Ökade möjligheter till tillgångsinriktad brottsbekämpning, del 2
Statens offentliga utredningar 2026:10
Ökade möjligheter till tillgångsinriktad brottsbekämpning
Del 2
Betänkande av 2025 års förverkandeutredning
Stockholm 2026
SOU 2026:10
SOU och Ds finns på regeringen.se under Rättsliga dokument.
Svara på remiss – hur och varför
Statsrådsberedningen, SB PM 2021:1.
Information för dem som ska svara på remiss finns tillgänglig på regeringen.se/remisser.
Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet
Omslag: Åtta45
Tryck och remisshantering: Åtta45, Stockholm 2026
ISBN 978-91-525-1473-3 (tryck)
ISBN 978-91-525-1474-0 (pdf)
ISSN 0375-250X
Innehåll
DEL 1 |
| |
Sammanfattning ................................................................ | 29 | |
Summary .......................................................................... | 47 | |
1 | Författningsförslag..................................................... | 65 |
1.1 | Förslag till lag om omedelbara åtgärder om frysning ........... | 65 |
1.2 | Förslag till lag om säkrad och förverkad egendom ............... | 68 |
1.3Förslag till lag om tillägg till den upphävda
| lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet ............................ | 76 |
1.4 | Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ...................... | 78 |
1.5 | Förslag till lag om ändring i brottsbalken ............................. | 91 |
1.6 | Förslag till lag om ändring i föräldrabalken .......................... | 94 |
1.7 | Förslag till lag om ändring i jordabalken ............................... | 96 |
1.8Förslag till lag om ändring i lagen (1955:227)
om inskrivning av rätt till luftfartyg .................................... | 102 |
1.9Förslag till lag om ändring i lagen (1955:229)
i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention
rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg ... 106
1.10 | Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) |
|
| om utlämning för brott......................................................... | 107 |
1.11 | Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) |
|
| om förverkande av alkohol m.m. ......................................... | 108 |
Innehåll | SOU 2026:10 |
1.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om |
|
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk .................. | 110 |
1.13Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island
| och Norge angående verkställighet av straff m.m. ............. | 112 |
1.14 | Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med |
|
| särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare................. | 114 |
1.15 | Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen |
|
| (1970:485) ............................................................................. | 115 |
1.16 | Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen |
|
| (1970:988) ............................................................................. | 117 |
1.17 | Förslag till lag om ändring i handelsregisterlagen |
|
| (1974:157) ............................................................................. | 118 |
1.18 | Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1065) |
|
| om visst stöldgods m.m. ...................................................... | 119 |
1.19 | Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1969) |
|
| om förbud mot vissa dopningsmedel .................................. | 120 |
1.20 | Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) ............. | 121 |
1.21 | Förslag till lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220) ..... | 125 |
1.22 | Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1685) |
|
| om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter ............ | 127 |
1.23 | Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1478) |
|
| om förverkande av barnpornografi...................................... | 128 |
1.24 | Förslag till lag om ändring i växtförädlarrättslagen |
|
| (1997:306) ............................................................................. | 129 |
1.25 | Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om flyttning |
|
| och kontroll av vissa punktskattepliktiga varor.................. | 130 |
1.26 | Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) |
|
| om värdepapperscentraler och kontoföring |
|
| av finansiella instrument ...................................................... | 131 |
1.27 | Förslag till lag om ändring i revisionslagen (1999:1079) ... | 135 |
SOU 2026:10Innehåll
1.28 | Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) |
|
| om internationell rättslig hjälp i brottmål ........................... | 136 |
1.29 | Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) |
|
| om straff för smuggling ........................................................ | 138 |
1.30 | Förslag till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen |
|
| (2003:364).............................................................................. | 139 |
1.31 | Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156) |
|
| om överlämnande från Sverige enligt en europeisk |
|
| utredningsorder..................................................................... | 140 |
1.32 | Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) |
|
| om värdepappersfonder ........................................................ | 142 |
1.33 | Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) |
|
| om bank- och finansieringsrörelse....................................... | 144 |
1.34Förslag till lag om ändring i lagen (2005:500)
om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut
| i vissa fall................................................................................ | 146 |
1.35 | Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551) .... | 149 |
1.36 | Förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) |
|
| om särskild tillsyn över finansiella konglomerat................. | 152 |
1.37 | Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) |
|
| om värdepappersmarknaden................................................. | 154 |
1.38 | Förslag till lag om ändring i lagen (2008:990) |
|
| om företagshypotek.............................................................. | 156 |
1.39 | Förslag till lag om ändring i lagen (2008:1075) |
|
| om inteckningsbrevsregister ................................................ | 157 |
1.40 | Förslag till lag om ändring i lagen (2009:366) |
|
| om handel med läkemedel .................................................... | 158 |
1.41 | Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) |
|
| om betaltjänster..................................................................... | 159 |
1.42 | Förslag till lag om ändring i lagen (2010:1011) |
|
| om brandfarliga och explosiva varor .................................... | 162 |
Innehåll | SOU 2026:10 |
1.43 | Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877) .. 163 | |
1.44 | Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen |
|
| (2010:2043) ........................................................................... | 164 |
1.45 | Förslag till lag om ändring i lagen (2011:755) |
|
| om elektroniska pengar ........................................................ | 166 |
1.46 | Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1165) |
|
| om överlämnande från Sverige enligt en nordisk |
|
| arresteringsorder................................................................... | 169 |
1.47 | Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1200) |
|
| om elcertifikat....................................................................... | 171 |
1.48 | Förslag till lag om ändring i lagen (2013:561) |
|
| om förvaltare av alternativa investeringsfonder.................. | 173 |
1.49 | Förslag till lag om ändring i lagen (2014:968) om |
|
| särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag .. | 175 |
1.50 | Förslag till lag om ändring i lagen (2016:1024) |
|
| om verksamhet med bostadskrediter .................................. | 177 |
1.51 | Förslag till lag om ändring i lagen (2017:1000) |
|
| om en europeisk utredningsorder ....................................... | 180 |
1.52 | Förslag till lag om ändring i lagen (2018:672) |
|
| om ekonomiska föreningar .................................................. | 182 |
1.53 | Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1653) |
|
| om företagsnamn .................................................................. | 184 |
1.54 | Förslag till lag om ändring i kustbevakningslagen |
|
| (2019:32) ............................................................................... | 185 |
1.55 | Förslag till lag om ändring i lagen (2019:724) |
|
| om tjänstepensionsföretag ................................................... | 186 |
1.56 | Förslag till lag om ändring i lagen (2020:968) med |
|
| kompletterande bestämmelser till EU:s förordning |
|
| om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning |
|
| och beslut om förverkande .................................................. | 188 |
SOU 2026:10 | Innehåll |
1.57Förslag till lag om ändring i lagen (2021:899) med kompletterande bestämmelser till EU:s
förordning om gräsrotsfinansiering..................................... | 192 |
1.58Förslag till lag om ändring i lagen (2022:1746) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om
en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt) ... 194
1.59 | Förslag till lag om ändring i lagen (2024:114) |
|
| om clearing och avveckling av betalningar .......................... | 196 |
1.60 | Förslag till lag om ändring i tullbefogenhetslagen |
|
| (2024:710).............................................................................. | 198 |
1.61Förslag till lag om ändring i lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande och åläggande
| av företagsbot ........................................................................ | 200 |
1.62 | Förslag till lag om ändring i patentlagen (2024:945) .......... | 206 |
1.63 | Förslag till lag om ändring i lagen (2024:1159) |
|
| med kompletterande bestämmelser till EU:s |
|
| förordning om marknader för kryptotillgångar .................. | 208 |
1.64 | Förslag till förordning om säkrad och förverkad egendom .. | 210 |
1.65 | Förslag till förordning om ändring |
|
| i utsökningsförordningen (1981:981).................................. | 212 |
1.66 | Förslag till förordning om ändring i förordningen |
|
| (1996:1190) om överlåtelse av statens fasta egendom m.m.... 213 | |
1.67 | Förslag till förordning om ändring i förordningen |
|
| (2017:504) om internationellt polisiärt samarbete ................. | 214 |
1.68Förslag till förordning om ändring i förordningen (2024:902) om förfarandet vid förverkande av egendom
och åläggande av företagsbot................................................ | 224 |
1.69 Förslag till förordning om ändring i förordningen |
|
(2025:744) om brottsofferfond............................................ | 225 |
Innehåll | SOU 2026:10 |
2 | Utredningens uppdrag och arbete .............................. | 227 |
2.1 | Utredningens uppdrag ......................................................... | 227 |
2.2 | Utredningens arbete............................................................. | 228 |
2.3 | Om förverkandedirektivet ................................................... | 229 |
2.4 | Kort om FATF ..................................................................... | 230 |
2.5 | Avgränsningar....................................................................... | 233 |
2.6 | Betänkandets disposition ..................................................... | 234 |
3 | Processuella beslagsregler och utvidgade |
| |
| möjligheter till beslag............................................... | 237 | |
3.1 | Gällande rätt om att säkra egendom.................................... | 238 | |
| 3.1.1 | Dispositionsförbud ............................................... | 239 |
| 3.1.2 | Förvar..................................................................... | 243 |
| 3.1.3 | Kvarstad ................................................................. | 248 |
| 3.1.4 | Beslag och penningbeslag ..................................... | 259 |
| 3.1.5 | Specialstraffrätt ..................................................... | 268 |
| 3.1.6 | Sammanfattning gällande rätt............................... | 272 |
3.2 | En utvidgad beslagsregel ...................................................... | 272 | |
| 3.2.1 | Jämförelser med våra grannländer........................ | 273 |
| 3.2.2 | Skyddet för egendom............................................ | 279 |
| 3.2.3 | Andra grundlagsfrågor.......................................... | 285 |
| 3.2.4 | Det bör införas en utvidgad beslagsbestämmelse.. | 290 |
3.3 | Bör förverkandebeslag kunna bestå till laga kraft? ............. | 296 | |
| 3.3.1 | Gällande rätt och jämförbar rätt .......................... | 297 |
| 3.3.2 | Rättslig diskussion ................................................ | 297 |
| 3.3.3 | En jämförelse med kvarstad.................................. | 309 |
| 3.3.4 | En jämförelse med utmätning .............................. | 310 |
| 3.3.5 | Europakonventionens krav................................... | 312 |
3.3.6Förverkandebeslag får bestå till laga kraft
| i våra grannländer .................................................. | 316 |
3.3.7 | Allramålet .............................................................. | 318 |
3.3.8 | Samtliga beslag bör kunna bestå till laga kraft..... | 319 |
SOU 2026:10 | Innehåll |
3.4Beslagsförhandlingar och frister för rättens
beslagsprövning..................................................................... | 328 | |
3.4.1 | Uppdraget i direktiven .......................................... | 328 |
3.4.2 | Gällande rätt och jämförbar rätt ........................... | 328 |
3.4.3 | Rätten till en rättvis rättegång .............................. | 334 |
3.4.4 | Har antalet beslagsförhandlingar ökat?................ | 337 |
3.4.5 | Förhandlingar om beslag bör inte alltid krävas.... | 337 |
3.5 Rättens bevakning av åtalsfrister.......................................... | 340 | |
3.5.1 | Uppdraget i direktiven .......................................... | 340 |
3.5.2 | Gällande rätt och jämförbar rätt ........................... | 340 |
3.5.3 | Rätten bör inte äga frågan om beslag ................... | 341 |
3.6 Övriga frågor......................................................................... | 343 | |
3.6.1 | Rättens beslagsbeslut och hävning av beslag ....... | 343 |
3.6.2Det bör inte krävas att rätten uttalar
sig om avkastning .................................................. | 347 |
| 3.6.3 | Egendom ska kunna anvisas vid vissa typer |
|
|
| av beslag ................................................................. | 361 |
4 | Spåra och identifiera tillgångar ................................. | 363 | |
4.1Förverkandedirektivets artiklar om att spåra
och identifiera egendom ....................................................... | 364 | |
4.1.1 | Artikel 4 om utredningar för att spåra tillgångar .. | 366 |
4.1.2 | Artikel 5 om kontor för återvinning av tillgångar... | 367 |
4.1.3 | Artikel 6 om åtkomst till information ................. | 369 |
4.1.4Artikel 7 om villkor för ARO-kontorens
åtkomst till information ........................................ | 372 |
4.1.5Artikel 8 om övervakning av åtkomst
| och sökningar som görs av ARO-kontorens |
|
| medarbetare............................................................ | 372 |
4.1.6 | Artikel 9 om informationsutbyte ......................... | 373 |
4.1.7Artikel 10 om tidsfrister för att lämna
| information ............................................................ | 378 |
4.1.8 | Artikel 26 om resurser till ARO-kontoren.......... | 379 |
Innehåll | SOU 2026:10 |
4.2 FATF:s rekommendationer ................................................. | 379 |
4.2.1Rekommendation 4 om förverkande
och provisoriska åtgärder...................................... | 380 |
4.2.2Rekommendation 30 om ansvar för
brottsbekämpande och utredande myndigheter... 382
4.2.3Rekommendation 31 om befogenheter för
brottsbekämpande och utredande myndigheter... 383
4.2.4Rekommendation 38 om ömsesidig rättslig
hjälp vid frysning och förverkande ...................... | 384 |
4.2.5Rekommendation 40 om internationellt
samarbete ............................................................... | 385 |
4.2.6FATF:s vägledande policydokument
| för tolkning av rekommendationerna .................. | 386 |
4.3 Inrättande av ARO-kontor i EU......................................... | 391 | |
4.3.1 | Regleringen om ARO-kontoren .......................... | 391 |
4.3.2 | Några utländska exempel...................................... | 399 |
4.4Gällande rätt om tillgångsutredningar i svenska
förundersökningar ................................................................ | 404 |
4.4.1Spåra och identifiera tillgångar under
| förundersökningen ................................................ | 405 |
4.4.2 | Fortsatt finansiell utredning................................. | 406 |
4.5 Myndigheternas möjlighet att få tillgång till information.... | 407 | |
4.5.1Allmänt om informationsutbyte
mellan myndigheter .............................................. | 408 |
4.5.2Lag om informationsskyldighet
| till brottsbekämpande myndigheter ..................... | 415 |
4.5.3 | Information från banker och finansiella företag... | 419 |
4.6Uppfyller svensk rätt förverkandedirektivets krav och FATF:s rekommendationer som syftar till att egendom
ska kunna spåras och identifieras?....................................... | 422 |
4.6.1Ett nationellt center för tillgångsinriktad
| brottsbekämpning ................................................. | 423 |
4.6.2 | Utredningar för att spåra tillgångar (artikel 4) ... | 437 |
4.6.3 | Kontor för återvinning av tillgångar (artikel 5) .. | 447 |
4.6.4 | Åtkomst till information (artikel 6) .................... | 450 |
4.6.5Villkor för ARO-kontorens åtkomst
till information (artikel 7) .................................... | 517 |
SOU 2026:10 | Innehåll |
4.6.6Övervakning av åtkomst och sökningar
|
| (artikel 8) ............................................................... | 519 |
| 4.6.7 | Informationsutbyte (artikel 9) ............................. | 520 |
| 4.6.8 | Tidsfrister för lämnande av information |
|
|
| (artikel 10) ............................................................. | 525 |
5 | Säkra och förverka tillgångar..................................... | 527 | |
5.1Förverkandedirektivets artiklar om att säkra
och förverka egendom .......................................................... | 527 | |
5.1.1 | Artikel 11 om frysning .......................................... | 528 |
5.1.2 | Artikel 12 om förverkande.................................... | 530 |
5.1.3 | Artikel 13 om förverkande hos tredje man .......... | 531 |
5.1.4 | Artikel 14 om utvidgat förverkande ..................... | 533 |
5.1.5 | Artikel 15 om förverkande utan fällande dom..... | 536 |
5.1.6Artikel 16 om förverkande av oförklarade
tillgångar med koppling till brottsliga gärningar... 537
5.1.7Artikel 17 om effektivt förverkande
| och verkställighet................................................... | 539 |
5.1.8 | Artikel 18 om ersättning till brottsoffer .............. | 540 |
5.1.9Artikel 19 om vidare användning
| av förverkad egendom ........................................... | 542 |
5.1.10 | Kapitel V om skyddsåtgärder................................ | 543 |
5.2 FATF:s rekommendationer ................................................. | 546 | |
5.2.1 | Egendom som kan säkras och förverkas .............. | 547 |
5.2.2 | Rekommendation 3 om penningtvättsbrott ........ | 548 |
5.2.3Rekommendation 4 om förverkande
och provisoriska åtgärder ...................................... | 549 |
5.2.4Rekommendationerna 38 och 40
| om internationellt samarbete ................................ | 574 |
5.3 Gällande rätt .......................................................................... | 578 | |
5.3.1 | Reglering med koppling till |
|
| gränsöverskridande fall.......................................... | 578 |
5.3.2 | Förverkande ........................................................... | 594 |
5.3.3 | Skyddsåtgärder vid förverkandeförfarandet ........ | 602 |
5.3.4Enskilda anspråk och ersättning till
brottsoffer ur förverkad egendom........................ | 609 |
Innehåll | SOU 2026:10 |
5.3.5 | Annan användning av förverkad egendom .......... | 614 |
5.3.6 | Brottsofferfonden ................................................. | 618 |
5.4Uppfyller svensk rätt förverkandedirektivets krav och FATF:s rekommendationer om att säkra
och förverka egendom? ........................................................ | 620 | |
5.4.1 | Om skyddsåtgärderna i artiklarna 23 och 24....... | 620 |
5.4.2 | Frysning (artikel 11) ............................................. | 621 |
5.4.3 | Förverkande (artikel 12)....................................... | 646 |
5.4.4 | Förverkande hos tredje man (artikel 13) ............. | 647 |
5.4.5 | Utvidgat förverkande (artikel 14) ........................ | 650 |
5.4.6 | Förverkande utan en fällande dom (artikel 15)... | 657 |
5.4.7 | Förverkande av oförklarade tillgångar (artikel 16).. | 660 |
5.4.8Effektivt förverkande och verkställighet
|
| (artikel 17) ............................................................. | 667 |
| 5.4.9 | Ersättning till brottsoffer (artikel 18) ................. | 670 |
| 5.4.10 | Användning av förverkad egendom (artikel 19)... | 675 |
DEL 2 |
|
| |
Förvalta tillgångar .................................................... | |||
Förverkandedirektivets krav om förvaltning ...................... | |||
6.1.1Artikel 20 om förvaltning av tillgångar
| och planering ......................................................... | |
6.1.3Artikel 22 om kontor för förvaltning
6.6Uppfyller svensk rätt förverkandedirektivets
krav om egendomsförvaltning? ............................................ |
| ||
|
6.6.2Regler för att hindra att förverkad egendom
| ||
| ||
|
6.6.4Förverkandesvaranden kan förpliktas att
7.1.2Myndigheternas insamling av den
efterfrågade statistiken .......................................... | |
7.2 FATF:s rekommendation 33 om statistik........................... |
7.3Regeringsuppdrag att utveckla och stärka arbetet
med återtagande av brottsvinster ......................................... | ||
7.3.2Mål- och resultatstyrning skiljer sig åt
| mellan myndigheterna ........................................... | |
Tänkbara resultatindikatorer ................................ | ||
7.3.5Ett nytt regeringsuppdrag om stärkt förmåga
att återta brottsvinster ........................................... | |
7.4 Myndigheternas instruktioner och regleringsbrev.............. |
Innehåll | SOU 2026:10 |
Rättsväsendets digitalisering................................................ | ||
Den officiella kriminalstatistiken ........................................ |
7.7Sverige uppfyller inte kraven i artikel 28 på att samla in
| och föra statistik ................................................................... | |
8.1En bestämmelse om utvidgat förverkande införs
och förändras ........................................................................ |
8.1.1En bestämmelse om utvidgat förverkande
| införs i svensk rätt ................................................. | |
Förverkanderambeslutet....................................... |
8.1.3Regeringens överväganden vid genomförandet
| av förverkanderambeslutet ................................... | |
| ||
|
8.1.5Ändringar med anledning av genomförandet
| ||
8.2 Rättslig diskussion................................................................ | ||
Doktrin .................................................................. | ||
8.2.2Rättsfall från Högsta domstolen
| om utvidgat förverkande........................................ | |
8.3.2Överväganden vid det svenska tillträdet
till förverkandekonventionen ............................... |
8.3.3Europarådets rapport om genomförandet
|
| ||
Om tillämpningen av det nya beviskravet........................... | |||
Överväganden om en omvänd bevisbörda .......................... | |||
|
| ||
|
| för utvidgat förverkande? ..................................... | |
|
| ||
|
| ||
SOU 2026:10Innehåll
Enskilda anspråk i strafförelägganden ................................. | |||
| Mer om problemet................................................. | ||
9.1.2En hänvisning till 36 kap. brottsbalken
| ||
9.2 Förverkande av barnpornografi............................................ | ||
Mer om problemet................................................. | ||
9.2.2Ett uppenbarhetsrekvisit införs i lagen
9.3Tullverkets möjligheter att omedelbart
sälja och förstöra egendom ................................................... | ||
Mer om problemen................................................ | ||
9.3.2Ökade möjligheter för Tullverket att sälja
9.6.2Ett skydd för pengar som Polisen betalar
9.7.2En möjlighet att förlänga tiden innan
9.8.2Ingen utvidgad möjlighet till solidariskt
InnehållSOU 2026:10
9.16.5Frågan om en allmän översyn av förfarandelagen ..1043
9.17 Förverkande av egendom med säkerhet............................. | |
9.17.1 Mer om problemet ............................................... |
9.17.2Bestämmelser om ersättning till
rättighetshavare .................................................... |
SOU 2026:10Innehåll
10.5.2Att använda förverkad egendom
| för att täcka ersättningskrav................................ | |
10.6 Utredningens överväganden............................................... | ||
| ||
| när det finns ett fastställelsebeslut ...................... | |
InnehållSOU 2026:10
12.6Redogörelse för vilka åtgärder som har vidtagits för att förslagen inte ska medföra mer långtgående
13.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1955:229)
i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention
rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg ... 1231
13.13Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island
InnehållSOU 2026:10
13.25Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av
13.29Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk
SOU 2026:10Innehåll
13.47Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och
InnehållSOU 2026:10
om frysning och beslut om förverkande ............................ | |
| |
| |
förordning om gräsrotsfinansiering ................................... |
13.56Förslaget till lag om ändring i lagen (2022:1746) med kompletterande bestämmelser till EU:s
SOU 2026:10 | Innehåll |
Särskilda yttranden ........................................................ | ||
Referenser .................................................................... | ||
Bilaga 1 | Kommittédirektiv 2024:122 ....................................... | |
Bilaga 2 | Kommittédirektiv 2025:78 ......................................... | |
Bilaga 3 |
| |
| EU 2024/1260 ............................................................. | |
Bilaga 4 | Vägledning om överrättsprocessen............................ | 1383 |
DEL 2
6 Förvalta tillgångar
En central del i utredningens uppdrag handlar om hur egendom som har säkrats ska omhändertas. I förverkandedirektivet betonas det att medlemsstaterna ska säkerställa en ”effektiv förvaltning” av säkrad och förverkad egendom. I en svensk rättslig kontext talar man oftare om ”vård” av egendom än förvaltning. Förvaltningsbegreppet är dock något bredare och täcker inte bara in den praktiska skötseln av egen- domen utan även alla former av beslutsfattande i fråga om egendomen, inklusive frågor om hur den ska säljas.
I det här kapitlet beskrivs de krav som förverkandedirektivet och FATF:s rekommendationer ställer på medlemsstaterna i fråga om förvaltning av säkrad egendom (avsnitt 6.1 och 6.2). Därefter beskrivs vad som anges i kommittédirektiven om egendomsförvalt- ning (avsnitt 6.3). Efter det följer en redogörelse för hur gällande rätt ser ut i Sverige när det gäller förvaltning av säkrad och förverkad egendom (avsnitt 6.4). Sedan följer ett avsnitt om egendom som är särskilt svår att förvalta (avsnitt 6.5). Slutligen analyseras om svensk rätt uppfyller förverkandedirektivets krav (avsnitt 6.6). I de fall den svenska rätten inte överensstämmer med kraven lämnas förslag för att åtgärda det.
6.1Förverkandedirektivets krav om förvaltning
I förverkandedirektivet handlar kapitel fyra särskilt om förvaltning av tillgångar. Kapitlet innehåller tre artiklar – en om effektiv förvalt- ning, en om förtida försäljning och en om inrättandet av ett särskilt kontor med ansvar för förvaltningsfrågor. Dessutom finns en artikel i kapitel 6 som handlar om register över egendom som förvaltas.
I det följande gås dessa artiklar igenom tillsammans med de skäl i ingressen som utvecklar hur artiklarna bör tolkas.
689
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
6.1.1Artikel 20 om förvaltning av tillgångar och planering
Artikel 20 innehåller fem olika punkter, som alla handlar om hur medlemsstaterna ska åstadkomma en effektiv förvaltning av tillgångar.
Effektiv förvaltning
I tredje punkten sägs att medlemsstaterna ska säkerställa en effektiv förvaltning av fryst och förverkad egendom fram till dess att den avyttras till följd av ett slutligt beslut om förverkande. Samma sak sägs i första punkten, men där i fråga om enheter, såsom företag, som ska bevaras för fortsatt drift. Även dessa ska förvaltas effektivt. Båda punkterna innehåller alltså obligatoriska uppgifter för med- lemsstaterna.
Med begreppet ”avyttring” avses inte enbart försäljning utan även annan hantering för att avhända sig egendomen, som att överföra den till någon annan person.1
I ingressen till förverkandedirektivet utvecklas hur en effektiv för- valtning kan se ut. Där anges att medlemsstaterna bör införa effektiva förvaltningsåtgärder för att säkerställa att egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om frysning eller förverkande bibehåller sitt ekonomiska värde. Sådana förvaltningsåtgärder inbegriper en effek- tiv förvaltning av enheter som ska bevaras för fortsatt drift – såsom företag – samtidigt som nödvändiga åtgärder vidtas för att säkerställa att den misstänkta eller tilltalade personen varken direkt eller indirekt drar någon nytta av den fortsatta verksamheten i enheten. När så är lämpligt kan förvaltningsåtgärder för sådana enheter handla om över- vakning av hur de kontrolleras.2
I ingressens mer övergripande skäl framhålls också på flera stäl- len att en effektiv egendomsförvaltning är nödvändig för att uppfylla förverkandedirektivets krav. Exempelvis sägs det att för att systemet för återvinning av tillgångar ska bli effektivt krävs en effektiv förvalt- ning av den frysta och förverkade egendomen för att bevara dess värde.3 Det sägs också att för att beröva brottslingar vinningen av deras brottsliga verksamhet bör det fastställas regler som förbättrar förvaltningen av fryst och förverkad egendom fram till dess att den
1På engelska används ”disposal further to a final confiscation order”, som i förfogande, och i den franska versionen ”aliénation” som betyder överlåtelse.
2Skäl 41.
3Skäl 5.
690
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
avyttras till följd av ett slutligt beslut om förverkande.4 Sådan egen- dom som kan bli föremål för frysning eller förverkande bör definieras brett, och bör omfatta juridiska dokument eller instrument som styrker äganderätt eller intresse i egendom.5
Hindra den dömde från att köpa tillbaka egendomen
I andra punkten uppmanas medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgär- der för att förhindra att förverkad egendom som avyttras förvärvas av personer som har dömts inom ramen för det straffrättsliga förfa- rande där egendomen har varit säkrad. Det är alltså inte en obligato- risk uppgift för medlemsstaterna.
Det handlar således om att den person som har dömts för ett brott inte ska kunna köpa tillbaka den egendom som har förverkats från honom eller henne. I skälen förtydligas att detta varken bör kunna ske direkt eller indirekt. Medlemsstaternas åtgärder bör alltså innefatta en kontroll av att den dömde inte heller genom familje- medlemmar eller företag köper tillbaka den förverkade egendomen. Den här typen av förhindrande åtgärder kan begränsas till att avse egendom över ett visst värde. Åtgärderna kan vara utformade som att vissa typer av enheter hindras från att delta vid försäljningen av egendomen, eller innefatta krav på dokumentation från köparen eller att en bedömning görs av köparens eventuella kopplingar till den dömda personen. Den här typen av förhindrande åtgärder kan även tillämpas när fryst egendom säljs.6
Särskilda förvaltningsbedömningar
I fjärde punkten regleras en skyldighet för medlemsstaterna att säker- ställa att det i vissa fall görs en särskild förvaltningsbedömning av fryst egendom. De myndigheter som ska ansvara för förvaltningen av egen- domen ska på ett tidigt stadium – redan när beslutet om frysning för- bereds eller senast utan oskäligt dröjsmål efter verkställandet av be- slutet – göra en sådan bedömning. Bedömningen ska gå ut på att den behöriga myndigheten prövar hur förvaltningskostnaderna för egen-
4Skäl 7.
5Skäl 12.
6Skäl 40.
691
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
domen kan minimeras och hur värdet av egendomen ska kunna bevaras fram till dess att den avyttras. Den här särskilda förvaltnings- bedömningen behöver myndigheterna inte göra i fråga om all egen- dom, utan endast när det är motiverat på grund av egendomens art.
I ingressen utvecklas vad som avses med den särskilda förvalt- ningsbedömningen på följande sätt.
Om det är motiverat på grund av egendomens art, inbegripet dess värde eller behovet av särskilda förvaltningsvillkor, bör en bedömning göras av hur förvaltningskostnaderna kan minimeras och värdet på egendomen bevaras. Syftet är att förse de behöriga myndigheterna med information om relevant hänsyn som ska tas före, under eller efter att frysningsbeslutet fattas och verkställs. Medlemsstaterna kan utfärda riktlinjer för hur en sådan bedömning bör göras med beak- tande av omständigheterna kring den egendom som ska frysas. Rikt- linjerna kan också handla om hur det ska säkerställas att bedöm- ningen inte äventyrar ett snabbt verkställande av frysningsbeslutet.7
Det sägs inget i direktivet om vilken egendom som är av en så- dan art att en särskild förhandsbedömning är obligatorisk.
Huvudmannen kan betala för förvaltningen
Slutligen anges i femte punkten att medlemsstaterna får kräva att kostnaderna för förvaltningen av fryst egendom, åtminstone delvis, ska belasta den verkliga huvudmannen. Det rör sig alltså om en möj- lighet för medlemsstaterna att ha en sådan reglering om de vill.
I ingressen sägs det att medlemsstaterna bör kunna kräva att huvudmannen för den frysta egendomen debiteras kostnaderna för förvaltningen, exempelvis som ett alternativ till att beordra förtida försäljning, samt vid en lagakraftvunnen fällande dom.8
6.1.2Artikel 21 om förtida försäljning
Artikel 21 handlar om att egendom ska kunna avyttras före ett laga- kraftvunnet avgörande i vissa fall.
7Skäl 42.
8Skäl 43.
692
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Obligatorisk förtida försäljning
I första punkten anges att medlemsstaterna ska säkerställa att egen- dom som är föremål för ett beslut om frysning kan överföras eller säljas före ett slutligt beslut om förverkande om någon eller några av följande omständigheter föreligger:
a)Den egendom som är föremål för frysning är lättfördärvlig eller förlorar snabbt i värde.
b)Lagrings- eller underhållskostnaderna för egendomen står inte i proportion till dess marknadsvärde.
c)Förvaltningen av egendomen fordrar särskilda förhållanden och sakkunskap som inte finns lätt tillgänglig.
Det handlar alltså om en skyldighet för medlemsstaterna.
I ingressen sägs att om det skäligen kan antas att några av om- ständigheterna i a–c föreligger, eller om egendomen lätt kan ersättas, bör medlemsstaterna tillåta försäljning av sådan egendom före ett slutligt beslut om förverkande. Ett beslut om förtida försäljning av egendom av en viss art kan vara föremål för förhandsgodkännande av en nationell behörig myndighet.9
Processuella regler vid förtida försäljning
I andra punkten sägs att medlemsstaterna ska säkerställa att den be- rörda personens intressen beaktas vid ett beslut om förtida försälj- ning. Detta innefattar att det ska prövas om den egendom som ska säljas lätt kan ersättas. Medlemsstaterna ska som huvudregel säker- ställa att den person som berörs av en förtida försäljning underrättas om det och ges möjlighet att höras före försäljningen. Undantag kan göras i brådskande fall eller om personen har avvikit eller inte kan hittas. Den person som berörs ska också ges möjlighet att själv be- gära att egendomen säljs i förtid.
I ingressen sägs att medlemsstaterna bör föreskriva en möjlighet att överklaga ett beslut om förtida försäljning. De bör också före- skriva en möjlighet för domstol att tillfälligt avbryta verkställigheten av ett beslut om förtida försäljning, det vill säga att inhibera det.
9Skäl 43.
693
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Detta kan till exempel vara möjligt om det är nödvändigt för att skydda den berörda personens legitima intressen – särskilt om det finns en risk för en irreparabel skada. Enligt ingressen kan medlems- staterna också föreskriva en möjlighet att ge ett överklagande av ett beslut om förtida försäljning ”suspensiv” verkan – ett begrepp som sällan används i sådana här sammanhang i svensk juridisk terminologi men som får förstås som att beslutet inte får verkställas förrän det har fått laga kraft. Medlemsstaterna kan ha regler om att ett alterna- tiv till förtida försäljning är att huvudmannen debiteras kostnaderna för förvaltningen av egendomen.10
Säkring av intäkter från förtida försäljning
I tredje punkten sägs slutligen att intäkterna från en förtida försälj- ning ska säkras till dess att ett beslut om förverkande har fattats.
Skyddsåtgärder vid beslut om förtida försäljning
När det gäller beslut om förtida försäljning behöver medlemssta- terna särskilt beakta vissa rättssäkerhetsgarantier som framgår i för- verkandedirektivets femte kapitel. Det ska säkerställas att beslut om förtida försäljning av egendom utan oskäligt dröjsmål meddelas den berörda personen. I besluten ska skälen för åtgärden anges samt de processuella rättigheter och skyldigheter som står till förfogande för den berörda personen.11
Medlemsstaterna ska även göra det faktiskt möjligt för en berörd person att bestrida ett beslut om förtida försäljning och erbjuda per- sonen alla processuella rättigheter som krävs för att utöva rätten till ett effektivt rättsmedel. Medlemsstaterna ska föreskriva en möjlighet för domstol att inhibera ett beslut om förtida försäljning om det annars skulle uppstå irreparabel skada för den berörda personen.12
Av ingressen framgår att syftet med att meddela den här typen av beslut är att den berörda personen ska ha en faktisk möjlighet att bestrida dem. Därför bör underrättelser om beslut innehålla skälen för beslutet. Om den berörda personens identitet eller vistelseort är
10Skäl 43.
11Artikel 23.
12Artikel 24 punkt 6.
694
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
okänd, eller om en underrättelse till var och en av de berörda perso- nerna skulle medföra en oproportionell börda för en behörig myndig- het, bör en underrättelse genom ett offentligt tillkännagivande vara möjlig (det vill säga kungörelsedelgivning).13
De personer som påverkas av de åtgärder som föreskrivs i för- verkandedirektivet – det vill säga även de personer som påverkas av en fråga om förtida försäljning – ska ha rätt att få tillgång till en advo- kat under hela frysnings- och förverkandeförfarandet, och informeras om att de har den rätten.14 Rätten till advokat påverkar inte de natio- nella regler som är tillämpliga på tillhandahållandet av kostnadsfri rättshjälp.15
6.1.3Artikel 22 om kontor för förvaltning av tillgångar
I artikel 22 regleras en ny form av kontor som måste inrättas enligt förverkandedirektivet.
Kontor ska inrättas
I första punkten sägs att varje medlemsstat ska inrätta eller utse minst en behörig myndighet som ska fungera som ett kontor för förvaltning av tillgångar för att förvalta fryst eller förverkad egen- dom fram till dess att egendomen avyttras till följd av ett slutligt beslut om förverkande.
Den här typen av myndigheter finns redan i vissa medlemssta- ter och kallas internationellt för AMO-kontor (asset management offices). Det äldre förverkandedirektivet ställde krav på inrättandet av ARO-kontor (asset recovery offices, som beskrivs mer ingående
ikapitel 4). Nu blir även AMO-kontor obligatoriska för medlems- staterna.
I avsnitt 6.6.6 finns beskrivningar av hur AMO-kontoren funge- rar i några av de länder som redan har inrättat sådana kontor.
13Skäl 47 och 48.
14Artikel 24.8.
15Skäl 50.
695
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Kontorens uppgifter
I andra punkten anges att AMO-kontoren ska ha följande uppgifter:
a)Säkerställa en effektiv förvaltning av fryst och förverkad egen- dom, antingen genom direkt förvaltning av fryst och förverkad egendom eller genom att tillhandahålla stöd och sakkunskap till andra myndigheter som ansvarar för sådan förvaltning (och för de särskilda förvaltningsbedömningar som ska göras enligt arti- kel 20.4).
b)Samarbeta med andra behöriga myndigheter med ansvar för att spåra och identifiera, frysa och förverka egendom enligt detta direktiv.
c)Samarbeta med andra behöriga myndigheter som ansvarar för förvaltning av fryst och förverkad egendom i gränsöverskridande ärenden.
I ingressen framgår det att syftet med kravet på AMO-kontor är att det ska inrättas specialiserade myndigheter med uppgift att förvalta fryst och förverkad egendom för att egendomen ska förvaltas effek- tivt och för att dess värde ska bevaras. Det kontor som inrättas kan antingen vara den enda myndigheten som förvaltar egendom, eller ge stöd till decentraliserade aktörer och stödja dem med planering. Det tydliggörs också att direktivets krav inte påverkar institutionella system i medlemsstaterna.16
Resurser till AMO-kontoren
I artikel 26 framgår det att medlemsstaterna ska säkerställa att AMO- kontoren (och ARO-kontoren) har personal med lämpliga kvalifika- tioner samt lämpliga tekniska och finansiella resurser för att kunna utföra sina uppgifter effektivt. Det handlar alltså om en obligatorisk uppgift för medlemsstaterna.
16Skäl 44.
696
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Dataskydd hos AMO-kontoren
I ingressen framhålls det att EU:s dataskyddsdirektiv är tillämpligt på åtgärder som vidtas enligt förverkandedirektivet.17 Det här gäller behandling av personuppgifter som sker i syfte att förebygga, för- hindra, utreda, avslöja eller lagföra brott och verkställa straffrättsliga påföljder. Den typen av personuppgiftsbehandling regleras i Sverige genom brottsdatalagen (2018:1177). I tillämpliga fall, särskilt när det gäller den behandling av personuppgifter som AMO-kontoren ska göra i samband med förvaltning av egendom, är däremot dataskydds- förordningen tillämplig (alltså de vanliga GDPR-reglerna).18
Det här innebär att det kommer att vara andra rättsliga förutsätt- ningar för större delen av AMO-kontorens personuppgiftsbehandling jämfört med de brottsbekämpande myndigheternas. Reglerna i data- skyddsförordningen är strängare i fråga om personuppgiftsbehand- ling än vad brottsdatalagen är. Bland annat kan en personuppgifts- behandling som enligt dataskyddsförordningen kräver samtycke från den registrerade personen vara tillåten oberoende av samtycke enligt brottsdatalagen.19
6.1.4Artikel 27 om register över egendom
Artikel 27 ställer krav på att det ska vara möjligt att snabbt få infor- mation om fryst och förverkad egendom.
Register för förvaltad egendom
I första punkten anges att medlemsstaterna ska säkerställa att AMO- kontor och andra behöriga myndigheter snabbt kan få information om fryst och förverkad egendom som förvaltas enligt direktivet.
För detta ändamål ska medlemsstaterna upprätta effektiva verktyg
17Direktiv (EU) 2016/680 om skydd av personuppgifter vid brottsbekämpning, brottmåls- hantering och straffverkställighet.
18Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG.
19För en utförlig redovisning av skillnaderna mellan den båda regelverken se Lindberg, Gunnel, 2023, Några reflektioner om särregleringen av personuppgiftsbehandling för brottsbekämpning, publicerad i Dataskyddet 50 år, Jure AB, s. 325–337.
697
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
för förvaltning av fryst eller förverkad egendom, såsom ett centralt register eller andra register.
I ingressens skäl sägs samma sak som i punkten 1, men där sägs i stället att medlemsstaterna bör upprätta effektiva verktyg, såsom ett eller flera register över egendom.20
Information i registren
I andra punkten listas vad registren ska innehålla. Där sägs att med- lemsstaterna vid tillämpningen av punkten 1 ska säkerställa att det är möjligt att få information om följande.
a)Den egendom som är föremål för ett beslut om frysning eller för- verkande och som ska förvaltas fram till dess att den avyttras till följd av ett slutligt beslut om förverkande, inbegripet uppgifter som gör det möjligt att identifiera egendomen.
b)När så är lämpligt, det uppskattade eller faktiska värdet av egen- domen vid tidpunkten för frysningen, förverkandet och avytt- ringen.
c)Egendomens ägare, inbegripet den verkliga huvudmannen, om sådan information finns tillgänglig.
d)Referensnummer för den nationella akten för förfarandet avse- ende egendomen.
Loggning i registren
Enligt tredje punkten ska medlemsstaterna, om de upprättar ett så- dant register som anges i första punkten, säkerställa att myndigheter som har åtkomst till registret kan söka i och få information om nam- net på den myndighet som för in informationen i registret och om användaridentiteten för den tjänsteman som har fört in information i registret.
20Skäl 55.
698
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Bevarande av information i registren
I fjärde punkten anges att medlemsstaterna, om de upprättar ett så- dant register som anges i första punkten, ska säkerställa att informa- tionen i 27.2 a–d bevaras så länge som det är nödvändigt för att föra register och ha översikt över den registrerade egendomen. Informa- tionen ska inte bevaras längre än till dagen när egendomen avyttras eller så länge som det behövs för syftet att föra årlig statistik över egendomen på det sätt som krävs enligt artikel 28.21
Lagring av personuppgifter i registren
I femte punkten sägs att medlemsstaterna, om de upprättar ett sådant register som anges i första punkten, ska säkerställa att alla person- uppgifter som lagras i registren är åtkomliga och kan användas i sam- band med frysning, förverkande och förvaltning av egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om förverkande, i enlighet med tillämpliga regler om dataskydd.
Skydd för uppgifterna i registren
Slutligen sägs i sjätte punkten att om medlemsstaterna upprättar ett sådant register som anges i första punkten, ska de säkerställa att lämpliga organisatoriska och tekniska åtgärder har vidtagits för att uppgifterna i registren hålls säkra. De ska också utse den eller de myndigheter som ska ansvara för förvaltningen av registren och för att utföra den registeransvariges uppgifter enligt regler om dataskydd.
Tolkningen av artikel 27
Ordet ”om” i punkterna 3–5 kan tolkas som att det står medlems- staterna fritt att upprätta eller låta bli att upprätta register över för- valtad egendom, men det är inte nödvändigtvis så artikeln ska tolkas. I den engelska versionen av direktivet används i stället ”where”, som i ”where member states establish a register [...] they shall […]”. I den
21Innehållet i artikel 28 beskrivs inte närmare nu, men den handlar om att medlemsstaterna ska sända statistik till kommissionen.
699
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
franska versionen används ”lorsque”, alltså ”när”.22 Sannolikt bör artikeltexten läsas som att den är mer handlingsdirigerande än vad ordet ”om” ger intryck av. När medlemsstaterna upprättar sina re- gister ska de alltså tillse att de uppfyller de olika krav som anges i artikeln.
I ingressen understryks på flera ställen vikten av att skyddet av personuppgifter säkerställs vid tillämpningen av direktivet och att nya regler är förenliga med EU-rättsakter om dataskydd, som bland annat dataskyddsförordningen (2016/679).23
6.2FATF:s rekommendationer om förvaltning
I oktober 2023 antog Financial Action Task Force (FATF) nya re- kommendationer på förverkandeområdet. Vad FATF är beskrivs i avsnitt 2.4.
Särskilt rekommendationerna 4 och 38 är av intresse här. Vissa delar av dessa rekommendationer handlar om egendomsförvaltning.
Rekommendation 4
I rekommendation 4 sägs bland annat att länder bör ha verktyg, in- klusive lagstiftning, som gör det möjligt för deras behöriga myndig- heter att verkställa beslut om förverkande och att säkerställa en effektiv förvaltning av egendom som har frysts, beslagtagits eller förverkats.24
I den förklarande noten till rekommendationen anges att länder bör ha effektiva verktyg för att hantera, vårda och vid behov undan- skaffa sådan egendom som är fryst, tagen i beslag eller förverkad.
Förvaltningen av egendom bör omfatta möjligheter att sälja egen- domen före ett beslut om förverkande, i de fall där det är lämpligt.25 Det anges också att länder bör se till att de har verktyg som gör det möjligt för dem att verkställa ett beslut om förverkande genom att
22I den tyska versionen ser det ut så här: ”richtet ein Mitgliedstaat gemäß Absatz 1 dieses Artikels ein Register für die sichergestellten und eingezogenen Vermögensgegenstände ein, so sorgt er dafür, dass […]“. Det vill säga där är mönstret: ”upprättar en medlemsstat ett register […] ska den tillse att […]”.
23Skäl 52 och 53.
24Rekommendation 4 g) och h).
25Not F.14 till rekommendation 4.
700
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
realisera den egendom eller det värde som omfattas av beslutet, så att egendomen permanent frånhänds förverkandesubjektet.26
Det har också tagits fram en vägledning som på ett mer utförligt sätt beskriver hur rekommendationen kan följas.
Vägledning om förvaltningsbedömningar
Enligt den vägledning som har tagits fram för att tolka FATF:s rekommendationer bör förvaltningen av tillgångar grundas i en strategi som har tagits fram redan innan tillgången tas i beslag. Strate- gin bör avse hela tidsperioden fram tills tillgången avyttras slutligt och syfta till att bevara dess värde och minska förvaltningskostna- derna.27
En viktig del av den planering som bör göras redan före ett be- slag är att bedöma vilka tillgångar som är lämpliga att beslagta för förverkandesyften. Det handlar om tillgångarnas ekonomiska värde, kostnaderna för att förvalta tillgångar och tillgångarnas strategiska betydelse för kriminella nätverk. Att grundligt utvärdera tillgång- arna redan innan ett beslag görs hjälper myndigheterna att skilja mellan tillgångar som är värda att beslagta och tillgångar som är kost- nadsdrivande utan att sedan ge avkastning.28 Genom att tidigt iden- tifiera potentiella risker, innan en tillgång tas i beslag, kan myndig- heterna utveckla strategier för att hantera riskerna proaktivt. Risker kan handla om rättsliga krav från tredje man, snabb avskrivning av vissa typer av tillgångar eller praktiska utmaningar med att säkra tillgången.29
Ett sätt att hantera risker kan vara att få tillgången värderad och att rådgöra med juridisk expertis. En riskmatris kan också tas fram som en del av förhandsbedömningen. Exempel på hur en sådan risk- matris kan se ut finns i vägledningen.30
26Not F.16 till rekommendation 4.
27FATF, 2025, Asset Recovery Guidance and Best Practices, s. 299.
28FATF, 2025, s. 122.
29FATF, 2025, s. 123.
30FATF, 2025, s. 128 f.
701
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Vägledning om rutiner för olika sorters tillgångar
I vägledningen understryks att kontor för förvaltning av tillgångar kan spela en viktig roll, och att länder bör överväga att ta fram rutiner för hur tillgångar ska avyttras som dessa kontor och andra myndig- heter eller uppdragstagare kan använda. Sådana rutiner bör vara flex- ibla och kan tillåta att lättfördärvliga tillgångar säljs snabbt, medan tillgångar av historiskt eller kulturellt värde överförs till offentliga eller andra institutioner.31 I vägledningen beskrivs även särskilda ut- maningar som kan uppstå när fordon, smycken, lyxartiklar, konst, antikviteter och kryptovalutor ska säkras.32
När det är nödvändigt bör myndigheter kunna ta hjälp av exper- ter eller specialiserade organ för egendomsförvaltning. Det kan vara aktuellt för värderingar och särskilt för komplexa och värdefulla till- gångar som fastigheter, finansiella instrument, konstverk eller im- materiella rättigheter. Korrekta och väldokumenterade värderingar säkerställer att myndigheterna koncentrerar sina ansträngningar till rätt tillgångar.33
De principer som bör styra tillgångsförvaltningen grundas i trans- parens, rättssäkerhet, riskhantering och proportionalitet. Godtroende tredje mäns rättigheter måste respekteras.34
I vägledningen pekar man på att det vid tillgångsförvaltning i det privata näringslivet finns internationella standarder som ISO 55000 och de tillhörande dokumenten ISO 55001 och ISO 55002. Dessa standarder betonar strategisk planering av tillgångsförvaltning och riskhantering. Riktlinjer och metodstöd erbjuds också från Institute of Asset Management, som är ett internationellt organ för professio- nella tillgångsförvaltare. Den typen av standarddokument har visat sig vara effektiva både i den privata och offentliga sektorn. Sådana standarddokument kan även ge vägledning i fråga om förtida för- säljning av egendom.35
31FATF, 2025, 299 f.
32FATF, 2025, s. 125 f.
33FATF, 2025, s. 130.
34FATF, 2025, s. 134 f.
35FATF, 2025, s. 186.
702
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Vägledning om att den dömde inte ska kunna få tillbaka egendomen
I vägledningen anges att det ska säkerställas att säkrade tillgångar hanteras av professionella aktörer med hög integritet. En strikt till- syn, inklusive registerföring, revisioner och regelbundna översyner av relevanta tillsynsmyndigheter, kan säkerställa att processen är fri från korruption och brister i förvaltningen. Personal som arbetar med tillgångsförvaltning bör vara säkerhetsprövad och ha hög yrkesinteg- ritet, särskilt eftersom de tillgångar som de hanterar kan vara värde- fulla.36
Om tillgångar säljs på auktion kan det förekomma att kriminella nätverk hotar eller på något annat sätt avskräcker anbudsgivare. Detta förhållande kan förebyggas genom att det införs verktyg för att granska potentiella köpare, som bakgrundskontroller och veri- fiering av deras identiteter.37
Vägledning om förtida försäljning
Förtida försäljning av egendom kan enligt vägledningen vara lämp- ligt i vissa situationer, till exempel om underhållskostnaderna blir höga eller tillgången kommer att minska i värde av att förvaras. En sådan åtgärd ska inte ses som en bestraffning utan som ett sätt att skydda egendomens värde. En förtida försäljning bör dock endast genomföras när det är nödvändigt, och i allmänhet som en sista ut- väg, eftersom en tillgångs unika karaktär eller affektionsvärde inte kan ersättas. Det är eftersträvansvärt att hitta en balans mellan att se till att tillgångarna finns kvar och att inte tillåta underhållskost- naderna att bli för höga. Besluten om förtida försäljning ska kunna underställas en rättslig prövning, och bör i allmänhet inte verkställas utan att ha godkänts av en domare.38
Vägledning om användningen av förverkad egendom
Enligt vägledningen måste ländernas strategier för avyttring av till- gångar återspegla ett engagemang för rättvisa, snarare än ett syfte om att skapa intäkter till statskassan. Allmänhetens förtroende kan under-
36FATF, 2025, s. 299.
37FATF, 2025, s. 198.
38FATF, 2025, s. 195 f.
703
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
grävas om det ges intryck av att polisarbete sker i syfte att stärka statsfinanserna. Man bör därför inte enbart rikta in sig på tillgångar som ger en snabb avkastning. Om förverkade tillgångar anvisas sär- skilt till exempelvis sociala ändamål eller stöd till brottsoffer ökar legitimiteten för tillgångsinriktad brottsbekämpning.39
I vägledningen finns flera exempel på hur tillgångar kan avyttras genom att staten tar över dem och återanvänder dem för olika ända- mål. Att återanvända tillgångarna i stället för att sälja dem beskrivs som ett praktiskt, kostnadseffektivt och hållbart tillvägagångssätt.
Fordon, datorer och drönare kan till exempel användas av polis- eller tullmyndigheter efter att först ha kontrollerats noga. Även mer ovan- liga tillgångar, som hästar och hundar, kan användas av de brotts- bekämpande myndigheterna. Att använda de förverkade tillgångarna på det sättet kan också vara ett sätt att neutralisera de kostnader som tillgångsförvaltningen medför. Tillgångar kan också återanvändas i samhället på olika sätt – fastigheter som har förverkats kan till exem- pel bli allmänna parker eller härbärgen för hemlösa. Om tillgångarna bara får flyta in fritt i statskassan ser dock inte allmänheten det orsaks- samband som finns mellan brottsbekämpning och samhällsviktig verksamhet. Det finns alltså ett signalvärde i att förverkade medel avsätts särskilt för sådana ändamål, även om det aldrig bör ersätta de vanliga finansieringssätten.40
Rekommendation 38
Rekommendation 38 handlar om att länder ska ge varandra ömse- sidig rättslig hjälp och snabbt kunna bistå vid begäranden från andra länder om hjälp att identifiera, spåra, utvärdera, utreda, frysa, beslagta och förverka brottslig egendom och egendom av motsvarande värde. Länder bör också kunna förvalta egendom som omfattas av förverk- andebeslut i alla skeden av återvinningsprocessen och dela eller åter- lämna förverkad egendom.
I den förklarande noten till rekommendationen anges det bland annat att länder bör ha effektiva verktyg för att hantera, förvalta och, när så är nödvändigt, förfoga över, frysa, beslagta eller förverka egen- dom enligt rekommendation 4. Länder bör kunna dela förverkad
39FATF, 2025, s. 303 f.
40FATF, 2025, s. 308–311.
704
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
egendom med andra länder, särskilt när förverkande är en följd av samordnande brottsbekämpande åtgärder. Länder bör ha möjlighet att, när så är lämpligt, kunna dra av eller dela betydande kostnader som har uppstått vid verkställigheten.41
Vägledning om bilaterala avtal
I vägledningen anges att stater kan bistå varandra genom olika for- mer av bilaterala avtal om ömsesidig rättslig hjälp. De kan också ha avtal om att dela förverkade tillgångar som hittas och förverkas i det gränsöverskridande samarbetet. Varaktiga och allmänt hållna avtal mellan länder som reglerar rutinfrågor – exempelvis hur influtna medel ska fördelas procentuellt, hur medel ska överföras och i vilka situationer det kan bli aktuellt att dela tillgångar – beskrivs som något som främjar effektiviteten vid återlämnandet av tillgångar. Att län- der förhandlar fram sådana avtal, särskilt med frekventa utländska samarbetspartner, beskrivs som god praxis. Delning av tillgångar kan vara ett diplomatiskt verktyg för att förbättra samarbetet med vik- tiga partner i kampen mot bland annat finansiering av terrorism och penningtvätt. Frågor om delning av kostnader bör förutses och över- vägas så tidigt som möjligt, eventuellt redan innan den begärda rätts- liga hjälpen beviljas och verkställs.42
Utgångspunkten är att det som ett land kan göra för sig självt när det gäller att förvalta tillgångar, bör det också kunna göra för andra länder. Länder bör också ha beredskap för att de länder som de bistår kan ha mycket längre tider för sina rättsliga förfaranden. Det anmodade landet bör därför vara berett att förvalta tillgångar under en längre tid. Bästa praxis är att förvaltningen sker i nära sam- råd med den utländska partnern.43
Vid misstanke om korruption i det andra landet är det än vik- tigare än annars att processen för att återlämna tillgångar är trans- parent och att den övervakas.44
41Not 5 och 6 till rekommendation 38.
42FATF, 2025, s. 313 f och 320.
43FATF, 2025, s. 317 och 320.
44FATF, 2025, s. 315 f. där frågan om korruption även problematiseras mer ingående.
705
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
6.3Utredningens direktiv om förvaltning
Frågor om egendomsförvaltning är en del av kommittédirektiven, även bortsett från den del av utredningens uppdrag som handlar om att implementera förverkandedirektivet och FATF:s rekommenda- tioner.45
I den del av kommittédirektiven som handlar om att utvidga tillämpningsområdet för befintliga tvångsmedel lyfts sådana frågor särskilt. Som beskrivits i kapitel 3 är en obligatorisk uppgift för ut- redningen att föreslå ett tvångsmedel som gör det möjligt att på ett generellt och enkelt sätt kunna säkra olika typer av egendom. När egendomen väl har säkrats, eller när den har övergått i statens ägo genom ett förverkande, är det enligt vad som sägs i direktiven ange- läget att den vårdas och inte förlorar i värde. Eftersom exempelvis fastigheter, bostadsrätter och immateriella rättigheter kan kräva att andra åtgärder vidtas än vad som är fallet vid vård av lösa saker ligger det i utredningsuppdraget att ta ställning till hur en sådan egendoms- förvaltning ska se ut. I direktiven framhålls att det ligger i statens intresse att egendomen som förverkas inbringar ett så stort värde som möjligt när den säljs, men att det framför allt är av vikt att egendomen inte ska ha skadats eller av något annat skäl ha förlorat i värde om den ska lämnas tillbaka när ett förverkandeyrkande inte har bifallits.
Utredningen ska enligt direktiven föreslå vilka åtgärder som de verkställande myndigheterna ska få vidta när de förfogar över egen- dom som kräver särskilda åtgärder. Utredningen ska också ta ställ- ning till vilken myndighet eller annat rättssubjekt som bör anförtros uppgiften att förvalta sådan egendom efter att den har säkrats och i förekommande fall förverkats. I det sammanhanget ska utredningen särskilt beakta behovet av att renodla Polisens arbetsuppgifter. En ut- gångspunkt för utredningens ställningstaganden bör vara att Polisen inte ska ägna sig åt arbetsuppgifter som saknar eller har låg polisiär relevans och som i övrigt inte bidrar till genomförandet av kärn- uppdraget.
45Dir. 2024:122, särskilt s. 6–8.
706
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
6.4Gällande rätt om egendomsförvaltning
Nedan beskrivs de svenska regler som finns om hur egendom som har säkrats genom förvar, kvarstad och beslag ska förvaltas. I avsnittet om beslag beskrivs även penningbeslag.
Utöver vad som redovisas nedan innehåller EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och förverkande regler om hur fryst och förverkad egendom ska förvaltas, som bland annat innebär att förvaltningen ska syfta till att förhindra att egendomen minskar i värde.
6.4.1Förvar
De materiella förutsättningarna för att ta egendom i förvar har be- skrivits i avsnitt 3.1.2. Förvar är ett förstadium till kvarstad och pågår därför endast en kort tid.
Vård av egendom i förvar
Om det som har tagits i förvar är ett föremål är det möjligt att lämna kvar det i innehavarens besittning. Detta förutsätter att det kan ske utan fara för att föremålet går förlorat, och att det även annars är lämpligt. Om beslutet om förvar avser en fordran eller en annan rättighet, ska gäldenären eller någon annan förpliktad meddelas för- bud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Kronofogden.46 Åklagaren ska genast underrätta Kronofogden om detta.47
Exempel på fall när det kan vara lämpligt att lämna ett förvars- taget föremål i innehavarens vård är om det är ett skrymmande före- mål som tas i förvar, eller ett levande djur som av lämplighetsskäl inte bör flyttas. Det kan också vara fråga om ett värdefullt föremål som kräver särskilt omhändertagande.48
Om egendom har tagits i förvar, får ägaren eller innehavaren inte överlåta egendomen eller förfoga över den på något annat sätt till skada för den vars intressen förvarsbeslutet ska skydda. I fråga om utmätning av egendom som har tagits i förvar gäller vad som är före- skrivet i 16 kap. 15 § utsökningsbalken om utmätning av egendom
4626 kap. 3 a § första stycket rättegångsbalken.
4732 § förundersökningskungörelsen (1947:948).
48Prop. 2007/08:68 Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet, s. 85.
707
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
som belagts med kvarstad för fordran.49 Det innebär bland annat att förvarsbeslutet inte hindrar att egendomen utmäts för en annan fordran. Om det finns annan egendom att tillgå ska dock den som huvudregel tas i anspråk i första hand.
Den som bryter mot förbudet att inte överlåta egendomen eller förfoga över den på något annat skadligt sätt kan bli straffrättsligt ansvarig. Av 17 kap. 13 § första stycket brottsbalken följer att den som olovligen rubbar, skadar eller annars förfogar över egendom som är föremål för utmätning, kvarstad, betalningssäkring, beslag eller någon annan liknande åtgärd, döms för överträdelse av myndighets bud till böter eller fängelse i högst ett år.
Den egendom som har tagits i förvar ska vårdas väl och hållas under noggrann tillsyn. Det finns alltså en vårdplikt för det allmänna för den egendom som har tagits om hand. När det gäller pengar inne- bär vårdplikten i de flesta fall att medlen ska göras räntebärande.50 Polisen eller Ekobrottsmyndigheten, beroende på vem som har fattat beslutet, ansvarar för den egendom som har tagits i förvar i avvaktan på domstolens beslut och fram till dess att kvarstaden verkställs.51
Försäljning av egendom i förvar
För den egendom som tas i förvar med stöd av rättegångsbalkens bestämmelser om tvångsmedlet förvar finns inga regler som tillåter att egendomen säljs eller förstörs i förtid. Någon slutlig avyttring av sådan egendom blir inte aktuell, eftersom förvaret av egendomen antingen kommer att hävas eller ersättas med ett beslut om kvar- stad. Egendomen kommer alltså så småningom att antingen lämnas tillbaka eller säljas exekutivt, men då med stöd av reglerna för för- säljning av kvarstadsbelagd egendom eller när ett värdeförverkande drivs in. Det uppstår sannolikt sällan något behov av förtida försälj- ning i fråga om egendom som har tagits i förvar med stöd av tvångs- medlet förvar, eftersom förvarstiden är så kort. Rimligen undviker man att ta lättfördärvlig egendom, som exempelvis livsmedel som riskerar att bli skämda, i den typen av förvar.
4926 kap. 3 a § andra stycket utsökningsbalken.
50Prop. 2007/08:68 s. 107.
51RäV 2024:8 s. 11.
708
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
6.4.2Kvarstad
Förutsättningarna för att belägga egendom med kvarstad har beskri- vits i avsnitt 3.1.3.
Vård av kvarstadsbelagd egendom
Den egendom som har belagts med kvarstad omhändertas av Krono- fogden ända tills det finns en lagakraftvunnen dom i brottmålet som kan ligga till grund för utmätning. Detta kan ta lång tid. Vid utmät- ning, som Kronofogden vanligtvis ägnar sig åt, ska lös egendom som huvudregel säljas inom två månader och fast egendom inom fyra må- nader från utmätningen.52 När ett beslut om kvarstad har verkställts blir det i regel fråga om betydligt längre tider – en omfattande brott- målsprocess kan pågå i flera år. Av det skälet måste Kronofogdens handläggare ägna stor uppmärksamhet åt kostnaderna för förvaring av kvarstadsbelagd egendom och åtgärder för värdesäkring av den.53 För Kronofogdens omhändertagande av kvarstadsbelagd egen- dom gäller i huvudsak samma regler som när myndigheten utmäter egendom.54 När egendom har belagts med kvarstad får gäldenären inte överlåta den eller förfoga över den till skada för sökanden, om inte Kronofogden efter att först ha hört sökanden medger det av sär- skilda skäl.55 Att medge undantag kan bli aktuellt bland annat när en gäldenär vill belåna ett pantbrev eller sälja egendom som har betal- ningssäkrats eller belagts med kvarstad i syfte att betala den fordran
som ligger till grund för åtgärden.56
Kronofogden ansvarar för att den kvarstadsbelagda egendomens värde säkras, och har rätt att vidta de åtgärder med egendomen som behövs för att sökandens rätt ska tas till vara. Kronofogden har i det sammanhanget samma befogenheter som egendomens ägare, men får inte väcka talan i domstol eller svara i mål angående egendomen.57 Det anses inte nödvändigt att Kronofogden på samma sätt som en ägare sätter sig in i och följer förhållanden som rör egendomen, utan i viss utsträckning får Kronofogden förlita sig på att sökanden eller
529 kap. 2 § utsökningsförordningen (1981:981) och 12 kap. 11 § utsökningsbalken.
53Kronofogden, 2018, S-handboken, del 1, dnr 808 34351-10/111, s. 35.
54Löneutmätning får dock inte ske i ett kvarstadsmål.
5516 kap. 13 § och 14 § första stycket utsökningsbalken.
56Kronofogden, 2018, s. 257 f.
574 kap. 31 § utsökningsbalken.
709
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
gäldenären uppmärksammar myndigheten om det inträffar förhål- landen som kräver särskilda åtgärder.58
I praktiken kan det bli aktuellt för Kronofogden att i syfte att tillvarata sökandens rätt vidta bland annat följande åtgärder:
•Avbryta preskription.
•Bevaka en fordran i sekundogäldenärens konkurs.
•Bevaka gäldenärens rätt vid fond- eller nyemissioner när aktier har belagts med kvarstad.59
•Försäkra egendomen i vissa fall.60
En kostnad som uppstår när Kronofogden vidtar någon åtgärd av den här typen utgör i allmänhet en förrättningskostnad. Det inne- bär att kostnaden ska tas ut i målet och att sökanden är skyldig att förskottera kostnaden och att stå för den, om den inte kan tas ur influtna medel. I allmänna mål tas dock inga kostnader ut av sökan- den.61 Innan Kronofogden vidtar en åtgärd som medför kostnader av betydelse, ska myndigheten höra sökanden och, när det är lämp- ligt, gäldenären.62
Övriga åtgärder som Kronofogden vidtar för att säkra egendom är bland annat följande.
•Pengar, löpande skuldebrev, pantbrev, inteckningshandlingar och liknande handlingar tas i förvar. Kronofogden kan ansöka om dödning av handlingar som inte påträffas.63
•När fordringar och andra rättigheter utmäts meddelar Kronofog- den ett förbud för den förpliktade att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Kronofogden eller den som myndigheten anvisar.64
•Medel som har belagts med kvarstad görs i de flesta fall ränte- bärande utan dröjsmål. Myndigheten ska försöka få så hög ränta
58Prop. 1980/81:8 med förslag till ny utsökningsbalk, s. 485.
59Kronofogden, 2018, s. 271 f.
60Prop. 1980/81:8 s. 528–530. I förarbetena pekas särskilt fast egendom, skepp och luftfartyg ut som egendom där Kronofogden bör se till att försäkring tecknas eller vidmakthålls, i första hand genom att påpeka behovet för parterna.
6117 kap. utsökningsbalken.
626 kap. 18 § utsökningsförordningen.
636 kap. 2 och 5 §§ samt 4 kap. 31 § utsökningsbalken och 16 § lagen (2011:900) om dödande av förkommen handling.
646 kap. 3 § första stycket utsökningsbalken. Detta är dock inte möjligt om rättigheten inte motsvaras av en förpliktelse för en viss person, till exempel varumärkesrätt eller patenträtt.
710
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
som möjligt men samtidigt beakta intresset av att ha medlen lätt tillgängliga. Detta gäller både svensk och utländsk valuta.65
Särskilt om vården av lös egendom
Lös egendom kan antingen tas i förvar eller lämnas i gäldenärens besittning. Lämnas den hos gäldenären kan den förseglas eller mär- kas. Om den inte har förseglats får gäldenären fortsätta att använda egendomen om inte Kronofogden bestämmer något annat.66 Detta kan bli aktuellt för vissa typer av svårförvaltad egendom som exem- pelvis större maskiner eller djur. I det sammanhanget bör det beaktas om ett förvarstagande medför förluster för gäldenären i form av att möjligheterna till avkastning går förlorade om egendomen omhän- dertas. Risken för att gäldenären undanskaffar eller förstör egen- domen ska också beaktas.67 Om risken för att egendomen försvin- ner är mycket liten samtidigt som kostnaderna för att omhänderta egendomen skulle bli orimligt höga finns det i regel utrymme att lämna egendomen hos gäldenären.68
När gäldenären har kvar egendomen i sin vård får han eller hon inte nyttja egendomen på ett onormalt hårt sätt. Kronofogden har möjlighet att bestämma särskilda villkor för hur egendomen får an- vändas. Kronofogden kan också lämna egendomen hos gäldenären men hindra att den används. Den kan till exempel placeras i en låst låda hos gäldenären. På ett fartyg kan rodret säkras med kätting och hänglås. Kronofogden får anpassa förfarandet efter vad som är lämp- ligt i det enskilda fallet.69
Lös egendom som har belagts med kvarstad ska förtecknas och värderas. Om det behövs får Kronofogden anlita en värderingsman.70 Värderingen är nödvändig för att Kronofogden ska kunna bedöma om det är försvarligt att belägga egendomen med kvarstad.
6513 kap. 1 § utsökningsförordningen. Bestämmelsen är inte direkt tillämplig på kvarstads- belagd egendom men i praxis har det ändå ansetts att det åligger Kronofogden att tillämpa den analogt i kvarstadsfall, se NJA 1990 s. 137.
666 kap. 4 § utsökningsbalken.
67I JO:s ämbetsberättelse 1988/89 s. 324 f. fick Kronofogden kritik när lantbruksmaskiner, djur och spannmål togs i förvar på så sätt att egendomen fråntogs gäldenärens besittning. Gäldenären var lantbrukare.
68Kronofogden, 2018, s. 247.
69Walin, Gösta, Gregow, Torkel, Millqvist, Göran, med flera, 2023, Utsökningsbalken – en kommentar, Norstedts juridik, Juno version 6, kommentaren till 6 kap. 4 §.
706 kap. 9 § och 12 kap. 3 § utsökningsbalken.
711
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Särskilt om vården av fast egendom
En kvarstadsbelagd fastighet ska beskrivas och värderas så snart det är lämpligt. Fastighetstillbehör ska anges i beskrivningen och värderas för sig om det är påkallat.71
När en fastighet beläggs med kvarstad får ägaren som regel ha kvar den i sin besittning, ombesörja dess förvaltning och tillgodogöra sig avkastning från fastigheten. Ägaren får inte minska fastighetens värde genom att överlåta fastighetstillbehör. Ägaren får dessutom inte minska fastighetens värde genom att, annat än till husbehov, avverka skog, bedriva grus- eller stentäkt eller på något annat sätt utnyttja naturtillgångarna eller förändra fastigheten. Ägaren får inte heller genom nyttjanderättsupplåtelse låta någon annan använda fastig- heten på det sättet. Rivning, bortförande av byggnader och liknande ingrepp är inte tillåtna. Kronofogden har möjlighet att på begäran av ägaren medge undantag från inskränkningarna i ägarens rätt att använda sin fastighet om det är lämpligt. Det kan till exempel med- ges undantag om fastighetsägaren vill avverka skog eller sälja fastig- hetstillbehör i syfte att betala sökandens fordran. Sökanden ska höras innan ett medgivande görs.72
Kronofogden får besluta att ta vård om fastighetstillbehör. Det kan bli aktuellt när det finns en risk att ägaren överskrider sina be- fogenheter genom att överlåta tillbehören. Hur vården av fastighets- tillbehör ska verkställas beror på omständigheterna. Undantagsvis kan fastighetstillbehör tas omhand. Om tillbehöret inte lämpligen kan föras bort från fastigheten får vården ta sig uttryck i att Krono- fogden märker egendomen och lämnar föreskrifter om hur den får användas. Gäldenären kan underrättas om vad han eller hon ska iaktta och om det straffansvar som kan följa vid överträdelser.73
Kronofogden kan också besluta att arrendeavgift, hyra och annan avkastning ur fastigheten ska uppbäras av Kronofogden eller av en syssloman som Kronofogden utser.74
Om det kan befaras att ägaren vanvårdar fastigheten eller förfogar över den på något otillåtet sätt, eller att egendomen på något annat sätt försämras i större utsträckning, kan Kronofogden utse en sysslo-
7112 kap. 3 § första stycket utsökningsbalken.
7212 kap. 6 § utsökningsbalken och Walin, med flera, 2023, kommentaren till samma bestäm- melse och 12 kap. 8 § andra stycket utsökningsförordningen.
7312 kap. 7 § utsökningsbalken och Walin, med flera, 2023, kommentaren till samma bestäm- melse.
7412 kap. 8 § utsökningsbalken.
712
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
man för att förvalta fastigheten. Sysslomannen har vidsträckta befo- genheter beträffande fastighetens förvaltning, och kan jämföras med en konkursförvaltare.75 Kostnaden för sysslomannen tas ut ur fastig- hetens avkastning. Avkastningen får också användas till andra nöd- vändiga utgifter för fastighetens vård och underhåll.76
Kronofogdens ansvar för skada på kvarstadsbelagd egendom
Det allmänna ska ersätta personskada, sakskada och ren förmögen- hetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighets- utövning.77 Detta skadeståndsansvar gäller alltså vid sådan myndig- hetsutövning som består i vård av egendom, men för denna typ av myndighetsutövning har det i praxis utvecklats ansvarsregler som liknar vad som gäller i inomobligatoriska förhållanden.
I fråga om den egendom som Kronofogden har en vårdplikt för gäller ett presumtionsansvar. Det innebär att om en skada har upp- kommit under förvaringstiden anses den ha uppkommit till följd av försummelse vid vården av egendomen, om inte Kronofogden kan visa att skadorna inte har orsakats av vårdslöshet från myndighetens sida. Om Kronofogden anlitar ett privat företag för att ta hand om eller transportera egendomen fritar inte det myndigheten från pre- sumtionsansvaret. Myndigheten får då ansvara för företagets even- tuella fel eller försummelse, om inte myndigheten lyckas visa att skadan inte har orsakats av bristande omvårdnad.78
Det är alltså fråga om ett presumtionsansvar och inte något strikt ansvar. Liksom vid deposition finns således inget ansvar som är obe- roende av vållande. Enbart det förhållandet att egendom i ett sådant rättsförhållande exempelvis har kommit bort eller stulits kan inte grunda ersättningsskyldighet. För att förvararen ska gå fri från ansvar måste det emellertid framgå av utredningen att ingen försummelse med avseende på förvaringen ligger förvararen till last.79
Presumtionsansvaret ser likadant ut för annan tvångsvis omhän- dertagen egendom som vårdas av andra myndigheter. Principen för sådana situationer är att det allmänna som huvudregel ansvarar för
7512 kap. 9 § utsökningsbalken och Walin, med flera, 2023, kommentaren till samma bestäm- melse.
7617 kap. 10 § andra stycket utsökningsbalken.
773 kap. 2 § första stycket 1 skadeståndslagen (1972:207).
78NJA 1989 s. 191 och NJA 1950 s. 5.
79NJA 1978 s. 618.
713
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
egendomen på samma sätt som en enskild depositarie. Ansvaret kan dock vara strängare i speciella fall om det är påkallat. Ytterst bestäms ansvaret av egendomens egenskaper.80 Fel eller försummelse vid bris- ter i vården ligger alltså nära vad som gäller i privat verksamhet.81
Om staten blir skadeståndsansvarig när den har anlitat någon för att ta hand om egendomen kan staten utöva regress mot uppdrags- tagaren.82
Om Kronofogden skulle lämna egendom i gäldenärens vård, vil- ket alltså är möjligt enligt utsökningsbalkens regler, har Kronofog- den fortfarande ansvaret för egendomen (det legala custodieansvaret). Gäldenären som har egendomen i sin besittning är dock också an- svarig för egendomen (det faktiska custodieansvaret). Om egen- domen skadas när den är hos gäldenären bli Kronofogden presum- tionsansvarig för det i förhållande till sökanden om detta orsakar en skada för sökanden. Slutligt ansvarig blir dock gäldenären. Det slut- liga ansvaret stannar alltså hos den faktiska custorn.83 Att det är praktiskt svårt att förvara eller flytta egendom kan göra att Krono- fogden väljer att lämna egendom hos gäldenären, men den sortens praktiska svårigheter får som huvudregel myndigheten ansvara för
irelation till en eventuell skadelidande.84 När den slutliga skadevål- laren är skadelidanden själv, kan det dock inte tänkas att något an- svar för legal custodia blir aktuellt.
Docenten Jakob Heidbrink har i en artikel om det allmännas vård- plikt vid omhändertagande av egendom beskrivit hur vårdplikten ser ut när Kronofogden, Polisen och Tullverket tar hand om egendom. Hans slutsats är att vårdplikten innebär att det orimliga eller omöjliga
80Prop. 1972:5 med förslag till ny skadeståndslag m.m., s. 357–359. Jämför även Justitiekans- lerns beslut den 29 september 1981 med dnr 1958-81-40. I det fallet hade en kvarstadsbelagd bil utsatts för stöld och skadegörelse medan den varit förvarad i ett inhägnat område. Detta sätt att förvara en bil ansågs vara ett tillfredsställande sätt att ta vård om egendomen. Något fel eller någon försummelse hade därför inte förekommit från Kronofogdens sida, varför skade- ståndskravet ogillades.
81Hellner, Jan, Radetzki, Marcus, 2010, Skadeståndsrätt, Norstedts juridik, 8 U, s. 454 och Kleineman, Jan, 1992, De offentliga rättssubjektens skadeståndsansvar – offentligrättslig reglering med privaträttslig metod, JT 1991/92 s. 63, s. 72.
82Jämför Heidbrink, Jakob, 2010, Det allmännas vårdplikt vid custodia, SvJT 2010 s. 321,
s. 324. Observera att Heidbrink uttrycker sig betydligt mer försiktigt om att det ”bör vara möjligt” för staten att utöva regress mot den faktiska custorn. Han skriver också att det i ljuset av vissa andra rättsfall kan betvivlas om staten har någon regressrätt över huvud taget för myndigheters kostnader. Det borde dock rimligen inte kunna finnas någon tvekan om att staten kan rikta ett regresskrav mot den faktiske custorn inom ramen för det avtal som finns med uppdragstagaren. De rättsfall som Heidbrink hänvisar till som stöd för sin mer försiktiga linje är inte helt jämförbara eftersom de avser utomobligatoriskt skadestånd.
83Heidbrink, 2010, s. 326.
84JK 1990 C 10.
714
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
inte krävs av den myndighet som vårdar egendom, men att myndig- heterna ska göra sitt bästa för att förhindra att egendom skadas, för- störs eller förkommer. Vad som är det bästa en myndighet kan åstad- komma avgörs bland annat av egendomens karaktär. Värdesaker ska förvaras på ett betryggande sätt, annan egendom ska på rimliga sätt skyddas mot stöld, egendom som tar skada av att utsättas för väder och vind ska skyddas från det, djur ska få lämpliga fodervärdar, och så vidare. Det allmännas ansvar liknar i allt detta vad som i allmänhet gäller i skadeståndsrätten.85
Omfattningen av Kronofogdens vårdplikt har prövats av Högsta domstolen i ett antal rättsfall.
I rättsfallet NJA 1990 s. 137 prövade Högsta domstolen frågor om Kronofogdens ansvar för kvarstadsbelagd utländsk valuta. Krono- fogden hade låtit växla tre miljoner kvarstadsbelagda USA-dollar till svenska kronor utan att parterna i målet hade tillstyrkt åtgärden. Efter att växlingen ägt rum devalverades valutan med 16 procent. Kvarstadssökanden stämde staten på grund av värdeminskningen.
Högsta domstolen uttalade att i kvarstadsmål bör det åligga Kronofogden att utan dröjsmål göra medel räntebärande, om det är fråga om ett inte obetydligt penningbelopp och det dessutom finns anledning att utgå från att kvarstaden kommer att ha en viss varaktig- het. I det sammanhanget är det naturligt att myndigheten, med be- aktande av intresset att ha medlen lätt tillgängliga, försöker få så hög ränta som möjligt. Skyldigheten att göra kvarstadsbelagda medel räntebärande får anses gälla även utländsk valuta. Frågan i målet var om det hade varit rätt att låta växla in valutan först.
Redan förhållandet att det saknas regler om växling innebar enligt Högsta domstolen att myndigheten borde ha iakttagit stor försiktig- het innan den lät växla in valuta. Domstolen ansåg också att det är uppenbart att en växling från en valuta till en annan kan vara förenad med betydande risker. Även bortsett från risken för en devalvering kan förluster uppstå till följd av kursförändringar av annat slag. Till det kommer de kostnader som har samband med själva växlingsför- farandet. I målet var det kvarstadsbelagda beloppet stort, vilket borde ha fått Kronofogden att iaktta extra försiktighet. Enligt Högsta dom- stolen borde Kronofogden som utgångspunkt inte ta initiativ till att växla valuta utan att först rådgöra med de berörda parterna. Om inte samtliga parter tillstyrker en växling, borde en sådan normalt inte
85Heidbrink, 2010, s. 342 f.
715
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
äga rum. Avsteg från det borde bara kunna göras i rena undantags- fall, till exempel om det råder mycket speciella förhållanden på valuta- marknaden. Eftersom åtgärden att låta växla valutan var felaktig blev staten skadeståndsansvarig för den, trots att en devalvering typiskt sett är en händelse av så speciell natur att en medelsförvaltare nor- malt inte behöver räkna med den. Myndigheten hade därmed ådragit staten ett ansvar även för sådana skador till följd av växlingen som inte kunde förutses. Högsta domstolen tillämpade alltså ett casus- mixtus-ansvar; ett ansvar även för inadekvata följder av en handling.
I rättsfallet NJA 1989 s. 191 hade Kronofogden lämnat en kvar- stadsbelagd segelbåt till ett varv för vinterförvaring. Det var ostridigt att båten hade skadats och att utrustning hade försvunnit från båten under den tid som den förvarades av varvet, men staten bestred skadeståndsansvar och invände att Kronofogden hade förlitat sig på varvet i egenskap av expert på båtar, och att varvet hade åtagit sig att på alla sätt ansvara för båten under förvaringstiden. Dessutom hade gäldenären inte hållit sin båt försäkrad. Domstolarna bedömde dock att det fanns ett presumtionsansvar när staten omhändertog egendom i sin myndighetsutövning – det vill säga att staten endast ansvarar för fel eller försummelse men att bevisbördan är omkastad så att det ålig- ger staten att exculpera sig. Att staten hade anlitat en självständig medhjälpare för vården ändrade inte på den saken, eftersom vården fortfarande utövades för statens räkning. Eftersom staten inte hade förmått visa att inget fel hade begåtts blev den skadeståndsansvarig. Gäldenären ansågs inte vara medvållande på grund av att han hade underlåtit att hålla båten försäkrad.
Förtida försäljning av kvarstadsbelagd egendom
Kronofogden har möjlighet att sälja lös egendom som har belagts med kvarstad i förtid, det vill säga före ett lagakraftvunnet avgörande. Det är möjligt om egendomen hastigt faller i värde eller kräver allt- för kostsam vård. En sådan förtida försäljning förutsätter att en part begär det.86 I de fall där kvarstadsmålet är ett allmänt mål företräder Kronofogden staten som borgenär, och kan därför ta eget initiativ till att egendom ska säljas i förtid. Men även gäldenären kan alltså begära en förtida försäljning.
8616 kap. 14 § tredje stycket utsökningsbalken.
716
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Innan Kronofogden fattar ett beslut om förtida försäljning ska motparten få tillfälle att yttra sig.87 Såväl ett beslut att sälja som att inte sälja egendomen kan överklagas.88 Om förtida försäljning sker omfattar kvarstaden i stället det belopp som inflyter efter avdrag för kostnaderna i målet. Förrättningskostnaden får tas ut ur köpe- skillingen.89
Frågan om en förtida försäljning är motiverad för att egendomen kräver alltför kostsam vård måste bedömas med hänsyn till egendo- mens värde och med beaktande av de olägenheter som skulle följa av försäljning, om kvarstaden senare upphävs.90 I ett hovrättsfall ansågs förvaringskostnaden för två bilar motivera en förtida försäljning av den ena bilen som hade lågt värde, men åtminstone vid den tidpunk- ten inte av den andra bilen som var värd mer.91 Ett annat exempel på när det har ansetts lämpligt med förtida försäljning är när ett lager av spannmål har tagits i förvar.92
Bestämmelserna om förtida försäljning gäller enbart lös egendom. Det kan aldrig bli aktuellt att sälja en fastighet för att den har belagts med kvarstad.
Om det är en andel i samägd egendom som har belagts med kvar- stad är det inte möjligt att sälja hela egendomen, även om förutsätt- ningarna för förtida försäljning i övrigt är uppfyllda. Detta gäller även om någon delägare begär att egendomen ska säljas i förtid.93
6.4.3Beslag och penningbeslag
Förutsättningarna för att ta egendom i beslag eller penningbeslag har beskrivits i avsnitt 3.1.4.
8715 kap. 8 § utsökningsförordningen.
8818 kap. utsökningsbalken.
89Prop. 1980/81:8 s. 809 och 17 kap. 10 § första stycket utsökningsbalken.
90Jämför Walin, med flera, 2023, kommentaren till 8 kap. 4 §.
91RH 1993:112.
92JO 1988/89 s. 324 f.
93Eftersom utmätning i den samägda egendomen ännu inte har skett enligt 8 kap. 8 § utsök- ningsbalken. Se Walin, med flera, 2023, kommentaren till 16 kap. 14 §.
717
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Verkställighet av beslagsbeslut och vård av det beslagtagna
Beslut om beslag är omedelbart verkställbara och verkställs i regel genom att föremålet fysiskt tas om hand. Om beslaget avser pengar eller andra rättigheter ska gäldenären eller den som annars är för- pliktad meddelas ett förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Polisen.94
Ett beslagtaget föremål ska tas i förvar av den som har verkställt beslaget. Om det kan ske utan fara eller annars är lämpligt får före- målet dock lämnas kvar i innehavarens besittning. I så fall ska det för- seglas eller märkas som beslagtaget, om inte det framstår som onödigt. Den som beslaget har gjorts från får inte överlåta föremålet eller för- foga över det på något annat sätt i strid mot ändamålet med beslaget. Ett föremål som har lämnats i innehavarens besittning får dock fort- farande användas, om det inte har förseglats eller om inte något annat har beslutats.95 Den som hanterar det beslagtagna i strid mot vad som är tillåtet kan dömas för överträdelse av myndighets bud.96
Polisens hantering och säkring av beslaget innebär normalt att be- slaget ska förvaras i polisens lokaler. Undantag kan göras för föremål som kräver särskild hantering, som till exempel särskilt känsliga eller skrymmande föremål. Ett annat skäl kan vara att föremålet innehåller forensiska spår som riskerar att kontamineras eller förstöras.97
Föremål som har tagits i beslag ska vårdas väl och hållas under noggrann tillsyn så att föremålet inte byts ut, förändras eller miss- brukas på något annat sätt.98
Det finns inget hinder mot att den myndighet som förvarar det beslagtagna föremålet lånar ut det till åklagaren, att föremålet skickas till experter som ska utföra en undersökning och avge ett utlåtande eller att myndigheten förfogar över föremålet där det är nödvändigt för att myndigheten ska kunna fullgöra sin uppgift.99 Om åklagaren överväger att visa upp beslagtagna föremål vid förhandling i domsto- len bör han eller hon först överväga om vårdplikten kan iakttas. Lånar åklagaren ut ett beslagtaget föremål till någon annan bör det doku- menteras till vem lånet sker och när föremålet ska ha återlämnats.100
9427 kap. 1 a § tredje stycket rättegångsbalken.
9527 kap. 10 § första och andra styckena rättegångsbalken.
9617 kap. 13 § brottsbalken.
97RäV 2022:22, s. 8.
9827 kap. 10 § tredje stycket rättegångsbalken.
99RäV 2022:22 s. 54.
100RäV 2022:22 s. 55.
718
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Åklagaren måste också försäkra sig om att egendomen inte kan försvinna, bytas ut, förändras eller missbrukas på något annat sätt medan den är utlånad.101
När Polisen förvarar egendom ska det ske på i förväg fastställda platser som inte är åtkomliga för obehöriga. Om föremålet kräver särskild hantering får det förvaras på någon annan plats än lagerplat- sen, vilket i så fall antecknas i beslagsliggaren. Beslagtagna föremål får inte förvaras i arkivlagda akter eller i arkivlokaler. Föremål med ett uppskattat värde av mer än en tiondels prisbasbelopp (det vill säga mer än 5 920 kronor år 2026) ska förvaras avskilt i ett säkerhetsskåp eller ett annat lika säkert förvaringsutrymme. Undantag från kravet att ett föremål ska förvaras på lagerplats kan göras för föremål som kräver särskild hantering, som till exempel särskilt känsliga eller skrymmande föremål. Ett annat skäl kan vara att föremålet innehåller forensiska spår som riskerar att kontamineras eller förstöras. I sådana fall bör samråd ske med forensiker om lämplig förvaringsplats och åtgärder beträffande hantering och förvaringssätt. Föremålen bör om storleken medger det förvaras i de bevispåsar som används för bevisbeslag eller andra spår. Beslaget ska vara märkt med ärendenum- mer för spårbarhet. Egendom som har tagits i förvar i avvaktan på rättens beslut om kvarstad ska i tillämpliga delar hanteras och vårdas som ett beslag.102
Om vårdplikten åsidosätts kan Polisen bli ersättningsskyldig mot den som har drabbats av skada på den beslagtagna egendomen. Poli- sen är, liksom Kronofogden, ansvarig för egendomens vård även om en privat aktör anlitas för förvaringen av det beslagtagna. Se mer om ansvaret i avsnitt 6.4.2.
Enligt Polisens rutiner innebär vårdplikten följande för olika egen- domsslag.
•Om kontanter tas i beslag är det ofta lämpligt att sätta in dem på ett bankkonto så att de görs räntebärande.103 Om kontanterna inte behövs rent fysiskt – exempelvis för bevissäkring – eller om de överstiger en tiondels prisbasbelopp ska de sättas in på Polisens bankkonto.104
101JO 6533-2008.
102Polisen, PM 2023:22, Polismyndighetens handbok för beslagshanteringen, s. 40 f.
103NJA 1965 s. 97 II.
104Polisen, 2023, s. 78.
719
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
•Utländska kontanter ska behandlas som svenska kontanter så långt detta är möjligt. Det innebär att ett beslag av utländska kontanter också ska sättas in på bankkonto och göras räntebär- ande, efter att först ha växlats till svenska kronor. Om beslaget ska återlämnas ska det dock ske i samma valuta som det gjordes i, oavsett om det har skett förändringar i valutakursen. Växlings- kostnader mellan valutor samt eventuella valutaförluster som detta förfarande innebär får Polisen stå för, precis som för andra utredningskostnader.105
•När föremål som har batterier förvaras ska de som huvudregel inte laddas, på grund av brandrisken.106
•Kryptovaluta ska säkras genom att det skapas nya unika nycklar som Polisen förfogar över. Detta måste ske skyndsamt. I de fall kryptovaluta innehas av ett tjänsteföretag åt en kunds räkning be- höver ett förbudsmeddelande riktas till företaget. De nya nyck- larna ska dokumenteras på en informationsbärare som ska regi- streras i beslagsliggaren och hanteras som en värdehandling. Nycklarna får aldrig skrivas ut i förundersökningsprotokollet.107 Varje transaktion av kryptovaluta genererar vanligtvis en över- föringskostnad som dras från det saldo som överförs. Hur stor denna kostnad är beror inte nödvändigtvis på hur stort belopp som ska överföras utan kan också vara beroende av bland annat hur snabbt transaktionen ska genomföras. Kostnaden får anses som en förundersökningskostnad som är jämförbar med andra kostnader som uppstår vid verkställighet av tvångsmedel. I de fall beslaget av kryptovaluta ska hävas kan Polisen komma att behöva tillskjuta medel motsvarande transaktionskostnader för att kunna återbetala samma summa som säkrades. Kryptovaluta ska inte växlas in till annan valuta.108
•Ett fordon som ska förvaras ska dokumenteras genom fotogra- fering. Syftet är att fastställa skicket på fordonet vid ankomsten. El-, hybrid- och gasfordon ska stå i karantän utomhus under väderskydd i minst tre veckor. Alla fordon ska kontrolleras så att inte ämnen som kan utgöra en risk förvaras i fordonet, till
105Polisen, 2023, s. 78–80.
106Polisen, 2023, s. 44.
107Polisen, 2023, s. 82.
108Polisen, 2023, s. 83 f.
720
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
exempel mat eller brandfarliga ämnen. Eftersom beslag av for- don utgör myndighetsutövning kan Polisen inte anlita någon extern aktör för att utföra Polisens åtaganden.109
Jakob Heidbrink har i den artikel om det allmännas ansvar för cus- todia som nämnts i avsnitt 6.4.2 jämfört vilka regler som gäller när Polisen omhändertar beslagtagen egendom respektive hittegods. Han har kommit fram till att inget antyder att rättsgrunden för Polisens innehav av egendom – alltså huruvida det rör sig om något påtagligt myndighetsingripande eller en mer servicebetonad åtgärd – skulle ha återverkningar på vårdpliktens närmare utformning. Egendomen ska alltså vårdas på samma sätt oavsett grunden för att den förvaras, och hur det ska gå till varierar beroende på vilken egendom det är fråga om. Till exempel ska värdepappers ekonomiska värde bevaras, plån- böcker låsas in och djur lämnas till lämplig fodervärd.110
Rättsfall med mera
I rättsfallet NJA 1989 s. 607 hade en brottsmisstänkt person förts till polisförhör. Innan han fördes till förhöret tvingades han att låsa upp sin villa och bereda polismän tillträde dit för att göra husrann- sakan. Polisen hade också beordrat honom att lämna sin plånbok på en bänk i köket i villan. Mannen stämde staten och begärde ersättning för att pengar hade stulits från hans bostad när han var borta. Peng- arna förvarades dels i plånboken som lämnats i köket, dels i en kavaj i en garderob. Domstolarna ansåg att det var bevisat att mannen hade blivit bestulen på det sätt som han påstått, men skadeståndskravet ogillades ändå. Det förelåg inga omständigheter som visade att polis- männen skulle ha lämnat villan utan tillsyn eller på något annat sätt ha brustit i bevakningen av den under husrannsakan. Mannen hade själv lämnat nycklarna till villan till en bekant, och polispersonalen ansågs ha fog att utgå från att den bekante kunde anförtros ansvaret för villan. Eftersom de pengar som hade stulits inte hade omhänder- tagits av poliserna ansågs staten inte ha någon uppgift att bevaka egendomen.
109Polisen, 2023, s. 93 f.
110Heidbrink, 2010, s. 332.
721
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
I ett mål som prövades av Svea hovrätt hade Polisen beslagtagit en camper (en husbilspåbyggnad som man kan fästa på ett flak) som sedan hade stulits under förvaringstiden. Campern hade förvarats hos en privat bilfirma på ett område som var inhägnat med ett högt tagg- trådsstaket. Det hade funnits ett larm på området som inbrottstju- varna hade monterat ner. Inbrottet hade skett på en helg när området var obevakat. Hovrätten kom fram till att staten inte var skadestånds- ansvarig för den stulna campern. Skälet för det var att de säkerhets- åtgärder som hade omgärdat camperns förvaring hade varit tämligen omfattande. Inbrottstjuvarna hade behövt ha detaljerad kunskap om området och tillgång till kran och lastbil för att stjäla campern. Polisen fick därför anses ha gjort vad som rimligen kunde krävas för att skydda den beslagtagna egendomen från stöld. Något fel eller någon försummelse hade det inte varit fråga om.111
I ett beslut av Justitiekanslern bedömdes Polisen ha förvarat en båt på ett godtagbart sätt när båten hade förvarats inom ett inhägnat område och länspumpats varje dag. Båtens ägare fick inte ersättning för skador som hade uppstått för att vatten hade trängt in i båten.112
I ett annat beslut uttalade Justitiekanslern att det torde få an- komma på den myndighet som förvarar omhändertagen egendom att bevaka att egendomens värde inte går förlorat genom yttre på- verkan. Det fanns enligt Justitiekanslern starka skäl att anlägga lik- nande synpunkter när det gällde förvaringen av värdehandlingar. Skulle exempelvis tiden för inlösen av en obligation gå ut under för- varstiden fick det därför ankomma på förvararen att medverka till att obligationen verkligen löstes in. I det ärende som prövades för- varade Polisen flygbiljetter som hade tagits i beslag. Det skulle ha gått att lösa in biljetterna om de inte utnyttjades och få ersättning för dem, men det gjordes inte trots flera påminnelser från försva- raren. Justitiekanslern bedömde att Polisen borde ha vidtagit sådana åtgärder och att staten var skadeståndsansvarig eftersom det inte hade skett.113
111Svea hovrätts dom den 15 maj 2002 i mål T 8308-01.
112JK 1987 C 4 – ärendet prövades enligt den gamla regeln för det allmännas skadestånds- ansvar men kan ändå vara av intresse.
113JK 1994 C 13.
722
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Förtida försäljning av beslagtagen egendom
I specialstraffrätten finns lagliga förutsättningar för att förstöra eller sälja beslagtagen egendom i förtid i vissa situationer, se sådana exem- pel i avsnitt 6.4.5. Några motsvarande regler om förtida försäljning finns inte i rättegångsbalken. Inte heller lagen (1974:1066) om för- farande med förverkad egendom och hittegods m.m. (1974 års för- farandelag) är tillämplig på beslagtagen egendom i allmänhet, utan endast på hävda beslag.114 Det är därför inte tillåtet för den myndig- het som vårdar beslaget att sälja eller förstöra det beslagtagna innan det finns ett beslut om förverkande som har fått laga kraft, om det inte finns reglering i speciallagstiftning som tillåter det. Det gäller oavsett om det beslagtagna riskerar att förstöras eller om det är be- svärligt eller kostnadskrävande att vårda. Det är inte heller tillåtet att i förtid förstöra sådan egendom, även om syftet med beslaget är att egendomen ska förstöras.115
I Polisens beslagshandbok anges det att föremål som har tagits i beslag som är på väg att bli skämda eller förstöras, till exempel färska livsmedel, omgående ska säljas eller förstöras.116 Detta är dock inte korrekt; det finns inget lagstöd för en sådan åtgärd. Hos Polisen har man uppmärksammat att det står fel i handboken.117
De bestämmelser i 1974 års förfarandelag som reglerar förtida för- säljning gäller endast för sådan egendom som listas i den lagens 1 §, bland annat hittegods, stöldgods, hävda beslag som inte har hämtats ut och förverkad egendom.
Regleringen i 1974 års förfarandelag om förtida försäljning och övrig hantering av egendom – som alltså är tillämplig på hävda beslag som inte hämtas ut men inte på beslag i allmänhet – innebär följande. Det är möjligt att omedelbart sälja egendomen om den inte kan vår- das utan fara för förstöring, om vården av den är förenad med alltför stora kostnader, eller om det annars finns särskilda skäl.118 Om egen- domen kan befaras komma till brottslig användning eller annars är olämplig för försäljning ska den oskadliggöras. Egendom som inte har sålts i förtid eller oskadliggjorts ska säljas, vilket när det gäller stöldgods innebär att om stöldgodset har förvarats av Polisen i sex må-
1141 § 1974 års förfarandelag och 27 kap. 8 a § rättegångsbalken.
115Lindberg, 2022, s. 491 och 522 f.
116Polisen, 2023, s. 41. Motsvarande uppgifter finns i Skatteverkets handledning om beslag.
117Minnesanteckningar från möte med Polisen om tillgångsförvaltning, komm2025/00016-3.
1184 § 1974 års förfarandelag.
723
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
nader och man därefter har kungjort uppgifter om egendomen får Polisen sälja den. Om egendomen inte kan säljas får den förstöras.119
Om det uppstår en fråga om förtida försäljning ska försök göras att klarlägga vem som äger egendomen. Försäljning ska ske genom ett anbudsförfarande, som dock kan begränsas till att föremålet munt- ligen bjuds ut till mer än en intresserad köpare. I beslagsliggaren ska det antecknas vilka försök som har gjorts för att klarlägga ägande- rättsförhållandena eller varför något sådant försök inte har gjorts. Där ska det också antecknas till vilka personer egendomen har bjudits ut och vilka anbud som har lämnats.120
Behovet av att värdera egendom som ska säljas får bedömas från fall till fall. Det är möjligt att anlita en värderingsman, som i så fall bör vara ackrediterad. Uppgifter om värderingen ska dokumenteras. Även beslut om försäljning ska dokumenteras, tillsammans med för- säljningskvitton.121
Om det inte går att sälja egendomen får den förstöras. Det får även ske om den av något annat skäl är olämplig för försäljning, till exempel ur trafiksäkerhetsperspektiv eller på grund av smittorisk. När det gäller teknisk utrustning som lagrar elektronisk informa- tion kan det vara svårt att radera informationen på ett sätt som gör att den inte går att återskapa. Om informationen lagras i utrustningen lämpar den sig därför inte för försäljning utan bör i stället förstöras eller oskadliggöras på något annat sätt.122
Om ett föremål ska förstöras ska det ske med två personer när- varande, om föremålet är värt mer än en tjugondels prisbasbelopp (2 960 kronor år 2026). Båda personerna ska intyga att åtgärden har skett. Egendom kan också oskadliggöras genom att tas om hand av Polisen och användas i myndighetens referenssamling, eller genom att överlämnas till Polismuseet, Nationellt forensiskt centrum eller liknande för att användas som studie- eller referensobjekt. Om egen- dom oskadliggörs på det sättet ska beslutet om det dokumenteras noga i beslagsprotokollet.123
Om ägaren eller en annan rättsinnehavare gör anspråk på egen- dom som är föremål för någon form av avyttring ska egendomen lämnas ut till honom eller henne, om den inte redan har sålts eller
1195 och 6 §§ 1974 års förfarandelag.
120Polisen, 2023, s. 64 f.
121Polisen, 2023, s. 65 f.
122Polisen, 2023, s. 65 f.
123Polisen, 2023, s. 66.
724
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
förstörts. Om egendomen har reparerats eller förbättrats på något sätt är den som gör anspråk på egendomen skyldig att betala kost- naden för det innan egendomen lämnas ut.124
När egendomen säljs sker det för statens räkning. Om egendomen har sålts har ägaren eller någon annan rättsinnehavare rätt till ersätt- ning med högst det belopp som har inkommit vid försäljningen. Den som är missnöjd med ett beslut om att betala förbättringskostnader eller ett beslut om ersättning för såld egendom kan klaga på det hos förvaltningsrätten.125
6.4.4Förverkande
Förutsättningarna för att förverka egendom har beskrivits i av- snitt 5.3.2.
Det styrande för verkställigheten av ett förverkande är om dom- slutet innebär ett sakförverkande eller ett värdeförverkande.
Sakförverkad egendom
Egendom som har tillfallit staten på grund av förverkande genom ett lagakraftvunnet avgörande ska hanteras enligt 1974 års förfarandelag. I den lagen finns en bestämmelse om oskadliggörande, som har be- skrivits i avsnitt 6.4.3. Den är även tillämplig för förverkad egendom och innebär att egendomen kan oskadliggöras genom att användas för vissa utpekade ändamål eller genom att förstöras.
Egendomen kan också säljas genom den förvarande myndighetens försorg. Försäljningen sker för statens räkning. Om försäljningen inte lyckas får egendomen förstöras.126
Värdeförverkad egendom
Om beslutet om förverkande är formulerat som en betalningsför- pliktelse verkställs det genom uppbörd eller indrivning. Uppbörd är när den dömde frivilligt betalar summan, medan indrivning sker med
1247 § 1974 års förfarandelag
1258 och 9 §§ 1974 års förfarandelag.
1265, 6 och 8 §§ 1974 års förfarandelag.
725
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
tvång.127 Polisen är uppbördsmyndighet. Gäldenären ska ges tillfälle att betala frivilligt. Om det inte sker ska Polisen begära indrivning hos Kronofogden.128 Indrivning sker enligt lagen (1993:891) om in- drivning av statliga fordringar m.m.129 Vid indrivningen har Krono- fogden vissa möjligheter att förordna att vidare verkställighet inte ska äga rum. Den möjligheten ska dock tillämpas restriktivt. Kronofog- dens beslut i en sådan fråga får överklagas både av åklagaren och den dömde.130 Kronofogden har också möjlighet att lämna uppskov med betalningen eller bestämma en avbetalningsplan i vissa fall.131
Vid indrivning gäller utsökningsbalkens regler om förfarandet vid verkställigheten i fråga om vilken egendom som kan tas i anspråk till täckande av skulden och om möjligheterna att överklaga Kronofog- dens beslut. Indrivningsmål handläggs som allmänna mål.132 Målet inleds genom att Kronofogden gör en gäldenärsutredning och under- söker hur gäldenärens ekonomiska förhållanden ser ut och vilka ut- mätningsbara tillgångar som finns. Kronofogden säkrar därefter egen- dom, om inte egendomen som ska indrivas är säkrad sedan tidigare. Hur det går till har beskrivits närmare i avsnitt 6.4.2 om verkställighet av kvarstad.
Om det finns säkrad fast eller lös egendom som ska drivas in ska den säljas. Det finns detaljerade regler om hur försäljningen går till i 9–12 kap. utsökningsbalken och 9–12 kap. utsökningsförordningen (1981:981), som beskrivs sammanfattat här.
Lös egendom
Lös egendom ska säljas på offentlig auktion eller under hand.133 Kronofogden kan uppdra åt någon annan att genomföra försäljningen av egendomen på auktion. Det kan vara ett auktionsföretag, en advo- kat, en fastighetsmäklare eller andra lämpliga personer. Aktier, obliga- tioner och andra värdepapper får säljas genom värdepappersinstitut.134
1271, 4 och 6 §§ bötesverkställighetslagen (1979:189).
1281, 3 och 6 §§ bötesverkställighetsförordningen (1979:197), 3 och 5 §§ indrivningsförord- ningen (1993:1229).
1296 § bötesverkställighetslagen.
13012 och 13 §§ bötesverkställighetslagen.
1317 § indrivningslagen.
1321 kap. 6 § utsökningsbalken.
1339 kap. 1 § utsökningsbalken.
1349 kap. 3 § utsökningsförordningen.
726
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Underhandsförsäljning bör användas om det är sannolikt att det kan ge en högre köpeskilling och det även i övrigt är ändamålsenligt. Sakägare som berörs av försäljningen ska få tillfälle att yttra sig i frå- gan om en underhandsförsäljning bör ske. Innan egendom säljs under hand ska anbud begäras in. En begäran om anbud ska kungöras. Om det inte lämnas några anbud ska egendomen som huvudregel säljas på auktion.135
Underhandsförsäljning är i regel mer omständlig än auktionsför- säljning. Den lämpar sig sannolikt bäst för egendom som intresserar endast en viss kategori eller ett begränsat antal personer och som har ett förhållandevis högt värde, till exempel maskiner eller fordon av speciella slag. Ibland kan det vara lämpligt med underhandsförsälj- ning efter ett misslyckat försök att sälja på auktion.136 Anbud inför underhandsförsäljningar bör i regel hämtas in genom annonsering. Om de tänkbara spekulanterna är få och kända kan Kronofogden dock vända sig direkt till dem. I fråga om till exempel antikviteter kan det vara lämpligt att vända sig till ett mindre antal handlande i branschen.137
En auktion ska kungöras i god tid och på lämpligt sätt. De sak- ägare som berörs av försäljningen ska underrättas om den, om det inte är uppenbart obehövligt. Ett bud som lämnas får inte godtas om det är sannolikt att en avsevärt högre köpeskilling kan uppnås. Undantag kan göras om alla berörda sakägare medger det. Om nå- gon har rätt till betalning ur egendomen gäller särskilda regler.138
Köpeskillingen för egendomen ska betalas genast efter att ett bud har godtagits. I vissa fall kan Kronofogden tillåta att endast handpen- ning betalas, men egendomen får inte lämnas ut till köparen förrän full betalning har skett. Om full betalning inte sker ska egendomen bjudas ut på nytt. Fortsatta försäljningsförsök ska göras i viss ut- sträckning om det inte lämnas något bud som godtas.139
Om den lösa egendomen består av en fordran som är förfallen till betalning, ska Kronofogden driva in den. Om den inte är förfallen till betalning kan Kronofogden avtala med sekundogäldenären om förtida betalning mot en nedsättning av fordrans belopp. En utmätt
1359 kap. 8 § första stycket och 9 § första och andra styckena utsökningsbalken samt 9 kap.
14§ utsökningsförordningen.
136Walin, med flera, 2023, kommentaren till 9 kap. 8 §.
137Walin, med flera, 2023, kommentaren till 9 kap. 9 §.
1389 kap. 3 och 4 §§ utsökningsbalken.
1399 kap. 5 och 6 §§ utsökningsbalken.
727
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
fordran får säljas om den inte kan drivas in i rimlig tid.140 En utmät- ning av en fordran kan ofta begränsas till ett visst belopp, till exem- pel när det gäller ett banktillgodohavande. Om fordringen kan delas upp är det ett möjligt alternativ. Om det inte går kan hela fordringen behöva tas i mät. Om fordran förfaller i rater kan det vara lämpligt att indriva de förfallna beloppen och sälja återstoden av fordringen.141 Om den lösa egendomen är ett pantbrev kan den intecknade egendomen tas i anspråk.142 Om den lösa egendomen är ett registre- rat skepp eller luftfartyg ska den säljas på offentlig auktion. För så-
dana försäljningar gäller särskilda regler.143
En genomgående princip för Kronofogdens försäljningar är att det indrivna objektet ska tillgodogöras på ett sätt som ger ett så gott eko- nomiskt resultat som möjligt. Hur auktionen ska kungöras och hur information ska lämnas är ganska flexibelt och går att anpassa till det enskilda fallet. Auktion bör hållas där bästa resultat av försäljningen kan förväntas bli uppnått, vilket i dag i många fall innebär på internet. För vissa sorters egendom, till exempel konst och antikviteter, kan det vara mer fördelaktigt att sälja dessa på en sedvanlig auktion.144
Fast egendom
När verkställighet ska ske genom försäljning av fast egendom ska fastigheten beskrivas och värderas så snart som det är lämpligt, om det inte redan har skett i ett kvarstadsförfarande. Fastighetstillbehör ska anges i beskrivningen och värderas för sig i den mån det är på- kallat med hänsyn till deras värde eller av någon annan orsak. Vid be- hov får en sakkunnig person anlitas för beskrivning och värdering. Fastighetens ägare ska på anmodan tillhandahålla handlingar som visar vilka rättigheter som besvärar fastigheten och uppge vilka som har en fordran eller rättighet som bör iakttas när fastigheten säljs. Kronofogden ska även på andra sätt införskaffa utredning om det.145 I samband med beskrivningen av fastigheten bör det i den mån det är görligt lämnas upplysningar om särskilda inskränkningar i fastig-
1409 kap. 11–13 §§ utsökningsbalken.
141Walin, med flera, 2023, kommentaren till 9 kap. 13 §.
1429 kap. 14 och 16 §§ utsökningsbalken. Pantbrevet kan också pantförskrivas till sökanden, men det kanske sällan blir aktuellt i allmänna mål.
14310 och 11 kap. utsökningsbalken.
144Walin, med flera, 2023, kommentaren till 9 kap. 1 och 2 §§.
14512 kap. 3 § första och tredje styckena och 4 § utsökningsbalken.
728
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
hetsägarens förfoganderätt som gäller enligt annan lagstiftning, till exempel plan- och bygglagen (2010:900). Taxeringsvärdet kan i all- mänhet inte godtas som utgångspunkt för prövningen av fastighetens värde.146
Som huvudregel ska fast egendom säljas på offentlig auktion.147 En fastighet får dock säljas under hand, om en sådan försäljning be- döms vara mer ändamålsenlig och det är tillförlitligt utrett vilka ford- ringar och rättigheter som belastar fastigheten. Vid bedömningen av om en försäljning under hand är mer ändamålsenlig ska det särskilt beaktas om det finns förutsättningar för att på så sätt få en högre köpeskilling för fastigheten än vid försäljning på auktion.148 Försälj- ning under hand ger möjlighet att undersöka marknaden på ett affärs- mässigt sätt och mäklare kan engageras för fastighetens försäljning.149 Även om mäklarens arbete kräver provision när det lyckas kan man ofta vänta sig att nettobehållningen blir större än vid försäljning på auktion. På sina håll kan dock erfarenheten ge vid handen att vissa typer av fastigheter kan gå högre vid auktion. Kronofogden kan an- moda statliga eller kommunala organ att lämna anbud vid en under- handsförsäljning, om fastigheten har betydelse ur allmän synpunkt. Annonsering med anbudsförfarande kan kräva så pass stora kostna- der, att Kronofogden bör försäkra sig om att sökanden eller gälde- nären inte har någon invändning mot det.150
Kronofogden kan under vissa förutsättningar sälja fastighets- tillbehör för sig. Frågan om det är lämpligt ska undersökas vid ett sammanträde dit sakägarna kallas. För fastighetstillbehör som ska säljas separat gäller samma regler som för lös egendom. De anses inte längre höra till fastigheten om de säljs separat även om de inte skiljs från fastigheten.151 Något som kan tala för att det kan vara lämp- ligt att sälja tillbehören för sig är om exempelvis en rörelse har lagts ner. Då kan man få bättre resultat om man får särskilda köpare till maskiner och liknande som inte längre behövs på fastigheten. Sär- skilt i fråga om industritillbehör ligger det nära till hands att ordna separata försäljningar.152
146Walin, med flera, 2023, kommentaren till 12 kap. 3 §.
14712 kap. 1 § utsökningsbalken.
14812 kap. 57 § första stycket utsökningsbalken.
14912 kap. 29 § utsökningsförordningen.
150Walin, med flera, 2023, kommentaren till 12 kap. 57 §.
15112 kap. 14 och 15 §§ utsökningsbalken.
152Walin, med flera, 2023, kommentaren till 12 kap. 14 §.
729
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Kronofogden bestämmer tid och plats för auktionen. Fastighets- ägaren och nyttjanderättshavare är skyldiga att låta fastigheten visas. Ett bevakningssammanträde ska hållas för förhandling om försälj- ningen, antingen samma dag som auktionen eller före den. Auktio- nen ska kungöras i god tid och på ett lämpligt sätt. I kungörelsen ska det finnas information om bevakningssammanträdet. Fastighets- ägaren och andra kända innehavare av fordringar och rättigheter som bör iakttas vid auktionen ska underrättas om den i god tid.153
Ett inrop på auktionen kan nekas om summan inte täcker fastig- hetens skyddsbelopp eller om det är sannolikt att avsevärt högre köpeskilling kan uppnås. Skyddsbeloppet är det sammanlagda be- loppet av fordringar med bättre rätt än exekutionsfordringen och förrättningskostnaderna.154 Om ett inrop godtas ska inroparen ome- delbart betala handpenning. Ett kort uppehåll kan göras för att inro- paren ska få tillfälle att skaffa fram handpenningen. Om ingen hand- penning lämnas ska fastigheten ropas ut på nytt. Om det inte sker några inrop som godtas eller fullföljs görs nya försäljningsförsök.155
Som har beskrivits i avsnitt 6.4.2 har ägarens rätt att använda fastigheten på vissa sätt och tillgodogöra sig normal avkastning ur fastigheten begränsats från det att fastigheten har säkrats till dess att den har sålts och ska tillträdas av köparen. Arrendeavgifter, hyra och annan avkastning som förfaller till betalning under förfarandets gång kan under vissa förutsättningar uppbäras av Kronofogden. Om det inte sker får fastighetsägaren uppbära sådana intäkter som förfaller till betalning före köparens tillträde. En fastighet som har sålts på auktion får tillträdas samma dag som köpeskillingen ska fördelas. Vid försäljning under hand framgår tillträdesdagen av köpevillkoren.156
I 12 kap. utsökningsbalken finns omfattande regler om hur Krono- fogden ska tillgodose rättigheter för andra personer än sökanden och gäldenären som har intresse i fastigheten, exempelvis andra borge- närer, panträttshavare och nyttjanderättshavare. Dessutom finns regler om hur man gör med gemensamt intecknade fastigheter och med andelar i fastigheter. Dessa bestämmelser redovisas inte här.
15312 kap. 18–21 §§ utsökningsbalken.
15412 kap. 29 § första stycket 1 och 40 § utsökningsbalken.
15512 kap. 41 och 42 §§ utsökningsbalken.
15612 kap. 8, 36 och 60 §§ utsökningsbalken.
730
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Kostnader för försäljningen
I utsökningsmål – vilket indrivningar av värdeförverkanden är – får det tas ut en årlig grundavgift för allmänna kostnader vid handlägg- ningen och även i övrigt tas ut ersättning för statens kostnader för förfarandet hos Kronofogden. Dessa kostnader kallas för förrättnings- kostnader.157 Vid exekutiv försäljning tas förberedelseavgifter och försäljningsavgifter ut i procentsatser av egendomens uppskattade värde eller köpeskillingen. Det kan också tas ut avgifter för särskilda kostnader som uppkommer för staten.158 Förrättningskostnaderna tas ut ur köpeskillingen för såld egendom, behållen avkastning och andra tillgängliga medel. Om det behövs kan de genast utsökas hos gäldenären.159
Det sagda innebär att Kronofogdens kostnader åtminstone till viss del täcks ur köpeskillingen vid en sådan försäljning.
Statens ansvar vid försäljning av förverkad egendom
När staten säljer förverkad egendom utgör det sådan myndighets- utövning som kan föranleda skadeståndsansvar vid fel eller försum- melse med stöd av 3 kap. 2 § första stycket 1 skadeståndslagen. I rätts- fallen Smyckets vikt, NJA 2023 s. 373, och NJA 1995 s. 112 prövades frågor om Kronofogdens skadeståndsansvar för försäljningar på offentlig auktion.
I det förstnämnda fallet gjorde Högsta domstolen bland annat följande bedömningar.
Vid prövningen av statens ansvar vid exekutiva försäljningar bör man vara restriktiv med paralleller till köprättsliga regler. När en myn- dighet säljer förverkad egendom kan den inte förväntas ta ansvar för den sålda egendomen i samma utsträckning som den som säljer en vara på vanligt sätt. Myndigheten har ingen egentlig förkunskap om egendomen och det kan i regel inte heller förväntas att myndig- heten ska göra några mer omfattande kontroller av vad som säljs.
Om fel enligt köplagen föreligger trots försäljning i befintligt skick, kan myndigheten dock bli ansvarig. Det handlar alltså om fall där säljaren har lämnat vissa felaktiga uppgifter om varan före
15717 kap. 1 § utsökningsbalken.
1589–13 §§ förordningen (1992:1094) om avgifter vid Kronofogdemyndigheten.
15917 kap. 7 § första stycket utsökningsbalken.
731
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
köpet och dessa kan antas ha inverkat på köpet. Enbart förhållandet att en myndighet har lämnat en konkret, väsentlig och reservations- lös uppgift om egendomens beskaffenhet måste dock inte innebära ett skadeståndsansvar för myndigheten. Det avgörande blir om det finns tillkommande omständigheter som gör att uppgiftslämnandet når upp till vad som är att anse som ett felaktigt eller försumligt hand- lande. Sådana tillkommande omständigheter skulle kunna vara om myndigheten av någon särskild anledning borde ha ifrågasatt eller närmare granskat den uppgift som visade sig vara felaktig, eller om myndigheten på något särskilt sätt har förmedlat att de uppgifter som lämnas är korrekta och kontrollerade.
I Smyckets vikt, NJA 2023 s. 373, hade Kronofogden i informa- tionen om ett smycke som såldes exekutivt angett hur mycket det vägde, och även angett att myndigheten ansvarade för den informa- tion som lämnades vid försäljningen. Uppgiften om vikten visade sig vara felaktig. Detta fick Kronofogden ansvara för trots att myndig- heten också hade lämnat friskrivningar om smyckets kvalitet. I NJA 1995 s. 112 däremot hade Kronofogden sålt en tavla och angett att den var målad av konstnären Marcus Larsson. Tavlan var försedd med ett äkthetsintyg som hade utfärdats av en sakkunnig person. Inför auktionen hade Kronofogden låtit en konsthandlare värdera tavlan. Under dessa förhållanden ansågs det att varken fel eller försummelse låg Kronofogden till last, trots att det efter försäljningen hade visat sig att Marcus Larsson inte hade målat tavlan.
6.4.5Specialstraffrätt
I specialstraffrätten finns i vissa lagar utbyggda regler om förtida försäljning, vilket alltså saknas när ingen speciallag är tillämplig.
Nedan följer en inventering av lagar som innehåller bestämmel- ser om hur säkrad och förverkad egendom ska förvaltas. Några av dem är bara av karaktären upplysningsbestämmelser men många har ett materiellt innehåll.
732
SOU 2026:10Förvalta tillgångar
Tabell 6.1 | Specialstraffrätt om att säkra egendom |
| ||
| Inventering av relevanta bestämmelser i specialstraffrätten | |||
|
|
|
|
|
Lag |
| Vård eller särskild | Förtida | Avyttring efter |
|
| verkställighet | avyttring | slutligt beslut |
Lagen (2000:1225) om | 17 § | 19 § | 18 § | |
straff för smuggling |
|
|
| |
Tullbefogenhetslagen | 8 kap. 11 § | 8 kap. |
| |
(2024:710) |
|
| 12–14 §§ |
|
Förfogandelagen (1978:262) |
| 55 § |
| |
Lagen (1969:729) om upphovs- |
|
| 7 kap. | |
rätt till litterära och konst- |
|
| 55 och 56 §§ | |
närliga verk |
|
|
|
|
Mönsterskyddslagen (1970:485) | 37 § |
| 37 § | |
Lagen (1992:1685) om |
|
| 12 § | |
skydd för kretsmönster |
|
|
| |
för halvledarprodukter |
|
|
| |
Växtförädlarrättslagen |
|
| 9 kap. 7 § | |
(1997:306) |
|
|
|
|
Varumärkeslagen (2010:1877) |
|
| 8 kap. 7 § | |
|
|
|
| |
Lagen (2018:1653) |
|
| 5 kap. 10 § | |
om företagsnamn |
|
|
| |
Ransoneringslagen (1978:268) |
| 50 § |
| |
Lagen (1951:649) om |
| 8–10 §§ |
| |
straff för vissa trafikbrott |
|
|
| |
Lagen (1958:205) om |
| 2 § | 2 och 3 §§ | |
förverkande av alkohol m.m. |
|
|
| |
Narkotikastrafflagen (1968:64) |
| 7 § | 7 § | |
Tryckfrihetsförordningen |
|
| 7 kap. 26 § | |
Miljöbalken |
|
| 29 kap. |
|
|
|
| 12 a och b §§ |
|
Jaktlagen (1987:259) |
| 47 § | 50 § | |
Fiskelagen (1993:787) |
| 47 § | 48 § | |
Alkohollagen (2010:1622) |
| 12 kap. 5 § |
| |
|
|
|
| |
Kustbevakningslagen (2019:32) | 3 kap. 11 § | 3 kap. 12 § | 3 kap. 12 § | |
Lagen (2000:562) om |
|
| 5 kap. | |
internationell rättslig |
|
| 11 och 12 §§ | |
hjälp i brottmål |
|
|
|
|
Lagen (1972:260) om | 14 § |
| 36 § | |
internationellt samarbete |
|
|
| |
rörande verkställighet av |
|
|
| |
brottmålsdom |
|
|
|
|
733
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Lag | Vård eller särskild | Förtida | Avyttring efter |
| verkställighet | avyttring | slutligt beslut |
|
|
|
|
Lagen (2020:968) med |
|
| 5 kap. |
kompletterande bestämmelser |
|
| 6 och 7 §§ |
till EU:s förordning om ömse- |
|
|
|
sidigt erkännande av beslut om |
|
|
|
frysning och förverkande |
|
|
|
Inventeringen har utgått från den inventering som gjordes av den förra förverkandeutredningen. Se SOU 2021:100 Ny förverkandelagstiftning, s. 649–674 och innehållsförteckningen i prop. 2023/24:144 En ny förverkandelagstiftning. Tillägg har gjorts i de fall det har uppmärksammats att det finns ytter - ligare lagar som har bestämmelser om förvaltning av säkrad eller förverkad egendom.
Av de ovan listade bestämmelserna finns det skäl att särskilt beskriva bestämmelserna om förtida försäljning eller förstöring i smugglings- lagen och tullbefogenhetslagen. Med stöd av de bestämmelserna kan Tullverket eller andra myndigheter omedelbart låta sälja egendom som har tagits i beslag för att den skäligen kan antas bli förverkad på grund av brott enligt smugglingslagen. En sådan förtida försäljning kan ske om egendomen inte kan vårdas utan fara för att den förstörs, vården av den är förenad med alltför stora kostnader, eller om det annars finns särskilda skäl. Egendomen får i stället förstöras om den inte kan säljas, kan befaras komma till brottslig användning, eller annars är olämplig för försäljning.160
Med stöd av bestämmelserna kan varor som inte har något mark- nadsvärde eller kan befaras komma till brottslig användning förstöras. Det kan vara fråga om exempelvis farliga införselreglerade varor eller egendom som speciellt har ställts i ordning för att användas som hjälpmedel vid in- eller utförselbrott, till exempel fordon med dolda förvaringsutrymmen. Om det är ekonomiskt försvarbart kan sådan egendom dock först återställas i ursprungligt skick och sedan säljas. Det finns också en möjlighet att förstöra egendom som i annat fall är olämplig för försäljning. Det kan gälla exempelvis smittade djur eller växter. Försäljning av ännu inte förverkad egendom beskrivs i förarbetena som en ingripande åtgärd som bör komma i fråga bara när en fortsatt förvaring av varan framstår som oförsvarlig. En för- säljning får därför ske endast om det finns särskilda skäl. Det upp- ställs inget krav på att ägaren ska ha begärt försäljning eller att dom- stol ska ha lämnat tillstånd till den. Av allmänna förvaltningsrättsliga
1608 kap. 12 § tullbefogenhetslagen och 19 § smugglingslagen.
734
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
regler får det emellertid anses följa att myndigheten, om möjligt, ska ha lämnat ägaren tillfälle att yttra sig i frågan.161
En bestämmelse med motsvarande innehåll och användningsom- råde finns i kustbevakningslagen. Den är tillämplig på egendom som kan antas bli förverkad.162
6.4.6Myndigheternas nuvarande förvaltning
De myndigheter som arbetar med att förvalta säkrad egendom har ombetts att beskriva sin beslags- och förvaltningsverksamhet utifrån förverkandedirektivets krav. Syftet har varit att identifiera eventuella brister i effektiviteten och skillnader mellan gällande rätt och vad som krävs i direktivet. De berörda myndigheterna har beskrivit sitt arbete med att förvalta säkrad och förverkad egendom, och de behov de har i sin verksamhet, på följande sätt.
Polisen
Tjänstemän som arbetar hos Polisen med frågor om reella tvångs- medel och tillgångsförvaltning har gett följande beskrivning av de utmaningar som finns med det nuvarande regelverket.163
Förvar och kvarstad används i alltför liten utsträckning och fram- står inte som effektiva sätt att säkra egendom. Under de senaste åren har det endast framställts drygt 100 yrkanden om kvarstad per år.
Polisen skulle kunna säkra tillgångar i högre utsträckning, men det är praktiskt besvärligt och tidskrävande att hantera frågor om förvar och kvarstad. Förvar och kvarstad upplevs av tjänstemännen som ålderdomliga institut. De används dessutom inte i andra länder.
Ett sätt att åstadkomma ett mer effektivt säkrande av tillgångar vore att ta fram en generell beslagsregel som gäller för alla typer av egendom. Den nya bestämmelsen om penningbeslag var enligt tjänstemännen ett steg i rätt riktning, men det vore önskvärt om även fastigheter, bostadsrätter och andra typer av rättigheter kunde tas i beslag.
161Prop. 1999/00:124 En ny smugglingslag m.m., s. 156 f. och 167 och Åberg, Kazimir, 2024, kommentaren till 18 § smugglingslagen, Lexino, Juno.
1623 kap. 12 § kustbevakningslagen.
163Minnesanteckningar från möte med Polisen om tillgångsförvaltning, komm2025/00016:3.
735
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
För att öka rättssäkerheten för de personer som drabbas av beslag skulle dock kompetensen i beslagsfrågor behöva höjas och samlas på en plats. Man skulle också kunna ha ytterligare reglering, exempelvis på föreskriftsnivå, om hur olika typer av egendom ska hanteras. Be- slagsverksamheten är en mycket viktig del av den brottsbekämpande verksamheten och ingår i nästan varje utredning. Ändå har frågor om beslag låg status och upplevs som besvärliga.
Ett önskemål som företrädare för Polisen har framfört även i andra sammanhang är att det borde finnas myndighetsgemensamma beslagshus där all beslagtagen egendom förvaras och vårdas fram tills den ska förstöras eller säljas, oavsett vilken myndighet som har tagit egendomen i beslag. Att ha all kompetens på en plats skulle både gynna rättssäkerheten och vara resurseffektivt. Dessutom skulle ge- mensamma beslagshus tillgodose behovet av säkerhet och god arbets- miljö för den personal som arbetar med beslag. Hanteringen av be- slagtagen egendom behöver vara enhetlig oavsett vilken myndighet som har gjort beslaget.
Ett samarbete mellan myndigheterna skulle också gynna myndig- heternas värdering av beslagtagen egendom. När beslagen värderas sker det i regel genom att man anlitar externa värderare. Tjänstemän- nen beskriver att myndigheterna i dag konkurrerar i upphandlingar om värderingstjänster.
Vissa sorters egendom kräver särskild uppmärksamhet i fråga om hur den ska hanteras för att man ska uppfylla vårdplikten – exempel- vis elfordon, kryptovaluta, alkohol och tobak. Även det är något som man skulle kunna komma till rätta med genom särskilda beslagshus och en särskild beslagsmyndighet. Författning om de här frågorna skulle också behövas för att tydliggöra vad som gäller.
Hos Polisen efterlyser man utbyggda regler om förtida försälj- ning. I 4 § 1974 års förfarandelag finns en bestämmelse om detta, men den är sällan tillämplig. Bristen på lagstöd för förtida försäljning kan skapa problem i fråga om färskvaror som blir skämda. Det kan också skapa problem i fråga om vissa typer av narkotika som borde kunna förstöras i förtid – exempelvis kan drogen kat som man ofta tar stora beslag av ruttna i lagret. Det här kan leda till arbetsmiljö- problem för beslagshandläggarna. Det behöver alltså finnas regler inte bara om att man ska kunna sälja egendom i förtid utan också om att man ska kunna förstöra vissa typer av egendom – till exem- pel narkotika – före ett slutligt beslut om förverkande. Sådana regler
736
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
skulle dessutom vara resurseffektiva. Det är onödigt att lagerhålla egendom som blir förstörd eller som det inte finns något legalt användningsområde för.
Kronofogden
Tjänstemän som arbetar hos Kronofogden med frågor om att säkra egendom har lämnat följande beskrivning av hur de ser på det nu- varande regelverket.164
Allmänt kan sägas att det finns ett väl utbyggt regelverk för Kronofogdens verksamhet inklusive hur frågor om vård av egen- dom, försäljning och förtida försäljning är reglerade. Kronofogden har arbetat med dessa frågor i många år och har en god kompetens för att hantera alla möjliga typer av egendom. Befintliga regler ger utrymme för den ansvarige tjänstemannen hos Kronofogden att göra en anpassning till vad som är ändamålsenligt i det enskilda fallet.
Egendom som säkras i ett utmätningsärende kan i vissa fall läm- nas kvar i gäldenärens besittning (märkas eller förseglas). Detta blir dock ytterst sällan aktuellt när det handlar om verkställighet av en kvarstad, eller över huvud taget när verkställigheten riktar sig mot en gäldenär som är misstänkt för brott. Man måste alltid fråga sig om det finns en risk att egendomen försvinner. Finns det en sådan risk ska man göra allt för att säkra den. Fastigheter och bostadsrätter lämnas dock i gäldenärens besittning.
Om det finns ett behov av att anlita en uppdragstagare för att ta hand om någon egendom har Kronofogden utrymme att göra det. Det kan till exempel handla om att ordna stallplatser åt hästar eller lagerplats åt en skrymmande maskin. Utöver att Kronofogden har möjlighet att i det enskilda fallet avtala med en uppdragstagare har myndigheten vissa generella avtal med banker, garage och lager om förvaring av tillgångar, valutakonton etcetera.
Kostnaderna för förvaring och underhåll med mera tas i ett van- ligt utmätningsmål ut ur de medel som har flutit in från försäljningen. Om det inte är möjligt faktureras sökanden i efterhand för kostna- derna. När Kronofogden driver in värdeförverkad egendom kan dock inte sökanden faktureras för det, eftersom sökanden aldrig svarar för
164Minnesanteckningar från möte med Kronofogden om tillgångsförvaltning, komm2025/00016:4.
737
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Kronofogdens kostnader i allmänna mål. Om de medel som flyter in vid egendomens försäljning inte är tillräckliga för att täcka Krono- fogdens kostnader för underhåll och förvaring av egendomen kom- mer kostnaderna att stanna hos Kronofogden.
Det är möjligt att sälja kvarstadsbelagd egendom i förtid om den hastigt faller i värde eller kräver alltför kostsam vård. Det krävs dock att en part begär det, vilket i fråga om kvarstad för att säkra ett för- verkande borde vara åklagaren eller gäldenären. Kronofogden tar inte själv initiativ till en förtida försäljning men kan upplysa parterna om att möjligheten finns. Reglerna om förtida försäljning fungerar bra men tillämpas kanske inte fullt så ofta som borde vara möjligt.
Ekobrottsmyndigheten
Tjänstemän vid Ekobrottsmyndigheten har beskrivit myndighetens beslagsverksamhet på följande sätt.165
Den egendom som tjänstemän vid Ekobrottsmyndigheten be- slutar om att ta i beslag ansvarar myndigheten ensam för – Polisen har alltså aldrig hand om egendom som tas i beslag av Ekobrotts- myndigheten. Detta skiljer sig mot fördelningen hos Åklagarmyn- digheten och Polisen. Eftersom Åklagarmyndigheten och Polisen arbetar tillsammans hanteras alla beslag som åklagarna vid Åklagar- myndigheten gör av Polisen, men Ekobrottsmyndigheten hanterar alltså sina egna beslag. Undantagsvis kan dock skrymmande föremål förvaras hos Polisen om Ekobrottsmyndigheten inte har plats i sina egna lager. Ekobrottsmyndigheten kan också anlita privata företag för förvaringen.
I och med den nya förverkandelagstiftningen tas numera mer egendom och nya typer av egendom i beslag. Tidigare har Ekobrotts- myndigheten framför allt tagit it-utrustning, dokument och liknande i beslag, men nu tar man även fordon, möbler, accessoarer och annat. Ekobrottsmyndighetens nuvarande beslagsriktlinjer är från år 2014. De är kortfattade och har vissa brister. Myndigheten har inte någon handbok om beslag. Ofta vänder man sig till Polisens beslags-
handbok för vägledning.
Det är svårt att tänka sig att Ekobrottsmyndigheten skulle vilja ta ett företag i beslag för fortsatt drift. Möjligen skulle det kunna
165Minnesanteckningar från möte med Ekobrottsmyndigheten, komm2025/00016:22.
738
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
bli aktuellt i fråga om blandverksamhetsbolag, där det bedrivs både en legitim och en illegitim verksamhet. För svenska åklagare är dock reglerna om företagsbot ett effektivt verktyg för att komma till rätta med företag som är osunda i vissa delar.
Om ett bolag används som brottsverktyg bör det dock finnas en möjlighet att förverka och likvidera det. Ett digitalt aktieägarregister hos Bolagsverket (som efterfrågas även i den myndighetsgemen- samma redovisningen av regeringsuppdraget om förstärkt arbete för att öka återtagandet av brottsvinster, se avsnitt 6.5.3), skulle under- lätta möjligheterna att spåra tillgångar och att förverka aktier i bolag som används som brottsverktyg. Om man förverkar aktierna i ett så- dant bolag kunde det vara lämpligt att det fanns en möjlighet att utse någon form av syssloman som får i uppgift att avveckla rörelsen. En sådan syssloman kunde också vara lämplig att utse om man tänker sig att en helt laglig verksamhet ska beslagtas i syfte att säkra ett värde- förverkande, även om detta kanske inte är något man i dagsläget ser framför sig skulle bli vanligt förekommande.
En utmaning i fråga om hur egendom ska förvaltas handlar om värderingstjänster. De nya förverkandereglerna har också väckt frågor rent allmänt om värdering av egendom. Det behövs gemensamt upp- handlade tjänster för värdering av olika typer av egendom där det säkerställs att de värderingsmän som anlitas är säkerhetsklassade och inte kan infiltreras av den organiserade brottsligheten. I dag uppmärk- sammar myndigheterna praktiska svårigheter med att man i varje ärende behöver anlita en värderare. Det har också noterats att fastig- hetsmäklare inte alltid vill ta sig an uppdrag kopplade till värdering och försäljning eftersom de har känt en rädsla för att ta uppdrag där fastigheter är kopplade till organiserad brottslighet.
Det kan vara lämpligt att införa ett förbud mot att förverkande- svaranden köper tillbaka den förverkade egendomen. Om personen vet i förväg att han eller hon kan få köpa tillbaka det förverkade i framtiden kanske han eller hon förstör egendomen i syfte att köpe- skillingen ska bli lägre vid en framtida försäljning. Å andra sidan kan det också vara så att incitamenten att vårda egendomen blir starkare om han eller hon vet att han eller hon kommer att ha möjlighet att köpa tillbaka den förverkade egendomen i framtiden. Rent praktiskt vore det svårt att formulera regler som möjliggjorde en kontroll av alla eventuella bulvaner och av vidareförsäljningar i ett senare skede till förverkandesvaranden. Viktigast när förverkad egendom köps
739
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
tillbaka är dock var köpeskillingen kommer ifrån, så att inte staten medverkar till penningtvätt.
Hos Ekobrottsmyndigheten gör man inga sådana särskilda för- valtningsbedömningar som beskrivs i artikel 20.4 i förverkandedirek- tivet. I Sverige bedrivs förundersökningar relativt snabbt jämfört med många andra länder. Kanske är kravet på förvaltningsbedömningar mer relevant i de fall där det kan förutses att beslaget kommer att bestå under en längre tid.
Sannolikt säljs egendom i förtid i betydligt högre utsträckning i de stater som har fokuserat på att effektivisera egendomsförvalt- ningen. Många problem kopplade till förvaring och förvaltning skulle man slippa om man säljer egendom i ett tidigt skede och sätter in köpeskillingen på ett räntebärande konto. Det verkar ganska själv- klart att man bör bygga ut möjligheterna till förtida försäljning, inte minst eftersom det ofta är i den enskildes intresse. Många beslag av- ser exempelvis fordon eller teknisk utrustning som förlorar betydligt i värde av att lagerhållas under lång tid. All egendom som är skrym- mande borde vara möjlig att sälja i förtid. Förtida försäljning vore också intressant för kryptotillgångar. Eftersom kryptotillgångar är så volatila finns stora rättssäkerhetsrisker för den enskilde kopplat till hur dessa förvaltas och vid vilken tidpunkt de säljs. Förtida för- säljning är dock sannolikt inte intressant för fonder och liknande värdepapper som förvaltas av en bank.
Något som också efterfrågas hos Ekobrottsmyndigheten är ut- byggda regler för att förstöra egendom i förtid. Sådana regler vore av intresse inte minst för egendom som saknar ett legalt använd- ningsområde.
Tullverket
Tjänstemän vid Tullverket har lämnat följande beskrivning av myn- dighetens beslagsverksamhet.166
När Tullverket beslagtar varor handlar det framför allt om in- förselreglerade varor, som narkotika, dopningsmedel, farliga varor och liknande. Bevisbeslag är också vanligt förekommande, exempel- vis av teknisk utrustning. Ofta innebär förvaltningen av den beslag- tagna egendomen inget mer än att Tullverket förvarar egendomen
166Minnesanteckningar från möte med Tullverket, komm2025/00016-23.
740
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
till det finns ett lagakraftvunnet avgörande, alternativt förstör den
i förtid om det finns förutsättningar för det. Det är sällan som Tull- verket behöver fundera över hur man ska uppfylla vårdplikten för beslagtagen egendom.
I Tullverkets verksamhet skulle det aldrig kunna bli aktuellt att ta ett företag i beslag för fortsatt drift, ens om det fanns en laglig möjlighet till det. Inte heller aktier eller andra finansiella instrument som kan kräva en mer aktiv förvaltning än enbart förvaring är något som man ser framför sig att Tullverket i nuläget skulle ta i beslag. Kanske skulle det dock kunna bli aktuellt att ta aktier eller värdepap- per i beslag i framtiden när det blir ett ökat fokus i verksamheten på återtagande av brottsvinster.
Om det någon gång inte är lämpligt att följa Tullverkets allmänna riktlinjer för vård av beslagtagen egendom finns det möjlighet för avdelningschefen att besluta om undantag från dem. Det skulle ex- empelvis kunna bli aktuellt om man beslagtog konst, kulturminnes- föremål eller antikviteter som kräver särskilda fukt- och ljusförhål- landen. I så fall vore Tullverkets lager ingen lämplig förvaringsplats. Vid enstaka tillfällen har det förekommit beslag av kryptotillgångar. Vid försäljning av förverkade kryptotillgångar har den beslagsansva- rige behövt ta hjälp av tekniskt kunniga personer. Ett annat exempel på svårförvaltad egendom är när beslag har gjorts av levande djur. En gång gjordes ett beslag av ett stort antal exotiska djur. Då behövde Tullverket anlita en djurpark för att vårda dem, vilket var kostsamt. Beslag av djur har även förekommit vid andra tillfällen.
Beslag av kontanter är vanligt förekommande i Tullverkets verk- samhet. Tullverkets rutiner ser ut så att kontanter växlas till svensk valuta, om de inte redan är svenska kronor, och sätts in på ett ränte- bärande konto. Om beslaget hävs får den enskilde tillbaka kontan- terna tillsammans med räntan.
Tullverket har inga regler i verksamheten om att göra sådana sär- skilda förvaltningsbedömningar som beskrivs i artikel 20.4, men däremot funderar man förstås särskilt noga när det blir aktuellt att ta någon mer svårförvaltad egendom i beslag. Ett exempel är de nyss nämnda exotiska djuren, där det krävdes noggranna undersökningar och kontakter med Naturvårdsverket för att åstadkomma en förtida förstöring av beslaget. En framtida bestämmelse om särskilda för- valtningsbedömningar bör enligt Tullverkets tjänstemän vara öppet
741
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
formulerad och utgå från syftena att minimera förvaltningskostnader och skydda särskilt värdefull egendom.
Idén att den dömde skulle kunna förpliktas att betala förvarings- och underhållskostnader är intressant om det kunde ske som ett alternativ till förtida försäljning eller förstöring. En annan fråga som har aktualiserats oftare efter att den nya förverkandelagstiftningen trädde i kraft är kostnader för återställande av fordon som har an- vänts som brottsverktyg. Det är vanligt att smugglare hyr lastbilar eller släp av hyrbilsföretag och bygger om dem i syfte att smuggla varor. Om ett sådant ombyggt fordon yrkas förverkat kan domstolen som ett alternativ till förverkande besluta att fordonet ska lämnas till- baka till hyrbilsföretaget. En motsvarande bestämmelse fanns även tidigare men den har börjat tillämpas i större utsträckning av dom- stolarna nu i och med den nya förverkandelagstiftningen. I en sådan situation behöver Tullverket bekosta ombyggnationen för att åter- ställa fordonet i ursprungligt skick. Här hade det varit önskvärt om förverkandesvaranden eller egendomens ägare kunde bli betalnings- ansvarig för att återställa fordonet.
Från Tullverkets sida anser man att det ofta är lämpligt att sälja eller förstöra egendom i förtid. Den typen av frågor diskuteras alltid med åklagare, och det förekommer ofta att den ansvarige åklagaren motsätter sig en förtida förstöring. Tullverket har därför exempelvis narkotika i lager under längre perioder. Skälet till att åklagarna mot- sätter sig en förtida förstöring kan handla om att de vill vara säkra på att det inte kommer att göras invändningar om narkotikans renhets- grad som kräver nya undersökningar. Det kan också vara för att de vill göra jämförelseanalyser med andra narkotikapartier. Åklagarna godtar inte heller att man endast sparar en mindre del av den beslag- tagna narkotikan för att göra sådana nya analyser.
Vissa typer av egendom förstör Tullverket dock regelmässigt i förtid. Drogen kat är ett exempel, som förstörs eftersom den ruttnar. Beslagtagen öl har inte heller särskilt lång hållbarhet och kan ofta be- höva förstöras i förtid eftersom den jäser. Sprit och vin håller längre och behöver inte förstöras i förtid. När alkohol har förverkats för- störs den alltid – den säljs alltså inte vidare. Det går inte att veta säkert var den kommer ifrån och det vore därför inte lämpligt att sälja den.
742
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Kustbevakningen
Företrädare för Kustbevakningen har lämnat följande uppgifter om beslagsverksamheten hos myndigheten.167
Vid Kustbevakningen förvaltar man redan i dag beslagtagen egen- dom på ett effektivt sätt. Kustbevakningslagen är en modern lag som har bestämmelser som möjliggör en effektiv hantering av beslagtagen egendom, inte minst 3 kap. 12 § om förtida försäljning eller förstör- ing. Dessa regler utnyttjas också effektivt.
Kustbevakningen beslagtar mestadels fiskeredskap och annan egendom kopplad till fiskebrott. Fiskeredskap är ofta skrymmande (som stora garn) och kan då förstöras i förtid för att det är besvär- ligt att förvara egendomen. Beslag av alkohol förekommer också. Vid mer sällsynta tillfällen förekommer det beslag från vrakdykare som har bärgat gods från vrak – det rör sig i så fall om brott mot kulturmiljölagen (1988:950).
Det händer också att Kustbevakningen beslagtar fartyg, men i så fall rör det sig oftast om beslag under en kortare tid. Om det exem- pelvis handlar om ett lastfartyg ute till havs så flyttar man i så fall normalt inte på fartyget, utan man meddelar befäl och besättning att fartyget är beslagtaget. Att flytta ett lastfartyg vore praktiskt svårt
–kanske kan de närliggande hamnarna inte ta emot ett så stort far- tyg. Det har hänt att Kustbevakningen har lämnat personal på far- tyget under några dagar eftersom man har befarat att befälet annars inte skulle ha hörsammat beslutet om beslag. Vid några tillfällen har yachter tagits i beslag, men det har i så fall oftast rört sig om att utreda olyckor.
Kustbevakningen har ingen möjlighet att kontrollera att den dömde personen inte köper tillbaka det som har förverkats. Egen- dom som har förverkats eller som säljs i förtid säljs på auktion, ofta på internet, genom en upphandlad auktionsfirma. Det finns inga möj- ligheter att kontrollera vem köparen är och det är svårt att se varför den dömde personen ska hindras från att köpa tillbaka egendomen om han eller hon lägger det högsta budet. Skulle man införa något förbud för den dömde att köpa tillbaka egendomen så skulle han eller hon säkert kunna göra det ändå genom en bulvan. Viktigt att ha i åtanke är att den egendom som säljs är legal egendom – egen- dom som inte har ett legalt användningsområde förstörs.
167Minnesanteckningar från möte med Kustbevakningen, komm2025/00016-25.
743
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Kustbevakningen gör ofta en sådan särskild förhandsbedömning av hur egendom ska förvaltas som beskrivs i artikel 20.4 i direktivet. Detta är vanligt för fiskeredskap, där man behöver fundera i förväg över hur den beslagtagna egendomen ska vårdas och om det är möj- ligt att sälja eller förstöra den i förtid.
Det vore i och för sig praktiskt möjligt att ta reda på hur stora för- varings- och underhållskostnaderna är i varje enskilt ärende om man skulle införa regler om att den dömde ska betala tillbaka sådana kost- nader. Det finns dock andra svårigheter med en sådan regel som be- skrivs i artikel 20.5. Ofta är det svårt att reda ut ägarförhållandena – det är inte alls säkert att man vet vem den beslagtagna egendomen tillhör.
3 kap. 12 § kustbevakningslagen motsvarar vad som efterfrågas i förverkandedirektivets artikel 21 om förtida försäljning. Kustbevak- ningen tillämpar ofta möjligheten att sälja eller förstöra egendom i förtid – det gäller exempelvis skrymmande fiskeredskap som är be- svärliga att förvara. Förtida försäljning eller förstöring blir i normal- fallet inte aktuellt om det rör sig om egendom som är enkel att för- vara eller om någon gör anspråk på egendomen.
Det finns inget särskilt förfarande för att höra den person som berörs innan egendomen säljs eller förstörs. I samband med att be- slagsprotokollet upprättas kan dock patrullen anteckna om någon gör anspråk på egendomen eller om någon framför något särskilt om egendomen. Det har till exempel hänt att personer har framfört att det finns särskilda affektionsvärden kopplade till fiskeredskap som har använts länge i familjen.
Det finns ingen möjlighet att överklaga ett beslut om förtida för- säljning eller förstöring, men den som berörs av ett beslag kan alltid begära rättens prövning av själva beslagsbeslutet. Om egendom som har sålts eller förstörts inte förverkas, har ägaren eller någon annan rättsinnehavare rätt till ersättning. För egendom som har sålts lämnas dock inte ersättning med högre belopp än vad som har kommit in vid försäljningen. Om egendomen har förstörts lämnas ersättning med ett skäligt belopp.
Kustbevakningen är sammanfattningsvis en liten myndighet som inte har hand om några större mängder beslag. De beslut som kan behöva fattas i fråga om beslagtagen egendom är sällan svåra. Det händer i och för sig att Kustbevakningen beslagtar stora fartyg, vilket
744
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
kan vara svårt, men i så fall rör det sig oftast om beslag under en kortare tid.
Skatteverket
Tjänstemän vid Skatteverket har beskrivit myndighetens beslags- verksamhet på följande sätt.168
Skatteverkets brottsutredande verksamhet fattar inga egna beslut om beslag och kan i princip inte verkställa beslag. Det enda tillfället när Skatteverkets brottsutredare själva verkställer beslag är om åkla- gare fattar beslut och den berörda personen frivilligt lämnar över dokument, exempelvis om någon tar med sig bokföring till ett för- hör. Annars är det poliser hos Ekobrottsmyndigheten som verkställer beslag, men Skatteverket som har vårdplikten för den beslagtagna egendomen. Grunden till att Skatteverket har vårdplikt för egen- domen är att det finns en överenskommelse mellan Ekobrottsmyn- digheten och Skatteverket om att Skatteverket ska ha vårdplikten i sådana ärenden där Skatteverkets brottsutredningsenhet har slut- redovisningsansvar.
Skatteverket har vissa särskilt inrättade beslagsrum där beslagen förvaras. Dit har bara brottsutredningsenhetens personal tillträde. Rummen är anpassade för förvaring av dokument och mindre värde- föremål. Myndigheten har inga större lokaler som är anpassade för förvaring av mer skrymmande beslagtagen egendom. Man har inte heller några rutiner för säker transport av sådan egendom. Eftersom Skatteverket inte har möjlighet att besluta om beslag har man inte heller någon möjlighet att kontrollera vad som beslagtas eller när det beslagtas. I stället ställs Skatteverkets personal inför fullbordat fak- tum när egendomen redan är beslagtagen och måste helt enkelt lösa förvaringsfrågan. Detta blir allt svårare eftersom den nya förverk- andelagstiftningen har inneburit fler beslag än tidigare och av andra typer av egendom än Skatteverkets personal är van att hantera.
Tjänstemännen ser positivt på den idé om gemensamma beslags- hus som diskuteras hos Polisen. Tanken med sådana gemensamma utrymmen är att man från beslagsplatsen ska transportera beslagtagen egendom direkt till en särskild lokal där flera myndigheter förvarar beslag. Den ordningen skulle lösa de utmaningar som Skatteverket
168Minnesanteckningar från möte med Skatteverket, komm2025/00016-34.
745
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
har med att man inte har personal som är utbildad för att säkert transportera eller förvara värdefull egendom.
I Skatteverkets verksamhet är det svårt att se att man någonsin skulle ta hand om ett företag som ska bevaras för fortsatt drift. Det är som nämnts inte Skatteverkets personal som i så fall skulle besluta om det beslaget, utan personal vid Ekobrottsmyndigheten.
Skatteverkets erfarenhet av beslag handlar framför allt om papper; pärmar med bokföring och avtal till exempel. Man har också erfaren- het av att ta it-utrustning i beslag. Inget av detta är svårt att förvara. I och med den nya förverkandelagstiftningen förekommer det dock även beslag av fordon, kontanter, smycken, värdefull alkohol med mera. Att ta in värdefull egendom i Skatteverkets lokaler är ingen optimal lösning, eftersom Skatteverkets brottsutredare varken är be- väpnade eller utbildade i riskhantering.
I dagsläget gör Skatteverkets personal ingen sådan särskild för- valtningsbedömning som beskrivs i artikel 20.4. Att det görs en så- dan bedömning vore värdefullt för egendom som är skrymmande eller på annat sätt svår att förvara. Det vore också värdefullt om man tidigt fick klart för sig om egendomen kan säljas eller förstöras i för- tid. Om det inte alls går att förvara något vore det också bra att veta det innan beslaget verkställs. I så fall får egendomen lämnas kvar i den misstänktes besittning.
Ibland har Skatteverket fått hjälp av Kronofogden med frågor om förvaring av egendom. Kronofogden är expertmyndighet i sådana frågor. Om Kronofogden har varit intresserad av egendomen i sin verksamhet, för att den misstänkte har skulder, har egendomen kun- nat tas om hand av Kronofogden. Ibland har Skatteverket fått låna förvaringslokaler av Polisen.
Det vore värdefullt att i lag förtydliga vem som ansvarar för be- slut om hur egendomen ska vårdas, inklusive vem som ska göra en förvaltningsbedömning. Är det myndigheten som har vårdplikt eller den åklagare eller brottsutredare som verkställer beslaget? I dags- läget bestämmer åklagarna om det exempelvis är möjligt att sätta in kontanta medel på ett bankkonto, förstöra något i förtid etcetera, trots att det är Skatteverket som har vårdplikten och skadestånds- ansvar om egendomen förstörs.
Om man införde regler om att en dömd person ska betala tillbaka förvaringskostnader vore det möjligt att ta fram underlag om vad kostnaderna består i såvitt gäller exempelvis värderingskostnader och
746
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
hyra av lokaler eller containrar. Däremot vore det svårare att beräkna vad förvaringen har kostat om egendomen har förvarats i myndig- hetens egna lokaler eller om man har lånat lokaler av en annan myn- dighet. Vilken lösning som väljs för förvaringen handlar ofta om var det råkar finnas plats för tillfället.
Skatteverket varken förstör eller säljer någon egendom i förtid i nuläget, utan all beslagtagen egendom förvaras. Man kan ifrågasätta lämpligheten i att förvara exempelvis tobak under lång tid, eftersom den blir förstörd. Det vore rimligt om sådan egendom fick förstöras direkt.
Exempel på situationer där det hade varit bra att ha regler om förtida försäljning är när man tar tobak, alkohol, dyrbara konstverk, kryptovaluta, fordon, teknik och aktier i beslag. I sådana situationer kan den mest effektiva åtgärden ibland vara att sälja eller förstöra egendomen i förtid. Om beslaget sedan hävs får den drabbade kom- penseras med pengar, vilket säkert är att föredra jämfört med att få tillbaka egendom som har förvarats länge och kanske sjunkit i värde på grund av det.
Skatteverket låter alltid åklagaren fatta beslut om vad som ska hända med beslagtagen egendom, alternativt avvaktar myndigheten en lagakraftvunnen dom innan man gör sig av med egendomen.
6.5Särskilt svårförvaltad egendom
I det här avsnittet ägnas särskild uppmärksamhet åt vissa typer av tillgångar som anses vara svårare att säkra och förvalta än andra. Syf- tet är att åskådliggöra de utmaningar som finns, liksom möjliga lös- ningsalternativ.
Nedan följer en beskrivning av särskilda utmaningar i fråga om virtuella tillgångar, företag och immateriella rättigheter. Först ska något sägas om utredningens uppdrag i fråga om särskilda egendoms- slag och om allmänna uttalanden som har gjorts i sammanhang där frågor om den här typen av förvaltning har diskuterats.
747
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
6.5.1Uppdraget och allmän vägledning
I kommittédirektiven anges att fastigheter, bostadsrätter och imma- teriella tillgångar till sin natur är sådana att vård av dessa egendoms- slag kan kräva att andra åtgärder behöver vidtas än vad som är fallet vid vård av lösa saker, och att det ligger i uppdraget att ta ställning till hur en sådan egendomsförvaltning ska se ut.169
Ett av skälen till att det nya förverkandedirektivet togs fram var just utmaningen vad gäller förvaltningen av frysta och förverkade till- gångar. I en beskrivning från Europaparlamentets utredningstjänst om bakgrunden till förverkandedirektivet anges att vissa typer av till- gångar, exempelvis boskap, kryptovalutor och företag, kräver sär- skilda åtgärder för att behålla sitt värde, och att otillräckliga förvalt- ningsåtgärder ibland har visat sig omintetgöra hela processen för att återta tillgångar. Att kostnaderna för tillgångsförvaltning kan förvän- tas bli höga har visat sig vara något som har avskräckt medlemsstater från att inleda processer om frysning eller förverkande, även i gräns- överskridande fall. Utredningstjänsten beskrev att ett problem med det tidigare förverkandedirektivet var att det endast uppmuntrade medlemsstaterna att säkerställa en effektiv förvaltning, och att endast
13medlemsstater hade inrättat AMO-kontor. Att anförtro förvalt- ningen av fryst och förverkad egendom till flera olika nationella organ beskrevs som ett hinder för det gränsöverskridande samarbetet.
Dessutom ansågs det problematiskt att vissa förvaltningsmetoder som anses vara effektiva, som förtida försäljning och särskilda för- handsbedömningar före beslag, inte används i alla medlemsstater.170 I vägledningen om FATF:s uppdaterade rekommendationer an- ges att förvaltningen av säkrade tillgångar måste syfta till att undvika betydande värdeminskningar och att säkerställa att tillgångarna fort- sätter att fungera ändamålsenligt. Det förklaras också att Institutet
för tillgångsförvaltning, Institute of Asset Management, har tagit fram principer och ISO-standarder som lämpligen bör tjäna som väg- ledning. Om man följer standarderna säkerställer det att tillgångarna förvaltas på ett strukturerat, transparent och riskmedvetet sätt. Målet är att skydda och, om det är möjligt, öka värdet på tillgångarna.171
169Dir. 2024:122 s. 8.
170Europaparlamentets utredningstjänst, 2024, Revision of the EU rules on asset recovery and confiscation, s. 4.
171FATF, 2025, s. 186.
748
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Vägledning finns också på annat håll. Världsbanken och FN:s kontor för bekämpning av narkotika och kriminalitet har i ett ge- mensamt initiativ för att arbeta med frågor om återvinning av stulna tillgångar – the Stolen Asset Recovery Initiative – tagit fram publi- kationer som är tänkta att underlätta länders arbete med att spåra, säkra och förvalta tillgångar. Bland dessa publikationer finns en handbok om tillgångsförvaltning som kan vara ett stöd för de myn- digheter som arbetar med sådana frågor. Ett kapitel i handboken handlar om tillgångar som är särskilt svåra att förvalta.
Det som handboksförfattarna bedömer som svårförvaltade till- gångar är exempelvis immateriella tillgångar (inklusive finansiella in- strument som aktier, obligationer, panträtter eller kryptotillgångar), licenser (till exempel yrkesmässiga licenser som sprit-, taxi- och affärslicenser) och immateriella rättigheter (till exempel patent, upp- hovsrätt och domännamn). Näringsverksamheter anses också vara en svårförvaltad tillgång.172
I handboken beskrivs att den tillgångsförvaltande myndigheten, om den ska kunna hantera komplexa tillgångar på ett effektivt sätt, måste överväga att anlita experter från den privata sektorn. Detta görs redan av de mer erfarna AMO-kontoren i olika jurisdiktioner. Kon- sulter från den privata sektorn kostar visserligen pengar, men att anlita konsulter resulterar ändå ofta i högre nettointäkter för staten. Kon- sulter med branschspecifika kunskaper kan erbjuda bättre lagrings-, underhålls- och värderingstjänster för den specifika typ av tillgång som är aktuell och kan ofta ordna så att lagrings- och underhållskost- naderna blir lägre, inte minst på grund av de stordriftsfördelar som finns i den privata sektorn. Privata mäklare kan också vara ett effek- tivt sätt att avyttra tillgångar för att maximera köpeskillingen.173
I handboken sägs vidare att det kan vara mer kostnadseffektivt att myndigheter använder sig av förverkad egendom direkt i sin verksam- het än att man säljer egendomen och för intäkterna till statskassan. Om en myndighet exempelvis kan använda fastigheter, fordon eller elektronik direkt kan det spara in transaktionskostnader. Tillgångar bör dock endast användas på det sättet när det finns en klar fördel av det, exempelvis en ekonomisk fördel för de brottsbekämpande myn-
172Bostwick, Lisa, Bartlett, Nigel, Cronje, Herminone, Abernatyh III, T.J., 2023, Managing Seized and Confiscated Assets – A Guide for Practioners, Stolen Asset Recovery Initiative, s. 142.
173Bostwick, med flera, 2023, s. 109.
749
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
digheterna. Tillgångar som har tillhört brottsoffer bör aldrig använ- das direkt av myndigheter.174
I handboken finns handfasta råd om vissa tillgångsslag som inte kommer att gås igenom närmare här. Kort kan dock dessa råd sam- manfattas enligt följande.
•Större skepp och luftfarkoster beskrivs som särskilt svåra att för- valta på ett effektivt sätt, inte minst eftersom kostnaderna för förvaringen snabbt kan överskrida farkostens värde. Innan ett beslag görs av den typen av tillgångar bör man överväga om det finns andra tillgångar att ta i stället, eller om skeppet eller luft- farkosten kan lämnas kvar i förverkandesvarandens vård.175
•Vissa olämpliga tillgångar bör förstöras även om de har ett värde. Förutom vapen och narkotika kan exempel på sådana tillgångar vara nazistiska samlarobjekt, piratkopior och annat som det fram- står som stötande om statliga myndigheter säljer.176
•En vägledande princip för tillgångsförvaltning är att undvika att beslagta levande djur. De kräver specialiserad vård, de tenderar att snabbt minska i värde och de genererar sällan några större intäk- ter. Om det inte går att undvika att ta levande djur i beslag måste man säkerställa djurens välfärd och se till att de undersöks av veterinär. Innan ett djur flyttas måste den förvaltande myndig- heten undersöka vilka lagkrav som finns för djurtransporter. Om djuren lämnas kvar hos förverkandesubjektet bör man anlita en kunnig person som regelbundet inspekterar djuren. Om djuren är en del i en jordbruksrörelse som beslagtas bör en kompetent person anlitas för att driva rörelsen vidare. Att driva ett jordbruk är komplicerat och kräver kännedom om flera regler om djur- skydd, arbetsmiljö med mera.177
Beskrivningar ur handboken kommer också att återges i följande avsnitt där vissa svårförvaltade tillgångar ska beskrivas mer i detalj.
174Bostwick, med flera, 2023, s. 123.
175Bostwick, med flera, 2023, s. 156–158.
176Bostwick, med flera, 2023, s. 127.
177Bostwick, med flera, 2023, s. 181–183.
750
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
6.5.2Kryptotillgångar
Virtuell valuta, eller kryptovaluta, uppmärksammas i förverkande- sammanhang som en sådan typ av tillgång som kräver särskild kun- skap i fråga om hur den bäst säkras och förvaltas. Den globala räck- vidden, snabbheten i internationella transaktioner och möjligheter att agera dolt gör att marknaden med kryptotillgångar är särskilt attraktiv för den kriminella ekonomin. Kryptohandeln är internatio- nell, vilket gör att ett gränsöverskridande samarbete blir en grund- förutsättning för att spåra och säkra kryptotillgångar.
Finanspolisen beskriver i en rapport om penningtvätt att det finns ett tydligt samband mellan allvarlig och organiserad brottslighet och personer som rapporteras för transaktioner i kryptovaluta. Nära en tredjedel av personerna förekommer i andra underrättelser om all- varlig och organiserad brottslighet. Det handlar framför allt om narko- tika, vapen och våld, penningtvätt, systematiska vinningsbrott, samt bedrägerier. I Sverige finns dessutom ett betydande antal personer som bedriver illegal växling av kryptovaluta och som därmed möjlig- gör verksamheten för kriminella aktörer och nätverk.178
Som nämnts i avsnitt 4.6.4 har det tagits fram en EU-förordning, den så kallade Mica-förordningen, som bland annat har till syfte att fastställa enhetliga regler för utgivare och tillhandahållare av tjänster för kryptotillgångar på EU-nivå. Sedan den 30 december 2024 gäller förordningen fullt ut i alla EU:s medlemsstater och ersätter då natio- nell reglering av kryptotillgångar där sådan finns.179 I Mica-förord- ningen definieras en kryptotillgång som en digital representation av ett värde eller av en rättighet som kan överföras och lagras elektro- niskt med hjälp av teknik för distribuerade liggare eller liknande teknik.180
178Polisen, 2022, rapporten Penningtvätt och finansiering av terrorism med kryptovalutor, dnr A433.555/2022, s. 4.
179Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1114 av den av den 31 maj 2023 om marknader för kryptotillgångar och om ändring av förordningarna (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 1095/2010 samt direktiven 2013/36/EU och (EU) 2019/1937. Se även Fi2024/00366 s. 32.
180Distribuerade liggare definieras som ett informationsregister över transaktioner som delas via, och är synkroniserat mellan, ett antal DLT-nätverksnoder med hjälp av en konsensus- mekanism. Konsensusmekanism definieras som de regler och förfaranden genom vilka en överenskommelse nås mellan DLT-nätverksnoder om att en transaktion är validerad. En DLT-nätverksnod definieras som en enhet eller process som ingår i ett nätverk och som innehåller en fullständig eller partiell kopia av register över alla transaktioner med en dis- tribuerad liggare. Se artikel 3.2–5.
751
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Vad är virtuell valuta?
Åklagarmyndigheten har tagit fram en rättslig vägledning om krypto- valuta som innehåller förklaringar om vad virtuella valutor är för något och hur de används. Den rättsliga vägledningen är av intresse för alla tjänstemän som stöter på frågor om kryptotillgångar i sitt arbete. Något av vad som sägs där återges i detta avsnitt.
Virtuella valutor är ett samlingsbegrepp för flera olika sorters digi- tala tillgångar. Det kan till exempel vara bonuspoäng på ett kreditkort eller en valuta för att köpa saker i ett spel. Virtuella valutor kan vara utgivna och kontrollerade av enskilda aktörer. De kan också, men behöver inte, vara möjliga att växla till vanliga valutor som ges ut av centralbanker. Kryptovalutor är en form av virtuell valuta. Krypto- valuta är en digital immateriell tillgång som inte kan ha en fysisk form. Det finns flera tusen kryptovalutor med olika tekniska egen- skaper Några av de vanligare är bitcoin, ether och tether.181
Kryptovalutor kan användas för lagliga transaktioner som exem- pelvis inköp i vissa butiker (fysiska eller online). De används också i kriminella sammanhang, bland annat på handelsplatser på Darknet eller i penningtvättssammanhang. De används även för kapitalplacer- ing med syfte att skydda kapital mot inflation eller för att investera.182
Kryptovalutor baseras vanligtvis på blockkedjeteknologi. Tekno- login innebär att information om nyutgivning av valutan och varje transaktion som görs av den sparas i ett så kallat block. När blocket har färdigställts blir det låst och kan inte ändras. När ytterligare trans- aktioner sker bildas nya block som läggs till de gamla, vilket bildar en blockkedja. Informationen i blockkedjan är som huvudregel öppet tillgänglig och därmed är alla transaktioner spårbara.183
Den process i vilken nya block bekräftas i en blockkedja – alltså transaktionsprocessen – kallas för brytning av kryptovaluta. Bryt- ningen går ut på att datorer för varje block löser ett matematiskt pussel genom vilket de transaktioner som ingår i blocket valideras. De datorer som gör detta är uppkopplade i ett nätverk och när till- räckligt många datorer har bekräftat lösningen på pusslet blir trans- aktionerna slutligt bekräftade och låsta. Datorerna som används gör det mot att innehavarna får ersättning i form av nyutgiven krypto- valuta eller transaktionsavgifter. Avgifterna har en miniminivå, men
181Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 Kryptovalutor, s. 5.
182Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 s. 5 f.
183Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 s. 5.
752
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
den som gör transaktionen kan betala extra för att transaktionen ska gå fortare. Transaktioner kan annars ta lång tid.184
För att utföra transaktioner med kryptovalutor används adresser, som närmast är att likna vid bankkonton. Hur adresserna ser ut skil- jer sig åt mellan olika kryptovalutor, men vanligtvis är adressen en kod av siffror och bokstäver.185 Till varje adress finns en publik och en privat kryptografisk nyckel. Dessa används för att disponera saldot på adressen. Det är bara den eller de personer som känner till nyck- larna till en adress som kan disponera saldot. En transaktion genom- förs genom att sändaren anger mottagarens adress och summan som ska överföras. Sändaren signerar sedan med sin privata nyckel. Trans- aktionen ropas därefter ut till ett nätverk av datorer som genom en komplex algoritm bekräftar att transaktionen är giltig, det vill säga att saldot finns tillgängligt att spendera och att den som har begärt trans- aktionen har angett rätt privat nyckel. När transaktionen bekräftats i ett block blir det blocket låst och kan inte ändras. Således är inte transaktionen färdig när sändaren signerar den utan först när nät- verket har bekräftat att den är korrekt.186
Nycklarna lagras vanligtvis i en programvara, en kryptovalutaplån- bok, men de kan också vara nedskrivna på ett papper eller memoreras. I praktiken har användaren sällan vetskap om nycklarnas lydelse utan sköter det mesta genom programvaran. Det är vanligt förekommande att programvaran skyddas av pinkod, lösenord eller något annat skydd. Nycklarna och adresserna som lagras i en plånbok kan i många fall också återskapas genom att en återställningsfras knappas in i en plån- boksprogramvara. Det här möjliggör för en användare att behålla kontrollen över tillgångarna oavsett vad som händer med den enhet som han eller hon vanligtvis använder. Därför är det vanligt att åter- ställningsfrasen sparas i exempelvis ett textdokument på en dator eller nedskriven på ett papper.187
Kryptonycklarna är av omedelbar betydelse för möjligheterna att förfoga över kryptovalutan, men nycklarna i sig är inte kryptovalutan. Ett saldo på en kryptovalutaadress finns inte på någon viss plats utan bör normalt anses vara allmänt tillgängligt på liknande sätt som öppen information på internet.188
184Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 s. 9.
185Till exempel 1A1zP1eP5QGefi2DMPTfTL5SLmv7DivfNa.
186Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 s. 6.
187Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 s. 7.
188Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 s. 10.
753
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
En kryptotillgång är inte fullt jämförbar med kontomedel på en bank. Ett saldo på ett bankkonto motsvaras av en fordran på banken. För kryptovalutor finns inte någon motsvarighet till banken efter- som alla transaktioner hanteras decentraliserat av de datorer som deltar i nätverket. Detta medför att det inte finns något fordrings- förhållande vad gäller kryptotillgångar, och att det inte går att stoppa eventuella transaktioner genom att agera mot någon. Den egentliga kontrollen över ett kryptosaldo utövas av den som förfogar över nycklarna. Kryptonycklar kan finnas i flera uppsättningar på flera olika platser och det enda sättet att hindra andra från att använda ko- pior av nycklarna är att spendera saldot själv. Innehavet av nycklarna är således en av flera förutsättningar för att möjliggöra en transak- tion av tillgången.189
Befintliga rutiner och vägledningar om förvaltning av kryptotillgångar
I det regeringsuppdrag om återtagande av brottsvinster som de brottsbekämpande myndigheterna nyligen har utfört beskriver de att de har kommit olika långt i sitt arbete med att spåra, säkra och förvalta kryptovalutor. Hos Polisen finns kryptospårare både bland cyberspecialisterna och bland de finansiella utredarna. Olika enheter på Nationella operativa avdelningen träffas kontinuerligt sedan fler år tillbaka och diskuterar aktuella frågor om kryptovalutor såsom nya avgöranden, nya verktyg, metodstöd och lagstiftningsfrågor. Även Skatteverket har utbildade kryptospårare varav en del är skatte- utredare och andra arbetar med stöd på tekniska sektioner. Krypto- spårarna arbetar både åt beskattningsverksamheten och åt verksam- heterna med brottsutredningar och underrättelse.190
Några av myndigheterna har tagit fram rutiner för att säkra och hantera kryptovaluta.
189Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 s. 11.
190Polismyndigheten, 2025, Myndighetsgemensam redovisning om förstärkt arbete för att öka återtagandet av brottsvinster, s. 34.
754
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Åklagarmyndighetens vägledning
Åklagarmyndigheten har som nämnts en utförlig rättslig vägledning om kryptovalutor. Den innehåller rekommendationer både i fråga om beslag, penningbeslag och förverkande.
I vägledningen beskrivs att det inte är möjligt att tala om en en- skild geografisk lagringsplats av kryptovalutan som kan grunda juris- diktion. Informationen är tvärtom närmast att betrakta som allmänt tillgänglig. Det innebär att kryptotillgången i rättslig mening finns omedelbart tillgänglig för var och en som har ett berättigat anspråk på den. Omvänt innebär det att ett ianspråktagande inte innebär att man träder något annat lands territoriella anspråk förnär. Således blir tillgången till nycklarna styrande för möjligheten att i praktiken ut- öva exekutiv jurisdiktion, men tillgången till nycklarna skapar inte den exekutiva jurisdiktionen över tillgången.191
I vägledningen anges sammanfattningsvis följande om hur krypto- tillgångar bör säkras.
Om kryptovaluta ska säkras innebär åtgärden vanligen, oavsett vilket tvångsmedelsbeslut som fattas, att kryptovalutan skickas till en plånbok eller adress som kontrolleras av den utredande myndig- heten. Tillgång till nycklarna i någon form är därför en förutsättning för att kunna säkra kryptovalutan. Det finns ofta anledning att skynd- samt verkställa en säkringsåtgärd. Vid säkrandet uppkommer en transaktionskostnad som kan vara betydande och som bör redovisas. Säkrad kryptovaluta bör inte växlas in under förundersökningen.192
För att kryptovaluta ska kunna säkras måste tillgången flyttas. För det behövs tillgång till de kryptografiska nycklarna. Dessa kan påträffas i många olika former. Informationen som behövs för att säkra kryptovalutan – som nycklar, återställningsfraser eller pinkoder
–kan påträffas lagrad i ett beslag, nedskriven på ett papper eller på något annat sätt.193
Oavsett vilket tvångsmedelsbeslut som fattas för att säkra krypto- valutan är säkringsförfarandet i praktiken detsamma. En överföring behöver göras av kryptovalutan till en plånbok som den utredande myndigheten kontrollerar. Om kryptovalutan inte flyttas finns det en risk att någon med kännedom om privata nycklar eller lösenord tar kontroll över kryptovalutan och omintetgör möjligheten att säkra
191Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 s. 12 f.
192Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 s. 14.
193Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 s. 15.
755
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
den. Innan transaktionen är bekräftad finns en risk att någon med kännedom om den privata nyckeln kan avbryta den överföring som den utredande myndigheten har initierat. Det finns därför ofta anled- ning att agera skyndsamt. När kryptovalutan har överförts till en annan plånbok blir de gamla nycklarna obrukbara för att komma åt tillgången.194
En kryptovaluta kan inte tas i beslag enligt de allmänna beslags- reglerna om beslag av föremål. En informationsbärare som innehåller information om kryptonycklar kan däremot tas i beslag. Ett beslag av en sådan enhet innebär dock inte att det saldo som kan disponeras med nycklarna är säkrat. Ett beslag av en sådan enhet ger enligt den uppfattning som framförs i vägledningen inte heller rätt att flytta sal- dot. För att så ska kunna ske krävs ytterligare ett tvångsmedelsbeslut: penningbeslag eller förvar.195
Penningbeslag bör enligt vad som sägs i vägledningen anses till- lämpligt på immateriell egendom som kryptovalutor eftersom det kan ses som en ”annan rättighet”, och det är möjligt för Polisen och Säkerhetspolisen att säkra kryptovalutor hos en verksamhetsutövare genom dispositionsförbud. En annan tolkning av reglerna om pen- ningbeslag skulle enligt vägledningen stå i strid med Sveriges inter- nationella åtaganden enligt förverkandekonventionen.196
Den uppfattning som framförs i vägledningen är att tillgång till nycklarna till kryptovalutan innebär att valutan är tillgänglig i den mening som avses i bestämmelsen om penningbeslag. Beslutet om att ta kryptovaluta i penningbeslag ska i normalfallet inte förenas med ett förbud för någon att utge egendomen, eftersom det inte finns nå- gon motsvarighet till en bank. Undantaget är den situationen att ett tjänsteföretag, till exempel en växlare, innehar kryptovalutan för sina kunders räkning (custodial wallets). I sådana fall kan penningbeslag med förbudsmeddelande övervägas.197
Det finns enligt vad som sägs i vägledningen praktiska fördelar för åklagarna med att använda penningbeslag mot kryptovalutor. Dels behöver tvångsmedlet inte riktas mot någon skäligen misstänkt (till skillnad från förvar och kvarstad), dels möjliggörs i vissa fall restitu- tion till en målsägande. Dessutom är den praktiska hanteringen ofta
194Åklagarmyndigheten,RäV 2021:11 s. 16.
195Åklagarmyndigheten,RäV 2021:11 s. 19.
196Åklagarmyndigheten,RäV 2021:11 s. 22–24.
197Åklagarmyndigheten,RäV 2021:11 s. 24 f.
756
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
mindre tidskrävande än andra alternativ. Vidare kan ett förverkande av ett penningbeslag formuleras som ett sakförverkande.198
I vägledningen sägs sammanfattningsvis följande om transaktions- avgifter för kryptovalutor.
Vid transaktioner av de flesta kryptovalutor kan sändaren be- stämma hur mycket som ska betalas i avgift för transaktionen. Hur transaktionsavgifterna beräknas och vilken storlek de har beror bland annat på vilken kryptovaluta det är fråga om, hur komplex transaktio- nen är och om många andra transaktioner görs samtidigt. Vid större transaktioner med flera involverade adresser kan avgifterna bli bety- dande. Det är möjligt att betala en högre avgift för att transaktionen snabbare ska verifieras av nätverket. Avgiften betalas i samband med överföringen och dras från det saldo som överförs.199
Det är inte ovanligt att det är förenat med kostnader att verkställa ett tvångsmedel. Normalt är det den utredande myndigheten som står för sådana kostnader, till exempel kostnaden för att låta bryta upp ett kassaskåp eller för att ställa upp ett beslagtaget fordon. Då kan dock kostnaderna hanteras vid sidan av och påverkar inte värdet på den säkrade tillgången. Det faktum att kostnaden för att säkra till- gången reducerar värdet på tillgången innebär inte, enligt den bedöm- ning som görs i vägledningen, att kostnaden ska betraktas annorlunda än andra förundersökningskostnader, vilket bland annat bör kunna få betydelse vid beslut om att häva säkringsåtgärden.200
Transaktionsavgiftens storlek kommer att bli känd först när säk- ringsåtgärden ska vidtas. Det innebär att förundersökningsledaren redan inför säkrandet bör ha övervägt om det är motiverat att av skyndsamhetsskäl betala en högre kostnad och hur stor denna kan tillåtas vara. Ett exempel som kan motivera att en hög kostnad be- talas är att den misstänkte är frihetsberövad och man kan förvänta sig att frihetsberövandet kan upphöra efter att kryptovalutan har säkrats. En omständighet som kan tala i den andra riktningen är att saldot har varit orört under en längre tid trots att den misstänkte har kännedom om att förundersökningen pågår. Detta kan vara en indi- kation på att den misstänkte saknar möjligheter att påverka säkrandet av saldot. I vägledningen rekommenderas åklagarna att ge direktiv om att avgiftens storlek specificeras i den dokumentation som sker
198Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 s. 26.
199Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 s. 16.
200Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 s. 17.
757
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
av säkringsåtgärden, eftersom det kan vara nödvändigt för att kunna beräkna ett kommande förverkandeyrkande. Om det tvångsmedel som säkrar kryptovalutan hävs, kommer behållningen som kan åter- lämnas normalt att vara lägre än den som fanns innan säkringsåtgär- den inleddes. Det kommer dessutom att tillkomma en ny avgift om kryptovalutan återställs genom en transaktion. Hur återställandet sker i praktiken är emellertid en fråga för den verkställande myndig- heten.201
Enligt vägledningen bör åklagaren, i samband med ett yrkande eller beslut om förverkande, göra avdrag på förverkandeyrkandet motsvarande transaktionskostnaden för att flytta kryptovalutan och vara tydlig med att så har skett. Om något avdrag inte görs skulle den misstänkte genom säkringsåtgärden i praktiken betala för en ut- redningskostnad. Något lagstöd för att belasta denne med en sådan kostnad finns inte. Ett förverkande som innefattar transaktions- kostnaden skulle därför kunna vara uppenbart oskäligt.202
I vägledningen görs sammanfattningsvis följande uttalanden om de utmaningar som består i att kryptotillgångar är volatil egendom.
Vissa kryptovalutor varierar mycket lite i värde medan andra kan variera flera tiotals procent på en dag. Volatiliteten varierar även över tid och är mycket händelsestyrd och oförutsebar. I avsaknad av ut- tryckligt lagstöd för försäljning under beslagstiden är rekommenda- tionen i vägledningen att säkrad kryptovaluta inte ska växlas under förundersökningen. De problem som uppkommer till följd av vola- tiliteten får i stället hanteras i samband med att frågan om förverk- ande prövas.203
Den höga volatiliteten medför att värdet på tillgången som tagits i förvar kan variera kraftigt under tiden efter förvarsbeslutet fram till dess att en dom med beslut om förverkande har fått laga kraft. Vid en kvarstad kan den situationen uppstå att den kryptovaluta som har säkrats vid tidpunkten för verkställighet har ökat så mycket i värde att kvarstadsbeloppet är täckt och det har uppstått ett övervärde. Är åklagaren inte uppmärksam på volatiliteten kan det innebära att gär- ningsmannen får tillgodoräkna sig kursökningen på kryptovalutan, får tillbaka tillgångar som härrör från brottslig verksamhet eller miss- gynnas av kursminskningen. Det kan redan under förundersökningen
201Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 s. 17.
202Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 s. 32.
203Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 s. 17 f.
758
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
uppstå en situation där kvarstadsbeloppet är täckt till följd av kurs- uppgång. Situationen kan undvikas på två sätt. Dels kan åklagaren justera kvarstadsyrkandet i takt med kursutvecklingen. Detta kan dock vara praktiskt ogörligt på grund av den höga volatiliteten. Dels kan åklagaren formulera kvarstadsyrkandet i kryptovaluta. Om dom- stolen också formulerar sitt beslut i kryptovaluta minskar problemet med volatiliteten under utredningstiden. Samtidigt kan det vara pro- blematiskt för Kronofogden att säkra annan egendom än den angivna kryptovalutan, varför förfarandet inte bör användas om det finns andra tillgångar som också ska säkras.204
Om ett förverkandeyrkande helt svarar mot kryptovaluta som kunnat tas i förvar eller penningbeslag bör åklagaren överväga att framställa förverkandeyrkandet i kryptovalutan och inte i kronor.
Detta gäller oavsett om yrkandet avser ett sak- eller värdeförverkande. Om yrkandet hanteras på detta sätt undviks problematiken med vola- tilitet och att bestämma värderingstidpunkt. Ett förverkande av ett värde i kryptovaluta som inte kan genomföras genom att en säkrad tillgång förverkas kan orsaka problem vid verkställigheten. Åklaga- ren avråds därför i vägledningen från att framställa ett förverkande- yrkande på detta sätt om det inte motsvaras av en säkrad tillgång i samma kryptovaluta. Om det värde som ska förverkas bara delvis har säkrats i kryptovaluta kan det övervägas att framställa flera förverk- andeyrkanden; dels i kryptovaluta, dels på vanligt sätt.205
En eventuell värdeminskning av en brottsvinst bör normalt inte beaktas. Kryptovalutans eventuella kursnedgång bör därför normalt inte tillmätas betydelse vid beräkningen av det värde som ska yrkas förverkat. Om kryptovalutan har ökat i värde kan det ses som en så- dan avkastning av brottsvinst som kan förverkas.206
Polisens och Kronofogdens rutiner
Polisens rutiner för säkrande av kryptovaluta framgår i myndighetens beslagshandbok. Polisen delar Åklagarmyndighetens uppfattning om att transaktionskostnaden som uppstår när kryptovaluta säkras är att anse som en förundersökningskostnad som är jämförbar med andra
204Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 s. 27. Motsvarande problem bör inte uppstå om det handlar om penningbeslag.
205Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 s. 30.
206Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11 s. 30 f.
759
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
kostnader som uppstår vid verkställighet av andra tvångsmedel. När Polisen har upprättat nya nycklar eller återställningsfraser får dessa aldrig finnas utskrivna i förundersökningsprotokollet.207
I de fall en säkrad kryptovaluta ska hävas kan Polisen komma att behöva tillskjuta medel motsvarande transaktionskostnader för att kunna återbetala samma summa som säkrades. Om kryptovaluta ska förverkas ska transaktionskostnaden inte tillskjutas, dock kan hän- syn behöva tas till transaktionskostnaden vid exempelvis ett värde- förverkande där kryptovaluta har säkrats genom förvar och kvarstad. I ett sådant fall bör transaktionskostnaden räknas av från yrkandet om värdeförverkande för att undvika att den misstänkte får betala för en utredningskostnad. Mot bakgrund av detta är det enligt Polisens handbok ytterst viktigt att de transaktionskostnader som uppkom- mer i samband med säkring av kryptovaluta dokumenteras i beslags- liggaren. Kryptovaluta ska inte växlas in till annan valuta frånsett när värdet tillfaller staten vid ett förverkande.208
Kronofogden har ingen bestämd rutin för att säkra kryptovalutor, utan har löst frågorna som har uppstått från fall till fall. När Krono- fogden säkrar en kryptovaluta flyttas valutan till en plånbok som myn- digheten har kontroll över. Rent praktiskt går det till så att Krono- fogden har tillgång till nyckelkoden till plånboken och ser till att koden förvaras säkert. När kryptovalutan sedan ska säljas exekutivt kan det vara nödvändigt att dela upp plånboken i mindre delar om man ska få ett högt värde på auktionen. En vanlig spekulant kan ha svårt att köpa en stor plånbok med kryptovaluta för flera miljoner kronor. För att få fler bud delas därför plånboken upp i sådana fall. Sedan säljs plånboken eller plånböckerna, och köparen får ta över nyckelkoden.209
Övriga rutiner
I den handbok om tillgångsförvaltning som har tagits fram inom ramen för the Stolen Asset Recovery Initiative beskrivs att en lämp- lig rutin för att säkra kryptovaluta är att det sker genom att det skapas en ny plånbok dit valutan överförs. Om förverkandesubjektet inte
207Polisen, 2023, s. 83.
208Polisen, 2023, s. 84.
209Minnesanteckningar från möte om tillgångsförvaltning med Kronofogden, komm2025/00016-4.
760
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
bistår med att överföra medlen kan det behövas vägledning av en dataforensisk expert. Att avyttra kryptovaluta är utmanande på grund av den höga volatiliteten. Om förverkandesubjektet går med på en förtida försäljning kan detta vara mer effektivt än att invänta ett slut- ligt beslut. Försäljning av virtuella tillgångar kräver i allmänhet att man följer standarder för kundkännedom.210
I handboken beskrivs att det kan hända att offentliga organ av- står från att säkra och förvalta kryptotillgångar eftersom detta anses vara tekniskt och komplext. En möjlig lösning i så fall är att upp- handla professionell expertis för uppdraget att förvalta kryptovaluta. Exempel som lyfts fram i handboken är centralbyrån för beslag och förverkande i Belgien,211 som har upphandlat en privat entreprenör för lagring och försäljning av kryptotillgångar. Den australiska kapi- talförvaltningsmyndigheten är ett annat exempel, som anlitar mäklare i de fall där det blir aktuellt att sälja kryptotillgångar av större värden.212
I FATF:s vägledning sägs att det är dålig praxis av myndigheter att inte ta kontroll över själva kryptotillgången utan endast säkra nyckelkoden. Det förklaras också att myndigheterna måste ha till- räcklig cybersäkerhet vid förvaring av kryptovaluta, exempelvis för- varingslösningar som inte är anslutna till internet. Det kan också vara lämpligt att anlita professionella och säkerhetsklassade kryptoförval- tare. Eftersom kryptovalutor är så volatila kan det behövas regelbun- den övervakning av marknadstrender och expertråd om vad som vore den optimala tidpunkten för försäljning för att mildra effekterna av marknadsfluktuationer. En annan utmaning som beskrivs i vägled- ningen är att regelverk kring virtuella tillgångar är under utveckling. Den som förvaltar kryptovaluta måste därför hålla sig informerad om eventuella lagändringar. Beslutsfattandet i fråga om kryptovaluta och skälet för valet av försäljningstidpunkt måste dokumenteras noga. När stora summor kryptotillgångar ska förverkas är det enligt väg- ledningen god praxis att inte sälja allt på en gång och på så vis över- belasta marknaden, utan i stället genomföra försäljningarna steg för steg.213
210Bostwick, med flera, 2023, s. 174 f.
211Den belgiska centralbyråns verksamhet beskrivs närmare i avsnitt 4.3.2 och 6.6.6.
212Bostwick, med flera, 2023, s. 62.
213FATF, 2025, s. 193–195.
761
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
6.5.3Företag
Företag är en sådan tillgång som uppmärksammas särskilt i förverk- andedirektivet och i FATF:s vägledning. Det bör observeras att när man i förverkandedirektivet och vägledningen talar om att säkra och driva företag har man lagliga verksamheter i åtanke. Tanken är att driften av ett företag som beslagtas i syfte att säkra ett värdeförverk- ande ska kunna tas över av staten; både under beslagstiden och efter att det har förverkats.
I en svensk kontext framstår tanken att staten ska förverka före- tag för att säkra ett värdeförverkande som främmande. Att ta över driften av ett säkrat företag är inte möjligt med stöd av dagens regler. Kanske kan det ändå bli intressant i framtiden, i takt med att arbetet med den tillgångsinriktade brottsbekämpningen byggs ut. Vad som redan diskuteras i Sverige är dock behovet av att kunna förverka ett bolag som har använts som brottsverktyg. Det handlar alltså om situa- tioner när det inte finns möjlighet att tvångslikvidera bolaget på grund av att bolaget inte uppfyller aktiebolagens krav om behöriga företrä- dare, årsredovisningshandlingar, tillräckligt eget kapital med mera.214 Det behövs enligt de brottsbekämpande myndigheterna en möjlighet att likvidera bolag som uppfyller lagkrav utåt sett, men som ändå an- vänds som redskap för att bedriva en brottslig verksamhet. Det kan handla om bolag som bedriver både en illegal och en laglig verksamhet, så kallade blandverksamhetsbolag. Aktierna i ett sådant bolag bör redan kunna förverkas med stöd av förverkandebestämmelserna i brottsbalken. Det finns dock praktiska utmaningar i fråga om hur ett sådant förverkande skulle gå till, exempelvis hur bolaget skulle säkras, hur staten skulle agera som bolagsägare och hur rörelsen skulle avvecklas i så fall.215
I detta avsnitt beskrivs först vad som sägs i förverkandedirektivet, FATF:s vägledning och den handbok om tillgångsförvaltning som har tagits fram av the Stolen Asset Recovery Initiative om förvalt- ning av företag. Därefter följer en genomgång av de befintliga regler i svensk rätt som har relevans för frågan om hur värdet i ett företag kan säkras. Slutligen följer en beskrivning av problematiken med bolag som brottsverktyg.
214Det vill säga att tvångslikvidera med stöd av 25 kap. 10–13 och 21 §§ aktiebolagslagen (2005:551).
215Polisen, 2025, s. 35–37 och minnesanteckningar från möte med Ekobrottsmyndigheten, komm2025/00016-22.
762
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Förverkandedirektivet och vägledande dokument
Som har beskrivits i avsnitt 6.1.1 anger förverkandedirektivet att egendom ska förvaltas effektivt, och lyfter särskilt fram enheter, såsom företag, som ska bevaras för fortsatt drift.216 I skälen anges att medlemsstaterna bör införa effektiva förvaltningsåtgärder och att dessa inbegriper åtgärder för att effektivt förvalta enheter som ska bevaras för fortsatt drift – såsom företag – samtidigt som nöd- vändiga åtgärder vidtas för att säkerställa att den misstänkta eller tilltalade personen varken direkt eller indirekt drar någon nytta av den fortsatta verksamheten i enheten. När så är lämpligt kan förvalt- ningsåtgärder för sådana enheter handla om övervakning av hur de kontrolleras.217
I FATF:s vägledning anges att det ofta är nödvändigt för myndig- heter som förvaltar egendom att anlita experter för vissa sorters till- gångar. Exempelvis kan företagskonsulter tas in för att driva eller sta- bilisera näringsverksamheter och se till att de förblir livskraftiga. När myndigheter ingår avtal med sådana experter behöver deras ansvars- områden, förväntade prestationer och åtgärder vid brister i avtalet anges tydligt.218
I den handbok om tillgångsförvaltning som har tagits fram inom ramen för the Stolen Asset Recovery Initiative sägs följande om företag.
