Ökade möjligheter till tillgångsinriktad brottsbekämpning
Statens offentliga utredningar 2026:10
Ökade möjligheter till tillgångsinriktad brottsbekämpning
Del 1
Betänkande av 2025 års förverkandeutredning
Stockholm 2026
SOU 2026:10
SOU och Ds finns på regeringen.se under Rättsliga dokument.
Svara på remiss – hur och varför
Statsrådsberedningen, SB PM 2021:1.
Information för dem som ska svara på remiss finns tillgänglig på regeringen.se/remisser.
Layout: Kommittéservice, Regeringskansliet
Omslag: Åtta45
Tryck och remisshantering: Åtta45, Stockholm 2026
ISBN 978-91-525-1473-3 (tryck)
ISBN 978-91-525-1474-0 (pdf)
ISSN 0375-250X
Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet
Regeringen beslutade den 19 december 2024 att ge en särskild utredare i uppdrag att ta ställning till hur det nya förverkandedirektivet ska genomföras i Sverige. I uppdraget ingick bland annat att analysera hur svensk rätt förhåller sig till förverkandedirektivet och lämna nöd- vändiga författningsförslag och förslag på andra åtgärder som krävs för att genomföra direktivet och rekommendationerna från Financial Action Task Forces (FATF) om förverkande (dir. 2024:122). Den 21 augusti 2025 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv innebärande förlängd tid för uppdraget (dir. 2025:78).
Till särskild utredare utsågs den 20 december 2024 justitierådet Johan Danelius.
Som sakkunniga förordnades den 22 januari 2025 kanslirådet Carola Choi samt rättssakkunniga Johan Carlsson-Frost, Gustav Holm, och Malin Wictor (samtliga vid Justitiedepartementet).
Som experter att biträda utredningen förordnades samma dag docenten Gustaf Almkvist Uppsala universitet), verksjuristen Johan Alnebo (Kronofogden), rättsliga experten Daniel Eriksson (Skatte- verket), verksamhetsexperten Solveig Forss (Polisen), advokaten Eleonora Johansson Bergdahl (Sveriges advokatsamfund), kammar- åklagaren Johan Lindmark (Åklagarmyndigheten), chefsåklagaren och kammarchefen Anna Palmqvist (Ekobrottsmyndigheten), hov- rättsrådet och vice ordföranden Mari-Ann Roos (Svea hovrätt) och verksjuristen Jonna Wiborn (Tullverket). Den 22 april 2025 förordna- des senior legal council Erik Wendeby (Svenska Bankföreningen) som expert att biträda utredningen.
Den 1 januari 2025 anställdes rådmannen Anna Hannell som huvudsekreterare och hovrättsassessorn, numera utnämnda råd- mannen, Maja Martinsson som utredningssekreterare.
Utredningen överlämnar nu betänkandet Ökade möjligheter till tillgångsinriktad brottsbekämpning (SOU 2026:10).
De sakkunniga och experterna har i allt väsentligt ställt sig bakom de bedömningar och förslag som lämnas. Dessa redovisas därför som utredningens gemensamma. Experterna Gustaf Almkvist och Eleonora Johansson Bergdahl har avgett särskilda yttranden. Dessa fogas till betänkandet. Uppdraget är med detta slutfört.
Stockholm i februari 2026
Johan Danelius
Anna Hannell
Maja Martinsson
Innehåll
1.3Förslag till lag om tillägg till den upphävda
1.8Förslag till lag om ändring i lagen (1955:227)
om inskrivning av rätt till luftfartyg .................................... |
1.9Förslag till lag om ändring i lagen (1955:229)
i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention
rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg ... 106
| ||
| om utlämning för brott......................................................... | |
| ||
| om förverkande av alkohol m.m. ......................................... |
5
Innehåll | SOU 2026:10 |
| |
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk .................. |
1.13Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island
6
SOU 2026:10Innehåll
1.34Förslag till lag om ändring i lagen (2005:500)
om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut
7
Innehåll | SOU 2026:10 |
8
SOU 2026:10 | Innehåll |
1.57Förslag till lag om ändring i lagen (2021:899) med kompletterande bestämmelser till EU:s
förordning om gräsrotsfinansiering..................................... |
en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt) ... 194
| ||
| om clearing och avveckling av betalningar .......................... | |
| ||
| (2024:710).............................................................................. |
1.61Förslag till lag om ändring i lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande och åläggande
och åläggande av företagsbot................................................ | |
| |
(2025:744) om brottsofferfond............................................ |
9
Innehåll | SOU 2026:10 |
3.3.6Förverkandebeslag får bestå till laga kraft
| i våra grannländer .................................................. | |
Allramålet .............................................................. | ||
10
SOU 2026:10 | Innehåll |
3.4Beslagsförhandlingar och frister för rättens
3.6.2Det bör inte krävas att rätten uttalar
sig om avkastning .................................................. |
|
| ||
|
| av beslag ................................................................. | |
Spåra och identifiera tillgångar ................................. | |||
4.1Förverkandedirektivets artiklar om att spåra
och identifiera egendom ....................................................... | ||
4.1.4Artikel 7 om villkor för ARO-kontorens
åtkomst till information ........................................ |
4.1.5Artikel 8 om övervakning av åtkomst
|
| |
| medarbetare............................................................ | |
4.1.7Artikel 10 om tidsfrister för att lämna
| information ............................................................ | |
11
Innehåll | SOU 2026:10 |
4.2 FATF:s rekommendationer ................................................. |
4.2.1Rekommendation 4 om förverkande
och provisoriska åtgärder...................................... |
4.2.2Rekommendation 30 om ansvar för
brottsbekämpande och utredande myndigheter... 382
4.2.3Rekommendation 31 om befogenheter för
brottsbekämpande och utredande myndigheter... 383
4.2.4Rekommendation 38 om ömsesidig rättslig
4.2.5Rekommendation 40 om internationellt
samarbete ............................................................... |
4.2.6FATF:s vägledande policydokument
| ||
4.3 Inrättande av ARO-kontor i EU......................................... | ||
Några utländska exempel...................................... | ||
4.4Gällande rätt om tillgångsutredningar i svenska
förundersökningar ................................................................ |
4.4.1Spåra och identifiera tillgångar under
| förundersökningen ................................................ | |
Fortsatt finansiell utredning................................. | ||
4.5 Myndigheternas möjlighet att få tillgång till information.... | ||
4.5.1Allmänt om informationsutbyte
mellan myndigheter .............................................. |
4.5.2Lag om informationsskyldighet
| ||
ska kunna spåras och identifieras?....................................... |
4.6.1Ett nationellt center för tillgångsinriktad
| brottsbekämpning ................................................. | |
4.6.5Villkor för ARO-kontorens åtkomst
till information (artikel 7) .................................... |
12
SOU 2026:10 | Innehåll |
4.6.6Övervakning av åtkomst och sökningar
5.1Förverkandedirektivets artiklar om att säkra
5.1.6Artikel 16 om förverkande av oförklarade
tillgångar med koppling till brottsliga gärningar... 537
5.1.7Artikel 17 om effektivt förverkande
| och verkställighet................................................... | |
5.1.9Artikel 19 om vidare användning
| av förverkad egendom ........................................... | |
5.2 FATF:s rekommendationer ................................................. | ||
5.2.3Rekommendation 4 om förverkande
och provisoriska åtgärder ...................................... |
5.2.4Rekommendationerna 38 och 40
5.3.4Enskilda anspråk och ersättning till
13
Innehåll | SOU 2026:10 |
Brottsofferfonden ................................................. |
5.4Uppfyller svensk rätt förverkandedirektivets krav och FATF:s rekommendationer om att säkra
5.4.8Effektivt förverkande och verkställighet
|
| (artikel 17) ............................................................. | |
| |||
| |||
DEL 2 |
|
| |
6 | Förvalta tillgångar .................................................... | 689 | |
6.1 | Förverkandedirektivets krav om förvaltning ...................... | 689 | |
6.1.1Artikel 20 om förvaltning av tillgångar
| och planering ......................................................... | 690 |
6.1.2 | Artikel 21 om förtida försäljning ......................... | 692 |
6.1.3Artikel 22 om kontor för förvaltning
|
| av tillgångar............................................................ | 695 |
| 6.1.4 | Artikel 27 om register över egendom .................. | 697 |
6.2 | FATF:s rekommendationer om förvaltning ....................... | 700 | |
6.3 | Utredningens direktiv om förvaltning ................................ | 706 | |
6.4 | Gällande rätt om egendomsförvaltning............................... | 707 | |
| 6.4.1 | Förvar..................................................................... | 707 |
| 6.4.2 | Kvarstad ................................................................. | 709 |
| 6.4.3 | Beslag och penningbeslag ..................................... | 717 |
| 6.4.4 | Förverkande........................................................... | 725 |
| 6.4.5 | Specialstraffrätt ..................................................... | 732 |
| 6.4.6 | Myndigheternas nuvarande förvaltning ............... | 735 |
14
SOU 2026:10 |
| Innehåll |
6.5 Särskilt svårförvaltad egendom ............................................ | 747 | |
6.5.1 | Uppdraget och allmän vägledning ........................ | 748 |
6.5.2 | Kryptotillgångar .................................................... | 751 |
6.5.3 | Företag ................................................................... | 762 |
6.5.4 | Immateriella tillgångar .......................................... | 787 |
6.6Uppfyller svensk rätt förverkandedirektivets
krav om egendomsförvaltning? ............................................ | 820 |
6.6.1 | Möjliga sätt att öka effektiviteten av |
|
| tillgångsförvaltning (artikel 20.1 och 20.3) .......... | 821 |
6.6.2Regler för att hindra att förverkad egendom
| köps tillbaka av den dömde (artikel 20.2) ............ | 836 |
6.6.3 | Förvaltningsbedömningar i fråga |
|
| om vissa egendomsslag (artikel 20.4) ................... | 839 |
6.6.4Förverkandesvaranden kan förpliktas att
|
| betala förvaltningskostnader (artikel 20.5) .......... | 841 |
| 6.6.5 | Regler om förtida försäljning och |
|
|
| förstörande av egendom (artikel 21) .................... | 846 |
| 6.6.6 | Kontor för förvaltning av tillgångar (artikel 22) ... | 852 |
| 6.6.7 | Register över förvaltad egendom (artikel 27) ...... | 867 |
7 | Samla in, föra och redovisa statistik........................... | 875 | |
7.1 | Krav på insamling av statistik enligt förverkandedirektivet ... | 876 | |
| 7.1.1 | Artikel 28 ............................................................... | 876 |
7.1.2Myndigheternas insamling av den
efterfrågade statistiken .......................................... | 879 |
7.2 FATF:s rekommendation 33 om statistik........................... | 880 |
7.3Regeringsuppdrag att utveckla och stärka arbetet
med återtagande av brottsvinster ......................................... | 883 | |
7.3.1 | Synen på resultat och resultatindikatorer ............ | 884 |
7.3.2Mål- och resultatstyrning skiljer sig åt
| mellan myndigheterna ........................................... | 886 |
7.3.3 | Tänkbara resultatindikatorer ................................ | 889 |
7.3.4 | Internationella krav på uppföljning ...................... | 894 |
7.3.5Ett nytt regeringsuppdrag om stärkt förmåga
att återta brottsvinster ........................................... | 898 |
7.4 Myndigheternas instruktioner och regleringsbrev.............. | 898 |
15
Innehåll | SOU 2026:10 |
7.5 | Rättsväsendets digitalisering................................................ | 902 |
7.6 | Den officiella kriminalstatistiken ........................................ | 905 |
7.7Sverige uppfyller inte kraven i artikel 28 på att samla in
| och föra statistik ................................................................... | 907 |
8 | Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande ............... | 911 |
8.1En bestämmelse om utvidgat förverkande införs
och förändras ........................................................................ | 912 |
8.1.1En bestämmelse om utvidgat förverkande
| införs i svensk rätt ................................................. | 912 |
8.1.2 | Förverkanderambeslutet....................................... | 913 |
8.1.3Regeringens överväganden vid genomförandet
| av förverkanderambeslutet ................................... | 914 |
8.1.4 | En utvärdering av tillämpningen av |
|
| bestämmelsen om utvidgat förverkande .............. | 917 |
8.1.5Ändringar med anledning av genomförandet
| av 2014 års förverkandedirektiv............................ | 919 |
8.1.6 | Beviskravet sänktes i november 2024 .................. | 920 |
8.2 Rättslig diskussion................................................................ | 922 | |
8.2.1 | Doktrin .................................................................. | 922 |
8.2.2Rättsfall från Högsta domstolen
| om utvidgat förverkande........................................ | 928 |
8.2.3 | Europadomstolens avgöranden ............................ | 936 |
8.3 Förverkandekonventionens krav på en omvänd bevisbörda.. | 943 | |
8.3.1 | Artikel 3 i förverkandekonventionen .................. | 944 |
8.3.2Överväganden vid det svenska tillträdet
till förverkandekonventionen ............................... | 945 |
8.3.3Europarådets rapport om genomförandet
|
| av artikel 3.4 i förverkandekonventionen............. | 947 |
8.4 | Om tillämpningen av det nya beviskravet........................... | 956 | |
8.5 | Överväganden om en omvänd bevisbörda .......................... | 958 | |
| 8.5.1 | Bör det införas en omvänd bevisbörda |
|
|
| för utvidgat förverkande? ..................................... | 958 |
| 8.5.2 | Författningsförslag som inte följer av |
|
|
| utredningens ställningstagande i sakfrågan ......... | 962 |
16
SOU 2026:10Innehåll
9 | Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen.... | 967 | |
9.1 | Enskilda anspråk i strafförelägganden ................................. | 968 | |
| 9.1.1 | Mer om problemet................................................. | 968 |
9.1.2En hänvisning till 36 kap. brottsbalken
| för utfärdande av strafföreläggande...................... | 969 |
9.2 Förverkande av barnpornografi............................................ | 971 | |
9.2.1 | Mer om problemet................................................. | 971 |
9.2.2Ett uppenbarhetsrekvisit införs i lagen
om förverkande av barnpornografi ....................... | 973 |
9.3Tullverkets möjligheter att omedelbart
sälja och förstöra egendom ................................................... | 974 | |
9.3.1 | Mer om problemen................................................ | 975 |
9.3.2Ökade möjligheter för Tullverket att sälja
|
| och förstöra säkrad egendom i förtid ................... | 976 |
9.4 | Tidpunkten för värdeberäkning i tullbefogenhetslagen ..... | 977 | |
| 9.4.1 | Mer om problemet................................................. | 977 |
| 9.4.2 | Värdeberäkningar vid samma tidpunkt ................ | 978 |
9.5 | Fullgörelseförverkande av penningtvättade medel ............. | 979 | |
| 9.5.1 | Mer om problemet................................................. | 979 |
| 9.5.2 | En utvidgad möjlighet till fullgörelseförverkande .. | 980 |
9.6 | Utbetalning av skadestånd till barn ..................................... | 982 | |
| 9.6.1 | Mer om problemet................................................. | 982 |
9.6.2Ett skydd för pengar som Polisen betalar
| ut till omyndiga...................................................... | 983 |
9.7 Ska ett förverkandebeslut förfalla efter tio år?.................... | 984 | |
9.7.1 | Mer om problemet................................................. | 984 |
9.7.2En möjlighet att förlänga tiden innan
| ett förverkandebeslut förfaller .............................. | 986 |
9.8 Solidariskt förverkande......................................................... | 989 | |
9.8.1 | Mer om problemet................................................. | 990 |
9.8.2Ingen utvidgad möjlighet till solidariskt
| förverkande ............................................................ | 991 |
9.9 Uppgiftsskyldighet i associationsrättslig lagstiftning......... | 992 | |
9.9.1 | Mer om problemet................................................. | 993 |
17
InnehållSOU 2026:10
| 9.9.2 | Anpassning av associationsrättsliga lagar ............ | 994 |
9.10 | Krav på en stämningsansökan.............................................. | 995 | |
| 9.10.1 | Mer om problemet ................................................ | 995 |
| 9.10.2 | Inga nya krav på stämningsansökans innehåll ..... | 997 |
9.11 | Prioritering mellan förverkande och utmätning ................. | 999 | |
| 9.11.1 | Mer om problemet ................................................ | 999 |
| 9.11.2 | Ingen lagreglering om prioritetsordning ............ | 1006 |
| 9.11.3 | En prioriteringsordning i Polisens |
|
|
| underrättelseskyldighet........................................ | 1008 |
9.12 | Ska Kustbevakningen kunna förverka självständigt?......... | 1009 | |
| 9.12.1 | Mer om problemet ............................................... | 1009 |
| 9.12.2 | Kustbevakningen bör inte driva mål |
|
|
| om självständigt förverkande............................... | 1012 |
9.13 | Åklagarnas direktförverkanden .......................................... | 1014 | |
| 9.13.1 | Mer om problemet ............................................... | 1014 |
| 9.13.2 | Ett tillägg i 3 kap. 3 § 2024 års förfarandelag...... | 1016 |
9.14 | Polisers direktförverkanden................................................ | 1018 | |
| 9.14.1 | Mer om problemet ............................................... | 1019 |
| 9.14.2 | Ytterligare undantag från krav på delgivning ..... | 1020 |
9.15 | Polisers beslag ...................................................................... | 1021 | |
| 9.15.1 | Fara i dröjsmål ...................................................... | 1022 |
| 9.15.2 | Önskemål om hänvisningar |
|
|
| till rättegångsbalken ............................................. | 1024 |
9.16 | Översyn av den nya förfarandelagen .................................. | 1026 | |
| 9.16.1 | Frågan om kapitel 2 ska breddas ......................... | 1026 |
| 9.16.2 | Frågor från domstolarna...................................... | 1031 |
| 9.16.3 | Frågor om tvångsmedel som saknas ................... | 1035 |
| 9.16.4 | Frågor om delgivning av slutunderrättelse |
|
|
| och stämningsansökan ......................................... | 1039 |
9.16.5Frågan om en allmän översyn av förfarandelagen ..1043
9.17 Förverkande av egendom med säkerhet............................. | 1044 |
9.17.1 Mer om problemet ............................................... | 1045 |
9.17.2Bestämmelser om ersättning till
rättighetshavare .................................................... | 1046 |
18
SOU 2026:10Innehåll
9.18 | Hur förordningen om frysning och förverkande ska tolkas . 1052 | ||
| 9.18.1 | Mer om problemet............................................... | 1052 |
| 9.18.2 Förordningen om frysning och förverkande bör |
| |
|
| kunna tillämpas för beslut om självständigt |
|
|
| förverkande .......................................................... | 1053 |
9.19 | Ytterligare frågor................................................................. | 1054 | |
10 | Konkurrens mellan förverkande och enskilda anspråk 1057 | ||
10.1 | Förutsättningar för att tillämpa konkurrensreglerna........ | 1057 | |
| 10.1.1 36 kap. 21 § om att staten ska ersätta |
| |
|
| målsäganden ......................................................... | 1058 |
| 10.1.2 36 kap. 22 § om att rätten ska fastställa |
| |
|
| målsägandens rätt till betalning .......................... | 1060 |
10.2 | Motiven till de nya reglerna................................................ | 1064 | |
| 10.2.1 Anspråkets karaktär – bättre rätt |
| |
|
| eller skadestånd.................................................... | 1066 |
| 10.2.2 | Rättens fastställelsebeslut ................................... | 1067 |
10.3 | Frågor som har uppstått i tillämpningen ........................... | 1069 | |
| 10.3.1 | Frågor om domslutet........................................... | 1070 |
| 10.3.2 | Frågor om överrättsprocessen ............................ | 1073 |
| 10.3.3 | Frågor om verkställigheten ................................. | 1074 |
10.4 | Synpunkter från tillämpare................................................. | 1077 | |
| 10.4.1 | Svea hovrätt.......................................................... | 1077 |
| 10.4.2 | Göta hovrätt......................................................... | 1080 |
| 10.4.3 Hovrätten för Västra Sverige .............................. | 1084 | |
| 10.4.4 Hovrätten över Skåne och Blekinge ................... | 1084 | |
| 10.4.5 | Polisen .................................................................. | 1085 |
10.5 | En jämförelse med Norge................................................... | 1087 | |
| 10.5.1 Generellt om att säkra egendom i Norge........... | 1087 | |
10.5.2Att använda förverkad egendom
| för att täcka ersättningskrav................................ | 1088 |
10.6 Utredningens överväganden............................................... | 1090 | |
10.6.1 | Målsägandens enskilda anspråk |
|
| när det finns ett fastställelsebeslut ...................... | 1091 |
10.6.2 | Hur domslutet borde utformas .......................... | 1100 |
19
InnehållSOU 2026:10
| 10.6.3 | Överrättsprocessen .............................................. | 1102 |
| 10.6.4 | Verkställigheten ................................................... | 1105 |
11 | Ikraftträdande och övergångsbestämmelser .............. | 1109 | |
11.1 | Ikraftträdande ...................................................................... | 1109 | |
11.2 | Övergångsbestämmelser ..................................................... | 1110 | |
12 | Förslagens konsekvenser......................................... | 1113 | |
12.1 | Allmänna krav på en konsekvensutredning ....................... | 1113 | |
12.2 | Närmare om innehållet i utredningens |
| |
| konsekvensutredning .......................................................... | 1115 | |
12.3 | De som berörs av förslagen................................................. | 1116 | |
12.4 | Ekonomiska konsekvenser.................................................. | 1117 | |
| 12.4.1 | Förslagen kan innebära vissa |
|
|
| ökade kostnader för staten ................................... | 1118 |
| 12.4.2 | Ekonomiska konsekvenser för enskilda |
|
|
| personer, föreningar och företag......................... | 1137 |
12.5 | Övriga konsekvenser ........................................................... | 1139 | |
| 12.5.1 | Konsekvenser för kommuner och regioner........ | 1139 |
| 12.5.2 | Konsekvenser för Sveriges medlemskap i EU .... | 1139 |
| 12.5.3 | Konsekvenser för brottsligheten |
|
|
| och det brottsförebyggande arbetet .................... | 1140 |
| 12.5.4 | Särskilda konsekvenser för enskilda.................... | 1141 |
| 12.5.5 | Särskilda konsekvenser för barn.......................... | 1144 |
12.6Redogörelse för vilka åtgärder som har vidtagits för att förslagen inte ska medföra mer långtgående
| konsekvenser än nödvändigt............................................... | 1145 |
12.7 | Utvärdering av förslagen..................................................... | 1146 |
13 | Författningskommentar .......................................... | 1149 |
13.1 | Förslaget till lag om omedelbara åtgärder om frysning..... | 1149 |
13.2 | Förslaget till lag (2027:000) om säkrad |
|
| och förverkad egendom....................................................... | 1159 |
20
SOU 2026:10 | Innehåll | |
13.3 | Förslaget till lag om tillägg till den upphävda lagen |
|
| (2004:299) om inlåningsverksamhet.................................. | 1193 |
13.4 | Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ............... | 1196 |
13.5 | Förslaget till lag om ändring i brottsbalken ...................... | 1217 |
13.6 | Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken ................... | 1221 |
13.7 | Förslaget till lag om ändring i jordabalken........................ | 1223 |
13.8 | Förslaget till lag om ändring i lagen (1955:227) |
|
| om inskrivning av rätt till luftfartyg .................................. | 1228 |
13.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1955:229)
i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention
rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg ... 1231
13.10 | Förslaget till lag om ändring i lagen (1957:668) |
|
| om utlämning för brott....................................................... | 1232 |
13.11 | Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:205) |
|
| om förverkande av alkohol m.m. ....................................... | 1232 |
13.12 | Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:729) |
|
| om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ............ | 1234 |
13.13Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island
| och Norge angående verkställighet av straff m.m. ............. | 1235 |
13.14 | Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) |
|
| med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare....... | 1236 |
13.15 | Förslaget till lag om ändring i mönsterskyddslagen |
|
| (1970:485)............................................................................ | 1236 |
13.16 | Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen |
|
| (1970:988)............................................................................ | 1238 |
13.17 | Förslaget till lag om ändring i handelsregisterlagen |
|
| (1974:157)............................................................................ | 1238 |
13.18 | Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:1065) |
|
| om visst stöldgods m.m. ..................................................... | 1239 |
21
InnehållSOU 2026:10
13.19 | Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1969) |
|
| om förbud mot vissa dopningsmedel ................................. | 1240 |
13.20 | Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1994:1009) ......... | 1240 |
13.21 Förslaget till lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220) ... | 1243 | |
13.22 | Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1478) |
|
| om förverkande av barnpornografi..................................... | 1245 |
13.23 | Förslaget till lag om ändring i växtförädlarrättslagen |
|
| (1997:306) ............................................................................ | 1245 |
13.24 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:506) om |
| |
| flyttning och kontroll av vissa punktskattepliktiga varor... | 1246 |
13.25Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av
| finansiella instrument .......................................................... | 1246 |
13.26 | Förslaget till lag om ändring i revisionslagen (1999:1079) .. 1250 | |
13.27 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:562) |
|
| om internationell rättslig hjälp i brottmål.......................... | 1250 |
13.28 | Förslaget till lag om ändring i fartygssäkerhetslagen |
|
| (2003:364) ............................................................................ | 1252 |
13.29Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk
| utredningsorder ................................................................... | 1252 |
13.30 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:46) |
|
| om värdepappersfonder....................................................... | 1253 |
13.31 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) |
|
| om bank- och finansieringsrörelse ..................................... | 1255 |
13.32 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2005:500) |
|
| om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut |
|
| i vissa fall .............................................................................. | 1257 |
13.33 | Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)... | 1259 |
13.34 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:531) |
|
| om särskild tillsyn över finansiella konglomerat ............... | 1262 |
22
SOU 2026:10Innehåll
13.35 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:528) |
|
| om värdepappersmarknaden............................................... | 1264 |
13.36 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:990) |
|
| om företagshypotek............................................................ | 1266 |
13.37 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:1075) |
|
| om inteckningsbrevsregister .............................................. | 1266 |
13.38 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:366) |
|
| om handel med läkemedel .................................................. | 1267 |
13.39 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:751) |
|
| om betaltjänster................................................................... | 1267 |
13.40 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:1011) |
|
| om brandfarliga och explosiva varor .................................. | 1269 |
13.41 | Förslaget till lag om ändring i varumärkeslagen |
|
| (2010:1877).......................................................................... | 1270 |
13.42 | Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen |
|
| (2010:2043).......................................................................... | 1270 |
13.43 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:755) |
|
| om elektroniska pengar ...................................................... | 1272 |
13.44 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:1165) |
|
| om överlämnande från Sverige enligt en nordisk |
|
| arresteringsorder ................................................................. | 1274 |
13.45 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:1200) |
|
| om elcertifikat ..................................................................... | 1275 |
13.46 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2013:561) |
|
| om förvaltare av alternativa investeringsfonder ................ | 1276 |
13.47Förslaget till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och
| värdepappersbolag............................................................... | 1278 |
13.48 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2016:1024) |
|
| om verksamhet med bostadskrediter................................. | 1279 |
13.49 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2017:1000) |
|
| om en europeisk utredningsorder ...................................... | 1283 |
23
InnehållSOU 2026:10
13.50 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:672) |
|
| om ekonomiska föreningar ................................................. | 1285 |
13.51 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1653) |
|
| om företagsnamn ................................................................. | 1286 |
13.52 | Förslaget till lag om ändring i kustbevakningslagen |
|
| (2019:32) .............................................................................. | 1287 |
13.53 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2019:724) |
|
| om tjänstepensionsföretag .................................................. | 1288 |
13.54Förslaget till lag om ändring i lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut
om frysning och beslut om förverkande ............................ | 1289 |
13.55 Förslaget till lag om ändring i lagen (2021:899) |
|
med kompletterande bestämmelser till EU:s |
|
förordning om gräsrotsfinansiering ................................... | 1293 |
13.56Förslaget till lag om ändring i lagen (2022:1746) med kompletterande bestämmelser till EU:s
| förordning om en paneuropeisk privat |
|
| pensionsprodukt (PEPP-produkt)..................................... | 1295 |
13.57 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2024:114) |
|
| om clearing och avveckling av betalningar ......................... | 1297 |
13.58 | Förslaget till lag om ändring i tullbefogenhetslagen |
|
| (2024:710) ............................................................................ | 1298 |
13.59 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2024:782) |
|
| om förfarandet vid förverkande och åläggande |
|
| av företagsbot ...................................................................... | 1300 |
13.60 | Förslaget till lag om ändring i patentlagen (2024:945) ..... | 1307 |
13.61 | Förslaget till lag om ändring i lagen (2024:1159) |
|
| med kompletterande bestämmelser till EU:s |
|
| förordning om marknader för kryptotillgångar ................ | 1308 |
24
SOU 2026:10 | Innehåll |
Särskilda yttranden ........................................................ | 1311 | |
Referenser .................................................................... | 1323 | |
Bilaga 1 | Kommittédirektiv 2024:122 ....................................... | 1343 |
Bilaga 2 | Kommittédirektiv 2025:78 ......................................... | 1353 |
Bilaga 3 | Europaparlamentets och rådets direktiv |
|
| EU 2024/1260 ............................................................. | 1355 |
Bilaga 4 | Vägledning om överrättsprocessen............................ | 1383 |
25
DEL 1
27
Sammanfattning
Den 24 april 2024 beslutade Europaparlamentet och rådet om ett nytt EU-direktiv, direktivet 2024/1260 om återvinning av tillgångar och förverkande (förverkandedirektivet). Direktivet ska införlivas i svensk rätt senast den 23 november 2026. Under år 2023 har också Financial Action Task Forces (FATF) uppdaterat sina rekommen- dationer om förverkande. Den 8 november 2024 trädde dessutom en ny förverkandelagstiftning i kraft i Sverige. Förverkandereformen syftade till att ge rättsväsendet ändamålsenliga möjligheter att beröva kriminella deras tillgångar.
Uppdrag och arbete
Utredningens uppdrag har varit att ta ställning till hur det nya för- verkandedirektivet och FATF:s uppdaterade rekommendationer om förverkande ska genomföras i Sverige. I den delen av uppdraget har utredningen analyserat hur svensk rätt förhåller sig till direktivet och rekommendationerna. I de fall det behövs har utredningen lämnat för- fattningsförslag och förslag på andra åtgärder för att se till att svensk rätt motsvarar de krav som ställs i direktivet och rekommendatio- nerna.
I utredningens uppdrag har det också ingått att ta ställning till om en omvänd bevisbörda eller en så kallad förverkandepresumtion bör införas vid utvidgat förverkande och, oavsett ställningstagande, lämna ett sådant författningsförslag.
En annan del i uppdraget har varit att följa tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen, redovisa iakttagelser och vid behov lämna förslag om författningsändringar som kan komplettera lagstift- ningen.
29
Sammanfattning | SOU 2026:10 |
Dessutom har det ingått i uppdraget att ta ställning till om tillämp- ningsområdet för befintliga tvångsmedel bör utvidgas, och oavsett ställningstagande, lämna förslag som innebär att egendom generellt kan säkras i förverkandesyfte.
Utredningen har också haft i uppdrag att se över ett antal frågor om processuella beslagsregler och lämna nödvändiga författnings- förslag. Frågorna har bland annat handlat om huruvida så kallade för- verkandebeslag ska kunna bestå till dess domen har fått laga kraft och om det bör gälla en tidsfrist för rättens prövning av ett beslag. I den delen av uppdraget har det även ingått att ta ställning till hur formerna för förvaltning av egendom som har säkrats och förver- kats ska se ut och vilken myndighet eller annat rättssubjekt som bör anförtros uppgiften att förvalta egendomen.
Utredningens arbete påbörjades i januari 2025 och har bedrivits på sedvanligt sätt med regelbundna sammanträden med experter och sakkunniga. Dessutom har utredningens sekretariat haft flera externa kontakter med företrädare för olika myndigheter och privata aktörer.
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag
De reella tvångsmedlen, det vill säga tvångsmedel riktade mot egen- dom, utgörs i svensk rätt huvudsakligen av kvarstad och beslag. Tvångsmedlen skiljer sig från varandra bland annat på så sätt att beslag är riktade mot egendomen i sig, medan kvarstad i brottmål är riktat mot egendomens ägare eller innehavare. Kvarstad förut- sätter dessutom att ägaren eller innehavaren är skäligen misstänkt för brott och att det skäligen kan befaras att han eller hon på något sätt skaffar undan egendomen.
Utvidgade möjligheter till beslag
Enligt gällande rätt är det möjligt att belägga alla typer av egendom med kvarstad, medan endast föremål kan tas i beslag. Dessutom finns penningbeslag, en variant av beslag, som innebär att pengar, fordringar och ”andra rättigheter” får beslagtas. ”Andra rättigheter” i beslags- sammanhang har en snävare betydelse än i fråga om kvarstad. När det gäller penningbeslag syftar begreppet ”annan rättighet” enbart på
30
SOU 2026:10 | Sammanfattning |
kontobehållningar, aktiedepåer eller liknande, medan det i fråga om kvarstad syftar på vilka rättigheter som helst som har ett ekonomiskt värde.
Utredningen har övervägt hur egendom generellt ska kunna säkras i förverkandesyfte. Enligt utredningen finns det flera fördelar med att införa en generell beslagsbestämmelse, det vill säga en bestäm- melse om beslag som inte är begränsad till någon viss typ av egendom. På så sätt skapas tydliga förutsättningar för att säkra alla sorters egen- dom. En sådan bestämmelse skulle innebära att allt som kan förverkas också kan tas i beslag, vilket framstår som ändamålsenligt eftersom ett av de möjliga beslagsändamålen är att det skäligen kan antas att något kan förverkas. En generell beslagsregel skulle på så sätt kunna vara ett effektivt verktyg i de brottsbekämpande myndigheternas arbete med att säkra egendom inför ett förverkande, vilket måste ses som ett angeläget allmänt intresse. På så sätt kan bestämmelsen också vara ett led i att uppfylla förverkandedirektivets krav om att tillgångar ska kunna säkras inför förverkanden.
Utredningen föreslår därför att alla typer av egendom ska kunna tas i beslag – såväl fast som lös, materiell som immateriell. Det ska gälla oavsett vilket beslagsändamål som det är fråga om, det vill säga oavsett om beslaget görs för att säkra egendom inför ett förverkande, ett återställande till en målsägande eller för att användas som bevis. Den särskilda bestämmelsen om penningbeslag ska upphävas eftersom den inte längre behövs när all egendom kan tas i beslag.
När beslagsmöjligheterna utvidgas till att avse alla typer av egen- dom kommer behovet av att använda kvarstad att minska betydligt. Behovet kvarstår dock i vart fall i de situationer där det inte finns någon identifierad egendom. Då fungerar kvarstadsverktyget som ett sätt att leta efter egendom som kan säkras hos förverkandesvaranden.
Samtliga beslag bör kunna bestå till laga kraft
Om den tilltalade frikänns från ansvar för brott ska de beslag som har gjorts i målet hävas direkt vid tillfället för domen. Under lång tid har det dock förts en rättslig diskussion angående frågan om för- verkande- och återställandebeslag borde kunna bestå tills domen har fått laga kraft trots att den tilltalade har frikänts från ansvar. Från flera håll har uppfattningen framförts att en sådan åtgärd vore stö-
31
Sammanfattning | SOU 2026:10 |
tande, medan andra har argumenterat för att det borde finnas ett utrymme för att låta beslag bestå efter en frikännande dom, bland annat med hänsyn till att reella tvångsmedel är långt mindre ingri- pande än personella.
Enligt utredningen är det ett angeläget allmänt intresse att en brottmålsdom kan verkställas på ett effektivt sätt. En frikännande tingsrättsdom innebär inte att rättegången är avslutad. Intresset av en effektiv process när det gäller återtagande av brottsvinster och återställanden av målsägandes egendom kvarstår fram tills att målet är slutligt avgjort. Utredningen föreslår därför att huvudregeln ska vara att samtliga beslag i ett brottmål ska bestå tills domen får laga kraft. Undantag ska dock kunna göras om det finns särskilda skäl, exempelvis om ett fortsatt beslag efter en frikännande dom framstår som oproportionerligt ingripande.
Andra processuella förändringar
Utöver vad som nyss nämnts föreslår utredningen ytterligare ett antal ändringar av de processuella reglerna om beslag. Förslagen i de delarna innebär sammanfattningsvis följande.
•Rätten ska inte alltid behöva hålla förhandling i en beslagsfråga. En förhandling ska endast behöva hållas om någon part begär det och det inte är uppenbart obehövligt.
•Fristen för hur lång tid rätten har på sig att pröva frågor om beslag ska förlängas från fyra dagar till en vecka.
•Rätten ska inte pröva frågor om beslag på eget initiativ utan endast om åklagarens eller undersökningsledarens beslagsbeslut har över- klagats, eller om målsäganden begär att det ska göras beslag.
•När rätten prövar ett beslag ska den antingen häva beslaget eller avslå begäran om att beslaget ska hävas. Det innebär att rätten inte ska ta över ansvaret för beslaget efter prövningen. Åklagaren eller undersökningsledaren ska ansvara för att beslaget inte består oproportionerligt länge och för att beslaget hävs så fort det inte längre behövs. Rätten ska som en följd av det inte heller sätta en åtalsfrist när den prövar en beslagsfråga.
32
SOU 2026:10 | Sammanfattning |
•De regler som finns om beslagtagen egendom ska som huvudregel även avse avkastning och surrogat av egendomen som uppstår under beslagstiden.
•Ett beslag av egendom som syftar till att säkra ett förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar ska få hävas, om egendomens innehavare anvisar annan egendom av motsvarande värde som lämpligen kan tas i beslag.
Spåra och identifiera tillgångar
I kapitel 2 i förverkandedirektivet finns det bestämmelser som ska underlätta det gränsöverskridande arbetet med att spåra och identifiera tillgångar som kan kopplas till brott eller brottslig verksamhet. Arbe- tet ska underlättas genom större möjlighet till informationsutbyte mellan medlemsstaternas kontor för återvinning av tillgångar, så kallade ARO-kontor (asset recovery offices).
I FATF:s uppdaterade rekommendationer finns det också krav på att länderna ska ha ett regelverk som innebär att myndigheterna kan arbeta effektivt för att återta brottsvinster.
Kontor för återvinning av tillgångar
Det är i sig inte nytt att medlemsstaterna ska ha ARO-kontor. Det har gällt ända sedan år 2007 när Europarådets beslut om samarbete mellan medlemsstaternas kontor för återvinning av tillgångar antogs. I Sverige har beslutet genomförts genom att två myndigheter, Polisen och Ekobrottsmyndigheten, har fått i uppdrag att vara ARO-kontor. Utredningen har kommit fram till att det regelverk som finns för ARO-kontoren i huvudsak uppfyller förverkandedirektivets krav, men föreslår vissa förtydliganden och att regelverket för ARO-kon- torens verksamhet överförs till ett nytt kapitel i förordningen om internationellt polisiärt samarbete.
33
Sammanfattning | SOU 2026:10 |
Informationsutbyte
Enligt förverkandedirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att ARO-kontoren, för att de ska kunna utföra de uppgifter som kon- toren har enligt direktivet, har åtkomst till en stor mängd informa- tion. Det handlar bland annat om olika nationella register över exem- pelvis fastigheter, befolkningen och motorfordon. ARO-kontoren ska också ha tillgång till information om bland annat skatteuppgifter, socialförsäkringsuppgifter, information om årsredovisningar, lån, elek- troniska överföringar och saldon på konton.
Utredningen har kommit fram till att ARO-kontoren har åtkomst till en stor del av, men inte all, den information som direktivet kräver. ARO-kontoren behöver till exempel få tillgång till information om lån, saldon på konton och kryptotillgångar. För finansiell information, det vill säga uppgifter om enskildas förhållanden till banker och andra finansiella företag, råder det i regel tystnadsplikt (ofta benämnd bank- sekretess). För att säkerställa att ARO-kontoren ska få tillgång till information som det råder banksekretess för lämnar utredningen förslag till ändringar i de lagar som styr de finansiella marknaderna. Förslagen innebär att verksamhetsutövarna blir skyldiga att lämna ut information till ARO-kontoren. Det säkerställs även att ARO- kontoren kan besluta om meddelandeförbud beträffande att uppgif- terna har lämnats ut.
Ett nationellt center för tillgångsinriktad brottsbekämpning
Förverkandedirektivet ställer krav på att medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att underlätta det gränsöverskridande samarbetet för att återta tillgångar som härrör från brott. FATF:s rekommendationer fokuserar på effektivitet när det kommer till att återta tillgångar som kan kopplas till brott eller brottslig verksamhet. I samband med för- verkandereformen uttalade regeringen att en grundläggande utgångs- punkt för en reform bör vara att regelverket ska vara effektivt och möta vår tids utmaningar. Dessutom uttalades att det var ytterst ange- läget att förverkandelagstiftningen var utformad på ett sätt som inne- bär att brottslighet inte lönar sig.
Den ekonomiska brottsligheten är mycket omfattande och de brottsbekämpande myndigheterna har på senare tid uppskattat att den kriminella ekonomin omsätter 100–150 miljarder kronor per år.
34
SOU 2026:10 | Sammanfattning |
Endast en mindre del av den summan återtas av de brottsbekämpande myndigheterna. Det tyder på att mer skulle kunna göras för att återta brottsvinster och oförklarade tillgångar.
Den traditionella synen på de brottsbekämpande myndigheternas uppgifter är att de ska utreda och lagföra brott. Uppgiften att återta brottsvinster eller utreda varför en person har oförklarade tillgångar ses ofta som sekundär. Det finns givetvis förklaringar till varför det är så, bland annat att myndigheternas personella resurser är begrän- sade och att de av den anledningen måste prioritera vad som är vikti- gast i en brottsutredning. För att öka effektiviteten i den tillgångs- inriktade brottsbekämpningen har utredningen kommit fram till att det kan finnas anledning att i vart fall delvis separera den traditio- nella brottsbekämpningen från den tillgångsinriktade brottsbekämp- ningen. Det skulle kunna åstadkommas genom att det inrättas ett nytt center för tillgångsinriktad brottsbekämpning.
Det nationella centret för tillgångsinriktad brottsbekämpning bör vara en expertfunktion i fråga om att spåra och följa tillgångar. I cent- rets uppdrag bör det ingå att arbeta både nationellt och internationellt med alla frågor kopplade till att återta tillgångar som härrör från brotts- lig verksamhet. I centrets uppdrag bör ingå att driva egna utredningar om självständigt förverkande av oförklarade tillgångar samt att bistå de brottsbekämpande myndigheterna vid komplicerade utredningar kopplade till brott eller brottslig verksamhet. Dessutom skulle ARO- och AMO-kontoren (se nedan) kunna knytas till det nationella cent- ret för tillgångsinriktad brottsbekämpning.
Utredningen har resonerat om hur ett nationellt center skulle kunna organiseras och har kommit fram till att uppdraget antingen kan lämnas till en befintlig brottsbekämpande myndighet eller genom att det skapas en ny myndighetsgemensam samverkan för tillgångs- inriktad brottsbekämpning. Under sommaren 2025 fick de brotts- bekämpande myndigheterna i uppdrag att, utan att utredningens upp- drag inskränktes, bland annat analysera hur en myndighetsgemensam struktur som effektiviserar arbetet med att återta brottsvinster både nationellt och internationellt skulle kunna utformas. Myndigheternas uppdrag ska redovisas i mars 2026. Utredningen har bedömt att myn- digheternas analys bör få stor betydelse för vilka vägval som görs i de organisatoriska frågorna. Av den anledningen har utredningen valt att inte lämna något skarpt förslag om var det nationella centret ska placeras och hur det närmare ska organiseras.
35
Sammanfattning | SOU 2026:10 |
Krav på utredningar för att spåra tillgångar
Av förverkandedirektivet följer att utredningar för att spåra tillgångar omedelbart ska genomföras om det inleds en utredning om brott som sannolikt kan ge upphov till betydande ekonomiska fördelar. Även FATF:s rekommendationer har liknande krav. I svensk rätt finns det inget uttryckligt krav på att det ska utredas om det finns skäl att för- verka egendom och inte heller när och på vilket sätt en finansiell ut- redning ska genomföras inom ramen för en brottsutredning.
För att uppfylla direktivets och FATF:s krav i det här avseendet, och för att arbetet med tillgångsinriktad brottsbekämpning ska bli mer effektivt, föreslår utredningen att det klargörs i rättegångsbalken att det ingår i förundersökningen att utreda om det finns skäl att för- verka egendom. En helt generell regel som träffar alla brottsutred- ningar skulle emellertid riskera att minska effektiviteten i den brotts- bekämpande verksamheten. Utredningen föreslår av den anledningen att regleringen begränsas på så vis att det inte behöver utredas om det finns skäl att förverka egendom om det med hänsyn till brottets allvar och karaktär inte är påkallat. Det innebär till exempel att det inte behöver utredas om egendom ska förverkas vid mindre allvarlig brottslighet där brottsutredningen helt färdigställs ute i fält och inte heller vid utredningar av brott som hanteras enligt det särskilda för- farande som finns för att åstadkomma en snabbare lagföring. Bestäm- melsen innebär dock att det i princip alltid ska utredas om det finns skäl att förverka egendom vid utredningar av brott som kan generera brottsvinster.
Säkra och förverka tillgångar
I kapitel 3 i förverkandedirektivet finns det krav på hur medlems- ländernas lagstiftning om bland annat frysning, förverkande, ersätt- ning till brottsoffer och vidare användning av förverkad egendom ska vara utformad. Även FATF:s uppdaterade rekommendationer innehåller liknande krav.
36
SOU 2026:10 | Sammanfattning |
Frysning
I förverkandedirektivet och i FATF:s rekommendationer finns det krav på att medlemsstaterna ska säkerställa att det finns bestämmel- ser om att egendom kan frysas, det vill säga säkras, när det är nödvän- digt för att säkerställa ett eventuellt förverkande. Utredningen har bedömt att de möjligheter som enligt svensk rätt finns för att säkra egendom genom beslut om dispositionsförbud, beslag, förvar och kvarstad i huvudsak överensstämmer med de krav som ställs i direk- tivet och i FATF:s rekommendationer.
I förverkandedirektivet finns emellertid också krav på att ARO- kontoren ska kunna vidta omedelbara åtgärder för att säkra egendom på begäran av behöriga myndigheter i andra medlemsstater. Den möj- ligheten finns inte enligt gällande rätt.
En ny lag om omedelbara åtgärder
Eftersom förverkandedirektivet som nyss nämnts kräver att medlems- staterna ska göra det möjligt för ARO-kontoren att vidta omedelbara åtgärder på begäran av andra medlemsstater, har utredningen bedömt att det behövs författningsändringar för att införliva direktivet i svensk rätt. Sådana omedelbara åtgärder ska enligt direktivet kunna vidtas när det är nödvändigt för att bevara egendom fram till dess att ett beslut om frysning har utfärdats, om det finns en omedelbar risk för att den egendom som ARO-kontoren har spårat och identifierat på uppdrag av en annan medlemsstat försvinner.
Utredningen föreslår att det införs en ny lag om omedelbara åt- gärder som ARO-kontoren ska kunna vidta. En omedelbar åtgärd ska innebära ett förbud för den som anges i beslutet att förfoga över den egendom som beslutet avser. Med att den enskilde inte får förfoga över egendomen avses alla handlingar som kan innebära att egen- domen undandras ett eventuellt framtida förverkande (till exempel genom att egendomen göms, säljs eller på något annat sätt skingras), men även sådant handlande som innebär att egendomen sjunker i värde. En omedelbar åtgärd ska kunna vidtas med alla typer av egen- dom. Beslut i brottmål om beslag eller kvarstad ska ha företräde fram- för ett beslut om en omedelbar åtgärd.
Polisen och Ekobrottsmyndigheten ska få fatta beslut om omedel- bara åtgärder. Åtgärden ska verkställas enligt samma regler som gäller
37
Sammanfattning | SOU 2026:10 |
för beslag, det vill säga 27 kap. rättegångsbalken och den nya lag som föreslås om säkrad och förverkad egendom (se nedan). Åtgärden ska få bestå i som mest sju dagar, varefter den ska upphöra att gälla auto- matiskt om den inte redan har upphävts när fristen löper ut.
Förverkandebestämmelser
Utredningen har kommit fram till att den svenska förverkandelagstift- ningen i huvudsak uppfyller de krav som ställs i förverkandedirektivet och i FATF:s uppdaterade rekommendationer. Endast i ett avseende föreslår utredningen att lagstiftningen ändras. För att den svenska bestämmelsen om utvidgat förverkande ska uppfylla FATF:s rekom- mendationer föreslår utredningen att penningtvättsbrott, närings- penningtvättsbrott och finansiering av terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet enligt terroristbrottslagen ska läggas till i listan över för- verkandeutlösande brott.
Användning av förverkad egendom
I förverkandedirektivet uppmanas medlemsstaterna att vidta nödvän- diga åtgärder för att göra det möjligt att, när så är lämpligt, använda förverkad egendom för allmännyttiga eller sociala ändamål. Enligt förverkandedirektivet är det inte obligatoriskt för medlemsstaterna att vidta sådana åtgärder, men även i FATF:s uppdaterade rekommen- dationer upprepas det att förverkad egendom bör kunna användas för allmännyttiga eller sociala ändamål.
Utredningen föreslår därför att en del av intäkterna från statens försäljningar av förverkad egendom ska användas till förmån för brotts- offer. Det ska åstadkommas genom att 30 procent av statens intäkter från försäljningar av förverkad egendom ska tillfalla Brottsofferfon- den. Dessutom föreslår utredningen att myndigheternas möjligheter att använda förverkad egendom i den egna verksamheten ska utvidgas. Det ska ske genom att det införs en möjlighet för myndigheter att oskadliggöra förverkad egendom genom att behålla den. En förutsätt- ning för detta ska vara att egendomen utgörs av lösöre, behövs i den egna verksamheten och inte är förenad med någon särskild rätt.
38
SOU 2026:10 | Sammanfattning |
Förvalta tillgångar
I kapitel 4 i förverkandedirektivet ställs ett antal krav om hur säkrad och förverkad egendom ska förvaltas. Liknande krav finns också i FATF:s uppdaterade rekommendationer.
Kraven om effektiv tillgångsförvaltning
Förverkandedirektivet kräver att medlemsstaterna ska säkerställa en effektiv förvaltning av säkrad och förverkad egendom – inklusive före- tag som har säkrats för fortsatt drift – fram till dess att den avyttras till följd av ett slutligt beslut om förverkande. De myndigheter som ska ansvara för förvaltningen av egendomen ska på ett tidigt stadium göra en särskild bedömning av hur egendomen bör förvaltas, i syfte att minimera förvaltningskostnaderna och bevara egendomens värde fram till dess att den säljs.
Enligt förverkandedirektivet är medlemsstaterna också skyldiga att ha regler som möjliggör att säkrad egendom säljs före ett slutligt beslut om förverkande. En sådan möjlighet ska finnas om det rör sig om egendom som snabbt förlorar i värde, om lagrings- eller under- hållskostnaderna för egendomen inte står i proportion till dess mark- nadsvärde eller om förvaltningen av egendomen kräver särskilda för- hållanden och sakkunskap som inte finns lätt tillgänglig.
Ett annat krav i förverkandedirektivet är att varje medlemsstat ska inrätta eller utse minst en behörig myndighet som ska fungera som ett kontor för förvaltning av tillgångar, ett så kallat AMO-kontor (asset management office). Kontoret kan antingen vara den myndighet som har ansvar för säkrad egendom eller ha i uppgift att ge stöd till andra tillgångsförvaltande myndigheter.
Utredningen har identifierat att det krävs ett antal författnings- ändringar för att genomföra förverkandedirektivet och öka effekti- viteten av förvaltningen av säkrade tillgångar. Med effektivitet avses i det här sammanhanget att värdet av egendomen ska bevaras och för- valtningskostnaderna minimeras. Inte minst kommer tillgångsförvalt- ningen att effektiveras när förverkandedirektivets krav om möjligheter till förtida försäljning av säkrad egendom införlivas i svensk rätt, efter- som sådana möjligheter i dag saknas hos flera av de myndigheter som hanterar beslag. Något som inte heller är möjligt enligt svensk rätt i
39
Sammanfattning | SOU 2026:10 |
dagsläget är att säkra företag för fortsatt drift, vilket förverkandedirek- tivet kräver att det finns förutsättningar för.
En ny lag om säkrad och förverkad egendom
Utredningen föreslår att det införs en ny lag om säkrad och förverkad egendom. Den nya lagen ska innehålla ett utbyggt regelverk om för- valtning av säkrad och förverkad egendom som säkerställer att förvalt- ningen av sådan egendom är effektiv oavsett vilken myndighet som ansvarar för egendomen och vilken typ av egendom det rör sig om. De myndigheter som på olika sätt berörs av det är Polisen, Ekobrotts- myndigheten, Tullverket, Kustbevakningen och Skatteverket. Den nya lagen ska ersätta 1974 års lag om förfarandet med förverkad egen- dom och hittegods.
I den nya lagen ska innebörden av myndigheternas vårdplikt för säkrad och förverkad egendom beskrivas. Så länge egendom har säk- rats genom ett tvångsmedel måste den förvaltande myndigheten sträva efter att den enskilde inte ska drabbas av någon värdeförstöring om säkringen senare hävs. Det innebär att egendomen ska vårdas väl och hållas under noggrann tillsyn, samtidigt som det ska bevakas att inte kostnaderna för vården blir oproportionerliga i relation till syftet med att egendomen har säkrats eller i relation till den enskildes intresse av egendomen. En effektiv förvaltning innebär att myndigheterna behöver ha utrymme att göra särskilda hänsynstaganden kopplade till vissa typer av svårförvaltade egendomsslag, exempelvis kryptotill- gångar, företag och immateriella rättigheter. Myndigheterna behöver också om möjligt beakta den uppfattning som egendomens ägare eller rättighetshavare har om hur egendomen bör förvaltas.
Rådighet över säkrad egendom och en möjlighet att utse en syssloman
Utredningen föreslår att den nya lagen ska innehålla rådighetsavskä- rande bestämmelser om att när myndigheter förvaltar säkrad egen- dom ska de som huvudregel ha samma rådighet över egendomen som dess ägare. Om den egendom som förvaltas är en andel som ger ett bestämmande inflytande i ett företag ska myndigheten omedelbart få samma behörighet och befogenhet som styrelsen och den verk-
40
SOU 2026:10 | Sammanfattning |
ställande direktören, om inget annat beslutas. Att företag kommer att kunna tas i beslag följer av att utredningen, som nämnts ovan, föreslår att alla typer av egendom ska kunna beslagtas.
Utredningen föreslår också att det i den nya lagen ska finnas en möjlighet för den myndighet som hanterar säkrad egendom att utse en syssloman för förvaltningen. Den som utses till syssloman ska vara lämplig för uppdraget. Sysslomannen ska ha rätt till skäligt arvode och ersättning för utgifter som uppdraget har krävt. Det bör i regel vara lämpligt att utse en syssloman om myndigheten säkrar ett företag där driften ska fortsätta. Myndigheterna kommer också, liksom tidi- gare, att ha möjlighet att anlita andra privata aktörer för olika förvalt- ningsuppgifter.
Särskilda förvaltningsbedömningar
Ytterligare ett förslag som syftar till att effektivisera egendomsförvalt- ningen är att det ska införas en bestämmelse om att de myndigheter som förvaltar säkrad egendom i vissa fall ska göra en särskild förvalt- ningsbedömning redan innan eller i samband med att egendomen säk- ras. Bestämmelsen ska placeras i den nya förordningen om säkrad och förverkad egendom. Genom bestämmelsen ska det säkerställas att myndigheterna har en genomtänkt strategi för tillgångsförvaltningen när det är motiverat på grund av egendomens art, exempelvis i fråga om egendom som är särskilt värdefull eller svår att förvalta.
Förtida försäljning och oskadliggörande av egendom
Utredningen föreslår också att det genom den nya lagen ska införas en möjlighet att sälja säkrad egendom i förtid om egendomen inte kan vårdas utan fara för att den hastigt faller i värde eller förstörs, om vården av den är förenad med alltför stora svårigheter eller kostnader eller om det annars finns särskilda skäl. Om egendomen inte kan säl- jas, kan befaras komma till brottslig användning eller om det annars finns särskilda skäl ska den i stället kunna oskadliggöras i förtid. Lik- som för övriga förvaltningsåtgärder ska den enskildes synpunkter på frågan om förtida försäljning eller oskadliggörande beaktas. Om den enskilde själv önskar att egendomen säljs eller oskadliggörs i för- tid kan det ofta vara en lämplig förvaltningsåtgärd.
41
Sammanfattning | SOU 2026:10 |
Kontor för tillgångsförvaltning
Utredningen har bedömt att det inte bör införas någon ny myndig- het med ansvar för all säkrad egendom. I syfte att genomföra förver- kandedirektivets krav om kontor för tillgångsförvaltning, AMO-kon- tor, föreslår utredningen i stället att Polisen och Kronofogden får i uppgift att vara sådana kontor. AMO-kontorets funktion ska vara att tillhandahålla stöd och sakkunskap till de tillgångsförvaltande myndig- heterna. Ansvaret för den säkrade egendomen ska ligga kvar hos den myndighet som har verkställt beslaget eller kvarstaden. AMO-konto- rens verksamhet ska regleras närmare genom ett nytt kapitel i förord- ningen om internationellt polisiärt samarbete.
Samla in, föra och redovisa statistik
För att det ska vara möjligt att analysera om förverkandelagstiftningen är effektiv eller inte, och om myndigheterna har satt upp lämpliga mål och genomför relevanta insatser vid rätt tidpunkt för att nå dessa mål, behövs det tillgång till statistiska uppgifter som innebär att korrekta analyser kan göras. Både förverkandedirektivet och FATF:s regelverk innehåller också krav på att statistik samlas in och redovisas.
Brottsförebyggande rådet ansvarar för att samla in och rapportera sådan statistik som förverkandedirektivet kräver att medlemsstaterna ska redovisa. I dagsläget saknas dock nödvändiga förutsättningar för att Brottsförebyggande rådet ska kunna samla in informationen i struk- turerad form från de myndigheter som har tillgång till uppgifterna. Det pågår för närvarande ett projekt inom samverkan för Rättsväsen- dets digitalisering som ska mynna ut i att statistik om beslagtagen egendom kan samlas in på ett strukturerat sätt. Det är dock svårt att uttala sig om i vilken omfattning projektet omhändertar samtliga krav som följer av förverkandedirektivet eftersom kravspecifikationen för projektet inte är beslutad än.
Utredningen har därför föreslagit att regeringen ska följa det på- gående projektet och att de myndigheter som har statistiken ska åläg- gas en skyldighet att rapportera den till Kommissionen om det senare visar sig att Brottsförebyggande rådet inte kommer att ha förutsätt- ningar att leverera statistiken i tid.
42
SOU 2026:10 | Sammanfattning |
Omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande
I utredningens uppdrag har det ingått att säkerställa att beviskravet vid utvidgat förverkande är utformat på ett sätt som innebär att för- verkandereformen kan utgöra ett så effektivt verktyg i brottsbekämp- ningen som möjligt, utan att sanktionen riskerar att förlora sin legiti- mitet. En del av det uppdraget har varit att ta ställning till om det ska införas en omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande.
Utredningen har gått igenom de tidigare överväganden som har gjorts beträffande bestämmelsens beviskrav och tillämpning och har kunnat konstatera att beviskravet hittills inte har orsakat några pro- blem vid rättstillämpningen. Bland annat mot den bakgrunden, och eftersom beviskravet sänktes till övervägande sannolikt i november 2024, har utredningen gjort bedömningen att det inte finns något behov av en omvänd bevisbörda för att bestämmelsen om utvidgat förverkande ska kunna tillämpas på ett effektivt sätt. Utredningen anser därför att det inte bör införas en omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande.
I enlighet med utredningens uppdrag har det, trots nämnda ställ- ningstagande, lämnats ett förslag på hur en reglering med omvänd bevisbörda skulle kunna utformas.
Tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen
För att utföra uppdraget om att följa tillämpningen av den nya för- verkandelagstiftningen har utredningen bevakat och gått igenom domar om självständigt förverkande. Genomgången visar i allt väsent- ligt att de prövningar som har gjorts i domstol ser ut att ha fungerat som tänkt.
I syfte att uppmärksamma eventuella tillämpningsproblem har utredningen också gjort ett utskick till expertgruppen samt ett antal myndigheter och domstolar, där de har ombetts att lämna synpunk- ter på den nya förverkandelagstiftningen och berätta om de stött på problem, tycker att något saknas eller är svårt att tillämpa, eller om de haft andra medskick. De tillfrågade myndigheterna och domsto- larna har identifierat ett antal brister som har föranlett utredningen att föreslå författningsändringar. Några exempel på sådana ändringar är följande.
43
Sammanfattning | SOU 2026:10 |
•Fullgörelseförverkande ska även få ske vid sådana värdeförverkan- den som görs i stället för förverkande av brottsföremål. Det inne- bär att förverkande av annan egendom ska få göras för att fullgöra ett förverkande i form av en betalningsförpliktelse, om betalnings- förpliktelsen avser ett värde som förverkas i stället för ett brotts- föremål (exempelvis för att brottsföremålet inte längre finns i behåll).
•Det ska införas en ny bestämmelse som innebär att tiden innan ett förverkande förfaller får förlängas med fem år i taget under vissa förutsättningar. Det gör att förverkandebeslut kommer kunna bestå längre tid än tio år i de fall där det är motiverat av särskilda skäl.
•Upplysningsskyldigheten för revisorer i de associationsrättsliga lagarna och i revisionslagen ska utvidgas så att den även avser upp- lysningar i mål om självständigt förverkande.
•Tvångsmedlet undersökning på annat ställe ska göras tillämpligt i utredningar om självständigt förverkande. Det ska också förtyd- ligas på vilket sätt tvångsmedlet hämtning till förhör är tillämp- ligt i mål om självständigt förverkande.
•I mål om självständigt förverkande ska det vara möjligt att delge såväl slutunderrättelser av utredningen som stämningsansökningar genom delgivningssätten kungörelsedelgivning och tillgänglighets- delgivning.
Beträffande vissa av de frågor som rättstillämparna har uppmärk- sammat har utredningen dock stannat för att inte lämna några för- fattningsförslag. Det gäller exempelvis följande.
•Kustbevakningen bör inte få uppgiften att inleda utredningar om självständigt förverkande.
•Möjligheten att besluta om solidariskt förverkande av brotts- vinster bör inte utvidgas.
•Det bör inte ställas några nya krav på åklagarna att ange utför- ligare grunder i stämningsansökningar.
44
SOU 2026:10 | Sammanfattning |
Konkurrens mellan enskilda anspråk och förverkande
Utöver de nyss nämnda tillämpningsfrågorna har en fråga utretts mer ingående än övriga. Det gäller den nya regleringen av relatio- nen mellan enskilda anspråk och förverkande, som har orsakat ett antal problem för domstolarna och de verkställande myndigheterna. Ett antal frågor har uppstått med anledning av den nya bestämmelsen i 36 kap. 22 § brottsbalken om att rätten vid förverkande av penning- medel i vissa fall ska fastställa att målsäganden ska få ersättning ur det som har förverkats.
En grundläggande fråga är vad det har för betydelse att målsägan- den, om rätten fastställer en rätt till betalning ur förverkad egendom, enligt förarbetena till bestämmelsen inte längre kan vända sig till den enskilde med sitt anspråk.
Enligt utredningens mening är det inte självklart hur rättsläget ska uppfattas, trots vad som sägs i förarbetena. Men om regleringen inne- bär att målsäganden genom ett förordnande enligt 36 kap. 22 § brotts- balken avskärs helt från möjligheterna att driva sitt anspråk på något annat sätt än genom fastställelsen om förverkad egendom, skulle det innebära att ett sådant förordnande kan ha negativa effekter för mål- säganden. De negativa effekterna består bland annat av att målsägan- dens möjlighet att få skadestånd av en av flera solidariskt ansvariga begränsas, att målsägandens anspråk prioriteras efter andra anspråk vid löneutmätningar och att målsägandens anspråk förfaller redan efter tio år när förverkandebeslutet förfaller. Dessutom leder en sådan inne- börd av regeln till problem i överrättsprövningen – till exempel att överrätten kan vara förhindrad att meddela ett förordnande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken om målsäganden inte är part där, eller att målsäganden får partsställning trots att det enskilda anspråket inte har överklagats.
Frågan är därför om reglerna borde ändras för att komma till rätta med problematiken. Utredningen har övervägt fem alternativa sätt att lösa frågan. Det finns för- och nackdelar med alla alternativ. Någon enkel och helt invändningsfri lösning har utredningen inte kunnat identifiera. Med hänsyn till detta och med beaktande av att de nya reglerna har varit i kraft relativt kort tid – och erfarenheterna av att tillämpa dem följaktligen är begränsade – har utredningen valt att inte lägga fram något skarpt lagförslag i den här delen. Utredningen har dock lämnat en skiss på hur författningsändringar skulle kunna se ut
45
Sammanfattning | SOU 2026:10 |
om regeringen ändå skulle vilja gå vidare med det alternativ som enligt utredningen framstår som det mest tilltalande.
Alternativet innebär sammanfattningsvis att rätten bara ska fast- ställa en rätt för målsäganden till betalning ur vad som förverkas när det finns penningmedel i beslag, och ska underlåta förverkande i den utsträckning förverkandet i övrigt svarar mot målsägandens enskilda anspråk. Alternativet skulle göra att målsäganden slipper de negativa effekter som ett förordnande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken leder till, samtidigt som det skulle leda till förenklingar för domstolarna och de verkställande myndigheterna. Alternativet säkerställer dessutom att brottsvinster alltid neutraliseras.
46
Summary
On 24 April 2024, the European Parliament and the Council adopted a new EU directive, Directive 2024/1260 on asset recovery and confis- cation (the Confiscation Directive). The Directive must be transposed into Swedish law by 23 November 2026. In 2023, the Financial Action Task Force (FATF) also updated its recommendations on confisca- tion. In addition, on 8 November 2024, new confiscation legislation entered into force in Sweden. The reform of confiscation legislation was intended to provide the judiciary with effective means for de- priving criminals of their assets.
Remit and work
The inquiry’s remit was to consider how the new Confiscation Direc- tive and the FATF’s updated recommendations on confiscation should be implemented in Sweden. In this part of the remit, the inquiry ana- lysed how Swedish law relates to the Directive and the recommen- dations. Where necessary, the inquiry has submitted legislative propo- sals and proposals for other measures to ensure that Swedish law meets the requirements of the Directive and recommendations.
The inquiry’s remit also included considering whether a reversal of the burden of proof or a presumption of confiscation should be introduced in the case of extended confiscation and, regardless of the position taken, submitting such a legislative proposal.
Another part of the remit was to monitor the application of the new confiscation legislation, report observations and, if necessary, submit proposals for legislative amendments that can supplement the legislation.
In addition, the remit included considering whether the scope of existing coercive measures should be extended and, regardless of the
47
Summary | SOU 2026:10 |
position taken, submitting proposals to the effect that property may generally be secured for the purpose of confiscation.
The inquiry also had the remit to review a number of issues relating to procedural seizure rules and make the necessary legislative propo- sals. The issues included whether confiscation orders should be al- lowed to stand until the judgment has gained legal force and whether there should be a time limit for the court to review a confiscation order. This part of the remit also included considering how property that has been secured and confiscated should be managed and which authority or other legal entity should be entrusted with the task of managing the property.
The work of the inquiry started in January 2025 and was conducted in the usual way with regular meetings with experts and advisers. In addition, the secretariat of the inquiry had external contact with re- presentatives of various authorities and private actors on several occa- sions.
Procedural seizure rules and extended possibilities for seizure
Coercive measures directed against property in Swedish law mainly consist of attachment and seizure. One of the differences between these coercive measures is that seizure is directed against the property itself, whereas attachment in criminal cases is directed against the owner or holder of the property. In addition, attachment requires that the owner or holder is reasonably suspected of a criminal offence and that there are reasonable grounds to fear that he or she will dis- pose of the property in some way.
Extended possibilities for seizure
Under current law, it is possible to attach all types of property, while only objects can be seized. In addition, there is money seizure, a vari- ant of seizure, whereby money, claims and ‘other rights’ may be seized. ‘Other rights’ in the context of seizure has a narrower meaning than in the case of attachment. In relation to money seizure, the term ‘other rights’ refers only to account balances, equity accounts or
48
SOU 2026:10 | Summary |
similar, whereas, in relation to attachment, it refers to any rights that have financial value.
The inquiry considered how property could generally be secured for the purpose of confiscation. According to the inquiry, there are several benefits of introducing a general seizure provision, i.e. a provi- sion on seizure that is not limited to any particular type of property. This creates clear conditions for securing all types of property. Such a provision would mean that anything that can be confiscated may also be seized, which seems appropriate since one of the possible pur- poses of seizure is that it may be reasonably assumed that something may be confiscated. A general seizure rule could thus be an effective tool in the work of law enforcement authorities to secure property for confiscation, which must be seen as an important public interest. In this way, the provision can also help meet the Confiscation Direc- tive’s requirement that it must be possible to secure assets prior to confiscation.
The inquiry therefore proposes that it should be possible to seize all types of property, movable and immovable, tangible and intan- gible. This should apply irrespective of the purpose of the seizure, i.e. whether the seizure is performed to secure property for confisca- tion, for restoration to an injured party or for use as evidence. The specific provision on money seizure should be repealed as it is no longer needed when all property may be seized.
When possibilities for seizure are extended to all types of property, the need to use attachment will fall significantly. However, the need remains at least in those situations in which there is no identified pro- perty. In this case, the attachment tool serves as a means to search for property that can be secured from the confiscation defendant.
All seizures should be allowed to stand until a judgment has gained legal force
If the defendant is acquitted of responsibility for an offence, the sei- zures performed in the case should be revoked immediately at the time of the judgment. However, there has long been a legal debate on the issue of whether confiscation and restoration orders should be allowed to stand until the judgment has gained legal force despite the acquittal of the defendant. While some have argued that such a measure would be offensive, others have argued that there should
49
Summary | SOU 2026:10 |
be scope to allow seizures to stand after an acquittal, not least because of the far less intrusive nature of coercive measures directed at pro- perty than personal coercive measures.
According to the inquiry, it is an important public interest for a criminal judgment to be enforced effectively. An acquittal by a district court does not mean that the legal proceedings have been concluded. The interest in an effective process for the recovery of the proceeds of crime and the restoration of the injured party’s property remains until the case has been finally settled. The inquiry therefore proposes that the main rule should be that all seizures in a criminal case should stand until the judgment gains legal force. However, exceptions should be possible if there are specific grounds, for example if a continued seizure after an acquittal seems disproportionately intrusive.
Other procedural changes
In addition to the above, the inquiry proposes a number of further amendments to the procedural rules on seizures. The proposals in these parts are summarised as follows.
•The court should not always have to hold a hearing on a seizure matter. A hearing should only be required if requested by a party and if it is not manifestly unnecessary.
•The time limit for the court to examine matters relating to seizures should be extended from four days to one week.
•The court should not examine matters relating to seizure on its own initiative. It should do so only if a seizure order issued by the prosecutor or chief investigator has been appealed against, or if the injured party requests the seizure.
•When it examines a seizure, the court should either revoke the seizure or refuse the request to revoke the seizure. This means that the court should not take over responsibility for the seizure after the examination. The prosecutor or chief investigator should be responsible for ensuring that the seizure does not last for a disproportionate period of time and for revoking the seizure as soon as it is no longer needed. As a consequence, the court should also not set a time limit for prosecution when examining a seizure matter.
50
SOU 2026:10 | Summary |
•As a general rule, the rules on seized property should also apply to proceeds and substitutes of the property arising during the period of seizure.
•The seizure of property for the purpose of securing the confisca- tion of proceeds of crime, reimbursement of expenses or unex- plained assets may be revoked if the holder of the property indi- cates other property of equivalent value that may appropriately be seized.
Tracing and identifying assets
Chapter 2 of the Confiscation Directive contains provisions to facili- tate the cross-border tracing and identification of assets that may be linked to offences or criminal activities. This work is to be facili- tated through greater opportunities for information exchange between Member States’ asset recovery offices (AROs).
The updated FATF Recommendations also require countries to have a regulatory framework that enables authorities to work effec- tively to recover the proceeds of crime.
Asset recovery office
The requirement for Member States to have an asset recovery office is not new. This has been the case since 2007, when the Council Deci- sion concerning cooperation between Asset Recovery Offices of the Member States was adopted. In Sweden, the decision has been implemented by two authorities, the Swedish Police and the Swedish Economic Crime Authority, having been designated as asset recovery offices. The inquiry has concluded that the existing regulatory frame- work for asset recovery offices essentially meets the requirements of the Confiscation Directive, but proposes some clarifications and the transfer of the regulatory framework for asset recovery office activities to a new chapter in the Ordinance on International Police Cooperation.
51
Summary | SOU 2026:10 |
Exchange of information
The Confiscation Directive requires Member States to ensure that asset recovery offices have access to a wide range of information to enable them to perform their tasks under the Directive. These include various national registers of, for example, real estate, population and motor vehicles. Asset recovery offices must also have access to infor- mation including fiscal data, social security data, information on annual financial statements, loans, wire transfers and account balances.
The inquiry has concluded that the asset recovery offices have access to much, but not all, of the information required by the Direc- tive. For example, the asset recovery offices need access to informa- tion on loans, account balances and crypto-assets. Financial informa- tion, i.e. information about individuals’ relationships with banks and other financial institutions, is generally subject to a duty of confiden- tiality (often referred to as banking secrecy). To ensure that the asset recovery offices have access to information that is subject to banking secrecy, the inquiry proposes amendments to the laws governing financial markets. The proposals require operators to disclose informa- tion to the asset recovery offices. It is also ensured that the asset recovery offices can decide to prohibit notification that information has been disclosed.
A national centre for asset-oriented law enforcement
The Confiscation Directive requires Member States to take measures to facilitate cross-border cooperation to recover assets derived from crime. The FATF Recommendations focus on the effectiveness of recovering assets that can be linked to offences or criminal activi- ties. In connection with the reform of confiscation legislation, the Government stated that a fundamental starting point for reform should be that the regulatory framework should be effective and meet the challenges of our time. It was also stated that it was of the utmost importance that confiscation legislation was designed to ensure that crime did not pay.
Economic crime is widespread and law enforcement authorities have recently estimated that the criminal economy has a turnover of SEK 100–150 billion per annum. Only a small portion of that amount is recovered by law enforcement authorities. This suggests
52
SOU 2026:10 | Summary |
that more could be done to recover the proceeds of crime and unex- plained wealth.
The tasks of law enforcement authorities are traditionally regarded as being to investigate and prosecute offences. The task of recovering the proceeds of crime or investigating why a person has unexplained wealth is often seen as secondary. There are, of course, explanations for why this is the case, including the fact that authorities have limited human resources and therefore have to prioritise what is most impor- tant in a criminal investigation. To increase the effectiveness of asset- oriented law enforcement, the inquiry has concluded that there may be reason to at least partially separate traditional law enforcement from asset-oriented law enforcement. This could be achieved by es- tablishing a new centre for asset-oriented law enforcement.
The national centre for asset-oriented law enforcement should be a centre of expertise in tracing and tracking assets. The centre’s mandate should include working both nationally and internationally on all issues related to the recovery of assets derived from criminal activities. The centre’s mandate should include conducting its own investigations into the independent confiscation of unexplained wealth and assisting law enforcement authorities in complex investigations linked to offences or criminal activities. In addition, the asset recovery offices and asset management offices (see below) could be linked to the national centre for asset-oriented law enforcement.
The inquiry has considered how a national centre could be orga- nised and has concluded that the mandate could be assigned to an existing law enforcement authority or a new multi-authority partner- ship for asset-oriented law enforcement could be created. In summer 2025, the law enforcement authorities were given the remit to analyse, among other things, how a multi-authority structure could be de- signed to enhance the efficiency of the work to recover the proceeds of crime both nationally and internationally. This was done without limiting the remit of the inquiry. The authorities are to report on their remit in March 2026. The inquiry has assessed that the author- ities’ analysis should have a major impact on the choices made on organisational issues. For this reason, the inquiry has chosen not to make a firm proposal on where the national centre should be located and precisely how it should be organised.
53
Summary | SOU 2026:10 |
Requirements for investigations to trace assets
It follows from the Confiscation Directive that investigations to trace assets must be carried out immediately if an investigation is initiated into a criminal offence that is liable to generate substantial economic benefit. The FATF recommendations also have similar requirements. In Swedish law, there is no explicit requirement to investigate whether there are grounds to confiscate property, nor when and how a financial investigation should be conducted as part of a criminal investigation.
To meet the requirements made by the Directive and the FATF in this respect, and to make the work of asset-oriented law enforce- ment more effective, the inquiry proposes that it be clarified in the Code of Judicial Procedure that the preliminary investigation includes investigating whether there are grounds for confiscating property. However, a general rule applying to all criminal investigations would risk reducing the effectiveness of law enforcement activities. For this reason, the inquiry proposes that the regulation be limited so that it is not necessary to investigate whether there are grounds for confis- cating property if, given the seriousness and nature of the offence, this is not required. This means, for example, that it is not necessary to investigate whether property should be confiscated in the case of minor offences where the criminal investigation is fully completed in the field, nor in the case of investigations of offences handled under the special procedure in place to speed up prosecution. However, the provision means that, in principle, it is always necessary to investigate whether there are grounds for confiscating property in investigations of offences that may generate proceeds of crime.
Securing and confiscating assets
Chapter 3 of the Confiscation Directive sets out requirements for the wording of Member States’ legislation on, among other things, freezing, confiscation, compensation of victims and further use of confiscated property. The updated FATF recommendations also include similar requirements.
54
SOU 2026:10 | Summary |
Freezing
The Confiscation Directive and the FATF recommendations require Member States to ensure that provisions are in place to freeze, i.e. secure, property where this is necessary to ensure possible confisca- tion. The inquiry has assessed that the possibilities available under Swedish law for securing property by means of orders prohibiting disposal and orders for seizure, custody and attachment essentially comply with the requirements of the Directive and the FATF re- commendations.
However, the Confiscation Directive also requires the asset recov- ery offices to be able to take immediate action to secure property at the request of competent authorities in other Member States. This possibility does not exist under current law.
A new law on immediate action
Since, as mentioned above, the Confiscation Directive requires Member States to enable the asset recovery offices to take imme- diate action at the request of other Member States, the inquiry has assessed that legislative amendments are needed to transpose the Directive into Swedish law. The Directive provides for such immedi- ate action to be taken when necessary to preserve property until a freezing order has been issued, where there is an imminent risk of the disappearance of the property that the asset recovery offices have traced and identified on behalf of another Member State.
The inquiry proposes to introduce a new law on immediate action that the asset recovery offices can take. Immediate action should mean prohibiting the person specified in the order from disposing of the property to which the order relates. Non-disposal of property refers to any act that may result in the property evading possible future confiscation (for example, by hiding, selling or otherwise dis- sipating the property), but also to any act that results in the property depreciating in value. It should be possible to take immediate action with any type of property. Seizure or attachment orders in criminal cases should take precedence over an order for immediate action.
The Swedish Police and the Swedish Economic Crime Authority should be authorised to take decisions on immediate action. The action should be enforced under the same rules that apply to seizures,
55
Summary | SOU 2026:10 |
i.e. Chapter 27 of the Code of Judicial Procedure and the proposed new law on secured and confiscated property (see below). The action should remain in force for a maximum of seven days, after which it should automatically cease to apply at the end of that period if it has not already been revoked.
Confiscation provisions
The inquiry has concluded that Swedish confiscation legislation essen- tially meets the requirements of the Confiscation Directive and the updated FATF recommendations. The inquiry proposes to amend the legislation in only one respect. For the Swedish provision on ex- tended confiscation to comply with the FATF recommendations, the inquiry proposes that money laundering offences, business money laundering offences and terrorist financing or particularly serious crime under the Terrorist Offences Act be added to the list of of- fences that may give rise to extended confiscation.
Use of confiscated property
In the Confiscation Directive, Member States are encouraged to take the necessary measures to allow the possibility of using con- fiscated property, where appropriate, for public interest or social purposes. The Confiscation Directive does not oblige Member States to take such measures, but the updated FATF Recommen- dations also reiterate that it should be possible for confiscated pro- perty to be used for public interest or social purposes.
The inquiry therefore proposes that part of the proceeds from the sale of confiscated property by the State should be used for the benefit of victims of crime. This will be achieved by allocating 30 per cent of the State’s proceeds from sales of confiscated property to the Crime Victim Fund. In addition, the inquiry proposes extending the possibilities for authorities to use confiscated property in their own activities. This should be done by introducing the possibility for au- thorities to neutralise confiscated property by retaining it. A prereq- uisite for this should be that the property consists of movable pro- perty, is needed in the authority’s own activities and is not associated with any specific right.
56
SOU 2026:10 | Summary |
Managing assets
Chapter 4 of the Confiscation Directive sets out a number of require- ments for the management of secured and confiscated property. The updated FATF recommendations also include similar requirements.
Requirements for efficient asset management
The Confiscation Directive requires Member States to ensure the efficient management of secured and confiscated property, including undertakings that are to be preserved as a going concern, until its disposal further to a final confiscation order. The authorities respon- sible for the management of property should, at an early stage, make a specific assessment of how the property should be managed to mini- mise its management costs and to preserve the value of the property until it is sold.
The Confiscation Directive also obliges Member States to have rules allowing secured property to be sold before a final confiscation order. Such a possibility must exist in the case of property that is rapidly depreciating, where the storage or maintenance costs of the property are disproportionate to its market value or where the man- agement of the property requires special conditions and expertise which is not readily available.
Another requirement in the Confiscation Directive is that each Member State must set up or designate at least one competent author- ity to function as an asset management office. The office can be the authority responsible for secured property or be tasked with provid- ing support to other asset management authorities.
The inquiry has identified that a number of legislative amendments are required to implement the Confiscation Directive and increase the efficiency of the management of secured assets. Efficiency in this context means preserving the value of the asset and minimising management costs. Not least, asset management will be made more efficient when the requirement in the Confiscation Directive relating to options for interlocutory sale of secured property is transposed into Swedish law, as several of the authorities that handle seizures currently lack such options. It is also not possible under Swedish law at present to secure undertakings that are to be preserved as a
57
Summary | SOU 2026:10 |
going concern, and the Confiscation Directive requires this to be made possible.
A new law on secured and confiscated property
The inquiry proposes the introduction of a new law on secured and confiscated property. The new law should provide an extended reg- ulatory framework for the management of secured and confiscated property, ensuring that the management of such property is effi- cient, regardless of the authority responsible for the property and the type of property involved. The authorities affected in various ways are the Swedish Police, the Swedish Economic Crime Authority, Swedish Customs, the Swedish Coast Guard and the Swedish Tax Agency. The new law should replace the 1974 Act on the Procedure for Confiscated Property and Lost Property.
The new law should define the authorities’ duty of care for secured and confiscated property. As long as property has been secured by means of coercive measures, the managing authority must endeavour to ensure that the individual does not suffer any loss of value if the order securing the property is subsequently revoked. This means that the property must be well cared for and kept under close supervision, while ensuring that the costs of care are not disproportionate to the purpose for which the property has been secured or to the individual’s interest in the property. Efficient management means that authorities need to have the scope to make special considerations related to certain types of property that are difficult to manage, such as crypto- assets, undertakings and intellectual property. Authorities also need to take into account, where possible, the views of the owner or rights holder of the property on how the property should be managed.
Right of disposition over secured property and a possibility to appoint an agent
The inquiry proposes that the new law should contain provisions sev- ering the right of disposition, stating that when authorities manage secured property they should, as a general rule, have the same right of disposition over the property as its owner. Where the property managed is a participation that confers a controlling interest in an
58
SOU 2026:10 | Summary |
undertaking, the authority should immediately acquire the powers and authority as the board of directors and the chief executive officer, unless otherwise decided. The fact that undertakings will be liable to seizure follows from the fact that, as mentioned above, the inquiry proposes that all types of property can be seized.
The inquiry also proposes that the new law should allow the au- thority handling secured property to appoint an agent for the manage- ment. The person appointed as an agent must be suitable for the task. The agent should be entitled to reasonable remuneration and reim- bursement of expenses incurred in carrying out the task. As a rule, it should be appropriate to appoint an agent if the authority is se- curing an undertaking for preservation as a going concern. As in the past, authorities will also have the option of engaging other private actors for various management tasks.
Specific management assessments
Another proposal intended to enhance the efficiency of property management is to introduce a provision requiring the authorities managing secured property to carry out a specific management as- sessment in certain cases before or when property is secured. This provision should be placed in the new Ordinance on secured and confiscated property. The purpose of the provision is to ensure that authorities have a well thought-out asset management strategy when this is justified by the nature of the property, for example in the case of property that is particularly valuable or difficult to manage.
Interlocutory sale and neutralisation of property
The inquiry also proposes that the new law should introduce the option of interlocutory sale of secured property if the property cannot be cared for without the risk of it rapidly depreciating or being destroyed, if caring for it would involve excessive difficulties or costs, or if there are other specific reasons. If the property cannot be sold, might be used for criminal purposes or if there are other specific reasons, it should instead be possible to neutralise it as an interlocutory measure. As with other management measures, the views of the individual on the matter of interlocutory sale or neutral-
59
Summary | SOU 2026:10 |
ising the property should be taken into account. If the individual wants the property to be subject to interlocutory sale or to be neu- tralised, this may often be an appropriate management measure.
Asset management offices
The inquiry has assessed that there should be no new authority re- sponsible for all secured property. To implement the Confiscation Directive’s requirement for asset management offices, the inquiry proposes instead that the Swedish Police and the Enforcement Au- thority be given the task of being such offices. The function of the asset management offices is to provide support and expertise to the asset management authorities. Responsibility for the secured property should remain with the authority that executed the seizure or attach- ment. The activities of asset management offices should be further regulated by a new chapter in the Ordinance on International Police Cooperation.
Collecting, maintaining and reporting statistics
To make it possible to analyse whether confiscation legislation is effective or not, and whether the authorities have set appropriate targets and are taking relevant and timely action to achieve those targets, access is required to statistical data that allows for correct analysis. Both the Confiscation Directive and the FATF regulations also require the collection and reporting of statistics.
The Swedish National Council for Crime Prevention (Brå) is re- sponsible for collecting and reporting the statistics that the Confisca- tion Directive requires Member States to report. At present, however, the necessary conditions are not in place for the Swedish National Council for Crime Prevention to be able to collect the information in a structured form from the authorities that have access to the data. A project is currently under way in the partnership for the digitisation of the judiciary which will result in it being possible for statistics on seized property to be collected in a structured manner. However, it is difficult to comment on the extent to which the project addresses all the requirements of the Confiscation Directive, as the specification of requirements for the project has not yet been decided.
60
SOU 2026:10 | Summary |
The inquiry has therefore proposed that the Government should monitor the ongoing project and that the authorities holding the sta- tistics should be obliged to report them to the European Commission if it later transpires that the Swedish National Council for Crime Prevention will not be able to deliver the statistics on time.
Reversal of the burden of proof for extended confiscation
The inquiry’s remit included ensuring that the standard of proof for extended confiscation is worded in such a way that the reform of confiscation legislation can be as effective a tool in law enforce- ment as possible, without the sanction risking losing its legitimacy. Part of the remit was to consider whether a reversal of the burden of proof should be introduced for extended confiscation.
The inquiry has reviewed previous considerations concerning the standard of proof and application of the provision and has con- cluded that the standard of proof has not caused any problems in the application of the law to date. Against this background, among others, and since the standard of proof was lowered to highly probable in November 2024, the inquiry has assessed that there is no need for a reversal of the burden of proof for the extended confiscation provision to be applied effectively. The Inquiry therefore considers that a reversal of the burden of proof for extended confiscation should not be introduced.
In accordance with the inquiry’s remit, and despite the above position, a proposal has been submitted on how a regulation with a reversal of the burden of proof could be worded.
Application of the new confiscation legislation
To fulfil its remit to monitor the application of the new confiscation legislation, the inquiry has monitored and reviewed judgments on independent confiscation (one of the Swedish forms of non-convic- tion-based confiscation). The review shows essentially that the court examinations appear to have worked as intended.
To identify any application problems, the inquiry also sent a mailing to the expert group and a number of authorities and courts, asking them to comment on the new confiscation legislation and to report
61
Summary | SOU 2026:10 |
any problems they may have encountered, if they thought that any- thing was missing or difficult to apply, or if they had any other com- ments. The authorities and courts consulted identified a number of shortcomings that prompted the inquiry to propose legislative amend- ments. Some examples of such amendments are as follows.
•It should also be possible to perform value confiscations carried out in lieu of confiscation of objects of crime by confiscating other property. This means that the confiscation of other property is permitted to perform a confiscation in the form of a payment obligation if the payment obligation relates to a value that is con- fiscated instead of an object of crime (for example because the object of crime is no longer available).
•A new provision should be introduced allowing the time before a confiscation expires to be extended by five years at a time under certain conditions. This means that confiscation orders will be able to remain in force for longer than ten years in cases in which this is justified by specific grounds.
•The disclosure obligations of auditors under the Associations Acts and the Auditing Act should be extended to include disclosures in cases relating to independent confiscation.
•The coercive measure of investigation elsewhere should be made applicable in investigations concerning independent confiscation. It should also be clarified how the coercive measure of taking for questioning applies in cases relating to independent confiscation.
•In cases relating to independent confiscation, it should be possible to serve both the final notifications of the investigation and appli- cations for summons by means of service by publication and service by availability.
However, on some of the issues raised by those applying the law, the inquiry decided not to make any legislative proposals. Examples in- clude the following.
•The Swedish Coast Guard should not be tasked with opening investigations relating to independent confiscation.
•The option of ordering joint and several confiscation of the pro- ceeds of crime should not be extended.
62
SOU 2026:10 | Summary |
•There should be no new requirements for prosecutors to provide more detailed grounds in applications for summons.
Competition between private claims and confiscation
In addition to the application issues mentioned above, one issue has been studied in more detail than the others. This concerns the new regulation of the relationship between private claims and confiscation, which has caused a number of problems for the courts and enforce- ment authorities. A number of issues have arisen in connection with the new provision in Chapter 36, Section 22, of the Swedish Criminal Code, which provides that, in the event of confiscation of funds, the court must, in certain cases, order that the injured party receive com- pensation from what has been confiscated.
A fundamental question is the significance of the fact that, ac- cording to the legislative history of the provision, if the court estab- lishes a right to payment out of confiscated property, the injured party can no longer address the individual with their claim.
In the inquiry’s opinion, it is not obvious how the legal position should be interpreted, despite what is stated in the legislative history. However, if the regulation means that the injured party, by means of an order under Chapter 36, Section 22, of the Swedish Criminal Code is unable to pursue their claim by any means other than the declaration of confiscation of property, it would mean that such an order could have negative effects for the injured party. The negative effects include limiting the possibility for the injured party to obtain damages from one of several jointly and severally liable persons, pri- oritising the injured party’s claim after other claims in attachments of earnings, and the injured party’s claim lapsing after only ten years when the confiscation order expires. Moreover, such a meaning of the rule leads to problems in a superior court review. For example, the superior court may be prevented from issuing an order under Chapter 36, Section 22, of the Swedish Criminal Code if the injured party is not a party there, or the injured party becomes a party in the superior court even though the private claim has not been appealed against.
The question is therefore whether the rules should be changed to address the problem. The inquiry has considered five alternative
63
Summary | SOU 2026:10 |
ways to address the issue. There are pros and cons of all options. The inquiry has not been able to identify a simple, completely unobjec- tionable solution. In view of this and taking into account that the new rules have been in force for a relatively short period of time – and that experience of applying them is consequently limited – the inquiry has chosen not to put forward a strong legislative proposal in this regard. However, the inquiry has provided an outline of what legislative amendments might be if the Government nevertheless were to want to proceed with the option that, according to the inquiry, appears to be the most appealing.
In summary, the option means that the court should only establish a right for the injured party to payment out of what is confiscated when funds have been seized, and should refrain from confiscation to the extent that the confiscation otherwise corresponds to the private claim of the injured party. This option would allow the injured party to avoid the negative effects of an order under Chapter 36, Section 22, of the Swedish Criminal Code and would also lead to simplifications for the courts and the enforcement authorities. The option also en- sures that the proceeds of crime are always neutralised.
64
1 Författningsförslag
1.1Förslag till lag om omedelbara åtgärder om frysning
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens syfte och tillämpningsområde
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om genomförande av arti- kel 11.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Syftet med lagen är att förhindra att hjälpmedel, vinning eller egen- dom som ett kontor för återvinning av tillgångar har spårat och identi- fierat på begäran av en behörig myndighet i en annan medlemsstat försvinner eller hanteras på något annat sätt som innebär att egen- domen eller dess värde blir otillgängligt för förverkande fram till ett beslut om frysning har meddelats.
Förhållandet till beslut om straffprocessuella tvångsmedel
2 § Beslut i brottmål om kvarstad och beslag enligt bestämmelserna i 26 och 27 kap. rättegångsbalken ska gälla framför ett beslut om en omedelbar åtgärd enligt denna lag. Egendom ska också kunna förver- kas utan att ett beslut om en omedelbar åtgärd enligt denna lag hindrar det.
Ett beslut i Sverige om kvarstad eller beslag eller ett beslut om förverkande ska, om beslutet meddelas inom ramen för internationellt straffrättsligt samarbete, gälla framför ett beslut om en omedelbar åt- gärd enligt denna lag. Detsamma gäller ett beslut om att i Sverige verk- ställa ett motsvarande beslut som har meddelats i en annan stat.
65
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
Ordförklaring
3 § Med en omedelbar åtgärd avses ett enligt lagen meddelat beslut som innebär ett förbud för den som anges i beslutet att förfoga över den egendom som beslutet avser.
Beslut om omedelbar åtgärd
4 § En omedelbar åtgärd ska vidtas om det finns en överhängande risk för att egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om frysning som är utfärdat av en behörig myndighet i en annan med- lemsstat försvinner eller hanteras på något annat sätt som innebär att egendomen eller dess värde blir otillgängligt för förverkande.
5 § Ett beslut om en omedelbar åtgärd meddelas av Polismyndig- heten och Ekobrottsmyndigheten inom ramen för myndigheternas uppgift att spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om frysning eller förverkande ut- färdat av en behörig myndighet i en annan medlemsstat.
6 § Den som har drabbats av ett beslut om omedelbar åtgärd ska underrättas om beslutet.
En underrättelse kan dock anstå till dess egendomen är säkrad om det kan antas att syftet med en beslutad eller förutsedd åtgärd mot- verkas om underrättelse sker innan egendomen är säkrad. En under- rättelse behöver inte lämnas om den med hänsyn till omständighe- terna är uppenbart utan betydelse.
Verkställighet av en omedelbar åtgärd
7 § Den som beslutar om en omedelbar åtgärd ska skyndsamt säkra den egendom som åtgärden avser. Vid verkställigheten av den omedel- bara åtgärden tillämpas 27 kap. rättegångsbalken, lagen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom och vad som i annan lag anges om verk- ställighet av beslag.
Den säkrade egendomen ska hanteras av den myndighet som har beslutat om åtgärden.
66
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
Förfarandet hos Polismyndigheten och Ekobrottsmyndigheten
8 § Vid Polismyndighetens och Ekobrottsmyndighetens handlägg- ning av ärenden enligt denna lag ska följande bestämmelser i förvalt- ningslagen (2017:900) tillämpas:
–6 § om service,
–7 § om tillgänglighet,
–8 § om samverkan,
–9 § om utgångspunkter för handläggningen,
–10 § om partsinsyn,
–13 § om tolkning och översättning,
–14 och 15 §§ om ombud och biträde,
–23 § första stycket om utredningsansvaret,
–24 § om när man får lämna uppgifter muntligt,
–27 § om dokumentation av uppgifter, och
–36 § om rättelse av skrivfel och liknande.
Bestämmelserna i 10 § förvaltningslagen om partsinsyn ska tilläm- pas först när ett beslut enligt 3 § har meddelats.
9 § Ett beslut om omedelbar åtgärd ska vara skriftligt och ange föl- jande:
–vem beslutet avser,
–beslutets innebörd,
–vilken egendom som avses med åtgärden,
–skälen för beslutet,
–de bestämmelser som åberopas,
–när beslutet fattades och vem som fattade beslutet, och
–vilken dag och tid beslutet upphör att gälla.
Upphävande av beslut om omedelbar åtgärd
10 § Om det inte längre finns skäl för den omedelbara åtgärden ska den ofördröjligen hävas. En omedelbar åtgärd upphör att gälla när sju dagar har gått från Polismyndighetens eller Ekobrottsmyndighetens beslut, om den inte har hävts före det.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
67
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.2Förslag till lag om säkrad och förverkad egendom
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om hur säkrad egendom och egendom som i vissa fall har tillfallit staten ska förvaltas.
2 § Med säkrad egendom avses i denna lag egendom som
1.har tagits i beslag,
2.har tagits i förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.,
3.har omhändertagits med stöd av 24 a § polislagen (1984:387), 3 kap. 16 a § kustbevakningslagen (2019:32) eller 10 kap. 1 § tullbefo- genhetslagen (2024:710),
4.omfattas av 27 kap. 8 a § andra stycket rättegångsbalken, eller
5.omfattas av 22 § andra stycket klampningslagen (2024:1089).
3 § Med egendom som har tillfallit staten avses i denna lag egendom som
1.har tillfallit staten på grund av förverkande,
2.har tillfallit staten enligt lagen (1938:121) om hittegods, eller
3.har tillfallit staten med stöd av 2 kap.
4 § Med myndighet som hanterar egendom avses i denna lag den myndighet som förvarar eller, om egendomen inte kan förvaras, på något annat sätt har kontroll över egendomen.
Om den myndighet som hanterar egendomen är en annan än den som ansvarar för beslut om att säkra egendomen, ska den hanterande myndigheten samråda med den säkringsansvariga myndigheten innan den vidtar åtgärder enligt 5 § samt 3 kap. 8 och 9 §§.
5 § Det som sägs i denna lag om egendom gäller även avkastning på egendomen och det som har trätt i egendomens ställe, om inte den myndighet som hanterar egendomen har beslutat något annat.
Beträffande fast egendom gäller även det som sägs i 27 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken.
68
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
6 § När en myndighet hanterar egendom enligt denna lag ska den sträva efter att bevara värdet på egendomen och att minimera kost- naderna för förvaltningen. Myndigheten ska om möjligt beakta den uppfattning som egendomens ägare eller rättighetshavare har om hur egendomen bör förvaltas.
2 kap. Åtgärder för att återföra egendom till ägaren
1 § Egendom som har tagits i förvar med stöd av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. ska förvaras hos Polismyndigheten i minst sex månader efter det att beslut har meddelats om att egendomen ska vara tagen i förvar. Denna frist ska i fall som avses i 2 § tredje stycket samma lag räknas från dagen för åklagarens beslut, även om detta prö- vats av domstol, och i övriga fall räknas från den dag då beslutet om att egendomen ska vara tagen i förvar vann laga kraft.
Vad som sägs i första stycket ska dock inte gälla om egendomen har tagits i förvar för att ägaren eller någon annan rättighetshavare inte gör anspråk på den. I så fall ska egendomen tillfalla staten.
Har det under den i första stycket angivna tiden inte kunnat utre- das vem som har rätt till egendomen, ska Polismyndigheten på lämp- ligt sätt låta kungöra förhållandet med uppgift om egendomen och om de omständigheter under vilka den har anträffats. I kungörelsen ska det även anges inom vilken tid som den som vill göra anspråk på egendomen ska ge sig till känna. Tiden får inte understiga en månad. Framställs inte anspråk inom denna tid, eller avstår den som har rätt till egendomen från denna, ska egendomen tillfalla staten.
2 § Egendom som har omhändertagits med stöd av 24 a § polislagen (1984:387), 3 kap. 16 a § kustbevakningslagen (2019:32) eller 10 kap. 1 § tullbefogenhetslagen (2024:710) ska finnas tillgänglig hos den myn- dighet som hanterar egendomen för avhämtning i minst en månad efter det att en sådan underrättelse som anges i 24 d § polislagen har delgetts den det berör. Om egendomen inte hämtas ut inom denna tid, ska egendomen tillfalla staten.
Om egendomens värde sannolikt uppgår till mer än en fjärdedel av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken som gällde då underrättelsen delgavs, tillämpas bestämmelserna i denna lag först efter det att tre månader har gått sedan den myndighet som
69
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
hanterar egendomen genom kungörelse har uppmanat ägaren eller någon annan rättighetshavare att göra anspråk på egendomen.
3 § Egendom som ska lämnas ut enligt 27 kap. 4 a § första stycket eller 27 kap. 8 a § första stycket rättegångsbalken ska i minst en månad efter delgivning av en sådan underrättelse som avses i 27 kap. 4 a § andra stycket respektive 8 b § första stycket rättegångsbalken finnas tillgänglig för avhämtning hos den myndighet som förvarar den. Om det är egendom som inte kan hämtas ut ska den tas emot enligt myn- dighetens anvisning. Om egendomen inte hämtas ut eller tas emot inom denna tid, ska den tillfalla staten.
Egendom som inte kan lämnas ut till någon enligt 27 kap. 8 a § första stycket rättegångsbalken ska i minst tre månader efter det att besla- get hävdes finnas tillgänglig hos den myndighet som förvarar den. Där- efter ska den tillfalla staten. Om egendomens värde sannolikt överstiger en fjärdedel av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialför- säkringsbalken som gällde när beslaget gjordes, tillämpas dock denna lag först efter det att tre månader har förflutit sedan den myndighet som förvarar egendomen genom kungörelse har uppmanat ägaren eller någon annan rättighetshavare att göra anspråk på den.
4 § Egendom som omfattas av 22 § andra stycket klampningslagen (2024:1089) ska finnas tillgänglig hos Polismyndigheten eller Tullverket för avhämtning i minst en månad efter delgivning av en sådan under- rättelse som avses i 21 § den lagen. Om egendomen inte hämtas ut inom den tiden, ska egendomen tillfalla staten.
5 § Har egendom tagits i förvar med stöd av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m., därför att ägaren eller någon annan rättighets- havare inte gör anspråk på den, ska egendomen tillfalla staten.
3 kap. Förvaltning av säkrad egendom
Myndighetens befogenheter
1 § När en myndighet hanterar säkrad egendom har myndigheten rätt att vidta de åtgärder beträffande egendomen som behövs för att egendomens värde ska bevaras och för att ändamålet med säkringen ska uppnås. Myndigheten har i det sammanhanget samma befogen-
70
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
heter som egendomens ägare. Myndigheten får dock inte väcka talan i domstol eller svara i mål om egendomen.
2 § Om den säkrade egendom som en myndighet hanterar är en andel som ger ett bestämmande inflytande i ett företag som företräds av en styrelse eller verkställande direktör, övertar myndigheten, om inget annat beslutas, omedelbart styrelsens och den verkställande direktörens behörighet och befogenhet. Myndigheten svarar i så fall för att styrel- sens och den verkställande direktörens lagstadgade skyldigheter full- görs.
Underrättelser
3 § Om den säkrade egendom som en myndighet hanterar är en for- dran eller en annan rättighet, ska gäldenären eller den som annars är förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än den hanterande myndigheten.
Om den säkrade egendomen är en sådan rättighet som avses i 7 kap. jordabalken eller en byggnad på ofri grund ska fastighetens ägare under- rättas. Om egendomen är en bostadsrätt underrättas bostadsrättsföre- ningen.
4 § Om det förs ett register över den typ av egendom som har säk- rats, får den myndighet som har säkrat egendomen underrätta register- havaren om myndighetens rådighet och ägarens förlorade rådighet över egendomen.
Registerhavaren ska anteckna rådighetsinskränkningen i registret. Första och andra styckena gäller om det inte finns motsvarande bestämmelser om registrering av beslag i lag eller annan författning.
Syssloman
5 § Om det finns skäl för det, får den myndighet som hanterar säkrad egendom utse en syssloman för att förvalta den.
Sysslomannen har samma rådighet över och ansvar för egendomen som den myndighet som har utsett sysslomannen, om inget annat be- slutas. Sysslomannen får dock inte fatta beslut om förtida försäljning eller oskadliggörande av egendom enligt 8 och 9 §§.
71
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
6 § Den som utses till syssloman ska ha den insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara opartisk och lämplig för uppdraget.
Om sysslomannen utses för att förvalta ett företag för fortsatt drift, ska det vid bedömningen av hans eller hennes lämplighet särskilt beak- tas om han eller hon har erfarenhet av att i egenskap av konkursför- valtare fortsätta driva rörelse för ett konkursbos räkning enligt 8 kap. 2 § konkurslagen (1987:672), eller har någon annan motsvarande erfa- renhet.
7 § Sysslomannen har rätt att få skäligt arvode och ersättning för de utgifter som uppdraget har krävt. Beslut om detta fattas av den myn- dighet som hanterar egendomen. Staten ska stå för kostnaderna.
Försäljning och oskadliggörande av säkrad egendom
8 § En myndighet som hanterar säkrad egendom får omedelbart sälja egendomen om
1.den inte kan vårdas utan fara för att den hastigt faller i värde eller förstörs,
2.vården av den är förenad med alltför stora svårigheter eller kost- nader, eller
3.det annars finns särskilda skäl.
Egendomens ägare och den som annars har rätt till egendomen ska få tillfälle att yttra sig innan egendomen säljs, om det är möjligt.
9 § En myndighet som hanterar säkrad egendom får omedelbart oskadliggöra egendomen om
1.den inte kan säljas enligt 8 §,
2.den kan befaras komma till brottslig användning, eller
3.det annars finns särskilda skäl.
Egendomens ägare och den som annars har rätt till egendomen ska få tillfälle att yttra sig innan egendomen oskadliggörs, om det är möjligt och inte är uppenbart obehövligt.
10 § Oskadliggörande enligt 9 § ska ske genom att myndigheten för- stör egendomen. Oskadliggörande får dock även ske genom att myn- digheten beslutar att behålla egendomen om den
72
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.utgörs av lösöre,
2.behövs i myndighetens egen verksamhet och
3.inte är förenad med någon särskild rätt.
I beslutet ska det närmare anges vilken egendom som omfattas.
4 kap. Förvaltning av egendom som har tillfallit staten
1 § Egendom som har tillfallit staten ska säljas av den myndighet som hanterar den. Om det är olämpligt att egendomen säljs, eller om den inte går att sälja, ska den oskadliggöras.
2 § Vid oskadliggörande enligt 1 § gäller 3 kap. 10 §.
3 § Försäljning av egendom som har tillfallit staten sker för statens räkning. Om egendomen som har tillfallit staten består av pengar, ska beloppet redovisas till staten.
Av statens årliga intäkter från försäljningar av förverkad egendom ska 30 procent tillföras Brottsofferfonden.
5 kap. Utlämnande av egendom och ersättning till rättighetshavare
Utlämnande av egendom
1 § Om någon gör anspråk på egendom som är föremål för en sådan åtgärd som avses i 1 kap. 2 § 2–5, ska myndigheten som hanterar egen- domen besluta att lämna ut egendomen till denne om myndigheten har konstaterat att anspråkstagaren är ägare eller rättighetshavare till egendomen och det är lämpligt att lämna ut egendomen till denne. Om egendomen redan har sålts eller förstörts, gäller vad som sägs i 2 §.
Om egendomen har reparerats eller på något annat sätt förbättrats, är den som gör anspråk på egendomen enligt första stycket skyldig att betala kostnaden för förbättringen innan egendomen lämnas ut. Om kostnaden inte betalas inom en månad efter det att en särskild upp- maning har delgetts rättighetshavaren, ska egendomen tillfalla staten.
73
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
Ersättning till ägare och rättighetshavare
2 § Om säkrad egendom har sålts eller oskadliggjorts till skada för ägaren eller rättighetshavaren, har denne rätt till ersättning. För egen- dom som har sålts lämnas dock inte ersättning med högre belopp än vad som har kommit in vid försäljningen. Om egendomen har förstörts, lämnas ersättning med ett skäligt belopp. I de fall som avses i 1 § andra stycket ska kostnaden för förbättringen räknas från ersättningen.
Ett krav på ersättning prövas av den myndighet som har sålt eller oskadliggjort egendomen.
3 § Om förverkande har skett av egendom som en kreditgivare i god tro har förvärvat en säkerhet i eller återtaganderätt till, får staten
1.erbjuda kreditgivaren att ta över egendomen mot att ersätta staten för den del av egendomens värde som överstiger fordran,
2.med kreditgivarens samtycke sälja egendomen med förbehåll för kreditgivarens rätt enligt avtalet, eller
3.sälja egendomen utan förbehåll för kreditgivarens rätt.
Om försäljningen sker med förbehåll för kreditgivarens rätt, svarar därefter den som förvärvar egendomen för den ursprunglige gälde- närens skyldigheter enligt avtalet. Om egendomen säljs utan förbehåll för kreditgivarens rätt, ska kreditgivaren få ersättning. Ersättning lämnas dock inte med ett högre belopp än vad som har kommit in vid för- säljningen, med avdrag för kostnader för reparationer eller andra för- bättringar.
Anspråk från kreditgivare ska tillgodoses i den ordning som gäller enligt förmånsrättslagen (1970:979).
4 § Om någon i god tro har förvärvat en annan särskild rätt till egen- dom som har förverkats än en sådan som anges i 3 §, ska staten sälja egendomen med förbehåll för dennes rätt.
Om det är lämpligt får staten i stället sälja egendomen utan för- behåll för den särskilda rätten. Rättighetshavaren ska i så fall få ersätt- ning för sin skada på grund av att rätten upphör.
5 § Om det vid en försäljning av förverkad egendom har uppstått ett överskott efter att det belopp som förverkandet avser har betalats och anspråk från rättighetshavare har tillgodosetts, ska överskottet betalas till den som egendomen har förverkats från.
74
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
6 kap. Överklagande och bemyndigande
1 § Beslut som avses i 3 kap. 7–9 §§ och beslut om utlämnande och ersättning i 5 kap. 1–4 §§ får överklagas hos allmän förvaltningsdom- stol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om
1.sättet för kungörande enligt 2 kap. 1–3 §§,
2.hur pengar redovisas till staten enligt 4 kap. 3 § och
3.myndigheters närmare hantering av egendom.
1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2.Genom lagen upphävs lagen (1974:1066) om förfarande med för- verkad egendom och hittegods m.m.
75
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.3Förslag till lag om tillägg till den upphävda lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Denna lag innehåller bestämmelser om sådana föreningar som fortfarande bedriver verksamhet enligt den upphävda lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet. I tillägg till vad som gäller enligt den lagen ska följande bestämmelser gälla.
Uppgiftsskyldighet
2 § En inlåningsverksamhet som bedrivs enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till föreningen om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för åter- vinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
Meddelandeförbud
3 § Den som begär uppgifter enligt 2 § får besluta att inlåningsverk- samheten samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 2 §.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att uppfylla en in- ternationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Förbu- det ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med för- budet.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska den som har beslutat om åtgärden besluta att förbudet ska upphöra.
76
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
Straff
4 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 3 §.
Bemyndigande
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur uppgifter enligt 2 § ska lämnas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
77
Under förundersökningen ska det utredas 1. vem som skäligen kan miss- tänkas för brottet och om det finns tillräckliga skäl för åtal mot honom eller henne, och 2. om det finns skäl att begära egendom förverkad. Under förundersökningen ska målet även förberedas så att bevis- ningen kan presenteras i ett sam- manhang vid huvudförhandlingen. En utredning enligt första stycket 2 behöver inte genomföras, om det med hänsyn till brottets all- var och karaktär inte är påkallat.Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.4Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken dels att 27 kap. 1 a § ska upphöra att gälla,
dels att 23 kap. 2, 4 a och 22 §§, rubriken till 27 kap., 27 kap. 1, 4–8 b, 10, 11 och 13 §§ samt 48 kap. 2 § i rättegångsbalken ska ha följande lydelse,
dels att det införs två nya paragrafer, 27 kap. 1 a och 4 b §§, av föl- jande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
23 kap.
2 §1
Under förundersökningen skall utredas, vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl föreligga för åtal mot honom, samt målet så bere- das, att bevisningen kan vid huvud- förhandlingen förebringas i ett sammanhang.
4 a §2
En förundersökning får vidare | En förundersökning får vidare |
läggas ned | läggas ner |
1.om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhållande till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottets straffvärde inte överstiger fängelse i tre månader, eller
1Senaste lydelse SFS 1942:740.
2Senaste lydelse SFS 2014:649.
78
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
2.om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelser om åtals- underlåtelse i 20 kap. eller om sär- skild åtalsprövning samt något väs- entligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts genom att förunder- sökningen läggs ned
Om det finns förutsättningar för att lägga ned en förundersök- ning enligt första stycket redan innan en sådan har inletts, får det beslutas att förundersökning inte ska inledas.
Beslut enligt denna paragraf att lägga ned en förundersökning meddelas av den åklagare som leder förundersökningen om det kan an- tas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestäm- melserna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § första stycket eller om särskild åtalsprövning. Detsamma gäller beslut att inte inleda för- undersökning i motsvarande fall. Om förundersökningen leds av Polismyndigheten beslutar under- sökningsledaren i dessa frågor. Övriga beslut enligt denna para- graf meddelas av åklagare.
2.om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelser om åtals- underlåtelse i 20 kap. eller om sär- skild åtalsprövning samt något väs- entligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts genom att förunder- sökningen läggs ner
Om det finns förutsättningar för att lägga ner en förundersök- ning enligt första stycket redan innan en sådan har inletts, får det beslutas att en förundersökning inte ska inledas. Att det finns skäl att utreda om det finns egendom som ska förverkas utgör inte ett hinder mot att förundersökningen läggs ner om förutsättningarna i första stycket är uppfyllda.
