OM REGISTRERADE FÖRENINGAR FÖR ANNAN ÄNEKONOMISK VERKSAMHET (Statens offentliga utredningar 1910:1)

FÖRSLAG

TILL

LAGAR

OM REGISTRERADE FÖRENINGAR FÖR ANNAN ÄN
EKONOMISK VERKSAMHET

OCH

OM OFFENTLIGEN ERKÄNDA STIFTELSER

M. M.,

AFGIFVET

AF DÄRTILL I NÅDER UTSEDDE KOMMITTERADE

STOCKHOLM

ISAAC MARCTJS'' B OKTRYCKERI-AKTEEB OLAG
1903.

Till Konungen.

Genom nådigt bref den 29 november 1901 bar Eders Kungl.
Maj:t uppdragit åt en kommitté, bestående af undertecknade, att utarbeta
förslag till lagbestämmelser dels angående den rättsliga ställning,

som kan pröfvas böra tillkomma annan förening än sådan, som bär
ekonomisk verksamhet till sin uppgift, dels ock beträffande kontroll
öfver vården och förvaltningen af så kallade fromma stiftelser.

Genom särskilda remisser har Eders Kungl. Maj:t därefter till
kommittén öfverlämnat:

dels Riksdagens skrifvelse till Eders Kungl. Magt den 8 maj
1900 med anhållan, att Eders Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,
i hvad mån det skydd mot störande och förargelseväckande
uppträdande, som uti 11 kap. strafflagen tillerkänts sammankomster för
gemensam andaktsöfning äfvensom möten, där allmänt ärende förehades,
kunde utsträckas till andra möten och sammankomster, samt för Riksdagen
framlägga det förslag till lagändring, hvartill förhållandena kunde gifva
anledning;

dels ock Riksdagens den 1 maj 1901 till Eders Kungl. Maj:t
aflåtna skrifvelse, däri Riksdagen anhållit, att Eders Kungl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, hvilka åtgärder borde vidtagas, på det att kapitaltillgångarna
för de donationer och stiftelser, angående hvilka uppgifter
meddelades i de Eders Kungl. Maj:ts och rikets kammarrätts och Riksdagens
revisorers granskning underkastade räkenskaperna, måtte, där så
ske kunde, komma att i samma räkenskaper upptagas, tillika med Eders
Kungl. Maj:ts och rikets statskontors och kammarrättens öfver sistberörda
skrifvelse gemensamt afgifna underdåniga utlåtande.

Sedan kommittén numera afslutat sitt arbete, får kommittén härmed
till Eders Kungl. Maj:t i underdånighet öfverlämna förslag till:

l:o) lag om registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet; 2:o)

lag om offentligen erkända stiftelser;

3:o) lag om ändrad lydelse af 11 kap. 9 §, 22 kap. 14 § och
23 kap. 4 § strafflagen;

4;o) lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken;

5:o) lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen om tioårig preskription
och om årsstämning den 4 mars 1862, samt

6:o) cirkulär till domkapitlen om skyldighet att till kammarrätten
insända redovisning för stiftelser;

äfvensom motiv till dessa förslag jämte inom kommittén uttalade
skiljaktiga meningar.

Underdånigst:

ROBERT DICKSON.

P. FAHLBECK. BERNDT HASSELROT.

P. WALDENSTRÖM. A. ÅKERMAN.

Herman Falk.

Stockholm den 21 december 1903.

Förslag till Lag om

registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet.

1 §•

Förening, som fullföljer ett religiöst, välgörande, politiskt, socialt,
vetenskapligt, konstnärligt eller sällskapligt syfte eller afser vårdande
af yrkesangelägenheter eller eljest icke har ekonomisk verksamhet till
sin uppgift, må, där stadgar blifvit antagna och styrelse utsedd, kunna,
i enlighet med hvad här nedan sägs, varda registrerad.

_ Medlem af föreningen må vara enskild man eller sådan samfällighet,
inrättning eller stiftelse, som kan förvärfva rättigheter och
ikläda sig skyldigheter samt inför domstol eller annan myndighet söka,
kära och svara.

År ej i stadgarna annorlunda bestämdt, medför medlemskap i
föreningen ej rätt till andel i föreningens tillgångar.

2 §•

Innan förening blifvit registrerad, kan den ej förvärfva rättigheter
_ eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan
myndighet söka, kära eller svara.

Ingås förbindelse å förenings vägnar, innan den blifvit registrerad,
vare de, som ingått förbindelsen, ansvariga därför såsom för annan sin
gäld, en för alla och alla för eu.

3 §•

Ansökning om förenings registrering skall göras af styrelsens
ordförande.

Sådan ansökning skall innehålla uppgift å styrelseledamöternas
namn, nationalitet och hemvist samt å den eller dem af styrelsens

ledamöter, som äro berättigade att underteckna de skriftliga afhandlingar,
som för föreningen ingås, och vara åtföljd af två till riktigheten
styrkta exemplar af föreningens stadgar jämte bevis, huru stadgarna
tillkommit.

4 §•

Förenings stadgar skola angifva:

1) föreningens benämning;

2) föreningens ändamål;

3) den ort, där föreningens styrelse skall hafva sitt säte;

4) villkoren för inträde i föreningen;

5) afgifterna till föreningen, där sådana skola förekomma;

6) huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet; 7)

huru revision af styrelsens förvaltning skall ske;

8) tiden för räkenskapsafslutning;

9) huru ofta ordinarie sammanträde skall hållas;

10) huru kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelanden

bringas till medlemmarnas kännedom;

11) huru i händelse af föreningens upplösning med behållna tillgångar
skall förfaras.

Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, att medlemmarna pei sonligen
ansvara för föreningens förbindelser.

5 §•

Förenings benämning skall vara sa affattad, att föreningen därigenom
tydligt skiljer sig från andra kända föreningai.

6 §•

Medlem af förening äger att när som helst efter skriftlig anmälan
hos styrelsen eller dess ordförande utträda ur föreningen.

Ej må medlem uteslutas ur föreningen annorledes, än stadgarna

angifva.

7 §■

Medlem, som utträder eller uteslutes ur förening, är ändock skyldig
att för löpande året betala årsafgift. Har den, som utträder ur föreningen,
särskilt utfäst sig att erlägga afgifter under viss tid, ar han

af den utfästelse bunden. Innehålla stadgarna i fråga om skyldighet
att erlägga utgifter lindrigare bestämmelser, lände det till efterrättelse.

Aflider medlem, vare stärbhusdelägarne icke ansvariga för hans
utgifter till föreningen.

8 §•

År ej annat i stadgarna bestämdt, gälle:

att en hvar af föreningens medlemmar äger att å sammanträde
deltaga i handhafvandet af föreningens angelägenheter;

att hvarje medlem därvid äger en röst;

att medlem icke är berättigad att sin rösträtt å annan öfverlåta;

att såsom föreningens beslut gäller den mening, för hvilken de
flesta rösterna afgifvas;

att, vid lika röstetal, val afgöres genom lottning, men i andra
frågor den mening gäller, som biträdes af ordföranden vid sammanträdet;
och

att beslut om ändring af stadgarna eller om föreningens upplösning
icke är giltigt, med mindre samtliga medlemmarna förenat sig
därom, eller beslutet fattats å ordinarie sammanträde och minst tre
fjärdedelar af de röstande biträdt detsamma,

Öfver beslut, som fattas å sammanträde, skall genom styrelsens
försorg föras protokoll.

9 §•

Ej må någon för egen del eller såsom ombud för annan deltaga
i afgörande af sådan föreningens angelägenhet, hvari hans enskilda rätt
är mot föreningens stridande; och må förty ledamot af styrelsen ej
deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd, för hvilken han
är ansvarig, ej heller i val af revisor.

10 §.

Beslut om ändring af stadgarna skall registreras. Styrelsens
ordförande skall härom ofördröjligen göra ansökning.

Vid ansökningen skola, i två exemplar, fogas handlingar, som
utvisa, att ändringen i föreskrifven ordning tillkommit.

u §•

Styrelsen äge, när den linner lämpligt, kalla föreningens medlemmar
till extra sammanträde.

12 §.

Underlåter styrelsen eller den eljest vederbör att i föreskrifven
ordning kalla föreningens medlemmar till sammanträde, då sådant
enligt stadgarna skall hållas, och bestämma ej stadgarna, huru i sådant
fall skall förfaras, har magistrat eller kronofogde i orten att, på anmälan
af föreningsmedlem, ofördröjligen utlysa sammanträde.

13 §.

Menar styrelsen eller ledamot däraf eller föreningsmedlem, att
beslut, som fattats å sammanträde, icke i behörig ordning tillkommit
eller eljest strider mot lag eller föreningens stadgar, äge vid talans förlust
söka rättelse i beslutet genom stämning å föreningen inom två månader
från beslutets dag.

14 §.

Föreningen företrädes af styrelsen, som kan bestå af en eller
flere personer. Består styrelsen af endast en person, har han att fullgöra
hvad enligt denna lag åligger styrelsens ordförande.

Ledamot af styrelsen skall vara i Sverige bosatt svensk eller norsk
undersåte, där ej Konungen för viss förening medgifver undantag.

Där ej i stadgarna blifvit annorlunda bestämdt, må styrelseledamot,
ändå att den tid, för hvilken han blifvit vald, ej gått till ända,
kunna genom beslut å sammanträde från uppdraget skiljas.

Ändring i styrelsens sammansättning eller i fråga om befogenhet
att underteckna de skriftliga afhandlingar, som för föreningen ingås,
skall af styrelsens ordförande ofördröjligen anmälas för registrering.

15 §.

Angående styrelseledamots befogenhet att för föreningen mottaga
stämning är stadgadt i rättegångsbalken; och skall hvad i sådant afseende
gäller äga tillämpning, jämväl då annat offentlig myndighets
bud skall delgifvas föreningen.

Vill styrelsen eller ledamot däraf klandra beslut, som fattats å
sammanträde, eller eljest kära till föreningen, delgifve stämningen föreningens
revisor eller, där flere revisorer äro utsedda, någon af dem;

och åligge den, som erhållit del af stämningen, att ofördröjligen
kalla föreningens medlemmar till sammanträde för val af ombud att i
den tvist föra föreningens talan.

16 §.

Skriftlig afhandling, som för förening ingås, skall undertecknas
å dess vägnar och med utsättande af dess benämning samt med tillägg
af orden »förening för annan än ekonomisk verksamhet»; och skola
de, som sålunda ingå af handlingen, jämväl underskrifva sina namn.

År afhandling, som för föreningen ingås, ej behörigen underskrifven
å dess vägnar, svare de, som afhandlingen underskrifvit, för
hvad sålunda slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld.

17 §■

Styrelsen må ej utan särskild^ af föreningen erhållet bemyndigande
afyttra eller med inteckning för gäld belasta föreningens fasta egendom.

Annan inskränkning i styrelsens befogenhet att företräda föreningen
vare utan verkan mot en hvar, som ej visas hafva om den inskränkning
ägt kännedom.

18 §■

Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är i stadgarna
bestämdt, den mening, om hvilken vid sammanträde de fleste röstande
förenat sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes af ordföranden
vid sammanträdet.

Ledamot af styrelsen äge ej deltaga i afgöraudet af fråga, hvari
hans enskilda rätt är mot föreningens stridande.

19 §.

Styrelsen åligge att vid fullgörandet af sitt uppdrag ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter, som meddelas af föreningen och
ej strida mot lag eller föreningens stadgar.

2° §.

Öfver förenings medlemmar skall genom styrelsens försorg hållas
förteckning.

21 §.

Styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skola granskas
af en eller flere revisorer. Öfver granskningen skall afgifvas utlåtande.

Revisor må, ändå att den tid, för hvilken han blifvit vald, ej
gått till ända, kunna genom beslut å sammanträde skiljas från uppdraget.

Hvad i 19 § är stadgadt om styrelse skall äga motsvarande tillämpning
å revisorer.

22 §.

Revisor skall äga • ständig tillgång till föreningens alla böcker,
räkenskaper och andra handlingar; och må af honom begärd upplysning
angående förvaltningen ej af styrelsen förvägras.

Revisorerna äge kalla föreningens medlemmar till extra sammanträde,
när de finna omständigheterna det påfordra.

23 §.

Revisorernas utlåtande skall framläggas å sammanträde. Fråga
om beviljande af ansvarsfrihet för styrelsen för den tid, utlåtandet omfattar,
må kunna uppskjutas till afgörande vid nytt sammanträde.

Varder talan å förvaltningen under den tid, utlåtandet omfattar,
ej anställd inom ett år, från det utlåtandet å sammanträde framlades,
vare så ansedt, som om ansvarsfrihet blifvit beviljad.

Utan hinder däraf att ansvarsfrihet beviljats, äge föreningen att
inom två år, från det utlåtandet å sammanträde framlades, i afseende å
förvaltningen anställa talan mot styrelseledamot, som visas hafva vid
redogörelse för förvaltningen mot bättre vetande meddelat oriktig uppgift,
där denna kan antagas hafva inverkat å beslutet om ansvarsfrihet.

24 §.

Hafva revisorer i sitt utlåtande mot bättre vetande lämnat oriktig
uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot dylik
uppgift, som styrelsen vid redogörelse för förvaltningen meddelat, eller
vid fullgörandet af sitt uppdrag visat grof vårdslöshet, vare de, som låtit
sådant komma sig till last, föreningen ansvariga för all däraf uppkom -

mande skada, en för alla och alla för en. Ej må dock talan härom anställas,
sedan två år förflutit från det revisorernas utlåtande framlades
å sammanträde.

25 §.

Afträdes förenings egendom till konkurs, som börjar inom två år,
från det revisorernas utlåtande framlades å sammanträde, äge konkursboet
att anställa klander å förvaltningen för den tid, utlåtandet afser,
ändå att ansvarsfrihet blifvit styrelsen beviljad, äfvensom att mot
revisorerna föra sådan talan, som i 24 § sägs.

Talan enligt denna § skall anhängiggöras inom en månad från
inställelsedagen eller, där tiden för talans anställande af föreningen,
efter ty ofvan är sagd!, då ännu ej gått till ända, inom utgången af
den tid. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.

26 §.

Finnes förenings verksamhet strida mot lag eller sedlighet eller
det i föreningens stadgar angifna syfte, äge rätten att på yrkande af
allmän åklagare eller föreningsmedlem förklara föreningen upplöst; och
förordne rätten i sådant fall eu eller flere likvidatorer att verkställa
föreningens likvidation.

27 §■

Saknar förening till registret anmäld, behörig styrelse, äge föreningsmedlem
eller borgenär hos rätten eller domaren göra ansökning
om föreningens upplösning. Kungörelse härom med uppgift om tiden,
när ansökningen kommer att af rätten pröfvas, skall af rätten eller
domaren utfärdas och minst tre månader före nämnda tid införas i allmänna
tidningarna, så ock i ortstidning, genom hvilken kallelse till
sammanträde skall bringas till föreningsmedlemmarnas kännedom. Rätten
eller domaren äge ock, där så äskas, förordna en eller flere gode män
att emellertid såsom likvidatorer företräda föreningen. Styrkes på utsatta
tiden, att anmärkta förhållandet fortfar, förbi are rätten föreningen
upplöst och förordne en eller flere likvidatorer att verkställa dess
likvidation.

28 §.

Om rättens beslut, hvarigenom föreningen förklarats upplöst, så
ock om förordnande, som enligt 26 eller 27 § meddelats, skall underrättelse
ofördröjligen genom rättens eller domarens försorg afsändas för
registrering.

29 §.

Afträdes förenings egendom till konkurs, skall föreningen anses
upplöst den dag, då dess konkursansökning ingafs till rätten eller
domaren, eller, i anledning af borgenärs ansökning om konkurs, offentlig
stämning utfärdades. Underrättelse om den offentliga stämningen skall,
samtidigt med kungörelsen därom, genom rättens eller domarens försorg
afsändas för registrering.

30 §.

Under konkursen företrädes föreningen såsom konkursgäldenär af
styrelsen eller, där föreningen vid konkursens början var upplöst, af
likvidatorerna; dock må ny styrelse eller nya likvidatorer kunna under
konkursens fortgång i behörig ordning utses.

31 §.

Upplöses förening af annan anledning än i 26, 27 eller 29 § sägs,
skall likvidation verkställas af styrelsens ledamöter såsom likvidatorer,
där ej, till följd af stadgarnas bestämmelse eller föreningens beslut, en
eller flere särskilda likvidatorer utses. Uppdraget att vara likvidator
anses gälla, intill dess likvidationen blifvit afslutad, men må när som
helst kunna af föreningen återkallas.

Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla upplösning,
hvarom i denna § sägs, med uppgift å dem, som äga verkställa
likvidationen och underteckna de skriftliga afhandlingar, som för föreningen
ingås. Afgår likvidator eller utses ny sådan eller sker förändring
i fråga om befogenhet att underteckna de skriftliga afhandlingar, som
för föreningen ingås, skall ock därom anmälan för registrering ofördröjligen
göras.

32 §.

Likvidatorerna åligge att ofördröjligen söka årsstämning å föreningens
okända borgenärer samt att förteckna dess tillgångar och skulder.

33 §.

Om likvidatorers befogenhet att företräda förening och deras skyldigheter
galle i tillämpliga delar, hvad angående styrelse är stadgadt;
dock äge likvidatorer att utan särskild!, af föreningen erhållet bemyndigande
försälja fast egendom å offentlig auktion.

34 §.

Under likvidation skall skriftlig afhandling, som för förening ingås,
underskrifvas på sätt i 16 8 1 mom. sägs med tillägg af orden »i
likvidation».

Hvad i 16 § 2 mom. finnes föreskrifvet, skall äga motsvarande tilllämpning
under föreningens likvidation.

35 §.

Förenings tillgångar må ej användas på det sätt, stadgarna med
afseende å föreningens upplösning angifva, innan den i årsstämningen
utsatta dag är förbi och all veterlig gäld blifvit betald.

Då likvidationen afslutats, skola likvidatorerna ofördröjligen göra
anmälan därom för registrering.

36 §.

Åtnöjes medlem ej med åtgärd, som under likvidationen vidtagits,
skall han anhängiggöra sin talan hos domstol inom ett år från
den dag, likvidationen afslutades. Försummas det, hafve han förlorat
sin talan.

37 §.

Förening vare uti de mål, för Indika ej annorlunda genom lag
stadgas, lydande under allmän underrätt i den'' ort, där styrelsen enligt
stadgarna har sitt säte.

Innehålla stadgarna föreskrift, att tvister mellan föreningen och
styrelsen eller ledamot däraf eller föreningsmedlem skola hänskjutas
till afgörande af. eu eller flere skiljemän, äge den föreskrift samma
verkan, som skiljeaftal tillkommer, och gälle om påkallande af föreskriftens
tillämpning, hvad om stämning i denna lag finnes stadgadt.

38 §.

Öfverträda styrelseledamöter, likvidatorer eller föreningsmedlemmar
denna lag eller föreningens stadgar, svare de för all däraf uppkommande
skada, en för alla ock alla för en.

39 §.

Hos Konungens befallningshafvande skall föras föreningsregister
för inskrifning af de uppgifter, hvilka enligt denna lag skola för registrering
anmälas.

40 §.

Anmälan till registret skall hos Konungens befallningshafvande i
det län, inom hvilket styrelsen skall hafva sitt säte, göras skriftligen, med
uttryckligt tillkännagifvande, att föreningen icke har ekonomisk verksamhet
till sin uppgift, och vara åtföljd af stadgade utgifter för registreringen.

Anmälningsskrifter med därtill hörande handlingar skola, särskild!
för hvarje förening, förvaras såsom bilagor till registret.

41 §.

Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som finnas för
hvarje särskild! fall stadgade, eller pröfvas förenings stadgar eller beslut,
som för registrering anmäles, strida mot bestämmelserna i denna
eller annan lag eller icke hafva i föreskrifven ordning tillkommit, skall
registrering vägras.

Vägras registrering, skall Konungens befallningshafvande ofördröjligen
hålla sökanden tillhanda eller, om han uppgifva fullständig
adress, till honom med allmänna posten öfversända skriftlig underrättelse
om beslutet med skälen därför.

År sökanden med beslutet missnöjd, äge han att, vid talans förlust,
innan klockan tolf å sextionde dagen från beslutets dag däröfver
anföra besvär hos Konungen.

42 §.

Beviljas förenings registrering, läte Konungens befallningshafvande
i registret införa:

1) föreningens benämning;

2) föreningens ändamål;

3) den ort, där styrelsen har sitt säte;

4) styrelseledamöternas namn och hemvist;

5) hvilken eller hvilka bland styrelseledamöterna äro berättigade
att underteckna de skriftliga afhandlingar, som för föreningen ingås;

6) huru kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelanden
bringas till medlemmarnas kännedom.

Det ena exemplaret af stadgarna skall, försedt med bevis om registreringen,
till sökanden återställas.

43 §.

Anmäles ändring i förhållande, hvarom inskrifning i registret skett,
skall den, om registrering beviljas, anmärkas i registret.

Registreras ändring i förenings stadgar, skall ena exemplaret af
det protokoll, som innehåller beslutet om ändringen, till sökanden återställas,
försedt med bevis om registreringen.

Sker ändring i föreningens benämning, skall ny fullständig inskrifning
i registret göras.

Besluter förening, att styrelsens säte skall flyttas från ett län
till annat, har Konungens befallningshafvande, sedan beslutet härom
registrerats, att afföra föreningen ur sitt register och, för föreningens
registrering i det senare länet, till Konungens befallningshafvande därstädes
öfversända utdrag af registret med dithörande bilagor.

44 §.

Närmare föreskrifter om registrets förande och afgifterna för
registreringen meddelas af Konungen.

45 §.

Menar någon, att en i registret verkställd inskrifning länder
honom till förfång, må talan om registreringens upphäfvande föras

vid rådstufvurätten i den stad, där Konungens befallningshafvande har
sitt säte.

46 §.

Har genom laga kraft ägande dom blifvit förklarad^ att eu i
registret gjord inskrifning ej bort ske, eller att något förhållande,
hvarom inskrifning skett, ändrats eller upphört, skall, på begäran af
någondera parten, anteckning därom göras i registret.

Varder, sedan i registret gjorts anteckning om förenings konkurs
eller jämlikt 26 eller 27 § beslutad upplösning, af öfverrätt förklaradt,
att offentlig stämning ej bort utfärdas eller att upplösning ej skolat
ske, skall anteckningen, på därom gjord ansökning, ur registret afföras.

47 §.

Den, som i anmälan till registrering mot bättre vetande meddelar
oriktig uppgift, straffes med böter från och med tjugufem till
och med ett tusen kronor, där ej å förseelsen straff är utsatt i allmänna
strafflagen.

48 §.

Åsidosättes föreskrift, som är meddelad i 10 § 1 mom., 14 § 4
mom., 31 § 2 mom. eller 35 § 2 mom., straffes den försumlige med
böter från och med fem till och med tre hundra kronor.

49 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till fulla gäldandet af böterna, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.

50 §.

Hvad i denna lag är föreskrifvet skall ej äga tillämpning å nationsföreningar
vid rikets universitet eller å föreningar, hvilkas stadgar
blifvit eller framdeles kunna varda af Konungen stadfästade.

51 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 190 och äga tillämpning
jämväl å då bestående föreningar; dock skola rättigheter och
skyldigheter, som dessförinnan uppkommit, bedömas efter äldre lag.

Förslag till

Lag

Offentligen erkända stiftelser.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

År egendom öfverlåten att stadigvarande förvaltas för främjande
af ett särskildt ändamål, då skola för den stiftelse gälla de föreskrifter,
som af stiftaren meddelats, där ej kär nedan eller eljest i lag annorledes
stadgas; och må stiftelsen, i enlighet med hvad i denna lag sägs,
varda offentligen erkänd.

2 §•

Stiftelse vinner offentligt erkännande därigenom, att stadgar för
stiftelsen varda stadfästade af Konungen eller Konungens befallningshafvande,
så ock därigenom, att statens verk eller inrättning enligt
denna lag erhåller lof att vara styrelse för stiftelsen.

Har öfverlåtelsen af egendom skett annorledes än genom testamente,
skall, innan sådant erkännande lämnas, behörigen styrkas, att någon
för stiftelsens räkning mottagit egendomen.

3 §•

Innan stiftelse blifvit offentligen erkänd, kan den ej förvärfva
rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller
annan myndighet söka, kära eller svara.

Ingås förbindelse å stiftelses vägnar, innan den blifvit offentligen
erkänd, vare de, som ingått förbindelsen, ansvariga därför såsom för
annan sin gäld, en för alla och alla för en.

4 §•

För stiftelse skall finnas styrelse.

Styrelsen äger att företräda stiftelsen, dock med den begränsning
de för stiftelsen gällande föreskrifter kunna angifva.

5 §•

Statens verk eller inrättning må ej utan Konungens lof vara styrelse
för stiftelse. Gifves lof, svare statsverket för stiftelsens medel;
ock galle om redovisning hvad för det verk eller den inrättning är
stadgadt eller Konungen föreskrifver.

Konungen äger att beträffande särskilda slag af stiftelser uppdraga
åt viss myndighet att lämna lof, som nu är sagdt.

6 §•

Ej må drätselkammare, kommunalnämnd, fångvårdsstyrelse, kyrkoråd,
skolråd, gemensamt kyrko- och skolråd, lasarettsdirektion eller
annan myndighet, som förvaltar kommuns, församlings eller landstings
medel, utan kommunens, församlingens eller landstingets lof vara
styrelse för stiftelse. Gifves lof, svare kommunen, församlingen eller
landstinget för stiftelsens medel; och gälle om redovisning inför kommunen,
församlingen eller landstinget, hvad i allmänhet är föreskrifvet.

7 §•

Hvad i 5 och 6 §§ är stadgadt äger ej tillämpning, då två eller
flera där afsedda myndigheter utsetts att gemensamt vara styrelse,
eller då eljest för stiftelse anordnats särskild styrelse, bestående jämväl
af myndighet, som i nämnda lagrum sägs.

8 §■

Har kommun, församling eller landsting själf för stiftelse utsett
styrelse, svare kommunen, församlingen eller landstinget för den stiftelses
medel.

9 §•

Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är föreskrifvet,
den mening, om hvilken vid sammanträde de fleste röstande förenat
sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes af ordföranden vid
sammanträdet.

10 §.

Styrelsen skall hafva sitt säte, där förvaltningen hufvudsakligen
utöfvas.

11 §•

Stiftelse vare uti de mål, för hvilka ej annorlunda genom lag
stadgas, lydande under allmän underrätt i den ort, där styrelsen har
sitt säte.

12 §.

Huru stämning skall delgifvas stiftelse, är stadgadt i rättegångsbalken;
och skall hvad i sådant afseende gäller äga tillämpning, jämväl
då annat meddelande skall delgifvas stiftelsen.

13 §.

Skriftlig afhandling, som för stiftelse ingås, skall undertecknas å
dess vägnar och med utsättande af dess benämning; och skola de, som
sålunda ingå afhandlingen, jämväl underskrifva sina namn.

År afhandling, som för stiftelsen ingås, ej behörigen underskrifven
å dess vägnar, svare de, som underskrifvit afhandlingen, för hvad sålunda
slutits, en för alla och alla för en såsom för egen skuld.

14 §.

Öfverträda styrelseledamöter denna lag eller de för stiftelsen
gällande föreskrifter, vare de, en för alla och alla för en, pliktiga
att ersätta häraf uppkommande skada och att till stiftelsen återbära
medel, som blifvit obehörigen utbetalda.

15 §.

Har stiftelse annan styrelse, än i 5, 6 eller 8 § sägs, och gör
styrelsen eller ledamot af styrelsen sig skyldig till missvård af stiftelsens
angelägenheter, äger domstol, med iakttagande, där så ske kan, af de
föreskrifter stiftaren kan hafva meddelat angående utseende af styrelse,
att för den tid och i den omfattning, omständigheterna påkalla, förordna
om annan förvaltning af stiftelsen.

16 §.

Skall, jämlikt de för stiftelse gällande föreskrifter, annan än
styrelsen ombesörja utbetalning af stiftelsens medel, vare han pliktig
att till styrelsen afgifva redovisning för utbetalningen, där ej särskild
redovisningsskyldighet är i lag eller eljest stadgad.

17 §>

Finnes, innan stiftelse blifvit offentligen erkänd, att föreskrift,
som stiftare fästat vid stiftelsen, strider mot lag eller sedlighet eller
är otillämplig eller otjänlig, må Konungen meddela den nödiga jämkkan
ske utan ändring af stiftelsens ändamål. Lefver stiftaren,
må sådan åtgärd ej vidtagas utan hans samtycke.

Med stiftarens samtycke må jämväl Konungens befallningshafvande
vid stadfästande af stiftelses stadgar göra jämkning, som nu är sagd.

18 §.

Visar sig, sedan stiftelse blifvit offentligen erkänd, att det ändamål,
som stiftaren angifvit för stiftelsen, icke vidare kan vinnas, och har
stiftaren ej själf stadgat, huru i sådant fall skall förhållas, äger Konungen
förordna, huru stiftelsens egendom må användas för annat mot stiftarens
afsigt närmast svarande ändamål.

Varder eljest föreskrift, som stiftaren fästat vid stiftelsen, otillämplig
eller otjänlig, må nödig jämkning meddelas af Konungen.

19 §.

Förordnas om stiftelse af fast egendom till förmån för medlemmar
af viss släkt eller vissa släkter, vare det ulan verkan.

Stiftelse till förman för medlemmar af viss släkt eller vissa släkter
må ej förvärfva fast egendom; dock må stiftelsen inropa för dess
fordran pantsatt eller utmätt fast egendom, som å auktion försälies,
där det för skyddande af dess rätt finnes erforderligt.

20 §.

Har stiftare åt annan än enskild man uppdragit förvaltning af
stiftelse, och varder sådant uppdrag ej mottaget, är förordnandet om
stiftelsen förfallet.

Pröfvas stiftares föreskrift utgöra hinder för stadfästelse å stiftelses
stadgar, och sker ej jämkning enligt 17 §, vare lag samma.

21 §.

Konungens _ befallningshafvandes stadfästelse å stadgar sökes i
det län, inom hvilket styrelsen skall hafva sitt säte. Vid ansökningen

fogas förslag till stadgar samt, i bestyrkt afskrift, stiftarens skriftliga
förordnande angående stiftelsen (stiftelsenrkund), om sådan handling
finnes, och öfriga för stiftelsen meddelade föreskrifter. . Pröfvas. stiftelsens
ändamål ej vara olagligt eller osedligt eller omöjligt att vinna,
och finnes ej heller föreskrift, som stiftaren eljest fästat vid. stiftelsen,
strida mot lag eller sedlighet eller vara otillämplig eller otjänlig, har
Konungens befallningshafvande att med ledning af de företedda handlingarna
stadfästa stadgar.

Stadgarna skola angifva:

l:o) stiftelsens benämning, så affattad att stiftelsen därigenom
tydligt skiljer sig från andra kända stiftelser;

2:o) stiftelsens ändamål;

3:o) den ort, där styrelsen skall hafva sitt säte;

4:o) huru stiftelsens angelägenheter skola handhafva^;

5:o) huruvida stiftelsen skall stå under tillsyn enligt denna lag;
äfvensom, då för stiftelsen anordnats särskild styrelse:

6:o) huru styrelsen skall vara sammansatt och ledamot i styrelsen
utses, i fall ej ledamotskapet är fästadt vid viss befattning; och

7:o) grunderna för styrelsens beslutförhet.

Yppas framdeles behof af ändring i stadgarna, må Konungens befallningshafvande,
på framställning af styrelsen, sådan ändring stadfästa.

Ej må dock Konungens befallningshafvande stadfästa bestämmelse,
som strider mot hvad stiftaren föreskrifvit.

Vägras stadfästelse, skall Konungens befallningshafvande.ofördröjligen
hålla sökanden tillhanda eller, om han uppgifvit fullständig adress,
till honom med allmänna posten öfversända skriftlig underrättelse om
beslutet med skälen därför.

Om tillsyn öfver vissa stiftelser.

22 §.

Stiftelse skall stå under tillsyn af Konungens befallningshafvande
i det län, inom hvilket styrelsen har sitt säte.

Denna föreskrift äfvensom stadgandena i 23—36 §§ äga dock ej
tillämpning på:

1) stiftelse, som endast afser medlemmar af viss släkt eller vissa
släkter och ej är hänförlig till släktstipendier eller s. k. grafkassor;.

2) stiftelse, som eljest icke afser främjande af ett allmännyttigt
ändamål;

3) stiftelse, hvars styrelse utgöres af statens verk eller inrättning;

4) stiftelse, som genom Konungens förordnande eller stiftarens
föreskrift är undantagen från Konungens befallningshafvandes tillsyn.

öfver stiftelser, som stå under Konungens befallningshafvandes
tillsyn, skall hos Konungens befallningshafvande föras förteckning i
öfverensstämmelse med de föreskrifter, Konungen meddelar.

23 §.

Finnes vid dödsfall, att den aflidne förordnat om stiftelse, åligge
den, som omhänderhar dödsboet, att därom ofördröjligen underrätta den
af stiftaren utsedda styrelsen eller den, som erhållit stiftarens uppdrag
att utse styrelse. Har stiftaren ej förordnat om styrelse, eller varder°i
sådant hänseende lämnadt uppdrag ej mottaget/skall den, som omhänderhar
dödsboet, ofördröjligen göra skriftlig anmälan därom hos
Konungens befallningshafvande, som, där ej fall, hvarom i 20 § 1 mom.
sägs, äi för handen, tillser, att stiftelsen varder med styrelse försedd.

24 §.

Styl elsen åligge att inom tre månader efter mottagande af uppdraget
hos Konungens befallningshafvande söka stadfästelse å stadgar för stiftelsen
på sätt i 21 § sägs eller, där Konungen redan för stiftelsen
stadfäst stadgar, till Konungens befallningshafvande i bestyrkt afskrift
ingifva stadgarna äfvensom stiftelseurkunden, där sådan handling finnes,
och öfriga för stiftelsen meddelade föreskrifter. Hå stiftelse sålunda
anmäles för tillsyn, skall, där så ske kan, upplysning lämnas om storleken
och beskaffenheten af stiftelsens förmögenhet. År för stiftelsen
anordnad särskild styrelse, skall uppgift tillika lämnas å:

1:°) styrelseledamöternas namn utom beträffande sådan ledamot,
hvilkens ledamotskap är fästadt vid viss befattning, och

2:o) den eller dem, som äro berättigade att underteckna de skriftliga
afhandlingar, som för stiftelsen ingås.

25 §‘

Finnes vid pröfning af ansökan om stadfästelse å stiftelses stadgar,
att. föieskiift, som stiftaren fästat vid stiftelsen, erfordrar jämkning
enligt 17 §, och kan den jämkning ej meddelas af Konungens befallningshafvande,
göre Konungens befallningshafvande, innan slutligt
besked^ i äiendet meddelas, hos Konungen hemställan om jämkningen.

Konungens befallningshafvande tillser, att, där så erfordras, lof
att vara styrelse för stiftelse sökes.

26 §.

Konungens befallningshafvande hålle hand däröfver, att för stiftelse,
som icke skall förvaltas enligt 6 §, finnes styrelse; och äge Konungens
befallningshafvande att, där omständigheterna det påkalla, förordna
lämplig person att bestrida inom styrelsen ledig befattning, till dess
den kan varda i behörig ordning tillsatt.

27 §.

Stiftelses värdehandlingar böra vara så beskaffade eller så förvaras,
att däraf tydligt framgår, att de äro stiftelsens tillhörighet,

28 §.

Styrelse åligger att föra räkenskaper öfver stiftelsens tillgångar
och gäld samt inkomster och utgifter, årligen afsluta räkenskaperna
samt före den 15 maj hvarje år till Konungens befallningshafvande
för granskning insända'' sammandrag af räkenskaperna, uppgjordt enligt
formulär, som Konungen fastställt.

29 §.

Finnes för stiftelse särskildt anordnad styrelse, och blifver ledamotsplats,
som ej är fästad vid viss befattning, ledig eller med ny ledamot
besatt, eller sker förändring i fråga om befogenhet att underteckna de
skriftliga afhandlingar, som för stiftelsen ingås, skall styrelsen ofördröjligen
göra skriftlig anmälan därom hos Konungens befallningshafvande.

30 §.

För stiftelse skall genom styrelsens försorg hållas en fullständigt
ordnad samling af alla stiftelsen rörande gåfvobref, testamenten och
andra urkunder äfvensom eljest beträffande förvaltningen meddelade
föreskrifter. Till denna samling skall föras ett efter tidsföljd ordnadt

De stiftelsen rörande handlingar, som Konungens befallningshafvande
finner nödigt infordra, skola af styrelsen ofördröjligen och kostnadsfritt
i bestyrkt afskrift aflämnas till Konungens befallningshafvande.

31 §.

Hos styrelse för stiftelse skall tid efter annan och i allmänhet
hvart femte år Konungens befallningshafvande själf eller genom ombud
förrätta granskning af stiftelsens förvaltning, och bör vid granskningen
hufvudsakligen tillses, att stiftelsens medel användas för ändamål, hvartill
de äro bestämda, och att förmögenheten är på betryggande sätt placerad.
Verkställes granskning af Konungens befallningshafvandes ombud, afgifve
ombudet därom berättelse till Konungens befallningshafvande.

Uppgår stiftelses årsinkomst ej till ett hundra kronor, må sådan
granskning dock endast äga rum, då särskilda förhållanden föranleda
därtill.

Verkställes granskning genom Konungens befallningshafvandes
ombud, åtnjute ombudet arfvode af allmänna medel efter de grunder,
Konungen stadgar.

32 §.

Försummas anmälan enligt 24 § eller åsidosättes föreskrift i 23
eller 29 §, böte den försumlige från och med fem till och med trehundra
kronor. Förseelsen åtalas af allmän åklagare vid domstol.

33 §.

Har styrelse fattat beslut, hvilket står i strid med lag eller de
för stiftelsen gällande stadgar, äger Konungens befallningshafvande
förbjuda verkställighet af beslutet. Konungens befallningshafvande må
ock kunna förelägga styrelse att, i händelse beslut af nyss omförmälda
beskaffenhet gått i verkställighet, göra rättelse, där så kan ske, så ock
att fullgöra hvad styrelsen enligt lag och stadgar åligger. Sådant föreläggande
må dock icke af Konungens befallningshafvande meddelas i
fråga om föreskrifter, hvilkas öfverträdande är i lag belagdt med straff.

34 §.

Vid meddelande af föreskrift eller förbud enligt denna lag äger
Konungens befallningshafvande förelägga vite och till sådant vite fälla.

35 §.

Om utförande af talan, hvartill enligt 6, 8, 14 eller 15 § fog må
förefinnas, äge Konungens befallningshafvande förordna, ändå att anmälan

af sakägare icke gjorts. Talan enligt 6, 8 eller 14 § anhängiggöra
inom natt och år, från det Konungens befallningshafvande eller dess
ombud verkställt den i 31 § omförmälda granskning. Dock gälle ej
ansvarsfrihet för styrelseledamot, som vid redogörelse för förvaltningen
mot bättre vetande meddelat oriktig uppgift.

År talan af beskaffenhet, som i 15 § sägs, må Konungens befallningshafvande,
intill dess saken kan hinna af domstol slutligen pröfvas,
förordna om annan förvaltning af stiftelsen i den omfattning, omständigheterna
påkalla.

36 §.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till deras fulla gäldande, förvandlas de enligt allmän
strafflag.

Särskilda bestämmelser.

37 §.

Saknas styrelse för stiftelse, som ej står under Konungens befallningshafvandes
tillsyn, äger Konungens befallningshafvande, på anmälan
af stiftaren, hans arfvinge eller den saken eljest kan anses angå,
förordna styrelse.

38 §.

Öfver beslut, som Konungens befallningshafvande på grund af
denna lag meddelar, må klagan föras hos Konungen, men beslutet går
ändock i verkställighet, där icke Konungen annorlunda förordnar.

39 §.

Denna lag äger ej tillämpning å fideikommiss.

40 §.

Genom denna lag upphäfva^ kungl. cirkulären den 24 april 1788,
den 10 oktober 1806 och den 13 juli 1809.

41 §.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 190 och, med iakttagande
af hvad här nedan sägs, äga tillämpning jämväl å då bestående
stiftelser. Dock skola rättigheter och skyldigheter, som dessförinnan
uppkommit, bedömas efter äldre lag.

Erfordras beträffande stiftelse, som före nämnda dag tillkommit,
att stiftelsens ändamål ändras, eller att föreskrift, som stiftaren eljest
fästat vid stiftelsen, jämkas, meddele Konungen, ändå att stiftelsen ej
blifvit offentligen erkänd, sådan ändring eller jämkning enligt de i 18 §
stadgade grunder.

Stiftelse, som, innan denna lag träder i kraft, mottagits till förvaltniug
af myndighet, hvarom i 5 § förmäles, är att anse såsom offentligen
erkänd och må fortfarande af den myndighet förvaltas, utan att
lof därtill behöfver sökas; och svare statsverket jämväl för sådan stiftelses
medel.

Har före den 1 januari 190 stiftelse mottagits till förvaltning"af
myndighet, som i 6 § sägs, eller af styrelse, hvarom i 8 § förmäles,
skall lof till fortsatt förvaltning sökas inom den . Gifves

ej lof, åligge myndigheten eller styrelsen att därom ofördröjligen göra
anmälan hos Konungen, som förordnar i enlighet med hvad ofvan i
denna § är stadgadt.

Anmälan enligt 24 § skall för stiftelse, som tillkommit, innan
denna lag träder i kraft, göras inom den af den, som

omhänderhar stiftelsen. Försummas det, vare lag, som i 32 § sägs.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 11 kap. 9 §, 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 §

strafflagen.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 9 §, 22 kap. 14 § och 23 kap.
4 § strafflagen skola erhålla följande ändrade lydelse:

11 Kap.

9 §•

Gör man våldsgärning å annan vid valförrättning, uppbörds-,
kommunal- eller kyrkostämma, läsförhör eller landtmäteriförrättning eller
vid annat tillfälle, då allmänt ärende förehafves, eller eljest vid sammankomst,
till hvilken allmänheten har tillträde; varde den omständighet,
vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande ansedd.

För svordom, oljud eller annan förargelse vid sådant tillfälle vare
straffet böter, högst ett hundra Riksdaler.

22 Kap.

14 §.

Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen hufvudmannens
vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller
med råd eller skäl, eller eljest till hufvudmannens skada främjar sin
eller andras nytta, eller begår syssloman vid annat uppdrags utförande
trolöshet emot hufvudman; vare lag som i 11 § sägs; och varde fullmäktig,
som med sådant brott beträdes, dömd ovärdig att vidare föra
andras talan inför rätta.

Såsom syssloman skall ock straffas, efter ty nu sagdt är, ledamot
i styrelse för aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag, registrerad förening
eller offentligen erkänd stiftelse, så ock annan, som är satt att
leda bolagets, föreningens eller stiftelsens angelägenheter.

Förleder man, i sviklig afsikt, annan till oskälig rättegång; straffes
med böter.

23 Kap.

4 §•

Har aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag, registrerad förening
eller offentligen erkänd stiftelse kommit i konkurstillstånd, och finnes
styrelseledamot eller annan, som är satt att leda bolagets, föreningens
eller stiftelsens angelägenheter, hafva mot borgenärerna sig förbrutit,
som här ofvan sägs; då skall han straffas, som vore han gäldenär i
konkursen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 190 .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken.

Härigenom förardnas, att 11 kap. 15 § rättegångsbalken skall
erhålla följande ändrade lydelse:

År stämning tagen å bolag, förening eller annat samfund, eller
å stiftelse eller annan sådan inrättning, varde stämningen delgifven
den, som äger att företräda samfundet eller inrättningen, eller, där flere,
hvar för sig eller gemensamt, äro därtill behörige, någon af dem. Huru
stämning skall delgifvas, där styrelse för aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag
eller registrerad förening vill kära till bolaget eller föreningen,
därom är särskildt stadgadt.

År ej någon satt att företräda samfund, som stämmas skall, men
finnes någon, som äger sammankalla dem, hvilka hafva att öfver samfundets
angelägenheter besluta, skall stämningen honom delgifvas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 190 .

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 10 § i Tcungl. förordningen om tioårig preskription
och om år sstämning den 4 mars 1862.

Härigenom förordnas, att 10 § i kungl. förordningen om tioårig
preskription och om årsstämning den 4 mars 1862 skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Varda makar i äktenskapet skilda;

eller upplöses handelsbolag eller annat bolag, som, enligt hvad
särskilt är stadgadt, allmänt kungjordt varit, eller registrerad förening;
eller varder myndig person under förmyndare ställd;
då må ock kallelse å okända borgenärer så sökas, som i 9 §
sagdt är.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 190 .

Förslag

till

Cirkulär

till domkapitlen om skyldighet att till kammarrätten insända redovisning

för stiftelser.

Jämte det Vi denna dag upphäft Våra cirkulär den 24 april 1788,
den 10 oktober 1806 och den 13 juli 1809, vilja Vi härmed hafva
anbefallt Eder att årligen i den ordning, cirkuläret t ill domkapitlen i
riket den 17 september 1856 omförmäler, till Vår och Rikets kammarrätt
för granskning insända räkenskap för alla under Eder förvaltning
ställda stiftelser.

MOTIV.

1 skrifvelse till Kung]. Maj:t den 8 maj 1897 anhöll Riksdagen,
att Kung!. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sadana åtgärder, som kunde finnas nödiga för åstadkommande
af kontroll öfver vården och förvaltningen af fromma stiftelser inom
landet.

Vidare anhöll Riksdagen i en den 10 maj 1899 till Kungl. Magt
aliåten skrifvelse, att Kungl. Magt täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelser, hvarigenom den rättsliga
ställning, hvilken kunde pröfvas böra tillkomma annan förening än
sådan, som hade ekonomisk verksamhet till sin uppgift, måtte lämpligen
regleras.

Sedan Kungl. Magt inhämtat justitiekanslersämbetets yttrande öfver
Riksdagens förstnämnda framställning, utarbetades inom ecklesiastikdepartementet
ett förslag till lag angående tillsyn öfver vissa stiftelser,
öfver hvilket förslag dels öfverståthållareämbetet och Kungl. Magts befallningshafvande
i länen, dels de ecklesiastika konsistorierna, dels kanslersämbetena
för universiteten och Karolinska mediko-kirurgiska institutet
efter hörande af vederbörande akademiska konsistorier och lärarekollegiet
vid nämnda institut afgåfvo infordrade yttranden. Efter det förslaget
sedermera i vissa delar omarbetats, inhämtades öfver detsamma högsta
domstolens utlåtande. Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 30 november
1900 af detta utlåtande anförde föredragande departementschefen, statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet, att då högsta domstolen
ansett, bland annat, att en lag, affattad enligt det uppgjorda förslaget,
skulle komma att sakna erforderligt underlag i allmänna privaträttsliga
stadgande^, det syntes departementschefen nödvändigt, att, innan vidare
åtgärder i föreliggande ärende vidtoges, bestämmelser i det af högsta
domstolen angifva syfte utarbetades, något som, då dessa bestämmelser
skulle erhålla civillags natur, folie inom området för justitiedepartementets
verksamhet. Departementschefen förklarade sig därför anse,
att ärendet borde öfverlämnas till sistnämnda departement för utarbetande
af förslag till dylika bestämmelser. Därtill förefunnes dåmera en ytter -

ligare anledning i Riksdagens omförmälda, till justitiedepartementets
behandling redan öfverlämnade skrifvelse af den iO maj 1899, i hvilken
Riksdagen framhållit, att ungefär enahanda behof af klarhet, säkerhet
och reda i förekommande rättsförhållanden, hvilket i fråga om föreningar
syntes Riksdagen böra leda till lagstiftning i ämnet, jämväl kunde,
åtminstone i viss mån, göra sig gällande för stiftelser.

Äfven öfver sistnämnda skrifvelse hade genom remiss från Kungl.
Magt vederbörande myndigheter ytiranden inhämtats. Sedan nu frågan
om lagstiftning angående stiftelser öfverlämnats till justitiedepartementet,
blef på dess föredragning denna kommitté tillsatt genom Kungl. Maj:ts
beslut den 29 november 1901, och uppdrogs därvid åt kommittén, att
utarbeta förslag till lagbestämmelser dels angående den rättsliga ställning,
som kunde pröfvas böra tillkomma annan förening än sådan, som hade
ekonomisk verksamhet till sin uppgift, dels ock beträffande kontroll
öfver vården och förvaltningen af s. k. fromma stiftelser.

Ett annat ärende har sedermera öfverlämnats till kommittén. I
skrifvelse den 8 maj 1900 hade nämligen Riksdagen anhållit, att Kungl.
Maj:t täcktes taga'' under öfvervägande, i hvad män det skydd mot
störande och förargelseväckande uppträdande, som uti 11 kap. strafflagen
tillerkänts sammankomster för gemensam andaktsöfning äfvensom
möten, där allmänt ärende förehades, måtte utsträckas till andra möten
och sammankomster, samt för Riksdagen framlägga det förslag till lagändring,
hvartill förhållandena kunde gifva anledning. Vid föredragning
den 21 februari 1902 af detta ärende fann Kungl. Maj:t godt förordna,
att kommittén i sammanhang med fullgörande af sitt uppdrag
i öfrig! skulle afgifva betänkande och förslag i anledning af berörda
framställning.

Vidare har kommittén genom särskild remiss från Kungl. Maj:t
mottagit en ytterligare framställning i fråga om kontrollen å fromma
stiftelser.