Privata företag omfattar ett brett spektrum av verksamheter och sektorer – exempelvis tillverkning, detalj- eller grossisthandel, jord- bruksverksamheter och teknikföretag. Följaktligen är varje företag unikt, och förvaltningen av ett företag måste anpassas till det enskilda fallet. Innan ett beslag av ett företag blir aktuellt måste det bedömas om verksamheten som företaget bedriver är laglig och vad den har för värde. I ett tidigt skede av en förundersökning är sådan information ofta svårtillgänglig. Som ett första steg bör det därför fattas ett pro- visoriskt beslut om tvångsförvaltning (restraining order) som inne- bär att företaget får fortsätta sin ordinarie verksamhet men placeras under övervakning av den myndighet som ansvarar för tillgångsför- valtningen (i handboken benämns denna myndighet som ”kapital- förvaltningskontoret”). Det handlar alltså om en sorts interimistiskt beslagsbeslut som föregår det egentliga beslaget. Ett sådant beslut
216Artikel 20.1.
217Skäl 41.
218FATF, 2025, s. 186–188.
763
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
gör det möjligt för myndigheten att fatta vissa beslut om företags- förvaltningen i ledningens ställe. Det möjliggör också en bedömning av företagets finansiella ställning och värdet av dess affärstillgångar (business assets). I detta tidiga skede bör den förvaltande myndig- heten inte fatta operativa beslut för företaget, utan inrikta sig på att se till att inte företagets tillgångar skingras eller belånas. Under den period när det interimistiska tvångsförvaltningsbeslutet gäller kan myndigheten skaffa sig mer kunskap om verksamheten och bedöma om det är lämpligt att göra ett beslag. Även om vissa företag i och för sig kan bedriva en legitim verksamhet som lämpar sig för fortsatt drift, är det kanske inte lämpligt att staten tar över driften. Exempel på sådana olämpliga företag som lyfts fram i handboken är vapen- affärer och nattklubbar. Det sägs dock att det ändå kan vara ett stat- ligt intresse att ta över sådana företag om verksamheten är viktig lokalt.219
När ett företag ska beslagtas är det nödvändigt att göra en sär- skild förhandsbedömning och en noggrann planering för hur man ska hindra att företagets tillgångar skingras. I handboken förklaras att om en beslagtagen verksamhet går med förlust kan den förvalt- ande myndigheten vidta nödvändiga åtgärder för att avveckla den.
Att avveckla en verksamhet kan vara det mest effektiva sättet att be- vara dess värde. Myndigheten bör överväga att anlita specialister i arbetet med att förvalta verksamheten. Det kan också vara effektivt att begränsa beslaget till vissa tillgångar i verksamheten eller en separat del av en rörelse om en sådan går att avskilja. Detta kan vara lämpligt i verksamheter där företagets värde är knutet till förverkandesvaran- dens personliga kompetens eller goodwill. Innan ett företag beslagtas måste den tillgångsförvaltande myndigheten försäkra sig om att före- taget inte är på obestånd. Det måste också undersökas om det finns borgenärer med företagshypotek eller förmånsrätter som skulle före- dra att företaget förvaltades på något annat sätt, exempelvis att det likviderades. Om verksamheten bedrivs i ett handelsbolag kan det finnas andra delägare som har legitima anspråk och som kan fort- sätta att driva verksamheten på ett lönsamt sätt. En förtida försälj- ning av verksamheten kan ibland vara ett effektivt alternativ.220
I handboken förklaras att finansiell information om ett företag kan erhållas genom bokföringen eller genom upplysningar från sam-
219Bostwick, med flera, 2023, s. 175–177.
220Bostwick, med flera, 2023, s. 177 f.
764
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
arbetsvilliga anställda. Det är vanligt förekommande att onoterade aktiebolag används för kriminell verksamhet eller penningtvätt. Det kan hända att det inte är värt besväret att beslagta ett bolag för fortsatt drift om den lagliga verksamheten är försumbar.221
Ett gott exempel på tvångsförvaltning av ett företag som upp- märksammas i handboken är en djurpark i Honduras som hade kon- trollerats av en kriminell organisation. Djurparken togs i beslag och driften av den övertogs av en särskilt utsedd förvaltare. Ett överbrygg- ningslån användes för att täcka inledande kostnader men lånet kunde snabbt betalas tillbaka tack vare att verksamheten genererade höga intäkter. Djurparken var lokalt viktig på orten och tack vare den fortsatta driften förblev platsen där den låg en turistattraktion.222
När det gäller beslag av aktier i privata bolag beskrivs flera utma- ningar i handboken. Sådana aktier kan ses som tillgångar i sig själva, men de kan också användas för att fastställa värdet av ett bolag. Till skillnad från börsnoterade aktier är aktier i privata bolag inte fritt överlåtbara.223 Att uppskatta bolagets värde kan vara komplext när det inte finns någon fri marknad för aktierna. En rad olika faktorer kan användas för att bedöma värdet – exempelvis företagets beräk- nade vinst, värdet av liknande företag eller värdet av företagets affärs- tillgångar. Det är enligt handboken viktigt att rådgöra med en pro- fessionell företagsvärderare eller revisor för att bedöma värdet på ett privat bolag. Hur aktier får överlåtas beskrivs ofta i bolagets stadgar. Om syftet med att beslagta aktierna är att få bestämmande inflytande i bolaget behöver det syftet göras tydligt för alla inblandade parter. Den tillgångsförvaltande myndigheten måste i så fall planera hur kontrollen av verksamheten ska säkras.224
För finansiella instrument i övrigt – det vill säga aktier, fonder och liknande som inte tas i beslag i syfte att ta över driften av en verksamhet – rekommenderar handboken förtida försäljning. Om en förtida försäljning inte är möjlig av något skäl bör förvaltningen av aktier gå ut på att bevara deras värde och minimera risker – handel med aktier eller riskfyllda placeringar bör undvikas.225
221Bostwick, med flera, 2023, s. 181.
222Bostwick, med flera, 2023, s. 183.
223Det här stämmer inte med hur det ser ut i svensk rätt, där utgångspunkten tvärtom är att även aktier i privata bolag får överlåtas fritt om inte annat följer av ett förbehåll i bolagsord- ningen eller annars av lag, se 4 kap. 7 § aktiebolagslagen.
224Bostwick, med flera, 2023, s. 178–180.
225Bostwick, med flera, 2023, s. 166–168.
765
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Att säkra företag i svensk rätt
Att ta ett företag i beslag är inte möjligt med nuvarande beslagsregler
–ett företag är inget föremål och är inte heller en sådan ”annan rättig- het” som avses i bestämmelsen om penningbeslag. Ägarandelarna i ett företag kan däremot beläggas med kvarstad, eftersom kvarstad kan avse alla sorters egendom. I utmätningssammanhang kan begreppet
”annan rättighet” avse alla typer av förmögenhetsrätter.226 Tanken med utsökningsbalkens regelverk har dock aldrig varit att Krono- fogden ska kunna ta över driften av någon näringsverksamhet, var- ken vid utmätning eller kvarstad.
En särskild problematik i sammanhanget är att det inte är givet vilken egendom som kan och bör säkras vid ett ingripande mot ett företag. Den saken beror bland annat på vilken företagsform som näringsverksamheten bedrivs i. Om det är fråga om ett aktiebolag manifesteras ägandet i innehav av aktier. Motsvarigheten i ett han- delsbolag kan sägas vara andelar i bolaget. Även föreningar kan i viss utsträckning bedriva näringsverksamhet, varvid det är medlemskapet i föreningen som ger rätt till det ekonomiska utbytet av verksam- heten. Företag kan också bedrivas under en enskild firma. I de fallen är det emellertid inte fråga om någon från den fysiska personen fri- stående juridisk person.
Till saken hör också att det inte är självklart att det är just ägar- andelarna (eller motsvarande) som bör vara föremål för säkring när åtgärden riktas mot en näringsverksamhet. Ett annat sätt att se på saken är att det som ska säkras primärt bör vara innehållet i före- taget, det så kallade inkråmet. Med det synsättet är det den egendom som företaget äger som bör stå i fokus för ingripandet och inte an- delarna i företaget.
Saken kompliceras ytterligare av att ägandet eller innehavet av företaget inte är detsamma som driften av företaget. Det behöver heller inte råda identitet mellan företagets ägare och dess företrädare. Att själva förmögenhetsvärdet, i form av exempelvis aktier, säkras genom en åtgärd av en myndighet innebär således inte nödvändigt- vis att myndigheten också får kontroll över driften av företaget.227
2266 kap. 3 § utsökningsbalken och Walin, med flera, 2023, kommentaren till samma bestämmelse.
227Den som har kontroll över aktierna har ingen omedelbar kontroll över bolaget enligt aktie- bolagslagen, utan det har styrelsen och den verkställande direktören. Ska det utses en ny sty- relse krävs att det sker vid en bolagsstämma enligt 8 kap. 8 §, vilket exempelvis kan hållas om den befintliga styrelsen kallar till extra bolagsstämma enligt 7 kap. 13 §. Att tillsätta en ny före- tagsledning vid en bolagsstämma är en process som kan ta tid, se till exempel 7 kap. 20 §.
766
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
För detta krävs, i vart fall som utgångspunkt, särskilda lagregler som innebär att myndigheten träder i ägarens ställe (jämför till exempel beskrivningen i det följande om kvarstad och om konkursförfarandet).
Nedan följer en redogörelse för de befintliga möjligheter att säkra företag som finns i svensk rätt i dag, det vill säga kvarstad och kon- kurs. Dessutom uppmärksammas vissa frågor som behöver beaktas särskilt om det skulle införas nya regler om att säkra företag.
Kvarstad
I Kronofogdens verksamhet förekommer det att näringsverksamheter utmäts eller beläggs med kvarstad i exekutiva syften. Det finns inga formella hinder mot att Kronofogden utmäter aktier i ett privat bo- lag, även om det kan vara praktiskt svårt.
Enligt 4 kap. 31 § utsökningsbalken har Kronofogden rätt att vid- ta åtgärder för att utmätt eller kvarstadsbelagd egendom inte ska för- lora sitt värde. Bestämmelsen ger Kronofogden samma befogenheter som egendomens ägare har, med vissa rättsliga begränsningar. Med stöd av bestämmelsen kan Kronofogden till exempel avbryta pre- skription av utmätta fordringar, säga upp sådana fordringar till betal- ning och bevaka den rätt som tillkommer utmätta aktier vid nyemis- sion. I förarbetena till bestämmelsen sägs dock att det inte kan krävas att Kronofogden på samma sätt som en ägare sätter sig in i och följer förhållanden som rör utmätt egendom.
I ett hovrättsmål om verkställighet av ett beslut om kvarstad på samtliga aktier i ett bolag har Kronofogden ansetts sakna laglig möj- lighet att vidta åtgärder med bolagets aktiebok. Hovrätten uttalade att 4 kap. 31 § utsökningsbalken ger Kronofogden rätt att vidta åt- gärder för att bevara den kvarstadsbelagda egendomens värde, vilket innefattar åtgärder för egendomens förvaltning i sökandens – men indirekt även i ägarens – intresse. Kronofogden har i det samman- hanget ägarens befogenhet, och får exempelvis bevaka den rätt som tillkommer aktiernas ägare vid fond- eller nyemission. De åtgärder som avses i fråga om förvaltningen är inte i första hand exekutiva åtgärder utan åtgärder som ska hindra att egendomens värde går för- lorat. Att omhänderta aktieboken i ett bolag och låta föra in anteck- ningar i den var dock enligt hovrätten inte sådana åtgärder som av- ses i 4 kap. 31 § utsökningsbalken. Detta eftersom det är styrelsen i
767
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
ett aktiebolag som ska föra aktiebok – inte aktieägarna. Hovrätten uttalade att enligt den aktiebolagsrättsliga regleringen har styrelsen en exklusiv rätt och skyldighet att föra aktieboken och att pröva vilka förvärv som ska föras in. Aktiebolaget är en från sina ägare fristående juridisk person. Det framstod enligt hovrätten som klart att aktie- boken hör till aktiebolaget och inte till dess ägare. Inte ens bolagets ägare samfällt kan på en bolagsstämma besluta om införing i aktie- boken eller tillerkänna en icke införd aktieägare rösträtt. Bolagets ägare (aktiernas ägare) har således inte någon rätt att vidta åtgärder med bolagets aktiebok. Eftersom inte heller aktiernas ägare har rätt att vidta sådana åtgärder hade Kronofogden ingen laglig grund för att göra det.228
Bestämmelsen i 4 kap. 31 § utsökningsbalken kan alltså inte an- vändas som stöd för att Kronofogden skulle kunna ta över driften av ett aktiebolag. Kronofogden får däremot uppbära avkastning i form av aktieutdelning.229
Företrädare för Kronofogden beskriver att det är svårt att tänka sig en situation där ett företag ska tas i fortsatt drift. Såvitt känt har något sådant aldrig förekommit. Det saknas författningsstöd, för- arbeten eller andra rättskällor som talar för att Kronofogden skulle förväntas agera på ett sådant sätt. Myndigheten har inte den kompe- tens som krävs för att driva ett företag. Skulle bestämmelser införas med innebörden att ett säkrat företag i vissa fall ska drivas vidare skulle en syssloman sannolikt behöva utses, till exempel en person med konkursförvaltarkompetens. Verksamheten måste då vara så lön- sam att den kan bära den kostnaden. Även vid en fortsatt drift be- höver åtgärder vidtas för att säkra verksamheten från illojala beteen- den från förverkandesvaranden. Det kan ifrågasättas om det kommer att bli aktuellt att säkra företag i särskilt många situationer. Kanske är det därför inte motiverat att bygga upp regelverk eller en kompe- tens om detta hos myndigheten. I de situationer där ett företag ska säkras i sådana här avseenden borde det oftare vara fråga om att sam- hället vill stoppa driften i stället för att låta den fortgå.230
Vad som i svensk rätt ligger närmast till hands för att säkra ett företag – som i att ta kontrollen över företaget – är konkurslagens (1987:672) regelverk.
228RH 1994:134.
229Kronofogden, 2018, s. 373.
230Minnesanteckningar från möte med Kronofogden, komm2025/00016-17.
768
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Konkurs
När en juridisk person försätts i konkurs förlorar den rådigheten över sina tillgångar och är i och med det förhindrad att driva någon verksamhet. Detsamma gäller en fysisk person, som under konkur- sen som huvudregel inte får driva någon näringsverksamhet som medför bokföringsskyldighet. En enskild firma kan alltså inte drivas vidare.231
Omedelbart efter konkursbeslutet börjar den som har utsetts till konkursförvaltare att planera och påbörja boets avveckling.232 Har gäldenären drivit en rörelse är det viktigt att förvaltaren snarast tar över ledningen för denna. Som regel bör det ske senast dagen efter konkursutbrottet. Förvaltaren måste snabbt ta ställning till frågor som
•om rörelsen ska drivas vidare
•om personalen ska sägas upp och
•hur ingångna avtal ska hanteras.
Det senare kan exempelvis gälla avtal om leveranser till och från boet och om boet ska nyttja sin rätt att gå in i avtal eller om förvaltaren ska säga upp dem. Rättsliga frågeställningar som till exempel hur förvaltaren ska ställa sig till varor som levererats nära inpå konkur- sen eller strax därefter är också vanligt förekommande.233
Förvaltaren ska snarast ta hand om räkenskapsinformation och annat material som tillhör boet. Den som på uppdrag av gäldenären har upprättat räkenskapsinformation om gäldenärens bo är skyldig att lämna informationen till förvaltaren. Förutom att fysiskt ta hand om vissa objekt, som kontanter och värdehandlingar, innebär detta att förvaltaren ska se till att boet skyddas mot obehöriga förfoganden från gäldenären. Förvaltarens omhändertagande av räkenskapsinfor- mation omfattar såväl fysiska som digitala handlingar. Räkenskaps- informationen är av stort värde vid skatte- och brottsutredningar.234 Om gäldenären inte självmant lämnar över räkenskapsinformation
2316 kap. 1 § och 3 kap. 1 § konkurslagen (1987:672), Palmér, Eugène och Savin, Peter, 2024, Konkurslagen, Norstedts juridik, Juno version 56, kommentaren till 6 kap. 1 §.
2328 kap. 1 § konkurslagen och Palmér m.fl., 2024, kommentaren till samma bestämmelse.
233Skatteverket, 2025, Förvaltning av ett konkursbo, Skatteverkets rättsliga vägledningar, av- snittet om förvaltarens uppgifter.
2347 kap. 12 § konkurslagen och Palmér, med flera, 2024, kommentaren till samma bestämmelse.
769
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
eller tillgångar i boet får förvaltaren begära handräckning av Krono- fogden.235
Förvaltaren måste som nämnts i ett tidigt skede ta ställning till om rörelsen ska fortsätta drivas. Förutsättningarna för det är att det lagligen kan ske och att det är ändamålsenligt. Detsamma gäller om förvaltaren sedan rörelsen har lagts ner vill återuppta den. Rörelsen får fortsätta längre tid än ett år från konkursbeslutet endast om det finns särskilda skäl för det.236
Ett beslut att fortsätta rörelsen bör bygga på en kalkyl som pre- senteras för tillsynsmyndigheten för konkurser (det vill säga Krono- fogden). Att fortsätta driva en rörelse är en viktig fråga, varför förval- taren innan han eller hon beslutar om det ska höra tillsynsmyndigheten och samråda med särskilt berörda borgenärer och, om det lämpligen kan ske, med gäldenären.237
Förvaltaren ska göra en noggrann undersökning av de ekono- miska konsekvenserna för boet, risker för förlust och ansvar med anledning av nya åtaganden. Utrymmet för fortsatt drift är till viss del begränsat eftersom fortsatt arbete åt konkursboet inte ersätts från lönegarantin för längre tid än under högst en månad från kon- kursutbrottet.238
Förvaltarens ställningstagande i fråga om den fortsatta driften fattas i regel under tidspress och med endast ett begränsat besluts- underlag att tillgå. Dessutom är förvaltaren i hög grad hänvisad till den information som finns att tillgå hos gäldenärsföretaget. Så snart det finns anledning till det bör förvaltaren kontrollera betalnings- förmågan hos boets kunder genom att begära kreditupplysningar. Även krav på förskottsbetalningar eller andra former av säkerhet kan bli aktuellt från boets sida. Förvaltaren måste säkerställa att boets blivande fordringar på sina kunder i den fortsatta driften inte kan bli föremål för kvittning. Boet bör därefter inte inträda i gäldenärens avtalsförhållanden utan måste träffa egna avtal med sina kunder.239
En annan viktig fråga för förvaltaren är boets likviditet under den fortsatta driften. Av naturliga skäl kommer boets inköpsfakturor att förfalla till betalning tidigare än boets fakturakrav på sina kunder. Det likviditetsbehov som uppstår på grund av det måste ofta överbryggas
2357 kap. 14 § första stycket konkurslagen.
2368 kap. 2 § konkurslagen.
2377 kap. 10 § konkurslagen och Palmér, med flera, 2024, kommentaren till 8 kap. 1 §.
2385 kap. 18 § konkurslagen.
239Palmér, med flera, 2024, kommentaren till 8 kap. 1 §.
770
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
genom att boet tar upp en tillfällig kredit. Boet kan också utsättas för krav på förskottsbetalning från sina leverantörer. Normalt blir förvaltaren under den fortsatta driften beroende av gäldenären eller, när gäldenären är en juridisk person, gäldenärens ställföreträdare för driftens praktiska genomförande. Boet får då anställa dessa som så kallade massaanställda, men förvaltaren måste noga säkerställa att de inte kan uppfattas ha ställningsfullmakt att företräda boet. En nöd- vändig åtgärd kan vara att förvaltaren skriftligen informerar boets kunder och andra avtalsparter om att bindande avtal för boet endast kan ingås med förvaltaren.240
Det är nära nog oundvikligt att driften av verksamheten fortsätter åtminstone någon tid efter konkursen. Ibland är det praktiskt omöj- ligt att stoppa all pågående verksamhet. I många fall är det dessutom så att åtminstone delar av verksamheten ska drivas vidare i någon form. Utfallet för borgenärerna blir då regelmässigt bättre om verk- samheten kan hållas i gång under tiden.241
Att gäldenärens rörelse fortsätter under någon längre tid före- kommer dock inte så ofta. En fortsatt drift fördröjer konkursens avslutande och kan vara riskabel på olika sätt. En fortsatt drift får ekonomiska konsekvenser för boet. Det finns risk för förlust, och dessutom uppstår ansvar genom nya åtaganden. Vid fortsatt drift måste eventuella tillstånd för gäldenärens rörelse gås igenom och kanske sökas på nytt. Förvaltaren måste på ett tidigt stadium i kon- kursen ta reda på om ett företag har bedrivit någon miljöfarlig verk- samhet eller om miljöfarligt avfall kan finnas på konkursgäldenärens fastighet.242
I vissa fall kan det trots allt vara fördelaktigt att driva verksam- heten vidare, exempelvis om rörelsen kan överlåtas till ett högre pris om verksamheten är i full gång. Under den tiden kan också åtgärder vidtas som gör ett förvärv av rörelsen mer lockande. I fråga om varu- produktion kan det vara fördelaktigt för konkursboet att färdigställa påbörjad tillverkning. Om konkursboet ändå är skyldigt att betala hyra och löner under en viss tid är det också bra att förvaltaren kan utnyttja detta för att skapa ett mervärde.243
240Palmér, med flera, 2024, kommentaren till 8 kap. 1 §.
241Mellqvist, Mikael, Welamson, Lars, 2022, Konkurs och annan insolvensrätt, Wolters Kluwer,
13U, s. 205.
242Kronofogden, 2024, Handbok konkurstillsyn, 8 U, s. 34.
243Mellqvist, med flera, 2017, s. 205 f.
771
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Om konkursen ska användas som en form av rekonstruktion är det lämpligt att hålla rörelsen i gång till dess att den helt eller delvis kan överlåtas. Förutom att förvaltaren kan sälja hela gäldenärens rö- relse, kan förvaltaren också sälja maskiner och andra tillgångar var för sig. En försäljning av rörelsen, helt eller delvis, är ofta till fördel för de anställda. Även borgenärerna kan ha mest att vinna på en sådan försäljning eftersom en försäljning av en rörelse som är i gång ofta innebär ett bättre pris än om enstaka tillgångar säljs var för sig.244
Förvaltaren ska sälja boets egendom så snart det är lämpligt. Längre uppskov med försäljningen kan vara godtagbart om det finns goda skäl att tro att detta leder till ett bättre försäljningsresultat. Från principen att försäljning ska ske så snart som möjligt finns undantag. Om en rörelse drivs vidare får försäljning ske när det är lämpligt från rörelsens synpunkt. Ett särskilt skäl att fortsätta rörel- sen längre än ett år från edgångssammanträdet kan vara att det har yppats en möjlighet till en fördelaktig försäljning av rörelsen i sin helhet. Inte ens en lönsam fortsatt drift får dock fortsätta längre tid än vad som motiveras av boets avveckling.245
Det är inte alla konkursförvaltare som har erfarenhet av att ta över driften av företag. De som har den erfarenheten kan också vara aktuella för att få uppdrag som företagsrekonstruktörer. Vid bedöm- ningen av om någon är lämplig som rekonstruktör ska det särskilt be- aktas om han eller hon har erfarenhet av att i egenskap av konkurs- förvaltare fortsätta driva rörelse för ett konkursbos räkning eller har någon annan motsvarande erfarenhet.246
Ett alternativ till konkurs är företagsrekonstruktion. Det kan bli aktuellt för företag som inte kan betala sina skulder men som på sikt kan förväntas bygga upp en betalningsförmåga. Företagsrekonstruk- tion innebär att en rekonstruktör utses för att undersöka verksam- heten och hjälpa näringsidkaren att vidta åtgärder för att komma till rätta med företagets ekonomiska svårigheter. Förfarandet är frivilligt för näringsidkaren, som i de flesta avseenden behåller sin rådighet över företaget under rekonstruktionen.247
244Skatteverket, 2025, avsnittet om förvaltarens uppgifter.
2458 kap. 1 § konkurslagen och Palmér, med flera, 2024, kommentaren till samma bestämmelse.
2462 kap. 15 § andra stycket lagen (2022:964) om företagsrekonstruktion.
2471 kap. 1 §, 2 kap. 1, 12, 16 och 20 §§ samt 6 kap. 1 § lagen om företagsrekonstruktion.
772
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Särskilt om att säkra aktier
Om ett aktiebolag ska säkras behöver det ske genom att aktierna säk- ras. För att det ska kunna göras behöver man en uppfattning om hur aktierna i bolaget kan överlåtas och vad de kan vara värda.
De rättigheter som är knutna till en aktie är dels ekonomiska rättigheter, dels förvaltningsrättigheter. Vilka dessa rättigheter i det enskilda fallet är – vilken rätt en viss aktie har i bolaget – framgår av lag och av bolagsordningen. Som utgångspunkt har alla aktier lika rätt i bolaget, om det inte har getts ut aktier av olika slag.248
Huvudregeln enligt aktiebolagslagen är att aktier är fritt över- låtbara. Den grundläggande principen om aktiers fria överlåtbarhet skapar förutsättningar för kontinuitet i bolagets verksamhet även om någon eller några av aktieägarna önskar frigöra sitt investerade kapital och lämna bolaget. Rätten för aktieägarna att när som helst avbryta engagemanget i bolaget och avyttra aktierna bidrar också till att sänka bolagets kapitalkostnader och gynnar på så sätt bolagets kapitalförsörjning.249
Det finns dock flera undantag från principen om aktiers fria överlåtbarhet. I bolagsordningen kan det föras in förbehåll om att aktier får överlåtas endast med bolagets samtycke (samtyckesför- behåll), och att en aktieägare eller någon annan ska erbjudas att köpa en aktie innan den överlåts till en ny ägare (förköpsförbehåll). Dess- utom kan det finnas förbehåll om att en aktieägare eller någon annan ska ha rätt att lösa en aktie som har övergått till en ny ägare (hem- budsförbehåll).250 Samtyckesklausuler hindrar inte att utmätta aktier eller aktier som ingår i ett konkursbo överlåts, varken på exekutiv auktion eller under hand.251
I de allra flesta fåmansbolagen finns det överlåtelsebegränsningar i bolagsordningen. Bland annat av det skälet är det svårt att värdera aktier i sådana bolag. Börsnoterade aktier värderas däremot av mark- naden kontinuerligt och aktieägare i noterade bolag kan, om de är missnöjda med hur verksamheten sköts, ofta enkelt sälja sina aktier. Det här skiljer sig helt från hur det ser ut för fåmansbolagen, där det
2484 kap. 1 § aktiebolagslagen och Andersson, Sten, Johansson, Svante, Skog, Rolf, 2024,
Aktiebolagslagen – en kommentar, Norstedts juridik, Juno version 19, kommentaren till samma bestämmelse.
2494 kap. 7 § aktiebolagslagen och Andersson, med flera, 2024, kommentaren till samma bestäm- melse.
2504 kap. 8, 18 och 27 §§ aktiebolagslagen.
2514 kap. 10 § aktiebolagslagen och prop. 2004/05:85 Ny aktiebolagslag, s. 549.
773
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
inte finns någon marknad för försäljning av aktierna. För aktieägarna i fåmansbolaget är det, typiskt sett, mycket svårt att sälja aktierna vid missnöje med förvaltningen eller med en annan aktieägares agerande. Det förhållandet att det inte finns någon marknad för försäljningen av aktierna medför dels att det blir desto viktigare för delägarna att utöva inflytande över och ha insyn i verksamheten, dels att konflik- ter mellan ägarna kan bli mycket kännbara.252
Utöver samtyckes-, hembuds- och förköpsklausuler, som alltså är sådana begränsningar av överlåtbarheten som kan föras in i bolags- ordningen, kan aktieägarna också ha gjort ytterligare inskränkningar av aktiernas överlåtbarhet genom avtal. Avtalade begränsningar i över- låtbarheten är i princip gällande parterna emellan, men kan inte åbe- ropas mot bolaget. Den som har förvärvat en aktie i strid med ett sådant avtal ska alltså normalt betraktas som aktieägare i förhållande till bolaget om lagens och bolagsordningens bestämmelser har iakt- tagits.253
För att säkra aktier behöver man först ta reda på om bolaget som har utfärdat aktierna är ett avstämningsbolag eller ett kupongbolag, vilket framgår i bolagsordningen. Ett avstämningsbolag är ett aktie- bolag vars bolagsordning innehåller förbehåll om att bolagets aktier ska vara registrerade i ett avstämningsregister.254 I avstämningsbolag finns inga aktiebrev. Sådana aktier säkras i stället genom att utmät- ningen eller kvarstaden registreras i avstämningsregister som förs av Euroclear Sweden, som är Sveriges värdepapperscentral.255
Om bolaget inte är ett avstämningsbolag så är det ett kupong- bolag. I kupongbolag är aktierna i princip knutna till fysiska hand- lingar, som aktiebrev, aktiebok och utdelningskuponger. Bolaget använder sig då av ett manuellt system för att hantera sina aktier.256 Aktieboken är offentlig och ska hållas tillgänglig för allmänheten hos aktiebolaget. Det innebär i de fall aktieboken förs i fysisk form att den ska finnas tillgänglig där styrelsen har sitt säte. Om det är fråga
252Östberg, Jessica, 2018, Om aktieägares lojalitetsplikt, SvJT 2018 s. 265, s. 291 f.
2534 kap. 7 § aktiebolagslagen och Andersson, med flera, 2024, kommentaren till samma bestäm- melse.
2541 kap. 10 § aktiebolagslagen.
2556 kap. 2 och 7 §§ utsökningsbalken, Walin, med flera, 2023, kommentaren till 6 kap. 2 § utsökningsbalken och lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument.
256Svernlöv, Carl, 2023, Bolagsrättsliga FAQ, Norstedts juridik, Juno version 4, s. 16 och Sevenius, Robert, 2025, Rätt bolagsrätt, Sanoma utbildning, FAR online.
774
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
om en digital aktiebok ska den kunna visas med hjälp av tekniska hjälpmedel eller så kan Kronofogden begära att få en utskrift.257
I aktieboken ser man vem som äger aktierna i kupongbolaget. Aktierna i kupongbolag säkras genom att eventuella fysiska aktiebrev tas i förvar. Om aktiebreven finns i tredje mans besittning är det också möjligt att säkra aktierna genom att meddela ett förbud för tredje man att lämna ut aktierna till någon annan än Kronofogden.258 Det behöver dock inte finnas några fysiska aktiebrev – sådana finns endast utfärdade om någon aktieägare har begärt det.259 Om det inte finns aktiebrev ska utmätningen säkras genom att aktiebolaget genom styrelsen denuntieras (underrättas) om utmätningen av aktierna.260
En aktieägare får utöva de rättigheter gentemot bolaget som akti- erna ger först när han eller hon är införd i aktieboken. Denna regel gäller för alla aktiebolag och innebär i korthet att den som vill utöva förvaltningsrättigheter eller ekonomiska rättigheter i bolaget dels måste vara rättmätig ägare till aktier i bolaget, dels måste vara införd i aktieboken. Under denna huvudregel faller främst rätten att delta i och rösta på bolagsstämman samt att utöva annan medbestämmande- rätt i bolagets angelägenheter, exempelvis påkalla bolagsstämma, ut- öva minoritetsrättigheter eller klandra bolagsstämmobeslut. I kupong- bolag kan dock de rättigheter som är knutna till innehavet av ett aktiebrev, en kupong eller något annat särskilt bevis som har getts ut av bolaget åberopas även om innehavaren av värdepapperet inte är införd i aktieboken.261
Om aktier i ett privat bolag ska säkras i syfte att fullgöra ett värde- förverkande behöver man först bilda sig en uppfattning om aktiernas värde. En värdering av bolaget är nödvändig för att få kännedom om hur många aktier som behöver säkras och om det alls finns ett över- värde i bolaget som motiverar att aktierna tas i anspråk. I ett ärende där Kronofogden säkrade alla aktier hos en gäldenär utan en före- gående värdering ansågs myndigheten agera felaktigt. Justitiekans-
2575 kap. 10 § aktiebolagslagen.
2586 kap. 2 och 7 §§ utsökningsbalken.
2596 kap. 1 § aktiebolagslagen och Svernlöv, 2023, s. 55.
260I litteraturen diskuteras om detta är tillräckligt för att åstadkomma sakrättsligt skydd. Diskussionen återges av Millqvist, Göran, 2022, Aktier utan aktiebrev – en blind fläck i bolagsrätten?, publicerad i Festskrift till Rolf Skog, Norstedts Juridik, s. 935–942. Millqvist sammanfattar att i utrednings- och lagstiftningssammanhang har uttalandena varit påfallande försiktiga medan doktrinen tämligen enhälligt har funnit rättsläget klart och utan egentliga reservationer konstaterat att analogin till enkla fordringar och därmed till 3 kap. skulde- brevslagen gäller.
2614 kap. 37 och 38 §§ och Andersson, med flera, 2024, kommentaren till samma bestämmelser.
775
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
lern uttalade att myndigheten borde ha kontrollerat aktiernas värde och endast utmätt och sålt den del som svarade mot utmätningsford- ringen. Staten blev skadeståndsansvarig mot gäldenären.262
Värdering av företag
Företag värderas i ett antal olika situationer. Förutom inför en över- låtelse kan det vara aktuellt inför en kreditprövning, pantsättning, avtalssituation eller om företaget ska ingå i en bodelning. Värder- ingar av företag eller delar av företag sker normalt vid köp, försälj- ning eller samgående. Värderingar är även ett instrument vid exem- pelvis rekonstruktioner, tvångsinlösen av aktier, ackordsförfarande, expropriation eller konkurs.263
Företagsvärdering är ingen exakt vetenskap. Det är en ekonomisk metod som sällan kan leverera den exakthet som en jurist söker. För en ekonom utgår värderingen från det uppdrag som han eller hon har fått. Oavsett vilken metod som ekonomen använder går det sällan att ta fram ett exakt belopp i värderingen; vad som kan göras är att peka ut ett visst intervall inom vilket värdet bör ligga. I de fall ett bestämt belopp anges i en värdering är det ofta utformat utifrån ett antal för- bestämda premisser och förenat med reservationer. Om ett rättsligt ställningstagande ska grundas på en värdering utifrån en ekonomisk metod behöver rättstillämparen vara medveten om vad metoden inne- bär och att tillförlitligheten och relevansen av dess resultat varierar. 264
Det finns ett antal etablerade värderingsmetoder som brukar an- vändas. Något ska sägas om hur värderingen kan gå till.
För onoterade aktiebolag finns ingen bestämd metod för värder- ingen, utan hur värderingen ska göras beror på syftet med den och kan styras utifrån uppdragsgivarens önskemål. Att känna till kvot- värdet på aktierna är ingen hjälp. Aktiernas marknadsvärde är inte samma sak som deras kvotvärde (det vill säga deras andel av aktie- kapitalet), utan kan vara både högre och lägre. Traditionellt används två modeller för att bestämma och därefter bedöma ett marknads- värde, nämligen avkastnings- och substansvärdemetoderna. Avkast- ningsmetoden – som finns i många varianter – kallas även kapital-
262Justitiekanslerns beslut den 21 april 1999, dnr 1745-98-40.
263Hult, Magnus, 1998, Värdering av företag, Liber Ekonomi, s. 9 f. och 197.
264Hager, Richard, 2007, Ämnet värderingsrätt och förhållandet mellan juridik och ekonomi, SvJT 2007 s. 277–296.
776
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
värdemetoden, diskonteringsmetoden eller nuvärdemetoden. Båda metoderna används med utgångspunkt i balansräkningens bokförda värden eller justerade värden. Vanligtvis finns bolagets senaste års- redovisningar med tillhörande balansräkning åtkomlig från aktie- ägarregistret hos Bolagsverket.265
Avkastningsvärdemetoden lägger vikt vid bolagets historiska resultat, men utgår från framtida förväntningar om årlig avkastning. Värderingsmetoden i sig förutsätter en rad ställningstaganden som innebär att det framtagna beskedet kan variera med respektive värde- rare inom ett relativt stort spann. Den värderare som använder avkast- ningsvärdemetoden behöver ha kunskap om företagets förväntade genomsnittliga avkastning och därefter bestämma en kalkylränta. Företagets värde får man genom att dividera den framtida genom- snittliga avkastningen med kalkylräntan. Som underlag för att beräkna företagets förväntade genomsnittliga avkastning använder man van- ligen posterna resultat efter finansiella poster eller resultat efter bok- slutsdispositioner i resultaträkningen. Den stora utmaningen med avkastningsvärdemetoden är att bestämma vilken kalkylränta som är rimlig.266 Även kalkylräntan kan variera och styras av uppdragsgiva- ren. Man får ta hänsyn till om det är fråga om ett förvaltande före- tag eller ett tjänste- eller varuproducerande företag och inom vilken bransch det verkar. Ett besvärligt moment är att beräkna den risk och osäkerhet som är förknippad med verksamheten, varför avkastnings- kravet varierar mycket.267
Substansvärdemetoden resulterar ofta i en försiktig värdering efter- som den bygger på bokföringslagens bestämmelser, som bland annat anger att tillgångar inte får tas upp till högre värden än anskaffnings- värdet, med undantag för fastigheter som kan tas upp till högst tax- eringsvärdet. Metoden innebär att skulderna enligt balansräkningen dras av från tillgångarna enligt balansräkningen, och då får man fram substansvärdet. Substansvärdet motsvarar alltså bolagets egna kapital vid fortsatt drift. När substansvärdemetoden används brukar värde- rare arbeta med justerade balansräkningar där de bokförda värdena har ersatts med värden där tillgångarna har tagits upp till sina åter-
265Nilsson, Christer, 2014, Utmätning hos näringsidkare – en introduktion, 2 U, s. 61. Ett mer ingående resonemang om vad som kan motivera att den ena eller andra metoden används finns i Victorin, Anders, Badur, Assur, Flodin, Jonny, med flera, 2017, Kommersiell hyresrätt, Norstedts Juridik, Juno version 4, s. 91–99.
266Hult, 1998, s. 81 f.
267Teleman, Örjan, 2022, Bodelning enligt äktenskapsbalken, Norstedts juridik, Juno version 7, s. 139.
777
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
anskaffningskostnader vid värderingsdagen.268 Värdejusteringen i förhållande till de bokförda beloppen tas upp under en särskild rubrik för över- och undervärden.269 Hur försiktig värderingen blir av substansvärdemetoden beror på hur tillgångarna värderas.
Även ett likvidationsvärde kan vara av intresse som ett minimi- värde på företaget i fråga, om avkastningen är låg eller obefintlig. Lik- vidationsvärdet, eller slaktvärdet, utgår från att företaget avvecklas genom att tillgångarna säljs ut och skulderna betalas. Normalt sett får man mera för företagets tillgångar vid en försäljning än vad som brukar anges vid en substansvärdering.270
Ibland råder det relativt god överensstämmelse mellan en rörelses avkastnings- och substansvärde. Har man emellertid någon anledning att misstänka avvikelse i det enskilda fallet, kan substansvärdet stäm- mas av mot avkastningsvärdet. Substansvärdet innehåller vanligtvis inga investeringar i immateriella tillgångar, såsom organisation, pro- duktutveckling och marknadsföring. Avkastningsvärdet kan därför överstiga substansvärdet. Om det föreligger stor avvikelse mellan vär- dena, bör man fundera över anledningen till den höga avkastningen. Det är inte generellt möjligt att ange vilket av avkastnings- och sub- stansvärdena som ska väljas. Många gånger är sannolikt någon form av sammanvägning den rimliga lösningen på problemet.271
Om det är fråga om ett mindre företag, där kanske bara ägaren arbetar, är företagets värde ofta beroende av den som driver det. I så fall lär normalt en försiktigt utförd substansvärdering vara korrekt. Substansvärdemetoden är också lämplig när bolagets enda syfte är att äga en tillgång, exempelvis en fastighet eller ett patent. Vid värdering av större företag utgår man ofta från avkastningsvärdet, möjligen be- räknat med justering för olika slag av ”översubstans”, det vill säga tillgångar som inte ger någon löpande avkastning (såsom tomtområ- den eller rivningsfastigheter för byggnadsföretag).272 I dessa bolag kan delägarens arbetsinsats också utföras av en annan yrkeskunnig person utan att vinstgenereringsförmågan nödvändigtvis blir sämre.
268Hult, 1998, s. 100 f.
269Teleman, 2022, s. 139.
270Hult, 1998, s. 108 f.
271Teleman, 2022, s. 139. Se även Victorin, med flera, 2017, s. 91 f., där det finns ett resone- mang om den bakomliggande orsaken till variationer mellan värdena.
272Jämför Teleman, 2022, s. 139 f.
778
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Utdelning sker efter beslut av bolagsstämman. Rätten till framtida utdelning i dessa bolag bör ingå i värderingsunderlaget för aktierna.273 Oavsett vilken värderingsmetod som används behöver alltså balansräkningen studeras noga och användas som en utgångspunkt för värderingen. När en bedömning ska göras av värdet på tillgångar som inventarier och fordon är det intressant att se vilka avskrivningar som har gjorts på dessa. Avskrivningarna kan framgå av noterna. Man måste också fråga sig om bolaget har helt avskrivna tillgångar
som kan ha ett verkligt värde. Dessa syns inte i årsredovisningen men framgår i inventarielistor och anläggningsregister. Värderaren bör i sitt arbete fundera över om de bokförda avskrivningarna är för låga eller för höga i relation till de ”verkliga” avskrivningsbehoven.274
I balansräkningen kan man också se om bolaget har tillgångar som är leasade eller köpta på avbetalning med förbehåll om återtagande- rätt. I lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare finns regler om återtagande- och äganderättsförbehåll som ger sälja- ren möjlighet att i vissa fall återfå det sålda om köparen inte uppfyller sin del av köpeavtalet. För att ett återtagandeförbehåll ska vara giltigt krävs att förbehållet har ställts upp innan varan har kommit i köpa- rens besittning, att varan är preciserad och att det följer av avtalet vilken fordran som förbehållet avser. Rättsverkningarna av ett giltigt återtagandeförbehåll innebär bland annat att säljaren har separations- rätt till varan vid utmätning eller konkurs hos köparen.275
För frågan om bolaget har ett övervärde som motiverar att akti- erna säkras behöver man också känna till om det finns företagsinteck- ningar i bolaget. Samtliga företagsinteckningar som utfärdas skrivs in i Företagsinteckningsregistret. Där framgår också om näringsidkaren saknar företagsinteckningar. Den särskilda förmånsrätt som ett före- tagshypotek ger ska beaktas både vid konkurs och utmätning.276
För att egendom ska omfattas av ett företagshypotek måste den höra till den intecknade verksamheten. I fråga om enskilda närings- idkare kan detta innebära gränsdragningssvårigheter eftersom före- tagsinteckningar inte omfattar egendom som är föremål för närings- idkarens privata bruk. Motsvarande gränsdragningssvårigheter finns dock inte för aktiebolag, utan även rörelsefrämmande tillgångar om-
273Wiklund, Johan och Nerle, Per, 2014, Bodelning av minoritetsposter i fåmansbolag, Advokaten nr 3 2014.
274Hult, 1998, s. 92.
275NJA 2017 s. 195.
2761, 5 och 18 §§ förmånsrättslagen (1970:979).
779
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
fattas av företagsinteckningen om de ingår i bolagets tillgångar.277 Banktillgodohavanden omfattas inte av företagshypotek, men det gör däremot övrig lös egendom som inventarier, kundfordringar och överlåtbara hyres- och bostadsrätter.278 Aktier omfattas aldrig av företagshypotek, oavsett om de är avsedda för allmän omsättning eller inte.279
Bolagets ägarstruktur kan också ha stor betydelse för värder- ingen, både i fråga om hur omsättningsbara aktierna är och vilket värde de har. Om bolaget genererar en hög vinst men den helt och hållet beror på ägarens arbetsinsats kan aktien vara svår att sälja. Om bolaget har en ensam ägare kan denne påverka alla strategiska beslut och en förvärvare kan inträda i den rollen, vilket i vissa fall kan tala för ett högre värde (köparen behöver inte sätta sig i delägarskap med någon). Motsatsvis kan det dock vara lättare att hitta en köpare om det rör sig om en mindre post i ett bolag med många ägare. Det kan vara så att andra ägare i bolaget är intresserade av att köpa andelen.
Kronofogdens företrädare beskriver flera utmaningar kopplade till värdering av fåmansbolag. Årsredovisningen ger inte hela bilden och kan dessutom vara gammal. En aktuell resultat- och balansräk- ning får man kanske inte ut från bolaget. Myndigheten kan behöva anlita en extern värderare vilket är relativt kostsamt. Kronofogden har inte heller några verktyg för att förhindra att ett bolag töms på tillgångar. Har man väl lyckats säkra själva aktierna i ett fåmansbolag kan alltså bolagsägaren fortsätta att bedriva verksamhet i bolaget och därmed urholka dess värde. En möjlighet för att undvika detta kan vara att endast säkra inkråmet i ett företag – nyttjanderätter och ut- rustning till exempel. Men man bör i så fall inte ta enskilda delar av inkråmet. En inkråmsutmätning bör normalt avse alla inventarier i en rörelse för att bevara värdet av dem.280
277NJA 1986 s. 559.
2782 kap. 1 § lagen (2008:990) om företagshypotek, se NJA 1986 s. 68 om vilka hyresrätter som kan överlåtas. Där sägs att hyresrätter som avses i 12 kap. 36 § jordabalken, det vill säga sådana som används för handel, hantverk, industri eller annan förvärvsverksamhet, får anses vara av beskaffenhet att kunna överlåtas så länge det inte i det enskilda fallet visar sig att varken hyresvärdens godkännande eller hyresnämndens tillstånd kan erhållas.
2792 kap. 1 § lagen om företagshypotek och NJA 2015 s. 494.
280Minnesanteckningar från möte med Kronofogden, komm2025/00016-17 och från möte om tillgångsförvaltning med Kronofogden, komm2025/00016-4.
780
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Kontrollen i ett fåmansbolag
Ett fåmansbolag har ofta startats av ett fåtal personer som förvän- tas tillföra viss kompetens och utöva inflytande över verksamheten. Vanligen är också en eller flera ägare styrelseledamöter eller anställda i bolaget. Personernas kompetens och förmåga att samarbeta är således av stor betydelse i fåmansbolagen. I fråga om personernas betydelse och samarbetets art är det ofta ingen skillnad mellan ett handelsbolag och ett fåmansaktiebolag. Det främsta skälet till att aktiebolagsformen har valts är normalt att ägarna vill begränsa an- svaret för bolagets förpliktelser.281 Skatteskäl kan också motivera valet av associationsform.
Om en andel i ett fåmansaktiebolag skulle tas i anspråk med tvång, exempelvis genom ett beslag eller utmätning (i dagsläget är endast utmätning möjlig), finns det en risk för att ägarna (som typ- iskt sett också är företrädare för bolaget) kan fortsätta att bedriva verksamhet i bolaget och därmed urholka dess värde.
Det finns förvisso ett antal bestämmelser och principer som är avsedda att motverka att styrelsen agerar i strid med bolagets in- tresse.282 Det får emellertid bedömas som högst osäkert om och i vilken utsträckning sådana bestämmelser och principer får betydelse i de mycket speciella situationer som diskuteras här. För att minska riskerna för värdeförstöring finns det därför behov av att den myn- dighet som säkrat företaget har verktyg för att ta kontroll över före- taget och avskära tidigare ägare och företrädare från rådigheten över bolaget (jämför 3 kap. 1 § konkurslagen). Myndigheten kan också behöva tillsätta någon som i stället för den tidigare styrelsen förvaltar bolaget. Några generellt tillämpliga bestämmelser om detta finns inte i dag.
Kort om handelsbolag och enskilda firmor
Precis som för onoterade aktier kan det vara svårt att värdera en andel i ett handelsbolag eller kommanditbolag. Ofta används sub- stansvärdemetoden gånger andelens storlek. Värdet vid en tvångs- försäljning blir dock sannolikt lägre. Någon fortsatt drift skulle med största sannolikhet aldrig bli aktuell, vilket beror på att själva
281Östberg, 2018, s. 292.
282Se mer om dessa i Östberg, 2018.
781
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
fundamentet för ett handelsbolag är en avtalsgrundad samverkan mellan flera personer. Handelsbolaget som associationsform är framför allt tänkt för bolag med ett fåtal delägare, som regelmässigt fäster stort avseende vid vilka de övriga bolagsmännen är.
Om en andel i ett handelsbolag skulle tas i anspråk med tvång kan det förekomma bestämmelser i bolagsavtalet om att de övriga delägarna har rätt att kräva att bolaget i en sådan situation genast ska likvideras. Även utan en sådan klausul har en bolagsman alltid rätt att säga upp bolagsavtalet när som helst under förutsättning att bo- lagsavtalet har slutits på obestämd tid. Bolaget träder då i likvidation sex månader från uppsägningen. Dessutom krävs samtliga bolags- mäns samtycke för att en ny bolagsman ska få inträda i bolaget, om inte något annat har bestämts i bolagsavtalet. Dessa regler gäller även för kommanditbolag.283
Om en andel i ett handelsbolag utmäts eller övergår till någon annan utan samtycke av de övriga bolagsmännen, har överlåtelsen, försäljningen eller övergången följande verkan mot bolaget. Förvär- varen av andelen har rätt att under bolagets bestånd få ut vad den tidigare bolagsmannen haft rätt att lyfta för ränta och arvode, och att vid bolagsskiftet få ut den del av behållna tillgångar som belöper på bolagsmannen. Förvärvaren har samma rätt som den tidigare bolagsmannen att säga upp bolaget eller på något annat sätt kräva dess upplösning. I bolagsavtalet kan det intas förbehåll om att en bolagsman eller någon annan ska ha rätt att lösa en rättighet som på det sättet har övergått till en ny innehavare.284
Om en förvärvare av en bolagsmans andel inte inträder som ny bolagsman har förvärvaren endast ekonomiska rättigheter i förening med en uppsägningsrätt, men ingen förvaltningsrätt. Ett sådant del- ägande är förenat med nackdelar för de övriga bolagsmännen, efter- som förvärvaren i så fall saknar intresse av bolagets fortlevnad. De övriga bolagsmännen kan komma åt den förvärvade andelen genom uteslutning av förvärvaren, som i så fall har rätt till ett lösenbelopp som kan antas motsvara vad han eller hon skulle ha fått om bolags- skifte i stället hade ägt rum.285
2832 kap. 2, 24 §§ och 3 kap. 1 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag (handels- bolagslagen).
2842 kap. 21 § handelsbolagslagen.
2852 kap. 30 § handelsbolagslagen och Lindskog, Stefan, 2019, Lagen om handelsbolag och enkla bolag – en kommentar, Norstedts Juridik, Juno version 3, kommentaren till 2 kap. 21 §.
782
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Ett bolagsskifte föregås av en avveckling varigenom det erhålls ett bolagsnetto. Det första steget vid fastställandet av lösenbeloppet blir därför att bestämma detta netto. Bolagsnettot bestäms genom en så kallad slaktbalans. Värderingen av bolagets tillgångar ska således ske, inte med utgångspunkt i fortlevnadsprincipen utan med utgångs- punkt i vad en tänkt avveckling skulle ha resulterat i. Samtliga till- gångar ska tas upp till försäljningsvärdet minus försäljningskostnader. Samtliga förpliktelser ska tas upp till de belopp som kan krävas för att befria bolaget från ansvar för dessa. Med utgångspunkt i det be- räknade bolagsnettot ska det därefter genomföras ett tänkt bolags- skifte, där bolagsnettot fördelas mellan bolagsmännen efter samma principer som vid skifte. Vad den uteslutne förvärvaren påförs som andelskapital utgör lösenbeloppet.286
Om det skulle bli aktuellt att förverka en andel i ett handels- eller kommanditbolag innebär de här reglerna alltså att de övriga bolagsmännen kan utesluta staten som ägare, mot ersättning i form av ett lösenbelopp.
Om en enskild firma ska säkras sker det genom att den enskilde näringsidkarens tillgångar säkras. En enskild firma är en företags- form där en fysisk person är obegränsat ansvarig för verksamhetens skulder. Företaget och den fysiska personen är samma person och det finns ingen skiljelinje mellan den fysiska personens och företagets ekonomi. Den enskilde näringsidkaren lämnar ett årsbokslut, ofta i förenklad form, i samband med deklarationen. I årsbokslutet kan man få en uppfattning om vilka tillgångar som finns i firman. Det förenklade årsbokslutet består av en balans- och en resultaträkning. Inför årsbokslutet värderas lagret. Inventarier framgår under posten anläggningstillgångar.287
Bolag som brottsverktyg
Under senare år har det uppmärksammats alltmer att företag används för brottsliga ändamål av oseriösa aktörer. I betänkandet Bolag och brott – några åtgärder mot oseriösa företag sammanfattas utvecklingen på följande sätt.
286Lindskog, 2019, kommentaren till 2 kap. 30 §.
287Bokelund Svensson, Ulf, 2024, Enskild firma, Juno version 32, s. 10 f., 38 f., 49 och 130–135.
783
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
I ett flertal utredningar och rapporter har det sagts att det finns tydliga indikationer på att företag används ofta och systematiskt inom den grova organiserade brottsligheten. I sådana fall kan själva syftet med företaget vara att bryta mot regelverken för att tjäna eller tvätta pengar. Företagen kan bland annat användas för att undanhålla skatter och av- gifter eller för att tillskansa sig ersättningar, bidrag och förmåner på felaktiga grunder. Grov organiserad brottslighet som är kopplad till kriminella nätverk kan finansieras genom de ekonomiska vinster som på olika sätt genereras när bolag används som brottsverktyg. För att komma till rätta med eller minska omfattningen av de nämnda proble- men krävs det en rad olika insatser på flera områden.288
Nationellt underrättelsecentrum, en myndighetsgemensam sam- verkan mot organiserad brottslighet, har tagit fram en rapport om historikbolag som brottsverktyg. I rapporten framgår att 80 procent av alla kriminella nätverk i EU använder företag som brottsverktyg. Många kriminella aktörer startar inte egna bolag utan köper denna tjänst av bolagsförmedlare. Bolagsförmedlare säljer både så kallade historikbolag och lagerbolag. Historikbolag är aktiebolag som tidi- gare ägare har sålt vidare där verksamheten är avvecklad men där bi- behållna registreringar, exempelvis godkännande för F-skatt, arbets- givar- och momsregistrering, bankkonto och kreditvärdighet följer med bolaget. Lagerbolag är generellt sett nybildade bolag som sak- nar historik. Historikbolag är högintressanta för kriminella aktörer som använder bolag som brottsverktyg.289
Tillgången till bolag genom bolagsförmedling av historikbolag medför att brottsupplägg snabbt kan skalas upp, bli omfattande och skapa betydande brottsvinster. I rapporten från Nationellt under- rättelsecentrum beskrivs att majoriteten av stora brottsupplägg an- vänder bolag från bolagsförmedlare, ofta från samma aktörer. Baserat på information från endast en bolagsförmedlare och de säljavtal som genomförts av ett urval av säljare under sex år framkommer det att cirka 1 000 bolag har sålts vidare. Majoriteten av dessa bolag har skatteskulder och det förekommer även skulder till enskilda. Skul- derna uppgår till flera miljarder kronor och har uppkommit när bo- lagen har använts i omfattande brottsupplägg. Bolag som har för- medlats genom bolagsförmedlare kan även kopplas till organiserad brottslighet. Brottsvinsterna som uppkommer genom bolag är enligt vad som sägs i rapporten troligen i paritet med de brottsvinster som
288SOU 2023:34 s. 16.
289Nationellt underrättelsecentrum, 2024, Historikbolag som brottsverktyg, dnr A274.795/2024, s. 3.
784
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
årligen skapas genom narkotikahandel. Omfattningen av problema- tiken med bolagsförmedling är därmed stor, vilket motiverar lagänd- ringar samt administrativa och brottsförebyggande åtgärder. Om tillgången på bolag hade varit mer begränsad hade sannolikt omfatt- ningen inte varit lika påtaglig.290
I det nyss nämnda betänkandet Bolag och brott lämnades bland annat förslag om att Bolagsverket skulle få större befogenheter för att motverka brottsupplägg genom att aktivt verka för att uppgifter i de register som myndigheten ansvarar för är korrekta och överens- stämmer med verkliga förhållanden, genom att kunna stryka vissa uppgifter ur registren och genom att i vissa fall kunna förelägga om personlig inställelse i registreringsärenden.291 Förslagen resulterade i lagändringar som innebär att Bolagsverket sedan den 1 januari 2025 har dessa befogenheter.292
I den myndighetsgemensamma rapporten om återtagande av brottsvinster ser myndigheterna positivt på att Bolagsverkets grind- vaktsroll har förstärkts i och med de senaste lagändringarna, men efterlyser samtidigt att möjligheten att kräva personlig inställelse vid registrering inte ska användas alltför restriktivt.293 Nationellt under- rättelsecentrum efterlyser också ytterligare verktyg för Bolagsverket, och uppmärksammar att Bolagsverket inte har legala förutsättningar att avregistrera bolag som används som brottsverktyg eller avregi- strera flera bolag som är kopplade till en viss individ som man exem- pelvis vet används som målvakt.294
De brottsbekämpande myndigheterna uppmärksammar också att det finns ett praktiskt behov av att kunna förverka fåmansbolag om de har använts som brottsverktyg. Detta bör kunna ske med stöd av befintliga lagrum i brottsbalken om hjälpmedelsförverkande. Myndig- heterna ser fördelar i att utnyttja förverkandebestämmelserna på det sättet, eftersom det skulle kunna innebära ett betydande signalvärde gentemot kriminella aktörer och ha potential att avskräcka bolags- företrädare från att använda sina bolag för delvis brottsliga ändamål.295
Även om det inte finns några legala hinder för att förverka aktier i fåmansbolag har de brottsbekämpande myndigheterna identifierat
290Nationellt underrättelsecentrum, 2024, s. 4.
291SOU 2023:34 s. 270, 276 och 283.
292Se bland annat 27 kap. 2 § aktiebolagslagen, 19 kap. 3 § lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar och 11 § handelsregisterlagen (1974:157).
293Polisen, 2025, s. 36 f.
294Nationellt underrättelsecentrum, 2024, s. 15.
295Polisen, 2025, s. 36.
785
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
ett antal utmaningar i den praktiska tillämpningen med nuvarande förutsättningar. Utmaningarna handlar bland annat om att privata aktiebolag inte registrerar aktieägare hos Skatteverket eller någon annan myndighet och att många bolag inte uppfyller sin skyldighet att hålla aktieböcker och eventuella aktiebrev tillgängliga. Myndig- heterna bedömer att ett digitalt aktieägarregister hos Bolagsverket, som skulle finnas tillgängligt för myndigheter och andra intressenter, vore en viktig förutsättning för att möjliggöra förverkande av aktier i fåmansbolag. Ett sådant register skulle även underlätta spårandet av tillgångar i stort. Myndigheterna föreslår därför att ett sådant register ska införas, tillsammans med ändamålsenliga sanktioner om regi- streringsskyldigheten inte följs. Myndigheterna har inte ansett sig kunna ta ställning till andra viktiga frågor kopplade till statens roll som företagsägare om bolag förverkas, exempelvis vad gäller repre- sentation vid bolagstämma, bedrivande av bolagets verksamhet och avveckling av verksamheten.296
Företrädare för Ekobrottsmyndigheten beskriver att det även i de fall där man kan vilja förverka ett bolag för att det används som brottsverktyg kan vara lämpligt att det finns en möjlighet att utse någon form av syssloman som får i uppgift att avveckla rörelsen. Att man skulle vilja ta en laglig verksamhet i beslag för att säkra ett värde- förverkande framstår som främmande för företrädarna från Eko- brottsmyndigheten, men skulle möjligen kunna bli aktuellt i fråga om blandverksamhetsbolag, där det bedrivs både en legitim och en illegitim verksamhet. För svenska åklagare är dock reglerna om före- tagsbot ett effektivt verktyg för att komma till rätta med företag som är osunda i vissa delar.297
Brottsförebyggande rådet har nyligen, på uppdrag av regeringen, gjort en studie om hur företag används som brottsverktyg av aktörer i den kriminella miljön, inklusive hur dessa aktörer genom bolagen tillförskansar sig offentliga medel. Rapporten belyser likheter och skillnader mellan ett urval av olika utnyttjade bolagstyper, verksam- heter, brottsupplägg och systematiska regelöverträdelser. I rappor- ten föreslås åtgärder som kan vidtas för att bland annat begränsa mål- vaktsanvändningen i bolag och minska den storskaliga tillgången av historik- och lagerbolag.298
296Polisen, 2025, s. 36.
297Minnesanteckningar från möte med Ekobrottsmyndigheten, komm2025/00016:22.
298Brottsförebyggande rådet, 2025:20, Företag som brottsverktyg.
786
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att föreslå ytterligare åtgärder för att motverka att företag används för att begå brott, bland annat genom att föreslå ytterligare åtgärder för att ge Bolagsverket rätt förutsättningar att arbeta mot brottslighet i före- tag.299
6.5.4Immateriella tillgångar
Det är inte ovanligt att värdet av ett företag till övervägande del be- ror på storleken av dess immateriella tillgångar. Vissa av de immateri- ella tillgångarna kan skyddas som immateriella rättigheter. På engelska talar man ibland om intangible property som samlande begrepp för immateriella tillgångar, och intellectual property som smalare begrepp för immateriella rättigheter. Intangible property motsvarar i så fall all immateriell egendom som inte har någon fysisk form – förutom rättigheter som patent, upphovsrätt med mera innefattas aktier, obli- gationer, finansiella instrument och liknande i begreppet. Intellectual property syftar däremot på sådana rättigheter som kan ha immate- rialrättsligt skydd. På svenska kan motsvarande begrepp översättas till immateriella tillgångar respektive immateriella rättigheter. Be- greppsanvändningen varierar dock beroende på sammanhang.300
Immateriell egendom i form av immateriella rättigheter är kanske inte något som man i Sverige än så länge förknippar med förverkande. Immateriella rättigheter, till exempel patent och upphovsrätt, anses dock i internationella sammanhang där förverkandefrågor diskuteras vara exempel på sådana svårförvaltade tillgångar som kräver särskild uppmärksamhet.
Det här avsnittet handlar framför allt om sådana immateriella rättigheter som har immaterialrättsligt skydd. Avsnittet inleds med en sammanfattande beskrivning av generella förhållanden som gäller samtliga immateriella rättigheter.301 Därefter följer beskrivningar
299Dir. 2025:43.
300Skatterättsligt används begreppen till exempel på olika sätt i redovisning respektive i internprissättning, se Skatteverkets rättsliga vägledning Vad är en immateriell tillgång, https://www4.skatteverket.se/rattsligvagledning/edition/2025.2/446996.html, besökt den
29september 2025.
301Den allmänna beskrivningen bygger i stora delar på den genomgång av de frågeställningar som är gemensamma för de olika immateriella rättigheterna som finns i boken Immaterial- rättens struktur, Wessman, Richard, Kraus, Jakob, Lukins, Ilze, 2019, Norstedts juridik, Juno. Boken bygger på en konceptuell indelning av rättigheterna där de sätts i en vidare samhälls- kontext, och kan fungera som en handbok för den som ska arbeta praktiskt med immaterial- rättsliga frågor.
787
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
av vad som särskilt gäller för patent, varumärken, mönster och upp- hovsrätt. Särskilt uppmärksamhet ägnas åt hur rättigheterna kan säkras i dagsläget. Detta kan som sagt inte ske genom beslag ännu men däremot genom förvar, utmätning, konkurs och betalnings- säkring. Sist i avsnittet görs också en särskild genomgång av domän- namn, som är en form av immateriell tillgång som uppmärksammas särskilt i förverkandesammanhang.
Allmänt om immateriella rättigheter
För att nå framgång på den moderna marknaden investerar företag i utveckling av design, teknik och marknadsföring. Det är viktigt för företagen att skydda resultatet av detta arbete. Om ett företag inte har ett fullgott immaterialrättsligt skydd finns det en risk att andra företag kopierar, eller på annat sätt utnyttjar, företagets immateriella rättigheter. Skyddet för immateriella rättigheter uppnås i flera fall genom registrering. En immaterialrättslig registrering medför både den offensiva fördelen att rättighetshavaren kan förhindra andras an- vändning av den immateriella tillgången, och den defensiva fördelen att rättighetshavaren kan förhindra andras registreringar av rättig- heter som skulle kunna ligga i vägen för ens egen användning.302
Immateriella rättigheter beskrivs ofta som negativt bestämda rättigheter. Det handlar i grunden om rätten att hindra andras använd- ning av ett skyddat immateriellt objekt. Immaterialrättens primära syfte är att stimulera immateriella prestationer. Med stöd av ensam- rätten, som ligger till grund för ekonomisk ersättning, kan konst- närer, uppfinnare, formgivare och musiker livnära sig på sitt arbete. Ensamrätten kan ses som en form av belöning från samhället för de immateriella prestationerna. Från samhällsekonomisk synpunkt ger ensamrätten incitament till immateriella insatser av olika slag.303
De olika immaterialrättsliga lagarna kan i princip skydda samma objekt, exempelvis ett bruksföremål, men på olika sätt. Lagarna tar sikte på olika aspekter av samma föremål, till exempel utseende (mönsterrätt), konstnärlighet (upphovsrätt), känneteckens- eller symbolfunktion (varumärkesrätt) och tekniska aspekter (patent-
302Wessman, med flera, 2019, s. 13 f.
303Wessman, med flera, 2019, s. 17 f.
788
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
rätt). Ett centralt tema i modern immaterialrätt är gränsdragningen och överlappningen mellan de olika immaterialrättsliga lagarna.304
Den immateriella ensamrätten grundar sig i de flesta fall på terri- torialitetsprincipen. Det innebär att ensamrätten är knuten till ett särskilt territorium och att rättigheterna som är knutna till ensam- rätten endast kan göras gällande med stöd av den lagstiftning om registrering som återfinns i det specifika territoriet. Ett företag som är verksamt i flera länder måste därför ansöka om registrering i ett stort antal länder och områden för att kunna skydda sina rättigheter. Ett företag kan välja att registrera sina rättigheter nationellt hos respektive registreringsmyndighet i det land där företaget söker skydd, men det finns också internationella förfaranden i de olika immaterialrättsliga lagarna.305
För att sökanden ska kunna registrera sin immateriella rättighet måste vissa grundförutsättningar vara uppfyllda, som ser lite annor- lunda ut för de olika rättighetstyperna. Registreringsmyndigheten prövar om förutsättningarna är uppfyllda. Myndigheten prövar också ansökan om registrering mot tidigare ansökningar. Enligt prioritets- principen kan en tidigare ansökan om registrering slå ut en senare. Om två företag oberoende av varandra, men parallellt, utvecklar en liknande produkt och det ena företaget lämnar in sin ansökan om registrering tidigare än det andra, kan det få följden att den senare ansökningen avslås. Syftet med att på detta sätt skapa incitament för registrering är att skapa en välfungerande marknad för immateriella rättigheter. Utan registreringssystem, där man kan identifiera vem som är innehavare av en rättighet och vad denna avser, skulle det upp- stå en betydande osäkerhet på marknaden.306
Försäljning av immateriella rättigheter
Det är inte säkert att innehavaren av immaterialrätten själv kan eller vill marknadsföra det som är skyddat. Rättighetshavaren kan då sälja sin rätt eller licensiera ut den. Registreringssystemen möjliggör att immateriella rättigheter kan säljas, licensieras ut och värderas inom ramen för företagsöverlåtelser. Sådana transaktioner förutsätter att det med viss precision går att fastställa vilka immateriella rättigheter
304Wessman, med flera, 2019, s. 33.
305Wessman, med flera, 2019, s. 59.
306Wessman, med flera, 2019, s. 19 f.
789
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
som berörs av avtalet. Rättighetens omfattning följer av den infor- mation som framgår av registret.307
I princip är det möjligt att helt överlåta en immateriell rättighet till någon annan. Beträffande vissa rättigheter finns dock särskilda begränsningar. En upphovsrättshavare kan exempelvis inte överlåta sin rätt till namnangivelse och ett företag kan inte överlåta sin firma separat från rörelsen i övrigt. Sådana specialregler kommer att nämnas när de olika rättigheterna beskrivs nedan.
Som ett alternativ till en hel överlåtelse av en immateriell rättig- het kan en överlåtelse gå ut på att någon annan får en begränsad rätt att använda exempelvis varumärket eller patentet. Man talar då om licens. En licens är en form av upplåtelse, det vill säga ett begränsat tillstånd att använda en immateriell rättighet på ett visst sätt som definieras närmare i licensavtalet.308 En mer avancerad form av licens- givning kallas franchise, som innebär att ett större koncept – som ett helt varumärke – licensieras ut.
Den centrala delen av licensavtalet är att licensgivaren ger licens- tagaren tillstånd att utnyttja en specifik immateriell rättighet på ett sätt som skulle ha inneburit ett intrång om det inte fanns någon licens. Definitionen av den upplåtna rättigheten görs vanligtvis genom hän- visning till registreringsnumret i registret. Om licensen avser en rät- tighet som inte kan registreras, till exempel know-how eller upphovs- rätt, är det inte möjligt att hänvisa till en registrering. I dessa fall är det viktigt att på något annat sätt, till exempel med ord och bild, tyd- ligt beskriva licensobjektet.309
Ett centralt åtagande för licenstagaren är betalningen av licens- avgifter. De vanligaste sätten att hantera ersättningsfrågan är att licenstagaren antingen betalar en engångsersättning eller löpande betalar för upplåtelsen, det vill säga royalty.310 Licensgivarens cen- trala åtagande enligt avtalet är att upplåta rättigheten, vilket innebär att det normalt åligger licensgivaren att upprätthålla rättighetens giltighet genom betalning av årsavgifter. För varumärken och möns- ter behöver rättigheten periodvis förnyas genom betalning av för- nyelseavgifter.311
307Wessman, med flera, 2019, s. 19 f.
308Wessman, med flera, 2019, s. 91.
309Wessman, med flera, 2019, s. 93.
310Wessman, med flera, 2019, s. 95.
311Wessman, med flera, 2019, s. 96.
790
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
En överlåtelse av en immateriell rättighet förutsätter inget särskilt sakrättsmoment. Förvärvaren får rätt till immaterialrättens skydd mot överlåtarens borgenärer redan genom avtalet. Något sakrättsligt moment behöver inte tillkomma, eftersom en immaterialrätt inte kan traderas, det inte finns någon utomstående prestationspliktig att denuntiera och registrering inte har föreskrivits i lag för skydd mot överlåtarens borgenärer.312
När innehavaren av immaterialrätten har förfogat över sin ensam- rätt genom att sälja ett antal exemplar är ensamrätten i förhållande till just dessa exemplar utsläckt, eller med ett annat ord konsumerad. Man kan se det så att den särskilda immaterialrättsliga ensamrätten går förlorad för det enskilda exemplaret i och med att han eller hon släpper ut sitt skyddade exemplar på en marknad inom EES. Ett undantag från denna princip om konsumtion gäller om exemplaren har släppts utanför EU/EES-området, till exempel i Kina eller USA. I så fall får immaterialrättshavaren förhindra import till EU/EES- området. Konsumtionsprincipen är på så vis territoriellt begränsad. Immaterialrättslig konsumtion inträder inte bara om immaterial- rättshavaren själv säljer varor, utan också om någon med dennes till- stånd, till exempel en licenstagare, säljer dessa – förutsatt att licens- avtalet tillåter en sådan försäljning. En följd av konsumtionsprincipen är att grossister och återförsäljare i EU/EES-området fritt kan sälja vidare varor inom detta område, under förutsättning att varorna första gången har släppts av innehavaren eller av någon med dennes sam- tycke inom området. Den immaterialrättsliga konsumtionsprincipen är således en viktig grund för den unionsrättsliga principen om fri rörlighet.313
Värdering av immateriella rättigheter
Immateriella tillgångar är ofta bland de mest värdefulla tillgångarna i ett företag. Eftersom immaterialrättsområdet starkt präglas av idén om rättigheter som grund för investeringar värderas upphovsrätt, patent, varumärken och mönster typiskt sett som investeringsobjekt.314
312NJA 2010 s. 617. Se även Millqvist, Göran 2021, Sakrättens grunder, Norstedts juridik, Juno verison 9, s. 185 f. För en mer utförlig redovisning av den sakrättsliga diskussion som förts i juridisk doktrin vid överlåtelse av immateriella rättigheter se Möller, Mikael, 1988, Konkurs och kontrakt, Iustus förlag, s. 738–743.
313Wessman, med flera, 2019, s. 109 f.
314Johansson, David, 2024, Skada och ersättning vid immateriella intrång, Iustus Förlag, s. 24.
791
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Värderingar av ett företags immateriella rättigheter kan göras i syfte att vara till vägledning både internt och externt, till exempel vid kreditgivning, företagsförvärv eller fusioner. Värderingar är vanligt förekommande i samband med företagsförvärv, där de spelar en vik- tig roll. Innan en sådan transaktion görs genomför det förvärvande företaget vanligtvis en noggrann granskning av målbolaget och dess tillgångar, en process som kallas due diligence. En due diligence inne- fattar inte bara en genomgång av företagets immateriella rättigheter, utan även en bedömning av företagets möjlighet att bedriva verksam- het utan att stöta på hinder från andra parters immateriella rättig- heter. En immaterialrättslig due diligence syftar till att bekräfta att företaget äger de immateriella rättigheter som är relevanta för verk- samheten. Dessutom granskas hur företaget hanterar licensiering av sina immateriella rättigheter till externa parter och hur de regleras när det gäller rättigheter som licensieras in till företaget. Slutligen bedöms hur den planerade transaktionen kan påverka företagets rätt att an- vända sina immateriella tillgångar, för att säkerställa att inga negativa effekter uppstår.315
Registreringssystem spelar en central roll vid en värdering av en immateriell rättighet. Man kan söka efter varumärken, patent, mönster och firmanamn i offentliga register och tillgängliga databaser, hos exempelvis Patent- och registreringsverket och Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet, för att se vem som äger rättigheterna. Om det bolag som ska värderas har förvärvat rättigheter genom ett över- låtelseavtal utan att detta finns registrerat i relevanta databaser, blir en avgörande fråga för värderingen att överlåtelsekedjan är intakt – det vill säga att rättigheten kan spåras tillbaka till sitt ursprung. Vissa immateriella tillgångar, såsom upphovsrätt och know-how, kan dock inte registreras. När sådana tillgångar ska värderas är det viktigt att förstå hur bolaget har dokumenterat och säkerställt sin rätt till dessa. Detta kan vara en stor fråga exempelvis vid förvärv av it-företag, där centrala tillgångar som mjukvara och datorprogram kan vara skyd- dade av upphovsrätt. Överlåtelsen av sådana oregistrerade rättigheter från anställda eller konsulter till företaget bör vara väl dokumenterad för att undvika osäkerhet kring äganderätten.316
Värdet av immateriella rättigheter kan i vissa fall synas i ett före- tags årsbokslut. Om en immateriell rättighet har köpts eller ingått i
315Wessman, med flera, 2019, s. 105 f.
316Wessman, med flera, 2019, s. 106 f.
792
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
en uppköpt rörelse kan den ligga som en goodwillpost i bokföringen. Det kan dock finnas skäl att ifrågasätta det värde som är antecknat där. När exempelvis ett varumärke kan ses som en del av förvärvad goodwill och företagets tillgång till märket har blivit föremål för en affärsmässig uppskattning vid förvärvet, innebär det rent redovis- ningsmässigt ingen svårighet att ta fram varumärket som en tillgång i en balansräkning. Problemet kan dock bli att den tillgången blir underkastad i stort sett samma regler vad gäller avskrivning som för goodwill. Tillgången som varumärket utgör kan dock ha ökat i verk- ligt värde, eller i vart fall inte ha minskat. Företaget kan ha lagt ner betydande kostnader på att bibehålla eller stärka märkets ställning. Redovisningsmässigt ska tillgången ändå belastas både med nedlagda kostnader och avskrivning i resultaträkningen.317
Vid all värdering av immateriella rättigheter blir en avgörande fråga vilket rättsskydd rättigheten har. Ett klent rättsskydd ger sämre värden. Det är ju egentligen inte patentet, mönstret eller varumärket i sig som värderas, utan ensamrätten.318
Immateriella rättigheter i konkurs
Samtliga immaterialrätter kan i och för sig ingå i konkurs, även om huvudregeln är att upphovsrätt inte ingår. För firmarätt och upphovs- rätt gäller särskilda begränsningar. Ett företagsnamn får inte utmätas. Försätts innehavaren i konkurs, ingår dock rätten till företagsnamnet i konkursboet, om inte företagsnamnet innehåller gäldenärens eller, vid ett handelsbolags konkurs, en bolagsmans efternamn.319 Upp- hovsrätt får inte tas i mät, och kan därmed inte ingå i konkurs, åt- minstone inte hos upphovsmannen själv eller hos personer till vilken rätten har övergått genom bodelning, arv eller testamente. Om rätten har överlåtits till andra personer kan den dock ingå i en konkurs om den i innehavarens hand är överlåtbar.320
Immateriella rättigheter har vissa särdrag som gör att de bland annat i insolvenssituationer måste hanteras på ett annat sätt än fysiska föremål. Det är vanligt att överlåtelser och upplåtelser endast om-
317Karnell, Gunnar, 1991, Juridiska aspekter på vad ett varumärke är värt; licenser, skadestånd, varumärken i konkurser, Nordiskt Immateriellt Rättsskydd, nr 3 1991, s. 342.
318Jämför Karnell, 1991, s. 343.
3194 kap. 2 § lagen (2018:1653) om företagsnamn.
3203 kap. 3 § konkurslagen, 5 kap. 5 § utsökningsbalken och 3 kap. 42 § upphovsrättslagen (1960:729).
793
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
fattar delar av en immateriell rättighet. Ett typiskt exempel på detta är licensavtalen. Om omfattningen av överlåtelsen eller upplåtelsen inte på ett tydligt sätt anges i avtalet kan man därför ofta utgå ifrån att det inte är fråga om en fullständig rättighetsövergång. En förvär- vare av en immateriell rättighet kan inte få en bättre rätt än vad över- låtaren hade. Det medför bland annat att det inte kan göras exstink- tiva godtrosförvärv av immateriella rättigheter. Detta gäller i princip såväl för fullständiga som för partiella överlåtelser. Ett hävningsför- behåll vid överlåtelse av en immaterialrätt lär som huvudregel stå sig i förvärvarens konkurs. Överlåtaren har därmed också separations- rätt, om inte konkursboet inträder i avtalet eller ställer säkerhet.321
För värderingen av en immateriell rättighet i en konkurssituation får det betydelse om konkursboet kan överlåta rättigheten separat eller tillsammans med rörelsen. Konkursboet har också rätt att licens- iera rättigheten som en del i konkursförvaltningen. Om sedan rättig- heten eller hela företaget överlåts så består licensen.322
En utmanande tillgång i en konkurs är påbörjade immateriella arbeten som ännu inte har färdigställts. I den praktiska konkursför- valtningen är det inte helt ovanligt att man i företaget som försätts i konkurs hittar påbörjade appar (applikationer). En app är typiskt sett en tillgång som företaget har lagt ner mycket pengar på, men det är inte säkert att den har ett värde för det. Att hitta en marknad för en app är svårt. Det är också svårt att praktiskt ta kontrollen över appen – man vet kanske inte hur källkoden ut ser ut, och man kanske inte är säker på att inte gäldenären har kvar kontrollen över appen genom backupfiler. En presumtiv köpare kommer vilja vara säker på att ingen annan har tillgång till appen.323
Ytterligare en utmanande tillgång är datorprogram som licensieras ut. För sådana program kan det finnas källkodsavtal med klausuler som aktiveras vid licensgivarens konkurs. Källkoden är i så fall depo- nerad hos tredje man som enligt klausulen ska lämna ut den till licens- tagaren vid en konkurs hos licensgivaren. Om licenstagaren får till- gång till källkoden kan datorprogrammet kopieras, och blir därför mindre värt för licensgivaren. Frågorna om vilken verkan sådana av- tal har mot konkursboet och hur konkursboet ska förhålla sig till
321Kronofogden, 2024, s. 46.
322Jämför Karnell, 1991, s. 350.
323Minnesanteckningar från samtal med konkursförvaltare, komm2025/00016-21.
794
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
dem är omdiskuterade.324 Kanske kan samma frågor göra sig gällande om ett företag skulle tas i beslag.
Beslagsregler i immaterialrättslagarna
De olika immaterialrättsliga lagarna innehåller särskilda regler om beslag, som är utformade på liknande sätt. Enligt immaterialrätts- lagarna kan beslag ske i syfte att säkra civilrättsliga skyddsåtgärder såsom att återkalla varor från marknaden eller förstöra dem. Reglerna innebär att produkter (för patent och mönster), egendom där varu- kännetecken olovligen förekommer (för varumärken) eller litterära och konstnärliga verk (för upphovsrätt) kan tas i beslag om det skä- ligen kan antas att det har begåtts ett patentbrott, mönsterskydds- brott, varumärkesbrott eller upphovsrättsbrott – det vill säga upp- såtliga eller grovt oaktsamma intrång i rättigheten. Även hjälpmedel som har använts vid intrånget får tas i beslag. För sådana beslag till- lämpas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet, det vill säga 27 kap. rättegångsbalken.325
Bestämmelserna om beslag är alltså inte begränsade till föremål eller penningmedel utan kan – åtminstone vad gäller upphovsrätt och varumärkesrätt – avse all typ av egendom, såväl lös som fast. De träffar inte själva den immateriella rättigheten som sådan, men inne- bär att beslag kan ske av vilken egendom som helst. Syftet med så- dana beslag är endast att säkra civilrättsliga skyddsåtgärder, inte straffrättsliga förverkanden.
I betänkandet Grovt upphovsrättsbrott och grovt varumärkesbrott, lämnades förslag om ändringar av beslagsbestämmelserna i upphovs- rättslagen och varumärkeslagen som skulle innebära att egendom skulle få tas i beslag om det skäligen kan antas att den kommer att förverkas i ett brottmål.326 Syftet var att staten inte skulle ha sämre möjligheter att säkra ett anspråk än enskilda rättighetshavare. För- slagen resulterade dock inte i några lagändringar, eftersom regeringen
324Möller, Mikael, 1997, Immaterialrätter och konkurs – en översiktlig karta, Iustus förlag. s. 24–27.
32515 kap. 13 § patentlagen (2024:945), 37 § andra stycket mönsterskyddslagen (1970:485),
8kap. 7 § varumärkeslagen (2010:1877) och 7 kap. 59 § tredje stycket upphovsrättslagen (1960:729). Detsamma gäller växtmaterial i fråga om intrång i växtförädlarrätt, se 9 kap. 8 § växtförädlarrättslagen (1997:306) och egendom som använts för ett intrång i en rätt till krets- mönster till halvledarprodukter, se 13 § lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster i halv- ledarprodukter.
326SOU 2018:6 s. 11 f. och 16.
795
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
ansåg att det fanns anledning att på det straffrättsliga området gene- rellt överväga om möjligheterna att säkra annan egendom än föremål inför ett framtida förverkande borde utökas. Regeringen menade också att i ett sådant sammanhang kan det även finnas skäl att ytter- ligare överväga om sådana bestämmelser bör kompletteras med sär- skilda krav när det gäller åtgärder som tar sikte på kommunikations- medel. Det sistnämnda uttalandet handlade om invändningar från vissa remissinstanser om att straffprocessuella tvångsmedel som rik- tar sig mot kommunikation (som domännamn) är principiellt viktiga eftersom de har en koppling till grundläggande rättigheter som in- formations- och yttrandefrihet, exempelvis förbudet mot censur.327
I avsnitt 3.2.3 beskrivs vad förslagen och diskussionen om beslag av domännamn får för betydelse i den här utredningen. Förslagen är relevanta inte bara för upphovsrätt och varumärkesrätt. De olika immaterialrättslagarna gås igenom i det följande.
Patent
Den som har gjort en uppfinning, eller den till vilken uppfinnarens rätt har övergått, kan beviljas patent på uppfinningen i Sverige. Ett patent ger patenthavaren ensamrätt att yrkesmässigt utnyttja uppfin- ningen.328 Patentet gäller alltså bara kommersiellt användande; det är tillåtet att kopiera uppfinningen för privat bruk.329
Vad som kan patenteras
Det finns flera viktiga områden för patent, såsom bioteknik, elektro- nik och mekanik. Det mest kommersiellt betydelsefulla området är troligtvis läkemedelsindustrin, där stora investeringar görs i forskning och utveckling.
För att en uppfinning ska vara patenterbar måste den falla inom det tekniska området, vilket i dag har en bred definition. Det innebär att även nya tekniska lösningar som gäller exempelvis leksaker eller musikinstrument kan patenteras. I patentlagen framgår att patent kan beviljas på uppfinningar inom alla teknikområden. Vad som är en
327Prop. 2019/20:149 Skärpta straff för de allvarligaste fallen av immaterialrättsintrång, s. 39–42.
3281 kap. 1 § patentlagen.
3293 kap. 4 § patentlagen.
796
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
uppfinning definieras negativt i lagen genom att det räknas upp vad som inte är en uppfinning. En upptäckt, vetenskaplig teori eller mate- matisk metod anses aldrig vara en uppfinning. Inte heller en konst- närlig skapelse, en plan, regel eller metod för intellektuell verksam- het, för spel eller för affärsverksamhet, ett datorprogram eller en presentation av information kan vara en uppfinning.330
En uppfinning kan ses som en idé som erbjuder en lösning på ett tekniskt problem. Den tekniska idén uttrycks genom de dokument och handlingar som ligger till grund för registreringsmyndighetens prövning av om uppfinningen kan patenteras. Uppfinningen kan vara ett alster, en anordning, en metod eller en specifik användning av en produkt eller process.331
Gränsen mellan upptäckt och uppfinning kan ibland vara svår att dra, till exempel när det gäller biotekniska uppfinningar. Gränsdrag- ningsfrågor mot människokroppen, gensekvenser, växtsorter, djur- raser, kirurgisk och terapeutisk behandling, biologiskt material med mera regleras särskilt i patentlagen. Som exempel kan nämnas att det är möjligt att få patent för en isolerad beståndsdel av människokrop- pen, som en gensekvens, om den är tekniskt framställd. Det är där- emot inte möjligt att få patent för själva upptäckten av en av män- niskokroppens beståndsdelar, inbegripet en gensekvens.332
Ett patent kan endast beviljas för en ny uppfinning. Uppfinningen får alltså inte tillhöra redan känd teknik. Uppfinningen måste dess- utom vara industriellt tillämpbar, med vilket menas att den kan till- verkas eller användas inom något slag av industri. Dessutom måste den ha uppfinningshöjd, med vilket menas att den med hänsyn till känd teknik inte ligger nära till hands för en fackman. Bedömningen görs utifrån vad en genomsnittlig fackman inom området skulle ha kunnat komma fram till. Om lösningen skulle ha varit uppenbar för fackmannen, anses det inte finnas någon uppfinningshöjd. Med känd teknik avses allt som före patentansökans ingivningsdag har blivit allmänt tillgängligt, oavsett om detta har skett genom skrift, föredrag, utnyttjande eller på något annat sätt. Det ställs alltså i patenträtten ett strängt, globalt och absolut krav på nyhet, där den kritiska tid- punkten är ansökningsdagen. Allt som har blivit känt innan dess anses som nyhetsskadligt. Allt som är offentliggjort någonstans i världen
3302 kap. 1 § patentlagen.
331Wessman, med flera, 2019, s. 53 f.
3322 kap. 2–6 §§ patentlagen.
797
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
när ansökan skickas in anses vara känt och därmed omöjligt att få patent på. Informationen kan framgå på vilket språk som helst.333
Hur patenträtten uppstår
Patenträtt kan endast uppstå genom registrering. Patent- och regi- streringsverket ansvarar för patentregistret. I ett mål eller ärende om patenträtt anses den som senast blivit införd i registret som patent- havare. Om ett patent har gått över på någon annan, ska det på be- gäran antecknas i patentregistret.334
En patentansökan består av några centrala delar, nämligen patent- kraven och beskrivningen av uppfinningen. För att patentansökan ska kunna leda till ett registrerat patent måste beskrivningen av uppfin- ningen vara tillräckligt tydlig för att en fackman inom området ska kunna förstå och använda uppfinningen baserat på innehållet i den.335
Vad patenträtten innebär
Genom att ett patent beviljas får innehavaren en rätt att hindra andra från att använda den tekniska idé som uttrycks i patentskriften. Det handlar alltså om en negativ rättighet – en rätt att förhindra andras användning. Ensamrätten omfattar bland annat rätten att tillverka, marknadsföra, använda och importera uppfinningen.336
Patentets skyddsomfång bestäms av patentkraven. Vid tolkning- en av patentkraven får ledning hämtas från beskrivningen och ritning- arna.337 Skyddsomfånget ska avgränsas mot bakgrund av uppfinnings- tanken, som den framgår av patentskriften, och med beaktande av vad som vid ansökningsdagen var känd teknik. Som huvudregel krävs att uppfinningen enligt patentkraven och det påstådda intrångsföre- målet i alla delar sammanfaller.338 Det rör sig alltså om en jämförelse mellan å ena sidan ett verkligt objekt och å andra sidan en teknisk idé så som den framgår av patentkraven.
333Prop. 2023/24:150 Ny patentlag, s. 136 f.
33420 kap. 1 och 2 §§ patentlagen.
3354 kap. 2 och 6 §§ patentlagen.
3363 kap. 1 § patentlagen.
3375 kap. 1 och 2 §§ patentlagen.
338Wessman, med flera, 2019, s. 56.
798
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Patenträttigheter kan i princip överlåtas i enlighet med allmänna förmögenhetsrättsliga regler. En anteckning om överlåtelsen kan på begäran göras i patentregistret, men anteckningen har inte någon sak- rättslig verkan. Sakrättsligt skydd uppnås i stället genom själva avtalet.
En patenthavare kan ge någon annan rätt att yrkesmässigt utnyttja en uppfinning genom en licens. En sådan licens kan också meddelas av en domstol med tvång. Ett beslut om tvångslicens kan exempelvis vara möjligt om patentet inte används eller med hänsyn till ett allmänt intresse är av synnerlig vikt. En licenstagare får överlåta eller upplåta sin rätt vidare endast om patenthavaren har medgett det.339
Ett meddelat patent kan upprätthållas i 20 år från ansökans in- givningsdag.340 Under 20-årsperioden måste vissa avgifter betalas till registreringsmyndigheten.341 Från huvudregeln om en livstid på maxi- malt 20 år finns möjligheter till tilläggsskydd för läkemedel och växt- skyddsmedel, som kan gälla i ytterligare som mest fem år. Syftet med den förlängda skyddstiden är att kompensera för den tid och de kost- nader det tar att utprova ett nytt läkemedel eller nytt växtskydds- medel så att det kan godkännas för försäljning.342
Ett patent kan pantsättas. Panträtt uppkommer genom registre- ring av ett skriftligt avtal om pantsättning av egendomen.343 Bestäm- melser i annan lag om handpanträtt vid utmätning eller i konkurs gäller också för panträtt i ett patent eller en patentansökan. När en ansökan om registrering kommer in till Patent- och registrerings- verket medför det samma rättsverkningar som när en panthavare tar en lös sak i besittning.344 Panthavaren får sälja panten och ta ut sin fordran ur köpeskillingen endast om panthavaren dessförinnan har underrättat gäldenären och andra kända sakägare om försäljningen och dessa har fått skälig tid att bevaka sin rätt.345
Rätten till en patentansökan och ett patent kan övergå till någon annan genom arv eller testamente. Patenträttigheter kan också utmä- tas och ingå i konkurser. Det gäller även patenträttigheter som befin- ner sig på ansökningsstadiet. En uppfinning som har konkretiserats i form av en skriftlig beskrivning eller i form av ritningar kan möj-
33913 kap. patentlagen.
3405 kap. 2 § patentlagen.
34112 kap. patentlagen.
34218 kap. patentlagen och Jonshammar, Louise, kommentaren till 18 kap. 1 §, Karnov, Juno, besökt den 21 april 2025.
34314 kap. 1 och 2 §§ patentlagen.
34414 kap. 11 § patentlagen.
34514 kap. 12 § patentlagen.
799
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
ligen utmätas, men i princip är en uppfinning inte utmätningsbar innan ett patent har sökts.346
Registreringar om patenthavaren
Den som har överlåtit eller förvärvat ett patent får begära att över- gången ska antecknas i patentregistret. Detsamma gäller om en licens har upplåtits. Om det visas att en i registret antecknad licens har upp- hört att gälla, ska anteckningen om licensen tas bort. Även tvångs- licenser ska antecknas i registret.347
Om någon har anmält till Patent- och registreringsverket att han eller hon har väckt talan om ogiltighet, överföring eller tvångslicens i fråga om ett patent, ska det antecknas i registret. När en domstol i ett mål eller ärende enligt patentlagen eller om bättre rätt till patent har underrättat Patent- och registreringsverket om en dom eller ett slutligt beslut, ska det antecknas i registret. När domen eller beslutet har fått laga kraft, ska den huvudsakliga utgången i målet antecknas i registret.348
Om ett patent har utmätts, belagts med kvarstad eller tagits i an- språk genom betalningssäkring, ska det efter anmälan antecknas i registret.349 Om patenthavaren hos Patent- och registreringsverket skriftligen avstår från patentet, ska verket förklara att patentet har upphört i sin helhet. Detta får dock inte ske om patentet är utmätt, belagt med kvarstad eller taget i anspråk genom betalningssäkring eller om det pågår en tvist vid domstol om överföring av patentet.350
Har en domstol beslutat om kvarstad på ett patent eller upphävt ett sådant beslut, ska domstolen genast underrätta Patent- och regi- streringsverket om beslutet.351
346Kronofogden, 2024, s. 46.
34713 kap. 1–6 §§ patentlagen och 9 kap. 12 § patentförordningen (2024:1020).
3489 kap. 11 § patentförordningen.
3499 kap. 14 § första stycket patentförordningen.
3509 kap. 6 § patentlagen. Bestämmelsen tillämpas inte på europeiska patent med enhetlig verkan.
3517 § förordningen (1981:967) om skyldighet för domstol och Kronofogdemyndigheten att lämna underrättelser om vissa beslut av exekutiv betydelse.
800
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Internationella patent
Det finns särskilda regler för internationella patent och europeiska patent, som framgår i 10 och 11 kap. patentlagen. En ansökan om europeiskt patent kan göras hos det europeiska patentverket. Om det europeiska patentverket beviljar en ansökan och meddelar ett europeiskt patent måste patenthavaren sedan begära att patentet ska bli giltigt i alla eller vissa av de europeiska stater som deltar i sam- arbetet. Det kan ske antingen genom att patentet valideras eller genom att det ges enhetlig verkan.
Validering innebär att patentet bekräftas separat i varje land där patenthavaren vill att det ska gälla. För att patentet ska få giltighet i Sverige måste patenthavaren då begära hos Patent- och registrerings- verket att patentet ska ha samma verkan som om det hade meddelats här. Ingen ny sakprövning görs i så fall, utan det räcker att patent- havaren lämnar in en svensk översättning av patentkraven (i vissa fall hela patentskriften) och betalar en avgift. När detta har skett gäller patentet som ett svenskt patent. När ett europeiskt patent har med- delats av det europeiska patentverket kan patenthavaren i stället för att validera i enskilda länder begära enhetlig verkan av patentet. Det innebär att patentet ges ett och samma skydd med samma rättsliga konsekvenser i alla anslutna EU-länder.
Varumärken
Ett varumärke kan vara ett företags viktigaste tillgång. Att fylla ett varumärke med innehåll kräver tid och engagemang. Varumärket kan registreras, men det är inte obligatoriskt med registrering.
Vad som kan vara ett varumärke
Ett varumärke kan bestå av alla tecken som har särskiljningsförmåga och som tydligt kan återges i Patent- och registreringsverkets varu- märkesregister. Med tecken avses särskilt ord, inbegripet personnamn, samt figurer, bokstäver, siffror, färger, ljud och formen eller utstyr- seln på en vara eller dess förpackning.352
3521 kap. 4 § varumärkeslagen.
801
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Hur varumärkesrätten uppstår
Det finns två sätt att få skydd av varumärkesrätten. Ensamrätt till varumärken kan förvärvas genom registrering i varumärkesregistret som förs av Patent- och registreringsverket. Internationell registre- ring är också möjlig. Ensamrätt till varukännetecken kan dessutom förvärvas utan registrering om varukännetecknet är inarbetat. Ett varukännetecken ska anses inarbetat om det här i landet inom en betydande del av den krets till vilken det riktar sig är känt som be- teckning för de varor eller tjänster som tillhandahålls under känne- tecknet. Om varukännetecknet är inarbetat endast i en del av landet, gäller ensamrätten endast i det området. Innehavare av företagsnamn och andra näringskännetecken (namn på företag) har också ensam- rätt som varukännetecken.353
Oavsett om varumärket har uppstått genom registrering eller in- arbetning så förutsätter skyddet att det finns särskiljningsförmåga, vilket innebär att varumärket måste skilja ut varor eller tjänster som säljs i en näringsverksamhet från dem som säljs i en annan närings- verksamhet. För att det ska finnas särskiljningsförmåga får ett varu- kännetecken inte bara vara en beskrivning av den vara eller tjänst som det handlar om.354
Vad varumärkesrätten innebär
Varumärkesrätten, det vill säga ensamrätten att använda ett varu- märke, innebär att ingen annan än innehavaren får använda det i näringsverksamhet utan tillstånd.355 Både fysiska och juridiska per- soner kan vara rättighetshavare. Det vanliga är att företag är inne- havare av såväl registrerade varumärken som inarbetade varukänne- tecken.
Ett registrerat varumärke gäller i tio år. Registreringen kan för- nyas hur många gånger som helst, förutsatt att en avgift betalas till Patent- och registreringsverket.356 Ett inarbetat varumärke har skydd så länge inarbetningen består, det vill säga så länge det finns känne- dom om märket hos omsättningskretsen. I ett mål eller ärende om
3531 kap. 6–8 §§ varumärkeslagen.
3541 kap. 5 § varumärkeslagen.
3551 kap. 10 § varumärkeslagen.
3562 kap. 34 och 25 §§ varumärkeslagen.
802
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
varumärkesrätt anses den som senast blivit införd i registret som innehavare av rätten.
Ett varumärke kan överlåtas helt eller delvis, oavsett om skyddet grundas i registrering eller inarbetning. Överlåtelsen kan ske separat eller i samband med en överlåtelse av den näringsverksamhet där varumärket används. Vid överlåtelse av en näringsverksamhet ingår varumärken som hör till näringsverksamheten i överlåtelsen, om inte något annat har avtalats.357 En överlåtelse av ett nationellt varumärke förutsätter inte att några särskilda formkrav iakttas. Överlåtelsen måste emellertid antecknas i varumärkesregistret för att den nya varumärkeshavaren ska anses vara innehavare i mål och ärenden om varumärket.358
Innehavaren av ett varumärke kan ge någon annan rätt att använda det genom licens. Varumärkeslicensen utgör en form av upplåtelse av rätten att använda varumärket. Licensen kan avse en del av eller alla de varor som kännetecknet gäller för och hela eller en del av landet. Licensen kan antecknas i varumärkesregistret.359 Sakrättsligt skydd följer inte med anteckningen, utan med avtalet i sig. Att licen- sen har antecknats i varumärkesregistret får dock bevisverkan om den skulle ifrågasättas av någon.360 Licensen kan vara exklusiv eller icke- exklusiv.
Varumärkeslicensiering innebär att licenstagaren ges rätt att an- vända varumärket i de syften som skyddas av ensamrätten – det vill säga kommersiell användning i enlighet med varumärkets egentliga funktioner. En licens utgör alltså inte mer än ett tillstånd att vidta åtgärder som annars skulle innebära ett varumärkesintrång. Genom licensen kan licenstagaren tillgodogöra sig de associationer och abstrakta delar av varumärkets föremål som konsumenter kopplar till varumärket.361
Ett registrerat varumärke eller en ansökan om registrering kan pantsättas. Panträtt i ett registrerat varumärke eller i en ansökan om registrering av ett varumärke uppkommer genom registrering av ett skriftligt avtal om pantsättning av egendomen.362 Först genom regi- streringen uppkommer det sakrättsliga moment som motsvarar tra-
3576 kap. 1 § varumärkeslagen.
3586 kap. 2 och 3 §§ varumärkeslagen.
3596 kap. 4 och 5 §§ varumärkeslagen.
360Wessman, Richard, 2023, Varumärkeslagen – en kommentar, Norstedts juridik, Juno version 1 c, kommentaren till 6 kap. 5 §.
361Arnerstål, Stojan, 2014, Varumärket som kontraktsföremål, Iustus Förlag, s. 46.
3627 kap. 1 och 2 §§ varumärkeslagen.
803
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
ditionen vid pantsättning av lös sak. De rättsliga effekterna av regi- streringen, det vill säga det sakrättsliga skyddet, ska emellertid räknas från den tidpunkt när registreringen av avtalet om pantsättning söktes. Till skillnad från en anteckning om ett licensavtal har registreringen av ett avtal om pantsättning en konkret juridisk effekt med sakrätts- ligt skydd som följd.363 Vid registrering av en pantsättning presumeras den som är antecknad som innehavare av varumärket ha rätt till det.364
Ett registrerat varumärke får utmätas och kan ingå i konkurs. Ett inarbetat varumärke kan däremot inte utmätas, men får ingå i kon- kurs.365
Registreringar om varumärkeshavaren
Varumärkesregistret förs av Patent- och registreringsverket. Där registreras överlåtelser, licenser och pantsättning av varumärken.366
En anteckning i varumärkesregistret avseende överlåtelse eller bättre rätt syftar till att klargöra för allmänheten vem som är ny eller rättmätig innehavare. Överlåtelsens giltighet eller rätten till varu- märket är emellertid inte beroende av registreringen. Anteckningen saknar obligationsrättslig betydelse eftersom överlåtelsen har verkan mellan parterna även om den inte skulle antecknas. Anteckningen har i princip inte heller någon betydelse i sakrättsligt hänseende, efter- som skydd mot överlåtarens borgenärer uppkommer redan genom överlåtelseavtalet.367
Har rätten till ett registrerat varumärke utmätts, belagts med kvarstad eller tagits i anspråk genom betalningssäkring, ska det efter anmälan antecknas i varumärkesregistret.368 Har en domstol beslutat om kvarstad på ett varumärke eller en varumärkesansökan eller upp- hävt ett sådant beslut, ska domstolen genast underrätta Patent- och registreringsverket.369
363Wessman, 2023, kommentaren till 7 kap. 2 §.
3647 kap. 4 § andra stycket varumärkeslagen.
36510 kap. 12 § varumärkeslagen.
3661 kap. 1 och 12–15 §§ varumärkesförordningen (2011:594).
367NJA 2009 s. 695, NJA 2010 s. 617 och prop. 2017/18:267 Modernare regler om varumärken och en ny lag om företagsnamn, s. 258.
3681 kap. 16 § varumärkesförordningen.
3697 och 7 a §§ förordningen om skyldighet för domstol och Kronofogdemyndigheten att lämna underrättelser om vissa beslut av exekutiv betydelse.
804
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Det är inte möjligt att utmäta inarbetade varukännetecken. Om innehavaren försätts i konkurs, ingår dock rätten i konkursboet.370
Internationella varumärken
Varumärkesrätten är till stor del nationellt reglerad. Den svenska rätten bygger visserligen på EU-rätt, men en nationell varumärkes- rätt som grundas i registrering hos Patent- och registreringsverket eller på inarbetning i Sverige har ingen verkan utomlands. Det är dock möjligt att göra en internationell varumärkesregistrering enligt det så kallade Madridprotokollet, vilket även det görs hos Patent- och regi- streringsverket.371 En ansökan om registrering av ett EU-varumärke kan också göras enligt den EU-rättsliga varumärkesförordningen.372 Registrering sker då hos den europeiska immaterialrättsmyndigheten och ger skydd i hela EU. En överlåtelse av ett EU-varumärke får inte rättsverkan i förhållande till tredje man förrän den har antecknats i EU-varumärkesregistret.373
Mönster
Mönsterrätten skyddar utseendet på produkter. Mönsterskydd kallas också designskydd. På den moderna marknaden är design ett viktigt konkurrensmedel. Inom många områden, till exempel avseende teknik som datorer och telefoner, kan konkurrerande produkters tekniska funktion och prestanda vara ganska närliggande. Genom att en pro- dukt har en tilltalande och särskiljande design kan en konkurrens- fördel uppnås.374
Vilka mönster som kan skyddas
I mönsterskyddslagen definieras mönster som utseendet på en pro- dukt eller produktdel. Detta utseende bestäms av själva produktens detaljer eller av detaljer i produktens utsmyckning, särskilt vad gäller
37010 kap. 12 § varumärkeslagen.
3715 kap. 1 varumärkeslagen.
372EU-varumärken regleras i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EU-varumärkesförordningen).
373Artikel 20.3 och 4 samt artikel 27.1 i EU-varumärkesförordningen.
374Wessman, med flera, 2019, s. 33.
805
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
linjer, konturer, färger, former, ytstrukturer eller material. Utseendet på en produkt, eller en produktdel, kan givetvis vara beroende av ett flertal sådana faktorer i förening, till exempel en rullväska i en viss form och material, färgsatt på ett visst sätt. Med produkt avses ett industriellt eller hantverksmässigt framställt föremål, inbegripet delar som ska monteras till en sammansatt produkt, förpackningar, utstyrsel, grafiska symboler eller typsnitt.375
Den design som kan skyddas kan vara tvådimensionell, till exem- pel ett smultronmönster, eller i tre dimensioner, till exempel utseendet på en ficklampa.
Mönsterrätt får inte omfatta sådana detaljer i en produkts utse- ende som uteslutande är bestämda av produktens tekniska funk- tion.376 Av konkurrensskäl ska ensamrätt till tekniska idéer och funktionella lösningar endast beviljas under de stränga krav och med den begränsade skyddsperiod som gäller enligt patenträtten.377
Hur mönsterrätten uppstår
Den som har skapat ett mönster (formgivaren) eller den till vilken formgivarens rätt har övergått kan genom registrering få ensamrätt till mönstret.378 Patent- och registreringsverket är registreringsmyn- dighet.379
Mönsterrätt förutsätter att mönstret är nytt, vilket innebär att inget identiskt mönster får ha gjorts allmänt tillgängligt före dagen för ansökan om registrering. Mönster ska anses identiska trots att de skiljer sig åt, om skillnader föreligger endast i oväsentliga avse- enden. Mönstret måste också vara särpräglat för att få skydd, vilket innebär att en kunnig användares helhetsintryck av mönstret skiljer sig från helhetsintrycket av varje annat mönster som har gjorts all- mänt tillgängligt.380 Det mönsterrättsliga nyhetskravet är, till skill- nad från det patenträttsliga, inte globalt, utan begränsat till Europa. Mönstret anses inte ha blivit allmänt tillgängligt om fackkretsarna inom den aktuella sektorn i det europeiska samarbetsområdet EES i sin normala näringsverksamhet inte rimligen kunde ha fått nyhets-
3751 § mönsterskyddslagen.
3764 a § mönsterskyddslagen.
377Wessman, med flera, 2019, s. 116.
3781 a § mönsterskyddslagen.
3799 § mönsterskyddslagen och 20 § mönsterskyddsförordningen (1970:486).
3802 § mönsterskyddslagen.
806
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
skadlig kunskap om mönstret. Tillgängliggörandet i sig måste inte ha skett i EES för att vara nyhetsskadligt. Den kritiska frågan är om ifrågavarande fackkretsar i EES rimligen kan ha fått relevant kunskap genom tillgängliggörandet.381
Som huvudregel får inte mönstret vara offentliggjort sedan tidi- gare, men det finns undantag. Formgivaren kan, även om han eller hon låtit offentliggöra mönstret, inom ett år därefter ansöka om skydd. Under fristen kan formgivaren själv eller någon som har den- nes tillstånd arbeta öppet med mönstret på marknaden utan att ny- heten förstörs.382
Vad mönsterrätten innebär
Mönsterrätten innebär att ingen får utnyttja mönstret utan samtycke från den som är innehavare av mönsterrätten, det vill säga mönster- havaren. Det rör sig om en rätt att förhindra andras användning. En- samrätten täcker in olika former av förfoganden, till exempel tillverk- ning, marknadsföring, försäljning, import eller export, användning och lagerhållning. Skyddet från intrång omfattar alla mönster som ger samma helhetsintryck på en kunnig användare jämfört med det registrerade mönstret. Det handlar alltså om ett helhetsintryck för personer som har viss vana av produkterna. Det ska även tas hänsyn till hur stort variationsutrymme som funnits, vilket kan skifta mellan olika typer av produkter.383
Privata förfoganden som sker utan vinstsyfte omfattas inte av skyddet. Detsamma gäller utnyttjanden som sker i experimentsyfte. Dessutom undantas vissa utnyttjanden i form av citat och under- visningssituationer om det sker enligt god sed.384
Har en mönsterhavare licensierat ut rätten att utnyttja mönstret, får licenstagaren överlåta sin rätt vidare endast om det träffas avtal om det. Ingår licensen i en rörelse får den dock överlåtas i samband med överlåtelse av rörelsen, om inte något annat har avtalats. I så fall svarar överlåtaren för att licensavtalet fullgörs.385
3813 § mönsterskyddslagen.
3823 a § mönsterskyddslagen.
3835 § första stycket mönsterskyddslagen.
3847 § mönsterskyddslagen.
38526 § mönsterskyddslagen.
807
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Mönsterregistrering gäller för en eller flera femårsperioder, räknat från den dag när ansökan om registrering gjordes. Registrering som gäller för kortare tid än 25 år kan på begäran förnyas för ytterligare femårsperioder till sammanlagt 25 år. För mönster som avser en be- ståndsdel som används för att reparera en sammansatt produkt så att den återfår sitt ursprungliga utseende, gäller registreringen aldrig för mer än högst tre femårsperioder.386
Det saknas särskilda regler som gör det möjligt att pantsätta ett mönster med rättslig verkan. I tidigare lagstiftningsarbete har det föreslagits att sådana regler ska införas i mönsterskyddslagen, men det har hittills inte skett.387
Registrering av ändringar av mönsterrättshavare
Om en mönsterrätt har övergått på någon annan eller om en licens har upplåtits eller överlåtits, ska det på begäran göras en anteckning om det i mönsterregistret. Om det begärs ska det också antecknas om en licens innebär att mönsterhavarens rätt att upplåta ytterligare licens har begränsats. Om det visas att en licens som har antecknats i registret har upphört att gälla, ska anteckningen tas bort. Detsamma gäller om någon i en tvist har visat sig ha bättre rätt till mönstret. I ett mål eller ärende om mönsterrätt anses den som senast blivit införd i mönsterregistret som mönsterhavare.388
Om en mönsterhavare skriftligen hos registreringsmyndigheten avstår från mönsterrätten ska myndigheten ta bort mönstret ur regi- stret. Det får dock inte ske om mönsterrätten är utmätt, belagd med kvarstad, tagen i anspråk genom betalningssäkring eller om det pågår en tvist om överföring av registrering.389 Om en mönsterrätt har ut- mätts, belagts med kvarstad eller tagits i anspråk genom betalnings- säkring, antecknas det efter anmälan i registret.390 Har en domstol
38624 § mönsterskyddslagen.
387SOU 2001:68 Förslag till formskyddslag, s. 151–153 och Levin, Marianne och Hellstadius, Åsa, 2023, Lärobok i immaterialrätt, Norstedts Juridik, Juno version 13, s. 415. I doktrin sägs att pantförskrivning av licensrätt bör kunna ske med sakrättslig verkan om den denuntieras mönsterhavaren, Walin, Gösta, Millqvist, Göran, H. Persson, Annina, 2022, Panträtt, Norstedts Juridik, Juno version 4, s. 232.
38827 § mönsterskyddslagen.
38933 § mönsterskyddslagen.
39025 § tredje stycket mönsterskyddsförordningen.
808
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
beslutat om kvarstad på en mönsterrätt eller upphävt ett sådant beslut, ska domstolen genast underrätta Patent- och registreringsverket.391
Internationella mönster
Om mönstret registreras vid Patent- och registreringsverket enligt den svenska mönsterskyddslagen får mönsterhavaren skydd i Sverige. Om det registreras vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndig- het enligt den europeiska mönsterförordningen får mönsterhavaren skydd i EU. Enligt EU-mönsterförordningen kan man även få ett formlöst mönsterskydd, oberoende av registrering. Detta skydd gäller dock endast under tre år från att mönstret gjordes tillgängligt, vilket ska jämföras med 25 år vid registrering.392
Upphovsrätt
Upphovsrätten ger konstnärer, fotografer, författare och andra kreatörer ensamrätt att bestämma över hur deras verk får framföras, spridas och visas. Upphovsrättslagen reglerar vilka olika typer av företeelser som kan vara aktuella för upphovsrätt. På den moderna marknaden spelar upphovsrätten en central roll när det till exempel gäller att skydda design av brukskonst, som kläder, möbler, fordon och industriella föremål, samt datorprogram och databaser.393
Vad som ger upphovsrätt
Upphovsrätt kan omfatta en rad olika företeelser, som texter, dator- program, musik, teater, film, fotografier, byggnadskonst och bruks- konst. Även andra typer av intellektuella prestationer kan få upp- hovsrättsligt skydd.394
Utöver det som kallas den egentliga upphovsrätten ger upphovs- rättslagen också skydd för ett antal företeelser som benämns närstå- ende rättigheter. De närstående rättigheterna kan gälla till förmån
3917 och 7 a §§ förordningen om skyldighet för domstol och Kronofogdemyndigheten att lämna underrättelser om vissa beslut av exekutiv betydelse.
392Rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning, artikel 11 och 12.
393Wessman, med flera, 2019, s. 21.
3941 kap. 1 och 2 §§ upphovsrättslagen.
809
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
för artister, producenter av film och musik, radio- och TV-företag, framställare av databaser och fotografer.395
Hur upphovsrätten uppstår
Upphovsrätt uppkommer direkt genom skapandet. Det behövs alltså ingen registrering hos någon myndighet. En förutsättning för upp- hovsrätt är förekomsten av en viss grad av originalitet. Man brukar tala om ett krav på verkshöjd. För en roman eller målning uppstår normalt inga gränsdragningssvårigheter, men det kan vara svårare att dra gränsen för exempelvis ritningar, brukskonst och annat som kommer till praktisk användning.396
De närstående rättigheterna har andra krav som inte förutsätter verkshöjd. Som exempel kan nämnas att fotografier och ljudinspel- ningar är skyddade som närstående rättigheter oavsett originalitet.397 Utgångspunkten är att det är den som har skapat ett sådant verk som blir innehavare av ensamrätten.
Vad upphovsrätten innebär
De ageranden som upphovspersonen kan hindra andra från är att framställa exemplar av verket eller göra det tillgängligt för allmän- heten.398 Den här delen av upphovsrätten är den ekonomiska rätten till verket. Dessutom har upphovsmannen en ideell rätt till sitt verk, som innebär att upphovsmannen ska nämnas i samband med att ett verk görs tillgängligt för allmänheten, och att verket inte får ändras på ett sätt som innebär en kränkning av upphovsmannen. Den ide- ella rätten kan upphovsrättshavaren endast efterge med bindande verkan såvitt avser en till art och omfattning begränsad användning av verket. Det är alltså inte möjligt att helt och hållet överlåta den ideella rätten till någon annan. Denna del av upphovsrätten är på ett tvingande sätt knuten till upphovsrättshavarens person.399
395De närstående rättigheterna regleras i 5 kap. upphovsrättslagen.
396Wessman, med flera, 2019, s. 22 f. Se exempelvis NJA 2009 s. 159 om kravet på verkshöjd.
3975 kap. 46 och 49 a §§ upphovsrättslagen.
3981 kap. 2 § upphovsrättslagen.
3991 kap. 3 § upphovsrättslagen. En särreglering finns för upphovsrätt till datorprogram som skapas av en arbetstagare, se 3 kap. 40 a § upphovsrättslagen.
810
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Upphovsrätten är det immaterialrättsliga område som har flest inskränkningar. Det finns flera undantag från skyddet som innebär att åtgärder med skyddade verk kan vara tillåtna i syfte att tillgodose andra intressen än upphovspersonens. Som exempel på sådana andra intressen kan nämnas yttrande- och informationsfriheten. Upphovs- rätten har balanserats mot dessa intressen genom att tankar, fakta och idéer inte skyddas av upphovsrätt, utan endast utformningen av tanken eller idén skyddas. Andra får också förmedla samma idéer men får göra det på ett annat sätt.400
Upphovsrätten gäller i 70 år efter upphovspersonens död, det vill säga betydligt längre tid än exempelvis patenträtt och mönsterrätt.401 De närstående rättigheterna gäller i princip i 50 år från framställ-
ningen eller sändningen.
Överlåtelse av upphovsrätt
För upphovsrätter finns inget register där man kan registrera en överlåtelse. När det gäller överlåtelse av upphovsrätter aktualiseras också vissa andra frågor som inte gör sig gällande på samma sätt för de övriga immateriella rättigheterna.
Till att börja med är det viktigt att beakta att varje upphovsrätt i sig är bärare av ett flertal förfoganderätter, exempelvis spridnings- rätten, visningsrätten och rätten till exemplarframställning. Dessutom har den ideella rätt som upphovsmannen har till sitt verk betydelse för möjligheterna att överlåta verket. Det är också viktigt att göra skillnad mellan verket och exemplaret, i och med att en förvärvares rätt kan omfatta endast exemplaret och inte verket. Vid tolkningen av upphovsrättsavtal behöver särskild hänsyn tas till upphovsrättens syfte och särdrag, vilket kan tala för att sådana avtal ges en restriktiv tolkning.402 Förfogandeformer som inte uttryckligen har övergått genom avtalet anses generellt ligga kvar på upphovsmannen. Även efter en fullständig övergång av upphovsrätten måste man ha i åtanke att upphovsmannen fortfarande har den ideella rätten till verket. Den ideella rätten, som består av namnangivelserätten och ett förbud mot ändring av verket, kan i princip inte överlåtas.403
400Inskränkningarna regleras i 2 kap.
4014 kap. 43 § upphovsrättslagen.
402Jämför Deckarserien, NJA 2025 s. 162, p. 29–34.
403Kronofogden, 2024, s. 47 och 3 kap. 27 § upphovsrättslagen.
811
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Den till vilken en upphovsrätt har överlåtits har inte rätt att överlåta rätten till verket vidare om inte det har avtalats särskilt. En vidareöverlåtelserätt kan även framgå av branschpraxis på området. En upphovsrätt kan också överlåtas vidare genom en överlåtelse av den rörelse i vilken rättigheten ingår. Upphovsrätten till ett verk kan inte utmätas och inte ingå i en konkurs så länge den innehas av upp- hovsmannen. Däremot ingår i princip enskilda exemplar av verken i konkursboets egendomsmassa. Exemplar av manuskript och konst- verk som inte har blivit utställda, utbjudna till salu eller godkända för offentliggörande ingår däremot inte i konkursen. Rätten till dator- program övergår, om inte annat har avtalats, från arbetstagaren till arbetsgivaren om programmet har skapats som ett led i arbetstagarens arbetsuppgifter eller efter en instruktion från arbetsgivaren. Sådan programvara kan som huvudregel alltså ianspråktas av konkursför- valtaren.404
Upphovsmän kan ha rätt till ersättning för offentliga framföran- den av deras verk genom de licens- och avgiftssystem som admini- streras av särskilda organisationer som bevakar upphovsrätt, som Svenska artisters och musikers intresseorganisation och svenska grup- pen av the International Federation of the Phonographic Industry.405
Internationell upphovsrätt
Genom ett antal internationella överenskommelser gäller upphovs- rätten i många länder direkt. Visserligen gäller bara den svenska upp- hovsrättslagen i Sverige men framför allt Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk har medfört att skyddet uppkom- mer formlöst och att aktörer från andra länder inte får diskrimineras. Därmed uppkommer upphovsrätt automatiskt om förutsättningarna är uppfyllda enligt väldigt många länders lagstiftning samtidigt – fler än 160 länder har anslutit sig till konventionen.
404Kronofogden, 2024, s. 47 och 3 kap. 28, 40 a och 42 §§ upphovsrättslagen.
4055 kap. 47 § upphovsrättslagen och Olsson, Henry, Rosén, Jan, 2023, Upphovsrättslagstiftningen
– en kommentar, Norstedts juridik, Juno version 5, kommentaren till samma bestämmelse.
812
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Övriga immaterialrättsligt skyddade rättigheter
Det finns ytterligare immateriella rättigheter som inte ska gås igenom lika detaljerat som de ovanstående men som kan nämnas helt kort.
Växtförädlarrätt är ett immaterialrättsligt skydd för nya växt- sorter som regleras i växtförädlarrättslagen. Lagen har en liknande uppbyggnad som patentlagen. Registermyndighet är Statens jord- bruksverk. Liksom patentlagen och mönsterskyddslagen innehåller växtförädlarrättslagen en bestämmelse om verkan av utmätning, kvar- stad, betalningssäkring och tvister i fråga om ändringar i växtföräd- larregistret när rättighetshavaren avstår sin rätt.406 Om en växtföräd- larrätt har utmätts, belagts med kvarstad eller tagits i anspråk genom betalningssäkring, ska det efter anmälan antecknas i registret.407
Rätt till kretsmönster för halvledarprodukter regleras också i en egen lag. Skyddet för sådana kretsmönster uppstår direkt genom skapandet och kan inte registreras. För rätt till skydd krävs att krets- mönstret är resultatet av en egen intellektuell insats av den som har skapat det och att kretsmönstret inte är allmänt förekommande inom halvledarindustrin.408
Ett immaterialrättsligt skydd finns också för företagsnamn, det vill säga firmor. Företagsnamn har vissa likheter med varumärken men regleras i lagen om företagsnamn. Ansvarig registermyndighet är Bolagsverket. Ett företagsnamn får inte överlåtas om det inte sker i samband med att den näringsverksamhet där det används överlåts. En överlåtelse av näringsverksamheten omfattar som huvudregel även företagsnamnet, om inte något annat har avtalats.409 För företags- namn gäller särskilda regler om utmätning. Företagsnamn får inte utmätas. Som huvudregel ingår inte utmätningsfri egendom i gälde- närens konkursbo. För företagsnamn har det dock gjorts undantag
–trots att de inte får utmätas ingår de i de flesta fall i konkursboet.410
4068 kap. 2 § växtförädlarrättslag.
40722 § växtförädlarrättsförordningen (1997:383).
408Lagen om skydd för kretsmönster och halvledarprodukter.
4094 kap. 1 § lagen om företagsnamn.
4104 kap. 2 § lagen om företagsnamn.
813
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Domännamn
Att synas på internet har stor betydelse för företags verksamhet. Domännamn är därför en naturlig del i företags och organisationers vardag. Samtidigt utgör domännamnen en betydelsefull marknads- föringskanal, en säkerhetsaspekt och en kvalitetsstämpel. Ett företags eller en organisations domännamn bär ofta på stora värden, både förtroendemässiga och ekonomiska.411
Vad ett domännamn är
Ett domännamn kan ses som en teknisk lösning för att översätta IP- adresser till läsbar form.412 Domännamn skulle förenklat kunna sägas vara motsvarigheten till ett företags fysiska adress, fast på internet. Domännamn är bara ett sätt att hitta en webbplats – tar man bort domännamnet eller leder om namnet till en annan IP-adress finns ändå själva verksamheten kvar. Innehållet som domännamnet ledde till försvinner alltså inte bara för att domännamnet försvinner. Om man jämför med en fastighet kan domännamnet liknas vid gatuadres- sen som gör det möjligt att hitta till fastigheten. Att ta bort gatu- adressen gör att fastigheten blir svår att hitta, men det gör inte att fastigheten försvinner.413
Högsta domstolen har uttalat att det står klart att rätten till ett domännamn är en ensamrätt, att ett domännamn kan vara en till- gång med ett ekonomiskt värde, att ett domännamn kan överlåtas och att ett domännamn i vissa avseenden fyller en funktion som lik- nar den som ett näringskännetecken har. Högsta domstolen har där- för bedömt att domännamn är en rättighet av ett sådant slag som utgör egendom som kan förverkas med stöd av upphovsrättslagen.414
411Edmar, Malin, 2021, Internetpublicering och sociala medier – en juridisk vägledning, Norstedts juridik, Juno version 7, s. 120 f.
412I SOU 2018:6 s. 60–62 finns en utförlig beskrivning om vad IP-adresser är, hur domän- namnssystemets hierarkiska uppbyggnad ser ut, hur servrar hanterar information om domän- namn med mera.
413Minnesanteckningar från möte med Internetstiftelsen, komm2025/00016:24.
414Domännamnsförverkandet, NJA 2017 s. 1070.
814
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Hur ett domännamn uppstår
Ett domännamn uppstår genom registrering och existerar bara så länge det finns registrerat. Domännamn som finns under toppdomä- nerna .se och .nu registreras i det register som Internetstiftelsen an- svarar för enligt toppdomänslagen (2006:24).415 Man hittar ett sådant domännamn genom att söka på namnet i Internetstiftelsens öppna databas eller genom att kontakta stiftelsen och fråga om det finns registrerat på en viss juridisk eller fysisk person. Domännamn som finns under toppdomänen .com förvaltas av det amerikanska före- taget Verisign.
Den som äger ett varumärke har inte någon automatisk före- trädesrätt till motsvarande domännamn. Detta gäller för de flesta toppdomäner, inklusive .se och .com. Men enligt reglerna för regi- strering under .se-domänen är det den som ansöker om att registrera ett domännamn som har ansvar för att domännamnet inte utgör in- trång i någon känneteckensrätt eller annan rättighet.416
Detta betyder indirekt att om det finns en varumärkesinnehavare eller någon annan som kan visa berättigat intresse till ett visst domän- namn får den personen företrädesrätt till det domännamnet. En regi- strering av ett varumärke hos Patent- och registreringsverket inne- bär alltså inte automatiskt en rättighet eller skydd av ett domännamn. Om en varumärkesinnehavare upptäcker att någon annan har registre- rat varumärket som domännamn under toppdomänen .se, kan varu- märkeshavaren dock få domännamnet flyttat till sig om han eller hon kan visa att domännamnsinnehavaren saknar ett berättigat intresse och att registreringen är gjord i ond tro. Med ond tro menas en regi- strering med syfte att förhindra ett företag eller en organisation från att kunna använda sina egna varumärken eller kännetecken som domännamn, eller att registreringen haft uppsåt att störa affärsverk- samheten.417
415Toppdomänen är de bokstäver som domännamnet slutar på.
416Internetstiftelsens registreringsvillkor fr.o.m. 3 juni 2024 p. 4.2.
417Internetstiftelsens registreringsvillkor fr.o.m. 3 juni 2024 p. 7.2 och Edmar, 2021, s. 124–126.
815
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Överlåtelse och värdering av domännamn
Även om domännamnets primära syfte är att fungera som en webb- adress så representerar domännamnet ett ekonomiskt värde för inne- havaren. Domännamn är, liksom varumärken, en egendom som inne- havaren inom vissa ramar fritt kan förfoga över och till exempel sälja eller licensiera ut. Det finns en betydande marknad för attraktiva domännamn som inte sällan säljs för miljontals kronor. Domännam- nen har fått en varumärkesliknande funktion som ett slags igenkän- ningsfaktor för potentiella kunder, och ”rätt” domännamn kan då bli värt mycket pengar.418
Att värdera ett domännamn är svårt. Eftersom det bara finns ett domännamn av respektive slag, exempelvis en enda ”domän.com” och en enda ”domän.se”, är namnet ofta helt enkelt värt det som köparen är villig att betala för det. Det är därför priserna på domäner varierar mellan alltifrån ett par enstaka dollar upp till flera miljoner dollar. Det finns ett antal riktlinjer som kan tjäna som vägledning vid bedömningen av ett domännamns värde. För det första kan man generellt säga att kortare domännamn på upp till fyra bokstäver ten- derar att vara dyrare än längre domännamn. Likaså är domännamn som består av ett enda ord och som är enkla att stava mer värdefulla än sådana som består av kombinerade eller komplexa ord. Topp- domänen kan också spela roll för värdet på domänen. Namn som slutar på .com anses till exempel som mer attraktiva på grund av sin internationella karaktär. Hur mycket trafik, det vill säga internet- besökare, som domännamnet får har också betydelse vid värderingen. Det finns särskilda webbsidor där man kan få information om mäng- den trafik till en domän. Man kan också analysera orden som domän- namnet innehåller och hur många sökningar som har gjorts på orden i populära sökmotorer. Antalet sökningar kan ge en indikation på hur populära orden är, och ha viss betydelse för domänens värde i sökordsoptimeringssammanhang.419
418Edmar, 2021, s. 120 f.
419Edmar, 2021, 134 f.
816
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Domännamnsregistret
Internetstiftelsen ansvarar för det svenska domännamnsregistret. Stiftelsen förvaltas och företräds av en styrelse med ledamöter som utses av Swedish Chapter of the Internet Society, Svenskt Närings- liv, Svenska Bankföreningen, Svensk Handel, Sveriges Konsumenter och Swedish Operators Forum. Internetstiftelsen uppdaterar det svenska registret och ser till att toppdomänen .se fungerar. Däremot ansvarar Internetstiftelsen inte för själva fördelningen och registre- ringen av domännamn, utan det görs av så kallade registrarer (åter- försäljare av domännamn) runtom i landet. Det är med registrarerna som en blivande domännamnsinnehavare ingår avtal.
Post- och telestyrelsen utövar tillsyn över Internetstiftelsen en- ligt toppdomänslagen.420 I lagen anges bland annat hur tilldelning av domännamn ska gå till. Där framgår till exempel att en domänadmi- nistratör (det vill säga Internetstiftelsen) ska fastställa och ge offent- lighet åt sina regler för tilldelning, registrering, avregistrering och överföring av domännamn under toppdomänen. Reglerna ska utfor- mas så att förfarandet är öppet och icke-diskriminerande, med sär- skilt beaktande av skyddet för den personliga integriteten, användar- nas intressen och andra allmänna intressen, samt utvecklingen inom internetområdet. Domänadministratören ska också tillhandahålla ett effektivt förfarande för lösning av tvister om tilldelning av domän- namn.421
Domännamn registreras för en viss tidsperiod, beroende på topp- domän. Förnyas inte registreringen i slutet av tidsperioden riskerar man att registreringen går ut och att domänen avregistreras. Domän- namn registreras exempelvis, såvida inte registranten begär något annat, för ett år under .se eller för två år under .com. Rutinerna för förnyelser varierar beroende på registrar. Vissa registrarer tar ansvar för att förnyelser sker såvida ingen aktiv uppsägning av domänen in- kommer från registranten, medan andra registrarer låter ansvaret för förnyelserna ligga på registranten själv. Om domänen avregistreras kan registraren bjuda ut den till försäljning på auktion. Om ingen auktion hålls kan domänen åter göras möjlig för allmänheten att ny- registrera.422
4202 § förordningen (2006:25) om nationella toppdomäner för Sverige på internet.
4217 § toppdomänslagen.
422Edmar, 2021, s. 130 f.
817
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Förhållandet mellan Internetstiftelsen och registrarerna omfattas inte av toppdomänlagens bestämmelser utan regleras i privaträttsliga överenskommelser.
Att säkra och förverka domännamn
Om ett domännamn ska säkras kan man ta kontrollen över det ge- nom att spärra det eller föra in en ändring av innehavaren i domän- namnsregistret. Man behåller sedan kontrollen genom att betala av- gifterna för domännamnet till den registrar som ansvarar för det. Det har till exempel hänt att konkursförvaltare har tagit kontroll över domännamn. I så fall har det i regel skett genom kontakt direkt med registrarerna och Internetstiftelsen har inte blivit inblandad. Vid några tillfällen har Kronofogden utmätt domännamn. Då har Krono- fogden kontaktat Internetstiftelsen som har spärrat domännamnet i registret. Därefter har Kronofogden försökt sälja domännamnet. Om försäljningen har lyckats har Internetstiftelsen registrerat över- låtelsen. I annat fall har domännamnet lämnats tillbaka till gäldenä- ren. Det har hänt vid några tillfällen att domännamn har förverkats. Praktiskt har det gått till så att domännamnet har deaktiverats för att sedan avregistreras. Det har sedan blivit tillgängligt för registre- ring igen.423
Internetstiftelsen har uppmärksammat att om ett domännamn skulle kunna tas i beslag kan det vara en ingripande åtgärd. Om domännamnet är en huvuddomän som även har underdomäner kan beslaget innebära att all möjlighet att kommunicera via det domän- namnet och alla underdomäner begränsas, inklusive användningen av e-post. Det är viktigt att ett beslag inte blir oproportionerligt in- gripande. Polis eller åklagare kan dock välja att låta det beslagtagna domännamnet fortsätta att peka till en viss adress, eller fortsätta att fungera i e-post, och på så sätt göra beslaget mindre ingripande.424
423Minnesanteckningar från möte med Internetstiftelsen, komm2025/00016:24.
424Minnesanteckningar från möte med Internetstiftelsen, komm2025/00016:24.
818
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Andra immateriella tillgångar
Några sorters immateriella tillgångar som också kan uppmärksammas kort är olika former av avtalsgrundade rättigheter att använda digitala tjänster, exempelvis rätten att använda konton på sociala medier eller rätten att använda internetprotokoll-tv (ip-tv). Sådana tillgångar kan vara av intresse för de brottsbekämpande myndigheterna om tjänsten används för brottslig verksamhet.
Vad gäller illegal ip-tv har Filmutredningen nyligen lämnat be- tänkandet Åtgärder mot illegal ip-tv som innehåller förslag om ett för- bud för privatpersoner att ta emot sådan ip-tv. I betänkandet föreslås också andra åtgärder för att motverka distributionen, bland annat att Polisen och Åklagarmyndigheten bör initiera fler ärenden som rör illegal ip-tv och fortsätta utveckla sitt arbete med sådana mål.425
Det följer av både EU-rätten och olika nationella regelverk att den som levererar digitala tjänster har ett eget ansvar att inrätta sy- stem för att hantera upphovsrättsliga klagomål och ta bort sidor som hänvisar till olovligt innehåll. EU-förordningen om digitala tjänster (2022/2065) innehåller regler om att vem som helst ska kunna anmäla olagligt innehåll som finns på webbplatser och att onlineplattformarna måste ha rutiner för att ta hand om klagomålen. Reglerna gäller för onlineplattformar som sociala medier, köp- och säljsajter, videodel- ningsplattformar och sökmotorer. Reglerna gäller för alla onlineplatt- formar som är tillgängliga för användare i EU, oavsett om tjänste- företaget är etablerat i EU eller inte.
På internet är det vanligt att krav som dessa uppfylls genom att större tjänster har utvecklat system för det som brukar kallas ”DMCA takedown notices”. DMCA står för Digital Millennium Copyright Act och är en amerikansk upphovsrättslag som begränsar onlineplatt- formars ansvar för vad som görs åtkomligt, men även stadgar att de måste ge rättighetshavare möjlighet att få olovligt innehåll borttaget. Företag som Google har inrättat särskilda mekanismer för att både vanliga och särskilt betrodda anmälare ska kunna skicka in DMCA- anmälningar i standardiserade format. Flera miljoner webbadresser har de senaste åren tagits bort efter sådana anmälningar.426
Beslag och förverkande av domännamn eller avtalsrättigheter kan vara ett sätt att komma åt illegalt innehåll på internet. Om rätten till
425SOU 2025:100 s. 11 f. och 89 f.
426SOU 2025:100 s. 39.
819
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
exempelvis ett användarkonto på sociala medier ska kunna säkras på ett effektivt sätt bygger det dock på medverkan från det företag som levererar den digitala tjänsten. I många fall kan blockering och bort- tagning av innehåll vara ett mer effektivt verktyg för att stoppa olaglig verksamhet i digitala miljöer. I Filmutredningens betänkande beskrivs de rättsliga förutsättningarna i Sverige för att utfärda förelägganden om blockering. Sammanfattningsvis är det redan möjligt att meddela sådana förelägganden, men kan vara en tids- och resurskrävande pro- cess. Flera länder har inrättat rättsliga instrument som medger så kallad liveblockering, det vill säga temporär nedstängning av adresser som olovligen förmedlar ett visst innehåll.427 Filmutredningen anser att regeringen skyndsamt bör ta initiativ för att utreda förutsättning- arna för att införa ett system för liveblockering i Sverige.428
6.6Uppfyller svensk rätt förverkandedirektivets krav om egendomsförvaltning?
I det här avsnittet undersöks om svensk rätt uppfyller de krav om egendomsförvaltning som framgår i artiklarna 20–22 och 27 i för- verkandedirektivet, liksom motsvarande krav i FATF:s rekommen- dationer 4 och 38. Dessutom lämnas förslag till lagändringar i de fall där det är nödvändigt för att uppfylla kraven.
De nya bestämmelser som kommer att föreslås behöver vara för- enliga med Europakonventionens rätt till skydd för egendom och rätten till en rättvis rättegång. Innehållet i dessa rättigheter har be- skrivits i avsnitt 3.2.2 och 3.3.5. Att generellt förbättra och effekti- visera förvaltningen av säkrad och förverkad egendom är inte något som kommer i konflikt med dessa rättigheter. Bestämmelser som syftar till en förbättrad förvaltning ligger lika mycket i den enskildes intresse som i statens – om den enskilde får tillbaka egendomen vill han eller hon också att dess värde ska ha bevarats. Vad som däremot kräver särskilda överväganden mot bakgrund av skyddet för egendom är de nya bestämmelserna om förtida försäljning och oskadliggörande
–se mer om dessa i avsnitt 6.6.5.
427SOU 2025:100 s. 31–42.
428SOU 2025:100 s. 100.
820
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
6.6.1Möjliga sätt att öka effektiviteten av tillgångsförvaltning (artikel 20.1 och 20.3)
Enligt artikel 20.1 och 20.3 i förverkandedirektivet ska Sverige säker- ställa en effektiv förvaltning av fryst och förverkad egendom – in- klusive företag – fram till dess att den avyttras till följd av ett slutligt beslut om förverkande. Det rör sig alltså om en obligatorisk förplik- telse, som även återspeglas i FATF:s rekommendation 4. Kraven beskrivs mer utförligt i avsnitt 6.1.1 och 6.2.
Även i ytterligare artiklar i förverkandedirektivet framhålls att beslagtagen och förverkad egendom ska förvaltas ”effektivt” i olika avseenden. Effektivitet är dock ett vagt begrepp. Det är svårt att mäta om en åtgärd har resulterat i en ökad effektivitet genom på förhand fastställda objektiva kriterier. Det framgår inte i direktivet om be- greppet effektivitet handlar om hur lagstiftningen ska vara utformad eller om specifika resultat som ska uppnås i medlemsstaterna. Effek- tivitet skulle kunna definieras som lagtextens förmåga att bidra till att målen med lagen förverkligas, men skulle också kunna syfta på i vilken utsträckning lagens mål rent faktiskt uppnås. I det här fallet är målet med lagstiftningen att påverka den organiserade brottslig- heten genom att rikta in sig på de ekonomiska motiven för brotts- lighet. Det kan vara svårt att utvärdera i vilken utsträckning ett så- dant mål uppfylls, och om en eventuell måluppfyllelse beror på hur lagen är utformad eller om den kan förklaras på andra sätt.429
Eftersom begreppet effektivitet är vagt är det svårt att säkert säga om Sverige redan nu uppfyller förverkandedirektivets krav på en effektiv förvaltning av tillgångar. Det beror på vad man jämför med. För att lojalt följa förverkandedirektivets krav har dock försök gjorts att identifiera eventuella brister eller effektivitetsförluster i myndig- heternas beslagsverksamhet, i syfte att dessa i möjligaste mån ska kunna åtgärdas. Som framgått i avsnitt 6.4.6 har tjänstemännen vid de myndigheter som hanterar säkrad egendom identifierat att det finns utrymme till ökad effektivitet i arbetet på flera sätt. Av sam- talen med myndighetsföreträdare framgår det att det i sig kommer att föra med sig ökad effektivitet att genomföra förverkandedirek- tivet, framför allt tack vare att direktivet kräver en möjlighet till för- tida försäljning som i dag saknas för flera av myndigheterna. Även
429King, Colin, 2022, EU Developments in Non-Conviction-Based Confiscation, publicerad i Criminal Law and Justice in the European Union, s. 113–115. I artikeln återges den diskussion av effektivitetsbegreppet som har förts i rättsvetenskaplig forskning.
821
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
ytterligare åtgärder bedöms vara nödvändiga för att uppfylla effek- tivitetskraven – det måste till exempel vara möjligt att säkra företag som ska bevaras för fortsatt drift inför ett förverkande eftersom di- rektivet kräver det. I det följande redovisas sådana förslag som all- mänt sett kan öka effektiviteten i egendomsförvaltningen.
En ny lag om förvaltning av egendom
Förslag
Det införs en ny lag om säkrad och förverkad egendom som er- sätter 1974 års förfarandelag. Den nya lagen innehåller ett utbyggt regelverk om förvaltning av säkrad och förverkad egendom som säkerställer att Sverige lever upp till förverkandedirektivets krav om att sådan egendom ska förvaltas effektivt.
För att uppfylla de krav som ställs i förverkandedirektivet och FATF:s rekommendationer om egendomsförvaltning krävs som nämnts att det införs nya bestämmelser i vissa avseenden, bland annat om förtida försäljning, särskilda förvaltningsbedömningar och förvaltning av företag. Behoven av nya bestämmelser kommer att gås igenom nedan. En inledande fråga är var de nya bestämmel- serna bör placeras.
De nya bestämmelserna skulle kunna läggas i 1974 års förfarande- lag eller i 27 kap. rättegångsbalken. Det som talar för att bygga ut den nuvarande ordningen är att tillämparna är väl förtrogna med var de ska söka efter stöd vid tillämpningen och att de vet hur reglerna ska förstås. Det finns dock behov av att strukturera den befintliga lag- stiftningen på ett delvis annat sätt än nu och dessutom måste ett be- tydande antal ytterligare bestämmelser läggas till. Utredningen be- dömer därför att det lämpligaste är att införa en ny lag om hur säkrad och förverkad egendom ska förvaltas, som ersätter 1974 års förfar- andelag. En ny lag kan struktureras på ett tydligare sätt med kapitel och rubriker, vilket kan öka förståelsen hos rättstillämparna. Flera av de regler i rättegångsbalken som handlar om vård av beslagtagen egendom kan föras till den nya lagen eftersom de är av verkställig- hetskaraktär. Reglerna kan därmed hållas samman på ett sätt som underlättar vid tillämpningen.
822
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Eftersom den nya lagen om säkrad och förverkad egendom ska ersätta 1974 års förfarandelag bör den vara tillämplig på samma egen- dom som 1974 års lag, men den bör utöver det vara tillämplig på all beslagtagen egendom (det vill säga inte bara för hävda beslag som inte hämtas ut). Detta bör förklaras i en av lagens inledande bestämmelser.
De nya bestämmelserna om hur olika former av egendom ska säk- ras och förvaltas bör vara generellt utformade och inte ange i detalj vad som ska gälla för respektive tillgångsslag. Samtidigt behöver de kunna tillämpas på alla sorters egendom eftersom all egendom före- slås kunna tas i beslag (se avsnitt 3.2.4). De regler som finns i utsök- ningsbalken om hur egendom ska säkras, vårdas och säljas kan använ- das för alla typer av egendom. Utsökningsbalkens regler, som beskrivs i avsnitt 3.1.3 och avsnitt 6.4.2, framstår som välbeprövade och när- mast heltäckande. Utsökningsbalkens regelverk har därför använts som inspiration till den nya lagen om säkrad och förverkad egendom. En enhetlighet med vad som gäller enligt utsökningsbalken är också eftersträvansvärd eftersom det är den som tillämpas vid kvarstad och när värdeförverkanden verkställs av Kronofogden.
Den nya lagen syftar till att säkerställa att förvaltningen av säkrad och förverkad egendom är effektiv oavsett vilken myndighet som ansvarar för egendomen och vilken typ av egendom det rör sig om. Det handlar alltså om myndigheter som hanterar beslagtagen egen- dom, förverkad egendom, hävda beslag som inte hämtas ut, stöld- gods, hittegods och så vidare. De myndigheter som på olika sätt berörs av det är Polisen, Ekobrottsmyndigheten, Tullverket, Kust- bevakningen och Skatteverket.
Med effektivitet avses i det här sammanhanget att syftet med för- valtningen är att värdet av egendomen ska bevaras och förvaltnings- kostnaderna minimeras. En god egendomsförvaltning är ofta en för- utsättning för att egendomen inte ska sjunka i värde, vilket är ett grundläggande syfte med förvaltningen. Så länge egendom har säkrats genom ett tvångsmedel måste den förvaltande myndigheten sträva efter att den enskilde inte ska drabbas av någon värdeförstöring om säkringen senare hävs. Det innebär att egendomen ska vårdas väl och hållas under noggrann tillsyn, samtidigt som det ska bevakas att inte kostnaderna för vården blir oproportionerliga i relation till syftet med att egendomen har säkrats eller i relation till den enskildes intresse av egendomen. Att detta är ändamålet med egendomsförvaltningen bör komma till uttryck i en av den nya lagens inledande bestämmelser.
823
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
En effektiv förvaltning innebär att myndigheterna behöver ha utrymme att göra särskilda hänsynstaganden kopplade till vissa typer av svårförvaltade egendomsslag, exempelvis sådana typer av egendom som har beskrivits i avsnitt 6.5. Myndigheterna behöver också om möjligt beakta den uppfattning som egendomens ägare eller rättig- hetshavare har om hur egendomen bör förvaltas. Den personen har incitament till att egendomens värde bevaras, är direkt berörd av myndighetens förvaltning och är väl insatt i hur egendomen normalt vårdas. Att ägarens eller rättighetshavarens uppfattning ska beaktas om det är möjligt bör också komma till uttryck i en av de inledande bestämmelserna i den nya lagen.
Ett antal bestämmelser i 1974 års förfarandelag bör i sak föras över till den nya lagen, med endast språkliga justeringar. Det gäller exempelvis bestämmelser om försäljning av egendom som har till- fallit staten, och om åtgärder som ska vidtas med vissa typer av egen- dom för att hitta dess rätta ägare.
Rådighetsavskärande bestämmelser
Förslag
När myndigheter förvaltar säkrad egendom ska de som huvud- regel ha samma rådighet över egendomen som dess ägare. De ska dock inte få väcka talan i domstol eller svara i mål om egendomen. Om den egendom som förvaltas är en andel som ger ett bestäm- mande inflytande i ett företag ska myndigheten omedelbart få samma behörighet och befogenhet som styrelsen och den verk- ställande direktören, om inget annat beslutas. Bestämmelser om myndigheternas rådighet ska finnas i den nya lagen om säkrad och förverkad egendom.
När Kronofogden förvaltar kvarstadsbelagd egendom finns en rådig- hetsavskärande bestämmelse i 4 kap. 31 § utsökningsbalken.430 Där anges att utmätning ger Kronofogden rätt att vidta de åtgärder be- träffande egendomen som behövs för att sökandens rätt ska tas till vara, och i samband med det har samma befogenheter som annars tillkommer egendomens ägare. I bestämmelsen framgår också att
430Jämför även 10 kap. 1 § lagen (2015:1016) om resolution.
824
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Kronofogden inte får väcka talan vid domstol eller svara i mål angå- ende egendomen.
Utredningen anser att en motsvarande regel behövs för de myn- digheter som hanterar egendom med stöd av den nya lagen om säkrad och förverkad egendom. Det är nödvändigt att införa en bestämmelse om detta eftersom myndigheterna nu kommer att förvalta helt andra typer av egendom än föremål och penningmedel. De måste enligt ut- redningens bedömning ha rättsligt stöd för att vidta samma förvalt- ningsåtgärder som egendomens ägare om vårdplikten ska kunna uppfyllas. En bestämmelse som skär av den enskildes rådighet över egendomen på motsvarande sätt finns i 27 kap. 10 § rättegångsbalken.
Något som i det här avseendet måste beaktas är även att många immateriella rättigheter har någon form av årsavgift som måste betalas för att registerskyddet för rättigheten inte ska gå förlorat. Liknande avgifter finns också på andra områden, exempelvis för bo- stadsrätter och domännamn. När myndigheten har rådigheten över egendomen – det vill säga när egendomen inte har lämnats i inne- havarens vård – bör det enligt utredningen åligga myndigheten att i förekommande fall betala avgifter som avser egendomen. Att myn- digheten bör få betalningsansvaret för sådana avgifter grundas både i att det är en förutsättning för en effektiv egendomsförvaltning (annars går värdet av egendomen förlorat) och i den rådighetsöver- gång som föreslås här. Om beslaget sedan hävs bör kostnaderna för sådana avgifter stanna på staten, eftersom den enskilde har saknat kontroll över egendomen under beslagstiden. Motsvarande gäller i fråga om kostnader för utmätningar som går åter – sådana kostna- der kan inte läggas på gäldenären. Det är rimligt att samma förhål- landen gäller när staten tar en enskilds egendom i anspråk oavsett i vilket syfte ianspråktagandet görs.
Om den egendom som säkras är ett företag bedömer utredningen att det för vissa företagstyper inte är tillräckligt att myndigheten har samma rådighet som en ägare. I de fall där företaget bedrivs i en så- dan associationsform som innebär att förvaltningen sköts av en sty- relse eller verkställande direktör, som i aktiebolag eller ekonomiska föreningar, behövs en bestämmelse som omedelbart skär av styrel- sens och den verkställande direktörens rådighet. Utan en sådan be- stämmelse kan företaget nämligen inte säkras på ett effektivt sätt eftersom företagets ledning i en sådan situation kan skingra dess till- gångar eller vägra att respektera myndighetens instruktioner som
825
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
ägare. En styrelse i ett aktiebolag skulle exempelvis kunna låta bli att kalla till en extra stämma för att utse en ny styrelse. Eftersom myn- digheten inte tar över ledningen över företaget omedelbart genom att det säkras kommer myndigheten inte att kunna utöva samtliga befogenheter med mindre än att även styrelsens och den verkställande direktörens befogenheter blir avskurna. Av det skälet föreslår utred- ningen att det införs en bestämmelse om att den myndighet som säkrar ett företag som företräds av en styrelse eller verkställande di- rektör, om inget annat beslutas, omedelbart tar över den behörighet och befogenhet som har tillkommit styrelsen och den verkställande direktören.431
Som kommer att framgå i nästa avsnitt lämnar utredningen ett förslag om att den myndighet som har säkrat egendom, som ett företag, i vissa fall ska kunna utse en syssloman för förvaltningen. Det bör dock inte vara obligatoriskt för myndigheterna att utse en syssloman när ett företag säkras eftersom säkrandet av företaget inte alltid kommer att kräva någon aktiv förvaltning. För vissa före- tag, som exempelvis historikbolag och lagerbolag där det inte bedrivs någon egentlig verksamhet, kan det vara tillräckligt att myndigheten säkrar bolaget och på så sätt stoppar det från att bedriva fortsatt verksamhet eller säljas vidare. Den rådighetsavskärande bestämmelse som utredningen föreslår bör av den anledningen inte innebära något obligatoriskt krav på att en syssloman utses för förvaltningen av företag.
431Jämför 10 kap. 1 § resolutionslagen.
826
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Det bör införas en möjlighet att utse en syssloman
Förslag
Det införs en möjlighet att utse en syssloman för uppgiften att förvalta säkrad egendom. Sysslomannen får samma rådighet över egendomen som den myndighet som har utsett sysslomannen, om inget annat beslutas. Den som utses till syssloman ska vara lämplig för uppdraget. Sysslomannen ska ha rätt till skäligt arvode och ersättning för utgifter som uppdraget har krävt. Under vissa förutsättningar ska sysslomannen ha rätt till ersättning i förskott. Bestämmelser om sysslomän ska finnas i den nya lagen om säk- rad och förverkad egendom och förordningen om säkrad och förverkad egendom.
En reglering om syssloman för svårförvaltad egendom
Som nämnts tidigare finns en möjlighet för Kronofogden att utse en syssloman för att förvalta en fastighet som har belagts med kvar- stad. Det förekommer också att myndigheter anlitar privata företag
–som båtvarv, djurparker, banker och parkeringsgarage – för att vårda annan säkrad egendom. Med de förändringar som nu föreslås när det gäller möjligheter att säkra egendom, i synnerhet utvidgningarna i fråga om vilket slags egendom som ska kunna säkras, kan behovet av den typen av arrangemang öka. Behov av att anlita en extern per- son med rätt kompetens kan uppkomma inte bara i fråga om ren egendomsvård utan också när det gäller sådana praktiskt orienterade förvaltningsbeslut som kan bli aktuella i fråga om säkrad egendom, exempelvis om hur egendomen ska förvaras, underhållas och säljas. En extern aktör har ofta större erfarenheter än statliga tjänstemän i den typen av frågor, och har i regel ett upparbetat nätverk omkring sig av andra professionella aktörer att ta hjälp av.
Behov av detta slag kan uppkomma i fråga om många olika sor- ters egendom. Myndigheterna kommer, liksom tidigare, att kunna anlita privata aktörer för egendomsförvaltning. Utredningen före- slår dessutom att det införs en generell möjlighet för myndigheter som hanterar säkrad egendom att utse en syssloman, om myndig- heten anser att det finns skäl för det. Sådana skäl kan vara att typen av egendom i sig är svårförvaltad, men det kan också handla om att
827
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
den person som beslaget riktas mot försöker skingra tillgången på ett sådant sätt att det krävs en mer aktiv förvaltning än vad myndig- heten själv har möjlighet att ordna.
Enligt utredningens uppfattning bör det regelmässigt vara moti- verat att utse en syssloman om en andel som ger ett bestämmande inflytande i ett företag ska tas i beslag för att säkra ett värdeförverk- ande, det vill säga när tanken är att driften av företaget ska fortsätta. Det kan också vara lämpligt att utse en syssloman i vissa fall om ett företag ska säkras i syfte att förverkas som brottsverktyg, om av- vecklingen av företaget kräver ställningstaganden till frågor som inte är okomplicerade.
Om en andel i ett handelsbolag eller en minoritetspost i ett aktie- bolag säkras genom beslag kan det i vissa fall också vara nödvändigt att utse en syssloman för att förvalta delägarens andel under beslags- tiden. Eftersom det uppstår kostnader för en syssloman kan det dock i stället vara motiverat att låta delägaren behålla kontrollen över an- delen. I en sådan situation bör det vara tillräckligt att den myndighet som har säkrat företaget meddelar delägaren ett förbud mot att över- låta den säkrade företagsandelen eller förfoga över den på något annat sätt i strid med ändamålet med beslaget.
Behovet av en syssloman kan finnas även för andra typer av svår- förvaltad egendom än företag. Så kan vara fallet till exempel i fråga om kryptotillgångar av större värden, levande djur eller för vissa typer av fastigheter som exempelvis jord- eller skogsbruksfastigheter. Även för en vanlig bostadsfastighet skulle det i vissa särskilda fall kunna behövas en syssloman, exempelvis om fastighetens ägare är frihetsberövad och inte har någon som kan sköta fastigheten under tiden, eller om fastighetens ägare vanvårdar eller förfogar över den i strid med ändamålet med beslaget. En möjlighet att utse en sysslo- man vid ägarens vanvård finns dessutom redan i fråga om kvarstads- belagda fastigheter.432
Sysslomannen bör få samma rådighet över egendomen som den myndighet som har utsett sysslomannen, om inget annat beslutas. Det innebär att sysslomannen i de flesta avseenden får samma rådig- het som egendomens ägare. När det gäller företag som har säkrats bör sysslomannen omedelbart ta över den behörighet och befogenhet som dittills har tillkommit styrelsen och den verkställande direktören.
43212 kap. 9 § utsökningsbalken.
828
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
I sysslomannens uppdrag bör ligga att fatta praktiska beslut om hur egendomen bäst bör förvaltas, exempelvis om egendomen bör försäkras och om den bör säljas. Sysslomannen bör dock inte få fatta beslut om förtida försäljning eller oskadliggörande av egendomen (se om det i avsnitt 6.6.5). Att utredningen har stannat vid att be- gränsa sysslomannens befogenheter i det avseendet beror på att ut- redningen bedömer att det inte vore lämpligt att låta en sådan extern person få fatta den typen av överklagbara förvaltningsbeslut i de situa- tioner som kan bli aktuella. Att sysslomannens befogenhet är be- gränsad i det avseendet bör framgå uttryckligen av lagen. Det bör dock ligga i sysslomannens uppdrag att uppmärksamma myndig- heten på sådana förhållanden som kan utlösa ett beslut om förtida försäljning eller behov av att oskadliggöra egendomen. Om initia- tivet kommer från någon annan kan det många gånger vara lämpligt att sysslomannen tillfrågas inför ett eventuellt beslut om förtida för- säljning eller oskadliggörande av egendomen. När en myndighet har fattat ett beslut om förtida försäljning får det ankomma på sysslo- mannen att bestämma de närmare formerna för försäljningen och genomföra den.
Vem som kan utses till syssloman
De nya sysslomannabestämmelserna bör enligt utredningen vara öppet formulerade i fråga om vem som kan utses till syssloman. I likhet med vad som gäller för uppdrag som exempelvis likvidator eller konkursförvaltare kan det i många fall vara lämpligt att en advo- kat, eller någon med motsvarande kvalifikationer, utses till uppdraget. Om förvaltningen ska avse ett företag där driften ska fortsätta kan det vara lämpligt att utse en person med erfarenhet som konkursför- valtare eller företagsrekonstruktör.433 Konkursförvaltare har stor erfarenhet av att hantera konkursgäldenärer som försöker gömma undan eller förskingra tillgångar. Förvaltarna vet till exempel att de måste vara kritiska mot den information som de får från gäldenären och att det kan finnas motstridiga intressen i konkursen.
433Jämför 2 kap. 15 § lagen om företagsrekonstruktion.
829
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Ersättning till sysslomannen
En syssloman bör givetvis vara berättigad till ersättning för sitt arbete. När det gäller storleken på arvodet är det, bland annat mot bakgrund av att det kommer att röra sig om mycket olika typer av uppdrag, svårt att på förhand ställa upp särskilda kriterier för hur stort arvodet ska vara. Få uppdrag kommer att vara likadana. Vissa kommer att vara begränsade till att kanske genomföra ett beslut om förtida försäljning medan andra kommer att innebära att ett företag med anställda och en pågående verksamhet ska drivas vidare. Lagstift- ningen måste vara anpassad till dessa skilda förutsättningar.
Med hänsyn till det anförda har utredningen stannat för att inte förorda någon taxa för sysslomän, likt den som gäller för till exempel offentliga försvarare. Att slå fast den typen av fasta kriterier som måste finnas för att en taxa ska kunna användas låter sig knappast göras i fråga om en sådan syssloman som det är fråga om här. Om regeringen ändå vill gå vidare med en sådan idé kan den övervägas på samma sätt som för de andra taxerelaterade frågor som nämns i av- snitt 6.6.4.
Utredningen föreslår i stället att det införs en bestämmelse som, i likhet med vad som gäller för till exempel offentliga försvarare, inne- bär att sysslomannen har rätt till skäligt arvode och ersättning för de utgifter som uppdraget har krävt.
En fråga är om det är den myndighet som har utsett sysslomannen som ska besluta om arvodet eller om den uppgiften bör anförtros åt domstol. Det som talar för att myndigheterna ska besluta om arvodet är att det är den som har utsett sysslomannen som har bäst uppfatt- ning om uppdragets omfattning och svårighetsgrad. Det är också så att till exempel arvodet till konkursförvaltare numera i de flesta fall beslutas av Kronofogden (tillsynsmyndigheten för konkurser), en uppgift som tidigare låg på allmän domstol att avgöra.
En omständighet att beakta i sammanhanget är att antalet sysslo- mannauppdrag inte förväntas bli så många, särskilt inte hos till exem- pel Tullverket och Skatteverket. Det gör att det inte kommer att byggas upp någon större erfarenhet eller praxis för bedömningen vid myndigheterna. Det är dock något som också gör sig gällande för det fall domstolarna ska fatta beslut om arvodet. Myndigheterna kan dessutom välja att centralisera arvodesbedömningen till någon viss enhet eller avdelning inom myndigheten som får i uppdrag att fatta
830
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
alla arvodesbeslut, vilket innebär en möjlighet att bygga upp viss er- farenhet av att göra skälighetsbedömningar för sysslomannauppdrag. Det finns givetvis inte heller något som hindrar myndigheterna från att utbyta erfarenheter om de bedömningar som görs i olika arvodes- frågor. Om domstolarna ska besluta om arvodet kommer målen, om inte en särskild forumbestämmelse införs, att hamna utspritt på alla domstolar, vilket inte ger samma möjlighet att koncentrera målen till vissa beslutshavare. Nackdelarna med en sådan ordning ska dock inte överdrivas eftersom det finns en stor erfarenhet av att fatta liknande beslut vid domstol.
Sammantaget gör utredningen bedömningen att de flesta arvodes- beslut kommer att vara av tämligen enkel beskaffenhet och att det därför är lämpligast att myndigheterna, som har bäst uppfattning om uppdraget, fattar beslut om sysslomannens arvode. Besluten bör kunna överklagas till domstol.
En möjlighet till förskott på arvodet
Sysslomannen bör, precis som till exempel offentliga försvarare och konkursförvaltare, i vissa fall ha rätt till förskott på sin ersättning med ett skäligt belopp.
Många sysslomannauppdrag kan förväntas bli relativt kortvariga och då bör det inte bli aktuellt med förskottsutbetalning av arvode. Den som utses till syssloman får normalt förväntas ha förutsättningar att vänta på arvodet till dess ärendet är avslutat.
Det kan dock inte uteslutas att vissa uppdrag kommer att kräva en mycket stor arbetsinsats i inledningsskedet eller blir väldigt ut- dragna i tiden. I sådana och andra liknande fall bör det enligt utred- ningen finnas en möjlighet att bevilja sysslomannen förskott på arvodet. Förutsättningarna för detta bör likna dem som gäller enligt förordningen om offentliga försvarare, vilket innebär att det ska finnas skäl till förskott på arvodet med hänsyn till det arbete som har lagts ner i ärendet och till den tid som återstår innan ersättningen kan fastställas.434. En bestämmelse av den innebörden föreslås i den nya förordningen om säkrad och förverkad egendom.
434Jämför 4 § förordningen om offentlig försvarare.
831
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Staten ska stå för sysslomannens kostnad
En konkursförvaltare får i första hand sitt arvode ur konkursboets tillgångar, men staten har subsidiärt ansvar om tillgångarna inte räcker. Om en liknande ordning infördes för sysslomannens arvode skulle det i de flesta fall innebära att staten står för kostnaden för sysslo- mannen. Om egendomen förverkas tillfaller den ju staten och om kostnaden för sysslomannen dras av från köpeskillingen innebär det att den del som staten får kvar blir något mindre. Endast i sådana fall där en försäljningslikvid överstiger det förverkade värdet skulle kostnaden komma att drabba egendomens ägare. Det kan förväntas vara ganska ovanliga situationer. En regel som innebär att staten endast subsidiärt blir ansvarig för kostnader förknippade med sysslo- mannen skulle därför kunna antas innebära en begränsad ekonomisk vinning för staten samtidigt som den skulle vara förenad med en inte obetydlig administration.
Med hänsyn till det anförda har utredningen stannat för att
i stället förorda att staten ska stå för kostnaderna för sysslomannen, oavsett försäljningslikvidens storlek. På så vis kan man skapa en lik- nande ordning för alla typer av kostnader som är förknippade med säkrad och förverkad egendom (jämför det som har sagts ovan om till exempel sådana avgifter som en myndighet inom ramen för vård- plikten måste betala för att säkrad egendom ska bevara sitt värde).
Nästa fråga blir då om det finns skäl att ändra reglerna om en till- talads återbetalningsskyldighet till staten i 31 kap. 1 § rättegångsbalken så att de omfattar även kostnaden för sysslomannen. Ett problem med en sådan lösning är dock att en domstol i så fall måste besluta om sysslomannens arvode för att sedan kunna avgöra hur mycket som ska återbetalas. Eftersom sysslomannens uppdrag ofta inte är slutfört när domstolen avgör sitt mål är det mindre lämpligt att knyta bedömningen av sysslomannens uppdrag till den tidpunkten. Utred- ningen förordar bland annat av den anledningen inte en ändring av rättegångsbalkens regler om återbetalningsskyldighet, vilket kommer att utvecklas ytterligare i avsnitt 6.6.4.
832
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Ingen ny möjlighet för Kronofogden att utse syssloman
När egendom är belagd med kvarstad är det redan möjligt att med stöd av utsökningsbalkens bestämmelser uppdra åt någon annan, exempel- vis en mäklare, att sälja egendomen. Som nämnts finns också en möj- lighet att förordna en syssloman för förvaltningen av fast egendom i utsökningsbalken. Det saknas dock möjlighet för Kronofogden att utse en syssloman för förvaltningen av säkrad lös egendom. Frågan är om en sådan möjlighet borde införas för Kronofogden, som inte kom- mer att tillämpa den nya lagen om säkrad och förverkad egendom.
Enhetlighetsskäl talar visserligen för att en möjlighet att utse en syssloman för förvaltningen av lös egendom införs även i utsöknings- balken. Utredningen lämnar dock inget förslag av den innebörden.
Kronofogden är redan expertmyndighet i fråga om egendomsförvalt- ning och tycks inte ha behov av att anlita en syssloman för sådana uppgifter. Dessutom kommer kvarstadsinstitutet sannolikt att minska avsevärt i betydelse när den nya utvidgade beslagsregeln som föreslås i avsnitt 3.2.4 införs. Det framstår mot den bakgrunden inte som be- fogat att införa en ny sysslomannabestämmelse för Kronofogden. Vid den bedömningen har det också beaktats att det framstår som osan- nolikt att Kronofogden skulle ha intresse av att belägga företag med kvarstad på ett sådant sätt att myndigheten skulle behöva ta över driften av dem.
Ändringar i lagar och förordningar om register
Förslag
De lagar och förordningar som har bestämmelser om verkan av kvarstad eller utmätning i förhållande till register över egendom, exempelvis jordabalken och immaterialrättslagarna, kompletteras med bestämmelser om att vad som gäller för kvarstad även gäller för beslagtagen egendom. Det innebär att uppgifter om beslag- tagen egendom inte kommer att kunna ändras i det berörda regist- ret förrän beslaget har avslutats. Det införs därutöver en bestäm- melse i den nya lagen om säkrad och förverkad egendom om att det, ifall det även i andra fall förs ett register över den typ av egendom som en myndighet hanterar enligt lagen, är möjligt för myndig- heten att underrätta registerhavaren om myndighetens rådighet.
833
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Dessutom införs en bestämmelse i den nya lagen om att den myndighet som hanterar säkrad egendom i form av en fordran eller en annan rättighet ska meddela den förpliktade ett förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än den hanterande myndigheten.
Bedömning
Från de perspektiv som står i fokus för denna utredning skulle det finnas tydliga fördelar med ett digitalt aktieägarregister. Det finns emellertid inte utrymme för att utreda de närmare förutsätt- ningarna för ett sådant aktieägarregister och för hur ett sådant register närmare ska utformas. Den frågan bör därför, om det bedöms motiverat, omhändertas i en annan ordning.
När den utvidgade beslagsregel införs som föreslås i avsnitt 3.2.4 behövs tillägg i de lagar och förordningar som har bestämmelser om verkan av utmätning, kvarstad och betalningssäkring på registerföring om egendomen.435 Tilläggen behöver avse att det som sägs om utmät- ning och kvarstad även gäller för beslagtagen egendom. Det ska alltså åligga den myndighet som beslutar om eller verkställer ett beslag av sådan egendom som det förs ett register över som medför en ägande- rättspresumtion att underrätta registerhavaren om beslaget, liksom det ska åligga registerhavaren att anteckna rådighetsinskränkningen i registret. Motsvarande tillägg behövs också i de förordningar som finns om att utmätningar, kvarstad och betalningssäkring efter an- mälan ska antecknas i registret,436 samt i förordningsbestämmelser om domstolarnas och de verkställande myndigheternas underrättelse- skyldighet om de beslutar om eller häver ett beslag.437
Det behövs också en bestämmelse om att det även i andra fall än för de nu nämnda lagreglerade registren är möjligt för den myndig- het som verkställer ett beslag av sådan egendom som det förs ett register över att underrätta registerhavaren om beslaget, liksom att
435Exempelvis 33 § mönsterskyddslagen, 9 kap. 6 § patentlagen och 8 kap. 2 § växtförädlar- rättslagen. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i varumärkeslagen.
436Exempelvis 25 § tredje stycket mönsterskyddsförordningen, 9 kap. 14 § första stycket patent- förordningen, 1 kap. 16 § varumärkesförordningen och 22 § växtförädlarrättsförordningen.
4377 och 7 a §§ förordningen om skyldighet för domstol och Kronofogdemyndigheten att lämna underrättelser om vissa beslut av exekutiv betydelse.
834
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
det i så fall åligger registerhavaren att anteckna rådighetsinskränk- ningen i registret. Skälet till det är att det kan finnas egendom som det förs ett register över utan att det finns särskilda säkringsbestäm- melser kopplade till registret, till exempel domännamn, fartyg eller fordon. Om den myndighet som hanterar beslaget anser att register- föring är en lämplig åtgärd för att markera beslaget utåt ska det kunna ske även i fråga om sådan egendom.
Dessutom behövs en bestämmelse som anger att när egendom som består av fordringar eller andra rättigheter säkras ska den som är förpliktad av fordringen – det vill säga exempelvis banker, avtals- parter och bostadsrättsföreningar – underrättas om att egendomen har säkrats. Det gör att egendomen kan skyddas från värdeförstör- ing eftersom den förpliktade annars riskerar att betala till egendom- ens innehavare.
De nu nämnda bestämmelserna är enligt utredningen nödvändiga för att det ska vara praktiskt möjligt att verkställa ett beslag på ett effektivt sätt även i de fall där beslagsbeslutet avser något annat än ett föremål. Bestämmelserna syftar också till att skydda tredje man från de risker som det kan innebära att ingå avtal om egendom som myndigheter har intresse av att förverka. Bestämmelserna är således ett sätt att uppfylla förverkandedirektivets krav om en effektiv egen- domsförvaltning.
Som har beskrivits i avsnitt 6.5.3 efterlyser de brottsbekämpande myndigheterna att det införs ett digitalt aktieägarregister där det framgår vilka som äger aktier. Ett sådant skulle möjliggöra ett effek- tivt säkrande av aktier.
Hos Bolagsverket förs i dag ett register över verkliga huvudmän med stöd av lagen (2017:631) om registrering av verkliga huvudmän. Vissa skyldigheter att anmäla uppgifter av detta slag för skatteända- mål finns också i skattelagstiftningen, se bland annat 31 kap. 27 § skatteförfarandelagen (2011:1244). Uppgifter om verklig huvudman och ägande av kvalificerade andelar i fåmansföretag ger dock inte en fullständig bild av vilka aktieägare som finns och kan inte sägas vara helt tillförlitliga eftersom de, trots att kontrollmöjligheterna för myn- digheterna kanske kommer att utvidgas, bygger på att den registre-
835
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
ringsskyldige lämnar korrekta uppgifter och håller uppgifterna upp- daterade.438
Det är en sårbarhet att myndigheterna inte har möjlighet att en- kelt identifiera ett aktiebolags ägare. För att myndigheter ska kunna identifiera ägaren krävs det normalt en fördjupad granskning som innefattar en begäran om att få ta del av aktieboken, att se vem som får utdelning, och studier av bolagets årsredovisning. Även i tidigare lagstiftningsarbete har man efterlyst att det inrättas ett centralt, digi- talt aktieägarregister för onoterade bolag.439 Ett sådant register skulle underlätta avsevärt när aktier ska säkras och förverkas.
Det finns inte förutsättningar att inom ramen för den här utred- ningen utreda frågan om ett digitalt aktieägarregister eller att lämna förslag på hur ett sådant skulle kunna se ut. Utredningen vill dock uppmärksamma frågan och framhålla att det från de perspektiv som står i fokus för denna utredning skulle finnas tydliga fördelar med ett sådant register.
6.6.2Regler för att hindra att förverkad egendom köps tillbaka av den dömde (artikel 20.2)
I artikel 20.2 i förverkandedirektivet uppmanas medlemsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att förverkad egendom som avyttras förvärvas av personer som har dömts inom ramen för det straffrättsliga förfarande där egendomen har varit säkrad. Det är alltså inte en obligatorisk uppgift för medlemsstaterna att vidta så- dana åtgärder men något som det ändå, med hänsyn till artikeln, finns skäl att överväga. Se mer om kravet i avsnitt 6.1.1.
Även enligt FATF:s rekommendationer bör länder se till att de har verktyg som gör det möjligt för dem att verkställa ett beslut om förverkande genom att realisera den egendom eller det värde som om- fattas av beslutet, så att egendomen permanent frånhänds förverk- andesubjektet. I vägledningen om rekommendationen beskrivs det som angeläget att de kriminella inte återtar kontrollen över tillgång-
438I SOU 2024:36 Förenkla och förbättra!, s. 507–514, föreslås en utvidgad sådan upplysnings- skyldighet och i SOU 2024:58 Ett nytt regelverk mot penningtvätt och finansiering av terrorism, s. 415–420 föreslås att Bolagsverket ska kontrollera riktigheten i registret över verkliga huvudmän.
439SOU 2024:32 Åtgärder mot mervärdesskattebedrägerier, s. 118. Förslag om ett centralt aktieägarregister har tagits fram längre tillbaka i tiden men då inte kommit att genomföras, se SOU 2001:1 Ny aktiebolagslag – del 2 och prop. 2013/14:86 Förenklingar i aktiebolags- lagen, s. 73–75.
836
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
arna, och att det kan finnas en risk vid auktioner att kriminella nät- verk hotar eller på annat sätt avskräcker anbudsgivare – detta beskrivs mer i avsnitt 6.2.
I svensk rätt finns inga lagregler som möjliggör en kontroll av att köparen av förverkad egendom inte är den person som har dömts i brottmålet. Myndigheterna ska enbart sträva efter att få ett så högt pris som möjligt och har inte lagligt stöd att neka en köpare på den grunden att denne har dömts i samma mål som egendomen har för- verkats i, eller har en koppling till den dömde personen.
Inga regler föreslås om att den dömde ska hindras från att köpa tillbaka förverkad egendom
Bedömning
Det bör inte införas några nya bestämmelser som innebär att den som döms i målet om förverkande hindras från att köpa tillbaka den förverkade egendomen.
Svensk lagstiftning innehåller alltså inga bestämmelser om att den dömde bör hindras att köpa tillbaka förverkad egendom. Frågan är om det finns anledning att införa sådana bestämmelser.
Här bör till en början beaktas att förverkandedirektivet endast innehåller en uppmaning om att införa sådana regler. Som framgått inledningsvis i avsnitt 2.3 anser utredningen att det är motiverat att ha ett försiktigt förhållningssätt till de artiklar i direktiven som är fakultativa för medlemsstaterna. Det kan också diskuteras om ordet ”uppmanas” i artikeln är rätt översatt. På engelska används encouraged, på franska encouragés och på tyska ermutigt – ord som normalt bru- kar översättas till ”uppmuntras”. En uppmuntran kräver mindre av medlemsstaterna än en uppmaning. Sverige behöver alltså inte införa några bestämmelser med anledning av artikel 20.2.
Vidare är det svårt att se att det i alla situationer skulle vara rimligt att hindra den dömde från att köpa tillbaka den förverkade egen- domen. Utgångspunkten bör vara att budgivningen på statens auk- tioner styrs av marknadsmässiga principer om utbud och efterfrågan. Om den dömde personen lämnar det högsta budet innebär det att han eller hon är den som värderar egendomen högst. Kanske har
837
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
egendomen ett affektionsvärde för honom eller henne, eller av något annat skäl särskild betydelse. Eftersom egendomen säljs av staten kan det inte röra sig om otillåten eller farlig egendom. Ett allmänt förbud mot att just den dömde köper tillbaka den egendom som har förverkats från honom eller henne tycks mot den bakgrunden väl långtgående, både ur ett effektivitetsperspektiv och ett repressions- perspektiv. Det riskerar att uppfattas som en ytterligare bestraff- ning för den dömde.
Dessutom framstår det praktiska behovet av regler som ska hindra den dömde från att köpa tillbaka förverkad egendom som begränsat. Är det en sak som har förverkats på grund av dess farliga egenskaper kan det förvisso finnas skäl att hindra den dömde från att köpa till- baka den, men då ska den ändå i de flesta fall förstöras. Handlar det om värdefull egendom har den dömde sannolikt sällan tillräckligt med medel för att köpa tillbaka egendomen; i så fall hade han eller hon åtminstone i vissa fall kunnat anvisa annan egendom. Om den dömde försöker köpa tillbaka egendomen med oförklarade tillgångar kan den myndighet som innehar egendomen tipsa brottsbekämpande myndigheter om detta, vilket kan innebära att det inleds en utred- ning om självständigt förverkande av den erbjudna köpeskillingen.
Till saken hör också att ett otillbörligt agerande på auktioner redan täcks av flera av brottsbalkens bestämmelser. Om den dömde exempelvis hotar, utpressar, ofredar eller vilseleder spekulanter på en auktion är agerandet straffbart enligt brottsbalken.
Sammantaget bedömer utredningen att det inte bör föreslås några nya bestämmelser som hindrar den dömde från att köpa tillbaka för- verkad egendom.
Den situation som framför allt behöver undvikas är den som lyfts i FATF:s vägledning om att det kan förekomma att anbudsgivare ut- sätts för påtryckningar i auktioner. Sannolikt bör den typen av ager- ande inte vara något vanligt förekommande problem vid auktioner som sker på internet, eftersom anbudsgivarna i de fallen inte känner till varandras identitet. I fråga om föremål som säljs under hand och vid fysiska auktioner kan det dock finnas en risk för att den dömde vet vilka som kan vilja köpa egendomen och kontaktar dem. Myn- digheterna kan behöva reflektera över hur auktionerna anordnas, så att det säkerställs att anbudsgivarna kan skyddas från den typen av otillbörlig påverkan.
838
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
6.6.3Förvaltningsbedömningar i fråga om vissa egendomsslag (artikel 20.4)
Bedömning
Svensk rätt uppfyller inte kraven om förvaltningsbedömningar i artikel 20.4.
Enligt förverkandedirektivet är medlemsstaterna skyldiga att säker- ställa att det i vissa fall görs en särskild förvaltningsbedömning av säk- rad egendom, se avsnitt 6.1.1. Bedömningen är obligatorisk endast när det är motiverat på grund av egendomens art. Det sägs dock inget i direktivet om vilken typ av egendom som gör att det är moti- verat med en särskild förvaltningsbedömning.
Förvaltningsbedömningen innebär att myndigheterna på ett tidigt stadium, redan före verkställandet eller kort därefter, prövar hur egendomen ska förvaltas för att kostnaderna ska minimeras och egendomens värde bevaras. I vägledningen till FATF:s rekommen- dationer framhålls också vikten av den här typen av förvaltnings- bedömningar. Där finns ganska detaljerade skrivningar om hur för- valtningsbedömningarna bör gå till; bland annat att de bör innehålla riskmatriser och hur sådana kan se ut – se om det i avsnitt 6.2.
Sverige har i dag inte några lagregler om den här typen av förvalt- ningsbedömningar. I myndigheternas rutiner, framför allt i åklagarnas rättsliga vägledning, understryks dock att man på ett tidigt stadium bör överväga en del av dessa frågor. Det handlar framför allt om hur egendomen ska säkras; inte om den fortsatta förvaltningen.
Det kan vara så att myndigheternas tjänstemän redan i dag i många fall gör den typ av förvaltningsbedömningar som materiellt sett be- skrivs i direktivet. Det tycks dock inte som att detta är något som i dagsläget görs på det strukturerade sätt som förverkandedirektivet kräver, åtminstone inte enligt hur tjänstemännen själva beskriver sin verksamhet – se avsnitt 6.4.6.
839
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
En ny bestämmelse om särskilda förvaltningsbedömningar
Förslag
Det införs en bestämmelse om att de myndigheter som förvaltar säkrad egendom i vissa fall ska göra en särskild förvaltningsbe- dömning redan innan eller i samband med att egendom säkras. Bestämmelsen placeras i den nya förordningen om säkrad och förverkad egendom.
Som nyss framgått behövs det alltså en ny bestämmelse om särskilda förvaltningsbedömningar för att Sverige ska uppfylla förverkande- direktivets krav i artikel 20.4.
En sådan särskild förvaltningsbedömning behöver dokumenteras och ske i ett tidigt skede av förvaltningen – helst redan innan egen- domen säkras – för att Sverige ska uppfylla kraven i artikel 20.4.
Vad utredningen behöver ta ställning till är vilka närmare krav som ska ställas på bedömningen och hur bestämmelsen ska vara formu- lerad.
Enligt utredningen bör den särskilda förvaltningsbedömningen endast vara obligatorisk för myndigheten i de fall där det är motiverat på grund av att egendomen i fråga är särskilt värdefull eller svår att förvalta. En sådan utformning tillgodoser syftet med direktivet, som är att myndigheterna ska ha en strategi för förvaltningen när det är motiverat på grund av egendomens art. Det bedöms inte som lämp- ligt att i förväg peka ut i bestämmelsen vilka typer av egendom som den ska vara tillämplig på, eftersom myndigheterna bör ha möjlighet att anpassa det till vad som är lämpligt i det enskilda fallet och vilken vana de har av att säkra och förvalta den aktuella typen av egendom. En myndighet som har stor erfarenhet av och som har tydliga rutiner för att säkra och förvalta exempelvis kryptotillgångar behöver kanske inte alltid göra en särskild förvaltningsbedömning när kryptotill- gångar säkras, medan en myndighet som sällan förvaltar kryptotill- gångar behöver det. Myndigheterna bör kunna anpassa sina rutiner till vad som är lämpligt i den egna verksamheten. Det som bör vara styrande för myndigheten är egendomens värde och volatilitet, att det är en hög risk för att den förstörs eller att det krävs särskilda kunskaper för förvaltningen.
840
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Den nya bestämmelsen bör placeras i förordningen om säkrad och förverkad egendom. På så sätt blir den generellt tillämplig för alla typer av säkrad egendom utom kvarstadsbelagd egendom.
Enligt utredningen behövs inte någon bestämmelse om särskilda förvaltningsbedömningar för kvarstadsbelagd egendom, eftersom sådan egendom träffas av 4 kap. 3 § utsökningsbalken. Där framgår att Kronofogden endast får kvarstadsbelägga egendom om det belopp som kan beräknas flyta in, efter avdrag för kostnader som uppkom- mer efter utmätningen, ger ett överskott som gör åtgärden försvarlig. I det ligger att myndigheten måste göra en bedömning av hur egen- domen ska förvaltas och vilka kostnader det valda förvaltningssättet kommer att ge upphov till. I bedömningen ligger också att Krono- fogden måste se till att värdet bevaras; annars minskar ju försäljnings- summan och kalkylen blir en annan. Bedömningen ska inte bara göras vid säkrandet av egendomen utan löpande under hela processen, efter- som Kronofogden enligt 4 kap. 33 § utsökningsbalken ska häva en åtgärd om utmätningen inte längre förväntas ge ett försvarligt över- skott.
Av förverkandedirektivet framgår att medlemsstaterna kan ut- färda riktlinjer om hur den särskilda förvaltningsbedömningen ska gå till. Utredningen bedömer att det är tillräckligt att de berörda myndigheterna gör det i sina egna rutindokument och handböcker. Sådana föreskrifter kan, om det framstår som lämpligt, hämta inspi- ration i internationella ISO-standarder för tillgångsförvaltning, vilket är något som lyfts i vägledningen om FATF:s rekommendationer.
6.6.4Förverkandesvaranden kan förpliktas att betala förvaltningskostnader (artikel 20.5)
Enligt förverkandedirektivet får medlemsstaterna kräva att kostna- derna för förvaltningen av fryst egendom, åtminstone delvis, ska be- lasta den verkliga huvudmannen. Det är alltså fakultativt att införa sådana regler.
I dagsläget finns inga sådana regler när egendom sakförverkas men däremot i vissa fall när den värdeförverkas.
Kostnaderna för förvaring och underhåll tas i ett vanligt utmät- ningsmål som huvudregel ut ur de medel som har flutit in från för- säljningen. Det gör även Kronofogdens övriga kostnader. Om detta inte är möjligt faktureras sökanden i efterhand för kostnaderna, vilket
841
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
dock inte sker om staten är sökande. När det gäller mål om verkstäl- lighet av kvarstadsbeslut gäller särskilda regler. Avgifterna kan inte tas ut av svaranden i kvarstadsmålet, men däremot i ett efterföljande indrivningsmål. I ett allmänt mål kan avgifterna aldrig tas ut av sök- anden. Vilka avgifter som får tas ut och storleken av dessa är reglerat
ien särskild förordning.440 Sammanfattningsvis innebär detta att av- gifterna för ett kvarstadsmål eller en verkställighet av ett värdeför- verkande ibland kan tas ut i det mål där värdeförverkandet drivs in, men om det inte är möjligt kommer avgifterna att stanna hos Krono- fogden.
Inga regler föreslås om att förverkandesvaranden ska återbetala statens kostnader för egendomsförvaltning
Bedömning
Det bör inte införas några nya bestämmelser som innebär att förverkandesvaranden ska återbetala statens kostnader för för- valtningen av den förverkade egendomen.
Det är i och för sig möjligt att införa regler om ett betalningsansvar för den tilltalade för förvaltningskostnader som gäller även när ett sakförverkande verkställs, det vill säga inte bara i vissa fall i fråga om värdeförverkad egendom.
Lagtekniskt borde en sådan bestämmelse i så fall placeras i 31 kap. 1 § rättegångsbalken för att överensstämma med vad som annars gäller när den tilltalade i ett brottmål blir återbetalningsskyldig för delar av statens kostnader för brottmålet. Den typen av betalnings- förpliktelse skulle då behöva prövas av rätten och finnas med i dom- slutet tillsammans med övriga punkter om den tilltalades återbetal- ningsskyldighet till staten.
I brottmål är den tilltalades betalningsansvar för kostnader i målet i dagsläget begränsad till kostnaden för försvarare, målsägandebiträde och särskild företrädare för barn, kostnader för att hämta honom eller henne till rätten, samt kostnader för provtagning av blod, saliv och urin. Kostnadsansvaret kan jämkas mot bakgrund av den till-
44017 kap. 1 – 3, 7–10 och 13 §§ utsökningsbalken samt 1 och 2 §§ förordningen (1992:1094) om avgifter vid Kronofogdemyndigheten. Enligt 3 § bötesverkställighetsförordningen (1979:197) får en uppbörd inte ske om kvarstad har säkrats för betalningsförpliktelsen.
842
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
talades inkomst. Det kan också jämkas om det finns särskilda skäl med hänsyn till den tilltalades brottslighet eller hans eller hennes per- sonliga eller ekonomiska förhållanden.441 Reglerna om återbetalnings- skyldighet i brottmål gäller även i mål om självständigt förverkande.442
Särskilda skäl för jämkning av återbetalningsskyldigheten kan till exempel vara att den tilltalade döms till ett flerårigt fängelsestraff och därför kommer att ha mycket låga inkomster under en längre tid. Ett annat exempel är om en full återbetalningsskyldighet skulle ut- göra en orimligt kraftig reaktion på brottet, till exempel om det är fråga om bagatellartad brottslighet samtidigt som försvararkostna- derna är höga. Det kan också finnas särskilda skäl för jämkning om den tilltalade åläggs en skadeståndsskyldighet som påtagligt begrän- sar hans eller hennes betalningsförmåga. Även en kombination av olika omständigheter som var för sig inte är av kvalificerat slag kan medföra att det finns särskilda skäl. Återbetalningsskyldighet ska endast i undantagsfall åläggas den som är under 18 år, den som har begått brottet under inflytande av en psykisk störning eller den som meddelas påföljdseftergift.443
Reglerna om tilltalads återbetalningsskyldighet för försvarare, målsägandebiträde och särskilda företrädare har nyligen ändrats på så sätt att betalningsansvaret har skärpts. Det är dock vanligt före- kommande att återbetalningsskyldigheten jämkas, inte minst mot bakgrund av att den samlade reaktionen på brottsligheten i form av straff, skadestånd och särskilda rättsverkningar ska framstå som proportionerlig.444
Det finns omständigheter som talar för att man inför en återbetal- ningsskyldighet för den tilltalade för statens förvarings- och under- hållskostnader för säkrad egendom. Dels finns det signalvärden i att den dömde förpliktas att återbetala den typen av kostnader som han eller hon kan sägas ha orsakat staten. Dels skulle en sådan återbetal- ningsskyldighet åstadkomma en större enhetlighet mot vad som gäller när ett värdeförverkande verkställs och det finns en kvarstad i
44131 kap. 1 § rättegångsbalken.
4426 kap. 1 § sista stycket lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot.
443Prop. 2023/24:46 Skärpt återbetalningsskyldighet i brottmål, s. 31 och Analyskostnaden, NJA 2020 s. 154.
444I prop. 2023/24:46 s. 11 framgår att innan betalningsskyldigheten skärptes, år 2022, krävde staten bara tillbaka 4 procent av kostnaderna från de dömda personerna det året. Även om återbetalningsskyldigheten har skärpts sedan dess måste man räkna med att jämkningsreg- lerna fortfarande används frekvent; jämkningsmöjligheten har skärpts men har samma materiella innehåll som tidigare, se s. 18 f. och 30 f.
843
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
målet. Ytterligare en omständighet som talar för att man inför regler om återbetalningsskyldighet är att det skulle stärka incitamenten för den misstänkte att tillåta att egendomen säljs i förtid, vilket sannolikt i många situationer vore mer resurseffektivt än att förvara den (den andra sidan av det myntet är dock att oskyldiga personer kan känna sig pressade till att låta sälja tillgångar i förtid av rädsla för betalnings- ansvar).
Men det finns också skäl som talar emot att man inför nya regler om återbetalning av förvaltningskostnader.
En första omständighet som talar emot att man inför nya regler är vad som inledningsvis har sagts i avsnitt 2.3 om behovet av att inte ytterligare öka regelbördan för rättstillämparna. Reglerna om åter- betalningsskyldighet i brottmål har nyligen skärpts. Även om det kan finnas ett eftersträvansvärt signalvärde i att den dömde behöver betala ännu mer av samhällets kostnader för brottmålsprocessen kan man förutspå att reglerna inte kommer att tillämpas särskilt ofta. Det är vanligt att återbetalningsskyldigheten jämkas; antingen på grund av den dömdes ekonomiska förhållanden – exempelvis om personen har dömts till ett långt fängelsestraff – eller för att den sammanlagda reak- tionen på brottet inte ska bli oproportionerligt sträng. Om den döm- des mer värdefulla tillgångar ska förverkas har dessutom han eller hon kanske inga tillgångar kvar att betala förvaltningskostnader med, vilket i sig kan vara ett skäl för jämkning.