Beslut enligt denna paragraf att lägga ner en förundersökning meddelas av den åklagare som leder förundersökningen om det kan an- tas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestäm- melserna om åtalsunderlåtelse i 20 kap. 7 § första stycket eller om särskild åtalsprövning. Detsamma gäller beslut att inte inleda för- undersökning i motsvarande fall. Om förundersökningen leds av Polismyndigheten beslutar under- sökningsledaren i dessa frågor. Övriga beslut enligt denna para- graf meddelas av åklagare.
79
Förundersökning enligt detta kapitel behöver inte genomföras, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och det gäller ett brott som inte kan antas föranleda någon annan påföljd än böter eller ett sådant brott som avses i 45 kap. 2 § första eller andra stycket. Be- slag får i dessa fall användas enligt vad som föreskrivs i 27 kap. Om åklagaren vill utvidga ett väckt åtal, får det ske utan att en förundersökning enligt detta kapitel har ägt rum. Om förutsättningarna i första stycket är uppfyllda behöver en för- undersökning inte genomföras även om det kan finnas skäl att utreda om det finns egendom som ska förverkas. 27 kap. Om beslag, kopiering, biometrisk autentisering och hemliga tvångsmedelFörfattningsförslag | SOU 2026:10 |
22 §3
Förundersökning enligt detta kapitel behöver inte genomföras, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och det gäller ett brott som inte kan antas föranleda någon annan påföljd än böter eller ett sådant brott som avses i 45 kap.
2 § första eller andra stycket. Be- slag och penningbeslag får i dessa fall användas enligt vad som före- skrivs i 27 kap.
Vill åklagaren utvidga väckt åtal, får det ske, utan att förunder- sökning enligt detta kapitel ägt rum.
27 kap. Om beslag, penningbeslag, kopiering, biometrisk autentisering och hemliga tvångsmedel
1 §4
Ett föremål får tas i beslag om | Egendom får tas i beslag om |
det skäligen kan antas att | det skäligen kan antas att |
1. föremålet har betydelse för | 1. den har betydelse för en ut- |
utredning om brott, | redning om brott, |
2. någon har blivit av med före- | 2. någon har blivit av med den |
målet genom brott, | genom brott, |
3. föremålet kan bli förverkat, | 3. den kan bli förverkad, |
3Senaste lydelse SFS 2024:784.
4Senaste lydelse SFS 2024:784.
80
Den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrannsa- kan, kroppsvisitation eller kropps- besiktning får ta föremål som på- träffas i samband med det i beslag. Föremål, som i annat fall har påträffats, och annan egendom som har identifierats, får tas i beslag efter beslut av undersökningsleda- ren eller åklagaren. Vid fara i dröjsmål, eller inför beslut enligt 3 kap. 4 § lagen (2024:782) om för- 81SOU 2026:10 | Författningsförslag |
4.föremålet kan användas för att utföra en genomsökning på di- stans, eller
5.föremålet har betydelse för en utredning om förverkande.
Det som sägs i detta kapitel om föremål ska också tillämpas i fråga om skriftlig handling, om inte annat är föreskrivet.
Tvångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen för åt- gärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.
4.den kan användas för att ut- föra en genomsökning på distans, eller
5.den har betydelse för en ut- redning om förverkande.
1 a §
Tvångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen för åt- gärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.
4 §5
Den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrannsa- kan, kroppsvisitation eller kropps- besiktning får ta föremål som där- vid påträffas i beslag.
Föremål, som i annat fall på- träffas, får tas i beslag efter beslut av undersökningsledaren eller åklagaren. Vid fara i dröjsmål, får även utan sådant beslut åtgärden vidtas av polisman, om det inte är
5Senaste lydelse SFS 1993:1408.
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
fråga om en försändelse som av- ses i 3 §.
Verkställs beslag av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne inte be- slutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom, som omedelbart skall pröva om besla- get skall bestå.
farandet vid förverkande av egen- dom och åläggande av företagsbot, får även utan ett sådant beslut åt- gärden vidtas av en polisman, om det inte är fråga om en försän- delse som avses i 3 §.
Om ett beslag verkställs av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne inte beslutat om beslaget, ska en anmä- lan skyndsamt göras till honom eller henne, som omedelbart ska pröva om beslaget ska bestå.
4 a §6
Om en målsägande eller någon | Åklagaren eller undersöknings- |
som trätt i dennes ställe har fram- | ledaren får besluta att beslagtagen |
ställt anspråk på det beslagtagna | egendom ska lämnas ut till målsä- |
föremålet och det är uppenbart att | ganden eller någon som tagit över |
han eller hon har bättre rätt till | målsägandens rätt om han eller hon |
detta än den hos vilken beslaget | har gjort anspråk på egendomen och |
har gjorts, får undersökningsleda- | det är uppenbart att han eller hon |
ren eller åklagaren innan åtal väckts | har bättre rätt till den än den som |
besluta att föremålet skall lämnas | beslaget har gjorts hos. |
ut till honom eller henne. |
|
En underrättelse om beslutet | En underrättelse om beslutet |
skall genast sändas till den hos vil- | ska genast skickas till målsägan- |
ken beslaget har gjorts. | den eller den som har tagit över mål- |
| sägandens rätt samt till den som |
| beslaget har gjorts hos. |
| Om den som egendomen ska |
| lämnas ut till enligt första stycket |
| inte hämtar den, eller egendomen |
| inte kan lämnas ut till någon en- |
| ligt samma stycke, tillämpas lagen |
| (2027:000) om säkrad och förver- |
| kad egendom. |
6Senaste lydelse SFS 2003:163.
82
Rätten ska pröva frågor om be- slag i de fall som anges i 6 §. När åtal har väckts får rätten även be- sluta om beslag av tillgängliga före- mål och annan identifierad egen- dom, om målsäganden begär det. Innan rätten prövar en fråga om beslag ska den hålla förhand- ling, om någon part begär det och det inte är uppenbart obehövligt. För en förhandling om beslag gäller 24 kap. 17 § andra stycket i tillämpliga delar. Om det är fara i dröjsmål, får rätten omedelbart besluta om beslag till dess något annat har beslutats.SOU 2026:10 | Författningsförslag |
4 b §
Ett beslag av egendom som syf- tar till att säkra ett förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar får hävas, om egendomens innehavare anvisar annan egendom som lämpligen kan tas i beslag.
5 §7
Rätten må förordna om beslag å föremål, som företes vid rätten eller eljest är tillgängligt för beslag.
Fråga om beslag må av rätten upptagas på yrkande av undersök- ningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet äge rätten även på yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.
Väckes vid rätten fråga om be- slag, skall, så snart ske kan, förhand- ling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart förordna om beslag att gälla, till dess annor- lunda förordnas.
6 §8
Har ett beslag verkställts utan | Den som har drabbats av ett |
rättens förordnande, får den som | beslag får begära rättens prövning |
drabbats av beslaget begära rättens | av beslaget. När en sådan begä- |
prövning av beslaget. När en sådan | ran har kommit in, ska rätten så |
7Senaste lydelse SFS 1942:740.
8Senaste lydelse SFS 2003:163.
83
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
begäran har kommit in, skall rätten så snart som möjligt och, om det inte finns något syn- nerligt hinder mot det, senast inom fyra dagar därefter hålla en sådan förhandling som avses i 5 §. Om huvudförhandling sätts ut att hållas inom en vecka sedan begä- ran framställdes och rätten inte anser att det behöver hållas en särskild förhandling, får begäran dock prövas vid huvudförhandlingen.
Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål skall lämnas ut, får den som drabbats av beslaget begära rättens pröv- ning av beslutet. För denna pröv- ning gäller vad som sägs i första stycket. Den som har framställt anspråk på föremålet skall under- rättas om förhandlingen.
snart som möjligt och, om det inte finns något synnerligt hinder mot det, senast inom en vecka därefter pröva beslaget.
Om det har beslutats att egen- dom som har tagits i beslag enligt 4 a § ska lämnas ut, får den som har drabbats av beslaget begära rättens prövning av beslutet. För denna prövning gäller det som sägs i första stycket. Om rätten håller en förhandling i beslagsfrågan, ska den som har framställt anspråk på egendomen underrättas om för- handlingen.
7 §9
Då rätten förordnar om beslag | Om rätten avslår en begäran om |
eller fastställer verkställt beslag, skall, | att ett beslag ska hävas, ansvarar |
om inte åtal redan har väckts, rät- | åklagaren eller undersökningsleda- |
ten utsätta den tid, inom vilken åtal | ren för att beslaget inte består längre |
skall väckas. Tiden får inte sättas | tid än omständigheterna kräver. |
längre, än vad som är nödvändigt. |
|
Om den tid som avses i första | Om rätten har beslutat om be- |
stycket är otillräcklig, får rätten med- | slag på grund av målsägandens begä- |
ge förlängning av tiden, om fram- | ran, har rätten det ansvar som an- |
ställning om detta görs före tidens | ges i första stycket. |
utgång. |
|
| Om det inte längre finns skäl för |
| ett beslag, ska det omedelbart hävas. |
9Senaste lydelse SFS 1994:1412.
84
Har ett beslut fattats enligt 4 a § om att beslagtagen egendom ska lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor efter det att en under- rättelse om beslutet enligt 4 a § andra stycket har skickats till den som beslaget har gjorts hos. Om denne medger det får dock besla- get hävas omedelbart. Detsamma gäller om rätten fastställer ett be- slut enligt 4 a § om att egendomen ska lämnas ut. Om någon har framställt ett anspråk på beslagtagen egendom eller yrkat att en viss åtgärd ska vidtas med den, utan att det har fattats beslut enligt 4 a § om att egendomen ska lämnas ut, får be- slaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har sänts till den som har framställt anspråket. Om denne medger det ska dock beslaget hävas omedel- bart. Av underrättelsen ska det framgå hos vem beslaget har gjorts. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte underrättas i detta fall. 85 FörfattningsförslagSOU 2026:10
8 §10
Om det inte inom den tid som avses i 7 § har väckts åtal eller kom- mit in någon begäran till rätten om förlängning av tiden eller om det annars inte längre finns skäl för be- slag, ska beslaget omedelbart hävas.
Har beslut fattats enligt 4 a § om att ett beslagtaget föremål ska lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor efter det att en under- rättelse om beslutet enligt 4 a § andra stycket har sänts till den som beslaget har gjorts hos. Om denne medger det får dock besla- get hävas omedelbart. Detsamma gäller om rätten fastställer ett be- slut enligt 4 a § om att föremålet ska lämnas ut.
Om någon har framställt ett anspråk på ett beslagtaget föremål eller yrkat att en viss åtgärd ska vidtas med detta föremål, utan att det har fattats beslut enligt 4 a § om att föremålet ska lämnas ut, får beslaget hävas först tre veckor efter det att en underrättelse om att beslaget kan komma att hävas har sänts till den som har fram- ställt anspråket. Om denne medger det ska dock beslaget hävas ome- delbart. Av underrättelsen ska det framgå hos vem beslaget har gjorts. Den som beslaget har gjorts hos behöver inte underrättas i detta fall.
10Senaste lydelse SFS 2016:546.
När ett beslag har hävts ska, om egendomen inte enligt 4 a § ska lämnas ut till målsäganden eller någon som tagit över målsägan- dens rätt, egendomen lämnas ut till den som beslaget har gjorts hos. Gör denne inte anspråk på egendomen eller kan det inte utredas hos vem beslaget har gjorts, ska egendomen lämnas ut till den som gör an- språk på den om denne kan visa sannolika skäl för sin rätt till egen- domen.Författningsförslag | SOU 2026:10 |
Ett beslag hävs av rätten eller, om beslaget inte har meddelats eller fastställts av rätten, av undersök- ningsledaren eller åklagaren. Om den som har drabbats av beslaget har begärt rättens prövning av ett beslut enligt 4 a § om att ett beslag- taget föremål ska lämnas ut, hävs beslaget av rätten.
När målet avgörs ska rätten pröva om ett beslag fortfarande ska bestå. Om målet avgörs genom dom ska tredje stycket inte tilläm- pas. Om det inte finns särskilda skäl mot det, ska rätten besluta att beslag som har gjorts för att ett föremål skäligen kan antas ha be- tydelse för utredning om brott ska bestå till dess att domen fått laga kraft. Rätten får i samband med dom besluta om beslag.
Om den som har drabbats av beslaget har begärt rättens pröv- ning av ett beslut enligt 4 a § om att beslagtagen egendom ska lämnas ut, hävs beslaget av rätten.
När målet avgörs ska rätten pröva om ett beslag ska bestå. Om målet avgörs genom dom ska andra stycket inte tillämpas. Om det inte finns särskilda skäl mot det, ska rätten besluta att beslaget ska bestå till dess att domen fått laga kraft. Rätten får i samband med dom besluta om beslag.
8 a §11
När ett beslag har hävts skall, om föremålet inte enligt 4 a § skall lämnas ut till målsäganden eller någon som trätt i dennes ställe, före- målet lämnas ut till den hos vilken beslaget har gjorts. Gör denne inte anspråk på föremålet eller kan det inte utredas hos vem beslaget har gjorts, skall föremålet lämnas ut till den som gör anspråk på det om denne kan visa sannolika skäl för sin rätt till föremålet.
11Senaste lydelse SFS 2009:1171.
86
När egendom enligt 8 a § ska lämnas ut till den som beslaget har gjorts hos, eller den som gör anspråk på egendomen, ska denne så snart som möjligt efter det att beslaget har hävts, underrättas om att 1. egendomen kan hämtas eller 2. hur den annars kan tas emot och 3. att egendomen, om den inte hämtas eller tas emot, kan komma att säljas för statens räkning eller oskadliggöras enligt lagen (2027:000) om säkrad och förver- kad egendom. Är det känt att det även finns andra som har drabbats av besla- get ska dessa underrättas om att beslaget har hävts och, om egen- domen ska lämnas ut, till vem ut- lämnandet ska ske. 87SOU 2026:10 | Författningsförslag |
Om den som ett föremål skall lämnas ut till enligt första stycket inte hämtar det, eller föremålet inte kan lämnas ut till någon enligt samma stycke, tillämpas lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.
Om den som egendom ska läm- nas ut till enligt första stycket inte hämtar den eller tar emot den enligt den hanterande myndighetens an- visning, eller egendomen inte kan lämnas ut till någon enligt samma stycke, tillämpas lagen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom.
8 b §12
När ett föremål enligt 8 a § skall lämnas ut till den hos vilken beslaget gjorts eller den som gör anspråk på föremålet skall denne så snart som möjligt efter det att beslaget har hävts, underrättas om att föremålet kan hämtas och att det, om det inte hämtas, kan komma att säljas för statens räk- ning eller förstöras.
Om det i fall som avses i 8 a § är känt att någon annan också har drabbats av beslaget skall även denne underrättas om att besla- get har hävts och, om föremålet skall lämnas ut, till vem utläm- nandet skall ske.
12Senaste lydelse SFS 2009:1171.
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
10§13
Beslagtaget föremål skall tas i | Egendom som har tagits i beslag |
förvar av den som verkställt be- | ska tas om hand av den som har |
slaget. Om det kan ske utan fara | verkställt beslaget. Det beslagtagna |
och eljest är lämpligt, får dock | får lämnas kvar hos innehavaren, |
föremålet lämnas kvar i innehava- | om detta inte äventyrar syftet med |
rens besittning. Ett föremål som | beslaget. |
lämnas kvar i innehavarens be- |
|
sittning skall förseglas eller märkas |
|
som beslagtaget, såvida det ej fram- |
|
står som obehövligt. |
|
Den från vilken beslag har skett | Den som ett beslag har skett |
får ej överlåta föremålet eller i | från får inte överlåta eller upplåta |
strid mot ändamålet med besla- | det beslagtagna eller i strid mot |
get förfoga över föremålet på annat | ändamålet med beslaget förfoga |
sätt. Ett föremål som ej tas i förvar | över det på något annat sätt om |
eller förseglas får nyttjas av inne- | inte den myndighet som hanterar |
havaren, om ej annat beslutas. | egendomen tillåter det. Lös egen- |
| dom som har lämnats hos innehav- |
| aren får fortfarande nyttjas, om inget |
| annat har beslutats. Sådan egendom |
| kan vid behov märkas eller förseglas. |
| Om fast egendom har lämnats hos |
| innehavaren, får denne fortsatt till- |
| godogöra sig fastighetens naturtill- |
| gångar till husbehov. |
Föremål, som tagits i beslag, skall | I lagen (2027:000) om säkrad |
väl vårdas, och noggrann tillsyn skall | och förverkad egendom finns det |
hållas däröver, att det icke förbytes | bestämmelser om hur beslagtagen |
eller förändras eller annat missbruk | egendom ska tas om hand. |
sker därmed. |
|
11§14
Om den som beslag sker från | Om den som ett beslag sker |
inte är närvarande vid beslaget, | från inte är närvarande vid be- |
ska han eller hon så snart det kan | slaget, ska han eller hon så snart |
ske utan men för utredningen | det kan ske utan men för utred- |
13Senaste lydelse SFS 1981:828.
14Senaste lydelse SFS 2022:316.
88
När egendom tas i beslag ska detta protokollföras. I protokollet ska ändamålet med beslaget och vad som förekommit vid beslaget anges. Den beslagtagna egendomen ska beskrivas noga. Vid omfat- tande beslag får den beslagtagna egendomen beskrivas genom sam- lande beteckningar om det är lämp- ligt. Den som har drabbats av ett beslag har rätt att på begäran få ett bevis om beslaget. Beviset ska även i förekommande fall innehålla uppgift om det brott som miss- tanken avser. 89SOU 2026:10 | Författningsförslag |
underrättas om det och om vad som har skett med det beslag- tagna. Om en försändelse hos ett befordringsföretag har tagits i beslag, ska, så snart det kan ske utan men för utredningen, mottagaren under- rättas och, om avsändaren är känd, även denne.
ningen underrättas om det och om vad som har skett med det som har tagits i beslag. Den som berörs av beslaget ska också underrättas om möjligheten att begära rättens prövning av beslaget och möjlig- heten att begära förhandling.
Om en försändelse hos ett be- fordringsföretag har tagits i beslag, ska, så snart det kan ske utan men för utredningen, mottagaren under- rättas och, om avsändaren är känd, även denne.
13 §15
När ett föremål tas i beslag ska detta protokollföras. I protokollet ska ändamålet med beslaget och vad som förekommit vid beslaget anges. Det beslagtagna föremålet ska beskrivas noga. Vid omfatt- ande beslag får de beslagtagna före- målen beskrivas genom samlande beteckningar om det är lämpligt.
Den som har drabbats av ett beslag har rätt att på begäran få ett bevis om beslaget. Beviset ska även innehålla uppgift om det brott som misstanken avser.
15Senaste lydelse SFS 2016:546.
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
48 kap.
2 §16
Strafföreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff, efter vad åklagaren anser att brottet bör föranleda, som den misstänkte får godkänna omedelbart eller inom en viss tid. Under de förutsättningar som anges i 4 § andra stycket får strafföreläggande avse villkorlig dom eller en sådan påföljd i före- ning med böter. Under de förutsättningar som anges i 4 § fjärde stycket får strafföreläggande avse ungdomstjänst. Av 5 a § framgår att ett strafföreläggande också får omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.
Föreläggande av ordningsbot enligt detta kapitel innebär att den misstänkte föreläggs ett bötesstraff, efter vad som bestämts enligt 14 §, som han eller hon får godkänna omedelbart eller inom en viss tid.
Om ett brott är förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rättsverkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond, ska också en sådan särskild rätts- verkan omfattas av ett strafföreläggande eller ett föreläggande av ordningsbot. Detsamma gäller kostnad för provtagning och analys av blod, urin och saliv som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning om brottet. I fråga om sådan kostnad ska 31 kap. 1 § och bestämmelserna om särskild rättsverkan tillämpas.
Om ett brott är förenat med företagsbot ska boten också före- läggas genom strafföreläggande som den misstänkte får godkänna.
Vid utfärdande av strafföre- läggande om förverkande eller före- tagsbot gäller 36 kap. brottsbalken i tillämpliga delar.
1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2.I fråga om egendom som är tagen i penningbeslag före ikraft- trädandet tillämpas vad som är föreskrivet om beslag.
16Senaste lydelse SFS 2023:311.
90
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.5Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken
dels att 36 kap. 6, 10, 11 och 31 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i 36 kap. ska införas en ny paragraf, 32 §, av följande lydelse
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
36kap. 6 §1
Om det är övervägande sannolikt att egendom härrör från brotts- lig verksamhet, ska egendomen förverkas, om någon döms för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer och brottet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst (utvidgat för- verkande). I stället för egendomen får dess värde förverkas.
Om brottet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst, gäller första stycket också om någon döms för
1.dataintrång enligt 4 kap. 9 c § första stycket, utnyttjande av barn för sexuell posering enligt 6 kap. 8 § första eller andra stycket, tagande av muta enligt 10 kap. 5 a §, givande av muta enligt 10 kap. 5 b § eller barnpornografibrott enligt 16 kap. 10 a § första stycket 1–4,
2.narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller olov- lig befattning med narkotikaprekursorer enligt 3 b § första stycket samma lag,
3.dopningsbrott enligt 3 § första stycket lagen (1991:1969) om för- bud mot vissa dopningsmedel,
4.narkotikasmuggling enligt 6 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,
5.människosmuggling enligt 20 kap. 8 § första stycket utlännings- lagen (2005:716) eller organiserande av människosmuggling enligt 20 kap. 9 § första stycket samma lag,
6.penningtvätt enligt 3 eller 4 §§ och näringspenningtvätt enligt 7 § lagen (2014:307) om straff för pen- ningtvättsbrott,
1Senaste lydelse SFS 2024:783.
91
Beslut om förverkande, om åt- gärd som kan förhindra missbruk eller om företagsbot förfaller, om beslutet inte har verkställts inom tio år från att det fick laga kraft. Har en ansökan om förlängning av tiden gjorts enligt 32 § förfaller dock ett beslut om förverkande tidigastFörfattningsförslag | SOU 2026:10 |
| 7. finansiering av terrorism eller |
| särskilt allvarlig brottslighet enligt |
| terroristbrottslagen (2022:666), eller |
6. något annat brott för vilket | 8. något annat brott för vilket |
det är föreskrivet fängelse i två år | det är föreskrivet fängelse i två år |
eller mer och som har utgjort led | eller mer och som har utgjort led |
i en brottslighet som utövats i | i en brottslighet som utövats i |
organiserad form. | organiserad form. |
Det som sägs om förverkande i första och andra styckena gäller också om någon döms för försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses där.
10 §2
Egendom
1.som har framställts genom brott,
2.vars användande utgör brott,
3.som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott,
eller
4.som på annat liknande sätt har varit föremål för brott ska för- verkas (förverkande av brottsföremål).
I stället för egendomen får dess | I stället för egendomen får dess |
värde förverkas. | värde förverkas. Vid förverkande |
| av ett sådant värde får annan egen- |
| dom förverkas, under förutsättning |
| att den skulle kunna utmätas utan |
| att det strider mot 5 kap. utsöknings- |
| balken. |
31 §3
Beslut om förverkande, om åt- gärd som kan förhindra missbruk eller om företagsbot förfaller, om beslutet inte har verkställts inom tio år från att det fick laga kraft.
2Senaste lydelse SFS 2024:783.
3Senaste lydelse SFS 2024:783.
92
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
när frågan har avgjorts genom ett slutligt beslut som fått laga kraft.
32§
Den tid som anges i 31 § får,
såvitt gäller beslut om förverk- ande, förlängas med fem år efter ansökan av åklagare. En förläng- ning får ske om det är motiverat av särskilda skäl. Efter en förnyad ansökan får tiden förlängas med ytterligare fem år.
Det som anges om handlägg- ningen av mål i 16, 17 och 23 §§ bötesverkställighetslagen (1979:189) ska tillämpas för mål om förlängning.
1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2.Bestämmelserna om förlängning av tiden innan ett beslut om förverkande förfaller i 36 kap. 31 och 32 §§ tillämpas även för beslut om förverkande som har fattats före ikraftträdandet och som inte har förfallit före det enligt äldre bestämmelser.
93
5. huvudman vid utbetalning av skadestånd enligt 6 kap. 12 § skol- lagen (2010:800), 6. myndighet som betalar ut er- sättning med anledning av skade- ståndsanspråk mot staten, och 7. Polismyndigheten vid utbetal- ningar ur det som staten har fått in till följd av förverkandebeslut.Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.6Förslag till lag om ändring i föräldrabalken
Härigenom föreskrivs att 16 kap. 11 § föräldrabalken ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
16 kap.
11 §1
När en omyndig på grund av arv eller testamente har fått pengar till ett värde som överstiger ett prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken eller med villkor om särskild överförmyndar- kontroll, ska den som ombesörjer utbetalningen från dödsboet för den omyndiges räkning sätta in medlen hos bank eller kreditmark- nadsföretag, med uppgift om att medlen inte får tas ut utan överför- myndarens tillstånd.
Vad som nu sagts om skyldighet att betala till bank eller kredit- marknadsföretag ska även gälla
1.försäkringsgivare vid utbetalning av försäkringsbelopp som den omyndige har rätt till,
2.pensionssparinstitut vid utbetalning enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande,
3.PEPP-sparinstitut vid utbetalning från sparande i en sådan PEPP- produkt som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1238,
4.Brottsoffermyndigheten vid utbetalning av ersättning enligt brotts- skadelagen (2014:322),
5. huvudman vid utbetalning av skadestånd enligt 6 kap. 12 § skol- lagen (2010:800), och
6. myndighet som betalar ut er- sättning med anledning av skade- ståndsanspråk mot staten,
1Senaste lydelse SFS 2022:1747.
94
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
Om betalningen avser en periodisk förmån, gäller skyldigheten att betala till bank eller kreditmarknadsföretag endast när den första ut- betalningen görs.
När utbetalning enligt första eller andra stycket görs, ska den som ombesörjer utbetalningen genast göra anmälan till förmyndaren och överförmyndaren. En sådan anmälan ska också göras om en omyndig på grund av arv eller testamente har fått värdehandlingar till ett värde som överstiger det belopp som anges i första stycket eller med villkor om att värdehandlingarna ska stå under särskild överförmyndarkontroll.
Bestämmelserna i första–fjärde styckena gäller inte vid utbetal- ning av medel som den omyndige får förvalta själv. Andra–fjärde styck- ena gäller inte heller om utbetalning görs från försäkring som har tagits inom ramen för en rörelse.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller också vid betalning eller utgivande av värdehandlingar till någon för vilken det har förordnats god man med uppgift att förvalta egendom eller för vilken det har för- ordnats förvaltare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
95
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.7Förslag till lag om ändring i jordabalken
Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken att 19 kap. 29 §, 21 kap. 2, 5 och 6 §§, 22 kap. 3 §, 23 kap. 2 § och 24 kap. 1 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
19 kap.
29 §1 Inskrivningsmyndigheten ska anteckna följande uppgifter i fastig-
hetsregistrets inskrivningsdel:
1.uppgift om exekutiv försäljning eller expropriation eller liknande tvångsförvärv som inverkat på en inteckning eller en inskriven rättighet,
2.uppgift om en myndighets fördelning av medel som inverkar på en inteckning eller en inskriven rättighet,
3.uppgift om att talan har väckts om hävning eller återgång av för- värv av fast egendom eller tomträtt eller om bättre rätt till sådan egen- dom,
4.uppgift om att talan har väckts i tvist om upplåtelse av tomträtt,
5.uppgift om dom eller beslut som har vunnit laga kraft i mål som avses i 3 eller 4 eller i annat mål som angår inskrivning,
6.uppgift om att fast egendom eller tomträtt har utmätts,
7.uppgift om att konkursförvaltare har begärt att fast egendom eller tomträtt som ingår i konkursbo ska säljas exekutivt,
8.uppgift om att utmätt fast egendom eller tomträtt har sålts,
9. uppgift om att fast egendom | 9. uppgift om att fast egendom |
eller tomträtt har belagts med | eller tomträtt har belagts med |
kvarstad eller tagits i förvar eller | kvarstad, tagits i förvar eller beslag |
tagits i anspråk genom betalnings- | eller tagits i anspråk genom betal- |
säkring, och | ningssäkring, och |
10.annan uppgift som enligt lag eller annan författning ska anteck- nas i fastighetsregistrets inskrivningsdel.
Anteckning ska göras när anmälan, bevis eller utdelningslängd som utvisar förhållandet har kommit in till inskrivningsmyndigheten.
Domstol ska genast till inskrivningsmyndigheten anmäla sådana för- hållanden som avses i första stycket 3–5.
1Senaste lydelse SFS 2008:377.
96
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
21kap. 2 §2
En ansökan om inskrivning enligt 1 § ska avslås, om
1.upplåtelsehandlingen inte har kommit in eller, om den har lämnats elektroniskt, det inte har skett på det sätt som anges i 19 kap. 11 a § eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den para- grafen,
2.föreskrifterna i 13 kap. 1–4 och 6 §§ inte har följts,
3.lagfart inte har sökts för upplåtaren,
4.inskrivning i fastigheten har beviljats eller sökts,
5. fastigheten har utmätts, be- | 5. fastigheten har utmätts, be- |
lagts med kvarstad eller tagits i | lagts med kvarstad, tagits i förvar |
förvar eller tagits i anspråk genom | eller beslag eller tagits i anspråk |
betalningssäkring och ett ärende | genom betalningssäkring och ett |
angående anteckning om åtgärden | ärende angående anteckning om |
har tagits upp senast på den in- | åtgärden har tagits upp senast på |
skrivningsdag då inskrivning söks, | den inskrivningsdag då inskriv- |
| ning söks, |
6.det är uppenbart att upplåtelsen på annan grund är ogiltig eller inte kan göras gällande.
Har ärende angående lagfart för upplåtaren uppskjutits till senare inskrivningsdag, ska behandlingen av ansökan om inskrivning av tomt- rätten uppskjutas till samma dag.
5 §3
Ansökan om inskrivning av avtal om sådan ändring i tomträttens innehåll som avses i 13 kap. 21 § får göras av fastighetsägaren eller tomträttshavaren sedan tomträtten inskrivits. Om sådan inskrivning gäller i tillämpliga delar 2–4 §§ med följande avvikelser.
Är inteckning förut beviljad | Är inteckning förut beviljad |
eller sökt i tomträtten eller är in- | eller sökt i tomträtten eller är in- |
skrivning av nyttjanderätt, servi- | skrivning av nyttjanderätt, servi- |
tut eller rätt till elektrisk kraft | tut eller rätt till elektrisk kraft |
förut beviljad eller sökt i denna | förut beviljad eller sökt i denna |
eller söks sådan inskrivning samma | eller söks sådan inskrivning samma |
dag, får ansökan om inskrivning | dag, får ansökan om inskrivning |
av avtal som avses i första stycket | av avtal som avses i första stycket |
2Senaste lydelse SFS 2008:377.
3Senaste lydelse SFS 2008:377.
97
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
bifallas endast om rättighetshava- | bifallas endast om rättighetshava- | ||
ren medgett inskrivning av änd- | ren medgett inskrivning av änd- | ||
ringsavtalet eller detta är väsent- | ringsavtalet eller detta är väsent- | ||
ligen utan betydelse för rättig- | ligen utan betydelse för rättig- | ||
hetshavarens säkerhet. Om fastig- | hetshavarens säkerhet. Om fastig- | ||
heten eller tomträtten har utmätts, | heten eller tomträtten har utmätts, | ||
belagts med kvarstad eller tagits i | belagts med kvarstad, tagits i | ||
förvar eller tagits i anspråk genom | förvar eller beslag eller tagits i an- | ||
betalningssäkring och ett ärende | språk | genom betalningssäkring | |
angående anteckning om åtgär- | och ett ärende angående anteck- | ||
den har tagits upp senast på den | ning om åtgärden har tagits upp | ||
inskrivningsdag | då inskrivning | senast på den inskrivningsdag då | |
söks, gäller vad som sagts nu om | inskrivning söks, gäller vad som | ||
rättighetshavaren | även utmät- | sagts | nu om rättighetshavaren |
ningssökanden eller den för vars | även | utmätningssökanden eller | |
anspråk kvarstad eller förvar eller | den för vars anspråk kvarstad, | ||
betalningssäkring ägt rum. | förvar, beslag eller betalnings- | ||
|
| säkring ägt rum. | |
Är avtal som avses i första stycket beroende av att fastighets- bildning äger rum, får ansökan bifallas endast om nämnda åtgärd kommit till stånd.
I avvaktan på att hinder som anges i andra eller tredje stycket undanröjs ska ansökan förklaras vilande.
6 §4
Om det framgår av en anteckning i fastighetsregistrets inskriv- ningsdel eller upplyses på annat sätt att tomträtten har upphört enligt 13 kap. 19 §, ska det i fastighetsregistrets inskrivningsdel antecknas
att tomträtten har upphört. |
|
Ansökan om dödning av tomt- | Ansökan om dödning av tomt- |
rättsinskrivning i fall som anges i | rättsinskrivning i fall som anges i |
13 kap. 22 § får inte bifallas, om | 13 kap. 22 § får inte bifallas, om |
inskrivning i tomträtten är beviljad | inskrivning i tomträtten är beviljad |
eller sökt eller om tomträtten har | eller sökt eller om tomträtten har |
utmätts, belagts med kvarstad eller | utmätts, belagts med kvarstad, ta- |
tagits i förvar eller tagits i anspråk | gits i förvar eller beslag eller tagits |
genom betalningssäkring och ett | i anspråk genom betalningssäk- |
ärende angående anteckning om | ring och ett ärende angående an- |
4Senaste lydelse SFS 2008:377.
98
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
åtgärden har tagits upp senast på den inskrivningsdag då dödning söks.
teckning om åtgärden har tagits upp senast på den inskrivnings- dag då dödning söks.
22kap. 3 §5
Ansökan om inteckning ska avslås, om
1.föreskrifterna i 2 § inte iakttagits,
2.på grund av särskild föreskrift eller enligt anteckning i fastig- hetsregistrets inskrivningsdel inteckning inte får beviljas i fastig- heten,
3.inskrivning av tomträtt i fastigheten är beviljad eller sökt,
4.fastigheten frångått sökanden på grund av exekutiv försäljning eller genom expropriation eller liknande tvångsförvärv,
5.sökanden är i konkurs eller försätts i konkurs den dag då inteck- ningen söks samt fastigheten hör till konkursboet, eller
6. en del av fastigheten har ut- | 6. en del av fastigheten har ut- |
mätts eller tagits i anspråk genom | mätts eller tagits i anspråk genom |
betalningssäkring eller fastigheten | betalningssäkring eller fastigheten |
eller en del av fastigheten har be- | eller en del av fastigheten har be- |
lagts med kvarstad eller tagits i för- | lagts med kvarstad, tagits i förvar |
var och ett ärende angående an- | eller beslag och ett ärende angå- |
teckning om åtgärden har tagits | ende anteckning om åtgärden har |
upp senast på den inskrivnings- | tagits upp senast på den inskriv- |
dag då inteckningen söks, om inte | ningsdag då inteckningen söks, |
ansökningen har medgetts av Kro- | om inte ansökningen har med- |
nofogdemyndigheten. | getts av Kronofogdemyndigheten |
| eller den myndighet som hanterar |
| beslaget. |
Har ärende angående lagfart för sökanden uppskjutits till senare inskrivningsdag, ska behandlingen av ansökan om inteckning uppskju- tas till samma dag.
5Senaste lydelse SFS 2008:377.
99
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
23 kap.
2 §6
En ansökan om inskrivning enligt 1 § ska avslås, om
1.den handling som rättigheten grundas på inte har kommit in eller, om den har lämnats elektroniskt, det inte har skett på det sätt som anges
i19 kap. 11 a § eller enligt de föreskrifter som har meddelats med stöd av den paragrafen,
2.föreskrift i lag beträffande sådan upplåtelse som ansökan angår inte har iakttagits och föreskriften inte avser giltigheten av endast visst förbehåll,
3.upplåtelsen står i strid med en mot upplåtaren gällande inskränk- ning i hans rätt att förfoga över egendomen och, när upplåtelsen skedde, lagfart inte var beviljad för upplåtaren eller, om så var fallet, ärende om anteckning i fastighetsregistrets inskrivningsdel av inskränk- ningen var upptaget på inskrivningsdag,
4.inskrivning av tomträtt i fastigheten är beviljad eller sökt,
5.fastigheten före upplåtelsen överlåtits till någon vars förvärv enligt 17 kap. 1 eller 4 § äger företräde framför upplåtelsen,
6.fastigheten före upplåtelsen frångått upplåtaren på grund av exeku- tiv försäljning eller genom expropriation eller liknande tvångsförvärv,
7. fastigheten har belagts med | 7. fastigheten har belagts med |
kvarstad eller tagits i förvar och | kvarstad, tagits i förvar eller beslag |
ett ärende angående anteckning | och ett ärende angående anteck- |
om åtgärden har tagits upp senast | ning om åtgärden har tagits upp |
på den inskrivningsdag då inskriv- | senast på den inskrivningsdag då |
ning söks, | inskrivning söks, |
8.upplåtelsen avser arrende eller hyra som enligt förbehåll i upp- låtelsehandlingen inte får inskrivas,
9.upplåtelsen avser rätt till elektrisk kraft och skriftligt medgivande till inskrivning inte föreligger,
10.det är uppenbart att upplåtelsen av annan grund är ogiltig eller att rättigheten upphört eller av annat skäl inte kan göras gällande.
Har ärende angående lagfart för upplåtaren uppskjutits till senare inskrivningsdag, ska behandlingen av ansökan om inskrivning upp- skjutas till samma dag.
6Senaste lydelse SFS 2008:377.
100
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
24kap. 1 §7
En fastighetsägare har rätt att ansöka om inskrivning i fastighets- registrets inskrivningsdel av en förklaring som avses i 2 kap. 3 §. Som fastighetsägare anses i detta kapitel den för vilken lagfart senast är sökt.
Ansökan ska avslås, om
1.ansökan om lagfart för sökanden är vilandeförklarad och inskriv- ningsansökan inte har medgetts av den som har lagfart,
2.en eller flera inteckningar gäller i fastigheten och varje borgenär för vars fordran pantbrev på grund av sådan inteckning utgör säker- het inte med ingivande av pantbrevet har medgett ansökan,
3.fastigheten har frångått sökanden på grund av exekutiv försälj- ning eller genom expropriation eller liknande tvångsförvärv,
4.sökanden är i konkurs eller försätts i konkurs den dag då inskriv- ningen söks samt fastigheten hör till konkursboet,
5.fastigheten eller en del därav är utmätt eller utmäts den dag då in- skrivningen söks och Kronofogdemyndigheten inte har medgett an- sökan,
6.fastigheten eller en del därav har tagits i anspråk genom betal- ningssäkring eller tas i anspråk den dag då inskrivningen söks och Kro- nofogdemyndigheten inte har medgett ansökan,
7. fastigheten eller en del därav | 7. fastigheten eller en del därav |
är belagd med kvarstad eller tagen | är belagd med kvarstad, tagen i |
i förvar eller beläggs med kvar- | förvar eller beslag eller beläggs med |
stad eller tas i förvar den dag då | kvarstad eller tas i förvar eller beslag |
inskrivningen söks och Krono- | den dag då inskrivningen söks |
fogdemyndigheten inte har med- | och Kronofogdemyndigheten eller |
gett ansökan. | den myndighet som hanterar beslaget |
| inte har medgett ansökan. |
Om ett ärende angående lagfart för sökanden har skjutits upp till en senare inskrivningsdag, ska behandlingen av inskrivningsansökan skjutas upp till samma dag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
7Senaste lydelse SFS 2008:377.
101
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.8Förslag till lag om ändring i lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg att 45–47 och 58 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
45 §1 | |
En ansökan om inskrivning av | En ansökan om inskrivning av |
förvärv av luftfartyg skall avslås, | förvärv av luftfartyg ska avslås, om |
om |
|
1.bestämmelsen i 40 § inte har iakttagits,
2.ansökan avser ett luftfartyg som inte är registrerat i luftfartygs- registret eller, om det samtidigt ges in en ansökan om registrering i det registret, sådan åtgärd inte beviljas,
3.sökanden inte styrker sitt förvärv,
4. överlåtaren inte hade rätt att | 4. överlåtaren inte hade rätt att |
överlåta luftfartyget och förutsätt- | överlåta luftfartyget och förutsätt- |
ningarna för att förvärvet enligt | ningarna för att förvärvet enligt |
2 d § trots detta skall gälla inte före- | 2 d § trots detta ska gälla inte före- |
ligger, | ligger, |
5. luftfartyget har blivit föremål | 5. luftfartyget har blivit föremål |
för kvarstad eller betalningssäk- | för kvarstad, beslag eller betal- |
ring till säkerhet för ett anspråk | ningssäkring till säkerhet för ett |
mot överlåtaren och ett ärende | anspråk mot överlåtaren och ett |
som rör anteckning om åtgärden | ärende som rör anteckning om åt- |
har tagits upp senast på den in- | gärden har tagits upp senast på |
skrivningsdag då ansökan görs | den inskrivningsdag då ansökan |
eller överlåtaren har försatts i kon- | görs eller överlåtaren har försatts |
kurs före utgången av den inskriv- | i konkurs före utgången av den in- |
ningsdagen, | skrivningsdagen, |
6.luftfartyget har sålts exekutivt till någon annan än sökanden,
7.förvärvet har skett genom en gåva mellan makar och denna inte har registrerats enligt 16 kap. äktenskapsbalken, eller
8.det är uppenbart att förvärvet av något annat skäl är ogiltigt eller inte kan göras gällande.
1Senaste lydelse SFS 2004:82.
102
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
En ansökan om anteckning en- ligt 2 a § skall avslås, om bestäm- melsen i 40 § inte har iakttagits, om förvärvet inte är inskrivet eller skrivs in samma dag som ansökan ges in eller om det inte visas att det är föremål för ett äganderätts- förbehåll eller är beroende av något annat villkor som inskränker för- värvarens rätt att överlåta, upplåta eller inteckna luftfartyget.
En ansökan om anteckning en- ligt 2 a § ska avslås, om bestäm- melsen i 40 § inte har iakttagits, om förvärvet inte är inskrivet eller skrivs in samma dag som ansökan ges in eller om det inte visas att det är föremål för ett äganderätts- förbehåll eller är beroende av något annat villkor som inskränker för- värvarens rätt att överlåta, upplåta eller inteckna luftfartyget.
46 §2
En ansökan om inskrivning av | En ansökan om inskrivning av |
nyttjanderätt till ett luftfartyg skall | nyttjanderätt till ett luftfartyg ska |
avslås, om | avslås, om |
1.bestämmelsen i 40 § inte har iakttagits,
2.sökanden inte styrker att han eller hon har nyttjanderätt till luft- fartyget,
3.upplåtaren inte är inskriven som ägare i inskrivningsregistret för luftfartyg eller inte skrivs in som ägare samma dag som ansökan ges in,
4.upplåtelsen står i strid med en anteckning som avses i 2 a §,
5. luftfartyget har blivit före- | 5. luftfartyget har blivit före- |
mål för kvarstad eller betalnings- | mål för kvarstad, beslag eller betal- |
säkring till säkerhet för ett anspråk | ningssäkring till säkerhet för ett |
mot upplåtaren och ett ärende som | anspråk mot upplåtaren och ett |
rör anteckning om åtgärden har ta- | ärende som rör anteckning om åt- |
gits upp senast på den inskrivnings- | gärden har tagits upp senast på den |
dag då ansökan görs eller upplå- | inskrivningsdag då ansökan görs |
taren har försatts i konkurs före | eller upplåtaren har försatts i kon- |
utgången av den inskrivningsda- | kurs före utgången av den inskriv- |
gen, | ningsdagen, |
6.luftfartyget före upplåtelsen frångått upplåtaren på grund av exekutiv försäljning,
7.det är uppenbart att upplåtelsen av något annat skäl är ogiltig eller inte kan göras gällande.
2Senaste lydelse SFS 2004:82.
103
FörfattningsförslagSOU 2026:10
47 §3
En ansökan om inteckning skall | En ansökan om inteckning ska |
avslås, om | avslås, om |
1.bestämmelsen i 40 § inte har iakttagits,
2.det på fordringshandlingen inte finns ett sådant bevittnat med- givande som avses i 5 §,
3.inteckning söks samma dag som en ny ägare ansöker om inskriv- ning av förvärv av luftfartyget eller därefter, och den nye ägaren inte har medgett inteckningen eller ansökan om inskrivning av förvärvet avslås,
4. luftfartyget har blivit före- | 4. luftfartyget har blivit före- |
mål för kvarstad, betalningssäkring | mål för kvarstad, beslag, betalnings- |
eller utmätning och ett ärende som | säkring eller utmätning och ett |
rör anteckning om åtgärden har ta- | ärende som rör anteckning om |
gits upp senast på den inskrivnings- | åtgärden har tagits upp senast på |
dag då inteckningen söks, om inte | den inskrivningsdag då inteck- |
i fråga om kvarstad ansökan om | ningen söks, om inte i fråga om |
inteckning har medgetts av krono- | kvarstad ansökan om inteckning |
fogdemyndigheten, eller | har medgetts av Kronofogdemyn- |
| digheten eller i fråga om beslag av |
| den myndighet som hanterar besla- |
| get, eller |
5.den som medgett inteckningen är försatt i konkurs när ansökan om inteckning görs, eller ett beslut om egendomsavträde meddelas samma dag som ansökan görs.
58 §4
I inskrivningsregistret för luftfartyg ska antecknas när
1.talan har väckts om hävning eller återgång av förvärv av ett luft- fartyg eller om bättre rätt till sådan egendom eller om en annan fråga som angår inskrivning,
2.mål som avses i 1 har avgjorts genom en dom eller ett slutligt be- slut som vunnit laga kraft,
3.en inteckning helt eller delvis är ogiltig enligt en dom eller ett slutligt beslut som vunnit laga kraft, eller på grund av förhållande som avses i 36 §,
4.ägaren till ett luftfartyg har försatts i konkurs,
3Senaste lydelse SFS 2004:82.
4Senaste lydelse SFS 2010:505.
104
SOU 2026:10Författningsförslag
5. ett luftfartyg eller en rättig- | 5. ett luftfartyg eller en rättig- |
het som skrivits in i sådan egen- | het som skrivits in i sådan egen- |
dom blivit föremål för kvarstad, | dom blivit föremål för kvarstad, |
betalningssäkring eller utmätning, | beslag, betalningssäkring eller ut- |
eller när en konkursförvaltare har | mätning, eller när en konkurs- |
begärt att ett luftfartyg ska säljas | förvaltare har begärt att ett luft- |
exekutivt, | fartyg ska säljas exekutivt, |
6. beslut som avses i 4 eller 5 | 6. beslut som avses i 4 eller 5 |
om konkurs, kvarstad, betalnings- | om konkurs, kvarstad, beslag, be- |
säkring eller utmätning har upp- | talningssäkring eller utmätning har |
hävts eller återgått eller när fråga | upphävts eller återgått eller när |
om exekutiv försäljning av ett | fråga om exekutiv försäljning av |
luftfartyg eller en rättighet som | ett luftfartyg eller en rättighet som |
skrivits in i sådan egendom har | skrivits in i sådan egendom har för- |
förfallit av annan anledning, | fallit av annan anledning, |
7.anmälan, bevis eller fördelningslängd inkommit som visar inverkan på inteckning av exekutiv försäljning,
8.någon i enlighet med 10 kap. 6 § luftfartslagen (2010:500) skrift- ligen anmäler att han eller hon har en fordran för vilken luftpanträtt gäller i luftfartyget,
9.det visas att luftpanträtt som avses i 8 har upphört att gälla,
10.domstol har meddelat sådan förklaring som avses i 26 §, eller
11.ett luftfartyg enligt 2 kap. 6 § luftfartslagen ska avregistreras men det finns hinder mot avregistreringen enligt 2 kap. 7 § samma lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
105
Verkan i förhållande till tredje man av inskrivning, som anges i 2 §, bedöms enligt lagen i den stat där rätten är inskriven. Om luftfartyg här i riket har utmätts, tagits i beslag eller belagts med kvarstad eller luftfartyg omfattas av kon- kurs, som inträffat här i riket, och gäldenären med vetskap om det träffat det avtal, som ligger till grund för inskrivningen, får denna dock inte till förfång för utsök- ningsborgenären, den myndighet som hanterar beslaget, konkursbor- genärerna eller för köparen vid exe- kutiv försäljning åberopas i vidare mån än som följer av svensk lag.Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.9Förslag till lag om ändring i lagen (1955:229) i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1955:229) i anledning av Sveriges tillträde till 1948 års konvention rörande internationellt erkännande av rätt till luftfartyg att 3 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
3 §1
Verkan i förhållande till tredje man av inskrivning, varom för- mäles i 2 §, bedömes enligt lagen i den stat där rätten är inskriven. Där luftfartyg här i riket utmätts eller belagts med kvarstad eller luftfartyg omfattas av konkurs, som inträffat här i riket, och gäl- denären med vetskap därom träffat det avtal, som ligger till grund för inskrivningen, må denna dock ej till förfång för utsökningsborge- nären eller konkursborgenärerna eller för köparen vid exekutiv för- säljning åberopas i vidare mån än som följer av svensk lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 1981:810.
106
Vid beviljande av utlämning får regeringen förordna, att egen- dom som tagits i beslag ska över- lämnas till den främmande staten; och får i samband med det be- stämma de förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur allmän syn- punkt är påkallade.SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.10Förslag till lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1957:668) om utlämning för brott att 21 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
21 §1
Vid beviljande av utlämning må regeringen förordna, att före- mål som tagits i beslag skall över- lämnas till den främmande staten; och må därvid stadgas de förbehåll som av hänsyn till enskild rätt eller ur allmän synpunkt finnas påkal- lade.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 1975:292.
107
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.11Förslag till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1958:205) om förverkande av alkohol m.m. att 2 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
2 §1
Vid beslag av egendom som avses i 1 § ska vad som i allmänhet är föreskrivet om beslag i brottmål tillämpas, dock med följande av- vikelser:
1.Beslagtagen egendom får bevisligen förstöras om värdet är ringa eller om det annars måste anses försvarligt att förstöra egendomen. I annat fall får egendomen säljas. Spritdrycker, vin, starköl och öl får säljas till den som har rätt att tillverka eller att bedriva partihandel med sådana varor enligt alkohollagen (2010:1622). I fråga om försälj- ning till partihandlare omfattas även alkoholdrycksliknande preparat om de är skattepliktiga varor enligt lagen (2022:156) om alkoholskatt. Annan egendom får säljas på det sätt som med hänsyn till egendomen är lämpligt. Intäkter vid försäljning av beslagtagen egendom tillfaller staten.
Beslut om att förstöra eller sälja | Beslut om att förstöra eller sälja |
egendom får fattas av undersök- | egendom får fattas av undersök- |
ningsledaren eller åklagaren. I de | ningsledaren eller åklagaren. I de |
fall som avses i 23 kap. 22 § första | fall som avses i 23 kap. 22 § första |
stycket rättegångsbalken får ett så- | stycket rättegångsbalken får ett |
dant beslut fattas även av Polis- | sådant beslut fattas även av Polis- |
myndigheten eller Kustbevak- | myndigheten, Tullverket eller |
ningen. | Kustbevakningen. |
Om ett beslag hävs och egendomen är förstörd eller såld enligt denna paragraf, ska ersättning betalas av allmänna medel. Ersätt- ningens storlek ska motsvara egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller vad som annars är skäligt. Beslut om ersättning fattas av åklagaren. Den som drabbats av beslaget får begära rättens pröv- ning av beslutet om ersättning. Det ska göras inom en månad från det att han eller hon fick del av beslutet. Ansökan görs vid den domstol
1Senaste lydelse SFS 2023:423.
108
SOU 2026:10Författningsförslag
som kunnat pröva beslaget. Ersättning betalas ut av länsstyrelsen på begäran av åklagaren.
1 a. Om värdet på beslagtagen | 1 a. Om värdet på beslagtagen |
alkohol är ringa, får en polisman | alkohol är ringa, får en polisman, |
eller en kustbevakningstjänste- | tulltjänsteman eller en kustbevak- |
man besluta att den bevisligen ska | ningstjänsteman besluta att den be- |
förstöras. Även i dessa fall tilläm- | visligen ska förstöras. Även i dessa |
pas 1 tredje stycket. | fall tillämpas 1 tredje stycket. |
2.Om en polisman verkställer beslag och förelägger förverkande av den beslagtagna egendomen i ett föreläggande av ordningsbot, ska anmälan om beslaget göras till Polismyndigheten.
3.I fråga om sådana drycker eller preparat som avses i 1 § tredje stycket och som intas eller förvaras i strid med villkor enligt 2 kap. 16 § andra stycket första meningen eller med 2 kap. 18 § eller med 4 kap. 4 § ordningslagen (1993:1617) eller med 5 kap. 2 § järnvägs- säkerhetslagen (2022:367) eller med 6 kap. 2 § lagen (2022:368) om nationella järnvägssystem har den som tjänstgör som ordningsvakt vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning eller inom ett trafikföretags område eller dess färdmedel eller som befattningshavare
isäkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg samma rätt att ta egen- domen i beslag som enligt rättegångsbalken tillkommer en polisman.
En ordningsvakt eller en befattningshavare i säkerhets- eller ord- ningstjänst vid järnväg som har verkställt beslag ska skyndsamt anmäla detta till Polismyndigheten och överlämna den beslagtagna egendomen. Om värdet på beslagtagen alkohol är ringa, får Polismyndigheten i stället besluta att den bevisligen ska förstöras av en ordningsvakt. Även i dessa fall tillämpas 1 tredje stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
109
I samband med utdömande av vite får rätten efter vad den anser skäligt föreskriva åtgärder för att förebygga missbruk av exemplar som avses med förbud enligt 51 §, och av föremål som kan användas endast för framställ- ning av sådana exemplar. Sådana föreskrifter får avse, att egendo- men ska förstöras eller ändras på något sätt. Vad som sägs i denna paragraf gäller inte mot den som i god tro förvärvat egendomen eller någon särskild rätt till den.Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.12Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk att 6 kap. 52 § och 7 kap. 59 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
6kap. 52 §1
I samband med utdömande av vite äger rätten efter vad som finnes skäligt föreskriva åtgärder för att förebygga missbruk av exemplar som avses med förbud enligt 51 §, så ock av föremål som kan användas endast för framställ- ning därav. Sådan föreskrift må avse, att egendomen skall för- störas eller på visst sätt ändras.
Vad i denna paragraf stadgas gäller ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill.
Egendom som avses i första stycket må i avbidan på föreskrift som där sägs tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet är stadgat äga motsva- rande tillämpning.
1Senaste lydelse SFS 1960:729.
110
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
7kap. 59 §2
Åklagaren får väcka åtal för brott som avses i denna lag endast om åtal är motiverat från allmän synpunkt.
Överträdelse av 3 § eller av föreskrift enligt 41 § andra stycket får alltid beivras av upphovsmannens efterlevande make, släktingar i rätt upp- och nedstigande led eller syskon.
Egendom som avses i 55 § får, om brott enligt denna lag skäligen kan antas föreligga, tas i beslag.
Ifråga om ett sådant beslag tilläm- pas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2Senaste lydelse SFS 2020:540.
111
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.13Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. att 1 och 4 a §§ ska ha följande lydelse
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
1 §1
En dom som meddelats i Danmark, Finland, Island eller Norge, varigenom dömts till böter eller förverkande av egendom eller i brott- mål utdömts ersättning för rättegångskostnad, får på begäran verk-
ställas i Sverige. |
|
Det som sägs i första stycket | Det som sägs i första stycket |
ska också gälla beslut, som i någon | ska också gälla beslut, som i någon |
av nämnda stater till tryggande av | av nämnda stater till tryggande av |
anspråk på böter, förverkande av | anspråk på böter, förverkande av |
egendom, skadestånd eller ersätt- | egendom, skadestånd eller ersätt- |
ning för rättegångskostnad med- | ning för rättegångskostnad med- |
delats i fråga om kvarstad, beslag | delats i fråga om kvarstad eller be- |
eller penningbeslag av egendom | slag av egendom som tillhör någon |
som tillhör någon som är miss- | som är misstänkt för brott eller |
tänkt för brott eller som en utred- | som en utredning om förverkande |
ning om förverkande rör. | rör. |
I lagen (2009:1427) om erkännande och verkställighet av bötes- straff inom Europeiska unionen finns bestämmelser om verkställig- het av bötesstraff i vissa fall.
Bestämmelser om erkännande och verkställighet av beslut om för- verkande i vissa fall finns i
1.lagen (2011:423) om erkännande och verkställighet av beslut om förverkande i vissa fall,
2.Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frys- ning och beslut om förverkande, och
1Senaste lydelse SFS 2024:792.
112
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
3.lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.
4 a §2
Bestämmelser om användning | Bestämmelser om användning |
av beslag, penningbeslag och kvar- | av beslag och kvarstad på begä- |
stad på begäran av myndigheter | ran av myndigheter i Danmark, |
i Danmark, Finland, Island och | Finland, Island och Norge finns |
Norge finns i lagen (2000:562) om | i lagen (2000:562) om internatio- |
internationell rättslig hjälp i brott- | nell rättslig hjälp i brottmål. |
mål. |
|
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2Senaste lydelse SFS 2024:792.
113
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.14Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda be- stämmelser om unga lagöverträdare att 36 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
36 §1 | |
Om någon är misstänkt för att | Om någon är misstänkt för att |
före femton års ålder ha begått ett | före femton års ålder ha begått ett |
brott får, om det finns särskilda | brott får, om det finns särskilda |
skäl, beslag, penningbeslag, hus- | skäl, beslag, husrannsakan, åtgär- |
rannsakan, åtgärder för biometrisk | der för biometrisk autentisering, |
autentisering, genomsökning på | genomsökning på distans och |
distans och kroppsvisitation före- | kroppsvisitation företas mot den |
tas mot den unge, samt fotografi | unge, samt fotografi och finger- |
och fingeravtryck tas av honom | avtryck tas av honom eller henne |
eller henne enligt bestämmelserna | enligt bestämmelserna i 23 kap. |
i 23 kap. 9 a §, 27 och 28 kap. rätte- | 9 a §, 27 och 28 kap. rättegångs- |
gångsbalken. | balken. |
Det som i 27 kap. 7 och 8 §§ |
|
rättegångsbalken sägs om åtal och |
|
om verkan av att åtal inte väcks |
|
ska i stället avse bevistalan och talan |
|
om förverkande samt verkan av att |
|
sådan talan inte väcks. |
|
Vid kroppsvisitation som görs enligt 28 kap. rättegångsbalken ska
28kap. 13 a § rättegångsbalken gälla med den skillnaden att den unge får hållas kvar för ändamålet i högst tre timmar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2024:795.
114
Om mönsterhavare skriftligen hos registreringsmyndigheten av- står från mönsterrätten ska myn- digheten avföra mönstret ur regist- ret. Är mönsterrätt utmätt, belagd med kvarstad, tagen i beslag eller tagen i anspråk genom betalnings- säkring eller är tvist om över- föring av registrering anhängig, får mönstret inte på begäran av mönsterhavaren avföras ur regi- stret så länge utmätningen, kvar- staden, beslaget eller betalnings- säkringen består eller tvisten inte blivit slutligt avgjord.SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.15Förslag till lag om ändring i mönsterskyddslagen (1970:485)
Härigenom föreskrivs i fråga om mönsterskyddslagen (1970:485) att 33 och 37 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
33 §1
Om mönsterhavare skriftligen hos registreringsmyndigheten av- står från mönsterrätten skall myn- digheten avföra mönstret ur regist- ret.
Är mönsterrätt utmätt, belagd med kvarstad eller tagen i anspråk genom betalningssäkring eller är tvist om överföring av registrer- ing anhängig, får mönstret icke på begäran av mönsterhavaren av- föras ur registret så länge utmät- ningen, kvarstaden eller betal- ningssäkringen består eller tvisten icke blivit slutligt avgjord.
37 §2
På yrkande av den som har lidit mönsterintrång får domstolen, efter vad som är skäligt, besluta att en produkt som tillverkats eller förts in till Sverige i strid mot annans mönsterrätt ska återkallas från marknaden, ändras, sättas i förvar för återstoden av skyddstiden eller förstöras eller att någon annan åtgärd ska vidtas med den. Detsamma gäller i fråga om hjälpmedel som har använts eller varit avsett att an- vändas vid intrånget.
Egendom som avses i första stycket får tas i beslag, om det skä- ligen kan antas att ett brott enligt
1Senaste lydelse SFS 1981:817.
2Senaste lydelse SFS 2024:798.
115
FörfattningsförslagSOU 2026:10
35 § har begåtts. I fråga om ett så- dant beslag tillämpas reglerna om beslag i brottmål i allmänhet.
Trots vad som sägs i första stycket får domstolen, om det finns synnerliga skäl, på yrkande besluta att en innehavare av egendom som avses i första stycket ska få förfoga över egendomen under återsto- den av skyddstiden eller del av den, mot skälig ersättning och på skäliga villkor i övrigt. Ett sådant beslut får meddelas endast om innehava-
ren har handlat i god tro. |
|
Bestämmelserna i första–tredje | Bestämmelserna i första och |
styckena tillämpas också i fråga om | andra styckena tillämpas också i |
försök eller förberedelse till in- | fråga om försök eller förberedelse |
trång. | till intrång. |
Ett beslut om åtgärd enligt första stycket får inte innebära att den som har lidit mönsterintrång ska betala ersättning till den som åtgär- den riktas mot.
Åtgärder enligt första stycket ska bekostas av svaranden om det inte finns särskilda skäl mot detta.
Ett beslut som avses i denna paragraf ska inte meddelas, om för- verkande av egendom eller någon åtgärd som kan förhindra missbruk ska beslutas enligt 36 kap. brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
116
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.16Förslag till lag om ändring
i fastighetsbildningslagen (1970:988)
Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988) att 12 kap. 4 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
12kap. 4 §1
För att fastighet skall få ingå i | För att fastighet ska få ingå i |
sammanläggning krävs att ägaren | sammanläggning krävs att ägaren |
har lagfart på fastigheten eller att | har lagfart på fastigheten eller att |
ansökan om lagfart förklarats vil- | ansökan om lagfart förklarats vil- |
ande och hinder mot bifall till an- | ande och hinder mot bifall till an- |
sökningen icke föreligger om fas- | sökningen inte föreligger om fas- |
tighetsbildningen genomföres. | tighetsbildningen genomförs. |
Är talan väckt om bättre rätt | Är talan väckt om bättre rätt |
eller om lösningsrätt till fastighe- | eller om lösningsrätt till fastighe- |
ten eller är rätten till fastigheten | ten eller är rätten till fastigheten |
i annat fall tvistig, får fastigheten | i annat fall tvistig, får fastigheten |
ej ingå i sammanläggning. Det- | inte ingå i sammanläggning. Det- |
samma gäller, om fastigheten är | samma gäller, om fastigheten är |
utmätt eller eljest skall säljas i den | utmätt eller annars ska säljas i den |
ordning som föreskrives för utmätt | ordning som föreskrivs för utmätt |
fast egendom eller om den är be- | fast egendom eller om den är be- |
lagd med kvarstad eller tagen i an- | lagd med kvarstad, tagen i beslag |
språk genom betalningssäkring. | eller tagen i anspråk genom betal- |
Utmätning, kvarstad eller betal- | ningssäkring. Utmätning, kvarstad |
ningssäkring som återgår, om sam- | eller betalningssäkring som återgår, |
manläggning kommer till stånd, | om sammanläggning kommer till |
skall dock ej beaktas. | stånd, ska dock inte beaktas. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 1981:793.
117
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.17Förslag till lag om ändring i handelsregisterlagen (1974:157)
Härigenom föreskrivs i fråga om handelsregisterlagen (1974:157) att 13 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
13 §1
Om en näringsidkare upphör med sin verksamhet eller om verk- samheten överlåts eller går i likvidation, eller om en registrerad upp- gift ändras i något annat fall, ska ändringen utan dröjsmål anmälas till Bolagsverket.
Vad som sägs i första stycket gäller också om en verksamhet tas i beslag eller om ett sådant beslag hävs.
En anmälan görs och handläggs på samma sätt som en ansökan om registrering, om inte något annat följer av denna paragraf eller av
vad regeringen bestämmer. |
|
Om en domstol har utsett en | Om en domstol har utsett en |
likvidator i ett handelsbolag, är | likvidator i ett handelsbolag, är |
han eller hon anmälningsskyldig | han eller hon anmälningsskyldig |
beträffande bolaget. En bolagsman | beträffande bolaget. En bolagsman |
som har lämnat bolaget har rätt att | som har lämnat bolaget har rätt att |
göra en anmälan om sin avgång. | göra en anmälan om sin avgång. |
Återkallelse av en prokura får an- | Återkallelse av en prokura får an- |
mälas av varje bolagsman som inte | mälas av varje bolagsman som inte |
är utesluten från rätten att före- | är utesluten från rätten att före- |
träda bolaget. | träda bolaget. Beslag och hävning |
| av beslag får anmälas av den myn- |
| dighet eller domstol som har beslu- |
| tat om eller på något annat sätt han- |
| terar beslaget. |
Omfattar en överlåtelse av näringsverksamheten även företags- namnet, ska anmälan om överlåtelsen göras av den nya innehavaren.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2024:1112.
118
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.18Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1974:1065) om visst stöld- gods m.m. att 3 § ska ha följande lydelse
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
3 §1
Den som inte är nöjd med åklagarens beslut enligt 2 § tredje stycket får innan egendomen har sålts eller förstörts anmäla missnöje med beslutet till åklagaren. Anmäls missnöje ska åklagaren, om han eller hon vill att beslutet ska bestå, väcka talan om detta inom en månad efter det att anmälan gjordes. Väcks inte talan, ska åklagaren upphäva beslutet om förvar.
Väcker åklagaren åtal för brott, som föranlett att egendom tagits i förvar, innan egendomen har sålts eller förstörts, ska domstolen i sam- band med åtalet pröva om egendomen fortfarande ska hållas i förvar.
Åklagaren ska | omedelbart | Åklagaren ska omedelbart |
underrätta Polismyndigheten om | underrätta den myndighet som har | |
missnöjesanmälan | enligt första | säkrat egendomen om missnöjes- |
stycket och om talan enligt andra | anmälan enligt första stycket och | |
stycket. I avvaktan på att saken | om talan enligt andra stycket. I av- | |
slutligt prövas får vidare åtgärder | vaktan på att saken slutligt prövas | |
med egendomen inte vidtas, om | får vidare åtgärder med egendo- | |
den kan vårdas utan fara för för- | men inte vidtas, om den kan vår- | |
störelse. |
| das utan fara för förstörelse. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2014:618.
119
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.19Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel att 2 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
2 §1
Medel som anges i 1 § får inte annat än för medicinskt eller veten- skapligt ändamål
1. införas till landet, |
|
2. överlåtas, |
|
3 framställas, |
|
4. förvärvas i överlåtelsesyfte, |
|
5. bjudas ut till försäljning, |
|
6. innehas, eller |
|
7. brukas. |
|
Den myndighet som får behålla | Den myndighet som får behålla |
förverkad egendom med stöd av | egendom med stöd av 3 kap. 10 § |
5 a § lagen (1974:1066) om för- | eller 4 kap. 2 § lagen (2027:000) om |
farande med förverkad egendom och | säkrad och förverkad egendom får, |
hittegods m.m. får, trots första | trots första stycket, för utbild- |
stycket, för utbildningsändamål | ningsändamål eller för forensiska |
eller för forensiska ändamål inneha | ändamål inneha sådana medel som |
sådana medel som anges i 1 §. | anges i 1 §. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2025:641.
120
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.20Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)
Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1994:1009) att 2 kap. 23 och 28 §§ samt 3 kap. 24 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
2kap. 23 §1
En anmälan av ett skepp eller | En anmälan av ett skepp eller |
skeppsbygge för registrering eller | skeppsbygge för registrering eller |
ansökan om inskrivning av förvärv | ansökan om inskrivning av förvärv |
av sådan egendom skall avslås om | av sådan egendom ska avslås om |
1.bestämmelsen i 20 § första stycket inte har iakttagits,
2.egendomen inte kan registreras enligt 1 §,
3.sökanden inte styrker sitt förvärv,
4.fångesmannens rätt inte är inskriven i registret fastän den hade kunnat skrivas in där och sökandens förvärv inte grundas på exekutiv försäljning,
5.den åberopade överlåtelsen står i strid med en mot överlåtaren på grund av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egendomen och överlåtarens åtkomst inte var inskriven när över- låtelsen ägde rum eller, om så var fallet, villkoret är infört i registret eller förs in i det samma inskrivningsdag som ansökan görs,
6.egendomen av överlåtaren tidigare har överlåtits till någon annan och överlåtarens åtkomst inte var inskriven när sökandens förvärv ägde rum eller, om så var fallet, inskrivning söks samma inskrivningsdag för det tidigare förvärvet,
7. egendomen har blivit före- | 7. egendomen har blivit före- |
mål för kvarstad eller betalnings- | mål för kvarstad, beslag eller betal- |
säkring till säkerhet för ett anspråk | ningssäkring till säkerhet för ett |
mot överlåtaren och ett ärende | anspråk mot överlåtaren och ett |
som rör anteckning om åtgärden | ärende som rör anteckning om |
har tagits upp senast på den in- | åtgärden har tagits upp senast på |
skrivningsdag då anmälan eller an- | den inskrivningsdag då anmälan |
sökan görs eller överlåtaren har | eller ansökan görs eller överlåta- |
1Senaste lydelse SFS 1994:1009.
121
FörfattningsförslagSOU 2026:10
försatts i konkurs före utgången | ren har försatts i konkurs före ut- |
av den inskrivningsdagen, | gången av den inskrivningsdagen, |
8.egendomen har sålts exekutivt till någon annan än sökanden,
9.förvärvet har skett genom en sådan gåva mellan makar som inte har registrerats enligt 16 kap. äktenskapsbalken, eller
10.det är uppenbart att förvärvet av något annat skäl är ogiltigt eller inte kan göras gällande.
Första stycket 5–7 utgör inte hinder mot inskrivning av förvärv, om inskrivning av villkorlig äganderätt redan har beviljats på grund av samma förvärv.
28 §2
I fartygsregistrets skepps- eller | I fartygsregistrets skepps- eller |
skeppsbyggnadsdel skall antecknas | skeppsbyggnadsdel ska det anteck- |
när | nas när |
1.talan har väckts om hävning eller återgång av förvärv av ett regi- strerat skepp eller skeppsbygge eller om bättre rätt till sådan egen- dom eller om en annan fråga som angår inskrivning,
2.mål som avses i 1 har avgjorts genom dom eller slutligt beslut som vunnit laga kraft,
3.ägare av ett registrerat skepp eller skeppsbygge har försatts i konkurs,
4. ett registrerat skepp eller | 4. ett registrerat skepp eller |
skeppsbygge eller inskriven rätt | skeppsbygge eller inskriven rätt |
till sådan egendom har blivit före- | till sådan egendom har blivit före- |
mål för kvarstad, betalningssäk- | mål för kvarstad, beslag, betalnings- |
ring eller utmätning, eller när en | säkring eller utmätning, eller när en |
konkursförvaltare har begärt att | konkursförvaltare har begärt att ett |
ett registrerat skepp eller skepps- | registrerat skepp eller skeppsbygge |
bygge skall säljas exekutivt, eller | ska säljas exekutivt, eller när äga- |
när ägaren enligt 1 kap. 10 § andra | ren enligt 1 kap. 10 § andra stycket |
stycket har begärt att ett registre- | har begärt att ett registrerat skepp |
rat skepp skall säljas exekutivt eller | ska säljas exekutivt eller egendo- |
egendomen har sålts exekutivt, | men har sålts exekutivt, |
5. beslut som avses i 3 eller 4 | 5. beslut som avses i 3 eller 4 |
om konkurs, kvarstad, betalnings- | om konkurs, kvarstad, beslag, be- |
säkring eller utmätning har upp- | talningssäkring eller utmätning har |
hävts eller återgått eller när fråga | upphävts eller återgått eller när |
2Senaste lydelse SFS 2001:384.
122
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
om exekutiv försäljning av ett regi- strerat skepp eller skeppsbygge eller inskriven rätt till sådan egen- dom har förfallit av annan anled- ning,
6.ett skepp eller skeppsbygge enligt 6 § skall avregistreras men det finns hinder mot avregistrer- ingen enligt 7 §, eller
7.beslut har meddelats enligt 25 § att ett skepp eller skeppsbygge skall avföras ur registret den dag då registrering äger rum utomlands.
Är det i en annan författning föreskrivet att ett visst förhållande skall antecknas i fartygsregistrets skepps- eller skeppsbyggnadsdel, skall detta gälla.
En anteckning i fartygsregist- rets skeppsbyggnadsdel skall föras över till fartygsregistrets skepps- del, om bygget förs över dit som skepp. En registeranteckning skall avföras, om den uppenbarligen inte längre är av betydelse.
fråga om exekutiv försäljning av ett registrerat skepp eller skepps- bygge eller inskriven rätt till sådan egendom har förfallit av annan an- ledning,
6.ett skepp eller skeppsbygge enligt 6 § ska avregistreras men det finns hinder mot avregistrer- ingen enligt 7 §, eller
7.beslut har meddelats enligt 25 § att ett skepp eller skeppsbygge ska avföras ur registret den dag då registrering äger rum utomlands.
Är det i en annan författning föreskrivet att ett visst förhållande ska antecknas i fartygsregistrets skepps- eller skeppsbyggnadsdel, ska detta gälla.
En anteckning i fartygsregist- rets skeppsbyggnadsdel ska föras över till fartygsregistrets skepps- del, om bygget förs över dit som skepp. En registeranteckning ska avföras, om den uppenbarligen inte längre är av betydelse.
3kap. 24 §3
En ansökan om inteckning skall | En ansökan om inteckning ska |
avslås om | avslås om |
1.bestämmelserna i 23 § första stycket inte har iakttagits,
2.ansökan strider mot 1 §,
3.ansökan strider mot sådan på grund av förvärvsvillkor mot sökan- den gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egendomen, som har förts in i fartygsregistrets skepps- eller skeppsbyggnadsdel eller förs in i det samma inskrivningsdag som inteckningen söks, och ansökan inte medgetts av den till vars förmån inskränkningen gäller,
3Senaste lydelse SFS 2001:384.
123
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
4. skeppet eller skeppsbygget | 4. skeppet eller skeppsbygget |
skall avregistreras, | ska avregistreras, |
5.sökanden eller, om skeppet eller bygget ägs av flera, någon av sökandena är i konkurs eller försätts i konkurs samma inskrivnings- dag som inteckningen söks och det inte visas att skeppet, bygget eller andelen inte hör till konkursboet,
6. skeppet, bygget eller en an- | 6. skeppet, bygget eller en an- |
del i eller en villkorlig äganderätt | del i eller en villkorlig äganderätt |
till sådan egendom har blivit före- | till sådan egendom har blivit före- |
mål för kvarstad, betalningssäk- | mål för kvarstad, beslag, betal- |
ring eller utmätning och ett ärende | ningssäkring eller utmätning och |
som rör anteckning om åtgärden | ett ärende som rör anteckning om |
har tagits upp senast på den in- | åtgärden har tagits upp senast på |
skrivningsdag då inteckningen | den inskrivningsdag då inteck- |
söks, om inte i fråga om kvarstad | ningen söks, om inte i fråga om |
ansökan har medgetts av krono- | kvarstad ansökan har medgetts av |
fogdemyndigheten, eller | Kronofogdemyndigheten eller i fråga |
| om beslag den myndighet som han- |
| terar beslaget, eller |
7.skeppet, bygget eller en andel i eller en villkorlig äganderätt till sådan egendom har frångått sökanden genom exekutiv försäljning.
Om ett ärende som rör inskriv- | Om ett ärende som rör inskriv- |
ning av sökandens förvärv har skju- | ning av sökandens förvärv har skju- |
tits upp, skall behandlingen av in- | tits upp, ska behandlingen av in- |
teckningsansökan skjutas upp på | teckningsansökan skjutas upp på |
motsvarande sätt. | motsvarande sätt. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
124
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.21Förslag till lag om ändring i stiftelselagen (1994:1220)
Härigenom föreskrivs i fråga om stiftelselagen (1994:1220) att 4 kap. 15 § och 10 kap. 4 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
4kap. 15 §1
Revisorerna får inte obehörigen lämna upplysningar till utom- stående om sådana stiftelsens angelägenheter som de har fått känne- dom om vid fullgörandet av sitt uppdrag, om det kan vara till nackdel
för stiftelsen. |
|
Revisorerna är skyldiga att |
|
1. till en medrevisor, en ny revi- | 1. till en medrevisor, en ny revi- |
sor, tillsynsmyndigheten och, om | sor, tillsynsmyndigheten och, om |
stiftelsen har försatts i konkurs, | stiftelsen har försatts i konkurs, |
konkursförvaltaren lämna behöv- | konkursförvaltaren lämna behöv- |
liga upplysningar om stiftelsens an- | liga upplysningar om stiftelsens an- |
gelägenheter, samt | gelägenheter, |
2. på begäran lämna upplys- | 2. på begäran lämna upplys- |
ningar om stiftelsens angelägen- | ningar om stiftelsens angelägen- |
heter till undersökningsledaren | heter till undersökningsledaren |
under förundersökning i brottmål. | under en förundersökning i brott- |
| mål, samt |
| 3. på begäran lämna upplys- |
| ningar om stiftelsens angelägenhe- |
| ter till åklagaren under en utred- |
| ning om självständigt förverkande. |
Bestämmelsen i andra stycket 1 om upplysningsskyldighet till till- synsmyndigheten gäller inte när det är fråga om en sådan stiftelse som avses i 9 kap. 10 § första stycket. Detsamma gäller upplysningar i sådana hänseenden där stiftelsen är undantagen från tillsyn enligt 9 kap. 10 a §.
Revisorerna i en stiftelse som omfattas av 2 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är även skyldiga att på begäran lämna upplysningar om stiftelsens angelägenheter till de förtroendevalda
1Senaste lydelse SFS 2019:889.
125
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
revisorerna i kommunen, regionen eller i sådana kommunalförbund som kommunen eller regionen ingår i.
Revisorerna i en stiftelse som avses i 2 § 5 lagen (2002:1022) om revision av statlig verksamhet m.m. är skyldiga att på begäran lämna upplysningar om stiftelsens angelägenheter till Riksrevisionen.
10kap. 4 §2
Om en stiftelse försätts i konkurs eller beslut om företagsrekon- struktion meddelas för stiftelsen, ska tingsrätten för registrering under- rätta registreringsmyndigheten om beslutet och vem som har utsetts till konkursförvaltare eller rekonstruktör.
När en konkurs har avslutats eller en företagsrekonstruktion har upphört, ska tingsrätten genast för registrering underrätta registrer- ingsmyndigheten och i det förra fallet ange om något överskott finns eller inte. Tingsrätten ska även för registrering underrätta registrer- ingsmyndigheten när en högre rätt har upphävt ett beslut att försätta stiftelsen i konkurs eller ett beslut om företagsrekonstruktion.
Om en stiftelse tas i beslag ska den myndighet eller domstol som har beslutat om eller annars hanterar beslaget genast underrätta registrer- ingsmyndigheten om beslutet. Det- samma gäller om beslaget hävs.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2Senaste lydelse SFS 2022:985.
126
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.22Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter att 13 § ska upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
127
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.23Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1478) om förverkande av barnpornografi
Härigenom föreskrivs att lagen (1994:1478) om förverkande av barn- pornografi1 ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
En skildring av barn i porno- grafisk bild skall förklaras förver- kad.
Förverkande får underlåtas om förverkandet är oskäligt.
Första stycket tillämpas inte, om en skildring kan förverkas en- ligt bestämmelser i brottsbalken eller i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.
Föreslagen lydelse
En skildring av barn i porno- grafisk bild ska förverkas.
Förverkande ska inte ske om det är uppenbart oskäligt.
Första stycket tillämpas inte, om en skildring kan förverkas en- ligt bestämmelser i brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2000:1253.
128
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.24Förslag till lag om ändring
i växtförädlarrättslagen (1997:306)
Härigenom föreskrivs följande i fråga om växtförädlarrättslagen (1997:306)
dels att 9 kap. 8 §1 ska upphöra att gälla, dels att 8 kap. 2 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
8kap. 2 §2
Om innehavaren av växtför- | Om innehavaren av växtför- |
ädlarrätten skriftligen hos Statens | ädlarrätten skriftligen hos Statens |
jordbruksverk avstår från växt- | jordbruksverk avstår från växt- |
förädlarrätten, skall verket avregi- | förädlarrätten, ska verket avregi- |
strera växtsorten. | strera växtsorten. |
Om växtförädlarrätten är ut- | Om växtförädlarrätten är ut- |
mätt, belagd med kvarstad eller | mätt, belagd med kvarstad, tagen |
tagen i anspråk genom betalnings- | i beslag eller tagen i anspråk genom |
säkring eller om en tvist om över- | betalningssäkring eller om en tvist |
föring av registreringen pågår, får | om överföring av registreringen |
sorten inte avregistreras på begäran | pågår, får sorten inte avregistre- |
av innehavaren av växtförädlar- | ras på begäran av innehavaren av |
rätten så länge utmätningen, kvar- | växtförädlarrätten så länge utmät- |
staden eller betalningssäkringen | ningen, kvarstaden, beslaget eller |
består eller tvisten inte blivit slut- | betalningssäkringen består eller |
ligt avgjord. | tvisten inte blivit slutligt avgjord. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2009:115.
2Senaste lydelse SFS 2005:1216.
129
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.25Förslag till lag om ändring i lagen (1998:506) om flyttning och kontroll av vissa punktskattepliktiga varor
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:506) om flyttning och kontroll av vissa punktskattepliktiga varor att 5 kap. 5 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
5 kap.
5 §1
Vid brott enligt 1–4 §§ ska be- | Vid brott enligt 1–4 §§ ska be- |
stämmelserna om förverkande i | stämmelserna om förverkande i |
16–18 §§ lagen (2000:1225) om | 16 och 17 §§ lagen (2000:1225) om |
straff för smuggling tillämpas. | straff för smuggling tillämpas. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2024:735.
130
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.26Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:1479) om värdepappers- centraler och kontoföring av finansiella instrument att 4 kap. 17 och 18 §§ samt 8 kap. 2 b och 4 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
4kap. 17 §1
På ett avstämningskonto ska anges
1.kontohavarens namn och personnummer, organisationsnummer eller annat identifieringsnummer samt postadress,
2.panthavares namn och personnummer, organisationsnummer eller annat identifieringsnummer samt postadress,
3.det antal finansiella instrument som kontot omfattar,
4.i förekommande fall att kontohavaren har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken med uppdrag som omfattar förvaltning av aktierna eller att aktierna företräds av en förvaltare som förordnats enligt 14 kap. 9 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, 24 kap. 10 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden eller 15 kap. 18 § försäk- ringsrörelselagen (2010:2043),
5.pantsättning och förekomst av annan särskild rätt som gäller ett finansiellt instrument,
6. konkurs avseende kontoha- | 6. konkurs avseende kontoha- |
varen samt utmätning, kvarstad | varen samt utmätning, kvarstad, |
eller betalningssäkring avseende | beslag eller betalningssäkring avse- |
ett finansiellt instrument eller avse- | ende ett finansiellt instrument eller |
ende panträtt i detta, och | avseende panträtt i detta, och |
7.inskränkning enligt 13 kap. 19 § första stycket 4 eller 14 kap. 21 § första stycket 4 föräldrabalken.
1Senaste lydelse SFS 2010:2062.
131
FörfattningsförslagSOU 2026:10
18 §2
Utöver vad som följer av 17 § | Utöver vad som följer av 17 § |
skall på ett avstämningskonto be- | ska det på ett avstämningskonto |
träffande aktier anges | beträffande aktier anges |
1.för varje aktie om full betalning har erlagts för aktien till avstäm- ningsbolaget,
2.till vilket slag varje aktie hör, om aktier av olika slag kan finnas enligt bolagsordningen,
3.om en aktie av visst slag kan omvandlas till en aktie av annat slag,
4. förbehåll att aktieägare eller | 4. förbehåll att aktieägare eller |
annan skall vara berättigad att lösa | annan ska vara berättigad att lösa |
aktie som övergår till ny ägare, | aktie som övergår till ny ägare, |
5.utbetalning som görs vid inlösen av en aktie eller minskning av aktiens kvotvärde eller vid skifte av bolagets tillgångar,
6.namn, personnummer och postadress för förmyndare eller god man för aktieägare och för konkursförvaltare i aktieägares konkurs,
7. uppgift om att Kronofogde- | 7. uppgift om att en myndighet |
myndigheten verkställer utmätning, | verkställer utmätning, kvarstad, |
kvarstad eller betalningssäkring av- | beslag eller betalningssäkring avse- |
seende kontohavarens aktier, samt | ende kontohavarens aktier, samt |
8.namn, personnummer, organisationsnummer eller annat identi- fieringsnummer samt postadress för den som på grund av pantsättning, uppdrag eller villkor i testamente eller gåvobrev har rätt att i stället för den i aktieboken införde aktieägaren lyfta utdelning och vid fondemis- sion ta emot ny aktie samt utöva företrädesrätt att delta i emission.
I förekommande fall skall även | I förekommande fall ska även |
anges aktiernas nominella belopp | anges aktiernas nominella belopp |
och utbetalning som görs vid | och utbetalning som görs vid |
minskning av det nominella be- | minskning av det nominella be- |
loppet. Har utan återbetalning en | loppet. Har utan återbetalning en |
aktie dragits in eller det nominella | aktie dragits in eller det nominella |
beloppet ändrats, skall även detta | beloppet ändrats, ska även detta an- |
anges på kontot så snart som möj- | ges på kontot så snart som möjligt. |
ligt. |
|
2Senaste lydelse SFS 2006:729.
132
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
8kap.
2 b §3
En svensk värdepapperscentral och ett kontoförande institut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företa- get om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning
ibrottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åkla- garen,
3. i ett ärende om rättslig hjälp | 3. i ett ärende om rättslig hjälp | |
i brottmål begärs av åklagaren på | i brottmål begärs av åklagaren på | |
framställning av en annan stat eller | framställning av en annan stat eller | |
en mellanfolklig domstol, eller | en mellanfolklig domstol, |
|
4. i ett ärende om erkännande | 4. i ett ärende om erkännande | |
och verkställighet av en europeisk | och verkställighet av en europeisk | |
utredningsorder begärs av åklaga- | utredningsorder begärs av åklaga- | |
ren. | ren, eller |
|
| 5. begärs av Polismyndigheten | |
| eller Ekobrottsmyndigheten i deras | |
| egenskap av nationellt kontor för | |
| återvinning av tillgångar | enligt |
| Europaparlamentets och | rådets |
| direktiv (EU) 2024/1260 av den | |
| 24 april 2024 om återvinning av | |
| tillgångar och förverkande. |
|
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form. Bestämmelser om skyldighet för värdepapperscentraler och konto- förande institut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns i 16 kap.
10 a § föräldrabalken.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om hur uppgifter enligt första stycket ska lämnas.
4 §4
Den undersökningsledare eller | Den som begär uppgifter enligt |
åklagare som begär uppgifter enligt | 2 b § får besluta att värdepappers- |
2 b § får besluta att värdepappers- | centralen eller det kontoförande |
centralen eller det kontoförande | institutet samt värdepapperscen- |
3Senaste lydelse SFS 2025:172.
4Senaste lydelse SFS 2025:172.
133
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
institutet samt värdepapperscen- | tralens eller institutets styrelse- |
tralens eller institutets styrelse- | ledamöter och anställda inte får |
ledamöter och anställda inte får | röja för kunden eller för någon |
röja för kunden eller för någon | utomstående att uppgifter har läm- |
utomstående att uppgifter har läm- | nats enligt 2 b § eller att det pågår |
nats enligt 2 b § eller att det pågår | en förundersökning, en utredning |
en förundersökning, en utredning | om självständigt förverkande, ett |
om självständigt förverkande, ett | ärende om rättslig hjälp i brott- |
ärende om rättslig hjälp i brott- | mål eller ett ärende om erkännande |
mål eller ett ärende om erkännande | och verkställighet av en europeisk |
och verkställighet av en europeisk | utredningsorder. |
utredningsorder. |
|
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är | Om ett förbud inte längre är |
motiverat med hänsyn till syftet | motiverat med hänsyn till syftet |
med förbudet, ska undersöknings- | med förbudet, ska den som har |
ledaren eller åklagaren besluta att | beslutat om åtgärden besluta att |
förbudet ska upphöra. | förbudet ska upphöra. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
134
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.27Förslag till lag om ändring i revisionslagen (1999:1079)
Härigenom föreskrivs i fråga om revisionslagen (1999:1079) att 36 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
36 §1
Revisorn är skyldig att lämna en medrevisor, en ny revisor och, om företaget har försatts i konkurs, konkursförvaltaren de upplys- ningar som behövs om företagets angelägenheter.
Revisorn är dessutom skyldig | Revisorn är dessutom skyldig |
att på begäran lämna upplysningar | att på begäran lämna upplysningar |
om företagets angelägenheter till | om företagets angelägenheter till |
undersökningsledaren under för- | undersökningsledaren under för- |
undersökning i brottmål. | undersökning i brottmål och till |
| åklagaren under en utredning om |
| självständigt förverkande. |
Revisorn i ett handelsbolag som omfattas av 2 kap. 3 § offent- lighets- och sekretesslagen (2009:400) är även skyldig att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter till de förtroende- valda revisorerna i kommunen eller regionen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2019:906.
135
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.28Förslag till lag om ändring i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål att 1 kap. 2 § och 4 kap. 19 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
1 kap.
2 §1
Rättslig hjälp enligt denna lag omfattar följande åtgärder:
1.förhör i samband med förundersökning i brottmål,
2.bevisupptagning vid domstol,
3.telefonförhör,
4.förhör genom videokonferens,
5. kvarstad, beslag, penningbe- | 5. kvarstad, beslag samt hus- |
slag samt husrannsakan och andra | rannsakan och andra åtgärder som |
åtgärder som avses i 28 kap. rätte- | avses i 28 kap. rättegångsbalken, |
gångsbalken, |
|
6.föreläggande att bevara en viss lagrad uppgift enligt 27 kap. 16 § rättegångsbalken,
7.hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig över- vakning av elektronisk kommunikation,
8.hemlig kameraövervakning,
9.hemlig rumsavlyssning,
10.hemlig dataavläsning,
11.tekniskt bistånd med hemlig avlyssning av elektronisk kommu- nikation, hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning enligt 2 § första stycket 1 och 2 lagen (2020:62) om hemlig dataavläsning,
12.tillstånd till gränsöverskridande hemlig avlyssning av elektro- nisk kommunikation, hemlig övervakning av elektronisk kommu- nikation och hemlig dataavläsning enligt 2 § första stycket 1 och 2 lagen om hemlig dataavläsning,
13.överförande av frihetsberövade för förhör m.m., och
14.rättsmedicinsk undersökning av en avliden person.
1Senaste lydelse SFS 2024:839.
136
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
Vad som i denna lag sägs om beslag gäller även för penningbeslag.
Lagen hindrar inte att hjälp lämnas med någon annan åtgärd än sådan som anges i första stycket om det kan ske utan tvångsmedel eller annan tvångsåtgärd.
I fråga om överlämnande, utlämning och delgivning finns särskilda bestämmelser. Det finns också särskilda bestämmelser om rättslig hjälp i brottmål åt vissa internationella organ.
4kap. 19 §2
Egendom får tas i beslag och | Egendom får tas i beslag och |
överlämnas till den ansökande sta- | överlämnas till den ansökande sta- |
ten om egendomen skäligen kan | ten om det skäligen kan antas att |
antas |
|
– ha betydelse för utredningen | 1. den har betydelse för utred- |
om gärningen, | ningen om gärningen, |
– ha tagits ifrån någon genom | 2. någon har blivit av med den |
brott, eller | genom brott, eller |
– bli förverkad, om egendo- | 3. den kan bli förverkad, om |
men hade kunnat förverkas enligt | egendomen hade kunnat förverkas |
svensk lag i en rättegång i Sverige | enligt svensk lag i en rättegång i |
och det finns särskilda skäl att | Sverige och det finns särskilda skäl |
överlämna egendomen till den an- | att överlämna egendomen till den |
sökande staten. | ansökande staten. |
En kopia enligt 27 kap. 17 a § rättegångsbalken får överlämnas till den ansökande staten om kopian skäligen kan antas ha betydelse för utredningen om gärningen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2Senaste lydelse SFS 2024:839.
137
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.29Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1225) om straff för smuggling
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:1225) om straff för smuggling att 181 och 192 §§ ska upphöra att gälla.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2025:645.
2Senaste lydelse SFS 2024:842.
138
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.30Förslag till lag om ändring
i fartygssäkerhetslagen (2003:364)
Härigenom föreskrivs i fråga om fartygssäkerhetslagen (2003:364) att 8 kap. 7 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
8 kap.
7 §1
Mål om ansvar och förver- | Mål om ansvar enligt denna lag |
kande enligt denna lag eller enligt | eller enligt föreskrifter som har |
föreskrifter som har meddelats | meddelats med stöd av lagen hand- |
med stöd av lagen handläggs av | läggs av domstol som är behörig |
domstol som är behörig enligt | enligt bestämmelserna i 21 kap. |
bestämmelserna i 21 kap. 1 och | 1 och 8 §§ sjölagen (1994:1009). |
8 §§ sjölagen (1994:1009). |
|
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2003:364.
139
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.31Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk utredningsorder
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:1156) om överläm- nande från Sverige enligt en europeisk utredningsorder att 4 kap. 7 § och 5 kap. 6 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
4 kap.
7 §1
Innehåller en arresteringsorder en ansökan om beslag tillämpas i denna del bestämmelserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig
hjälp i brottmål. |
|
Om det påträffas sådana föremål | Om det identifieras sådan egen- |
som på grund av den uppgivna gär- | dom som på grund av den upp- |
ningen skulle kunna tas i beslag | givna gärningen skulle kunna tas |
och överlämnas enligt 4 kap. 19 § | i beslag och överlämnas enligt |
lagen om internationell rättslig | 4 kap. 19 § lagen om internatio- |
hjälp i brottmål, får föremålen även | nell rättslig hjälp i brottmål, får |
utan en särskild ansökan tas i beslag | egendomen även utan en särskild |
genom beslut av åklagaren eller den | ansökan tas i beslag genom beslut |
som griper den eftersökte. Har | av åklagaren eller den som griper |
beslag skett tillämpas 4 kap. 16 § | den eftersökte. Har beslag skett |
andra stycket den lagen. | tillämpas 4 kap. 16 § andra stycket |
| den lagen. |
I samband med att den eftersökte frihetsberövas får husrannsakan göras för att söka efter föremål som får tas i beslag. Ett förordnande om husrannsakan meddelas av åklagaren. Om det är fara i dröjsmål får en polisman, en tulltjänsteman eller en kustbevakningstjänsteman göra husrannsakan även utan ett sådant förordnande.
1Senaste lydelse SFS 2024:742.
140
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
5kap. 6 §2
Om garantier som avses i 2 kap. 7 § har lämnats av en utländsk myndighet, ska rätten i beslutet om överlämnande ange att ett villkor för överlämnandet är att garantierna kommer att uppfyllas.
Beslut i fråga om överlämnande | Beslut i fråga om överlämnande |
av föremål som enligt 4 kap. 7 § | av egendom som enligt 4 kap. 7 § |
har tagits i beslag ska om möjligt | har tagits i beslag ska om möjligt |
meddelas av rätten i samband med | meddelas av rätten i samband med |
beslutet i fråga om överlämnande | beslutet i fråga om överlämnande |
av den eftersökte. | av den eftersökte. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2Senaste lydelse SFS 2024:43.
141
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.32Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om värdepappersfonder
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:46) om värdepappers- fonder att 2 kap. 20 och 20 a §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
2 kap.
20 §1
Ett fondbolag och ett förvaringsinstitut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersök- ning i brottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklaga-
ren,
3. i ett ärende om rättslig hjälp | 3. i ett ärende om rättslig hjälp | |
i brottmål begärs av åklagaren på | i brottmål begärs av åklagaren på | |
framställning av en annan stat eller | framställning av en annan stat eller | |
en mellanfolklig domstol, eller | en mellanfolklig domstol, |
|
4. i ett ärende om erkännande | 4. i ett ärende om erkännande | |
och verkställighet av en europeisk | och verkställighet av en europeisk | |
utredningsorder begärs av åklaga- | utredningsorder begärs av åklaga- | |
ren. | ren, eller |
|
| 5. begärs av Polismyndigheten | |
| eller Ekobrottsmyndigheten i deras | |
| egenskap av nationellt kontor för | |
| återvinning av tillgångar | enligt |
| Europaparlamentets och | rådets |
| direktiv (EU) 2024/1260 av den | |
| 24 april 2024 om återvinning av | |
| tillgångar och förverkande. |
|
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form. Om skyldighet för fondbolag och förvaringsinstitut att lämna upp- gifter till överförmyndaren finns bestämmelser i 16 kap. 10 a § föräldra-
balken.
1Senaste lydelse SFS 2024:844.
142
SOU 2026:10Författningsförslag
20 a §2
Den undersökningsledare eller | Den som begär uppgifter enligt |
åklagare som begär uppgifter enligt | 20 § får besluta att fondbolaget |
20 § får besluta att fondbolaget | eller förvaringsinstitutet samt bo- |
eller förvaringsinstitutet samt bo- | lagets eller institutets styrelse- |
lagets eller institutets styrelseleda- | ledamöter och anställda inte får |
möter och anställda inte får röja | röja för kunden eller för någon |
för kunden eller för någon utom- | utomstående att uppgifter har läm- |
stående att uppgifter har lämnats | nats enligt 20 § eller att det pågår |
enligt 20 § eller att det pågår en | en förundersökning, en utred- |
förundersökning, en utredning | ning om självständigt förverkande, |
om självständigt förverkande, ett | ett ärende om rättslig hjälp i brott- |
ärende om rättslig hjälp i brottmål | mål eller ett ärende om erkännande |
eller ett ärende om erkännande och | och verkställighet av en europeisk |
verkställighet av en europeisk ut- | utredningsorder. |
redningsorder. |
|
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är | Om ett förbud inte längre är |
motiverat med hänsyn till syftet | motiverat med hänsyn till syftet |
med förbudet, ska undersöknings- | med förbudet, ska den som har be- |
ledaren eller åklagaren besluta att | slutat om åtgärden besluta att för- |
förbudet ska upphöra. | budet ska upphöra. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2Senaste lydelse SFS 2024:844.
143
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.33Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse att 1 kap. 11 och 12 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
1kap. 11 §1
Ett kreditinstitut är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till institutet om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning
ibrottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklaga-
ren,
3. i ett ärende om rättslig hjälp | 3. i ett ärende om rättslig hjälp | |
i brottmål begärs av åklagaren på | i brottmål begärs av åklagaren på | |
framställning av en annan stat eller | framställning av en annan stat eller | |
en mellanfolklig domstol, eller | en mellanfolklig domstol, |
|
4. i ett ärende om erkännande | 4. i ett ärende om erkännande | |
och verkställighet av en europeisk | och verkställighet av en europeisk | |
utredningsorder begärs av åklaga- | utredningsorder begärs av åklaga- | |
ren. | ren, eller |
|
| 5. begärs av Polismyndigheten | |
| eller Ekobrottsmyndigheten i deras | |
| egenskap av nationellt kontor för | |
| återvinning av tillgångar | enligt |
| Europaparlamentets och | rådets |
| direktiv (EU) 2024/1260 av den | |
| 24 april 2024 om återvinning av | |
| tillgångar och förverkande. |
|
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
1Senaste lydelse SFS 2024:845.
144
SOU 2026:10Författningsförslag
12 §2
Den undersökningsledare eller | Den som begär uppgifter enligt |
åklagare som begär uppgifter enligt | 11 § får besluta att kreditinsti- |
11 § får besluta att kreditinstitu- | tutet samt dess styrelseledamöter |
tet samt dess styrelseledamöter | och anställda inte får röja för kun- |
och anställda inte får röja för kun- | den eller för någon utomstående |
den eller för någon utomstående | att uppgifter har lämnats enligt |
att uppgifter har lämnats enligt | 11 § eller att det pågår en förunder- |
11 § eller att det pågår en förunder- | sökning, en utredning om själv- |
sökning, en utredning om själv- | ständigt förverkande, ett ärende |
ständigt förverkande, ett ärende | om rättslig hjälp i brottmål eller |
om rättslig hjälp i brottmål eller | ett ärende om erkännande och |
ett ärende om erkännande och | verkställighet av en europeisk ut- |
verkställighet av en europeisk ut- | redningsorder. |
redningsorder. |
|
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att upp- fylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är | Om ett förbud inte längre är |
motiverat med hänsyn till syftet | motiverat med hänsyn till syftet |
med förbudet, ska undersöknings- | med förbudet, ska den som har be- |
ledaren eller åklagaren besluta att | slutat om åtgärden besluta att för- |
förbudet ska upphöra. | budet ska upphöra. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2Senaste lydelse SFS 2024:845.
145
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.34Förslag till lag om ändring i lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet av frysningsbeslut i vissa fall att 1 kap. 2 §, 2 kap. 1 och 3 §§ samt 3 kap. 6 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
1 kap.
2 §1
Med frysningsbeslut avses i denna lag
1. ett beslut om kvarstad enligt | 1. ett beslut om kvarstad enligt |
26 kap. rättegångsbalken, som av- | 26 kap. rättegångsbalken, som av- |
ser värdet av förverkad egendom, | ser värdet av förverkad egendom, |
eller ett beslut om beslag, penning- | eller ett beslut om beslag eller kopi- |
beslag eller kopiering enligt 2 kap. | ering enligt 2 kap. 1 § denna lag, |
1 § denna lag, |
|
2.ett beslut som har meddelats av en rättslig myndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen i samband med ett straffrättsligt förfarande, i syfte att tillfälligt hindra förstöring, omvandling, flytt- ning, överföring eller överlåtelse av egendom som i den staten kan omfattas av förverkande eller utgöra bevismaterial, och som har över- sänts till Sverige för erkännande och verkställighet.
2 kap.
1 §2
Åklagaren får, under de förut- | Åklagaren får, under de förut- |
sättningar som anges i 27 kap. 1 § | sättningar som anges i 27 kap. 1 a § |
tredje stycket samt 2 och 3 §§ rätte- | samt 2 och 3 §§ rättegångsbalken, |
gångsbalken, besluta om beslag av | besluta om beslag av egendom, som |
föremål, som skäligen kan antas ha | skäligen kan antas ha betydelse för |
betydelse för utredning om brott | utredning om brott eller bli för- |
eller bli förverkat på grund av brott | verkad på grund av brott och som |
och som kan antas komma att | kan antas komma att identifieras i |
påträffas i en annan medlemsstat i | en annan medlemsstat i Europeiska |
1Senaste lydelse SFS 2024:846.
2Senaste lydelse SFS 2024:846.
146
SOU 2026:10Författningsförslag
Europeiska unionen, trots att före- | unionen, trots att egendomen inte |
målet inte är tillgängligt vid beslu- | har identifierats vid beslutet. |
tet. Detsamma gäller penningbeslag |
|
enligt 27 kap. 1 a § rättegångsbalken. |
|
Åklagaren får, under de förut- | Åklagaren får, under de förut- |
sättningar som anges i 27 kap. | sättningar som anges i 27 kap. 1 a § |
1 § tredje stycket och 17 a § andra | och 17 a § andra stycket rätte- |
stycket rättegångsbalken, besluta | gångsbalken, besluta om kopier- |
om kopiering av handlingar som | ing av handlingar som skäligen kan |
skäligen kan antas ha betydelse för | antas ha betydelse för utredning |
utredning om brott eller om ut- | om brott eller om utvidgat för- |
vidgat förverkande enligt 36 kap. | verkande enligt 36 kap. 6 § brotts- |
6 § brottsbalken och som kan antas | balken och som kan antas komma |
komma att påträffas i en annan | att påträffas i en annan medlems- |
medlemsstat i Europeiska unionen, | stat i Europeiska unionen, trots att |
trots att handlingarna inte är till- | handlingarna inte är tillgängliga |
gängliga vid beslutet. | vid beslutet. |
Beslut enligt första och andra styckena får inte verkställas i Sverige Det som sägs i detta kapitel om
föremål ska också gälla i fråga om skriftlig handling.
3 §3
När ett beslut om beslag som avses i 1 § har verkställts i den andra medlemsstaten tillämpas följande bestämmelser i 27 kap. rättegångs- balken:
–6 § första stycket om rättens prövning,
–7 § om tid för åtals väckande,
– 8 § första och fjärde styckena | – 7 § och 8 § tredje stycket om |
om hävande av beslag, | hävande av beslag, |
–11 § om underrättelse, och
–13 § om protokoll och om rätt för den som drabbats av ett be- slag att erhålla bevis om beslaget.
Om ett föremål som tagits i | Om egendom som tagits i |
beslag enligt 1 § överlämnas till | beslag enligt 1 § överlämnas till |
Sverige, skall det tas i förvar av | Sverige, ska den tas i förvar av |
åklagaren och anses vara taget i | åklagaren och anses vara tagen i |
beslag enligt rättegångsbalken. | beslag enligt rättegångsbalken. |
3Senaste lydelse SFS 2005:500.
147
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
Även om föremålet inte har överlämnats till Sverige när målet avgörs skall rätten med tillämp- ning av 27 kap. 8 § femte stycket rättegångsbalken pröva om besla- get fortfarande skall bestå.
Även om egendomen inte har överförts till Sverige när målet av- görs ska rätten med tillämpning av 27 kap. 8 § fjärde stycket rätte- gångsbalken pröva om beslaget fortfarande ska bestå.
3kap. 6 §4
Åklagaren ska i verkställbarhetsförklaringen ange att frysnings-
beslutet ska verkställas |
|
1. med tillämpning av 27 kap. | 1. med tillämpning av 27 kap. |
10–13 §§ rättegångsbalken, om | 10–13 §§ rättegångsbalken, om |
frysningsbeslutet avser ett föremål | frysningsbeslutet avser egendom |
eller en skriftlig handling som skä- | som skäligen kan antas ha bety- |
ligen kan antas ha betydelse för ut- | delse för utredning om brott eller |
redning om brott eller vara förver- | vara förverkad på grund av brott, |
kad på grund av brott, |
|
2.som ett kvarstadsbeslut i brottmål, om frysningsbeslutet avser värdet av förverkad egendom, eller
3.med tillämpning av 27 kap. 17 a och 17 c §§ rättegångsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
4Senaste lydelse SFS 2022:323.
148
Ett samtyckesförbehåll hindrar inte att utmätta eller beslagtagna aktier eller aktier som ingår i ett konkursbo överlåts.SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.35Förslag till lag om ändring i aktiebolagslagen (2005:551)
Härigenom föreskrivs i fråga om aktiebolagslagen (2005:551) att 4 kap. 10 §, 8 kap. 43 §, 9 kap. 46 § och 10 kap. 18 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
4kap. 10 §1
Ett samtyckesförbehåll hindrar inte att utmätta aktier eller aktier som ingår i ett konkursbo över- låts.
8kap. 43 §2
Bolaget ska för registrering i aktiebolagsregistret anmäla
1.bolagets postadress,
2.vem som har utsetts till styrelseledamot, styrelsesuppleant, styrel- sens ordförande, verkställande direktör, vice verkställande direktör och särskild delgivningsmottagare,
3.av vilka och hur bolagets firma tecknas.
Anmälan ska innehålla uppgifter om postadress för de personer som anges i första stycket 2 och 3. Om postadressen avviker från perso- nernas hemvist, ska även hemvisten anges. Anmälan ska vidare inne- hålla en uppgift om de angivna personernas personnummer eller, om sådant saknas, födelsedatum. Om en styrelseledamot eller en styrelse- suppleant har utsetts enligt lagen (1987:1245) om styrelserepresenta- tion för de privatanställda eller lagen (2008:9) om arbetstagares med- verkan vid gränsöverskridande fusioner, delningar och ombildningar, ska detta anges.
Även den som anmälan gäller har rätt att göra anmälan enligt första stycket. Den som har utsetts till en sådan befattning som avses i första stycket 2 har även rätt att anmäla företrädarens avgång.
1Senaste lydelse SFS 2005:551.
2Senaste lydelse SFS 2022:1647.
149
FörfattningsförslagSOU 2026:10
Om bolaget tas i beslag ska den myndighet eller domstol som beslu- tat om eller annars hanterar beslaget genast anmäla det till aktiebolags- registret. Detsamma gäller om besla- get hävs.
9 kap.
46 §3
Revisorn är skyldig att lämna en medrevisor, en ny revisor, en lekmannarevisor, en särskild granskare och, om bolaget är försatt i konkurs, konkursförvaltaren de upplysningar som behövs om bolagets
angelägenheter. |
|
Revisorn är dessutom skyldig | Revisorn är dessutom skyldig |
att på begäran lämna upplysningar | att på begäran lämna upplysningar |
om bolagets angelägenheter till | om bolagets angelägenheter till |
undersökningsledaren under för- | undersökningsledaren under för- |
undersökning i brottmål. | undersökning i brottmål och till |
| åklagaren under en utredning om |
| självständigt förverkande. |
Revisorn i ett aktiebolag som omfattas av 2 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är även skyldig att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter till de förtroendevalda revi- sorerna i kommunen, regionen eller i sådana kommunalförbund som kommunen eller regionen ingår i.
Revisorn i ett aktiebolag i vilket staten äger samtliga aktier är skyldig att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter till Riks- revisionen.
10 kap.
18 §4
Lekmannarevisorn är skyldig att lämna en bolagets revisor, en annan lekmannarevisor, en särskild granskare och, om bolaget är för- satt i konkurs, konkursförvaltaren de upplysningar som behövs om bolagets angelägenheter.
3Senaste lydelse SFS 2019:920.
4Senaste lydelse SFS 2019:920.
150
SOU 2026:10Författningsförslag
Lekmannarevisorn är dessutom | Lekmannarevisorn är dessutom |
skyldig att på begäran lämna upp- | skyldig att på begäran lämna upp- |
lysningar om bolagets angelägen- | lysningar om bolagets angelägen- |
heter till undersökningsledaren | heter till undersökningsledaren |
under förundersökning i brottmål. | under förundersökning i brott- |
| mål och till åklagaren under en |
| utredning om självständigt förver- |
| kande. |
Lekmannarevisorn i ett aktiebolag som omfattas av 2 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är även skyldig att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter till de för- troendevalda revisorerna i kommunen, regionen eller i sådana kom- munalförbund som kommunen eller regionen ingår i.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
151
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.36Förslag till lag om ändring i lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat att 6 kap. 8 och 9 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
6 kap.
8 §1
Ett försäkringsföretag, ett tjänstepensionsföretag och ett blandat finansiellt holdingföretag är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning
ibrottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklaga-
ren,
3. i ett ärende om rättslig hjälp | 3. i ett ärende om rättslig hjälp | |
i brottmål begärs av åklagaren på | i brottmål begärs av åklagaren på | |
framställning av en annan stat eller | framställning av en annan stat eller | |
en mellanfolklig domstol, eller | en mellanfolklig domstol, |
|
4. i ett ärende om erkännande | 4. i ett ärende om erkännande | |
och verkställighet av en europeisk | och verkställighet av en europeisk | |
utredningsorder begärs av åklaga- | utredningsorder begärs av åklaga- | |
ren. | ren, eller |
|
| 5. begärs av Polismyndigheten | |
| eller Ekobrottsmyndigheten i deras | |
| egenskap av nationellt kontor för | |
| återvinning av tillgångar | enligt |
| Europaparlamentets och | rådets |
| direktiv (EU) 2024/1260 av den | |
| 24 april 2024 om återvinning av | |
| tillgångar och förverkande. |
|
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
1Senaste lydelse SFS 2024:851.
152
SOU 2026:10Författningsförslag
9 §2
Den undersökningsledare eller | Den som begär uppgifter enligt |
åklagare som begär uppgifter enligt | 8 § får besluta att företaget samt |
8 § får besluta att företaget samt | dess styrelseledamöter och an- |
dess styrelseledamöter och an- | ställda inte får röja för kunden |
ställda inte får röja för kunden | eller någon utomstående att upp- |
eller någon utomstående att upp- | gifter har lämnats enligt 8 § eller |
gifter har lämnats enligt 8 § eller | att det pågår en förundersökning, |
att det pågår en förundersökning, | en utredning om självständigt för- |
en utredning om självständigt för- | verkande, ett ärende om rättslig |
verkande, ett ärende om rättslig | hjälp i brottmål eller ett ärende om |
hjälp i brottmål eller ett ärende om | erkännande och verkställighet av |
erkännande och verkställighet av | en europeisk utredningsorder. |
en europeisk utredningsorder. |
|
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas endast om den stat eller mellanfolk- liga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndig- het som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är | Om ett förbud inte längre är |
motiverat med hänsyn till syftet | motiverat med hänsyn till syftet |
med förbudet, ska undersöknings- | med förbudet, ska den som har |
ledaren eller åklagaren besluta att | beslutat om åtgärden besluta att |
förbudet ska upphöra. | förbudet ska upphöra. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2Senaste lydelse SFS 2024:851.