Efter pröfning af hvad Riksdagens år 1900 församlade revisorer
rörande verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1899 uti afgifven
berättelse anmält samt vederbörande förvaltande verk och myndigheter
uti däröfver afgifna förklaringar hos Kungl. Maj:t andragit, omförmälde
Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 1 maj 1901, hurusom revisorerna,
jämte meddelande af en förteckning öfver de donationer och
stiftelser, för hvilka redogörelser intagits i de allmänna räkenskaperna,
eller från hvilka i öfrigt medel tillförts allmänna ändamål, påpekat, att,
enligt hvad af förteckningen framginge, bland dessa donationer och

stiftelser kapitalbelopp icke blifvit utförda för 54 uppgifna fonder, med
anledning hvaraf revisorerna uttalat önskvärdheten af, att i vederbörande
räkenskaper måtte införas anteckningar äfven om dessa fonders kapitaltillgångar.
1 särskilda häröfver afgifua förklaringar hade, enligt hvad
i skrifvelsen vidare anfördes, uppgifvits, dels att hinder icke skulle möta
för upptagande i behörig räkning af vederbörande donationsfonders
kapitaltillgångar, därest föreskrift därom blefve meddelad, dels att sådan
redovisning icke kunde afgifvas af skäl, att kapitalet förvaltades af
annan myndighet eller ännu icke emottagits eller att donationen utgjordes
af frälseränta eller annan årlig afgäld eller gåfva; och vore i
många fall uppgift å londernas kapitaltillgångar af redogörarne lämnad.
Efter att hafva omnämnt vissa förut meddelade föreskrifter till underlättande
af en effektiv granskning af redogörelserna för de donationer
ocli stiftelser, hvilkas räkenskaper vore föremål för granskning i kammarrätten
och genom Riksdagens revisorer, framhöll Riksdagen slutligen,
att ett sådant syfte enligt Riksdagens förmenande skulle }dterligare
främjas, om i vederbörande räkenskaper alltid infördes anteckningar om
dessa donationers och stiftelsers kapitaltillgångar. Härvid förutsatte
Riksdagen tillika, att om sådan uppgift icke kunde lämnas, anteckning
om orsaken därtill blefve i räkenskaperna intagen. På grund af hvad
sålunda blifvit anfördt och med anledning af revisorernas berörda framställning
anhöll Riksdagen, att Ivungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
Indika åi gärder borde vidtagas, på det att kapitaltillgångarna f ör de
donationer och stiftelser, angående Indika uppgifter meddelades i de kammarrättens
och Riksdagens revisorers granskning underkastade räkenskaperna,
måtte, där så ske kunde, komma att i samma räkenskaper
upptagas.

Öfver denna Riksdagens skrifvelse hafva statskontoret och kammarrätten,
på grund af erhållen kungl. remiss, den 28 december 1901 afgifvit
gemensamt utlåtande och därvid, bland annat, andragit, att då
vederbörande redogörare för de donationer och stiftelser, hvilkas räkenskaper
voro föremål för kammarrättens och Riksdagens revisorers granskning,
måste anses pliktiga att i räkenskaperna upptaga dessa donationers
och stiftelsers kapitaltillgångar, därest icke undantagsvis hinder därför
skulle möta, syntes Riksdagens skrifvelse åsyfta endast sådana inför
kammarrätten ej redovisade fonder, som utan vederlag aflämnade någon
del af sina inkomster eller andra tillgångar till institutioner, hvilkas
räkenskaper vore föremål för kammarrättens granskning. Enligt Riksdagens
förmenande skulle en effektiv kontroll å förvaltningen af ifrågavarande
fonder främjas därigenom, att i de till kammarrätten ingående

räkenskaperna anteckningar ägde rum om fondernas kapitaltillgångar.
Uppgifter därå borde följaktligen lämnas af förvaltarne af fonderna,
Indika, enligt hvad af de vid revisorernas berättelse fogade handlingar
framginge, utgjordes af, bland andra, drätselkamrar, kyrkoråd, fattigvårdsstyrelser,
enskilda sällskap eller understundom vederbörande donatorer
själfva. Det syntes ämbetsverken kunna ifrågasättas, huruvida
dylika förvaltare kunde förpliktas meddela de i Riksdagens skrifvelse
afsedda uppgifterna, men, om än hinder härför ansåges icke möta, skulle
säkerligen den i skrifvelsen föreslagna åtgärd betinnas föga verksam
för ernående af betryggande kontroll öfver vården af fonderna, då uppgifterna
icke skulle åtföljas af fullständiga redogörelser för deras förvaltning
jämte instrument öfver inventering af fondernas tillgångar.
Syftemålet med Riksdagens ifrågavarande framställning syntes endast,
kunna vinnas genom lagbestämmelser angående kontroll öfver vården
och förvaltningen af fromma stiftelser, i hvilket afseende Kungl. Magt
uppdragit åt donna kommitté att utarbeta förslag.

Genom remiss den 14 mars 1902 öfverlämnade Kungl. Maj:t däruppå
handlingarna i ärendet till kommittén för att tagas i öfvervägande
vid afgifvandet af kommitténs betänkande.

F ö r s 1 a g e t

till

Lag

om registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet.

Enligt erhållet uppdrag har kommittén sålunda haft att utarbeta
förslag till lagstiftning angående sådana föreningar, hvilka icke hafva
ekonomisk verksamhet till sin uppgift. Gränserna för uppdraget i
denna del torde bäst framträda genom en jämförelse med de lagstiftningsåtgärder,
för hvilka föreningsväsendet förut i vårt land utgjort föremål.

Den genom kung!, brefvet den 30 december 1885 tillsatta kommitté,
af hvilken förslag till gällande lagstiftning angående handelsbolag, enkla
bolag och aktiebolag utarbetades, hade enligt samma kungl. bref att
uppgöra förslag jämväl till lag rörande sådana föreningar för ekonomisk
verksamhet, hvilka vore jämförliga med solidariska bolag och aktiebolag.
I motiveringen till det i kommitténs utlåtande, som afgafs den 30 juni
1890, innefattade förslaget till lag om föreningar för ekonomisk verksamhet
framhöll kommittén, att, ehuru själfva titeln å detta lagförslag
angåfve, att detsamma afsåge endast sådana föreningar, hvilka hade en
ekonomisk verksamhet till mål och uppgift, det dock, enligt kommitténs
uppfattning, skulle vara att lägga en obehörig tonvikt på uttrycket verksamhet,
om man ansåge förslaget icke kunna vinna tillämpning på sådana
föreningar, som hade till syfte försäkring, vare sig i egentlig mening eller
t. ex. för beredande åt sjuk- eller begrafningshjälp. Å andra sidan hade
kommittén ej förbisett, att lagförslagets bestämmelser ingalunda vore tillräckliga
lör att pa tillfredsställande sätt normera denna art af föreningar.
Men kommittén hade ansett det icke tillkomma sig att framlägga något
förslag till de särskilda bestämmelser, som funnes erforderliga i afseende

Lagförslagets
omfattning.

å föreningar, hvilka hade försäkring till ändamål. Därjämte ville kommittén
anmärka, att frågan om ordnande af föreningar med ideellt syfte
(klubbar, läsecirklar o. d.), ehuru nära sammanhängande med de till
kommittén hänvisade ämnen, dock med afseende å det kommittén
lämnade uppdrag icke bort blifva föremål för kommitténs behandling.

Lagförslagets omfattning angafs i dess 1 § sålunda, att detsamma
afsåg »förening för ekonomisk verksamhet)).

Vid berörda förslags granskning inom högsta domstolen ansågo
dess samtliga ledamöter nödigt, att gränserna för det område, inom
hvilket den föreslagna lagen skulle gälla, klafve närmare bestämda.
Ett justitieråd, med hvilket flertalet öfriga justitieråd förenade sig,
yttrade i sådant afseende, att föreningar funnes, hvilkas verksamhet
måste anses vara af ekonomisk art, men för hvilka den föreslagna
lagen uppenbarligen icke passade, t. ex. hypoteksföreningar, försäkringsföreuingar,
sparbanker, sjukkassor. Flera af dessa hade ock redan gjorts
till föremål för särskild lagstiftning. Begreppet ekonomisk verksamhet
kunde dessutom icke anses vara så bestämdt, att icke vid afgörande af
frågan, huruvida eu förening ingåtts för ekonomisk verksamhet eller i
annat syfte, mången gång tvekan måste komma att uppstå. Om än
dessa olägenheter icke i allo läto sig undanröja, skulle de dock väsentligt
minskas, om — såsom man fnnne iakttaget i vissa utländska lagar
i ämnet — i själfva texten, å ena sidan, de viktigaste och mest kända
föreningarna, såsom produktions-, konsumtions-, bostads- och byggnadsföreningar,
anfördes såsom exempel på de föreningar, som i lagen afsåges,
samt, å andra sidan, så fullständigt som möjligt angåfves de
föreningar, å hvilka, ehuru de hade ekonomiskt syfte eller intoge en
med föreningar med sådant syfte jämförlig ställning, lagen dock icke
skulle utan ytterligare särskild! meddelade bestämmelser äga tillämplighet.

Innan förslaget därefter förelädes Riksdagen, blef detsamma delvis
omarbetadt i syfte, bland annat, att få tydligare angifvet, hvilka
arter af föreningar lagen afsåge att reglera. Med anslutning till hvad
inom högsta domstolen yttrats, ansåg vederbörande departementschef
detta syfte bäst kunna nås därigenom, att dels i 1 § några af de
viktigaste och mest kända arter af föreningar, för hvilka lagen vore
afsedd, omnämndes såsom exempel, dels ock i en särskild paragraf (70 §)
angåfves de slag af föreningar för ekonomisk verksamhet, å hvilka
lagen icke skulle komma att äga tillämpning. I öfverensstämmelse
härmed erhöllo förslagets stadganden i berörda hänseende den affattning,
som, efter det desamma blifvit af Riksdagen antagna, numera återfinnes
i lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni
1895. Enligt 1 § i denna lag afser densamma föreningar för ekonomisk

verksamhet med syfte att åt medlemmarna anskaffa lifsmedel eller
andra förnödenheter eller att afsätta alster af medlemmarnas verksamhet
eller att bereda bostäder åt medlemmarna eller att på annat därmed
jämförligt sätt främja medlemmarnas intressen. Genom lagens 70 §
uteslutas från området för dess tillämpning'' sparbanker, försäkringsföreningar
samt föreningar för anskaffande af lån mot säkerhet af inteckning
i fast egendom, hvar]ämte i sistnämnda paragraf föreskrifves, att
genom lagen icke göres ändring i hvad om föreningar för visst ändamål
eljest är i lag eller författning särskildt stadgadt.

Af de förhandlingar, som sålunda föregått gällande lagstiftning
angående ekonomiska föreningar, torde framgå, att densamma är afsedd
att med vissa särskildt angifna undantag innehålla rättsregler för alla
sammanslutningar, hvilka under formen af föreningar och med syfte
att främja medlemmarnes intressen bedrifva sådan ekonomisk verksamhet,
att den lämpligen kan och må under denna form utöfvas. Undantagen
utgöras af de i 70 § omförmälda föreningarna, hvilka ansetts
vara af den beskaffenhet, att särskild lagstiftning för dem erfordrades.
Hvad lagens 1 § innehåller rörande de olika sätt, hvarpå ifrågavarande
syfte kan fullföljas, har icke till ändamål att innebära någon ytterligare
begränsning af området för lagens tillämpning, utan allenast att underlätta
uppfattningen, huruvida eu förening bör betraktas såsom en förening
för ekonomisk verksamhet.

ö o , , , m

A andra sidan innebär lagen icke någon reglering af de sammanslutningar
i ekonomiskt ändamål, hvilkas verksamhet är af den art, att den bör
utöfvas under annan form än föreningsformen. Hvar gränsen här går är
stundom svårt att afgöra. Otvifvelaktigt är visserligen t. ex., att en association
icke kan registreras såsom förening, om densamma är afsedd att anskaffa
och försälja lifsförnödenheter, samt denna försäljning bedrifves så,
att den till väsentlig del sker till andra än föreningens medlemmar och i
syfte att bereda föreningen handelsvinst. För sammanslutningar i handelsändamål
är bolagsformen den riktiga. Däremot kan det råda tvekan, huruvida
hinder mot registrering alltid i och för sig ligger i den omständigheten,
att en förening afser att sälja förnödenheter äfven till andra än föreningsmedlemmar.
Denna utsträckning af en konsumtionsförenings verksamhet
utgör ofta allenast ett medel för fullständigare ernående af
föreningens egentliga ändamål att bereda föreningsmedlemmarna lättnader
och förmåner vid anskaffandet af förnödenheter, och det har
därför ansetts, att så länge försäljningen till andra än föreningsmedlemmar
intager en sådan underordnad ställning i föreningens verksamhet,
föreningen lyder under lagens bestämmelser. Denna uppfattning

är dock icke obestridd, och tydligt är, att gränsen mellan de fall, då
eu förening enligt angifna regler skulle vara eller icke vara berättigad
att erhålla registrering, är mycket sväfvande. För nu förevarande lagstiftningsarbete
är emellertid denna fråga utan vidare betydelse, då
något tvifvel rörande gränsen mellan associationer af sistnämnda art
och de icke ekonomiska föreningarna icke gärna kan förekomma.

Lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet gäller
vidare, såsom redan antydts, endast sådana föreningar, hvilka hafva till
syfte att främja medlemmarnas intressen. Föreningar, som åsyfta befordrandet
af andra intressen än föreningsmedlemmarnas, falla icke under
lagen den 28 juni 1895, oafsedt om föreningarna i större eller mindre
omfattning bedrifva ekonomisk verksamhet.

Likaså falla utanför området för nämnda lags tillämpning alla
föreningar, livilkas verksamhet icke är af ekonomisk art. Af afgörande
betydelse härutinnan är föreningens hufvudsyfte. Jämväl föreningar
för rent ideella ändamål måste oftast i större eller mindre utsträckning
använda ekonomiska medel. Så länge en förening icke gjort ekonomisk
verksamhet till sin hufvudsakliga uppgift, anses föreningen dock
vara af icke ekonomisk natur, äfven om den fullföljer ett ekonomiskt s}7ft.e
såsom biändamål till understödjande af det ideella hufvudsyftet.

Vid bedömande af gränserna för sitt uppdrag har kommittén ytterligare
haft att utgå från Riksdagens ofvan omförmälda skrifvelse den
10 maj 1899 med begäran om utarbetande af förslag till lagstiftning
i förevarande ämne. I denna skrifvelse framhölls såsom ett mer och
mer kännbart behof att erhålla laglig reglering af jämväl sådana föreningar,
hvilka icke bedrifva verksamhet af den beskaffenhet, att de
falla in under bestämmelserna i lagen om registrerade föreningar för
ekonomisk verksamhet. Det önskemål, som sålunda tagit sig uttryck,
torde innebära, att lagstiftning skall åstadkommas för det stora antal
föreningar, hvilka, om än i öfrigt mycket olikartade, dock hafva det
gemensamt, att deras uppgift icke utgöres af ekonomisk verksamhet,
och hvilka därför lämnas oberörda af 1895 års lag och den öfriga lagstiftning
om ekonomiska föreningar, som är eller framdeles kan blifva
gällande.

I enlighet härmed har kommittén affattat sitt förslag i ämnet.
Hufvudbestämmelsen rörande lagförslagets omfång innehålles i 1 §, där
såsom föremål för lagens bestämmelser angifvas föreningar, hvilka fullfölja
ett religiöst, välgörande, politiskt, socialt, vetenskapligt, konstnärligt
eller sällskapligt syfte eller afse vårdande af yrkesangelägenheter
eller eljest icke hafva ekonomisk verksamhet till sin uppgift. Liksom

i 70 § af lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
undantag gjorts för en del föreningar och med dem likartade rättsbildningar,
för hvilka lagens stadganden icke gälla, har emellertid kommittén,
på skäl som komma att närmare utvecklas här nedan vid redogörelse
för en del särskilda slag af föreningar, ansett, att det finnes vissa
arter af föreningar för annan än ekonomisk verksamhet (ideella föreningar),
för hvilka de af kommittén föreslagna bestämmelserna icke äro
behöfliga eller lämpliga, och hvilka därför böra undantagas från området
för lagens tilllämpning. Dessa undantag angifvas i 50 §, enligt
hvilken hvad i lagen är föreskrifvet icke afser nationsföreningar vid
rikets universitet eller föreningar, hvilkas stadgar blifvit eller framdeles
kunna varda af Kungl. Maj:t stadfästade.

Vid föreliggande lagstiftningsarbete har det spörsmålet legat nära,
huruvida icke en reglering af föreningsväsendet lämpligast vunnes därigenom,
att stadgandena rörande såväl ekonomiska som icke ekonomiska
föreningar sammanfördes i en gemensam lag. Att sådant i flera hänseenden
skulle föranleda till ökad enkelhet, reda och öfverskådlighet
är otvifvelaktigt, och därest föreningslagstiftningen i sin helhet på eu
gång blifvit föremål för utarbetande, hade måhända öfvervägande skäl
funnits för ett sådant förfarande. I väsentlig mån annorlunda ställer sig
emellertid saken, då lagstiftningen om ekonomiska föreningar redan
föreligger. Oafsedt att det icke ingår i kommitténs uppdrag att upptaga
denna ännu ganska nja och opröfvade lagstiftning till förnyad
behandling, skulle clet vara förbundet med stora svårigheter att i lagen
om ekonomiska föreningar, så som densamma nu är affattad, införa de
bestämmelser, hvilka med hänsyn till ideella föreningar kunna anses
behöfliga och lämpliga. Lätteligen skulle genom ett dylikt tillvägagångssätt
ettdera slaget af föreningar blifva lidande, i det att för enhets
vinnande antingen gällande bestämmelser om ekonomiska föreningar
blefve underkastade omarbetning i delar, där sådan eljest icke, åtminstone
för närvarande, borde aga rum, eller ock föreningar för ideellt
syfte blefve. föremål för stadganden, som i en lag, afsedd endast för
dylika föreningar, icke skulle ifrågakomma. Kommittén har därför gifvit
sitt förslag i ämnet formen af en särskild lag.

Eu gemensam lagstiftning för ekonomiska och ideella föreningar
skulle utan tvifvel möta svårigheter, då innebörden af de bestämmelser,
hvilka äro erforderliga för det ena eller det andra slaget af
föreningar, erbjuder väsentliga olikheter. De ekonomiska föreningarna
med en verksamhet, hvilken mer eller mindre har karaktären af yrkesmässig
affärsverksamhet, beröra ofta ekonomiska intressen af den betydenhet,

Lag förslagets form.

Lag förslagets allmänna ståndpunkt.

att det för såväl allmänhetens som föreningsmedlemmarnas tryggande
varit behöfligt att jämförelsevis fullständigt och ingripande i lag ordna
dylika föreningars rättsliga ställning. Hvad däremot angår ideella
föreningar, kunna visserligen äfven dessa innehafva egendom af ansenligt
värde och inträda i förhållanden, där betydliga ekonomiska intressen
stå på spel, men föreningarnas verksamhet bedrifves dock i allmänhet efter
andra grundsatser än de rent affärsmässiga, och föreningsmedlemmarnas
syftemål gå ut på annat än direkt förvärf af ekonomiska fördelar. Sistnämnda
föreningar torde därför utan våda kunna erkännas såsom rättssubjekt
med bibehållande af en vidsträcktare själfbestämmanderätt rörande
sin organisation och sin ställning i öfrigt, än som blifvit de
ekonomiska föreningarna tillerkänd. Riksdagen har ock i ofvanberörda
skrifvelse den 10 maj 1899 betonat önskvärdheten däraf, att på samma
gång reda och säkerhet åstadkommes inom föreningsväsendet, skälig
hänsyn toges till bevarande af den frihet, som utgjorde en förutsättning
för utvecklingens ostörda fortgång på detta område. En så genomgripande
lagstiftning som den, hvilken införts i fråga om vissa slag af
ekonomiska föreningar, syntes därför Riksdagen knappast vara lämplig för
föreningar i allmänhet.

Det allmänt kända och ofta uttalade behofvet af en rättslig reglering
för jämväl ideella föreningar har i hufvudsak sin grund i de svårigheter,
som hittills ej sällan uppstått, då en dylik förening velat träda
i rättsförhållanden till utom densamma stående personer. Huruvida
föreningar för ideella syften utgöra själfständiga rättspersonligheter och
alltså äga förmåga att, såsom uttrycket i vårt lands lagstiftning lyder,
förvärfva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt inför domstolar
och andra myndigheter söka, kära och svara, har utgjort en omtvistad
fråga. Såsom Riksdagen i sist omförmälda skrifvelse vidare anfört,
torde man, medan ännu föreningsväsendet så godt som fullständigt
saknade rättslig reglering, i allmänhet icke hafva ifrågasatt annat, än
att förening, i hvilken personer sammansluta sig för ett gemensamt
förnuftigt syfte, utgjorde eu juridisk person med den rättsliga kapacitet,
som i brist på lagstadganden borde anses enligt sakens natur tillkomma
densamma. Men efter det genom lagen den 28 juni 1895 bestämmelser
meddelats angående registrering af vissa ekonomiska föreningar och
de med sådan åtgärd förbundna rättsverkningar, hade såväl hos domstolarna
som bland allmänheten tvekan gjort sig gällande, huruvida
den omständigheten, att rättskapacitet uttryckligt tillerkänts de registrerade
föreningarna, finge anses innebära, att andra föreningar vore
därifrån uteslutna.

Genom utslag af högsta domstolen under de senare åren hafva
visserligen särskilda religiösa föreningar, för hvilka stadgar blifvit antagna
och styrelse utsedd, förklarats utgöra sådana samfund, som lagligen
kunna förvärfva fast egendom, och på grund häraf hinder ansetts
icke möta för lagfarts beviljande å fastigheter, som blifvit till föreningarna
öfverlåtna. Häraf kan man då draga den slutsats, att ideella
föreningar, hvilka medelst antagande af stadgar och utseende af styrelse
behörigen ordna sin ställning, härigenom erhålla rättspersonlighet med
hänsyn till förmågan att förvärfva egendom och väl äfven i andra
afseenden. Förutom det att rättstillämpningen i detta ämne hittills är
mycket litet stadgad, och ännu mindre någon trygghet finnes, att en
liknande uppfattning rörande föreningars rättspersonlighet framgent
skall göra sig gällande hos de dömande myndigheterna, är det emellertid
uppenbart, att domstolarnas praxis utgör en ganska svag och osäker
grund för föreningarnas rättsliga ställning. Frågan, hvilka anspråk
böra uppställas på en förenings organisation, för att föreningen må
kunna anses såsom ett rättssubjekt, kommer alltid att blifva föremål
för tvekan och olika åsikter, så länge några bestämmelser härom icke
meddelats i lag. Likaledes förefinnes ett verkligt behof af föreskrifter,
i hvilken ordning giltigt beslut i föreningars angelägenheter skall
fattas, huruvida för sådant beslut skall fordras, att samtliga föreningsmedlemmar
biträda detsamma, eller ett större eller mindre flertal bland
medlemmarna skall äga att besluta å föreningens vägnar. Bristen på
bestämmelser härutinnan gör sig enligt sakens natur särskildt kännbar,
då en förening skall ingå aftal, och framför allt då genom aftalet en
upplåtelse skall ske från föreningens sida eller eu förpliktelse åläggas
föreningen. Möjligen skulle i de talrika fall, då ett enhälligt samtycke
af föreningsmedlemmarna icke kunde åstadkommas, domstolarna anse sig
förhindrade att tillerkänna rättslig giltighet åt dylika aftal, ingångna
å föreningars vägnar.

Den första fordran, som bör uppställas på en lagstiftning om
icke ekonomiska föreningar, är alltså, att genom densamma skall bestämmas,
på hvad sätt och under hvilka villkor en djdik förening skall
kunna erhålla tryggad, själfständig rättspersonlighet med förmåga att
förvärfva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt inför domstol
eller annan myndighet söka, kära eller svara. Sådan rättskapacitet
lärer emellertid icke kunna tilläggas en förening, med mindre dess
inre förhållanden vunnit en viss grad af stadga och ordning, och för
lagstiftningen blir det sålunda eu uppgift att angifva omfånget af den
reglering utaf föreningsmedlemmarnas inbördes ställning, som kan

Villkoren
för erhållande
af
rättskapacitet.

anses behöflig, för att föreningen må vinna rättsligt erkännande. I
öfrigt torde det i hufvudsak kunna öfverlämnas åt föreningarnas eget
afgörande, huru deras angelägenheter skola ordnas. En närmare rättslig
nonnering skulle hvarken vara önskvärd eller med hänsyn till den
synnerligen skiftande beskaffenheten af föreningarnas syften och verksamhetssätt
kunna genomföras, utan att densamma mången gång skulle
verka hämmande å föreningslifvet. På grundvalen af de regler, hvilka
inom föreningarna torde hafva allmännast vunnit tillämpning och visat
sig bäst motsvara behofvet, bör emellertid i lagen upptagas en del
ytterligare föreskrifter, hvilka utan att vara för föreningarna ovillkorligen
bindande kunna tjäna till ledning vid utöfvandet af deras själfbestämningsrätt
och utfylla de bristfälligheter, som kunna förefinnas i
föreningarnas stadgar. Kommittén har sålunda, bland annat rörande
beslutanderätten i föreningars angelägenheter, föreslagit bestämmelser,
hvilka skola lända till efterrättelse, om ej i vederbörande förenings
stadgar blifvit annorlunda föreskrifvet.

Om än stadgandena i lagen angående registreradeMöreningar för
ekonomisk verksamhet funnits i åtskilliga hänseenden icke böra vinna
tillämpning på föreningar med ideellt syfte, har dock kommittén i
hufvudsak lagt berörda lag till grund för sitt förslag till lagstiftning
angående föreningar af sistnämnda art. Den redogörelse, kommittén
här nedan går att lämna för de väsentligaste bestämmelserna i det af
kommittén utarbetade förslaget till lag om registrerade föreningar för
annan än] ekonomisk verksamhet, kommer därför till större delen att
hänföra sig till en jämförelse med omförmälda äldre lag och utgöra
ett angifvande af de grunder, på hvilka kommittén i vissa afseenden
frångått de i densamma förefintliga stadganden.

Enligt kommitténs förslag skall rättskapacitet jämväl för ideella
föreningar stå att vinna genom deras inskrifning i ett hos vederbörande
länsstyrelse fördt föreningsregister. Med hänsyn till den stora betydelse,
föreningsväsendets fria och kraftiga utveckling på skilda områden
äger, böra de former, i hvilka ideella föreningar skola kunna
förvärfva en erkänd rättslig ställning, blifva så litet betungande,
som tillgodoseendet af krafvet på ordning och reda medgifver. Den
verksamhet, föreningarna hittills utöfvat i vårt land, lärer ock böra
erkännas hafva varit af den beskaffenhet, att anledning icke förefinnes
till vidtagande af några särskilda försiktighetsmått, i syfte att föreningar,
livilkas uppgift kan anses skadlig eller farlig för det allmänna,
icke må erhålla rättskapacitet. 1 främmande länder hafva
i sådant afseende olika åsikter gjort sig gällande, på sätt närmare

framgår utaf den redogörelse för den utländska föreningsrätten, hvilken
finnes bifogad kommitténs betänkande. Sålunda kunna i flera länder,
där lagstiftning i ämnet finnes genomförd, antingen alla eller vissa
ideella föreningar erhålla rättskapacitet endast efter pröfning för hvarje
särskilt fall af myndighet, hvilken har att meddela sanktion å föreningen
eller åtminstone skall lämna sitt godkännande genom underlåtenhet
att begagna myndigheten tillkommande befogenhet att inlägga
gensaga mot föreningens förvärf af rättspersonlighet.

A andra sidan bör rättsligt skydd icke medgifvas eu förening, Förlust af
hvilkens verksamhet blir skadlig eller farlig för det allmänna eller icke rffskaPamotsvarar
de förutsättningar, under hvilka föreningen vunnit registre- C fal"
ring. Kommittén bär därför (26 §) föreslagit, att förening, hvilkens
verksamhet finnes strida mot lag eller sedlighet eller det i föreningens
stadgar angifna syfte, må kunna upplösas. Befogenheten härutinnan
har tillagts domstol på yrkande af allmän åklagare eller föreningsmedlem,
en bestämmelse, som torde utgöra ett tillräckligt skydd mot faran för
godtycke i befogenhetens utöfning. För att gifva kraft åt ett sålunda
meddeladt beslut om förenings upplösning bör därmed följa fördelning
af föreningens tillgångar, och då förhållandena ofta torde vara sådana,
att dylik åtgärd icke vederbörligen skulle sättas i verket, om densamma
vore beroende af den förening, mot hvilken anmärkning alltså
förekommit, eller af likvidatorer, som föreningen utsett, har kommittén
föreslagit, att domstol i sammanhang med beslut om förenings upplösning
skall förordna en eller flera likvidatorer att verkställa föreningens
likvidation.

Enligt kommitténs förslag skall, liksom beträffande ekonomiska Förenings
föreningar är stadgadt, ett villkor för registrering af ideell förening vara, dnrelseatt
föreningen utsett styrelse. De personer, hvilka äga att företräda
ideella föreningar, hafva emellertid hittills icke alltid betecknats såsom
utgörande styrelser för desamma, utan ofta utöfvat sin verksamhet
under andra benämningar t. ex. förvaltningsutskott, kommitté, kurator,
äldste, iad, ålderman, förtroendeman. Med föreliggande förslag afses
icke någon förändring häri, utan skall det fortfarande stå hvarje förening
fritt att för sina representanter använda den benämning, föreningen
finner lämpligast. Bestämmelsen, att styrelse skall vara utsedd, innebär
endast, att någon eller några personer skola hafva fått sig tillagd den
enligt 14 § i förslaget styrelsen tillkommande befogenheten att företräda
föreningen. Därest en förening skall kunna erkännas såsom ett sjelfständigt
rättssubjekt, får det icke råda någon tvekan om, hvem som i
förhållande till allmänheten äger att uppträda å föreningens vägnar,

Särskilda
slag af föreningar.

Medföreninga/r
likartade
rättsbildningar.

underteckna skriftliga afhandlingar för föreningen samt kära och svara
för densamma.

I öfverensstämmelse med det uttryckssätt, som på framställning åt
högsta domstolen vunnit tillämpning i 1 § af föreningslagen den 28 juni
1895, har kommittén trott sig gifva sitt förslag ökad tydlighet genom
att såsom exempel anföra de viktigaste och allmännast förekommande
arterna af de föreningar, som med förslaget åsyftas.

Af de föreningar, som afse vårdande af yrkesangelägenheter,
erfordra de s. k. fackföreningarna särskild! omnämnande. Dessa, som
icke falla under 1895 års lag, måste räknas till icke ekonomiska föreningar
samt sålunda kunna registeras och erhålla rättspersonlighet
i enlighet med kommitténs förslag. Kommittén har emellertid tagit i
öfvervägande, huruvida, utöfver hvad i allmänhet föreslagits, borde i lagen
intagas några särskilda föreskrifter om fackföreningar. Anledningen
till, att denna fråga inom kommittén uppkastats, har i synnerhet varit
den, att särskilda bestämmelser om sådana föreningar i ett eller annat
land meddelats eller föreslagits. Sålunda framlade norska regeringen till
stortinget 1902—1903 ett lagförslag, som jämte föreskrifter om registrering
af fackföreningar innehöll vissa stadganden om medling i arbetstvister
och om skydd för friheten att ingå i fackförening. Det torde
dock vara uppenbart, att inom vårt rättssystem dylika ämnen icke böra
behandlas i sammanhang med lagstiftningen om föreningar, utan höra
till andra delar af lagstiftningen. Frågan om förlikning och skiljedom
i arbetstvister har ju utgjort föremål för behandling af en särskild
kommitté och framlagts för Riksdagen i eu särskild kungl. proposition.
Påföljd för tvång eller hot i syfte att tvinga någon att ingå eller
icke ingå i fackförening har sin rätta plats i 15 kap. af den allmänna
strafflagen. Att i England fackföreningar behandlats i en särskild lag,
beror af det sätt, på hvilket den engelska lagstiftningen om föreningar
i öfrig! är affattad. Hos oss äro förhållandena mycket afvikande.

Det har vid olika tillfällen ifrågasatts, huruvida icke skydd mot arbetares
aftalsbrott borde sökas i fackföreningarnas ansvar för sina ledamöter.
Skulle en fackförening i enlighet med kommitténs förslagregistreras,
följer däraf, att föreningen med sina tillgångar svarar för
hvad dess styrelse eller funktionärer göra eller låta inom området för
sin befogenhet. Något föreningens ansvar i allmänhet för de enskilda
medlemmarnas handlingar torde däremot icke billigtvis kunna ifrågasättas.
I hvad män åter föreningen bör ansvara för aftalsbrott af
medlemmar, måste bero på hvad särskild lagstiftning angående arbets -

aftal stadgar. Verkan af en dylik ansvarighet bestämmes af de tillgångar,
öfver hvilka fackföreningen förfogar. Själfklart är tillika, att föreningen
kan undandraga sig ett sådant ansvar genom underlåtenhet att anmäla
sig till registrering. Detta leder till frågan, huruvida föreningar i allmänhet
eller särskild! fackföreningar skulle vid ansvarspåföljd tillhållas
att söka registrering. Att i allmänhet tvinga föreningar att låta registrera
sig anser kommittén dock vara ett allt för stort ingrepp i den enskilda
friheten. Sådant komme ju att innebära ett förbud mot hemliga sällskap.
För ett stort antal smärre föreningar, som ej hafva behof af
rättspersonlighet, skulle stadgandet ock medföra ett besvärande tvång.
Inskränktes åter påbudet till att gälla endast fackföreningar, blefve det
otvifvelaktigt ansedt såsom en förhatlig klasslagstiftning.

Från. de icke ekonomiska föreningarna böra skiljas vissa andra
rättsbildningar, som med dem hafva någon likhet. Én sådan rättsbildning
är församling af främmande trosbekännare, hvarom handlas
i förordningen den 31 oktober 1878. Hit höra också vissa inrättningar
t. ex. svenska kyrkans missionsstyrelse och svenska akademien. Huruvida
vissa andra akademier höra anses såsom föreningar eller inrättningar,
kan vara tvifvelaktigt och torde ej låta sig afgöra utan en noggrann
pröfning af hvad för hvarje akademi är stadgadt. Då sannolikt alla
akademier hafva kunglig stadfästelse, blir gränsen mellan akademier och
föreningar för förevarande lagstiftning af mindre betydelse, därest, såsom
kommittén föreslagit, lagen icke heller skall erhålla tillämpning
å föreningar, hvilka blifvit af Kung!. Maj:t stadfästade.

Under de icke ekonomiska föreningarnas begrepp falla vissa
föreningar, för hvilka särskilda föreskrifter gälla. Så är förhållandet
med hushållningssällskapen, för hvilka allmänna grunder blifvit fastställda
. genom Kung!. Majt:s skrifvelse till landtbruksakademien den
16 maj 1848, och nationsföreningarna vid universiteten i Uppsala och
Lund, angående hvilka föreningar universitetens statuter den 10 januari
1876 i §§ 102—110 innehålla bestämmelser. Vidare har enligt nådigt
bref den 21 december 1900, kungjordt af arméförvaltningen å civila
departementet den 19 februari 1901, centralstyrelsen för Sveriges frivilliga
skytteföreningar att fastställa stadgar för skytteförbund och skytteföreningar,
och förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18
juni .1864 ägnar §§ 13 och 14 åt föreningar af näringsidkare, hvilka
föreningar kunna erhålla öfverståtliållareämbetets eller Kung!. Maj:ts
befallningshafvandes stadfästelse å stadgar.

Såsom redan framhållits, bär kommittén från sitt förslag undantagit
nationsföreningarna och de föreningar, indika erhållit eller kunna

komma ait erhålla Kungl. Maj:ts stadfästelse. Dylika föreningar skilja
sig till sin karaktär samt grunderna för sin sammansättning och förvaltning
i allmänhet ganska mycket från andra föreningar. Hvad nationsföreningarna
angår, äro de, åtminstone numera, icke att anse såsom
några frivilliga sammanslutningar utan ingå såsom ett led i den akademiska
organisationen. Äfven de af Kungl. Maj:t stadfästade föreningarna
äga ofta en viss prägel af nödvändighet. Så är exempelvis fallet med
hushållningssällskapen, hvilkas tillvaro förutsättes i olika författningar.
Om såväl nationsföreningarna som de af Kungl. Magt fastställda föreningarna
gäller, att formerna för deras inre lif och framträdande i
det yttre ofta i mångt och mycket icke öfverensstämma med de regler,
hvilka pläga tillämpas i andra föreningar och på hvilka kommittén, som
sökt att så mycket som möjligt lämpa sitt förslag etter det förefintliga
föreningslifvet, därför äfven grundat de i förslaget upptagna
bestämmelserna. Berörda föreningar skulle därför mången gång icke
kunna inpassas under föreskrifterna i kommittéförslaget, utan att sådant
måste leda till väsentliga rubbningar i deras organisation och af dem
skulle uppfattas såsom ett ganska kännbart tvång. Någon anledning
att utsträcka den allmänna föreningslagstiftningen till ifrågavarande
föreningar finnes enligt kommitténs åsikt så mycket mindre, som det
helt visst icke yppats något behof att bereda dem annan rättslig reglering,
än de redan erhållit eller genom stadfästelsen erhålla. Nationsföreningarna
hafva sedan gammalt en fast och noggrant bestämd organisation,
och det förhållandet, att Kungl. Maj:t meddelat fastställelse
å en förenings stadgar, torde innebära tillfyllestgörande säkerhet för, att
föreningens organisation har erforderlig stadga. Någon tvekan därom,
att föreningar af angifna slag äro rättssubjekt, har därför säkerligen
aldrig förekommit och bör lika litet hädanefter uppstå.

De betänkligheter, som göra sig gällande mot förslagets tillämpning
å nu bestående föreningar af nämnda beskaffenhet, äga icke i
allo samma giltighet med hänsyn till föreningar, som framdeles kunna
blifva af Kungl. Maj:t stadfästade. Nya föreningar kunna nämligen
oftast utan svårighet rätta sin organisation efter lagens bestämmelser
och torde för öfrigt utan något tvång i allmänhet komma att ordna sig
på det sätt, som numera är det brukliga. Att kommittén i allt fall
icke velat föreslå någon tidsgräns, efter hvilken Kungl. Maj:ts stadfästelse
å en förenings stadgar icke skulle medföra, att föreningen undantoges
från lagens bestämmelser, har berott därpå, att föreningar i en framtid
kunna uppkomma, hvilka äro så likartade med förut bestående af Kungl.
Maj:t fastställda föreningar, att samma regler böra gälla för de förra

som för de senare. Om t. ex. ett ny i t hushållningssällskap upprättas,
kan det tagas för gifvet, att Kungl. Maj:t skulle vilja underkasta dess
stadgar sin pröfning samt å dem meddela fastställelse, och registrering
lärer då lika litet böra fordras af ett sådant hushållningssällskap som
af de nuvarande. Med undantag af dylika föreningar, för hvilka på
grund af deras offentliga karaktär Kungl. Maj:ts fastställelse å stadgar
äfven framgent kan vara påkallad, torde emellertid någon anledning
till föreningsstadgars stadfästande af Kungl. Maj:t i allmänhet icke
vidare förefinnas, om den af kommittén föreslagna lagstiftning kommer
till stånd. En betryggad och erkänd rättsställning kan nämligen
sedermera förvärfvas genom registrering. Man kan därför förutsätta,
att fastställelse å föreningsstadgar därefter endast i sällsynta fall kommei
att hos Kungl. Maj:t sökas eller af Kungl. Maj:t beviljas, och
att antalet af de ideella föreningar, å hvilka den föreslagna lagen icke
skall äga tillämpning, alltså i hufvudsak kommer att begränsas till
nationsföreningarna och de föreningar, som tidigare erhållit Kungl.
Maj:ts fastställelse.

Genom lagen den 24 juli 1903 om ändrad lydelse af 1, 11, 23
och 50 §§ i lagen den 28 juni 1895 om registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet har det hinder blifvit undanröjdi, som förut ansågs
förefinnas mot registrering jämlikt sistnämnda lag af förening, hvars
medlemmar utgjordes af registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet.
^ Detta hinder låg som bekant däri, att enligt bestämmelsen i
1 § .af sistberörda lag densamma ägde tillämpning endast å sådana
föreningar, hvilka bedrefve ekonomisk verksamhet med syfte att främja
medlemmarnas intressen. Enär en förening enligt sin natur icke kunde
hafva några egna ekonomiska intressen, kunde till följd häraf icke heller
en förening, hvars medlemmar uteslutande eller till någon del utgjordes
af registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet, vara af beskaffenhet
att, kunna registreras. Genom nämnda nya lag har äfven uttryckligen
medgifvits, att associationer af andra slag än föreningar
få ingå såsom medlemmar i registrerad förening för ekonomisk verksamhet.

I.kommitténs förslag förefinnes icke någon bestämmelse, hvilken
pa angifvet sätt skulle kunna lägga hinder i vägen för registrering af
föreningar, i hvilka andra föreningar eller samfälligheter inginge, och
dylikt medlemskap torde därför utan särskildt stadgande hafva bort
anses tillåtet. Till undanröjande af all tvekan härom har kommittén
dock trott det vara lämpligast att i förslaget intaga en uttrycklig
bestämmelse, enligt hvilken samfällighet, inrättning eller stiftelse må

Central föreningar.

Andel i
föreningstillgångarna.

Medlems antalet.

vara medlem af registrerad förening, under förutsättning endast att
samfälligheten, inrättningen eller stiftelsen utgör eu själfständig rättspersonlighet.
Såsom af sistberörda stadgande framgår, skall däremot
enligt förslaget en förening, hvilken icke genom registrering förvärfvat
rättskapacitet, icke heller kunna vara medlem af eu förening med sådan
kapacitet. Det har nämligen förefallit kommittén, att en förening utan
erkänd rättsställning, hvilken förening såsom sådan icke kan äga några
rättigheter i öfrigt, lika litet bör kunna innehafva och utöfva de rättsliga
befogenheter, hvilka äro förbundna med medlemskap i en registrerad
förening. För att en förening skall såsom medlem af eu registrerad
centralförening kunna utöfva rösträtt å dennas sammanträden och i
öfrigt göra gällande själfständiga intressen i dess angelägenheter,
fordras alltså, att jämväl den förra föreningen vunnit registrering.
Kommittén har icke förbisett, att härigenom kraf på registrering framställes
äfven beträffande en del föreningar, hvilka sannolikt icke eljest
skulle söka rättsligt godkännande. De underföreningar, hvilka ingå
i en större förening, äro nämligen ofta hvar för sig så obetydliga och
i afsaknad af ekonomiska intressen, att de för sina enskilda angelägenheter
icke hafva något behof af rättskapacitet, medan däremot det för
dem är af stor vikt att få deltaga i handläggningen af de för centralföreningen
gemensamma ärendena. Kommittén har emellertid icke
funnit berörda förhållande utgöra tillräcklig anledning att frångå sitt
förslag i ämnet, så mycket mindre som de anspråk, hvilka uppställts
för vinnande af registrering, äro så obetydliga, att deras uppfyllande
i regel icke kan innebära någon afsevärd olägenhet. Dessutom finnes
intet hinder, att en oregistrerad underförenings medlemmar kunna såsom
enskilda personer innehafva och utöfva medlemskap i centralföreningen.

I de ideella föreningarnas natur ligger, att tillgodoseendet af några
ekonomiska intressen för medlemmarna icke i regel åsyftas med medlemskap
i dylika föreningar. Detsamma bör därför ej heller medföra
rätt till andel i föreningarnas tillgångar. Häremot strider ej, att vid
en förenings upplösning fördelning af tillgångarna bland medlemmarna
kan komma att äga rum. Då emellertid exempel finnas därpå, att föreningar
för ideellt ändamål tillerkänt föreningsmedlemmarna befogenhet
att redan under föreningarnas bestånd njuta andel i deras tillgångar,
har kommittén icke ansett lämpligt att utesluta möjligheten : af eu
dylik anordning genom bestämmelse i stadgarna.

Såsom anfördes af den kommitté, genom hvilken lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet utarbetades, ansågs det
följa af sådana föreningars uppgift och konstruktion, att medlemmarnas

antal ej finge vara alltför ringa. Ett minimiantal af fem medlemmar
har därför föreskrifvits för dessa föreningar. Äfven i ideella föreningar
torde antalet föreningsmedlemmar i allmänhet icke blott uppgå till utan
väsentligt öfverstiga denna siffra. Fall kunna dock förekomma, i
hvilka medlemskap i förening är bundet vid sådana förutsättningar,
att personer med de egenskaper, som erfordras för inträde i föreningen,
icke alltid kanna förefinnas till visst antal. Någon anledning att
förmena föreningarna de förmåner, som äro förbundna med registrering,
finnes emellertid icke, och kommittén har med hänsyn härtill
ansett någon minimigräns för medlemsantalet i nu förevarande föreningar
icke böra föreskrifvas.

Af de ideella föreningarnas uppgift lärer följa, att personlig ansvarig- Personlig
het för deras förbindelser icke bör få åläggas medlemmarna såsom en ansvarinliefallmän
förpliktelse. Ett stadgande i sådant syfte bör därför icke få
intagas i någon förenings stadgar. Däremot äro naturligtvis föreningsmedlemmar,
såväl som andra personer, oförhindrade att genom särskildt
aftal, i form åt borgen eller annorledes, ikläda sig ansvar för föreningarnas
förbindelser.

Till förekommande af obehörigt tryck å föreningsmedlemmarna utträde.
från föreningarnas sida är det af stor vikt, att föreningsmedlem äger
att när som helst utträda ur föreningen. För god ordnings skull synes
emellertid utträdet böra föregås af skriftlig anmälan därom bos föreningsstyrelsen
eller dess ordförande. Den i lagen om ekonomiska föreningar
förekommande bestämmelsen, att i stadgarna kan föreskrifvas, att uppsägning
ej får ske förr än efter viss tid, högst två år, från inträdet i
föreningen, äger sin förklaring i den ekonomiska samhörigheten mellan
medlemmarna i dylika föreningar, hvilkas verksamhet stundom kunde
i väsentlig mån rubbas därigenom, att medlemmar utginge och uttoge
sina insatser. Någon sådan anledning att medgifva föreningsmedlemmars
kvarhållande under viss tid förefinnes i allmänhet icke i ideella föreningar.
Medlem, som utträder ur en förening, bör dock vara skyldig
att erlägga oguldna årsafgifter för den tid, han tillhört föreningen samt
åtnjutit därmed förbundna fördelar, och torde för enkelhets vinnande
tiden för betalningsskyldigheten lämpligen kunna utsträckas till och med
det ar, under hvilket utträdet skett. Har eu medlem särskildt förbundit
sig att erlägga utgifter för viss tid, bör han icke genom utträdet vinna
befrielse från fullgörandet af denna förbindelse. Några skyldigheter
härutöfver synas icke böra få åläggas medlem såsom påföljd af hans
utträde ur förening, då utöfvandet af rätten till utträde därigenom skulle
kunna faktiskt omöjliggöras eller väsentligt försvåras, men däremot bör

Uteslutning.

det vara föreningarna obotaget, att i nämnda hänseenden meddela lindrigare
bestämmelser.

Om föreningsmedlem allider, äro enligt kommitténs förslag stärbhusdelägarne
icke ansvariga för hans afgifter till föreningen. Denna
bestämmelse kan måhända synas stå i strid mot eljest gällande civilrättsliga
regler, enligt hvilka stärbhusdelägare i allmänhet ansvara för
den aflidnes förbindelser. Kommittén har emellertid ansett, att de ekonomiska
förpliktelser, som följa af medlemskapet i en ideell förening, äro af
så helt och hållet personlig natur, att ansvarigheten för dem bör upphöra
med föreningsmedlemmens död. Kika litet som medlemskapet utan
vidare öfvergår på stärbhusdelägarne, bör enligt kommitténs mening
ansvarigheten för afgifterna öfverflyttas på dem, och detta oafsedt
huruvida fråga är om oguldua afgifter för föregående eller löpande år
eller om framdeles förfallande afgifter, till hvilka den aflidne förbundit
sig. Att kommittén ansett sig kunna utsträcka ausvarsfriheten för stärbhusdelägarne
äfven till redan förfallna afgifter, har berott därpå, att
föreningen oftast haft tillfälle att under den aflidnes lifstid utkräfva dessa
och sålunda underlåtit att i tid bevaka sina intressen. För föreningen
kunna dessutom nämnda afgifter i allmänhet icke vara af någon större
betydelse, medan däremot för stärbhuset utbetalandet af desamma mången
gång skulle vara ganska kännbart. Såväl med hänsyn härtill som af
andra skäl finner kommittén obestridligt, att den af kommittén föreslagna
bestämmelsen från billighetens synpunkt äger företräde framför
ett stadgande i motsatt riktning.

Att medlem, som afgår under förenings bestånd, i regel icke äger
rätt att återbekomma, hvad han förut erlagt till föreningen, framgår
af hvad redan anförts och utgör eu naturlig följd däraf, att medlemskap
i förening icke medför rätt till andel i föreningens tillgångar,
med mindre föreningens stadgar därtill föranleda.

De grunder, på hvilka medlemmar i icke ekonomiska föreningar
böra kunna uteslutas ur desamma, äro till följd af dessa föreningars
mångskiftande natur och uppgifter så växlande i olika föreningar, att,
någon särskild sådan grund icke torde böra i lagen angifvas. Det tillkommer
alltså föreningarna att i stadgarna meddela de bestämmelser i
detta hänseende, som synas bäst öfverensstämma med hvarje förenings
ändamål, hvarvid hinder ej möter att åt bestämmelserna i ämnet gifva
eu så allmän affattning, att eu så vidsträckt uteslutningsbefogenhet
som helst förbehålles föreningen. Häri ligger icke något för rättskänslan
sårande, då hvarje föreningsmedlem genom sitt inträde i föreningen
frivilligt underordnar sig stadgarnas föreskrifter i detta som i

andra afseenden. Eu befogenhet att efter godtycke utesluta föreningsmedlemmar
på andra grunder eller i annan ordning, än stadgarna
angifva, vore däremot icke öfverensstämmande med god ordning. Innehålla
stadgarna inga bestämmelser om uteslutning, kan alltså dylik
åtgärd icke vidtagas mot någon medlem, med mindre stadgarna dessförinnan
undergå förändring i sådant syfte.

Äfven utesluten medlem bör vara skyldig alt betala oguldna avgifter
för föregående och löpande år, men däremot kan det icke gärna
ifrågasättas, att han skulle vara pliktig erlägga några årsafgifter för
senare år än det, under hvilket uteslutningen skett. Äfven om han
särskildt utfäst sig till årsafgifter under viss tid därutöfver, har det
säkerligen icke varit, hans afsikt, att denna utfästelse skulle gälla äfven
i det fall, att han blefve utesluten ur föreningen. En sådan utfästelse
bör därför anses förfallen.