Ytterligare en omständighet som talar emot att man inför en regel om återbetalningsskyldighet är att den skulle kunna leda till godtyck- liga effekter utifrån hur den ifrågavarande myndigheten redovisar sina kostnader för förvaring och hantering av beslagtagen egendom. Som framgått i myndigheternas beskrivning av sin beslagshantering, se avsnitt 6.4.6, kan de redovisa externa kostnader för förvaring och underhåll av säkrad egendom. Om egendomen i stället förvaras i myndighetens egna lokaler ser myndigheten det inte som en förvar- ingskostnad.445 Det är alltså bara när myndigheten hyr ett förvarings- utrymme av en extern aktör som det ses som en kostnad. Frågan om det uppstår en sådan kostnad eller inte beror ofta på slumpen. Om det råkar finnas plats i myndighetens lokaler vid tillfället uppstår ingen kostnad och tvärtom. Tillfälligheter som förverkandesvaran-
445Det borde de i och för sig kunna göra eftersom lokalhyran är en kostnad för myndigheten, men så uppfattar de alltså inte begreppet kostnader i dagsläget.
844
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
den inte kan påverka får alltså stor betydelse för den totala kostna- den hos myndigheten.
Kostnaden för egendomsförvaltningen är dessutom under alla förhållanden svår att beräkna när rätten prövar frågan om återbetal- ningsskyldighet, eftersom det kommer att tillkomma kostnader efter det för förvaringen fram till laga kraft och för den efterföljande för- säljningen av förverkad egendom. Se även det som har sagts om ersättning till sysslomän i avsnitt 6.6.1.
Någon total enhetlighet med vad som gäller för värdeförverkan- den skulle också vara svår att åstadkomma, eftersom Kronofogden bara tar ut vissa schabloniserade avgifter vid verkställighet av värde- förverkanden och endast i de fall där medel flyter in genom verk- ställigheten.
Ett sista skäl som talar emot att införa regler om återbetalnings- skyldighet är att många av de personer som berörs av sådana regler ändå kommer att sakna tillgångar. Deras egendom har förmodligen redan förverkats och de kommer i många fall att verkställa fängelse- straff och därför sakna inkomst. Att driva in kostnaderna från dem behöver i så fall ytterst ske genom utmätning, vilket kan förväntas ta lång tid och medföra en ökad arbetsbörda för Kronofogden – något som också skulle bli en kostnad för staten. Det skulle dess- utom i många fall försvåra de berörda personernas återanpassning
i samhället, inte minst eftersom det skulle verka som ett incitament mot att de skaffar sig ett lönearbete.
Utredningen avstår därför från att lämna förslag om en återbetal- ningsskyldighet för den dömde för statens förvaltningskostnader.
Vill regeringen ändå införa den typen av reglering vore en lämplig ordning att göra det genom en i förväg bestämd taxa med schabloni- serade avgifter för förvaltningen. Detta skulle göra systemet enhetligt och förutsebart. Med en taxa är inte frågan om förvaltningskostna- dernas storlek beroende av tillfälligheter, som till exempel om myn- digheterna har egna lagerlokaler eller behöver använda en privat aktör för lagerhållningen. I en taxa kan kostnader för eventuella avgifter för egendomen och för sysslomän ingå.
31 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken kan i så fall justeras på så sätt att det läggs till en mening om att den tilltalade ska ersätta staten för kostnader för statens förvaltning av säkrad och förverkad egendom. Sista stycket i samma bestämmelse kan justeras på så sätt att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan med-
845
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
dela föreskrifter om en taxa inte bara för ersättningsskyldigheten för provtagning och analys utan även för egendomsförvaltning. Slutligen kan 7 § förordningen (1997:406) om offentlig försvarare m.m. jus- teras på så sätt att de myndigheter som hanterar säkrad egendom får meddela föreskrifter om taxan, alternativt kan regeringen ta fram en ny förordning med en taxa om kostnader för egendomsförvaltning.
6.6.5Regler om förtida försäljning och förstörande av egendom (artikel 21)
Bedömning
Svensk rätt uppfyller inte kraven om förtida försäljning i artikel 21.
Enligt artikel 21 i förverkandedirektivet krävs det att medlemssta- terna kan sälja säkrad egendom i förtid, det vill säga före ett slutligt avgörande, om egendomen är lättfördärvlig, om kostnaderna för att förvalta den blir oproportionerligt höga, eller om det krävs särskild sakkunskap för att förvalta den som är svår att få tag på. I förverk- andedirektivet anges också att en försäljning bör ske om någon av dessa situationer är för handen. Se mer om kraven i avsnitt 6.1.2.
I vägledningen till FATF:s rekommendationer uttrycker man sig något mer restriktivt om förtida försäljningar. Där sägs att sådana försäljningar endast bör genomföras när det är nödvändigt, och i all- mänhet som en sista utväg, eftersom en tillgångs unika karaktär eller affektionsvärde inte kan ersättas. Besluten om förtida försäljning ska enligt vägledningen kunna underställas en rättslig prövning, och bör i allmänhet inte verkställas utan att ha godkänts av en domare – se mer i avsnitt 6.2.
Svensk rätt uppfyller inte förverkandedirektivets krav i artikel 21. De grundläggande svenska regler som finns om förtida försäljning finns i 1974 års förfarandelag. De motsvarar i allt väsentligt de krav som förverkandedirektivet ställer, men är endast tillämpliga för hävda beslag och inte för beslag i allmänhet – se avsnitt 6.4.3.446 I utsök- ningsbalken finns en regel om förtida försäljning som uppfyller direk-
446I Polisens och Skatteverkets handböcker beskrivs de som tillämpliga, men det är de inte. Handböckerna tycks innehålla en extensiv tolkning av lagen, vilket inte är lämpligt i fråga om tvångsåtgärder mot en enskilds privata egendom. Hos Polisen har man uppmärksammat felaktigheten.
846
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
tivets krav, och det finns även bestämmelser i specialstraffrätten som uppfyller kraven, se avsnitt 6.4.2 och 6.4.5. De regler som finns be- höver alltså kompletteras så att de blir tillämpliga på all beslagtagen egendom.
Det bör införas möjligheter att sälja
och oskadliggöra säkrad egendom i förtid
Förslag
Det införs en möjlighet att sälja säkrad egendom i förtid om egendomen inte kan vårdas utan fara för att den hastigt faller i värde eller förstörs, om vården av den är förenad med alltför stora svårigheter eller kostnader eller om det annars finns särskilda skäl. Om egendomen inte kan säljas, kan befaras komma till brottslig användning eller om det annars finns särskilda skäl ska den kunna oskadliggöras i förtid. Bestämmelser om detta införs i den nya lagen om säkrad och förverkad egendom.
Utsökningsbalkens bestämmelser om förtida försäljning lever upp till förverkandedirektivets krav såvitt avser egendom som har säkrats genom kvarstad. För beslagtagen egendom finns dock inga allmänna bestämmelser som tillåter att egendomen säljs eller oskadliggörs i förtid. Som framgår av avsnitt 6.4.6 leder bristen på reglering i det här avseendet till att myndigheterna förvarar säkrad egendom under lång tid trots att det kan vara uppenbart att den sedan kommer att förstöras och trots att förvaringen innebär ett arbetsmiljöproblem för myndighetens personal – exempelvis när färskvaror som ruttnar eller jäser förvaras under lång tid. Den nuvarande ordningen är in- effektiv, kostsam och orsakar problem i onödan. Den lever inte heller upp till förverkandedirektivets krav i artikel 21.
Det behövs därför nya bestämmelser om förtida försäljning eller oskadliggörande av beslagtagen egendom. I dessa bör det tydligt framgå vilka grunderna kan vara för en försäljning.
847
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Vad som bör motivera en förtida försäljning
En försäljning i förtid är lämplig när den säkrade egendomen inte kan vårdas utan fara för att den hastigt faller i värde eller förstörs. Egendom som riskerar att hastigt falla i värde kan utgöras av färsk- varor, men det kan också handla om volatil egendom som krypto- tillgångar eller vissa sorters aktier. Teknisk utrustning som datorer, telefoner och spelutrustning samt modebetonade föremål som kläder och accessoarer riskerar också att minska i värde om beslagstiden är lång. Detsamma gäller för olika typer av fordon.
En försäljning i förtid är också lämplig när egendomen är alltför svår eller kostsam att vårda. Sådan egendom kan exempelvis utgöras av levande djur, yachter eller luftfarkoster.
Det bör också finnas en möjlighet att sälja egendom i förtid om det finns särskilda skäl. Exempel på särskilda skäl kan vara om den enskilde själv önskar en försäljning eller om den enskilde inte går att nå trots flera försök, men det kan också finnas andra situationer där det framstår som skäligt att sälja egendomen. Det kan vara fråga om varor som läcker ur sitt emballage och därigenom vållar arbetsmiljö- problem eller skapar särskilda risker för brand eller explosion.
En förtida försäljning bör kunna avse alla typer av egendom – både lös och fast. En försäljning i förtid, som ett alternativ till en lång förvaltningstid, kan också ligga i den enskildes intresse och grundas i en önskan från den enskilde.
Den enskildes uppfattning i frågan om försäljning
De nya bestämmelserna om förtida försäljning behöver innefatta vissa rättssäkerhetsgarantier. Den enskilde bör ges möjlighet att göra sin röst hörd och få frågan rättsligt prövad, vilket också är något som lyfts fram i förverkandedirektivet (artikel 23 och 24.6). Det är viktigt att en nyanserad bedömning görs av när det är rimligt att sälja något i förtid. Synpunkter från egendomens ägare eller rättighetshavare måste tillmätas stor vikt i fråga om sådana förtida åtgärder. Den en- skilde bör, om det är möjligt, ges tillfälle att yttra sig innan en för- säljning sker. Om den enskilde motsätter sig en förtida försäljning bör möjligheten att sälja egendom i förtid användas restriktivt. Något veto mot försäljning bör den enskilde dock inte ha. Om egendomen ska säljas i förtid eller inte i en sådan situation bör vara avhängigt av
848
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
karaktären av och styrkan i de skäl som den enskilde åberopar för att motsätta sig försäljningen.
Om den enskilde gör gällande att ett föremål har ett affektions- värde, är svårt att ersätta eller av något annat skäl har stor betydelse bör den uppfattningen tillmätas särskild vikt. Särskild försiktighet bör också iakttas när det gäller fast egendom, bostadsrätter och företag.
Om den enskilde däremot motsätter sig en förtida försäljning utan att lämna någon förklaring till det eller om förvaltningskost- naderna är oproportionerligt höga, bör egendomen många gånger kunna säljas trots att den enskilde motsätter sig det. Om det enda skälet till att förtida försäljning övervägs är att kostnaderna för för- valtningen är höga – exempelvis vid förvaring av levande djur – bör myndigheten dock alltid fråga sig om det finns utrymme att lämna egendomen i den enskildes vård i stället för att genomföra försälj- ningen.
Det är viktigt att den enskilde har den information som behövs för ett ställningstagande och att han eller hon i förekommande fall informeras om att en förtida försäljning kan vara till hans eller hennes fördel. Om egendomen sjunker i värde under förvaringstiden, utan att myndigheten har orsakat värdeminskningen genom fel eller för- summelse, kommer värdeminskningen att drabba den enskilde om beslaget sedan hävs. I de fall där det finns risk för en sådan värde- minskning finns det således starka incitament för den enskilde att låta egendomen säljas i förtid.
Om den enskilde föreslår en förtida försäljning bör den syn- punkten om möjligt beaktas av myndigheten, eftersom en förtida försäljning i de flesta fall är det mest effektiva sättet att förvalta egendom. Det kan också många gånger finnas skäl att beakta syn- punkter från den enskilde när det gäller tidpunkten för försäljning. Det gäller inte minst i fråga om kryptotillgångar och annan volatil egendom.
I avsnitt 3.6.3 föreslås att den enskilde i vissa fall ska ha möjlighet att anvisa egendom för beslag som syftar till att säkra ett fullgörelse- förverkande. Detta är också ett sätt för den enskilde att påverka egen- domsförvaltningen. Om den enskilde till exempel vill ställa en fastig- het som säkerhet uppstår i regel ingen underhållskostnad eftersom den enskilde i de flesta fall kan fortsätta att använda fastigheten.
Som nämnts i avsnitt 6.6.4 skulle en bestämmelse om betalnings- ansvar för statens underhålls- och förvaringskostnader kunna verka
849
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
som incitament till att förtida försäljningar kommer till stånd. Ut- redningen föreslår ändå inte att en bestämmelse om ett sådant betal- ningsansvar ska införas. Fler förtida försäljningar minskar i och för sig sannolikt kostnaderna för staten, men det finns inget egenvärde i att egendom säljs i förtid. Utgångspunkten måste vara att säkrad egendom behålls i myndighetens vård till dess det står klart om egendomen ska tillfalla staten eller återlämnas till ägaren eller någon annan. Ett kostnadsansvar för enskilda skulle riskera att leda till att personer känner sig pressade att på ett tidigt stadium i en brottsut- redning låta sälja egendom trots att det egentligen inte finns några starka skäl för det och trots att det senare visar sig att egendomen inte ska förverkas. En sådan utveckling vore inte önskvärd.
Vad som bör motivera ett förtida oskadliggörande
När den säkrade egendomen inte går att sälja i förtid trots att för- utsättningarna för det är uppfyllda bör det vara möjligt att i förtid förstöra den eller låta den övergå till användning i myndighetens egen verksamhet (se om det sistnämnda i avsnitt 5.4.10). Detsamma bör gälla om egendomen kan befaras komma till brottslig användning eller om det annars finns särskilda skäl för att den oskadliggörs i för- tid. Förutom i fråga om narkotika, vapen och liknande föremål som uppenbart kommer att förverkas kan ett sådant förtida oskadliggö- rande ibland vara möjligt i fråga om egendom som det vore stötande om en myndighet sålde – exempelvis piratkopior, lustgas eller före- mål med drogromantiserande eller antidemokratiska budskap.
Ett förtida oskadliggörande bör även kunna vara motiverat i andra fall om det finns särskilda skäl. Det kan exempelvis handla om egen- dom som skulle gå att sälja i förtid men som är olämplig för försälj- ning och om egendom som inte går att förvara utan risker för miljön, arbetsmiljön eller säkerheten, som explosiva eller läckande varor.
Den enskildes uppfattning i frågan om oskadliggörande
Den myndighet som överväger att oskadliggöra egendom i förtid ska i regel och om det är möjligt höra den enskilde och beakta dennes synpunkter. I vissa situationer kan det dock vara uppenbart obehöv- ligt att höra den enskilde innan beslutet om oskadliggörande verk-
850
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
ställs, exempelvis om egendom måste förstöras av arbetsmiljö- eller säkerhetsskäl.
Liksom när det gäller förtida försäljningar bör möjligheten att oskadliggöra egendom i förtid tillämpas restriktivt när den enskilde motsätter sig att så sker och framför rimliga skäl till att han eller hon motsätter sig åtgärden. Skulle beslaget hävas efter att egendomen har oskadliggjorts i förtid kan den enskilde inte kompenseras genom köpeskillingen. I stället bör den enskilde därför ha rätt till skälig ersättning om denne har drabbats av en ekonomisk skada på grund av förstörandet, vilket normalt kan utgöras av egendomens uppskat- tade marknadsvärde när beslaget gjordes.
Den enskildes rätt till domstolsprövning
Enligt förverkandedirektivet bör medlemsstaterna ha regler som gör att den enskilde kan överklaga ett beslut om förtida försäljning och få det inhiberat. Sådana regler finns redan i Kronofogdens verksam- het, där inhibition kan begäras hos allmän domstol. En liknande möj- lighet föreslås för den nya lagen om säkrad och förverkad egendom. Liksom i 1974 års förfarandelag bör beslut om försäljning och oskad- liggörande kunna överklagas till förvaltningsrätten, där det är möjligt att begära inhibition.
I vägledningen till FATF:s rekommendationer går man längre än i förverkandedirektivet, och säger att beslut om förtida försäljning i allmänhet inte bör verkställas utan att först ha godkänts av en domare. Detta är dock enbart något som sägs i vägledningen och framgår alltså inte i själva rekommendationerna.
Det är svårt att se ett behov av någon ny bestämmelse om att en domare alltid ska godkänna ett beslut om förtida försäljning. En så- dan ordning framstår dessutom som svårförenlig med vad som annars gäller i svensk rätt och med den allmänna strävan mot att renodla domares arbetsuppgifter till kärnan i den dömande funktionen. Till detta kommer att det, som berörts ovan, i många fall är i den enskil- des eget intresse att egendomen säljs i förtid, med hänsyn till att den annars riskerar att förlora i värde. När den enskilde motsätter sig en förtida försäljning är behovet av domstolsprövning tillgodosett ge- nom den nyss nämnda möjligheten att överklaga beslutet och begära inhibition.
851
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
6.6.6Kontor för förvaltning av tillgångar (artikel 22)
Bedömning
Svensk rätt uppfyller inte kraven om AMO-kontor i artikel 22.
Förverkandedirektivets artikel 22 kräver att Sverige inrättar ett eller flera särskilda kontor för förvaltning av tillgångar, så kallade AMO- kontor. Kontoren ska ha ansvar för frågor om förvaltning av till- gångar, och kan antingen vara den eller de myndigheter som själv förvaltar tillgångar eller ge stöd och service till andra myndigheter som förvaltar tillgångar. Enligt utredningsdirektiven ska utredningen också ta ställning till vilken myndighet eller annat rättssubjekt som bör anförtros uppgiften att förvalta all säkrad egendom, och i det sammanhanget särskilt beakta behovet av att renodla Polisens arbets- uppgifter.
I Sverige finns två ARO-kontor, se mer om dem i avsnitt 4.3.1. De är placerade vid Nationella operativa avdelningen hos Polisen och hos Ekobrottsmyndigheten. Deras verksamhet regleras i 10 kap. förordningen (2017:504) om internationellt polisiärt samarbete.447 Sverige har dock inget AMO-kontor. Ett sådant behöver inrättas för att uppfylla förverkandedirektivets krav i artikel 22.
För det nya AMO-kontor som ska inrättas kan man se följande handlingsalternativ framför sig.
•En helt ny myndighet inrättas som ska ansvara för all beslagtagen egendom.
•En eller flera befintliga myndigheter pekas ut att vara AMO-kon- tor och får en uppgift om det i sin instruktion, samtidigt som en förordningsbestämmelse tas fram om kontorens verksamhet.
Innan de här alternativen gås igenom mer kan något sägas om hur AMO-kontoren ser ut i andra länder.
447Och i instruktionerna för respektive myndighet, 14 § förordningen (2015:744) med instruk- tion för Ekobrottsmyndigheten och förordningen (2022:1278) med instruktion för Polis- myndigheten, bilagan punkt 1.d.
852
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Några utländska exempel
Ett antal medlemsstater har redan AMO-kontor. Nedan beskrivs några exempel.448
Nederländerna
Det nederländska AMO-kontoret har varit ett centraliserat kontor sedan år 1994. Kontoret ligger under åklagarmyndigheten och hade från början uppgiften att vidta åtgärder för att säkra egendom före en slutlig dom, men kontorets verksamhet har sedan dess expanderat och innefattar numera också ansvaret för förvaltningen av all säkrad egendom, såväl som andra uppgifter. Kontoret har ett nära samarbete med Nederländernas fyra ARO-kontor.
På kontoret arbetar elva tillgångsförvaltare. De har olika bak- grund; vissa är jurister men de kan också ha annan erfarenhet. Av förvaltarna har fem personer ansvar för gränsöverskridande frågor. Förvaltarnas uppgifter är att minimera förvaltningskostnader och maximera försäljningsvärden, samt att informera om tillgångsför- valtning. Förvaltarna har mandat att agera åt den nederländska åkla- garmyndigheten. De har behörighet att sälja egendom, och kan också lämna tillbaka egendom till den enskilde mot ställande av säkerhet.
Kontoret har en beslagsportal, där det registreras information om beslagtagen egendom som även andra myndigheter har tillgång till. Det finns en avdelning hos kontoret som har till uppgift att ta hand om lösa föremål och förvara och värdera dem. Avdelningen registrerar information om föremålen i beslagsportalen. Där anges bland annat för vilket ändamål egendomen har beslagtagits, vilket uppskattat värde den har, var den förvaras samt vilket ärende den hör till. Det finns flera regionala lagerlokaler för beslagtagen egendom.
Totalt har kontoret ansvar för säkrad egendom till ett värde av cirka 2,1 miljarder euro, varav 64 miljoner är för utländska myndigheter.
448Exemplen kommer från en workshop om artiklarna om tillgångsförvaltning i EU:s förverk- andedirektiv den 24 februari 2024, se minnesanteckningar från denna komm2025/00016-5.
853
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Belgien
Belgiens beslagskontor, COSC, har funnits i 20 år. COSC står för Central Office for Seizure and Confiscation. Kontoret ligger under åklagarmyndigheten och justitiedepartementet. Det finns drygt
40 personer anställda vid kontoret. Det finns blandade kompeten- ser bland personalen, bland annat åklagare, poliser, förvaltare, admi- nistrativ personal och utredare åt bland andra finanspolisen och finansministeriet.
I Belgien är ARO- och AMO-kontoret samma kontor. Detta har alltid fungerat bra. Det finns synergieffekter med att ha verksamheten samlad och all kompetens på samma plats. Fördelen med att ha blan- dade kompetenser på kontoret är att de har olika roller i olika delar av processen. Poliser är till exempel bra på att spåra egendom i den inledande delen av en utredning, men de kan också göra bakgrunds- kontroller för att säkerställa att inte förverkandesvaranden försöker köpa tillbaka egendom som säljs efter ett slutligt beslut om förverk- ande.
COSC ansvarar för att beslagtagna tillgångar förvaras, antingen direkt av kontoret självt eller hos en annan myndighet eller tredje part. Dessutom kan tillgångarna i vissa fall lämnas kvar i den en- skildes besittning. Om det är lämpligt kan ett sådant kvarlämnande villkoras av att den enskilde ställer säkerhet.
Enligt belgisk lag måste vissa tillgångar alltid överföras till COSC. Det handlar om banktillgodohavanden, kontanter, kryptotillgångar och de säkerheter som enskilda ställer. Andra tillgångar, som smycken, ädelstenar och annat, är fakultativt reglerade – domaren eller åklaga- ren frågar COSC om kontoret kan ta hand om tillgången och COSC kan antingen neka eller acceptera en sådan förfrågan. Vissa tillgångar kan överlåtas till polis- eller säkerhetsmyndigheter.
COSC ansvarar alltid för verkställigheten av förtida försäljningar. Själva beslutet om förtida försäljning fattas av åklagare eller domare. Den enskilde och dennes advokat har rätt att begära rättens prövning av ett sådant beslut. Sedan verkställer COSC beslutet om förtida försäljning, oftast genom att sälja egendomen hos ett allmänt auk- tionshus. Det är också möjligt att ge uppdrag till en mäklare eller någon annan privat aktör att sälja egendomen.
COSC ansvarar också för att lämna tillbaka egendomen till den enskilde om ett beslag hävs. Innan det sker har COSC rätt att under-
854
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
söka om den enskilde har skulder i allmänna mål – både nationellt och i andra medlemsstater. Om det finns sådana skulder kan tillgången användas till att betala skulderna.
Vissa tillgångar kräver särskild uppmärksamhet. För förvaltning av kryptotillgångar behöver polisen till exempel ha särskild kompe- tens. I Belgien hanterar man kryptotillgångar på samma sätt som annan egendom. Det innebär att den enskilde kan få tillbaka till- gången om han eller hon ställer säkerhet. Särskilt värdefulla eller mer ovanliga tillgångar kan behöva säljas av en privat aktör med erfaren- het av den typen av egendom.
Italien
I Italien används förverkande på ett flexibelt sätt. Förutom regler om vanligt förverkande finns regler om utvidgat och självständigt förverkande. Dessutom finns förebyggande förverkande riktat mot framför allt tillgångar i maffiaverksamhet.
En viktig del av den italienska förverkandepolitiken är att för- verkade tillgångar ska användas för ändamål av allmänt intresse.
Det finns ett nationellt kontor för beslagtagna och förverkade tillgångar. Huvudkontoret ligger i Rom och det finns också flera lokala kontor. Om tillgången inte kan användas för allmänna eller sociala ändamål ska den säljas av kontoret. Den säljs normalt på auk- tion till högstbjudande, men det finns många undantag från den regeln – den får inte säljas till den som har dömts för brottet som hör samman med förverkandet eller till någon närstående till denne. Kontoret avyttrar också fast egendom. Per den 31 december 2023 hade fast egendom till ett totalt värde om 23 658 miljoner euro av- yttrats av kontoret.
IItalien är ARO-kontoret och AMO-kontoret inte samma myndighet.
Irland
Förverkande hanteras i Irland av Criminal Assets Bureau, ett särskilt kontor som bistår polismyndigheten, skattemyndigheten och social- försäkringsmyndigheten. Egendom kan förverkas både genom ett civilrättsligt och ett straffrättsligt förfarande.
855
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Vid det civilrättsliga förfarandet bestämmer rätten om en tillgång ska placeras hos en ”mottagare”, det vill säga en person som är utsedd att förvalta tillgången eller avyttra den. Ofta sker detta med samtycke från den enskilde. Den här förvaltaren ska ta hänsyn till sådant som hur förvaringskostnader kan minimeras, hur volatil egendomen är, om det finns affektionsvärden, om tillgången ska försäkras, om det finns nyttjanderättshavare som har rätt att använda tillgången som behöver skyddas med mera. Hänsyn ska också tas till vad den enskilde och andra rättighetshavare har för synpunkter på förvaltningen.
Inom straffrätten beror hanteringen av tillgången på dess ur- sprung. På vissa sätt liknar processen vad som gäller civilrättsligt, men vissa beslag behöver också användas som bevis och det är mindre vanligt att den enskilde samtycker till olika åtgärder.
I fråga om värdering av tillgångar finns det utmaningar. Mer värde- fulla tillgångar är förhållandevis enkla att värdera, men för mindre värdefulla saker kan kostnaden för värdering vara oproportionerlig i förhållande till värdet.
Att sälja förverkade tillgångar är ett sätt att säkerställa allmän- hetens förtroende för rättsväsendet.
Det finns en möjlighet till ersättning för den som drabbas av ett beslag som sedan inte resulterar i ett slutligt beslut om förverkande. Om egendomen har sålts får den enskilde köpeskillingen som ersätt- ning.
Myndigheternas synpunkter
De myndigheter som hanterar säkrad och förverkad egendom har lämnat synpunkter i fråga om hur de ser på vad ett svenskt AMO- kontor bör ha för uppgifter och var det bör placeras.
Tjänstemän vid de tillfrågade myndigheterna har framfört föl- jande uppfattningar.
Polisen
I första hand vore det enligt Polisens tjänstemän önskvärt att AMO- kontoret var en ny självständig myndighet. I andra hand skulle det kunna vara ett samarbetsorgan med representanter från flera myndig- heter – exempelvis från Polisen, Kronofogden, Ekobrottsmyndig-
856
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
heten och Tullverket. Den nya myndigheten borde ha hand om både vården av egendom och försäljningen eller förstörandet av egendomen, samt alla administrativa frågor som är kopplade till beslag – som underrättelser, kallelser att hämta gods etcetera. Kanske kan man inspireras av andra myndighetsgemensamma samarbetsorgan, som exempelvis Nationellt underrättelsecentrum.
När man tar fram förslag till hur ett sådant myndighetsgemen- samt samarbete ska se ut är det viktigt att man pekar ut vilken myn- dighet som ska ha huvudansvaret för att verksamheten kommer till stånd. Önskvärt vore att det inte är Polisen som är huvudansvarig myndighet. Ett sådant ansvar vore inte förenligt med att Polisens uppgifter ska renodlas.449
Kronofogden
Kronofogden anser att myndighetens roll i samband med förverkad egendom bör minska snarare än öka. Om de brottsbekämpande myn- digheterna ska arbeta tillgångsinriktat och verkligen fokusera på att återta brottsvinster bör så stor del av hanteringen som möjligt ligga hos dem. Endast genom att själva bygga upp kompetensen att veta vilken egendom som ska säkras och hur det ska gå till kommer upp- giften att bli en naturlig del av deras arbete. Att hela kedjan, från säkring till försäljning, sköts av brottsbekämpande myndigheter borde ge största möjliga effektivitet. Den största risken för att de nya reglerna om förverkande inte får tillräckligt genomslag är att för- verkande ses som något slags andrahandsuppgift; något man lite snabbt stökar av när man har hittat och frihetsberövat misstänkta och samlat bevis.
Om man inför en utvidgad beslagsregel i enlighet med utred- ningens förslag innebär det sannolikt att Kronofogdens roll mins- kar ytterligare. Kronofogdens roll i förverkandekedjan kommer då främst att bestå av att driva in värdeförverkanden där egendom inte finns säkrad.
Överväger man en ordning där Kronofogden får en annan, större roll, är frågan hur en sådan ska se ut. Tänker man sig till exempel att Kronofogden i vissa fall ska förvara eller sälja egendom som inte myn- digheten har omhändertagit måste man beakta logistikproblem, pro-
449Minnesanteckningar från möte med Polisen om tillgångsförvaltning, komm2025/00016-3.
857
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
blem med uppgiftsutbyte mellan myndigheter och it-system som inte är sammankopplade. Det borde även vara vanligt förekommande att ett förverkandebeslag under processens gång blir ett bevisbeslag och vice versa, vilket kan orsaka problem om olika myndigheter ska för- vara den säkrade egendomen beroende av grunden för säkringen. Hur egendomen säkras och vilken egendom som säkras är också tätt för- knippat med hur den sedan kommer att förvaltas. Det är svårt att dela upp ansvaret. Även med en ordning där Kronofogden förvaltar säk- rad egendom bör beslutanderätten kring egendomen i stort ligga på brottsbekämpningen (det vill säga i fråga om hävning, utbyte, säker- het, förstörande eller försäljning).
Om man överväger att utöka Kronofogdens ansvar för säkrad egendom kan det behövas nya sekretessregler och regler om upp- giftsutbyte. Man måste också fundera över andra saker, som till exempel om brottsdatalagen då blir tillämplig för Kronofogden. Det är tveksamt om en ordning där Polisen verkställer beslag och Krono- fogden därefter får en roll som förvarare och förvaltare blir effektiv och smidig. Den som ansvarar för försäljning bör i de flesta fallen regelmässigt ansvara för vård och förvaltning av egendomen inför en försäljning. Ett enkelt och flexibelt regelverk för Polisen fram- står som den lämpligaste vägen.
Kronofogden är inte en brottsbekämpande myndighet. Myndig- hetens regelverk och arbetssätt syftar främst till att åstadkomma en snabb och effektiv verkställighet av fastställda betalningsförpliktelser och bygger på en avvägning mellan borgenärernas och gäldenärernas intressen med det ekonomiska utfallet i fokus. Förvaltningen av säk- rad egendom kan kräva andra typer av överväganden än dem Krono- fogden normalt gör och som ska göras enligt befintligt regelverk. Ett annat sätt att uttrycka det hela är att utsökningsrätten, myndighetens primära verksamhets- och expertområde, ligger betydligt närmare civilrätten än straffrätten.
Vad som trots allt talar för att Kronofogden ska ges en större roll är att myndigheten redan har en väl uppbyggd organisation för försäljning av både fast och lös egendom samt att det finns såväl kun- skap som kompetens när det kommer till att förvalta och säkra egen- dom. Denna kunskap kan till exempel användas om man tänker sig ett AMO-kontor med rådgivande eller stöttande uppgifter. Då missar man dock den fördel som kan uppnås genom att bygga upp den kom- petensen hos de brottsbekämpande myndigheterna. Slutsatsen blir
858
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
därför att det vore lämpligare om Polisen kunde rekrytera den kom- petens som myndigheten eventuellt saknar i dag.
Oavsett tidigare ställningstagande förefaller det mindre lämpligt att ge Kronofogden ensamt ansvar för ett AMO-kontor givet inte minst kontorens uppgifter att samarbeta med andra behöriga myn- digheter för att spåra och förverka tillgångar. Helst ser Kronofogden att myndigheten inte får uppdraget att vara AMO-kontor utan före- språkar att AMO-verksamheten läggs under en eller flera brotts- bekämpande myndigheter, alternativt en helt ny myndighet.
Det som annars skulle kunna övervägas är att skapa ett AMO- kontor som är en grupp som är sammansatt av personal från flera berörda myndigheter – till exempel Kronofogden, Polisen, Åklagar- myndigheten och Skatteverket. En blandad grupp kan ge råd och stöd till sina myndigheter men även se till att det finns fungerande kontaktvägar och samarbete i de frågor där det behöver finnas.
Om man utser vissa funktioner inom respektive myndighet till att tillsammans med de andra vara AMO-kontor finns ett stort ut- rymme att justera verksamheten utan att låsa sig vid en viss form.
Om man exempelvis skulle säga att Kronofogden ska vara AMO- kontor tillsammans med Åklagarmyndigheten, Polisen och Skatte- verket kan man i praktiken ha ett hårt arbetande AMO-kontor med flera deltagare från respektive myndighet som har det som sin hel- tidssysselsättning, liksom man lika gärna kan utse några få personer som bara träffas en gång i halvåret men som ändå formellt har upp- giften att vara AMO-kontor.450
När man inför ett AMO-kontor behöver man vara medveten om att frågor om hur man säkrar och förvaltar tillgångar ofta uppkommer utanför kontorstid. I dag finns en dygnetruntöppen jourtelefon hos Kronofogden – riksjouren. Riksjourens uppdrag är främst att finnas tillgänglig för underrättelser från de brottsbekämpande myndighe- terna om utmätningsbar egendom som påträffas i deras verksamhet och vid behov fatta beslut om att säkra och utmäta egendomen.451
450Minnesanteckningar från möte med Kronofogden, komm2025/00016-17.
451Minnesanteckningar från möte med Kronofogden om tillgångsförvaltning, komm2025/00016:4.
859
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Ekobrottsmyndigheten
Tjänstemän vid Ekobrottsmyndigheten anser att det är tveksamt om myndigheten lämpar sig för uppgiften att vara AMO-kontor. Något sådant vore en helt ny arbetsuppgift för myndigheten som inte anknyter till myndighetens uppdrag i övrigt. Ekobrottsmyndig- heten har ett ganska begränsat flöde av beslag jämfört med Polisen och har ingen sakkunskap i fråga om egendomsförvaltning. Lämp- ligare vore enligt tjänstemännen att Polisen eller Kronofogden fick uppgiften att vara AMO-kontor.
Det tjänstemännen helst skulle se vore dock att det inrättas någon form av myndighetsgemensam struktur med ansvar för både ARO- och AMO-kontoren. Detta vore önskvärt inte minst eftersom för- verkandedirektivet kommer att ställa ökade krav på ARO-kontoren i fråga om provisoriska åtgärder. En myndighetsgemensam struktur kunde inspireras av hur det ser ut i Danmark eller Norge, där det finns specialiserade förverkandeenheter som bistår poliser och åklagare med uppgifterna att spåra, säkra och förvalta egendom. En sådan för- verkandeenhet kunde sedan anlita privata företag för uppgifterna att värdera, förvara eller sälja egendom, alternativt ha den kompetensen själv. Den här förverkandeenheten kunde också vara internationell kontaktpunkt och utformas i likhet med hur det ser ut i resten av Europa. Man kan tänka sig ett organ i stil med det finansiella under- rättelsecentrum som har inrättats för att bekämpa den kriminella ekonomin; men i stället ett organ med uppgift att bistå med förverk- andefrågor där åklagare, poliser och andra professioner som exem- pelvis tillgångsförvaltare arbetar tillsammans.
Det mest effektiva vore om den här myndighetsgemensamma strukturen var direkt involverad i den praktiska förvaltningen av egendom. Att enbart ge stöd och service till andra myndigheter är inte tillräckligt. Stöd och service ska varje myndighet ändå ansvara för i form av rutiner och liknande styrdokument.
Tjänstemännen vid Ekobrottsmyndigheten föreslår att ansvaret för den säkrade egendomen delas mellan den myndighet som ansvarar för beslaget och en annan myndighet eller ett myndighetsgemensamt organ som ansvarar för förvaltningen. Förvaltningsmyndigheten eller -organet kunde då ha ansvar för frågor om förtida försäljning, för- varing, att utse en syssloman eller vad som behöver göras, men åkla- garen skulle vara den som bestämmer om beslaget ska hävas eller
860
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
bestå. Den rättsliga kontrollen över beslaget bör alltså enligt tjänste- männen ligga kvar hos åklagaren, men det kunde finnas myndighets- gemensamma riktlinjer för hur egendom ska förvaltas. Mycket av den praktiska förvaltningen – som värdering och försäljning exem- pelvis – skulle kunna göras av det myndighetsgemensamma organ som ansvarar för tillgångsförvaltning. Att samla den här kompeten- sen i ett myndighetsgemensamt organ vore mer kostnadseffektivt än att ha kompetensen utspridd hos alla myndigheter som ansvarar för beslag. Huvudansvaret för det myndighetsgemensamma organet kunde ligga hos Polisen som har flest beslag.452
Tullverket
Några av de brottsbekämpande myndigheterna har utmaningar i fråga om beslag och vill inrätta gemensamma beslagshus. Tullverket är in- volverat i det arbetet men de tjänstemän hos Tullverket som arbetar med beslagsfrågor ser kanske inte lika stora utmaningar i arbetet som de andra myndigheterna gör. Tullverket beslagtar framför allt införselreglerade varor och där är den enda förvaltningsåtgärden förvaring. Tullverket har inte något större behov av att lämna sina beslag någon annanstans. Det är viktigt att man under förunder- sökningens gång kan komma åt beslagen för att göra exempelvis it- forensiska undersökningar, narkotikaanalyser med mera. Detta kan vara tillräckligt krångligt redan som det är när beslagen förvaras på olika platser – om beslagen dessutom förvarades hos en annan myn- dighet skulle det sannolikt bli ännu mer krångligt.
Om man undantagsvis beslagtar någon mer svårförvaltad egen- dom som kräver särskild handpåläggning kan den ansvarige tjänste- mannen ställa frågor till Tullverkets rättsavdelning, vilket fungerar smidigt. Det går också bra att fråga tjänstemän vid Polisen om hur de har gjort med liknande egendom. Ibland får Tullverket även låna plats i Polisens lager. Om Tullverket stöter på utmaningar med beslag handlar det framför allt om att man behöver förvara skrymmande egendom, men det går att ordna genom att anlita privata företag.
Sammanfattat ser de tillfrågade tjänstemännen vid Tullverket inte att behovet är så stort av att få stöd och service från ett särskilt AMO- kontor i dagsläget. Tullverket framstår inte heller som en lämplig
452Minnesanteckningar från möte med Ekobrottsmyndigheten, komm2025/00016:22.
861
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
myndighet för att ha AMO-kontoret hos sig.453 Det är dock inte ute- slutet att Tullverket skulle ha nytta av AMO-kontoret. Om arbetet med den tillgångsinriktade brottsbekämpningen intensifieras kan man se framför sig att det kommer att uppstå betydligt fler förvaltnings- frågor i verksamheten. Då kan AMO-kontoret bli ett viktigt stöd.
Kustbevakningen
Kustbevakningen är en liten myndighet som inte har hand om några större mängder beslag. De beslut som kan behöva fattas i fråga om beslagtagen egendom är sällan svåra. Det händer i och för sig att Kustbevakningen beslagtar stora fartyg, vilket kan vara svårt, men i så fall rör det sig oftast om beslag under en kortare tid. Tjänstemän vid Kustbevakningen anser att myndigheten mot den här bakgrunden inte bör få något uppdrag att vara AMO-kontor, om man inte skulle bestämma att varje myndighet som har hand om beslagtagen egen- dom tillsammans ska ha den uppgiften.
Det vore enligt tjänstemännen inte rationellt att flytta beslagtagen egendom eller beslutsfattandet i fråga om beslag till någon annan myndighet eller till ett AMO-kontor. Det vore besvärligt att frakta beslagtagen egendom någon annanstans eller att dela administration med en annan myndighet.
Tjänstemännen anser att det kunde vara intressant om det fanns en rådgivande funktion hos någon myndighet som gav stöd och service i fråga om hur beslagtagen egendom ska förvaltas, men att det i dagsläget är svårt att se att Kustbevakningen skulle ha något större behov av att utnyttja en sådan servicefunktion.454
Skatteverket
Skatteverkets tjänstemän anser att myndigheten inte bör få något uppdrag att vara AMO-kontor eller att vara en del av AMO-konto- rets verksamhet. Skatteverket verkställer inte några beslag och saknar erfarenhet av att hantera beslagtagen egendom. Det är endast ett fåtal anställda hos Skatteverket som alls kommer i kontakt med frågor om beslagshantering. Tjänstemännen anser även att AMO-funktionen
453Minnesanteckningar från möte med Tullverket, komm2025/00016-23.
454Minnesanteckningar från möte med Kustbevakningen, komm2025/00016-25.
862
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
hanteras bäst med ett mindre antal aktörer eller myndigheter, och då finns troligen andra som är mer lämpliga.455
Sammanfattning av myndigheternas synpunkter
Sammanfattningsvis framför tjänstemännen vid de olika myndig- heterna som ansvarar för säkrad egendom flera goda argument för varför deras myndighet inte bör få uppgiften att vara AMO-kontor. Den lösning som förespråkas hos myndigheterna är att det skapas en ny myndighet eller att flera myndigheter får uppgiften tillsammans.
Det bör inte införas någon ny beslagsmyndighet
Bedömning
Det bör inte införas en ny myndighet med ansvar för all säkrad egendom och uppgift att vara AMO-kontor. Den befintliga myn- dighet som får uppgiften att vara AMO-kontor bör inte ha det faktiska ansvaret över all säkrad egendom.
Att inrätta en ny självständig myndighet som tar över förvaltningen av all säkrad egendom – en beslagsmyndighet – vore i linje med de önskemål som har framförts från tjänstemän hos Polisen. Att på så sätt samla alla beslags-, kvarstads- och förverkandefrågor på en plats där det finns en specialistkompetens skulle kunna vara en åtgärd som effektiviserar egendomsförvaltningen.
Att skapa en helt ny myndighet skulle samtidigt innebära ett stort arbete. Det skulle kräva en omorganisation av verksamheten hos alla de myndigheter som i dag hanterar beslag och kvarstad. Förutom Polisen och Kronofogden görs detta av Tullverket, Ekobrottsmyndig- heten, Skatteverket, Kustbevakningen och i viss utsträckning För- svarsmakten. En så pass omfattande omorganisation kräver sannolikt en egen utredning och den nya organisationen skulle under alla för- hållanden knappast kunna vara på plats inom den tid som förverk- andedirektivet föreskriver för genomförandet. Utredningen bedömer det inte som praktiskt möjligt att gå vidare med idén om en ny be-
455Minnesanteckningar från möte med Skatteverket, komm2025/00016-34.
863
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
slagsmyndighet inom ramen för den här utredningen. Det kan dock vara en intressant idé för framtiden.
Ytterligare en fråga på samma tema är om den myndighet som utses att vara AMO-kontor bör
•fungera som serviceorgan till de tillgångsförvaltande myndig- heterna, eller
•ha rollen att faktiskt förvalta alla de tillgångar som myndighet- erna har säkrat.
Båda alternativen är möjliga enligt förverkandedirektivet.
I sammanhanget bör det noteras att det i kommittédirektiven anges att det ska övervägas vilken myndighet eller annat organ som ska anförtros vården om säkrad egendom. Det anges också att utred- ningen ska beakta att Polisens uppgifter ska renodlas. Skrivningen indikerar ett önskemål om att hanteringen av beslagtagen egendom flyttas från Polisen, vilket också beskrivs som önskvärt hos de tjänste- män vid Polisen som är insatta i myndighetens utmaningar i fråga om beslag.
Förverkandedirektivets krav om AMO-kontor skulle kunna upp- fyllas genom att en koncentration av all beslagshantering flyttas till en och samma myndighet. Myndigheten skulle i så fall ha rollen att faktiskt förvalta all den egendom som de olika beslagshanterande myndigheterna har säkrat. Om en annan myndighet än Polisen väljs för uppgiften skulle det ligga i linje med ambitionerna att renodla Polisens verksamhet. En sådan lösning skulle dock aktualisera samma problematik som den som har diskuterats i det föregående när det gäller inrättandet av en helt ny myndighet. En koncentration av all beslagshantering till en och samma myndighet skulle, oavsett om det är fråga om en ny eller en befintlig myndighet, förutsätta stora om- organisationer hos alla myndigheter som i dag hanterar säkrad egen- dom. Detta talar mot att inom ramen för denna utredning – med de snäva tidsramar som gäller såväl för utredningens arbete som för genomförandet av direktivet – förorda ett sådant alternativ.
Om man i stället utgår från att säkrad egendom kan förvaltas av flera olika myndigheter, kan det övervägas om det skulle gå att dela upp beslagen på något sätt och flytta en del av dem från Polisen till exempelvis Kronofogden. Syftet med det skulle vara att renodla Polisens roll i enlighet med vad som förordas i kommittédirektiven.
864
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Ett sätt skulle kunna vara att förverkandebeslag och återställande- beslag flyttas till Kronofogden, medan Polisen har kvar kontrollen över bevisbeslagen. Tjänstemän vid Polisen beskriver dock att en så- dan uppdelning kan vara problematisk eftersom det är vanligt att ett beslag byter ändamål under utredningstidens gång. Ett vapen kan till exempel vara taget som ett bevisbeslag under ett inledande skede men kommer senare att begäras förverkat och säkras då i det syftet. Även det omvända kan förekomma till exempel om en försvarare begär att en ny undersökning görs av vapnet – då blir det återigen ett bevis- beslag.
Ett annat alternativ är att låta egendomens karaktär vara avgörande för var den hanteras. Man skulle kunna tänka sig att egendom som kräver aktiva förvaltningsåtgärder hanteras av exempelvis Kronofog- den medan Polisen behåller ansvaret för sådan egendom som inte kräver annat än ren förvaring. Som Kronofogdens och Tullverkets tjänstemän har fört fram skulle en ordning där ansvaret för vissa be- slag flyttas till en annan myndighet dock leda till problem kopplade till uppgiftsutbyte mellan myndigheter, sekretessfrågor och logistik. En uppdelning beroende på beslagsändamål eller egendomens karak- tär bedöms mot den här bakgrunden varken som praktiskt möjlig eller lämplig.
Sammanfattningsvis bedömer utredningen därför att det inte bör införas någon ny beslagsmyndighet, och att ansvaret för beslagtagen egendom inte heller bör flytta till någon annan myndighet än den som har verkställt beslaget.
Polisen och Kronofogden får uppgiften att vara AMO-kontor
Förslag
Polisen och Kronofogden får i uppgift att vara AMO-kontor. AMO-kontorets funktion blir att tillhandahålla stöd och sakkun- skap till de tillgångsförvaltande myndigheterna. Ansvaret för den säkrade egendomen ligger kvar hos den myndighet som har verk- ställt beslaget eller kvarstaden. AMO-kontorets verksamhet re- gleras närmare genom ett nytt kapitel i förordningen om inter- nationellt polisiärt samarbete.
865
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Den modell som uppfyller förverkandedirektivets krav och samtidigt innebär minst omfattande förändringar är att låta AMO-kontoret endast ha ansvar för service och stöd till de tillgångsförvaltande myn- digheterna. Detta framstår, inte minst av de skäl som har framförts av Kronofogden, som en lämpligare ordning än att AMO-kontoret självt ska ansvara för den säkrade egendomen. AMO-kontorets roll föreslås därför vara att ge stöd och service till andra myndigheter när de behöver specialistkunskap om hur säkrad egendom ska förvaltas, samt att se till att det finns fungerande kontaktvägar och samarbete i förvaltningsfrågor både myndigheterna emellan och i relation till utländska AMO-kontor.
Det innebär att AMO-kontoret kommer att kunna ge vägledning i fråga om tillgångsförvaltning. Kontoret skulle till exempel kunna lämna förslag på personer som kan få uppdrag att vara sysslomän (se avsnitt 6.6.1) och lämna rekommendationer om hur särskilda för- valtningsbedömningar bör göras (se avsnitt 6.6.3).
Flera olika myndigheter skulle kunna få uppgiften att vara AMO- kontor. Av de olika alternativ som står till buds – som alla innefattar för- och nackdelar – framstår det enligt utredningen som lämpligast att Polisen och Kronofogden ges sådana uppgifter som AMO-kon- toren ska svara för.
Polisen har, och kommer fortsättningsvis att ha, en central roll i beslagsprocessen. Det är den myndighet som hanterar överlägset störst andel av beslagen. Det är då naturligt och närmast nödvändigt att åtminstone en del av det ansvar som följer med uppgiften som AMO-kontor läggs på Polisen. En sådan lösning kan inte anses oförenlig med det som anges i kommittédirektiven om intresset av att renodla Polisens verksamhet.
Med detta sagt kan det samtidigt konstateras att det vore mindre väl förenligt med det synsätt som kommer till uttryck i kommitté- direktiven att lägga hela ansvaret för AMO-kontorets uppgifter på Polisen. Utöver Polisen bör därför åtminstone någon annan myn- dighet ges en roll i detta sammanhang. Vid en samlad bedömning talar då övervägande skäl för att Kronofogden väljs.
Kronofogden har störst kompetens i frågor om tillgångsförvalt- ning av de myndigheter som i dagsläget hanterar säkrad egendom, och framstår därför som en lämplig myndighet för att vara AMO- kontor. Visserligen kan Kronofogdens ansvar för egendom som har säkrats i brottmål komma att minska om det införs en utvidgad be-
866
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
slagsregel i enlighet med utredningens förslag i avsnitt 3.2.4, men man kommer inte ifrån att Kronofogden har störst erfarenhet av att säkra och sälja egendom i allmänhet. Principerna för egendomsför- valtning är desamma oavsett om grunden för att egendomen säkras är straffrättslig eller inte. Syftet är att egendomens värde ska bevaras och att intäkterna vid försäljningar ska bli så höga som möjligt. Höga försäljningsintäkter är av intresse för den enskilde inte bara vid en förtida försäljning utan även i vissa fall när förverkad egendom säljs, eftersom den enskilde ibland kan få tillbaka ett överskott från för- säljningen.
I utredningen har det diskuterats om uppgiften att vara AMO- kontor även borde läggas på fler myndigheter, exempelvis på Eko- brottsmyndigheten, Skatteverket eller Kustbevakningen. Kustbevak- ningen har visserligen inte hand om så stora mängder beslagtagen egendom men det händer att myndigheten tar stora fartyg i beslag, vilket kan vara en värdefull kompetens. Dessutom arbetar Kustbevak- ningen aktivt med förtida försäljningar och förstöranden. Det gör även Tullverket, som regelbundet använder sig av de verktygen. Eftersom AMO-kontorets uppgifter föreslås bli begränsade till att ha en servicefunktion bedöms det dock som tillräckligt att två myn- digheter anförtros uppgiften.
Som har beskrivits i avsnitt 4.6.3 föreslås att AMO-kontorens verksamhet regleras närmare genom ett nytt kapitel i förordningen om internationellt polisiärt samarbete. Tillägg bör också göras i Polisens och Kronofogdens respektive instruktioner.
6.6.7Register över förvaltad egendom (artikel 27)
Enligt förverkandedirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att AMO-kontor och andra behöriga myndigheter snabbt kan få infor- mation om fryst och förverkad egendom som förvaltas enligt direk- tivet. För detta ändamål ska medlemsstaterna upprätta effektiva verk- tyg för förvaltning av fryst eller förverkad egendom, såsom ett centralt register eller andra register. Se mer om vad registren behöver inne- hålla i avsnitt 6.1.4.
867
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
Myndigheternas register
Tjänstemän vid de myndigheter som hanterar beslag beskriver sina befintliga register på följande sätt.
Polisen
I dag finns den typ av information som efterfrågas i artikel 27 i för- verkandedirektivet registrerad i beslagsliggaren. I Polisens beslags- liggare kan man se all egendom som är tagen i beslag, förvar eller belagd med kvarstad. De uppgifter som efterfrågas i förverkande- direktivet enligt a–d går att få fram genom slagningar i beslagslig- garen.
All egendom som tas i beslag ska registreras i beslagsliggaren och beskrivas noga. Det händer att det finns brister i den registrerade informationen. Det beror i så fall på att den som har fört in informa- tionen inte har följt rutinerna om hur detaljerade uppgifter som ska fyllas i.
Varje beslag har ett eget beslagsnummer. Om det är flera punkter kopplade till ett beslag har det underpunkter till beslagsnumret. Man ser också vilket ärendenummer (K-nummer) det är kopplat till. Det går att se vilken tjänsteman som har fört in information i beslags- liggaren.
Alla personer som är berörda av beslagsärendet ska också finnas registrerade i beslagsliggaren – om egendomen ägs av en juridisk per- son framgår huvudmannen. I beslagsliggaren använder man begreppet ”anspråkstagare” för att visa vilka personer som berörs.
Det finns två system för att söka i beslagsliggaren – Kupol och Durtvå. Kupol är ett system för beslutsstöd där det finns olika appli- kationer, och i applikationen Kupol Gods kan man få fram statistik om beslagen. Ett problem i beslagsverksamheten är att de olika myn- digheter som hanterar beslag har it-system som inte kommunicerar med varandra.456
456Minnesanteckningar från möte med Polisen om tillgångsförvaltning, komm2025/00016-3.
868
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Kronofogden
Kronofogden använder systemet Vera för att registerföra alla till- gångar som säkras eller annars finns hos myndigheten. Det är en värdeliggare där det förs in uppgifter om egendomen som gör att den kan identifieras. Man fyller också i egendomens värde om den har värderats och annan information. Systemet är lätt att söka i och det finns tydliga rutiner hos Kronofogden för hur man ska registrera information om egendom. Man ska beskriva egendomen på ett ut- förligt sätt. Det går att se vilken tjänsteman som har fört in uppgifter i registret. Det är viktigt att uppgifterna i registret är korrekta, efter- som de sedan används i myndighetens försäljningsannonser.
Kronofogden kan inte söka i register hos andra myndigheter. Det hade varit bra om myndigheten kunde göra egna sökningar i de register som finns över stöldanmäld egendom.457
Ekobrottsmyndigheten
Registreringen av beslagtaget gods är inte optimal hos Ekobrotts- myndigheten. Exempelvis registreras sällan artikelnummer, serie- nummer eller andra identitetsmarkörer som är unika för godset. Det gör att sökbarheten för gods begränsas, vilket försvårar för måls- ägande och försäkringsbolag som försöker återfå gods. Att gods inte registreras ordentligt är dock en fråga om bristande utbildning, inte brister i systemet. Det är tekniskt möjligt att registrera de uppgifter som behövs. Ekobrottsmyndigheten saknar tillgång till Kupol gods, som är ett system för att få fram statistik om beslagtaget gods.458
Tullverket
Beslagsprotokoll finns i Tullverkets systemstöd Bus. Där kan en sammanställning hämtas av de flesta uppgifter som efterfrågas i di- rektivet. All den information som listas i artikel 27 finns dock inte i alla ärenden. Det uppskattade värdet på en vara registreras till exem- pel inte i Bus enligt nuvarande rutiner även om det finns en uppgift om det i exempelvis ett värderingsintyg som läggs in i Bus. Informa-
457Minnesanteckningar från möte med Kronofogden om tillgångsförvaltning, komm2025/00016:4.
458Minnesanteckningar från möte med Ekobrottsmyndigheten, komm2025/00016:22.
869
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
tion om egendomens ägare finns inte heller registrerad och är inte alltid lättåtkomlig. När det exempelvis gäller utlandsregistrerade fordon kan det vara besvärligt att få fram den informationen.
I Bus finns alltså inte all den information som efterfrågas i arti- kel 27 sökbar på ett strukturerat sätt, men ofta kan man plocka fram den genom underlag i förundersökningen. Man kan se vem som har upprättat beslagsprotokollet, men alla användare som har lagt in upp- gifter syns inte. Alla användare loggas dock för att möjliggöra upp- följning vid behov.
Kustbevakningen
Kustbevakningen har samma system för att registrera beslag som Polisen, det vill säga Durtvå. Det finns också lokala beslagsliggare. Inventeringar av beslagen görs två gånger om året. Det finns alltså register som gör det möjligt att identifiera beslagtagen egendom. I själva beslagsliggaren finns dock inget fält för att fylla i värdet på egendomen om den har värderats, utan eventuella uppgifter om värdet ligger i stället i förundersökningen.459
Skatteverket
Skatteverket registrerar information om beslagtagen egendom i brottsutredningsenhetens system. Detta system kommunicerar med åklagarnas system, men inte med Polisens. Om Skatteverket och Polisen ska kommunicera måste det göras manuellt. I Skatteverkets brottsutredningssystem ser man vilken enhet hos Skatteverket som har fört in information om beslagtagen egendom. Skatteverket läm- nar inte ut någon information ur sitt brottsutredningssystem till en annan myndighet, utan hänvisar i det avseendet till åklagaren som an- svarar för brottsutredningen. Åklagaren har tillgång till samma infor- mation som Skatteverket har i sitt system, inklusive information om värderingar.460
459Minnesanteckningar från möte med Kustbevakningen, komm2025/00016-25.
460Minnesanteckningar från möte med Skatteverket, komm2025/00016-34.
870
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
Sverige uppfyller kraven i artikel 27
Bedömning
Sverige uppfyller de krav på registerföring av säkrad egendom som finns i artikel 27 i förverkandedirektivet. Det behöver inte vidtas några åtgärder med anledning av artikeln.
I Sverige finns inget centralt register för säkrad och förverkad egen- dom, utan i stället har varje myndighet en egen liggare. Den infor- mation som efterfrågas i förverkandedirektivet i fråga om egendomens uppskattade värde, uppgifter för att identifiera egendomen etcetera uppfylls beträffande dessa olika register. Sverige uppfyller alltså redan de krav som ställs om register i förverkandedirektivet, men som framgått av myndigheternas synpunkter skulle registeranvändningen kunna förenklas och effektiviseras.
Ett möjligt tillvägagångssätt för att effektivisera registerföringen vore att samla myndigheternas olika beslagsliggare och Kronofogdens register till ett centralt nationellt register över säkrad egendom.
I Rumänien finns ett sådant centralt register. Den beslagsansvariga myndigheten i Rumänien för in information om den säkrade egen- domen i registret, som flera andra myndigheter har tillgång till. Alla som arbetar med tillgångsinriktad brottsbekämpning eller med att döma i sådana mål har tillgång till registret, liksom skattemyndig- heterna. Tillgången till registret begränsas dock utifrån den enskilde medarbetarens behov av information för att denne ska kunna utföra sina arbetsuppgifter. I registret framgår tillgångarnas uppskattade värde.461
Sverige skulle kunna införa något som liknar det rumänska cen- trala registret. Flera av myndigheterna har framfört synpunkten att effektiviteten i deras verksamhet skulle förbättras om de kunde göra sökningar i varandras register eller om deras respektive it-system kunde kommunicera med varandra. Att lämna förslag av den inne- börden bedöms dock inte som lämpligt inom ramen för den här ut- redningen. Initiativ till sådana åtgärder skulle kunna tas inom ramen för rättsväsendets digitalisering. Där pågår redan ett projekt som
461Workshop om artiklarna om tillgångsförvaltning i EU:s förverkandedirektiv den 24 febru- ari 2024, minnesanteckningar komm2025/00016-5.
871
Förvalta tillgångar | SOU 2026:10 |
syftar till att göra det möjligt att genomföra ett strukturerat infor- mationsutbyte beträffande beslag. Se mer om det i avsnitt 7.5.
I de befintliga registren ska myndigheterna registrera information om den säkrade egendomen som gör det möjligt att identifiera den (artikel 27.2 a). Varje ärende ska också ha ett referensnummer (arti- kel 27.2 d). Det finns möjlighet att registrera information om egen- domens värde och ägare i de fall där informationen finns tillgänglig och det är lämpligt att den förs in i registret (artikel 27.2 b och c). Myndigheterna kan vid behov söka i och få information om namnet på den myndighet som för in informationen i registret och om an- vändaridentiteten för den tjänsteman som har fört in information i registret (artikel 27.3). De ansvarar redan för att information inte bevaras längre än nödvändigt och för att tillämpliga regler om data- skydd följs för registrerade personuppgifter (artikel 27.4 och 27.5). Dataskyddsreglerna beskrivs mer i avsnitt 4.6.5.
Som framgått förekommer det brister vid registerhanteringen i form av att uppgifter om den säkrade egendomen inte registreras tillräckligt noga. Den typen av brister drabbar inte bara myndigheter som hanterar säkrad egendom. När egendomen inte registreras kor- rekt i registren, exempelvis om id-nummer i förekommande fall inte fylls i, kan det leda till att stöldgods förverkas. Förutom att det får till följd att försäkringsbolagen betalar ut försäkringsersättning under felaktiga förutsättningar leder det även till att målsägande eller för- säkringsbolag, när de har övertagit äganderätten, inte får tillbaka sin egendom.462 Det skapar också problem för kreditgivare och andra personer som kan ha särskilda rättigheter till egendomen.
Bristerna i fråga om vad som registreras beror dock inte på hur registren är utformade utan på den mänskliga faktorn. Det är viktigt att myndigheterna säkerställer att de medarbetare som för in upp- gifter i registren får tillräcklig utbildning om vilka uppgifter som ska föras in och förståelse för betydelsen av att uppgifterna är utförliga och korrekta.
Artikel 27.1 kräver att de berörda myndigheterna – och AMO- kontoren när dessa har inrättats – snabbt kan få information om säkrad egendom från registren.
Myndigheternas möjligheter att dela information har beskrivits i avsnitt 4.5, och de sekretessregler som särskilt gäller för uppgifter om beslagtagen egendom har beskrivits i avsnitt 5.4.9. Som nämnts
462Minnesanteckningar från möte med Svensk Försäkring, komm2025/00016-39.
872
SOU 2026:10 | Förvalta tillgångar |
där anser utredningen att det redan finns goda förutsättningar för myndigheterna att med stöd av befintliga sekretessbrytande bestäm- melser dela uppgifter om säkrad egendom mellan sig. Det är svårt att tänka sig en situation där en myndighet skulle vägra lämna informa- tion till en annan behörig myndighet om säkrad egendom som den förvaltar. Svensk rätt bedöms därför motsvara de krav som följer av artikel 27.
873
7Samla in, föra
och redovisa statistik
Det är viktigt att förverkandelagstiftningen innehåller de verktyg som myndigheterna behöver för att kunna återta egendom i förver- kandesyfte. Det är också angeläget att de myndigheter som har till uppgift att spåra, identifiera och återta sådan egendom har tillgång till rätt verktyg och att de arbetar målinriktat och vidtar sådana åtgär- der som innebär att lagstiftningen används på ett effektivt sätt. För att det ska vara möjligt att analysera om lagstiftningen är effektiv eller inte, och om myndigheterna har satt upp lämpliga mål och genom- för relevanta insatser vid rätt tidpunkt för att nå dessa mål, behövs det tillgång till statistiska uppgifter som innebär att korrekta analyser kan göras.
Förutom att det är viktigt att samla in statistik för inhemsk ana- lys och uppföljning innehåller förverkandedirektivet krav på att med- lemsstaterna ska samla in och föra en mängd statistiska uppgifter som syftar till att göra regelverkets effektivitet mätbart. Även FATF:s rekommendationer innebär krav på att länderna ska ta fram statistik i samma syfte. De krav som ställs i dessa internationella instrument kommer att redovisas i avsnitt 7.1 och 7.2.
I avsnitt 7.3 presenteras sedan vissa delar ur rapporten Myndig- hetsgemensam redovisning om förstärkt arbete för att öka återtagandet av brottsvinster där bland annat frågan om myndigheternas resultat- uppföljning har diskuterats.1 Där beskrivs också ett nytt regerings- uppdrag – Uppdrag om stärkt förmåga att återta brottsvinster – som myndigheterna har fått som uppföljning på den nämnda rapporten.2
I avsnitt 7.4 kompletteras myndigheternas egen beskrivning av mål- och resultatstyrning med den styrning som regeringen ger myn-
1Polisen, 2025, Myndighetsgemensam redovisning om förstärkt arbete för att öka återtagandet av brottsvinster, Nationella operativa avdelningen.
2Regeringsbeslut den 3 juli 2025, Uppdrag om stärkt förmåga att återta brottsvinster, Ju2025/01525.
875
Samla in, föra och redovisa statistik | SOU 2026:10 |
digheterna genom bland annat myndighetsinstruktioner och regler- ingsbrev. I avsnitt 7.5 och 7.6 beskrivs Rättsväsendets digitalisering och Brottsförebyggande rådets del i digitaliseringsprocessen samt myndighetens ansvar för den officiella statistiken.
Avslutningsvis följer en analys i avsnitt 7.7 av de åtgärder som behöver vidtas för att Sverige ska leva upp till kraven på att samla in, föra och redovisa statistik i förverkandedirektivet och FATF:s rekommendationer.
7.1Krav på insamling av statistik enligt förverkandedirektivet
I artikel 28 finns förverkandedirektivets krav på den statistik som medlemsstaterna ska samla in och redovisa för kommissionen varje år. Innehållet i artikeln kommer att beskrivas nedan följt av en kort redovisning av vilken statistik de brottsbekämpande myndigheterna och Kronofogden för närvarande kan samla in.
7.1.1Artikel 28
I artikel 28 finns förverkandedirektivets krav på den statistik som medlemsstaterna ska samla in och redovisa till kommissionen varje år. Det fanns liknande krav på statistikinhämtning i 2014 års förver- kandedirektiv, men flera punkter var begränsade på så vis att endast sådan statistik som fanns tillgänglig på central nivå behövde redovisas. Det nya förverkandedirektivet innehåller fler krav på obligatorisk in- samling av statistik. Nu åligger det alltså medlemsstaterna att samla in och redovisas statistiska uppgifter i större utsträckning än tidigare. Artikel 11 i 2014 års förverkandedirektiv var formulerad på föl-
jande vis:
1.Medlemsstaterna ska regelbundet samla in och bevara uttömmande statistik från de relevanta myndigheterna. Den statistik som samlas in ska varje år översändas till kommissionen och inbegripa
a)antalet verkställda beslut om frysning,
b)antalet verkställda beslut om förverkande,
c)det uppskattade värdet på den frysta egendomen, åtminstone på den egendom som frysts för att möjliggöra ett eventuellt senare förver- kande vid tidpunkten för frysningen,
876
SOU 2026:10 | Samla in, föra och redovisa statistik |
d)det uppskattade värdet på den återvunna egendomen vid tidpunk- ten för förverkandet.
2. Medlemsstaterna ska även årligen översända följande statistik till kommissionen, om den är tillgänglig på central nivå i den berörda med- lemsstaten:
a)Antalet ansökningar om verkställighet av beslut om frysning i en annan medlemsstat.
b)Antalet ansökningar om verkställighet av beslut om förverkande i en annan medlemsstat.
c)Värdet eller det uppskattade värdet på den egendom som återvunnits efter verkställighet i en annan medlemsstat.
3. Medlemsstaterna ska sträva efter att samla in de uppgifter som avses i punkt 2 på central nivå.
Artikel 28 i förverkandedirektivet har följande utformning:
Medlemsstaterna ska regelbundet samla in och föra uttömmande stati- stik från de relevanta myndigheterna för att se över effektiviteten i deras system för förverkande. Den insamlade statistiken ska årligen sändas till kommissionen senast den 31 december det följande året och ska omfatta
a)antalet verkställda beslut om frysning,
b)antalet verkställda beslut om förverkande,
c)det uppskattade värdet, vid tidpunkten för frysningen, på den egen- dom som frysts i syfte att senare eventuellt förverkas,
d)det uppskattade värdet på den återvunna egendomen vid tidpunk- ten för förverkandet,
e)antalet ansökningar om verkställighet av beslut om frysning i en annan medlemsstat,
f)antalet ansökningar om verkställighet av beslut om förverkande i en annan medlemsstat,
g)värdet eller det uppskattade värdet på den egendom som återvun- nits efter verkställighet i en annan medlemsstat,
h)värdet av förverkad egendom jämfört med dess värde vid tidpunk- ten för frysningen, om det är tillgängligt på central nivå,
i)fördelningen av siffrorna och värdena enligt leden b och d per typ av förverkande, om den är tillgänglig på central nivå,
j)antalet förtida försäljningar, om det är tillgängligt på central nivå,
k)värdet på den egendom som är avsedd att återanvändas för sociala ändamål.
I den nya artikelns inledning har det alltså lagts till att syftet med att föra och samla in statistik är att lagstiftningens effektivitet ska kunna mätas. Därutöver har den statistik som tidigare endast skulle samlas in om den fanns tillgänglig på central nivå enligt artikel 11.2 i 2014 års förverkandedirektiv nu blivit obligatorisk att samla in.
För svensk del avses med beslut om frysning i det här samman- hanget alla de beslut som innebär att egendom säkras i förverkande-
877
Samla in, föra och redovisa statistik | SOU 2026:10 |
syfte genom beslag, penningbeslag,3 förvar och kvarstad i den ordning som föreskrivs i rättegångsbalken. I det här sammanhanget är därför alla sådana beslut av betydelse i relation till de svenska förverkande- former som genomför direktivet, det vill säga brottsvinstförverkande, självständigt förverkande, utvidgat förverkande, hjälpmedelsförver- kande och förverkande av brottsföremål.4.
Artikel 28 punkterna h–k är därutöver nya jämfört med 2014 års förverkandedirektiv. Den statistik som ska samlas in enligt punk- terna h–j är dock inte obligatorisk, utan den måste samlas in enbart om den finns tillgänglig på central nivå. Punkten k, som anger att värdet på den egendom som är avsedd att återanvändas för sociala ändamål ska redovisas, är obligatorisk för de länder som väljer att införa en reglering om att egendom kan återanvändas för sociala ändamål (jämför artikel 19).
Av förverkandedirektivets ingress följer att det är nödvändigt att medlemsstaterna samlar in och offentliggör en jämförbar mini- miuppsättning av lämpliga statistiska uppgifter om frysning, förvalt- ning och förverkande av egendom för att det ska vara möjligt att utvärdera om regelverket är ändamålsenligt och effektivt.5
I samband med att 2014 års förverkandedirektiv skulle genom- föras i svensk rätt gick Utredningen om utvidgat förverkande, m.m. igenom vilken statistik som svenska myndigheter samlade in i de delar som direktivet angav. Slutsatsen av genomgången var att de berörda svenska myndigheterna inte samlade in statistiska uppgifter i den omfattning som 2014 års förverkandedirektivet ålade medlems- staterna. Utredningens förslag var därför att Regeringskansliet skulle ge i uppdrag åt Kronofogden och en eller flera av rättsväsendets myn- digheter att utreda och föreslå hur en ordning för att samla in de efterfrågade uppgifterna kunde skapas. Anledningen till att Krono- fogden särskilt angavs var att utredningen menade att statistiken, i den mån den är tillgänglig, borde finnas hos såväl Kronofogden som rättsväsendets myndigheter.6
Såvitt kan förstås lämnades inget sådant uppdrag som utredningen föreslog till Kronofogden eller någon annan av rättsväsendets myn- digheter. Direktivets krav genomfördes i stället genom förordningen
3Utredningen föreslår att penningbeslag ska utmönstras ur lagstiftningen, se avsnitt 3.2.4. Här nämns beslut som kan fattas enligt gällande rätt för att säkra egendom.
4Se 36 kap. 3, 5, 6, 9 och 10 §§ brottsbalken.
5Skäl 56.
6SOU 2015:67 För att brott inte ska löna sig, s. 174–176.
878
SOU 2026:10 | Samla in, föra och redovisa statistik |
(2016:912) om rapportering av statistik om beslut om frysning och förverkande i Europeiska unionen. Förordningen innehåller bara två paragrafer. I 1 § anges att det i förordningen finns bestämmelser för genomförande av 2014 års förverkandedirektiv. I 2 § anges att Krono- fogden, Polisen, Säkerhetspolisen och Tullverket ska lämna de stati- stikuppgifter och andra uppgifter som avses i artikel 11.1 och 11.2 i 2014 års förverkandedirektiv, och som finns tillgängliga hos respek- tive myndighet, till Europeiska kommissionen.
Av artikel 28 följer att den insamlade statistiken ska sändas till kommissionen årligen. senast den 31 december det följande året. Efter- som direktivet ska vara genomfört i medlemsstaterna den 23 novem- ber 2026 innebär det att statistiken ska skickas in till kommissionen första gången den 31 december 2027.
7.1.2Myndigheternas insamling
av den efterfrågade statistiken
I juni 2025 skickades en förfrågan till de myndigheter som deltagit i det ovan nämnda regeringsuppdraget om att utveckla och stärka arbe- tet med återtagande av brottsvinster (se mer om uppdraget och myn- digheternas redovisning av det i avsnitt 7.3) om vilken av den statistik som anges i artikel 28 i förverkandedirektivet som myndigheterna sam- lar in i dagsläget. Här redovisas svaren från myndigheterna. I de fall myndigheterna har svarat att de har vissa statistiska uppgifter innebär det att de manuellt kan ta fram uppgiften i sina system, inte att den kan rapporteras i strukturerad form till Brottsförebyggande rådet.7
7Utskicket och myndigheternas svar, se dnr komm2025/00016-32.
879
Samla in, föra och redovisa statistikSOU 2026:10
Figur 7.1 | Myndigheternas möjlighet att samla in efterfrågad statistik |
| |||||||||
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
| |
Artikel 28 förverkandedirektivet |
|
|
|
|
|
|
|
|
| ||
|
| a) | b) | c) | d) | e) | f) | g) | h) | i) | j) |
Polisen |
| Nej | Ja/nej* | Nej | Nej | Nej | Nej | Nej | Nej | Nej | Nej |
Åklagarmyndigheten | Ja** | Nej | Nej | Nej | Ja*** | Nej | Nej | Nej | Nej | Nej | |
Ekobrottsmyndigheten | Ja | Nej | Ja | Nej | Ja | Nej | Nej | Nej | Nej | Nej | |
Tullverket |
| Nej | Ja # | Nej | Ja/nej ## | Nej | Nej | Nej | Nej | Nej | Ja |
Skatteverket ### |
| Nej | Nej | Nej | Nej | Nej | Nej | Nej | Nej | Nej | Nej |
Kronofogden |
| Ja ¤ | Ja ¤¤ | Ja ¤ | Nej ¤¤¤ | ¤¤¤¤ | Ja | Ja | Nej | Nej | Nej |
*Polisen kan automatiskt samla in statistik för värdeförverkande men inte för sakförverkande.
**ÅM kan manuellt samla in statistik beträffande verkställda beslut om frysningsorder, dvs. sådana som beslutats på begäran av annan medlemsstat.
***ÅM kan automatiskt ta fram uppgift om antal skickade ansökningar om verkställighet av frysnings - beslut till annan medlemsstat.
#Tullverket kan automatiskt samla in antal beslut om förverkande.
##Tullverket kan inhämta vissa uppgifter om värdeförverkanden, men inte om sakförverkanden. Stati - stiken är dock inte helt tillförlitlig.
###Skatteverket omfattas enligt myndighetens egen bedömning inte av artikelns krav på att samla in och föra statistik.
¤Kronofogden kan inte särskilja kvarstadsbeslut som syftar till att säkra ett kommande värdeförver - kande från andra kvarstadsbeslut.
¤¤Kronofogden kan endast ta fram statistik om värdeförverkande där indrivning har begärts. Förver - kanden som betalas frivilligt ingår inte i statistiken.
¤¤¤ Bör inte aktualiseras beträffande värdeförverkanden.
¤¤¤¤ Kronofogden ansöker inte om verkställighet av frysningsbeslut.
7.2FATF:s rekommendation 33 om statistik
Av FATF:s rekommendation 33 följer att länderna ska föra och samla in omfattande nationell statistik som är relevant för att mäta hur effek- tivt landets hela system av lagar som reglerar penningtvätt och finan- siering av terrorism är. Det innebär att även om det särskilt uttalas att länderna ska föra statistik om säkrad och förverkad egendom, är det inte tillräckligt att enbart föra sådan statistik för att uppfylla rekom- mendationens krav. I stället måste länderna samla in tillräckligt om- fattande statistiskt underlag för att kunna analysera funktionaliteten i landets system för att återta tillgångar.8
Statistiken ska dessutom användas för att den grupp från FATF som utvärderar hur länderna lever upp till rekommendationerna ska kunna bedöma hur väl landets lagar lever upp till de effektivitetskrav som FATF:s rekommendationer ställer enligt utvärderingspunkt 8 (Immediate outcome 8). Den utvärderingspunkten handlar bland annat om att mäta hur effektiv landets reglering är i fråga om att återta brottsegendom och hur landet prioriterar arbetet med återtagande
8FATF, 2025, Asset recovery guidance, s. 30.
880
SOU 2026:10 | Samla in, föra och redovisa statistik |
av tillgångar. Hur utvärderingen närmare ska gå till förklaras i ett dokument som FATF har tagit fram som stöd för de utvärderings- team som ska gå igenom olika staters efterlevnad av rekommendat- ionerna, Methodology for Assessing Technical Compliance with the FATF Recommendations, nedan kallat metodstödet.9
Av FATF:s vägledning framgår att man vid tidigare utvärderingar av olika länders efterföljande av rekommendationerna har upptäckt brister i det statistiska underlaget, till exempel genom att statistiska uppgifter saknas för vissa områden eller samlas in på ett inkonsekvent sätt, vilket innebär att informationen inte kan jämföras mellan olika regioner och tidsperioder. Brister i det statistiska underlaget kan också handla om att det finns inkonsekvenser i fråga om vilka termer som används för att beteckna olika frysnings- och förverkandeåtgärder, eller om bristande tydlighet om vad de belopp som har rapporterats avser. Dessutom är det många länder som saknar statistik om beslut om att säkra tillgångar i gränsöverskridande ärenden. Många länder saknar dessutom statistik över värderingar som görs över säkrade tillgångar och de samlar inte heller in statistik som gör det möjligt att jämföra egendomens värde vid tidpunkten när den säkrades och när den såldes efter ett beslut om förverkande. Slutligen kan även nämnas att många länder har brister i sin förverkandestatistik som är relaterade till att det inte går att utläsa vilken typ av tillgång som har förverkats.10
Som nämnts är syftet med utvärderingspunkt 8 att mäta hur effek- tivt landets regelverk är för att säkra och förverka brottsegendom. De statistiska uppgifter som nämns i metodstödet för utvärderings- punkt 8 är sådana uppgifter som kan användas för att mäta effektivi- teten i ett lands lagstiftning för att återta brottsegendom. Dessa är bland annat följande uppgifter:
1.Antalet utredningar där frågan om att återta brottsegendom aktua- liseras och vilken måltyp, civilrättslig eller straffrättslig, utred- ningen har haft.
2.Värdet av sådan egendom som har säkrats i syfte att förverkas.
3.Värdet av egendom som har förverkats.
9FATF, 2025, s. 31 och FATF, 2024, Methodology for Assessing Technical Compliance with the FATF Recommendations (metodstödet), s. 212.
10FATF, 2025, s. 31.
881
Samla in, föra och redovisa statistik | SOU 2026:10 |
4.Uppgifter om förverkande som har skett efter brott inom det egna landet och utomlands.
5.Uppgifter om förverkande uppdelad utifrån om förverkande har skett på grund av brott, utan koppling till fällande dom eller på annan grund.
6.Värdet av den egendom som har förverkats efter att ett beslut eller en dom om förverkande har verkställts.
7.Antal förfrågningar som görs av andra jurisdiktioner i utredningar eller mål som rör återvinning av tillgångar.
8.Värdet av brottsegendom som har återbetalats till brottsoffer eller som har använts för att kompensera brottsoffer.11
Enligt vägledningen är det inte realistiskt att tro att länderna kommer kunna ta fram alla de underlag som nämns i rekommendation 33, i vägledningen och i metodstödet för utvärderingspunkt 8. Länderna bör dock sträva efter att räkna, spåra, samla in och redovisa en så stor mängd statistiska uppgifter som möjligt. Att samla in och föra statistik bör även ingå som en del av landets nationella strategi för att återvinna tillgångar.12
Vid den senaste utvärderingen av Sverige, som genomfördes 2017, bedömdes den svenska förverkandelagstiftningen uppfylla effektivi- tetskraven i betydande grad.13 Vid utvärderingen konstaterades dock att bristen på statistik om återtagen brottsegendom gjorde det svårt att göra kvantitativa bedömningar av i vilken utsträckning Sverige når upp till de mål som har ställts upp i olika policydokument om förverkande. Trots att det inte fanns komplett information för att bedöma det totala värdet av den brottsegendom som hade återtagits menade utvärderingsteamet från FATF att det material och de fall- studier som hade presenterats visade att betydande belopp hade för- verkats. Särskilt när det gällde skattebrott ansågs processen för att återta tillgångar som kunde kopplas till brott vara särskilt effektiv.14
11FATF, 2025, s. 31.
12FATF, 2025, s. 31.
13Bedömningsgraderna som FATF använder är High level of effectiveness (HE), Substantial level of effectiveness (SE), Moderate level of effectiveness (ME) och Low level of effective- ness (LE), se metodstödet, s. 25. Den svenska förverkandelagstiftningen bedömdes ligga på nivån SE, se FATF, 2017, Anti-money laundering and counter-terrorist financing measures – Sweden (svenska utvärderingsrapporten), Fourth Round Mutual Evaluation Report, s. 12.
14FATF, 2017, s. 38.
882
SOU 2026:10 | Samla in, föra och redovisa statistik |
I rapporten nämndes som ett förbättringsområde att Sverige borde utveckla verktyg som gör det möjligt att presentera statistik för olika myndigheter. Verktygen borde utformas så att myndigheterna kan rapportera enhetliga uppgifter till ett och samma system för att under- lätta analysen av den insamlade statistiken. På så vis skulle effektivi- teten i förverkandelagstiftningen och andra liknande möjligheter att återta brottsegendom kunna mätas kvantitativt. Det nya verktyget borde erbjuda omfattande uppgifter om värdet av de tillgångar som återtagits, både värdet i pengar och värdet av annan egendom. Av stati- stiken bör det även vara möjligt att utläsa om tillgången har förver- kats, om den avser egendom som ska återlämnas till ett brottsoffer eller om den utgör tilläggsavgifter kopplat till skatteuttag. Det borde även vara möjligt att följa egendomen från att den säkras, till begäran om förverkande, dom och verkställighet.15
Slutligen bör i det här sammanhanget nämnas att det i utvärder- ingsrapporten även nämndes att Sverige borde utveckla sina policyer och interna riktlinjer för förverkande, till exempel genom att sätta tydligare mål. Verktyg som gör det möjligt att bedöma de brotts- bekämpande myndigheternas prestation i det här avseendet borde också utvecklas.16
7.3Regeringsuppdrag att utveckla och stärka arbetet med återtagande av brottsvinster
I februari 2024 gav regeringen i uppdrag åt Ekobrottsmyndigheten, Kronofogden, Polisen, Skatteverket, Tullverket och Åklagarmyndig- heten att utveckla och stärka arbetet med att återta brottsvinster.17 Uppdraget resulterade i en rapport som redovisades till regeringen den 31 mars 2025.18
En del av uppdraget gick ut på att myndigheterna skulle ta fram lämpliga indikatorer för att det skulle bli möjligt att rapportera och följa effektiviteten i förverkandelagstiftningen. En statistisk indika-
15FATF, 2017, s. 39.
16FATF, 2017, s. 39.
17Regeringsbeslut 2024-02-01, Ju2024/00222, Uppdrag om förstärkt arbete för att öka åter-
tagandet av brottsvinster. I både uppdraget och rapporten används enbart begreppet ”brotts- vinster” trots att man troligen även menar förverkande av annan egendom i vissa fall, till exempel oförklarade tillgångar. Brottsvinster är ett juridiskt begrepp i 36 kap. brottsbalkens mening, men i det här avsnittet redovisas det hur källorna har använt begreppet.
18Polisen, 2025.
883
Samla in, föra och redovisa statistik | SOU 2026:10 |
tor är ett mått som används för att kvantifiera eller beskriva hur väl ett visst uppsatt mål har uppfyllts. En indikator kan vara kvantitativ (till exempel avse siffror som går att följa över tid) eller kvalitativa (till exempel avse beskrivningar, klassificeringar eller liknande för- hållanden). De uppgifter som samlas in används för att analysera, jäm- föra och följa upp resultat. Syftet med uppdraget var att ta fram lämp- liga indikatorer som skulle kunna användas dels för nationella syften, dels för att uppfylla krav från EU och andra internationella organ på statistikinsamling. Dessutom var avsikten att myndigheterna ska kunna genomföra olika typer av analyser av myndigheternas eget arbete med att återta tillgångar i förverkandesyfte.
Det konstaterades i rapporten att myndigheterna använder och tillämpar begrepp som resultat och resultatindikatorer på olika sätt. För att statistiska uppgifter ska kunna jämföras myndigheterna emellan försökte man inom ramen för regeringsuppdraget att nå en samsyn i fråga om hur begreppen ska användas och förstås.19
7.3.1Synen på resultat och resultatindikatorer
Inledningsvis konstaterade myndigheterna att de hanterar och redo- visar en stor mängd uppgifter om myndigheternas arbete i dag. Det beror bland annat på att möjligheterna att samla in och sammanställa uppgifter har förbättrats och att det finns ett stort intresse för resul- tatuppföljning. Vilka resultatindikatorer som respektive myndighet har skiljer sig emellertid åt och insamlingen styrs i hög grad av vilka tekniska möjligheter myndigheten har, vilken roll och uppdrag den organisationen har, hur regeringens styrning har utformats samt vilken typ av mål som organisationen själv väljer att styra verksamheten mot. Vad som är en användbar resultatindikator skiljer sig alltså åt beroende på vilken myndighet det gäller.20
Myndigheterna menade att det i offentlig verksamhet framför allt bör vara intressant att tala om resultat i termer av vad man har lyckats åstadkomma för medborgarna och samhället. Medborgarna bör alltså betraktas som mottagare av deras tjänster.21
19Polisen, 2025, s. 40.
20Polisen, 2025, s. 40.
21Polisen, 2025, s. 40.
884
SOU 2026:10 | Samla in, föra och redovisa statistik |
I rapporten redovisas hur Ekonomistyrningsverket ser på begrep- pen prestation, utfall och effekt. Förenklat definieras begreppen en- ligt följande:
•Prestation: Med prestation avses de tjänster eller produkter som myndigheten åstadkommer för att uppfylla sitt åtagande. Detta kan röra sig om både beslut och de stödstrukturer som behövs för att beslut ska komma till stånd. En mätpunkt kan till exempel vara antalet beslut om beslag. Kvaliteten kan avgöras genom att undersöka dels hur väl besluten överensstämmer med gällande rätt, dels hur ändamålsenliga de är (det vill säga att de bidrar till önskade samhällsförändringar). Samhällsförändringar mäts genom begreppen utfall och effekter.
•Utfall: Ett utfall är ett tillstånd eller en förändring som har följts upp. Det kan till exempel handla om antalet väckta åtal, fällande domar eller bifallna förverkandeyrkanden.
•Effekter: Med effekter avses förändringar eller bevarade tillstånd i samhället som blir en följd av myndighetens insatser och som annars inte skulle inträffa. Effekter kan man inte mäta genom att enbart samla in data. För att mäta effekter krävs en analys av den sammantagna information som har samlats in. För att förstå vilka effekter som uppnås genom olika insatser krävs det långtgående analyser över tid.22
Myndigheterna menade att det är en förutsättning för att arbetet med att återta tillgångar med koppling till brott eller brottslig verksamhet ska bli mer effektivt att det finns ett välfungerande system för resul- tatstyrning och uppföljning. Det konstaterades dock att det för när- varande finns många förhållanden som försvårar en gemensam resul- tatuppföljning. Ett problem som togs upp var att det inte finns en gemensam nomenklatur, det vill säga en gemensam begreppsapparat, bland myndigheterna för hur olika begrepp ska tolkas och förstås. För att kunna ta fram riktlinjer kring vad, hur och när olika uppgifter ska samlas in, mätas och följas upp menade myndigheterna att innebör- den av vissa begrepp, till exempel brottsvinster, kriminell ekonomi och återtagande av brottsvinster, behövde tydliggöras.23
22Polisen, 2025, s. 40 f.
23I rapporten redovisas de olika myndigheternas tolkning av olika begrepp, se Polisen, 2025, s. 43–45.
885
Samla in, föra och redovisa statistik | SOU 2026:10 |
Andra problem som togs upp var att mål och resultatstyrning skiljer sig åt mellan myndigheterna samt att uppföljningens utform- ning skiljer sig åt för olika myndigheter.24
7.3.2Mål- och resultatstyrning skiljer sig åt mellan myndigheterna
För att undersöka om myndigheterna hade en samsyn kring mål- och resultatstyrning redovisades i rapporten hur myndigheterna arbetar med dessa frågor i dag enligt följande.
Polisen har i sin strategiska verksamhetsplan ett mål om den orga- niserade brottsligheten som innebär att myndigheten ska verka för att den organiserade brottsligheten och dess systempåverkan ska redu- ceras. Med andra ord är målet att den kriminella ekonomin ska redu- ceras. Polisen har även en övergripande inriktning för området kri- minell ekonomi som innebär att Polisen ska förebygga brott mot det finansiella systemet och välfärden, återta mer brottsvinster och inka- pacitera25 centrala aktörer inom den kriminella ekonomin. Polisen avser att följa det arbete som genomförs för att nå de uppsatta målen och analysera vilka effekter insatserna leder till för att få en så bred lägesbild som möjligt.26
Ekobrottsmyndigheten har återtagande av brottsvinster som ett prioriterat område. Myndigheten har gjort stora satsningar för att höja den samlade kompetensen och följer noggrant upp utvecklingen. Det har satts upp nya mål kopplade till återtagande av brottsvinster under 2025.27
I Åklagarmyndighetens instruktion anges bland annat att myndig- heten har i uppgift att se till att personer som begår brott blir föremål för brottsutredning och lagföring. Myndigheten ska även arbeta för att begränsa vinsterna av brott och brottslig verksamhet. Att arbeta för att återta brottsvinster är alltså en central del i myndighetens upp- drag och det genomsyrar myndighetens strategiska agenda och årliga verksamhetsplaner. För 2025 är ett av fokusområdena förbättrad ut- redning och lagföring av brott mot särskilt utsatta brottsoffer, grov och organiserad brottslighet och kriminell ekonomi. Styrningen
24Polisen, 2025, s. 43.
25Ungefär att frihetsbegränsa eller oskadliggöra.
26Polisen, 2025, s. 45 f.
27Polisen, 2025, s. 47.
886
SOU 2026:10 | Samla in, föra och redovisa statistik |
genomsyras av ambitionen att förbättra arbetet som går ut på att motverka kriminell ekonomi och återta mer brottsvinster.28
Av rapporten framgår vidare att Tullverket har uppgett att myn- digheten i dagsläget saknar konkreta mål kopplade till brottsvinster och kriminell ekonomi. Tullverket har mål som är kopplade till sam- hällsnytta och även till antalet utslagna nätverk i den organiserade brottsligheten, men det finns inga konkreta mål som är kopplade till återtagande av brottsvinster eller förverkande. Tullverket arbetar dock med den målbild om ökade insatser för att spåra och säkra brottsvinster som Finansdepartementet har tagit fram tillsammans med Tullverket, Kronofogden och Skatteverket. Det pågår en rad utvecklingsarbeten vid myndigheten som är kopplade till den krimi- nella ekonomin och den nya tullbefogenhetslagen (2024:710) som trädde i kraft den 7 november 2024. Det kan innebära ytterligare för- stärkning på det området.29
I Kronofogdens regleringsbrev för budgetåret 2024 framgick att myndigheten skulle motverka brottslighet. Skrivningen i reglerings- brevet var dock inte knuten till något specifikt mål som avsåg brotts- utbytesfrågor. På samma sätt som nämnts beträffande Tullverket gäller dock den gemensamma målbilden för Kronofogden, Tullverket och Skatteverket om att myndigheternas insatser mot den organise- rade brottsligheten ska förstärkas. Målbilden innebär att myndigheter- nas verksamheter gemensamt ska ha uppnått följande punkter.30 Verk- samheterna ska i större utsträckning
1.ha hindrat att företag används som brottsverktyg inom organi- serad brottslighet,
2.ha genomfört fler kontroller och avslutade brottsutredningar vad gäller företag och personer kopplade till organiserad brottslighet,
3.ha ökat insatserna för att spåra och återta brottsvinster,
4.ha genomfört en gemensam utbildningsinsats för att förebygga, upptäcka och hantera infiltration och otillåten påverkan,
5.ha ökat deltagandet i den operativa verksamheten i myndighets- samverkan mot organiserad brottslighet,
28Polisen, 2025, s. 47.
29Polisen, 2025, s. 46. Här är en beskrivning av vad som följer av rapporten, se avsnitt 7.4 om vad som också följer av myndigheternas instruktioner och regleringsbrev.
30Polisen, 2025, s. 46.
887
Samla in, föra och redovisa statistik | SOU 2026:10 |
6.ha motverkat falska betalningskrav och
7.ha ökat insatserna för att förebygga och motverka penningtvätt.
I Kronofogdens regleringsbrev för budgetåret 2025 framgår att myn- digheten har som mål att förstärka arbetet mot den kriminella ekono- min i enlighet med den gemensamma målbilden som nämndes ovan. Kronofogden ska redovisa resultatet av genomförda åtgärder och ana- lysera utvecklingen jämfört med de förhållanden som rådde i septem- ber 2023.31
Kronofogden är ingen brottsbekämpande myndighet men har trots det ett tydligt uppdrag att arbeta mot organiserad brottslighet och kriminell ekonomi. Kronofogden utgör ett led i arbetet med att återta brottsvinster genom sin uppgift att hantera bland annat kvarstadsmål, ärenden om betalningssäkring, verkställighet av värde- förverkanden samt utmätning av egendom som inte kan förverkas.32 Skatteverkets verksamhetsplan visar vad myndigheten planerar, prioriterar och avser utföra myndighetens uppdrag på kortare sikt.
I planen redovisas även så kallade förflyttningsområden, vilket är områden som är särskilt aktuella och viktiga för Skatteverket. För- flyttningsområdena har även delmål som ska uppnås på både kort och medellång sikt. När det gäller återtagande av brottsvinster är det övergripande målet att Skatteverket ska stärka insatserna för att förebygga och motverka ekonomisk brottslighet. Skatteverkets del- mål på kort sikt innebär att myndigheten ska ha ökat insatserna för att spåra och återta brottsvinster. Det framgår även av Skatteverkets regleringsbrev för budgetåret 2025 att myndigheten ska förstärka arbetet mot den kriminella ekonomin samt redovisa resultatet av de åtgärder som har vidtagits. Utvecklingen ska analyseras jämfört med lägesbilden i september 2023.33
Redovisningen av myndigheternas mål- och resultatstyrning visar att området kriminell ekonomi och återtagande av brottsvinster prio- riteras av samtliga myndigheter i regeringsuppdraget, men i något varierande omfattning. I rapporten konstateras dock att det faktum att området prioriteras inte betyder att förutsättningarna för mål- och resultatstyrning är optimala. Vid traditionell resultatstyrning
31Polisen, 2025, s. 46.
32Polisen, 2025, s. 47.
33Polisen, 2025, s. 47. Den målbild som Skatteverket har beskrivit i rapporten är gemensam med Kronofogden och Tullverket, se avsnitt 7.4.
888
SOU 2026:10 | Samla in, föra och redovisa statistik |
sätter man vanligtvis upp mål och till dessa kopplas ett antal aktivi- teter som ska genomföras för att uppnå målen. Det är dock sällsynt att det sätts mål för vad myndigheten ska ha lyckats åstadkomma för medborgarna och samhället.34
Det vore eftersträvansvärt att myndigheternas mål kan brytas ner i aktiviteter vilkas resultat går att följa upp. För närvarande ansåg flera av de deltagande myndigheterna att de har svårt att mäta resultat kopp- lade till återtagande av brottsvinster. Det beror dels på sättet som målen har formulerats på, dels på bristande kunskap och erfarenhet inom området, och dels på att det är svårt att identifiera användbara resultatindikatorer. Att ta fram indikatorer till nya områden och ämnen är en kreativ process och indikatorerna måste därefter testas under en period för att se om de går att använda i uppföljningen så som det var tänkt. Under testperioden kan man även upptäcka att indikato- rerna behöver kompletteras med eller ersättas av en annan indikator för att den ska vara användbar. Det är alltså inte säkert att man alltid lyckas utarbeta rätt indikatorer från början.35
7.3.3Tänkbara resultatindikatorer
Inom regeringsuppdraget tog myndigheterna fram ett förslag på lämp- liga resultatindikatorer som respektive myndighet borde följa upp och redovisa årligen. De föreslagna indikatorerna bedömdes som kost- nadseffektiva och samhällsnyttiga. Man framhöll dock att indikatorer avsedda för uppföljning enbart ger en fingervisning om att något har hänt, men sällan ger svar på varför eller hur det har hänt. Indikatorerna kan inte bedömas enskilt. Det måste alltså göras en samlad analys av indikatorernas utfall och utveckling. Den samlade analysen bör sedan ligga till grund för bedömningen av det resultat som har uppnåtts för att återta brottsvinster.36
34Polisen, 2025, s. 47.
35Polisen, 2025, s. 48.
36Polisen, 2025, s. 50.
889
Samla in, föra och redovisa statistik | SOU 2026:10 |
Polisen
De resultatindikatorer som det föreslogs att Polisen borde ha för att mäta resultatet av arbetet för att återta brottsvinster i sin verk- samhet var följande.37
Indikatorer för att mäta resultatet av arbetet med att spåra tillgångar:
Polisen borde redovisa antalet genomförda finansiella utredningar. Det finns en möjlighet att ta ut den informationen ur myndighetens it-systemet, men det förutsätter att utredningarna har registrerats på rätt sätt i systemet. Det vore önskvärt om uppgiften samlades in och ingick i statistik som kan analyseras.
En annan uppgift som Polisen borde samla in och använda i ana- lyser är antalet inkomna misstankerapporter om penningtvätt från bankerna. Rapporterna hanteras av Finanspolisen och informationen finns tillgänglig i dagsläget.
Dessutom borde Polisen samla in och föra statistik om andelen hanterade misstankerapporter. Även den informationen finns till- gänglig hos Finanspolisen i dagsläget.
Indikatorer för att mäta resultatet av arbetet med att säkra tillgångar:
En indikator som skulle kunna användas för att mäta resultatet av arbetet med att säkra tillgångar är antalet meddelade dispositions- förbud och värdet av förbuden. Dispositionsförbuden hanteras av Finanspolisen och informationen finns tillgänglig i penningtvätts- registret.
Även antalet dispositionsförbud som har fastställts av åklagare borde registreras i syfte att analysera verksamhetens effektivitet. Den informationen finns tillgänglig i Polisens it-system, men det finns en risk för att dispositionsförbuden räknas två gånger, vilket måste beaktas vid analysen.
Uppgifter om antalet genomförda beslag och penningbeslag som har gjorts i förverkandesyfte och värdet av beslagen borde samlas in. Den informationen finns inte tillgänglig i dagsläget men det pågår ett utvecklingsarbete på området.
37Polisen, 2025, s. 50.
890
SOU 2026:10 | Samla in, föra och redovisa statistik |
Ytterligare en indikator som borde samlas in är i hur många ären- den det begärs frysningsåtgärder av svenska finansunderrättelseenhe- ten till motsvarande aktörer i andra länder. Den informationen finns tillgänglig.
Indikatorer för att mäta resultatet av arbetet med att förverka tillgångar:
När det sedan gäller indikatorer för att mäta resultatet av arbetet med att förverka tillgångar bör antalet förundersökningar och finansiella sammanställningar som har redovisats till åklagare registreras och samlas in. Statistiken finns inte tillgänglig i dagsläget.
Indikatorer om Polisens uppbördsverksamhet
I fråga om Polisens uppbördsverksamhet (som syftar till att domar som innebär att tillgångar förverkas verkställs och att tillgångarna därmed tillfaller staten) tog arbetsgruppen fram följande indikatorer för att mäta resultatet i uppbördsprocessen:
Uppgift om hur många värdeförverkanden och sakförverkanden som beslutas samt det belopp som förverkandena avser borde sam- las in. Detsamma bör gälla för antalet värdeförverkanden och sakför- verkanden där domstol har fastställt att utbetalning ska ske till en målsägande.
Ytterligare en indikator av intresse för statistisk analys är antalet utdömda belopp för betalning av värdeförverkanden och sakförver- kanden till Polisen samt värdet av de utdömda beloppen.
En sista indikator som i det här avseendet nämns i rapporten är uppgift om hur många värdeförverkanden som har skickats för in- drivning och vilka belopp de avser.
Den information som nämns ovan finns tillgänglig hos Polisen i dagsläget.
891
Samla in, föra och redovisa statistik | SOU 2026:10 |
Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten
De resultatindikatorer som det föreslogs att Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten borde ha för att mäta resultatet av arbe- tet för att återta brottsvinster i sina verksamheter var i princip de- samma för båda myndigheterna och presenteras därför i ett samman- hang.38
En lämplig indikator i dessa myndigheters verksamhet för att mäta resultatet av arbetet med att spåra tillgångar uppgavs vara antalet läm- nade direktiv om att genomföra finansiella utredningar. För närva- rande kan sådana uppgifter tas fram i Åklagarmyndighetens verksam- het efter en manuell insamling av statistik. Manuell hantering riskerar dock att medföra kvalitetsbrister. Sådan information finns inte till- gänglig vid Ekobrottsmyndigheten för närvarande.
Indikatorer för att mäta resultatet av arbetet med att säkra till- gångar kan vara antalet framställningar om kvarstad samt uppgift om vilket belopp som har säkrats. För närvarande finns det statistik om antalet framställningar om kvarstad, men inte vilket belopp som begärs säkrat. Dessutom skulle en intressant uppgift för statistik- analys vara i hur många ärenden det har skickats en begäran om frys- ning till andra EU-länder. Den informationen finns tillgänglig i dags- läget. Ekobrottsmyndigheten angav även att uppgift om det belopp och uppskattade värden på egendom som har frysts vore intressant att samla in för resultatuppföljning. Den informationen finns inte tillgänglig hos myndigheten för närvarande.
Slutligen pekades följande indikatorer ut som intressanta för att mäta resultatet av arbetet med att förverka tillgångar. För det första nämndes antalet yrkanden om förverkande av brottsvinster och upp- gift om storleken av det belopp som har begärts förverkat. För det andra bör antalet yrkanden om enskilda anspråk som motsvarar en brottsvinst samlas in tillsammans med det belopp som det enskilda anspråket avser. Den tredje indikatorn som bör samlas in är antalet yrkanden om självständigt förverkande tillsammans med det belopp som har begärts förverkat. Den nu nämnda informationen finns till- gänglig inom myndigheterna.
38Polisen, 2025, s. 51.
892
SOU 2026:10 | Samla in, föra och redovisa statistik |
Tullverket
För Tullverket föreslogs att uppgift om antalet finansiella utredningar som hade redovisats till åklagare skulle användas som indikator för att mäta resultatet av myndighetens arbete med att spåra tillgångar.
Som indikator för att mäta resultatet av arbetet med att säkra till- gångar angavs som antalet genomförda beslag och uppgift om besla- gens värde.
Som indikator för att mäta resultatet av arbetet med att förverka tillgångar angavs att uppgift om antalet förundersökningar och finan- siella sammanställningar som hade överlämnats till åklagare borde användas. Den sist nämnda indikatorn finns inte tillgänglig i Tull- verkets verksamhet för närvarande, medan de två första finns till- gängliga.39
Kronofogden
För Kronofogdens verksamhet togs det enbart fram indikatorer som skulle kunna användas för att mäta resultatet av arbetet med att säkra tillgångar. Den första indikatorn som kunde användas för sådan resul- tatuppföljning var antalet kvarstadsmål och vilka belopp som hade begärts i varje mål. Även uppgift om vad myndigheten lyckas säkra i dessa borde samlas in. Den informationen finns inte tillgänglig för närvarande. Kronofogden följer inte upp alla verkställda beslut om kvarstad inför ett kommande värdeförverkande. Myndigheten följer enbart upp kvarstadsmål mot gäldenärer som har koppling till all- varlig ekonomisk eller organiserad brottslighet.
En annan indikator som skulle kunna användas för att mäta resul- tatet av arbetet med att säkra tillgångar var antalet ärenden om betal- ningssäkring och uppgift om vilka belopp som har begärts i sådana ärenden. Även i det här fallet borde också uppgifter om de belopp som myndigheten har säkrat i dessa ärenden samlas in. Vidare nämn- des antalet ärenden om utlandshandräckning för betalningssäkring och de belopp som hade yrkats respektive säkrats i dessa mål som en lämplig indikator.40
Därutöver redovisades vilka indikatorer som skulle kunna använ- das för uppföljning av Kronofogdens indrivningsverksamhet. Där
39Polisen, 2025, s. 52.
40Det framgår inte i rapporten om informationen finns tillgänglig eller inte.
893
Samla in, föra och redovisa statistik | SOU 2026:10 |
nämndes att uppgift om antalet mål om värdeförverkande och det be- lopp som har begärts och drivits in i sådana mål vore lämpliga att samla in och följa upp. Den informationen följs inte upp i dagsläget.41
Skatteverket
I rapporten nämns som indikator för att mäta resultatet av Skatte- verkets arbete med att spåra tillgångar antalet tips till Åklagarmyndig- heten och Ekobrottsmyndigheten om möjligheten att inleda en ut- redning om självständigt förverkande. Sådan information finns inte tillgänglig hos myndigheten i dagsläget.42
Som indikatorer för att mäta resultatet av arbetet med att säkra tillgångar angavs för det första antalet ansökningar om betalnings- säkring och uppgift om vilket belopp som ansökningarna har avsett. En annan indikator skulle kunna vara antalet beslut om att innehålla medel på skattekontot och uppgift om det belopp som har innehållits. Inte heller den nu nämnda informationen finns tillgänglig hos Skatte- verket i dagsläget.
Det påpekas i rapporten att Skatteverket inte förverkar några brottsvinster, men att inbetalningar på skattekontot under vissa för- utsättningar kan likställas med att medel tillfaller staten genom ett återtagande. Det sker dock inte någon systematisk uppföljning av inbetalda medel på skattekontot för närvarande.43
7.3.4Internationella krav på uppföljning
I regeringsuppdraget till myndigheterna anmärks särskilt att den resultatuppföljning som tas fram för myndighetsinterna och nationella syften även ska vara tillräckligt omfattande för att uppfylla de krav och förväntningar på statistik som finns från EU och andra internationella organ. I regeringsuppdraget utgick myndigheterna från de krav på sta- tistik som ställs i artikel 28 i förverkandedirektivet.
De krav som ställs enligt direktivet har redovisats i avsnitt 7.1. I tabellen nedan framgår de krav som ställs i direktivet i den vänstra kolumnen och i den högra anges vilken eller vilka myndigheter som
41Polisen, 2025, s. 52.
42Polisen, 2025, s. 52.
43Polisen, 2025, s. 53.
894
SOU 2026:10 | Samla in, föra och redovisa statistik |
enligt myndigheterna bör vara ansvarig för att samla in och föra den efterfrågade statistiken.
Figur 7.2 Krav enligt artikel 28 i förverkandedirektivet och vilka myndigheter som bör vara ansvariga
Indikator | Ansvariga myndigheter | |
| Polismyndigheten, Tullverket, | |
Antalet verkställda beslut om frysning, (i Sverige) | Ekobrottsmyndigheten och | |
Kronofogdemyndigheten samtliga | ||
| ||
| säkringsåtgärder i Sverige | |
Artikel 28 a) |
| |
| Kronofogdemyndigheten och | |
Antalet verkställda beslut om förverkande | Polismyndigheten | |
Artikel 28 b) |
| |
| Polismyndigheten, Tullverket, | |
Det uppskattade värdet, vid tidpunkten för frysningen, på den egendom som | Ekobrottsmyndigheten och | |
frysts i syfte att senare eventuellt förverkas | Kronofogdemyndigheten samtliga | |
| säkringsåtgärder | |
Artikel 28 c) |
| |
| Polismyndigheten, Tullverket, | |
Det uppskattade värdet på den återvunna egendomen vid tidpunkten för | Ekobrottsmyndigheten och | |
förverkandet. | Kronofogdemyndigheten | |
Artikel 28 d) |
| |
Antalet ansökningar om verkställighet av beslut om frysning i en annan | Åklagarmyndigheten och | |
Ekobrottsmyndigheten | ||
medlemsstat, | ||
| ||
Artikel 28 e) |
| |
Antalet ansökningar om verkställighet av beslut om förverkande i en annan | Kronofogdemyndigheten | |
| ||
medlemsstat, |
| |
Artikel 28 f) |
| |
Värdet eller det uppskattade värdet på den egendom som återvunnits efter | Kronofogdemyndigheten | |
| ||
verkställighet i en annan medlemsstat |
| |
Artikel 28 g) |
| |
| Polismyndigheten, Tullverket och | |
Antalet förtida försäljningar, om det är tillgängligt på central nivå | Ekobrottsmyndigheten | |
Artikel 28 j) |
| |
|
|
Källa: Polisen, 2025, s. 54.
I rapporten angavs att artikel 28 h och i utelämnades i tabellen efter- som det för närvarande inte finns någon möjlighet för myndigheterna att ta fram den statistik som efterfrågas i de punkterna.44
44Artikel 28 h anger att den insamlade statistiken ska redovisa värdet av förverkad egendom jämfört med dess värde vid tidpunkten för frysningen, om det är tillgängligt på central nivå. Av artikel 28 i följer att den insamlade statistiken ska visa fördelningen av den data som följer av värdena enligt leden b och d i artikel 28, uppdelat per typ av förverkande om den är tillgänglig på central nivå (artikel 28 i).
895
Samla in, föra och redovisa statistik | SOU 2026:10 |
Av rapporten följer att myndigheterna är av den uppfattningen att den framtida uppföljningen inte bör bygga på manuell inrappor- tering av uppgifter eftersom det kräver stora resurser. De uppgifter som ska samlas in bör alltså i huvudsak hämtas från redan befintliga it-system om det är möjligt. Om den data som efterfrågas inte finns tillgänglig bör it-systemen utvecklas.45
Vidare gör myndigheterna den bedömningen att sådan uppföljning som syftar till att utvärdera, motivera, främja, lära och förbättra, bör göras tertialvis (det vill säga var fjärde månad). För att det ska vara möjligt att se trender och agera utifrån dessa bör statistiken inte sam- las in för ofta eftersom det riskerar att vara kontraproduktivt.46
Uppgifterna behöver också kunna delas upp i olika, så långt som möjligt matchande, organisatoriska delar myndigheterna emellan. Detta för att möjliggöra en gemensam analys och gemensamma åt- gärder i syfte att utveckla verksamheten och dess resultat. Det ansågs också naturligt att myndigheterna använder uppföljningen i sina respektive återrapporteringar till regeringen.47
Myndigheterna tog fram nedanstående illustration för att visa hur in-och utflöden av ärenden sker mellan de myndigheter som ingår i uppdraget.48
45Polisen, 2025, s. 55.
46Polisen, 2025, s. 55.
47Polisen, 2025, s. 55.
48Polisen, 2025, s. 55 f.
896
SOU 2026:10 | Samla in, föra och redovisa statistik |
Figur 7.3 Inflödet av information till rättsväsendet och informationens väg genom rättskedjan
Källa: Polisen, 2025, s. 56.
I rapporten redovisas att ett önskat läge på lång sikt är att informa- tionen och utfallet ska kunna följas genom rättskedjan fram till att den slutligen hanteras i domstol. Om systemen utvecklas på så vis kommer man att kunna mäta kvantiteten av faktiska beslut om åter- tagna brottsvinster och inte endast Åklagarmyndighetens eller Eko- brottsmyndighetens yrkanden om förverkande av brottsvinster. Domstolsverket, som inte deltog i regeringsuppdraget, borde enligt myndigheterna i framtiden kunna leverera sådan statistik. Det vore även önskvärt om det kunde finnas ett andelsmått som visar utfallet av domar ställt i relation till inflödet till rättsväsendet (mätt i antalet anmälda brott där brottsvinster har gjorts).49
49Polisen, 2025, s. 56.
897
Samla in, föra och redovisa statistik | SOU 2026:10 |
7.3.5Ett nytt regeringsuppdrag om stärkt förmåga att återta brottsvinster
I juli 2025 beslutade regeringen om ett nytt regeringsuppdrag. Genom uppdraget har Ekobrottsmyndigheten, Kronofogden, Polisen, Skatte- verket, Tullverket och Åklagarmyndigheten fått i uppdrag att stärka förmågan att återta brottsvinster genom att vidareutveckla arbets- metoder och accelerera det arbete som redan har påbörjats på området. Enligt uppdraget ska arbetet utgå från de behov som identifierades i det uppdrag som redovisades ovan om förstärkt arbete för att öka återtagandet av brottsvinster.50
I fråga om insamling av statistik påtalade regeringen att möjlighe- ten att samla in statistik skulle förbättra möjligheterna att följa upp arbetet och justera eventuella brister i de regelverk och den metodik som används i arbetet med att återta brottsvinster. Vidare framhölls att det inom ramen för den myndighetssamverkan som sker inom Rättsväsendets digitalisering planeras åtgärder inom området. I reger- ingsuppdraget ingick att myndigheterna var för sig och, när så ansågs lämpligt, gemensamt till Rättsväsendets digitalisering skulle föra in den kunskap som hade upparbetats genom arbetet i det tidigare upp- draget. Myndigheterna skulle också vidta åtgärder för att snarast möj- ligt kunna ta fram den statistik som bedöms relevant för att följa upp arbetet över tid.
När myndigheterna genomför uppdraget ska de enligt uppdraget bland annat föra dialog med 2025 års förverkandeutredning och med kansliet för Rättsväsendets digitalisering vid Brottsförebyggande rådet.
Uppdraget ska redovisas till Regeringskansliet senast den 31 mars 2026.
7.4Myndigheternas instruktioner och regleringsbrev
I föregående avsnitt har det redovisats hur myndigheterna har beskri- vit den mål- och resultatstyrning som finns för deras respektive myn- dighet inom ramen för regeringsuppdraget om att utveckla och stärka arbetet med återtagande av brottsvinster. Utöver, eller i vissa fall som tillägg till, det som myndigheterna själva har nämnt i rapporten bör i det här avseendet även nämnas hur regeringen styr myndigheter-
50Regeringsbeslut den 3 juli 2025, Ju2025/01525.
898
SOU 2026:10 | Samla in, föra och redovisa statistik |
nas verksamheter genom till exempel instruktioner och reglerings- brev. Framställningen gör inte anspråk på att ge en komplett bild av alla instrument som kan användas för att styra myndigheternas verk- samhet utan begränsas till de mest centrala delarna.
Den 1 februari 2024 presenterade regeringen strategin Motstånds- kraft och handlingskraft – en nationell strategi mot organiserad brotts- lighet. Strategin pekar på att hela samhället har ett ansvar för att säker- ställa att arbetet mot organiserad brottslighet blir framgångsrikt, men därutöver innebär strategin att en ökad och fördjupad samverkan bör ske mellan statliga myndigheter, kommuner, regioner, näringsliv och civilsamhälle. Ett av målen i strategin är att den kriminella ekono- min ska slås sönder. Detta uppnås genom att förhindra felaktigt nytt- jande av offentliga medel, förhindra att företag och andra juridiska personer används som brottsverktyg, bekämpa den narkotikarelate- rade brottsligheten, öka återtagandet av brottsvinster och utnyttja potentialen i administrativa åtgärder. Strategin beskrivs mer i kapi- tel 4 om inrättande av ett nationellt center för tillgångsinriktad brotts- bekämpning.51
När det gäller de regleringar som styr myndigheternas instruktio- ner kan sägas att samtliga myndigheter som deltog i regeringsupp- draget om att utveckla och stärka arbetet med återtagande av brotts- vinster har uppgifter som innebär att de ska motverka brott och ekonomisk brottslighet.
Till Polisens uppgifter hör bland annat att förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet. Det följer av 2 § polislagen (1984:387). I 1 § förordningen (2022:1718) med instruktion för Polismyndig- heten finns en hänvisning till polislagen i fråga om Polisens huvud- sakliga uppgifter och ansvar.
Av 2 § förordningen (2015:743) med instruktion för Åklagarmyn- digheten och i 2 § förordningen (2015:744) med instruktion för Eko- brottsmyndigheten följer att dessa båda myndigheter bland annat ska se till att personer som begår brott (beträffande Ekobrottsmyn- digheter ekonomiska brott) blir föremål för brottsutredning och lag- föring. Där anges även att myndigheterna ska arbeta för att begränsa vinsterna av brott och brottslig verksamhet.
Det följer även av Skatteverkets, Tullverkets och Kronofogdens respektive instruktioner att alla tre myndigheter har uppgifter som
51Regeringens skrivelse 2023/24:67 Motståndskraft och handlingskraft – en nationell strategi mot organiserad brottslighet, s. 19 f. och 37–39.
899
Samla in, föra och redovisa statistik | SOU 2026:10 |
innebär att de ska motverka brott och ekonomisk brottslighet. Av
6 § förordningen (2017:154) med instruktion för Skatteverket följer att myndigheten ska förebygga och motverka ekonomisk brottslig- het och medverka i brottsutredningar som rör vissa brott. För Tull- verkets del framgår det i 2 § förordningen (2016:1332) med instruktion för Tullverket att det finns bestämmelser om Tullverkets kontroll- verksamhet och brottsbekämpning i 2 kap. 1 § tullbefogenhetslagen. I den bestämmelsen anges att Tullverket i sin kontrollverksamhet och brottsbekämpning bland annat ska förebygga, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet i samband med införsel och utförsel av varor, ingripa vid misstanke om vissa brott som anges i lagens 8 kap., vilket bland annat rör smugglingsbrott, brott mot valutareglering och inter- nationella sanktioner. Av bestämmelsen följer även att Tullverket ska utreda och lagföra de brott som anges i 8 kap. tullbefogenhets- lagen. Slutligen följer av 4 § förordningen (2016:1333) med instruk- tion för Kronofogdemyndigheten att myndigheten ska förebygga och motverka ekonomisk brottslighet.
Utöver myndigheternas instruktioner och andra regleringar styr regeringen inriktningen i deras arbete genom regleringsbrev.
Av Polisens regleringsbrev för 2025 framgår bland annat att myn- digheten har återrapporteringskrav för hur utredning och lagföring av till exempel bedrägeribrott, bidragsbrott och penningtvättsbrott har utvecklats i förhållande till brottsutvecklingen i relevanta delar avseende, såvitt är av intresse här, antal beslag, yrkanden och förver- kanden. Av regleringsbrevet följer även att Polisen har fått i särskilt uppdrag att redovisa arbetet med att tillämpa den nya förverkande- lagstiftningen. Redovisningen ska göra det möjligt att följa upp refor- men över tid och inkludera statistiska uppgifter. Myndigheten ska bedöma vilken nytta som det nya verktyget har haft för brottsbe- kämpningen. Om hela eller delar av redovisningen bedöms innehålla säkerhetsskyddsklassificerad information ska redovisningen ske i särskild ordning. Det här särskilda uppdraget ska redovisas till Reger- ingskansliet (Justitiedepartementet) senast den 15 maj 2026.52
Av Åklagarmyndighetens regleringsbrev för 2025 följer bland annat att myndigheten ska redovisa hur den har säkerställt en ökad operativ förmåga att bekämpa grova brott med koppling till krimi- nella nätverk och kriminell ekonomi. I det ingår att redovisa myndig- hetens arbete med att stärka det internationella rättsliga samarbetet.
52Regleringsbrev för budgetåret 2025 avseende Polismyndigheten, Ju2025/101348, s. 2 f. och 6.
900
SOU 2026:10 | Samla in, föra och redovisa statistik |
Åklagarmyndigheten har även fått i särskilt uppdrag att redovisa arbe- tet med att tillämpa den nya lagstiftningen om förverkande. Redo- visningen ska göra det möjligt att följa upp reformen över tid. Myn- digheten ska bedöma vilken nytta som den nya lagstiftningen har haft för brottsbekämpningen. Om det är möjligt och lämpligt ska även statistiska uppgifter redovisas. Uppdraget ska redovisas till Regerings- kansliet (Justitiedepartementet) senast den 15 maj 2026.53
Av Ekobrottsmyndighetens regleringsbrev följer ett återrappor- teringskrav avseende en effektiv bekämpning av den ekonomiska brottsligheten. Enligt regleringsbrevet ska Ekobrottsmyndigheten redovisa hur myndigheten har säkerställt en ökad operativ förmåga att bekämpa den ekonomiska brottsligheten på ett effektivt sätt. Myn- digheten ska särskilt redovisa vilka åtgärder som har vidtagits för att fler brott ska utredas och lagföras, särskilt när det gäller kvalificerad och systemhotande ekonomisk brottslighet. Dessutom ska myndig- heten ange hur den har arbetat med att utveckla det förebyggande arbetet mot den ekonomiska brottsligheten. Slutligen ska Ekobrotts- myndigheten redogöra för på vilket sätt myndigheten har stärkt samarbetet med Polisen, Åklagarmyndigheten, Skatteverket och Tull- verket. I detta ingår att redovisa hur myndigheterna genom samver- kan har utvecklat förmågan att trycka tillbaka den grova ekonomiska brottsligheten. Därutöver har även Ekobrottsmyndigheten fått samma uppdrag som Åklagarmyndigheten att redovisa arbetet med att tillämpa den nya lagstiftningen om förverkande.54
För Skatteverket, Tullverket och Kronofogden har det tagits fram en gemensam målbild som innebär att myndigheterna ska stärka insat- serna för att motverka den kriminella ekonomin. Den gemensamma målbilden presenterades i augusti 2023 och sedan dess följer det av myndigheternas respektive regleringsbrev att de ska återrapportera vilka åtgärder som har vidtagits och resultatet av dessa samt analysera utvecklingen jämfört med september 2023. Uppdraget till myndig- heterna är alltså gemensamt, vilket innebär att de tillsammans ska nå den gemensamma målbilden med hjälp av de olika uppgifter och
53Regleringsbrev för budgetåret 2025 avseende Åklagarmyndigheten, Ju2024/00267 och Ju2024/02573 (delvis), s. 1 och 3.
54Regleringsbrev för budgetåret 2025 avseende Ekobrottsmyndigheten, Ju2025/00001, s. 1 f. och 2.
901
Samla in, föra och redovisa statistik | SOU 2026:10 |
verktyg som respektive myndighet har. Exakt hur respektive myndig- het ska bidra till det gemensamma resultatet avgör de dock själva.55
7.5Rättsväsendets digitalisering
Rättsväsendets digitalisering är en samverkan mellan elva myndigheter kring digitalisering av rättsväsendet, med huvudsakligt fokus på infor- mationsförsörjning inom brottmålsprocessen.56 Det gemensamma arbetet strävar mot ett digitaliserat rättsväsende vilket ska bidra till en effektiv och rättssäker ärendehantering, förbättrade möjligheter till analys och uppföljning, och bättre service till enskilda.57
Samverkansarbetet regleras sedan september 2020 i förordningen (2019:1283) om rättsväsendets digitalisering. Vid den tidpunkten in- rättades också ett råd för Rättsväsendets digitalisering, som utgörs av de elva myndighetscheferna. Ordförande i rådet är generaldirek- tören för Brottsförebyggande rådet. Rådet ansvarar bland annat för att gemensamma utvecklingsinsatser identifieras och planeras och att pågående och genomförda utvecklingsinsatser samt resultat och effekter följs upp. Rådet ansvarar även för att följa utvecklingen i Sverige och internationellt på området för rådets verksamhet.58 Rådet ska lämna en redogörelse till regeringen i februari varje år om verk- samheten och uppnådda resultat under det senaste kalenderåret. Av redovisningen ska det också framgå effekter av tidigare utvecklings- insatser och om det har identifierats behov av större framtida utveck- lingsinsatser. Rådet ska dessutom, i november varje år, redovisa vilka gemensamma utvecklingsinsatser som myndigheterna avser att genom- föra under nästkommande kalenderår.59
Rådet för Rättsväsendets digitalisering har tagit fram en strate- gisk plan som gäller för perioden 2023–2027. Där beskrivs den vision och de prioriterade strategiska målen som gäller för perioden. Planen tydliggör även de kritiska framgångsfaktorer som är en förutsättning
55Regleringsbrev för budgetåret 2025 avseende Tullverket, Fi2024/02402 (delvis), Fi2023/02613, Fi2024/00448, s. 2, Regleringsbrev för budgetåret 2025 avseende Skatteverket, Fi2024/01590, Fi2024/02402 (delvis), s. 2, Regleringsbrev för budgetåret 2025 avseende Kronofogdemyndig- heten, Fi2024/02402, s. 2.
56De myndigheter som ingår i samverkan är Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndig- heten, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten, Kriminalvården, Kustbevakningen, Polisen, Rättsmedicinalverket, Skatteverket, Tullverket, och Åklagarmyndigheten.
571 och 2 §§ förordningen om rättsväsendets digitalisering.
584 § förordningen om rättsväsendets digitalisering.
595 § förordningen om rättsväsendets digitalisering.
902
SOU 2026:10 | Samla in, föra och redovisa statistik |
för att de uppsatta målen ska uppnås. Ett av målen i den strategiska planen är att brottmålsprocessen ska ha ett digitalt och strukturerat flöde av information genom brottmålsprocessen. Som ett delmål anges att processerna för utbyte av digital bevisning och beslag ska ha digita- liserats. Delmålet omfattar att digitalisera processerna för överföring av digital bevisning (exempelvis stora ljud- och bildfiler) och beslags- hantering. Detta innebär att det ska skapas säkra, strukturerade digitala informationsflöden mellan de berörda myndigheterna, så att informa- tionen kan hanteras effektivt i myndigheternas verksamhetssystem utan den manuella hantering och bearbetning som krävs för närva- rande.60 Den strategiska planen konkretiseras sedan i årliga planer för arbetet.61
I den strategiska planen finns det även ett mål som innebär att man inom samverkan ska säkerställa att det finns digitala förutsätt- ningar för uppföljning och analys inom rättsväsendet. Fokus för mål- området är att skapa rätt digitala förutsättningar för att följa upp och analysera rättsväsendet. Inom samverkan ska man sträva efter att ut- byta information som är relevant för uppföljning på ett strukturerat sätt och med god kvalitet. Genom att informationen i rättskedjan digitaliseras ökar möjligheterna till förbättrad statistik och uppfölj- ning, både gällande brott och brottslighet och gällande den verksam- het som bedrivs av rättsväsendets myndigheter. Som ett delmål anges i planen att den modell som har tagits fram för digital uppföljning ska vidareutvecklas. Brottsförebyggande rådet ska bland annat analy- sera och föreslå ytterligare utvecklingsområden som behövs för att modellen ska kunna införas. Andra delmål är att vidareutveckla kvali- teten på de digitala utbyten som sker i dag och identifiera nya digitala möjligheter till uppföljning och analys.62
Inom samverkan för Rättsväsendets digitalisering har det nyligen beslutats om en projektplan för att göra det möjlig att genomföra ett strukturerat informationsutbyte mellan myndigheterna beträff- ande beslag.63 Projektet har beslutats inom ramen för den samver- kan som sker i Rättsväsendets digitalisering och utgör den högst prio-
60Brottsförebyggande rådet, 2021, Strategisk plan för samverkan inom Rättsväsendets digitali- sering 2023–2027, dnr 0304/21, s. 8 f.
61Se till exempel Brottsförebyggande rådet, 2024, Gemensam plan för Rättsväsendets digitali- sering 2025, dnr 0534/24.
62Brottsförebyggande rådet, 2021, s. 12 f.
63Brottsförebyggande rådet, 2024, Övergripande plan för Beslagsprojektet – utveckling av förmågan att utbyta relevant strukturerad information om beslagshantering genom rättskedjan, dnr 337/24.
903
Samla in, föra och redovisa statistik | SOU 2026:10 |
riterade utvecklingsinsatsen i den gemensam plan som gäller under år 2025 och 2026.64 Projektets övergripande mål är att myndigheterna ska ha förmågan att utbyta relevant information om beslagshantering strukturerat genom hela rättskedjan samt att Brottsförebyggande rådet ska kunna ta emot information som ska utgöra statistikunder- lag strukturerat från respektive myndighet. Detaljerna kring vilken typ av uppgifter hos de olika myndigheterna som kommer att ingå i projektet är inte klara än, men kravspecifikationen ska vara klar i janu- ari 2026.65 Projektet är en mycket viktig förutsättning för att det ska vara möjligt att ta fram statistik på området. Tillgång till strukture- rade data i enhetliga format är en förutsättning för att Brottsföre- byggande rådet ska kunna samla in data från flera myndigheter och för att myndigheten ska kunna sammanställa data till en samlad och gemensam statistik över beslut om beslag. Under hösten 2025 förbe- reds projektet genom en planeringsfas och under 2026 kommer det operativa arbetet att ta vid. Enligt den övergripande planen ska pro- jektet slutlevereras i oktober–december 2027. 66
När projektet är klart kommer statistik att kunna produceras och Brottsförebyggande rådet, som ansvarig myndighet för den officiella kriminalstatistiken, att ansvara för detta. Innan Brottsförebyggande rådet kan leverera den efterfrågade statistiken kommer Brottsföre- byggande rådet behöva starta ett separat projekt på myndigheten för att utveckla ny statistik rörande beslag som baseras på insamlade data. Det utvecklingsarbete som sker inom Rättsväsendets digitalisering rör endast dataförsörjningen (det vill säga tillgången till spårbara data i standardiserade format). I ett efterföljande projekt behöver Brotts- förebyggande rådet designa en ny statistikprodukt baserat på nya data. Det projektet kan starta först efter att utbyten med beslagsin- formation har driftsatts hos alla myndigheter som har tillgång till dessa uppgifter inom sina verksamheter och sedan Brottsförebyggande rådet har kunnat anpassa informationen till det interna statistiksyste- met för insamling, bearbetning och lagring av den nya informationen som myndigheten använder.
Därtill behöver Brottsförebyggande rådet hinna samla in tillräck- ligt med data för utvecklingen, vilket adderar till löptiden. Data be- höver samlas in för att kunna göra empiriska tester och adekvata be-
64Brottsförebyggande rådet, 2024, dnr 337/24, s. 2.
65Brottsförebyggande rådet, 2024, dnr 337/24, s. 11.
66Brottsförebyggande rådet, 2024, dnr 337/24, s. 10.
904
SOU 2026:10 | Samla in, föra och redovisa statistik |
dömningar av kvaliteten i den nyutvecklade statistiken. Givet att den statistik som utvecklas sannolikt kommer vara årlig, krävs också att det finns minst en fullständig årgång av uppgifter innan de kan sam- manställas och publiceras.67
7.6Den officiella kriminalstatistiken
Officiell statistik ska finnas för allmän information, utredningsverk- samhet och forskning. Det följer av lagen (2001:99) om den officiella statistiken. Officiell statistik ska vara objektiv och allmänt tillgänglig. Den officiella statistiken ska utvecklas, framställas och spridas på grundval av enhetliga standarder och harmoniserade metoder.68
I lagen ställs det upp särskilda kvalitetskriterier som ska tillämpas när den officiella statistiken utvecklas, framställs och sprids. Dessa är:
1.Relevans, med vilket avses ett mått på i hur hög grad statistiken tillgodoser användarnas nuvarande och potentiella behov.
2.Noggrannhet, med vilket avses den grad av överensstämmelse som kan tillåtas mellan skattningarna och de okända sanna värdena.
3.Aktualitet, vilket avser perioden mellan den tidpunkt då de stati- stiska uppgifterna finns tillgängliga och den händelse eller före- teelse som de beskriver.
4.Punktlighet, med vilket avses den tid som förflyter mellan det datum då den statistikansvariga myndigheten gör uppgifterna tillgängliga och det datum då de ska lämnas.
5.Tillgänglighet och tydlighet, vilket avser hur användarna kan få tillgång till, använda och tolka uppgifter.
6.Jämförbarhet, vilket utgörs av en mätning av effekten av skillna- der i de statistiska begrepp, mätverktyg och mätförfaranden som har använts, när statistik från olika geografiska områden eller sek- torsområden eller från olika tidsperioder jämförs.
7.Samstämmighet, vilket är ett mått på i vilken utsträckning upp- gifterna med tillförlitlighet kan kombineras på olika sätt och för olika ändamål.69
67Minnesanteckningar från möte med Brottsförebyggande rådet, komm2025/00016-42.
683 och 3 a §§ lagen om den officiella statistiken.
693 a § andra stycket lagen om den officiella statistiken.
905
Samla in, föra och redovisa statistik | SOU 2026:10 |
Av lagen om den officiella statistiken följer att regeringen meddelar förskrifter om vilka myndigheter som ansvarar för officiell statistik. Dessa myndigheter är statistikansvariga myndigheter för de uppgifter som regeringen har angett.70
Förordningen (2001:100) om den officiella statistiken innehåller kompletterande föreskrifter till lagen med samma namn. Av förord- ningen följer att vad som är officiell statistik och vilka myndigheter som är statistikansvariga myndigheter framgår av en bilaga till för- ordningen. En statistikansvarig myndighet beslutar om statistikens innehåll och omfattning inom sitt statistikområde om inte något annat följer av ett särskilt beslut av regeringen.71
Uppgifter för den officiella statistiken ska samlas in på ett sådant sätt att uppgiftslämnandet blir så enkelt som möjligt, står i propor- tion till användarnas behov, och är en rimlig arbetsbörda för uppgifts- lämnarna. De statistikansvariga myndigheterna ska vid framställning av officiell statistik i så stor utsträckning som möjligt använda upp- gifter ur befintliga register.72
De statistikansvariga myndigheterna ska dokumentera och kvali- tetsdeklarera officiell statistik. Myndigheterna ska också utan avgift offentliggöra och hålla sådan statistik allmänt tillgänglig i elektronisk form genom ett allmänt nätverk. De statistikansvariga myndigheterna ska dessutom, var och en inom sitt statistikområde, utvärdera den officiella statistikens kvalitet.73
Brottsförebyggande rådet är statistikansvarig myndighet för mer- parten av den statistik som förs över den verksamhet som bedrivs inom rättsväsendet, bland annat för registrering av brott, utredning och lagföring av brott och för rättsliga följder av brott.74
Av brottsförebyggande rådets instruktion följer att myndigheten ska utveckla kunskap på det kriminalpolitiska området genom att ansvara för den officiella kriminalstatistiken i enlighet med förord- ningen om den officiella statistiken och utveckla denna statistik samt annan relevant statistik. Att uppdraget omfattar att utveckla till exempel sådan statistik som följer av olika initiativ inom EU följer av ansvaret för ”annan relevant statistik”.75
701 § lagen om den officiella statistiken.
711 och 2 §§ förordningen om den officiella statistiken.
724 § förordningen om den officiella statistiken.
7313 och 13 a §§ förordningen om den officiella statistiken.
74Bilagan till förordningen om den officiella statistiken.
752 § förordningen med instruktion för Brottsförebyggande rådet.
906
SOU 2026:10 | Samla in, föra och redovisa statistik |
7.7Sverige uppfyller inte kraven i artikel 28 på att samla in och föra statistik
Bedömning
Det krav på insamling av statistiska uppgifter som följer av arti- kel 28 i förverkandedirektivet uppfylls inte för närvarande.
Brottsförebyggande rådet ansvarar enligt 2 § förordningen (2016:1201) med instruktion för Brottsförebyggande rådet för att samla in och rapportera den statistik som följer av artikel 28 i förverkandedirektivet till kommissionen. I dagsläget saknas dock nödvändiga förutsättningar för att Brottsförebyggande rådet ska kunna samla in uppgifterna från relevanta myndigheter och rappor- tera den efterfrågade statistiken. För detta krävs att uppgiftsläm- nande myndigheter registrerar aktuella uppgifter och levererar dessa till Brottsförebyggande rådet i ett strukturerat format. Re- geringen bör fortsätta följa det beslagsprojekt som pågår inom Rättsväsendets digitalisering och – om det visar sig nödvändigt – lämna tilläggsuppdrag till samverkansmyndigheterna att kom- plettera beslagsprojektet med den ytterligare datautveckling som är nödvändig för att förverkandedirektivets krav ska uppfyllas. Inte minst gäller det frågan om direktivets krav på statistik om förverkad egendom kommer att ingå i uppdraget eller inte.
Om det finns en risk för att projektet inte kommer att leda till att den statistik som efterfrågas i artikel 28 kan levereras till kommissionen per den 31 december 2027 bör de myndigheter som har statistiken i författning åläggas att lämna statistiska upp- gifter till kommissionen i avvaktan på att Brottsförebyggande rådet kan leverera statistiken.
Både artikel 28 i förverkandedirektivet och FATF:s rekommenda- tion 33 med tillhörande tolkningsnoter och vägledning innebär att det ställs höga krav på att länderna samlar in och analyserar statistik om säkrade och förverkade tillgångar. Syftet med insamlingen är främst att det ska vara möjligt att mäta hur effektiv staternas lag- stiftning är i fråga om att återta tillgångar i förverkandesyfte. Även i 2014 års förverkandedirektiv ställdes det krav på statistikinsam- ling, men nu har kraven skärpts. I den senaste utvärderingsrapporten från FATF nämndes särskilt som ett förbättringsområde att Sverige
907
Samla in, föra och redovisa statistik | SOU 2026:10 |
borde utveckla verktyg som gör det möjligt att presentera statistik för olika myndigheter.
Redovisningen i avsnitt 7.1.2 och kapitel 7.3 visar att de svenska myndigheternas statistikinhämtning inte uppfyller de krav som ställs i förverkandedirektivet. Den information som myndigheterna kan ta fram i dag när det gäller beslut om att säkra och förverka tillgångar kan ofta inte inhämtas automatiskt och det finns inte heller en gemen- sam nomenklatur som kan användas för att säkerställa att den statistik som inhämtas blir jämförbar myndigheterna emellan. Av rapporten från regeringsuppdraget om att utveckla och stärka arbetet med att återta brottsvinster framgår även att det inte är möjligt att följa infor- mation om säkrad och förverkad egendom genom rättskedjan.
Brottsförebyggande rådet är statistikansvarig myndighet för den officiella kriminalstatistiken och i det uppdraget ingår att utveckla denna statistik samt annan relevant statistik, vilket bland annat inne- bär ett ansvar för att utveckla statistik till följd av EU-direktiv. För att Brottsförebyggande rådet ska kunna utveckla statistiken är det en förutsättning att uppgifterna registreras hos den myndighet som ska leverera uppgifter till Brottsförebyggande rådet och att leveran- sen sker i ett strukturerat format. För att det i sin tur ska vara möjligt krävs it-utveckling hos de inblandade myndigheterna.
Brottsförebyggande rådet är alltså enligt sitt uppdrag skyldigt att samla in och föra den statistik som krävs enligt artikel 28 i förverkande- direktivet, men det är inte möjligt för Brottsförebyggande rådet att göra det i dagsläget. För att det ska vara möjligt krävs det it-utveckling hos de uppgiftslämnande myndigheterna. Uppdraget att leverera sta- tistik till kommissionen ryms i sig inom det uppdrag som myndig- heten redan har enligt sin instruktion, vilket innebär att det inte krävs några lagändringar för att förverkandedirektivets krav ska kunna genomföras i svensk rätt. Så som redovisats ovan förutsätter det dock en utvecklingsinsats vid myndigheterna som har uppgifterna.
Det pågår för närvarande ett projekt inom den samverkan som sker i Rättsväsendets digitalisering. Projektet ska mynna ut i att sta- tistik om beslagtagen egendom kan samlas in på ett strukturerat sätt. Det är dock svårt att uttala sig om i vilken omfattning projektet om- händertar samtliga krav som följer av artikel 28 i förverkandedirek- tivet, eftersom kravspecifikationen inte är beslutad än. Regeringen bör därmed följa det arbete som sker inom samverkan om Rättsväsen- dets digitalisering och – om det visar sig finnas behov av det – ge
908
SOU 2026:10 | Samla in, föra och redovisa statistik |
berörda myndigheter i uppdrag att säkerställa att den statistik som förverkandedirektivet kräver att Sverige ska rapportera till kommis- sionen kan samlas in. Ett sådant uppdrag bör i så fall ges inom ramen för Rättsväsendets digitalisering så att man kan dra nytta av den sam- verkansorganisationen och de upparbetade arbetsprocesser som finns där. Ytterligare skäl för att arbetet bör bedrivas inom den samverkan som sker i Rättsväsendets digitalisering är att utvecklingen av utby- ten av information om förverkande behöver inkluderas i den gemen- samma informationsmodell som redan finns mellan myndigheterna och som kommer att byggas ut ytterligare genom beslagsprojektet. Vid uppföljningen bör regeringen även säkerställa att myndigheterna tar fram statistik för inhemskt bruk som är uppdelad på de olika förverkandeformer som finns i 36 kap. brottsbalken. Detta för att säkerställa att uppföljning kan ske av till exempel hur stor del av de totala förverkade medlen som utgörs av självständiga förverkanden.
Av den övergripande planen för beslagsprojektet framgår att det finns en risk för att projektet inte kommer att leda till att statistik kan levereras till kommissionen den 31 december 2027. Om den risken förverkligas bör de myndigheter som har den efterfrågade statistiken i författning åläggas att lämna statistiska uppgifter till kommissionen i avvaktan på att Brottsförebyggande rådet kan leverera statistiken. Det kan ske genom en motsvarande reglering som i förordningen (2016:912) om rapportering av statistik om beslut om frysning och förverkande i Europeiska unionen. När Brottsförebyggande rådet kan leverera statistiken till kommissionen kan den förordningen upp- hävas. Den nya förordningen skulle kunna ha följande innehåll:
Förslag till förordning (2025:000) om rapportering av statistik om beslut om frysning och förverkande i Europeiska unionen
Härigenom föreskrivs följande.
1 § I denna förordning finns bestämmelser för genomförande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
2 § Ekobrottsmyndigheten, Kronofogdemyndigheten, Polismyndig- heten, Tullverket och Åklagarmyndigheten ska till Europeiska kom- missionen lämna de statistikuppgifter och andra uppgifter som avses i artikel 28 a–g) i Europaparlamentets och rådets direktiv 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande, och som finns tillgängliga hos respektive myndighet.
Denna förordning träder i kraft den 23 november 2026.
909
8Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande
Av utredningens kommittédirektiv följer att det, för att förverk- andesanktionerna ska få största möjliga genomslag, är angeläget att beviskravet för förverkande inte är för högt. Samtidigt får beviskra- vet inte sättas så pass lågt att förverkandeformernas legitimitet kan ifrågasättas. Det är också av betydelse att förhållandet mellan för- verkandeformerna rent systematiskt går att försvara.
I lagstiftningsarbetet med den nya förverkandelagstiftningen aviserade regeringen att det kunde övervägas om en omvänd bevis- börda borde införas för utvidgat förverkande.1 En sådan ordning skulle ligga i linje med de krav som följer av artikel 3.4 i Europarådets konvention från 2005 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism (förverkandekonventionen). Det fanns emellertid inget berednings- underlag för att i samband med förverkandereformen införa omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande. Sverige har för närvarande reserverat sig mot artikel 3.4 i konventionen.
I avsnitt 5.4.5 har det lämnats vissa förslag om ändringar i bestäm- melsen om utvidgat förverkande i syfte att anpassa bestämmelsen till förverkandedirektivets och FATF:s krav på ländernas lagstiftning. I det här kapitlet är fokus i stället på vilket beviskrav som ska gälla. Den frågan har alltså inte någon direkt koppling till vare sig förverk- andedirektivets eller FATF:s krav utan är en fråga som följer av ut- redningens direktiv. I uppdraget ingår det att ta ställning till om en omvänd bevisbörda eller en så kallad förverkandepresumtion bör införas vid utvidgat förverkande i linje med vad som följer av arti- kel 3.4 i förverkandekonventionen och, oavsett ställningstagande, lämna förslag på en bestämmelse om utvidgat förverkande med om-
1Prop. 2023/24:144 En ny förverkandelagstiftning, s. 246.
911
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
vänd bevisbörda. För att kunna bedöma det görs en detaljerad be- skrivning av hur bestämmelsen om utvidgat förverkande genom åren har ändrats i det här avseendet. Nedan beskrivs även hur Europa- rådet har bedömt i vilken utsträckning olika länders lagstiftning är förenlig med kravet i artikel 3.4 i förverkandekonventionen.
8.1En bestämmelse om utvidgat förverkande införs och förändras
Bestämmelsen om utvidgat förverkande kan användas om någon döms för ett förverkandeutlösande brott som det är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer för, eller för ett antal andra särskilt uppräknade brott, om brottet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst. Bland de särskilt uppräknade brotten finns bland annat narkotikabrott, dop- ningsbrott, narkotikasmuggling och människosmuggling. Om en person döms för ett förverkandeutlösande brott får det till följd att oförklarade tillgångar som påträffas hos gärningsmannen kan för- verkas med ett lägre beviskrav än vid andra förverkandeformer.
När bestämmelsen om utvidgat förverkande infördes var bevis- kravet klart mera sannolikt. Sedan reformen i november 2024 gäller ett lägre beviskrav för utvidgat förverkande, nämligen att det ska vara övervägande sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksam- het för att ett utvidgat förverkande ska få ske. De ändringar och över- väganden som över tid har gjorts om bestämmelsens utformning kommer att redovisas i följande avsnitt.
8.1.1En bestämmelse om utvidgat förverkande införs i svensk rätt
Inom EU nåddes den 19 december 2002 en politisk överenskom- melse om innehållet i ett utkast till rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott (förverkande- rambeslutet). En del av rambeslutet innebar att medlemsstaterna var skyldiga att införa en reglering om att en person som hade dömts för ett eller flera allvarliga brott kunde få sin egendom förverkad, även om egendomen i fråga inte kunde knytas till det konkreta brottet. Förverkandeformen har i svensk rätt kommit att kallas utvidgat förverkande. Bestämmelsens utformning har sedan ändrats med
912
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
tiden genom skärpta krav i olika internationella instrument. Nedan görs en genomgång av hur bestämmelsen har utvecklats med fokus på bestämmelsens beviskrav. I korthet kommer även andra delar av bestämmelsen att beskrivas, i den mån det bedöms intressant för utredningens ställningstaganden i fråga om det bör införas en om- vänd bevisbörda vid utvidgat förverkande.
8.1.2Förverkanderambeslutet
Förverkanderambeslutet syftade till att skapa gemensamma minimi- regler i medlemsstaterna när det gällde förverkande av egendom som har anknytning till brott. Riksdagen godkände utkastet till rambeslut den 27 oktober 2004.2 Rambeslutet antogs därefter inom EU den 24 februari 2005 såsom rådets rambeslut 2005/212/RIF om förverk- ande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott. För- verkanderambeslutet skulle vara genomfört i medlemsstaterna senast den 15 mars 2007.
Av artikel 3 i förverkanderambeslutet följde att medlemsstaterna var skyldiga att införa en ordning som medgav att en person som dömts för ett eller flera allvarliga brott kunde få sin egendom för- verkad, även om egendomen i fråga inte kunde knytas till det kon- kreta brottet. I stället skulle det vara tillräckligt att det kunde visas att egendomen härrörde från personens ”brottsliga verksamhet”. Vad som reglerades i artikel 3 var alltså utvidgat förverkande.
Av artikel 3.2 följde att det skulle vara möjligt att förverka egen- dom som på visst sätt visades härröra från den dömdes brottsliga verksamhet. För att åstadkomma detta anvisades medlemsstaterna tre alternativa vägar, mellan vilka valet var fritt. Förverkande skulle således kunna ske antingen
a)om domstolen är ”fullständigt övertygad” om att egendomen härrör från den dömdes brottsliga verksamhet under en viss period som föregick domen för ett brott enligt artikel 3.1,3
b)om domstolen är ”fullständigt övertygad” om att egendomen härrör från liknande brottslighet som har begåtts av den dömde
2Se prop. 2003/04:166 Sveriges antagande av rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott, bet. 2003/04:JuU5, rskr. 2003/04:22.
3I artikel 3.1 listas vilka brott som behöver omfattas av en möjlighet till utvidgat förverkade. Det handlar sammanfattningsvis om vissa brott som har begåtts av en kriminell organisation, bland annat allvarliga fall av penningtvätt och människohandel, eller terroristbrott.
913
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
under en viss period som föregick domen för ett brott enligt arti- kel 3.1, eller
c)om det är ”fastställt” att värdet av egendomen inte står i propor- tion till den dömdes lagligen förvärvade inkomst och domstolen
är ”fullständigt övertygad” om att egendomen härrör från den dömdes brottsliga verksamhet.
Enligt artikel 3.3 kunde medlemsstaterna även överväga att införa regler som utsträckte förverkandemöjligheterna till egendom som hade förvärvats av den dömdes närstående och egendom som hade förts över till en juridisk person som den dömde ensam eller till- sammans med sina närstående hade ett avgörande inflytande över.
Enligt artikel 4 i förverkanderambeslutet fanns det en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att den som blev föremål för för- verkande enligt bland annat artikel 3 skulle ha tillgång till effektiva rättsmedel.
Förverkanderambeslutet innebar alltså att medlemsstaterna var skyldiga att införa regler om utvidgat förverkande, men att det sam- tidigt fanns en betydande frihet vid utformningen av den närmare regleringen.
8.1.3Regeringens överväganden vid genomförandet av förverkanderambeslutet
När rambeslutet genomfördes i Sverige konstaterades att regler- ingen i artikel 3 tog sin utgångspunkt i att någon hade dömts för ett allvarligt brott. I likhet med andra former av förverkande var den nya förverkandeformen alltså avsedd att vara en reaktion på ett begånget brott. Samtidigt utgick regleringen från att det begångna brottet kunde läggas till grund för ett antagande om inblandning i också annan vinstbringande kriminalitet. För regeringen framstod det som både rimligt och från rättssäkerhetssynpunkt godtagbart att ett så- dant antagande riktades mot den som i vinningssyfte hade gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet, förutsatt att giltigheten av antagan- det därefter utreddes och noggrant prövades av domstol. Utgångs-
914
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
punkten var att den nya regleringen skulle vara både effektiv och rättssäker och vid behov borde gå utöver vad rambeslutet krävde.4
Bestämmelsens ursprungliga utformning
Bestämmelsen om utvidgat förverkande infördes i dåvarande 36 kap. 1 b § brottsbalken (numera 36 kap. 6 § brottsbalken). Enligt paragra- fen skulle förverkande i vissa fall kunna ske även i de fall där egendom inte kunde visas vara en vinst av ett enskilt brott. En förutsättning för utvidgat förverkande var att personen som egendomen förver- kades från samtidigt dömdes för ett förverkandeutlösande brott.
De brott som enligt den ursprungliga bestämmelsen kunde utlösa ett utvidgat förverkande var dels brott för vilket det var föreskrivet fängelse i sex år eller mer, dels vissa brott som framgick av en kom- pletterande brottskatalog. Av brotten i brottsbalken var det i huvud- sak grova brott som träffades av avgränsningen i den givna straff- skalan. I specialstraffrätten var det bara ett mindre antal brott som hade en så hög straffskala att utvidgat förverkande kunde aktualiseras på den grunden. Det handlade bland annat om grovt narkotikabrott, grov narkotikasmuggling, grovt skattebrott, grov smuggling och terroristbrott. I den kompletterande listan av brott som också kunde utlösa ett utvidgat förverkande fanns bland annat människohandel, mindre grovt brott, koppleri, ocker, grovt brott, grovt dobbleri, nar- kotikabrott, dopningsbrott och narkotikasmuggling särskilt angivna. I svensk rätt valde man att inte begränsa tillämpningsområdet till brott som hade begåtts inom ramen för en kriminell organisation, vilket alltså tilläts enligt förverkanderambeslutet.
Beviskravet för utvidgat förverkande
Genom bestämmelsens konstruktion var åklagaren befriad från att behöva ange eller bevisa från vilket eller vilka enskilda brott som egendomen härrörde eller att på annat sätt precisera vari den brotts- liga verksamheten hade bestått. Det krävdes inte heller att den som dömdes för det förverkandeutlösande brottet själv hade varit delaktig i eller haft kännedom om den brottsliga verksamheten.
4Se prop. 2007/08:68 Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet och avsnitt 2.3 i SOU 2015:67 För att brott inte ska löna sig.
915
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
Åklagaren hade dock bevisbördan för att den egendom som av- sågs med förverkandeyrkandet faktiskt utgjorde utbyte av brottslig verksamhet. Till skillnad från vad som följde av förverkanderambeslu- tet behövde dock sambandet mellan egendomen och den brottsliga verksamheten inte styrkas fullt ut. För att förverkande skulle få ske var det i stället tillräckligt att det framstod som klart mera sannolikt att egendomen utgjorde utbyte av brottslig verksamhet än att så inte var fallet. Beviskravet innebar att det som åklagaren påstod måste vara sannolikt i sig, men också att sannolikheten för påståendet på ett tyd- ligt sätt skulle överträffa sannolikheten för att det förhöll sig på mot- satt sätt än det som åklagaren påstod. Enligt propositionen innebar beviskravet följande:
Det uppställda beviskravet ligger därmed mellan ”sannolikt” och ”ställt utom rimligt tvivel” och är konstruerat i särskilt syfte att möjliggöra sambandsbedömningar som består i att mot varandra väga konkurrer- ande och var för sig mer eller mindre sannolika förklaringar till en viss egendoms ursprung. En helhetsbedömning ska därvid göras. Av sär- skild betydelse vid en sådan bedömning torde oftast bli bl.a. egendom- ens beskaffenhet och de omständigheter under vilka den påträffats samt hur allt detta förhåller sig till vederbörandes personliga och ekonomiska förhållanden.
Vad som allmänt sett talar för att viss egendom utgör utbyte av brottslig verksamhet är att tillgångarna framstår som orimliga med hän- syn till innehavarens reella möjligheter att på laglig väg bygga upp och bibehålla en förmögenhet. Om man hos någon som saknar förvärvs- inkomst anträffar dyra kapitalvaror eller lyxartiklar, är detta givetvis sådant som kan tyda på att egendomen inte har åtkommits på laglig väg. Även den omständigheten att en opåkallat stor summa pengar förvaras i en bostad eller lokal kan indikera något motsvarande. Det finns då anledning att anta att det kan röra sig om medel som på grund av sitt brottsliga ursprung inte kan hanteras med anlitande av bank eller finan- sieringsföretag. Att dyrbar egendom påstås ha förvärvats mot kontant betalning och utan samtidigt upprättande av handlingar som styrker köp och försäljning är ytterligare omständigheter som kan tyda på att egendomen utgör utbyte av brottslig verksamhet.
Vad som å andra sidan kan tala emot att det är fråga om sådant ut- byte är att den hos vilken egendomen anträffas har förvärvsinkomster i paritet med vad som kan krävas för att anskaffa egendomen eller att det på andra vägar framkommer rimliga förklaringar till innehavet. Så- dana förklaringar kan givetvis komma att involvera även närståendes ekonomiska förhållanden. Att det finns fullständig dokumentation om olika ekonomiska transaktioner och att normala betalningssätt därvid
916
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
kommit till användning är också sådant som kan tala emot att egen- domen har sitt ursprung i brottslig verksamhet.5
Oskälighetsbedömning vid utvidgat förverkande
Ytterligare en omständighet som bör nämnas i det här samman- hanget är att rätten, när bestämmelsen infördes, kunde avstå från att förverka egendom om det bedömdes som oskäligt. I och med den nya förverkandelagstiftningen gäller i stället en generell oskälighets- bestämmelse i nuvarande 36 kap. 20 § brottsbalken som anger att för- verkande inte ska ske om det är uppenbart oskäligt. Det innebär i praktiken en skärpning i förhållande till vad som tidigare har gällt vid utvidgat förverkande. Vid lagändringen framhöll regeringen att det på ett generellt plan inte fanns några skäl som kunde motivera en i vissa fall mer generös oskälighetsregel än i andra fall. Av författnings- kommentaren följer dock att bedömningen av om ett förverkande är uppenbart oskäligt ska göras med beaktande av vilket slags förverk- ande det är fråga om i det enskilda fallet. Det uttalandet kan möjligen innebära att det i praktiken inte kommer att vara någon större skill- nad mellan den nya lydelsen och den tidigare.6
8.1.4En utvärdering av tillämpningen av bestämmelsen om utvidgat förverkande
Utredningen om utvidgat förverkande, m.m. fick i februari 2013 i upp- drag att dels genomföra en utvärdering av tillämpningen av förverk- andeformen utvidgat förverkande, dels föreslå hur 2014 års förverk- andedirektiv skulle genomföras i svensk rätt.7 Som en del i uppdraget att utvärdera hur bestämmelsen om utvidgat förverkande hade kom- mit att tillämpas tittade utredningen särskilt på beviskravet.8
Vid utvärderingen granskade Utredningen om utvidgat förverk- ande 174 domar där bestämmelsen om utvidgat förverkande hade till- lämpats. Inledningsvis undersökte utredningen hur domstolarna hade bedömt vad som avses med brottslig verksamhet.
5Prop. 2007/08:68 s. 95.
6Prop. 2023/24:144 s. 273 f. och 437.
7Dir. 2013:14 Tillämpningen av reglerna om förverkande av utbyte av brottslig verksamhet.
8SOU 2015:67 s. 70–72.
917
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
I vissa av de granskade domarna från år 2009 och 2010 fanns exempel på att den tilltalade hade invänt att han eller hon haft in- komster som inte hade redovisats för beskattning – det vill säga svarta inkomster – och att domstolen hade funnit att den tilltalade därigenom kunnat freda sig från åklagarens påstående om att egen- domen utgjorde utbyte av brottslig verksamhet. Högsta domstolen konstaterade dock i rättsfallet Lyxbilen, NJA 2010 s. 374, att även skattebrottslighet kan vara sådan brottslig verksamhet som avses i bestämmelsen om utvidgat förverkande (se mer om den domen i avsnitt 8.2.3). Invändningar om svarta inkomster var därefter ovan- liga i det granskade materialet och i den mån de förekom hade det inte rått någon tvekan om hur de skulle bedömas av domstolen.
Granskningen visade också att det inte hade rått någon tvekan i domstolarna om att regleringen innebar att åklagaren – till skillnad från vad som var fallet vid annat utbytesförverkande – var befriad från att behöva ange eller bevisa från vilket eller vilka enskilda brott som egendomen härrörde, eller att på annat sätt precisera vari den brottsliga verksamheten hade bestått.
Utredningen om utvidgat förverkande granskade även tillämp- ningen av rekvisitet att det skulle vara klart mera sannolikt att egen- domen härrörde från brottslig verksamhet än att så inte var fallet. Granskningen visade att domstolarna påfallande ofta hänvisade till uttalanden i förarbetena om kravets innebörd och inordning på bevis- skalan – att det ligger mellan ”sannolikt” och ”ställt utom rimligt tvivel” – samt att de hade återgett förarbetenas exempel på vad som kan tala för eller emot att viss egendom utgör utbyte av brottslig verksamhet. I linje med dessa uttalanden angav domstolarna inte sällan att det skulle göras en helhetsbedömning och att det bland annat var egendomens beskaffenhet och den tilltalades personliga och ekonomiska förhållanden som skulle beaktas vid bedömningen av om beviskravet är uppfyllt. Om det hade gjorts en tillgångsutred- ning i ärendet som hade åberopats av åklagaren tog bedömningen ofta sin utgångspunkt i den. I flera fall förekom det också att den tilltalade åberopade bevisning i förverkandedelen.
I de fall där domstolen fann att beviskravet var uppfyllt grundades det oftast på att den tilltalade inte hade haft en rimlig möjlighet att med lagligt förtjänade inkomster spara ihop den aktuella summan eller skaffa den aktuella egendomen. Även andra omständigheter kunde emellertid ha betydelse. När det som yrkades förverkat var
918
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
lösa saker – till exempel i de mycket ofta förekommande fallen av för- verkande av kontanter – fästes regelmässigt också avseende vid de omständigheter under vilka egendomen hade påträffats. Om kontan- ter till exempel påträffades i anslutning till narkotika och utrustning för narkotikaförsäljning men utan att för den sakens skull kunna kny- tas som utbyte till ett specifikt narkotikabrott, kunde det beaktas som ett moment i helhetsbedömningen. En särskild tyngd fick den typen av omständigheter vid förverkande av kontantbelopp som understeg 10 000 kronor, där utrymmet för resonemang om diskre- pansen mellan egendomens värde och den tilltalades legala förvärvs- möjligheter av naturliga skäl var mindre.
Granskningen visade att den tilltalades lagföringshistorik – som en omständighet kring hans eller hennes personliga förhållanden – mera sällan kom till uttryckligt beaktande. Av detta kan slutsatsen emellertid inte dras att domstolarna aktivt skulle ha bortsett från den omständigheten när de bedömde om det hade varit klart mera sanno- likt att egendomen härrörde från brottslig verksamhet än att så inte var fallet.
Den slutsats som Utredningen om utvidgat förverkande drog var att det inte fanns några tecken på att tillämpningen av bestämmelsen om utvidgat förverkande på ett mera generellt plan skulle ha varit för- enad med svårigheter. Några tecken på systemfel i beviskravets till- lämpning gav alltså granskningen inte något sken av.
8.1.5Ändringar med anledning av genomförandet av 2014 års förverkandedirektiv
Artikel 5 i 2014 års förverkandedirektiv innehöll, liksom förverkande- rambeslutet, en reglering om utvidgat förverkande. Till sin grundläg- gande konstruktion överensstämde direktivets reglering av utvidgat förverkande med förverkanderambeslutet. Utvidgat förverkande ansågs alltså fortfarande vara en reaktion på ett begånget brott och därmed en särskild rättsverkan av brott.
Utredningen om utvidgat förverkande kunde dock konstatera att 2014 års förverkandedirektiv på vissa punkter avvek från regleringen i förverkanderambeslutet. En betydelsefull skillnad var att medlems- staterna enligt 2014 års förverkandedirektiv inte hade den valrätt mel- lan tre olika genomförandemodeller som följde av förverkanderam- beslutet. En annan skillnad var att det inte längre fanns något krav
919
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
på att det förverkandeutlösande brottet skulle ha en viss svårhet. Artikeln hänvisade dessutom till att fler brottstyper skulle kunna utlösa ett förverkande. För svenskt vidkommande innebar dock inte direktivet så stora skillnader eftersom Sverige redan när förverkande- rambeslutet infördes hade valt att gå utöver de krav som fanns där.
Det som framför allt behövde övervägas närmare för att genom- föra 2014 års förverkandedirektiv var om brottsbalkens ”utbyte” kunde anses vara detsamma som ”ekonomisk fördel” när det gällde att kvalificera det förverkandeutlösande brottet och vad det betydde att detta brott skulle ha varit av beskaffenhet att ”direkt eller indirekt” kunna ge upphov till en sådan fördel. Därutöver menade utredningen att det behövde undersökas vilka ändringar 2014 års förverkande- direktiv krävde när det gällde kretsen av förverkandeutlösande brott.9
Den genomgång som sedan gjordes utmynnade i ett förslag om att sänka den angivna straffskalan för förverkandeutlösande brott så att brott för vilket det är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer kunde utlösa utvidgat förverkande. Dessutom föreslogs att fler brott skulle räknas upp i bestämmelsens andra stycke, bland annat dataintrång, utnyttjande av barn för sexuell posering, tagande av muta, givande av muta samt vissa fall av barnpornografibrott. Utöver detta skulle ut- vidgat förverkande också kunna utlösas om en person dömdes för ett annat brott som det var föreskrivet fängelse i två år eller mer för och som hade utgjort ett led i en brottslighet som hade utövats i organi- serad form.10
Det gjordes inga förändringar som påverkade bestämmelsens beviskrav i det lagstiftningsärendet.
8.1.6Beviskravet sänktes i november 2024
Genom förverkandereformen i november 2024 sänktes beviskravet för utvidgat förverkande till övervägande sannolikt. I samband med lagändringen resonerade man i förarbetena om att det är angeläget att utvidgat förverkande är ett effektivt verktyg i brottsbekämpningen. Beviskravet får därför inte vara för högt. Samtidigt får beviskravet inte sättas så pass lågt att förverkandeformens legitimitet kan ifråga-
9SOU 2015:67 s. 133 f.
10SOU 2015:67 s. 135–137 och prop. 2015/16:155 Utökade möjligheter till förverkande, s. 27–29.
920
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
sättas. Det är också av central betydelse att förhållandet mellan för- verkandeformerna rent systematiskt går att försvara.
Inom ramen för reformen lämnades förslag om att en ny förverk- andeform, självständigt förverkande, skulle införas i brottsbalken. Beviskravet vid självständigt förverkande föreslogs utformas i enlig- het med vad som tidigare hade gällt för utvidgat förverkande. Det innebar att beviskravet ”klart mera sannolikt” inte längre kunde till- lämpas för utvidgat förverkande, eftersom regeringen ansåg att det i bevishänseende borde göras en skillnad mellan utvidgat förverkande och självständigt förverkande.11
2020 års förverkandeutredning hade föreslagit att beviskravet för den nya förverkandeformen självständigt förverkande skulle bestäm- mas till ”visat” eller ”styrkt” och att beviskravet för utvidgat förverk- ande skulle fortsätta att vara ”klart mera sannolikt”. Flera remiss- instanser hade emellertid påpekat att beviskravet ”visat” eller ”styrkt” var ett främmande och oklart beviskrav i straffprocessen, inte minst med beaktande av hur beviskravet i brottmål emellanåt formuleras. Dessutom kunde det enligt andra remissinstanser ifrågasättas om det i bevisprövningen i praktiken går att upprätthålla en klar skiljelinje när det gäller hur mycket och vilken bevisning som skulle krävas för att ett självständigt respektive utvidgat förverkande skulle kunna ske enligt utredningens förslag.12
Regeringen valde därför att föreslå att beviskravet för självstän- digt förverkande skulle vara klart mera sannolikt och för utvidgat förverkande övervägande sannolikt. En betydande skillnad mellan utvidgat förverkande och självständigt förverkande var, påtalade regeringen, att det vid utvidgat förverkande måste vara bevisat bort- om rimligt tvivel att en person har gjort sig skyldig till ett förverk- andeutlösande brott för att förverkande ska få ske. Så är inte fallet vid självständigt förverkande, vilket motiverade en skillnad i bevis- krav mellan det två förverkandeformerna.13
Regeringen konstaterade dessutom att bland annat Norge och Danmark tillämpade omvänd bevisbörda vid utvidgat förverkande (enligt 13 kap. 68 § fjärde stycket i norska straffeloven respektive
9 kap. 76 a § fjärde stycket i danska straffeloven). En sådan ordning låg enligt regeringen i linje med de krav som följer av artikel 3.4 i
11Prop. 2023/24:144 s. 245.
12SOU 2021:100 Ny förverkandelagstiftning, s. 315–317 och prop. 2023/24:144 s. 245.
13Prop. 2023/24:144 s. 245.
921
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
förverkandekonventionen. Enligt den artikeln ställs det, som har nämnts inledningsvis, krav på att förverkandesubjektet ska kunna förklara förverkandeobjektets legitima ursprung i de fall någon döms för ett allvarligt brott, för att egendomen ska fredas från förverkande. Det innebär att det finns ett krav på omvänd bevisbörda i regleringen. Sverige har för närvarande reserverat sig mot artikel 3.4 i konventio- nen (se mer om artikel 3.4 i avsnitt 8.3).14
Regeringen menade att det fanns skäl att överväga om det borde införas en omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande i svensk rätt. I lagstiftningsärendet saknades det emellertid beredningsunderlag för att utforma beviskravet på ett sådant sätt. Beviskravet för utvidgat förverkande bestämdes alltså till ”övervägande sannolikt” och reger- ingen framhöll att man skulle återkomma till frågan om omvänd bevisbörda i ett annat sammanhang (vilket alltså är bakgrunden till att utredningen nu har fått det uppdraget).15
8.2Rättslig diskussion
Frågan om omvänd bevisbörda i straffrättsliga förfaranden har be- handlats sparsamt i såväl svensk doktrin som rättspraxis. Nedan kommer de artiklar (varav den ena är skriven av en norsk professor) och rättsfall att beskrivas. Därefter redovisas några rättsfall från Europadomstolen med bäring på den fråga som behandlas i det här kapitlet.
8.2.1Doktrin
Som nämnts har frågan om omvänd bevisbörda i straffrättsliga för- faranden behandlats sparsamt i svensk doktrin. Här redovisas en artikel av den numera avlidne professorn i straffrätt vid Lunds uni- versitet, Per Ole Träskman år 1998. Det finns även nyare doktrin på samma tema, bland annat skriven av professor Johan Boucht, professor i straffrätt vid institutet för rättsvetenskap och styrning vid norska Handelshögskolan (BI Norwegian Business School).
14Prop. 2023/24:144 s. 245.
15Prop. 2023/24:144 s. 246.
922
SOU 2026:10Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande
Per Ole Träskman
Träskman menade att den grundläggande regeln om att bevisbördan åvilar åklagaren i brottmål bör betraktas som hävdvunnen och själv- given. Åklagaren har bevisbördan för samtliga relevanta omständig- heter och den tilltalades skuld är lagligen fastställd först när åklagaren har lett i bevis att den tilltalade har agerat med uppsåt (eller av oakt- samhet om det är kravet i den bestämmelse som tillämpas). Frågan som Träskman diskuterade var om en omvänd bevisbörda för för- verkande kunde anses stå i strid med presumtionen om den anklaga- des oskuld i artikel 6 i Europakonventionen.
Träskman redovisade att det fanns forskare som kategoriskt häv- dat att ingen form av omvänd bevisbörda kan godtas i straffrättsliga förfaranden, medan andra menade att en viss skyldighet för den till- talade att prestera motbevis kan accepteras. De artiklar och rättsfall från Europadomstolen som Träskman hänvisade till är från 1970- och 1980-talet och bedöms inte ha sådan aktualitet i dag att de presen- teras här. 16
Träskman övergick sedan till att beskriva den danska regleringen som hade kompletterats med vissa nya bestämmelser om förverkande år 1997 (se mer om den danska regleringen i avsnitt 8.3.3). De danska bestämmelserna om förverkande var en del av en paketlösning som infördes för att stärka polisens möjligheter att efterforska allvarlig kriminalitet. Syftet var att brott inte skulle löna sig och att det var den misstänkte som skulle göra det sannolikt att den förmögenhet som han eller hon innehade var anskaffad på ett lagligt sätt.
Träskman menade sammantaget att det gick att hitta goda argu- ment både för och emot en bestämmelse likt den danska. Ett skäl som talade för regleringen var att den ledde till en effektivare brotts- bekämpning som också har ett stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Han menade att man även kunde argumentera för att det skulle vara möjligt att tillämpa olika bevisbörderegler vid prövningen av ansvaret för brott och vid beslutet att förverka egendom. Detta gjorde sig särskilt gällande för förverkandefrågan eftersom den juridiskt sett inte är ett straff, utan en särskild rättsverkan av brott. Ett argument
16Träskman, Per Ole, 1998, Omvänt eller bakvänt? – Om konststycket att lägga bevisbördan i brottmål på den tilltalade, utan att det kommer bak på människorättigheterna, Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, årgång 85 nr 3/4, s. 353–356.
923
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
för att tillåta omvänd bevisbörda i förverkandefrågor skulle alltså vara att beslutet inte gäller att fastställa ansvar för brott.17
Starka motargument kunde dock, enligt Träskman, föras fram mot en omvänd bevisbörda vid bedömning av förverkandefrågor. Han menade att solida principiella grunder gör gällande att oskulds- presumtionen innebär att bevisbördan i brottmål ska ligga på åkla- garen och att undantag från den regeln enbart kan göras i verkliga undantagsfall. Träskman bemötte även argumentet att beslutet att förverka egendom inte utgör ett straff i juridisk mening. Han menade att den faktiska konsekvensen av ett förverkande som går utöver vad som faktiskt kan härledas till det brott som personen döms för inne- bär samma konsekvenser som ett straff. Ett utvidgat förverkande har, menade Träskman, de facto en punitiv innebörd. Det mest riktiga vore därför att klassificera förverkande som ett straff där vanliga bevisbörderegler borde tillämpas. Träskmans slutsats blev därmed att det var och förblir något bakvänt med en omvänd bevisbörda vid förverkande.18
Johan Boucht
Professor Johan Boucht har under det senaste årtiondet särskilt riktat in sin forskning på frågor om förverkande. Han har skrivit om detta i bland annat två publikationer vars innehåll kommer att redovisas delvis nedan.19 Den senaste publikationen är den som är mest relevant för de frågor som diskuteras här. Den tidigare foku- serar på frågor som har att göra med självständigt förverkande.
Genom att införa självständigt förverkande menar Boucht att lag- stiftaren rör sig i en riktning som tidigare har förbehållits för civil- rättsliga processer i fråga om till exempel bevisbörda och beviskrav. Man bör då ha i åtanke den skillnad som finns mellan det straffrätts- liga och det civilrättsliga förfarandet. I det straffrättsliga förfarandet står staten mot den enskilde, vilket kan vara ett skäl för att låta staten bära en tyngre börda i bevishänseende än den enskilde. Ett sådant
17Träskman, 1998, s. 361–363.
18Träskman, 1998, s. 363–365.
19Boucht, Johan, 2025, Extended confiscation and Human Rights, publicerad i Extended Confiscation of Illicit Assets and the Criminal Law. National and EU Perspectives, redaktör Hryniewicz-Lach, Elzbieta och Boucht, Johan, 2022, Non-conviction Based Confiscation:
Moving the Confiscation of Criminal Proceeds from the Criminal to the “Civil” Sphere: Benefits, Issues and Two Procedural Aspects, publicerad i Criminal and Quasi-criminal Enforcement Mechanisms in Europe. Origins, Concepts, Future, redaktör Franssen, Vanessa med flera.
924
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
resonemang skulle grunda sig på att det betraktas som värre att en person blir felaktigt dömd för brott än att någon felaktigt blir friad. I ett civilrättsligt förfarande är det i stället två jämbördiga parter som står mot varandra, vilket innebär att det inte finns någon av parterna som bör ha en fördel i förhållande till den andra. Detta bör påverka vilka slutsatser man drar om beviskrav och bevisbörda för förverk- ande.20
Boucht menar att begreppet utvidgat förverkande i en europeisk kontext refererar till en systematik som gör det möjligt att förverka misstänka brottsvinster även när ett samband inte kan visas mellan en tillgång och den specifika brottsliga gärning som påstås ha gene- rerat brottsvinsten. Utvidgat förverkande innebär alltså i själva verket att oförklarade tillgångar förverkas. När utvidgat förverkande först infördes i europeiska rättsordningar ansågs det kontroversiellt. Trots det finns nu utvidgat förverkande i många europeiska länder, dess- utom i flera fall med urvattnade rättssäkerhetsgarantier.21
Det är enligt Boucht viktigt att hålla i minnet att det kan uppstå motstående intressen mellan önskemålet att ha effektiva metoder för att förverka brottsvinster inom till exempel den organiserade brotts- ligheten eller vid allvarlig ekonomisk brottslighet och allmänna rätts- principer inom straff- och processrätten. Den problematiken måste enligt Boucht tas på allvar. Det huvudsakliga problemet med att stater inför omfattande möjligheter att förverka tillgångar i sin lagstiftning är risken för att man fokuserar alltför starkt på effektiviteten i lag- stiftningen och mindre på rättssäkerhetsaspekten. Om möjligheten att förverka egendom ökar samtidigt som rättssäkerhetsgarantier som är avsedda att balansera lagstiftningen urvattnas kan resultatet bli att brottsvinster inte bara neutraliseras utan att beslut om att förverka en persons egendom även omfattar tillgångar som han eller hon har anskaffat på ett lagligt sätt.22
Europadomstolen har i flera fall bedömt att regleringar om ut- vidgat förverkande inte kränker de mänskliga rättigheter som följer av Europakonventionen. På ett generellt plan menar emellertid Boucht att praxis från Europadomstolen visar att ju vidare omfattning en lag- stiftning har, desto mer omfattande måste de rättssäkerhetsgarantier som ska säkerställa förverkandesvarandens rätt vara. Det krävs en
20Boucht, 2022, s. 235 f.
21Boucht, 2025, s. 225 f.
22Boucht, 2025, s. 226.
925
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
helhetssyn för att avgöra om lagstiftningen uppfyller kraven. I fallet Yordonov med flera mot Bulgarien (se avsnitt 8.2.3), som i och för sig gällde en reglering om självständigt förverkande, menade dom- stolen att svarandenas rättigheter hade kränkts. Det berodde på att den bulgariska lagstiftningen innehöll flera särdrag som innebar att balansen mellan staten och den enskilde tippade över till statens för- del. Lagstiftningen innebar därmed att en alltför stor börda i processen lades på den enskilde. Vid bedömningen av om ett lands förverkande- lagstiftning är förenlig med Europakonventionen måste alltså en hel- hetsbedömning göras av lagstiftningens omfattning och de rättssäker- hetsgarantier som ska säkerställa att inte egendom förverkas som den enskilde har erhållit på ett lagligt sätt.23
För att avgöra om lagstiftningen går för långt kan prövningen enligt Boucht delas upp i olika delfrågor som först bedöms var för sig och sedan samlat. Den första frågan att beakta är om förverkande- formen utgör en straffrättslig åtgärd eller inte. Faktorer som har fått betydelse i praxis är om förverkandet har begränsats till den faktiska vinsten av ett specifikt brott, om bevisbördan är omvänd, om fäng- else kan följa som påföljd om det förverkade beloppet inte betalas i utsatt tid och om lagöverträdarens nivå av skuld kan beaktas i det en- skilda fallet när det bestäms vilket belopp som kan förverkas. Om prövningen mynnar ut i att förverkandeförfarandet bedöms vara en straffrättslig åtgärd innebär det inte per automatik att oskuldspresum- tionen i artikel 6.2 i Europakonventionen blir tillämplig. Det följer bland annat av rättsfallet Phillips mot Förenade kungariket (se av- snitt 8.2.3).24
Det som också bör beaktas är förverkandelagstiftningens om- fattning. Den kan bedömas med utgångspunkt i om det krävs att för- verkandesvaranden samtidigt döms eller tidigare har dömts för ett förverkandeutlösande brott, om det förverkandeutlösande brottet måste vara av ett visst slag eller en viss svårhet och om det finns kvan- titativa begränsningar i fråga om vilken vinst som kan förverkas med stöd av bestämmelsen om utvidgat förverkande. I vissa länder krävs det att det förverkandeutlösande brottet är av en viss svårhet kopplat till straffskala och har varit av beskaffenheten att ge ekonomisk vinst, medan i andra länder kan alla brott vara förverkandeutlösande. Efter- som det utvidgade förverkandet är ett ingripande verktyg som kan
23Boucht, 2025, s. 226 f.
24Boucht, 2025, s. 227 f.
926
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
innebära att förverkandesvaranden blir av med i princip all sin egen- dom menar Boucht att det finns anledning att vara eftertänksam när lagstiftningen utformas. Europakonventionen ställer inga uttryckliga krav på att förverkandelagstiftningen begränsas i det här avseendet, men lagstiftningens omfattning är en av flera omständigheter att be- akta när dess förenlighet med Europakonventionen bedöms.25
Ytterligare en fråga är vilket samband som krävs mellan den brottsliga gärningen eller verksamheten och den tillgång som begärs förverkad. Det är vanligt att kopplingen mellan den brottsvinst som ska förverkas och den brottsliga verksamhet som den dömde påstås ha ägnat sig åt tillåts vara relativt vag i bestämmelser om utvidgat för- verkande. På vissa håll kan det vara tillräckligt att det kan uteslutas att tillgången har anskaffats på ett lagligt vis. Även om en så vag kopp- ling naturligtvis har sina fördelar i att lagstiftningen blir effektiv, inne- bär det också en högre risk för felaktiga beslut om förverkande. Det verkar alltså rimligt att det finns ett relativt starkt krav på en kopp- ling mellan brottslig verksamhet och ett förverkande. En variant som används i den engelska Proceeds of Crime Act 2002 innebär att åkla- garen måste beskriva den brottslighet som görs gällande i sådana termer att domstolen kan dra slutsatsen att det har varit fråga om ett brottsligt förfarande. Detaljerna kring brottet behöver inte beskrivas eller bevisas, men det behöver i generella termer klarläggas om det har varit fråga om till exempel narkotikasmuggling, människohan- del eller vad det kan vara.26
Vidare har det för bedömningen av om förverkandelagstiftningen ur ett mänskligt rättighetsperspektiv kan godtas eller inte betydelse vilket beviskrav som ställs upp och vem som har bevisbördan i målet. Vissa länder har valt att ställa upp ett lägre beviskrav medan andra länders lagstiftning innebär att bevisbördan för att tillgången har an- skaffats på ett lagligt sätt åvilar den enskilde (det vill säga en omvänd bevisbörda). Ett annat alternativ som tillämpas i vissa rättsordningar är delad bevisbörda. Den går ut på att åklagaren först ska presentera tillräcklig bevisning för att målet vid en första bedömning bör bifallas. I det läget skiftar bevisbördan till förverkandesvaranden, som måste prestera tillräcklig bevisning för att omkullkasta åklagarens argumen- tation.27
25Boucht, 2025, s. 229.
26Boucht, 2025, s. 230.
27Boucht, 2025, s. 231.
927
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
Att tillämpa omvänd bevisbörda i straffrätt för själva frågan om skuld anses kontroversiellt. Men det anses mindre kontroversiellt att tillämpa en omvänd bevisbörda för just frågan om förverkande, efter- som förverkande i grunden syftar till att neutralisera brottsvinster. Att införa en delad bevisbörda är dock enligt Boucht att föredra före en helt omvänd bevisbörda.28
Även beviskravet skiljer sig åt mellan olika rättsordningar. Vissa länder har valt ett något lägre beviskrav än det som vanligtvis gäller i brottmål (det vanliga beviskravet brukar beskrivas som att det ska vara ställt bortom rimligt tvivel). Andra länder har sänkt beviskravet så att det ska vara ”klart mera sannolikt” att förverkandesvarandens tillgångar härrör från brott än att så inte är fallet. Även ett sänkt be- viskrav brukar motiveras med att lagstiftningen måste vara effektiv. Ett motargument är dock enligt Boucht att risken för felaktiga beslut om förverkande är mindre om beviskravet är högt satt. Eftersom förverkande i grunden innebär att staten tar egendom som tillhör en enskild innebär det ett stort ingrepp i den enskildes rätt.29
Sammantaget innebär detta att lagstiftaren måste säkerställa att det upprätthålls en rimlig balans i bestämmelser som rör förverkande av brottsvinster. Argument om en effektiv förverkandelagstiftning måste balanseras med rättssäkerhetsgarantier för den enskilde. Ju mer extensiv förverkandelagstiftning, desto fler och starkare rätts- säkerhetsgarantier krävs för att lagstiftningen ska uppfylla de krav som Europakonventionen ställer.
8.2.2Rättsfall från Högsta domstolen om utvidgat förverkande
Det finns inte så många vägledande avgöranden från Högsta dom- stolen som gäller utvidgat förverkande, särskilt inte sådana som rör bevisbördan. Här kommer ändå några rättsfall att beskrivas.
Lyxbilen
I rättsfallet Lyxbilen, NJA 2010 s. 374, lämnade Högsta domstolen svar på hur två frågor av betydelse för hur bestämmelsen om utvidgat förverkande skulle prövas. Dessa frågor var dels hur en i mål om ut-
28Boucht, 2025, s. 232.
29Boucht, 2025, s. 233.
928
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
vidgat förverkande relativt vanlig invändning om så kallade svarta inkomster ska bemötas, dels om uttrycket ”härrör från brottslig verksamhet” skulle uppfattas som synonymt med lagtextens ”utgör utbyte av brottslig verksamhet”.
Omständigheterna i målet var följande. Den tilltalade hade i under- instanserna dömts för bland annat grovt narkotikabrott till fängelse i tolv år och sex månader. Förutom yrkanden om ansvar för brott hade åklagaren framställt ett yrkande om utvidgat förverkande av en viss personbil eller dess värde. Som rättslig grund åberopades 36 kap. 1 b och 1 c §§ brottsbalken (där det tidigare framgick att med utbyte av brottslig verksamhet skulle förstås att också det som trätt i stället för utbyte skulle förverkas). Åklagaren påstod att det framstod som klart mera sannolikt att bilen härrörde från utbyte av brottslig verk- samhet än att så inte var fallet samt att den tilltalade saknade lagliga inkomster som skulle ha gjort det möjligt för honom att köpa bilen.
I underinstanserna invände den tilltalade att bilen dels inte var hans, dels att han i vart fall hade haft oredovisade inkomster av bil- handel som hade kunnat möjliggöra förvärvet av bilen. Tingsrätten biföll förverkandeyrkandet, eftersom det fick anses bevisat att bilen tillhörde den tilltalade och det framstod som klart mera sannolikt att han kunnat förvärva den relativt dyra bilen som en följd av utbyte av brottslig verksamhet än att så inte var fallet. Även hovrätten fann att bilen ägdes av den tilltalade, men ogillade yrkandet om utvidgat för- verkande på den grunden att beviskravet inte ansågs uppfyllt. Enligt hovrätten skulle det föra intentionerna bakom bestämmelserna för långt om förverkande tilläts på grund av utebliven inbetalning av skatt för näringsverksamhet med bilhandel.
Sedan Riksåklagaren överklagat hovrättens dom och yrkat för- verkande av bilen eller dess värde, beviljade Högsta domstolen pröv- ningstillstånd med den begränsningen att underrätternas bedömning att den tilltalade var ägare av bilen skulle stå fast.
Efter att utförligt ha redogjort för regleringen om utvidgat för- verkande, och de överväganden som lagstiftaren gjort i anslutning till genomförandet av artikel 3 i förverkanderambeslutet, anförde Högsta domstolen följande i fråga om invändningen om svarta in- komster:
8.Mot den nu angivna bakgrunden får det i de fall då någon döms för sådan allvarlig narkotikabrottslighet som [den tilltalade] dömts för nor- malt anses föreligga förutsättningar för utvidgat förverkande om denne
929
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
innehar särskilt värdefull egendom som inte kan förklaras med lagliga inkomster eller på annat godtagbart sätt. [Den tilltalade] har mot för- verkandeyrkandet invänt att han haft inkomster av försäljning av bilar som han inte redovisat för Skattemyndigheten och som kan förklara innehavet av bilen. Riksåklagaren har godtagit att [den tilltalade] handlat med bilar men gjort gällande att inkomsterna därifrån i den utsträckning som dessa motsvaras av undandragna skatter utgör utbyte av brottslig verksamhet i den mening som avses i 36 kap. 1 b § brottsbalken.
9.Av 13 a § skattebrottslagen (1971:69) framgår att bestämmelserna om förverkande av utbyte av brott i 36 kap. 1 § brottsbalken inte ska tillämpas i fråga om brott enligt skattebrottslagen. Skälet är att utbyte av sådant brott regelmässigt tas in till staten i form av skatt (se prop. 2004/05:135 s. 100). Av artikel 2 punkt 2 i rambeslutet framgår också att medlemsstaterna när det gäller skattebrott får tillämpa andra för- faranden än straffrättsliga för att frånta gärningsmannen vinningen av brottet.
10.Enligt det andra alternativet i rambeslutet kan utvidgat förverk- ande begränsas till egendom som härrör från ”liknande brottslig verk- samhet”. Eftersom Sverige inte valt detta alternativ är utvidgat förverk- ande inte uteslutet på den grunden att skattebrottslighet inte skulle vara liknande verksamhet som narkotikabrottslighet. Möjligheten enligt arti- kel 3 punkt 4 i rambeslutet att tillämpa andra förfaranden än straffrätts- liga för att frånta gärningsmannen egendomen i fråga är inte heller aktu- ell för svensk rätt. Detta innebär att även skattebrottslighet kan utgöra sådan brottslig verksamhet som avses i rambeslutet och den svenska lag- regleringen. Den skattebrottslighet som [den tilltalade] berättat om fyller kriterierna för att kunna anses som brottslig verksamhet eller del i sådan.
11.Frågan blir under sådana förhållanden om de inkomster som [den tilltalades] handel med bilar kan ha genererat och som inte mot- svaras av undandragna skatter är tillräckliga för att kunna förklara bil- innehavet. Det ska härvid beaktas att legala inkomster i första hand måste anses ha gått till [den tilltalades] och hans familjs löpande under- håll. Vad som upplysts om bilhandeln ger inte underlag för antagande att de legala inkomsterna från denna skulle ha varit i den storleksord- ningen att de, utöver vad som behövts för sådant ändamål, också skulle kunna förklara innehavet av bilen. Det får anses vara klart mera sanno- likt att [den tilltalade] kunnat förvärva bilen på grund av utbyte av brottslig verksamhet, i form av skattebrott och/eller annan brottslig- het, än att så inte skulle vara fallet. [---]
Högsta domstolens ställningstagande i den första av de båda frågorna var alltså att även skattebrottslighet kan utgöra sådan brottslig verk- samhet som avses i förverkanderambeslutet och den svenska lag- regleringen. Detta leder till att invändningar i mål om utvidgat för- verkande av innebörden att den tilltalade haft inkomster som inte redovisats för Skatteverket och som skulle kunna förklara innehavet
930
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
av viss egendom regelmässigt inte räcker för att ett förverkande- yrkande ska ogillas.
I den andra frågan klargjorde Högsta domstolen – i linje med vad lagstiftaren själv syntes ha förutsatt men inte helt tydligt uttalat
–att den svenska lagtextens ”utgör utbyte av brottslig verksamhet” borde tolkas så att den lämnade utrymme för förverkande av viss egendom när det framstod som klart mera sannolikt att egendomen härrörde från brottslig verksamhet, i den meningen att den hade för- värvats med hjälp av vinsterna från icke identifierade brott, än att den hade ett legalt ursprung. Samtidigt underströk Högsta domstolen att en annan tolkning inte hade inneburit att utrymmet för förverkande rent faktiskt blivit mindre, men väl att förverkandena då i större om- fattning hade behövt utformas som värdeförverkanden.
Enligt Högsta domstolen fanns det därmed förutsättningar att besluta om förverkande i enlighet med åklagarens yrkande. Inget hade heller framkommit som talade för att ett förverkande var oskäligt. Yrkandet skulle därför bifallas. Eftersom bilen under mellantiden hade kommit att säljas på exekutiv väg, skulle förverkandet avse bilens värde. Att detta värde skulle anses motsvara vad som hade in- flutit vid den exekutiva försäljningen var parterna ense om. Högsta domstolen förpliktade därför den tilltalade att såsom förverkat värde av utbyte av brottslig verksamhet betala 121 000 kronor till staten.
Sedelförverkandet
I fallet Sedelförverkandet, NJA 2016 s. 641, var frågan om det med stöd av bestämmelsen om utvidgat förverkande kunde beslutas om förverkande av kontanter som påträffats på en person som dömdes för narkotikabrott.
Omständigheterna i målet var följande. Den tilltalade greps när han den 1 oktober 2013 var på väg i bil från Göteborg till Borås. I en resväska i bilen hade han drygt 6,7 kilo kat och i en innerficka i sin rock hade han 5 400 kronor i 100-kronorssedlar och 2 500 kronor i 500-kronorssedlar. I underrätterna uppgav den tilltalade att han hade pengarna för sin sons räkning för att han skulle köpa en bil åt sonen. Sonen hördes i hovrätten och bekräftade uppgiften. Sonen berättade att han hade tagit ut sedlarna i en bankomat, men han kunde inte säga något om sedlarnas valörer. Dessutom hade den tilltalade lämnat
931
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
andra uppgifter om sedlarnas ursprung i samband med att han greps. Högsta domstolen ansåg att det var utrett att sedlarna tillhörde den tilltalade.