153
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.37Förslag till lag om ändring i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2007:528) om värdepappers- marknaden att 1 kap. 12 och 13 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
1kap. 12 §1
Ett värdepappersbolag, en börs och en central motpart är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning
ibrottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklaga-
ren,
3. i ett ärende om rättslig hjälp | 3. i ett ärende om rättslig hjälp | |
i brottmål begärs av åklagaren på | i brottmål begärs av åklagaren på | |
framställning av en annan stat eller | framställning av en annan stat eller | |
en mellanfolklig domstol, eller | en mellanfolklig domstol, |
|
4. i ett ärende om erkännande | 4. i ett ärende om erkännande | |
och verkställighet av en europeisk | och verkställighet av en europeisk | |
utredningsorder begärs av åklaga- | utredningsorder begärs av åklaga- | |
ren. | ren, eller |
|
| 5. begärs av Polismyndigheten | |
| eller Ekobrottsmyndigheten i deras | |
| egenskap av nationellt kontor för | |
| återvinning av tillgångar | enligt |
| Europaparlamentets och | rådets |
| direktiv (EU) 2024/1260 av den | |
| 24 april 2024 om återvinning av | |
| tillgångar och förverkande. |
|
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
1Senaste lydelse SFS 2024:855.
154
SOU 2026:10Författningsförslag
13 §2
Den undersökningsledare eller | Den som begär uppgifter enligt |
åklagare som begär uppgifter enligt | 12 § får besluta att värdepappers- |
12 § får besluta att värdepappers- | bolaget, börsen eller den centrala |
bolaget, börsen eller den centrala | motparten samt dess styrelseleda- |
motparten samt dess styrelseleda- | möter och anställda inte får röja |
möter och anställda inte får röja | för kunden eller för någon utom- |
för kunden eller för någon utom- | stående att uppgifter har lämnats |
stående att uppgifter har lämnats | enligt 12 § eller att det pågår en |
enligt 12 § eller att det pågår en | förundersökning, en utredning om |
förundersökning, en utredning om | självständigt förverkande, ett |
självständigt förverkande, ett är- | ärende om rättslig hjälp i brott- |
ende om rättslig hjälp i brottmål | mål eller ett ärende om erkännande |
eller ett ärende om erkännande och | och verkställighet av en europeisk |
verkställighet av en europeisk ut- | utredningsorder. |
redningsorder. |
|
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är | Om ett förbud inte längre är |
motiverat med hänsyn till syftet | motiverat med hänsyn till syftet |
med förbudet, ska undersöknings- | med förbudet, ska den som har be- |
ledaren eller åklagaren besluta att | slutat om åtgärden besluta att för- |
förbudet ska upphöra. | budet ska upphöra. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2Senaste lydelse SFS 2024:855.
155
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.38Förslag till lag om ändring i lagen (2008:990) om företagshypotek
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2008:990) om företagshypotek att 2 kap. 9 § och rubriken närmast före 2 kap. 9 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse |
| Föreslagen lydelse |
| 2 kap. | |
Företagshypotekets |
| Företagshypotekets |
förhållande till kvarstad |
| förhållande till kvarstad |
|
| och beslag |
| 9 §1 | |
Företagshypotek omfattar inte | Företagshypotek omfattar inte | |
kvarstadsbelagd egendom, om in- | kvarstadsbelagd eller beslagtagen | |
teckningen söks samma dag som | egendom, om inteckningen söks | |
kvarstadsbeslutet meddelas | eller | samma dag som kvarstads- eller be- |
senare. Hävs kvarstaden, | gäller | slagsbeslutet meddelas eller senare. |
dock företagshypoteket även i den | Hävs kvarstaden eller beslaget, | |
egendomen såvida den inte är ut- | gäller dock företagshypoteket även | |
mätt eller tagen i anspråk genom | i den egendomen såvida den inte | |
betalningssäkring. |
| är utmätt eller tagen i anspråk |
|
| genom betalningssäkring. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2008:990.
156
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.39Förslag till lag om ändring i lagen (2008:1075) om inteckningsbrevsregister
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2008:1075) om handel med läkemedel att 10 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
10 §1
På begäran av Kronofogdemyndigheten ska Bolagsverket besluta att sådana registreringsåtgärder som anges i 5–7 §§ inte får vidtas. Ett sådant beslut gäller till dess att något annat har förordnats.
Vad som anges i första stycket gäller även om begäran görs av en myndighet som hanterar beslagtagen egendom.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2008:1075.
157
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.40Förslag till lag om ändring i lagen (2009:366) om handel med läkemedel
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2009:366) om handel med läkemedel att 1 kap. 1 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
1 kap.
1 §1
I denna lag finns bestämmelser om
–detaljhandel med läkemedel till konsument (2 kap.),
–apoteksombud (2 a kap.),
–partihandel med läkemedel (3 kap.),
–förmedling av humanläkemedel (3 a kap.),
–retur av läkemedel från öppenvårdsapotek (3 b kap.),
–detaljhandel med läkemedel till hälso- och sjukvården (4 kap.),
–sjukhusens läkemedelsförsörjning (5 kap.),
–maskinell dosdispensering på öppenvårdsapotek (6 kap.),
–handläggning, avgifter och återkallelse av tillstånd (8 kap.), och
– ansvar, förverkande, överkla- | – ansvar, överklagande och |
gande och ytterligare bemyndi- | ytterligare bemyndigande (9 kap.). |
gande (9 kap.). |
|
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2018:1107.
158
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.41Förslag till lag om ändring i lagen (2010:751) om betaltjänster
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:751) om betaltjänster att 3 kap. 14 och 15 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
3kap. 14 §1
Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer är skyl- diga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket, om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning
ibrottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklaga-
ren,
3. i ett ärende om rättslig hjälp | 3. i ett ärende om rättslig hjälp | |
i brottmål begärs av åklagaren på | i brottmål begärs av åklagaren på | |
framställning av en annan stat eller | framställning av en annan stat eller | |
en mellanfolklig domstol, eller | en mellanfolklig domstol, |
|
4. i ett ärende om erkännande | 4. i ett ärende om erkännande | |
och verkställighet av en europeisk | och verkställighet av en europeisk | |
utredningsorder begärs av åklaga- | utredningsorder begärs av åklaga- | |
ren. | ren, eller |
|
| 5. begärs av Polismyndigheten | |
| eller Ekobrottsmyndigheten i deras | |
| egenskap av nationellt kontor för | |
| återvinning av tillgångar | enligt |
| Europaparlamentets och | rådets |
| direktiv (EU) 2024/1260 av den | |
| 24 april 2024 om återvinning av | |
| tillgångar och förverkande. |
|
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
1Senaste lydelse SFS 2024:862.
159
FörfattningsförslagSOU 2026:10
15 §2
Den undersökningsledare eller | Den som begär uppgifter enligt |
åklagare som begär uppgifter enligt | 14 § får besluta att betalnings- |
14 § får besluta att betalningsinsti- | institutet eller den registrerade |
tutet eller den registrerade betal- | betaltjänstleverantören samt dess |
tjänstleverantören samt dess sty- | styrelseledamöter och anställda |
relseledamöter och anställda inte | inte får röja för kunden eller för |
får röja för kunden eller för någon | någon utomstående att uppgifter |
utomstående att uppgifter har läm- | har lämnats enligt 14 § eller att |
nats enligt 14 § eller att det pågår | det pågår en förundersökning, en |
en förundersökning, en utredning | utredning om självständigt förver- |
om självständigt förverkande, ett | kande, ett ärende om rättslig hjälp |
ärende om rättslig hjälp i brott- | i brottmål eller ett ärende om |
mål eller ett ärende om erkännande | erkännande och verkställighet av |
och verkställighet av en europeisk | en europeisk utredningsorder. |
utredningsorder. |
|
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är | Om ett förbud inte längre är |
motiverat med hänsyn till syftet | motiverat med hänsyn till syftet |
med förbudet, ska undersöknings- | med förbudet, ska den som har |
ledaren eller åklagaren besluta att | beslutat om åtgärden besluta att |
förbudet ska upphöra. | förbudet ska upphöra. |
2Senaste lydelse SFS 2024:862.
160
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 ska det som anges om styrelseledamöter i första stycket tillämpas på ledamöter i tillsynsorganet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
161
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.42Förslag till lag om ändring i lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor att 16 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
16 §1
Den som hanterar, överför, importerar eller exporterar explosiva varor och den som yrkesmässigt eller i större mängd hanterar brand- farliga varor ska ha tillstånd till det.
Tillstånd enligt denna lag behövs inte för hantering av brandfarliga varor som avser transport i sådan rörledning för vilken koncession har meddelats enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar eller enligt naturgaslagen (2005:403). Verksamheten ska dock uppfylla kraven för tillståndspliktig verksamhet enligt denna lag.
Tillstånd enligt denna lag be- | Tillstånd enligt denna lag be- |
hövs inte heller för hantering av | hövs inte heller för hantering av |
brandfarliga och explosiva varor | brandfarliga och explosiva varor |
om egendomen är förverkad och | om egendomen är förverkad och |
ska användas för utbildningsända- | ska användas för utbildningsända- |
mål eller för forensiska ändamål | mål eller för forensiska ändamål av |
av den myndighet som får behålla | den myndighet som får behålla |
sådan egendom med stöd av 5 a § | sådan egendom med stöd av |
lagen (1974:1066) om förfarande | 3 kap. 10 § eller 4 kap. 2 § lagen |
med förverkad egendom och hitte- | (2027:000) om säkrad och för- |
gods m.m. | verkad egendom. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2025:646.
162
En ansökan om registrering enligt 2 § får inte bifallas om upp- låtaren, när ansökan om registrer- ing görs, inte är behörig att förfoga över den pantförskrivna egendo- men på grund av utmätning, kon- kurs, betalningssäkring, kvarstad, beslag eller någon annan anled- ning.SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.43Förslag till lag om ändring i varumärkeslagen (2010:1877)
Härigenom föreskrivs i fråga om varumärkeslagen (2010:1877) att 7 kap. 5 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
7 kap.
5 §1
En ansökan om registrering enligt 2 § får inte bifallas om upp- låtaren, när ansökan om registrer- ing görs, inte är behörig att förfoga över den pantförskrivna egendo- men på grund av utmätning, kon- kurs, betalningssäkring, kvarstad eller någon annan anledning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2010:1877
163
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.44Förslag till lag om ändring
i försäkringsrörelselagen (2010:2043)
Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (2010:2043) att 19 kap. 46 och 47 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
19kap.
46 §1
Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får sådan kunskap som avses i 45 §, är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning
ibrottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åkla- garen,
3. i ett ärende om rättslig hjälp | 3. i ett ärende om rättslig hjälp | |
i brottmål begärs av åklagaren på | i brottmål begärs av åklagaren på | |
framställning av en annan stat eller | framställning av en annan stat eller | |
en mellanfolklig domstol, eller | en mellanfolklig domstol, |
|
4. i ett ärende om erkännande | 4. i ett ärende om erkännande | |
och verkställighet av en europeisk | och verkställighet av en europeisk | |
utredningsorder begärs av åklaga- | utredningsorder begärs av åklaga- | |
ren. | ren, eller |
|
| 5. begärs av Polismyndigheten | |
| eller Ekobrottsmyndigheten i deras | |
| egenskap av nationellt kontor för | |
| återvinning av tillgångar | enligt |
| Europaparlamentets och | rådets |
| direktiv (EU) 2024/1260 av den | |
| 24 april 2024 om återvinning av | |
| tillgångar och förverkande. |
|
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
1Senaste lydelse SFS 2024:867.
164
SOU 2026:10Författningsförslag
47 §2
Den undersökningsledare eller | Den som begär uppgifter en- |
åklagare som begär uppgifter enligt | ligt 46 § får besluta att företaget |
46 § får besluta att företaget samt | samt dess styrelseledamöter och |
dess styrelseledamöter och an- | anställda inte får röja för kunden |
ställda inte får röja för kunden | eller för någon utomstående att |
eller för någon utomstående att | uppgifter har lämnats enligt 46 § |
uppgifter har lämnats enligt 46 § | eller att det pågår en förunder- |
eller att det pågår en förunder- | sökning, en utredning om själv- |
sökning, en utredning om själv- | ständigt förverkande, ett ärende |
ständigt förverkande, ett ärende | om rättslig hjälp i brottmål eller |
om rättslig hjälp i brottmål eller | ett ärende om erkännande och |
ett ärende om erkännande och | verkställighet av en europeisk ut- |
verkställighet av en europeisk ut- | redningsorder. |
redningsorder. |
|
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga dom- stol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är | Om ett förbud inte längre är |
motiverat med hänsyn till syftet | motiverat med hänsyn till syftet |
med förbudet, ska undersöknings- | med förbudet, ska den som har |
ledaren eller åklagaren besluta att | beslutat om åtgärden besluta att |
förbudet ska upphöra. | förbudet ska upphöra. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2Senaste lydelse SFS 2024:867.
165
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.45Förslag till lag om ändring i lagen (2011:755) om elektroniska pengar
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2011:755) om elektroniska pengar att 3 kap. 14 och 15 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
3kap. 14 §1
Institut för elektroniska pengar är skyldiga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket, om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersök- ning i brottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åkla- garen,
3. i ett ärende om rättslig hjälp | 3. i ett ärende om rättslig hjälp | |
i brottmål begärs av åklagaren på | i brottmål begärs av åklagaren på | |
framställning av en annan stat eller | framställning av en annan stat eller | |
en mellanfolklig domstol, eller | en mellanfolklig domstol, |
|
4. i ett ärende om erkännande | 4. i ett ärende om erkännande | |
och verkställighet av en europeisk | och verkställighet av en europeisk | |
utredningsorder begärs av åklaga- | utredningsorder begärs av åklaga- | |
ren. | ren, eller |
|
| 5. begärs av Polismyndigheten | |
| eller Ekobrottsmyndigheten i deras | |
| egenskap av nationellt kontor för | |
| återvinning av tillgångar | enligt |
| Europaparlamentets och | rådets |
| direktiv (EU) 2024/1260 av den | |
| 24 april 2024 om återvinning av | |
| tillgångar och förverkande. |
|
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
1Senaste lydelse SFS 2025:254.
166
SOU 2026:10Författningsförslag
15 §2
Den undersökningsledare eller | Den som begär uppgifter enligt |
åklagare som begär uppgifter enligt | 14 § får besluta att institutet för |
14 § får besluta att institutet för | elektroniska pengar samt dess sty- |
elektroniska pengar samt dess sty- | relseledamöter och anställda inte |
relseledamöter och anställda inte | får röja för kunden eller för någon |
får röja för kunden eller för någon | utomstående att uppgifter har läm- |
utomstående att uppgifter har läm- | nats enligt 14 § eller att det pågår |
nats enligt 14 § eller att det pågår | en förundersökning, en utred- |
en förundersökning, en utredning | ning om självständigt förverkande, |
om självständigt förverkande, ett | ett ärende om rättslig hjälp i brott- |
ärende om rättslig hjälp i brottmål | mål eller ett ärende om erkännande |
eller ett ärende om erkännande och | och verkställighet av en europeisk |
verkställighet av en europeisk ut- | utredningsorder. |
redningsorder. |
|
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är | Om ett förbud inte längre är |
motiverat med hänsyn till syftet | motiverat med hänsyn till syftet |
med förbudet, ska undersöknings- | med förbudet, ska den som har |
ledaren eller åklagaren besluta att | beslutat om åtgärden besluta att |
förbudet ska upphöra. | förbudet ska upphöra. |
2Senaste lydelse SFS 2025:254.
167
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 ska det som anges om styrelseledamöter i första stycket tillämpas på ledamöter i tillsynsorganet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
168
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.46Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1165) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2011:1165) om överläm- nande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder att 3 kap. 8 § och 4 kap. 5 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
3kap. 8 §1
Innehåller en nordisk arres- | Innehåller en nordisk arres- |
teringsorder en ansökan om be- | teringsorder en ansökan om be- |
slag, tilllämpas i den delen lagen | slag, tillämpas i den delen lagen |
(2000:562) om internationell rätts- | (2000:562) om internationell rätts- |
lig hjälp i brottmål. | lig hjälp i brottmål. |
Om det påträffas sådana föremål | Om det identifieras sådan egen- |
som på grund av den uppgivna | dom som på grund av den upp- |
gärningen skulle kunna tas i beslag | givna gärningen skulle kunna tas |
och överlämnas enligt 4 kap. 19 § | i beslag och överlämnas enligt |
lagen om internationell rättslig | 4 kap. 19 § lagen om internatio- |
hjälp i brottmål, får föremålen även | nell rättslig hjälp i brottmål, får |
utan en särskild ansökan tas i be- | egendomen även utan en särskild |
slag genom beslut av åklagaren eller | ansökan tas i beslag genom beslut |
den som griper den eftersökte. | av åklagaren eller den som griper |
| den eftersökte. |
I samband med att den eftersökte frihetsberövas får husrann- sakan göras för att söka efter föremål som får tas i beslag. Förord- nande om husrannsakan meddelas av åklagaren. Om det är fara i dröjsmål får en polisman, en tulltjänsteman eller en kustbevaknings- tjänsteman göra en husrannsakan även utan ett sådant förordnande.
1Senaste lydelse SFS 2024:748.
169
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
4kap. 5 §2
Rätten ska, om möjligt, i sam- | Rätten ska, om möjligt, i sam- |
band med beslut i fråga om över- | band med beslut i fråga om över- |
lämnande, meddela beslut i fråga | lämnande, meddela beslut i fråga |
om överlämnande av föremål som | om överlämnande av egendom som |
har tagits i beslag enligt 3 kap. | har tagits i beslag enligt 3 kap. |
8 § första stycket. | 8 § första stycket. |
Beslut i fråga om överlämnande | Beslut i fråga om överlämnande |
av föremål som har tagits i beslag | av egendom som har tagits i beslag |
enligt 3 kap. 8 § andra stycket ska | enligt 3 kap. 8 § andra stycket ska |
alltid fattas i samband med beslut | alltid fattas i samband med beslut |
i fråga om överlämnande. Beslutet | i fråga om överlämnande. Beslutet |
får förenas med villkor som är på- | får förenas med villkor som är på- |
kallade med hänsyn till enskilds | kallade med hänsyn till enskilds |
rätt eller som är nödvändiga från | rätt eller som är nödvändiga från |
allmän synpunkt. | allmän synpunkt. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2Senaste lydelse SFS 2011:1165.
170
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.47Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1200) om elcertifikat
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2011:1200) om elcertifikat att 3 kap. 9 § och 4 kap. 11 §ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
3 kap.
9 §1
Om kontoföringsmyndigheten | Om kontoföringsmyndigheten |
har underrättats om att en inne- | har underrättats om att en inne- |
havare av ett certifikatkonto gått | havare av ett certifikatkonto gått |
i konkurs, ska detta registreras på | i konkurs, ska detta registreras på |
certifikatkontot. Detsamma gäller | certifikatkontot. Detsamma gäller |
om myndigheten har underrättats | om myndigheten har underrättats |
om att ett elcertifikat eller en rät- | om att ett elcertifikat eller en rät- |
tighet som är registrerad enligt | tighet som är registrerad enligt |
denna lag har utmätts, belagts med | denna lag har utmätts, belagts med |
kvarstad eller blivit föremål för | kvarstad, tagits i beslag eller blivit |
betalningssäkring. | föremål för betalningssäkring. |
När kontoföringsmyndigheten har underrättats om att ett kon- kursbeslut upphävts, att en konkurs avslutats eller att en sådan åtgärd som avses i första stycket har upphävts eller återgått, ska en sådan registrering som nämns i första stycket tas bort.
4kap. 11 §2
Kontoföringsmyndigheten ska den 1 april varje år annullera eller låsa det antal elcertifikat som tillsynsmyndigheten lämnar uppgift om.
Annullering eller låsning får inte ske av elcertifikat som har
1. pantsatts enligt en preliminär eller slutlig registrering på kontot,
2. utmätts, belagts med kvar- | 2. utmätts, belagts med kvar- |
stad eller blivit föremål för betal- | stad, tagits i beslag eller blivit före- |
ningssäkring, eller | mål för betalningssäkring, eller |
3. överlåtits enligt en preliminär registrering på kontot.
1Senaste lydelse SFS 2011:1200.
2Senaste lydelse SFS 2011:1200.
171
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
Kontoföringsmyndigheten ska, i förekommande fall, annullera elcer- tifikat som är låsta när ett beslut om hur många elcertifikat som ska annulleras har vunnit laga kraft.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
172
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.48Förslag till lag om ändring i lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder att 8 kap. 25 och 26 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
8kap. 25 §1
En AIF-förvaltare och ett förvaringsinstitut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till förvaltaren och institutet om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning
ibrottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklaga-
ren,
3. i ett ärende om rättslig hjälp | 3. i ett ärende om rättslig hjälp | |
i brottmål begärs av åklagaren på | i brottmål begärs av åklagaren på | |
framställning av en annan stat eller | framställning av en annan stat eller | |
en mellanfolklig domstol, eller | en mellanfolklig domstol, |
|
4. i ett ärende om erkännande | 4. i ett ärende om erkännande | |
och verkställighet av en europeisk | och verkställighet av en europeisk | |
utredningsorder begärs av åklaga- | utredningsorder begärs av åklaga- | |
ren. | ren, eller |
|
| 5. begärs av Polismyndigheten | |
| eller Ekobrottsmyndigheten i deras | |
| egenskap av nationellt kontor för | |
| återvinning av tillgångar | enligt |
| Europaparlamentets och | rådets |
| direktiv (EU) 2024/1260 av den | |
| 24 april 2024 om återvinning av | |
| tillgångar och förverkande. |
|
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form. Bestämmelser om skyldighet för AIF-förvaltare och förvarings- institut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns i 16 kap. 10 a §
föräldrabalken.
1Senaste lydelse SFS 2024:873.
173
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
26 §2
Den undersökningsledare eller | Den som begär uppgifter enligt |
åklagare som begär uppgifter enligt | 25 § får besluta att AIF-för- |
25 § får besluta att AIF-för- | valtaren eller förvaringsinstitutet |
valtaren eller förvaringsinstitutet | samt förvaltarens eller institutets |
samt förvaltarens eller institutets | styrelseledamöter och anställda |
styrelseledamöter och anställda | inte får röja för kunden eller för |
inte får röja för kunden eller för | någon utomstående att uppgifter |
någon utomstående att uppgifter | har lämnats enligt 25 § eller att |
har lämnats enligt 25 § eller att | det pågår en förundersökning, en |
det pågår en förundersökning, en | utredning om självständigt förver- |
utredning om självständigt förver- | kande, ett ärende om rättslig hjälp |
kande, ett ärende om rättslig hjälp | i brottmål eller ett ärende om er- |
i brottmål eller ett ärende om er- | kännande och verkställighet av en |
kännande och verkställighet av en | europeisk utredningsorder. |
europeisk utredningsorder. |
|
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är | Om ett förbud inte längre är |
motiverat med hänsyn till syftet | motiverat med hänsyn till syftet |
med förbudet, ska undersöknings- | med förbudet, ska den som har |
ledaren eller åklagaren besluta att | beslutat om åtgärden besluta att |
förbudet ska upphöra. | förbudet ska upphöra. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2Senaste lydelse SFS 2024:873.
174
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.49Förslag till lag om ändring i lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag att 6 kap. 11 § och 12 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
6kap. 11 §1
Ett finansiellt holdingföretag, ett blandat finansiellt holdingföretag och ett värdepappersinriktat holdingföretag är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersök- ning i brottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklaga-
ren,
3. i ett ärende om rättslig hjälp | 3. i ett ärende om rättslig hjälp | |
i brottmål begärs av åklagaren på | i brottmål begärs av åklagaren på | |
framställning av en annan stat eller | framställning av en annan stat eller | |
en mellanfolklig domstol, eller | en mellanfolklig domstol, |
|
4. i ett ärende om erkännande | 4. i ett ärende om erkännande | |
och verkställighet av en europeisk | och verkställighet av en europeisk | |
utredningsorder begärs av åklaga- | utredningsorder begärs av åklaga- | |
ren. | ren, eller |
|
| 5. begärs av Polismyndigheten | |
| eller Ekobrottsmyndigheten i deras | |
| egenskap av nationellt kontor för | |
| återvinning av tillgångar | enligt |
| Europaparlamentets och | rådets |
| direktiv (EU) 2024/1260 av den | |
| 24 april 2024 om återvinning av | |
| tillgångar och förverkande. |
|
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
1Senaste lydelse SFS 2024:876.
175
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
12 §2
Den undersökningsledare eller | Den som begär uppgifter enligt |
åklagare som begär uppgifter enligt | 11 § får besluta att holdingföre- |
11 § får besluta att holdingföre- | taget samt dess styrelseledamöter |
taget samt dess styrelseledamöter | och anställda inte får röja för kun- |
och anställda inte får röja för kun- | den eller för någon utomstående |
den eller för någon utomstående | att uppgifter har lämnats enligt |
att uppgifter har lämnats enligt | 11 § eller att det pågår en förunder- |
11 § eller att det pågår en förunder- | sökning, en utredning om själv- |
sökning, en utredning om själv- | ständigt förverkande, ett ärende |
ständigt förverkande, ett ärende | om rättslig hjälp i brottmål eller |
om rättslig hjälp i brottmål eller | ett ärende om erkännande och |
ett ärende om erkännande och | verkställighet av en europeisk ut- |
verkställighet av en europeisk ut- | redningsorder. |
redningsorder. |
|
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är | Om ett förbud inte längre är |
motiverat med hänsyn till syftet | motiverat med hänsyn till syftet |
med förbudet, ska undersöknings- | med förbudet, ska den som har |
ledaren eller åklagaren besluta att | beslutat om åtgärden besluta att |
förbudet ska upphöra. | förbudet ska upphöra. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2Senaste lydelse SFS 2024:876.
176
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.50Förslag till lag om ändring i lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter
dels att 7 kap. 1 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas tre nya paragrafer, 4 kap. 15 a, b och c §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
4 kap.
15 a §
Ett bostadskreditinstitut är skyl- digt att lämna ut uppgifter om en- skildas förhållanden till företaget om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
15 b §
Den som begär uppgifter enligt
15 a § får besluta att bostadskredit- institutet samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att upp- gifter har lämnats enligt 15 a §
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige. Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möj-
177
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
lighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är moti- verat med hänsyn till syftet med för- budet.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet, ska den som har beslutat om åtgärden besluta att förbudet ska upphöra.
15 c §
Till böter döms den som uppsåt- ligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 15 b §.
7kap. 1 §1
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
1.vilket innehåll en ansökan om tillstånd enligt denna lag ska ha,
2.de krav på insikt och erfarenhet som ska gälla för deltagande i ledningen av en kreditförmedlare enligt 3 kap. 2 § första stycket 4,
3.sådan försäkring för skadeståndsskyldighet som avses i 3 kap. 2 § första stycket 6,
4.vilka uppgifter som ska ingå i en anmälan enligt 3 kap. 4 §,
5.vad en kreditgivare eller kreditförmedlare ska iaktta för att upp- fylla skyldigheterna i 4 kap. 1 §,
6.vilka krav som ska gälla avseende kunskap och kompetens enligt 4 kap. 2 §,
7.en kreditgivares eller kreditförmedlares ersättningssystem enligt 4 kap. 3–6 §§,
8.riktlinjer för utlåning enligt 4 kap. 11 §,
9.riktlinjer för värdering av säkerhet enligt 4 kap. 12 § och vad som ska iakttas när det gäller dokumentation av värderingen,
10.vad en kreditgivare ska iaktta för att uppfylla skyldigheterna i 4 kap. 12 a §,
1Senaste lydelse SFS 2017:1343.
178
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
11.vad en kreditgivare ska iaktta för att uppfylla skyldigheterna i 4 kap. 12 b §,
12.erkännande av utländska krav enligt 4 kap. 12 c §,
13.vilka uppgifter som ska ingå i en anmälan enligt 4 kap. 13 § och vad en kreditgivare eller kreditförmedlare i övrigt ska iaktta när det gäller uppdragsavtal,
14. vad som ska ingå i doku- | 14. vad som ska ingå i doku- |
mentation enligt 4 kap. 14 §, och | mentation enligt 4 kap. 14 §, |
| 15. hur uppgifter enligt 4 kap. |
| 15 a § andra stycket ska lämnas, och |
15. vilka upplysningar ett före- | 16. vilka upplysningar ett före- |
tag ska lämna till Finansinspek- | tag ska lämna till Finansinspek- |
tionen för dess tillsynsverksam- | tionen för dess tillsynsverksam- |
het enligt 5 kap. 3 och 5 §§. | het enligt 5 kap. 3 och 5 §§. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
179
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.51Förslag till lag om ändring i lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder att 2 kap. 13–15 §§, 3 kap. 32 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
2 kap.
13 §1
En utredningsorder får utfärdas för
1. beslag av ett föremål som kan | 1. beslag av egendom som kan |
antas komma att påträffas i en | antas komma att identifieras i en |
annan medlemsstat, trots att före- | annan medlemsstat, trots att egen- |
målet inte är tillgängligt vid utfär- | domen inte har identifierats vid |
dandet, eller | utfärdandet, eller |
2.kopiering av en handling enligt 27 kap. 17 a § rättegångsbalken som kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat, trots att handlingen inte är tillgänglig vid utfärdandet.
Vad som sägs i denna paragraf och i 14 och 15 §§ om föremål ska också gälla i fråga om skriftlig hand- ling.
14 §2
När en utredningsorder för beslag har verkställts i den andra medlemsstaten, ska följande bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken tillämpas:
–6 § första stycket om rättens prövning,
–7 § om tid för åtals väckande,
– 8 § första och fjärde styckena | – 7 § och 8 § tredje stycket om |
om hävande av beslag, | hävande av beslag, |
–11 § om underrättelseskyldighet, och
–13 § om protokoll och om rätt för den som drabbats av ett beslag att få ett bevis om beslaget.
Den som berörs av beslaget ska, i förekommande fall, underrättas om möjligheten att begära rättens prövning av beslaget.
1Senaste lydelse SFS 2022:326.
2Senaste lydelse SFS 2022:326.
180
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
Om föremålet inte har över- lämnats till Sverige när brottmå- let avgörs, ska rätten med tillämp- ning av 27 kap. 8 § femte stycket rättegångsbalken pröva om besla- get fortfarande ska bestå.
Om egendomen inte har över- lämnats till Sverige när brottmå- let avgörs, ska rätten med tillämp- ning av 27 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken pröva om besla- get fortfarande ska bestå.
15 §3
Ett föremål som överlämnas till | Egendom som överlämnas till |
Sverige enligt en utredningsorder | Sverige enligt en utredningsorder |
för beslag ska tas i förvar av åkla- | för beslag ska tas i förvar av åkla- |
garen och anses vara taget i beslag | garen och anses vara tagen i beslag |
enligt rättegångsbalken. | enligt rättegångsbalken. |
3kap. 32 §4
När en utredningsorder för beslag har verkställts, får den som har drabbats av beslaget begära prövning av verkställbarhetsförklaringen i domstol. Detsamma gäller när en utredningsorder har verkställts och handlingar som påträffats vid en husrannsakan eller en genom- sökning på distans har kopierats.
Bestämmelserna i 27 kap. 7 § rättegångsbalken om tid för väck- ande av åtal ska inte tillämpas.
Behörig domstol enligt första stycket är den tingsrätt inom vars domkrets beslaget, husrannsakan eller genomsökningen på distans har verkställts.
Om domstolen vid sin prövning enligt första stycket finner att verkställbarhetsförklaringen ska upphävas, ska de verkställighetsåtgärder som vidtagits återgå, så långt det är möjligt och en kopia som fram- ställts med tillämpning av 27 kap. 17 a § rättegångsbalken förstöras.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
3Senaste lydelse SFS 2017:1000.
4Senaste lydelse SFS 2022:326.
181
Revisorn är dessutom skyldig att på begäran lämna upplysningar om föreningens angelägenheter till undersökningsledaren under för- undersökning i brottmål och till åklagaren under en utredning om självständigt förverkande.Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.52Förslag till lag om ändring i lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar
Härigenom föreskrivs i fråga lagen (2018:672) om ekonomiska före- ningar
dels att 8 kap. 50 § ska ha följande lydelse,
dels att det införs en ny paragraf, 7 kap. 45 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
7 kap.
45 a §
Om en förening tas i beslag ska den myndighet eller domstol som beslutat om eller annars hanterar beslaget genast anmäla beslutet för registrering i föreningsregistret. Det- samma gäller om beslaget hävs.
8 kap.
50 §1
Revisorn är skyldig att lämna en medrevisor, en ny revisor, en lekmannarevisor, en särskild granskare och, om föreningen är försatt i konkurs, konkursförvaltaren de upplysningar som behövs om bolagets angelägenheter.
Revisorn är dessutom skyldig att på begäran lämna upplysningar om föreningens angelägenheter till undersökningsledaren under för- undersökning i brottmål.
1Senaste lydelse SFS 2019:988.
182
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
Revisorn i en förening som omfattas av 2 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är även skyldig att på begäran lämna upplysningar om bolagets angelägenheter till de förtroendevalda revi- sorerna i kommunen, regionen eller i sådana kommunalförbund som kommunen eller regionen ingår i.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
183
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.53Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1653) om företagsnamn
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2018:1653) om företags- namn att 5 kap. 10 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
5kap. 10 §1
På yrkande av den som har lidit företagsnamnsintrång får dom- stolen, efter vad som är skäligt, besluta att egendom som det olov- ligen förekommer näringskännetecken på ska återkallas från mark- naden, ändras eller förstöras eller att någon annan åtgärd ska vidtas med den. Detsamma gäller i fråga om hjälpmedel som har använts eller varit avsett att användas vid intrånget.
Sådan egendom som avses i |
|
första stycket får tas i beslag, om det |
|
skäligen kan antas att ett brott en- |
|
ligt 1 § har begåtts. I fråga om ett |
|
sådant beslag tillämpas reglerna om |
|
beslag i brottmål i allmänhet. |
|
Första och andra styckena | Första stycket tillämpas också |
tillämpas också i fråga om försök | i fråga om försök eller förbere- |
eller förberedelse till intrång. | delse till intrång. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2018:1653.
184
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.54Förslag till lag om ändring i kustbevakningslagen (2019:32)
Härigenom föreskrivs i fråga om kustbevakningslagen (2019:32) dels att 3 kap. 12 § ska upphöra att gälla,
dels att 3 kap. 10 och 11 §§ samt rubriken närmast före 3 kap. 10 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
3 kap. | |
Ta föremål i beslag | Ta egendom i beslag |
10 §1 | |
En kustbevakningstjänsteman | En kustbevakningstjänsteman |
har samma rätt som en polisman | har samma rätt som en polisman |
att enligt 27 kap. 4 § andra stycket | att enligt 27 kap. 4 § andra stycket |
rättegångsbalken ta föremål i beslag | rättegångsbalken ta egendom i be- |
för brott som ingår i den direkta | slag för brott som ingår i den |
brottsbekämpningen. | direkta brottsbekämpningen. |
Vid brott som anges i 3 kap. 2 § 8 får en kustbevakningstjänste- man även i andra fall än som anges i 27 kap. 4 § rättegångsbalken ta egendom i beslag, om den skäligen kan antas bli förverkad på grund av brottet eller ha betydelse för en utredning om ett sådant brott.
Om det i lag finns avvikande bestämmelser om beslag gäller dessa.
11 §2
Egendom som tagits i beslag | Egendom som tagits i beslag |
ska förvaras av Kustbevakningen | ska hanteras av Kustbevakningen |
om inget annat är föreskrivet eller | om inget annat är föreskrivet eller |
åklagaren bestämmer något annat. | åklagaren bestämmer något annat. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2024:755.
2Senaste lydelse SFS 2019:32.
185
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.55Förslag till lag om ändring i lagen (2019:724) om tjänstepensionsföretag
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2019:724) om tjänstepensions- företag att 16 kap. 37 och 38 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
16 kap.
37 §1
Ett företag som vid fullgörandet av skyldigheter enligt detta kapitel får sådan kunskap som avses i 36 §, är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersök- ning i brottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åkla- garen,
3. i ett ärende om rättslig hjälp | 3. i ett ärende om rättslig hjälp | |
i brottmål begärs av åklagaren på | i brottmål begärs av åklagaren på | |
framställning av en annan stat eller | framställning av en annan stat eller | |
en mellanfolklig domstol, eller | en mellanfolklig domstol, |
|
4. i ett ärende om erkännande | 4. i ett ärende om erkännande | |
och verkställighet av en europeisk | och verkställighet av en europeisk | |
utredningsorder begärs av åklaga- | utredningsorder begärs av åklaga- | |
ren. | ren, eller |
|
| 5. begärs av Polismyndigheten | |
| eller Ekobrottsmyndigheten i deras | |
| egenskap av nationellt kontor för | |
| återvinning av tillgångar | enligt |
| Europaparlamentets och | rådets |
| direktiv (EU) 2024/1260 av den | |
| 24 april 2024 om återvinning av | |
| tillgångar och förverkande. |
|
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
1Senaste lydelse SFS 2024:889.
186
SOU 2026:10Författningsförslag
38 §2
Den undersökningsledare eller | Den som begär uppgifter enligt |
åklagare som begär uppgifter enligt | 37 § får besluta att företaget samt |
37 § får besluta att företaget samt | dess styrelseledamöter och an- |
dess styrelseledamöter och an- | ställda inte får röja för kunden |
ställda inte får röja för kunden | eller för någon utomstående att |
eller för någon utomstående att | uppgifter har lämnats enligt 37 § |
uppgifter har lämnats enligt 37 § | eller att det pågår en förunder- |
eller att det pågår en förunder- | sökning, en utredning om själv- |
sökning, en utredning om själv- | ständigt förverkande, ett ärende |
ständigt förverkande, ett ärende | om rättslig hjälp i brottmål eller |
om rättslig hjälp i brottmål eller | ett ärende om erkännande och |
ett ärende om erkännande och | verkställighet av en europeisk ut- |
verkställighet av en europeisk ut- | redningsorder. |
redningsorder. |
|
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är | Om ett förbud inte längre är |
motiverat med hänsyn till syftet | motiverat med hänsyn till syftet |
med förbudet, ska undersöknings- | med förbudet, ska den som har be- |
ledaren eller åklagaren besluta att | slutat om åtgärden besluta att för- |
förbudet ska upphöra. | budet ska upphöra. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2Senaste lydelse SFS 2024:889.
187
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.56Förslag till lag om ändring i lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2020:968) med komplette- rande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande
dels att 2 kap. 3 § ska upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 1, 2, 4, 6 och 7 §§, rubriken före 2 kap. 2 § samt 4 kap. 3 och 8 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
2 kap.
1 §1
Åklagare är utfärdande myn- | Åklagare är utfärdande myn- |
dighet när ett svenskt beslut om | dighet när ett svenskt beslut om |
frysning genom beslag, penning- | frysning genom beslag eller kvar- |
beslag eller kvarstad i brottmål | stad i brottmål sänds över till en |
sänds över till en annan medlems- | annan medlemsstat enligt EU-för- |
stat enligt EU-förordningen. | ordningen. |
Beslut i Sverige om beslag och penningbeslag enligt denna lag
Beslut i Sverige om beslag enligt denna lag
2 §2
En åklagare får besluta om | En åklagare får besluta om |
beslag av ett föremål trots att det | beslag av egendom trots att den |
inte är tillgängligt vid beslutet, om | inte har identifierats vid beslutet, |
föremålet | om egendomen |
1. skäligen kan antas bli för- | 1. skäligen kan antas bli för- |
verkat på grund av brott, och | verkad på grund av brott, och |
2. kan antas komma att på- | 2. kan antas komma att iden- |
träffas i en annan medlemsstat som | tifieras i en annan medlemsstat som |
är bunden av EU-förordningen. | är bunden av EU-förordningen. |
1Senaste lydelse SFS 2020:968.
2Senaste lydelse SFS 2024:891.
188
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
Det som sägs om föremål i första stycket gäller också om skriftlig handling. I fråga om beslag av sådan egendom som avses i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken gäller även de förutsättningar som anges i de paragraferna.
I fråga om beslag av sådan egendom som avses i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken gäller även de förutsättningar som anges i de paragraferna.
4 §3
Beslag enligt 2 eller 3 § får be- | Beslag enligt 2 § får beslutas |
slutas endast om skälen för åtgär- | endast om skälen för åtgärden upp- |
den uppväger det intrång eller de | väger det intrång eller de men i |
men i övrigt som åtgärden inne- | övrigt som åtgärden innebär för |
bär för den misstänkte eller för | den misstänkte eller för något |
något annat motstående intresse. | annat motstående intresse. |
Beslag enligt 2 eller 3 § får inte | Beslag enligt 2 § får inte verk- |
verkställas i Sverige. | ställas i Sverige. |
6 §4 | |
När ett beslag enligt 2 eller 3 § | När ett beslag enligt 2 § har |
har verkställts i den verkställande | verkställts i den verkställande sta- |
staten tillämpas följande bestäm- | ten tillämpas följande bestämmel- |
melser i 27 kap. rättegångsbalken: | ser i 27 kap. rättegångsbalken: |
– 4 a § om utlämnande av före- | – 4 a § om utlämnande av egen- |
mål till målsägande eller någon | dom till målsägande eller någon |
annan som trätt i dennes ställe, | annan som trätt i dennes ställe, |
– 6 § om rättens prövning, |
|
– 7 § om tid för åtals väckande, |
|
– 8 § första, andra och fjärde | – 7 § och 8 § första och tredje |
styckena om hävande av beslag, | styckena om hävande av beslag, |
–11 § om underrättelseskyldighet, och
–13 § om protokoll och om rätt för den som drabbats av ett beslag att få ett bevis om beslaget.
När brottmålet avgörs, ska | När brottmålet avgörs, ska |
rätten med tillämpning av 27 kap. | rätten med tillämpning av 27 kap. |
8 § femte stycket rättegångsbalken | 8 § fjärde stycket rättegångsbal- |
3Senaste lydelse SFS 2020:968.
4Senaste lydelse SFS 2022:329.
189
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
pröva om beslaget eller penning- beslaget fortfarande ska bestå.
ken pröva om beslaget fortfarande ska bestå.
7 §5
När brottmålet avgörs får | När brottmålet avgörs får |
rätten, på yrkande av åklagaren, i | rätten, på yrkande av åklagaren, i |
domen förordna att ett beslut | domen förordna att ett beslut |
om beslag enligt 2 eller 3 § eller | om beslag enligt 2 § eller ett |
ett beslut om kvarstad till säker- | beslut om kvarstad till säkerhet |
het för beslut om förverkande | för beslut om förverkande ska |
ska gälla under en viss tid efter | gälla under en viss tid efter det |
det att domen har fått laga kraft, | att domen har fått laga kraft, dock |
dock längst till dess att beslutet | längst till dess att beslutet om |
om förverkande har verkställts i | förverkande har verkställts i den |
den verkställande staten. | verkställande staten. |
4kap. 3 §6
Ett beslut om erkännande och | Ett beslut om erkännande och |
verkställighet enligt artikel 7.1 i | verkställighet enligt artikel 7.1 i |
EU-förordningen ska innehålla | EU-förordningen ska innehålla |
uppgift om det belopp eller den | uppgift om det belopp eller den |
egendom som verkställigheten ska | egendom som verkställigheten ska |
avse och om huruvida beslutet | avse och om huruvida beslutet |
om frysning ska verkställas som | om frysning ska verkställas som |
ett beslut om beslag, penning- | ett beslut om beslag eller kvar- |
beslag eller kvarstad i brottmål. | stad i brottmål. |
Av beslutet om erkännande och verkställighet ska det i före- kommande fall även framgå om uppskov med verkställigheten har beslutats enligt artikel 10.1 i EU-förordningen.
8 §7
Åklagaren får anlita biträde av | Åklagaren får anlita biträde av |
Polismyndigheten, Säkerhetspoli- | Polismyndigheten, Säkerhetspoli- |
sen, Tullverket eller Kustbevak- | sen, Tullverket eller Kustbevak- |
ningen när ett beslut om frysning | ningen när ett beslut om frysning |
ska verkställas som ett beslut om | ska verkställas som ett beslut om |
5Senaste lydelse SFS 2020:968.
6Senaste lydelse SFS 2020:968.
7Senaste lydelse SFS 2020:968.
190
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
beslag eller penningbeslag och när egendom ska tas i förvar enligt 6 §.
beslag och när egendom ska tas i förvar enligt 6 §.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
191
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.57Förslag till lag om ändring i lagen (2021:899) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2021:899) med komplette- rande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering att 1 kap. 7 och 8 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
1kap. 7 §1
En leverantör av gräsrotsfinansieringstjänster är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning
ibrottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklaga-
ren,
3. i ett ärende om rättslig hjälp | 3. i ett ärende om rättslig hjälp | |
i brottmål begärs av åklagaren på | i brottmål begärs av åklagaren på | |
framställning av en annan stat eller | framställning av en annan stat eller | |
en mellanfolklig domstol, eller | en mellanfolklig domstol, |
|
4. i ett ärende om erkännande | 4. i ett ärende om erkännande | |
och verkställighet av en europeisk | och verkställighet av en europeisk | |
utredningsorder begärs av åklaga- | utredningsorder begärs av åklaga- | |
ren. | ren, eller |
|
| 5. begärs av Polismyndigheten | |
| eller Ekobrottsmyndigheten i deras | |
| egenskap av nationellt kontor för | |
| återvinning av tillgångar | enligt |
| Europaparlamentets och | rådets |
| direktiv (EU) 2024/1260 av den | |
| 24 april 2024 om återvinning av | |
| tillgångar och förverkande. |
|
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
1Senaste lydelse SFS 2024:893.
192
SOU 2026:10Författningsförslag
8 §2
Den undersökningsledare eller | Den som begär uppgifter enligt |
åklagare som begär uppgifter enligt | 7 § får besluta att leverantören av |
7 § får besluta att leverantören av | gräsrotsfinansieringstjänster samt |
gräsrotsfinansieringstjänster samt | dess styrelseledamöter och an- |
dess styrelseledamöter och an- | ställda inte får röja för kunden eller |
ställda inte får röja för kunden eller | för någon utomstående att upp- |
för någon utomstående att upp- | gifter har lämnats enligt 7 § eller |
gifter har lämnats enligt 7 § eller | att det pågår en förundersök- |
att det pågår en förundersök- | ning, en utredning om självstän- |
ning, en utredning om självstän- | digt förverkande, ett ärende om |
digt förverkande, ett ärende om | rättslig hjälp i brottmål eller ett |
rättslig hjälp i brottmål eller ett | ärende om erkännande och verk- |
ärende om erkännande och verk- | ställighet av en europeisk utred- |
ställighet av en europeisk utred- | ningsorder. |
ningsorder. |
|
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är | Om ett förbud inte längre är |
motiverat med hänsyn till syftet | motiverat med hänsyn till syftet |
med förbudet, ska undersöknings- | med förbudet, ska den som har |
ledaren eller åklagaren besluta att | beslutat om åtgärden besluta att |
förbudet ska upphöra. | förbudet ska upphöra. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2Senaste lydelse SFS 2024:893.
193
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.58Förslag till lag om ändring i lagen (2022:1746) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt)
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2022:1746) med komplet- terande bestämmelser till EU:s förordning om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt) att 1 kap. 6 och 7 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
1 kap.
6 §1
Ett PEPP-sparinstitut, en PEPP-distributör och ett förvarings- institut som avses i 5 § är skyldiga att lämna ut uppgifter om en- skildas förhållanden till företaget om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning
ibrottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åkla- garen,
3. i ett ärende om rättslig hjälp | 3. i ett ärende om rättslig hjälp | |
i brottmål begärs av åklagaren på | i brottmål begärs av åklagaren på | |
framställning av en annan stat eller | framställning av en annan stat eller | |
en mellanfolklig domstol, eller | en mellanfolklig domstol, |
|
4. i ett ärende om erkännande | 4. i ett ärende om erkännande | |
och verkställighet av en europeisk | och verkställighet av en europeisk | |
utredningsorder begärs av åklaga- | utredningsorder begärs av åklaga- | |
ren. | ren, eller |
|
| 5. begärs av Polismyndigheten | |
| eller Ekobrottsmyndigheten i deras | |
| egenskap av nationellt kontor för | |
| återvinning av tillgångar | enligt |
| Europaparlamentets och | rådets |
| direktiv (EU) 2024/1260 av den | |
24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
Uppgifterna ska lämnas ut utan dröjsmål och i elektronisk form.
1Senaste lydelse SFS 2024:898.
194
SOU 2026:10Författningsförslag
7 §2
Den undersökningsledare eller | Den som begär uppgifter enligt |
åklagare som begär uppgifter enligt | 6 § får besluta att PEPP-sparinsti- |
6 § får besluta att PEPP-sparinsti- | tutet, PEPP-distributören eller |
tutet, PEPP-distributören eller | förvaringsinstitutet samt dess sty- |
förvaringsinstitutet samt dess sty- | relseledamöter och anställda inte |
relseledamöter och anställda inte | får röja för kunden eller för någon |
får röja för kunden eller för någon | utomstående att uppgifter har läm- |
utomstående att uppgifter har läm- | nats enligt 6 § eller att det pågår |
nats enligt 6 § eller att det pågår | en förundersökning, en utred- |
en förundersökning, en utred- | ning om självständigt förverkande, |
ning om självständigt förverkande, | ett ärende om rättslig hjälp i brott- |
ett ärende om rättslig hjälp i brott- | mål eller ett ärende om erkän- |
mål eller ett ärende om erkän- | nande och verkställighet av en |
nande och verkställighet av en | europeisk utredningsorder. |
europeisk utredningsorder. |
|
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott eller självständigt förverkande inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är | Om ett förbud inte längre är |
motiverat med hänsyn till syftet | motiverat med hänsyn till syftet |
med förbudet, ska undersöknings- | med förbudet, ska den som har be- |
ledaren eller åklagaren besluta att | slutat om åtgärden besluta att för- |
förbudet ska upphöra. | budet ska upphöra. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2Senaste lydelse SFS 2024:898.
195
3. i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, 4. i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklaga- ren, eller 5. begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.59Förslag till lag om ändring i lagen (2024:114) om clearing och avveckling av betalningar
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2024:114) om clearing och avveckling av betalningar att 1 kap. 4 och 5 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
1 kap.
4 §1
Ett clearingbolag ska utan dröjsmål lämna uppgifter i elektronisk form om enskildas förhållanden till bolaget om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning
ibrottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklaga-
ren,
3. i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller
4. i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklaga- ren.
5 §2
Den undersökningsledare eller | Den som begär uppgifter enligt |
åklagare som begär uppgifter enligt | 4 § får besluta att clearingbolaget |
4 § får besluta att clearingbolaget | eller den som är eller har varit |
1Senaste lydelse SFS 2024:900.
2Senaste lydelse SFS 2024:900.
196
SOU 2026:10Författningsförslag
eller den som är eller har varit | knuten till bolaget inte får röja för |
knuten till bolaget inte får röja för | kunden eller för någon utomstå- |
kunden eller för någon utomstå- | ende att uppgifter har lämnats en- |
ende att uppgifter har lämnats en- | ligt 4 § eller att det pågår en för- |
ligt 4 § eller att det pågår en för- | undersökning, en utredning om |
undersökning, en utredning om | självständigt förverkande, ett är- |
självständigt förverkande, ett är- | ende om rättslig hjälp i brottmål |
ende om rättslig hjälp i brottmål | eller ett ärende om erkännande |
eller ett ärende om erkännande | och verkställighet av en europeisk |
och verkställighet av en europeisk | utredningsorder. Ett sådant för- |
utredningsorder. Ett sådant för- | bud får meddelas om det krävs |
bud får meddelas om det krävs | för att en utredning om brott |
för att en utredning om brott | eller självständigt förverkande inte |
eller självständigt förverkande inte | ska äventyras eller för att upp- |
ska äventyras eller för att upp- | fylla en internationell överens- |
fylla en internationell överens- | kommelse som är bindande för |
kommelse som är bindande för | Sverige. |
Sverige. |
|
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är | Om ett förbud inte längre är |
motiverat med hänsyn till syftet | motiverat med hänsyn till syftet |
med förbudet, ska undersöknings- | med förbudet, ska den som har be- |
ledaren eller åklagaren besluta att | slutat om åtgärden besluta att för- |
förbudet ska upphöra. | budet ska upphöra. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
197
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.60Förslag till lag om ändring i tullbefogenhetslagen (2024:710)
Härigenom föreskrivs i fråga om tullbefogenhetslagen (2024:710) dels att 8 kap. 12 och 13 §§ ska upphöra att gälla,
dels att 8 kap. 10 och 11 §§, rubriken närmast före 8 kap. 10 § och 9 kap. 2 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
| |
8 kap. |
|
| |
Beslag och penningbeslag | Beslag |
|
|
10 §1 |
|
| |
En tulltjänsteman har samma | En tulltjänsteman har samma | ||
rätt som en polisman att enligt | rätt som en polisman att enligt | ||
27 kap. 4 § rättegångsbalken ta | 27 kap. | 4 § rättegångsbalken | ta |
egendom i beslag eller penning- | egendom i beslag. |
| |
beslag. |
|
|
|
En tulltjänsteman får även i | En tulltjänsteman får även i | ||
andra fall än de som anges i 27 kap. | andra fall än de som anges i 27 kap. | ||
4 § rättegångsbalken ta egendom | 4 § rättegångsbalken ta egendom | ||
i beslag eller penningbeslag, om | i beslag, om den skäligen kan antas | ||
den skäligen kan antas bli förver- | bli förverkad på grund av brott | ||
kad på grund av brott eller ha be- | eller ha betydelse för en utred- | ||
tydelse för en utredning om ett | ning om ett sådant brott. |
| |
sådant brott. |
|
|
|
Om ett beslag eller penning- | Om ett beslag verkställs av | ||
beslag verkställs av någon annan | någon annan än undersöknings- | ||
än undersökningsledaren eller åkla- | ledaren eller åklagaren och denne | ||
garen och denne inte har beslutat | inte har beslutat om beslaget, ska | ||
om beslaget eller penningbeslaget, | anmälan | skyndsamt göras | till |
ska anmälan skyndsamt göras till | denne, varvid han eller hon ome- | ||
denne, varvid han eller hon ome- | delbart ska pröva om beslaget | ||
delbart ska pröva om beslaget ska | ska bestå. |
| |
bestå. |
|
|
|
1Senaste lydelse SFS 2024:901.
198
SOU 2026:10Författningsförslag
11 §2
Beslagtagen egendom ska för- | Beslagtagen egendom ska han- |
varas av Tullverket, om inte annat | teras av Tullverket, om inte annat |
är föreskrivet eller åklagaren be- | är föreskrivet eller åklagaren be- |
stämmer något annat. | stämmer något annat. |
Egendom som har tagits i be- | Egendom som har tagits i be- |
slag med stöd av 26 § ska förvaras | slag med stöd av 26 § ska hanteras |
av Polismyndigheten när den har | av Polismyndigheten när den har |
övertagit ärendet. Detsamma gäller | övertagit ärendet. Detsamma gäller |
när en förundersökning har över- | när en förundersökning har över- |
lämnats till Polismyndigheten eller | lämnats till Polismyndigheten eller |
allmän åklagare med stöd av 1 § | allmän åklagare med stöd av 1 § |
andra stycket. | andra stycket. |
9kap. 2 §3
En tullåklagare ska fatta beslut enligt 3 kap. 3 § lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av före- tagsbot, om tullåklagaren har talerätt enligt 1 §.
En tullåklagare får fatta beslut enligt 3 kap. 4 § lagen om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot, om
1. värdet av det som ska för- | 1. värdet av det som kan komma |
verkas uppgår till mindre än hälf- | att förverkas inte överstiger hälf- |
ten av det prisbasbelopp enligt 2 kap. | ten av prisbasbeloppet enligt 2 kap. |
6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken | 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, |
som gällde då beslaget verkställdes, | och |
och |
|
2.det är uppenbart att förutsättningarna för ett förverkande är uppfyllda.
I fråga om förfarandet tillämpas lagen om förfarandet vid för- verkande av egendom och åläggande av företagsbot. Om missnöje an- mäls mot en tullåklagares beslut och Tullverket anser att talan om för- verkande bör föras, ska ärendet snarast överlämnas till allmän åklagare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
2Senaste lydelse SFS 2025:648.
3Senaste lydelse SFS 2025:648.
199
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.61Förslag till lag om ändring i lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande och åläggande av företagsbot
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande och åläggande av företagsbot
dels att 2 kap. 5 och 11 §§, 3 kap. 3–5 §§ samt 6 kap. 3 och 11 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det införs en ny paragraf, 6 kap. 2 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
2kap. 5 §1
Bestämmelserna i 23 kap. 4, 6–7 och 9–15 §§, 16 § andra stycket och 21–21 d och 23 §§ rättegångsbalken ska tillämpas i en utredning om självständigt förverkande. Vid tillämpningen ska det som där sägs om
–skälig misstanke om brott avse skälig anledning att anta att egen- dom kan komma att förverkas,
–den misstänkte avse den som en utredning om självständigt för- verkande rör,
–förundersökning avse utredning om självständigt förverkande,
–undersökningsledaren avse den som leder utredningen,
– försvarare avse biträde, och | – försvarare avse biträde, |
– åtal avse talan om självstän- | – åtal avse talan om självstän- |
digt förverkande. | digt förverkande, och |
| – ett brott på vilket fängelse kan |
| följa avse självständigt förverkande. |
11 §2 | |
Husrannsakan och kroppsvisi- | Husrannsakan, kroppsvisita- |
tation får användas i en utredning | tion och undersökning på annat |
om självständigt förverkande om | ställe får användas i en utredning |
det finns synnerlig anledning att | om självständigt förverkande om |
anta att det vid användningen av | det finns synnerlig anledning att |
tvångsmedlet kommer att anträf- | anta att det vid användningen av |
1Senaste lydelse SFS 2024:782.
2Senaste lydelse SFS 2024:782.
200
SOU 2026:10Författningsförslag
fas föremål som kan tas i beslag | tvångsmedlet kommer att anträffas |
eller förvar eller att det annars är | föremål som kan tas i beslag eller |
av betydelse för utredningen. | förvar eller att det annars är av |
| betydelse för utredningen. |
Genomsökning på distans får användas i en utredning om själv- ständigt förverkande, om det finns synnerlig anledning att anta att det vid användningen av tvångsmedlet kommer att anträffas hand- lingar av betydelse för utredningen.
I fråga om husrannsakan, | I fråga om husrannsakan, |
kroppsvisitation och genomsök- | kroppsvisitation, undersökning på |
ning på distans ska i övrigt be- | annat ställe och genomsökning på |
stämmelserna om dessa åtgärder | distans ska i övrigt bestämmel- |
i 28 kap. rättegångsbalken tilläm- | serna om dessa åtgärder i 28 kap. |
pas, med undantag för 28 kap. 5 §, | rättegångsbalken tillämpas, med |
10 d § första stycket andra men- | undantag för 28 kap. 5 §, 10 d § |
ingen och 13 § första stycket andra | första stycket andra meningen och |
meningen. Vid tillämpningen ska | 13 § första stycket andra men- |
det som där sägs om | ingen. Vid tillämpningen ska det |
| som där sägs om |
–anledning att anta att brott har begåtts avse anledning att anta att egendom kan komma att förverkas,
–den misstänkte avse den som en utredning om självständigt för- verkande rör,
–utredning om brott och förundersökning avse utredning om själv- ständigt förverkande,
–undersökningsledaren avse den som enligt 3 § första stycket 2 leder utredningen, och
–åtal avse talan om självständigt förverkande.
12 §3
I en utredning om självstän- | I en utredning om självstän- |
digt förverkande får beslag, pen- | digt förverkande får beslag och |
ningbeslag och kvarstad inte bestå | kvarstad inte bestå längre tid än |
längre tid än ett år, om det inte | ett år, om det inte finns särskilda |
finns särskilda skäl. | skäl. |
3Senaste lydelse SFS 2024:782.
201
FörfattningsförslagSOU 2026:10
3 kap.
2 §4
Åklagaren får pröva en fråga om förverkande av egendom om värdet av det som kan komma att förverkas inte överstiger fem pris- basbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken.
Ett beslut om förverkande av | Ett beslut om förverkande av |
viss egendom får endast avse egen- | viss egendom får endast avse egen- |
dom som är tagen i beslag eller | dom som är tagen i beslag. |
penningbeslag. |
|
3 §5 | |
Åklagaren ska pröva en fråga | Åklagaren ska pröva en fråga |
om förverkande av egendom som | om förverkande av egendom som |
uppenbart saknar legalt använd- | uppenbart saknar legalt använd- |
ningsområde. Om beslutet riktas | ningsområde, samt sådana föremål |
mot någon som är misstänkt för brott | som har ett nära samband med egen- |
med koppling till frågan om för- | domen och är av ringa värde. |
verkande ska det meddelas senast i |
|
samband med att åklagaren beslu- tar om huruvida åtal ska väckas eller att förundersökningen ska läggas ned.
Om beslutet riktas mot någon som är misstänkt för brott med kopp- ling till frågan om förverkande ska det meddelas senast i samband med att åklagaren beslutar om huruvida åtal ska väckas eller att förunder- sökningen ska läggas ner.
Om åklagaren finner att det finns särskilda skäl för det får han eller hon i stället begära att rätten prövar frågan.
4 §6
Om egendomen är tagen i be- | Om den egendom som kan |
slag och värdet av det som kan | komma att förverkas är tagen i be- |
komma att förverkas inte överstiger | slag och värdet av den inte över- |
4Senaste lydelse SFS 2024:782.
5Senaste lydelse SFS 2024:782.
6Senaste lydelse SFS 2024:782.
202
SOU 2026:10Författningsförslag
en tiondel av prisbasbeloppet enligt | stiger en tiondel av prisbasbeloppet |
2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäk- | enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialför- |
ringsbalken, får en fråga om för- | säkringsbalken, får en fråga om för- |
verkande av egendomen prövas av | verkande av egendomen prövas av |
1.en polisman, eller
2.någon annan anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett.
5 §7
Ett beslut om förverkande en- | Ett beslut om förverkande en- |
ligt detta kapitel ska meddelas | ligt detta kapitel ska meddelas |
skriftligen. Beslutet ska, med | skriftligen. Beslutet ska delges den |
undantag för beslut enligt 3 §, del- | det riktas mot. Beslut om egen- |
ges den det riktas mot. | dom som uppenbart saknar legalt |
| användningsområde samt sådana |
| föremål som har ett nära samband |
| med den egendomen och är av ringa |
| värde behöver dock inte delges. |
Den som beslutet riktas mot får anmäla missnöje hos den myn- dighet som har meddelat beslutet inom tre veckor från dagen för del- givning av beslutet eller, om beslutet inte ska delges, från dagen för beslutet. Om missnöje anmäls, ska beslutet om förverkande inte längre gälla.
Om den som beslutet riktas mot anmäler missnöje ska åklagaren senast inom en månad från anmälan väcka talan om förverkande enligt 4 kap. Väcks inte talan är frågan slutligt avgjord.
Om en polisman eller någon annan anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett har fattat beslut om förverkande och myndigheten efter anmälan om missnöje anser att talan om förverkande bör väckas, ska ärendet skyndsamt över- lämnas till åklagaren.
6 kap.
2 a §
En underrättelse till den som en utredning om självständigt förver- kande rör ska delges honom eller henne om värdet av det som kan
7Senaste lydelse SFS 2024:782.
203
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
| komma att förverkas överstiger fem | |
| prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och | |
| 7 §§ socialförsäkringsbalken. | |
| När delgivning ska ske i ett så- | |
| dant fall får det inte ske enligt 38 | |
| och 47–51 §§ | delgivningslagen |
| (2010:1932). Om handlingen ska | |
| delges i ett ärende där egendom har | |
| tagits i beslag, får delgivning dock | |
| ske genom kungörelsedelgivning och | |
| tillgänglighetsdelgivning i enlighet | |
| med 48 och 52–54 §§ delgivnings- | |
| lagen. |
|
3 §8 |
| |
Om ett beslut enligt 3 kap. eller | Om ett beslut enligt 3 kap. eller | |
en stämning enligt 4 kap. avser för- | en stämning enligt 4 kap. avser för- | |
verkande av egendom som är tagen | verkande av egendom som är tagen | |
i beslag eller penningbeslag, får del- | i beslag, får delgivning ske genom | |
givning ske genom kungörelse- | kungörelsedelgivning och tillgäng- | |
delgivning i enlighet med 48 § | lighetsdelgivning | i enlighet med |
delgivningslagen (2010:1932). Om | 48 och 52–54 §§ delgivningslagen | |
beslutet eller stämningen riktas | (2010:1932). Om beslutet eller | |
mot någon okänd ska delgivning | stämningen riktas mot någon | |
ske genom kungörelsedelgivning. | okänd ska delgivning ske genom | |
| kungörelsedelgivning. | |
Om värdet av den säkrade egendomen inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, får delgivning i stället ske genom att beslutet eller stämningen anslås hos den myndighet som har meddelat beslutet eller utfärdat stäm- ningen. Värdet av egendomen ska bestämmas med hänsyn till för- hållandena vid den tidpunkt då beslutet eller stämningen anslås.
5 §9
I en utredning om självstän- | I en utredning om självstän- |
digt förverkande får tvångsmedel | digt förverkande får tvångsmedel |
enligt 2 kap. 5 § användas mot | enligt 2 kap. 5 § användas mot |
8Senaste lydelse SFS 2024:782.
9Senaste lydelse SFS 2024:782.
204
SOU 2026:10Författningsförslag
någon som inte har fyllt 15 år. någon som inte har fyllt 15 år.
Om det finns särskilda skäl får | Om det finns särskilda skäl får | |
även beslag, penningbeslag, åtgärder | även beslag, åtgärder för biomet- | |
för biometrisk autentisering, hus- | risk autentisering, husrannsakan, | |
rannsakan, kroppsvisitation och | undersökning | på annat ställe, |
genomsökning på distans enligt | kroppsvisitation och genomsök- | |
2 kap. 8, 10 och 11 §§ användas | ning på distans enligt 2 kap. 8, 10 | |
mot den unge. | och 11 §§ användas mot den unge. | |
I en utredning om förverkande | I en utredning om förverkande | |
som har koppling till ett brott får | som har koppling till ett brott får | |
tvångsmedel enligt 23 kap. 6 a, 7 | tvångsmedel enligt 23 kap. 6 a, 7 | |
och 9 §§ rättegångsbalken använ- | och 9 §§ rättegångsbalken använ- | |
das mot någon som inte är miss- | das mot någon som inte är miss- | |
tänkt för brottet och som inte | tänkt för brottet och som inte | |
har fyllt 15 år. Om det finns sär- | har fyllt 15 år. Om det finns sär- | |
skilda skäl får även beslag, pen- | skilda skäl får även beslag, åtgär- | |
ningbeslag, åtgärder för biomet- | der för biometrisk autentisering, | |
risk autentisering, husrannsakan, | husrannsakan, | undersökning på |
kroppsvisitation och genomsök- | annat ställe, kroppsvisitation och | |
ning på distans enligt 23 kap. 9 a §, | genomsökning på distans enligt | |
27 och 28 kap. rättegångsbalken | 23 kap. 9 a §, 27 och 28 kap. rätte- | |
användas mot den unge. | gångsbalken användas mot den | |
| unge. |
|
Vid kroppsvisitation får den som inte har fyllt 15 år hållas kvar för ändamålet i högst tre timmar. En polisman får ta med den som ska kroppsvisiteras till den plats där åtgärden ska genomföras.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
205
En begäran om patentbegräns- ning eller upphävande får inte bi- fallas utan samtycke från berörda rättighetshavare eller myndigheter så länge patentet är utmätt, belagt med kvarstad, taget i beslag, taget i anspråk genom betalningssäk- ring eller det pågår en tvist om överföring av patentet vid en dom- stol.Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.62Förslag till lag om ändring i patentlagen (2024:945)
Härigenom föreskrivs i fråga om patentlagen (2024:945) att 8 kap. 11 § och 9 kap. 6 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
8 kap.
11 §1
En begäran om patentbegräns- ning eller upphävande får inte bi- fallas utan samtycke från berörda rättighetshavare så länge patentet är utmätt, belagt med kvarstad, taget i anspråk genom betalnings- säkring eller det pågår en tvist om överföring av patentet vid en dom- stol.
9 kap.
6 §2
Om patenthavaren hos Patent- och registreringsverket skriftligen avstår från patentet, ska verket förklara att patentet har upphört i sin helhet. Beslutet får verkan från beslutsdagen.
Om patentet är utmätt, belagt | Om patentet är utmätt, belagt | |
med kvarstad eller taget i anspråk | med kvarstad, taget i beslag eller | |
genom betalningssäkring eller om | taget i anspråk genom betalnings- | |
det pågår en tvist vid domstol om | säkring eller om det pågår en tvist | |
överföring av patentet, får paten- | vid domstol om överföring av | |
tet inte förklaras ha upphört så | patentet, får patentet inte förkla- | |
länge | utmätningen, kvarstaden | ras ha upphört så länge utmät- |
eller | betalningssäkringen består | ningen, kvarstaden eller betal- |
eller tvisten inte har blivit slutligt | ningssäkringen består eller tvisten | |
avgjord. | inte har blivit slutligt avgjord. | |
1Senaste lydelse SFS 2024:945.
2Senaste lydelse SFS 2024:945.
206
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
Denna paragraf gäller inte i fråga om europeiska patent med enhet- lig verkan. Den tillämpas dock i fråga om tilläggsskydd som har med- delats av Patent- och registreringsverket, även om grundpatentet är ett europeiskt patent med enhetlig verkan.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
207
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.63Förslag till lag om ändring i lagen (2024:1159) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2024:1159) med komplet- terande bestämmelser till EU:s förordning om marknader för krypto- tillgångar att 1 kap. 5 och 6 §§ ska ha följande lydelse.
1 kap.
5 §1
Ett företag som omfattas av EU-förordningen ska utan dröjsmål lämna uppgifter i elektronisk form om enskildas förhållanden till före- taget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förunder- sökning i brottmål begärs av undersökningsledaren, under en utred- ning om självständigt förverkande begärs av åklagaren, i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren.
Detsamma gäller om sådana uppgifter som avses i första stycket begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egen- skap av nationellt kontor för åter- vinning av tillgångar enligt Europa- parlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
6 §
Den undersökningsledare eller | Den som begär uppgifter en- |
åklagare som begär uppgifter enligt | ligt 5 § får besluta att företaget |
5 § får besluta att företaget samt | samt dess styrelseledamöter och |
dess styrelseledamöter och an- | anställda inte får röja för kunden |
ställda inte får röja för kunden | eller för någon utomstående att |
eller för någon utomstående att | uppgifter har lämnats enligt 5 § |
uppgifter har lämnats enligt 5 § | eller att det pågår en förunder- |
1Senaste lydelse SFS 2024:1159.
208
SOU 2026:10Författningsförslag
eller att det pågår en förunder- | sökning, en utredning om själv- |
sökning, en utredning om själv- | ständigt förverkande, ett ärende |
ständigt förverkande, ett ärende | om rättslig hjälp i brottmål eller |
om rättslig hjälp i brottmål eller | ett ärende om erkännande och |
ett ärende om erkännande och | verkställighet av en europeisk ut- |
verkställighet av en europeisk ut- | redningsorder. Ett sådant förbud |
redningsorder. Ett sådant förbud | får meddelas om det krävs för att |
får meddelas om det krävs för att | en utredning om brott eller själv- |
en utredning om brott eller själv- | ständigt förverkande inte ska även- |
ständigt förverkande inte ska även- | tyras eller för att uppfylla en inter- |
tyras eller för att uppfylla en inter- | nationell överenskommelse som är |
nationell överenskommelse som | bindande för Sverige. |
är bindande för Sverige. |
|
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga dom- stol som ansökt om rättslig hjälp eller den utländska myndighet som har utfärdat utredningsordern samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är | Om ett förbud inte längre är |
motiverat med hänsyn till syftet | motiverat med hänsyn till syftet |
med förbudet, ska undersöknings- | med förbudet, ska den som har be- |
ledaren eller åklagaren besluta att | slutat om åtgärden besluta att för- |
förbudet ska upphöra. | budet ska upphöra. |
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2027.
209
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.64Förslag till förordning om säkrad och förverkad egendom
Härigenom föreskrivs följande.
1 § När en myndighet ska hantera beslagtagen egendom enligt lagen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom ska den göra en sär- skild bedömning av hur egendomen bör förvaltas. En sådan bedöm- ning behöver dock endast göras om det är motiverat på grund av att egendomen är särskilt värdefull eller svår att förvalta.
Den särskilda bedömningen ska syfta till att klargöra hur förvalt- ningskostnaderna för egendomen kan minimeras och hur värdet av egen- domen kan bevaras.
Bedömningen ska göras utan oskäligt dröjsmål och redovisas skrift- ligt.
2 § En syssloman har rätt till förskott på sin ersättning med ett skäligt belopp, om det finns skäl till det med hänsyn till det arbete som har lagts ner i ärendet och till den tid som återstår innan ersättningen kan fastställas. Om ett utbetalat förskott överstiger vad syssloman- nen slutligen tillerkänns i ersättning ska sysslomannen snarast åter- betala det överskjutande beloppet till staten.
3 § Polismyndigheten, Tullverket, Ekobrottsmyndigheten Kustbevak- ningen och Skatteverket får för sina respektive verksamhetsområden meddela föreskrifter om myndighetens hantering av egendom som avses i lagen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom och om sättet för kungörande enligt samma lag.
Polismyndighetens föreskrifter om hanteringen av förverkad egen- dom ska meddelas i samråd med Säkerhetspolisen.
4 § Polismyndigheten får, efter att ha gett Tullverket och Säkerhets- polisen tillfälle att yttra sig, meddela närmare föreskrifter om han- teringen av skjutvapen och ammunition som omfattas av beslut om användning i egen verksamhet enligt 3 kap. 10 § och 4 kap. 2 § lagen om säkrad och förverkad egendom.
210
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
5 § Om en målsägande enligt 36 kap. 22 § brottsbalken har rätt till betalning ur det som staten fått in till följd av ett förverkandebeslut, ska Polismyndigheten kontakta målsäganden och översända pengarna.
Innan pengar översänds till någon som inte har fyllt 18 år, ska Polis- myndigheten underrätta överförmyndaren. Vid återkommande utbetal- ningar behöver underrättelse lämnas endast när den första utbetal- ningen görs.
6 § Om ett förbudsmeddelande har skickats med stöd av 3 kap. 3 § lagen om säkrad och förverkad egendom ska gäldenären eller den som annars är förpliktad omedelbart underrättas om säkringen upphör.
7 § Om en registerhavare har underrättats om en åtgärd enligt 3 kap.
4§ lagen om säkrad och förverkad egendom ska registerhavaren ome- delbart underrättas om åtgärden upphör. Registerhavaren ska ta bort anteckningen om rådighetsinskränkningen ur registret.
1.Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2027.
2.Genom förordningen upphävs förordningen (2004:1319) om för- farande med förverkad egendom och hittegods m.m.
211
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.65Förslag till förordning om ändring
i utsökningsförordningen (1981:981)
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 25 § utsökningsförordningen ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
6kap. 25 §1
Om Polismyndigheten i sin verksamhet påträffar egendom och det finns anledning att anta att egendomen kan utmätas, ska myndig- heten underrätta Kronofogdemyndigheten. En underrättelse behöver inte lämnas om särskilda skäl talar mot det.
Innan en underrättelse lämnas ska det undersökas om det kan in- ledas en utredning om förverkande av egendomen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2022:800.
212
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.66Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:1190) om överlåtelse av statens fasta egendom m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1996:1190) om över- låtelse av statens fasta egendom m.m. att 4 § i ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
4 §1
Förordningen gäller inte
1.fast egendom som är invärderad på jordfonden,
2.fjällägenheter på kronomark ovanför odlingsgränsen i Norrbottens och Västerbottens län,
3.renbetesfjällen i Jämtlands län,
4.kronotorp nedanför odlingsgränsen i de sex nordligaste länen, och
5.försäljning som är förenad med rätt till hyra och återköp (s.k. fastighetsleasing) och liknande förfaranden.
Förordningen gäller inte heller fast egendom som har förverkats. För sådan egendom gäller det som sägs i lagen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 1996:1190.
213
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.67Förslag till förordning om ändring i förordningen (2017:504) om internationellt polisiärt samarbete
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2017:504) om inter- nationellt polisiärt samarbete
dels att 1 kap. 2 § och 10 kap. 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse, dels att det i förordningen ska införas ett nytt kapitel, 10 a kap., och dels att det ska införas två nya rubriker närmast före 10 a kap. 2 §
och 10 a kap. 14 § av följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
1 kap.
2 §1
–Schengenkonventionen: konventionen om tillämpning av Schengen- avtalet av den 14 juni 1985,
–avtalet med Danmark: avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks reger- ing om polisiärt samarbete i Öresundsregionen,
–Prümrådsbeslutet: rådets beslut 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämp- ning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet,
–Atlasrådsbeslutet: rådets beslut 2008/617/RIF av den 23 juni 2008 om förbättrat samarbete i krissituationer mellan Europeiska unionens medlemsstaters särskilda insatsgrupper,
–avtalet med Norge: avtalet av den 4 september 2018 mellan Sveriges regering och Norges regering om ömsesidigt bistånd mellan polisens särskilda insatsgrupper i krissituationer,
–avtalet med Finland: avtalet av den 19 oktober 2021 mellan Konungariket Sveriges regering och Republiken Finlands regering om polissamarbete i gränsområdet,
–CBE-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskri- dande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott, i den ursprungliga lydelsen,
–VIS-rådsbeslutet: rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar
1Senaste lydelse SFS 2025:854.
214
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott,
–avtalet med USA: avtalet av den 16 december 2011 mellan Konunga- riket Sveriges regering och Amerikas förenta staters regering om ett förstärkt samarbete för att förebygga och bekämpa brottslighet,
–Eurodacförordningen: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 603/2013 av den 26 juni 2013 om inrättande av Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en effektiv tillämpning av förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internatio- nellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat och för när medlemsstaternas brotts- bekämpande myndigheter begär jämförelser med Eurodacuppgifter för brottsbekämpande ändamål, samt om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011 om inrättande av en Europeisk byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa, i den ursprungliga lydelsen,
–informationsutbytesdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/977 av den 10 maj 2023 om informationsutbyte mellan medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter och om upphävande av rådets rambeslut 2006/960/RIF, i den ursprungliga lydelsen, och
–in- och utreseförordningen: Europaparlamentets och rådets för- ordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passe- rar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011.
–förverkandedirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande.
215
Med utländsk brottsbekäm- pande myndighet avses en utländsk myndighet som är behörig brotts- bekämpande myndighet enligt infor- mationsutbytesdirektivet. Detta kapitel är tillämpligt på informationsutbyte enligt infor- mationsutbytesdirektivet.Författningsförslag | SOU 2026:10 |
10kap. 1 §2
Detta kapitel är tillämpligt på informationsutbyte enligt
–informationsutbytesdirekti vet, och – rådets beslut 2007/845/ RIF av den 6 december 2007 om samarbete mellan medlemsstater- nas kontor för återvinning av till- gångar när det gäller att spåra och identifiera vinning eller annan egen- dom som härrör från brott, här be- nämnt rådsbeslutet.
2 §3
Med utländsk brottsbekäm- pande myndighet avses en utländsk myndighet som är
1.behörig brottsbekämpande myndighet enligt informations- utbytesdirektivet, eller
2.nationellt kontor för återvin- ning av tillgångar enligt rådsbeslutet.
Andra termer och uttryck i detta kapitel har samma betydelse som
iinformationsutbytesdirektivet.
10 a kap. Om samverkan och uppgiftsutbyte enligt förverkandedirektivet
1 §
Detta kapitel gäller för sådant samarbete mellan medlemsstater- nas kontor för återvinning av till-
2Senaste lydelse SFS 2024:991.
3Senaste lydelse SFS 2024:991.
216
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
gångar och kontor för förvaltning av tillgångar som ska ske för att spåra, identifiera, säkra, förverka och förvalta tillgångar enligt för- verkandedirektivet.
Kontor för återvinning av tillgångar
2 §
Kontoret för återvinning av till- gångar ska bedriva tillgångsinrik- tad brottsbekämpning och inom ramen för det arbetet
a)spåra och identifiera hjälp- medel, brottsvinster eller annan egendom när det är nödvändigt för att stödja behöriga myndigheter i andra stater eller den Europeiska åklagarmyndigheten (Eppo) i deras utredningar för att spåra tillgångar.
b)spåra och identifiera hjälp- medel, brottsvinster eller annan egendom som är eller kan bli före- mål för ett beslut att säkra egen- dom som kan komma att förver- kas efter ett beslut av en behörig myndighet i en annan stat.
c)samarbeta och utbyta infor- mation med kontor för återvin- ning av tillgångar i andra stater och med Eppo för att spåra och identi- fiera hjälpmedel, brottsvinster eller annan egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut att säkra egendom som kan komma att för- verkas efter ett beslut av en behö- rig myndighet i en annan stat.
217
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
d)ha befogenhet att spåra och identifiera egendom tillhörande per- soner och enheter som är föremål för unionens restriktiva åtgärder.
3 §
Kontoret för återvinning av till- gångar ska på begäran av ett ut- ländskt motsvarande kontor trots sekretess lämna sådana uppgifter som är tillgängliga och som ska an- vändas av mottagaren för att spåra och identifiera tillgångar som är eller kan bli föremål för ett beslut att säkra egendom som kan komma att för- verkas efter ett beslut av en behö- rig myndighet i en annan stat.
Första stycket gäller inte om det finns skäl att vägra ett utlämnande enligt 9 §.
4 §
När information begärs av en annan medlemsstat ska kontoret för återvinning av tillgångar i den andra staten så utförligt som möj- ligt ange
a)vilken egendom som begä- ran avser,
b)skälen till begäran och vilken relevans den information som begärs har för möjligheten att spåra och identifiera den sökta egendomen,
c)förfarandets art,
d)den typ av brott som begä- ran rör,
e)vilken koppling som finns mellan förfarandet för att åter-
218
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
vinna en tillgång och den motta- gande medlemsstaten,
f)uppgifter om vilken egendom som eftersöks,
g)andra uppgifter som är nöd- vändiga för att identifiera de fysiska eller juridiska personer som miss- tänks vara inblandade, och
h)i tillämpliga fall, skälet till att en begäran är brådskande.
5 §
Kontoret för återvinning av tillgångar får vägra att lämna in- formation till ett utländskt kontor för återvinning av tillgångar som har begärt information, endast om det finns skäl att anta att den information som lämnas ut skulle
a)skada grundläggande natio- nella säkerhetsintressen,
b)äventyra en pågående för- undersökning eller underrättelse- verksamhet, eller utgöra ett över- hängande hot mot en persons liv eller hälsa, eller
c)vara uppenbart oproportio- nell eller irrelevant för de ända- mål som den har begärts.
Om kontoret för återvinning av tillgångar vägrar att lämna ut in- formation enligt första stycket ska skälen för det anges. Kontoret för återvinning av tillgångar ska dess- utom samråda med det utländska kontor som har begärt informatio- nen.
En vägran att lämna ut infor- mation enligt första stycket kan avse
219
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
endast en del av den information som har begärts.
6 §
Om en begäran som avses i 3 § avser information om skatteupp- gifter, nationella socialförsäkrings- uppgifter eller information som innehas av brottsbekämpande myn- digheter krävs det en motiverad be- gäran för att uppgifterna ska lämnas ut.
En begäran kan avslås om ett tillhandahållande av den informa- tion som begärs skulle
a)äventyra framgången med en pågående utredning,
b)vara klart oproportionell i för- hållande till en fysisk eller juridisk persons legitima intressen med avse- ende på de ändamål för vilka åt- komst har begärts, eller
c)omfatta information som har tillhandahållits av en annan med- lemsstat eller ett tredjeland, och sam- tycke för dess vidare överföring inte kan inte erhållas.
7 §
Det svenska kontoret för återvin- ning av tillgångar ska lämna ut in- formation som begärs av ett kontor för återvinning av tillgångar i en annan medlemsstat så snart som möjligt.
Under alla omständigheter ska informationen lämnas ut inom
a)sju dagar, om en begäran inte är brådskande,
220
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
b)åtta timmar, om informatio- nen som begärs är brådskande och rör sådan information som lagras
idatabaser och register som det svenska kontoret för återvinning av tillgångar har direkt åtkomst till, eller,
c)tre dagar, om den informa- tion som begärs är brådskande och rör information som det svenska kontoret för återvinning av till- gångar inte har direkt åtkomst till.
8 §
Sådan information som avses i 7 § andra stycket b får lämnas senare om informationen inte är direkt tillgänglig. Detsamma gäller om det skulle vara orimligt betung- ande för kontoret för återvinning av tillgångar att efterkomma en begä- ran som har gjorts enligt 7 § andra stycket a.
Kontoret för återvinning av till- gångar ska omedelbart underrätta det kontor som har begärt informa- tionen om dröjsmålet och lämna den begärda informationen så snart som möjligt.
Om kontoret för återvinning av tillgångar inte kan lämna ut infor- mationen enligt de tidsfrister som följer av 7 § andra stycket ska den lämnas inom sju dagar från ut- gången av den ursprungliga tidsfrist som följer av 7 § andra stycket a eller inom tre dagar från utgången av den ursprungliga tidsfrist som
221
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
fastställts enligt 7 § andra stycket b och c.
9 §
De tidsfrister som följer av 7 § börjar löpa när begäran om infor- mation har mottagits.
10 §
Kontoret för återvinning av till- gångar får utan en föregående be- gäran lämna information till ett motsvarande kontor i en annan medlemsstat om kontoret har infor- mation om hjälpmedel, brottsvin- ster eller annan egendom som kan komma att förverkas. Informatio- nen får lämnas om det bedöms nöd- vändigt för att ett utländskt kontor för återvinning av tillgångar ska kunna utföra sina uppgifter.
Om information lämnas enligt första stycket ska kontoret för åter- vinning av tillgångar ange skälen till att den information som läm- nas anses vara nödvändig.
11 §
Information som utbyts enligt det här kapitlet ska sändas genom nätapplikationen för säkert informa- tionsutbyte (Siena) eller, om det i undantagsfall är nödvändigt, genom andra säkra kanaler för informa- tionsutbyte.
222
SOU 2026:10 | Författningsförslag |
Kontor för förvaltning av tillgångar
12 §
Kontoret för förvaltning av till- gångar ska tillhandahålla stöd och sakkunskap till myndigheter som an- svarar för egendom som har säkrats i syfte att den kan komma att för- verkas.
13 §
Kontoret för förvaltning av till- gångar ska i frågor om förvaltning av säkrad och förverkad egendom samarbeta med andra myndighe- ter som ansvarar för att spåra, iden- tifiera, säkra och förverka egen- dom.
14 §
Kontoret för förvaltning av till- gångar ska samarbeta med utländska myndigheter som ansvarar för för- valtning av fryst och förverkad egen- dom i gränsöverskridande ärenden.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2027.
223
Författningsförslag | SOU 2026:10 |
1.68Förslag till förordning om ändring i förordningen (2024:902) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2024:902) om för- farandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot att 24 §ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelseFöreslagen lydelse
24 §1
Om en underrättelse har lämnats muntligen till den som en utred- ning om självständigt förverkande rör och dennes biträde enligt 23 kap. 18 a § första stycket rättegångsbalken, ska detta framgå antingen genom att den som har lämnat underrättelsen gör en tjänsteanteckning eller
på något annat sätt. |
|
En underrättelse som lämnas | En underrättelse som lämnas |
skriftligen får sändas med posten | skriftligen får sändas med posten |
eller på elektronisk väg, om det | eller på elektronisk väg, om det |
inte av särskilda skäl kan antas att | inte av särskilda skäl kan antas att |
mottagaren inte skulle få under- | mottagaren inte skulle få under- |
rättelsen på detta sätt. En under- | rättelsen på detta sätt. |
rättelse till den som en utredning |
|
om självständigt förverkande rör |
|
ska dock delges honom eller henne |
|
om värdet av det som kan komma |
|
att förverkas överstiger fem prisbas- |
|
belopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ social- |
|
försäkringsbalken. När delgivning |
|
ska ske i ett sådant fall får det inte |
|
ske enligt 38 och 47–51 §§ delgiv- |
|
ningslagen (2010:1932). |
|
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2024:902.
224
Bidrag från brottsofferfonden får lämnas i syfte att stödja forsk- ning, utbildning, information och utvecklingsverksamhet. Bidrag får även lämnas till ideella organisatio- ner, kommuner, regioner och statliga myndigheter i form av verksam- hetsstöd.SOU 2026:10 | Författningsförslag |
1.69Förslag till förordning om ändring i förordningen (2025:744) om brottsofferfond
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2025:744) om brotts- offerfond att 2 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse | Föreslagen lydelse |
2 §1
Bidrag från brottsofferfonden får lämnas i syfte att stödja forsk- ning, utbildning, information och utvecklingsverksamhet. Bidrag får även lämnas till ideella organisatio- ner i form av verksamhetsstöd.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2027.
1Senaste lydelse SFS 2025:744.
225
2Utredningens uppdrag och arbete
2.1Utredningens uppdrag
Utredningens uppdrag har varit att ta ställning till hur det nya för- verkandedirektivet, Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande, och Financial Action Task Forces (FATF):s rekom- mendationer om förverkande ska genomföras i Sverige.1
I uppdraget har ingått att bland annat analysera hur svensk rätt förhåller sig till direktivet och FATF:s rekommendationer och lämna nödvändiga författningsförslag och förslag på andra åtgärder som krävs för att genomföra direktivet och rekommendationerna.
Den 8 november 2024 trädde en ny förverkandelagstiftning i kraft. Reformen syftade till att ge rättsväsendet ändamålsenliga möjligheter att beröva kriminella deras tillgångar. Det har ingått i utredningens uppdrag att följa tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen, redovisa iakttagelser och vid behov lämna förslag om författnings- ändringar som kan komplettera lagstiftningen.
I utredningens uppdrag har det också ingått att ta ställning till om en omvänd bevisbörda eller en så kallad förverkandepresumtion bör införas vid utvidgat förverkande i linje med vad som följer av artikel
3.4i förverkandekonventionen och, oavsett ställningstagande, lämna förslag om en omvänd bevisbörda vid utvidgat förverkande.2
Det har även ingått i utredningens uppdrag att överväga om möj- ligheterna att säkra egendom i förverkandesyfte behöver utvidgas. I uppdraget har det ingått att ta ställning till om tillämpningsområdet för befintliga tvångsmedel bör utvidgas, och oavsett ställningstagande, lämna förslag som innebär att egendom generellt kan säkras i för-
1Dir. 2024:122 och dir. 2025:78, se bilaga 1 och 2.
2Prop. 2023/24:144 En ny förverkandelagstiftning, s. 246.
227
Utredningens uppdrag och arbete | SOU 2026:10 |
verkandesyfte. Vidare har det ingått att ta ställning till bland annat om det bör införas en möjlighet för rätten att besluta att så kallade förverkandebeslag ska bestå till dess domen har fått laga kraft, om det bör gälla en tidsfrist för rättens prövning av ett beslag, om rätten alltid bör hålla förhandling i en beslagsfråga och om rätten – när beslaget fastställs – ska bestämma en frist för när åtal eller talan om självständigt förverkande senast ska väckas. I den här delen av upp- draget har det även ingått att ta ställning till hur formerna för för- valtning av egendom som har säkrats och förverkats ska se ut, vilka åtgärder brottsbekämpande myndigheter ska få vidta när de förfogar över sådan egendom som kan kräva särskilda förvaltningsåtgärder och vilken myndighet eller annat rättssubjekt som bör anförtros att förvalta egendomen. I alla delar har utredningen haft i uppdrag att lämna nödvändiga författningsförslag.
En fullständig beskrivning av uppdraget finns i direktiven, se bilaga 1 och 2.
2.2Utredningens arbete
Utredningens arbete påbörjades i januari 2025 och har bedrivits på sedvanligt sätt med regelbundna sammanträden med experter och sakkunniga. Det första sammanträdet hölls i februari 2025. Därefter har ytterligare sju sammanträden ägt rum, varav ett har varit digitalt. Utöver sammanträdena har det förekommit ett flertal underhands- kontakter där experter och sakkunniga har bidragit med viktig kun- skap och betydelsefulla synpunkter. Genom expertgruppen har ut- redningen löpande utbytt information med de myndigheter som har varit representerade. Dessutom har utredningens sekretariat haft flera externa kontakter med företrädare för olika myndigheter och privata aktörer, däribland Kustbevakningen, Brottsoffermyndig- heten, Brottsförebyggande rådet, Internetstiftelsen och Svensk För- säkring. Samråd har skett med Utredningen om en organisation av en effektiv ekobrottsbekämpning (Ju 2023:08) och Filmutredningen (Ku 2024:01).
Den information som har inhämtats och de diskussioner som har förts har sammanfattats i föreliggande betänkande, som även inne- håller utredningens förslag.
228
SOU 2026:10 | Utredningens uppdrag och arbete |
2.3Om förverkandedirektivet
Som ett led i EU:s strategi för att bekämpa den organiserade brotts- ligheten presenterade Europeiska kommissionen den 25 maj 2022 ett förslag till ett direktiv om återvinning av tillgångar och förverkande. Det övergripande syftet med förslaget var att stärka möjligheterna att kunna förverka brottsvinster och tillgångar som har sitt ursprung i brottslig verksamhet. Med utgångspunkt i kommissionens förslag har Europaparlamentet och rådet sedan antagit det nya förverkande- direktivet. Det nya förverkandedirektivet ersätter 2014 års förverk- andedirektiv,3 den gemensamma åtgärden 98/699/RIF, rambesluten 2001/500/RIF och 2005/212/RIF samt rådsbeslutet 2007/845/RIF.
Många av bestämmelserna i förverkandedirektivet har motsvarig- heter i de tidigare rättsakterna. Det gäller till exempel att medlems- staterna ska ha kontor för återvinning av tillgångar (så kallade asset recovery offices, nedan ARO-kontor) och flera artiklar som anger vad medlemsstaternas förverkandebestämmelser ska reglera. Direktivet innehåller dock även flera bestämmelser som saknar tidigare mot- svarighet, däribland bestämmelser om förverkande av oförklarad för- mögenhet och om hur egendom som har säkrats och förverkats ska förvaltas. Det har inte heller funnits krav på att medlemsstaterna ska ha kontor för förvaltning av tillgångar (så kallade asset management offices, nedan AMO-kontor) i tidigare EU-rättsakter. Ett sådant krav finns i det nya förverkandedirektivet.
Förverkandedirektivet är ett så kallat minimidirektiv. Det inne- bär att det inte finns något som hindrar medlemsstaterna från att ha en mer långtgående reglering än vad direktivet kräver. I direktivet används olika formuleringar för att beskriva vad medlemsstaterna behöver göra. En del saker är sådant som medlemsstaterna ska göra, det vill säga obligatoriska uppgifter. Annat är sådant som medlems- staterna uppmanas att göra eller bör göra – vilket måste ses som en stark rekommendation som Sverige bör sträva efter att uppfylla om det inte av något skäl framstår som olämpligt. Dessutom anges i för- verkandedirektivet sådant som medlemsstaterna kan göra. Dessa delar av direktivet har närmast karaktären av vägledande exempel, men innefattar ingen uppmaning till handling för medlemsstaterna.
3Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen.
229
Utredningens uppdrag och arbete | SOU 2026:10 |
I de delar av förverkandedirektivet som innehåller obligatoriska uppgifter är det ofta lätt att konstatera om Sverige uppfyller eller inte uppfyller direktivets krav. Om Sverige inte uppfyller kraven får detta åtgärdas genom att nya bestämmelser tas fram. I betänkandet lämnas genomgående förslag till sådana bestämmelser.
Det är dock inte alla artiklar i förverkandedirektivet som inne- håller obligatoriska förpliktelser för medlemsstaterna. I fråga om fakultativa bestämmelser finns det enligt utredningen mycket som talar för ett försiktigt förhållningssätt. En ökad regelbörda kan inne- bära en försämrad effektivitet. Under de senaste åren har det skett stora förändringar på straffrättens och straffprocessrättens områden, vilket även det talar för en viss återhållsamhet i de fakultativa delarna. Ytterligare krav på de rättstillämpande myndigheterna kan leda till en ökad byråkratisering, vilket riskerar att leda till tidsbrist och prio- riteringssvårigheter hos rättstillämparna. En annan följd av en stän- digt växande regelbörda är att risken för en felaktig rättstillämpning ökar. Denna aspekt bör finnas med i vågskålen när det övervägs att införa nya bestämmelser eller utvidga tillämpningsområdet för be- fintliga bestämmelser. Om ett förslag till nya regler går utöver den miniminivå som ett EU-direktiv kräver bör det finnas goda skäl för detta. Det bör finnas starka skäl att tro att reglerna kommer att få ett effektivt genomslag, kommer att gynna medborgarna eller att de kommer att innebära en förenkling för rättstillämparna. I betänk- andet redovisas i förekommande fall skälen till att förslag lämnas i direktivets fakultativa delar.
Direktivet, som i detalj kommer att beskrivas i betänkandet, ska vara införlivat i svensk rätt senast den 23 november 2026.
2.4Kort om FATF
FATF är ett mellanstatligt organ som tar fram internationella stan- darder för att bekämpa penningtvätt, finansiering av terrorism och finansiering av spridning av massförstörelsevapen.4 Standarderna ska implementeras av medlemmarna i deras respektive rättsordningar.
Standarderna omfattar både rekommendationer och tolkningsnoter. FATF tar även fram vägledningsdokument som ska utgöra ett stöd
4Standarderna finns att ladda ner på https://www.fatf- gafi.org/en/publications/Fatfrecommendations/Fatf-recommendations.html (sidan besökt den 13 november 2025).
230
SOU 2026:10 | Utredningens uppdrag och arbete |
för medlemmarna vid införandet och tillämpningen av standarderna.5 FATF:s övergripande mål är att skydda de finansiella systemen och den bredare ekonomin från de hot som penningtvätt och finansiering av terrorism innebär och ska därigenom stärka finanssektorns integ- ritet och bidra till ökad säkerhet.6
För närvarande är 37 länder medlemmar i FATF. Därtill finns 9 associerade medlemmar och 25 observatörer. Genom de associerade medlemmarna ges arbetet i FATF en bred geografisk spridning. Sverige är medlem i FATF sedan år 1990.7
Rekommendationerna reviderades första gången år 1996, när regelverket kom att omfatta även vissa aktörer utanför den finan- siella sektorn. År 2001 kompletterades rekommendationerna med nio specialrekommendationer om finansiering av terrorism. Därefter har rekommendationerna reviderats 2003, 2012 och nu senast per oktober 2025.8
För att säkerställa att de internationella standarderna efterlevs genomförs löpande utvärderingar inom FATF. Utvärderingarna sker genom så kallade peer reviews, som innebär att medlemmarna utvärderar varandra. Utvärderingsprocessen följs av en uppföljnings- process där FATF säkerställer att åtgärder vidtas i länderna för att genomföra standarderna och åtgärda de brister som har identifierats vid utvärderingarna. Sverige utvärderades senast i april 2017 och bedömdes då i stort sett uppfylla rekommendationerna 4 och 38 (som är de rekommendationer som framför allt aktualiseras i den här utredningen). När det gällde frågan om den svenska lagstiftningen är effektiv för att uppnå de mål som ställs upp gjordes bedömningen att den svenska lagstiftningen på sju bedömningsgrunder var mått- ligt effektiv och för tre bedömningsgrunder ansågs effektiviteten vara betydande. Bedömningen görs på grundval av elva utfall, vilka representerar nyckeltal som ska visa hur effektivt system ett land
5Vägledningen kan laddas ner på https://www.fatf-gafi.org/content/fatf- gafi/en/publications/Methodsandtrends/asset-recovery-guidance-best-practices-2025.html (sidan besökt den 13 november 2025).
6Se https://www.fatf-gafi.org/en/the-fatf.html (sidan besökt den 17 februari 2025).
7Se https://www.fatf-gafi.org/en/countries/fatf.html (sidan besökt den 17 februari 2025). Ryssland var tidigare medlem i FATF men uteslöts den 24 februari 2023 på grund av angreppet på Ukraina.
8Se https://www.fatf-gafi.org/en/publications/Fatfrecommendations/Fatf- recommendations.html (sidan besökt den 13 november 2025).
231
Utredningens uppdrag och arbete | SOU 2026:10 |
har mot penningtvätt och terrorfinansiering (så kallade AML/CFT- system).9
Om ett land som granskas av FATF bedöms inte uppfylla de uppställda rekommendationerna kan landet sättas upp på FATF:s så kallade svarta eller grå lista. Den svarta listan identifierar länder eller jurisdiktioner med allvarliga strategiska brister för att motverka penningtvätt, finansiering av terrorism och finansiering av spridning av massförstörelsevapen. För länder som har identifierats som hög- riskländer uppmanar FATF sina medlemmar och alla andra jurisdik- tioner att tillämpa en noggrann utvärdering vid finansiella kontakter med landet. I de allvarligaste fallen uppmanas länder att vidta åtgärder för att skydda det internationella finansiella systemet från de pågå- ende riskerna för penningtvätt, finansiering av terrorism och finan- siering av spridning av massförstörelsevapen som härrör från det aktuella landet. För närvarande är Nordkorea, Iran och Myanmar uppsatta på FATF:s svarta lista.10
På den grå listan sätts sådana länder upp som FATF har identi- fierat har strategiska brister i arbetet med att motverka penningtvätt, finansiering av terrorism och finansiering av spridning av massför- störelsevapen, men som arbetar aktivt med FATF för att åtgärda bristerna. Länder som är uppsatta på den grå listan är under utökad övervakning, vilket innebär att landet i fråga har åtagit sig att lösa de identifierade bristerna inom vissa överenskomna tidsramar. För närvarande finns 24 länder uppsatta på den grå listan; bland andra Algeriet, Bulgarien, Kroatien, Kenya, Monaco, Sydafrika och Vietnam.11
De nu gällande 40 rekommendationerna med tolkningsnoter an- togs i februari 2012 och avser förutom penningtvätt och finansiering av terrorism även finansiering av spridning av massförstörelsevapen. Centralt i rekommendationerna är att systemet för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism ska vara effektivt. Enligt standarderna krävs det därför att länder och verksamhetsutövare vid- tar åtgärder för att identifiera de risker för penningtvätt och finan-
9Se https://www.fatf-gafi.org/content/fatf-gafi/en/countries/detail/Sweden.html (sidan besökt den 20 februari 2025). AML står för Anti-Money Laundering och CFT står för Countering the Financing of Terrorism eller Combating the financing of terrorism, se FATF- rekommendationerna s. 139.
10Se https://www.fatf-gafi.org/en/countries/black-and-grey-lists.html (sidan besökt den
17februari 2025).
11Se https://www.fatf-gafi.org/en/countries/black-and-grey-lists.html (sidan besökt den
17februari 2025).
232
SOU 2026:10 | Utredningens uppdrag och arbete |
siering av terrorism som finns i landet eller verksamheten. Genom att förstå riskerna kan resurserna fördelas på ett effektivt sätt och systemet för bekämpning av penningtvätt och finansiering av terro- rism utformas ändamålsenligt. I oktober 2025 reviderades FATF:s rekommendationer, då beträffande rekommendation 16 och den tillhörande tolkningsnoten. På förverkandeområdet är det särskilt rekommendationerna 4 och 38 som är av intresse.12
2.5Avgränsningar
Utredningens uppdrag har varit mycket omfattande och har spänt över ett stort antal skilda rättsområden. Samtidigt har tiden för att redovisa uppdraget varit snäv. Redogörelsen av gällande rätt i olika frågor gör av den anledningen inte anspråk på att vara komplett.
Som nämnts ovan har det ingått i utredningens uppdrag att se över om det finns skäl att utvidga möjligheterna att säkra egendom i förverkandesyfte. Det har föranlett att utredningen lämnar vissa förslag som gäller bestämmelserna om beslag i 27 kap. rättegångs- balken. I det sammanhanget kunde det ha funnits anledning att göra en allmän översyn av reglerna i 27 kap. om beslag och 26 kap. rätte- gångsbalken om kvarstad. Det har emellertid inte ingått i utredning- ens uppdrag att göra en sådan allmän översyn och det har inte varit aktuellt att utvidga bestämmelserna om kvarstad i brottmål i förver- kandesyfte. Utredningen har därför, och av tidsskäl, inte ansett sig ha möjlighet att behandla reglerna om kvarstad i brottmål i betänk- andet.
I kapitel 4 beskrivs att utredningen anser att det bör inrättas ett nationellt center för tillgångsinriktad brottsbekämpning. Regeringen lämnade emellertid i juli 2025 ett uppdrag till Ekobrottsmyndigheten, Kronofogdemyndigheten, Polismyndigheten, Skatteverket, Tullverket och Åklagarmyndigheten om stärkt förmåga att återta brottsvinster.13 Inom ramen för det uppdraget ska myndigheterna bland annat ana- lysera hur ett fungerande samarbete mellan myndigheter för att stärka förmågan att återta brottsvinster ska säkerställas. I uppdraget ingår även att undersöka hur andra länder har valt att organisera arbetet
12Se https://www.fatf-gafi.org/content/fatf- gafi/en/publications/Fatfrecommendations/update-standards-promote-financial- conclusion-feb-2025.html. (sidan besökt den 3 mars 2025).
13Uppdrag om stärkt förmåga att återta brottsvinster, den 3 juli 2025, Ju2025/01525.
233
Utredningens uppdrag och arbete | SOU 2026:10 |
för att öka effektiviteten. Myndighetsuppdraget har inte föranlett några ändringar i utredningens direktiv, varför utredningen inte har ansett sig förhindrad att redovisa sin syn på saken. De slutsatser som dras inom ramen för arbetet med det nämnda myndighetsuppdraget kan emellertid ha stor betydelse för kommande ställningstaganden om eventuella organisatoriska förändringar. Det gäller inte minst eftersom berörda myndigheter har varit mer direkt involverade i arbetet med det uppdraget än vad de har varit i den här utredningen. De slutsatser och bedömningar som utredningen gör i betänkandet görs alltså med visst förbehåll för vad myndigheterna kommer fram till inom ramen för det nämnda uppdraget.
Slutligen bör nämnas att det inte har ingått i utredningens upp- drag att ta fram en nationell strategi för återvinning av tillgångar (artikel 25 i förverkandedirektivet).
2.6Betänkandets disposition
Utredningens uppdrag har, som nämnts ovan, innefattat dels att säkerställa att förverkandedirektivet och FATF:s rekommendationer införlivas i svensk rätt, dels att utreda vissa andra särskilda frågor som följer av kommittédirektiven.
De inledande kapitlen omfattar utredningens författningsförslag (kapitel 1) och utredningens uppdrag och arbete (kapitel 2).
Därefter behandlas processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter att säkra egendom genom beslag (kapitel 3), följt av ett kapitel vardera för förverkandedirektivets andra till fjärde kapitel (be- tänkandets kapitel 4–6). Förverkandedirektivets och FATF:s krav på insamling och redovisning av statistisk redovisas därefter (kapitel 7).
De efterföljande kapitlen ägnas åt de frågor som särskilt följer av kommittédirektiven; omvänd bevisbörda för utvidgat förverkande (kapitel 8), tillämpningen av den nya förverkandelagstiftningen (kapi- tel 9) samt frågeställningar med koppling till konkurrens mellan en- skilda anspråk och förverkande (kapitel 10).
I de avslutande kapitlen behandlas frågor hänförliga till genom- förandet av förslagen. Det handlar om ikraftträdande och övergångs- bestämmelser (kapitel 11), konsekvensanalys (kapitel 12) samt för- fattningskommentar (kapitel 13).
234
SOU 2026:10 | Utredningens uppdrag och arbete |
Sist finns de särskilda yttrandena samt bilagor med utredningens direktiv, förverkandedirektivet och en tabell om överrättsprocessen vid överklaganden av förverkandebeslut.
235
3Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag
Ett uppdrag i utredningen är att utvidga möjligheterna att säkra egen- dom i förverkandesyfte. I kommittédirektiven sägs att det måste finnas förutsättningar att säkra egendom för att den ska kunna förverkas, annars är risken överhängande att egendomen byter ägare eller för- svinner. Att egendom inte kan säkras under tiden en brottsutredning pågår kan i vissa fall också medföra att brottslighet kan fortgå under utredningstiden till dess ett eventuellt förverkande kan ske.
I direktiven lyfts det som problematiskt att en åklagare inte kan säkra alla typer av egendom på ett generellt sätt i förverkandesyfte. Eftersom vissa typer av egendom – som fastigheter, bostadsrätter och vissa sorters immateriell egendom – inte omfattas av reglerna om be- slag och penningbeslag bör det enligt direktiven finnas ett tvångsmedel som gör det möjligt att på ett generellt och enkelt sätt kunna säkra olika typer av egendom. Uppgiften i direktiven att föreslå ett utvidgat tvångsmedel som gör att egendom generellt kan säkras i förverkande- syfte är obligatorisk för utredningen. Oavsett ställningstagande till om tillämpningsområdet för tvångsmedel bör utvidgas ska alltså sådana förslag lämnas.
I kommittédirektiven framhålls det också som angeläget att de processuella reglerna för att säkra egendom under domstolsprocessen är ändamålsenligt utformade. Utredningen ska därför ta ställning till vissa processuella beslagsfrågor. Frågorna handlar om ifall förver- kandebeslag borde kunna bestå till dess en dom har fått laga kraft, om det borde gälla en tidsfrist för rättens prövning av ett beslag, om rätten alltid bör hålla förhandling i beslagsfrågor och om rätten – när beslaget fastställs – ska bestämma en frist för när åtal eller talan om självständigt förverkande senast ska väckas.
237
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
En inledande notering kan göras beträffande den sistnämnda delen av uppdraget. Det finns ett ganska stort utrymme att förenkla process- reglerna för beslag utan att rättssäkerheten träds för när. De proces- suella beslagsreglerna är dock utformade på ett liknande sätt som de processuella reglerna om reseförbud och kvarstad. En invändning skulle därför kunna göras mot att enbart beslagsreglerna förenklas utan att motsvarande förenklingar görs för åtminstone kvarstad.
Enligt kommittédirektiven är det dock angeläget att se över att just beslagsreglerna är ändamålsenligt utformade, bland annat mot bakgrund av att en möjlig konsekvens av den nya förverkandelagstift- ningen är att personer som drabbas av beslag i större utsträckning kommer att begära rättens prövning av beslaget. Det bedöms därför som motiverat att nu föreslå en särreglering för beslag, vilket innebär att processreglerna för beslag kommer att avvika på ett ganska bety- dande sätt från vad som gäller för reseförbud och kvarstad.
3.1Gällande rätt om att säkra egendom
I förverkandedirektivet används begreppet ”fryst” egendom. ”Frys- ning” definieras i direktivet som:
…tillfälligt förbud mot överföring, förstöring, omvandling, avyttring eller flyttning av egendom, eller att man tillfälligt tar egendom i förvar eller tar kontroll över egendom.1
Att egendom är ”fryst” är inget etablerat uttryckssätt i svenskt juri- diskt språkbruk.2 I svensk terminologi motsvaras termen ”fryst” av att egendomen är säkrad på något sätt; antingen genom beslag, för- var eller kvarstad.3 Dessutom kan egendom säkras under en kort tid genom dispositionsförbud som är subsidiärt till de andra formerna av säkring. I det här betänkandet används oftast ordet ”säkrad” och inte ”fryst”.
1Artikel 3.5.
2Ordet ”frysning” med den betydelsen finns inte med i Svenska Akademiens ordlista eller ordbok.
3Begreppet ”frysning” används alltså i det här sammanhanget inte på det sätt som det an- vänds i lagen (2023:677) om frysning av tillgångar, se särskilt 3 §.
238
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
För de olika situationerna där egendom kan säkras gäller olika re- gelverk. Allmänt sett ses rättegångsbalkens reglering som riktlinjer för specialstraffrätten i tveksamma frågor.4
Det kan noteras att beslag och kvarstad är perdurerande (bestå- ende) tvångsmedel. De kännetecknas alltså av ett mer bestående till- stånd och det krävs normalt ett särskilt beslut för att de ska upphöra. Perdurerande tvångsmedel ska fortlöpande omprövas av den ansva- riga myndigheten eller beslutsfattaren så länge tvångsmedlet består. Detta grundas i att ett tvångsmedel måste vara nödvändigt för att vara tillåtet, vilket följer av att proportionalitetsprincipen gäller för tvångsmedel. Den tvingande åtgärden behöver vara ändamålsenlig och nödvändig, och det måste övervägas om säkrandet kan ske på något mindre ingripande sätt än genom tvångsmedlet.5
Ett annat sätt att kategorisera beslag och kvarstad är genom att beskriva dem som reella tvångsmedel, vilket innebär att det är tvångs- medel som används för att säkra egendom. Det här skiljer dem från de personella tvångsmedlen (som anhållande och häktning), vilka syftar till att begränsa friheten för fysiska personer.
I detta avsnitt beskrivs de materiella förutsättningarna för att säkra egendom genom dispositionsförbud, förvar, kvarstad och beslag. Penningbeslag behandlas tillsammans med beslagen.
3.1.1Dispositionsförbud
Ett dispositionsförbud är en provisorisk säkringsåtgärd som utgör ett förstadium till penningbeslag (se om det i avsnitt 3.1.4) och inne- bär att egendomen eller ett motsvarande värde tills vidare inte får flyttas eller disponeras på något annat sätt av innehavaren. Förfaran- det regleras i lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism (penningtvättslagen).6 Beslut om disposi- tionsförbud kan fattas redan innan en förundersökning. Det innebär att åtgärden kan vidtas i ett tidigare skede än övriga säkringsåtgär- der och att det inte måste finnas någon misstänkt person för att ett
4Frågor om att säkra egendom behandlas mer utförligt i Lindberg, Gunnel, 2022, Straffpro- cessuella tvångsmedel, Norstedts juridik, Juno version 5, s. 442.