Af obestridlig vikt för en förening'' är den benämning, under hvilken Benämning.
den uppträder och verkar. För närvarande uppträda de icke ekonomiska
föreningarna under många olika benämningar, såsom förening, sällskap,
samfund, församling, förbund, societet, gille, klubb, orden, loge o. s. v.
Kommittén har icke ansett nödigt föreskrifva, att hvarje förening skall i
sin benämning upptaga något visst af dessa ord t. ex. förening. Sådant
skulle vara ett olämpligt tvång. Endast då föreningen inlåter sig i affärsföretag,
är det nödigt, att rättsbildningens art angifves. Förslaget upptager
därför (16 §), att skriftlig afhandling, som för förening- ingås,
skall undertecknas å dess vägnar och med utsättande af dess benämning
med _ tillägg af orden »förening för annan än ekonomisk verksamhet»,
hvarigenom ju undertecknares och föreningsmedlemmars frihet från
personligt ansvar med all önskvärd tydlighet må anses angifven. Kommittén
har jämväl (5 §) sökt skydda den redan registrerade föreningens
benämning från att af annan förening tillgripas.

I 61 § af lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verk- Kungöransamhet
föreskrifves, att hvad i föreningsregistret införes med undantag <le * Mdnmyaf
underrättelse om förenings konkurs, hvarom kungörelse utfärdas
enligt bestämmelserna i konkurslagen, skall genom Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
försorg ofördröjligen kungöras såväl i allmänna tidningarna
som ock i den stads tidning, där Kungl. Maj:ts befallningshafvande har
sitt säte, eller, om flera tidningar där utgifvas, i den af dessa, där allmänna
påbud för staden vanligen meddelas. Något sådant kungörande
bär kommittén icke upptagit i sitt förslag. Kommittén har därvid låtit
sig leda af samma grundsats, som genomgår hela förslaget, nämligen
att villkoren för ideella föreningars rättspersonlighet böra göras så enkla

och litet betungande som möjligt. Med hänsyn till arten af de ekonomiska
föreningarnas verksamhet är det vid dem af intresse, att vissa
föreningarna vidkommande förhållanden bringas till allmänhetens kännedom,
men detta kungörande, hvars betydelse äfven vid sistnämnda
slag af föreningar icke torde böra skattas särdeles högt, lärer vid de
ideella föreningarna, som i allmänhet ej inlåta sig i affärsföretag, utan
väsentlig olägenhet kunna undvaras. Härtill kommer, att då kungörandet,
om detsamma skall vara till någon nytta för allmänheten,
icke kan till omfattningen allt för mycket inskränkas, de därmed förbundna
kostnaderna, om än i och för sig icke vidare ansenliga, dock
kunna blifva ganska kännbara för ett stort antal små föreningar med
mycket begränsade tillgångar.

Med kungörandet bortfaller den i 65 § af lagen om registrerade
ekonomiska föreningar angifna presumtion, att det, som i enlighet med
nämnda lag blifvit infördt i registret och kungjordt i ortstidningen,
skall anses hafva kommit till tredje mans kännedom. Kommittén
håller före, att förhållandena i förevarande fall få bedömas efter vanliga
rättsregler. Den, som inlåter sig i aftal, får tillse att han har att göra
med rätt man.

Efter att sålunda hafva redogjort för lagförslagets allmänna grunder
och de mera principiella skilj aktigheterna mellan detsamma och
lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet öfvergår
kommittén till att vid särskilda paragrafer i detta förslag göra de uttalanden,
hvartill de synts kommittén böra föranleda.

3 §•

De formella förutsättningarna för förenings registrering hafva
blifvit väsentligt förenklade, i förhållande till hvad för ekonomiska föreningar
finnes föreskrifvet. Sålunda skall enligt kommitténs förslag registreringsansökning
kunna göras af styrelsens ordförande och medverkan af
hela styrelsen alltså icke vara erforderlig. Ansökningen skall visserligen
innehålla uppgift å styrelsemedlemmarnas namn, men kommittén
bär trott, att eu sådan uppgift bör kunna godkännas, äfven om den icke
angifver de fullständiga namnen. Vidare har det med hänsyn till
förevarande slag af föreningar ansetts obehöflig^ att, såsom i lagen om
ekonomiska föreningar föreskrifves, de vid ansökningen fogade exem -

plaren af föreningens stadgar skola vara styrkta genom styrelseledamöternas
egenhändiga, bevittnade namnunderskrifter. Riktigheten af
de bifogade stadgeexemplaren kan således enligt kommittéförslaget behörigen
styrkas äfven af andra personer.

Den i lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet
förcskrifna skyldigheten att insända styrkt förteckning å dem, som
vid registreringen äro medlemmar åt föreningen, torde icke hafva annat
syfte än att sätta registreringsmyndigheten i tillfälle att kontrollera, att
det för töreningens tillvaro såsom själfständigt rättssubjekt nödiga antalet
medlemmar finnes, och ett motsvarande stadgande är alltså icke
erforderligt i nu förevarande lag, där enligt kommitténs förslag något
minimiantal medlemmar icke skall föreskrifvas.

Den i lagen om registrerade ekonomiska föreningar vidare meddelade
bestämmelsen, att registreringsansökning skall vara åtföljd af
protokoll vid sammanträde med föreningens medlemmar, utvisande, att
stadgarna blifvit antagna och styrelse utsedd, har i förslaget utbytts
mot bestämmelse, att ansökning skall åtföljas af bevis, huru stadgarna
tillkommit. 1 fråga därom, att de styrelseledamöter, hvilkas namn uppgifvas
i ansökningen, verkligen blifvit af föreningen utsedda, torde man
kunna taga den lämnade uppgiften för god, utan att den styrkes genom
något protokoll. Vid registrering enligt aktiebolagsla gen, lagen om
ekonomiska föreningar eller 14 § i detta förslag af ändring i styrelsens
sammansättning fordras ej företeende af protokoll utan endast en anmälan,
och användandet af denna enklare form synes vid ideella föreningar
utan våda kunna medgifvas äfven vid den första registreringen.
Däremot har kommittén ansett, att sättet för stadgarnas tillkomst bör
styrkas äfven vid ansökning om registrering af ideella föreningar. Sådan
utredning far emellertid enligt kommitténs förslag lämnas äfven genom
annan handling än protokoll vid det sammanträde, där stadgarna antagits.
Att sådant protokoll hålles, är nämligen icke alltid gifvet. Dessutom kan
det förekomma, att förutom protokoll, om sådant hållits, annan eller andra
handlingar kunna vara behöfliga för styrkande af stadgarnas behöriga tillkomst.
Om för laglig tillkomst af stadgar i någon förening erfordras åtgärd
af annan än föreningsmedlem t. ex. stadfästelse af offentlig myndighet,
inbegripes under kommitténs förslag, att jämväl uppfyllandet af denna
förutsättning skall styrkas vid registreringsansökningen. Att bevis,
huru stadgarna tillkommit, sålunda ingifves, är behöflig!, därest, såsom i
41 § stadgas, Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid pröfning af registreringsansökningen
skall kunna tillse, huruvida stadgarna tillkommit i
föreskrifven ordning.

Uttrycket »firma» kan med hänsyn till arten af ideella föreningars
uppgift och verksamhet icke lämpligen användas såsom uttryck för den
benämning, under hvilken en dylik förening ingar aftal. Det bör därför
ej talas om tecknande af firma, utan har kommittén i stället använda
uttrycket »underteckna de skriftliga af handlingar, som för föreningen
ingås».

Enligt lagen om ekonomiska föreningar behöfver registreringsansökning
endast i det fall, att föreningens firma ej skall tecknas af
alla styrelsens ledamöter gemensamt, innehålla uppgift å den eller dem,
som äro berättigade att teckna firman. Finnes icke sådan uppgift, antages
det, att firmateckning göres af alla styrelseledamöterna gemensamt.
Kommittén har emellertid ansett det vara enklast och mest ledande till
reda, att ansökningen alltid skall innehålla, uppgift å den eller dem
bland styrelsens ledamöter, som äro berättigade att underteckna de
skriftliga afhandlingar, som för föreningen ingås.

4 §•

Denna paragraf i kommitténs förslag motsvarar 5 § i lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet och är af hufvudsakligen
samma innehåll. De förändringar, som vidtagits, äga sin giund i de
ekonomiska och de icke ekonomiska föreningarnas olika natur och lära
i allmänhet icke erfordra någon särskild förklaring.

Uttrycket »insats» torde i regel få anses innebära, att de medel,
som sålunda tillskjutits, skola få af vederbörande föreningsmedlemmar
återbekommas vid deras utträde ur föreningen eller densammas upplösning.
Några bidrag af sådan natur förekomma endast undantagsvis i
ideella föreningar. Det vanliga ar, att om dylika föreningar finna föi
sitt ändamål behöflig! att ålägga medlemmarna utgörandet af ekonomiska
bidrag, dessa utgå i form af afgift er dels vid inträdet, dels ock
periodvis.

5 § 8 inom. af lagen om registrerade ekonomiska föreningar utgår
från förutsättningen, att räkenskapsafslutning skall ske minst hvarje, år
å därför bestämd tid. Å ideella föreningar, sådana desamma hittills
utvecklat sig, äger denna förutsättning ganska ofta icke tillämpning,
och som någon anledning icke torde förefinnas att ålägga dylika föreningar
räkenskapsafslutning oftare, än de kunna finna åt sin verksamhet
påkalladt, har kommittén för sitt förslag till motsvarande moment
valt ett uttryckssätt, som härutinnan lämnar föreningarna större frihet.

God ordning synes dock fordra, att någon tid för räkenskapsafslntning
alltid skall finnas i stadgarna bestämd.

Vid de ekonomiska föreningarna torde med hänsyn till deras syfte
att befrämja medlemmarnas intressen få anses gifvet, att om en förenings
stadgar icke innehålla annan bestämmelse, föreningens behållna
tillgångar skola vid dess upplösning fördelas mellan föreningsmedlemmarna.
Beträffande ideella föreningar har det däremot synts kommittén,
att dylik fördelning icke utan vidare kan antagas närmast motsvara
föreningsändamålet, utan att frågan, huru en sådan förenings vid upplösningen
återstående tillgångar skola användas, är så tvifvelaktig, att
eu bestämmelse därom icke kan undvaras i stadgarna. Det bör dock
icke fordras, att något visst ändamål angifves, hvilket mången gång
skulle vara förenad! med stora svårigheter, särdeles som föreningar vid
sin tillkomst ofta äro afsedda att äga bestånd för eu obegränsad framtid.
Kommittén har därför gifvit det föreslagna stadgandet i förevarande
paragrafs 11 inom. eu så allmän affattning, att det jämväl, om så anses
lämpligt, kan uppdragas åt föreningsmedlemmarna eller annan, som i
stadgarna angifves, att vid upplösningen besluta rörande tillgångarnas
användning.

4 mom. motsvarar 7 § i lagen om registrerade föreningar för
ekonomisk verksamhet. De betingelser, under hvilka personer kunna
vinna inträde i ideella föreningar, äro på grund af sådana föreningars
mångfaldigt växlande natur så olikartade, att någon bestämmelse härom
icke lämpligen kan meddelas i lag, utan det måste öfverlämnas åt
stadgarna för hvarje särskild förening att angifva villkoren i sådant
hänseende.

5 §•

Det skydd, som enligt denna paragraf skall beredas föreningars benämningar,
synes kommittén böra tillkomma ej blott de föreningar, hvilka
förut äro registrerade hos samma myndighet, utan jämväl andra kända
föreningar, och detta oafsedt huruvida föreningarna äro ideella eller
ekonomiska.

Att ordet bolag upptages i eu ideell förenings benämning kan
stundom vara lämpligt och ligga nära till hands, t. ex. om en förening
af arbetare vid ett bolag benämner sig »N. N. bolags arbetares förening».
Ett dylikt användande af ordet bolag i ideella föreningars benämningar
kan icke skäligen förbjudas. Däremot vore det visserligen olämpligt,
om en icke ekonomisk förening direkt kallade sig bolag och sålunda

i sin benämning använde detta ord på ett sätt, som innebnre, att
föreningen betecknades såsom utgörande ett bolag. Sådant lärer emellertid
icke gärna ifrågakomma, och förbud däremot synes vara så mycket
mindre behöfligt, som någon missuppfattning rörande ansvarigheten
för en dylik förenings förbindelser i allt fall icke bör kunna uppkomma,
då enligt 16 § vid undertecknandet af skriftlig förbindelse för ideell
förening till dess benämning skola fogas orden »förening för annan
än ekonomisk verksamhet)).

8 §•

I denna paragraf har kommittén sammanfört åtskilliga stadgande!) af
hufvudsakligen formell natur, Indika i lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet motsvaras af bestämmelserna i 16 § 1 och 3
mom., 17 § 2 mom. samt 18 §. Samtliga dessa stadganden äro af
beskaffenhet att kunna genom föreskrift i stadgarna ändras eller upphäfvas,
med undantag endast för bestämmelsen, att öfver beslut, som
fattas å sammanträde, protokoll skall föras genom styrelsens försorg.
Att protokoll föres, synes höra till god ordning och är af vikt för
föreningsmedlem, som kan vilja öfverklaga ett fattadt beslut. Något
ansvar för underlåtenhet alt fullgöra denna bestämmelse har emellertid
lika litet här som i lagen om ekonomiska föreningar föreslagits. Den
ändring, som genom stadgarna kan göras i öfriga ofvannämnda bestämmelser,
kan afse såväl skärpning som förmildrande af desamma.

Den i 16 § 1 mom. af lagen om ekonomiska föreningar medgifna
befogenheten att genom bestämmelse i stadgarna från rösträtt
utesluta vissa föreningsmedlemmar, nämligen dem, som ej fullgjort siua
åligganden såsom medlemmar, torde i fråga om ideella föreningar böra
erhålla eu vidsträcktare omfattning. Inom dylika föreningar förekommer
nämligen ofta, att medlemmar, hvilka icke uppnått viss ålder, icke viss
tid tillhört föreningen o. d., äro uteslutna från rösträtt, och någon
anledning till förhindrande af, att sådana bestämmelser fortfarande
meddelas och tillämpas, förefinnes icke.

I de ideella föreningarna, där det personliga elementet, mera än
i de ekonomiska, är särskilt starkt framträdande, torde det mest öfverensstämma
med föreningarnas natur och äfven allmännast förekomma,
att medlem icke är berättigad att öfverlåta sin rösträtt å annan person,
vare sig föreningsmedlem eller icke. Kommittén har därför föreslagit,
att detta, i motsats till hvad som gäller för ekonomiska föreningar,

skall utgöra regel, föreningarna dock obetaget att härom annorlunda
förordna i stadgarna.

Beträffande villkoren för giltighet af beslut om ändring af stadgarna
eller om förenings upplösning bar kommittén velat föreslå den
lindring i jämförelse med hvad om ekonomiska föreningar finnes stadgadt,
att sådant beslut skall, äfven om samtliga medlemmarna icke
förenat sig därom, kunna fattas å ett sammanträde, hvilket dock till
förekommande af öfverrumpling bör vara af ordinarie natur. För beredande
af ökad visshet, att den allmänna uppfattningen inom föreningen
är till förmån för ett sådant beslut, har kommittén å andra sidan trott
den pluralitet, som skall kunna genomdrifva beslutet, böra bestämmas
till minst tre fjärdedelar af de röstande.

Kommittén har ansett, att någon bestämmelse angående den tid,
inom hvilken protokoll vid föreningssammanträde senast skall vara för
föreningsmedlemmarna tillgängligt, icke är erforderlig, utan att det kan
öfverlämnas åt de särskilda föreningarna att härom meddela föreskrifter.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 19 § i lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet.

Under bestämmelsen om bifogande af handlingar, hvilka utvisa,
att den ändring, som anmäles för registrering, tillkommit i föreskrifven
ordning, innefattas enligt kommitténs mening jämväl, att om en förenings
stadgar erhållit särskild fastställelse och till följd häraf enligt stadgarnas
föreskrift eller eljest stadgeändringar skola stadfästas, innan de
blifva giltiga, bevis skall ingifvas därom, att sådan stadfästelse meddelats.
Samma är förhållandet, om något annat särskildt villkor fölen
stadgeändrings giltighet är föreskrifvet.

11 och 12 §§.

Dessa paragrafer motsvara 20 och 21 §§ af lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet.

Med hänsyn till de ideella föreningarnas synnerligen växlande
beskaffenhet i fråga om medlemsantal och organisation har det synts
kommittén icke lämpligen kunna i lag föreskrifvas, att vare sig någon
viss kvotdel af hela medlemsantalet eller något visst antal medlemmar
skulle äga påfordra extra föreningssammanträde. Det torde hellre böra
öfveilämnas åt stadgarna att meddela de föreskrifter, som för hvarje

särskild förening kunna anses erforderliga, såväl angående medlemmars
befogenhet att begära sammanträde som ock beträffande den tid, inom
hvilken behörigen påkalladt sammanträde skall utlysas.

De afvikelser, kommittén i öfrigt föreslagit från dessa paragrafer,
hafva sin grund i de mycket olika föreskrifter, som i ideella föreningars
stadgar kunna vara meddelade om den ordning, hvari ett
föreningssammanträde skall komma till stånd. Stundom åligger skyldigheten
att kalla till sådant sammanträde, förutom styrelsen, jämväl något
annat föreningsorgan eller någon öfverordnad funktionär. Om styrelsen
underlåter att behörigen utlysa sammanträde, har då den eljest
vederbör att ombesörja utfärdandet af kallelse till sammanträdet. Försummar
äfven denne att fullgöra sin skyldighet, eller finnes ej någon,
som erhållit dylikt uppdrag, kan det i allt fall hända, att ingripande
af offentlig myndighet icke är behöfligt. Vissa föreningars siadgar
innehålla nämligen föreskrift, att föreningsmedlemmarna, äfven utan
kallelse, skola sammanträda å bestämd tid och ort. I sista hand tillkommer
det, liksom i ekonomiska föreningar, magistrat eller kronofogde i orten
att på anmälan af föreningsmedlem ofördröjligen utlysa sammanträde.

14 §.

Någon anledning torde ej finnas, hvarför icke äfven andra än
medlemmar af en förening skulle få väljas till ledamöter af föreningsstyrelsen,
om förhållandena göra sådant för föreningen önskvärd!
Dylika fall kunna förekomma, t. ex. om en kvinnoförening finner sig
hafva behof af manligt biträde för en eller annan bland de uppgifter,
som åligga dess styrelse, eller om en välgörenhetsförening anmodat viss
funktionär, såsom eu kyrkoherde, att vara ledamot af styrelsen.

Då utländingar, som vistas i Sverige, kunna vilja bilda föreningar,
bör möjlighet beredas att frångå den allmänna regeln, att styrelseledamot
skall vara i Sverige bosatt svensk eller norsk undersåte. Enligt kommitténs
förslag skall därför Kungl. Maj:t äga medgifva, att jämväl andra
personer må väljas till styrelseledamöter, och kan dylikt medgifvande
lämnas ej blott för hvarje särskildt valtillfälle, utan äfven för all framtid
åt viss förening.

Eu sådan bestämmelse som den i 23 § 3 mom. af lagen om
registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet meddelade, att val
af styrelseledamot ej må afse längre tid än två år, bör ej ifrågakomma
vid ideella föreningar, där styrelseledamöter ganska ofta utses på lifstid
eller eljest på längre eller obestämd tid.

Att styrelseledamot genom beslut å sammanträde kan när som
helst skiljas från uppdraget, torde böra uppställas såsom hufvudregel.
Föreningarnas intressen synas nämligen i allmänhet bäst tillgodoses
därigenom, att föreningsmedlemmarna äga att entlediga styrelseledamöter,
Indika icke längre åtnjuta deras förtroende. I en del föreningar torde
emellertid eu sådan rätt till entledigande icke anses lämplig eller öfverensstämmande
med god ordning, åtminstone ej då fråga är om styrelseledamöter,
hvilka utsetts för lifstid, och det bör därför vara föreningarna
obetaget att i stadgarna annorlunda förordna, liksom föreningarna, utan
bestämmelse i lag, helt naturligt äga att i stadgarna meddela de föreskrifter,
som kunna finnas erforderliga till att förebygga förhastadt och
obefogadt entledigande af styrelseledamöter. Att en styrelseledamot,
hvilken enligt bestämmelse i föreningens stadgar innehar detta uppdrag
på grund af viss tjänsteställning, icke kan skiljas från uppdraget, så
länge nämnda bestämmelse kvarstår i stadgarna, ligger i öppen dag.

16 §.

Denna paragraf motsvarar 25 § i lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet.

Ehuru antagande af firma icke är förenligt med ideella föreningars
uppgift och verksamhet, bör dock underskrift å afhandling, som ingås
för en dylik förening, ske i sådan form, att därigenom gifves uttryck
åt den ansvarighet, som kan förekomma för föreningens förbindelser.
Kommittén har ansett i sådant afseende lämpligen kunna föreskrifvas,
att till det återgifvande af föreningens benämning, som i underskriften
skall förekomma, fogas orden »förening för annan än ekonomisk verksamhet)).
Härigenom ställas ifrågavarande föreningar i motsats till det
slag af föreningar, vid hvilka föreningsmedlemmarna kunna genom
stadgarna åläggas personligt ansvar för föreningarnas förbindelser, och
angifves alltså, att vid den på nämnda sätt undertecknade förbindelsen
någon dylik ansvarighet icke kan förekomma, med mindre antingen
någon föreningsmedlem särskildt förbundit sig därtill, eller ock afliandlingen
icke behörigen underskrifvits å föreningens vägnar, för hvithet
senare fall de styrelsemedlemmar, som underskrifvit afhandlingen, svara
för hvad sålunda slutits, eu för alla och alla för eu, såsom för egen skuld.

17 §•

Då ekonomisk verksamhet icke tillhör de ideella föreningarnas
uppgift, kan det knappast anses falla inom gränserna för det uppdrag,

som blifvit styrelsen för en dylik förening meddeladt, att träffa ekonomiskt
aftal af sådan betydelse som att afyttra eller med inteckning för gäld
belasta föreningens fasta egendom, utan torde för sådana åtgärder böra
erfordras särskildt bemyndigande af föreningen.

Vid de ekonomiska föreningarna, där styrelsens befogenhet att
företräda vederbörande förening är principiellt obegränsad, bar denna
grundsats ansetts vara af den vikt, att presumtionen därom ej borde
få undanröjas genom anmälan till registret, och med hänsyn härtill
linnes i 26 § af lagen om ekonomiska föreningar föreskrifvet, att
bestämmelse, innefattande inskränkning i styrelsens befogenhet att företräda
föreningen, ej må registreras. Då kungörande af till registret
gjorda anmälningar enligt kommitténs förslag ej skall förekomma, och
någon rubbning af presumtionen om styrelsens behörighet alltså ej
skulle följa af registreringen, har kommittén ansett anledning saknas
att föreslå något motsvarande förbud mot registrering af bestämmelse,
innefattande ytterligare inskränkning af den befogenhet, som skall tillkomma
styrelse för icke ekonomisk förening.

20 §.

Det synes höra till god ordning och äfven öfverensstämma med
föreningarnas intressen, att, liksom vid ekonomiska föreningar, förteckning
öfver medlemmarna upprättas. Vid de ideella föreningarna, där
medlemsantalet ofta är mycket stort och sammanhållningen mindre
kraftig, kan emellertid svårighet ofta möta att åstadkomma fullständiga
och tillförlitliga förteckningar, och någon bestämmelse om ansvar för
försummelse i fråga om förteckningens förande torde därför icke böra
meddelas. Ej heller har kommittén velat föreslå, att, såsom i 30 §
af lagen om ekonomiska föreningar finnes stadgadt, en hvar skall
äga att vid anfordran taga kännedom om dylik förteckning. Någon
sådan befogenhet för allmänhoten är nämligen icke behöflig, då personlig
ansvarighet för eu ideell förenings förbindelser icke kan åligga
föreningsmedlemmarna.

21-25 §§.

Dessa paragrafer motsvara 31—-35 §§ af lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet.

Den omarbetning af sistnämnda bestämmelser, kommittén företagit,
äger hufvudsakligen sin förklaring i kommitténs uppfattning, att det

vid ideella föreningar icke alltid är behöflig! eller öfverensstämmer med
hvad hittills varit brukligt att göra afgifvande af förvaltningsredogörelse
till en skyldighet för föreningens styrelse. Om sådan redogörelse icke
afgifves, synes tiden för anställande af talan mot styrelsens förvaltning
under någon viss period lämpligen kunna räknas, från det kännedom
om förvaltningen bereddes föreningsmedlemmarna genom framläggande
af revisionsberättelse. Faktiskt blir den sålunda föreslagna tiden för
talans anställande i de flesta fall densamma som i ekonomiska föreningar,
då styrelsens förvaltningsberättelse och revisorernas utlåtande alltid pläga
samtidigt delgifvas föreningsmedlemmarna å sammanträde.

Då kommittén föreslagit, att revisorernas utlåtande skall framläggas
å sammanträde, torde häraf framgå, att enligt kommitténs åsikt revisionsberättelsen
bör afgifvas skriftligen. Någon sådan skyldighet förefinnes
ej enligt 32 § af lagen om registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet och har, enligt hvad motiverna till nämnda lag utvisa, ansetts
icke böra där föreskrifvas, enär förvaltningsredogörelsen emellanåt kan
bestå allenast i utslutning af räkenskaperna för en kortare tidrymd
och det vid sådant förhållande vore lika ändamålslöst som för revisorerna
betungande, om skriftlig berättelse skulle afgifvas öfver hvarje
granskning. Vid ideella föreningar torde emellertid i regel räkenskapsafslutning
icke ske oftare, än att skriftlig revisionsberättelse, som för
ordningens skull alltid är att föredraga, utan olägenhet kan afgifvas.

32 §.

Den i 41 § af lagen om registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet förekommande bestämmelsen, att vid likvidation förenings
egendom skall förvandlas i penningar, så snart utan uppenbar skada
ske kan, lärer hafva tillkommit med hänsyn till den fördelning af
egendomen, som i allmänhet skall åtfölja dylika föreningars upplösning.
Vid ideella iöreningar äger däremot i många fall någon fördelning icke
rum, utan öfverlämuas den upplösta föreningens behållna egendom odelad
till befrämjande af något ändamål, som står föreningens nära. Någon
bestämmelse om föreningsegendomens förvandling i penningar är därför
med hänsyn till detta senare slag af föreningar icke på sin plats.

33 §.

Enligt 26 § af lagen om registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet är, såsom olvan omförmälts, styrelsens behörighet att före 9 -

tråda föreningen principiellt obegränsad, och äger styrelsen sålunda
jämväl att utan särskildt uppdrag försälja föreningens fasta egendom.
42 § af samma lag inskränker, hvad lik vidatorer vidkommer, denna
senare befogenhet sålunda, att likvidatorer ej äga, utan särskildt åt
föreningen erhållet bemyndigande, afyttra dess fasta egendom annorledes
än genom försäljning å offentlig auktion. Beträffande ideella
föreningar åter har kommittén, under 17 § härofvan, föreslagit sådan
inskränkning i styrelses befogenhet att företräda förening att, bland
annat, styrelsen ej må utan särskildt af föreningen erhållet bemyndigande
afyttra föreningens fasta egendom. Då förenings tillgångar stå
under likvidation, ligger det emellertid ofta i sakens natur, att dylik
försäljning skall ske, och kommittén har därför föreslagit, att likvidatorernas
befogenhet såtillvida skall vara vidsträcktare än styrelsens,
som de förra skola liga att äfven utan särskildt uppdrag försälja jäst
egendom. Dock torde denna befogenhet böra, liksom vid ekonomiska
föreningar, inskränkas till sådan försäljning, som sker å offentlig auktion.

40 §.

Att anmälan till registret skall göras hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i det län, inom hvilket föreningens styrelse har sitt säte, är
utan tvifvel afsedt äfven i det motsvarande stadgandet i 57 § af lagen om
registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet, ehuru det icke där
särskildt uttalats.

Den af kommittén vidare föreslagna bestämmelsen, att i anmälan
skall uttryckligen tillkännagifvas, att föreningen icke har ekonomisk
verksamhet till sin uppgift, torde blifva behöflig, då två föreningsregister,
ett för ekonomiska och ett för icke ekonomiska föreningar,
hädanefter skola finnas. Om något sådant tillkännagifvande icke innehålles
i anmälan, framgår däraf, att densamma afser registret för ekonomiska
föreningar. Berörda föreskrift hänför sig, liksom öfriga bestämmelser
enligt denna paragraf, såväl till eu förenings första anmälan
för registrering som till de anmälningar till registret, Indika
därefter göras.

2 mom. af förevarande paragraf motsvarar ÖL § 3 mom. i lagen
om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet.

Vid ideella föreningar torde ej finnas anledning påfordra, att, då
registrering sökes, de personer, livilka äro berättigade att för föreningen
underteckna skriftliga afhandlingar, skola å anmälan eller i registret
verkställa sådan underskrift, som vid dylika tillfällen skall användas.

Att sökande, klagande och förklarande i mål och ärenden äga att,
under iakttagande af vederbörlig tid och ordning, på eget äfventyr till
statsdepartement och förvaltande myndigheter insända ansökningar, besvär
och andra handlingar i betaldt bref med allmänna posten, finnes,
som bekant, stadgadt i kung!, förordningen den 12 juni 1885. Äfven
de anmälningsskrifter, om Indika i förslaget meddelas bestämmelser,
kunna sålunda med posten insändas till vederbörande Kimgl. Maj:ts
befallningshafvande.

42 §.

Denna paragraf motsvarar 59 § i lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet.

Tiden för räkenskapsafslutning torde vid ideella föreningar icke
vara af den vikt, att någon anteckning, motsvarande den i sistnämnda
paragrafs 6 mom. föreskrift^, är erforderlig.

De af kommittén i öfrigt föreslagna afvikelserna från bestämmelserna
i samma paragraf lära icke behöfva någon förklaring.

43 §.

De föreslagna stadgandena i 3 och 4 mom. af denna paragraf äga i
lagen om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet sin motsvarighet
i GO § 2 mom.:s bestämmelse, att om förenings rörelse flyttas
från en kommun till en annan eller förändring sker i firman, ny fullständig
inskrifning i registret skall göras. Ideella föreningars verksamhet
är sällan så begränsad till ett visst mindre område, att någon hänsyn
behöfver tagas till möjligheten af verksamhetens förflyttning från en
kommun till en annan. Däremot har kommittén ansett bestämmelse
erfordras för den vid dylika föreningar möjligen förekommande händelsen,
att styrelsens säte flyttas från ett län till ett annat. Då förening
skall vara registrerad i det län, inom hvilket dess styrelse har sitt
säte, kan föreningen under sådant förhållande icke längre kvarstå i det
register, där den förut varit införd, utan bör, så snart anmälan om
flyttningen skett, afföras ur detsamma. För undvikande af de svårigheter,
som mången gång skulle uppstå, om eu förening, som genom
registrering erhållit rättskapacitet, sedermera upphörde att vara registrerad,
har det emellertid synts kommittén angeläget, att ny registrering
ofördröjligen måtte ske i det län, dit flyttningen skett, och har
kommittén i sidant syfte föreslagit, att Kung!. Maj:ts befallnings»

hafvande i det län, där föreningen förut vant registrerad, skall för densamme
registrering i det län, inom hvilket styrelsen framdeles skall hafva
sitt säte, till Kungl. Maj:ts befallningshafvande därstädes öfversända
utdrag af föreningsregistret med dithörande bilagor.

46 §.

27 § i kommitténs förslag motsvarar 37 § i lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet. Någon bestämmelse om afförande
i vissa fall ur registret af en jämlikt sistnämnda paragraf gjord anteckning
om förenings upplösning finnes emellertid icke i 64 § af berörda
lag, hvilken paragraf motsvarar nu förevarande lagrum. Att
kommittén föreslagit en bestämmelse i sådant syfte, bär berott därpå,
att därest anteckning gjorts om förenings upplösning jämlikt 26 § i
kommitténs förslag, hvilken paragraf saknar motsvarighet i lagen om
ekonomiska föreningar, men öfverrätt sedan förklarat, att upplösning
ej skolat ske, berörda anteckning bör afföras ur registret, vid hvilket
förhållande följdriktigheten synts fordra, att ett liknande stadgande
meddelas om afförande af anteckning enligt 27 §.

48 §.

Då några större ekonomiska intressen i allmänhet icke stå på
spel vid underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet enligt förslaget,
har kommittén ansett, att bötesansvarets maximum, hvilket i den ekonomiska
föreningslagens motsvarande stadgande är bestämdt till femhundra
kronor, för icke ekonomiska föreningar kan nedsättas till trehundra
kronor.

Förslaget

till

Lag

om offentligen erkända stiftelser.

De medel, som i vårt land äro anslagna till stiftelser, uppgå till
ansenliga belopp samt befinna sig i stark ocb ständig tillväxt. Den
fullständigaste öfversikt öfver befintliga stiftelser, hvilken för närvarande
är att tillgå, innehålles i Kungl. Maj:ts befallningshafvandes femårsberättelser,
där från och med år 1880 redogörelse lämnas för fromma
stiftelser, stipendiefonder, pensionsanstalter m. in.

Nämnda redogörelse är numera fördelad på följande rubriker:

A) stiftelser för egentlig fattigvård, för så kallade pauvres honteux
och dylikt (ej inräknade barnhem och andra inrättningar för
barnavård);

B) stiftelser och inrättningar för barnavård och barnaundervisning;

C) stipendiefonder och andra stiftelser för undervisning (men ej
för barnaundervisning);

D) stiftelser för sjukvård (ej själfhjälpskassor);

E) sjuk- och begrafningskassor (själfhjälpskassor);

F) pensionsfonder (utan afgifter af delägarne);

G) pensionskassor (med afgifter af delägarne); samt

H) andra stiftelser och inrättningar.

Under dessa rubriker meddelas uppgift å hvarje stiftelses namn
och ändamål, stiftarens namn och yrke, år och dag för stiftelsens upprättande,
antalet personer, som under det sista året af femårsperioden
erhållit utdelning från stiftelsen, sammanlagda beloppet af utdelningarna,
stiftelsens storlek vid årets slut, fastighetsvärden inräknade, värdet af
fastigheter, tillhörande stiftelsen, samt stiftelsens förvaltare.

Enligt det af statistiska centralbyrån för tiden 1891 — 1895 upp -

Beflntlir/n

stiftelser.

gjorda sammandraget af fem årsberättelserna uppgick hela antalet af de
under ofvan nämnda littera upptagna stiftelserna till ej mindre än 9,019
med ett samladt värde af 237,750,904 kronor. Af dessa så kallade stiftelser
äro emellertid ej alla verkliga sådana, i det att de under litt. E upptagna
sjuk- och begrafningskassorna liksom de ande litt. G anförda
pensionskassorna, äfven om de i enskilda fall mottagit stiftelser, äro
rättsbildningar af helt annat slag. Bortser man alltså från dessa, så
fördela sig de verkliga stiftelserna enligt senast för 1895 upprättade
statistik på däri upptagna klasser sålunda:

Klass Antal stiftelser

A .......................... 2,135 .....

B ........................... 1,911 .....

G .......................... 1,700 .....

D .......................... 322 .....

K ......................... 750 .....

H ........................... 491 ....

Summa 7,315

Tillgångar kronor
22,087,224
29,882,078
31,801,080
11,730,900
28,710,118

_12,099,135

130,311,141 krön or.

Att förestående statistik är uttömmande är icke sannolikt. Såsom
af statistiska centralbyråns sammandrag framgår, har sedan 1880, då
redogörelse för befintliga stiftelser först gafs, med hvarje ny sådan en
mängd gamla stiftelser tillkommit, Indika ej tidigare varit redovisade.
Sannolikt är, att så fortfarande kommer att ske, ehuru allt mindre ju
längre denna statistik pågått. Att likväl vid sidan härom en betydande
verklig tillväxt af nya stiftelser ägt rum, är nogsamt känd! Sålunda
upprättades under femårsperioden 1891 — 95 301 nya stiftelser, dåra!
125 på landsbygden och 230 i städerna, med ett samladt värde af
2,827,998 kr., hvaraf 385,393 kr. för landsbygden och 2,442,005 kr.
för städerna.

Ehuru, såsom af de anförda siffrorna framgår, det samlade beloppet
af stiftelsernas tillgångar är mycket stort, äro de flesta sådana dock
helt små.

Sålunda funnos enligt den officiella statistiken år 1895 ej mindre
än 2,371 stiftelser, hvilkas tillgångar hvar för sig ej öfverstego ett
värde af 1,000 kr., och 1,893, hvilkas tillgångar utgjorde 1,000—3,000
kr. för hvar och en. Såsom bevis på, huru små stiftelserna stundom
kunna vara, må vidare anföras, att vid pass 150 ägde hvar för sig
tillgångar under 100 kronors värde, samt att enligt Riksdagens revisorers
förteckning öfver de donationer och stiftelser, för Indika redo -

göres uti allmänna räkenskaperna, i ett fall kela den befintliga fonden
för en stiftelse uppgick allenast till 1 kr. 88 öre. Å andra sidan utgjorde
de mycket stora stiftelserna med öfver 1,000,000 kr. i tillgångar
ett antal af endast 13.

Vanligtvis bestå stiftelsernas tillgångar endast af ett penningkapital.
Flera af dem äga emellertid dessutom fast egendom. Framför allt är
detta fallet med de större stiftelser, som ka karaktären af anstalter
ock inrättningar såsom flertalet barnkem, kem för ålderstigna, sjukkus
ocli liknande. Sammanlagda värdet af stiftelsernas fasta egendom uppgick
år 1895 till 28,189,257 kronor. Slutligen må nämnas, att i ett mindre
antal fall stiftelsernas tillgångar utgöras delvis eller äfven kelt ock
kållet af en årlig i penningar eller in natura utgående ränta. Det sist
omnämnda förkållandet, att stiftelsen uteslutande består uti från viss
jordegendom utgående ränta, förekommer i 94 fall ock gäller blott helt
små stiftelser.

För kommitténs arbete viktigare än dessa och liknande uppgifter
rörande stiftelsernas antal, storlek ock förmögenhetsförhållanden äro de
upplysningar, som primäruppgifterna innehålla angående deras förvaltning
och styrelse. För att vinna nödig insikt härom kar kommittén
låtit utarbeta en sammanställning af dessa uppgifter, hvaraf tre sammandrag
bifogas som tabellbilagor. De uti dessa sammandrag redovisade
stiftelserna äro ej fullt lika många som de uti den officiella
statistiken upptagna (7,270 mot 7,315), beroende detta därpå att i några
fall styrelsen varit okänd, i andra de upptagna stiftelserna juridiskt
sedt ock efter detta lagförslag icke äro sådana, i det att desamma bestå
endast af årliga tillskott från för ifrågavarande ändamål intresserade
personer.

Såsom eu blick på dessa tabeller lär, äro stiftelsernas förvaltningar
synnerligen olika ock på mångfaldigt växlande sätt sammansatta. Ändock
äro härvid mer ock mindre likartade styrelseformer sammanförda
under gemensam rubrik. I motsatt fall, ock onfiman ville följa primäruppgifternas
alla ''olikheter, skulle förteckningen hafva blifvit betydligt
större. Stiftarne kafva kvar efter sin smak förordnat om styrelse för
åt dem gjorda stiftelser; ock deras förordnanden härutinnan kafva, såsom
det synes, noga iakttagits. Emellertid finner man vid eu granskning
åt tabellerna, att de olika slagen af styrelser kunna sammanföras i vissa
större grupper, om också svårt är att undgå en viss godtycklighet beträffande
såväl dessa grupper själfva som stiftelsernas fördelning på dem.

Sålunda förvaltades af kommunala myndigheter (landsting, kommun,
församling ock deras inrättningar ock myndigheter, pastor loci in -

Gällande

lagstiftning.

räknad) på landsbygden ej mindre än 2,337 eller 86,8 % af samtliga
därstädes redovisade stiftelser; i städerna utom Stockholm kunna hit
hänföras 1378 stiftelser eller 39,8 % samt i Stockholm (Tyska församlingen
inbegripen) 469 eller 42,i %. Den därnäst största gruppen bildas
af de till städerna förlagda vid det högre undervisningsväsendet fästade
stiftelserna, som förvaltas af universitet (däri ej inbegripet nationsföreningar
och studentkåren), de allmänna läroverken, domkapitlen och andra
liknande statsinstitutioner. Antalet af härtill hörande stiftelser var i
städerna utom Stockholm 1343 eller 38,8 % af samtliga där befintliga
stiftelser samt i Stockholm 152 eller 13,0 %l. Stiftelser med »annan
särskild! tillsatt styrelse», som bilda den härnäst största gruppen, funnos
till ett antal af 526, häraf 121 å landsbygden, 288 i städerna utom
Stockholm samt 117 i hufvudstaden. Läggas härtill, såsom med fogske
kan, de stiftelser, hvilkas styrelse är sammansatt af ämbets- och
tjänstemän, eller hvari ämbets- och tjänstemän eller myndigheter jämte
andra personer ingå, så blir antalet stiftelser med dylik särskild!; tillsatt
styrelse betydligt större eller för hela riket vid pass 680. Bland återstående
stiftelser förvaltades flertalet af föreningar (304), af nationsföreningar
och studentkårer i Uppsala och Lund (86), af riddarhuset (78) samt af
bolag och enskilda personel*, mest godsägare.

Gällande lagstiftning angående stiftelser är i hög grad torftig och
ofullständig. Rörande stiftelsers rättsliga natur finnes icke något i lag
stadgadt, men en med styrelse försedd stiftelse lärer dock alltid hafva
ansetts kunna förvärfva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt
inför domstol eller annan myndighet söka, kära och svara. Det hufvudsakliga,
lagstiftningen i ämnet innehåller, utgöres af — numera delvis
föråldrade — administrativa bestämmelser rörande tillsyn å förvaltningen
af vissa stiftelser.

Den första bestämmelsen i ämnet tillkom genom kungl. cirkuläret
till konsistorierna den 24 april 1788, hvilket utfärdades i anledning af
en framställning från justitiekanslersämbetot med erinran om, att »åtskillige
till studerande ynglingars förmån anslagne, dels allmänna, dels
af enskilte donerade medel och kapitaler blifvit både genom X kap. 6
och 7 §§ af scliolteordningen och enskiltes förordnande uti testamentsoch
donationsbref lämnade under consistoriernas vård, förräntande och
utdelning, utan att consistorierna för förvaltningen af dylika medel
finnas vara underkastade det redogörelseansvar, hvilket alltid varit

1 Häruti äro inräknade, utom de vid Karol. institutet, konsistorium och allmänna läroverken
samt deras öfverstyrelse fästade stiftelserna, de som förvaltas af akademierna,
tekniska högskolan, veterinärinstitutet, lärarinneseminariet och nationalmusei nämnd.

andre ämbetsmän, som vårda allmänna medel, ålagdt, oeli livilket till
förekommande af sådana kapitalers och penningars vanvårdande eller
dragande från deras rätta ändamål i en framtid synes nödigt». I berörda
cirkulär föreskrefs, att, enär alla till allmän nytta anslagna, vare
sig af enskilda donerade eller eljest tillkomna medel borde redovisas,
konsistorierna skulle för hvarje år upprätta räkning öfver de under
deras vård stående stipendiemedel och alla andra till de högre eller
lägre läroverkens understöd i hvarje stift anordnade inkomster, som af
konsistorierna mottoges till förvaltande, och för hvilka redogörelse icke
förut påbjudits. Denna räkning, som borde utvisa, till hvem och mot
hvilken säkerhet penningarna vore mot ränta utlånade, de förändringar,
som årligen kunde inträffa i sådant hänseende, huru stipendierna utdelats,
samt huru räntorna och öfriga inkomster blifvit använda, skulle
med därtill hörande verifikationer inom mars månads utgång nästföljande
år aflämnas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i den ort, där
konsistoriet hade sitt säte, hvarefter Kungl. Maj:ts befallningshafvande
hade att ofördröjligen insända räkningen till kammarrevisionen (nuvarande
kammarrätten) för granskning. Därest mot sådana räkningar
förekomme anmärkningar, hvilka icke blefve af konsistorierna nöjaktigt
förklarade, ägde kammarrevisionen att genom sin advokatfiskal ställa
det felaktiga konsistoriet till ansvar inför revisionen i den ordning, författningarna
föreskrefve om andra uppbördsmän.

Utöfver den sålunda föreskrifna redovisningsskyldigheten för de
under konsistoriernas vård ställda medel fingo konsistorierna genom
kungl. cirkulärbrefvet den 10 oktober 1806 sig ålagdt ait i afseende
å alla till förmån för akademier, gymnasier samt katedral- och trivialskolor
gjorda enskilda stiftelser, vare sig de af testator blifvit
ställda under konsistoriets vård eller icke, efter från vederbörande infordrad
uppgift om de för dylika stiftelser föreskrifna dispositioner,
med oafbruten uppmärksamhet tillse, huru verkställigheten af desamma
handhades, samt anmana dem, åt hvilka medlens disponerande vore
anförtrodt, att, i enlighet med föreskriften i cirkuläret den 24 April
1788, ingifva årliga redogörelser till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
för att sedan af dem insändas till kammarrätten och därstädes undergå
vederbörlig revision. I anseende härtill anbefalldes det Kungl. Maj:ts
befallningshafvande att meddela konsistorierna all den ämbetshandräckning,
som erfordrades för det afsedda ändamålets befrämjande.

Vidare föreskrefs i samma cirkulär beträffande andra fromma
stiftelser, att emedan enligt kyrkoordningen allmän vård öfver fattiganstalter
ålåge biskoparne och konsistorierna, dessa skulle vara pliktiga

att infordra upplysningar om alla sådana fromma stiftelser, som icke
blifvit ställda under särskild publik styrelse, samt behörigen tillse, att
testators vilja noga uppfylldes, hvarjämte konsistorierna ägde rätt att
infordra redogörelse för medlen och själfva förvaltningen. Om härvid
något funnes vara försummadt, som konsistorierna ej kunde rätta utan
vederbörandes biträde, borde de, allt efter omständigheterna och sakens
beskaffenhet, vända sig till Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller
domstol, hvarvid Kungl. Maj:ts befallningshafvande ägde förordna allmänt
ombud till utförande af stiftelsens talan. Hvad universiteten angick,
meddelades universitetskanslern underrättelse om innehållet i detta
cirkulär för de akademiska konsistoriernas förständigande.

Sedan därefter uppstått fråga, huruvida det borde åligga konsistorierna
i riket att infordra årliga redogörelser för alla inom hvarje
stift till förmån för akademier och skolor anslagna donationsmedel och
först på eget ansvar granska redogörelserna samt därefter insända dem
jämte konsistoriernas egna räkenskaper till kammarrätten, förklarades
genom cirkuläret till konsistorierna den 13 juli 1809, att emedan kungl.
brefvet den 10 oktober 1806 gjorde tydlig skillnad mellan konsistoriernas
åtgärd i fråga om de medel, hvilka vore donerade till undervisningsverk,
och dem, som vore skänkta till fromma stiftelser eller mottagits
af konsistorierna själfva, samt i afseende å det förra slaget medel
det endast ålåge konsistorierna att tillse, att stiftelsernas ändamål uppfylldes,
funne Kungl. Maj:t icke anledning att öka konsistoriernas
redan mångfaldiga göromål med den befattning och det ansvar, som
sålunda blifvit ifrågasatt, helst nödig säkerhet för stiftelserna lika fullt
vunnes, enär räkenskaperna insändes till landshöfdingen och granskades
hos kammarrätten. På det emellertid vederbörande icke måtte vara i
okunnighet om, af hvilka de hade att fordra redovisning, anbefalldes
det konsistorierna att hos kammarkollegium uppgifva de stiftelser till
undervisningsverken, som då funnes i hvarje stift, jämte de personer,
som hade att för dem redovisa, samt att, när någon ny stiftelse af
samma beskaffenhet upprättades, därom ingifva berättelse till nämnda
kollegium.

Genom kungl. cirkuläret till samtliga domkapitlen i riket angående
förändring i sättet för uppgörande af konsistoriernas och elementarläroverkens
räkenskaper don 17 september 1856 stadgades ytterligare,
bland annat, att till granskning hos kammarrätten skulle från konsistorierna
insändas räkenskap för alla under deras redovisningsansvar
ställda fonder eller kassor, i hvilka statsmedel inginge eller för hvilka
redovisnings insändande till kammarrätten vore påbjudet i stadgan för

rikets allmänna elementarläroverk, andra allmänna författningar eller
särskilda kungl. bref, änskönt inga statsmedel innefattades under förvaltningen;
att vid hvarje års slut kassainventering med afseende å
såväl den kontanta behållningen som säkerhetshandlingarna skulle förrättas
för konsistoriékassorna af konsistorium och för läroverkens kassor
af eforus eller, i hans ställe, skolans inspektor; att räkenskaperna skulle,
jämte intyg om verkställd inventering, åtföljas af förteckning å de
gåfvobref, testamenten eller andra urkunder, å hvilka stipendiefonder
eller andra tillgångar för ifrågavarande kassor grundade sig, samt att
räkenskaperna skulle afslutas för kalenderår äfven med afseende å
sådana kassor och fonder, i hvilka statsmedel ej inginge.

I stadgan för rikets allmänna läroverk den 1 november 1878,
§ 140, har vidare meddelats bestämmelse, att donationsmedel till stipendier
eller för annat ändamål skola noggrant användas efter gifvares
föreskrift. För sådana, som stå under ett läroverks omedelbara förvaltning,
skall rektor ansvara och redogöra, där ej annorlunda är särskilt
föres k rifvet. Enligt § 142 i samma stadga skola de allmänna
läroverkens räkenskaper löpa från och med den 1 januari till och med
den 31 december. Räkenskaperna öfver de kassor, för hvilka rektor
ansvarar, skola af läroverkskollegium granskas och underskrifvas. Göres
icke anmärkning vid räkenskapernas beskaffenhet eller i afseende på
någon för medlen ställd säkerhet, och uppkommer i följd af försummelse
därutinnan för kassan förlust, äro kollegiets ledamöter, eu för
alla och alla för en, ansvariga för densamma. Efter skedd granskning
och underskrift skola läroverkets samtliga räkenskaper med tillhörande
verifikationer före den 1 mars hvarje år insändas till konsistorium för
att efter där undergången förnyad granskning jämte dess egna räkenskaper
ingifvas till kammarrätten.