I målet konstaterade Högsta domstolen att prövningen av för- verkandefrågan inte syftar till att utreda eller fastställa skuld, utan till att dra in vinster från en inte närmare preciserad brottslig verk- samhet. Av den anledningen behöver åklagaren inte ange eller bevisa från vilket eller vilka enskilda brott som egendomen härrör eller på något annat sätt precisera vad den brottsliga verksamheten har bestått i. Det krävs inte heller att den som döms för det förverkandeutlös- ande brottet själv har varit delaktig i eller ens haft kännedom om den brottsliga verksamheten.30
Domstolen upprepade därefter att det i förarbetena anges att sam- bandet mellan egendomen och den brottsliga verksamheten inte be- höver styrkas fullt ut. Det räcker att det framstår som klart mera sannolikt att egendomen utgör utbyte av brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Av detta följer dels att åklagarens påstående måste vara sannolikt i sig, dels att sannolikheten för påståendet på ett tyd- ligt sätt ska överträffa sannolikheten för att det förhåller sig på mot- satt sätt. Av särskild betydelse för bedömningen kan vara egendomens beskaffenhet och de omständigheter under vilka den har påträffats samt hur dessa omständigheter förhåller sig till vederbörandes per- sonliga och ekonomiska förhållanden.31
Slutligen konstaterade Högsta domstolen i den här delen att förverkande är en särskild rättsverkan av brott och att domstolen självmant ska pröva frågor om förverkande hos en åtalad. Mot den bakgrunden kan domstolen vid bedömningen av om åklagaren har uppfyllt beviskravet även pröva sådana förklaringar till innehavet som inte har framförts av den tilltalade.32
Högsta domstolens slutsats i målet var att åklagarens yrkande om förverkande av sedlarna skulle bifallas. Skälen för det var att den tilltalade enligt egen uppgift saknade inkomster och att det var fråga om en större mängd sedlar, huvudsakligen 100-kronorssedlar. I rela- tion till den tilltalades ekonomiska förhållanden var beloppet bety- dande. Samtidigt med sedlarna transporterade den tilltalade dessutom kat, vilket är en drog med kort hållbarhet. Det framstod mot den
30NJA 2016 s. 641 p. 8 som också hänvisar till prop. 2007/08:68 s. 50, 63 och 95.
31NJA 2016 s. 641 p. 9 och prop. 2007/08:68 s. 95 f.
32NJA 2016 s. 641 p. 10.
932
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
bakgrunden som klart mera sannolikt att sedlarna till större delen utgjorde utbyte från brottslig verksamhet än att så inte var fallet. Högsta domstolen gick emellertid vidare i resonemanget och menade att det vid förverkande av kontanta medel många gånger kan anses sannolikt att åtminstone ett visst belopp härrörde från annat än brottslig verksamhet. I det aktuella fallet menade dock domstolen att den tilltalades egna uppgifter om sin ekonomi, i förening med sed- larnas beskaffenhet, talade mot att ens någon del av de pengar han bar på sig hade annat ursprung än brottslig verksamhet, varför hela be- loppet skulle förverkas.33
Swishöverföringarna
Rättsfallet Swishöverföringarna, NJA 2021 s. 263, handlar om vilka krav som ställs på egendomens tillgänglighet för att den ska kunna förverkas genom ett utvidgat förverkande (enligt den dåvarande lydelsen i 36 kap. 1 b § brottsbalken).
Omständigheterna i målet var följande. En man åtalades för bland annat narkotikabrott. I samband med åtalet förde åklagaren talan om utvidgat förverkande och yrkade att 124 500 kronor i kontanter och en halskedja i guld till ett värde om 70 000 kronor skulle förverkas, eftersom det var klart mera sannolikt att de utgjorde utbyte av brotts- lig verksamhet än att så inte var fallet. På samma grund yrkade åkla- garen även att den tilltalade skulle förpliktas att såsom förverkat värde betala 380 000 kronor, vilket motsvarade en del av de insättningar via Swish som hade gjorts till den tilltalades personkonto under perioden från den 1 januari 2018 till den 17 oktober 2019 (vid beräkningen hade hänsyn även tagits till swishöverföringar som hade skett från den tilltalades konto under samma period).
Den tilltalade förnekade brott under påståendet att han inte hade sysslat med någon narkotikaförsäljning. Han motsatte sig även åkla- garens förverkandeyrkanden och hävdade att kontanterna avsåg spa- rade pengar och till viss del svarta inkomster för måleriarbeten och bilförsäljningar.
Tingsrätten och hovrätten dömde mannen och biföll åklagarens förverkandeyrkanden fullt ut.
33NJA 2016 s. 641 p. 16–18.
933
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
Frågan i Högsta domstolen var främst i vilken utsträckning som bestämmelserna om utvidgat förverkande i 36 kap. 1 b § brottsbal- ken kunde tillämpas på värdet av egendom.
Högsta domstolen resonerade kring vad som avsågs med utbyte enligt 36 kap. brottsbalken och menade att med utbyte avses både konkret egendom som någon har kommit över genom brott och abstrakt vinst, det vill säga det till penningbelopp uppskattade vär- det av vad som har åtkommits.34 Som utbyte vid förverkande avsågs även egendom som har trätt i stället för utbyte, avkastning av utbyte samt avkastning av det som har trätt i stället för utbyte, vilket då framgick av 36 kap. 1 c § brottsbalken.
När det gällde utvidgat förverkade framgick av lagrummet att ett sådant förverkande kunde bli aktuellt om någon dömdes för ett för- verkandeutlösande brott. Om förutsättningarna för utvidgat förverk- ande var uppfyllda skulle egendom förverkas om det framstod som klart mera sannolikt att egendomen utgjorde utbyte av brottslig verk- samhet än att så inte var fallet. I stället för egendomen fick dess värde förklaras förverkat. Det krävdes inte att den som dömdes för det för- verkandeutlösande brottet hade varit delaktig i eller haft kännedom om den brottsliga verksamheten.35
I de vidare resonemangen framhöll Högsta domstolen att för- verkande av egendom brukar benämnas sakförverkande. Med egen- dom avses förmögenhetstillgångar av alla slag, inklusive olika typer av rättigheter. Egendomen behöver inte ha något värde utan det som krävs är att egendomen är av beskaffenheten att kunna tillhöra någon. Även bankmedel omfattas av begreppet egendom.36
En särskild fråga i målet var om utvidgat förverkande kunde ske av egendom som inte fanns tillgänglig. Där menade domstolen att det av regleringen om utvidgat förverkande framgår att egendom kan förklaras förverkad om den med viss grad av sannolikhet bedöms ut- göra utbyte av brottslig verksamhet. Det är alltså fråga om förverk- ande av viss egendom eller med andra ord om sakförverkande. Ett sakförverkande förutsätter som huvudregel att egendomen påträffas. Det är emellertid inte uteslutet att det kan ske också i annat fall om
34Högsta domstolen hänvisade i det avseendet till prop. 2015/16:155 s. 12.
35Även i det här avseendet hänvisade Högsta domstolen till uttalanden i förarbetena, nämligen till prop. 2007/08:68 s. 63. Förutsättningarna för utvidgat förverkande ser likadana ut i det nuvarande lagrummet.
36Högsta domstolen hänvisade bland annat till rättsfallet Domännamnsförverkandet, NJA 2017 s. 1070 p. 7. Det rättsfallet har behandlats i avsnitt 6.5.4.
934
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
egendomen ändå kan identifieras. Vid utvidgat förverkande med till- lämpning av den dåvarande bestämmelsen i 36 kap. 5 a § första punk- ten brottsbalken, som innebar att utbyte av brottslig verksamhet vid utvidgat förverkande fick ske hos gärningsmannen eller någon annan som medverkat till det brott som förverkandet grundades på, var det enligt Högsta domstolen en förutsättning att egendomen kunde kny- tas till gärningsmannen vid tiden för ingripandet. Bestämmelserna medgav i och för sig att egendomens värde kunde förverkas i stället för själva egendomen. Den möjligheten menade Högsta domstolen dock främst torde bli aktuell när det inte framstod som lämpligt att förverka själva egendomen, till exempel om det skulle riskera att leda till avsevärda kostnader för det allmänna eller till en onödig värde- minskning. Detta innebar enligt Högsta domstolen att paragrafen även gav ett visst utrymme för utvidgat förverkande av värdet av egendom som inte hade påträffats. Så kunde exempelvis vara fallet om det kunde styrkas att det hos gärningsmannen kort före ingripan- det fanns egendom, som inte längre fanns tillgänglig men som ändå kunde knytas till gärningsmannen.
Högsta domstolen gick därefter över till frågan om utvidgat för- verkande kunde ske av en beräknad vinst av brottslig verksamhet. En sådan tolkning var enligt domstolen svår att förena med bestämmel- sens ordalydelse. Paragrafen innebar att egendom – eller i stället för egendomen dess värde – fick förverkas. Om någon egendom inte på- träffades, eller ändå kunde identifieras, i anslutning till att frågan om ett förverkande aktualiserades var det missvisande att tala om egen- domens värde. En annan sak var att en framräknad vinst kunde åbe- ropas som bevisning till stöd för ett påstående om att viss egendom sannolikt utgjorde utbyte av brottslig verksamhet.
Sammantaget menade Högsta domstolen alltså att bestämmelserna om utvidgat förverkande inte kunde tillämpas så att förverkande kunde ske av en beräknad vinst. Det gäller även om beräkningarna grundade sig på konkreta uppgifter om exempelvis penningströmmar till och från ett bankkonto. Något som ytterligare gav stöd för den tolkningen var att det i förarbetena till bestämmelsen om utvidgat förverkande hade gjorts sådana uttalanden om syftet med bestämmel- sen som tydligt anknöt till förekomsten av egendom. Där angavs att det som skulle kunna förverkas var exempelvis dyra kapitalvaror, lyx- artiklar och stora penningsummor som hade påträffats under omstän-
935
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
digheter som talade för att de inte hade kunnat anskaffas på laglig väg.37
Högsta domstolen avslog åklagarens yrkande om förverkande av det uppskattade värdet om 380 000 kronor som hade swishats till den tilltalade.
8.2.3Europadomstolens avgöranden
Det finns många rättsfall från Europadomstolen som handlar om beslag och förverkande. Nedan ska några som har behandlat just frågan om bevisbördans utformning och placering vid utvidgat för- verkande redovisas kortfattat.
Phillips mot Förenade kungariket
Frågan i målet Phillips mot Förenade kungariket var om oskulds- presumtionen hade kränkts i ett mål om förverkande där bevisbördan låg på den tilltalade.38
Målet handlade om Phillips som hade dömts för narkotikasmugg- ling till fängelse i nio år. Phillips var även dömd tidigare, men inte för narkotikarelaterad brottslighet. Efter domen inleddes ett separat för- verkandeförfarande. Den finansiella utredningen visade att Phillips inte hade någon taxerad inkomst, men han stod som registrerad ägare till ett hus med fyra separata lägenheter där han hade startat en bed and breakfastverksamhet. På hans företagskonto hade det under ett drygt år satts in kontanter och checkar till ett värde uppgående till över 17 000 pund. I den finansiella utredningen antogs beloppet mot- svara hyror för lägenheterna. Dessutom var Phillips chef för en tid- ningskiosk som hans föräldrar stod som ägare av. Kiosken hade de köpt år 1992 för knappt 30 000 pund. Av köpeskillingen hade 12 200 pund betalats kontant. Därutöver var Phillips registrerad ägare till fem bilar till ett totalt värde om cirka 15 000 pund. Slutsatsen som drogs i den finansiella utredningen var att Phillips hade tjänat knappt 118 000 pund på narkotikasmuggling. Domstolen ansåg det visat att Phillips brottsvinst uppgick till 91 400 pund, varför han ålades att betala det beloppet såsom förverkat värde. Phillips medgavs upp-
37Här hänvisade Högsta domstolen till prop. 2007/08:68 s. 95.
38Dom den 12 december 2001.
936
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
skov med att betala det förverkande beloppet i tre år. Om han inte betalade beloppet i tid fastställdes ett alternativt fängelsestraff på två år.
Phillips hävdade i Europadomstolen att oskuldspresumtionen i artikel 6.2 Europakonventionen hade kränkts i förverkandeförfa- randet genom den lagstadgade presumtion som tillämpades vid be- räkningen av det belopp som skulle förverkas. Phillips menade att förverkandeförfarandet innebar att han hade befunnits skyldig till mer eller annan brottslighet än den som han hade dömts för. Staten
åsin sida menade att förverkandeförfarandet skulle ses som en rätts- verkan av det brott som Phillips redan hade dömts för. Det var alltså ingen ytterligare brottslighet som Phillips betraktades som skyldig till genom förverkandeförfarandet och hans rätt att betraktas som oskyldig tills motsatsen var bevisad hade av den anledningen inte kränkts.
Europadomstolen prövade två frågor med anledning av Phillips påstående om kränkning av oskuldspresumtionen. Den första frågan var om åklagarens förverkandetalan innebar nya påståenden om brott. Den andra, och från svaret på den första frågan oberoende, frågan var om artikel 6.2 ändå borde tillämpas på något sätt för att skydda för- verkandesvaranden från antaganden om brottslig verksamhet i sam- band med ett förverkandeförfarande.
När det gällde den första frågan kom Europadomstolen fram till att förverkandeförfarandet inte utgjorde ett separat åtal, utan en fortsättning på det ursprungliga brottmålet. Det innebar att förverk- andeförfarandet i det här fallet inte direkt utlöste ett nytt skydd en- ligt artikel 6.2 i Europakonventionen.
Vid bedömningen av den andra frågan tog domstolen hänsyn till tre parametrar; nämligen vilken klassificering förfarandet hade en- ligt nationell rätt, vilken väsentlig betydelse och typ av förfarande det var fråga om samt vilken typ av straff som svaranden riskerade. I fråga om klassificeringen enligt nationell rätt kunde Europadom- stolen konstatera att det tidigare hade rått delade meningar i fråga om förverkandeförfarandet innebar påståenden om ny brottslighet eller inte. Vid tidpunkten för avgörandet var dock den allmänna upp- fattningen att det inte var så, utan förverkandeförfarandet ansågs
i stället vara en följd av det ursprungliga brottmålsförfarandet. Europa- domstolen kom fram till att förverkandeförfarandet inte innebar något nytt påstående om brott.
937
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
När det sedan gällde de två återstående kriterierna menade dom- stolen att det som talade för att det var fråga om ett nytt brottmåls- förfarande var att den lagfästa presumtionen, som innebar att svar- andens samtliga tillgångar under en sexårsperiod skulle förverkas, faktiskt innebar att domstolarna var tvungna att anta att svaranden hade begått andra brott före den dom som han eller hon dömdes för. Dessutom låg bevisbördan för att tillgångarna hade anskaffats på ett lagligt sätt på förverkandesvaranden. Beviskravet var i och för sig lägre än i brottmål; det skulle vara övervägande sannolikt att tillgångarna hade anskaffats på ett lagligt sätt. Det talade emot att det var fråga om ett nytt brottmålsförfarande. Dessutom fanns det ett alternativt fängelsestraff för förverkandesvaranden om han inte betalade det förverkade beloppet. Sammantaget menade Europadomstolen att det inte var fråga om ett nytt brottmålsförfarande, eftersom syftet med förfarandet inte var att förverkandesvaranden skulle dömas för brott. Domslutet fördes inte heller in i något brottsregister.
Europadomstolen menade att rätten att betraktas som oskyldig inte sträcker sig längre än till det brott som en person har åtalats för. Om en person har dömts för brott skyddar inte artikel 6.2 Europa- konventionen mot anklagelser som har att göra med personens karak- tär, eller påståenden om personen som grundas i de brott som han eller hon har befunnits skyldig till.
Artikel 6.2 var därmed inte tillämplig på förverkandeförfarandet mot Phillips.
Telbis och Viziteu mot Rumänien
I målet Telbis och Viziteu mot Rumänien prövade Europadomstolen om den rumänska lagstiftningen om utvidgat förverkande var för- enlig med Europakonventionen.39
En person som var anställd som läkare vid en statlig pensionsmyn- dighet i Rumänien åtalades och dömdes (efter erkännande) för att ha tagit emot ett stort antal mutor från personer som sökte förtidspen- sion på grund av olika medicinska åkommor. I samband med brotts- utredningen togs en stor del av läkarens tillgångar i beslag, bland annat över 100 000 euro i kontanter, flera lägenheter och bilar. Efter utred- ning kom en stor del av de beslagtagna tillgångarna att förverkas
39Dom den 26 september 2018.
938
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
genom utvidgat förverkande med stöd av domen mot läkaren. Det genomfördes bland annat finansiella utredningar som visade att famil- jens gemensamma inkomster inte stod i proportion till de tillgångar som familjen hade.
Sökande i målet vid Europadomstolen var läkarens hustru och dotter (Teblis) samt läkarens niece (Viziteu). De tre sökandena häv- dade dels att deras rätt till en rättvis rättegång hade kränkts, dels att deras egendomsskydd enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen hade kränkts genom att egendom hade förver- kats från dem trots att de inte hade dömts för brott. Europadom- stolen ansåg inte att deras rätt till en rättvis rättegång hade kränkts. Domstolens resonemang i den delen är inte av direkt intresse för de diskussioner som förs här och redovisas därför inte.
I frågan om sökandenas egendomsskydd hade kränkts uttalade Europadomstolen först i förhållande till Viziteu att hon inom ramen för den nationella domstolsprocessen inte hade lyckats visa att läka- ren hade innehaft tillgångar för hennes räkning. Det fanns ingen an- ledning för Europadomstolen att ifrågasätta den bedömningen, vilket innebar att Viziteu inte hade någon existerande tillgång kopplad till ärendet som skyddades av Europakonventionen. Hennes ansökan avvisades därför av domstolen.
Saken förhöll sig annorlunda i förhållande till läkarens fru och dotter. Europadomstolen prövade därför om deras egendomsskydd hade kränkts.
Frun och dottern hävdade att förverkandet innebar en kränkning av egendomsskyddet eftersom de rumänska myndigheterna för det första inte hade kunnat bevisa att deras egendom hade ett illegalt ur- sprung. Varken frun eller dottern hade dömts för brott som kunde utlösa förverkande. För det andra hävdade de att deras rättigheter hade kränkts genom att de inte hade kallats att delta i den första pro- cessen mot läkaren som tredje man med intresse i saken. Företrädare för den rumänska staten menade att förverkandebeslutet stod i över- ensstämmelse med den rumänska lagstiftningen och att den innebar ett försvarbart ingrepp i egendomsskyddet som låg i det allmännas intresse. Vidare menade man, med stöd av fallet Phillips mot För- enade kungariket, att det inte innebar en kränkning av Europakon- ventionen att låta en ansökan om utvidgat förverkande omfatta även familjemedlemmar till den person som direkt hade anklagats för brott. Staten lyfte fram att läkarens fru och dotter hade haft juridiskt bi-
939
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
träde och möjlighet att presentera sin sak i den nationella förverk- andeprocessen.
Europadomstolen inledde sina resonemang med att konstatera att den i flera fall hade klargjort att det inte innebär en kränkning av Europakonventionen om nationella domstolar beslutar om förverk- ande med stöd av överväganden om bevisning som visar att sökan- denas lagligt förvärvade inkomster inte har räckt för att anskaffa den egendom som har förverkats. Vidare menade Europadomstolen att konventionen inte kräver att beviskravet för sambandet mellan brotts- vinster och allvarliga brott ska vara satt till ”bortom rimligt tvivel” för att förverkande ska få ske. Vid tidigare prövningar hade det i stället ansetts tillräckligt att bevisbördan innebär en godtagbar balans mellan sannolikheten för ett legalt respektive illegalt ursprung. Även en bevisbörda som innebär en hög sannolikhet för att tillgångarna har ett illegalt ursprung hade i tidigare mål godtagits om kravet kombi- nerades med möjligheten för tillgångarnas ägare att föra bevis om motsatsen. Europadomstolen bekräftade även att Europakonventio- nen ger staterna utrymme att rikta en förverkandetalan inte bara mot den som har anklagats för brott utan även mot dennes familjemed- lemmar.
Vid bedömningen av sakfrågan konstaterade Europadomstolen inledningsvis att syftet med den rumänska lagstiftningen var att in- tensifiera arbetet mot allvarlig korruption. Det var ett syfte som var godtagbart enligt Europakonventionen. I just det här fallet hade läka- ren dessutom dömts för att i ett stort antal fall ha tagit emot mutor som syftade till att läkaren skulle godkänna att personer fick tillgång till det statligt finansierade pensionssystemet. Läkarens fru och dotter kunde därmed antas ha fått nytta av de brottsvinster som läkaren hade erhållit genom sina brott. Det innebar ur det perspektivet inte någon oproportionerlig börda att lagstiftningen innebar att de skulle motbevisa åklagarens påstående om att de tillgångar som tagits i be- slag från dem var brottsvinster eller egendom som trätt i stället för direkta brottsvinster.
Sammantaget menade Europadomstolen att det fanns en godtag- bar balans i den nationella lagstiftningen mellan å ena sidan syftet med förverkandelagstiftningen och lagens effektivitet och å andra sidan den enskildes möjlighet att freda sin egendom. Ingen kränk- ning av Europakonventionens egendomsskydd hade skett.
940
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
Yordanov med flera mot Bulgarien
Fallet Yordanov med flera mot Bulgarien handlade om huruvida den bulgariska regleringen om självständigt förverkande kränkte artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen (om egendoms- skyddet). Trots att det alltså inte är direkt applicerbart på utvidgat förverkande kan det ändå till viss del användas vid analysen av om det finns en gräns för hur lågt man kan sätta beviskravet eller på vilket sätt man kan ändra bevisbördans placering även för utvidgat förverkande.40 Den första delen av målet handlade om Yordanov som år 2008
köpte fast egendom i Bulgarien till ett värde uppgående till cirka 245 000 euro och under åren 2005–2008 förde in 345 000 euro till Bulgarien. Den bulgariska skattemyndigheten inledde en utredning på grund av att Yordanov inte hade någon taxerad inkomst i Bulgarien för år 2008 eller åren dessförinnan. Yordanov förklarade att han hade inkomst från en anställning i Belgien där han också påstod sig ha sin huvudsakliga bostad. Yordanov presenterade skriftliga handlingar för att visa detta. Vid närmare utredning visade det sig att flera av handlingarna var förfalskade och att Yordanov inte hade deklarerat någon inkomst i Belgien. Yordanov blev senare taxerad för den summa som han hade tagit in i Bulgarien och han dömdes även för skatte- brott. Han betalade skatten och böterna.
Under år 2013 inleddes en utredning om förverkande som enligt den bulgariska lagen kunde ske utan koppling till en fällande dom. Utredningen riktades mot Yordanov, hans fru och ett företag som de båda hade kontroll över. Utredningen omfattade deras inkomster och utgifter under en tioårsperiod, mellan åren 2003 och 2013. Ut- redningen resulterade i ett yrkande om förverkande som omfattade en lägenhet, flera bilar, summan på deras bankkonton, värdet av de aktier som de ägde, den fasta egendom som de fortfarande ägde samt värdet av sådan egendom som de hade ägt men sålt till tredje man under perioden. Vid bedömningen av om förverkandeyrkandet skulle bifallas tog domstolarna hänsyn till information som hade erhållits från belgiska myndigheter om att Yordanov var misstänkt för bland annat människosmuggling i syfte att utnyttja arbetskraft, handel på svarta marknaden och brott mot den belgiska arbetsrättsliga lagstift- ningen. Yordanov misstänktes för att ha tjänat mer än 1 150 000 euro på den brottsligheten, men han var varken åtalad eller dömd för de
40Dom den 19 februari 2024.
941
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
brott han var misstänkt för vid den tidpunkt när de bulgariska dom- stolarna prövade yrkandet om självständigt förverkande.
Yordanov hävdade att han i olika omgångar hade fått stora sum- mor pengar (cirka 460 000 euro) i gåva av sin bror. Som bevis för sitt påstående gav han in en skriftlig vittnesattest från sin bror. Av hand- lingen framgick inte när gåvorna hade skett eller hur stora belopp de avsåg. Attesten visade inte heller hur brodern hade kunnat anskaffa pengarna på ett lagligt sätt. Både Yordanov och hans fru hävdade dessutom att de hade erhållit pengar via sitt företag. Även i det fallet erbjöds vittnesattester från företaget och anställda. Vidare åberopades skattedeklarationer från Bulgarien och Belgien för åren 2006–2013 av- seende betydande inkomster. Deklarationerna hade dock lämnats in till ländernas skattemyndigheter först under år 2014.
Vid en samlad bedömning gjorde de bulgariska domstolarna den bedömningen att alla tillgångar som makarna hade härrörde från brottslig verksamhet och skulle förverkas.
Den andra delen av målet handlade om Bozadzhieva. Hon dömdes för skattebrott genom att ha mottagit flera inbetalningar via Western Union och Moneygram från personer som bodde utomlands. Insätt- ningarna hade skett under åren 2008 till 2013. Bozadzhieva hade inte deklarerat insättningarna som inkomst (totalt hade 163 000 euro satts in på kontona och den undandragna skatten var 26 760 euro). Dess- utom dömdes hon för att på ett bedrägligt sätt ha mottagit under- hållsbidrag för barn. Den brottsligheten hade skett under åren 2008 till 2011 och beloppet uppgick till 1 176 euro. Det felaktigt utbetalda beloppet återbetalades något senare till den behöriga myndigheten.
Sedan Bozadzhieva hade dömts för de nämnda brotten inleddes en utredning om självständigt förverkande mot henne, hennes make och ett företag som maken ägde. Samtligas finansiella ställning under åren 2004 till 2014 utreddes. Utredningen resulterade i ett yrkande om att bland annat en lägenhet, flera fastigheter, värdet av fast egen- dom och en bil som hade sålts under den undersökta perioden, värdet av de aktier som Bozadzhievas man ägde i sitt företag, de belopp som maken hade på banken och den summa som Bozadzhieva hade kvar av insättningarna via Union Bank och Moneygram skulle förverkas från makarna och företaget. Från tillgångarna gjordes avdrag för det som makarna hade investerat i dem. Det totala värdet av tillgångarna som begärdes förverkade var 274 000 euro.
942
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
Bozadzhieva, hennes make och hans företag motsatte sig förverk- andeyrkandet och påstod att tillgångarna hade förvärvats på ett lagligt sätt. Insättningarna via Union bank och Moneygram var till exempel gåvor från deras bröllop och andra familjefiranden. Domstolarna god- tog inte invändningarna utan menade att den finansiella utredningen visade att det fanns en diskrepans uppgående till 348 400 euro mellan makarnas lagligen förvärvade inkomster och deras utgifter. Kraven för att förverka tillgångarna var därmed uppfyllda.
Europadomstolen gjorde bedömningen att sökandenas rättigheter enligt Europakonventionen hade kränkts. Den bulgariska lagstift- ningen innehöll flera särdrag som innebar att balansen mellan staten och den enskilde tippade över till fördel för staten. Det innebar att en alltför stor börda lades på den enskilde i processen. Dessa särdrag var till exempel att lagstiftningen tillät att en väldigt omfattande del av förverkandesvarandens tillgångar kunde ingå i prövningen, att lag- stiftningen kunde ges retroaktiv verkan, att bevisbördan var omvänd och att det fanns en presumtion som innebar att en vittnesutsaga som enda bevis för tillgångens lagliga anskaffande inte ansågs vara tillräcklig för att hindra ett förverkande. Vart och ett av särdragen var inte av sådan beskaffenhet att det innebar att den enskildes rät- tigheter kränktes, men sett sammantaget innebar lagstiftningen en kränkning av sökandenas egendomsskydd.
8.3Förverkandekonventionens krav på en omvänd bevisbörda
Sverige var part till Europarådets konvention om penningtvätt, efter- forskning, beslag och förverkande av vinning av brott (nedan kallad 1990 års konvention). Den konventionen vidareutvecklades och kom- pletterades genom förverkandekonventionen, som trädde i kraft den 1 maj 2008. För svensk del trädde konventionen i kraft den 1 okto- ber 2014. Syftet med förverkandekonventionen är att bekämpa all- varlig brottslighet genom att beröva brottslingar vinningen av och hjälpmedlen för deras brott, och att bekämpa finansiering av terro- rism. Av intresse för den här utredningens ställningstaganden är artikel 3 i förverkandekonventionen, närmare bestämt artikel 3.4. Den artikeln innebär att länderna ska införa en omvänd bevisbörda
943
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
vid förverkande som kan kopplas till allvarlig brottslighet. Sverige valde vid tillträdet att reservera sig mot artikel 3.4.
I det här avsnittet kommer förverkandekonventionens krav på omvänd bevisbörda att kort beskrivas, tillsammans med de över- väganden som gjordes från svenskt håll i samband med tillträdet till konventionen. Därefter kommer delar av en rapport som Europa- rådet har låtit göra att återges. Rapporten handlar om hur artikel 3.4 har genomförts i de anslutna ländernas respektive lagstiftning.
Avslutningsvis beskrivs även den norska regleringen om utvidgat förverkande kortfattat. Norge har inte antagit förverkandekonven- tionen och omfattas alltså inte av Europarådets rapport. Anledningen till att den norska lagstiftningen tas upp här är att den särskilt om- nämns i utredningens kommittédirektiv som exempel på en lagstift- ning som föreskriver omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande.
8.3.1Artikel 3 i förverkandekonventionen
I artikel 3 i förverkandekonventionen finns det bestämmelser om förverkande. Enligt artikel 3.1 ska det vara möjligt att förverka hjälp- medel och vinning eller egendom vars värde motsvarar sådan vinning och egendom som har varit föremål för penningtvätt. Det sista ledet var nytt jämfört med 1990 års konvention.
I artikel 3.2 ges, jämfört med 1990 års konvention, en mera be- gränsad möjlighet för en part att reservera sig mot konventionens regler om förverkande. Under förutsättning att förverkande kan ske vid penningtvätt och vid de brottskategorier som anges i bilagan till konventionen, kan en part i samband med tillträdet lämna en förklar- ing om att förverkande endast ska ske när brottet kan föranleda en frihetsberövande påföljd i mer än ett år. Vidare kan en part förklara att förverkande inte ska ske beträffande vinning från skattebrott i den utsträckning sådan vinning kan neutraliseras inom ramen för skatteförfarandet.
Artikel 3.3 innehåller i förhållande till den tidigare konventionen en ny fakultativ regel om att parterna får föreskriva obligatoriskt förverkande vid brott som lyder under förverkandebestämmelserna, till exempel penningtvätt.
Slutligen ska artikel 3.4, som är ny jämfört med 1990 års konven- tion, beskrivas. Enligt den artikeln ska parterna införa en ordning
944
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
som gör det möjligt att kräva att en lagöverträdare, när det gäller allvarliga brott enligt nationell lagstiftning, visar ursprunget för på- stådd vinning eller annan egendom som kan förverkas, i den mån ett sådant krav stämmer överens med principerna i deras nationella lag- stiftning. Artikeln har beskrivits som att den innebär ett krav på om- vänd bevisbörda vid allvarlig brottslighet.
Enligt artikel 53.4 kan en part i samband med att konventionen tillträds förklara bland annat att den inte avser att tillämpa artikel 3.4. Sverige lämnade en sådan reservation när konventionen tillträddes.41
8.3.2Överväganden vid det svenska tillträdet till förverkandekonventionen
2010 års penningtvättsutredning, som bland annat hade i uppdrag att utreda vilka lagstiftningsåtgärder som var nödvändiga för att Sverige skulle kunna tillträda förverkandekonventionen, gjorde bedömningen att regler om en omvänd bevisbörda för förverkanden skulle strida mot svenska straffprocessrättsliga principer. Samtidigt ansåg den ut- redningen att reglerna om utvidgat förverkande i viss utsträckning redan uppfyllde de krav som ställs i artikel 3.4.42
Enligt 2010 års penningtvättsutredning innebar inte artikel 3.4 ett faktiskt krav på att länderna skulle införa en reglering om omvänd bevisbörda vid förverkanden som var kopplade till allvarlig brotts- lighet. I punkt 71 i förklaranderapporten uttalades nämligen att be- stämmelsen krävde att länderna skulle erbjuda en möjlighet till om- vänd bevisbörda beträffande tillgångars lagliga ursprung om det var förenligt med ländernas nationella lagstiftning. Om ett land bedömde att det stod i strid med den nationella rättsordningen att införa en omvänd bevisbörda skulle detta, enligt ett uttalande i förklaranderap- porten, inte ifrågasättas under kommande övervakningsprocesser. Vidare innebar de uttalanden som fanns i förklaranderapporten om möjligheten för länderna att enligt artikel 53.4 helt eller delvis reser- vera sig mot att tillämpa artikel 3.4 att det inte var nödvändigt att införa en omvänd bevisbörda vid förverkande.43
När det gällde den svenska regleringen konstaterade 2010 års penningtvättsutredning att ett yrkande om förverkande enligt
41Sveriges internationella överenskommelser, SÖ 2014:11, s. 2.
42SOU 2012:12 Penningtvätt – kriminalisering, förverkande och dispositionsförbud, s. 354 f.
43SOU 2012:12 s. 354 f.
945
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
svensk rätt normalt prövas i samband med åtal för det brott som för- verkandeyrkandet grundar sig på. Bevisbördan vilar i den situationen på åklagaren och beviskravet är detsamma som det som normalt gäller i brottmål. När det gällde utvidgat förverkande enligt (dåvarande)
36 kap. 1 b § brottsbalken påpekade utredningen att andra regler gällde. Dels fordrades inte att det fanns någon direkt koppling mel- lan det förverkandeutlösande brottet och den egendom som förverk- andeyrkandet avsåg, dels gällde ett sänkt beviskrav i fråga om den berörda egendomen utgjorde utbyte av brottslig verksamhet. Bevis- bördan vilade fortfarande på åklagaren, men denna var fullgjord så snart det framstod som klart mera sannolikt att egendomen utgjorde utbyte av brottslig verksamhet än att så inte var fallet.44
Förverkandekonventionen är ett internationellt instrument som ska passa många olika rättsordningar. Mot den bakgrunden var det enligt 2010 års penningtvättsutredning inte självklart att bestämmel- sen krävde så mycket mer än en sådan lättnad av beviskravet som redan följde av regleringen om utvidgat förverkande. Det var dess- utom endast vid allvarlig brottslighet som en omvänd bevisbörda skulle vara aktuell. Reglerna om utvidgat förverkande kunde vid den här tidpunkten tillämpas vid brott som det var föreskrivet fängelse i sex år eller mer för om brottet hade varit av beskaffenheten att kunna ge utbyte. Detsamma gällde (och gäller fortfarande) vissa andra brott med lägre straffskala som listades i lagtexten. 2010 års penningtvätts- utredning menade att förverkandekonventionens, i och för sig fakul- tativa, krav på omvänd bevisbörda därmed i viss utsträckning redan var tillgodosedda genom bestämmelsen om utvidgat förverkande. Det fanns enligt 2010 års penningtvättsutredning inte anledning att gå längre än vad som följde av dessa regler. Därför lämnades inga för- slag till lagändringar kopplade till den här delen av konventionen.45
Trots att den svenska regleringen om utvidgat förverkande möj- ligen redan uppfyllde förverkandekonventionens beviskrav ansåg 2010 års penningtvättsutredning att Sverige i samband med tillträdet till konventionen antingen skulle avge en förklaring om hur bestäm- melsen i artikel 3.4 skulle komma att tillämpas i svensk rätt, eller avge en förklaring om att den inte alls skulle komma att tillämpas i svensk rätt (det vill säga reservera sig enligt artikel 53.4).46
44SOU 2012:12 s. 355.
45SOU 2012:12 s. 355.
46SOU 2012:12 s. 356.
946
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
Regeringen, som i och för sig inte ifrågasatte utredningens bedöm- ning, ansåg att det fanns skäl att i samband med tillträdet förklara att Sverige inte avsåg att tillämpa artikel 3.4.47 Den reservationen gäller fortfarande.
8.3.3Europarådets rapport om genomförandet av artikel 3.4 i förverkandekonventionen
Europarådet har utvärderat hur länderna har genomfört artikel 3.4. En slutversion av rapporten antogs i november 2023.48 Syftet med rapporten var att undersöka i vilken utsträckning länderna hade infört förverkandebestämmelser som erbjöd möjligheten att lägga bevisbördan för att tillgångar förvärvats på ett lagligt sätt på den enskilde i de fall personen har dömts för ett eller flera allvarliga brott. Syftet med kravet på en omvänd bevisbörda vid allvarliga brott var att öka lagstiftningens effektivitet i fråga om återtagande av brotts- vinster.
Rapportens generella slutsatser
Av rapporten framgår att omkring en tredjedel av de länder som har anslutit sig till förverkandekonventionen reserverade sig mot att införa artikel 3.4.49 Det som många länder framhöll som skäl för att inte införa en omvänd bevisbörda var att det skulle strida mot lan- dets allmänna rättsprinciper. Det konstaterades i rapporten att för- verkandekonventionen i det här avseendet går längre än FATF:s rekommendationer i och med att dessa enbart anger att länderna bör överväga att införa en omvänd bevisbörda vid förverkanden som sker utan koppling till en fällande dom, medan förverkandekonventionen kräver att alla länder som inte uttryckligen har reserverat sig mot artikel 3.4 ska göra det. Kravet gäller dock endast i förhållande till
47Prop. 2013/14:121 En effektivare kriminalisering av penningtvätt, s. 103.
48Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vin- ning av brott och om finansiering av terrorism (CETS nr 198), Europarådet, 2023, Thematic
Monitoring Review of the Conference of the Parties to CETS No.198 on Article 3(4), (“Confiscation measures”), se https://rm.coe.int/c198-cop-2023-16-hr-art3-4-en/1680ae26e2 (sidan besökt den 27 juni 2025), nedan Europarådets rapport.
49Dessa länder är Azerbajdzjan, Bulgarien, Georgien, Tyskland, Grekland, Italien, Moldavien, Polen, Rumänien, Ryssland, Slovakien, Slovenien, Sverige, Turkiet, Ukraina och Storbritannien (Förenade kungariket).
947
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
allvarliga brott. Vad som ska betraktas som allvarliga brott avgörs av landets egen lagstiftning. Länderna är inte skyldiga att ha omvänd bevisbörda för någon viss på förhand bestämd lista över brott.50
I rapporten diskuterades även hur lagtexten bör vara formulerad för att bevisbördan ska betraktas som omvänd. Många länder hade formulerat beviskravet på så vis att den dömde skulle ”göra sannolikt” att tillgångarna hade anskaffats på ett lagligt sätt snarare än att den dömde skulle ”visa” den omständigheten fullt ut. Det senare begrep- pet är det som används i konventionen, så frågan som diskuterades i rapporten var om en lagstiftning som anger att den dömde ska ”göra sannolikt” uppfyller konventionens krav på en omvänd bevisbörda. Mot bakgrund av uttalanden som gjordes i bland annat den förklar- ande rapporten, i tolkningsnoter och i tidigare utvärderingar var slut- satsen i rapporten att det inte ska betraktas som en bristfällig konven- tionsuppfyllelse om det i ett lands lagstiftning anges att den dömde ska ”göra sannolikt” att tillgången har anskaffats på ett lagligt sätt.51
Inför utvärderingen tillställdes samtliga länder ett frågeformulär med två frågor. Den första frågan, som var ställd till samtliga länder, var om landet hade infört lagstiftning eller vidtagit andra åtgärder som innebär att den som döms för ett allvarligt brott ska visa att tillgångar som han eller hon innehar har anskaffats på ett lagligt sätt. Den andra frågan, som endast var ställd till länder som hade reser- verat sig mot artikel 3.4, innebar att länderna skulle redovisa inne- hållet i sin reservation. Vidare ombads samtliga länder att redovisa innehållet i sin lagstiftning och eventuella rättsfall och statistik som visade hur lagen tillämpades. I rapporten redovisas vad länderna sva- rade på frågorna och de slutsatser som drogs i fråga om artikel 3.4 var korrekt genomförd i respektive land eller inte.52
En mer generell slutsats som redovisades var att åtta av de 16 län- der som hade reserverat sig mot att införa en omvänd bevisbörda för förverkande ändå redovisade att man hade infört åtgärder som inne- bar att bevisbördan var omvänd.53 Av de 19 länder som inte hade reserverat sig mot artikel 3.4 var en generell slutsats efter genom- gången av ländernas svar att regleringens omfattning skilde sig åt mellan de olika länderna och att det fanns flera länder som inte hade
50Europarådets rapport, 2023, p. 11–13.
51Europarådets rapport, 2023, p. 20–21.
52Europarådets rapport, 2023, p. 22–24.
53Det gällde för Georgien, Tyskland, Italien, Polen, Ryssland, Slovenien, Ukraina och Storbritannien (Förenade kungariket).
948
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
infört en lagstiftning om omvänd bevisbörda trots att de inte hade reserverat sig. Majoriteten av de länder som hade en lagstiftning som tillät omvänd bevisbörda hade infört den kopplat till utvidgat för- verkande. Några länder tillämpade omvänd bevisbörda i civila för- verkandeförfaranden. Även om konventionen inte ställer närmare krav på hur länderna ska införa omvänd bevisbörda noterades vissa fall där man inte ansåg att lagstiftningen fullt ut uppfyllde artikel 3.4. Det kunde till exempel handla om att tillämpningen begränsades till fall där tillgångarna riskerade att försvinna, göras oåtkomliga för för- verkande eller användas för att underlätta ytterligare brottslig verk- samhet. I andra fall kunde tillämpningen begränsas genom att en civil process om förverkande kunde föras först efter att personen hade dömts för brott i ett separat brottmålsförfarande.54
I rapporten lämnades några generella rekommendationer. Den första gällde de länder som hade reserverat sig mot att införa en om- vänd bevisbörda. Dessa länder rekommenderades att omvärdera om reservationen var nödvändig att upprätthålla. Det gällde inte minst de åtta länder som hade rapporterat att de trots reservationen hade genomfört åtgärder för att tillåta en omvänd bevisbörda i vissa fall.55 För de länder som inte hade reserverat sig mot artikel 3.4, men som trots det fortfarande inte hade infört lagstiftning eller vidtagit andra åtgärder för att tillåta en omvänd bevisbörda vid förverkande, lämnades en generell rekommendation om att införa sådan lagstift- ning i den utsträckning som det var i överensstämmelse med natio-
nell lag.56
Därutöver rekommenderades alla länder som hade infört omvänd bevisbörda att ta fram rättsfall och statistik som gjorde det möjligt att följa tillämpningen. Dessutom rekommenderades länderna att upp- märksamma tillämparna på lagstiftningen och erbjuda utbildning för att öka återtagandet av brottsvinster.57
54Europarådets rapport, 2023, p. 27.
55Europarådets rapport, 2023, p. 30 a. Den här rekommendationen gällde för de 16 länder som nämns i not 9. De länder som nämns i not 13 är de som rapporterade om lagstiftning trots att de hade reserverat sig.
56Europarådets rapport, 2023, p. 30 b. Den här rekommendationen gällde för Monaco, San Marino och Spanien.
57Europarådets rapport, 2023, p. 31.
949
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
Rapporteringen om enskilda länder
I rapporten redovisades svaren från samtliga 38 länder. Här kommer bara några exempel som har bedömts som särskilt intressanta för svenskt vidkommande att redovisas. Inledningsvis kan kort nämnas att från svenskt håll besvarades frågeställningen endast med att Sverige har reserverat sig mot att tillämpa artikel 3.4, vilket i rapporten be- svarades med att Sverige rekommenderades att överväga om det fort- farande var nödvändigt att upprätthålla reservationen för svensk del.58
Albanien
Albanien redovisade att landet har en reglering som medger för- verkande utan koppling till en fällande dom där bevisbördan initialt åvilar åklagaren som måste bevisa:
a)att personen är involverad i brottslig verksamhet,
b)att personen har tillgångar eller inkomster som inte står i pro- portion till personens deklarerade inkomster eller tillgångar, och
c)att det finns en risk för att tillgångarna skulle försvinna, göras oåtkomliga för förverkande eller kan komma att användas för att underlätta brottslig verksamhet.
Om dessa omständigheter bevisas av åklagaren åligger det den till- talade att visa att tillgångarna har anskaffats på ett lagligt sätt. För- verkandeyrkandet kan under vissa förhållanden utökas så att det även omfattar egendom som innehas av den tilltalades släktingar.
Den albanska lagstiftningen bedömdes uppfylla kraven på omvänd bevisbörda enligt artikel 3.4, men landet rekommenderades att över- väga om kravet i punkten c kunde tas bort eftersom regleringen be- dömdes bli mer effektiv på det viset.59
58Europarådets rapport, 2023, s. 36.
59Europarådets rapport, 2023, s. 11.
950
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
Belgien
I den belgiska strafflagen anges att förverkandereglerna kan använ- das i förhållande till alla brottskategorier. Bevisbördan delas mellan den tilltalade och åklagaren. Den tilltalade måste göra det sannolikt att tillgångens ursprung är lagligt medan det åligger åklagaren att visa att det finns en påtaglig skillnad mellan de lagligt förvärvade tillgång- arnas värde och de tillgångar som den tilltalade faktiskt har i sin be- sittning. Vid bedömningen tar man hänsyn till personens inkomst, om det finns konkreta bevis för att tillgångarna utgör vinster från brott som den tilltalade har dömts för eller från liknande brottslighet, och om den tilltalade inte kan lämna en trovärdig alternativ förklaring till hur tillgångarna har erhållits. Enligt regleringen kan domstolen för- verka egendom som den tilltalade har tillgodogjort sig under de se- naste fem åren om den inte verkar ha anskaffats med lagliga medel.
Den belgiska regleringen om omvänd bevisbörda bedömdes upp- fylla kraven i artikel 3.4. Belgien rekommenderades dock att ta fram fler rättsfall och föra statistik över mål där bestämmelsen om omvänd bevisbörda hade tillämpats.60
Bosnien och Hercegovina
I Bosnien och Hercegovina finns en reglering som innebär att utvid- gat förverkande är möjligt i relation till vissa förverkandeutlösande brott. För bestämmelsens tillämpning gäller en delad bevisbörda som fungerar på så vis att åklagaren ska lägga fram tillräckligt med bevis för att det med rimlig säkerhet ska gå att fastslå att egendomen har erhållits genom brottslig verksamhet. Om svaranden i det läget inte lyckas visa att egendomen har anskaffats på ett lagligt sätt kan den förverkas.
I tillägg till det straffrättsliga förverkandeförfarandet finns det även möjlighet att begära egendom förverkad genom ett civilrättsligt förfarande. Av rapporten framgår inte vilket beviskrav som gäller i det civilrättsliga förverkandeförfarandet.
Lagen i Bosnien och Hercegovina bedömdes vara förenlig med de principer om omvänd bevisbörda som följer i artikel 3.4. Bosnien och Hercegovina rekommenderades dock att ta fram fler rättsfall
60Europarådets rapport, 2023, s. 13.
951
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
och föra statistik över mål där bestämmelsen om omvänd bevisbörda tillämpas.61
Danmark
I Danmark finns en bestämmelse om utvidgat förverkande som inne- bär att tillgångar kan förverkas i samband med att en person döms för vissa allvarliga brott. Enligt bestämmelsens huvudregel är det möj- ligt att helt eller delvis förverka tillgångar som tillhör en person som döms för ett brott, om brottet är av sådan art att det kan ge bety- dande ekonomisk vinning och brottet kan ge minst sex års fängelse, eller är ett narkotikabrott.
Ett utvidgat förverkande kan även omfatta tillgångar som inne- has av närstående (till exempel en make, sambo eller annan person som står i nära relation till den dömde), om tillgångarna har förvär- vats inom fem år från brottet.
Förverkande får inte ske om den dömde kan göra det sannolikt att egendomen har anskaffats på lagligt sätt eller med lagligt erhållna medel.
De danska företrädarna angav i sitt svar att det inte är meningen att bevisbörderegeln ska tillämpas alltför strikt. Det innebär att den dömde endast behöver göra sannolikt att egendomen har erhållits på ett lagligt sätt innan bevisbördan övergår till åklagaren. Det påtalades även att det inte fanns någon legaldefinition av formuleringen att egendomen ”sannolikt har anskaffats på ett lagligt sätt”. De danska företrädarna presenterade flera rättsfall som visade att förverkande- svaranden inte hade lyckats göra sannolikt att egendomen hade erhål- lits på ett lagligt sätt, vilket hade fått till följd att den hade förverkats.
Vid bedömningen konstaterades att den danska regleringen in- direkt innehöll en reglering om omvänd bevisbörda genom att för- verkande inte kunde ske om svaranden gjorde sannolikt att egen- domen hade erhållits på ett lagligt sätt. Om svaranden lyckades med det måste åklagaren bevisa att egendomen utgjorde brottsvinster.
Sammantaget innebar det att den danska regleringen endast delvis uppfyllde kraven i artikel 3.4. De danska myndigheterna rekommen-
61Europarådets rapport, 2023, s. 14.
952
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
derades att överväga att anta en reglering som på ett bättre sätt ge- nomförde kraven i artikel 3.4.62
Tyskland
Tyskland har reserverat sig mot artikel 3.4. Trots det redovisade lan- det att det har vidtagit lagstiftningsåtgärder som innebär en omvänd bevisbörda i förverkandeförfaranden.
I den tyska lagstiftningen finns det en bestämmelse som medger förverkande av tillgångar som har ett misstänkt eller oklart ursprung utan att åklagaren bevisar att ett särskilt brott har begåtts, så kallat självständigt förverkande. Vid tillämpningen av den bestämmelsen är det tillräckligt att domstolen genom de omständigheter som åklaga- ren har presenterat är övertygad om att tillgången härrör från brotts- lig verksamhet. Det krävs alltså inte att åklagaren har väckt åtal för någon särskild brottslig verksamhet eller att förverkandesvaranden tidigare har dömts för brott. Bestämmelsen innebär de facto att bevisbördan blir omvänd i den här typen av förverkandeförfarande. Förverkandesvaranden måste visa att egendomen har anskaffats på ett lagligt sätt för att undvika att den förverkas. Generellt tillämpas bestämmelsen på så sätt att förverkandesvaranden inte kan undvika ett förverkande genom att tiga eller hävda okunskap om egendom- ens ursprung.
Enligt en dom från den tyska författningsdomstolen krävs det för att ett förverkande ska ske en brottsmisstanke för något av de brott som listas i lagen vid den tidpunkt då egendomen tas i beslag och att egendomen tas i beslag just på grund av den brottsmisstan- ken. Det är alltså inte tillräckligt att det finns en allmän misstanke om att brott har begåtts för att bestämmelsen ska kunna tillämpas.
Den tyska lagstiftningen bedömdes innehålla en reglering som medgav en omvänd bevisbörda i mål om självständigt förverkande. Tyskland rekommenderades därför att noggrant överväga om det fortfarande var nödvändigt att vidhålla den reservation som lämna- des i samband med att förverkandekonventionen antogs.63
62Europarådets rapport, 2023, s. 17.
63Europarådets rapport, 2023, s. 19 f.
953
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
Ungern
I den ungerska lagstiftningen finns det en bestämmelse som med- ger en omvänd bevisbörda vid utvidgat förverkande. Av lagen följer i vilka fall egendom ska förverkas. Om en person döms för vissa i lagen angivna brott ska all egendom som den dömde har erhållit under de fem år som förflutit före det att det straffrättsliga förfar- andet inleddes förverkas. Förverkande får ske om den dömdes till- gångar eller den dömdes livsstil inte står i proportion till den regi- strerade inkomsten och den dömdes personliga förhållanden, om inte motsatsen bevisas.
Enligt den ungerska strafflagen ska egendomen alltså inte för- verkas om den dömde visar att tillgångarna har erhållits på ett lagligt sätt. Utvidgat förverkande kan för en person som är delaktig i orga- niserad brottslighet tillämpas i fråga om fler förverkandeutlösande brott än dem som räknas upp i den ungerska lagens lista över för- verkandeutlösande brott.
Den ungerska lagen bedömdes överensstämma med de krav som följer av artikel 3.4.
Malta
Enligt maltesisk lag kan förverkande ske hos en person som har dömts för penningtvättsbrott och vissa förbrott till sådant brott, om det inte motbevisas att egendomen härrör från brott. Bevisbördan för att visa att egendomen har erhållits på ett lagligt sätt åvilar den misstänkte eller dömde personen. Det finns även en särskild regler- ing om förverkande från den som har dömts för narkotikabrott, som också innebär att bevisbördan är omvänd.
Företrädarna för Malta förklarade att bestämmelserna tillämpas på så vis att åklagaren inledningsvis har bevisbördan i målet och att beviskravet är ”bortom rimligt tvivel”. När åklagaren har visat att den tilltalade har gjort sig skyldig till det förverkandeutlösande brottet och att det inte finns någon laglig förklaring till att den tilltalade äger vissa tillgångar, måste den tilltalade föra fram bevis för att motbevisa åklagarens påstående. De maltesiska företrädarna kunde inte visa några rättsfall där omvänd bevisbörda hade tillämpats.
I den maltesiska rättsordningen finns det även en möjlighet för den som har fått egendom förverkad att få domen ändrad i ett civil-
954
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
rättsligt förfarande om han eller hon kan bevisa egendomens lagliga ursprung. Av rapporten framgår att det finns flera fall där en dom om förverkande har ändrats i det civilrättsliga förfarandet. Det tycks bero på att det civilrättsliga förverkandeförfarandet har lägre beviskrav än det straffrättsliga förverkandeförfarandet.
Sammantaget gjordes bedömningen att den maltesiska lagen uppfyller de krav på omvänd bevisbörda som framgår av artikel 3.4. Malta rekommenderades dock att ta fram fler rättsfall och erbjuda utbildning om hur lagen ska tillämpas till företrädare inom rätts- väsendet.64
Den norska bestämmelsen om utvidgat förverkande
I utredningens kommittédirektiv nämns att Norge har en reglering om omvänd bevisbörda vid utvidgat förverkande. Norge har inte an- tagit förverkandekonventionen och landets lagstiftning har därmed inte bedömts i Europarådets rapport. Nedan redovisas kortfattat innehållet i den norska regleringen och motiven till att den infördes.
I 13 kap. 68 § i den norska straffeloven finns en bestämmelse som gör det möjligt att förverka vinning från brottslig verksamhet utan att det behöver bevisas vilket brott vinningen kommer från, så kallat utvidgat förverkande.65 Utvidgat förverkande kan ske om gärnings- personen döms för ett brott som typiskt sett kan ge betydande eko- nomisk vinning, och han eller hon har begått
a)ett eller flera brott som tillsammans kan ge minst sex års fäng- else, eller
b)minst ett brott som kan ge minst två års fängelse, och personen har dömts för ett brott som typiskt sett kan ge betydande eko- nomisk vinning under de senaste fem åren, eller
c)försök till något av ovanstående.
Vid utvidgat förverkande kan all egendom som gärningspersonen innehar förverkas. I stället för egendomen kan dess värde förverkas. En persons tillgångar kan också användas som säkerhet för att det förverkade beloppet betalas.
64Europarådets rapport, 2023, s. 25.
65I norsk rätt kallat utvidet inndragning, se LOV-2005-05-20-28.
955
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
Även tillgångar som tillhör den tilltalades nuvarande eller tidigare make eller maka kan förverkas, om inte tillgångarna har förvärvats före eller efter äktenskapet, de förvärvats minst fem år före brottet, eller den tilltalade gör sannolikt att de har förvärvats på ett annat sätt än genom hans eller hennes brott.
Vid bedömningen av om utvidgat förverkande ska genomföras ska särskild vikt läggas vid sannolikheten för att gärningsmannens tillgångar har förvärvats genom brottslig verksamhet. Av bestäm- melsen följer också att gärningsmannens tillgångar kan förverkas om han eller hon inte visar att tillgångarna har förvärvats lagligen. Det är alltså den tilltalade som har bevisbördan för att tillgångarna kom- mer från en laglig förvärvskälla och inte åklagaren. Detta gäller även om man inte kan koppla egendomen direkt till ett specifikt brott.
I förarbetena resonerades kring om bestämmelsen om utvidgat förverkande kunde anses kränka oskuldspresumtionen i artikel 6 i Europakonventionen. Den norska utredningen Straffelovkommi- sjonen ansåg att så inte var fallet och menade att de straffskalor som angavs i den tidigare bestämmelsen inte heller behövde justeras med anledning av att bevisbördan blev omvänd.66
8.4Om tillämpningen av det nya beviskravet
Utredningen skickade i början av maj 2025 ut en skrivelse till samtliga experter i utredningens expertgrupp för spridning inom deras respek- tive organisationer samt till ett antal domstolar och till Domstols- verket. Skrivelsen innehöll bland annat önskemål om erfarenheter av beviskravet för utvidgat förverkande och synpunkter på frågan om en omvänd bevisbörda bör införas för utvidgat förverkande.67
De allra flesta som har svarat menar att det svårt att säga hur det nya beviskravet ”övervägande sannolikt” står sig vid tillämpningen eftersom det inte har prövats i särskilt många fall än. Den allmänna meningen är dock att det nya beviskravet bör innebära att förklar- ingsbördan i större utsträckning har flyttats till den tilltalade. Bland både åklagare och poliser har det betonats att det är angeläget att brottsbekämpande myndigheter har tillgång till så effektiva verktyg som möjligt för att återta brottsvinster. Polisen har till exempel fram-
66Se Ot.prp. nr 8 (1998–99), s. 34 f., och ot.prp. nr 90 (2003–2004), s. 345 f.
67Skrivelse från 2025 års förverkandeutredning och svar, dnr komm2025/00016-27. Svaren inkom till utredningen fram till den 19 juni 2025.
956
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
hållit att det skulle kunna leda till en i viss mån förenklad process om hela förklaringsbördan läggs på den tilltalade. Om bevisbördan ändras till omvänd bevisbörda bedöms det enligt företrädare för Polisen öka förutsättningarna ytterligare för att förverka tillgångar med stöd av bestämmelsen om utvidgat förverkande, men hur stor skillnad det skulle bli i praktiken är dock svårbedömt. Det som avgör om en omvänd bevisbörda ökar effektiviteten i lagstiftningen är vilket beviskrav som den tilltalade måste nå upp till innan bevisbördan går över på åklagaren.
Från åklagarhåll bedömer man att skillnaden i bevisningens om- fattning i praktiken inte kommer ändras om bevisbördan blir omvänd jämfört med vad som gäller i dag. Redan den senaste sänkningen av beviskravet bör enligt företrädare för Åklagarmyndigheten leda till att okontrollerbara invändningar från en tilltalad om till exempel in- komster i utlandet inte bör vara tillräckligt för att förklara egendo- mens ursprung om den tilltalade saknar taxerade inkomster eller andra tillgångar i Sverige. Om bevisbördan är omvänd och samma invändning kommer, kan det möjligen räcka att som motbevisning åberopa uppgifter om att den tilltalade saknar legala inkomster. En omvänd bevisbörda kan enligt företrädarna därmed leda till en mer effektiv lagstiftning. Den nya lagstiftningen upplevs dock inte som svårtillämpad i sig.
Företrädare för domstolarna har framhållit att ett införande av en omvänd bevisbörda vid utvidgat förverkande skulle utgöra ett allt- för stort avsteg från brottmålsprocessens grundläggande principer. Inte heller finns det enligt domstolsföreträdarna behov av något så- dant för att främja effektiviteten hos förverkandeformen utvidgat förverkande. Den utgör redan nu ett synnerligen effektivt verktyg för att dra in utbyte av brottslig verksamhet. Företrädarna har också ifrågasatt om en omvänd bevisbörda i sak skulle föra med sig något egentligt mervärde. Redan med den gällande regleringen läggs en för- klaringsbörda på den enskilde i samma ögonblick som åklagaren har lyckats bevisa ett förverkandeutlösande brott och det råder en dis- proportion mellan den tilltalades egendomsinnehav och legitima för- värvskällor. För att freda egendomen från förverkande måste den enskilde under alla förhållanden i vart fall i detta skede förklara hur egendomen har erhållits eller med vilka legitima medel den har för- värvats. Företrädare för ett flertal domstolar har framhållit att det finns en risk för att det utvidgade förverkandet förlorar i legitimitet
957
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
om det införs en omvänd bevisbörda. För det fall en reglering om omvänd bevisbörda införs har någon domstol lyft frågan om det även bör medföra en förändring av den skälighetsbedömning som domstolen ska göra enligt 36 kap. 20 § brottsbalken, för att säker- ställa att domstolen har möjlighet att undvika orimliga slutresultat.
Inom Tullverket upplever man det som att man redan med den gällande lagstiftningen oftast vinner framgång med yrkanden om ut- vidgat förverkande. Däremot skulle en omvänd bevisbörda kunna effektivisera arbetet på så vis att den finansiella utredningen skulle kunna inriktas på de förklaringar som den misstänkte lämnar om egendomens ursprung i stället för att, som nu, alla alternativa möj- ligheter utreds.
8.5Överväganden om en omvänd bevisbörda
I utredningens uppdrag ingår att säkerställa att beviskravet vid ut- vidgat förverkande är utformat på ett sätt som innebär att förverk- andeformen kan utgöra ett så effektivt verktyg i brottsbekämpningen som möjligt, utan att sanktionen riskerar att förlora sin legitimitet.
Utredningen ska därför ta ställning till om en omvänd bevisbörda eller en så kallad förverkandepresumtion ska införas vid utvidgat för- verkande i linje med vad som följer av artikel 3.4 i förverkandekon- ventionen och, oavsett ställningstagande, lämna förslag på hur en bestämmelse med omvänd bevisbörda vid utvidgat förverkande kan utformas.
8.5.1Bör det införas en omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande?
Bedömning
Det bör inte införas en omvänd bevisbörda för utvidgat förverk- ande. Bestämmelsen om utvidgat förverkande uppfyller de krav som ställs i artikel 3.4 i förverkandekonventionen.
Det kan konstateras att uppfattningen om vad som utgör möjliga, rimliga och godtagbara förverkandebestämmelser har förändrats påtagligt under det senaste halvseklet. Från att förverkande alltid
958
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
betraktades som en särskild rättsföljd av ett visst specifikt brott där åklagaren skulle bevisa varje relevant omständighet med beviskravet ”bortom rimligt tvivel” har utvecklingen gått åt det hållet att det numera finns flera rättsordningar som tillåter förverkanden av enskil- das oförklarade tillgångar om dessa enskilda inte kan visa att tillgång- arna har förvärvats på ett lagligt sätt. Flera internationella instrument framhåller vikten av att länderna har en extensiv och effektiv för- verkandelagstiftning så att brottsvinster ska kunna återtas i ännu större utsträckning än tidigare. Europadomstolen har också i flera fall angett att en mer extensiv syn på förverkande kan godtas ur ett egendomsskyddsperspektiv, under förutsättning att lagstiftningen uppfyller ett godtagbart allmänt intresse, det finns en rimlig balans mellan parterna i målet och lagstiftningen omgärdas av grundläggande rättssäkerhetsgarantier.
Mot den här bakgrunden ska utredningen nu överväga om bevis- bördan för utvidgat förverkande bör vara omvänd, så att förverkande- svaranden ska visa att egendom som han eller hon innehar har an- skaffats på ett lagligt sätt.
Inledningsvis bör något sägas om den nyligen genomförda för- verkandereformen. Den innebar, som redovisats i avsnitt 8.1.6, att beviskravet för utvidgat förverkande sänktes till ”övervägande sanno- likt” så sent som i november 2024. Skälet för att beviskravet sänktes var att det hittillsvarande beviskravet ”klart mera sannolikt” skulle användas för den nya förverkandeformen självständigt förverkande. Det ansågs nämligen inte rimligt att beviskravet var detsamma för båda förverkandeformerna eftersom det utvidgade förverkandet ock- så kräver att den enskilde döms för ett förverkandeutlösande brott. Ett lägre beviskrav kunde alltså godtas för utvidgat förverkande än för självständigt förverkande. Förändringen var således inte i sig föranledd av något behov av att lösa problem som fanns vid rätts- tillämpningen eller av att den tidigare utformningen hade visat sig vara ineffektiv.
Av de svar som utredningen har fått från bland andra företrädare för rättsväsendet framgår att det nya beviskravet inte har hunnit prö- vats i särskilt många fall än. Det har alltså varit för tidigt för dem att uttala sig om ifall det nya beviskravet orsakar problem vid rättstill- lämpningen. Den allmänna uppfattningen bland dem som har svarat är dock att det inte var förknippat med några svårigheter att tillämpa det tidigare beviskravet ”klart mera sannolikt”, vilket innebär att man
959
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
inte förväntar sig att stöta på problem när det nya beviskravet ska tillämpas. Utredningen om utvidgat förverkande drog samma slut- sats om beviskravet när den utredningen utvärderade den tidigare ut- formningen av bestämmelsen om utvidgat förverkande år 2015 (se avsnitt 8.1.4).
Det här innebär att det är svårt att se något praktiskt behov av att införa en omvänd bevisbörda för att överbrygga tillämpningssvårig- heter eller öka effektiviteten för utvidgat förverkande. Det talar med viss styrka mot att göra en sådan förändring. Till detta kommer att det inte kan uteslutas att en sådan förändring skulle innebära en högre risk för materiellt felaktiga förverkandebeslut (jämför det som har redovisats i avsnitt 8.2.1). Och även om en bestämmelse om omvänd bevisbörda, som konstaterats ovan, i och för sig anses vara förenlig med de rättssäkerhetskrav som följer av Europakonventionen skulle den på ett principiellt plan vara en nyordning och avvika från hur man i Sverige traditionellt har sett på bevisbördor i straffprocessuella sam- manhang. Ett sådant steg bör enligt utredningen inte tas om det inte finns mycket starka skäl för det. Några sådana starka skäl har utred- ningen inte identifierat.
Vid en samlad bedömning har utredningen mot denna bakgrund stannat för att en omvänd bevisbörda vid utvidgat förverkande inte bör införas med mindre än att det bedöms som nödvändigt eller lämpligt i förhållande till Sveriges internationella förpliktelser.
Nästa fråga blir då hur man ska se på det krav som ställs i arti- kel 3.4 i förverkandekonventionen i förhållande till den svenska regleringen.
Enligt konventionen ska ländernas lagstiftning göra det möjligt att ställa krav på lagöverträdaren att vid allvarliga brott visa ursprunget för sådan vinning eller annan egendom som kan förverkas, vilket har tolkats som ett krav på att länderna ska ha en omvänd bevisbörda vid utvidgat förverkande. Vad som avses med allvarliga brott avgör län- derna själva. Det finns alltså inte någon lista över brott som måste träffas av regleringen. Det finns inte heller någon närmare beskriv- ning av hur länderna ska reglera bevisbördan.
Av den genomgång av olika länders genomförande som finns i Europarådets rapport (se avsnitt 8.3.3) kan man också dra slutsatsen att det finns stora skillnader mellan ländernas regleringar. Vissa län- der tillämpar samma bevisregler för förverkande i förhållande till alla brott, medan andra har begränsat sin reglering om omvänd bevis-
960
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
börda så att den endast träffar vissa uppräknade brott eller endast brott av viss svårhet kopplat till straffskalan. Flera länder, som har fått godkänt för sitt genomförande, har också en reglering som inne- bär att bevisbördan delas mellan åklagaren och den enskilde. Så är till exempel fallet i Belgien samt i Bosnien och Hercegovina.
Det kan också konstateras att även den metod som tillämpas i svensk rätt vid prövningen av utvidgat förverkande förekommer bland de regleringar som beskrivs som godkända i rapporten. Den svenska regleringen innebär att det åligger åklagaren att lägga fram bevisning som gör det övervägande sannolikt att tillgångar som en person som har dömts för ett förverkandetutlösande brott innehar härrör från brottslig verksamhet. I det läget får den dömde en för- klaringsbörda för att tillgången har anskaffats på ett lagligt sätt. Den dömde kan alltså inte freda sin egendom från att bli förverkad genom att avstå från att yttra sig eller att genom att inte lägga fram bevis. Det här är ett förfarande som har beskrivits som ett godtagbart genom- förande av artikel 3.4 i Europarådsrapporten beträffande till exempel den maltesiska lagstiftningen.
Sammantaget innebär detta att vid en jämförelse mellan andra länders reglering av bevisbördan och den svenska bestämmelsen och tillämpningen av den, finns det mycket som talar för att svensk rätt redan uppfyller det krav som förverkandekonventionen ställer i arti- kel 3.4. I samband med att Sverige tillträdde förverkandekonventio- nen gjorde också 2010 års penningtvättsutredning bedömningen att Sverige levde upp till kravet i artikeln. Regeringen ifrågasatte inte den bedömningen men valde ändå – förmodligen för säkerhets skull – att reservera sig mot artikel 3.4.
Utredningens bedömning är alltså att den svenska regleringen om utvidgat förverkande redan uppfyller de krav som ställs i artikel 3.4 i förverkandekonventionen. Den artikeln utgör således inte skäl för att införa en bestämmelse om omvänd bevisbörda i svensk rätt. Något krav på omvänd bevisbörda finns inte heller i något annat internatio- nellt instrument som Sverige är förpliktat att följa.
Sveriges internationella förpliktelser föranleder alltså ingen annan bedömning än den som har gjorts ovan, nämligen att det inte bör in- föras någon omvänd bevisbörda.
Utredningen har i uppdrag att, oavsett vilken bedömning som görs i fråga om en omvänd bevisbörda ska införas i svensk rätt eller inte, lämna ett beredningsunderlag med en sådan reglering. Ett så-
961
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
dant förslag och ytterligare något alternativ som kan övervägas för det fall att regeringen inte skulle dela den bedömning som utred- ningen har gjort presenteras i följande avsnitt.
8.5.2Författningsförslag som inte följer av utredningens ställningstagande i sakfrågan
Förslag
För det fall att det ska införas en omvänd bevisbörda kan det göras genom att bestämmelsen om utvidgat förverkande i 36 kap. 6 § brottsbalken ändras på så sätt att förverkande ska ske om de i paragrafen angivna förutsättningarna är uppfyllda och den dömde inte har gjort det övervägande sannolikt att egendomen i fråga har förvärvats på ett lagligt sätt.
I utredningens uppdrag ingår det att, oavsett ställningstagande i sak, lämna förslag om en omvänd bevisbörda vid utvidgat förverkande. I det följande presenteras några alternativ till hur en sådan reglering skulle kunna utformas. De alternativ som presenteras bygger på be- dömningen som gjordes i avsnitt 5.4.5, som innebär att inga andra ändringar krävs i bestämmelsen om utvidgat förverkande än att pen- ningtvättsbrott, näringspenningtvättsbrott och finansiering av terro- rism eller särskilt allvarlig brottslighet enligt terroristbrottslagen läggs till i listan över förverkandeutlösande brott.
Enligt utredningens mening bör ett eventuellt införande av en omvänd bevisbörda så långt som möjligt ske inom ramen för den nuvarande förverkandelagstiftningens konstruktion. Förverkande- lagstiftningen har relativt nyligen ändrats efter ingående övervägan- den (även om just bestämmelsen om utvidgat förverkande enbart ändrades i fråga om just beviskravet). Ur ett tillämparperspektiv framstår det då som olämpligt att redan efter kort tid riva upp den regleringen och ersätta den med något helt nytt. Det sagda gäller i synnerhet som det, enligt vad som har redovisats i föregående avsnitt, hittills inte har framkommit att de nya bestämmelserna har gett upp- hov till några särskilda tillämpningssvårigheter.
Med dessa utgångspunkter anser utredningen att en bestämmelse om en omvänd bevisbörda som liknar den norska regleringen kunde
962
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
vara en lämplig väg framåt. Som framgått innebär den regleringen att det är den tilltalade som vid utvidgat förverkande har bevisbör- dan för att tillgångarna kommer från en laglig förvärvskälla. Detta gäller, enligt den norska regleringen, även om man inte kan koppla egendomen direkt till ett specifikt brott. Enligt utredningen skulle en motsvarande reglering kunna fungera för svensk del, för det fall det skulle bedömas motiverat att införa en omvänd bevisbörda.
Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen att en bestäm- melse med omvänd bevisbörda, om en sådan bedöms motiverad, for- muleras enligt följande (36 kap. 6 § brottsbalken).
Om någon döms för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer ska den dömdes egendom eller dess värde förverkas (utvidgat förverkande), om
1.brottet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst, och
2.den dömde inte har gjort det övervägande sannolikt att egendomen har förvärvats på ett lagligt sätt. […].
En bestämmelse som utformas på det sättet innefattar otvivelaktigt en omvänd bevisbörda samtidigt som kravet för att bryta förverk- andepresumtionen sätts lågt. På så sätt innebär den ett principiellt skifte, men skillnaden i förhållande till den nuvarande regleringen blir i praktiken sannolikt ändå inte så omvälvande. I den föreslagna regleringen har åklagaren bevisbördan för att det förverkandeutlös- ande brottet har utförts av den enskilde och att det har varit sådant att det skulle kunna ge vinst, medan den enskilde har bevisbördan (upp till beviskravet övervägande sannolikt) för att egendomen har förvärvats på ett lagligt sätt.
Som utredningen tidigare har konstaterat finns det nackdelar och risker med en reglering av detta slag. För att minska risken för att regleringen leder till materiellt felaktiga förverkandebeslut skulle det kunna övervägas att, såsom har gjorts i en del andra länders lagstift- ningar (se till exempel den ungerska lagstiftningen som har beskrivits i avsnitt 8.3.3), begränsa tillämpningen till egendom som har för- värvats inom en viss tid före det förverkandeutlösande brottet. En sådan begränsning skulle tillgodose ett angeläget rättssäkerhets- intresse, eftersom det typiskt sett är förenat med betydande svårig- heter att föra fram bevis om egendom som har anskaffats långt till- baka i tiden. Å andra sidan skulle den väcka en del nya frågor om bevisbörda och beviskrav, bland annat när det gäller vad som ska
963
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande | SOU 2026:10 |
krävas för att rätten ska godta ett påstående om att egendomen har förvärvats vid den tid som påstås.
Om bevisbördans placering ändras, kan det övervägas om utrym- met för skälighetsbedömningar borde utökas vid utvidgat förverk- ande. Detta är något som har påtalats av tillämparna (se avsnitt 8.4). Syftet med det skulle vara att bättre behålla balansen i lagstiftningen.
I detta sammanhang kan det konstateras att det innan den nya förverkandelagstiftningen infördes fanns olika regleringar för hur skäligheten skulle bedömas för olika förverkandeformer. Vid refor- men sammanfördes dessa i stället till en generell bestämmelse. För- ändringen motiverades med att det utifrån kriminalpolitiska utgångs- punkter saknades anledning att ha olika nivåer avseende oskäligheten för de olika förverkandeformerna. En annan ordning menade man i praktiken skulle innebära att den grundläggande ambitionen om vinst- neutralisering inte fullt ut skulle kunna upprätthållas. Regeringen menade även att det var svårt att se några skäl som sakligt sett kunde motivera olika oskälighetsnivåer för olika förverkandeformer. Av författningskommentaren framgår dock att bedömningen av om ett förverkande är uppenbart oskäligt fortfarande ska göras med beak- tande av vilket slags förverkande det är fråga om i det enskilda fallet. Vid tillämpningen kan man alltså fortfarande beakta vilken förverk- andeform som ett förverkande grundas på vid bedömningen av skäligheten.68
Att lagstiftaren nyligen har genomfört en regeländring, tydligt motiverat varför och lämnat öppet för bedömning i det enskilda fallet, talar starkt mot att lämna förslag på en återgång till det som tidigare gällde. För att lämna ett sådant förslag måste det finnas tydliga indi- kationer på att den nya ordningen är problematisk att tillämpa eller leder till oönskade resultat. Några sådana indikationer har utredningen inte sett.
Utredningen anser därför att det inte nu bör införas någon annan nivå för skälighetsbedömningen vid utvidgat förverkande än den som för närvarande gäller enligt 36 kap. 20 § brottsbalken. Detta gäller oavsett hur bestämmelsen om utvidgat förverkande i övrigt utformas.
För det fall att regeringen väljer att inte gå fram med ett förslag om omvänd bevisbörda men önskar att på något annat sätt betona den tilltalades aktivitetsplikt, skulle ett alternativ kunna vara att till
68Se prop. 2023/24:144 s. 273 f. och 437 för mer utförliga resonemang om den generella oskälighetsbestämmelsen.
964
SOU 2026:10 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande |
den befintliga regleringen i 36 kap. 6 § brottsbalken lägga ett nytt tredje stycke med följande lydelse:
Vid bedömningen av om det är övervägande sannolikt att egendomen härrör från brottslig verksamhet ska det särskilt beaktas om den dömde har lagt fram utredning som talar för att egendomen har förvärvats på ett lagligt sätt.
Ett sådant tillägg skulle kunna motivera att man från svenskt håll återtar den reservation som finns mot artikel 3.4 i förverkandekon- ventionen samtidigt som man behåller huvuddragen i den befintliga regleringen och undviker de nackdelar som följer med en mer ren- odlad bestämmelse om en omvänd bevisbörda.
965
9Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen
Den nya förverkandelagstiftningen, som trädde i kraft den 8 novem- ber 2024, innebär bland annat att ett nytt 36 kap. har införts i brotts- balken och att brottsbekämpande myndigheter har fått ett nytt verk- tyg i form av självständigt förverkande. Denna nya förverkandeform gör, som tidigare nämnts, det möjligt att förverka egendom som inte står i proportion till en persons legitima förvärvskällor, oberoende av om någon kan hållas straffrättsligt ansvarig för ett brott. Reformen innebär också att en ny lag har införts som reglerar förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot (2024 års för- farandelag).1 I den nya lagen finns bland annat regler om hur en ut- redning om självständigt förverkande ska bedrivas.
I kommittédirektiven anges att utredningen ska följa tillämp- ningen av den nya förverkandelagstiftningen, redovisa sina iakttagel- ser och vid behov lämna förslag om författningsändringar som kan komplettera lagstiftningen.2
För att utföra uppdraget i den delen har domar om självständigt förverkande bevakats och gåtts igenom löpande under utrednings- arbetet. Genomgången visar i allt väsentligt att de prövningar som har gjorts i domstol ser ut att ha fungerat som tänkt. Några frågor har uppstått framför allt i samband med tillämpningen av övergångs- bestämmelserna, men genomgången visar inte på några större tillämp- ningssvårigheter.
I syfte att uppmärksamma eventuella tillämpningsproblem har utredningen också gjort ett utskick till experterna och ett antal myn- digheter, där de har ombetts att lämna synpunkter på den nya för- verkandelagstiftningen och berätta om de har stött på problem,
1Lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot.
2Dir. 2024:122 s. 4.
967
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
tycker att något saknas eller är svårt att tillämpa, eller om de haft andra medskick. De myndigheter som tillfrågades utanför expert- gruppen var samtliga hovrätter, 15 tingsrätter och Domstolsverket.3 Ett antal av de tillfrågade myndigheterna skickade in svar till utredningen med synpunkter. Flera av de tillfrågade domstolarna beskrev att de saknade eller endast hade högst begränsad erfarenhet av att tillämpa den nya lagstiftningen. Ett antal konkreta problem och frågor har dock lyfts av de rättstillämpare som har yttrat sig.
Dessa problem – och i förekommande fall förslag till lösningar – kommer att gås igenom i det här kapitlet.
Inledningsvis ska dock sägas att frågan om vilka tillämpningspro- blem som finns med den nya förverkandelagstiftningen är tidigt väckt. De nya reglerna hade nyligen trätt i kraft när den här utredningen till- sattes, och hade inte ens gällt i ett år när utredningsarbetet i den här delen genomfördes. Kanske kommer helt andra svårigheter att visa sig längre fram än dem som har identifierats i den här utredningen.
9.1Enskilda anspråk i strafförelägganden
Företrädare för Åklagarmyndigheten som har yttrat sig till utred- ningen anser att deras möjligheter att utfärda strafförelägganden har begränsats på ett inte önskvärt sätt i och med den nya förverkande- lagstiftningen.
9.1.1Mer om problemet
Villkoren för att utfärda strafförelägganden finns i 48 kap. rätte- gångsbalken. Ett strafföreläggande innebär att den misstänkte före- läggs ett bötesstraff, efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda. Den misstänkte får möjlighet att godkänna bötesstraffet omedelbart eller inom en viss tid. Ett strafföreläggande kan också avse villkorlig dom, villkorlig dom i förening med böter, eller ungdomstjänst. Ett strafföreläggande får dessutom omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet. Det kan också omfatta förverkande, någon annan särskild rättsverkan av brott, avgift till Brottsofferfonden samt provtagnings- och analyskostnader.4
3Dnr komm2025/00016-27.
448 kap. 2 § brottsbalken.
968
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
De situationer där det blir aktuellt att förena ett strafföreläggande med ett enskilt anspråk är när målsäganden har anmält ett anspråk avseende betalningsskyldighet i anledning av brottet och omständig- heterna är sådana att åklagaren är skyldig att utföra målsägandens talan.5
Flera av de ärenden där det kan bli aktuellt med både beslut om förverkande och beslut om skadestånd rör sådan brottslighet där det normalt sett kan utfärdas ett strafföreläggande. De åklagare som har yttrat sig till utredningen anser dock att det saknas lagstöd för att utfärda strafförelägganden i de situationer där det finns en sådan kon- kurrens mellan förverkandet och skadeståndet som rätten kan han- tera enligt 36 kap. 22 § brottsbalken (det vill säga där ett strafföre- läggande skulle innebära att målsäganden har rätt till betalning ur förverkad egendom, se mer om den regleringen i kapitel 10). Konse- kvensen blir enligt åklagarna att åklagaren måste väcka åtal i en situa- tion där målsäganden har framställt ett anspråk på penningmedel som svarar mot ett yrkande om förverkande av penningmedel.
I åklagarnas rättsliga vägledning föreslås att åklagaren, när förut- sättningar finns, bör föreslå att målet ska avgöras på handlingarna i dessa situationer. Av processekonomiska skäl föreslås också, i avvak- tan på bland annat förändrade möjligheter att kunna utfärda straff- förelägganden i konkurrenssituationer, att åklagaren vid utfärdande av strafförelägganden tills vidare kan bortse från frågan om förverk- ande av brottsvinst när det finns ett motsvarande skadeståndsanspråk. Detta gäller dock endast i situationer där brottsvinsten uppgår till högst 1 250 kronor.6
9.1.2En hänvisning till 36 kap. brottsbalken för utfärdande av strafföreläggande
Förslag
Det införs en uttrycklig hänvisning till 36 kap. brottsbalken i regleringen om utfärdande av strafförelägganden.
548 kap. 5 a § brottsbalken.
6Åklagarmyndigheten, RäV 2024:7 Brottsvinster och oförklarade tillgångar, s. 96.
969
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
Enligt utredningen är det inte givet hur bestämmelserna ska tolkas i det avseende som har tagits upp från åklagarhåll. Det går att läsa 48 kap. rättegångsbalken som att det är möjligt för åklagarna att ut- färda strafförelägganden även i de fall där ett beslut om förverkande svarar mot ett enskilt anspråk. Men så har alltså inte åklagarna tolkat de nya bestämmelserna. Följden har blivit att ärenden där det tidigare har gått att utfärda strafförelägganden nu hänvisas till domstolspröv- ning. Enligt utredningen är det inte en lämplig ordning.
Ett strafföreläggande är ett processekonomiskt och effektivt sätt att avgöra ett brottmål. Strafföreläggandet ersätter åtalet. När det har godkänts har det samma verkan som en dom som har fått laga kraft. Därför måste ett enskilt anspråk i ett strafföreläggande vara klart for- mulerat. Det ska tydligt framgå vilka omständigheter som anspråket grundas på, och det får inte finnas skäl för jämkning. Inget hindrar att beloppet är förenat med ränta.7
När möjligheten att ta in ett enskilt anspråk i ett strafförelägg- ande infördes motiverades det med att ett inte obetydligt antal mål skulle kunna handläggas genom föreläggande av åklagaren i stället för att föras till domstol, om det öppnades en möjlighet att ta upp en- skilda anspråk i ett strafföreläggande. Starka praktiska och process- ekonomiska skäl ansågs tala för att ansvars- och ersättningsfrågorna handläggs i ett sammanhang. Detta bedömdes ligga i linje med en för- stärkning av målsägandens ställning. Det ansågs också som angeläget att effektiva och rationella handläggningsformer inte skulle förhin- dras av omotiverade formella regler.8
De skäl som framfördes för att låta ett strafföreläggande omfatta ett enskilt anspråk gör sig fortfarande gällande. Eftersom åklagarna av formella skäl upplever sig vara förhindrade att utfärda strafföre- lägganden när förverkad egendom svarar mot skadeståndsanspråk hindrar det att brottmålen handläggs i den mest processekonomiska ordningen. Utredningen anser därför att det bör framgå uttryckligen i lag att ett strafföreläggande kan avse att målsäganden har rätt till betalning ur förverkad egendom. Detta kan åstadkommas genom att det i 48 kap. 2 § rättegångsbalken tas in en bestämmelse om att 36 kap. brottsbalken gäller i tillämpliga delar vid utfärdande av ett strafföreläggande. Hänvisningen bör avse hela 36 kap. brottsbalken om förverkanden eftersom även andra förverkandebestämmelser än
7Prop. 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande, s. 120.
8Prop. 1994/95:23 s. 102.
970
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
36 kap. 22 § brottsbalken bör kunna tillämpas av åklagarna när de utfärdar strafförelägganden, liksom bestämmelserna om företagsbot. Att ett strafföreläggande under vissa förutsättningar får omfatta företagsbot framgår redan i dag av 48 kap. 4 § rättegångsbalken.
9.2Förverkande av barnpornografi
Företrädare för Åklagarmyndigheten har uppmärksammat att det i förarbetena till den nya förverkandelagstiftningen inte nämns något om förverkande av barnpornografi – exempelvis vilka lagrum som ska tillämpas vid förverkande av digitala enheter med barnpornografiskt material när förundersökningen har lagts ner. Likaså väcker det enligt företrädarna frågor att förverkandebestämmelserna i 36 kap. brotts- balken och lagen (1994:1478) om förverkande av barnpornografi är subsidiära i förhållande till varandra.
9.2.1Mer om problemet
Lagen om förverkande av barnpornografi innehåller bara en paragraf. I den anges att en skildring av barn i pornografisk bild ska förklaras förverkad, men att förverkande får underlåtas om förverkandet är oskäligt. Där anges också att lagen inte tillämpas om en skildring kan förverkas enligt bestämmelser i brottsbalken eller i smugglingslagen. I 36 kap. 2 § brottsbalken framgår att om en annan författning innehåller någon bestämmelse som avviker från förverkandereglerna
i kapitlet, ska den bestämmelsen tillämpas.
Skälet till att det finns en specialreglering om förverkande av barnpornografi är att inte varje skildring av barn i pornografiska bilder eller spridning av sådana bilder är straffbar. Undantag görs för det fall att gärningen med hänsyn till omständigheterna är för- svarlig. Frågan om gärningen är försvarlig ska avgöras mot bakgrund av syftet med framställningen och det sammanhang i vilket den före- kommer. Hänsyn till konstnärliga intressen, allvarligt syftande ny- hetsförmedling och vetenskapligt arbete är exempel på fall där ett spridande kan vara försvarligt.9
9Prop. 1997/98:43 Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden
– barnpornografifrågan m.m., s. 58. Barnpornografibrottet regleras numera i 16 kap. 10 a och b §§ brottsbalken.
971
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
Sedan den särskilda lagen om förverkande av barnpornografi tillkom har själva barnpornografibrottet ändrats och utvidgats till att omfatta fler fall. Trots att utrymmet för att förverka barnpornografi med stöd av brottsbalkens regler i och med det vidgades behölls den särskilda lagen, eftersom det kunde tänkas uppstå situationer som måhända inte täcktes av reglerna i brottsbalken eller lagen (2000:1225) om straff för smuggling (smugglingslagen). När lagen om förverk- ande av barnpornografi senast sågs över anförde regeringen att möj- ligheten att underlåta förverkande borde inskränkas till fall där ett förverkande ansågs vara oskäligt.10
I samband med att den nya förverkandelagstiftningen trädde i kraft upphävdes åtskilliga förverkandebestämmelser i specialstraff- rätten. När 2020 års förverkandeutredning såg över vilka bestäm- melser som borde tas bort eller behållas var bland annat följande utgångspunkter av betydelse för den sorteringen:
•Brottsbalkens förverkandebestämmelser borde i så stor utsträck- ning som möjligt vara generellt tillämpliga även inom special- straffrätten.
•Förverkandebestämmelser som reglerar väldigt specifika för- hållanden borde kvarstå.
•Om det framstår som tveksamt om en särskild förverkande- bestämmelse behövs eller inte borde den kvarstå.11
Lagen om förverkande av barnpornografi fanns inte med i den in- ventering som gjordes i 2020 års förverkandeutredning över special- straffrätt om förverkande.12
I propositionen till den nya förverkandelagstiftningen ansåg reger- ingen att det fanns skäl att upphäva ytterligare några förverkande- bestämmelser i specialstraffrätten jämfört med vad som hade före- slagits i 2020 års förverkandeutredning. Regeringen ansåg också att de bestämmelser som finns i specialstraffrätten, som angav att för- verkande skulle undvikas om det var oskäligt, i stället skulle ange att förverkande inte ska ske om det skulle vara uppenbart oskäligt. Skälet för det var att samma överväganden som gjordes i fråga om 36 kap.
10Prop. 1997/98:43 s. 102 f. och 172 f.
11SOU 2021:100 Ny förverkandelagstiftning, s. 420.
12Bilaga 6 till SOU 2021:100.
972
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
brottsbalken skulle gälla för bestämmelserna i specialstraffrätten.13 I det nya 36 kap. brottsbalken inskränktes möjligheten att underlåta förverkande, på så sätt att förverkande numera inte får ske om det är uppenbart oskäligt.14
Åklagare som har yttrat sig till utredningen har förklarat att de i sina stämningsansökningar använder lagen om förverkande av barn- pornografi som andra- eller tredjehandsgrund i mål om barnporno- grafibrott. Om åtalet ogillas är det inte säkert att domstolen anser sig kunna förverka själva lagringsenheten (exempelvis hårddisken eller mobiltelefonen) med stöd av 36 kap. brottsbalken, men däremot kan lagen om förverkande av barnpornografibrott användas för sådana digitala lagringsmedier.
9.2.2Ett uppenbarhetsrekvisit införs i lagen om förverkande av barnpornografi
Förslag
Lagen om förverkande av barnpornografi ändras på så sätt att förverkande ska kunna underlåtas endast om ett förverkande är uppenbart oskäligt.
Bedömning
Subsidiaritetsbestämmelserna i lagen om förverkande av barn- pornografi och 36 kap. 2 § brottsbalken bör inte ändras.
Utredningen har övervägt om det vore möjligt att upphäva lagen om förverkande av barnpornografi. Numera – efter att barnpornografi- brottet har vidgats och den nya förverkandelagstiftningen har införts
–är det nämligen svårt att identifiera en situation där det inte skulle vara möjligt att förverka det barnpornografiska materialet med stöd av de allmänna bestämmelserna om förverkande i 36 kap. 9, 10 och 12 §§ brottsbalken. I vart fall 10 § om förverkande av brottsföremål är i regel tillämplig. Det kan uppstå situationer där ett innehav av barnpornografiska bilder anses försvarligt med stöd av 16 kap. 10 b §
13Prop. 2023/24:144 En ny förverkandelagstiftning, s. 219 f.
1436 kap. 20 § brottsbalken.
973
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
brottsbalken och därför inte utgör ett barnpornografibrott enligt
16 kap. 10 a § brottsbalken. Bilderna borde i så fall kunna förverkas enligt 36 kap. 12 § brottsbalken.
Det kan dock uppkomma mycket speciella situationer där brotts- balkens regelverk inte anses tillräckligt för att ett förverkande ska få ske.15 Även i dessa fall bör det finnas förutsättningar att förverka det barnpornografiska materialet. Utredningen anser därför att lagen om förverkande av barnpornografi bör finnas kvar. Dess oskälighets- rekvisit bör dock, liksom i övriga specialregleringar om förverkande, ändras så att det är detsamma som i brottsbalken. Rent praktiskt har en sådan ändring förmodligen ingen större betydelse, men den är ändå motiverad av enhetlighetsskäl.
Att lagen om förverkande av barnpornografi är subsidiär i förhål- lande till brottsbalken bör fortfarande gälla. Utgångspunkten bör, såsom konstaterades när förverkandelagstiftningen senast sågs över, vara att brottsbalkens förverkandebestämmelser i så stor utsträck- ning som möjligt bör vara generellt tillämpliga även inom special- straffrätten. I linje med detta bör den särskilda lagstiftningen om förverkande av barnpornografi användas endast i de – fåtal – situa- tioner då förverkande inte kan ske med stöd av 36 kap. brottsbalken. Den bestämmelse i lagen om förverkande av barnpornografi som ger uttryck för detta bör alltså behållas.
När det gäller subsidiaritetsbestämmelsen i 36 kap. 2 § brotts- balken kan det konstateras att den har en generell utformning. Den gäller i förhållande till all förverkandereglering inom specialstraff- rätten. Det är enligt utredningen inte motiverat att i den bestämmel- sen göra ett särskilt undantag för lagen om förverkande av barn- pornografi, även om det förvisso är svårt att se att bestämmelsen i praktiken kan få betydelse i förhållande till just den lagen.
9.3Tullverkets möjligheter att omedelbart sälja och förstöra egendom
Företrädare för Tullverket som har yttrat sig till utredningen har upp- märksammat två problem kopplade till myndighetens möjligheter att sälja och förstöra beslagtagen egendom i förtid, det vill säga innan det finns ett beslut om förverkande som har fått laga kraft.
15Ett exempel på när så var fallet finns i NJA 2014 s. 14.
974
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
9.3.1Mer om problemen
I 8 kap. 12 § tullbefogenhetslagen (2024:710) framgår att Tullverket enligt de förutsättningar som framgår i bestämmelsen omedelbart får sälja eller förstöra egendom som skäligen kan antas bli förverkad enligt 16 § smugglingslagen. I 16 § smugglingslagen anges att för- verkande av en vara som har varit föremål för brott enligt den lagen får, trots vad som sägs i 36 kap. 11 § första meningen brottsbalken, ske från den som egendomen tillhör eller som enligt 36 kap. 14 eller 15 § samma balk ska anses vara ägare till egendomen. Bestämmelsen är alltså en specialreglering i förhållande till brottsbalken som möj- liggör att hjälpmedelsförverkanden och förverkanden av brottsföre- mål sker från vilken ägare som helst, utan begränsningarna i brotts- balkens 36 kap. till att det ska ske från exempelvis gärningsmannen eller en senare förvärvare av egendomen.
I 8 kap. 12 § tullbefogenhetslagen finns således Tullverkets möj- ligheter att omedelbart sälja eller förstöra egendom som kan antas bli förverkad enligt smugglingslagen. I 19 § smugglingslagen finns samma möjlighet för andra myndigheter än Tullverket. Bestämmel- sen i 19 § smugglingslagen anger på ett tydligare sätt än 8 kap. 12 § tullbefogenhetslagen att den gäller all egendom som skäligen kan antas bli förverkad på grund av brott enligt smugglingslagen, oavsett vilken lag som förverkandet grundas i.
Företrädarna för Tullverket har noterat att eftersom Tullverket sedan den 8 november 2024 tillämpar 36 kap. brottsbalken vid för- verkande – inte 16 § smugglingslagen – har innebörden av 8 kap. 12 § tullbefogenhetslagen blivit otydligare sedan den nya förverk- andelagstiftningen trädde i kraft. Myndigheten efterlyser ett förtyd- ligande av att även egendom som har förverkats på grund av brott enligt smugglingslagen med stöd av 36 kap. brottsbalken kan säljas eller förstöras omedelbart precis som före den nya förverkande- regleringen.
Företrädarna för Tullverket har också förklarat att myndigheten har behov av att kunna förstöra egendom i förtid oavsett om det rör sig om brott enligt smugglingslagen eller någon annan lagstiftning som ingår i Tullverkets brottskatalog. Det finns till exempel inte skäl att göra skillnad mellan förstöring av en insmugglad vara och en vara som innehas av någon på något otillåtet sätt. Bestämmelsen i 8 kap. 12 § tullbefogenhetslagen skulle därför enligt företrädarna kunna ut-
975
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
formas så att den omfattar alla brott som ingår i Tullverkets direkta brottsbekämpning enligt 8 kap. 1 och 2 §§ tullbefogenhetslagen.
9.3.2Ökade möjligheter för Tullverket att sälja och förstöra säkrad egendom i förtid
Förslag
Tullverkets och andra myndigheters möjligheter att sälja och för- störa säkrad egendom i förtid regleras på ett uttömmande sätt i den nya lagen om säkrad och förverkad egendom. Bestämmel- serna i 8 kap. 12 och 13 tullbefogenhetslagen samt 18 och 19 §§ smugglingslagen ska upphöra att gälla.
Förverkandebestämmelserna i smugglingslagen är speciallag i för- hållande till brottsbalken. I 16 § smugglingslagen finns dock inte någon materiell grund för ett förverkande. Det innebär att Tullverket inte förverkar egendom ”enligt” 16 § smugglingslagen, som det står i 8 kap. 12 § tullbefogenhetslagen. Det är alltså inte längre tydligt vilken typ av egendom som tullbefogenhetslagen ska användas för. Det framgår inte om avsikten är att tullbefogenhetslagens reglering om förtida försäljning och förstörande endast ska kunna användas vid förverkande som sker i samband med smugglingsbrott eller vid alla typer av förverkanden. När 8 kap. 12 § tullbefogenhetslagen inte är tillämplig för Tullverket gäller de allmänna bestämmelserna i brotts- balken (eller annan speciallag).
När det inte finns speciallag som reglerar frågan om förtida för- säljning eller förstöring gäller lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. (1974 års förfarandelag). Som har beskrivits i avsnitt 6.4.3 tillåter inte den lagens 4 § försäljning eller förstöring i förtid av beslagtagen egendom (eftersom lagen endast är tillämplig på egendom som har tillfallit staten på grund av förverk- ande och på hävda beslag som inte hämtas ut). Det behov som Tull- verket har av att kunna sälja eller förstöra beslagtagen egendom i förtid delar Tullverket med de andra brottsbekämpande myndighe- terna. De andra myndigheterna använder 19 § smugglingslagen för att sälja eller förstöra egendom i förtid när förverkandet görs i sam- band med ansvar för brott enligt den lagen.
976
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
Som Tullverket har uppmärksammat behöver myndighetens stöd för förtida försäljning och förstöring av egendom förtydligas. I av- snitt 6.6.5 föreslås nya regler om förtida försäljning och förstöring av beslagtagen egendom. Dessa bestämmelser tillgodoser enligt ut- redningen både Tullverkets behov av förtydligande och av att i förtid kunna sälja och förstöra annan egendom än den som avses i smugg- lingslagen. När den nya lagen om säkrad och förverkad egendom in- förs kan därför 8 kap. 12 § tullbefogenhetslagen samt 18 och 19 §§ smugglingslagen upphöra att gälla. Sådana specialregleringar behövs inte längre då. Den föreslagna lagen om säkrad och förverkad egen- dom innehåller också regler om ersättning till ägare eller rättighets- havare när egendom har sålts eller förstörts, varför även 8 kap. 13 § tullbefogenhetslagen kan upphävas.
9.4Tidpunkten för värdeberäkning i tullbefogenhetslagen
Företrädare för Tullverket som har yttrat sig till utredningen har framfört att det bör övervägas om inte tidpunkten för beräkning av värdet av egendom som ska förverkas borde vara densamma när tullåklagare fattar beslut som när allmänna åklagare och polismän fattar beslut.
9.4.1Mer om problemet
En tullåklagare får enligt 9 kap. 2 § andra stycket tullbefogenhets- lagen fatta beslut enligt 3 kap. 4 § 2024 års förfarandelag om värdet av det som ska förverkas uppgår till mindre än hälften av det pris- basbelopp som gällde när beslaget verkställdes. Tidpunkten för värde- beräkningen när åklagare och polismän beslutar om förverkande är dock enligt 3 kap. 2 och 4 §§ 2024 års förfarandelag inte när beslaget verkställs utan när beslutet om förverkande fattas. I de bestämmelserna anges att om värdet av det som kan komma att förverkas inte över- stiger fem prisbasbelopp (för åklagare) eller en tiondel av prisbas- beloppet (för polismän) får de fatta beslut om förverkande. I för- arbetena till tullbefogenhetslagen nämns inget om skälet till att en annan tidpunkt har valts – tvärtom anges i författningskommentaren att den relevanta tidpunkten för att avgöra egendomens värde är den
977
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
dag då beslut om förverkande fattas.16 Det tycks vara ett förbiseende som har lett till att tidpunkten inte har reglerats på samma sätt som i 2024 års förfarandelag.
9.4.2Värdeberäkningar vid samma tidpunkt
Förslag
Värderingstidpunkten när Tullverkets personal fattar förverk- andebeslut regleras enhetligt med värderingstidpunkten för när allmänna åklagare och polismän fattar förverkandebeslut. I båda fallen ska värdet beräknas utifrån tidpunkten när beslutet om förverkande fattas.
Sannolikt ligger tidpunkten för ett förverkandebeslut i tullbefogen- hetslagen respektive 2024 års förfarandelag i de flesta fall nära den tidpunkt när ett beslag verkställs. Att bestämmelserna är olika utfor- made för tullåklagare och allmänna åklagare saknar alltså förmodligen i de flesta fall praktisk betydelse. Av enhetlighetsskäl, och i syfte att förenkla rättstillämpningen, bör dock tidpunkten vara densamma oavsett om förverkandebeslutet fattas i Tullverkets verksamhet eller av en allmän åklagare eller polisman. Utredningen anser därför att
9 kap. 2 § tullbefogenhetslagen bör justeras på så sätt att värdeberäk- ningstidpunkten ska vara när beslutet om förverkande fattas. Reger- ingen ansåg i propositionen till den nya förverkandelagstiftningen att detta bör vara den relevanta tidpunkten för att avgöra egendomens värde.17 Skulle det i något fall vara en betydande skillnad i värde mel- lan tidpunkterna – exempelvis för att egendomen har sjunkit i värde under beslagstiden – finns tillräckliga rättssäkerhetsgarantier inbyggda i förfarandet, eftersom den enskilde alltid har möjlighet att med stöd av 3 kap. 5 § 2024 års förfarandelag anmäla missnöje mot beslutet och på så sätt få frågan prövad i domstol.
16Prop. 2024/25:129 Skärpta åtgärder mot utförsel av stöldgods, s. 87 f. och 112 f. och SOU 2023:99 Nya tullrättsliga sanktioner och skärpta åtgärder mot utförsel av stöldgods, s. 337 f. och 558.
17Prop. 2023/24:144 s. 315.
978
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
9.5Fullgörelseförverkande av penningtvättade medel
Företrädare för Åklagarmyndigheten som har yttrat sig till utred- ningen har lyft att åklagarna ser behov av en möjlighet till fullgörelse- förverkande även av det som har varit föremål för penningtvättsbrott.
9.5.1Mer om problemet
Det som åklagarna kallar fullgörelseförverkande är förverkanden med stöd av 36 kap. 8 § brottsbalken. I den bestämmelsen framgår att vid förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning eller oförkla- rade tillgångar som innefattar betalningsskyldighet får annan egen- dom förverkas, under förutsättning att egendomen skulle kunna utmätas utan att det strider mot 5 kap. utsökningsbalken. Det finns alltså lagstöd för att förverka vilken egendom som helst för att säker- ställa fullgörande av en betalningsförpliktelse på grund av förverk- ande av exempelvis en brottsvinst. Om inte själva brottsvinsten kan påträffas hos förverkandesvaranden kan någon annan av hans eller hennes tillgångar förverkas med stöd av 36 kap. 8 § brottsbalken – vilket innebär att legala tillgångar kan förverkas med stöd av bestäm- melsen.
Förverkanden av brottsvinster, kostnadsersättningar och oför- klarade tillgångar regleras i 36 kap. 3–7 §§ brottsbalken. I penning- tvättsärenden grundas beslut att förverka penningtvättade medel inte på de bestämmelserna, eftersom det endast är ersättningen till penningtvättaren som är en brottsvinst. Förverkanden i sådana mål kan i stället grundas på 36 kap. 10 § brottsbalken om förverkande av brottsföremål. Penningtvättsbrott, som regleras i 3 och 4 §§ lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott (penningtvättslagen), behöver nämligen inte innebära att den tilltalade, alltså penningtvät- taren, har gjort en vinst. Brottet består i att omsätta eller vidta andra åtgärder med pengar som härrör från brott eller brottslig verksamhet, i syfte att dölja pengarnas ursprung eller att främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig pengarna. Det innebär att de tvättade pengarna (eller egendom i någon annan form som har tvättats) är brottsföremål – någon har till exempel tagit befattning med dem på ett sätt som utgör brott.
Det är alltså inte möjligt att fullgöra en betalningsförpliktelse av- seende förverkade penningtvättade medel genom att någon annan
979
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
egendom förverkas.18 Företrädarna för Åklagarmyndigheten beskri- ver att det här får stor praktisk betydelse vid beslagshanteringen, eftersom penningtvättsbrott ofta innebär att pengar säkras från sam- manblandade konton. Det går sällan att säga exakt vilka pengar som är själva brottsföremålet. Det skulle vara pedagogiskt enklare att för- klara att vilka pengar som helst får förverkas från ett konto – även om medlen har blandats ihop – om det fanns en möjlighet till ett senare fullgörelseförverkande av sammanblandade pengar med stöd av 36 kap. 8 § brottsbalken. Åklagaren skulle då kunna framställa ett yrkande om en betalningsförpliktelse motsvarande värdet av det som har varit föremål för brott och ett yrkande om (sak)förverkande av den konto- behållning som har tagits i penningbeslag för att fullgöra värdeför- verkandet. Om det även finns ett skadeståndsanspråk i en sådan situa- tion får konkurrensen lösas med stöd av 36 kap. 22 § brottsbalken.
9.5.2En utvidgad möjlighet till fullgörelseförverkande
Förslag
Fullgörelseförverkande ska även få ske vid värdeförverkanden enligt 36 kap. 10 § brottsbalken.
Av 36 kap. 10 § brottsbalken följer att förverkande får ske av brotts- föremål, med vilket avses egendom som har framställts genom brott, vars användande utgör brott, som någon har tagit befattning med på varit föremål för brott. I stället för egendomen får dess värde förver- kas. Penningbeslag får ske av egendom som skäligen kan antas bli förverkad, vilket innebär att penningbeslag kan användas för att säkra ett förverkat värde i penningtvättsärenden i stället för att säkra själva de penningtvättade medlen. Samma möjlighet kommer att finnas när penningbeslag ersätts med den utvidgade beslagsbestämmelse som nu föreslås (se avsnitt 3.2.4). Detta talar för att det inte behövs någon ny bestämmelse med anledning av åklagarnas synpunkter om för- verkanden i penningtvättsärenden.
Det finns dock även skäl som talar i motsatt riktning. Under en förundersökning kan det nämligen finnas behov för åklagarna att göra skillnad mellan pengar som utgör själva brottsföremålet och pengar
18Ett värdeförverkande är i och för sig möjligt, men inte ett sakförverkande med andra pengar.
980
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
som har tagits i beslag på en annan grund. Det gäller inte minst om ett beslag ska hävas till en målsägande som har bättre rätt till just vissa utpekade pengar. Dessutom kan fullgörelseförverkande behöva an- vändas för att säkra annan egendom än pengar, exempelvis fondande- lar eller kryptotillgångar. Den typen av tillgångar används regelbundet av penningtvättare.
Utredningen anser därför att möjligheten att använda fullgörelse- förverkande bör utvidgas. En sådan utvidgning skulle minska risken för den typ av problem som har tagits upp från åklagarhåll samtidigt som den också skulle leda till ökad tydlighet för den som drabbas av ett beslag.
Utredningen har övervägt olika sätt att lagtekniskt åstadkomma en sådan utvidgning. Ett möjligt sätt är att lägga till en specialbestäm- melse om fullgörelseförverkande i penningtvättslagen. Den lagen har redan en specialbestämmelse om förverkande i 11 §, där det anges att förverkande av egendom som har varit föremål för brott enligt lagen får ske hos gärningsmannen eller hos den som har medverkat till brottet, även om egendomen tillhör någon annan. Ytterligare special- reglering om förverkande skulle alltså inte avvika från lagens syste- matik. I en ny sådan bestämmelse skulle det kunna anges att en betal- ningsförpliktelse som avser brottsföremål kan fullgöras genom att annan egendom än själva brottsföremålet förverkas.
Utredningen bedömer dock att den utvidgade möjligheten till fullgörelseförverkande inte bör vara begränsad till penningtvätts- fallen. Visserligen är det i praktiken ofta i fråga om penningtvätt som det problem som åklagarna har lyft uppstår, men det kan förekomma även andra situationer där det kan vara motiverat med en utvidgad möjlighet till fullgörelseförverkande. Så kan exempelvis vara fallet vid häleri och bedrägeri. Den utvidgade möjligheten bör därför finnas i 36 kap. brottsbalken så att den avser alla brott. Utredningen före- slår att den placeras som ett sista stycke i 36 kap. 10 § där det fram- går att i stället för ett värdeförverkande enligt bestämmelsen får an- nan egendom förverkas, under förutsättning att egendomen skulle kunna utmätas utan att det strider mot 5 kap. utsökningsbalken. Tillägget ska alltså inte kunna tillämpas om förverkandet avser själva brottsföremålet som ska förverkas enligt 36 kap. 10 §, utan endast om det i stället för brottsföremålet ska förverkas ett värde, exempel- vis för att brottsföremålet inte längre finns i behåll. I den situatio- nen kommer beslutet om förverkande endast att innebära att den
981
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
enskilde får en betalningsskyldighet till staten. För staten spelar det i så fall ingen roll på vilket sätt betalningsförpliktelsen fullgörs. Lik- som vid andra betalningsförpliktelser bör denna därför kunna full- göras genom att någon annan egendom som påträffas hos den en- skilde förverkas, exempelvis bankmedel, värdepapper eller dyrbara föremål som den enskilde äger. Bestämmelsen bör alltså korrespon- dera med 36 kap. 8 § brottsbalken.
9.6Utbetalning av skadestånd till barn
I och med den nya förordningen (2024:902) om förfarandet vid för- verkande av egendom och åläggande av företagsbot (förfarandeför- ordningen) betalar Polisen ut skadestånd till målsägande som har tillerkänts rätt till betalning ur förverkad egendom. Om målsägan- den är ett barn kan det i vissa fall finnas behov av att skydda de ut- betalda pengarna från barnets vårdnadshavare, vilket inte är möjligt enligt de nuvarande reglerna.
9.6.1Mer om problemet
När ett barn ärver pengar till ett värde som överstiger ett prisbas- belopp, eller med villkor om särskild överförmyndarkontroll, ska pengarna sättas in på ett överförmyndarspärrat konto i barnets namn. Detsamma gäller om pengar till ett sådant värde ska betalas ut i vissa andra situationer, bland annat om pengar ska betalas ut som ett för- säkringsbelopp, som brottsskadeersättning, eller med anledning av ett skadeståndsanspråk mot staten.19 Pengar som har betalats till ett sådant konto får inte tas ut utan överförmyndarens samtycke. Skälet för regleringen är att det i vissa fall kan finnas en risk för att barnets pengar används på ett otillbörligt sätt, om vårdnadshavarna är fria att disponera över dem. I de flesta fall är en insättning på ett spärrat konto tänkt att gälla under en begränsad tid, till dess att överförmyn- daren har kunnat konstatera att det saknas skäl att göra någon in- skränkning i vårdnadshavarnas förvaltning.20
1916 kap. 11 § första och andra styckena föräldrabalken. I SOU 2025:23 Ersättningsregler med brottsoffret i fokus, föreslås att pengar som Kronofogden betalar ut i mål om utmätning läggs till listan.
20Prop. 1993/94:251 Förmynderskapslagstiftningen, s. 128–130.
982
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
Genom den nya förverkandelagstiftningen har rätten möjlighet att besluta att en målsägande har rätt till betalning ur förverkade medel. Det kan göras om rätten beslutar om förverkande av penning- medel och bifaller ett anspråk på penningmedel från en målsägande i samma rättegång, om anspråket svarar mot det som har förverkats.21 Om rätten fattar ett sådant beslut, och staten till följd av förverkande- beslutet får in pengar, ska Polisen kontakta målsäganden och över- sända pengarna.22 Om en sådan utbetalning görs till en omyndig person, finns inga lagliga förutsättningar att skydda de utbetalda pengarna från vårdnadshavarnas kontroll.
9.6.2Ett skydd för pengar som Polisen betalar ut till omyndiga
Förslag
Den skyldighet som bland andra dödsbon, försäkringsgivare och Brottsoffermyndigheten har att sätta in pengar som tillfaller en omyndig person på ett spärrat bankkonto ska utsträckas till att omfatta även Polisen vid utbetalningar till målsägande av pengar som har influtit genom förverkande. Polisen ska alltid underrätta överförmyndaren innan en utbetalning sker till någon som är under 18 år.
Skälet till att vissa utbetalningar till omyndiga skyddas genom in- sättningar till överförmyndarspärrade konton är risken för att den omyndigas vårdnadshavare ska missbruka de utbetalda pengarna.
Den risken är lika stor när Polisen gör utbetalningar som när Brotts- offermyndigheten, försäkringsgivare och kanske snart Kronofogden gör utbetalningar. Risken är särskilt stor om de förverkade medlen har flutit in i ett mål där den omyndigas vårdnadshavare är skade- ståndsansvarig.
Utredningen anser därför att det bör införas en skyldighet i 16 kap.
11 § föräldrabalken för Polisen att göra en direktinsättning på ett överförmyndarspärrat konto vid utbetalningar till omyndiga måls- ägande som avser högre värden. När en sådan utbetalning görs bör
2136 kap. 22 § brottsbalken.
223 § förfarandeförordningen. Bestämmelsen beskrivs mer i kapitel 10.
983
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
Polisen, liksom övriga organisationer som listas i 16 kap. 11 § för- äldrabalken, behöva anmäla utbetalningen till förmyndaren och över- förmyndaren genast när den sker.
Bestämmelserna i 16 kap. 11 § föräldrabalken är endast tillämp- liga på utbetalningar som överstiger ett prisbasbelopp (59 200 kronor år 2026). Om ett barns vårdnadshavare missbrukar utbetalda pengar kan det innebära en stor skada för barnet även om pengarna inte upp- går till ett prisbasbelopp. Det kan därför finnas behov av att skydda pengarna för barnets räkning även i dessa fall. Brottsoffermyndig- heten och Kronofogden underrättar därför alltid överförmyndaren innan en utbetalning görs till någon som inte har fyllt 18 år. Enligt utredningens uppfattning bör regeringen införa en motsvarande underrättelseskyldighet för Polisen i förfarandeförordningen.23
9.7Ska ett förverkandebeslut förfalla efter tio år?
Ett beslut om förverkande förfaller om det inte har verkställts inom tio år från det att beslutet har fått laga kraft. Det finns inga bestäm- melser som medger att tiden förlängs. En fråga som har lyfts i utred- ningsarbetet är om tiden borde kunna förlängas i vissa fall, till exempel om den tilltalade inte har kunnat tjäna några pengar för att fullgöra ett förverkandebeslut eftersom denne har avtjänat ett långt straff.
9.7.1Mer om problemet
Av 36 kap. 31 § brottsbalken följer att ett beslut om förverkande, om åtgärd som kan förhindra missbruk eller om företagsbot förfaller, om beslutet inte har verkställts inom tio år från det att beslutet fick laga kraft. Bestämmelsen gäller även inom specialstraffrätten, och har inte ändrats i sak genom den nya förverkandelagstiftningen. Någon förlängning av preskriptionstiden, till exempel genom att Krono- fogden företar en verkställighetsåtgärd eller genom att en delbetal- ning har verkställts, förekommer inte.24
Andra straffrättsliga sanktioner än förverkanden kan också pre- skriberas. Regler om det finns i 35 kap. brottsbalken. Där framgår
23Jämför SOU 2025:23 s. 396 f.
24Bäcklund, Agneta, Wersäll, Fredrik, 2025, Brottsbalken Del III – En kommentar, Norstedts juridik, Juno, kommentaren till 36 kap. 31 §.
984
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
tidsfrister för åtalspreskription och absolut preskription, som inne- bär att en påföljd inte längre får dömas ut efter vissa tider, och regler om påföljdspreskription, som innebär att en utdömd påföljd inte längre får verkställas när en viss tid har förflutit från domen.25 På- följdspreskription kan ske av böter, sluten ungdomsvård och ung- domstjänst, men inte av övriga påföljder.26
Ett värdeförverkande är visserligen normalt en straffrättslig sank- tion, men är också en fordran från staten. Det finns därför även skäl att beskriva de preskriptionstider som gäller för fordringar.
För fordringar i allmänhet gäller preskriptionslagens (1981:130) regler, som sammanfattningsvis innebär att preskriptionstiden för de flesta fordringar är tio år (tre år för konsumenter), men att preskrip- tionstiden kan förlängas genom att gäldenären erkänner fordringen, att gäldenären får en skriftlig påminnelse av borgenären eller att bor- genären väcker talan mot gäldenären. Preskriptionstiden kan för- längas på det sättet hur många gånger som helst.
För statens fordringar gäller i de flesta fall de preskriptionsregler som finns i lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. (skattepreskriptionslagen). Huvudregeln enligt den lagen är att så- dana fordringar preskriberas fem år efter utgången av det kalenderår som fordran förföll till betalning.27 Om gäldenären medges anstånd med betalningen förlängs preskriptionstiden som huvudregel.28 Pre- skriptionstiden får också förlängas av förvaltningsrätten efter ansö- kan av Skatteverket. Förlängning av preskriptionstiden regleras i 7 § skattepreskriptionslagen. En sådan förlängning får ske om den som svarar för betalning av fordringen har
•överlåtit, undanskaffat eller upplåtit särskild rätt till egendom och det kan antas att han eller hon gjort detta för att försvåra det allmännas möjligheter att få betalt för fordringen,
•har saknat känd hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han eller hon har uppehållit sig,
•inte har kunnat anträffas på känd hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han eller hon har uppehållit sig samt det kan antas att han eller hon har hållit sig undan, eller
2535 kap. 1 § brottsbalken.
2635 kap. 7–9 §§ brottsbalken.
273 § första stycket skattepreskriptionslagen.
284 § första stycket och 6 § skattepreskriptionslagen.
985
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
•har stadigvarande vistats utomlands.
En förlängning får beslutas endast om förhållandena som grundar förlängningsansökan har förelegat sedan fordringen överlämnades för indrivning och särskilda skäl inte talar mot en förlängning.29 Om en fordran förlängs med stöd av 7 § skattepreskriptionslagen löper en ny femårig preskriptionstid efter den gamla preskriptionstiden. Ytterligare en förlängning av preskriptionstiden får ske om det är påkallat från allmän synpunkt.30
Företrädare för Polisen som har yttrat sig till utredningen be- skriver att det har hänt att en tilltalad har ådömts ett värdeförverk- ande till ett högt belopp, samtidigt som denne har behövt avtjäna ett fängelsestraff som överstiger 10 år. Om förverkandesvaranden i så fall saknar tillgångar innan straffet verkställs, finns ingen möjlighet för denne att senare tjäna in legala medel att betala skulden med.
Företrädarna undrar om det borde finnas en möjlighet till preskrip- tionsförlängning i vissa fall.
9.7.2En möjlighet att förlänga tiden innan ett förverkandebeslut förfaller
Förslag
Det införs en ny bestämmelse i 36 kap. brottsbalken som inne- bär att tiden innan ett förverkande förfaller får förlängas med fem år i taget under vissa förutsättningar.
I vissa särskilda fall kan preskription av en förverkandefordran leda till resultat som uppfattas som stötande för det allmänna rättsmed- vetandet. Det handlar framför allt om situationer när preskriptionen beror på att den dömde har avtjänat ett långt fängelsestraff, men per- sonen sannolikt kommer att få förutsättningar att betala fordran efter att straffet har avtjänats. Det kan bero på att den dömde har lyckats undanhålla pengar eller värdefull egendom från de brottsbekämpande myndigheterna, men får egendomen i sin besittning igen efter sitt
29I bestämmelsen finns också regler om företrädare för juridiska personer och om fordringar på skattetillägg, som inte återges här.
308 § skattepreskriptionslagen.
986
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
frisläppande. Det skulle också kunna vara så att den dömde har fått ett större arv eller en gåva en längre tid efter domen.
I synnerhet om det finns ett skadeståndskrav som svarar mot för- verkandet kan det i ett sådant fall vara motiverat att staten får längre tid på sig att driva in kravet. I det sammanhanget bör det också be- aktas att övriga skadeståndskrav har en preskriptionstid enligt pre- skriptionslagen, vilket innebär att preskriptionsavbrott kan ske hur många gånger som helst genom skriftliga påminnelser. En möjlighet att förlänga preskriptionstiden för en förverkandefordran skulle alltså göra att en målsägande vars fordran drivs in av staten inte hamnar i sämre situation än andra målsägande ur preskriptionshänseende (jäm- för dock avsnitt 10.6).
Utredningen har mot den här bakgrunden övervägt hur den här typen av stötande resultat skulle kunna undvikas.
Ingen generell förlängning av förfallotiden
Ett sätt att åstadkomma detta vore att generellt förlänga tiden i 36 kap. 31 § brottsbalken innan förverkanden förfaller, till exempelvis 15 eller 20 år. En sådan åtgärd vore lagtekniskt enkel att genomföra och är systematiskt förenlig med de omfattande straffskärpningar som har genomförts under de senaste åren.
Samtidigt ska sägas att en förlängd preskriptionstid riskerar att försvåra den dömdes återanpassning i samhället. Det är sannolikt ganska sällsynt att den som saknar finansiella tillgångar innan ett straff verkställs, och sedan avtjänar ett långt fängelsestraff, därefter får ekonomiska förutsättningar att betala ett högt belopp avseende ett värdeförverkande till staten. Om brottsvinsten inte finns kvar hos den dömde, och den dömde även i övrigt har dålig ekonomi, lär inte löftet om framtida statliga indrivningar verka motiverande för ambi- tionen att skaffa sig ett lönearbete.
Av de skälen anser utredningen att det visserligen bör vara möjligt att förlänga preskriptionstiden för förverkandebeslut, men att möjlig- heten bör vara begränsad till sådana situationer där det finns starka skäl.
987
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
En möjlighet till förlängning i undantagsfall
Enligt utredningen bör det endast vara möjligt att förlänga förfallo- tiden för förverkanden i undantagsfall. Det bör handla om situatio- ner där det framstår som angeläget att tiden förlängs – till exempel för att en målsägande ska få ersättning ur förverkad egendom eller för att den dömde kan förväntas klara att betala förverkandefordran inom överskådlig tid. Så skulle kunna vara fallet om den dömde har verkställt ett långt fängelsestraff men kan förväntas få en normal in- komst efter frisläppandet, eller om det i övrigt finns anledning att tro att den dömde kommer att få tillgångar av något värde.
Enbart att den dömde har verkställt ett långt straff eller att det finns ett enskilt anspråk som ska ersättas ur förverkade medel bör enligt utredningen inte vara tillräckliga skäl för att förlänga tiden. Om den dömde personen sannolikt kommer att ha dålig ekonomi även efter frisläppandet – exempelvis för att personen alltid har haft det tidigare och har begränsade möjligheter att få tillräckliga inkoms- ter för att försörja sig – bör skälen inte anses tillräckliga för en för- längning. Detsamma bör vara fallet om målsäganden anser att det inte är motiverat att tiden förlängs.
I utredningen har olika sätt att åstadkomma en möjlighet till för- längning av preskriptionsfristen diskuterats. Det skulle kunna göras genom en hänvisning i 36 kap. 31 § brottsbalken till 7 § skattepre- skriptionslagen. Där skulle det kunna anges att tiden innan ett beslut förfaller får förlängas enligt de förutsättningar som anges i den be- stämmelsen. Då skulle samma regler som motiverar förlängningar av preskriptionstiden för statens övriga fordringar även bli tillämpliga för förverkandefordringar.
Samtidigt finns stora skillnader mellan sådana statliga fordringar som regleras i skattepreskriptionslagen och förverkandefordringar. Utredningen har därför landat i att en ny möjlighet till förlängd pre- skriptionstid lagtekniskt bör åstadkommas genom en materiell regler- ing direkt i 36 kap. brottsbalken. Utredningen föreslår därför att det införs en ny paragraf i 36 kap. – 32 § – där det framgår att den tid som avses i 31 § brottsbalken får förlängas med fem år efter ansökan av åklagare. En förlängning bör få ske om det är motiverat av särskilda skäl. Det bör även vara möjligt att förlänga tiden med ytterligare fem år efter en förnyad ansökan. Har en ansökan om förlängning gjorts
988
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
föreslås beslutet om förverkande förfalla tidigast när frågan har av- gjorts genom ett slutligt beslut som fått laga kraft.
Förlängningsärenden bör prövas på samma sätt som mål om för- vandling av böter enligt bötesverkställighetslagen (1979:189). På så sätt åstadkoms att målen prövas av tingsrätten (och inte av förvalt- ningsrätten som prövar mål enligt skattepreskriptionslagen), samt att sedvanliga processuella regler gäller för prövningen.
Åklagaren bör vara den som för talan i fråga om en förlängning av tiden ska ske. Åklagaren vet förvisso inte av sig själv om förverk- andet har gått att verkställa eller inte, men kan uppmärksammas på att det finns skäl till en förlängning av exempelvis Kronofogden, Polisen eller Kriminalvården, om någon av myndigheterna får anled- ning att tro att det finns omständigheter som motiverar en förlängning.
9.8Solidariskt förverkande
Företrädare för Åklagarmyndigheten som har yttrat sig till utred- ningen har framfört att det behövs större möjligheter till solidariskt förverkande av en brottsvinst. Behovet blir enligt åklagarna särskilt tydligt i situationer där förverkandet svarar mot ett skadestånd (som normalt är solidariskt) eftersom det i praktiken innebär att målsägan- den inte själv kan kräva in hela sitt skadestånd från den som har bäst förutsättningar att betala.
Ytterligare en fråga från åklagarna rör solidariskt skadestånds- ansvar. I förarbetena till den nya förverkandelagstiftningen står det att en solidarisk betalningsskyldighet för flera personer som sam- tidigt får förverkandebeslut riktade mot sig var för sig inte hindrar att rätten beslutar att målsäganden har rätt till betalning ur förver- kade medel.31 Åklagarna undrar vad som blir den praktiska innebör- den av det. Om ett förverkande sker hos en tilltalad står det klart att målsäganden inte kan vända sig till denne, men kan målsäganden ändå vända sig till en annan tilltalad med solidariskt ansvar? Det borde en- ligt åklagarna vara så att var och en av de solidariskt ansvariga har rätt att avräkna skadeståndsbetalningar som har skett, oavsett vem som har betalat, mot statens verkställighet av förverkandet. Den solida- riskt ansvarige bör alltså kontrollera med andra solidariskt ansvariga
31Prop. 2023/24:144 s. 285 f. och s. 443.
989
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
vad som har betalats innan han eller hon betalar något till staten eller till målsäganden.
9.8.1Mer om problemet
Om flera personer ansvarar för en skada är huvudregeln att samtliga skadevållare svarar solidariskt, om inte något annat följer genom en begränsning i den skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem. Att så är fallet framgår uttryckligen i 6 kap. 4 § skadeståndslagen (1972:207). Den skadelidande kan alltså kräva var och en av skade- vållarna på så stort skadestånd som han eller hon hade fått betala om han eller hon varit ensam ansvarig. Undantag kan göras om en av de ansvariga har fått sitt skadestånd reducerat på så sätt att han eller hon bara svarar för en del av skadeståndet, till exempel om ett barn och en vuxen tillsammans har vållat skadan.32
I skadeståndslagen framgår inte hur skadeståndsskyldigheten slutligen ska fördelas mellan de inblandade. Om en av skadevållarna har betalat skadeståndet har han eller hon en rätt till återkrav – en regressrätt – mot de medansvariga.
Om flera gärningsmän har dömts för att tillsammans eller i sam- verkan ha begått samma brott är det i och för sig möjligt att besluta att vinsterna från brottet ska förverkas solidariskt från gärningsmän- nen. Huvudregeln är emellertid enligt 36 kap. 4 § brottsbalken tredje stycket att förverkande inte ska ådömas solidariskt, utan att förver- kande av brottsvinster bör beräknas särskilt för var och en. Om det saknas närmare utredning om hur en brottsvinst har delats upp mellan flera tilltalade kan den delas upp med lika stor del per tilltalad.33
För att ett solidariskt förverkande av en brottsvinst ska vara möj- ligt ska det finnas särskilda skäl. Vid bedömningen av om det finns särskilda skäl ska det enligt förarbetena beaktas att ett förverkande är en straffrättslig sanktion som bör vara individuellt bestämd och som syftar till att neutralisera vinster. Solidariskt förverkande kan innebära att en person får betala ett större belopp än den egna vinsten, medan någon annan får behålla en del av sin vinst. Utgångspunkten bör därför enligt förarbetena vara att solidariskt förverkande inte kommer i fråga när det gäller relationen mellan flera fysiska personer.
32Bengtsson, Bertil, Strömbäck, Erland, 2025, Skadeståndslagen – en kommentar, Norstedts juridik, Juno, version 8 B, kommentaren till 6 kap. 4 §.
33Rättsfallet NJA 2004 s. 204 och prop. 2023/24:144 s. 242 f.
990
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
När en brottsvinst har uppkommit med inblandning av juridiska per- soner bör däremot utrymmet vara större. Som exempel kan nämnas situationer där det civilrättsligt skulle bli aktuellt med ansvarsgenom- brott, det vill säga där det inte finns skäl att upprätthålla gränserna mellan till exempel ett moderbolag och ett dotterbolag, eller mellan en fysisk person och en juridisk person. I praktiken rör det sig i sådana fall ofta om bulvansituationer eller situationer där aktiebolaget som verksamhetsform missbrukas för att kringgå ansvar för förpliktelser.34
Hovrätten för Västra Sverige har i ett nyligen avgjort rättsfall be- dömt att det fanns skäl att avvika från huvudregeln om individuell för- delning av förverkandeyrkandena utifrån utredning eller, i avsaknad av utredning, på huvudtal, och i stället besluta om solidariskt för- verkande. Detta trots att svarandena var fysiska personer. Omstän- digheterna var sådana att flera medlemmar i en familj, som hade en sammanflätad ekonomi, dömdes som medgärningsmän för grov nar- kotikabrottslighet. Familjemedlemmarna hade haft gemensam kon- troll över de kontomedel och kryptotillgångar som skulle förverkas. Strukturen på den brottsliga verksamheten hade enligt hovrätten tyd- liga likheter med ett familjeföretag.35
9.8.2Ingen utvidgad möjlighet till solidariskt förverkande
Bedömning
Möjligheten att besluta om solidariskt förverkande av brotts- vinster bör inte utvidgas.
Som nyss beskrivits finns redan i dag möjlighet att besluta om soli- dariskt förverkande av brottsvinster i 36 kap. 4 § sista stycket brotts- balken. Enbart den omständigheten att det finns ett skadestånds- anspråk med solidariskt ansvar utgör dock inte skäl för ett solidariskt förverkande. Problematiken när målsäganden får ersättning ur för- verkade medel och det finns ett solidariskt skadeståndsansvar beskrivs mer i kapitel 10, särskilt avsnitt 10.6. Skadeståndet bör dock enligt utredningen kunna fullgöras även på andra sätt än genom förverk- ande. Liksom i andra fall av solidariskt betalningsansvar för ford-
34Prop. 2023/24:144 s. 419 f.
35Hovrätten för Västra Sveriges dom den 18 juli 2025, mål B 3696-25.
991
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
ringar bör den som betalar något till borgenären (det vill säga måls- äganden) kontrollera att skulden inte redan är betald. En målsägande som får betalt två gånger är som huvudregel skyldig att återbetala det som han eller hon har fått för mycket, enligt principen om åter- ställande av misstagsbetalningar (condictio indebiti).
I lagstiftningsarbetet med den nya förverkandelagstiftningen framförde Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten att det borde övervägas om flera som medverkat till ett brott som gett upp- hov till en brottsvinst borde svara gemensamt mot staten. Reger- ingen bedömde dock att en sådan ordning kunde ifrågasättas, efter- som förverkandet i så fall i praktiken skulle innebära att ett av flera förverkandesubjekt drabbades av en förlust, där förverkandet över- steg hans eller hennes del av vinsten, samtidigt som övriga medverk- ande skulle ha rätt att behålla sina respektive andelar av brottsvinsten. Sett i ljuset av förverkandesanktionens syfte skulle en sådan föränd- ring enligt regeringen vara svår att försvara.36
Utredningen har inte någon annan uppfattning än vad regeringen hade för drygt ett år sedan. Som illustreras av det nyss beskrivna hov- rättsfallet finns det också möjlighet att i rättspraxis närmare utveckla under vilka förutsättningar som solidariskt förverkande bör kunna användas. Utredningen bedömer därför att det inte nu finns skäl att utvidga möjligheten till solidariskt förverkande.
9.9Uppgiftsskyldighet i associationsrättslig lagstiftning
I ett sent skede i arbetet med den nya förverkandelagstiftningen upp- kom frågan om det borde införas en uppgiftsskyldighet för utred- ningar om självständigt förverkande i den associationsrättsliga lag- stiftningen för personer som i dag har en uppgiftsskyldighet vid förundersökningar i brottmål.
36Prop. 2023/24:144 s. 242 f.
992
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
9.9.1Mer om problemet
När den nya förverkandelagstiftningen infördes ändrades samtidigt 8 kap. 2 b § lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och konto- föring av finansiella instrument, på så sätt att en svensk värdepappers- central och ett kontoförande institut är skyldiga att lämna ut vissa uppgifter, inte bara om det begärs under en utredning enligt bestäm- melserna om förundersökning i brottmål, utan även i samband med en utredning om självständigt förverkande. Motsvarande ändringar infördes också i fler av rörelselagarna, bland andra lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och försäkringsrörelselagen (2010:2043).
Vid lagrådsgranskningen av bestämmelsen noterade Lagrådet att det även i den associationsrättsliga lagstiftningen finns bestämmelser om tystnadsplikt, till vilka har fogats kompletterande bestämmelser om upplysningsplikt gentemot undersökningsledare vid förundersök- ning i brottmål. Lagrådet konstaterade att det kan finnas anledning att överväga om också dessa borde kompletteras på samma sätt som bland annat 8 kap. 2 b §.37
I propositionen anslöt sig regeringen till Lagrådets uppfattning. Regeringen förklarade att det inte hade lagts fram några förslag om motsvarande upplysningsplikt i den associationsrättsliga lagstift- ningen, trots att upplysningsplikten i brottmål där i övrigt var regle- rad på motsvarande vis som i de så kallade rörelselagarna. Regeringen uttalade att det i ett annat sammanhang kan finnas skäl att överväga om motsvarande ändringar borde göras i den associationsrättsliga lagstiftningen.38
Rörelselagarna är ett antal lagar på finansmarknadsområdet som innehåller bestämmelser om banksekretess och om uppgiftsskyldig- het för finansiella företag i förundersökningar och utredningar om självständigt förverkande. Vilka lagar det rör sig om har beskrivits i avsnitt 4.5.3.
De lagar som har bestämmelser med en motsvarande uppgiftsskyl- dighet för revisorer som den som regleras i rörelselagarna är följande:
37Prop. 2023/24:144 s. 898 f.
38Prop. 2023/24:144 s. 310.
993
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
•Aktiebolagslagen (2005:551): både för revisorer i 9 kap. 46 § och för lekmannarevisorer i 10 kap. 18 §.
•Lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar i 8 kap. 50 §.
•Stiftelselagen (1994:1220) i 4 kap. 15 §.
•Revisionslagen (1999:1079) i 36 §.
9.9.2Anpassning av associationsrättsliga lagar
Förslag
Uppgiftsskyldigheten för revisorer i de associationsrättsliga lagarna och i revisionslagen utvidgas så att den även avser upp- lysningar i mål om självständigt förverkande.
Uppgiftsskyldigheten för revisorer grundas i att samhällets intresse av att ingripa mot brott har ansetts vara överordnat de intressen som bestämmelserna om revisorernas tystnadsplikt avser att skydda. En förutsättning för att den legala upplysningsskyldigheten för revisorer ska inträda är att ett beslut om att inleda förundersökning har fattats. Revisorns uppgiftsskyldighet vid förundersökningar är inte obegrän- sad. Den gäller bara uppgifter om företagets angelägenheter. I för- arbetena sägs att av naturliga skäl avser uppgiftsskyldigheten främst frågor som hänger samman med bolagets interna och externa redovis- ning. Å andra sidan behöver inte förundersökningen vara föranledd av att någon i bolaget har begått ett brott. Förundersökningsledaren kan till exempel begära upplysningar från revisorerna i ett företag som har levererat varor till eller köpt varor från ett annat företag, där det misstänks ha pågått brottslig verksamhet.39
Uppgiftsskyldigheten för revisorer i rörelselagarna utvidgades alltså nyss till att avse uppgifter i mål om självständigt förverkande. Det motiverades med att en effektiv tillgångsinriktad brottsbekämp- ning kräver att utredande myndigheter har tillgång till den informa- tion och de informationskällor som behövs för att utreda om den egendom som har påträffats härrör från brottslig verksamhet eller om den har införskaffats med legalt åtkomna medel. Regeringen anförde
39Prop. 1984/85:30 om effektivare företagsrevision, s. 13 och 23.
994
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
också att när den nya förverkandeformen infördes skulle utredande myndigheter ha behov av information från olika slag av finansiella företag.40
De skäl som nu har beskrivits gäller även för uppgiftsskyldigheten i de associationsrättsliga lagarna. Revisorer i exempelvis handelsbolag och aktiebolag bör också vara skyldiga att lämna upplysningar i mål om självständigt förverkande. Utredningen anser därför att tillägg bör göras i de associationsrättsliga lagarna, och i revisionslagen, av inne- börden att revisorer utöver att lämna uppgifter till undersöknings- ledare i brottmål även ska lämna uppgifter till åklagare i mål om självständigt förverkande.
9.10Krav på en stämningsansökan
Under utredningens arbete har det uppkommit en fråga om vilka krav som bör ställas på vad en stämningsansökan ska innehålla, om åklaga- ren väcker talan om till exempel utvidgat förverkande eller företags- bot inom ramen för ett brottmål som prövas enligt rättegångsbalken.
9.10.1Mer om problemet
I 45 kap. 4 § rättegångsbalken finns krav på vad en stämningsansökan ska innehålla i brottmål. Där framgår bland annat att åklagaren i stäm- ningsansökan ska uppge den tilltalade, målsäganden (om någon sådan finns), den brottsliga gärningen med uppgift om tid, plats och de övriga omständigheter som behövs för dess kännetecknande samt de bestämmelser som är tillämpliga, de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis, och de omständigheter som gör dom- stolen behörig, om inte behörigheten framgår på något annat sätt. Vill åklagaren i samband med att åtalet väcks även väcka talan om enskilt anspråk, ska han eller hon i stämningsansökan lämna uppgift om anspråket och de omständigheter som det grundas på, samt de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis.
I bestämmelsen finns inga krav om att åklagaren på samma sätt som i fråga om den brottsliga gärningen ska beskriva vilka rättsfakta som ligger till grund för ett yrkande om en särskild rättsverkan av
40Prop. 2023/24:144 s. 308–310.
995
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
brott, som exempelvis förverkande. En stämningsansökan behöver alltså, enligt vad som anges i lagtexten, inte innehålla någon utförlig grund i det avseendet.
I mål om självständigt förverkande, och andra mål som handläggs enligt 2024 års förfarandelag, finns en reglering om vad stämnings- ansökan ska innehålla i 4 kap. 5 §. Regleringen där har likheter med kraven på en stämningsansökan i ett tvistemål enligt 42 kap. 2 § rätte- gångsbalken. I 4 kap. 5 § 2024 års förfarandelag framgår att en stäm- ningsansökan avseende självständigt förverkande ska innehålla ett bestämt yrkande, en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet, uppgift om de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis, samt uppgift om de omstän- digheter som gör rätten behörig, om inte behörigheten framgår på något annat sätt. Där framgår också att de skriftliga bevis som åbero- pas bör ges in tillsammans med ansökningen. Bestämmelsen är till- lämplig både när talan om självständigt förverkande handläggs i ett eget mål och när den handläggs i samma rättegång som ett brottmål. I 4 kap. 1 § 2024 års förfarandelag framgår att bestämmelserna i kapit- let ska tillämpas vid handläggningen i domstol av en fråga om för- verkande av egendom eller om företagsbot, om inte frågan utgör en del av en fråga om ansvar för brott. En talan om självständigt förverk- ande ska alltså alltid handläggas enligt förfarandereglerna i 4 kap. 2024 års förfarandelag, eftersom ett självständigt förverkande inte är en del av en fråga om ansvar för brott – ens när talan är kumulerad med ett brottmål.
Skillnaderna mellan rättegångsbalkens krav och kraven i 2024 års förfarandelag är alltså att för yrkanden om förverkande behövs en ut- förlig redogörelse för konkreta rättsfakta för självständiga förverk- anden, men inte för övriga förverkanden.
Att det finns krav i fråga om innehållet i en stämningsansökan handlar om att stämningsansökan har betydelse för svarandens möj- ligheter att tillvarata sina intressen och för att ta ställning till hur han eller hon vill lägga upp sitt försvar. Stämningsansökan skapar också en ram för rättegången. Genom framställningen i stämningsansökan ska domstolen kunna pröva om det föreligger rättegångshinder. Inne- hållet i stämningsansökan och den utredning som presenteras till stöd för åklagarens talan har också betydelse för den fortsatta handlägg-
996
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
ningen av målet, exempelvis om svaranden uteblir från huvudför- handlingen.41
I Lagrådets yttrande om den nya förverkandelagstiftningen utta- lades i fråga om hur en stämningsansökan ska vara utformad att det kan finnas ett behov av att reglera innehållet i en motsvarande fram- ställning om förverkande eller företagsbot som görs inom ramen för ett brottmål, även om sådana regler saknas i dag.42 Regeringen delade Lagrådets uppfattning, men konstaterade att det saknades berednings- underlag för att inom ramen för det lagstiftningsärendet ta ställning till frågan om motsvarande krav borde ställas på vad en stämnings- ansökan ska innehålla om åklagaren väcker frågan om förverkande eller om företagsbot inom ramen för ett brottmål.43
9.10.2Inga nya krav på stämningsansökans innehåll
Bedömning
Det bör inte ställas några författningsreglerade krav på åklagare att i stämningsansökan ytterligare precisera grunder för yrkanden om särskilda rättsverkningar av brott.
Om man vill ställa fler krav på åklagarna i fråga om vad stämnings- ansökningar ska innehålla skulle man kunna lägga till ett krav i 45 kap. 4 § rättegångsbalken om att åklagaren – beträffande yrkanden om sär- skilda rättsverkningar av brott – borde ange en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet. Utred- ningen kan i och för sig se att det kan finnas goda skäl för att ställa krav på åklagarna att ytterligare utveckla grunderna i stämningsansö- kan. Det skulle i vissa fall göra processen tydligare för den tilltalade och förbättra dennes möjligheter att i alla avseenden förbereda sitt försvar inför huvudförhandlingen.
Samtidigt ska beaktas att sådana utvecklade grunder sannolikt ofta skulle bli schabloniserat utformade. I praktiken skulle skillnaden där- med inte bli så stor. Den nuvarande ordningen, där enbart den brotts- liga gärningen preciseras utförligt i stämningsansökan, har dessutom, såvitt känt, fungerat väl under många års tid. Det har inte framkom-
41Prop. 2023/24:144 s. 327 f.
42Prop. 2023/24:144 s. 875 f.
43Prop. 2023/24:144 s. 328.
997
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
mit att man från försvararhåll ser det som ett utbrett problem att de tilltalade inte förstår ett yrkande om förverkande, eller kan förbereda sitt försvar på det.
Till detta kommer att en ändring av det nu diskuterade slaget rim- ligen borde gälla alla särskilda rättsverkningar av brott, det vill säga inte endast förverkande utan även företagsbot, utvisning och närings- förbud. Sådana framställs normalt i åklagarens stämningsansökan, även om de inte måste det i alla fall. Rättens prövning är beträffande gärningspåståendet bunden av vad som anges i stämningsansökan.44 Rätten får dock pröva påföljdsfrågan och vissa frågor om särskilda rättsverkningar av brott ex officio, det vill säga utan ett yrkande från åklagaren.45 Rätten kan på eget initiativ väcka en fråga om utvisning. Att så sker är ovanligt och det sker i så fall inte utan att rätten först har uppmärksammat parterna på frågan vid förhandlingen.46 I vissa avseenden är alltså rätten – till skillnad från vad som gäller för den brottsliga gärningen – inte bunden av vad åklagaren har framfört i åtalet.47
En eventuell översyn av vad som ska anges i stämningsansökan i fråga om förverkande bör enligt utredningen mot denna bakgrund göras parallellt med en översyn av hur samtliga särskilda rättsverk- ningar av brott ska regleras, och även avse i vilken utsträckning åkla- garen ska vara skyldig att framställa yrkanden om särskilda rättsverk- ningar av brott i stämningsansökan och i vilken utsträckning rätten ska vara bunden av åklagarens yrkanden om det.
Vill regeringen trots utredningens bedömning ändå införa ytter- ligare krav på åklagarna i det här avseendet kan det göras genom att det läggs till en punkt i 45 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken, mellan den nuvarande tredje och fjärde punkten, där det anges att åklagaren i stämningsansökan ska uppge ”bestämda yrkanden om särskilda rättsverkningar av brott och en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till stöd för varje sådant yrkande”. Det bör i så fall övervägas vad ett sådant tillägg får för konsekvenser för rättens nyss nämnda möjlighet till ex officio-prövningar.
4430 kap. 3 § rättegångsbalken.
45Dock inte avseende förverkande eller företagsbot, 36 kap. 29 § brottsbalken. Att så inte får ske avseende förverkande infördes genom den nya förverkandelagstiftningen. Kommentarerna till 30 kap. 3 § och 45 kap. 4 § rättegångsbalken, Fitger, Peter, Sörbom, Monika, Eriksson, Tobias, med flera, 2025, Rättegångsbalken, Juno version 98, stämmer alltså inte i det avseendet.
46Jämför NJA 1996 s. 149.
47Nordh, Roberth, 2019, Processens ram i brottmål, Iustus förlag, 4 U, s. 52 f. och 55.
998
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
9.11Prioritering mellan förverkande och utmätning
Företrädare för Åklagarmyndigheten har framfört att det har upp- stått vissa frågor när det gäller hur man ska prioritera mellan själv- ständigt förverkande och utmätning. Utgångspunkten är att en talan om självständigt förverkande som huvudregel ska väckas när det finns förutsättningar för det. Den fråga som har uppstått kopplad till det är hur man som åklagare ska förhålla sig till självständigt förverkande när man samtidigt ser framför sig att det kan finnas krav om skade- stånd för kränkning som kan komma att tas upp i ett utmätnings- ärende.
Dessutom har företrädare för Polisen efterfrågat ett tydliggörande av att förverkande går före utmätning, som alla Polisens anställda måste rätta sig efter.
En annan fråga kopplad till prioritering mellan förverkande och utmätning är vad kronofogdar ska göra om de i sitt utmätningsarbete påträffar en person som har värdefulla tillgångar vilkas legala ursprung inte kan förklaras.
9.11.1Mer om problemet
I 36 kap. 17 § andra stycket brottsbalken framgår att om egendom som någon har fått rätt till genom utmätning förverkas upphör rätten, om det inte av någon särskild anledning förordnas att rätten ska bestå.
Att en utmätning redan har skett, hindrar inte att den utmätta egendomen tas i beslag. Ett förverkandebeslag avser alltid någon viss identifierad egendom. Beslaget syftar till att omöjliggöra sådana för- foganden över egendomen som kan förhindra eller försvåra förverk- andet. En utmätning av beslagtagen egendom innebär därför inte att beslaget upphör. Om beslagtagen egendom utmäts kan Kronofogden inte omhänderta den eller sälja den.48 Om någon egendom som har utmätts senare förklaras förverkad, upphör som huvudregel rätten som har vunnits genom utmätningen. Domstolen kan dock förordna särskilt om att den rätt som följer av utmätningen ska bestå. Exempel på när ett sådant förordnande kan vara lämpligt är enligt förarbetena om utmätningen har verkställts före brottet. Möjligheten till undan- tag borde dock även hållas öppen i andra fall.49
48Rättsfallet NJA 1965 s. 97 I.
49Prop. 1980/81:84 med förslag till lag om införande av utsökningsbalken m.m., s. 409.
999
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
Förverkande har således företräde framför utmätning. Förhållan- det att någon viss egendom riskerar att förverkas hindrar emellertid inte att egendomen utmäts. Detta gäller även om egendomen har tagits i beslag. Anledningen till det är att det inte är säkert att egen- domen kommer att förverkas. Har egendomen tagits i beslag, bör däremot utsökningsmålet få vila i avvaktan på prövningen av förverk- andefrågan. I förarbetena anges att det vid utmätning givetvis är lämp- ligast att i första hand ianspråkta annan egendom än sådan som kan komma att förverkas.50
Om Polisen i sin verksamhet påträffar egendom och det finns anledning att anta att egendomen kan utmätas, ska myndigheten enligt 6 kap. 25 § utsökningsförordningen (1981:981) underrätta Kronofogden. En underrättelse behöver dock inte lämnas om sär- skilda skäl talar emot det. Någon motsvarande underrättelseskyl- dighet för Kronofogden finns inte i utsökningsförordningen. Där- emot finns en underrättelseskyldighet för Kronofogden i 5 § första stycket lagen (2025:170) om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna. Enligt den bestämmelsen ska en statlig myndighet som huvudregel lämna en uppgift till en brotts- bekämpande myndighet, om uppgiften behövs i den brottsbekämp- ande verksamheten.
Det finns ingen lagreglering som generellt anger vad som ska prio- riteras av förverkande och utmätning. Förverkande och utmätning är olika saker som hanteras av olika myndigheter med vitt skilda verksam- hetsområden. Efter att reglerna om distansutmätning infördes år 2022 har det dock uppstått frågor kopplade till om Polisen hänvisar egen- dom till Kronofogden för distansutmätning trots att det egentligen är egendom som borde förverkas, liksom om Kronofogden tar emot sådan egendom trots att den borde förverkas.
50Prop. 1980/81:84 s. 218–221.
1000
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
Tidigare förarbetsuttalanden
Frågan om konkurrens mellan förverkande och utmätning har ana- lyserats i tidigare lagstiftningsarbete vid ett antal tillfällen.
Ingen författningsreglerad prioritetsordning
När möjligheten till utvidgat förverkande infördes diskuterades om det medförde behov av en ändrad reglering om konkurrensen mellan förverkande och utmätning. Regeringen bedömde att det inte behöv- des. Det var, enligt regeringens uppfattning, redan tydligt att förverk- ande gick före utmätning. Samtidigt uttalade regeringen att om en tillämpning av den nya förverkandeformen i ett enskilt fall skulle riskera att leda till orimliga konsekvenser för en utmätningsborgenär, fanns det utrymme för domstolen att beakta det genom att förordna att den rätt som har vunnits genom utmätningen ska bestå. Liksom tidigare borde det enligt regeringen lämnas till rättstillämpningen att avgöra i vilka fall detta kan bli aktuellt.51
När reglerna om utvidgade möjligheter till utmätning på distans infördes berörde regeringen risken för att utökad distansutmätning kan leda till att brottsvinster ”tvättas” i utsökningsprocessen och att egendom som egentligen borde förverkas i stället används för att be- tala skulder. Regeringen anförde att den gällande ordningen, som innebär att förverkande går före utmätning, inte förändrades av att möjligheterna till distansutmätning utökades. Dessutom anförde regeringen att frågan om distansutmätning främst aktualiseras i situa- tioner när Polisen gör bedömningen att egendom som påträffas inte ska förverkas och det inte heller finns någon annan grund för att ta egendomen i beslag. I den situationen kunde det framstå som stöt- ande att egendom som egentligen borde utmätas inte skulle kunna omhändertas. Regeringen pekade också på att utmätning indirekt kan utgöra ett led i arbetet mot organiserad brottslighet, och att utmät- ning på så sätt kan ses som ett komplement till förverkande. Sam- tidigt uppmärksammade regeringen att det pågick ett lagstiftnings- arbete i frågan om självständigt förverkande, vilket skulle kunna leda till att möjligheterna att förverka egendom blev större och utrymmet att utmäta egendom minskade.52
51Prop. 2007/08:68 Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet, s. 78 f.
52Prop. 2021/22:197 Effektivare verktyg i utsökningsförfarandet, s. 22.
1001
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
Frågan om konkurrensen mellan självständigt förverkande och utmätning på distans har nyligen utretts av Utredningen om en orga- nisation av en effektiv ekobrottsbekämpning (i fortsättningen EBM- utredningen). En av uppgifterna i den utredningen var att ta ställning till behovet av att förtydliga hur myndigheter i enskilda fall ska han- tera regelverken om utmätning på distans och förverkande i förhål- lande till varandra.53 Den bedömning som den utredningen gjorde var att det inte behövs ytterligare lagregler om prioritetsordningen mellan förverkande och utmätning på distans.54
I betänkandet redogjordes för de tidigare nämnda förarbetsut- talandena om att förverkande har företräde framför utmätning. Där- efter lämnades följande beskrivning av problemet:
Enligt våra kontakter med Polismyndigheten har det tidigare, innan den nya förverkandelagstiftningen trädde i kraft, i viss utsträckning före- kommit att poliser valt att ringa Kronofogdemyndigheten i stället för att efterforska om det finns förutsättningar att ta påträffad egendom i beslag. Anledningen till det kan vara flera, men ett skäl har varit att man vill undvika att belasta utredningssidan med ett nytt ärende. Ett annat skäl har varit att det är helt enkelt är [sic] enklare och snabbare, man slipper försöka hitta en koppling till brott eller brottslig verksam- het. Även om det, med det nya verktyget självständigt förverkande, nu krävs mindre för att egendom ska förverkas än tidigare, behöver man likväl kunna påvisa en grad av sannolikhet för att egendomen härrör från brottslig verksamhet. Vidare måste en utredning om självständigt för- verkande inledas.
Att i en situation där egendom påträffas slentrianmässigt välja ut- mätning före förverkande är enligt vår mening inte önskvärt, och inte heller förenligt med lagstiftarens intensioner (jfr de ovannämnda ut- talandena i samband med att möjligheterna till utmätning på distans utvidgades). En utmätning av en kriminell persons egendom innebär att hans eller hennes skuldsättning minskar i motsvarande mån. I för- längningen innebär det ett berikande av den kriminella personen, som med utmätningen kan bli kreditvärdig och ta nya lån, som kan omsättas i den kriminella ekonomin. Den generella målsättningen bör vara att skulder inte ska betalas med vinster från brott. I stället ska skulder be- talas med legala medel. Det betyder att brottsvinster, och egendom som härrör från brottslig verksamhet, i första hand bör förverkas. Det sagda innebär inte att en utmätning inte har ett värde i sig. Inte sällan är det bl.a. skadestånd till brottsoffer som drivs in genom utmätning från kriminella aktörer. Dock är det vår uppfattning att ett förverkande är
53Dir. 2023:90.
54SOU 2025:81 En ny organisation av ekobrottsbekämpningen, s. 454.
1002
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
att föredra i det enskilda fallet, när det finns förutsättningar för att för- verka egendomen.55
Senare konstaterade EBM-utredningen att frågan var om vägvalet i det enskilda fallet, när polisen eller tjänstemannen påträffar egendom, borde regleras i författning. Med hänsyn till de utbildningsinsatser som pågick hos Polisen och Åklagarmyndigheten, med inriktningen att förverkandeverktyget ska användas i första hand, ansågs det inte vara nödvändigt. Utredaren beskrev att det inte är ovanligt att tjänste- män inom rättsväsendet har valmöjligheten att använda olika verktyg, som inte har någon inbördes prioritet. I lagarna anges det sällan en prioritetsordning, utan regleringen bygger på att rekvisiten för respek- tive verktyg är uppfyllda. Ofta fyller verktygen snarlika, men inte helt identiska, funktioner. Att Polisen bör prioritera att använda de verktyg som står till förfogande i den egna verksamheten ter sig dock naturligt, och det är också det som rekommenderas inom myndig- heten.56 EBM-utredningen förordade mot den bakgrunden att prio- riteringen inte skulle regleras på någon högre nivå. Frågan skulle bäst hanteras genom ett tydligt ledarskap och styrning inom polis- och åklagarorganisationerna samt genom utbildning och uppföljning.57
Ingen ny underrättelseskyldighet för Kronofogden
EBM-utredningen tog också ställning till frågan om det behövs en särskild underrättelseskyldighet för Kronofogden i de fall egendom som kan misstänkas härröra från brottslig verksamhet påträffas i ut- sökningsverksamheten (det vill säga motsvarande den som finns för Polisen i utsökningsförordningen). Exempel på situationer när det kunde vara önskvärt var om Kronofogden skulle påträffa dyrbar egendom vid en förrättning hos en person utan dokumenterade in- komster, eller om en person ville betala sina skulder med en större mängd kontanter. Det ansågs inte behövas någon ytterligare sådan reglering. Skälen för det var bland annat följande:
55SOU 2025:81 s. 455.
56I sammanhanget noterades också Åklagarmyndighetens bedömning i RäV 2024:07 s. 77 f. om rekommendationen att brottsvinster i första hand ska förverkas, men att det för egendom värd mindre än ett halvt prisbasbelopp kan vara rimligt att låta egendomen utmätas. I de fall där förverkandesvaranden har fasta förvärvsinkomster borde beloppsgränsen dock sättas väsentligt högre. Bedömningen motiveras av att en utredning om självständigt förverkande i dessa fall skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse.
57SOU 2025:81 s. 456 f.
1003
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
•Det framgår av Kronofogdens författningsinstruktion att myn- digheten ska förebygga och motverka ekonomisk brottslighet.
•Kronofogden deltar i det myndighetsgemensamma arbetet mot den grova och organiserade brottsligheten.
•Enligt Kronofogdens eget ställningstagande ska myndigheten, mot bakgrund av sitt uppdrag att förebygga och motverka brotts- lighet, utnyttja det utrymme som finns i lagstiftningen för att lämna information till andra myndigheter vid brottsmisstankar. Myndigheten har således i dag en hållning som innebär att upp- gifter ska delas för att främja brottsbekämpningen när så är rätts- ligt möjligt.
•Myndigheten har också en lagstadgad skyldighet att dela viss in- formation med andra myndigheter, bland annat i fråga om miss- tänkt penningtvätt eller finansiering av terrorism vid kontanthan- tering.
Det viktigaste skälet till att ingen ny underrättelseskyldighet för Kronofogden ansågs behövas var dock den nya lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna, som trädde i kraft den 1 april 2025.58
Enligt 5 § i den lagen ska Kronofogden lämna en uppgift till en brottsbekämpande myndighet, om uppgiften behövs i den brotts- bekämpande verksamheten. I bestämmelsens andra stycke görs det undantag för de fall där det finns en sekretessbestämmelse som är tillämplig på uppgiften och det står klart att det intresse som sekre- tessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut. Skyldigheten att lämna uppgifter gäller även utan föregå- ende begäran, det vill säga på eget initiativ. Vid utlämnande på eget initiativ är det den utlämnande myndigheten som bedömer om upp- giften behövs. Att uppgiften behövs innebär enligt förarbetena att tröskeln för utlämnande är förhållandevis låg. Utöver uppgifter om misstänkta begångna brott kan även andra uppgifter lämnas ut, till exempel om en myndighet inom ramen för sitt uppdrag uppmärk- sammar något som kan vara en indikation på ett brottsligt syfte eller upplägg. I författningskommentaren till bestämmelsen lyfts särskilt fram att det skulle kunna handla om att en person innehar egendom
58SOU 2025:81 s. 470–473.
1004
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
som inte står i proportion till personens legitima förvärvskällor, på ett sådant sätt att det skulle kunna vara aktuellt med ett självständigt förverkande.59
Av det här skälet bedömde alltså EBM-utredningen att det inte be- hövs någon ytterligare separat lagreglering med innebörd att Krono- fogden ska underrätta Polisen om det i utsökningsarbetet påträffas egendom som inte står i proportion till en gäldenärs inkomster. Av betydelse för det ställningstagandet var att en utredning om själv- ständigt förverkande kan anses vara en del av den brottsbekämpande verksamheten, med andra ord sådan verksamhet som en brottsbe- kämpande myndighet bedriver för att förebygga, förhindra eller upp- täcka brottslig verksamhet eller för att utreda eller lagföra brott. Ett tydligt stöd för att förverkandeverksamheten omfattas fanns dess- utom i förarbetsuttalandena till uppgiftsskyldigheten. Förutsatt att Kronofogden informerade och utbildade sin personal om den nya uppgiftsskyldigheten ansågs inget ytterligare författningsstöd be- hövas. Om det var Polisen som först påträffat egendomen och där- efter underrättat Kronofogden om att den kunde distansutmätas, bedömde utredaren att Kronofogden normalt kunde utgå från att det saknades skäl att ta egendomen i beslag eller ytterligare utreda om den kunde förverkas. Tillkommande omständigheter i det en- skilda fallet kunde dock föranleda en annan bedömning.60
Åklagarnas synpunkter
Åklagare som har yttrat sig till utredningen har uppmärksammat att det finns personer som saknar legala inkomster och samtidigt har stora tillgångar, där man skulle kunna gå fram med en talan om själv- ständigt förverkande. Samtidigt kanske personen påträffas när den har begått ett brott mot en målsägande som i framtiden kommer att kunna driva ett utmätningsärende mot personen för att få kränk- ningsersättning. Åklagarnas funderingar handlar om att de i och med den nya förverkandelagstiftningen har fått möjlighet att genom för- verkandeyrkanden ”hjälpa” de målsägande som har skadeståndskrav som speglar brottsvinster, men inte målsägande som har krav på kränkningsersättning. Frågan från åklagarna är om förverkanden
59Prop. 2024/25:65 Ökat informationsflöde till brottsbekämpningen, s. 205.
60SOU 2025:81 s. 473 f.
1005
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
borde stå tillbaka för utmätningar i sådana fall där det finns öm- mande omständigheter som motiverar att utmätningssökandens anspråk har företräde.
9.11.2Ingen lagreglering om prioritetsordning
Bedömning
Det bör inte införas någon ny bestämmelse i lag om hur myndig- heter ska prioritera mellan förverkande och utmätning. Det bör inte heller införas någon ny underrättelseskyldighet för Krono- fogden.
När det gäller prioritetsordningen mellan självständigt förverkande och distansutmätning finns enligt utredningen inget mer att tillägga till den bedömning som gjordes i EBM-utredningen.
Precis som EBM-utredningen har beskrivit är det inte ovanligt att tjänstemän i rättsväsendet har valmöjligheten att använda olika verktyg, som inte har någon inbördes prioritet. I lag anges det sällan en prioritetsordning till annan lag, utan regleringen bygger på att rekvisiten för respektive verktyg är uppfyllda. Ofta fyller verktygen snarlika, men inte helt identiska funktioner. Det är naturligt att se det som att myndigheterna ska prioritera de verktyg som står till för- fogande i den egna verksamheten, inte i någon annans verksamhet.
Utredningen håller också med om bedömningen att det inte be- höver införas någon ytterligare uppgiftsskyldighet för Kronofogden om det påträffas oförklarade tillgångar i utsökningsarbetet.
Under utredningsarbetet har framkommit att den sistnämnda frå- gan har uppmärksammats internt hos Kronofogden. I det införande- material som har tagits fram hos Kronofogden avseende den nya uppgiftsskyldigheten, som gått ut till samtliga medarbetare, har man pekat på att oförklarade tillgångar omfattas av uppgiftsskyldigheten. Det finns även en flik på myndighetens intranät, ”Förebygga och motverka brottslighet” där uppgiftsskyldigheterna för medarbetarna listas. Där har det särskilt noterats vilka uppgifter som de olika brotts- bekämpande myndigheterna är intresserade av. Oförklarade tillgångar nämns som ett exempel på vad Polisen vill ha information om från Kronofogdens personal. Svarta inkomster nämns beträffande Skatte-
1006
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
verket. Kronofogden har även tagit fram en anvisning om hur med- arbetare ska göra för att bland annat lämna uppgifter och hur det ska dokumenteras. Det pågår också en diskussion internt om på vilket sätt frågan om självständigt förverkande kopplat till uppgiftsskyldig- heten ska tas upp i kommande utbildningsinsatser och liknande sam- manhang. Sammanfattningsvis kan medvetenheten hos Kronofogdens personal sägas vara god, och det har varit ett fokus på den nya upp- giftsskyldigheten i verksamheten.
Till saken hör också att enligt Kronofogdens rutiner ska myndig- hetens personal rapportera misstankar om penningtvätt till Polisen, och om kontanter hanteras i verksamheten finns en lagreglerad skyl- dighet för Kronofogden att under vissa förutsättningar underrätta Polisen vid misstankar om penningtvätt.61
Inte heller Kronofogdens rutiner ger alltså någon anledning att ifrågasätta den bedömning som gjordes av EBM-utredningen.
Vad gäller den fråga som har lyfts av åklagarna om att låta förverk- anden stå tillbaka när en utmätningssökande har anspråk på kränk- ningsersättning kan följande sägas. Idén att vissa utmätningssökan- des anspråk borde ha företräde framför förverkanden till staten kan framstå som sympatisk. Samtidigt är en grundläggande tanke med förverkandeinstitutet att brottsvinster ska neutraliseras. Om brotts- pengar används för att betala skulder, även skulder avseende kränk- ningsersättning, innebär det att brottsvinsten berikar förverkande- svaranden.
Till saken hör att det dessutom vore svårt att prioritera vilka ut- mätningssökandes anspråk som i så fall är av större vikt. Kränknings- ersättning är naturligtvis ett sådant anspråk där man kan tänka sig att statens intresse av att neutralisera brottsvinster bör stå tillbaka, men kanske är det även motiverat för fler skulder – till exempel underhåll till barn eller andra skyddsvärda privatpersoner. I betänkandet Ersätt- ningsregler med brottsoffer i fokus, som för närvarande bereds inom Regeringskansliet, lämnades förslag som innebär att brottsoffer när det finns en dom på skadestånd ska kunna få brottsskadeersättning direkt av Brottsoffermyndigheten utan att först behöva ansöka om verkställighet av domen. I stället ska Brottsoffermyndigheten i efter- hand kräva tillbaka det utbetalade beloppet från den skadestånds-
614 kap. 4 § lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism och Kronofogden, 2018, S-handboken, dnr 808 43351-10/111, s. 159 f.
1007
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
skyldige.62 Om förslagen genomförs innebär det att brottsoffer som har rätt till kränkningsersättning kommer att få statens hjälp att få ersättning på ett ännu förmånligare sätt än brottsoffer som har ett anspråk som svarar mot ett förverkande. De negativa effekter som åklagarna sett framför sig i fråga om den nya förverkanderegeln kom- mer man alltså i så fall sannolikt att komma till rätta med. De förslag som lämnas i avsnitt 5.4.10, om att använda en del av statens intäkter från försäljningar av förverkad egendom till förmån för brottsoffer, kan också möjligen vara ett sätt att neutralisera sådana eventuella negativa effekter som förverkanden till staten skulle kunna ha på brottsoffers möjligheter att få ersättning.
Sammanfattningsvis anser utredningen mot den här bakgrunden att det inte bör föreslås några nya bestämmelser om hur myndigheter ska prioritera mellan förverkande och utmätning. Det bör inte heller införas någon ny underrättelseskyldighet för Kronofogden. Frågan om huruvida Polisens underrättelseskyldighet i utsökningsförord- ningen bör justeras behandlas i följande avsnitt.
9.11.3En prioriteringsordning i Polisens underrättelseskyldighet
Förslag
Polisens underrättelseskyldighet till Kronofogden i utsöknings- förordningen i fråga om utmätningsbar egendom ändras på så sätt att Polisen ska underrätta Kronofogden om att det har påträffats sådan egendom först efter att ha undersökt om det kan inledas en utredning om förverkande av egendomen.
Anställda vid Polisen vittnar om att det förekommer att anställda som påträffar vad som kan vara oförklarade tillgångar kontaktar Kronofogden för distansutmätning i första hand, utan att utreda möj- ligheterna till förverkande av egendomen. Som EBM-utredningen var inne på är detta i så fall sannolikt framför allt ett organisatoriskt problem, som kanske har att göra med bristande kunskaper om eller erfarenheter av förverkandelagstiftningen och behovet av tillgångs- inriktad brottsbekämpning hos enskilda polisanställda.
62SOU 2025:23 s. 14.
1008
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
Enbart den omständigheten att statistik visar att distansutmät- ningen ökar, och att högre värden distansutmäts än vad som förver- kas, visar inte heller att de polisanställda prioriterar fel. Det finns inget samband i sig mellan att ha skulder och att ha illegala tillgångar. Enbart det förhållandet att egendom kan bli föremål för utmätning innebär inte att det rör sig om oförklarade tillgångar eller något som annars kan förverkas.
Eftersom svårigheterna med att prioritera mellan distansutmät- ning och förverkande beskrivs som ett reellt problem av flera av ut- redningens experter är det ändå utredningens uppfattning att Polisens uppgifter bör tydliggöras. I bestämmelsen i utsökningsförordningen om att Polisen ska underrätta Kronofogden om egendom påträffas som kan bli aktuell för utmätning bör det därför göras ett tillägg om att en sådan underrättelse inte ska göras förrän det har undersökts om det kan inledas en utredning om förverkande av egendomen. På så sätt säkerställs det att polisanställda påminns om och beaktar för- verkandeverktyget innan de kontaktar Kronofogden för utmätning.
9.12Ska Kustbevakningen kunna förverka självständigt?
I EBM-utredningens betänkande, som beskrevs i föregående avsnitt, uttalades att det kan finnas anledning att i ett annat sammanhang överväga Kustbevakningens befogenheter i förverkandehänseende.
9.12.1Mer om problemet
EBM-utredningen lämnade förslag om att ytterligare myndigheter, bland annat Kustbevakningen, utöver Polisen ska ha i uppdrag att biträda Kronofogden med distansutmätning. Förslaget innebär att Kronofogden ska få rätt att begära biträde av Ekobrottsmyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen med att ta utmätt egendom i förvar, om egendomen påträffas i dessa myndigheters verksamhet.63
I betänkandet beskrevs Kustbevakningens verksamhet på sam- manfattningsvis följande sätt.
63SOU 2025:81 s. 43 f. och 414.
1009
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
Kustbevakningen har till uppgift att bedriva sjöövervakning och att utföra räddningstjänst till sjöss. Myndigheten bedriver en bred operativ verksamhet riktad mot allmänheten inom flera olika verk- samhetsområden, framför allt till sjöss och i hamnar. Verksamheten bedrivs dygnet runt. Bland annat omfattar den brottsbekämpning och ordningshållning i enlighet med kustbevakningslagen (2019:32), kon- troll och tillsyn inom bland annat områdena fiske, jakt, farligt gods, lastsäkring, gräns, tull, förarbevis för vattenskoter, bemanning och behörighet. Dessutom har Kustbevakningen ett visst ansvar för sjö- räddningstjänst och ett huvudansvar för miljöräddningstjänst till sjöss. Inom brottsbekämpningen bedriver myndigheten i vissa fall egen förundersökningsverksamhet, till exempel vid misstanke om rattfylleri och sjöfylleri, och har i dessa fall bland annat möjlighet att ta egendom i beslag, göra husrannsakan och besluta om kroppsvisi- tation och kroppsbesiktning. Kustbevakningen bistår även andra myn- digheter med brottsutredningsåtgärder. I flera av de ovannämnda verksamheterna kommer Kustbevakningen i kontakt med enskilda personer som kan framföra fordon eller vattenfarkoster av olika slag eller bära på eller med sig värdefull egendom.64
Enligt de uppgifter som Kustbevakningen hade lämnat till EBM- utredningen saknas det i de allra flesta fall grund för Kustbevakningen att ta den typen av påträffad egendom i beslag, eller att omhänderta egendomen av andra skäl. Därför saknas det i dessa fall möjligheter att genom ett förbudsmeddelande från Kronofogden säkerställa att egendomen inte försvinner innan en utmätning kan verkställas. En möjlighet för Kustbevakningen att biträda Kronofogden vid distans- utmätning borde enligt EBM-utredningen därför leda till att ett mycket större antal föremål som påträffas i Kustbevakningens verk- samhet skulle bli aktuella för utmätningsåtgärder. Ett starkt skäl för att ge Kustbevakningen uppgiften att biträda Kronofogden med ut- mätning på distans var också att Kustbevakningen ofta är den enda brottsbekämpande myndigheten i den maritima miljön. Några bärande skäl för att Kustbevakningen inte skulle ges uppgiften att biträda Kronofogden hade EBM-utredningen inte identifierat.65
Som framgått i avsnitt 9.11 bedömde EBM-utredningen att det inte behövdes någon författningsreglering utöver den befintliga om att förverkande har företräde framför utmätning, eftersom det är vad
64SOU 2025:81 s. 419 f.
65SOU 2025:81 s. 420 f.
1010
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
som redan gäller. Man bedömde också att det inte behövs någon ytterligare författningsreglering med innebörden att Kronofogden har skyldighet att lämna underrättelse till en brottsbekämpande myn- dighet om den påträffar egendom som kan misstänkas härröra från brottslig verksamhet i utsökningsverksamheten. I det sammanhanget noterade dock EBM-utredningen att Kustbevakningen inte har möj- lighet att inleda utredningar om självständigt förverkande, och att något lagstiftningsarbete om en sådan möjlighet för Kustbevakningen
–till skillnad från för Tullverket – ännu inte är på gång. Det innebär att Kustbevakningen, så länge myndigheten inte har samma möjlig- het som övriga brottsbekämpande myndigheter att beslagta egen- dom inom ramen för ett förverkandeförfarande, kommer att biträda Kronofogden i fler situationer än övriga myndigheter. I praktiken skulle detta enligt EBM-utredningen leda till att enskilda personer kan få underkasta sig olika tvångsåtgärder – förverkande eller utmät- ning – beroende på vilken brottsbekämpande myndighet som påträffar deras egendom. Detta menade man var olyckligt. EBM-utredningen ansåg därför att det kan finnas anledning att i ett annat sammanhang överväga Kustbevakningens befogenheter i förverkandehänseende.66
Förslagen har remissbehandlats. Kustbevakningen har i sitt remiss- svar anfört att myndigheten delar uppfattningen att det i ett annat sammanhang bör utredas hur utmätningsbar egendom kan hanteras på ett enhetligt sätt oavsett vilken myndighet som ingriper.67 Åklagar- myndigheten ansåg också i sitt remissvar att det finns anledning att se över Kustbevakningens befogenheter i förverkandehänseende.68
Kustbevakningens nuvarande beslagsverksamhet
Företrädare för Kustbevakningen beskriver sin nuvarande beslags- verksamhet på följande sätt.
Kustbevakningen beslagtar mestadels fiskeredskap och annan egendom kopplad till fiskebrott. Fiskeredskap är ofta skrymmande (som stora garn) och kan då förstöras i förtid för att det är besvärligt att förvara egendomen. Beslag av alkohol förekommer också. Vid mer sällsynta tillfällen förekommer det beslag från vrakdykare som
66SOU 2025:81 s. 457 f.
67Kustbevakningen, 2025, dnr 2025-1473.
68Åklagarmyndigheten, 2025, ÅM2025-1635.
1011
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
har bärgat gods från vrak – det rör sig i så fall om brott mot kultur- miljölagen (1988:950).
Det händer också att Kustbevakningen beslagtar fartyg, men i så fall rör det sig oftast om beslag under en kortare tid. Om det exem- pelvis handlar om ett lastfartyg ute till havs så flyttar man i så fall normalt inte på fartyget, utan man meddelar befäl och besättning att fartyget är beslagtaget. Att flytta ett lastfartyg vore praktiskt svårt
–kanske kan de närliggande hamnarna inte ta emot ett så stort far- tyg. Det har hänt att Kustbevakningen har lämnat personal på farty- get under några dagar eftersom man har befarat att befälet annars inte skulle ha hörsammat beslutet om beslag. Vid några tillfällen har yachter tagits i beslag, men det har i så fall oftast rört sig om att utreda olyckor.
Kustbevakningen är en liten myndighet som inte har hand om några större mängder beslag. De beslut som kan behöva fattas i fråga om beslagtagen egendom är sällan svåra.69
Kustbevakningens framtida verksamhet
Om förslagen i betänkandet En ny organisation av ekobrottsbekämp- ningen genomförs innebär det att Kustbevakningen kan förutses komma att säkra egendom, exempelvis fritidsbåtar, i fler situatio- nen är tidigare, för att hjälpa Kronofogden med distansutmätning. Frågan är om det i så fall vore lämpligt om Kustbevakningen först skulle säkerställa att egendomen inte kan bli aktuell att förverka.
9.12.2Kustbevakningen bör inte driva mål om självständigt förverkande
Bedömning
Kustbevakningen bör inte få uppgiften att inleda utredningar om självständigt förverkande.
69Minnesanteckningar från möte med Kustbevakningen, komm2025/00016-25.
1012
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
Kustbevakningen är en myndighet med specialistkompetens inom sjöövervakning och räddningstjänst till sjöss. Inom ramen för sjö- övervakningen tillämpas framför allt kustbevakningslagen i myndig- hetens verksamhet. Kustbevakningen deltar också i det myndighets- gemensamma arbetet mot den grova och organiserade brottsligheten.70
Reglerna om självständigt förverkande är förhållandevis kom- plexa och skiljer sig på flera sätt från den typ av reglering som Kust- bevakningens tjänstemän tillämpar i dag. Som exempel förutsätter en tillämpning av förverkandereglerna att det görs ganska omfattande finansiella utredningar, vilket är något man hos Kustbevakningen hittills inte har någon erfarenhet av.
Utredningen ifrågasätter behovet av att Kustbevakningen skulle ägna sig åt utredningar om självständigt förverkande. Syftet skulle i så fall vara att Kustbevakningen säkerställer att förverkande kommer före utmätning om myndigheten i sin verksamhet påträffar oförkla- rade tillgångar. Men, som framgått i avsnitt 9.11 om prioritering mel- lan förverkande och utmätning, ska Kronofogden redan med stöd av dagens bestämmelser underrätta Polisen om man i utsökningsarbetet påträffar tillgångar som inte kan förklaras. Om Kronofogden, med hjälp av Kustbevakningen eller någon annan, säkrar en tillgång vars legala ursprung inte kan förklaras ska Kronofogden alltså med stöd av nu gällande lagar och rutiner underrätta Polisen. Det innebär att de brottsbekämpande myndigheterna redan har förutsättningar att förverka egendom som Kustbevakningen kan komma att påträffa i sitt arbete med att biträda Kronofogden.
Enligt utredningen framstår det, mot bakgrund av Kustbevakning- ens verksamhet i övrigt och det bristande behovet av regeländringar, som onödigt och resurskrävande att lägga en ny uppgift på Kust- bevakningen att inleda utredningar om självständigt förverkande. Inte minst eftersom det är en uppgift som skulle förutsätta ett stort arbete hos myndigheten med att utbilda personal och ta fram nya rutiner. Utredningen lämnar därför inget sådant förslag.
Utredningen har övervägt om det däremot borde införas en ny bestämmelse i kustbevakningsförordningen (2019:83) av innebörden att Kustbevakningen, om den i sin verksamhet påträffar egendom som inte kan förklaras av innehavarens legala inkomster, ska under- rätta Polisen om det.71 Svårigheten med en sådan bestämmelse är
701, 3 och 4 a §§ förordningen (2019:84) med instruktion för Kustbevakningen.
71Vilket föreslås av Polisen i remissvaret över EBM-utredningen, Polisen, 2025, A425.074/2025.
1013
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
dock att det inte ligger i Kustbevakningens normala arbetsuppgifter att utreda enskildas inkomstförhållanden. Nyttan av en sådan bestäm- melse kan också ifrågasättas mot bakgrund av vad som nyss har sagts om Kronofogdens rutiner, varför utredningen inte lämnar något sådant förslag.
9.13Åklagarnas direktförverkanden
Genom den nya förverkandelagstiftningen infördes en skyldighet för åklagarna att direktförverka egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde – exempelvis narkotika och vapen. Skälet för det var att den typen av självklara förverkandefrågor inte borde prövas av rätten, inte minst eftersom rätten vid en frikännande dom ogillar för- verkandeyrkandet. Åklagare som har yttrat sig till utredningen anser dock att de saknar lagstöd för att förverka annan egendom som tas i beslag tillsammans med narkotikan – till exempel emballage och grinder (örtkvarnar). Detta har lett till ett tidskrävande merarbete för åklagarna som nu behöver sortera ut de punkter som inte kan direktförverkas ur beslagsprotokollet och underställa dem rättens prövning.
En anknytande fråga handlar om åklagarnas möjlighet att direkt- förverka piratkopior.
9.13.1Mer om problemet
Stöd för åklagarna att förverka egendom finns i 3 kap. 2024 års för- farandelag. I 3 kap. 2 § 2024 års förfarandelag anges att åklagaren får pröva en fråga om förverkande av egendom om värdet av det som kan komma att förverkas inte överstiger fem prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken. Där anges också att ett beslut om förverkande av viss egendom endast får avse egendom som är tagen i beslag eller penningbeslag.
I 3 kap. 3 § 2024 års förfarandelag anges att åklagaren ska pröva en fråga om förverkande av egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde. Om beslutet riktas mot någon som är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande ska det meddelas senast i samband med att åklagaren beslutar om huruvida åtal ska väckas eller förundersökningen läggas ner. Om åklagaren kommer
1014
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
fram till att det finns särskilda skäl för det får han eller hon i stället begära att rätten prövar frågan.
Genom 3 kap. 3 § 2024 års förfarandelag har åklagaren alltså fått en skyldighet att förverka sådant som uppenbart saknar legalt an- vändningsområde. Det krävs särskilda skäl för att låta egendomen tas med i stämningsansökan. Sådana skäl kan vara att den enskilde har gjort anspråk på egendomen på ett sådant sätt att det finns anledning att ändå räkna med en domstolsprövning, eller att frågan framstår som svårbedömd. Att egendomen måste sakna legalt användnings- område tar sikte på fall där det inte råder någon tvekan om att egen- domen är otillåten att inneha i det enskilda fallet. Enligt förarbetena handlar det typiskt sett om narkotika, vapen och sprängämnen.72
Företrädare för Åklagarmyndigheten skriver att den nya regler- ingen hittills innebär ett stort merarbete, både för dem och för den administrativa personalen. Det tar nu längre tid att hantera beslagen eftersom man måste sortera ut sådant som inte har direkt samband med narkotikan, till exempel vågar och plastpåsar, ur beslagsproto- kollet och underställa det rättens prövning. När det finns flera be- slagspunkter i flera olika beslagsprotokoll blir den här sorteringen mycket tidskrävande. Åklagarna som har yttrat sig lämnar olika för- slag till lösningar. En idé som framförs är att den nya regleringen ska tas bort och ersättas med vad som gällde innan (det vill säga att rätten prövar alla förverkanden). En annan idé är att åklagarna borde få direktförverka även mindre värdefull egendom som har hittas i an- slutning till narkotikan.
Ytterligare en fråga som har kommit upp i arbetet är om 3 kap. 3 § 2024 års förfarandelag kan användas till stöd för att direktför- verka piratkopior. Bestämmelsen har hittills inte uppfattats så, efter- som det framstår som tveksamt att säga att piratkopior uppenbart saknar legalt användningsområde.
72Prop. 2023/24:144 s. 397.
1015
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
9.13.2Ett tillägg i 3 kap. 3 § 2024 års förfarandelag
Förslag
Det görs ett tillägg i 3 kap. 3 § 2024 års förfarandelag som inne- bär att åklagarna utöver att förverka egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde, även ska förverka föremål som har ett nära samband med egendomen och är av ringa värde.
Bedömning
Det bör inte i detta sammanhang införas några särskilda bestäm- melser om förverkande av piratkopior.
Åklagarnas nya skyldighet att direktförverka egendom som uppen- bart saknar legalt användningsområde syftar till att domstolsprocessen inte ska tyngas med prövningar av yrkanden om förverkande av så- dant som det inte är tillåtet att ha. Särskilt problematiskt blir det i de fall då domstolen anser sig behöva avslå ett förverkandeyrkande av detta slag om åtalet ogillas. Sådana avslagsbeslut framstår enligt vad som sägs i förarbetena till den nya förverkandelagstiftningen som både omständliga och svårbegripliga,73 och resulterar i att åklagaren i stället får besluta att förverka egendomen från okänd eller väcka en ny talan mot okänd. I förarbetena sägs att skälet för den nya regleringen var att den tidigare ordningen innebar ett onödigt utnyttjande av såväl åklagarnas som domstolarnas resurser. Ur ett processekonomiskt perspektiv framstod det som angeläget att resurserna inom rättsväsen- det fördelas så att handläggning vid domstol framför allt förbehålls mål där parterna inte är ense eller det finns ett reellt behov av en rättslig prövning.74
73Med svårbegripligt menas sannolikt att det ser märkligt ut om narkotika eller vapen inte ska förverkas.
74Prop. 2023/24:144 s. 317 f.
1016
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
Emballage, vågar och liknande
Som framgått har åklagare som har yttrat sig till utredningen ansett att det är ett problem att den nya regleringen om åklagarnas direkt- förverkanden innebär ett merarbete för dem. För domstolarna inne- bar den nya regleringen dock en välkommen ändring. Enligt utred- ningen saknas det skäl att efter så här kort tid göra någon annan bedömning av regleringens nödvändighet än den som nyligen gjordes av regeringen. Det får accepteras att den nya arbetsuppgiften inne- bär ett merarbete för åklagarna – själva syftet har ju varit att flytta arbetsuppgiften från domstolarna till dem.
Däremot bör bestämmelsen givetvis vara utformad så att mer- arbetet för åklagarna blir så litet som möjligt. Utredningen anser därför att den bör byggas ut på så sätt att det tydligt framgår att åklagarna även ska förverka emballage, örtkvarnar och liknande före- mål som har ett nära samband med sådan egendom som ska direkt- förverkas och som är av ett ringa värde. På så sätt behöver åklagarna inte sortera ut den typen av föremål ur beslagsprotokollen och under- ställa dem rättens prövning. Utredningen föreslår mot den bakgrun- den att regleringen i 3 kap. 3 § 2024 års förfarandelag byggs ut på så sätt att åklagarna ska ha skyldighet att direktförverka även sådana föremål av ringa värde som har ett nära samband med den illegala egendomen, exempelvis föremål som påträffas i anslutning till den.
Det ska sägas att det eventuellt kan vara möjligt redan med stöd av den befintliga bestämmelsen att förverka förpackningar till exem- pelvis narkotika eller sprängmedel. Förpackningar har i motiven till äldre förverkandebestämmelser ansetts vara så nära förbundna med själva den förverkade varan att ett förverkandebeslut bör anses omfatta även dem.75 Enligt utredningen är en reglering av frågan ändå lämplig av tydlighets- och förutsebarhetsskäl. Annars kan det uppstå frågor om ifall även sådant som typiskt sett påträffas i anslutning till exem- pelvis narkotika – som hushållsvågar, förpackningsutrustning, odlings- lampor och liknande – täcks av bestämmelsens tillämpningsområde.
75Prop. 1999/00:124 En ny smugglingslag m.m., s. 154. I prop. 2023/24:144 s. 429 förklaras att den typen av förarbetsuttalanden även fortsättningsvis ska anses vara vägledande.
1017
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
Piratkopior
Ytterligare en fråga med anknytning till tillämpningsområdet av
3 kap. 3 § 2024 års förfarandelag gäller möjligheterna att direktför- verka piratkopior. Det har hittills inte uppfattats att den nämnda paragrafen ger utrymme för det. Det hänger samman med att pirat- kopior inte, generellt sett, kan sägas uppenbart sakna legalt använd- ningsområde. Det är exempelvis inte straffbelagt att för privat bruk köpa eller inneha piratkopior.76
Frågan är då om det bör göras några lagändringar för att skapa bättre förutsättningar att förverka piratkopior.
Att generellt förklara piratkopior som egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde vore en principiellt viktig nyhet, som skulle kräva en ny definition av begreppet legalt användnings- område (att ha på sig ett par piratkopierade solglasögon kan till ex- empel svårligen ses som illegalt). Alternativt skulle det behövas en ny reglering som möjliggör ett direktförverkande av just piratkopior. En sådan åtgärd skulle kräva en mer ingående immaterialrättslig ana- lys än vad det finns förutsättningar att göra i det här sammanhanget. Till saken hör också att det sällan är helt enkelt att bedöma om något är en piratkopia eller inte. En extern aktör kan behöva anlitas för att utreda det. En möjlighet för åklagarna att direktförverka piratkopior skulle troligen bli svår att tillämpa, vilket talar emot att man utreder frågan ytterligare.
Mot denna bakgrund föreslår utredningen inte några lagändringar för att öka möjligheterna att förverka piratkopior. Det förtjänar där- vid att framhållas att det även i avsaknad av särskilda regler om saken är möjligt att förverka piratkopierad egendom, men då för att någon av de materiella förverkandegrunderna är uppfyllda.
9.14Polisers direktförverkanden
Företrädare för Polisen som har yttrat sig till utredningen har efter- frågat att det ska förtydligas i förfarandelagen att poliser, liksom åklagare (se avsnitt 9.13), har möjlighet att direktförverka egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde. De har också efter- frågat en reglering om att sådana beslut inte ska behöva delges.
76Se till exempel 8 kap. varumärkeslagen (2010:1877) och 7 kap. lagen (1960:729) om upphovs- rätt till litterära och konstnärliga verk.
1018
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
Dessutom har de lyft att 36 kap. 12 § brottsbalken, som i de flesta fall är grunden för polisiära förverkandebeslut, borde vara bredare formulerad så att det tydligt framgår att knivar som påträffas på all- män plats (även om det inte är i en hotfull situation) och alkohol- drycker som tas från underåriga får direktförverkas.77 Polisen har bedömt (efter samråd med Åklagarmyndigheten) att förverkande- bestämmelser som förutsätter brott, till exempel 36 kap. 9 och 10 §§ brottsbalken, inte ska användas vid polisiära förverkandebeslut.
9.14.1Mer om problemet
Förutsättningarna för att direktförverka egendom finns i 3 kap. 2024 års förfarandelag. I 1 § framgår att beslut om sådana förverk- anden, med undantag för beslut enligt 3 §, inte får riktas mot någon som är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande eller företagsbot. I 2 § finns en behörighetsregel för åklagarna som innebär att de får förverka egendom av begränsat värde. I 3 § finns en skyldighet för åklagarna att pröva frågor om förverkande av egen- dom som uppenbart saknar legalt användningsområde. Åklagarnas beslut i de sistnämnda fallen får alltså riktas även mot den som är misstänkt för brott.
I 4 § finns en behörighetsbestämmelse för polismän och polis- anställda. Där anges sammanfattningsvis att om egendomen är tagen i beslag och värdet av det som kan komma att förverkas inte över- stiger en tiondel av prisbasbeloppet (det vill säga 5 920 kronor år 2026) får en polisman eller någon annan särskilt utsedd anställd vid Polisen eller Säkerhetspolisen pröva en fråga om förverkande av egen- domen. I förarbetena till bestämmelsen framgår att beloppsgränsen relaterar till det sammanlagda värdet av det som kan komma att för- verkas (vilket får anses avse vad som kan förverkas vid ett och samma tillfälle), och avser egendom som har ett värde på en legal marknad. Egendom som saknar ett sådant värde är möjlig att förverka oavsett vilket värde den kan betinga på en illegal marknad.78
77Enligt 1 § tredje stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m. får alkohol- drycker förverkas om de påträffas hos någon som intar eller förvarar dem i strid mot bestäm- melser i ordningslagen om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar, på trafik- företags färdmedel, tåg etcetera eller i strid mot lokala ordningsföreskrifter. Enligt första stycket samma bestämmelse ska dryckerna förverkas när de påträffas i samband med ett antal brott, exempelvis trafikbrott. I den lagen finns dock inte stöd för att förverka alkohol enbart för att den påträffas hos en underårig person.
78Prop. 2023/24:144 s. 398.
1019
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
I 5 § framgår att beslut enligt 3 § inte behöver delges den det riktas mot.
De materiella förutsättningarna för förverkande framgår i 36 kap. brottsbalken och i specialstraffrätt. I 3 kap. 2024 års förfarandelag finns i huvudsak processuella regler.
9.14.2Ytterligare undantag från krav på delgivning
Förslag
Polismäns beslut om direktförverkande undantas från kravet på delgivning om beslutet avser egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde och föremål som har ett nära samband med egendomen och är av ringa värde.
Den bedömning som Polisen, tillsammans med Åklagarmyndig- heten, har gjort och som innebär att poliser inte får direktförverka med stöd av 36 kap. 9 och 10 §§ brottsbalken framstår inte som själv- klar. Beslut om polisiära förverkanden får inte riktas mot någon som är misstänkt för ett brott, vilket framgår av 3 kap. 1 § 2024 års för- farandelag. I den äldre lagen om förfarandet (1986:1009) i vissa fall vid förverkande m.m. uttrycktes det i 1 § som att ”frågan inte rör någon som är tilltalad för brott”.