5Lindberg, 2022, s. 48.
64 kap. 11–13 §§.
239
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
dispositionsförbud ska kunna meddelas (vilket inte heller behövs för en utredning om självständigt förverkande).7
Vilken egendom som träffas av dispositionsförbudet
Tillämpningsområdet för ett dispositionsförbud är begränsat till egendom i form av pengar, fordringar eller andra rättigheter. Med pengar avses kontanter i form av sedlar och mynt. Med en fordran eller annan rättighet avses kontobehållningar och liknande tillgodo- havanden hos en verksamhetsutövare. Aktier, obligationer eller andra värdepapper är normalt ”papperslösa” och finns registrerade på en värdepappersdepå eller ett värdepapperskonto där också innehavets värde framgår som ett penningbelopp. De omfattas därmed av defini- tionen av vad ett dispositionsförbud kan avse. Därutöver kan pen- ningöverföringar via olika typer av betaltjänster ske utan att sända- ren eller mottagaren har något konto hos företaget. Även sådana överföringar träffas av ett dispositionsförbud. Om egendom av något annat slag, till exempel dyrbara varor, påträffas hos en verksamhets- utövare, kan denna, med beaktande av att sådan egendom kan förver- kas hos penningtvättaren, i stället säkras genom reglerna om beslag. Sådan egendom är inte heller lättrörlig på samma sätt som egendom som finns i de finansiella systemen.8
Förutsättningarna för ett dispositionsförbud
Om det finns skäl att misstänka att egendom i form av pengar, en fordran eller någon annan rättighet är föremål för penningtvätt eller är avsedd för finansiering av terrorism och egendomen finns hos en verksamhetsutövare, får Polisen eller Säkerhetspolisen besluta att egendomen eller ett motsvarande värde tills vidare inte får flyttas eller disponeras på något annat sätt. Det är alltså innebörden av ett dispositionsförbud. Med Polisen avses i praktiken finansunderrättelse- enheten vid Polisen, ofta kallad Finanspolisen.9
Ett beslut om dispositionsförbud får meddelas endast om det är fara i dröjsmål och det skäligen kan befaras att egendomen annars
7Prop. 2013/14:121 En effektivare kriminalisering av penningtvätt, s. 76.
8Prop. 2013/14:121 s. 81 f.
94 kap. 11 § penningtvättslagen och prop. 2016/17:173 Ytterligare åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, s. 539.
240
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
kommer att undanskaffas. Dessutom måste skälen för åtgärden upp- väga det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som drabbas. Polisen får även fatta beslut om dispositionsförbud på be- gäran av en utländsk finansunderrättelseenhet. Vid proportionalitets- bedömningen bör hänsyn tas till omständigheter som egendomens värde, hur stark misstanken om penningtvätt eller terrorismfinansier- ing är, hur stor risken är för att egendomen undanskaffas om beslut inte fattas och vilken skada ett dispositionsförbud skulle kunna för- orsaka egendomens ägare eller den som förfogar över egendomen. Endast om åtgärden står i proportion till de motstående intressena får den alltså beslutas.10
Beviskravet för ett beslut om dispositionsförbud är lågt. Det är tillräckligt att det finns skäl att misstänka att egendomen är föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism. Det innebär att förutsättningarna för att inleda förundersökning inte behöver vara uppfyllda (för det krävs enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken att det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats). Det krävs dock att misstanken grundar sig på konkreta omständigheter. En sådan misstanke kan uppkomma genom en eller flera rapporter om misstänkta transaktioner från verksamhetsutövare eller genom andra informationskällor, till exempel genom spaning, underrättelser från andra enheter inom Polisen eller från andra myn- digheter, eller genom uppgifter som framkommer i samband med andra pågående utredningar.11
Om en verksamhetsutövare i sin verksamhet har skälig grund att misstänka penningtvätt eller finansiering av terrorism eller att egen- dom annars härrör från en brottslig handling, ska uppgifter om alla omständigheter som kan tyda på detta utan dröjsmål rapporteras till Polisen. En sådan rapport ska göras även om transaktioner inte genom- förs liksom om det före ingåendet av en affärsförbindelse eller utfö- randet av en transaktion uppkommer misstanke om att kunden avser att använda verksamhetsutövarens produkter eller tjänster för pen- ningtvätt eller finansiering av terrorism.12 Informationen ska alltså lämnas till Polisen utan begäran och det finns även bestämmelser
10Prop. 2013/14:121 s. 81.
11Prop. 2013/14:121 s. 80.
124 kap. 3 § penningtvättslagen, där det även framgår vad en sådan rapport närmare ska innehålla.
241
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
om att verksamhetsutövare i vissa fall har en skyldighet att lämna information till Polisen när myndigheten begär det.13
Med ”egendom som annars härrör från brottslig handling” avses en situation där pengar eller egendom som verksamhetsutövaren kom- mer i kontakt med kan antas vara resultatet av en brottslig handling, men där egendomen ännu inte har varit föremål för någon åtgärd som innebär penningtvätt. I förarbetena anges som exempel att det till ett bankkonto under en kort tidsperiod sker ett stort antal överför- ingar från olika avsändare. Om verksamhetsutövaren då får anledning att misstänka att insättningarna beror på att kontohavaren har begått ett bedrägeri, bör det föranleda en rapport till Polisen.14
Hur dispositionsförbudet verkställs
Dispositionsförbudet verkställs genom att den verksamhetsutövare som förvarar egendomen eller motsvarande värde förbjuds att tills vidare flytta på den eller disponera den på något annat sätt. Med verk- samhetsutövare avses en fysisk eller juridisk person som utför en sådan verksamhet som omfattas av penningtvättslagen. Det rör sig alltså om till exempel banker, värdepappersrörelser, fondverksamhet, verksamheter för utgivning av elektroniska pengar och verksamheter som tillhandahåller betaltjänster.15
En verksamhetsutövare ska övervaka pågående affärsförbindelser och bedöma enstaka transaktioner i syfte att upptäcka aktiviteter och transaktioner som avviker från vad verksamhetsutövaren har anled- ning att räkna med utifrån den kännedom som verksamhetsutövaren har om sina kunder, de produkter och tjänster som tillhandahålls, de uppgifter som kunden lämnar och övriga omständigheter. Övervak- ningen ska också ske av transaktioner som, utan att vara avvikande, kan antas ingå som ett led i penningtvätt eller finansiering av terro- rism.16
Att en transaktion bedöms vara misstänkt och därför rapporteras av en verksamhetsutövare är en indikation på att något oegentligt skulle kunna vara för handen. Att rapportering sker medför emeller- tid inte per automatik att det finns förutsättningar för att inleda en
134 kap. 6 § penningtvättslagen.
14Prop. 2016/17:173 s. 539.
151 kap. 8 § p 8 penningtvättslagen. Hela listan på verksamheter som omfattas finns i 1 kap. 2 §.
164 kap. 1 § penningtvättslagen.
242
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
förundersökning. Om inte en förundersökning kan inledas saknas det förutsättningar för att använda tvångsmedel för att säkra egen- domen. Även om det skulle finnas förutsättningar att inleda en för- undersökning kan möjligheterna att ingripa vara begränsade. Det skulle i så fall kunna innebära att egendom som till exempel misstänks vara utbyte av brott skulle kunna försvinna innan brottsutredande myn- digheter kan ingripa. Det är bland annat i sådana situationer som det kan finnas behov av att besluta om dispositionsförbud.17
Tidsfrister och underrättelser
Ett beslut om dispositionsförbud ska så snart som möjligt anmälas till åklagaren, som skyndsamt ska pröva om åtgärden ska bestå. Åkla- garens beslut får inte överklagas. Om det inte längre finns skäl för åtgärden ska den hävas. Åtgärden upphör att gälla när två arbetsdagar har gått från Polisens eller Säkerhetspolisens beslut, om den inte har hävts före det. Verksamhetsutövaren ska omedelbart underrättas om att ett dispositionsförbud har beslutats eller hävts.18
Den som har drabbats av ett beslut om dispositionsförbud ska underrättas om beslutet i de fall där det kan antas att syftet med en beslutad eller förutsedd åtgärd inte motverkas och den framtida utred- ningen inte skadas om uppgiften röjs. Beslut om underrättelse med- delas av åklagare. En underrättelse behöver inte lämnas, om den med hänsyn till omständigheterna uppenbart är utan betydelse.19
3.1.2Förvar
Förvar är det tvångsmedel som används för att tillfälligt säkra egen- dom som senare kan bli föremål för kvarstad. För att egendom ska kunna tas i förvar krävs det alltså att kvarstad ska kunna bli aktuellt. Rekvisiten för kvarstad beskrivs i avsnitt 3.1.3. Förvar är avsett att användas som en interimistisk åtgärd i situationer där det inte råder någon tvekan om behovet av en omedelbar åtgärd och där inte heller äganderätten är osäker. Förvar lämpar sig därför mindre väl om om-
17Prop. 2013/14:121 s. 127.
184 kap. 12 § penningtvättslagen.
19Prop. 2013/14:121 s. 85 f.
243
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
ständigheterna kring äganderätten, eller vem talan ska riktas mot, är oklara.20
Den huvudsakliga materiella regleringen om förvar finns i 26 kap. 3 § rättegångsbalken. Där anges det att åklagaren får ta egendom i för- var i avvaktan på rättens beslut om kvarstad. Om det är fara i dröjs- mål får en polisman ta lös egendom i förvar. En sådan åtgärd ska skyndsamt anmälas till åklagaren, som omedelbart prövar om egen- domen ska förbli i förvar. Förvar får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden inne- bär för den som beslutet avser eller något annat motstående intresse.
I specialstraffrätten finns ytterligare bestämmelser om förvar, se avsnitt 3.1.5. Där framgår bland annat att rättegångsbalkens regler om förvar är tillämpliga för tulltjänstemän och kustbevakningstjänste- män på motsvarande sätt som för polismän.21 Vad som sägs i det här avsnittet om vad som gäller för polismän enligt rättegångsbalken gäller även tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen.
Frågan om att ta lös egendom i förvar kan ofta uppkomma i sam- band med att dyrare egendom påträffas vid en husrannsakan och kroppsvisitation. För att ett beslut om förvar ska vara möjligt i dessa situationer är det många gånger nödvändigt att polis eller åklagare redan före åtgärden har gjort en preliminär bedömning av kommande betalningsförpliktelser och kontrollerat den misstänktes ekonomi, för att kunna ha en uppfattning om behovet av ett förvar.22
Vilken egendom som kan tas i förvar
Tvångsmedlet förvar kan avse alla typer av egendom, men en polis- man kan som nämnts endast ta lös egendom i förvar. Lös egendom är allt som inte är fast egendom; det vill säga inte endast lösa saker utan även pengar, aktier och andra värdepapper, fordringar, bostads- rätter och byggnader på ofri grund.
Det är endast egendom som vid en exekutionsrättslig bedömning kan anses tillhöra den som är skäligen misstänkt som kan tas i förvar. Det innebär att det är presumtionsreglerna i 4 kap. 17–19 §§ utsök- ningsbalken som tillämpas om det är fråga om lös egendom. Med stöd av de reglerna kan egendomen anses tillhöra den misstänkte om den
20Lindberg, 2022, s. 414 f.
218 kap. 9 § tullbefogenhetslagen (2024:710) och 3 kap. 13 § kustbevakningslagen (2019:32).
22Åklagarmyndigheten, RäV 2024:8 Förvar och kvarstad, s. 24.
244
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
finns i hans eller hennes besittning. Eftersom förvaret är en tillfällig säkerhetsåtgärd före kvarstad behöver åklagaren sällan göra någon djupare analys av ägarförhållandena avseende egendom som den miss- tänkte har i sin besittning. Eventuella anspråk från tredje man och påståenden från den misstänkte om att egendomen ägs av någon annan blir primärt en fråga för Kronofogden, som tar hand om egendomen när den har belagts med kvarstad.23
Enligt åklagarnas rättsliga vägledning är det inte lämpligt att ta egendom med ett ringa värde i förvar. Beträffande sådan egendom kan Kronofogden inte verkställa ett kvarstadsbeslut, eftersom Krono- fogden bara kan kvarstadsbelägga egendom om det kan antas att det belopp som flyter in efter försäljning ger ett överskott som gör åtgär- den försvarlig. Dessutom bör det tas hänsyn till att Kronofogden vid verkställighet av ett kvarstadsbeslut måste beakta den misstänk- tes beneficium, vilket innebär att vissa typer av egendom inte kan beläggas med kvarstad eftersom de behövs för den misstänktes för- sörjning. Det kan handla om kläder och andra föremål för uteslut- ande personligt bruk till skäligt värde, möbler och husgeråd som är nödvändiga för hemmet, en hyresrätt som används som stadigvarande bostad med mera.24
Det värde som ska uppskattas för egendomen är det exekutiva vär- det, det vill säga det värde som egendomen kan antas ha efter avdrag för de kostnader som uppstår vid verkställighet. Vissa sorters egen- dom kan vara svår att värdera. Några typer av egendom har så lågt andrahandsvärde eller kostar så mycket att vårda att egendomen inte lämpar sig för ett beslut om förvar, till exempel äldre elektronik och djur. Enligt åklagarnas vägledning ska den som är tveksam till om en viss typ av egendom bör tas i förvar kontakta Kronofogden.25
Tiden för förvarsbeslutet
Den tid som egendom får hållas i förvar är mycket kort. Senast på den femte dagen efter att åklagaren har fattat ett beslut om förvar, eller fastställt en polismans beslut, ska en framställning om kvarstad göras. När framställningen har nått domstolen börjar en ny frist att löpa inom vilken en kvarstadsförhandling ska hållas. Om åklagaren
2318 kap. 2 och 7 §§ utsökningsbalken och Åklagarmyndigheten, RäV 2024:8 s. 8.
24Beneficiereglerna finns i 5 kap. utsökningsbalken.
25Åklagarmyndigheten, RäV 2024:8 s. 9.
245
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
har försuttit fristen för att begära kvarstad kan åklagaren ändå begära att rätten beslutar om det, men egendom som har tagits i förvar får i så fall återställas och handläggningen kommer att följa det som gäller för de fall där kvarstad begärs utan att någon egendom har säkrats.26
Rättens prövning
Rättens prövning av ett förvarsbeslut sker i samband med prövningen av om den förvarstagna egendomen ska beläggas med kvarstad. Om rätten inte bifaller åklagarens begäran om kvarstad ska egendomen omedelbart återställas. Om rätten beslutar om kvarstad är det inte säkert att kvarstadsbeslutet kommer att avse just den egendom som har tagits i förvar. Ett kvarstadsbeslut ska nämligen i allmänhet inte avse utpekad egendom utan egendom till ett visst värde.27 För att trygga verkställigheten av kvarstadsbeslutet ska redan omhändertagen egendom bli kvar i myndighetens vård till dess kvarstadsbeslutet verk- ställs, om inte rätten beslutar något annat.28 Beslutet om kvarstad går i verkställighet omedelbart.29
Hur förvaret upphör
Ett beslut om förvar kan upphöra genom att egendomen blir föremål för kvarstad, genom att beslutet hävs eller genom att beslutet förfaller därför att åklagaren inte ansöker om kvarstad i rätt tid. Eftersom för- varsbeslutet upphör att gälla i och med att domstolen tar ställning i kvarstadsfrågan är det inte nödvändigt att domstolen förordnar om detta. Om domstolen ogillar ett kvarstadsyrkande kan det dock vara lämpligt att den samtidigt påminner om att detta innebär att egen- domen inte längre ska vara i förvar.30
Förvarsbeslutet kan också upphöra om Kronofogden vid sin verk- ställighet av ett kvarstadsbeslut väljer att kvarstadsbelägga annan egendom än den förvarstagna. I sådana fall måste den egendom som är i förvar återställas. Några regler om hur det ska gå till finns inte. Enligt åklagarnas rättsliga vägledning bör ansvaret för återställandet
2626 kap. 4–6 §§ rättegångsbalken, se även Lindberg, 2022, s. 420.
2726 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken.
28NJA II 1943:1 Den nya rättegångsbalken, s. 355.
2930 kap. 12 § första stycket 3 rättegångsbalken.
30JO 2011/12 s. 67.
246
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
ligga på den myndighet som förvarar egendomen. Den åklagare som får kännedom om att Kronofogden har belagt annan egendom med kvarstad än den förvarstagna bör dock kontakta den förvarande myn- digheten för att säkerställa att egendomen återlämnas.31
Dokumentation och underrättelser om förvar
Det finns inga formella krav på hur ett beslut om förvar ska vara ut- format, men några grundläggande krav som kan ställas på ett sådant beslut är att det framgår vem som har fattat beslutet, när det gjordes, vilket brott som föranledde beslutet, mot vem åtgärden riktades och för vilken fordran egendomen har tagits i förvar. Det bör framgå om egendomen har säkrats för att säkerställa ett målsägandeanspråk eller betalningsförpliktelser till staten. Om det finns konkurrerande betal- ningsanspråk krävs det närmare precisering.32
Det ska föras protokoll över förvar. I protokollet ska det noga anges vad som har tagits i förvar, var och när åtgärden har ägt rum, vad som har varit ändamålet med den och vilka som har varit när- varande när åtgärden vidtogs. Den vars egendom har tagits i förvar ska utan dröjsmål underrättas om åtgärden om han eller hon inte var närvarande när egendomen togs. Den berörda personen ska på begäran få ett bevis om åtgärden.33
Genom protokollet ska det gå att identifiera egendomen. Det kan ske genom en noggrann anteckning där egendomen beskrivs eller dokumenteras på något annat sätt, exempelvis fotografering. Det är den som efter eget beslut genomför åtgärden eller som verkställer ett förvarsbeslut på uppdrag av åklagare, det vill säga vanligtvis en polis- man, som ansvarar för dokumentationen. I de flesta fall beslutar åkla- gare om förvar av egendom som redan är i beslag. Även i dessa fall ska ett förvarsprotokoll upprättas.34
Om en åklagare har tagit fast egendom eller en tomträtt i förvar, beslutat att en tomträtt ska förbli i förvar eller upphävt ett beslut om förvar av fast egendom eller en tomträtt, ska åklagaren genast under- rätta inskrivningsmyndigheten (det vill säga Lantmäteriet) om beslu- tet. I underrättelsen ska det anges vilken fordran som förvarsbeslu-
31Åklagarmyndigheten, RäV 2024:8 s. 19.
32Lindberg, 2022, s. 417 f.
3326 kap. 3 b § rättegångsbalken.
34Åklagarmyndigheten, RäV 2024:8 s. 11.
247
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
tet avser.35 En ansökan om inteckning ska avslås om en fastighet eller en del av en fastighet har belagts med kvarstad eller tagits i förvar se- nast på den inskrivningsdag när inteckningen söks.36 Om förvars- beslutet avser en bostadsrätt ska bostadsrättsföreningen underrättas.37
En kopia av förvarsprotokollet ska lämnas till Kronofogden senast i samband med att verkställighet av kvarstad begärs. I samband med det lämnas också uppgifter om var egendomen förvaras och hur Kro- nofogden kan få tillgång till egendomen.38 När Kronofogden har verk- ställt kvarstadsbeslutet upphör Polisens (eller Ekobrottsmyndighe- tens) ansvar för egendomen i fråga. Om egendomen därefter lämnas tillbaka, till exempel för att beslutet om kvarstad hävs, ansvarar Krono- fogden för tillbakalämnandet.
3.1.3Kvarstad
Tvångsmedlet kvarstad används för att säkra ett framtida värdeförver- kande och andra betalningsförpliktelser. Reglerna om kvarstad i brott- mål finns i 26 kap. rättegångsbalken. När det i det följande talas om kvarstad avses kvarstad i brottmål.
Kvarstad följer efter förvar, vilket som nyss nämnts är en tillfällig åtgärd i väntan på rättens beslut om kvarstad. Tillämpningsområdena för beslag och kvarstad är olika, men har börjat likna varandra mer efter att de nya förverkandereglerna infördes och möjligheten till penning- beslag utvidgades. Generellt kan sägas att den enskilde har ett star- kare skydd när det gäller kvarstad än när det gäller beslag.39
Kvarstad förutsätter att någon är skäligen misstänkt för brott och att det skäligen kan befaras att han eller hon genom att avvika eller undanskaffa egendom eller på något annat sätt kommer att undandra sig en betalningsförpliktelse som kan antas ådömas honom eller henne i ett brottmål. Förpliktelsen ska avse betalning av böter, värdet av för- verkad egendom, företagsbot, annan ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till en målsägande. Om de förut- sättningarna är uppfyllda får rätten förordna om kvarstad på så mycket av den misstänktes egendom att fordringen kan antas bli täckt vid
3531 § förundersökningskungörelsen (1947:948).
3622 kap. 3 § första stycket 6 jordabalken.
37Åklagarmyndigheten, RäV 2024:8 s. 10.
38Åklagarmyndigheten, RäV 2024:8 s. 11.
39Lindberg, 2022, s. 425.
248
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
utmätning. Kvarstad får beslutas endast om skälen för åtgärden upp- väger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den miss- tänkte eller något annat motstående intresse.40
Kvarstad får inte användas för att säkra betalning av skatter, tull- avgifter eller för statens anspråk på ersättning för rättegångskost- nader.41
Vilket brott kan aktualisera kvarstad?
Reglerna om kvarstad kräver inte att brottet är av någon viss svårig- hetsgrad, utan det är tillräckligt att det finns skälig misstanke för att den misstänkte har begått ett brott för att kvarstad ska kunna beviljas. Skälig misstanke kan sägas innebära att det är mer sannolikt att den misstänkte har begått brottet än att så inte är fallet.42 Vissa brott kan i sig anses vara sådana att det kan befaras att den misstänkte kommer att undandra sig kommande betalningsförpliktelser, exempelvis be- drägeri och förskingring.43
Vilken egendom kan beläggas med kvarstad?
Kvarstad kan läggas på alla former av egendom som tillhör den miss- tänkte – fast eller lös egendom, inklusive fordringar, värdepapper, immateriella rättigheter och nyttjanderätter. Kvarstad kan dock inte avse sådan egendom som Kronofogden inte kan ta i anspråk för att verkställa en fordran, till exempel den misstänktes beneficium.44 Bene- ficiereglerna är dock något som beaktas av Kronofogden vid verk- ställigheten – inte av rätten vid kvarstadsbeslutet.
Som nämnts i avsnitt 3.1.2 är det möjligt att ta egendom i förvar inför ett beslut om kvarstad, men det är inte nödvändigt. Kvarstad kan tillämpas även när egendom inte har säkrats och även om den misstänkte inte har någon känd egendom. Om domstolen beslutar om kvarstad i ett sådant fall kommer Kronofogden att leta efter till- gångar hos den misstänkte när beslutet ska verkställas.
4026 kap. 1 § rättegångsbalken.
41Prop. 1980/81:84 med förslag till lag om införande av utsökningsbalken m.m. s. 228, Fitger, Peter, Sörbom, Monika, Eriksson, Tobias, med flera, 2024, Rättegångsbalken, kommentaren till 26 kap. 1 §, Juno version 97 och Alpha, NJA 2020 s. 753.
42Vad som ligger i beviskravet skälig misstanke utvecklas av Lindberg, 2022, s. 89–92.
43Åklagarmyndigheten, RäV 2024:8 s. 34.
4416 kap. 13 § första stycket och 5 kap. 1–4 §§ utsökningsbalken.
249
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
Vem kan ett kvarstadsbeslut riktas mot?
Kvarstad får endast riktas mot straffmyndiga.45 Det vanliga är att kvar- stadsyrkandet riktas mot den som är misstänkt för brott. Men enligt praxis kan ett kvarstadsyrkande även riktas mot en juridisk person, om det avser ett säkerställande av egendom för betalning av förver- kande eller företagsbot.46 Så anses dock inte kunna ske vid en skade- ståndstalan mot en juridisk person.47
Faran för undandragande
För att kvarstad ska kunna beslutas krävs att det skäligen kan befaras att den misstänkte undandrar sig betalningsskyldighet, exempelvis genom att avvika eller undanskaffa egendom. Det behöver inte nöd- vändigtvis finnas en misstanke om något direkt illojalt förfarande från den misstänktes sida. Det är tillräckligt att denne, exempelvis på grund av ett trängt ekonomiskt läge, kan befaras använda sina tillgångar för ett ändamål som för den misstänkte är mer angeläget än att betala den skuld som kvarstadsfordringen avser. Avsikten är inte att varje åtgärd, genom vilken den misstänkte sätter sig ur stånd att betala skulden, ska kunna vara kvarstadsgrundande. För att kvar- stad ska bli aktuellt bör det kunna befaras att den misstänkte vidtar någon form av åtgärd för att undanskaffa egendom som kan anses klandervärd, till exempel en sådan åtgärd som kan bli föremål för återvinning i konkurs.48
När det rör sig om mycket höga belopp anses det enligt åklagar- nas rättsliga vägledning i allmänhet finnas en påtaglig risk för att den misstänkte försöker undkomma att betala skulden.49 I rättsfallet NJA 2007 s. 690 uttalade dock Högsta domstolen (beträffande kvar- stad i tvistemål) att en fordran på drygt 3,2 miljoner kronor – vilken ansågs betydande – inte ensam motiverade slutsatsen att det fanns anledning att befara ett undandragande. Det krävdes att det också förelåg en konkret fara för sabotageåtgärder för att kvarstad skulle komma i fråga.
4536 f. § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
46NJA 1983 s. 570.
47Åklagarmyndigheten, RäV 2024:8 s. 13.
48Prop. 1980/81:84 s. 228, 241 och 427.
49Åklagarmyndigheten, RäV 2024.8 s. 16.
250
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
I rättsfallet NJA 1992 s. 154 ansågs fordringar mot två gäldenärer på över sex miljoner kronor vardera som mycket stora. Detta tillsam- mans med omständigheten att gäldenärerna hade dömts till långvariga fängelsestraff gjorde att det ansågs finnas en påtaglig risk för att de försökte undkomma att betala skulden.
Ett sätt att visa att det finns en risk för undandragande kan enligt åklagarnas vägledning vara att åberopa uppgifter om restförda skulder hos Kronofogden och betalningsanmärkningar. Om man påträffar pengar eller dyrbar egendom hos någon som har skulder hos Krono- fogden framstår det enligt det resonemanget som ganska uppenbart att personen inte prioriterar att betala sina skulder.50
Åklagarens yrkande och rättens prövning
Rätten fattar beslut om kvarstad, men frågan initieras av undersök- ningsledaren, åklagaren eller målsäganden. När åtal har väckts får rätten på eget initiativ väcka frågan om kvarstad. Om en fråga om kvarstad väcks ska det hållas en förhandling så snart som möjligt inför rätten. Det finns ingen absolut tidsfrist för när förhandlingen ska hållas, om inte egendomen har tagits i förvar. I så fall gäller sär- skilda tidsfrister.51
I framställan om kvarstad ska det, enligt Åklagarmyndighetens rättsliga vägledning, anges vilken eller vilka till beloppet specificerade fordringar som kvarstaden ska säkra samt hur dessa har uppkommit och beräknats. Kvarstad ska yrkas på hela det belopp som fordran avser och inte bara på det belopp som har säkrats genom ett even- tuellt förvar.52
Det ankommer på domstolen att pröva om någon ersättning till staten kan komma att ådömas den brottsmisstänkte i det brottmål som kvarstaden avser och att uppskatta storleken av en sådan betal- ningsskyldighet. Rätten förutsätts vid prövningen av kvarstadsfrågan göra en preliminär bedömning av påföljds- och skadeståndsfrågan. Domstolen får förordna om kvarstad på så mycket av den misstänk- tes egendom att fordringen kan antas bli täckt, och måste alltså redan i kvarstadsmålet ingå i en prövning av exempelvis hur högt ett kom- mande bötesstraff kan antas bli eller till vilket belopp en målsägandes
50Åklagarmyndigheten, RäV 2024:8 s. 34.
5126 kap. 2 och 4 §§ rättegångsbalken.
52Åklagarmyndigheten, RäV 2024:8 s. 15.
251
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
skada kan beräknas. Kostnaderna för en blivande utmätning ska tas med i beräkningen. Domstolen bör som regel lämpligen formulera sitt beslut om kvarstad så att det inte anges vilken egendom som ska beläggas med kvarstad, utan detta ska som huvudregel bestämmas av Kronofogden i samband med verkställigheten.53 Det innebär att kvarstadsbeslutet inte heller när någon särskild egendom har tagits i förvar avser just den egendomen, utan även i förvarsfall kan valet av vilken egendom som ska säkras överlämnas till Kronofogden.
Interimistisk kvarstad
Om egendom inte kan tas i förvar och det är fara i dröjsmål har åkla- garen möjlighet att framställa ett yrkande till tingsrätten om ett inte- rimistiskt kvarstadsbeslut.54 Åklagaren kan yrka att beslutet inte ska delges den misstänkte innan förrättning för verkställighet äger rum.55 Ett interimistiskt beslut måste verkställas av Kronofogden på samma sätt som andra kvarstadsbeslut, vilket innebär en viss risk för att den misstänkte hinner skaffa undan egendomen. Exempel på när det kan vara lämpligare att framställa ett yrkande om interimistisk kvarstad i stället för förvar är när tillgångar finns spridda på flera platser och samordning behöver ske mellan flera polisområden och Kronofogden. Det kan också handla om att den egendom som kan tas i förvar är svår att ta om hand på grund av dess omfattning eller storlek, eller att egen- domen är svår att värdera eller riskerar att snabbt förlora i värde. Kon- kreta omständigheter som visar på fara i dröjsmål och som därmed kan utgöra stöd för ett beslut om interimistisk kvarstad är till exem- pel om den misstänkte är på väg att lämna landet eller om det går att visa att tidigare insättningar på den misstänktes konton snabbt har skingrats till andra konton eller förts utomlands.56
Dokumentation och underrättelser om kvarstad
Kvarstadsbeslutet dokumenteras i rättens protokoll som expedieras till parterna. Eftersom ett kvarstadsbeslut ska verkställas av Krono- fogden måste det innehålla tydliga och korrekta uppgifter om vem
53Prop. 1980/81:84 s. 241 och 228.
5426 kap. 2 § fjärde stycket rättegångsbalken.
5526 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol.
56Åklagarmyndigheten, RäV 2024:8 s. 14.
252
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
det riktar sig mot och vad det omfattar. Det centrala är hur stort kvarstadsbeloppet är och vilken betalningsförpliktelse som kvarstaden avser.57
Verkställigheten av kvarstadsbeslutet sker av Kronofogden enligt bestämmelser i utsökningsbalken. Rätten får meddela närmare före- skrifter om verkställigheten om det behövs.58
Om det under en förundersökning framkommer uppgifter om tillgångar hos den misstänkte som kan vara av betydelse för Krono- fogdens verkställighet av ett beslut om kvarstad bör sådana uppgifter enligt åklagarnas rättsliga vägledning kunna vidarebefordras till Krono- fogden i samband med begäran om verkställighet. Lämnandet av upp- gifter prövas enligt sekretessbestämmelsen i 10 kap. 27 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), enligt vilken sekretess inte hindrar att uppgifter lämnas till en myndighet om det är uppenbart att intresset av att uppgifterna lämnas har företräde framför det intresse som sek- retessen ska skydda. Enligt åklagarnas vägledning bör den åklagare som ska göra en kvarstadsansökan ta kontakt med Kronofogden så tidigt som möjligt – helst redan någon dag innan framställan om kvar- stad lämnas till rätten.59 Åklagaren bör också i ett tidigt skede ta kon- takter med domstolen för att informera, planlägga och klara ut prak- tiska detaljer kring ett kommande beslut om kvarstad.60
Den misstänkte behöver inte underrättas innan beslutet om kvar- stad verkställs. Det är tillräckligt att underrättelsen sker när någon egendom har belagts med kvarstad. I underrättelsen ska det finnas en upplysning om att gäldenären (det vill säga den misstänkte) inte utan Kronofogdens medgivande får överlåta egendomen eller till skada för sökanden förfoga över den på något annat sätt. Gäldenären ska också informeras om att en överträdelse av förbudet kan medföra påföljd enligt 17 kap. 13 § brottsbalken (straffbestämmelsen om över- trädelse av myndighets bud).61 Kronofogden underrättar också i före- kommande fall Lantmäteriet och Transportstyrelsen om det är rele- vant för den egendom som har belagts med kvarstad. Om en domstol häver en kvarstad har den motsvarande underrättelseskyldighet.62
57Lindberg, 2022, s. 121.
5826 kap. 8 § rättegångsbalken. Enligt Lindberg bör rätten dock inte göra detta. Se Lindberg, 2022, s. 121.
59Åklagarmyndigheten, RäV 2024:8 s. 17 f.
60Åklagarmyndigheten, RäV 2024:8 s. 15.
6116 kap. 11 § utsökningsbalken och 15 kap. 3 § utsökningsförordningen (1981:981).
6215 kap. 4–7 §§ utsökningsförordningen.
253
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
När Kronofogden belägger en bostadsrätt med kvarstad ska bo- stadsrättsföreningen underrättas om det. När en nyttjanderätt till en fastighet eller en byggnad på ofri grund utmäts ska fastighetens ägare underrättas.63 Om Kronofogden belägger en andel i lös eller fast egendom med kvarstad ska övriga delägare underrättas.64
Verkställigheten av kvarstaden
Kronofogden agerar inte på eget initiativ för att verkställa kvarstads- beslutet, utan åklagaren eller målsäganden måste begära verkställighet. Åklagaren är inte behörig att begära verkställighet för målsägandens räkning.65
Om det finns egendom i förvar när rätten beslutar om kvarstad ska den egendomen förbli i myndighetens vård till dess beslutet har verkställts, om inte rätten beslutar något annat.66 Beslutet är omedel- bart verkställbart och Kronofogden ska verkställa ett sådant beslut skyndsamt.67 I regel påbörjas verkställigheten samma dag eller senast dagen efter att begäran om verkställighet har gjorts.68
När Kronofogden ska verkställa kvarstaden ska myndigheten i den utsträckning som det behövs med hänsyn till ansökans innehåll, till- kommande uppgifter, gäldenärens (den misstänktes) förhållanden och omständigheterna i övrigt undersöka om gäldenären har utmätnings- bar egendom. Dessutom ska Kronofogden utreda gäldenärens an- ställnings- och inkomstförhållanden.69
I allmänna mål, vilket mål om kvarstad i brottmål i många fall är, ska Kronofogden också göra den utredning om gäldenärens förhållan- den som behövs för att bedöma frågor om uppskov med betalning och om en eventuell säkerhet som gäldenären ställer kan godtas. Ett allmänt mål är ett mål där staten är sökande. Om kvarstaden avser betalning av böter, förverkande eller någon motsvarande betalnings- förpliktelse till det allmänna är det alltså ett allmänt mål. I allmänna mål kan Kronofogden vidta fler åtgärder på eget initiativ för att bevaka
636 kap. 3 § andra stycket utsökningsbalken.
646 kap. 16 § utsökningsförordningen.
65Åklagarmyndigheten, RäV 2024:8, s. 17.
6626 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken.
6730 kap. 12 första stycket 3 rättegångsbalken och 15 kap. 1 § utsökningsförordningen.
68Åklagarmyndigheten, RäV 2024:8 s. 18.
694 kap. 9 § utsökningsbalken.
254
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
statens intresse, än vad myndigheten får göra i enskilda mål.70 Gälde- närsutredningen är alltså mer omfattande i allmänna mål än i en- skilda.
Det finns ett betydande utrymme för Kronofogden att anpassa gäldenärsutredningen till vad som bedöms vara lämpligt i det enskilda fallet, exempelvis i fråga om vilka registerkontroller och sökningar på internet som bör göras och i vilken utsträckning information ska tas in från andra myndigheter. Vid utredningen kan flera källor an- vändas, såsom upplysningar från borgenärer, gäldenären själv eller tredje man. Kronofogden kan också genomföra en förrättning i gäl- denärens bostad eller lokal för att hitta egendom. Utgångspunkten är att åtgärderna ska präglas av ändamålsenlighet, urskillning och måtta. Grundlagens krav på saklighet och opartiskhet vid myndig- hetsutövning måste alltid iakttas.71
Om gäldenären bedriver verksamhet i någon särskild bransch, ex- empelvis bygg- eller restaurangbranschen, kan det finnas anledning att utgå från att gäldenären äger vissa typer av egendom. Det före- kommer ofta att sökanden (åklagaren eller målsäganden) anvisar någon egendom för verkställighet. När det sker behöver Kronofogden under- söka egendomen noga och i regel också göra en kompletterande utred- ning för att ta reda på om gäldenären har ytterligare tillgångar. Om det finns skäl att anta att en gäldenär äger egendom som är registrerad på någon annan krävs fler registerkontroller, mer kontakt med andra myndigheter och ytterligare efterforskningar jämfört med ett vanligt verkställighetsärende. Ofta kan det också vara nödvändigt att ta in uppgifter om kontotransaktioner från den eller de banker där gälde- nären är kund. I vissa fall behöver Kronofogden även vidta spanings- arbete för att utreda besittningsförhållandena närmare.72
När en ansökan om verkställighet av kvarstad kommer in kontrol- lerar Kronofogden omgående om gäldenären har några banktillgodo- havanden. Om gäldenären äger fast egendom, tomträtt eller bostads- rätt tar Kronofogden reda på hur belåningen ser ut och om det finns
706 § lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Se mer om distinktionen mellan allmänna och enskilda mål i 1 kap. 6 § utsökningsbalken och Walin, Gösta, Gregow, Torkel, Millqvist, Göran, med flera, 2023, Utsökningsbalken – en kommentar, Norstedts juri- dik, Juno version 6, kommentaren till samma bestämmelse samt 1 kap. 2 § utsökningsförord- ningen.
71JO 1693-2009.
72Kronofogden, 2018, S-handboken, del 1, dnr 808 34351-10/111, s. 211.
255
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
något övervärde i egendomen.73 När verkställigheten riktar sig mot en näringsidkare kontrollerar Kronofogden om det har tagits ut före- tagsinteckningar i verksamheten. Kronofogden kan genast på distans belägga bankmedel, värdepapper som finns registrerade i värdepap- perssystem, fast egendom och datapantbrev med kvarstad. Detsamma kan ske med egendom som har tagits i förvar.74
Kronofogden genomför i regel en förrättning hos gäldenären. Det kan ske även om gäldenären inte är närvarande.75 Förrättningen är en tvångsåtgärd. Kronofogden kan ha rätt att ta sig in med hjälp av låssmed eller i övrigt använda tvång om det är befogat.76 Sådant tvång kan bestå i försegling av en lokal eller ett utrymme – det vill säga att lokalen spärras av helt eller delvis så att det krävs Kronofogdens till- stånd för att gå in där.77
Verkställigheten påverkas i princip inte av att Kronofogdens beslut om att kvarstadsbelägga viss egendom överklagas. Endast om tings- rätten eller en högre domstol förordnar om inhibition är det förbjudet att vidta ytterligare verkställighetsåtgärder när det gäller egendomen. Domstolen kan också direkt förordna att en vidtagen åtgärd ska hävas, om det finns synnerliga skäl.78 Om rättens beslut om kvarstad upp- hävs ska den kvarstadsbelagda egendomen lämnas tillbaka, om inte domstolen i hävningsbeslutet har förordnat att någon återgång inte ska ske förrän avgörandet har fått laga kraft.79 Sökanden kan också hindra ett omedelbart tillbakalämnande genom att begära inhibition vid ett överklagande av beslutet.
När en andel i samägd egendom har belagts med kvarstad krävs i regel alla delägares medverkan för att ett förfogande över egendomen ska få rättslig verkan.80
Fast egendom, registrerade skepp och luftfartyg samt reservdelar till luftfartyg får endast om sökanden begär det utmätas för en fordran som inte är förenad med förmånsrätt i egendomen.81 Kronofogden
73För bostadsrätter finns för närvarade inte något offentligt register, men det har lämnats förslag på att ett sådant ska inrättas – se SOU 2022:79 Ett register för alla bostadsrätter och lagrådsremissen med samma namn den 23 oktober 2025.
74Kronofogden, 2018, s. 236.
754 kap. 13 § utsökningsbalken.
762 kap. 17 § utsökningsbalken, se även 3 kap. 1 § utsökningsförordningen.
77Kronofogden, 2018, s. 242 f.
782 kap. 19 § och 18 kap. 12 och 19 §§ utsökningsbalken.
793 kap. 22 § första stycket utsökningsbalken.
808 kap. 9 § utsökningsbalken.
814 kap. 5 § utsökningsbalken.
256
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
ska uppmana sökanden att uppge om det begärs att kvarstaden ska kunna avse sådan egendom.
Egendom som inte får utmätas enligt utsökningsbalken får inte beläggas med kvarstad.82 Vilken egendom som inte får utmätas re- gleras i 5 kap. utsökningsbalken. Det handlar bland annat om gälde- närens beneficium.
Egendom får endast beläggas med kvarstad om det belopp som kan beräknas flyta in efter avdrag för kostnaderna hos Kronofogden ger ett överskott som gör åtgärden försvarlig. Som huvudregel bör i första hand sådan egendom säkras som kan tas i anspråk för fordring- ens betalning med minsta kostnad, förlust eller olägenhet för gälde- nären.83 Visar det sig i efterhand att försäljningen av egendomen eller indrivning av fordringar inte kommer att ge ett sådant överskott ska kvarstaden hävas. Det kan till exempel vara fallet om egendomen visar sig vara belastad med en panträtt som tar värdet i anspråk. Hävning ska också ske om det genom en rättegång eller på något annat sätt blir utrett att egendomen tillhör tredje man.84 Om egendomen redan har sålts i ett sådant fall gäller hävningen rätten till influtna medel.85
Hävning av kvarstaden
Kvarstadsbeslutet kan hävas eller ändras i något avseende. Så kan vara fallet om exempelvis fordringens storlek ändras. Åklagaren måste därför hålla sig informerad om den fordran som ligger till grund för ett beslut om kvarstad under hela den tid som kvarstaden består. Om åklagaren kommer fram till att det inte längre finns grund för åtgär- den anses han eller hon vara skyldig att begära att rätten upphäver kvarstaden.86
Kvarstaden kan också hävas om inte de frister för åtals väckande som rätten har satt ut i kvarstadsbeslutet iakttas, eller om det har ställts säkerhet för skulden. När målet avgörs slutligt prövar rätten om kvarstaden ska bestå.87 Eftersom ett förordnande i en dom om värdeförverkande eller företagsbot inte blir verkställbart direkt, kan
824 kap. 2 § utsökningsbalken.
834 kap. 3 § utsökningsbalken.
844 kap. 33 § utsökningsbalken.
85Walin, med flera, 2023, kommentaren till 4 kap. 33 §.
86Åklagarmyndigheten, RäV 2024.8 s. 16.
8726 kap. 6 § rättegångsbalken.
257
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
åklagaren yrka att kvarstaden ska bestå en viss tid efter att domen har fått laga kraft, så att den hinner verkställas.88
Säkrandet av vissa egendomsslag
Egendom säkras enligt bestämmelserna i 6 kap. utsökningsbalken, vilket beträffande lös egendom innebär att den tas i förvar alternativt märks eller förseglas.89 Beträffande vissa typer av egendom kan svårig- heter uppstå när den ska säkras. Tjänstemän vid Kronofogden har beskrivit dessa svårigheter på följande sätt.90
•Det är svårt att säkra aktier i fåmansbolag. För det första måste man värdera bolaget för att veta om det är värt att säkra aktierna. Detta är svårt i sig – årsredovisningen ger inte hela bilden och kan dessutom vara gammal. En aktuell resultat- och balansräkning får man kanske inte ut från bolaget. Har man väl kommit fram till att bolaget ska säkras behöver man hitta aktieboken. Och även om man har lyckats säkra själva aktierna kan bolagsägaren fort- sätta att bedriva verksamhet i bolaget och på så sätt urholka bola- gets värde.
•Det går att säkra inkråmet i ett företag – nyttjanderätter och ut- rustning till exempel. Men man bör i så fall inte ta enskilda delar av inkråmet. En inkråmsutmätning bör avse alla inventarier i en rörelse.
•För kryptotillgångar finns det ingen bestämd rutin utan Kronofog- dens tjänstemän har löst frågorna som har uppstått från fall till fall. När man säkrar en kryptovaluta flyttas valutan till en plånbok som Kronofogden har kontroll över. Rent praktiskt går det till så att Kronofogden har tillgång till nyckelkoden till plånboken och ser till att koden förvaras säkert.
883 kap. 23 § andra stycket utsökningsbalken och Åklagarmyndigheten, RäV 2024:8 s. 20 f. Om kvarstaden upphör innan begäran om indrivning har inkommit till Kronofogden kan den misstänkte vända sig till Kronofogden för att återfå sin egendom, eftersom Kronofog- den i en sådan situation inte längre har något verkställbart beslut som ger myndigheten rätt behålla egendomen.
89Begreppet ”förvar” i utmätningssammanhang är alltså inte samma sak som tvångsmedlet förvar som beskrevs i avsnitt 3.1.2, utan innebär att egendomen omhändertas och förs till en annan plats.
90Minnesanteckningar från möte om tillgångsförvaltning med Kronofogden, komm2025/00016-4.
258
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
•Medel på neobanker – det vill säga helt digitala banker med säte utomlands – är svåra att säkra. Säkringen går till så att Krono- fogden vänder sig till sin utländska motsvarighet med en begäran om handräckning. Den processen tar lång tid och under tiden hinner gäldenären ofta skaffa undan tillgångarna.
•Fastigheter och bostadsrätter är inte svåra att säkra i sig – gälde- nären får ha kvar dem i sin besittning även om de inte används som bostäder. Bostadsrätter kan dock vara svåra att hitta om gäldenären inte är folkbokförd där, och kan vara svåra att säkra om det handlar om mindre föreningar. Det skulle behöva finnas ett nationellt register över bostadsrätter.91
•Patent, upphovsrätt och annan immateriell egendom kan vara svår att säkra. Det är sällan som Kronofogden säkrar eller utmäter den typen av egendom. Stimpengar går att säkra, men ofta har artisten överlåtit sina stimintäkter till ett fåmansbolag. Ett domännamn kan vara mycket värdefullt, men är svårt att säkra eftersom det är svårt att ta reda på vem det tillhör. Hos Internetstiftelsen kan man se vem som är innehavare av ett svenskt domännamn. Det finns olika sätt att ta reda på innehavare av utländska toppdomä- ner, till exempel .com.
3.1.4Beslag och penningbeslag
Beslag och penningbeslag regleras huvudsakligen i 27 kap. rättegångs- balken. I specialstraffrätten finns dock också ett stort antal bestäm- melser om beslag, se avsnitt 3.1.5.
Beslag kan beslutas både under förundersökningen och av rätten genom domen. Den som med laga rätt verkställer ett personellt tvångs- medel, det vill säga även den som gör ett envarsgripande, får ta före- mål och pengar eller liknande tillgångar i beslag. Föremål och pengar eller liknande tillgångar som påträffas i något annat fall får tas i beslag efter beslut av undersökningsledaren eller åklagaren och, vid fara i dröjsmål, av en polisman.92 Om ett beslag verkställs av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren utan ett föregående beslut
91Lagstiftningsarbete om att införa ett sådant register pågår. I lagrådsremissen Ett register för alla bostadsrätter, den 23 oktober 2025, finns förslag om att införa en lag om ett bostadsrätts- register. Registret ska föras av Lantmäteriet.
92Polismän får dock aldrig ta postförsändelser i beslag, och får inte heller ta föremål i beslag om ändamålet är självständigt förverkande.
259
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
från denne ska beslaget anmälas till den personen, som omedelbart ska pröva om beslaget ska bestå. Beslutet om beslag går i verkställighet direkt.93 Tulltjänstemän och kustbevakningstjänstemän har också befogenhet att ta egendom i beslag med stöd av rättegångsbalkens beslagsbestämmelser.94 Vad som sägs i det här avsnittet om vad som gäller för polismän enligt rättegångsbalken gäller även tjänstemän vid Tullverket och Kustbevakningen.
Rätten får också förordna om beslag, men endast av föremål som företes vid rätten eller annars är tillgängliga för beslag.95
För beslag gäller särskilda regler om frister, förhandling och rättens bevakning av åtals väckande. Dessa beskrivs i avsnitt 3.4 och 3.5.
Vilken egendom kan beslagtas?
Fastigheter kan aldrig tas i beslag. När det gäller lös egendom kan lösa saker, pengar, fordringar och ”annan rättighet” tas i beslag eller penningbeslag. Med ”annan rättighet” avses enligt förarbetena till penningtvättslagen sådant som kontobehållningar, aktiedepåer eller liknande som kan finnas hos exempelvis en bank eller verksamhets- utövare.96 Bostadsrätter, nyttjanderätter och immateriella rättigheter omfattas enligt förarbetena inte av beslagsreglerna och kan inte tas i beslag. Detta skiljer sig alltså mot hur begreppet ”annan rättighet” används i kvarstads- och utmätningssammanhang, där begreppet kan avse alla typer av förmögenhetsrättigheter, inklusive varumärkesrätt och patenträtt (se avsnitt 3.1.3).97 Inte heller företag kan tas i beslag.
9327 kap. 4 § och 27 kap. 1 a § sista stycket rättegångsbalken.
948 kap. 10 § tullbefogenhetslagen och 3 kap. 10 § kustbevakningslagen.
9527 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken.
96Prop. 2013/14:121 s. 119. Eftersom bestämmelsen om penningbeslag ursprungligen kommer från penningtvättslagen behöver man gå till den lagens förarbeten för att läsa vad som menas med begreppet.
976 kap. 3 § utsökningsbalken och Walin, med flera, 2023, kommentaren till samma bestäm- melse.
260
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
Beslagsändamålen
Beslag kan användas för att säkra egendom för vissa ändamål så fort det finns anledning att anta att ett brott har begåtts, oberoende av brottets beskaffenhet eller svårighetsgrad.98 Förverkandebeslag kan också användas oberoende av koppling till ett konkret brott, om något av förverkandeändamålen är uppfyllt.
Beslag av föremål
I 27 kap. 1 § rättegångsbalken regleras beslag av föremål, alltså lösa saker. Där anges i första stycket att ett föremål får tas i beslag om det skäligen kan antas att
1.föremålet har betydelse för utredning om brott,
2.någon har blivit av med föremålet genom brott,
3.föremålet kan bli förverkat,
4.föremålet kan användas för att utföra en genomsökning på distans, eller
5.föremålet har betydelse för en utredning om förverkande.
Ändamålet med beslaget är alltså i punkterna 1, 4 och 5 att föremålet ska användas som bevis, i punkten 2 att det ska återställas till mål- säganden och i punkten 3 att det ska förverkas. Man talar därför om bevisbeslag, återställandebeslag och förverkandebeslag. Det är inte ovanligt att flera beslagsgrunder är tillämpliga samtidigt. Stöldgods kanske ska återställas till målsäganden så småningom, men ska först undersökas med avseende på spår från gärningsmannen.99
Det kan noteras att ett det vid förverkandebeslag inte behöver finnas någon omedelbar koppling mellan den egendom som tas i be- slag och grunden för förverkandet. Ett värdeförverkande för att säker- ställa en betalningsförpliktelse kan säkras genom beslag av vilken egendom som helst som påträffas hos den misstänkte.100
98Proportionalitetsprincipen kan dock hindra att tvångsmedlet beslag används för mindre förseelser.
99Lindberg, 2022, s. 444.
100Fitger, med flera, 2024, kommentaren till 27 kap. 1 § och prop. 2023/24:144 s. 449.
261
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
Skriftliga handlingar är sådana föremål som kan tas i beslag. För skriftliga handlingar, brev och andra försändelser finns dock beslags- förbud i vissa situationer, som inte kommer att gås igenom närmare här.101
För att ett föremål ska kunna tas i beslag måste det vara tillgäng- ligt – detta följer av rekvisitet att föremålet ska ha påträffats.102 Man kan alltså inte besluta om beslag i förväg för att man tror att det kom- mer att dyka upp föremål i en brottsutredning. Däremot kan åkla- garen lämna instruktioner om att ifall föremål av en viss typ påträffas ska de tas i beslag. Föremål som tas i beslag påträffas vanligen i sam- band med husrannsakan eller kroppsvisitation. Föremålet ska vara tillgängligt på så sätt att det kan tas om hand, förseglas eller märkas och på så sätt omedelbart tas i beslag.103
Beviskravet ”skäligen kan antas” i förhållande till de olika beslags- grunderna är ett förhållandevis lågt krav. För att beviskravet ska anses vara uppfyllt ska det finnas konkreta omständigheter av en viss styrka som pekar på att föremålet kan antas ha betydelse för de ändamål som lagstiftningen kräver.104
Penningbeslag
Regler om penningbeslag infördes i rättegångsbalken år 2024. Före det var penningbeslag endast möjligt vid penningtvättsbrott och för brott relaterade till terrorism. I 27 kap. 1 a § rättegångsbalken anges att egendom i form av pengar, fordringar eller andra rättigheter får tas i penningbeslag om det skäligen kan antas att
1.någon har blivit av med egendomen genom brott, eller
2.egendomen kan bli förverkad.
Penningbeslag får, liksom övriga beslag, endast avse sådan egendom som finns tillgänglig. Med det begreppet avses att egendomen är iden- tifierad och går att ta i beslag hos exempelvis en bank eller någon annan verksamhetsutövare. Det är alltså inte möjligt att besluta om
10127 kap. 1 § andra stycket, 2 och 3 §§ rättegångsbalken.
10227 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken.
103JO 2006/07 s. 54. I lagen (2005:500) om erkännande och verkställighet inom Europeiska unionen av frysningsbeslut finns dock en bestämmelse om att åklagare får besluta om beslag utan hinder av att föremålet inte är tillgängligt vid beslutet.
104SOU 1995:47 Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen, s. 358.
262
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
penningbeslag i förväg av egendom som man inte vet om den finns, men som kanske kan komma att bli tillgänglig under utredningen.105 Avser penningbeslaget en fordran eller en annan rättighet, ska gäl- denären eller någon annan förpliktad meddelas förbud att fullgöra sin förpliktelse till någon annan än Polisen. För penningbeslag gäller
i övrigt bestämmelserna om beslag i rättegångsbalken.
Vem kan ett beslag riktas mot?
Bevisbeslag och återställandebeslag kan riktas mot vem som helst och beslutas oberoende av om det finns någon misstänkt för brottet. Förverkandebeslag däremot kan bara riktas mot den som man också kan föra en förverkandetalan mot. Det kan alltså vara mot den som har gjort en vinst till följd av det brott som beslaget avser eller, under vissa förutsättningar, den som senare har förvärvat egendomen. Det kan också vara mot den som har tagit emot kostnadsersättning för ett brott och mot den som har oförklarade tillgångar eller har förvär- vat sådana tillgångar.106 I specialstraffrätten finns ytterligare regler om vem en förverkandetalan kan riktas mot, se avsnitt 3.1.5.
Om den misstänkte som ett beslag riktas mot är under 15 år krävs särskilda skäl för beslaget.107
Den som drabbas av beslaget behöver inte vara samma person som den som egendomen har tagits ifrån. Även en annan person som gör gällande att han eller hon har en rätt till egendomen som inskränks genom beslaget kan alltså begära rättens prövning.108 Rätten att begära prövning kan utövas när som helst under tiden som beslaget består.
Dokumentation och underrättelser om beslaget
Själva beslutet om beslag fattas normalt inte som ett formellt beslut, utan återspeglas i regel enbart i form av ett protokoll över verkställig- heten.109 Domstolens beslut i beslagsfrågan dokumenteras antingen
105Prop. 2013/14:121 s. 120.
10636 kap. 4, 5, 7, 13 och 11 §§ brottsbalken.
10736 § första stycket lagen om unga lagöverträdare.
108Prop. 1994/95:23 Ett effektivare brottmålsförfarande, s. 113, se även Lindberg, 2022, s. 501.
109Lindberg, 2022, s. 117.
263
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
i domen eller i protokollet från beslagsförhandlingen och får över- klagas särskilt.110
Ett beslag ska alltid dokumenteras genom att det protokollförs. I protokollet ska ändamålet med beslaget och vad som har förekom- mit vid beslaget anges. Det beslagtagna föremålet ska beskrivas noga. För omfattande beslag finns en viss lättnad i protokolleringskravet genom att sådana får beskrivas genom samlande beteckningar om det anses lämpligt. I sådana fall får det dessutom godtas att en mer detaljerad förteckning upprättas först efter att egendomen har förts till den verkställande myndighetens lokaler. I de fall där beslagen inte bedöms som omfattande bör det däremot krävas att beslagen från bör- jan preciseras i protokollet på ett sätt som möjliggör att delar av ett beslag kan hävas.111
Om ett detaljerat protokoll inte omedelbart upprättas på platsen för beslaget krävs det ändå att man genom anteckningar dokumenterar vad för slags egendom man för med sig och vilket antal det handlar om. Ändamålet eller grunden för beslaget ska alltid anges i protokollet. Även brottet ska tydligt specificeras i protokollet.112
Beslagsprotokollet fyller flera viktiga funktioner. Protokollet utgör grunddokumentationen för den fortsatta hanteringen av de beslag- tagna föremålen och är ett instrument för att kontrollera att inget som har tagits i beslag glöms bort. Det används för registreringen av beslagtagen egendom och för dokumentation av framtida beslut om det beslagtagna och verkställigheten av de beslut som fattas om beslagen. Den som har drabbats av beslaget ska med protokollets hjälp kunna överblicka vad som har tagits i beslag och kunna begära domstolsprövning av beslaget helt eller delvis. I många fall upphör beslag successivt. Det måste då vara möjligt att med hjälp av doku- mentationen avgöra beträffande vilka föremål som beslaget har hävts och vad som har hänt med dem.113
Om den som ett beslag görs från inte är närvarande vid beslaget, ska han eller hon underrättas om det och om vad som har skett med det beslagtagna. Den som har drabbats av ett beslag har rätt att på begäran få ett bevis om beslaget. Underrättelsen behöver dock inte
11049 kap. 3 § och 5 § första stycket 6 rättegångsbalken.
11127 kap. 13 § rättegångsbalken och Åklagarmyndigheten, RäV 2022:22 Beslag och genom- sökning på distans, s. 25. Se även JO:s ämbetsberättelse 1963 s. 111.
112Åklagarmyndigheten, RäV 2022:22 s. 26.
113Lindberg, 2022, s. 492 f. och JK 1985 C 12.
264
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
lämnas direkt, utan först så snart som det kan ske utan men för ut- redningen.114
En underrättelse kan vara till men för utredningen exempelvis om den misstänkte kan anpassa sin förhörsutsaga eller undanröja bevis efter att ha fått information om beslaget. Vid bedömningen av om underrättelsen till den berörde kan skjutas upp ska proportionalitets- principen beaktas. I bedömningen ska det vägas in både hur länge underrättelsen behöver skjutas upp och vilken typ av egendom det handlar om. Gäller beslaget illegala vapen eller narkotika väger den drabbades intresse av en omedelbar underrättelse mindre tungt än vid legitim egendom, särskilt egendom med stort ekonomiskt värde.115
Eftersom beslag är en besittningsrubbning riktas underrättelsen normalt till den som hade föremålet i sin besittning. Om det fram- kommer att en annan person är ägare eller har rätt till egendomen bör dock även den personen underrättas.116
När ett föremål tas i beslag av Polisen ska det registreras i bland annat Durtvå, som är det system som används för att upprätta elek- troniska förundersökningsprotokoll och dokumentera tvångsmedel. Detaljerade uppgifter om föremålet och hur det har beslagtagits ska föras in i beslagsliggaren.117 För fordon som tas i beslag gäller särskilda rutiner för dokumentationen. Om fordonet har tagits i beslag i syfte att förverkas ska det värderas när det kommer in till Polisen.118 Andra brottsutredande myndigheter gör på liknande sätt i sina system.
Om ett beslag lånas ut, till exempel när det ska undersökas av en expert, ska det dokumenteras i beslagsliggaren till vem utlåningen har skett och vad som är syftet med utlåningen.119
Utlämnande av beslag
Åklagaren eller undersökningsledaren kan besluta att lämna ut be- slagtagna föremål till en målsägande eller någon annan som har trätt i dennes ställe. Det krävs i så fall att det är uppenbart att han eller hon har bättre rätt till egendomen än den som beslaget har gjorts hos.120
11427 kap. 11 § och 13 § sista stycket rättegångsbalken.
115Prop 2021/22:119 Modernare regler för användningen av tvångsmedel, s. 165.
116JO:s ämbetsberättelse 1988/89 s. 44.
117Polisen, 2023, s. 35–39.
118Polisen, 2023, s. 93 f.
119Polisen, 2023, s. 41 f.
12027 kap. 4 a § rättegångsbalken.
265
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
I förarbetena sägs att uppenbara fall kan vara när den misstänkte har erkänt brottet eller godtar att egendomen lämnas tillbaka till måls- äganden.121 Sådana beslut kan, liksom övriga beslagsbeslut, överprövas av rätten.122 I den situationen kan rätten bara fastställa eller upphäva åklagarens beslut. Om beslutet fastställs ska egendomen omedelbart lämnas ut till målsäganden, men om det hävs betyder det inte att själva beslaget hävs.123
Hävning av beslaget
När det inte längre finns behov av eller förutsättningar för att ha ett föremål i beslag ska föremålet skyndsamt återlämnas till ägaren eller anspråkstagaren. Bedömningen av om beslaget ska hävas eller bestå ska kontinuerligt göras av den som leder förundersökningen under hela den tid som det består.124
Om ett beslag inte har fastställts av rätten får det hävas av åklaga- ren eller undersökningsledaren. När rätten har fastställt ett beslag förlorar åklagaren behörigheten att besluta om det.125 Uppkommer det ett behov av att häva beslaget i en sådan situation måste åklaga- ren begära att rätten gör det så snart som möjligt.
Om rätten har fastställt ett beslag ska det omedelbart hävas om åklagaren inte inom den tid som rätten har bestämt väcker åtal eller begär förlängning av tiden.126 Skulle åklagaren ha missat att väcka åtal eller begära förlängning i tid när en sådan frist har meddelats, anses åklagaren inte få besluta om nytt beslag om det inte har tillkommit nya omständigheter. Åklagaren får dock begära att rätten beslutar om beslag på nytt.127
När rätten avgör målet slutligt ska den alltid pröva om de beslag som finns ska bestå. Annars förfaller beslagen. Om rätten ogillar åkla- garens förverkandeyrkande, eller ett yrkande om bättre rätt, anses det inte finnas någon möjlighet att låta beslagen som hör ihop med de yrkandena bestå. Förverkandebeslag och återställandebeslag ska alltså omedelbart upphöra att gälla i så fall. Detta gäller dock inte
121Prop. 2002/03:17 Förvärv av stöldgods i god tro, s. 41 f.
12227 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken.
123Fitger, med flera, 2024, kommentaren till 27 kap. 6 §.
124Lindberg, 2022, s. 500.
12527 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken.
12627 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken.
127Lindberg, 2022, s. 169.
266
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
bevisbeslag. Bevisbeslag ska som huvudregel bestå tills domen har fått laga kraft i ansvarsdelen, om inte rätten beslutar något annat.128 Se mer om det i avsnitt 3.3.
När ett beslag hävs ska den som har hand om det beslagtagna ome- delbart underrättas om det. Egendomen ska omgående återställas till den person som den har tagits i beslag från, om det inte finns ett verk- ställbart beslut om att egendomen ska lämnas till någon annan. Om den person som beslaget har gjorts från inte gör anspråk på egendo- men, eller om det inte kan utredas hos vem beslaget har gjorts, ska föremålet lämnas ut till den som gör anspråk på det om denne visar sannolika skäl för sin rätt till föremålet.129 För att uppfylla kravet på sannolika skäl bör det enligt förarbetena vara tillräckligt att den som påstår sig ha rätt till ett föremål kan beskriva det närmare och lämna uppgifter om dels hur och när föremålet förvärvades, dels var och när föremålet senast var i hans eller hennes besittning. Det bör även med hänsyn till omständigheterna i övrigt framstå som sannolikt att han eller hon har rätt till det.130
Den som beslaget har gjorts hos ska underrättas om att beslaget har hävts och att det beslagtagna kan hämtas inom en viss tid. Han eller hon ska också underrättas om att det beslagtagna kan komma att säljas för statens räkning eller förstöras om det inte hämtas. Under- rättelsen ska delges. Därefter ska egendomen hållas tillgänglig för avhämtning under minst en månad efter delgivningen.131 Om ingen hämtar egendomen, eller om det inte finns någon känd anspråkstagare, ska det beslagtagna föremålet förvaras i minst tre månader. Därefter kan det säljas eller förstöras med stöd av lagen (1974:1066) om förfa- rande med förverkad egendom och hittegods m.m. (i det följande 1974 års förfarandelag), se avsnitt 6.4.
Gränsdragningsfrågor mellan beslag och kvarstad
Trots att tvångsmedlen beslag och kvarstad har närmat sig varandra sedan de nya förverkandereglerna och de ändrade reglerna om penning- beslag infördes förra året, finns det fortfarande viktiga skillnader för den enskilde. Skyddet för den som utsätts för förvar och kvarstad är
12827 kap. 8 § femte stycket rättegångsbalken.
12927 kap. 8 a § rättegångsbalken.
130Prop. 2008/09:227 Förfarandet när ett beslag har hävts, s. 25.
1312 b § 1974 års förfarandelag.
267
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
starkare än för den som utsätts för beslag. Skillnaderna består bland annat i de olika kraven på anknytning till brott och vem tvångsmedlet får riktas mot. Reglerna för domstolsprövning, verkställighet med mera ser också olika ut. Det är trots detta vanligt att det, särskilt i inledningsskedet av en förundersökning, inte görs någon tydlig skill- nad mellan tvångsmedlen. Detta skapar i så fall problem i den fort- satta handläggningen. Det är därför viktigt att den som fastställer ett beslag gör klart för sig om reglerna om beslag är tillämpliga eller om det i stället är fråga om en situation där förvar och kvarstad aktua- liseras.132
Ett vanligt förekommande beslut är att omvandla ett beslag till förvar. Det kan exempelvis vara fallet när pengar eller dyrbar egen- dom som har tagits i beslag inte ska återställas till en målsägande och inte heller ska förverkas genom ett sakförverkande. När grunderna för ett beslag upphör och det kan förväntas att den misstänkte kom- mer att åläggas en betalningsförpliktelse kan åklagaren, i stället för att lämna tillbaka egendomen, pröva om egendomen ska användas för att säkra den kommande betalningsförpliktelsen.133 Det är inte heller ovanligt att egendom som har tagits i beslag senare tas i förvar enligt stöldgodslagen – exempelvis egendom som påträffas i tjuvgöm- mor eller hos någon som är misstänkt för stöld- eller häleribrott.134
3.1.5Specialstraffrätt
I specialstraffrätten finns flera bestämmelser om beslag och förvar. Specialstraffrättsliga regler om vem ett förverkande kan ske från blir också styrande för frågan om vem ett beslag ska riktas mot. Special- straffrättens bestämmelser kan se materiellt annorlunda ut än brotts- balkens och rättegångsbalkens regler på grund av att de är särskilt an- passade till det område där de gäller, exempelvis i fråga om vad som kan beslagtas eller från vem förverkande kan ske.
I nedanstående tabell följer en inventering av lagar som innehåller bestämmelser om hur egendom kan säkras eller förverkas samt hur säkrad egendom ska hanteras. Några av dem är bara av karaktären upp- lysningsbestämmelser men många har ett materiellt innehåll.
132JO:s ämbetsberättelse 1963 s. 110 och Lindberg, 2022, s. 447.
133Åklagarmyndigheten, RäV 2024:8 s. 24.
134Lindberg, 2022, s. 452.
268
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
Tabell 3.1 Specialstraffrätt om att säkra egendom
Inventering av relevanta bestämmelser i specialstraffrätten och annan lag om att säkra egendom
Lag | Förvar/Kvarstad | Beslag | Förverkande |
Tullbefogenhetslagen | 8 kap. 9 § | 8 kap. 9 a §–11 §§ |
|
(2024:710) |
|
|
|
Spellagen (2018:1138) |
| 19 kap. 8 § | 19 kap. 9 § |
Förfogandelagen (1978:262) |
|
| 54 § |
Skyddslagen (2010:305) |
| 13, 14, 16 |
|
|
| och 17 §§ |
|
|
|
|
|
Lagen (2016:319) om skydd |
| 14 § |
|
för geografisk information |
|
|
|
Lagen (2022:368) om |
| 8 kap. 6 § | 8 kap. 6 § |
nationella järnvägssystem |
|
|
|
Luftfartslagen (2010:500) | 5 kap. 6 § |
|
|
Lagen (1939:299) om förbud i |
|
| 5 § |
vissa fall mot överlåtelse eller |
|
|
|
upplåtelse av fartyg m.m. |
|
|
|
Jordabalken | 19 kap. 29 §, |
|
|
| 21 kap. 2 §, |
|
|
| 21 kap. 5 §, |
|
|
| 21 kap. 6 §, |
|
|
| 22 kap. 3 §, |
|
|
| 23 kap. 2 §, |
|
|
| 24 kap. 1 § |
|
|
Lagen (1969:729) om |
| 6 kap. 52 §, 7 kap. |
|
upphovsrätt till litterära och |
| 59 § |
|
konstnärliga verk |
|
|
|
|
|
|
|
Mönsterskyddslagen | 33 § | 37 § |
|
(1970:485) |
|
|
|
Lagen (1992:1685) om skydd |
| 13 § |
|
för kretsmönster för |
|
|
|
halvledarprodukter |
|
|
|
Växtförädlarrättslagen | 8 kap. 2 § | 9 kap. 8 § |
|
(1997:306) |
|
|
|
Varumärkeslag (2010:1877) | 7 kap. 5 § | 8 kap. 7 § |
|
|
|
|
|
Lag (2018:1653) om |
| 5 kap. 10 § |
|
företagsnamn |
|
|
|
Ransoneringslagen |
|
| 49 § |
(1978:268) |
|
|
|
Ordningslagen (1993:1617) |
| 2 kap. 32 §, | 2 kap. 32 §, |
|
| 3 kap. 25 §, | 3 kap. 25 §, |
|
| 4 kap. 11 § | 4 kap. 11 § |
Vapenlagen (1996:67) |
| 6 kap. 4 b §, | 9 kap. 5 § |
|
| 9 kap. 6 § |
|
269
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
Lag | Förvar/Kvarstad | Beslag | Förverkande |
Lagen (1951:649) om straff |
| 8 § | 7 § |
för vissa trafikbrott |
|
|
|
Lagen (1958:205) om |
| 2 § | 1 § |
förverkande av alkohol m.m. |
|
|
|
Narkotikastrafflag (1968:64) |
| 7 § | 6 § |
Terroristbrottslag (2022:666) |
|
| 13 § |
Lagen (2014:307) |
|
| 11 § |
om straff för penning- |
|
|
|
tvättsbrott |
|
|
|
Tryckfrihetsförordningen | 10 kap. 14 | 10 kap. 1–3 | 7 kap. 29 § |
| och 15 §§ | och 5–13 §§ |
|
|
|
|
|
Utlänningslagen (2005:716) |
|
| 20 kap. 11 § |
Miljöbalken |
| 26 kap. 23 | 29 kap. 12 § |
|
| och 24 §§, |
|
Jaktlagen (1987:259) |
| 42 och 47 §§ | 48–51 §§ |
Fiskelagen (1993:787) |
| 34 och 47 §§ | 45–46 §§ |
|
|
|
|
Lagen (1991:1969) |
| 6 § |
|
om förbud mot vissa |
|
|
|
dopningsmedel |
|
|
|
Lagen (1999:42) om förbud |
| 5 § |
|
mot vissa hälsofarliga varor |
|
|
|
Alkohollag (2010:1622) |
|
| 12 kap. 1–5 §§ |
Lagen (2000:1064) |
|
| 23 § |
om kontroll av produkter med |
|
|
|
dubbla användningsområden |
|
|
|
och av tekniskt bistånd |
|
|
|
|
|
|
|
Lagen (2006:1329) om handel |
|
| 6 § |
med vissa varor som kan |
|
|
|
användas till dödsstraff eller |
|
|
|
tortyr m.m. |
|
|
|
Kustbevakningslagen | 3 kap. 13 § | 3 kap. 10 och 11 § |
|
(2019:32) |
|
|
|
Lagen (2005:500) om | 1 kap. 2 §, 2 kap. | 2 kap. 1 § och | 3 kap. 19 § |
erkännande och verkställig- | 3 a §, 3 kap. 9, 11 | 3 §§, 3 kap. 5, 18 |
|
het av frysningsbeslut | och 19 §§ | och 19 §§ |
|
i vissa fall |
|
|
|
Lagen (1963:193) om | 1 § och 4 a § | 1 och 4 a §§ | 1 § |
samarbete med Danmark, |
|
|
|
Finland, Island och Norge |
|
|
|
angående verkställighet av |
|
|
|
straff m.m. |
|
|
|
Lagen (2000:562) om | 1 kap. 2 §, | 1 kap. 2 §, 2 kap. | 4 kap. 23 § |
internationell rättslig hjälp i | 4 kap. 14–24 §§ | 2 §, 4 kap. |
|
brottmål |
| 14–24 §§ |
|
270
SOU 2026:10Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag
Lag | Förvar/Kvarstad | Beslag | Förverkande |
Lagen 1972:260) om |
| 18 § | 14 § |
internationellt samarbete |
|
|
|
rörande verkställighet av |
|
|
|
brottmålsdom |
|
|
|
Lagen (2017:496) om |
| 2 kap. 9 och 10 §§, |
|
internationellt polisiärt |
| 4 kap. |
|
samarbete |
| 10 § och |
|
|
| 4 b kap. 6 § |
|
Lagen (2020:968) med | 2 kap. 1 och 7 §§, | 2 kap. 1–4 och | 5 kap. 1, 2 och 4 |
kompletterande | 4 kap. 3 och 6 §§ | 7 §§, 4 kap. 5 och | §§ |
bestämmelser till EU:s |
| 8 §§ |
|
förordning om ömsesidigt |
|
|
|
erkännande av beslut om |
|
|
|
frysning och förverkande |
|
|
|
Inventeringen har utgått från den inventering som gjordes av den förra förverkandeutredningen. Se SOU 2021:100 Ny förverkandelagstiftning, s. 649–674 och innehållsförteckningen i prop. 2023/24:144 En ny förverkandelagstiftning. Vissa tillägg har gjorts i de fall det har uppmärksammats att det finns ytterligare lagar som har bestämmelser om att säkra egendom. Det kan finnas lagar som saknas.
Utöver reglerna om beslag, förvar och förverkande som har listats ovan finns det i andra regelverk bestämmelser om omhändertagande eller kvarhållande av egendom (för Tullverkets verksamhet) och tvångsförfogande över egendom (i krigstid), som också kan ses som en form av reella tvångsmedel.135
Ytterligare sätt att säkra egendom som inte heller kan kategoriseras som beslag eller kvarstad är dispositionsförbud och frysning.136
Dispositionsförbud, som beskrivs mer i avsnitt 3.1.1, är ett för- stadium till penningbeslag. Det liknar penningbeslag men har ett lägre beviskrav.137 Frysning är subsidiärt till penningbeslag, kvarstad och beslag. Frysning innebär ett förbud för en person att förfoga över tillgångar och ett förbud för var och en att tillhandahålla tillgångar till den personen i syfte att förhindra terroristbrott. Frysningsbeslutet avser inte bara tillgångar som tillhör den personen direkt, utan även mer indirekt genom exempelvis juridiska personer eller bulvaner.138
135Till exempel i 8 § lagen om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr m.m., 3 kap. 7 och 11 §§ tullbefogenhetslagen, 4 och 5 §§ förfogandelagen m.m.
136I det här sammanhanget har frysningsbegreppet en annan och betydligt mer avgränsad betydelse än i förverkandedirektivet.
137Förfarandet regleras i 4 kap. 11–13 §§ penningtvättslagen.
1384 och 5 §§ lagen om frysning av tillgångar.
271
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
3.1.6Sammanfattning gällande rätt
Enligt gällande rätt är det alltså möjligt att belägga alla typer av egen- dom med kvarstad, medan endast föremål och pengar, fordringar och ”andra rättigheter” får tas i beslag eller penningbeslag. ”Andra rättig- heter” i beslagssammanhang har en snävare betydelse än i fråga om kvarstad. När det gäller penningbeslag syftar begreppet ”annan rättig- het” enbart på kontobehållningar, aktiedepåer eller liknande, medan det i fråga om kvarstad syftar på vilka rättigheter som helst som har ett ekonomiskt värde.
Efter att de utvidgade möjligheterna till penningbeslag infördes har behovet av att använda kvarstad minskat. Kvarstad används dock fortfarande för att säkra framför allt fast egendom. Dessutom är kvar- stad ett betydelsefullt tvångsmedel när ingen egendom ännu har hittats hos förverkandesvaranden – kvarstaden används då för att Krono- fogden ska söka efter egendom att säkra. Om möjligheterna till beslag skulle utvidgas till att avse även fast egendom skulle det sistnämnda behovet av kvarstad ändå finnas kvar.
3.2En utvidgad beslagsregel
Enligt kommittédirektiven ska utredningen ta ställning till om tillämp- ningsområdet för befintliga tvångsmedel bör utvidgas och, oavsett ställningstagande, lämna förslag som innebär att egendom generellt kan säkras i förverkandesyfte. Det uppmärksammas särskilt i direk- tiven att åklagare inte kan säkra fastigheter, bostadsrätter och immate- riell egendom genom beslag.
Det enklaste sättet att åstadkomma det man efterlyser i direktiven vore att göra beslagsbestämmelsen i 27 kap. 1 § rättegångsbalken gene- rellt tillämplig för all egendom. På så sätt skulle beslagsändamålet att egendom kan förverkas stämma överens med vad som kan tas i beslag, eftersom all egendom kan förverkas. Möjligheten att utvidga beslagsbestämmelsen på det sättet diskuterades redan i 2020 års för- verkandeutredning, som dock inte ansåg sig ha möjlighet att se över beslagsinstitutet inom ramen för sitt uppdrag.139 Frågan om en utvidg- ning har även diskuterats i annat lagstiftningsarbete tidigare, men då i immaterialrättsliga sammanhang.140
139SOU 2021:100 s. 349.
140Prop. 2019/20:149 Skärpta straff för de allvarligaste fallen av immaterialrättsintrång, s. 39–42.
272
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
I våra grannländer finns redan möjligheter att ta alla sorters egen- dom i beslag. I det följande beskrivs hur reglerna om beslag ser ut i Finland, Norge och Danmark (avsnitt 3.2.1). Därefter följer en be- skrivning av på vilket sätt egendomsskyddet behöver beaktas när en ny beslagsregel tas fram (avsnitt 3.2.2). Efter det beskrivs på vilket sätt tryck- och yttrandefrihetsfrågor behöver beaktas när möjligheten till beslag utvidgas (avsnitt 3.2.3). Slutligen följer ett förslag på en utvidgad beslagregel som ger möjlighet att säkra all sorts egendom (avsnitt 3.2.4).
3.2.1Jämförelser med våra grannländer
Nedan följer en sammanfattande beskrivning av våra grannländers regler om beslag. Beskrivningarna innehåller ingen komplett redogö- relse för ländernas process- och verkställighetsregler i beslagsfrågor.
Finland
Enligt den finska tvångsmedelslagen får föremål, egendom och hand- lingar tas i beslag om det finns skäl att anta att de kan användas som bevis i brottmål, de har avhänts någon genom brott, eller att de kom- mer att förverkas. Detsamma gäller data, med vilket avses information som finns i en teknisk anordning eller i något motsvarande informa- tionssystem. En del av ett föremål kan lösgöras och tas i beslag, om någon undersökningsåtgärd annars inte kan utföras utan stora svårig- heter.141
Föremål, egendom och handlingar som har tagits i beslag ska tas om hand eller sättas i säkert förvar av den som har gjort beslaget. Det beslagtagna får lämnas kvar hos innehavaren, om detta inte äventyrar syftet med beslaget. Innehavaren ska då förbjudas att överlåta, göra sig av med eller förstöra det som har tagits i beslag. Vid behov ska det beslagtagna också märkas så att det klart framgår att det har tagits i beslag. Innehavaren kan förbjudas att använda det som har tagits i beslag. Det beslagtagna ska förvaras som det är och vårdas omsorgs- fullt. Chefen för polisinrättningen eller chefen för polisens riksom- fattande enhet får bestämma att det beslagtagna omedelbart ska säljas när det framgår att det lätt förfaras eller förflyktigas, snabbt sjunker i
1417 kap. 1 § tvångsmedelslagen (806/2011).
273
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
värde eller är synnerligen dyrt att vårda. För bevisändamål får det ut- föras prov med sådant som har tagits i beslag, om det behövs för att utreda brottet.142
Föremål av ringa värde eller föremål vars innehav är straffbart kan genom beslut av en anhållningsberättigad tjänsteman i stället för att tas i beslag förstöras, användas av staten eller säljas, om det är uppen- bart att föremålen skulle dömas förverkade till staten och om de inte behövs som bevis i rättegång.143
De finska reglerna om beslag avser alltså alla typer av egendom. Reglerna ändrades år 2011. Innan det kunde endast föremål och hand- lingar tas i beslag. I förarbetena angavs att begreppet ”föremål” var för snävt eftersom det kunde tolkas så att det endast omfattade lös egendom, vilket gjorde att kvarstad behövde användas för att säkra fastigheter. Dessutom ansågs ”föremål” vara en dålig beskrivning av tillgångar på ett bankkonto. Eftersom en fastighet eller fordringsrätt kunde förverkas till staten ansågs det att beslagsregleringen skulle kor- respondera med vad som kunde förverkas. I förarbetena angavs det också att det var ett problem att den äldre tvångsmedelslagen inte hade några regler om när föremål kunde förstöras i stället för att tas i beslag. I specialstraffrätten fanns sådana bestämmelser, men de var inte tillräckliga. Det angavs som exempel att det inte är ändamålsenligt att förvara föremål av ringa värde som uppenbarligen kommer att förverkas till staten i en brottmålsdom, eller föremål som innan de togs i beslag hade varit i någons besittning olagligen – till exempel vapen utan tillstånd.144
Möjligheten i den finska beslagsbestämmelsen att ta en del av ett föremål i beslag syftar till att ge uttryck för principen om minsta olä- genhet. En del av föremålet kan alltså lösgöras. Ett lösgörande ska ske om man på så sätt hindrar den skada eller olägenhet som ett beslag av hela objektet annars skulle medföra.145
Skyddet för egendom uppmärksammades i det finska lagstiftnings- arbetet när beslagsregeln utvidgades till att omfatta all sorts egendom, framför allt i relation till längre beslagstider. Det noterades att den berörde skulle kunna föra frågan om beslaget inför domstol – vid be- hov även upprepade gånger – för att pröva om det fortfarande fanns
1427 kap. 13 § tvångsmedelslagen.
1437 kap. 24 § första stycket tvångsmedelslagen.
144RP 222/2010 rd Regeringens proposition till Riksdagen med förslag till översyn av förunder- söknings- och tvångsmedelslagstiftningen, s. 95.
145RP 222/2010 rd s. 283.
274
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
förutsättningar för beslaget. Trots att ett beslag kunde ingripa i egen- domsskyddet bedömde den finska regeringen att det inte stod i kon- flikt med det, eftersom det var fråga om en noga avgränsad åtgärd som beaktade rättsskyddet för den som drabbades av åtgärden. Även regleringen om att föremål kunde förstöras eller säljas ansågs vara förenlig med egendomsskyddet, eftersom reglerna bara skulle tilläm- pas i tydliga fall.146
Norge
I den norska straffprocesslagen kan föremål som antas ha betydelse som bevis tas i beslag tills det finns ett rättskraftigt avgörande i målet. Detsamma gäller föremål som kan antas kunna förverkas eller lämnas ut till målsäganden.147 Begreppet ”föremål” ska tolkas brett. Det om- fattar bland annat kontanter, skriftliga handlingar, information som lagras elektroniskt och immateriella rättigheter som domännamn.148 Även fastigheter ses som föremål som kan tas i beslag. Allt som kan tas om hand av polisen kan beslagtas.149
Om det ställs säkerhet eller lämnas ett löfte om att ett föremål kommer att företes eller överlämnas på begäran, kan beslutsfattaren avstå från att beslagta föremålet.150
En fastighet (liksom annan egendom) kan beslagtas i syfte att hindra att den används för att bedriva brottslig verksamhet. Vid ett beslag av en fastighet finns som alternativ till att ägaren fråntas den fysiska rådigheten över egendomen också en möjlighet att få inskrivet en rådighetsbegränsning (urådighetserklæring). Detta förbjuder ägaren att sälja eller belåna fastigheten.151
Egendom kan även beläggas med kvarstad (heftelse). Det kan ske för att säkerställa betalning av böter, förverkande, rättegångskost- nader, ersättning eller skadestånd som den tilltalade döms till eller kan antas bli dömd till. Förutsättningen för det är att det finns anled- ning att befara att verkställigheten annars kommer att gå förlorad
146RP 222/2010 rd s. 391–395.
14716 kap. 203 § första stycket straffeprosessloven (LOV-1981-05-22-25).
148Høyesteretts domar Rt. 2009 s. 1011, Rt. 1992 s. 904, Rt. 2011 s. 296, Rt. 1992 s. 407.
149NOU 2016:24 Ny straffeprosesslov, s. 336 f.
15016 kap. 209 § straffeprosessloven.
151Se om proportionalitetsavvägningen mellan dessa två i Høyesteretts avgörande Rt. 2013 s. 1738.
275
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
eller avsevärt försvåras. Beslutet om kvarstad fattas av rätten, men kan om det är fara i dröjsmål fattas av åklagaren.152
I norskt lagstiftningsarbete har frågan om en ännu mer omfattande beslagsregel varit uppe tidigare. En statlig utredning föreslog år 1996 att det skulle införas en regel om utvidgat beslag, som skulle kunna avse den tilltalades samtliga tillgångar – både det han eller hon ägde vid beslagstidpunkten och det han eller hon skulle kunna förvärva fram tills frågan blev rättskraftigt avgjord. Det utvidgade beslaget skulle bara kunna göras om det fanns övervägande sannolikhet för att för- utsättningarna för förverkande var uppfyllda. Det skulle också prövas att beslaget inte var oproportionerligt ingripande. Enligt förslaget skulle den tilltalade förlora rätten att förfoga över sina tillgångar, men skulle kunna få ha kvar den faktiska rådigheten över exempelvis sin bostad. Det framfördes negativ remisskritik mot förslaget, bland annat från det norska advokatsamfundet som menade att ett sådant beslag kunde drabba den tilltalade alldeles för allvarligt, i synnerhet eftersom utredningen om brottet i vissa fall kunde ta lång tid och det endast var fråga om en misstanke för brott. Den norska regeringen gick inte vi- dare med förslaget, och uttalade att det var fråga om en mycket ingri- pande åtgärd. Den tilltalade kunde förlora kontrollen över sin bostad, tillgångar som var nödvändiga för hans eller hennes näringsverksam- het med mera. Beslagen skulle kunna gälla i flera år, och skulle göras vid en tidpunkt när det fortfarande var osäkert om den tilltalade skulle dömas och egendomen förverkas. Risken för att en oskyldig person skulle drabbas ansågs alltför stor. Regeringen ansåg visserligen att de befintliga reglerna inte alltid var tillräckliga för att säkerställa ett för- verkande, men att det ändå fanns ganska goda möjligheter att säkra ett förverkande genom beslag och kvarstad. Regeringen lade därför inte fram något förslag om en utvidgad beslagsregel.153
Trots att detta förslag inte genomfördes är alltså den befintliga norska beslagsregleringen betydligt bredare än den svenska, eftersom den innefattar alla sorters egendom. Den utvidgade beslagsregel som ansågs vara alltför långtgående var en mellanform mellan beslag och kvarstad, som även omfattade framtida tillgångar.
15217 kap. 217 § straffeprosessloven.
153Ot.prp. nr 8 (1998-99) Om lov om endringer i straffeloven og straffeprosessloven mv (inndragning av utbytte), s. 53 f.
276
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
Danmark
I den danska rättskipningslagen finns beslagsreglerna och editionsre- glerna i samma kapitel. De godkända ändamålen för beslag är för att säkra bevisning, för att säkra det allmännas krav på rättegångskost- nader, förverkande och böter, för att säkra målsägandens krav på åter- ställande eller ersättning när den tilltalade har undandragit sig proces- sen, och för att säkra krav som är föremål för indrivning hos den danska motsvarigheten till Kronofogden.154
Föremål som en misstänkt har rådighet över kan beslagtas om personen är skäligen misstänkt för ett brott som omfattas av allmänt åtal och det finns skäl att anta att föremålet kan användas som bevis, bör förverkas eller kan återlämnas till rätt ägare.
Gods som en misstänkt äger kan beslagtas om
a)beslag anses nödvändigt för att säkra det allmännas krav på rätte- gångskostnader, förverkande, viten, målsägandens ersättningskrav eller
b)det finns fordringar som drivs in av dröjsmålsindrivningsmyndig- heten, oavsett om skulden har samband med det ärende som miss- tanken avser.
Beslag kan ske i en misstänkts hela förmögenhet eller en del av denna, inklusive egendom som den misstänkte senare kan komma att för- värva, om
a)åtal har väckts för ett brott som kan leda till 1 år 6 månader fäng- else eller mer, och
b)den tilltalade har undandragit sig processen.155
För skriftliga meddelanden, brev, postförsändelser, telefonkontakter och liknande gäller särskilda regler som framgår i ett kapitel om in- grepp i meddelarhemligheten och hemliga tvångsmedel. De reglerna beskrivs inte mer här.156
Föremål som en person som inte är misstänkt har rådighet över kan beslagtas som ett led i efterforskningen av en lagöverträdelse som hör under allmänt åtal, om det finns skäl att anta att föremålet kan
15474 kap. 801 § första stycket retsplejeloven (LBK nr 1160 af 05/11/2024).
15574 kap. 802 § retsplejeloven.
15674 kap. 801 § tredje stycket och 802 § fjärde stycket samt 71 kap. retsplejeloven.
277
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
användas som bevis, kan förverkas eller har fråntagits någon som kan kräva att återfå det. Andra tillgångar, inklusive pengar, som en person som inte är misstänkt har rådighet över kan beslagtas om det finns skäl att anta att de kommer att förverkas.157
En förenings tillgångar och ägodelar kan tas i beslag om föreningens verksamhet förbjuds provisoriskt av regeringen.158
Poliser kan också ta bankkontomedel i interimistiska penningbe- slag om det finns anledning att anta att beloppet har samband med penningtvätt eller finansiering av terrorism. Om polisen gör ett sådant interimistiskt beslag ska den som drabbas av beslaget få information om det och om sin rätt att få frågan prövad i domstol inom 24 timmar. Om det är av avgörande betydelse för utredningen att ett interimistiskt beslag görs utan att den drabbade får kännedom om det kan dock rätten fatta beslut om det. Ett interimistiskt penningbeslag gäller som längst en vecka.159
Beslag får inte ske om ingreppet är oproportionerligt sett till frågans betydelse och den skada eller olägenhet som ingreppet kan antas med- föra. Om syftet med ingreppet kan nås med mindre ingripande åt- gärder, inklusive ställande av säkerhet, är det möjligt att ingå en skrift- lig överenskommelse om det med den som beslaget riktas mot. Om beslaget görs i syfte att säkra en betalningsförpliktelse gäller benefi- cieregler och förbud mot beslag av vissa typer av egendom.160 Dessa regler har en del likheter med 5 kap. i den svenska utsökningsbalken, men beaktas alltså redan vid prövningen av om ett beslag ska ske.
Beslut om beslag fattas av rätten efter begäran av polis eller mål- sägande. Om den som beslaget riktas mot skriftligen samtycker får dock beslut fattas av polis. Om det är fara i dröjsmål kan polis fatta beslut om beslag. Om den som ingreppet riktar sig mot begär det ska polisen inom 24 timmar överlämna ärendet till rätten, som avgör om åtgärden är tillåtlig. Den som ingreppet riktar sig mot ska höras före rättens beslut. Beslag av den misstänktes hela förmögenhet eller en del av denna kan aldrig beslutas av polis utan endast av rätten. Det- samma gäller vissa beslag som omfattas av medieansvarslagen.161
15774 kap. 803 § första stycket retsplejeloven.
15874 kap. 803 a § retsplejeloven.
15974 kap. 807 f. § retsplejeloven.
16074 kap. 805 § och 47 kap. 509–516 §§ retsplejeloven.
16174 kap. 806 § retsplejeloven.
278
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
När rätten prövar en fråga om beslag ska den hålla förhandling.162 Den misstänkte och hans eller hennes försvarare ska så långt som möjligt underrättas om förhandlingen och ha möjlighet att närvara vid den. Om det är av avgörande betydelse för utredningen att ett beslag görs utan att den misstänkte eller andra får kännedom om detta, kan rätten dock meddela beslut om det.163
3.2.2Skyddet för egendom
När en ny beslagsreglering tas fram behöver det säkerställas att den är förenlig med grundläggande bestämmelser om skydd för mänskliga rättigheter. Det skydd som framför allt är aktuellt är skyddet för egen- dom som finns i artikel 1 i Europakonventionens första tilläggsproto- koll och är bindande för Sverige genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättighe- terna och de grundläggande friheterna. Europakonventionens regel om egendomsskydd reflekteras också i artikel 17 i den Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.164
Det som är skyddat genom Europakonventionens tilläggsprotokoll är redan existerande egendom. Egendom enligt Europadomstolens praxis har en självständig betydelse som inte är begränsad till fysiska ägodelar och som är oberoende av vad som enligt nationell rätt beteck- nas som egendom. Utöver fastigheter och lösa saker kan även nytt- janderätter, immateriella tillgångar, ekonomiska intressen och befo- gade förväntningar avseende utövande av näringsverksamhet vara egendom. Bestämmelserna om egendomsskydd åstadkommer ett skydd för redan existerande egendom från intrång/påverkan (inter- ference). I egendomsskyddet ligger rätten att ha sin egendom ifred och att också kunna använda sin egendom genom att disponera över den på vilka olika sätt man vill, till exempel att låna ut den eller till och med förstöra den.165
16267 kap. 747 § första stycket retsplejeloven.
16367 kap. 748 § första och andra styckena och 74 kap. 807 e § retsplejeloven.
164Regeringsformens skydd för egendom i 2 kap. 15 § skyddar från expropriation och annat sådant förfogande, och rådighetsinskränkningar av mark och byggnader. Med ”annat sådant förfogande” avses inte skatt, böter, viten, exekutiva åtgärder och liknande, se prop. 2009/10:80
En reformerad grundlag, s. 163. Beslag och förverkande faller alltså utanför regeringsformens egendomsskydd.
165Harris, David, O’Boyle, Michael, Bates, Ed, med flera, 2018, Law of the European convention on human rights, 4 U, Oxford University Press, s. 853–857.
279
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
I Europakonventionen formuleras egendomsskyddet på följande sätt.
Varje fysisk eller juridisk person ska ha rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser.
Ovanstående bestämmelser inskränker dock inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att re- glera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten.
I Europadomstolens praxis har det fastlagts att artikeln innehåller tre rättsregler. Den första regeln slår fast principen om respekt för äganderätten (första stycket första meningen), den andra uppställer villkoren för berövande av egendom (första stycket andra meningen) och den tredje behandlar förutsättningarna för att göra inskränkningar i rätten att utnyttja egendom (andra stycket). Vid prövningen tar Europadomstolen ställning till tillämpligheten av de två senare reglerna innan den prövar om den första allmänna regeln har iakttagits. Enligt domstolen har de tre reglerna ett visst samband med varandra på så sätt att de två sista reglerna avser särskilda fall av ingrepp i ägande- rätten och att dessa därför måste tolkas i ljuset av den allmänna prin- cip som anges i den första regeln.166
Vid en jämförelse med egendomsskyddet i regeringsformen kan det noteras att artikel 1 inte innehåller någon uttrycklig bestämmelse om rätt till ersättning vid exproprierande ingrepp. Möjligheten att få ersättning för ett intrång ska emellertid beaktas vid intresseavväg- ningen enligt proportionalitetsprincipen. Artikel 1 har inte ansetts innefatta en rätt till ersättning under alla förhållanden.
Kravet på att ett egendomsberövande ska vara lagligt innebär inte bara att det måste finnas ett stöd för egendomsberövandet i inhemsk lag. Det ställs också krav på att den inhemska lagen är tillgänglig och tillräckligt tydlig för att göra ingreppet i äganderätten förutsebart och att lagen har ett sådant innehåll att den tillfredsställer rimliga rätts- säkerhetskrav. Lagstiftningen måste i såväl materiellt som processu- ellt hänseende utformas på ett sätt som innebär att det, för den som
166Sporrong och Lönnroth mot Sverige, dom den 23 september 1982, publicerad i serie A nr 52.
280
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
har ett intresse av att freda sin egendom, inte är orimligt svårt att hävda sin rätt.167
Av detta följer också att tvångslagstiftning inte bör tillämpas genom ändamålstolkningar, utan det bör finnas entydigt stöd i lag och motiv för att ett tvingande ingrepp ska tillämpas. Lagstiftning med expropria- tiva drag kan inte tolkas extensivt eftersom lagtolkningen då kommer i strid med bestämmelser av högre dignitet.168
Beslag är en inskränkning i en ägares rätt att använda sin egendom. Vid sådana inskränkningar har staterna i Europadomstolens praxis tillerkänts ett ganska stort utrymme för att bedöma vilka inskränk- ningar som ter sig rimliga med hänsyn till övergripande intressen.169 Europadomstolens granskning av proportionalitetsbedömningen är mer omfattande, även om den nationella lagstiftarens bedömning även i detta avseende ges betydande utrymme.
För att en stats regler om beslag ska anses godtagbara krävs det att det i den nationella rätten finns förutsättningar att göra en indivi- duell bedömning av de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet. Det krävs i regel också att det finns möjligheter att få beslutet prövat i ett rättsligt förfarande.170
I fråga om tvångsmedel är tidsfaktorn av stor betydelse. Olägen- heten av att vara av med sin egendom ökar normalt med tiden. Pro- portionalitetsprincipen får därför större betydelse ju längre tid ett beslag består. Beslag får alltså inte tillåtas att bestå av slentrian, utan behöver fortlöpande omprövas. Proportionalitetsprincipen ska också beaktas vid bedömningen av om det är rimligt att skjuta upp en under- rättelse om beslaget till den drabbade, och i så fall hur länge under- rättelsen kan skjutas upp.171
Rättsfall
Några rättsfall från Europadomstolen kan återges för att illustrera hur domstolen prövar egendomsskyddet vid frågor om säkring av egendom. I texten nedan används ordet ”beslag” eftersom det engelska
167Danelius, Hans, Danelius, Johan, Bull, Thomas, med flera, 2023, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, Norstedts juridik, 6 U, s. 718–720.
168NJA 2004 s. 336 och NJA 1982 s. 700.
169Danelius, med flera, 2023, s. 722.
170Banfield mot Förenade kungariket, dom den 18 oktober 2005, C.M. mot Frankrike, dom den 26 juni 2001 och Butler mot Förenade kungariket, dom den 22 juni 2002.
171Lindberg, 2022, s. 473 f., RH 65:83 och prop. 2021/22:119 Modernare regler vid använd- ningen av tvångsmedel, s. 165.
281
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
ordet i rättsfallen är ”seizure”, men det är möjligt att den nationella rätten ligger närmare det svenska kvarstadsförfarandet – den frågan har inte undersökts närmare.
Džinić mot Kroatien
I målet Džinić mot Kroatien hade en affärsman fått sin fastighet be- slagtagen.172 Europadomstolen uttalade att beslag av tillgångar täcks av andra stycket i bestämmelsen om egendomsskydd. Beslagtagan- det avsåg enligt domstolen inte att beröva sökanden hans egendom utan att säkra den inför ett eventuellt framtida beslut om förverkande, genom att tillfälligt begränsa användningen av egendomen på så sätt att han inte kunde sälja den eller belåna den. Detta påverkade hans affärsverksamhet, eftersom förfogandet över egendomen var förknip- pat med den lagliga verksamhet han bedrev.
Domstolen noterade att beslagtagandet av den fasta egendomen grundades på en lagregel som innebar att en person kunde förbjudas att använda sin fasta egendom genom att sälja eller belåna den. Regeln syftade till att egendomen skulle säkras för ett framtida förverkande. Domstolen konstaterade att den redan i flera rättsfall hade slagit fast att tillämpningen av provisoriska åtgärder inom ramen för rättsliga för- faranden som syftar till att säkra ett eventuellt förverkande av egen- dom är i samhällets allmänna intresse. Ingreppet i fråga hade därför ett legitimt syfte.
Europadomstolen övergick därefter till frågan om ingreppet också var proportionerligt, det vill säga om det fanns en balans mellan sam- hällets behov och skyddet för individens grundläggande rättigheter.
I det sammanhanget uttalade domstolen att ett beslag medför en risk att den drabbade belastas med orimliga bördor vad gäller hans förmåga att förfoga över sin egendom. Beslaget måste därför vara förenat med processuella skyddsregler för att säkerställa att dess in- verkan på en enskilds äganderätt varken är godtycklig eller oförutsebar. Även om varje beslag eller förverkande medför skada, bör den fak- tiska skadan inte vara mer omfattande än vad som är oundvikligt, om ingreppet ska vara förenligt med egendomsskyddet.
I målet hade de kroatiska domstolarna inte haft tillgång till någon utredning om värdet på den beslagtagna fastigheten, men hade ändå
172Dom den 17 augusti 2016.
282
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
tagit hela fastigheten i beslag. Detta kunde enligt Europadomstolen godtas i ett inledande skede för att säkra egendomen när det var fara i dröjsmål, men bristen på utredning om egendomens värde hade be- stått under hela utredningstiden. De kroatiska domstolarna hade där- för inte gjort någon faktisk bedömning av proportionaliteten mellan ingreppet och skadan för den enskilde. När den kroatiska högsta dom- stolen prövade frågan hade inte heller den gjort någon lämplig pro- portionalitetsbedömning, utan endast noterat att proportionalitets- principen inte hade åsidosatts. Sökanden hade vid ytterligare tillfällen begärt att domstolarna skulle göra en proportionalitetsbedömning av beslaget, och gett in underlag som visade att hans fastighet var värd mer än nio gånger så mycket som vad ett framtida förverkande- beslut kunde omfatta. Domstolarna hade trots detta låtit beslaget bestå i mer än två och ett halvt år, utan att någon gång ta upp frågan om huruvida värdet av egendomen stod i proportion till det eventuella förverkandet. Europadomstolen fann mot den bakgrunden att kravet på proportionalitet inte var uppfyllt. Sökandens egendomsskydd hade alltså kränkts.
Raimondo mot Italien
I målet Raimondo mot Italien hade italienska myndigheter gjort ett provisoriskt beslag av tillgångar som tillhörde en byggentreprenör för att säkra ett eventuellt framtida förverkande.173 Entreprenören var misstänkt för att tillhöra maffian och det inleddes ett straffrätts- ligt förfarande mot honom med stöd av de italienska maffialagarna. Beslaget av hans egendom avsåg flera fastigheter och fordon. Enligt den italienska lagen fick rätten besluta att egendom skulle beslagtas om den förfogades direkt eller indirekt av den mot vilken en talan hade väckts, under förutsättning att det fanns tillräckliga indicier för att den berörda egendomen hade finansierats med intäkter från olaglig verksamhet.
I målet klagade entreprenören på att det var en alltför drastisk åtgärd att beslagta så mycket av hans egendom i ett tidigt skede av utredningen. Europadomstolen uttalade dock att beslaget och den lagbestämmelse som det grundades på uppenbarligen var en provi- sorisk åtgärd som syftade till att säkerställa att egendom som fram-
173Dom den 22 februari 1994.
283
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
stod som åtkommen genom olaglig verksamhet som bedrevs till nack- del för samhället senare vid behov skulle kunna förverkas. Åtgärden som sådan motiverades därför av ett allmänintresse. Med tanke på den extremt farliga ekonomiska makten hos en organisation som maffian kunde det enligt domstolen inte sägas att beslaget i det tidiga skedet av förfarandet var ett oproportionerligt ingrepp i förhållande till det eftersträvade syftet.
Följaktligen hade ingen överträdelse av egendomsskyddet skett när egendomen beslagtogs.
I målet hävdade entreprenören också att en överträdelse hade skett av egendomsskyddet eftersom den beslagtagna egendomen inte hade övervakats tillräckligt och därför hade vandaliserats. Domstolen ut- talade att varje beslag eller förverkande oundvikligen medför skada, men ansåg inte att sökandens påståenden utgjorde tillräcklig grund för att säga att den faktiska skada som hade inträffat i fallet översteg just en sådan oundviklig skada. Den bedömningen förefaller ha grun- dats på att den sökande inte hade lämnat tillräckliga uppgifter eller bevis i den frågan.
Däremot fann domstolen att sökandens egendomsskydd hade kränkts på den grunden att när vissa av beslagen väl hade hävts hade inte egendomen återlämnats tillräckligt snabbt.
Slutsatser för en ny reglering
Bedömning
Det avgörande för om en utvidgad beslagsregel är förenlig med egendomsskyddet är inte vilken egendom som kan tas i beslag, utan om tvångsmedlet används på ett sätt som är förenligt med proportionalitetsprincipen.
Vad som måste övervägas noga för att en ny utvidgad beslagsregel ska vara förenlig med egendomsskyddet är hur den utformas för att inte slå oproportionerligt hårt mot den enskilde. Det är viktigt att en ny utvidgad beslagsbestämmelse kombineras med tillräckliga rätts- säkerhetsgarantier. En utvidgning kan inte i sig ses som problematisk ur ett människorättsperspektiv. Som framgått har flera medlemsstater mer extensiva beslagsregler än Sverige.
284
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
Det ska också sägas att den bestämmelse som redan har införts om penningbeslag inte ligger särskilt långt ifrån en helt generell be- slagsbestämmelse. Det kan vara lika ingripande för en enskild att för- lora kontrollen över alla sina banktillgodohavanden som att förlora kontrollen över sin fastighet eller bostadsrätt – till och med mer ingri- pande i många fall. Om en fastighet tas i beslag är det möjligt att låta den enskilde bo kvar och använda den; fastigheten är ofta tillräckligt säkrad enbart genom att den enskilde förbjuds att sälja eller belåna den. Detsamma kan gälla en immateriell tillgång, som ett patent eller domännamn, som används för en i och för sig laglig verksamhet – en sådan tillgång skulle den enskilde kunna ha kvar i sin vård om det framstår som lämpligt i det enskilda fallet. Det ingrepp i egendoms- skyddet som beslag av fastigheter eller immateriella tillgångar innebär för enskilda kan alltså i många fall bli mindre än det ingrepp som sker vid ett penningbeslag. Utredningens bedömning är därför att det inte är typen av egendom som avgör hur stort ingreppet i egendomsskyd- det är, utan behovet av egendomen i det enskilda fallet för den individ som berörs.
3.2.3Andra grundlagsfrågor
Frågan om att utvidga tvångsmedlet beslag till alla typer av egendom har diskuterats tidigare i lagstiftningsarbete, men då i immaterialrätts- liga sammanhang (se även avsnitt 6.5.4). Diskussionen har handlat om att det kan krävas särskilda överväganden innan man inför regler om att sådan egendom som kan utgöra kommunikationsmedel kan tas i beslag. Frågan gäller närmare bestämt om beslag av domännamn kan komma i konflikt med censurförbuden i yttrandefrihetsgrund- lagen och tryckfrihetsförordningen, som bland annat innebär att en myndighet inte i förväg får hindra att någon ger ut skrifter eller i för- väg granska något som är avsett att framföras i program eller genom tekniska upptagningar.174
1741 kap. 11 § yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469) och 1 kap. 1 § tryckfrihetsförord- ningen (1949:105).
285
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
Frågan som har diskuterats
Bakgrunden till diskussionen är de olika uppfattningar som fram- fördes i betänkandet Grovt upphovsrättsbrott och grovt varumärkes- brott. Utredningen leddes av justitierådet Dag Mattsson, som be- dömde att det i och för sig var förenligt med grundlagen att ha en generell beslagsregel som kunde träffa även domännamn. Bedöm- ningen innebar sammanfattningsvis att det var lämpligt att frågor om beslag i mer känsliga fall, som exempelvis domännamn, upplagor av böcker eller servrar skulle prövas av rätten, närmast inom ramen för den proportionalitetsprövning som ska göras vid ett beslagsbeslut. Ett beslut om beslag får fattas endast om skälen för åtgärden upp- väger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. De rättssäker- hetsaspekter som gjorde sig gällande bedömdes vara tillgodosedda genom den drabbades möjlighet att begära rättens prövning av be- slaget. Någon särreglering för domännamn ansågs därför inte vara motiverad.175
Doktoranden Daniel Westman, som var expert i den utredningen, hade en annan uppfattning. Han argumenterade i ett särskilt yttrande till betänkandet för att det inte sällan kan vara grundlagsstridigt att ta ett domännamn i beslag, och att så i regel kan vara fallet om domän- namnet används för att bedriva sådan verksamhet som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen. Det särskilda yttrandet är omfattande men innebar sammanfattningsvis att ett beslag av ett domännamn med utgångspunkt i grundlagarnas terminologi kan liknas vid ett utgivningsförbud för en periodisk skrift eller en återkallelse av ett utgivningsbevis för en databas, vilket är åtgärder som enligt grund- lagarna bara får ske under mycket speciella förhållanden. Ett beslag av ett domännamn skulle därför enligt Westman innebära att fram- tida kommunikation via domännamnet förhindrades. Grunden för beslaget skulle vara att brott påstås ha begåtts via den tjänst som an- vänder domännamnet. Ett immaterialrättsligt grundat beslag av ett domännamn inom tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihets- grundlagens formella tillämpningsområde skulle enligt Westmans bedömning i de flesta fall strida mot grundlagarna. Det förhållandet att åtgärden inte direkt skulle syfta till att begränsa det fria menings- utbytet eller den allsidiga upplysningen föranledde ingen annan be-
175SOU 2018:6 s. 73 f.
286
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
dömning. Det gjorde inte heller det förhållandet att den som är före- mål för beslaget kan fortsätta att kommunicera via andra kanaler.176 Flera remissinstanser, som Internetstiftelsen och Journalistför- bundet, anslöt sig till de synpunkter som Westman framförde i sitt särskilda yttrande och menade att ett beslag av ett domännamn kunde vara en oproportionerlig åtgärd eller strida mot grundlag.177 Reger- ingen valde att inte gå vidare med förslaget om en generell beslags- regel, bland annat mot bakgrund av att det behövdes ytterligare över-
väganden för åtgärder som tar sikte på kommunikationsmedel.178
Slutsatser för en ny reglering
Bedömning
En utvidgad beslagsregel kan avse alla typer av egendom. Det be- hövs inte några särregler för egendom som kan användas som kom- munikationsmedel.
Inledningsvis kan utredningen konstatera att om möjligheten till be- slag skulle utvidgas till att avse alla typer av egendom behöver det inte införas någon särskild reglering om att domännamn ska kunna spärras när de har tagits i beslag. Internetstiftelsen spärrar redan domännamn om Kronofogden utmäter dem. Detta regleras inte i någon lag eller förordning och det finns heller inga föreskrifter om det. Post- och telestyrelsen har föreskriftsrätt i fråga om domän- namnsregistret men har inte meddelat några föreskrifter.179 En be- stämmelse av innebörden att beslag ska verkställas genom register- föring skulle ändå vara ett lämpligt sätt att säkerställa att beslagtagen egendom skyddas från överlåtelser (se avsnitt 6.6.1).
Frågan är om tryck- och yttrandefriheten hindrar att domännamn tas i beslag.
Censurförbudet i grundlagarna hindrar inte beslag av rena pirat- tjänster. Däremot kan den verksamhet som bedrivs på en webbplats ha ett grundlagsskydd genom utgivningsbevis eller på grund av att
176SOU 2018:6 s. 118–123.
177Internetstiftelsens remissvar den 4 juni 2018, Ju2018/01146/L3, och Journalistförbundets remissvar den 8 juni 2018, dnr 23/18-810.
178Prop. 2019/20:149 s. 39–42.
1793 § förordningen (2006:25) om nationella toppdomäner för Sverige på internet.
287
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
ägaren använder webbplatsen i en laglig verksamhet som har grund- lagsskydd, till exempel tidningsutgivning eller sändningar. Om man vill ta ett domännamn i beslag, exempelvis för att man vill säkra värdet av domännamnet för ett förverkande, är det därför viktigt att det säkerställs att beslaget inte kommer i konflikt med tryck- och yttran- defriheten.
Beslaget behöver inte innebära en nedstängning
Ett beslag av ett domännamn behöver inte innebära att adressen som namnet leder till alltid stängs ner helt. I diskussionerna som har förts i det särskilda yttrandet till betänkandet Grovt upphovsrättsbrott och grovt varumärkesbrott och remissvaren verkar man ha tänkt sig att ett beslag av ett domännamn alltid skulle leda till att adressen helt stängdes av, inklusive de e-postkonton som kunde höra till domän- namnet (se föregående avsnitt). Det vill säga att beslaget omedelbart skulle leda till att domännamnsinnehavaren inte skulle kunna använda domännamnet mer under beslagstiden. I betänkandet uttalades att verkställighet av beslag av domännamn skulle ske genom att hänvis- ningarna i namnservrarna ändras så att domännamnet inte längre pekar till den server som innehavaren av namnet har angett utan till den server som åklagaren eller polisen har bestämt, alternativt att domännamnet inte pekar till någon server alls.180
Det var naturligt att se saken på det sättet i den utredningen, efter- som det man diskuterade var beslag av domännamn i syfte att stoppa varumärkes- och upphovsrättsbrott som pågick på webbplatser.