På framställning af Riksdagen om vidtagande af åtgärder i syfte,
att Riksdagens revisorer samt kammarrätten vid granskning af räkenskaper,
i hvilka inginge redogörelser för donationer och stiftelser, måtte
äga tillgång till gällande föreskrifter och bestämmelser rörande dessa
donationer och stiftelser, har Kungl. Majt. genom kungörelse den 25
januari 1901 förordnat, att vid afgifvande första gången därefter af
årsredogörelse för sådan donation eller stiftelse, hvars räkenskaper vore
föremål för granskning i kammarrätten och genom Riksdagens revisorer,
vederbörande redogörare skulle till kammarrätten insända, tillika med
redogörelsen, två exemplar, tryckta eller i bestyrkta afskrift^, af de
rörande hvarje särskild donation eller stiftelse gällande urkunder, dock
att af de urkunder, af hvilka redan förut ett exemplar blifvit till kam -

marrätten öfverlämnadt, allenast ett exemplar borde ytterligare dit insändas,
och skulle af de båda till kammarrätten inkomna exemplaren
af urkunderna det ena af kammarrätten öfverlämnas till Riksdagens
bibliotek.

Slutligen förordnas i kungl. instruktionen för landshöfdingarna i
rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda tjänstemän den 10
november 1855, § 31 mom. 18, att det tillhör Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att handhafva den genom särskilda författningar och stadganden
föreskrifna kontroll å förvaltning och redovisning af kyrkors, undervisningsverks
och fromma stiftelsers tillhörigheter och inkomster.

Enligt de delvis ganska dunkla bestämmelserna i cirkulären den
24 april 1788, den 10 oktober 1806 och den 13 juli 1809 synes skillnad
hafva gjorts mellan dels de till undervisningsändamål anslagna
stiftelser, som förvaltades af konsistorierna själfva, dels andra stiftelser
för dylika ändamål, dels öfriga stiftelser. Öfver förstnämnda slag af stiftelser
hade hvarje konsistorium att årligen upprätta en räkning, hvilken skulle
genom vederbörande Kungl. Maj:ts befallningshafvande insändas till kammarrätten
för revision. Öfver andra stiftelser för undervisningsändamål
skulle stiftelsernas styrelser ingifva årliga redogörelser till Kung]. Maj:ts
befallningshafvande, hvarifrån redogörelserna öfverlämnades till kammarrätten.
Konsistorierna, som icke hade någon direkt befattning med dessa
redogörelser, skulle emellertid utöfva uppsikt öfver stiftelserna, i det de
hade att infordra uppgifter rörande de för stiftelserna föreskrifna dispositioner,
tillse verkställigheten af dessa och anmana stiftelsernas styrelser att
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande ingifva om förmälda redogörelser.
Räkenskaperna beträffande alla stiftelser för undervisningsändamål skulle
sålunda undergå revision i kammarrätten. Så skulle däremot icke i regel
vara förhållandet med andra stiftelsers räkenskaper. Om dylika stiftelser
icke blifvit ställda under särskild offentlig styrelse, skulle tillsynen
öfver desamma åligga konsistorierna. Dessa skulle för sådant ändamål
infordra nödiga upplysningar om stiftelserna och öfvervaka, att vederbörande
stiftares vilja noga efterlefdes, hvarjämte konsistorierna ägde
rätt att infordra redogörelser för stiftelsemedlen och förvaltningen af
stiftelserna.

Dessa bestämmelser hafva sedermera, såsom af det ofvanstående
framgår, i vissa delar ändrats, bland annat i det afseendet, att enligt
cirkuläret den 17 september 1856 och stadgan den 1 november 1878
konsistoriernas och läroverkens räkenskaper skola insändas till kammarrätten
af konsistorierna och icke genom Kungl. Mapts befallnings -

hafvande. Enligt samma stadga skola läroverkens räkenskaper före
insändandet undergå granskning i konsistorierna.

I själfva verket lärer den kontroll, som utöfvas på grund af förberörda
allmänna stadganden, i hufvudsak icke sträcka sig längre än
till de stiftelser för undervisningsändamål, hvilka förvaltas af lärovex-kens
kollegier samt stifts- och universitetskonsistorierna. Den allmänna tillsyn,
som skulle åligga konsistorierna, har i saknad af särskilda anstalter
för att göra densamma verksam icke kunnat motsvara hvad därmed
torde hafva åsyftats, utan har i regel hufvudsakligen inskränkt sig till,
att biskoparne i sammanhang med kyrkovisitationer plägat granska
förvaltningen af de stiftelser, som omhänderhafvas af församlingarnas
prästerskap samt kyrko- och skolråd. Bestämmelsen i § 31 mom. 18
af landshöfdingeinstruktionen innebär endast en hänvisning till öfriga
författningar i ämnet, och då jämlikt dessa det icke tillkommer Kungl.
Maj:ts befallningshafvande att ingripa annat än på framställning från
konsistorierna, har Kungl. Maj:ts befallningshafvandes befattning med
stiftelseväsendet icke kunnat vara af vidare betydelse. Föreskriften i
cirkuläret den 13 juli 1809 om ingifvande till kammarkollegium af
uppgift å vissa stiftelser skulle väl numera snarast innebära, att sådan
uppgift borde insändas till kammarrätten. Stadgandet lärer emellertid
icke tillämpas.

Härutöfver bar en del stiftelser varit föremål för revision i kammarrätten,
antingen till följd däraf att stiftelserna förvaltats af allmänna
verk eller inrättningar samt stiftelsernas räkenskaper ingått i de allmänna
räkenskaperna eller ock på grund af Kungl. Maj:ts förordnanden
beträffande särskilda stiftelser. Sådana förordnanden hafva dock icke
meddelats i någon större utsträckning.

Jämväl eljest har Kungl. Maj:t stundom, särskildt i sammanhang
med fastställande af stadgar för stiftelser, föreskrifvit, huru tillsyn å
deras förvaltning skall utöfvas. I öfriga fall åter drager det allmänna
icke någon försorg om tillsyn öfver stiftelser, utan är denna beroende
af de kommuner, enskilda personer eller andra, som hafva stiftelserna
om händer.

Äfven några i lagstiftningen förekommande enstaka bestämmelser
rörande stiftelser torde böra i detta sammanhang omnämnas. Sålunda
föreskrifves i 25 kap. 22 § strafflagen, att hvad om statens ämbetsmän
i sagda kapitel stadgas gäller ock om, bland andra, dem, som äro satta
att förvalta af Kungl. Maj:t stadfästade stiftelsers angelägenheter. 11
kap. 15 § rättegångsbalken innehåller, bland annat, att om stämning är
tagen å stiftelse, stämningen delgifves den, som äger att företräda

Tidigare
förslag till
bättre kontroll
m. m.

stiftelsen, eller, där flera hvar för sig eller gemensamt äro därtill behöriga,
någon af dem. Genom 10 § i förordningen angående främmande
trosbekännare och deras religionsöfning den 31 oktober 1873 har stadgats,
att främmande trosbekännares stiftelser icke må utan Konungens tillstånd
förvärfva och besitta fast egendom i riket.

Förslag till åtgärder i syfte att åstadkomma fullständigare och
mera betryggande bestämmelser angående vården af och tillsynen å
stiftelser hafva gång efter annan blifvit framställda, men hafva, utöfver
hvad ofvan blifvit omförmäldt, hittills i hufvudsak icke föranledt
någon påföljd.

Sålunda föreslogs i en vid 1856-—1858 årens riksdag väckt motion,
att rikets ständer måtte medgifva, att de ad pios usus stiftade kassor,
söm ville däraf begagna sig, skulle få insätta sina fonder eller innehafvande
säkerhetsdokument i rikets ständers bank eller riksgäldskontor
för att därstädes tillhandahållas motsvarande räntor. Till stöd för detta
förslag erinrades om de olägenheter, som för åtskilliga barmhärtighetsinrättningars
styrelser vore förenade med'' skyldigheten att förvalta
inrättningarnas kassor, samt om de dryga kostnader, som med denna
förvaltning vore förenade.

Vederbörande utskott afstyrkte emellertid förslaget, och utskottets
hemställan i sådant afseende bifölls i alla riksstånden utan öfverläggning
eller votering.

häremot ledde'' förhållanden, som vid samma riksdag yppat sig
under behandling af fråga om lönereglering för elementarlärarne, till
en framställning från riksdagens sida. I en den 25 februari 1858 till
Kungl. Maj:t afbiten skrifvelse uttalade rikets ständer, att enär donationer
syntes böra bibehållas till sina afsedda ändamål och ej, liksom dittills
skett, tagas i beräkning såsom tillgång, inbegripen i de äldre lärarelönerna,
det vore angeläget, att en utredning genom vederbörande konsistoriers
och skolstyrelsers försorg anställdes för att erhålla bestämd visshet om
beloppet af de utaf kommuner och enskilda personer till gymnasier
Och skolor i allmänhet gjorda donationer och villkoren, hvarunder de
meddelats; och anhöllo rikets ständer för den skull, att sådan utredning
måtte företagas och resultatet däraf delgifvas ständerna.

Sedan Kungl. Maj:t därefter i skrifvelse den 30 december 1859
till rikets ständer öfverlämnat den begärda utredningen, omförmälde
ständerna i skrifvelse den 26 oktober 1860 dem af ifrågavarande
donationer, i afseende å hvilkas användande ständerna funnit skäl till
ändring eller ansett ytterligare utredning vara behöflig. Vid bedömande,
huruvida gåfvomedlen borde utgöra tillökning i lärarnes enligt stat

bestämda aflöningsförmåner eller inberäknas i dessa och .således föranleda
till motsvarande minskning af skolans statsanslag, hade rikets
ständer antagit såsom en gifven i och för sig giltig grundsats, att det
senare, i allmänhet måste äga rum, såvida ej något förbehåll i motsatt
riktning varit vid donationen fästadt, men som det likväl måste
förutsättas, att med upplåtande af hyrestid bostad eller för sådant ändamål
gifna penningbidrag afsetts att bereda lärarne en förmån utöfver
hvad de vanligen åtnjöte, hade ständerna ansett så beskaffade donationer
ej ''heller böra tagas i beräkning vid bestämmandet af lärarnes i statsmedel
utgående aflöning. Ständerna anhöllo, att Ivungl. Maj:t täcktes
uti de omförmälda särskilda frågorna låta verkställa den ytterligare
utredning af donationernas tillkomst och beskaffenhet m. in., som ständerna
funnit vara erforderlig, samt att Kuugl. Maj:t därefter behagade
vidtaga .de

Vid 1865—1866 årens riksdag väcktes en motion om ändrade
grunder för tillsynen å fromma stiftelser. Motionären framhöll bl. a.,
att gällande stadganden om denna tillsyn icke vore tillräckliga för det
med dem afsedda ändamål. Bristande tillsyn öfver till milda stiftelser
anslagna medel hade nämligen mången gång till följd, att dylika medel,
af gifvaren afsedda till nödlidandes hjälp, blefve dragna till andra
ändamål eller rent af förskingrade. Eu skyldig aktning för gifvarens
minne ålade dock samhället såsom en oafvislig plikt att tillse, det ej
vare sig tadelvärd försummelse eller brottslig egem^tta läte dill milda
stiftelser, anslagna medel förspillas. I motionen föreslogs därför, att
lagstiftningen härutinnan måtte sålunda förändras, att närmaste tillsynen
öfver .ifrågavarande slags medel uppdroges åt vederbörande kommunalmyndighoter,
hvilka skulle hafva att öfver förvaltningen af desamma
verkställa årliga revisioner, däröfver berättelser borde afgifvas till
Kung]. Maj:ts befallningshafvande för att insändas till kammarrätten.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle dessutom i fall af försummelse
äga att förelägga vite.

Sammansatta lag- samt allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
medgaf i sitt betänkande öfver motionen önskvärdheten däraf, att sådana
stadganden kunde meddelas, att. man hade största möjliga säkerhet
mot förskingring af medel, som blifvit till fromma stiftelser donerade,
liksom mot deras användande till andra ändamål, än gifvaren afsett.
Utskottet ville emellertid erinra, att då själfva donationsbrefven i allmänhet
innehölle de noggrannaste bestämmelser rörande såväl medlens
■förvaltning som deras användande, lagstiftningen icke hade befogenhet att
häruti ingripa, hvadan några generella stadganden därom ej syntes

kunna meddelas. Endast i afseende på kontrollen Öfver förvaltningen
ocli användandet af medlen tillkomme det lagstiftningen att genom
ändamålsenliga föreskrifter söka främja gifvarens afsikt. Huruvida den
skyldighet och rättighet, som enligt cirkulärbrefven af 1788 och 1806
i berörda hänseende tillkomme konsistorierna, skulle bättre uppfyllas,
därest densamma, på sätt motionären yrkat, uppdroges åt vederböiande
kommunalmyndigheter, ansåge utskottet ganska tvifvelaktigt. Att tall
inträffat, då medel, hvilkas förvaltning och användande ställts under
konsistoriernas uppsikt, gått förlorade, kunde väl icke förnekas, men
detta finge sannolikt snarare tillskrifvas beskaffenheten af de utaf gifvaren
rörande förvaltningen meddelade föreskrifter än bristande tillsyn öfver
deras fullgörande, och då det vore styrelserna inom de kommuner, där
stiftelser af ifrågavarande beskaffenhet funnes, liksom hvarje enskild
person obetaget att, där afvikelse från gifna föreskrifter i afseende å
förvaltningen eller användandet af medlen ägde rum, sadant för vinnande
af rättelse hos vederbörande anmäla, samt kommunalmyndigheterna
sålunda redan efter gällande föreskrifter vore i tillfälle att uti ifrågavarande
hänseende utöfva en ganska verksam kontroll, ansåge utskottet
sig äga anledning hemställa, att motionen icke måtte till någon rikets
ständers åtgärd föranleda.

Denna hemställan godkändes af alla stånden utan meningsskiljaktighet.

Frågan om skärpt kontroll öfver förvaltningen af medel, som
donerats till allmänna ändamål, återkom därefter vid 1882 års riksdag
på grund af en inom Första Kammaren väckt motion. I denna omförmäldes,
hurusom vårt lands lagstiftning dittills föga uppmärksammat
kontrollen öfver medel, hvilka af enskilda donerats till kommuner,
kyrkor, fattiga eller annat allmänt gagn, och att det ofta inträffat, att
sådana legat blifvit förryckta från deras ursprungliga ändamål eller
blifvit använda på ett sätt, som donator därmed icke afsett. Utan
tvifvel tillkomme det statsmakterna att vidtaga sådana förfoganden,
hvarigenom dylika missbruk af gifvarens välvilliga afsikter kunde förekornmas
och beifras. Sättet, på hvithet eu dylik kontroll borde kunna
utöfvas, kunde vara olika, men då dylika donationer gemenligen hade
något kommunalt intresse, syntes det lämpligast att anförtro åt orternas
högsta kommunala myndigheter, landstingen och stadsfullmäktige i de
städer, som icke deltoge i landsting, öfvervakande däraf. Af dessa skäl
föreslog motionären, att Riksdagen ville för sin del besluta ett tilläggtill
gällande kommunal författningar, innehållande ett bemyndigande för

landstinget eller ofvannämnda stadsfullmäktige att utse tre eller flere
kommitterade, Indika erhölle uppdrag att mottaga behöriga afskrifter af
alla inom landstingsområdet gjorda donationer till allmänna ändamål,
att granska sättet, på hvilket dessa medel förvaltades och användes,
samt att, därest någon afvikelse från gifna föreskrifter skulle hafva ägt
rum, då anmäla sådant hos Kung!. Maj:ts befallningshafvande i orten
för att lagligen beifras.

Lagutskottet, som afgaf utlåtande i frågan, redogjorde därvid till
en början för tidigare lagstiftningsåtgärder och gällande bestämmelser
i ämnet samt anförde vidare, att då till dessa bestämmelser komrne, att
donationsfonder, fästa vid vissa allmänna inrättningar, såsom akademier,
allmänna läroverk, hospital, länslasarett och kurhus, blefve, där icke särskilda
föreskrifter därom vore gifna, förvaltade under samma former som
dessa inrättningars öfriga medel, garantier i allmänhet syntes förefinnas
för dessa donationers behöriga användande och vård. För de till kyrkor
och kommuner för vissa ändamål donerade medel äfvensom understundom
i fråga om inrättningar, helt och hållet grundade på enskild donation,
förefunnes däremot icke fullt lika betryggande garantier. Men äfven i
detta hänseende syntes man närma sig till ett bättre sakernas tillstånd.
Enligt det under den 22 maj 1880 vederbörligen fastställda formulär för
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes femårsberättelser skulle nämligen särskilda
uppgifter lämnas bl. a. om fromma stiftelser. Utskottet funne denna
åtgärd särdeles välbetänkt och hoppades, att genom de sålunda vunna
och offentliggjorda upplysningar med de däri med tiden följande tillägg
och beriktiganden, hvilka i fråga om uppgifter af denna beskaffenhet
naturligen blefve erforderliga, en god grund vore lagd för utöfvande
af eu skärpt kontroll från vederbörandes sida å förvaltningen af fromma
stiftelser. Utskottet ansåge därför motionärens förslag, åtminstone för
det dåvarande och innan någon erfarenhet vunnits om hvad genom den
sålunda redan vidtagna åtgärd kunde i motionens syfte ernås, icke
böra föranleda någon åtgärd. Ett bifall till förslaget skulle ock i
många fall, där erforderliga kontroller redan förefunnes, onödigtvis införa
ännu ytterligare sådana med däraf följande ökadt besvär för dem,
som, ofta utan ersättning, vore satta att förvalta stiftelserna.

Utskottets afstyrkande hemställan blef bifallen af båda kamrarna
utan debatt eller votering.

Uti en inom Andra Kammaren vid 1885 års riksdag väckt motion
föreslogs sedermera, att Riksdagen skulle i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga den åtgärd, som kunde befinnas
tjänlig till beredande af trygghet för, att till välgörande eller allmän 11 -

nyttiga ändamål donerade eller testamenterade egendomar blefve förvaltade
ocli använda i öfverensstämmelse med gifvarnes föreskrifter.
Såsom skäl för sin framställning anförde motionären hufvudsakligen,
att oaktadt under de senare åren åtskilliga lagar och författningar utkommit
och åtgärder vidtagits i syfte att skydda de enskilde mot förluster
och för bevakande af deras rätt, ett högst viktigt stadgande
saknades, nämligen om kontroll och tillsyn öfver sättet, huru för välgörande
eller allmännyttiga ändamål donerade eller testamenterade fonder
eller egendomar förvaltades eller redovisades. Då sådana fonder eller
egendomar förefunnes i vårt land till många millioner kronors värde
och de stiftelser, som på desamma vore grundade, i många fall saknade
andra målsmän än de för deras förvaltning tillsatta styrelser, af Indika
åtskilliga ansåge sig alldeles oansvariga, men synnerligen angeläget
vore, att de, som af sina ägodelar ville åstadkomma något för alltid
välsignelsebringande och nyttigt, kunde erhålla full visshet därom, att
de gåfvor, som i god afsikt lämnats, icke af blifvande styrelser eller
kommuner förskingrades, missbrukades eller för andra ändamål än det
i donationsbrefvet bestämda användes, syntes en förbättrad lagstiftning
härutinnan vara högeligen af behofvet påkallad. Motionären, som vore
i tillfälle att anföra flera exempel på, att förvaltningen af stiftelser icke
vore i öfverensstämmelse med därför gällande föreskrifter, att till allmänt
nyttiga ändamål lämnade gåfvor vore i enskildes ägo, samt att
fonder, af hvilka endast årliga räntan borde fa användas till välgörande
ändamål, tagits till uppförande af läroverkshus, m. m., förmenade, att
om någon öfverstyrelse eller öfvermål sman funnes, till hvilken alla för
all framtid gällande testamenten eller donationsbref skulle inlämnas och
som både rätt att infordra en årlig revisionsberättelse och, där sådan
icke kunde erhållas, själ!'' eller genom ombud låta verkställa revision
för att få utredt, om förvaltningen öfverensstämde med donators förordnande,
samt i motsatt fall söka rättelse däri, de öfverklagade missbruken,
för hvilka bot för det dåvarande ej stode att erhålla, icke
skulle kunna äga rum. Motionären tilltrodde sig emellertid icke att
afgöra, hvilken myndighet borde erhålla ifrågavarande uppdrag, utan
öfverlämnade afgörandet därom åt vederbörande utskott eller Kungl. Maj:t.

Det tillfälliga utskott inom Andra Kammaren, till hvilket motionen
hänvisades, redogjorde i sitt betänkande först för lagutskottets ofvannämnda
utlåtande vid 1882 års riksdag och den utgång, frågan då
erhållit, samt jfltrade sedermera bland annat, att åt lagutskottets förhoppning,
att den förändring, som vidtagits beträffande landshöfdingarnas
femårsberättelse!'', skulle leda till ett väsentligen bättre sakernas skick

med afseende å kontrollen öfver de fromma stiftelsernas förvaltning'',
någon stor betydelse uppenbarligen icke kunde tillmätas. Väl vore
det. sant, att åt stiftelsernas tillvaro därigenom gåfves en viss publicitet,
men därmed vore föga vunnet, om icke åt staten såsom representant
för rätten och kontinuiteten i samhällsförhållandena bereddes befogenhet
att, med tillämpning af den sålunda vunna kännedomen, jämväl tillse,
att stiftelserna blefve i öfverensstämmelse med gifvarnes och testatorernas
föreskrifter förvaltade. Att ett samhällsintresse af stor betydelse här
förelåge, visade endast en blick på det statistiska material, som i
statistiska centralbyråns sammandrag af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
femårsberättelser då för första gången blifvit lagdt under
allmänhetens ögon. — Principen, att staten skulle anses såsom själfskrifven
representant för alla fromma stiftelser, vore ej heller ny inom
vår lagstiftning. För att icke tala om fideikommissen, som erbjöde
många jämförelsepunkter med de fromma stiftelserna och rörande hvilka
enligt gällande lagbud ingen, äfven den obetydligaste, afvikelse från
testators föreskrifter finge äga rum, med mindre Kungl. Maj:t i sista
hand därtill gifvit sitt samtycke, underläte säkerligen ingen samvetsgrann
styrelse för stiftelser, som grundats på testamenten, att hos
Kungl. Maj:t begära bekräftelse på de förändringar i fråga om stiftelsernas
natur och ändamål, som nya tidsförhållanden och andra dylika
omständigheter kunde göra erforderliga. Lätt insåges dock, att med
denna så att säga negativa kontroll, som till yttermera visso sattes i
gång af den styrelse eller myndighet, hvilken skulle kontrolleras, föga
vore uträttad t i det syfte, som motionen afsåge och utskottet funne
synnerligen behjärtansvärdt. Hvad som vore af nöden vore möjlighet
och befogenhet för staten att själfmant skyddande ingripa, hvar helst
oregelbundenheter i förvaltningen af stiftelser, som tjänade egentliga
stat suppgifter och andra af staten såsom berättigade ansedda ändamål,
förekomme; och själfva kärnpunkten i motionen syntes just ligga i den
af motionären insedda nödvändigheten att öfver de växlande, af egna
intressen ej allt för sällan påverkade lokala förvaltningarna sätta°en
central, som, oberörd af alla de omständigheter, som i den trängre
kretsen lätt nog kunde verka till ett förryckande af hela stiftelsens
ändamål, hade makt att tillse, att stiftelsen finge verka för de uppgifter,
som blifvit densamma förelagda. — Utskottet, som icke i ringaste mån
både tid afsikt att åstadkomma rubbning eller ändring i den kontroll,
som ålåge konsistorierna och mot hvilken, så vidt till utskottets kännedom
kommit, intet varit att erinra, ansåge i likhet med 1882 års lagutskott,
att skärpt kontroll hufvudsakligen påkallades för de till kyrkor

och kommuner donerade fonder äfvensom för de inrättningar, som vore
grundade på enskild donation. Uppenbarligen kunde genomseendet af
dylika fonders räkenskaper och de öfriga åtgärder, som af den skärpta
kontrollen kunde blifva en följd, icke taga i anspråk så mycken tid
eller så stora arbetskrafter, att icke detta arbete skulle kunna medhinnas
af något utaf de redan förefintliga centrala ämbetsverken, utan att dock
utskottet vore beredt uppgifva, hvilket ämbetsverk i sådant afseende
vore det lämpligaste. — Med stöd af hvad sålunda anförts, föreslog
utskottet Riksdagen att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes vidtaga den åtgärd, som kunde befinnas tjänlig för utöfvande
af nödig kontroll öfver förvaltningen af medel, som donerats
eller testamenterats till allmänna ändamål, för såvidt de ej vore att
hänföra till sådana donationer eller testamenten, som redan stode under
statens kontroll.

Andra Kammaren biföll efter en längre öfverläggning med 79
röster mot 62 denna utskottets hemställan.

Sedan detta beslut delgifvits Första Kammaren, remitterades ärendet
till ett af kammarens tillfälliga utkott, som i afgifvet utlåtande hemställde,
att kammaren måtte besluta i likhet med Andra Kammaren.

Kammaren afslog emellertid efter en stunds diskussion utan votering
utskottets förslag, och frågan hade alltså förfallit.

Slutligen väcktes vid 1897 års riksdag inom Första Kammaren
en motion, hvars behandling i kamrarna utmynnade i den Riksdagens
skrifvelse den 8 maj 1897, som utgjorde en af anledningarna till kommitténs
tillsättande. I denna skrifvelse anfördes hufvudsakligen följande:

De belopp, som årligen genom testamentariska dispositioner eller
gåfvor ansloges för allmännyttiga ändamål, till understöd af fattiga, för
barnavård och sjukvård, för utdelning af stipendier och pensioner
in. in. vore ej obetydliga. Att dessa gåfvomedel omsorgsfullt förvaltades
och användes för de afsedda syftemålen, vore af stor vikt, och en
verksam kontroll härå från det allmänas sida syntes vara väl befogad.
I sistnämnda afseende vore emellertid för närvarande ganska illa beställdt.
Väl hade genom särskilda Kungl. cirkulär å rikets konsistorier
lagts vårdnaden om fromma stiftelser i allmänhet, med undantag af
sådana, som blifvit ställda »under särskild publique styrelse» eller upprättats
för undervisningsverk. Dessa cirkulärs bestämmelser hade dock
otvifvelaktigt blifvit genom nyare lagstiftning till väsentliga delar upphäfda.
I alla händelser vore konsistorierna icke i stånd att, såsom sig
borde, utöfva uppsikt öfver fromma stiftelser, bland annat därför, att
några allmänna föreskrifter, ägnade att bringa uppkomsten af nya stif -

telser till konsistoriernas kännedom, icke blifvit gifna. Kungl. Maj:ts
befallningshafvande lämnade visserligen redogörelser för fromma stiftelser,
men af enahanda skäl, som nyss nämnts, vore äfven dessa myndigheter
urståndsätta att öfva en verksam och säker kontroll. Också
lämnade de statistiska uppgifterna i fråga om tillförlitlighet i detta afseende
mycket öfrigt att önska, ett förhållande, som äfven af officiella
uttalanden bestyrkts. — Huru bristfälliga de anordningar än vore, som
vidtagits i syfte att bringa stiftelsernas tillvaro till vederbörande myndigheters
kunskap, syntes det likväl i många fall vara ännu sämre sörj dt
i fråga om förvaltningen och redovisningen af en del af dessa stiftelsers
medel. En mängd donationer handhades nämligen af korporationer eller
enskilda inrättningar eller personer, och i fråga om dylika stiftelser
vore staten för närvarande icke i tillfälle att öfva en betryggande och
tvifvelsutan högst behöflig tillsyn. — Bland de i statistiska centralbyråns
sammandrag under namn af »fromma stiftelser)) upptagna stiftelser,
fonder och kassor inginge otvifvelaktigt många inrättningar, som ej
borde anses såsom fromma stiftelser. Såsom sådana borde man nämligen,
enligt Riksdagens mening, ej räkna föreningar, som af enskilde
bildats i syfte att genom sammanskott eller eljest tillgängliga medel
bereda delägare pension eller sjukhjälp eller stärbhusen begrafningshjälp,
såsom pensionsanstalter, sjuk- och begrafningskassor, hundramannaföreningar
in. fl. Vidare kunde anmärkas, att ett stort antal af de uppgiga
inrättningarna eller fonderna, och helt visst de, som innehade de
största tillgångarne, vore på grund af meddelade bestämmelser underkastade
granskning dels genom kammarrätten, dels genom kommunala
myndigheter eller eljest. Het måste emellertid antagas, att många stiftelser
eller fonder funnes, hvilka icke vore underkastade någon pålitligtillsyn.
Bestämmelser i ämnet vore visserligen meddelade genom cirkulären
af den 24 april 1788, den 10 oktober 1806, den 13 juli 1809 och
den 17 september 1856 med flera författningar. Men dessa bestämmelser
beredde vederbörande hvarken tillräcklig kännedom om befintliga
stiftelser eller erforderliga krafter för utöfvande af en tillsyn, som
funnes nödig. Härigenom hade möjliggjorts att, såsom det stundom inträffat,
donationer blifvit använda för annat ändamål än det af donator
tydligen afsedda, eller ännu svårare o egentligheter vid donationers förvaltning
förekommit, så att till och med afbräck måst uppstå i den
verksamhet, som med stiftelsen åsyftats. — Riksdagen ansåge fördenskull,
att i de fall, då fromma stiftelsers räkenskaper icke redan vore
föremål för granskning af någon statens myndighet, tillsyn från
statens sida öfver vården och förvaltningen af stiftelsernas egendom

Kommitté förslagets allmänna ståndpunkt.

vore af nöden. Denna tillsyn syntes dock icke böra i allmänhet utsträckas
till en noggrann pröfning af hvarje utgifts behörighet, utan
inskränkas till en granskning af behållningens placering och huruvida
afkomsten användts i donators syfte.

Under åberopande af hvad i ärendet anförts, anhöll Riksdagen,
såsom kommittén förut omnämnt, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådana åtgärder, som kunde
finnas nödiga för åstadkommande af kontroll öfver vården och förvaltningen
af fromma stiftelser inom landet.

Enligt hvad redan blifvit omförmäldt, framhölls före och i sammanhang
med kommitténs tillsättande från skilda håll, att lagstiftningsarbetet
i ämnet borde afse ej blott att åvägabringa mera fullständiga
och tidsenliga bestämmelser om tillsyn å stiftelsers förvaltning än de
sålunda hittills gällande, utan äfven och i främsta rummet att i allmänna
privaträttsliga stadganden skapa erforderlig grundval för dylika
bestämmelser. Kommittén har alltså vid fullgörande af sitt uppdrag i
denna del haft att först till behandling upptaga frågan om stiftelsers
privaträttsliga natur och hvad därmed äger samband. De bestämmelser,
kommittén i detta hänseende föreslår, gå ut på fastställande af stiftelsebegreppet
äfvensom angifvande af de förutsättningar, under hvilka
stiftelser skola kunna erhålla själfständig rättspersonlighet, och den
ordning, i hvilken dylik personlighet för dem skall stå att vinna,
samt åsyfta vidare en allmän reglering af den rättsliga ställning, som
skall tillkomma de stiftelser, hvilka enligt förslaget erkännas såsom
rättssubjekt. Stiftelser, som icke äro rättssubjekt och sålunda icke
hafva någon själfständig rättslig tillvaro, torde icke böra blifva föremål
för någon särskild lagstiftning i annan mån, än som är erforderligt
för att reglera det öfvergångsstadium, som för hvarje stiftelse måste
finnas, innan den framstår såsom fullbordad och med fulla rättsliga
befogenheter. I öfrigt få en dylik stiftelses förhållanden bedömas efter
de allmänna rättsregler, som gälla för de fysiska personer, hvilka hafva
hand om stiftelsemedlen och skola använda dessa för stiftelseändamålet.
Endast i den mån nya rättssubjekt af en säregen karaktär framträda,
finnes behof af privaträttslig speciallagstiftning. Enligt kommitténs
förslag skall emellertid det vida öfvervägande antalet stiftelser blifva
rättssubjekt och hvarje loflig stiftelse kunna förvärfva sådan ställning.

Med den sålunda angifna begränsningen åsyfta de af kommittén
ifrågasatta allmänna bestämmelserna alla stiftelser. Att fideikommiss
icke omfattas af förslaget, torde nämligen icke utgöra något undantag,
då dessa knappast äro att anse såsom stiftelser i egentlig mening.

I eu andra afdelning af lagförslaget liar kommittén framlagt
förslag till bestämmelser om tillsyn å vissa stiftelser, i afseende å
hvilka en särskild kontroll från det allmännas sida synts kommittén
påkallad och lämplig.

Kommittén tiar i regel ställt sig på den ståndpunkt, att anledning
icke finnes att afvika från eller allt för starkt ingripa i den utveckling,
stiftelseväsendet, i hufvudsak utan påverkan af lagstiftningen, hittills
tagit, och hvilken i stort sedt bör betecknas såsom synnerligen välsignelsebringande
och uppmuntransvärd. Enligt kommitténs mening,
hvilken torde sta i full öfverensstämmelse med den uppfattning, som
legat till grund för det kommittén gifna uppdrag, utgöres målet för lagstiftningen
i ämnet af klarhet, säkerhet och reda i stiftelsers rättsförhållanden,
men detta utan några sådana villkor och bestämmelser i
fråga om stiftelsers rättsliga natur, uppkomst och handlingsfrihet, hvilka
kunna förutsättas få en hämmande eller försvårande inverkan på inrättandet
af stiftelser eller fullföljden af stiftelsers ändamål.

Allmänna bestämmelser.

Det väsentliga för stiftelsebegreppet utgöres enligt kommitténs Stiftelsers
uppfattning däraf, att egendom öfverlåtits att stadigvarande förvaltas uPPkomstför
främjande af lofligt, särskildt ändamål. Till uppkomsten af en
stiftelse erfordras sålunda, att ett dylikt ändamål för stiftelsen bestämmes
och egendom öfverlåtes för befordrande af detsamma. Upprättandet
af stiftelse är icke bundet vid någon viss form, dock att, om förordnande
i ämnet meddelas genom testamente, de bestämmelser, som
eljest gälla rörande villkoren för testamentes giltighet, äfven här äga
tillämpning. Då fast egendom anslås till stiftelse, måste likaledes
vanliga regler beträffande formen för öfverlåtelse af sådan egendom
iakttagas. Det ligger emellertid i sakens natur, att för en rättshandling
af sådan beskaffenhet som upprättandet af en stiftelse den skriftliga
formen, är den lämpligaste, äfven då den icke är genom något lagbud
föreskrifven. Att skriftligt förordnande, s. k. stiftelseurkund,'' upprättas,
torde också vara regel.

Stiftare kan hvar och en vara, som äger förmåga att afgifva en stiftaren.
rättsgiltig viljeförklaring och kan förse stiftelsen med medel till fullföljande
af dess ändamål. Såväl fysiska personer, en eller flera gemensamt,
som särskildt bildade rättssubjekt, t. ex. bolag och föreningar,
kunna alltså uppträda såsom stiftare. De olika sidor, som ingå i upprättandet
af en stiftelse, nämligen bestämmandet af stiftelseändamålet

Stiftelsers

ändamål.

och öfverlåtelsen af stiftelseförmögenheten, kunna ock vara fördelade
på skilda personer. Det kan sålunda hända, att en person skänker
medel till ett ändamål, som han uppdrager åt en annan att bestämma.
Den verklige stiftaren är då den, som anslagit medlen, och icke den,
som endast på den förres uppdrag medverkat till stiftelsens uppkomst.
Annat blir förhållandet, om medel skänkas till en person för att. af
denne användas till upprättandet af en stiftelse, såsom ganska ofta är
händelsen med hedersgåfvor vid jubileer o. d. Den viljeförklaring,
genom hvilken medlen öfverlåtas å stiftelsen och dennas ändamål i
sista hand bestämmes, utgår då från den, som mottagit gåfvan, och
denne är sålunda stiftaren.

De gängse benämningarna »fromma stiftelser», »milda stiftelser»,
hvilka ofta användas såsom beteckning för stiftelser i allmänhet, äga
sin grund däri, att, särskilt i äldre tider, syftet för stiftelser i regel
varit af sådan beskaffenhet, som dessa benämningar angifva, i det
stiftelserna afsett antingen direkt religiösa ändamål eller ock andra
allmännyttiga ändamål, hvilka stå de religiösa nära, såsom välgörenhet
och undervisning. Äfven i våra dagar hafva stiftelser oftast ett i någon
mån allmännyttigt syfte. I stiftelsebegreppet ligger emellertid ingenting,
som hindrar, att stiftelser kunna upprättas jämväl för andra ändamål,
och särskildt familjestiftelser, hvilka endast afse medlemmar af viss
släkt eller vissa släkter, åsyfta stundom tillgodoseendet af rent enskilda
intressen utan betydelse för det allmänna.

Att, därest stiftelse skall kunna vinna rättsligt skydd, stiftelseändamålet
måste vara lofligt, följer af allmänna rättsregler. Detta framgår
ock af bestämmelserna rörande den fastställelse af viss myndighet,
som enligt kommitténs förslag i de flesta fall skall utgöra villkoret för
stiftelsers rättssubjekti vitet. Fastställelse skall nämligen vägras, om
stiftelse pröfvas strida mot lag eller sedlighet.

Af stiftelses egenskap att vara rättspersonligliet följer, att
stiftelsen måste hafva ett särskildt ändamål. I personlighetsbegreppet
ligger nämligen, att hvarje person är afskild från andra personer och
för en själfständig tillvaro. Häremot strider naturligtvis icke, att äfven
andra kunna fullfölja samma eller liknande ändamål som det, hvilket
utgör den inre grunden för en stiftelses tillvaro, men detla ändamål
måste dock vara stiftelsens eget ändamål.

Stiftelseändamålet bestämmes i regel genom det förordnande af
stiftaren, hvilket ligger till grund för stiftelsens uppkomst. Det kan
dock förekomma, att stiftaren i första hand skapar den materiella förutsättningen
för tillvaron af en stiftelse genom att till densamma anslå

egendom, och föreskrift om stiftelsens ändamål meddelas sedermera.

Någon stiftelse föreligger emellertid icke, innan ändamålet blifvit bestämdt.

Till stiftelsebegreppet hör vidare en stiftelseförmögenhet. De Stiftelseförfysiska
personerna träda i stiftelser tillbaka för det sakliga elementet. möaenheten.
Under det att exempelvis en förening består af en sammanslutning
mellan personer och, äfven om dessa för att vinna föreningsändamålet
i regel måste, åtminstone i någon mån, anlita ekonomiska medel, det
väsentliga lör föreningen i allt fall är tillvaron af personer, som utgöra
medlemmar af densamma, äger ett motsatt förhållande rum i fråga om
stiftelser. Äfven dessa äro i behof af personlig medverkan för uppnående
af sina ändamål, men de personer, som verka för en stiftelse
och representera densamma, utgöra icke i sin sammanslutning stiftelsen,
utan äro endast organ för förverkligande af stiftarens vilja beträffande
stiftelseförmögenhetens användning. Förmögenheten, men icke dessa
organ, utgör den yttre förutsättningen för stiftelsens tillvaro. Därest
en förening går förlustig de tillgångar, som genom sammanskott af
föreningsmedlemmarna eller eljest kommit i dess ägo, och härigenom
måhända sättes ur stånd att fullfölja föreningsändamålet, kan sådant
visserligen föranleda föreningens upplösning, men, om upplösning icke
sker, består föreningen, så länge det personliga föreningselémentet fortlefver.
Fn stiftelse däremot, som förlorat sin förmögenhet, har därigenom
upphört att vara till, därest icke på grund af särskilda anordningar
njr förmögenhet är tillförsäkrad stiftelsen. Om åter en stiftelse
är i afsaknad af personer, som företräda och förvalta densamma, vare
sig stiftelsen ännu icke erhållit sådana organ eller förlorat de organ,
som funnits, inverkar detta icke på stiftelsens bestånd, ehuru visserligen
stiftelsen är urståndsatt att verka för sitt ändamål, intill dess
berörda brist blifvit afhjälpt.

Stiftelseförmögenheten måste vid en fullbordad stiftelse vara öfverlaten
på stiftelsen och alltså hafva afskilts från det förmögenhetsområde,
egendomen förut tillhörde. För uppkomsten af en stiftelse är
det icke tillräckligt, att egendom afsatts för ett uppgifvet ändamål
under sådana villkor, att den, som härom förordnat, fortfarande är ägare
af densamma och kan återkalla bestämmelsen om dess användning.

Om sålunda t. ex. inom ett bolag visst belopp disponeras till en
pensionsfond för bolagets arbetare, utan att bolaget afstår från äganderätten
till beloppet, uppkommer icke någon stiftelse.

Den till en stiftelse anslagna förmögenheten kan emellertid enligt
sakens natur icke i egentlig mening öfvergå i stiftelsens ägo, innan

stiftelsen erhållit förmåga att förvärfva rättigheter. Den slutliga öfvergången
sker alltså först i och med det, att stiftelsen blifver en själfständig
rättspersonlighet, och intill den tiden är öfverlåtelsen såtillvida
villkorlig, som den icke kan fullbordas, med mindre stiftelsen i nämnda
bemärkelse kommer till stånd. Redan dessförinnan kan emellertid
stiftelseegendomen afskiljas från stiftarens förmögenhetsområde på sådant
sätt, att han icke vidare kan återkalla sitt förordnande. Enligt kommitténs
uppfattning bör såsom en betingelse för stiftelses förvärf af
rättspersonlighet uppställas den fordran, att öfverlåtelse i denna mening
ägt rum. Hvad härför erfordras, beror af förhållandena i olika fall.
Har stiftelse upprättats genom testamente, uppfylles den angifna
förutsättningen i och med stiftarens frånfälle. I andra fall åter torde
öfverlämnande af egendomen i en eller annan form vara behöflig!.
Utgöres stiftelseförmögenheten af lösegendom, skall sjkifva egendomen
öfverlämnas till någon person för stiftelsens räkning, och likaså bör,
då fast egendom anslagits till stiftelse, skriftlig öfverlåtelse å egendomen
hafva för stiftelsens räkning omhändertagits af annan än stiftaren.

De regelmässiga formerna för öfverlåtelsen äro gåfva och testamente.
Det möter emellertid intet hinder, att stiftaren förbehåller sig
eller andra en återprestation från stiftelsens sida, eller att eljest föreskrifvas
villkor och förbehåll, hvilka vid öfverlåtelse under stiftarens
lifstid kunna föranleda, att öfverlåtelsens natur af gåfva icke framstår
klar och oblandad. Äfvenledes kan det förekomma, att öfverlåtelsen
till det yttre framträder såsom en tvåsidig rättshandling, exempelvis
om vid försäljning af en egendom bland villkoren stadgas, att visst
belopp af egendomens årliga afkastning skall för all framtid utgå till
en stiftelse. Det torde därför icke böra upptagas bland de utmärkande
kännetecknen å stiftelser, att stiftelseförmögenheten tillkommit genom
gåfva eller testamente, utan lärer frågan om den form, hvari öfveriåtelsen
af stiftelseförmögenheten kan äga rum, böra lämnas öppen.

Stiftelseförmögenheten kan omfatta hvarje slag af egendom, som
är ägnadt att tjäna lill befordrande af stiftelseändamålet. Stiftelsers
förmögenhetsförhållanden förete ock mycken omväxling, från stora
anstalter med vidlyftiga anläggningar samt mången gång högst ansenliga
fonder och fastigheter till stiftelser, lrvilkas enda tillgångar utgöras af
rätten till en ränta eller till bidrag in natura från egendom, som är
annans tillhörighet. Stundom begagnas förmögenheten omedelbart för
stiftelseändamålet, t. ex. om en jordbruksfastighet anslagits till en
landtbruksskola eller ett hus till arbetarebostäder, i vanliga fall åter är
det endast förmögenhetens afkastning, som kommer till användning.

Till stiftelsebegreppet, sådant det af kommittén uppfattats, hör,
såsom redan framhållits, att stiftelse skall hafva sjelfständig förmögenhet.
Då emellertid denna kan bestå endast i rätlen att på vederbörliga förfallotider
erhålla den för ändamålet anslagna afkastningen från annans
egendom, har kommittén icke trott sig böra föreslå någon uttrycklig
bestämmelse därom, att stiftelses egendom skall utgöra en själfständig
förmögenhetsmassa. Åt en sådan bestämmelse skulle nämligen lätt
kunna gifvas den tolkning att, i motsats till hvad kommittén afseft,
stiftelser skulle behöfva äga själfständig kapitalförmögenhet, och att
sålunda organisationer, hvilkas tillgångar endast utgjordes af rätt till
ränta eller afkomst af fast egendom, vore uteslutna från lagstiftningen
om stiftelser.

Stiftelse skall enligt sitt begrepp vara beräknad för längre tids
varaktighet. Det är härvid icke nog, att det ändamål, stiftelsen har
att främja, äger varaktig betydelse, ty verkningar, som sträcka sig långt
in i framtiden, kunna mången gång eftersträfvas och vinnas genom
en enda handling eller ett fåtal sådana inom en kort tidsperiod, utan
till stil t elsebegreppet hör, att själfva stiftelsen, sådan den framträder i
det yttre, alltså stiftelsens materiella grundval, stiftelseförmögenheten,
är afsedd att stadigvarande aga bestånd och förvaltas för främjande af
stiftelseändamålet. Den varaktighet, som sålunda hör till stiftelses
natur, kan emellertid icke innebära, att stiftelsens tillvaro skulle sträcka
sig öfver all framtid. Tvärtom äro äfven stiftelser underkastade inverkan
af förändringar i bestående faktiska och rättsliga förhållanden
samt kunna af många olika anledningar upphöra. Mot den fordran af
varaktighet, som ställes på stiftelserna, torde icke ens strida, om de bestämmelser,
som träffats rörande stiftelseändamålet och stiftelseförmögenhetens
förvaltning, i sig själfva innehålla en tidsbegränsning. En disposition,
genom hvilken egendom anslagits för ett syftemål, om hvilket
man kan förutse, att det i en framtid skall vara uppfylldt eller icke
längre äga giltighet, strider sålunda icke mot stiftelsebegreppet, liksom
ej heller en förmögenhetsanordning af den art, att för stiftelsen användes
mera än förmögenhetens afkastning och förmögenheten småningom
förtäres. Den stiftelse enligt dess begrepp tillkommande varaktigheten
är alltså till sin utsträckning ganska obestämd. Kommittén
har icke trott det vara lämpligt eller möjligt att härvid uppställa någon
närmare begränsning, än som ligger i ordet »stadigvarande)), hvilket torde
uttrycka a ena sidan, att stiftaren skall hafva åsyftat en jämförelsevis lång
tid för stiftelsens fortvara och verksamhet, samt å andra sidan, att stiftelsen
dock icke behöfver vara afsedd att ständigt äga bestånd.

Stiftelsers

varaktighet.

Skillnaden
mellan stiftelser.
å ena,
samt föreningar,

pensionsoch
sjukkassor,
å
andra sidan.

Stiftelsers

rådsperson lighet.

Skillnaden mellan föreningar och stiftelser är redan antydd.
Föreningar utgöra sammanslutningar af personer för ett gemensamt
ändamål, för stiftelser åter är det utmärkande, att egendom anslagits
till att varaktigt främja visst syfte. Ehuru äfven stiftelser äro beroende
af personlig medverkan, äro de i förmögenhetsrättsligt hänseende själfständiga.
Deras förmögenhet kan visserligen bestå i endast en fordringsrätt
å periodiskt återkommande prestationer af varor eller penningar,
men deras ekonomiska ställning kan icke vara byggd på frivilliga
bidrag. De vanliga pensions- och sjukkassorna, som äro grundade på
afgifter af delägarne, äro icke stiftelser utan föreningar. Intet hindrar
emellertid, att en dylik kassa delvis kan vara en stiftelse, t. ex. om
den har en grundfond, hvilken blifvit gifven till sådant ändamål under
villkor, som stå i öfverensstämmelse med stiftelsebegreppet. Det vanligaste
torde dock vara, att äfven grundfonden tillhör den förening, för hvilkens
medlemmar kassan är afsedd.

Såsom redan blifvit framhållet, skola enligt kommitténs förslagstiftelser
kunna vinna erkännande såsom själfständiga rättssubjekt med
förmåga att förvärfva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt inför
domstolar och andra myndigheter söka, kära och svara.

De villkor, som pläga uppställas för privata rättsbildningars
förvärf af själfständig rätt spersonlighet, gå i allmänhet ut på antingen
inskrifning i ett af offentlig myndighet fördt register eller sanktion af
offentlig myndighet. En viss medverkan från det allmännas sida kräfves
sålunda såväl i det ena som i det andra fallet. Syftet härmed är bland
annat att tillse, att den rättsbildning, som skall vinna erkännande såsom
rättssubjekt, äger den organisation i yttre och inre afseende, som bör
fordras af ett sådant. Härtill kommer vid registrering ändamålet att
gifva offentlighet åt en del förhållanden, som äro af intresse för tredje
man. Då sanktion erfordras, ligger häri oftast det ytterligare villkoret,
att rättssubjektivitet tillerkännes endast de rättsbildningar, hvilka på
grund af sitt ändamål anses vara särskildt förtjänta af de fördelar,
hvilka följa med dylikt erkännande. Den myndighet, hos hvilken
sanktion sökes, äger sålunda en mera eller mindre vidsträckt pröfningsrätt,
huruvida sanktion skall meddelas eller icke.

Registrering, som utgör det eljest i vår lagstiftning stadgade
villkoret för privata rättsbildningars personlighet, kan icke gärna föreskrifvas
i fråga om stiftelser. Förutsättningen för densamma, såsom
den vanligen ordnats, är, att den, som söker registrering, har att ställa
sig till efterrättelse vissa i lag gifna föreskrifter beträffande föremålet
för registreringen samt de handlingar och upplysningar, hvilka skola

åtfölja registreringsansökningen. Förefinnes någon brist i dessa afseende^
vidtager registreringsmyndiglieten i allmänhet ingen åtgärd för
bristens afhjälpande, utan ansökningen afslås, sökanden obetaget att,
sedan handlingarna blifvit fullständigade eller anmärkta felaktigheter
eljest undanröjda, förnya densamma. En sådan komplettering eller
förändring till öfverensstämmelse med allmänt fastslagna villkor
skulle emellertid vid stiftelser mången gång möta hinder, särskilt då
stiftelse upprättats genom testamente. Ej heller kan registrering anses
behöflig från allmänhetens sjmpunkt, då stiftelser i regel icke utöfva
någon affärsverksamhet eller anlita krediten. Föreskrift om registrering
skulle dessutom ej stå väl tillsammans med den afsikt, i hvilken Riksdagen
begärt en lagstiftning om stiftelser, nämligen åstadkommande
af kontroll öfver förvaltningen. Med en sådan afsikt låter det ej förena
sig, att myndigheten skulle stanna vid den förklaring, att stiftelse i
följd af vissa formella brister i stiftelseurkund eller anmälan ej kunde
registreras.