Någon skillnad i sak finns inte mellan de båda förfarandelagarna. Poliser får alltså fortfarande direktförverka egendom med stöd av 36 kap. 9 och 10 §§ brottsbalken när förverkandeyrkandet riktas mot någon okänd, någon annan än gärningsmannen, eller när förunder- sökningen läggs ner – precis som de enligt den äldre förverkandelag- stiftningen fick direktförverka med stöd av dåvarande 36 kap. 2 § brottsbalken. I sådana situationer riktas ju förverkandet inte mot någon som är misstänkt för brott. Oavsett varför det inte blir någon lagföring av en person, trots att ett brott har begåtts, bör alltså 36 kap. 9 och 10 §§ brottsbalken kunna användas som grund för polismäns beslut om direktförverkande. Det kan exempelvis bero på att det av någon anledning inte är aktuellt att väcka åtal mot den som är miss- tänkt för det brott som frågan är kopplad till, eller att ett åtal dröjer så pass länge att frågan om förverkande bör prövas före åtalet. Ett
1020
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
sådant beslut hindrar inte ett efterföljande åtal, om den som åtalas är någon annan än den som beslutet först har riktats mot.79
När det särskilt gäller frågan om att direktförverka alkohol från ungdomar är en förutsättning för ett sådant förverkande, liksom tidigare, att ett brott har begåtts. I många situationer bör det vara möjligt att anse att så är fallet eftersom omständigheterna i samband med att alkoholen påträffas kan visa att ungdomen har fått tag på alkoholen genom langning eller på något annat otillåtet sätt. Narko- tika och vapen som påträffas på allmän plats kan, liksom tidigare, för- verkas riktat mot någon okänd eller mot någon känd person som av något skäl inte kommer att lagföras.
Med hänsyn till det anförda gör utredningen bedömningen att den gällande lagstiftningen ger polismän möjlighet att fatta beslut om direktförverkande av egendom på samma sätt som enligt den tidi- gare lagen. Något förtydligande av lagstiftningen i detta hänseende behövs enligt utredningen inte.
Vad som däremot bör göras med anledning av synpunkterna från Polisens företrädare är att undanta polisiära förverkandebeslut från kravet på delgivning i vissa fall. Besluten avser egendom av lågt värde som ofta fattas snabbt i den yttre verksamheten. I regel finns ingen som gör anspråk på den egendom som blir föremål för ett polisiärt förverkande. Om det är uppenbart att den egendom som beslutet av- ser saknar legalt användningsområde bör det därför enligt utredningen inte finnas något krav om att besluten ska delges. En justering i en- lighet med det föreslås därför i 3 kap. 5 § första stycket 2024 års för- farandelag. Detsamma bör gälla när polismän förverkar föremål som har ett nära samband med den sagda egendomen, om dessa är av ringa värde. Undantaget från delgivningskravet bör alltså vara utformad på ett likadant sätt för polismäns beslut som för åklagares beslut.
9.15Polisers beslag
Företrädare för Polisen som har yttrat sig till utredningen har ifråga- satt lämpligheten i att kräva fara i dröjsmål för polismäns samtliga beslag.
De frågor som har lyfts om polisers beslag kan utvecklas på föl- jande sätt.
79Prop. 2023/24:144 s. 395.
1021
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
9.15.1Fara i dröjsmål
Företrädarna för Polisen menar att eftersom ett av syftena med poli- siära förverkandebeslut är rationaliseringsvinster, borde inte polismän behöva kontakta åklagare eller undersökningsledare om värdet på det som ska förverkas är lågt och förutsättningarna för förverkande är tydliga. Det är inte alltid som det är fara i dröjsmål i de situationerna, vilket innebär att polismannen måste kontakta en undersöknings- ledare eller åklagare för beslut om beslag av egendomen – samtidigt som polismannen sedan får fatta beslut om omedelbart förverkande.
Mer om problemet
För att polismän ska få förverka egendom krävs enligt 3 kap. 4 § 2024 års förfarandelag att den är tagen i beslag. Reglerna om polis- mäns behörighet att ta egendom i beslag och penningbeslag finns i 27 kap. 1 a och 4 §§ rättegångsbalken och i 2 kap. 8 § 2024 års för- farandelag. Reglerna beskrivs mer utförligt i avsnitt 3.1.4. Samman- fattningsvis får föremål och pengar eller liknande tillgångar tas i be- slag efter beslut av undersökningsledaren eller åklagaren och, vid fara i dröjsmål, av en polisman. Polismän får även ta föremål i beslag som de påträffar i samband med att de griper eller anhåller en misstänkt och när de verkställer beslut om häktning, husrannsakan, kropps- visitation eller kroppsbesiktning. Polismän får dock aldrig ta post- försändelser i beslag, och får inte heller ta föremål i beslag om ända- målet är självständigt förverkande. Möjligheten för polismän att ta egendom i beslag vid fara i dröjsmål finns alltså för allt utom post- försändelser och utom i utredningar om självständigt förverkande.
Med fara i dröjsmål brukar avses att det finns risk för att åtgärden går om intet om den inte genomförs omedelbart. Med dagens möj- ligheter att kommunicera anses fara i dröjsmål sällan kunna åberopas med hänvisning till att polismannen inte kan få tag på en behörig beslutsfattare. Allmänt sett anses det inte vara fara i dröjsmål om situationen inte är mer överhängande än att det finns möjlighet att ringa ett telefonsamtal och föredra ärendet. Det finns dock fortfa- rande många situationer där beslut om beslag behöver fattas av en polisman. I vissa situationer kan man inte begära att polismannen ska ägna sig åt telefonsamtal för att få beslut i en beslagsfråga. Ibland finns det risk för att beslaget omöjliggörs om inte ingripandet sker
1022
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
snabbt, till exempel att den misstänkte sväljer eller kastar bort nar- kotika, raderar elektronisk information eller på något annat sätt för- stör bevisning. Om polismannen, trots upprepade försök, inte har fått kontakt med en behörig beslutsfattare och frågan inte kan anstå kan det också vara fara i dröjsmål.80
Fara i dröjsmål bör inte krävas inför polisiära förverkandebeslut
Förslag
Kravet på fara i dröjsmål för att polismän ska besluta om beslag ska inte gälla för sådan egendom som polismän får direktförverka. Beslagsregleringen i 27 kap. 4 § rättegångsbalken ska ändras i det avseendet.
Utredningen håller med företrädarna för Polisen om att det framstår som märkligt och irrationellt att polismän får direktförverka egen- dom i vissa fall (se avsnitt 9.14), men inte alltid får beslagta samma egendom. Frågan är hur man kommer till rätta med den märkligheten.
Ett sätt som har diskuterats i utredningsarbetet är om man borde ta bort kravet i 3 kap. 4 § 2024 års förfarandelag på att egendom ska vara i beslag för att polismän ska få direktförverka den. Frågan om egendomen skulle behöva vara tagen i beslag vid polismäns förverk- anden diskuterades emellertid i lagstiftningsarbetet med den nya för- verkandelagstiftningen. 2020 års förverkandeutredning hade före- slagit att kravet skulle tas bort,81 men regeringen ansåg att en sådan ändring inte var motiverad, eftersom en annan ordning skulle ge en alltför vidsträckt beslutanderätt i beslagsfrågor.82
Regeringen har alltså nyligen bedömt att det inte är motiverat att ta bort kravet på att egendom ska vara i beslag för att polismän (och åklagare) ska kunna förverka den. Utredningen anser att det inte finns tillräckliga skäl att göra någon annan bedömning nu. Inga ändringar föreslås därför av beslagskravet i 3 kap. 4 § 2024 års för- farandelag.
80Lindberg, Gunnel, 2022, Straffprocessuella tvångsmedel, Norstedts Juridik, Juno version 5, s. 477–479.
81SOU 2021:100 s. 378 f. och 498.
82Prop. 2023/24:144 s. 316 och 320.
1023
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
I stället föreslår utredningen att det görs ett tillägg i förutsätt- ningarna för polismäns beslag i 27 kap. 4 § rättegångsbalken av inne- börden att polismän ska vara behöriga att beslagta egendom inte bara vid ingripanden med laga rätt och vid fara i dröjsmål, utan även om beslaget avser sådan egendom som polismän är behöriga att direkt- förverka med stöd av 3 kap. 4 § 2024 års förfarandelag. På så sätt kommer man till rätta med de olägenheter som följer av den nuva- rande regleringen där polismän måste kontakta åklagare eller för- undersökningsledare för att få ett beslut om beslag av egendom som de sedan själva får förverka.
9.15.2Önskemål om hänvisningar till rättegångsbalken
Enligt företrädarna för Polisen borde det förtydligas på vilken grund polismän får fatta beslut om beslag (som är en förutsättning för ett polisiärt förverkandebeslut) i en situation där det inte finns någon koppling till ett brott, till exempel vid ett ingripande enligt polislagen (1984:387).
Mer om problemet
I vissa lagar, till exempel lagen om förverkande av alkohol och nar- kotikastrafflagen (1968:64) finns hänvisningar till bestämmelserna om beslag i brottmål, men sådana hänvisningar finns inte i polislagen. I polislagen finns regler om befogenheter för poliser i vissa fall, till exempel befogenheten att använda våld under vissa förutsättningar som framgår i 10 §. I 19 och 20 §§ finns bestämmelser om särskilda befogenheter att utföra kroppsvisitationer och genomföra husrann- sakningar bland annat i syfte att söka efter vapen och andra farliga föremål i vissa situationer, till exempel i samband med gripanden, om- händertaganden och avlägsnanden. Företrädarna för Polisen undrar om det krävs fara i dröjsmål för en polismans beslut om beslag vid kroppsvisitationer och husrannsakningar som grundas på polislagens bestämmelser och inte på bestämmelser i rättegångsbalken. Företrä- darna önskar att det görs hänvisningar i polislagen till rättegångsbal- ken för att förtydliga att beslagskapitlet är tillämpligt.
1024
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
Inga hänvisningar till beslagskapitlet
Bedömning
27 kap. rättegångsbalken är tillämpligt när polismän beslagtar föremål i samband med sådana ingripanden som sker enligt polis- lagen. Det behövs inga hänvisningar dit för att så ska vara fallet.
Polisingripanden med stöd av polislagen kan göras för att till exempel söka efter egendom som kan förverkas. Polislagen innehåller dock inga materiella förverkandebestämmelser. Grunden för att egendomen ska förverkas finns inte i polislagen utan i brottsbalken.
Det är bara de lagar som har materiella förverkandebestämmelser som, i de fall det finns specialreglering om beslag, har hänvisningar till 27 kap. rättegångsbalken. Exempel på sådana lagar är narkotika- strafflagen, lagen om förverkande av alkohol och fiskelagen (1993:787). Något behov av hänvisning till 27 kap. rättegångsbalken i polislagen finns alltså inte, dels eftersom man bara hänvisar till rättegångsbalken när något ska regleras på ett annorlunda sätt än där (det vill säga lex specialis), dels eftersom det inte finns någon förverkandegrund i polis- lagen. Några ändringar i polislagen i det här hänseendet bör därför inte göras. Om polisingripanden ska göras för att söka efter egendom som kan förverkas enligt 36 kap. 12 § brottsbalken finns beslagsgrun- den i 27 kap. 1 § rättegångsbalken – föremålet kan skäligen antas bli förverkat.
När en polisman genomför en kroppsvisitation av en gripen, om- händertagen eller avlägsnad person med stöd av polislagens bestäm- melser i syfte att söka efter egendom som kan förverkas får polis- mannen som påträffar sådan egendom ta den i beslag med stöd av 27 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken, eftersom polismannen i de situationerna har laga rätt att verkställa en kroppsvisitation. Mot- svarande gäller för husrannsakan. Syftet med reglerna i polislagen är att polisernas befogenhet att företa kroppsvisitation och husrann- sakan enligt den lagen för att söka efter föremål som kan förverkas, ska korrespondera med rätten att beslagta sådana föremål.83 Både genom bestämmelsernas ordalydelse och lagstiftarens syfte med reglerna, framgår det alltså att polismän får besluta om beslag i dessa
83Se prop. 1986/87:115 om ändring i polislagen (1984:387), s. 6 och 11.
1025
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
situationer. Utredningen anser därför att det inte behövs några för- tydliganden i detta avseende.
9.16Översyn av den nya förfarandelagen
Den nya förfarandelagen, det vill säga 2024 års förfarandelag, inne- håller sex kapitel. Det första handlar om lagens tillämpningsområde och hur den förhåller sig till rättegångsbalken. Det andra handlar om utredningar om självständigt förverkande. Det tredje handlar om åklagares och polisers direktförverkanden. I det fjärde kapitlet finns regler om handläggningen när mål enligt förfarandelagen prövas i domstol. I det femte finns regler om tredje mans deltagande i en rätte- gång om förverkande, och i det sjätte regler om juridiskt biträde, in- formation, delgivning och vad som gäller för barn och unga.
Ett antal av de tillämpningsfrågor som har kommit in till utred- ningen handlar om hur den nya förfarandelagen ska tillämpas.
9.16.1Frågan om kapitel 2 ska breddas
Kapitel 2 i 2024 års förfarandelag handlar om utredningar om själv- ständigt förverkande, det vill säga förverkanden som inte bygger på att något brott har begåtts. Där regleras sådana utredningars syfte, när de ska inledas, vem som får fatta beslut om att inleda utredning, polismäns biträde vid utredningar, tvångsmedelsanvändning och när utredningen ska läggas ner. Kapitlet är inte tillämpligt på utredningar om förverkande av särskilda brottsverktyg (som ju inte heller bygger på att något brott har begåtts). Det är inte heller tillämpligt när för- verkande sker mot någon annan än den som är misstänkt för brott. En fråga som har väckts i expertgruppen är om kapitlet borde breddas och innehålla regler om vilken utredning som ska krävas i ärenden om förverkande i dessa situationer.
Mer om problemet
Förverkande av särskilda brottsverktyg kan ske oavsett om det finns någon brottsmisstanke mot en utpekad person eller inte. För hand- läggningen av sådana frågor gäller 3 kap. 2024 års förfarandelag, där
1026
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
det framgår att åklagare och poliser kan fatta beslut om förverkande av den typen av egendom under vissa förutsättningar. Frågor om för- verkande av särskilda brottsverktyg kan också prövas av rätten, om frågan inte är en del av ansvarsfrågan i ett brottmål. I så fall tillämpas förfarandebestämmelserna i 4 kap. 2024 års förfarandelag, som fylls ut av rättegångsbalkens regler, vilket framgår av 4 kap. 13 § 2024 års förfarandelag.
Åklagare och poliser kan också förverka i de fall ett brott har be- gåtts men när förverkandet har riktats mot någon annan än den som är misstänkt för brottet. Förverkandet grundas då på 36 kap. 9 eller 10 § brottsbalken, men sker inte inom ramen för en förundersökning. Det kan bero på att förundersökningen har lagts ner, att ingen för- undersökning har inletts, att den som har begått ett brott är en annan person än egendomens ägare, eller av något annat skäl.
I 1 kap. 2 § 2024 års förfarandelag finns en bestämmelse om hur förfarandelagen förhåller sig till rättegångsbalken, bland annat i fråga om tvångsmedel. I andra stycket andra meningen framgår att bestäm- melserna i rättegångsbalken om rättegången i brottmål ska tillämpas i en utredning om annat förverkande än självständigt förverkande och i en utredning om företagsbot, om utredningen rör någon som inte är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande eller om företagsbot. Rättegångsbalkens regler om rättegången i brott- mål ska alltså tillämpas i en sådan utredning om förverkande utanför brottmålet. Enligt vad som sägs i förarbetena innebär det att en sådan utredning ska bedrivas inom förundersökningens ramar, att forum- reglerna i brottmål blir tillämpliga och att brottsbekämpande myn- digheter därigenom ges rätt att tillgripa tvångsmedel inriktade på förverkande. De centrala tvångsmedlen beslag och penningbeslag förutsätter inte någon brottsmisstanke. Bedömningen knyts i stället till egendomen och att denna skäligen kan antas bli förverkad.84
I sista stycket i 1 kap. 2 § 2024 års förfarandelag finns en upplys- ning om att det i polislagen finns bestämmelser om rätten att använda tvångsmedel i syfte att förverka egendom enligt 36 kap. 12 § brotts- balken (det vill säga förverkande av särskilda brottsverktyg, exempel- vis vapen).
Om ett särskilt brottsverktyg ska förverkas är det alltså möjligt att utöver rättegångsbalkens tvångsmedel använda polislagens tvångs- medel i 19, 19 a, 20 a och 20 b §§. De sistnämnda ger polismän möj-
84Prop. 2023/24:144 s. 385 f.
1027
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
lighet att genomsöka bland annat fordon och utrymmen för att söka efter vapen och andra föremål som kan förverkas som särskilda brottsverktyg. De olika tvångsmedelsbestämmelserna i rättegångs- balken respektive polislagen är tillämpliga i olika situationer.
I förfarandeförordningen finns regler om vilka uppgifter som ska finnas i ett beslut om ett förverkande utanför ett brottmål. Bland annat ska det framgå vilken egendom eller vilket värde av egendom som beslutet avser, skälen för beslutet med upplysning om vilka bestämmelser som har tillämpats, den som beslutet riktas mot och dennes inställning till förverkandet.85
När poliser beslutar om förverkanden med stöd av 2024 års för- farandelag tillämpar de också myndighetens egna föreskrifter. Där framgår att beslut om sådana förverkanden får fattas omedelbart, eller efter viss utredning i ägarfrågan.86 Om ägaren eller innehavaren mot- sätter sig förverkandet ska ärendet överlämnas till åklagare. Ett beslut om förverkande ska innehålla uppgifter om var och när beslaget verk- ställdes, om det är ett omedelbart förverkande eller förverkande i efterhand, om egendomens föremålsbeteckning i beslagsliggaren med mera.87 Föreskrifterna innehåller också bestämmelser om delgivning och dokumentation.88
När åklagare beslutar om förverkanden med stöd av 2024 års förfarandelag finns det i regel en förundersökning där omständig- heterna kring egendomen och beslagtagandet beskrivs. Dokumen- tation finns alltså i form av en förundersökning i de flesta sådana fall, även om förverkandet av något skäl inte kommer att prövas i samband med ett åtal. Det kan bero på att förundersökningen läggs ner eller att förverkandet riktas mot någon annan än den som är misstänkt för brott.
Det finns inga särskilda formkrav i fråga om hur själva utred- ningen ska se ut i ett mål om sådana förverkanden som sker utanför ett brottmål. Frågan är alltså om det borde införas sådana formkrav.
8538 § förfarandeförordningen.
862 § PMFS 2024:11, FAT 103-1, Polismyndighetens föreskrifter om beslut om förverkande i vissa fall.
873 och 4 §§ PMFS 2024:11.
888 och 7 §§ PMFS 2024:11.
1028
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
Inga nya bestämmelser om utredning i mål om förverkande utanför brottmålet
Bedömning
Det bör inte nu införas några nya bestämmelser om utredningar om förverkanden utanför ett brottmål.
Som nyss har beskrivits finns alltså inga särskilda formkrav i fråga om vad själva utredningen ska innehålla i mål om förverkande utan- för brottmålet. Av de författningskrav som gäller i fråga om hur beslutet och dokumentationen ska se ut i sådana mål och i mål om tvångsmedel framgår dock vad utredningen som minst behöver innehålla.
Som framgått i avsnitt 3.1 sker omfattande dokumentation i ärenden om reella tvångsmedel. För beslag till exempel ska en rad uppgifter protokollföras. Egendomen ska beskrivas noga, ändamålet med beslaget ska anges, brottet ska specificeras i förekommande fall och det ska genom dokumentationen vara möjligt att följa vad som har hänt med den beslagtagna egendomen. Den som ett beslag görs från ska underrättas om beslaget och har rätt att få bevis om att det har skett.
Företrädare för Polisen menar att det inte finns något behov av att införa formkrav på utredningar inför polisiära förverkandebeslut. Inför sådana beslut bedrivs nämligen inget direkt utredningsarbete. Förverkandena initieras av ett beslag enligt 27 kap. rättegångsbalken och i samband med det ställs frågor om anspråk och inställning till förverkande, men i övrigt används inga tvångsmedel.
Företrädare för Åklagarmyndigheten konstaterar att man som åklagare inte har några renodlade utredningar om förverkanden utan- för brottmål som skulle behöva några särskilda förfaranderegler. Den vanligaste situationen är att åklagaren har bedrivit en förundersök- ning, vilket innebär att rättegångsbalkens regler är tillämpliga, och sedan förverkar med stöd av 36 kap. 12 § brottsbalken om åtal av nå- gon anledning inte kan väckas. I de fallen finns alltså en utredning i form av förundersökningen. Skulle däremot en åklagare väcka talan i domstol om förverkande enligt 36 kap. 12 § brottsbalken, vilket kan ske när poliser överlämnar ett ärende till åklagare, är skrivningarna i 1 kap. 2 § 2024 års förfarandelag något otydliga. I en sådan
1029
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
situation får åklagaren en ifylld blankett där omständigheter kring påträffandet av föremålet och den misstänktes inställning till förverkandet framgår. Underlaget från Polisen är ibland bristfälligt, vilket leder till att beslaget hävs eller att åklagaren begär komplettering av utredningen.
Ingen av de andra rättstillämpare som har ombetts att lämna syn- punkter på den nya förverkandelagstiftningen har framfört att det finns något behov av ytterligare reglering om utredningar av förverk- anden av särskilda brottsverktyg. De krav som finns i kapitel 3 och 4 i 2024 års förfarandelag, rättegångsbalken, förfarandeförordningen samt Polisens föreskrifter innebär att det kan förutsättas att sådana frågor blir tillräckligt utredda. Det finns alltså inget påtagligt behov ur myndigheternas perspektiv att införa nya regler.
Frågan är om det ur medborgarnas perspektiv finns skäl att ställa lagreglerade krav om vad den här typen av utredningar ska innehålla. Syftet skulle i så fall vara att säkerställa att de som påverkas av den här typen av förverkanden får tillräcklig information om sina ärenden och en rättssäker prövning.
Genom den utförliga dokumentation som sker i beslagsärenden och vid beslut om den här typen av direktförverkanden anser utred- ningen att medborgarna får den information som kan krävas. Vad som möjligen talar för ytterligare reglering är att bestämmelsen som anger när tvångsmedel får användas – 1 kap. 2 § andra stycket 2024 års förfarandelag som hänvisar till rättegångsbalken – kan upplevas som svårläst. Med hänsyn till tvångsmedels ingripande karaktär är det givetvis, på ett principiellt plan, angeläget att det inte råder några oklarheter kring förutsättningarna för när de får används.
Bestämmelsen i 1 kap. 2 § 2024 års förfarandelag är visserligen ganska komplicerad, men det är enligt utredningen svårt att se att den går att formulera om på ett enkelt sätt. Den innehåller inte heller i sig någon materiell reglering av tvångsmedelsanvändningen, det vill säga beslag i de här fallen. Den regleringen finns i stället i rättegångs- balken, till vilken det hänvisas.
Utredningen har alltså inte identifierat något sätt att tydligt för- bättra de bestämmelser som har gåtts igenom i det här avsnittet. Det praktiska behovet framstår också som begränsat.
Skulle det, när 2024 års förfarandelag har tillämpats en längre tid, visa sig att utformningen av exempelvis 1 kap. 2 § orsakar tillämp- ningsproblem kan det givetvis finnas skäl att i ett annat sammanhang
1030
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
utreda frågan på nytt. Sådana skäl kan också finnas om det framkom- mer att de som drabbas av tvångsmedel i den här typen av ärenden upplever att tvångsmedelsanvändningen i förfarandelagen är otydligt reglerad.
9.16.2Frågor från domstolarna
Några frågor om den nya förfarandelagen har ställts av företrädare för de domstolar som har yttrat sig till utredningen.
Mer om problemen
Några domstolsföreträdare har lämnat synpunkter om att 4 kap. 2024 års förfarandelag borde förtydligas. Kapitlet ska inte tillämpas när förverkandefrågan utgör en del av frågan om ansvar för brott, men det framgår enligt några domstolar inte tydligt om det innebär att det alltid ska tillämpas för självständigt förverkande eller om det inte ska tillämpas när ett mål om självständigt förverkande har kumu- lerats med ett brottmål. Företrädare för en av domstolarna skriver att det borde förtydligas om ett andrahandsyrkande om självstän- digt förverkande kan framställas muntligen inom ramen för ett brottmål.
En annan fråga från domstolarna handlar om vad som gäller när åklagaren har tagit egendom i beslag på grund av en misstanke om brott och det har begärts rättens prövning av detta, men åklagaren senare ändrar beslaget så att det i stället sker inom ramen för en ut- redning om självständigt förverkande. I förarbetena anges att åkla- garen inte behöver fatta något nytt tvångsmedelsbeslut i den situa- tionen.89
89Prop. 2023/24:144 s. 392.
1031
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
Inga ändringar i 4 kap. 2024 års förfarandelag
Bedömning
4 kap. 2024 års förfarandelag behöver inte ändras. Det behövs inte heller några andra ändringar med anledning av de frågor som har ställts av domstolsföreträdarna.
Om ett förverkande inte ska prövas inom ramen för ett brottmål, och inte heller får prövas av åklagare eller poliser enligt 3 kap. 2024 års förfarandelag, handläggs frågan i domstol. Då tillämpas 4 kap. samma lag. Kapitlet är alltid tillämpligt på såväl självständigt förverkande som förverkanden som riktar sig mot någon annan än en misstänkt, eftersom sådana förverkanden inte utgör en del av en fråga om ansvar för brott.90
Processuella krav i ett mål om förverkande utanför brottmålet
Även om ett yrkande om ett självständigt förverkande eller ett annat förverkande som sker utanför ett brottmål har kumulerats med ett brottmål, ska 4 kap. 2024 års förfarandelag tillämpas. Ett självständigt förverkande är inte kopplat till en brottslig gärning och en utpekad tilltalad. Om yrkandet riktas mot någon annan än den tilltalade, framställs utan att någon är tilltalad eller inte är kop- plat till ett brott utgör yrkandet inte en del av en fråga om ansvar för brott.91 Detsamma gäller när ett yrkande om förverkande av ett särskilt brottsverktyg inte riktas mot en tilltalad. Bara sådana för- verkanden som är en del av ansvarsfrågan (det vill säga kommuni- cerande kärl med påföljden), hamnar utanför 4 kap. 2024 års för- farandelag.
Skälet till att den här saken uppfattas som otydlig handlar
sannolikt om att åklagarna, så som en del domar om självständigt förverkande visar, lägger in andra- eller tredjehandsyrkanden om självständigt förverkande i åtalet. I dessa stämningsansökningar skriver åklagarna sällan in någon grund för yrkandet om självstän- digt förverkande.
904 kap. 1 § 2024 års förfarandelag.
91Prop. 2023/24:144 s. 400.
1032
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
Åklagarna kumulerar målen direkt och på egen hand, det vill säga utan att lämna in en separat stämningsansökan i åtalet och en i målet om självständigt förverkande. Det är i linje med hur åklagarna gör även i kumulerade brottmål – till exempel med flera medverkande eller flera åtalspunkter. Åklagarna kumulerar alltså i normalfall mål som ska handläggas samtidigt direkt i stämningsansökan och det fattas i de flesta fall aldrig något särskilt kumulationsbeslut av rätten.
När åklagarna framställer yrkanden om självständigt förverkande eller förverkande av särskilda brottsverktyg kumulerat med ett åtal, måste de emellertid ändå följa formkraven i 4 kap. 2024 års förfarande- lag. Det innebär att åklagaren i stämningsansökan beträffande frågan om självständigt förverkande måste ange ett bestämt yrkande, en utförlig redogörelse som grund för yrkandet, uppgift om de bevis som åberopas och vad som ska styrkas med varje bevis, samt uppgift om vad som gör rätten behörig om inte behörigheten framgår på något annat sätt.92 Detsamma gäller för andra mål som ska prövas enligt 4 kap. 2024 års förfarandelag, det vill säga förverkanden mot andra än misstänkta och förverkanden som inte har samband med brott, samt yrkanden om företagsbot. Kravet på att ange en grund med en utförlig redogörelse för yrkandet går längre än motsvarande krav på ett förverkandeyrkande i ett åtal (se avsnitt 9.10 där skillna- derna beskrivs).
Eftersom genomgången av den underrättspraxis som finns så här långt (när den nya förfarandelagen har varit i kraft i ungefär ett år) har visat att åklagarna för det mesta inte har med en sådan tydlig grund för sina yrkanden om självständigt förverkande som krävs i de fall dessa framställs kumulerat i stämningsansökan i brottmålet, har sannolikt 4 kap. 2024 års förfarandelag missförståtts av flera rättstillämpare. Det kan bero på brister i åklagarnas tekniska stöd. Tillfrågade åklagare har förklarat att det inte finns något fält i deras ärendehanteringssystem Cåbra för att skriva in en grund för ett yr- kande om självständigt förverkande. Åklagarna kan endast markera tillämpligt lagrum för förverkandeyrkandena i it-systemet. Åklagar- nas system behöver alltså uppdateras så att de fritt kan skriva en grund när de i stämningsansökningar framställer yrkanden om självständigt förverkande eller förverkande av särskilda brottsverktyg (utan sam- band med brott). Företrädare för Åklagarmyndigheten har förklarat att myndigheten har informerat åklagarna om det här vid flera till-
924 kap. 5 § 2024 års förfarandelag.
1033
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
fällen och även lyft frågan till sin it-avdelning.93 Det ska gå att skriva in de uppgifter som behövs i Cåbra, men det kräver i så fall en annan hantering än den som vanligtvis sker i en stämningsansökan.
Som svar på domstolarnas fråga innebär det här att yrkanden om självständigt förverkande måste framställas i en stämningsansökan; det kan inte ske muntligen vid en förhandling.94 Rätten måste kunna utfärda stämning och svaranden måste få tillfälle att lämna svaromål. I och för sig skulle alla dessa åtgärder i undantagsfall kunna ske under en pågående förhandling. Så kan vara fallet om de inblandade anser att det vore en lämplig ordning och förverkandesvaranden (som ofta också är tilltalad) ändå anser sig ha fått skälig tid att lämna svaromål. I de flesta fall behöver dock stämningsansökan ges in i god tid före förhandlingen.
Några förtydliganden av 4 kap. 2024 års förfarandelag med anled- ning av de här frågorna är alltså inte nödvändiga. De missförstånd som har uppstått kommer man sannolikt till rätta med när lagen har tillämpats under en längre tid och när åklagarna har fått rätt förut- sättningar i sitt it-system.
Nytt tvångsmedelsbeslut
Domstolarnas andra fråga handlar om att det i förarbetena anges att det inte behövs något nytt tvångsmedelsbeslut när ett beslag har gjorts i en förundersökning men denna sedan läggs ner och ersätts av en utredning om självständigt förverkande.95 Uttalandet bygger sanno- likt på att ändamålet med beslaget inte har ändrats; det handlar fort- farande om ett förverkandebeslag. I många fall skulle det dock kunna leda till märkliga konsekvenser om inget nytt beslut fattas. Det kan därför finnas skäl att analysera frågan ytterligare.
Om den enda grund för beslaget som framgår i åklagarens respek- tive rättens beslagsbeslut är att något kan bli förverkat borde det i och för sig inte krävas något nytt tvångsmedelsbeslut. Men om åkla- garens beslut grundas på mer information än så, till exempel att något kan bli förverkat som brottsvinst, måste det rimligen behövas ett nytt tvångsmedelsbeslut om det i stället är en oförklarad tillgång som ska förverkas genom ett självständigt förverkande. Detsamma bör
93Det framgår till exempel i Åklagarmyndigheten, RäV 2024:7 s. 74 f.
944 kap. 2 § 2024 års förfarandelag.
95Prop. 2023/24:144 s. 392.
1034
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
gälla om rättens prövning av beslaget bygger på förutsättningar som inte längre stämmer. Beroende på hur åklagarens respektive rättens beslagsbeslut ser ut och vilket beslutsunderlag som ligger till grund för besluten, kan det alltså krävas ett nytt tvångsmedelsbeslut när förutsättningarna ändras. Om till exempel en förundersökning har bedrivits parallellt med en utredning om självständigt förverkande och förundersökningen läggs ner behövs inte alltid något nytt tvångs- medelsbeslut. Om däremot en förundersökning om brott och för- verkande av en brottsvinst har lagts ner och det först i samband med det inleds en utredning om självständigt förverkande bör det krävas ett nytt beslut; förverkandet ska ju då inte längre avse en brottsvinst utan en oförklarad tillgång. Dessutom gäller en ettårig tidsfrist för beslag i utredningar om självständiga förverkanden enligt 2 kap. 12 § 2024 års förfarandelag. Det måste alltså vara tydligt för den som drabbas av beslaget vad som är skälen för beslutet.
Det sagda följer, enligt utredningens bedömning, av hur det be- fintliga regelverket är konstruerat. Någon lagändring krävs inte med anledning av det som domstolarna har tagit upp i det här avseendet.
9.16.3Frågor om tvångsmedel som saknas
Under utredningens arbete har det uppmärksammats att tvångsmed- let undersökning på annat ställe inte är tillämpligt för utredningar om självständigt förverkande.
Utredningen har också kommit att diskutera om tvångsmedlet hämtning till förhör utan föregående kallelse får användas i mål om självständigt förverkande.
Mer om problemen
I en utredning om självständigt förverkande får tvångsmedel använ- das i den utsträckning som framgår av 2 kap. 7–12 §§ 2024 års för- farandelag.
1035
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
Undersökning på annat ställe
Enligt 2 kap. 11 § 2024 års förfarandelag får bland annat husrann- sakan användas för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller förvar eller om det annars är av betydelse för utredningen. Tillämp- ningsområdet för husrannsakan är dock begränsat till sådana ställen eller platser som är slutna.96 För platser som inte är slutna i egentlig mening, men som ändå inte är tillgängliga för allmänheten, kan dock tvångsmedlet undersökning på annat ställe användas, vilket regleras i 28 kap. 10 § rättegångsbalken. Där framgår att för samma ändamål som för husrannsakan får undersökningsledaren, åklagaren eller en polisman företa en undersökning på andra ställen än i slutna utrym- men, även om de inte är tillgängliga för allmänheten. Vad som avses med andra ställen är exempelvis gårdsplaner, fabriksområden och byggnadsplatser. En sådan undersökning är inte att betrakta som en husrannsakan och bestämmelserna om husrannsakan är inte tillämp- liga för den.97
Det som skiljer tvångsmedlet undersökning på annat ställe från husrannsakan är dels beslutsbehörigheten, dels vilka utrymmen som får undersökas. Eftersom ändamålen med undersökningen och de rättsliga förutsättningarna för husrannsakan respektive annan under- sökning är desamma uppstår det sällan några gränsdragningsproblem.98
Undersökning på annat ställe är enligt dagens reglering inte till- lämpligt i en utredning om självständigt förverkande.
Hämtning till förhör utan föregående kallelse
I 2 kap. 5 § 2024 års förfarandelag listas ett antal bestämmelser om tvångsmedel under förundersökningen i 23 kap. rättegångsbalken som är tillämpliga i utredningar om självständigt förverkande. Sam- tidigt finns en lista på ett antal begrepp som är typiska för en för- undersökning och hur dessa begrepp ska förstås i en utredning om självständigt förverkade. Där sägs exempelvis att den misstänkte ska avse den som en utredning om självständigt förverkande rör, att för- svarare ska avse biträde, etcetera. Ord i 23 kap. rättegångsbalken som handlar om något kopplat till en förundersökning – till exempel brott
9628 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken.
97NJA II 1943 Den nya rättegångsbalken, s. 372.
98Lindberg, 2022, s. 717.
1036
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
–byts alltså på så sätt ut till något som kopplas till en utredning om självständigt förverkande.
I 23 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken anges att den som uppehåller sig inom en väglängd av tio mil från den plats där förhör ska hållas får hämtas till förhöret utan en föregående kallelse, om undersökningen avser ett brott på vilket fängelse kan följa och det skä- ligen kan befaras att han eller hon inte skulle följa en kallelse eller att han eller hon med anledning av en kallelse skulle genom undan- röjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.
De åklagare som har yttrat sig till utredningen undrar om utform- ningen av 23 kap. 7 § andra stycket innebär att den bestämmelsen inte är tillämplig i utredningar om självständigt förverkande, eftersom det förutsätter att undersökningen avser ett brott på vilket fängelse kan följa.
Justeringar i tvångsmedelsbestämmelserna i 2024 års förfarandelag
Förslag
Tvångsmedlet undersökning på annat ställe görs tillämpligt i ut- redningar om självständigt förverkande. Det förtydligas på vilket sätt tvångsmedlet hämtning till förhör är tillämpligt i mål om självständigt förverkande.
Som nyss nämnts är alltså tvångsmedlet undersökning på annat ställe inte tillämpligt i mål om självständiga förverkanden. Sannolikt beror det på ett förbiseende. Det finns ingen diskussion om att tvångsmed- let inte behövs i förarbetena. Det skäl som regeringen har anfört till stöd för att tvångsmedlen husrannsakan och kroppsvisitation behövs
–att utredande myndigheter på ett effektivt sätt ska kunna söka efter egendom – gäller även för undersökning på annat ställe.99
Utredningen anser därför att ett tillägg bör göras i 2024 års för- farandelags 2 kap. 11 § och 6 kap. 5 § så att även tvångsmedlet under- sökning på annat ställe kan användas i mål om självständigt för- verkande.
99Jämför prop. 2023/24:144 s. 350.
1037
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
Beträffande tvångsmedlet hämtning till förhör utan föregående kallelse är det inte tydligt i förarbetena om det är ett förbiseende som ligger bakom otydligheten i fråga om det är tillämpligt i utred- ningar om självständigt förverkande, eller om man har tänkt sig att tvångsmedlet inte behövs. Förarbetena kan läsas på båda sätten.100 I utredningsarbetet har det framkommit att åklagarna har behov av att i kollusionsfall kunna använda sig av hämtning till förhör utan föregående kallelse för att kunna bedriva effektiva utredningar om självständigt förverkande. Annars finns risk för att den som utred- ningen rör skaffar undan sina tillgångar.
Åklagarna förklarar att i flera ärenden, exempelvis i ärenden som har initierats i underrättelseverksamhet avseende egendom som till- hör gängkriminella eller andra som ägnar sig åt organiserad eller sys- tematisk brottslighet, finns ett behov av att hämta flera personer till förhör samtidigt, under åberopande av att det föreligger kollusions- fara. Detta eftersom det kan förutses att den som talan om förverk- ande riktas mot kan komma med invändningar om att egendomen har erhållits genom arv, gåva, lån eller liknande dispositioner. I ett sådant fall kan det alltså vara nödvändigt att genomföra förhör med flera personer samtidigt i syfte att undvika att personerna skapar en gemensam berättelse om egendomen. Behov av hämtning finns också ofta när det bara är en person som behöver höras, men där det är vik- tigt att få ett spontant förhör utan möjlighet till samråd med andra eller framtagande av osanna handlingar.
Enligt utredningen bör det mot den här bakgrunden vara möjligt att i en utredning om självständigt förverkande kunna hämta förverk- andesvaranden och andra på samma sätt som i en förundersökning. Utredningen föreslår därför att ett tillägg görs i 2 kap. 5 § 2024 års förfarandelag som förklarar vad orden ”ett brott på vilket fängelse kan följa” ska ha för motsvarighet i utredningar om självständigt förverkande. De orden bör i en sådan utredning ersättas av ”själv- ständigt förverkande”. På så sätt blir det tydligt att tvångsmedlet är tillämpligt i utredningar om självständigt förverkande.
100Jämför SOU 2021:100 s. 364 f. och prop. 2023/24:144 s. 306 f.
1038
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
9.16.4Frågor om delgivning av slutunderrättelse och stämningsansökan
Företrädare för Ekobrottsmyndigheten som har yttrat sig till utred- ningen har uppmärksammat ett problem kopplat till hur slutdelgiv- ning av en utredning om självständigt förverkande ska göras till bo- lag som saknar en faktisk företrädare (exempelvis målvaktsbolag). Kungörelsedelgivning är inte tillämpligt i de situationerna.
Även företrädare för Åklagarmyndigheten har upplyst om att det har förekommit att förverkandesvarandena har gjort sig oanträffbara i några ärenden om självständigt förverkade. Det har gjort att slut- delgivning av utredningen inte har kunnat ske. Åklagarna har före- slagit att det skulle kunna lösas genom att det utses ett ombud för en förverkandesvarande som har lämnat landet eller på något annat sätt gjort sig oanträffbar. Det borde enligt åklagarna även övervägas om det bör införas en möjlighet att använda tillgänglighetsdelgivning för slutunderrättelser, vilket i så fall skulle lösa vissa av problemen.
Mer om problemet
Kungörelsedelgivning, som regleras i 47 § delgivningslagen (2010:1932) innebär att en person delges en handling genom att en myndighet håller den tillgänglig hos sig eller på en annan plats, samtidigt som myndigheten kungör ett meddelande om detta och om handlingens huvudsakliga innehåll i Post- och Inrikes Tidningar.101 Kungörelse- delgivning får bland annat användas om en juridisk person saknar en registrerad postadress som kan användas för delgivningssättet sär- skild delgivning med juridisk person.102 Det kan också användas om en juridisk person i strid mot gällande bestämmelser saknar en regi- strerad behörig företrädare och någon i Sverige bosatt person inte har utsetts att på den juridiska personens vägnar ta emot delgivning, samt försök till delgivning med andra tillämpliga delgivningssätt har miss- lyckats eller sådana försök har bedömts som utsiktslösa.103
Tillgänglighetsdelgivning regleras i 52 § delgivningslagen. Det innebär att den handling som ska delges hålls tillgänglig hos en myn- dighet, antingen omedelbart eller från och med en i förväg bestämd
10148 § sista stycket delgivningslagen.
102Som regleras i 29 § delgivningslagen, och bland annat får användas för aktiebolag och ekonomiska föreningar.
10348 § första stycket delgivningslagen.
1039
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
tidpunkt. Tillgänglighetsdelgivning får endast användas av en myn- dighet i de fall som särskilt anges i lag, om delgivningsmottagaren vid ett personligt sammanträffande eller genom ljud- och bildöver- föring har delgetts information om att sådan delgivning kan komma att användas samt information om från vilken tidpunkt och på vilken plats handlingen kommer att hållas tillgänglig.104 Det måste alltså särskilt anges i lag om tillgänglighetsdelgivning får användas i en viss typ av ärenden.
Ett exempel på lagstöd för att använda tillgänglighetsdelgivning finns i 33 kap. 6 b § rättegångsbalken. Enligt den bestämmelsen får tillgänglighetsdelgivning användas för att delge bland annat stäm- ningsansökningar och slutunderrättelser i brottmål.
Vid förfaranden om självständigt förverkande finns en bestäm- melse om slutdelgivning i 6 kap. 2 § 2024 års förfarandelag. Bestäm- melsen innebär sammanfattningsvis att när undersökningsledaren har slutfört den utredning som anses nödvändig i frågan ska förverk- andesvaranden få möjlighet att ta del av det som har förekommit i undersökningen. Förverkandesvaranden ska underrättas om detta och har rätt att begära att utredningen kompletteras samt att lämna in egen utredning.
Stämningar om självständigt förverkande får delges genom kun- görelsedelgivning om beslutet om förverkande avser egendom som är tagen i beslag eller penningbeslag. Detsamma gäller om stämningen riktas mot någon okänd. För egendom av ett lägre värde kan delgiv- ning i stället ske genom att handlingen anslås hos myndigheten. Detta framgår av 6 kap. 3 § 2024 års förfarandelag. Bestämmelsen gäller dock inte för slutdelgivning av utredningen. För sådana slutunder- rättelser gäller i stället 24 § andra stycket i förfarandeförordningen. Där framgår att en underrättelse som lämnas skriftligen får sändas med posten eller på elektronisk väg, om det inte av särskilda skäl kan antas att mottagaren inte skulle få underrättelsen på detta sätt. En underrättelse till den som en utredning om självständigt förverkande rör ska dock delges honom eller henne om värdet av det som kan komma att förverkas överstiger fem prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken. När delgivning ska ske i ett sådant fall får det inte ske enligt 38 och 47–51 §§ delgivningslagen (som innehåller möjligheter till delgivning genom spikning och kungörelse- delgivning).
10453 § delgivningslagen.
1040
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
Det problem som företrädarna från Ekobrottsmyndigheten har uppmärksammat handlar alltså om att slutdelgivning av utredningen i ett mål om självständigt förverkande inte får kungörelsedelges, men det får däremot stämningsansökan göra. Slutdelgivningen är dock nå- got som sker innan stämning utfärdas. Det här har orsakat att ären- den har fastnat hos Ekobrottsmyndigheten i situationer där det bolag som ska delges inte går att delge genom särskild delgivning med juri- disk person eftersom brev kommer i retur från bolagets uppgivna adress. Att kungörelsedelgivning inte är möjligt i dessa situationer tycks bero på ett förbiseende.105
Tillgänglighetsdelgivning och kungörelsedelgivning bör vara möjligt enligt 2024 års förfarandelag
Förslag
I mål om självständigt förverkande ska det vara möjligt att delge såväl slutunderrättelser av utredningen som stämningsansökningar genom delgivningssätten kungörelsedelgivning och tillgänglighets- delgivning.
Att reglerna i den nya förfarandelagens 6 kap. 3 § om delgivning av stämningsansökningar och förfarandeförordningens 24 § om delgiv- ning av slutunderrättelser inte korresponderar med varandra skapar tillämpningsproblem och tycks bero på ett förbiseende. Som regler- ingen ser ut nu finns inte tillräckliga förutsättningar för att delge förverkandesvarande som har gjort sig oanträffbara. Utredningen bedömer därför att tillgänglighetsdelgivning kombinerat med kun- görelsedelgivning bör införas för såväl slutunderrättelser som stäm- ningar i mål om självständigt förverkande. När dessa delgivningssätt görs tillämpliga kommer det inte att behövas någon möjlighet att utse god man för en förverkandesvarande som inte kan anträffas.
Utredningen har inte identifierat några principiella skäl som talar emot att införa dessa delgivningssätt, eftersom kungörelsedelgivning redan är tillåtet för stämningsansökningar i mål om självständigt för- verkande, och eftersom tillgänglighetsdelgivning är tillåtet för såväl stämningsansökningar som slutunderrättelser i brottmål.
105Prop. 2023/24:144 s. 341.
1041
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
En fråga som har diskuterats i utredningsarbetet är om det borde finnas en värdegräns vid vilken man inte får använda delgivnings- sätten kungörelsedelgivning eller tillgänglighetsdelgivning, exempel- vis på så sätt att dessa delgivningssätt inte får användas om åklagarens yrkande avser högre värden. Den situation man vill undvika handlar om att ett mål om självständigt förverkande av större värden avgörs mot någon som inte vet om att målet pågår.
Utredningen bedömer dock att en värdegräns inte vore en lämp- lig reglering. Det bör nämligen inte kunna uppstå en situation där en förverkandesvarande inte har möjlighet att göra sin röst hörd i ett mål om självständigt förverkade för att han eller hon inte känner till att det pågår ett förfarande. Förverkandesvaranden behöver näm- ligen ha hörts om sin inställning för att utredningen ska kunna slut- föras. Dessutom ska delgivningssätten kungörelsedelgivning och till- gänglighetsdelgivning enligt utredningens förslag endast få användas när egendom är tagen i beslag. Det innebär att den berörda personen måste ha fått kännedom om att det pågår ett ärende om egendomen och bör ha delgetts information om beslaget. Personen som utred- ningen rör kommer alltså att känna till att det pågår ett ärende och att egendom är tagen i beslag, vilket ger tillräckliga garantier för att den berörde har möjlighet att delta i processen på ett effektivt sätt.
Slutligen finns en möjlighet att förordna ett juridiskt biträde åt en förverkandesvarande, med stöd av 6 kap. 1 § 2024 års förfarande- lag. Ett juridiskt biträde kan tillvarata den enskildes rätt om denne inte går att nå.
Sammantaget anser utredningen mot den här bakgrunden att för- verkandeförfarandet kommer att vara rättssäkert även om delgivnings- sätten tillgänglighetsdelgivning och kungörelsedelgivning används.
Lagtekniskt bör ändringen åstadkommas genom ett tillägg i 6 kap. 3 § 2024 års förfarandelag som möjliggör tillgänglighetsdelgivning av stämningsansökningar. Samtidigt bör delar av 24 § förfarandeför- ordningen flyttas till en ny 6 kap. 2 a § 2024 års förfarandelag, där det också regleras att delgivning får ske genom tillgänglighetsdelgivning och kungörelsedelgivning i ärenden där egendom har tagits i beslag. Det är inte tillräckligt att reglera den frågan i förordning eftersom delgivningssättet tillgänglighetsdelgivning kräver särskilt lagstöd.106
10653 § delgivningslagen.
1042
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
9.16.5Frågan om en allmän översyn av förfarandelagen
I utredningens arbete har det diskuterats om förfarandelagen mer allmänt skulle kunna ses över, särskilt i fråga om hänvisningar och strecksatser.
Mer om problemet
Synpunkten om en allmän översyn av förfarandelagen grundas bland annat på att Lagrådet i arbetet med den nya lagen ansåg att vissa hän- visningar i förfarandelagen till rättegångsbalken var väl generella. Lag- rådets synpunkt handlade om hänvisningarna till 21 och 31 kap. rätte- gångsbalken om offentliga biträden och kostnaderna för offentliga försvarare, vilka enligt förfarandelagen ska tillämpas även i fråga om juridiska biträden om inget annat är föreskrivet.107 Lagrådet förut- satte att det i den fortsatta beredningen skulle förtydligas vilka be- stämmelser i 21 och 31 kap. rättegångsbalken som skulle tillämpas.108
Det bör inte nu göras någon allmän översyn av 2024 års förfarandelag
Bedömning
2024 års förfarandelag har nyss trätt i kraft. Det bör inte göras någon allmän översyn av den lagen efter så här kort tid.
Utredningen kan konstatera att regeringen i lagstiftningsarbetet med 2024 års förfarandelag inte delade Lagrådets synpunkter om behovet av förtydliganden. Regeringen delade sålunda inte uppfattningen att det behövde specificeras vilka bestämmelser i rättegångsbalkens kapi- tel som skulle tillämpas i den nya lagen. Enligt regeringen följde det redan av den äldre förfarandelagen och av praxis att kapitlen ska tilläm- pas i mål om särskild rättsverkan av brott om det är möjligt.109
Det finns enligt utredningen ingen anledning att nu frångå det som regeringen i det här avseendet uttalade i propositionen för
1076 kap. 1 § sista stycket 2024 års förfarandelag.
108Prop. 2023/24:144 s. 880.
109Prop. 2023/24:144 s. 338.
1043
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
ungefär ett år sedan. Där framgår att regeringen beaktade Lagrådets uppfattning men inte delade den. Det har inte efter det framkommit att det finns något praktiskt problem eller någon fråga kopplat till hänvisningarna till 21 och 31 kap. rättegångsbalken, som ger anled- ning att göra någon annan bedömning än den som gjordes i det förra lagstiftningsärendet.
Till saken hör att det skulle vara ett stort arbete att mer allmänt se över 2024 års förfarandelag och ändra systematiken i den. Ett så- dant arbete framstår inte som motiverat i nuläget. En annan sak är att det förstås kan vara lämpligt att i samband med att det görs mate- riella ändringar i lagen överväga språkliga och strukturella ändringar i de delar som berörs.
9.17Förverkande av egendom med säkerhet
Företrädare för Tullverket som har yttrat sig till utredningen har upplyst om att det hos Tullverket har uppstått tillämpningsproblem kopplade till pantsatt egendom som är förverkad. Tullverkets för- säljningsagenter kan inte alltid sälja förverkad egendom till de belopp som pantbankens säkerhet uppgår till. Det finns ingen reglering om hur egendomen ska värderas, det vill säga hur värdet på pantbankens anspråk ska bestämmas. I utsökningsbalken finns sådana regler, men det finns enligt företrädarna inget uttryckligt stöd för att använda dessa analogt i förverkandefall.
Tullverkets företrädare undrar också vem som ska stå för kostna- den för försäljningen av den pantsatta egendomen, eller för repara- tioner av egendomen. Beträffande fordon med lönnutrymme som har använts vid smuggling finns det exempel på domar där domstolen beslutar att inte förverka egendomen, utan i stället förordnar att lönnutrymmet ska återställas och sedan lämnas ut till ett företag som har säkerhet i fordonet (som inte har haft någon del i smugglingen). Frågan är vem som i så fall bör stå kostnaden för att bygga om bilen så att den kan lämnas ut.
1044
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
9.17.1Mer om problemet
Ett antal lagar innehåller bestämmelser om vad som gäller för bor- genärer som har säkerhet i egendom som blir föremål för utmät- ning, konkurs eller annan exekutiv försäljning. I förmånsrättslagen (1970:979) finns till exempel bestämmelser om borgenärers inbördes rätt till betalning ur egendom som utmäts eller tas i anspråk i kon- kurs. Bestämmelserna innebär bland annat att vissa säkerheter har särskild förmånsrätt och andra har allmän förmånsrätt. I bestämmel- serna regleras också förhållandet mellan olika typer av säkerheter. Av lagen framgår att böter, viten och fordringar på grund av för- verkande eller annan särskild rättsverkan av brott vid konkurs får utdelning efter andra fordringar. De är däremot inte efterställda vid utmätning.110
I lagen (2008:990) om företagshypotek finns också regler om vad som gäller om egendom som omfattas av hypoteket blir före- mål för utmätning eller konkurs. Om inteckningsborgenären har tillerkänts betalning ur egendomen är företagsinteckningen utan verkan till ett belopp som motsvarar vad som har erhållits på före- tagsinteckningens belopp.111
Särskilda regler om verkan av utmätning, konkurs, betalnings- säkring eller exekutiv försäljning finns också beträffande olika typer av panträtter, exempelvis fastighetspant, skeppshypotek, luftpant- rätt, internationell säkerhetsrätt i lösa saker med mera.112
En särskild rätt till förverkad egendom består, om inte även den särskilda rätten förverkas. Om egendom förverkas som någon har fått rätt till genom utmätning upphör rätten, om det inte av någon särskild anledning förordnas att rätten ska bestå.113 Detta har inte ändrats genom den nya förverkandelagstiftningen.114 Med ”särskild rätt” till förverkad egendom avses begränsade sakrätter och säljarens rätt till egendom som har sålts med återtagandeförbehåll. ”Begrän- sade sakrätter” innebär att olika typer av säkerheter i den förverkade egendomen täcks av bestämmelsen, och även nyttjanderätt till fast egendom.
11019 § förmånsrättslagen.
1113 kap. 4 § lagen om företagshypotek.
1126 kap. 3–6 och 12–15 §§ jordabalken, 3 kap. 4–6 och 12–18 §§ sjölagen (1994:2009), 10 kap.
5§ luftfartslagen (2010:500), 19 a, 20, 25 och 26 §§ lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg, 8 § lagen (2015:860) om internationella säkerhetsrätter i lösa saker.
11336 kap. 17 § brottsbalken.
114Prop. 2023/24:144 s. 435.
1045
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
Att en särskild rätt består även när egendomen är beslagtagen gäller även om det inte finns någon bestämmelse om det. Beslaget innebär inte någon förändring av det civilrättsliga ägandet eller av säkerheter i egendomen.
Frågan är om det behövs en reglering som möjliggör att säkrad eller förverkad egendom säljs av staten trots att någon har en rätt till egendomen som består. Som jämförelse kan nämnas att det finns en bestämmelse i utsökningsbalken som reglerar när försäljning får ske av utmätt egendom som gäldenären har förvärvat på kredit under förbehåll om återtaganderätt för kreditgivaren.115
9.17.2Bestämmelser om ersättning till rättighetshavare
Förslag
I den nya lagen om säkrad och förverkad egendom ska det finnas ett kapitel om utlämnande av egendom och ersättning till rättig- hetshavare. Där ska det framgå bland annat under vilka förutsätt- ningar säkrad egendom ska lämnas ut till rättighetshavare, vilken rätt till ersättning som finns för den som drabbas av skada på grund av en försäljning eller ett oskadliggörande av egendom, samt hur olika rättighetshavares anspråk ska förhålla sig till varandra.
Varken den utvidgade beslagsbestämmelse som föreslås av utred- ningen (se avsnitt 3.2.4) eller de övriga förändringar som utred- ningen föreslår i förverkandelagstiftningen innebär enligt utred- ningens mening någon förändring på det principiella planet när det gäller hur innehavare av särskilda rättigheter påverkas av beslut om beslag och förverkande. De nya reglerna, i synnerhet den utvidgade beslagsbestämmelsen, gör emellertid att frågeställningar om tredje mans rätt i praktiken kan förväntas uppkomma oftare än hittills. De nya reglerna kommer sannolikt att leda till att egendom som tredje man har säkerhet i beslagtas eller förverkas i större utsträckning än tidigare. Det är svårt att förutse alla de frågor som därvid kan uppstå och att överblicka vad som lämpligast bör gälla för olika typer av säkerheter. Enligt utredningen är det därför oundvikligt att det i viss
1159 kap. 10 § utsökningsbalken.
1046
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
utsträckning får överlämnas till rättstillämpningen att ta ställning till de frågor som kan uppstå.
Nya bestämmelser om hänsyn till rättighetshavare
Trots det nu sagda anser utredningen, bland annat med anledning av de medskick som Tullverket har gjort, att det finns skäl att föreslå vissa nya bestämmelser för att underlätta för rättstillämparna. Det gäller i synnerhet frågan om hur hänsyn ska tas till den som har säkerhet i sådan säkrad egendom som säljs eller oskadliggörs i för- tid, eller i förverkad egendom som alltså staten har blivit ägare till. Utredningen föreslår därför ett kapitel i den nya lagen om säkrad och förverkad egendom (se mer om den i avsnitt 6.6.1) om hur den myndighet som hanterar egendom ska pröva anspråk från ägare eller rättighetshavare till egendomen. Utredningen föreslår i de här de- larna följande.
•Annan säkrad egendom än beslag som inte har sålts eller oskad- liggjorts ska kunna lämnas ut till en person som gör anspråk på den. Ett sådant utlämnande ska dock förutsätta att myndigheten som hanterar egendomen har konstaterat att personen i fråga är ägare eller rättighetshavare och att det är lämpligt att lämna ut egendomen till denne. Om reparationer har gjorts ska rättighets- havaren få stå för dessa (som i Tullverkets exempel med det åter- ställda lönnutrymmet). För beslag gäller särskilda bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken och 2 kap. lagen om säkrad och för- verkad egendom om när utlämnande ska ske.
•Om säkrad egendom, inklusive beslagtagen egendom, med en säkerhetsrätt i har sålts ska rättighetshavaren kunna få ersättning med högst köpeskillingen. Om egendomen har förstörts, ska er- sättning lämnas med ett skäligt belopp. Innan ersättning lämnas ut ska det göras avdrag för eventuella kostnader för reparationer eller andra förbättringar av egendomen.
•Om egendom har förverkats och det finns en kreditgivare som har en säkerhet i eller återtaganderätt till egendomen ska staten ha olika alternativ för att hantera rätten, och kunna välja det alter- nativ som är lämpligt i det enskilda fallet. Kreditgivaren kan er- bjudas att ta tillbaka egendomen, mot att staten får ersättning
1047
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
för det obelånade värdet (som ju har förverkats). Staten kan också sälja egendomen med förbehåll för kreditgivarens rätt. Slutligen kan egendomen säljas utan förbehåll för kreditgivarens rätt, med följden att kreditgivaren ges rätt till ersättning med högst köpe- skillingen med avdrag för reparationer eller andra förbättringar.
•Om det finns flera kreditgivare som har särskild rätt i egendomen ska deras anspråk prövas i den ordning som gäller enligt förmåns- rättslagen.
•Om fast egendom har förverkats och det finns en rättighets- havare som har en nyttjanderätt till egendomen ska staten sälja egendomen med förbehåll för nyttjanderätten. Staten får dock om det är lämpligt sälja egendomen utan förbehåll för rätten. I så fall ska staten ersätta rättighetshavaren om han eller hon drabbas av skada på grund av att rätten upphör.
•De nu beskrivna skyddsreglerna ska gälla för sådana rättighets- havare som har förvärvat sin särskilda rätt i god tro.
•Kostnaderna för försäljning av egendom ska belasta varken rättig- hetshavare eller förverkandesvarande, utan stanna på staten.116
•Om det vid en försäljning av förverkad egendom har uppstått ett överskott efter att det belopp som förverkandet avser har betalats och anspråk från rättighetshavare har tillgodosetts, ska överskottet betalas till förverkandesvaranden.
Dessa förslag syftar till att åstadkomma en rättssäker hantering av legitima anspråk från personer som äger eller har rätt till säkrad och förverkad egendom om egendomen ska lämnas ut till dem eller har sålts eller oskadliggjorts. Dessa personers egendomsskydd måste respekteras, samtidigt som myndigheterna behöver ha ett tydligt regelverk att förhålla sig till.
Förslagen har vissa motsvarigheter i den nu gällande 1974 års för- farandelag, närmare bestämt i 7 och 8 §§. Dessa bestämmelser behö- ver dock anpassas för att bli tillämpliga för fler typer av egendom och eftersom förtida försäljning och oskadliggörande nu kommer att ske betydligt oftare än tidigare. Motsvarande regler finns också i 18 och
116Som nämnts i avsnitt 6.6.4 är det i och för sig möjligt att föreslå en reglering som innebär att kostnaden belastar förverkandesvaranden, men utredningen anser att det inte är lämpligt.
1048
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
19 §§ smugglingslagen, 8 kap. 12 och 13 §§ tullbefogenhetslagen,
3 kap. 12 § kustbevakningslagen och 9 kap. 10 § utsökningsbalken. Regleringen innebär att kostnader som myndigheten har haft för att reparera eller på något annat sätt förbättra egendom som har sålts alltid ska belasta den ägare eller rättighetshavare som gör anspråk på egendomen. Utredningen anser att det är en lämplig ordning efter- som den personen får tillgodogöra sig den värdeökning på egendo- men som förbättringen innebär. Övriga kostnader för försäljningen bör staten stå för, eftersom det i de flesta fall inte finns skäl att be-
lasta ägaren eller rättighetshavaren med dem.
Enligt utredningen är det också lämpligt att förtydliga vad som ska hända om det uppstår ett överskott vid försäljning av förverkad egendom som används för att fullgöra ett värdeförverkande. Över- skottet ska i så fall betalas ut till förverkandesvaranden, vilket fram- går av förarbetena till den nya 36 kap. 8 § brottsbalken.117 Av tydlig- hetsskäl bör detta även framgå i lag (jämför 18 § smugglingslagen).118 Om det finns en rättighetshavare som har en rätt som består i
förverkad egendom bör den myndighet som hanterar egendomen kunna hantera rätten på olika sätt, beroende på vad som är lämpligt i det enskilda fallet. Staten har nu blivit ägare till egendomen efter- som den har förverkats, men rätten består. Staten bör i många fall, genom den hanterande myndigheten, kunna avtala med rättighets- havaren om vad som ska hända med rätten. Försäljning kan ske med förbehåll för rätten, men kreditgivaren kan också ta över egendomen mot att ersätta staten för det förverkade värdet. Om rätten är en kreditsäkerhet bör den hanterande myndigheten dessutom när det är lämpligt alltid ha befogenhet att sälja egendomen oavsett rättig- hetshavarens inställning genom att lösa rättighetshavarens fordran i förtid.119 I så fall bör kreditgivarens rätt till ersättning uppgå till som högst köpeskillingen med avdrag för förbättringskostnader – högre värde än så har ju säkerheten inte haft. Om rätten är en nytt- janderätt till fast egendom bör motsvarande gälla om rättighetshava- ren ersätts för sin skada.
117Prop. 2023/24:144 s. 427.
118I sammanhanget kan också framhållas att Kronofogden bör underrättas innan utbetalning sker om förverkandesvaranden har andra skulder.
119Jämför 9 kap. 10 § utsökningsbalken.
1049
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
Egendom av lågt värde som är belastad med säkerhet
Det nu sagda löser dock inte Tullverkets fråga om vad som ska göras om den förverkade egendomens värde är så lågt att det inte täcker värdet av säkerheten. Den frågan är enligt utredningen beroende av skälet till att egendomen förverkas. Om det handlar om egendom som ska förverkas på grund av sin beskaffenhet (farlighetsförverkad egendom) kan inte värdet på egendomen hindra ett förverkande. Finns det en säkerhet i den typen av egendom borde däremot egen- domen kunna lämnas ut till rättighetshavaren (om den inte är farlig även i dennes händer). En belånad bil som har använts som hjälpmedel vid brott och ska förverkas av det skälet, borde till exempel i många fall kunna lämnas ut till långivaren.
Handlar det däremot om egendom som förverkas för att säker- ställa fullgörandet av en betalningsskyldighet till staten blir bedöm- ningen annorlunda. Egendomens värde blir i de fallen en viktig para- meter i fråga om den alls ska förverkas. Till att börja med kan den omständigheten att egendomen är behäftad med en säkerhet tala för att man, med stöd av 36 kap. 8 § brottsbalken, borde välja någon annan egendom att förverka. Även bestämmelsen i 36 kap. 20 § brottsbalken om att förverkande inte ska ske om det är uppenbart oskäligt borde tala emot att man använder egendom för ett full- görelseförverkande i sådana fall där det värde som kan antas flyta in till staten, efter avdrag för säkerheter, är obefintligt eller mycket lågt.
Att man ska göra den typen av hänsynstaganden till säkerheter framgår visserligen inte uttryckligen i dessa bestämmelser. Det nämns inte heller något om situationen med säkerheter i motiven.120 I moti- ven sägs emellertid att de hänsynstaganden som gör sig gällande vid verkställighet av ett värdeförverkande enligt utsökningsbalken bör gälla även vid sakförverkande av egendom som inte i sin helhet kan härledas till ett visst brott.121 I 4 kap. 3 § utsökningsbalken framgår att utmätning ska ske endast om det belopp som kan beräknas flyta in, efter avdrag för kostnader som uppkommer efter utmätningen, ger ett överskott som gör åtgärden försvarlig. Av utmätningsbar egendom bör i första hand sådana tillgångar tas i anspråk som kan användas till fordringens betalning med minsta kostnad, förlust eller annan olägenhet för gäldenären, om inte något annat följer av 4 kap.
120Prop. 2023/24:144 s. 273–275, 426–428 och 437–439.
121Prop. 2023/24:144 s. 249.
1050
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
4–6 §§ utsökningsbalken (som bland annat handlar om hänsyns- taganden till en sökande som har en fordran förenad med särskild förmånsrätt).
Det faktum att egendomens värde (eller värdet för ägaren om det är belånad egendom) är lågt talar emot att alls utreda frågan om det går att förverka egendomen för att fullgöra ett värdeförverkande. Det är kanske inte försvarligt att förverka egendomen i sådana fall. Dess- utom kan det även av andra skäl vara svårt att förverka den. I 2 kap. 2 § 2024 års förfarandelag framgår att en utredning om självständigt förverkande ska inledas om det finns anledning att anta att egendom härrör från brottslig verksamhet. En sådan utredning behöver dock inte inledas om det är uppenbart att frågan inte går att utreda eller om en utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhåll- ande till sakens betydelse. I åklagarnas rättsliga vägledning anges att om egendomen inte är särskilt mycket värd krävs typiskt sett stora utredningsresurser för att kunna uppfylla beviskravet ”klart mera sannolikt”, även i förhållande till en förverkandesvarande som saknar kända inkomster. Om egendomens värde understiger en sjättedels prisbasbelopp (det vill säga 9 867 kronor år 2026) är det, enligt den bedömning som görs i vägledningen, normalt inte rimligt att utreda frågan om egendomen kan förverkas. Om den som äger egendomen har skulder hos Kronofogden kan gränsen för egendomens värde sättas högre – i vägledningen föreslås ett halvt prisbasbelopp.122
Ett förverkandebeslut som fått laga kraft går inte att häva i efter- hand, exempelvis om det först vid verkställigheten visar sig att den förverkade egendomen hade ett lågt värde. Av det skälet är det viktigt att det finns ett tydligt värderingsunderlag om egendomen i utred- ningar om sådana sakförverkanden som ska ske för att fullgöra be- talningsförpliktelser, som visar att egendomens värde motiverar ett förverkande.
122Åklagarmyndigheten, RäV 2024:7 s. 63 f.
1051
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
9.18Hur förordningen om frysning och förverkande ska tolkas
I utredningsarbetet har det uppmärksammats att förverkandedirek- tivets utformning innebär att det finns skäl att nyansera den bedöm- ning som gjordes i lagstiftningsarbetet när förverkandereformen infördes om huruvida bestämmelser om internationellt rättsligt sam- arbete kan användas för självständigt förverkande.
9.18.1Mer om problemet
Inom EU finns gemensamma regelverk i frågor om verkställighet av beslut om förverkande. Den huvudsakliga regleringen om erkännande och verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande finns i Europaparlamentets och rådets förordning om ömsesidigt er- kännande av beslut om frysning och beslut om förverkande (förord- ningen om frysning och förverkande).123 EU-förordningen förut- sätter i ett flertal avseenden att medlemsstaterna inför kompletterande bestämmelser för att möjliggöra dess tillämpning, vilket i Sverige har skett genom lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande (kompletteringslagen).
För att ett förverkandebeslut ska kunna erkännas och verkställas i en annan stat med stöd av förordningen krävs dels att beslutet fattas inom ramen för ett förfarande i straffrättsliga frågor, och alltså faller inom det yttre tillämpningsområdet för förordningen, dels att beslu- tet omfattas av förordningens definition av ett förverkandebeslut.
I förordningen avses med ett beslut om förverkande ett beslut av en domstol efter förfaranden på grund av ett brott, som innebär ett slutligt berövande av egendom från en fysisk eller juridisk person.124
I samband med införandet av självständigt förverkande uttalades i förarbetena att den förverkandeformen faller utanför tillämpnings- området för förordningen om frysning och förverkande, främst med hänvisning till definitionen av ett förverkandebeslut i förordningen.125 Detta får förstås mot bakgrund av att ett beslut om självständigt för-
123EU 2018/1805 av den 14 november 2018.
124Artikel 1.1 och 1.2.
125Prop. 2023/24:144 s. 310.
1052
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
verkande enbart förutsätter att egendomen som förverkas klart mera sannolikt härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet.
Genom artikel 16 i förverkandedirektivet införs harmoniserade minimiregler om förverkande av oförklarade tillgångar på EU-nivå. Som anges i avsnitt 5.4.6 får Sverige redan anses ha implementerat artikel 16 genom införandet av förverkandeformen självständigt för- verkande. Det kan förutsättas att i vart fall alla förverkandeformer som utgör en minimiimplementering av artikel 16 i förverkande- direktivet ska kunna erkännas och verkställas i en annan medlems- stat med stöd av förordningen om frysning och förverkande. Av den anledningen finns det skäl att på nytt överväga hur brottsbekämp- ande myndigheter ska förhålla sig till självständigt förverkande inom ramen för det internationella rättsliga samarbetet.
9.18.2Förordningen om frysning och förverkande bör kunna tillämpas för beslut om självständigt förverkande
Bedömning
Beslut om självständigt förverkande bör till viss del kunna erkän- nas och verkställas med stöd av förordningen om frysning och förverkande.
I likhet med förordningen om frysning och förverkande knyter för- verkandedirektivets definition av ett förverkande an till att det ska finnas ett samband med ett brott (i både förordningens och direk- tivets engelska språkversioner används begreppet a criminal offence, det vill säga ett brott). Läst tillsammans med artikel 16 förtydligas att detta samband med brott i definitionen i förverkandedirektivet till exempel kan bestå av att egendomen har identifierats i samband med utredningen av ett brott. Likheten mellan definitionerna av ett beslut om förverkande i direktivet och i förordningen innebär att detsamma får förutsättas gälla även enligt förordningen om frysning och förverkande.
Mot denna bakgrund finns det enligt utredningen anledning att nyansera de tidigare uttalandena om möjligheten att använda förord- ningen om frysning och förverkande för att verkställa beslut om självständigt förverkande i andra medlemsstater inom EU. Ett beslut
1053
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen | SOU 2026:10 |
om självständigt förverkande kan många gånger avse egendom som har identifierats i samband med en förundersökning, även om bestämmelsen inte förutsätter att så har varit fallet. Införandet av artikel 16 ger stöd för att de beslut om självständigt förverkande där egendomen som förverkats har identifierats i samband med en för- undersökning kan erkännas och verkställas med stöd av förordningen om frysning och förverkande. Detta får även stöd av skäl 13 till för- ordningen som anger att den ska ha ett mycket stort tillämpnings- område och omfatta alla slag av beslut om frysning och förverkande som utfärdas efter förfaranden på grund av ett brott.126 Genom att medlemsstaterna måste implementera artikel 16 kan det dessutom antas att fler stater kommer att ha möjligheter att förverka oförkla- rade tillgångar på sätt som kan ha likheter med den svenska regler- ingen om självständigt förverkande.
I och med den förhållandevis vaga kopplingen till ett brott som en identifiering av egendom under en förundersökning utgör, är det inte helt uteslutet att även beslut om självständigt förverkande i de fall där egendomen inte har identifierats under en förundersökning kan verkställas i andra medlemsstater inom EU med stöd av förord- ningen om frysning och förverkande. En koppling till brottslighet kan sägas uppnås redan genom att en domstol när den beslutar om självständigt förverkande slår fast att det är klart mera sannolikt att egendom härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Huruvida ett beslut om självständigt förverkande kan verkställas i en annan medlemsstat med stöd av förordningen om frysning och förverkande är dock en fråga för den andra medlemsstaten, eller ytterst för EU-domstolen.
9.19Ytterligare frågor
Några rättstillämpare har lyft att det uppstår problem när det i olika bestämmelser anges att ”Polismyndigheten” ska vidta åtgärder med säkrad eller förverkad egendom, men det är någon annan myndighet som har hand om egendomen. I den nya lag som utredningen före- slår om säkrad och förverkad egendom (se avsnitt 6.6.1) används därför i stället begreppet ”myndigheten som hanterar egendomen”.
126Se även generaladvokatens förslag till avgörande i EU-domstolens mål C 8/24, ECLI:EU:C:2025:430, p. 35.
1054
SOU 2026:10 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen |
I 3 § lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. bör dessutom ”Polismyndigheten” bytas ut till ”den myndighet som har säkrat egendomen”.
Några rättstillämpare har framfört synpunkten att 27 kap. 4 a, 8 a och 8 b §§ rättegångsbalken bör ses över eftersom bestämmel- serna är långa och språkligt svårlästa. Utredningens bedömning är dock att det inte finns förutsättningar för att i det här arbetet göra någon omstrukturering av de komplicerade reglerna om hävda be- slag och återställandebeslag. Bestämmelserna behöver dock justeras språkligt mot bakgrund av den utvidgade beslagsbestämmelse som föreslås, se avsnitt 3.2.4. De språkliga ändringarna är nödvändiga eftersom all typ av egendom nu ska kunna tas i beslag. Dels behöver ordet ”föremål” bytas ut till ”egendom”, dels behöver ”hämtas ut” kompletteras med vad som ska göras om egendomen i fråga inte är ett föremål som kan hämtas ut. Det som ska göras i så fall är att den som har rätt till egendom ska ta emot den i enlighet med instruktio- ner från den myndighet som kontrollerar egendomen.
I fråga om särskilt 27 kap. 4 a § rättegångsbalken har företrädare för Polisen även lyft fram ett konkret praktiskt problem, som handlar om att det uppstår ”evighetsbeslag” om målsäganden aldrig hämtar ut sin egendom när beslut har fattats om att egendomen ska lämnas ut till målsäganden.127 Utredningen föreslår därför att 4 a § får ett tillägg som möjliggör att beslag som ska återställas till målsägande kan säljas eller förstöras om målsäganden aldrig hämtar eller tar emot egen- domen. På motsvarande sätt som för beslagen enligt 27 kap. 8 b § bör det också finnas en reglering i den nya lagen om säkrad och förverkad egendom som innebär att egendomen i fråga inte kan säljas eller för- störas förrän den har funnits tillgänglig för att hämtas eller tas emot i minst en månad från en underrättelse till målsäganden.
Slutligen har ett flertal frågor uppstått med anledning av de nya bestämmelserna om konkurrens mellan enskilda anspråk och förverk- ande i 36 kap. 21 och 22 §§ brottsbalken. Dessa tas upp i kapitel 10.
127Problemet har uppmärksammats av Justitiekanslern, som har uttalat att det är svårt att se ändamålsskäl som talar emot att Polisen får möjlighet att sälja eller förstöra egendom i sådana situationer, och att lagstiftningsåtgärder borde övervägas. Se Justitiekanslern, beslut den
18december 2019, dnr. 5783-19-2.5.
1055
10Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk
En stor nyhet i den nya förverkandelagstiftningen är regleringen av relationen mellan enskilda anspråk och förverkande. I den nya 36 kap. 21 § brottsbalken framgår att om egendom som svarar mot ett an- språk har förverkats ska staten i den förpliktades ställe ersätta den berättigade intill värdet av det som staten får in till följd av förverk- andebeslutet. Där framgår också att vid verkställighet av ett beslut om förverkande som svarar mot ett anspråk har den från vilken för- verkandet skett rätt att räkna av vad han eller hon visar sig ha utgett till den berättigade med anledning av anspråket.
Bestämmelsen kompletteras med en processuell regel i 36 kap. 22 § brottsbalken. Där anges att om rätten beslutar om förverkande av penningmedel och målsäganden i samma rättegång har framställt ett anspråk på penningmedel som svarar mot det som ska förverkas, ska rätten om anspråket bifalls fastställa att målsäganden har rätt till be- talning ur det som staten får in till följd av förverkandebeslutet. Er- sättningsfrågan ska alltså under dessa förutsättningar prövas av rätten direkt i domen.
10.1Förutsättningar för att tillämpa konkurrensreglerna
I det följande beskrivs den närmare innebörden av bestämmelserna om konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk utifrån vad som uttalades i propositionen till den nya förverkandelagstiftningen.
1057
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
10.1.136 kap. 21 § om att staten ska ersätta målsäganden
Rätten för en målsägande att med stöd av 36 kap. 21 § få ersättning ur det som har förverkats kan aktualiseras både när det var känt redan vid tidpunkten för förverkandebeslutet att det fanns ett anspråk och i situationer där det först senare uppdagas att målsäganden hade ett anspråk. Om det enskilda anspråket och det förverkandeyrkande som detta påstås svara mot framställs i rätten samtidigt och avser penning- medel, ska frågan normalt prövas av rätten i samma rättegång. För att egendomen som har förverkats ska anses svara mot ett enskilt anspråk krävs att det som har förverkats helt eller delvis kan sägas vara en spegelbild av det enskilda anspråket. Det finns i huvudsak tre situationer när så är fallet:
1.När en målsägande har frånhänts egendom genom det brott som förverkandet grundades på och därför har ett skadeståndsanspråk. Det kan exempelvis röra sig om att målsäganden har utsatts för ett bedrägeri och då betalat ut pengar, varefter beloppet har för- verkats som brottsvinst.
2.När någon utomståendes egendom har använts som hjälpmedel vid ett brott eller varit föremål för brott på ett sådant sätt att den har förverkats, till exempel en bil som har använts vid trafikbrott eller smuggling, eller verktyg som har använts vid en inbrotts- stöld. Om presumtionsreglerna i 14 eller 15 § har tillämpats och egendomen därför har ansetts ägas av förverkandesubjektet, men det senare framkommer konkreta omständigheter som ger stöd för någon annans äganderätt till egendomen, har ägaren ett an- språk som svarar mot det som har förverkats (men det måste klarläggas att det inte rör sig om ett bulvanförhållande mellan parterna).
3.När förverkande har skett på grund av ett brott som består i efter- följande hantering av egendom, till exempel häleri eller penning- tvätt. Egendomen har då vanligen förverkats på den grunden att den har varit föremål för brott. Även om målsäganden till för- brottet endast har ett anspråk kopplat till förbrottet, till exempel en stöld eller ett bedrägeri, svarar ett förverkande baserat på den brottsliga efterföljande hanteringen mot ett anspråk kopplat till frånhändandet av egendomen i förbrottet. I den situationen är det inte möjligt för målsäganden att få sin rätt till ersättning fastställd
1058
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
av rätten enligt 22 § vid förverkande från hälaren eller penning- tvättaren. Målsäganden är då hänvisad till att i efterhand begära ersättning enligt 21 §. Det krävs inte någon obruten kedja mellan den ursprungliga egendomen och det som har förverkats, på så sätt att målsäganden måste ha ett anspråk på bättre rätt till den förverkade egendomen.1
Möjligheten till ersättning ur förverkad egendom innebär inte någon allmän rätt för en målsägande till ersättning ur det som inflyter till staten till följd av förverkande kopplat till det brott som målsägan- den har drabbats av. Det krävs att den förverkade egendomen svarar mot det enskilda anspråket. Ett skadestånd för till exempel kränk- ning eller personskada kan inte sägas svara mot egendom som för- verkas. Sambandet brister också om det enskilda anspråket är kopplat till ett annat brott än det som ligger till grund för förverkandet eller om det rör sig om ett utvidgat eller självständigt förverkande.2
Rätten till ersättning kan uppgå till högst värdet av det som sta- ten får in till följd av förverkandebeslutet. Det innebär att en rätt till ersättning kan beslutas även om staten ännu inte har fått in någon egendom till följd av förverkandebeslutet, eller om endast en del av förverkandebeslutet har säkrats eller verkställts. När staten får in medel med anledning av förverkandebeslutet ska dessa i motsvarande mån betalas ut till den berättigade.3
Ett bifall till en ansökan om ersättning med stöd av bestämmel- sen innebär att staten träder i den förpliktades ställe intill värdet av det som inflyter till staten. Så sker redan genom ersättningsbeslutet. Det innebär dels att den berättigade därefter inte själv kan väcka talan om ersättning från den förpliktade, dels att endast staten kan driva in anspråket. I många fall bör bestämmelsen i 21 § om ersätt- ning efter förverkande inte bli aktuell att tillämpa, av den anledningen att rätten med stöd av specialregeln i 22 § redan har funnit att måls- äganden har rätt till ersättning ur penningmedel som förverkas. I så- dana fall ska beslutet endast verkställas och huvudregeln om ersätt- ning efter förverkande behöver inte tillämpas. Om frågan däremot ska prövas självständigt utom rätta gäller, liksom tidigare, att frågan prövas av Justitiekanslern.4
1Prop. 2023/24:144 Ny förverkandelagstiftning, s. 439 f.
2Prop. 2023/24:144 s. 440.
3Prop. 2023/24:144 s. 440.
4Prop. 2023/24:144 s. 441.
1059
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
Den från vilken förverkandet har skett kan vid ytterligare verk- ställighetsåtgärder invända att han eller hon redan har utgett egen- dom med anledning av det enskilda anspråk som svarar mot förverk- andet. I sådana situationer bör det krävas tydlig utredning om att så verkligen har skett för att undvika att förverkandesubjektet genom till exempel en skentransaktion undgår att förverkandebeslutet verk- ställs i sin helhet. Den omvända situationen – det vill säga att måls- äganden efter att förverkandebeslutet har verkställts ansöker om verkställighet av en dom rörande ett anspråk som svarar mot för- verkandet – hanteras däremot enligt 3 kap. 21 § utsökningsbalken. Av den regleringen följer att den som förverkandet har skett från har rätt att tillgodoräkna sig värdet av det som har förverkats vid ytter- ligare verkställighetsåtgärder. I en sådan situation får målsäganden i stället vända sig till staten med sitt anspråk enligt vad som följer av första stycket.5
10.1.236 kap. 22 § om att rätten ska fastställa målsägandens rätt till betalning
För att rätten ska kunna tillämpa 36 kap. 22 § och fastställa en rätt för målsäganden till betalning ur det som inflyter till staten till följd av förverkandebeslutet krävs det:
1.Att såväl ett förverkandeyrkande som ett anspråk har framställts mot samma person i samma rättegång och att båda yrkandena av- ser penningmedel. Med penningmedel avses banktillgodohavan- den, kontanter (oavsett valuta) och betalningsförpliktelser (värde- förverkanden).
2.Att rätten har kommit fram till att förverkandeyrkandet ska bi- fallas. Om förverkandeyrkandet avslås kan det enskilda anspråket prövas på vanligt sätt.
3.Att rätten kommer fram till att det finns förutsättningar att bi- falla även det enskilda anspråket.
4.Att det enskilda anspråket svarar mot det som förverkande- beslutet avser. Med ”svarar mot” avses att målsägandens sak- eller förmögenhetsskada speglas av det som förverkas.6
5Prop. 2023/24:144 s. 441.
6Prop. 2023/24:144 s. 441 f.
1060
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
36 kap. 22 § är tillämplig även om det inte finns någon egendom säkrad genom kvarstad eller beslag. I sådana fall innebär en fast- ställelse av rätt till betalning ur det som inflyter till staten till följd av förverkandebeslutet att målsäganden inte längre kan vända sig till den enskilde med sitt anspråk. Staten får i gengäld en skyldighet att verka för att betalningsförpliktelsen drivs in och att influtna medel därefter kan betalas ut till den enskilde.7
Processuell hantering
Under rättegången ska målsägandens enskilda anspråk hanteras som vanligt. Parterna får alltså lägga fram utredning och den tilltalade ange inställning till anspråket. Målsäganden behöver inte formellt fram- ställa något yrkande om att rätten ska fastställa rätt till betalning ur förverkade medel. Rätten bör dock på sedvanligt sätt verka för att klarlägga parternas uppfattningar i frågan om ett eller flera enskilda anspråk svarar mot den egendom som yrkas förverkad på ett sådant sätt att målsäganden kan ha rätt till betalning ur förverkade medel. Parterna har också möjlighet att föra bevisning i frågan. Om den till- talade medger det enskilda anspråket är medgivandet bindande mellan parterna. Rätten ska dock göra en självständig prövning av om det föreligger en rätt till betalning ur förverkade medel. Om det inte finns någon anledning att misstänka att medgivandet strider mot verkliga förhållanden bör det normalt kunna läggas till grund för be- dömningen att betalning ska ske ur förverkade medel. Det bör alltså i relation till staten betraktas som ett erkännande vars värde får be- dömas i varje enskilt fall.8
Om rätten kommer fram till att såväl ett förverkandeyrkande som ett anspråk på penningmedel ska bifallas, ska rätten därutöver ta ställ- ning till om det enskilda anspråket helt eller delvis ska bifallas som en rätt till betalning ur det som inflyter till staten till följd av förverk- andebeslutet, snarare än som en förpliktelse för den tilltalade. Vid denna prövning gäller det sedvanliga beviskravet i tvistemål. Om rätten fastställer en rätt till betalning ur det som förverkas utgör en sådan fastställelse i dom inte någon betalningsförpliktelse för för- verkandesvaranden och i förlängningen inte heller en exekutions-
7Prop. 2023/24:144 s. 442.
8Prop. 2023/24:144 s. 442.
1061
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
titel som målsäganden kan lägga till grund för en ansökan om verk- ställighet mot den dömde. Med målsägande likställs någon annan, till exempel ett försäkringsbolag, som har ersatt målsäganden och har regressrätt mot den tilltalade vad gäller det enskilda anspråket.9
Det sagda innebär alltså att det enskilda anspråket är dispositivt, men att frågan om målsäganden har rätt till betalning ur förverkade medel är en obligatorisk ex officio-prövning för rätten.
Om målsäganden har framställt flera ekonomiskt likvärdiga en- skilda anspråk, till exempel i första hand bättre rätt och i andra hand skadestånd, är det tillräckligt att rätten anser att ett av dem ska bi- fallas. Om rätten till exempel anser att målsäganden i vart fall har rätt till skadestånd eller annan ersättning, behöver den inte ta ställning till om egendomen har hållits avskild på ett sådant sätt att målsägan- den skulle ha bättre rätt till egendomen.10
Ett domslut varigenom dessa frågor prövas skulle enligt vad som sägs i förarbetena kunna formuleras på följande sätt.
Enskilda anspråk
1.A ska till B betala 10 000 kr och ränta enligt 6 § räntelagen från [datum] till dess betalning sker enligt följande:
a) Tingsrätten fastställer att B, till fullgörande av p. 1 ovan, har rätt till betalning ur förverkade medel (förverkandebeslut p. 1 nedan) med
5000 kr.
b) A ska till B, till fullgörande av p. 1 ovan, betala 5 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet 10 000 kr från [datum] till dess betal- ning sker.
Förverkande och beslag
1.I penningbeslag tagna kontomedel (5 000 kr) förverkas (beslags- nummer). Penningbeslaget ska bestå.11
Om anspråket eller anspråken överstiger förverkandebeslutet
Det kan av flera skäl tänkas att det enskilda anspråket överstiger det förverkade beloppet. Detta handlar i grund och botten om huruvida det enskilda anspråket i sin helhet svarar mot det förverkade beloppet eller inte. Om det enskilda anspråket överstiger det förverkade be- loppet, får det enskilda anspråket i den överstigande delen bifallas som en betalningsförpliktelse. Så kan till exempel vara fallet om måls-
9Prop. 2023/24:144 s. 442.
10Prop. 2023/24:144 s. 442.
11Prop. 2023/24:144 s. 444.
1062
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
ägandens skada överstiger brottsvinsten. Det kan också tänkas att målsäganden har förenat sitt yrkande med ett ränteyrkande som inte svarar mot det som förverkas. Skyldigheten att betala ränta utgör då en betalningsförpliktelse för den enskilde. I den mån det finns egen- dom säkrad måste förpliktelsen emellertid anses fullgjord den dag då rätten fastställer en rätt till ersättning ur förverkade medel.12
Om flera målsägande har framställt enskilda anspråk som svarar mot det som förverkas, kan den situationen uppstå att deras anspråk sammantaget överstiger det som förverkas eller att säkrade medel inte motsvarar deras anspråk. I sådana fall får situationen lösas på samma sätt som enligt till exempel konkurslagen (1987:672), det vill säga i förhållande till storleken på respektive anspråk. Det kan dock tänkas situationer där förverkande ska ske av penningmedel när en målsägande har bättre rätt till säkrade penningmedel, samtidigt som en annan målsägande i samma rättegång endast har rätt till skade- stånd. I en sådan situation kan, i linje med allmänna sakrättsliga prin- ciper, någon fördelning inte ske i förhållande till anspråken. Sak- förverkandet av säkrad egendom som en viss målsägande har bättre rätt till måste då tydligt skiljas från övriga förverkandebeslut i dom- slutet. Att den som har bättre rätt till medel inte ska behöva dela dessa med andra som enbart har en fordran på förverkandesvaranden hindrar emellertid inte att rätten ändå kan fastställa att även övriga målsägande har rätt till betalning ur det som flyter in till staten till följd av förverkandebeslutet.13
Andra verkställighetsfrågor
I förarbetena förklaras det att en solidarisk betalningsskyldighet för flera personer som samtidigt får förverkandebeslut riktade mot sig var för sig, inte hindrar att rätten beslutar att målsäganden har rätt till betalning ur förverkade medel.14
Sedan domen fått laga kraft ska medel betalas ut till den enskilde i den mån sådana finns säkrade. I det ledet ska det inte göras någon ny prövning av beloppets storlek, utan det är då fråga om en ren ut- betalning av det belopp som domstolen har fastställt i domen. På samma sätt som vid verkställighet av föremål som har varit beslag-
12Prop. 2023/24:144 s. 443.
13Prop. 2023/24:144 s. 443.
14Prop. 2023/24:144 s. 443.
1063
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
tagna är det Polisen som ska verkställa domen genom att betala ut medlen till målsäganden. För det fall domslutet innehåller ett värde- förverkande verkställer Kronofogden förverkandet genom utmät- ning. Om det i en sådan situation finns egendom som har säkrats genom kvarstad kan den användas vid utmätningen.15
Följande varianter av verkställighet är möjliga:
•Om kontanter eller kontomedel har säkrats genom penning- beslag betalar Polisen ut medel direkt till målsäganden vid laga kraft.
•Om någon annan egendom har säkrats genom beslag för att full- göra förverkandet säljer Polisen egendomen vid laga kraft och kan sedan betala ut influtna medel till målsäganden.
•Om egendom har säkrats genom kvarstad sker ingen uppbörd. I stället begär Polisen indrivning vid laga kraft. Kronofogden verkställer då domen genom utmätning och säljer den kvarstads- belagda egendomen. Polisen betalar ut medel till målsäganden.
•Om det inte finns någon säkrad egendom inleder Polisen upp- börd vid laga kraft. Om pengar kommer in genom uppbörden be- talas de ut till målsäganden. Om uppbörden misslyckas begärs indrivning. Kronofogden utmäter medel och informerar Polisen vid kvartalsvisa avstämningar om vad som har flutit in. Polisen betalar sedan ut medel.
Det är inte ovanligt att de olika sätten för verkställighet kombineras.
10.2Motiven till de nya reglerna
Innan den nya förverkandelagstiftningen infördes löstes frågor om konkurrens mellan enskilda anspråk och förverkande normalt genom att det enskilda anspråket gavs företräde framför förverkandet – an- tingen för att egendomen lämnades ut till den berättigade eller för att en skyldighet att betala ersättning beaktades vid bedömningen av om förverkandet skulle vara uppenbart oskäligt.
Det fanns två syften med begränsningarna av förverkande i kon- kurrenssituationer. För det första befarades att förverkande av sådant
15Prop. 2023/24:144 s. 443.
1064
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
brottsutbyte som motsvarade skada för en enskild skulle försämra målsägandens möjligheter till ersättning från förverkandesubjektet. För det andra framhölls att ett förverkande skulle kunna leda till att förverkandesubjektet drabbas av dubbla anspråk som i realiteten speglar en och samma vinst.16
När 2020 års förverkandeutredning såg över den äldre förverkande- lagstiftningen konstaterade den utredningen att det fanns flera pro- blem med att låta enskilda anspråk gå före förverkande på det sätt som skedde. Ett problem var att det gjorde frågan om brottslighet lönade sig eller inte beroende av målsägandens agerande. Ett annat, praktiskt ofta förekommande problem, handlade om utformningen av talan och hanteringen av tvångsmedel när både det enskilda ansprå- ket och förverkandeanspråket avsåg pengar, eftersom det då ofta var svårbedömt om pengarna fortfarande tillhörde målsäganden eller inte. Detta problem hade blivit särskilt vanligt och tydligt när det gällde förverkande och enskilda anspråk kopplade till penningtvätt. 2020 års förverkandeutredning ansåg att det fanns skäl att låta förverkande i större utsträckning få gå före enskilda anspråk.17
Regeringen delade uppfattningen om att det kunde ifrågasättas om det var en lämplig ordning att frågan om brottslighet lönade sig eller inte blev beroende av om målsäganden valde att driva in sitt enskilda anspråk. I de fall där målsäganden valde att inte ansöka om verkstäl- lighet av det enskilda anspråket fick förverkandesvaranden behålla brottsvinsten. I många fall ledde regleringen också till oklara konkur- renssituationer mellan förverkande och enskilda anspråk med prak- tiska problem under rättegången som följd, till exempel i fråga om vilket tvångsmedel som fick användas. Regeringen ansåg därför att den nya förverkandelagstiftningen borde utformas på ett nytt sätt. En ordning som innebär att förverkande ska gå före enskilda anspråk bedömdes främja målsättningen att brottslighet inte ska löna sig, sam- tidigt som den underlättade för målsäganden genom att denne får ersättning ur den egendom som staten får in till följd av förverkande- beslutet.18
16Prop 2023/24:144 s. 278 f.
17SOU 2021:100 Ny förverkandelagstiftning, s. 334–339.
18Prop. 2023/24:144 s. 279.
1065
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
10.2.1Anspråkets karaktär – bättre rätt eller skadestånd
Regeringen noterade att vid utformningen av en ordning där förverk- ande i större utsträckning kan gå före ett enskilt anspråk, måste det beaktas att konkurrensen mellan förverkande och enskilda anspråk kan avse olika typer av förverkande, enskilda anspråk och egendom. En brottsvinst kan bestå i till exempel en stulen cykel som ägaren har ett anspråk på att få tillbaka. Den kan emellertid också bestå i ett be- lopp som har tagits emot kontant eller satts in på ett konto efter ett bedrägeri. Den viktigaste skiljelinjen beskrevs i förarbetena som den mellan individuellt präglad egendom och egendom utan individuella egenskaper (så kallad fungibel egendom), alltså i synnerhet pengar.19
Att egendom som har frånhänts någon annan genom brott ska återställas till sin rätte ägare beskrevs som en självklar utgångspunkt, som återspeglas i grundkravet att egendom endast får förverkas från den som egendomen tillhör. På samma sätt förhåller det sig med egendom som har använts som hjälpmedel för att begå brott utan att ägaren har varit inblandad. Om egendomen tillhör målsäganden eller någon annan utomstående får den alltså normalt inte förverkas, utan ska återställas till rätt ägare.20
Regeringen konstaterade att ägarens intresse av att få tillbaka sin egendom emellertid inte gör sig gällande på samma sätt om förverk- andeyrkandet i stället gäller egendomens värde, till exempel värdet av stöldgods eller av egendom som har använts som hjälpmedel eller varit föremål för häleri eller penningtvätt. Dessa situationer aktuali- serades främst om egendomen inte längre var tillgänglig hos förverk- andesvaranden, till exempel för att egendomen hade överlåtits vidare eller inte gick att återfinna. I sådana fall hade målsäganden normalt ett skadeståndsanspråk. Skyddet för ägarens rätt borde enligt reger- ingen inte heller hindra ett förverkande av en brottsvinst i form av avkastning eller intäkter från vidareförsäljning, även om själva egen- domen skulle återställas eller tas i förvar enligt stöldgodslagen. Sam- mantaget bedömde regeringen att det fanns goda skäl att låta förverk- ande gå före ett enskilt anspråk i dessa situationer, som inte omfattas av förbudet mot förverkande av egendom som tillhör någon annan än den som förverkande sker ifrån.21
19Prop. 2023/24:144 s. 279.
20Prop. 2023/24:144 s. 279 f.
21Prop. 2023/24:144 s. 280.
1066
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
Regeringen ansåg dessutom att det fanns anledning att se på saken på samma sätt även om målsägandens anspråk redan från början gällde pengar, snarare än till exempel en cykel. En sådan situation aktuali- serades exempelvis när målsäganden hade blivit utsatt för ett bedrä- geri och vilseletts att betala ut pengar från sitt konto. I sådana situa- tioner är den individuella egendomen ointressant – det huvudsakliga intresset för målsäganden är att återfå pengar och inte nödvändigtvis att ersättning måste betalas ut just av förverkandesvaranden. Situatio- ner av detta slag ledde med de äldre reglerna till svåra tillämpnings- problem, som handlade om att pengarna som målsäganden blivit av med ofta sammanblandades med annan egendom, med följden att målsäganden bara hade en fordran på ersättning. I rättstillämpningen ledde situationer av detta slag till problem framför allt i mål om pen- ningtvätt, där gränsdragningen mellan penningbeslag och kvarstad var omdiskuterad. Regeringen bedömde att en förändring av regel- verket som innebar att förverkande generellt ges företräde framför enskilda anspråk på penningmedel, oberoende av om målsäganden har bibehållit äganderätten till pengarna som finns hos förverkande- subjektet, på ett påtagligt sätt skulle förenkla hanteringen av dessa frågor.22
Sammanfattningsvis var regeringens slutsats att konkurrensen mellan förverkande och enskilda anspråk i en dom borde lösas så att förverkande alltid går före ett enskilt anspråk på ett belopp i pengar oberoende av om målsäganden har ett anspråk på bättre rätt eller skadestånd gentemot förverkandesvaranden. Det borde inte innebära någon olägenhet, snarare tvärtom, för den berättigade att i stället få betalt ur förverkade medel. Om det gällde annan egendom, till ex- empel en cykel, borde äganderätten liksom enligt tidigare reglering respekteras genom att egendomen antingen återställs eller tas i för- var enligt stöldgodslagen.23
10.2.2Rättens fastställelsebeslut
Regeringen konstaterade att en ny regel om att penningmedel regel- mässigt bör förverkas oberoende av enskilda anspråk som svarar mot den förverkade egendomen, sannolikt skulle få till följd att antalet
22Prop. 2023/24:144 s. 280.
23Prop. 2023/24:144 s. 281.
1067
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
anspråk på ersättning kommer att öka väsentligt. Det ansågs därför finnas betydande fördelar med en ordning som innebär att målsägan- dens rätt till betalning ur förverkade penningmedel prövas redan i samband med prövningen av förverkandefrågan.24
Omfattningen av rättens prövning
Utgångspunkten för rättens prövning av vilken rätt som målsägan- den har till betalning ur det som förverkas borde vara det anspråk som målsäganden har framställt. Om rätten beslutar att förverka penningmedel från den tilltalade måste rätten därför, om den anser att något av målsägandens yrkanden ska bifallas, ta ställning till om yrkandet ska bifallas på så sätt att det fastställs en rätt till betalning ur förverkade medel. I den mån rätten fastställer en rätt till betalning ur det som förverkas utgör en sådan fastställelse i dom inte någon exekutionstitel som målsäganden kan lägga till grund för en ansökan om verkställighet mot den dömde.25
Eftersom den nya regleringen syftade till att förenkla ersättnings- ordningen ansåg regeringen att målsäganden inte ska behöva fram- ställa något särskilt yrkande om fastställelse av rätt till betalning. Om målsäganden vill undvika den obligatoriska prövningen av om ansprå- ket ska utgå ur förverkade medel bedömde regeringen att inget hind- rar att målsäganden i stället väcker talan i den för tvistemål stadgade ordningen eller – om anspråket redan har kumulerats med åtalet – begär att anspråket ska avskiljas från brottmålet.26
Regeringen underströk att rätten borde kunna fastställa en rätt till betalning även om det inte finns någon obruten kedja på så sätt att målsäganden har bättre rätt till de förverkade penningmedlen. En målsägande som har lidit skada till följd av till exempel ett bedrägeri borde alltså ha rätt till betalning för sitt skadeståndsanspråk ur för- verkade medel, även om det endast är ett mot det utbetalade beloppet svarande belopp som förverkas, till exempel för att överförda konto- medel har sammanblandats med förverkandesubjektets egna medel. I andra fall borde avsaknaden av identitet mellan förverkad egendom och målsägandens anspråk innebära att anspråket inte omfattas av
24Prop. 2023/24:144 s. 282 f.
25Prop. 2023/24:144 s. 283.
26Prop. 2023/24:144 s. 283 f.
1068
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
den nya ersättningsregeln – exempelvis i fråga om ersättning för kränkning.27
Beslutet ska avse det som staten får in
I förarbetena diskuterades hur rättens fastställelsebeslut skulle for- muleras. Ett möjligt sätt var att i beslutet begränsa möjligheten till fastställelse av rätt till ersättning ur förverkade medel till det belopp som finns säkrat (det vill säga genom kvarstad eller beslag). Det sättet bedömdes dock leda till problem med hanteringen av konkurrensen mellan enskilda anspråk och förverkande. I praktiken skulle det bli nödvändigt med en ordning där både förverkandeyrkandet och det enskilda anspråket skulle kunna bifallas samtidigt. Idén med en be- gränsning till säkrad egendom avfärdades därför.28
Regeringen noterade att förverkande av penningmedel i många fall kan förväntas ske som ett sakförverkande av egendom som finns säkrad med ett penningbeslag. Det kan dock uppstå fall där förverk- ande sker som en betalningsskyldighet till staten, alltså ett värdeför- verkande, utan att detta värde är säkrat genom något tvångsmedel. Regeringen ansåg att den bästa lösningen var att rättens fastställelse- beslut ska innebära en rätt till betalning ur det som staten får in på grund av förverkandebeslutet, oberoende av om det sker genast genom egendomen som är föremål för tvångsmedel eller senare genom verkställighet av en betalningsförpliktelse grundad på för- verkandebeslutet. Genom en sådan lösning åtar sig staten ansvaret för att i möjligaste mån driva in egendom till täckande av målsägan- dens anspråk.29
10.3Frågor som har uppstått i tillämpningen
Ett antal frågor har uppstått med anledning av de nya bestämmelserna om konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk. En grund- läggande fråga är vad det har för betydelse att målsäganden, om rätten
27Prop. 2023/24:144 s. 284.
28Prop. 2023/24:144 s. 285.
29Prop. 2023/24:144 s. 285.
1069
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
fastställer en rätt till betalning ur förverkad egendom, enligt förarbe- tena inte längre kan vända sig till den enskilde med sitt anspråk.30
I övrigt handlar frågorna framför allt om följande tre områden:
1.Hur ska rättens beslut formuleras när det finns flera målsägande och tilltalade/förverkandesvarande?
2.Hur ska överrättsprocessen se ut?
3.Hur ska beslutet verkställas när de medel som har säkrats inte täcker anspråken?
10.3.1Frågor om domslutet
Domare som har kontaktat utredningen beskriver att det är svårt att formulera domslutet om det finns flera tilltalade eller flera målsägande i domen. De undrar vad konsekvenserna blir av olika formuleringar och efterlyser fler exempel på hur domsluten borde formuleras – inte minst för att en senare prövning i överrätt eller verkställighet hos Polisen och Kronofogden ska bli praktiskt hanterbar. En återkom- mande fråga är om förverkandebeslutet i domslutet behöver delas upp i en punkt per brott, eller på något liknande sätt. En annan fråga är om förverkad egendom behöver fördelas på olika målsägande i domslutet.
Enligt förarbetena måste sakförverkandet av säkrad egendom som en viss målsägande har bättre rätt till tydligt skiljas från övriga förverk- andebeslut i domslutet. I övrigt finns inget i förarbetena som säger att förverkandebeslut skulle behöva delas upp per brott eller målsäg- ande, och detta har sannolikt inte heller varit avsikten. I utredningen har olika alternativa sätt att formulera domsluten diskuterats.
Ett alternativ är att domslutet när det finns flera förverkande- yrkanden mot samma person formuleras på så sätt att allt som ska förverkas samlas i en klumpsumma (om det handlar om penning- medel eller värdeförverkanden). I den del av domslutet som innehåller de enskilda anspråken kan det i så fall fastställas att målsägandena har rätt till ersättning ur punkten med den förverkade klumpsumman. Genom en sådan modell borde rätten normalt inte behöva koppla samman vissa säkrade medel med ett visst enskilt anspråk, vilket löser en del av de presumtiva tillämpningsproblemen.
30Prop. 2023/24:144 s. 442.
1070
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
En annan modell är att rätten i domslutet delar upp förverkande- besluten på vad som förverkas i varje brott. Rätten kan också formu- lera domslutet så att förverkade medel fördelas mellan olika måls- ägande.
Ett försök att illustrera det sistnämnda görs genom nedanstående exempel på alternativa sätt att formulera ett domslut. I exemplen ska A betala skadestånd med sammanlagt 30 000 kronor, varav 10 000 till B, 5 000 till C och 15 000 till D. Det finns säkrade medel på ett konto som tillhör A, där det har gjorts ett penningbeslag på 15 000 kronor. Det finns alltså säkrad egendom som inte täcker målsägandenas an- språk. I exempel 1 gör rätten en fördelning av hur stor andel varje målsägande har rätt till ur den säkrade egendomen, men i exempel 2 gör rätten ingen sådan fördelning, utan den får i stället göras vid verkställigheten.
Exempel 1 – rätten fördelar målsägandenas anspråk i förhållande till säkrad egendom
Enskilda anspråk
1.A ska till B betala skadestånd med 10 000 kronor och ränta enligt
6 § räntelagen från [datum] till dess betalning sker enligt följande:
a)Tingsrätten fastställer att B, till fullgörande av punkt 1, har rätt till betalning ur förverkade medel (förverkandebeslut punkt 1) med 5 000 kronor.
b)Tingsrätten fastställer att B, till fullgörande av punkt 1, har rätt till betalning ur förverkade medel (förverkandebeslut punkt 2) med 5 000 kronor.
c)A ska till B, till fullgörande av punkt 1, betala ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet 10 000 kronor från [datum] till dess betalning sker.
2.A ska till C betala skadestånd med 5 000 kronor och ränta enligt
6 § räntelagen från [datum] till dess betalning sker enligt följande:
a)Tingsrätten fastställer att C, till fullgörande av punkt 2, har rätt till betalning ur förverkade medel (förverkandebeslut punkt 1) med 2 500 kronor.
1071
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
b)Tingsrätten fastställer att C, till fullgörande av punkt 2, har rätt till betalning ur förverkade medel (förverkandebeslut punkt 2) med 2 500 kronor.
c)A ska till C, till fullgörande av punkt 2, betala ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet 5 000 kronor från [datum] till dess betalning sker.
3.A ska till D betala skadestånd med 15 000 kronor och ränta enligt
6 § räntelagen från [datum] till dess betalning sker enligt följande:
a)Tingsrätten fastställer att D, till fullgörande av punkt 3, har rätt till betalning ur förverkade medel (förverkandebeslut punkt 1) med 7 500 kronor.
b)Tingsrätten fastställer att D, till fullgörande av punkt 3, har rätt till betalning ur förverkade medel (förverkandebeslut punkt 2) med 7 500 kronor.
c)A ska till D, till fullgörande av punkt 3, betala ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet 15 000 kronor från [datum] till dess betalning sker.
Förverkande och beslag
1.I penningbeslag tagna kontomedel (15 000 kronor) förverkas (beslagsnummer). Penningbeslaget ska bestå.
2.A ska som förverkat värde till staten betala 15 000 kronor.
Exempel 2 – rätten fördelar inte målsägandenas anspråk i förhållande till säkrad egendom
Enskilda anspråk
1.A ska till B betala skadestånd med 10 000 kronor och ränta enligt
6 § räntelagen från [datum] till dess betalning sker enligt följande:
a)Tingsrätten fastställer att B, till fullgörande av punkt 1, har rätt till betalning ur förverkade medel (förverkandebeslut punkt 1 och 2) med 10 000 kronor.
1072
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
b)A ska till B, till fullgörande av punkt 1, betala ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet 10 000 kronor från [datum] till dess betalning sker.
2.A ska till C betala skadestånd med 5 000 kronor och ränta enligt 6 § räntelagen från [datum] till dess betalning sker enligt följande.
a)Tingsrätten fastställer att C, till fullgörande av punkt 2, har rätt till betalning ur förverkade medel (förverkandebeslut punkt 1 och 2) med 5 000 kronor.
b)A ska till C, till fullgörande av punkt 2, betala ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet 5 000 kronor från [datum] till dess betalning sker.
3.A ska till D betala skadestånd med 15 000 kronor och ränta enligt 6 § räntelagen från [datum] till dess betalning sker enligt följande.
a)Tingsrätten fastställer att D, till fullgörande av punkt 3, har rätt till betalning ur förverkade medel (förverkandebeslut punkt 1 och 2) med 15 000 kronor.
b)A ska till D, till fullgörande av punkt 3, betala ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet 15 000 kronor från [datum] till dess betalning sker.
Förverkande och beslag
1.I penningbeslag tagna kontomedel (15 000 kronor) förverkas (beslagsnummer). Penningbeslaget ska bestå.
2.A ska som förverkat värde till staten betala 15 000 kronor.
I avsnitt 10.6.2 återkommer utredningen till exemplen och de över- väganden som har gjorts om hur domslutet borde utformas.
10.3.2Frågor om överrättsprocessen
Några frågor har uppkommit om hur överklaganden ska hanteras hos hovrätterna och Högsta domstolen.
Frågorna handlar bland annat om vem som har klagorätt när rätten beslutar att fastställa eller inte fastställa att ett enskilt anspråk ska
1073
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
fullgöras genom betalning ur förverkad egendom. Vem får klaga på det – den tilltalade, målsägandena, ingen av dem eller allihop? En fråga om hör samman med det är vem som ska företräda staten vid överklaganden av beslut om att målsägande ska få ersättning ur för- verkad egendom och hur det ska regleras, inte minst om det bara är fastställelsefrågan som överklagas.
Slutligen finns frågor om hur partsställningen ska se ut vid över- klagande av frågor om konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk, samt om det kan uppkomma otillfredsställande situationer, till exempel för att tingsrätten har sagt något beträffande två förverk- andesvarande, bara den ena klagar och hovrätten ändrar tingsrättens beslut.
Utredningens överväganden i fråga om överrättsprocessen redo- visas i avsnitt 10.6.3.
10.3.3Frågor om verkställigheten
På verkställighetsstadiet slås alla förverkandebeslut i en dom ihop till en klumpsumma, oavsett om det är Polisen eller Kronofogden som verkställer domen (Polisen verkställer domen när det finns egendom säkrad i beslag och genom uppbörd, medan Kronofogden verkställer värdeförverkanden genom indrivning).31 Ett antal frågor om de nya bestämmelserna har uppstått i verkställighetsskedet, fram- för allt om hur räntan ska beräknas.
I de allra flesta fall när en målsägande har ett anspråk på skade- stånd på grund av brott yrkas ränta på skadeståndet. Av naturliga skäl kommer inte ränteyrkandet att svara mot det som ska förverkas. Målsägandens rätt till ränta kommer alltså alltid att bifallas som en betalningsförpliktelse för den dömde gärningsmannen (förverkande- svaranden), även när rätten i övrigt fastställer att hela eller delar av skadeståndet ska utgå genom en rätt till betalning ur det som staten får in till följd av förverkandebeslutet. När Kronofogden ska beräkna räntan och verkställa betalning i den delen uppkommer dock problem. Ränta löper normalt från brottsdatum till dess betalning sker. När egendom har säkrats genom beslag finns vägledning i förarbetena: då anses förpliktelsen fullgjord den dag som rätten fastställer en rätt
31Verkställighetsregler finns i bötesverkställighetslagen (1979:189), bötesverkställighets- förordningen (1979:197), lagen om indrivning av statliga fordringar m.m. (1993:891) och indrivningsförordningen (1993:1229).
1074
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
till ersättning ur förverkade medel.32 Räntan som svarar mot förverk- andet slutar då att löpa vid den dagen (vilket bör vara dagen för domen).
När det däremot är fråga om värdeförverkanden och någon egen- dom inte finns säkrad genom beslag finns det inte några uttalanden om vad som ska gälla. Det är därför oklart för Kronofogden när räntan ska sluta löpa i de fallen. Ett sätt att lösa frågan är om Kronofogden konstaterar att betalning av ett anspråk som svarar mot ett förverk- ande ska anses ha skett den dag som myndigheten har drivit in pengar och fördelat dessa på förverkandefordran. Den situationen liknar den där Polisen har egendom säkrad, men ännu inte har utbetalt ersätt- ningen till målsäganden. Såvitt gäller räntan på ett skadestånd som svarar mot ett värdeförverkande, skulle den alltså sluta löpa den dag då Kronofogden får in medel till förverkandemålet. Om indrivning sker genom löneutmätning innebär det att beloppet som räntan löper på successivt minskar. När det gäller betalningar under uppbördsför- farandet borde med motsvarande resonemang betalning anses ha skett den dag medel inflöt till Polisen. Denna uppgift har dock Krono- fogden i nuläget inte tillgång till.
Ytterligare svårigheter kopplade till räntan uppstår om det finns flera målsägande i en och samma dom. Hos Polisen slås förverkande- besluten i en dom ihop till en klumpsumma vid verkställigheten. När medel har flutit in vet inte Polisen vilken målsägande de tillhör och som följaktligen ska få en utbetalning. Eftersom Polisen inte vet vilken målsägande som de influtna medlen löper på kan Kronofog- den inte beräkna räntan.
Slutligen har det uppstått ett antal frågor som handlar om att det kan vara negativt för en målsägande att få ett fastställelsebeslut om att han eller hon har rätt till ersättning ur förverkade medel.
Sådana negativa effekter består för det första i att en målsägande som har ett skadeståndsanspråk som inte svarar mot ett förverkande
–till exempel avseende kränkning – har ett prioriterat anspråk hos Kronofogden vid en löneutmätning.33 Statens förverkandefordringar har ingen sådan prioriterad ställning. Målsägandena med rätt till er- sättning ur förverkade medel får alltså lägre prioritet än de som inte har det.
32Prop. 2023/24:144 s. 443.
33Enligt 7 kap. 14 § utsökningsbalken.
1075
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
För det andra förfaller ett förverkande efter tio år. Det finns i dagsläget ingen möjlighet att förlänga den tiden. Ett förslag om att kunna göra det lämnas i avsnitt 9.7.2, men förslaget ska bara vara tillämpligt i undantagsfall. För fordringar på skadestånd gäller i stället en tioårig preskriptionstid med möjlighet till preskriptionsavbrott enligt preskriptionslagen. Preskriptionen kan till exempel avbrytas genom en skriftlig påminnelse.34 I förarbetena till den nya förverk- andelagstiftningen beskrivs att ett förordnande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken inte utgör någon exekutionstitel för den del av måls- ägandens fordran som fastställelsen avser (däremot för den över- skjutande delen). Där sägs också att en fastställelse av en rätt till betalning ur det som har förverkats innebär att målsäganden inte längre kan vända sig till den enskilde med sitt anspråk.35 Det kan tolkas som att en målsägande inte heller kan skaffa sig en exekutions- titel på något annat sätt (ytterst på grund av domens negativa rätts- kraft) och därigenom som att målsägandens skadeståndsfordran pre- skriberas om förverkandebeslutet förfaller.
För det tredje uppstår praktiska problem om en förverkande- fordran som en målsägande har rätt till betalning ur ingår i en skuld- sanering. Om en vanlig skadeståndsfordran ingår i en skuldsanering har målsäganden borgenärsställning, men om en förverkandefordran ingår i en skuldsanering är det Skatteverket som har borgenärsställ- ning, eftersom Skatteverket bevakar statens fordringar i skuldsaner- ingen.36 Frågan är hur Polisen ska få veta vad som kommer in i skuld- saneringen och kan betalas ut till målsäganden. Frågan är också om målsäganden borde ha en partsställning i ärendet om skuldsanering. För det fjärde omfattas inte en förverkandefordran som svarar mot ett enskilt anspråk av det undantag som regleras i 5 kap. 7 § ut- sökningsbalken, som innebär att frihetsberövandeersättning trots det generella utmätningsförbudet får utmätas för skadestånd på grund av
brott.
Slutligen kan en målsägande som har ett skadeståndskrav som flera gärningsmän svarar solidariskt för inte vända sig till en annan gärningsman för betalning om det har förordnats att betalning ska ske genom egendom som har förverkats från en av gärningsmännen. Eftersom förverkande som huvudregel inte sker solidariskt utan per
34Ett förverkandebeslut förfaller efter tio år enligt 36 kap. 31 § brottsbalken. För fordringar i allmänhet gäller i stället preskriptionslagen (1981:130).
35Prop. 2023/24:144 s. 442.
365 § lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter.
1076
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
huvudtal uppstår verkställighetsproblem som består i att förverk- andedomslutet inte speglar domslutet avseende skadestånd. Åklagare som har kontaktat utredningen anser också att det är svårt att formu- lera yrkanden när det finns flera gärningsmän och tydliga förutsätt- ningar för solidariskt skadeståndsansvar, men däremot inte för soli- dariskt förverkande.
Givetvis finns även positiva effekter för målsäganden med den nya regleringen – ett av syftena med den har ju varit att förbättra målsägandens situation. Särskilt när det finns egendom i beslag kan regleringen göra det enklare för målsäganden att få ersättning. Vid utmätning av skatteåterbäring har förverkandemål företräde fram- för skadeståndsmål, vilket är en annan fördel.37
I avsnitt 10.6.4. finns utredningens överväganden om de verk- ställighetsfrågor som har uppkommit.
10.4Synpunkter från tillämpare
En promemoria med domslutsexempel och diskussionsfrågor om de nya bestämmelserna i 36 kap. 21 och 22 §§ brottsbalken har skickats ut till samtliga hovrätter och till Polisen. Följande synpunkter har kommit in med anledning av det.
10.4.1Svea hovrätt
Viceordförandena på Svea hovrätt har samrått om frågorna men har hittills mycket begränsade erfarenheter av den nya förverkandelag- stiftningen.38
I ett avgörande hade tingsrätten förbisett de nya reglerna och där- för inte övervägt att meddela ett fastställelsebeslut enligt 36 kap. 22 § brottsbalken. Fråga uppkom om hovrätten i stället kunde meddela ett sådant beslut när förutsättningar för ett sådant förordnade i och för sig förelåg. Eftersom betalningsförpliktelsen på skadestånd hade fått laga kraft och ett förordnande inte framstod som enbart fördel- aktigt för målsäganden, ansåg sig hovrätten förhindrad att meddela ett sådant beslut. Hovrätten bedömde också att ett förordnande en- ligt 36 kap. 22 § brottsbalken innebär att målsäganden avskärs möjlig-
372 § lagen (1985:146) om avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter.
38Svea hovrätts yttrande, komm2025/00016 nr 49.
1077
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
heten att själv driva sitt anspråk. Slutligen bedömde hovrätten att ett bifallet skadeståndsanspråk som svarar mot ett bifallet värdeförverk- ande inte medför en dubbel betalningsskyldighet, eftersom den be- talningsskyldige vid verkställighet av dessa förpliktelser har rätt att avräkna vad han eller hon kan visa sig redan ha betalat.39
Förslag: komplettera 36 kap. 22 § brottsbalken
Svea hovrätt noterar att de frågor som har uppstått ser ut att bero på lagstiftarens bedömning att ett förordnande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken utsläcker målsägandens möjlighet att själv driva in sitt anspråk. För att undvika att målsägandens rätt till skadestånd blir illusorisk om influtna medel från förverkandet inte täcker fordran eller förverkandeyrkandet ogillas eller förverkat belopp sätts ner i högre rätt, anser hovrätten att en förändring av regleringen rörande fastställelsebeslutet bör övervägas. Därigenom skulle sannolikt flera av de processuella frågeställningar som har väckts inte längre vara aktuella.
I stället för att ett fastställelsebeslut exklusivt reglerar frågan om hur målsäganden ska få betalt för sin fordran till den del den täcks av förverkade medel, bör det enligt Svea hovrätt stå målsäganden fritt att själv driva in sin fordran för den händelse influtna medel från ett förverkande inte täcker fordran, eller förverkandeyrkandet ogillas eller förverkat belopp sätts ner av högre rätt. Målsäganden bör alltså ha en subsidiär rätt att kräva den betalningsskyldige på betal- ning. För att säkerställa en sådan ordning bör 36 kap. 22 § brottsbal- ken kompletteras med en bestämmelse om att ett fastställelsebeslut inte hindrar målsäganden från att själv driva in sin fordran i den ut- sträckning som influtna medel från förverkandebeslutet inte täcker målsägandens fordran eller förverkandebeslutet upphävs av högre rätt.
Svea hovrätt uppmärksammar också regleringen om att förverk- andesvarande numera enligt 36 kap. 4 § brottsbalken kan ådömas solidariskt betalningsansvar. Av bestämmelsen följer att ett förverk- ande som huvudregel ska bestämmas för varje person för sig. Den gemensamma brottsvinst som förverkas ska normalt fördelas efter huvudtalet. Genom den nya förverkandelagstiftningen infördes en
39Svea hovrätts dom den 30 september 2025 i mål B 5162-25.
1078
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
lagstadgad möjlighet att besluta om solidariskt ansvar om särskilda skäl föreligger (det vill säga i undantagsfall).
Utan en subsidiär rätt för målsäganden att själv driva in sin fordran, medför en tillämpning av huvudregeln att målsäganden i realiteten går miste om rätten till full betalning så snart ett förverkande upphävs eller sätts ner för någon av flera solidariskt betalningsansvariga. Det i domslutet intagna förordnandet om solidariskt betalningsansvar, som normalt ger målsäganden rätt att kräva någon av de betalnings- ansvariga på full betalning, blir därmed illusoriskt. Likaså reser sagda effekter en del oönskade processuella frågor i hovrätten som illustre- ras av frågorna som utredningen har lyft. På annat sätt förhåller det sig om undantagsregeln tillämpas, något som möjligen väcker frågan om det finns anledning att på nytt se över regleringen i 36 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken om solidariskt förverkande.
Synpunkter om domslut
Svea hovrätt anser också att ett förverkandebeslut som utgångs- punkt ska vara ett per förverkandesvarande (det vill säga ett samman- räknat belopp av allt som förverkas oberoende av vilket brott det hör till) och att målsägandenas rätt till betalning bör fastställas att utgå ur summan av förverkade medel (penningmedel och värdeför- verkanden).
Hovrätten förordar att domstolen inte ska fördela säkrad egen- dom på de olika målsägandena (utom i de fall någon av dem skulle ha bättre rätt till egendomen). Det framstår nämligen inte som nöd- vändigt i detta skede, leder till merarbete och en ökad risk för fel- räkning. Exempel 2 i avsnitt 10.3.1 förordas således.
Svea hovrätt redovisar ett antal exempel på hur domslut lämp- ligen kan se ut, bland annat det här:
Enskilt anspråk
A är skyldig att till B betala skadestånd med 10 000 kronor och ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från [datum] tills betalning sker. Denna skyldighet fullgörs på följande sätt.
1079
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
a)B ges rätt till betalning ur förverkade medel (förverkandebeslut punkt 1).
b)I den utsträckning B inte får full betalning för sin fordran ur förverkade medel ska A betala återstoden till B.
Förverkande och beslag
1. A ska som förverkat värde till staten betala 15 000 kronor.
Enligt hovrätten bör domslutet avseende det enskilda anspråket for- muleras på samma sätt även om det som förverkas inte täcker skade- ståndsanspråket, och även om det finns flera enskilda anspråk. Om flera tilltalade har solidariskt skadeståndsansvar får punkten b i ex- emplet kompletteras med ett förordnande om att A ska betala åter- stoden solidariskt med övriga gärningsmän.
10.4.2Göta hovrätt
Göta hovrätt har i sin dömande verksamhet ännu inte ställts inför några av de skisserade problemen, men kan konstatera att de ytterst är en följd av det kriminalpolitiska ställningstagandet att relationen mellan enskilda anspråk och ordinärt utbytesförverkande ska ändras på så sätt att förverkande av brottsvinster nu som huvudregel ska ske även om det finns ett motsvarande enskilt anspråk. Såsom varande en kriminalpolitisk ståndpunkt är den redan därigenom fredad från hovrättens synpunkter, men det måste noteras att man genom dess genomdrivande möjligen har skapat praktiska problem av en dignitet som tidigare inte funnits och vid reformen inte heller fullt ut förut- setts.40
Synpunkter om domslut
Av de exempel på alternativa domslut som utredningen diskuterar förordar Göta hovrätt exempel 2. Domstolen bör alltså inte besluta om fördelning av förverkade medel mellan olika målsägande, efter-
40Göta hovrätts yttrande, komm2025/00016 nr 45.
1080
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
som detta kan leda till komplikationer för det fall att den tilltalades skadeståndsskyldighet efter överklagande höjs, sänks eller upphävs.
Synpunkter om klagorätt och partsställning
Att en av flera målsägande överklagar i skadeståndsdelen – eller att den tilltalade överklagar beträffande ett av flera enskilda anspråk – bör enligt Göta hovrätt inte i sig föranleda att övriga målsägande automatiskt blir parter i överrätten. Om däremot den tilltalade överklagar beslutet om förverkande och tingsrätten även har bifallit målsägandenas skadeståndsanspråk och beslutat att ersättning ska utgå ur förverkade medel, bör alla målsägande anses ha ett intresse av utgången i förverkandefrågan och därigenom bli motparter till den tilltalade i hovrätten.
Detsamma torde gälla om bara en av flera förverkandesvarande överklagar förverkandebeslutet. Det fallet att två fysiska personer blir solidariskt skadeståndsskyldiga och får varsin del av brottsvins- ten förverkad – varefter bara den ena överklagar och frikänns från sitt skadeståndsansvar respektive undslipper förverkande – bör betraktas på samma sätt som redan tidigare varit fallet när två eller flera skade- vållare ådömts solidariskt skadeståndsansvar men endast en av dem överklagar och får sitt ansvar jämkat. Det bör alltså inte föranleda att övriga förverkandesvarande som inte har klagat kan få partsställning.
Domstolen är visserligen som utgångspunkt skyldig att ex officio besluta att ersättning till målsäganden ska utgå ur förverkade medel, om målsägandens anspråk och åklagarens förverkandeyrkande bi- falls. Detta är en obligatorisk regel. Domstolen kan emellertid göra bedömningen att de förverkade medlen inte svarar mot den skada som målsäganden har drabbats av. Då kan domstolen inte besluta att målsäganden ska få ersättning ur de förverkade medlen. Det är ett beslut som onekligen berör målsäganden. Man kan inte heller säga att det beslutet inte berör den tilltalade, som ju har rätt att avräkna det belopp som har utgetts till målsäganden genom förverkandet. Om domstolen anser att förverkande ska ske och att målsäganden ska få skadestånd men skadeståndet inte ska ersättas ur de förver- kade medlen, drabbas den tilltalade dubbelt. Han eller hon kan då ha ett berättigat intresse av att överklaga och få hovrätten att be- stämma att ersättning primärt ska betalas ur de förverkade medlen.
1081
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
Även målsäganden berörs av domstolens beslut i denna del, efter- som han eller hon har lättare att få ersättning ur förverkade medel i stället för att behöva vända sig direkt till den tilltalade för att driva in sitt anspråk.
Desto mer osäkert är det enligt Göta hovrätt om staten har ett självständigt intresse i den frågan. Att åklagaren kan överklaga ett avslag på ett förverkandeyrkande är klart, men det finns inte lika tydligt bärande skäl för att staten ska ges en egen rätt att överklaga en tingsrätts beslut att målsäganden ska få ersättning ur förverkade medel. Ändamålet med regelverket är inte att gynna statskassan. Det är däremot svårt att komma ifrån att ett beslut av tingsrätten om att målsäganden har rätt till ersättning ur förverkade medel är bindande för det allmänna, som därför intar ett motpartsförhållande i förhål- lande till målsäganden. En målsägande i fråga om vilken tingsrätten beslutat att anspråket inte ska betalas ur förverkade medel och som därför överklagar torde därmed få staten som motpart i hovrätten, varvid överklagandet handläggs som ett Ö-mål (mål om överklagade beslut). Av praktiska skäl bör den tilltalade inte inta partsställning då, eftersom hovrätten bara kan ändra tingsrättens beslut på ett sätt som gynnar den tilltalade genom att han eller hon får avräkna sitt skadeståndsansvar från de förverkade medlen. Om den tilltalade överklagar självständigt jämte målsäganden, bör de däremot båda inta ställning som klagande i ett Ö-mål, med staten som motpart. Överklagar bara den tilltalade, bör utfallet i stället bli att enbart staten är motpart men inte målsäganden. På samma sätt som för den till- talade är det ju bara till målsägandens fördel att ersättning ges ur för- verkade medel, varför det inte finns något praktiskt behov av att måls- äganden uppträder som part i hovrätten. Liksom när målsäganden överklagat i fördelningsfrågan bör målet handläggas som ett Ö-mål i hovrätten.
Av samma skäl torde enligt hovrätten inte vare sig den tilltalade eller målsäganden ha något klagointresse när tingsrätten har beslutat att ersättning ska utgå ur förverkade medel (den tilltalade har där- emot naturligtvis ett klagointresse vad gäller huruvida förverkande över huvud taget ska ske). Har tingsrätten beslutat att ersättningen ska utgå ur förverkade medel, borde ett överklagande uteslutande i den frågan inte i objektiv mening vara till vare sig den tilltalades eller målsägandens fördel.
1082
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
Om någon av dem då överklagar endast i frågan om ersättning till målsäganden ska utgå ur förverkade medel, bör överklagandet avvisas. Den tilltalade måste alltså förena ett sådant överklagande med antingen ett yrkande om att skadeståndsanspråket ska ogillas (varvid målsäganden blir motpart i ett T-mål, det vill säga mål om överklagade tvistemålsdomar) eller att själva förverkandet ska avslås (varvid både åklagaren och målsäganden blir motparter i ett B-mål, det vill säga mål om överklagade brottmålsdomar). Målsäganden kan bara kombinera ett sådant yrkande med en begäran om att skadestån- det ska höjas. Att målsäganden blir motpart i anledning av ett över- klagande av den tilltalade i syfte att få beslutet om förverkande upp- hävt beror på att ett bifall till ett sådant överklagande skulle innebära att åklagarens talan om förverkande avslås, varvid målsäganden inte längre har möjlighet till ersättning ur förverkade medel.
Göta hovrätt har åskådliggjort frågorna om överrättsprocessen i en tabell, som finns fogad till betänkandet som bilaga 4.
Synpunkter om vem som ska företräda staten
Frågan om målsägandens rätt till ersättning ur förverkade medel ska visserligen adresseras av tingsrätten ex officio, men det förutsätter att målsäganden inom ramen för samma mål har framställt ett yrk- ande om enskilt anspråk eller bättre rätt. Annars kan domstolen över huvud taget inte besluta att målsäganden ska ha rätt till ersättning ur förverkade medel. I tingsrätten företräds målsäganden antingen av åklagaren eller av ett målsägandebiträde. Eftersom frågan om ersätt- ning ska utgå ur förverkade medel prövas ex officio, är det naturligt att åklagaren för statens talan i den delen också (i den mån en talan över huvud taget behöver föras). Inte sällan lär åklagaren också föra målsägandens talan i frågan om enskilt anspråk när det har överklagats, eftersom rätten till målsägandebiträde i hovrätten är mer begränsad än i tingsrätten. På samma sätt är det givet – för det fall domen över- klagas även i skuld- eller påföljdsdelen – att åklagaren i hovrätten för statens talan i förverkandefrågan och därmed som en förlängning även beträffande ersättning ur förverkade medel.
1083
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
10.4.3Hovrätten för Västra Sverige
I Hovrätten för Västra Sverige har frågorna diskuterats på ett vice- ordförandemöte.41 I hovrätten har man hittills inte ställts inför den problematik som lyfts om 36 kap. 21 och 22 §§ brottsbalken, och har inte heller gjort några djupare analyser eller överväganden. Hovrätten noterar dock att det som ser ut att orsaka svårigheter är utformningen av 36 kap. 22 § brottsbalken om att rätten ska uttala att målsäganden har rätt till sitt anspråk ur det som förklaras förverkat. Hovrätten ställer sig frågan om det egentligen finns ett behov av att rätten ska fastställa målsägandens rätt i domen. Att målsäganden har rätt till ersättning ur det förverkade framgår ju redan i 36 kap. 21 § brotts- balken. De frågor som uppstår kring fördelning av penningmedel etcetera hanteras nog bättre på verkställighetsstadiet. I detta senare skede har man vanligen också ett bättre underlag för att kunna för- dela ersättning på ett korrekt sätt.
Om målsägandens rätt ändå ska fastställas i domen, förespråkar hovrätten att regleringen inte görs alltför detaljerad. Således är exem- pel 2 i avsnitt 10.3.1 bättre ur det perspektivet, det vill säga att rätten inte fördelar målsägandenas anspråk i förhållande till säkrad egendom.
10.4.4Hovrätten över Skåne och Blekinge
Hovrätten över Skåne och Blekinge har förklarat att hovrättens domare ännu har relativt begränsad erfarenhet av den nya förverk- andelagstiftningen och därför inte har stött på de komplicerade fråge- ställningar som utredningen har tagit upp. Hovrätten har dock föl- jande medskick.42
Enligt Hovrätten över Skåne och Blekinges uppfattning kan det leda till tillämpningsproblem i överrättsprocessen om allt som ska förverkas från samma person samlas i en klumpsumma som måls- ägandena har rätt till ersättning ur. Om en tilltalad till exempel en- dast överklagar delar av tingsrättens dom (vissa åtalspunkter med tillhörande förverkandeyrkanden och enskilda anspråk) kan det bli svårt att avgöra vad som är uppe till prövning i hovrätten. För hov- rättens vidkommande är det därför att föredra att förverkandebeslu- ten i domslutet särskiljs för varje brott.
41Hovrätten för Västra Sveriges yttrande komm2025/00016 nr 43.
42Hovrätten över Skåne och Blekinges yttrande, komm2025/00016 nr 47.
1084
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
Enligt hovrättens uppfattning bör tingsrätten dock inte göra någon fördelning av hur stor andel varje målsägande har rätt till ur säkrad egendom. En sådan ordning kan nämligen också leda till tillämpnings- problem i hovrätten, exempelvis om hovrätten tillerkänner en av målsägandena ett högre enskilt anspråk än vad denne fick i tingsrät- ten. Fördelningen bör i stället lämpligen göras vid verkställigheten, när det står klart vilken ersättning var och en av målsägandena har rätt till.
Hovrätten vill också framhålla att det i det fortsatta lagstiftnings- arbetet bör klargöras vem, om någon, som har rätt att överklaga rät- tens beslut att fastställa eller inte fastställa att ett enskilt anspråk ska fullgöras genom betalning ur förverkad egendom. Det bör också klargöras på vilket sätt målsäganden bör delta i hovrättsprocessen när endast förverkandebeslutet och inte det enskilda anspråket är uppe till prövning. Det är, enligt hovrättens uppfattning, inte givet hur dessa situationer ska behandlas. Utan någon reglering finns det där- för risk för att överrätterna gör olika bedömningar. Hovrätten har ingen uppfattning i frågan om vem som bör företräda staten vid överklaganden av beslut om att målsäganden ska få ersättning ur för- verkad egendom, mer än att detta bör regleras.
10.4.5Polisen
Tjänstemän hos Polisen som arbetar med beslagsfrågor har lämnat följande synpunkter.
Synpunkter om domsluten
För Polisens verksamhet är det till fördel om domsluten är formule- rade så att det framgår vilken målsägande som har rätt till betalning ur vilken förverkandepunkt, som i exempel 1 i avsnitt 10.3.1. Efter- som domarna måste tolkas manuellt är det både tidskrävande och inte särskilt effektivt om det också innefattar ett moment med att försöka dela upp medel mellan målsägande. För att hitta en systemutveckling i framtiden och kunna skicka uppgifter vidare är det också en fördel att det tydligt går att tolka vilka medel som ska utbetalas till vem.
I exempel 2, där det inte framgår i domen vem som har rätt till vilka medel, blir det upp till handläggare att fördela det. Detta är inte
1085
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
en bra lösning för verkställigheten av utbetalningar till målsägande. För arbetsgruppen som hanterar utbetalningar till målsägande är det en fördel om säkrade medel är kopplade till ett visst anspråk. Med en klumpsumma blir det mer komplicerat att handlägga, särskilt vid ett överklagande av bara vissa delar. Situationen är oundviklig om flera anspråk är kopplade till ett och samma förverkande och medel i för- verkandet inte räcker för samtliga anspråk. Då kommer inkomna medel att behöva fördelas i vilket fall. Men generellt sett är det mer rättssäkert att domstolen, framför Polisens beslagshandläggare, för- delar egendomen så långt som möjligt.
Vad gäller frågan om hur beslutet ska verkställas om till exempel ett kontantbeslag eller värdet av sakförverkad egendom inte täcker anspråket, finns det möjlighet att vidta någon annan verkställighets- åtgärd. Exempelvis kan man bedriva uppbörd på resterande belopp. Är det däremot ett utdömt värdeförverkande där betalning inte sker genom uppbörd och Kronofogden inte får in tillräckliga medel genom indrivning har Polisens företrädare ingen bra lösning på de verkstäl- lighetsfrågor som har uppstått. Detta kommer säkerligen vara fallet för ganska många utdömda värdeförverkanden som efter avslutat uppbördsförfarande går till indrivning.
På frågan om den tilltalade klagar på förverkandet, men inte de enskilda anspråken, undrar Polisens företrädare hur det blir om de enskilda anspråken, som säger att pengarna ska tas ut förverkade medel, får laga kraft men själva förverkandet upphävs. Blir de en- skilda anspråken exekutionstitlar då?
Synpunkter om verkställigheten
Om det har kommit in några medel till Polisen under uppbördsför- farandet finns uppgiften om när betalning har skett i systemet för uppbörd och kan meddelas Kronofogden. Men någon automatisk överföring av den uppgiften sker inte i nuläget. Om några medel har betalats ut från förverkade medel så finns även den uppgiften samt uppgift om när betalning har skett och till vem pengar har betalats ut. Polisen har i kommunikation med Kronofogden meddelat att det finns flera uppgifter som Polisen har systemstöd för att skicka, men det har inte varit av intresse för Kronofogden hittills eftersom det skulle kräva en it-utveckling hos myndigheten.
1086
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
Enligt Polisens företrädare kan det ifrågasättas om det är en lämp- lig ordning att målsägandenas enskilda anspråk får lägre prioritet vid löneutmätning i och med den nya regleringen. Särskilt eftersom stati- stik för uppbörden visar att en större mängd av värdeförverkandena inte betalas frivilligt utan går till Kronofogden för indrivning. Det innebär att målsägande vars anspråk är kopplade till värdeförverk- anden egentligen ofta har sämre förutsättningar att få sitt skadestånd utbetalt än vad de hade innan den nya förverkandelagstiftningen trädde i kraft. Annat är det för dem som ska få ersättning utbetalt från beslagtagna medel; för dem är den nya regleringen en förbätt- ring.
En anslutande fråga från Polisens företrädare är vad som gäller för fullgörelseförverkande. Det är ju i grund och botten ett värdeförverk- ande, men kommer inte att visas som betalt innan medel har betalats in från beslag till uppbörden. Ska räntan i fråga om sådana förverkan- den beräknas på samma sätt som när målsäganden har rätt till ersätt- ning direkt ur sakförverkad egendom, det vill säga att räntan upphör att löpa vid dagen för domen? Den dömde har ju ingen kontroll över hur snabbt en försäljning kan ske eller när medel kommer från be- slag till uppbörd.
10.5En jämförelse med Norge
I norsk rätt finns sedan länge en motsvarande reglering som den svenska om att målsägande kan få rätt till ersättning ur förverkad egendom. Den norska motsvarigheten till Kronofogden i de här sammanhangen är Skatteetaten och motsvarigheten till Polisen är Politiet. Nedan beskrivs det norska systemet, för att åskådliggöra vad man kan inspireras av.
10.5.1Generellt om att säkra egendom i Norge
I Norge finns både värdeförverkande (verdiinndragning) och sak- förverkande (gjenstandsinndragning). Man säkrar egendom på olika sätt beroende på vilket förverkande som är aktuellt. Vid värdeför- verkande kan egendom vara säkrad genom kvarstad (heftelse). Skatte- etaten ansvarar för att driva in kvarstaden genom utmätning (utlegg). Vid sakförverkande säkras egendom genom beslag. Politiet ansvarar
1087
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
för beslaget och för en senare försäljning om den beslagtagna egen- domen förverkas (inndras).
Det finns i norsk rätt en viktig skillnad mellan beslag och kvar- stad. Vid beslag övergår rådigheten över egendom på Politiet, medan kvarstad endast förhindrar innehavaren från att disponera över eller sälja den kvarstadsbelagda egendomen. Kvarstad ger således inte Skatteetaten någon förmånsrätt (fortrinnsrett). Skatteetaten behö- ver därför så fort som möjligt efter att det finns ett rättskraftigt av- görande försöka utmäta egendomen. Lyckas utmätningen kommer det som flyter in vid försäljning av egendomen att användas för att täcka målsägandens krav. Kommer det en annan borgenär (kreditor) och begär utmätning i egendomen före Skatteetaten kommer dennes krav att prioriteras vid den exekutiva försäljningen (tvangssalget). Om det inte finns någon kvarstadsbelagd egendom som kan utmätas kommer Skatteetaten försöka driva in förverkandet genom utmät- ning i annan egendom, exempelvis i form av löneutmätning (utlegg i lønn).
10.5.2Att använda förverkad egendom för att täcka ersättningskrav
I norsk rätt finns en bestämmelse i 75 § straffeloven, där det i andra stycket (ledd) framgår att rätten i domen eller i ett senare beslut (kjennelse) kan bestämma att det som förverkas ska användas för att täcka (decke) ersättningskrav från den skadelidande.
När rätten har tillämpat bestämmelsen i 75 § andra stycket är det Skatteetaten som ansvarar för att verkställa (iverksette) domen i de fall det rör sig om ett värdeförverkande. Vid sakförverkande är det Politiet som verkställer domen, innefattande att sälja den sakförver- kade egendomen och betala ut ersättning till målsäganden. 75 § andra stycket kan användas både när det finns säkrad egendom och när det inte finns säkrad egendom. Så länge det finns en dom med ett ersätt- ningskrav som ska täckas av förverkad egendom kan Skatteetaten respektive Politiet använda det förverkade för att betala ut ersättning till den skadelidande.
1088
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
Skatteetatens verkställighet
Skatteetaten verkställer domar som innehåller värdeförverkanden genom utmätning. Det sker både om det finns egendom som har säkrats genom kvarstad och när det inte finns någon säkrad egendom.
Att driva in den skadelidandes krav genom utmätning kan ta flera år i de fall när det inte finns någon säkrad egendom. Det kan bli så att betalning bara sker med småsummor varje månad, till exempel efter löneutmätning. Skatteetaten har dock ett väl utvecklat ärende- hanteringssystem som löser många av de praktiska frågorna hos myn- digheten. Det sker en viss manuell uppföljning, men de flesta delar hanteras automatiskt av systemet. Fördelning av pengar till måls- ägande (saksøkere) sker till exempel automatiskt. I systemet spelar det ingen roll om den skadelidande har rätt att få sitt krav täckt av för- verkad egendom eller inte. Det spelar inte heller någon roll om det är små summor som kommer in under lång tid, eller om det är många målsägande som har rätt till ersättning ur samma förverkade egen- dom. När det kommer in medel i ärendet om förverkande fördelas de i huvudsak manuellt till sådana målsägande som har rätt till ersätt- ning ur förverkad egendom. I systemet fördelas målsägandenas er- sättning proportionellt i relation till storleken på deras krav.
Tillämpningen av reglerna
Den norska bestämmelsen i 75 § andra stycket är inte obligatorisk för rätten. Rätten kan tillämpa den, men den måste inte. Det är alltså en skillnad mot den svenska regleringen där rätten ska tillämpa 36 kap. 22 §. Enligt företrädare för Skatteetaten finns för- och nackdelar med båda varianterna. Av alla norska domar som innehåller beslut om för- verkande tillämpas 75 § andra stycket endast i en liten del totalt sett. Hos Skatteetaten ser man dock att rätten har börjat tillämpa bestäm- melsen mer och mer. Den tillämpas betydligt oftare nu än förr i tiden.43
Beslut om förverkande förfaller efter tio år i Norge, vilket följer av foreldelseloven.44 Detta innebär dock inte att den skadelidandes ersättningskrav förfaller eller preskriberas. Den del av domen som handlar om den skadelidandes rätt till ersättning är självständig från
43Minnesanteckningar från möte med Skatteetaten, komm2025/00016:44.
44LOV-1979-05-18-18.
1089
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
den del som handlar om förverkande och rätt till ersättning ur för- verkad egendom. Förverkandedelen och ersättningsdelen i domen är två olika saker. Ersättningskravet står sig alltså av sig självt och förändras inte av att förverkandet förfaller. Det här innebär att det inte spelar någon roll om målsäganden har rätt till en större summa än vad som täcks av det förverkade, exempelvis i form av ränta. Det kravet kan drivas in separat.
Det innebär också att den skadelidande kan välja hur han eller hon ska driva in sitt krav. Den skadelidande kan vända sig till Skatte- etaten eller till ett inkassobolag för att kräva in ersättning, och kan också vända sig direkt till den dömde (domfelte) personen som ska betala. Det händer att den skadelidande och den dömde kommer överens om betalning vid sidan av ärendet hos Skatteetaten. Den dömde kan därför invända i utmätningsärendet att han eller hon har betalat. Detta kommer i så fall inte att påverka beslutet om förverk- ande, eftersom förverkande i första hand ska gå till staten. Men det kan leda till att ingen betalning sker till den skadelidande. Om det stämmer att den dömde har betalat direkt till den skadelidande kom- mer Skatteetaten inte att betala ut något till denne, men ändå kräva in det som har förverkats. För att den dömde i ett sådant fall ska få beslutet om förverkande upphävt krävs det att rätten meddelar ett nytt beslut i den frågan, vilket det finns ett särskilt förfarande för.
Med det norska systemet finns alltså vissa svårigheter som fram- för allt handlar om hur man ska hantera invändningar om dubbel be- talning. I det avseendet är systemet inte helt smidigt, särskilt efter- som den dömde behöver vända sig till rätten och få ett nytt beslut.
10.6Utredningens överväganden
Utredningen har diskuterat ett antal alternativa sätt att lösa de frågor som har uppstått i tillämpningen. I detta avsnitt beskrivs de möjliga lösningar som utredningen har identifierat i fråga om målsägandens enskilda anspråk, utformningen av domslut, överrättsprocessen och verkställigheten.
1090
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
10.6.1Målsägandens enskilda anspråk när det finns ett fastställelsebeslut
Bedömning
Enligt utredningen är rättsläget oklart vad gäller frågan om hur ett förordnande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken påverkar måls- ägandens möjlighet att få betalt på annat sätt än ur förverkad egendom.
Utredningen har övervägt fem alternativa sätt att ändra re- glerna i syfte att förbättra för målsäganden, domstolarna och de verkställande myndigheterna. Någon helt invändningsfri lösning har dock inte identifierats, och utredningen lämnar därför inte något skarpt förslag. En skiss lämnas dock över det alternativ som för utredningen framstår som mest tilltalande.
En stor del av de frågor som har uppstått om 36 kap. 21 och 22 §§ brottsbalken handlar om hur man ska tolka förarbetena i vissa avse- enden. Det handlar bland annat om det som sägs om att ett förord- nande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken inte utgör någon exekutions- titel, förutom i den del det överstiger förverkandet, tillsammans med formuleringen om att målsäganden inte längre kan vända sig till den enskilde med sitt anspråk.45
Förarbetsuttalandena har av vissa tolkats som att ett förordnande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken innebär att målsägandens fordran ut- släcks i den mån den inte fullgörs just genom betalning ur det som förverkats, eftersom brottmålsdomens rättskraft skulle hindra måls- äganden från att få sitt anspråk prövat och verkställt på något annat sätt än genom betalning ur förverkad egendom.
Mot detta kan invändas att processuella regler om relationen mellan enskilda anspråk och förverkanden, oavsett vad som sägs i förarbetena, inte kan påverka giltigheten av målsägandens under- liggande civilrättsliga fordran. Det kan, kan man hävda, inte heller rättskraften av ett fastställelsebeslut som avser relationen mellan
45Prop. 2023/24:144 s. 442 f.
1091
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
målsäganden och staten göra.46 Med det synsättet skulle målsägan- den alltså ändå kunna driva in sitt krav vid sidan av förverkandemålet, till exempel genom direktkontakt med förverkandesvaranden, en ansökan om betalningsföreläggande eller ytterst i ett tvistemål. På så vis skulle den målsägande som vill kunna få en exekutionstitel och undvika negativa effekter i form av att förverkandebeslutet förfaller eller att kravet prioriteras ner i en löneutmätning.
Ytterligare ett sätt att tolka rättsläget är att bifallet i domen av målsägandens enskilda anspråk – trots vad som sägs i förarbetena – redan är en exekutionstitel (se hur punkten 1 är utformad i de dom- slutsexempel som redovisas i propositionen).47 Reglerna om vad som är en exekutionstitel i 3 kap. utsökningsbalken har nämligen inte ändrats.48
Enligt utredningens mening är det inte självklart hur rättsläget ska uppfattas i berörda hänseenden. Men om regleringen innebär att målsäganden genom ett förordnade enligt 36 kap. 22 § brotts- balken avskärs helt från möjligheterna att driva sitt anspråk, skulle det innebära att ett sådant förordnande kan ha negativa effekter för målsäganden. De negativa effekterna består bland annat i att måls- ägandens möjlighet att få skadestånd av en av flera solidariskt ansva- riga begränsas och att målsägandens anspråk prioriteras efter andra anspråk vid löneutmätningar. Dessutom leder bedömningen till pro- blem i överrättsprövningen – till exempel att överrätten kan vara för- hindrad att meddela ett förordnande enligt 36 kap. 22 § om målsägan- den inte är part där, eller att målsäganden får partsställning trots att det enskilda anspråket inte har överklagats.
Frågan är därför om reglerna borde ändras för att komma till rätta med den här problematiken. Utredningen har övervägt ett antal olika alternativ. Dessa redovisas närmare i det följande. Som kommer att framgå finns det för- och nackdelar med alla alternativ. Någon enkel och helt invändningsfri lösning på problemet har utredningen inte kunnat identifiera. Med hänsyn till detta och med beaktande av att
46För det första eftersom fastställelsebeslutet inte avser samma parter som målsägandens full-
görelsetalan, för det andra eftersom en bifallen fullgörelsetalan leder till en exekutionstitel. Se mer om innebörden av att något är en fullgörelse- eller fastställelsetalan respektive exigibel eller inexigibel dom i Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Bylund, Torleif, med flera, 2018, Rättegång. Tredje häftet. Norstedts Juridik, Juno version 8, 149–155 och Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Pauli, Mikael, 2015, Rättegång. Andra häftet, Norstedts Juridik, Juno ver- sion 9, s. 119.
47Prop. 2023/24:144 s. 444.
48En betalningsförpliktelse för den tilltalade till målsäganden finns i punkten 1, medan underpunkten handlar om relationen mellan målsäganden och staten.
1092
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
de nya reglerna har varit i kraft relativt kort tid – och erfarenheterna av att tillämpa dem följaktligen är begränsade – har utredningen valt att inte lägga fram något skarpt lagförslag i denna del. Enligt utred- ningen skulle det inge betänkligheter att på det underlag som utred- ningen har tillgång till och med den begränsade tid som utredningen haft till sitt förfogande ändra i en så pass central del av den nyligen genomförda reformen av regelverket. Det gäller i synnerhet om en sådan ändring skulle innebära – helt eller delvis – en återgång till vad som gällde tidigare.
För det fall att regeringen ändå skulle önska gå vidare med lag- ändringar i denna del har utredningen lämnat en skiss på hur sådana ändringar skulle kunna utformas i fråga om det alternativ som för ut- redningen framstår som det mest tilltalande (alternativ 5).
Alternativ 1 – målsäganden får en subsidiär rätt att driva in sin fordran
Svea hovrätt har föreslagit att 36 kap. 22 § brottsbalken kompletteras med en bestämmelse om att ett fastställelsebeslut inte hindrar måls- äganden från att själv driva in sin fordran i den utsträckning som influtna medel från förverkandebeslutet inte täcker målsägandens fordran eller förverkandebeslutet upphävs av högre rätt.
Lösningen skulle alltså göra att det enskilda anspråket, även i den mån det svarar mot förverkandet, också blir en exekutionstitel men först när det har konstaterats att de medel som flyter in från förverk- andet inte täcker målsägandens fordran.
Hovrättens förslag har den praktiska fördelen att målsäganden slipper att själv utverka en ny exekutionstitel. Det innebär dock att målsägandens exekutionstitel inte börjar gälla förrän man vet att för- verkandebeslutet inte täcker målsägandens fordran.
Frågan är hur och när man vet om influtna medel inte täcker måls- ägandens fordran. När förverkandebeslutet väl förfaller vet man för- stås att fordran inte täcktes, men det tar tio år innan det sker. Måls- äganden skulle med det här alternativet vara hindrad att driva in sin fordran innan förverkandet förfaller, vilket kan innebära negativa effekter för målsäganden – exempelvis om han eller hon vill vända sig till en annan person med solidariskt betalningsansvar.
1093
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
Alternativ 2 – 36 kap. 22 brottsbalken upphävs
Hovrätten för Västra Sverige har föreslagit att 36 kap. 22 § brotts- balken upphävs. Målsäganden skulle då fortfarande ha en materiell rätt till ersättning ur förverkad egendom, men rätten skulle inte fastställas i domslutet utan prövas genom att målsäganden fick rätt till ersättning ur förverkade medel i samband med verkställigheten.
Med alternativet skulle alltså ingen prövning ske i brottmålet av om målsägandens anspråk svarar mot det som har förverkats, utan den prövningen skulle ske senare. Hovrätten har inte utvecklat hur prövningen i så fall skulle göras, men enligt den äldre 36 kap. 17 § brottsbalken fanns möjligheten att utverka ett sådant beslut av Justitiekanslern efter att brottmålet var avslutat. Målsägande som hade ett enskilt anspråk som svarade mot ett förverkande kunde med stöd av den bestämmelsen få ersättning av staten intill värdet av vad som hade tillfallit staten genom förverkandet. Numera ligger motsvarande regel i 36 kap. 21 § brottsbalken, som tillämpas av Justitiekanslern om frågan ska prövas självständigt utom rätta.
Om man gick vidare med det här alternativet skulle man antingen kunna behålla regleringen om att Justitiekanslern prövade frågan, eller lägga uppgiften att pröva den på de verkställande myndigheterna Polisen och Kronofogden.
Den äldre regleringen, där rätten inte skulle pröva målsägandens rätt till ersättning ur förverkad egendom, ansågs medföra ett antal problem. De problemen synes dock framför allt ha varit kopplade till att ett förverkande enligt den äldre regleringen inte skulle dömas ut om målsäganden hade ett anspråk som svarade mot förverkandet.49 Tanken var i stället att statens förverkandeanspråk skulle stå tillbaka i de fallen. Det är möjligt att det med dagens reglering, där ett för- verkandebeslut inte hindras av ett enskilt anspråk, skulle bli enklare att pröva frågan om fastställelse efter att domen har fått laga kraft. En sådan lösning skulle åtminstone åtgärda flera av utmaningarna för domstolarna, inte minst i fråga om klagorätt och partsställning i överrätten.
Enligt utredningen kan lämpligheten i att flytta prövningarna till Justitiekanslern dock ifrågasättas, eftersom frågan om ersättning aktualiseras i en stor andel av alla domar om förverkande. Att lägga prövningen av den typen av fråga på en verkställande myndighet
49En probleminventering gjordes av 2020 års förverkandeutredning, SOU 2021:100 s. 329–333.
1094
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
framstår också som tveksamt, eftersom det är en rättsfråga som krä- ver att omständigheterna i målet beaktas och som också kräver att beslutsfattaren har goda kunskaper om skadeståndsrätt. Dessutom skulle det krävas ett nytt regelverk för de verkställande myndigheterna om hur den typen av prövningar skulle gå till. Ytterligare en kompli- kation är att det är två myndigheter som ansvarar för verkställighet och att man inte alltid vet när domen har fått laga kraft vilken myn- dighet som i praktiken kommer att verkställa förverkandet.
Alternativ 3 – nya regler om löneutmätning och skuldsanering
Ytterligare en variant är att inga ändringar görs av 36 kap. 21 och 22 §§ brottsbalken, men däremot införs en bestämmelse i regelver- ket om löneutmätning som gör att statens förverkandefordran i den mån den svarar mot ett enskilt anspråk har samma prioritet som skadeståndsfordringar. Det kan exempelvis vara en ändring i 7 kap. 14 § fjärde punkten utsökningsbalken på så sätt att ”fordran som av- ser skadestånd på grund av brott” kompletteras med ”och förverk- ande som svarar mot en sådan fordran”.
Man kan också införa ett tillägg i 5 kap. 7 § tredje stycket utsök- ningsbalken om att hinder mot utmätning av frihetsberövandeersätt- ning inte heller gäller förverkandefordringar som svarar mot ett en- skilt anspråk.
I fråga om skuldsanering skulle man kunna införa ett tillägg i 5 § lagen om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter där det anges att Skatteverket, om en förverkandefordran ingår i en skuld- sanering och det har fastställts att målsäganden har rätt till ersättning ur förverkad egendom, i sin roll som borgenärsföreträdare ska beakta målsägandens uppfattning. Skatteverket kan ta fram en egen rutin för hur Polisen ska underrättas om vad som flyter in i skuldsaneringen.
De här ändringarna kan göras oberoende av hur man tolkar inne- börden av 36 kap. 22 § brottsbalken (se de möjliga tolkningarna i in- ledningen till avsnittet). Oavsett vilket kan ändringarna vara ett stöd för målsäganden. Om man gör tolkningen att ett förordnande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken utsläcker målsägandens möjlighet att få sitt anspråk verkställt på andra sätt återstår dock problemen med pre- skription och att ett solidariskt ansvar riskerar att bli illusoriskt.
1095
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
Problemet med preskription kommer man dock åtminstone del- vis till rätta med genom det nya förslag om förlängd förfallotid som utredningen lämnar i avsnitt 9.7.2.
Alternativ 4 – målsägandens rätt är oberoende av fastställelsen
Ännu ett alternativ är att efter förebild i den norska modellen införa en ordning där målsägandens enskilda anspråk är helt självständigt i förhållande till beslutet om att målsäganden har rätt till ersättning ur förverkade medel. I Norge utgör hela det enskilda anspråket en exekutionstitel. Målsäganden kan därmed driva in sitt krav parallellt med att norska myndigheter verkställer förverkandet, antingen på egen hand eller med hjälp av Skatteetaten (den norska motsvarig- heten till Kronofogden). Skatteetaten sammankopplar i så fall måls- ägandens mål med förverkandemålet. Om målsäganden får betalt för sin fordran på något annat sätt än genom förverkandet kommer måls- äganden inte få ytterligare ersättning ur det som har flutit in vid för- verkandet. Själva förverkandebeslutet i domen verkställs dock i norsk rätt även om förverkandesvaranden redan har betalat målsäganden, men det finns ett förfarande för att få förverkandebeslutet upphävt genom ett särskilt beslut i tingsrätten i de situationerna.
En reglering likt den norska skulle enligt utredningen ha tydliga fördelar. Den skulle vara förenlig med allmänna civilrättsliga principer och få till följd att målsäganden inte drabbas av några negativa effek- ter av ett förordnande med stöd av 36 kap. 22 § brottsbalken. Den skulle därmed göra att överrättsprocessen blir tydlig och hanterbar.
Regleringen skulle dock innebära att den förpliktade åtminstone utåt sett åläggs dubbla betalningsförpliktelser och även i praktiken medföra en risk för dubbelbetalningar. Det finns i och för sig sätt att med stöd av de nuvarande bestämmelser i 36 kap. 21 § brottsbalken, 5 § bötesverkställighetslagen och 3 kap. 21 § utsökningsbalken komma till rätta med risken för dubbelbetalningar, men i vart fall den sist- nämnda bestämmelsen är endast formellt tillämplig efter invändning från den betalningsförpliktade.
Till saken hör också att förverkanden handläggs som allmänna mål enligt utsökningsbalken, medan enskilda anspråk handläggs som enskilda mål. Reglerna mellan allmänna och enskilda mål skiljer sig i vissa avseenden med följden att det inte på något enkelt sätt går att
1096
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
samordna handläggningen mellan målen. Enligt de nuvarande reglerna skulle dessutom förverkandesvaranden behöva betala dubbla avgifter hos Kronofogden om både förverkandebeslutet och det enskilda an- språket var exekutionstitlar.
En lösning likt den norska skulle också kräva en omfattande för- ändring av Kronofogdens verksamhetssystem.
Alternativ 5 – betalning ur det som har förverkats endast när det finns penningmedel i beslag
Ytterligare en möjlig lösning är att begränsa tillämpningen av 36 kap. 22 § brottsbalken på så sätt att den bestämmelsen endast ska tillämpas när det finns penningmedel i beslag. Domstolen skulle då i de situa- tionerna bifalla det enskilda anspråket som en verkställbar betalnings- förpliktelse och förordna att målsäganden har rätt till betalning ur de sakförverkade penningmedlen. och att det som målsäganden får ska avräknas från skadeståndskravet som betalning. Samtidigt skulle 36 kap. 20 § brottsbalken ändras så att ett förverkande i form av en betalningsförpliktelse, det vill säga ett värdeförverkande, ska under- låtas i den mån det svarar mot ett enskilt anspråk.
I den utsträckning de beslagtagna penningmedlen inte räcker för att täcka målsägandens fordran, eller om det inte finns några penning- medel säkrade genom beslag, skulle detta innebära en återgång till vad som tidigare gällde när det finns ett skadeståndskrav som svarar mot det som sakförverkas. Domstolen skulle i de situationerna låta bli att besluta om ett förverkande i form av en betalningsförpliktelse (ett värdeförverkande), grundat i att ett sådant förverkande vore uppenbart oskäligt. Målsägandens skadeståndskrav avser i de situa- tionerna samma summa pengar som skulle ha förverkats, vilket inne- bär att det enskilda anspråket gör att brottsvinsten ändå neutraliseras. Förverkandesvarandens brottslighet skulle alltså inte löna sig i de situationerna, oavsett om något förverkande sker eller inte.
Utredningen anser att det finns goda skäl för den här lösningen. På det här sättet skulle man kunna komma till rätta med de verk- ställighetsproblem som har uppstått hos Kronofogden och Polisen. Lösningen skulle också innebära att det borde bli enklare för dom- stolarna att formulera domsluten. De problem som har uppstått kopplade till ränteberäkning, utbetalningar och fördelning mellan
1097
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
målsägande skulle upphöra. Någon risk för dubbelbetalning för för- verkandesvaranden skulle inte heller finnas.
Enligt utredningen har detta alternativ också klara fördelar från målsägandens perspektiv. De negativa effekterna i form av lägre prio- ritet för målsägandens anspråk, att beslutet förfaller snabbare, att det inte går att vända sig till en solidariskt betalningsansvarig med mera skulle målsäganden slippa med det här alternativet. Möjligheten för målsäganden att få betalning genom indrivning är större i ett skade- ståndsmål än i ett förverkandemål. Målsäganden kommer därmed att få betalt snabbare och kommer bara behöva ha kontakt med en myndighet, Kronofogden, i stället för med både Kronofogden och Polisen.
Alternativet skulle alltså innebära att ett förverkande ska under- låtas i de fall där det inte finns penningmedel i beslag när rätten bi- faller ett enskilt anspråk som svarar mot det som skulle ha värde- förverkats. I den situationen skulle målsäganden omedelbart efter domen få Kronofogdens hjälp att driva in det enskilda anspråket. Kronofogden kontaktar alltid målsäganden på eget initiativ och hjälper målsäganden att begära verkställighet. Från målsägandens perspektiv innebär det ingen försämring.
Domstolarna skulle med den här lösningen inte behöva fördela medel som olika målsägande har rätt till i domslutet. Det skulle vara tillräckligt med ett förordnande om att målsäganden har rätt till be- talning ur de sakförverkade penningmedlen. Efter att domen har fått laga kraft skulle Polisen få göra en fördelning av de beslagtagna pen- ningmedlen mellan samtliga målsägande i proportion till deras anspråk.
En invändning mot en förändring av detta slag är att den kan upp- fattas innebära att brottslighetens eventuella lönsamhet återigen blev beroende av målsägandens agerande, vilket skulle strida mot grund- tanken bakom de nya bestämmelserna i 36 kap. 21 och 22 §§ brotts- balken.
Enligt utredningens bedömning skulle det emellertid i praktiken knappast bli på det sättet. Man kan visserligen tänka sig den ovanliga situationen att det finns en målsägande som är i maskopi med den tilltalade och framställer ett enskilt anspråk men sedan ber Krono- fogden att inte verkställa det. Det verkar dock osannolikt att en per- son som är i maskopi med förverkandesvaranden skulle gå igenom det besvär som det innebär att framställa ett enskilt anspråk i en rättegång jämfört med att bara låta bli att polisanmäla eller rikta något
1098
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
krav mot förverkandesvaranden. En sådan målsägande skulle dess- utom även med stöd av de nuvarande reglerna kunna gynna den till- talade och göra att frågan om ”brottslighet lönar sig” blir beroende av målsägandens agerande genom att helt enkelt lämna över sina pengar till den dömde förverkandesvaranden – målsäganden får ju göra vad han eller hon vill med sin utbetalda ersättning.
Alternativet skulle kunna genomföras genom att 36 kap. 20 och
22 §§ brottsbalken ändrades enligt följande:
20 § Förverkande ska inte ske om det är uppenbart oskäligt.
Vid bedömningen av om ett förverkande i form av en betalningsskyldig- het är uppenbart oskäligt ska rätten beakta om den i samma rättegång bifaller ett enskilt anspråk som svarar mot det som förverkas.
22 § Om rätten beslutar om förverkande av penningmedel och måls- äganden i samma rättegång har framställt ett anspråk på penningmedel som svarar mot det som förverkas, ska rätten, om anspråket bifalls och det finns penningmedel i beslag, förordna att målsäganden har rätt till betalning ur det som staten får in till följd av förverkandebeslutet. Vad som tillkommer målsäganden genom ett sådant förordnande ska räknas av som betalning för målsägandens fordran mot den förpliktade.
Regleringen i 36 kap. 22 § brottsbalken skulle med detta förslag alltså gälla endast när det finns penningmedel i beslag och inte när det finns andra sorters egendom i beslag för att fullgöra ett värdeförverkande (det vill säga ett förverkande enligt 36 kap. 8 § brottsbalken).
För domstolarnas, Polisens och Kronofogdens del finns det klara fördelar med en sådan avgränsning. För domstolen blir det tydligt hur mycket av förverkandet som ska underlåtas, eftersom domstolen ser vilket belopp som är i beslag. Om ett förordnande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken även skulle ske när det fanns andra typer av egendom säkrad (det vill säga inför ett förverkande med stöd av 36 kap. 8 § brottsbalken) skulle domstolen behöva utgå från vad den egendomen hade värderats till för att bestämma hur mycket av värdeförverkandet som skulle underlåtas. Vid verkställigheten kan det dock visa sig att egendomen var för lågt eller för högt värderad, vilket i så fall skulle leda till att för lite eller för mycket hade förverkats.
En nackdel med en avgränsning till beslag av penningmedel är dock att man inte skulle kunna hålla andra typer av egendom säkrad genom beslag för att verkställa det enskilda anspråket, utan beslaget av sådan annan egendom skulle behöva ändras till en kvarstad i den del som
1099
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
ett förverkande underläts. En sådan manöver vore visserligen möjlig men är samtidigt relativt komplicerad.
10.6.2Hur domslutet borde utformas
Bedömning
Domsluten i förverkandefrågor bör lämpligen formuleras på så sätt att alla pengar som ska sakförverkas räknas ihop och att alla värdeförverkanden räknas ihop. Rätten bör inte i sitt domslut fördela egendom proportionellt mellan olika målsägande som har rätt till ersättning ur förverkad egendom.
Som framgått i avsnitt 10.3.1 har det uppstått frågor bland rätts- tillämpare om hur domsluten ska formuleras när det förverkas egen- dom från flera olika brott eller när flera målsägande har rätt till er- sättning ur förverkad egendom. I utredningen har olika alternativa sätt att formulera domsluten diskuterats.
Enligt förarbetena måste sakförverkandet av säkrad egendom som en viss målsägande har bättre rätt till tydligt skiljas från övriga för- verkandebeslut i domslutet. I övrigt finns inget i förarbetena som säger att förverkandebeslut skulle behöva delas upp per brott eller målsägande, och detta har sannolikt inte heller varit avsikten.
Enligt utredningens uppfattning borde utgångspunkten vara att förverkandebesluten inte ska särskiljas för varje målsägande eller varje brott, utan att det ska vara ett förverkandebeslut per förverk- andesvarande (och typ av egendom). Om pengar sakförverkas borde de sakförverkade pengarna räknas ihop om det är kontanter. Om kontomedel sakförverkas kan pengarna också räknas ihop, men det kan finnas skäl att dessutom redovisa vilka belopp som förverkas från vilka konton. Alla värdeförverkanden borde räknas ihop till en punkt.
För överrätten kan det visserligen ibland vara enklare om förverk- andebesluten är uppdelade per brott, men när det finns flera måls- ägande med rätt till ersättning ur förverkad egendom kan en sådan ordning bli besvärlig. När domen har fått laga kraft och ska verkstäl- las räknas ändå de förverkade beloppen ihop. Vid verkställigheten underlättar det om den slutliga utgången i förverkandefrågan fram-
1100
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
går i överrättens domslut, och inte måste konstateras genom att överrättens domslut läses mot underrättens.
När det gäller målsägandenas rätt till ersättning bör rätten inte fördela den proportionellt mellan olika målsägande, utan endast peka ut vilka punkter av förverkad egendom som de har rätt till ersättning ur. De hovrätter som har yttrat sig i frågan håller med om den be- dömningen. Polisen anser dock att fördelningen mellan olika måls- ägande borde ske av rätten, eftersom det är svårare att tolka domarna annars och tidskrävande för Polisen att dela upp medel mellan måls- ägande.
Man kan visserligen hålla med Polisen i sak – en fördelning kan vara ett tidskrävande arbetsmoment som innefattar en tolkning av domslutet. Men fördelningen är tidskrävande även för rätten. Att Polisens handläggare fördelar egendomen är mer kostnadseffektivt än att rätten – som består av en grupp av personer – gör det. Polisens handläggare kan till exempel ta fram en fördelningsnyckel som kan användas när målsägandenas anspråk ska fördelas på samma sätt som i konkurslagen, det vill säga i förhållande till storleken på respektive anspråk.
Vad som framför allt är skälet till att fördelningen ska ske vid verkställigheten är emellertid att rätten (med undantag för Högsta domstolen) inte vet när den avgör målet om frågan därigenom är slutligt avgjord. Om domslutet innehåller en fördelning av egendom på olika målsägande kan det leda till svårigheter för det fall att den tilltalades skadeståndsskyldighet efter överklagande höjs, sänks eller upphävs. Det skulle kunna innebära att målsägande som egentligen inte borde vara parter i hovrätten får partsställning där.
Även om rätten inte bör göra någon proportionell fördelning mellan målsägande är det givetvis viktigt att rätten i fråga om sak- förverkad egendom som en målsägande har bättre rätt till skiljer ut den från övrig förverkad egendom. Om en målsägande till exempel har bättre rätt till en del av ett kontantbeslag måste det tydligt redo- visas i domslutet att övriga målsägandes rätt till ersättning ur beslaget inte avser de kontanterna.
Ett domslut formulerat i enlighet med det sagda kan se ut på det sätt som anges i det andra exemplet i avsnitt 10.3.1.
Avslutningsvis ska understrykas att utredningens bedömning av vad som är ett lämpligt domslut endast är avsett som en rekommen- dation till den domare som funderar över domslutsfrågor. Det kan
1101
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
finnas skäl att göra en annan bedömning beroende på omständig- heterna i målet. Ytterst är det givetvis de domare som prövar målet som kommer att ta ställning till hur domslutet ska utformas, och inget säger att ett domslut som är formulerat på något annat sätt än det utredningen förordar skulle vara olämpligt eller felaktigt.
10.6.3Överrättsprocessen
Bedömning
Inga lagändringar behöver göras i fråga om processen i överrätt när beslut enligt 36 kap. 22 § brottsbalken överklagas.
Om man kan utgå från att målsägandens materiella rätt eller möjlig- het att få en exekutionstitel inte utsläcks genom ett fastställelsebeslut enligt 36 kap. 22 § brottsbalken, utan att målsäganden antingen redan har en exekutionstitel eller åtminstone har samma möjlighet som annars att skaffa sig en annan exekutionstitel för sitt anspråk (se om tolkningarna i inledningen av avsnitt 10.6.1) innebär ett fastställelse- beslut enligt 36 kap. 22 § brottsbalken enbart något positivt för måls- äganden.
Detsamma gäller om man gör det föreslagna tillägget i 36 kap. 22 § brottsbalken där det framgår att hela det enskilda anspråket är en exe- kutionstitel oavsett fastställelsen (Alternativ 4), eller om man skulle genomföra de diskuterade lagändringar som går ut på att underlåta värdeförverkande under vissa förutsättningar (Alternativ 5).
Alla de här varianterna innebär att målsäganden inte skulle få klaga på ett beslut att meddela ett förordnande enligt 36 kap. 22 §, brottsbalken men däremot på ett beslut att inte meddela ett sådant förordnande.
Om överrätten däremot bedömer att ett förordnande enligt 36 kap.
22 § brottsbalken innebär att brottmålsdomens rättskraft kommer att hindra målsäganden från att få sitt anspråk verkställt på något annat sätt än genom betalning ur förverkad egendom kommer saken i ett annat ljus. Ett förordnande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken kan i
1102
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
så fall ses som negativt för målsäganden.50 Med det synsättet måste alla målsägande som kan beröras av ett sådant förordnande vara par- ter i överrätten om underrättens dom ska kunna ändras i det avse- endet – oavsett om underrättens dom innebar att ett förordnande meddelades eller att det inte meddelades, och oavsett om själva de enskilda anspråken har överklagats eller inte.51
När det gäller frågan om vilka målsägande som ska ha partsställ- ning i överrätten blir det – om inga lagändringar görs – upp till rätts- tillämparna att bedöma vilken rättskraft de anser att ett förordnande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken har. Deras bedömning av den frågan blir sedan styrande för vilka målsägande som ska anses som parter och i vilken utsträckning det är möjligt att ändra ett förordnande en- ligt 36 kap. 22 § brottsbalken om inte alla berörda målsägande har involverats i processen.
För den tilltalade är det alltid fördelaktigt om rätten när den bi- faller ett förverkandeyrkande och ett skadeståndsyrkande samtidigt meddelar ett förordnande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken. Den till- talade får alltså inte klaga på ett sådant beslut, utan endast på beslutet att inte meddela något förordnande om att målsäganden har rätt till betalning ur förverkade medel.
Staten har inget eget intresse av om förverkade medel ska eller inte ska användas till enskilda anspråk. Syftet med förverkandereglerna är inte att gynna statskassan. Staten, genom åklagaren, borde därför varken få överklaga ett förordnande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken, eller ett beslut att inte meddela ett sådant förordnande.
Det som har sagts i det föregående stämmer med den uppfattning som Göta hovrätt har redovisat. Utredningen delar också Göta hov- rätts bedömning att om en av flera målsägande överklagar i skade- ståndsdelen – eller den tilltalade överklagar beträffande ett av flera enskilda anspråk – bör det inte i sig föranleda att övriga målsägande automatiskt blir parter i överrätten. Om däremot den tilltalade över- klagar beslutet om förverkande och tingsrätten även har bifallit måls-
50En grundläggande utgångspunkt för reglerna om enskilt anspråk i brottmål är att det är en stor fördel för målsäganden att få sitt anspråk behandlat inom ramen för brottmålet. Det är också en fördel för den tilltalade, som inte heller gynnas av dubbla processer. Möjligheten till en gemensam handläggning av det enskilda anspråket tillsammans med åtalet beskrivs som i praktiken ofta avgörande för att en målsägande ska kunna få sitt anspråk prövat och som en viktig del av en målsägandes rättsskydd. Se SOU 2025:111 Rättssäkerhetens pris, s. 457–460 och Nordh, Roberth, 2019, Enskilt anspråk, Iustus Förlag, Juno version 3, s. 10.
51Det här var skälet till att Svea hovrätt såg sig förhindrad att förordna enligt 36 kap. 22 § i mål B 5162-25, dom den 30 september 2025 i.
1103
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
ägandenas skadeståndsanspråk och beslutat att ersättning ska utgå ur förverkade medel, bör alla målsägande anses ha ett intresse av ut- gången i förverkandefrågan och därigenom bli motparter till den tilltalade i hovrätten.
Utredningen ansluter sig dessutom till Göta hovrätts uppfattning att en målsägande i fråga om vilken tingsrätten beslutat att anspråket inte ska betalas ur förverkade medel och som därför överklagar får staten som motpart i hovrätten. Den tilltalade intar inte partsställ- ning då, eftersom hovrätten bara kan ändra tingsrättens beslut på ett sätt som gynnar den tilltalade genom att han eller hon får avräkna sitt skadeståndsansvar från de förverkade medlen. Detsamma gäller om den tilltalade klagar på ett beslut att inte meddela ett förordnande en- ligt 36 kap. 22 § brottsbalken – målsäganden borde inte behöva klaga eller inträda i processen för att ett sådant förordnande ska kunna meddelas.
Vad gäller frågan som har ställts av Polisen om vad som händer om ett förverkande upphävs av överrätten medan det enskilda an- språket står fast, måste det innebära att det enskilda anspråket kan användas som en vanlig exekutionstitel. Detsamma måste gälla om enbart ett förordnande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken upphävs av överrätten.
Utredningen delar också Göta hovrätts uppfattning att staten, i de fall den tilltalade eller målsäganden klagar på ett beslut att inte meddela ett förordnande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken, bör före- trädas av åklagaren. Någon särskild reglering bör inte krävas om detta, eftersom åklagaren är statens företrädare i övriga frågor i brottmålet.
Slutligen ansluter sig utredningen till vad Göta hovrätt har anfört att om en av flera solidariskt skadeståndsansvariga förverkandesvar- ande överklagar förverkandebeslutet bör det betraktas på samma sätt som redan är fallet när två eller flera skadevållare ådömts solidariskt skadeståndsansvar men endast en av dem överklagar. Det bör alltså inte föranleda att övriga förverkandesvarande som inte har klagat kan få partsställning.
Göta hovrätt har illustrerat hur överrättsprocessen borde se ut i en pedagogisk tabell, se bilaga 4.
1104
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
10.6.4Verkställigheten
Bedömning
Inga lagändringar behöver göras i fråga om hur beslut enligt 36 kap. 22 § brottsbalken ska verkställas. Kronofogden och Polisen kan dock behöva utveckla interna rutiner och stöd.
De praktiska problem som har uppstått vid verkställighet av förord- nanden enligt 36 kap. 22 § brottsbalken är framför allt kopplade till att Polisen ska göra utbetalningar till målsägandena i takt med att förverkade medel flyter in till staten, samtidigt som Polisen oftast inte är den myndighet som får in medlen och målsägandenas rätt till ränta handläggs i andra mål än förverkandena.
Utredningen har övervägt ett antal olika sätt att lösa verkställig- hetsfrågorna för det fall att ingen ändring görs av reglerna om att rätten ska fastställa att målsäganden har rätt till betalning ur förver- kad egendom. De olika sätten redovisas i det följande. Det ska dock understrykas att om alternativet om att målsäganden endast ska ha rätt till ersättning ur förverkad egendom när det finns säkrad egen- dom skulle genomföras (Alternativ 5) uppstår inga av de verkställig- hetsproblem som beskrivs i de här kapitlet. Nedanstående diskussion tar alltså avstamp i att ingenting görs med de nuvarande bestämmel- serna.
Staten bör inte bli primärt betalningsansvarig
En tänkbar lösning på den beskrivna problematiken vid verkställighet vore att vända på ordningen; det vill säga att införa regler om att sta- ten ska betala ut ersättning till målsägandena redan när fastställelsen har fått laga kraft. Med den lösningen har de verkställande myndig- heterna ett datum att förhålla sig till för att beräkna målsägandenas ränta. Den dömde har i så fall, genom staten, fullgjort sin förpliktelse den dag som utbetalning sker från Polisen.
En sådan lösning skulle underlätta hanteringen hos Polisen och Kronofogden betydligt. I dag sker Polisens kontroll av om det har flutit in förverkade medel vid värdeförverkanden helt manuellt. Ofta flyter medel in genom låga summor varje månad, vilket är en natur- lig konsekvens av att de dömda personerna ofta har flera skulder.
1105
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
Om inga förändringar görs av det nuvarande regelverket (se av- snitt 10.6.1) kan man se framför sig att Polisen i många fall under flera år efter det att ett avgörande har fått laga kraft kommer att behöva betala ut småsummor varje månad till olika målsägande, i princip under de tio år det tar innan förverkandefordran förfaller. En lösning där staten blir primärt ansvarig för den här typen
av skadestånd skulle alltså frigöra resurser hos Polisen och Krono- fogden. Samtidigt skulle den lösa problematiken med ränteberäk- ningen, och för målsägandena skulle det bli ointressant om det finns säkrade medel eller inte. Lösningen skulle dock bli kostsam för staten. I många fall skulle förverkandefordringarna aldrig gå att driva in.
Staten betalar visserligen brottsskadeersättning i flera situationer oberoende av om gärningsmannen gör det. Dessutom pågår lagstift- ningsarbete om att vidga statens ansvar för att betala brottsskade- ersättning.52 Det vore dock en principiell nyhet om staten skulle betala ersättning för sakskador och rena förmögenhetsskador. Brottsskade- ersättning betalas endast undantagsvis för den typen av skador.53 Att göra staten primärt ansvarig för sak- och förmögenhetsskador skulle, förutom att bli dyrt, vara ett steg mot att staten generellt blev primärt ansvarig för skador på grund av brott (om än med en regressrätt mot skadevållaren). Det kan ifrågasättas om det är rätt prioritering i fråga om hur skattemedel ska användas, och om en sådan ordning skulle innebära en rimlig begränsning av statens inblandning i enskildas mellanhavanden. Ett alternativ där staten görs till primärt skade- ståndsansvarig i förverkandemålen bedöms därför inte som moti- verat att undersöka vidare.
Rätten till ränta bör inte upphöra
Ett annat alternativ vore om räntan skulle upphöra att löpa vid doms- datum, alternativt laga kraft, i de fall där det fastställs att målsägan- den har rätt till ersättning ur förverkade medel. Så sker redan om det finns säkrad egendom som täcker målsägandens krav, eftersom be-
52I SOU 2025:23 Ersättningsregler med brottsoffret i fokus lämnas förslag om att staten ska betala brottsskadeersättning till målsäganden direkt vid en fällande dom och senare kräva in det av den dömde.
53I princip bara om brottet har begåtts av en frihetsberövad person, se 6–8 §§ brottsskade- lagen (2014:322).
1106
SOU 2026:10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk |
talning i så fall anses fullgjord i och med domen.54 Ändringen skulle kunna motiveras med att målsägandena, om de inte vill ha statens hjälp att få ersättning, har möjlighet att driva sina enskilda anspråk själva utanför brottmålet. En sådan ändring skulle medföra alla de praktiska fördelar för Polisens och Kronofogdens verksamheter som har beskrivits under föregående rubrik.
En reglering om att räntan upphör att löpa trots att ingen be- talning sker vore dock en betydande avvikelse från räntelagens (1975:635) systematik. Att hänvisa målsägandena till de praktiska svårigheter och ekonomiska risker som det innebär att driva sitt en- skilda anspråk som ett tvistemål vore dessutom inte i linje med lag- stiftarens ambition att stärka brottsoffers ställning. Att enskilda an- språk handläggs skilt från brottmålet i tvistemålsförfaranden medför dessutom ofta negativa effekter för den tilltalade, domstolarna och de verkställande myndigheterna.55 Utredningen har därför bedömt att inte heller det här alternativet har varit meningsfullt att utreda vidare.
Medskick till de verkställande myndigheterna
För myndigheternas del innebär den nya regleringen en större arbets- börda. Det skapas dubbla mål hos Kronofogden – dels ett skade- ståndsmål med målsäganden som sökande (avseende kränkning eller i vart fall ränta), dels ett förverkandemål med staten som sökande. Den större arbetsbördan kommer man förmodligen inte ifrån
utan att göra sådana regeländringar som utredningen diskuterar i avsnitt 10.6.1 under rubriken Alternativ 5. Den större arbetsbördan för myndigheterna kan motiveras av att förfarandet underlättar för målsägandena. När de nya reglerna har tillämpats en längre tid kan det tänkas att Polisen och Kronofogden hittar sätt att praktiskt han- tera situationen där de säkrade medlen inte räcker till att täcka måls- ägandens krav. Den verkställande myndigheten skulle till exempel kunna skapa en fördelningsnyckel som är kopplad till den totala för- verkade summan och hur stor andel av den som respektive måls- ägande har i förhållande till storleken på sitt anspråk.
54Se prop. 2023/24:144 s. 443.
55Nackdelarna med förfaranden utanför brottmålet belyses i SOU 2025:111 s. 457–460.
1107
Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk | SOU 2026:10 |
I praktiken verkställer Kronofogden ofta värdeförverkanden genom löneutmätning, vilket innebär att Polisen får betala ut små summor under lång tid till de ersättningsberättigade målsägandena. Så hade det ändå varit om målsägandena hade vänt sig direkt till Kronofogden med sina krav enligt den äldre lagstiftningen – skill- naden nu är att betalningarna administreras genom Polisen och att det skapas dubbla mål hos Kronofogden.
Möjligen kan en systemutveckling hos myndigheterna lösa en del av de praktiska svårigheterna. Som framgått i avsnitt 10.5 har man i Norge väl utvecklade it- och ärendesystem för att hantera förhåll- andet mellan verkställighet av förverkanden som svarar mot enskilda anspråk. Företrädare för Kronofogden har förklarat att myndigheten skulle kunna göra om sitt medelslag där förverkanden hanteras till ett utbetalningsmedelsslag för att Polisen på så sätt skulle få pengar och information om hur mycket som har flutit in i ett visst mål. Polisens företrädare har å sin sida förklarat att Polisen har uppgifter i sina system som skulle kunna överföras automatiskt till Kronofogden, som exempelvis uppgift om när betalning har skett i systemet för uppbörd. Den här typen av åtgärder skulle dock kräva it-utveckling hos myndigheterna.
I fråga om ränteberäkningen kan ett medskick till myndigheterna vara att räntan ska sluta löpa enligt följande:
•Om förverkandet är ett sakförverkande av säkrad egendom ska betalning anses ha skett den dag domen meddelades.
•Om förverkandet är ett värdeförverkande och betalning sker under uppbördsförfarandet ska betalning anses ha skett den dag medlen kom in till Polisen.
•Om förverkandet är ett värdeförverkande som fullgörs genom ett sakförverkande av säkrad egendom ska betalning anses ha skett den dag som försäljningslikviden redovisas till staten eller dagen för domen om egendomen består av pengar.
•Om förverkandet är ett värdeförverkande och Kronofogden dri- ver in betalning ska betalning anses ha skett den dag medlen kom in till Kronofogden.
1108
11Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
11.1Ikraftträdande
Förslag
Författningsändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2027.
Förverkandedirektivet ska införlivas av medlemsstaterna senast den 23 november 2026 (artikel 33). Det är inte möjligt att genomföra de nödvändiga ändringarna i svensk rätt inom den tidsramen. Det är emellertid angeläget att direktivet införlivas så snart som möjligt och att de brottsbekämpande myndigheterna har effektiva verktyg för att spåra, identifiera, säkra och förverka egendom som har varit föremål för brott. Det är också angeläget att det finns tydliga bestämmelser om hur säkrad och förverkad egendom ska förvaltas från det att egendomen har säkrats och fram till dess ett beslut om förverkande kan verkställas.
De författningsförslag som utredningen föreslår bör mot den här bakgrunden träda i kraft så snart som möjligt. Med hänsyn till den tid som kan krävas för remissförfarandet, beredningen inom Reger- ingskansliet, riksdagsbehandlingen och myndigheternas anpassning till de nya reglerna är det rimligt att anta att de nya bestämmelserna kan träda i kraft den 1 juli 2027. Utredningen föreslår därför detta datum för ikraftträdande för samtliga förslag.
1109
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser | SOU 2026:10 |
11.2Övergångsbestämmelser
Förslag
Det ska införas en övergångsbestämmelse som anger att egendom som är tagen i penningbeslag före ikraftträdandet ska anses vara tagen i beslag efter ikraftträdandet. Det ska också införas en över- gångsbestämmelse om att möjligheten att förlänga tiden innan ett beslut om förverkande förfaller ska tillämpas även på förver- kandebeslut som vid ikraftträdandet inte har förfallit enligt äldre bestämmelser.
Bedömning
Det behövs inte några särskilda övergångsbestämmelser i övrigt.
Rättsliga utgångspunkter
Den inledande utgångspunkten för frågan om det behövs övergångs- bestämmelser till nya lagar eller inte är förbudet mot retroaktiv lag- stiftning.
I regeringsformen anges att ingen får dömas till straff eller någon annan brottspåföljd för en gärning som inte var belagd med brotts- påföljd när den begicks, och att det inte heller får dömas till svårare brottspåföljd för gärningen än den som var föreskriven när gärningen begicks. Förbudet gäller även förverkande och andra särskilda rätts- verkningar av brott. För skatter och statliga avgifter gäller ett mot- svarande förbud som i huvudsak innebär att sådana inte får tas ut i vidare mån än vad som följer av föreskrifter som gällde när den om- ständighet inträffade som utlöste skatt- eller avgiftsskyldigheten.1 Ett retroaktivitetsförbud följer även av brottsbalkens promulgationslag.2
Motsvarande begränsning i fråga om retroaktiv strafflagstiftning och tillämpning följer också av artikel 7 i Europakonventionen. Där föreskrivs bland annat att strängare straff inte får utmätas än vad som var tillämpligt vid den tidpunkt när brottet begicks. Enligt Europa- domstolen avses med straff inte bara själva påföljden, utan även andra
12 kap. 10 § regeringsformen.