Det är dock inte nödvändigt att en verkställighet av ett beslag måste gå till på det sättet. Om verksamheten som bedrivs på domän- namnet är laglig finns ingen anledning att stänga ner domännamnet under beslagstiden. Och även om domännamnet ska stängas ner borde det sällan finnas anledning att under beslagstiden stänga av e-post- konton kopplade till domännamnet. Det bör i de flesta fall vara till- räckligt att polis eller åklagare kontaktar Internetstiftelsen som spärrar domännamnet i registret så att det inte kan överlåtas medan det är i beslag. En sådan åtgärd kan knappast komma i konflikt med förbu- den mot censur eller med rätten att kommunicera.
180SOU 2018:6 s. 77.
288
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
En nedstängning kan i vissa fall vara grundlagsstridig
Om domännamn ska kunna tas i beslag kommer det dock att kunna uppstå situationer där ett beslag av ett domännamn faktiskt kommer i konflikt med grundlagsskyddet för tryck- och yttrandefrihet – exem- pelvis just i fråga om misstänkt upphovsrättsbrott eller förtal, där kanske beslaget innebär att webbplatsen behöver stängas ner. Om domännamnet där brottet begås används av exempelvis en blogg med utgivningsbevis kan det innebära att det inte är möjligt att stänga ner webbplatsen. Utgivaren är dock ansvarig för vad som publiceras på en sådan webbplats och har själv intresse av att det inte görs upphovs- rättsliga intrång där eller att webbplatsen används för att begå brott. Det är svårt att se framför sig att det skulle bli ett vanligt förekom- mande problem att utgivaren vägrar att samarbeta med de brottsbe- kämpande myndigheterna om dessa gör gällande att det innehåll som har lagts ut är brottsligt.
Risken för att ett beslag kommer i konflikt med grundlagsskyd- dade rättigheter gäller för all egendom, inte enbart domännamn, och gäller även för de befintliga beslagsreglerna. Om exempelvis föremål beslagtas – som böcker hos ett förlag eller teknisk utrustning hos en redaktion – kan den som drabbas av beslaget hävda att det kommer i konflikt med tryck- och yttrandefriheten. Risken för grundlags- konflikter vid tvångsmedel är alltså inte något unikt för domännamn. Syftet med en ny utvidgad beslagsregel skulle inte heller vara att beslagta just webbplatser med utgivningsbevis. Sannolikt finns sällan
något intresse av att använda beslag mot sådana webbplatser.
Proportionalitetsprincipen beaktas vid all tvångsmedelsanvändning
Som framgått har den beskrivna rättsliga diskussionen också handlat om att beslag av domännamn riskerar att bli oproportionerliga. Beträf- fande den frågan kan utredningen konstatera att alla straffprocessu- ella tvångsmedel behöver prövas utifrån proportionalitetsprincipen. Proportionalitetsprincipen är en rättssäkerhetsprincip som innebär att en myndighet inte får använda mer ingripande åtgärder än vad som behövs med hänsyn till ändamålet. En åtgärd får bara vidtas mot en person om skälen för åtgärden uppväger det besvär som åtgärden inne- bär för den som drabbas. Principen kommer till uttryck i ett antal bestämmelser i rättegångsbalken, bland annat 27 kap. 1 § om beslag.
289
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
Principen tillämpas av både åklagare, undersökningsledare och dom- stolar.
Proportionalitetsprincipen ska alltså beaktas av rättstillämparna oavsett om det som tas i beslag är ett domännamn eller något annat. Inte minst prövas ett beslag, oavsett vilken egendom det avser, särskilt noga utifrån att det inte får bli oproportionerligt ingripande i rätten till skydd för egendom. Domstolar och brottsbekämpande myndig- heter har stor vana av att pröva frågor om proportionalitet och avväg- ningar mot skyddade rättigheter och friheter i relation till tvångs- medel. Att den som drabbas av beslaget snabbt kan få det prövat av rätten innebär därför att det finns tillräckliga rättssäkerhetsgarantier för den enskilde.
Sammanfattningsvis kan därför en utvidgad beslagsregel avse alla typer av egendom. Några särregler för beslag av domännamn eller annan egendom som kan användas som kommunikationsmedel kan inte anses motiverade.
Som framgår i avsnitt 6.5.4 kan blockering vara ett alternativ till beslag för att stoppa olovligt innehåll på internet.
3.2.4Det bör införas en utvidgad beslagsbestämmelse
Förslag
Alla typer av egendom ska kunna tas i beslag. Det ska gälla oavsett vilket beslagsändamål som det är fråga om.
Som förutsättning för beslag av föremål ska även fortsättnings- vis gälla att föremålet ska ha påträffats (alltså är tillgängligt för att tas i beslag). För annan egendom än föremål ska det krävas att den ska vara identifierad för att kunna tas i beslag.
Den särskilda bestämmelsen om penningbeslag upphävs.
Det finns flera fördelar med att utvidga möjligheterna till beslag genom att införa en generell beslagsbestämmelse, det vill säga en bestämmelse som inte är begränsad till någon viss typ av egendom. På så sätt skapas tydliga förutsättningar för säkring av alla sorters egendom. En sådan bestämmelse skulle innebära att allt som kan förverkas också kan tas i beslag – något som framstår som ändamåls- enligt eftersom ett av de möjliga beslagsändamålen är att det skäligen
290
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
kan antas att något kan förverkas. En utvidgad beslagsregel skulle på så sätt kunna vara ett effektivt verktyg i de brottsbekämpande myn- digheternas arbete med att säkra egendom inför ett förverkande, vilket måste ses som ett angeläget allmänt intresse. Att införa en utvidgad beslagsregel är också ett sätt att säkerställa att de krav som ställs i artikel 11 i förverkandedirektivet och i FATF:s rekommen- dationer 4 b och d, om att provisoriska åtgärder ska kunna vidtas skyndsamt, uppfylls.
Hur en utvidgad beslagsbestämmelse bör utformas
En utvidgad beslagsbestämmelse skulle kunna utformas på så sätt att de olika beslagsändamålen är uppdelade på olika sorters egendom (i stil med de danska reglerna som har beskrivits i avsnitt 3.2.1). Be- stämmelsen skulle till exempel kunna vara utformad på så sätt att föremål får tas i beslag för samma ändamål som i dag, men med ett kompletterande stycke om att även annan egendom än föremål får tas i beslag för ändamålet att säkra ett förverkande.
En sådan lösning skulle dock bli systematiskt och språkligt mer komplicerad än att helt enkelt byta ut ordet ”föremål” i 27 kap. 1 § till ”egendom”. Och även om behovet av en utvidgad beslagsregel är mest framträdande när det gäller förverkandebeslagen är det svårt att se några starka sakliga skäl för ett mer begränsat tillämpnings- område för de övriga beslagsändamålen. Som utvecklas nedan finns det tvärtom goda skäl för utvidgade möjligheter till beslag även för andra typer av beslag än förverkandebeslag.
Med hänsyn till det anförda talar övervägande skäl för att all typ av egendom fortsättningsvis ska kunna bli föremål för beslag och att det ska gälla oavsett för vilket ändamål beslaget görs. En sådan generell beslagsregel skulle likna de finska och norska bestämmel- serna som har beskrivits i avsnitt 3.2.1.
Utredningen föreslås sålunda att beslag av alla typer av egendom
–även fastigheter – ska kunna ske inte bara i förverkandesyfte utan också för att återställa egendomen till rätt ägare, utföra genomsök- ningar på distans och utreda brott.
Att återställandebeslag är motiverat för alla typer av egendom fram- står närmast som självklart.
291
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
Beslagsändamålet genomsökning på distans syftar till att elektro- niska kommunikationslösningar, nedtecknade lösenord och användar- namn ska kunna tas i beslag.181 Den typen av egendom är inte nödvän- digtvis att se som ”föremål”, varför det ändamålet också bör kunna användas för all sorts egendom.
Ändamålet att utreda brott (bevisbeslag) kan också motivera be- slag av fler typer av egendom än endast föremål. Det är redan möjligt att använda beslagsreglerna för fast egendom genom bestämmelsen om avspärrning i 27 kap. 15 §. I bestämmelsen anges att för säker- ställande av utredning om brott får byggnad eller rum tillstängas, till- träde till ett visst område förbjudas, förbud meddelas mot flyttande av vissa föremål eller andra liknande åtgärder vidtas. För den typen av åtgärder gäller i tillämpliga delar vad som är stadgat om beslag. Ett beslut om avspärrning av fast egendom kan pågå länge och bli ingri- pande för den som drabbas av det.182 Att bevisbeslag föreslås kunna användas för alla sorters egendom bedöms mot den bakgrunden inte vara någon större utvidgning av beslagsregelns tillämpningsområde.
Med en generellt utformad beslagsregel finns inget behov av att behålla den särskilda regeln i 27 kap. 1 § rättegångsbalken om skrift- liga handlingar. Dessa kommer att omfattas av den generella bestäm- melsen.183 Specialreglerna om skriftliga handlingar i 27 kap. 2 och
3 §§ rättegångsbalken bör däremot bestå. De särskilda begränsning- arna som i dag gäller för beslag av skriftliga handlingar är motiverade även med en sådan ny beslagsbestämmelse som föreslås här. Exem- pelvis bör även fortsättningsvis gälla att enbart åklagaren eller under- sökningsledaren får fatta beslut om beslag av brev, telegram och lik- nande.
Ibland kan ett beslagtagande av någon viss egendom framstå som väl ingripande för den enskilde. I sådana fall bör det vara möjligt att ta loss en del av egendomen i stället för att hela egendomen tas i beslag. Enligt utredningens bedömning behövs det ingen särskild reglering av den saken. Det får anses följa av att beslaget ska vara proportio- nerligt. Den beslagtagande myndigheten och den enskilde bör kunna
181Prop. 2021/22:119 Modernare regler för användningen av tvångsmedel, s. 164.
182Ett exempel är Justitiekanslerns beslut 2021/7371 där en bostadsrättshavare hade hyrt ut sin bostadsrätt till en hyresgäst som begick ett mord i den. Bostadsrätten var avspärrad i nästan ett år för bevissäkring. Avspärrningen drabbade bostadsrättsägaren med kostnader på över
100000 kronor som staten inte ersatte.
183Jämför SOU 1938:44 Processlagsberedningens förslag till rättegångsbalk, s. 323.
292
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
komma överens om att en del av egendomen lösgörs och förutsätt- ningarna för det.
Förutsättningar för beslag och vem som får fatta beslut
Liksom tidigare bör föremål endast kunna tas i beslag om de finns tillgängliga. Kravet på tillgänglighet följer av rekvisitet att föremålet ska ha påträffats, vilket framgår i 27 kap. 4 § rättegångsbalken. Man får i dag alltså inte besluta om beslag i förväg för att man tror att det kommer att dyka upp föremål i en brottsutredning, husrannsakan eller kroppsvisitation. Föremålet ska vara tillgängligt på så sätt att det kan tas om hand, förseglas eller märkas och på så sätt omedelbart tas i beslag.184 Detta bör gälla även fortsättningsvis. Åklagaren bör dock, liksom hittills, kunna lämna instruktioner om att ett föremål av en viss typ ska tas i beslag för det fall att det påträffas, exempelvis i sam- band med en husrannsakan.
När det gäller annan egendom än föremål bör kravet på tillgäng- lighet i stället beskrivas som att det ska handla om egendom som har identifierats. ”Identifierats” är det begrepp som används i den nuva- rande bestämmelsen om penningbeslag. Med det begreppet avses att egendomens existens har verifierats på något sätt så att den går att ta i beslag hos exempelvis en bank eller någon annan verksamhets- utövare. Det är alltså inte möjligt att besluta om penningbeslag i för- väg av egendom som man inte vet om den finns, men som kanske kan komma att bli tillgänglig under utredningen.185 Samma krav bör i den nya regleringen tillämpas på fastigheter och immateriella tillgångar som exempelvis patent eller andra immaterialrätter. För att egendom av detta slag ska kunna tas i beslag bör alltså krävas att egendomen har identifierats i utredningsarbetet, exempelvis i fastighetsregistret, bostadsrättsföreningars lägenhetsförteckningar (eller det kommande bostadsrättsregistret), immaterialrättsliga register, bolagsregistret, på konto hos värdepapperscentralen, eller på andra sätt. Det ska således inte vara möjligt att besluta om beslag av förmodade tillgångar som ännu inte har hittats.
En konsekvens av förslaget till en ny generell beslagsregel blir, såsom reglerna i övrigt är konstruerade, att polismän kommer att få
184JO 2006/07 s. 54.
185Prop. 2013/14:121 s. 120.
293
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
ta alla typer av egendom i beslag vid fara i dröjsmål.186 I praktiken inne- bär detta inte någon beaktansvärd utvidgning mot vad som redan gäller. Det är svårt att se att denna beslagsmöjlighet kommer att aktu- aliseras i någon betydande omfattning såvitt gäller exempelvis fastig- heter och bostadsrätter. Några skäl att begränsa polisens möjligheter i detta avseende bedöms därför inte finnas. I fråga om vissa typer av skriftliga handlingar gäller som nyss nämnts redan begränsningar.
Behov av följdändringar
En utvidgad beslagsbestämmelse medför ett behov av följdändringar i 27 kap. rättegångsbalken, liksom i bestämmelser i en rad andra för- fattningar på så sätt att ordet ”föremål” genomgående byts ut mot ”egendom” och att hänvisningar till penningbeslag tas bort. Det hand- lar till exempel om de lagar som listas i tabellen i avsnitt 3.1.5.
I de immaterialrättsliga lagarna finns bestämmelser som möjlig- gör beslag av andra typer av egendom än föremål och penningmedel. Dessa bestämmelser behövs inte längre när det införs en utvidgad beslagsbestämmelse. De bör därför upphävas.
När specialstraffrättsliga bestämmelser om beslag enbart reglerar frågan om behörighet för olika personer att fatta beslut om beslag, behöver de dock inte ändras. Ändringar behövs inte heller i de fall där det är motiverat att ha en specialbestämmelse för hanteringen av någon viss typ av egendom i det specialstraffrättsliga samman- hanget – exempelvis beträffande vilt i jaktlagen (1987:259) eller fisk i fiskelagen (1993:787).
Verkan av beslag
Utöver de nyss nämnda följdändringarna behöver 27 kap. 10 § rätte- gångsbalken ändras till att omfatta alla typer av egendom. Bestämmel- sen innehåller ett förbud för innehavaren att överlåta det beslagtagna eller förfoga över det på något annat sätt som äventyrar syftet med beslaget. Förbudet är utformat med förebild i motsvarande förbud i fråga om kvarstadsbelagd egendom i 16 kap. 14 § utsökningsbalken,
186Dock inte i utredningar om självständigt förverkande, vilket följer av 2 kap. 8 § första stycket lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot (2024 års förfarandelag).
294
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
och har samma rättsverkningar som ett sådant förbud (jämför även 4 kap. 29 § utsökningsbalken).187 Den som vidtar en åtgärd i strid mot förbudet kan dömas för överträdelse av myndighets bud med stöd av 17 kap. 13 § brottsbalken.
En fråga är om det behövs någon ytterligare reglering om verkan av beslag, i syfte att hindra dispositioner över beslagtagen egendom. Enligt utredningens mening kan en reglering av civilrättsliga effekter av rättsliga dispositioner dock inte ske genom straffprocessuella be- stämmelser, eller genom bestämmelser riktade till myndigheter. En sådan reglering skulle i så fall i stället behöva ligga i de lagar som civil- rättsligt reglerar över- och upplåtelser av egendom, som jordabalken, köplagarna och så vidare.
Enligt utredningen behövs dock inte några bestämmelser av det slaget. Det finns nämligen redan en sakrättslig princip som innebär att förfoganden i strid mot ett dispositionsförbud saknar verkan mot en ondtroende förvärvare.188 När förbudet i 27 kap. 10 § rättegångs- balken görs tillämpligt för alla typer av egendom – inte bara föremål
–blir bestämmelsens innebörd i fråga om också andra typer av egen- dom identisk med motsvarande förbud i fråga om kvarstadsbelagd egendom. Det innebär att en disposition i strid med ett överlåtelse- förbud som utgångspunkt är ogiltig, men att godtrosförvärv under vissa förhållanden kan ske. Detta följer av gällande regler och prin- ciper och kräver ingen ytterligare reglering.
Vad som däremot behöver ändras är de bestämmelser i olika författ- ningar som reglerar hur olika aktörer ska förhålla sig till kvarstad. Det rör sig om bestämmelser som syftar till att inga över- eller upp- låtelser av kvarstadsbelagd egendom ska kunna ske. Det handlar exem- pelvis om att kvarstaden ska registreras i sådana register som medför en äganderättspresumtion – som fastighetsregistret, immaterialrätts- liga register och avstämningsregistret för aktier. I alla dessa bestäm- melser behöver det göras tillägg om att vad som gäller för kvarstad även gäller för beslagtagen egendom. Överlåtelser av den beslagtagna
187Se om dessa rättsverkningar i Gregow, Torkel, 2020, Utsökningsrätt, Norstedts juridik, Juno version 5, s. 237–239 och 426–428.
188Frågan om vilken sakrättslig verkan som dispositioner har över kvarstadsbelagd egendom eller egendom som är föremål för betalningssäkring har ägnats uppmärksamhet i förarbeten och doktrin. Se prop. 1978/79:28 med förslag till lag om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter m.m., s. 161 f. och prop. 1980/81:84 med förslag till utsökningsbalk, s. 163 f. och 195, tillägget i rättsfallet NJA 1949 s. 645, Hessler, Henrik, 1973, Allmän sakrätt, P.A Norstedt & Söners förlag, s. 468 f. och Rodhe, Knut, 1985, Handbok i sakrätt, Norstedts, s. 302 f. och 606–611.
295
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
egendomen som sker i strid mot förbudet kommer då inte att få någon verkan. Se mer om dessa ändringar i avsnitt 6.6.1.
När beslagsmöjligheterna utvidgas till att avse alla typer av egen- dom minskar behovet av att använda kvarstad. Behovet kvarstår dock i vart fall i de situationer där det inte finns någon identifierad egen- dom. Då fungerar kvarstadsverktyget som ett sätt att leta efter egen- dom som kan säkras hos förverkandesvaranden. Bestämmelserna om kvarstad bör därför finnas kvar.
3.3Bör förverkandebeslag kunna bestå till laga kraft?
I kommittédirektiven anges att för att förverkandelagstiftningen ska kunna vara ett kraftfullt verktyg i brottsbekämpningen är det viktigt att de processuella regler som gör det möjligt att säkra egendom som kan antas bli förverkad är enkla, tydliga och förutsebara. På samma sätt är det viktigt att de processuella reglerna för att säkra egendom under domstolsprocessen är ändamålsenligt utformade.
I direktiven förklaras också att när ett mål avgörs ska rätten pröva om ett beslag ska bestå. Vid en ogillande dom ska så kallade förver- kandebeslag hävas. En konsekvens av den rådande ordningen är att brottsvinster eller oförklarade tillgångar i vissa fall inte kan förver- kas om domen ändras efter en överprövning i högre instans. För så kallade bevisbeslag gäller det omvända, det vill säga utgångspunkten är att beslaget ska bestå till dess domen har fått laga kraft. I direkti- ven anges att utredningen ska ta ställning till om det bör införas en motsvarande möjlighet att besluta att förverkandebeslag ska bestå till dess domen har fått laga kraft.189
Frågan om beslag borde kunna bestå till laga kraft, och i så fall i vilka situationer, har diskuterats i lagstiftningsarbete och andra sam- manhang under lång tid. Olika uppfattningar har redovisats om detta, liksom när det gäller om en möjlighet att låta vissa beslag bestå trots frikännande vore stötande eller inte.
189Dir 2024:122 s. 7.
296
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
3.3.1Gällande rätt och jämförbar rätt
När rätten avgör ett mål slutligt ska den, som nyss nämnts, alltid pröva om de beslag som finns i målet ska bestå. Annars förfaller be- slagen. Om rätten ogillar åklagarens förverkandeyrkande, eller ett yrkande om bättre rätt, finns det ingen möjlighet att låta beslagen som hör ihop med de yrkandena bestå. Förverkandebeslag och åter- ställandebeslag upphör alltså omedelbart att gälla i så fall. Detta gäller inte bevisbeslag. Sådana beslag ska som huvudregel bestå tills domen har fått laga kraft i ansvarsdelen.190 Det gäller även om beslaget har gjorts också av andra skäl, till exempel ett beslag av narkotika som både utgör bevisning och som begärs förverkad.191
Förutom att underrätten inte kan låta ett förverkandebeslag bestå vid ett ogillat förverkandeyrkande, får en överrätt som huvudregel anses förhindrad att, efter ett överklagande, besluta om förverkan- debeslag av samma föremål som underrätten har hävt beslaget för. För att så ska kunna ske krävs antingen att det har tillkommit något nytt, till exempel ny bevisning eller en ändrad gärningsbeskrivning, eller att överrätten gör en annan rättslig bedömning utan att göra någon ny bedömning av bevisningen.192
Presumtionen om att bevisbeslag ska bestå till laga kraft infördes år 2016. Före det var den rådande uppfattningen, åtminstone under de senaste decennierna, att alla beslag skulle hävas. De resonemang som har förts i frågan ska gås igenom i det följande.
3.3.2Rättslig diskussion
Frågan om beslag ska bestå eller hävas vid frikännande dom har disku- terats i flera sammanhang.
Processlagsberedningen
Processlagsberedningen var en av de kommittéer som tog fram de ursprungliga förslagen till rättegångsbalken. I Processlagsberedning- ens betänkande fanns förslag om att den tilltalade i undantagsfall
19027 kap. 8 § femte stycket rättegångsbalken.
191Prop. 2015/16:68 Förstärkt rättssäkerhet och effektivitet i förundersökningsförfarandet, s. 87.
192Förverkandebeslaget av bilen, NJA 2023 s. 1043 p. 23.
297
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
skulle kunna kvarbli i häkte till laga kraft – en bestämmelse som skulle ha motsvarande tillämpning för beslag.
Processlagsberedningen uttalade att när den häktade frikänns, borde han i regel omedelbart friges. I allmänhet innebar frikännandet att sannolika skäl för en fällande dom inte längre förelåg. Emellertid kunde förhållandena i särskilda fall vara sådana att utgången av målet vid ett överklagande var synnerligen tveksam, och rätten borde då kunna be- sluta att den misstänkte skulle kvarbli i häkte tills frågan hade prövats av högre rätt. Denna åtgärd borde enligt Processlagsberedningen en- dast kunna vidtas om synnerliga skäl talade för att utgången i högre rätt kunde bli en annan. Förslaget var i linje med vad som redan gällde enligt de då gällande reglerna i promulgationslagen till strafflagen.193
En bestämmelse med den här innebörden togs in i propositionen till rättegångsbalken.194
I riksdagsbehandlingen av förslaget togs dock bestämmelsen bort. Riksdagens särskilda utskott uttalade att det uppenbarligen måste framstå som stötande för den allmänna uppfattningen att en person som frikänns kvarhålls i häkte. Det fick enligt utskottet anses vara uteslutet att fara för fortsatt brottslig verksamhet kunde åberopas beträffande en frikänd. Inte heller kollusionsfara eller flyktfara kunde antas vara av sådan styrka att den motiverade att en frikänd person kvarhölls i häkte. Om det hade tillkommit nya omständigheter som motiverade ett kvarhållande i häkte hade åklagaren möjlighet att fram- ställa ett yrkande om häktning till högre rätt, vilket utskottet ansåg vara en lämpligare ordning.195
De här förslagen och den efterföljande hanteringen av dem är av intresse även för beslag efter laga kraft, eftersom Processlagsbered- ningens tanke var att det man hade föreslagit om häktning efter fri- kännande dom skulle ha motsvarande tillämpning även beträffande reseförbud, kvarstad och beslag.196 I kapitlen om reseförbud, kvarstad och beslag fanns hänvisningar tillbaka till bestämmelsen i häktnings- kapitlet som bland annat innehöll möjligheten att låta en häktning bestå trots en frikännande dom. Regeln om häktning trots frikännande skulle alltså enligt den ursprungliga tanken kunna tillämpas på motsva- rande sätt för beslag. Så blev det dock inte eftersom det föreslagna stycket om häktning efter frikännande dom togs bort. Riksdagens sär-
193SOU 1938:44 Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk, s. 311.
194Förslagets 24 kap. 21 § andra stycket, prop. 1942:5 med förslag till rättegångsbalk, s. 57 f.
195Första särskilda utskottets utlåtande nr 2, utlåtande 1942:säru12, s. 117 f.
196SOU 1938:44 s. 317 f., 325 och SOU 1938:43 s. 56 och 58.
298
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
skilda utskott nämnde inget om att samma principer som gällde för häktning borde gälla även för reella tvångsmedel. Kanske berodde det på ett förbiseende att frågan inte uppmärksammades.
Justitieombudsmannen
Frågan om att låta beslag bestå till laga kraft har diskuterats av Justi- tieombudsmannen vid ett antal tillfällen.
Iett ärende på 1960-talet uttalade Justitieombudsmannen att in- tresset av att tolka beslagsbestämmelserna till den tilltalades förmån gör sig särskilt gällande när ett beslag sker för att säkra ett eventuellt förverkande.197
I ett ärende år 1973 hade en tingsrätt dömt i enlighet med åtalet men ogillat förverkandeyrkandet. Trots det hade tingsrätten låtit för- verkandebeslaget bestå till laga kraft. Justitieombudsmannen uttalade att den rådande rättsuppfattningen var att om åtalet ogillas ska besla- get omedelbart hävas, och att samma sak borde gälla om förverkan- deyrkandet ogillades. Det borde inte samtidigt som ett förverkande- yrkande ogillades kunna anses att den beslagtagna egendomen skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott.198
Justitieombudsmannen gick igenom beslagsförutsättningarna mer detaljerat i ämbetsberättelsen år 1978/79. Bakgrunden var att Örebro tingsrätt i ett mål hade låtit ett beslag bestå trots en frikännande dom. I ett yttrande till Justitieombudsmannen argumenterade tingsrätten på ett ingående sätt för beslutets lämplighet. Rådmannen som dömt
imålet motiverade sitt beslut med att man inte helt kan jämföra ett beslag med häktning eller reseförbud. Intresset för den som har häktats eller belagts med reseförbud är så betydande, att det från rättssäker- hetssynpunkt skulle te sig stötande om inte det intresset alltid skulle bli utslagsgivande vid en frikännande dom. Rimligen borde detsamma enligt rådmannen gälla i fråga om egendom som ägaren var starkt beroende av för sin livsföring eller på något annat sätt, exempelvis en personbil. Men om egendomen i stället bestod av en halvbutelj brännvin var det svårt att skönja någon särskild, på objektiva skäl grundad styrka i ägarens intresse att omedelbart återfå den. Däremot fanns ett intresse av att högre rätt skulle ha möjlighet att förverka
197JO 1962 s. 46.
198JO 1973 s. 111.
299
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
den vid en fällande dom. Rådmannen menade att en avvägning borde göras av tyngden mellan det allmännas och enskildas intressen, där man i vågskålen för ägaren borde lägga det faktum att han frikänts.199 Justitieombudsmannen förklarade att den rådande rättsuppfatt- ningen var att domstolen i konsekvens med sin mening i skuld- eller
förverkandefrågan inte genom ett förordnande om fortsatt beslag ska kunna hålla dessa frågor öppna. Någon brottsmisstanke kunde inte anses föreligga när talan hade ogillats. Justitieombudsmannen ansåg dock att den uppfattningen syntes vara motiverad framför allt för förverkandebeslag. En svårighet med den rådande ordningen var att när domstolen hade ogillat ett förverkandeyrkande och hävt be- slaget blev en konsekvens att utrymmet för åklagaren att göra ett nytt beslag var ytterst litet. Den möjligheten tillämpades mycket restriktivt, i princip endast om nya omständigheter hade tillkommit. Denna kom- plikation i samband med tillämpningen av beslagsreglerna, tillsammans med vissa andra frågor, innefattade enligt Justitieombudsmannen ganska betydande olägenheter. Det kunde därför övervägas om inte beslagsreglerna borde ses över med sikte på en klar lagreglering grun- dad på en avvägning mellan berörda enskilda intressen och intresset av en effektiv rättegångsordning.200 Sådana översyner gjordes också efter det, vilket strax ska redovisas.
Ytterligare ett ärende som bör nämnas är från början av 2000-talet, när Justitieombudsmannen kritiserade en tingsrätt för att den hade låtit ett beslag av en cykel bestå trots att åtalet hade ogillats. Syftet med beslaget var att säkra målsägandens rätt till cykeln. Justitieom- budsmannen ansåg att ett beslag alltid ska hävas om talan ogillas, även om det är ett återställandebeslag.201
Tvångsmedelskommittén
Tvångsmedelskommitténs uppdrag var att se över tvångsmedels- regleringen vid förundersökning i brottmål, innefattande samtliga tvångsmedel i rättegångsbalken.202 Beträffande frågan om beslag
199JO 1978/79 s. 28, s. 29 f.
200JO 1978/79 s. 28, s. 32 f.
201JO 2001/02 s. 40, s. 45.
202Dir. 1978:57.
300
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
borde kunna bestå till laga kraft gjorde kommittén flera uttalanden som är av intresse för förverkandebeslagen.203
Det normala borde enligt Tvångsmedelskommitténs mening vara att ett beslag ska hävas i samband med domen om det inte finns skäl för fortsatt beslag enligt de grunder som anges i 27 kap. rättegångs- balken. Samtidigt framstod det enligt kommittén som klart att det, om ett beslag hävs i samband med domen och högre instans sedan kommer till ett annat resultat i ansvars- eller förverkandefrågan, kan finnas en betydande risk för att föremålet då inte kan lämnas tillbaka till den rätte ägaren eller förverkas. Föremålet finns kanske inte längre i behåll. Frågan var alltså om det i vissa fall borde finnas möjlighet för domstolen att, trots att åtalet eller förverkandeyrkandet ogillas, förordna om fortsatt beslag.
Vid den bedömningen borde man enligt kommittén skilja mellan bevisbeslag och beslag för andra syften. När det gällde bevisbeslag kunde högre rätt vid en eventuell prövning behöva ha tillgång till föremålet i utredningssyfte. Om ett sådant behov fanns och inga sär- skilda omständigheter talade till förmån för den enskildes intresse av att omedelbart få tillgång till föremålet, talade övervägande skäl enligt kommittén för att beslaget borde bestå. Kommittén ansåg att beslaget däremot borde hävas exempelvis om någon risk inte bedöm- des föreligga för att den högre instansen inte skulle få tillgång till föremålet om det fanns behov av det. Beslaget borde också hävas om föremålet var av stor betydelse för den drabbade i hans eller hennes arbete eller på något annat sätt, och om föremålet inte bedömdes ha betydelse i utredningshänseende.
Tvångsmedelskommittén ansåg att möjligheten att låta bevisbeslag bestå till laga kraft redan fanns med stöd av rättegångsbalkens regler, även om det kunde diskuteras om det borde framgå tydligare i lag- texten (det här var alltså en skillnad mot Justitieombudsmannens uppfattning). Kommittén ansåg dock att någon ändring inte behövdes. När det däremot gällde andra beslag än bevisbeslag var frågan om beslaget i vissa fall borde kunna bestå trots att åtalet hade ogillats och beslaget av den anledningen borde hävas. Möjligheten till fortsatt beslag skulle då tillgodose intresset av att det beslagtagna fanns kvar och att ett avgörande av högre rätt, som innebar att det tidigare av- görandet ändrades, kunde verkställas. Kommittén noterade att en motsvarighet fanns i utmätningsfallen där huvudregeln är att åter-
203SOU 1984:54 Tvångsmedel, anonymitet, integritet, s. 248.
301
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
gång av utmätning inte ska ske förrän det avgörande varigenom exe- kutionstiteln upphävs har fått laga kraft. En motsvarande reglering i fråga om beslag vore enligt kommittén dock alltför långtgående.
Vad som kunde övervägas var enligt kommittén att öppna en möj- lighet för fortsatt beslag endast om det fanns en påtaglig risk för att det beslagtagna inte längre skulle finnas tillgängligt om och när högre rätt ändrade det avgörande som låg till grund för beslaget. Det skulle kunna gälla pengar som yrkades förverkade på grund av brott, egen- dom som av åklagare påstods ha åtkommits genom häleri och som borde återlämnas till den rätte ägaren, verktyg som påstods ha använts i samband med inbrott etcetera. Kommittén ansåg att det kunde tyckas att en möjlighet till fortsatt beslag i sådana fall vore rimlig med hänsyn till det intresse det allmänna eller någon enskild kunde ha av att det beslagtagna var säkrat så länge något slutligt avgörande inte förelåg. Kommittén ansåg emellertid för sin del att en reglering av detta slag vore stötande. Om en domstol hade ogillat ett förverkandeyrkande eller meddelat en frikännande dom måste ju utgångspunkten vara att avgörandet är materiellt riktigt. Domstolen själv kan knappast göra bedömningen att avgörandet troligen inte eller möjligen inte kommer att stå sig i högre instans. Ett eventuellt fortsatt beslag skulle därför inte kunna bygga på att domstolen i det enskilda fallet skulle göra en bedömning i detta hänseende, menade kommittén.
Det innebar i sin tur att ett fortsatt beslag skulle kunna ske enbart efter en bedömning av risken för att ett eventuellt ändrat avgörande i högre instans inte skulle kunna verkställas. En sådan lösning vore enligt kommitténs mening utesluten av rättssäkerhetsskäl. Visserligen kunde man mot den uppfattningen anföra att högre rätt förhållande- vis snabbt kan ompröva beslutet om fortsatt beslag, men det fanns enligt kommittén knappast anledning att tro att annat än uppenbart felaktiga beslut skulle komma att ändras i det sammanhanget. Dom- stolen skulle sannolikt normalt inte våga ta risken att häva ett beslag innan saken i hela dess vidd vore prövad. Det skulle kunna medföra att beslag ibland skulle komma att bestå under lång tid trots att lägre rätt hade kommit fram till att beslaget på de ursprungliga grunderna inte längre var motiverat.
Tvångsmedelskommittén bedömde mot denna bakgrund att en utvidgning på det sätt som diskuterats inte borde ske. Till saken hörde att en utvidgning aktualiserade följdfrågor om förverkande som kom- mittén ansåg sig sakna förutsättningar att utreda. Tvångsmedelskom-
302
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
mittén föreslog mot denna bakgrund inga lagändringar i fråga om när beslag skulle kunna bestå trots en frikännande dom.
Polisrättsutredningen
Polisrättsutredningen hade i uppgift att se över polislagens bestäm- melser, och fick genom tilläggsdirektiv också uppgiften att göra en översyn av rättegångsbalkens regler om beslag, husrannsakan, kropps- visitation och kroppsbesiktning.204
Från åklagarhåll hade det till Polisrättsutredningen framhållits att åklagarens utsikter att nå framgång med ett överklagande i ansvars- delen kan försämras om beslagtaget bevismaterial måste återlämnas efter en frikännande dom. Det påpekades också att det i vissa fall kunde vara meningslöst att överklaga ett ogillat förverkandeyrkande om föremålet i fråga hade lämnats tillbaka. Med hänsyn till detta fanns det anledning att överväga om det borde införas regler om att beslag skulle kunna bestå trots en frikännande dom.205
Den bedömning som gjordes i Polisrättsutredningen var att ett förordnande om fortsatt beslag av ett bevisföremål efter en frikän- nande dom skulle förutsätta att domstolen ansåg att föremålet fort- farande skäligen kunde antas ha betydelse som bevis mot den frikände. Det skulle i praktiken innebära att domstolen, samtidigt som den ogillade åtalet, skulle förklara att den frikände fortfarande var miss- tänkt för brottet. Enligt den utredningens mening borde alla bevis- beslag hävas som en konsekvens av en ogillande dom, eftersom besla- gen i så fall inte längre kunde anses behövas som bevis i målet. I annat fall skulle domstolen i princip hålla skuldfrågan öppen trots att åtalet hade ogillats. Som det framhölls i förarbetena till rättegångsbalken såvitt gällde häktning, måste en sådan ordning förefalla stötande, menade Polisrättsutredningen. Om man ändå skulle vilja tillåta fortsatt beslag efter frikännande dom borde man ändra förutsättningarna för beslag och till exempel föreskriva att bevisbeslag i ett mål, oavsett om det hade betydelse som bevis mot någon eller inte, alltid ska bestå till laga kraft. På så sätt skulle ett beslut om fortsatt beslag efter frikän- nande dom inte kunna sägas innefatta en förklaring från den frikän- nande domstolen om att den frikände fortfarande var misstänkt för
204Dir. 1993:33.
205SOU 1995:47 s. 436.
303
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
brottet. Med hänsyn till hur det straffprocessuella systemet i övrigt var uppbyggt, skulle en sådan bestämmelse om beslag innebära en principiellt sett mycket långtgående ändring. I Polisrättsutredningen ansåg man att det inte fanns skäl för så ingripande förändringar.206 Dessutom ansåg Polisrättsutredningen att det inte är graden av integritetsintrång som är avgörande för om man bör tillåta fortsatt beslag efter en ogillande dom. Det väsentligaste skälet mot fortsatt beslag i en sådan situation är att det inte kan anses finnas något skäl för att låta beslaget bestå. En ändrad praxis i detta avseende skulle en- ligt Polisrättsutredningen ha den nackdelen att beslagsreglerna skulle komma att avvika väsentligt från reglerna om häktning, reseförbud
och kvarstad.207
Förundersökningsutredningen
Förundersökningsutredningen hade i uppdrag att utreda hur förunder- sökningars kvalitet bäst kunde säkerställas och att i samband med det se över reglerna om bevisbeslag.208
I sitt slutbetänkande anslöt sig Förundersökningsutredningen till den uppfattning som Justitieombudsmannen hade redovisat (som nämnts ovan) om att bevisbeslagen intar en särställning av den anled- ningen att processen i högre instans riskerar att försvåras om beslaget hävs i samband med en frikännande dom. Exempel på ett sådant för- svårande var om det skulle behövas en förnyad teknisk undersökning eller om det beslagtagna föremålet behövde visas upp inför rätten.209 I utredningen framhöll man att dessa skäl måste ställas mot den drab- bades intresse av att snabbt få tillbaka sin egendom. Man framhöll också att varje beslag är unikt och att graden av olägenhet varierar från fall till fall beroende på samtliga omständigheter. Utgångspunkten borde därför inte vara att bevisbeslag, jämfört med andra former av beslag, generellt får anses mindre ingripande för den drabbade. Där- emot gjorde sig inte det allmänna intresset av en effektiv rättegångs- ordning gällande vid några andra typer av beslag än dem som skett i bevissyfte, menade Förundersökningsutredningen. Det var detta som bedömdes som den väsentliga skillnaden mellan de olika beslagsty-
206SOU 1995:4 s. 439 f.
207SOU 1995:47 s. 441.
208Dir. 2009:35.
209SOU 2011:45 Förundersökning – objektivitet, beslag, dokumentation m.m., s. 314 f.
304
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
perna och som anledningen till att överväga en skillnad i hur de skulle regleras.210
I betänkandet diskuterades även principiella argument mot att sär- behandla beslag jämfört med andra tvångsmedel som häktning, rese- förbud och kvarstad. Förundersökningsutredningen noterade att en särbehandling av beslag innebar en avvikelse från principen om att tvångsmedel bör behandlas på samma sätt, men ansåg att det fanns utrymme för en nyansering mellan de olika tvångsmedlen. Det bedöm- des inte som fullt relevant att jämställa beslag med exempelvis häkt- ning, eftersom häktning efter en friande dom generellt sett får anses innebära en långt mer ingripande åtgärd än ett beslag. Sammantaget bedömdes därför att intresset av en effektiv rättsordning gjorde sig så starkt gällande att det i lag borde föreskrivas att bevisbeslag skulle kunna bestå till laga kraft, även om åtalet ogillades.211
En ny bestämmelse borde enligt Förundersökningsutredningens uppfattning formuleras som en presumtion för att bevisbeslag ska bestå till laga kraft. Detta för att rätten skulle slippa att aktivt behöva ta ställning till bevisningens betydelse vid ett eventuellt överklagande
–något som ansågs olämpligt. Genom en presumtion för att bevis- beslag skulle bestå skulle det klargöras att det generellt finns ett in- tresse från samhällets sida av att sådana beslag inte hävs. Om den som drabbades av beslaget hade ett mycket stort och särskilt beak- tansvärt intresse av att snabbt få tillbaka sin egendom borde det dock finnas möjlighet för domstolen att göra undantag.212
Att låta förverkande- och återställandebeslag bestå vid en frikän- nande dom, i syfte att säkra en framtida verkställighet av ett eventuellt ändrat avgörande, framstod dock enligt Förundersökningsutred- ningen som stötande.213
I ett senare lagstiftningsärende instämde regeringen i den slutsats som drogs i Förundersökningsutredningen. Regeringen uttalade i samband med det att eftersom utgångspunkten beträffande tvångs- medelsanvändning är att sådan användning ska upphöra om de för- utsättningar som har legat till grund för tvångsmedelsanvändningen bortfaller, är det rimligt att ett återställandebeslag och förverkande- beslag inte kan bestå på samma grund efter ett ogillat åtal. Detsamma gällde om rätten visserligen kom fram till att ett brott hade begåtts
210SOU 2011:45 s. 315.
211SOU 2011:45 s. 316.
212SOU 2011:45 s. 317 f.
213SOU 2011:45 s. 318.
305
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
men ogillade yrkandet om förverkande eller återställande av det be- slagtagna godset. Beträffande bevisbeslag kunde det dock finnas an- ledning att nyansera den rådande ståndpunkten om beslag när åklaga- rens ansvarsyrkande ogillades. För bevisbeslagen fanns en risk att rättegångens genomförande i högre instans försvårades om bevis- medel inte länge fanns i behåll efter att ett bevisbeslag hade hävts, till exempel om beviset hade undanskaffats eller förstörts efter åter- lämnandet. Regeringen ansåg att ett bevisbeslag generellt sett inte kan anses mindre ingripande än något annat beslag, men att det all- männa intresset av en effektiv rättegångsordning gör sig starkt gällande beträffande beslag som sker i bevissyfte. Intresset av en effektiv pro- cess vägde enligt regeringen i sådana fall tyngre än den drabbades in- tresse av att omedelbart få tillbaka sin egendom. Föremål som skä- ligen kunde antas ha betydelse för utredning om brott borde därför enligt regeringen vid frikännande dom kunna bestå till dess domen fått laga kraft.214
2020 års förverkandeutredning
I 2020 års förverkandeutredning sammanfattade man flera av de argu- ment som hade framförts för att låta bevisbeslag bestå till laga kraft. Därefter gjorde den utredningen följande bedömning.
Många av de skäl som har angetts för att tillåta fortsatt beslag efter en ogillande tingsrättsdom gör sig även gällande för beslag av brotts- vinster som begärs förverkade, låt vara att intresset av att låta besla- get bestå grundar sig på olika typer av intressen. Det kan inte betraktas som rimligt att betydande tillgångar ska behöva släppas mellan en pröv- ning i tingsrätt och hovrätt om åklagaren gör bedömningen att ett överklagande kommer att ske. En frikännande tingsrättsdom innebär inte att rättegången är avslutad och intresset av en effektiv process när det gäller brottsvinster kvarstår fram till att målet är slutligt av- gjort. För att kunna lägga ett förslag av detta slag skulle det dock be- höva göras närmare överväganden om bland annat hur ett sådant för- slag förhåller sig till Europakonventionens krav, till exempel på att den som har frikänts av domstol ska betraktas som oskyldig. Det bör också övervägas om en sådan reglering bör förenas med särskilda ersättningsregler i det fall ett överklagande inte leder till annat än ett
214Prop. 2015/16:68 Förstärkt rättssäkerhet och effektivitet i förundersökningsförfarandet, s. 47–49.
306
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
fastställande av den frikännande tingsrättsdomen. Det finns även andra frågor av liknande slag som kan behöva utredas grundligt.215
Eftersom man i 2020 års förverkandeutredning inte hade utrymme att utreda dessa frågor stannade man vid att uppmärksamma dem och framhålla att det från förverkandesynpunkt framstod som angeläget att frågorna hanterades i ett annat sammanhang.216
I propositionen noterande regeringen att den rådande ordningen i fråga om möjligheten att låta beslag bestå efter en ogillande dom inte minst på senare tid hade kommit att kritiseras. Regeringen uttalade att det i ett annat sammanhang kan finnas skäl att överväga om möj- ligheterna att säkra förverkande behöver stärkas.217
Vid riksdagsbehandlingen av den nya förverkandelagstiftningen lämnades en motion om att regeringen bör återkomma med förslag om att beslag som huvudregel hävs först när en dom får laga kraft.
Motionen avslogs av Justitieutskottet. Skälet för avslaget var att det redan framgick i propositionen att regeringen ansåg att det kan finnas skäl att överväga om möjligheterna att säkra förverkande behöver stärkas.218
Högsta domstolen
I rättsfallet Frikännandet och reseförbudet, NJA 1987 s. 876, prövade Högsta domstolen frågan om under vilka förutsättningar straffpro- cessuella tvångsmedel kan bestå till laga kraft. Åklagaren överklagade hovrättens frikännande dom och yrkade att Högsta domstolen ome- delbart skulle meddela den tilltalade reseförbud och förordna om kvar- stad och beslag. Till stöd för beslagsyrkandena anförde riksåklaga- ren att det beslagtagna materialet hade betydelse för utredningen i målet. Högsta domstolens majoritet bedömde att yrkandet om rese- förbud och kvarstad skulle avslås eftersom den tilltalade på grund av den frikännande domen inte kunde anses skäligen misstänkt för brott. Beslagsyrkandet bifölls däremot eftersom det beslagtagna materialet skäligen kunde antas ha betydelse för utredning om det brott som avsågs med åtalet.219
215SOU 2021:100, s. 351 f.
216SOU 2021:100 s. 352.
217Prop. 2023/24:144 s. 357 f.
218Motion 2024/24:2919. Justitieutskottet, 2024/25:JUU3 s. 45 f., se även reservationer s. 52 f.
219Utgången överensstämde alltså med Tvångsmedelskommitténs uppfattning om att det fanns förutsättningar att låta bevisbeslag bestå redan med stöd av de äldre reglerna.
307
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
Två justitieråd var skiljaktiga i fråga om kvarstaden och reseför- budet. De anförde att eftersom ingen ny utredning hade tillförts i målet skulle den tilltalade inte i det läget kunna anses som på sanno- lika skäl misstänkt. Det vore därför inte möjligt att besluta om häkt- ning. För reseförbud och kvarstad räckte det emellertid att det fanns skälig misstanke. Större utrymme fanns därför för den överprövande instansen att ta hänsyn till målsägandens intresse och till möjlig- heterna att genomföra en meningsfull rättegång. I målet hade under- rätten själv gett uttryck för en ganska betydande tvekan om bevisläget. De skiljaktiga justitieråden ansåg därför att det fanns förutsättningar att bifalla riksåklagarens yrkanden om reseförbud och kvarstad.
I rättsfallet Förverkandebeslaget av bilen, NJA 2023 s. 1043, var den huvudsakliga frågan i målet om en överrätt i samband med åkla- garens överklagande av en ogillande dom kan fatta ett nytt beslut om beslag av ett föremål när underrätten har hävt beslaget. Högsta dom- stolens slutsats var att det endast är möjligt om det har tillkommit något nytt. Domstolen framhöll också att behovet att se över möjlig- heten för en domstol att vid frikännande dom kunna besluta om fort- satt förverkandebeslag togs upp i 2020 års förverkandeutredning. Någon sådan översyn hade dittills inte gjorts och några lagändringar om möjlighet för en domstol att besluta om förverkandebeslag vid frikännande dom hade alltså inte införts. Om det fanns skäl att ändra den angivna ordningen i fråga om förverkandebeslag måste det enligt Högsta domstolen anses vara en uppgift för lagstiftaren.
Sammanfattning
Den allmänt rådande uppfattningen är alltså, åtminstone numera, att ett förverkandebeslag inte kan bestå om förverkandeyrkandet ogillas. När det väl har skett en fullständig prövning i en domstol som har resulterat i en frikännande dom och ett ogillat förverkande- yrkande får det också som huvudregel anses uteslutet för en överrätt att, efter ett överklagande men före den slutliga prövningen, besluta om ett förverkandebeslag av samma föremål. För att så ska kunna ske krävs antingen att det har tillkommit något nytt, till exempel ny be- visning eller en ändrad gärningsbeskrivning, eller att domstolen gör en annan rättslig bedömning utan att göra någon ny bedömning av bevisningen.
308
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
3.3.3En jämförelse med kvarstad
När egendom har säkrats genom kvarstad ska rätten när målet avgörs pröva om åtgärden fortfarande ska bestå.220 I de ursprungliga motiven till rättegångsbalken sades att kvarstaden i allmänhet torde böra hävas om den talan som hade förts mot den misstänkte inte bifölls.221 I 1949 års kommentar till rättegångsbalken hävdades dock att kvarstaden alltid ska hävas i sådana fall – en uppfattning som Justitieombuds- mannen senare anslöt sig till.222
Justitieombudsmannen har med hänvisning till 1949 års kommen- tar uttryckt att stadgandet om att rätten ska pröva kvarstaden innebär att åtgärden alltid ska hävas när den väckta talan ogillas. I ett fall som redovisades i en ämbetsberättelse från år 1962 hade en hovrätt argu- menterat för att prövningen vid beslag och kvarstad var friare än vid häktning och reseförbud, och att man måste göra en skillnad mellan reella och personella tvångsmedel eftersom de personella är långt mer ingripande än de reella. Hovrätten menade att de ursprungliga för- arbetsuttalandena om att tvångsmedlen kan bestå till laga kraft fort- farande hade relevans även om riksdagen hade bedömt att häktning aldrig skulle få bestå till laga kraft. Riksdagens särskilda utskott ytt- rade sig nämligen aldrig i fråga om de reella tvångsmedlen. Justitie- ombudsmannen besvarade hovrättens uppfattning med att själva orda- lydelsen av stadgandena visserligen inte uteslöt att kvarstad och beslag kunde bestå, men att man inte kunde tolka riksdagens särskilda ut- skotts tystnad i fråga om reella tvångsmedel som att det skulle ha varit lagstiftarens mening att ha en strängare regel för beslag och kvarstad än för häktning och reseförbud. Eftersom tolkningen av bestämmel- serna var oklar menade Justitieombudsmannen också att de borde tol- kas till den tilltalades förmån.223 Det har sedan dess varit en allmän uppfattning att kvarstaden inte kan bestå om den tilltalade frikänns (se dock det ovan nämnda rättsfallet NJA 1987 s. 876 som ger uttryck för att prövningen är friare).
22026 kap. 6 § andra stycket.
221SOU 1938:44 s. 322.
222Gärde, Natanael, 1949, Nya rättegångsbalken jämte lagen om dess införande: med kommentar, P.A. Norstedt & Söners förlag, s. 360 f.
223JO 1962 s. 46.
309
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
3.3.4En jämförelse med utmätning
Som framgått noterade Tvångsmedelskommittén att huvudregeln i utmätningsfallen är att återgång av utmätning inte ska ske förrän det avgörande varigenom exekutionstiteln upphävs har fått laga kraft. Det kan därför vara av intresse att beskriva vilken betydelse tidpunkten för laga kraft har i utmätningssammanhang.
Utsökningsbalkens regler när en exekutionstitel upphävs ser ut på följande sätt. Verkställighet ska omedelbart ställas in om en exeku- tionstitel upphävs och redan vidtagna åtgärder för verkställighet ska såvitt möjligt återgå. Det kan till exempel handla om att en tingsrätts- dom med en betalningsförpliktelse ändras efter prövningen i hov- rätten.
Det sagda gäller dock inte för en inledd utmätning. För utmät- ning ska inte någon vidtagen åtgärd återgå förrän det avgörande var- igenom exekutionstiteln har upphävts har fått laga kraft. I mål om utmätning ska Kronofogden på begäran utsöka vad borgenären ska betala tillbaka. En säkerhet som borgenären har ställt får tas i anspråk för det ändamålet. Sökanden är skyldig att ersätta skada som svaran- den har lidit genom verkställigheten.224
Så länge exekutionstitelns bestånd är svävande har det i utmätnings- fallen bedömts som lämpligt att en redan verkställd utmätning eller andra åtgärder i allmänhet inte ska gå åter, eftersom gäldenären kanske i så fall skulle sakna tillgångar om överrätten skulle ändra det avgö- rande genom vilket exekutionstiteln har upphävts. Laga kraft ska alltså avvaktas i fråga om utmätning, om inte den domstol eller myn- dighet som upphäver exekutionstiteln beslutar något annat. Domsto- lens befogenhet att besluta om att utmätningsåtgärder ska återgå före laga kraft bör dock endast användas när det finns starka skäl till det, till exempel därför att svaranden drabbas av betydande olägen- heter av att de vidtagna åtgärderna består tills vidare.225
Svaranden har rätt till ersättning för all skada som han eller hon har drabbats av genom verkställigheten, inklusive förmögenhetsska- dor som exempelvis förluster på grund av att den utmätta egendo- men har varit undandragen svarandens förfoganderätt. Det är sökan- den som är strikt ansvarig för sådan skada. Om parterna inte kommer
2243 kap. 22 § utsökningsbalken.
225Prop. 1980/81:8 s. 334–336.
310
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
överens om skadeståndet måste frågan prövas av domstol. Krono- fogden kan inte åläggas någon skyldighet att betala skadestånd.226
När utsökningsbalkens bestämmelse om att utmätningsåtgärder består till laga kraft infördes hade förslaget kritiserats av Advokatsam- fundet. Kritiken och regeringens bemötande av den är relevant även för frågan om förverkandebeslag borde kunna bestå till laga kraft.
Advokatsamfundet anförde att om en exekutionstitel upphävs kan sökanden inte anses ha visat sådana sannolika skäl som hade kunnat föranleda kvarstad. Enligt samfundets mening var det därför inte motiverat att gäldenären skulle fortsätta att undandras sin fria rådig- het över den egendom som omfattades av verkställigheten. Till be- mötande av den kritiken underströk dock regeringen att enbart den omständigheten att exekutionstiteln har upphävts inte betyder att käromålet har varit mer eller mindre ogrundat. Utgången kan till ex- empel bero på vilken ställning som tas i en besvärlig rättsfråga. Om kärandens talan däremot visar sig ha varit svagt grundad är detta en omständighet som kan ha betydelse vid prövningen av om en vidtagen åtgärd omedelbart ska hävas.227
Utsökningsbalkens reglering bygger alltså till viss del på idén att ett reellt tvångsingrepp bör kunna bestå till laga kraft. Samtidigt ser reglerna annorlunda ut i allmänna mål, det vill säga mål där staten är sökande. I allmänna mål görs undantag för större delen av de nu be- skrivna reglerna. Där gäller i stället att återgång av utmätning ska ske genast när exekutionstiteln har upphävts, trots att det beslut varige- nom exekutionstiteln har upphävts inte har fått laga kraft. Krono- fogden ska inte utsöka vad borgenären ska betala tillbaka i allmänna mål, och sökanden (staten) är inte skyldig att ersätta skada som sva- randen har lidit genom verkställigheten.228
De nyss beskrivna argumenten som regeringen använde för att verkställighet av utmätning inte borde återgå omedelbart i enskilda mål har viss relevans i förverkandefallen, inte minst eftersom förver- kandebeslag och återställandebeslag i och med den nya förverkande- regleringen har närmat sig varandra (förverkandebeslaget kan numera liksom återställandebeslaget användas för att säkra målsägandens rätt till ersättning). Förverkandesvaranden undandras visserligen sin fria rådighet över egendom längre tid i avvaktan på laga kraft, men den
226Prop. 1980/81:8 s. 337 f.
227Prop. 1980/81:8 s. 338.
2283 kap. 23 § utsökningsbalken.
311
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
omständigheten att förverkandeyrkandet har ogillats betyder inte nödvändigtvis att det saknas skälig anledning att anta att egendomen kan förverkas, eftersom det är ett lågt ställt beviskrav.
3.3.5Europakonventionens krav
Som framgått i avsnitt 3.3.2 har tanken på att förverkandebeslag ska kunna bestå till laga kraft ibland uppfattats som stötande. En fråga är därför om en sådan reglering kan komma i konflikt med mänskliga rättigheter.
De delar av Europakonventionens krav som gör sig särskilt starkt gällande om ett beslag får bestå till laga kraft är rätten till en rättvis rättegång och egendomsskyddet.
Rätten till en rättvis rättegång
Rätten till en rättvis rättegång, som innefattar oskuldspresumtionen, regleras i artikel 6 i Europakonventionen. Där anges, såvitt nu är av intresse, att var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättig- heter och skyldigheter eller av en anklagelse för brott ska vara berätti- gad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som har upprättats enligt lag. Där anges också att var och en som har blivit anklagad för brott ska betrak- tas som oskyldig till dess hans eller hennes skuld lagligen har fast- ställts.
Även Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättighe- terna innehåller regler om rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol. I artikel 47 första stycket anges att var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts, har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de vill- kor som föreskrivs i artikeln. I andra stycket anges bland annat att var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag.
Rätten till en rättvis rättegång är också grundlagsfäst i regerings- formen. Där framgår att en rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid samt att en förhandling vid domstol ska vara offent-
312
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
lig.229 Där framgår också att domstolar och förvaltningsmyndigheter är skyldiga att i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen och att iaktta saklighet och opartiskhet.230
Oskuldspresumtionen – rätten att betraktas som oskyldig tills motsatsen har bevisats – är som princip och allmän rättsgrundsats lagfäst genom inkorporeringen av Europakonventionen.231 Oskulds- presumtionen kommer i övrigt inte till direkt uttryck i lagstiftningen, men den framkommer indirekt på flera sätt. Den svenska rättegångs- ordningen bygger på utgångspunkten att en misstänkt eller tilltalad ska betraktas som oskyldig tills det finns en fällande dom. I rättegångs- balken och förundersökningskungörelsen finns bestämmelser som syftar till att upprätthålla oskuldspresumtionen i straffrättsliga förfa- randen, till exempel regler om jäv och om hur en förundersökning får bedrivas. Av rättegångsbalken följer att både förundersökning och brottsbekämpande verksamhet ska bedrivas objektivt. Kraven på objektivitet gäller under hela det straffrättsliga förfarandet, det vill säga både före och efter att någon har underrättats om en brotts- misstanke och efter att åtal har väckts.232 Vidare måste domare vara opartiska och oberoende. De får inte uttala sig offentligt om en miss- tänkts eller tilltalads skuld innan frågan slutligt har avgjorts.233 Lik- nande jävsbestämmelser finns för poliser, åklagare och andra tjänste- män.234
Oskuldspresumtionsdirektivet
När EU:s oskuldspresumtionsdirektiv genomfördes bedömde reger- ingen mot bakgrund av den nyss nämnda regleringen att den svenska rättsordningen garanterar att misstänkta och tilltalade inte framställs som skyldiga innan skulden har fastställts enligt lag.235
Oskuldspresumtionsdirektivet är tillämpligt i alla stadier av det straffrättsliga förfarandet, från det tillfälle då en person blir misstänkt eller tilltalad för att ha begått ett brott fram till dess att det slutliga
2292 kap. 11 § andra stycket regeringsformen.
2301 kap. 9 § regeringsformen.
2312 kap. 19 § regeringsformen.
23223 kap. 4 § och 45 kap. 3 a § rättegångsbalken.
2334 kap. 13 § rättegångsbalken, se även Pirate Bay-målet, NJA 2010 s. 274.
234SOU 2017:17 Om oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången, s. 66.
235EU:s direktiv om oskuldspresumtionen och rätten att närvara vid rättegången (2016/343), prop. 2017/18:58 Genomförande av oskuldspresumtionsdirektivet, s. 12 f.
313
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
avgörandet har fått laga kraft.236 Direktivet kräver att medlemsstaterna ser till att det i offentliga uttalanden från myndigheter och i rättsliga avgöranden, utöver uttalanden som avser frågan om skuld, inte hän- visas till en misstänkt eller tilltalad som om den personen vore skyl- dig så länge denne inte har bevisats vara skyldig enligt lag. Detta på- verkar dock inte de åtgärder av åklagaren som syftar till att bevisa att den misstänkte eller tilltalade är skyldig. Det påverkar inte heller preliminära avgöranden av processuell karaktär som grundas på miss- tanke eller bevisning som talar till nackdel för den misstänkte eller tilltalade, såsom beslut om häktning, förutsatt att sådana beslut inte hänvisar till den misstänkte eller tilltalade som skyldig.237
Europadomstolens praxis
Rätten att betraktas som oskyldig till dess att skulden har fastställts enligt lag medför enligt Europadomstolens praxis skyldigheter för myndigheterna när dessa – genom beslut eller på något annat sätt – uttalar sig i frågor om en misstänkt eller tilltalad. Europadomstolen har bland annat förklarat att det strider mot oskuldspresumtionen om ett rättsligt avgörande bygger på antagandet att den misstänkte eller tilltalade är skyldig innan han eller hon har haft möjlighet att utöva sin rätt till försvar.238
Europadomstolens praxis innebär att myndigheterna inte är hind- rade från att informera allmänheten om utredningen och om att det finns en misstanke om skuld. Uttalandena och de rättsliga avgöran- dena får dock inte innebära att den misstänkte förklaras vara skyldig. Europadomstolen har gjort skillnad på offentliga uttalanden som åter- speglar känslan av att en person är skyldig och uttalanden som beskri- ver ett tillstånd av misstanken. I det första fallet har Europadom- stolen ansett att uttalandena strider mot Europakonventionen, men i det andra fallet har de accepterats.239
Av Europadomstolens praxis följer också att det i allmänhet fram- står som acceptabelt att en åklagare även utanför rättegången hävdar den tilltalades skuld, vilket i sitt sammanhang bör uppfattas som ett återgivande av åklagarens ståndpunkt i det pågående brottmålet. Det
236Artikel 1 oskuldspresumtionsdirektivet.
237Artikel 2 och skäl 16 oskuldspresumtionsdirektivet.
238Europadomstolens dom den 25 mars 1983 i målet Minelli mot Schweiz.
239Sammanfattat i SOU 2017:17 s. 82.
314
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
kan dock på grund av oskuldspresumtionen krävas att åklagaren iakt- tar viss återhållsamhet och måttfullhet i sina uttalanden. Europadom- stolen har vidare bedömt att en rättslig presumtion, enligt vilken en person under vissa omständigheter ska anses ha begått ett brott, kan accepteras om det finns tillräckliga möjligheter att vid domstol föra motbevisning om presumtionen. Av Europadomstolens praxis följer även att en domstol kan göra uttalanden om att det finns en stark miss- tanke utan att det i sig strider mot oskuldspresumtionen. Det strider inte heller mot oskuldspresumtionen att förplikta någon att betala skadestånd eller att döma någon till disciplinärt ansvar med stöd av ett lägre beviskrav än vad som krävs för straffansvar. Vidare kan det vara förenligt med oskuldspresumtionen att en straffdom verkställts trots att den inte har fått laga kraft. Detta beror dock på om det kan förväntas uppkomma en skada som inte helt kan kompenseras genom eventuell återbetalning av det indrivna beloppet i framtiden.240
Europadomstolens praxis i fråga om domarjäv är också av visst intresse beträffande rätten till en rättvis rättegång, i synnerhet när det gäller skillnaden mellan att pröva en fråga om en lägre misstanke- grad jämfört med vad som krävs för straffrättsligt ansvar. Av domsto- lens avgöranden framkommer bland annat att en domare kan pröva frågor som avser en lägre misstankegrad utan att därmed bli jävig i fråga om prövningen av skuldfrågan. Det är vanligt att en domare som dömer i ett mål har fattat olika beslut och vidtagit processuella åtgärder innan målet har avancerat så långt att det kan behandlas vid en huvudförhandling. Även under själva huvudförhandlingen kan domaren behöva fatta processuella beslut, till exempel om tvångs- medel eller om bevisningen i målet. Allt detta är att hänföra till nor- mala judiciella uppgifter. Att domaren fullgör dem hindrar inte denne från att fortsätta delta i handläggningen av målet. Det förhållandet att en domare tidigare har häktat den tilltalade i ett mål diskvalifice- rar alltså inte honom eller henne från att döma i målet, i vart fall inte om häktningsgrunden avser en lägre misstankegrad än vad som krävs för en fällande dom. Det finns emellertid undantag från denna huvud- regel i speciella situationer. Om domaren i ett förberedande beslut
–uttryckligen eller implicit – har tagit ställning till någon av de frågor som ska prövas vid huvudförhandlingen kan han eller hon vara jävig.241
240Danelius, med flera, 2023, s. 393–405.
241Danelius, med flera, 2023, s. 259–264.
315
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
Egendomsskyddet
Egendomsskyddet i Europakonventionen har beskrivits i avsnitt 3.2.2. Kort kan upprepas att beträffande en inskränkning i rätten till skydd för egendom – som exempelvis beslag – har staterna i Europadom- stolens praxis tillerkänts ett ganska stort utrymme för att bedöma vilka inskränkningar som ter sig rimliga med hänsyn till övergripande intressen.242 Domstolens granskning av proportionalitetsbedömningen är mer omfattande, även om den nationella lagstiftarens bedömning även i detta avseende ges betydande utrymme. För att en stats regler om beslag ska anses godtagbara krävs det att det i den nationella rätten finns förutsättningar att göra en individuell bedömning av de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet. Det krävs i regel också att det finns möjligheter att få beslutet prövat i ett rättsligt förfarande.243
3.3.6Förverkandebeslag får bestå till laga kraft i våra grannländer
För att en möjlighet att låta beslag bestå till laga kraft kan vara för- enlig med Europakonventionen talar också det förhållandet att flera europeiska länder har en reglering som tillåter det. I Sverige har det som nämnts i flera sammanhang uttalats att det vore stötande att låta förverkandebeslag bestå till laga kraft. I våra grannländer ser man annorlunda på saken. I Norge och Danmark är huvudregeln att beslag består till laga kraft, medan det i Finland krävs att domstolen beslutar särskilt om det i domen. Bestämmelserna om detta kan sammanfattas på följande sätt.
Finland
När domstolen avgör ett mål eller ett yrkande om förverkande ska den besluta om ett beslag ska bestå till dess förverkandet verkställs eller det bestäms något annat i saken.244
Detta innebär att domstolen kan låta ett beslag bestå även vid en frikännande dom. I förarbetena sägs att paragrafen möjliggör att ett
242Danelius, med flera, 2023, s. 722.
243Banfield mot Förenade kungariket, dom den 18 oktober 2005, C.M. mot Frankrike, dom den 26 juni 2001 och Butler mot Förenade kungariket, dom den 22 juni 2002.
24420 § tvångsmedelslagen (806/2011).
316
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
beslag ska bestå om det beslagtagna ska återlämnas till någon person. Det anges också att i vissa fall kan det anses att saken är så pass oklar att det finns skäl att invänta fullföljdsdomstolens beslut. På grund av omständigheterna i målet kan det dessutom finnas risk för att det före- mål eller den egendom som beslaget avser förstörs, går förlorad eller göms så att beslag inte längre kommer i fråga om fullföljdsdomstolen ändrar tingsrättens beslut. Domstolen ska därför omsorgsfullt pröva om det borde bestämmas att beslaget ska bestå till dess att beslutet får laga kraft. Vidare bör det bestämmas att beslaget ska bestå till laga kraft i fråga om föremål som har tagits i beslag för bevisändamål. Man kan dock avvika från detta exempelvis om bevisningen tryggas med hjälp av fotografier eller prov på det beslagtagna.245
Norge
Om det innan målet är slutligt avgjort visar sig att ett beslag inte längre behövs, ska detta hävas av åklagaren eller rätten. Om det finns risk för att ett föremål som har tagits i beslag i förverkandesyfte snabbt förstörs, får rätten medge att polisen gör sig av med föremålet. I annat fall hävs beslaget när målet är slutligt avgjort (endelig avgjort). Rätten får besluta att bevisbeslag ska bestå även efter det att domen har fått laga kraft (rettskraftig dom), om och så länge det finns anledning att räkna med att målet kan återupptas eller andra särskilda omständig- heter talar för det.246
Uttrycket slutligt avgjort i norsk rätt (endelig avgjort) betyder att saken måste vara ”rettskraftig”, det vill säga ha fått laga kraft. I Norge består alltså alla beslag fram till laga kraft. Bevisbeslag får även bestå efter laga kraft.247
Danmark
Ett beslag upphör att gälla senast när målet är slutligt avgjort (endeligt sluttet), om inte den beslagtagna egendomen förverkas. Rätten kan besluta till vem beslaget ska lämnas ut. Gods som har beslagtagits eller säkerhet som har ställts ska först användas för att tillgodose den ska-
245RP 222/2010 rd s. 295.
246213 § straffeprossessloven (LOV-1981-05-22-25).
247Se om uttrycken ”endelig avgjort” och ”rettskraftig” i NOU 2016:24 s. 405 och 556. Se
även s. 615 f.
317
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
delidandes anspråk på ersättning, därefter myndighetens yrkande om rättegångskostnader, därefter yrkande om förverkande, därefter vites- fordringar och slutligen fordringar som drivs in av uppbördsmyndig- heten. Rätten kan undantagsvis besluta om en annan ordningsföljd.248 Med slutligt avgjort i bestämmelsen avses samma sak som rätts- kraftigt avgjort, det vill säga att avgörandet har fått laga kraft. Beslag får alltså bestå till laga kraft i Danmark, oavsett grunden för beslaget.249
3.3.7Allramålet
Huruvida det ska ses som stötande att ett beslag får bestå efter en fri- ande dom beror förstås många gånger på vilket perspektiv man intar. Om man ser saken från det allmännas eller brottsoffrets perspektiv, skulle man i vissa fall i stället kunna se det som stötande att ett förver- kandebeslag inte får bestå till laga kraft. Ett illustrativt exempel är det så kallade Allramålet, som hanteras av Ekobrottsmyndigheten.
Målet handlade om bolaget Allra Pension (som på den tiden hette Svensk Fondservice). Bolaget förvaltade andra personers pensions- pengar i olika värdepappersfonder inom ramen för det så kallade pre- miepensionssystemet. Vissa personer i bolagets ledning åtalades för brottet trolöshet mot huvudman, eftersom det påstods att dessa med- vetet hade orsakat en skada för pensionsspararna om 170 miljoner kro- nor. De påstods ha orsakat skadan genom att använda 430 miljoner kronor av pensionsspararnas pengar till att köpa så kallade struktu- rerade produkter trots vetskap om att värdet, vid inköpet, var 170 mil- joner kronor mindre. Affären genomfördes enligt åtalet enbart på grund av att dessa personer blivit mutade av det bolag som förmed- lade de strukturerade produkterna och som tjänade 170 miljoner kronor på förmedlingen.250
Stockholms tingsrätt ogillade åtalet helt. Tingsrätten bedömde att det inte var bevisat att affären inte hade varit marknadsmässig. De cirka 200 miljoner kronor som hade säkrats i målet återlämna- des till de tilltalade.
När Svea hovrätt prövade målet ett och ett halvt år senare dömdes samtliga fyra tilltalade till långa fängelsestraff och näringsförbud. Hov-
24874 kap. 807 d § första och andra styckena retsplejeloven (LBK nr 1160 af 05/11/2024).
249Kerzel, Malene, Bødker Madsen, Helle, Hansen Jensen, Michael, med flera, 2024, Retspleje och Strafferet, Karnov, kommentaren till 807 d §, avgörandet Tfk 2024.177 Ø.
250Beskrivning av ansvarig åklagare i målet, dnr komm2025/00016-41.
318
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
rätten bedömde att mutan var motivet till trolöshetsbrottet och att förvärvet av de strukturerade produkterna till det pris som betalades inte hade haft ett legitimt syfte. Förfarandet bedömdes som mutbrott, trolöshetsbrott och för en av de tilltalade även bokföringsbrott. Brotts- ligheten bedömdes som grov med hänsyn till att den hade rört bety- dande belopp, medfört ekonomisk skada för pensionsfonderna och inneburit missbruk av det särskilda förtroende som det innebär att förvalta pensionsmedel. Hovrätten beslutade även att de tilltalade, som orsakat skadan, skulle betala skadestånd till Pensionsmyndigheten med cirka 170 miljoner kronor och ränta från år 2012.251
Efter hovrättens dom fanns de tidigare säkrade tillgångarna inte längre kvar hos de tilltalade. Nya brottsmisstankar väcktes om bland annat oredlighet mot borgenärer, eftersom de tilltalade hade gjort sig av med tillgångar.252 Misstankarna har hittills inte lett till någon fällande dom.253
3.3.8Samtliga beslag bör kunna bestå till laga kraft
Förslag
Huvudregeln i 27 kap. 8 § rättegångsbalken om att beslag som har gjorts för utredning om brott består till laga kraft ska utvidgas till att avse samtliga beslag. Undantag ska kunna göras om det finns särskilda skäl.
Bedömning
Den nya huvudregeln om att beslag består till laga kraft bör inte kombineras med någon särskild ersättningsregel.
251Svea hovrätts dom den 22 juli 2021 i mål B 2006-20 och beskrivning av ansvarig åklagare i målet, dnr komm2025/00016-41.
252Ekobrottsmyndigheten, sidan https://www.ekobrottsmyndigheten.se/allra-malet-vi-ska- gora-vad-vi-kan-for-att-aterta-pengarna/, besökt den 29 maj 2025.
253En frikännande dom har fått laga kraft. Det är Stockholms tingsrätts dom den 17 januari 2025 i mål B 12258-21. I målet finns dock kvarvarande brottsmisstankar mot andra personer, som inte har prövats ännu. Brottsmisstankar kommer också att prövas av Svea hovrätt i mål B 10451-24 (en överprövning av Stockholms tingsrätts frikännande dom i mål B 13563-21).
319
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
Som framgått i avsnitt 3.3.2 har det under lång tid förts en rättslig diskussion angående frågan om förverkande- och återställandebeslag bör kunna bestå till laga kraft trots att den tilltalade har frikänts från ansvar för den del av åtalet som beslaget hör till. Från flera håll har uppfattningen framförts att en sådan åtgärd vore stötande, medan andra har argumenterat för att det bör finnas ett utrymme för att låta beslag bestå efter en frikännande dom, bland annat med hänsyn till att reella tvångsmedel är mindre ingripande än personella. I 2020 års förverkandeutredning pekade man särskilt på att ett förverkande- beslag borde kunna bestå av hänsyn till det allmänna intresset av en effektiv process, men att det först måste utredas hur ett sådant förslag skulle förhålla sig till Europakonventionens krav, bland annat kravet på att den som har frikänts av domstol ska betraktas som oskyldig. Dessutom ansåg 2020 års förverkandeutredning att det behövdes ett ställningstagande till om en sådan reglering borde förenas med sär- skilda ersättningsregler i det fall ett överklagande inte leder till annat än ett fastställande av den frikännande tingsrättsdomen.
Skälen för förslaget
En utgångspunkt för de fortsatta övervägandena är att beviskravet för en fällande dom ligger på en annan nivå än beviskravet för ett be- slag. En fällande brottmålsdom förutsätter att åtalet är styrkt medan det för beslag är tillräckligt att det skäligen kan antas att någon grund för beslag föreligger, exempelvis att någon har blivit av med föremålet i fråga genom brott eller att föremålet kan bli förverkat. Beviskravet för beslag i 27 kap. 1 § rättegångsbalken har getts en generell utform- ning och gäller alltså till sin ordalydelse även i den situationen att en friande dom har meddelats.254 Det sagda innebär att det inte i och för sig föreligger någon motsättning mellan en friande dom och ett fortsatt beslag efter domen. Tvärtom skulle det, med hänsyn till de olika beviskraven, kunna hävdas att det är mest förenligt med lagens ordalydelse att frågan om ett beslags bestående inte ska vara katego- riskt kopplad till bedömningen av skuldfrågan i brottmålet.
254Jämför till exempel NJA 1987 s. 876 där Högsta domstolen avslog ett yrkande om rese- förbud och kvarstad efter friande dom med hänvisning till att det inte förekommit omständig- het på grund varav den tilltalade oaktat den friande domen skulle ”anses skäligen misstänkt för brott”. Jämför även redovisningen ovan av Tvångsmedelskommitténs och Polisrättsutred- ningens överväganden.
320
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
Ytterligare en utgångspunkt är att det är ett angeläget allmänt in- tresse att en brottmålsdom kan verkställas på ett effektivt sätt. En frikännande tingsrättsdom innebär inte att rättegången är avslutad. Intresset av en effektiv process när det gäller återförande av brotts- vinster och återställanden av målsägandes egendom kvarstår fram tills att målet är slutligt avgjort. En ordning där egendom kan vara säkrad fram tills ett slutligt avgörande ligger dessutom i linje med princi- perna i förverkandedirektivet om att egendom ska förvaltas effektivt fram till ett slutligt avgörande. En sådan ordning skulle också stämma väl med artikel 18.4 i förverkandedirektivet som föreskriver att med- lemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att brottsoffer ska få tillbaka egendom. Den skulle även ligga i linje med regeringens all- männa ambition att stärka målsägandes processuella rättigheter.255
Att den enskilde ofta lider skada av ett reellt tvångsmedel är ound- vikligt och något som enligt Europadomstolens praxis får accepteras. Den skada som den enskilde drabbas av är emellertid inte kopplad till tidpunkten för underrättens avgörande. Det kan inte generellt sett sägas att olägenheten att vara utan sin egendom förvärras på något mer betydelsefullt sätt mellan tingsrättens dom och tidpunkten för laga kraft. Avgörande för olägenhetens eller skadans storlek är i stället hur lång tid totalt som tvångsmedlet består. Den extra tid som det innebär att beslaget består till laga kraft kan vara tre veckor, några månader eller flera år. Frågan om beslaget är proportionerligt avgörs av hur viktig egendomen är för den enskilde och hur länge beslaget består.
Med hänsyn till det anförda anser utredningen att det finns skäl att nu lägga fram ett förslag till en bestämmelse som möjliggör att beslag ska kunna bestå till laga kraft trots en frikännande dom – även sådana beslag som görs för att säkra verkställigheten av domen.
De skäl som talar för en sådan ordning gör sig gällande med samma styrka för förverkandebeslag och återställandebeslag. Dessa olika sor- ters beslag har också närmat sig varandra i och med de nya bestäm- melserna i 36 kap. 21 och 22 §§ brottsbalken om att målsägande i vissa fall har rätt till ersättning för skador ur förverkad egendom. Det talar ytterligare för att båda beslagstyperna bör omfattas av en möjlighet att låta beslag bestå efter frikännande dom.
Det finns inte heller skäl att ha en särreglering för sådana beslag som görs för genomsökning på distans; en beslagsform som är en
255Jämför dir. 2024:39 s. 15 f.
321
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
sorts bevisbeslag. Om åklagaren i något fall anser att ett sådant beslag behöver bestå till laga kraft bör den frågan prövas efter samma prin- ciper som för övriga beslag.
Den utvidgning av möjligheten att låta beslag bestå tills det före- ligger ett lagakraftvunnet avgörande som utredningen förordar bör mot denna bakgrund gälla i fråga om alla typer av beslag.
Förslagets förenlighet med mänskliga rättigheter
Som framgått i avsnitt 3.3.5 innebär oskuldspresumtionen framför allt att myndigheter inte ska uttala sig om att en tilltalad är skyldig innan skulden har bevisats genom ett avgörande som har fått laga kraft. Egen- domsskyddet innebär att inskränkningar i rätten till skydd för egen- dom måste grundas i allmänna intressen, vara proportionerliga och vara möjliga att få rättsligt prövade. Inget av detta hindrar att frågor om hävande av beslag knyts till tidpunkten för när ett avgörande får rättskraft i stället för till domstillfället, eftersom ett beslag grundas på en lägre misstanke än en fällande dom och eftersom målet inte är slutligt avgjort vid underinstansens dom. Bestämmelser om att för- verkandebeslag får bestå till laga kraft finns i Norge, Danmark och Finland, vilket visar att det är en ordning som accepteras i andra stater med högt ställda rättssäkerhetskrav. Sammanfattningsvis bedöms att en bestämmelse av innebörden att förverkande- och återställande- beslag får bestå till laga kraft, trots en frikännande dom, kan vara förenlig med rätten till en rättvis rättegång och egendomsskyddet.
För att så ska vara fallet är det nödvändigt att bestämmelsen ut- formas så att domstolen för att tillämpa den inte behöver uttala att den tilltalade ska anses som skyldig. Risken för att domstolen skulle göra den typen av uttalanden i en frikännande dom måste dock nor- malt sett anses som låg.
En bestämmelse skulle kunna vara utformad på ett liknande sätt som i Norges och Danmarks regleringar, det vill säga att huvudregeln är att alla beslag består till laga kraft. Ett annat alternativ är att bestäm- melsen, likt den finska regleringen, kräver att domstolen gör en sär- skild bedömning av att det i det enskilda fallet är motiverat att beslaget består.
322
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
Huvudregeln bör vara att samtliga beslag ska bestå till laga kraft
Ett sätt att utvidga möjligheten att låta beslag bestå efter en frikän- nande dom vore att införa en bestämmelse om att domstolen får be- sluta om detta under vissa särskilt utpekade förutsättningar, till ex- empel med hänsyn till målets komplexitet, sannolikheten för ändring i högre rätt eller risken för att den säkrade egendomen undanskaffas. En sådan begränsad utvidgning av möjligheten att låta beslag bestå kan motiveras utifrån den ingripande verkan som tvångsmedlet har för den enskilde.
Det finns emellertid också skäl som talar emot en så begränsad utformning av bestämmelsen. Det gäller i synnerhet om den utformas på ett sådant sätt att domstolen, uttryckligen eller implicit, domskäls- vis ska gradera sannolikheten för att domen skulle kunna ändras i högre instans. En sådan ordning vore främmande för hur domstolar traditionellt uttrycker sig och skulle potentiellt kunna vara proble- matisk i förhållande till de krav på domstolen som, enligt vad som har redovisats ovan, följer av oskuldspresumtionen. En regel som knyter an till målets komplexitet framstår som principiellt mindre problematisk, men den skulle å andra sidan också vara mindre träff- säker när det gäller att fånga in de mål där de sakliga skälen för ett fortsatt beslag är starkast. Det är inte heller givet utifrån vilka krite- rier ett måls komplexitet ska mätas. Att koppla möjligheten till risken för undanskaffande är inte heller invändningsfritt, bland annat med hänsyn till att möjligheterna för domstolen att värdera den risken ofta är begränsade.
Mot denna bakgrund har utredningen stannat för att i stället för- orda att huvudregeln ska vara att samtliga beslag – inte bara bevis- beslagen – ska bestå till laga kraft. För en sådan ordning talar inte bara det allmänna intresset av att en brottmålsdom ska kunna verkställas utan även intresset för målsägande av att få tillbaka egendom som har fråntagits dem genom brott. Att så kan ske är väsentligt för tilltron till rättsväsendet. Att brottsvinster effektivt kan återtas och föras till- baka till samhället är också ett allmänt intresse för medborgarna och en förutsättning för att förverkandelagstiftningen ska få ett reellt genomslag.
Det ska dessutom understrykas att målsägande numera, genom reglerna om att de i vissa fall har rätt till ersättning ur förverkad egen- dom, har ett direkt intresse av själva förverkandefrågan på ett annat
323
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
sätt än enligt den äldre förverkandelagstiftningen. Återställandebe- slagen och förverkandebeslagen har alltså ibland närmat sig varandra. Förverkandet är inte bara i allmänhetens intresse längre, utan även i de enskilda målsägandenas intresse.
Med hänsyn till de uttalanden som tidigare har gjorts om att det vore stötande att låta förverkandebeslag bestå efter en frikännande dom kan det förslag som lämnas här tyckas långtgående och princi- piellt betänkligt. Här ska dock beaktas att dessa uttalanden tycks ha sitt ursprung i riksdagsbehandlingen när rättegångsbalken först inför- des år 1942, när riksdagens särskilda utskott ansåg att det vore stöt- ande att låta en frikänd person vara häktad till laga kraft. Det är emel- lertid en avsevärd skillnad på ett frihetsberövande och ett beslag. Att vara berövad friheten är långt mer ingripande än att inte få kontrol- lera sina tillgångar. Detta gör det motiverat med olika regler för olika tvångsmedel. Till saken hör också att synen på vikten av att brotts- vinster förverkas och att målsägande ska få tillbaka egendom som har fråntagits dem genom brott har förändrats sedan de nämnda uttalan- dena gjordes.
Undantag ska kunna göras om det finns särskilda skäl
I det enskilda fallet kan ett fortsatt beslag efter en frikännande dom vara oproportionerligt. Så kan vara fallet om den frikände personen har ett stort behov av egendomen för sin försörjning eller om egendo- men är svår att undanskaffa (en fastighet i vissa fall till exempel). Det kan också vara fråga om att åklagaren under pläderingen har förklarat att beslaget inte behöver bestå. Slutligen kan det handla om att dom- stolen, efter genomgången av den fullständiga utredningen i målet, anser att det står klart att inte ens grundförutsättningarna för beslag enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken kan anses vara uppfyllda.
Den nya bestämmelse som föreslås här bör därför utformas på så sätt att samtliga beslag består till laga kraft, men att domstolen ska kunna göra undantag om det finns särskilda skäl. Även om regeln formuleras som en presumtion om fortsatta beslag bör frågan alltid prövas omsorgsfullt. Tvångsmedlet bör också kunna hävas av hov- rätten efter tingsrättens dom även om tingsrätten bedömde att det borde bestå.
324
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
Den föreslagna ordningen innebär ett avsteg från vad som gäller för kvarstad. Det är inte tydligt att en sådan skillnad är motiverad i sak. Som sagts inledningsvis får det emellertid accepteras att de nya beslagsregler som nu föreslås skiljer sig från kvarstadsreglerna. Det ryms inte i den här utredningens uppdrag att se över kvarstadsbestäm- melserna, och det finns inte heller tidsmässiga förutsättningar till det.
Förslaget bör inte kombineras med någon särskild ersättningsregel
När 2020 års förverkandeutredning diskuterade om förverkandebeslag borde kunna bestå till laga kraft uttalade man att det också borde över- vägas om en sådan reglering borde förenas med särskilda ersättnings- regler för det fall ett överklagande inte leder till annat än ett fastställ- ande av den frikännande tingsrättsdomen.256 Frågan om en särskild ersättningsregel har diskuterats även i den här utredningen.
Det finns skäl som talar för att man inför en sådan ersättningsregel. Som nämnts har man i en svensk kontext tidigare uppfattat tanken att ett förverkandebeslag skulle få bestå trots en frikännande dom i underinstansen som stötande. Om man vidhåller den uppfattningen skulle förslaget om att låta beslag bestå kunna kombineras med en möj- lighet till ersättning i vissa fall, i syfte att åtgärden skulle bli mindre ingripande för den enskilde. En sådan reglering skulle kunna utformas på så sätt att staten blir strikt ansvarig för skador som den drabbade har orsakats på grund av den längre tid som ett beslag har bestått efter
en frikännande dom om den högre rätten sedan häver beslaget. Skadeståndslagens (1972:207) regler om att det allmänna ansvarar
för skador som har vållats på grund av fel eller försummelse skulle i så fall kunna fyllas ut med en ny ansvarsgrund i dessa situationer.257 Eller så skulle lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) kunna innehålla en ansvarsgrund. I övrigt skulle skadeståndslagens regler om jämkning på grund av medvållande etcetera gälla som utfyllande lag. Detta nya skadeståndsansvar skulle avse all skada, det vill säga även ren förmö- genhetsskada. Den skadelidande skulle alltså inte behöva styrka att det har begåtts något fel eller någon försummelse hos staten. Den skadelidande skulle dock behöva styrka att en skada har uppstått och
256SOU 2021:100 s. 351 f.
257Jämför 3 kap. 2 och 3 §§.
325
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
att den beror på just den längre beslagstiden. Det skulle exempelvis kunna röra sig om att den skadelidande har drabbats av kostnader för att han eller hon inte fritt har kunnat disponera över sina pengar under den längre beslagstiden, till exempel om den skadelidande har behövt ta ett lån på grund av det och har betalat ränta och avgifter för det.
Det skulle också kunna handla om att den skadelidande inte har kunnat utnyttja sitt fordon eller sin bostadsrätt under den längre beslagstiden och har behövt hyra ett ersättningsfordon eller en ersättningsbostad. Särskilda problem kan också tänkas uppkomma när en person under en tid har förhindrats att disponera över volatil egendom, som finan- siella instrument och kryptotillgångar.
Det finns emellertid också starka skäl som talar emot att man inför en ersättningsregel för beslag efter frikännande dom.
För den enskilde kommer det sannolikt att vara svårt att styrka att en skada har orsakats just av den längre beslagstiden mellan underrät- tens och överrättens avgöranden. Redan att styrka att en skada har uppstått vid konstaterade fall av fel eller försummelse hos staten kan vara svårt för den enskilde. I ärenden om skadestånd hos Justitiekans- lern förekommer det relativt ofta att sådana krav ogillas på grund av bristande orsakssamband mellan skadan och felet eller försum- melsen.258
Det framstår inte heller som förenligt med skadeståndsrättens systematik i övrigt att knyta ett strikt ansvar till en så avgränsad tid som den mellan en underrätts dom och tidpunkten för laga kraft. För den enskilde som drabbas av en skada på grund av ett beslag är det avgörande inte i vilken instans beslaget hävs, utan hur lång tid be- slaget består. Ett beslag kan bestå i flera år och sedan hävas av en åklagare innan åtal har väckts. En förundersökning och prövning i samtliga domstolsinstanser kan också vara klar på så kort tid som ett halvår. Tiden för en underrätts avgörande påverkar inte i sig den skada som någon drabbas av på grund av ett beslag.
I sammanhanget är det värt att notera att rätten till ersättning vid frihetsberövade enligt frihetsberövandelagen inte är begränsad i tiden på detta sätt utan omfattar i princip hela den tid som frihetsberövan- det består. En ny ersättningsregel för beslag som avgränsas på det sätt som har diskuterats i det föregående skulle alltså vara inkonsekvent
258Detta syns till exempel i Kronofogdens sammanställningar över Justitiekanslerns beslut i skadeståndsärenden av principiellt intresse under åren 2020–2024, se Kronofogden, dnr 4497- 2024; PM den 24 februari 2023, PM den 10 februari 2022 och dnr 9197-2021.
326
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
och svår att motivera i förhållande till den regleringen. Och att i detta sammanhang lägga fram förslag till en mer generell ersättningsregel, utan en sådan begränsning som har diskuterats ovan, ryms knappast inom direktiven och låter sig under alla förhållanden inte göras inom de tidsramar som gäller för utredningen.
Det nu sagda talar mot att nu lägga fram förslag till en ersättnings- regel. Om det bedöms motiverat, skulle frågan om en rätt till ersätt- ning vid beslag som hävs i stället kunna utredas i ett annat samman- hang, där det finns förutsättningar att göra en bredare översyn. Ett alternativ skulle då kunna vara nya bestämmelser i frihetsberövande- lagen, om en schablonmässig ersättningsrätt för den enskilde i vissa situationer när beslag hävs efter en lagakraftvunnen frikännande dom.
Det kan noteras att Justitiekanslern har lämnat förslag till en sådan bestämmelse såvitt avser avspärrning av fast egendom enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken (de processuella reglerna om beslag gäller även för sådan avspärrning). Justitiekanslern uttalade beträffande den typen av avspärrning att om handläggningen av ärendet hos Polisen inte är förenad med något skadeståndsgrundande dröjsmål, torde möjlig- heterna att utge ersättning enligt gällande lagstiftning vara obefintliga. Detta ter sig säkert inte tillfredsställande ur den enskildes synvinkel och Justitiekanslern uttryckte sympati för tanken att också dessa fall skulle kunna medföra en rätt till ersättning av staten. Enligt Justitie- kanslerns förslag till lagändring skulle den som har åsamkats ren för- mögenhetsskada till följd av bland annat ett beslut om avspärrning enligt 27 kap. 15 § rättegångsbalken, ha rätt till ersättning i den mån det är skäligt med hänsyn till intrångets art och varaktighet och övriga omständigheter.259 En liknande reglering skulle kunna införas även för beslag och vore enligt utredningens mening en lämpligare ordning än en ersättningsregel knuten till en viss tidpunkt.
Mot den här bakgrunden lägger utredningen inte fram något förslag till en ersättningsbestämmelse som träffar situationerna där ett beslag har fått bestå trots en frikännande dom, men sedan hävs genom över- rättens avgörande.
259Justitiekanslern, Framställning till regeringen om införande av en rätt till ersättning från staten i samband med polisens avspärrningar m.m., dnr 3673-00-94, beslut den 29 november 2000. Justitiekanslern hänvisade till framställningen i ett beslut den 8 juni 2023, dnr 2021/7371, och noterade att ingen lagändring har kommit till stånd.
327
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
3.4Beslagsförhandlingar och frister för rättens beslagsprövning
De nuvarande reglerna om rättens prövning av beslagsfrågor fram- står i vissa delar som ålderdomliga och ineffektiva. Enligt utredningen finn det utrymme till förenkling – både beträffande kravet på att rätten ska hålla förhandling i beslagsfrågan och beträffande fristen för när rätten måste överpröva ett beslut om beslag.
3.4.1Uppdraget i direktiven
I kommittédirektiven förklaras att en möjlig konsekvens av den nya förverkandelagstiftningen är att personer som drabbas av beslag i större utsträckning kommer att begära rättens prövning av åklagarens be- slut om beslag. Det anges att det därför är angeläget att processen för prövning av beslag är ändamålsenligt utformad. I direktiven beskrivs vidare att den som har drabbats av ett beslag kan begära rättens pröv- ning. När en sådan begäran har kommit in ska rätten så snart som möjligt och, om det inte finns något synnerligt hinder mot det, senast inom fyra dagar hålla en förhandling. Utredningen bör enligt direk- tiven överväga om det är motiverat att rättens prövning i samtliga fall ska ske efter en förhandling och inom en viss tidsfrist.260
3.4.2Gällande rätt och jämförbar rätt
Rätten får enligt rättegångsbalkens regler besluta om beslag av före- mål som företes vid rätten eller som annars är tillgängliga för beslag. En fråga om beslag får tas upp av rätten om undersökningsledaren eller åklagaren begär det. När åtal har väckts får rätten även ta upp frågan självmant eller om målsäganden begär det. Om en fråga om beslag väcks vid rätten ska det hållas en förhandling inför rätten så snart det kan ske. För en sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som är stadgat om häktningsförhandlingar. Om det är fara i dröjs- mål kan rätten omedelbart besluta om beslag.261
Om ett beslag har verkställts utan att rätten har beslutat om det får den som har drabbats av beslaget begära att rätten prövar det. När
260Dir 2024:122 s. 7.
26127 kap. 5 § rättegångsbalken.
328
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
en sådan begäran har kommit in ska rätten så snart som möjligt och, om det inte finns något synnerligt hinder mot det, senast inom fyra dagar därefter hålla en förhandling i beslagsfrågan. Om huvudför- handlingen sätts ut att hållas inom en vecka från att begäran framställ- des får frågan om beslaget dock prövas vid huvudförhandlingen, för- utsatt att rätten anser att det inte behövs en särskild förhandling. Om ett beslut har fattats om att ett beslagtaget föremål omedelbart ska lämnas ut till målsäganden får den som har drabbats av beslaget begära att rätten prövar det. För den prövningen gäller samma regler om be- slagsförhandling som när den drabbade begär rättens prövning. Den som har framställt ett anspråk på ett beslagtaget föremål ska under- rättas om den förhandling som ska hållas.262
Den som har väckt en fråga om beslag ska kallas till förhandlingen, oavsett om det är målsäganden eller den som har drabbats av beslaget som har väckt frågan. Regelmässigt bör även åklagaren och andra som har framställt anspråk på den beslagtagna egendomen kallas. Beslags- frågan kan prövas även om den som har kallats uteblir.
Förhandlingar för andra straffprocessuella tvångsmedel
Motsvarande regler om obligatorisk förhandling som för beslag gäller också för häktning (men då är fristen i stället fyra dygn från frihets- berövandet), reseförbud och kvarstad.263
När en fråga om reseförbud, kvarstad eller beslag väcks först i högre rätt behöver den högre rätten inte alltid hålla någon förhand- ling. Förhandling är i sådana fall obligatorisk bara om det behövs.264 Enligt förarbetena utgör handlingarna i målet i allmänhet tillräckligt beslutsunderlag för den högre rätten.265
När rätten prövar en begäran om åtalsförlängning är det inte obli- gatoriskt att hålla förhandling i fråga om beslag, reseförbud och kvar- stad. Beträffande häktning ska dock en ny förhandling hållas med högst två veckors mellanrum, om det inte är uppenbart att en för- handling skulle vara utan betydelse med hänsyn till utredningen eller
26227 kap. 6 § rättegångsbalken.
26324 kap. 16 § första stycket, 25 kap. 3 och 5 §§ och 26 kap. 2 och 6 §§ rättegångsbalken.
26425 kap. 8 §, 26 kap. 7 § och 27 kap. 14 § rättegångsbalken.
265SOU 1938:44 s. 310 (avseende häktning), 318, 322 och 326.
329
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
av någon annan anledning. Vid omhäktningsförhandlingen ska rätten bevaka att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt.266
Justitieombudsmannen har uttalat att för att en omhäktnings- förhandling ska anses vara uppenbart utan betydelse krävs att be- slutsunderlaget är sådant att domstolen kan göra en bedömning på handlingarna i samtliga relevanta avseenden; det vill säga i fråga om brottsmisstanken, den särskilda häktningsgrunden, behovet av restrik- tioner och om förundersökningen bedrivs med den skyndsamhet som krävs. Om den häktade, genom sin försvarare eller själv, har framfört något konkret skäl till att han eller hon motsätter sig en förlängning av åtalstiden kan en omhäktningsförhandling enligt Justitieombuds- mannen nästan aldrig anses uppenbart vara utan betydelse. Om den misstänkte inte har anfört något konkret skäl för att åtalstiden inte får förlängas ankommer det på domstolen att pröva om det underlag som åklagaren har tillhandahållit är sådant att rättens kontroll låter sig genomföras utan att en förhandling hålls.267
Förhandlingskrav för tvångsåtgärder utanför straffprocessen
För att ta ställning till om ett förhandlingskrav är motiverat eller inte i fråga om beslag kan det vara av intresse att först åskådliggöra de för- handlingskrav som gäller för tvistemål, ärenden om kontaktförbud och för vissa förvaltningsrättsliga tvångsåtgärder.
Tvistemål
När rätten prövar kvarstadsfrågor i tvistemål finns ingen rätt till för- handling.268 Under förberedelsen håller tingsrätten normalt minst ett sammanträde för muntlig förberedelse. Det är i och för sig möjligt att i dispositiva tvistemål ha en rent skriftlig förberedelse, men om ett mål innehåller omfattande och komplicerade sakförhållanden som är stridiga mellan parterna är detta i allmänhet inte lämpligt. Rätten bör i så fall klarlägga tvistefrågorna vid ett sammanträde.269
26624 kap. 18 § rättegångsbalken.
267JO 2005/06 s. 38.
26815 kap. rättegångsbalken.
26942 kap. 9 § första stycket och 12 § första stycket samt Fitger, med flera, 2024, kommen- taren till samma bestämmelser.
330
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
Rätten får avgöra dispositiva tvistemål slutligt utan förhandling, inklusive ett avgörande genom en sakprövning. Det förutsätter att huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet, att ingen av parterna har begärt huvudförhandling, och att parterna har fått slutföra sin talan.270
Kontaktförbud
Kontaktförbud innebär ett förbud för en person att besöka eller på något annat sätt ta kontakt med en person eller att följa efter denna person. Ett kontaktförbud kan under vissa förutsättningar också avse ett förbud att uppehålla sig i en bostad som brukas gemensamt med någon annan. Det kan också utvidgas till att avse ett förbud att uppe- hålla sig inom ett eller flera områden kring en annan persons bostad eller arbetsplats eller något annat ställe där den personen brukar vis- tas.271
När tingsrätten prövar frågor om kontaktförbud ska den hålla sam- manträde om någon part begär det och det inte är uppenbart obehöv- ligt. Omfattar det kontaktförbud som ska prövas en gemensam bostad ska tingsrätten även utan särskild begäran alltid hålla sammanträde i ärendet så snart det kan ske och, om det inte finns något synnerligt hinder, senast på fjärde dagen efter det att rättens prövning begärdes hos åklagaren. Ärendet ska, om det inte finns något synnerligt hinder, avgöras i anslutning till sammanträdet.272
Sammanträdeskravet har nyligen ändrats. Tidigare hade en part alltid en ovillkorlig rätt till sammanträde i tingsrätten, om ett sådant begärdes. I förarbetena hade det framhållits att kontaktförbud är en ingripande åtgärd och att ett förbud normalt inte bör meddelas utan att den som åläggs förbudet har beretts tillfälle att framföra sina syn- punkter. För att domstolen ska få ett fullgott underlag för sin bedöm- ning ansågs det värdefullt om parterna, i den mån de ville, muntligen fick lägga fram sin syn på ett eventuellt förbud. Den ovillkorliga rätten till sammanträde i ärenden om kontaktförbud kom dock att ifråga- sättas av Justitieombudsmannen.273
27042 kap. 18 § första stycket 5 och andra stycket rättegångsbalken.
2711–2 §§ lagen (1988:688) om kontaktförbud.
27219 § lagen om kontaktförbud.
273Justitieombudsmannens beslut den 24 februari 2022, dnr 2763-2021.
331
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
Sedan den 1 juli 2025 gäller därför att tingsrätten inte behöver hålla sammanträde på begäran av en part om det är uppenbart obehöv- ligt. I de fall en begäran om sammanträde drivs av obstruktion och inte är sakligt motiverad kan ett sammanträde ofta vara uppenbart obehövligt. Detsamma gäller om begäran om kontaktförbud är uppen- bart ogrundad. Ett annat exempel på när det kan finnas skäl att avslå en parts begäran om sammanträde är när motparten inte har motsatt sig ändring av åklagarens beslut. Vid bedömningen av om det är uppen- bart obehövligt att hålla sammanträde måste det beaktas vilken typ av kontaktförbud ärendet gäller. Utrymmet för att underlåta att hålla sammanträde på begäran av en part minskar ju mer ingripande form av kontaktförbud det är fråga om, särskilt i de fall tingsrättens pröv- ning gäller ett beslut om att ålägga en person ett kontaktförbud. När åklagarens beslut avser en förlängning av ett befintligt kontaktför- bud kan behovet av att höra parterna muntligen av utredningsmässiga skäl vara mindre än när det är fråga om ett initialt beslut, särskilt om skälen för det ursprungliga kontaktförbudet var starka och det vid förlängningen inte har tillkommit några omständigheter som skulle kunna föranleda en annan bedömning. Samtidigt kan ett ingrepp i rörelsefriheten bli mer kännbart för den person som förbudet avser om kontaktförbudet har gällt under lång tid, vilket också ska beaktas vid bedömningen av om ett sammanträde är uppenbart obehövligt. Det framstår enligt förarbetena som närmast uteslutet att ändra åkla- garens beslut till nackdel för en part utan att dessförinnan ha tillmötes- gått den partens begäran om sammanträde.274
Personella tvångsomhändertaganden
Slutligen ska de personella tvångsomhändertagandena hos förvalt- ningsrätterna beskrivas. Dessa är i allmänhet långt mer ingripande för den enskilde än de reella tvångsmedlen i rättegångsbalken. Vad som kan godtas processuellt i fråga om förhandlingar och tidsfrister vid ett personellt tvångsomhändertagande borde därför ofta kunna godtas även i fråga om beslag.
Hos förvaltningsrätterna är förfarandet som huvudregel skriftligt. I handläggningen får det dock ingå förhandling om en viss fråga när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt
274Prop. 2024/25:123 Kontaktförbud – ett utökat skydd för utsatta personer, s. 119.
332
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
avgörande av målet. Förvaltningsrätten ska hålla förhandling om en enskild part begär det och det inte är uppenbart obehövligt. Kammar- rätten ska hålla förhandling om en enskild part begär det, det inte är obehövligt och det inte heller finns särskilda skäl som talar mot det.275 Situationer när det kan vara uppenbart obehövligt att hålla för- handling i förvaltningsprocessen är exempelvis om frågorna i målet är av teknisk art eller rättsfrågor, som lämpligen kan belysas genom skriftväxling. Så kan också vara fallet om begäran om förhandling görs i rent obstruktionssyfte eller för att förhala målets handläggning. Det måste alltid beaktas att den enskilde genom en förhandling kan få en
bättre förståelse för det kommande avgörandet.276
När förvaltningsdomstolarna prövar personella tvångsomhänder- taganden gäller följande i fråga om förhandling.
Om någon tvångsvårdas för sitt missbruk ska förvaltningsrätten och kammarrätten hålla förhandling, om det inte är uppenbart obe- hövligt. Förhandling ska alltid hållas om någon part begär det. För- valtningsrätten ska ta upp ett mål om tvångsvård till avgörande inom en vecka från den dag då frågan om tvångsvård väcktes hos rätten eller från den dag då beslutet om vård verkställdes. Förvaltningsrätten får förlänga tiden om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt.277
Om barn tvångsvårdas ska förvaltningsrätten och kammarrätten hålla förhandling om det inte är uppenbart obehövligt. Förhandling ska alltid hållas om någon part begär det. Förvaltningsrätten ska ta upp målet till avgörande inom två veckor från den dag då ansökan om vård kom in till rätten, men får förlänga tiden om det behövs ytter- ligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. Om socialnämnden har beslutat att ett barn ska om- händertas omedelbart inför vården ska beslutet underställas förvalt- ningsrätten inom en vecka från den dag då beslutet fattades. Förvalt- ningsrätten ska pröva beslutet så snart det kan ske. Om det inte finns synnerliga hinder ska prövningen ske inom en vecka från den dag då beslutet och handlingarna kom in till rätten.278
Om någon tvångsvårdas på grund av psykiska störningar ska för- valtningsrätten hålla förhandling om det inte är uppenbart obehövligt. Förvaltningsrätten ska ta upp frågan till avgörande inom åtta dagar
2759 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).
276Prop. 2017/18:279 Stärkt rättssäkerhet i de allmänna förvaltningsdomstolarna, s. 55.
27738 och 39 §§ lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
2787, 34 och 35 §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.
333
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
från den dag då ansökan om vård eller överklagandet av vårdbeslutet kom in till rätten, men får förlänga tiden om det behövs ytterligare utredning eller om någon annan särskild omständighet gör det nöd- vändigt. Tvångsvården kan pågå i fyra veckor innan den behöver under- ställas förvaltningsrättens prövning.279
Om någon isoleras med tvång på grund av smittrisk ska förvalt- ningsrätten och kammarrätten hålla förhandling om det inte är uppen- bart obehövligt. Förhandling ska alltid hållas om någon part begär det. Förvaltningsrätten ska ta upp målet till avgörande inom en vecka från den dag då ansökan om isolering eller överklagandet av beslutet om isolering kom in till domstolen, men får förlänga tidsfristen om det finns särskilda skäl.280
3.4.3Rätten till en rättvis rättegång
Bakgrunden till att det finns krav på att rätten håller förhandling i ett stort antal frågor utgörs bland annat av att det ibland är en för- utsättning för att rätten till en rättvis rättegång ska tillgodoses.
Rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventio- nen innefattar, utöver det som har beskrivits i avsnitt 3.3.5, i princip en rätt för den enskilde till ett muntligt förfarande när en domstol ska pröva frågor om den enskildes civila rättigheter eller skyldigheter eller om anklagelser om brott.281 Europadomstolens rättspraxis är inte entydig när det gäller vilka krav som artikel 6 innefattar i för- hållande till olika typer av provisoriska beslut, som exempelvis beslag, men utgångspunkten får numera anses vara att det även i de fallen finns en principiell rätt till förhandling, låt vara att det undantagsvis kan finnas skäl att tillämpa en mindre strikt standard än när det är fråga om en fullständig prövning av målet.282
Av förarbetena till 2 kap. 11 § regeringsformen framgår att rätten till en rättvis rättegång innefattar bland annat en rätt för en part att bli hörd inför domstolen och därmed få möjlighet att lägga fram sin sak. Av grundläggande betydelse är vidare att förfarandet är kontra- diktoriskt och att parterna är likställda i processen. Det måste också
2797, 35 och 36 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, se även 21 b § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
2808 kap. 5 och 6 §§ smittskyddslagen (2004:168).
281Danelius, med flera, 2023, s. 283.
282Danelius, med flera, 2023, s. 184 och 185 med vidare hänvisningar till rättspraxis, särskilt Micallef mot Malta, dom den 15 oktober 2009.
334
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
finnas en processordning av vilken det går att utläsa vilka regler för förfarandet som tillämpas. Dessa grundläggande principer innefattar även bland annat rätten att förhöra vittnen, att ta del av utredningen, att få tillfälle att yttra sig över all utredning i ett mål, att få tillgång till tolkning och översättning och rätten att delges stämning och kallelse till förhandling i domstol. Även andra moment kan ingå i förfaran- det för att det ska framstå som rättvist. Alla rättigheter är emellertid inte undantagslösa. Till exempel kan rätten att förhöra ett vittne och rätten till muntlighet i viss utsträckning begränsas.283
Frågan om när förhandling måste hållas har prövats i en mängd avgöranden från Europadomstolen. Europadomstolens praxis kan sammanfattas på följande sätt.284
En part har i allmänhet rätt till förhandling i åtminstone en instans. Det kan dock vara berättigat att i undantagsfall avstå från att hålla förhandling.285 De omständigheter som gör det berättigat att avstå från en förhandling är väsentligen knutna till karaktären av de frågor som ska avgöras av den behöriga nationella domstolen och inte till hur ofta förekommande målen i en viss fråga är. Det är inte endast i sällsynta fall som domstolen kan vägra att hålla en förhandling. Ex- empelvis kan många tvister av teknisk natur lämpa sig bättre för skrift- lig än muntlig handläggning. En förhandling behöver inte heller alltid hållas om tvisten enbart gäller rättsliga frågor eller om de grunder som anförs i målet är rättsligt irrelevanta. Om en part uttryckligen avstår från förhandling, behöver en sådan inte hållas. Den som inte begär förhandling kan anses ha avstått från sin rätt till att en sådan ska hållas. Att ett tvistemål gäller relativt små ekonomiska värden har inte i sig ansetts utgöra tillräckliga skäl för att mot en parts vilja handlägga målet utan förhandling.286
283Prop. 2009/10:80 En reformerad grundlag, s. 160.
284Beskrivningen av rättsläget avser primärt rättegången i dess helhet. Som anförts ovan finns det även vid olika typer av provisoriska beslut, som exempelvis beslag, en principiell rätt till förhandling men möjligen är den rätten något mindre långtgående än när det är fråga om en fullständig prövning av målet.
285Domstolen använder begreppet ”exceptional circumstances”, som i att om det föreligger ”exceptional circumstances” behövs inte en förhandling. Detta har ibland översatts till att det krävs ”exceptionella omständigheter”, men bör nog i en svensk kontext hellre översättas till ”särskilda omständigheter” eller ”i undantagsfall”. Det domstolen lyfter som exempel på omständigheter är inte vad man med svenskt språkbruk brukar kalla exceptionellt. Jämför databasen IATE – European Union terminology – där en slagning på exceptional circumstance visar att begreppet i processrättsliga sammanhang brukar översättas till särskilda omständigheter.
286Miller mot Sverige, Europadomstolens dom den 8 maj 2005, NJA 2003 s. 407, Danelius, med flera, 2023, s. 284–287 och Robert Gustafsson mot Sverige, Europadomstolens dom den
1juli 1997.
335
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
Omständigheter som talar för att en förhandling är nödvändig är om det åberopas muntlig bevisning, om parten vill berätta om sin per- sonliga situation, eller om det finns andra frågor som inte lika gärna kan avgöras grundat på det skriftliga materialet. Att parten som begär förhandling har företrätts av ett ombud som kan argumentera skrift- ligen för partens sak är också av betydelse för bedömningen att en förhandling är obehövlig. Att ingen bevisprövning ska ske, det inte finns motstridiga uppgifter eller det inte ska göras några bedömningar av partens trovärdighet är ytterligare exempel på omständigheter som talar för att en förhandling inte behövs.287
Framför allt i förvaltningsdomstolarnas verksamhet har förhand- lingsfrågan utretts noga utifrån artikel 6 i Europakonventionen, efter- som huvudregeln i förvaltningsprocessen är att den är skriftlig. Rätten till förhandling i förvaltningsdomstolarna har därför stärkts på grund av Europakonventionens krav. I lagstiftningsärendet Stärkt rättssäker- het i de allmänna förvaltningsdomstolarna uttalade regeringen samman- fattningsvis följande i fråga om när det är väsentligt att hålla förhand- ling.