Däremot har kommittén ansett stiftelsers själfständiga rättspersonligliet
böra göras beroende af offentlig myndighets erkännande, livilket
enligt förslaget skall vinnas, antingen därigenom att stiftelse till förvaltning
öfvertages af statens verk eller inrättning, eller därigenom att
Kungl. Maj:t eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddelar stadfästelse
å stadgar för stiftelse. Det regelmässiga blir, efter hvad kommittén
tänkt sig, att stadfästelse å stadgar sökes hos Kungl. Maj:ts
befallningshafvande. Härvid pröfvas, att stiftelsens ändamål ej är olagligt
eller osedligt eller omöjligt att vinna, och att ej heller föreskrift,
som stiftaren eljest fästat vid stiftelsen, strider mot lag eller sedlighet
eller är otillämplig eller otjänlig. För den händelse en stiftelse är af
särskildt stort allmänt intresse, lärer emellertid frågan om dess organisation
stundom vara af den vikt, att Kungl. Maj:t på ansökning kan finna
lämpligt att själf fastställa stiftelsens stadgar. Om Kungl. Magt icke anser
en stiftelse, å hvars stadgar stadfästelse sökes, vara af sådan betydelse,
kan ansökningen redan på denna grund afvisas, liksom ock Kungl.
Maj:t naturligtvis äger afstå en dylik ansökning, därest stiftelsen
strider mot lag eller sedlighet eller eljest icke uppfyller förutsättningarna
för att kunna af Kungl. Maj:ts befallningshafvande godkännas. I sistnämnda
båda fall får ej heller Kungl. Maj:ts befallningshafvande därefter
meddela stadfästelse å stiftelsen. 1 annan händelse åter kunna
stiftelsens representanter sedermera hos vederbörande länsstyrelse erhålla
sådan stadfästelse.

Stiftelses

organisa tion.

Lämpligheten och behörigheten af att sålunda fordra särskildt
erkännande för hvarje stiftelse synas icke böra blifva föremål för tvekan.
De hänsyn, som, så snart lagstiftningen utsträckts till någon ny kategori
af privata rättsbildningar utaf den beskaffenhet, att de kunna och
böra tillerkännas själfständig rättspersoulighet, föranledt, att såsom
villkor för densamma städse föreskrifvits medverkan från det allmännas
sida, göra sig särskildt starkt gällande i fråga om stiftelser. Såsom
redan påvisats, utgöra dessa icke några sammanslutningar mellan naturliga
rättssubjekt, fysiska personer, utan är den yttre förutsättningen
för deras tillvaro af materiell, ekonomisk art. De äro därför det mest
typiska exemplet å särskildt bildade rättssubjekt. Häraf följer emellertid
äfven, att det vid dem, ännu mera än eljest, är af vikt att tillse,
att hvarje särskild rättsbildnings organisation är sådan, att den kan på
ett för rättsordningen tillfredsställande sätt utöfva och sålunda utan
våda kan få sig tillerkänd behörigheten att förvärfva rättigheter och
ikläda sig skyldigheter samt inför domstolar och andra myndigheter söka,
kära och svara. En pröfning af offentlig myndighet är så mycket mera
påkallad, som stiftelsebegreppet är ganska sväfvande. Gränsen mellan
stiftelser i egentlig mening och med dem likartade rättsbildningar låter
sig icke gärna fullt uttömmande och tydligt bestämma genom en allmängiltig
regel i form af lag, utan träffas afgörandet, huruvida eu
stiftelse föreligger eller icke, lättare och bättre efter undersökning af
förhållandena i hvarje särskildt fall. Det band, som härigenom lägges
å stiftelseväsendet, kan icke gärna vara af beskaffenhet att medföra
någon olägenhet, utan är det tvärtom en fördel för stiftelserna, att det
allmänna på ett mera direkt och omedelbart sätt än vid registrering
medverkar till att bereda dem den organisation, som är erforderlig, för
att de skola kunna uppträda och handla såsom själfständiga rättssubjekt.

Beträffande stiftelses organisation gälla de föreskrifter, stiftaren
eller annan på hans uppdrag meddelat vid stiftelsens upprättande. Ofta
innehålla emellertid icke dessa föreskrifter tillräckligt noggranna och
fullständiga bestämmelser i ämnet, utan kräfva de en vidare utveckling
för att kunna tjäna såsom stadgar för stiftelsen. Om stiftaren lefver,
kan han bidraga härtill; i annat fall komma stadgarna till stånd under
samverkan mellan de personer, hvilka på stiftarens uppdrag eller annan
grund omhänderhafva de till stiftelsen anslagna medlen eller eljest
hafva befattning med stiftelsen, samt den myndighet, som bar att gifva
stiftelsen offentligt erkännande, alltså i regel den länsstyrelse, af hvilken
stadfästelse å stadgarna skall meddelas. Den utveckling, stiftarens förordnande
sålunda erhåller, skall gå ut på att förtydliga och fullständiga

de bestämmelse!-, som innehållas i detsamma, samt härigenom gifva ett
så klart och lämpligt uttryck som möjligt åt hvad stiftaren åsyftat.

Däremot får den omarbetning, stiftarens föreskrifter af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande underkastas, icke gå så långt, att stadgarna i något
afseende komma i strid med stiftarens uttalade vilja. Endast med hans
begifvande kan i detta sammanhang någon saklig ändring vidtagas i
hvad han föreskrifvit. *

Den verksamhet, som afser att förverkliga en stiftelses ändamål, Stiftelses
utöfvas genom stiftelsens organ, i första rummet dess styrelse. Att en sfyrelse•
styrelse finnes, är en oundgänglig förutsättning för stiftelses handlingsförmåga.
Styrelsen kan bestå af en eller flera personer. Rörande dess
sammansättning har stiftaren stundom meddelat föreskrifter, och bestämmelser
i ämnet skola ingå i stadgarna. Styrelsen kan vara för stiftelsen
sär slät ät anordnad, eller ock kan uppdraget att vara styrelse hafva öfverlämnats
åt någon förut befintlig organisation, exempelvis en statsmyndighet,
en kommunal myndighet eller styrelsen för ett bolag, för en förening,
för eu äldre stiftelse eller för en inrättning. I senare fallet behöfvas ingå
särskilda stadgande angående styrelsens tillsättande och komplettering,
utan detta sker då i den ordning, som är bestämd för ifrågavarande organisation.
Reglerna för utseende af styrelse i de stiftelser, där särskild styrelse
anordnas, äro af mycket växlande beskaffenhet. Ofta är ledamotskap i
styrelsen bundet vid viss befattning i statens eller annans tjänst. Någon
valförrättning kräfves då icke, om en dylik ledamotsbefattning är ledig,
utan densamma besättes i och med det, att förutsättningen för ledamotskapet
kommer till stånd. I andra fall åter erfordras särskildt styrelseval.
Detta kan tillgå på olika sätt. Valet af eu eller flera bland de
styrelseledamöter, stiftaren icke själf utsett, kan sålunda vara uppdraget
åt utanför stiftelsen stående enskilda personer, korporationer, myndigheter
eller andra, eller ock kan valet vara öfverlåtet åt något stiftelseoigan,
i allmänhet sa, att styrelsen, sedan den en gång blifvit tillsatt
äger att komplettera sig själf.

Särskilda rättsverkningar skola enligt kommitténs förslag vara Statens eller
föi enade därmed, att styrelse för stiftelse utgöres af vissa statens eller kommuners
kommunens organ. Eu stiftelse, som sålunda omhändertagits af det
allmänna, har nämligen därigenom kommit i så nära förhållande till sers medel.
staten eller vederbörande kommun, att denna enligt kommitténs meninobör
svara för stiftelsens medel.

Sådan ansvarighet skall enligt förslaget åligga staten, då stiftelse
förvaltas af statens verk eller inrättning.

Om en eller flera enskilda tjänstemän utgöra eu stiftelses styrelse,
skall däremot detta icke medföra ansvar för staten. Dylikt ansvar

måste nämligen förutsätta, att öfverordnad myndighet gifvit tjänsteman
iof att mottaga uppdraget, och att detta förty bundits vid tjänsten,
hvaraf åter skulle följa, att det för tjänstemannen vore en tjänsteplikt
att fullgöra de skyldigheter, som ålåge honom såsom styrelseledamot,
samt att hans görande och låtande i detta hänseende skulle bedömas efter
samma straffrättsliga och processuella regler, som eljest gällde för honom
såsom tjänsteman. Här mötes man emellertid af stora svårigheter. Erfarenheten
visar, att stiftelsers styrelser stundom sammansättas af tjänstemän
ur olika kategorier, civila, militära eller ecklesiastika, och möjligheten af
dylika kombinationer måste i alla händelser tagas i betraktande af lagstiftningen.
Därest styrelsemedlemmar, som vore tjänstemän, skulle
ansvara, en hvar så, som det vore föreskrifvet för honom i denna egenskap,
skulle detta sålunda kunna leda till, att styrelsens samfällda förvaltning
på en gång komme att pröfvas af olika myndigheter, hvilket icke
vore lämpligt. Oafsedt huruvida i öfrigt öfvervägande skäl tala för, att
nämnda styrelser skola handla under tjänstemannaansvar, har därför kommittén
funnit dem böra i förslaget likställas med styrelser af privata personer.
Liknande praktiska svårigheter föreligga visserligen icke, då en
tjänsteman ensam har en stiftelses förvaltning åt sig uppdragen, men det
har synts kommittén oegentligt, att en styrelse, bestående af en tjänsteman,
"skulle anses handla å tjänstens vägnar, under det att ledamöterna i en
annan styrelse, som vore sammansatt af två eller flera tjänstemän, kanske
i samma ställning som den förstnämnde, vid fullgörande af uppdraget
betraktades såsom enskilda personer. Ännu mindre kan tvifvel råda
om, att styrelser, som delvis bestå af enskilda personer, äro att behandla
såsom enskilda.

Däremot erhåller stiftelses förvaltning otvifvelaktigt en offentlig
karaktär, då den öfvertages af ett statens verk eller en statens inrättning.
Att Kungi. Maj ds lof skall inhämtas, innan förvaltningen sålunda göres till
en offentlig angelägenhet, synes höra till god ordning och blir en oeftergiflig
fordran, om den af kommittén föreslagna rättsverkan i fråga om
ansvarigheten för stiftelsens medel skall förenas med ett sådant ordnande
af förvaltningen.

Kommittén har trott goda skäl tala för dess förslag i detta hänseende.
En stiftelse torde icke gärna på grund af Kung!. Maj ds beslut
emottagas till allmän förvaltning, utan att stiftelsen omedelbart
eller medelbart bidrager till fyllande af ett statsändamål. Äfven för
staten är det då af vikt, att stiftelsemedlen bibehållas, och det.är sålunda
icke någon för det allmännas intressen främmande förpliktelse,
som ålägges statsverket genom ansvarigheten för dessa medel. Det

synes ock riktigt, att då en stiftelse blifvit erkänd såsom ägande sådan
betydelse, att dess förvaltning skall ske genom statens organ, stiftaren
och andra, som af stiftelsen hafva intresse, böra hafva visshet om, att
den förvaltning, staten anordnat för stiftelsen, är fullt betryggande.
Den förmån, af hvilken dylika stiftelser alltså komma i åtnjutande,
torde icke vara oförtjänt och kan vex-ka såsom uppmuntran till nya
stiftelser i allmännyttigt syfte. Jämväl ur praktisk synpunkt är det
lämpligt, att då stiftelsemedlen förvaltas tillsammans med statsmedel,
de likställas med dessa. Anordnandet af förvaltningen och redovisningen
kan härigenom underlättas och förenklas.

Samma skäl, som åberopats till stöd för förslaget om statsverkets
ansvarighet för vissa stiftelsers medel, tala till förmån för den af
kommittén vidare ifrågasatta bestämmelsen, att om drätselkammare,
kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse, kyrkoråd, skolråd, gemensamt
kyrko- och skolråd, lasarettsdirektion eller annan myndighet, som förvaltar
kommuns, församlings eller landstings medel, är styrelse för
stiftelse, kommunen, församlingen eller landstinget skall ansvara för
stiftelsens medel. Att kommittén begränsat sitt förslag till penningförvaltande
myndigheter, äger sin förklaring däri, att de praktiska
skälen för en lika ansvarighet i fråga om kommunala och andra dylika
medel, å ena, samt stiftelsemedel, å andra sidan, icke framträda med
samma styrka i det fall, att stiftelse anförtrotts åt en myndighet, hvilken
icke har några allmänna medel under förvaltning.

Kommittén har icke lämnat obeaktadt, att den ansvarighet, som sålunda
skulle öfvertagas af de större eller mindre kommunerna —landstingsområden
och församlingar härunder inbegripna — mången gång
torde erhålla betydlig omfattning. Eu mycket stor del af befintliga
stiftelser inom landet är nämligen anförtrodd åt kommunala myndigheter,
och så torde blifva händelsen äfven med de stiftelser, som framdeles
upprättas. Detta förhållande synes emellertid icke böra ingifva några
större - betänkligheter. Dels skulle det nämligen bero på kommunerna
själfva att begränsa ansvarighetens omfång, i det att enligt kommitténs
förslag en dylik kommunal myndighet endast med kommunens lof, liksom
ett statens verk eller en statens inrättning blott med Kungl. Maj:ts
tillstånd, skulle få vara styrelse för stiftelse; och det kan tagas för
gifvet, att kommunerna skulle utöfva denna pröfningsrätt med sådan
omtanke, att de icke komme att genom sina myndigheter omhändertaga
stiftelser i andra fall, än då risken motsvarades af det gagn
stiftelserna medförde. Dels läge det i kommunernas eget skön att
genom lämpligt val af medlemmar i de kommunala styrelserna och

annorledes tillse, att förvaltningen blefve så betryggande som möjligt,
och om de vanliga reglerna för den kommunala administrationen och
redovisningen icke syntes vara tillfyllest, vöre det kommunerna obetaget
att med hänsyn till stiftelser meddela särskilda bestämmelser, därest
de ej strede mot lag eller stiftarnes föreskrifter. Då vådan af ansvarigheten
alltså kunde, om icke upphäfvas, likväl väsentligt förminskas, torde
det ej heller behöfva befaras, att kommunerna på grund af densamma
skulle i större utsträckning vägra att låta sina myndigheter mottaga
allmännyttiga stiftelser till förvaltning, och att något afsevärdt antal
sådana stiftelser måhända skulle af denna anledning gå om intet. De
olägenheter, som någon gång kunde följa af det föreslagna stadgandet,
synas i allt fakt kommittén mer än väl uppvägas af den stora och
viktiga fördelen, att en högst betydlig del af stiftelserna inom landet
sålunda erhölle en väl tryggad, till nya allmännyttiga stiftelser uppmuntrande
ställning.

Om ett statens verk eller en statens inrättning eller en penningförvaltande
kommunal myndighet icke fått endast åt sig uppdraget att
vara styrelse för stiftelse, utan detta uppdrag utöfvas af två eller flera
sådana myndigheter eller anstalter gemensamt, eller jämte dylik myndighet
eller anstalt finnas annan eller andra styrelseledamöter, är stiftelsens
förvaltning icke i lika hög grad af offentlig karaktär. Den
organisation, som är styrelse för stiftelsen, utgör då icke något förut
befintligt statens eller kommunens organ, hvilket utan rubbning af
denna sin ställning fått stiftelsens förvaltning sig anförtrodd, utan talför
berörda ändamål bildats en särskild organisation, hvilken, äfven om
den helt och hållet eller delvis består af organ för staten eller kommunen,
dock icke själf utgör något omedelbart sådant. En dylik
styrelse bör därför enligt kommitténs uppfattning betraktas såsom enskild,
och detta desto hellre som de förut påvisade praktiska svårigheter, hvilka
framträda, om eu styrelse, däri en eller flera tjänstemän ingå, skulle
anses för annat än en enskild styrelse, kunna göra sig gällande äfven
med hänsyn till styrelser, sammansatta på det sätt nu är i fråga.
Dessa styrelser skola alltså icke behöfva Kung! Maj:ts eller kommunens
tillstånd att mottaga uppdraget, och någon skyldighet för statsverket eller
kommunen att svara för stiftelsernas medel inträder icke.

Ansvarighet för stiftelsers medel torde emellertid böra åligga
kommun, församling eller landsting jämväl i det fall, att någon af berörda
korporationer själf utsett styrelse för en åt densamma anförtrodd
stiftelse, och detta oafsedt huru styrelsen är sammansatt. Det skulle
eljest kunna förekomma, att en kommun, eu församling eller ett lands -

ting-, som fått eu stiftelse till sig öfverlämnad med uppdrag att bestämma
dess organisation, väl funne stiftelsen vara af den betydelse,
att den borde mottagas, men för att undgå ansvarigheten för stiftelsens
medel icke läte den tagas om händer af någon bland sina penningförvaltande
myndigheter, utan tillsatte en särskild styrelse för sådant
ändamål. Syftet med den af kommittén föreslagna bestämmelsen om
kommuners, församlingars och landstings ansvarighet för vissa stiftelsers
medel skulle härigenom kunna till stor del förfelas. Dylik ansvarighet
torde dessutom lika väl vara på sin plats med hänsyn till
nu ifrågavarande stiftelser.

Enligt kommitténs förslag skall alltså statsverket ansvara för
medel, tillhöriga stiftelse, hvilkens styrelse utgöres allenast af något
statens verk eller någon statens inrättning, som med Kungl. Maj:ts tillstånd
mottagit detta uppdrag. Liknande ansvarighet skall åligga kommuner,
församlingar och landsting beträffande medel, som tillhöra stiftelser,
för hvilka antingen någon kommunens, församlingens cdler landstingets
penningförvaltande myndighet ensam och med kommunens, församlingens
eller landstingets lof är styrelse, eller ock kommunen, församlingen
eller landstinget utsett styrelse.

Styrelsen äger att företräda stiftelsen såväl i det yttre som i det
inre. Denna styrelsens befogenhet är principiellt oinskränkt, men kan
begränsas genom de på grund af stiftarens förordnande eller eljest för
stiftelsen gällande föreskrifter. Inom de gränser, dessa föreskrifter må
angifva, äger styrelsen att sluta aftal å stiftelsens vägnar och sålunda
förvärfva rättigheter åt stiftelsen eller ikläda densamma skyldigheter,
att själf eller genom ombud söka, kära och svara för stiftelsen inför
domstolar och andra myndigheter samt att leda stiftelsens inre lif genom
förvaltning af stiftelseegendomen och användande af dess afkastning
för stiftelsens ändamål.

Dessa uppdrag kunna emellertid vara fördelade på olika händer
och delvis äfven tillhöra andra stiftelseorgan än styrelsen. Sådana
förekomma nämligen i växlande gestalt inom olika stiftelser. Ett
vanligt förhållande är, att enligt stadgarna bestämmandet af de personer,
som skola åtnjuta fördelar af stiftelsen, är skild! från förvaltningen
och uppdraget åt särskilda organ. Stundom förekommer äfven,
att utbetalningen af stiftelsemedlens afkastning till de utsedda mottagarne
däraf sker genom andra personer än dem, som hafva förvaltningen
om hand, detta i synnerhet i det fall, att stiftelsens ändamål
helt eller delvis afser annan ort än den, där stiftelseförmögenheten
finnes.

Styrelsens

befogenhet.

Andra stiftelseorgan.

100

De personer,
som åtnjuta
förmån af
stiftelse.

Redo visningen.

Förändring
af stiftelser.

De personer, hvilka enligt de för en stiftelse gällande bestämmelser
skola åtnjuta förmån af stiftelsen, äro icke att anse såsom organ
för densamma annat än i de möjligen förekommande fall, då de tillerkänts
befogenhet att i en eller annan form utöfva inflytande på handhafvandet
af stiftelsens angelägenheter. Deras ställning och befogenheter
i förhållande till stiftelsen bestämmas af stadgarna liksom ock
den ordning hvari de skola utses, i fall icke, såsom kan förekomma,
de förmåner, stiftelsen bereder, äro tillgängliga för alla, t. ex. om en
stiftelses uppgift är att anlägga och underhålla eu för allmänheten
öppen park. Huruvida och i hvad mån dessa eventuellt berättigade
hvar för sig eller gemensamt äga att föra talan mot stiftelsen om utfående
af andel i dess afkastning, får bedömas efter de i hvarje särskild
händelse föreliggande förhållanden. Några allmängiltiga regler i
dessa ämnen torde det icke vara lämpligt att försöka uppställa.

Redovisningen för stiftelses förvaltning sker enligt de regler, som
stiftelsens stadgar angifva, eller som eljest blifvit i laglig ordning bestämda,
Om statens verk eller inrättning är styrelse för stiftelse, har
verket eller inrättningen att redogöra för detta uppdrag, på sätt för
verket eller inrättningen med hänsyn till dess öfriga åligganden är
stadgadt eller Kungl. Maj:t föreskrifver. Likaså äger för myndighet,
som förvaltar kommuns, församlings eller landstings medel, hvad beträffande
redovisningen inför dessa korporationer i allmänhet är stadgadt,
giltighet jämväl i det fall, att myndigheten är styrelse för stiftelse.
Härutöfver synes såsom en allmän bestämmelse böra föreskrifvas, att
om jämlikt de för stiftelse gällande föreskrifter annan än styrelsen skall
ombesörja utbetalning af stiftelsen tillhöriga medel, han är pliktig att
till styrelsen afgifva redovisning för utbetalningen, där ej särskild redovisningsskyldighet
är i lag eller eljest stadgad. Beträffande stiftelser
i allmänhet torde det i öfrigt böra ankomma på stadgarna att i detta
ämne meddela bestämmelser. För flertalet stiftelser af allmännyttig
beskaffenhet föreslår däremot kommittén särskilda föreskrifter angående
tillsyn å deras förvaltning och skyldighet att redovisa för densamma.

Såsom förut framhållits, skali länsstyrelse, när fråga är om fastställande
af stadgar för stiftelse, pröfva, huruvida stiftelsen öfverensstämmer
med lag och sedlighet, och det ligger i sakens natur, att
Kungl. Maj:t, då hos honom sökes tillstånd för statens verk eller inrättning
att vara stjmelse för stiftelse, eller han vill för annan stiftelse fastställa
stadgar, likaledes tillser, att stiftelsen är laglig och har ett sedligt
syfte. Om själfva ändamålet för stiftelsen strider mot lag eller sedlighet,
torde man icke böra ifrågasätta, att stiftelsen skulle kunna under -

101

kastas någon förändring genom offentlig myndighet för att sedermera
vinna erkännande. Ej heller lärer, därest förordnande skulle meddelas
om en stiftelse, hvars ändamål från början vore omöjligt att vinna,
någon vidare befattning böra tagas med en dylik stiftelse, utan är densamma
en rättslig liksom en faktisk nullitet. I andra fall åter synes
lagstiftningen böra öppna utvägar för förändring af stiftelser genom
offentlig myndighets försorg.

En viss oföränderlighet ligger väl i stiftelsebegreppet. Stiftarens
vilja, sådan den funnit sitt uttryck i hans förordnande om stiftelsen
och beträffande erkända stiftelser i de stadgar, som i enlighet med
stiftelseurkunden blifvit fastställda, utgör grunden för stiftelsens tillvaro,
för dess uppgift och verksamhet. Stiftelsen själf kan ej genom
sina organ häri göra någon ändring, om annat ej särskildt föreskrifvits;
ej heller äger stiftaren, om han lefver, någon'' allmän befogenhet att
förändra stiftelsen.

Denna oföränderlighet kan dock icke vara ovillkorlig. Om på
grund af ändrade faktiska eller rättsliga förhållanden det med eu
stiftelse åsyftade ändamålet icke kan vinnas, eller stiftelsen med den
organisation, densamma erhållit, icke längre kan verka för detta ändamål,
vore stiftelsens upphörande eu nödvändig följd, därest ändring i
ena eller andra hänseendet icke finge ske. Äfven i andra fall kan jämkning
i gällande föreskrifter beträffande en stiftelse utgöra en förutsättningför,
att . stiftarens afsikter med stiftelsen skola kunna fullföljas. Att
erforderliga ändringar då få vidtagas, synes bäst öfverensstämma med
de intressen, som äro förbundna med stiftelsen, och torde äfven i regel
kunna anses framgå ur eu förnuftig tolkning af stiftarens vilja.

En mycket grannlaga sak är emellertid att vidtaga ändring
i föreskrifter, som stiftaren meddelat. Af pietet mot stiftaren liksom
ock för att bland allmänheten bevara den för uppkomsten af nya stiftelser
betydelsefulla vissheten om, att all skälig hänsyn tages till stiftarens
vilja, får en sådan ändring icke ske i andra fall, än då den är verkligt
behöflig, och icke gå längre, än som är oundgängligen nödvändigt.
Rättigheten att besluta om dylik förändring, den s. k. permutationsrätten,
bör enligt kommitténs mening i regel förbehållas den högsta administrativa
statsmyndigheten, Kungl. Maj:t, Dock synes i fråga om stiftelse,
som icke vunnit offentligt erkännande, permutation böra få göras äfven
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande. A icl denna tidpunkt, då stiftelsen
ännu icke är ett rättssubjekt, torde stiftaren icke böra frånkännas en
viss bestämmanderätt öfver stiftelsen, och jämkning bör därför icke få
ske utan hans samtycke. Huruvida permutation skall komma till stånd,

102

beror alltså af stiftaren, hvilken genom att vägra medgifvande till eu
föreslagen ändring kan göra stiftelsen om intet, och det vore då en
onödig omgång, därest en jämkning, som Kungi. Maj:ts befallningshafvande
funne erforderlig och stiftaren medgåfve, behöfde underställas
Kungl. Maj:t.

Såsom förut blifvit antydt, har kommittén ansett, att beträffande
permutation af stiftelser en viss skillnad bör göras mellan stiftelser,
som ännu icke erhållit offentligt erkännande, och stiftelser, livilka redan
äro själfständiga rättssubjekt.

I fråga om stiftelser, som befinna sig i utvecklingsstadiet^ skall
någon permutation af stiftelseändamålet icke förekomma, utan om detta
lägger hinder i vägen för stiftelsens erkännande, kommer stiftelsen
icke till stånd såsom ett rättssubjekt. Det beror då på stiftaren eller,
om han aflidit, hans rättsinnehafvare, huruvida en stiftelse af beskaffenhet
att kunna godkännas skall genom nytt förordnande sättas i stället
för den sålunda förfallna stiftelsen.

Om däremot stiftare vid stiftelse fästat mot lag eller sedlighet
stridande föreskrift, hvilken icke är bestämmande för stiftelseändamålet
och följaktligen icke af grundläggande betydelse för stiftelsen, skall
en sådan föreskrift enligt kommitténs förslag icke behöfva föranleda
till, att stiftelsen går om intet. Dylika bestämmelser, afseende de yttre
formerna för stiftelsens verksamhet, äro af underordnad vikt i förhållande
till frågan om stiftelseändamålets tillgodoseende och stiftelsens bestånd,
och det är därför lämpligare, att de jämkas, än att stiftelsen förfaller.

Samma regler skola enligt förslaget gälla, om, innan stiftelse
blifvit offentligen erkänd, det befinnes, att föreskrift, som stiftaren fästat
vid stiftelsen, och som kan jämkas utan ändring af stiftelseändamålet,
är otillämplig eller otjänlig.

Äfven sedan stiftelse vunnit offentligt erkännande, skall enligt
kommitténs förslag en af stiftaren meddelad föreskrift, som icke afser
bestämmande af stiftelseändamålet, kunna af Kungl. Magt jämkas, därest
behof af jämkning uppstått. I dylika fall torde jämkningen icke höra
göras beroende af stiftarens medgifvande. Stiftelsen har då en själfstäudig
tillvaro, frigjord från stiftaren, om denne ej förbehållit sig särskild
befogenhet öfver stiftelsen. Oftast lärer för öfrigt det förhållandet,
att eu föreskrift, mot hvilken från början någon erinran ej förekommit,
sedermera blir i behof af jämkning, inträffa, först efter det stiftelsen
ägt bestånd under en jämförelsevis lång tid, och ju längre stift elsen
varit skild från stiftaren, desto mindre kan det, vare sig af grannlagen -

103

hetsskäl eller på andra grunder, vara påkalladt att tillerkänna denne,
om han lefver, någon beslutanderätt öfver stiftelsen.

I fråga om stiftelser, som erhållit offentligt erkännande, har
kommittén ansett, att äfven själfva stiftelseändamålet bör kunna jämkas,
om det visar_ sig, att detsamma icke vidare kan vinnas. Så snart en
stiftelse i laglig ordning kommit till stånd, bör den enligt kommitténs
uppfattning få fortlefva till den tidpunkt, som bestämmes af förhållandena
och stiftarens förordnande. Därest af praktiska skäl eller, för den
händelse någon gång skulle inträffa, att en erkänd stiftelse på grund
af ändrad åskådning komme i strid med lag eller sedlighet, af sådan
anledning det af stiftaren angifna ändamålet icke kan vinnas, skall
stiftelsen icke af denna anledning upphöra, med mindre stiftaren vid
stiftelsens upprättande föreskrift detta, i hvilket fall hans föreskrift
länder till efterrättelse. Eljest gifves åt stiftelsen ett nytt ändamål.
Äfven i detta hänseende gäller j främsta rummet stiftarens vilja, om
han uttalat densamma i sitt förordnande om stiftelsen, tiar han icke
sålunda meddelat någon bestämmelse i ämnet, äger Kungl. Maj:t förordna,
huru stiftelsens egendom må användas för annat mot stiftarens
afsikt närmast svarande ändamål. Kommittén har utgått från det
antagandet, att det alltid skall låta sig göra att finna ett ändamål, som
står det för stiftelsen ursprungligen bestämda så nära, att den till
grund för stiftelsen liggande afsikt en bäst förverkligas därigenom, att
stiftelsen ägnas åt detta nya ändamål.

År fråga om ändring i bestämmelse, hvilken icke utgått från
stiftaren, äger den myndighet, som meddelat bestämmelsen, i allmänhet
Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid fastställande af stadgar, att på
framställning af stiftelsens styrelse förordna om den ändring, som
visat sig behöflig.

Om tillsyn öfver vissa stiftelser.

Uti den kommittén anförtrodda uppgiften att utarbeta förslag
till lagstiftning angående stiftelser ingår vidare att taga i öfvervägande,
hvilka särskilda bestämmelser angående kontroll öfver vården och förvaltningen
af stiftelser må anses nödiga och lämpliga. Den ofvan omförmälda
riksdagsskrifvelsen af den 8 maj 1897, hvilken föranledde,

104

att förevarande ämne nu gjorts till föremål för lagstiftningsarbete,
berörde egentligen endast denna sida af frågan, och i enlighet därmed
var det inom ecklesiastikdepartementet utarbetade förslaget till lag angående
tillsyn öfver vissa stiftelser affattadt. Det torde sålunda kunna
antagas, att ehuru stora brister vidlåda hela den nuvarande lagstiftningen
om stiftelser, sistnämnda område dock varit det, på hvilket behof
af förbättrade stadganden gjort sig företrädesvis kännbart.

Att genom lagstiftningens försorg tillsyn anordnas öfver stiftelser,
är tvifvelsutan befogadt och ändamålsenligt, en uppfattning, hvilken ock
tagit sig uttryck i de redan förefintliga bestämmelserna i sådant syfte.
Stiftelsernas bestånd långt efter det, att stiftarna och de, som närmast
äro intresserade af att förverkliga dessas vilja, upphört att finnas till,
medför, att stiftelserna mer än de rättsbildningar, som i eu krets af
medlemmar äga ett fortlefvande personligt underlag, löpa fara att på
grund af glömska eller likgiltighet eller af annan anledning i tidernas
längd dragas vid sidan af hvad med dem är åsyftadt, i det att de antingen
komma att tjäna andra ändamål, än stiftarna förordnat, eller ock,
såsom icke sällan torde hända, i förtid försvinna såsom själfständiga
rättssubjekt, därigenom att deras medel uppgå i annan egendom. För
stiftarna liksom för dem, som enligt deras vilja skola åtnjuta förmån af
stiftelserna, är det därför af stor vikt, att genom tillsyn från det allmännas
sida stiftelsernas bestånd betryggas och de syften, stiftarna
angifvit, upprätthållas. I den mån stiftelsernas ändamål äro af allmän
betydelse, har äfven staten intressen att här bevaka. Längre än till
dessa stiftelser torde emellertid den genom staten anordnade särskilda
tillsynen ej böra sträckas. Att ombesörja utöfvande af kontroll å rent
enskilda stiftelser vore eu för staten främmande uppgift.

Tillsynens De bestämmelser om tillsyn, Indika af kommittén föreslås, skola

omfattning, därför, enligt förslaget, äga tillämpning endast å sådana stiftelser, som
afse främjande af ett allmännyttigt ändamål. Denna begränsning är
onekligen i och för sig ganska sväfvande. Räckvidden af densamma
torde emellertid icke sträcka sig väsentligt längre än till afskiljande af
de i kommittéförslaget särskilt angifna enskilda stiftelserna, nämligen
de, som endast afse medlemmar af viss släkt eller vissa släkter och ej
äro hänförliga till släktstipendier eller s. k. grafkassor. Kommittén har
dessutom funnit det förhållandet, att uttrycket allmännyttig måhända
stundom kan föranleda tvifvelsmål, vara af mindre betydelse, då fråga
endast är, huruvida stiftelse skall stå under tillsyn eller icke, än om,
såsom det hade kunnat ifrågasättas, ett allmännyttigt syfte för stiftelse
gjorts till villkor för, att stiftelsen skulle vara eu själfständig rättsper -

105

Bördighet. Att ställa civila rättsverkningar i beroende af ett sådant i
viss mån sväfvande begrepp vore icke tillrådligt. Däremot torde detsamma
i detta sammanhang icke böra möta betänkligheter.

Att kommittén ansett släktstipendier och grafkassor böra vara
föremål för tillsyn, har berott därpå, att äfven om deras verksamhet är
inskränkt inom en trång krets, desamma dock med hänsyn till beskaffenheten
af de för dem bestämda ändamål synts kommittén icke böra
frånkännas ett visst allmänt intresse.

Emellertid torde ej heller alla allmännyttiga stiftelser höra ställas under
den särskilda tillsyn, som enligt kommitténs förslag skall anordnas. Dels
är i vissa fall denna tillsyn icke behöflig, dels lärer på ett område, där
så ytterst växlande förhållanden förekomma, eu viss frihet att medgifva
undantag från eljest gällande regler böra förefinnas, dels slutligen torde
den, af hvilken stiftelses tillkomst är beroende, och som i första hand
bestämmer stiftelsens ändamål och organisation, jämväl böra kunna,
därest. han så finner lämpligt, utesluta stiftelsen från berörda tillsyn,
vare sig han förordnar om enskild tillsyn å stiftelsen eller hyser sådant
förtroende till dem, som skola förvalta stiftelsen, att han anser särskild
kontroll obehöflig. Af först angifna anledning bör undantag göras för
stiftelse, som förvaltas af statens verk eller inrättning. Den kontroll,
som i annan ordning utöfvas å dessa stiftelser, är nämligen
strängare än den allmänna tillsyn, som kan föreskrifvas. Dessutom äger
Kungl. Maj:t, om han på grund af stiftares framställning eller eljest
därtill finner anledning, att meddela särskilda föreskrifter om ett dylikt
verks eller en dylik inrättnings redovisning för någon stiftelses medel.
Vidare har kommittén föreslagit, att Kungl. Maj:t skall äga undantaga
stiftelse från den af kommittén ifrågasatta tillsynen. För åtskilliga
stiftelser, exempelvis en del större anstalter och riddarhusets fonder,
finnes redan nu en tillfredsställande kontroll, hvilken, om den fortfar,
gör tillsyn enligt kommitténs förslag öfverflödig, på samma gång
dessa stiftelser stundom endast med olägenhet skulle kunna inordnas
under de bestämmelser, kommittén föreslagit. Äfven framdeles kunna
förhållanden uppstå, då det är önskvärdt, att Kungl. Maj:t äger meddela
dispens. Det kan tagas för gifvet, att sådan icke skall förekomma i
andra fall, än då betryggande kontroll å vederbörande stiftelse i allt
fall finnes anordnad. Till sist kan enligt kommitténs förslag stiftare
undantaga af honom upprättad stiftelse från offentlig tillsyn. Däremot
äger stiftare icke att föreskrifva någon ändring i formen för den offentliga
tillsynen, utan om sådan tillsyn öfver hufvud skall utöfvas, skall
denna ske i den ordning, som i allmänhet är stadgad.

106

Tillsynens
utöfvande
af Kung!.
Majis befallningshafvande.

Anmälan
om stiftelse.

Tillsynen skall enligt förslaget omfatta äfven stiftelser, k vilka med
kommuns, församlings eller landstings lof omhänderliafvas af myndighet,
som förvaltar kommunens, församlingens eller landstingets medel. Det
kan synas, att då sådana styrelser enligt vanliga regler redovisa inför
kommunen, församlingen eller landstinget, och dessa ansvara för stiftelsernas
medel, någon särskild tillsyn icke skulle vara behöflig. Kommittén
har dock trott sådan böra föreskrifvas. Den kontroll, som utöfvas
från vederbörande större eller mindre kommuns sida, utgör väl
i förening med kommunens ansvar i regel en tillräcklig säkerhet för,
att stiftelsernas medel icke förskingras. Däremot torde det icke så sällan
hafva förekommit, att stiftelser, som blifvit anförtrodda åt kommunerna,
kommit att tjäna i viss mån andra syften, än stiftarna afsett, särskild^
på det sätt, att deras medel sammanslagits med kommunernas öfriga
tillgångar för liknande ändamål. En stiftelse t. ex. för fattigunderstöd
kommer då oftast att endast föranleda minskning af uttaxeringen
för fattigvården å kommunens skattskyldiga medlemmar, under det att
stiftarens mening väl i regel vant, att understödet från stiftelsen skulle
komma de fattiga till godo utöfver den kommunala fattighjälpen eller
i annan ordning, än denna lämnas. Mot sådana missförhållanden kan
den kommunala tillsynen icke antagas innebära tillräcklig säkerhet, och
kontroll från statens sida är därför behöflig. Det samma gäller i fråga
om stiftelser, för hvilkas medel kommunen ansvarar på den grund, att
kommunen själf för stiftelserna utsett stjrrelser.

Tillsynen skall, enligt kommitténs förslag, utöfvas af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i det län, inom hvithet stiftelsens styrelse har sitt säte.
Såsom den ofvan lämnade redogörelsen för gällande föreskrifter angående
kontroll å stiftelser utvisar, har omsorgen om denna kontroll hufvudsakligen
ålegat konsistorierna. Att uppsikten öfver stiftelserna nu
öfverflyttas till länsstyrelserna, synes kommittén vara en naturlig följd
af utvecklingens gång. Stiftelsebegreppet har numera vunnit en mycket
vidsträcktare tillämpning, än som innefattades i äldre tiders fromma
stiftelser, och äfven angelägenheter, Indika förr ansågos vara af kyrklig
natur, t. ex. fattigvården, hafva för länge sedan omhändertagits af icke
kyrkliga myndigheter.

Den första förutsättningen för, att länsstyrelse skall kunna utöfva
den tillsyn, som enligt kommitténs förslag skall tillkomma denna myndighet,
är att densamma beredes kännedom om tillvaron af alla stiftelser,
hvilka skola blifva föremål för dess uppsikt. Redan af de bestämmelser,
kommittén föreslagit rörande villkoren för stiftelsers förvärf af rättspersonlighet,
följer, att stiftelser, som skola blifva själfständiga rätts -

107

subjekt, måste komma till offentlig myndighets kunskap — de stiftelser,
om hvilka i förevarande del af kommitténs förslag är fråga, därigenom
att de söka Kungl. Maj:ts eller Kung]. Maj:ts befallningsliafvandes stadfästelse
å stadgar. Dessa bestämmelser äro dock icke tillräckliga för
tillgodoseende af det syftemål, som ofvan angifvits. Någon allmän
skyldighet för dem, som omhänderhafva stiftelser, att söka förskaffa dessa
rättspersonlighet föreskrifves nämligen icke och ännu mindre någon
tid, inom hvilken ansökning om stadfästelse å stadgar skall hafva gjorts.
Om en försummelse i detta hänseende begås af en person, hvilken fått
en stiftelse sig anförtrodd, blir detta en angelägenhet mellan honom
och dem, som hafva intresse af stiftelsen. I fråga om de stiftelser,
som skola stå under Kungl. Maj:ts befallningshafvandes tillsyn, ligger
emellertid vikt på, att förverkligandet af stiftarens vilja redan från
början betryggas. Om stiftaren lefver, kan han själf tillse, att stadfästelse
å stiftelsen sökes. Har däremot stiftelse upprättats genom
testamente, erfordras särskilda anordningar för att bereda visshet om,
att stiftarens föreskrifter lända till efterrättelse, och att länsstyrelsen
erhåller snar kännedom om stiftelsen.

Kommittén har därför föreslagit, att om vid dödsfall finnes, att
den aflidne förordnat om stiftelse, det skall åligga don, som omhänderhar
dödsboet, att ofördröjligen göra anmälan om stiftelsen. Hvem denna
anmälningsskyldighet åligger, bestämmes enligt reglerna i kungl. förordningen
angående . vård af död mans bo den 24 september 1861.
Underrättelsen om stiftelsen skall i första hand meddelas den af stiftaren
utsedda styrelsen eller den, som erhållit stiftarens uppdrag att utse
styrelse. Mottager den utsedda styrelsen detta uppdrag, eller kommer
styrelse till stånd genom åtgärd af den, som enligt stiftarens förordnande
skall utse styrelse, åligger det sedermera styrelsen att inom tre
månader, från det uppdraget af densamma mottagits, hos länstyrelsen
söka stadfästelse å stadgar för stiftelsen eller, där Kungl. Maj:t redan
stadfäst sådana stadgar, till länsstyrelsen, i bestyrkt afskrift, ingifva
dessa äfvensom stiftelseurkunden, där sådan handling finnes, och
öfriga för stiftelsen meddelade föreskrifter.

För den händelse emellertid stiftaren hvarken själf tillsatt styrelse
eller förordnat, att någon annan skall göra detta, åligger det den,
som omhänderhar dödsboet, att ofördröjligen hos länsstyrelsen gorå
skriftlig anmälan om förhållandet. På samma sätt skall förfaras,
om stiftaren visserligen förordnat om styrelse, men någon sådan icke
kommer till stånd.

108

Förteckning
öfver stiftelser.

Yttringar
af tillsynen.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall alltså enligt förslaget
inom viss begränsad tid om hvarje nyupprättad stiftelse, som skall
höra under dess tillsyn, erhålla underrättelse antingen från den, som
omhänderhar stiftarens dödsbo, eller från den för stiftelsen utsedda
styrelsen. Öfver de stiftelser, som skola stå under tillsyn, föres med
ledning af dessa anmälningar hos länsstyrelsen förteckning i öfverensstämmelse
med de föreskrifter, Kungl. Maj:t meddelar. Att en sådan
förteckning finnes, torde vara af vikt både från allmän och från enskild
synpunkt. Bland annat kan förväntas, att önskemålet att erhålla
en såvidt möjligt fullständig och tillförlitlig statistik öfver stiftelser
skall kunna blifva bättre tillgodosedt, sedan dylika förteckningar
kommit till stånd. Dock fordras härför, att uppgifter jämväl rörande
under statens omedelbara vård stående stiftelser tillhandahållas den
myndighet, som får sig denna statistik ombetrodd, vare sig detta blir
såsom hittills i första hand Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller,
hvad otvifvelaktigt vore bättre, statistiska centralbyrån ensam. Införandet
i förteckningen har emellertid icke några civila rättsverkningar,
och densamma utgör alltså icke någon motsvarighet till de register,
som föras öfver aktiebolag och föreningar.

Därest, vid pröfning hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande af
ansökning om stadfästelse å en stiftelses stadgar, det befinnes, att en
vid stiftelsen fästad föreskrift af beskaffenhet att kunna jämkas strider
mot lag eller sedlighet eller är otillämplig eller otjänlig, skall, såsom
ofvan framhållits, länsstyrelsen själf äga att med stiftarens samtycke
meddela erforderlig jämkning. I de fall, då sådan befogenhet icke tillkommer
länsstyrelsen, torde det dock, när fråga är om allmännyttiga
stiftelser, icke vara lämpligt, om länsstyrelsen skulle omedelbart afstå
ansökningen och öfverlämna åt dem, som hade hand om stiftelsen, att,
om de så ville, hos Kungl. Maj:t söka permutation. Följden häraf skulle
nämligen helt visst mången gång blifva, att permutation icke komme att
begäras, utan stiftelsen förfölle. Det allmänna har emellertid intresse af,
att stiftelser med allmännyttiga syften komma till stånd, och kommittén
har därför föreslagit, att Kung]. Map.ts befallningshafvande, då denna
myndighet icke kan själf vidtaga den erforderliga jämkningen, skall,
innan slutligt besked öfver ansökningen meddelas, hos Kungl. Maj:t
göra hemställan om permutation.

Kungl. Maj:ts befallningsliafvandes tillsyn öfver ifrågavarande
stiftelser yttrar sig vidare däri, att länsstyrelse^ därest så är behöfligt,
medverkar till, att stiftelserna erhålla styrelser, i sammanhang hvarmed
länsstyrelsen tillser, att om styrelse skall bestå af kommuns, församlings

109

eller landstings penningförvaltande myndighet, tillstånd att vara styrelse
sökes. Beträffande sistnämnda styrelser erfordras naturligtvis ingen
vidare kontroll därå, att de fortbestå och äro beslutföra. I fråga om
stiftelse, som förvaltas i annan ordning, bör däremot länsstyrelsen hafva
att öfvervaka, ej blott att den från början erhåller styrelse, utan äfven
att behörig styrelse allt framgent finnes.

Tillsynen afser i öfrigt förvaltningen af stiftelsen. Beträffande
denna förvaltning torde med hänsyn till nu förevarande slag af stiftelser
vissa särskilda bestämmelser böra meddelas i syfte, såväl att densamma
må ordnas på ett lämpligt och betryggande sätt, som ock att kontrollen
må kunna blifva fullt verksam. Föreskrifter lära sålunda böra gifvas
till förebyggande däraf, att stiftelses värdehandlingar sammanblandas
med annans egendom. Vidare synas stadganden böra meddelas om
skyldighet för styrelse dels att föra räkenskaper, af hvilka ett sammandrag
skall årligen insändas till Kungl. Maj :ts befallningshafvande, dels att
meddela denna myndighet kännedom om styrelsens sammansättning,
äfvensom huru de skriftliga afhandlingar, som ingås för stiftelsen, skola
undertecknas, dels ock att för hvarje stiftelse hålla en fullständigt ordnad
samling utaf alla stiftelsen rörande gåfvobref, testamenten och andra
urkunder samt eljest beträffande förvaltningen meddelade föreskrifter.

Tillsynen skall enligt förslaget utöfvas dels genom granskning
af de räkenskapssammandrag, som för hvarje stiftelse skola årligen insändas
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, dels genom inspektioner
hos stiftelsernas styrelser af befallningshafvanden eller dess ombud.
Bland dessa granskningsformer torde den senare blifva af den största
betydelsen. Kommittén har emellertid ansett, att den förra, hvilken
för stiftelsernas styrelser icke lärer blifva afsevärdt betungande, ej heller
kan undvaras, åtminstone icke utan att inspektion hos styrelserna
skulle förekomma oftare, än nu synts kommittén vara behöfligt.

Därest Kungl. Maj:ts befallningshafvande vid granskning af insäudt
räkenskapssammandrag eller vid inspektion hos styrelse finner
anledning till anmärkning mot förvaltningen, eller sådan anledning eljest
kommer till länsstyrelsens kännedom, skall länsstyrelsen kunna mot
stiftelsens styrelse vidtaga åtgärder af olika slag. Har styrelse fattat
beslut, som står i strid mot lag eller de för stiftelsen gällande stadgar,
äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande att förbjuda verkställighet af
beslutet. Därest detta redan gått i verkställighet, äger nämnda myndighet
förelägga styrelsen att göra rättelse, där så ske kan. Om åter
styrelsen låtit en underlåtenhet komma sig till last, må befallnings -

Ordningen
för tillsynen.

Åtgärder i
anledning
af anmärkningar
mot
förvaltningen.

hafvande!! förelägga styrelsen att fullgöra, hvad enligt lag och stadgar
åligger densamma.

Vidare skall länsstyrelse hafva befogenhet att å det allmännas
vägnar, utan anmälan från enskild sakägare, förordna om utförande af
talan vid domstol i åtskilliga fall. Så skall vara förhållandet, då fråga
är om att göra gällande kommuns, församlings eller landstings ansvarighet
för vissa stiftelsers medel eller styrelseledamöters skyldighet
att en för alla och alla för en ersätta skada, som för stiftelse uppkommit
genom deras öfverträdelse af denna lag eller de för stiftelsen
gällande föreskrifter, så ock att till stiftelse återgälda obehörigen utbetalda
medel. Likaså äger Kungl. Maj:ts befallningshafvande i vissa
fall att mot styrelse eller ledamot af styrelse, som gjort sig skyldig
till missvård af stiftelses angelägenheter, låta anställa talan om anordnande
af annan förvaltning för stiftelsen. Stiftelsens civilrättsliga
ställning i dessa fall är densamma, vare sig stiftelsen står under Kungl.
Maj:t.s befallningshafvandes tillsyn eller icke, men under det att talan
i berörda hänseenden eljest är beroende af enskild sakägare, kräfver
det allmännas intresse med hänsyn till nu förevarande slag af stiftelser,
att talan anställes, äfven om sådan sakägare icke framträder. Dessutom
äger befallningsliafvanden, då fråga är om entledigande af styrelse eller
styrelseledamot, som missvårdat stiftelses angelägenheter, att intill dess
saken kan hinna af domstol slutligen pröfvas, själf förordna om annan
förvaltning af stiftelsen i den omfattning, omständigheterna påkalla.