25 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken.
1110
SOU 2026:10 | Ikraftträdande och övergångsbestämmelser |
direkta verkningar. Europadomstolen har bedömt att förverkanden har ett preventivt syfte med åtskilliga drag påminnande om straff- påföljd. En retroaktiv tillämpning av bestämmelser om förverkande har därför ansetts konventionsstridig.3
Förbudet mot retroaktiv verkan är inte generellt, men det får an- ses vara en utgångspunkt även inom svensk förmögenhetsrätt att ny lag inte ska ges någon sådan verkan. Det följer av att det ska finnas en förutsebarhet i lagstiftningen.4
Inget behov av övergångsbestämmelser i de flesta fall
Enligt utredningen behövs det för de flesta av de förslag som läm- nas inga särskilda övergångsbestämmelser. Processuella regler och regler om myndigheters arbetsuppgifter träffas inte av de nämnda reglerna och principerna om förbudet mot retroaktiv verkan. Även om beslag har skett före ikraftträdandet eller om beslut om förver- kande har fattats före det datumet, bör därför de nya processuella reglerna och reglerna om hur säkrad och förverkad egendom ska för- valtas gälla för den egendomen. Den utvidgade beslagsbestämmelse som föreslås och förslaget om omedelbara åtgärder bör gälla för alla beslag och åtgärder som sker efter ikraftträdandet. Detsamma bör gälla andra ändringar i tvångsmedelsbestämmelser. Några övergångs- bestämmelser behövs inte som förklarar det utan det följer av hur förslagen i de här delarna är utformade.
Retroaktivitetsförbudet är däremot relevant i fråga om de änd- ringar i de materiella förutsättningarna till förverkande som föreslås i bestämmelserna om utvidgat förverkande, förverkande av brotts- föremål och åklagarnas möjlighet till direktförverkanden.5 När frågan om förverkande är kopplad till ett konkret brott får de nya bestäm- melserna endast tillämpas om brottet har begåtts efter ikraftträdandet eller om en tillämpning av bestämmelserna leder till mindre ingripande resultat. I fråga om utvidgat förverkande är det förverkandeutlösande brottet den relevanta tidpunkten för när den nya bestämmelsen får tillämpas.6 De nämnda bestämmelserna får alltså tillämpas om för-
3Welch mot Förenade kungariket, dom den 9 februari 1995.
4Prop. 2021/22:174 Ett moderniserat konsumentskydd, s. 141.
5Det vill säga 36 kap. 6 och 10 §§ brottsbalken och 3 kap. 1 § lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande och åläggande av företagsbot.
6Prop. 2015/16:155 Utökade möjligheter till förverkande, s. 37 och prop. 2007/08:68 Förverk- ande av utbyte av brottslig verksamhet, s. 91.
1111
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser | SOU 2026:10 |
verkandet är en särskild rättsverkan eller utlöses av brott som begås efter ikraftträdandet. Det sagda följer även utan övergångsbestäm- melser av 5 § andra stycket promulgationslagen.
En övergångsbestämmelse för upphävda penningbeslag
Utredningen föreslår att möjligheten att ta egendom i penningbeslag upphävs. Den utvidgade beslagsregel som utredningen föreslår kom- mer att omfatta även de tidigare penningbeslagen.7 Det bör framgå i en övergångsbestämmelse till rättegångsbalken att i fråga om egen- dom som är tagen i penningbeslag före ikraftträdandet tillämpas vad som är föreskrivet om beslag. Utan en sådan övergångsbestämmelse kan det uppstå frågor hos myndigheterna som hanterar penningbeslag om hur de ska hantera den egendomen och om de behöver hantera olika regelverk parallellt.
En övergångsbestämmelse om möjligheten att förlänga förfallotiden för förverkandebeslut
Utredningen föreslår också att det införs en övergångsbestämmelse till det förslag som lämnas om att i vissa fall förlänga förfallotiden för beslut om förverkanden.8 I den ska det framgå att bestämmelserna om förlängning av tiden innan ett beslut om förverkande förfaller i 36 kap. 21 och 32 §§ brottsbalken tillämpas även för beslut om förverkande som har fattats före ikraftträdandet och som inte har förfallit före det enligt äldre bestämmelser. Utan en sådan bestämmelse skulle verk- ningarna av vad som tidigare gällde bestå under lång tid framåt, även i situationer där det framstår som stötande att förverkandebeslutet förfaller. Både allmänna och enskilda intressen talar enligt utredningen för att möjligheten att i vissa fall förlänga förfallotiden ska gälla även för förverkandebeslut som har fattats före ikraftträdandet, om dessa inte redan har verkställts eller förfallit.9
7Förslaget till ändringar i 27 kap. 1 § rättegångsbalken.
8Det vill säga ändringen i 36 kap. 31 § brottsbalken och förslaget till ny 36 kap. 32 § brotts- balken.
9Jämför prop. 1981/82:96 med förslag till lag om preskription av skattefordringar m.m. s. 48 och prop. 2024/25:59 En modern straffrättslig preskriptionslagstiftning, s. 63–66.
1112
12 Förslagens konsekvenser
I det här kapitlet finns utredningens konsekvensanalys. Kapitlet in- leds med redogörelser för de krav om konsekvensutredningar som ställs på alla betänkanden och de krav som utöver dem har ställts på den här utredningen. Därefter beskrivs vilka som berörs av utred- ningens förslag samt förslagens ekonomiska och övriga konsekven- ser. Kapitlet avslutas med en redogörelse för vilka åtgärder som har vidtagits för att förslagen inte ska medföra mer långtgående konse- kvenser än nödvändigt och utredningens bedömning av om förslagen bör utvärderas.
12.1Allmänna krav på en konsekvensutredning
En utredning ska enligt kommittéförordningen (1998:1474) redo- visa vilka konsekvenser som förslagen i ett betänkande kan få i en rad olika avseenden. Om förslagen i ett betänkande medför kost- nadsökningar eller intäktsminskningar för staten, kommuner eller regioner, ska utredningen föreslå en finansiering som i första hand har anknytning till utredningens område och ange skäl för den före- slagna finansieringen. Regeringen kan också ange närmare i utred- ningsuppdraget vilka konsekvensbeskrivningar som ska finnas i be- tänkandet.
I förordningen (2024:183) om konsekvensutredningar finns det närmare bestämmelser om vad en konsekvensutredning ska innehålla. Där anges att en konsekvensutredning ska innehålla en redogörelse för det aktuella problemet, vilken förändring som eftersträvas och vilka konsekvenser som bedöms uppstå om ingen åtgärd vidtas. Ut- redningen ska också redogöra för de olika alternativ som finns för att uppnå förändringen och de fördelar respektive nackdelar som
1113
Förslagens konsekvenser | SOU 2026:10 |
bedöms finnas med dessa. Slutligen ska det framgå vilket eller vilka alternativ som bedöms som lämpligast och av vilka skäl.1
En konsekvensutredning ska dessutom innehålla en analys av det förslag som lämnas. Analysen ska bestå av
1.en beskrivning och beräkning av förslagets eller beslutets kost- nader och intäkter för staten, kommuner, regioner, företag och andra enskilda,
2.en beskrivning och, om möjligt, en beräkning av andra relevanta konsekvenser än sådana som anges i 1,
3.en redogörelse för vilka åtgärder som har vidtagits för att försla- get eller beslutet inte ska medföra mer långtgående kostnader eller begränsningar än vad som bedöms vara nödvändigt för att uppnå dess syfte,
4.en bedömning av om särskild hänsyn behöver tas när det gäller tidpunkten för ikraftträdande och om det finns behov av speci- ella informationsinsatser, och
5.en beskrivning av hur och när konsekvenserna av förslaget eller beslutet kan utvärderas.2
Om förslaget eller beslutet rör kommuner eller regioner ska konse- kvensutredningen innehålla en bedömning av om förslaget eller be- slutet inskränker den kommunala självstyrelsen. Innebär förslaget en sådan inskränkning ska även de överväganden som krävs enligt 14 kap. 3 § regeringsformen redovisas.3 Om förslaget eller beslutet innebär förändringar av kommunala befogenheter eller skyldigheter, respek- tive grunderna för kommunernas eller regionernas organisation eller verksamhetsformer, ska konsekvensutredningen innehålla en beskriv- ning av förändringarna samt en beräkning av de kostnader och in- täkter som följer av dessa.4
Konsekvensutredningen ska även innehålla en bedömning av om förslaget eller beslutet överensstämmer med eller går utöver de skyl- digheter som följer av Sveriges anslutning till Europeiska unionen.5
16 § förordningen om konsekvensutredningar.
27 § förordningen om konsekvensutredningar.
3Av 14 kap. 3 § regeringsformen följer att en inskränkning i den kommunala självstyrelsen inte bör gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den.
48 § förordningen om konsekvensutredningar.
59 § förordningen om konsekvensutredningar.
1114
SOU 2026:10 | Förslagens konsekvenser |
Om ett förslag till genomförande av EU-direktiv i nationell rätt går utöver direktivets miniminivå ska skälen för detta anges.6
12.2Närmare om innehållet i utredningens konsekvensutredning
Av utredningens direktiv följer, utöver det som angetts ovan, att ut- redningen ska lämna en uttömmande och heltäckande redogörelse för förslagens konsekvenser, inklusive konsekvenserna för brotts- ligheten och det brottsförebyggande arbetet. Särskild vikt ska läggas vid effekterna som förslagen kan få för rättsväsendets olika myndig- heter. Vidare följer det av utredningens direktiv att den särskilt ska redogöra för vilka anpassningar berörda myndigheter behöver göra om förslagen genomförs, däribland förändringar av it-system. En be- dömning ska göras av omfattningen av och kostnaderna för anpass- ningarna. Om förslagen bedöms innebära behov av anpassningar av myndigheternas it-system ska en bedömning även göras av hur an- passningarna påverkar övrig it-utveckling på myndigheterna inklu- sive myndighetsgemensamt överenskomna aktiviteter inom Rätts- väsendets digitalisering.7
Utredningens uppdrag framgår av kommittédirektiven (se bilaga 1 och 2) och det har därutöver beskrivits översiktligt i kapitel 2. De problem som utredningen har identifierat, och de förslag som har tagits fram för att lösa dessa, redovisas utförligt i betänkandets olika kapitel. Där finns även en beskrivning av de alternativa lösningar som i förekommande fall har övervägts samt de fördelar och nack- delar som har identifierats med de olika alternativen. I betänkandet redovisas även löpande vilket alternativ som utredningen förordar. Det som sagts i tidigare kapitel upprepas inte här.
I kapitel 11 finns utredningens förslag om ikraftträdande. Det finns inte några särskilda behov av speciella informationsinsatser till allmänheten om förslagen genomförs. Däremot bör givetvis med- arbetarna på de berörda myndigheterna få information och utbild- ning om förslagens innebörd.
I följande avsnitt beskrivs de ekonomiska konsekvenser som ut- redningens förslag kan komma att innebära för staten och för en-
610 § förordningen om konsekvensutredningar.
7Dir. 2024:122, se bilaga 1.
1115
Förslagens konsekvenser | SOU 2026:10 |
skilda. Därefter behandlas övriga konsekvenser som utredningen ska redovisa.
12.3De som berörs av förslagen
Bedömning
De som främst berörs av utredningens förslag är
•enskilda som drabbas av säkringsåtgärder,
•företag som dels kan drabbas av säkringsåtgärder, dels kan bli tagna i beslag, men även bland andra aktiebolag, banker och kreditgivare som åläggs skyldighet att lämna ut uppgifter,
•brottsoffer, vars egendom kan bli tagen i beslag från någon som misstänks för brott,
•Polisen,
•Åklagarmyndigheten,
•Ekobrottsmyndigheten,
•Tullverket,
•Skatteverket,
•Kustbevakningen,
•Brottsoffermyndigheten,
•Sveriges Domstolar,
•Kronofogden,
•Brottsförebyggande rådet,
•Patent- och registreringsverket,
•Lantmäteriet,
•Transportstyrelsen och
•Bolagsverket.
1116
SOU 2026:10 | Förslagens konsekvenser |
Det har löpande i betänkandet redovisats vilka som påverkas av ut- redningens olika förslag. Det är fråga om ett stort antal förslag som innebär konsekvenser inom många olika områden i samhället. Främst berörs olika myndigheter av förslagen, men även enskilda och före- tag berörs. Här ges en översiktlig bild av de aktörer som kommer att påverkas av förslagen som lämnas i detta betänkande.
Inledningsvis kan nämnas att utredningens förslag drabbar en- skilda och företag som får sin egendom beslagtagen. De som påverkas kan vara både enskilda vuxna och barn, men även företag, som under en tid inte fullt ut kan nyttja de förmåner som följer av ägande- eller nyttjanderätten till egendom. Det är bland annat fråga om personer som misstänks och åtalas för brott där det förekommer egendom som kan bli föremål för en förverkandetalan, men även personer som har utsatts för brott.
Även företag berörs, som sagts, av förslagen eftersom egendom även kan tas i beslag och förverkas från företag. Enligt förslagen kommer dessutom företag att kunna tas i beslag och en syssloman kommer att kunna utses för att förvalta företagen. Utredningen bedömer dock att detta kommer att vara ovanligt.
De företag som påverkas kan vara både stora och små företag. Även företag utan någon koppling till brottslig verksamhet kommer att påverkas av utredningens förslag, till exempel aktiebolag, handels- bolag, banker och kreditgivare, genom att de åläggs en skyldighet att lämna ut uppgifter till åklagare och undersökningsledare i utred- ningar om självständigt förverkande och till ARO-kontoren.
Förslagen kommer dessutom att i stor utsträckning påverka de brottsbekämpande myndigheterna samt även i viss mån Sveriges Domstolar, Kronofogden och Brottsoffermyndigheten.
12.4Ekonomiska konsekvenser
Utredningens förslag innebär bland annat att det införs en utvidgad beslagsregel som kan tillämpas på alla egendomsslag, att reglerna som har att göra med ARO-kontorens möjlighet att spåra, identifiera och säkra egendom ändras och förtydligas, att det införs AMO-kontor i Sverige samt förslag om nya och förändrade bestämmelser som rör förvaltningen av säkrad och förverkad egendom. Bland dessa regler innebär till exempel förslagen om bestämmelser om förtida försälj-
1117
Förslagens konsekvenser | SOU 2026:10 |
ning av beslagtagen egendom att en ny uppgift tillkommer för vissa brottsbekämpande myndigheter. Därutöver lämnas ett antal förslag som har aktualiserats av utredningens uppdrag att iaktta tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen.
12.4.1Förslagen kan innebära vissa ökade kostnader för staten
Bedömning
Om utredningens förslag genomförs kommer de att medföra ökade kostnader för staten. De ökade kostnaderna kommer främst att belasta Polisen, Åklagarmyndigheten Ekobrottsmyndigheten, Tullverket, Skatteverket och Brottsoffermyndigheten. Förslagen påverkar även Kronofogden, Sveriges Domstolar, Kustbevak- ningen Brottsförebyggande rådet, Patent- och registreringsverket, Transportstyrelsen, Bolagsverket och Lantmäteriet.
Kostnaderna kan uppskattas till sammanlagt cirka 1,5 miljoner kronor i införandekostnader och drygt 20 miljoner kronor i årliga kostnader när förslagen är genomförda. Förslagen kan inte genom- föras utan ekonomiska tillskott till Polisen, Åklagarmyndigheten Ekobrottsmyndigheten, Tullverket och Kronofogden. Finansier- ingen av förslagen bör ske inom ramen för eventuellt reformut- rymme på stadsbudgeten.
Vissa förslag väntas leda till att egendom säkras och förverkas i högre utsträckning och därmed ett ökat förverkanderesultat och större intäkter för staten som följd. Den samhällsekonomiska nyttan av förslagen förväntas överstiga den samhällsekonomiska kostnaden.
Konsekvenser av förslagen som rör ARO-kontorens uppgifter
Som har redovisats i kapitel 4 har det funnits ARO-kontor vid Polisen och Ekobrottsmyndigheten sedan lång tid tillbaka. Verksamheten har reglerats genom 10 kap. förordningen (2017:504) om internationellt polisiärt samarbete. Även om utredningen nu föreslår att ARO-kon- torens verksamhet ska regleras i ett särskilt kapitel i förordningen om internationellt polisärt samarbete kommer kontoren att fortsätta att utföra samma uppgifter på i princip samma sätt som tidigare. Men
1118
SOU 2026:10 | Förslagens konsekvenser |
det kommer att bli tydligare vad som gäller i fråga om möjlighet att vägra lämna ut uppgifter, frister och så vidare. Förslag som innebär att det förtydligas vad som gäller för ARO-kontorens verksamhet innebär inte i sig några ökade kostnader för verksamheten.
Förverkandedirektivet ställer dock krav på att ARO-kontoren ska ha tillgång till mer information än vad som är fallet nu. Utred- ningens förslag innebär att ARO-kontoren kommer att få tillgång till fler informationskällor och därmed mer information än tidigare. Man kan därmed förutse att ARO-kontoren kommer att lägga ner mer arbete på varje förfrågan de får från andra medlemsstater jämfört med nu. Varken förverkandedirektivet eller utredningens förslag på- verkar i sig hur många frågor som kommer in till ARO-kontoren från andra medlemsstater. Det kan dock förutses att den uppmärksamhet som ARO-kontoren får i hela Europa med anledning av direktivets genomförande kan komma att öka medvetenheten om kontorens existens, vilket i sig kan ge upphov till fler förfrågningar än tidigare. Under 2024 kom det in drygt 60 förfrågningar till ARO-kontoren från andra medlemsstater. Om antalet förfrågningar ökar samtidigt som ARO-kontoren behöver lägga ner mer tid på varje förfrågan till följd av att antalet informationskällor har ökat bedömer utredningen att förslagen sammantaget kommer att innebära att kostnaden för att driva ARO-kontorens verksamhet kommer att öka.
ARO-kontoren kommer dessutom, genom utredningens förslag om att ARO-kontoren ska kunna vidta omedelbara åtgärder för att säkra egendom som har spårats och identifierats på uppdrag av en annan medlemsstat, att tillföras en ny uppgift. Förslaget kommer dels innebära vissa initiala kostnader för till exempel utbildning av personal och anpassning av myndigheternas arbetsordning, interna rutiner och it-system, dels vissa tillkommande årliga kostnader för att driva verksamheten. Det är svårt att uppskatta hur stor kostna- den kommer att bli för att fatta beslut om en omedelbar åtgärd, verk- ställa beslutet och förvara egendomen om det är egendom som ska förvaras. Kostnaden för att fatta själva beslutet bör bli marginell eftersom merparten av arbetet i ärendet kommer att vara gjort när beslutet fattas. Däremot kommer det att krävas en del dokumenta- tion. Den berörde ska underrättas om beslutet, det ska verkställas och sedan bevakas och löpande omprövas till dess det upphör att gälla antingen genom ett beslut om upphörande eller att tiden för beslutet löper ut.
1119
Förslagens konsekvenser | SOU 2026:10 |
Polisen har vid underhandskontakter med utredningen gjort be- dömningen att antalet förfrågningar till och från ARO-kontoren kommer att öka kraftigt i och med möjligheterna att genom en ARO- förfrågan få uppgifter om dels saldon på bankkonton, dels informa- tion om transaktioner. Även förslaget att ARO-kontoren ska kunna vidta omedelbara åtgärder för att säkra egendom på uppdrag av en annan medlemsstat bedöms innebära att antalet frågor till ARO- kontoren kommer att öka. För närvarande bemannas det polisiära ARO-kontoret med en årsarbetskraft. Med de ökade befogenheterna bedömer Polisen att man kommer att behöva ytterligare tre årsarbets- krafter till en kostnad om totalt tre miljoner kronor. Polisens bedöm- ning är alltså att ARO-kontorens verksamhet behöver utökas om utredningens förslag genomförs.
Ekobrottsmyndigheten har vid underhandskontakter med utred- ningen angett att det ARO-kontor som finns inom myndigheten i dag hanterar cirka 350 förfrågningar per år. Fyra medarbetare delar på arbetsuppgifterna och lägger sammanlagt 30 timmar per vecka på handläggningen av frågor som inkommer till ARO-kontoret. Även Ekobrottsmyndigheten gör bedömningen att antalet frågor till ARO- kontoret kommer att öka om utredningens förslag genomförs. ARO- kontoret kommer framöver behöva ha en medarbetare på heltid i stället för de fyra som arbetar deltid med uppgifter som tillkommer ARO- kontoren. Den ökade kostnaden bedöms uppgå till en årslön, vilket motsvarar 1 550 000 kronor.
Utredningen instämmer i myndigheternas bedömning att för- slagen kommer att påverka ARO-kontoren i sådan utsträckning att verksamheten behöver utökas. Utredningen har ingen anledning att göra någon annan bedömning än den som myndigheterna har gjort. Anslagen till ARO-kontoren bör alltså höjas med, för Polisens del tre miljoner kronor per år, och för Ekobrottsmyndighetens del med 1 550 000 kronor.
Konsekvenser av förslaget att införa AMO-kontor
Utredningens förslag om att Polisen och Kronofogden ska utses att vara AMO-kontor innebär att en ny uppgift läggs på de båda myn- digheterna. Den modell för AMO-kontor som utredningen föreslår syftar till att uppfylla förverkandedirektivets minimikrav såvitt gäller
1120
SOU 2026:10 | Förslagens konsekvenser |
omfattningen av AMO-kontorens uppdrag. Förslaget innebär att AMO-kontoret endast ska ha ansvar för att tillhandahålla stöd och sakkunskap till de tillgångsförvaltande myndigheterna. I uppdraget ligger även att vara svensk kontaktpunkt för internationella frågor om tillgångsförvaltning.
Förslaget innebär att Polisen och Kronofogden dels får vissa ini- tiala kostnader för att inrätta AMO-kontoret vid respektive myndig- het, dels årliga kostnader för att driva AMO-kontoret. I de initiala kostnaderna ingår att bland annat anställa eller utse redan befintliga medarbetare att arbeta med frågor kopplade till AMO-kontoret, ta fram eventuella rutindokument och metodstöd och informera övriga tillgångsförvaltande myndigheter om att det finns sakkunskap och stöd att få genom AMO-kontoret och hur man går till väga för att komma i kontakt med kontoret.
Vid underhandskontakter med utredningen har Polisen uppgett att utredningens förslag om beslag, där inrättande av AMO-kontor är en del av förslagen, kommer att innebära att myndigheten behö- ver ta ett större grepp internt i fråga om all beslagshantering. Upp- skattningsvis behöver man utöka bemanningen med fem årsarbets- krafter, innebärande en ökad kostnad om cirka fem miljoner kronor per år. I den kostnaden ingår driften av AMO-kontoren som en del. Polisen har bland annat gjort bedömningen att det kommer att krävas att det kopplas minst en jurist till beslagshanteringen dels på grund av AMO-kontoren, dels på grund av förslagen om en utvidgad be- slagsregel och förvaltning av säkrad och förverkad egendom (se mer om konsekvenserna av de förslagen nedan). Vid bedömningen har Polisen tagit höjd för att beslagsfrågorna kommer att bli än viktigare med anledning av de förslag som utredningen lämnar och att man ser uppgiften att vara AMO-kontor som större än att enbart innebära en stöd- och servicefunktion till andra myndigheter. Det kommer finnas behov av stöd även internt inom myndigheten. I uppdraget kommer det även ingå krav på samverkan med AMO-kontor i andra medlemsstater och deltagande på möten inom EU.
Kronofogden har bedömt att myndigheten kommer att behöva ha en resurs tillgänglig dygnet runt för att snabbt besvara frågor från de övriga myndigheterna. Därtill kommer myndigheten att ha kost- nader för administration, uppföljning, gränsöverskridande ärenden samt deltagande i nationellt och internationellt samarbete. Den år- liga kostnaden har uppskattats till 1,5 miljoner kronor.
1121
Förslagens konsekvenser | SOU 2026:10 |
Utredningen uppskattar att de initiala kostnaderna för att inrätta AMO-kontoren kommer att vara tämligen begränsade och kan tas inom ramen för myndigheternas befintliga anslag. Att det för den årliga driften av AMO-kontoren behövs åtminstone en årsarbetskraft vid vardera myndigheten bedömer utredningen som rimligt. Det är vanskligt att uppskatta hur många förfrågningar som kan komma in till AMO-kontoren när de är i drift eftersom förfrågningarna främst bör handla om mer svårförvaltad egendom. Beslag av sådan egendom förekommer inte särskilt ofta i dag, men kommer troligen att öka om utredningens förslag genomförs. Utredningen bedömer att det främst är antalet beslag av fastigheter och bostadsrätter som kommer att öka med anledning av de förslag som utredningen lämnar. Fastigheter och bostadsrätter har tidigare säkrats genom kvarstad, vilket innebär att frågor om förvaltning av dessa troligen kommer att ställas till Kronofogden i första hand. Antalet säkrade fastigheter och bostads- rätter bedöms vidare öka framgent dels till följd av att bestämmel- sen om självständigt förverkande (som infördes som en del av den nya förverkandelagstiftningen och alltså inte som följd av den här utredningens förslag) kommer att användas mer frekvent, dels till följd av förslaget om en utvidgad beslagsregel. Det kan också leda till fler frågor till AMO-kontoren, i alla fall initialt.
Även om det alltså är svårt att bedöma hur många förfrågningar som kommer att ställas till AMO-kontoren varje år kommer det att vara nödvändigt att utbilda och avsätta resurser för AMO-kontorens verksamhet vid både Polisen och Kronofogden. Utredningen har dock inte bedömt att det finns ett krav i förverkandedirektivet på att AMO-kontoren ska vara tillgängliga dygnet runt och alla dagar om året. Med hänsyn taget till det bedömer utredningen att Polisens och Kronofogdens kostnader för att driva AMO-kontoren kan uppskat- tas till omkring 1,5 miljoner kronor per år och myndighet. En del av den kostnadsökning som har nämnts för Polisens vidkommande åter- kommer utredningen till nedan i samband med bedömningen av kon- sekvenserna av förslagen om en utvidgad beslagsregel och om den nya regleringen för säkrad och förverkad egendom.
1122
SOU 2026:10 | Förslagens konsekvenser |
Konsekvenser av att bestämmelsen om förundersökning ändras
Utredningen lämnar förslag som innebär att bestämmelsen i 23 kap.
2 § rättegångsbalken om vad som ska utredas under förundersök- ningen preciseras så att det klargörs att det även ingår att utreda om det finns skäl att begära egendom förverkad. Paragrafen har dock begränsats på så sätt att det inte behöver utredas om det finns skäl att förverka egendom om det med hänsyn till brottets allvar och karak- tär inte är påkallat. Syftet med den nya regleringen är att arbetet med tillgångsinriktad brottsbekämpning ska effektiviseras, men inte på bekostnad av den effektiva brottsbekämpningen som finns för mindre allvarliga mängdbrott eller brott som kan hanteras enligt det särskilda förfarande som finns för att åstadkomma en snabbare lagföring. Trots begränsningen kan förslaget innebära att det kommer att vidtas fler åtgärder för att utreda om det finns skäl att förverka egendom, till exempel genom att fler finansiella utredningar genomförs än tidigare. Förslagen kan alltså, både under en införandefas och över tid, få konsekvenser i form av ökade kostnader för de brottsbekämpande myndigheterna.
Av den officiella statistiken följer att det under år 2024 handlades drygt 1,5 miljoner brott. Av dessa utreddes omkring hälften av brot- ten (drygt 770 000 brott) och resterande handlagda brott avskrevs direkt. Under 2024 fattades dessutom beslut om förundersöknings- begränsning för drygt 100 000 av de handlagda brotten. Statistiken över handlagda brott omfattar samtliga anmälda brott där Polisen, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Tullverket under referensåret har fattat ett beslut som innebär att handläggningen av brottet avslutas. De handlagda brotten är oftast, men inte alltid, an- mälda samma år som besluten om att avsluta handläggningen fattas. Det medför att antalet handlagda brott inte är exakt detsamma som antalet anmälda brott under ett redovisningsår. Skillnaden är dock förhållandevis liten.8
Det är svårt att med någon större grad av säkerhet uttala sig om hur många förundersökningar som kommer att påverkas av utred- ningens förslag. Det beror dels på att det inte finns någon tillgänglig statistik över i hur många ärenden man utreder om det finns skäl att förverka egendom redan enligt gällande rätt. Så som påtalats i av-
8Brottsförebyggande rådet, 2025, Statistikrapport 2024 Handlagda brott – slutlig statistik, s. 3 f.,
5f. och 11–13.
1123
Förslagens konsekvenser | SOU 2026:10 |
snitt 4.6.2 finns det uttalanden i äldre förarbeten som pekar på att det redan är obligatoriskt att utreda om det finns skäl att förverka egendom. Förslaget till ändring i 23 kap. 2 § rättegångsbalken bör alltså till viss del ses som ett förtydligande av redan gällande rätt. Det bör dock också ses som ett förtydligande av den tydligt uttalade ståndpunkten att brott inte ska löna sig. Förslaget är avsett att sätta ett visst ökat fokus på brottsvinster tidigt i brottsutredningar. Vid beräkningen av de kostnadsmässiga konsekvenserna av förslaget har utredningen utgått ifrån att de brottsbekämpande myndigheterna utreder om det finns egendom som ska förverkas i de allra flesta ut- redningar av brott som genererar brottsvinster. Av de drygt en halv miljon förundersökningar som handläggs varje år av brottsbekämp- ande myndigheter bör man alltså först kunna utesluta de utredningar där man redan nu utreder om det finns egendom som ska förverkas. Utredningen utgår då från att myndigheterna gör det vid alla brott som har förutsättning att ge ekonomiska fördelar, vilket bör vara vid utredningar av ekonomisk brottslighet (förutom vid skattebrottslig- het där det finns andra sätt att återta brottsvinster än förverkande) samt vid narkotikabrott och smugglingsbrott som innebär överlå- telse, transport och liknande hantering som normalt ger en brotts- vinst för gärningsmannen. Dessutom borde det vid bidragsbrott och mer omfattande bedrägeri- och penningtvättsbrott vara av intresse att utreda om det finns anledning att förverka egendom redan i dag. Det handlar grovt uppskattat om omkring 200 000 av de handlagda brottsutredningarna.9
Genom den begränsningsregel som utredningen föreslår i 23 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken kommer de mindre allvarliga brot- ten, såsom ringa stöld, trafikbrott och ringa narkotikabrott som av- ser eget bruk eller bruk av narkotika att kunna undantas. Dessutom bör ett antal brott som till sin karaktär är sådana att de inte genere- rar brottsvinster kunna uteslutas. Det innebär att ytterligare minst 200 000 handlagda brott kan undantas från bestämmelsens tillämpning.
Om man utgår från att det handläggs drygt en halv miljon för- undersökningar per år och enligt resonemanget ovan skulle utesluta omkring 400 000 brottsutredningar skulle utredningens förslag kunna generera ökade kostnader i omkring 100 000 brottsutredningar.
I dessa utredningar förväntas de brottsbekämpande myndigheterna genomföra någon form av grundläggande finansiell utredning, vil-
9Se statistik över handlagda brott från Brottsförebyggande rådet, komm2025/00016-53.
1124
SOU 2026:10 | Förslagens konsekvenser |
ket kan göras i princip automatiskt i vart fall i Polisens it-system. Därefter bör utredningsledaren eller åklagaren ta ställning till om det finns anledning att genomföra ytterligare utredningar för att se om det finns skäl att begära egendom förverkad. Utredningens förslag ger alltså i de flesta fall anledning att utföra relativt begränsade utred- ningsåtgärder, sådana som i princip redan förväntas att myndighe- terna utför i dag.
Tullverket har dock uppgett att myndigheten i nuläget inte har tillgång till en sådan automatisk lösning som Polisen har för att genomföra en grundläggande finansiell utredning, utan där behöver utredare inhämta vissa uppgifter manuellt. Att genomföra även en grundläggande finansiell utredning kommer därmed att kräva en större arbetsinsats för utredare vid Tullverket än vid Polisen. Enligt underhandskontakter som utredningen har haft med Tullverket på- går ett visst utvecklingsarbete på området, men arbetet med finan- siella utredningar har inte förutsättningar att bli lika automatiserat som vid Polisen. Kostnaden per genomförd finansiell utredning kan därmed förväntas bli något högre vid Tullverket än vid Polisen. Tull- verket har uppskattat att förslaget innebär kostnadsökningar upp- gående till cirka 1,8 miljoner kronor årligen, motsvarande två års- arbetskrafter.
I den mån förslaget innebär kostnadsökningar för de brottsbe- kämpande myndigheterna kommer dessa enligt utredningens bedöm- ning främst att uppstå i Polisens och Åklagarmyndighetens verksam- heter eftersom dessa myndigheter hanterar flest brottsutredningar per år. Polisen kommer att utföra den stora merparten av utredningarna och för åklagarnas del innebär förslaget att fler överväganden kom- mer att behöva göras i fråga om det ska ges direktiv om grundläg- gande finansiella utredningar och om ytterligare utredningsåtgärder behöver göras. Vidare kommer förslagen troligen att leda till att fler yrkanden om förverkande framställs i domstol. För Ekobrottsmyn- dighetens del bedömer utredningen att förslaget får begränsad bety- delse eftersom det får antas att man redan i dag i stor utsträckning genomför finansiella utredningar vid förundersökningar av den typ av brottslighet som förekommer i myndighetens verksamhet. Kost- naden i övriga brottsbekämpande myndigheters verksamhet bedöms öka i viss, om än begränsad, utsträckning.
Endast Tullverket har vid underhandskontakter med utredningen angett en närmare uppskattning av kostnadsökningen, men som re-
1125
Förslagens konsekvenser | SOU 2026:10 |
dan angetts är det rimligt att tro att både Polisen och Åklagarmyn- digheten kommer att hantera en större andel förundersökningar där det finns anledning att utreda om det finns skäl att förverka egendom än Tullverket. Det är därmed troligt att dessa myndigheter kommer att få kostnadsökningar i paritet med dem som Tullverket har angett om förslagen genomförs. Utredningen bedömer att kostnaden för att genomföra förslagen kommer att uppgå till cirka sex miljoner kronor för alla myndigheter som berörs. Eftersom förslagen förväntas leda till att brottsvinster och oförklarade tillgångar förverkas i högre ut- sträckning än nu kan kostnaderna för att genomföra förslagen i viss mån kompenseras av högre intäkter till staten för förverkad egendom.
Konsekvenser av en utvidgad beslagsregel
Utredningen lämnar förslag om att den befintliga beslagsregeln i
27 kap. 1 § rättegångsbalken utvidgas så att den blir generellt till- lämplig för alla egendomsslag. Samtidigt utmönstras bestämmelsen om penningbeslag ur lagstiftningen. Dessutom görs en del andra förändringar i fråga om hanteringen av säkrad och förverkad egen- dom som bland annat syftar till att förenkla myndigheternas för- valtning, till exempel genom att myndigheterna får verktyg för att hantera egendom som trots uppmaning inte hämtas ut. En annan förenkling för myndigheterna är att det obligatoriska kravet på be- slagsförhandling tas bort, samtidigt som fristen för rättens prövning förlängs från fyra dagar till en vecka från den dag då prövningen har begärts. Dessutom har kravet på att rätten sätter ut en åtalsfrist och sedan bevakar den tagits bort i de fall där rätten fastställer ett beslag. Även i övrigt har 27 kap. rättegångsbalken anpassats till de krav som ställs i förverkandedirektivet, till exempel genom att det har införts ett krav på att den som berörs av beslag ska underrättas om sin möj- lighet att begära förhandling. Det har även gjorts redaktionella och språkliga justeringar i 27 kap. rättegångsbalken och en del bestäm- melser som tidigare fanns i rättegångsbalken har förts över till den nya lag om säkrad och förverkad egendom som utredningen före- slår. Konsekvenserna av det förslaget beskrivs och bedöms i nästa avsnitt.
Att tvångsmedelskatalogen utökas eller ändras kan i sig inte för- väntas leda till ökade kostnader, varken för domstolarna eller de
1126
SOU 2026:10 | Förslagens konsekvenser |
brottsbekämpande myndigheterna. Det kan dock inte uteslutas att den utvidgade beslagsregeln kommer att innebära att fler beslag görs, inte minst av fastigheter och bostadsrätter. Om det blir så kan det leda till fler prövningar av beslag, vilket i så fall innebär ökade kost- nader för de allmänna domstolarna. Förslaget om en utvidgad be- slagsregel kan dock förväntas leda till att färre fastigheter och bo- stadsrätter beläggs med kvarstad, vilket är det tvångsmedel som för närvarande används för att säkra sådan egendom. Beslut om kvarstad fattas alltid av rätten. Eftersom utredningen, som nyss nämnts, lämnar förslag som innebär att det inte längre är obligatoriskt för domstolarna att hålla beslagsförhandling och att fristen för prövningen förlängts kan de eventuella kostnadsökningar som kan uppstå genom förslaget om en utvidgad beslagsregel för statens del i viss mån kompenseras av de kostnadsminskningar som andra förslag förväntas leda till.
Utredningens förslag kan dock innebära att en viss omfördelning av medel behöver ske från Kronofogden (som hanterar kvarstads- belagda fastigheter i dag) till Polisen (som kan förväntas få hantera flest beslagtagna fastigheter). Dessutom kan det inte uteslutas att fler fastigheter kommer att säkras totalt sett om förslagen genomförs. Så som redovisats ovan har Polisen uppskattat att kostnaden för myn- dighetens beslagshantering generellt kommer att öka med omkring fem miljoner kronor om förslagen genomförs (se ovan vid redovis- ningen av kostnaderna till följd av att inrätta och driva AMO-kon- toren). Det är rimligt att tro att Polisen kommer att få hantera den största andelen svårförvaltad egendom om förslagen genomförs (kon- sekvenserna av förslagen om att förvalta egendom beskrivs i nästa avsnitt). De ökade kostnaderna för Polisens hantering av beslagtagen egendom kan uppskattas till cirka två miljoner kronor per år. Ingen annan myndighet har uppskattat någon särskild kostnadsökning till följd av utredningens förslag i den här delen.
Ett syfte med att ändra bestämmelserna som handlar om myndig- heternas möjlighet att säkra och förvalta egendom är att reglerna ska bli mer effektiva. En viss del av statens ökade kostnader för beslags- hanteringen kan därmed förväntas ge ett ökat förverkanderesultat och därmed leda till större intäkter för staten.
För domstolarnas del kommer förslagen troligen att innebära färre kvarstadsförhandlingar, men å andra sidan fler beslagsprövningar. Nå- gra av beslagsprövningarna kommer att kunna ske utan förhandling, men inte alla. Sammantaget bedömer utredningen att kostnaderna
1127
Förslagens konsekvenser | SOU 2026:10 |
för domstolarnas del kommer att bli ungefär desamma. För övriga myndigheter bedöms de förslag som lämnas beträffande 27 kap. rätte- gångsbalken inte leda till större kostnadsökningar än att de kan han- teras inom berörda myndigheters befintliga anslagsramar.
Utredningens förslag om att det ska antecknas i olika register att egendom är tagen i beslag kommer också få konsekvenser för staten (genom de myndigheter som för register, till exempel Patent- och registreringsverket, Transportstyrelsen, Lantmäteriet och Bolags- verket). Registreringskostnaderna för myndigheterna bedöms dock vara begränsade. Motsvarande registreringsåtgärder för beslut om kvarstad kan dessutom förväntas minska i antal, vilket sammantaget innebär att ökningen av kostnaden för registrering av beslag i huvud- sak tas ut av motsvarande minskning i fråga om färre registreringar av kvarstadsbeslut.
Konsekvenser av förslagen som rör vård och förvaltning av säkrad och förverkad egendom
En central del i utredningens uppdrag har handlat om hur egendom som har säkrats ska förvaltas. I förverkandedirektivet ställs krav på att medlemsstaterna ska säkerställa att säkrad och förverkad egendom förvaltas på ett effektivt sätt. I en svensk rättslig kontext har det funnits regler om att egendom ska vårdas. Utredningen har bedömt det som att förvaltningsbegreppet är något bredare och att det inte bara täcker den praktiska skötseln av egendomen utan även alla for- mer av beslutsfattande i fråga om egendomen, inklusive frågor om hur den ska säljas. För att förverkandedirektivets reglering om egen- domsförvaltning ska införlivas i svensk rätt föreslår utredningen att det ska införas en ny lag om säkrad och förverkad egendom som er- sätter 1974 års lag (1974:1066) om förfarandet med förverkad egen- dom och hittegods. Den nya lagen innehåller dels bestämmelser som tidigare fanns i 1974 års förfarandelag, dels ett utbyggt regelverk om förvaltning av säkrad och förverkad egendom. Den nya lagen ska vara tillämplig på all beslagtagen egendom (det vill säga inte bara för hävda beslag som inte hämtas ut, vilket var tillämpningsområdet för 1974 års förfarandelag).
Den nya lagen syftar till att säkerställa att förvaltningen av säkrad och förverkad egendom är effektiv oavsett vilken myndighet som ansvarar för egendomen och vilken typ av egendom det rör sig om.
1128
SOU 2026:10 | Förslagens konsekvenser |
Det handlar alltså om myndigheter som hanterar beslagtagen egen- dom, förverkad egendom, hävda beslag som inte hämtas ut, stöldgods, hittegods och så vidare. De tillgångsförvaltande myndigheterna är Polisen, Ekobrottsmyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen och Skatteverket.
Det som i det här sammanhanget avses med effektivitet är att egendomens värde ska bevaras och förvaltningskostnaderna mini- meras. Det innebär att egendomen ska vårdas väl och hållas under noggrann tillsyn, samtidigt som det ska bevakas att inte kostnaderna för vården blir oproportionerliga i relation till syftet med att egen- domen har säkrats eller i relation till den enskildes intresse av egen- domen.
För att myndigheterna ska kunna bedriva en effektiv förvaltning behöver de ha utrymme att göra särskilda hänsynstaganden kopplade till egendomen. Det gör sig särskilt gällande för vissa typer av svår- förvaltade egendomsslag, exempelvis kryptovalutor, företag och immateriella tillgångar. Utredningen har därför lämnat förslag om att det i den nya lagen om säkrad och förverkad egendom ska införas bestämmelser som bland annat innebär att myndigheterna kan utse en syssloman för att förvalta svårförvaltad egendom och regler som gör det möjligt att sälja eller oskadliggöra säkrad egendom i förtid. Utredningen föreslår även att det i den nya förordningen om säkrad och förverkad egendom finns ett krav på att myndigheterna ska göra särskilda förvaltningsbedömningar när det är motiverat, exempelvis inför förvaltningen av mer svårförvaltad eller värdefull egendom.
När det gäller möjligheten för myndigheterna att utse en sysslo- man för uppgiften att förvalta säkrad egendom innebär förslaget att en för uppdraget lämplig person kan utses för att förvalta egendom som bedöms som svår att förvalta. Sysslomannen ska ha rätt till skä- ligt arvode och ersättning för utgifter som uppdraget har krävt. Det är den myndighet som utser sysslomannen som ska besluta om den- nes ersättning. Förslaget kommer att innebära vissa initiala kostnader för de berörda myndigheterna för att till exempel ta fram rutindoku- ment och utbilda personal. Kostnaderna för detta bedöms dock bli marginella. När förslaget väl har trätt i kraft kan det, beroende på om det utses sysslomän eller inte, komma att uppstå löpande kostnader för frågor kopplade till sysslomän vid alla tillgångsförvaltande myn- digheter. Utredningen utgår ifrån att det kommer vara ovanligt att sysslomän utses för att förvalta egendom. Det gäller inte minst i
1129
Förslagens konsekvenser | SOU 2026:10 |
Kustbevakningens, Skatteverkets och Tullverkets verksamheter. Sammantaget uppskattar utredningen att det kan bli fråga om som mest ett tiotal sådana beslut per år. Frågan om syssloman torde främst komma att aktualiseras i Polisens verksamhet eftersom det är den myndighet som hanterar flest beslag. Förslaget bedöms därmed inte orsaka några påtagliga kostnadsökningar för staten och de kostnader som kan komma att uppstå för sysslomän i förhållande till myndig- heternas respektive anslag bedöms också bli marginella. Till den be- dömningen hör också att myndigheterna, oavsett om någon sysslo- man förordnas eller inte, ändå har utgifter för egendomsförvaltningen.
Förslaget om att det ska göras förvaltningsbedömningar bedöms innebära vissa initiala kostnader för de tillgångsförvaltande myndig- heterna, bland annat för att ta fram rutindokument och metodstöd för hur och när en förvaltningsbedömning ska genomföras. Utred- ningen bedömer att de löpande kostnaderna för att genomföra för- valtningsbedömningar kommer att bli begränsade när personalen har utbildats och rutindokument och metodstöd är på plats. I de allra flesta fall kommer bedömningen att bli högst begränsad, även om den utvidgade möjligheten att ta flera typer av egendom i beslag i vissa fall kommer att kunna leda till mer komplicerade bedömningar av svårförvaltad egendom. De underhandskontakter som utredningen har haft med olika myndigheter under utredningstiden har dock ut- tryckt att till exempel möjligheten att ta företag i beslag lär aktuali- seras i ytterst få fall. När svårförvaltad egendom ska förvaltas kommer myndigheterna dessutom kunna söka stöd och råd av de AMO-kon- tor som utredningen föreslår ska inrättas. Utredningen bedömer att de mer komplicerade fallen av förvaltningsbedömningar kommer att bli ovanliga, och att stöd vid förvaltningen kommer att erbjudas av AMO-kontoren. De ökade kostnaderna till följd av utredningens för- slag bedöms därför för de flesta tillgångsförvaltande myndigheterna bli marginella.
Polisen, som förvänts hantera den största andelen svårförvaltad egendom bedöms få ökade kostnader för förvaltning av särskilt svår- förvaltad egendom med omkring 1,5 miljoner kronor per år (för en mer utförlig redovisning av Polisens uppgifter, se under AMO-kon- toren ovan).
Ekobrottsmyndigheten har uppgett att man fram till december 2025 hade kostnader om 1 850 miljoner kronor för löpande beslags- kostnader och hyra av externa beslagsförråd. Myndigheten har upp-
1130
SOU 2026:10 | Förslagens konsekvenser |
skattat att ytterligare 425 000 kronor kommer att behöva läggas på att utöka beslagsförråden i de egna lokalerna samt att ökningen av kostnader för externa förråd kommer att öka med cirka 300 000 kro- nor. Det innebär att Ekobrottsmyndigheten uppskattar att utred- ningens förslag om ändrade regler för förvaltning av säkrad och för- verkad egendom kommer att leda till en ökad kostnad med cirka 725 000 kronor.
Utredningen har även lämnat förslag som innebär att de tillgångs- förvaltande myndigheterna ska kunna göra sig av med säkrad egen- dom i förtid om det finns skäl för det. Myndigheterna ska enligt för- slaget både kunna sälja och oskadliggöra egendomen i förtid. I dag finns inte någon generell reglering om förtida försäljning eller oskad- liggörande. Tullverket och Kustbevakningen har enligt sin befintliga lagstiftning haft möjlighet att sälja och oskadliggöra egendom som de har tagit i beslag på grund av bland annat brott lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Polisen, Ekobrottsmyndigheten och Skatte- verket har i princip helt saknat möjlighet till förtida försäljning och oskadliggörande av beslag enligt gällande rätt.10 Genom utredningens förslag, som finns i den nya lagen om säkrad och förverkad egendom, får alla myndigheter ett tydligt regelverk som anger i vilka situatio- ner de får sälja och oskadliggöra säkrad egendom. Dessutom utvidgas möjligheterna för myndigheterna att oskadliggöra säkrad och för- verkad egendom genom att använda den i den egna verksamheten. Förslagen bedöms sammantaget innebära kostnadsbesparingar för myndigheterna genom att de kan undvika dyra kostnader för att förvalta till exempel vissa typer av svårförvaltad egendom där kost- naderna riskerar att överskrida tillgångens värde. Myndigheternas utvidgade möjligheter att sälja eller oskadliggöra säkrad egendom
i förtid innebär också att de kommer att kunna göra sig av med till exempel narkotika. Dessutom kommer de att kunna förstöra explo- siva varor eller ruttnande livsmedel och annat som i dag kan innebära säkerhets- eller arbetsmiljörisker att förvara. Förslagen om ett tyd- ligare regelverk för förtida försäljning och oskadliggörande innebär sammantaget att myndigheterna kommer att kunna minska sina kost- nader för förvaring av säkrad och förverkad egendom. Dessa förslag
10En undersökningsledare eller åklagare får besluta att en beslagtagen bil av lågt värde får säljas i förtid enligt 8 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, men i övrigt saknas i princip möjlighet till förtida försäljning för nämnda myndigheter.
1131
Förslagens konsekvenser | SOU 2026:10 |
bedöms väga upp de, i och för sig marginella, kostnadsökningar som andra förslag om egendomsförvaltning kan innebära.
I det här sammanhanget bör även konsekvenserna av utredningens förslag om att beslag ska kunna bestå till dess domen har fått laga kraft nämnas. Förslaget kommer att innebära en viss kostnadsökning för staten i och med att beslagstiden och därmed tiden som egendomen ska förvaltas kommer att bli längre. I många fall innebär förslaget en mycket begränsad förlängning (i de fall som inte överklagas) men i andra fall kan tiden bli betydligt längre. Tullverket har vid under- handskontakter med utredningen angett att myndigheten bedömer att förslaget kan innebära en kostnadsökning för Tullverket uppgå- ende till cirka 100 000 kronor per år. Kostnadsökningen är hänförlig till förvaring av fordon under en längre tid än i dag. Det finns flera osäkerhetsfaktorer i bedömningen, såsom att det är svårt att upp- skatta hur många beslagtagna fordon det kan bli fråga om, under hur lång tid de ska förvaras och hur hög kostnaden blir för förvaringen.
Kostnadsökningen för den något längre beslagstiden bedöms sammantaget bli begränsad samtidigt som förvaltningen kommer att bli mer effektiv i och med att egendomen inte kan undanskaffas för det fall överrätten ändrar underrättens avgörande på så sätt att egen- domen ska förverkas. För staten kommer förslaget att innebära en kostnadsbesparing genom att egendomen är säkrad, och kommer att underlätta verkställigheten av den typen av avgöranden.
Konsekvenser av utredningens övriga förslag
Den reform som genomfördes på förverkandeområdet i november 2024 var mycket omfattande. I utredningens uppdrag har ingått att iaktta tillämpningen av den nya lagstiftningen och vid behov lämna förslag till ändringar. Utredningen har med anledning av de iakttagel- ser som har gjorts föreslagit en rad åtgärder. Det handlar i många fall om förtydliganden av lagstiftningen där myndigheter har påtalat att regler har varit svåra att tolka eller behöver kompletteras. Så är till exempel fallet i fråga om åklagares möjlighet att meddela strafföre- läggande när ett förverkande svarar mot ett enskilt anspråk, att full- görelseförverkande ska få ske även vid värdeförverkande enligt 36 kap. 10 § brottsbalken och att åklagare ska ha möjlighet att direktförverka även föremål som har ett nära samband med egendom som saknar
1132
SOU 2026:10 | Förslagens konsekvenser |
legalt användningsområde. Det har också handlat om att till exempel förtydliga vilken tidpunkt som ska gälla för värdeberäkningen enligt tullbefogenhetslagen (2024:710), att tvångsmedlet undersökning på annat ställe ska gälla även vid utredningar om självständigt förverk- ande samt att förfallotiden för förverkandebeslut i vissa fall ska kunna förlängas.
De förslag som utredningen har lämnat i den här delen har, som nämnts, främst handlat om att justera, förtydliga och komplettera redan befintlig lagstiftning. Förslagen påverkar olika myndigheter och de bedöms, sedan till exempel intern och extern dokumentation har uppdaterats och myndigheternas it-system har anpassats till för- slagen (se mer om det nedan), inte orsaka några påtagliga kostnads- ökningar för staten eller myndigheterna. Flera av förslagen, till exem- pel att åklagare även ska kunna förverka tillbehör till narkotika när de direktförverkar narkotika, kan komma att innebära minskade kostnader för staten genom att dessa föremål inte längre behöver tas upp under processen i domstol.
Brottsförebyggande rådet påverkas av förslaget att det ska föras och samlas in statistik om säkrad och förverkad egendom enligt för- verkandedirektivet. Det kan sägas redan ingå i myndighetens uppdrag att för Sveriges räkning rapportera den statistik som avses, men det kommer givetvis att innebära en ökad kostnad för myndigheten att utföra uppdraget. Ett uppdrag som syftar till att Brottsförebyggande rådet ska få strukturerad data som kan rapporteras in till kommis- sionen pågår inom samverkan för Rättsväsendets digitalisering. Den ökade kostnaden för Brottsförebyggande rådet bedöms inte vara större än att den kan tas inom ramen för myndighetens befintliga anslag.
Brottsoffermyndigheten påverkas av förslaget om att Brotts- offerfonden ska tillföras 30 procent av intäkterna från statens för- säljningar av förverkad egendom. Ytterligare medel kommer alltså att kunna delas ut ur Brottsofferfonden till stöd för olika ändamål som gynnar brottsoffer. För närvarande är statens intäkter från för- säljningar av förverkad egendom inte särskilt stora. Polisen sålde till exempel förverkad egendom för knappt tolv miljoner kronor år 2024 och drygt åtta miljoner kronor år 2023.11 Som jämförelse beviljade Brottsofferfonden utdelning ur fondens medel med drygt 57 miljo-
11Uppgifter ur Polisens konton, komm2025/00016-54.
1133
Förslagens konsekvenser | SOU 2026:10 |
ner kronor år 2024.12 Utredningens förslag innebär alltså i nuläget att Brottsofferfonden kommer att kunna dela ut ytterligare medel med några procent. Det bedöms att den ökade kostnaden för när- varande inte är större än att den kan tas inom ramen för myndig- hetens befintliga anslag. Om arbetet med att återta brottsvinster intensifieras kan dock de summor som på grund av utredningens förslag tillförs Brottsofferfonden komma att öka betydligt i fram- tiden. I så fall kan det finnas anledning att tillföra Brottsoffermyndig- heten ytterligare medel.
Myndigheternas behov av att uppdatera intern och extern information
Bedömning
Utredningens förslag kommer att kräva att myndigheterna juste- rar och uppdaterar föreskrifter, interna och externa webbsidor, handböcker samt styrande dokument där frågor som aktualiseras i betänkandet förekommer. Kostnader som uppstår med anled- ning av detta bör kunna hanteras inom ramen för det löpande förvaltningsarbetet och nuvarande anslagstilldelning.
Utredningens förslag kommer, som redan har beskrivits ovan, att innebära behov för myndigheterna att justera och uppdatera före- skrifter, interna och externa webbsidor, handböcker samt styrande dokument där frågor som aktualiseras i betänkandet berörs. Det kan även finnas myndighetsföreskrifter som behöver justeras med anled- ning av utredningens förslag. Sådan information behöver emellertid
–oavsett utredningens förslag – ses över löpande för att till exempel ange rätt årtal och för att anpassa och justera materialet med anled- ning av andra författningsändringar eller ny praxis. Det är därför ut- redningens bedömning att myndigheternas arbete med att uppdatera intern och extern information, liksom eventuellt författningsarbete som förslagen kan ge upphov till, bör kunna hanteras inom ramen för det löpande förvaltningsarbetet och nuvarande anslagstilldelning.
12Brottsoffermyndigheten, 2025, Årsredovisning 2024, s. 22.
1134
SOU 2026:10 | Förslagens konsekvenser |
Anpassningar av myndigheternas it-system
Bedömning
Utredningens förslag kommer att kräva att myndigheternas it- system anpassas till de nya bestämmelser som utredningen före- slår. Det kommer att innebära tillfälliga kostnader för framför allt Polisen och Åklagarmyndigheten.
Som framgått av den ovanstående redogörelsen handlar en stor del av utredningens förslag om att regelverket om beslag ses över och änd- ras i olika avseenden. Förslagen leder även till ett stort antal följd- ändringar. För några av de förslag som utredningen lämnar bedömer utredningen att det kommer att krävas uppdateringar eller ändringar i de brottsbekämpande myndigheternas, Kronofogdens och de all- männa domstolarnas it-system. Det gäller till exempel hur mallar för yrkanden och domslut är utformade i åklagarnas och domstolarnas system.
Kansliet för Rättsväsendets digitalisering har vid underhands- kontakter med utredningen uppgett att det som kan påverka myn- digheternas kostnader är om anpassningar behöver göras i de system som myndigheterna planerar att utveckla inom ramen för de gemen- samma projekt som det har planerats för i samverkan för Rättsväsen- dets digitalisering. I den gemensamma planen för 2026 ligger bland annat det beslagsprojekt som har beskrivits i avsnitt 7.5. Kansliet för Rättsväsendets digitalisering har dock uppgett att det bara är de en- skilda myndigheterna som kan svara på om utredningens förslag inne- bär behov av ytterligare anslag för justeringar i respektive myndig- hets it-system.
Polisen har angett att utredningens förslag kommer att innebära behov av anpassningar i befintliga system för att samla in och till- handahålla den information som efterfrågas. Dessa anpassningar be- döms vara av medelstor karaktär. För att kunna göra en närmare och mer exakt bedömning av kostnaderna krävs det ett samarbete mellan verksamheten och it-avdelningen för att klarlägga vad som faktiskt kräver it-utveckling. Någon sådan kartläggning har inte gjorts än var- för det inte är möjligt att redovisa en tillförlitlig uppskattning av om- fattning, tidsåtgång och påverkan på andra planerade utvecklings- initiativ.
1135
Förslagens konsekvenser | SOU 2026:10 |
Åklagarkammaren har vid underhandskontakter med utredningen uppgett att utredningens förslag genererar en hel del arbete i myn- dighetens it-system Cåbra som främst påverkar systemets grunddata, men även en del i gränssnittet. Förändringar i grunddata är enklare att anpassa, men till exempel förslaget om att utmönstra tvångsmedlet penningbeslag innebär att man även behöver göra ändringar i syste- mets gränssnitt. Redan nu har man i beslagsprojektet (se avsnitt 7.5) tänkt att man ska ersätta begreppet föremål med egendom och efter- som man ännu inte har kommit så långt i det projektet kan viss hän- syn tas till utredningens förslag när man arbetar vidare i beslagspro- jektet. Det kan innebära att visst dubbelarbete kan undvikas. En grov tidsuppskattning av vad det kommer att ta att genomföra de generella ändringarna i Cåbra är att arbetet kommer att ta cirka 200–250 tim- mar, vilket motsvarar en kostnad om cirka 300 000–350 000 kronor. Arbetet med att anpassa systemet till de ändringar som rör straff- förelägganden är mer omfattande och kommer uppskattningsvis att ta cirka 300–350 timmar att utföra, vilket motsvarar en kostnad om cirka 500 000–550 000 kronor. Arbetet kommer härutöver innebära en del samverkan med övriga myndigheter inom Rättsväsendets digi- talisering, vilket inte ingår i kostnadsuppskattningen. Sammantaget uppskattar utredningen att Polisens och Åklagarmyndighetens kost- nader för att anpassa myndigheternas it-system kommer att uppgå till omkring 1,5–2 miljoner kronor.
När det gäller de anpassningar av it-systemen som fordras i för- hållande till Ekobrottsmyndigheten, Skatteverket, Tullverket, Krono- fogden och Sveriges Domstolar har dessa myndigheter13 i underhands- kontakter med utredningen förklarat att eventuella anpassningar av it-systemen inte är mer omfattande än att dessa eventuella merkost- nader kan tas inom befintliga anslagsramar. Det saknas skäl för ut- redningen att göra en annan bedömning.
För det fall enskilda myndigheter får i uppdrag att ta fram den statistik som ska redovisas till kommissionen enligt artikel 28 (se avsnitt 7.7) kan det innebära att annan it-utveckling som planeras inom samverkan för Rättsväsendets digitalisering behöver senare- läggas.
13Domstolsverket har svarat för Sveriges Domstolars del.
1136
SOU 2026:10 | Förslagens konsekvenser |
12.4.2Ekonomiska konsekvenser för enskilda personer, föreningar och företag
Bedömning
Förslagen kommer inte att föranleda några påtagliga kostnads- ökningar för enskilda personer, föreningar och företag.
Utredningens förslag kommer att påverka enskilda personer och företag. I avsnitt 12.3 har beskrivits vilka förslag som får betydelse för enskilda. När det gäller ekonomiska konsekvenser för enskilda gör utredningen följande bedömning.
Förslaget som innebär att till exempel fastigheter, bostadsrätter och immateriella rättigheter får tas i beslag bedöms inte innebära nå- gra påtagliga ekonomiska konsekvenser för enskilda. Det beror på att dessa egendomsslag tidigare har kunnat säkras genom kvarstad och att det för den enskilde inte bör ha någon ekonomisk betydelse vilken typ av tvångsmedel en brottsbekämpande myndighet använder sig av för att säkra egendom. När det gäller till exempel bostäder och företagslokaler kan myndigheterna dessutom, i enlighet med utred- ningens förslag, medge att ägaren eller nyttjanderättsinnehavaren får fortsätta att använda fastigheten eller nyttjanderätten trots att den är säkrad om det inte äventyrar syftet med beslaget. Detsamma kan vara fallet när immateriella rättigheter tas i beslag.
Man kan även räkna med att fler kreditgivare kommer att påver- kas av att egendom där kreditgivaren har till exempel säkerhet i form av pant oftare kommer att tas i beslag, inte minst när det gäller fast egendom. Utredningen har dock inte lämnat några förslag som på- verkar kreditgivarens rätt i det här avseendet varför förslagen inte be- döms innebära några särskilda ekonomiska konsekvenser för kredit- givaren. Sådana kreditgivare kunde även före utredningens förslag beröras av att egendom som de haft säkerhet i förverkades.
Enligt förslagen kommer företag nu att kunna tas i beslag. Om det sker kommer företaget och dess ägare med stor sannolikhet att påverkas ekonomiskt, om inte företaget kan drivas vidare under tiden som det är säkrat. Enligt företrädare för brottsbekämpande myndig- heter som utredningen har varit i kontakt med lär möjligheten att säkra företag främst nyttjas när företag används som brottsverktyg och myndigheterna av den anledningen vill få stopp på den illegala
1137
Förslagens konsekvenser | SOU 2026:10 |
verksamheten. I en sådan situation är negativa ekonomiska konse- kvenser för de drabbade en förutsättning för att förhindra fortsatt brottslighet. Om det skulle vara aktuellt att ta ett företag i beslag som ska drivas vidare kommer utredningens förslag om att en syssloman kan utses för att förvalta företaget innebära att risken för ekonomisk skada för företaget kan begränsas. Kostnaden för sysslomannen ska dessutom staten stå för enligt förslaget. Den kostnaden drabbar alltså inte den enskilde. Som för alla tvångsmedel finns dessutom en möj- lighet till skadestånd, om det senare skulle visa sig att beslutet att beslagta egendomen var felaktigt eller försumligt.
Det bör även nämnas att de förslag som utredningen lämnar om ändringar i de så kallade rörelselagarna samt i aktiebolagslagen (2005:551), lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar, lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag och revisionslagen (2001:883) innebär att företag och andra som bedriver verksamhet i enlighet med dessa lagar blir skyldiga att lämna ut uppgifter till ARO-kontoren i vissa fall och till utredningsledare och åklagare i andra fall. Den skyldigheten kommer att vara förknippad med kost- nader för verksamhetsutövarna. Mot bakgrund av att det i vart fall i dagsläget bedöms bli fråga om relativt få fall per år bedöms den mer- kostnad som kan uppstå för verksamhetsutövarna vara försumbar.
Utredningens förslag om att det ska antecknas i olika register att egendom är tagen i beslag kommer att få konsekvenser för enskilda som är registerhavare, till exempel Sveriges värdepapperscentral och Internetstiftelsen. Sådana registreringsåtgärder bör dock komma i fråga i relativt få fall och kostnaden bedöms bli begränsad. Mot- svarande registreringsåtgärder för beslut om kvarstad kan dessutom förväntas minska i antal, vilket medför en kostnadsbesparing för registerförarna.
Slutligen bör även nämnas att förslaget om att en viss del av sta- tens årliga intäkter ska tillföras Brottsofferfonden innebär att förut- sättningarna förbättras för bland andra ideella föreningar och forskare att få bidrag ur fonden, vilket kan antas få en positiv effekt för den verksamhet som bedrivs av sådana föreningar och forskare.
Sammantaget är det utredningens bedömning att förslagen inte kommer att föranleda några påtagligt ökade kostnader för enskilda personer och företag.
1138
SOU 2026:10 | Förslagens konsekvenser |
12.5Övriga konsekvenser
12.5.1Konsekvenser för kommuner och regioner
Bedömning
Förslagen innebär inte några konsekvenser för Sveriges kommu- ner och regioner.
Utredningens förslag bedöms, förutom förslaget om att en viss del av statens årliga intäkter ska tillföras Brottsofferfonden, inte påverka kostnader eller intäkter för landets kommuner och regioner. För- slagen berör inte heller kommuner eller regioner på något sätt som kan inskränka den kommunala självstyrelsen, kommunala befogen- heter eller skyldigheter och inte heller grunderna för kommunernas eller regionernas organisation eller verksamhetsformer. Utredningen har inte heller identifierat några andra relevanta konsekvenser för kommuner eller regioner som bör redovisas eller beräknas.
När det gäller förslaget om att en viss del av statens årliga intäkter ska tillföras Brottsofferfonden innebär det att bland annat kommu- ner och regioner kan ansöka om bidrag från Brottsofferfonden i form av verksamhetsstöd till bland annat stöd till brottsoffer enligt 13 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400). Det är något som många kommuner saknar finansiella förutsättningar att prioritera i dag.
12.5.2Konsekvenser för Sveriges medlemskap i EU
Bedömning
Förslagen är väl förenliga med Sveriges åtaganden till följd av medlemskapet i EU och för att genomföra förverkandedirektivet.
Som tidigare nämnts ska konsekvensutredningen även innehålla en bedömning av om förslag som lämnas överensstämmer med eller går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till EU. Om ett förslag till genomförande av EU-direktiv i nationell rätt går ut- över direktivets miniminivå ska skälen för detta anges.
En stor del av utredningens uppdrag har rört frågor om hur för- verkandedirektivet och FATF:s uppdaterade rekommendationer ska
1139
Förslagens konsekvenser | SOU 2026:10 |
genomföras i svensk rätt. Det har i betänkandet löpande redovisats i vilken utsträckning svensk rätt bedöms överensstämma med direk- tivet och FATF:s rekommendationer. I de fall utredningen har be- dömt att en åtgärd behöver vidtas har förslag lämnats om hur det bör ske. I samband med övervägandena har det i förekommande fall be- skrivits om förslagen går utöver de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till EU. Om de förslag som lämnas går utöver direktivets miniminivå har skälen för det redovisats i betänkandet. Detta gäller framför allt förslagen om uppgiftsskyldighet i förhållande till ARO- kontoren i försäkringsrörelselagen (2010:2043), lagen (2019:724) om tjänstepensionsföretag och lagen (2021:899) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering (se av- snitt 4.6.4.). Även förslaget till ny utformning av bestämmelsen om utvidgat förverkande i 36 kap. 6 § brottsbalken går utöver vad som krävs enligt förverkandedirektivets miniminivå (se avsnitt 5.4.5).
Förslagen bedöms vara väl förenliga med Sveriges åtaganden till följd av medlemskapet i EU. De särskilda överväganden som krävs
iförhållande till EU-rätten, och särskilt beträffande förverkande- direktivet, berörs i de allmänna övervägandena där förslag med bäring på direktivet lämnas.
Om de förslag som lämnas för att genomföra förverkandedirek- tivet inte genomförs i svensk rätt kan kommissionen inleda ett över- trädelseförfarande mot Sverige i EU:s domstol. Vid felaktigt eller försenat genomförande kan domstolen döma ut böter.14 Vad som händer om ett land inte genomför FATF:s rekommendationer har beskrivits i avsnitt 2.4.
12.5.3Konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet
Bedömning
Förslagen kan medföra vissa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet.
14Se https://commission.europa.eu/law/application-eu-law/implementing-eu-law_sv (sidan besökt den 17 november 2025).
1140
SOU 2026:10 | Förslagens konsekvenser |
Ett av skälen för att kriminalisera ett visst beteende är att kriminali- seringen ska påverka människor på ett sådant sätt att de inte begår brott, det vill säga att den ska ha en allmänt brottsavhållande verkan. Denna kan antas uppstå genom avskräckning och genom moralbild- ning eller moralförstärkning. Generellt är det dock svårt att härleda effekter av detta slag till specifika lagändringar.15
I detta betänkande lämnas, bortsett från ett förslag om straff- ansvar för brott mot beslut om meddelandeförbud, inte några för- slag till ny kriminalisering.16 Däremot lämnas förslag om bestämmel- ser som syftar till att ge de brottsbekämpande myndigheterna större möjligheter att säkra brottsvinster och oförklarade tillgångar. En av målsättningarna med förverkandelagstiftningen är att ingen ska få ekonomiska fördelar av sin brottslighet. Incitamenten att begå brott minskar om rättsväsendet har möjlighet att ta ifrån gärningsmannen dennes vinning. Att kunna förverka brottsvinster utgör därför en central del av den brottsbekämpande verksamheten. Det kan också uppfattas som stötande om någon berikar sig på brottslig verksamhet.
Utredningens förslag syftar till att förbättra möjligheterna för de brottsbekämpande myndigheterna att spåra, identifiera, säkra och förverka vinster som uppstår från brott eller en inte närmare preci- serad brottslighet. Att minska möjligheten att göra brottslig verk- samhet lönsam kan minska viljan att ägna sig åt brottslig verksamhet och i förlängningen leda till att intresset av att låta sig rekryteras till den organiserade brottsligheten minskar. Utredningen bedömer så- ledes att de förändringar som har föreslagits kan förväntas få en viss brottsförebyggande verkan.
12.5.4Särskilda konsekvenser för enskilda
Bedömning
Ett ökat informationsutbyte kan innebära konsekvenser för den personliga integriteten. Konsekvenserna är motiverade utifrån det samhällsintresse som brottsbekämpningen och återtagandet av brottsvinster och oförklarade tillgångar utgör.
15Se till exempel SOU 2010:71 Sexualbrottslagstiftningen – utvärdering och reformförslag, s. 480.
16Se förslaget till lag (2027:000) om tillägg till den upphävda lagen (2004:299) om inlånings- verksamhet.
1141
Förslagens konsekvenser | SOU 2026:10 |
Utredningens förslag om att ARO-kontoren ska få tillgång till mer information om enskilda personer innebär ett visst ökat intrång i den personliga integriteten. Det är därför viktigt att det görs en noggrann bedömning av hur förslagen förhåller sig till det regelverk som syftar till att värna om den personliga integriteten, till exempel sekretess- bestämmelser och regler om behandling av personuppgifter. Sådana bedömningar har gjorts kontinuerligt under arbetets gång och redo- visas löpande i betänkandet. Rätten till skydd för den personliga integriteten är dock inte absolut utan kan bli föremål för inskränk- ningar. Skyddet för den personliga integriteten måste vägas mot mot- stående legitima och grundläggande värden och intressen. Sådana intressen kan till exempel vara just brottsbekämpning.
På ett generellt plan gör utredningen bedömningen att ett visst ökat intrång i den personliga integriteten får accepteras för att till- godose behovet av ett ökat informationsutbyte när det gäller att vidta åtgärder för att spåra och identifiera egendom som kan komma att säkras i förverkandesyfte. I utredningens förslag regleras också tyd- ligt under vilka förutsättningar information får utbytas. Förslagen har utformats på ett sådant sätt att integritetsskyddet har beaktats. Dessutom är förslagen en direkt följd av krav som finns i förverkande- direktivet. Direktivet får antas vara framtaget i överensstämmelse med EU:s personuppgiftsreglering. Det övergripande syftet med direktivet är att stärka möjligheterna att förverka brottsvinster och tillgångar som har sitt ursprung i brottslig verksamhet. Den risk för ökat integritetsintrång som förslagen kan medföra bedöms därmed som proportionerlig och motiverad i förhållande till det samhälls- intresse som brottsbekämpningen och återtagandet av brottsvinster och oförklarade tillgångar utgör.
Utredningens förslag om att beslag ska kunna bestå till dess domen har fått laga kraft kommer att få konsekvenser för enskilda. Förslaget innebär att staten kommer att innehålla enskildas egendom trots att en domstol har bedömt att det inte har funnits tillräckliga bevis för att fälla personen till ansvar för det brott som egendomen kan kopplas till. Så som har framhållits i avsnitt 3.3.8 är det faktum att den enskilde ofta lider skada av ett reellt tvångsmedel oundvikligt och något som får accepteras. Utredningens bedömning är att den skada som den enskilde drabbas av inte är kopplad till tidpunkten för underrättens avgörande. Det kan inte heller generellt sett sägas att olägenheten att vara utan sin egendom förvärras på något mer bety-
1142
SOU 2026:10 | Förslagens konsekvenser |
delsefullt sätt mellan tingsrättens dom och tidpunkten för laga kraft. Avgörande för olägenhetens eller skadans storlek är i stället hur lång tid totalt som tvångsmedlet består. Den extra tid som förslaget innebär får betraktas som acceptabel utifrån vikten av att den en- skilde inte kan undanskaffa egendomen i avvaktan på överrättens prövning.
Utredningen har även lämnat förslag som innebär att den enskilde kan anvisa egendom till myndigheterna för beslag. Det kan ske i så- dana fall där egendomens värde är den väsentliga anledningen till att den tas i beslag och staten alltså inte har något intresse av vilken egen- dom som beslaget avser. Förslaget är avsett att minska de olägenheter som tvångsmedlet innebär för den enskilde genom att det kan riktas mot den egendom som han eller hon lider minst skada av att vara utan.
Utredningens förslag om att förfallotiden för beslut om förverk- ande ska kunna förlängas i vissa fall kan medföra konsekvenser för de enskilda som blir föremål för ett sådant förlängningsbeslut. Det bedöms röra sig om ett fåtal personer per år. Dessa personers inkoms- ter och ekonomi kommer att påverkas negativt av ett beslut om för- längd förfallotid. Åtgärden motiveras dock av samhällets intresse av att brottsvinster och oförklarade tillgångar ska återtas i så hög ut- sträckning som möjligt.
På ett mer övergripande sätt kan även förslaget om att en viss del av statens årliga intäkter ska tillföras Brottsofferfonden innebära kon- sekvenser för enskilda personer genom att de kan få nytta av sådana insatser till brottsoffer som kommuner, regioner och föreningar kan komma att erbjuda med hjälp av det ekonomiska stöd som Brotts- offerfonden kan ge.
1143
Förslagens konsekvenser | SOU 2026:10 |
12.5.5Särskilda konsekvenser för barn
Bedömning
Förslagen om att fast egendom och bostadsrätter kommer att kunna tas i beslag kan antas innebära ett visst intrång i privatlivet för barn enligt artikel 8 i Europakonventionen och artikel 27 i barnkonventionen när åtgärderna används i det enskilda fallet.
Fast egendom och bostadsrätter kan dock beläggas med kvarstad redan enligt gällande rätt, varför förslagen bedöms ha begränsade konsekvenser för barn. Förslagen bedöms vara förenliga med principen om barnets bästa enligt barnkonventionen.
I förarbetena till lagen om att barnkonventionen inkorporeras i svensk lagstiftning framhålls att konventionen bör synliggöras i förarbeten till lagstiftning där konventionen kan vara relevant.17
I artikel 3 i konventionen fastslås att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, admi- nistrativa myndigheter eller lagstiftande organ. Det är angeläget att hela lagstiftningsprocessen präglas av ett barnrättsperspektiv och att barns rättigheter uppmärksammas och fångas upp tidigt i de fall där det kan vara av relevans. Kommittéväsendet har en central funktion när det gäller att föra in kunskap och olika perspektiv i det politiska systemet och att ta fram underlag för regeringens beslut inom olika områden. Om barnets rättigheter beaktas redan på utredningsstadiet och synliggörs i betänkanden, kan det bidra till att fördjupa diskus- sionen om de framlagda förslagen och ge ett bättre underlag inför det efterföljande lagstiftningsarbetet.
Utredningen bedömer att förslaget om en generell beslagsregel, som innebär att till exempel fast egendom och bostadsrätter ska kunna säkras genom beslag, kan påverka barns rätt enligt barnkon- ventionen, eftersom förslaget kan innebära att barnets hem säkras i syfte att senare förverkas. Förslaget kan i den delen också komma att innebära ett visst intrång i privatlivet för barn enligt artikel 8 i Europakonventionen.
17Lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter och prop. 2017/18:186 Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter, s. 92 f.
1144
SOU 2026:10 | Förslagens konsekvenser |
Som har framhållits ovan kan fast egendom och bostadsrätter emellertid redan enligt gällande rätt beläggas med kvarstad. Gällande rätt tillåter också att förverkande sker av fast egendom och bostads- rätter. Utredningens förslag bedöms av den anledningen inte påverka barn i någon större utsträckning. Dessutom föreslår utredningen att det ska framgå av 27 kap. 10 § rättegångsbalken att egendom som tas i beslag får lämnas kvar hos innehavaren om det inte äventyrar syftet med beslaget. Detta bör få till följd att en familj med barn kan tillåtas att bo kvar i bostaden till dess frågan om förverkande har avgjorts i domstol.
Dessutom kan förslaget om att en viss del av statens årliga intäk- ter från försäljningar av förverkad egendom ska tillföras Brottsoffer- fonden innebära att barn som har utsatts för brott kan få stöd genom ideella verksamheter, eller genom verksamheter som drivs av kommu- ner eller regioner.
I övrigt bedömer utredningen att de förslag som lämnas i betänk- andet inte påverkar barn i någon nämnvärd omfattning.
12.6Redogörelse för vilka åtgärder som har vidtagits för att förslagen inte ska medföra mer långtgående konsekvenser än nödvändigt
Bedömning
Förslagen kommer inte att medföra några mer långtgående kon- sekvenser eller begränsningar än vad som bedöms vara nödvändigt för att uppnå deras syfte.
Utredningen bedömer att förslagen inte kommer att medföra några mer långtgående konsekvenser eller begränsningar än vad som bedöms vara nödvändigt för att uppnå deras syfte.18 Förslagen är utformade för att genomföra förverkandedirektivet och FATF:s rekommenda- tioner. De syftar till att effektivisera den tillgångsinriktade brotts- bekämpningen. De förslag som har tillkommit efter iakttagelser av tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen har skett i syfte att förbättra förutsättningarna för de brottsbekämpande myndig- heterna att förverka egendom som härrör från brott eller brottslig
18Jämför 7 § första stycket 3 förordningen om konsekvensutredning.
1145
Förslagens konsekvenser | SOU 2026:10 |
verksamhet och oförklarade tillgångar, vilket bedöms vara ett ange- läget intresse.
Förslagen är också avgränsade, med beaktande av bland annat myndigheternas behov och vad som är proportionerligt, vilket med- för att de inte kommer att innebära mer långtgående kostnader eller begränsningar än vad som är nödvändigt.
12.7Utvärdering av förslagen
Bedömning
Om det bedöms nödvändigt att utvärdera förslagen bör det ske tidigast fem år efter att de har trätt i kraft.
Utredningen anser att det inte nödvändigtvis finns behov av att sär- skilt utvärdera de lagförslag som lämnas i betänkandet. En stor del av förslagen lämnas för att genomföra förverkandedirektivet och för att svensk rätt ska leva upp till FATF:s uppdaterade rekommenda- tioner i fråga om att säkra och förverka egendom. Att förslagen lever upp till de krav som ställs i de två internationella instrumenten kom- mer att bedömas av kommissionen respektive FATF vid kontroller och utvärderingar.
Förslagen som gäller det särskilda uppdrag som utredningen har haft i fråga om utvidgade möjligheter att säkra egendom, där bland annat en utvidgad beslagsregel föreslås, samt förslagen som är föran- ledda av uppdraget att iaktta och lämna förslag kopplade till den nya förverkandelagstiftningen, är inte direkt föranledda av förverkande- direktivet och FATF:s rekommendationer. Utredningen kan inte se några särskilda tillämpningssvårigheter kopplade till en utvidgning av ett redan befintligt tvångsmedel. De förslag som utredningen har läm- nat inom ramen för uppdraget att iaktta tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen är föranledda av just tillämpningssvårig- heter som olika myndigheter har påtalat för utredningen. Inte heller de förslagen kan förutses innebära svårigheter vid tillämpningen.
Om förslagen ska utvärderas särskilt är det utredningens uppfatt- ning att bestämmelserna behöver vara i kraft under en längre period så att det finns såväl erfarenhet samt viss praxis av att tillämpa dem. Det vore lämpligt att de utvärderas tidigast efter fem år. En eventuell
1146
SOU 2026:10 | Förslagens konsekvenser |
utvärdering bör i första hand riktas till de brottsbekämpande myndig- heterna och Kronofogden genom att myndigheterna tillställs fråge- formulär om regleringen, alternativt att företrädare för myndigheterna kallas till en hearing där förslagen diskuteras. Det som särskilt kan behöva utvärderas är i vilken utsträckning de nya bestämmelserna om förtida försäljning och oskadliggörande samt möjligheten att utse syssloman används och om det i så fall leder till kostnadsökningar eller besparingar hos myndigheterna.
1147
13 Författningskommentar
13.1Förslaget till lag om omedelbara åtgärder om frysning
I lagen finns bestämmelser om sådana omedelbara åtgärder som kan vidtas av ARO-kontoren på begäran av en annan medlemsstat för att säkra egendom i avvaktan på ett frysningsbeslut i det andra lan- det. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.2.
Lagen inleds med en beskrivning av dess tillämpningsområde och syfte. Därefter finns bestämmelser om förhållandet till beslut om kvarstad och beslag samt en förklaring till vad en omedelbar åtgärd är. I lagen finns det även bestämmelser om när en omedelbar åtgärd får vidtas, vem som meddelar beslutet och bestämmelser om verkstäl- lighet och förfaranderegler. Lagen innehåller också en bestämmelse som reglerar under vilka förhållanden en omedelbar åtgärd upphör.
Lagens syfte och tillämpningsområde
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om genomförande av artikel 11.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Syftet med lagen är att förhindra att hjälpmedel, vinning eller egendom som ett kontor för återvinning av tillgångar har spårat och identifierat på begäran av en behörig myndighet i en annan medlemsstat försvinner eller hanteras på något annat sätt som innebär att egendomen eller dess värde blir otillgängligt för förverkande fram till ett beslut om frysning har meddelats.
I paragrafen anges lagens syfte och tillämpningsområde. Övervägan- den finns i avsnitt 5.4.2.
Paragrafens första stycke anger att bestämmelsen genomför arti- kel 11.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande i
1149
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Sverige. Bestämmelsen innebär att en omedelbar åtgärd endast får vidtas av Polisen och Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av ARO-kontor (Asset Recovery Office, på svenska kontor för åter- vinning av tillgångar).
Av paragrafens andra stycke framgår att syftet med lagen är att förhindra att hjälpmedel, vinning eller egendom som ett ARO-kon- tor har spårat och identifierat på begäran av en behörig myndighet i en annan medlemsstat försvinner eller hanteras på ett annat sätt som innebär att egendomen eller dess värde blir otillgänglig för förverk- ande fram till ett beslut om frysning har meddelats. Med begreppen ”hjälpmedel, vinning eller egendom” avses all sådan egendom som kan säkras i förverkandesyfte enligt svensk rätt (jämför 36 kap. brotts- balken). Vad som närmare avses med att egendom försvinner eller hanteras på ett annat sätt som innebär att egendomen eller dess värde blir otillgänglig för förverkande beskrivs under 4 §.
Förhållandet till beslut om straffprocessuella tvångsmedel
2 § Beslut i brottmål om kvarstad och beslag enligt bestämmelserna i 26 och 27 kap. rättegångsbalken ska gälla framför ett beslut om en omedelbar åtgärd enligt denna lag. Egendom ska också kunna förverkas utan att ett beslut om en omedelbar åtgärd enligt denna lag hindrar det.
Ett beslut i Sverige om kvarstad eller beslag eller ett beslut om förverk- ande ska, om beslutet meddelas inom ramen för internationellt straffrätts- ligt samarbete, gälla framför ett beslut om en omedelbar åtgärd enligt denna lag. Detsamma gäller ett beslut om att i Sverige verkställa ett motsvarande beslut som har meddelats i en annan stat.
I paragrafen anges hur ett beslut enligt lagen förhåller sig till beslut om kvarstad och beslag. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.2.
Av paragrafens första stycke framgår att beslut i brottmål om kvarstad och beslag har företräde framför ett beslut enligt denna lag. Företrädet i förhållande till ett beslut enligt lagen gäller oavsett för vilket brott ett beslut om kvarstad eller beslag har fattats eller om det har fattats i en utredning om självständigt förverkande. Före- trädet innebär också att egendom ska kunna förverkas utan att ett beslut enligt denna lag hindrar det.
I paragrafens andra stycke anges att ett beslut i Sverige om beslag eller kvarstad eller ett beslut om förverkande ska, om det har med- delats inom ramen för internationellt straffrättsligt samarbete, gälla
1150
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
framför ett beslut om en omedelbar åtgärd enligt denna lag. Det- samma ska enligt vad som framgår av stycket gälla ett beslut om att i Sverige verkställa ett motsvarande beslut, som har meddelats i en annan stat.
Det rör sig här om beslut enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribuna- lerna för brott mot internationell humanitär rätt, lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, lagen (2002:329) om sam- arbete med Internationella brottmålsdomstolen, lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall, lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av be- slut om förverkande i vissa fall, lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder, lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om för- verkande, lagen (2021:709) med kompletterande bestämmelser om straffrättsligt samarbete mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket och lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål.
Ordförklaring
3 § Med en omedelbar åtgärd avses ett enligt lagen meddelat beslut som innebär ett förbud för den som anges i beslutet att förfoga över den egen- dom som beslutet avser.
I paragrafen definieras vad som avses med det i lagen centrala be- greppet omedelbar åtgärd. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.2.
Av paragrafen följer att ett beslut om en omedelbar åtgärd inne- bär ett förbud för den som anges i beslutet att förfoga över den egendom som beslutet avser. För att säkerställa att beslutet efter- följs kommer egendomen, om det är en lös sak, att tas omhand av den myndighet som har beslutat om åtgärden. För egendom som
1151
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
inte kan omhändertas säkerställs beslutet på något av de sätt som anges i 27 kap. rättegångsbalken, lagen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom och vad som i annan lag anges om verkställig- het av beslag (se 7 §).
Beslut om omedelbar åtgärd
4 § En omedelbar åtgärd ska vidtas om det finns en överhängande risk för att egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om frysning som är utfärdat av en behörig myndighet i en annan medlemsstat försvin- ner eller hanteras på något annat sätt som innebär att egendomen eller dess värde blir otillgängligt för förverkande.
I paragrafen anges när en omedelbar åtgärd ska vidtas. Övervägan- dena finns i avsnitt 5.4.2.
En omedelbar åtgärd ska vidtas när förutsättningarna i paragrafen är uppfyllda. En omedelbar åtgärd kan vidtas i två situationer; för det första när ett beslut om frysning redan har fattats av myndigheter i den begärande staten och för det andra när ett sådant beslut kan komma att fattas. Om ett beslut om frysning har fattats i den andra staten beträffande viss identifierad egendom som finns i Sverige bör ARO-kontoret kunna godta beslutet som underlag för ett beslut om omedelbara åtgärder så att egendomen kan säkras i avvaktan på att frysningsbeslutet kan verkställas. Om det inte finns något beslut om frysning i den begärande staten bör ARO-kontoren kunna godta en uppgift från den begärande myndigheten om att så kan komma att ske.
För att ett beslut om en omedelbar åtgärd ska kunna meddelas krävs det att det finns en överhängande risk för att egendomen för- svinner eller hanteras på ett annat sätt som innebär att egendomen eller dess värde blir otillgängligt för förverkande. Det är ARO-kon- toren som i det enskilda fallet ska bedöma om risken för försvinnande eller annan hantering som riskerar egendomens värde är överhäng- ande. Bedömningen ska göras mot bakgrund av samtliga omständig- heter som är kända vid beslutstillfället. De uppgifter som den begä- rande staten kan lämna i fråga om risken för egendomens försvinnande kan ingå som en del i bedömningen. Dessutom kan bedömningen göras såväl mot bakgrund av förhållanden hos den person som inne- har egendomen som i förhållande till beskaffenheten hos egendomen.
1152
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
Om egendomens innehavare till exempel saknar fast bostad här i landet kan det vara ett tecken på att det finns en överhängande risk för att egendomen försvinner. Förhållanden hos egendomen som kan tyda på en överhängande risk för att egendomen försvinner är att den är enkel att flytta eller överlåta. Så kan till exempel vara fallet med många finansiella tillgångar som snabbt och enkelt kan flyttas från ett konto på en svensk bank till ett konto i en bank utanför EU. Däremot går det normalt sett inte lika snabbt att hantera en fastighet på ett sådant sätt att fastigheten, eller dess värde, blir otillgängligt för förverkande. Det finns dock i sig inget formellt hinder mot att besluta om en omedelbar åtgärd beträffande fast egendom om för- utsättningarna för åtgärden bedöms uppfyllda.
Slutligen är det en förutsättning för ett beslut om en omedelbar åtgärd att det finns en överhängande risk för att egendomen hanteras på ett annat sätt som innebär att egendomen eller dess värde blir otill- gänglig för förverkande. Med att egendomen hanteras på ett annat sätt än att den försvinner avses till exempel att egendomen förstörs, säljs, ges bort i gåva eller någon annan liknande disposition som syf- tar till att den ska undanhållas myndigheterna.
5 § Ett beslut om en omedelbar åtgärd meddelas av Polismyndigheten och Ekobrottsmyndigheten inom ramen för myndigheternas uppgift att spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om frysning eller förverkande utfärdat av en be- hörig myndighet i en annan medlemsstat.
I paragrafen anges vem som fattar beslut om omedelbara åtgärder. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.2.
Av paragrafen framgår att beslut om omedelbara åtgärder får meddelas av Polisen och Ekobrottsmyndigheten inom ramen för myndigheternas uppgift att spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om frysning eller förverkande utfärdat av en behörig myndighet i en annan med- lemsstat. Det som avses är den del av respektive myndighet som ut- för det uppdrag som ARO-kontoren har. Vilka personer som utses till beslutsfattare på respektive myndighet bör kunna fastställas i till exempel en förordning, föreskrift eller i myndigheternas arbetsord- ning eller liknande interna styrdokument.
1153
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
6 § Den som har drabbats av ett beslut om omedelbar åtgärd ska under- rättas om beslutet.
En underrättelse kan dock anstå till dess egendomen är säkrad om det kan antas att syftet med en beslutad eller förutsedd åtgärd motverkas om underrättelse sker innan egendomen är säkrad. En underrättelse behöver inte lämnas om den med hänsyn till omständigheterna är uppenbart utan betydelse.
I paragrafen regleras hur den enskilde ska underrättas om ett beslut om omedelbara åtgärder. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.2.
Av paragrafens första stycke framgår bestämmelsens huvudregel som innebär att den som berörs av en omedelbar åtgärd ska under- rättas om beslutet i samband med att beslutet meddelas. Det är ange- läget för att den enskilde ska ha möjlighet att rätta sig efter beslutet. Vilka närmare uppgifter som ska framgå av beslutet följer av 9 §. Där framgår att beslutet ska vara skriftligt, vilket innebär att underrättel- sen om beslutet som regel också bör vara skriftlig. Bestämmelsen är teknikneutral, vilket innebär att underrättelsen kan skickas via post, e-post eller på något annat sätt som anses lämpligt.
I paragrafens andra stycke finns en bestämmelse om att under- rättelse i vissa fall kan anstå under en kortare tid. Så är fallet om det finns anledning att tro att egendomen kommer försvinna eller han- teras på något annat sätt som innebär att egendomen inte kommer att vara tillgänglig för myndigheten om den enskilde underrättas om be- slutet innan egendomen är säkrad. Så snart egendomen är säkrad ska den enskilde som utgångspunkt underrättas om beslutet. En under- rättelse behöver dock inte lämnas om den med hänsyn till omständig- heterna uppenbart är utan betydelse. Så kan till exempel vara fallet om beslutet har upphävts innan den enskilde har underrättats om det.
Verkställighet av en omedelbar åtgärd
7 § Den som beslutar om en omedelbar åtgärd ska skyndsamt säkra den egendom som åtgärden avser. Vid verkställigheten av den omedelbara åt- gärden tillämpas 27 kap. rättegångsbalken, lagen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom och vad som i annan lag anges om verkställighet av beslag.
Den säkrade egendomen ska hanteras av den myndighet som har be- slutat om åtgärden.
1154
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
I paragrafen anges hur beslut om en omedelbar åtgärd verkställs. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.2.
Av paragrafens första stycke framgår att den som beslutar om en omedelbar åtgärd skyndsamt ska säkerställa att egendomen är säkrad. Vidare anges att omedelbara åtgärder verkställs enligt 27 kap. rätte- gångsbalken och enligt lagen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom, det vill säga på samma sätt som beslag. Även vad som i annan lag anges om verkställighet av beslag ska gälla för omedelbara åtgärder.
Av 27 kap. 10 § rättegångsbalken framgår till exempel att egen- dom som har tagits i beslag ska tas om hand eller tas i förvar av den som har verkställt beslaget. Detsamma ska alltså gälla för egendom som omfattas av ett beslut om en omedelbar åtgärd.
Av 3 kap. 3 § lagen om säkrad och förverkad egendom följer att om den säkrade egendom som en myndighet hanterar är en fordran eller en annan rättighet, ska gäldenären eller den som annars är för- pliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än den hanterande myndigheten. Det innebär bland annat att i fråga om egendom som utgörs av pengar, fordringar eller andra rättigheter och som finns hos en verksamhetsutövare enligt lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska verksam- hetsutövaren underrättas om att egendomen eller ett motsvarande värde tills vidare inte får flyttas eller disponeras på något annat sätt än till den myndighet som har beslutat om den omedelbara åtgärden.
Om det förs ett register över den typ av egendom som har säkrats, får den myndighet som har säkrat egendomen, enligt 3 kap. 4 § lagen om säkrad och förverkad egendom underrätta registerhavaren om myndighetens rådighet och ägarens förlorade rådighet över egen- domen. Registerhavaren ska då anteckna rådighetsinskränkningen i registret. Motsvarande bestämmelser om registrering av beslagtagen egendom finns också i andra lagar, exempelvis jordabalken och sjö- lagen (1994:1009).
I 27 kap. rättegångsbalken, lagen om säkrad och förverkad egen- dom och ett antal andra författningar finns ytterligare bestämmelser som ska beaktas av den beslutande myndigheten när egendomen säk- ras och förvaltas.
1155
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Förfarandet hos Polismyndigheten och Ekobrottsmyndigheten
8 § Vid Polismyndighetens och Ekobrottsmyndighetens handläggning av ärenden enligt denna lag ska följande bestämmelser i förvaltningslagen (2017:900) tillämpas:
–6 § om service,
–7 § om tillgänglighet,
–8 § om samverkan,
–9 § om utgångspunkter för handläggningen,
–10 § om partsinsyn,
–13 § om tolkning och översättning,
–14 och 15 §§ om ombud och biträde,
–23 § första stycket om utredningsansvaret,
–24 § om när man får lämna uppgifter muntligt,
–27 § om dokumentation av uppgifter, och
–36 § om rättelse av skrivfel och liknande.
Bestämmelserna i 10 § förvaltningslagen om partsinsyn ska tillämpas först när ett beslut enligt 3 § har meddelats.
I paragrafen regleras förvaltningslagens (2017:900) tillämplighet vid Polisens och Ekobrottsmyndighetens handläggning av ärenden om omedelbara åtgärder. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.2.
Paragrafens första stycke innehåller en samlad hänvisning till de bestämmelser i förvaltningslagen som ska gälla vid handläggningen av ärenden om omedelbara åtgärder. Bestämmelserna i 6–9 §§ för- valtningslagen om grunderna för god förvaltning och utgångspunk- terna för handläggningen gäller, med undantag endast för 9 § andra stycket, redan i dag i all polis- och åklagarverksamhet. De gäller också vid handläggning enligt den nya lagen. Även bestämmelsen i 9 § andra stycket, i vilken föreskrivs att handläggningen som huvudregel ska vara skriftlig, ska tillämpas av Polisen och Ekobrottsmyndigheten i ärenden om omedelbara åtgärder.
Den enskildes insyn i förfarandet regleras genom hänvisningen till 10 § förvaltningslagen. Den paragrafen innebär att den enskilde har rätt till insyn i allt material som tillförs ärendet, dock med den begränsning som anges i 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Rätten till tolk och översättning, som regleras i 13 § förvaltnings- lagen, gäller också i ärenden om omedelbara åtgärder. Den som an- svarar för ärendet får bedöma i det enskilda fallet om det finns behov av tolk eller översättning.
1156
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
För att tillgodose den enskildes rätt att använda juridiskt biträde är 14 och 15 §§ förvaltningslagen tillämpliga.
Ansvaret för att en fråga om en omedelbar åtgärd blir tillräckligt utredd vilar på den myndighet som ska fatta beslutet. Det tydliggörs genom hänvisningen till 23 § första stycket förvaltningslagen.
Trots att förfarandet som huvudregel ska vara skriftligt är 24 § förvaltningslagen tillämplig. Det innebär att den enskildes behov av att kunna lämna uppgifter muntligt tillgodoses. Vidare gäller kravet i 27 § förvaltningslagen på dokumentation av uppgifter som har läm- nats muntligen. Den myndighet som ansvarar för ärendet är skyldig att dokumentera sådana uppgifter.
Slutligen ska även bestämmelsen i 36 § förvaltningslagen, om rättelse av skrivfel och liknande, tillämpas vid handläggningen. Det är endast uppenbara felaktigheter och sådana som beror på skrivfel, räknefel och liknande förbiseenden som får rättas med stöd av den bestämmelsen.
Av paragrafens andra stycke framgår att rätten till partsinsyn i förfarandet gäller först när ett beslut om en omedelbar åtgärd har meddelats.
9 § Ett beslut om omedelbar åtgärd ska vara skriftligt och ange följande:
–vem beslutet avser,
–beslutets innebörd,
–vilken egendom som avses med åtgärden,
–skälen för beslutet,
–de bestämmelser som åberopas,
–när beslutet fattades och vem som fattade beslutet, och
–vilken dag och tid beslutet upphör att gälla.
I paragrafen anges vad ett beslut om en omedelbar åtgärd ska inne- hålla. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.2.
Av paragrafen framgår att det alltid ska anges vem beslutet rör, vad beslutet innebär och vilken egendom som avses med åtgärden. Om ett beslut om en omedelbar åtgärd meddelas får den enskilde inte längre förfoga över den egendom som avses med åtgärden. Det innebär att han eller hon bland annat inte får sälja, ge bort, gömma undan eller förstöra egendomen.
I beslutet ska det även anges vilka bestämmelser som åberopas till grund för beslutet. Det ska också framgå när beslutet fattades och vem som fattade beslutet samt vilken dag och tid beslutet upp-
1157
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
hör att gälla om det inte har upphävts innan fristen om sju dagar har löpt ut. (Om fristen, se 10 §)
Upphävande av beslut om omedelbar åtgärd
10 § Om det inte längre finns skäl för den omedelbara åtgärden ska den ofördröjligen hävas. En omedelbar åtgärd upphör att gälla när sju dagar har gått från Polismyndighetens eller Ekobrottsmyndighetens beslut, om den inte har hävts före det.
I paragrafen anges när ett beslut om en omedelbar åtgärd ska upp- hävas. Överväganden finns i avsnitt 5.4.2.
I paragrafen anges att ett beslut om en omedelbar åtgärd oför- dröjligen ska hävas om det inte längre finns skäl för åtgärden. Det ankommer på den myndighet som har beslutat om åtgärden att fort- löpande överväga om det fortfarande finns skäl för åtgärden. Om den myndighet som har fattat beslutet får besked från den begärande staten att kravet på åtgärd inte längre behövs till exempel för att ett beslut om frysning har fattats i staten och beslutet är redo att verk- ställas, eller att en misstanke om att egendomen utgör en brottsvinst inte längre gör sig gällande ska åtgärden hävas.
Förutom regleringen som innebär att den beslutande myndig- heten löpande ska ompröva ett beslut om en omedelbar åtgärd inne- bär paragrafen att en omedelbar åtgärd upphör att gälla automatiskt när sju dagar har gått från beslutet om åtgärden. Det gäller om inte åtgärden har hävts innan de sju dagarna har löpt ut. Av 2 § första stycket lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid framgår att om den tid, då enligt lag eller särskild författning en åtgärd senast ska vidtas, på en söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommar- afton, julafton eller nyårsafton, får åtgärden vidtas nästa vardag. Det innebär att fristen enligt bestämmelsen enbart löper på vardagar.
1158
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
13.2Förslaget till lag (2027:000) om säkrad och förverkad egendom
I lagen finns bestämmelser om hur säkrad och förverkad egendom ska förvaltas. Övervägandena finns i avsnitt 6.6, 3.2.4 och 9.17.
I 1 kap. finns allmänna bestämmelser om lagens innehåll, begrepp som används i lagen och lagens tillämpningsområde. I 2 kap. finns bestämmelser om åtgärder för att återföra egendom till ägaren. I 3 kap. finns bestämmelser om förvaltning av säkrad egendom. I 4 kap. finns bestämmelser om förvaltning av egendom som har tillfallit staten. I 5 kap. finns bestämmelser om utlämnande av egendom och ersätt- ning till tredje man. I 6 kap. finns bestämmelser om överklagande och bemyndigande.
I lagen samlas bestämmelser om vad ett beslag har för verkan och vilka åtgärder som ska vidtas för att säkra ett beslag, samt hur beslag- tagen och annan säkrad egendom ska vårdas, säljas eller oskadliggöras. Lagen ersätter lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egen- dom och hittegods m.m. (1974 års förfarandelag). Även om lagen är ny bör – för de bestämmelser som har sin motsvarighet i tidigare lag- stiftning – ledning i stor utsträckning kunna sökas i såväl förarbetena till tidigare bestämmelser som den rättspraxis som har utvecklats i anslutning till dessa.
I den mån annan författning innehåller särskilda bestämmelser om hanteringen av eller sättet för avyttring av sådan egendom som lagen behandlar gäller de utöver vad som framgår i lagen. Vissa typer av egendom kräver till exempel tillstånd för att behålla eller överlåta
–exempelvis läkemedel och narkotika. Det kan också finnas lagstift- ning som innehåller förpliktelser för den som innehar egendom, som djurskyddsregler, miljöskyddsregler, regler om säkerhetsåtgärder som behöver vidtas för innehavet, dataskyddsregler, arbetsmiljöregler, bokföringsregler om att räkenskapsmaterial måste bevaras etcetera. Sådana bestämmelser gäller alltså utöver vad som framgår i lagen.
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om hur säkrad egendom och egen- dom som i vissa fall har tillfallit staten ska förvaltas.
1159
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Paragrafen innehåller en övergripande beskrivning av lagens innehåll. I paragrafen finns en upplysning om att lagen innehåller bestäm- melser om hur säkrad egendom och egendom som i vissa fall har till-
fallit staten ska förvaltas. I 2 och 3 §§ definieras begreppen säkrad egendom och egendom som har tillfallit staten.
2 § Med säkrad egendom avses i denna lag egendom som
1.har tagits i beslag,
2.har tagits i förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.,
3.har omhändertagits med stöd av 24 a § polislagen (1984:387), 3 kap. 16 a § kustbevakningslagen (2019:32) eller 10 kap. 1 § tullbefogenhetslagen (2024:710),
4.omfattas av 27 kap. 8 a § andra stycket rättegångsbalken, eller
5.omfattas av 22 § andra stycket klampningslagen (2024:1089).
Paragrafen innehåller en definition av vad som i lagen avses med säkrad egendom. Det handlar om beslagtagen egendom, egendom som har tagits i förvar som misstänkt stöldgods, egendom som har omhändertagits för att minska risken för trafikbrott, hävda beslag som ska lämnas ut till någon annan än målsäganden och egendom som har omhändertagits för att hindra fortsatt färd med fordon i vissa fall. Kvarstadsbelagd egendom omfattas alltså inte av lagen, trots att även det är säkrad egendom.
Paragrafen motsvarar delvis 1 § 1974 års förfarandelag, men i den nya lagen görs en skillnad mellan säkrad egendom och egendom som har tillfallit staten. 2 och 3 kap. är enbart tillämpliga i fråga om säkrad egendom, medan 4 kap. enbart är tillämpligt på egendom som har tillfallit staten. 5 och 6 kap. är tillämpliga på både säkrad egendom och egendom som har tillfallit staten.
3 § Med egendom som har tillfallit staten avses i denna lag egendom som
1.har tillfallit staten på grund av förverkande,
2.har tillfallit staten enligt lagen (1938:121) om hittegods, eller
3.har tillfallit staten med stöd av 2 kap.
Paragrafen innehåller en definition av vad som i lagen avses med egendom som har tillfallit staten. Det handlar om egendom som har tillfallit staten eftersom den har förverkats, egendom som har till- fallit staten i egenskap av hittegods och säkrad egendom som har till- fallit staten för att den inte har hämtats ut eller tagits emot enligt 2 kap.
Paragrafen motsvarar delvis 1 § 1974 års förfarandelag, men i den nya lagen görs en skillnad mellan säkrad egendom och egendom som
1160
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
har tillfallit staten. 2 och 3 kap. är enbart tillämpliga i fråga om säk- rad egendom, medan 4 kap. enbart är tillämpligt på egendom som har tillfallit staten. 5 och 6 kap. är tillämpliga på både säkrad egendom och egendom som har tillfallit staten.
4 § Med myndighet som hanterar egendom avses i denna lag den myndig- het som förvarar eller, om egendomen inte kan förvaras, på något annat sätt har kontroll över egendomen.
Om den myndighet som hanterar egendomen är en annan än den som ansvarar för beslut om att säkra egendomen, ska den hanterande myndig- heten samråda med den säkringsansvariga myndigheten innan den vidtar åtgärder enligt 5 § samt 3 kap. 8 och 9 §§.
I paragrafens första stycke förklaras vad som i lagen avses med ”myn- dighet som hanterar egendom”. Den frasen används genomgående i lagen för att beskriva den myndighet som har den faktiska kontrol- len över egendomen. Om det är ett föremål är det den myndighet som förvarar föremålet eller anlitar en privat aktör för förvaringen som är den hanterande myndigheten. I fråga om annan egendom än föremål är det den myndighet som håller egendomen säkrad på något annat sätt, exempelvis genom registerföring, förbudsmeddelande eller skapandet av en plånbok för virtuell valuta. Det är den hanter- ande myndigheten som har ansvar att förvalta egendomen i fråga en- ligt lagen. Ofta är det en annan myndighet än Åklagarmyndigheten som är den hanterande myndigheten, men man kan tänka sig egen- domstyper där den enda säkringsåtgärden är en registermarkering eller underrättelse som åklagaren gör. I så fall kan Åklagarmyndig- heten ses som den hanterande myndigheten.
I andra stycket framgår vad som gäller när den myndighet som an- svarar för att fatta beslut om att säkra egendom är en annan än den myndighet som hanterar egendomen, vilket ofta är fallet när åklagare har fattat beslut om beslag eller när beslut har fattats av en förunder- sökningsledare på en utredande myndighet men därefter har överläm- nats till åklagaren. I de situationerna är det den hanterande myndig- heten som ansvarar för att egendomen hålls säker, genom att ta den i förvar, registerföra säkringsåtgärden, skicka förbudsmeddelanden och i övrigt förvalta den. Men vissa förvaltningsåtgärder får endast vidtas av den hanterande myndigheten efter samråd med den säk- ringsansvariga myndigheten. Samråd ska ske innan den hanterande myndigheten beslutar om avkastning på egendomen och förtida för-
1161
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
säljning eller oskadliggörande. Som exempel på en situation där den säkringsansvariga myndigheten kan motsätta sig en förvaltningsåt- gärd kan nämnas beslagtagen narkotika som skulle kunna förstöras i förtid. I de situationerna kan åklagaren ha uppfattningen att narko- tikan behöver sparas för eventuella framtida utredningsåtgärder. I så fall kan myndigheterna gemensamt komma fram till hur stor mängd narkotika som behöver sparas och hur stor mängd som ska förstöras i förtid.
5 § Det som sägs i denna lag om egendom gäller även avkastning på egen- domen och det som har trätt i egendomens ställe, om inte den myndighet som hanterar egendomen har beslutat något annat.
Beträffande fast egendom gäller även det som sägs i 27 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken.
I paragrafen förklaras vad som gäller för avkastning på egendom som hanteras enligt lagen, och för surrogat. Övervägandena finns i avsnitt 3.6.2.
I första stycket framgår att lagen även är tillämplig i fråga om av- kastning som grundegendomen genererar – exempelvis ränta som löper på beslagtagna bankmedel, utdelning på beslagtagna aktier och hyresintäkter från en beslagtagen fastighet. Bestämmelsen gäller i förhållande till egendom som har säkrats enligt lagen. Det innebär att endast sådan avkastning som har uppstått efter att egendomen har säkrats täcks av bestämmelsen. På motsvarande sätt omfattas av- kastning på så kallat surrogat från den tidpunkt när den nya egen- domen har trätt i den ursprungligen säkrade egendomens ställe.
I andra stycket finns en upplysning om 27 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken, som innehåller ett särskilt stadgande om avkastning av fast egendom. Av det följer att om fast egendom har lämnats hos innehavaren får denne fortsatt tillgodogöra sig fastighetens naturtill- gångar till husbehov.
6 § När en myndighet hanterar egendom enligt denna lag ska den sträva efter att bevara värdet på egendomen och att minimera kostnaderna för för- valtningen. Myndigheten ska om möjligt beakta den uppfattning som egen- domens ägare eller rättighetshavare har om hur egendomen bör förvaltas.
Paragrafen ger uttryck för syftet med egendomsförvaltningen och myndighetens vårdplikt för egendom som avses i lagen. Övervägan- dena finns i avsnitt 6.6.1.
1162
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
I första meningen anges att den myndighet som hanterar egen- domen ska sträva efter att bevara egendomens värde och att minimera kostnaderna för egendomsförvaltningen. Av det följer att egendomen ska vårdas väl och hållas under noggrann tillsyn, samtidigt som det ska bevakas att inte kostnaderna för vården blir oproportionerliga i relation till syftet med att egendomen har säkrats eller i relation till den enskildes intresse av egendomen. Myndighetens vårdplikt för säkrad egendom gällde även tidigare men låg då, i fråga om beslag- tagen egendom, i 27 kap. 10 § tredje stycket rättegångsbalken och avsåg endast föremål.
Vårdplikten har samma innebörd oavsett vilken myndighet som har säkrat egendom eller verkställt ett förverkande. Vad vårdplikten innebär i sak beskrivs i avsnitt 6.4. I avsnitt 6.5 beskrivs vad som be- höver beaktas när särskilt svårförvaltad egendom ska vårdas. För- arbeten och praxis om Kronofogdens vårdplikt för utmätt och kvar- stadsbelagd egendom är också relevant för att bedöma innehållet i vårdplikten.
Som framgår i inledningen till kommentaren om den nya lagen kan det finnas bestämmelser i annan författning om hur egendom ska hanteras. Det kan handla om förpliktelser för den som innehar egendom, som djurskyddsregler, miljöskyddsregler, regler om säker- hetsåtgärder som behöver vidtas för innehavet, dataskyddsregler, arbetsmiljöregler, bokföringsregler om att räkenskapsmaterial måste bevaras etcetera. Sådana bestämmelser gäller som redan nämnts ut- över vad som framgår i lagen. När myndigheten har vården om egen- domen måste myndigheten iaktta den typen av regler.
I vårdplikten ligger att myndigheten behöver göra en särskild bedömning av hur beslagtagen egendom ska förvaltas i vissa fall. En sådan bedömning behöver göras om det är motiverat på grund av att egendomen är särskilt värdefull eller svår att förvalta. Den särskilda bedömningen, som regleras i 1 § förordningen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom, ska syfta till att klargöra hur förvaltnings- kostnaderna för egendomen kan minimeras och hur värdet av egen- domen kan bevaras.
Det följer också av vårdplikten att myndigheten i fråga om säkrad egendom behöver vidta de åtgärder som framgår i bland annat 3 kap. när det är motiverat. Det kan handla om att se till att egendomen är säker genom att meddela förbudsmeddelande eller registerföra egen-
1163
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
domen, att sälja eller oskadliggöra egendomen i förtid och att utse en syssloman för förvaltningen i vissa fall.
För många immateriella rättigheter gäller krav på att någon form av årsavgift ska betalas för att registerskyddet för rättigheten inte ska gå förlorat. Avgifter förekommer också på andra områden, exempel- vis för bostadsrätter och domännamn. När en myndighet har rådighet över säkrad egendom – det vill säga när egendomen inte har lämnats i innehavarens vård – åligger det myndigheten att i förekommande fall betala den typen av avgifter. Att myndigheten har betalnings- ansvaret för sådana avgifter grundas i att det är en förutsättning för en effektiv egendomsförvaltning, annars går värdet av egendomen förlorat. Det grundas också i den rådighetsövergång till myndigheten som framgår i 3 kap. 1 §.
Den hanterande myndigheten är i princip skyldig att vidta de åt- gärder som behövs för att bevara värdet av egendomen, men det kan inte krävas att myndigheten på samma sätt som en ägare sätter sig in i och följer alla förhållanden som rör säkrad egendom. Om en ford- ran har tagits i beslag behöver myndigheten till exempel inte själv- mant hålla reda på om gäldenären försätts i konkurs, utan får i viss utsträckning förlita sig på att den enskilde (eller gäldenären) fäster myndighetens uppmärksamhet på förhållanden som kräver att någon åtgärd vidtas.
Om beslaget sedan hävs stannar kostnaderna för sådana avgifter på staten, eftersom den enskilde har saknat kontroll över egendomen under beslagstiden (jämför vad som gäller i fråga om utmätningar som går åter).
Vårdplikten gäller både säkrad och förverkad egendom. För för- verkad egendom företräder myndigheten staten som ägare och ska tillse att egendomen förvaltas effektivt fram till att den säljs eller oskadliggörs.
I andra meningen framgår att myndigheten, om det är möjligt, ska beakta den uppfattning om egendomsförvaltningen som framförs av egendomens ägare eller rättighetshavare. Om den innehavare som drabbas av exempelvis ett beslag har uttryckt till myndigheten att denne vill vara delaktig i egendomsförvaltningen, till exempel när denne har informerats om beslaget, bör myndigheten beakta den en- skildes synpunkter. Beaktandet behöver bara ske om det är möjligt. Om innehavaren är okänd, inte går att nå eller inte uttrycker något intresse för förvaltningsfrågorna behöver myndigheten inte göra
1164
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
några särskilda efterforskningar för att ta reda på vad denne kan ha för synpunkter.
Frågan om det är möjligt att beakta synpunkter styrs också av vilken typ av egendom som säkringsåtgärden avser. Ibland kan den säkrade egendomen bara förvaltas på ett sätt. Pengar sätts till exempel i regel in på ett räntebärande konto eller får stanna på det konto där de ligger, lösa saker förvaras oftast i lager och fast egendom eller bo- stadsrätter lämnas i regel i innehavarens vård. I så fall finns kanske ingen möjlighet att beakta synpunkter om någon annan typ av för- valtningsåtgärd under tiden som myndigheten hanterar egendomen. Den enskilde kan dock alltid framföra önskemål om att säkrad egen- dom ska säljas i förtid. Förtida försäljning är ofta en lämplig åtgärd för att undvika värdeförluster i fråga om vissa typer av egendom som sjunker i värde av långvarig förvaring, exempelvis fordon och elek- tronik. Den enskilde kanske också har synpunkter i fråga om en syssloman ska utses för egendomsförvaltningen och vilken erfaren- het en sådan person borde ha eller vem som borde utses.
Den enskildes synpunkter bör tillmätas större betydelse om den säkrade egendomen är särskilt svårförvaltad, volatil eller dyrbar, eller om den har ett stort affektionsvärde för den enskilde, jämfört med om säkringen avser någon mer lättförvaltad egendom som pengar eller accessoarer. Om den individuella säkrade egendomen har stor betydelse för den enskilde ska dennes synpunkter tillmätas avsevärd vikt om de framstår som rimliga. Exempel på sådan egendom kan vara företag som har säkrats för fortsatt drift, bostadsrätter och fas- tigheter samt levande djur och annat med högt affektionsvärde. Att så sker är en del i att säkringsåtgärden inte ska bli oproportionerligt ingripande.
Om säkringen av egendomen har flera ändamål – exempelvis att ett beslag har gjorts både i bevis- och förverkandesyfte – kan det vara så att vissa åtgärder inte kan vidtas med egendomen eftersom bevis- ändamålet i så fall skulle äventyras. Kontanter som kan behöva spår- säkras kanske inte kan göras räntebärande till exempel, trots att den enskilde önskar det och det vore en i och för sig effektiv förvaltning. Att förvaltningen ska syfta till att egendomens värde bevaras och kostnaderna minimeras får förstås inte äventyra syftet med säkringen av egendomen.
1165
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
2 kap. Åtgärder för att återföra egendom till ägaren
1 § Egendom som har tagits i förvar med stöd av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. ska förvaras hos Polismyndigheten i minst sex måna- der efter det att beslut har meddelats om att egendomen ska vara tagen i förvar. Denna frist ska i fall som avses i 2 § tredje stycket samma lag räknas från dagen för åklagarens beslut, även om detta prövats av domstol, och i övriga fall räknas från den dag då beslutet om att egendomen ska vara tagen i förvar vann laga kraft.
Vad som sägs i första stycket ska dock inte gälla om egendomen har tagits i förvar för att ägaren eller någon annan rättighetshavare inte gör anspråk på den. I så fall ska egendomen tillfalla staten.
Har det under den i första stycket angivna tiden inte kunnat utredas vem som har rätt till egendomen, ska Polismyndigheten på lämpligt sätt låta kungöra förhållandet med uppgift om egendomen och om de omstän- digheter under vilka den har anträffats. I kungörelsen ska det även anges inom vilken tid som den som vill göra anspråk på egendomen ska ge sig till känna. Tiden får inte understiga en månad. Framställs inte anspråk inom denna tid, eller avstår den som har rätt till egendomen från denna, ska egendomen tillfalla staten.
I paragrafen anges vilka åtgärder som ska vidtas med egendom som har tagits i förvar med stöd av stöldgodslagen i syfte att återföra egendomen till ägaren. Paragrafen motsvarar tidigare 2 § 1974 års förfarandelag.
Första och tredje styckena har inte ändrats jämfört med den tidi- gare lydelsen.
Språkliga och redaktionella ändringar har gjorts i andra stycket, men någon ändring i sak är inte avsedd. Förtida försäljning eller oskadliggörande kan alltså även fortsättningsvis bli aktuellt för egen- dom som har tagits i förvar enligt stöldgodslagen, vilket följer av att det enligt 1 kap. 2 § utgör säkrad egendom, som alltså får hanteras enligt vad som sägs i 3 kap. Frasen att egendomen ska ”hanteras på det sätt som anges i denna lag” har genomgående i lagen bytts ut mot att egendomen ska ”tillfalla staten”. Det innebär ingen ändring i sak eftersom det var vad som hände även när egendom skulle hanteras enligt 1974 års förfarandelag.
2 § Egendom som har omhändertagits med stöd av 24 a § polislagen (1984:387), 3 kap. 16 a § kustbevakningslagen (2019:32) eller 10 kap. 1 § tullbefogenhetslagen (2024:710) ska finnas tillgänglig hos den myndighet som hanterar egendomen för avhämtning i minst en månad efter det att en sådan underrättelse som anges i 24 d § polislagen har delgetts den det be-
1166
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
rör. Om egendomen inte hämtas ut inom denna tid, ska egendomen till- falla staten.
Om egendomens värde sannolikt uppgår till mer än en fjärdedel av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken som gällde då underrättelsen delgavs, tillämpas bestämmelserna i denna lag först efter det att tre månader har gått sedan den myndighet som hanterar egendomen genom kungörelse har uppmanat ägaren eller någon annan rättighetshavare att göra anspråk på egendomen.
I paragrafen anges vilka åtgärder som ska vidtas med egendom som har omhändertagits i syfte att minska risken för vissa trafikbrott. Paragrafen motsvarar tidigare 2 a § 1974 års förfarandelag.
Det har inte gjorts några ändringar i förhållande till den paragra- fen förutom att frasen att egendomen ska ”hanteras på det sätt som anges i denna lag” i första stycket har bytts ut mot att egendomen ska ”tillfalla staten”. Det innebär ingen ändring i sak eftersom det var vad som hände även när egendom skulle hanteras enligt 1974 års förfarandelag.
3 § Egendom som ska lämnas ut enligt 27 kap. 4 a § första stycket eller 27 kap. 8 a § första stycket rättegångsbalken ska i minst en månad efter delgivning av en sådan underrättelse som avses i 27 kap. 4 a § andra stycket respektive 8 b § första stycket rättegångsbalken finnas tillgänglig för av- hämtning hos den myndighet som förvarar den. Om det är egendom som inte kan hämtas ut ska den tas emot enligt myndighetens anvisning. Om egendomen inte hämtas ut eller tas emot inom denna tid, ska den tillfalla staten.
Egendom som inte kan lämnas ut till någon enligt 27 kap. 8 a § första stycket rättegångsbalken ska i minst tre månader efter det att beslaget häv- des finnas tillgänglig hos den myndighet som förvarar den. Därefter ska den tillfalla staten. Om egendomens värde sannolikt överstiger en fjärde- del av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken som gällde när beslaget gjordes, tillämpas dock denna lag först efter det att tre månader har förflutit sedan den myndighet som förvarar egendomen genom kungörelse har uppmanat ägaren eller någon annan rättighetshavare att göra anspråk på den.
I paragrafen anges vilka åtgärder som ska vidtas med hävda beslag som ska lämnas ut till målsäganden, den som har trätt i målsägan- dens ställe eller den som har drabbats av beslaget. Övervägandena finns i avsnitt 9.19.
Paragrafen motsvarar tidigare 2 b § 1974 års förfarandelag. Det har gjorts två ändringar jämfört med den lydelsen, båda i första stycket. Den första ändringen är att frasen att egendomen ska ”hanteras på
1167
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
det sätt som anges i denna lag” har bytts ut mot att egendomen ska ”tillfalla staten”. Det innebär ingen ändring i sak eftersom det var vad som hände även när egendom skulle hanteras enligt 1974 års förfaran- delag. Den andra ändringen är att det har lagts till hänvisningar till 27 kap. 4 a § rättegångsbalken. Det innebär att om en målsägande eller någon som har trätt i målsägandens ställe inte hämtar ut eller tar emot sin egendom ska den tillfalla staten.
4 § Egendom som omfattas av 22 § andra stycket klampningslagen (2024:1089) ska finnas tillgänglig hos Polismyndigheten eller Tullverket för avhämtning i minst en månad efter delgivning av en sådan underrättelse som avses i 21 § den lagen. Om egendomen inte hämtas ut inom den tiden, ska egendomen tillfalla staten.
I paragrafen anges vilka åtgärder som ska vidtas med egendom som har omhändertagits för att hindra fortsatt färd med fordon i vissa fall. Paragrafen motsvarar tidigare 2 c § 1974 års förfarandelag.
Det har inte gjorts några ändringar i förhållande till den paragra- fen förutom att frasen att egendomen ska ”hanteras på det sätt som anges i denna lag” har bytts ut mot att egendomen ska ”tillfalla sta- ten”. Det innebär ingen ändring i sak eftersom det var vad som hände även när egendom skulle hanteras enligt 1974 års förfarandelag.
5 § Har egendom tagits i förvar med stöd av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m., därför att ägaren eller någon annan rättighetshavare inte gör anspråk på den, ska egendomen tillfalla staten.
I paragrafen anges att egendom som har tagits i förvar enligt stöld- godslagen för att ingen ägare eller rättighetshavare gör anspråk på den ska tillfalla staten. Paragrafen motsvarar tidigare 3 § 1974 års förfarandelag.
Det har inte gjorts några ändringar i förhållande till den paragra- fen förutom att frasen att egendomen ska ”hanteras på det sätt som anges i denna lag” har bytts ut mot att egendomen ska ”tillfalla sta- ten”. Det innebär ingen ändring i sak eftersom det var vad som hände även när egendom skulle hanteras enligt 1974 års förfarandelag.
1168
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
3 kap. Förvaltning av säkrad egendom
Myndighetens befogenheter
1 § När en myndighet hanterar säkrad egendom har myndigheten rätt att vidta de åtgärder beträffande egendomen som behövs för att egendo- mens värde ska bevaras och för att ändamålet med säkringen ska uppnås. Myndigheten har i det sammanhanget samma befogenheter som egendom- ens ägare. Myndigheten får dock inte väcka talan i domstol eller svara i mål om egendomen.
I paragrafen regleras den hanterande myndighetens rådighet över säk- rad egendom. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.1 och 3.2.4. Paragra- fen har en förebild i 4 kap. 31 § utsökningsbalken.
Paragrafen kompletteras av den rådighetsavskärande bestämmel- sen i 27 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken, som innebär att den enskilde förlorar sin rådighet över beslagtagen egendom om inte egendomen lämnas hos innehavaren. För annan säkrad egendom än beslag finns ingen motsvarande rådighetsavskärande bestämmelse, eftersom det i så fall rör sig om lösa saker som den enskilde ändå inte kan råda över på något sätt som äventyrar syftet med säkringsåtgär- den. I samma utsträckning som den myndighet som hanterar egen- dom får rådighet över den, tappar alltså den enskilde sin rådighet. Rådighetsövergången sker direkt i och med att egendomen säkras.
Paragrafen kompletteras också av myndighetens vårdplikt som framgår i 1 kap. 6 §. Av den följer att myndighetens rådighet medför ett ansvar för egendomens vård.
Dessutom kompletteras paragrafen av proportionalitetsprincipen i 27 kap. 1 a § rättegångsbalken som gäller under hela den tid som ett beslag består. Proportionalitetsprincipen innebär att myndigheten när den utövar sina befogenheter ska beakta om de åtgärder som vid- tas, eller inte vidtas, med egendomen kan vara till intrång eller annat men för den enskilde och om åtgärden trots det är proportionerlig.
Genom paragrafen har den myndighet som hanterar säkrad egen- dom stöd för att vidta samma förvaltningsåtgärder som egendomens ägare, vilket är nödvändigt för att vårdplikten ska kunna fullgöras. Myndigheten kan till exempel med stöd av bestämmelsen avbryta preskription av en beslagtagen fordran, bevaka fordringen i konkurs eller säga upp den till betalning. Om aktier har tagits i beslag kan myndigheten vid emission bevaka den rätt som är förenad med de beslagtagna aktierna. Har ett beslag skett av säljares rätt enligt av-
1169
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
betalningskontrakt och fullgör inte köparen sin betalningsskyldighet, kan myndigheten låta återta egendomen enligt konsumentkreditlagen (2010:1846) respektive lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m.fl. Beträffande avgifter som behöver betalas för att egendomen inte ska förlora i värde, se kommentaren till 1 kap. 6 §.
Om myndigheten hanterar samägd egendom har myndigheten, som utgångspunkt, samma rådighet som den delägare från vilken egendomen säkrades hade. I en sådan situation måste myndigheten emellertid beakta att säkringsåtgärden inte är riktad mot övriga del- ägare och att dessa har en på egendomsskyddet grundad rätt att inte drabbas av oproportionerliga begränsningar i sin äganderätt. Av detta följer att de åtgärder som myndigheten vidtar med stöd av bestäm- melsen inte får bli för långtgående i relation till övriga delägares rätt att ha sin egendom i fred.
2 § Om den säkrade egendom som en myndighet hanterar är en andel som ger ett bestämmande inflytande i ett företag som företräds av en styrelse eller verkställande direktör, övertar myndigheten, om inget annat beslutas, omedelbart styrelsens och den verkställande direktörens behörighet och befogenhet. Myndigheten svarar i så fall för att styrelsens och den verk- ställande direktörens lagstadgade skyldigheter fullgörs.
I paragrafen regleras myndighetens rådighet när en andel som ger ett bestämmande inflytande i ett företag har säkrats. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.1 och 3.2.4.
Paragrafen är ett komplement till den allmänna rådighet över säk- rad egendom som följer av 1 §. I vissa företag har ägaren inte omedel- bar rådighet över verksamheten utan rådigheten tillkommer i stället en styrelse eller verkställande direktör. Det gäller till exempel i aktie- bolag och ekonomiska föreningar.
Om den säkrade egendomen är en andel som ger ett bestämmande inflytande i ett sådant företag övertar den hanterande myndigheten som huvudregel omedelbart i och med säkringen styrelsens och den verkställande direktörens behörighet och befogenhet. Det innebär att myndigheten kommer att kunna kalla till en stämma för att utse en ny styrelse, eller utse en syssloman med stöd av 5 § för förvaltningen av företaget. Myndigheten kommer i så fall också kunna göra nöd- vändiga ändringar i aktieboken och vidta andra relevanta åtgärder för att markera beslaget utåt.
1170
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
Rådighetsövergången i de här fallen är bara en huvudregel. Den hanterande myndigheten kan besluta att styrelsen och den verkstäl- lande direktören behåller sin behörighet och befogenhet i de fall där det är lämpligt. Om den verksamhet som bedrivs i företaget är legi- tim och risken för att företagets tillgångar skingras bedöms som låg är den lämpligaste ordningen ofta att ingen rådighetsövergång sker enligt bestämmelsen. I ett välfungerande företag ligger det i företags- ledningens intresse att inte skingra tillgångarna. Särskilt om företags- ledningen är helt oberoende från den som drabbats av beslaget kan risken för att tillgångarna skingras oftast antas vara låg. En bedöm- ning måste dock göras i det enskilda fallet, där risken för värdeför- störing genom att tillgångar skingras vägs mot intrånget i företags- ägarnas verksamhet. I det sammanhanget måste det också beaktas att själva åtgärden att med tvång ta över ledningen av ett företag i sig kan medföra en risk för verksamheten och i förlängningen värdet av före- taget.
Paragrafen blir endast tillämplig när den andel i företaget som har säkrats ger ett bestämmande inflytande i företaget. Vid säkrandet av en minoritetsandel gäller alltså endast den allmänna rådighets- övergången i 1 §. Den hanterande myndigheten tar i de fallen över rådigheten av den säkrade andelen – med det inflytande i företaget som det medför – men inte av företaget som sådant. Att endast säk- randet av en andel som ger bestämmande inflytande kan ge full rådig- het över företaget är en följd av att något annat skulle strida mot övriga delägares egendomsskydd. Såvitt gäller aktiebolag ska det alltså vara fråga om att myndigheten genom säkring av aktier kon- trollerar mer än 50 procent av rösterna för att paragrafen ska vara tillämplig.
Paragrafen blir tillämplig också i den situationen att flera andelar, som tillsammans blir en andel som ger ett bestämmande inflytande, har säkrats hos olika personer.
Proportionalitetsprincipen, som gäller för alla beslag, ska beaktas också om ett företag säkras. Av den följer att myndigheten – om inte den sittande styrelsen ska vara kvar – behöver agera skyndsamt för att tillse att en syssloman förordnas eller att en ny företagsled- ning utses på något annat sätt. På samma sätt som när det gäller sam- ägd egendom (se kommentaren till föregående bestämmelse) måste myndigheten beakta att säkringsåtgärden inte är riktad mot mino- ritetsdelägare i företaget och att dessa har en på egendomsskyddet
1171
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
grundad rätt att inte drabbas av oproportionerliga begränsningar i sin äganderätt.
I sista meningen anges att i de fall en myndighet övertar en sty- relses eller verkställande direktörs behörighet och befogenhet över- tar den också ansvaret för att deras lagstadgade skyldigheter fullgörs. Att så är fallet följer av vårdplikten och av att annan lag om hur egen- dom ska hanteras gäller utöver vad som anges i denna lag, men en påminnelse om det finns i den här bestämmelsen.
Underrättelser
3 § Om den säkrade egendom som en myndighet hanterar är en fordran eller en annan rättighet, ska gäldenären eller den som annars är förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än den han- terande myndigheten.
Om den säkrade egendomen är en sådan rättighet som avses i 7 kap. jordabalken eller en byggnad på ofri grund ska fastighetens ägare under- rättas. Om egendomen är en bostadsrätt underrättas bostadsrättsföreningen.
I paragrafen regleras underrättelser till den förpliktade när den säk- rade egendomen består av en fordran eller en annan rättighet. Para- grafen ger uttryck för att denuntiationsprincipen gäller i fråga om säkrad egendom. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.1 och 3.2.4.
Paragrafen motsvarar delvis tidigare 27 kap. 1 a § tredje stycket rättegångsbalken, som dock endast var tillämplig för penningbeslag. Paragrafen har också en förebild i 6 kap. 3 § utsökningsbalken. Åt- gärderna som ska vidtas enligt bestämmelsen ska ske utan dröjsmål när säkringen sker. Det följer av att myndigheten annars inte kan uppfylla sin vårdplikt.
Denuntiationen skyddar tredje man från att ingå avtal om egen- dom som myndigheter har intresse av att förverka. Genom denun- tiationen skyddas också egendomen från att dess innehavare omöj- liggör eller försvårar ett senare förverkande genom att överlåta den. Denuntiationen hindrar att en sakrättsligt giltig överlåtelse av egen- domen kan ske efter beslaget. En förvärvare av egendomen kommer i
1172
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
princip inte att kunna hävda god tro om denuntiation har skett före överlåtelsen.1
I första stycket anges att om den säkrade egendomen är en fordran eller en annan rättighet ska gäldenären eller den som annars är för- pliktad meddelas ett förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än den myndighet som hanterar egendomen. En förutsättning för att ett sådant förbud ska meddelas är att någon faktiskt är förplik- tad. Beträffande kryptovalutor är det sällan fallet och något förbuds- meddelande ska i så fall inte skickas. Inte heller immateriella rättig- heter som varumärkesrätt eller patenträtt innebär någon förpliktelse, varför inget förbudsmeddelande ska skickas om sådan egendom säk- ras. I stället blir registerföring enligt exempelvis 4 § den säkringsåtgärd som ska vidtas för den typen av rättigheter.
I andra stycket anges att om den säkrade egendomen är en sådan nyttjanderätt som avses i 7 kap. jordabalken eller en byggnad på ofri grund ska fastighetsägaren underrättas. De rättigheter som nämns där är arrende, hyra, tomträtt och annan nyttjanderätt samt servitut och rätt till elektrisk kraft, om rättigheten har upplåtits genom avtal. Bestämmelsen i andra stycket lär sällan vara tillämplig eftersom den typen av nyttjanderätter ofta inte är lämpliga att ta i beslag. Hyres- rätter till exempel är ofta inte överlåtbara och kommer av det skälet eller på grund av beneficiereglerna i 5 kap. sällan att beslagtas.2 Ser- vitut kan inte lösgöras från den härskande fastigheten. Ett separat beslag av ett servitut är därför olämpligt. Ett beslag av ett servitut kommer dock kunna avse den härskande fastigheten tillsammans med servitutet. I så fall blir bestämmelsen tillämplig.
Ifall fastighetsägaren ska underrättas får den hanterande myndig- heten i första hand rikta en sådan underrättelse till den som är in- skriven som lagfaren ägare i fastighetsregistret. Gör någon annan anspråk på fastigheten bör även denne underrättas.
Om den säkrade egendomen är en bostadsrätt underrättas bo- stadsrättsföreningen. Lagstiftningsarbete pågår om ett register för bostadsrätter. Om ett sådant införs kommer registerföring att bli
1I Millqvist, Göran, 2025, Sakrättens grunder, Norstedts Juridik, Juno version 10, finns en tabell som visar sakrättsmomenten för olika sorters egendom, se s. 165–168. Jämför även 3 kap.
31§ och 1 kap. 10 § skuldebrevslagen, 1–3 §§ gåvolagen samt rättsfallen NJA 1993 s. 560 (gåva av bostadsrätt), NJA 1971 s. 66 (överlåtelse av bostadsrätt) och NJA 1988 s. 257 (överlåtelse av kommersiell hyresrätt).
2Jämför NJA 1986 s. 68.
1173
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
den relevanta åtgärden att vidta i stället för, eller tillsammans med, denuntiation av föreningen.
När säkringsåtgärden upphör behöver givetvis fastighetsägaren respektive bostadsrättsföreningen underrättas även om detta. En be- stämmelse om det finns i 6 § förordningen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom.
4 § Om det förs ett register över den typ av egendom som har säkrats, får den myndighet som har säkrat egendomen underrätta registerhavaren om myndighetens rådighet och ägarens förlorade rådighet över egendomen. Registerhavaren ska anteckna rådighetsinskränkningen i registret.
Första och andra styckena gäller om det inte finns motsvarande bestäm- melser om registrering av beslag i lag eller annan författning.
I paragrafen anges vilka åtgärder som ska vidtas om det förs ett register över den typ av egendom som har säkrats. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.1 och 3.2.4. För sådan egendom anges i första stycket att myndigheten får underrätta registerhavaren när egendo- men säkras. I andra stycket anges att registerhavaren ska anteckna rådighetsinskränkningen i registret.
Bestämmelser av motsvarande innebörd finns i ett antal andra lagar, exempelvis i fråga om fastigheter, skepp och skeppsbygge, luftfartyg, immateriella rättigheter som patent, registrerade varu- märken och mönster. I de fall där det inte finns någon sådan regler- ing om verkan av beslag för ett visst register gäller i stället den här paragrafen. Det kan till exempel handla om domännamn, fordon och fartyg. Paragrafen är alltså subsidiär till andra bestämmelser om regi- strering, vilket framgår i tredje stycket.
I andra lagar med bestämmelser om att beslag ska registreras är det obligatoriskt för den hanterande myndigheten att utan dröjsmål anmäla beslaget till den registeransvarige när säkringen sker. Den här subsidiära bestämmelsen är dock fakultativ för myndigheten. Den hanterande myndigheten får föra in beslaget i registret, och i så fall ska registerhavaren anteckna rådighetsinskränkningen i registret. En sådan åtgärd är dock inte alltid nödvändig. En registrering i fordons- registret medför till exempel ingen äganderättspresumtion, utan det sakrättsligt relevanta momentet för en avyttring av ett fordon är en besittningsövergång. En sådan kan inte ske om fordonet är säkrat ge- nom att den hanterande myndigheten förvarar det. Den hanterande myndigheten kanske därför inte har något behov av att registrera ett
1174
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
beslag av ett fordon för att hålla fordonet säkert. Syftet med register- markeringar enligt bestämmelsen ska vara att skydda egendomen från att dess innehavare omöjliggör eller försvårar ett senare förverkande genom att exempelvis överlåta den. Syftet är också att skydda tredje man från att ingå avtal om egendom som myndigheter har intresse av att förverka.
I vissa fall, som regleras i annan lag och alltså träffas av tredje stycket, är registermarkeringen eller anmälan om registrering ett hin- der för att en sakrättsligt giltig överlåtelse ska kunna ske, till exem- pel i fråga om skepp, luftfartyg och finansiella instrument. Om regi- strering har skett kommer alltså sådan egendom alltid att kunna förverkas hos den registrerade ägaren, även om denne har försökt överlåta egendomen efter beslaget. I de fall registermarkeringen inte medför en äganderättspresumtion krävs att egendomen säkras på något annat sätt (genom denuntiation eller besittning) för att hindra att den godtrosförvärvas.
När säkringsåtgärden upphör behöver givetvis registerhavaren underrättas även om detta och markeringen tas bort. En bestämmelse om det finns i 7 § förordningen om säkrad och förverkad egendom.
Syssloman
5 § Om det finns skäl för det, får den myndighet som hanterar säkrad egendom utse en syssloman för att förvalta den.
Sysslomannen har samma rådighet över och ansvar för egendomen som den myndighet som har utsett sysslomannen, om inget annat beslutas. Sysslomannen får dock inte fatta beslut om förtida försäljning eller oskad- liggörande av egendom enligt 8 och 9 §§.
I paragrafen finns regler om att utse en syssloman för att förvalta säkrad egendom. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.1.
I första stycket anges att den myndighet som hanterar säkrad egen- dom får utse en syssloman för att förvalta egendomen, om det finns skäl för det. Sådana skäl kan vara att den egendom som ska hanteras är svår att förvalta. Det kan till exempel handla om företag, krypto- tillgångar, finansiella instrument, levande djur eller vissa typer av mer svårförvaltade fastigheter, exempelvis industri- eller jordbruks- fastigheter. Det kan också finnas skäl att utse en syssloman om den enskilde aktivt försöker skingra eller sabotera egendomen, till exem-
1175
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
pel om den enskilde vanvårdar sin fastighet, försöker ta bort fastig- hetstillbehör från fastigheten eller försöker tömma sitt bolag.
Det är i regel motiverat att utse en syssloman om en andel som ger ett bestämmande inflytande i ett företag ska tas i beslag för att säkra ett värdeförverkande, det vill säga när tanken är att driften av företaget ska fortsätta. Det kan också vara lämpligt att utse en sysslo- man om ett företag ska säkras i syfte att förverkas som brottsverk- tyg och avvecklingen av företaget kräver ställningstaganden till frågor som inte är okomplicerade.
I andra stycket anges att den som utses till syssloman har samma rådighet över och ansvar för egendomen som den myndighet som har utsett sysslomannen, om inget annat beslutas. Sysslomannen får dock inte fatta beslut om förtida försäljning eller oskadliggörande av egendom.
Rådighetsövergången innebär att sysslomannen kan vidta samma förvaltningsåtgärder som myndigheten enligt 1 §, och har samma skyldighet att vårda egendomen som myndigheten enligt 1 kap. 6 §. Sysslomannen är givetvis också skyldig att följa regler i annan författ- ning om hur egendomen ska hanteras. I övrigt finns inga särskilda bestämmelser om innehållet i sysslomannens uppdrag, utan det är beroende av den egendom som förvaltningen avser. I vårdplikten i
1 kap. 6 § ligger att egendomen ska skötas tillfredsställande, att av- kastning i förekommande fall ska fortsätta att genereras och att för- valtningsåtgärderna inte ska vara oproportionerligt dyra. Syssloman- nen övertar också ansvaret att beakta den enskildes synpunkter om egendomsförvaltningen.
När det gäller företag som har säkrats innebär rådighetsöver- gången att sysslomannen omedelbart tar över den behörighet och befogenhet som tidigare har tillkommit styrelsen och den verkstäl- lande direktören (jämför 2 §).
Möjligheten att utse en syssloman är ett komplement till möjlig- heten att anlita en annan privat aktör för egendomsförvaltningen. Den senare möjligheten finns alltid för myndigheten utan att detta kommer till särskilt uttryck i någon bestämmelse. Myndigheten kan således anlita ett privat företag för att förvara eller på något annat sätt sköta säkrad egendom – exempelvis ett lager, ett stall eller ett båt- varv. Något sysslomannaförordnande behövs inte för det.
Att utse en syssloman kan däremot vara motiverat när det krävs en mer aktiv egendomsförvaltning, innefattande ställningstaganden
1176
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
till olika typer av frågor som löpande uppkommer under förvaltnings- tiden. I så fall kan sysslomannen agera mer självständigt än vad en annan privat uppdragstagare kan. Om egendom exempelvis lämnas till en depositarie får denne inte någon annan rådighet än enligt av- talet. En syssloman däremot kommer kunna agera mer fritt och vidta de förvaltningsåtgärder som är lämpliga i det enskilda fallet.
Sysslomannens befogenhet är begränsad på så sätt att denne inte får fatta beslut om förtida försäljning eller oskadliggörande. Det ligger emellertid i sysslomannens uppdrag att uppmärksamma myn- digheten på sådana förhållanden som kan utlösa behov av en förtida försäljning eller behov av att oskadliggöra egendomen i förtid. Om initiativet kommer från någon annan än sysslomannen eller myndig- heten är det i regel lämpligt att sysslomannen tillfrågas inför ett even- tuellt beslut om förtida försäljning eller oskadliggörande av egendo- men. När en myndighet har fattat ett beslut om förtida försäljning ankommer det på sysslomannen att bestämma de närmare formerna för försäljningen och genomföra den.
6 § Den som utses till syssloman ska ha den insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara opartisk och lämplig för uppdraget.
Om sysslomannen utses för att förvalta ett företag för fortsatt drift, ska det vid bedömningen av hans eller hennes lämplighet särskilt beaktas om han eller hon har erfarenhet av att i egenskap av konkursförvaltare fortsätta driva rörelse för ett konkursbos räkning enligt 8 kap. 2 § kon- kurslagen (1987:672), eller har någon annan motsvarande erfarenhet.
I paragrafen regleras vem som får utses till syssloman. Paragrafen har förebilder i 7 kap. 1 § första stycket konkurslagen (1987:672) och 2 kap. 15 § lagen (2022:984) om företagsrekonstruktion. Över- vägandena finns i avsnitt 6.6.1.
I första stycket anges att sysslomannen ska ha den insikt och er- farenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. Den krets av personer som kan komma i fråga är inte be- gränsad till något formellt krav på en viss utbildning, examen eller motsvarande. Vem som är lämplig för uppdraget är beroende av vil- ken typ av egendom som ska förvaltas. För vissa typer av egendom kan det vara lämpligt om sysslomannen är ekonom eller jurist, medan det för andra typer av egendom kan vara lämpligt om sysslomannen är till exempel fastighetsförvaltare, värdepappershandlare, jägmästare eller finansiell rådgivare. Det avgörande är att sysslomannen har er-
1177
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
farenhet av att förvalta den typ av egendom som uppdraget avser, och att sysslomannens opartiskhet inte av något skäl kan ifrågasättas.
Den myndighet som har utsett sysslomannen är att betrakta som sysslomannens huvudman. Även om sysslomannen har en självstän- dig roll vid utförandet av sitt uppdrag behöver han eller hon agera lojalt mot uppdragsgivaren. Men sysslomannen behöver ändå beakta synpunkter från egendomens ägare eller rättighetshavare. Dessa per- soner påverkas av sysslomannens åtgärder och kan ha välgrundade uppfattningar om vad som är en lämplig förvaltning av egendomen. Det är därför viktigt att sysslomannen intar en självständig och opar- tisk hållning och att han eller hon beaktar både den enskildes, statens och eventuella rättighetshavares intressen.
Den person som förordnas behöver också ha tillräckligt med tid för uppdraget. Om egendomen som ska förvaltas finns på en bestämd plats och kräver en fysisk närvaro för förvaltningen, kan det ofta vara lämpligt att den som utses till syssloman är verksam i närheten av den plats där egendomen finns.
Sysslomannen har rätt till ersättning för resor och tidsspillan (se 7 §).
I andra stycket anges att om sysslomannen utses för att förvalta ett företag för fortsatt drift ska det vid lämplighetsbedömningen sär- skilt beaktas om han eller hon har erfarenhet av att fortsätta driva en rörelse för ett konkursbos räkning i egenskap av konkursförvaltare, eller någon annan motsvarande erfarenhet. Det ska alltså vara fråga om en person som, förutom allmänna juridiska kunskaper, besitter företagsekonomiska insikter, kunskaper om bokföring och redovis- ning samt kännedom om och vana vid olika affärsjuridiska uppdrag. Personen bör också förfoga över en väl utvecklad kontorsorganisa- tion och ha insikter i straffrättsliga frågor. Allt detta är betydelsefullt vid den här typen av uppdrag.
Den som utses till syssloman för att förvalta företag för fortsatt drift bör i regel ha relevant erfarenhet som förvaltare av driftskonkurs eller motsvarande. Exempel på erfarenhet som den som konkursför- valtare har är tidigare erfarenhet av företagsrekonstruktion, likvida- tion eller av att ha bistått en annan konkursförvaltare vid en drifts- konkurs. Det skulle också kunna vara så att företaget som ska förvaltas är verksamt inom en viss bransch och att den föreslagne syssloman- nen har god kännedom om affärsförhållandena på just det området.
1178
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
Om företaget inte ska förvaltas för fortsatt drift, utan ska av- vecklas, är erfarenheter som konkursförvaltare fortfarande relevanta – men i så fall är det inte nödvändigt att den som utses till syssloman har erfarenhet av att fortsätta driva en rörelse för ett konkursbos räkning.
Om myndigheten inte längre har behov av en syssloman för egen- domsförvaltningen kan han eller hon entledigas. Detsamma gäller om myndigheten inte är nöjd med sysslomannens arbete eller om sysslo- mannen begär att bli entledigad. Något särskilt stadgande om detta har inte ansetts nödvändigt.
7 § Sysslomannen har rätt att få skäligt arvode och ersättning för de ut- gifter som uppdraget har krävt. Beslut om detta fattas av den myndighet som hanterar egendomen. Staten ska stå för kostnaderna.
Paragrafen reglerar sysslomannens arvode. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.1.
I paragrafen anges att sysslomannen har rätt att få skäligt arvode och ersättning för de utgifter som uppdraget har krävt. Arvodet prö- vas av den myndighet som hanterar egendomen. Kostnaden för sysslo- mannen stannar på staten. I 6 kap. 1 § framgår att beslutet får över- klagas till domstol, och i 2 § förordningen om säkrad och förverkad egendom framgår att sysslomannen under vissa förutsättningar kan få förskott på arvodet.
Att arvodet ska vara skäligt innebär att det ska bestämmas med utgångspunkt i den tidsåtgång som är rimlig med hänsyn till upp- dragets art och omfattning. Sysslomannen har också rätt till ersätt- ning för sådana utgifter som har varit nödvändiga för att utföra upp- draget, exempelvis kostnader för resor, transport och olika typer av avgifter.
Det åligger sysslomannen att ge in en kostnadsräkning som är tillräcklig tydlig för att myndigheten ska kunna pröva begäran om arvode och ersättning. Om räkningen är alltför schabloniserat utfor- mad eller inte innehåller någon tydlig beskrivning av vilka åtgärder som sysslomannen har vidtagit kan det leda till att myndigheten sätter ner arvodet, eftersom den i så fall inte har tillräckligt under- lag för att bedöma arvodesbegäran.
1179
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Försäljning och oskadliggörande av säkrad egendom
8 § En myndighet som hanterar säkrad egendom får omedelbart sälja egendomen om
1.den inte kan vårdas utan fara för att den hastigt faller i värde eller förstörs,
2.vården av den är förenad med alltför stora svårigheter eller kostna- der, eller
3.det annars finns särskilda skäl.
Egendomens ägare och den som annars har rätt till egendomen ska få tillfälle att yttra sig innan egendomen säljs, om det är möjligt.
Paragrafen innehåller regler om förtida försäljning av säkrad egen- dom. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.5.
Paragrafen motsvarar delvis tidigare 4 § 1974 års förfarandelag, 8 kap. 12 § tullbefogenhetslagen (2024:710) och 3 kap. 12 § kust- bevakningslagen (2019:32). Paragrafen har också förebilder i 16 kap. 14 § tredje stycket utsökningsbalken och 25 § förvaltningslagen (2017:900).
I första stycket anges förutsättningarna för att omedelbart sälja säkrad egendom. Det får ske om egendomen inte kan vårdas utan fara för att den hastigt faller i värde eller förstörs, om vården av den är förenad med alltför stora avgifter eller kostnader, eller om det annars finns särskilda skäl.
Regleringen i första punkten kan förstås tillämpas på färskvaror, men även andra typer av egendom kan falla i värde av långvarig för- varing. Det kan handla om elektronik, fordon, modebetonade accesso- arer, kryptotillgångar eller vissa sorters aktier.
Regleringen i andra punkten kan tillämpas på exempelvis levande djur, föremål som kräver förvaring i en särskild miljö för att inte förlora sitt värde, skepp och luftfarkoster. Kostnaderna bör ställas i relation till varans värde och den tid som beslaget kan förväntas bestå. Frågan om en förtida försäljning är motiverad för att egendomen kräver alltför kostsam vård måste alltid bedömas med hänsyn till egendomens värde och med beaktande av de olägenheter som skulle följa av en försäljning om säkringen senare upphävs.
Regleringen i tredje punkten innebär att det även i andra situa- tioner kan vara motiverat att sälja egendomen i förtid. Så kan vara fallet exempelvis om egendomen är typiskt säsongsbetonad eller om ägaren begär att den ska säljas i förtid. Tredje punkten öppnar också för att en kombination av omständigheter kan göra att en försäljning
1180
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
är lämplig. En bil till exempel faller i värde av att stå flera år i garage. Med beaktande av kostnaden för garageplatsen kan en förtida för- säljning vara ändamålsenlig, om det av allt att döma verkar som att beslaget kommer att bestå under lång tid. Den enskildes uppfattning har förstås också stor betydelse som tillkommande omständighet i de fall där inte ordalydelsen i första eller andra punkten helt medger en försäljning. Ytterligare exempel på när det kan finnas särskilda skäl är om den enskilde inte går att nå trots flera försök, eller om egen- domen är riskfylld att förvara – det kanske handlar om varor som läcker ur sitt emballage och därigenom vållar arbetsmiljöproblem eller skapar särskilda risker för brand eller explosion.
Den myndighet som säljer egendom behöver alltid förhålla sig till eventuell lagstiftning med särskilda regler om försäljning av vissa varor, exempelvis vapen eller andra varor som kräver tillstånd.
I andra stycket anges att egendomens ägare och den som annars har rätt till egendomen ska få tillfälle att yttra sig innan egendomen säljs, om det är möjligt. Att så ska ske följer redan av allmänna för- valtningsrättsliga regler, men tydliggörs här.
Myndigheten ska alltid göra en nyanserad bedömning av om någon egendom ska säljas i förtid eller inte. I den bedömningen behöver syn- punkter från egendomens ägare eller innehavare tillmätas stor vikt.
Om den enskilde motsätter sig en förtida försäljning ska möjlig- heten till försäljning användas restriktivt. Den enskilde har dock inte något veto mot försäljning. Om egendomen ska säljas i förtid eller inte i en sådan situation är avhängigt av karaktären av och styrkan i de skäl som den enskilde åberopar för att motsätta sig försäljningen, sett i relation till kostnaderna för förvaringen av egendomen och den tid som beslaget kan förväntas bestå. I den situationen att den enskilde gör gällande att ett föremål har ett affektionsvärde, är svårt att ersätta eller av något annat skäl har stor betydelse ska den upp- fattningen tillmätas särskild vikt. Särskild försiktighet ska också iakttas när det gäller fast egendom, bostadsrätter och företag. Att sälja en fastighet eller bostadsrätt i förtid bör endast komma i fråga i undantagsfall och om det har säkerställts att inte någon nyttjande- rättshavare, exempelvis en hyresgäst eller arrendator, drabbas nega- tivt av försäljningen.
Om den enskilde motsätter sig en förtida försäljning utan att lämna någon förklaring till det eller om förvaltningskostnaderna är oproportionerligt höga, bör egendomen många gånger kunna säljas
1181
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
trots att den enskilde motsätter sig det. Om det enda skälet till att förtida försäljning övervägs är att kostnaderna för förvaltningen är höga – exempelvis vid förvaring av levande djur – ska myndigheten dock alltid fråga sig om det finns utrymme att lämna egendomen i den enskildes vård i stället för att genomföra försäljningen.
Om den enskilde tvärtom önskar en förtida försäljning ska myn- digheten lägga stor vikt det. En förtida försäljning är nämligen i många fall den mest effektiva förvaltningen. På så sätt byts en tillgång som kräver förvaring eller annan vård ut mot en köpeskilling som sätts in på ett räntebärande konto. För den som drabbas av ett beslag som pågår under lång tid är detta många gånger att föredra framför att egendomen står i lager och sjunker i värde. I de fall där beslaget hävs har den personen i princip aldrig rätt till ersättning för att egendom- ens värde har sjunkit under förvaringen (med undantag för när myn- digheten har orsakat en skada genom fel eller försummelse). När beslaget kan förväntas bestå länge finns det således starka incitament för den enskilde att låta egendomen säljas i förtid. Det är viktigt att den enskilde har den information som behövs för ett ställningstag- ande och att han eller hon i förekommande fall informeras om att en förtida försäljning kan vara till hans eller hennes fördel. Myndig- heten är dock inte skyldig att sälja i förtid för att den enskilde begär det, utan ska alltid göra en självständig bedömning av om det är lämpligt.
Begränsningen till att den enskilde ska få yttra sig ”om det är möj- ligt” innebär att det inte behöver ske om personen är okänd eller inte går att nå. Det den enskilde ska få yttra sig över är själva försälj- ningsfrågan och det underlag som ligger till grund för att den frågan har väckts. Om myndigheten är tveksam till om det är möjligt att höra den enskilde ska den göra försök att nå honom eller henne.
9 § En myndighet som hanterar säkrad egendom får omedelbart oskadlig- göra egendomen om
1.den inte kan säljas enligt 8 §,
2.den kan befaras komma till brottslig användning, eller
3.det annars finns särskilda skäl.
Egendomens ägare och den som annars har rätt till egendomen ska få tillfälle att yttra sig innan egendomen oskadliggörs, om det är möjligt och inte är uppenbart obehövligt.
Paragrafen innehåller regler om förtida oskadliggörande av säkrad egendom. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.5.
1182
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
Paragrafen motsvarar delvis tidigare 5 § 1974 års förfarandelag, 8 kap. 12 § tullbefogenhetslagen, 3 kap. 12 § kustbevakningslagen och tidigare 19 § lagen (2000:1225) om straff för smuggling (smugg- lingslagen). Den har också en motsvarighet i 25 § förvaltningslagen.
I första stycket anges förutsättningarna för att omedelbart oskad- liggöra säkrad egendom. Det får ske om egendomen inte kan säljas enligt 8 §, om den kan befaras komma till brottslig användning eller om det annars finns särskilda skäl. Vad som avses med oskadliggör- ande framgår av 10 §.
Regleringen i första punkten kan endast tillämpas på sådan egen- dom där något av rekvisiten i 8 § är uppfyllt. Det ska alltså handla om egendom som riskerar att falla i värde, är svår att förvalta eller där det annars finns särskilda skäl för en omedelbar försäljning. Om den myndighet som hanterar sådan egendom bedömer att den inte kan säljas kan myndigheten i stället oskadliggöra egendomen. Det kan exempelvis handla om egendom som inte har något marknads- värde eller kräver särskilt tillstånd för innehav. Det kan även vara livs- medel eller kosmetiska produkter, vilkas ofarlighet inte kan garanteras.
Regleringen i andra punkten kan tillämpas på all säkrad egendom som kan befaras komma till brottslig användning. Det kan vara nar- kotika, narkotikaklassade läkemedel, dopningsmedel, vapen, spräng- ämnen, sprängämnesprekursorer och liknande. Varor som är föremål för immaterialrättsbrott, till exempel varor med falska varumärken, är ett annat exempel.
Regleringen i tredje punkten kan tillämpas om förutsättningarna i de ovanstående punkterna inte är uppfyllda men det ändå finns sär- skilda skäl för att egendomen oskadliggörs i förtid. Det kan exempel- vis röra sig om varor som myndigheten inte kan förvara utan särskild fara för miljön, arbetsmiljön eller risk för att egendomen angrips av skadedjur. Det kan också vara varor som är av lågt ekonomiskt värde eller annat värde för ägaren, som exempelvis använt förpacknings- material. Ett annat exempel är egendom som är olämplig för försälj- ning och som ägaren inte önskar få tillbaka.
I andra stycket anges att egendomens ägare och den som annars har rätt till egendomen ska få tillfälle att yttra sig innan egendomen oskadliggörs, om det är möjligt och inte är uppenbart obehövligt. Att så ska ske följer redan av allmänna förvaltningsrättsliga regler, men tydliggörs här. Om den enskilde motsätter sig ett förtida oskadlig- görande ska möjligheten till det användas restriktivt. Myndigheten
1183
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
måste beakta att ett oskadliggörande är en definitiv åtgärd och den verkan det kommer att ha för den enskilde.
Den enskilde behöver bara få tillfälle att yttra sig om det inte är uppenbart obehövligt. Om ett yttrande inte kan tillföra något – till exempel i fråga om narkotika, läckande eller jästa varor eller explosiva varor som är riskfyllda att förvara – får myndigheten förstöra varorna utan att höra den enskilde. Den enskilde måste dock få information om den åtgärd som har vidtagits. Om det inte går att höra eller infor- mera den enskilde, exempelvis för att myndigheten inte vet vem det är, behöver den inte göra det.
10 § Oskadliggörande enligt 9 § ska ske genom att myndigheten förstör egendomen. Oskadliggörande får dock även ske genom att myndigheten beslutar att behålla egendomen om den
1.utgörs av lösöre,
2.behövs i myndighetens egen verksamhet och
3.inte är förenad med någon särskild rätt.
I beslutet ska det närmare anges vilken egendom som omfattas.
I paragrafen regleras hur egendom får oskadliggöras i förtid. Över- vägandena finns i avsnitt 5.4.10.
Paragrafen motsvarar delvis tidigare 5–6 §§ 1974 års lag och tidi- gare 19 § smugglingslagen.
I första stycket anges hur ett förtida oskadliggörande ska gå till. Det kan ske antingen genom att myndigheten förstör egendomen eller beslutar att behålla den. Att lämna egendomen till återvinning eller second hand täcks av att förstöra den. Att behålla egendomen utgör, i den här lagens mening, ett oskadliggörande trots att egen- domen i den situationen finns kvar.
Oskadliggörandet går ut på att egendomen inte längre ska vara förenad med någon fara eller risk, exempelvis för att komma till brottslig användning. Myndigheten får bara besluta att behålla egen- domen om den utgörs av lösöre, behövs i myndighetens egen verk- samhet och inte är förenad med någon särskild rätt. Annars ska den förstöras.
Lösöre är individuellt bestämda, fysiska naturligt flyttbara saker. Det kan handla om fordon, levande djur, narkotika, elektronik, för- packningsmaterial och så vidare. Kontomedel, värdepapper, imma- teriella rättigheter, fastigheter och bostadsrätter är exempel på sådant som inte är lösöre.
1184
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
Med att egendomen behövs i myndighetens egen verksamhet i andra punkten avses att myndigheten själv har användning för egen- domen i den verksamhet som myndigheten har i uppgift att bedriva. Tullverket har till exempel användning för emballage och kan behålla den typen av saker. Polisen kan ha användning för mobiltelefoner och hårddiskar för att ta ut reservdelar till tömningar, och för kläder och accessoarer till spaningsverksamheten. I myndigheternas utbildnings- verksamhet kan det behövas narkotika, vapen, dopningsmedel och annat material för exempelvis träning av spårhundar och utbildning av personal. Material kan också behövas för forensiska ändamål och i myndigheternas referenssamlingar, exempelvis narkotika, vapen, förfalskade pengar och dokument med mera.
I tredje punkten anges att egendomen inte ska vara förenad med någon särskild rätt. Det ska alltså inte vara egendom som tredje man har intresse i. Myndigheterna ska inte behålla belånad egendom och deras behållande av egendom får inte medföra en inskränkning i nå- gons egendomsskydd.
I andra stycket beskrivs hur myndigheternas beslut om att behålla egendom som ska oskadliggöras ska gå till. I beslutet behöver det anges vilken egendom som omfattas. Beslutet behöver vara skriftligt och kunna granskas i efterhand. I övrigt ställs inga formella krav på beslutet – det är ett internt beslut hos myndigheten och det är ingen enskild som är part i frågan.
När myndigheten har oskadliggjort egendom genom att använda den i sin egen verksamhet företräder myndigheten staten som ägare av egendomen. Det innebär att om myndigheten vill göra sig av med egendomen, exempelvis för att den inte längre behövs i verksamheten, kan myndigheten göra det. Då kan myndigheten göra sig av med egendomen på det sätt som den anser är lämpligt, till exempel genom att förstöra den.
4 kap. Förvaltning av egendom som har tillfallit staten
1 § Egendom som har tillfallit staten ska säljas av den myndighet som hanterar den. Om det är olämpligt att egendomen säljs, eller om den inte går att sälja, ska den oskadliggöras.
I paragrafen regleras vad som ska ske med egendom som har tillfallit staten. Paragrafen motsvarar tidigare 6 § 1974 års förfarandelag.
1185
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Egendom som har tillfallit staten, antingen för att den har för- verkats eller för att det inte har gått att återföra den till ägaren, ska som huvudregel säljas av den myndighet som förvarar den. Om det är olämpligt att den säljs ska den i stället oskadliggöras (hur det går till anges i 2 §). I att det är olämpligt att den säljs ligger att den i så fall kan befaras komma till brottslig användning. Det kan också handla om egendom som inte bör komma ut på en öppen marknad, till ex- empel egendom som kan medföra säkerhetsrisker. Dessutom kan det handla om egendom som det är olämpligt att en myndighet säljer, exempelvis egendom med drogromantiska eller antidemokratiska budskap, piratkopior etcetera.
Myndigheten får sälja egendomen på det sätt som är lämpligt i det enskilda fallet. Många gånger är offentlig auktion en lämplig ord- ning. Men det kan också vara lämpligt att sälja egendomen genom annonsering eller genom en mäklare. Myndigheten ska sträva efter att få en så hög försäljningslikvid som möjligt, och samtidigt genom- föra försäljningen korrekt och sakligt utan att gynna någon intressent framför någon annan.
2§ Vid oskadliggörande enligt 1 § gäller 3 kap. 10 §.
I paragrafen regleras hur egendom som har tillfallit staten får oskad- liggöras. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.10.
Paragrafen motsvarar delvis tidigare 5 och 6 §§ 1974 års lag samt tidigare 18 § lagen om straff för smuggling.
Oskadliggörandet ska ske på det sätt som anges i 3 kap. 10 §. För ytterligare kommentarer hänvisas till författningskommentaren till den paragrafen.
3 § Försäljning av egendom som har tillfallit staten sker för statens räk- ning. Om egendomen som har tillfallit staten består av pengar, ska beloppet redovisas till staten.
Av statens årliga intäkter från försäljningar av förverkad egendom ska
30 procent tillföras Brottsofferfonden.
I paragrafen regleras vad som händer med intäkter från försäljningar av statens egendom. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.10. Paragra- fen motsvarar delvis tidigare 8 § första stycket och 10 § 1974 års för- farandelag.
I första stycket framgår att försäljningar av egendom som har till- fallit staten sker för statens räkning. När säkrad egendom säljs i för-
1186
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
tid tillämpas i stället 1 kap. 5 §. Om egendomen som har tillfallit staten består av pengar ska beloppet redovisas till staten.
I andra stycket anges att av statens årliga intäkter från försäljningar av förverkad egendom ska 30 procent tillföras Brottsofferfonden. Bestämmelsen träffar enbart försäljningsintäkter, inte intäkter från förverkanden i övrigt (som pengaförverkanden och värdeförverk- anden).
5 kap. Utlämnande av egendom och ersättning till rättighetshavare
Utlämnande av egendom
1 § Om någon gör anspråk på egendom som är föremål för en sådan åt- gärd som avses i 1 kap. 2 § 2–5, ska myndigheten som hanterar egendomen besluta att lämna ut egendomen om den som gör anspråk på egendomen är ägare eller rättighetshavare till egendomen och det är lämpligt att lämna ut egendomen till denne. Om egendomen redan har sålts eller förstörts, gäller vad som sägs i 2 §.
Om egendomen har reparerats eller på något annat sätt förbättrats, är den som gör anspråk på egendomen enligt första stycket skyldig att betala kostnaden för förbättringen innan egendomen lämnas ut. Om kostnaden inte betalas inom en månad efter det att en särskild uppmaning har delgetts rättighetshavaren, ska egendomen tillfalla staten.
Paragrafen reglerar utlämnande av egendom till rättighetshavare och någon som annars gör anspråk på den. Övervägandena finns i avsnitt 9.17.
Innehållet i paragrafen har överförts från tidigare 7 § 1974 års förfarandelag. Den är, liksom tidigare, tillämplig i fråga om egendom som har tagits i förvar som misstänkt stöldgods, egendom som har omhändertagits för att minska risken för trafikbrott, hävda beslag som ska lämnas ut till någon annan än målsäganden och egendom som har omhändertagits för att hindra fortsatt färd med fordon i vissa fall. Paragrafen är inte tillämplig på beslagtagen egendom i all- mänhet eller egendom som har tillfallit staten. För beslagtagen egen- dom gäller i stället bestämmelser i 27 kap. 4 a och 8–8 b §§ rättegångs- balken som handlar om utlämnande till rättighetshavare.
I första stycket har ändringar gjorts som förtydligar vad den myn- dighet som hanterar egendomen ska pröva innan den lämnar ut den.
Ändringen i andra stycket är endast språklig.
1187
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Ersättning till ägare och rättighetshavare
2 § Om säkrad egendom har sålts eller oskadliggjorts till skada för äga- ren eller rättighetshavaren, har denne rätt till ersättning. För egendom som har sålts lämnas dock inte ersättning med högre belopp än vad som har kommit in vid försäljningen. Om egendomen har förstörts, lämnas ersätt- ning med ett skäligt belopp. I de fall som avses i 1 § andra stycket ska kost- naden för förbättringen räknas från ersättningen.
Ett krav på ersättning prövas av den myndighet som har sålt eller oskad- liggjort egendomen.
Paragrafen innehåller regler om ersättning till ägare och rättighets- havare om säkrad egendom har sålts eller oskadliggjorts till skada för ägaren eller rättighetshavaren. Övervägandena finns i avsnitt 9.17.
Första stycket motsvarar delar av hittillsvarande 19 § smugglings- lagen, 3 kap. 12 § kustbevakningslagen samt 8 kap. 13 § tullbefogen- hetslagen. Paragrafen är tillämplig i fråga om all säkrad egendom, det vill säga även beslag. Eftersom paragrafen endast gäller säkrad egen- dom är den endast tillämplig när egendomen har sålts eller oskadlig- gjorts i förtid. En förutsättning är också att försäljningen eller oskad- liggörandet har inneburit en skada för ägaren eller rättighetshavaren. Den typiska situationen när så kan vara fallet är om säkringsåtgärden hävs – exempelvis ett beslag av egendom där förverkandeyrkandet ogillas och egendomen därför ska lämnas tillbaka. Det kan också finnas situationer där någon som har en särskild rätt i egendomen lider skada av ett oskadliggörande eller en försäljning i förtid, trots att säkringsåtgärden inte hävs senare.
Har egendomen sålts i förtid ska ersättning betalas med högst vad som har kommit in vid försäljningen. Något avdrag för kostnader ska normalt inte göras. Ersättningen ska motsvara den skada som ägaren eller rättighetshavaren har drabbats av, dock som högst den köpe- skilling som har flutit in. Om egendomen har förstörts lämnas ersätt- ning med ett skäligt belopp, vilket normalt är ett belopp som mot- svarar varans marknadsvärde vid den tidpunkt när beslaget skedde.
I fråga om vissa typer av rättigheter, exempelvis nyttjanderätter till fast egendom, kan det vara så att den ekonomiska skada rättig- hetshavaren lider av en förtida försäljning är större än vad som täcks av köpeskillingen. Som framgår i kommentaren till 3 kap. 8 § om förtida försäljning är en sådan försäljning olämplig i så fall.
I andra stycket framgår att ersättningsfrågan prövas av den myn- dighet som har sålt eller förstört egendomen.
1188
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
3 § Om förverkande har skett av egendom som en kreditgivare i god tro har förvärvat en säkerhet i eller återtaganderätt till, får staten
1.erbjuda kreditgivaren att ta över egendomen mot att ersätta staten för den del av egendomens värde som överstiger fordran,
2.med kreditgivarens samtycke sälja egendomen med förbehåll för kreditgivarens rätt enligt avtalet, eller
3.sälja egendomen utan förbehåll för kreditgivarens rätt.
Om försäljningen sker med förbehåll för kreditgivarens rätt, svarar där- efter den som förvärvar egendomen för den ursprunglige gäldenärens skyl- digheter enligt avtalet. Om egendomen säljs utan förbehåll för kreditgiva- rens rätt, ska kreditgivaren få ersättning. Ersättning lämnas dock inte med ett högre belopp än vad som har kommit in vid försäljningen, med avdrag för kostnader för reparationer eller andra förbättringar.
Anspråk från kreditgivare ska tillgodoses i den ordning som gäller enligt förmånsrättslagen (1970:979).
I paragrafen anges hur staten ska förhålla sig till en kreditgivare som har en särskild rätt till egendom som har tillfallit staten. Övervägan- dena finns i avsnitt 9.17. Paragrafen har en delvis förebild i 9 kap. 10 § utsökningsbalken.
I första stycket framgår att paragrafen är tillämplig när förverk- ande har skett av egendom som en kreditgivare har en säkerhet i eller återtaganderätt till. Säkrad egendom träffas alltså inte av be- stämmelsen. En kreditgivares säkerhet i egendomen kan bestå av exempelvis en panträtt. Även förbehåll som uttrycks på något annat sätt än med ordet återtagandeförbehåll inbegrips, till exempel ägan- derättsförbehåll.
Endast särskilda rättigheter som består enligt 36 kap. 17 § brotts- balken och som kreditgivaren har förvärvat i god tro faller inom be- stämmelsens tillämpningsområde. Har rätten förverkat en särskild rätt enligt 36 kap. 17 § – exempelvis på grund av att rättighetshava- ren har förvärvat den i ond tro – blir bestämmelsen inte tillämplig. Prövningen av om rätten har förvärvats i god tro tar sikte på förhål- landena när förvärvet skedde. Om förvärvet skedde innan egendomen säkrades får kreditgivaren i regel anses ha varit i god tro, om inte kreditgivaren insåg eller borde ha insett att egendomen kunde för- verkas på grund av dess samband med brottslig verksamhet. Om för- värvet skedde efter att egendomen säkrades kommer kreditgivaren i princip inte att kunna åberopa god tro om säkringsåtgärden hade registrerats eller denuntierats på rätt sätt. Ondtroende rättighets- havare har inte rätt till det skydd som följer av bestämmelsen.
1189
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
I första stycket anges också vad staten får göra om egendom har tillfallit staten och det finns en kreditgivare som i god tro har förvär- vat en säkerhet i eller återtaganderätt till egendomen. Staten har i så fall tre handlingsalternativ. Staten får för det första erbjuda kredit- givaren att ta över egendomen mot att ersätta staten för den del av egendomens värde som överstiger kreditgivarens fordran. Det alter- nativet kan exempelvis vara lämpligt om kreditgivaren har återtagan- derätt. För det andra får staten med kreditgivarens samtycke sälja egendomen med förbehåll för hans eller hennes rätt enligt avtalet. Detta borde passa bäst vid försäljning under hand. För det tredje får staten sälja egendomen utan förbehåll för kreditgivarens rätt. När den hanterande myndigheten väljer mellan de tre alternativen ska det alternativ väljas som är lämpligt i det enskilda fallet. Myndigheten behöver beakta kreditgivarens uppfattning om saken och att förverk- andet inte är riktat mot kreditgivaren, utan att utgångspunkten är att värdet av dennes säkerhet inte ska urholkas av myndighetens åtgärd.
I andra stycket anges vad som gäller om staten säljer egendomen med förbehåll för kreditgivarens rätt. I så fall svarar egendomens för- värvare ensam för den ursprungliga betalningsskyldigheten enligt av- talet. Den ursprunglige gäldenären blir därigenom befriad från sina återstående förpliktelser. I andra stycket anges också att om staten i stället säljer rätten utan ett sådant förbehåll har kreditgivaren rätt till ersättning. Det kan vara lämpligt att bestämma ersättningen med utgångspunkt i vad som sägs i 9 kap. 10 § andra stycket utsöknings- balken, beroende på vad det är för typ av rätt kreditgivaren har. De reglerna anknyter till vad som skulle ha gällt om den enskilde hade velat fullgöra sin betalningsskyldighet i förtid. Kreditgivarens rätt till ersättning kan dock som högst uppgå till köpeskillingen, det vill säga egendomens värde.
I tredje stycket framgår att anspråk från kreditgivare ska tillgodo- ses i den ordning som gäller enligt förmånsrättslagen (1970:979).
4 § Om någon i god tro har förvärvat en annan särskild rätt till egendom som har förverkats än en sådan som anges i 3 §, ska staten sälja egendomen med förbehåll för dennes rätt.
Om det är lämpligt får staten i stället sälja egendomen utan förbehåll för den särskilda rätten. Rättighetshavaren ska i så fall få ersättning för sin skada på grund av att rätten upphör.
1190
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
I paragrafen anges vad som gäller när egendom som har tillfallit sta- ten är förenad med någon annan särskild rätt än en säkerhet för en kreditgivarens anspråk (som regleras i 3 §). Övervägandena finns i avsnitt 9.17.
I första stycket framgår att om någon i god tro har förvärvat en annan särskild rätt till förverkad egendom än en sådan som anges i
3 §, ska staten sälja egendomen med förbehåll för den särskilda rätten. Liksom i 3 § måste det handla om en begränsad sakrätt som består enligt 36 kap. 17 § brottsbalken. Nyttjanderätter till fast egendom träffas av bestämmelsens tillämpningsområde. Huvudregeln är allt- så att fast egendom ska säljas med förbehåll för de nyttjanderätter som gäller i egendomen.
Prövningen av om rätten har förvärvats i god tro tar sikte på för- hållandena när förvärvet skedde. Om det var innan egendomen säk- rades får rättighetshavaren i regel anses ha varit i god tro, om inte rättighetshavaren insåg eller borde ha insett att egendomen kunde förverkas på grund av dess samband med brottslig verksamhet. Om ett förvärv av en nyttjanderätt till fast egendom har skett efter att egendomen säkrades kommer rättighetshavaren inte att kunna åbe- ropa god tro (enligt 18 kap. 1 och 3 §§ jordabalken).
I andra stycket framgår att staten får sälja egendomen utan för- behåll för den särskilda rätten om det är lämpligt. Det innebär att rätten upphör i samband med försäljningen. I så fall har rättighets- havaren rätt till ersättning för den skada som han eller hon drabbas av på grund av att rätten upphör. Undantaget i andra stycket är en- dast tillämpligt när det är lämpligt att försäljning sker utan förbehåll för rätten. Det kan handla om att rättighetshavaren godtar en sådan försäljning. Det kan också handla om att det inte går att sälja egen- domen med förbehåll för rätten utan att det påverkar egendomens värde avsevärt negativt. Om rättighetshavaren drabbas av en skada på grund av en sådan åtgärd har han eller hon rätt till ersättning. I de situationerna är ersättningen inte begränsad till köpeskillingen. Ex- empel på situationer som kan träffas av bestämmelsen är om en lo- kalhyresgäst måste sägas upp för att försäljning ska ske och drabbas av flyttkostnader eller andra skador kopplat till att denne behöver skaffa en ersättningslokal. Skadeståndslagens (1972:207) principer om skyldighet för den skadelidande att begränsa sin skada gäller utöver bestämmelsen.
1191
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
5 § Om det vid en försäljning av förverkad egendom har uppstått ett överskott efter att det belopp som förverkandet avser har betalats och an- språk från rättighetshavare har tillgodosetts, ska överskottet betalas till den som egendomen har förverkats från.
Paragrafen reglerar vad som gäller vid försäljningar av egendom som sakförverkas för att fullgöra ett värdeförverkande. Om det uppstår ett överskott i en sådan situation ska överskottet, efter att värdeför- verkandet har fullgjorts och anspråk från rättighetshavare har tillgodo- setts, betalas ut till förverkandesvaranden. Det som sägs i paragrafen gäller redan (se prop. 2023/24:144 s. 250), men anges nu i lag.
6 kap. Överklagande och bemyndigande
1 § Beslut som avses i 3 kap. 7–9 §§ och beslut om utlämnande och er- sättning i 5 kap. 1–4 §§ får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
I paragrafen anges vad som gäller vid överklagande av beslut som har fattats med stöd av lagen. Paragrafen motsvarar tidigare 9 § 1974 års förfarandelag. De beslut som får överklagas är beslut om ersättning till sysslomän, beslut om förtida försäljning eller oskad- liggörande av egendom och beslut om utlämnande av egendom eller ersättning till rättighetshavare.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela närmare föreskrifter om
1.sättet för kungörande enligt 2 kap. 1–3 §§,
2.hur pengar redovisas till staten enligt 4 kap. 3 § och
3.myndigheters närmare hantering av egendom enligt denna lag.
Paragrafen motsvarar tidigare 11 § och en del av 10 § 1974 års förfa- randelag. Den innehåller ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela närmare föreskrif- ter om sättet för kungörande enligt 2 kap. 1–3 §§, det vill säga i fråga om åtgärder för att nå ägaren till stöldgods, egendom som har om- händertagits för att minska risken för trafikbrott och hävda beslag som ska lämnas ut till någon annan än målsäganden. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också meddela när- mare föreskrifter om hur pengar ska redovisas till staten enligt 4 kap. 3 § och om myndigheters närmare hantering av egendom enligt denna
1192
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
lag. Det sistnämnda kan avse hur myndigheterna ska oskadliggöra eller sälja egendomen och i fråga om vilken egendom ett oskadlig- görande genom användning i den egna verksamheten kan bli aktuellt.
13.3Förslaget till lag om tillägg till den upphävda lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet
Lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet innehåller bestämmelser om sådan inlåningsverksamhet som andra företag än institut enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti får driva. Det handlar bland annat om spar- och låneföreningar. Lagen upphävdes den 1 januari 2021 och det går därmed inte att bilda nya spar- och låneföreningar. Den upphävda lagen gäller dock enligt övergångsbestämmelser till lagen (2020:1026) om upphävande av lagen (2004:299) om inlånings- verksamhetlagen fortfarande för sådana ekonomiska föreningar som före ikraftträdandet var registrerade enligt lagen om inlåningsverk- samhet och som inom ramen för en icke-finansiell verksamhet be- driver inlåningsverksamhet som riktar sig till medlemmar och som bidrar till finansieringen av föreningens verksamhet. Lagen är också tillämplig för ekonomiska föreningar som avses i punkt 2 i ikraft- trädande- och övergångsbestämmelserna till lagen (2020:1025) om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
De spar- och låneföreningar som har valt att fortsätta sin verk- samhet tillämpar den upphävda lagen om inlåningsverksamhet.
Lagen om inlåningsverksamhet innehåller inte några regler om uppgiftsskyldighet, men spar- och låneföreningar kan ha sådana upp- gifter som omfattas av den skyldighet som följer av artikel 6.3 d i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den
24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande. De kon- tor för återvinning av tillgångar som finns vid Polisen och Ekobrotts- myndigheten ska därmed ha möjlighet att begära ut information från spar- och låneföreningar. En ny lag som kompletterar den upphävda lagen om inlåningsverksamhet föreslås därför med bestämmelser om uppgiftsskyldighet, meddelandeförbud, straff för brott mot meddel- andeförbudet och en reglering om bemyndigande.
1193
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om sådana föreningar som fort- farande bedriver verksamhet enligt den upphävda lagen (2004:299) om in- låningsverksamhet. I tillägg till vad som gäller enligt den lagen ska följande bestämmelser gälla.
Paragrafen innehåller upplysningar om lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
Av paragrafen framgår att lagen endast gäller för sådana föreningar som fortfarande bedriver verksamhet enligt den upphävda lagen om inlåningsverksamhet. Lagen gällde tidigare även aktiebolag, men över- gångsbestämmelserna innebär att endast föreningar, så kallade spar- och låneföreningar, kan fortsätta bedriva sin verksamhet enligt den upphävda lagen.
Uppgiftsskyldighet
2 § En inlåningsverksamhet som bedrivs enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas för- hållanden till föreningen om det begärs av Polismyndigheten eller Eko- brottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för spar- och låneföreningar samt bestämmelser om bemyndigande. Över- vägandena finns i avsnitt 4.6.4.
Av paragrafens första stycke framgår att en spar- eller låneför- ening är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polisen eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande (det vill säga ARO-kontor). Genom tillägget genomförs direktivets arti- kel 6.3 d.
Av andra stycket följer att uppgifterna ska lämnas utan dröjsmål och i elektronisk form. Att uppgifterna ska lämnas utan dröjsmål innebär att det finns ett skyndsamhetskrav när uppgifterna lämnas.
1194
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
Meddelandeförbud
3 § Den som begär uppgifter enligt 2 § får besluta att inlåningsverksam- heten samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 2 §
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att uppfylla en inter- nationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet, ska den som har beslutat om åtgärden besluta att förbudet ska upphöra.
Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud. Över- vägandena finns i avsnitt 4.6.4.
Av paragrafens första stycke framgår att den som kan begära upp- gifter från föreningen, det vill säga Polisen och Ekobrottsmyndig- heten, också kan besluta om meddelandeförbud beträffande att upp- gifter har lämnats.
I paragrafens andra stycke anges att ett meddelandeförbud får meddelas om det krävs för att uppfylla en internationell överens- kommelse som är bindande för Sverige. Så kan vara fallet om det av begäran till ARO-kontoret framgår att syftet med att begära ut upp- gifterna kan riskeras om den som uppgifterna rör får vetskap om att information har lämnats till den andra staten. Det kan till exempel vara fallet om tillgångar riskerar att skingras eller om den som upp- gifterna berör undanskaffar bevis eller annat så att en utredning inte kan drivas vidare mot den enskilde. Ett meddelandeförbud ska inte bestå längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. Det ska vara tidsbegränsat, men möjligt att förlänga om det finns behov av det.
I tredje stycket anges att ett beslut om meddelandeförbud ska upphöra att gälla om det inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. Den myndighet eller funktion inom en myn- dighet som är behörig att besluta om ett meddelandeförbud är också behörig att besluta att förbudet ska upphöra att gälla. Det behöver alltså inte vara samma beslutsfattare som beslutar om meddelande- förbud och om att förbudet ska upphöra.
Liknande bestämmelser om meddelandeförbud finns i ett antal lagar inom finansmarknadsområdet. För närmare kommentar, se prop. 2004/05:144 s. 196 f.
1195
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Straff
4 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 3 §.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om ansvar. Den är utformad efter förebild i bland annat 1 kap. 7 § lagen (2024:1159) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar och 1 kap. 9 § lagen (2021:899) med kompletter- ande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering, som i sin tur är utformade efter förebild i 1 kap. 8 b § i den numera upp- hävda lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
Av bestämmelsen följer att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 3 § kan dömas till böter. För en närmare kommentar, se prop. 2004/05:144 s. 196 f.
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om hur uppgifter enligt 2 § ska lämnas.
I paragrafen framgår att regeringen eller den myndighet som reger- ingen bestämmer får meddela föreskrifter om hur uppgifterna i 2 § ska lämnas till Polisen och Ekobrottsmyndigheten kan det i föreskrift närmare anges i vilket format uppgifterna ska lämnas. Liknande be- myndiganden finns i andra lagar med uppgiftsskyldighet, se till exem- pel 8 kap. 2 b § fjärde stycket lagen (1998:1479) om värdepappers- centraler och kontoföring av finansiella instrument.
13.4Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
23 kap.
2 §
Under förundersökningen ska det utredas
1.vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om det finns till- räckliga skäl för åtal mot honom eller henne, och
2.om det finns skäl att begära egendom förverkad.
Under förundersökningen ska målet även förberedas så att bevisningen kan presenteras i ett sammanhang vid huvudförhandlingen.
En utredning enligt första stycket 2 behöver inte genomföras, om det med hänsyn till brottets allvar och karaktär inte är påkallat.
1196
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
Paragrafen innehåller bestämmelser om förundersökningen. Över- vägandena finns i avsnitt 4.6.2.
Paragrafens första stycke har delats in i punkter där den andra punkten är ny. Av den punkten framgår det att det under förunder- sökningen ska undersökas om det finns skäl att begära egendom för- verkad. Genom tillägget klargörs att utredningsledaren eller åklagaren tidigt under förundersökningen även ska utreda om den misstänkte har brottsvinster, oförklarade tillgångar eller annan egendom som det finns skäl att begära förverkad. Det kan ske genom direktiv om att det till exempel ska genomföras en grundläggande finansiell utred- ning som sedan, beroende på vad utredningen visar, följs upp genom fördjupade utredningar och att egendom som påträffas hos den miss- tänkte säkras för ett framtida förverkande. Beroende på vilka fynd som görs i utredningen kan det bli aktuellt att antingen framställa yrkanden om förverkanden mot den misstänkte kopplade till brott som han eller hon åtalas för, eller att en utredning om självständigt förverkande inleds parallellt med brottsutredningen där det klargörs om egendom som har påträffats härrör från brottslig verksamhet, vem egendomen tillhör samt ta ställning till om det finns tillräckliga skäl för att väcka en talan om förverkande (jämför 2 kap. 1 och 2 §§ lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot – i det följande 2024 års förfarandelag).
Av paragrafens tredje stycke följer att en utredning av om det finns skäl att förverka egendom inte behöver genomföras, om det med hän- syn till brottets allvar och karaktär inte är påkallat.
Kopplingen till brottets allvar möjliggör att brott med ett lågt straffvärde undantas, till exempel brott som normalt bestraffas med böter. Bestämmelsen är avsedd att träffa till exempel utredningar av mindre allvarliga brott som ofta färdigställs helt ute i fält. Den ska också kunna träffa bland annat brott som hanteras enligt det särskilda förfarande som finns för att åstadkomma en snabbare lagföring (jäm- för prop. 2021/22:279). Ett annat exempel är när förhandsgodkän- nande av strafföreläggande har använts. I sådana fall kan det finnas skäl att prioritera en effektiv lagföring framför att utreda om det finns skäl att förverka egendom. Det är undersökningsledaren eller åklaga- ren som genom direktiv till utredarna avgör vilka utredningsåtgärder som ska vidtas. Som framgår av 23 kap. 4 a och 22 §§ rättegångsbal- ken gäller inte regleringen i detta stycke om en förundersökning läggs ner eller inte genomförs av de skäl som följer av de bestämmelserna.
1197
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Vidare kan man avstå från att utreda om det finns skäl att för- verka egendom med hänsyn till brottets karaktär. Det kan bli aktu- ellt vid utredningar av brott som normalt inte genererar brottsvinster. I fråga om andra brott är utgångspunkten däremot att det ska utredas om det finns skäl att förverka egendom under förundersökningen.
I övrigt har enbart språkliga och redaktionella ändringar gjorts i paragrafen, innebärande att det som tidigare framgick i det andra ledet i första stycket, att målet under förundersökningen även ska förberedas så att bevisningen kan presenteras i ett sammanhang vid huvudförhandlingen, i stället regleras i ett nytt andra stycke.
4 a §
En förundersökning får vidare läggas ner
1.om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottets straffvärde inte överstiger fängelse i tre månader, eller
2.om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse i 20 kap. eller om särskild åtals- prövning samt något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts genom att förundersökningen läggs ner.
Om det finns förutsättningar för att lägga ner en förundersökning en- ligt första stycket redan innan en sådan har inletts, får det beslutas att en förundersökning inte ska inledas. Att det finns skäl att utreda om det finns egendom som ska förverkas utgör inte ett hinder mot att förundersökningen läggs ner om förutsättningarna i första stycket är uppfyllda.
Beslut enligt denna paragraf att lägga ner en förundersökning meddelas av den åklagare som leder förundersökningen om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelserna om åtalsunder- låtelse i 20 kap. 7 § första stycket eller om särskild åtalsprövning.
Detsamma gäller beslut att inte inleda förundersökning i motsvarande fall. Om förundersökningen leds av Polismyndigheten beslutar undersöknings- ledaren i dessa frågor. Övriga beslut enligt denna paragraf meddelas av åklagare.
Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna för att lägga ner en förundersökning. Överväganden finns i avsnitt 4.6.2.