En förhandling kan vara till fördel för utredningen på flera sätt. Förhandlingen kan till exempel anordnas för att hålla förhör med ett vittne eller en sakkunnig. Den kan också ha ett stort värde när den syftar till att klarlägga parternas ståndpunkter i målet eftersom den i så fall underlättar för domstolen att uppfylla sin materiella pro- cessledningsskyldighet. Vid ett sammanträde kan rätten på ett enkelt sätt utreda vilka frågor som parterna är oense om och om utredningen behöver kompletteras i något avseende. Domstolen kan också fästa parternas uppmärksamhet på omständigheter och rättsregler som kan ha betydelse för prövningen. En förhandling kan således ofta bidra till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Samtidigt finns det många mål som lika väl kan utredas skriftligen och i vilka muntliga inslag utan vidare kan undvaras. Att parterna inte vill ha en förhandling kan således vara ett starkt skäl mot att hålla en sådan.288
Sammanfattningsvis är rätten till förhandling en viktig del i rätten till en rättvis rättegång, men undantag från att hålla förhandling kan göras i ett antal situationer.
287Fexler mot Sverige, Europadomstolens dom den 13 januari 2012.
288Prop. 2017/18:279, s. 35.
336
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
3.4.4Har antalet beslagsförhandlingar ökat?
En fråga som har lyfts i kommittédirektiven är om den nya förver- kandelagstiftningen kan leda till att beslagsförhandlingarna ökar i antal. Om så är fallet kan det eventuellt vara en omständighet som talar för att kravet på att hålla förhandling inskränks.
I den statistik som hittills finns tillgänglig från domstolarna sedan den nya förverkandelagstiftningen trädde i kraft finns ingen indikation på att det har skett någon ökning i fråga om antal förhandlingar eller förhandlingstid avseende just beslagsfrågor. Statistiken är dock brist- fällig, eftersom det inte finns ett enhetligt sätt att registrera beslagsför- handlingar i domstolarnas målhanteringssystem Vera. Det går inte att visa beslagsförhandlingarna separat, utan de kan registreras som ”annan förhandling” eller som ”sammanträde” vilket även kan avse andra frågor än beslag.289 Domstolarnas statistik ger därför inget svar på frågan om beslagsförhandlingarna har ökat i antal. Inte heller genom Åklagarmyndighetens statistikenhet kan man få någon uppgift om ifall antalet beslagsförhandlingar har ökat.
Oavsett bristen på statistik är det svårt att säga något om den nya förverkandelagstiftningens effekter eftersom den har varit i kraft så kort tid. Det är sannolikt för tidigt att bedöma om den kommer att innebära fler prövningar hos rätten av beslagsfrågor. Att beslag nu före- slås att kunna avse alla sorters egendom kan även det få konsekven- sen att rätten behöver pröva beslag i större omfattning än tidigare.
3.4.5Förhandlingar om beslag bör inte alltid krävas
Förslag
Det införs ändringar i 27 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken som innebär att rätten ska hålla förhandling i en beslagsfråga om någon part begär det och det inte är uppenbart obehövligt. Fristen för när rätten senast måste pröva ett beslag förlängs till en vecka. Bestämmelsen i 27 kap. 11 § rättegångsbalken ändras på så sätt att information om möjligheten att begära förhandling ska lämnas till den som drabbas av ett beslag.
289Underlag från Domstolsverket, komm2025/00016-12 och 14.
337
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
Det finns ett behov av att förenkla reglerna om rättens förhandling i beslagsfrågor och att se över tidsfristen för rättens prövning. Vid en sådan översyn måste det säkerställas att reglerna om förhandling är ändamålsenligt utformade och att de leder till ett snabbt och kost- nadseffektivt förfarande, samtidigt som de tillgodoser högt ställda krav på rättssäkerhet och motsvarar Sveriges åtaganden enligt Europa- konventionen.
Som framgått innebär rätten till en rättvis rättegång en rätt till muntlighet i många situationer. En förhandling är ofta till fördel för utredningen. Den kan klarlägga parternas ståndpunkter i beslags- frågan och om utredningen behöver kompletteras i något avseende. För att domstolen ska få ett fullgott underlag för sin bedömning är det värdefullt om parterna, i den mån de vill, muntligen får lägga fram sin syn på beslagsfrågan. Domstolen kan också fästa parternas upp- märksamhet på omständigheter och rättsregler som kan ha betydelse för prövningen. En förhandling kan således ofta bidra till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Dessutom bidrar förhand- lingen till att den som drabbas av ett beslag får ökad förståelse för domstolens prövning, samtidigt som han eller hon får möjlighet att berätta om sin personliga situation.
Intresset av en rättvis rättegång motiverar dock inte att förhand- ling alltid hålls. Detta intresse gör sig inte gällande – i vart fall inte med samma styrka – om parten själv godtar en skriftlig prövning, om de frågor som ska prövas enbart är rättsliga eller om de grunder som anförs i målet är rättsligt irrelevanta. Enligt utredningen talar effektivitetsskäl och det allmänna intresset av en rationell process- ordning mot att det också i sådana fall ska vara obligatoriskt med förhandling. Utredningen föreslår därför att processreglerna om beslag ändras så att förhandling inte alltid är obligatoriskt. Rätten bör under vissa förhållanden kunna pröva åklagarens beslagsbeslut på handlingarna.
En ny bestämmelse bör lämpligen, med förebild i bestämmelserna om rätt till förhandling i förvaltningsprocessen, vara utformad på så sätt att rätten alltid ska kunna pröva beslagsfrågan på handlingarna om ingen av parterna begär att det hålls en förhandling. Rätten bör dess- utom, trots att en part begär förhandling, kunna avstå från att hålla en sådan om den uppenbart skulle vara utan betydelse. I kravet på uppenbarhet ligger att rätten bör tillämpa möjligheten att neka en part förhandling restriktivt.
338
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
Givetvis behöver en part få information om sin möjlighet att begära förhandling för att en sådan bestämmelse som nu föreslås ska få av- sedd effekt. Ett stadgande bör därför föras in i 27 kap. 11 § rättegångs- balken om att information om detta ska lämnas i samband med att den drabbade informeras om beslaget.
När förhandlingskravet ändras framstår det som ändamålsenligt att samtidigt ändra tidsfristen för när rätten ska pröva ett beslag. Den prövningen måste enligt gällande rätt göras inom fyra dagar från det att begäran om prövning kom in till rätten. Det är samma tidsfrist som gäller för prövningen av reseförbud och kvarstad. Beslagsfristen bör dock kunna förlängas något utan att den drabbades rättssäkerhet träds för när. En viss förlängning av tidsfristen skulle dessutom under- lätta för de allmänna domstolarna att effektivt planera sitt arbete och att prioritera bland de många brådskande frågor som uppstår i verksamheten.
Som en jämförelse ska sådana omedelbara åtgärder som ARO-kon- toren ska kunna vidta enligt artikel 11 i förverkandedirektivet bestå i som längst sju arbetsdagar innan de prövas genom ett formellt beslut (se avsnitt 5.1.1 och 5.4.2).290 En jämförelse kan också göras med de förvaltningsrättsliga tvångsåtgärderna som har beskrivits i avsnitt 3.4.2. Som framgår där har förvaltningsrätterna som huvudregel en vecka på sig att pröva sådana personella tvångsomhändertaganden, trots att dessa ofta är långt mer ingripande än ett beslag.
När tidsfristen bestäms till en vecka innebär det att om huvudför- handling sätts ut att hållas inom en vecka från det att begäran fram- ställdes är det tillräckligt att beslagsprövningen sker efter huvudför- handlingen i målet. Rätten behöver i så fall inte sätta ut någon särskild beslagsförhandling eller fatta något separat beslut om beslaget, utan prövar det i samband med att åtalet prövas.
Tidsfristen på en vecka för rättens prövning av beslaget gäller oav- sett om frågan prövas på handlingarna eller efter en förhandling. Den som begär förhandling får alltså varken en snabbare eller långsam- mare prövning på grund av det.
Man hade också kunnat tänka sig en längre tidsfrist, exempelvis en månad, alternativt att det inte fanns någon bestämd tidsfrist alls utan endast ett skyndsamhetskrav. Det sistnämnda alternativet be- döms dock som en överflödig reglering mot bakgrund av det allmänna skyndsamhetskrav som gäller i alla förundersökningar. Att förlänga
290Artikel 11.3.
339
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
tidsfristen till längre tid än en vecka – exempelvis en månad eller något annat – vore i och för sig möjligt. Det skulle dock innebära en stor avvikelse från förhandlingskraven för övriga tvångsmedel. Tings- rätterna håller förmodligen förhållandevis få förhandlingar i beslags- frågor redan med de nuvarande reglerna, och det framstår som osäkert om det finns något faktiskt behov hos tingsrätterna av en förläng- ning av fristen. Utredningens bedömning är därför att när rätten nu får en möjlighet att avstå från att hålla förhandling i vissa fall är det inte nödvändigt att samtidigt förlänga prövningsfristen på något mer betydande sätt än det föreslagna.
3.5Rättens bevakning av åtalsfrister
Utöver de förenklingsförslag som hittills har beskrivits i det här kapitlet kan det finnas skäl att ändra de processuella beslagsreglerna på så sätt att rätten inte längre ansvarar för att bevaka åtalsfrister.
3.5.1Uppdraget i direktiven
Om ett beslag fastställs av rätten ska den, om inte talan redan har väckts, bestämma en frist för när åtal eller talan om självständigt för- verkande senast ska väckas. Den nuvarande regleringen innebär alltså att rätten – även i de fall ett åtal eller en talan om självständigt förver- kande inte har väckts – kan få anledning att återkommande pröva om det finns skäl att låta beslag bestå. I kommittédirektiven anges att utredningen bör ta ställning till om det finns anledning att ha kvar den ordningen att rätten – när beslaget fastställs – ska bestämma en frist för när åtal eller talan om självständigt förverkande senast ska väckas.291
3.5.2Gällande rätt och jämförbar rätt
Rättegångsbalkens regler om rättens bevakning av åtalsfrister har följande innebörd.
När rätten beslutar om beslag eller fastställer ett verkställt beslag ska den, om åtal inte redan har väckts, sätta ut den tid inom vilken
291Dir 2024:122 s. 7.
340
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
åtal ska väckas. Tiden får inte sättas längre än vad som är nödvändigt. Om den tid som har satts ut visar sig vara otillräcklig, får rätten medge förlängning av tiden, om åklagaren gör en framställning om det före tidens utgång. Om åklagaren inte gör en framställning om förläng- ning i rätt tid ska beslaget omedelbart hävas.292
Motsvarande regler om åtalsfrister gäller även för häktning, rese- förbud och kvarstad. För häktning gäller dessutom att det som huvud- regel ska hållas förhandling när begäran om åtalsförlängning prövas.293 När ett beslag prövas av rätten innebär reglerna att det skapas ett fristmål.294 Rätten får ett ansvar att bevaka att åtalsförlängning sker i rätt tid, vilket innebär att resurser avsätts för en bevakning av fristen
och för regelbundna prövningar av om en förlängning kan medges. Fristmålen riskerar att medföra undanträngningseffekter hos dom- stolen som innebär att mål som inte är fristmål tar längre tid att avgöra.
Beslag görs i en stor del av alla brottmål och beskrivs i litteraturen som den vanligaste formen av tvångsmedel under en förundersök- ning.295 Det är dock endast ett fåtal beslag som prövas av rätten före huvudförhandlingen. Många personer som drabbas av beslag begär aldrig rättens prövning. Den som inte begär rättens prövning kan dock vara lika hårt drabbad av ett beslag som den som begär prövning och därmed får ett fristmål.
3.5.3Rätten bör inte äga frågan om beslag
Förslag
När rätten prövar ett beslag ska den antingen häva beslaget eller avslå begäran om att beslaget ska hävas. Det innebär att domsto- len inte äger beslagsfrågan efter prövningen. I stället består beslaget i dess tidigare form och ansvaret för det kommer fortsätta att åvila åklagaren eller undersökningsledaren. Domstolen ska därmed inte heller sätta en åtalsfrist. Ändringar om detta förs in i 27 kap. 7 § rättegångsbalken.
29227 kap. 7 § och 8 § första stycket rättegångsbalken samt 2 kap. 8 § 2024 års förfarandelag.
29324 kap. 18 §, 25 kap. 6 § och 26 kap. 5 §rättegångsbalken, se mer om det i avsnitt 3.1.3.
294Med fristmål avses här alla typer av mål där det löper en tidsfrist som tingsrätten behöver kontrollera.
295Lindberg, 2022, s. 446.
341
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
Den nuvarande ordningen innebär som nämnts att beslagsmålen blir fristmål och bevakas särskilt när någon har begärt rättens prövning av beslaget, men inte annars. Detta skapar undanträngningseffekter som riskerar att påverka andra brådskande mål, exempelvis andra mål där det också har gjorts beslag men där den drabbade inte har begärt rättens prövning.
Rätten bör därför inte längre fastställa beslag och sätta ut åtals- frister. Om det kommer in en begäran om att ett beslag ska hävas bör rätten i stället antingen häva beslaget eller avslå begäran. Med en sådan ordning kommer rätten vid ett avslagsbeslut inte äga beslags- frågan, utan beslaget kommer att bestå i dess tidigare form och frågan ska även fortsatt omprövas av åklagaren eller undersökningsledaren. Beslutet om avslag innebär inte att frågan avgörs slutligt, varför den drabbade på nytt kan få frågan prövad om så önskas. Åklagaren eller undersökningsledaren kommer med den föreslagna ordningen även efter rättens beslut att ansvara för att beslaget inte består längre tid än omständigheterna kräver och för att beslaget omedelbart hävs om det inte längre finns skäl för det. Att åklagaren eller undersöknings- ledaren kan häva beslagen i dessa situationer möjliggör ett snabbare förfarande, vilket är till fördel för den som ska få tillbaka egendom. Även om rätten inte ska sätta ut någon frist kommer den enskilde ha möjlighet att när som helst få beslaget underställt rättens prövning.
Den enskilde kommer också att kunna begära att förhandling hålls om frågan behöver belysas på andra sätt än vad som lämpar sig att göra skriftligen. Rättens prövning av beslagsfrågan kommer således att kunna ske vid upprepade tillfällen under beslagstiden. Prövningen måste givetvis, oavsett om den sker vid en förhandling eller på hand- lingarna, vara omsorgsfull och bevaka att förundersökningen bedrivs med tillräcklig skyndsamhet och att tvångsmedlet inte blir opropor- tionerligt ingripande. Rättens beslut att avslå en begäran om att ett beslag ska hävas måste vara tydligt motiverat så att det framgår varför tvångsmedlet är fortsatt proportionerligt trots de invändningar som den enskilde har framfört.
Den nu föreslagna regleringen skulle kunna kompletteras med en tidsfrist av innebörden att det efter en viss tid ska krävas särskilda skäl för att beslaget ska få bestå. Syftet med det skulle vara att säker- ställa att ett beslag inte får bestå oproportionerligt länge. Liknande frister finns för häktning och beslag i utredningar om självständiga
342
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
förverkanden.296 Mot att bestämma en sådan frist talar dock den om- ständigheten att det redan framgår i 27 kap. rättegångsbalken att pro- portionalitetsprincipen gäller för beslag, samt att förundersökningar alltid ska bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.297 Åklagaren och undersökningsledaren ansvarar alltså redan för att löpande pröva att ett beslag inte består längre tid än nödvändigt eller blir oproportionerligt ingripande. Försvararen eller den drabbade kan när som helst medan beslaget består begära att det hävs och begära att frågan prövas vid en förhandling, vilket innebär att det kommer att finnas möjligheter för den drabbade att försäkra sig om att för- undersökningen bedrivs skyndsamt och att beslaget inte består under oproportionerligt lång tid.
Vid en samlad bedömning anser utredningen att skälen mot att införa en frist väger över. Någon sådan föreslås därför inte här.
3.6Övriga frågor
Kommittédirektiven innebär att samtliga processuella beslagsregler ska ses över. Utöver de delar som särskilt har lyfts fram i direktiven finns det utrymme att göra ytterligare justeringar i syfte att underlätta tillämpningen av regelverket. I detta avsnitt föreslås sådana justeringar såvitt avser frågan om rättens beslagsbeslut och vem som får häva be- slag. Därefter beskrivs en fråga som har lyfts särskilt i utredningsarbe- tet som handlar om avkastning på beslagtagen egendom. Slutligen föreslås en bestämmelse av innebörden att den som drabbas av ett be- slag under vissa förutsättningar ska kunna anvisa annan egendom för beslaget.
3.6.1Rättens beslagsbeslut och hävning av beslag
Frågor om beslag får prövas av rätten på yrkande av åklagaren eller undersökningsledaren. Efter att åtal har väckts får rätten även på yrk- ande av målsäganden och självmant besluta om beslag.298 Endast rätten
296Jämför 2 kap. 12 § 2024 års förfarandelag och prop. 2023/24:144 s. 352 och 394. Jämför också 24 kap. 4 a § rättegångsbalken. För självständiga förverkanden pågår dock inte alltid någon samtidig förundersökning med skyndsamhetskrav.
29723 kap. 4 § rättegångsbalken.
29827 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken.
343
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
har befogenhet att häva ett beslag om beslaget har meddelats eller fast- ställts av rätten. Detsamma gäller i de fall där den som har drabbats av beslaget har begärt rättens prövning av ett beslut om att beslaget ska lämnas ut till någon annan.299
I andra fall är även åklagaren eller en annan undersökningsledare behörig att häva beslag. Att åtal har väckts hindrar inte att åklagaren häver de beslag som har ställts under rättens prövning genom åtalet. Det är endast om rätten har beslutat eller fastställt beslaget som åkla- garen inte har denna möjlighet. En polisman som inte är undersök- ningsledare har aldrig rätt att häva ett beslag. Detsamma gäller för tulltjänstemän.
När ett mål avgörs slutligt i domstol måste rätten pröva alla i målet kvarstående tvångsmedel. Oavsett om målet avgörs genom dom eller beslut ska rätten ta ställning till om de beslag som har gjorts ska bestå eller hävas. Denna skyldighet är inte begränsad till beslag som har fast- ställts eller beslutats av rätten eller som framgår av åklagarens stäm- ningsansökan. Rätten anses dock inte ha någon mer omfattande under- sökningsplikt avseende beslag som åklagaren inte har redogjort för i målet.300 När det gäller beslag som omfattas av åklagarens framställ- ning eller egendom som har förevisats domstolen måste domstolen dock utreda vad som ska gälla, även om åklagaren inte har framställt något yrkande beträffande egendomen. Försummar rätten att uttala sig om beslag när målet avgörs upphör förordnandet om beslag auto- matiskt att gälla.301
Jämförbar rätt
Om rätten har prövat ett beslag enligt lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål (2000:562) gäller andra regler än för de vanliga be- slagen.
En ansökan om ett sådant beslag handläggs och verkställs av en åklagare som därefter skyndsamt ska anmäla beslaget för rättens pröv- ning.302 Rättens prövning avser frågorna om beslaget är lagligen grun- dat och om egendomen ska lämnas över till den ansökande staten.
29927 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken.
300SOU 1995:47 s. 433.
301Fitger, med flera, 2024, kommentaren till 27 kap. 8 §.
3024 kap. 16 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.
344
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
Rätten ska alltså inte fastställa beslaget. Däremot ska rätten häva ett beslag som befinns vara olagligt. Om rätten inte häver beslaget fort- sätter åklagarens beslagsbeslut att gälla. Till skillnad från vad som gäller vid beslag enligt 27 kap. rättegångsbalken har rätten inte något öppet ärende för bevakning av sådana beslag som rätten har bedömt som lagligen grundade. I stället bevakar åklagaren dessa. Det är därför åklagaren som ansvarar för att häva beslaget, exempelvis om åklaga- ren efter rättens prövning har kommit fram till att en viss del av be- slaget saknar betydelse för utredningen eller om den utländska myn- digheten meddelar att man inte längre har behov av det beslagtagna. Det är också åklagaren som häver beslaget när den beslagtagna egen- domen ska återlämnas efter att förfarandet har avslutats.303
Åklagare får också häva andra mer ingripande tvångsmedel trots att de har beslutats av domstol, till exempel hemlig avlyssning av elek- tronisk kommunikation, häktning (om åtal inte har väckts) och rese- förbud (om åtal inte har väckts).
I samband med 1988 års reform av de straffprocessuella tvångs- medlen anhållande och häktning gavs åklagaren rätt att häva ett beslut om häktning, under förutsättning att åtal inte hade väckts. Bakgrun- den till detta var att det ansågs otillfredsställande att ett frihetsberö- vande kunde kvarstå, trots att det inte längre fanns skäl för häktning, i avvaktan på att domstol efter anmälan från åklagaren kunde häva beslutet. Efter att åtal väckts ansågs dock principiella skäl tala emot att åklagaren fick befogenhet att häva häktningsbeslutet.304 Vilka dessa principiella skäl var utvecklades inte.
Samma resonemang låg till grund för att åklagaren senare gavs rätt att häva också ett beslut om reseförbud om inte åtal hade väckts. Regeringen anförde att det för den enskilde är av stor betydelse att en frihetsinskränkning inte varar längre än vad som är oundgängligen nödvändigt.305
För beslagen saknar frågan om åtal har väckts betydelse för åklaga- rens befogenhet att häva. Om åklagaren häver ett beslag som inte har prövats av rätten efter att åtal har väckts är det dock viktigt att rätten underrättas omgående. Rätten har då möjlighet att på begäran av en målsägande, besluta om ett nytt beslag. Senast i samband med
303NJA 2013 s. 867.
304Prop. 1986/87:112 om anhållande och häktning m.m., s. 50–52.
305Prop. 1999/2000:26 Effektivisering av förfarandet i allmän domstol, s. 122.
345
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
huvudförhandlingen bör åklagaren upplysa rätten om vilka beslag som kvarstår i målet.306
Rätten ska inte besluta om beslag på eget initiativ
Förslag
Bestämmelserna i 27 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken ändras på så sätt att rätten inte ska få besluta om beslag på eget initiativ.
Rätten har hittills kunnat besluta om beslag inte bara när åklagarens eller undersökningsledarens beslut överklagas eller när målsäganden begär det, utan också på eget initiativ. Att så sker är dock ytterst ovan- ligt. I och med den nya förverkandelagstiftningen har rätten inte längre möjlighet att besluta om förverkande på eget initiativ, varför rätten inte bör kunna besluta om förverkandebeslag ex officio som en följd av det. Enligt utredningen finns inte heller i övrigt något behov av att ha en reglering om att rätten ska besluta om beslag på eget initiativ. Rättens möjlighet till det i 27 kap. 5 och 6 §§ brottsbalken bör därför tas bort, i samband med de övriga ändringar som görs i dessa bestäm- melser.
Åklagare och undersökningsledare bör få häva samtliga beslag
Förslag
27 kap. 7 och 8 §§ rättegångsbalken ändras på så sätt att åklagare och undersökningsledare får häva beslag även om de har fastställts av rätten.
Endast rätten får som sagt häva beslag som har meddelats eller fast- ställts av rätten, trots att åklagaren får häva andra mer ingripande tvångsmedel även om de har beslutats av domstol.
Rätten bör även fortsättningsvis i samband med sitt slutliga av- görande pröva om de beslag som då finns kvar i målet ska hävas eller bestå. Liksom tidigare bör den prövningen avse alla beslag som har
306Lindberg, 2022, s. 510 f.
346
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
gjorts i målet, även om rätten inte har någon mer omfattande under- sökningsplikt avseende sådana beslag som åklagaren inte har redo- gjort för.
Före rättens slutliga avgörande framstår det dock som lämpligt att åklagaren eller undersökningsledaren får häva beslaget. Det skäl som har förts fram för att åklagare ska få häva häktning och reseförbud
–att det framstår som otillfredsställande att ett tvångsmedel kan kvar- stå när det inte längre finns skäl för det – gör sig lika starkt gällande i fråga om beslag. Om åklagaren eller undersökningsledaren inte anser att beslaget är nödvändigt blir det oproportionerligt att låta det bestå i avvaktan på att rätten prövar frågan.
Åklagaren bör ha samma befogenhet att häva beslag även när åtal har väckts. Några principiella skäl har inte identifierats som kan anses tala emot att åklagaren eller undersökningsledaren får häva beslag även efter åtalet. Detta är redan möjligt för de flesta beslagen, eftersom be- slagen oftast inte prövas av rätten före huvudförhandlingen. Åklaga- ren har dessutom möjlighet att lägga ner åtalet ända fram till rättens slutliga avgörande i målet. Om målsäganden inte övertar åtalet ska rätten i så fall meddela en frikännande dom om den tilltalade begär det.307
Åklagaren (eller undersökningsledaren) bör alltid underrätta rätten om ett beslag hävs när åtal har väckts eller när beslagsfrågan tidigare har prövats av rätten. Om åklagaren vill häva ett beslag och det finns en målsägande som har intresse av att beslaget består bör åklagaren alltid först underrätta målsäganden. Målsäganden får då möjlighet att ta ställning till om han eller hon vill begära kvarstad eller, om åtal har väckts, begära att rätten beslutar om beslag.308 Om rätten har beslutat att ett beslag ska bestå efter en sådan begäran från mål- säganden bör åklagaren inte kunna häva beslaget, eftersom åklagaren i så fall inte är part i den frågan.
3.6.2Det bör inte krävas att rätten uttalar sig om avkastning
I utredningsarbetet har frågan väckts om hur avkastning, inklusive ränta, på beslagtagen egendom lämpligen bör hanteras. Det är inte reglerat i författning att ränta eller annan avkastning på beslagtagen
30720 kap. 9 § rättegångsbalken.
308Jämför 27 kap. 5 § andra stycket och 26 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken.
347
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
egendom ska tillfalla staten när den beslagtagna egendomen förverkas. Det finns inte heller någon uttrycklig reglering som anger att den enskilde i de fall beslaget hävs ska få tillgodoräkna sig avkastningen som har uppstått under beslagstiden.
Frågan är om det borde regleras i författning att ett beslag även omfattar avkastning, alternativt om det borde ställas högre krav på domstolarna när de utformar domslut i förverkandefrågor så att det framgår av exekutionstiteln vad som gäller för avkastningen.
Gällande rätt och jämförbar rätt
Högsta domstolen har i ett äldre rättsfall prövat om en förverkande- förklaring ska anses omfatta ränta på beslagtagna betalningsmedel.309 Domstolen uttalade att den svenska lagstiftningens förverkande- bestämmelser historiskt och till sin språkliga utformning har präg- lats av uppfattningen att den brottsliga gärningen utgör rättsgrund för en påföljd, förverkande, som även om den fastställs först genom dom dock hänförs till tidpunkten för gärningen. Att avkastning och ränta inbegrips i ett sakförverkande framstod enligt Högsta domsto- len också som den ståndpunkt som bäst överensstämde med förver- kandeinstitutets syfte. En annan ordning skulle, påpekade Högsta domstolen, för övrigt göra det möjligt för egendomens ägare att genom ett förhalande av rättegången kunna tillgodogöra sig avkastningen av den beslagtagna egendomen. Beslutet om förverkande skulle därför omfatta såväl bankmedel som upplupen ränta. Rådhusrättens domslut, som fastställdes av överrätterna, var formulerat som att det avsåg både kapitalbeloppet och räntan.
Rättsfallet besvarar inte frågan om rätten måste eller bör uttala sig om avkastning i domslutet, eftersom rätten hade gjort det i det fallet, men ger stöd för att ett förverkande omfattar avkastning.
I förarbetena till den nya förverkandelagstiftningen tar man av- stånd från synsättet att förverkande hänförs till tidpunkten för gär- ningen. Förverkande är numera i stället kopplat till tidpunkten för domen.310 I begreppet brottsvinst i den nya förverkandelagstiftningen innefattas emellertid surrogat, avkastning och avkastning av surrogat. Inget särskilt lagstadgande finns om detta, men det framgår av förarbe-
309NJA 1965 s. 97 II.
310Prop. 2023/24:144 s. 229.
348
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
tena.311 Av det följer att när en brottsvinst förverkas innebär det att även avkastning som har uppstått under beslagstiden förverkas.
Redan med hänsyn till detta innebär lagstiftningen att avkastning av den beslagtagna egendom som senare förklaras förverkad ska till- falla staten.
Att avkastningen följer grundegendomen, eller moderegendomen som den ibland kallas, ligger också i linje med vad som allmänt gäller sakrättsligt. Reglerna om detta beskrivs i det följande.
Ränta och avkastning på utmätt egendom
Om lös egendom har säkrats genom utmätning följer avkastningen på egendomen den utmätta egendomen. Detta anges inte explicit i utsökningsbalken men följer indirekt och framgår i förarbetena.312 Medel som har flutit in till Kronofogden i ett mål om utmätning ska som huvudregel redovisas så snart som möjligt. Utöver vad som flyter in genom försäljning av utmätt egendom kan det ibland flyta in andra medel, exempelvis det som gäldenären betalar frivilligt eller avkastning av utmätt egendom. Avkastning eller andra medel som flyter in före försäljningen uppgår oftast till mindre belopp och bör
som regel redovisas gemensamt med köpeskillingen.313
När fast egendom utmäts gäller särskilda regler om avkastningen. När en fastighet har utmätts får ägaren som huvudregel ha kvar besitt- ningen till fastigheten, förvalta den och tillgodogöra sig avkastningen av den. Det finns emellertid flera undantag från huvudregeln. En ägare till en utmätt fastighet får inte minska värdet av fastigheten genom att annat än till husbehov avverka skog, bedriva grus- eller stentäkt eller på något annat sätt utnyttja naturtillgångarna eller förändra fastig- heten. För avkastning i form av arrendeavgifter, hyra eller annan av- kastning som förfaller till betalning under utmätningsförfarandets gång kan fastighetsägaren tillgodogöra sig den till dess fastigheten har sålts och ska tillträdas av köparen, om inte Kronofogden har be- slutat något annat eller om en syssloman har utsetts för att förvalta fastigheten. Fastighetsägaren får inte tillgodogöra sig växande gröda eller annan avkastning som har förklarats ingå i fastighetsförsälj- ningen. Kronofogden kan alltså föreskriva att växande gröda eller
31136 kap. 3 § brottsbalken och prop. 2023/24:144 s. 416.
312Prop. 1980/81:8 s. 336.
31313 kap. 1 § utsökningsbalken och prop. 1980/81:8 s. 678.
349
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
annan avkastning ska ingå i försäljningen, vilket i så fall blir bindande för ägaren.314
Förmånsrätten som en utmätning ger i avkastning av en fastighet kan således försvinna genom att avkastning som har förfallit till betal- ning disponeras av ägaren. Detta kan förklaras av att ägaren ju förut- sätts sköta fastigheten och stå för omkostnaderna för det under ut- mätningsförfarandet, om inte en syssloman utses.315
Att avkastning på utmätt egendom följer grundegendomen fram- går också av regleringen om återgång av en utmätning. Om en utmät- ning ska återgå på grund av att den underliggande exekutionstiteln har hävts, upphör rättsverkningarna av utmätningen. Har den utmätta egendomen inte hunnit säljas, ska Kronofogden återställa egendomen till gäldenären. Har försäljning skett men influtna medel inte hunnit redovisas, ska dessa betalas ut till gäldenären. Vid utbetalning gäller dock vissa förbehåll. Det måste beaktas att en panthavare eller någon annan kan ha rätt till betalning ur medlen. När sökanden ska betala tillbaka pengar som han eller hon har lyft, är han skyldig att betala ränta beräknad enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag medlen utbetalades till den dag återbetalning ska ske, och beräknad enligt 6 § räntelagen (det vill säga dröjsmålsränta) för tiden efter det. Om egen- dom ska återställas när utmätning har hävts ska sökanden även betala den avkastning som har fallit av egendomen. Detta framgår inte ex- plicit i utsökningsbalken men indirekt och genom förarbetena.316
Ränta och avkastning vid nybildning, förvärv och nyttjanderätt
Nybildade saker räknas till de originära fången. Den typen av avkast- ning (exempelvis mjölken från en ko eller frukten från ett träd) till- faller normalt sett ägaren av ”modersaken”. I fråga om nybildningar som uppstår genom mänskligt arbete blir ägaren av råämnet som huvudregel ägare till arbetsprodukten, förutom vid specifikation. Den som har modersaken i sin besittning har vid god tro som huvudregel rätt att behålla den avkastning som en sak ger.317
31412 kap. 6, 8 och 9 §§ utsökningsbalken och Walin, med flera, 2023, kommentaren 12 kap. 6 §.
315Walin, med flera, 2023, kommentaren till 8 §. Se även 12 kap. 36 § andra stycket och kom- mentaren till det.
3163 kap. 22 §, 2 kap. 29 § och 3 kap. 8 § samt prop. 1980/81:8 s. 336 f.
317Malmström, Åke, Ramberg, Christina, 2025, Malmströms civilrätt, Liber, 28 U, s. 82 och 86.
350
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
Den sakrättsliga huvudregeln vid ett förvärv är att avkastning av det som förvärvas tillkommer ägaren. Vid köp av lös egendom har köparen, om inte något annat har avtalats, gentemot säljaren rätt till avkastning som uppstår efter det att godset skulle ha avlämnats. Detta trots att köparen ofta inte kan räkna sig som ägare med sakrättsligt skydd från den tidpunkten. Den som på grund av en nyttjanderätts- upplåtelse eller något annat liknande avtal har fått rätt att tillgodo- göra sig den nyttjade egendomens avkastning, blir omedelbart ägare till avskilda alster av egendomen, till exempel innehavaren av skogs- avverkningsrätt till de fällda träden och arrendatorn till den avmejade grödan.318
Ränta och avkastning efter en klandertalan
Om någon ska lämna ifrån sig fast egendom efter klander, ska han eller hon betala ersättning för den avkastning som egendomen har frambringat under tiden efter det att han eller hon fick kännedom om att någon annan hade bättre rätt till egendomen eller stämning delgavs honom eller henne. Ersättning ska också betalas för arrende- avgifter, hyror och andra inkomster av egendomen, som belöper på samma tid. Den som lämnar ifrån sig egendomen får dock tillgodo- räkna sig skälig ersättning för de kostnader som han eller hon har haft för att erhålla avkastningen och inkomsterna, samt för att under- hålla egendomen under den tid som ersättningsskyldigheten gäller. Om avkastningen eller inkomsten har understigit vad som skäligen har kunnat erhållas, och det beror på försumlighet hos den som ska lämna ifrån sig egendomen, ska han eller hon ersätta skillnaden.319
Den som vinner en klandertalan om egendomen är skyldig att er- sätta den som lämnar ifrån sig egendomen för nödvändiga kostna- der som denne har haft utöver vad som har krävts för att underhålla egendomen under innehavet. Även nyttiga kostnader ska ersättas om de har uppstått under godtrostiden. Ersättning för nyttiga kostnader utgår dock med högst det belopp som egendomens värde har höjts med på grund av den åtgärd som kostnaden avser.320 Det görs alltså en skillnad mellan två kategorier av kostnader; ”nödvändiga” och ”nyttiga”.
318Undén, Östen, 1976, Svensk sakrätt 1 – Lös egendom, Jure förlag, s. 89 f.
3195 kap. 1 § jordabalken.
3205 kap. 3 § jordabalken.
351
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
Den som vill framställa ett anspråk på ersättning för avkastning eller kostnader måste väcka talan om det inom två år från att den fasta egendomen avträddes. Om det inte görs är rätten till ersättning för- lorad. Om den ena parten har väckt talan i rätt tid har den andra par- ten rätt till kvittning, fastän hans rätt till talan är förlorad.321
Vid en klandertalan i fråga om fast egendom ger alltså god tro skydd mot att behöva betala ersättning för avkastning. På samma sätt skyddar god tro i fråga om avkastning på egendom som har för- delats vid ett arvskifte om ett sådant behöver gå åter på grund av att en dödförklarad person visar sig vara i livet.322 Högsta domstolen har uttalat att de ändamålsöverväganden som ligger bakom jorda- balkens respektive ärvdabalkens regler om detta normalt ser ut att göra sig gällande även när det är fråga om att reglera skyldigheten att ersätta avkastning i anledning av ägo- och gränstvister. Domsto- len uttalade att i omsättningens intresse måste hänsyn tas till om den som besitter och brukar viss egendom har varit i god tro beträffande sin rätt till egendomen. Bestämmelserna om god tro tillämpas därför analogt även i sådana mål.323
Ränta och avkastning vid återgång av köp och avtal
Om ett köp hävs eller ogiltigförklaras ska köparen ge ut den avkast- ning av varan som han eller hon har fått och betala skälig ersättning om han eller hon har haft annan nytta av varan. Om säljaren ska lämna tillbaka betalningen, ska säljaren betala ränta från den dag då han eller hon tog emot betalningen.324 Detta gäller oavsett om det är köparen eller säljaren som ansvarar för att köpet hävs och oavsett om någon av dem är skadeståndsskyldig mot den andra parten.325 Om den ena parten blir berättigad till skadestånd, får rätten till avkastningsränta beaktas vid beräkningen av skadeståndet. Avkastningsräntan bör, till- sammans med ersättningen för avkastning och nytta, betraktas som en form av utbytesersättning.326
3215 kap. 4 § jordabalken.
32212 § tredje stycket lagen (2005:130) om dödförklaring.
323NJA 1996 s. 261.
32465 § köplagen (1990:931).
325Undén, 1976, s. 89 f.
326Walin, Gösta, Herre, Johnny, 2021, Lagen om skuldebrev m.m. – En kommentar, kommen- taren till 2 § räntelagen, Norstedts juridik, Juno version 4A.
352
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
Om ett köp ska gå åter och varan är av ett sådant slag att den ger en avkastning som är direkt knuten till varan uppstår i regel inte några svårigheter att beräkna köparens ersättningsskyldighet. Det kan till exempel röra sig om utdelning på aktier eller hyresintäkter för sådana maskiner som köparen har hyrt ut genom leasingavtal eller på något annat sätt. I princip uppstår då samma situation som för säljaren men med det undantaget att säljarens ersättningsskyldighet för pengarnas avkastning schabloniseras genom avkastningsräntan. Avsikten med den köprättsliga regleringen om återgång av köp är sannolikt att man i begreppet avkastning ska lägga bara den typ av avkastning som inte speciellt beror på köparens särskilt vidtagna åtgärder. Ersättnings- skyldigheten begränsas således till sådan avkastning som är direkt knu- ten till varan. Begreppet avkastning omfattar emellertid inte sådana inkomster som köparen kan ha haft när köparen själv har använt varan. I så fall får ersättningsskyldigheten i stället bestämmas efter den nytta som köparen kan ha haft av varan.327
På en fordran som avser återgång av betalning när ett avtal har hävts till följd av ett kontraktsbrott eller på någon liknande grund utgår ränta för tiden från den dag betalningen skedde till den dag återbetalning sker. Om återbetalning inte sker i rätt tid gäller särskilda bestämmelser i räntelagen.328 Att ränta utgår när ett avtal återgår till följd av kontraktsbrott eller på liknande grund följer uttryckligen av räntelagen. När räntelagen skrevs avsågs med ”liknande grund” ogiltig- het på grund av svek, tvång och liknande. Genom Högsta domsto- lens praxis har det dock gjorts klart att avkastningsränta ska utgå be- tydligt oftare än så.
I rättsfallet Royal, NJA 2008 s. 392, bedömde Högsta domstolen att ett avtal om upplåtelse av en bostadsrätt inte var bindande för bo- stadsrättsföreningen, varför insatsen och upplåtelseavgiften skulle återgå. Föreningen hade emellertid under en tid innehaft den insats och de upplåtelseavgifter som hade betalats. Högsta domstolen kom fram till att föreningen var skyldig att utge avkastningsränta på be- loppen oberoende av om föreningen varit i ond tro rörande grunden för avtalets återgång och trots att det hade varit betalarna som för- anlett avtalets återgång. Räntan skulle betalas för hela den tid som beloppen hade innehafts av föreningen. Högsta domstolen gjorde
327Ramberg, Jan, Herre, Johnny, 2023, Köplagen – En kommentar, Norstedts juridik, Juno version 3 B, kommentaren till 65 § köplagen.
3282 § andra stycket räntelagen.
353
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
också uttalanden med innebörden att detsamma borde gälla vid condictio indebiti (misstagsbetalningar) i god tro.
I NJA 2014 s. 1006 hade en mervärdesskattepliktig tjänsteleveran- tör fakturerat den mervärdesskattepliktige motparten för en tillhanda- hållen tjänst. Motparten hade därefter betalat beloppen enligt faktura, inklusive mervärdesskatt till parten. Det visade sig långt senare att leverantören krävt för mycket betalt för den utförda tjänsten, varför återbetalningsskyldighet uppkom. Leverantören betalade därför till- baka det överskjutande beloppet med tillägg av mervärdesskatten på detta belopp. Motparten krävde avkastningsränta på såväl det över- skjutande kapitalbeloppet som på den mervärdesskatt som hade be- talas. Högsta domstolen kom fram till att avkastningsränta skulle utgå både på den försäljningslikvid som skulle återbetalas och på det mer- värdesskattebelopp som hade betalats för mycket och skulle åter- betalas.
I rättsfallet NJA 2016 s. 799 uttalade Högsta domstolen att syftet med regeln om avkastningsränta är, liksom beträffande avkastning och nytta, att en part inte ska få inneha motpartens prestation ränte- fritt om prestationen sedermera ska gå åter. Det som ska ersättas är alltså principiellt betalningsmottagarens utbyte eller nytta av att under en tid ha innehaft pengar som han eller hon annars inte skulle ha haft.
Genom Högsta domstolens praxis har det gjorts klart att regeln om att avkastningsränta ska betalas gäller inte bara vid avtalsbrott och liknande utan även vid condicitio indebiti när betalningsmottagaren har varit i god tro. Regeln gäller även om betalning ska gå åter endast delvis, såsom när priset har betalats i sin helhet och det därefter blir bestämt att köparen är berättigad till prisavdrag.329
Myndigheternas hantering av ränta på beslag
De myndigheter som har företrädare i expertgruppen har tillfrågats om hur de hanterar ränta och annan avkastning på beslagtagen egen- dom. De har beskrivit sin beslagshantering på följande sätt.
329Se även NJA 1985 s. 352 och NJA 1988 s. 363.
354
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
Polisen
Om pengar förverkas följer det av Polisens föreskrifter att kontan- ter, tillsammans med upplupen ränta, ska sättas in på ett konto som är kopplat till statens centralkonto i Riksbanken.330
Polisen har tagit fram en promemoria om avkastning på säkrade penningmedel. Där framgår att hos myndigheten tillämpas principen att räntan följer pengarna. Om ett beslag ska hävas till en misstänkt, till exempel för att förundersökningen läggs ner eller för att domsto- len ogillar åtalet, betalas både kapitalbeloppet och räntan ut till den misstänkte. Om beslaget ska hävas till en målsägande för att en dom- stol beslutar att denne har bättre rätt till pengarna, eller om under- sökningsledaren beslutar om förtida utlämnande till målsäganden, betalas både kapitalbeloppet och räntan ut till målsäganden.331
Om ett penningbeslag innebär att medel har frysts på ett bank- konto finns pengarna kvar hos verksamhetsutövaren och genererar ränta där. Om en sådan kontobehållning förverkas ska pengarna föras över till Polisens konto i de fall beslut fattas om att de ska betalas ut till målsäganden eller förverkas. Det förekommer att banker, efter att kapitalbeloppet har flyttats över till Polisens konto, kontaktar Polisen för att även föra över den ränta som genererades på kontot under den tid pengarna var i penningbeslag. Det finns i dag ingen bestämd rutin för hur detta ska hanteras; det vill säga om Polisen ska avstå från att ta emot pengarna eller om myndigheten ska ta emot pengarna och tillämpa principen om att räntan följer kapitalet.332
Den bedömning som rättsenheten hos Polisen har gjort för den situationen är följande. Ett penningbeslag av kontomedel är egent- ligen ett penningbeslag av den misstänktes fordran mot banken. Be- slutet om penningbeslag avser en fordran med ett bestämt belopp.
Den ränta som genereras när pengarna står kvar på den misstänktes bankkonto är inte ett resultat av Polisens vård av egendomen, utan av den misstänktes avtal med sin bank. Polisen har därmed ingen rätts- lig grund för att förfoga över räntan. En bank som till Polisen för över mer pengar än vad som anges i beslutet gör med andra ord fel. Polisen bör i en sådan situation betala tillbaka pengarna. Detsamma gäller om penningbeslaget avser pengar på den misstänktes skatte-
330PMFS 2023:7, Polismyndighetens föreskrifter om förfarande vid avveckling av egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar, 5 och 6 §§.
331Polisen, 2024, Promemoria den 15 juli 2024, s. 4.
332Polisen, 2024, s. 6.
355
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
konto. Den ränta som har genererats på en misstänkts eget bank- konto står alltså kvar på kontot och kan disponeras av honom eller henne när penningbeslaget hävs. Har räntan överförts till Polisen ska räntan återbetalas till banken. Ränta som har genererats på Polisens konto betalas dock in till staten vid ett förverkande.333
Tullverket
Tullverket låter i sin beslagshantering räntan följa den beslagtagna egendomen. Om ett beslag av pengar som har gjorts räntebärande hävs får den berörda personen tillbaka pengarna och eventuell ränta. Enligt Tullverkets företrädare bör det inte vara nödvändigt att tyd- liggöra detta i domslutet. Ett sådant förordnande i domslutet skulle eventuellt kunna orsaka problem i de fall där de beslagtagna kontanta medlen inte har satts in på ett konto. Detta kan till exempel hända om pengarna ska bevis- och spårsäkras eller om åklagaren vill ha pengarna tillgängliga för ytterligare undersökningar.
Ekobrottsmyndigheten
Ekobrottsmyndigheten har ingen särskild riktlinje om vad som gäller för avkastning på beslagtagen egendom. Företrädare från myndig- heten framför dock uppfattningen att i de fall beslagtagen egendom förverkas bör eventuell avkastning under beslagstiden tillfalla staten. Den som har drabbats av beslaget har i så fall inte rätt till egendomen och därmed inte heller till avkastningen. Om beslaget hävs bör avkast- ningen tillfalla den som har drabbats av beslaget. Det ingår till viss del i vårdplikten att se till att den beslagtagna egendomen genererar avkastning, framför allt i fråga om pengar. Den drabbade ska inte komma i sämre sits för att egendomen har varit beslagtagen än om den inte hade varit det. Företrädare från myndigheten framför också att det lämpligen borde framgå av lag vad som gäller i fråga om av- kastningen, eftersom det annars finns risk att rättstillämparna inte beslutar på ett enhetligt sätt.
333Polisen, 2024, s. 7 f. och 10.
356
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
Skatteverket
Företrädare för Skatteverket lämnar följande beskrivning. Skattever- kets brottsutredande verksamhet beslagtar inte värdesaker, utan får bara verkställa beslag som överlämnas frivilligt; mest vanlig bokföring. Polisen kan dock verkställa värdebeslag i ärenden där Skatteverkets brottsutredningsenhet har slutredovisningsansvar. När beslaget är verkställt överlämnas det till brottsutredningsenheten som övertar vårdplikten. När kontanter beslagtas ska dessa sättas in på ett ränte- bärande konto. Om beslaget hävs får anspråkstagaren det beslagtagna beloppet plus ränta utbetalt. Kvarstår beslaget tillfaller räntan staten. Skatteverket har ingen egen rutin angående detta utan följer den rutin som Ekobrottsmyndigheten och Polisen har.
När det gäller annan egendom, såsom aktier eller kryptotillgångar, innebär beslaget att tillgångarna fryses på konton. Det ansvarar inte Skatteverket för. För Skatteverkets del rör frågan därför framför allt beslagtagna kontanter.
Kronofogden
Kronofogden har inte hand om beslagtagen egendom, men kan jäm- föra med vad som gäller för utmätt eller kvarstadsbelagd egendom.
Avkastning av lös egendom följer utmätningen. För fast egendom gäller särskilda regler. Det finns inte någon särskild reglering om att avkastningen till lös egendom följer med utmätningen även om så anses vara fallet. Om en utmätning hävs på den grunden att egen- domen inte kan säljas kan influtna medel såsom avkastning användas till betalning av fordringen. Skulle en utmätning däremot hävas ex- empelvis på den grunden att exekutionstiteln upphävs får gäldenären tillbaka eventuell avkastning, vilket kan jämställas med att ett beslag inte leder till ett förverkande.
Att avkastningen till beslagtagen egendom lämnas tillbaka när beslaget av den avkastningsgenererande egendomen hävs borde vara självklart och gälla utan särskild reglering. Detta hindrar dock inte att avkastningen tas i beslag genom ett särskilt beslut om detta i sam- band med att ”huvudbeslaget” hävs. Vill man författningsreglera frågan, vilket möjligen kan vara lämpligt av tydlighets- och förutse- barhetsskäl, skulle man kunna införa en bestämmelse om att ett be-
357
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
slag, liksom ett förverkande, omfattar även avkastning av den beslag- tagna egendomen om inget annat förordnas.
Rätten behöver inte uttala sig om avkastning i domslutet
Förslag
En bestämmelse införs i den nya lag om säkrad och förverkad egendom som utredningen föreslår som anger att det som sägs om egendom i lagen även omfattar avkastning och surrogat, om inte den hanterande myndigheten har beslutat något annat. I 27 kap. 10 § rättegångsbalken ska det också anges att om en fastighet har lämnats kvar hos innehavaren, ska denne fortsatt få tillgodogöra sig fastighetens naturtillgångar till husbehov.
Dessa bestämmelser tydliggör de principer som redan gäller om att avkastning följer huvudegendomen. Det ska inte krävas att rätten tar ställning till frågan i domslutet, men det kan vara lämpligt att den gör det av tydlighetsskäl.
Ett förverkande kan avse även ränta och annan avkastning på egen- domen som har uppstått medan den var i beslag. Det följer av att begreppet brottsvinst enligt förarbetena också avser avkastning och surrogat.334
Eftersom all avkastning som har uppstått på en brottsvinst ska förverkas ska givetvis sådan avkastning som uppstår under beslags- tiden förverkas. Ett beslagsbeslut och senare ett förverkandebeslut bör enligt utredningens uppfattning redan anses omfatta sådan av- kastning som uppstår under beslagstiden.
Om ett beslag hävs måste ränta och annan avkastning som har uppstått under beslagstiden lämnas tillbaka till egendomens inne- havare. Detsamma gäller om det beslagtagna har sålts med stöd av reglerna om förtida försäljning och egendomen har ersatts av köpe- skillingen (surrogat). Godtrosprinciperna för återgång efter klander kan inte anses tillämpliga vid beslag. Detta måste anses gälla utan någon särskild reglering. Det är också så myndigheterna redan han- terar hävda beslag.
334Jämför prop. 2023/24:144 s. 416.
358
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
Frågan är om rätten ska behöva uttala sig om avkastning i dom- sluten, eller om det borde införas författningsreglering om vad som gäller.
Det framstår enligt utredningen inte som lämpligt att genom för- arbeten ge instruktioner till domstolarna om att de måste uttala sig särskilt om avkastning i domsluten. Exempel på domslut i förarbe- ten kan visserligen vara en god hjälp för domstolarna, men det är inte säkert att domaren alltid läser just den del av förarbetet där exemplet finns. Domstolarna kan naturligtvis ändå uttala sig om räntan i dom- sluten av pedagogiska skäl, men att avkastningen följer grundegen- domen bör inte göras beroende av att domstolarna har beslutat sär- skilt om det. Domstolarna bör alltså kunna förordna om avkastningen i domsluten, men man bör inte i förarbeten uttala sig på ett sätt som ger intryck av att den domstol som inte fattar ett sådant beslut agerar felaktigt.
Till saken hör också att beslag ofta hävs tidigare än efter domsto- lens prövning. Att avkastningen följer den beslagtagna egendomen gäller oavsett om det är åklagaren, undersökningsledaren eller rätten som häver beslaget.
Åklagaren kan av tydlighetsskäl i sitt yrkande om förverkande be- skriva vilken sorts avkastning som ska förverkas, och ett domslut som bifaller förverkandet kan spegla det yrkandet. Att i yrkandet och dom- slutet tydliggöra vad som gäller i fråga om avkastning är särskilt moti- verat om det handlar om någon mer ovanlig avkastning än ränta, ex- empelvis hyresintäkter eller aktieutdelningar.
Om åklagaren menar att sådan avkastning som har uppstått innan egendomen säkrades ska förverkas krävs ett särskilt yrkande om det. Annars kan domstolen och de verkställande myndigheterna inte veta vilken egendom som avses.
Även om avkastning redan följer grundegendomen anser utred- ningen att tydlighets- och enhetlighetsskäl talar för att man författ- ningsreglerar frågan om avkastning och surrogat, i synnerhet eftersom fast egendom nu föreslås kunna tas i beslag. För fast egendom bör reglerna om avkastning se olika ut beroende på om fastigheten lämnas i den enskildes besittning eller inte. En enskild som har kvar besitt- ningen över sin fastighet bör fortfarande kunna tillgodogöra sig fastig- hetens naturtillgångar för husbehov under beslagstiden – det vill säga fortsätta att äta frukten i trädgården, fiska och jaga på fastigheten och så vidare. Den enskilde bör dock inte få lov att upplåta nya nyttjande-
359
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
rätter till fastigheten om inte det tillåts särskilt. Under den tid som den enskilde har fastigheten i sin besittning ansvarar denne också för det löpande underhållet.335
En författningsreglering tydliggör också vad som gäller när ränta uppstår på banktillgodohavanden och beslaget har säkrats genom att banken har meddelats ett förbudsmeddelande. Som framgått har Polisen bedömt att sådan ränta inte kan omfattas av ett beslag, efter- som räntan i så fall inte är ett resultat av Polisens vård av egendomen, utan av den misstänktes avtal med sin bank. Även sådan ränta bör dock omfattas av ett förverkande, eftersom förverkandet riktar sig mot att neutralisera hela brottsvinsten eller hela de oförklarade till- gångarna. Bankkontomedel genererar ränta eftersom de är en tillgång, vilket innebär att grunden för att det uppstår ränta inte är själva avtalet utan att penningmedel förvaras hos banken. Avtalet reglerar bara hur stor räntan blir på kontomedlen – utan pengar på kontot blir det ingen ränta.
Som kommer att framgå i avsnitt 6.6.1 föreslår utredningen att en ny lag om säkrad och förverkad egendom ersätter 1974 års för- farandelag. En bestämmelse bör enligt utredningen införas i den nya lagen om säkrad och förverkad egendom, där det förklaras att det som sägs om egendom i lagen även omfattar avkastning och surro- gat, om inte den förvarande myndigheten har beslutat något annat. Bestämmelsen tydliggör att avkastningen följer den säkrade grund- egendomen, oavsett var egendomen finns och hur den hanteras. Om en fastighet har lämnats kvar hos innehavaren, får dock denne fort- satt tillgodogöra sig fastighetens naturtillgångar till husbehov. Att så är fallet bör framgå i 27 kap. 10 § rättegångsbalken som riktar sig till den enskilde som drabbas av beslaget.
335Jämför 12 kap. 6 § utsökningsbalken.
360
SOU 2026:10 | Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag |
3.6.3Egendom ska kunna anvisas vid vissa typer av beslag
Förslag
Det införs en ny bestämmelse i 27 kap. rättegångsbalken om att ett beslag av egendom som syftar till att säkra ett förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar får hävas, om egendomens innehavare anvisar annan egendom av mot- svarande värde som lämpligen kan tas i beslag.
I de fall där egendomens värde är den väsentliga anledningen till att den tas i beslag är inte statens intresse av vilken egendom som besla- get avser lika starkt som vid beslag av exempelvis brottsverktyg eller brottsföremål. I sådana situationer finns det därför ofta ett utrymme för att, utan att statens intresse träds förnär, minimera de olägen- heter som tvångsmedlet innebär för den enskilde genom att det riktas mot den egendom som han eller hon lider minst skada av att vara utan. På så sätt kan det säkerställas att beslaget inte blir oproportio- nerligt ingripande mot den drabbade.
För att skapa en sådan möjlighet föreslår utredningen en ny be- stämmelse av innebörd att den som drabbas av ett beslag som syftar till att säkerställa ett förverkande av brottsvinster, kostnadsersätt- ning eller oförklarade tillgångar ska kunna anvisa annan egendom för att få beslaget hävt. Att beslaget hävs i en sådan situation ska förutsätta att den andra egendomen lämpligen kan tas i beslag. Liknande bestäm- melser finns i Danmark och Norge.
En bestämmelse av denna innebörd skulle också bidra till att skapa enhetliga regler mellan vad som gäller för kvarstadsbelagd, beslag- tagen och förverkad egendom. Den som en kvarstad riktas mot kan ställa säkerhet för att få kvarstaden hävd.336 Vid ett förverkande av brottsvinster, kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar kan annan egendom användas för att fullgöra den betalningsförpliktelse som förverkandet innebär.337 Sådan annan egendom kan tas i anspråk om det framstår som försvarligt, vilket innebär att i första hand ska sådana tillgångar tas i anspråk som kan användas med minsta kostnad, förlust eller olägenhet för den drabbade.338 Prövningen av vilken den
33626 kap. 6 § rättegångsbalken.
33736 kap. 8 § brottsbalken.
338Prop. 2023/24:144 s. 426 som hänvisar till 4 kap. 3 § utsökningsbalken.
361
Processuella beslagsregler och utvidgade möjligheter till beslag | SOU 2026:10 |
egendomen är – det vill säga vilken egendom som kan tas i anspråk med minsta möjliga kostnad, förlust eller olägenhet för den drabbade
–bör enligt utredningen ske så tidigt som möjligt och inte vänta till beslutet om förverkande. Det bör därför införas en motsvarande möj- lighet för den drabbade att anvisa egendom till sådana beslag som syf- tar till att säkra betalningsförpliktelser.
För att inte syftet med beslaget ska förtas bör dock möjligheten att kunna anvisa egendom vara begränsad på vissa sätt. Som redan framgått bör det endast vara möjligt vid sådana beslag som syftar till att säkra en betalningsförpliktelse till staten. En ytterligare förutsätt- ning för att bestämmelsen ska tillämpas bör vara att den anvisade egendomen lämpligen kan tas i beslag. Den egendom som erbjuds måste alltså fylla beslagets syfte. Den får inte heller vara olämplig av något annat skäl, exempelvis för att den är svår eller dyr att för- vara.
362
4 Spåra och identifiera tillgångar
I det andra kapitlet i förverkandedirektivet finns det bestämmelser som ska underlätta vid gränsöverskridande arbete med att spåra och identifiera tillgångar som kan kopplas till brott eller brottslig verk- samhet. Det ska ske genom utbyte av information mellan medlems- staternas kontor för återvinning av tillgångar (så kallade Asset recovery offices, nedan ARO-kontor). Det är i sig inte nytt att medlemsstaterna ska ha ARO-kontor. Det har gällt ända sedan år 2007 när Europa- rådets beslut om samarbete mellan medlemsstaternas kontor för åter- vinning av tillgångar antogs.1 I Sverige har beslutet genomförts genom att två myndigheter, Polisen och Ekobrottsmyndigheten, har fått i uppdrag att vara ARO-kontor.
De frågor som aktualiseras i och med det nya förverkandedirek- tivet är för det första om det finns anledning att organisera arbetet med tillgångsinriktad brottsbekämpning på något annat sätt än i dag, till exempel genom att skapa en expertfunktion som helt fokuserar på att spåra tillgångar som kan kopplas till brott eller brottslig verk- samhet i syfte att brottsvinster och oförklarade tillgångar ska kunna förverkas i högre utsträckning än nu. För det andra behöver det be- fintliga regelverket för ARO-kontoren ses över för att säkerställa att det överensstämmer med de krav som ställs på verksamheten i det nya förverkandedirektivet. Direktivet är tydligare i fråga om bland annat vilken typ av information som ARO-kontoren ska ha tillgång till och kunna dela med andra staters kontor.
Utöver att regleringen måste stå i överensstämmelse med förver- kandedirektivet måste det också säkerställas att den svenska lagstift- ningen på området följer de uppdaterade FATF-rekommendationerna. I utredningsdirektiven framhålls särskilt rekommendationerna 4 och
1Europarådets beslut 2007/845/RIF av den 6 december 2007 om samarbete mellan medlems- staternas kontor för återvinning av tillgångar när det gäller att spåra och identifiera vinning eller annan egendom som härrör från brott.
363
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
38, men för frågan om ARO-kontoren och den information som kon- toren ska ha tillgång till är även rekommendationerna 30, 31 och 40 av intresse.
FATF:s rekommendationer är i sig inte särskilt detaljerade. De får i stället ett tydligare innehåll genom de tolkningsnoter och annan vägledning som FATF ger ut. Det övergripande målet med FATF:s rekommendationer är emellertid att alla anslutna medlemmar har en lagstiftning som innebär att länderna på ett effektivt sätt kan motverka penningtvätt och finansiering av terrorism. För FATF:s vidkommande är det alltså mer angeläget att länderna kan påvisa effektivitet än att bestämmelser är utformade efter en viss mall. Detta innebär att det också blir aktuellt för utredningen att på ett mer övergripande plan överväga om arbetet med att spåra, identifiera, säkra och förverka till- gångar som kan kopplas till brottslig verksamhet bedrivs på ett effek- tivt sätt i dag eller om arbetssättet bör organiseras på ett annat sätt. För att det ska vara möjligt att avgöra om den svenska lagstift- ningen uppfyller förverkandedirektivets och FATF:s krav redogörs det inledningsvis, i avsnitt 4.1 och 4.2, för artiklarna i förverkande-
direktivets andra kapitel samt för FATF:s rekommendationer och tillhörande tolkningsdokument. Därefter, i avsnitt 4.3, beskrivs ARO- kontorens nuvarande reglering och hur man har valt att organisera arbetet med tillgångsinriktad brottsbekämpning i några andra EU- länder. I avsnitt 4.4 finns sedan en kort beskrivning av hur det går till att spåra och identifiera tillgångar i en svensk förundersökning eller vid en utredning om självständigt förverkande. Avsnitt 4.5 inne- håller en redogörelse för hur de svenska brottsbekämpande myndig- heterna kan få tillgång till information enligt gällande rätt. Avslut- ningsvis, i avsnitt 4.6, följer sedan utredningens överväganden i fråga om svensk rätts förenlighet med direktivet och rekommendatio- nerna i de här delarna.
4.1Förverkandedirektivets artiklar om att spåra och identifiera egendom
I förverkandedirektivets andra kapitel ställs det, som nyss nämnts, upp diverse krav som syftar till att underlätta det gränsöverskridande samarbetet mellan framför allt medlemsstaterna. Kraven har att göra med åtgärder som ska göra det möjligt att snabbt spåra och identifiera
364
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
egendom som kan komma att säkras eller förverkas.2 En viktig åtgärd för att säkerställa detta är att varje medlemsstat ska inrätta minst ett ARO-kontor. Andra delar av kapitlet behandlar bland annat vilken information ARO-kontoren ska kunna lämna till varandra, hur en begäran om information ska göras och vilka tidsfrister som ska gälla för svaren.
Av artikel 2.4 följer att bestämmelserna i andra kapitlet ska tilläm- pas på alla brott som enligt definitionen i nationell rätt bestraffas med en frihetsberövande påföljd som uppgår till minst ett år. Eftersom direktivet är ett minimidirektiv finns det inget som hindrar en med- lemsstat från att låta även andra brott med lägre eller annan påföljd omfattas av direktivets regelverk. Dessutom bör i det här samman- hanget uppmärksammas att FATF:s rekommendationer kan innebära att fler brott än som föreskrivs i förverkandedirektivet inkluderas i vad som bör kunna utlösa ett förverkande (se mer om FATF:s rekommen- dationer i avsnitt 4.2).
I artikel 3 finns ett antal definitioner av hur olika begrepp ska förstås vid tolkningen av direktivet. Av intresse här är definitionen av begreppet vinning i artikel 3.1 som
…varje ekonomisk fördel som direkt eller indirekt härrör från ett brott, bestående av alla former av egendom och innefattande all efterföljande återinvestering eller omvandling av direkt vinning och eventuella värde- fulla fördelar.
Med begreppet egendom avses enligt artikel 3.2
…varje form av egendom, materiell eller immateriell, lös eller fast egen- dom, inbegripet kryptotillgångar, samt alla former av juridiska doku- ment eller instrument som styrker äganderätt eller intresse i sådan egen- dom.
Med hjälpmedel ska enligt artikel 3.3 förstås
…all slags egendom som på något sätt, helt eller delvis, använts eller varit avsedd att användas för att begå ett brott.
Slutligen är även definitionen av spårande och identifiering intressant här. Av artikel 3.4 följer att med det avses
2I avsnitt 3.1 finns en förklaring som innebär att utredningen med begreppet ”säkra” egen- dom menar alla de sätt som finns enligt svensk rätt att ”frysa” egendom i förverkandesyfte.
365
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
…varje utredning som utförs av behöriga myndigheter för att fastställa hjälpmedel, vinning eller egendom som kan härröra från brottslig verk- samhet.
I de följande avsnitten beskrivs artiklarna 4–10 (vilket är de artiklar som finns i förverkandedirektivets andra kapitel).
4.1.1Artikel 4 om utredningar för att spåra tillgångar
Artikel 4 innehåller tre punkter som handlar om utredningar för att spåra tillgångar. Av den första punkten följer att medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att underlätta det gränsöverskridande samarbetet genom att möjliggöra att hjälpmedel och annan egendom som kan säkras eller förverkas inom ramen för ett straffrättsligt förfarande snabbt kan spåras och identifieras.
Enligt artikelns andra punkt ska medlemsstaterna säkerställa att egendomen i första punkten också omfattar sådan egendom som kan bli föremål för ett beslut om frysning eller förverkande i enlighet med artikel 10.2 i EU:s sanktionsdirektiv.3 Av artikel 10.2 i sanktions- direktivet följer att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra frysning och förverkande av penningmedel eller ekonomiska resurser som är föremål för unionens restriktiva åtgärder. 2023 års sanktionsutredning gjorde bedömningen att kraven i arti- kel 10.2 i sanktionsdirektivet i huvudsak stämmer överens med den svenska lagstiftningen sedan de nya förverkandebestämmelserna nu har införts. För att säkerställa att förverkande kan ske oberoende av om egendomen kan anses tillhöra gärningsmannen eller en person som medverkar till brottet menade 2023 års sanktionsutredning emellertid att det skulle införas en bestämmelse som möjliggör att en talan om förverkande kan riktas mot någon annan än ägaren av egendomen (men med verkan mot ägaren). Regeringen instämde i 2023 års sank- tionsutrednings förslag. Den nya sanktionslagen, lagen (2025:327) om internationella sanktioner, med en bestämmelse som den som 2023 års sanktionsutredning föreslog, trädde i kraft den 10 juni 2025.4
3Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1226 av den 24 april 2024 om fastställande av brottsrekvisit och påföljder för överträdelse av unionens restriktiva åtgärder och om ändring av direktiv (EU) 2018/1673.
4SOU 2024:46 Ny lag om internationella sanktioner – Genomförande av EU:s sanktionsdirektiv, s. 97–99 och prop. 2023/24:144 En ny förverkandelagstiftning. Regeringens förslag, se prop. 2024/ 25:126 Ny lag om internationella sanktioner. Se särskilt 14 § i lagen (2025:327) om internationella sanktioner.
366
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
Av artikel 4.3 i förverkandedirektivet följer att utredningar för att spåra tillgångar enligt punkten 1 omedelbart ska genomföras av de behöriga myndigheterna om det inleds en utredning på grund av ett brott som sannolikt kan ge upphov till betydande ekonomiska fördelar. Det anges att medlemsstaterna får välja att begränsa räck- vidden av sådana utredningar till utredningar av brott som sannolikt har begåtts inom ramen för en kriminell organisation.
Genom ingressen har det förtydligats att det är nödvändigt att medlemsstaterna, för att säkerställa att finansiella utredningar priori- teras i tillräckligt hög grad, inför bestämmelser som kräver att de behöriga myndigheterna i landet inleder arbetet med att spåra till- gångar så snart det föreligger en misstanke om brottslig verksamhet som sannolikt kan ge upphov till betydande ekonomiska fördelar. För att avgöra i vilka fall de ekonomiska fördelarna av ett brott ska anses vara betydande kan medlemsstaterna fastställa minimitrösklar som till exempel tar sin utgångspunkt i värdet av de förväntade intäk- terna. Medlemsstaterna kan också överlämna till de behöriga myndig- heterna att göra en bedömning i varje enskilt fall om det ska genom- föras en finansiell utredning eller inte. Direktivet medger även att medlemsstaterna begränsar artikelns räckvidd på så vis att en finansiell utredning för att spåra egendom ska inledas i utredningar av brott som sannolikt har begåtts inom ramen för en kriminell organisation.5
4.1.2Artikel 5 om kontor för återvinning av tillgångar
I artikel 5 ställs det fyra krav på medlemsstaternas ARO-kontor. Den första punkten innebär att varje medlemsstat ska inrätta minst ett ARO-kontor för att underlätta det gränsöverskridande samarbetet i samband med utredningar för att spåra tillgångar.
Den andra punkten handlar om vilka uppgifter ARO-kontoren ska ha i varje medlemsstat. Enligt direktivet ska dessa uppgifter vara att:
a)Spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom när det är nödvändigt för att stödja andra nationella behöriga myndig- heter som ansvarar för utredningar för att spåra tillgångar enligt artikel 4 eller den Europeiska åklagarmyndigheten (Eppo).
5Skäl 14.
367
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
b)Spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om att säkra eller förverka egen- dom i en annan medlemsstat.
c)Samarbeta och utbyta information med ARO-kontor i andra med- lemsstater och Eppo för att spåra och identifiera hjälpmedel, vin- ning eller egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om att säkra eller förverka egendom.
Enligt den tredje punkten i artikel 5 ska ARO-kontoren ha rätt att begära att andra myndigheter samarbetar med kontoret om det behövs för att kontoret ska kunna spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom. Den här punkten är alltså inte valbar för medlems- staterna, och i direktivets ingress förklaras att ett sådant samarbete kan underlättas genom att medlemsstaterna låter personal från både brottsbekämpande och rättsliga myndigheter ingå i personalstyrkan vid sina ARO-kontor.6
Av den tredje punkten följer även ett krav på att ARO-kontoren på begäran av en annan stats behöriga myndigheter ska ha befogenhet att spåra och identifiera egendom som tillhör personer och enheter som är föremål för unionens restriktiva åtgärder när det är nödvändigt för att underlätta upptäckten av sådana brott som avses i sanktions- direktivet. För att ett ARO-kontor ska bifalla en begäran från ett annat land ska det finnas indikationer på och rimliga skäl att anta att ett brott mot artikel 3 i sanktionsdirektivet har begåtts.7
Med unionens restriktiva åtgärder avses de internationella sank- tioner mot stater och enskilda som EU får besluta om som en del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. I artikel 3 i sanktionsdirektivet finns en lista över gärningar som enligt det direk- tivet ska vara kriminaliserade i medlemsstaterna, till exempel att direkt eller indirekt tillgängliggöra penningmedel eller ekonomiska resurser för, eller till förmån för, en angiven person eller enhet eller ett angivet organ i strid med ett förbud som utgör en av unionens restriktiva åt- gärder. Enligt den bedömning som har gjorts av 2023 år sanktions- utredning är de gärningar som ska kriminaliseras enligt artikel 3 i sank- tionsdirektivet i huvudsak redan kriminaliserade enligt svensk rätt.8
6Skäl 16.
7Skäl 15.
8SOU 2024:46 s. 71–73.
368
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
De befogenheter som ARO-kontoren ska ha när det gäller att spåra och identifiera egendom som tillhör personer och enheter som är föremål för unionens restriktiva åtgärder ska inte påverka relevanta processuella krav och rättssäkerhetsgarantier som fastställs i natio- nell processrätt. Exempel på säkerhetsåtgärder är regler om att ett straffrättsligt förfarande måste vara inlett eller krav på ett rättsligt tillstånd för åtgärden om ett sådant krav ställs i nationell rätt.9
4.1.3Artikel 6 om åtkomst till information
Artikel 6 handlar om ARO-kontorens åtkomst till information. För att kontoren ska kunna genomföra de uppgifter som följer av artikel 5 ska medlemsstaterna säkerställa att kontoren har åtkomst till den information som räknas upp i artikeln. Informationen ska vara åt- komlig i den utsträckning den är nödvändig för att spåra och iden- tifiera hjälpmedel, vinning eller egendom.
I punkten två ställs krav på åtkomst till sådan information som lagras i centraliserade eller sammankopplade databaser eller register som innehas av offentliga myndigheter. ARO-kontoren ska ha ome- delbar och direkt åtkomst till följande information:
a)Olika typer av nationella fastighetsregister eller elektroniska data- söksystem.
b)Nationella medborgar- och befolkningsregister över fysiska per- soner.
c)Nationella register över motorfordon, flygplan och vattenfar- koster.
d)Kommersiella register, inbegripet handels- och företagsregister.
e)Nationella register över verkligt huvudmannaskap i enlighet med direktiv 2015/849/EU och uppgifter som finns tillgängliga via sammankoppling av register över verkligt huvudmannaskap i en- lighet med det direktivet.
f)Centraliserade bankkontoregister i enlighet med direktiv 2019/ 1153/EU.
9Artikel 5.4.
369
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
ARO-kontoren ska dessutom, enligt tredje punkten, antingen ome- delbart och direkt eller på begäran snabbt kunna erhålla följande in- formation:
a)Skatteuppgifter, inbegripet uppgifter som innehas av skattemyn- digheterna.
b)Nationella socialförsäkringsuppgifter.
c)Relevant information som innehas av myndigheter som är be- höriga att förebygga, upptäcka, utreda eller åtala för brott.
d)Information om hypotekslån och andra lån.
e)Information som finns i databaser för nationell valuta och valuta- växling.
f)Information om värdepapper.
g)Tulluppgifter, inbegripet gränsöverskridande fysiska överföringar av kontanta medel.
h)Information om företags årsredovisning.
i)Information om elektroniska överföringar och saldon på konton.
j)Information om konton för kryptotillgångar och överföringar av kryptotillgångar enligt definitionen i artikel 3 i Europaparla- mentets och rådets förordning (EU) 2023/1113 (44).
k)I enlighet med unionsrätten, uppgifter som lagras i informations- systemet för viseringar (VIS), Schengens informationssystem (SIS II), in- och utresesystemet, EU-systemet för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister avseende tredjelands- medborgare (Ecris-TCN).
Om information i punkterna 2 och 3 inte lagras i centraliserade eller sammankopplade databaser eller register som innehas av offentliga myndigheter följer det av fjärde punkten att medlemsstaterna i stället ska säkerställa att ARO-kontoren snabbt kan få den informationen på något annat standardiserat sätt.
Den femte punkten anger att medlemsstaterna får besluta att åt- komst till information om skatteuppgifter, nationella socialförsäk- ringsuppgifter och relevant information som innehas av myndigheter
370
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
som är behöriga att förebygga, upptäcka, utreda eller åtala för brott ska kräva en motiverad begäran och att en sådan begäran kan avslås om tillhandahållandet av den begärda informationen skulle
a)äventyra framgången i en pågående utredning,
b)vara klart oproportionellt i förhållande till en fysisk eller juridisk persons legitima intressen för de ändamål som åtkomst till infor- mationen har begärts, eller
c)omfatta information som tillhandahållits av en annan medlemsstat eller ett tredjeland, och det inte går att få samtycke för att föra informationen vidare.
I den sjätte punkten klargörs det att åtkomst till sådan information som omfattas av artikel 6 inte ska påverka de rättssäkerhetsgarantier som fastställs i nationell rätt, till exempel krav på att få ett rättsligt tillstånd för att lämna ut informationen.
Iingressen förklaras att ARO-kontoren bör ha omedelbar och direkt åtkomst till relevanta data såsom fastighetsinformation, natio- nella medborgarskaps- och befolkningsregister, kommersiella data- baser och fordonsdatabaser utöver åtkomst till uppgifter om bank- konton enligt Europaparlamentets och rådets direktiv EU/2019/1153 och till uppgifter om verkligt huvudmannaskap enligt Europaparla- mentets och rådets direktiv EU/2015/849.10
Vid tolkningen av direktivet bör, enligt ingressen, åtkomst och sökningar anses vara omedelbara och direkta i bland annat fall där de nationella myndigheter som förvaltar ett register skyndsamt över- för uppgifter till de behöriga myndigheterna genom en automatiserad mekanism, förutsatt att ingen mellanliggande institution kan påverka de begärda uppgifterna eller den information som ska tillhandahållas. Dessutom anges det att ARO-kontoren bör ha snabb åtkomst, an- tingen omedelbart och direkt eller på begäran, till annan information som kan vara av värde för att identifiera relevant egendom, såsom information om hypotekslån och andra lån, tulluppgifter eller infor- mation om elektroniska överföringar och kontosaldon, samt skatte- uppgifter, socialförsäkringsuppgifter och information som är relate- rad till brottsbekämpning.11
10Skäl 18.
11Skäl 18.
371
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
4.1.4Artikel 7 om villkor för ARO-kontorens åtkomst till information
Av artikel 7 följer att det ska ställas upp villkor för att ARO-konto- ren ska få tillgång till den information som anges i artikel 6. Enligt första punkten ska åtkomst till information vara tillåten endast från fall till fall, när det är nödvändigt och står i proportion till de upp- gifter som ska utföras enligt artikel 5. Informationen ska dessutom enbart vara tillgänglig för sådan personal som särskilt har utsetts och getts behörighet att få åtkomst till informationen.
Medlemsstaterna ska dessutom, enligt punkten 2, säkerställa att personalen vid ARO-kontoren följer de regler om sekretess och tyst- nadsplikt som föreskrivs i nationell rätt och i unionens regelverk om dataskydd och att personalen har de specialkunskaper och färdigheter som krävs för att kunna utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt.
Dessutom ska medlemsstaterna enligt den tredje punkten säker- ställa att lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder vidtas för att en lämplig säkerhetsnivå kan garanteras i förhållande till risken med behandlingen av de uppgifter som ARO-kontoren kommer att ha åtkomst till.
4.1.5Artikel 8 om övervakning av åtkomst och sökningar som görs av ARO-kontorens medarbetare
Enligt artikel 8 ska medlemsstaterna föreskriva att loggar förs över åtkomst och sökningar som görs vid ARO-kontoren i enlighet med artikel 25 i EU:s dataskyddsdirektiv.12 I ingressen förtydligas att åt- komst till information bör omfattas av särskilda skyddsåtgärder som förhindrar missbruk. Sådana skyddsåtgärder kompletterar de krav som ställs i dataskyddsdirektivet på att föra loggar över åtkomst och sökningar.13
12Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF.
13Skäl 18.
372
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
4.1.6Artikel 9 om informationsutbyte
Artikel 9 handlar om att medlemsstaterna ska säkerställa att deras ARO-kontor tillhandahåller all information som ett annat lands kon- tor begär och som är nödvändig för att kontoret ska kunna utföra sina uppgifter. Vilken information som ska tillhandahållas kan dock i vissa fall begränsas av bestämmelserna om personuppgiftsskydd. I artikeln finns också bestämmelser om hur en begäran om informa- tion ska utformas och att ARO-kontoren i vissa fall ska lämna in- formation till ett annat kontor utan en begäran.
Av första punkten följer att det endast ska vara möjligt att tillhanda- hålla de kategorier av personuppgifter som förtecknas i avsnitt B.2 i bilaga II till Europolförordningen.14 Från listan i Europolförordningen undantas uppgifter om identifiering som har erhållits genom kriminal- tekniska hjälpmedel för identifiering som förtecknas i avsnitt B.2 c v i samma bilaga. Vilka personuppgifter som ska tillhandahållas ska fastställas från fall till fall mot bakgrund av vad som är nödvändigt för att ARO-kontoret ska kunna utföra uppgifterna i artikel 5, och samtidigt vara i överensstämmelse med bestämmelserna i dataskydds- direktivet.
I punkten B.2 i bilaga II till Europolförordningen räknas följande kategorier av personuppgifter upp som sådana som får behandlas för de personkategorier som avses i punkt 1 a och b:15
a)Närmare uppgifter om personen:
i)Nuvarande och tidigare efternamn.
ii)Nuvarande och tidigare förnamn.
iii)Namn som ogift.
iv)Faderns namn (när detta krävs för identifiering).
v)Moderns namn (när detta krävs för identifiering).
vi)Kön.
14Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 av den 11 maj 2016 om unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning.
15Personkategorier i punkten 1 a och b i Europolförordningen:
1.Personuppgifter som samlas in och behandlas för analyser av strategisk eller tematisk karak- tär, operativa analyser eller för att underlätta informationsutbyte mellan medlemsstaterna, Europol, andra unionsorgan, tredjeland och internationella organisationer får avse följande: a) personer som, i enlighet med den berörda medlemsstatens nationella rätt, misstänks för att ha begått eller varit delaktiga i ett brott som omfattas av Europols behörighet eller som har dömts för ett sådant brott,
b) personer avseende vilka det i enlighet med den berörda medlemsstatens nationella rätt finns faktiska indikationer på eller rimliga skäl att anta att de kommer att begå brott som omfattas av Europols behörighet.
373
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
vii)Födelsedatum.
viii)Födelseort.
ix)Medborgarskap.
x)Civilstånd.
xi)Alias.
xii)Tillnamn/öknamn.
xiii)Antaget eller falskt namn.
xiv)Nuvarande och tidigare vistelse- och/eller bosättningsort.
b)Fysisk beskrivning:
i)Fysisk beskrivning.
ii)Särskilda kännetecken (märken, ärr, tatueringar eller liknande).
c)Identifieringssätt:
i)Identitetshandling eller körkort.
ii)Nationellt identitetskort eller passnummer.
iii)Nationella identifieringsnummer eller socialförsäkringsnummer i förekommande fall.
iv)Bilder eller annan information om utseendet.
v)Kriminaltekniska hjälpmedel för identifiering, såsom finger- avtryck, DNA-profil (upprättad utifrån den icke-kodande delen av DNA), röstprofil, blodgrupp, tandkort.16
d)Sysselsättning och färdigheter:
i)Nuvarande anställning och sysselsättning.
ii)Tidigare anställning och sysselsättning.
iii)Utbildning (skola/universitet/yrkesutbildning).
iv)Meriter.
v)Färdigheter och andra kunskapsområden (språk/övrigt).
e)Ekonomiska och finansiella uppgifter:
i)Ekonomiska uppgifter (bankkonton och koder, kreditkort etcetera).
ii)Kontanter.
iii)Aktier/övriga tillgångar.
iv)Uppgifter om fast egendom.
v)Anknytning till företag.
vi)Kontakter med bank- och kreditväsendet.
vii)Skattesituation.
16Den här punkten är, som påtalats ovan, undantagen från informationsskyldigheten enligt artikel 9.1.
374
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
viii)Övriga uppgifter som visar hur en person hanterar sin finan- siella situation.
f)Uppgifter om beteende:
i)Livsstil (exempelvis om någon lever över sina tillgångar) och vanor.
ii)Rörelser.
iii)Platser där personen ofta vistas.
iv)Vapen eller andra farliga föremål.
v)Riskbedömning.
vi)Särskilda risker såsom flyktbenägenhet, användning av dubbel- agenter, förbindelser med brottsbekämpande personal.
vii)Brottsrelaterade kännetecken och profiler.
viii)Drogmissbruk.
g)Kontakter och medhjälpare, inbegripet typ och slag av kontakt eller förbindelser.
h)Kommunikationsmedel som används, såsom telefon (statio- när/mobil), fax, personsökare, e-post, postadress, internetför- bindelse(r).
i)Transportmedel som används, såsom fordon, båtar, luftfarkos- ter, inbegripet uppgifter som identifierar dessa transportmedel (registreringsnummer).
j)Information om brottsligt beteende:
i)Tidigare fällande domar.
ii)Misstänkt delaktighet i brottslig verksamhet.
iii)Tillvägagångssätt.
iv)Hjälpmedel som använts eller kan komma att användas för att förbereda och/eller begå brott.
v)Medlem i kriminella grupper/organisationer och ställning i gruppen/organisationen.
vi)Roll i den kriminella organisationen.
vii)Den brottsliga verksamhetens geografiska räckvidd.
viii)Material som samlats in under en utredning, såsom video- upptagningar och foton.
375
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
k)Hänvisning till övriga informationssystem där uppgifter om per- sonen finns lagrade:
i)Europol.
ii)Polis- och tullmyndigheter.
iii)Andra brottsbekämpande byråer.
iv)Internationella organisationer.
v)Offentliga organ.
vi)Privata organisationer.
l)Uppgifter om juridiska personer som har samband med de upp- gifter som avses under e och j:
i)Angivande av den juridiska personen.
ii)Etableringsort.
iii)Dag för bildande och säte.
iv)Organisationsnummer.
v)Associationsform.
vi)Kapital.
vii)Verksamhetsområde.
viii)Nationella och internationella dotterbolag.
ix)Styrelseledamöter.
x)Bankförbindelser.
I andra punkten i artikel 9 anges vilken information det ARO-kon- tor som ber om information av ett annat kontor ska lämna i sin be- gäran. Där står det att en begäran så utförligt som möjligt ska innehålla följande uppgifter:
a)Föremålet för begäran.
b)Skälen till begäran, inklusive information om vilken relevans infor- mationen som begärs har för möjligheten att kunna spåra och iden- tifiera den berörda egendomen.
c)Förfarandets art.
d)Den typ av brott som begäran hänför sig till.
e)Kopplingen mellan förfarandet och den medlemsstat där det ARO- kontor som tar emot begäran är beläget.
f)Uppgifter om vilken egendom som berörs eller söks, såsom bank- konton, fastigheter, fordon, fartyg, luftfartyg, företag och andra föremål med högt värde.
376
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
g)Om det krävs för att identifiera de fysiska eller juridiska personer som förmodas vara inblandade; identitetshandlingar om sådana finns tillgängliga, uppgifter som till exempel namn, medborgar- skap, bostadsort, nationella id-nummer eller socialförsäkrings- nummer, adress, födelsedatum och födelseort, datum för registrer- ing, etableringsland, aktieägare, huvudkontor och dotterföretag, beroende på vad som är lämpligt.
h)Om begäran om information är brådskande ska skälet till det anges.
Av tredje punkten i artikel 9 följer att medlemsstaterna ska göra det möjligt för sina ARO-kontor att lämna information till ett kontor i en annan medlemsstat om kontoret känner till information om hjälp- medel, vinning eller egendom som det anser vara nödvändig för att kontoret i den andra medlemsstaten ska kunna utföra uppgifterna i artikel 5. Om ett ARO-kontor lämnar sådan information till ett annat kontor ska det samtidigt informera om skälen till att den information som lämnas anses vara nödvändig för det mottagande kontoret.
I artikelns fjärde punkt regleras att sådan information som ett ARO-kontor lämnar till ett annat kontor som utgångspunkt får an- vändas som bevisning i den mottagande medlemsstaten om inte det kontor som har lämnat informationen särskilt har sagt att informa- tionen inte får användas. När informationen används som bevisning ska förfaranden enligt nationell rätt användas, till exempel i fråga om processuella regler om tillåtlighet av bevis i straffrättsliga förfaranden.
Av femte punkten i artikel 9 följer att medlemsstaterna ska säker- ställa att ARO-kontoren har direkt åtkomst till nätapplikationen för säkert informationsutbyte (Siena) och att kontoren använder de sär- skilda fält utformade för ARO-kontoren i Siena. I undantagsfall tillå- ter direktivet dock att andra säkra kanaler för informationsutbyte används. I ingressen förtydligas att det kan vara nödvändigt att an- vända en annan säker kanal än Siena, till exempel om en begäran om information är så brådskande att en annan kommunikationskanal tillfälligt måste användas eller om informationsutbytet kräver att tredjeländer eller internationella organisationer deltar eller om det föreligger objektiva skäl att anta att ett sådant deltagande kommer att krävas i ett senare skede.17
17Skäl 19.
377
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Isjätte punkten i artikel 9 listas de situationer då ett ARO-kon- tor får vägra att lämna information till ett annat kontor. Listan bör uppfattas som uttömmande. Kontoren får vägra att lämna informa- tion om det finns sakliga skäl att anta att den information som läm- nas skulle
a)skada grundläggande nationella säkerhetsintressen i den medlems- stat där det kontor som tar emot begäran är beläget,
b)äventyra en pågående utredning eller kriminalunderrättelseverk- samhet, eller utgöra ett överhängande hot mot en persons liv eller fysiska integritet, eller
c)vara uppenbart oproportionell eller irrelevant för de ändamål som informationen har begärts för.
Slutligen följer av artikelns sista punkt i artikel 9 att ett ARO-kontor som vägrar att lämna ut information till ett annat kontor ska ange skälen för sin vägran. Av punkten följer även att ARO-kontoren ska samråda med varandra. En vägran att lämna ut information kan avse enbart en del av den information som har begärts.
4.1.7Artikel 10 om tidsfrister för att lämna information
I artikel 10 finns det frister för hur lång tid det får ta för ett ARO- kontor att svara på en begäran om information. Av första punkten följer att medlemsstaterna ska säkerställa att ARO-kontoren svarar på en begäran så snart som möjligt och under alla omständigheter inom följande tidsfrister:
a)Sju kalenderdagar för alla förfrågningar som inte är brådskande.
b)Åtta timmar för brådskande frågor som rör information som avses i artikel 6 och som lagras i databaser och register som ARO-kon- toren har direkt åtkomst till.
c)Tre kalenderdagar för brådskande frågor som rör information som ARO-kontoren inte har direkt åtkomst till.
Av andra punkten i artikel 10 följer att information får lämnas senare än enligt tidsfristerna i punkten 1 om den information som begärs enligt punkt b inte är direkt tillgänglig eller om den begäran som har
378
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
gjorts enligt punkt a medför en oproportionell börda för det ARO- kontor som har tagit emot begäran. Det ARO-kontoret ska i ett sådant fall omedelbart underrätta det kontor som har begärt informationen om förseningen och lämna den begärda informationen så snart som möjligt och inom sju dagar från den ursprungliga tidsfrist som fast- ställts enligt punkt a eller inom tre dagar från den ursprungliga tids- frist som fastställts enligt punkt b och c.
Tidsfristerna börjar löpa när en begäran om information har tagits emot av det mottagande ARO-kontoret.
4.1.8Artikel 26 om resurser till ARO-kontoren
Av artikel 26 följer att medlemsstaterna ska säkerställa att ARO-kon- toren (och AMO-kontoren, som beskrivs i kapitel 6) har personal med lämpliga kvalifikationer samt lämpliga tekniska och finansiella resurser för att kunna utföra sina uppgifter effektivt.
4.2FATF:s rekommendationer
Enligt FATF utgör penningtvätt och finansiering av terrorism exem- pel på internationella problem som utgör hot mot det finansiella systemets stabilitet och trovärdighet samt i förlängningen den reala ekonomin. Förtroendet för det finansiella systemet kan snabbt skadas om dess institutioner förknippas med illegala tillgångar och penning- tvätt. Det är därför viktigt att länder vidtar åtgärder för att förebygga penningtvätt och finansiering av terrorism både nationellt och i sam- arbete med andra länder.18 För att möjliggöra en gemensam standard av åtgärder grundades FATF och organisationen har tagit fram rekom- mendationer om bland annat förverkande och provisoriska åtgärder för att säkra egendom som medlemsländerna har åtagit sig att följa.
18Se https://www.fatf-gafi.org/en/the-fatf.html (sidan besökt den 17 februari 2025) och Finansdepartementet, Finansmarknadsavdelningen, Införande av vissa internationella stan- darder i penningtvättslagen, promemoria i juni 2014, s. 14.
379
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
4.2.1Rekommendation 4 om förverkande och provisoriska åtgärder
Rekommendation 4 handlar, såvitt är av intresse här, om att medlems- länderna bör se till att de har regleringar och policydokument som innebär att arbetet med att återta tillgångar prioriteras i både natio- nella och internationella sammanhang. Av såväl Wienkonventionen, Palermokonventionen, FN-konventionen mot korruption och kon- ventionen om finansiering av terrorism följer att länderna ska ha lag- stiftning som gör det möjligt för myndigheterna i landet att arbeta effektivt för att:
a)identifiera, spåra och värdera brottslig egendom och egendom av motsvarande värde,
b)avbryta en transaktion eller hindra att den genomförs, och
c)vidta lämpliga utredningsåtgärder.19
I den förklarande noten klargörs att det här innebär att länderna bör se över de regelverk som finns för att återta tillgångar så att det säker- ställs att lagstiftningen är effektiv. Länderna ska också tillhandahålla tillräckliga resurser för att effektivt kunna driva ärenden om återta- gande av tillgångar. Det påpekas särskilt att länderna bör säkerställa att det finns nödvändiga ramverk för samarbete och samordning i den nationella rätten. Vidare ska länderna säkerställa att arbetet orga- niseras på ett sätt som gör det möjligt att använda de verktyg som finns på ett effektivt sätt.20
Vidare förklaras det i not 3 att när man talar om brottsegendom och egendom av motsvarande värde menas även sådan egendom som ägs eller innehas av tredje man. De rättigheter som tillkommer en tredje man i god tro ska dock inte åsidosättas. Om tredje man innehar egendom som fortfarande står under kontroll av förverkandesvaran- den eller dennes familjemedlemmar, medarbetare eller juridiska per-
19Förenta nationernas konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, Wien den 20 december 1988, Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande orga- niserad brottslighet, antogs av generalförsamlingen den 15 november 2000 och öppnad för undertecknande i Palermo den 12 till 15 december 2000. Förenta nationernas konvention mot korruption, New York den 31 oktober 2003, undertecknades av Sverige den 9 december 2003, ratificerades den 7 juni 2007, SÖ2007:44. Internationell konvention om bekämpande av finan- siering av terrorism, New York den 9 december 1999, undertecknades av Sverige den 15 oktober 2001, ratificerades den 30 maj 2002.
20Not 1 och 2 till rekommendation 4.
380
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
soner, eller om egendom har överlåtits till tredje man för ett belopp betydligt över eller under marknadsvärdet är det sådana omständig- heter som kan tala för att tredje man inte är i god tro.21
Av tolkningsnot 4 följer att medlemsländerna bör göra det möjligt för landets finansunderrättelseenhet (Financial Intelligence Unit, FIU) eller en annan behörig myndighet att omedelbart vidta åtgärder, direkt eller indirekt, för att hindra eller avbryta en transaktion om landet får relevant underrättelseinformation från ett annat land om en trans- aktion som misstänks vara relaterad till penningtvätt, ett ”predicate offence” eller finansiering av terrorism. Det bör även framgå klart under hur lång tidsperiod en sådan åtgärd får pågå. När tidsgränsen bestäms bör det säkerställas att finansunderrättelseenheten eller den behöriga myndigheten får tillräcklig tid för att analysera transaktionen och vid behov vidta åtgärder för att frysa eller beslagta egendom.22
Ett ”predicate offence” är ett förbrott till penningtvätt. Begreppet definieras i Europarådets förverkandekonvention CETS 198 arti- kel 1 e som
…varje brottslig gärning som resulterat i sådan vinning som kan vara föremål för brott enligt artikel 9 i denna konvention.
Förbrottet är den gärning som fungerar som den underliggande kri- minella handlingen som genererar intäkter eller medel för den efter- följande illegala aktiviteten. I Sverige gäller en ”all crimes approach”, det vill säga att alla typer av brott kan utgöra förbrott till penning- tvättsbrott. På så vis har den bedömningen gjorts att Sveriges inter- nationella åtaganden i det här avseendet uppfylls.23
Av förklarande not 5 följer att länderna bör ha verktyg, inklusive lagstiftning, som gör det möjligt för deras behöriga myndigheter att skyndsamt genomföra provisoriska åtgärder. Sådana åtgärder bör in- kludera
a)möjligheter att tillåta att en ansökan om att säkra brottsegendom och egendom med motsvarande värde kan göras utan att förver- kandesvaranden är närvarande eller har informerats om åtgärden i förväg, och
21Not 3 till rekommendation 4.
22Not 4 till rekommendation 4.
23SOU 2012:12 Penningtvätt – kriminalisering, förverkande och dispositionsförbud, s. 154 f.
381
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
b)att det inte föreligger orimliga eller onödigt restriktiva förutsätt- ningar för att kunna tillämpa provisoriska åtgärder effektivt, som till exempel krav på att det ska visas en risk för att egendomen undanskaffas.
4.2.2Rekommendation 30 om ansvar för brottsbekämpande och utredande myndigheter
Av rekommendation 30 följer att medlemsländerna bör se till att sär- skilt utsedda brottsbekämpande myndigheter ansvarar för utred- ningar om penningtvätt och finansiering av terrorism enligt landets nationella policyer.24
Vidare ska det säkerställas att brottsbekämpande myndigheter, åtminstone i samtliga fall som gäller ett brott som genererar stora vinster, samtidigt med brottsutredningen genomför en parallell finan- siell utredning när penningtvättsbrott och brott mot lagar om finan- siering av terrorbrott utreds. Också i det här sammanhanget talas det om att rekommendationen även avser förbrott till penningtvätts- brott. Finansiella utredningar bör alltså enligt rekommendation 30 genomföras även i de fall där ett förbrott till penningtvättsbrott ut- reds, åtminstone om förbrottet kan generera stora vinster.
Slutligen anges det i rekommendation 30 att länderna bör se till att de behöriga myndigheterna har ansvar för att skyndsamt identi- fiera, spåra och initiera åtgärder för att säkra egendom som härrör från brottslig verksamhet eller egendom av motsvarande värde. Länder bör också använda sig av permanenta eller tillfälliga tvärvetenskap- liga grupper som är specialiserade på finansiella utredningar eller till- gångsutredningar. Vid behov ska de utredande myndigheterna kunna samarbeta med lämpliga behöriga myndigheter i andra länder.
I tolkningsnoten anmärks att länderna bör utse en eller flera myn- digheter som ska arbeta med att identifiera, spåra och initiera åtgär- der för att säkra egendom som härrör från brottslig verksamhet eller egendom av motsvarande värde.25
Vidare följer av noten att det med hänvisningen i rekommenda- tion 30 till att det ska göras en ”parallell finansiell utredning” menas att det bör säkerställas att det genomförs en finansiell utredning vid
24I FATF:s document kallas de för AML/CFT-policy, vilket står för Anti-Money Laundering and Countering the Financing of Terrorism Policy.
25Not 1 till rekommendation 30.
382
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
sidan av eller inom ramen för en traditionell brottsutredning om pen- ningtvätt, finansiering av terrorism eller ett förbrott till penningtvätts- brott. Det förtydligas också att det med en finansiell utredning avses en utredning om ekonomiska angelägenheter relaterade till brottslig verksamhet, med sikte på att identifiera omfattningen av kriminella nätverk eller omfattningen av kriminalitet; identifiera och spåra brotts- egendom eller egendom av motsvarande värde; och söka efter bevis som kan användas vid lagföring för brott eller ett förfarande för att förverka egendom.26
Slutligen anges det att brottsbekämpande myndigheter och åklagar- myndigheter, inklusive sådana myndigheter som är ansvariga för att återta tillgångar, bör ha tillräckliga finansiella, personella och tekniska resurser. Länderna bör säkerställa att personalen på dessa myndigheter håller en hög professionell nivå, följer regler om sekretess, har hög integritet och även i övrigt bedöms som lämplig och kompetent för att utöva sitt uppdrag.27
4.2.3Rekommendation 31 om befogenheter för brottsbekämpande och utredande myndigheter
Av intresse i det här avsnittet är även delar av rekommendation 31, som särskilt anger att länderna bör säkerställa att de brottsbekäm- pande och utredande myndigheterna har snabb tillgång till ett brett utbud av information, särskilt för att stödja arbetet med att identifiera och spåra egendom som härrör från brottslig verksamhet eller egen- dom av motsvarande värde. Informationen kan innefatta, men är inte begränsad till, grundläggande information om ägaruppgifter, upp- gifter som finns hos skattemyndigheter, uppgifter som finns i till- gångsregister (såsom för mark, egendom, fordon, aktier eller andra tillgångar) och information som finns om medborgarskap, uppehålls- tillstånd eller socialbidragsregister.
Länderna bör även säkerställa att det finns processer som tillåter att egendom kan identifieras utan att ägaren informeras om det i förväg.
Behöriga myndigheter ska även ha möjlighet att erhålla informa- tion från den finansiella underrättelseenheten när penningtvätt, för-
26Not 2 och 3 till rekommendation 30.
27Not 8 till rekommendation 30.
383
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
brott till penningtvättsbrott och brott mot finansiering av terrorism utreds.28
Det finns ingen tolkningsnot till rekommendation 31.
4.2.4Rekommendation 38 om ömsesidig rättslig hjälp vid frysning och förverkande
Av rekommendation 38 följer att länderna bör ha verktyg, inklusive lagstiftning, för att snabbt kunna bistå vid en begäran från andra länder om hjälp med att identifiera, spåra, utvärdera, utreda, frysa, beslagta och förverka egendom som härrör från brottslig verksamhet eller egendom av motsvarande värde. Dessa verktyg bör också göra det möjligt för länder att erkänna och verkställa utländska beslut om frysning, beslag eller förverkande. Vidare bör länder kunna förvalta egendom som omfattas av förverkandebeslut i alla skeden av åter- vinningsprocessen och dela eller återlämna förverkad egendom (vilket kommer att behandlas mer i kapitel 6).
Av den förklarande noten följer att rekommendationen innebär att länderna snabbt bör kunna vidta åtgärder som svar på en begäran om samarbete från ett annat land. Länderna bör kunna samarbeta både i fråga om ett förverkande som har beslutats som en särskild rättsverkan av brott och som ett självständigt förverkande. Samarbe- ten bör även kunna genomföras beträffande sådana provisoriska åt- gärder som anges i rekommendation 4. Länderna bör vidare göra det möjligt för myndigheterna i det egna landet att kommunicera infor- mellt med myndigheter i andra länder i ärenden som handlar om att återta tillgångar. Sådan informell kommunikation kan handla om att bistå med information innan en begäran görs och att uppdatera det andra landet om statusen på en förfrågan som landet har gjort.29
Den här rekommendationen kommer även att behandlas i kapitel 5.
28Enligt rekommendation 29 ska alla länder inrätta en finansiell underrättelseenhet som fungerar som ett nationellt center för att mottagande och analys av rapporter om misstänkta transaktioner och annan information som är relevant för penningtvätt, finansiering av terro- rism och förbrott till sådana brott.
29Not 1 och 7 till rekommendation 38.
384
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
4.2.5Rekommendation 40 om internationellt samarbete
I rekommendation 40 beskrivs andra former av internationellt sam- arbete än sådant som har tagits upp i tidigare rekommendationer. Där anges att länderna bör säkerställa att deras behöriga myndigheter snabbt, konstruktivt och effektivt kan tillhandahålla ett internatio- nellt samarbete i fråga om utredningar om penningtvätt, förbrott till penningtvättbrott och finansiering av terrorism. Länder bör kunna utbyta information både på begäran av andra stater och utan en sådan begäran.
Länderna bör även ge sina behöriga myndigheter befogenhet att använda de mest effektiva medlen för att samarbeta. Om en behörig myndighet till exempel behöver bilaterala eller multilaterala avtal för att kunna samarbeta bör sådana avtal förhandlas fram och underteck- nas med så många utländska motparter som möjligt.
Ländernas behöriga myndigheter bör använda tydliga kanaler eller mekanismer för att effektivt överföra och verkställa andra länders förfrågningar om information eller andra typer av bistånd. Behöriga myndigheter bör även ha tydliga och effektiva processer som gör att förfrågningar kan prioriteras och verkställas snabbt samtidigt som informationen skyddas.
Det land som begär samarbete av ett annat land ska sträva efter att lämna så komplett faktabaserad och legal information som möjligt när en förfrågan görs till ett annat land. Om svaret är brådskande bör även information om det ges.30 Vidare följer att länderna inte i onödan ska införa restriktioner som hindrar utbyte av information mellan länder.31 Slutligen bör utbytet av information mellan länder vara omgärdat av tillräckliga säkerhetsgarantier så som att informatio- nen endast används i det syfte den har utbytts för.32 Om det motta- gande landet sedan vill använda informationen i ett annat syfte måste detta godkännas av givarlandet. Den myndighet som tar emot infor- mationen måste även ha ett säkert system som kan garantera att upp- giften inte hamnar i orätta händer.33
I tolkningsnoterna till rekommendationen tydliggörs vilket utbyte av information som bör vara tillåtet mellan brottsbekämpande myn- digheter i olika länder. Där framgår bland annat att brottsbekäm-
30Not 1 till rekommendation 40.
31Not 2 till rekommendation 40.
32Not 3 till rekommendation 40.
33Not 4 till rekommendation 40.
385
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
pande myndigheter bör kunna utbyta sådan inhemsk information som finns tillgänglig med utländska myndigheter i underrättelsesyfte eller i pågående utredningar om penningtvätt, förbrott till penning- tvätt eller i utredningar om finansiering av terrorbrott. Brottsbekäm- pande myndigheter bör också kunna använda sådana utredningsåtgär- der som är tillåtna i inhemska utredningar för att söka efter infor- mation på begäran av en utländsk motsvarande myndighet.34
De brottsbekämpande myndigheterna bör kunna delta i inter- nationellt sammansatta utredningsteam.35 Länderna uppmanas även att delta i sådana gränsöverskridande utredningar som handlar om penningtvätt, förbrott till penningtvättsbrott eller finansiering av terrorism. De brottsbekämpande myndigheterna bör kunna utbyta inhemskt tillgänglig information för underrättelse- eller utrednings- ändamål och samarbeta med utländska motparter för att identifiera och spåra brottsegendom och egendom av motsvarande värde, och för att stödja frysning, beslagtagande och förverkande av sådan egen- dom genom den formella processen för ömsesidig rättslig hjälp. Brotts- bekämpande myndigheter bör kunna inleda inhemska utredningar eller förfaranden baserade på sådan information som har mottagits från utländska motparter.36
Brottsbekämpande myndigheter bör dessutom spontant kunna dela relevant information om brottsegendom och egendom av mot- svarande värde med utländska motsvarigheter utan att det särskilt har begärts. Dessutom bör brottsbekämpande myndigheter utan en begäran kunna identifiera och spåra brottsegendom och egendom av motsvarande värde om de misstänker att sådan egendom som rör en utländsk utredning kan befinna sig inom deras jurisdiktion.37
Den här rekommendationen kommer även att behandlas i kapitel 5.
4.2.6FATF:s vägledande policydokument för tolkning av rekommendationerna
Inom FATF finns det en grupp som tar fram en vägledning om hur rekommendationerna och de förklarande noterna kan tolkas. Vägled- ningen innehåller flera exempel på hur olika länder har valt att in-
34Not 15 och 20 till rekommendation 40.
35Not 17 till rekommendation 40.
36Not 18 till rekommendation 40.
37Not 19 till rekommendation 40.
386
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
korporera rekommendationerna.38 Några delar av vägledningen som har särskild bäring på de frågor som behandlas i det här kapitlet kom- mer att redovisas nedan.
Om policydokument och nationella strategier
I vägledningen förklaras att när man talar om att återta tillgångar avses hela processen som går ut på att identifiera, spåra, säkra, beslagta, för- verka och verkställa ett beslut om förverkande. Men även förvalt- ningen av säkrad och förverkad egendom avses. I definitionen ingår alltså alla steg som leder till att staten permanent tar över tillgångar som har åtkommits genom brottslig verksamhet.
En viktig förändring i rekommendation 4 är enligt vägledningen det tillägg som innebär att länderna ska se till att de har tydliga poli- cyer och operativa ramverk som innebär att återtagande av tillgångar är prioriterat både i en nationell och internationell kontext. Detta utgör grunden för rekommendation 4, vilket även framgår av påbudet i tolkningsnoten om att alla länder ska utvärdera sina system för åter- tagande av tillgångar för att säkerställa att dessa fortfarande är effek- tiva.39
FATF:s rekommendationer innehåller dock inte några detaljerade krav på att länderna ska ta fram särskilda policydokument eller någon särskild strategi för hur arbetet med att återvinna tillgångar ska genom- föras i enskilda länder. Rekommendationerna innebär i stället att med- lemsländerna ska kunna visa att de har sådana ramverk som tydligt visar att man prioriterar arbetet med att återvinna tillgångar från kriminella. Särskilt viktiga framgångsfaktorer för arbetet med åter- vinning av tillgångar är att det säkerställs att det finns särskilt avsatta resurser för arbetet, och att det finns en plan för hur arbetet ska ut- föras för att man på ett effektivt sätt ska kunna arbeta med ärenden om återvinning av tillgångar.40
Det beskrivs också som lämpligt att länderna sätter upp tydliga mål för arbetet med återtagande av tillgångar, till exempel genom
38FATF, 2025, Asset Recovery Guidance and Best Practices, Paris, https://www.fatf- gafi.org/content/fatf-gafi/en/publications/Methodsandtrends/asset-recovery-guidance-best- practices-2025.html (sidan besökt den 15 december 2025). Nedan refererad till som FATF, 2025.
39FATF, 2025, s. 23–25.
40FATF, 2025, s. 25.
387
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
att det anges ett visst värde av tillgångar som ska återtas eller ett visst antal ärenden per år som ska slutföras.41
Effektiva myndighetsstrukturer och specialisering
I vägledningen pekar man även på behovet av specialisering på flera områden. I rekommendation 30, som handlar om de brottsbekäm- pande myndigheternas och utredningsmyndigheternas ansvar, framgår bland annat att länderna bör se till att de brottsbekämpande myndig- heterna inom ramen för utredningar om vinstgenererande brott även bör ansvara för finansiella utredningar.42
I vägledningen framhålls att en framgångsfaktor för att arbetet med att återta tillgångar ska bli effektivt är att ett kontor eller en myndighet tas fram som är utformad för att utföra just den arbets- uppgiften. FATF:s standarder anger inte närmare hur arbetet ska orga- niseras i varje enskilt land bland annat för att länderna har rättssystem och myndighetsstrukturer som skiljer sig åt, vilket innebär att myn- digheters roller och ansvar skiljer sig åt i olika länder. FATF uppmanar dock alla länder att skapa de myndighetsstrukturer som har förutsätt- ningar att fungera i det egna landet. Länderna bör också vara öppna för att ändra de strukturer som inte fungerar.43
Det finns en mängd olika organisatoriska modeller som kan an- vändas för att göra det möjligt att återta tillgångar från brottslig verk- samhet. Några faktorer som kan innebära att arbetet med att återta tillgångar blir särskilt framgångsrikt är
1.att det finns en bestämd enhet som är utsedd för att återta till- gångar,
2.att enheten har personal med särskild kompetens för uppgiften,
3.att enhetens personal har tid och utrymme att arbeta med att återta tillgångar, och
4.att enheten har mål som går ut på eller överensstämmer med upp- giften att återta tillgångar.44
41FATF, 2025, s. 25.
42FATF, 2025, s. 31 f.
43FATF, 2025, s. 31–33.
44FATF, 2025, s. 34.
388
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
Följande förslag på strukturer som kan användas för återtagande av tillgångar lämnas i vägledningen:
•Specialiserade enheter (inom en myndighet eller fristående) kan skapas i syfte att arbeta mer effektivt med att spåra eller identifiera tillgångar i syfte att förverka egendomen.
•Särskilda arbetsgrupper (task forces) kan tillsättas med personal från olika myndigheter som arbetar mot ett gemensamt mål. Genom att man sammanför experter från olika samhällsfunktioner som nyttjar skilda rättsliga verktyg eller har olika befogenheter till en och samma arbetsgrupp kan ett mer effek- tivt arbetssätt uppstå. Sådana särskilda arbetsgrupper kan vara permanenta eller tillfälliga, ämnesspecifika eller allmänna, lokala eller nationella. Deras framgångsfaktor är att det finns olika kom- petenser och färdigheter inom en och samma grupp.
•Det kan tas särskilda initiativ. Sådana initiativ är vanligtvis inrik- tade på ett visst hot eller en viss risk. En sådan åtgärd kan vara kortsiktig, medellång eller gälla så länge som orsaken till att initia- tivet har tagits kvarstår.
•Det kan finnas en centraliserad modell som innebär att ett bestämt kontor som har ansvar för återtagande av tillgångar utses. Konto- ret kan ha mandat att ge ut policyer och vägledningar, utbilda eller lämna taktiska råd till andra enheter som arbetar med återtagande av tillgångar. En sådan modell kan fungera som en kontaktyta som andra enheter eller myndigheter kan höra av sig till vid behov.
•Det kan finnas ett eller flera Asset Recovery Offices (ARO-kontor). En sådan modell liknar den nyss beskrivna centraliserade modellen. ARO-kontor används ofta för att koordinera arbetet mellan och inom olika nationella och internationella enheter.
•Specialiserad personal i form av särskilda team eller individer inom behöriga myndigheter kan utses för att hantera eller stödja arbetet med att återta tillgångar inom sitt ansvarsområde.45
45FATF, 2025, s. 35.
389
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Inkludera och effektivisera arbetet med att återta tillgångar i brottsutredningar
FATF:s rekommendation 30 innebär, som redovisats tidigare, att län- derna bör säkerställa att de brottsbekämpande myndigheter som an- svarar för att utreda penningtvätt och finansiering av terrorism även gör en finansiell utredning parallellt med brottsutredningen, i vart fall i utredningar som kan antas generera stora brottsvinster.