För att gifva ökad kraft åt föreskrift eller förbud, som länsstyrelse
enligt denna lag meddelar, skall länsstyrelsen äga att förelägga vite
äfvensom att, om föreskriften eller förbudet icke länder till efterrättelse,
fälla till vitet. Vissa andra öfverträdelse!- af lagens bestämmelser
skola medföra bötesansvar, som ådömes af domstol på talan af allmän
åklagare.

Efter att hafva framhållit dessa mera allmänna synpunkter öfvergår
kommittén till att omnämna en del särskilda stadgandeni förslaget,
i den män desamma synts erfordra förklaring, utöfver hvad redan blifvit
anför dt.

3 §■

Bestämmelsen, att om förbindelse ingås å stiftelses vägnar, innan
den blifvit offentligen erkänd, de, som ingått förbindelsen, äro ansvariga
därför såsom för annan sin gäld, en för alla och alla för en, öfverensstämmer
med hvad som gäller om förbindelse, ingången för aktiebolag
eller förening, som icke vunnit registrering.

4 §•

Styrelse måste ju företräda stiftelsen. Den, som inlåter sig med
en stiftelse, bör taga reda på reglementet och pröfva styrelsens befogenhet.
Med annan uppfattning blefve inskränkningen betydelselös.

5 §-

Det torde ej vara nödigt, att pröfningen, huruvida statens verk
eller inrättning må vara styrelse för stiftelse, städse verkställes omedelbart
af Kungl. Maj:t, utan synes Kungl. Maj:t böra kunna åt lämpliga
myndigheter anförtro att för särskilda slag af stiftelser lämna lof till
mottagande af dylika uppdrag. Kommittén har sålunda tänkt sig, att
det exempelvis skulle kunna uppdragas åt universitetskanslern att afgöra,
huruvida stiftelse till något åt universiteten skall af detta mottagas
till förvaltning.

6 §-

Enligt 21 § af förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd° den 21 mars 1862 kunna kyrkoråd och skolråd, där sådant lämpligen
låter sig göra, förenas till ett gemensamt kyrko- och skolråd, och
det vanliga är, åtminstone på landsbygden, att kyrko- och skolråd är
gemensamt. För att undanröja hvarje tvekan om, att en på sådant
sätt sammansatt kommunal myndighet är att hänföra under denna paragraf
och icke under t §, har kommittén förutom kyrkoråd och skolråd
äfven omnämnt gemensamt kyrko- och skolråd.

9 §.

Den föreslagna bestämmelsen, i hvilken ordning beslut af styrelse
skall fattas, öfverensstämmer med hvad i bolags- och föreningslagstiftningen
finnes stadgadt i detta hänseende.

112

10 och 11 §§■

Då stiftelse är ett sjelfständigt rättssubjekt, är det tydligt, att
stiftelsens styrelse bör hafva eget säte och forum, oberoende a,f styrelseledamöternas
boningsorter. Den lämpligaste platsen härför är den, där
förvaltningen utöfvas. Äfven om stiftelses verksamhet sträcker sig
öfver ett större område och till flera platser, torde dock någon ort
kunna angifvas såsom den, inom hvilken förvaltningen hufvudsakligen
bedrifves. Då stadgar tillkommit, försvinner hvarje tvekan om, hvilken
ort i det särskilda fallet är att anse såsom förvaltningsorten. Enligt
21 § af förslaget skola nämligen stadgarna angifva den plats, där
styrelsen har sitt säte.

12 §.

Hvad kommittén föreslagit därom, att jämväl annat meddelande än
stämning skall anses behörigen delgifvet stiftelse, därest någon af dem,
som äga företräda stiftelsen, fått del af detsamma, går något längre
än motsvarande stadgande i 15 § af förslaget till lag om registrerade
föreningar för annan än ekonomisk verksamhet. Enligt sistnämnda
stadgande skall nämligen regeln om tillämpning af samma delgifningssätt
som vid stämning gälla endast, då fråga är om delgifning
af offentlig myndighets bud. Kommittén har emellertid funnit det
vara fördelaktigt och utan våda kunna medgifvas, att äfven andra
meddelanden anses behörigen delgifna stiftelser, om de. tillställts någon
bland styrelseledamöterna. Att kommittén beträffande icke ekonomiska
föreningar begränsat sitt förslag i ämnet, på sätt som skett, har berott
därpå, att kommittén icke trott det vara lämpligt att för detta slag af
föreningar frångå den regel, som i angifna hänseende gäller. föi ekonomiska
föreningar enligt 24 § i lagen om registrerade föreningar för
ekonomisk verksamhet.

13 §.

Reglerna om undertecknande af skriftliga afhandlingar, som ingås
för stiftelser, stå i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad som gäller

för aktiebolag och föreningar. _ .

Äfven bestämmelsen om ansvarighet för dem, hvilka vid afhand -

113

linge undertecknande icke följt gifna föreskrifter, är affatta^ i enlighet
med motsvarande stadganden i andra lagar.

Att eljest de, som företräda stiftelser, ej äro personligen ansvariga
för stiftelsernas förbindelser, om de ej utfart sig därtill, lärer utan särskild t
stadgande tydligt framgå däraf, att stiftelser äro själfständiga rättssubjekt.

14 §•

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med gällande eller af kommittén
ifrågasatta stadganden angående föreningar har kommittén föreslagit,
att om styrelseledamöter öfverträda lagstiftningen om stiftelser eller de
för vederbörande stiftelse gällande föreskrifter, och skada härigenom uppstår
för stiftelsen, dessa styrelseledamöter skola, eu för alla och alla
för en,. vara skyldiga att ersätta skadan. Sådan öfverträdelse bör
emellertid föranleda ersättningsskyldighet äfven i fall, då måhända icke
någon omedelbar skada blifvit följden. Därest de, som äga att besluta
rörande användningen af stiftelseegendomens afkastning, härvid förfarit
i strid mot stiftelsens stadgar, och medel blifvit utbetalda till andra
personer än dem, medlen bort tillfalla, är det icke gifvet, att någon
ekonomisk förlust härigenom uppkommit för stiftelsen. Ifrågavarande
medel skulle ju nämligen i hvarje fall hafva utbetalats, och om de, som
bort erhålla medlen, icke hafva rätt till talan mot stiftelsen eller icke
använda denna rätt, är stiftelsens ekonomiska ställning den samma, oafsedt
huruvida medlen blifvit utbetalda till rätta personer eller till orätta.
Dylika medel böra emellertid återbetalas för att komma till den användning,
som för dem är afsedd, och i förslaget har därför särskildt
framhållits, att _ återbäringsskyldighet åligger dem, som äro ansvariga
för en sådan oriktig utbetalning, en för alla och alla för en.

I öfrigt äro ledamöter af stiftelses styrelse underkastade ansvar
för sin förvaltning endast efter de grunder, som enligt lag gälla för
syssloman.

15 §.

Därest stiftelses styrelse eller ledamot af styrelsen gör sig skyldig till
missvård af stiftelsens angelägenheter, skall enligt kommitténs förslag hvarje
sakägare vara befogad att vid domstol föra talan om anordnande af annan
förvaltning för stiftelsen, därvid behörig domstol är den underrätt, inom
hvars domvärjo stiftelsens styrelse har sitt säte. Någon pröfning af
förvaltningen i denna ordning bör emellertid icke ifrågakomma med

114

hänsyn till stiftelse, hvilkens styrelse utgöres af statens verk eller inrättning.
Finnes anledning till anmärkning mot det sätt, hvarpå en
sådan styrelse fullgör sitt uppdrag, får rättelse sökas i den ordning,
hvilken eljest gäller för den, som vill föra klagan mot åtgärd af detta
statsorgan. Ej heller synes det vara lämpligt, om domstol på dylik
talan skulle äga att ingripa mot en kommunal myndighet, som enligt
6 § hade en stiftelses förvaltning om händer. År fråga om straffbart
förfarande, böra vanliga regler äga tillämpning, och i andra fall torde
det kunna förväntas, att kommunen själf, då något missförhållande af
berörda art kommer till dess kännedom, skall draga försorg om åt hjälpande
af detsamma. Redan kommunens ansvar för en sådan stiftelses medel
lärer i de flesta fall utgöra en tillräcklig anledning för kommunen
att tillse, att stiftelsens angelägenheter ej vanvårdas. På grund af den
trygghet för stiftelsemedlen, som detta ansvar innebär, är det ock vid
dylika stiftelser mindre behöfligt, att domstols åtgärd mot en försumlig
styrelse kan påkallas. Styrelse, som blifvit af kommun särskild!,
tillsatt, torde äfven i detta hänseende böra likställas med styrelse, som
utgöres af penningförvaltande kommunal myndighet.

Domstolens åtgärd måste lämpa sig ej blott efter förseelsens beskaffenhet
utan äfven efter arten af den styrelse, som finnes. En ledamot,
som särskild! blifvit tillsatt för vården om stiftelsens angelägenheter,
kan skiljas från befattningen, medan andra ledamöter få kvarstå.
Såvidt möjligt bör naturligtvis en ny ledamot i den afsattes ställe utses,
på sätt stadgarna angifva. Skola kvarstående ledamöter välja, efterträdare
åt de afgående, och hela styrelsen afsattes, måste särskild åtgärd
vidtagas för tillsättande af ny styrelse. År åter förvaltningen åt
en stiftelse uppdragen åt t. ex. styrelsen för annan stiftelse, bolag eller
förening, ligger det i öppen dag, att domstolen ej kan afsätta någon
ledamot af styrelsen, än mindre alla. Domstolen får då förordna, att
förvaltningen af stiftelsen skall fråntagas dem, som missvårdat sitt uppdrag,
och bestämma, huru sådan stiftelse skall för viss tid eller alltid
på annat sätt förvaltas.

19 §.

För att ej förbudet mot stiftande af fideikommiss af fast egendom
skall kunna kringgås genom förordnande om stiftelse af fast egendom
till förmån för viss släkt eller vissa släkter, har kommittén föreslagit,
att dylikt förordnande skall vara utan verkan, äfvensom att
stiftelse till förmån för viss släkt eller vissa släkter ej må förvärfva
fast egendom, där ej sådant erfordras för bevakande af fordran.

115

20 §.

Om enskild man, som af stiftaren blifvit utsedd att ensam eller
jämte andra förvalta en stiftelse, icke mottager detta uppdrag, torde sådant
i brist på motsatt förordnande af stiftaren endast böra föranleda till,
att annan väljes i stället, i den ordning som härför kan vara bestämd.
Den ursprungligen utseddes person kan nämligen då icke förmodas
hafva för stiftaren varit af den betydelse, att han velat göra
uppdragets mottagande till ett villkor för stiftelsens tillkomst eller fortvara,
så mycket mindre som stiftelser äro afsedda för så lång tids bestånd,
att en af stiftaren förordnad styrelseledamot i allt fall icke kan
under'' hela denna tid kvarstå i styrelsen. Annorlunda förhåller det
sig, om stiftaren åt annan än enskild man uppdragit förvaltning af
stiftelse, och detta uppdrag ej mottages. Den ställning, stiftaren afsett
att bereda stiftelsen, rubbas i väsentlig mån, om t. ex. en statsmyndighet
eller en kommunal myndighet icke i enlighet med stiftarens förordnande
blir styrelse för stiftelsen eller ledamot af styrelsen. Den
trygghet för stiftelsens framtida förvaltning och stiftelseändamålets behöriga
tillgodoseende, som genom ett sådant val af styrelse vinnes,
torde få antagas hafva varit af den vikt för stiftaren, att det icke är
visst, att han i annat fall velat låta stiftelsen komma till stånd. Kommittén
. har därför trott, att i sådan händelse, om stiftaren ej annat
föreskrifvit, förordnandet om stiftelsen bör anses vara utan verkan.

Uttrycket enskild man har af kommittén användts i bemärkelsen
af fysisk person. Förordnande om stiftelse är sålunda utan verkan,
jämväl om stiftaren bundit stiftelsen vid ett bolag eller en förening på
sadant sätt, att bolagets eller föreningens styrelse skall vara styrelse
för stiftelsen, men bolaget eller föreningen vägrar att taga stiftelsen
om händer. Det kan måhända förefalla, som om detta vore att gå för
långt. Kommittén har emellertid ansett, att den föreslagna påföljden
äfven i dylika fall är ändamålsenlig och sannolikt oftast öfverensstämmande
med stiftarens vilja. Äfven bolag och föreningar äro i allmänhet
afsedda för längre tids bestånd och en fortlöpande verksamhet i
närmare angifven riktning, och en stiftelses omhändertagande af ett
bolag eller en förening innebär alltså en viss trygghet för en jämn
och orubbad förvaltning af stiftelsen genom en styrelse af hufvudsakligen
likartad sammansättning och beskaffenhet. Man kan därför antaga,
att stiftaren fäsfat särskild betydelse vid en dylik anordning. Det
regelmässiga torde ock vara, att eu stiftelse, som anförtros åt ett bolag

116

eller en förening, afser att vara till gagn just för bolaget eller föreningen.
Om då bolaget eller föreningen finner stiftelsen icke vara
förtjänt af att mottagas, är det lämpligare, att . stiftelsen går om
intet, än att densamma mot bolagets eller föreningens vilja skulle
komma till stånd och utöfva en verksamhet, som åsyftade bolaget eller
föreningen. Åro stiftelser af verklig betydelse, torde det icke vara
något tvifvel om, att de i så godt som alla fall komma att mottagas.

Att, då en tilltänkt stiftelse går om intet, den till stiftelsen anslagna
egendomen är stiftarens eller hans rättsinnehafvares tillhörighet,
torde icke behöfva särskildt stadgas.

21 §.

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes stadfästelse å stiftelses stadgar
sökes enligt förslaget hos befallningshafvanden i det län, inom hvilket stiftelsens
förvaltning hufvudsakligen skall utöfvas, och där följaktligen stiftelsens
styrelse skall hafva sitt säte. Orteu för förvaltningen torde i regel
framgå af stiftelseurkunden. Finnes ingen särskild bestämmelse därom,
kan man dock oftast af stiftelseändamålet eller platsen för den till stiftelsen
gifna förmögenheten sluta sig till stiftarens afsikt i detta hänseende.
Om någon sådan ledtråd icke står att erhålla, får ansökningen
om stadfästelse å stiftelsens stadgar ingifvas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i det län, där stiftelsemedlen faktiskt för tillfället förvaltas,
sålunda, om stiftelsen upprättats genom testamente, där stiftarens
dödsbo finnes.

Kommittén har föreslagit, att vid ansökningen om Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes stadfästelse å stadgar för stiftelse skola fogas dels
möjligen förefintlig stiftelseurkund och öfriga för stiftelsen meddelade
föreskrifter, hviika såsom själfva grundvalen för ärendets bedömande
naturligtvis böra bringas till länsstyrelsens kännedom, dels ock förslag
till stadgarna. Det har synts kommittén, att då stiftaren lefver,
sådant förslag lämpligen bör upprättas af honom eller genom hans
försorg, samt att, om stiftaren är död, de personer, åt hviika han
i första hand anförtrott stiftelsen, i regel kunna förmodas äga sådan
kännedom om de med denna sammanhängande förhållanden, att ett af
dem uppgjordt förslag till stadgar bör kunna vara länsstyrelsen till
ledning. Det arbete, fastställandet af stiftelsestadgar kommer att medföra
för länsstyrelserna, torde härigenom i ej oväsentlig grad förminskas.
För nämnda personer själfva, hviika äro närmast intresserade af. stiftelsens
organisation, bör det vara såväl en fördel som en skyldighet
att sålunda medverka till, att stadgarna få ett ändamålsenligt innehåll.

117

Att Kimgl. Maj:ts befallningshafvande till sökande, som uppgifvit
fullständig adress, ofördröjligen öfversänder underrättelse om beslut,
hvarigenom ansökning om fastställelse afslagits, äfvensom om skälen
för beslutet, är af vikt i synnerhet i de fall, då det ankommer på
sökanden att hos Kungl. Maj: t begära per mutation.

Bestämmelserna om stadgarnas innehåll hafva affattats med ledning
af motsvarande föreskrifter angående föreningars stadgar, under
vidtagande af de förenklingar och andra ändringar, som synts böra
följa af stiftelses natur och verksamhetssätt.

Lämpligt torde vara, att i stadgarna uppgifves, huruvida stiftelsen
skall stå under tillsyn enligt denna lag eller icke. Saknas i stadgeförslaget
föreskrifven bestämmelse i detta eller annat hänseende, tilllägges
densamma af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Att i stadgarna meddelas föreskrifter, huru styrelsen skall vara
sammansatt och ledamot i styrelsen utses, äfvensom angående grunderna
för styrelsens beslutförhet, erfordras icke beträffande andra stiftelser än
sådana, för livilka särskild styrelse anordnats. I öfriga fall följer stiftelses
styrelse i berörda hänseenden de regler, som gälla på grund af
det tidigare uppdrag, densamma innehar.

22 §.

Enligt kommitténs förslag skall det öfverlämnas åt Kungl. Maj:t
att bestämma, ej blott huru förteckning öfver stiftelser i öfrigt skall
föras, utan äfven hvilka uppgifter skola intagas i förteckningen. Att i
lag meddela några bestämmelser rörande sistnämnda ämne, motsvarande
dem föreningslagstiftningen innehåller angående föreningsregister, har
nämligen synts kommittén icke vara behöfligt, då ifrågavarande förteckning
icke har någon civilrättslig betydelse.

23 §.

Då Kungl. Maj:ts befallningshafvande från den, som omhänderhar
stiftares dödsbo, mottager underrättelse om, att styrelse för nyupprättad
stiftelse icke kommit till stånd i enlighet med stiftarens förordnande,
har befallningshafvanden att tillse, att stiftelsen blir behörigen
företrädd. Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall sålunda ombesörja,
att styrelse för stiftelsen utses, vare sig befallningshafvanden själf utför
detta eller lämnar uppdraget att välja styrelsen åt någon annan person
eller institution. Om stiftaren åt annan än enskild man uppdragit förvaltning
af stiftelse och sådant uppdrag ej mottagits, är emellertid stiftelsen
förfallen, och utseende af annan styrelse kan då ej ifrågakomma.

118

24 §.

Såsom i redogörelsen för förslagets allmänna grunder framhållits,
skall styrelse för stiftelse, hvilken är af beskaffenhet att böra stå under
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes tillsyn — oafsedt huruvida styrelsen
blifvit utsedd på grund af stiftarens förordnande eller genom Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes försorg — vara pliktig att inom tre månader
efter mottagande af uppdraget hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande
söka stadfästelse å stadgar för stiftelsen eller, om sådana redan blifvit
af Kungl. Maj:t fastställda, till befallningshafvanden i bestyrkt afskrift
ingifva stadgarna jämte stiftelseurkunden, om sådan finnes, och öfriga
för stiftelsen meddelade föreskrifter. För att tillsyn skall kunna utöfvas
och blifva effektiv, är det nämligen af nöden, att länsstyrelsen
får kännedom om stiftelserna och deras organisation. Denna kännedom
torde jämväl böra vara i viss mån mera ingående, än som kan anses
behöflig! i fråga om andra stiftelser, för hvilka länsstyrelsen stadfäster
stadgar. Sålunda bör, där så ske kan, upplysning meddelas om storleken
och beskaffenheten af stiftelsens förmögenhet. Åtminstone eu
ungefärlig uppgift härom lärer i allmänhet redan vid denna tidpunkt
af stiftelsens tillvaro kunna åstadkommas. År för stiftelsen anordnad
särskild styrelse, böra vissa ytterligare uppgifter ingifvas.

26 §.

Tillsättandet af ny styrelse eller styrelses komplettering skall
ske i den ordning stadgarna angifva, och Kungl. Maj:ts befallningshafvande
har därför att tillse, att stadgarnas bestämmelser i ämnet
lända till efterföljd. Skulle af något skäl eu ledig befattning såsom
styrelseledamot icke genast kunna i behörig ordning tillsättas, äger
Kungl. Maj:ts befallningshafvande att, där omständigheterna sådant
påkalla, förordna lämplig person att under tiden bestrida befattningen.

27 §.

Huru stiftelseegendom lämpligast skall placeras, beror af förhållandena,
och några allmängiltiga regler i sådant afseende torde icke
böra uppställas. Kommittén bär härtill haft så mycket mindre anledning-,
som kommittén icke ansett något jsärskildt slag af placering,
t. ex. inköp af fast egendom, vara af beskaffenhet att böra från allmän
synpunkt förhindras eller genom lagstadganden begränsas. Kommitténs

119

förslag i ämnet inskränker sig därför till en ordningsföreskrift i syfte
att förebygga sammanblandning af stiftelses värdehandlingar med stiftelseförvaltarens
eller annans egendom.

28 §.

Att räkenskaperna för stiftelse årligen afslutas, synes höra till
god ordning. Afslutningen behöfver dock icke göras för kalenderår,
om på grund af sättet för stiftelsens förvaltning eller beskaffenheten af
stiftelsens egendom annan tid är lämpligare.

29 §.

Denna paragraf står i samband med 24 § och afser, att om förändring
sker i vissa förhållanden, rörande hvilka jämlikt sistnämnda
paragraf Kungl. Maj:ts befallningshafvande skall erhålla kännedom i
samband med stiftelses upprättande, anmälan om sådan förändring skall
göras hos befallningshafvanden.

30 §.

Det skulle kunna ifrågasättas, att jämte den förteckning, som hos
hvarje länsstyrelse skall föras öfver de stiftelser, hvilka stå under dess
tillsyn, borde upprättas en för länet gemensam samling af alla urkunder
och föreskrifter angående berörda stiftelser. Oförnekligen skulle en
dylik samling tara till stort gagn såväl för länsstyrelsen, hvilken för
tillsynens utöfvande behöfver äga tillgång till noggranna och säkra
upplysningar om de för stiftelserna gällande bestämmelser, som ock för
andra, hvilka af stiftelserna hafva intresse. Arbetet med att åstadkomma
en sådan samling samt hålla densamma ordnad och fullständig
skulle emellertid innebära en så väsentlig förökning af länsstyrelsernas
åligganden för stiftelseväsendet, att kommittén icke velat föreslå någon
bestämmelse i nämnda hänseende. Ändamålet torde ock på ett ganska
tillfredsställande sätt vinnas medelst den af kommittén föreslagna anordningen,
att genom styrelsens försorg för hvarje stiftelse upprättas
en särskild samling med tillhörande register, samt afskrifter af alla
stiftelsen rörande handlingar på framställd begäran ofördröjligen kostnadsfritt
tillhandahållas Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

I detta sammanhang torde förtjäna omnämnas, hurusom 1899 års
statsrevisorer i det uttalande, som sedermera på grund af framställning
från Riksdagen ledde till kungörelsen den 25 januari 1901

120

angående insändande till kammarrätten af stiftelseurkunderna för de
donationer och stiftelser, för Indika redogörelse inginge i de allmänna,
kammarrättens och statsrevisorernas granskning underkastade räkenskaperna,
jämväl framhöllo, att frågan om beredande af tillgång till de
urkunder, som läge till grund för vederbörande donationer och stiftelser,
möjligen kunde ses från en mera allmän synpunkt, enär det i många
fall vore ej blott för räkenskapsgranskaren utan äfven för den stora
allmänheten eller enskilda bland densamma af vikt och intresse att
kunna erhålla kännedom om, hvad i förevarande afseende blifvit i förekommande
fall förordnadt. Revisorerna ifrågasatte därför bland annat,
huruvida icke lämpligen en sammanfattning borde upprättas och till
trycket befordras, upptagande samtliga gällande föreskrifter rörande
omförmäld a donationer och stiftelser.

En sådan sammanfattning skulle äfven enligt kommitténs mening
i många fall vara till gagn, hvarför kommittén utan att med bestämdhet
yttra sig i frågan, huruvida detta gagn skulle uppväga kostnaderna,
velat erinra om berörda uttalande.

31 §.

Under de förhandlingar i ämnet, hvilka föregingo kommitténs
tillsättande, lämnades i allmänhet oemotsagdt, att ledningen af kontrollen
öfver stiftelserna och öfverinseendet öfver desamma skulle tillkomma
Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Däremot ifrågasattes från vissa håll,
att den omedelbara granskningen vid besök hos stiftelsernas styrelser
skulle såsom ett uppdrag af allmänt medborgerlig natur öfverlämnas åt
kommunala förtroendemän, utsedda af landstingen och stadsfullmäktige i
de städer, som ej deltaga i landsting. Detta förslag blef emellertid föremål
för gensagor på skäl, till hvilka kommittén för sin del ansluter sig.
Kommittén kan sålunda icke finna, att den till stöd för förslaget åberopade
jämförelsen med de gode män, som enligt lagen den 18 april 1884 för
tillsyn å förmynderskap väljas, i stad af stadsfullmäktige eller allmän
rådstuga och å landet af kommunalstämma, är öfvertygande. _ Den
offentliga tillsynen å förvaltningen af allmännyttiga stiftelser bör i alla
sina former betraktas såsom en statsangelägenhet. För Kungl. Maj ds
befallningshafvande, som skall pröfva resultaten al den omedelbara
granskningen, är det dessutom af vikt att få utse de personer, genom
hvilka den verkställes. Tillsynen i sin helhet torde härigenom vinna i
betydelse. Särdeles där anledning yppas, att inspektion oförtöfvadt bör
ske, kan det vara angeläget, att Kungl. Majds befallningshafvande äger

121

själf eller genom ombud omedelbart företaga densamma och icke ställes
i beroende af utsedda tillsyningsman. Äfven om landstingen och stadsfullmäktige
eljest vore lämpliga valkorporationer i berörda hänseende,
kunde de dock icke godkännas såsom sådana, då fråga vore om stiftelser,
hvilka förvaltades af landstingens eller stadsfullmäktiges egna myndigheter.
Fullständig opartiskhet torde jämväl i andra fall säkrast vinnas
med den af kommittén föreslagna anordningen.

Tidpunkten för granskningen hos stiftelses styrelse har Kungl.
Maj:ts befallningshafvande att bestämma efter förekommande förhållanden,
och hinder möter icke att, om anledning yppas, företaga inspektion
huru kort tid som helst, efter det den näst föregående inspektionen
hållits, liksom ock undantagsvis längre tid än fem år kan förflyta
mellan två inspektioner.

Redan den jämförelsevis långa tid, som i regel skall förgå mellan
hvarje inspektion, utvisar, att dennas uppgift, enligt kommitténs mening,
icke är att granska förvaltningen i alla dess detaljer eller pröfva hvarje
förvaltningsåtgärds lämplighet och riktigheten af hvarje post i räkenskaperna.
En sådan revision skulle, oafsedt de kostnader för statsverket
den komme att medföra, på stiftelseväsendet lägga band, hvilka
säkerligen icke blefve gynnsamma för dess utveckling. Stiftelsernas
angelägenheter hafva hittills i allmänhet blifvit ombesörjda genom frivillig,
oftast oaflönad verksamhet, men benägenheten att mottaga dylika
uppdrag skulle lätt förminskas genom ett för långt drifvet förmynderskap
från det allmännas sida. Erfarenheten har ej heller visat något behof
af så ingripande åtgärder. Endast förvaltningens viktigaste sidor skola
sålunda vara föremål för granskningen.

För att inspektion skall kunna verkställas, är styrelsen naturligtvis
skyldig att lämna Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller dess ombud
tillträde till de rörande stiftelsen förda böcker och andra räkenskaper,
stiftelsens öfriga handlingar och alla dess tillhörigheter. Om en stiftelses
medel förvaltas tilllsammans med andra medel, och räkenskaperna för
de olika slagen egendom förts gemensamt eller hänvisa till hvarandra,
blir det nödvändigt, att räkenskaperna i sin helhet hållas tillgängliga.
De olägenheter, som härmed kunna vara förbundna, undvikas lämpligast
därigenom, att särskilda räkenskaper föras för stiftelse, i den mån hinder
härför ej möter.

Enligt den ursprungliga lydelsen af ofvan omförmälda, inom
ecklesiastikdepartementet utarbetade förslag till lag angående tillsyn
öfver vissa stiftelser skulle tillsynen ej sträcka sig till stiftelser, hvilkas
tillgångar i värde ej uppginge till fem tusen kronor. Förslaget i denna

122

del möttes emellertid af motstånd från åtskilliga bland de myndigheter,
som däröfver hördes, och i det förslag, som förelädes högsta domstolen,
hade nämnda bestämmelse uteslutits. Äfven kommittén hyser den uppfattningen,
att ingen stiftelse bör undantagas från tillsyn på grund af
obetydligheten utaf dess tillgångar. Jämväl små stiftelser kunna bidraga
till främjandet af allmännyttiga ändamål, och deras bestånd är då af
allmänt intresse. Hänsyn till stiftarna kräfver ock, att det allmänna
visar sig uppskatta stiftelserna och ägna dem omvårdnad, äfven om
stiftelsemedlen icke uppgå till ansenligare belopp. Personer, hvilka
icke kunde förfoga öfver några större tillgångar, kunde eljest lätt blifva
afskräckta från att upprätta stiftelser. Måhända skulle äfven hos allmänheten
kunna bilda sig den uppfattningen, att i afseende å dylika mindre
stiftelser, som icke vore föremål för tillsyn, samma skyldighet som eljest
icke förefunnes att bevara stiftelsemedlen och använda dem enligt
stiftarnas föreskrifter. Just de små stiftelserna torde under alla förhållanden
på grund af sin obetydlighet och den mången gång obemärkta
ställningen hos de personer, som hafva dem om händer, lättast
vara utsatta för att falla i glömska eller eljest försvinna, och kontroll
å dem är därför särskildt behöflig. Ehuru tillsynen sålunda icke kan
undvaras, synes den emellertid, då det gäller stiftelser, hvilkas inkomster
icke uppgå till viss summa, enligt kommitténs förslag etthundra kronor
om året, utan våda kunna, till lättnad i arbetet för såväl statsmyndigheterna
som stiftelsernas styrelser, göras lindrigare än den kontroll,
som utöfvas å de större stiftelserna.

Bestämmelsen, att om granskning verkställes genom Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes ombud, ombudet skall åtnjuta arfvode af allmänna
medel efter de grunder Konungen stadgar, har sin motsvarighet i hvad
21 § sparbankslagen innehåller om undersökning af sparbanks förvaltning,
med hvilken undersökning nu ifrågavarande granskning i
mycket erbjuder likhet. Att stiftelse icke skall vidkännas kostnad för
inspektionen, synes vara med billighet öfverensstämmande. Å andra
sidan lära enskilda personer i allmänhet icke vara villiga att mottaga
sådant uppdrag utan att därför erhålla ersättning, och om dylik inspektion
verkställes genom Kungl. Maj:ts befallningshafvande underordnade tjänstemän,
kan det icke gärna åläggas dessa såsom en tjänsteplikt att förrätta
inspektionen.

33 §.

Äfven bestämmelserna i denna paragraf äga i hufvudsak sin motsvarighet
i 21 § sparbankslagen.

123

Då eu öfverträdelse är af beskaffenhet, att straffpåföljd för densamma
kan ådömas af domstol, bör administrativ myndighet icke kunna
gå domstolens pröfning i förväg eller vid sidan däraf ingripa med
förelägganden.

35 §.

Att, såsom möjligen kunde ifrågasättas, med ledning af 18 kap.
9 § kandelsbalken låta den tid, inom hvilken Kungl. Maj:ts befallningshafvande
har att anställa talan mot styrelses förvaltning, räknas från
det räkenskapssammandrag inkom till Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
torde desto mindre kunna anses lämpligt, som ett sådant sammandrag
hvarken innefattar en fullständig redovisning eller åtföljes af verifikationer.
Däremot synes tiden för anställande af talan böra räknas
från den dag, Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller dess ombud afslutat
den i 31 § omförmälda granskning, samt bestämmas till natt
och år därefter.

Att efter förloppet af nämnda tid ansvarsfrihet för styrelsen inträder
endast i fråga om sådan förvaltning, rörande hvilken vid inspektionen
funnits afskräde räkenskaper, och hvilken alltså kunnat fullständigt
granskas, torde icke behöfva särskildt stadgas.

37 §.

Med. hänsyn till den stora vikt, som för ett ordnadt stiftelseväsende
ligger därpå, att för stiftelse alltid finnes styrelse, har kommittén
ansett, att äfven i fråga om stiftelser, som ej skola stå under
Kungl. Majrts befallningshafvande tillsyn, utväg bör beredas för utseende
af styrelse, därest sådan icke finnes och ej heller med ledning af
gifna föreskrifter kan utses. Saknas styrelse för sådan stiftelse, skall
därför Kungl. Maj:ts befallningshafvande, på anmälan af stiftaren,
hans arfvinge eller den saken eljest kan angå, förordna styrelse.

38 §.

Stadgandet i denna paragraf, som motsvarar 32 § i lagen om
sparbanker, torde icke behöfva någon särskild motivering.

39 §.

Kommittén har redan haft anledning nämna, att fideikommiss icke
torde vara stiftelser i den mening, hvari uttrycket stiftelse användes i

124

detta lagförslag. Genom förordnande om fideikommis bestämmes den
ordning, i hvilken en egendom skall innehafva® af olika personer, en
efter annan. Fideikommissariens rätt till egendomen är snarast att
anse såsom äganderätt, ehuru en starkt begränsad sådan, ett förhållande,
som också tagit sig uttryck däri, att ny lagfart skall sökas vid ombyte
af fideikommissarie till fast egendom, och lagfarten beviljas åt
fideikommissarien. Vid stiftelser åter sker icke något ombyte af ägare,
utan, ehuru förvaltare af stiftelseegendomen och de, som njuta afkastningen
däraf, växla, är ägaren alltid densamma, nämligen stiftelsen själf.

Att särskilt undantaga fideikommiss från den föreslagna lagstiftningen
om stiftelser kunde därför måhända synas obehöfligt, men kommittén
har dock ansett lämpligt, att ett stadgande i detta syfte meddelas.
Till det yttre liksom till ändamålet stå nämligen fideikommiss mycket
nära stiftelser och torde äfven af den allmänna meningen ofta betecknas
såsom stiftelser, hvilket bland annat framgår af de vanliga uttrycken
fideikommiss-stiftelse, stiftande af fideikommiss o. d.

40 §.

Den kontroll å stiftelser, hvilken genom hittills gällande administrativa
författningar stadgats, skulle efter antagandet af förevarande
lagförslag icke vara behöflig med hänsyn till sådana stiftelser, som
ställdes under den i förslaget angifna tillsynen. Nämnda författningar,
hvilka sålunda i dessa delar icke längre borde äga giltighet, äro jämväl
i öfrigt så föråldrade, att de lämpligast torde i sin helhet upphäfvas
för att i fråga om den skyldighet att till kammarrätten insända räkenskaperna
rörande vissa stiftelser, hvilken fortfarande bör åligga konsistorierna,
ersättas med nya bestämmelser i administrativ ordning.

41 §.

För att det lagförslag, kommittén utarbetat, må erhålla önskvärd
verkan, bör det i så vidsträckt omfattning som möjligt vinna tillämpning
jämväl å bestående stiftelser.

Med hänsyn till statsverket torde det ej möta några betänkligheter
att ålägga detsamma ansvarighet för medel, tillhöriga stiftelser,
hvilka förut öfvertagits till förvaltning af något statens verk eller någon
statens inrättning. Däremot kunde det måhända stundom blifva alltför
betungande för kommunerna, om de utan vidare finge en motsvarande
ansvarighet sig ålagd, och de böra därför äga frihet att afgöra, huru -

125

vida stiftelse, hvilken förut haft sådan styrelse, som omförmäles i 6
eller 8 §, fortfarande må förvaltas af denna styrelse, hvarmed då följer
skyldighet för kommunen att ansvara för stiftelsens medel. Yägras
lof för styrelsen att kvarstå i sådan egenskap, blir det behöfligt, att
nya anordningar träffas för stiftelsens förvaltning. Denna fråga bör
liksom annan permutation tillhöra Kungl. Maj:ts pröfning.

St ämpelafgiften vid stiftelser.

Med den uppfattningen, att stiftelser och särskildt det stora flertalet
sådana, hvilka hafva allmännyttigt syfte, från statens synpunkt
äro gagneliga inrättningar och böra understödjas med en för dem
förmånlig lagstiftning, står det ej väl tillsammans, att enligt förordningen
angående stämpelafgiften den 2 juni 1899 stiftelse icke kan
upprättas, utan att stiftaren eller hans stärbhusdelägare, som mången
gång redan genom afståendet från stiftelseförmögenheten göra en mycket
afsevärd uppoffring i allmänt intresse, härutöfver nödgas att för
öfverlåtelsen af berörda egendom erlägga ganska dryga afgifter till
statsverket, eller ock stiftelseförmögenheten underkastas en motsvarande
förminskning. De vanliga bestämmelserna angående stämpel vid egendoms
öfverlåtande gälla nämligen äfven i dylika fall, och stämpelbeloppen
blifva till och med särskildt höga, därför att stiftelse naturligtvis
aldrig kan anses såsom skyldeman till stiftaren. Om stiftelseegendomen
öfverlåtes genom gåfva, skall alltså gåfvobrefvet förses med
stämpel till ett belopp af en krona sextio öre för. hvarje fulla etthundra
kronor af egendomens värde. Har stiftelse upprättats genom testamente,
belägges bouppteckningen efter stiftaren med stämpel, som för den till
stiftelsen anslagna egendomen bestämmes efter högsta stadgade beräkningsgrund,
och härutöfver skall, om till stiftelsen öfverlåtits fast egendom,
testamentet, då det för lagfart företes, förses med särskild stämpel
af sextio öre för hvarje fulla etthundra kronor af egendomens värde.

Det torde icke tillhöra kommittén att föreslå någon ändring i
dessa bestämmelser, men kommittén har i allt fall velat fästa uppmärksamhet
på förhållandet.

126

Fråga om ökade arbetskrafter hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Kommittén har icke förbisett, att den enligt förevarande förslag
åt länsstyrelsen uppdragna befattning med stiftelser och föreningar
kommer att för länsstyrelsen medföra ett arbete, som åtminstone under
det första året, då nu befintliga stiftelser och icke ekonomiska föreningar
skola söka erkännande eller registrering, kommer att blifva ganska
betungande. Såvidt reda skall vinnas beträffande nu ifrågavarande
slag af föreningar och stiftelser, är det dock nödvändigt, att någon
myndighet utöfvar den befattning, som kommittén föreslagit och därvid
sökt så mycket som möjligt begränsa. På skäl, som förut blifvit anförda,
håller kommittén före, att befattningen lämpligast uppdrages åt
Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Kommittén har emellertid ansett
sig böra framhålla, att det arbete, som af kommittéförslaget betingas,
kan åtminstone under öfvergångsåren medföra behof af ökade arbetskrafter
hos flera om ej hos alla Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Ofriga lagförslag.

Samtliga dessa förslag utom förslaget till lag om ändrad lydelse
af 11 kap. 9 §, 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen, i hvad detsamma
afser förstnämnda lagrum, äro direkta följder af förslagen till
lag om registrerande föreningar för annan än ekonomisk verksamhet
och till lag om offentligen erkända stiftelser samt torde icke erfordra
någon vidare förklaring.

Förslaget till ändrad lydelse af 11 kap. 9 § strafflagen har sin
grund i det uppdrag, som med anledning af Riksdagens skrifvelse den
8 maj 1900 blifvit kommittén anförtrodt enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 21 februari 1902. I nämnda skrifvelse framhölls, att det för närvarande
egentligen endast vore sammankomster för gemensam andaktsöfning
och sammankomster, där allmänt ärende förehades, som vore
omhägnade med särskildt fridsskydd. Denna begränsning vore, efter
Riksdagens mening, alldeles för snäf under nutida förhållanden, sedan
föreningslifvet tagit ett mäktigt uppsving och blifvit en framträdande
faktor i vårt sociala lif, och tendenserna till sammanslutning på olika
områden och för skiftande ändamål äfven i öfrigt väsentligt stegrats
emot hvad förr varit fallet. Lösningen af frågan, i hvad mån en utvidgning
af fridsskyddet borde genomföras, och till hvilka arter af
sammankomster detta skydd lämpligen kunde utsträckas, vore emellertid
förenad med åtskilliga svårigheter. Å ena sidan gällde det att undvika,
att fridsskyddet utsträcktes till andra sammankomster än sådana,
hvilkas syfte. hade det sedliga berättigande, som måste utgöra villkoret
för statens bistånd till dess uppnående, och å andra sidan måste tillses,
att fridsskyddet gafves sa allmän affattning, att ej någon olikhet komme
att i fråga om fridsskydd förefinnas emellan sammankomster för syften,
som i sedligt hänseende vore lika berättigade. Då frågan således

128

kräfde en ingående utredning, anhöll Riksdagen, att Kung!. Maj:t måtte
taga under öfvervägande, i hvad män det skydd mot störande och förargelseväckande
uppträdande, som i 11 kap. strafflagen tillerkänts
sammankomster för gemensam andaktsöfning äfvensom möten, där allmänt
ärende förehades, finge till andra möten och sammankomster
utsträckas, samt för Riksdagen framlägga det förslag till lagändring,
hvartill förhållandena kunde gifva anledning.

Det uppdrag, som i detta afseende lämnats kommittén,_ har den
funnit vara förenadt med synnerliga svårigheter. Den påföljd, som i
11 kap. 9 § strafflagen stadgas, är dels att våldsgärning i de där angifna
fallen skall anses såsom försvårande omständighet, dels att svordom,
oljud eller annan förargelse vid samma tillfällen straffas med böter, högst
1Ö0 kronor. Kommittén, som antager, att Riksdagen icke afsett, att det
sålunda bestämda ansvaret skulle skärpas, och ej heller eljest därtill
funnit anledning, anser dock, att då fridsskyddet i fråga om våldsgärning
endast består i bestämmelse, att handlingen skall anses begången
under försvårande omständigheter, och domstolen i alla fall torde komma
att så betrakta förseelsen, frågan om fridsskyddet i afseende å våldsgärning
icke är af afsevärd betydelse. Väsentligare torde vara, att svordom,
oljud eller annan förargelse bestraffas med bötesansvar, hvarvid
dock ej'' bör förbises, att åstadkommande af allmän förargelse genom
tukt och sedlighet sårande handling under alla förhållanden, enligt 18
kap. 13 § strafflagen, straffas med böter eller fängelse. Beträffande
nu den omfattning, i hvilken det stadgade skyddet bör utsträckas, så
torde skyddets utsträckande till alla föreningsstämmor, äfven de ekonomiska
föreningarnas, böra föranleda därtill, att skyddet jämväl skulle
omfatta bolagsstämmor och måhända äfven hvad i ordningsstadgan för
rikets städer kallas »tillställning)) eller »föreställning». Med erkännande,
att förargelses åstadkommande i alla dessa fall är klandervärd!, antager
dock kommittén, att fridsskyddets utsträckande till dem alla vore att
gå för långt. Att åter uppdraga en gräns mellan de syften, som skulle
vara eller ej vara sedligt berättigade, har icke lyckats kommittén. I
främmande lagstiftningar har kommittén ej heller funnit någon ledning.
Kommittén har därför trott sig böra begränsa förändringen därtill, att
fridsskyddet utsträckes till alla sammankomster (möten, sammanträden),
till hvilka allmänheten har tillträde. Vid de enskilda sammankomsterna
torde det kunna öfverlämnas åt vederbörande att själfva upprätthålla
ordningen, hvartill fridstörarens aflägsnande lärer vara tillfyllest.

Bil.

129

Statistik rörande förvaltningen af fromma stiftelser år 1895.

I) Landsbygden.

Stiftelsen, förvaltas af:	A	B	C	D	F	H	S:a	Anmärkningar
Domare och nämnd ....................................					1		1	De med litt. A—Hbe-
Kommunalnämnd..........................................	423	150	5	32	46	73	729	tecknade stiftelserna
Municipalstyrelse............................................	1	—	—	—	—	— 1	1	afse:
Fångvårdsstyrelse........................................	151	18	—	3	4	2	178	A) Fattigvård.
Hälsovårdsnämnd............................................	—	_	—	1	—	— 1	1	B) Barnavård.
Skolråd..........................................................	3	564	9	2	12	2	592	C) Stipendier etc.
Flera kommunala myndigheter....................	3	6	—	—	—	-1	9	D) Sjukvård.
Enskild kommunal tjänsteman....................	23	40	1	3	7	6	80	F) Pension.
Skolråd och kyrkostämma............................	—	5	—	—	—	—	5	H) Andra ändamål.
Kyrklig och kommunal myndighet ............	24	82	3	2	2	16	129
Församling ........................................	3	9	1	_	4	1	18
Kyrkoråd.......................................................	79	89	3	7	9	86	273	Dessutom funnos 13
Kyrkoråd och kyrkostämma.......................	—	—	—	_	_	1	1	stiftelser, hvilka väl
Pastor och d:o .......................	1	_	_	_	_	_	1	afsågo landsbygden,
d:o och kyrkoråd ...................................	12 15	1	2	2		39 men förvaltades af i
d:o och kyrkovärdar..............................	55	26	_	3	3	107	stad bosatt myndig-
d:o och godsägare...................................	6	3	_	_	_	3	12	het eller härvarande
d:o och annan enskild person................	1	2	—	—	_	_	3	inrättning.
Pastor loci ................................	55	75	1	2	6	26	165
Kyrkovärdarne.............................................	2	4		1		2	9	■
Sjukhusstyrelse ..............................	—	_		12	_	_	12
Styrelse af ämbets- och tjänstemän ........	1	—	_	—	2	—	3
d:o hvari ämbets- och tjänstemän ingå Styrelse, hvari kommunala myndigheter	17	8	4	6	6	6	47
ingå ....................................................	—	-.	—	—	1	—	1
Annan särskildt tillsatt styrelse ................	27	58	2	8	17	9	121
Sparbanksstyrelse ......................................	3	—	1	_		_	4
Föreningsstyrelse ........................................	3	6	—	1	2	5	17
Bolagsstyrelse..................................	7	2		6	6	2	23
Brukskontor & bruksstyrelse........................	1	1		—	—	—	2
Godsägare...............................	29	16	1	1	—	2	49
Godsägare och offentlig myndighet............	—	2	—	—	—	—	2
d:o och kommunal myndighet ........	4						4
d:o och kyrkoråd ...........................	2	—	—	—	—	—	2
Donator.....................................	2	1	_	_	_	_	3
Enskild person...................................	14	15	1	7	5	6	48
Sjukhusstyrelse och donator........................	—	—	—	1	—		1

S:ma 952 1,197 38100 135 275 2,692

II) Städerna utom Stockholm.

Stiftelsen förvaltas af:	A	B	C	D	F		S:a	Anmärkningar
Landshöfding ................................................	4					i 1	4	Utaf här upp-
Landshöfding och magistrat........................	1	—	—	—	—■	—	1	tagna stiftelser af-
Konungens befallningshafvande (Länssty-relsen) ........................................................	7	1		1	_	3	12	sågo elfva lands-bygden eller lands-
Konungens befallningshafvande och dom-kapitlet .......................................................					1		1	bygd och stad. Å andra sidan funnos
Regementsförvaltning....................................		1	—	—	4	—	5	två stiftelser, hvilka
Bergmästareämbete.......................................	1	—	—	—	—	—	1	ägde sin förvalt-
Hushållningssällskap ....................................	—	—	3	—	—	2	5	ning i Stockholm,
Landstinget ....................................................	—	2	1	—	1	1	5	men afsågo annan
Magistrat........................................................	47	3	2	—	12	3	67	stad, likaså en, som afsåg stad (Uppsala
d:o och stadsfullmäktige....................	—	2	3	1	1	1	8
d:o och kyrkoråd................................	1	—	1	—	—	—	2	universitet), men
d:o och prästerskap...........................	4	—	—	—	1	—	5	förvaltades dels i
d:o och drätselkammare ....................	1	—	—	—	—	—	1	annan stad dels å
d:o och stadsläkare ............................	—	—	—	1	—	—	1	landsbygden.
d:o och domkapitel ............................	—	—	1	—	—	—	1
Stadsfullmäktige............................................	7	5	2	3	6	5	28
d:o och drätselkammare ........	3	2	—	—	4	—	9
d:o och enskild person............	—	1	—	—	—	—	1
Drätselkammare ............................................	143	51	46	26	49	33	348
Fångvårdsstyrelse........................................	332	45	2	12	49	10	450
Hälsovårdsnämnd .......................................	—	—	—	2	—		2
Sjukhusstyrelse ...........................................	—	—	—	65	2		68
Skolråd............................................................	2	158	15	—	4	2	181
Rektor och skolråd........................................	—	—■	1	—	—	—	1
Flera kommunala myndigheter....................	3	12		1	1	1	18
Enskild kommunal tjänsteman....................	3	1	\|	—	—	—	4
Kyrkliga och kommunala myndigheter ....	4	5	1	1	“	1	12

Transp. 1563,2891 78jll3,135| 631,241

131

Stiftelsen förvaltas af:	A 1	B	C	D	F	H	S:a	Anmärkningar
Transp. Sodalitium majus Lundense ........................	1 563 2	289	78	113	135	63''	1,241 2
Kyrkoråd ........................................................	71 1	17	16 1	9	17 1	11 2	141 5
Pastor och kyrkoråd....................................
d:o och kyrkovärdar ............................		1				1	2
d:o och borgmästare ...........................			1		5		6 1
d:o och kollegium....................................			1
d:o och godsägare....................................	1					1 4	2
Pastor loci ....................................................	3	6	1		1	12 2
Biskopen ........................................................	1	1
Domkapitel och konsistorium ....................	20	15	211	1	77	17	341 1 2
Domkyrkokommission....................................	1
Domkapitel och prästerskap.......................					2
Universiteten i Uppsala och Lund ............			383 84 573 9	32 1	7 1		422 86 577 9
Universitetens nationer och studentkårer samt akad. föreningen i Lund................				i
Rektor eller kollegium vid allm. läroverken Skolstyrelse (vid privat skola)....................	—	—	1		3
Styrelse af ämbetsmän och offentlig myn-dighet ............................................			3 6 1 4		3	i 9	7
d:o af ämbets- och tjänstemän ........ d:o hvari ämbets- och tjänstemän ingå Sparbanksstyrelse ......................................	6 16 1	7 7 1	1 6 1	i	25 41 16 i
Lifränteanstalt..............................................					i
Bolagsstyrelse................................................	2			2	8 45 31	1	13 197 288 o
Föreningsstyrelse .......................................	69 59 1	45 96 i	8	4	26 16
Annan särskildt tillsatt styrelse ...............	69	17
Donator ........................................................
Enskild person...............................................	7		2	2			16 K
Främmande r el i si ösa, församlingar ............	5

S:ma\|829486	1,451	190\|348	1593,463

132

III) Stockholm.