I paragrafens andra stycke har det lagts till att en förundersök- ning under vissa förhållanden får läggas ner även om det finns skäl att utreda om det finns egendom som ska förverkas. Av paragrafen följer att en förundersökning får läggas ner om förutsättningarna i första stycket är uppfyllda. Det kan till exempel vara fallet om en fort- satt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhål-
1198
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
lande till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottets straffvärde inte överstiger fängelse i tre månader, eller det finns för- utsättningar att besluta om åtalsunderlåtelse för det misstänka brottet. Om en förundersökning läggs ner och det har påträffats oförklarade tillgångar kan en utredning om självständigt förverkande inledas
i stället för en förundersökning om förutsättningarna för att inleda en sådan utredning är uppfyllda (jämför 2 kap. 2 § 2024 års förfar- andelag).
I övrigt har enbart språkliga ändringar gjorts i paragrafen.
22 §
Förundersökning enligt detta kapitel behöver inte genomföras, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och det gäller ett brott som inte kan antas för- anleda någon annan påföljd än böter eller ett sådant brott som avses i 45 kap. 2 § första eller andra stycket. Beslag får i dessa fall användas enligt vad som föreskrivs i 27 kap.
Om åklagaren vill utvidga ett väckt åtal, får det ske utan att en förunder- sökning enligt detta kapitel har ägt rum.
Om förutsättningarna i första stycket är uppfyllda behöver en förundersök- ning inte genomföras även om det kan finnas skäl att utreda om det finns egendom som ska förverkas.
Paragrafen innehåller bestämmelser om undantag från förunder- sökningsplikten. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.2 och 3.2.4.
I paragrafens första stycke har hänvisningen till penningbeslag tagits bort till följd av att tvångsmedlet har utmönstrats ur lagstift- ningen. Sådan egendom som tidigare säkrades genom penningbeslag kan nu säkras genom beslag (se 27 kap. 1 §).
I andra stycket har enbart språkliga ändringar gjorts. De är inte avsedda att innebära någon ändring i sak.
Ett nytt tredje stycke har lagts till i paragrafen. Där anges att om förutsättningarna i första stycket är uppfyllda så behöver en förunder- sökning inte genomföras även om det kan finnas skäl att utreda om det finns egendom som ska förverkas. Det innebär att samma undan- tag från förundersökningsplikten som tidigare fortfarande gäller. Om det i en situation som träffas av undantag från förundersöknings- plikten har påträffats oförklarade tillgångar kan en utredning om självständigt förverkande inledas i stället för en förundersökning om förutsättningarna för att inleda en sådan utredning är uppfyllda (jäm- för 2 kap. 2 § 2024 års förfarandelag).
1199
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
27 kap. Om beslag, kopiering, biometrisk autentisering och hemliga tvångsmedel
1 §
Egendom får tas i beslag om det skäligen kan antas att
1.den har betydelse för en utredning om brott,
2.någon har blivit av med den genom brott,
3.den kan bli förverkad,
4.den kan användas för att utföra en genomsökning på distans, eller
5.den har betydelse för en utredning om förverkande.
Paragrafen innehåller den grundläggande regeln om när egendom får tas i beslag. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
I första stycket har ordet ”föremål” bytts ut mot ordet ”egendom”. Tvångsmedlets tillämpningsområde har därmed utvidgats och be- slag har gjorts tillämpligt på alla typer av egendom – förutom före- mål även till exempel fast egendom, värdepapper, immateriella rätt- igheter, kontomedel och bostadsrätter. Egendom definieras ofta som något som tillhör någon. Även egendom som har övergetts, det som brukar kallas herrelös egendom (res derelictae), träffas dock av be- stämmelsen – exempelvis skräp.
Möjligheten att ta all typ av egendom i beslag gäller oavsett för vilket ändamål beslaget görs. Det innebär att tvångsmedlet beslag numera i detta avseende korresponderar med tvångsmedlet kvarstad och med beslagsändamålet förverkande. På samma sätt som alla sor- ters egendom kan beläggas med kvarstad eller förverkas kan, som utgångspunkt, alla sorters egendom tas i beslag.
När det gäller beslag som sker i förverkandesyfte gäller emeller- tid samma begränsningar för beslaget som dem som gäller för för- verkandet. Det får betydelse framför allt för den typ av egendom som, enligt bestämmelser i bland annat utsökningsbalken, inte kan förver- kas som värdeförverkanden eller sakförverkanden enligt 36 kap. 8 och 10 §§ brottsbalken. Det kan till exempel handla om andel i giftorätts- gods, vissa pensionsförsäkringar, egendom som inte får överlåtas och skadestånd i vissa fall. Sådan egendom får inte utmätas av Kronofog- den för att verkställa ett värdeförverkande och får heller inte sakför- verkas för att fullgöra en betalningsförpliktelse till staten med stöd av 36 kap. 8 och 10 §§ brottsbalken. Av det följer att sådan egendom inte heller kan tas i beslag i förverkandesyfte enligt de bestämmel- serna.
1200
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
Genom utvidgningen av beslagsbestämmelsen kommer de brotts- bekämpande myndigheterna behöva säkra och vårda andra typer av egendom än föremål, och göra andra överväganden i fråga om hur egendomen ska hanteras. Regler om hur det ska gå till finns i bland annat lagen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom.
Som en följd av bestämmelsens utvidgade tillämpningsområde har den tidigare 1 a § om penningbeslag upphört att gälla, liksom hänvis- ningar till den bestämmelsen i annan författning. En specialreglering om penningbeslag finns alltså inte längre, eftersom sådana beslag täcks av den här bestämmelsen.
Övriga ändringar i första stycket är språkliga.
Andra stycket om skriftliga handlingar har tagits bort, eftersom skriftliga handlingar täcks av begreppet egendom. Det innebär ingen ändring i sak.
Paragrafens tredje stycke har flyttats till 1 a §. Ändringen har gjorts av redaktionella skäl och innebär ingen ändring i sak.
1 a §
Tvångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den miss- tänkte eller för något annat motstående intresse.
Paragrafen är ny, men innehåller den förklaring om att proportio- nalitetsprincipen gäller för alla beslut om tvångsmedel enligt 27 kap. som tidigare fanns i 1 § tredje stycket. Ändringen är endast redak- tionell.
4 §
Den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får ta föremål som påträffas i samband med det i beslag.
Föremål, som i annat fall har påträffats, och annan egendom som har identifierats, får tas i beslag efter beslut av undersökningsledaren eller åklagaren. Vid fara i dröjsmål, eller inför beslut enligt 3 kap. 4 § lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot, får även utan ett sådant beslut åtgärden vidtas av en polisman, om det inte är fråga om en försändelse som avses i 3 §.
Om ett beslag verkställs av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne inte beslutat om beslaget, ska en anmälan skynd-
1201
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
samt göras till honom eller henne, som omedelbart ska pröva om beslaget ska bestå.
Paragrafen innehåller regler om vilka personer som är behöriga att ta egendom i beslag under olika förutsättningar. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 9.15.
Andra stycket har ändrats på två sätt. Den första ändringen avser under vilka förutsättningar annan egendom än föremål får tas i beslag. Föremål får, liksom tidigare, endast tas i beslag om de finns tillgäng- liga. Kravet på tillgänglighet följer av rekvisitet att föremålet ska ha påträffats. När det gäller annan egendom än föremål krävs i stället att den ska vara identifierad. ”Identifierats” är det begrepp som har använts i den tidigare bestämmelsen om penningbeslag. Med det be- greppet avses att egendomens existens har verifierats på något sätt och att den går att ta i beslag hos exempelvis en bank eller någon annan verksamhetsutövare. Samma krav gäller nu för all egendom som inte är föremål, som fastigheter och immateriella tillgångar i form av exempelvis patent eller andra immaterialrätter. För att egen- dom av detta slag ska kunna tas i beslag krävs alltså att egendomen har identifierats i utredningsarbetet, exempelvis i fastighetsregistret, en bostadsrättsförenings lägenhetsförteckning (eller det kommande bostadsrättsregistret), immaterialrättsliga register, bolagsregistret, på konto hos värdepapperscentralen, eller på andra sätt. Det är så- ledes inte möjligt att besluta om beslag i förväg av egendom som man inte vet om den finns, men som kanske kan komma att hittas under utredningen.
Polismän får liksom tidigare fatta beslut om beslag om det är fara i dröjsmål, men nu avseende all egendom. För annan egendom än föremål, penningmedel och särskilda rättigheter i form av bankford- ringar och liknande bör det dock ytterst sällan kunna vara fara i dröjs- mål. Kravet på fara i dröjsmål innebär alltså i praktiken att polismän inte kommer att kunna besluta om beslag av fastigheter, bostads- rätter eller företag.
Den andra ändringen i andra stycket innebär att det inte krävs fara i dröjsmål för att polismän ska få beslagta egendom i de fall de själva är behöriga att förverka egendomen med stöd av 3 kap. 4 § 2024 års förfarandelag. I de fall där en polisman får fatta beslut om förverkande, för att beslutet inte riktas mot en misstänkt och avser egendom vars värde inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet, får
1202
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
alltså samma polisman fatta beslut om att beslagta egendomen i fråga. Den typen av beslag behöver polismännen inte anmäla till åklagaren eller undersökningsledaren. Det följer av hur bestämmelserna är uppbyggda.
Övriga ändringar i bestämmelsen är endast språkliga.
4 a §
Åklagaren eller undersökningsledaren får besluta att beslagtagen egendom ska lämnas ut till målsäganden eller någon som tagit över målsägandens rätt om han eller hon har gjort anspråk på egendomen och det är uppenbart att han eller hon har bättre rätt till den än den som beslaget har gjorts hos.
En underrättelse om beslutet ska genast skickas till målsäganden eller den som har tagit över målsägandens rätt samt till den som beslaget har gjorts hos.
Om den som egendomen ska lämnas ut till enligt första stycket inte häm- tar den, eller egendomen inte kan lämnas ut till någon enligt samma stycke, tillämpas lagen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom.
Paragrafen reglerar åklagarens och undersökningsledarens möjlighet att, om frågan är uppenbar, lämna ut beslagtagen egendom till måls- äganden eller någon som har tagit över målsägandens rätt. Över- vägandena finns i avsnitt 9.19.
En ändring har gjorts i första stycket i fråga om under vilka förut- sättningar ett sådant utlämnande får ske. Enligt den tidigare lydelsen fick det endast ske innan åtal hade väckts, men det får numera ske även efter att åtal har väckts. Ändringen innebär att bestämmelsen korresponderar med regleringen i 8 §, som innebär att åklagare och undersökningsledare är behöriga att häva beslag även om åtal har väckts.
Tredje stycket är nytt. Där anges att lagen om säkrad och förver- kad egendom blir tillämplig när egendom som ska lämnas ut till måls- äganden eller någon som trätt i dennes ställe aldrig hämtas. Sådan be- slagtagen egendom kan staten alltså numera göra sig av med genom att sälja eller oskadliggöra. På motsvarande sätt som för beslag enligt 8 b § finns en reglering i lagen om säkrad och förverkad egendom som innebär att egendomen i fråga inte får säljas eller förstöras för- rän den har funnits tillgänglig för att hämtas eller tas emot i minst en månad från att en underrättelse har skickats till den som ska hämta egendomen.
Övriga ändringar i bestämmelsen är endast språkliga.
1203
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
4 b §
Ett beslag av egendom som syftar till att säkra ett förverkande av brottsvins- ter, kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar får hävas, om egendomens innehavare anvisar annan egendom som lämpligen kan tas i beslag.
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 3.6.3.
Genom paragrafen har det blivit möjligt för den enskilde som drabbas av ett beslag att anvisa egendom till beslaget i de fall där ändamålet med beslaget är att säkra ett förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar. Den enskilde kan så- ledes endast göra detta i de fall där syftet med beslaget är att säkra en betalningsförpliktelse till staten.
Bestämmelsen kan inte tillämpas för egendom som har tagits i beslag med syftet att den ska farlighetsförverkas, som brottsverktyg eller brottsföremål. Den kan inte heller tillämpas i fråga om bevis- eller återställandebeslag. Eftersom den är begränsad till beslag av egendom som har skett för att säkra framtida förverkanden av brotts- vinster, kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar är den endast tillämplig när det är egendomens värde som är det väsentliga för den beslagtagande myndigheten. Bestämmelsen korresponderar därmed med att egendom kan anvisas till förverkande i de situationerna, och att säkerhet kan ställas för att undvika kvarstad (se 36 kap. 8 § brotts- balken, 26 kap. 6 § rättegångsbalken och prop. 2023/24:144 s. 426 f.).
Genom att anvisa egendom till ett beslag kan den enskilde mini- mera den olägenhet som beslaget innebär för honom eller henne. Det kan till exempel handla om att något som den enskilde behöver i sin vardag har tagits i beslag, som en bil eller inkråm i ett företag. Det kan också handla om att beslagsbeslutet avser egendom som den en- skilde själv vill ha kontroll över på grund av egendomens volatilitet, som kryptotillgångar eller aktier. Samtidigt kanske den enskilde har andra tillgångar som de brottsbekämpande myndigheterna inte har identifierat. Det kan exempelvis vara bankmedel på en utländsk bank, värdepapper eller dyrbara smycken. Det kan också vara så att den en- skilde tar ett lån för att kunna anvisa medel till beslaget. Om den en- skilde anvisar sådan annan egendom som kan användas för att säkra en betalningsförpliktelse får alltså ett ursprungligt beslag hävas och ersättas av att den anvisade egendomen tas i beslag.
Att beslaget hävs i en sådan situation förutsätter att den andra egendomen lämpligen kan tas i beslag. Kravet på att egendomen ska
1204
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
vara lämplig innebär att det är upp till den som har beslutat om be- slaget att avgöra om den andra egendom som erbjuds fyller beslagets syfte. Dessutom ska ett beslag av den erbjudna egendomen inte vara olämpligt av andra skäl, till exempel för att den egendomen är svå- rare eller dyrare att förvara än den redan beslagtagna. Den enskilde har alltså möjlighet att anvisa egendom i de fall där den som har be- slutat om beslaget godtar det, men har ingen rätt att kräva att den erbjudna egendomen tas i beslag i stället. För myndigheterna inne- bär det ofta effektivitetsvinster om beslagsbeslutet kan avse penning- medel i stället för sådan egendom som behöver vårdas under beslags- tiden och säljas efter ett eventuellt förverkandebeslut.
Om den som drabbas av ett beslag erbjuder annan egendom vars lagliga ursprung inte går att förklara behöver det undersökas om det kan bli aktuellt att göra ett separat beslag av den erbjudna egendomen. Även den kan tas i beslag om det skäligen kan antas att den kan för- verkas.
Det finns ingen särskild möjlighet att överklaga ett beslut om att inte ersätta beslagtagen egendom med anvisad egendom enligt 4 b §
–i de situationerna har det ju inte fattats något beslagsbeslut. Där- emot kan den som drabbas av ett beslag och överklagar det beslutet förstås argumentera för att beslaget är oproportionerligt eftersom myndigheten inte vill ersätta det med den egendom som den drab- bade har erbjudit i stället.
5 §
Rätten ska pröva frågor om beslag i de fall som anges i 6 §. När åtal har väckts får rätten även besluta om beslag av tillgängliga föremål och annan identifierad egendom, om målsäganden begär det.
Innan rätten prövar en fråga om beslag ska den hålla förhandling, om någon part begär det och det inte är uppenbart obehövligt.
För en förhandling om beslag gäller 24 kap. 17 § andra stycket i tillämp- liga delar. Om det är fara i dröjsmål, får rätten omedelbart besluta om be- slag till något annat har beslutats.
I paragrafen regleras förutsättningarna för rätten att besluta om be- slag och om vad som gäller för beslagsförhandlingar. Övervägandena finns i avsnitt 3.4.5 och 3.6.1.
Ändringarna i första stycket är dels redaktionella, på så sätt att en del av vad som sägs tidigare låg i andra stycket, dels språkliga. Dess-
1205
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
utom har en ändring gjorts som innebär att rätten inte längre får be- sluta om beslag utan yrkande från någon part (jämför 36 kap. 29 § brottsbalken). Den tidigare första meningen som stadgade att rätten ”må förordna om beslag å föremål, som företes vid rätten eller eljest är tillgängligt för beslag” har ändrats till att rätten ska pröva frågor om beslag i de fall som anges i 6 §, det vill säga när någon som har drab- bats av ett beslag begär rättens prövning. Före det att åtal väcks får alltså rätten inte besluta om beslag förutom i de fall där beslagsfrågan underställs rätten efter ett överklagande av åklagarens eller under- sökningsledarens beslut. När åtal har väckts får rätten även besluta om beslag på begäran av målsäganden. Liksom när det gäller åklagarens och undersökningsledarens beslag kan endast föremål som finns till- gängliga eller annan egendom som har identifierats tas i beslag, det vill säga inte någon egendom som man endast misstänker finns.
Ändringarna i andra stycket handlar om när rätten ska hålla för- handling i en beslagsfråga. Det var tidigare obligatoriskt, men numera ska rätten bara hålla förhandling om någon part begär det och det inte är uppenbart obehövligt. I kravet på uppenbarhet ligger att rätten ska tillämpa möjligheten att neka en part förhandling restriktivt. Om en part framför konkreta skäl till att en förhandling behövs måste dessa utvärderas noga. En förhandling bör inte nekas på grund av att den beslagtagna egendomen har ett lågt värde. Att neka någon en för- handling bör framför allt kunna vara aktuellt om det är tydligt att de sakomständigheter som parterna framför är ostridiga. Det kan också vara aktuellt när det framstår som att en förhandling begärs i syfte att obstruera. Om det nyligen har hållits förhandling och omständig- heterna inte har ändrats på något avsevärt sätt efter det kan det också vara uppenbart obehövligt att hålla förhandling. Ytterligare ett exem- pel på när en förhandling inte behövs är om den som har drabbats av beslaget begär förhandling, men det är tydligt för rätten att en pröv- ning på handlingarna kommer att leda till att beslaget hävs. Beslutet är ju i så fall i den drabbades intresse.
Vid bedömningen av om det är uppenbart obehövligt att hålla förhandling måste det beaktas vilken sorts egendom beslaget avser. Utrymmet för att underlåta att hålla förhandling på begäran av en part minskar ju mer ingripande verkan beslaget har för den enskilde, exempelvis på grund av att det handlar om värdefull egendom eller egendom som den enskilde har stort behov av. Särskilt om det är första gången beslagsfrågan prövas finns det i regel skäl att hålla för-
1206
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
handling när egendomen har stor betydelse för den enskilde. Om den enskilde inte biträds av en försvarare eller ett juridiskt biträde bör möjligheten att neka till förhandling tillämpas restriktivt.
Ändringarna i tredje stycket är endast redaktionella och språkliga.
6 §
Den som har drabbats av ett beslag får begära rättens prövning av beslaget. När en sådan begäran har kommit in ska rätten, så snart som möjligt och, om det inte finns något synnerligt hinder mot det, senast inom en vecka därefter pröva beslaget.
Om det har beslutats att egendom som har tagits i beslag enligt 4 a § ska lämnas ut, får den som har drabbats av beslaget begära rättens prövning av beslutet. För denna prövning gäller det som sägs i första stycket. Om rätten håller en förhandling i beslagsfrågan, ska den som har framställt anspråk på egendomen underrättas om förhandlingen.
I paragrafen framgår fristen för rättens prövning av beslagsfrågan och prövningar av beslag enligt 4 a §. Övervägandena finns i avsnitt 3.4.5.
I första stycket fanns tidigare en frist om fyra dagar för rätten att hålla förhandling i en beslagsfråga, bortsett från i vissa fall där huvud- förhandling hade satts ut till att hållas inom en vecka. Den fristen har ändrats. I stället gäller nu att rätten ska pröva beslaget inom en vecka från det att en begäran om rättens prövning har kommit in, om det inte finns något synnerligt hinder mot det. Fristen på en vecka gäller oavsett om prövningen sker efter en förhandling eller på handling- arna. Den som begär förhandling får alltså varken en snabbare eller långsammare prövning på grund av det.
I andra stycket har ordet ”föremål” bytts ut mot ”egendom”, som en följd av att beslag nu kan avse alla sorters egendom.
I övrigt är ändringarna i bestämmelsen endast språkliga och redak- tionella.
7 §
Om rätten avslår en begäran om att ett beslag ska hävas, ansvarar åklagaren eller undersökningsledaren för att beslaget inte består längre tid än omständig-
heterna kräver.
Om rätten har beslutat om beslag på grund av målsägandens begäran, har rätten det ansvar som anges i första stycket.
Om det inte längre finns skäl för ett beslag, ska det omedelbart hävas.
1207
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
I paragrafen framgår åklagarens eller undersökningsledarens ansvar för att bevaka att beslaget inte består längre än nödvändigt, samt att ett beslag alltid ska hävas så fort det inte längre finns skäl för det.
Övervägandena finns avsnitt 3.5.3.
Första stycket har ändrats på så sätt att rätten inte längre ska sätta ut någon åtalsfrist i samband med att den prövar en beslagsfråga. Det rätten kan göra vid sin prövning är att antingen häva beslaget eller fastställa det. Om rätten fastställer beslaget resulterar det i att den avslår yrkandet om att beslaget ska hävas. Det är då återigen åklagaren eller undersökningsledaren som bevakar att beslaget inte består oproportionerligt lång tid. Beslutet om avslag innebär inte att frågan avgörs slutligt, varför den drabbade på nytt kan få frågan prövad av rätten om så önskas.
I andra stycket framgår att rätten ansvarar för att beslaget inte be- står längre tid än omständigheterna kräver, om beslutet om beslag har fattats på grund av en begäran från målsäganden. Stycket är tillämp- ligt när åklagaren eller undersökningsledaren inte har begärt att be- slag ska ske. I dessa situationer åligger det rätten att med stöd av interna rutiner bevaka att beslagsfrågan omprövas löpande.
I tredje stycket anges att ett beslag omedelbart ska hävas om det inte längre finns skäl för det. Åklagaren eller undersökningsledaren ansvarar för att häva även sådana beslag som har fastställts av rätten, när det inte längre finns skäl för beslaget.
8 §
Har ett beslut fattats enligt 4 a § om att beslagtagen egendom ska lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om beslutet enligt 4 a § andra stycket har skickats till den som beslaget har gjorts hos. Om denne medger det får dock beslaget hävas omedelbart. Detsamma gäller om rätten fastställer ett beslut enligt 4 a § om att egendomen ska lämnas ut.
Om någon har framställt ett anspråk på beslagtagen egendom eller yrkat att en viss åtgärd ska vidtas med den, utan att det har fattats beslut enligt 4 a § om att egendomen ska lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har sänts till den som har framställt anspråket. Om denne medger det ska dock beslaget hävas omedelbart. Av underrättelsen ska det framgå hos vem beslaget har gjorts. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte underrättas i detta fall.
Om den som har drabbats av beslaget har begärt rättens prövning av ett beslut enligt 4 a § om att beslagtagen egendom ska lämnas ut, hävs beslaget av rätten.
1208
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
När målet avgörs ska rätten pröva om ett beslag ska bestå. Om målet avgörs genom dom ska andra stycket inte tillämpas. Om det inte finns sär- skilda skäl mot det, ska rätten besluta att beslaget ska bestå till dess att domen fått laga kraft. Rätten får i samband med dom besluta om beslag.
Paragrafen reglerar vad som gäller i samband med prövningar av ut- lämnande av egendom enligt 4 a §. Övervägandena finns i avsnitt 3.3.8, 3.5.3 och 3.6.1.
Den tidigare lydelsen hade ett första stycke om vad som gällde om åtal inte kom in inom fristen. Stycket har tagits bort eftersom rätten numera inte ska sätta ut åtalsfrister. Övriga stycken har därför flyttats upp. Ändringar har genomgående gjorts i bestämmelsen på så sätt att ordet ”föremål” har bytts ut mot ”egendom”, som en följd av att alla sorters egendom numera kan tas i beslag.
I det stycke som nu är tredje stycket fanns tidigare en mening om att endast rätten fick häva sådana beslag som hade fastställts eller meddelats av rätten. Den meningen har tagits bort. Åklagaren eller undersökningsledaren får numera häva även sådana beslag som har fastställts av rätten. Det får de göra oberoende av om åtal har väckts eller inte.
I fjärde stycket regleras rättens prövning av beslagsfrågan i sam- band med domen. Rätten ansvarar för att pröva de beslag som åkla- garen eller målsäganden har framställt yrkanden om i målet, men har ingen utredningsplikt i övrigt i fråga om andra beslag som har gjorts under förundersökningen. Huvudregeln för samtliga beslag är nu- mera att de ska bestå till dess domen har fått laga kraft. Tidigare gällde det endast för bevisbeslagen, medan övriga beslag skulle hävas ome- delbart. Egendom kommer alltså numera som huvudregel att vara säkrad fram till dess att det finns ett avgörande som har fått laga kraft. Syftet är att undvika situationen att ett beslag hävs med anled- ning av en friande dom i underrätt och att egendomen sedan inte går att säkra på nytt, eller en dom inte kan verkställas, om domen sedan ändras av överrätten.
Rätten får dock häva beslaget om det finns särskilda skäl. Det kan handla om att ett fortsatt beslag efter en frikännande dom framstår som oproportionerligt, exempelvis mot bakgrund av hur lång tid det har bestått och hur stort behov den enskilde har av egendomen. Det kan också handla om att risken för att egendomen undanskaffas be- döms vara liten, eller att åklagaren eller målsäganden inte anser att beslaget behöver bestå.
1209
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Övriga ändringar i bestämmelsen är endast språkliga och redak- tionella.
8 a §
När ett beslag har hävts ska, om egendomen inte enligt 4 a § ska lämnas ut till målsäganden eller någon som tagit över målsägandens rätt, egendomen lämnas ut till den som beslaget har gjorts hos. Gör denne inte anspråk på egendomen eller kan det inte utredas hos vem beslaget har gjorts, ska egen- domen lämnas ut till den som gör anspråk på den om denne kan visa sanno- lika skäl för sin rätt till egendomen.
Om den som egendom ska lämnas ut till enligt första stycket inte hämtar den eller tar emot den enligt den hanterande myndighetens anvisning, eller egendomen inte kan lämnas ut till någon enligt samma stycke, tillämpas lagen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom.
I paragrafen regleras vad som gäller för hävda beslag som inte ska lämnas ut till någon med stöd av 4 a §. Övervägandena finns i av- snitt 9.19.
Genomgående i paragrafen har ordet ”föremål” bytts ut mot ”egendom”, som en följd av att alla sorters egendom numera kan tas i beslag.
I andra stycket framgår att egendom som inte kan hämtas ska kunna tas emot enligt anvisningar från den myndighet som hanterar egendomen. Den som ska ta emot egendomen behöver alltså följa myndighetens instruktion om hur det ska gå till. Det kan exempel- vis handla om att personen behöver lämna kontouppgifter till myn- digheten eller att personen ska ta emot en plånbok för virtuell valuta genom att få en nyckelkod av myndigheten. I andra stycket finns nu- mera också en hänvisning till den nya lagen om säkrad och förverkad egendom i stället för 1974 års förfarandelag som har upphävts.
Övriga ändringar i bestämmelsen är endast språkliga.
8 b §
När egendom enligt 8 a § ska lämnas ut till den som beslaget har gjorts hos, eller den som gör anspråk på egendomen, ska denne så snart som möjligt efter det att beslaget har hävts, underrättas om att
1.egendomen kan hämtas eller
2.hur den annars kan tas emot och
1210
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
3.att egendomen, om den inte hämtas eller tas emot, kan komma att säljas för statens räkning eller oskadliggöras enligt lagen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom.
Är det känt att det även finns andra som har drabbats av beslaget ska dessa underrättas om att beslaget har hävts och, om egendomen ska lämnas ut, till vem utlämnandet ska ske.
Paragrafen innehåller regler om underrättelser när hävda beslag ska lämnas ut enligt 8 a §. Övervägandena finns i avsnitt 9.19.
Genomgående i paragrafen har ordet ”föremål” bytts ut mot ”egendom”, som en följd av att alla sorters egendom numera kan tas i beslag. Av samma skäl har ”hämtas” kompletterats med en punkt om att egendomen ska kunna ”tas emot”, eftersom inte alla sorters egendom kan hämtas. Den som ska få ut egendomen kan behöva vidta andra åtgärder än att hämta den, exempelvis lämna kontoupp- gifter till den myndighet som ska överföra egendomen.
Övriga ändringar i paragrafen är endast språkliga och redaktionella.
10 §
Egendom som har tagits i beslag ska tas om hand av den som har verkställt beslaget. Det beslagtagna får lämnas kvar hos innehavaren, om detta inte äventyrar syftet med beslaget.
Den som ett beslag har skett från får inte överlåta eller upplåta det beslag- tagna eller i strid mot ändamålet med beslaget förfoga över det på något annat sätt om inte den myndighet som hanterar egendomen tillåter det. Lös egendom som har lämnats hos innehavaren får fortfarande nyttjas, om inget annat har beslutats. Sådan egendom kan vid behov märkas eller förseglas. Om fast egendom har lämnats hos innehavaren, får denne fortsatt tillgodogöra sig fastighetens naturtillgångar till husbehov.
I lagen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom finns det bestäm- melser om hur beslagtagen egendom ska tas om hand.
Paragrafen reglerar den inledande verkställigheten av beslagsbeslut och vilken verkan beslagsbeslutet har för den som drabbas av ett be- slag. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
Genomgående i bestämmelsen har ordet ”föremål” bytts ut mot ”egendom” eftersom alla typer av egendom numera kan tas i beslag.
I första stycket har ytterligare språkliga och redaktionella ändringar gjorts, bland annat används numera begreppet ”tas om hand” i stället för ”tas i förvar”. Föremål kan, liksom tidigare, tas i förvar, men för annan egendom kan det krävas andra typer av förfoganden.
1211
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Liksom tidigare får egendomen lämnas kvar hos innehavaren under beslagstiden om den beslutande myndigheten bedömer att risken för att egendomen skaffas undan är låg. Att lämna egendomen hos innehavaren kan också vara ett sätt att se till att beslaget inte blir oproportionerligt ingripande. Fast egendom, hyres- och bostadsrät- ter kan i många fall lämnas hos innehavaren. Egendom som den en- skilde behöver för sin försörjning kan i vissa fall lämnas kvar, exem- pelvis verkstadsinventarier och arbetsfordon. Ett annat sätt att tillse att beslaget inte blir oproportionerligt kan vara att lösgöra någon del av egendomen och endast ta den lösgjorda delen i beslag – ett fastig- hetstillbehör till exempel.
Andra stycket innehåller ett rådighetsavskärande för den som drabbas av beslaget och ett förbud för denne att förfoga rättsligt över egendomen eller vidta någon annan åtgärd som äventyrar syftet med beslaget, exempelvis en åtgärd som minskar egendomens värde. Förbudet är, liksom tidigare, utformat med förebild i motsvarande förbud i fråga om kvarstadsbelagd egendom i 16 kap. 14 § utsök- ningsbalken, och har samma rättsverkningar som ett sådant förbud (jämför även 4 kap. 29 § utsökningsbalken).3
En ägare till en beslagtagen fastighet får till exempel inte minska dess värde genom att överlåta tillbehör eller genom att annat än till husbehov avverka skog, bedriva grus- eller stentäkt eller på något annat sätt utnyttja naturtillgångarna eller förändra fastigheten. Ett annat exempel som träffas av bestämmelsen är om en ägare till ett beslagtaget företag skingrar företagets tillgångar. Ytterligare åtgärder som träffas av bestämmelsen är att upplåta nya rättigheter i den be- slagtagna egendomen – exempelvis hyra ut den.
Den som drabbas av ett beslag kan dock få lov att vidta åtgärder med egendomen om den hanterande myndigheten tillåter det. Det kan vara ett sätt att se till att beslaget inte blir oproportionerligt in- gripande. Om den hanterande myndigheten inte är samma myndighet som har fattat beslut om beslaget bör den givetvis inte lämna ett så- dant tillstånd utan att den beslutsfattande myndigheten samtycker till det.
Ägaren kan i vissa fall få tillbaka sin rådighet över egendomen genom att anvisa annan egendom för beslaget enligt 4 b §. Om den enskilde vill sälja den beslagtagna egendomen och anvisa köpeskil-
3Se om dessa rättsverkningar i Gregow, Torkel, 2020, Utsökningsrätt, Norstedts juridik, Juno version 5, s. 237–239 och 426–428.
1212
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
lingen för beslaget i stället (exempelvis om beslaget avser en fastig- het) kan det ske med stöd av 4 b och 10 §§, om den myndighet som har beslutat om beslaget anser att det är lämpligt.
När lös egendom har lämnats hos innehavaren är huvudregeln, liksom tidigare, att han eller hon fortfarande får använda den, om inget annat har beslutats. I fråga om fast egendom som har lämnats hos innehavaren har det införts ett tillägg som innebär att denne får fortsätta att tillgodogöra sig fastighetens naturtillgångar till husbehov
–det vill säga jaga, fiska, plocka frukt i trädgården och så vidare (jämför 12 kap. 6 § utsökningsbalken). Husbehov betyder den egna familjens behov, inte någon större krets av personer.
I fråga om avkastning på egendomen under beslagstiden finns en bestämmelse i 1 kap. 5 § lagen om säkrad och förverkad egendom.
Om den som drabbas av beslaget, eller någon annan, olovligen rubbar, skadar eller annars förfogar över den beslagtagna egendomen kan han eller hon, liksom tidigare, dömas för överträdelse av myndig- hets bud med stöd av 17 kap. 13 § brottsbalken. Bestämmelsen kan bli tillämplig om den som har drabbats av beslaget överlåter, upp- låter eller försöker över- eller upplåta den beslagtagna egendomen. I fråga om lösa saker kan en överlåtelse inte fullgöras genom tradi- tion om saken förvaras hos en myndighet. För den typen av egen- dom är alltså risken låg för att den enskilde ska kunna förfoga över egendomen i strid med beslagets syfte. I fråga om annan egendom där överlåtelsen fullbordas genom avtalet eller genom registrering kan den situationen däremot uppstå. Den typen av egendom måste därför säkras på andra sätt – antingen genom denuntiation till den förpliktade avtalsparten eller genom registrering i sådana register som medför en presumtionsverkan om ägande. Att så ska ske framgår av 3 kap. lagen om säkrad och förverkad egendom och av ett antal be- stämmelser om registerföring i andra lagar, exempelvis jordabalken. Sådana säkringsåtgärder hindrar att en överlåtelse av egendomen kan ha någon verkan annat än parterna emellan, eftersom denuntiation och registerföring, liksom besittning, medför en äganderättspresum- tion och därmed en presumtion för vem ett yrkande om förverkande ska riktas mot.
Förbudet i bestämmelsen riktar sig visserligen i första hand till egendomens innehavare, men anses liksom vad gäller för kvarstad och betalningssäkring även gälla mot en tredje man i förhållande till vilken en åtgärd har vidtagits i strid mot förbudet. Vissa undantag
1213
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
gäller dock vid godtrosförvärv. Oavsett om säkring har skett eller inte får det anses följa av sakrättsliga principer att en ondtroende tredje man inte kan åberopa sitt förvärv med verkan mot någon annan än möjligen sin avtalspart.4
Godtrosförvärv kan inte göras av beslagtagna fastigheter, ens om inte någon inskrivning har skett i fastighetsregistret (se 18 kap. 1 och 3 §§ jordabalken). Godtrosförvärv av lösöre kan ske enligt samma regler som i allmänhet gäller för sådana förvärv. Beträffande vissa sor- ters egendom gäller särskilda regler, exempelvis i fråga om skepp och skeppsbygge.
Om den som har drabbats av beslaget lyckas överlåta egendom under beslagstiden, exempelvis om egendomen inte har säkrats till- räckligt, kan köpeskillingen tas i beslag hos överlåtaren. Har förvär- varen inte betalat skälig ersättning kan det dessutom vara möjligt att rikta ett nytt beslagsbeslut, och senare ett förverkandebeslut, mot förvärvaren. Ett förverkande kan dock inte riktas mot en godtroende förvärvare som har betalat skälig ersättning för egendomen.
Om det upplåts en rätt i beslagtagen egendom i strid med för- budet till en ondtroende tredje man kommer denne person inte att få något skydd för den rätt som förvärvas genom upplåtelsen. Det är bara godtroende rättighetshavare som träffas av de skyddsbestäm- melser som finns i 5 kap. lagen om säkrad och förverkad egendom. Det är inte möjligt att göra giltiga godtrosförvärv av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft i fast egendom som är beslag- tagen (se 18 kap. 1 och 3 §§ jordabalken).
I tredje stycket fanns tidigare en bestämmelse om myndighetens vårdplikt över den beslagtagna egendomen. Den har numera flyttat till lagen om säkrad och förverkad egendom, där det också finns andra bestämmelser om hur verkställigheten av beslaget praktiskt ska gå till. Det nuvarande tredje stycket innehåller därför en hän- visning till den lagen.
4Frågan om vilken sakrättslig verkan som dispositioner har över kvarstadsbelagd egendom eller egendom som är föremål för betalningssäkring har ägnats uppmärksamhet i förarbeten och doktrin. Se prop. 1978/79:28 med förslag till lag om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter m.m., s. 161 f. och prop 1980/81:84 med förslag till utsökningsbalk, s 163 f. och 195, tillägget i rättsfallet NJA 1949 s. 645, Hessler, Henrik, 1973, Allmän sakrätt, P.A Norstedt & Söners förlag, s. 468 f. och Rodhe, Knut, 1985, Handbok i sakrätt, Norstedts, s. 302 f. och 606–611.
1214
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
11 §
Om den som ett beslag sker från inte är närvarande vid beslaget, ska han eller hon så snart det kan ske utan men för utredningen underrättas om det och om vad som har skett med det som har tagits i beslag. Den som be- rörs av beslaget ska också underrättas om möjligheten att begära rättens pröv- ning av beslaget och möjligheten att begära förhandling.
Om en försändelse hos ett befordringsföretag har tagits i beslag, ska, så snart det kan ske utan men för utredningen, mottagaren underrättas och, om avsändaren är känd, även denne.
Bestämmelsen innehåller regler om underrättelser till den som har drabbats av ett beslag. Övervägandena finns i avsnitt 3.4.5.
I första stycket har det gjorts ett tillägg om att den som berörs av ett beslag ska underrättas om sin möjlighet att begära rättens pröv- ning av beslaget och möjligheten att begära förhandling. Tillägget är motiverat av att förhandling numera inte behövs om ingen part begär det, vilket följer av 5 § andra stycket. Övriga ändringar i stycket är endast redaktionella och språkliga. En del av det som tidigare stod i första stycket – om försändelser hos befordringsföretag – har nu flyttat ner och bildat ett nytt andra stycke.
13 §
När egendom tas i beslag ska detta protokollföras. I protokollet ska ända- målet med beslaget och vad som förekommit vid beslaget anges. Den be- slagtagna egendomen ska beskrivas noga. Vid omfattande beslag får den beslagtagna egendomen beskrivas genom samlande beteckningar om det är lämpligt.
Den som har drabbats av ett beslag har rätt att på begäran få ett bevis om beslaget. Beviset ska även i förekommande fall innehålla uppgift om det brott som misstanken avser.
Paragrafen innehåller regler om protokollföring av beslag. Över- vägandena finns i avsnitt 3.2.4.
Paragrafens första stycke har ändrats på så sätt att ordet ”föremål” har bytts ut mot ”egendom”, som en följd av att alla sorters egen- dom numera kan tas i beslag.
Paragrafens andra stycke har försetts med tillägget ”i förekom- mande fall” eftersom det inte är säkert att någon brottsmisstanke ligger till grund för beslaget.
1215
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
48 kap.
2 §
Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff, efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda, som den misstänkte får godkänna omedelbart eller inom en viss tid. Under de förutsättningar som anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse vill- korlig dom eller en sådan påföljd i förening med böter. Under de förutsätt- ningar som anges i 4 § fjärde stycket får strafföreläggande avse ungdoms- tjänst. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.
Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den miss- tänkte föreläggs ett bötesstraff, efter vad som bestämts enligt 14 §, som han eller hon får godkänna omedelbart eller inom en viss tid.
Om ett brott är förenat med egendoms förverkande, annan sådan sär- skild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, ska också en sådan särskild rättsverkan om- fattas av ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot. Det- samma gäller kostnad för provtagning och analys av blod, urin och saliv som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad ska 31 kap. 1 § och bestämmelserna om särskild rättsverkan tillämpas.
Om ett brott är förenat med företagsbot ska boten också föreläggas genom strafföreläggande som den misstänkte får godkänna.
Vid utfärdande av strafföreläggande om förverkande eller företagsbot gäller
36 kap. brottsbalken i tillämpliga delar.
Paragrafen innehåller regler om innebörden av strafförelägganden. Övervägandena finns i avsnitt 9.1.
Ett nytt femte stycke har lagts till, där det framgår att vid utfär- dande av strafföreläggande om förverkande eller företagsbot gäller 36 kap. brottsbalken i tillämpliga delar. Ändringen innebär att åkla- garna vid utfärdande av strafförelägganden ska tillämpa samtliga relevanta bestämmelser i 36 kap. brottsbalken, inklusive dem om konkurrens mellan enskilda anspråk och förverkande.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2.I fråga om egendom som är tagen i penningbeslag före ikraftträdan- det tillämpas vad som är föreskrivet om beslag.
1216
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
Övervägandena finns i kapitel 11.
Enligt första punkten träder lagen i kraft den 1 juli 2027.
Av övergångsbestämmelsen i andra punkten framgår att i fråga om egendom som är tagen i penningbeslag före ikraftträdandet tillämpas vad som är föreskrivet om beslag. De myndigheter som hanterar be- slagtagna penningmedel, fordringar och andra rättigheter ska alltså fortsättningsvis hantera den egendomen med stöd av beslagsreglerna.
13.5Förslaget till lag om ändring i brottsbalken
36 kap.
6 §
Om det är övervägande sannolikt att egendom härrör från brottslig verk- samhet, ska egendomen förverkas, om någon döms för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer och brottet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst (utvidgat förverkande). I stället för egendomen får dess värde förverkas.
Om brottet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst, gäller första stycket också om någon döms för
1.dataintrång enligt 4 kap. 9 c § första stycket, utnyttjande av barn för sexuell posering enligt 6 kap. 8 § första eller andra stycket, tagande av muta enligt 10 kap. 5 a §, givande av muta enligt 10 kap. 5 b § eller barnporno - grafibrott enligt 16 kap. 10 a § första stycket 1–4,
2.narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller olovlig befattning med narkotikaprekursorer enligt 3 b § första stycket samma lag,
3.dopningsbrott enligt 3 § första stycket lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel,
4.narkotikasmuggling enligt 6 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,
5.människosmuggling enligt 20 kap. 8 § första stycket utlänningslagen (2005:716) eller organiserande av människosmuggling enligt 20 kap. 9 § första stycket samma lag,
6.penningtvätt enligt 3 eller 4 §§ och näringspenningtvätt enligt 7 § lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott,
7.finansiering av terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet enligt terror- istbrottslagen (2022:666), eller
8.något annat brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer och som har utgjort led i en brottslighet som utövats i organiserad form.
Det som sägs om förverkande i första och andra styckena gäller också om någon döms för försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses där.
1217
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Paragrafen innehåller bestämmelser om utvidgat förverkande. Över- vägandena finns i avsnitt 5.4.5.
I paragrafens andra stycke har det gjorts ett tillägg med två nya punkter, sex och sju, med förverkandeutlösande brott. Tillägget innebär att penningtvätt och näringspenningtvätt enligt lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott samt finansiering av terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet enligt terroristbrotts- lagen (2022:666) läggs till i listan över brott som kan utlösa för- verkande.
I övrigt har enbart redaktionella ändringar gjorts i paragrafen.
10 §
Egendom
1.som har framställts genom brott,
2.vars användande utgör brott,
3.som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller
4.som på annat liknande sätt har varit föremål för brott
ska förverkas (förverkande av brottsföremål).
I stället för egendomen får dess värde förverkas. Vid förverkande av ett sådant värde får annan egendom förverkas, under förutsättning att den skulle kunna utmätas utan att det strider mot 5 kap. utsökningsbalken.
I paragrafen regleras förverkande av brottsföremål. Övervägandena finns i avsnitt 9.5.
I andra stycket har det gjorts ett tillägg som innebär att en full- görelse av en betalningsskyldighet, det vill säga ett värdeförverkande, får ske genom ett sakförverkande av annan egendom. Det kan handla om att ett värde ska förverkas hos en penningtvättare eller internet- bedragare när pengar har sammanblandats på ett konto och det inte är möjligt att säga vilka pengar som är brottsföremålet. I så fall får förverkandet fullgöras genom vilka pengar som helst. Det skulle också kunna vara en förverkandesvarande som har sålt brottsföremålet, till exempel en pistol, och har kvar köpeskillingen eller har köpt någon annan egendom för pengarna.
Tillägget är utformat på samma sätt som 8 § och tillämpas på samma sätt, men i de situationer där värdeförverkandet ersätter ett brottsföremål.
Paragrafen innebär alltså att samma regler blir tillämpliga som när ett värdeförverkande verkställs genom utmätning efter ett slutligt
1218
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
avgörande. Precis som anges i förarbetena till 8 § bör möjligheten att säkra och sakförverka egendom som inte kan knytas till brottet användas med urskillning och endast i de fall det framstår som för- svarligt (prop. 2023/24:144 s. 426 f., jämför 4 kap. 3 § utsöknings- balken). I valet mellan egendom som ungefär motsvarar värdet som ska förverkas och egendom med ett väsentligt högre värde bör den förstnämnda egendomen väljas. Om viss egendom har ett särskilt stort affektionsvärde för den enskilde eller om egendomen har be- tydelse för andra än förverkandesvaranden och det finns annan lämp- lig egendom tillgänglig för ett sakförverkande bör sådan annan egen- dom normalt väljas i första hand. Förverkandet ska inte i onödan inkräkta på andra intressen. Förarbetena till bestämmelserna i ut- sökningsbalken och den praxis som finns kan tjäna till vägledning i fråga om vilken egendom som bör väljas.
31 §
Beslut om förverkande, om åtgärd som kan förhindra missbruk eller om företagsbot förfaller, om beslutet inte har verkställts inom tio år från att det fick laga kraft. Har en ansökan om förlängning av tiden gjorts enligt 32 § förfaller dock ett beslut om förverkande tidigast när frågan har avgjorts genom ett slutligt beslut som fått laga kraft.
Paragrafen reglerar tiden innan beslut enligt kapitlet är förfallet. Övervägandena finns i avsnitt 9.7. Ett tillägg har gjorts som innebär att under den tid som det pågår ett förfarande om förlängning av tiden enligt 32 § förfaller inte ett förverkandebeslut förrän frågan om tidsförlängning har avgjorts.
32 §
Den tid som anges i 31 § får, såvitt gäller beslut om förverkande, förlängas med fem år efter ansökan av åklagare. En förlängning får ske om det är motiverat av särskilda skäl. Efter en förnyad ansökan får tiden förlängas med ytterligare fem år.
Det som anges om handläggningen av mål i 16, 17 och 23 §§ bötesverk- ställighetslagen (1979:189) ska tillämpas för mål om förlängning.
1219
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Paragrafen, som är ny, innebär att tiden innan ett beslut om förverk- ande förfaller kan förlängas i vissa fall. Övervägandena finns i av- snitt 9.7.
I första stycket anges att tiden innan ett beslut om förverkande för- faller enligt 31 § får förlängas med fem år efter ansökan av åklagare. Det handlar alltså om att utsträcka tiden utöver tio år från det att be- slutet fick laga kraft. Åklagaren är den som väcker talan om förläng- ning av tiden och företräder staten vid prövningen av ärendet. Initia- tiv till en förlängning kan dock komma från exempelvis Kronofogden, Polisen eller Kriminalvården, som kan uppmärksamma åklagaren på att det föreligger omständigheter som motiverar en förlängning. Om det finns ett enskilt anspråk som ska fullgöras ur förverkade medel, kan det även tänkas att målsäganden tar ett sådant initiativ.
En förlängning får ske om det är motiverat av särskilda skäl. Med det menas att det ska finnas omständigheter som, antingen var för sig eller tillsammans, med viss styrka talar för att tiden bör förlängas. Det kan handla om att förverkandesvaranden har verkställt ett långt fängelsestraff och därför saknat inkomst, men sannolikt kommer att få normala inkomstförhållanden efter frisläppandet. I synnerhet om det finns ett enskilt anspråk som ska fullgöras ur förverkade medel finns det i så fall särskilda skäl för en förlängning av tiden. Men även om det inte finns ett enskilt anspråk kan det finnas särskilda skäl – exempelvis om det finns anledning att tro att förverkandesvaranden inom de närmaste åren efter att tiden går ut kommer att ha goda möjligheter att fullgöra förverkandet. Kronofogden eller Polisen, som ansvarar för verkställigheten av förverkandet, kanske har anledning att tro att förverkandesvaranden har tillgångar som myndigheterna inte har lyckats säkra, eller att förverkandesvaranden kommer att få en gåva eller ett arv.
Enbart förhållandet att förverkandesvaranden verkställer ett långt fängelsestraff är inte skäl för förlängning av tiden. Om förverkande- svaranden sannolikt kommer att ha dålig ekonomi även efter frisläp- pandet – exempelvis för att personen alltid tidigare har haft det och har begränsade möjligheter att få tillräckliga inkomster för att för- sörja sig, finns det i regel inte tillräckliga skäl för en förlängning. Det- samma är fallet om en målsägande som har rätt till betalning ut för- verkade medel har gett uttryck för att det inte är motiverat att tiden förlängs.
1220
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
Efter en förnyad ansökan får tiden förlängas med ytterligare fem år. Även vid en sådan ytterligare förlängning krävs särskilda skäl. Någon mer förlängning kan inte ske efter det.
I andra stycket anges att mål om förlängning ska handläggas i en- lighet med 16, 17 och 23 §§ bötesverkställighetslagen (1979:189). De ska alltså handläggas enligt samma processuella regler som mål om förvandling av böter, vilket innebär att de ska prövas av tingsrätten genom beslut efter en förhandling och att hovrättens beslut endast får överklagas om hovrätten ger tillstånd till det.
Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2.Bestämmelserna om förlängning av tiden innan ett beslut om för- verkande förfaller i 36 kap. 31 och 32 §§ tillämpas även för beslut om för- verkande som har fattats före ikraftträdandet och som inte har förfallit före det enligt äldre bestämmelser.
Övervägandena finns i kapitel 11.
Enligt första punkten träder lagen i kraft den 1 juli 2027.
Av övergångsbestämmelsen i andra punkten framgår att de nya bestämmelserna i 36 kap. 31 och 22 §§ om förlängning av förfallo- tiden för beslut om förverkande ska tillämpas även för beslut som har fattats före ikraftträdandet och som inte har förfallit före det en- ligt äldre bestämmelser. Bestämmelserna avseende sådana beslut har alltså i viss mån retroaktiv verkan, om besluten i fråga inte redan har verkställts eller förfallit. Ett beslut som redan har förfallit kan alltså inte återupplivas med stöd av bestämmelsen.
13.6Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
16 kap.
11 §
När en omyndig på grund av arv eller testamente har fått pengar till ett värde som överstiger ett prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialför- säkringsbalken eller med villkor om särskild överförmyndarkontroll, ska den som ombesörjer utbetalningen från dödsboet för den omyndiges räk- ning sätta in medlen hos bank eller kreditmarknadsföretag, med uppgift om att medlen inte får tas ut utan överförmyndarens tillstånd.
1221
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Vad som nu sagts om skyldighet att betala till bank eller kreditmark- nadsföretag ska även gälla
1.försäkringsgivare vid utbetalning av försäkringsbelopp som den omyn- dige har rätt till,
2.pensionssparinstitut vid utbetalning enligt lagen (1993:931) om indi- viduellt pensionssparande,
3.PEPP-sparinstitut vid utbetalning från sparande i en sådan PEPP- produkt som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1238,
4.Brottsoffermyndigheten vid utbetalning av ersättning enligt brotts- skadelagen (2014:322),
5.huvudman vid utbetalning av skadestånd enligt 6 kap. 12 § skollagen (2010:800),
6.myndighet som betalar ut ersättning med anledning av skadestånds- anspråk mot staten, och
7.Polismyndigheten vid utbetalningar ur det som staten har fått in till följd av förverkandebeslut.
Om betalningen avser en periodisk förmån, gäller skyldigheten att be- tala till bank eller kreditmarknadsföretag endast när den första utbetalningen görs.
När utbetalning enligt första eller andra stycket görs, ska den som om- besörjer utbetalningen genast göra anmälan till förmyndaren och överför- myndaren. En sådan anmälan ska också göras om en omyndig på grund av arv eller testamente har fått värdehandlingar till ett värde som överstiger det belopp som anges i första stycket eller med villkor om att värdehand- lingarna ska stå under särskild överförmyndarkontroll.
Bestämmelserna i första–fjärde styckena gäller inte vid utbetalning av medel som den omyndige får förvalta själv. Andra–fjärde styckena gäller inte heller om utbetalning görs från försäkring som har tagits inom ramen för en rörelse.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller också vid betalning eller utgiv- ande av värdehandlingar till någon för vilken det har förordnats god man med uppgift att förvalta egendom eller för vilken det har förordnats för- valtare.
Paragrafen innehåller bestämmelser om när medel som tillfaller en omyndig person, eller en person för vilken det har utsetts god man eller förvaltare, ska sättas in på ett bankkonto med uppgift om att medlen inte får tas ut utan överförmyndarens tillstånd. Övervägan- dena finns i avsnitt 9.6.
Ett tillägg har gjorts genom en ny sjunde punkt i andra stycket. Genom tillägget följer att utbetalningar från Polisen ur det som sta- ten har fått in till följd av förverkandebeslut omfattas av den angivna skyldigheten. Skyldigheten att betala till ett spärrat konto gäller be- lopp som överstiger ett prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ social-
1222
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
försäkringsbalken eller som omfattas av villkor om särskild överför- myndarkontroll.
13.7Förslaget till lag om ändring i jordabalken
19 kap.
29 §
Inskrivningsmyndigheten ska anteckna följande uppgifter i fastighets- registrets inskrivningsdel:
1.uppgift om exekutiv försäljning eller expropriation eller liknande tvångsförvärv som inverkat på en inteckning eller en inskriven rättighet,
2.uppgift om en myndighets fördelning av medel som inverkar på en inteckning eller en inskriven rättighet,
3.uppgift om att talan har väckts om hävning eller återgång av förvärv av fast egendom eller tomträtt eller om bättre rätt till sådan egendom,
4.uppgift om att talan har väckts i tvist om upplåtelse av tomträtt,
5.uppgift om dom eller beslut som har vunnit laga kraft i mål som av- ses i 3 eller 4 eller i annat mål som angår inskrivning,
6.uppgift om att fast egendom eller tomträtt har utmätts,
7.uppgift om att konkursförvaltare har begärt att fast egendom eller tomträtt som ingår i konkursbo ska säljas exekutivt,
8.uppgift om att utmätt fast egendom eller tomträtt har sålts,
9.uppgift om att fast egendom eller tomträtt har belagts med kvarstad, tagits i förvar eller beslag eller tagits i anspråk genom betalningssäkring, och
10.annan uppgift som enligt lag eller annan författning ska antecknas
ifastighetsregistrets inskrivningsdel.
Anteckning ska göras när anmälan, bevis eller utdelningslängd som ut- visar förhållandet har kommit in till inskrivningsmyndigheten.
Domstol ska genast till inskrivningsmyndigheten anmäla sådana för- hållanden som avses i första stycket 3–5.
Paragrafen innehåller regler om vilka förhållanden som inskrivnings- myndigheten ska anteckna i fastighetsregistrets inskrivningsdel. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i första stycket nionde punkten om att beslag ska antecknats i registret. Inskrivningsmyndigheten ska behandla uppgifter om beslag på samma sätt som uppgifter om kvarstad eller betalningssäkring.
1223
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
21 kap.
2 §
En ansökan om inskrivning enligt 1 § ska avslås, om
1.upplåtelsehandlingen inte har kommit in eller, om den har lämnats elektroniskt, det inte har skett på det sätt som anges i 19 kap. 11 a § eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen,
2.föreskrifterna i 13 kap. 1–4 och 6 §§ inte har följts,
3.lagfart inte har sökts för upplåtaren,
4.inskrivning i fastigheten har beviljats eller sökts,
5.fastigheten har utmätts, belagts med kvarstad, tagits i förvar eller be- slag eller tagits i anspråk genom betalningssäkring och ett ärende angående anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den inskrivningsdag då in- skrivning söks,
6.det är uppenbart att upplåtelsen på annan grund är ogiltig eller inte kan göras gällande.
Har ärende angående lagfart för upplåtaren uppskjutits till senare in- skrivningsdag, ska behandlingen av ansökan om inskrivning av tomträtten uppskjutas till samma dag.
Paragrafen innehåller regler om när en ansökan om inskrivning ska avslås. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i första stycket femte punkten om att beslag ska vara ett sådant förhållande som gör att ansökan ska avslås. In- skrivningsmyndigheten ska behandla uppgifter om beslag på samma sätt som uppgifter om kvarstad eller betalningssäkring.
5 §
Ansökan om inskrivning av avtal om sådan ändring i tomträttens innehåll som avses i 13 kap. 21 § får göras av fastighetsägaren eller tomträttshavaren sedan tomträtten inskrivits. Om sådan inskrivning gäller i tillämpliga delar 2–4 §§ med följande avvikelser.
Är inteckning förut beviljad eller sökt i tomträtten eller är inskrivning av nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft förut beviljad eller sökt i denna eller söks sådan inskrivning samma dag, får ansökan om inskrivning av avtal som avses i första stycket bifallas endast om rättighetshavaren med- gett inskrivning av ändringsavtalet eller detta är väsentligen utan betydelse för rättighetshavarens säkerhet. Om fastigheten eller tomträtten har utmätts, belagts med kvarstad, tagits i förvar eller beslag eller tagits i anspråk genom betalningssäkring och ett ärende angående anteckning om åtgärden har ta- gits upp senast på den inskrivningsdag då inskrivning söks, gäller vad som sagts nu om rättighetshavaren även utmätningssökanden eller den för vars anspråk kvarstad, förvar, beslag eller betalningssäkring ägt rum.
1224
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
Är avtal som avses i första stycket beroende av att fastighetsbildning äger rum, får ansökan bifallas endast om nämnda åtgärd kommit till stånd. I avvaktan på att hinder som anges i andra eller tredje stycket undan-
röjs ska ansökan förklaras vilande.
Paragrafen innehåller regler om inskrivning av avtal om vissa änd- ringar i tomträtters innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i andra stycket om att beslag ska vara ett så- dant förhållande som gör att avtalet ska skrivas in endast om den för vars anspråk beslaget har gjorts godtar det eller om det är väsentligen utan betydelse för dennes säkerhet. Inskrivningsmyndigheten ska behandla uppgifter om beslag på samma sätt som uppgifter om kvar- stad eller betalningssäkring.
6 §
Om det framgår av en anteckning i fastighetsregistrets inskrivningsdel eller upplyses på annat sätt att tomträtten har upphört enligt 13 kap. 19 §, ska det i fastighetsregistrets inskrivningsdel antecknas att tomträtten har upp- hört.
Ansökan om dödning av tomträttsinskrivning i fall som anges i 13 kap.
22 § får inte bifallas, om inskrivning i tomträtten är beviljad eller sökt eller om tomträtten har utmätts, belagts med kvarstad, tagits i förvar eller beslag eller tagits i anspråk genom betalningssäkring och ett ärende angående anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den inskrivningsdag då dödning söks.
Paragrafen innehåller regler om bland annat när en ansökan om död- ning av tomträttsinskrivning inte får bifallas. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i andra stycket om att beslag ska vara ett så- dant förhållande som gör att en ansökan om dödning inte får bifallas. Inskrivningsmyndigheten ska behandla uppgifter om beslag på samma sätt som uppgifter om kvarstad eller betalningssäkring.
1225
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
22 kap.
3 §
Ansökan om inteckning ska avslås, om
1.föreskrifterna i 2 § inte iakttagits,
2.på grund av särskild föreskrift eller enligt anteckning i fastighets- registrets inskrivningsdel inteckning inte får beviljas i fastigheten,
3.inskrivning av tomträtt i fastigheten är beviljad eller sökt,
4.fastigheten frångått sökanden på grund av exekutiv försäljning eller genom expropriation eller liknande tvångsförvärv,
5.sökanden är i konkurs eller försätts i konkurs den dag då inteck- ningen söks samt fastigheten hör till konkursboet, eller
6.en del av fastigheten har utmätts eller tagits i anspråk genom betal- ningssäkring eller fastigheten eller en del av fastigheten har belagts med kvar- stad, tagits i förvar eller beslag och ett ärende angående anteckning om åt- gärden har tagits upp senast på den inskrivningsdag då inteckningen söks, om inte ansökningen har medgetts av Kronofogdemyndigheten eller den myndighet som hanterar beslaget.
Har ärende angående lagfart för sökanden uppskjutits till senare inskriv- ningsdag, ska behandlingen av ansökan om inteckning uppskjutas till samma dag.
Paragrafen innehåller regler om när en ansökan om inteckning ska avslås. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i första stycket sjätte punkten om att beslag ska vara ett sådant förhållande som gör att en ansökan om inteckning ska avslås. Inskrivningsmyndigheten ska behandla uppgifter om be- slag på samma sätt som uppgifter om kvarstad eller betalningssäkring.
23 kap.
2 §
En ansökan om inskrivning enligt 1 § ska avslås, om
1.den handling som rättigheten grundas på inte har kommit in eller, om den har lämnats elektroniskt, det inte har skett på det sätt som anges
i19 kap. 11 a § eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen,
2.föreskrift i lag beträffande sådan upplåtelse som ansökan angår inte har iakttagits och föreskriften inte avser giltigheten av endast visst förbehåll,
3.upplåtelsen står i strid med en mot upplåtaren gällande inskränkning
ihans rätt att förfoga över egendomen och, när upplåtelsen skedde, lagfart inte var beviljad för upplåtaren eller, om så var fallet, ärende om anteckning
1226
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
i fastighetsregistrets inskrivningsdel av inskränkningen var upptaget på inskrivningsdag,
4.inskrivning av tomträtt i fastigheten är beviljad eller sökt,
5.fastigheten före upplåtelsen överlåtits till någon vars förvärv enligt 17 kap. 1 eller 4 § äger företräde framför upplåtelsen,
6.fastigheten före upplåtelsen frångått upplåtaren på grund av exeku- tiv försäljning eller genom expropriation eller liknande tvångsförvärv,
7.fastigheten har belagts med kvarstad, tagits i förvar eller beslag och ett ärende angående anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den inskrivningsdag då inskrivning söks,
8.upplåtelsen avser arrende eller hyra som enligt förbehåll i upplåtelse- handlingen inte får inskrivas,
9.upplåtelsen avser rätt till elektrisk kraft och skriftligt medgivande till inskrivning inte föreligger,
10.det är uppenbart att upplåtelsen av annan grund är ogiltig eller att rättigheten upphört eller av annat skäl inte kan göras gällande.
Har ärende angående lagfart för upplåtaren uppskjutits till senare inskriv- ningsdag, ska behandlingen av ansökan om inskrivning uppskjutas till samma dag.
Paragrafen innehåller regler om när en ansökan om inskrivning av bland annat nyttjanderätt ska avslås. Övervägandena finns i av- snitt 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i första stycket sjunde punkten om att beslag ska vara ett sådant förhållande som gör att en ansökan om inskrivning av bland annat nyttjanderätt ska avslås. Inskrivningsmyndigheten ska behandla uppgifter om beslag på samma sätt som uppgifter om kvar- stad eller betalningssäkring.
24 kap.
1 §
En fastighetsägare har rätt att ansöka om inskrivning i fastighetsregistrets inskrivningsdel av en förklaring som avses i 2 kap. 3 §. Som fastighetsägare anses i detta kapitel den för vilken lagfart senast är sökt.
Ansökan ska avslås, om
1.ansökan om lagfart för sökanden är vilandeförklarad och inskrivnings- ansökan inte har medgetts av den som har lagfart,
2.en eller flera inteckningar gäller i fastigheten och varje borgenär för vars fordran pantbrev på grund av sådan inteckning utgör säkerhet inte med ingivande av pantbrevet har medgett ansökan,
3.fastigheten har frångått sökanden på grund av exekutiv försäljning eller genom expropriation eller liknande tvångsförvärv,
1227
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
4.sökanden är i konkurs eller försätts i konkurs den dag då inskrivningen söks samt fastigheten hör till konkursboet,
5.fastigheten eller en del därav är utmätt eller utmäts den dag då inskriv- ningen söks och Kronofogdemyndigheten inte har medgett ansökan,
6.fastigheten eller en del därav har tagits i anspråk genom betalnings- säkring eller tas i anspråk den dag då inskrivningen söks och Kronofogde- myndigheten inte har medgett ansökan,
7.fastigheten eller en del därav är belagd med kvarstad, tagen i förvar eller beslag eller beläggs med kvarstad eller tas i förvar eller beslag den dag då inskrivningen söks och Kronofogdemyndigheten eller den myndighet som hanterar beslaget inte har medgett ansökan.
Om ett ärende angående lagfart för sökanden har skjutits upp till en senare inskrivningsdag, ska behandlingen av inskrivningsansökan skjutas upp till samma dag.
Paragrafen innehåller regler om när en ansökan om inskrivning av förklaring av fastighetstillbehör ska avslås. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i sjunde punkten i första stycket om att be- slag ska vara ett sådant förhållande som gör att en ansökan om in- skrivning av nyttjanderätt ska avslås, om inte den myndighet som hanterar beslaget har medgett ansökan. Inskrivningsmyndigheten ska behandla uppgifter om beslag på samma sätt som uppgifter om kvarstad eller betalningssäkring.
13.8Förslaget till lag om ändring i lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg
45 §
En ansökan om inskrivning av förvärv av luftfartyg ska avslås, om
1.bestämmelsen i 40 § inte har iakttagits,
2.ansökan avser ett luftfartyg som inte är registrerat i luftfartygsregis- tret eller, om det samtidigt ges in en ansökan om registrering i det registret, sådan åtgärd inte beviljas,
3.sökanden inte styrker sitt förvärv,
4.överlåtaren inte hade rätt att överlåta luftfartyget och förutsättningarna för att förvärvet enligt 2 d § trots detta ska gälla inte föreligger,
5.luftfartyget har blivit föremål för kvarstad, beslag eller betalnings- säkring till säkerhet för ett anspråk mot överlåtaren och ett ärende som rör anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den inskrivningsdag då ansökan görs eller överlåtaren har försatts i konkurs före utgången av den inskrivningsdagen,
1228
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
6.luftfartyget har sålts exekutivt till någon annan än sökanden,
7.förvärvet har skett genom en gåva mellan makar och denna inte har registrerats enligt 16 kap. äktenskapsbalken, eller
8.det är uppenbart att förvärvet av något annat skäl är ogiltigt eller inte kan göras gällande.
En ansökan om anteckning enligt 2 a § ska avslås, om bestämmelsen i
40 § inte har iakttagits, om förvärvet inte är inskrivet eller skrivs in samma dag som ansökan ges in eller om det inte visas att det är föremål för ett äganderättsförbehåll eller är beroende av något annat villkor som inskrän- ker förvärvarens rätt att överlåta, upplåta eller inteckna luftfartyget.
Paragrafen innehåller regler om när en ansökan om inskrivning av förvärv av luftfartyg ska avslås. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i första stycket femte punkten om att beslag ska vara ett sådant förhållande som gör att en ansökan om inskriv- ning av förvärv av luftfartyg ska avslås. Inskrivningsmyndigheten ska behandla uppgifter om beslag på samma sätt som uppgifter om kvar- stad eller betalningssäkring. Övriga ändringar i bestämmelsen är språkliga.
46 §
En ansökan om inskrivning av nyttjanderätt till ett luftfartyg ska avslås, om
1.bestämmelsen i 40 § inte har iakttagits,
2.sökanden inte styrker att han eller hon har nyttjanderätt till luftfartyget,
3.upplåtaren inte är inskriven som ägare i inskrivningsregistret för luft- fartyg eller inte skrivs in som ägare samma dag som ansökan ges in,
4.upplåtelsen står i strid med en anteckning som avses i 2 a §,
5.luftfartyget har blivit föremål för kvarstad, beslag eller betalningssäk- ring till säkerhet för ett anspråk mot upplåtaren och ett ärende som rör anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den inskrivningsdag då ansökan görs eller upplåtaren har försatts i konkurs före utgången av den inskrivningsdagen,
6.luftfartyget före upplåtelsen frångått upplåtaren på grund av exekutiv försäljning,
7.det är uppenbart att upplåtelsen av något annat skäl är ogiltig eller inte kan göras gällande.
Paragrafen innehåller regler om när en ansökan om inskrivning av förvärv av nyttjanderätt till luftfartyg ska avslås. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
1229
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Ett tillägg har gjorts i första stycket femte punkten om att beslag ska vara ett sådant förhållande som gör att en ansökan om inskriv- ning av förvärv av nyttjanderätt till luftfartyg ska avslås. Inskrivnings- myndigheten ska behandla uppgifter om beslag på samma sätt som uppgifter om kvarstad eller betalningssäkring.
I övrigt har endast en språklig ändring gjorts i bestämmelsen.
47 §
En ansökan om inteckning ska avslås, om
1.bestämmelsen i 40 § inte har iakttagits,
2.det på fordringshandlingen inte finns ett sådant bevittnat medgivande som avses i 5 §,
3.inteckning söks samma dag som en ny ägare ansöker om inskrivning av förvärv av luftfartyget eller därefter, och den nye ägaren inte har med- gett inteckningen eller ansökan om inskrivning av förvärvet avslås,
4.luftfartyget har blivit föremål för kvarstad, beslag, betalningssäkring eller utmätning och ett ärende som rör anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den inskrivningsdag då inteckningen söks, om inte i fråga om kvarstad ansökan om inteckning har medgetts av Kronofogdemyndigheten eller i fråga om beslag av den myndighet som hanterar beslaget, eller
5.den som medgett inteckningen är försatt i konkurs när ansökan om inteckning görs, eller ett beslut om egendomsavträde meddelas samma dag som ansökan görs.
Paragrafen innehåller regler om när en ansökan om inteckning i luft- fartyg ska avslås. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i första stycket fjärde punkten om att beslag ska vara ett sådant förhållande som gör att en ansökan om inteckning i luftfartyg ska avslås om inte den myndighet som hanterar beslaget har medgett ansökan. Inskrivningsmyndigheten ska behandla upp- gifter om beslag på samma sätt som uppgifter om kvarstad eller be- talningssäkring.
58 §
I inskrivningsregistret för luftfartyg ska antecknas när
1.talan har väckts om hävning eller återgång av förvärv av ett luftfar- tyg eller om bättre rätt till sådan egendom eller om en annan fråga som angår inskrivning,
2.mål som avses i 1 har avgjorts genom en dom eller ett slutligt beslut som vunnit laga kraft,
1230
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
3.en inteckning helt eller delvis är ogiltig enligt en dom eller ett slutligt beslut som vunnit laga kraft, eller på grund av förhållande som avses i 36 §,
4.ägaren till ett luftfartyg har försatts i konkurs,
5.ett luftfartyg eller en rättighet som skrivits in i sådan egendom blivit föremål för kvarstad, beslag, betalningssäkring eller utmätning, eller när en konkursförvaltare har begärt att ett luftfartyg ska säljas exekutivt,
6.beslut som avses i 4 eller 5 om konkurs, kvarstad, beslag, betalningssäkring eller utmätning har upphävts eller återgått eller när fråga om exekutiv försäljning av ett luftfartyg eller en rättighet som skrivits in i sådan egendom har förfallit av annan anledning,
7.anmälan, bevis eller fördelningslängd inkommit som visar inverkan på inteckning av exekutiv försäljning,
8.någon i enlighet med 10 kap. 6 § luftfartslagen (2010:500) skriftligen anmäler att han eller hon har en fordran för vilken luftpanträtt gäller i luft- fartyget,
9.det visas att luftpanträtt som avses i 8 har upphört att gälla,
10.domstol har meddelat sådan förklaring som avses i 26 §, eller
11.ett luftfartyg enligt 2 kap. 6 § luftfartslagen ska avregistreras men det finns hinder mot avregistreringen enligt 2 kap. 7 § samma lag.
Paragrafen innehåller regler om vad som ska antecknas i inskrivnings- registret för luftfartyg. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i första stycket femte och sjätte punkterna om att beslag och hävande av beslag ska vara sådana förhållanden som ska antecknas i inskrivningsregistret. Inskrivningsmyndigheten ska be- handla uppgifter om beslag på samma sätt som uppgifter om kvar- stad eller betalningssäkring.
13.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1955:229) i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg
3 §
Verkan i förhållande till tredje man av inskrivning, som anges i 2 §, bedöms enligt lagen i den stat där rätten är inskriven. Om luftfartyg här i riket har utmätts, tagits i beslag eller belagts med kvarstad, eller luftfartyg omfattas av konkurs, som inträffat här i riket, och gäldenären med vetskap om det träffat det avtal, som ligger till grund för inskrivningen, får denna dock inte till förfång för utsökningsborgenären, den myndighet som hanterar beslaget, konkursborgenärerna eller för köparen vid exekutiv försäljning åberopas i vidare mån än som följer av svensk lag.
1231
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Paragrafen innehåller lagvalsregler som avser de sakrättsliga verk- ningarna av avtal om köp, nyttjanderätt till eller pantsättning av vissa luftfartyg. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts om att beslag ska ha samma verkan som kvar- stad, utmätning och konkurs. Tillägget innebär att dispositioner ge- nom avtal om ett beslagtaget luftfartyg inte får åberopas mot den beslagtagande myndigheten till förfång för myndigheten, i vidare mån än vad som följer av svensk lag. Övriga ändringar är språkliga.
13.10Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott
21 §
Vid beviljande av utlämning får regeringen förordna, att egendom som tagits i beslag ska överlämnas till den främmande staten; och får i samband med det bestämma de förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt är påkallade.
Paragrafen reglerar utlämning av beslag till en främmande stat. Över- vägandena finns i avsnitt 3.2.4.
En ändring har gjorts i form av att ordet ”föremål” har bytts ut mot ”egendom”, eftersom alla typer av egendom numera kan tas i beslag. Övriga ändringar är språkliga.
13.11Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m.
2 §
Vid beslag av egendom som avses i 1 § ska vad som i allmänhet är föreskrivet om beslag i brottmål tillämpas, dock med följande avvikelser:
1.Beslagtagen egendom får bevisligen förstöras om värdet är ringa eller om det annars måste anses försvarligt att förstöra egendomen. I annat fall får egendomen säljas. Spritdrycker, vin, starköl och öl får säljas till den som har rätt att tillverka eller att bedriva partihandel med sådana varor enligt alkohollagen (2010:1622). I fråga om försäljning till partihandlare omfattas även alkoholdrycksliknande preparat om de är skattepliktiga varor enligt lagen (2022:156) om alkoholskatt. Annan egendom får säljas på det sätt som med hänsyn till egendomen är lämpligt. Intäkter vid försäljning av beslag- tagen egendom tillfaller staten.
1232
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
Beslut om att förstöra eller sälja egendom får fattas av undersöknings- ledaren eller åklagaren. I de fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket rätte- gångsbalken får ett sådant beslut fattas även av Polismyndigheten, Tullverket eller Kustbevakningen.
Om ett beslag hävs och egendomen är förstörd eller såld enligt denna paragraf, ska ersättning betalas av allmänna medel. Ersättningens storlek ska motsvara egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller vad som annars är skäligt. Beslut om ersättning fattas av åklagaren. Den som drabbats av beslaget får begära rättens prövning av beslutet om ersättning. Det ska göras inom en månad från det att han eller hon fick del av beslutet. Ansökan görs vid den domstol som kunnat pröva beslaget. Ersättning betalas ut av länsstyrelsen på begäran av åklagaren.
1 a. Om värdet på beslagtagen alkohol är ringa, får en polisman, tull- tjänsteman eller en kustbevakningstjänsteman besluta att den bevisligen ska förstöras. Även i dessa fall tillämpas 1 tredje stycket.
2.Om en polisman verkställer beslag och förelägger förverkande av den beslagtagna egendomen i ett föreläggande av ordningsbot, ska anmä- lan om beslaget göras till Polismyndigheten.
3.I fråga om sådana drycker eller preparat som avses i 1 § tredje stycket och som intas eller förvaras i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § andra stycket första meningen eller med 2 kap. 18 § eller med 4 kap. 4 § ordningslagen (1993:1617) eller med 5 kap. 2 § järnvägssäkerhetslagen (2022:367) eller med 6 kap. 2 § lagen (2022:368) om nationella järnvägssystem har den som tjänstgör som ordningsvakt vid en allmän sammankomst eller offentlig till- ställning eller inom ett trafikföretags område eller dess färdmedel eller som befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg samma rätt att ta egendomen i beslag som enligt rättegångsbalken tillkommer en polis- man.
En ordningsvakt eller en befattningshavare i säkerhets- eller ordnings- tjänst vid järnväg som har verkställt beslag ska skyndsamt anmäla detta till Polismyndigheten och överlämna den beslagtagna egendomen. Om värdet på beslagtagen alkohol är ringa, får Polismyndigheten i stället besluta att den bevisligen ska förstöras av en ordningsvakt. Även i dessa fall tillämpas 1 tredje stycket.
Paragrafen beskriver förutsättningarna för att direktförverka alkohol i vissa fall.
I andra stycket har Tullverket lagts till bland de myndigheter som får fatta beslut om att förstöra eller sälja egendom i de fall som av- ses i 23 kap. 22 § första stycket rättegångsbalken. Ändringen är av rättelsekaraktär eftersom Tullverket också tillämpar den bestämmel- sen. På motsvarande sätt har en ändring gjorts i tredje stycket 1 a genom att ordet ”tulltjänsteman” har lagts till.
1233
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
13.12Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
6 kap.
52 §
I samband med utdömande av vite får rätten efter vad den anser skäligt före- skriva åtgärder för att förebygga missbruk av exemplar som avses med för- bud enligt 51 §, och av föremål som kan användas endast för framställning av sådana exemplar. Sådana föreskrifter får avse, att egendomen ska förstö- ras eller ändras på något sätt.
Vad som sägs i denna paragraf gäller inte mot den som i god tro förvärvat egendomen eller någon särskild rätt till den.
Paragrafen reglerar vad rätten får göra för att förebygga att upphovs- rättsligt skyddade verk missbrukas på ett sätt som kränker den and- liga odlingens intressen. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
Det tidigare tredje stycket om att beslag fick göras av sådana verk har tagits bort. Ändringen har gjorts eftersom beslag enligt 27 kap. rättegångsbalken numera kan användas i fråga om verken. Övriga ändringar är endast språkliga.
7 kap.
59 §
Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i denna lag endast om åtal är motiverat från allmän synpunkt.
Överträdelse av 3 § eller av föreskrift enligt 41 § andra stycket får alltid beivras av upphovsmannens efterlevande make, släktingar i rätt upp- och nedstigande led eller syskon.
Paragrafen reglerar åklagares åtalsrätt med mera. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
I paragrafen fanns tidigare ett tredje stycke där det angavs att egen- dom som innebar upphovsrättsintrång fick tas i beslag. Stycket har tagits bort eftersom beslag enligt 27 kap. rättegångsbalken numera kan användas i fråga om sådan egendom.
1234
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
13.13Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.
1 §
En dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, varigenom dömts till böter eller förverkande av egendom eller i brottmål utdömts er- sättning för rättegångskostnad, får på begäran verkställas i Sverige.
Det som sägs i första stycket ska också gälla beslut, som i någon av nämnda stater till tryggande av anspråk på böter, förverkande av egendom, skadestånd eller ersättning för rättegångskostnad meddelats i fråga om kvarstad eller beslag av egendom som tillhör någon som är misstänkt för brott eller som en utredning om förverkande rör.
I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötesstraff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställighet av bötes- straff i vissa fall.
Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om förverk- ande i vissa fall finns i
1.lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om för- verkande i vissa fall,
2.Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande, och
3.lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s för- ordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.
Paragrafen reglerar verkställighet av domar som meddelats i de nor- diska länderna. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
I andra stycket har ordet ”penningbeslag” tagits bort, eftersom be- stämmelsen om penningbeslag har upphävts som en följd av att all egendom numera kan tas i beslag. En redaktionell ändring har också gjorts.
4 a §
Bestämmelser om användning av beslag och kvarstad på begäran av myndig- heter i Danmark, Finland, Island och Norge finns i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.
Paragrafen upplyser om att bestämmelser om beslag och kvarstad finns i lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. Övervägan- dena finns i avsnitt 3.2.4.
1235
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
En ändring har gjorts genom att ordet ”penningbeslag” har tagits bort, eftersom bestämmelsen om penningbeslag har upphävts som en följd av att all egendom numera kan tas i beslag.
13.14Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
36 §
Om någon är misstänkt för att före femton års ålder ha begått ett brott får, om det finns särskilda skäl, beslag, husrannsakan, åtgärder för biometrisk autentisering, genomsökning på distans och kroppsvisitation företas mot den unge, samt fotografi och fingeravtryck tas av honom eller henne enligt bestämmelserna i 23 kap. 9 a §, 27 och 28 kap. rättegångsbalken.
Vid kroppsvisitation som görs enligt 28 kap. rättegångsbalken ska 28 kap.
13 a § rättegångsbalken gälla med den skillnaden att den unge får hållas kvar för ändamålet i högst tre timmar.
Paragrafen innehåller regler om tvångsmedel mot personer under femton års ålder. Övervägandena finns i avsnitt 3.5.3.
En ändring har gjorts i första stycket genom att ordet ”penning- beslag” har tagits bort, eftersom bestämmelsen om penningbeslag har upphävts som en följd av att all egendom numera kan tas i beslag.
Det tidigare andra stycket har också tagits bort. Stycket innehöll en hänvisning till de regler i 27 kap. rättegångsbalken som handlade om när åtal inte väcks inom den frist rätten har satt ut i en beslags- fråga. Eftersom rätten inte längre ska sätta ut någon åtalsfrist har hänvisningen tagits bort.
13.15Förslaget till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)
33 §
Om mönsterhavare skriftligen hos registreringsmyndigheten avstår från mönsterrätten ska myndigheten avföra mönstret ur registret.
Är mönsterrätt utmätt, belagd med kvarstad, tagen i beslag eller tagen i anspråk genom betalningssäkring eller är tvist om överföring av registre- ring anhängig, får mönstret inte på begäran av mönsterhavaren avföras ur
1236
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
registret så länge utmätningen, kvarstaden, beslaget eller betalningssäkringen består eller tvisten inte blivit slutligt avgjord.
Paragrafen innehåller regler om när ett mönster inte får avföras ur mönsterregistret. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i andra stycket om att beslag ska vara ett så- dant förhållande som gör att mönstret inte får avföras ur registret. Registreringsmyndigheten ska behandla beslag på samma sätt som kvarstad eller betalningssäkring. Övriga ändringar i bestämmelsen är språkliga.
37 §
På yrkande av den som har lidit mönsterintrång får domstolen, efter vad som är skäligt, besluta att en produkt som tillverkats eller förts in till Sverige i strid mot annans mönsterrätt ska återkallas från marknaden, ändras, sättas i förvar för återstoden av skyddstiden eller förstöras eller att någon annan åtgärd ska vidtas med den. Detsamma gäller i fråga om hjälpmedel som har använts eller varit avsett att användas vid intrånget.
Trots vad som sägs i första stycket får domstolen, om det finns synner- liga skäl, på yrkande besluta att en innehavare av egendom som avses i första stycket ska få förfoga över egendomen under återstoden av skyddstiden eller del av den, mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt. Ett så- dant beslut får meddelas endast om innehavaren har handlat i god tro.
Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.
Ett beslut om åtgärd enligt första stycket får inte innebära att den som har lidit mönsterintrång ska betala ersättning till den som åtgärden riktas mot.
Åtgärder enligt första stycket ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl mot detta.
Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om förverk- ande av egendom eller någon åtgärd som kan förhindra missbruk ska be- slutas enligt 36 kap. brottsbalken.
Paragrafen reglerar vad domstolen får göra i mål om mönsterintrång. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
I paragrafen fanns tidigare ett andra stycke där det angavs att egendom som innebar mönsterintrång fick tas i beslag. Stycket har tagits bort eftersom beslag enligt 27 kap. rättegångsbalken numera kan användas i fråga om sådan egendom. En redaktionell ändring har gjorts i hänvisningen till stycket som en följd av ändringen.
1237
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
13.16Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
12 kap.
4 §
För att fastighet ska få ingå i sammanläggning krävs att ägaren har lagfart på fastigheten eller att ansökan om lagfart förklarats vilande och hinder mot bifall till ansökningen inte föreligger om fastighetsbildningen genomförs.
Är talan väckt om bättre rätt eller om lösningsrätt till fastigheten eller är rätten till fastigheten i annat fall tvistig, får fastigheten inte ingå i sam- manläggning. Detsamma gäller, om fastigheten är utmätt eller annars ska säljas i den ordning som föreskrivs för utmätt fast egendom eller om den är belagd med kvarstad, tagen i beslag eller tagen i anspråk genom betal- ningssäkring. Utmätning, kvarstad eller betalningssäkring som återgår, om sammanläggning kommer till stånd, ska dock inte beaktas.
Paragrafen innehåller regler om när en fastighet inte får ingå i sam- manläggning. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i andra stycket om att beslag ska vara ett så- dant förhållande som gör att fastigheten inte får ingå i sammanlägg- ning. Lantmäterimyndigheten ska behandla beslag på samma sätt som kvarstad eller betalningssäkring. Eftersom beslag inte återgår om sammanläggning kommer till stånd nämns beslag dock inte i sista meningen (jämför 4 kap. 25 § utsökningsbalken). Övriga ändringar i bestämmelsen är språkliga.
13.17Förslaget till lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157)
13 §
Om en näringsidkare upphör med sin verksamhet eller om verksamheten överlåts eller går i likvidation, eller om en registrerad uppgift ändras i något annat fall, ska ändringen utan dröjsmål anmälas till Bolagsverket.
Vad som sägs i första stycket gäller också om en verksamhet tas i beslag eller om ett sådant beslag hävs.
En anmälan görs och handläggs på samma sätt som en ansökan om regi- strering, om inte något annat följer av denna paragraf eller av vad regeringen bestämmer.
Om en domstol har utsett en likvidator i ett handelsbolag, är han eller hon anmälningsskyldig beträffande bolaget. En bolagsman som har lämnat
1238
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
bolaget har rätt att göra en anmälan om sin avgång. Återkallelse av en pro- kura får anmälas av varje bolagsman som inte är utesluten från rätten att företräda bolaget. Beslag och hävning av beslag får anmälas av den myndig- het eller domstol som har beslutat om eller på något annat sätt hanterar beslaget.
Omfattar en överlåtelse av näringsverksamheten även företagsnamnet, ska anmälan om överlåtelsen göras av den nya innehavaren.
Paragrafen innehåller regler om förhållanden som ska anmälas till Bolagsverket. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i form av ett nytt andra stycke om att beslag och hävning av beslag ska vara sådana förhållanden som utan dröjs- mål ska anmälas till Bolagsverket. Ett tillägg har även gjorts i nuva- rande fjärde stycket om att en sådan anmälan får göras av den myn- dighet eller domstol som har beslutat om eller på något annat sätt hanterar beslaget. Anmälan kan alltså göras både av beslutsfattaren och av den hanterande myndigheten i de fall det inte är samma myn- dighet. Se om syftet med registrering i kommentaren till 3 kap. 4 § lagen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom.
13.18Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.
3 §
Den som inte är nöjd med åklagarens beslut enligt 2 § tredje stycket får innan egendomen har sålts eller förstörts anmäla missnöje med beslutet till åklagaren. Anmäls missnöje ska åklagaren, om han eller hon vill att be- slutet ska bestå, väcka talan om detta inom en månad efter det att anmälan gjordes. Väcks inte talan, ska åklagaren upphäva beslutet om förvar.
Väcker åklagaren åtal för brott, som föranlett att egendom tagits i för- var, innan egendomen har sålts eller förstörts, ska domstolen i samband med åtalet pröva om egendomen fortfarande ska hållas i förvar.
Åklagaren ska omedelbart underrätta den myndighet som har säkrat egendomen om missnöjesanmälan enligt första stycket och om talan enligt andra stycket. I avvaktan på att saken slutligt prövas får vidare åtgärder med egendomen inte vidtas, om den kan vårdas utan fara för förstörelse.
Paragrafen innehåller bestämmelser om åtgärder med förvarstaget misstänkt stöldgods. Övervägandena finns i avsnitt 9.19.
I andra stycket har ”Polismyndigheten” bytts ut mot ”den myn- dighet som har säkrat egendomen”. Det innebär att även Ekobrotts- myndigheten omfattas av bestämmelsen.
1239
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
13.19Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel
2 §
Medel som anges i 1 § får inte annat än för medicinskt eller vetenskapligt ändamål
1.införas till landet,
2.överlåtas,
3 framställas,
4.förvärvas i överlåtelsesyfte,
5.bjudas ut till försäljning,
6.innehas, eller
7.brukas.
Den myndighet som får behålla egendom med stöd av 3 kap. 10 § eller 4 kap. 2 § lagen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom får, trots första stycket, för utbildningsändamål eller för forensiska ändamål inneha sådana medel som anges i 1 §.
Paragrafen innehåller förbud mot olika sorters användning av dop- ningsmedel. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.10.
I andra stycket har hänvisningen till 1974 års förfarandelag ersatts med en hänvisning till motsvarande bestämmelser i den nya lagen om säkrad och förverkad egendom, eftersom 1974 års förfarandelag har ersatts av den nya lagen.
13.20Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)
2 kap.
23 §
En anmälan av ett skepp eller skeppsbygge för registrering eller ansökan om inskrivning av förvärv av sådan egendom ska avslås om
1.bestämmelsen i 20 § första stycket inte har iakttagits,
2.egendomen inte kan registreras enligt 1 §,
3.sökanden inte styrker sitt förvärv,
4.fångesmannens rätt inte är inskriven i registret fastän den hade kunnat skrivas in där och sökandens förvärv inte grundas på exekutiv försäljning,
5.den åberopade överlåtelsen står i strid med en mot överlåtaren på grund av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egendomen och överlåtarens åtkomst inte var inskriven när överlåtelsen
1240
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
ägde rum eller, om så var fallet, villkoret är infört i registret eller förs in i det samma inskrivningsdag som ansökan görs,
6.egendomen av överlåtaren tidigare har överlåtits till någon annan och överlåtarens åtkomst inte var inskriven när sökandens förvärv ägde rum eller, om så var fallet, inskrivning söks samma inskrivningsdag för det tidi- gare förvärvet,
7.egendomen har blivit föremål för kvarstad, beslag eller betalnings- säkring till säkerhet för ett anspråk mot överlåtaren och ett ärende som rör anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den inskrivningsdag då anmälan eller ansökan görs eller överlåtaren har försatts i konkurs före utgången av den inskrivningsdagen,
8.egendomen har sålts exekutivt till någon annan än sökanden,
9.förvärvet har skett genom en sådan gåva mellan makar som inte har registrerats enligt 16 kap. äktenskapsbalken, eller
10.det är uppenbart att förvärvet av något annat skäl är ogiltigt eller inte kan göras gällande.
Första stycket 5–7 utgör inte hinder mot inskrivning av förvärv, om inskrivning av villkorlig äganderätt redan har beviljats på grund av samma förvärv.
Paragrafen innehåller regler om vilka förhållanden som ska leda till att en anmälan av ett skepp eller skeppsbygge för registrering eller en ansökan om inskrivning av förvärv av sådan egendom ska avslås. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i första stycket sjunde punkten om att beslag ska vara ett sådant förhållande som leder till avslag. Registermyndig- heten ska behandla uppgifter om beslag på samma sätt som uppgifter om kvarstad eller betalningssäkring. Utöver det har en språklig änd- ring gjorts.
28 §
I fartygsregistrets skepps- eller skeppsbyggnadsdel ska det antecknas när
1.talan har väckts om hävning eller återgång av förvärv av ett registrerat skepp eller skeppsbygge eller om bättre rätt till sådan egendom eller om en annan fråga som angår inskrivning,
2.mål som avses i 1 har avgjorts genom dom eller slutligt beslut som vunnit laga kraft,
3.ägare av ett registrerat skepp eller skeppsbygge har försatts i konkurs,
4.ett registrerat skepp eller skeppsbygge eller inskriven rätt till sådan egendom har blivit föremål för kvarstad, beslag, betalningssäkring eller ut- mätning, eller när en konkursförvaltare har begärt att ett registrerat skepp eller skeppsbygge ska säljas exekutivt, eller när ägaren enligt 1 kap. 10 § andra stycket har begärt att ett registrerat skepp ska säljas exekutivt eller egen- domen har sålts exekutivt,
1241
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
5.beslut som avses i 3 eller 4 om konkurs, kvarstad, beslag, betalnings- säkring eller utmätning har upphävts eller återgått eller när fråga om exe- kutiv försäljning av ett registrerat skepp eller skeppsbygge eller inskriven rätt till sådan egendom har förfallit av annan anledning,
6.ett skepp eller skeppsbygge enligt 6 § ska avregistreras men det finns hinder mot avregistreringen enligt 7 §, eller
7.beslut har meddelats enligt 25 § att ett skepp eller skeppsbygge ska avföras ur registret den dag då registrering äger rum utomlands.
Är det i en annan författning föreskrivet att ett visst förhållande ska an- tecknas i fartygsregistrets skepps- eller skeppsbyggnadsdel, ska detta gälla.
En anteckning i fartygsregistrets skeppsbyggnadsdel ska föras över till fartygsregistrets skeppsdel, om bygget förs över dit som skepp. En register- anteckning ska avföras, om den uppenbarligen inte längre är av betydelse.
Paragrafen innehåller regler om vilka förhållanden som ska anteck- nas i fartygsregistrets skepps- eller skeppsbyggnadsdel. Övervägan- dena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i första stycket fjärde punkten om att beslut om beslag ska vara en sådan uppgift som ska antecknas i registret. Registermyndigheten ska behandla uppgifter om beslag på samma sätt som uppgifter om kvarstad eller betalningssäkring. Övriga änd- ringar i bestämmelsen är språkliga.
3 kap.
24 §
En ansökan om inteckning ska avslås om
1.bestämmelserna i 23 § första stycket inte har iakttagits,
2.ansökan strider mot 1 §,
3.ansökan strider mot sådan på grund av förvärvsvillkor mot sökanden gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egendomen, som har förts in i fartygsregistrets skepps- eller skeppsbyggnadsdel eller förs in i det samma inskrivningsdag som inteckningen söks, och ansökan inte medgetts av den till vars förmån inskränkningen gäller,
4.skeppet eller skeppsbygget ska avregistreras,
5.sökanden eller, om skeppet eller bygget ägs av flera, någon av sökan- dena är i konkurs eller försätts i konkurs samma inskrivningsdag som in- teckningen söks och det inte visas att skeppet, bygget eller andelen inte hör till konkursboet,
6.skeppet, bygget eller en andel i eller en villkorlig äganderätt till sådan egendom har blivit föremål för kvarstad, beslag, betalningssäkring eller utmätning och ett ärende som rör anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den inskrivningsdag då inteckningen söks, om inte i fråga om
1242
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
kvarstad ansökan har medgetts av Kronofogdemyndigheten eller i fråga om beslag ansökan har medgetts av den myndighet som hanterar beslaget, eller
7.skeppet, bygget eller en andel i eller en villkorlig äganderätt till sådan egendom har frångått sökanden genom exekutiv försäljning.
Om ett ärende som rör inskrivning av sökandens förvärv har skjutits upp, ska behandlingen av inteckningsansökan skjutas upp på motsvarande sätt.
Paragrafen innehåller regler om vilka förhållanden som ska leda till att en ansökan om inteckning av ett skepp eller skeppsbygge ska av- slås. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Tillägg har gjorts i första stycket sjätte punkten om att beslag ska vara ett sådant förhållande som leder till avslag om inte den myndig- het som hanterar beslaget medger ansökan. Registermyndigheten ska behandla uppgifter om beslag på samma sätt som uppgifter om kvar- stad.
13.21Förslaget till lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220)
4 kap.
15 §
Revisorerna får inte obehörigen lämna upplysningar till utomstående om sådana stiftelsens angelägenheter som de har fått kännedom om vid full- görandet av sitt uppdrag, om det kan vara till nackdel för stiftelsen.
Revisorerna är skyldiga att
1.till en medrevisor, en ny revisor, tillsynsmyndigheten och, om stif- telsen har försatts i konkurs, konkursförvaltaren lämna behövliga upplys- ningar om stiftelsens angelägenheter,
2.på begäran lämna upplysningar om stiftelsens angelägenheter till undersökningsledaren under en förundersökning i brottmål, samt
3.på begäran lämna upplysningar om stiftelsens angelägenheter till åkla- garen under en utredning om självständigt förverkande.
Bestämmelsen i andra stycket 1 om upplysningsskyldighet till tillsyns- myndigheten gäller inte när det är fråga om en sådan stiftelse som avses i
9 kap. 10 § första stycket. Detsamma gäller upplysningar i sådana hänseen- den där stiftelsen är undantagen från tillsyn enligt 9 kap. 10 a §.
Revisorerna i en stiftelse som omfattas av 2 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är även skyldiga att på begäran lämna upplysningar om stiftelsens angelägenheter till de förtroendevalda revisorerna i kommu- nen, regionen eller i sådana kommunalförbund som kommunen eller regi- onen ingår i.
1243
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Revisorerna i en stiftelse som avses i 2 § 5 lagen (2002:1022) om revision av statlig verksamhet m.m. är skyldiga att på begäran lämna upplysningar om stiftelsens angelägenheter till Riksrevisionen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för revi- sorer som fullgör uppdrag åt stiftelser. Övervägandena finns i av- snitt 9.9.
I paragrafens andra stycke har det lagts till en ny tredje punkt om att sådana uppgifter som enligt bestämmelsen på begäran ska lämnas till exempelvis undersökningsledaren under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål även ska lämnas till åklagaren under en utredning om självständigt förverk- ande. Övriga ändringar är redaktionella.
10 kap.
5 §
Om en stiftelse försätts i konkurs eller beslut om företagsrekonstruktion meddelas för stiftelsen, ska tingsrätten för registrering underrätta registre- ringsmyndigheten om beslutet och vem som har utsetts till konkursförval- tare eller rekonstruktör.
När en konkurs har avslutats eller en företagsrekonstruktion har upp- hört, ska tingsrätten genast för registrering underrätta registreringsmyndig- heten och i det förra fallet ange om något överskott finns eller inte. Tings- rätten ska även för registrering underrätta registreringsmyndigheten när en högre rätt har upphävt ett beslut att försätta stiftelsen i konkurs eller ett beslut om företagsrekonstruktion.
Om en stiftelse tas i beslag ska den myndighet eller domstol som har be- slutat om eller annars hanterar beslaget genast underrätta registreringsmyndig- heten om beslutet. Detsamma gäller om beslaget hävs.
Paragrafen innehåller regler om förhållanden i fråga om stiftelser som ska anmälas till registreringsmyndigheten. Övervägandena finns i av- snitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i form av ett nytt tredje stycke om att beslag och hävning av beslag ska vara sådana förhållanden som genast ska anmälas till registreringsmyndigheten. Anmälan kan göras både av beslutsfattaren och av den hanterande myndigheten i de fall det inte är samma myndighet.
1244
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
13.22Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1478) om förverkande av barnpornografi
En skildring av barn i pornografisk bild ska förverkas. Förverkande ska inte ske om det är uppenbart oskäligt.
Första stycket tillämpas inte, om en skildring kan förverkas enligt bestämmelser i brottsbalken.
Paragrafen innehåller bestämmelser om förverkande av barnporno- grafi i vissa fall. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.
I första och andra stycket har språkliga ändringar gjorts till följd av ändringarna i 36 kap. brottsbalken. Därutöver begränsas utrymmet att underlåta förverkande, så att det krävs uppenbar oskälighet för att förverkande inte ska ske. Liksom tidigare krävs att en skälighetsbe- dömning görs. Den måste utgå från omständigheterna i varje enskilt fall. Bedömningen är inte begränsad till frågan om den enskilde har ett legitimt syfte med bildinnehavet, utan det ska också prövas om ett förverkande är proportionerligt. Mot förverkandeintresset ska då vägas det ingrepp som förverkandet kan innebära med avseende på den enskildes intresse av egendomen och av skydd för sin privata sfär i övrigt. Om förverkandeyrkandet omfattar informationsbäraren där bilden förvaras ska också det ekonomiska värdet av informations- bäraren beaktas, liksom värdet för den enskilde av den övriga infor- mation som kan finnas lagrad på denna.5
I tredje stycket har hänvisningen till smugglingslagen tagits bort, eftersom smugglingslagen inte längre innehåller någon materiell för- verkandebestämmelse.
13.23Förslaget till lag om ändring i växtförädlarrättslagen (1997:306)
8 kap.
2 §
Om innehavaren av växtförädlarrätten skriftligen hos Statens jordbruks- verk avstår från växtförädlarrätten, ska verket avregistrera växtsorten.
Om växtförädlarrätten är utmätt, belagd med kvarstad, tagen i beslag eller tagen i anspråk genom betalningssäkring eller om en tvist om över- föring av registreringen pågår, får sorten inte avregistreras på begäran av
5Se NJA 2014 s. 14.
1245
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
innehavaren av växtförädlarrätten så länge utmätningen, kvarstaden, beslaget eller betalningssäkringen består eller tvisten inte blivit slutligt avgjord.
Paragrafen innehåller regler om när en växtsort inte får avregistreras. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i andra stycket om att beslag ska vara ett så- dant förhållande som gör att växtsorten inte får avregistreras. Regi- streringsmyndigheten ska behandla beslag på samma sätt som kvar- stad eller betalningssäkring. Utöver det har en språklig ändring gjorts i bestämmelsen.
13.24Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:506) om flyttning och kontroll av vissa punktskattepliktiga varor
5 kap.
5 §
Vid brott enligt 1–4 §§ ska bestämmelserna om förverkande i 16 och 17 §§ lagen (2000:1225) om straff för smuggling tillämpas.
Paragrafen hänvisar till vilka bestämmelser i smugglingslagen som ska tillämpas vid brott enligt lagen om flyttning och kontroll av vissa punktskattepliktiga varor.
En hänvisning till 18 § har tagits bort, eftersom den bestämmelsen har upphävts.
13.25Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument
4 kap.
17 §
På ett avstämningskonto ska anges
1.kontohavarens namn och personnummer, organisationsnummer eller annat identifieringsnummer samt postadress,
2.panthavares namn och personnummer, organisationsnummer eller annat identifieringsnummer samt postadress,
1246
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
3.det antal finansiella instrument som kontot omfattar,
4.i förekommande fall att kontohavaren har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar förvaltning av aktierna eller att aktierna företräds av en förvaltare som förordnats enligt 14 kap. 9 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 24 kap. 10 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden eller 15 kap. 18 § försäkringsrörelselagen (2010:2043),
5.pantsättning och förekomst av annan särskild rätt som gäller ett finansiellt instrument,
6.konkurs avseende kontohavaren samt utmätning, kvarstad, beslag eller betalningssäkring avseende ett finansiellt instrument eller avseende panträtt i detta, och
7.inskränkning enligt 13 kap. 19 § första stycket 4 eller 14 kap. 21 § första stycket 4 föräldrabalken.
Paragrafen innehåller regler om vilka förhållanden som ska anges på ett avstämningskonto. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i första stycket sjätte punkten om att uppgifter om beslag ska anges på ett avstämningskonto. Värdepapperscentralen ska behandla uppgifter om beslag på samma sätt som uppgifter om kvarstad.
18 §
Utöver vad som följer av 17 § ska det på ett avstämningskonto beträffande aktier anges
1.för varje aktie om full betalning har erlagts för aktien till avstämnings- bolaget,
2.till vilket slag varje aktie hör, om aktier av olika slag kan finnas enligt bolagsordningen,
3.om en aktie av visst slag kan omvandlas till en aktie av annat slag,
4.förbehåll att aktieägare eller annan ska vara berättigad att lösa aktie som övergår till ny ägare,
5.utbetalning som görs vid inlösen av en aktie eller minskning av akti- ens kvotvärde eller vid skifte av bolagets tillgångar,
6.namn, personnummer och postadress för förmyndare eller god man för aktieägare och för konkursförvaltare i aktieägares konkurs,
7.uppgift om att en myndighet verkställer utmätning, kvarstad, beslag eller betalningssäkring avseende kontohavarens aktier, samt
8.namn, personnummer, organisationsnummer eller annat identifierings- nummer samt postadress för den som på grund av pantsättning, uppdrag eller villkor i testamente eller gåvobrev har rätt att i stället för den i aktie- boken införde aktieägaren lyfta utdelning och vid fondemission ta emot ny aktie samt utöva företrädesrätt att delta i emission.
1247
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
I förekommande fall ska även anges aktiernas nominella belopp och utbetalning som görs vid minskning av det nominella beloppet. Har utan återbetalning en aktie dragits in eller det nominella beloppet ändrats, ska även detta anges på kontot så snart som möjligt.
Paragrafen innehåller regler om vilka förhållanden som, utöver dem som anges i 17 §, ska anges på ett avstämningskonto beträffande aktier. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i första stycket sjunde punkten om att upp- gifter om beslag ska anges på ett avstämningskonto. Värdepappers- centralen ska behandla uppgifter om beslag på samma sätt som upp- gifter om kvarstad. Övriga ändringar i bestämmelsen är språkliga.
8 kap.
2 b §
En svensk värdepapperscentral och ett kontoförande institut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,
3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på fram- ställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol,
4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utred- ningsorder begärs av åklagaren, eller
5.begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form. Bestämmelser om skyldighet för värdepapperscentraler och kontoför-
ande institut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns i 16 kap. 10 a § föräldrabalken.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om hur uppgifter enligt första stycket ska lämnas.
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för en svensk värdepapperscentral och ett kontoförande institut. Övervä- gandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det gjorts ett tillägg i en ny femte punkt som innebär att verksamhetsutövaren är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av
1248
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparla- mentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande. Genom tillägget ge- nomförs direktivets artikel 6.3 f.
I övrigt har enbart redaktionella ändringar gjorts i paragrafen.
4 §
Den som begär uppgifter enligt 2 b § får besluta att värdepapperscentralen eller det kontoförande institutet samt värdepapperscentralens eller institutets styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 2 b § eller att det pågår en för- undersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegrän- sas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet, ska den som har beslutat om åtgärden besluta att förbudet ska upphöra.
Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud för värde- papperscentraler och kontoförande institut. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det särskilda omnämnandet av under- sökningsledare eller åklagare tagits bort. Ändringen är inte avsedd att innebära någon ändring i förhållande till de som var behöriga att med- dela beslut om meddelandeförbud enligt den tidigare lydelsen. Änd- ringen innebär att även de som är behöriga att begära ut uppgifter enligt 2 b § första stycket 5 också är behöriga att besluta om medde- landeförbud i fråga om uppgifternas utlämnande.
I fjärde stycket har en motsvarande ändring gjorts i fråga om vem som är behörig att besluta att ett meddelandeförbud ska upphöra att gälla. Hänvisningen till ”den som har beslutat om åtgärden” pekar ut vilken myndighet eller funktion inom myndigheten som är behörig
1249
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
att fatta beslut. Det behöver alltså inte vara just den person som har fattat beslut om meddelandeförbud som beslutar att det ska upphöra.
13.26Förslaget till lag om ändring i revisionslagen (1999:1079)
36 §
Revisorn är skyldig att lämna en medrevisor, en ny revisor och, om före- taget har försatts i konkurs, konkursförvaltaren de upplysningar som behövs om företagets angelägenheter.
Revisorn är dessutom skyldig att på begäran lämna upplysningar om företagets angelägenheter till undersökningsledaren under förundersökning i brottmål och till åklagaren under en utredning om självständigt förverkande.
Revisorn i ett handelsbolag som omfattas av 2 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är även skyldig att på begäran lämna upplys- ningar om bolagets angelägenheter till de förtroendevalda revisorerna i kommunen eller regionen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för revi- sorer. Övervägandena finns i avsnitt 9.9.
I paragrafens andra stycke har det gjorts ett tillägg om att sådana uppgifter som enligt bestämmelsen på begäran ska lämnas till under- sökningsledaren under en utredning enligt bestämmelserna om för- undersökning i brottmål även ska lämnas till åklagaren under en ut- redning om självständigt förverkande.
13.27Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål
1kap.
2§
Rättslig hjälp enligt denna lag omfattar följande åtgärder:
1.förhör i samband med förundersökning i brottmål,
2.bevisupptagning vid domstol,
3.telefonförhör,
4.förhör genom videokonferens,
5.kvarstad, beslag samt husrannsakan och andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken,
1250
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
6.föreläggande att bevara en viss lagrad uppgift enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken,
7.hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig över- vakning av elektronisk kommunikation,
8.hemlig kameraövervakning,
9.hemlig rumsavlyssning,
10.hemlig dataavläsning,
11.tekniskt bistånd med hemlig avlyssning av elektronisk kommunika- tion, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig data- avläsning enligt 2 § första stycket 1 och 2 lagen (2020:62) om hemlig data- avläsning,
12.tillstånd till gränsöverskridande hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning enligt 2 § första stycket 1 och 2 lagen om hemlig data- avläsning,
13.överförande av frihetsberövade för förhör m.m., och
14.rättsmedicinsk undersökning av en avliden person.
Lagen hindrar inte att hjälp lämnas med någon annan åtgärd än sådan som anges i första stycket om det kan ske utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd.
I fråga om överlämnande, utlämning och delgivning finns särskilda bestämmelser. Det finns också särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål åt vissa internationella organ.
Paragrafen reglerar vilka åtgärder som omfattas av internationell rättslig hjälp i brottmål. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
I första stycket femte punkten har ordet ”penningbeslag” tagits bort, eftersom bestämmelsen om penningbeslag har upphävts som en följd av att beslag numera kan avse alla typer av egendom. Av samma skäl har det tidigare andra stycket, som handlade om pen- ningbeslag, tagits bort.
4 kap.
19 §
Egendom får tas i beslag och överlämnas till den ansökande staten om det skäligen kan antas att
1.den har betydelse för utredningen om gärningen,
2.någon har blivit av med den genom brott, eller
3.den kan bli förverkad, om egendomen hade kunnat förverkas enligt svensk lag i en rättegång i Sverige och det finns särskilda skäl att överlämna egendomen till den ansökande staten.
1251
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
En kopia enligt 27 kap. 17 a § rättegångsbalken får överlämnas till den ansökande staten om kopian skäligen kan antas ha betydelse för utredningen om gärningen.
Paragrafen reglerar förutsättningarna för beslag i samband med inter- nationell rättslig hjälp i brottmål. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
Språkliga och redaktionella ändringar har gjorts i första stycket i syfte att anpassa lydelsen till den grundläggande beslagsregeln i 27 kap. 1 § rättegångsbalken.
13.28Förslaget till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen (2003:364)
8 kap.
7 §
Mål om ansvar enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen handläggs av domstol som är behörig enligt bestämmel- serna i 21 kap. 1 och 8 §§ sjölagen (1994:1009).
Paragrafen handlar om vilken domstol som är behörig att handlägga mål om ansvar enligt fartygssäkerhetslagen. Orden ”och förverkande” har tagits bort, eftersom lagen sedan den förra förverkandereformen inte längre innehåller några bestämmelser om förverkande.
13.29Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk utredningsorder
4 kap.
7 §
Innehåller en arresteringsorder en ansökan om beslag tillämpas i denna del bestämmelserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.
Om det identifieras sådan egendom som på grund av den uppgivna gär- ningen skulle kunna tas i beslag och överlämnas enligt 4 kap. 19 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, får egendomen även utan en särskild ansökan tas i beslag genom beslut av åklagaren eller den som griper den eftersökte. Har beslag skett tillämpas 4 kap. 16 § andra stycket den lagen.
1252
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
I samband med att den eftersökte frihetsberövas får husrannsakan göras för att söka efter föremål som får tas i beslag. Ett förordnande om husrann- sakan meddelas av åklagaren. Om det är fara i dröjsmål får en polisman, en tulltjänsteman eller en kustbevakningstjänsteman göra husrannsakan även utan ett sådant förordnande.
Paragrafen innehåller regler om när en arresteringsorder innehåller en ansökan om beslag. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
I andra stycket har det gjorts ändringar bestående i att ordet ”före- mål” har bytts ut mot ”egendom” och ordet ”påträffas” till ”identifi- eras”. Syftet är att bestämmelsen ska ha samma innehåll som reglerna om beslag i 27 kap. rättegångsbalken och alltså vara tillämplig på alla sorters egendom, inte bara föremål.
5kap.
6§
Om garantier som avses i 2 kap. 7 § har lämnats av en utländsk myndighet, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att ett villkor för överlämnandet är att garantierna kommer att uppfyllas.
Beslut i fråga om överlämnande av egendom som enligt 4 kap. 7 § har tagits i beslag ska om möjligt meddelas av rätten i samband med beslutet i fråga om överlämnande av den eftersökte.
Paragrafen handlar om garantier som ska tas upp i domstolens beslut om överlämnande. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
I andra stycket har ordet ”föremål” bytts ut mot ”egendom”, efter- som alla typer av egendom numera kan tas i beslag.
13.30Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder
2 kap.
20 §
Ett fondbolag och ett förvaringsinstitut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brott- mål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,
1253
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på fram- ställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol,
4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utred- ningsorder begärs av åklagaren, eller
5.begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
Om skyldighet för fondbolag och förvaringsinstitut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns bestämmelser i 16 kap. 10 a § föräldrabalken.
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för fond- bolag och förvaringsinstitut. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det gjorts ett tillägg i en ny femte punkt som innebär att verksamhetsutövaren är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamen- tets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande. Genom tillägget genom- förs direktivets artikel 6.3 f.
I övrigt har enbart redaktionella ändringar gjorts i paragrafen.
20 a §
Den som begär uppgifter enligt 20 § får besluta att fondbolaget eller för- varingsinstitutet samt bolagets eller institutets styrelseledamöter och an- ställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 20 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utrednings- order.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verk- ställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
1254
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet, ska den som har beslutat om åtgärden besluta att förbudet ska upphöra.
Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud för fond- bolag och ett förvaringsinstitut. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det särskilda omnämnandet av under- sökningsledare eller åklagare tagits bort. Ändringen är inte avsedd att innebära någon ändring i förhållande till de som var behöriga att med- dela beslut om meddelandeförbud enligt den tidigare lydelsen. Änd- ringen innebär att även de som är behöriga att begära ut uppgifter enligt 20 § första stycket 5 också är behöriga att besluta om medde- landeförbud i fråga om uppgifternas utlämnande.
I fjärde stycket har en motsvarande ändring gjorts i fråga om vem som är behörig att besluta att ett meddelandeförbud ska upphöra att gälla. Hänvisningen till ”den som har beslutat om åtgärden” pekar ut vilken myndighet eller funktion inom myndigheten som är behörig att fatta beslut. Det behöver alltså inte vara just den person som har fattat beslut om meddelandeförbud som beslutar att det ska upphöra.
13.31Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
1 kap.
11 §
Ett kreditinstitut är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhål- landen till institutet om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,
3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på fram- ställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol,
4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utred- ningsorder begärs av åklagaren, eller
5.begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
1255
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för kredit- institut. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det gjorts ett tillägg i en ny femte punkt som innebär att verksamhetsutövaren är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamen- tets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande. Genom tillägget genom- förs direktivets artikel 6.3 d, f och i.
I övrigt har enbart redaktionella ändringar gjorts i paragrafen.
12 §
Den som begär uppgifter enligt 11 § får besluta att kreditinstitutet samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 11 § eller att det pågår en för- undersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att upp- fylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbe- gränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utrednings- ordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet, ska den som har beslutat om åtgärden besluta att förbudet ska upphöra.
Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud för kredit- institut. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det särskilda omnämnandet av under- sökningsledare eller åklagare tagits bort. Ändringen är inte avsedd att innebära någon ändring i förhållande till de som var behöriga att meddela beslut om meddelandeförbud enligt den tidigare lydelsen. Ändringen innebär att även de som är behöriga att begära ut upp- gifter enligt 11 § första stycket 5 också är behöriga att besluta om meddelandeförbud i fråga om uppgifternas utlämnande.
1256
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
I fjärde stycket har en motsvarande ändring gjorts i fråga om vem som är behörig att besluta att ett meddelandeförbud ska upphöra att gälla. Hänvisningen till ”den som har beslutat om åtgärden” pekar ut vilken myndighet eller funktion inom myndigheten som är behörig att fatta beslut. Det behöver alltså inte vara just den person som har fattat beslut om meddelandeförbud som beslutar att det ska upphöra.
13.32Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall
1kap.
2§
Med frysningsbeslut avses i denna lag
1.ett beslut om kvarstad enligt 26 kap. rättegångsbalken, som avser värdet av förverkad egendom, eller ett beslut om beslag eller kopiering enligt 2 kap. 1 § denna lag,
2.ett beslut som har meddelats av en rättslig myndighet i en annan med- lemsstat i Europeiska unionen i samband med ett straffrättsligt förfarande,
isyfte att tillfälligt hindra förstöring, omvandling, flyttning, överföring eller överlåtelse av egendom som i den staten kan omfattas av förverkande eller utgöra bevismaterial, och som har översänts till Sverige för erkännande och verkställighet.
Paragrafen innehåller en beskrivning av vad som avses med ett frys- ningsbeslut. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
I första punkten har ordet ”penningbeslag” tagits bort. Ändringen är en följd av att bestämmelsen om penningbeslag har upphävts efter- som alla typer av egendom numera kan tas i beslag.
2 kap.
1 §
Åklagaren får, under de förutsättningar som anges i 27 kap. 1 a § samt 2 och 3 §§ rättegångsbalken, besluta om beslag av egendom, som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller bli förverkad på grund av brott och som kan antas komma att identifieras i en annan medlemsstat i Euro- peiska unionen, trots att egendomen inte har identifierats vid beslutet.
1257
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Åklagaren får, under de förutsättningar som anges i 27 kap. 1 a § och
17 a § andra stycket rättegångsbalken, besluta om kopiering av handlingar som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller om utvid- gat förverkande enligt 36 kap. 6 § brottsbalken och som kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, trots att hand- lingarna inte är tillgängliga vid beslutet.
Beslut enligt första och andra styckena får inte verkställas i Sverige.
Paragrafen innehåller regler om befogenheter för åklagare i fråga om beslag och kopiering i frysningsärenden. Övervägandena finns i av- snitt 3.2.4.
I första stycket har ordet ”föremål” bytts ut mot ”egendom” och meningen om penningbeslag har tagits bort. Ändringarna är en följd av att beslag numera kan göras av alla typer av egendom och att be- stämmelsen om penningbeslag har upphävts.
Det sista stycket om beslag av skriftliga handlingar har tagits bort, eftersom beslag numera kan ske av alla typer av egendom.
Genomgående i bestämmelsen har hänvisningen till proportio- nalitetsprincipen ändrats till 27 kap. 1 a § rättegångsbalken, efter- som principen numera anges i det lagrummet.
3 §
När ett beslut om beslag som avses i 1 § har verkställts i den andra med- lemsstaten tillämpas följande bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken:
–6 § första stycket om rättens prövning,
–7 § och 8 § tredje stycket om hävande av beslag,
–11 § om underrättelse, och
–13 § om protokoll och om rätt för den som drabbats av ett beslag att erhålla bevis om beslaget.
Om egendom som tagits i beslag enligt 1 § överlämnas till Sverige, ska den tas i förvar av åklagaren och anses vara tagen i beslag enligt rättegångs- balken.
Även om egendomen inte har överförts till Sverige när målet avgörs ska rätten med tillämpning av 27 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken pröva om beslaget fortfarande ska bestå.
Paragrafen innehåller regler om vilka bestämmelser i 27 kap. rätte- gångsbalken som tillämpas när beslut om beslag har verkställts i en annan medlemsstat. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4, 3.5.3 och 3.6.1.
I första stycket harhänvisningen till rättens åtalsfrist tagits bort i och med att rätten inte längre ska sätta någon åtalsfrist. Ändringar
1258
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
har också gjorts i fråga om hänvisningar till stycken i 27 kap. 8 § som en följd av att den bestämmelsen har ändrats redaktionellt.
I andra och tredje styckena har ordet ”föremål” bytts ut mot ”egen- dom” och ordet ”överlämnats” bytts ut mot ”överförts”. Ändring- arna är en följd av att beslag numera kan göras av alla typer av egen- dom. Dessutom har hänvisningen till 27 kap. 8 § rättegångsbalken ändrats eftersom den bestämmelsen har ändrats redaktionellt. Övriga ändringar i bestämmelsen är språkliga.
3 kap.
6 §
Åklagaren ska i verkställbarhetsförklaringen ange att frysningsbeslutet ska verkställas
1.med tillämpning av 27 kap. 10–13 §§ rättegångsbalken, om frysnings- beslutet avser egendom som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara förverkad på grund av brott,
2.som ett kvarstadsbeslut i brottmål, om frysningsbeslutet avser värdet av förverkad egendom, eller
3.med tillämpning av 27 kap. 17 a och 17 c §§ rättegångsbalken.
Paragrafen innehåller regler om vad åklagare ska ange i verkställbar- hetsförklaringen om frysningsbeslut. Övervägandena finns i av- snitt 3.2.4.
I första punkten har ordet ”föremål” bytts ut mot ”egendom”. Ändringen är en följd av att beslag numera kan göras av alla typer av egendom.
13.33Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)
4 kap.
10 §
Ett samtyckesförbehåll hindrar inte att utmätta eller beslagtagna aktier eller aktier som ingår i ett konkursbo överlåts.
I paragrafen regleras när ett samtyckesförbehåll inte hindrar över- låtelse av aktier. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
1259
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Ett tillägg har gjorts om att beslag ska vara ett sådant förhållande som gör att ett samtyckesförbehåll inte hindrar en överlåtelse. Beslag ska behandlas på samma sätt som utmätning eller konkurs.
8 kap.
43 §
Bolaget ska för registrering i aktiebolagsregistret anmäla
1.bolagets postadress,
2.vem som har utsetts till styrelseledamot, styrelsesuppleant, styrelsens ordförande, verkställande direktör, vice verkställande direktör och särskild delgivningsmottagare,
3.av vilka och hur bolagets firma tecknas.
Anmälan ska innehålla uppgifter om postadress för de personer som anges i första stycket 2 och 3. Om postadressen avviker från personernas hemvist, ska även hemvisten anges. Anmälan ska vidare innehålla en upp- gift om de angivna personernas personnummer eller, om sådant saknas, födelsedatum. Om en styrelseledamot eller en styrelsesuppleant har utsetts enligt lagen (1987:1245) om styrelserepresentation för de privatanställda eller lagen (2008:9) om arbetstagares medverkan vid gränsöverskridande fusioner, delningar och ombildningar, ska detta anges.
Även den som anmälan gäller har rätt att göra anmälan enligt första stycket. Den som har utsetts till en sådan befattning som avses i första stycket 2 har även rätt att anmäla företrädarens avgång.
Om bolaget tas i beslag ska den myndighet eller domstol som beslutat om eller annars hanterar beslaget genast anmäla det till aktiebolagsregistret. Det- samma gäller om beslaget hävs.
Paragrafen innehåller regler om uppgifter om aktiebolag som ska an- mälas till aktiebolagsregistret. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i form av ett nytt fjärde stycke om att beslag och hävning av beslag ska vara sådana förhållanden som genast ska anmälas till aktiebolagsregistret. Anmälan kan göras både av besluts- fattaren och av den hanterande myndigheten i de fall det inte är samma myndighet. Se om syftet med registrering i kommentaren till 3 kap. 4 § lagen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom.
Den nya bestämmelsen är, genom hänvisningar i andra lagar,
tillämplig också på vissa andra företagsformer än aktiebolag (se 10 kap. 1 § och 11 kap. 1 § lagen [2004:297] om bank- och finansierings- rörelse, 7 § lagen [2004:575] om europabolag, 10 § lagen [2006:595]
1260
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
om europakooperativ samt 11 kap. 1 § försäkringsrörelselagen [2010:2043]).
9 kap.
46 §
Revisorn är skyldig att lämna en medrevisor, en ny revisor, en lekmanna- revisor, en särskild granskare och, om bolaget är försatt i konkurs, konkurs- förvaltaren de upplysningar som behövs om bolagets angelägenheter.
Revisorn är dessutom skyldig att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter till undersökningsledaren under förundersökning i brottmål och till åklagaren under en utredning om självständigt förverkande.
Revisorn i ett aktiebolag som omfattas av 2 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är även skyldig att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter till de förtroendevalda revisorerna i kommunen, regionen eller i sådana kommunalförbund som kommunen eller regionen ingår i.
Revisorn i ett aktiebolag i vilket staten äger samtliga aktier är skyldig att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter till Riks- revisionen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för revi- sorer som fullgör uppdrag åt aktiebolag. Övervägandena finns i av- snitt 9.9.
I paragrafens andra stycke har det gjorts ett tillägg om att sådana uppgifter som enligt bestämmelsen på begäran ska lämnas till under- sökningsledaren under en utredning enligt bestämmelserna om för- undersökning i brottmål även ska lämnas till åklagaren under en ut- redning om självständigt förverkande.
10 kap.
18 §
Lekmannarevisorn är skyldig att lämna en bolagets revisor, en annan lek- mannarevisor, en särskild granskare och, om bolaget är försatt i konkurs, konkursförvaltaren de upplysningar som behövs om bolagets angelägen- heter.
Lekmannarevisorn är dessutom skyldig att på begäran lämna upplys- ningar om bolagets angelägenheter till undersökningsledaren under för- undersökning i brottmål och till åklagaren under en utredning om självstän- digt förverkande.
1261
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Lekmannarevisorn i ett aktiebolag som omfattas av 2 kap. 3 § offentlig- hets- och sekretesslagen (2009:400) är även skyldig att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter till de förtroendevalda revisorerna i kommunen, regionen eller i sådana kommunalförbund som kommunen eller regionen ingår i.
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för lek- mannarevisorer som fullgör uppdrag åt aktiebolag. Övervägandena finns i avsnitt 9.9.
I paragrafens andra stycke har det gjorts ett tillägg om att sådana uppgifter som enligt bestämmelsen på begäran ska lämnas till under- sökningsledaren under en utredning enligt bestämmelserna om för- undersökning i brottmål även ska lämnas till åklagaren under en ut- redning om självständigt förverkande.
13.34Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat
6 kap.
8 §
Ett försäkringsföretag, ett tjänstepensionsföretag och ett blandat finansiellt holdingföretag är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,
3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på fram- ställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol,
4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utred- ningsorder begärs av åklagaren, eller
5.begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för för- säkringsföretag, tjänstepensionsföretag och blandade finansiella holdingföretag. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det gjorts ett tillägg i en ny femte punkt som innebär att verksamhetsutövaren är skyldig att lämna ut
1262
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamen- tets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande. Genom tillägget genom- förs direktivets artikel 6.3 f.
I övrigt har enbart redaktionella ändringar gjorts i paragrafen.
9 §
Den som begär uppgifter enligt 8 § får besluta att företaget samt dess sty- relseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller någon utomstå- ende att uppgifter har lämnats enligt 8 § eller att det pågår en förundersök- ning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verk- ställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern sam- tycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet, ska den som har beslutat om åtgärden besluta att förbudet ska upphöra.
Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud för för- säkringsföretag, tjänstepensionsföretag och blandade finansiella holdingföretag. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det särskilda omnämnandet av under- sökningsledare eller åklagare tagits bort. Ändringen är inte avsedd att innebära någon ändring i förhållande till de som var behöriga att med- dela beslut om meddelandeförbud enligt den tidigare lydelsen. Änd- ringen innebär att även de som är behöriga att begära ut uppgifter enligt 8 § första stycket 5 också är behöriga att besluta om medde- landeförbud i fråga om uppgifternas utlämnande.
I fjärde stycket har en motsvarande ändring gjorts i fråga om vem som är behörig att besluta att ett meddelandeförbud ska upphöra att gälla. Hänvisningen till ”den som har beslutat om åtgärden” pekar
1263
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
ut vilken myndighet eller funktion inom myndigheten som är behörig att fatta beslut. Det behöver alltså inte vara just den person som har fattat beslut om meddelandeförbud som beslutar att det ska upphöra.
13.35Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden
1 kap.
12 §
Ett värdepappersbolag, en börs och en central motpart är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,
3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på fram- ställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol,
4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utred- ningsorder begärs av åklagaren, eller
5.begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för värde- pappersbolag, börser och centrala motparter. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det gjorts ett tillägg i en ny femte punkt som innebär att verksamhetsutövaren är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamen- tets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om åter- vinning av tillgångar och förverkande. Genom tillägget genomförs direktivets artikel 6.3 f.
I övrigt har enbart redaktionella ändringar gjorts i paragrafen.
1264
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
13 §
Den som begär uppgifter enligt 12 § får besluta att värdepappersbolaget, börsen eller den centrala motparten samt dess styrelseledamöter och an- ställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 12 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utrednings- order.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegrän- sas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet, ska den som har beslutat om åtgärden besluta att förbudet ska upphöra.
Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud för värde- pappersbolag, börser och centrala motparter. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det särskilda omnämnandet av under- sökningsledare eller åklagare tagits bort. Ändringen är inte avsedd att innebära någon ändring i förhållande till de som var behöriga att med- dela beslut om meddelandeförbud enligt den tidigare lydelsen. Änd- ringen innebär att även de som är behöriga att begära ut uppgifter enligt 12 § första stycket 5 också är behöriga att besluta om medde- landeförbud i fråga om uppgifternas utlämnande.
I fjärde stycket har en motsvarande ändring gjorts i fråga om vem som är behörig att besluta att ett meddelandeförbud ska upphöra att gälla. Hänvisningen till ”den som har beslutat om åtgärden” pekar ut vilken myndighet eller funktion inom myndigheten som är behörig att fatta beslut. Det behöver alltså inte vara just den person som har fattat beslut om meddelandeförbud som beslutar att det ska upphöra.
1265
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
13.36Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:990) om företagshypotek
2 kap.
Företagshypotekets förhållande till kvarstad och beslag
9 §
Företagshypotek omfattar inte kvarstadsbelagd eller beslagtagen egendom, om inteckningen söks samma dag som kvarstads- eller beslagsbeslutet med- delas eller senare. Hävs kvarstaden eller beslaget, gäller dock företagshypo- teket även i den egendomen såvida den inte är utmätt eller tagen i anspråk genom betalningssäkring.
Paragrafen innehåller regler om vad företagshypotek inte omfattar. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Tillägg har gjorts i form av att företagshypotek inte får omfatta beslagtagen egendom, på motsvarande vis som för kvarstadsbelagd egendom. Om beslaget hävs får dock företagshypoteket gälla även i den egendomen under samma förutsättningar som gäller för när kvar- stad hävs. Beslag ska behandlas på samma sätt som kvarstad.
13.37Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:1075) om inteckningsbrevsregister
10 §
På begäran av Kronofogdemyndigheten ska Bolagsverket besluta att så- dana registreringsåtgärder som anges i 5–7 §§ inte får vidtas. Ett sådant beslut gäller till dess att något annat har förordnats.
Vad som anges i första stycket gäller även om begäran görs av en myndig- het som hanterar beslagtagen egendom.
Paragrafen innehåller regler om när registreringsåtgärder kan hind- ras av en myndighet. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett nytt andra stycke har införts där det förklaras att en begäran från en myndighet som hanterar beslagtagen egendom ska hanteras på samma sätt som en begäran från Kronofogden enligt första stycket. Det innebär att Bolagsverket ska besluta att registreringsåtgärder i inteckningsbrevsregistret inte får vidtas om den beslagshanterande myndigheten begär det.
1266
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
13.38Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:366) om handel med läkemedel
1 kap.
1 §
I denna lag finns bestämmelser om
–detaljhandel med läkemedel till konsument (2 kap.),
–apoteksombud (2 a kap.),
–partihandel med läkemedel (3 kap.),
–förmedling av humanläkemedel (3 a kap.),
–retur av läkemedel från öppenvårdsapotek (3 b kap.),
–detaljhandel med läkemedel till hälso- och sjukvården (4 kap.),
–sjukhusens läkemedelsförsörjning (5 kap.),
–maskinell dosdispensering på öppenvårdsapotek (6 kap.),
–handläggning, avgifter och återkallelse av tillstånd (8 kap.), och
–ansvar, överklagande och ytterligare bemyndigande (9 kap.).
Paragrafen beskriver vad lagen om handel med läkemedel innehåller. En ändring har gjorts i form av att ordet ”förverkande” har strukits ur sista strecksatsen, eftersom lagen sedan den förra förverkande- reformen inte längre innehåller några bestämmelser om förverkande.
13.39Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster
3 kap.
14 §
Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer är skyldiga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket, om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,
3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på fram- ställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol,
4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utred- ningsorder begärs av åklagaren, eller
5.begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
1267
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för betal- ningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det gjorts ett tillägg i en ny femte punkt som innebär att verksamhetsutövaren är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamen- tets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande. Genom tillägget genom- förs direktivets artikel 6.3 d.
I övrigt har enbart redaktionella ändringar gjorts i paragrafen.
15 §
Den som begär uppgifter enligt 14 § får besluta att betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 14 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla
en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och
får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegrän- sas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet, ska den som har beslutat om åtgärden besluta att förbudet ska upphöra.
I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant för- valtningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 ska det som anges om styrelseledamöter i första stycket tillämpas på leda- möter i tillsynsorganet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud för be- talningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer. Övervägan- dena finns i avsnitt 4.6.4.
1268
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
I paragrafens första stycke har det särskilda omnämnandet av under- sökningsledare eller åklagare tagits bort. Ändringen är inte avsedd att innebära någon ändring i förhållande till de som var behöriga att med- dela beslut om meddelandeförbud enligt den tidigare lydelsen. Änd- ringen innebär att även de som är behöriga att begära ut uppgifter enligt 14 § första stycket 5 också är behöriga att besluta om medde- landeförbud i fråga om uppgifternas utlämnande.
I fjärde stycket har en motsvarande ändring gjorts i fråga om vem som är behörig att besluta att ett meddelandeförbud ska upphöra att gälla. Hänvisningen till ”den som har beslutat om åtgärden” pekar ut vilken myndighet eller funktion inom myndigheten som är behörig att fatta beslut. Det behöver alltså inte vara just den person som har fattat beslut om meddelandeförbud som beslutar att det ska upphöra.
13.40Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor
16 §
Den som hanterar, överför, importerar eller exporterar explosiva varor och den som yrkesmässigt eller i större mängd hanterar brandfarliga varor ska ha tillstånd till det.
Tillstånd enligt denna lag behövs inte för hantering av brandfarliga varor som avser transport i sådan rörledning för vilken koncession har meddelats enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar eller enligt naturgaslagen (2005:403). Verksamheten ska dock uppfylla kraven för tillståndspliktig verksamhet enligt denna lag.
Tillstånd enligt denna lag behövs inte heller för hantering av brandfar- liga och explosiva varor om egendomen är förverkad och ska användas för utbildningsändamål eller för forensiska ändamål av den myndighet som får behålla sådan egendom med stöd av 3 kap. 10 § eller 4 kap. 2 § lagen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom.
Paragrafen innehåller krav om tillstånd för brandfarliga varor. Över- vägandena finns i avsnitt 5.4.10.
En ändring har gjorts i tredje stycket i form av att hänvisningen till 1974 års förfarandelag har ersatts med en hänvisning till motsva- rande bestämmelser i den nya lagen om säkrad och förverkad egen- dom, eftersom 1974 års förfarandelag har ersatts av den nya lagen.
1269
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
13.41Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877)
7 kap.
5 §
En ansökan om registrering enligt 2 § får inte bifallas om upplåtaren, när ansökan om registrering görs, inte är behörig att förfoga över den pant- förskrivna egendomen på grund av utmätning, konkurs, betalningssäkring, kvarstad, beslag eller någon annan anledning.
Paragrafen innehåller regler om när en ansökan om registrering av panträtt i ett registrerat varumärke eller i en ansökan om registrering av ett varumärke inte får bifallas. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts om att beslag ska vara ett sådant förhållande som gör att ansökan inte får bifallas. Patent- och registreringsverket ska behandla beslag på samma sätt som kvarstad eller betalnings- säkring.
13.42Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (2010:2043)
19 kap.
46 §
Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får så- dan kunskap som avses i 45 §, är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskil- das förhållanden till företaget om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,
3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på fram- ställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol,
4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utred- ningsorder begärs av åklagaren, eller
5.begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
1270
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för före- tag som fullgör skyldigheter enligt kapitlet. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det gjorts ett tillägg i en ny femte punkt som innebär att verksamhetsutövaren är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamen- tets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om åter- vinning av tillgångar och förverkande. Genom tillägget genomförs direktivets artikel 6.3 i.
I övrigt har enbart redaktionella ändringar gjorts i paragrafen.
47 §
Den som begär uppgifter enligt 46 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 46 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkstäl- lighet av en europeisk utredningsorder.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verk- ställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet, ska den som har beslutat om åtgärden besluta att förbudet ska upphöra.
Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud för före- tag som fullgör skyldigheter enligt kapitlet. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det särskilda omnämnandet av under- sökningsledare eller åklagare tagits bort. Ändringen är inte avsedd att innebära någon ändring i förhållande till de som var behöriga att med- dela beslut om meddelandeförbud enligt den tidigare lydelsen. Änd- ringen innebär att även de som är behöriga att begära ut uppgifter
1271
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
enligt 47 § första stycket 5 också är behöriga att besluta om medde- landeförbud i fråga om uppgifternas utlämnande.
I fjärde stycket har en motsvarande ändring gjorts i fråga om vem som är behörig att besluta att ett meddelandeförbud ska upphöra att gälla. Hänvisningen till ”den som har beslutat om åtgärden” pekar ut vilken myndighet eller funktion inom myndigheten som är behörig att fatta beslut. Det behöver alltså inte vara just den person som har fattat beslut om meddelandeförbud som beslutar att det ska upphöra.
13.43Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:755) om elektroniska pengar
3 kap.
14 §
Institut för elektroniska pengar är skyldiga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket, om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,
3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på fram- ställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol,
4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utred- ningsorder begärs av åklagaren, eller
5.begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för insti- tut för elektroniska pengar. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det gjorts ett tillägg i en ny femte punkt som innebär att verksamhetsutövaren är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamen- tets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande. Genom tillägget genom- förs direktivets artikel 6.3 i.
I övrigt har enbart redaktionella ändringar gjorts i paragrafen.
1272
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
15 §
Den som begär uppgifter enligt 14 § får besluta att institutet för elektro- niska pengar samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 14 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt för- verkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkän- nande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegrän- sas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet, ska den som har beslutat om åtgärden besluta att förbudet ska upphöra.
I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant för- valtningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 ska det som anges om styrelseledamöter i första stycket tillämpas på leda- möter i tillsynsorganet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud för insti- tut för elektroniska pengar. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det särskilda omnämnandet av under- sökningsledare eller åklagare tagits bort. Ändringen är inte avsedd att innebära någon ändring i förhållande till de som var behöriga att med- dela beslut om meddelandeförbud enligt den tidigare lydelsen. Änd- ringen innebär att även de som är behöriga att begära ut uppgifter enligt 14 § första stycket 5 också är behöriga att besluta om medde- landeförbud i fråga om uppgifternas utlämnande.
I fjärde stycket har en motsvarande ändring gjorts i fråga om vem som är behörig att besluta att ett meddelandeförbud ska upphöra att gälla. Hänvisningen till ”den som har beslutat om åtgärden” pekar ut vilken myndighet eller funktion inom myndigheten som är behörig att fatta beslut. Det behöver alltså inte vara just den person som har fattat beslut om meddelandeförbud som beslutar att det ska upphöra.
1273
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
13.44Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder
3 kap.
8 §
Innehåller en nordisk arresteringsorder en ansökan om beslag, tillämpas i den delen lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.
Om det identifieras sådan egendom som på grund av den uppgivna gär- ningen skulle kunna tas i beslag och överlämnas enligt 4 kap. 19 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, får egendomen även utan en särskild ansökan tas i beslag genom beslut av åklagaren eller den som griper den eftersökte.
I samband med att den eftersökte frihetsberövas får husrannsakan göras för att söka efter föremål som får tas i beslag. Förordnande om husrann - sakan meddelas av åklagaren. Om det är fara i dröjsmål får en polisman, en tulltjänsteman eller en kustbevakningstjänsteman göra en husrannsakan även utan ett sådant förordnande.
Paragrafen innehåller regler om vad som gäller när en nordisk arre- steringsorder innehåller en ansökan om beslag. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
I första stycket har ett stavfel rättats. I andra stycket har ordet ”före- mål” bytts ut mot ”egendom” och ”påträffas” bytts ut mot ”identi- fieras”. Ändringarna är en följd av att beslag numera kan göras av alla typer av egendom som har identifierats.
4kap.
5§
Rätten ska, om möjligt, i samband med beslut i fråga om överlämnande, meddela beslut i fråga om överlämnande av egendom som har tagits i beslag enligt 3 kap. 8 § första stycket.
Beslut i fråga om överlämnande av egendom som har tagits i beslag en- ligt 3 kap. 8 § andra stycket ska alltid fattas i samband med beslut i fråga om överlämnande. Beslutet får förenas med villkor som är påkallade med hänsyn till enskilds rätt eller som är nödvändiga från allmän synpunkt.
Paragrafen innehåller regler om att rätten i samband med beslut om överlämnande också ska lämna beslut om överlämnande av beslag. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
1274
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
Ändringar har gjorts i första och andra styckena i form av att ordet ”föremål” har bytts ut mot ”egendom”. Ändringarna är en följd av att beslag numera kan göras av alla typer av egendom.
13.45Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:1200) om elcertifikat
3 kap.
9 §
Om kontoföringsmyndigheten har underrättats om att en innehavare av ett certifikatkonto gått i konkurs, ska detta registreras på certifikatkontot. Detsamma gäller om myndigheten har underrättats om att ett elcertifikat eller en rättighet som är registrerad enligt denna lag har utmätts, belagts med kvarstad, tagits i beslag eller blivit föremål för betalningssäkring.
När kontoföringsmyndigheten har underrättats om att ett konkurs- beslut upphävts, att en konkurs avslutats eller att en sådan åtgärd som av- ses i första stycket har upphävts eller återgått, ska en sådan registrering som nämns i första stycket tas bort.
Paragrafen innehåller regler om vad som ska registreras på ett elcer- tifikatskonto. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i första stycket om att en uppgift om beslag ska registreras på certifikatkontot. Kontoföringsmyndigheten ska behandla beslag på samma sätt som kvarstad eller betalningssäkring.
4 kap.
11 §
Kontoföringsmyndigheten ska den 1 april varje år annullera eller låsa det antal elcertifikat som tillsynsmyndigheten lämnar uppgift om.
Annullering eller låsning får inte ske av elcertifikat som har
1.pantsatts enligt en preliminär eller slutlig registrering på kontot,
2.utmätts, belagts med kvarstad, tagits i beslag eller blivit föremål för betalningssäkring, eller
3.överlåtits enligt en preliminär registrering på kontot. Kontoföringsmyndigheten ska, i förekommande fall, annullera elcerti-
fikat som är låsta när ett beslut om hur många elcertifikat som ska annul- leras har vunnit laga kraft.
1275
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Paragrafen innehåller regler om annullering eller låsning av elcerti- fikat. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i andra stycket andra punkten om att annul- lering eller låsning inte får ske om i fråga om ett elcertifikat som har tagits i beslag. Kontoföringsmyndigheten ska behandla beslag på samma sätt som kvarstad eller betalningssäkring.
13.46Förslaget till lag om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder
8 kap.
25 §
En AIF-förvaltare och ett förvaringsinstitut är skyldiga att lämna ut upp- gifter om enskildas förhållanden till förvaltaren och institutet om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,
3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på fram- ställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol,
4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utred- ningsorder begärs av åklagaren, eller
5.begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form. Bestämmelser om skyldighet för AIF-förvaltare och förvaringsinstitut
att lämna uppgifter till överförmyndaren finns i 16 kap. 10 a § föräldrabalken.
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för AIF- förvaltare och förvaringsinstitut. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det gjorts ett tillägg i en ny femte punkt som innebär att verksamhetsutövaren är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamen- tets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande. Genom tillägget genom- förs direktivets artikel 6.3 f.
I övrigt har enbart redaktionella ändringar gjorts i paragrafen.
1276
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
26 §
Den som begär uppgifter enligt 25 § får besluta att AIF-förvaltaren eller förvaringsinstitutet samt förvaltarens eller institutets styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 25 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utrednings- order.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verk- ställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet, ska den som har beslutat om åtgärden besluta att förbudet ska upphöra.
Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud för AIF- förvaltare och förvaringsinstitut. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det särskilda omnämnandet av under- sökningsledare eller åklagare tagits bort. Ändringen är inte avsedd att innebära någon ändring i förhållande till de som var behöriga att med- dela beslut om meddelandeförbud enligt den tidigare lydelsen. Änd- ringen innebär att även de som är behöriga att begära ut uppgifter enligt 25 § första stycket 5 också är behöriga att besluta om medde- landeförbud i fråga om uppgifternas utlämnande.
I fjärde stycket har en motsvarande ändring gjorts i fråga om vem som är behörig att besluta att ett meddelandeförbud ska upphöra att gälla. Hänvisningen till ”den som har beslutat om åtgärden” pekar ut vilken myndighet eller funktion inom myndigheten som är behörig att fatta beslut. Det behöver alltså inte vara just den person som har fattat beslut om meddelandeförbud som beslutar att det ska upphöra.
1277
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
13.47Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag
6 kap.
11 §
Ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag och ett värdepappersinriktat holdingföretag är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,
3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på fram- ställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol,
4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utred- ningsorder begärs av åklagaren, eller
5.begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för finan- siella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och värde- pappersinriktade holdingföretag. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det gjorts ett tillägg i en ny femte punkt som innebär att verksamhetsutövaren är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamen- tets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om åter- vinning av tillgångar och förverkande. Genom tillägget genomförs direktivets artikel 6.3 d och f.
I övrigt har enbart redaktionella ändringar gjorts i paragrafen.
12 §
Den som begär uppgifter enligt 11 § får besluta att holdingföretaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 11 § eller att det pågår en för- undersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om
1278
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verk- ställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet, ska den som har beslutat om åtgärden besluta att förbudet ska upphöra.
Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud för finan- siella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och värde- pappersinriktade holdingföretag. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det särskilda omnämnandet av under- sökningsledare eller åklagare tagits bort. Ändringen är inte avsedd att innebära någon ändring i förhållande till de som var behöriga att meddela beslut om meddelandeförbud enligt den tidigare lydelsen. Ändringen innebär att även de som är behöriga att begära ut uppgif- ter enligt 11 § första stycket 5 också är behöriga att besluta om med- delandeförbud i fråga om uppgifternas utlämnande.
I fjärde stycket har en motsvarande ändring gjorts i fråga om vem som är behörig att besluta att ett meddelandeförbud ska upphöra att gälla. Hänvisningen till ”den som har beslutat om åtgärden” pekar ut vilken myndighet eller funktion inom myndigheten som är behörig att fatta beslut. Det behöver alltså inte vara just den person som har fat- tat beslut om meddelandeförbud som beslutar att det ska upphöra.
13.48Förslaget till lag om ändring i lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter
4 kap.
15 a §
Ett bostadskreditinstitut är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas för- hållanden till företaget om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrotts- myndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av till-
1279
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
gångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldig- het för bostadskreditinstitut. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
Av paragrafens första stycke framgår att ett konsumentkreditinsti- tut är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyn- digheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av till- gångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Bestämmelsen innebär att den tystnadsplikt som finns i 15 § bryts. Genom tillägget genomförs direktivets artikel 6.3 d.
Av andra stycket följer att uppgifterna ska lämnas utan dröjsmål och i elektronisk form. Att uppgifterna ska lämnas utan dröjsmål innebär att det finns ett skyndsamhetskrav när uppgifterna lämnas. I 7 kap. 1 § införs ett bemyndigande för regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer får föreskriva hur uppgifterna ska lämnas ut.
15 b §
Den som begär uppgifter enligt 15 a § får besluta att bostadskreditinstitutet samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 15 a §.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att uppfylla en internatio- nell överenskommelse som är bindande för Sverige. Förbudet ska vara tids- begränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska den som har beslutat om åtgärden besluta att förbudet ska upphöra.
Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om meddelandeför- bud. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
Av paragrafens första stycke framgår att den som kan begära upp- gifter från bostadskreditinstitutet, det vill säga Polismyndigheten och Ekobrottsmyndigheten, också kan besluta om meddelandeförbud beträffande att uppgifter har lämnats.
I paragrafens andra stycke anges att ett meddelandeförbud får meddelas om det krävs för att uppfylla en internationell överens-
1280
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
kommelse som är bindande för Sverige. Så kan vara fallet om det av begäran till ARO-kontoret framgår att syftet med att begära ut upp- gifterna kan riskeras om den som uppgifterna rör får vetskap om att uppgifter har lämnats till den andra staten. Det kan till exempel vara fallet om tillgångar riskerar att skingras eller om den som uppgifterna berör undanskaffar bevis eller annat så att en utredning inte kan dri- vas vidare mot den enskilde. Ett meddelandeförbud ska inte bestå längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet. Det ska vara tidsbegränsat, men möjligt att förlänga om det finns behov av det.
I tredje stycket anges att ett beslut om meddelandeförbud ska upp- höra att gälla om det inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. Den myndighet eller funktion inom en myndighet som är behörig att besluta om ett meddelandeförbud är också behörig att besluta att förbudet ska upphöra att gälla. Det behöver alltså inte vara samma beslutsfattare som beslutar om meddelandeförbud och om att förbudet ska upphöra.
Liknande bestämmelser om meddelandeförbud finns i ett antal lagar inom finansmarknadsområdet. För närmare kommentar, se prop. 2004/05:144 s. 196 f.
15 c §
Till böter döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 15 b §.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om ansvar som är utformad efter förebild av bland annat 1 kap. 7 § lagen (2024:1159) med kom- pletterande bestämmelser till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar och 1 kap. 9 § lagen (2021:899) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering, som i sin tur är utformade efter förebild av 1 kap. 8 b § i den numera upp- hävda lagen (1991:981) om värdepappersrörelse. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
Av bestämmelsen följer att den som uppsåtligen eller av grov oakt- samhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 15 b § kan dömas till böter. För en närmare kommentar, se prop. 2004/05:144 s. 196 f.
1281
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
7 kap.
1 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1.vilket innehåll en ansökan om tillstånd enligt denna lag ska ha,
2.de krav på insikt och erfarenhet som ska gälla för deltagande i led- ningen av en kreditförmedlare enligt 3 kap. 2 § första stycket 4,
3.sådan försäkring för skadeståndsskyldighet som avses i 3 kap. 2 § första stycket 6,
4.vilka uppgifter som ska ingå i en anmälan enligt 3 kap. 4 §,
5.vad en kreditgivare eller kreditförmedlare ska iaktta för att uppfylla skyldigheterna i 4 kap. 1 §,
6.vilka krav som ska gälla avseende kunskap och kompetens enligt 4 kap.
2 §,
7.en kreditgivares eller kreditförmedlares ersättningssystem enligt 4 kap. 3–6 §§,
8.riktlinjer för utlåning enligt 4 kap. 11 §,
9.riktlinjer för värdering av säkerhet enligt 4 kap. 12 § och vad som ska iakttas när det gäller dokumentation av värderingen,
10.vad en kreditgivare ska iaktta för att uppfylla skyldigheterna i 4 kap.
12 a §,
11.vad en kreditgivare ska iaktta för att uppfylla skyldigheterna i 4 kap.
12 b §,
12.erkännande av utländska krav enligt 4 kap. 12 c §,
13.vilka uppgifter som ska ingå i en anmälan enligt 4 kap. 13 § och vad en kreditgivare eller kreditförmedlare i övrigt ska iaktta när det gäller upp- dragsavtal,
14.vad som ska ingå i dokumentation enligt 4 kap. 14 §,
15.hur uppgifter enligt 4 kap. 15 a § andra stycket ska lämnas, och
16. vilka upplysningar ett företag ska lämna till Finansinspektionen för dess tillsynsverksamhet enligt 5 kap. 3 och 5 §§.
Paragrafen innehåller bestämmelser om bemyndiganden. Övervägan- dena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafen har det lagts till en ny punkt, 15, i listan över bemyn- diganden. Den nya punkten innebär att regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur uppgifterna i 4 kap. 15 a § ska lämnas till Polismyndigheten och Eko- brottsmyndigheten.
Övriga ändringar i paragrafen är enbart redaktionella.
1282
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
13.49Förslaget till lag om ändring i lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder
2 kap.
13 §
En utredningsorder får utfärdas för
1.beslag av egendom som kan antas komma att identifieras i en annan medlemsstat, trots att egendomen inte har identifierats vid utfärdandet, eller
2.kopiering av en handling enligt 27 kap. 17 a § rättegångsbalken som kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat, trots att handlingen inte är tillgänglig vid utfärdandet.
Paragrafen innehåller regler om vad en utredningsorder får utfärdas för. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
I första stycket första punkten har ordet ”föremål” bytts ut mot ”egendom” och ordet ”påträffas” till ”identifierats”. Ändringarna är en följd av att beslag numera kan göras av alla typer av egendom som har identifierats.
Det sista stycket om beslag av skriftliga handlingar har tagits bort, eftersom beslag numera kan göras av alla typer av egendom.
14 §
När en utredningsorder för beslag har verkställts i den andra medlemsstaten, ska följande bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken tillämpas:
–6 § första stycket om rättens prövning,
–7 § och 8 § tredje stycket om hävande av beslag,
–11 § om underrättelseskyldighet, och
–13 § om protokoll och om rätt för den som drabbats av ett beslag att få ett bevis om beslaget.
Den som berörs av beslaget ska, i förekommande fall, underrättas om möjligheten att begära rättens prövning av beslaget.
Om egendomen inte har överlämnats till Sverige när brottmålet avgörs, ska rätten med tillämpning av 27 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken pröva om beslaget fortfarande ska bestå.
Paragrafen innehåller regler om vilka bestämmelser i 27 kap. rätte- gångsbalken som tillämpas när en utredningsorder har verkställts i den andra medlemsstaten. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4, 3.5.3 och 3.6.1.
1283
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
I första stycket har hänvisningen till rättens åtalsfrist tagits bort, i och med att rätten inte längre ska sätta någon åtalsfrist. Ändringar har också gjorts både i första och andra styckena i fråga om hänvis- ningar till stycken i 27 kap. 8 § som en följd av att den bestämmelsen har ändrats redaktionellt.
I andra stycket har dessutom ordet ”föremål” bytts ut mot ”egen- dom”. Ändringen är en följd av att beslag numera kan göras av alla typer av egendom.
15 §
Egendom som överlämnas till Sverige enligt en utredningsorder för beslag ska tas i förvar av åklagaren och anses vara tagen i beslag enligt rättegångs- balken.
Paragrafen innehåller regler om vad en utredningsorder för beslag får för verkan. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
Ordet ”föremål” har bytts ut mot ”egendom”. Ändringen är en följd av att beslag numera kan göras av alla typer av egendom.
3 kap.
32 §
När en utredningsorder för beslag har verkställts, får den som har drabbats av beslaget begära prövning av verkställbarhetsförklaringen i domstol. Det- samma gäller när en utredningsorder har verkställts och handlingar som på- träffats vid en husrannsakan eller en genomsökning på distans har kopierats.
Behörig domstol enligt första stycket är den tingsrätt inom vars domkrets beslaget, husrannsakan eller genomsökningen på distans har verkställts.
Om domstolen vid sin prövning enligt första stycket finner att verk- ställbarhetsförklaringen ska upphävas, ska de verkställighetsåtgärder som vidtagits återgå, så långt det är möjligt och en kopia som framställts med tillämpning av 27 kap. 17 a § rättegångsbalken förstöras.
Paragrafen innehåller regler om prövningar av verkställbarhetsför- klaringar av utredningsorder för beslag. Övervägandena finns i av- snitt 3.5.3.
Det tidigare andra stycket har tagits bort. Stycket innehöll en hän- visning till de regler i 27 kap. rättegångsbalken som handlade om när åtal inte väcks inom den frist rätten har satt ut i en beslagsfråga.
1284
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
Eftersom rätten inte längre ska sätta ut någon åtalsfrist har hänvis- ningen tagits bort.
13.50Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar
7 kap.
45 a §
Om en förening tas i beslag ska den myndighet eller domstol som beslutat om eller annars hanterar beslaget genast anmäla beslutet för registrering i förenings- registret. Detsamma gäller om beslaget hävs.
Paragrafen är ny. I paragrafen anges att uppgifter om beslag av för- eningar, eller hävda sådana beslag, genast ska anmälas till förenings- registret. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Anmälan till föreningsregistret kan göras både av beslutsfattaren och av den hanterande myndigheten i de fall det inte är samma myn- dighet. Se om syftet med registrering i kommentaren till 3 kap. 4 § lagen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom.
Den nya bestämmelsen är, genom hänvisningar i andra lagar, tillämplig också på vissa andra företagsformer än ekonomiska för- eningar.6
8 kap.
50 §
Revisorn är skyldig att lämna en medrevisor, en ny revisor, en lekmanna- revisor, en särskild granskare och, om föreningen är försatt i konkurs, kon- kursförvaltaren de upplysningar som behövs om bolagets angelägenheter.
Revisorn är dessutom skyldig att på begäran lämna upplysningar om föreningens angelägenheter till undersökningsledaren under förundersök- ning i brottmål och till åklagaren under en utredning om självständigt för- verkande.
Revisorn i en förening som omfattas av 2 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är även skyldig att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter till de förtroendevalda revisorerna i kommunen,
612 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 13 kap. 2 § försäkrings- rörelselagen (2010:2043).
1285
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
regionen eller i sådana kommunalförbund som kommunen eller regionen ingår i.
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för revi- sorer som fullgör uppdrag åt ekonomiska föreningar. Övervägandena finns i avsnitt 9.9.
I paragrafens andra stycke har det gjorts ett tillägg om att sådana uppgifter som enligt bestämmelsen på begäran ska lämnas till under- sökningsledaren under en utredning enligt bestämmelserna om för- undersökning i brottmål även ska lämnas till åklagaren under en ut- redning om självständigt förverkande.
13.51Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1653) om företagsnamn
5 kap.
10 §
På yrkande av den som har lidit företagsnamnsintrång får domstolen, efter vad som är skäligt, besluta att egendom som det olovligen förekommer när- ingskännetecken på ska återkallas från marknaden, ändras eller förstöras eller att någon annan åtgärd ska vidtas med den. Detsamma gäller i fråga om hjälpmedel som har använts eller varit avsett att användas vid intrånget.
Första stycket tillämpas också i fråga om försök eller förberedelse till intrång.
Paragrafen reglerar vad domstolen får göra med egendom som det förekommer näringskännetecken på. Övervägandena finns i av- snitt 3.2.4.
Det tidigare andra stycket om att beslag fick göras av sådan egen- dom har tagits bort. Ändringen har gjorts eftersom beslag enligt 27 kap. rättegångsbalken numera kan användas i fråga om egendomen. Utöver det har en redaktionell ändring gjorts.
1286
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
13.52Förslaget till lag om ändring i kustbevakningslagen (2019:32)
3 kap.
Ta egendom i beslag
10 §
En kustbevakningstjänsteman har samma rätt som en polisman att enligt 27 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken ta egendom i beslag för brott som ingår i den direkta brottsbekämpningen.
Vid brott som anges i 3 kap. 2 § 8 får en kustbevakningstjänsteman även i andra fall än som anges i 27 kap. 4 § rättegångsbalken ta egendom i beslag, om den skäligen kan antas bli förverkad på grund av brottet eller ha bety- delse för en utredning om ett sådant brott.
Om det i lag finns avvikande bestämmelser om beslag gäller dessa.
Paragrafen innehåller regler om kustbevakningstjänstemäns rätt att ta egendom i beslag. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
I första stycket harordet ”föremål” bytts ut mot ”egendom”. Änd- ringen är en följd av att beslag numera kan göras av alla typer av egen- dom.
11 §
Egendom som tagits i beslag ska hanteras av Kustbevakningen om inget annat är föreskrivet eller åklagaren bestämmer något annat.
Paragrafen innehåller regler om vilken myndighet som ska hantera Kustbevakningens beslag. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
Ordet ”förvaras” har bytts ut mot ”hanteras”. Ändringen är en följd av att beslag numera kan göras av alla typer av egendom, det vill säga inte enbart sådan som kan förvaras.
1287
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
13.53Förslaget till lag om ändring i lagen (2019:724) om tjänstepensionsföretag
16 kap.
37 §
Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får sådan kunskap som avses i 36 §, är skyldigt att lämna ut uppgifter om en- skildas förhållanden till företaget om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,
3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på fram- ställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol,
4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utred- ningsorder begärs av åklagaren, eller
5.begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för tjänste- pensionsföretag. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det gjorts ett tillägg i en ny femte punkt som innebär att verksamhetsutövaren är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamen- tets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande. Genom tillägget genom- förs direktivets artikel 6.3 i.
I övrigt har enbart redaktionella ändringar gjorts i paragrafen.
38 §
Den som begär uppgifter enligt 37 § får besluta att företaget samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 37 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkstäl- lighet av en europeisk utredningsorder.
1288
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegrän- sas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet, ska den som har beslutat om åtgärden besluta att förbudet ska upphöra.
Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud för före- tag som fullgör skyldigheter enligt detta kapitel. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det särskilda omnämnandet av under- sökningsledare eller åklagare tagits bort. Ändringen är inte avsedd att innebära någon ändring i förhållande till de som var behöriga att med- dela beslut om meddelandeförbud enligt den tidigare lydelsen. Änd- ringen innebär att även de som är behöriga att begära ut uppgifter enligt 37 § första stycket 5 också är behöriga att besluta om medde- landeförbud i fråga om uppgifternas utlämnande.
I fjärde stycket har en motsvarande ändring gjorts i fråga om vem som är behörig att besluta att ett meddelandeförbud ska upphöra att gälla. Hänvisningen till ”den som har beslutat om åtgärden” pekar ut vilken myndighet eller funktion inom myndigheten som är behörig att fatta beslut. Det behöver alltså inte vara just den person som har fattat beslut om meddelandeförbud som beslutar att det ska upphöra.
13.54Förslaget till lag om ändring i lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande
2 kap.
1 §
Åklagare är utfärdande myndighet när ett svenskt beslut om frysning genom beslag eller kvarstad i brottmål sänds över till en annan medlems- stat enligt EU-förordningen.
1289
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Paragrafen förklarar att åklagare är utfärdade myndighet när ett svenskt beslut om frysning sänds över till en annan medlemsstat. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
Ordet ”penningbeslag” har tagits bort. Ändringen är en följd av att beslag numera kan göras av alla typer av egendom och att bestäm- melsen om penningbeslag därför har upphävts.
Beslut i Sverige om beslag enligt denna lag
2 §
En åklagare får besluta om beslag av egendom trots att den inte har identi- fierats vid beslutet, om egendomen
1.skäligen kan antas bli förverkad på grund av brott, och
2.kan antas komma att identifieras i en annan medlemsstat som är bunden av EU-förordningen.
I fråga om beslag av sådan egendom som avses i 27 kap. 2 och 3 §§ rätte- gångsbalken gäller även de förutsättningar som anges i de paragraferna.
Paragrafen innehåller regler om när åklagare får besluta om beslag av egendom som inte har identifierats. Övervägandena finns i av- snitt 3.2.4.
I första stycket har ordet ”föremål” bytts ut mot ”egendom” och ordet ”påträffas” till ”identifierats”. Ändringarna är en följd av att beslag numera kan göras av alla typer av egendom som har identifi- erats. En språklig ändring har också gjorts.
Meningen i andra stycket om beslag av skriftliga handlingar har tagits bort, eftersom beslag numera kan göras av alla typer av egen- dom.
4 §
Beslag enligt 2 § får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller de men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.
Beslag enligt 2 § får inte verkställas i Sverige.
Paragrafen innehåller en proportionalitetsprincip för beslag. Över- vägandena finns i avsnitt 3.2.4.
I första och andra styckena har hänvisningen till tidigare 3 §, som handlade om penningbeslag, tagits bort. Ändringarna är en följd av
1290
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
att bestämmelserna om penningbeslag har upphävts eftersom beslag numera kan ske av alla typer av egendom.
6 §
När ett beslag enligt 2 § har verkställts i den verkställande staten tillämpas följande bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken:
–4 a § om utlämnande av egendom till målsägande eller någon annan som trätt i dennes ställe,
–6 § om rättens prövning,
–7 § och 8 § första och tredje styckena om hävande av beslag,
–11 § om underrättelseskyldighet, och
–13 § om protokoll och om rätt för den som drabbats av ett beslag att få ett bevis om beslaget.
När brottmålet avgörs, ska rätten med tillämpning av 27 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken pröva om beslaget fortfarande ska bestå.
Paragrafen innehåller regler om vilka bestämmelser i 27 kap. rätte- gångsbalken som tillämpas när beslut om beslag har verkställts i den verkställande staten. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4, 3.5.3 och 3.6.1.
I första stycket har hänvisningen till rättens åtalsfrist tagits bort i och med att rätten inte längre ska sätta någon åtalsfrist.
Ändringar har också gjorts i både första och andra styckena i fråga om hänvisningar till stycken i 27 kap. 8 § som en följd av att den be- stämmelsen har ändrats redaktionellt. Dessutom har orden ”eller penningbeslaget” tagits bort i andra stycket, som en följd av att be- stämmelserna om penningbeslag har upphävts eftersom beslag nu- mera kan ske av alla typer av egendom.
7 §
När brottmålet avgörs får rätten, på yrkande av åklagaren, i domen förordna att ett beslut om beslag enligt 2 § eller ett beslut om kvarstad till säkerhet för beslut om förverkande ska gälla under en viss tid efter det att domen har fått laga kraft, dock längst till dess att beslutet om förverkande har verkställts i den verkställande staten.
Paragrafen innehåller regler om vad rätten får förordna i fråga om beslag och kvarstad vid domen. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
1291
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
Hänvisningen till tidigare 3 §, som handlade om penningbeslag, har tagits bort. Ändringen är en följd av att bestämmelserna om penning- beslag har upphävts eftersom beslag numera kan ske av alla typer av egendom.
4 kap.
3 §
Ett beslut om erkännande och verkställighet enligt artikel 7.1 i EU-förord- ningen ska innehålla uppgift om det belopp eller den egendom som verk- ställigheten ska avse och om huruvida beslutet om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag eller kvarstad i brottmål.
Av beslutet om erkännande och verkställighet ska det i förekommande fall även framgå om uppskov med verkställigheten har beslutats enligt arti- kel 10.1 i EU-förordningen.
Paragrafen innehåller regler om ett beslut om erkännande och verk- ställighet enligt artikel 7.1 ska innehålla. Övervägandena finns i av- snitt 3.2.4.
I första stycket har ordet ”penningbeslag” tagits bort. Ändringen är en följd av att bestämmelserna om penningbeslag har upphävts eftersom beslag numera kan ske av alla typer av egendom.
8 §
Åklagaren får anlita biträde av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tull- verket eller Kustbevakningen när ett beslut om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag och när egendom ska tas i förvar enligt 6 §.
Paragrafen innehåller regler om åklagares rätt att anlita biträde av andra myndigheter vid verkställigheten av frysningsbeslut. Över- vägandena finns i avsnitt 3.2.4.
Ordet ”penningbeslag” har tagits bort. Ändringen är en följd av att bestämmelsen om penningbeslag har upphävts eftersom beslag numera kan ske av alla typer av egendom.
1292
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
13.55Förslaget till lag om ändring i lagen (2021:899) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering
1 kap.
7 §
En leverantör av gräsrotsfinansieringstjänster är skyldig att lämna ut upp- gifter om enskildas förhållanden till företaget om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,
3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på fram- ställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol,
4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utred- ningsorder begärs av åklagaren, eller
5.begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för leve- rantörer av gräsrotsfinansieringstjänster. Övervägandena finns i av- snitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det gjorts ett tillägg i en ny femte punkt som innebär att verksamhetsutövaren är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamen- tets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande. Genom tillägget genom- förs direktivets artikel 6.3 i.
I övrigt har enbart redaktionella ändringar gjorts i paragrafen.
8 §
Den som begär uppgifter enligt 7 § får besluta att leverantören av gräsrots- finansieringstjänster samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 7 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt för-
1293
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
verkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkän- nande och verkställighet av en europeisk utredningsorder.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verk- ställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet, ska den som har beslutat om åtgärden besluta att förbudet ska upphöra.
Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud för leve- rantörer av gräsrotsfinansieringstjänster. Övervägandena finns i av- snitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det särskilda omnämnandet av under- sökningsledare eller åklagare tagits bort. Ändringen är inte avsedd att innebära någon ändring i förhållande till de som var behöriga att med- dela beslut om meddelandeförbud enligt den tidigare lydelsen. Änd- ringen innebär att även de som är behöriga att begära ut uppgifter enligt 7 § första stycket 5 också är behöriga att besluta om medde- landeförbud i fråga om uppgifternas utlämnande.
I fjärde stycket har en motsvarande ändring gjorts i fråga om vem som är behörig att besluta att ett meddelandeförbud ska upphöra att gälla. Hänvisningen till ”den som har beslutat om åtgärden” pekar ut vilken myndighet eller funktion inom myndigheten som är behörig att fatta beslut. Det behöver alltså inte vara just den person som har fattat beslut om meddelandeförbud som beslutar att det ska upphöra.
1294
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
13.56Förslaget till lag om ändring i lagen (2022:1746) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt)
1 kap.
6 §
Ett PEPP-sparinstitut, en PEPP-distributör och ett förvaringsinstitut som avses i 5 § är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,
3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på fram- ställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol,
4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utred- ningsorder begärs av åklagaren, eller
5.begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för PEPP- sparinstitut, PEPP-distributörer och sådana förvaringsinstitut som avses i 5 §. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det gjorts ett tillägg i en ny femte punkt som innebär att verksamhetsutövaren är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparla- mentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande. Genom tillägget genom- förs direktivets artikel 6.3 i.
I övrigt har enbart redaktionella ändringar gjorts i paragrafen.
7 §
Den som begär uppgifter enligt 6 § får besluta att PEPP-sparinstitutet, PEPP- distributören eller förvaringsinstitutet samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att upp-
1295
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
gifter har lämnats enligt 6 § eller att det pågår en förundersökning, en ut- redning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utred- ningsorder.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegrän- sas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet, ska den som har beslutat om åtgärden besluta att förbudet ska upphöra.
Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud för PEPP- sparinstitut, PEPP-distributörer och sådana förvaringsinstitut som avses i 5 §. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det särskilda omnämnandet av under- sökningsledare eller åklagare tagits bort. Ändringen är inte avsedd att innebära någon ändring i förhållande till de som var behöriga att med- dela beslut om meddelandeförbud enligt den tidigare lydelsen. Änd- ringen innebär att även de som är behöriga att begära ut uppgifter enligt 6 § första stycket 5 också är behöriga att besluta om medde- landeförbud i fråga om uppgifternas utlämnande.
I fjärde stycket har en motsvarande ändring gjorts i fråga om vem som är behörig att besluta att ett meddelandeförbud ska upphöra att gälla. Hänvisningen till ”den som har beslutat om åtgärden” pekar ut vilken myndighet eller funktion inom myndigheten som är behörig att fatta beslut. Det behöver alltså inte vara just den person som har fattat beslut om meddelandeförbud som beslutar att det ska upphöra.
1296
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
13.57Förslaget till lag om ändring i lagen (2024:114) om clearing och avveckling av betalningar
1 kap.
4 §
Ett clearingbolag ska utan dröjsmål lämna uppgifter i elektronisk form om enskildas förhållanden till bolaget om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren,
3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på fram- ställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol,
4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utred- ningsorder begärs av åklagaren, eller
5.begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för clear- ingbolag. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det gjorts ett tillägg i en ny femte punkt som innebär att verksamhetsutövaren är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparla- mentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande. Genom tillägget genom- förs direktivets artikel 6.3 i.
I övrigt har enbart redaktionella ändringar gjorts i paragrafen.
5 §
Den som begär uppgifter enligt 4 § får besluta att clearingbolaget eller den som är eller har varit knuten till bolaget inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 4 § eller att det pågår en förundersökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställig- het av en europeisk utredningsorder. Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte
1297
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verk- ställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet, ska den som har beslutat om åtgärden besluta att förbudet ska upphöra.
Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud för clearingbolag. Övervägandena finns i avsnitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det särskilda omnämnandet av under- sökningsledare eller åklagare tagits bort. Ändringen är inte avsedd att innebära någon ändring i förhållande till de som var behöriga att med- dela beslut om meddelandeförbud enligt den tidigare lydelsen. Änd- ringen innebär att även de som är behöriga att begära ut uppgifter enligt 4 § första stycket 5 också är behöriga att besluta om medde- landeförbud i fråga om uppgifternas utlämnande.
I fjärde stycket har en motsvarande ändring gjorts i fråga om vem som är behörig att besluta att ett meddelandeförbud ska upphöra att gälla. Hänvisningen till ”den som har beslutat om åtgärden” pekar ut vilken myndighet eller funktion inom myndigheten som är behörig att fatta beslut. Det behöver alltså inte vara just den person som har fattat beslut om meddelandeförbud som beslutar att det ska upphöra.
13.58Förslaget till lag om ändring i tullbefogenhetslagen (2024:710)
8kap. Beslag
10 §
En tulltjänsteman har samma rätt som en polisman att enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken ta egendom i beslag.
En tulltjänsteman får även i andra fall än de som anges i 27 kap. 4 § rätte- gångsbalken ta egendom i beslag, om den skäligen kan antas bli förverkad på grund av brott eller ha betydelse för en utredning om ett sådant brott.
1298
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
Om ett beslag verkställs av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren och denne inte har beslutat om beslaget, ska anmälan skyndsamt göras till denne, varvid han eller hon omedelbart ska pröva om beslaget ska bestå.
Paragrafen reglerar en tulltjänstemans rätt att ta egendom i beslag. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
Genomgående i paragrafen har orden ”eller penningbeslag” tagits bort, eftersom bestämmelsen om penningbeslag har upphört att gälla och numera inbegrips i beslag.
11 §
Beslagtagen egendom ska hanteras av Tullverket, om inte annat är före- skrivet eller åklagaren bestämmer något annat.
Egendom som har tagits i beslag med stöd av 26 § ska hanteras av Polis- myndigheten när den har övertagit ärendet. Detsamma gäller när en för- undersökning har överlämnats till Polismyndigheten eller allmän åklagare med stöd av 1 § andra stycket.
Paragrafen innehåller regler om vilken myndighet som ska hantera Tullverkets beslag. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
I första och andra styckena har ordet ”förvaras” bytts ut mot ”han- teras”. Ändringarna är en följd av att beslag numera kan göras av alla typer av egendom, det vill säga inte enbart sådan som kan förvaras.
9 kap.
2 §
En tullåklagare ska fatta beslut enligt 3 kap. 3 § lagen (2024:782) om för- farandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot, om tullåklagaren har talerätt enligt 1 §.
En tullåklagare får fatta beslut enligt 3 kap. 4 § lagen om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot, om
1. värdet av det som kan komma att förverkas inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, och
2.det är uppenbart att förutsättningarna för ett förverkande är uppfyllda. I fråga om förfarandet tillämpas lagen om förfarandet vid förverkande
av egendom och åläggande av företagsbot. Om missnöje anmäls mot en
1299
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
tullåklagares beslut och Tullverket anser att talan om förverkande bör föras, ska ärendet snarast överlämnas till allmän åklagare.
Paragrafen reglerar tullåklagares rätt att besluta om förverkande av egendom som har tagits i beslag. Övervägandena finns i avsnitt 9.4.
I andra stycket har en ändring gjorts som innebär att det är värdet vid beslutstillfället – inte när beslaget gjordes – som avses. Belopps- gränsen relaterar till det sammanlagda värdet av det som kan komma att förverkas och avser egendom som har ett värde på en legal mark- nad. Egendom som saknar sådant värde är möjlig att förverka oavsett vilket värde den kan betinga på en illegal marknad. Den relevanta tidpunkten för att avgöra egendomens värde är den dag då beslut om förverkande fattas.
13.59Förslaget till lag om ändring i lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande och åläggande av företagsbot
2 kap.
5 §
Bestämmelserna i 23 kap. 4, 6–7 och 9–15 §§, 16 § andra stycket och 21– 21 d och 23 §§ rättegångsbalken ska tillämpas i en utredning om självstän- digt förverkande. Vid tillämpningen ska det som där sägs om
–skälig misstanke om brott avse skälig anledning att anta att egendom kan komma att förverkas,
–den misstänkte avse den som en utredning om självständigt förverk- ande rör,
–förundersökning avse utredning om självständigt förverkande,
–undersökningsledaren avse den som leder utredningen,
–försvarare avse biträde,
–åtal avse talan om självständigt förverkande, och
–ett brott på vilket fängelse kan följa avse självständigt förverkande.
I paragrafen anges genom en hänvisning till rättegångsbalken vilka regler om förundersökning i brottmål som gäller på motsvarande sätt i utredningar om självständigt förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 9.16.3.
Ett tillägg har gjorts i strecksatserna där det framgår att med fra- sen ”ett brott på vilket fängelse kan följa” i en utredning om själv-
1300
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
ständigt förverkande ska avse ”självständigt förverkande”. Det inne- bär att om hämtning till förhör utan föregående kallelse (se 23 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken) ska användas i en utredning om självständigt förverkande ska undersökningen avse självständigt för- verkande, inte ett brott på vilket fängelse kan följa.
11 §
Husrannsakan, kroppsvisitation och undersökning på annat ställe får använ- das i en utredning om självständigt förverkande om det finns synnerlig anledning att anta att det vid användningen av tvångsmedlet kommer att anträffas föremål som kan tas i beslag eller förvar eller att det annars är av betydelse för utredningen.
Genomsökning på distans får användas i en utredning om självständigt förverkande, om det finns synnerlig anledning att anta att det vid använd- ningen av tvångsmedlet kommer att anträffas handlingar av betydelse för utredningen.
I fråga om husrannsakan, kroppsvisitation, undersökning på annat ställe och genomsökning på distans ska i övrigt bestämmelserna om dessa åtgärder i 28 kap. rättegångsbalken tillämpas, med undantag för 28 kap. 5 §, 10 d § första stycket andra meningen och 13 § första stycket andra meningen. Vid tillämpningen ska det som där sägs om
–anledning att anta att brott har begåtts avse anledning att anta att egendom kan komma att förverkas,
–den misstänkte avse den som en utredning om självständigt förverk- ande rör,
–utredning om brott och förundersökning avse utredning om själv- ständigt förverkande,
–undersökningsledaren avse den som enligt 3 § första stycket 2 leder utredningen, och
–åtal avse talan om självständigt förverkande.
Paragrafen reglerar möjligheterna att använda tvångsmedel enligt
28 kap. rättegångsbalken i en utredning om självständigt förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 9.16.3.
Tillägg har gjorts i första och tredje styckena som innebär att tvångs- medlet undersökning på annat ställe, enligt samma förutsättningar som övriga tvångsmedel i bestämmelsen, får användas i utredningar om självständigt förverkande.
1301
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
12 §
I en utredning om självständigt förverkande får beslag och kvarstad inte bestå längre tid än ett år, om det inte finns särskilda skäl.
Paragrafen innehåller regler om en tidsfrist för utredningar om själv- ständigt förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
En ändring har gjorts i form av att ordet ”penningbeslag” har tagits bort. Ändringen är en följd av att bestämmelsen om penning- beslag har upphävts eftersom beslag numera kan ske av alla typer av egendom.
3 kap.
2 §
Åklagaren får pröva en fråga om förverkande av egendom om värdet av det som kan komma att förverkas inte överstiger fem prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken.
Ett beslut om förverkande av viss egendom får endast avse egendom som är tagen i beslag.
Paragrafen reglerar åklagarens befogenhet att direktförverka egen- dom. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4.
I andra stycket har ordet ”penningbeslag” tagits bort. Ändringen är en följd av att eftersom bestämmelsen om penningbeslag har upp- hört att gälla eftersom alla typer av egendom numera kan tas i beslag.
3 §
Åklagaren ska pröva en fråga om förverkande av egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde, samt sådana föremål som har ett nära sam- band med egendomen och är av ringa värde.
Om beslutet riktas mot någon som är misstänkt för brott med koppling till frågan om förverkande ska det meddelas senast i samband med att åklagaren beslutar om huruvida åtal ska väckas eller att förundersökningen ska läggas ner.
Om åklagaren finner att det finns särskilda skäl för det får han eller hon i stället begära att rätten prövar frågan.
I paragrafen regleras åklagarens skyldighet att ta ställning till frågor om förverkande av egendom som uppenbart saknar legalt använd- ningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 9.13.
1302
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
I första stycket har det gjorts ett tillägg som innebär att åklagaren, utöver att förverka egendom som uppenbart saknar legalt använd- ningsområde, även ska förverka sådana föremål som har ett nära sam- band med egendomen och är av ringa värde. Det kan handla om så- dana föremål som åklagaren annars hade kunnat direktförverka med stöd av 36 kap. 12 § brottsbalken utanför brottmålet. Tillägget inne- bär att åklagarna inte behöver sortera ut punkter med ett nära sam- band till den egendom som ska förverkas ur beslagsprotokollet och underställa dem rättens prövning, om egendomen är av ringa värde. Med ringa värde avses värdet av den enskilda tillgång som förverkas, det vill säga inte det samlade värdet av samtliga förverkade tillgångar. Värden under en tiondels prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ social- försäkringsbalken bör i allmänhet anses som ringa, även om värde- bestämningen inte är fixerad till ett bestämt belopp. Med att egen- domen ska ha ett nära samband med den egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde avses att den ska höra ihop med den illegala egendomen. Det kan handla om förpackningsmaterial och utrustning för att framställa, använda eller förpacka narkotika eller dopningsmedel. Exempel på egendom som träffas av bestäm- melsen är odlingslampor, hushållsvågar, örtkvarnar, plastpåsar och inplastningsapparater, om det framgår av omständigheterna kring hur egendomen påträffats att den har ett nära samband med brotts- egendom och det inte finns skäl att separera den från brottsegen- domen.
Övriga ändringar i bestämmelsen är endast redaktionella och språkliga.
4 §
Om den egendom som kan komma att förverkas är tagen i beslag och värdet av den inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, får en fråga om förverkande av egendomen prövas av
1.en polisman, eller
2.någon annan anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett.
I paragrafen regleras möjligheten för en polisman eller någon annan anställd vid Polisen eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett att fatta beslut om att egendom ska förverkas. Den ändring
1303
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
som har gjorts är att ”egendomen” har bytts ut mot ”den egendom som kan komma att förverkas”, som ett förtydligande av att bestäm- melsen inte syftar tillbaka till den egendom som nämns tidigare i kapitlet. Ingen ändring i sak är avsedd.
5 §
Ett beslut om förverkande enligt detta kapitel ska meddelas skriftligen. Beslutet ska delges den det riktas mot. Beslut om egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde samt sådana föremål som har ett nära sam- band med den egendomen och är av ringa värde behöver dock inte delges.
Den som beslutet riktas mot får anmäla missnöje hos den myndighet som har meddelat beslutet inom tre veckor från dagen för delgivning av be- slutet eller, om beslutet inte ska delges, från dagen för beslutet. Om miss- nöje anmäls, ska beslutet om förverkande inte längre gälla.
Om den som beslutet riktas mot anmäler missnöje ska åklagaren senast inom en månad från anmälan väcka talan om förverkande enligt 4 kap. Väcks inte talan är frågan slutligt avgjord.
Om en polisman eller någon annan anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett har fattat beslut om förverkande och myndigheten efter anmälan om missnöje anser att talan om förverkande bör väckas, ska ärendet skyndsamt överlämnas till åklagaren.
I paragrafen regleras formkrav för beslut enligt 2–4 §§, och möjlig- heterna att anmäla missnöje. Övervägandena finns i avsnitt 9.14.
En ändring har gjorts i första stycket som innebär att undantaget från kravet på delgivning gäller för samtliga beslut som fattas med stöd av kapitlet, det vill säga inte bara åklagares beslut, om beslutet avser egendom som uppenbart saknar legalt användningsområde samt sådana föremål som har ett nära samband med den egendomen och är av ringa värde. Beträffande rekvisiten nära samband och ringa värde, se kommentaren till 3 §.
Den typen av beslut behöver alltså inte delges, oavsett om besluts- fattaren är åklagare, polisman eller någon annan. I den mån de riktas mot en känd svarande ska de dock skickas eller överlämnas till denne.
1304
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
6 kap.
2 a §
En underrättelse till den som en utredning om självständigt förverkande rör ska delges honom eller henne om värdet av det som kan komma att förverkas överstiger fem prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken. När delgivning ska ske i ett sådant fall får det inte ske enligt 38 och 47–
51 §§ delgivningslagen (2010:1932). Om handlingen ska delges i ett ärende där egendom har tagits i beslag, får delgivning dock ske genom kungörelsedel- givning och tillgänglighetsdelgivning i enlighet med 48 och 52–54 §§ delgiv- ningslagen.
Paragrafen, som är ny, innehåller regler om delgivning av underrät- telser i utredningar om självständigt förverkande. Övervägandena finns i avsnitt 9.16.4.
Paragrafen innebär att en del av 24 § andra stycket förordningen (2024:902) om förfarandet vid förverkande av egendom och företags- bot har flyttat till lag och försetts med ett tillägg som gör kungörelse- delgivning och tillgänglighetsdelgivning möjlig i de fall där egendom har tagits i beslag i ärendet. Beslaget ska ha riktats mot den person som ska delges genom kungörelsedelgivning eller tillgänglighetsdel- givning. För att kungörelsedelgivning ska få användas krävs att för- utsättningarna enligt 48 § delgivningslagen (2010:1932) är uppfyllda, vilket normalt förutsätter att andra delgivningssätt först har prövats utan resultat. Tillgänglighetsdelgivning enligt 52 § delgivningslagen sker genom att handlingen som ska delges hålls tillgänglig hos en myndighet antingen omedelbart eller från och med en i förväg be- stämd tidpunkt. Av 53 § delgivningslagen följer att tillgänglighets- delgivning endast får användas om delgivningsmottagen vid ett per- sonligt sammanträffande eller genom ljud- och bildöverföring har delgetts information om att sådan delgivning kan komma att använ- das samt information om från vilken tidpunkt och på vilken plats handlingen kommer att hållas tillgänglig.
3 §
Om ett beslut enligt 3 kap. eller en stämning enligt 4 kap. avser förverkande av egendom som är tagen i beslag, får delgivning ske genom kungörelsedel- givning och tillgänglighetsdelgivning i enlighet med 48 och 52–54 §§ delgiv-
1305
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
ningslagen (2010:1932). Om beslutet eller stämningen riktas mot någon okänd ska delgivning ske genom kungörelsedelgivning.
Om värdet av den säkrade egendomen inte överstiger en tiondel av pris- basbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, får delgivning i stället ske genom att beslutet eller stämningen anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller utfärdat stämningen. Värdet av egendomen ska bestämmas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då beslutet eller stämningen anslås.
Paragrafen reglerar utrymmet för att använda andra delgivningssätt än dem som vanligen används i brottmål för delgivning av stämningar och beslut i mål om självständigt förverkade. Övervägandena finns i avsnitt 9.16.4 och 3.2.4.
Ett tillägg har gjorts i första stycket som innebär att delgivnings- sättet tillgänglighetsdelgivning också får användas vid delgivning av beslut och stämningar i ärenden som handläggs enligt lagen. Till- gänglighetsdelgivning enligt 52 § delgivningslagen sker genom att handlingen som ska delges hålls tillgänglig hos en myndighet antingen omedelbart eller från och med en i förväg bestämd tidpunkt. Av 53 § delgivningslagen följer att tillgänglighetsdelgivning endast får använ- das om delgivningsmottagen vid ett personligt sammanträffande eller genom ljud- och bildöverföring har delgetts information om att så- dan delgivning kan komma att användas samt information om från vilken tidpunkt och på vilken plats handlingen kommer att hållas tillgänglig.
Ordet ”penningbeslag” har tagits bort ur första stycket som en följd av att bestämmelserna om penningbeslag har upphävts, efter- som alla typer av egendom numera kan tas i beslag.
5 §
I en utredning om självständigt förverkande får tvångsmedel enligt 2 kap. 5 § användas mot någon som inte har fyllt 15 år. Om det finns särskilda skäl får även beslag, åtgärder för biometrisk autentisering, husrannsakan, undersökning på annat ställe, kroppsvisitation och genomsökning på distans enligt 2 kap. 8, 10 och 11 §§ användas mot den unge.
I en utredning om förverkande som har koppling till ett brott får tvångs- medel enligt 23 kap. 6 a, 7 och 9 §§ rättegångsbalken användas mot någon som inte är misstänkt för brottet och som inte har fyllt 15 år. Om det finns särskilda skäl får även beslag, åtgärder för biometrisk autentisering, husrann- sakan, undersökning på annat ställe, kroppsvisitation och genomsökning på
1306
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
distans enligt 23 kap. 9 a §, 27 och 28 kap. rättegångsbalken användas mot den unge.
Vid kroppsvisitation får den som inte har fyllt 15 år hållas kvar för ändamålet i högst tre timmar. En polisman får ta med den som ska kropps- visiteras till den plats där åtgärden ska genomföras.
Paragrafen reglerar möjligheterna att använda tvångsmedel mot unga personer i en utredning om förverkande som handläggs enligt lagen. Övervägandena finns i avsnitt 9.16.3 och 3.2.4.
Tillägg har gjorts i första och andra styckena som innebär att tvångs- medlet undersökning på annat ställe, enligt samma förutsättningar som övriga tvångsmedel i bestämmelsen, får användas i utredningar som bedrivs enligt lagen. Dessutom har ordet ”penningbeslag” tagits bort som en följd av att bestämmelserna om penningbeslag har upp- hävts, eftersom alla typer av egendom numera kan tas i beslag.
13.60Förslaget till lag om ändring i patentlagen (2024:945)
8 kap.
11 §
En begäran om patentbegränsning eller upphävande får inte bifallas utan samtycke från berörda rättighetshavare eller myndigheter så länge patentet är utmätt, belagt med kvarstad, taget i beslag, taget i anspråk genom betal- ningssäkring eller det pågår en tvist om överföring av patentet vid en dom- stol.
Paragrafen innehåller regler om när en begäran om patentbegräns- ning eller upphävande av ett patent inte får bifallas. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts om att beslag ska vara ett sådant förhållande som gör att ansökan inte får bifallas, om inte den myndighet som hanterar beslaget samtycker. Patent- och registreringsverket ska be- handla beslag på samma sätt som kvarstad eller betalningssäkring.
1307
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
9 kap.
6 §
Om patenthavaren hos Patent- och registreringsverket skriftligen avstår från patentet, ska verket förklara att patentet har upphört i sin helhet. Be- slutet får verkan från beslutsdagen.
Om patentet är utmätt, belagt med kvarstad, taget i beslag eller taget i anspråk genom betalningssäkring eller om det pågår en tvist vid domstol om överföring av patentet, får patentet inte förklaras ha upphört så länge utmätningen, kvarstaden eller betalningssäkringen består eller tvisten inte har blivit slutligt avgjord.
Denna paragraf gäller inte i fråga om europeiska patent med enhetlig verkan. Den tillämpas dock i fråga om tilläggsskydd som har meddelats av Patent- och registreringsverket, även om grundpatentet är ett europeiskt patent med enhetlig verkan.
Paragrafen innehåller regler om när ett patent inte får förklaras ha upphört på grund av patenthavarens avstående. Övervägandena finns i avsnitt 3.2.4 och 6.6.1.
Ett tillägg har gjorts i andra stycket om att beslag ska vara ett så- dant förhållande som gör att patentet inte får förklaras ha upphört. Patent- och registreringsverket ska behandla beslag på samma sätt som kvarstad eller betalningssäkring.
13.61Förslaget till lag om ändring i lagen (2024:1159) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar
1 kap.