I vägledningen förklaras att en finansiell utredning är den utred- ning som görs om de ekonomiska aspekterna av kriminell verksam- het i syfte att identifiera omfattningen av kriminella nätverk och brottslighetens omfattning, att identifiera och spåra egendom som härrör från brott och egendom av motsvarande värde, och ta fram bevis som kan användas i såväl straffrättsliga förfaranden som i för- faranden om att förverka egendom.46
I vägledningen betonas att de brottsbekämpande myndigheterna bör fokusera inte bara på lagföring utan även på att återta tillgångar. Länderna bör alltså säkerställa att de brottsbekämpande myndighe- terna arbetar för att snabbt identifiera, spåra och säkra egendom som kan härröra från brott eller egendom av motsvarande värde. För att lyckas med det är det angeläget att finansiella utredningar i vart fall görs i utredningar av sådana brott som kan antas generera stora brotts- vinster.47
Snabb tillgång till information och databaser för behöriga myndigheter
Enligt rekommendation 31 bör behöriga myndigheter ha tillgång till ett brett utbud av information för att identifiera och spåra egendom som härrör från brottslig verksamhet eller egendom av motsvarande värde. I utvärderingsgrund 8 (Immediate outcome 8) anges att det vid utvärderingen av hur effektivt ett lands lagstiftning är i fråga om att återta tillgångar bör beaktas hur stor tillgång landets myndigheter har till sådan information som kan användas för att identifiera och spåra egendom som härrör från brott eller egendom av motsvarande värde.48
46FATF, 2025, s. 65.
47FATF, 2025, s. 65 f.
48FATF, 2025, s. 90.
390
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
Vilken information och vilka databaser som är tillgängliga för myn- digheterna kommer enligt vad som sägs i vägledningen att variera, men tillgången till information bör i vart fall inkludera eventuella statligt hanterade databaser, oavsett om de härrör från offentliga register eller icke-offentlig information som innehas av olika kontor och institutio- ner, inklusive finansunderrättelseenheter, och privata eller kommer- siella databaser, som kan prenumereras på eller nås med licens av de brottsbekämpande myndigheterna.49
4.3Inrättande av ARO-kontor i EU
Den 6 december 2007 beslutade, som tidigare nämnts, Europeiska unionens råd att varje medlemsstat skulle inrätta nationella kontor för samarbete kring arbetet med att återta tillgångar (nedan rådets rambeslut). Genom dessa så kallade ARO-kontor skulle information om tillgångar i en medlemsstat snabbt kunna delas med en annan medlemsstats kontor. Syftet med kontoren var att skapa kraftfullare verktyg för att hantera de ekonomiska aspekterna av organiserad brottslighet, bland annat genom att underlätta utbyten av informa- tion om kriminellas tillgångar mellan medlemsstaterna.50
4.3.1Regleringen om ARO-kontoren
ARO-kontoren inrättas genom ett rambeslut
Enligt artikel 1 i rådets rambeslut ska varje medlemsstat inrätta eller utse ett nationellt ARO-kontor. Dessa kontor har till uppgift att underlätta arbetet med att spåra och identifiera tillgångar som här- rör från brott eller brottslig verksamhet och som kan bli föremål för ett beslut om att säkra eller förverka tillgångar. I ARO-kontorens uppdrag ingår även att samarbeta med varandra genom att utbyta information och bästa praxis. Samarbetet kan ske både på begäran av ett ARO-kontor och på eget initiativ av ett ARO-kontor (arti- kel 2 och 3.1).
Av artikel 3, punkten två, följer att en ansökan om information ska innehålla syftet med och skälen för begäran samt vilket förfarande
49FATF, 2025, s. 91.
50Rådets beslut 2007/845/RIF.
391
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
som tillämpas i det mottagande landet. Punkten innebär även att en begäran ska innehålla uppgift om vilken egendom som berörs eller söks, till exempel om det är fråga om bankkonton, fast egendom, bilar, lustjakter eller andra föremål av högt värde. Av begäran ska det även framgå vilken eller vilka fysiska eller juridiska personer som förmodas vara inblandade och den information som finns om personen eller personerna, till exempel namn, adress, födelsedatum och födelseort, datum för registrering, aktieägare eller huvudkontor. Uppgifterna vara så detaljerade som möjligt.
Enligt artikel 4 ska ARO-kontoren eller andra myndigheter som har liknande uppgifter även utan en föregående begäran utbyta sådan information som de anser nödvändig för att ett annat ARO-kontor ska kunna utföra sina uppgifter.
Slutligen är artikel 6 av intresse. Enligt den ska medlemsstaterna se till att ARO-kontoren utbyter bästa praxis om metoder för att göra medlemsstaternas insatser effektivare när det gäller att spåra och identifiera tillgångar som kan komma att säkras eller förverkas.
Den svenska regleringen om ARO-kontoren
Rådets rambeslut genomfördes i Sverige genom att Polisen och Eko- brottsmyndigheten fick i uppgift att vara nationella ARO-kontor.51 Den närmare regleringen kring ARO-kontorens informationsutbyte med kontor i andra medlemsstater fanns tidigare i förordningen (2008:1396) om förenklat uppgiftsutbyte mellan brottsbekämpande myndigheter i Europeiska unionen (förordningen om förenklat upp- giftsutbyte). Den förordningen har tillämpats på så sätt att den myn- dighet som har utsetts till ARO-kontor har likställts med en sådan utländsk brottsbekämpande myndighet som avses i rådets rambeslut 2006/960/RIF av den 18 december 2006 om förenklat informations- och underrättelseutbyte mellan de brottsbekämpande myndigheterna i EU:s medlemsstater.
Förordningen om förenklat uppgiftsutbyte är numera upphävd och har ersatts med bestämmelser i 10 kap. förordningen (2017:504)
51Se 5 § 3 förordningen (2022:1718) med instruktion för Polismyndigheten jämte punkten 1 d) i bilagan till förordningen samt 14 § förordning (2015:744) med instruktion för Ekobrotts- myndigheten. Av Polismyndighetens arbetsordning följer att Nationella operativa avdelningen även har ansvar för att bland annat upprätthålla de funktioner som anges i punkten 1 d) i bi- lagan till förordningen med instruktion för Polismyndigheten. Liknande skrivningar fanns även i tidigare versioner av myndigheternas instruktioner.
392
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
om internationellt polisiärt samarbete. Den nya förordningen är av- sedd att tillämpas på motsvarande sätt som den tidigare i förhållande till ARO-kontoren.52
Den svenska nationella kontaktpunkten eller en svensk behörig brottsbekämpande myndighet ska enligt förordningen på begäran av en motsvarande kontaktpunkt eller brottsbekämpande myndighet i en annan medlemsstat lämna sådan tillgänglig information som mot- tagaren ska använda för att förebygga, upptäcka eller utreda brott. Detta gäller dock inte om det finns skäl att vägra ett utlämnande.53
En begäran om information ska besvaras så snart som möjligt och senast inom sju dagar efter att begäran togs emot. Om begäran är brådskande ska den besvaras senast inom åtta timmar efter att den togs emot om den rör direkt tillgänglig information och senast inom tre dagar om den rör indirekt tillgänglig information. Med indirekt tillgänglig information menar man information som den nationella kontaktpunkten eller en brottsbekämpande myndighet kan få från andra myndigheter eller privata aktörer genom att ställa en förfrågan, men utan att behöva använda tvångsåtgärder. Enligt bestämmelsen får Polisen meddela ytterligare föreskrifter om hur tidsfristen ska beräknas.54
Den svenska nationella kontaktpunkten eller en svensk behörig brottsbekämpande myndighet får på eget initiativ lämna tillgänglig information till en nationell kontaktpunkt i en annan medlemsstat eller en utländsk brottsbekämpande myndighet, om det finns skäl att anta att informationen kan vara av betydelse för att medlemsstaten ska kunna förebygga, upptäcka eller utreda ett brott. Om informa- tionen rör ett allvarligt brott finns en skyldighet att lämna ut infor- mationen på eget initiativ.55
Det finns vissa begränsningar för när information ska lämnas ut. Information ska inte lämnas ut om det finns skäl att anta att ett utläm- nande skulle kunna
1.inverka skadligt på Sveriges säkerhet,
2.skada en pågående förundersökning,
5210 kap. 2 § förordningen om internationellt polisärt arbete och promemorian Ett effektivare informationsutbyte mellan de brottsbekämpande myndigheterna inom EU Justitiedepartementet, Enheten för lagstiftning om allmän ordning och säkerhet, Ju2024/0113, s. 51.
5310 kap. 5, 6 och 9 §§ förordningen om internationellt polisärt arbete.
54Ju2024/0113 s. 43. Enligt underhandskontakter med Polisen har bemyndigandet att utfärda föreskrifter inte utnyttjats.
5510 kap. 8 § förordningen om internationellt polisärt arbete.
393
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
3.riskera en fysisk persons säkerhet, eller
4.i onödan skada en juridisk persons säkerhet.56
Information ska inte heller lämnas om ett utlämnande skulle stå i strid med de krav som gäller för personuppgiftsbehandling, eller om informationen har tagits emot från ett annat land som inte har samtyckt till att den lämnas vidare.57
Av intresse i det här sammanhanget är även de allmänna bestäm- melser om uppgiftsutbyte som gäller enligt 6 kap. 3 och 4 §§ lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete. Dessa bestämmel- ser riktas inte uttryckligen till ARO-kontoren, men innebär en gene- rell anvisning för svenska myndigheter. Där anges att om en svensk myndighet har fått uppgifter eller bevisning från en annan stat för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda brott eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet, ska svenska myn- digheter följa villkor som begränsar möjligheten att använda uppgif- terna eller bevisningen, om villkoren gäller på grund av en överens- kommelse med den andra staten eller en mellanfolklig organisation. Detta gäller oavsett vad som är föreskrivet i lag eller annan författning.
Dessutom får en svensk brottsbekämpande myndighet i enskilda fall ställa upp villkor som begränsar möjligheten att använda uppgif- ter eller bevisning som lämnas till en annan stat eller en mellanfolklig organisation, om det krävs med hänsyn till enskildas rätt eller från allmän synpunkt. Sådana villkor får inte strida mot en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige.
Slutligen bör nämnas att en begäran om information i vissa fall får avslås. Så är fallet om begäran avser information om en gärning som inte motsvarar ett brott i Sverige eller som motsvarar ett brott för vilket svensk rätt föreskriver högst ett års fängelse. En begäran som är otydlig får avslås först sedan ett klargörande har begärts.58
En svensk behörig brottsbekämpande myndighet får begära infor- mation från en utländsk brottsbekämpande myndighet, om det finns skäl att anta att det i den medlemsstaten finns tillgänglig information som är nödvändig för att upptäcka, förebygga eller utreda brott.59
5610 kap. 9 § första stycket förordningen om internationellt polisärt arbete.
5710 kap. 9 § andra stycket förordningen om internationellt polisärt arbete.
5810 kap. 9 § fjärde och femte stycket förordningen om internationellt polisärt arbete.
5910 kap. 11 § förordningen om internationellt polisiärt samarbete.
394
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
En begäran om information och information som lämnas ut på eget initiativ ska översändas på något av de språk som finns uppförda på den mottagande medlemsstatens språkförteckning. Ett svar på en begäran om information ska lämnas på det språk som begäran över- sändes på.60
De svenska ARO-kontorens uppgifter
De svenska ARO-kontorens huvuduppgift är att förmedla förfråg- ningar och svar mellan å ena sidan motsvarande kontor i andra EU- länder och å andra sidan svenska brottsbekämpande myndigheter.
Under år 2024 gick det ut 225 frågor från det svenska ARO-kon- toret hos Polisen till utländska ARO-kontor, och 38 förfrågningar kom in. Kontoret hanterar förfrågningar från anställda vid Polisen och Tullverket. Från Ekobrottsmyndighetens ARO-kontor skicka- des 269 förfrågningar under 2024, och 26 frågor kom in. Kontoret hanterar förfrågningar från anställda vid Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten. De inkomna frågorna fördelas mellan de två ARO-kontoren baserat på när de kommer in till ARO-kontoren. Upp- delningen sker på så vis att kontoren hanterar frågorna efter ett rull- ande schema där Polisen ansvarar under två månader och Ekobrotts- myndigheten under en månad. I dag utförs ARO-uppgifterna av fem personer som är anställda vid Nationella operativa avdelningen (Noa) på Polisen och tre personer som är anställda vid Ekobrottsmyndig- heten. Ingen arbetar full tid med ARO-kontorets uppgifter, utan de utförs vid sidan av andra arbetsuppgifter.
ARO-handläggarnas arbete handlar inte bara om att hantera frå- gor och svar, utan också om att ha en rådgivande roll och svara på frågor i ärenden som har en internationell koppling. Den rådgivande rollen syns inte i statistiken men tar mycket tid i anspråk. Alla som arbetar med underrättelsehandläggning eller utredningar får kontakta ARO-kontoren (på Ekobrottsmyndighetens ARO-kontor handläggs dock inga ärenden från underrättelsehandläggare). Det är inte bara finansiella utredare som ställer frågor till ARO-kontoren utan det kan också vara till exempel en bedrägeriutredare eller någon som ut-
6010 kap. 13 § förordningen om internationellt polisiärt samarbete.
395
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
reder grova brott som vill ställa frågor om hur man kan spåra till- gångar.61
När det gäller de åtaganden som följer av förverkandedirektivet har företrädarna för ARO-kontoren uppgett följande om direktivets artiklar.62 Generellt om artikel 4 kan sägas att Polisen och Åklagar- myndigheten behöver lagstöd som gör det möjligt för myndigheterna att säkra tillgångar genom ARO-kontoren. Som det ser ut i dag kan ARO-kontoren endast inhämta uppgifter om tillgångar. För att ett säkringsförfarande ska kunna verkställas måste åklagaren i respektive land skicka en europeisk utredningsorder till mottagarlandets åklagar- myndighet. Därefter begär åklagarkammaren att Polisen ska inhämta samma information som ARO-kontoren redan har inhämtat plus even- tuell kompletterande information som till exempel aktuella saldoupp- gifter från ett konto innan åklagaren kan fatta beslut om att säkra till- gångarna. För att minimera handläggningstider och undvika dubbel- arbete borde ARO-kontoren ha befogenhet att säkra tillgångar för att på så vis underlätta det gränsöverskridande samarbetet.
Sverige skulle vidare, som ett föregångsland, kunna införa krav på att Mekanismen (en databas som Skatteverket ansvarar för som innehåller uppgifter om var enskilda har bankkonton) även ska inne- hålla uppgifter om aktuellt saldo på bankkontona. Saldouppgiften är en färskvara och är av betydelse för att snabbt kunna säkra konto- behållningen genom ett penningbeslag. Som det är nu kan ARO- kontoren enbart få fram uppgifter om hos vilken bank en viss person har tillgångar samt personens kontonummer.
Företrädarna för ARO-kontoren menar att de svenska ARO-kon- toren redan nu uppfyller de krav som ställs i artikel 5, punkten ett, om att Sverige ska inrätta minst ett ARO-kontor. De uppgifter som kontoren ska sköta enligt artikel 5, punkten två, hanterar ARO-kon- toren redan nu noggrant och snabbt. Det som kunde bli bättre är uppföljningen av vad som sedan händer med den information som skickas i ärendena. ARO-handläggarna saknar kännedom om hur den information som de lämnar används och påfallande många för- frågningarna tycks handla om att utredare letar efter bevis för att kunna få en person fälld för brott snarare än att i syfte att spåra till- gångar som kan förverkas, vilket egentligen är det huvudsakliga syftet med ARO-kontorens samarbete över gränserna.
61Minnesanteckningar från möte med företrädare för ARO-kontoren, komm2025/00016-2.
62Minnesanteckningar från möte med företrädare för ARO-kontoren, komm2025/00016-2.
396
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
Ett påtagligt problem med verksamheten är att det saknas öron- märkta resurser för ARO-kontoren och verksamheten är därför under- finansierad. Om det fanns mer resurser kopplade till ARO-kontoren skulle handläggarna kunna ägna mer tid åt att spåra och identifiera till- gångar i förverkandesyfte och också åt uppgiften att lämna råd till andra myndigheter om till exempel hur man kan spåra tillgångar.
ARO-kontoren kan på fråga från en annan medlemsstat lämna uppgifter om all offentlig information som finns tillgänglig i Sverige, som exempelvis uppgifter ur fastighets- och fordonsregister samt taxeringsinformation. ARO-kontoren kan också ta reda på i vilken bank en person har konton och vilka kontonummer det rör sig om (genom slagningar i den nyss nämnda Mekanismen). ARO-hand- läggarna gör slagningar i alla register som är enkelt tillgängliga och tittar även i belastningsregistret.
ARO-kontoren har tillgång till en stor del av den information som kontoren ska ha tillgång till enligt artikel 6. Viss information har man tillgång till genom att söka direkt i andra myndigheters register. I förhållande till vissa myndigheter kan ARO-handläggarna ”låsa upp” vissa delar av den myndighetens databaser och på så vis på egen hand komma åt informationen, men i andra fall behöver en fråga ställas till den andra myndigheten. Detta orsakar dock inga större problem eftersom andra myndigheter brukar svara snabbt på förfrågningar om information.
All information som ARO-kontoren ska ha tillgång till enligt arti- kel 6 finns inte i register. Det saknas till exempel register om inne- hav av bostadsrätter och ägarlägenheter, fritidsbåtar och vissa former av bolagsengagemang. Det finns inte heller krav på att alla banker ska vara anslutna till Mekanismen. Bland annat är helt digitala banker, så kallade appbanker eller neobanker, inte anslutna till Mekanismen även om de har säte i Sverige. Inte heller svenska bolag som erbjuder krypto- växling och kryptotillgångshantering finns med i Mekanismen. Det saknas dessutom både ett nationellt låneregister och register över värdepapper. Det är inte heller möjligt att ställa en generell fråga riktad till alla banker om vad en person har för lån eller värdepapper i banken, utan en fråga måste ställas separat till varje bank som man tror att per- sonen har tillgångar hos.
Beträffande en del av den information som listas i artikel 6 är det enligt företrädarna svårt att svara på om ARO-kontoren kan få fram den informationen i dag eftersom det är oklart vilken typ av informa-
397
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
tion som avses. Det gäller till exempel delarna om skatteuppgifter, nationella socialförsäkringsuppgifter och relevant information som innehas av myndigheter som är behöriga att förebygga, upptäcka, utreda eller åtala för brott (se artikel 6.3 c).
De som arbetar som ARO-handläggare har särskild behörighet att komma åt information som är direkt sökbar för ARO-kontoren. Deras slagningar registreras i loggar och det finns klara regler för vilka slagningar som får göras. Alla ARO-handläggare vid Polisen är säkerhetsklassade i klass 2. Det finns inga särskilda regler om att personalen måste ha den säkerhetsklassningen och det är osäkert för personalen på de svenska ARO-kontoren vilka regler som gäller för den personal som tar emot informationen i andra medlemsstater. All information mellan ARO-kontor utbyts genom den säkra kanalen Siena.
Informationsutbytet fungerar enligt företrädarna redan i dag på det sätt som anges i artikel 9.
När det gäller frågan om information som har tillhandahållits genom ARO-samarbetet beskriver företrädarna att det används sär- skilda hanteringsanvisningar, så kallade ”handling codes” för infor- mationen. Den handläggare som får en förfrågan kan markera om informationen som lämnas i förfrågan får användas fritt i det andra landet eller om det ska finnas begränsningar. Anvisningskoden H0 innebär att informationen får användas fritt. Använder man H1 som anvisning så innebär det att information som man har skickat inte får användas utan att mottagarlandet kontrollerar med avsändaren om det kan godtas. Använder man koden H2 innebär det att informa- tionen bara får delas med en begränsad krets, och H3 används för säkerhetsklassad information. För sådan information gäller att av- sändaren kan ange om delar av informationen får hanteras på ett sätt, medan andra delar av informationen ska hanteras på ett annat sätt. Det är Europol som har tagit fram det här systemet för att klassifi- cera information. Även de tidsfrister som följer av artikel 10 gäller redan och är inbyggda i Siena. Företrädarna för ARO-kontoren har inte upplevt några problem med att uppfylla tidsfristerna.
Ett allmänt medskick från företrädarna för ARO-kontoren är att det vore önskvärt om det kunde inrättas en särskild enhet som enbart arbetar med att återta tillgångar i Sverige, på samma sätt som sker exempelvis på Irland och i Frankrike, Nederländerna och Danmark. Det bästa vore om en grupp skapades som är sammansatt av personer
398
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
med expertis från till exempel Polisen, Åklagarmyndigheten, Eko- brottsmyndigheten, Skatteverket och Kronofogden som kan arbeta tillsammans med tillgångsinriktad brottsbekämpning. Gruppen borde sitta samlat på samma plats och arbeta på liknande sätt oavsett om det handlar om nationella eller internationella frågor kopplade till tillgångs- inriktad brottsbekämpning. Liknande samverkansformer finns redan men för andra områden, exempelvis i Nationellt underrättelsecent- rum som är en myndighetsgemensam satsning mot organiserad brotts- lighet.63
4.3.2Några utländska exempel
I vissa medlemsstater har man mer utvecklade ARO-kontor än den nuvarande svenska modellen. Nedan beskrivs några exempel.
Frankrike
I Frankrike arbetar man sedan år 2011 med ett kombinerat ARO- och AMO-kontor som kallas Agence de gestion et de recouvrement des avoirs saisis et confisqués, AGRASC (på engelska the Agency for the Manage- ment and Recovery of Seized and Confiscated Assets). AGRASC:s verksamhetsområde sträcker sig över hela Frankrike och syftet med att inrätta AGRASC var att man på så vis skulle kunna intensifiera kampen mot den kriminella ekonomin.64
AGRASC är en administrativ offentlig myndighet under gemen- samt överinseende av de franska motsvarigheterna till justitiedeparte- mentet och finansdepartementet. AGRASC leds av en generaldirektör som är domare och en generalsekreterare som utses av finansminis- tern. Sammanlagt har AGRASC drygt 80 anställda bestående av bland annat poliser, tidigare åklagare och domare, jurister, skatt- och tull- tjänstemän.
AGRASC har åtta regionala kontor. De är belägna i Marseille, Lyon, Lille, Rennes, Nancy, Fort-de-France, Bordeaux och Paris.
63Se om samarbetet https://polisen.se/om-polisen/polisens-arbete/organiserad- brottslighet/myndighetsgemensam-satsning-mot-organiserad-brottslighet/ (sidan besökt den 4 mars 2025).
64Informationen i det här avsnittet är hämtat från en presentation av AGRASC som gjordes vid en workshop arrangerad av kommissionen den 10 december 2024 om genomförande av förverkandedirektivet, komm2025/00016-6 samt https://agrasc.gouv.fr/en/presentation (sidan besökt den 5 mars 2025).
399
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Regionkontoren ansvarar för att registrera, övervaka och verkställa beslut om beslag och förverkande av kontanter, bankkonton, finan- siella instrument och fordringar inom sina respektive geografiska områden. De tillhandahåller även hjälp och utbildning till utredare, domare och tjänstemän. De utgör dessutom ett stöd för domstolar och utredningstjänster genom att delta i lokala insatser, särskilt för att förbättra förvaltningen av beslagtagna tillgångar.
AGRASC har ett övergripande ansvar för att sätta strategier och policyer för verksamheten. På det operativa planet ansvarar myndig- heten för att verkställa beslut om förverkanden på uppdrag av den allmänna åklagaren. AGRASC förvaltar också alla säkrade tillgångar som kräver att det vidtas åtgärder för att bevara egendomens värde eller förbättra den. AGRASC fungerar sammantaget som en juridisk och operativ stödstruktur för domstolarna, men fungerar också som en tjänsteleverantör bland annat i det mer operativa arbetet och för utbildning av tjänstemän vid andra myndigheter.
Irland
I oktober 1996 inrättades the Criminal Assets Bureau (CAB) som ett oberoende organ genom att the Criminal Assets Bureau Act antogs. Inrättandet av CAB var en direkt följd av morden på detektiv Garda Jerry McCabe och journalisten Veronica Guerin i juni 1996 (båda hade arbetat intensivt för att motverka den organiserade brottsligheten på Irland och blev mördade till följd av det). CAB är en viktig del av Irlands ansats för att bekämpa brottslig verksamhet – särskilt allvarlig och organiserad brottslig verksamhet. Dess syfte är att beröva brotts- lingar de tillgångar som har förvärvats genom brottslig verksamhet, till exempel genom narkotikahandel, stöld, inbrott, bedrägeri och penningtvätt, och på så vis göra det mindre attraktivt att begå brott. CAB utgör också Irlands ARO-kontor.65
Personalen på CAB har olika expertis. Den består av medlemmar av An Garda Síochána (den irländska polisen), tjänstemän från skatt- och tullmyndigheterna samt från socialtjänsten, jurister, kriminal- tekniska revisorer, finansiella brottsanalytiker, it-experter och admi- nistrativ personal. Alla anställda har rätt att vara anonyma och man
65Informationen i det här avsnittet har hämtats från CAB:s hemsida, https://www.cab.ie/about- us/ (sidan besökt den 5 mars 2025).
400
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
hänvisar därför till dem genom en kod. För närvarande har CAB sju utredningsteam och sedan 2017 finns det även underrättelse- och utvärderingsteam som består av främst poliser och tjänstemän från skatt- och tullmyndigheten. Syftet med de nya teamen är att de ska samarbeta övriga avdelningar genom att bedöma och utvärdera under- rättelseinformation. CAB utgör även Irlands AMO-kontor (se mer i avsnitt 6.6.6).
CAB är en egen juridisk person som har befogenhet att stämma enskilda personer eller företag och CAB kan också bli stämd i sitt företagsnamn. Myndigheten har också befogenhet att förvärva, inneha och avyttra mark eller andelar i mark och kan även förvärva, inneha och avyttra all annan egendom. Alla pengar som drivs in av CAB överförs till statskassan till förmån för något som kallas för Central- fonden.
Nederländerna
I Nederländerna arbetar man sedan år 1994 intensivt för att försöka förhindra att kriminella personer får behålla intäkter från brottslig verksamhet. Processen för att återta tillgångar är uppdelad i fyra faser: spåra och identifiera tillgångar, säkra tillgångar, förvalta tillgångar och förverka tillgångar. I processen kan det även ingå att fördela tillgångar efter ett slutligt beslut om förverkande om till exempel flera länder ska dela upp den förverkade egendomen mellan sig. Här kommer endast den första delen av processen att beskrivas.66
Åklagarmyndigheten strävar efter att förverka otillbörliga vinster i varje brottmål. För att lyckas med det har man tagit fram en sam- arbetsmodell inom det straffrättsliga systemet som innebär att Åklagarmyndigheten i processen för att återta tillgångar samarbetar med bland andra justitie- och säkerhetsministeriet, rikspolisen, en specialenhet inom polisen som kallas BOD, Royal Military Police (Koninklijke Marechaussee), Skattemyndigheten, det särskilda natio- nella respektive regionala informations- och expertcentret, en sär- skild informationsenhet som samlar information om kriminella och
66Informationen i det här avsnittet är i huvudsak hämtat från dokumentet Asset Recovery Guide the Netherlands, utgiven av The Ministry of Justice and Security of the Netherlands and the Public Prosecution Servic. 2024. Guiden kan läsas i sin helhet här https://star.worldbank.org/sites/default/files/2024- 03/AssetRecoveryGuidTheNetherlands2024.pdf (sidan besökt den 5 mars 2025).
401
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
oförklarade tillgångar (motsvarigheten till den svenska Kronofog- den), Domeinen Roerende Zaken (en enhet som hanterar lös egen- dom), och Finansunderrättelseenheten.
Att spåra tillgångar i Nederländerna ingår som en viktig del i de brottsbekämpande myndigheternas utredningsarbete. Det går ut på att myndigheterna identifierar, lokaliserar och dokumenterar till- gångar som är kopplade till brottslig verksamhet, som har förvärvats genom kriminella handlingar eller på något annat sätt är kopplade till misstänkta personer. För att säkerställa att myndigheterna får kunskap om en misstänkts tillgångar görs det finansiella utredningar. De brottsbekämpande myndigheterna i Nederländerna har tillgång till följande register:
•Registerdatabas över medborgarskap och folkbokföring.
•Fordonsregistret.
•Handelskammarens register.
•Fartygsregister.
•Flygplansregister.
•Företagsregister.
•Register över verkligt huvudmannaskap.
•Ett nationellt fastighets- och markregister inklusive information om taxeringsvärden.
•Polisens databas.
•Ett nationellt bankregister (efter domstolsbeslut).
•Ett register över misstänkta transaktioner.
Även annan information kan erhållas efter domstolsbeslut i de fall det bedöms motiverat.
Utländska myndigheter kan be om hjälp med att spåra och iden- tifiera tillgångar i Nederländerna. Till vilken myndighet en förfrågan ska skickas beror på om det är en annan EU-medlemsstat som skickar frågan eller ett land utanför EU (den vidare redovisningen begränsas till vad som gäller inom EU). Det finns tolv regionala rättshjälps- center och ett nationellt rättshjälpscenter som är behöriga att ta emot frågor från andra medlemsstater.
402
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
Ett av de regionala rättshjälpscentren är specialiserat på invecklade bedrägerier och särskilt komplicerade fall av tillgångsåtervinning. De övriga regionala rättshjälpscentren har sin kompetens inom en viss region. Det nationella rättshjälpscentret har en samordnande funktion över samtliga kontor. Utöver det har den nederländska polisen inrättat en särskild enhet, ett polisiärt ARO-kontor, inom myndigheten som har till särskild uppgift att spåra tillgångar. Den enheten kan till exem- pel bistå inhemska myndigheter som behöver utbyta information med utländska myndigheter för att spåra tillgångar.
ARO-kontoret kan lämna ut all information som finns tillgänglig för kontoret (det vill säga information från de register som beskrevs ovan). Sedan december 2024 finns ett standardiserat formulär som gör att en förfrågan kan skickas direkt till ARO-kontoret. Utbytet av information går via den säkra kommunikationskanalen Siena. Den information som en utländsk myndighet får av ARO-kontoret får endast användas som bevis om den myndighet som har begärt infor- mationen har fått ett särskilt tillstånd till det. Ett sådant tillstånd krä- ver att en europeisk utredningsorder eller en ansökan om rättslig hjälp skickas till Nederländerna.
Förutom det polisiära ARO-kontoret har Nederländerna även ett judiciellt ARO-kontor. Båda kontoren samarbetar i frågor som rör återtagande av tillgångar i utredningar med anknytning till andra länder. Det judiciella ARO-kontoret utgör organisatoriskt en del av den nederländska riksåklagarmyndigheten för grovt bedrägeri, miljö- brott och förverkande av tillgångar. Det judiciella ARO-kontorets internationella rådgivare kan kontaktas för frågor om internationella samarbeten för att säkra och förverka tillgångar.
Belgien
I Belgien har man samordnat verksamheterna för att återta tillgångar och förvalta säkrade tillgångar för att på så vis säkerställa hela proces- sen som leder fram till att brottsvinster kan återtas. Verksamheten har funnits i 20 år genom the Central Office for Seizure and Confiscation (COSC). Organisatoriskt tillhör COSC både den belgiska åklagar- myndigheten och justitiedepartementet. COSC är alltså inte en egen myndighet eller juridisk person så som irländska CAB är. COSC är
403
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
utsedd att vara både ARO- och AMO-kontor vid internationell sam- verkan.67
COSC:s nationella uppdrag är att bistå åklagaren, undersöknings- domaren (”investigating judge”) och andra brottsbekämpande myn- digheter vid brottsutredningar och andra rättsliga processer som gäller att säkra tillgångar, åtal med yrkanden om att förverka tillgångar och vid verkställighet av slutliga beslut om förverkande.
Det arbetar drygt 40 personer på COSC. Det finns blandade kom- petenser hos personalen; bland annat åklagare, poliser, förvaltare, finansiella utredare och administrativ personal.
Inom ARO-samarbetet är COSC behörig myndighet att ta emot och svara på förfrågningar om tillgångar från andra medlemsstater. Informationen lämnas ut med förbehåll om att det krävs ett särskilt tillstånd om informationen ska användas i en rättsprocess. Det till- ståndet kan lämnas av en undersökningsdomare eller åklagare.
4.4Gällande rätt om tillgångsutredningar i svenska förundersökningar
De tillägg som har gjorts i förverkandedirektivet i jämförelse med tidigare direktiv och rådsbeslut på området innebär att ett större fokus ligger på att de brottsbekämpande myndigheterna snabbt ska spåra och identifiera egendom som har samband med brottslig verk- samhet i syfte att kunna säkra och slutligen förverka den. Om för- verkandeinstitutet ska få de effekter som EU, FATF och även den svenska lagstiftaren förväntar sig måste de brottsbekämpande myn- digheterna redan i inledningen av en utredning vara inriktade på att leta efter tillgångar. Det innebär att man vid förundersökningar regel- mässigt bör leta efter egendom i syfte att den ska förverkas, särskilt vid brottsutredningar som har gett eller har varit ägnade att ge vinst. Nedan görs en översiktlig genomgång av vad som gäller i fråga
om att eftersöka tillgångar i en förundersökning enligt gällande rätt.
67Informationen i det här avsnittet är i huvudsak hämtat från en presentation om COSC International Expert Meeting on the management and disposal of recovered and returned stolen assets, including in support of sustainable development, från februari 2017 som i sin helhet kan läsas här: https://www.unodc.org/documents/corruption/AddisEGM2017/Presentations/Addis_Meet ing_Belgium.pdf (sidan besöktes den 5 mars 2025). Information har dessutom erhållits vid en workshop den 24 februari 2025 om genomförandet av förverkandedirektivet, se minnes- anteckningar från mötet komm2025/00016-5.
404
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
4.4.1Spåra och identifiera tillgångar under förundersökningen
Det är förundersökningsledaren som har ansvaret för förundersök- ningen i dess helhet. Förundersökningen ska bedrivas objektivt och förundersökningsledaren ska se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara.68 Under- sökningsledaren ska också ge dem som biträder honom eller henne behövliga direktiv för arbetet. För att utredningen ska vara inriktad på att leta efter tillgångar måste förundersökningsledaren alltså lämna direktiv till utredarna att så ska ske.69
Sedan den nya förverkandelagstiftningen trädde i kraft i november 2024 är det möjligt att förverka egendom som härrör från brottslig verksamhet genom självständigt förverkande (se mer om lagstift- ningen kring självständigt förverkande i avsnitt 5.3.2). Om en sådan talan ska föras avgörs efter att en utredning om självständigt förver- kande har skett. Syftet med den utredningen är bland annat att klar- göra om egendom som har påträffats härrör från brottslig verksam- het, att utreda vem egendomen tillhör och att ta ställning till om det finns tillräckliga skäl för att väcka en talan om förverkande.70 I lagen (2024:782) om förfarandet vid förverkande av egendom och ålägg- ande av företagsbot (2024 års förfarandelag) finns bestämmelser om bland annat hur en utredning om självständigt förverkande ska be- drivas. Dessa innebär i huvudsak att bestämmelserna om förunder- sökning vid brott ska tillämpas även vid utredningar om självständigt förverkande. När det i det följande talas om förundersökning avses även en utredning om självständigt förverkande.
En utredning som syftar till att spåra och identifiera tillgångar in- leds vanligtvis genom att förundersökningsledaren ger direktiv om att en finansiell utredning ska genomföras i förundersökningen. Ett sätt för förundersökningsledaren att snabbt få en uppfattning om en person har eller borde ha tillgångar av värde är att be polisen ta fram rapporten ”finansiell utredning – grunduppgifter”. Den rappor- ten kan tas fram genom en enkel knapptryckning i polisens informa- tionslösning (PIL). Rapporten kan även ge förundersökningsledaren vägledning kring inriktningen av den fortsatta finansiella utredningen.71
6823 kap. 4 § rättegångsbalken.
6923 kap. 3 § rättegångsbalken och 1 a § förundersökningskungörelsen (1947:948).
702 kap. 1 § 2024 års förfarandelag.
71Åklagarmyndigheten, RäV 2024:7, Brottsvinster och oförklarade tillgångar – Även om penningbeslag, s. 97.
405
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Av rapporten med grunduppgifter framgår folkbokföringsupp- gifter, beslutade inkomstuppgifter för de senaste fem åren, lämnade individuppgifter (månatlig uppgift om inkomst och arbetsgivare), aktuella skulder hos Kronofogden och fastighetsinnehav. Ett arbete pågår för att rapporten framöver ska innehålla fler uppgifter. Av Åkla- garmyndighetens rättsliga vägledning framgår att åklagaren i princip bör ge direktiv till polisen om att ta fram rapporten med finansiella grunduppgifter i alla förundersökningar som avser brott som har gett eller har varit ägnade att ge vinst och när det kan förväntas att det framställs ett yrkande om ett stort skadeståndsanspråk i målet.72
4.4.2Fortsatt finansiell utredning
I arbetet med att spåra och söka egendom behöver det ofta göras en fortsatt finansiell utredning för att kartlägga individens tillgångar och skulder. Många gånger, till exempel inför ett yrkande om förverkande av en brottsvinst, överensstämmer utredningsbehovet i stort med vad som behöver göras inom ramen för förundersökningen. I andra situationer behöver utredningen i stället riktas in på vem som innehar eller anses äga viss egendom, exempelvis vid bulvanförhållanden. Ut- redningen kan också, som vid självständigt förverkande, helt vara inriktad på att utreda förutsättningarna för förverkandesvaranden att äga den egendom som har påträffats. Vid arbetet med en fortsatt finansiell utredning används vanliga utredningsmetoder, såsom förhör med förverkandesvaranden om dennes tillgångar och legala anskaff- ningsförmåga och framtagande av dokumentation om den egendom som påträffats.
I en finansiell utredning ingår typiskt sett – utöver att spåra och söka efter egendom av värde – att kartlägga förverkandesvarandens tillgångar och skulder, att identifiera och beräkna vinster från brott samt att ta fram bevis till stöd för ett åtal eller en förverkandetalan. I arbetet ingår det normalt att göra slagningar i tillgängliga offentliga register, som till exempel i fordonsregistret för att ta reda på om för- verkandesvaranden eller en nära anhörig står registrerad på ett fordon. Oftast inhämtas även uppgifter om bankengagemang. Genom Meka- nismen (se avsnitt 4.3.1 för en närmare förklaring av Mekanismen) kan utredarna få information om i vilka banker en person har sina
72Åklagarmyndigheten, RäV 2024:7, s. 97.
406
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
bankkonton och värdefack. För närmare information om saldon, kon- torörelser, lån och så vidare behöver man begära in uppgifter från banken. Andra utredningsåtgärder som kan vidtas är till exempel att hämta in och analysera bankuppgifter och penningflöden, genom- föra kontantberäkningar och kartlägga ägarförhållanden kring till- gångar som misstänks ägas genom bulvan. I arbetet ingår även att leta efter omständigheter som kan ge anledning att fortsätta söka efter och säkra kryptovaluta. Sådana omständigheter kan vara till exempel banköverföringar till kryptoväxlingsföretag, spår av plånbokspro- gramvara eller till synes slumpmässigt nedtecknade ord, vilket kan vara en återställningsfras för en kryptoplånbok.73
Inom Polisen finns även tillgång till Bankinfo, som är ett it-system för att snabbt och effektivt inhämta finansiell information från banker och kreditinstitut. Informationen kan inhämtas till exempel under en förundersökning, i en utredning om självständigt förverkande eller i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksam- het. Instituten som tillfrågas ska svara inom 18 timmar och informa- tionen ska levereras i ett enhetligt strukturerat format.
Den finansiella utredningen är en dynamisk process som är bero- ende av vad som kommer fram under både den finansiella utredningen och förundersökningen i övrigt. Det finns ett metodstöd för finan- siella utredningar som har tagits fram gemensamt av Åklagarmyndig- heten, Ekobrottsmyndigheten, Kronofogden, Försäkringskassan, Polisen, Skatteverket och Tullverket.74
4.5Myndigheternas möjlighet att få tillgång till information
En avgörande skillnad mellan det nya förverkandedirektivet och tidi- gare EU-rättsakter för ARO-kontoren är att det nu detaljerat anges vilken typ av information som ARO-kontoren ska ha tillgång till.75 I avsnitt 4.6.4 kommer det mer detaljerat att redovisas vilken infor- mation i artikel 6 som ARO-kontoren har respektive inte har till- gång till i dagsläget samt förslag till hur ARO-kontoren ska få till-
73Åklagarmyndigheten, RäV 2024:7, s. 99 f.
74Åklagarmyndigheten, RäV 2024:7, s. 100.
75Jämför ovan beskrivna artiklar med rådets beslut 2007/845 RIF och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen.
407
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
gång till den information som de enligt direktivet ska ha. Som en bakgrund till den diskussionen redovisas det i följande avsnitt mer övergripande hur möjligheten till informationsutbyte för de brotts- bekämpande myndigheterna ser ut i förhållande till andra myndig- heter och även vissa finansiella företag.
4.5.1Allmänt om informationsutbyte mellan myndigheter
Svenska myndigheter förutsätts samverka med varandra på olika sätt. Av 8 § förvaltningslagen (2017:900) följer till exempel att varje myn- dighet ska lämna andra myndigheter hjälp inom ramen för det egna verksamhetsområdet. Syftet med bestämmelsen är att samverkan mellan myndigheter ska leda till att förvaltningen ska bli så enhetlig och effektiv som möjligt.76 En myndighet under regeringen ska också verka för att genom samarbete med till exempel andra myndigheter ta till vara de fördelar som kan vinnas för enskilda och för staten som helhet.77 Även i olika specialregleringar finns allmänna bestämmelser som tar sikte på att myndigheter inom skilda verksamhetsområden ska samverka med varandra.78
En grundpelare i svensk rätt är också att offentlighetsprincipen gäller i den offentligrättsliga, statliga och kommunala organisationen. Offentlighetsprincipen innebär en rätt för allmänheten att få insyn i statens och kommuners verksamhet, bland annat genom rätten att ta del av uppgifter som finns i allmänna handlingar hos myndigheter.79 Även myndigheter kan få ut information som finns i allmänna hand- lingar hos andra myndigheter.80 Uppgiftsskyldigheten mellan myndig- heter omfattar varje uppgift som myndigheten förfogar över, alltså även uppgifter ur handlingar som inte är allmänna. Även så kallad obe- arbetad information kan komma att behöva lämnas ut. En förutsätt- ning för det är dock att myndigheten ”förfogar över” uppgiften.81
Ioffentlighets- och sekretesslagen (2009:400) finns det emeller- tid bestämmelser om sekretess som begränsar rätten att ta del av allmänna handlingar och som reglerar tystnadsplikten i det allmännas
76Prop. 2016/17:180 En modern och rättssäker förvaltning – ny förvaltningslag, s. 70 och 293.
776 § myndighetsförordningen (2007:515).
78Se till exempel 6 § polislagen (1984:387) som förordar samarbete mellan Polisen, Säkerhets- polisen och Åklagarmyndigheten samt mellan Polisen och myndigheterna inom socialtjänsten.
792 kap. 1, 4 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen.
803 kap. 1 § och 6 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen.
81Prop. 1979/80:2 med förslag till sekretesslag m.m., del A, s. 89 och 361 och HFD 2023 ref. 40.
408
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
verksamhet. Med sekretess avses ett förbud att röja en uppgift, vare sig det sker muntligen, genom utlämnande av en allmän handling eller på något annat sätt. Sekretess kan alltså utgöra ett hinder mot informationsdelning mellan myndigheter. Om det föreligger sekre- tess för en uppgift kan den brytas genom sekretessbrytande bestäm- melser eller genom att det finns en skyldighet att lämna ut en uppgift i en lag eller en förordning.
Det finns alltså vissa lagar som anger att myndigheter ska samverka och dela med sig av information till andra myndigheter samtidigt som det också finns lagar som förbjuder myndigheter att lämna ut infor- mation. En bedömning av om en uppgift får lämnas vidare eller inte ska som regel göras i varje enskilt fall.82
Offentlighets- och sekretesslagen
Huvudregeln i sekretesslagstiftningen är att en sekretessbelagd upp- gift inte får lämnas ut. För att avgöra om en uppgift är sekretessbelagd behöver man ta ställning till om uppgiften är sekretessreglerad, om det finns ett undantag från sekretess, om uppgiften kan lämnas ut efter en sekretessprövning och om det finns en sekretessbrytande bestämmelse som är tillämplig. Vissa uppgifter hos en myndighet kan vara sekretessbelagda i förhållande till enskilda men inte i för- hållande till en annan myndighet. Det gäller till exempel för uppgifter där den aktuella sekretessbestämmelsen kommer att vara tillämplig på uppgifterna även hos den mottagande myndigheten.83
För att underlätta samarbetet mellan myndigheter, och för att upp- rätthålla kraven på förvaltningens och rättskipningens effektivitet och rättssäkerhet, är det ofta nödvändigt att myndigheter kan få till- gång till sekretessreglerade uppgifter som finns hos andra myndig- heter. Av den anledningen finns det bestämmelser som i olika situa- tioner bryter sekretess.
I 10 kap. offentlighets- och sekretesslagen finns en mängd sekre- tessbrytande bestämmelser. Bland annat hindrar inte sekretess att en myndighet lämnar ut uppgifter om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet.84 Möj- ligheten ska dock tillämpas restriktivt. Avsikten är alltså inte att man
82Prop. 2024/25:65 Ökat informationsflöde till brottsbekämpningen, s. 59.
83HFD 2021 not. 58.
8410 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen.
409
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
av rena effektivitetsskäl ska kunna bryta sekretessen med stöd av den bestämmelsen.85
Det finns även en bestämmelse i 10 kap. 5 c § offentlighets- och sekretesslagen som anger att sekretess inte hindrar att en uppgift lämnas till en enskild eller en myndighet enligt 4 a kap. 3 § lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terro- rism (penningtvättslagen). Bestämmelsen gäller som huvudregel alla som får delta i samverkan enligt penningtvättslagen, det vill säga brotts- bekämpande myndigheter, tillsynsmyndigheter och kreditinstitut. Sek- retessgenombrottet gäller alltså inte bara mellan myndigheter utan även i förhållande till enskilda (kreditinstitut).
I 10 kap. 27 § finns den så kallade generalklausulen som innebär att sekretess inte hindrar att uppgifter lämnas till en annan myndighet om det är uppenbart att intresset av att uppgifterna lämnas har före- träde framför det intresse som sekretessen ska skydda. Generalklausu- len tillkom för att göra det möjligt för myndigheter att utväxla upp- gifter i situationer där intresset av att uppgifterna lämnas ut bör ha företräde framför det intresse som sekretessen avser skydda.86
Syftet med generalklausulen är att den ska utgöra en ventil för det fall ett utbyte av uppgifter uppenbart behöver ske och situationen inte har kunnat förutses i lagstiftningen. Ett rutinmässigt uppgifts- utbyte av sekretessreglerade uppgifter ska dock som utgångspunkt vara särskilt författningsreglerat. Viss sekretess har ansetts vara sär- skilt viktig att upprätthålla och har därför undantagits från general- klausulens tillämpningsområde. Det gäller till exempel socialtjänst- sekretess och hälso- och sjukvårdssekretess.
Enligt 10 kap. 28 § hindrar inte sekretess att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om det finns en uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning. Med uppgiftsskyldighet avses att det i annan lag eller av förordning följer att en uppgift ska lämnas.87 Sek- retessbrytande uppgiftsskyldigheter grundar sig på överväganden om vilket sekretesskydd uppgiften har hos den utlämnande myndig- heten och om den mottagande myndighetens behov generellt sett kan anses väga tyngre än det intresse som sekretessen skyddar. Be-
8510 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen. Prop. 1979/80:2 del A s. 465 och 494. Ut- talandet gjordes i förhållande till den tidigare gällande sekretesslagen (1980:100) men i sam- band med att den bestämmelsen flyttades till den nuvarande lagen uttalades att ingen ändring var åsyftad, se prop. 2008/09:150 Offentlighets- och sekretesslag, s. 368.
86Prop. 1979/80:2 del A s. 326 f.
87Prop. 1979/80:2 del A s. 322.
410
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
stämmelser om uppgiftsskyldighet mellan myndigheter är alltså ett sätt för lagstiftaren att särskilt reglera ett ofta förekommande infor- mationsutbyte. Genom den typen av reglering kan det säkerställas att en viss myndighet får de uppgifter som den behöver.
För att ett utlämnande ska föreskrivas är det inte nödvändigt att bestämmelsen om uppgiftsskyldighet har utformats utifrån att upp- gifterna är sekretessbelagda. Såväl offentliga som sekretessbelagda uppgifter kan därför omfattas av en uppgiftsskyldighet. Det finns flera exempel på uppgiftsskyldigheter som bryter sekretess mellan myndigheter. Ett exempel är lagen (2016:774) om uppgiftsskyldighet vid samverkan mot viss organiserad brottslighet som gäller vid sär- skilt beslutad samverkan för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som är av allvarlig eller omfattande karaktär och bedrivs i organiserad form eller systematiskt av en grupp individer. Lagen innebär en skyldighet att inom ramen för en sådan samverkan lämna uppgifter till en annan myndighet om det behövs för den mot- tagande myndighetens deltagande i samverkan.
I 10 kap. offentlighets- och sekretesslagen finns också andra sek- retessbrytande bestämmelser som tar sikte på särskilda situationer och som bryter viss sekretess. Bland annat finns det möjligheter att lämna uppgifter i brottsförebyggande syfte från socialtjänsten och hälso- och sjukvården till Polisen och i vissa fall Säkerhetspolisen. Myndigheter har också en generell möjlighet att vid misstanke om brott lämna uppgifter till myndigheter som har till uppgift att ingripa mot brott. Det krävs dock att fängelse är föreskrivet för brottet och att det kan antas föranleda någon annan påföljd än böter. Det finns alltså vissa möjligheter att i olika specifika situationer lämna ut upp- gifter trots att de omfattas av sekretess.88
Regelverket anses av många vara komplext och tillämpligheten av de olika bestämmelserna är beroende av vilken sekretess som gäller, vilken typ av brottslighet som avses och den misstänktes ålder. Ett utlämnande kan alltså behöva föregås av komplicerade bedömningar.89
8810 kap. 18 a–18 c och 24 §§ offentlighets- och sekretesslagen.
89Prop. 2024/25:65 s. 62.
411
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
En ny sekretessbrytande bestämmelse
Från den 1 december 2025 gäller en ny sekretessbrytande bestämmelse som syftar till att öka informationsutbytet mellan myndigheter. Den nya bestämmelsen finns i 10 kap. 15 a § offentlighets- och sekretess- lagen. Den anger att sekretess enligt 21–40 kap. offentlighets- och sekretesslagen inte hindrar att en uppgift lämnas till en annan myn- dighet, om det behövs till exempel för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, eller för att utreda brott. En uppgift får inte lämnas om övervägande skäl talar för att det intresse som sek- retessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut. Den sekretessbrytande bestämmelsen ska inte gälla i vissa fall, till exempel om det råder sekretess i verksamhet som avser förande av eller uttag ur en forskningsdatabas, sekretess i verksamhet som avser statistik, viss närmare angiven hälso- och sjukvårdssekretess och viss närmare angiven socialtjänstsekretess.
I propositionen klargörs att innebörden av att en uppgift får lämnas om det behövs är att den får lämnas av en myndighet till en annan myn- dighet såväl på eget initiativ som efter begäran från den mottagande myndigheten. Bestämmelsen medger ett utlämnande av uppgifter både i situationer då den mottagande myndigheten behöver en uppgift för något av de syften som anges i paragrafen och situationer när uppgifts- lämnandet i sig behövs för något av de nämnda syftena, utan att den mottagande myndigheten behöver uppgiften. Det senare kan till exem- pel handla om att en myndighet lämnar uppgifter till en annan myn- dighet så att den mottagande myndigheten ska kunna kontrollera om den har en uppgift som den första myndigheten behöver för de angivna syftena. Det kan handla om uppgifter som myndigheten be- höver direkt eller som den kan komma att efterfråga i ett senare skede. Det kan till exempel handla om sådant uppgiftsutbyte som sker inom ramen för samverkan i det brottsförebyggande arbetet mellan social- tjänst, skola och polis och som kräver att information lämnas mellan de samverkande myndigheterna.90
Innebörden av att uppgifterna får lämnas om det behövs för något av de i paragrafen angivna syftena är att tröskeln för ett utlämnande är förhållandevis låg. Det måste dock finnas någon omständighet som ger stöd för bedömningen av att det finns ett behov. Det är tillräck-
90Prop. 2024/25:180 Ökat informationsutbyte mellan myndigheter – en ny sekretessbrytande bestämmelse, s. 87 f.
412
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
ligt att en uppgift kan kopplas till ett konkret behov eller ett behov som typiskt sett kan förväntas och som överensstämmer med de an- givna syftena. En myndighet kan som regel utgå från att uppgifter som begärs ut med stöd av bestämmelsen också behövs hos den myndig- het som begär uppgifterna.
Av förarbetena framgår att man med uttrycket förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet avser bland annat underrättelse- verksamhet, det vill säga vissa myndigheters arbete med insamling, bearbetning och analys av information när det ännu inte finns kon- kreta misstankar om att ett visst brott har begåtts. Bestämmelsens tillämpningsområde är dock bredare än så och inkluderar också verk- samhet som bedrivs hos myndigheter som har i uppgift att i bredare bemärkelse förebygga eller på annat sätt motverka brottslig verksam- het. Bestämmelsen är alltså inte avgränsad till verksamhet hos brotts- bekämpande myndigheter. Det är tillräckligt att en myndighet kan vidta någon åtgärd inom sitt ordinarie uppdrag som har betydelse för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Uttrycket brottslig verksamhet innebär att det inte behöver röra sig om miss- tankar om ett konkret brott eller viss närmare angiven brottslighet.91
Bestämmelsen möjliggör enligt förarbetena sådant uppgiftsutläm- nande som sker vid samtal mellan myndigheter som samverkar för att exempelvis förebygga eller på annat sätt motverka brottslig verk- samhet. Det innebär att socialtjänst, skola och polis ges en möjlighet att föra samtal för att kunna vända en riskfylld utveckling hos barn och unga i ett tidigt skede eller för att undvika att barn och unga dras in i kriminella sammanhang. Om socialtjänsten till exempel genomför insatser i syfte att komma till rätta med en problematik kring krimina- litet kan uppgifter om dessa insatser lämnas ut i syfte att samordna insatserna med de åtgärder som skolan kan vidta. Bestämmelsen möj- liggör också sådant uppgiftslämnande som sker för att bekämpa de ekonomiska drivkrafterna bakom brottsligheten, till exempel genom att förverka brottsvinster och oförklarade tillgångar.92
En uppgift får också lämnas ut om det behövs för att utreda brott. Uttrycket brott inkluderar alla handlingar och underlåtenheter som uppfyller rekvisiten i en straffbestämmelse som finns i brottsbalken eller i specialstraffrätten. Uttrycket inkluderar även fall där den miss- tänkta gärningspersonen inte kan straffas för brottet till exempel på
91Prop. 2024/25:180 s. 88.
92Prop. 2024/25:180 s. 88.
413
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
grund av att denne inte uppnått åldern för straffbarhet när gärningen företogs eller att det finns omständigheter som på något annat sätt inverkar på möjligheten att döma någon till straff, till exempel att ett brott är preskriberat. Det krävs inte heller att det är fråga om brott av en viss allvarsgrad.
Med uttrycket utreda brott avses först och främst åtgärder som vidtas inom ramen för en förundersökning enligt 23 kap. rättegångs- balken. I uttrycket inkluderas även den form av förenklat utrednings- förfarande som regleras i 23 kap. 22 § rättegångsbalken och åtgärder som vidtas med stöd av 23 kap. 3 och 8 §§ rättegångsbalken innan en förundersökning har hunnit inledas. Det är inte nödvändigt att misstankarna är riktade mot någon bestämd person för att ett utläm- nande ska kunna ske. Även uppgifter om till exempel personer som inte är misstänkta för det begångna brottet kan lämnas ut, så länge uppgifterna behövs för att utreda brottet.93
Skyddet för den personliga integriteten
Regler till skydd mot kränkningar av den personliga integriteten finns, förutom i offentlighets- och sekretesslagen, även i författningar som reglerar personuppgiftsbehandling. Det grundläggande skyddet finns dock i regeringsformen, den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och EU:s stadga om de grundläggande rättig- heterna.
I regeringsformens kapitel om statsskickets grunder anges att det allmänna ska värna den enskildes privat- och familjeliv.94. Var och en ska dessutom gentemot det allmänna ha rätt till skydd mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden.95 Skyddet är inte absolut utan kan begränsas genom lag. Begränsningar får dock göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. En begräns- ning får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till ända- målet och får inte gå så långt att den utgör ett hot mot den fria åsikts-
93Prop. 2024/25:180 s. 88 f.
941 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen.
952 kap. 6 § andra stycket regeringsformen.
414
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
bildningen. Inte heller får en begränsning göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.96
Artikel 8 i Europakonventionen reglerar skydd för rätten till re- spekt för privat- och familjeliv, hem och korrespondens. Bestäm- melsen innebär bland annat att var och en har rätt att göra anspråk på att staten vidtar effektiva åtgärder för att skydda hans eller hennes privat- och familjeliv, frihet och säkerhet. Ett likartat skydd mot in- tegritetsintrång följer av artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU-stadgan). Av artikel 8 i stadgan följer vidare att var och en har rätt till skydd av de personuppgifter som rör honom eller henne och att dessa uppgifter ska behandlas lag- enligt för bestämda ändamål och på grundval av den berörda perso- nens samtycke eller någon annan legitim och lagenlig grund.
Barns fri- och rättigheter skyddas även genom Förenta nationer- nas konvention den 20 november 1989 om barnets rättigheter (Barn- konventionen). Exempelvis följer det av artikel 16 att barn inte får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv. Sedan den 1 januari 2020 gäller barnkonventionen som svensk lag.97
Därutöver finns det, som har nämnts i inledningen av det här av- snittet, ett omfattande regelverk för hur och i vilka syften myndig- heter har rätt att behandla personuppgifter inom ramen för sin verk- samhet. En myndighet som inte har rätt att behandla en personuppgift enligt myndighetens registerlag får inte ta emot den från en annan myndighet.
4.5.2Lag om informationsskyldighet
till brottsbekämpande myndigheter
Den 1 april 2025 trädde en ny lag i kraft som innebär en allmän skyl- dighet för vissa statliga myndigheter, kommuner, regioner och skolor att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna om upp- gifterna behövs i deras arbete med att förebygga, förhindra eller upp- täcka brottslig verksamhet samt för att utreda eller lagföra brott. Den nya lagen heter lagen (2025:170) om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna.98
962 kap. 20 och 21 §§ regeringsformen.
97Lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter.
98Se prop. 2024/25:65 och riksdagsskrivelse 2024/25:148.
415
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Lagen innehåller bestämmelser om skyldigheter för statliga myn- digheter, kommuner, regioner och vissa andra att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna i deras brottsbekämpande verksamhet. Brottsbekämpande myndigheter definieras i lagen som Ekobrottsmyndigheten, Kustbevakningen, Polisen, Skatteverket, Säkerhetspolisen, Tullverket och Åklagarmyndigheten.99
Med brottsbekämpande verksamhet i lagens mening ska förstås sådan verksamhet som en brottsbekämpande myndighet bedriver för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller för att utreda eller lagföra brott.100
I lagens förarbeten förtydligas att med att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet avses det som vanligtvis kallas underrättelseverksamhet, det vill säga arbete med insamling, bearbet- ning och analys av information när det ännu inte finns konkreta miss- tankar om att ett visst brott har begåtts. Av det bakomliggande be- tänkandet framgår även att begreppen utvecklas i Polismyndighetens handbok för underrättelseverksamhet – verksamhet, process och begrepp på följande sätt:
•Förebygga innebär att myndigheten genomför undersökningar som vidtas i syfte att motverka eller försvåra att viss brottslig verksamhet kan genomföras. Åtgärderna sker i ett längre tids- perspektiv och är inriktade på förutsättningarna för att genomföra brottslig verksamhet och konkreta brott. Beslutsunderlag stödjer situationsanpassade brottsbekämpande åtgärder eller tillför kun- skap om brottsligheten i policyfrågor.
•Förhindra innebär att undersökningar vidtas i syfte att undanröja eller avvärja att viss brottslig verksamhet kan genomföras. Åtgär- derna sker i ett medellångt till kort tidsperspektiv och är inriktade på att påverka genomförandet av ett brottsprojekt och att begränsa de skadliga effekterna av den brottsliga verksamheten.
•Upptäcka innebär att undersökningar vidtas i syfte att identifiera tidigare okända förhållanden, individer och aktiviteter inom en viss brottslig verksamhet eller tidigare okänd brottslig verksamhet.
Åtgärderna genomförs inom alla tidsperspektiv och är inriktade
991 och 2 §§ lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna.
1003 § lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna.
416
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
på att avslöja kända och okända former av hur brottslig verksam- het genomförs.101
Med begreppet att utreda brott avses, som nämnts ovan, att genom- föra en förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken men också till exempel sådana utredningsåtgärder som en polisman får vidta innan en förundersökning har inletts.102 Med uttrycket lagföra brott avses framför allt åklagares beslut i åtalsfrågor och om åtalsunder- låtelser samt brottmålsförfaranden i allmän domstol. Med brott avses ett konkret brott. Det förtydligas också i förarbetena att sådan verk- samhet som går ut på att verkställa straffrättsliga påföljder, upprätt- hålla allmän ordning och säkerhet och sådan kontrollverksamhet som brottsbekämpande myndigheter i vissa fall bedriver inte omfattas av uttrycket brottsbekämpande verksamhet.103
En myndighet ska på begäran lämna en fysisk persons kontakt- uppgifter till en brottsbekämpande myndighet, om uppgifterna be- hövs i den brottsbekämpande verksamheten. Med kontaktuppgift avses bostadsadress, telefonnummer eller e-postadress, arbetsplats, ombud eller företrädare, användarnamn eller ip-adress, och en upp- gift som är jämförbar med någon av de tidigare nämnda kontaktupp- gifterna. Skyldigheten att lämna uppgifter gäller även för yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet på socialtjänstens område, enskild verk- samhet inom hälso- och sjukvården och för skolverksamhet.
En uppgift ska inte lämnas om det finns en bestämmelse om sekre- tess eller tystnadsplikt som är tillämplig på uppgiften och synnerliga skäl talar för att det intresse som sekretessen eller tystnadsplikten ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut.104 Skyldigheten att lämna uppgifter gäller för vissa utpekade statliga myndigheter. De statliga myndigheter som omfattas av uppgiftsskyl-
digheten är Arbetsförmedlingen, Arbetsmiljöverket, Bolagsverket, Centrala studiestödsnämnden, Finansinspektionen, Fondtorgsnämn- den, Försäkringskassan, Inspektionen för vård och omsorg, Kriminal- vården, Kronofogdemyndigheten, Lantmäteriet, länsstyrelserna, Mig- rationsverket, Naturvårdsverket, Pensionsmyndigheten, Skatteverket, Statens skolinspektion, Tillväxtverket, Transportstyrelsen, Utbetal-
101Polisen, 2021, Polismyndighetens handbok för underrättelseverksamhet – verksamhet, process och begrepp, PM 2021:17, Saknr 493, s. 8 f.
10223 kap. 3 § fjärde stycket rättegångsbalken.
103Prop. 2024/25:65 s. 201.
1044 och 7 §§ lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna.
417
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
ningsmyndigheten, och utlandsmyndigheterna. En uppgift ska dock inte lämnas om det finns en sekretessbestämmelse som är tillämplig på uppgiften och det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut.105
Som angetts ovan omfattas även kommuner och regioner av upp- giftsskyldighet enligt den nya lagen. Även här begränsas uppgiftsskyl- digheten genom att en uppgift inte ska lämnas om det finns en sek- retessbestämmelse som är tillämplig på uppgiften och det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför in- tresset av att uppgiften lämnas ut. Detta gäller dock inte för uppgifter i skolväsendet.106 Uppgiftsskyldigheten för skolväsendet är särskilt reglerad.107
I lagen finns det även undantag från skyldigheten att lämna vissa uppgifter som omfattas av sekretess.108
Lagrådet var i sitt yttrande kritiskt mot den nya lagen som man menade innebär en stor principiell nyhet i svensk förvaltningstradi- tion, vars konsekvenser är svåra att överblicka. Det var framför allt skyldigheten för uppgiftslämnarna att i vissa fall på eget initiativ lämna information till de brottsbekämpande myndigheterna som Lagrådet vände sig emot.109
Regeringen å sin sida argumenterade för den nya lagen genom att hänvisa till att brottsligheten i Sverige under de senaste åren har ut- vecklats och blivit alltmer samhällshotande och att det därför krävs kraftfulla åtgärder för att uppnå en mer effektiv brottsbekämpning. Vidare framhölls att ett framgångsrikt brottsbekämpande arbete för- utsätter en väl fungerande samverkan mellan relevanta myndigheter och andra aktörer. En sådan samverkan förutsätter i sin tur att det finns ett regelverk som gör det möjligt att utbyta information på ett effektivt och rättssäkert sätt.110
1055 § lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna.
1066 § lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna.
1077 § lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna.
1088 § lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna.
109Prop. 2024/25:65 s. 338.
110Prop. 2024/25:65 s. 68.
418
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
4.5.3Information från banker och finansiella företag
De uppgifter som brottsbekämpande myndigheter främst har behov av är finansiella uppgifter, det vill säga uppgifter om enskildas för- hållanden till banker och andra finansiella företag. Sådana uppgifter omfattas i regel av den typ av tystnadsplikt som ofta benämns som banksekretess.
Definitionen av vad som avses med finansiell information är täm- ligen bred. Sådan information innefattar bland annat transaktioner, det vill säga insättningar, uttag, betalningar och andra överföringar, och tillgodohavanden på konton. Uppgifter i öppningshandlingar, fullmakter och behörighetshandlingar för internettjänster hos banker och andra finansiella företag utgör också finansiell information som till exempel kan indikera eller visa vem som är formell eller faktisk företrädare för ett företag och vilka personer som verkligen utövar ett bestämmande inflytande över ett företag och disponerar dess till- godohavanden. Finansiell information kan i det här sammanhanget dessutom avse tekniska uppgifter rörande enskilda som finns lagrad hos banker och andra finansiella företag och som till exempel härrör från inloggningar mot internettjänster. Sådan information kan exem- pelvis utvisa hur en enskild har loggat in i banken eller på ett konto. Informationen kan också visa från vilken ip-adress eller geopositioner- ing en handling är utförd.
Finansiell information omfattas i regel av banksekretess. Det be- tyder att uppgifter om enskilda inte obehörigen får röjas. Tystnads- plikten regleras i de så kallade rörelselagarna på finansmarknadsom- rådet samt i några andra författningar. För att bryta banksekretessen finns det i vissa av rörelselagarna en lagstadgad uppgiftsskyldighet.
Sådana bestämmelser finns i följande lagar:
•lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument,
•lagen (2004:46) om värdepappersfonder,
•lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,
•lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,
•lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,
•lagen (2010:751) om betaltjänster,
419
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
•försäkringsrörelselagen (2010:2043),
•lagen (2011:755) om elektroniska pengar,
•lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder,
•lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värde- pappersbolag,
•lagen (2019:724) om tjänstepensionsföretag,
•lagen (2021:899) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering,
•lagen (2022:1746) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP- produkt),
•lagen (2024:114) om clearing och avveckling av betalningar, och
•lagen (2024:1159) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar.
Uppgiftsskyldigheten innebar fram till den 1 april 2025 att ett finan- siellt företag endast var skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden om det begärdes av undersökningsledaren i en förunder- sökning. Skyldigheten att lämna ut information gällde oavsett vilket brott som utreddes (och även vid utredningar om självständigt för- verkande). Under vissa förhållanden, till exempel enligt 1 kap. 11 § lagen om bank- och finansieringsrörelse, var ett kreditinstitut skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till institutet om det begärdes av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om en framställning om sådan information gjordes av en annan stat eller en mellanfolklig domstol. Detsamma var fallet om uppgifterna begärdes av åklagaren i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder. Med enskilda avses i det här sam- manhanget en fysisk eller juridisk person, som i förhållande till det finansiella företaget anses som kund.111
Sedan den 1 april 2025 gäller nya regler om upplysningsskyldighet för banker och finansiella företag som innebär en skyldighet för dessa att lämna information till de brottsbekämpande myndigheterna redan
111Prop. 2002/03:139 Reformerade regler för bank- och finansieringsrörelse, s. 517 f. med hän- visning till avsnitt 15.1.2, s. 477.
420
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
på underrättelsestadiet. Upplysningsskyldigheten formulerades på liknande sätt i alla rörelselagar, till exempel i 8 kap. 2 a § lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument på följande vis:
En svensk värdepapperscentral och ett kontoförande institut ska på begäran av Polismyndigheten, Skatteverket, Säkerhetspolisen eller Tull- verket lämna uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om upp- gifterna behövs i ett enskilt fall i myndighetens verksamhet för att före- bygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket det i straffskalan ingår fängelse i ett år eller mer. Upp- gifterna ska lämnas utan dröjsmål och i elektronisk form.
En svensk värdepapperscentral eller ett kontoförande institut eller den som är verksam i någon av de verksamheterna får inte obehörigen röja för kunden eller för någon utomstående att en myndighet har gjort en begäran eller att uppgifter har lämnats enligt första stycket.
Bestämmelser om ansvar för den som bryter mot tystnadsplikten enligt andra stycket finns i 20 kap. 3 § brottsbalken.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om hur uppgifter enligt första stycket ska lämnas.112
En liknande reglering finns även i övriga rörelselagar.113 I samband med lagändringen gjordes även vissa ändringar i andra lagar, bland annat i lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser om EU:s dataskyddsförordning. Ändringen, som har förts in i 2 kap. 5 §, inne- bär att enskilda får behandla personuppgifter för att lämna uppgifter som har begärts av Ekobrottsmyndigheten, Kustbevakningen, Polisen, Skatteverket, Säkerhetspolisen, Tullverket och Åklagarmyndigheten för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller för att utreda eller lagföra brott.114
Det är det finansiella företaget som ska pröva om förutsättningarna för att lämna ut uppgifter enligt bestämmelsen är uppfyllda. Det är dock den brottsbekämpande myndigheten som måste göra bedöm- ningen av om det finns ett behov av uppgifterna i det enskilda fallet och ange på vilket sätt förutsättningarna för ett utlämnande i övrigt är uppfyllda. Prövningen som det finansiella företaget ska göra är därmed av mer formell art och består i att bedöma om begäran upp- fyller de krav som anges i bestämmelsen.115
112Prop. 2024/25:65 s. 13 och riksdagsskrivelse 2024/25:148.
113Se lagförslag i prop. 2024/25:65.
114Prop. 2024/25:65 s. 46 och riksdagsskrivelse 2024/25:148.
115Prop. 2024/25:65 s. 212 avseende lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och konto- föring av finansiella instrument. Det finns en hänvisning till den författningskommentaren i kommentaren till de övriga rörelselagar.
421
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
När man i de nya lydelserna i rörelselagarna anger att uppgifterna ska lämnas utan dröjsmål menas att det finansiella företaget ska prio- ritera handläggningen av en begäran för att åstadkomma ett snabbt utlämnande. Att uppgifterna ska lämnas i elektronisk form innebär inte att de alltid behöver skickas elektroniskt till myndigheten. I vissa fall kan det vara fråga om säkerhetskänslig information som behöver överlämnas på annat sätt, till exempel på ett usb-minne.116
Underrättelseverksamheterna hos Ekobrottsmyndigheten, Polisen, Skatteverket och Tullverket kan dessutom, genom en begäran till finanspolissektionen vid Polisen ta del av uppgifter om en person eller ett företag förekommer i penningtvättsregistret.117 De kan även begära kompletterande finansiell information och finansiell analyser om personen eller företaget. En begäran kan leda till information om till exempel misstänkt beteende eller rapporterade transaktioner, i den utsträckning finanspolissektionen förfogar över informationen. Finanspolissektionen inhämtar inte ny information om det kommer in en begäran.
En begäran om finansiell information kan ge den utredande myn- digheten information om hos vilka företag eller institut det kan finnas ytterligare information av intresse. En motsvarande möjlighet att in- hämta ytterligare finansiell information saknas på underrättelsestadiet, bortsett från för penningtvätt eller finansiering av terrorism där en sådan möjlighet finns i 4 kap. och 4 a kap. lagen penningtvättslagen.
4.6Uppfyller svensk rätt förverkandedirektivets krav och FATF:s rekommendationer som syftar till att egendom ska kunna spåras och identifieras?
I följande avsnitt redovisas utredningens bedömning av om det finns behov av förändringar till följd av artiklarna i kapitel 2 i förverkande- direktivet eller FATF:s rekommendationer. I förekommande fall pre- senteras utredningens förslag.
Innan direktivets artiklar och tillhörande FATF-reglering gås igenom överväger utredningen om det finns anledning att rent organi- satoriskt arbeta med tillgångsinriktad brottsbekämpning på ett annat
116Prop. 2024/25:65 s. 212 avseende lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och konto- föring av finansiella instrument. Det finns en hänvisning till den författningskommentaren i kommentaren till de övriga rörelselagar.
1173 § lagen (2022:613) om finansiell information i brottsbekämpningen.
422
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
sätt än vad som görs i dag. Den frågan bör bland annat ställas mot bakgrund av de krav som FATF ställer på att ländernas förverkande- lagstiftning ska vara effektiv när det kommer till att återta tillgångar som kan knytas till kriminell ekonomi, men även genom att förverkan- dedirektivet ställer krav på att ARO-kontoren ska ha större befogen- heter att agera för att säkra tillgångar som kan komma att förverkas.
4.6.1Ett nationellt center för tillgångsinriktad brottsbekämpning
Bedömning
Det bör inrättas ett nationellt center för tillgångsinriktad brotts- bekämpning. När det nu pågående uppdraget om en stärkt för- måga att återta brottsvinster har redovisats i mars 2026 bör ett regeringsuppdrag om inrättande av ett sådant center beslutas.
Behovet av nya arbetsformer för en effektivare tillgångsinriktad brottsbekämpning
I samband med förverkandereformen uttalade regeringen att en grund- läggande utgångspunkt för en reform bör vara att regelverket ska vara effektivt och möta vår tids utmaningar. Förverkandelagstiftningen skulle utgöra ett effektivt verktyg i brottsbekämpningen. Dessutom uttalades att det var ytterst angeläget att förverkandelagstiftningen var utformad på ett sätt som innebär att brottslighet inte lönar sig. Ingen ska ges möjlighet att skörda frukterna av brottslig verksamhet. Det gäller inte bara den som kan hållas straffrättsligt ansvarig för ett visst brott.118 Reformen innebar som nämnts att en ny förverkande- form, självständigt förverkande, lades till i brottsbalken. Det innebär att brottsbekämpande myndigheter bör arbeta med att både utreda brott och, i högre utsträckning än tidigare, bedriva tillgångsinriktad brottsbekämpning.
Den ekonomiska brottsligheten är mycket omfattande. De brotts- bekämpande myndigheterna har på senare tid uppskattat att den kri- minella ekonomin omsätter 100–150 miljarder kronor per år. Några
118Prop. 2023/24:144 s. 211.
423
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
heltäckande siffror på omfattningen av den ekonomiska kriminalitet som utreds och lagförs finns dock inte. Det finns inte heller något heltäckande statistiskt underlag över hur stor del av den kriminella ekonomin som förverkas, men helt klart är det en mycket liten andel. Den särskilda satsningen mot organiserad brottslighet ledde till exem- pel till att tillgångar uppgående till ett värde av cirka 46 miljoner kro- nor förverkades under år 2024. Den siffran visar givetvis endast en del av de tillgångar som brottsbekämpande myndigheter har återtagit från kriminella under det året.119 Hur det än är med tillförlitligheten i det statistiska underlaget finns det mycket som talar för att mycket mer kan göras för att återta brottsvinster och oförklarade tillgångar. Med anledning av att den nya förverkandereformen skulle träda
i kraft lämnade regeringen i uppdrag åt ett antal myndigheter att redo- göra för hur myndigheterna var för sig och gemensamt kan utveckla arbetssätt och arbetsformer så att återtagande av brottsvinster kan öka.120 Myndigheternas slutsats var att de flesta myndigheterna inte hade någon strategisk inriktning eller prioritering som gällde åter- tagande av brottsvinster. Även om det finns strategier och prioriter- ingar så får andra prioriterade arbetsuppgifter gå före, till exempel arbetet med att bekämpa det dödliga våldet i nätverksmiljö. En annan slutsats som drogs var att de finansiella utredarnas främsta uppgift många gånger är att hitta ett motiv till en brottslig gärning eller ta fram bevis som kan användas i den straffrättsliga processen. Uppgif- ten att spåra och säkra tillgångar blir ofta sekundär. Myndigheterna menade sammantaget att en möjlig väg för att förstärka arbetet med att återta brottsvinster kunde vara att inrätta en organisatorisk enhet eller liknande med fler myndigheter involverade som enbart har till uppgift att spåra och säkra brottsvinster, både nationellt och inter- nationellt.121
119Se till exempel regeringens skrivelse 2023/24:67, Motståndskraft och handlingskraft – en nationell strategi mot organiserad brottslighet, s. 2, Ekobrottsmyndigheten, 2025, Ekonomisk brottslighet Ekobrottsmyndighetens lägesbild 2025, s. 6 och https://polisen.se/om- polisen/polisens-arbete/kriminell-ekonomi/ (sidan besökt den 25 september 2025). Om den särskilda satsningen mot organiserad brottslighet, se Polisen, 2024, Myndigheter i samverkan mot den organiserade brottsligheten 2024, dnr: A573.423/2024, s. 22. Det finns inte någon officiell kriminalstatistik över förverkad egendom för närvarande.
120Regeringen, 2024, Uppdrag om förstärkt arbete för att öka återtagandet av brottsvinster,
dnr Ju2024/00222. Uppdraget lämnades till Ekobrottsmyndigheten, Kronofogdemyndigheten, Polismyndigheten, Skatteverket, Tullverket och Åklagarmyndigheten.
121Polisen, 2025, Myndighetsgemensam redovisning om förstärkt arbete för att öka återtagandet av brottsvinster, Nationella operativa avdelningen, s. 30 f.
424
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
I juli 2025 fick myndigheterna ett förnyat uppdrag i fråga om arbe- tet att förstärka förmågan att återta brottsvinster. I det uppdraget, som pågår för närvarande, ingår bland annat att fortsätta arbeta till- sammans i gemensamma frågor om återtagande av brottsvinster. De behov som finns för att säkerställa fungerande samarbetsmetoder mellan myndigheterna ska analyseras och av uppdraget framgår sär- skilt att analysen ska ta avstamp i hur andra länder, som till exempel Irland, har organiserat sitt arbete med att återta brottsvinser. De åt- gärder och förslag som myndigheterna lägger fram ska bidra till att stärka samverkansformerna på strategisk och operativ nivå.122 Det finns alltså ett intresse hos regeringen av att arbetet med att återta brottsvinster och oförklarade tillgångar intensifieras.
Det nämnda myndighetsuppdraget har inte föranlett några änd- ringar i de direktiv som denna utredning har haft att förhålla sig till. Utredningen har därför ansett att det, trots att samma frågeställningar därmed hanteras i parallella spår, alltjämt har legat inom utredningens uppdrag att överväga om organisatoriska förändringar skulle kunna bidra till att skapa bättre förutsättningar för ett effektivt arbete med tillgångsinriktad brottsbekämpning. Enligt utredningen är det emeller- tid givet att de slutsatser som dras inom ramen för arbetet med det nämnda myndighetsuppdraget kan ha stor betydelse för kommande ställningstaganden om eventuella organisatoriska förändringar. Det gäller inte minst eftersom de berörda myndigheterna har varit mer direkt involverade i arbetet med det uppdraget än vad de har varit i detta utredningsuppdrag. Det som uttalas i det följande görs således med visst förbehåll för vad myndigheterna når för slutsatser inom ramen för det nämnda uppdraget.
Förverkandedirektivet ställer krav på att medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att underlätta det gränsöverskridande samarbetet för att återta tillgångar som härrör från brott. Enligt direktivets ingress är den viktigaste drivkraften för kriminella nätverk med gränsöverskri- dande verksamhet ekonomisk vinning. För att hantera det allvarliga hot som den organiserade brottsligheten utgör är det därför viktigt att behöriga myndigheter ges mer operativ kapacitet och de verktyg som krävs för att effektivt spåra och identifiera, frysa, förverka och förvalta hjälpmedel vid och vinning av brott eller egendom som härrör från brottslig verksamhet.123
122Regeringsbeslut den 3 juli 2025, Uppdrag om stärkt förmåga att återta brottsvinster, Ju2025/01525.
123Skäl 2.
425
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Av förverkandedirektivet följer mot den bakgrunden utökade krav när det gäller medlemsstaternas nationella lagstiftning. Om en utred- ning inleds på grund av ett brott som sannolikt kan ge upphov till betydande ekonomiska fördelar ska det till exempel omedelbart in- ledas en utredning för att spåra tillgångar (se artikel 4). Direktivet innebär dessutom att ARO-kontoren ska ha befogenhet att vidta pro- visoriska åtgärder för att säkra egendom (se artikel 11 som kommer att presenteras närmare i kapitel 5). Dessutom finns det krav på att ARO-kontoren ska kunna inhämta och lämna ut mer omfattande information om tillgångar i syfte att bistå utredningar i andra länder (se artikel 6). Det innebär för svenskt vidkommande att ARO-kon- torens verksamhet kommer att behöva utvidgas. Det innebär också att det behöver finnas personal med befogenhet att fatta beslut om att säkra egendom knuten till ARO-kontorens verksamhet. Allt detta innebär att det finns anledning att överväga en något annorlunda orga- nisationsstruktur för de svenska ARO-kontoren.
FATF:s reglering är än mer långtgående i det här avseendet. Som har redovisats ovan ställer inte FATF:s rekommendationer upp detal- jerade krav på hur de enskilda länderna ska utforma sin lagstiftning till exempel i fråga om vad som kan säkras och förverkas eller de när- mare förutsättningarna för det. I stället innebär FATF:s regelverk att det ställs krav på att ländernas förverkandelagstiftning ska vara effektiv när det gäller att återta tillgångar som kan kopplas till eko- nomisk brottslighet. I den vägledning som ges ut finns det också ex- empel på hur olika länder har valt att utforma sin organisation eller lagstiftning i olika avseenden. Vid arbetet med utredningar av brott som har potential att generera stora brottsvinster menar FATF att länderna bör utse en eller flera myndigheter som ska arbeta med att identifiera, spåra och initiera åtgärder för att säkra egendom som här- rör från brottslig verksamhet. Länderna rekommenderas vidare att använda sig av permanenta eller tillfälliga tvärvetenskapliga grupper som är specialiserade på finansiella utredningar. Det som ur FATF:s perspektiv är viktigt när ländernas lagstiftning utvärderas är med andra ord att det kan påvisas resultat (se avsnitt 4.2.6).
Den omfattande organiserade ekonomiska brottsligheten, som dessutom ofta är svårupptäckt, är ett stort samhällsproblem. Den ekonomiska vinningen av brottslig verksamhet är drivkraften och av den anledningen används ofta raffinerade upplägg och väl under- byggd planering för att gömma undan brottsvinster från att upptäckas
426
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
av myndigheterna. Detta innebär att det bör ställas särskilda krav på effektiva verktyg i underrättelseverksamheten. Det innebär också att särskilda resurser behöver avsättas för att följa pengar och spåra till- gångar. Sådana resurser har dock visat sig vara svåra att avsätta inom de brottsbekämpande myndigheternas ordinarie verksamhet. Det beror bland annat på att verksamheten delvis styrs av tidsfrister för frihetsberövanden och att sökande efter bevis som kan styrka brott ofta behöver ges prioritet. Utredningsresurser i form av finansiella utredare används ofta för att just följa finansiella spår, men inte nöd- vändigtvis för att förverka brottsvinster eller oförklarade tillgångar utan för att finna bevis som kan användas vid lagföringen.
Här kan även nämnas att det under det dryga år som den nya för- verkandelagstiftningen har varit i kraft inte har förekommit särskilt många domar som enbart har handlat om självständigt förverkande. I stället förekommer den förverkandeformen ofta som ett andra- handsyrkande utifall att ett yrkande om utvidgat förverkande skulle ogillas. Även om det är tidigt att dra några bestämda slutsatser finns det tecken på att lagstiftningen inte riktigt har fått det avsedda genom- slaget. För att säkerställa att förverkandelagstiftningen ska få fullt genomslag, och för att Sverige fullt ut ska kunna leva upp till sina internationella åtaganden, bedömer utredningen att de verktyg som förverkandelagstiftningen erbjuder behöver komma till användning i högre utsträckning än i dag. Enligt utredningen skulle organisato- riska förändringar kunna bidra till att skapa bättre förutsättningar för detta. De kompetenser som behövs för en framgångsrik tillgångs- inriktad brottsbekämpning behöver kunna samlas och bättre tas till vara. Det handlar till exempel om särskild kompetens om de finan- siella marknaderna, kryptotillgångar, revision och annan finansiell utredning. Inom ramen för en annan organisatorisk struktur skulle sådana särskilda kompetenser bättre kunna fredas från att tas i anspråk av andra trängande arbetsuppgifter.
En ny organisation med fokus
på tillgångsinriktad brottsbekämpning
I Sverige räknas Polisen, Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Tullverket, Åklagarmyndigheten, Kustbevakningen och Skatteverket som brottsbekämpande myndigheter. Dessa myndigheter arbetar med att förebygga, upptäcka, utreda och lagföra brott. Av Åklagarmyndig-
427
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
hetens och Ekobrottsmyndighetens instruktioner följer dessutom att myndigheterna ska arbeta för att begränsa vinsterna av brott och brottslig verksamhet. Skatteverket ska enligt sin instruktion bland annat arbeta med att förebygga och motverka ekonomisk brottslighet. Myndigheterna kan inom ramen för sina utredningar säkra tillgångar, men det finns ingen myndighet som i dag har särskilt avsatta resurser eller någon verksamhetsgren som arbetar uteslutande med att spåra tillgångar som härrör från brottslig verksamhet på så vis som har beskrivits i andra länder (se avsnitt 4.3.2).
Den traditionella synen på Polisens och Åklagarmyndighetens uppgifter är att de ska utreda och lagföra brott. Uppgiften att återta brottsvinster eller utreda varför en person har oförklarade tillgångar ses ofta som sekundär. Det finns givetvis förklaringar till varför det är så, bland annat att myndigheternas personella resurser är begrän- sade och att de av den anledningen måste prioritera vad som är vikti- gast i en utredning. Om en person är frihetsberövad är det angeläget att få en snabb lagföring. Om ett tydligt fokus även ska ligga på att återta brottsvinster och oförklarade tillgångar från kriminella kan det av den anledningen finnas skäl för att i vart fall delvis separera den traditionella brottsbekämpningen från den tillgångsinriktade brotts- bekämpningen. Det kan åstadkommas genom att det inrättas ett nytt center för tillgångsinriktad brottsbekämpning.
Ett sådant center bör ha som främsta uppdrag att ”gå på pengarna”. Det är alltså tillgångar som på ett eller annat sätt har varit föremål för brottslig verksamhet som ska vara i fokus, inte den brottsliga verk- samheten i sig. Utredningen bedömer att detta är nödvändigt för att den tillgångsinriktade brottsbekämpningen ska kunna ges den prioritet som behövs. Att funktionen organisatoriskt är separerad från den traditionella brottsbekämpningen och har särskilt avsatta resurser, både personella och ekonomiska, skulle göra att man kan arbeta mer effektivt med tillgångsinriktad brottsbekämpning både nationellt och internationellt. Även detta är av stor vikt.
Funktioner för en enhet som bedriver tillgångsinriktad brottsbekämpning
För att en ny organisation ska ha förutsättningar att kunna arbeta målinriktat med att spåra och följa tillgångar måste den ha både för- mågan och resurserna. En viktig del i detta är att utveckla ett arbetssätt
428
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
som inte enbart handlar om att gå in med resurser i redan pågående ärenden utan även om att leta efter spår och följa dem. Detta är nöd- vändigt för att komma åt den stora del av den kriminella ekonomin som man inte kommer åt genom den traditionella brottsbekämp- ningen. För att åstadkomma detta måste det finnas avsatta resurser som används för ett långsiktigt och målinriktat arbete med en tydlig plan.
Det är dessutom av yttersta vikt att den nya organisationen sätts samman av rätt kompetens. Utredningen ser framför sig att det be- höver finnas åklagare, poliser och civila utredare med olika kompeten- ser, såsom finansiella utredare och cyberutredare. Beroende på vilket spår som följs kan det även finnas behov av kompetens för till exempel redovisning, finansiella marknader och skattefrågor. Det måste finnas såväl en bred kompetens som spetskompetens inom olika områden.
Det nationella centret för tillgångsinriktad brottsbekämpning bör således vara en expertfunktion i fråga om att spåra och följa tillgångar. I centrets uppdrag bör ingå att arbeta både nationellt och internatio- nellt med alla frågor kopplade till att återta tillgångar som härrör från brottslig verksamhet.
En del i uppdraget bör vara att spåra och identifiera tillgångar i syfte att säkra och sedan driva processer för att förverka egendomen. Det bör främst handla om mer komplexa utredningar om självstän- digt förverkande. Det kan vara spår från någon myndighets under- rättelsetjänst som leder till att man kan säkra medel. Det kan också vara så att man inom ramen för en brottsutredning hittar spår efter brottsvinster eller tecken på att en person har oförklarade tillgångar, men att det inte finns möjlighet att följa spåren inom ramen för för- undersökningen. Så kan vara fallet om tillgångsspåret inte har en direkt koppling till den pågående förundersökningen, att ett tillgångs- spår bara berör en av flera misstänkta i en brottsutredning eller att det finns misstänkta som är frihetsberövade och man av den anled- ningen behöver prioritera en snabb lagföring framför en mer omfatt- ande finansiell utredning. Det kan också vara så att det inte finns tillgängliga resurser eller sådan särskild kompetens som i ett visst fall krävs för att följa ett tillgångsspår. I sådana fall bör det vara möj- ligt för den särskilda verksamheten som bedriver tillgångsinriktad brottsbekämpning att ta över utredningen av spåret och driva den mot ett självständigt förverkande.
429
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Som redan nämnts är inte tanken att det nya centret ska bedriva egna brottsutredningar, men utredningen ser framför sig att den kom- petens som kommer att finnas samlad där kan behövas när komplexa tillgångsspår ska tas omhand inom ramen för en brottsutredning. Det bör därför ingå i det nationella centrets uppdrag att bistå Åklagar- myndigheten och Ekobrottsmyndigheten i utredningar som syftar till att återta brottsvinster. Omfattningen av sådant bistånd lär ytterst bli en fråga om vilka resurser, personella och ekonomiska, som det nationella centret har till sitt förfogande.
Utöver nu nämnda uppgifter anser utredningen att den gränsöver- skridande samverkan som ska ske genom ARO-kontoret bör förläggas vid det nationella centret för tillgångsinriktad brottsbekämpning.
Även de AMO-kontor som kommer att beskrivas närmare i kapitel 6 bör organisatoriskt tillhöra centret (se avsnitt 6.6.6). Dessutom ska ARO-kontoren i framtiden ha befogenhet att vidta omedelbara åt- gärder för att säkra egendom som har spårats på uppdrag av ett annat ARO-kontor (se avsnitt 5.4.2). Det innebär att det nationella centret för tillgångsinriktad brottsbekämpning måste ha personal med behö- righet att fatta den typen av säkringsbeslut.
Bland annat med hänsyn till det nu pågående myndighetsuppdra- get, som inrymmer organisatoriska frågor kopplade till arbetet med att återta brottsvinster, är det inte lämpligt eller görligt att inom ramen för den här utredningens arbete mera precist slå fast vilka uppgifter som bör ligga på ett nationellt center för tillgångsinriktad brottsbe- kämpning. Inte heller bör detaljerna kring hur den nya funktionen ska avgränsas mot den befintliga brottsbekämpningen avgöras nu. Sådana detaljer bör i stället utarbetas inom ramen för ett kommande regeringsuppdrag, för det fall att regeringen finner skäl att gå vidare med det här spåret. Där bör i så fall också omfattningen av det nya nationella centrets verksamhet behandlas, liksom frågor om vilka resurser som centret bör tilldelas.
Centret bör inte utgöra en egen myndighet utan knytas till en eller flera befintliga myndigheter
Det finns olika alternativ när det gäller vilken organisatorisk form ett center av det slag som diskuteras här bör ges. Ett alternativ är att det skapas en helt ny myndighet med ett särskilt ansvar för tillgångsinrik- tad brottsbekämpning. En sådan myndighet skulle då kunna få ett
430
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
uppdrag som liknar den irländska myndigheten CAB (se avsnitt 4.3.2). På så sätt skulle alla kompetenser och beslutsbefogenheter kunna samlas inom en och samma myndighet. Ur ett effektivitetsperspektiv finns det stora fördelar med det.
Men det finns också flera nackdelar med en sådan lösning. Av sär- skild betydelse är att det är komplicerat och tidskrävande att skapa en ny myndighet. Det måste tas fram ett omfattande regelverk för verksamheten där tydliga gränser sätts mot andra myndigheters an- svarsområden. Tillskapandet av en ny myndighet kan också medföra att det skapas barriärer i form av sekretess som leder till svårigheter vid informationsutbyte i förhållande till redan befintliga brottsbekäm- pande myndigheter. En ny myndighet skulle också kunna riskera att leda till att arbetet blir alltför centraliserat och att man inte når den geografiska täckning över hela landet som är eftersträvansvärd. Om en ny myndighet skapas, krävs vidare att inte obetydliga resurser läggs på administrativa funktioner med ansvar för till exempel ekonomihan- tering, it-stöd och personalfrågor. Eftersträvansvärda synergieffekter med den övriga brottsbekämpande verksamheten riskerar att gå för- lorade.
Att skapa en ny myndighet skulle heller inte ligga i linje med den rådande politiska ambitionen att minska antalet myndigheter.124
Utredningen har mot denna bakgrund stannat för att inte förorda lösningen med en helt ny myndighet. Vid den bedömningen har ut- redningen också beaktat att det under alla förhållanden knappast är görligt att inom de snäva tidsramar som gäller för den här utredningens arbete, och för genomförandet av EU-direktivet, lägga fram förslag till och få på plats en helt ny myndighetsstruktur.
I stället förordar utredningen att ett nytt nationellt center för till- gångsinriktad brottsbekämpning inrättas inom en redan befintlig myndighetsstruktur eller genom samverkan mellan vissa utpekade myndigheter. På så vis kan man uppnå de fördelar som nämns ovan, till exempel att expertkompetens kan knytas till enheten som sedan är fredad från annan konkurrerande verksamhet, samtidigt som nack- delarna med en helt ny myndighetsstruktur kan undvikas.
124Jämför SOU 2025:13 En effektivare organisering av mindre myndigheter – analys och förslag.
431
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Bör centret finnas inom ramen för en befintlig myndighet eller som en ny form av myndighetssamverkan?
När det gäller frågan om ett center för tillgångsinriktad brottsbekämp- ning bör inrättas inom en redan befintlig myndighetsstruktur eller genom samverkan mellan vissa utpekade myndigheter bör följande beaktas.
Det kan konstateras att erfarenheterna från Polisens och Åklagar- myndighetens arbetssätt under de senaste årens våldsspiral visar att ett vinnande koncept har varit att sätta problemet i fokus, bortom traditionella gränsdragningar. Det har skett genom olika former av myndighetssamverkan där man har satt personer med olika kompe- tenser vid samma bord för att snabbt utbyta information, över myn- dighetsgränser och över gränser mellan verksamhetsgrenar. På så vis har man fått ett bättre beslutsunderlag och en större överblick. Arbets- sättet har varit framgångsrikt. Exempelvis har man kunnat påvisa samband mellan såväl personer som gärningar som man annars hade missat. Styrande för valet av handläggningssätt har varit var och hur ärendet handläggs mest effektivt. En del av framgångarna har också legat i att även åklagarna har bidragit och tagit en större del i priorite- ringarna och inriktningarna än vad som tidigare har varit brukligt inom Åklagarmyndigheten. Antalet förhindrade brott har på det här sättet ökat, liksom uppklarningen av brotten.125 Det talar för att det skulle kunna vara en framgångsfaktor att flera myndigheter samverkar inom en nyskapad enhet för tillgångsinriktad brottsbekämpning. På så vis skulle det kunna säkerställas att man fokuserar på rätt utred- ningar och att resurser används för bästa resultat. En sådan samverkan kan dock ske både om en myndighet har huvudansvaret för uppdraget att inrätta ett nationellt center för tillgångsinriktad brottsbekämp- ning och om flera myndigheter samverkar i ett sådant center.
Enligt utredningens bedömning finns det dock mycket som talar för att arbetet med tillgångsinriktad brottsbekämpning skulle bedrivas mer effektivt och kraftfullt om en myndighet fick ansvaret för att inrätta det nya centret. Med den lösningen blir det tydligare att det är fråga om en långsiktig satsning med en klart utpekad huvudman. Dessutom kan det på ett tydligare sätt klarläggas vilka kompetenser och resurser som behövs för ett långsiktigt arbete. Det blir troligen
125Se SOU 2025:81 En ny organisation av ekobrottsbekämpningen, s. 285–287, för en mer övergripande beskrivning.
432
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
lättare att rekrytera rätt expertis till en enhet som har ett tydligt upp- drag att arbeta med tillgångsinriktad brottsbekämpning inom ramen för en befintlig myndighets verksamhet än till en mer löst samman- satt myndighetssamverkan.
Ansvaret för verksamheten blir också tydligare samtidigt som de synergieffekter som följer av att verksamheten organisatoriskt knyts till en utpekad myndighet kan tas tillvara. Styrningsmässigt finns det också fördelar med att funktionen har en huvudman och inte flera. En myndighetssamverkan riskerar dessutom att få en sämre geografisk spridning över landet, vilket inte borde vara något påtagligt problem om det nya centret knyts till en befintlig myndighet som redan har kontor på flera platser i landet.
Sammantaget menar utredningen alltså att mycket talar för att låta en myndighet få huvudansvaret för att inrätta en sådan ny enhet eller avdelning där det, på det sätt som har beskrivits i det föregående, be- drivs tillgångsinriktad brottsbekämpning.
Inom vilken myndighet bör den nya funktionen inrättas?
När det sedan gäller frågan om vilken myndighet som borde få i upp- drag att inrätta ett center för tillgångsinriktad brottsbekämpning ligger det närmast till hands att rikta blicken mot Polisen, Åklagar- myndigheten och Ekobrottsmyndigheten.
Det som talar för att lägga en sådan funktion inom Polisens verk- samhet är främst att det är den myndighet som har störst kapacitet för och erfarenhet av alla typer av utredningar. Myndigheten har ett stort antal experter inom de olika områden som behövs vid finansiella utredningar. Dessutom har Polisen en väl utarbetad underrättelseverk- samhet. Polisen får antas ha såväl arbetsmetoder som till exempel ända- målsenligt it-stöd för att bedriva tillgångsinriktad brottsbekämpning. Inom Polisen finns dessutom Finanspolisen och det nya finansunder- rättelsecentret, som är en samverkan mellan flera olika myndigheter, är fysiskt placerad i Polisens lokaler. Det innebär att det skulle finnas stora möjligheter att utbyta information och erfarenheter mellan de olika verksamheterna.
Något som skulle kunna tala mot att placera en sådan funktion vid Polisen är att det inom Polisen, enligt iakttagelser som gjorts av Utredningen om en organisation av en effektiv ekobrottsbekämpning
433
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
(nedan EBM-utredningen), länge har saknats en genomtänkt strategi för hanteringen av den kriminella ekonomin. Polisen har emellertid under senare år stärkt arbetet mot den kriminella ekonomin. Det har skett bland annat genom den myndighetsgemensamma satsningen mot organiserad brottslighet (OB-satsningen) och via myndighets- samverkan mot arbetslivskriminalitet. Dessutom har man brett satsat på att förstärka kunskapen om kriminell ekonomi hos personalen och rekryterat fler experter.126
Om centret inte placeras hos Polisen, bör det enligt utredningen placeras antingen vid Ekobrottsmyndigheten eller Åklagarmyndig- heten. Av dessa myndigheters respektive instruktioner följer att det ingår i deras uppgifter att arbeta för att begränsa vinsterna av brott och brottslig verksamhet. Någon sådan uttalad uppgift har inte Polisen i dag.127
Ekobrottsmyndigheten utgör tillsammans med Åklagarmyndig- heten det svenska åklagarväsendet. Ekobrottsmyndigheten är en spe- cialistmyndighet för bekämpning av viss ekonomisk brottslighet.128 Genom riktlinjer har det närmare gränssnittet mellan Åklagarmyndig- hetens och Ekobrottsmyndighetens verksamheter mejslats ut.129 Redan genom det särskilda uppdrag med inriktning mot ekonomisk brotts- lighet som Ekobrottsmyndigheten har menar utredningen att det fram- står som lämpligare att utvidga Ekobrottsmyndighetens verksamhet genom att inrätta en funktion för tillgångsinriktad brottsbekämp- ning där än inom den mer generellt inriktade Åklagarmyndigheten.
Därutöver utgör Ekobrottsmyndighetens organisation och arbets- metodik en bra utgångspunkt för att bygga upp en funktion som ska arbeta med att spåra och identifiera tillgångar. Inom Ekobrottsmyn- digheten arbetar både åklagare, poliser och civila utredare med olika specialistkunskaper. De poliser som är placerade vid Ekobrottsmyn- digheten är anställda av Polisen och är organisatoriskt placerade vid det som kallas för Ekobrottskansliet (som leds av en polischef från Nationella operativa avdelningen vid Polisen). Bland de övriga specia-
126Se https://polisen.se/om-polisen/polisens-arbete/kriminell-ekonomi/ samt de länkar som det hänvisas till (sidan besökt den 12 november 2025).
127Se 2 § förordningen med instruktion för Ekobrottsmyndigheten, 2 § förordning (2015:743) med instruktion för Åklagarmyndigheten jämfört med 2 § polislagen (1984:387) och 1 § för- ordningen (2022:1718) med instruktion för Polismyndigheten.
1289 § Ekobrottsmyndighetens instruktion.
129Fördelning av ansvar och uppgifter mellan Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndighe- ten, ÅMR 2017:1 och EBMR-R 2017:5. Riktlinjerna har ändrats den 1 november 2017 (ÅM2017- 1876 och EBM2017-374) och den 1 oktober 2020 (ÅM2020-1626 och EBM2020-804).
434
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
listerna vid myndigheten finns till exempel ekobrottsutredare, eko- revisorer, analytiker och it-forensiker. Ekobrottsmyndigheten be- skrivs därför ofta som en hybridmyndighet genom sin konstruktion, där en åklagarmyndighet även har polisiär verksamhet. Ekobrotts- myndigheten har alltså redan i dag sådan kompetens som kommer att efterfrågas i det nationella centret för tillgångsinriktad brottsbe- kämpning. Dessutom arbetar man teambaserat inom myndigheten på så vis att utredare arbetar sida vid sida med en åklagare som dels är involverad i utredningen och kan prioritera och styra den, dels kan fatta beslut om att till exempel säkra tillgångar som har spårats och misstänks ha koppling till brottslig verksamhet. Myndigheten har också, i likhet med Polisen, det it-stöd som behövs för att bedriva en sådan verksamhet som det är fråga om.
Slutligen bör det även nämnas att det av Ekobrottsmyndighetens instruktion följer att det finns möjlighet för personal från Skattever- ket, Kronofogden, Tullverket och andra myndigheter att placeras vid Ekobrottsmyndigheten i den utsträckning som Ekobrottsmyndig- heten och respektive myndighet kommer överens om.130 Det innebär att man inom ramen för Ekobrottsmyndighetens verksamhet skulle kunna uppnå samma fördelar som en myndighetsgemensam samver- kan skulle kunna innebära, men att det samtidigt finns en utpekad myndighet som ansvarar för verksamheten som bedrivs vid det natio- nella centret. Det ska sägas att det även vid andra myndigheter finns möjlighet att placera företrädare för andra myndigheter.
När det gäller vad som talar emot att utvidga Ekobrottsmyndig- hetens verksamhet kan det konstateras att myndighetens verksam- het har varit ifrågasatt genom åren.131 Ett återkommande problem har varit att avgränsa myndighetens uppdrag från den verksamhet som bedrivs inom Polisen och Åklagarmyndigheten. Liknande av- gränsningsproblem kommer även att uppstå mellan det nationella centret för tillgångsinriktad brottsbekämpning och den ordinarie verksamhet som bedrivs vid alla brottsbekämpande myndigheter för att förverka brottsvinster och oförklarade tillgångar. Just avgräns- ningsproblematiken kommer dock att vara densamma oavsett om det nationella centret inrättas vid en myndighet eller om det inrättas genom en myndighetssamverkan.
13017 § Ekobrottsmyndighetens instruktion.
131Se till exempel Riksrevisionen, 2021, rapporten Ekobrottsmyndigheten – arbetet mot den organiserade ekonomiska brottsligheten, RiR 2021:30 och SOU 2007:8 Nya förutsättningar för ekobrottsbekämpning.
435
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Det har också ansetts vara ett problem att delar av personalstyrkan formellt har varit anställda av Polisen medan andra har varit direkt anställda vid Ekobrottsmyndigheten. EBM-utredningen, som redo- visade sitt uppdrag i juni 2025, gjorde den sammantagna bedöm- ningen att Ekobrottsmyndigheten antingen måste få ett utvidgat uppdrag och en betydligt större kapacitet, eller att myndigheten borde läggas ner och dess verksamhet inordnas i Polisen och Åklagarmyn- digheten. EBM-utredningens förslag innebar att Ekobrottsmyndig- heten skulle läggas ner och dess verksamhet delas upp i en del som skulle föras över till Polisen och en annan del som skulle föras över till Åklagarmyndigheten.132 Regeringen har emellertid redan förut- skickat att man inte har för avsikt att lägga ner Ekobrottsmyndig- heten.133 I konsekvens med EBM-utredningens slutsatser är det då rimligt att Ekobrottsmyndighetens verksamhet utvidgas.
Utredningen menar att det sammantaget finns mycket som talar för att det nationella centret för tillgångsinriktad brottsbekämpning borde inrättas vid Ekobrottsmyndigheten. Ett slutligt ställningsta- gande i frågan bör enligt utredningen emellertid inte göras förrän det regeringsuppdrag som nämnts tidigare om en stärkt förmåga att återta brottsvinster är slutfört. Uppdraget som Ekobrottsmyndigheten, Kronofogden, Polisen, Skatteverket, Tullverket och Åklagarmyndig- heten har fått är bland annat att genomföra fördjupade analyser i fråga om hur en myndighetsgemensam struktur som effektiviserar arbetet med att återta brottsvinster både nationellt och internationellt skulle kunna utformas.134 Den analysen ska enligt uppdraget ta sitt avstamp i hur andra länder har organiserat sitt arbete med att återta brotts- vinster. Uppdraget ska redovisas i mars 2026. Den redovisningen kan, som redan konstaterats, antas få stor betydelse för vilka vägval som görs framöver i de organisatoriska frågorna. Det är därför rimligt att det skarpa arbetet med att inrätta ett sådant center som diskuteras här får anstå till dess att regeringen har fått del av och analyserat den redovisningen. Med förbehåll för vad som kan komma fram i en så- dan redovisning förordar utredningen att regeringen därefter, med utgångspunkt i de slutsatser som har dragits inom ramen för det upp- draget och det som har anförts ovan, beslutar om ett nytt uppdrag
132SOU 2025:81 s. 301–303.
133Se https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2025/06/ekobrottsmyndighetens- verksamhet-behover-vassas/ (sidan besökt den 27 september 2025).
134Regeringsbeslut Ju2025/01525.
436
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
som innefattar att ta fram skarpa förslag om inrättande av ett nytt center för tillgångsinriktad brottsbekämpning.
4.6.2Utredningar för att spåra tillgångar (artikel 4)
Artikel 4 innehåller bland annat krav på att medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att underlätta gränsöverskridande samarbete och säker- ställa att utredningar för att spåra tillgångar som kan kopplas till brotts- lig verksamhet sker i större utsträckning.
Åtgärder för att möjliggöra snabbt spårande av tillgångar (artikel 4.1)
Bedömning
Sverige uppfyller kraven i artikel 4.1. Om ett nationellt center för tillgångsinriktad brottsbekämpning inrättas kommer det gräns- överskridande samarbetet bli mer omfattande och ha ännu bättre förutsättningar att spåra, identifiera och säkra tillgångar i förver- kandesyfte än vad som är fallet nu. En förutsättning för det är dock att tillräckliga resurser tillförs centret.
Det är svårt att uttolka vilka konkreta krav på åtgärder som artikel
4.1ställer på medlemsstaterna. Den första punkten innehåller ett generellt krav på att medlemsstaterna för att underlätta gränsöver- skridande samarbete ska vidta åtgärder för att göra det möjligt att snabbt spåra och identifiera egendom som kan bli föremål för för- verkande i straffrättsliga processer. En så allmän skrivning är svår att analysera, men en sammantagen bedömning av det regelverk som de svenska brottsbekämpande myndigheterna har för att utreda brott samt för att eftersöka och säkra tillgångar (bland annat genom den nya möjligheten att utreda självständigt förverkande) leder utred- ningen till slutsatsen att de åtgärder som Sverige har vidtagit på lag- stiftningsområdet i huvudsak bör vara tillräckliga för att uppfylla artikel 4.1.
Om det inrättas ett nationellt center, i enlighet med vad som har förordats i avsnitt 4.6.1, skulle det innebära att man för svensk del vidtar en tydlig åtgärd för att ytterligare underlätta gränsöverskri-
437
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
dande samarbete för att göra det möjligt att snabbt spåra och identi- fiera egendom. Av särskild betydelse är att mer resurser tillförs och öronmärks för de uppgifter som det nationella centret ska utföra.
Om man dessutom lägger till de lagändringar som har beskrivits i avsnitt 4.5, som innebär att brottsbekämpande myndigheter kommer att få ut uppgifter från andra myndigheter och aktörer i större ut- sträckning än tidigare, och de förslag som lämnas nedan, kommer möjligheten att tidigt kunna spåra och identifiera egendom ytterli- gare att förbättras.
Den sammantagna bedömningen är att svensk rätt överensstämmer med artikel 4.1. Det innebär att inga ytterligare åtgärder behöver vid- tas. Det är emellertid möjligt att vidta åtgärder för att ytterligare för- stärka brottsbekämpande myndigheters förmåga att spåra och identi- fiera tillgångar, både nationellt och internationellt.
Egendom som omfattas av sanktionsdirektivet (artikel 4.2)
Bedömning
Artikel 4.2 uppfylls i svensk rätt. Inga åtgärder behöver vidtas.
Artikel 4.2 innebär att även egendom som kan frysas eller förverkas enligt sanktionsdirektivet ska kunna spåras och identifieras enligt artikel 4.1. Den artikeln uppfylls redan i svensk rätt. Detsamma gäller artikel 5.4 som innebär att ett ARO-kontor ska ha befogenhet att spåra och identifiera egendom tillhörande personer och företrädare för enheter som är föremål för unionens restriktiva åtgärder.
En särskild utredare har nyligen gått igenom sanktionsdirektivet och lämnat förslag om hur det ska genomföras i Sverige.135 Försla- gen har resulterat i den tidigare nämnda sanktionslagen. I den nya sanktionslagen har bland annat straffen för överträdelser av sanktions- förbuden skärpts, straffbestämmelserna i viss mån utökats och möjlig- heten att förverka egendom har gjorts mer omfattande än de generella bestämmelser som gäller enligt 36 kap. brottsbalken. Bestämmelsen om förverkande innebär att egendom kan förverkas från personer som begår eller medverkar till brott enligt den nya sanktionslagen, trots att personen inte är ägare av egendomen (men med verkan mot äga-
135Se SOU 2024:46.
438
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
ren). Vidare har det införts en bestämmelse om anmälningsplikt som innebär att vissa myndigheter ska göra en anmälan till Polisen eller Åklagarmyndigheten om det finns anledning att anta att brott enligt den nya lagen har begåtts. Svensk rätt innehåller inte några inskränk- ningar i fråga om de svenska brottsbekämpande myndigheternas möj- ligheter att spåra eller identifiera egendom i förhållande till den nya sanktionslagen.
Svensk rätt bedöms överensstämma med artikel 4.2. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikeln i svensk rätt.
Krav på utredningar för att spåra tillgångar (artikel 4.3)
Förslag
Det förtydligas i rättegångsbalken att det inom ramen för en för- undersökning även ska utredas om det finns skäl att begära egen- dom förverkad. En sådan utredning behöver dock inte genom- föras, om det med hänsyn till brottets allvar och karaktär inte är påkallat. Följdändringar görs även i andra bestämmelser i rätte- gångsbalken, bland annat om nedläggning av förundersökning och förundersökningsbegränsning.
Av artikel 4.3 följer att utredningar för att spåra tillgångar omedelbart ska genomföras om det inleds en utredning om brott som sannolikt kan ge upphov till betydande ekonomiska fördelar. En utredning ska genomföras omedelbart av de brottsbekämpande myndigheterna. Med- lemsstaterna får begränsa räckvidden av utredningar som ska ske för att spåra tillgångar till att enbart ske vid förundersökningar som gäller brott som sannolikt har begåtts inom ramen för en kriminell organisa- tion. Genom ingressen har det förtydligats att det är nödvändigt att medlemsstaterna, för att säkerställa att finansiella utredningar priorite- ras i tillräckligt hög utsträckning i alla medlemsstater, kräver att de behöriga myndigheterna i landet inleder arbetet med att spåra till- gångar så snart det föreligger en misstanke om brottslig verksamhet som sannolikt kan ge upphov till betydande ekonomiska fördelar. Vidare menar man att det är av avgörande betydelse att egendom spå- ras i ett tidigt skede av en brottsutredning för att säkerställa en snabb identifiering av hjälpmedel, vinning eller egendom som senare kan
439
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
komma att förverkas. På så vis kan även det gränsöverskridande sam- arbetet underlättas.136
Även FATF:s rekommendation 30 innehåller krav på de brotts- bekämpande myndigheternas utredningsansvar i det här avseendet. Där anges att myndigheterna inom ramen för utredningar om vinst- genererande brott även bör ansvara för att finansiella utredningar görs noggrant och i ett tidigt skede i en brottsutredning.