Stiftelsen förvaltas af:	A	B	c	D	F	H	S:a	Anmärkningar
Statens centrala verk ................................	8	1	9	1	5	2	26	Af dessa afsågo två
Kungl. hofförvaltningen................................	—	—	1	1	—	_	2	stiftelser landsbygden
ufverståthållareämbetet...............................						1	1	och två stiftelser andra
Polismästaren ...............................................	1	—	—	—	—	—	1	städer, ehuru de för-
Magistraten...................................................	—	—	1	—	2	—	3	valtades i Stockholm.
Drätselkammaren .......................................	—	—	1	—	—	—	1
Magistraten och stadsfullmäktige................	—	—	1	-	--	—	1
i /fvcr styr elsen för folkskolorna ................	—	—	1	—	—		1
Fattigvårds- eller hälsovårdsnämnd............	134	11	--	—	30	3	178
Skolråd............................................................	—	50	—	—	—	1	51
Kyrkoråd........................................................	80	42	13	2	30	6	173
Pastor och kyrkoråd................................. Kungl. karolinska institutets förvaltnings-	—	—		—	1		1
nämnd ......................................................	—	—	19	—	—	_	19
Direktionen öfver Tekniska högskolan ....	—	—	10	—	—	—	10
d:o öfver Veterinärinstitutet .......	_	—	1	—	—	-	1
d:o öfver Lärarinneseminariet........	—	—	4	—	—	—	4
Nationalmusei nämnd....................................	—	—	2	—	—	2	4
Kungl. akademierna ....................................	—	—	70	—	1	6	77
Stockholms högskola...................................	—	—	1	—	-	—	1
Konsistorium ............................................... Direktionen för Stockholms stads undervis-	2	1	1	—	6		10
ningsverk....................................................	—	1	7	—	1	-	9
Rektor och kollegium ...............................	—	—	18	—		-	18
Tyska församlingens pastor och föreståndare	38	12	2	1	—	7	60
Främmande församlingars föreståndare etc.	9	3	8	2	3	6	31
Förmyndarekammaren ................................	—	2	7	—	12		21
Kung!, patriotiska sällskapet ....................	2	—	—	—	1	3	6
Borgerskapets bemedlingskommission........	1	—	1	—	19	—	21
f. d. Kungl. öfre borgrätten........................	4	—	1	—	—	—	5
Direktionen öfver Serafimer Lasarettet ....	—	—	1	3	—	—	4
Sjukhusstyrelse ..........................................	—	—	—	3	—	—	3
Eugeniahemmets styrelse ............................	—	17	—	—	—	—	17
Styrelse af ämbetsmän ................................	1	1	—	—	—	—	2
d:o hvari ämbetsmän ingå ................	1	32	—	—	—	—	33
Bolagsstyrelse ................................................	—	—	—	1	—	—	1
Föreningsstyrelse ....................................... Annan särskild! tillsatt styrelse (Kungl.	33	17	9	9	16	6	90
direktion etc.)...........................................	28	19	15	7	45	3	117
Enskild person................................................	—	1	_	—	—	—	1
Allmänna pensionskassor ............................	8	2	—	—	18		28
Kungl. teatrarnes pensionsinrättning ........	—	—	—	1	1		2
Ordens curatores serarii................................	—	—	—	—	3		3
Riddarhusdirektionen....................................	—	—	7	—	69	2	78
S:ma 350 212	211	31 263 481,115

RESERVATIONER

135

Särskilda yttranden af herr Dickson:

Vid förslaget till lag om registrerade föreningar för annan än
ekonomisk verksamhet:

»Vid lagstiftning om föreningar för annan än ekonomisk verksamhet
får man enligt min tanke ej förbise möjligheten däraf, att Sverige
göres till säte för en förening, som inom något grannland bedrifver en
verksamhet af den art, att den kan mellan Sverige och den främmande
staten åstadkomma förvecklingar. Om det än icke låter sig göra att
förhindra hvarje sammanslutning af personer för sådan verksamhet, torde
dock en dylik förening icke böra beredas de förmåner, som registrering
medförer. Jag anser därför, att i lagförslaget bör t. ex. efter 26 8
inrymmas en paragraf af denna lydelse:

Utöfvar förening inom främmande stat verksamhet, som hos den
statens regering framkallar missnöje, äger Konungen, där han så nödigt
pröfvar, förklara föreningen upplöst. Efter erhållen underrättelse om
Konungens beslut om föreningens upplösning har Konungens befallningshafvande
att registrera detsamma samt att förordna likvidatorer.

Jämte det paragrafföljden ändras bör i nuvarande 31 § jämväl
den nya paragrafen upptagas bland undantagen.»

Vid förslaget till lag om offentligen erkända stiftelser:

15 §.

»De i 8 § omförmälda styrelser synas mig i fråga om ansvar
vara likställda med enskilda styrelser. Af sådan anledning och för att
närmare bestämma den befogenhet, som i de i 15 § afsedda fall må
tillkomma domstol, anser jag sist nämnda paragraf böra erhålla denna
lydelse:

Nu har stiftelse annan styrelse än i 5 eller 6 § sägs och gör sig
styrelsen eller ledamot af styrelsen skyldig till missvård af stiftelsens

136

angelägenheter: är styrelsen för den stiftelsen särskilt anordnad och
är ej ledamotskapet fästadt vid viss befattning, äge domstol att från ledamotskap
i styrelsen skilja den ledamot eller de ledamöter, men eljest
äger domstolen att i den omfattning, omständigheterna påkalla, förordna
om annan förvaltning af stiftelsen.

18 och 20 §§.

Enligt min mening bör Konungen jämväl äga att, såsom det enligt
tysk rätt kan ske, helt och hållet upphäfva en stiftelse. Särskild! kan
sådant vara det rätta och lämpliga, då fråga är om en stiftelse till
förmån för viss släkt eller vissa släkter. Jag anser därföre:

dels att 18 § första momentet bör erhålla denna lydelse:

Visar sig — — svarande ändamål eller upphäfva stiftelsen.

dels ock att till 20 § bör fogas ett nytt moment, så lydande:

Upphäfves stiftelse, gånge egendomen åter till stiftaren eller hans
arfvingar, där ej annorlunda af stiftaren förordnats.

22 §.

Skäl synes ej förefinnas, hvarföre den tillsyn, Konungens befallningshafvande
har att utöfva öfver stiftelser, skall afse släktstipendier och
grafkassor mer än stiftelser, som hafva till uppgift att bereda familjemedlemmar
pension, bidrag till utstyrsel eller dylikt. Däremot anser
jag, att Konungens befallningshafvandes tillsyn bör afse alla stiftelser,
som förvaltas af kommunala myndigheter, till förhindrande att stiftelsens
medel komma att användas till kommunala behof i stället för det af
stiftaren uppgifva ändamål. Undantagna från tillsyn böra följaktligen
följande stiftelser vara:

1) stiftelse, som endast afser medlemmar af viss släkt eller vissa
släkter eller eljest icke afser främjande af ett allmännyttigt ändamål,
och som ej förvaltas enligt 6 eller 8 §;

2) stiftelse, hvars styrelse utgöres af statens verk eller inrättning;

3) stiftelse, som genom Konungens förordnande eller stiftarens
föreskrift är undantagen från Konungens befallningshafvandes tillsyn.»

187

Särskildt yttrande af herr Waldenström:

»I kommitténs förslag till lag om stiftelser § 20 har jag icke
kunnat instämma, och dess motivering synes mig alls icke bevisande.
Om eu person genom testamente öfverlåter t. ex. till en viss förening
egendom för bildande af en stiftelse, hvars syfte han bestämmer, så
kan mycket väl tänkas, att föreningen, ehuru den anser stiftelsen mycket
god, likväl icke kan åtaga sig det arbete och det ansvar, som äro med
stiftelsens förvaltning förenade. Att af en sådan anledning förklara
stiftelsen ogin, synes mig orimligt. Har icke testator uttryckligen gjort
det till villkor för stiftelsens tillkomst, att föreningen skulle åtaga sig
dess förvaltning, så har man ingen giltig grund att antaga, att detta
varit hans afsikt. Tvärtom har man allt skäl att presumera, att för
honom stiftelseändamålet varit hufvudsak, och att han skulle hafva
annorlunda förordnat om förvaltningen, därest han tänkt sig den eventualiteten,
att föreningen skulle förklara sig förhindrad att åtaga sig
densamma.

För min del har jag ansett, att en stiftelse åt i denna paragraf
augifven anledning bör förklaras ogill endast i det fall, att den af
stiftaren utsedda styrelsen är sådan myndighet, som omförmäles i SS 5
och 6 af lagförslaget.

Dessutom är min åsikt i hufvndsak öfverensstämmande med hvad
herr Dickson yttrat angående 18 och 20 §§.»

Särskildt yttrande af herrar Hasselrot och Åkerman:

»Enligt den i 1 § af förslaget till lag om offentligen erkända
stiftelser uppställda definitionen uppkommer stiftelse därigenom, att
egendom öfverlåtes att stadigvarande förvaltas för främjande af ett
särskildt ändamål. Uppenbarligen afses här öfverlåtelse af äganderätt
likasom klart är, att öfverlåtelsen tänkes ske just till stiftelsen, hvilken
i och. genom öfverlåtelsen kommer till stånd, och icke till tredje man
för stiftelsens räkning. Enligt förslagets 3 § kan emellertid stiftelse,
innan den blifvit offentligen erkänd, icke förvärfva rättigheter. Ifrågavarande
båda stadganden äro följaktligen mot hvarandra stridande.
Denna deras inbördes oförenlighet har kommittén visserligen sökt bortförklara
genom följande motivering: »Den till en stiftelse anslagna för 18 -

138

mögenheten kan---enligt sakens natur icke i egentlig mening öfver gå

i stiftelsens ägo, innan stiftelsen erhållit förmåga att förvärfva rättigheter.
Den slutliga» (egentliga?) »öfvergången sker alltså först i och
med det, att stiftelsen blifver en själfständig rättspersonlighet.» _ Då
emellertid hvarken denna motivering eller hvad i öfrigt inom kommittén
anförts kan anses såsom ett tillfredsställande försvar för affattningen
af 1 §, hafva vi icke kunnat biträda kommitténs förslag härutinnan.
Vi hafva i stället föreslagit, att 1 § måtte erhålla följande, jämväl
i öfrigt något ändrade lydelse: »Har någon förordnat om öfverlåtelse af
egendom att stadigvarande förvaltas för främjande af ett särskildt ändamål,
och vinner den stiftelse, om hvilken sålunda förordnats, offentligt
erkännande enligt denna lag, då skola för stiftelsen gälla de föreskrifter,
som af stiftaren meddelats, där ej här nedan eller eljest i lag annorledes
stadgas.»

I öfverensstämmelse med denna vår uppfattning om stiftelsebegreppet
hafva vi därjämte hemställt, att i förslaget måtte upptagas
en bestämmelse, enligt hvilken förordnande om stiftelse »inter vivos» må
återkallas, intill dess stiftelsen vunnit offentligt erkännande.

Af det anförda är en gifven följd, att stadgandet i 2 § 2 mom.
enligt vår mening bör utgå.»

REDOGÖRELSE

FÖR DET VIKTIGASTE AF DEN UTLÄNDSKA LAGSTIFTNINGEN
OM FÖRENINGAR FÖR ICKE EKONOMISK VERKSAMHET
SAMT OM STIFTELSER,

UTARBETAD AF

EINAR BERGELMER.

(SEKRETERARE I KOMMITTÉN TILL DEN 16 OKTOBER 1902.)

Föreningslagstiftningens nuvarande ståndpunkt inom de olika
kulturstaterna företer en skiftande mångfald, som vid första påseendet
icke synes hafva mycket gemensamt. Vid närmare undersökning skall
man dock finna, att för de särskilda staternas lagstiftningar om föreningar
ligga till grund i hufvudsak samma principer, och att lagstiftningarnes
olikheter bero dels på de mer eller mindre säregna förhållanden,
under hvilka dessa principer tagit sig uttryck i lagstiftning, och
dels därpå, att lagstiftningarne stå på olika utvecklingsgrader.

Fn sammanslutning af ett flertal mänskliga individer för vinnande
af ett gemensamt mål, hvars uppnående i regel öfverstiger den enskilde
individens krafter, en förening, kan, enligt hvad erfarenheten visat,
uppnå resultat, som man trott ligga utom möjlighetens gränser. Den
kraft, som en förening sålunda visat sig kunna utveckla, är uppenbarligen,
då den riktas mot staten och dess ändamål, i hög grad farlig,
men lika uppenbart är ock, att denna kraft, om den ledes i rätt riktning,
måste utgöra en mäktig häfstång för höjande af statens välstånd
i andligt eller ekonomiskt hänseende.

Då en ny företeelse framträder inom samhällslifvet, är det emellertid
helt naturligt, att staten först och främst söker att genom lämpliga

lagstiftningsåtgärder skydda sig själf mot den fara för staten, som

denna företeelse kan bära i sitt sköte. Så har ock nästan utan undantag
skett i fråga om föreningsväsendet. I de flesta stater hafva först
kommit till stånd offentligrättsliga bestämmelser, som afse att skydda
staten för den fara, som kan ligga i tillvaron af en förening.

I omsorgen om statens väl har man dock ofta härutinnan gått

längre, än som varit nödvändigt, och i flera stater har man till och med

sökt att alldeles undertrycka det fria föreningsbildandet. Då emellertid

142

grundsatsen, att rätten att bilda föreningar utgjorde en af statsborgare^
medborgerliga rättigheter, — en grundsats, som i en del stater alltid
gällt, — i så godt som alla stater under tidernas lopp, särskild! under
inflytande af revolutionerna i Frankrike, trängt sig igenom, så finner
man ock, i synnerhet i de stater, där försök gjorts att undertrycka
föreningsbildandet, offentligrättsliga bestämmelser, som afse att trygga
statsborgare® rätt att bilda föreningar.

Först i andra hand har staten sökt att reglera föreningsväsendets
privaträttsliga förhållanden — föreningens förhållande till sina medlemmar,
dessas inbördes förhållande, föreningens förhållande till utomstående
o. s. v. — och såmedelst främja föreningsväsendets utveckling.
Därvid hafva alltid sådana föreningar, som hafva ekonomisk verksamhet
till mål och uppgift, d. v. s. föreningar med syfte att bereda sina medlemmar
ekonomisk vinst (produktions-, konsumtions-, bostadsföreningar
in. fl. dylika) eller skydda medlemmarne från ekonomisk förlust (försäkringsföreningar,
ömsesidiga understödsföreningar, sjukkassor och dylika)
blifvit föremål för lagstiftningens ordnande ingripande. Orsaken till
denna företrädesrätt för nämnda slags föreningar torde ligga icke blott
däri, att behofvet af ett lagbundet reglerande af dessa föreningars
privaträttsliga förhållanden visat sig störst, utan ock däri, att sagda
föreningars ändamål icke innebära någon fara för det allmänna, och
att staten sålunda utan risk kunnat företaga sig att söka främja föreningars
af detta slag utveckling.

Beträffande föreningar med andra ändamål än de nyssnämnda,
föreningar med ideella ändamål (politiska, socialpolitiska, religiösa, välgörande,
vetenskapliga föreningar, klubbar och dylika), så hafva dessa
i flertalet stater intill senare tid saknat bestämmelser, som ordnat deras
privaträttsliga förhållanden. Och det skall visa sig, att det är endast
ett par stater, som äga dylika bestämmelser för alla föreningar af sistberörda
slag.

Då emellertid de privaträttsliga bestämmelserna för sistnämnda
föreningar i regel stå i ett nära samband med de för föreningar i allmänhet
gällande offentligrättsliga bestämmelserna, kommer den redogörelse,
som här skall lämnas för det viktigaste af den utländska lagstiftningen
om föreningar för icke ekonomisk verksamhet (föreningar
med ideella ändamål), att innehålla en öfversikt öfver såväl de offentligrättsliga
som de privaträttsliga bestämmelser, hvilka i de förnämsta
kulturstaterna gälla för dessa föreningar. Därvid kommer ock att lämnas
en kortfattad historik öfver föreningsväsendets utveckling såväl i allmänhet
som ock, såvidt möjligt, inom de olika staterna.

143

Förenings väsendet, hade redan i äldsta tid i Rom en synnerligen
stor betydelse. Det fanns föreningar (collegia) för de mest olika ändamål,
religiösa och politiska föreningar (sodalitates), föreningar för befrämjande
af sällskapligt umgänge, föreningar för handtverkare, handlande, grosshandlare,
lägre tjänstemän in. 11., understödsföreningar, i synnerhet
begrafningsföreningar. Under republiken existerade full föreningsfrihet,
och hvarje förening kunde enligt De tolf Taflornas Lag efter godtfinnande
bestämma öfver innehållet i sina stadgar, blott däri icke intoges
någon bestämmelse, som stod i strid med lagarne. Senaten gjorde
dock anspråk på att tiga rätt att upplösa föreningar, som kränkte den
offentliga ordningen och sedligheten. Så upplöste senaten år 186 före
Kristi födelse Bacchusföreningarne. Icke förr än i början af första
århundradet före Kristi födelse hade de flesta föreningar antagit eu
politisk karaktär och blifvit en fara för staten. Senaten upplöste därför
tid efter annan alla politiska föreningar. Då Caesar kommit till makten,
upphäfde han genom en Lex Julia alla föreningar med få undantag,
och Augustus stadgade genom Lex Julia de collegiis förbud mot bildande
af föreningar utan tillstånd, sanktion. Sanktion meddelades till eu
början af senaten, men senare af kejsaren. Genom Lex Julia, som
ursprungligen gällde endast Rom, men snart fick gällande kraft uti hela
Italien och provinserna, voro med få undantag alla icke sanktionerade
föreningar förbjudna, collegia illicita. Den, som var medlem af eu sådan
förening, gjorde sig skyldig till majestätsförbrytelse. Dessa stränga
bestämmelser torde dock icke i praktiken hafva användts mot föreningar,
som icke hade någon politisk karaktär.

Sanktionerade föreningar eller utan sanktion tillåtna föreningar
tillerkändes rättskapacitet, d. v. s. de kunde förvärfva rättigheter, ikläda
sig skyldigheter samt kära och svara inför domstol.

Under den senare kejsartiden, i tredje och fjerde århundradet
efter Kristi födelse, blef det fria föreningsbildandet alldeles undertryckt.

Under medeltiden tog föreningsväsendet emellertid ny fart. Väl
sökte statsmakterna på allt sätt ingripa mot de allt mäktigare och mäktigare
vordna föreningarne. Men utan resultat. Statsmakten var under
denna tid för svag för att kunna med framgång undertrycka föreningarne.
Denna statsmaktens svaghet i förening med bristen på tillfredsställande
rättsskydd samt staternas söndersplittring i en nästan
otalig mängd småstater tvingade just de enskilde att sammansluta sig i
föreningar eller förbund för att i dem söka erhålla ersättning för det
skydd, som staten ej kunde erbjuda. Föreningarnas ändamål kommo

144

Tyskland.

därför icke blott att omfatta ett främjande af medlemmarnes enskilda
intressen, utan äfven att söka fullgöra de uppgifter, som staten alls
icke eller blott otillfredsställande förmådde uppfylla. Medeltidens föreningar
icke blott ägde stora genom bidrag af medlemmarne, gåfvor etc.
uppkomna förmögenheter, utan hade äfven faktiskt utan särskildt bemyndigande
från statsmaktens sida avtonomi d. v. s. rätt att för sina medlemmar
och deras förhållanden meddela rättsbestämmelser. De ägde
domsrätt i alla föreningsangelägenheter och hade makt att döma sina
medlemmar till straff. Föreningsväsendet nådde, torde man kunna påstå,
under medeltiden sin kulmen. Öfverallt inom det religiösa, kommunala
och politiska lifvet funnos föreningar. Och en del föreningar nöjde
sig icke med den makt de hade öfver sina medlemmar, utan eftersträfvade
och uppnådde ofta stor politisk makt och betydelse.

Då emellertid statsmakten (konungamakten) under denna tid ej
heller varit stillastående i sin utveckling, utan blifvit allt starkare och
starkare, så blef häraf en naturlig följd, att det skulle uppstå eu kamp
mellan statsmakten och föreningarne. Och denna kamp slutade med
seger för den förra. Härtill bidrog i hög grad den omständigheten,
att rättsvetenskapen fortfarande stod på samma ståndpunkt med hänsyn
till förhållandet mellan statsmakten och föreningarne som på romerska
kejsartiden, d. v. s. den fordrade för uppkomsten af eu förening sanktion
från statsmaktens sida. Under lG:de århundradet var statsmaktens
suveränitet öfver föreningarne jämväl i praxis fullt erkänd.

I Tyskland begynner den nyare lagstiftningen med den preussiska
Allgemeines Landrecht af år 1794. Enligt densamma kunde föreningar
uppstå utan sanktion, såvida deras ändamål och verksamhet icke motverkade
allmän ordning och säkerhet. Blott för hemliga föreningar var
sanktion nödvändig. Härmed hade man brutit med den romerska rätten.
Staten förbehöll sig emellertid rätt att upplösa jämväl sådana föreningar,
som voro hinderliga för andra allmännyttiga ändamål eller inrättningar.
Rättskapacitet (Ko vporationsrecht) tillkom endast sanktionerade föreningar.
Icke sanktionerade, men tillåtna föreningar hade för sina inre förhållanden
Korporationsrecht, — eu bestämmelse hvars oklarhet föranledde en
mängd fastigheter. Under inverkan åt franska revolutionen blefvo
genom en förordning af år 1798 alla föreningar förbjudna, Indika hade
till syfte att rådpläga om politiska angelägenheter eller i hvilka medlemmarne
förbundo sig antingen till lydnad mot en okänd öfverordnad
eller till obetingad lydnad mot eu känd öfverordnad eller till tystlåtenhet
rörande föreningsangelägenheter. Denna förordning förnyades år 1816.
Denna ståndpunkt intogo jämväl de flesta andra stater i Tyskland ända

145

till år 1848. I de under detta och påföljande år tillkomna lagar gjorde
sig den grundsatsen gällande, att statsborgarne ägde rätt att fritt och
utan föregående sanktion bilda föreningar. Med få afvikelser har denna
ståndpunkt bibehållit sig till nuvarande tid.

Enligt tyska rikets nu gällande författning är lagstiftningen rörande
hela den allmänna privaträtten en riksangelägenhet, och i enlighet härmed
hafva i den nya för hela riket gemensamma civillagboken (Biirgerliches
Gesetzbuch), som trädt i kraft den 1 januari 1900, föreningsväsendets
piivaträttsliga förhallanden blifvit enhetligt ordnade. Ehuru riket
jämväl har rätt att genom gemensam lagstiftning ordna föreningsväsendets
offentligrättsliga förhållanden, har någon gemensam lag härom
hittills icke utfärdats. Dock finnas en del bestämmelser i sistnämnda
hänseende, hvilka gälla hela riket. Sa stadgas i den för tyska riket
gemensamma strafflagen, att bildandet af eller deltagandet i förening
är förbjudet, därest föreningens tillvaro, organisation eller syfte skall
hållas hemlig för. statsregeringen, eller, därest föreningens medlemmar
måste förbinda sig till lydnad mot eu okänd öfverordnad eller till
obetingad lydnad mot en känd öfverordnad, eller slutligen, därest det
till föreningens ändamål och verksamhet hör att genom olagliga medel
förhindra eller neutralisera förvaltningsåtgärder eller genomförandet af
lagar.

Rätten att bilda föreningar är i öfrigt inom de särskilda staterna
mycket olika. I eu del småstater (Hessen, Braunschweig, Oldenburg
m. fl.) är det förbjudet för arbetare att bilda föreningar, som fullfölja
politiska, socialistiska och kommunistiska ändamål, ett förbud, som dock
numera faktiskt icke torde upprätthallas. Mest inskränkt är föreningsrätten
i Mecklenburg, Beuss-Greis och Elsass-Lothringen. I Mecklenburg
är för bildande af politiska föreningar sanktion nödvändig. I ReussGreis
och Elsass-Lothringen äro politiska föreningar öfverhufvudtaget
förbjudna, och för bildande af föreningar bestående af mer än ett visst
mindre antal medlemmar (15 i Reuss-Greis och 20 i Elsass-Lothring-enj
erfordras sanktion. I Preussen, Bayern och Sachsen äfvensom i de flesta
öfriga stater erfordras endast för bildandet af väpnade föreningar sanktion
af offentlig myndighet. Föreningar, som sysselsätta sig med offentliga
angelägenheter, hafva emellertid i dessa stater en viss anmälningsskyldighet
för vederbörande polismyndighet. I Preussen får dessutom en
förening, som har till syftemål att på sammankomst afhandla politiska
angelägenheter, icke såsom medlemmar antaga kvinnor och minderårina
(Schiffer oder Lehrlinge).

146

I de flesta stater kan eu förening- upplösas af vederbörande förvaltningsmyndighet,
om föreningen utgör en fara för allmän, ordning
och säkerhet. I Preussen kan emellertid en af strafflagen icke förbjuden
förening upplösas endast åt domstol och detta blott föi de! fall,
att föreningen har till ändamål att å sammankomst afhandla politiska
frågor sant antager såsom medlemmar kvinnor och minderåriga.

I den nya tyska civillagboken har vid reglerandet af föieningames
privaträttsliga förhållanden skillnad gjorts mellan föreningar fÖl ekonomisk
verksamhet och föreningar, som icke hafva ett dylikt ändamål.
De förra erhålla rättskapacitet genom sanktion af den stat, där föreningen
har sitt säte, såvida icke genom särskild rikslag, annorledes förordnats,
något som emellertid är fallet med de viktigaste slagen åt
dylika föreningar. De föreningar åter, hvilkas ändamål icke äro riktade
på ekonomisk verksamhet, således föreningar med ideella ändamål (välgörande,
vetenskapliga, politiska, religiösa, socialpolitiska.föreningar och
dylika) kunna erhålla rättskapacitet genom att intagas i. vederbörande
Amtsgerichts föreningsregisterJ). För att kunna inregistreras måste
föreningen bestå af minst sju medlemmar samt hafva utsett styielse
och antagit stadgar, hvilka skola angifva föreningens namn, ändamål
och säte samt innehålla bestämmelser om villkoren för medlemmars
intagande i och utträde ur föreningen, om medlemmarnes utgifter och
prestationer till föreningen, om sättet för styrelsens utseende, om förutsättningarne
för medlemmarnes kallande till sammanträde samt om sättet
för utfärdande af sådan kallelse och för kungörelse af föreningens beslut.
Styrelsen skall företräda föreningen utåt, men dess befogenhet kan
med laga verkan i förhållande till tredje man inskränkas i föieningens
stadgar. Föreningen är ansvarig för den skada, som styrelsen eller
medlem af styrelsen under utförande af sitt uppdrag tillfogar tredje man.

Vid anmälan till inregistrering skola fogas föreningens stadgai
samt protokoll öfver val af styrelse. Amtsgericlit har att meddela
underrättelse om anmälningen för vederbörande förvaltningsmyndighet,
som inom sex veckor kan mot inregistrering af föreningen anföra protest
(Einspruch). Sådan protest kan dock anföras endast, om föreningen
enligt den i staten gällande offentliga föreningsrätten är förbjuden eller
kan förbjudas eller om den fullföljer ett politiskt, socialpolitiskt ellei
religiöst ändamål. Föreningen kan föra klagan öfver protesten, men
denna klagan kan endast grundas därpå, att de ofvan angifna förut i)

Anmärkas bör, att civillagboken oj gör någon inskränkning i do uti vissa stater
(Preussen och OldenburgJ gällande rättsbestämmelser, enligt hvilka religionssamfund och
andliga sällskap endast på lagstiftningens väg kunna erhålla rättskapacitet.

147

sättningarne för protesten icke äro för handen, således t. ex. därpå, att
föreningen icke fullföljer ett politiskt, socialpolitiskt eller religiöst ändamål.
Står det fast, att föreningen fullföljer sådant ändamål, så beror det
på förvaltningsmyndigheternas godtfinnande, huruvida en sådan förening
skall tillåtas förvärfva rättskapacitet eller icke. Anföres inom den
bestämda tiden icke någon protest, eller upphäfves denna i händelse af
förd klagan, så blir föreningen inregisterad. Registerad förening är
skyldig att i och för registering anmäla för Amtsgericht hvarje förändring
i stadgarne och i styrelsens sammansättning äfvensom att på begäran
af Amtsgericht till denna närsomhelst aflämna en förteckning öfver
föreningens medlemmar.

En juridisk persons rättskapacitet, sålunda jämväl en förenings, kan
enligt promulgationslagen till civillagboken af vederbörande stat genom
lag inskränkas, dock endast i fråga om förvärf af egendom som har
ett värde af mer än 5,000 mark. Sådana inskränkande bestämmelser
finnas i de flesta stater. Här torde vara tillfyllest att redogöra för de
i Preussen gällande bestämmelserna härutinnan. Enligt dessa få juridiska
personer ej mottaga dom genom gåfva eller testamente gifven egendom
(fast eller lös) af högre värde än 5,000 mark, med mindre att tillåtelse
därtill erhållits af Konungen eller genom kunglig förordning bestämd
myndighet. Fast egendom till högre värde än 5,000 mark får en juridisk
person ej genom köp eller annat oneröst fång förvärfva utan tillstånd
af vederbörlig myndighet.

1 civillagboken finnas i öfrigt en del bestämmelser, som afse att
i händelse af bristande föreskrifter i stadgarne supplera dessa. Till
dessa subsidiära bestämmelser höra föreskrifter om huru styrelse utses,
dess beslutmässighet och huru beslut å sammanträde med medlemmarne
fattas.

Jämväl inregisierad förening kan, såsom förut angifvits, upplösas
enligt den offentliga föreningsrättens föreskrifter. Men föreningen kan
äfven, utan att densamma upplöses, beröfvas sin rättskapacitet. Detta
sker af Amtsgericht om föreningsmedlemmarnes antal nedsjunkit till tre.
Men dessutom kan vederbörande förvaltningsmyndighet förklara en förening
förlustig dess rättskapacitet, 1) om genom olagliga beslut å sammankomst
med föreningens medlemmar eller genom olagliga åtgöranden
från styrelsens sida fara för staten uppkommer, 2) om föreningen gör
ekonomisk verksamhet till sitt ändamål, eller 3) om föreningen, ehuru den
icke enligt sina stadgar har ett politiskt, socialpolitiskt eller religiöst
ändamål, likväl fullföljer ett sådant ändamål.

Har en förening upplösts eller förlorat sin rättskapacitet, skola
föreningens tillgångar tillfalla den eller de personer, som stadgarne eller

148

Österrike.

föreningsmedlemmarne å sammankomst bestämma. Har sådan bestämmelse
ej meddelats, skola tillgångar^, för den händelse föreningen
bildats uteslutande i medlemmarnes intressen, fördelas efter hufvudtal
mellan dem, som vid tiden för föreningens upplösning eller, när densamma
förlorade sin rättskapacitet, voro medlemmar i föreningen. Men
i annat fall tillfalla tillgångarna den stat, där föreningen har sitt säte,
och skola då i görligaste måtto användas på ett föreningens ändamål
motsvarande sätt. När eu förening upplösts eller förlorat sin rättskapacitet,
skall likvidation verkställas med undantag för det sist omnämnda
fallet, att tillgångarne skola tillfalla staten.

Beträffande föreningar, som icke äga rättskapacitet, så gäller, att
desamma rättsligen skola behandlas som Gesellschaften (i hufvudsak
motsvarande de svenska enkla bolagen). Anmärkas bör emellertid, att
föreningen som sådan kan svara vid domstol och därvid företrädas af
sin styrelse. Däremot kan föreningen icke kära, utan såsom kärande
kunna blott föreningsmedlemmarne uppträda. Den, som i föreningens
namn ingår förbindelser med tredje man, svarar för dessas fullgörande
personligen och solidariskt.

I den Österrikiska grundlagen afår 1867 är grundsatsen, att statsborgarne
äga att fritt bilda föreningar, erkänd, men med förbehåll af
inskränkningar i särskild lag. Enligt en samma år utfärdad lag om
föreningar måste, innan en förening, som icke har ekonomisk verksamhet
uteslutande till syfte, får bildas, anmälan om dess tilltänkta
bildande göras hos vederbörande landsmyndighet (Statthalterei eller
Landesregierungj, som kan förbjuda föreningens bildande, därest densamma
efter sitt ändamål eller sin organisation synes rättsvidrig eller
farlig för staten. Vid berörda anmälan skola fogas stadgarne för föreningen,
hvilka böra innehålla bestämmelser om föreningens ändamål,
om medlen för dess uppnående, om föreningens säte, om dess organ,
om medlemmarnes rättigheter och plikter, om villkoren för att ett giltigt
föreningsbeslut skall komma till stånd äfvensom om föreningens upplösning.
Om landsmyndigheten icke inom fyra veckor, efter det anmälan
gjorts, förbjuder föreningens bildande eller ock dessförinnan förklarar
sig icke komma att meddela dylikt förbud, får föreningen bildas. Föreningen
har skyldighet att till vederbörande polismyndighet lämna uppgift
å sina medlemmar och deras boningsort samt å dem, som äga att
företräda föreningen. Politiska föreningar äro dessutom underkastade
särskilda bestämmelser. Enligt dessa få dylika föreningar ej såsom medlemmar
antaga kvinnor eller minderåriga, ej heller bilda filialer eller
förbund eller eljest träda i förbindelse med hvarandra.

149

Hvarje förening kan upplösas, om den fattar beslut, som stå i
strid med strafflagen, om den öfverskrider sitt verksamhetsområde eller
»öfverhufvud icke mer motsvarar betingelserna för sin rättsliga tillvaro».

Enligt den Österrikiska civillagboken af år 1811 hafva alla tillåtna
Gesellschaften, hvarunder inbegripas föreningar, rättskapacitet, i regel
utan någon inskränkning.

I den Schweiziska förbundslagstiftningen af år 1874 ha alla statsborgare
tillförsäkrats rätt att bilda föreningar. Dock äga de särskilda
kantonerna att själfva meddela bestämmelser mot missbruk af denna
rätt. Emellertid är i de flesta kantoner föreningsrätten icke underkastad
några inskränkande bestämmelser.

I flera kantoner förvärfva föreningar med ideella- ändamål rättskapacitet
(Korporationsrecht) därigenom, att de i sina stadgar bestämma
detta (så i Solothurn, Thurgau, Schajfhausen, Zug, Graubiinden). Enligt
Eörbundslagen angående obligationsrätten af den 14 juni 1881 kan
emellertid i hela Schweiz hvarje förening med ideell ändamål jämväl
förvärfva rättskapacitet därigenom, att föreningen införes i handelsregistret.
Vid inregistrering skola uppgifvas föreningens namn, säte,
ändamål och organisation samt särskild!, hur styrelse utses och hur föreningen
utåt skall företrädas. Obligationsrätten förutsätter, att en sådan
förening kan af domstol upplösas, om den fullföljer otillåtlig! eller
osedligt ändamål eller använder otillåtna medel, samt föreskrifver, att,
i händelse förening på sådant sätt upplöses, domstolen, såvidt stadgarna
ej annorlunda bestämma, äger förordna, att föreningens tillgångar skola
öfverlämnas till eu offentlig anstalt.

Före år 1789 kunde i Frankrike icke någon förening bildas utan
tillstånd af konungen. En förändring härutinnan inträdde med revolutionen,
som dock icke medförde någon fullständig föreningsfrihet. Den
existerade faktiskt endast för de härskande partierna. Redan 1795 års
författning förbjöd emellertid föreningar, som störde allmän ordning,
och gaf därmed regeringen rätt att upplösa hvarje förening. Samma
år upplöstes också alla klubbar. Samma öde drabbade år 1798 alla
politiska föreningar. Enligt Code pénal af 1810 var för bildande af
hvarje förening, som hade mer än 20 medlemmar, sanktion af regeringen
nödvändig. Bestämmelsen i Code pénal skärptes genom en lag af den
10 ap>ri.l 1834, enligt, hvilken, bland annat, meddelad sanktion kunde
närsomhelst återkallas. Eu förening erhöll rättskapacitet endast därigenom,
att densamma af regeringen med hänsyn till föreningens nytta
för det allmänna förklarades för ett établissement d’utilité publique.

Schiveie.

Frankrike.

150

Genom en lag af den 21 mars 1884, som ännu är gällande, hafva
emellertid införts betydliga lättnader för bildande af fackföreningar
(syndicats professionels). Enligt denna lag kunna föreningar af arbetsgifvare
eller arbetare med mer än 20 medlemmar bildas utan sanktion.
Dessa föreningar måste dock hafva till ändamål uteslutande att befordra
och skydda sina medlemmars intressen såsom yrkesidkare (intéréts économiques,
industriels, commerciaux et agricoles). Anmälan om föreningens
bildande skall emellertid göras hos vederbörande make och i Paris hos
le préfet de Seine, hvarvid föreningens stadgar skola aflämnas tillika
med en uppgift å medlemmarue i föreningens styrelse. Dessa måste
vara fransmän och i besittning af medborgliga rättigheter. Fackföreningarne
kunna sammansluta sig i förbund (union), som har att på
enahanda sätt som fackföreningarne anmäla sig och därvid uppgifva, af
hvilka föreningar förbundet består. Fackföreningen — icke tackföreningsförbundet
— äger rättskapacitet, men far icke äga annan fast
egendom än den, som är behöflig för föreningens sammanträden, fackskolor
och bibliotek. Hvarje medlem har rätt att närsomhelst utträda
ur föreningen utan att därigenom förlora sin rätt att fortfarande vara
delaktig i sådan till föreningen hörande understödskassa, till hvars verksamhet
han lämnat bidrag antingen i form af uttaxerad afgift eller
genom insättning af penningar. Bestämmelse i motsatt riktning uti
föreningens stadgar är ogiltig. Medlem, som utträder ur föreningen, är
dock alltid pliktig att erlägga det löpande årets medlemsafgifter. Ofverträdelser
af lagens föreskrifter straffas med böter, och kan dessutom
domstol på talan af Republikens prokurator upplösa föreningen.

Ett stort steg till föreningsväsendets ordnande har på sista tiden
tagits genom utfärdande af den mycket omtvistade lagen af den 1 juli
1901. Denna lag gäller hvarje förening af två eller flere personer, som
icke fullföljer det rent privatekonomiska ändamålet att mellan medlemmarne
fördela den genom föreningens verksamhet uppkomna vinsten.
Från lagens tillämplighetsområde äro uteslutna syndicats professionels,
sociétés de commerce och societés de secours mutuels (ömsesidiga understödsföreningar).
Endast de föreningar äro otillåtna och förbjudna, som
bildats för fullföljande af eller fullfölja ett ändamål, som står i strid
med lag och göda seder eller hotar statsområdets integritet eller den
republikanska styrelseformen. Sådan förening upplöses af domstol på
yrkande af eu hvar intresserad eller på talan af allmän åklagare. Bildandet
af alla andra föreningar med undantag af religiösa föreningar
eller brödraskap (se nedan) är fullkomligt fritt och blott underkastadt
allmänna lagens bestämmelser om contrats et obligations. Hvarken sank -

151

tion eller föregående anmälan erfordras. Emellertid gäller jämväl för
alla dessa föreningar, att hvarje medlem är berättigad att närsomhelst
utträda ur föreningen med skyldighet likväl att betala löpande årets
medlemsafgifter. En bestämmelse i föreningens stadgar i motsatt riktning
är ogiltig. Förening, hvars medlemmar till större delen äro uti
länningar, eller hvars styrelse utgöres af utlänningar, kan upplösas

genom dekret af Republikens president, såvida föreningens verksamhet
synes ägnad att hota statens inre eller yttre säkerhet eller att störa de
normala betingelserna för varuhandeln eller för handeln med värdepapper.

Genom lagen regleras icke blott förenings offentligrättsliga ställning,
utan den bestämmer äfven de förutsättningar, under hvilka föreningen
förvärfvar rättskapacitet. 1 och för sig är en förening blott
att betrakta som société (bolag) och underkastad bestämmelserna i Code
civil om contrat de société. Hvarje förening kan dock genom anmälan
hos departementets prefekt eller arrondissementets underprefekt erhålla
en i allt fall ganska inskränkt rättskapacitet. Vid denna anmälan skola
vara fogade föreningens stadgar jämte uppgift dels å föreningens namn
och ändamål samt sätet för dess établissements och dels å styrelsemedlemmarnes
namn, yrke och hemvist. En på sådant sätt anmäld förening
kan föra talan inför domstol, men föreningen får ej mottaga gåfvor
eller egendom, som blifvit föreningen testamenterad (dons et legs). Föreningen
kan ej heller förvärfva och förvalta annan egendom än 1) den,
som bildats genom föreningsmedlemmarnes sammanskott, 2) den för
föreningens styrelse och sammanträden erforderliga lokalen och 3) de
fastigheter, som äro absolut (strictement) nödvändiga för uppfyllande af
föreningens ändamål.

Full rättskapacitet kan föreningen liksom förut erhålla blott därigenom,
att den af Republikens president genom décrét en Conseil d’État
förklaras för ett etablissement d’utilité publique. Sådana föreningar kunna
företaga alla rättshandlingar, som ej äro förbjudna i stadgarne, men de
få ej äga annan fastighet än sådan, som är nödvändig för föreningens
ändamål. Ej heller få de mottaga dons ou legs utan tillstånd af vederbörande
prefekt. Utgöres den gifna eller testamenterade egendomen af
fast egendom till ett värde af öfver 3,000 francs, erfordras tillstånd
genom décrét en Conseil d''État. Fast egendom, som föreningen på detta
sätt bekommit, måste dock, därest den ej är nödvändig för föreningens
ändamål, inom viss vid tillståndets meddelande bestämd tid föryttras.

Lagen den 1 juli 1901 innehåller därjämte utförliga och synnerligen
stränga bestämmelser för bildande af religiösa sällskap eller brödraskap
(congrégations religieuses). Då emellertid dessa bestämmelser föranledts

Italien.

Spanien.

Belgien.

152

af för Frankrike säregna förhållanden, synes en redogörelse för dessa
bestämmelser här vara öfverflödig. Det skall blott omnämnas, att en
congrégation religieuse för framtiden icke kan bildas utan sanktion.(autorisation),
meddelad genom lag, som närmare bestämmer kongregationens
verksamhet, samt att existerande, icke-sanktionerade kongregationer skola
inom tre månader, efter det 1901 års lag promulgerats, söka sanktion,
vid påföljd att de eljest anses upplösta.

Uti Italien finnas ej några bestämmelser om föreningars offentligrättsliga
ställning, ej heller privaträttsliga bestämmelser för föreningar
med ideellt ändamål.

I Spanien åter finnes en lag af den 30 juni 1887 rörande föreningar.
Enligt denna lag måste före bildandet af en förening, som
icke bar till uteslutande ändamål att förskaffa sina medlemmar ekonomisk
vinst, anmälan göras med bifogande af don tillänmade föreningens
stadgar, hvilka måste vara i öfverensstämmelse med lagens föreskrifter.
Föreningen införes i ett provinsialregister och erhåller härigenom enligt
Cödigo civil af den 24 juli 1889 rättskapacitet.

Föreningen kan upplösas af domstol, men blott om föreningen
fullföljer ett ändamål, som strider mot sedligheten eller är riktadt på
begående af straffbara handlingar, eller ock om föreningslagens föreskrifter
kränkas.

Enligt Belgiens grundlag af den 7 november 1831 erfordras för
bildande af förening icke någon föregående sanktion. Förening kan af
domstol upplösas, dock endast om densamma fullföljer olagliga ändamål.

I detta land hafva endast vissa slag af föreningar för ideella
ändamål genom särskilda lagar fått sina privaträttsliga förhållanden
reglerade. Den mest anmärkningsvärda af dessa speciallagar är lagen
den 31 mars 1898 om fackföreningar (unions professionelles). För att
en förening skall räknas såsom en fackförening enligt denna lags mening
måste föreningen Do) vara bildad af personer, som äro i industriens
eller handelns tjänst eller utöfva viss immateriell verksamhet med
ekonomiskt syfte (professions liberales t. ex. journalister, skriftställare,
uppfinnare) samt idka samma eller liknande yrke eller ett yrke, som
bidrager att tillverka enahanda produkter, och 2:o) hafva till .ändamål
uteslutande att befrämja och skydda sina medlemmars »fackliga» intressen
(intéréts professionels). Från lagens tillämplighetsomrade äro sålunda
uteslutna, bland annat, alla slags politiska föreningar.

Fackföreningen får icke utöfva något yrke eller handtverk, men
kan göra inköp af råämnen, maskiner, verktyg och dylikt till förmån
för sina medlemmar.

153

För att en förening skall behandlas som eu fackförening erfordras,
att föreningen af Conseil des Mines (bergverksrådet) förklaras vara bildad
i enlighet med lagens bestämmelser. De viktigaste af dessa äro — förutom
hvad som framgår af ofvannämnda definition — att föreningen
skall bestå af minst sju medlemmar samt hafva antagit stadgar, hvilka
skola innehålla bland annat föreningens namn, ändamål och säte, villkoren
för medlemmars inträde i och utträde ur föreningen, styrelsens
organisation och sättet för dess utseende, villkoren och sättet för förändring
af föreningens stadgar och för dess upplösning samt — något
som är särskild! anmärkningsvärdt — en förpliktelse att söka genom
förlikning eller skiljedom bilägga tvister, som angå föreningen och
afse arbetsvillkoren. Årligen skall föreningen till Conseil des Mines
utnämna redogörelse för föreningens inkomster och utgifter äfvensom
en förteckning öfver styrelsens medlemmar.

Fackföreningen erkännes som särskildt rättssubjekt, men får ej
äga och besitta annan fast egendom än sådan, som erfordras för erhållande
åt lokal för föreningens sammanträden och för upprättande af
fackskolor, bibliotek, samlingar, laboratorier, försöksfält och dylikt.
Föreningen far ej heller mottaga gåfvor eller legater (dons et legs)
utan att dessförinnan i hvarje särskildt fall hafva erhållit tillstånd genom
kunglig resolution.

h ackföreningen kan af domstol på yrkande af allmän åklagare
eller af hvilken som helst intresserad upplösas, om densamma icke ställer
sig lagens föreskrifter till efterrättelse, eller om den använder sina tillgångar
till annat ändamål än det, för hvilket föreningen bildats. Eu
upplöst förenings tillgångar skola, sedan skulderna betalts, tillfalla ett
liknande eller närbesläktadt institut, som antingen stadgande eller medlemmarne
å allmän sammankomst bestämma. I saknad af sådana bestämmelser
tager staten hand om tillgångarne för att använda dem till
befrämjande af yrkesundervisningen.

I den Nederländska grundlagen af år 1848 tillförsäkras statsborgarne
rätt att fritt bilda föreningar, men åt särskild lag förbehålles
att närmare ordna och reglera utöfningen af denna rätt. I enlighet
härmed har den 22 april 1855 utfärdats en lag om förenings- och församlingsrätten.
I denna stadgas uttryckligen, att för bildande af en
förening ej erfordras något tillstånd (machtiging). Förbjudna äro emellertid
sådana föreningar, som hafva till ändsmål 1) ohörsamhet mot och
öfverträdelse af lag eller laga stadgar, 2) angrepp på eller fördärfvande
af goda seder och 3) störande af laga rättigheters utöfvande. För deltagande
i dylik förbjuden förening stadgas straff.

Neder länderna.

154

England.

För att eu förening skall kunna förvärfva rättskapacitet eifordias
emellertid, att densamma blifvit sanktionerad (erkend). Om föreningen
är ingången för alltid eller för längre tid än 30 år, skall sanktion meddelas
genom särskild lag, eljest genom beslut af regeringen. Sanktion
meddelas i form af ett godkännande af föreningens stadgar, kalka,
enligt livad lagen helt allmänt angifver, skola innehålla föreningens
»ändamål, grundsatser och verksamhetsområde äfvensom de ringa reglerna
för föreningen». Sanktion kan vägras _ endast med hänsyn till
det allmännas intresse, och för vägran skall alltid anföras motiv. Bryter
en förening mot de godkända stadgarne, medför detta befogenhet för
allmän åklagare att vid domstol påfordra, att föreningen skall förklaras
förlustig sin egenskap af recMsperson. Har ett sådant förklarande meddelats,
skall likvidation verkställas under uppsikt af domstolen. Behållningen
af föreningens tillgångar fördelas mellan dem, som vid den tidpunkt,
då föreningen förklarades förlustig sin rättskapacitet, voro medlemmar
af föreningen, eller deras rättsinneliafvare eltei hvars oc i ens

andel i föreningen. „ f

Förening, som ej blifvit erkänd som rechtsperson, kan såsom förening
icke ingå några rättshandlingar. . o ,

För förbindelser, som i sådan förenings namn ingas, halta de,
som ingått förbindelserna, personligen. Medlemmarnes i sådan förening
förhållanden till hvarandra regleras af föreningens stadgar och bestämmelser
i allmän lag. „ , u

I England har rätten att fritt bilda föreningar sedan gammalt

ansetts såsom en gällande grundsats. Franska revolutionen medförde
dock äfven i England härutinnan en förändring Val hade tidigare
till förmån för de härskande klasserna utfardats förbud för arbetare att
bilda föreningar med syfte att höja lönen och förbättra arbetsvillkoren.
Men under trycket af erfarenheterna från franska revolutionen vidtogos
stränga åtgärder mot föreningar i allmänhet. Genom en lag åt ar 17y
underkastades politiska föreningar vissa inskränkande bestämmelser.
Deltagande i en förening var enligt denna lag straffbart, om foiemngens
medlemmar voro edsvurne, eller om deras ofverordnade icke voro
kända för alla medlemmarne, eller om förenmgsmedlemmarnes namn
kemlighöllos. Fn lag af år 1800 förbjöd alla sådana föreningar a
lönearbetare, som hade till ändamål att genomfora löneförbättring Enligt
en ko- af 1817 blef det förbjudet för föreningar att tråda i förbindelse
med hvarandra. År 1824 upphäfdes emellertid 1800 års sa kallade
koalitionsförbud. I nuvarande tid torde bildandet af föreningar icke
vara underkastadt andra inskränkande bestämmelser än att föreningar,

155

som fullfölja olagliga ändamål, äro förbjudna. Deltagande i sådan förening
betraktas som conspiracy.