5 §
Ett företag som omfattas av EU-förordningen ska utan dröjsmål lämna uppgifter i elektronisk form om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brott- mål begärs av undersökningsledaren, under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren, i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.
Detsamma gäller om sådana uppgifter som avses i första stycket begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets
1308
SOU 2026:10 | Författningskommentar |
direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för före- tag som omfattas av EU-förordningen. Övervägandena finns i av- snitt 4.6.4.
Ett tillägg har gjorts i form av ett nytt andra stycke där det anges att verksamhetsutövaren är skyldig att lämna ut uppgifter om en- skildas förhållanden till företaget om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av till- gångar och förverkande. Genom tillägget genomförs direktivets artikel 6.3 j.
6 §
Den som begär uppgifter enligt 5 § får besluta att företaget samt dess sty- relseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utom- stående att uppgifter har lämnats enligt 5 § eller att det pågår en förunder- sökning, en utredning om självständigt förverkande, ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska även- tyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bin- dande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verk- ställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet, ska den som har beslutat om åtgärden besluta att förbudet ska upphöra.
Paragrafen innehåller bestämmelser om meddelandeförbud för före- tag som omfattas av EU-förordningen. Övervägandena finns i av- snitt 4.6.4.
I paragrafens första stycke har det särskilda omnämnandet av under- sökningsledare eller åklagare tagits bort. Ändringen är inte avsedd att innebära någon ändring i förhållande till de som var behöriga att med-
1309
Författningskommentar | SOU 2026:10 |
dela beslut om meddelandeförbud enligt den tidigare lydelsen. Änd- ringen innebär att även de som är behöriga att begära ut uppgifter enligt 5 § andra stycket också är behöriga att besluta om meddelande- förbud i fråga om uppgifternas utlämnande.
I tredje stycket har en motsvarande ändring gjorts i fråga om vem som är behörig att besluta att ett meddelandeförbud ska upphöra att gälla. Hänvisningen till ”den som har beslutat om åtgärden” pekar ut vilken myndighet eller funktion inom myndigheten som är behörig att fatta beslut. Det behöver alltså inte vara just den person som har fattat beslut om meddelandeförbud som beslutar att det ska upphöra.
1310
Särskilda yttranden
Särskilt yttrande av docenten Gustaf Almkvist
Jag instämmer i huvudsak i utredningens analyser och slutsatser. I följande frågor gör jag dock delvis andra överväganden.
En ordning med förverkandebeslag efter frikännande dom
Straffprocessuella tvångsmedel handlar i huvudsak om olika typer av åtgärder som vidtas i avvaktan på att en viss fråga har blivit prövad på ett fullständigt underlag. Vissa tvångsmedel är då mera inriktade på att säkerställa en rättslig prövning, medan andra handlar om att säkerställa att en viss rättsföljd ska kunna verkställas. När det gäller beslag är bevisbeslag ett exempel på det förstnämnda, medan för- verkandebeslag och återställandebeslag är exempel på det sistnämnda. Genomgående gäller lägre beviskrav för att tvångsmedel ska få be- slutas än för att de flesta materiella rättsföljder ska kunna beslutas efter en fullständig prövning.
Det kan ibland tänkas att tvångsmedel beslutas även efter en full- ständig prövning. I den mån tvångsmedlet huvudsakligen handlar om att säkerställa verkställigheten av avgörandet, bör enligt min mening rättsläget förstås så att beviskravet då blir detsamma för tvångsmedlet som för den materiella rättsföljd som tvångsmedlet ska säkra. Efter av- slutad överläggning till dom är det alltså svårt att se att beviskravet för häktning skulle vara ”sannolika skäl” eller för förverkandebeslag skulle vara ”skäligen kan antas”. En helt annan sak är att tvångsmedel som primärt handlar om att säkra den rättsliga prövningen i sig, exem- pelvis bevisbeslag, även i ett sådant läge kan ha ett lägre beviskrav än vad som gäller för den materiella rättsföljden. Vid frågan om ett före- mål har betydelse för utredningen om ett brott blir frågan även efter överläggning till dom alltså om det ”skäligen kan antas” att föremålet
1311
Särskilda yttranden | SOU 2026:10 |
kan ha sådan betydelse. Frågan är ju inte kopplad till någon rätts- följd som har prövats genom domen. De båda av utredningen nämnda rättsfallen NJA 1987 s. 876 och NJA 2023 s. 1043 är som jag ser det väl i linje med denna syn på förutsättningarna för tvångsmedel efter att dom har beslutats.
I dag finns en särskild regel i 27 kap. 8 § femte stycket rätte- gångsbalken att ett bevisbeslag ska bestå efter dom, oavsett utgång, om det inte finns särskilda skäl mot det. Regeln möjliggör att utred- ning är säkrad för en prövning även i högre instans. Någon motsva- rande regel finns inte när det gäller beslag eller andra tvångsmedel som i stället är inriktade på att säkra att ett kommande avgörande kan verkställas. Om ett yrkande om en viss rättsföljd avslås i en instans kan instansen alltså inte samtidigt besluta om fortsatt beslag eller annat tvångsmedel till säkrande av rättsföljden i fråga, för det fall en högre instans efter överklagande skulle komma fram till en annan utgång. Blir någon frikänd, får han eller hon inte sitta kvar i häkte. Avslås ett förverkandeyrkande eller en talan om bättre rätt, får ett förverkande- eller återställandebeslag inte bestå.
Det kan diskuteras om det skulle vara motiverat att för vissa situationer eller tvångsmedel luckra upp denna begränsning i möj- ligheterna att besluta om fortsatt tvångsmedel när ett visst yrkande avslås. Jag är inte principiellt främmande för en sådan tanke. Om en sådan möjlighet införs är det dock nödvändigt att prövningen av om tvångsmedlet ska bestå knyts till något annat än ett beviskrav knutet till rättsföljden.
En möjlighet är då förstås att, som utredningen, uppställa en regel om att ett beslag som huvudregel ska bestå till dess att domen får laga kraft, oavsett beslagets ändamål. Prövningen blir då inriktad på om det finns särskilda skäl att avvika från huvudregeln och häva ett beslag.
Enligt min mening är dock en sådan ordning svårförenlig med utgångspunkten att ett tvångsmedel som ska säkra en rättsföljd är en provisorisk åtgärd i avvaktan på en prövning på fullständigt under- lag av om yrkandet ska bifallas eller inte. Det skulle ligga närmare till hands att göra skillnad mellan beslag som på något sätt ska säker- ställa den rättsliga prövningen och sådana som ska säkerställa verk- ställigheten av en rättsföljd som prövas genom domen. I den sist- nämnda situationen borde det då snarare krävas särskilda skäl för att låta ett beslag bestå än tvärtom.
1312
SOU 2026:10 | Särskilda yttranden |
Oavsett om prövningen gäller särskilda skäl mot eller för beslag är det svårt att komma ifrån att prövningen i stor utsträckning måste handla om att väga skälen för och emot fortsatt beslag. Beträffande situationer när det gäller beslag till säkrande av verkställigheten av rättsföljden ligger det enligt min mening nära till hands att se en så- dan bedömning som ett slags spegelbild av kriterierna för inhibition av ett avgörande, alltså graden av sannolikhet för ändring och de potentiella skadorna av ett hävt beslag om avgörandet skulle ändras i högre instans. Vill man, av de skäl som utredningen är inne på, inte knyta prövningen till en grad av sannolikhet för ändring kan pröv- ningen knytas till frågans grad av komplexitet. Sådana faktorer kom- mer dock av allt att döma ha betydelse även med utredningens för- slag, bara att utgångspunkten med utredningens förslag är att beslaget ska bestå snarare än att det som utgångspunkt ska hävas.
Mitt förslag är att nuvarande 27 kap. 8 § femte stycket byggs ut till tre stycken av ungefär följande lydelse.
När målet avgörs ska rätten pröva om ett beslag fortfarande ska bestå. Om målet avgörs genom dom ska tredje stycket inte tillämpas. Rätten får i samband med dom besluta om beslag.
Om det rör sig om ett beslag enligt 1 § första stycket 1, 4 eller 5 ska rätten besluta att beslaget ska bestå till dess att domen fått laga kraft, om det inte finns särskilda skäl emot det.
Om det rör sig om ett beslag enligt 1 § första stycket 2 eller 3 får rätten besluta att beslaget ska bestå till dess att domen fått laga kraft, om det finns särskilda skäl för det.
Rätt till ersättning när ett tvångsmedel hävs
Den som har varit anhållen eller häktad har långtgående möjligheter till ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberö- vanden och andra tvångsåtgärder, om tvångsmedlet inte leder till åtal, eller slutar med frikännande dom eller liknande. Den enskilde har rätt till ersättning för bland annat ren förmögenhetsskada och även för ideell skada i betydande utsträckning. Fel och försummelse behöver inte visas.
Någon motsvarande reglering finns inte för den som berövas sin egendom genom ett tvångsmedel som på motsvarande sätt inte leder till någon fällande dom. Den enskilde som vill ha ersättning är alltså i sådana situationer hänvisad till reglerna om det allmännas skade- ståndsansvar i 3 kap. skadeståndslagen (1972:207). Det innebär att
1313
Särskilda yttranden | SOU 2026:10 |
den enskilde för att kunna få ersättning både måste visa skadans stor- lek och att fel och försummelse förekommit från statens sida. Det är alltså i praktiken omöjligt att få ersättning för exempelvis ren för- mögenhetsskada efter ett hävt beslag.
Under utredningsarbetet har det diskuterats om ett förslag om utökade möjligheter att låta beslag bestå vid frikännande dom borde förenas med en utökad möjlighet till ersättning, där det inte uppställs krav på fel och försummelse. Utredningen har stannat för att inte lämna något sådant förslag. De två avgörande argument som anförs är dels att det ofta är svårt för den enskilde att styrka att han eller hon lidit skada, dels att en ersättningsregel som enbart gäller beslag som får bestå trots frikännande dom skulle framstå som udda.
Det sistnämnda argumentet har jag viss förståelse för. Det vore motiverat att mera förutsättningslöst utreda statens skadestånds- ansvar till följd av tvångsmedelsanvändning. När det gäller beslag skulle det kunna övervägas om en mer långtgående rätt till ersätt- ning än enligt 3 kap. skadeståndslagen borde införas om ett beslag exempelvis hävs för att åtal aldrig väcks, eller för att ett ansvarsyrk- ande eller förverkandeyrkande avslås. I synnerhet vore det motiverat att inte kräva att den enskilde visar att staten gjort sig skyldig till fel och försummelse. Att en mer generell regel vore motiverad förtar enligt min uppfattning emellertid inte att det framstår som särskilt märkligt varför staten ska kunna tvångsomhänderta enskildas egen- dom i praktiken helt på den enskildas bekostnad i den situation som nu är aktuell, alltså att låta ett beslag bestå trots att en domstol efter en fullständig prövning avslår yrkandet som beslaget ska säkra.
Under alla förhållanden är argumentet att det skulle vara svårt att visa skada knappast ett bärande argument för varför den enskilde ska behöva styrka fel och försummelse i de fall då det faktiskt går att styrka en skada. Exempelvis kan tänkas att en bil eller en mobil- telefon tas i beslag under en längre tid. Den enskilde kommer då i de allra flesta fall ha kostnader för att skaffa en annan bil eller mobil- telefon. Dessutom kommer egendomen att minska i värde.
Min slutsats är att en eventuell möjlighet att låta beslag bestå trots att yrkandet som beslaget avser avslås, inte bör införas utan att det samtidigt införs ett strikt ansvar för staten för i vart fall ren förmögenhetsskada. Idealt bör en sådan ersättningsregel göras mera generell och avse all tvångsmedelshantering, eller i vart fall alla tvångs- medel som innebär att egendom tvångsomhändertas. En sådan regel
1314
SOU 2026:10 | Särskilda yttranden |
skulle lämpligen kunna placeras i frihetsberövandelagen, exempelvis genom att 2 § gjordes tillämplig även på vissa tvångsmedel som inne- bär att man berövas viss egendom.
En regel om verkan av beslag
Enligt 27 kap. 10 § rättegångsbalken gäller redan i dag att beslag- tagen egendom inte får överlåtas eller i strid mot ändamålet med be- slaget förfogas över på annat sätt. En liknande regel finns i 16 kap. 14 § utsökningsbalken beträffande kvarstadsbelagd egendom.
Det är straffbelagt enligt 17 kap. 13 § brottsbalken att förfoga över egendom i strid med förfogandeförbudet. Det kan däremot dis- kuteras vad de civilrättsliga verkningarna är enligt gällande rätt av ett förfogande i strid med ett förfogandeförbud knutet till beslag eller kvarstad. Rättsläget bör dock, som utredningen är inne på, sanno- likt förstås så att den som förvärvar säkrad egendom eller en rättig- het i sådan egendom inte kan åberopa sitt förvärv mot staten, i vart fall inte om han eller hon är i ond tro om att egendom är belagd med förfogandeförbud. Vad som gäller för det fall förvärvaren är i god tro tycks mera oklart. Antagligen beror det på möjligheterna att be- träffande olika typer av egendom göra exstinktiva förvärv i god tro. (Se t.ex. Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s. 302.)
Dessa frågor ställs sällan på sin spets, eftersom beslagtagen egen- dom regelmässigt tas i förvar, även om möjlighet finns att låta egen- domen förbli i innehavarens besittning. När utredningen nu föreslår att beslag ska kunna ske av alla sorters egendom kommer frågan i ett annat läge. Det kommer då att kunna röra sig om egendom som inte kan tas i förvar, exempelvis fastigheter, bostadsrätter och immaterial- rätter.
För egen del är jag inte övertygad om att det är tillräckligt med möjligheten enligt 36 kap. brottsbalken att väcka talan mot förvär- varen om förverkande av den säkrade egendomen. Det kommer att vara relativt enkelt att kringgå eller kraftigt försvåra förverkande av beslagtagen egendom, genom att exempelvis dagen för domstolens dom underrätta domstolen om att egendomen har överlåtits. Sker detta i juridiska personer kan straffansvaret för åtgärden ibland tänkas vara svårutrett. Risken är överhängande att beslaget framstår som tandlöst. Det framstår alltså som angeläget att komplettera förfog-
1315
Särskilda yttranden | SOU 2026:10 |
andeförbudet med en regel som tydligt begränsar verkningarna av ett förfogande över beslagtagen egendom. Med tanke på det något oklara rättsläget bör frågan regleras i lag. Det är då viktigt att reglerna utformas så att det ankommer på förvärvaren att själv inträda i pro- cessen för att förhindra ett förverkande, exempelvis genom påstående om ett godtrosförvärv, snarare än att talan behöver väckas även mot förvärvaren eller att domstolen självmant ska behöva beakta möjlig- heten till godtrosförvärv.
Ett sätt att utforma en regel av det nämnda slaget vore att knyta den till en begränsning i behörighet att alls förfoga över egendomen. En regel i linje med det sagda skulle alltså innebära att ett förfogande över egendom som är tagen i beslag är utan verkan. Möjligen skulle ett visst skydd kunna uppställas för godtroende förvärvare.
Antagligen är en sådan regel om begränsningar i de obligations- rättsliga möjligheterna att förfoga över beslagtagen egendom onödigt långtgående. Mer närliggande vore en regel som, i linje med vad som kan antas gälla redan utan uttryckligt lagstöd, begränsar de sakrätts- liga verkningarna av ett förfogande. En sådan regel skulle kunna ut- formas så att ett förfogande över beslagtagen egendom inte hindrar att förverkande sker från den som egendomen tillhörde vid tidpunk- ten för beslaget, eller som då skulle anses äga egendomen (jfr 36 kap. 13 § brottsbalken). Ett annat, mera generellt sätt att utforma en så- dan regel, vore att föreskriva att ett förfogande i strid med förfogande- förbudet saknar verkan mot staten. Även en regel inriktad på de sak- rättsliga verkningarna skulle kunna kompletteras med ett skydd för förvärvare i god tro, som dock bör återspegla att det gäller olika regler för godtrosförvärv av olika typer av egendom.
Jag föreslår alltså att en bestämmelse införs av den ovan skisse- rade innebörden. En sådan regel skulle kunna placeras antingen som ett nytt stycke i 27 kap. 10 § rättegångsbalken eller som en paragraf i den nya lagen om säkrad och förverkad egendom, och ha ungefär följande lydelse.
Ett förfogande i strid mot inskränkningarna i rätten att förfoga över be- slagtagen egendom saknar verkan mot staten, om inte förvärvaren har gjort ett giltigt godtrosförvärv.
1316
SOU 2026:10 | Särskilda yttranden |
Ett alternativ vore att placera en bestämmelse i 36 kap. brottsbalken, exempelvis i ett nytt stycke i 13 §, av ungefär följande lydelse.
Om egendomen är tagen i beslag, ska frågan vem förverkande får ske från enligt första stycket bedömas utifrån tidpunkten då egendomen säkrades, om inte den som senare förvärvat egendomen har gjort ett giltigt godtros- förvärv.
Något om utredningens överväganden gällande konkurrens mellan enskilda anspråk och förverkande
De nya regler som infördes genom 2024 års förverkandereform be- träffande konkurrens mellan enskilda anspråk och förverkande är komplicerade, inte minst för att de berör många problemkomplex, rättsområden och aktörer. Jag deltog i arbetet med att ta fram reglerna och är den första att medge att det finns flera problem som behöver analyseras närmare och som möjligen bör leda till förändringar i reglerna. En viktig förklaring till problemen är att reglerna togs fram under betydande tidspress, med begränsade möjligheter att på dju- pet överblicka alla konsekvenser av reglerna.
Även 2025 års förverkandeutredning har arbetat under betydande tidspress. Utredningen har påbörjat ett värdefullt arbete att identifi- era olika utmaningar med de nya reglerna och några alternativ för att hantera dessa. Frågan är dock av en sådan komplexitet att den skulle förtjäna en egen utredning.
Utredningen gör i sammanhanget vissa uttalanden om rättsläget efter 2024 års reform (se avsnitt 10.6.1). För egen del menar jag att det är klart att verkan av att domstolen fastställer att målsäganden har rätt till betalning ur förverkade medel är att domslutet i den delen inte är någon exekutionstitel. Det är enligt min mening också klart att frågan därmed är rättskraftigt avgjord. Målsäganden har väckt en fullgörelsetalan som enligt lag ska hanteras på visst sätt, och är där- med förhindrad att väcka en ny fullgörelsetalan om samma sak.
En stor förtjänst med utredningens analys av de nu gällande reglerna är slutsatsen att många problem kan undvikas om domsto- larna enbart fattar ett förverkandebeslut per svarande ”i klump”, och att olika målsägandes rätt därmed inte hanteras var för sig i domslutet. En sådan lösning skulle sannolikt minska problemen med den nu gällande ordningen, inte minst vad gäller överrättsprocessen för det fall högre rätt skulle ändra domen i vissa men inte alla delar. I sam-
1317
Särskilda yttranden | SOU 2026:10 |
manhanget kan nämnas att jag inte är helt övertygad om att en fast- ställelse enligt 36 kap. 22 § måste uppfattas vara till nackdel för måls- äganden på så sätt målsäganden blir part i överrättsprocessen. Det rör sig om en lagreglerad följd av att målsäganden valt att föra talan inom ramen för brottmålet. Frågan förtjänar en närmare analys än vad som varit möjligt inom ramen för utredningen.
Det finns onekligen vissa fördelar med den lösning som utred- ningen kallar alternativ 5, alltså att en rätt till betalning ur förverk- ade medel bara ska beslutas i den mån det finns säkrade medel. En sådan modell skulle i synnerhet förenkla för de myndigheter som ska hantera verkställigheten. Däremot tror jag att det finns en risk att alternativ 5 skulle leda till andra problem, inte minst för åklagare och domstolar.
Med alternativ 5 måste domstolen sannolikt ta ställning till med vilket belopp ett skadeståndsanspråk ska utgå ur förverkade medel, och med vilket belopp skadeståndsanspråket snarare ska bifallas som en betalningsförpliktelse för svaranden. Därmed skulle utmaningar uppkomma inte minst i överrättsprocessen. Detta problem tycks en- bart kunna undvikas om domstolen beslutar om dubbla exekutions- titlar: dels fullt förverkande, dels full betalningsskyldighet, vilket framstår som problematiskt.
Om de nämnda problemen går att lösa har jag inga invändningar mot alternativ 5. Under alla förhållanden är dock det förslag till alter- nativ 5 som utredningen skisserar problematiskt. Utkastet till änd- ring i 36 kap. 20 § brottsbalken innebär enligt ordalydelsen att rätten inte ska besluta om förverkande om den bifaller ett enskilt anspråk som svarar mot det som förverkas. Det innebär alltså att det i just den situation då skadestånd ska utgå ur förverkade medel normalt ska anses uppenbart oskäligt att förverka egendom. Då finns det aldrig anledning att komma in på 36 kap. 22 § och pröva om skade- ståndet ska utgå ur förverkade medel.
Vid den fortsatta beredningen av alternativen bör vad gäller alter- nativ 5 snarare övervägas en modell med ungefär följande utformning.
36 kap. 20 § andra stycket
Om ett förverkande svarar mot ett enskilt anspråk som rätten bifaller i samma rättegång, ska förverkande anses uppenbart oskäligt, om det inte finns penningmedel i beslag som säkrats för förverkandet och rätten för- ordnar att målsäganden har rätt till betalning ur medlen enligt 22 §.
1318
SOU 2026:10 | Särskilda yttranden |
Med en sådan lösning saknas det skäl att begränsa 36 kap. 22 § till säkrade medel, eftersom förverkande bara sker i den mån medel finns säkrade.
1319
Särskilda yttranden | SOU 2026:10 |
Särskilt yttrande av advokaten
Eleonora Johansson Bergdahl
I egenskap av expert och medlem av Sveriges advokatsamfund är det undertecknads uppgift att bevaka den enskildes intresse mot statens intresse av en effektiv brottsbekämpning, i syfte att bevaka så att sta- ten inte får alltför långtgående befogenheter att ingripa mot den en- skilde på ett sätt som inte kan motiveras och att den enskildes möjlig- heter att gentemot staten hävda sina intressen inte försvagas eller förändras till det sämre.
Ändringar i 27 kap. 7 § rättegångsbalken
Enligt förslaget i avsnitt 3.5.3 bör rätten inte längre äga frågan om be- slag och därmed inte heller, vid beslagsförhandling, bestämma en åtalsfrist. Ändringar därom föreslås införas i 27 kap. 7 § rättegångs- balken.
Dagens ordning innebär att om beslagsförhandling begärs så ska rätten i samband med förhandlingen bestämma åtalsfrist och målen blir så kallade fristmål. Åtalsfristen har samma innebörd som åtalsfrist i häktade mål och för den enskilde medför det att handläggningen av målet inte kan dra ut på tiden alltför länge. Enligt utredningen bör rätten inte längre fastställa beslag och sätta ut åtalsfrister på grund av risk för undanträngningseffekter som drabbar andra mål. Jag delar inte utredningens förslag i denna del. Utredningen har visat att det inte begärs beslagsförhandling i så många fall att eventuell undan- trängningseffekten kan vara särskilt stor. Dessutom kommer det alltid finnas fristmål; mål med häktade är fristmål, ungdomsmål är fristmål och mål i vilka det finns yrkande om kvarstad är fristmål. Ett resonemang om undanträngningseffekter skulle i så fall vara tillämpligt på alla fristmål. Det kommer alltid behöva göras priori- teringar och det bör inte vara ett argument för att försämra för den enskilde i förhållande till staten på detta sätt.
För den enskilde som begär rättens prövning när staten har tagit den enskildes egendom i beslag, är det av stor betydelse att få en åtalsfrist och veta att ärendet drivs effektivt. I och med att målen blir fristmål så prioriteras de. Är ett mål inte ett fristmål så är det inte ovanligt att målet blir liggande. Möjligheterna att få en åtals- frist i samband med beslagsförhandling är ett av få verkligt effektiva
1320
SOU 2026:10 | Särskilda yttranden |
verktyg som den enskilde har kvar i förhållande till staten i detta av- seende. Beslag kan avse stora värden och görs även i ett skeende av en utredning där skuld är långt ifrån fastställd eller frågan om beslaget slutligen avgjord, vilket ökar behovet av den enskildes möjligheter att få ett beslag prövat med åtalsfrist. Ur den enskildes perspektiv har staten tagit den enskildes egendom och den enskilde vill så klart ha tillbaka sin egendom så fort som möjligt. Att då få veta att det finns en åtalsfrist att förhålla sig till underlättar förståelsen och acceptan- sen av statens beslut. Att det finns effektiva möjligheter för den en- skilde att få statens beslut om beslag prövade med åtalsfrist handlar också omförtroendet och legitimiteten för statens beslut i ett större perspektiv. Åtalsfristen säkerställer att utredningarna inte drar ut på tiden. Med de nya reglerna om självständigt förverkande är det sanno- likt att fler kommer drabbas av större beslag. För att balansera upp de förändringarna och tillförsäkra att den enskilde inte hamnar i ett sämre utgångsläge när statens möjligheter att beslagtag och förverka egendom har utvidgats vore det balanserat att behålla nuvarande ord- ning med åtalsfrist i samband med beslagsförhandling. Den föreslagna ändringen medför otvivelaktigt en förändring till den enskildes nack- del. Ur den enskildes perspektiv är det just kopplingen till en åtals- frist som är viktig. Då det inte begärs beslagsförhandling i så stor utsträckning att det är ett problem för domstolarna och undanträng- ningseffekterna inte kan anses så stora att det motiverar en föränd- ring är det min uppfattning att det i denna del saknas skäl för ändring till den enskildes nackdel. Jag avstyrker således förslaget om ändring i 27 kap. 7 § rättegångsbalken innebärande att rätten inte längre ska bestämma åtalsfrist vid beslagsförhandling.
1321
Referenser
Litteratur
Almkvist, Gustaf, 2014, Förverkande av egendom, Iustus förlag.
Andersson, Sten, Johansson, Svante, Skog, Rolf, 2024, Aktiebolags- lagen – en kommentar, Norstedts juridik, Juno version 19.
Arnerstål, Stojan, 2014, Varumärket som kontraktsföremål, Iustus Förlag.
Bengtsson, Bertil, Strömbäck, Erland, 2025, Skadeståndslagen – en kommentar, Norstedts juridik, Juno, version 8 B.
Bokelund Svensson, Ulf, 2024, Enskild firma, Juno version 32.
Bostwick, Lisa, Bartlett, Nigel, Cronje, Herminone, Abernatyh III, T.J., 2023, Managing Seized and Confiscated Assets – A Guide for Practioners, Stolen Asset Recovery Initiative.
Boucht, Johan, 2025, Extended confiscation and Human Rights, publi- cerad i Extended Confiscation of Illicit Assets and the Criminal Law, redaktör Hryniewicz-Lach, Elzbieta.
Boucht, Johan, 2022, Non-conviction Based Confiscation: Moving the Confiscation of Criminal Proceeds from the Criminal to the ‘Civil’ Sphere: Benefits, Issues and Two Procedural Aspects, publicerad i Criminal and Quasi-criminal Enforcement Mechanisms in Europe, redaktör Franssen, Vanessa med flera.
Bäcklund, Agneta, Wersäll, Fredrik, 2025, Brottsbalken Del III – En kommentar, Norstedts juridik, Juno.
Danelius, Hans, Danelius, Johan, Bull, Thomas, med flera, 2023, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, Norstedts juridik, 6 U.
Edmar, Malin, 2021, Internetpublicering och sociala medier – en juridisk vägledning, Norstedts juridik, Juno version 7.
1323
Referenser | SOU 2026:10 |
Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Bylund, Torleif, med flera, 2018, Rättegång. Tredje häftet, Norstedts Juridik.
Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Heuman, Lars, 2016, Rättegång. Fjärde häftet, Norstedts juridik, Juno version 7.
Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Pauli, Mikael, 2015, Rättegång. Andra häftet, Norstedts Juridik.
Ekelöf, Per Olof, 1982, Ett problem med avseende på hemlig avlyssning? SvJT 1982 s. 658.
Fitger, Peter, Sörbom, Monika, Eriksson, Tobias, med flera, 2024, Rättegångsbalken, kommentaren till 26 kap. 1 §, Juno version 97.
Gregow, Torkel, 2020, Utsökningsrätt, Norstedts juridik, Juno version 5.
Gärde, Natanael, 1949, Nya rättegångsbalken jämte lagen om dess infö- rande: med kommentar, P.A. Norstedt & Söners förlag.
Hager, Richard, 2007, Ämnet värderingsrätt och förhållandet mellan juridik och ekonomi, SvJT 2007 s. 277.
Harris, David, O’Boyle, Michael, Bates, Ed, med flera 2018, Law of the European convention on human rights, 4 U, Oxford Univer- sity Press.
Heidbrink, Jakob, 2010, Det allmännas vårdplikt vid custodia, SvJT 2010 s. 321.
Hellner, Jan, Radetzki, Marcus, 2010, Skadeståndsrätt, Norstedts juridik, 8 U.
Hessler, Henrik, 1973, Allmän sakrätt, P.A Norstedt & Söners förlag. Hult, Magnus, 1998, Värdering av företag, Liber Ekonomi.
Johansson, David, 2024, Skada och ersättning vid immateriella intrång, Iustus Förlag.
Jonshammar, Louise, kommentaren till patentlagen, Karnov, Juno, besökt den 21 april 2025.
Karnell, Gunnar, 1991, Juridiska aspekter på vad ett varumärke är värt; licenser, skadestånd, varumärken i konkurser, Nordiskt Immate- riellt Rättsskydd, nr 3 1991.
Kerzel, Malene, Bødker Madsen, Helle, Hansen Jensen, Michael, 2024, Retspleje och Strafferet, Karnov.
1324
SOU 2026:10 | Referenser |
King, Colin, 2022, EU Developments in Non-Conviction-Based Con- fiscation, publicerad i Criminal Law and Justice in the European Union.
Kleineman, Jan, 1992, De offentliga rättssubjektens skadeståndsansvar
–offentligrättslig reglering med privaträttslig metod, JT 1991/92 s. 63.
Levin, Marianne, Hellstadius, Åsa, 2023, Lärobok i immaterialrätt, Norstedts Juridik, Juno version 13.
Lindberg, Gunnel, 2023, Några reflektioner om särregleringen av per- sonuppgiftsbehandling för brottsbekämpning, publicerad i Data- skyddet 50 år, Jure AB.
Lindberg, Gunnel, 2022, Straffprocessuella tvångsmedel, Norstedts juridik, 5 U.
Lindskog, Stefan, 2019, Lagen om handelsbolag och enkla bolag – en kommentar, Norstedts Juridik, Juno version 3.
Malmström, Åke, Ramberg, Christina, 2025, Malmströms Civilrätt, Liber, 28 U.
Mellqvist, Mikael, Welamson, Lars, 2017, Konkurs och annan insol- vensrätt, Wolters Kluwer, 12 U.
Millqvist, Göran 2025, Sakrättens grunder, Norstedts juridik, Juno version 10.
Millqvist, Göran, 2022, Aktier utan aktiebrev – en blind fläck i bolags- rätten? Publicerad i Festskrift till Rolf Skog, Norstedts Juridik.
Möller, Mikael, 1997, Immaterialrätter och konkurs – en översiktlig karta, Iustus förlag.
Möller, Mikael, 1988, Konkurs och kontrakt, Iustus förlag.
Nilsson, Christer, 2014, Utmätning hos näringsidkare – en intro- duktion, 2 U.
Nordh, Roberth, 2019, Enskilt anspråk – Om handläggning av civilrätts- liga anspråk i samband med åtal för brott, Iustus, Juno version 3.
Olsson, Henry, Rosén, Jan, 2023, Upphovsrättslagstiftningen – en kom- mentar, Norstedts juridik, Juno version 5.
Palmér, Eugène, Savin, Peter, 2024, Konkurslagen, Norstedts juridik, Juno version 56.
Ramberg, Jan, Herre, Johnny, 2023, Köplagen – En kommentar, Norstedts juridik, Juno version 3 B.
1325
Referenser | SOU 2026:10 |
Rodhe, Knut, 1985, Handbok i sakrätt, Norstedts.
Sevenius, Robert, 2025, Rätt bolagsrätt, Sanoma utbildning, FAR online.
Svahn Starrsjö, Kristina, Regeringsformen, kommentaren till 10 kap., Karnov, Juno, besökt den 23 april 2025.
Svernlöv, Carl, 2023, Bolagsrättsliga FAQ, Norstedts juridik.
Teleman, Örjan, 2022, Bodelning enligt äktenskapsbalken, Norstedts juridik, Juno version 7.
Träskman, Per Ole, 1998, Omvänt eller bakvänt? – Om konststycket att lägga bevisbördan i brottmål på den tilltalade, utan att det kommer bak på människorättigheterna, Nordisk Tidsskrift for Kriminal- videnskab, 1998 s. 353.
Undén, Östen, 1976, Svensk sakrätt 1 – Lös egendom, Jure förlag.
Victorin, Anders, Badur; Assur, Flodin, Jonny med flera, 2017, Kom- mersiell hyresrätt, Norstedts Juridik, Juno version 4.
Walin, Gösta, Gregow, Torkel, Millqvist, Göran med flera, 2023, Utsökningsbalken – en kommentar, Juno version 6.
Walin, Gösta, Millqvist, Göran, H. Persson, Annina, 2022, Panträtt, Norstedts Juridik, Juno version 4.
Walin, Gösta, Herre, Johnny, 2021, Lagen om skuldebrev m.m. – En kommentar, Norstedts juridik, Juno version 4A.
Wessman, Richard, 2023, Varumärkeslagen – en kommentar, Norstedts juridik, Juno version 1 c.
Wessman, Richard, Kraus, Jakob, Lukins, Ilze, 2019, Immaterial- rättens struktur, Norstedts juridik, Juno.
Wiklund, Johan, Nerle, Per, 2014, Bodelning av minoritetsposter i fåmansbolag, Advokaten nr 3 2014.
Åberg, Kazimir, 2024, kommentaren till lagen (2000:1225) om straff för smuggling, Lexino, Juno.
Östberg, Jessica, 2018, Om aktieägares lojalitetsplikt, SvJT 2018 s. 265.
1326
SOU 2026:10 | Referenser |
Rättsfall och beslut
Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen
Regionens medgivande, NJA 2025 s. 271.
Deckarserien, NJA 2025 s. 162.
Förverkandebeslaget av bilen, NJA 2023 s. 1043.
Smyckets vikt, NJA 2023 s. 373.
Den verkställda genomsökningen, NJA 2023 s. 143.
HFD 2023 ref. 40.
Flygbolagets medgivande, NJA 2021 s. 1093.
Telefonförhöret på sjukhuset, NJA 2021 s. 970.
Swishöverföringarna, NJA 2021 s. 263.
HFD 2021 not. 58.
Kontaktförbudsprövningen, NJA 2020 s. 1061.
Alpha, NJA 2020 s. 753.
Analyskostnaden, NJA 2020 s. 154.
HFD 2020 ref. 26.
Domännamnsförverkandet, NJA 2017 s. 1070.
NJA 2016 s. 799.
Sedelförverkandet, NJA 2016 s. 641.
NJA 2016 s. 202.
NJA 2015 s. 494.
NJA 2014 s. 1006.
NJA 2014 s. 14.
NJA 2013 s. 867.
Lyxbilen, NJA 2010 s. 374.
NJA 2010 s. 617.
Pirate Bay-målet, NJA 2010 s. 274.
NJA 2009 s. 695.
NJA 2009 s. 159.
Royal, NJA 2008 s. 392.
NJA 2007 s. 690.
1327
Referenser | SOU 2026:10 |
NJA 2004 s. 336. NJA 2004 s. 204. NJA 2003 s. 407. NJA 1998 s. 86.
NJA 1996 s. 261. NJA 1996 s. 149. NJA 1996 s. 74.
Den oäkta tavlan, NJA 1995 s. 112. Båtägarens enskilda anspråk, NJA 1994 s. 306. NJA 1993 s. 560.
NJA 1992 s. 154. NJA 1990 s. 137. NJA 1989 s. 607.
Det upphävda häktningsbeslutet, NJA 1989 s. 502. NJA 1989 s. 191.
Mögelskadan II NJA 1988 s. 363.
NJA 1988 s. 257.
Frikännandet och reseförbudet NJA 1987 s. 876. NJA 1986 s. 559.
NJA 1986 s. 68. NJA 1985 s. 352.
Det nya reseförbudet, NJA 1985 s. 235. NJA 1983 s. 570.
NJA 1982 s. 700. NJA 1978 s. 618.
Det hävda beslaget, NJA 1977 s. 573. NJA 1971 s. 66.
NJA 1965 s. 97 I och II.
Den omhäktade, NJA 1953 s. 460. NJA 1950 s. 5.
NJA 1949 s. 645.
1328
SOU 2026:10 | Referenser |
Europadomstolen
Yordanov m.fl. mot Bulgarien, dom den 19 februari 2024. Telbis och Viziteu mot Rumänien, dom den 26 september 2018. Džinić mot Kroatien, dom den 17 augusti 2016.
Fexler mot Sverige, dom den 13 januari 2012.
Banfield mot Förenade kungariket, dom den 18 oktober 2005. Miller mot Sverige, dom den 8 maj 2005.
Butler mot Förenade kungariket, dom den 22 juni 2002. Phillips mot Förenade kungariket, dom den 5 juli 2001.
Telbis och Viziteu mot Rumänien, dom den 26 september 2018. Micallef mot Malta, dom den 15 oktober 2009.
C.M. mot Frankrike, dom den 26 juni 2001.
Rolf Gustafsson mot Sverige, dom den 1 juli 1997.
Welch mot Förenade kungariket, dom den 9 februari 1995. Raimondo mot Italien, dom den 22 februari 1994.
Sporrong och Lönnroth mot Sverige, om den 23 september 1982.
Övriga
Svea hovrätts dom den 30 september 2025 i mål B 5162-25. Hovrätten för Västra Sveriges dom den 18 juli 2025 i mål B 3696-25. Stockholms tingsrätts dom den 17 januari 2025 i mål B 12258-21. Højesteret, Tfk 2024.177.
Norrköpings tingsrätts dom den 9 december 2024 i mål B 2567-24.
Hovrätten för Västra Sveriges dom den 21 november 2024 i mål B 7304-23.
Justitieombudsmannens beslut den 24 februari 2022, dnr 2763-2021. Svea hovrätts dom den 22 juli 2021 i mål B 2006-20.
JK 2021/7371.
WM och Sovim SA mot Luxemburg Business Register, EU-domstolens dom den 22 november 2022, C-37/20 och C-601/20.
Justitiekanslern, beslut den 18 december 2019, dnr 5783-19.
1329
Referenser | SOU 2026:10 |
Høyesterett, Rt. 2013 s. 1738. Høyesterett, Rt. 2011 s. 296. JO 2011/12 s. 67. Høyesterett, Rt. 2009 s. 1011. JO 1693-2009.
JO 6533-2008. JO 2006/07 s. 54. JO 2005/06 s. 38.
Svea hovrätts dom den 15 maj 2002 i mål T 8308-01. JO 2001/02 s. 40.
Justitiekanslerns beslut den 29 november 2000, dnr 3673-00-94. RÅ 1999 ref. 26.
Justitiekanslerns beslut den 21 april 1999, dnr 1745-98-40. JK 1994 C 13.
RH 1993:112.
Høyesterett, Rt. 1992 s. 904. Høyesterett, Rt. 1992 s. 407. RÅ 1991 ref. 58.
JK 1990 C 10.
JO:s ämbetsberättelse 1988/89. JK 1987 C 4.
RÅ 1986 ref. 150. JK 1985 C 12.
Justitiekanslerns beslut den 29 september 1981, dnr 1958-81-40. JO 1978/79 s. 28.
JO 1973 s. 111. RH 65:83.
JO 1962 s. 46.
JO:s ämbetsberättelse 1963 s. 111.
1330
SOU 2026:10 | Referenser |
Offentligt tryck
Regeringen
Regeringen, 2025, lagrådsremissen Stärkt säkerhetsskydd vid över- låtelse av fast egendom.
Regeringen, 2025, lagrådsremissen Ett register för alla bostadsrätter.
Regeringsbeslut den 28 maj 2025, dnr LI2025/01086.
Regeringsbeslut den 3 juli 2025, Uppdrag om stärkt förmåga att återta brottsvinster, Ju2025/01525.
Justitiedepartementet, 2025, promemorian Förordning om en gradvis
start av driften av EU:s in- och utresesystem, COM (2024)567.
Prop. 2025/26:88 Framtidens dataskydd vid Skatteverket, Tullverket och Kronofogdemyndigheten.
Finansdepartementet, 2025, Utlämnande av uppgifter ur registret med verkliga huvudmän, Finansmarknadsavdelningen, dnr Fi2025/00707.
Regeringen, 2025, lagrådsremissen Kontroller av kontanta medel vid den inre gränsen.
Regeringen, 2025, lagrådsremissen Nordisk verkställighet i brottmål Regleringsbrev för budgetåret 2025 avseende Polisen, Ju2025/101348.
Regleringsbrev för budgetåret 2025 avseende Ekobrottsmyndigheten, Ju2025/00001.
Regleringsbrev för budgetåret 2025 avseende Åklagarmyndigheten, Ju2024/00267 och Ju2024/02573.
Regleringsbrev för budgetåret 2025 avseende Tullverket, Fi2024/02402, Fi2023/02613, Fi2024/00448.
Regleringsbrev för budgetåret 2025 avseende Skatteverket, Fi2024/01590, Fi2024/02402.
Regleringsbrev för budgetåret 2025 avseende Kronofogden, Fi2024/02402.
Prop. 2024/25:202 Utökade möjligheter att verkställa fängelsestraff med elektronisk övervakning.
Prop. 2024/25:180 Ökat informationsutbyte mellan myndigheter – en ny sekretessbrytande bestämmelse.
Prop. 2024/25:135 Ett nytt konkursförfarande.
Prop. 2024/25:129 Skärpta åtgärder mot utförsel av stöldgods.
1331
Referenser | SOU 2026:10 |
Prop. 2024/25:123 Kontaktförbud – ett utökat skydd för utsatta personer. Prop. 2024/25:126 Ny lag om internationella sanktioner.
Prop. 2024/25:59 En modern straffrättslig preskriptionslagstiftning. Prop. 2024/25:65 Ökat informationsflöde till brottsbekämpningen.
Prop. 2024/25:43 En ny EU-reglering om marknader för krypto- tillgångar.
Regeringen, 2024, Uppdrag om förstärkt arbete för att öka återtagandet av brottsvinster, dnr Ju2024/00222.
Regeringens beslut den 5 juni 2024, Fi2022/02040. Regeringens beslut den 4 april 2024, Ju 2024/00843.
Finansdepartementet, 2024, promemorian En ny EU-reglering om marknader för kryptotillgångar, Fi2024/00366.
Justitiedepartementet, 2024, promemorian Ett effektivare informa- tionsutbyte mellan de brottsbekämpande myndigheterna inom EU, Ju2024/0113.
Justitiedepartementet, 2024, promemorian Förordning om en gradvis start av driften av EU:s in- och utresesystem, 2024/25:FPM12.
Prop. 2023/24:150 Ny patentlag.
Prop. 2023/24:144 En ny förverkandelagstiftning.
Prop. 2023/24:46 Skärpt återbetalningsskyldighet i brottmål. Regeringens skrivelse 2023/24:67 Motståndskraft och handlingskraft
–en nationell strategi mot organiserad brottslighet.
Prop. 2022/23:137 Ekonomiska sanktioner mot terrorism. Prop. 2021/22:279 Snabbare lagföring av brott.
Prop. 2021/22:197 Effektivare verktyg i utsökningsförfarandet. Prop. 2021/22:174 Ett moderniserat konsumentskydd.
Prop. 2021/22:172 Nya regler om informationsutbyte om brottmåls- domar i EU.
Prop. 2021/22:119 Modernare regler för användningen av tvångsmedel.
Prop. 2021/22:81 Anpassning av svensk rätt till EU:s nya in- och utresesystem.
Prop. 2020/21:184 Nya EU-bestämmelser om tullkontroller av kon- tanta medel
1332
SOU 2026:10 | Referenser |
Prop. 2019/20:149 Skärpta straff för de allvarligaste fallen av imma- terialrättsintrång.
Prop. 2017/18:279 Stärkt rättssäkerhet i de allmänna förvaltnings- domstolarna.
Prop. 2017/18:267 Modernare regler om varumärken och en ny lag om företagsnamn.
Prop. 2017/18:186 Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter.
Prop. 2017/18:174 En mer heltäckande terrorismlagstiftning. Prop. 2017/18:58 Genomförande av oskuldspresumtionsdirektivet. Prop. 2017/18:7 Skadestånd och Europakonventionen.
Prop. 2016/17:180 En modern och rättssäker förvaltning – ny förvalt- ningslag.
Prop. 2016/17:173 Ytterligare åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.
Prop. 2016/17:91 Tullbrottsdatalag.
Prop. 2015/16:155 Utökade möjligheter till förverkande.
Prop. 2015/16:68 Förstärkt rättssäkerhet och effektivitet i förunder- sökningsförfarandet.
Prop. 2014/15:77 Genomförande av brottsofferdirektivet.
Prop. 2013/14:121 En effektivare kriminalisering av penningtvätt. Prop. 2013/14:110 En ny organisation för polisen.
Prop. 2013/14:86 Förenklingar i aktiebolagslagen.
Prop. 2010/11:76 Genomförande av rådets rambeslut om kampen mot organiserad brottslighet.
Prop. 2010/11:40 En reformerad budgetlag. Prop. 2009/10:80 En reformerad grundlag.
Prop. 2008/09:227 Förfarandet när ett beslag har hävts. Prop. 2008/09:150 Offentlighets- och sekretesslag.
Prop. 2007/08:68 Förverkande av utbyte av brottslig verksamhet. Prop. 2004/05:144 Tillträde till 2000 års EU:s konvention m.m. Prop. 2004/05:85 Ny aktiebolagslag.
Prop. 2003/04:166 Sveriges antagande av rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott.
1333
Referenser | SOU 2026:10 |
Prop. 2002/03:139 Reformerade regler för bank- och finansierings- rörelse.
Prop. 2002/03:17 Förvärv av stöldgods i god tro. Prop. 1999/00:124 En ny smugglingslag m.m.
Prop. 1999/00:26 Effektivisering av förfarandet i allmän domstol.
Prop. 1997/98:43 Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrund- lagens tillämpningsområden – barnpornografifrågan m.m.
Prop. 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande. Prop. 1993/94:251 Förmynderskapslagstiftningen. Prop. 1993/94:143 Brottsoffren i blickpunkten.
Prop. 1985/86:23 Om ändring i brottsbalken m.m. (företagsbot).
Prop. 1981/82:96 med förslag till lag om preskription av skatteford- ringar m.m.
Prop. 1980/81:84 med förslag till lag om införande av utsöknings- balken m.m.
Prop. 1980/81:8 med förslag till ny utsökningsbalk. Prop. 1986/87:112 om anhållande och häktning m.m. Prop. 1986/87:6 om förverkande m.m.
Prop. 1984/85:30 om effektivare företagsrevision.
Prop. 1979/80:2 med förslag till sekretesslag m.m. Del A.
Prop. 1978/79:28 med förslag till lag om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter m.m.
Prop. 1972:5 med förslag till ny skadeståndslag m.m. NJA II 1943: Den nya rättegångsbalken.
Prop. 1942:5 med förslag till rättegångsbalk.
Statens offentliga utredningar och departementsserien
SOU 2025:111 Rättssäkerhetens pris.
SOU 2025:81 En ny organisation av ekobrottsbekämpningen. SOU 2025:23 Ersättningsregler med brottsoffret i fokus.
SOU 2025:13 En effektivare organisering av mindre myndigheter – analys och förslag.
1334
SOU 2026:10 | Referenser |
SOU 2024:63 Ökat informationsutbyte mellan myndigheter – Behov och föreslagna förändringar.
SOU 2024:58 Ett nytt regelverk mot penningtvätt och finansiering av terrorism.
SOU 2024:46 Ny lag om internationella sanktioner – Genomförande av EU:s sanktionsdirektiv.
SOU 2024:36 Förenkla och förbättra!
SOU 2024:32 Åtgärder mot mervärdesskattebedrägerier. SOU 2024:7 Ett säkrare och mer tillgängligt fastighetsregister.
SOU 2023:99 Nya tullrättsliga sanktioner och skärpta åtgärder mot utförsel av stöldgods.
SOU 2023:69 Ökat informationsflöde till brottsbekämpningen. SOU 2023:34 Bolag och brott – några åtgärder mot oseriösa företag.
SOU 2023:99 Nya tullrättsliga sanktioner och skärpta åtgärder mot utförsel av stöldgods.
SOU 2023:69 Ökat informationsflöde till brottsbekämpningen – En ny huvudregel.
Ds 2023:30 Anpassning av svensk rätt till den reviderade VIS-för- ordningen.
SOU 2022:79 Ett register för alla bostadsrätter. SOU 2022:70 En uppväxt fri från våld.
SOU 2021:100 Ny förverkandelagstiftning.
SOU 2021:20 Ecris-TCN – ett mer effektivt utbyte av brottmålsdomar mot tredjelandsmedborgare.
Ds 2021:9 Anpassning av svensk rätt till EU:s nya in- och utresesystem. SOU 2018:6 Grovt upphovsrättsbrott och grovt varumärkesbrott.
SOU 2017:17 Om oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången.
SOU 2016:82 En översyn av lagstiftningen om företagsbot. SOU 2015:67 För att brott inte ska löna sig.
Ds 2014:14 Genomförande av brottsofferdirektivet.
Ds 2013:34 Straffrättsliga bestämmelser till skydd för EU:s finansiella intressen.
1335
Referenser | SOU 2026:10 |
SOU 2012:12 Penningtvätt – kriminalisering, förverkande och disposi- tionsförbud.
SOU 2011:45 Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumenta- tion m.m.
SOU 2010:71 Sexualbrottslagstiftningen – utvärdering och reformförslag. SOU 2007:8 Nya förutsättningar för ekobrottsbekämpning.
SOU 2007:96 Avgifter.
SOU 2001:68 Förslag till formskyddslag. SOU 2001:1 Ny aktiebolagslag – del 2.
SOU 1995:47 Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen. SOU 1992:61 Ett reformerat åklagarväsende.
SOU 1984:54 Tvångsmedel, anonymitet, integritet.
SOU 1938:44 Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk. SOU 1938:43 Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk.
Myndigheter och riksdagen
Ekobrottsmyndigheten, 2025, Ekonomisk brottslighet Ekobrotts- myndighetens lägesbild 2025.
Skatteverket, 2025, Förvaltning av ett konkursbo, Skatteverkets rätts- liga vägledningar.
Brottsförebyggande rådet, 2025:20, Företag som brottsverktyg.
Brottsförebyggande rådet, 2025, Statistikrapport 2024 Handlagda brott – slutlig statistik.
Polisen, 2025, Myndighetsgemensam redovisning om förstärkt arbete för att öka återtagandet av brottsvinster, Nationella operativa av- delningen.
Polisen, 2025, remissvar över SOU 2025:81, A425.074/2025. Tullverket, 2025, remissvar över SOU 2025:81, dnr TV-2025-16879. Kustbevakningen, 2024, remissvar över SOU 2025:81, dnr 2025-1473.
Åklagarmyndigheten, 2025, remissvar över SOU 2025:81, ÅM2025-1635.
Brottsoffermyndigheten, 2025, Årsredovisning 2024. Riksdagsskrivelse 2024/25:148.
1336
SOU 2026:10 | Referenser |
Justitieutskottet, 2024/25:JUU3
Åklagarmyndigheten, RäV 2024:7, Brottsvinster och oförklarade till- gångar.
Polisen, 2024, rapporten Myndigheter i samverkan mot den organi- serade brottsligheten, dnr A573.423/2024.
Polisen, 2024, Promemoria den 15 juli 2024.
Nationellt underrättelsecentrum, 2024, Historikbolag som brotts- verktyg, dnr A274.795/2024.
Kronofogden, 2024, Handbok konkurstillsyn, 8 U. Åklagarmyndigheten, RäV 2024:8 Förvar och kvarstad.
Åklagarmyndigheten, RäV 2024:7 Brottsvinster och oförklarade till- gångar – Även om penningbeslag.
Brottsförebyggande rådet, 2024, Gemensam plan för Rättsväsendets digitalisering 2025, dnr 0534/24.
Brottsförebyggande rådet, 2024, Övergripande plan för Beslagspro- jektet – utveckling av förmågan att utbyta relevant strukturerad information om beslagshantering genom rättskedjan, dnr 337/24.
Kronofogden, PM om skadeståndsärenden av principiellt intresse, dnr 4497-2024.
Åklagarmyndigheten, RäV 2023:3, Skadestånd – Om åklagarens upp- gift att föra målsägandens talan.
Polisen, 2023:22 Polismyndighetens handbok för beslagshanteringen.
Kronofogden, 2023, PM den 24 februari 2023 om skadeståndsärenden av principiellt intresse.
Polisen, 2022, rapporten Penningtvätt och finansiering av terrorism med kryptovalutor, dnr A433.555/2022.
Åklagarmyndigheten, RäV 2022:22 Beslag och genomsökning på distans.
Kronofogden, 2022, PM den 10 februari 2022 om skadeståndsärenden av principiellt intresse.
Åklagarmyndigheten, RäV 2021:11, Kryptovalutor.
Riksrevisionen, 2021, Ekobrottsmyndigheten – arbetet mot den organi- serade ekonomiska brottsligheten, RiR 2021:30.
Brottsförebyggande rådet, 2021, Strategisk plan för samverkan inom Rättsväsendets digitalisering 2023–2027, dnr 0304/21.
1337
Referenser | SOU 2026:10 |
Polisen, 2021, Polismyndighetens handbok för underrättelseverksamhet
–verksamhet, process och begrepp, PM 2021:17, Saknr 493.
Kronofogden, 2021, PM om skadeståndsärenden av principiellt intresse, dnr 9197-2021.
Kronofogden, 2018, S-handboken, del 1, dnr 808 34351-10/111.
NOU 2016:24 Ny straffeprosesslov.
RP 222/2010 rd Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till översyn av förundersöknings- och tvångsmedelslagstiftningen
Riksdagsskrivelse 2003/04:22.
Ot.prp. nr. 90 (2003–2004) Om lov om straffeloven.
Ot.prp. nr. 8 (1998–1999) Om lov om endringer i straffeloven og straffeprosessloven mv (inndragning av utbytte).
Första särskilda utskottets utlåtande nr 2, utlåtande 1942:säru12.
Övrigt
Utredningens diarium
Uppgifter ur Polisens konton, komm2025/00016 nr 54.
Statistik över handlagda brott från Brottsförebyggande rådet, komm2025/00016 nr 53.
Svea hovrätts yttrande, komm2025/00016 nr 49.
Hovrätten över Skåne och Blekinges yttrande, komm2025/00016 nr 47. Göta hovrätts yttrande, komm2025/00016 nr 45.
Hovrättens för Västra Sveriges yttrande komm2025/00016 nr 43.
Minnesanteckningar från möte med Skatteetaten, komm2025/00016 nr 44.
Minnesanteckningar från möte med Brottsförebyggande rådet, komm2025/00016 nr 42.
Beskrivning av Allramålet från ansvarig åklagare, komm2025/00016 nr 41.
Utskick och myndigheternas svar, dnr komm2025/00016 nr 32.
Skrivelse från 2025 års förverkandeutredning och svar, komm2025/00016 nr 27.
Underlag från Domstolsverket, komm2025/00016 nr 12 och 14.
1338
SOU 2026:10 | Referenser |
Minnesanteckningar från möte med Kustbevakningen, komm2025/00016 nr 25.
Minnesanteckningar från möte med Internetstiftelsen, komm2025/00016 nr 24.
Minnesanteckningar från möte med Ekobrottsmyndigheten, komm2025/00016 nr 22.
Minnesanteckningar från möte med Tullverket, komm2025/00016 nr 23.
Minnesanteckningar från samtal med konkursförvaltare, komm2025/00016 nr 21.
Minnesanteckningar från möte med Brottsoffermyndigheten, komm2025/00016 nr 19.
Minnesanteckningar från möte med Kronofogden, komm2025/00016 nr 17.
Tjänsteanteckning från telefonsamtal med advokatfiskal vid Kammar- kollegiet, komm2025/00016 nr 15.
Presentation av AGRASC, komm2025/00016 nr 6.
Minnesanteckningar från workshop om artiklarna om tillgångsför- valtning i EU:s förverkandedirektiv den 24 februari 2024, komm2025/00016 nr 5.
Minnesanteckningar från möte med Kronofogden om tillgångsför- valtning, komm2025/00016 nr 4.
Minnesanteckningar från möte med Polisen om tillgångsförvaltning, komm2025/00016 nr 3.
Minnesanteckningar från möte med företrädare för ARO-kontoren, komm2025/00016 nr 2.
Webbsidor
www.brottsoffermyndigheten.se/sok-projektmedel/om- brottsofferfonden/, besökt den 26 mars 2025.
www.fatf-gafi.org/en/the-fatf.html, besökt den 17 februari 2025.
polisen.se/om-polisen/polisens-arbete/organiserad- brottslighet/myndighetsgemensam-satsning-mot-organiserad- brottslighet/, besökt den 4 mars 2025.
1339
Referenser | SOU 2026:10 |
www.regeringen.se/pressmeddelanden/2025/06/ekobrottsmyndigh etens-verksamhet-behover-vassas/, besökt den 27 september 2025.
polisen.se/om-polisen/polisens-arbete/kriminell-ekonomi/ besökt den 12 november 2025.
www.riksdagen.se/sv/dokument-och- lagar/dokument/betankande/skarpta-atgarder-mot-utforsel-av- stoldgods_hc01sku21/, besökt den 29 april 2025.
www.ekobrottsmyndigheten.se/allra-malet-vi-ska-gora-vad-vi-kan- for-att-aterta-pengarna/, besökt den 29 maj 2025.
polisen.se/om-polisen/polisens-arbete/kriminell-ekonomi/, besökt den 25 september 2025.
www.unodc.org/documents/corruption/AddisEGM2017/Presentat ions/Addis_Meeting_Belgium.pdf, besökt den 5 mars 2025.
www.cab.ie/about-us/, besökt den 5 mars 2025. agrasc.gouv.fr/en/presentation, besökt den 5 mars 2025.
Övrigt
FATF, 2025, Asset recovery guidance, Paris, https://www.fatf- gafi.org/content/fatf- gafi/en/publications/Methodsandtrends/asset-recovery- guidance-best-practices-2025.html.
FATF, 2024, Methodology for Assessing Technical Compliance with the FATF Recommendations.
Generaladvokatens förslag till avgörande i EU-domstolens mål C8/24, ECLI:EU:C:2025:430.
Europaparlamentets utredningstjänst, 2024, Revision of the EU rules on asset recovery and confiscation.
The Ministry of Justice and Security of the Netherlands and the Public Prosecution Service, 2024, Asset Recovery Guide the Netherlands.
Internetstiftelsens registreringsvillkor fr.o.m. 3 juni 2024.
Europarådet, 2023, Thematic Monitoring Review of the Conference of the Parties to CETS No.198 on Article 3(4), (“Confiscation measures”).
1340
SOU 2026:10 | Referenser |
FATF, 2017, Anti-money laundering and counter-terrorist financing measures – Sweden.
Internetstiftelsen, 2018, remissvar på SOU 2018:6, Ju2018/01146/L3. Journalistförbundet, 2018, remissvar på SOU 2018:6, dnr 23/18-810.
1341
Bilaga 1
Kommittédirektiv 2024:122
Genomförande av direktivet om återvinning av tillgångar och förverkande
Beslut vid regeringssammanträde den 19 december 2024
Sammanfattning
En särskild utredare ska ta ställning till hur det nya förverkande- direktivet ska genomföras i Sverige. I uppdraget ingår att analysera hur svensk rätt förhåller sig till direktivet och lämna nödvändiga författningsförslag och förslag på andra åtgärder som krävs för att genomföra direktivet och Financial Action Task Forces (FATF) re- kommendationer om förverkande.
Utredaren ska därutöver bl.a.
•följa tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen, redo- visa sina iakttagelser och vid behov lämna förslag om författnings- ändringar som kan komplettera lagstiftningen,
•ta ställning till om en omvänd bevisbörda eller en s.k. förverkande- presumtion bör införas vid utvidgat förverkande i linje med vad som följer av artikel 3.4 i förverkandekonventionen och, oavsett ställningstagande, lämna förslag om en omvänd bevisbörda vid ut- vidgat förverkande, och
•ta ställning till om tillämpningsområdet för befintliga tvångsmedel bör utvidgas, och oavsett ställningstagande, lämna förslag som inne- bär att egendom generellt kan säkras i förverkandesyfte och där- med sammanhängande frågor.
Uppdraget ska redovisas senast den 19 december 2025.
1343
Bilaga 1 | SOU 2026:10 |
Ett nytt förverkandedirektiv, FATF:s nya rekommendationer och en ny förverkandelagstiftning
Den organiserade brottsligheten drivs i stor utsträckning av en vilja till ekonomisk vinst. En framgångsrik kamp mot organiserad brotts- lighet och ekonomisk brottslighet kräver därför åtgärder för att be- kämpa de ekonomiska drivkrafterna att begå själva brotten. Det är svårt att avgöra hur stora intäkterna från den organiserade brottslig- heten är i Sverige. Uppskattningar från Europol visar dock att brotts- vinsterna inom EU uppgår till minst 139 miljarder euro per år. Sam- hällsutvecklingen har lett till ett allt större fokus, både nationellt och internationellt, på att förverka brottsvinster och tillgångar som har sitt ursprung i brottslighet.
Som ett led i EU:s strategi för att bekämpa den organiserade brotts- ligheten presenterade Europeiska kommissionen den 25 maj 2022 ett direktivförslag om återvinning av tillgångar och förverkande. Det över- gripande syftet med förslaget var att stärka möjligheterna att kunna förverka brottsvinster och tillgångar som har sitt ursprung i brotts- lighet.
Med utgångspunkt i kommissionens förslag har Europaparla- mentet och rådet antagit ett nytt direktiv om återvinning av tillgångar och förverkande (Europaparlamentets och rådets direktiv [EU] 2024/ 1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förver- kande). Det nya förverkandedirektivet ersätter Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen (2014 års direktiv), den gemensamma åtgärden 98/699/RIF, rambesluten 2001/500/RIF och 2005/212/RIF samt rådsbeslu- tet 2007/845/RIF.
Många av bestämmelserna i förverkandedirektivet har motsvarig- heter i de tidigare rättsakterna. Direktivet innehåller dock flera be- stämmelser som saknar tidigare motsvarighet, däribland bestämmelser om förverkande av oförklarad förmögenhet och förvaltning av egen- dom som säkrats och förverkats samt bestämmelser om en strategisk ram för återvinning av tillgångar.
Medlemsstaterna ska ha genomfört förverkandedirektivet senast den 23 november 2026.
Samtidigt som förverkandedirektivet har förhandlats har arbete på- gått även i andra internationella sammanhang med att vidta åtgärder
1344
SOU 2026:10 | Bilaga 1 |
för att motverka de ekonomiska drivkrafterna bakom brottsligheten. I oktober 2023 antog Financial Action Task Force (FATF) nya re- kommendationer på förverkandeområdet som i huvudsak syftar till att stärka arbetet med den tillgångsinriktade brottsbekämpningen (se bl.a. rekommendation 4 och 38).
Vidare trädde den nya förverkandelagstiftningen i kraft den 8 november 2024 (prop. 2023/24:144, bet. 2024/25:JuU3 och rskr. 2024/25:9). Lagstiftningen utgör en central del i regeringens ambition att krossa den kriminella ekonomin.
Uppdraget att ta ställning till hur förverkandedirektivet och FATF:s rekommendationer ska genomföras i Sverige
Det övergripande uppdraget för utredaren är att ta ställning till hur det nya förverkandedirektivet ska genomföras i Sverige. I uppdraget ingår att analysera hur svensk rätt förhåller sig till direktivet och lämna nödvändiga författningsförslag och förslag på andra åtgärder som krävs för att genomföra direktivet.
Ett EU-direktiv är bindande för medlemsstaterna när det gäller det resultat som ska uppnås, men medlemsstaterna får bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. Sverige har alltså vid genom- förandet av det nya förverkandedirektivet ett visst utrymme att an- passa reglerna till svensk rätt i övrigt.
Utöver genomförandet av det nya förverkandedirektivet är det av stor vikt att Sverige uppfyller sina åtaganden inom FATF. De i sam- manhanget relevanta rekommendationerna som ska analyseras av ut- redaren är framför allt rekommendation4 och 38.
Vid utformningen av förslagen ska utredaren ansluta till den sys- tematik och terminologi som gäller i den nya förverkandelagstift- ningen. Utredaren ska också beakta intresset av att kunna säkra och förverka brottsvinster i andra medlemsstater med stöd av den reglering som gäller för det straffrättsliga samarbetet. Liksom vid all lagstiftning bör enkelhet, överskådlighet och konsekvens eftersträvas.
Utredaren ska därför
•analysera vilka författningsändringar och andra åtgärder som krävs för att genomföra förverkandedirektivet och FATF:s rekom- mendationer, och
1345
Bilaga 1 | SOU 2026:10 |
•lämna nödvändiga författningsförslag och vid behov förslag på andra åtgärder.
Det ingår inte i uppdraget att ta fram en nationell strategi för åter- vinning av tillgångar (se artikel 25 i förverkandedirektivet).
Det ingår inte i uppdraget att föreslå ändringar i grundlag.
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen
Som ett led i sin ambition att krossa den kriminella ekonomin fattade regeringen den 23 maj 2024 beslut om en proposition med förslag till en ny förverkandelagstiftning. Genom beslut den 2 oktober 2024 an- tog riksdagen regeringens lagförslag (prop. 2023/24:144). Reformen syftar till att ge rättsväsendet ändamålsenliga möjligheter att beröva kriminella deras tillgångar. Den nya lagstiftningen innebär bl.a. att ett nytt 36 kap. har införts i brottsbalken och att brottsbekämpande myn- digheter fått ett nytt verktyg, självständigt förverkande. Förverkande- formen gör det möjligt att förverka egendom som inte står i pro- portion till en persons legitima förvärvskällor oberoende av om någon kan hållas straffrättsligt ansvarig för ett brott. Reformen innebär också att en ny lag har införts som reglerar förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot. I den nya lagen finns också de grundläggande reglerna om hur en utredning om självständigt för- verkande ska bedrivas.
Att motverka de ekonomiska drivkrafterna att begå själva brotten är av helt central betydelse för att bekämpa den organiserade brotts- ligheten. Brottslighet ska inte löna sig.
Utredaren ska därför
•följa tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen, redo- visa sina iakttagelser och vid behov lämna förslag om författnings- ändringar som kan komplettera lagstiftningen.
Omvänd bevisbörda vid utvidgat förverkande
För att förverkandesanktionerna ska få största möjliga genomslag är det angeläget att beviskravet som ska gälla för att förverkande ska få ske inte är för högt. Samtidigt får beviskravet inte sättas så pass lågt
1346
SOU 2026:10 | Bilaga 1 |
att förverkandeformernas legitimitet kan ifrågasättas. Det är också av betydelse att förhållandet mellan förverkandeformerna rent syste- matiskt går att försvara.
För att förverkande enligt bestämmelsen om självständigt för- verkande ska få ske krävs att det ska vara klart mera sannolikt att egen- domen härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet. Som en konsekvens av att självständigt förverkande införts i 36 kap. brotts- balken har beviskravet vid utvidgat förverkande sänkts. Vid utvidgat förverkande krävs därför numera att det ska vara övervägande sanno- likt att egendomen härrör från brottslig verksamhet för att förver- kande ska få ske. Regeringen aviserade samtidigt i propositionen att det kunde övervägas om en omvänd bevisbörda borde införas för utvidgat förverkande.
Regeringen kan konstatera att bl.a. Norge och Danmark tillämpar en omvänd bevisbörda vid utvidgat förverkande (se 13 kap. 68 § fjärde stycket i norska straffeloven respektive 9 kap. 76 a § fjärde stycket i danska straffeloven). En sådan ordning ligger i linje med de krav som följer av artikel 3.4 i Europarådets konvention från 2005 om penning- tvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism (förverkandekonventionen). Enligt arti- keln ställs krav på att förverkandesubjektet ska kunna förklara för- verkandeobjektets legitima ursprung, i de fall någon döms för ett allvarligt brott, för att egendomen ska fredas från förverkande. Sverige har för närvarande reserverat sig mot artikel 3.4 i konventionen.
Det är angeläget att beviskravet vid utvidgat förverkande utformas på ett sätt som innebär att förverkandeformen kan utgöra ett så effek- tivt verktyg i brottsbekämpningen som möjligt, utan att sanktionen riskerar att förlora sin legitimitet.
Utredaren ska därför
•ta ställning till om en omvänd bevisbörda eller en s.k. förverkande- presumtion bör införas vid utvidgat förverkande i linje med vad som följer av artikel 3.4 i förverkandekonventionen och, oavsett ställningstagande, lämna förslag om en omvänd bevisbörda vid utvidgat förverkande.
1347
Bilaga 1 | SOU 2026:10 |
Möjligheterna att kunna säkra egendom i förverkandesyfte behöver utvidgas
För att egendom ska kunna förverkas krävs många gånger att det finns förutsättningar att säkra egendomen. Risken är annars överhängande att egendomen byter ägare eller försvinner vilket i sin tur försvårar ett förverkande. Att egendom inte kan säkras under tiden en brottsutred- ning pågår kan i vissa fall också medföra att brottslighet kan fortgå under utredningstiden till dess ett eventuellt förverkande kan ske.
När egendom har säkrats är staten förpliktad att vårda egendomen och säkerställa att egendomen inte förlorar i värde. Det ligger i statens intresse att egendomen som förverkas inbringar ett så stort värde som möjligt när den säljs (när egendomen förverkas tillfaller egendomen staten). Än viktigare är – i de fall en talan om förverkande inte bifalls
–att egendomen inte skadats eller av annat skäl förlorat i värde när den ska gå åter till förverkandesubjektet (jfr 27 kap. 10 § rättegångsbalken).
Möjligheterna för en åklagare att säkra egendom i förverkande- syfte är enligt nuvarande lagstiftning begränsade. Enligt 27 kap. rätte- gångsbalken får endast föremål tas i beslag. Detsamma gäller också i t.ex. de immaterialrättsliga lagarna. Genom lagändringar som trädde i kraft den 8 november 2024 är det dock möjligt att säkra t.ex. bank- tillgodohavanden med stöd av det nya generella tvångsmedlet penning- beslag. Enligt gällande lagstiftning saknas alltså möjligheter för åkla- garen att i förverkandesyfte säkra andra egendomsslag, t.ex. fastigheter och bostadsrätter men även annan egendom, exempelvis immateriell egendom, som varken träffas av tillämpningsområdet för bestämmel- serna om beslag eller penningbeslag. Som exempel kan nämnas att domännamn inte ansetts kunna tas i beslag (SOU 2018:6 Grovt upp- hovsrättsbrott och grovt varumärkesbrott s. 59).
För att förverkandelagstiftningen ska kunna vara ett kraftfullt verk- tyg i brottsbekämpningen är det viktigt att de processuella regler som gör det möjligt att säkra egendom som kan antas bli förverkad är enkla, tydliga och förutsebara. Ett tvångsmedel som gör det möjligt att på ett enkelt – och generellt – sätt kunna säkra egendom skulle därför bidra till att stärka förverkandelagstiftningens effektiva genom- slag. Utredaren ska därför ta ställning till på vilket sätt tillämpnings- området för befintliga tvångsmedel bör utvidgas så att egendom gene- rellt kan säkras i förverkandesyfte.
1348
SOU 2026:10 | Bilaga 1 |
På samma sätt är det viktigt att de processuella reglerna för att säkra egendom under domstolsprocessen är ändamålsenligt utform- ade. När ett mål avgörs ska rätten pröva om ett beslag ska bestå. Vid en ogillande dom är utgångspunkten att s.k. förverkandebeslag ska hävas. En konsekvens av den rådande ordningen är att brottsvinster eller oförklarade tillgångar i vissa fall inte kan förverkas om domen ändras efter en överprövning i högre instans. För s.k. bevisbeslag gäller det omvända, dvs. utgångspunkten är att beslaget ska bestå till dess domen har fått laga kraft. Utredaren ska ta ställning till om det bör införas en motsvarande möjlighet att besluta att förverkandebeslag ska bestå till dess domen har fått laga kraft.
Den som har drabbats av ett beslag kan begära rättens prövning. När en sådan begäran har kommit in, ska rätten så snart som möjligt och, om det inte finns något synnerligt hinder mot det, senast inom fyra dagar hålla en förhandling. Om beslaget fastställs ska rätten, om inte talan redan har väckts, bestämma en frist för när åtal eller talan om självständigt förverkande senast ska väckas. Den nuvarande regler- ingen innebär alltså att rätten – även i de fall ett åtal eller en talan om självständigt förverkande inte har väckts – kan få anledning att åter- kommande pröva om det finns skäl att låta beslag bestå.
En möjlig konsekvens av den nya förverkandelagstiftningen är att personer som drabbas av beslag i större utsträckning kommer att be- gära rättens prövning av åklagarens beslut om beslag. Det är därför angeläget att processen för prövning av beslag är ändamålsenligt ut- formad. Utredaren bör därför överväga om det är motiverat att rättens prövning i samtliga fall ska ske efter en förhandling och inom en viss tidsfrist. Likaså bör utredaren ta ställning till om rätten – när beslaget fastställs – ska bestämma en frist för när åtal eller talan om självständigt förverkande senast ska väckas.
När egendom väl har säkrats är det också angeläget att säkerställa att den vårdas och inte förlorar i värde. Likaså behöver egendomen vårdas när den, genom förverkande, har övergått i statens ägo. Fastig- heter, bostadsrätter och immateriella rättigheter är till sin natur sådana att vård av dessa egendomsslag kan kräva att andra åtgärder behöver vidtas än vad som är fallet vid vård av lösa saker (jfr ovan nämnda bestämmelse i rättegångsbalken). Dessutom kan andra åtgärder be- höva vidtas för att exempelvis förhindra att egendomen ska kunna överlåtas eller för att förhindra att egendomen kan komma till fortsatt användning i brottsliga syften (jfr t.ex. 16 kap. 14 § första stycket
1349
Bilaga 1 | SOU 2026:10 |
utsökningsbalken och 27 kap. 1 a § tredje stycket rättegångsbalken). Det ligger därför i uppdraget att även ta ställning till formerna för hur en sådan egendomsförvaltning ska se ut, vilka åtgärder verkställande myndigheter får vidta när de förfogar över egendom som kan kräva särskilda åtgärder och vilken myndighet eller annat rättssubjekt som bör anförtros uppgiften att förvalta sådan egendom, efter att den säkrats och i förekommande fall förverkats. Utredaren ska särskilt beakta behovet av att renodla Polismyndighetens arbetsuppgifter. En utgångspunkt för utredarens ställningstaganden bör vara att Polis- myndigheten inte ska ägna sig åt arbetsuppgifter som saknar eller har låg polisiär relevans och som i övrigt inte bidrar till genomförandet av kärnuppdraget (jfr uppdraget om en översyn av vissa uppgifter som utförs av Polismyndigheten [Dir. 2024:75]).
Utredaren ska därför
•ta ställning till om tillämpningsområdet för befintliga tvångsmedel bör utvidgas, och oavsett ställningstagande, lämna förslag som innebär att egendom generellt kan säkras i förverkandesyfte,
•ta ställning till om det bör införas en möjlighet för rätten att be- sluta att s.k. förverkandebeslag ska bestå till dess domen har fått laga kraft,
•ta ställning till om det bör gälla en tidsfrist för rättens prövning av ett beslag, om rätten alltid bör hålla förhandling och om rätten – när beslaget fastställs – ska bestämma en frist för när åtal eller talan om självständigt förverkande senast ska väckas,
•ta ställning till hur formerna för förvaltning av egendom som säkrats och förverkats ska se ut, vilka åtgärder brottsbekämpande myndigheter ska få vidta när de förfogar över sådan egendom som kan kräva särskilda åtgärder och vilken myndighet eller annat rätts- subjekt som bör anförtros att förvalta egendomen, och
•lämna nödvändiga författningsförslag.
Konsekvensbeskrivningar
Utredaren ska lämna en uttömmande och heltäckande redogörelse för förslagens konsekvenser, inklusive konsekvenserna för brottslig- heten och det brottsförebyggande arbetet. Utredaren ska lägga sär-
1350
SOU 2026:10 | Bilaga 1 |
skild vikt vid effekterna som lämnade förslag kan få för rättsväsen- dets olika myndigheter. Utredaren ska beräkna förslagens påverkan på statens inkomster och utgifter. Om förslag som lämnas innebär ut- giftsökningar, ska förslag till utgiftsminskningar lämnas.
Utredaren ska särskilt redogöra för vilka anpassningar berörda myndigheter behöver genomföra om förslagen genomförs, däribland förändringar av it-system. En bedömning ska göras av omfattningen av och kostnaderna för anpassningarna. Om förslagen bedöms inne- bära behov av anpassningar av myndigheternas it-system ska en bedöm- ning även göras av hur anpassningarna påverkar övrig it-utveckling på myndigheterna inklusive myndighetsgemensamt överenskomna aktiviteter inom Rättsväsendets digitalisering.
Förslagen ska även i övrigt redovisas enligt vad som anges i kom- mittéförordningen (1998:1474) och förordningen (2024:183) om konsekvensutredningar.
Arbetets genomförande, kontakter och redovisning av uppdraget
Utredaren ska samråda med myndigheter och hämta in synpunkter från organisationer i den utsträckning som utredaren anser lämpligt.
Utredaren ska redovisa gällande rätt och eventuellt pågående lag- stiftningsarbete i länder som utredaren bedömer vara av intresse och i övrigt göra de internationella jämförelser som anses befogade.
Om utredaren kommer fram till att regelverket bör förändras ska han eller hon lägga fram fullständiga författningsförslag. Det gäller även följdändringar i lagar och andra författningar, exempelvis de som gäller för det internationella straffrättsliga samarbetet.)
Utredaren ska hålla sig informerad om och vid behov beakta rele- vant arbete som pågår inom Regeringskansliet, utredningsväsendet, EU och andra internationella organisationer.
Uppdraget ska redovisas senast den 19 december 2025.
(Justitiedepartementet)
1351
Bilaga 2
Kommittédirektiv 2025:78
Tilläggsdirektiv till 2025 års förverkandeutredning (Ju 2024:15)
Beslut vid regeringssammanträde den 21 augusti 2025
Förlängd tid för uppdraget
Regeringen beslutade den 19 december 2024 kommittédirektiv om genomförande av direktivet om återvinning av tillgångar och förver- kande (dir. 2024:122). Uppdraget skulle enligt direktiven redovisas senast den 19 december 2025.
Utredningstiden förlängs. Uppdraget ska i stället redovisas senast den 19 februari 2026.
(Justitiedepartementet)
1353
SOU 2026:10 | Bilaga 3 | |
Europeiska unionens | SV | |
officiella tidning | L-serien | |
|
|
|
2024/1260 | 2.5.2024 | |
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV (EU) 2024/1260 |
|
|
av den 24 april 2024 |
|
|
om återvinning av tillgångar och förverkande |
|
|
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 82.2, 83.1, 83.2 och 87.2,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (2), och
av följande skäl:
(1)I Europols hotbildsbedömning avseende den grova organiserade brottsligheten (Socta) för 2021 belystes det växande hotet från organiserad brottslighet och kriminell infiltration. Till följd av de stora intäkterna från den organiserade brottsligheten, som uppgår till minst 139 miljarder EUR per år och i allt högre grad tvättas genom ett parallellt underjordiskt finansiellt system, utgör tillgången på vinning från brottslig verksamhet ett betydande hot mot ekonomins och samhällets integritet, vilket urholkar rättsstatens principer och de grundläggande rättigheterna. Enligt kommissionens meddelande av den 14 april 2021 om EU:s strategi för att bekämpa organiserad brottslighet 2021–2025 syftar den strategin till att komma till rätta med de utmaningar som den organiserade brottsligheten medför genom att främja gränsöverskridande samarbete och informationsutbyte, ge stöd till effektiva utredningar avseende kriminella nätverk, undanröja vinning från brottslig verksamhet och anpassa brottsbekämpningen och rättsväsendet till den digitala eran.
(2)Den viktigaste drivkraften för kriminella nätverk med gränsöverskridande verksamhet inklusive kriminella högrisknätverk, är ekonomisk vinning. För att hantera det allvarliga hot som den organiserade brottsligheten utgör är det därför viktigt att behöriga myndigheter ges mer operativ kapacitet och de verktyg som krävs för att effektivt spåra och identifiera, frysa, förverka och förvalta hjälpmedel vid och vinning av brott eller egendom som härrör från brottslig verksamhet.
(3)Kriminella organisationer återinvesterar vanligtvis en del av sina vinster från brottslig verksamhet i syfte att skapa en finansiell bas som gör det möjligt för dem att fortsätta sådan verksamhet. Dessutom tillgriper kriminella organisationer ofta våld, hot, skrämseltaktik eller korruption för att förvärva kontroll över företag, erhålla koncessioner, tillstånd, anbudsförfaranden eller bidrag, för att få olagliga vinster eller fördelar eller för att infiltrera central infrastruktur såsom logistiknav. På så sätt inverkar sådana organisationer negativt på konkurrensfriheten eller påverkar offentliga myndigheters beslut, vilket hotar rättsstatens principer och demokratin. Kriminella organisationer har utvecklats till globala ekonomiska aktörer med entreprenöriella målsättningar. Att beröva brottslingar olagliga vinster är avgörande för att störa deras verksamhet och förhindra att de infiltrerar lagliga ekonomier.
(4)Ekonomisk och finansiell brottslighet, särskilt organiserad brottslighet, begås ofta genom juridiska personer, och de brott som omfattas av detta direktivs tillämpningsområde kan begås i sådana juridiska personers intresse eller till gagn för dem. Därför kan beslut om frysning och förverkande även utfärdas mot juridiska personer i enlighet med nationell rätt.
(1) | EUT C 100, 16.3.2023, s. 105. |
|
(2) | Europaparlamentets ståndpunkt av den 13 mars 2024 (ännu inte offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 12 april 2024. |
|
|
| |
ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj | 1/28 | |
1355
Bilaga 3 | SOU 2026:10 |
SV
EUT L, 2.5.2024
(5)För att systemet för återvinning av tillgångar ska bli effektivt fordras att man snabbt spårar och identifierar hjälpmedel vid och vinning av brott och egendom som misstänks vara av brottsligt ursprung. Hjälpmedlen, vinningen eller egendomen bör sedan frysas för att förhindra att de försvinner, varefter de bör förverkas när ett beslut om förverkande har utfärdats inom ramen för straffrättsliga förfaranden. För att systemet för återvinning av tillgångar ska bli effektivt krävs dessutom en effektiv förvaltning av den frysta och förverkade egendomen för att bevara egendomens värde för staten eller för brottsoffren vid ett återlämnande.
(6)Unionens nuvarande rättsliga ram för spårande och identifiering, frysning, förverkande och förvaltning av hjälpmedel, vinning eller egendom och för kontor för återvinning av tillgångar består av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU (3), rådets beslut 2007/845/RIF (4) och rådets rambeslut 2005/212/RIF (5). Kommissionen har utvärderat direktiv 2014/42/EU och beslut 2007/845/RIF och kommit fram till att den nuvarande ramen inte fullt ut har uppnått det politiska målet att bekämpa organiserad brottslighet genom att frånta brottslingarna deras vinster.
(7)Den befintliga rättsliga ramen bör därför uppdateras för att underlätta och säkerställa effektiva insatser för återvinning av tillgångar och förverkande i hela unionen. Genom detta direktiv bör det därför fastställas minimiregler för spårande och identifiering, frysning, förverkande och förvaltning av egendom inom straffrättsliga förfaranden. Straffrättsliga förfaranden är i detta sammanhang ett självständigt begrepp i unionsrätten i enlighet med Europeiska unionens domstols tolkning och utan hinder av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Detta direktiv påverkar inte de förfaranden som medlemsstaterna kan använda sig av för att frysa eller förverka egendom. Det är nödvändigt att stärka de behöriga myndigheternas kapacitet att beröva brottslingar vinningen av deras brottsliga verksamhet. För detta ändamål bör det fastställas regler som stärker kapaciteten för spårande och identifiering av tillgångar samt frysning, förbättrar förvaltningen av fryst och förverkad egendom fram till dess att den avyttras till följd av ett slutligt beslut om förverkande, stärker instrumenten för förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott och av egendom som härrör från brottslig verksamhet som bedrivs av kriminella organisationer samt ökar den övergripande effektiviteten i systemet för återvinning av tillgångar.
(8)Detta direktiv bör underlätta det gränsöverskridande samarbetet genom att de behöriga myndigheterna ges de befogenheter och resurser som krävs för att snabbt och effektivt besvara förfrågningar från myndigheter i andra medlemsstater. Bestämmelser om tidigt spårande och tidig identifiering, brådskande åtgärder för frysning eller effektiv förvaltning förbättrar möjligheterna att återvinna tillgångar över gränserna. Med tanke på den organiserade brottslighetens globala karaktär och dess förmåga att snabbt överföra kriminella tillgångar över gränserna bör även samarbetet med tredjeländer stärkas inom den internationella rättsliga ramen.
(9)Eftersom de kriminella organisationerna ägnar sig åt olika typer av brottslighet, bedriver en systematisk och vinstinriktad samverkan och är involverade i en rad olika illegala verksamheter på olika marknader, krävs det att åtgärderna för frysning och förverkande täcker vinsterna av brott från alla områden av brottslighet där de organiserade kriminella grupperna är verksamma för att en effektiv kamp ska kunna föras mot den organiserade brottsligheten. Dessa brott omfattas av de områden av brottslighet som förtecknas i artikel 83.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). Utöver de brott som förtecknas i artikel 83.1 i EUF-fördraget bör detta direktivs tillämpningsområde också omfatta de brott som är harmoniserade på unionsnivå, inbegripet bedrägerier som riktar sig mot unionens finansiella intressen mot bakgrund av de organiserade kriminella gruppernas allt högre grad av involvering i sådana brott. Detta direktivs tillämpningsområde bör dessutom omfatta miljöbrott, som är en kärnverksamhet för organiserade kriminella grupper och ofta är kopplade till penningtvätt eller avser avfall och restprodukter som uppkommer i samband med framställning av och handel med narkotika. Hjälp till olaglig inresa och vistelse utgör en kärnverksamhet för organiserade kriminella grupper och är typiskt sett kopplad till människohandel. Brottet hjälp till olaglig inresa och vistelse bör förstås i den mening som avses i rådets
(3) | Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och |
| vinning av brott i Europeiska unionen (EUT L 127, 29.4.2014, s. 39). |
(4) | Rådets beslut 2007/845/RIF av den 6 december 2007 om samarbete mellan medlemsstaternas kontor för återvinning av tillgångar |
| när det gäller att spåra och identifiera vinning eller annan egendom som härrör från brott (EUT L 332, 18.12.2007, s. 103). |
(5) | Rådets rambeslut 2005/212/RIF av den 24 februari 2005 om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från |
| brott (EUT L 68, 15.3.2005, s. 49). |
|
|
2/28 | ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj |
1356
SOU 2026:10 | Bilaga 3 |
EUT L, 2.5.2024
SV
direktiv 2002/90/EG (6) och rådets rambeslut 2002/946/RIF (7). Rambeslut 2002/946/RIF föreskriver möjligheten att låta straffrättsliga påföljder åtföljas av förverkande av de transportmedel som använts för att begå brottet, samtidigt som det tydligt anges att bestämmelserna i det rambeslutet ska vara tillämpliga utan åsidosättande av det skydd som ges flyktingar och asylsökande i syfte att tillhandahålla humanitärt bistånd i enlighet med internationell rätt.
(10)Utöver brottet att ha deltagit i en kriminell organisation enligt artikel 2 i rådets rambeslut 2008/841/RIF (8) bör andra brott som avses i artikel 1.1 i rambeslut 2008/841/RIF och som de är definierade i nationell rätt omfattas av detta direktivs tillämpningsområde i den utsträckning de begås inom ramen för en kriminell organisation enligt definitionen i artikel 1.1 i rambeslut 2008/841/RIF och enligt definitionen i nationell rätt, i syfte att fånga upp olaglig vinning som härrör från brottslig verksamhet som typiskt sett utförs av kriminella organisationer. Medlemsstaterna uppmanas särskilt att säkerställa att brotten förfalskning och piratkopiering, olaglig handel med kulturföremål, förfalskning av och handel med administrativa dokument, mord eller grov misshandel, olaglig handel med mänskliga organ och vävnader, kidnappning, olaga frihetsberövande eller tagande av gisslan, organiserat eller väpnat rån, beskyddarverksamhet och utpressning, handel med stulna fordon, skattebrott som rör direkta och indirekta skatter, mordbrand, bedrägeri och svindleri, olaglig handel med radioaktivt och nukleärt material samt brott som omfattas av Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion, omfattas av detta direktivs tillämpnings- område. Detta direktiv medför dock inte någon skyldighet för medlemsstaterna att införa eller vidmakthålla något brott.
(11)För att säkerställa ett effektivt genomförande av unionens restriktiva åtgärder är det nödvändigt att utvidga detta direktivs tillämpningsområde till att omfatta brott som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1226 (9).
(12)För att fånga upp egendom som kan omvandlas och överföras för att dölja dess ursprung, och för att säkerställa harmoniserade och tydliga definitioner i hela unionen, bör egendom som kan bli föremål för frysning och förverkande definieras brett. Den bör omfatta, juridiska dokument eller instrument, även i elektronisk eller digital form, som styrker äganderätt eller intresse i den egendom som är föremål för frysning och förverkande, till exempel finansiella instrument, truster eller dokument som kan ge upphov till borgenärsfordringar och som normalt innehas av den person som berörs av de relevanta förfarandena. Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av de befintliga nationella förfarandena för bevarande av juridiska dokument eller instrument som styrker äganderätt eller intresse i egendom, så som de tillämpas av de nationella behöriga myndigheterna eller offentliga organen i enlighet med nationell rätt. Definitionen av egendom bör omfatta alla former av egendom, inklusive kryptotillgångar.
(13)För att fånga upp egendom som kan omvandlas och överföras för att dölja dess ursprung, och för att säkerställa harmonisering och tydliga definitioner i hela unionen, bör vinning av brott ges en bred definition som inbegriper direkt vinning av brottslig verksamhet och alla indirekta fördelar, innefattande all efterföljande återinvestering eller omvandling av direkt vinning, i enlighet med definitionerna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 (10). Vinning bör därför inkludera vilken egendom som helst, inbegripet egendom som helt eller delvis har omvandlats eller konverterats till annan egendom, och egendom som har uppblandats med egendom som förvärvats från lagliga källor, upp till det beräknade värdet på den uppblandade vinningen. Den bör också inkludera den inkomst eller de andra fördelar som härrör från vinning av brott eller från egendom som sådan vinning har omvandlats eller konverterats till eller uppblandats med.
(6) | Rådets direktiv 2002/90/EG av den 28 november 2002 om definition av hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse (EGT L 328, |
|
| 5.12.2002, s. 17). |
|
(7) | Rådets rambeslut 2002/946/RIF av den 28 november 2002 om förstärkning av den straffrättsliga ramen för att förhindra hjälp till |
|
| olaglig inresa, transitering och vistelse (EGT L 328, 5.12.2002, s. 1). |
|
(8) | Rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot organiserad brottslighet (EUT L 300, 11.11.2008, s. 42). |
|
(9) | Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1226 av den 24 april 2024 om fastställande av brottsrekvisit och påföljder för |
|
| överträdelse av unionens restriktiva åtgärder och om ändring av direktiv (EU) 2018/1673 (EUT L, 2024/1226, 29.4.2024, |
|
| ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1226/oj). |
|
(10) | Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om |
|
| frysning och beslut om förverkande (EUT L 303, 28.11.2018, s. 1). |
|
|
| |
ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj | 3/28 | |
1357
Bilaga 3 | SOU 2026:10 |
SV
EUT L, 2.5.2024
(14)Spårande och identifiering av egendom i ett tidigt skede av en brottsutredning är av avgörande betydelse för att säkerställa en snabb identifiering av hjälpmedel, vinning eller egendom som senare kan komma att förverkas, inbegripet egendom som härrör från brottslig verksamhet i andra jurisdiktioner, varvid gränsöverskridande samarbete underlättas. För att säkerställa att finansiella utredningar prioriteras i tillräckligt hög grad i alla medlemsstater, så att brott av gränsöverskridande karaktär kan hanteras, är det nödvändigt att kräva att de behöriga myndigheterna inleder spårande av tillgångar så snart det föreligger misstanke om brottslig verksamhet som sannolikt kan ge upphov till betydande ekonomiska fördelar. Vid fastställandet av huruvida de ekonomiska fördelarna sannolikt kommer att vara betydande bör medlemsstaterna kunna fastställa minimitrösklar för värdet på de förväntade intäkterna eller låta de behöriga myndigheterna göra en bedömning från fall till fall. För att medge tillräcklig flexibilitet vid inledandet av finansiella utredningar bör medlemsstaterna kunna begränsa räckvidden till utredningar av brott som sannolikt har begåtts inom ramen för en kriminell organisation. För att säkerställa att finansiella utredningar sker effektivt bör medlemsstaterna tillhandahålla nödvändiga ekonomiska, tekniska och mänskliga resurser.
(15)För att säkerställa att unionens restriktiva åtgärder tillämpas effektivt har unionen fastställt gemensamma minimiregler för definitioner av brottsliga gärningar som strider mot unionens restriktiva åtgärder. För att underlätta upptäckt av brott med anknytning till överträdelse av unionens restriktiva åtgärder är det viktigt att ge kontor för återvinning av tillgångar befogenhet att spåra och identifiera egendom tillhörande personer och enheter som är föremål för sådana åtgärder, på begäran av nationella behöriga myndigheter på grundval av indikationer på och rimliga skäl att anta att sådana brott har begåtts. Dessa befogenheter bör inte påverka de processuella krav och rättssäkerhetsgarantier som fastställs i nationell rätt, inbegripet reglerna om inledande av straffrättsliga förfaranden eller, vid behov, kravet på att erhålla ett rättsligt tillstånd.
(16)Med tanke på att effektivt spårande och effektiv identifiering av egendom kan kräva spårnings- och identifieringsåtgärder som kräver ingripande av andra myndigheter är det viktigt att kontor för återvinning av tillgångar har möjlighet att begära att de berörda myndigheterna samarbetar. Villkoren för sådana begäranden omfattas av nationell rätt. Medlemsstaterna kan inkludera företrädare för både brottsbekämpande och rättsliga myndigheter i personalen vid sina kontor för återvinning av tillgångar eller inrätta kontor för återvinning av tillgångar både inom brottsbekämpande myndigheter och rättsväsendet.
(17)På grund av den gränsöverskridande karaktären hos de finansiella medel som används av de organiserade kriminella grupperna bör medlemsstaterna snabbt utbyta information som kan leda till identifiering av hjälpmedel vid och vinning av brott och annan egendom som ägs eller kontrolleras av brottslingar. För det ändamålet är det nödvändigt att ge kontor för återvinning av tillgångar befogenhet att spåra och identifiera egendom som senare kan komma att förverkas, säkerställa att de har åtkomst till nödvändig information på tydliga villkor och fastställa regler för snabbt informationsutbyte mellan kontoren, på eget initiativ eller på begäran. I brådskande fall där det finns risk för att egendomen försvinner bör svar på begäranden om information lämnas så snart som möjligt och inom åtta timmar. Kravet på att kontor för återvinning av tillgångar ska spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom som är eller kan bli föremål för beslut om frysning eller förverkande som utfärdas av en annan medlemsstat syftar till att underlätta utarbetandet eller verkställandet av beslut om frysning från andra medlemsstater, men medför inte någon skyldighet att erkänna sådana beslut enligt förordning (EU) 2018/1805.
(18)För att kunna genomföra effektiva utredningar för spårande av tillgångar och snabbt besvara gränsöverskridande begäranden bör kontor för återvinning av tillgångar ha åtkomst till den information som krävs för att fastställa förekomsten av, äganderätten till eller kontrollen över egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om frysning eller förverkande. Därför bör kontor för återvinning av tillgångar ha omedelbar och direkt åtkomst till relevanta data såsom fastighetsinformation, nationella medborgarskaps- och befolkningsregister, kommersiella databaser och fordonsdatabaser utöver åtkomst till uppgifter om bankkonton enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1153 (11) och till uppgifter om verkligt huvudmannaskap enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 (12). Åtkomst och sökningar bör anses vara omedelbara och direkta bland annat i fall där de
(11) | Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1153 av den 20 juni 2019 om fastställande av bestämmelser för att underlätta |
| användning av finansiell information och andra uppgifter för att förebygga, upptäcka, utreda eller lagföra vissa brott och om |
| upphävande av rådets beslut 2000/642/RIF (EUT L 186, 11.7.2019, s. 122). |
(12) | Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet |
| används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) |
| nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG |
| (EUT L 141, 5.6.2015, s. 73). |
|
|
4/28 | ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj |
1358
SOU 2026:10 | Bilaga 3 |
EUT L, 2.5.2024
SV
nationella myndigheter som förvaltar ett register skyndsamt överför uppgifter till de behöriga myndigheterna genom en automatiserad mekanism, förutsatt att ingen mellanliggande institution kan påverka de begärda uppgifterna eller den information som ska tillhandahållas. Medlemsstaterna bör dessutom säkerställa att kontor för återvinning av tillgångar har snabb åtkomst, antingen omedelbart och direkt eller på begäran, till annan information som kan vara av värde för att identifiera relevant egendom, såsom information om hypotekslån och andra lån, tulluppgifter eller information om elektroniska överföringar och kontosaldon, samt skatteuppgifter, socialförsäkringsuppgifter och brottsbekämpningsrelaterad information. När det gäller skatteuppgifter, nationella socialförsäkringsuppgifter och brottsbekämpningsrelaterad information bör det vara möjligt för medlemsstaterna att besluta att ge kontor för återvinning av tillgångar åtkomst till sådan information på grundval av motiverade begäranden, och göra det möjligt för de myndigheter som innehar sådan information att på vissa villkor neka åtkomst till sådan information, i syfte att säkerställa utredningsintegriteten, sekretessen för uppgifter som tillhandahålls av en annan medlemsstat eller ett tredjeland samt proportionaliteten i begäranden om information i förhållande till en fysisk eller juridisk persons legitima intressen. Åtkomst till information bör omfattas av särskilda skyddsåtgärder som förhindrar missbruk av åtkomsträttigheterna. Sådana skyddsåtgärder kompletterar kraven på att föra loggar över åtkomst och sökningar enligt artikel 25 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 (13). Beviljandet av åtkomst till den informationen hindrar inte medlemsstaterna från att låta åtkomsten omfattas av rättssäkerhetsgarantier som fastställs i nationell rätt, samtidigt som vederbörlig hänsyn tas till behovet av att kontor för återvinning av tillgångar snabbt kan besvara gränsöverskridande begäranden. Tillämpning av rättssäkerhetsgarantier bör inte påverka möjligheterna för kontor för återvinning av tillgångar att besvara förfrågningar från andra medlemsstater, särskilt vid brådskande begäranden.
(19)För att trygga säkerheten för den information som utbyts mellan kontor för återvinning av tillgångar bör alla kontor för återvinning av tillgångar ha direkt åtkomst till nätapplikationen för säkert informationsutbyte (Siena), som förvaltas av Europol i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 (14). Siena eller, när så krävs i undantagsfall, andra säkra kanaler bör användas för all kommunikation mellan kontor för återvinning av tillgångar enligt detta direktiv. Det kan vara nödvändigt att använda en annan säker kanal i undantagsfall, till exempel om begäran om information är så brådskande att en annan kommunikationskanal tillfälligt måste användas eller om informationsutbytet kräver att tredjeländer eller internationella organisationer deltar eller om det föreligger objektiva skäl att anta att ett sådant deltagande kommer att krävas i ett senare skede. Hänvisningen till Siena bör tolkas som att den även gäller dess efterträdare om Siena ersätts.
(20)Med tanke på hur snabbt brottslingar överför kriminella tillgångar mellan jurisdiktioner bör medlemsstaterna säkerställa att kontor för återvinning av tillgångar snabbt utbyter den information som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter. I undantagsfall kan det vara objektivt motiverat att kontor för återvinning av tillgångar vägrar att lämna information till ett annat begärande kontor för återvinning av tillgångar om det skulle skada de nationella säkerhetsintressena i den medlemsstat där det kontor för återvinning av tillgångar som mottar begäran är beläget, äventyra pågående utredningar eller kriminalunderrättelseverksamhet, utgöra ett överhängande hot mot en persons liv eller fysiska integritet eller vara uppenbart oproportionellt eller irrelevant för de ändamål för vilka informationen har begärts. Vid bedömningen av efterlevnaden av principerna om nödvändighet och proportionalitet bör kontor för återvinning av tillgångar visa tillbörlig aktsamhet, bland annat när det gäller respekten för de grundläggande rättigheterna.
(21)Frysning och förverkande inom ramen för detta direktiv är autonoma koncept som inte bör hindra medlemsstater från att genomföra bestämmelserna i detta direktiv genom instrument som i enlighet med nationell rätt skulle anses vara sanktioner eller andra typer av åtgärder.
(13) | Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på |
|
| behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa |
|
| straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana data och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF (EUT L 119, |
|
| 4.5.2016, s. 89). |
|
(14) | Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 av den 11 maj 2016 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom |
|
| brottsbekämpning (Europol) och om ersättande och upphävande av rådets beslut 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF, |
|
| 2009/936/RIF och 2009/968/RIF (EUT L 135, 24.5.2016, s. 53). |
|
|
| |
ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj | 5/28 | |
1359
Bilaga 3 | SOU 2026:10 |
SV
EUT L, 2.5.2024
(22)Förverkande leder till slutgiltigt berövande av egendom. Att egendom bevaras kan dock vara en förutsättning för förverkande och är ofta avgörande för effektiv verkställighet av ett beslut om förverkande. Egendom bevaras genom frysning. För att förhindra att egendom försvinner bör medlemsstaternas behöriga myndigheter, vilka kan inbegripa kontor för återvinning av tillgångar, ha befogenhet att omedelbart vidta åtgärder, vilka kan ta formen av ett beslut, för att säkra egendom fram till dess att ett frysningsbeslut har utfärdats. Med tanke på att sådana åtgärder är av undantagskaraktär bör medlemsstaterna begränsa tidsramen för deras giltighet.
(23)Om de behöriga myndigheterna inte kan vidta omedelbara åtgärder bör medlemsstaterna tillåta kontor för återvinning av tillgångar att vidta sådana åtgärder. Sådana åtgärder kan särskilt vara nödvändiga om ett kontor för återvinning av tillgångar, på begäran av ett kontor för återvinning av tillgångar i en annan medlemsstat, har spårat och identifierat tillgångar som kan försvinna mycket snabbt, såsom kryptotillgångar, och om de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där det kontor för återvinning av tillgångar som mottar begäran är beläget inte kan vidta omedelbara åtgärder i avsaknad av en brottsutredning i den medlemsstaten. Kontor för återvinning av tillgångar bör kunna säkra tillgångarna till dess att ett europeiskt beslut om frysning enligt förordning (EU) 2018/1805 kan utfärdas.
(24)Med tanke på det ingrepp i rätten till egendom som beslutet om frysning utgör, bör sådana provisoriska åtgärder inte vidmakthållas längre än vad som är nödvändigt för att bevara egendomens tillgänglighet för ett eventuellt senare förverkande. Upprätthållandet av sådana provisoriska åtgärder kan kräva att den nationella domstolen omprövar beslutet för att kontrollera att det fortfarande finns skäl att förhindra att egendomen försvinner.
(25)Frysningsåtgärder bör inte påverka möjligheten att betrakta specifik egendom som bevisning under hela förfarandet under förutsättning att egendomen i slutet av förfarandet görs tillgänglig för effektiv verkställighet av beslutet om förverkande. Inom ramen för straffrättsliga förfaranden kan egendom också frysas för dess eventuella senare återlämnande eller för att säkra ersättning för skador som orsakats av ett brott.
(26)Utöver åtgärder för förverkande som gör det möjligt för myndigheter att frånta brottslingar hjälpmedel eller vinning som är föremål för en slutgiltig fällande dom, är det nödvändigt att göra det möjligt att förverka egendom till ett värde som motsvarar hjälpmedlen eller vinningen för att fånga upp egendom till ett värde som motsvarar hjälpmedlen vid och vinningen av ett brott, när det är omöjligt att förverka sådana hjälpmedel och sådan vinning. Det står medlemsstaterna fritt att definiera förverkande av egendom till motsvarande värde som en underordnad eller alternativ åtgärd till förverkande av hjälpmedel och vinning, beroende på vad som är lämpligt i enlighet med nationell rätt.
(27)Vid genomförande av detta direktiv, när det gäller förverkande av egendom till ett värde som motsvarar hjälpmedel, bör relevanta bestämmelser vara tillämpliga om en sådan åtgärd, med hänsyn till de särskilda omständigheterna i fallet, är proportionell, särskilt med beaktande av värdet på de berörda hjälpmedlen. Medlemsstaterna kan också beakta om och i vilken omfattning den dömda personen är ansvarig för att förverkandet av hjälpmedlen har gjorts omöjligt.
(28)Att misstänkta eller tilltalade personer överför egendom eller vinning till en införstådd tredje man för att undvika förverkande är vanligt och allmänt förekommande. Förvärv som görs av tredje man avser situationer där till exempel egendom direkt eller indirekt, exempelvis genom en mellanhand, har förvärvats av tredje man från en misstänkt eller tilltalad person, även situationer där brottet har begåtts på deras vägnar eller till gagn för dem, och där en tilltalad saknar egendom som kan förverkas. Ett sådant förverkande bör vara möjligt åtminstone i de fall där det har fastställts att de berörda tredje männen hade kännedom om eller borde ha haft kännedom om att överföringens eller förvärvets syfte var att undvika förverkande. En bedömning av huruvida tredje man hade eller borde ha haft sådan kännedom bör göras på grundval av konkreta fakta och omständigheter, inbegripet att överföringen genomfördes utan ersättning eller i utbyte mot ett belopp som var väsentligt oproportionellt jämfört med marknadsvärdet, att egendomen överfördes till närstående parter eller att den misstänkta eller tilltalade personen behållit den faktiska kontrollen över den. Överföringar till närstående parter till den misstänkta eller tilltalade personen kan omfatta överföringar till familjemedlemmar eller fysiska personer som har rättsliga arrangemang eller andra nära affärsförbindelser med den misstänkta eller tilltalade personen, eller överföringar till juridiska personer i vilka den misstänkta eller tilltalade personen eller en familjemedlem ingår i förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganen.
6/28 | ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj |
1360
SOU 2026:10 | Bilaga 3 |
EUT L, 2.5.2024
SV
Reglerna om förverkande hos tredje man bör utvidgas till att omfatta både fysiska och juridiska personer, utan att det påverkar tredje mans rätt att bli hörd, inbegripet rätten att hävda äganderätt till den berörda egendomen. Under alla omständigheter bör rättigheterna för tredje man som handlar i god tro skyddas i enlighet med nationell rätt.
(29)Kriminella organisationer ägnar sig åt en lång rad olika typer av brottslig verksamhet. För att effektivt bekämpa organiserad brottslig verksamhet kan det finnas situationer där det är lämpligt att efter en brottmålsdom för ett brott som sannolikt kan ge upphov till ekonomiska fördelar inte endast förverka egendom knuten till ett specifikt brott, inbegripet vinning av eller hjälpmedel vid brottet, utan även ytterligare egendom som enligt domstolens bedömning härrör från brottsliga gärningar. Sådant utvidgat förverkande bör vara möjligt om domstolen är förvissad om att egendomen i fråga härrör från brottsliga gärningar, även om det inte krävs en fällande dom för sådana brottsliga gärningar. Den brottsliga gärningen i fråga kan avse alla typer av brott. Enskilda brott behöver inte bevisas men domstolen måste vara förvissad om att egendomen i fråga härrör från en sådan brottslig gärning. Domstolen måste
idetta sammanhang beakta de specifika omständigheterna i målet, däribland fakta och tillgängligt bevismaterial på grund av vilket ett beslut om utvidgat förverkande kan utfärdas. Det faktum att personens egendom inte står
iproportion till personens lagligen förvärvade inkomst skulle kunna vara en av de omständigheter som leder till att domstolen drar slutsatsen att egendomen härrör från brottsliga gärningar. Medlemsstaterna skulle också kunna fastställa ett krav på en viss tidsperiod under vilken egendomen kan anses ha haft sitt ursprung i brottsliga gärningar.
(30)Förverkande bör vara möjligt om en slutlig fällande dom inte är möjlig på grund av att den misstänkta eller tilltalade personen är sjuk, har avvikit eller avlidit. Förverkande bör också vara möjligt om de preskriptionstider som föreskrivs i nationell rätt för brotten i fråga underskrider 15 år och har löpt ut efter det att det straffrättsliga förfarandet har inletts. Förverkande i sådana fall bör endast tillåtas om det straffrättsliga förfarandet kunde ha lett till en slutlig fällande dom i avsaknad av sådana omständigheter, åtminstone för brott som sannolikt, direkt eller indirekt, kan ge upphov till betydande ekonomiska fördelar, och om domstolen är förvissad om att hjälpmedlen, vinningen eller egendomen som ska förverkas härrör från eller är direkt eller indirekt kopplade till brottet. I fall av sjukdom och avvikelse bör förfaranden i den tilltalades utevaro i en medlemsstat kunna vara tillräckliga för att uppfylla skyldigheten att möjliggöra sådant förverkande. Det är viktigt att ha i åtanke att internationella organ har pekat på potentialen i förverkande i avsaknad av en fällande dom för att hantera hindren för förverkande av olaglig vinning på grund av immunitet och amnesti.
(31)Vid tillämpningen av detta direktiv bör med sjukdom förstås oförmågan hos den misstänkta eller tilltalade personen att närvara vid det straffrättsliga förfarandet under en längre period, vilket innebär att det finns en risk att tidsfristerna enligt nationell rätt för straffrättsligt ansvar löper ut och förfarandet inte kan fortsätta.
(32)I situationer där förverkandeåtgärderna i artiklarna 12–15 inte tillämpas av rättsliga eller sakliga skäl som fastställs
inationell rätt bör det fortfarande vara möjligt att förverka egendom som har identifierats eller, om det nationella rättssystemet kräver frysning, frysts i samband med en utredning av ett brott på grundval av indikationer på att egendomen kan härröra från en brottslig gärning. Sådan egendom bör förverkas om domstolen är förvissad om att egendomen härrör från en brottslig gärning som begåtts inom ramen för en kriminell organisation och om denna gärning sannolikt, direkt eller indirekt, kan ge upphov till en betydande ekonomisk fördel. När medlemsstaterna fastställer huruvida en brottslig gärning sannolikt kan ge upphov till en betydande ekonomisk fördel kan de beakta alla relevanta omständigheter, inbegripet tillvägagångssättet, till exempel om ett av rekvisiten är att brottet begåtts inom ramen för organiserad brottslighet eller i avsikt att generera regelbundna vinster från brott. Medlemsstaterna bör möjliggöra förverkande av sådan oförklarad förmögenhet när den utredning där egendomen identifierades avser ett brott som omfattas av detta direktiv och som är belagt med ett maximistraff på minst fyra års frihetsberövande. Det villkoret säkerställer att möjligheten till förverkande av oförklarad förmögenhet uppstår vid brottsutredningar av brott som uppfyller en viss svårhetsgrad.
ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj | 7/28 |
1361
Bilaga 3 | SOU 2026:10 |
SV
EUT L, 2.5.2024
(33)Vid tillämpning av de nationella regler som genomför detta direktiv kan de nationella behöriga myndigheterna välja att inte besluta om eller inte verkställa förverkandet av oförklarad förmögenhet om tillämpningen av reglerna i detta direktiv i det aktuella fallet skulle vara uppenbart orimlig eller oproportionell. Medlemsstaterna kan också fastställa ett krav på en viss tidsperiod under vilken egendomen skulle kunna anses ha haft sitt ursprung i sådana brottsliga gärningar. Medlemsstaterna bör säkerställa att lämpliga processuella rättigheter för den berörda personen respekteras. Rättigheterna för tredje man som handlar i god tro bör skyddas i enlighet med nationell rätt.
(34)Även om det inte får vara en förutsättning för förverkande av oförklarad förmögenhet att enskilda brott styrks, måste det finnas tillräckliga fakta och omständigheter för att domstolen ska vara förvissad om att egendomen i fråga härrör från brott. Den brottsliga gärningen i fråga kan avse alla typer av brott som begåtts inom ramen för en kriminell organisation och som sannolikt kan ge upphov till betydande ekonomiska fördelar och därmed är allvarliga. Vid bedömningen av om egendomen bör förverkas bör nationella domstolar beakta alla relevanta omständigheter
iärendet, inbegripet den tillgängliga bevisningen och konkreta uppgifter, såsom att värdet på egendomen är väsentligt oproportionellt i förhållande till personens lagligt förvärvade inkomst. En annan relevant faktor som skulle kunna beaktas är avsaknaden av en sannolik laglig källa till egendomen, eftersom ursprunget för lagligen förvärvad egendom normalt kan redovisas. Personens anknytning till en kriminell organisations verksamhet kan också vara relevant, liksom sådana omständigheter som den situation i vilken egendomen påträffades eller tecken på deltagande
ibrottslig verksamhet. Bedömningen bör göras från fall till fall beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Medlemsstaterna bör kunna besluta att tillåta förverkande av oförklarad förmögenhet om straffrättsliga förfaranden avbryts eller besluta om sådant förverkande separat från straffrättsliga förfaranden rörande brottet.
(35)Detta direktiv hindrar inte medlemsstaterna från att anta åtgärder som gör det möjligt att förverka oförklarad förmögenhet för andra brott eller omständigheter. Detta direktivs innehåll är begränsat till straffrättsliga förfaranden och detta direktiv är därför inte tillämpligt på förverkandeåtgärder i civilrättsliga förfaranden som medlemsstaterna kan ha genomfört.
(36)Det bör vara möjligt att spåra och identifiera egendom som ska frysas och förverkas även efter en slutlig fällande dom för ett brott, eller efter förfaranden som involverar förverkande utan fällande dom. Detta hindrar inte medlemsstaterna från att fastställa rimliga tidsfrister efter en slutlig fällande dom eller ett slutligt beslut i förfaranden som rör förverkande utan fällande dom, varefter spårande och identifiering inte längre skulle vara möjligt.
(37)Med tanke på att brottslig verksamhet kan orsaka stor skada för offren är det avgörande att skydda deras rättigheter, inbegripet rätten till ersättning och återlämnande. Medlemsstaterna bör därför vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att brottsoffers anspråk på återlämnande och ersättning mot den person som är föremål för en förverkandeåtgärd till följd av ett brott beaktas vid förfaranden för spårande av tillgångar, frysning och förverkande, även i gränsöverskridande fall. För att underlätta ersättning och återlämnande av egendom till brottsoffer är det dessutom nödvändigt att underlätta spårandet av egendom som kan bli föremål för sådana anspråk samt utbyte av information mellan myndigheter som är behöriga att spåra tillgångar och myndigheter som är behöriga att fatta beslut om brottsoffers anspråk eller verkställa sådana beslut.
(38)En återanvändning för sociala ändamål av förverkad egendom sänder ett synligt budskap till samhället i stort om betydelsen av värden som rättvisa och laglighet, bekräftar rättsstatens existens i samhällen som är mer direkt drabbade av organiserad brottslighet och bygger upp dessa samhällens motståndskraft mot kriminell infiltration
ideras sociala och ekonomiska struktur, vilket har konstaterats i de medlemsstater som redan har infört sådana åtgärder för återanvändning för sociala ändamål. Medlemsstaterna uppmanas därför att vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra att förverkad egendom används för allmännyttiga eller sociala ändamål, så att förverkad egendom kan behållas som statlig egendom för rättsliga, brottsbekämpande, offentliga, sociala eller ekonomiska ändamål eller att överföra sådan förverkad egendom till myndigheterna från det samhälle eller den region där den är belägen, så att dessa myndigheter kan använda den för sådana ändamål, inbegripet för tilldelning till organisationer som utför arbete av socialt intresse. Användningen av förverkad egendom för sådana ändamål påverkar inte medlemsstaternas budgetautonomi.
8/28 | ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj |
1362
SOU 2026:10 | Bilaga 3 |
EUT L, 2.5.2024
SV
(39)Medlemsstaterna bör också kunna använda den förverkade egendomen för att bidra till mekanismer för att stödja tredjeländer som påverkas av situationer med avseende på vilka unionen har antagit restriktiva åtgärder, i den mån det begångna brottet är direkt eller indirekt kopplat till den situationen. Kommissionen bör underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna och med tredjeländer och skulle kunna ge vägledning om de effektivaste förfaranden och finansiella mekanismer som finns tillgängliga för att stödja sådana tredjeländer i syfte att främja användningen av förverkade hjälpmedel samt förverkad vinning eller egendom för detta ändamål.
(40)Medlemsstaterna uppmanas att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att egendomen under avyttringen efter ett beslut om förverkande, direkt eller indirekt, förvärvas av personer som dömts inom ramen för det straffrättsliga förfarande inom vilket egendomen har frysts. Sådana åtgärder kan begränsas till egendom över ett visst värde och kan utesluta vissa typer av enheter från att delta i försäljningen av egendomen, innefatta krav på dokumentation från köparen eller bedömning av köparens eventuella kopplingar till den dömda personen. Medlemsstaterna kan tillämpa sådana åtgärder även vid försäljning av fryst egendom.
(41)För att säkerställa att egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om frysning eller förverkande bibehåller sitt ekonomiska värde bör medlemsstaterna införa effektiva förvaltningsåtgärder. Dessa åtgärder inbegriper effektiv förvaltning av enheter, såsom företag, som bör bevaras för fortsatt drift, samtidigt som nödvändiga åtgärder vidtas för att säkerställa att den misstänkta eller tilltalade personen inte direkt eller indirekt drar nytta av enhetens pågående verksamhet eller, när så är lämpligt, åtgärder för övervakning av kontrollen av en sådan enhet.
(42)Om det är motiverat på grund av egendomens art, inbegripet dess värde eller behovet av särskilda förvaltningsvillkor, bör en bedömning göras av hur förvaltningskostnaderna kan minimeras och värdet på egendomen bevaras när beslutet om frysning förbereds eller senast utan oskäligt dröjsmål efter verkställandet av beslutet om frysning. Syftet med bedömningen är att förse de behöriga myndigheterna med information om relevanta hänsyn som ska tas före, under eller efter antagandet eller verkställandet av beslutet om frysning. Medlemsstaterna kan utfärda riktlinjer för hur en sådan bedömning bör göras med beaktande av omständigheterna kring den egendom som ska frysas och för att säkerställa att bedömningen inte äventyrar ett snabbt verkställande av beslutet om frysning.
(43)I situationer där det skäligen kan antas att den frysta egendomen är lättfördärvlig eller snabbt förlorar i värde, att dess underhållskostnader inte står i proportion till det förväntade värdet vid tidpunkten för förverkandet, att den är alltför svår att förvalta eller lätt kan ersättas, bör medlemsstaterna tillåta försäljning av sådan egendom före ett slutligt beslut om förverkande. I enlighet med nationell rätt kan beslut om försäljning av en egendom av en viss art vara föremål för förhandsgodkännande av en nationell behörig myndighet. Innan medlemsstaterna fattar ett sådant beslut bör de säkerställa att den berörda personen underrättas och, utom i brådskande fall, ges möjlighet att höras före försäljningen, med undantag för fall där den berörda personen har avvikit eller inte kan lokaliseras. Medlemsstaterna bör föreskriva en möjlighet att överklaga ett beslut om förtida försäljning. Medlemsstaterna bör föreskriva en möjlighet för en domstol att tillfälligt avbryta verkställandet av ett sådant beslut, till exempel om det är nödvändigt för att skydda den berörda personens legitima intressen, särskilt om det finns risk för irreparabel skada. Medlemsstaterna kan också föreskriva en möjlighet att ge överklagandet suspensiv verkan enligt lag. Medlemsstaterna bör kunna kräva att ägaren av eller den verkliga huvudmannen för egendomen debiteras kostnaderna för förvaltningen av den frysta egendomen, exempelvis som ett alternativ till att beordra förtida försäljning, samt vid en lagakraftvunnen fällande dom.
(44)Medlemsstaterna bör inrätta eller utse en eller flera behöriga myndigheter som ska fungera som kontor för förvaltning av tillgångar, i syfte att inrätta specialiserade myndigheter med uppgift att förvalta fryst och förverkad egendom för att effektivt förvalta den egendom som frysts före förverkande och bevara dess värde i avvaktan på ett slutligt beslut om förverkande och avyttring av egendomen på grundval av ett sådant beslut. Utan att det påverkar medlemsstaternas interna administrativa strukturer bör kontor för förvaltning av tillgångar antingen vara enda myndighet som förvaltar fryst och förverkad egendom eller ge stöd till decentraliserade aktörer i enlighet med nationella förvaltningsstrukturer och stödja berörda myndigheter med planering. Detta direktiv reglerar inte den rättsliga eller institutionella karaktären hos kontoren för förvaltning av tillgångar och påverkar inte institutionella system i medlemsstaterna.
ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj | 9/28 |
1363
Bilaga 3 | SOU 2026:10 |
SV
EUT L, 2.5.2024
(45)Detta direktiv är förenligt med de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan) och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), såsom dessa har tolkats i praxis vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Detta direktiv bör genomföras i enlighet med dessa rättigheter och principer.
(46)Beslut om frysning och förverkande påverkar i hög grad misstänkta och tilltalade personers rättigheter, och i vissa fall även rättigheterna för tredje man och andra personer som inte åtalas. Detta direktiv bör föreskriva särskilda skyddsåtgärder och rättsmedel för att garantera skyddet av dessa personers grundläggande rättigheter vid genomförandet av detta direktiv i enlighet med rätten till en rättvis rättegång, rätten till ett effektivt rättsmedel och oskuldspresumtionen som fastslås i artiklarna 47 och 48 i stadgan.
(47)Den berörda personen bör utan oskäligt dröjsmål underrättas om beslut om frysning, förverkande och förtida försäljning. Medlemsstaterna bör dock kunna föreskriva en rätt för behöriga myndigheter att senarelägga underrättandet av den berörda personen om beslut om frysning, på grund av utredningens behov. Syftet med att meddela dessa beslut är bland annat att göra det möjligt för den berörda personen att bestrida besluten. Därför bör sådana underrättelser som en allmän regel innehålla skälet eller skälen för beslutet i fråga. Om en berörd persons identitet eller vistelseort är okänd eller om underrättelsen till var och en av de berörda personerna skulle medföra en oproportionell börda för en behörig myndighet, bör underrättelse genom ett offentligt tillkännagivande vara möjlig.
(48)Den berörda personen bör ha faktisk möjlighet att bestrida beslut om frysning, förverkande och förtida försäljning. När det gäller beslut om förverkande där alla delar av brottet föreligger men en fällande brottmålsdom är omöjlig bör den tilltalade när så är möjligt ha möjlighet att höras innan beslutet utfärdas. När det gäller beslut om förverkande enligt bestämmelser om utvidgat förverkande och förverkande av oförklarad förmögenhet bör omständigheter som kan bestridas av den berörda personen i samband med att beslutet om förverkande överklagas till domstol också omfatta de konkreta uppgifter och det tillgängliga bevismaterial som ligger till grund för att den berörda egendomen anses vara egendom som härrör från brottsliga gärningar.
(49)När medlemsstaterna genomför detta direktiv kan de, undantagsvis, föreskriva att förverkande inte bör beslutas eller verkställas i den mån detta, i enlighet med nationell rätt, skulle innebära en oskälig börda för den berörda personen, på grundval av omständigheterna i respektive enskilt fall.
(50)Medlemsstaterna är visserligen skyldiga att säkerställa att personer vars egendom påverkas av de åtgärder som föreskrivs i detta direktiv har rätt att få tillgång till en advokat under hela frysnings- och förverkandeförfarandet, men detta direktiv påverkar inte de regler som är tillämpliga på tillhandahållandet av kostnadsfri rättshjälp.
(51)Detta direktiv bör genomföras utan att det påverkar tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU (15), 2012/13/EU (16), 2012/29/EU (17), 2013/48/EU (18), 2014/60/EU (19), (EU) 2016/343 (20), (EU) 2016/800 (21) och (EU) 2016/1919 (22).
(15) | Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga |
| förfaranden (EUT L 280, 26.10.2010, s. 1). |
(16) | Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden |
| (EUT L 142, 1.6.2012, s. 1). |
(17) | Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers |
| rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (EUT L 315, 14.11.2012, |
| s. 57). |
(18) | Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga |
| förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid |
| frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 6.11.2013, |
| s. 1). |
(19) | Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/60/EU av den 15 maj 2014 om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts |
| bort från en medlemsstats territorium och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 (EUT L 159, 28.5.2014, s. 1). |
(20) | Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av |
| oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 11.3.2016, s. 1). |
(21) | Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/800 av den 11 maj 2016 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta |
| eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (EUT L 132, 21.5.2016, s. 1). |
(22) | Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade |
| i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (EUT L 297, |
| 4.11.2016, s. 1). |
|
|
10/28 | ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj |
1364
SOU 2026:10 | Bilaga 3 |
EUT L, 2.5.2024
SV
(52)Det är särskilt viktigt att skyddet av personuppgifter, i enlighet med unionsrätten, säkerställs i samband med behandling av data enligt detta direktiv. Bestämmelserna i detta direktiv bör därför anpassas till direktiv (EU) 2016/680. Det bör särskilt anges att de personuppgifter som utbyts mellan kontor för återvinning av tillgångar fortsatt ska begränsas till de kategorier av personuppgifter som förtecknas i avsnitt B punkt 2 i bilaga II till förordning (EU) 2016/794. Direktiv (EU) 2016/680 ska tillämpas på behandling av personuppgifter vid nationella behöriga myndigheter, särskilt kontor för återvinning av tillgångar, vid tillämpningen av det här direktivet.
(53)Det är särskilt viktigt att skyddet av personuppgifter, i enlighet med unionsrätten, säkerställs i samband med allt informationsutbyte enligt detta direktiv. För detta ändamål, och när det gäller behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, är reglerna om dataskydd i direktiv (EU) 2016/680 tillämpliga på åtgärder som vidtas enligt det här direktivet. Direktiv (EU) 2016/680 fastställer regler om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av behöriga myndigheter i syfte att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, i enlighet med en uppsättning principer för behandling av personuppgifter, särskilt laglighet, rättvisa och öppenhet, ändamålsbegränsning, uppgiftsminimering, korrekthet, lagringsbegränsning, integritet och konfidentialitet samt ansvarsskyldighet. I tillämpliga fall, särskilt när det gäller behandling av personuppgifter som görs av kontor för förvaltning av tillgångar i samband med förvaltning av egendomen, är reglerna om dataskydd
iEuropaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (23) tillämpliga.
(54)Ett effektivt system för återvinning kräver samordnade insatser från ett brett spektrum av myndigheter, inbegripet brottsbekämpande myndigheter, däribland tullmyndigheter och skattemyndigheter i den mån de har behörighet gällande återvinning av tillgångar, kontor för återvinning av tillgångar, rättsliga myndigheter och myndigheter med ansvar för förvaltning av tillgångar, inbegripet kontor för förvaltning av tillgångar. För att säkerställa att alla behöriga myndigheter vidtar samordnade åtgärder är det nödvändigt att fastställa ett mer strategiskt tillvägagångssätt för återvinning av tillgångar och främja ett ökat samarbete mellan de berörda myndigheterna samt att få en tydlig överblick över resultaten av återvinning av tillgångar. Det är också nödvändigt att säkerställa ett närmare och effektivare samarbete mellan kontor för återvinning av tillgångar och kontor för förvaltning av tillgångar och deras motsvarigheter i andra medlemsstater. För detta ändamål bör medlemsstaterna anta och regelbundet se över en nationell strategi för återvinning av tillgångar för att vägleda åtgärder i samband med finansiella utredningar, frysning och förverkande, förvaltning samt slutlig avyttring av relevanta hjälpmedel, intäkter eller egendom. Medlemsstaterna kan besluta om ett lämpligt format för en sådan strategi och beakta sin konstitutionella ram. I detta direktiv bör det fastställas vilka delar som ska ingå i en sådan strategi, såsom en beskrivning av rollerna och ansvarsområdena för alla behöriga myndigheter som deltar i återvinning av tillgångar samt arrangemangen för samordning och samarbete dem emellan, utan att det fastställs vilken konkret typ av information som ska ingå i den strategin. Dessutom bör medlemsstaterna förse de behöriga myndigheterna med de resurser som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt. De behöriga myndigheterna bör förstås som de myndigheter som anförtros att utföra de uppgifter som anges i detta direktiv och i enlighet med nationella ramar.
(55)Medlemsstaterna bör säkerställa att kontor för förvaltning av tillgångar, och i förekommande fall kontor för återvinning av tillgångar och andra behöriga myndigheter som utför uppgifter enligt detta direktiv, snabbt kan erhålla den information som krävs för en effektiv förvaltning av fryst och förverkad egendom. För detta ändamål bör medlemsstaterna upprätta effektiva verktyg, såsom ett eller flera register över egendom som frysts och förverkats enligt detta direktiv.
(56)För att utvärdera ändamålsenligheten och effektiviteten i ramen för återvinning av tillgångar, förvaltning av tillgångar och förverkande är det nödvändigt att samla in och offentliggöra en jämförbar minimiuppsättning av lämpliga statistiska uppgifter om frysning, förvaltning och förverkande av egendom.
(57)För att stödja kommissionen i genomförandet av detta direktiv och underlätta samarbetet mellan kontor för återvinning av tillgångar och kontor för förvaltning av tillgångar samt för att utbyta bästa praxis bör ett samarbetsnätverk för återvinning av tillgångar och förverkande inrättas. Det nätverket bör bestå av företrädare för kontor för återvinning av tillgångar och kontor för förvaltning av tillgångar och bör ledas av kommissionen och, om lämpligt, Europol. Kommissionen skulle kunna bjuda in företrädare för Eurojust, Europeiska åklagarmyndigheten (Eppo) och, om lämpligt, Myndigheten för bekämpning av penningtvätt och av terrorismfinansiering (Amla) att delta
inätverkets möten.
(23) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1).
ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj | 11/28 |
1365
Bilaga 3 | SOU 2026:10 |
SV
EUT L, 2.5.2024
(58)Organiserade kriminella grupper är verksamma över gränserna och förvärvar i allt högre grad egendom i andra medlemsstater än de i vilka de är baserade och i tredjeländer. Med tanke på den organiserade brottslighetens transnationella dimension är internationellt samarbete av avgörande betydelse för att återvinna vinsterna och förverka de finansiella tillgångar som gör det möjligt för brottslingar att verka. Medlemsstaterna bör därför säkerställa att både kontor för återvinning av tillgångar och kontor för förvaltning av tillgångar har ett så omfattande samarbete som möjligt med sina motsvarigheter i tredjeländer för att spåra, identifiera och förvalta hjälpmedel, vinning eller egendom som är eller kan bli föremål för beslut om frysning eller förverkande inom ramen för straffrättsliga förfaranden. Det är viktigt att medlemsstaterna utnyttjar befintliga samarbetsramar och uppmuntras att
utveckla eller anpassa befintliga bilaterala avtal, ansluta sig till befintliga multilaterala konventioner eller att upprätta nya bilaterala avtal när inga andra arrangemang finns. Reglerna om dataskydd i direktiv (EU) 2016/680 och, i förekommande fall, i förordning (EU) 2016/679 är tillämpliga på åtgärder som vidtas i detta avseende.
(59)Kontor för återvinning av tillgångar och kontor för förvaltning av tillgångar bör också ha ett nära samarbete med unionens organ och byråer, inbegripet Europol, Eurojust och Eppo, inom deras respektive behörighetsområden och
ienlighet med den tillämpliga rättsliga ramen, i den utsträckning det är nödvändigt för att spåra och identifiera egendom inom ramen för de gränsöverskridande utredningar som stöds av Europol och Eurojust eller inom ramen för Eppos utredningar. Medlemsstaterna bör, i enlighet med sina respektive skyldigheter enligt rådets förordning (EU) 2017/1939 (24), säkerställa att deras kontor för återvinning av tillgångar uppfyller de relevanta skyldigheter som fastställs i förordning (EU) 2017/1939.
(60)För att säkerställa en samsyn och miniminormer för spårande och identifiering, frysning, förverkande och förvaltning av tillgångar bör det i detta direktiv fastställas minimiregler för de relevanta åtgärderna samt tillhörande skyddsåtgärder. Antagandet av minimiregler hindrar inte medlemsstaterna från att ge mer omfattande befogenheter till kontor för återvinning av tillgångar eller till kontor för förvaltning av tillgångar, från att föreskriva mer omfattande regler om frysning och förverkande eller från att föreskriva ytterligare skyddsåtgärder enligt nationell rätt, förutsatt att sådana nationella åtgärder och bestämmelser inte undergräver målet med detta direktiv.
(61)Eftersom målet med detta direktiv, nämligen att underlätta förverkande av egendom i straffrättsliga förfaranden, inte
itillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
(62)Eftersom detta direktiv innehåller en omfattande uppsättning regler som skulle överlappa redan befintliga rättsliga instrument, bör det ersätta rådets gemensamma åtgärd 98/699/RIF (25), rådets rambeslut 2001/500/RIF (26), rambeslut 2005/212/RIF, beslut 2007/845/RIF och direktiv 2014/42/EU med avseende på de medlemsstater som är bundna av det här direktivet.
(63)I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.
(64)I enlighet med artiklarna 1, 2 och 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar Irland inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Irland.
(24) | Rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska |
| åklagarmyndigheten (EUT L 283, 31.10.2017, s. 1). |
(25) | Gemensam åtgärd 98/699/RIF av den 3 december 1998 antagen av rådet på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska |
| unionen om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel och vinning av brott (EGT |
| L 333, 9.12.1998, s. 1). |
(26) | Rådets rambeslut 2001/500/RIF av den 26 juni 2001 om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av |
| hjälpmedel till och vinning av brott (EGT L 182, 5.7.2001, s. 1). |
|
|
12/28 | ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj |
1366
SOU 2026:10 | Bilaga 3 |
EUT L, 2.5.2024
SV
(65)Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 och 42.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 (27) och avgav ett yttrande den 19 juli 2022 (28).
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
Allmänna bestämmelser
Artikel 1
Innehåll
I detta direktiv fastställs minimiregler om spårande och identifiering, frysning, förverkande och förvaltning av egendom inom ramen för straffrättsliga förfaranden.
Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av åtgärder för frysning och förverkande inom ramen för förfaranden i civilrättsliga eller administrativa frågor.
Artikel 2
Tillämpningsområde
1.Detta direktiv är tillämpligt på brott som omfattas av
a)rambeslut 2008/841/RIF,
b)Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 (29),
c)Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU (30),
d)Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU (31),
e)rådets rambeslut 2004/757/RIF (32),
f)den konvention som utarbetats på grundval av artikel K 3.2 c i fördraget om Europeiska unionen om kamp mot korruption som tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Europeiska unionens medlemsstater är delaktiga i (33) och rådets rambeslut 2003/568/RIF (34),
g)Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1673 (35),
h)Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/713 (36),
(27) | Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende |
|
| på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter |
|
| samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG (EUT L 295, 21.11.2018, s. 39). |
|
(28) | EUT C 425, 8.11.2022, s. 2. |
|
(29) | Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets |
|
| rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (EUT L 88, 31.3.2017, s. 6). |
|
(30) | Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, |
|
| om skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF (EUT L 101, 15.4.2011, s. 1). |
|
(31) | Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn, |
|
| sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF (EUT L 335, 17.12.2011, |
|
| s. 1). |
|
(32) | Rådets rambeslut 2004/757/RIF av den 25 oktober 2004 om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig |
|
| narkotikahandel (EUT L 335, 11.11.2004, s. 8). |
|
(33) | EGT C 195, 25.6.1997, s. 1. |
|
(34) | Rådets rambeslut 2003/568/RIF av den 22 juli 2003 om kampen mot korruption inom den privata sektorn (EUT L 192, 31.7.2003, |
|
| s. 54). |
|
(35) | Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1673 av den 23 oktober 2018 om bekämpande av penningtvätt genom |
|
| straffrättsliga bestämmelser (EUT L 284, 12.11.2018, s. 22). |
|
(36) | Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/713 av den 17 april 2019 om bekämpande av bedrägeri och förfalskning som rör |
|
| andra betalningsmedel än kontanter och om ersättande av rådets rambeslut 2001/413/RIF (EUT L 123, 10.5.2019, s. 18). |
|
|
| |
ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj | 13/28 | |
1367
Bilaga 3 | SOU 2026:10 |
SV
EUT L, 2.5.2024
i)Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/62/EU (37),
j)Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/40/EU (38),
k)protokollet mot olaglig tillverkning av och handel med skjutvapen, delar av och komponenter till dessa samt ammunition, vilket kompletterar Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (39),
l)Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 (40),
m)Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/99/EG (41) och direktiv 2005/35/EG, (42),
n)rambeslut 2002/946/RIF och direktiv 2002/90/EG,
o)Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/57/EU (43),
p)direktiv (EU) 2024/1226.
2.Detta direktiv är tillämpligt på brott som avses i artikel 1.1 i rambeslut 2008/841/RIF vilka begås inom ramen för en kriminell organisation.
3.Detta direktiv ska tillämpas på brott som föreskrivs i andra unionsrättsakter om det i de rättsakterna anges att detta direktiv är tillämpligt på dessa brott.
4.Bestämmelserna i kapitel II om spårande och identifiering av hjälpmedel, vinning eller egendom ska tillämpas på alla brott enligt definitionen i nationell rätt som bestraffas med frihetsberövande eller frihetsberövande åtgärd i minst ett år.
Artikel 3
Definitioner
I detta direktiv gäller följande definitioner:
1.vinning: varje ekonomisk fördel som direkt eller indirekt härrör från ett brott, bestående av alla former av egendom och innefattande all efterföljande återinvestering eller omvandling av direkt vinning och eventuella värdefulla fördelar.
2.egendom: varje form av egendom, materiell eller immateriell, lös eller fast egendom, inbegripet kryptotillgångar, samt alla former av juridiska dokument eller instrument som styrker äganderätt eller intresse i sådan egendom.
3.hjälpmedel: all slags egendom som på något sätt, helt eller delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå ett brott.
4.spårande och identifiering: varje utredning som utförs av behöriga myndigheter för att fastställa hjälpmedel, vinning eller egendom som kan härröra från brottslig verksamhet.
5.frysning: tillfälligt förbud mot överföring, förstöring, omvandling, avyttring eller flyttning av egendom, eller att man tillfälligt tar egendom i förvar eller tar kontroll över egendom.
(37) | Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/62/EU av den 15 maj 2014 om straffrättsligt skydd av euron och andra valutor mot |
| penningförfalskning och om ersättande av rådets rambeslut 2000/383/RIF (EUT L 151, 21.5.2014, s. 1). |
(38) | Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/40/EU av den 12 augusti 2013 om angrepp mot informationssystem och om |
| ersättande av rådets rambeslut 2005/222/RIF (EUT L 218, 14.8.2013, s. 8). |
(39) | EUT L 89, 25.3.2014, s. 10. |
(40) | Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 av den 5 juli 2017 om bekämpande genom straffrättsliga bestämmelser av |
| bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen (EUT L 198, 28.7.2017, s. 29). |
(41) | Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/99/EG av den 19 november 2008 om skydd för miljön genom straffrättsliga |
| bestämmelser (EUT L 328, 6.12.2008, s. 28). |
(42) | Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/35/EG av den 7 september 2005 om föroreningar förorsakade av fartyg och om |
| införande av sanktioner, inbegripet straffrättsliga sanktioner, för föroreningsbrott (EUT L 255, 30.9.2005, s. 11). |
(43) | Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/57/EU av den 16 april 2014 om straffrättsliga påföljder för marknadsmissbruk |
| (marknadsmissbruksdirektiv) (EUT L 173, 12.6.2014, s. 179). |
|
|
14/28 | ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj |
1368
SOU 2026:10 | Bilaga 3 |
EUT L, 2.5.2024
SV
6.förverkande: slutgiltigt berövande av egendom beslutat av domstol i samband med brott.
7.kriminell organisation: kriminell organisation enligt definitionen i artikel 1.1 i rambeslut 2008/841/RIF.
8.brottsoffer: ett brottsoffer enligt definitionen i artikel 2.1 a i direktiv 2012/29/EU eller en juridisk person enligt definitionen i nationell rätt som har lidit skada eller ekonomisk förlust som ett direkt resultat av något av de brott som omfattas av det här direktivet.
9.verklig huvudman: verklig huvudman enligt definitionen i artikel 3.6 i direktiv (EU) 2015/849.
10.berörd person:
a)en fysisk eller juridisk person mot vilken ett beslut om frysning eller förverkande har utfärdats,
b)en fysisk eller juridisk person som äger egendom som är föremål för ett beslut om frysning eller förverkande,
c)tredje man vars rättigheter med avseende på egendom som är föremål för ett beslut om frysning eller ett beslut om förverkande direkt påverkas menligt av beslutet, eller
d)en fysisk eller juridisk person vars egendom är föremål för en förtida försäljning enligt artikel 21 i detta direktiv.
KAPITEL II
Spårande och identifiering
Artikel 4
Utredningar för spårande av tillgångar
1.För att underlätta gränsöverskridande samarbete ska medlemsstaterna vidta åtgärder för att möjliggöra snabbt spårande och snabb identifiering av hjälpmedel, vinning eller egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om frysning eller förverkande i samband med straffrättsliga förfaranden.
2.Egendom som avses i punkt 1 ska också omfatta egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om frysning eller förverkande i enlighet med artikel 10.2 i direktiv (EU) 2024/1226.
3.Om en utredning inleds på grund av ett brott som sannolikt kan ge upphov till betydande ekonomiska fördelar ska utredningar för spårande av tillgångar enligt punkt 1 omedelbart genomföras av de behöriga myndigheterna. Medlemsstaterna får begränsa räckvidden av sådana utredningar för spårande av tillgångar till utredningar av brott som sannolikt har begåtts inom ramen för en kriminell organisation.
Artikel 5
Kontor för återvinning av tillgångar
1.Varje medlemsstat ska inrätta minst ett kontor för återvinning av tillgångar för att underlätta gränsöverskridande samarbete i samband med utredningar för spårande av tillgångar.
2.Kontoren för återvinning av tillgångar ska ha följande uppgifter:
a)Att spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom när det är nödvändigt för att stödja andra nationella behöriga myndigheter som ansvarar för utredningar för spårande av tillgångar enligt artikel 4 eller Europeiska åklagarmyndigheten (Eppo).
b)Att spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om frysning eller förverkande utfärdat av en behörig myndighet i en annan medlemsstat.
c)Att samarbeta och utbyta information med kontor för återvinning av tillgångar i andra medlemsstater och Eppo för att spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om frysning eller förverkande.
ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj | 15/28 |
1369
Bilaga 3 | SOU 2026:10 |
SV
EUT L, 2.5.2024
3.För att utföra sina uppgifter enligt punkt 2 b ska kontoren för återvinning av tillgångar ha rätt att begära att de relevanta behöriga myndigheterna, i enlighet med nationell rätt, vid behov samarbetar med dem för att spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom.
4.Kontor för återvinning av tillgångar ska ha befogenhet att spåra och identifiera egendom tillhörande personer och enheter som är föremål för unionens restriktiva åtgärder när så är nödvändigt för att underlätta upptäckt av brott som avses
iartikel 2.1 p i detta direktiv, på begäran av nationella behöriga myndigheter på grundval av indikationer på och rimliga skäl att anta att ett brott enligt artikel 3 i direktiv (EU) 2024/1226 har begåtts. Dessa befogenheter ska inte påverka relevanta processuella krav och rättssäkerhetsgarantier som fastställs i nationell processrätt, inbegripet regler om inledande av straffrättsliga förfaranden eller, vid behov, kravet på att erhålla ett rättsligt tillstånd.
Artikel 6
Åtkomst till information
1.För genomförandet av de uppgifter som avses i artikel 5 ska medlemsstaterna säkerställa att kontor för återvinning av tillgångar har åtkomst till den information som avses i den här artikeln i den utsträckning sådan information är nödvändig för att spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom.
2.Medlemsstaterna ska säkerställa att kontor för återvinning av tillgångar har omedelbar och direkt åtkomst till följande information, förutsatt att sådan information lagras i centraliserade eller sammankopplade databaser eller register vilka innehas av offentliga myndigheter:
a)Olika typer av nationella fastighetsregister eller elektroniska datasöksystem.
b)Nationella medborgar- och befolkningsregister över fysiska personer.
c)Nationella register över motorfordon, flygplan och vattenfarkoster.
d)Kommersiella register, inbegripet handels- och företagsregister.
e)Nationella register över verkligt huvudmannaskap i enlighet med direktiv (EU) 2015/849 och uppgifter som finns tillgängliga via sammankoppling av register över verkligt huvudmannaskap i enlighet med det direktivet.
f)Centraliserade bankkontoregister i enlighet med direktiv (EU) 2019/1153.
3.Vid tillämpningen av punkt 1 ska medlemsstaterna säkerställa att kontor för återvinning av tillgångar antingen omedelbart och direkt eller på begäran snabbt kan erhålla följande information:
a)Skatteuppgifter, inbegripet uppgifter som innehas av skattemyndigheterna.
b)Nationella socialförsäkringsuppgifter.
c)Relevant information som innehas av myndigheter som är behöriga att förebygga, upptäcka, utreda eller åtala för brott.
d)Information om hypotekslån och andra lån.
e)Information som finns i databaser för nationell valuta och valutaväxling.
f)Information om värdepapper.
g)Tulluppgifter, inbegripet gränsöverskridande fysiska överföringar av kontanta medel.
h)Information om företags årsredovisning.
i)Information om elektroniska överföringar och saldon på konton.
j) | Information om konton för kryptotillgångar och överföringar av kryptotillgångar enligt definitionen i artikel 3 | ||
|
| i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1113 (44). | |
|
|
|
|
(44) | Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1113 av den 31 maj 2023 om uppgifter som ska åtfölja överföringar av medel | ||
|
| och vissa kryptotillgångar och ändring av direktiv (EU) 2015/849 (EUT L 150, 9.6.2023, s. 1). | |
|
|
|
|
16/28 |
|
| ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj |
1370
SOU 2026:10 | Bilaga 3 |
EUT L, 2.5.2024
SV
k)I enlighet med unionsrätten, uppgifter som lagras i informationssystemet för viseringar (VIS), Schengens informations- system (SIS II), in- och utresesystemet, EU-systemet för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister avseende tredjelandsmedborgare (Ecris-TCN).
4.Om den information som avses i punkterna 2 och 3 inte lagras i centraliserade eller sammankopplade databaser eller register som innehas av offentliga myndigheter ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att kontor för återvinning av tillgångar snabbt kan få den informationen från relevanta institutioner på annat rationaliserat och standardiserat sätt.
5.Medlemsstaterna får besluta att åtkomst till den information som avses i punkt 3 a, b och c ska kräva en motiverad begäran och att en sådan begäran kan avslås om tillhandahållandet av den begärda informationen skulle
a)äventyra framgången med en pågående utredning,
b)vara klart oproportionellt i förhållande till en fysisk eller juridisk persons legitima intressen med avseende på de ändamål för vilka åtkomst har begärts, eller
c)omfatta information som tillhandahållits av en annan medlemsstat eller ett tredjeland, och samtycke för dess vidare överföring kan inte erhållas.
6.Åtkomst till information som avses i denna artikel ska inte påverka de rättssäkerhetsgarantier som fastställs i nationell rätt inbegripet, vid behov, kravet på att erhålla ett rättsligt tillstånd.
Artikel 7
Kontor för återvinning av tillgångar: villkor för deras åtkomst till information
1.Åtkomst till information som avses i artikel 6 ska vara tillåten endast från fall till fall, när det är nödvändigt och står
iproportion till utförandet av uppgifter enligt artikel 5 och för personal som särskilt utsetts och getts behörighet att få åtkomst till sådan information.
2.Medlemsstaterna ska säkerställa att personalen vid kontoren för återvinning av tillgångar följer de regler om konfidentialitet och tystnadsplikt som föreskrivs i tillämplig nationell rätt samt unionens regelverk om dataskydd. Medlemsstaterna ska säkerställa att personalen vid kontoren för återvinning av tillgångar har de specialkunskaper och färdigheter som krävs för att kunna utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt.
3.Medlemsstaterna ska säkerställa att lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder vidtas för att säkerställa en säkerhetsnivå som är lämplig i förhållande till risken med behandlingen av uppgifter så att kontoren för återvinning av tillgångar kan få åtkomst till och söka i den information som avses i artikel 6.
Artikel 8
Kontor för återvinning av tillgångar: övervakning av åtkomst och sökningar
Medlemsstaterna ska föreskriva att loggar förs över åtkomst och sökningar som görs av kontor för återvinning av tillgångar enligt detta direktiv i enlighet med artikel 25 i direktiv (EU) 2016/680.
Artikel 9
Informationsutbyte
1.Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att deras kontor för återvinning av tillgångar, på begäran av ett kontor för återvinning av tillgångar i en annan medlemsstat, tillhandahåller all information som de kontoren för återvinning av tillgångar har åtkomst till och som är nödvändig för att det kontor för återvinning av tillgångar som begär informationen (det begärande kontoret för återvinning av tillgångar) ska kunna utföra sina uppgifter enligt artikel 5. Det ska vara endast möjligt att tillhandahålla de kategorier av personuppgifter som förtecknas i avsnitt B.2 i bilaga II till förordning (EU) 2016/794, med undantag för kriminaltekniska hjälpmedel för identifiering som förtecknas i avsnitt B.2 c v i den bilagan.
Vilka personuppgifter som ska tillhandahållas ska fastställas från fall till fall mot bakgrund av vad som är nödvändigt för att utföra uppgifterna enligt artikel 5, och i enlighet med direktiv (EU) 2016/680.
ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj | 17/28 |
1371
Bilaga 3 | SOU 2026:10 |
SV
EUT L, 2.5.2024
2.När det begärande kontoret för återvinning av tillgångar gör en begäran enligt punkt 1 ska det så utförligt som möjligt ange följande:
a)Föremålet för begäran.
b)Skälen till begäran, inbegripet relevansen av den information som begärs för spårande och identifiering av den berörda egendomen.
c)Förfarandets art.
d)Den typ av brott till vilken begäran hänför sig.
e)Kopplingen mellan förfarandet och den medlemsstat där det kontor för återvinning av tillgångar som mottar begäran är beläget.
f)Uppgifter om vilken egendom som berörs eller söks, såsom bankkonton, fastigheter, fordon, fartyg, luftfartyg, företag och andra föremål med högt värde.
g)Om så krävs för identifiering av de fysiska eller juridiska personer som förmodas vara inblandade, identitetshandlingar om sådana finns tillgängliga, uppgifter som till exempel namn, medborgarskap, bostadsort, nationella id-nummer eller socialförsäkringsnummer, adress, födelsedatum och födelseort, datum för registrering, etableringsland, aktieägare, huvudkontor och dotterföretag, beroende på vad som är lämpligt.
h)I tillämpliga fall, skälet till att begäran är brådskande.
3.Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att göra det möjligt för deras kontor för återvinning av tillgångar att lämna information till ett kontor för återvinning av tillgångar i en annan medlemsstat, utan föregående begäran, om dessa kontor känner till information om hjälpmedel, vinning eller egendom som de anser vara nödvändig för att kontoren för återvinning av tillgångar i den andra medlemsstaten ska kunna utföra uppgifterna enligt artikel 5. När kontor för återvinning av tillgångar tillhandahåller sådan information ska de ange skälen till att den information som lämnas anses vara nödvändig.
4.Om inte annat anges av det kontor för återvinning av tillgångar som lämnar information enligt punkt 1 eller 3, får den lämnade informationen läggas fram som bevisning för en nationell domstol eller behörig myndighet i den medlemsstat där det kontor för återvinning av tillgångar som mottar den informationen är beläget, i enlighet med förfarandena enligt nationell rätt, inbegripet processuella regler om tillåtlighet av bevis i straffrättsliga förfaranden i enlighet med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och med medlemsstaternas skyldigheter enligt artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen.
5.Medlemsstaterna ska säkerställa att kontor för återvinning av tillgångar har direkt åtkomst till nätapplikationen för säkert informationsutbyte (Siena) och använder de särskilda fält utformade för kontoren för återvinning av tillgångar i Siena som motsvarar den information som krävs enligt punkt 2 eller, när det är nödvändigt i undantagsfall, andra säkra kanaler för informationsutbyte enligt denna artikel.
6.Kontor för återvinning av tillgångar får vägra att lämna information till ett begärande kontor för återvinning av tillgångar, om det finns sakliga skäl att anta att den information som lämnas skulle
a)skada grundläggande nationella säkerhetsintressen i den medlemsstat där det kontor för återvinning av tillgångar som mottar begäran är beläget,
b)äventyra en pågående utredning eller kriminalunderrättelseverksamhet, eller utgöra ett överhängande hot mot en persons liv eller fysiska integritet, eller
c)vara uppenbart oproportionell eller irrelevant för de ändamål för vilka den har begärts.
7.Om ett kontor för återvinning av tillgångar, enligt punkt 6, vägrar att lämna information till ett begärande kontor för återvinning av tillgångar ska den medlemsstat där det kontor för återvinning av tillgångar som mottar begäran är beläget vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att skälen för vägran anges och att samråd med det begärande kontoret för återvinning av tillgångar sker på förhand. En vägran ska avse enbart den del av den begärda informationen som skälen i punkt 6 avser och ska inte påverka skyldigheten att lämna övriga delar av den informationen, när så är tillämpligt, i enlighet med detta direktiv.
18/28 | ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj |
1372
SOU 2026:10 | Bilaga 3 |
EUT L, 2.5.2024
SV
Artikel 10
Tidsfrister för lämnande av information
1.Medlemsstaterna ska säkerställa att kontor för återvinning av tillgångar svarar på en begäran om information enligt artikel 9.1 så snart som möjligt och under alla omständigheter inom följande tidsfrister:
a)Sju kalenderdagar, för alla begäranden som inte är brådskande.
b)Åtta timmar, för brådskande begäranden som rör information som avses i artikel 6 och som lagras i databaser och register till vilka dessa kontor för återvinning av tillgångar har direkt åtkomst.
c)Tre kalenderdagar, för brådskande begäranden som rör information som dessa kontor för återvinning av tillgångar inte har direkt åtkomst till.
2.Om den information som begärs enligt punkt 1 b inte är direkt tillgänglig eller om den begäran som gjorts enligt punkt 1 a medför en oproportionell börda för det kontor för återvinning av tillgångar som mottar begäran får det kontoret för återvinning av tillgångar skjuta upp lämnandet av informationen. I ett sådant fall ska det kontor för återvinning av tillgångar som mottar begäran omedelbart underrätta det begärande kontoret för återvinning av tillgångar om detta uppskjutande och lämna den begärda informationen så snart som möjligt och inom sju dagar från den ursprungliga tidsfrist som fastställts enligt punkt 1 a eller inom tre dagar från den ursprungliga tidsfrist som fastställts enligt punkt 1 b och c.
3.De tidsfrister som anges i punkt 1 ska börja löpa så snart begäran om information har mottagits.
KAPITEL III
Frysning och förverkande
Artikel 11
Frysning
1.Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra sådan frysning av egendom som är nödvändig för att säkerställa ett eventuellt förverkande av den egendomen enligt artiklarna 12–16. Frysningsåtgärderna ska bestå av frysningsbeslut och omedelbara åtgärder.
2.Omedelbara åtgärder ska vidtas när så är nödvändigt för att bevara egendomen fram till dess att ett beslut om frysning har utfärdats. När omedelbara åtgärder inte vidtas i form av ett beslut om frysning ska medlemsstaterna begränsa den omedelbara åtgärdens tillfälliga giltighet.
3.Utan att det påverkar andra behöriga myndigheters befogenheter ska medlemsstaterna göra det möjligt för kontor för återvinning av tillgångar att vidta omedelbara åtgärder enligt punkt 2 om det finns en omedelbar risk att den egendom som dessa kontor har spårat och identifierat vid utförandet av sina uppgifter enligt artikel 5.2 b försvinner. Giltigheten för sådana omedelbara åtgärder får inte överstiga sju arbetsdagar.
4.Medlemsstaterna ska säkerställa att frysningsåtgärder vidtas av en behörig myndighet och att skälen till sådana åtgärder anges i det relevanta beslutet eller registreras i ärendeakten om frysningsåtgärden inte vidtas genom skriftligt beslut.
5.Beslutet om frysning ska endast förbli i kraft så länge som det är nödvändigt för att bevara egendomen för att möjliggöra ett eventuellt senare förverkande. För fryst egendom som inte senare förverkas ska frysningen hävas utan oskäligt dröjsmål. De villkor eller processuella regler enligt vilka frysningen av sådan egendom hävs ska avgöras av nationell rätt.
Artikel 12
Förverkande
1.Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra förverkande, antingen helt eller delvis, av hjälpmedel och vinning som härrör från ett brott som fastställts genom en slutlig fällande dom, vilken också kan vara resultatet av förfaranden i den tilltalades utevaro.
ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj | 19/28 |
1373
Bilaga 3 | SOU 2026:10 |
SV
EUT L, 2.5.2024
2.Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra förverkande av egendom vars värde motsvarar hjälpmedel eller vinning som härrör från ett brott som fastställts genom en slutlig fällande dom, vilken också kan vara resultatet av förfaranden i den tilltalades utevaro. Ett sådant förverkande kan vara subsidiärt eller alternativt till förverkande enligt punkt 1.
Artikel 13
Förverkande hos tredje man
1.Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra förverkande av vinning eller annan egendom vars värde motsvarar vinning som direkt eller indirekt överförts av en misstänkt eller tilltalad till tredje man, eller som har förvärvats av tredje man från en misstänkt eller tilltalad person.
Förverkande av vinning eller annan egendom enligt första stycket bör vara möjligt i de fall då en nationell domstol, på grundval av konkreta fakta och omständigheter i fallet, har slagit fast att berörd tredje man hade kännedom om eller borde ha haft kännedom om att överföringens eller förvärvets syfte var att undvika förverkande. Sådana fakta och omständigheter omfattar bland annat följande:
a)Överföringen eller förvärvet genomfördes utan ersättning eller i utbyte mot ett belopp som är klart oproportionellt i förhållande till marknadsvärdet för egendomen, eller
b)egendomen överfördes till närstående parter samtidigt som den fortfarande stod under den misstänkta eller tilltalade personens faktiska kontroll.
2.Punkt 1 ska inte inverka menligt på rättigheterna för tredje man som handlar i god tro.
Artikel 14
Utvidgat förverkande
1.Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra förverkande, antingen helt eller delvis, av egendom som tillhör en person som har dömts för ett brott, om det brott som begåtts sannolikt, direkt eller indirekt, kan ge upphov till en ekonomisk fördel och om den nationella domstolen är förvissad om att egendomen härrör från brottsliga gärningar.
2.Vid bedömningen av huruvida egendomen i fråga härrör från brottsliga gärningar ska hänsyn tas till alla omständigheter i det enskilda fallet, inbegripet specifika fakta och tillgängliga bevis, såsom att egendomens värde inte står i proportion till den dömda personens lagligt förvärvade inkomst.
3.Vid tillämpningen av denna artikel ska begreppet brott åtminstone omfatta de brott som förtecknas i artikel 2.1–2.3, om dessa brott är belagda med ett maximistraff på minst fyra års frihetsberövande.
Artikel 15
Förverkande utan fällande dom
1.Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att, på de villkor som anges i punkt 2 i denna artikel, möjliggöra förverkande av hjälpmedel, vinning eller egendom enligt artikel 12, eller vinning eller egendom som överförts till tredje man enligt artikel 13, om straffrättsliga förfaranden har inletts men inte kunde fortsätta på grund av en eller flera av följande omständigheter:
a)Den misstänkta eller tilltalade personen är sjuk.
b)Den misstänkta eller tilltalade personen avviker.
c)Den misstänkta eller tilltalade personen avlider.
d)Den preskriptionstid som föreskrivs i nationell rätt för brotten i fråga understiger 15 år och har löpt ut efter det att det straffrättsliga förfarandet har inletts.
2.Förverkande utan fällande dom enligt denna artikel ska begränsas till fall där, i avsaknad av de omständigheter som anges i punkt 1, det berörda straffrättsliga förfarandet hade kunnat leda till en fällande dom, åtminstone för brott som sannolikt, direkt eller indirekt, kan ge upphov till en betydande ekonomisk fördel, och där den nationella domstolen är förvissad om att de hjälpmedel, den vinning eller den egendom som ska förverkas härrör från eller är direkt eller indirekt kopplade till det berörda brottet.
20/28 | ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj |
1374
SOU 2026:10 | Bilaga 3 |
EUT L, 2.5.2024
Artikel 16
Förverkande av oförklarad förmögenhet med koppling till brottsliga gärningar
SV
1.Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att, i de fall där förverkandeåtgärderna i artiklarna 12–15 inte får tillämpas enligt nationell rätt, möjliggöra förverkande av egendom som identifierats i samband med utredningen av ett brott, under förutsättning att en nationell domstol är förvissad om att den identifierade egendomen härrör från brottsliga gärningar som har begåtts inom ramen för en kriminell organisation och att dessa gärningar sannolikt, direkt eller indirekt, kan ge upphov till en betydande ekonomisk fördel.
2.Vid bedömningen av om den egendom som avses i punkt 1 bör förverkas ska alla omständigheter i det enskilda fallet beaktas, inbegripet tillgängliga bevis och specifika fakta vilka kan omfatta
a)att egendomens värde är väsentligt oproportionellt i förhållande till den berörda personens lagligt förvärvade inkomst,
b)att det inte finns någon sannolik laglig källa till egendomen,
c)att den berörda personen har anknytning till personer med koppling till en kriminell organisation.
3.Punkt 1 ska inte inverka menligt på rättigheterna för tredje man som handlar i god tro.
4.Vid tillämpningen av denna artikel ska begreppet brott omfatta de brott som avses i artikel 2.1–2.3, om dessa brott är belagda med ett maximistraff på minst fyra års frihetsberövande.
5.Medlemsstaterna får föreskriva att förverkandet av oförklarad förmögenhet i enlighet med denna artikel får ske endast om den egendom som ska förverkas tidigare har frysts i samband med en utredning av ett brott som begåtts inom ramen för en kriminell organisation.
Artikel 17
Effektivt förverkande och verkställighet
1.Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra spårande och identifiering av den egendom som ska frysas och förverkas även efter en slutlig fällande brottmålsdom, eller efter förfaranden för förverkande enligt artiklarna 15 och 16.
2.Vid tillämpning av punkt 1 ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheterna har möjlighet att använda spårnings- och identifieringsverktyg som är lika effektiva som de som finns tillgängliga för att spåra och frysa tillgångar i enlighet med kapitel II i detta direktiv.
3.Medlemsstaterna får ingå avtal om kostnadsfördelning med andra medlemsstater i fråga om verkställighet av beslut om frysning och förverkande.
Artikel 18
Ersättning till brottsoffer
1.Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att när offer, till följd av ett brott, har ersättningsanspråk mot en person som är föremål för en förverkandeåtgärd som föreskrivs i detta direktiv, ska sådana ersättningsanspråk beaktas vid de berörda förfarandena för spårande av tillgångar, frysning och förverkande.
2.Medlemsstaterna ska göra det möjligt för de behöriga myndigheter som ansvarar för utredningar för spårande av tillgångar enligt artikel 4 att på begäran tillhandahålla de myndigheter som ansvarar för att fatta beslut om anspråk på återlämnande och ersättning, eller verkställa sådana beslut, all information om identifierade tillgångar som kan vara relevant för sådana anspråk. Medlemsstaterna får också göra det möjligt för behöriga myndigheter som ansvarar för utredningar för spårande av tillgångar enligt artikel 4 att tillhandahålla sådan information även utan en sådan begäran.
ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj | 21/28 |
1375
Bilaga 3 | SOU 2026:10 |
SV
EUT L, 2.5.2024
3.Medlemsstaterna ska säkerställa att kontor för återvinning av tillgångar får spåra och identifiera hjälpmedel och vinning eller egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om ersättning eller återlämnande av egendom till ett brottsoffer, åtminstone när kontoren för återvinning av tillgångar agerar i gränsöverskridande fall i enlighet med artikel 5.2 b, och när beslutet utfärdas av en domstol med straffrättslig behörighet i en annan medlemsstat under det straffrättsliga förfarandet.
4.Om ett brottsoffer har rätt till återlämnande av egendom som är eller kan bli föremål för en förverkandeåtgärd som föreskrivs i detta direktiv, ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att återlämna den berörda egendomen till brottsoffret, på de villkor som anges i artikel 15 i direktiv 2012/29/EU.
5.Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att verkställigheten av förverkandeåtgärder som föreskrivs i detta direktiv inte menligt påverkar brottsoffers rätt till ersättning. Medlemsstaterna får besluta att begränsa sådana åtgärder till situationer där lagöverträdarens lagliga tillgångar inte är tillräckliga för att täcka det totala ersättningsbeloppet.
Artikel 19
Vidare användning av förverkad egendom
1.Medlemsstaterna uppmanas att vidta nödvändiga åtgärder för att göra det möjligt att, när så är lämpligt, använda förverkad egendom för allmänna eller sociala ändamål.
2.Utan att det påverkar tillämplig internationell rätt får medlemsstaterna använda de hjälpmedel, den vinning eller den egendom som förverkats i samband med de brott som avses i direktiv (EU) 2024/1226 för att bidra till mekanismer för att stödja tredjeländer som påverkas av situationer som föranlett att unionen antagit restriktiva åtgärder, särskilt i händelse av anfallskrig. Kommissionen får ge vägledning om arrangemangen för sådana bidrag.
KAPITEL IV
Förvaltning
Artikel 20
Förvaltning av tillgångar och planering
1.Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa en effektiv förvaltning av enheter, såsom företag, som ska bevaras för fortsatt drift.
2.Medlemsstaterna uppmanas att vidta lämpliga åtgärder för att förhindra att egendom förvärvas, under avyttringen av den till följd av ett beslut om förverkande, av personer som dömts inom ramen för det straffrättsliga förfarande inom vilket egendomen frystes.
3.Medlemsstaterna ska säkerställa en effektiv förvaltning av fryst och förverkad egendom fram till dess att den avyttras till följd av ett slutligt beslut om förverkande.
4.Medlemsstaterna ska säkerställa att behöriga myndigheter som ansvarar för förvaltningen av fryst egendom, om det är motiverat på grund av egendomens art, bedömer de särskilda omständigheterna kring egendom som kan bli föremål för ett beslut om förverkande för att minimera dess uppskattade förvaltningskostnader och för att bevara värdet av sådan egendom fram till dess att den avyttras. En sådan bedömning ska göras när beslutet om frysning förbereds eller senast utan oskäligt dröjsmål efter verkställandet av beslutet om frysning.
5.Medlemsstaterna får kräva att kostnaderna för förvaltningen av fryst egendom, åtminstone delvis, ska belasta den verkliga huvudmannen.
Artikel 21
Förtida försäljning
1.Medlemsstaterna ska säkerställa att egendom som är föremål för ett beslut om frysning kan överföras eller säljas före ett slutligt beslut om förverkande om någon eller några av följande omständigheter föreligger:
a) Den egendom som är föremål för frysning är lättfördärvlig eller förlorar snabbt i värde.
22/28 | ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj |
1376
SOU 2026:10 | Bilaga 3 |
EUT L, 2.5.2024
SV
b)Lagrings- eller underhållskostnaderna för egendomen står inte i proportion till dess marknadsvärde.
c)Förvaltningen av egendomen fordrar särskilda förhållanden och sakkunskap som inte är lätt tillgänglig.
2.Medlemsstaterna ska säkerställa att den berörda personens intressen beaktas vid utfärdandet av ett beslut om förtida försäljning, inbegripet huruvida den egendom som ska säljas lätt kan ersättas. Med undantag för fall där den berörda personen har avvikit eller inte kan lokaliseras ska medlemsstaterna säkerställa att den berörda personen underrättas och, förutom i brådskande fall, ges möjlighet att höras före försäljningen. Den berörda personen ska ges möjlighet att begära försäljning av egendomen.
3.Intäkterna från en förtida försäljning ska säkras till dess att ett rättsligt beslut om förverkande har fattats.
Artikel 22
Kontor för förvaltning av tillgångar
1.Varje medlemsstat ska inrätta eller utse minst en behörig myndighet som ska fungera som ett kontor för förvaltning av tillgångar för att förvalta fryst och förverkad egendom fram till dess att egendomen avyttras till följd av ett slutligt beslut om förverkande.
2.Kontoren för förvaltning av tillgångar ska ha följande uppgifter:
a)Säkerställa en effektiv förvaltning av fryst och förverkad egendom, antingen genom direkt förvaltning av fryst och förverkad egendom eller genom att tillhandahålla stöd och sakkunskap till andra behöriga myndigheter som ansvarar för förvaltning av fryst och förverkad egendom samt planering i enlighet med artikel 20.4.
b)Samarbeta med andra behöriga myndigheter med ansvar för att spåra och identifiera, frysa och förverka egendom enligt detta direktiv.
c) Samarbeta med andra behöriga | myndigheter som ansvarar för | förvaltning | av fryst och förverkad | egendom |
i gränsöverskridande ärenden. |
|
|
|
|
| KAPITEL V |
|
|
|
| Skyddsåtgärder |
|
|
|
| Artikel 23 |
|
|
|
| Skyldighet att underrätta berörda personer |
|
| |
Medlemsstaterna ska säkerställa att | beslut om frysning som avses i | artikel 11, | beslut om förverkande | som avses |
i artiklarna 12–16 och beslut om försäljning av egendom som avses i artikel 21 utan oskäligt dröjsmål meddelas den berörda personen. I sådana beslut ska skälen för åtgärden anges samt de rättigheter och rättsmedel som står till förfogande för den berörda personen enligt artikel 24. Medlemsstaterna får föreskriva en rätt för behöriga myndigheter att skjuta upp underrättelsen till den berörda personen om besluten om frysning så länge som det är nödvändigt för att förhindra att det äventyrar en brottsutredning.
Artikel 24
Rättsmedel
1.Medlemsstaterna ska säkerställa att personer som berörs av beslut om frysning enligt artikel 11 och beslut om förverkande enligt artiklarna 12–16 har rätt till ett effektivt rättsmedel och till en rättvis rättegång så att deras rättigheter tillvaratas.
2. | Medlemsstaterna ska säkerställa att rätten till försvar, inbegripet rätten till tillgång till akten, | rätten att bli hörd |
i rättsliga och faktiska frågor och, i förekommande fall, rätten till tolkning och översättning, garanteras berörda personer | ||
som är misstänkta eller tilltalade eller personer som påverkas av förverkande enligt artikel 16. |
| |
|
| |
ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj | 23/28 | |
1377
Bilaga 3 | SOU 2026:10 |
SV
EUT L, 2.5.2024
Medlemsstaterna får föreskriva att även andra berörda personer har de rättigheter som avses i första stycket. Medlemsstaterna ska föreskriva att sådana andra berörda personer har rätt till tillgång till akten och rätt att bli hörda i rättsliga och faktiska frågor samt alla andra processuella rättigheter som är nödvändiga för att effektivt kunna utöva sin rätt till ett effektivt rättsmedel. Rätten att tillgå en akt får begränsas till handlingar som rör åtgärden för frysning eller förverkande under förutsättning att de berörda personerna har tillgång till de handlingar som krävs för att de ska kunna utöva sin rätt till ett effektivt rättsmedel.
3.Medlemsstaterna ska göra det faktiskt möjligt för den person vars egendom berörs att bestrida beslutet om frysning enligt artikel 11 inför domstol, i enlighet med förfaranden som föreskrivs i nationell rätt. Om ett beslut om frysning har utfärdats av en annan behörig myndighet än en rättslig myndighet, får det i nationell rätt föreskrivas att ett sådant beslut först ska underställas en rättslig myndighet för godkännande eller prövning innan det kan bestridas inför domstol.
4.Om den misstänkta eller tilltalade personen har avvikit ska medlemsstaterna vidta alla rimliga åtgärder för att säkerställa en faktisk möjlighet att utöva rätten att bestrida beslutet om förverkande och kräva att personen i fråga kallas till förverkandeförfarandet eller att rimliga ansträngningar görs för att uppmärksamma den personen på sådana förfaranden.
5.Medlemsstaterna ska göra det faktiskt möjligt för den person vars egendom berörs att bestrida beslutet om förverkande enligt artiklarna 12–16, inbegripet de relevanta omständigheterna i fallet och tillgängliga bevis som ligger till grund för slutsatserna, inför domstol, i enlighet med förfaranden som föreskrivs i nationell rätt.
6.Medlemsstaterna ska göra det faktiskt möjligt för en berörd person att bestrida ett beslut om förtida försäljning enligt artikel 21 och ska erbjuda den berörda personen alla processuella rättigheter som krävs för att utöva rätten till ett effektivt rättsmedel. Medlemsstaterna ska föreskriva en möjlighet för en domstol att tillfälligt avbryta verkställandet av ett sådant beslut om försäljning om det annars skulle uppstå irreparabel skada för den berörda personen.
7.Tredje man ska ha rätt att hävda äganderätt eller annan egendomsrätt, inbegripet i de fall som avses i artikel 13.
8.De personer som påverkas av de åtgärder som föreskrivs i detta direktiv ska ha rätt att få tillgång till en advokat under hela frysnings- och förverkandeförfarandet. De berörda personerna ska informeras om att de har denna rätt.
KAPITEL VI
Strategisk ram för återvinning av tillgångar
Artikel 25
Nationell strategi för återvinning av tillgångar
1.Medlemsstaterna ska senast den 24 maj 2027 anta en nationell strategi för återvinning av tillgångar och regelbundet uppdatera den, åtminstone vart femte år.
2.Den strateg som avses i punkt 1 ska innehålla
a)delar gällande prioriteringarna för den nationella politiken på detta område samt mål och åtgärder för att uppnå dem,
b)de behöriga myndigheternas roll och ansvar, inbegripet arrangemang för samordning och samarbete dem emellan,
c)resurser,
d)utbildning
e)åtgärder som, i tillämpliga fall, ska vidtas när det gäller användningen av förverkade tillgångar för allmänna eller sociala ändamål,
24/28 | ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj |
1378
SOU 2026:10 | Bilaga 3 |
EUT L, 2.5.2024
SV
f)insatser som ska utföras för samarbete med tredjeländer,
g)arrangemang som möjliggör regelbunden utvärdering av resultat.
3.Medlemsstaterna ska meddela kommissionen sina strategier och eventuella uppdateringar av dem inom tre månader efter det att de har antagits.
Artikel 26
Resurser
Medlemsstaterna ska säkerställa att kontor för återvinning av tillgångar och kontor för förvaltning av tillgångar som utför uppgifter enligt detta direktiv har personal med lämpliga kvalifikationer samt lämpliga finansiella och tekniska resurser för att de effektivt ska kunna utföra sina uppgifter i samband med genomförandet av detta direktiv. Utan att det påverkar rättsväsendets oberoende och skillnader i rättsväsendets organisation inom unionen ska medlemsstaterna säkerställa att specialiserad utbildning och utbyte av bästa praxis finns tillgänglig för personal som arbetar med identifiering, spårande och återvinning av tillgångar samt förverkande.
Artikel 27
Effektiv förvaltning av fryst och förverkad egendom
1.För förvaltningen av fryst och förverkad egendom ska medlemsstaterna säkerställa att kontor för förvaltning av tillgångar, och i förekommande fall kontor för återvinning av tillgångar, och andra behöriga myndigheter som utför uppgifter enligt detta direktiv snabbt kan erhålla information om fryst och förverkad egendom som ska förvaltas enligt detta direktiv. För detta ändamål ska medlemsstaterna upprätta effektiva verktyg för förvaltning av fryst eller förverkad egendom, såsom ett centralt register eller andra register över egendom som frysts och förverkats enligt detta direktiv.
2.Vid tillämpningen av punkt 1 ska medlemsstaterna säkerställa att det är möjligt att erhålla information om följande:
a)Den egendom som är föremål för ett beslut om frysning eller förverkande och som ska förvaltas enligt artikel 20.3 fram till dess att den avyttras till följd av ett slutligt beslut om förverkande, inbegripet uppgifter som gör det möjligt att identifiera egendomen.
b)När så är lämpligt, det uppskattade eller faktiska värdet av egendomen vid tidpunkten för frysningen, förverkandet och avyttringen.
c)Egendomens ägare, inbegripet den verkliga huvudmannen, om sådan information finns tillgänglig.
d)Referensnummer för den nationella akten för förfarandet avseende egendomen.
3.Om medlemsstaterna upprättar ett register över fryst och förverkad egendom enligt punkt 1 ska de säkerställa att myndigheter som har åtkomst till registret kan söka i och erhålla information om namnet på den myndighet som för in informationen i registret och om den unika användaridentiteten för den tjänsteman som förde in informationen i registret.
4.Om medlemsstaterna upprättar ett register över fryst och förverkad egendom enligt punkt 1 i denna artikel ska de säkerställa att den information som avses i punkt 2 i denna artikel bevaras så länge som det är nödvändigt för att föra register och ha översikt över den frysta, förverkade eller förvaltade egendomen, och inte längre än till dagen för dess avyttring, eller för att tillhandahålla årlig statistik enligt artikel 28.
5.Om medlemsstaterna upprättar ett register över fryst och förverkad egendom enligt punkt 1 ska de säkerställa att alla personuppgifter som lagras i registren är åtkomliga och kan användas i samband med frysning, förverkande och förvaltning av hjälpmedel, vinning eller egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om förverkande, i enlighet med tillämpliga regler om dataskydd.
ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj | 25/28 |
1379
Bilaga 3 | SOU 2026:10 |
SV
EUT L, 2.5.2024
6.Om medlemsstaterna upprättar ett register över fryst och förverkad egendom enligt punkt 1 ska medlemsstaterna säkerställa att lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder har vidtagits för att säkerställa säkerheten för uppgifterna i registren över fryst och förverkad egendom och ska utse den eller de behöriga myndigheter som ska ansvara för förvaltningen av registren och för att utföra den registeransvariges uppgifter enligt tillämpliga regler om dataskydd.
Artikel 28
Statistik
Medlemsstaterna ska regelbundet samla in och föra uttömmande statistik från de relevanta myndigheterna för att se över effektiviteten i deras system för förverkande. Den insamlade statistiken ska årligen sändas till kommissionen senast den 31 december det följande året och ska omfatta
a)antalet verkställda beslut om frysning,
b)antalet verkställda beslut om förverkande,
c)det uppskattade värdet, vid tidpunkten för frysningen, på den egendom som frysts i syfte att senare eventuellt förverkas,
d)det uppskattade värdet på den återvunna egendomen vid tidpunkten för förverkandet,
e)antalet ansökningar om verkställighet av beslut om frysning i en annan medlemsstat,
f)antalet ansökningar om verkställighet av beslut om förverkande i en annan medlemsstat,
g)värdet eller det uppskattade värdet på den egendom som återvunnits efter verkställighet i en annan medlemsstat,
h)värdet av förverkad egendom jämfört med dess värde vid tidpunkten för frysningen, om det är tillgängligt på central nivå,
i)fördelningen av siffrorna och värdena enligt leden b och d per typ av förverkande, om den är tillgänglig på central nivå,
j)antalet förtida försäljningar, om det är tillgängligt på central nivå,
k)värdet på den egendom som är avsedd att återanvändas för sociala ändamål.
KAPITEL VII
Samarbete
Artikel 29
Samarbetsnätverk för återvinning av tillgångar och förverkande
1.Kommissionen ska inrätta ett samarbetsnätverk för återvinning av tillgångar och förverkande för att underlätta samarbetet mellan kontor för återvinning av tillgångar och kontor för förvaltning av tillgångar och med Europol vid genomförandet av detta direktiv och för att ge råd till kommissionen och möjliggöra utbyte av bästa praxis när det gäller genomförandet av detta direktiv.
2.Kommissionen får bjuda in företrädare för Eurojust, Eppo och, när så är lämpligt, Myndigheten för bekämpning av penningtvätt och av terrorismfinansiering att delta i mötena i det nätverk som avses i punkt 1.
Artikel 30
Samarbete med unionsorgan och unionsbyråer
1.Medlemsstaternas kontor för återvinning av tillgångar ska, inom respektive behörighetsområden och i enlighet med tillämpliga rättsliga ramar, ha ett nära samarbete med Eppo i syfte att underlätta identifieringen av hjälpmedel, vinning eller egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om frysning eller förverkande i straffrättsliga förfaranden som rör brott som omfattas av Eppos behörighet.
26/28 | ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj |
1380
SOU 2026:10 | Bilaga 3 |
EUT L, 2.5.2024
SV
2. Kontor för återvinning av tillgångar och kontor för förvaltning av tillgångar ska samarbeta med Europol och Eurojust,
ienlighet med deras behörighetsområden, i syfte att underlätta identifieringen av hjälpmedel, vinning eller egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om frysning eller förverkande som utfärdats av en behörig myndighet i samband med straffrättsliga förfaranden för att underlätta förvaltningen av fryst och förverkad egendom.
Artikel 31
Samarbete med tredjeländer
1.Medlemsstaterna ska säkerställa att kontor för återvinning av tillgångar samarbetar inom den internationella rättsliga ramen med sina motparter i tredjeländer i största möjliga utsträckning, och i enlighet med den tillämpliga rättsliga ramen för dataskydd, för att utföra uppgifterna enligt artikel 5.
2.Medlemsstaterna ska säkerställa att kontor för återvinning av tillgångar samarbetar inom den internationella rättsliga ramen med sina motparter i tredjeländer i största möjliga utsträckning, och i enlighet med den tillämpliga rättsliga ramen för dataskydd, för att utföra uppgifterna enligt artikel 22.
KAPITEL VIII
Slutbestämmelser
Artikel 32
Utsedda behöriga myndigheter och kontaktpunkter
1.Medlemsstaterna ska informera kommissionen om den eller de myndigheter som utsetts att utföra uppgifterna enligt artiklarna 5 och 22.
2.Medlemsstaterna ska utse högst två kontaktpunkter för att underlätta samarbetet i gränsöverskridande ärenden mellan kontor för återvinning av tillgångar och högst två kontaktpunkter för att underlätta samarbetet mellan kontor för förvaltning av tillgångar. Det ska inte vara nödvändigt för sådana kontaktpunkter att själva ha anförtrotts de uppgifter som avses i artikel 5 eller 22.
3.Senast den 24 maj 2027 ska medlemsstaterna underrätta kommissionen om den eller de behöriga myndigheter och, i förekommande fall, de kontaktpunkter som avses i punkt 1 respektive 2.
4.Senast den 24 maj 2027 ska kommissionen upprätta ett onlineregister med en förteckning över alla behöriga myndigheter och den utsedda kontaktpunkten för varje behörig myndighet. Kommissionen ska på sin webbplats offentliggöra och regelbundet uppdatera den förteckning över myndigheter som avses i punkt 1.
Artikel 33
Införlivande
1.Medlemsstaterna ska senast den 23 november 2026 sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv. De ska genast underrätta kommissionen om detta.
När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.
2.Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om texten till de centrala bestämmelser i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.
Artikel 34
Rapportering
1.Kommissionen ska, senast den 24 november 2028, lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om genomförandet av detta direktiv.
2.Kommissionen ska, senast den 24 november 2031, lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet med en utvärdering av detta direktiv. Kommissionen ska ta hänsyn till den information som lämnats av medlemsstaterna och annan relevant information avseende införlivandet och genomförandet av detta direktiv. På grundval av denna utvärdering ska kommissionen besluta om lämpliga uppföljningsåtgärder, däribland, vid behov, ett lagstiftningsförslag.
ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj | 27/28 |
1381
Bilaga 3 | SOU 2026:10 |
SV
EUT L, 2.5.2024
Artikel 35
Förhållandet till andra instrument
Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av direktiv (EU) 2019/1153.
Artikel 36
Ersättande av gemensam åtgärd 98/699/RIF, rambeslut 2001/500/RIF och 2005/212/RIF, beslut 2007/845/RIF och
direktiv 2014/42/EU
1.Gemensam åtgärd 98/699/RIF, rambeslut 2001/500/RIF och 2005/212/RIF, beslut 2007/845/RIF och direktiv 2014/42/EU ska ersättas med avseende på de medlemsstater som är bundna av det här direktivet, utan att det påverkar dessa medlemsstaters skyldigheter vad gäller tidsfristen för införlivande av dessa instrument i nationell rätt.
2.För de medlemsstater som är bundna av detta direktiv ska hänvisningar till de instrument som anges i punkt 1 anses som hänvisningar till detta direktiv.
Artikel 37
Ikraftträdande
Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
| Artikel 38 |
| |
| Adressater |
| |
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna i enlighet med fördragen. |
| ||
Utfärdat i Strasbourg den 24 april 2024. |
| ||
På Europaparlamentets vägnar | På rådets vägnar | ||
R. METSOLA | M. MICHEL | ||
Ordförande | Ordförande | ||
|
|
|
|
28/28 | ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2024/1260/oj |
1382
Bilaga 4
Vägledning
om överrättsprocessen
Tabell 1 Göta hovrätts vägledning om överrättsprocessen
Utfall i domen | Klagorätt | Kommentar |
Förverkande JA |
| Staten: Ingen klagorätt* |
Skadestånd JA |
|
|
Ers. ur förverkande JA |
|
|
|
| TT: Klagorätt i fråga om för- |
|
| verkande och skadestånd** |
|
| - Bara förverkande: Staten + |
|
| MÄ är motparter (B-mål) |
|
| - Bara skadestånd: MÄ är |
|
| motpart (T-mål) |
|
| - Både förverkande och |
|
| skadestånd: Staten och MÄ |
|
| är motparter (B-mål) |
|
| MÄ: Ingen klagorätt*** |
|
| |
Förverkande JA | Staten: Ingen klagorätt | |
Skadestånd NEJ |
| |
(Ers. ur förv. ej aktuellt) |
| |
*Statens enda intresse är att förverkande sker
**TT kan inte enbart yrka att ers. inte ska utgå ur förverkade medel, utan måste även yrka antingen att förverkandet hävs eller att skadeståndsanspråket ogillas
***Förutsatt fullt bifall på MÄ:s skadeståndsyrkande
TT:Klagorätt i fråga om för- verkande*
- Staten är motpart (B-mål)
MÄ: Klagorätt i fråga om skadestånd**
- TT är motpart (T-mål)
*TT:s enda intresse är att förverkandet upphävs; MÄ är inte motpart i den frågan
**Hovrätten blir skyldig att ex officio lyfta frågan om ers. ur förverkade medel vid bifall till MÄ:s överklagande. Då staten inte har något självständigt intresse av att behålla förverkade medel är staten inte motpart
1383
Bilaga 4SOU 2026:10
Utfall i domen | Klagorätt | Kommentar |
Förverkande JA |
| Staten: Ingen klagorätt |
Skadestånd JA |
|
|
Ers. ur förverkande NEJ |
|
|
|
|
|
|
| TT: Klagorätt i alla delar |
|
| - Bara förverkande: Staten är |
|
| motpart (B-mål)* |
|
| Bara skadestånd: MÄ är |
|
| |
|
| motpart (T-mål) |
|
| - Bara ers. ur förverkande: MÄ + |
|
| Staten är motparter (Ö-mål)** |
|
| - Förverkande + skadestånd: |
|
| Staten + MÄ är motparter |
|
| (B-mål) |
|
| - Förverkande + ers. ur |
|
| förverkande: Staten + MÄ är |
|
| motparter (B-mål) |
|
| MÄ: Klagorätt i fråga om ers. |
|
| |
|
| ur förverkande |
|
| - Staten är motpart (Ö- |
|
| mål)*** |
|
|
|
*Eftersom ers. ändå inte ska utgå ur förverkade medel har MÄ inget partsintresse
**TT har självständigt intresse av att förverkade medel används till att betala skadestånd och har därför klagorätt. Eftersom staten vid bifall ska ge ers. ur förverkade medel är staten motpart. MÄ kan bara gynnas av att hovrätten ändrar tings- rättens beslut och intar
därför inte per automatik partsställning
***Rätten till ers. ur
förverkade medel berör relationen mellan MÄ och staten. TT kan endast gynnas genom att hovrätten beslutar att ersättning ska utgå ur de medlen och behöver därför inte inta partsställning
1384
SOU 2026:10Bilaga 4
Utfall i domen | Klagorätt | Kommentar |
Förverkande NEJ |
| Staten: Klagorätt i fråga om |
Skadestånd JA |
| förverkande |
(Ers. ur förv. ej aktuellt) |
| - TT och MÄ är motparter |
|
| (B-mål)* |
|
|
|
*Om statens förverkande- yrkande bifalls blir hovrätten skyldig att ex officio lyfta frågan om ers. ur förverkade medel; därav har MÄ parts- intresse
| TT: Klagorätt i fråga om skade- |
| stånd |
| - MÄ är motpart (T-mål) MÄ: |
| Ingen klagorätt** |
Förverkande NEJ | Staten: Klagorätt i fråga om |
Skadestånd NEJ | förverkande |
(Ers. ur förv. ej aktuellt) | - TT och MÄ är motparter |
| (B-mål) |
| TT: Ingen klagorätt |
| MÄ: Klagorätt i fråga om |
| skadestånd |
| - TT är motpart (T-mål) |
**MÄ äger inte frågan om förverkande och kan därför inte överklaga ett avslags- beslut i den delen
Tabellen är framtagen inom Göta hovrätt och utgör en del av hovrättens synpunkter på en promemoria av utredningen (se avsnitt 10.4.2). Tabellen bygger på utgångspunkten att ett förordnande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken enbart är positivt för målsäganden. Ser man det som att ett förordnande kan vara negativt bör målsäganden ha klagorätt och alltid ha partsställning.
1385
Statens offentliga utredningar 2026
Kronologisk förteckning
1.Skatteincitament för forskning och utveckling – ett nytt incitament baserat på utgifter för FoU-personal. Fi.
2.710 miljoner skäl till reformer. Ju.
3.Genomförande av plattformsdirektivet. A.
4.Rektor i fokus – förutsättningar för ett pedagogiskt ledarskap. U.
5.Utvidgad avdragsrätt för sponsring m.m. Fi.
6.En nationell digital infrastruktur i hälso- och sjukvården. Styrning med tydliga roller och ansvar för aktörerna. S.
7.Förstärkt uppföljning och utvärdering av folkhälsopolitiken.
Del I: Effektivare folkhälsoinsatser genom hälsoekonomiska analyser. Del II: Utvärdering av alkohol politikens styrmedel. S.
8.Rättssäker samhällsvård för barn och unga. S.
9.Registrering av EES-medborgare. Ju.
10.Ökade möjligheter till tillgångsinriktad brottsbekämpning. Del 1 och 2. Ju.
Statens offentliga utredningar 2026
Systematisk förteckning
Arbetsmarknadsdepartementet
Genomförande av plattformsdirektivet. [3]
Finansdepartementet
Skatteincitament för forskning och ut- veckling – ett nytt incitament baserat på utgifter för FoU-personal. [1]
Utvidgad avdragsrätt för sponsring m.m. [5]
Justitiedepartementet
710 miljoner skäl till reformer. [2] Registrering av EES-medborgare. [9]
Ökade möjligheter till tillgångsinriktad brottsbekämpning. Del 1 och 2. [10]
Socialdepartementet
En nationell digital infrastruktur i hälso- och sjukvården. Styrning med tydliga roller och ansvar för aktörerna. [6]
Förstärkt uppföljning och utvärdering av folkhälsopolitiken.
Del I: Effektivare folkhälsoinsatser genom hälsoekonomiska analyser. Del II: Utvärdering av alkohol politikens styrmedel. [7]
Rättssäker samhällsvård för barn och unga. [8]
Utbildningsdepartementet
Rektor i fokus – förutsättningar för ett pedagogiskt ledarskap. [4]