Föreningar kunna förvärfva sig rättskapacitet endast genom lag
eller genom förordnande af Konungen i privy council (order in council).

Under 19:de århundradet hafva emellertid flera slag af föreningar
genom särskilda lagar fått sina rättsförhållanden reglerade på grundvalen
af registrerings- eller normativsystemet. Så vissa slag af ömsesidiga
understödsföreningar, försäkringsföreningar och föreningar för
ideella ändamål genom flera Friendly Societies Acts, af hvilken den
äldsta utfärdades år 1855 och den nu gällande är af år 1896, samt
fackföreningar genom Trade Union Ad af år 1871 och Trade Union
Ad Amendament af år 1876.

Friendly Societies Ad 1896 gäller dels friendly societies, hvarunder
inbegripas åtskilliga ömsesidiga understödsföreningar och brandförsäkringsföreningar,
dels cattle insurance societies eller föreningar för försäkring
af boskap och dels slutligen föreningar för välgörande ändamål
(benevolent societies) samt föreningar för »socialt umgänge, ömsesidig
hjälpsamhet, intellektuell och moralisk uppbyggelse och rationell vederkvickelse»
(workingmen’s clubs), hvarjämte the Treasury kan förordna,
att en förening för annat ändamål skall vara underkastad bestämmelserna
i lagen eller en del af dem (specially authorised societies).

För inregistrering af alla dessa föreningar finnes en central
registreringsmyndighet, bestående af en chef och flere assistenter. För
att en förening skall kunna inregistreras erfordras, att densamma består
af minst sju medlemmar samt antagit stadgar, hvilka, därest föreningen
ej är en friendly society eller cattle insurance society, skola innehålla
föreningens namn, ändamål och sätet för dess byrå (office), villkoren
för medlemmars inträde i föreningen och för åtnjutande af någon dem
tillförsäkrad förmån; de böter och straffpåföljder, som kunna påläggas
en medlem; följderna af underlåtenhet att betala någon medlemsafgift
eller böter; sättet för hållande af sammanträden och för rösträttens
utöfning; bestämmelser för antagande, förändring och upphäfvande af
stadgarne, för val och afskedande af styrelse (committee of management),
kassaförvaltare och andra ämbetsmän samt trustees (befullmäktigade,
torde mest motsvara våra »verkställande direktörer»), för placering af
föreningens fonder, för räkenskapsföringen, för minst årligen återkommande
revision; vidare bestämmelser om årlig redogörelse till registreringsmyndigheten
för föreningens tillgångar och skulder, inkomster och
utgifter samt antal medlemmar, om granskning af föreningens böcker
utaf hvar och en, som har något intresse uti föreningens fonder, samt

156

om sättet för tvisters afgörande. Vid anmälan skall fogas en afskrift
af stadgarne samt en förteckning öfver namnen på föreningens sekreterare
och trustees eller annan tjänsteman, som befullmäktigats att kära
och svara å föreningens vägnar. Hvarje registrerad förening måste,
såsom framgår af det föregående, hafva en eller flere trustees, hvilka
utan vidare företräda föreningen utåt. Genom trustees och i deras namn
kan föreningen förvärfva och besitta fast egendom samt i fråga om
någon sin sakrättighet eller fordran kära eller svara inför domstol.
Benevolent society far dock ej besitta fast egendom öfverstigande en
nere (40,5 ar). En registrerad förenings egendom synes formellt behandlas
som tillhörande trustees. Föreningens rätt gentemot dessa
skyddas emellertid genom särskilda bestämmelser, gående ut därpå, att
i händelse af trustees'' död, afsättning, konkurs etc. betrygga den föreningen
tillhörande egendomens öfvergång å nyvalda trustees. Hvarje
förening skall dessutom hafva eu till registret anmäld byrå (office), som
har att mottaga alla meddelanden till föreningen eller dess tjänstemän.
I lagen finnas särskilda bestämmelser, huru föreningens tillgångar skola
placeras. På begäran af ett visst antal medlemmar kan chefen för
registreringsmyndigheten med bifall af the Treasury förordna en eller
flere inspektörer för granskning af föreniugens ställning samt sammankalla
föreningen till särskild! sammanträde. Om vid en undersökning
af föreningens ekonomiska ställning det skulle visa sig, att föreningen
icke kan fullgöra sina förbindelser, äger chefen för registreringsmyndigheten
förordna, att föreningen skall upplösas och likvidation verkställas;
och det tillkommer därjämte bemälde ämbetsman att då bestämma, huru
behållningen af föreningens tillgångar skola fördelas. Föreningen kan
naturligtvis jämväl upplösas genom beslut af föreningen själf. I lagen
finnas särskilda bestämmelser, huru för sådant fall en uppgörelse af
föreningens affärer skall äga rum.

Enligt 1871 och 1876 års fackföreningslagar menas med fackförening
(träde union) hvarje förening, som har till syfte att ordna förhållandena
mellan arbetare och arbetsgivare eller mellan arbetare och
arbetare eller mellan arbetsgivare och arbetsgifvare eller att införa
restriktiva bestämmelser för utöfvande af ett yrke eller eu affär.

Beträffande inregistrering af fackföreningar och innehållet i deras
stadgar gälla i hufvudsak samma bestämmelser som för benevolent societies
enligt Friendly societies ad. Fackförenings stadgar måste ernellertid
innehålla äfven sättet för föreningens upplösning. Jämväl inregistrerad
fackförening måste hafva en eller flere trustees och en till registret
anmäld byrå {office). I trustees namn kan fackförening förvärfva

157

och besitta fast egendom, dock ej öfverstigande en acre, samt kan likaledes
i trustees namn i fråga om föreningens egendom, rättigheter eller
fordringar kära och svara inför domstol. Därjämte har fackförening
tillerkänts rätt att åtala sina tjänstemän för förskingring och bedrägligt
förfarande i tjänsten. Huruvida fackförenings rättskapacitet sträckt sig
härutöfver, har varit omtvistadt. Enligt två rättsfall, afgjorda af högsta
instans under år 1901, hafva emellertid fackföreningar förpliktats ingå
i svaromål på ett yrkande om skadestånd för åtgärder, vidtagna af deras
funktionärer, samt också blifvit dömda att utgifva skadestånd.

Jämväl i Nordamerikas förenta stater har städse härskat frihet att
bilda föreningar, ehuru denna grundsats icke blifvit uttryckligen omnämnd
i unionsförfattningen.

Rättskapacitet kan förening erhålla på grund af speciallag af
vederbörande stat. Här torde vara till fyllest att lämna eu kortfattad
redogörelse, huru föreningsväsendet, i hvad detsamma omfattar
föreningar för ideella ändamål, är ordnadt i den förnämsta af staterna,
New York. Genom en i denna stat utfärdad General Corporation Larv af
år 1892 hafva meddelats allmänna bestämmelser för alla slag af föreningar
(corporations), däribland äfven nonstock corporations d. v. s. föreningar,
som icke hafva till ändamål att bereda sina medlemmar ekonomisk
vinst på de af dem i föreningen insatta kapital. Sistnämnda slag
af föreningar indelas i religions corporations och membership corporations.
En förening erhåller enligt lagen rättskapacitet genom att till
the secretary of state (statssekreterarebyrån) ingifva ett s. k. certificatc
of incorporation, som i nämnda offtce inregistreras. Detta certifikat klen
af dem, som ingå såsom medlemmar i föreningen, undertecknad
handling, hvari dessa förklara sig önska bilda t. ex. en membership
Corporation och för den skull upprätta och underteckna certifikatet. Dess
öfriga innehåll bestämmes i särskilda lagar för olika slag af föreningar.
Enligt Membership Corporations Larv af år 1895, hvilken omfattar såväl
en dol ömsesidiga understödsföreningar såsom begrafningsföreningar
och brandförsäkringsföreningar som ock föreningar för rent ideella
ändamål, skall certifikatet innehålla föreningens namn, ändamål, verksamhetsområde,
platsen för föreningens principal office (hufvudbyrå),
antalet ledamöter i föreningens styrelse (directors) samt dessas namn
och boningsort. Certifikatet skall före inregistreringen i regel godkännas
af en medlem af högsta domstolen. Certifikaten för vissa välgörande
föreningar skola godkännas af State Board of Charities (en
särskild statsmyndighet för kontroll öfver välgörenhetsanstalter). Något
tvång för förening att hafva stadgar finnes icke. Föreningen berättigas

Amerika

158

Danmark.

Norge.

enligt lagen att antaga stadgar, hvilka kunna hafva ett i lagen närmare
angifvet innehåll.

Hvarje membership Corporation är underkastad offentlig inspektion
af en medlem af högsta domstolen eller annan af domstolen förordnad
person.

För religiösa föreningar finnes eu särskild Religions Corporations
Law af år 1895, hvilken hvital* i hufvudsak på samma grunder som
Membership Corporations Läte.

Enligt Danmarks grundlag af år 1849 äro statsborgare berättigade
att ingå föreningar för hvarje lofligt ändamål utan föregående sanktion.
Regeringen får ej upplösa en förening annorlunda än provisoriskt och
i sammanhang med anställande af rättegång om dess upplösning. Privaträttsliga
bestämmelser för föreningar med ideella ändamål saknas i Danmark,
men sådana föreningar tillerkännas dock därstädes såväl i teori
som praxis rättssubjektivitet.

Norge saknar i likhet med vårt land såväl offentligrättsliga bestämmelser
för föreningar i allmänhet som ock privaträttsliga bestämmelser
för föreningar med ideella ändamål, men i Norge råder liksom ock i
Sverige det oaktadt full föreningsfrihet, och föreningar med ideella
ändamål erkännas såsom särskilda rättssubjekt.

II.

Stiftelseväseudets ursprung lärer icke kunna ledas längre tillbaka
i tiden än till de första århundradena efter Kristi födelse. Det torde
nämligen vara kristendomen, som först gifvit upphofvet åt den om
gudsfruktan och människokärlek vittnande seden att för religiösa och
välgörande ändamål donera större och mindre kapital. Och då för
uppnående af de med donationerna afsedda ändamålen icke erfordrades
eller på grund af vid donationerna häftade villkor icke var tillåtet, att
kapitalen, åtminstone icke förr än efter en längre tid, förbrukades, uppkommo
de sedermera så betydelsefulla fromma eller milda stiftelserna
(pia corpora, pice causce).

159

Redan under romerska kejsartiden hafva dessa stiftelsers antal
och storlek varit ansenliga, och de romerska kejsarne synas ock hafva
haft ögonen öppna för den betydelse ett väl ordnadt stiftelseväsende
kunde hafva för staten. Genom kejserliga konstitutioner ordnades deras
förvaltning. Alla förvaltare af stiftelser och deras välgörenhetsanstalter
stodo under uppsikt och jurisdiktion af biskopen, som i denna sin egenskap
endast funktionera de som statens organ. För honom måste alla
förvaltare aflägga räkenskap. Bestämmelser, som af enskilda meddelats
för stiftelser, ansågos pro non scriptis, såvida de stodo i strid med
gällande lagar.

Den makt och myndighet, som kyrkan på skilda områden tillvällade
sig, sträckte sig emellertid snart utöfver stiftelserna med deras välgörenhetsanstalter,
något som ju för öfrigt får sin naturliga förklaringsgrund
i det nära samband, hvari stiftelsernas ändamål stodo till kyrkans.

Den kanoniska rätten utvidgade den biskopen tillkommande rätten att
utöfva uppsikt öfver stiftelserna, så att åtminstone i Frankrike intet
lagligen hindrade biskopen att förändra eller upphäfva stiftelsen och
använda dess tillgångar till annat, kyrkligt ändamål.

1 den mån emellertid staten själf åtog sig att sörja för en stor
del af de ändamål (såsom fattigvård, sjukvård), för hvilka de under
kyrkan lydande stiftelserna upprättats, samt stiftelser allt mer och mer
började uppkomma, hvilkas ändamål icke hade någon gemenskap med
kyrkan, i samma mån blef det naturliga sambandet mellan stiftelseväsendet
och kyrkan allt lösare, och det uppstod snart en sträfvan att
lösslita alla icke rent kyrkliga stiftelser från deras beroende af kyrkan.

Denna sekulariseringssträfvan ledde väl i de flesta stater, framför allt
i dem, där reformationen vann insteg, till åsyftadt resultat, men föranledde
dock icke till någon särskild lagstiftning rörande stiftelser. Dessa
öfverlämnades i regel åt sig själfva, och statsmakten nöjde sig oftast
med att tillerkänna sig en viss rätt till öfveruppsikt öfver dem. Först
på senare tid hafva i de flesta kulturstater vidtagits kraftiga åtgärder
för att genom lagstiftning bringa ordning och reda i stiftelse väsendet
såväl från privaträttslig som offentligrättslig synpunkt. I några stater
hafva dessa åtgärder redan resulterat i lagstiftning, medan i andra eu
sådan är under utarbetande.

I Tyskland har genom Biirgerliches Gesetzbuch stiftelseväsendet Tyskland.
blifvit från privaträttslig synpunkt för hela riket ordnadt på grundvalen
af det s. k. sanktionssystemet. De i nämnda lagbok förekommande
bestämmelserna om stiftelser gälla alla slags stiftelser utan hänsyn till
deras ändamål. För uppkomsten af en stiftelse med rättskapacitet er -

160

fordras — förutom själfva den handling, hvarigenom stiftelsen upprättas,—
sanktion, som meddelas af vederbörande myndighet inom den förbundsstat,
där stiftelsen har sitt säte. Det är åt hvarje stat lämnadt fritt
att bestämma denna myndighet, och i regel utgöres densamma af statens
regering. I Preussen är det konungen, som meddelar dylik sanktion
utom beträffande stiftelser, som upprättats till förmån för viss familj
eller vissa familjer. Sanktion af dessa s. k. familjestiftelser meddelas
af Amtsgericht, som har att tillse, att stiftelseurkunden är bestämdt och
tydligt affattad, och att bestämmelserna i densamma för utseende af
styrelse äro tillfyllestgörande.

Civillagboken bestämmer vidare, när och under hvilka villkor den
handling, hvarigenom stiftelse upprättas, är giltig. Sker upprättandet
af en stiftelse genom Verfugung von Todeswegen (testamente eller arfsfördrag),
gäller för giltighet af sådan handling hvad i allmänhet därom
tinnes i lagboken stadgadt. Upprättas stiftelse genom annan rättshandling
(unter Lebenden, inter vivos), skall denna hafva skriftlig form.
Stiftaren är i sistnämnda fall berättigad att genom återkallelse omintetgöra
verkan af stiftelseurkunden, ända till dess sanktion meddelats.
När stiftelsen sanktionerats, är stiftaren pliktig att å stiftelsen öfverlåta
den henne i stiftelseurkunden tillförsäkrade egendom.

Med afseende å en stiftelses organisation (Verfassung) gäller först
och främst hvad rikslag härom kan stadga, i andra hand hvad vederbörande
stats lagar föreskrifva och sist de bestämmelser, som innehållas
i stiftelseurkunden. I civillagboken har i nämnda afseende föreskrifvits,
att eu stiftelse i likhet med en förening ovillkorligen skall hafva en
styrelse, bestående af en eller flere personer. Styrelsen har hand om
förvaltningen och företräder stiftelsen utåt. Skulle en styrelse ej ha
erforderligt antal medlemmar, äger Amtsgericht i trängande fall och
till dess bristen afhjälpts utse styrelsemedlem. Stiftelse är ansvarig för
skada, som dess styrelse eller styrelsemedlemmar under fullgörande af
sitt uppdrag tillfoga annan.

Slutligen innehåller civillagboken bestämmelser om den så kallade
permutationsrätten. Har uppfyllandet af stiftelsens ändamål blifvit
omöjligt eller innebär detsamma en fara för det allmänna, så kan, enligt
civillagboken, vederbörande myndighet (d. v. s. den myndighet, som
vederbörande stat själf äger bestämma, i regel statens regering) åt
stiftelsen gifva ett annat ändamål eller upphäfva densamma. Vid förändring
af ändamålet skall i görligaste måtto tagas hänsyn till stiftarens
afsikt och särskildt dragas försorg därom, att stiftelsen fortfarande
kommer att vara till gagn för dem, till förmån för hvilka stiftelsen

161

upprättats. Samma myndighet kan ock förändra stiftelsens organisation,
såvidt sådant är nödvändigt till följd af förändringen af stiftelsens ändamål.
J)

Då en stiftelse upphäfves eller upplöses, så tillfalla dess tillgångar
den eller de personer, som i stiftelsens stadgar eller reglemente (Verfassung)
bestämmas. Saknas sådan bestämmelse, tillfalla tillgångarne
statskassan (Fiskusj, som skall använda dessa i görligaste måtto på ett
stiftelsens ändamål motsvarande sätt. Skola tillgångarne tillfalla annan
än statskassan, skall likvidation verkställas.

Den i promulgationslagen till civillagboken förekommande och
förut [se sid. 147] omnämnda bestämmelsen om rätt för de särskilda
staterna att i vissa afseenden inskränka juridisk persons rättskapacitet
gäller äfven för stiftelse.

Såsom ofvan nämnts, bar civillagboken åt de särskilda staterna
lämnat att i hufvudsak bestämma öfver stiftelsernas organisation. Men
icke blott i denna del äga staterna att själfva lagstifta, utan jämväl
beträffande den synnerligen viktiga frågan, om och i hvilken utsträckning
stiftelserna skola vara underkastade statskontroll.

I Preussen gäller i dessa båda afseenden fortfarande das Allgemeine
Landrecht af år 1794, hvars bestämmelser härutinnan egentligen afse
stiftelser till förmån för fattige, men analogivis tillämpas på jämväl
andra stiftelser. Enligt denna lag äger stiftaren själf meddela föreskrifter
i fråga om stiftelsens organisation, kontrollen öfver densamma
samt om sättet för utseende af förvaltare och för revision af stiftelsens
räkenskaper. Har så ej skett, tillkommer det staten att meddela dessa
föreskrifter. Sfaten tillerkännes en allmän rätt till öfveruppsikt öfver
stiftelser jämväl för det fall, att eu stiftelse enligt för densamma gällande
bestämmelser har egna inspektörer (Aufseher).

Denna statskontroll, som enligt lagen afser att tillse, det stiftelsens
medel användas i enlighet med de för stiftelsen gällande bestämmelserna,
utöfvas i regel af ministern för det inre genom de under honom
lydande förvaltningsorganen.

3) I detta sammanhang anmärkes, att i Preussen gälla för familjestiftelser särskilda
bestämmelser, som afse att tillförsäkra vederbörande familjer ett afgörande inflytande,
då det gäller förändring och upphäfvande af en sådan stiftelse. Enligt dessa
bestämmelser kan en familjestiftelse ändras och upphäfvas blott på grund af “familjebeslut".
Såvida ej annat är bestämdt i stiftelseurkund eller genom familjebeslut, skall
beslutet vara enhälligt. För upptagande af detta beslut genom Amtsgericht finnas detaljerade
bestämmelser, som dock gälla endast, om ej annorlunda i stiftelseurkunden eller
genom familjebeslut bestämts,

1(32

T Buden utfärdades redan den 5 maj 1.870 en lag, som sökt att
fullständigt ordna stiftelseväsendet, och som till sin större del fortfarande
måste anses gälla. Denna lag, som utgör resultatet af en strid mellan
kyrkan och staten rörande stiftelsernas förvaltning, gör eu skarp skillnad
mellan kyrkliga ocli världsliga stiftelser. Till de förra höra alla stiftelser,
som upprättas för att tillfredsställa ett religiöst samfunds kyrkliga
behof eller till fördel för bildningsanstalter, som upprättats af
kyrkan. Alla andra stiftelser äro världsliga. De kyrkliga stiftelserna
förvaltas på samma sätt som kyrkans egendom. De världsliga åter
öfverlämnas till förvaltning af de världsliga kommunerna samt indelas
i Ortsstiftelser samt Distrikts- och Landsstiftelser. De förra äro sådana,
som upprättats uteslutande till förmån för personer, hvilka äro bosatta
i eu eller flere kommuner (Gemeinde) af samma Amtsbedrk. Öfriga
stiftelser äro Distrikts- och Landsstiftelser. Ortsstiftelserna förvaltas,
därest de med stiftelsen gynnade personerna äro bosatta i samma kommun,
af kommunens Gemeinderath, men i annat fall af ett Stiftungsrath,
som bildas af medlemmar från de olika kommunernas Gemeinderath,
en från hvarje. Den, som upprättar en stiftelse, hvars årliga
inkomst uppgår till minst 500 fl. eller med hvilken är förenad en anstalt
(sjukhus, fattighus, skola och dylikt), som helt och hållet eller delvis
underhålles af stiftelsen, kan dock bestämma, att stiftelsen skall förvaltas
af ett särskildt Stiftungsrath. Detta skall då i regel bestå af
kommunens borgmästare och 4 eller 6 andra på visst sätt af kommunen
valda personer. Gemeinderath är ock berättigadt att, därest stiftelse,
som af detsamma skall förvaltas, har en årsinkomst af 1,000 fl. eller
med stiftelsen är förenad en anstalt, uppdraga åt ett särskildt Stiftungsrath
att förvalta stiftelsen. Alla dessa förvaltningsorganer hafva att
för de af dem förvaltade stiftelser upprätta inkomsts- och utgiftsförslag,
hvilka i regel skola godkännas af regeringen. Regeringens godkännande
erfordras dessutom i en mängd fall för giltighet af förvaltningsorganernas
beslut, såsom i fråga om försäljning eller förpantning af fäst
egendom, användning af kapitaltillgångar till löpande utgifter, köp af
tast egendom. Beträffande formerna för förvaltningen och för räkenskapernas
förande äfvensom i fråga om revision finnas detaljerade föreskrifter
i eu särskild förordning.

Distrikts- och Landsstiftelserna stå i allmänhet under statsmyndigheternas
omedelbara förvaltning.

För familjestiftelser finnas särskilda bestämmelser, enligt hvilka,
bland annat, stiftaren kan förbehålla sig själf eller en medlem af familjen
förvaltningen af stiftelsen. Dessa förvaltare stå dock under statskontroll.

163

I Hamburg tiar genom en lag af den 16 september 1870 anordnals
en särskild kontroll öfver alla fromma stiftelser och välgörenhetsanstalter,
däri inberäknade stipendiestiftelser för studerande och genom stiftelse
upprättade undervisningsanstalter. Dessa stiftelser och anstalter stå
under öfvoruppsikt af Armén-Collegium, livilket för utöfvande af denna
sin befogenhet inom sig utser ett utskott af sju personer (AufsicJitsbehörde).
Under stiftarens lifstid eller så länge stiftelsen förvaltas af
lians söner, står stiftelsen ej under kontroll af Aufsichtsbehörde, såvida
ej stiftaren sådant förordnat. Ej heller äro af föreningar förvaltade
kassor och anstalter, som af föreningarne stiftats för beredande af understöd
och pensioner åt sina medlemmar eller deras anhöriga eller för
välgörande ändamål, underkastade lagens bestämmelser.

Aufsichtsbehörde skall tillse, att stiftelses medel noga användas i
eldighet med stiftarens vilja, och i öfrigt söka förhindra missbruk vid
förvaltningen. Finnas missförhållanden i stiftelses förvaltning och dessa
ej af förvaltaren efter anmaning rättas, skall saken anmälas för senaten,
som kan afsätta förvaltaren och meddela erforderliga bestämmelser
rörande stiftelsens förvaltning. Aufsichtsbehörde har slutligen att, såsom
det heter i lagen, draga försorg därom, att »genom samverkan af alla
stiftelser sinsemellan och med Armen-Collegium befrämjas såsom gemensamt
slutmål en efter riktiga grundsatser ledd och i görligaste måtto
verksam välgörenhet)).

Den österrikiska civillagboken af år 1811 definierar stiftelser såsom Österrike.
förmögenhetsmassor, hvilkas afkastning för all framtid anslagits till
allmännyttiga anstalter (fattighus, sjukhus och dylika) eller till underhåll
af vissa personer, men hänvisar i fråga om rättsbestämmelser för stiftelser
till politiska förordningar. D. v. s. med andra ord, civillagboken
har öfverlämnat åt regeringen att på administrativ väg ordna och
reglera stiftelseväsendet. Detta har ock skett genom en hel mängd
förordningar, som tid efter annan utfärdats. Och enligt bestämmelserna
i dessa erfordras för upprättandet af eu stiftelse sanktion från statens
sida. Denna sanktion meddelas af vederbörande landsmyndighet (Statthalterei
eller Landesregierung) genom godkännande af det s. k. stiftelsebrefvet,
livilket efter hörande af dem, som i fråga om stiftelsens upprättande
hafva något särskildt intresse, upprättas i hufvudsak efter gifna
formulär. Innan stiftelsen sanktionerats, kan den af stiftaren återkallas.

Har stiftelsen upprättats genom testamente, skall den myndighet, som
har att taga hand om boet efter testator, (Abhandlungsbehörde) härom
underrätta landsmyndigheten, som såväl i detta fall somjiyifrigt tillser,
att den till stiftelsen anslagna egendomen kommer stiftelsen till godo.

164

Schweite.

L ands my n d i gli e t er n a och de under dem lydande Bezirksmyndigheterna
hafva att öfver stiftelsernas förvaltning utöfva en noggrann kontroll.

Stiftelse till förmån för fattige (Armén-Stif''tung) förvaltas, därest
ej genom bestämmelse i stiftelsebrefvet annorlunda förordnats, af de
kommunala myndigheterna. Eljest utöfvas förvaltningen i regel af
särskild styrelse. I fråga om sättet för förvaltningen af stiftelses
tillgångar gälla samma bestämmelser som i fråga om förvaltning af
omyndigs egendom.

Uppsikten öfver stiftelseväsendet tillkommer i sista instans inrikesministern
utom i fråga om stiftelser till förmån för undervisningen eller
militärväsendet, öfver hvilka stiftelser undervisnings- och försvarsministrarne
utöfva högsta uppsikten. Enligt en dock ej fullt stadgad
praxis tillkommer det vederbörande minister, ej landsmyndigheten, att,
där så finnes nödigt, förändra stiftelsens organisation och ändamål och
att, därest stiftelsens ändamål är omöjligt att uppnå, upphäfva densamma
och förordna, huru dess tillgångar skola användas.

Den Schweiziska Förbundslagen angående obligationsrätten af år
1881 öfverlämnar åt de särskilda kantonerna att meddela rättsbestämmelser
angående stiftelser. Det finnes därför i Schweiz i fråga om
stiftelser lika många lagstiftningar som kantoner. Här skall dock länpnas
en redogörelse endast för den viktigaste och utförligaste af dessa lagstiftningar
eller den i kantonen Zurich gällande. Enligt den Zurichska
civillagboken af den 4 september 1887 erfordras för giltigheten af eu
stiftelse, som skall träda i verksamhet under stiftarens lifstid eller som
upprättas af en juridisk person, Do) en stiftelsehandling (Silf tungsaktj,
som bestyrkts af en notarie, 2:o) en från stiftarens tillgångar afskild,
till stiftelsen anslagen förmögenhetsmassa (Stiftungsgut) och 3:o) meddelande
om stiftelsens upprättande till öfveruppsiktsmyndigheten. En
stiftelse, som skall träda i verksamhet först efter stiftarens död, kan
endast upprättas genom ett offentligt testamente, d. v. s. ett testamente,
som upprättats under vissa former inför en notarie. Vid en stiftelses t

upprättande skall angifvas såväl dess väsen och ändamål, som ock hur
stiftelsen skall förvaltas och företrädas.

Stiftelserna stå närmast under öfveruppsikt af den kommun, till
hvilken de höra. Stå de ej i något förhållande till en kommun, tillkommer
öfveruppsikten vederbörande statsmyndighet.

För ait de för stiftelsen gällande bestämmelserna (Sti fläng sstatuten)
skola kunna ändras, erfordras, Do) att pluraliteten af de personer, som
äga att förvalta eller företräda stiftelsen, beslutar en förändring, 2:o) att
den myndighet, som har öfveruppsikt öfver stiftelsen, gifver sitt bifall

165

därtill, samt 3:o) att genom förändringen icke handlas mot stiftelsens
anda. Frågan, huruvida sistnämnda villkor uppfyllts, kan af minoriteten
af de under mom. l:o) omnämnda personer inom ett år efter beslutets
fattande hänskjutas till domstols afgörande.

Blir eu stiftelses fortsatta tillvaro icke tillåten eller omöjlig, så
skola, där ej annorlunda i stiftelsestatuterna bestämmes, stiftelsens tillgångar,
om öfveruppsikten öfver densamma utöfvas af en kommun, tillfalla
denna, men eljest staten. Tillgångarne böra emellertid införlifvas
med sådan kommunernas eller statens egendom, hvars ändamål har
största frändskapen med stiftelsens.

För upplösning af stiftelse erfordras, — förutom samma förutsättningar
som för förändring af stiftelsestatuterna, — bifall af kantonsrådet.

I Frankrikes lagstiftning har stiftelse ej behandlats såsom något
särskildt rättsinstitut, och vid en undersökning af de rättsbestämmelser,
som, hämtade ur skilda lagar, äro tillämpliga på stiftelser, kommer man
till det ganska öfverraskande resultatet, att frihet att upprätta stiftelser
öfver hufvud taget ej alls existerar i Frankrike. Om en person i detta
land vill genom testamente upprätta en stiftelse, kan detta icke ske på
annat sätt, än att han testamenterar det för stiftelsens existens nödvändiga
kapitalet till staten, departement, kommun, ett établissement
public eller ett établissement d’utilité publique. lian kan nämligen icke genom
testamente förordna om ■ upprättande af en ny själfständig stiftelse, enär
testamentet då anses gjordt till förmån för en icke existerande juridisk
person och därför enligt fransk rättspraxis ogiltigt. En person kan väi
i sin lifstid upprätta en ny själfständig stiftelse, men endast under den
förutsättning, att han lyckas få stiftelsen med hänsyn till dess nytta
för det allmänna genom ett décrét en Conseil d’Ftat erkänd som ett
etablissement d’utilité publique, ett erkännande, som gör stiftelsen till
en juridisk person, men som är ganska svårt att erhålla. Har sådant
* erkännande icke erhållits, är gåfvan (det för stiftelsens existens nöd vändiga

kapilalet) gjord till en icke existerande juridisk person och
ogiltig.

Beträffande stiftelser, som upprättas på sådant sätt, att det för
stiftelsens existens nödvändiga kapitalet testamenteras eller gifves till
staten, departement, kommun eller établissement med villkor att afkomsten
åt kapitalet skall användas för visst ändamål, är att märka,
att redan Code civil stadgade, att gåfva eller testamente till förmån
för fattigvårdsanstalter (hospices), eu kommuns fattige eller ett établissement
d’utilité publique måste för att få gällande kraft godkännas af

Frankrike.

166

Italien.

regeringen. Genom en Loi sur la tutelle administrative en matiére de
dons et legs af den 1 februari 1902 äga numera i regel såväl kommuner
och departement som ock établissements publics att själfva utan tillstånd
af högre myndighet mottaga eller refusera gåfvor eller testamenterad
egendom. För att ett etablissement diutilité publique skall få mottaga
gåfvor eller testamenterad egendom erfordras åter, om i gåfvan
eller den testamenterade egendomen ingår fast egendom till ett värde,
öfverstigande 3,000 francs, tillstånd af regeringen genom ett decret en
Conseil d’hitåt, men eljest tillstånd af vederbörande prefekt. Huruvida
en gåfva eller ett testamente till staten eller en statsinstitution, som
ej äger rättssubjekti vitet, skall mottagas eller icke, afgöres af republikens
president.

Alla dessa på nämnda sätt uppkomna, icke själfständiga stiftelser
betraktas såsom statens, departementets, kommunens eller établissementets
egendom samt förvaltas på samma sätt som all annan sådan
egendom.

En stiftelse kan, såsom förut nämnts, erhålla en sjelfständig tillvaro
som rättssubjekt endast därigenom, att densamma genom ett decret
en Conseil di Litat erkännes som ett établissement d’utilité publique. Innan
ett sådant erkännande erhålles, underkastas stiftelsens stadgar, Indika
vid ansökan om erkännandet skola till regeringen ingifvas, en noggrann
granskning af Conseil d’Etat, som äger förordna om de ändringar i
stadgarne, som kunna finnas behöfliga. Ett établissement diutilité publique
är, såvida detsamma har välgörenhet till ändamål, underkastadt inspektion
af de under inrikesministern lydande generalinspektörerna.

För permutation af stiftelser finnas ej några lagbestämmelser, ej
heller för upplösning af stiftelser. Påpekas bör dock, att det en stiftelse
meddelade erkännandet såsom ett établissement diutilité publique kan
återkallas, när regeringen så finner för godt.

Slutligen förtjänar att anmärkas, att genom ett dekret af den 1
februari 1896 föreskrifvits, bland annat, att hvarje notarie, hos hvilken
deponerats ett testamente, innehållande bestämmelser till förmån för
staten, departement, kommuner och établissements vare sig public eller
reconnus d’utilité publique, skall genast efter testamentets öppnande om
dessa bestämmelser underrätta vederbörande testamentstagare.

Uti Italien kan icke någon stiftelse upprättas utan efter regeringens
sanktion, som meddelas endast, om stiftelsen l:o) har ett välgörande
ändamål (d. v. s. upprättats till förmån för de fattigare klasserna),
2) förvaltas af en styrelse samt 3) har ett för stiftelsens tillvaro tillräckligt
kapital.

167

Redan genom en lag af år 1862 sökte statsmakten bringa ordning
och . reda uti förvaltningen af och kontrollen öfver alla i landet förefintliga
välgörenhetsanstalter. Denna lag ersattes af en den 17 juli
1890 utfärdad lag om offentliga välgörenhetsstiftelser (.Legge sulle istituzioni
publiche di beneficensa). De stiftelser, å hvilka denna lag äger
tillämpning, äro sådana, som helt och hållet eller delvis afse l:o) understöd
åt behöfvande, vare sig friska eller sjuka, eller 2:o) de fattiges
uppfostran och undervisning samt i allmänhet den moraliska och ekonomiska
förbättringen af deras tillstånd. Under lagen inbegripas icke
för vissa släkter afsedda stiftelser.

Det första organet för statsmaktens ingripande är den i hvarje
kommun upprättade Congregazione di caritä, hvilken väljes af municipalradet
och bestar af en president och 4—12 medlemmar. Äfven kvinnor
äro valbara. Denna Congregazione, som förvaltar kommunens egna fattigvardsmedel,
äger att i sig koncentrera d. v. s. öfvertaga förvaltningen
al privata understödsstiftelser i många fall. Särskild! äger detta rum,
då stiftelsen har en mindre inkomst än 5,000 lire eller är upprättad
till förmån för befolkningen i en kommun af mindre än 10,000 invånare.

Ofveruppsikten öfver stiftelserna sönderfaller med hänsyn till densammas
olika karaktär i tutela (förmynderskap, beskydd) och vigilanza (öfvervakande).
Den förstnämnda, tidelag har till uppgift att trygga stiftelsernas
ekonomiska existens och utöfvas i hvarje provins af Glimta
provinciale amministrativa (provinsens förvaltningsutskott), som utgöres
af prefekten, två prefekturråd och fyra af provinsrepresentationen valda
medlemmar. Detta utskott har att utöfva en omständlig kontroll öfver
stiftelsernas budgeter, räkenskaper och ekonomiska verksamhet. Så
erfordras utskottets godkännande för förvärf och föryttring af fast egendom
och för mottagande eller refuserande af gåfvor eller testamenten.
Den del af ofveruppsikten, som benämnes vigilans, bär till sjffte att
betrygga uppfyllandet af det med stiftelsen afsedda ändamålet samt
utöfvas åt inrikesministern genom prefekten och eu i hvarje provins
af denne bland prefekturråden utsedd ämbetsman. Såsom centralmyndighet
fungerar eu under inrikesministern upprättad Direzione delle
Opere Pie.

.Om en stiftelses styrelse icke befinnes uppfylla sina plikter, äger
regeringen upplösa densamma samt öfverlämna stiftelsens förvaltning
till andra organer. Och om eu stiftelse icke mer kan uppfylla sitt ändamål
eller om dess ändamål icke vidare motsvarar ett offentligt intresse
eller om stiftelsen blifvit öfverflödig, enär för det med stiftelsen afsedda
ändamålet blifvit på annat sätt tillräckligt sörjdt, äger regeringen för -

168

Spån ien.

Belgien.

Neder länderna.

ändra stiftelsen, hvarvid dock största möjliga hänsyn skall tagas till
stiftarens vilja och särskilt därtill, att stiftelsen fortfarande kommer
dem till godo, till förmån för hvilka stiftelsen upprättats.

I Spanien kan stiftelse upprättas genom gåfva eller testamente,
men blott med sanktion af regeringen, som vid sanktionens meddelande
fastställer reglemente eller stadgar för stiftelsen. Sanktionerad stiftelse
erkännes i Cödigo civil af den 24 juli 1889 som juridisk person samt
kan mottaga gåfvor och testamenterad egendom Titan inskränkning.
Alla stiftelser stå under öfveruppsikt af regeringen, hvars makt sträcker
sig därhän, att den kan suspendera samt afsätta förvaltare och utse
ny sådan.

Genom ett kungligt dekret af år 1875 har regeringens öfveruppsikt
öfver samtliga välgörenhetsanstalter (sålunda äfven öfver sådana,
som äro upprättade genom stiftelser) öfverflyttats på eu under inrikesministern
lydande generaldirektion för välgörenhets väsendet.

Den i Belgien gällande lagstiftningen om stiftelser hvilar i hufvudsak
på samma grunder som den franska, hvilkot ju har sin naturliga
förklaringsgrund däri, att fransk lagstiftning i stor utsträckning (såsom
Code civil in. ti.) är gällande i Belgien. En närmare redogörelse för
den belgiska lagstiftningen torde därför här kunna förbigås. Det skall
dock anmärkas, att Code civils bestämmelse, att gåfva eller testamente
till förmån för hospices, eu kommuns fattige eller ett établissement d’utilité
publique måste för att få gällande kraft godkännas af regeringen, fortfarande
äger sin giltighet med den förändring, att enligt kommunallagen
af år 1836 gåfva eller testamente till kommun eller kommunala
anstalter (établissements communaux) skall, om gåfvan eller den testamenterade
egendomen ej öfverstiger 5,000 francs, godkännas af provinsrepresentationens
(provinsrådets) ständiga utskott (députation permanente.)

Den nederländska lagstiftningen saknar väl bestämmelser, som
reglera stiftelsers rättsförhållanden, men de i Nederländerna befintliga
talrika, särskild! för fromma ändamål upprättade stiftelserna hafva
sedan århundraden tillbaka ansetts äga full rättskapacitet. Sedan 1855
års föreningslag infört bestämmelsen, att en förening ej erhåller rättskapacitet,
förr än dess stadgar godkänts af konungen eller genom lag,
har väl ifrågasatts, huruvida icke juridiska personer i allmänhet och
sålunda jämväl stiftelser skulle för sin uppkomst erfordra sanktion
från statens sida. Denna mening har dock icke godkänts af nederländsk
rättspraxis. För uppkomsten af en stiftelse med rättskapacitet är endast
erforderligt, att en person (äfven juridisk) donerar ett visst kapital till
ett visst ändamål samt ställer kapitalet under särskild förvaltning.

169

Stiftelserna i Nederländerna stå icke under någon särskild kontroll
från statens sida.

Enligt en i England sedan mycket lång tid tillbaka gällande grundsats
erfordras för uppkomsten af en stiftelse godkännande af konungen.
Ett sådant godkännande fCharter of incorporation) lärer emellertid erhållas
mycket lätt. För detsammas erhållande erfordras icke, att stiftelsen
redan upprättats, men däremot torde det vara nödvändigt, att
det finnes en eller flera personer (trustees), som åtagit sig att efter
stiftarens föreskrifter förvalta stiftelsen.

Upprättandet af stiftelse eller bortskänkandet af egendom till
stiftelse är i allmänhet icke underkastadt några inskränkande bestämmelser.
Dock märkes med afseende härå stadgandet i Mortmain and
Charitable Uses Ad af år 1888, att öfverlåtelse af fast egendom för
välgörande ändamål måste, såvida densamma icke gjorts mot fullt
vederlag, vara gjord minst tolf månader före öfverlåtarens död, hvarförutom
enligt en Mortmain and Charitable Uses Ad af år 1891 fast
egendom,. som genom testamente donerats för välgörande ändamål,
måste säijas inom ett år från testators död. Undantag från sistnämnda
bestämmelse kan dock gifvas med afseende å egendom, som verkligen
användes för det välgörande ändamålet, och därjämte kvarstår oförändradt
stadgandet i förstnämnda act, att genom testamente får af fast
egendom bortgifvas till allmän park högst 20 aeres, till allmänt museum
högst 2 aeres och till skolhus för folkskola (elementary SchoolJ
högst 1 aere.

Redan på 1500-talet under Henrik VIII ansågs konungen äga rätt
till öfveruppsikt öfver alla stiftelser, och denna rätt utöfvades af konungen
genom lordkansleren. Snart visade sig emellertid denna öfveruppsikt otillräcklig,
hvarför tid efter annan tillsattes särskilda kommissioner med
ganska långt gående befogenhet med afseende å kontrollen öfver stiftelserna.
Genom den s. k. Charitable Trust Ad af år 1853 tillsattes
emellertid en centralmyndighet för öfveruppsikt öfver alla i England
förefintliga stiftelser. Denna myndighet, som består af fyra Charity
Commissioners jämte två inspektörer, har att tid efter annan anställa
undersökningar om förvaltningen af stiftelserna, för hvilket ändamål
Charity Commissioners äga att af stiftelsernas förvaltare infordra räkenskaperna
och andra handlingar samt höra vittnen på ed. Därjämte äga
dessa Commissioners bland annat att meddela råd och upplysningar och
utfärda föreskrifter angående stiftelsernas förvaltning, att anmäla försummelser
till beifran af allmän åklagare och att afsätta tjänstemän,
anställda vid stiftelsen, därest de äro försumlige i tjänsten. Slutligen

England.

170

Amerika.

Danmark.

kunna Charity Commissioners på ansökan af trustees eller annan person,
som deltager i stiftelses förvaltning, samt enligt en act af 1860 utan
sådan ansökan i fråga om stiftelser, som kafva mindre årsinkomst än
50 pund, provisoriskt fastställa nya bestämmelser (schemes) för stiftelses
användning och förvaltning, hvilka bestämmelser sedermera skola underställas
Parlamentets pröfning och stadfästelse. Enligt en act af år 1855
äger lordkansleren utse official Trustees af CharitaUe Funds, till hvilka
på befallning af Charity Commissioners en stiftelses kapital skall öfverlämnas
för förvaltning. År 1887 berättigades Charity Commissioners
att under vissa villkor utse assistant Commissioners.

Lagstiftningen i Nord- Amerikas Förenta Stater rörande stiftelser
bvilar i hufvudsak på samma grunder som den Engelska, I staten Nerv
York måste enligt bestämmelse i dess konstitution finnas en State Board
of Charities, som skall hafva öfveruppsikten öfver alla stiftelser inom
staten. Enligt eu lag af år 1896 består denna State Board af 12 medlemmar,
utsedda af guvernören, samt har i fråga om kontrollen öfver
stiftelser ungefär enahanda befogenheter som Charity Commissioners i
England.

Ehuru i Danmark icke finnes någon särskild lagstiftning rörande
stiftelser, så har dock dels genom praxis och dels genom en del administrativa
förordningar stiftelseväsendet därstädes blifvit på ett ganska
tillfredsställande sätt ordnadt.

En stiftelse anses kunna upprättas utan sanktion från statens sida
samt erkännes utan vidare såsom själfständigt rättssubjekt. Emellertid
förekommer synnerligen ofta, att den handling, hvarigenom en stiftelse
upprättats, stiftelsebrefvet. (Fundatsen), på ansökan erhåller kunglig konfirmation
och detta har då till följd, att stiftelsen kommer att stå under
statens tillsyn och kontroll. Sådan konfirmation eller sanktion meddelas
af konungen eller i hans namn af den minister, som närmast
har att tillvarataga de intressen, hvilken stiftelsen afser att främja,
samt föregås af en pröfning, huruvida stiftelsens ändamål är af beskaffenhet,
att staten lämpligen bör taga någon befattning med stiftelsen,
samt huruvida Fundatsen, som ej anses kunna i någon väsentlig mån
ändras, innehåller för stiftelsens ändamålsenliga skötsel betryggande
bestämmelser.

En stiftelse erkännes, såsom nämndt, som själfständigt rättssubjekt
samt kan förty ikläda sig förpliktelser samt kära och svara inför domstol,
men för utöfningen af denna rätt erfordras, att stiftelsen har en
styrelse. Om sådan icke blifvit utsedd i Fundatsen eller om de till
styrelse utsedda personerna icke vilja åtaga sig uppdraget, åligger det,

171

i fall stiftelsen är sanktionerad, staten att ombesörja, att stiftelsen erhåller
en styrelse. År stiftelsen däremot icke sanktionerad, är staten
väl ej pliktig vidtaga sådan åtgärd, men anses dock hafva rätt därtill.
De af regeringen förordnade styrelser utgöras i regel af en offentlig
(stats-) eller kommunal myndighet.

Den tillsyn och kontroll, som från statens sida utöfvas öfver de
sanktionerade stiftelserna, består i allmänhet dels i en revision af stiftelsernas
räkenskaper, som för sådant ändamål årligen insändas i regel
till vederbörande ministerium, och dels i ett offentliggörande genom
trycket af berättelser rörande stiftelsernas verksamhet. Inspektion af
stiftelserna genom särskilda inspektörer förekommer mera sällan.

Regeringen anses i allmänhet kunna förändra en stiftelses ändamål,
om dettas fullföljande är skadligt eller onyttigt. För förändring
af en stiftelses administrativa bestämmelser är tillräckligt, att en sådan
förändring anses ändamålsenlig.

Om en stiftelses ändamål blir omöjligt att fullfölja och stiftelsens
verksamhet sålunda måste upphöra, synes regeln vara den, att staten
(regeringen) öfvertager stiftelses tillgångar och använder dem på ett
stiftelsens ändamål närmast motsvarande sätt.

Ej heller i Norge synes för uppkomsten af en stiftelse med rättskapacitet
erfordras sanktion från statens sida. Då emellertid äfven i
detta land en stiftelses statuter eller fundatser ofta genom kunglig
resolution vinna stadfästelse, så innebär detta liksom i Danmark, att
stiftelsen såsom en offentlig stiftelse kommer under statens tillsyn och
kontroll. För erhållande af sådan stadfästelse erfordras i regel, 1) att
stiftelsen helt och hållet eller delvis har ett välgörande eller allmännyttigt
ändamål. 2) att stiftarens släktingar icke förbehållits uteslutande
företrädesrätt till stiftelsen i vidsträcktare mån än till 4 eller 5 led
från stiftarens föräldrar och 3) att stiftelsekapitalet icke är alltför obetydligt
(minst 400 kronor).

De sanktionerade (offentliga) stiftelserna stå i allmänhet under
kontroll af vederbörande stiftsdirektion (biskop och stiftsamtman) samt
kyrko- ocli undervisningsdepartementet, hvilka särskildt tillse, att stiftelsernas
kapital placeras på ett betryggande sätt samt att de för stiftelserna
gällande bestämmelser efterlefvas.

Redan i ett Cancelliplakat af den 10 april 1795 föreskrefs, att
stiftelses räkenskaper skulle årligen för granskning insändas till stiftsdirektionen,
som i öfrigt skulle noga tillse, att stiftelsens tillgångar väl
förvaltades och ej förminskades. Räkenskaperna insändas numera för

Norge.

172

revision direkt till departementet och. skola enligt ett cirkulär af 1879
förses med ett på visst sätt utfärdadt intyg därom, att de i räkenskaperna
omnämnda tillgångarne i verkligheten finnas till. Samma cirkulär
föreskrifver jämväl, att kassainventering af sådana stiftelser, som
hafva aflönade kassaförvaltare eller hvilkas medel äro af större betjT-denhet,
skall utan föregående tillkännagifvande äga rum genom stiftelsernas
närmaste öfverordnade eller af personer, utsedda af stiftsdirektionerna.
Enligt cirkulär af år 1889 skall sådan kassainventering ske
minst en gång om året. Genom en lag af år 1888 har stadgats, att
alla till stiftelsen hörande jordagods skola försäljas. Vederbörande departement
äger dock medgifva undantag härifrån bekräftande skogsegendomar
samt jord, som användes för stiftelsens ändamål. Har den, som
genom gåfva eller testamente gifvit jordegendom till stiftelse, meddelat
förbud för densammas föryttring, gäller detta förbud endast viss tid.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrifvelse till Konungen ................................................................................... 3.

Lagförslag.

Förslag till lag om registrerade föreningar för annan än ekonomisk

verksamhet .................................................................................................... 7.

Förslag till lag om offentligen erkända stiftelser........................................ 20.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 9 §, 22 kap. 14 § och

23 kap. 4 § strafflagen ................................................................................ 30.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken.... 81.
Förslag till lag om ändrad lydelse af 10 § i kungl. förordningen om

tioårig preskription och om årsstämning den 4 mars 1862 ................ 32.

Förslag till cirkulär till domkapitlen om skyldighet att till kammarrätten
insända redovisning för stiftelser................................................................ 32.

Motiv.

Redogörelse för de ärenden, som öfverlämnats till kommittén ................ 35.

Förslaget till lag om registrerade föreningar för annan än ekonomisk

verksamhet .................................................................................................... 39.

Förslaget till lag om offentligen erkända stiftelser ................................... 69.

Öfriga lagförslag............................................................................................... 127.

Statistik rörande förvaltningen af fromma stiftelser år 1895........................... 129.

Reservationer ............................................................................................................ 135.

Redogörelse* för det viktigaste af den utländska lagstiftningen om föreningar
för icke ekonomisk verksamhet samt om stiftelser.

I. Föreningar ................................................................................................ 141.

II. Stiftelser ................................................................................................... 158.