Svensk rätt behöver kompletteras
I avsnitt 4.4 har det beskrivits vad som gäller för svenska brottsbekäm- pande myndigheter vid förundersökningar, utredningar om självstän- digt förverkande och i fråga om finansiella utredningar inom ramen för sådana utredningar. Där framgår att det inte finns någon författ- ningsreglerad skyldighet för brottsbekämpande myndigheter att ut- föra finansiella utredningar i förundersökningar utan att det är upp till åklagaren att avgöra om en sådan ska utföras eller inte. Det kan ifrågasättas om det som nu gäller är tillräckligt för att svensk rätt ska uppfylla förverkandedirektivets och FATF:s krav.
Det som talar emot att reglera frågan är att det finns uttalanden i förarbeten som tyder på att det redan i dag är obligatoriskt för åkla- gare att föra talan om förverkande (och att den frågan alltså måste utredas). Det kan därmed hävdas att det skulle vara onödigt att sär- skilt reglera frågan. När bestämmelserna om företagsbot ändrades framfördes nämligen att redan bestämmelsens utformning (i den då- varande 36 kap. 7 § brottsbalken, nuvarande 36 kap. 23 § brottsbalken) innebar en sådan skyldighet genom att det finns ett ”ska-krav” i be- stämmelsen.137 Eftersom företagsbot, precis som förverkande, är en särskild rättsverkan av brott skulle man därmed kunna argumentera för att samma obligatoriska krav finns på att åklagare ska föra talan om förverkande i alla situationer där en sådan rättsverkan aktualiseras. För att åklagaren ska veta om det finns skäl att föra en förverkande- talan måste den frågan utredas, det vill säga polis och åklagare måste aktivt utreda om det finns skäl att begära egendom förverkad inom
136Skäl 14.
137Se prop. 1985/86:23 Om ändring i brottsbalken m.m. (företagsbot), s. 65 och SOU 2016:82 En översyn av lagstiftningen om företagsbot, s. 70, där man hänvisar till att uttalandet i proposi- tionen innebär en sådan skyldighet för åklagare när förutsättningarna för företagsbot är upp- fyllda.
440
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
ramen för en utredning om brott. Det bör i sin tur förutsätta att man i större utsträckning än nu genomför finansiella utredningar inom ramen för förundersökningar, vilket alltså också är en åtgärd som bör vidtas enligt både förverkandedirektivet och FATF:s rekommenda- tioner.
Det kan argumenteras för att man redan nu genomför finansiella utredningar i alla ärenden där det är motiverat. Det framgår till exem- pel av Åklagarmyndighetens och Ekobrottsmyndighetens respektive instruktion att det ingår i deras uppdrag att arbeta för att begränsa vinsterna av brott. I detta ligger att – när det är påkallat – spåra till- gångar. Av myndigheternas rättsliga vägledning om brottsvinster och oförklarade tillgångar framgår även att åklagare har två huvudupp- drag: att utreda och lagföra brott och att återta brottsvinster.138
Det finns dock vissa tecken på att så inte är fallet. Ett sådant tecken är att det inte har kommit till stånd särskilt många prövningar om själv- ständigt förverkande under det dryga år som den nya förverkande- lagstiftningen har varit i kraft. Det är förstås naturligt att det tar viss tid för en reform att få fullt genomslag, men det är svårt att se hur myndigheterna ska veta i vilka fall det finns anledning att föra en talan om självständigt förverkande (eller på något annat sätt begära egen- dom förverkad) om det inte görs en finansiell utredning som visar att det kan finnas oförklarade tillgångar hos en misstänkt person.
För att möta de krav som artikel 4.3 ställer på att utredningar för att spåra tillgångar omedelbart ska genomföras, och som FATF:s rekommendationer ställer i fråga om genomförande av finansiella utredningar, menar utredningen att det bör föras in ett krav på att brottsbekämpande myndigheter inom ramen för förundersökningen ska genomföra utredningar för att spåra tillgångar. Det bör alltså klar- göras att de brottsbekämpande myndigheterna inom ramen för en förundersökning också är skyldiga att utreda om det finns skäl att begära egendom förverkad.
1382 § förordningen med instruktion för Åklagarmyndigheten, 2 § förordningen med instruk- tion för Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten, RäV 2024:07, Brottsvinster och oförklarade tillgångar. Även om penningbeslag, s. 8.
441
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
I en förundersökning ska det ingå att utreda om det finns skäl att begära egendom förverkad
För att åstadkomma det förtydligande som behövs i det här avseendet kan man överväga att införa nya bestämmelser antingen i rättegångs- balken eller i förundersökningskungörelsen (1947:948), eller i båda regleringarna.
Av 23 kap. 2 § rättegångsbalken följer i dag att det under förunder- sökningen ska utredas vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om det föreligger tillräckliga skäl för åtal mot den misstänkte. Vidare anges att målet under förundersökningen ska beredas så att bevisningen kan presenteras i ett sammanhang vid huvudförhand- lingen. I den paragrafen skulle det kunna läggas till att det under för- undersökningen även ska utredas om det finns skäl att begära egen- dom förverkad. Förundersökningen får sedan visa om ett yrkande om förverkande ska framställas i processen som till exempel ett yrk- ande om förverkande av brottsvinster kopplat till brottet, som ett utvidgat förverkande med stöd av ett förverkandeutlösande brott, eller om yrkandet ska läggas fram fristående genom en talan om själv- ständigt förverkande. Den bedömningen beror på vad som bedöms vara lämpligast och mest processekonomiskt.
Ett sådant tillägg i 23 kap. 2 § rättegångsbalken säger inget om hur utredningen ska bedrivas. För att undersökningsledaren eller åklagaren ska kunna ta ställning till om det finns egendom som ska begäras förverkad bör det dock normalt krävas att det genomförs en finansiell utredning under förundersökningen. Det bör inte innebära någon påtaglig fördröjning av i vart fall ärenden som hanteras av Polisen eftersom en grundläggande finansiell utredning enkelt kan tas fram genom en sökning i PIL (Polisens informationsstöd). Den rapport som erhålls kan ge undersökningsledaren eller åklagaren väg- ledning kring det fortsatta behovet av utredning i fråga om egendom som kan förverkas. Som framgår av avsnitt 4.4.1 innehåller rapporten folkbokföringsuppgifter, beslutade inkomstuppgifter för de senaste fem åren, lämnade individuppgifter (månatlig uppgift om inkomst och arbetsgivare), aktuella skulder hos Kronofogden och fastighets- innehav. Avsikten är att rapporten ska innehålla fler uppgifter fram- över. Rapporten är utformad på ett sådant sätt att den i de flesta fall kan ingå i förundersökningsprotokollet. När en grundläggande finan-
442
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
siell utredning har genomförts kan ställning tas till om ytterligare åtgärder bedöms nödvändiga.
Ett alternativ till ett tillägg i 23 kap. 2 § rättegångsbalken är att det införs en bestämmelse i förundersökningskungörelsen om att en finansiell utredning ska genomföras och vad en sådan utredning ska innehålla. I förundersökningskungörelsen finns det bland annat regler om sådan information som ska tas fram inom ramen för för- undersökningen. Där anges till exempel att uppgifter om den miss- tänktes levnadsomständigheter, utdrag ur vägtrafikregistret samt uppgift om inkomst- och förmögenhetsförhållanden under vissa förhållanden ska tas in.139 Det framgår dock inte att brottsbekäm- pande myndigheter ska genomföra finansiella utredningar eller att de aktivt ska spåra och identifiera tillgångar i förverkandesyfte trots att det får anses vara en obligatorisk uppgift för myndigheterna.
Eftersom rättegångsbalken är det regelverk som innehåller grund- läggande bestämmelser bland annat om hur förundersökningen ska bedrivas och vad den syftar till är det utredningens bedömning att en bestämmelse om att det under förundersökningen även ska utredas om det finns skäl att begära egendom förverkad kommer att få störst genomslag om den placeras i rättegångsbalken. Bestämmelsen kan alltså förväntas bli mest effektiv vid en sådan placering.
Utredningen föreslår därför att det läggs till ett krav i 23 kap. 2 § rättegångsbalken på att det i en förundersökning ska utredas om det finns skäl att begära egendom förverkad. Det kan även vara lämpligt att det i förundersökningskungörelsen närmare förtydligas till exem- pel vilken information som ska inhämtas inom ramen för en finan- siell utredning. Därigenom bör de krav som ställs i artikel 4.3 i för- verkandedirektivet om att medlemsstaterna ska säkerställa att det görs utredningar för att spåra tillgångar samt krav som FATF:s rekom- mendationer innebär i fråga om finansiella utredningar vara uppfyllda. Det ligger inom regeringens kompetens att genomföra ändringar i förundersökningskungörelsen varför utredningen inte lämnar förslag på hur sådana bestämmelser kan utformas.
Den nya regleringen införs i syfte att effektivisera arbetet med tillgångsinriktad brottsbekämpning. Bestämmelsen bör av den anled- ningen inte begränsas till enbart utredningar av brott som sannolikt kan ge upphov till betydande ekonomiska fördelar (som anges i för- verkandedirektivet). Det får förutsättas att de brottsbekämpande
1394 § förundersökningskungörelsen.
443
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
myndigheterna redan genomför alla tänkbara utredningar som kan ske för att identifiera tillgångar som kan förverkas vid den typen av brottsutredningar, varför ett regelverk med en sådan begränsning inte skulle få särskilt stora effekter i praktiken. Bestämmelsen, som alltså går utöver vad förverkandedirektivet kräver, innebär att det i princip alltid ska utredas om det finns skäl att förverka egendom vid utredning av brott som kan generera brottsvinster. Det är en viktig utgångspunkt att brott inte ska löna sig.
Regleringen bör inte heller begränsas till sådana utredningar som tar sikte på brott som begås inom ramen för en kriminell organisation, så som är möjligt enligt artikel 4 i förverkandedirektivet. Det är i och för sig otvetydigt så att ekonomisk vinning är en av de största driv- krafterna för de individer som verkar inom organiserad brottslighet. En klar utgångspunkt för förverkandereformen var dock att brott inte ska löna sig och att ingen ska ges möjlighet att skörda frukterna av brottslig verksamhet. Detta gäller inte bara den som kan hållas straffrättsligt ansvarig för ett visst brott utan generellt.140 Att mot den bakgrunden begränsa kravet på att utreda om det finns förut- sättningar att förverka tillgångar till brott som begås inom ramen för en kriminell organisation skulle motverka en sådan utgångspunkt och göra lagstiftningen mindre effektiv.
En helt generell regel som träffar alla brottsutredningar skulle dock riskera att minska effektiviteten i den brottsbekämpande verk- samheten, till exempel för mindre allvarlig brottslighet där utred- ningen helt färdigställs ute i fält och för brott som hanteras enligt det särskilda förfarande som finns för att åstadkomma en snabbare lagföring. Även när förhandsgodkännande av strafföreläggande har använts kan det finnas anledning att inte utvidga förundersökningen för att utreda om det finns skäl att förverka egendom. Ytterst måste det ankomma på undersökningsledaren eller åklagaren att genom direktiv till utredarna avgöra vilka utredningsåtgärder som ska vidtas. Den föreslagna nya bestämmelsen i 23 kap. 2 § bör därför komplet- teras med ett nytt tredje stycke där det framgår att en utredning av om det finns skäl att förverka egendom inte behöver genomföras om det med hänsyn till brottets allvar och karaktär inte är påkallat.
140Se prop. 2023/24:144 s. 211.
444
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
Vissa ytterligare ändringar behöver göras i rättegångsbalken
En förundersökning ska inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. Det följer av 23 kap. 1 § rättegångsbalken. En förundersökning behöver dock inte inledas om det är uppenbart att brottet inte går att utreda. Den möjlighet som åklagare har att inte inleda en förundersökning enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken påverkas inte av utredningens förslag eftersom den blir tillämplig först när en förundersökning har inletts. Om en undersökningsledare eller åklagare direkt ser att ett brott inte går att utreda och han eller hon av den anledningen beslutar att inte inleda en förundersökning finns det inte heller anledning att utreda om det finns skäl att begära egen- dom förverkad inom ramen för en förundersökning. Om det i en sådan situation påträffas egendom som det finns anledning att utreda närmare får den utredningen i stället ske enligt bestämmelserna om självständigt förverkande enligt 2024 års förfarandelag. Den begräns- ning av förundersökningsplikten som finns i 23 kap. 1 § rättegångs- balken behöver alltså inte ändras med anledning av utredningens förslag.
Det kan dock finnas anledning att göra vissa tillägg till bestäm- melserna i 23 kap. 4 a § och 22 §. I dessa paragrafer finns det ytter- ligare möjligheter för åklagaren att begränsa, lägga ner eller att inte genomföra en förundersökning. Dessa möjligheter bör finnas kvar även med det tillägg som utredningen föreslår.
Enligt 23 kap. 4 a § får en förundersökning läggas ner om en fort- satt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt förhåll- ande till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottets straffvärde inte överstiger fängelse i tre månader. Dessutom får en förundersökning läggas ner om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse eller om särskild åtalsprövning samt något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts genom att förundersökningen läggs ner.141 Av paragrafen följer även att åklagaren får besluta att inte in- leda en förundersökning om det finns förutsättningar för att lägga ner den redan innan förundersökningen har inletts.
141Bestämmelser om åtalsunderlåtelse finns i 20 kap. rättegångsbalken och bestämmelser om särskild åtalsprövning finns i bland annat 8 kap. 13 §, 9 kap. 12 § och 10 kap. 10 § brottsbalken,
13§ skattebrottslagen (1971:69) samt i 46 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
445
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
I 23 kap. 22 § rättegångsbalken finns det regler om undantag från förundersökningsplikten. Av bestämmelsen följer att förundersök- ning inte behöver genomföras, om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och det gäller ett brott som inte kan antas föranleda någon annan påföljd än böter eller ett sådant brott som avses i 45 kap. 2 § första eller andra stycket rättegångsbalken (vilket är rättegångsförse- else och vissa andra brott som begås vid sammanträde inför rätten).
I de nu nämnda paragraferna bör det läggas till att den nya regler- ingen i 23 kap. 2 § första stycket 2 inte gäller om en förundersökning läggs ner eller inte genomförs av de skäl som följer av 23 kap. 4 a och 22 §§ rättegångsbalken. För att tillgängliga resurser ska kunna använ- das där de gör bäst nytta är det angeläget att förundersökningar som inte kan förväntas leda till åtal och lagföring kan läggas ner och att förenklade utredningar kan användas på samma sätt som i dag. I dessa situationer behöver det alltså inte utredas om det finns skäl att begära egendom förverkad. I sammanhanget bör även nämnas att en utred- ning om självständigt förverkande får läggas ner om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte är rimliga (se 2 kap. 6 § 2024 års för- farandelag). Den bestämmelsen kan tillämpas trots att ett förverkande i och för sig vore möjligt. Dessutom kan en utredning om självstän- digt förverkande inledas om det finns anledning att lägga ner för- undersökningen eller begränsa ett åtal samtidigt som det finns skäl att förverka egendom genom ett självständigt förverkande. En sådan utredning ska inledas om det finns förutsättningar för det enligt 2 kap. 2 § 2024 års förfarandelag. Om förundersökningen läggs ner eller begränsas kan det alltså i stället finnas anledning att inleda en utred- ning om självständigt förverkande. Åklagaren kan då väcka talan om självständigt förverkande trots att brott inte kan bevisas.
Sammantaget gör utredningen bedömningen att den reglering som nu föreslås innebär att förverkandelagstiftningen blir mer effektiv genom att de brottsbekämpande myndigheterna i ett tidigt skede av förundersökningen i större utsträckning än nu utreder om det finns skäl att begära egendom förverkad samtidigt som regelverket kring förundersökningsplikten inte görs mindre effektivt.
Utredningen har inte identifierat några behov av följdändringar i andra kapitel i rättegångsbalken men har av tidsskäl inte haft möjlig- het att göra någon fullständig inventering av alla bestämmelser som skulle kunna tänkas påverkas.
446
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
4.6.3Kontor för återvinning av tillgångar (artikel 5)
ARO-kontoren och deras uppgifter (artikel 5.1 och 5.2)
Bedömning
Svensk rätt uppfyller kraven i artikel 5.1 och 5.2.
Förslag
ARO- och AMO-kontorens verksamheter regleras närmare genom ett nytt kapitel i förordningen om internationellt poli- siärt samarbete.
Artikel 5 handlar om att medlemsstaterna ska inrätta ARO-kontor och vilka uppgifter kontoren ska ha. Här kan inledningsvis konsta- teras att det inrättades ARO-kontor i Sverige redan vid genomföran- det av rådets beslut 2007/845/RIF av den 6 december 2007 om sam- arbete mellan medlemsstaternas kontor för återvinning av tillgångar när det gäller att spåra och identifiera vinning eller annan egendom som härrör från brott (nedan rådsbeslutet). Polisen och Ekobrotts- myndigheten är utpekade att vara svenska ARO-kontor enligt myn- digheternas respektive myndighetsinstruktion. Artikel 5.1 uppfylls alltså redan i Sverige.
ARO-kontorens verksamhet regleras i 10 kap. förordningen om internationellt polisiärt samarbete. En del av den regleringen överens- stämmer med de krav som ställs i förverkandedirektivet (artiklarna i kapitel 2 i förverkandedirektivet kommer att gås igenom i detalj nedan). Rubriken för det kapitlet är dock Uppgiftsutbyte enligt infor- mationsdirektivet och det har inte tidigare utretts hur ARO-konto- rens verksamhet ska regleras på bästa sätt. Sverige kan alltså på ett övergripande plan anses redan uppfylla artikel 5.2 i förverkandedirek- tivet, men när nu nya krav ställs på ARO-kontorens verksamhet och det dessutom ska inrättas AMO-kontor (se mer om det i av- snitt 6.6.6) anser utredningen att det finns anledning att reglera de krav som ställs genom förverkandedirektivet i ett separat kapitel i förordningen om internationellt polisiärt samarbete.
Genom att ett nytt kapitel skapas i förordningen om internationellt polisiärt samarbete blir det tydligare för tillämparna vilka bestämmel-
447
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
ser som gäller för ARO-kontorens verksamhet. Dessutom ställer förverkandedirektivet långt mer detaljerade krav på ARO-konto- rens verksamhet än vad rådsbeslutet gjorde. I 10 kap. förordningen om internationellt polisiärt samarbete finns det dessutom flera be- stämmelser som inte gäller för ARO-kontoren, till exempel sägs det i 10 kap. 3 § andra stycket förordningen om internationellt polisiärt samarbete, att det är Polisen som ska föra statistik över informations- utbytet, vilket inte är ett krav enligt förverkandedirektivet.
ARO- och AMO-kontorens verksamheter bör därmed regleras i ett separat, nytt kapitel i förordningen om internationellt polisiärt samarbete. Det föreslås därför att det införs ett nytt kapitel, 10 a kap., i förordningen.
Av artikel 5.2 följer att ARO-kontoren ska ha i uppgift att spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom när det är nödvän- digt för att stödja andra nationella behöriga myndigheter som ansvarar för utredningar för spårande av tillgångar enligt artikel 4 eller Euro- peiska åklagarmyndigheten (Eppo). ARO-kontoren ska även ha i uppgift att spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om frysning eller förver- kande som är utfärdat av en behörig myndighet i en annan medlems- stat. ARO-kontoren ska dessutom samarbeta och utbyta informa- tion med ARO-kontor i andra medlemsstater och Eppo för att spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om frysning eller förverkande. Därtill ska ARO-kontoren, enligt artikel 11, kunna säkra egendom som konto- ret har spårat på uppdrag av en annan medlemsstat i avvaktan på att ett frysningsbeslut har utfärdats (se mer om artikel 11 i kapitel 5).
Det står därmed klart att ARO-kontoren kommer att bedriva sådan brottsbekämpande verksamhet som både innefattar delar av att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet och att utreda eller lagföra brott. Med att förebygga, förhindra eller upp- täcka brottslig verksamhet avses det som vanligtvis kallas underrät- telseverksamhet, det vill säga arbete med insamling, bearbetning och analys av information när det ännu inte finns konkreta misstankar om att ett visst brott har begåtts. Med att utreda brott avses fram- för allt att genomföra förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken men också till exempel sådana utredningsåtgärder som en polisman får vidta innan förundersökning har inletts.142 Med uttrycket lagföra
14223 kap. 3 § fjärde stycket rättegångsbalken.
448
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
brott avses framför allt åklagares beslut i åtalsfrågor och om åtals- underlåtelser samt brottmålsförfaranden i allmän domstol. Utred- ningen menar att även om ARO-kontoren inte i egen regi kommer att bedriva förundersökningar eller lagföra brott kan en begäran till ett ARO-kontor om att spåra och identifiera tillgångar uppstå i alla dessa skeden.
När förverkandedirektivet har genomförts fullt ut kommer ARO- kontoren dessutom ha möjlighet att begära ut mer information än för närvarande (jämför kraven i artikel 6). Utöver det ska ARO-kon- toren ha möjlighet att tillfälligt säkra egendom i avvaktan på ett frys- ningsbeslut (jämför artikel 11). I förhållande till den nuvarande verk- samheten innebär förverkandedirektivets krav att ARO-kontoren kommer att arbeta mer aktivt för att spåra, identifiera och säkra till- gångar.
De uppgifter som ARO-kontoren ska ha enligt artikel 5.2 bör framgå av det nya kapitlet i förordningen om internationellt polisiärt samarbete.
ARO-kontorens samarbete med andra myndigheter (artikel 5.3)
Bedömning
Sverige uppfyller kraven i artikel 5.3. Inga åtgärder behöver vidtas.
Som har redovisats i avsnitt 4.5.1 förutsätts svenska myndigheter samarbeta med varandra på olika sätt. Av 6 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen följer också att myndigheter ska samverka med varandra genom att en myndighet är skyldig att på begäran från en annan myndighet lämna uppgifter som den förfogar över, om inte uppgifterna är sekretessbelagda eller det skulle hindra arbetets be- höriga gång. Dessutom gäller sedan den 1 april 2025 lagen om skyl- dighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna. Den lagen innebär en allmän skyldighet för vissa statliga myndigheter, kommuner, regioner och skolor att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna som behövs i deras arbete med att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet samt för att utreda eller lagföra brott.
449
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Sverige uppfyller härigenom kraven i artikel 5.3. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikeln i svensk rätt.
ARO-kontorens befogenhet att spåra och identifiera egendom som är föremål för unionens restriktiva åtgärder (artikel 5.4)
Bedömning
Kraven i artikel 5.4 uppfylls i svenskt rätt. Inga ytterligare åtgärder behöver vidtas.
Som redan har beskrivits har Sverige genomfört sanktionsdirektivet bland annat genom att införa sanktionslagen. De krav som EU ställer enligt sanktionsdirektivet gäller alltså i Sverige. De svenska ARO-kon- toren kan på begäran av en annan medlemsstat spåra och identifiera egendom som är föremål för unionens restriktiva åtgärder. Svensk rätt uppfyller kraven i artikel 5.4. Det innebär att inga åtgärder behö- ver vidtas för att genomföra artikeln i svensk rätt.
4.6.4Åtkomst till information (artikel 6)
Regeringen har i flera sammanhang anfört att det är oacceptabelt att bristande förutsättningar att dela information kan bidra till att brott begås och att det av den anledningen måste finnas tillräckliga förutsättningar att utbyta information mellan myndigheter och andra aktörer för att bekämpa och förebygga brott. Regelverket måste dess- utom kunna tillämpas på ett effektivt sätt i praktiken. Samtidigt måste det finnas en väl avvägd balans mellan den enskildes rätt till integ- ritet och möjligheterna att utbyta information.143 Den bedömningen delas av den här utredningen och utgör en utgångspunkt för de över- väganden som görs nedan.
För att ARO-kontoren ska kunna utföra de uppgifter som följer av artikel 5 finns emellertid krav på att medlemsstaterna ska säkerställa att kontoren har åtkomst till den information som anges i artikel 6 i den utsträckning sådan information är nödvändig för att spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom som härrör från brotts-
143Se till exempel prop. 2024/25:65 s. 62–64.
450
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
lig verksamhet eller motsvarande värde. För svensk del finns det alltså inte någon valfrihet i fråga om ARO-kontoren ska ha tillgång till informationen i artikel 6 utan frågan här gäller att säkerställa att de har tillgång till informationen tillräckligt snabbt.
Innan redovisningen övergår till de enskilda informationspunk- terna i artikel 6 bör något sägas om förverkandedirektivets närmare krav på hur ARO-kontoren ska ha tillgång till informationen.
Några utgångspunkter i fråga om ARO-kontorens tillgång till informationen i artikel 6
Bedömning
Vid tolkningen av artikel 6 bör följande utgångspunkter gälla:
–ARO-kontoren ska ha tillgång till all information som är nöd- vändig för att de ska kunna utföra de uppgifter som ARO- kontoren har enligt förverkandedirektivet.
–Artikel 6.2 innebär inte ett krav på att ARO-kontoren ska ha direktåtkomst till den information som anges.
–Kravet i artikel 6 innebär att en begäran från ett ARO-kontor att få ut uppgifter ska hanteras med största skyndsamhet.
–Vid ARO-kontoren bedrivs både underrättelseverksamhet och brottsbekämpande verksamhet.
I artikel 6.1 anges att ARO-kontoren ska ha tillgång till information i den utsträckning sådan information är nödvändig för att spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom. Här kan konstateras att det är svårt att på förhand säga att någon specifikt utpekad infor- mation som räknas upp i direktivet inte skulle kunna vara nödvändig i något sammanhang för att spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom. Utgångspunkten bör därmed vara att ARO-konto- ren ska ha tillgång till så mycket information som möjligt. Det inne- bär att i de fall det är svårt att utläsa vilken information som för svensk del avses i de olika punkterna i artikel 6 bör tolkningen ske extensivt.
Något bör också sägas om direktivets krav på hur ARO-kontoren ska ha tillgång till informationen. Av artikel 6.2 följer att medlems-
451
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
staterna ska säkerställa att ARO-kontoren har omedelbar och direkt åtkomst till informationen förutsatt att den lagras i centraliserade eller sammankopplade databaser eller register som innehas av offentliga myndigheter. Det bör därför först sägas något om vad omedelbar och direkt åtkomst innebär i det här sammanhanget. I det sammanhanget bör uppmärksammas att det i artikel 6.3 i stället anges att ARO-kon- toren antingen omedelbart och direkt eller på begäran snabbt ska kunna erhålla den information som sedan räknas upp i den punkten. Avslut- ningsvis bör även nämnas att det av artikel 6.4 följer att om den infor- mation som avses i punkterna 2 och 3 inte lagras i centraliserade eller sammankopplade databaser eller register som innehas av offentliga myndigheter ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att ARO-kontoren snabbt kan få informationen från rele- vanta institutioner på annat rationaliserat och standardiserat sätt.
2022 års penningtvättsutredning hade i uppdrag att bland annat föreslå hur artikel 18 i sjätte penningtvättsdirektivet skulle genom- föras i svensk rätt. Artikeln handlar om att de finansunderrättelse- enheter som ska inrättas i alla medlemsstater skyndsamt ska ha till- gång till den information som enheten behöver för att kunna utföra sina uppgifter.144 Sjätte penningtvättsdirektivets bestämmelser om vilken information som finansunderrättelseenheten ska ha tillgång till är, precis som artikel 6 i förverkandedirektivet, både omfattande och detaljerade. Det rör sig om information som finns i olika data- baser eller register och som huvudregel ska finansunderrättelseenhe- ten enligt direktivet ha omedelbar och direkt tillgång till informa- tionen.145
I den slutliga versionen av artikeln ändrades ordalydelsen till viss del jämfört med den version som 2022 års penningtvättsutredning ut- gick ifrån (direktivet var inte färdigförhandlat när utredningen genom- förde sitt uppdrag). I den slutliga versionen av artikel 21.2 i penning- tvättsdirektivet förtydligas det något vad som i det direktivet avses med att tillgången till information är ”direkt och omedelbar”. Till-
144Direktivet var inte färdigförhandlat när 2022 års penningtvättsutredning genomförde sitt uppdrag och i direktivets slutversion fick den artikel som utredningen hänvisar till som arti- kel 18 i stället nummer 21, jämför bilaga 7 i SOU 2024:58 Ett nytt regelverk mot penningtvätt och finansiering av terrorism med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1640 av den 31 maj 2024 om de mekanismer som medlemsstaterna ska inrätta för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av direktiv (EU) 2019/1937 och om ändring och upphävande av direktiv (EU) 2015/849, hän- visas till som sjätte penningtvättsdirektivet.
145Artikel 21 i sjätte penningtvättsdirektivet.
452
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
gången anses vara direkt och omedelbar om informationen finns i databaser, register eller datasökssystem från vilken finansunder- rättelseenheten kan hämta informationen utan några mellanliggande steg, eller om
a)den som innehar informationen snabbt tillhandahåller den och
b)de begärda uppgifterna eller informationen som ska lämnas inte kan påverkas.
Trots att penningtvättsdirektivet alltså har ändrats en del finns det anledning att se lite närmare på hur 2022 års penningtvättsutredning resonerade kring hur olika begrepp skulle tolkas för svensk del. I be- tänkandet påpekades det att uttrycket ”direkt tillgång” skulle kunna uppfattas som det som i svensk rätt brukar kallas direktåtkomst, och som vanligen avser möjligheten för tjänstemän på en myndighet att på egen hand kunna söka efter information i någon annan myndig- hets eller aktörs databas eller register utan att den som söker informa- tion kan påverka innehållet i databasen eller registret. Följande fram- hölls i det sammanhanget.146
Uppgifter som görs tillgängliga för direktåtkomst anses förvarade hos den mottagande myndigheten (2 kap. 6 § första stycket tryckfrihets- förordningen). Om uttrycket ”direkt tillgång” likställs med direktåt- komst innebär det att Finanspolisen ska ha direktåtkomst till ett stort antal databaser och register hos andra myndigheter och att uppgifterna i dessa databaser och register kommer att förvaras hos Finanspolisen. Detta skapar en stor mängd överskottsinformation, det vill säga uppgifter som inte behövs, som också kan begäras ut hos Finanspolisen. Uppgifterna kan också få ett sämre sekretesskydd hos Finanspolisen. Möjligheten till direktåtkomst ökar riskerna för intrång i den personliga integriteten efter- som det typiskt sett innebär att uppgifter blir tillgängliga för fler per- soner och att den utlämnande myndighetens möjligheter att kontrollera hur uppgifterna används minskar.
Detta kan inte anses vara den avsedda innebörden av direktivets be- stämmelser om att Finanspolisen ska ha direkt tillgång till den i direk- tivet angivna informationen. Utredningen bedömer att uttrycket ”direkt tillgång” i direktivet för svensk del i stället avser att finansunderrättelse- enheten ska ges rättsliga möjligheter att begära och få ut uppgifter från den myndighet eller annan organisation där informationen finns. En rimlig tolkning av uttrycket ”omedelbar tillgång” är då att en begäran av finansunderrättelseenheten att få ut uppgifter ska hanteras med största skyndsamhet.
146SOU 2024:58 s. 505 f.
453
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Vid tolkningen av vilka krav som artikel 6 i förverkandedirektivet ställer på åtkomst till information bör det övervägas om det finns anledning att göra en annan bedömning av begreppen omedelbart och direkt än den som 2022 års penningtvättsutredning gjorde. De argument som den utredningen har fört fram mot en tolkning som innebär att ARO-kontoren ska ha direktåtkomst till informationen i artikel 6.2 gör sig på samma sätt gällande här. Det som skulle kunna tala för en annan tolkning är att det i punkten 6.3 anges att informa- tionen som ett alternativ till omedelbar och direkt åtkomst snabbt ska kunna erhållas på begäran. Det finns alltså en skillnad på skriv- ningen i artikel 6.2 och 6.3. Vid en jämförelse med regleringen i sjätte penningtvättsdirektivet finns det dock en skrivning i punkten c) som anger att finansunderrättelseenheten ska ha direkt eller indirekt till- gång till viss brottsbekämpningsrelaterad information. Den skriv- ningen innebar inte att 2022 års penningtvättsutredning tolkade punkterna a) och b) som att de innebar ett krav på direktåtkomst till informationen.147
Det som också talar emot att punkten 6.2 ska tolkas som ett krav på att all information som nämns i punkten ska kunna erhållas genom direktåtkomst är att det enligt ordalydelsen förutsätter att informa- tionen lagras i centraliserade eller sammankopplade databaser eller register som innehas av myndigheter. Den skrivningen kan tolkas på så vis att ARO-kontoren ska ha direkt åtkomst till sådan information som nämns i punkten 6.2 och som finns i register eller databaser som är sammankopplade med Polisens respektive Ekobrottsmyndighetens databaser eller register. Om informationen inte finns i sådana centra- liserade eller sammankopplade databaser eller register är det enligt artikel 6.4 tillräckligt att det säkerställs att ARO-kontoren snabbt kan få informationen från relevanta institutioner på något annat ratio- naliserat och standardiserat sätt.
Sammantaget gör utredningen bedömningen att skrivningarna i förverkandedirektivet inte innebär ett absolut krav på att ARO-kon- toren ska ha direktåtkomst till någon information i artikel 6. Kravet på att informationen ska erhållas omedelbart tolkar utredningen på samma sätt som 2022 års penningtvättsutredning gjorde, nämligen
1472022 års penningtvättsutredning tolkade begreppet ”indirekt” tillgång till information på så vis att finansunderrättelseenheterna skulle kunna begära ut informationen från någon annan myndighet eller organisation än den som informationen finns hos, se SOU 2024:58 s. 592.
454
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
att en begäran från ett ARO-kontor att få ut uppgifter ska hanteras med största skyndsamhet.
I det här sammanhanget bör även något generellt sägas om ARO- kontorens möjlighet att lämna vidare information till utländska myn- digheter. Utländska myndigheter har inte någon rätt att få ut hand- lingar från svenska myndigheter grundat på offentlighetsprincipen. Det följer av 8 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen. Av den paragrafen framgår att en uppgift för vilken sekretess gäller inte får röjas för en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation, om inte utlämnande sker i enlighet med särskild föreskrift i lag eller förordning, eller uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller den mellanfolkliga organisationen. För att ARO-kontoren ska kunna fullgöra uppgiftsskyldigheten i förhållande till en utländsk behörig myndighet eller ett utländskt ARO-kontor behöver det införas en reglering om samarbete och informationsutbyte. En sådan reglering kan ske på förordningsnivå och bör därmed tas in i det nya kapitel för ARO-kontorens verksamhet som utredningen föreslår i förordningen om internationellt polisiärt samarbete.
Innan de enskilda informationspunkterna i artikel 6 gås igenom finns det skäl att påminna om det som sagts tidigare i det här avsnittet, nämligen att det inte kan råda någon tvekan om att ARO-kontoren kommer att bedriva såväl underrättelseverksamhet som brottsbekäm- pande verksamhet. Det får betydelse både för andra myndigheters och privata aktörers möjligheter att lämna ut information till ARO- kontoren och för kontorens möjlighet att behandla personuppgifter inom verksamheten.
Informationspunkterna i artikel 6.2
När det gäller informationen i artikel 6.2 gäller den enbart sådan in- formation som lagras i centraliserade eller sammankopplade databaser eller register som innehas av offentliga myndigheter. Förverkande- direktivet innehåller alltså inga krav på vilka uppgifter som ska lagras i databaser och register. Det innebär att om informationen inte finns lagrad så finns det inte heller någon skyldighet för medlemsstaten att
455
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
säkerställa att ARO-kontoren har tillgång till informationen. Nedan följer en redogörelse för vilka databaser och register som svenska myn- digheter har som kan kopplas till respektive punkt i artikel 6.2 och en beskrivning av om ARO-kontoren har tillgång till informationen eller inte för närvarande. Vid varje punkt görs även en bedömning av om någon åtgärd behöver vidtas för att genomföra artikel 6 i svensk rätt.
Olika typer av nationella fastighetsregister eller elektroniska datasöksystem (artikel 6.2 a)
Bedömning
Svensk rätt överensstämmer med artikel 6.2 a. Inga åtgärder be- höver vidtas.
Fastighetsregistret är Sveriges offentliga register över hur marken i landet är indelad och vem som äger vad. Lantmäteriet ansvarar för driften och förvaltningen av registret.148
Syftet med registret är att ge offentlighet åt information om fas- tigheter. Förutsättningarna för utlämnande av personuppgifter i fas- tighetsregistret regleras i lagen (2000:224) om fastighetsregister. Lagen innehåller, tillsammans med förordningen (2000:308) om fastighets- register, också bestämmelser om bland annat registrets innehåll. Lant- mäteriet kan medge direktåtkomst till fastighetsregistret.149 Direkt- åtkomst får dock inte medges så att det är möjligt att använda namn, personnummer eller del av personnummer som sökbegrepp.
Fastighetsregisterlagsutredningen har lämnat förslag som, om de genomförs, innebär att det skulle bli möjligt att genom direkt- åtkomst söka på personnummer i fastighetsregistret.150 I fastighets- registret redovisas inte till exempel innehav av bostadsrätter och ägarlägenheter, men Bostadsrättsregisterutredningen lämnade i juli 2022 ett förslag om att införa ett sådant register. Enligt förslaget ska registret innehålla uppgifter om bostadsrättslägenheten, bostads- rättsföreningen, bostadsrättshavaren, pantsättning och anteckning.
1482 § förordningen om fastighetsregister.
1497 § lagen om fastighetsregister.
150SOU 2024:7 Ett säkrare och mer tillgängligt fastighetsregister, s. 321–323 och 488–490. Reger- ingen beslutade om en lagrådsremiss, Stärkt säkerhetsskydd vid överlåtelse av fast egendom, den 4 december 2025. Lagrådsremissen omfattade dock inte de frågor som är aktuella här.
456
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
Lantmäteriet föreslås bli ansvarigt för registret och det föreslås under vissa förhållanden bli möjligt att få direktåtkomst till registret.151
Företrädare för ARO-kontoren har uppgett att de har tillgång till och kan söka i fastighetsregistret, men att de alltså för närvarande inte kan söka efter innehav av bostadsrätter och ägarlägenheter.
Svensk rätt bedöms överensstämma med artikel 6. a. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikeln i svensk rätt.
Nationella medborgar- och befolkningsregister över fysiska personer (artikel 6.2 b)
Bedömning
Svensk rätt överensstämmer med artikel 6.2 b. Inga åtgärder be- höver vidtas.
Folkbokföringen är den grundläggande registreringen av befolk- ningen i Sverige. Uppgifterna i folkbokföringen ska spegla befolk- ningens bosättning, identitet och familjerättsliga förhållanden så att olika samhällsfunktioner får ett korrekt underlag för beslut och åt- gärder. Folkbokföringen styrs av regleringen i folkbokföringslagen (1991:481) och folkbokföringsförordningen (1991:749).
Skatteverket ansvarar för frågor om folkbokföring.152 Registrer- ingen av personuppgifter görs i folkbokföringsdatabasen. Regleringen om folkbokföringsdatabasen finns i lagen (2001:182) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet och för- ordningen (2001:589) om behandling av personuppgifter i Skatte- verkets folkbokföringsverksamhet.
I folkbokföringsdatabasen får det bland annat behandlas uppgifter om person- eller samordningsnummer, namn, födelseort, adress, medborgarskap, civilstånd samt make, barn, föräldrar och vårdnads- havare.153
151I betänkandet Ett register för alla bostadsrätter, SOU 2022:39, lämnades förslag om att
införa ett nationellt register för Sveriges bostadsrätter. Lantmäteriet ska ansvara för uppbygg- naden av bostadsrättsregistret och har fått i uppdrag att påbörja det förberedande arbetet med att införa registret. Arbetet ska redovisas till regeringen i januari 2026. Se regerings- beslut den 28 maj 2025, dnr LI2025/01086.
1522 § förordningen (2017:154) med instruktion för Skatteverket.
1532 kap. 3 § lagen om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet.
457
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
En myndighet får ha direktåtkomst till vissa uppgifter i folkbok- föringsdatabasen, såsom person- eller samordningsnummer, namn, adress, folkbokföringsfastighet, lägenhetsnummer, distrikt och folk- bokföringsort. En myndighet får även ha direktåtkomst till andra uppgifter i databasen om myndigheten behöver uppgifterna för att fullgöra sitt uppdrag och får behandla dem. Direktåtkomst får inte medges om det är olämpligt ur integritetssynpunkt.154
Företrädare för ARO-kontoren har uppgett att folkbokförings- registret är tillgängligt för ARO-kontoren.
Svensk rätt bedöms överensstämma med artikel 6.2 b. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikeln i svensk rätt.
Nationella register över motorfordon, flygplan och vattenfarkoster (artikel 6.2 c)
Bedömning
Svensk rätt överensstämmer med artikel 6.2 c. Inga åtgärder be- höver vidtas.
Det finns register över motorfordon (fordonsregistret), luftfartyg (luftfartygsregistret) och fartyg (fartygsregistret), men inte över vanliga fritidsbåtar.
I fartygsregistret tas bara skepp och fartyg som är minst 15 meter långa upp, och fartyg som används i yrkestrafik och är minst 5 meter långa. Alla svenska skepp ska vara registrerade i fartygsregistrets skeppsdel. Ett skepp är ett fartyg vars skrov har en största längd överstigande 24 meter. Även båtar vars skrov har en största längd av minst 15 meter ska registreras samt andra båtar som används yrkesmässigt, se sjölagen (1994:1009), lagen (1979:377) om regi- strering av båtar samt i fartygsregisterförordningen (1975:927).
Motordrivna fordon och släp registreras enligt lagen (2001:558) om vägtrafikregister.
Luftfartyg registreras enligt förordningen (1986:172) om luft- fartygsregistret m.m. Transportstyrelsen ansvarar för driften.
1542 kap. 8 § lagen om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet.
458
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
Företrädare för ARO-kontoren har uppgett att ARO-kontoren har tillgång till information i dessa register, men att det endast är fordonsregistret som de har direktåtkomst till. För tillgång till infor- mation från de andra registren krävs det att kontoren gör en förfrågan till Transportstyrelsen. ARO-kontoren gör av den anledningen inte alltid rutinmässiga sökningar efter andra typer av transportmedel än just motordrivna fordon. Det är främst i de fall en frågeställare spe- cifikt anger att det finns misstankar om att en person eller ett företag äger till exempel ett fartyg eller luftfartyg som en förfrågan om det görs. Om ARO-kontoren vänder sig till Transportstyrelsen med en fråga får de dock snabbt svar.
Eftersom medlemsstaterna endast ska säkerställa att ARO-kon- toren har åtkomst till informationen om den lagras i myndigheters databaser eller register bedöms svensk rätt överensstämma med punk- ten 6.2 c, trots att fritidsbåtar inte finns i några register. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikeln i svensk rätt.
Kommersiella register, inbegripet handels- och företagsregister (artikel 6.2 d)
Bedömning
Svensk rätt överensstämmer med artikel 6.2 d. Inga åtgärder be- höver vidtas.
Bolagsverket ansvarar för att registrera de företag som anges i 1 § förordningen (2007:1110) med instruktion för Bolagsverket.
Företrädare för ARO-kontoren har uppgett att de har åtkomst till all offentlig information som registreras hos Bolagsverket. Informatio- nen är enkel att få ut, men alla företagsformer finns inte registrerade hos Bolagsverket. Till exempel finns det inte något generellt krav på att ideella föreningar ska registreras där. Stiftelser registreras inte hos Bolagsverket utan hos länsstyrelsen.
Det finns också olika varianter av internationella bolagsregister, där man kan söka efter bolagsföreträdare i hela världen. Ekobrotts- myndigheten har tillgång till ett sådant register, men det har inte
459
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Polisen, trots att behov finns även där. Licenserna till den typen av register är dyra.
Eftersom medlemsstaterna endast ska säkerställa att ARO-kon- toren har åtkomst till informationen om den lagras i myndigheters databaser eller register bedöms svensk rätt överensstämma med punk- ten 6.2 d, trots att inte alla företagsformer finns i Bolagsverkets offent- liga register. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikeln i svensk rätt.
Nationella register över verkligt huvudmannaskap i enlighet med direktiv (EU) 2015/849 och uppgifter som finns tillgängliga via sammankoppling av register över verkligt huvudmannaskap i enlighet med det direktivet (artikel 6.2 e)
Bedömning
Svensk rätt överensstämmer med artikel 6.2 e. Inga åtgärder be- höver vidtas.
I Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 (det fjärde penningtvättsdirektivet) finns regler om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.155 Reglerna genomförs i huvudsak i penningtvättslagen och lagen (2017:631) om registrering av verkliga huvudmän. Den sistnämnda lagen inför- des för att förhindra att juridiska personer eller truster156 utnyttjas för penningtvätt eller finansiering av terrorism. I lagen finns bestäm- melser med krav på registrering av verkliga huvudmän i juridiska personer och truster. Registret förs av Bolagsverket som får medge direktåtkomst till registret.157 Lagen om registrering av verkliga huvud- män kompletteras med bestämmelser i förordningen (2017:667) om registrering av verkliga huvudmän.
155Det nuvarande penningtvättsdirektivet har ändrats genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/843 av den 30 maj 2018. I maj 2024 antogs nya rättsakter på området; Europa- parlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1620 av den 31 maj 2024, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1624 av den 31 maj 2024 (penningtvättsförordningen), och sjätte penningtvättsdirektivet (som har nämnts ovan).
156En trust är en juridisk person som är särskilt vanlig i anglosaxiska länder, där en stiftare överför egendom till en förvaltare (trustee) för att egendomen ska förvaltas till förmån för en eller flera förmånstagare (beneficiaries).
1573 kap. 5 § förordningen om registrering av verkliga huvudmän.
460
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
Företrädare för ARO-kontoren har uppgett att Polisen ska få till- gång till det nationella registret över verkligt huvudmannaskap, men inte har det i dagsläget.
Uppgifterna i det svenska registret över verkliga huvudmän är of- fentliga.158 Verksamhetsutövare, det vill säga företag som enligt pen- ningtvättslagen ska motverka att deras verksamhet missbrukas för penningtvätt och finansiering av terrorism, förutsätts göra sökningar i registret över verkliga huvudmän när de vidtar åtgärder för kund- kännedom.159 Därutöver kan uppgifterna i registret användas i myn- digheters underrättelseverksamhet, brottsbekämpande verksamhet eller tillsynsverksamhet.
Det svenska registret för verkliga huvudmän har länge varit ordnat på så sätt att alla har haft möjlighet att få tillgång till samtliga uppgifter i registret genom Bolagsverkets webbplats. Uppgifterna har då kunnat fås i princip omedelbart.
Den 22 november 2022 meddelade EU-domstolen i de förenade målen C-37/20 och C-601/20, WM och Sovim SA mot Luxemburg Business Register en dom som gällde frågan om det är i överensstäm- melse med EU-stadgan och EU:s dataskyddsförordning att upp- gifterna i registret över verkliga huvudmän (i Luxemburg) är fullt tillgängliga för allmänheten, utan att den som vill ha tillgång till upp- gifterna måste visa att det finns ett berättigat intresse av uppgifterna.
EU-domstolen menade att allmänhetens tillgång till information om verkliga huvudmän är ett ingrepp i de rättigheter som garanteras i artiklarna 7 och 8 i stadgan, det vill säga rätten till respekt för bland annat privatliv och rätten till skydd för personuppgifter. I fråga om hur allvarligt ingreppet är framhöll domstolen att informationen från registren kan möjliggöra en sammanställning av vissa personuppgif- ter av mer eller mindre omfattande karaktär och att det ligger i sakens natur att tillgängliggörande av informationen till allmänheten inne- bär att ett obegränsat antal personer kan få tillgång till informationen.
Domstolen framhöll även att tillgängliggörandet får till följd att personer som vill ha tillgång till uppgifter i registret av andra skäl än dem som har med de mål som eftersträvas med registret att göra kan få det. Uppgifterna var dessutom lättillgängliga i och med att de fanns på internet. Vidare konstaterade domstolen att följderna av ett eventuellt missbruk av personuppgifterna förvärras av att uppgifterna,
1583 kap. 3 § förordningen om registrering av verkliga huvudmän.
1593 kap. 8 § första stycket penningtvättslagen.
461
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
sedan de har gjorts tillgängliga för allmänheten, kan lagras och spri- das och att det då kan bli ännu svårare, eller till och med omöjligt, för den verkliga huvudmannen att på ett effektivt sätt försvara sig mot missbruk av personuppgifterna160
Ett ingrepp i rättigheterna i EU-stadgan kan, framhöll domstolen, i vissa fall vara motiverat. Det förutsätter dock att begränsningen av rättigheten är nödvändig och görs i syfte att uppnå ett mål av allmänt samhällsintresse eller för att tillgodose behovet av att skydda andra människors rättigheter och friheter. Dessutom krävs att åtgärden är föreskriven i lag, är förenlig med det väsentliga innehållet i rättighe- terna och friheterna som garanteras enligt EU-stadgan, och är propor- tionerlig.161
När det gäller frågan om ingreppet i de rättigheter som garanteras genom EU-stadgan är motiverat i fråga om allmänhetens tillgång till uppgifter om verkliga huvudmän konstaterade EU-domstolen att intresset av att förebygga penningtvätt och finansiering av terrorism i och för sig är ett mål av allmänt intresse som kan motivera ingrepp i de grundläggande rättigheterna. Det var dock inte visat att ingreppet i det här fallet var absolut nödvändigt eller proportionerligt. EU-dom- stolen underkände därför den nuvarande ordningen, det vill säga att uppgifterna i registret är tillgängliga för allmänheten utan att ett be- rättigat intresse av uppgifterna krävs.162
Sedan EU-domstolens dom har Bolagsverket funnit det nödvän- digt att i viss mån begränsa tillgången till det svenska registret för verkliga huvudmän. Sedan en tid tillbaka gäller att den som vill ha tillgång till registret behöver identifiera sig och även ange vad upp- gifterna ska användas till. Det sist nämnda görs i syfte att säkerställa att uppgifterna inte används för ändamål som är oförenliga med EU- domstolens dom.
Konsekvenserna av EU-domstolens dom för tillhandahållande av uppgifter ur registret för verkliga huvudmän har analyserats i en promemoria som tagits fram av Finansdepartementet under våren 2025. I promemorian föreslås att det i lagen om registrering av verk- liga huvudmän införs striktare regler om på vilket sätt olika katego- rier av mottagare kan få del av uppgifter i registret. Eftersom det sjätte penningtvättsdirektivet innebär krav på att personer med ett
160Se punkterna 40–44 i domen.
161Artikel 52.1 i EU-stadgan.
162Se punkterna 59, 76 och 86 i domen.
462
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
berättigat intresse av uppgifterna i registret över verkliga huvudmän ska kunna få del av dessa elektroniskt och även anger ett förfarande för att fastställa om ett berättigat intresse finns, föreslås även att så- dana bestämmelser tas in i nationell rätt.163
Enligt promemorians förslag till ny 3 kap. 9 c § lagen om registre- ring av verkliga huvudmän ska Bolagsverket ge bland annat vissa myn- digheter direkt åtkomst till registret över verkliga huvudmän. Enligt förslaget till ny 3 kap. 7 § förordningen om registrering av verkliga huvudmän är det bland annat Polisen och Ekobrottsmyndigheten som ska få direkt åtkomst till registret. ARO-kontoren kommer därmed att ha direkt åtkomst till uppgifterna i registret om ändringarna genom- förs. Ingen ytterligare åtgärd behöver vidtas för att genomföra arti- kel 6.2 e i förverkandedirektivet i svensk rätt.
Centraliserade bankkontoregister i enlighet med direktiv (EU) 2019/1153 (artikel 6.2 f)
Bedömning
Svensk rätt överensstämmer med artikel 6.2 f. Inga åtgärder be- höver vidtas.
Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/1153 av den 20 juni 2019 om fastställande av bestämmelser för att underlätta användning av finansiell information och andra uppgifter för att förebygga, upp- täcka, utreda eller lagföra vissa brott genomfördes i svensk rätt genom lagen (2022:613) om finansiell information i brottsbekämpningen och förordningen (2022:620) om finansiell information i brottsbe- kämpningen.164 Av lagen följer att Finansunderrättelseenheten ska lämna ut en uppgift till en så kallad behörig myndighet om det behövs i den myndighetens verksamhet för att förebygga, förhindra, upptäcka, utreda eller lagföra allvarliga brott. En uppgift ska inte lämnas ut om det finns en sekretessbestämmelse som är tillämplig på uppgiften
163Finansdepartementet, 2025, Utlämnande av uppgifter ur registret med verkliga huvudmän, Finansmarknadsavdelningen, dnr Fi2025/00707, s. 22–23.
164I maj 2024 beslutades om ett tilläggsdirektiv; Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1640 av den 31 maj 2024 om de mekanismer som medlemsstaterna ska inrätta för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terro- rism, om ändring av direktiv (EU) 2019/1937 och om ändring och upphävande av direktiv (EU) 2015/849. Tilläggsdirektivet har ännu inte genomförts i svensk rätt.
463
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
och övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att lämna ut uppgiften. De uppgifter som avses i lagen är dem som Finanspolisen för i det så kallade penningtvättsregistret. Ekobrottsmyndigheten, Polisen, Skatteverket och Tullverket är utsedda till behöriga myndigheter i direktivets mening. Det centraliserade konto- och värdefackssystemet är det som kallas för Mekanismen (se avsnitt 4.3.1). Mekanismen tillhandahålls av Skatteverket enligt lagen (2020:272) om konto- och värdefackssystem.
Företrädare för ARO-kontoren har uppgett att de har tillgång till informationen som finns i Mekanismen.
Artikel 16 i 2024 års penningtvättsdirektiv innehåller förändringar i fråga om konto- och värdefacksystem. Det är inte klart hur penning- tvättsdirektivet ska genomföras i svensk rätt ännu. I den fortsatta beredningen bör det beaktas att ARO-kontoren behöver tillgång till informationen i bland annat centraliserade bankkontoregister.165
Svensk rätt bedöms överensstämma med punkten 6.2 f. Det inne- bär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikeln i svensk rätt.
Informationspunkterna i artikel 6.3
Enligt artikel 6.3 ska ARO-kontoren antingen omedelbart och direkt eller på begäran snabbt kunna få del av den information som följer av punkterna a–k.
Skatteuppgifter, inbegripet uppgifter som innehas av skattemyndigheterna (artikel 6.3 a)
Bedömning
Svensk rätt överensstämmer med artikel 6.3 a. Inga åtgärder be- höver vidtas.
165Artikel 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1640 av den 31 maj 2024 om de mekanismer som medlemsstaterna ska inrätta för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av direktiv (EU)
2019/1937 och om ändring och upphävande av direktiv (EU) 2015/849.
464
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
Enligt artikel 6.3 a ska ARO-kontoren antingen omedelbart och direkt eller på begäran snabbt kunna få information om skatteupp- gifter, inbegripet uppgifter som innehas av skattemyndigheterna.
Direktivet är oklart i fråga om vilken typ av uppgifter som avses. I den engelska versionen av direktivet talas om ”fiscal data, including data held by tax and revenue authorities”. Sjätte penningtvättsdirek- tivet innehåller en liknande (men mer omfattande) skrivning, näm- ligen
…skatteuppgifter, inbegripet uppgifter som innehas av skattemyndig- heterna samt uppgifter som erhållits i enlighet med artikel 8.3 a i rådets direktiv 2011/16/EU.
Det tolkades i 2022 års penningtvättsutredning som att finansunder- rättelseenheten skulle ha tillgång till uppgifter som finns i beskatt- ningsdatabasen. Den bedömningen gjordes dock mot bakgrund av att åtkomsten till skatteuppgifter enligt sjätte penningtvättsdirek- tivet enbart gäller uppgifter som finns i databaser och register, vilket alltså inte är samma formulering som används i artikel 6.3 a i för- verkandedirektivet.
Beskattningsdatabasen är en uppgiftssamling som finns hos Skatte- verket. Ordet databas är ett juridiskt begrepp och beskattningsdata- basen består i praktiken av flera register och uppgiftssamlingar. De grundläggande reglerna om behandling av personuppgifter i Skatte- verkets beskattningsverksamhet finns i lagen (2001:181) om behand- ling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet. Lagen gäller om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om uppgif- terna ingår i, eller är avsedda att ingå i, en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgängliga för sökning eller sammanställ- ning enligt särskilda kriterier.166 Det finns förslag om att ändra bland annat Skatteverkets personuppgiftslagar i propositionen Framtidens dataskydd vid Skatteverket, Tullverket och Kronofogdemyndigheten.167
Uppgifterna får behandlas för vissa utpekade ändamål. Exempel på sådana ändamål är fastställande av underlag för redovisning, be- talning och återbetalning av skatter och avgifter, bestämmande av pensionsgrundande inkomst, fastighetstaxering, revision och hand- läggning enligt lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa
1661 kap. 1 § lagen om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet.
167Prop. 2025/26:88. Propositionen beslutades den 16 december 2025 varför utredningen inte har haft möjlighet att beakta de förslag som lämnas i propositionen. Bedömningarna här utgår från gällande rätt och förslagen i propositionen får beaktas under den fortsatta beredningen.
465
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
borgenärsuppgifter. Uppgifterna får också behandlas för att bland annat tillhandahålla viss information som behövs i författningsregle- rad verksamhet hos någon annan än Skatteverket, för att tillhanda- hålla information som behövs i Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet, för att fullgöra uppgiftslämnande som sker i överens- stämmelse med lag eller förordning, och för andra ändamål om be- handlingen inte är oförenlig med det ändamål för vilket uppgifterna samlades in.168
Vilka uppgifter som inom ramen för de ändamål som nämnts ovan får behandlas i beskattningsdatabasen regleras i 2 kap. 3 § lagen om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet. Det handlar om en stor mängd information om bland annat fysiska per- soners identitet, medborgarskap, bosättning och familjeförhållanden, juridiska personers identitet, säte, ägarförhållanden samt firmateck- nare och andra företrädare, registrering för skatter och avgifter, under- lag för fastställande av skatter och avgifter, bestämmande av skatter och avgifter, underlag för fastighetstaxering, revision och annan kon- troll av skatter och avgifter.
I förordningen (2001:588) om behandling av uppgifter i Skatte- verkets beskattningsverksamhet finns bestämmelser om utlämnande av uppgifter i beskattningsdatabasen till andra myndigheter. Enligt 8 l § ska uppgifter från beskattningsdatabasen efter begäran lämnas ut till bland andra Polisen och Ekobrottsmyndigheten, i den utsträck- ning det behövs för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda eller lagföra brott. De uppgifter som kan lämnas ut med stöd av denna bestämmelse begränsas dock till vissa uppgifter i en sådan arbetsgivardeklaration eller förenklad arbetsgivar- deklaration som avses i 26 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244), identifikationsuppgifter för den uppgiftsskyldige och betalnings- mottagaren, samt uppgift om den redovisningsperiod som deklara- tionen avser.
Företrädare för ARO-kontoren har uppgett att de kan få ut offent- liga taxeringsuppgifter, men att det är svårare att få ut annan informa- tion från Skatteverket.
Även om det är svårt att fullt ut överblicka vilken information det är avsett att ARO-kontoren ska ha tillgång till enligt artikel 6.3 a i förverkandedirektivet bör den allra minst omfatta sådan information som de brottsbekämpande myndigheterna kan få ut när det behövs
1681 kap. 4 och 5 §§ lagen om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet.
466
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda eller lagföra brott. I avsnitt 4.5.1 har det beskrivits att det med begreppen att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksam- het avses sådana åtgärder som vidtas i underrättelsesyfte. Att spåra och identifiera tillgångar inom ramen för ARO-kontorens verksam- het måste anses utgöra sådana åtgärder som görs i underrättelsesyfte eller under en pågående brottsutredning i en annan medlemsstat.
ARO-kontoren kan därmed få ut den efterfrågade informationen. EBM-utredningen har lämnat förslag som innebär att Ekobrotts-
myndigheten och Polisen i verksamhet som syftar till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda eller lag- föra brott ska ha samma tillgång till uppgifter ur beskattningsdata- basen som Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet, det vill säga direktåtkomst till uppgifter i beskattningsdatabasen.169 Även om det för förverkandedirektivets vidkommande är tillräckligt att ARO-kontoren snabbt kan få tillgång till information efter att ha skickat en förfrågan till Skatteverket skulle det innebära en ytterli- gare effektivitetsvinst för ARO-kontoren om EBM-utredningens förslag genomfördes i det här avseendet.
Svensk rätt bedöms överensstämma med artikel 6.3 a. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikeln i svensk rätt.
Nationella socialförsäkringsuppgifter (artikel 6.3 b)
Bedömning
Svensk rätt överensstämmer med artikel 6.3 b. Inga åtgärder be- höver vidtas.
Enligt artikel 6.3 b ska ARO-kontoren antingen omedelbart och direkt eller på begäran snabbt kunna få information om nationella social- försäkringsuppgifter.
På samma sätt som med skatteuppgifter är det svårt att tolka vad som avses med ”nationella socialförsäkringsuppgifter” (på engelska ”national social security data”). Svensk rätt innehåller inte någon re- glering om ett fullständigt socialförsäkringsregister. I socialförsäk-
169SOU 2025:8 s. 382–384.
467
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
ringsbalken finns det bestämmelser om social trygghet genom de sociala försäkringar samt andra ersättnings- och bidragssystem som omnämns i balken. Det handlar om familjeförmåner, förmåner vid sjukdom eller arbetsskada, särskilda förmåner vid funktionshinder, förmåner vid ålderdom, förmåner till efterlevande och bostadsstöd.170 Socialförsäkringen administreras av Försäkringskassan, Pensionsmyn- digheten, Fondtorgsnämnden171 och Skatteverket.172 Dessutom hand- lägger kommunernas socialtjänst vissa frågor om samhällets social- tjänst. Inom kommunens ansvar ligger bland annat insatser för ekonomiska behov.173
Företrädare för ARO-kontoren har uppgett att det är svårt att tolka vad nationella socialförsäkringsuppgifter syftar på och det är därmed också svårt att svara på frågan om ARO-kontoren har till- gång till sådana uppgifter som förverkandedirektivet hänvisar till.
Både Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten behandlar upp- gifter om socialförsäkringsförmåner i sina verksamheter. Försäkrings- kassan beslutar och betalar ut en stor del av den svenska socialförsäk- ringen och hanterar därutöver ett antal andra bidrag och ersättningar.
Pensionsmyndigheten har i uppdrag att administrera och betala ut pensioner och andra förmåner som administreras av myndigheten. Fondtorgsnämnden är en statlig myndighet med uppgift att upp- handla, granska och kvalitetssäkra fonderna i det svenska premie- pensionssystemet. Myndigheten hanterar inga utbetalningar till enskilda eller företag och deras verksamhet bedöms därmed inte innehålla sådana uppgifter som kan bli aktuella för ARO-kontoren att eftersöka.174
I socialförsäkringsbalken hanteras personuppgiftsbehandlingen i kapitel 114. Av 114 kap. 2 § socialförsäkringsbalken följer att kapit- let innehåller bestämmelser om behandling av personuppgifter i verk- samhet som avser förmåner enligt socialförsäkringsbalken. Kapitlet gäller endast om behandlingen är helt eller delvis automatiserad eller om personuppgifterna ingår i eller kommer att ingå i ett register. Med
1701 kap. 3 § socialförsäkringsbalken.
171Fondtorgsnämnden är en statlig myndighet med uppgift att upphandla, granska och kva- litetssäkra fonderna i det svenska premiepensionssystemet.
1722 kap. 1 § socialförsäkringsbalken. Skatteverket hanterar beskattningen av vissa delar av socialförsäkringsförmåner, framför allt pension, sjukersättning och aktivitetsersättning, men handlägger inte själva utbetalningen av dessa eller andra förmåner. Skatteverkets uppgifter hanterades i föregående avsnitt och kommer därför inte att beröras mer i det här avsnittet.
173Se till exempel 1 och 12 kap. socialtjänstlagen (2025:400).
174Bestämmelser om Fondtorgsnämndens verksamhet finns i lagen (2022:759) om Fondtorgs- nämnden.
468
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
sådana förmåner avses familjeförmåner, förmåner vid sjukdom eller arbetsskada, särskilda förmåner vid funktionshinder, förmåner vid ålderdom, förmåner till efterlevande och bostadsstöd. Bestämmel- serna ska också tillämpas vid behandling av personuppgifter i verk- samhet som avser andra förmåner och ersättningar som enligt lag eller förordning eller särskilt beslut av regeringen handläggs av För- säkringskassan eller Pensionsmyndigheten.
Myndigheterna är personuppgiftsansvariga för sina respektive verksamheter och de får behandla personuppgifter för fullgörande av uppgiftslämnande som sker i överensstämmelse med lag eller för- ordning.175
Direktåtkomst till personuppgifter i verksamhet som avser social- försäkringsförmåner är tillåten endast i den utsträckning som anges i lag eller förordning. Varken Polisen eller Ekobrottsmyndigheten nämns som sådana myndigheter som kan ha direktåtkomst till upp- gifter i verksamheter som behandlar socialförsäkringsförmåner.176
Sekretess gäller hos Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten för bland annat uppgift om en enskilds hälsotillstånd eller andra per- sonliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs, och uppgiften före- kommer i ett ärende.177 I Försäkringskassans och Pensionsmyndig- hetens verksamheter gäller även de generellt tillämpliga sekretess- bestämmelserna i 21 kap. offentlighets- och sekretesslagen.
Eftersom det inte finns något register över nationella socialförsäk- ringsuppgifter i Sverige måste det i stället säkerställas att ARO-kon- toren på begäran snabbt kan få sådan information. Det gäller sekre- tess för bland annat uppgifter om enskildas personliga förhållanden i Försäkringskassans och Pensionsmyndighetens verksamheter vilket innebär att myndigheterna endast kan lämna ut uppgifter till Polisen och Ekobrottsmyndigheten om det finns en tillämplig sekretessbry- tande bestämmelse eller det finns en uppgiftsskyldighet i lag eller för- ordning.178 Det kommer alltså att krävas en bedömning i det enskilda fallet om Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten kan lämna ut uppgifter till ARO-kontoren om uppgifterna omgärdas av sekretess.
175114 kap. 7 och 9 §§ socialförsäkringsbalken.
176114 kap. 14 § socialförsäkringsbalken och 4–6 §§ förordningen (2024:14) om behandling av personuppgifter vid Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten.
17728 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen.
178Se till exempel lagen (2016:774) om uppgiftsskyldighet vid samverkan mot viss organiserad brottslighet och förordning (2016:775) om uppgiftsskyldighet vid samverkan mot viss orga- niserad brottslighet.
469
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Utöver de nu nämnda situationerna där uppgifter kan eller ska lämnas ut till ARO-kontoren bör även lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna nämnas. Den lagen innehåller bestämmelser om utlämnande av uppgifter som behövs för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet. Enligt lagens förarbeten avses med att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet det som vanligtvis kallas underrättelseverksam- het, det vill säga arbete med insamling, bearbetning och analys av information när det ännu inte finns konkreta misstankar om att ett visst brott har begåtts. Det bör därmed stå klart att den verksamhet som ARO-kontoren bedriver, ingår i sådan brottsbekämpande verk- samhet som omfattas av lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna. Det sagda innebär att den upp- giftsskyldighet som följer av lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna blir tillämplig på ARO-kon- torens verksamhet. Både Försäkringskassan och Pensionsmyndig- heten ingår bland de myndigheter som särskilt nämns som sådana som omfattas av uppgiftsskyldigheten.179 Även kommuner och regio- ner ska lämna uppgifter till en brottsbekämpande myndighet, om uppgiften behövs i den brottsbekämpande verksamheten. Kommu- ner och regioner är dock inte skyldiga att lämna ut en uppgift om det finns en sekretessbestämmelse som är tillämplig på uppgiften och det står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut.180
Svensk rätt bedöms överensstämma med artikel 6.3 b. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikeln i svensk rätt.
Relevant information som innehas av myndigheter som är behöriga att förebygga, upptäcka, utreda eller åtala för brott (artikel 6.3 c)
Bedömning
Svensk rätt överensstämmer med artikel 6.3 c. Inga ytterligare åtgärder behöver vidtas.
1795 § lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna.
1806 § lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna.
470
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
Enligt artikel 6.3 c ska ARO-kontoren snabbt kunna få relevant infor- mation som innehas av myndigheter som är behöriga att förebygga, upptäcka, utreda eller åtala för brott, det vill säga från andra brotts- bekämpande myndigheter. Det kan bli fråga om väldigt omfattande information som dessutom är svår att på förhand definiera.
Den information som kan vara intressant för den verksamhet som bedrivs vid ARO-kontoren är information som kan bidra till att det går att spåra och identifiera tillgångar som kan säkras i syfte att de ska kunna förverkas. Det vill säga inte bara information om pågående brottsutredningar utan även information som kan betraktas som underrättelseinformation.
För svenskt vidkommande skulle det kunna innebära att ARO- kontoren begär ut uppgifter som innehas av brottsbekämpande myn- digheter, vilket är Ekobrottsmyndigheten, Kustbevakningen, Polisen, Skatteverket (en del av myndighetens verksamhet), Tullverket och Åklagarmyndigheten. Uppgifter som innehas av brottsbekämpande myndigheter omfattas ofta, men inte alltid, av sekretess. Uppgifter som inte omfattas av sekretess kan lämnas ut till en annan myndig- het om den mottagande myndigheten har stöd för att behandla per- sonuppgifterna i sin verksamhet. ARO-kontoren har stöd för att behandla personuppgifter om det är nödvändigt för att en behörig myndighet ska kunna utföra sin uppgift att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott. Det som avses är alltså brottsbekämpande verksamhet.
Om en uppgift som brottsbekämpande myndigheter innehar och som ARO-kontoren behöver få ut omfattas av sekretess krävs det att det finns antingen en tillämplig sekretessbrytande regel eller någon form av uppgiftsskyldighet i lag eller förordning.
I samtliga brottsbekämpande myndigheters brottsdatalagar finns en reglering som anger att myndigheterna, trots sekretess enligt 21 kap. 3 § första stycket och 35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen, har rätt att ta del av personuppgifter som har gjorts gemensamt till- gängliga med stöd av respektive myndighets brottsdatalag, om den mottagande myndigheten behöver uppgifterna bland annat för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, eller för att utreda eller lagföra brott. Sekretessen i 21 kap. 3 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen handlar om uppgifter om en en- skilds bostadsadress eller annan jämförbar uppgift som kan lämna upplysning om var den enskilde bor stadigvarande eller tillfälligt,
471
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
den enskildes telefonnummer, e-postadress eller annan jämförbar uppgift som kan användas för att komma i kontakt med denne. Sek- retessen i 35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen gäller bland annat för uppgifter om en enskildas personliga och ekonomiska för- hållanden om uppgiften förekommer i en brottsutredning, en utred- ning om självständigt förverkande och i olika register hos Polisen, Skatteverket, Tullverket. Den regleringen innebär att ARO-konto- ren kan få del av en stor mängd uppgifter som innehas av de brotts- bekämpande myndigheterna.181
I avsnitt 4.5.1 har de generella sekretessbrytande bestämmelser som finns i 10 kap. offentlighets- och sekretesslagen beskrivits, där- ibland generalklausulen i 10 kap. 27 § offentlighets- och sekretess- lagen. I de situationerna kommer det att bli upp till den myndighet som har uppgiften att i det enskilda fallet bedöma om ARO-konto- ren kan få ut uppgiften eller inte. Där redovisas även den nya bestäm- melsen i 10 kap. 15 a § offentlighets- och sekretesslagen, som bland annat innebär att sekretess enligt 21–40 kap. i den lagen inte hindrar att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om det behövs för att bland annat förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, eller för att utreda brott. Av förarbetena framgår att innebörden av att uppgifterna får lämnas ut om det behövs för något av de i para- grafen angivna syftena är att tröskeln för ett utlämnande är förhållan- devis låg. Det måste dock finnas någon omständighet som ger stöd för bedömningen att det finns ett behov hos den myndighet som be- gär uppgiften. Det är tillräckligt att en uppgift kan kopplas till ett konkret behov eller ett behov som typiskt sett kan förväntas och som överensstämmer med de angivna syftena. En myndighet kan som regel utgå från att uppgifter som begärs ut med stöd av bestäm- melsen också behövs hos den myndighet som begär uppgifterna.182
Med uttrycket förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verk- samhet avses bland annat underrättelseverksamhet, det vill säga vissa myndigheters arbete med insamling, bearbetning och analys av in- formation när det ännu inte finns konkreta misstankar om att ett visst brott har begåtts. Att man i den nya lagen använder sig av ut- trycket brottslig verksamhet innebär att det inte behöver röra sig om misstankar om ett konkret brott eller viss närmare angiven brotts-
181Se 1 kap. 2 § och 2 kap. 1 § brottsdatalagen (2018:1177), 2 kap. 8 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område samt 2 kap. 6 § lagen (2018:1697) om åklagarväsendets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.
182Prop. 2024/25:180 s. 88.
472
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
lighet för att bestämmelsen ska kunna tillämpas. En uppgift får också lämnas ut om det behövs för att utreda brott. Uttrycket brott inklu- derar alla handlingar och underlåtenheter som uppfyller rekvisiten i en straffbestämmelse som finns i brottsbalken eller i specialstraff- rätten. Uttrycket inkluderar även fall där den misstänkta gärnings- personen inte kan straffas för brottet till exempel på grund av att denne inte har uppnått åldern för straffbarhet eller brottet är preskri- berat. Med uttrycket utreda brott avses först och främst åtgärder som vidtas inom ramen för en förundersökning, men också sådana åtgär- der som vidtas innan en förundersökning har hunnit inledas. Av för- fattningskommentaren följer att bestämmelsen möjliggör också så- dant uppgiftslämnande som sker för att bekämpa de ekonomiska drivkrafterna bakom brottsligheten, till exempel genom att förverka brottsvinster och oförklarade tillgångar.183
Sammantaget innebär det som har redovisats här att det inte på ett generellt plan går att säga vilken information som ARO-konto- ren kan få del av i det enskilda fallet. Det beror på att det måste göras en prövning i varje enskilt fall. Det bedöms dock inte finnas några lagliga hinder mot att ARO-kontoren kommer kunna få ut relevanta uppgifter från andra brottsbekämpande myndigheter. Svensk rätt bedöms överensstämma med artikel 6.3 c. Det innebär att inga åtgär- der behöver vidtas för att genomföra artikeln i svensk rätt.
183Prop. 2024/25:180 s. 88.
473
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Information om hypotekslån och andra lån (artikel 6.3 d)
Bedömning
Svensk rätt uppfyller inte kravet i artikel 6.3 d.
Förslag
I lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, lagen (2010:751) om betaltjänster, lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag och lagen (2016:1024) om verksamhet med bostadskrediter införs det en uppgiftsskyl- dighet som innebär att den som bedriver verksamhet enligt re- spektive lag är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas för- hållanden till företaget om det begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande. Bestämmelserna om meddelandeför- bud i motsvarande lagar justeras samtidigt så att även ARO-kon- toren kan besluta om meddelandeförbud.
Dessutom införs en ny lag som innebär ett tillägg till den upp- hävda lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet. I den nya lagen införs en motsvarande uppgiftsskyldighet i förhållande till ARO- kontoren som har nämnts i föregående stycke, en möjlighet för ARO-kontoren att besluta om meddelandeförbud samt en straff- bestämmelse för den som bryter mot ett meddelandeförbud.
Enligt artikel 6.3 d ska ARO-kontoren antingen omedelbart och direkt eller på begäran snabbt kunna få information om hypoteks- lån och andra lån.
Finansiella företag som bedriver verksamhet som innefattar kre- ditgivning är som huvudregel reglerade och står under Finansinspek- tionens tillsyn, till exempel kreditinstitut. Även företag som inte har kreditgivning som en del av sin verksamhet kan under vissa om- ständigheter lämna krediter till andra företag. Exempel på sådana krediter är kommersiella lån och koncernlån.184 Därutöver kan pri-
184För aktiebolag gäller dock det så kallade låneförbudet som innebär ett förbud för aktie- bolag att lämna lån till aktieägare och närstående. Se 21 kap. 1 § aktiebolagslagen (2005:551).
474
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
vatpersoner låna ut pengar till andra privatpersoner. Det saknas ut- tryckliga regler om lån mellan privatpersoner.
Direktivets bestämmelser om att ARO-kontoren ska ha tillgång till information om hypotekslån och lån måste tolkas mot bakgrund av den vida krets av företag och privatpersoner som kan lämna lån. En rimlig avgränsning av rätten till information om hypotekslån och andra lån är sådan information som finns hos finansiella företag vars verksamhet innefattar kreditgivning. Det gäller således företag som står under Finansinspektionens tillsyn eller som är skyldiga att regi- strera sin verksamhet hos Finansinspektionen. Alla företag som lämnar krediter till konsumenter måste ha ett tillstånd från Finans- inspektionen, till exempel banker, kreditmarknadsbolag och konsu- mentkreditinstitut. Finansiella institut kan dock bedriva annan finan- siell verksamhet som innefattar kreditgivning till näringsidkare. Sådana institut omfattas inte av tillståndsplikt men är skyldiga att registrera sig hos Finansinspektionen.185
Det finns inga nationella låneregister i Sverige. Uppgifter om lån- tagare finns endast hos kreditgivarna. Som redovisats i avsnitt 4.5.3 omfattas finansiell information i regel av banksekretess. Det betyder att uppgifter om enskilda inte obehörigen får röjas och att det för att bryta banksekretessen krävs att det finns en lagstadgad uppgifts- skyldighet för banken eller det finansiella företaget. Sådana skyldig- heter följer av de så kallade rörelselagarna.186
Uppgiftsskyldigheten innebar fram till den sista mars 2025 att ett finansiellt företag enbart var skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden om det begärdes av undersökningsledaren i en förundersökning eller vid en utredning om självständigt förver- kande. Under vissa förhållanden var kreditinstitut även skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden om det begärdes av åklagare i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål eller om en fram- ställning om sådan information gjordes av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verk- ställighet av en europeisk utredningsorder.
Företrädare för ARO-kontoren har uppgett att det i dagsläget inte går att ställa en generell fråga riktad till alla banker om vad en person har för lån. Det brukar i stället gå till så att de söker efter
1851 § 2 och 2 § första stycket lagen (1996:1006) om valutaväxling och annan finansiell verk- samhet.
186Vilka lagar som betraktas som rörelselagar framgår av avsnitt 4.5.3.
475
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
information om en persons konton i Mekanismen. Om det visar sig att en person har ett konto i en viss bank kan de därefter ställa en fråga till den banken om personen har andra engagemang, till exem- pel lån, i banken. På så vis kan man få underlag om den personen som bland annat visar eventuella lån. Ett annat möjligt sätt att få infor- mation om en persons krediter skulle kunna vara att beställa en kre- ditupplysning på personen. I det skede då ARO-kontoren söker efter information om en persons ekonomiska förhållanden är det emeller- tid inte lämpligt att göra det eftersom den enskilde då får en under- rättelse om att en kreditupplysning har lämnats ut. Om det vore möjligt att få ut enskildas årliga inkomstuppgifter från Skatteverket skulle det vara möjligt att se om personen har betalat ränta på lån och till vilken långivare. På så vis skulle man kunna få information om fler långivare.
Genom lagstiftningsärendet om ett ökat informationsflöde till brottsbekämpningen, som har beskrivits i avsnitt 4.5.24.5.2 och 4.5.3, har en ny uppgiftsskyldighet införts för banker och vissa andra finansiella företag. Uppgiftsskyldigheten ska gälla bland annat om Polisen begär sådana uppgifter om enskildas förhållanden till företaget som i ett enskilt fall behövs i myndighetens verksamhet för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket det i straffskalan ingår fängelse i ett år eller mer. Uppgifterna ska lämnas utan dröjsmål och i elektronisk form. Den nya uppgiftsskyldigheten har införts i samtliga rörelselagar som nämnts i avsnitt 4.5.3. Frågan är om lagändringarna är tillräckliga för att uppfylla kraven i artikel 6.3 d eller om ytterligare ändringar krävs.
Inledningsvis kan det noteras att Polisen, men inte Ekobrotts- myndigheten, nämns i den nya regleringen. Det beror på att den in- formation som ska lämnas ut genom den nya uppgiftsskyldigheten ska ske inom den underrättelseverksamhet som bedrivs av bland annat Polisen och Ekobrottsmyndigheten. Underrättelseverksam- heten vid Ekobrottsmyndigheten styrs och leds dock av Polisen och därför menade man i lagstiftningsärendet att det var tillräckligt att uppgiftsskyldigheten för de finansiella företagen gällde i förhållande till Polisen.187 Eftersom ARO-kontorens verksamhet inte bedrivs uteslutande inom verksamhet som betraktas som underrättelseverk- samhet gör utredningen bedömningen att det inte är tillräckligt att
187Prop. 2024/25:65 s. 165 och 211.
476
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
enbart Polisen nämns som mottagare av uppgifter. Ekobrottsmyn- digheten behöver också nämnas i en reglering vars syfte är att upp- fylla kraven på att ARO-kontoren ska kunna få ut uppgifter från de finansiella företagen enligt artikel 6.
Det andra som kan anmärkas är att det finns en begränsning i de nya bestämmelserna om upplysningsskyldighet genom att den enbart inträder när det behövs för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar brott för vilket det i straffskalan ingår fängelse i ett år eller mer. När man talar om brottsbekämpande myndigheters verksamhet att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet brukar man, som har redovisats i bland annat avsnitt 4.5.2, vanligtvis mena myndigheternas underrättelseverksam- het, det vill säga arbetet med insamling, bearbetning och analys av information när det ännu inte finns konkreta misstankar om att ett visst brott har begåtts. I lagstiftningen om rörelselagarna har man trots det valt att koppla uppgiftsskyldigheten till en viss straffskala för ett brott, vilket är problematiskt vid bedömningen av om lagstift- ningen anses tillräcklig för att genomföra förverkandedirektivets krav på ARO-kontorens tillgång till information. Detta eftersom ARO- kontoren som regel inte spårar och identifierar egendom inom ramen för en brottsutredning. ARO-kontoren kan dock även behöva in- hämta information i ett senare skede av brottsbekämpningen.
Utredningen gör bedömningen att de nya bestämmelserna i rörel- selagarna inte fullt ut uppfyller kraven i artikel 6.3.d. Det beror på dels att Ekobrottsmyndigheten inte nämns som uppgiftsmottagare, dels att regleringen endast gäller under underrättelsestadiet, dels att bestämmelsens tillämpningsområde begränsas till brott med en viss straffskala.
Inte heller den uppgiftsskyldighet som innebär att ett finansiellt företag är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden om det begärs av undersökningsledaren i en förundersökning, i en utredning om självständigt förverkande, i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål, om en framställning om sådan information görs av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller om det begärs av åkla- gare i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder uppfyller kraven i artikel 6.3 d. Det beror på att ARO- kontoren inte inleder vare sig en förundersökning eller en utredning om självständigt förverkande när de utför sitt uppdrag på begäran av en annan medlemsstat.
477
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
De rörelselagar som reglerar hypotekslån och andra lån behöver därför ändras så att det säkerställs att ARO-kontoren får tillgång till den information som direktivet kräver. Utredningen föreslår därför att det läggs till en femte punkt i den sist nämnda regleringen som gäller uppgiftsskyldighet för finansiella företag. Det innebär till exem- pel att bestämmelsen i 1 kap. 11 § lagen om bank- och finansierings- rörelse utformas på följande sätt:
1 kap. 11 § Ett kreditinstitut är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till institutet om det
1.under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren,
2.under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklaga-
ren,
3.i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller
4.i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utredningsorder begärs av åklagaren, eller
5.begärs av Polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten i deras egen- skap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparla- mentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om åter- vinning av tillgångar och förverkande.
En motsvarande reglering föreslås även för lagen om betaltjänster, lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag och lagen om verksamhet med bostadskrediter. Bestämmelserna om meddelandeförbud i samtliga lagar ska också anpassas så att även ARO-kontoren kan besluta om meddelandeförbud. I lagen om verk- samhet med bostadskrediter införs även en möjlighet för reger- ingen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om hur uppgifterna som ARO-kontoren begär ska läm- nas. Liknande bemyndiganden finns i övriga rörelselagar och inne- bär bland annat att det kan meddelas föreskrifter om vilket format uppgifterna ska lämnas i.
Dessutom bör det införas en ny lag som innebär ett tillägg till den upphävda lagen om inlåningsverksamhet. Lagen är per den 1 januari 2021 upphävd och det går därmed inte att bilda nya spar- och låne- föreningar. De föreningar som var registrerade när lagen upphörde får dock fortsätta att bedriva verksamhet i enlighet med lagens över- gångsbestämmelser. Lagen innehåller inga regler om uppgiftsskyldig- het, men sådana spar- och låneföreningar som lagen reglerar kan ha information som omfattas av artikel 6.3 d. ARO-kontoren ska där-
478
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
med ha möjlighet att begära ut information från spar- och låneföre- ningar. En spar- och låneförening får ta emot högst 50 000 kronor från varje kund – sådan information kan ARO-kontoren behöva lämna ut till andra medlemsstater. Eftersom det inte är möjligt att ändra i en upphävd lag och de bestämmelser som behöver läggas till är materiella går det inte heller att lägga till dem i en ny övergångs- bestämmelse till den upphävda lagen. Utredningen föreslår därför en ny lag med tillägg till den upphävda lagen. Där anges att en in- låningsverksamhet som bedrivs enligt den upphävda lagen är skyl- dig att lämna uppgifter om enskildas förhållanden om det begärs av Polisen eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av ARO-kon- tor. I lagen bör det även läggas till en möjlighet för ARO-kontoren att besluta om meddelandeförbud. Det bör, precis som i andra fall där det finns möjlighet att besluta om meddelandeförbud, vara före- nat med straffansvar att bryta mot ett sådant förbud. Det läggs därför även till en straffbestämmelse i den nya lagen samt ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter.
Information som finns i databaser för nationell valuta och valutaväxling (artikel 6.3 e)
Bedömning
Svensk rätt överensstämmer med artikel 6.3 e. Inga åtgärder be- höver vidtas.
Enligt artikel 6.3 e ska ARO-kontoren antingen omedelbart och direkt eller på begäran snabbt kunna få information som finns i databaser för nationell valuta och valutaväxling.
För svensk del finns det inte några databaser för nationell valuta (svenska kronor) och valutaväxling. Den enda databas som rör valuta är Sveriges riksbanks databas med räntor och valutakurser. Informa- tionen i databasen är offentlig och direkt tillgänglig via myndighetens webbplats.
Svensk rätt bedöms överensstämma med artikel 6.3 e. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikeln i svensk rätt.
479
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Information om värdepapper (artikel 6.3 f)
Bedömning
Svensk rätt uppfyller inte kravet i artikel 6.3 f.
Förslag
I lagen (1998:1479) om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, lagen (2004:46) om värdepappersfon- der, lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder och lagen (2014:968) om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag in- förs det en uppgiftsskyldighet som innebär att den verksamhet som respektive lag reglerar ska lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polisen eller Ekobrotts- myndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande. Bestämmelserna om meddelandeförbud i motsva- rande lagar justeras samtidigt så att även ARO-kontoren kan be- sluta om meddelandeförbud.
Enligt artikel 6.3 f ska ARO-kontoren antingen omedelbart och direkt eller på begäran snabbt kunna få information om värdepapper.
Det finns inget nationellt register över innehav av värdepapper. Bestämmelser om kontoföring av finansiella instrument finns i lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument (kontoföringslagen) som har nämnts i avsnitt 4.5.3. Med kontoföring avses registrering i avstämningsregister av äganderätt och särskild rätt till sådana aktier och andra finansiella instrument för vilka aktie- brev, skuldebrev eller någon annan motsvarande skriftlig handling inte har utfärdats eller, där en sådan handling har utfärdats, det genom förvaring eller på något annat likvärdigt sätt har säkerställts att hand- lingen inte kommer i omlopp.188 Det är värdepapperscentralerna som
1881 kap. 3 § kontoföringslagen.
480
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
ansvarar för kontoföring av finansiella instrument.189 I Sverige finns endast en värdepapperscentral, Euroclear Sweden AB.
Värdepapperscentralen ansvarar inte ensam för kundrelationerna med de individuella kontohavarna. Detta ansvar delas med de konto- förande instituten, vilka utses av värdepapperscentralen.190 Konto- förande institut får under vissa förutsättningar vidta registrerings- åtgärder i ett avstämningsregister.191
Det finns även bestämmelser om värdepapper i lagen om värde- papperscentraler och kontoföring av finansiella instrument, lagen om värdepappersfonder, lagen om bank- och finansieringsrörelse, lagen om särskild tillsyn över finansiella konglomerat, lagen om värdepappersmarknaden, lagen om förvaltare av alternativa invester- ingsfonder och i lagen om särskild tillsyn över kreditinstitut och värdepappersbolag Bestämmelserna om meddelandeförbud i mot- svarande lagar justeras samtidigt så att även ARO-kontoren kan besluta om meddelandeförbud. ARO-kontoren ska enligt direk- tivet även ha tillgång till information som dessa institut (som om- fattas av respektive lag) har.
Den bedömning som har gjorts beträffande ARO-kontorens till- gång till information om lån enligt artikel 6.3 d gäller på motsvarande sätt även för frågan om ARO-kontorens tillgång till information om värdepapper enligt artikel 6.3 f. Det innebär att för att säkerställa att artikel 6.3 f genomförs i svensk rätt behöver ovan nämnda lagar kompletteras med en skyldighet för företagen att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polisen eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar (det vill säga ARO-kontor) enligt för- verkandedirektivet. . På samma sätt som har beskrivits ovan ska lagarna även ändras så att ARO-kontoren kan besluta om medde- landeförbud.
1891 kap. 4 § kontoföringslagen.
1901 kap. 3 § och 3 kap. 1 § kontoföringslagen.
1911 kap. 3 § och 3 kap. 2 § kontoföringslagen.
481
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Tulluppgifter, inbegripet gränsöverskridande fysiska överföringar av kontanta medel (artikel 6.3 g)
Bedömning
Svensk rätt överensstämmer med artikel 6.3 g. Inga ytterligare åtgärder behöver vidtas.
Enligt artikel 6.3 g ska ARO-kontoren antingen omedelbart och direkt eller på begäran snabbt kunna få information om tulluppgifter, inbe- gripet gränsöverskridande fysiska överföringar av kontanta medel.
Även beträffande den här punkten är direktivet oklart i fråga om vilken typ av uppgifter som avses. Tullverket har flera olika register och uppgiftssamlingar i sin verksamhet.
Inom Tullverkets verksamhet finns något som kallas för Tulldata- basen. Det är ett juridiskt begrepp som används för att beskriva den samling uppgifter som med hjälp av automatiserad behandling används gemensamt i Tullverkets verksamhet för de ändamål som anges i
2 kap. 1 § lagen (2001:185) om behandling av uppgifter i Tullverkets verksamhet (tulldatabaslagen). I databasen får uppgifter behandlas om personer som omfattas av Tullverkets verksamhet, till exempel bestämmande, redovisning, betalning och återbetalning av tull, annan skatt och avgifter samt tillsyn, kontroll, uppföljning och planering av verksamheten.192 Uppgifter om andra personer får behandlas om det behövs för handläggningen av ett ärende.
Vilka uppgifter som får behandlas i tulldatabasen framgår av tull- databaslagen och av föreskrifter som meddelas av Tullverket.193 Krono- fogden, Skatteverket och enskilda får medges viss direktåtkomst till tulldatabasen.194
Enligt offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess i verk- samhet av visst slag på skatteområdet för uppgift om en enskilds per- sonliga eller ekonomiska förhållanden. Sekretessen är absolut. Med skatt menas i det sammanhanget även tull och annan indirekt skatt. Sekretessen gäller alltså även för uppgifter hos Tullverket men sek- retessens styrka är begränsad till ett omvänt skaderekvisit, det vill säga sekretess gäller om det inte står klart att uppgiften kan röjas
1921 kap. 4 § 1–3 och 2 kap. 2 § tulldatabaslagen.
1932 kap. 3 § tulldatabaslagen.
1942 kap. 7 och 8 §§ tulldatabaslagen.
482
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
utan att den enskilde lider skada eller men. Motsvarande sekretess gäller i andra myndigheters verksamheter när de hanterar uppgifter i tulldatabasen. Bestämmelsen är tillämplig både hos Tullverket och hos de myndigheter som har direktåtkomst till uppgifter i databa- sen.195
Utgångspunkten är att uppgifter som Tullverket har i sina regi- ster inte fritt kan lämnas ut till brottsbekämpande myndigheter. Viss information som Tullverket har kan dock troligen, som har beskri- vits i avsnitt 4.5.1, lämnas ut med stöd av 6 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen. För de uppgifter som omfattas av sekretess krävs det dock antingen en tillämplig sekretessbrytande regel eller någon form av uppgiftsskyldighet i lag eller förordning för att uppgifterna ska kunna lämnas ut till andra myndigheter. I avsnittet om artikel 6.3 c ovan har det beskrivits vilka möjligheter som finns i svensk rätt för att uppgifter ska kunna lämnas ut till andra myndigheter. Den gene- rella sekretessbrytande bestämmelse som nyligen har förts in i 10 kap. 15 a § offentlighets- och sekretesslagen innebär ytterligare en möjlig- het för ARO-kontoren att få ut uppgifter från andra myndigheter. Det går dock inte att på ett generellt plan med säkerhet uttala sig om vilken information som ARO-kontoren kan få ut från Tullverkets register. Det blir beroende av en bedömning från fall till fall.
Tullverket för även för Sveriges del ett register som kallas för Tullinformationssystemet (TIS). Det är en EU-gemensam databas som syftar till att underlätta informationsutbytet mellan EU:s med- lemsstater för att effektivisera bekämpningen av brott inom tullom- rådet.196 Hur databasen får användas regleras dels i ett rådsbeslut om TIS, dels i en kompletterande EU-förordning om ändringar i rådsbeslutet.197 Därutöver finns kompletterande nationella bestäm- melser i en svensk förordning.198
Uppgifter ur TIS får bland annat användas av Ekobrottsmyndig- heten och Polisen för att förebygga, utreda och beivra överträdelser
19527 kap. 1 och 3 §§ andra stycket offentlighets- och sekretesslagen.
1965 och 6 §§ förordningen om tullinformationssystemet. Det finns två system, TIS-EU, som myndigheter som har befogenhet att vidta åtgärder för att förebygga, utreda och beivra överträdelser av EU:s tull- eller jordbrukslagstiftning får använda, och TIS-MS, som får an- vändas av vissa myndigheter som har i uppgift att beivra överträdelser av nationell lagstiftning. Polisen och Ekobrottsmyndigheten har tillgång till båda systemen.
197Rådets beslut 2009/917/RIF av den 30 november 2009 om användning av informations- teknik för tulländamål (TIS) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/868 av den 13 mars 2024 om ändring av rådets beslut 2009/917/RIF vad gäller dess anpassning till unionens bestämmelser om skydd av personuppgifter.
198Förordning (2016:904) om tullinformationssystemet.
483
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
av EU:s tull- eller jordbrukslagstiftning och av nationell rätt. Myndig- heterna får ha direktåtkomst till TIS i den utsträckning som följer av 7–9 §§ förordningen om tullinformationssystemet. Det innebär att ARO-kontoren har tillgång till TIS.
Vidare ska nämnas Tullverkets ansvar enligt kontantkontrollför- ordningen.199 Den förordningen innehåller bestämmelser om bland annat skyldighet att anmäla och redovisa kontanta medel som förs in eller ut ur EU. Förordningen kompletterar det rättsliga ramverk som finns i det fjärde penningtvättsdirektivet för att förebygga och förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism.200 Tullverket är behörig myndighet vid tillämpning av kontantkontrollförordningen och har i uppgift att kontrollera kontanta medel som förs in i eller ut ur Sverige. Tullverket saknar för närvarande författningsstöd för att kontrollera införsel och utförsel av kontanta medel vid den inre gränsen, det vill säga gränsen mot ett annat land inom EU. Det pågår för närvarande ett lagstiftningsarbete som ska ge Tullverket möjlig- het att kontrollera kontanta medel även vid den inre gränsen.201
Med uttrycket kontanta medel avses kontanter, överlåtbara inne- havarinstrument, råvaror som används som mycket likvida värdebeva- rare och förbetalda kort.202 En person som medför kontanta medel till ett värde av minst 10 000 euro ska anmäla dessa till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där de reser in i eller ut ur EU och göra de kontanta medlen tillgängliga för kontroll.203
Även oledsagade kontanta medel ska i vissa fall anmälas. Om oled- sagade kontanta medel till ett värde av minst 10 000 euro förs in i eller ut ur EU får de behöriga myndigheterna i den berörda medlems- staten kräva att avsändaren eller mottagaren av de kontanta medlen, eller en företrädare, lämnar en redovisning inom en fast tidsfrist på 30 dagar.204
199Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1672 av den 23 oktober 2018 om kontroller av kontanta medel som förs in i eller ut ur unionen och om upphävande av förord- ning (EG) nr 1889/2005.
200Artikel 1 kontantkontrollförordningen.
201Se Lagrådsremissen Kontroller av kontanta medel vid den inre gränsen, den 6 november 2025. Det får i den fortsatta beredningen bevakas om förslaget om att Tullverket ska genom- föra kontroller av kontanta medel även vid inre gräns får betydelse för direktivets genom- förande.
202Artikel 2.1 a i kontantkontrollförordningen.
203Artikel 3.1 i kontantkontrollförordningen. Se även 1 kap. 1 § tullagen (2016:253) där det framgår att tullagen innehåller bestämmelser som kompletterar kontantkontrollförordningen.
204Artikel 4.1 i kontantkontrollförordningen.
484
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
De behöriga myndigheterna får tillfälligt kvarhålla de kontanta medlen under visa förutsättningar, till exempel om anmälningsskyldig- heten inte har uppfyllts.
De behöriga myndigheterna ska registrera den information som erhålls genom anmälan om ledsagade och oledsagade kontanta medel. Detsamma gäller information om att en sådan anmälan inte har full- gjorts. Myndigheterna ska även registrera belopp som förs in eller ut som ligger under tröskelvärdet, men som misstänks ha anknytning till brottsliga handlingar. Informationen ska översändas till finans- underrättelseenheten i den medlemsstat där informationen erhölls.205
I kontantkontrollförordningen finns det även bestämmelser om tystnadsplikt, konfidentialitet och uppgiftssäkerhet.206 Där anges att de behöriga myndigheterna ska säkerställa säkerheten för de uppgif- ter som erhållits och att all information som de behöriga myndig- heterna erhåller ska omfattas av kravet på tystnadsplikt. Skälet till att informationen omfattas av tystnadsplikt anges vara karaktären av den information som samlas in och bärarnas och anmälarnas be- rättigade förväntningar på att deras personuppgifter och information avseende värdet på de kontanta medel de har fört in i eller ut ur unio- nen kommer att behandlas konfidentiellt. De behöriga myndighe- terna ska vidta tillräckliga skyddsåtgärder för att säkerställa att de tjänstemän som behöver tillgång till informationen respekterar tyst- nadsplikten, och skydda sådan information på ett tillräckligt sätt mot obehörig tillgång, användning eller förmedling. Förutom om annat föreskrivs i denna förordning eller i nationell rätt, i synnerhet i samband med rättsliga förfaranden, bör sådan information inte lämnas ut utan tillstånd från den myndighet som erhöll den.207
De behöriga myndigheterna är personuppgiftsansvariga för de uppgifter som de har mottagit genom tillämpning av förordningen. Utöver Tullverket är även Polisen och Kustbevakningen, när dessa myndigheter medverkar i Tullverkets kontrollverksamhet, behöriga myndigheter vid tillämpning av kontantkontrollförordningen.208 Om dessa myndigheter vid genomförandet av en kontrollåtgärd upptäcker sådana omständigheter som utgör grund för registrering och bearbet-
205Artikel 9.1 i kontantkontrollförordningen.
206Artikel 12 i kontantkontrollförordningen.
207Skäl 33 första stycket i kontantkontrollförordningen.
208Artikel 13 i kontantkontrollförordningen. Se även prop. 2020/21:184 Nya EU-bestäm- melser om tullkontroller av kontanta medel, s. 23.
485
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
ning av information enligt kontantkontrollförordningen, ska dessa uppgifter lämnas ut till Tullverket.209
Behandlingen av personuppgifter på grundval av förordningen ska endast ske i syfte att förebygga, förhindra och bekämpa brotts- liga handlingar. De personuppgifter som erhålls ska endast vara till- gängliga för personal som särskilt har bemyndigats av de behöriga myndigheter. Personuppgifterna får inte lämnas ut eller översändas utan uttryckligt tillstånd från den behöriga myndighet som ursprung- ligen erhöll dem. Det tillståndet ska dock inte krävas om de behöriga myndigheterna är skyldiga att lämna ut eller översända dessa uppgifter enligt den nationella rätten i den berörda medlemsstaten, i synner- het i samband med rättsliga förfaranden. Regleringen innebär alltså att det är möjligt att i nationell rätt införa bestämmelser om utläm- nande av sådana uppgifter som samlas in med stöd av förordningen, så länge det sker inom ramen för de syften och begränsningar som anges i förordningen.210
Tullverket ansvarar för de uppgifter som förs över kontanter som förs in eller ut ur landet med stöd av EU-förordningen. Enligt förord- ningen får personuppgifterna behandlas om det sker i syfte att före- bygga, förhindra och bekämpa brottsliga handlingar, det vill säga i underrättelsesyfte. Det finns alltså inget hinder i sig för att uppgif- terna om kontanta medel lämnas ut till och hanteras av ARO-kon- toren.
Den generella sekretessbrytande bestämmelse som nyligen har förts in i 10 kap. 15 a §, som alltså innebär ytterligare en möjlighet för ARO-kontoren att få ut uppgifter från andra myndigheter, be- döms tillsammans med övrig reglering i 10 kap. i offentlighets- och sekretesslagen uppfylla kraven i artikel 6.3 g. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikeln i svensk rätt.
Förslag som ytterligare kan förbättra ARO-kontorens tillgång till tulluppgifter
I det här sammanhanget förtjänar några förslag till lagändringar att nämnas. För det första innehåller den ovan nämnda propositionen Framtidens dataskydd vid Skatteverket, Tullverket och Kronofogdemyn- digheten bland annat förslag om att helt ta bort begreppet tulldatabas.
2092 kap. 6 § tullbefogenhetsförordningen (2024:759).
210Artikel 13 i kontantkontrollförordningen.
486
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
I propositionen föreslås en ny tulldatalag och en förordning om ut- lämnande av uppgifter från Tullverket. Enligt förslaget ska 1 kap. 4 och 5 §§ tullagen upphävas. Tulldatalagen föreslås reglera person- uppgiftsbehandlingen och reglerna ersätter den nuvarande databas- regleringen. I sak motsvarar bestämmelserna i den föreslagna författ- ningen i allt väsentligt de nuvarande reglerna om utlämning till andra myndigheter. Enligt förslaget får dock personuppgifter lämnas ut elektroniskt om det inte är olämpligt, vilket öppnar för möjligheten att medge elektroniskt utlämnande genom direktåtkomst till upp- gifterna för andra myndigheter än dem som i dag räknas upp i tull- databaslagen.211
Det andra förslag som bör nämnas här är EBM-utredningens för- slag om att Tullverkets icke-brottsbekämpande verksamhet ska om- fattas av uppgiftsskyldigheten enligt 5 § lagen om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndigheterna.212 Om det försla- get genomförs skulle det innebära att dessa verksamheter inom Tull- verket ska lämna uppgifter till bland annat Ekobrottsmyndigheten och Polisen, om uppgiften behövs i den brottsbekämpande verksamheten. Det skulle underlätta för ARO-kontoren att på begäran få tillgång till information som innehas av Tullverket. Utredningen instämmer i de bedömningar och det förslag som har lämnats av EBM-utredningen i det här avseendet. Ekobrottsmyndigheten och Polisen har behov av att snabbt få tillgång till information som innehas av Tullverket. Tullverket har dock i sitt remissvar angett att myndigheten anser att förslaget behöver utredas ytterligare innan det införs, bland annat för att det träffar bredare än det behov som har beskrivits i betänkandet.213
Information om företags årsredovisning (artikel 6.3 h)
Bedömning
Svensk rätt överensstämmer med artikel 6.3 h. Inga åtgärder be- höver vidtas.
211Se prop. 2025/26:88.
212SOU 2025:81 s. 394–396.
213Justitiedepartementet dnr Ju2025/01396. Tullverkets dnr TV-2025-16879.
487
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Enligt artikel 6.3 h ska ARO-kontoren antingen omedelbart och direkt eller på begäran snabbt kunna få information om företags årsredovisning.
Vad avses med ett företag?
Det finns ingen närmare definition av företag i förverkandedirektivet, så begreppet bör tolkas brett. Enligt Svenska Akademiens ordlista är ett företag en större ekonomisk enhet för produktion av varor eller tjänster. De vanligaste företagsformerna är aktiebolag, handelsbolag, kommanditbolag, ekonomiska föreningar och enskilda firmor (också kallade enskilda näringsidkare).
Vilka företag är skyldiga att upprätta en årsredovisning?
Vilka företag som enligt svensk lag är skyldiga att lämna in en års- redovisning följer i huvudsak av årsredovisningslagen (1995:1554). Årsredovisningslagen är främst tillämplig på sådana företag som enligt 6 kap. 1 § bokföringslagen (1999:1078) är skyldiga att avsluta den löpande bokföringen med en årsredovisning.214
Företag som tillhör någon eller några av följande kategorier av företag ska för varje räkenskapsår avsluta bokföringen med en års- redovisning:215
1.aktiebolag,
2.ekonomiska föreningar,
3.handelsbolag i vilka en eller flera juridiska personer är delägare:
–grupperingar enligt Europaparlamentets och rådets förord- ning (EG) nr 1082/2006 av den 5 juli 2006 om en europeisk gruppering för territoriellt samarbete (EGTS),
–konsortier enligt rådets förordning (EG) nr 723/2009 av den 25 juni 2009 om gemenskapens rättsliga ram för ett konsor- tium för europeisk forskningsinfrastruktur (Eric-konsortium),
214Aktiebolagslagen är inte tillämplig på företag som avses i 1 kap. 1 § första stycket lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag eller 1 kap. 1 § första stycket lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, om inte annat är särskilt föreskrivet i dessa lagar.
2156 kap. 1 § bokföringslagen.
488
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
–europeiska politiska partier och europeiska politiska stiftelser enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Eura- tom) nr 1141/2014 av den 22 oktober 2014 om stadgar för och finansiering av europeiska politiska partier och europeiska politiska stiftelser,
4.företag som omfattas av lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag eller lagen om årsredovisning i försäkrings- företag,
5.stiftelser som är bokföringsskyldiga, dock inte stiftelser som får använda sina tillgångar uteslutande till förmån för medlemmar av en viss eller vissa släkter och som är begränsat bokföringsskyl- diga,216
6.företag som uppfyller mer än ett av följande villkor:
–medelantalet anställda i företaget har under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 50,
–företagets redovisade balansomslutning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 40 miljo- ner kronor,
–företagets redovisade nettoomsättning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 80 miljoner kronor,
7.företag som är moderföretag i en koncern vilken uppfyller mer än ett av följande villkor:
–medelantalet anställda i koncernen har under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 50,
–koncernföretagens redovisade balansomslutning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 40 miljoner kronor,
–koncernföretagens redovisade nettoomsättning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 80 miljoner kronor,
216Se 2 kap. 3 § första stycket bokföringslagen.
489
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
8.företag som har licens enligt spellagen (2018:1138), dock inte sådana företag med licens enligt 6 kap. spellagen vars balansom- slutning för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren inte uppgått till fem miljoner kronor.
För att veta vilka företag som måste upprätta en årsredovisning måste man även veta vilka som är bokföringsskyldiga. Alla juridiska perso- ner är bokföringsskyldiga om de inte är uttryckligen undantagna i lagen.217 Ideella föreningar, registrerade trossamfund och registrerade organisatoriska delar av sådana samfund218, samfällighetsföreningar219, viltvårdsområdesföreningar220 och fiskevårdsområdesföreningar221 är undantagna från bokföringsskyldigheten om de inte har tillgångar till ett värde som överstiger en och en halv miljon kronor eller be- driver näringsverksamhet.222
Även stiftelser är bokföringsskyldiga om värdet av tillgångarna överstiger en och en halv miljon kronor. En stiftelse kan dock vara bokföringsskyldig även om inte gränsvärdet överskrids. Det är den om den bedriver näringsverksamhet, är en moderstiftelse, en insam- lingsstiftelse, kollektivavtalsstiftelse, stiftelse som har bildats av eller tillsammans med staten, en kommun eller en region, eller om det är en pensionsstiftelse eller personalstiftelse.223
När det är värdet på tillgångarna som avgör om ett företag är bok- föringsskyldigt eller inte ska varje tillgång tas upp till ett värde som motsvarar vad tillgången kan anses betinga vid en försäljning under normala förhållanden. Fastigheter och byggnader som är lös egendom tas dock upp till taxeringsvärdet, om ett sådant värde finns.224
Staten, kommunerna, regionerna, kommunalförbunden och region- förbunden, konkursbon, samt stiftelser vars tillgångar enligt stiftel- seförordnandet får användas endast till förmån för bestämda fysiska personer är inte bokföringsskyldiga.225
217I 2 kap. 1 § bokföringslagen framgår att en juridisk person är bokföringsskyldig, om inte annat anges i lagens 2–5 §§ samma lag.
218Enligt lagen (1998:1593) om trossamfund.
219Enligt 17 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter.
220Enligt 1 § lagen (2000:592) om viltvårdsområden.
221Enligt 1 § lagen (1981:533) om fiskevårdsområden.
2222 kap. 2 § bokföringslagen.
2232 kap. 3 § bokföringslagen.
2242 kap. 4 § bokföringslagen.
2252 kap. 5 § bokföringslagen.
490
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
En fysisk person som bedriver näringsverksamhet är bokförings- skyldig.226
Det företag som inte är skyldigt att upprätta en årsredovisning ska i stället avsluta den löpande bokföringen med ett årsbokslut.
Lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag gäller för bankaktiebolag, sparbanker, medlemsbanker, kreditmark- nadsföretag (kreditmarknadsbolag respektive kreditmarknadsföre- ningar) och Svenska skeppshypotekskassan (detta är vad som menas med kreditinstitut enligt lagen) samt för värdepappersbolag.227 Be- stämmelser i årsredovisningslagen som ska tillämpas på större före- tag och större koncerner ska tillämpas på kreditinstitut och värde- pappersbolag. Bestämmelser som gäller ekonomiska föreningar ska som huvudregel tillämpas på medlemsbanker och kreditmarknadsföre- ningar.228
Lagen om årsredovisning i försäkringsföretag gäller för försäk- ringsföretag. Med ett sådant företag avses försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och försäkringsföreningar som omfattas av försäkringsrörelselagen, och tjänstepensionsaktiebolag, ömsesi- diga tjänstepensionsbolag och tjänstepensionsföreningar som om- fattas av lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag.229
Årsredovisningen ska offentliggöras enligt bestämmelserna i aktiebolagslagen, lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värde- pappersbolag eller lagen om årsredovisning i försäkringsföretag.
Registrering och offentliggörande av årsredovisningar
Bolagsverket är registreringsmyndighet för alla årsredovisningar, för- utom i fråga om stiftelser. Stiftelser står i stället under tillsyn av läns- styrelsen i det län där stiftelsen har sitt säte.230 Registreringsmyndig- heten ska registrera bland annat årsredovisningen för aktiebolag i aktiebolagsregistret. Bolagsverket ansvarar även för föreningsregi- stret. En registrering i något av registren ska ske på svenska eller, om det bolag som en registrering avser begär det, dessutom på något
2262 kap. 6 § bokföringslagen.
2271 kap. 4 b § lagen om värdepappersmarknaden.
2281 kap. 2 § lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag.
2291 kap. 1 § lagen om årsredovisning i försäkringsföretag.
2308 kap. 1 § årsredovisningslagen, 8 kap. 1 § lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värde- pappersbolag, 8 kap. 1 § lagen om årsredovisning i försäkringsföretag, 19 kap. 1 § lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar och 9 kap. 1 § stiftelselagen.
491
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
annat officiellt språk inom Europeiska unionen eller på norska eller isländska.231
Bolagsverket ska föra ett aktiebolagsregister för registrering enligt aktiebolagslagen eller annan författning.232 Registret förs med hjälp av automatiserad behandling och ska hållas tillgängligt hos Bolags- verket. Syftet med registret är att ge offentlighet åt den information som ingår i registret. I aktiebolagslagen görs en hänvisning till lagen om årsredovisning i försäkringsföretag och lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag som innebär att det som sägs om aktiebolagsregistret även gäller försäkringsregistret och bankregi- stret. Bolagsverket ska genast kungöra i Post- och Inrikes Tidningar det som har registrerats i aktiebolagsregistret.233
I aktiebolagsförordningen regleras vilka uppgifter som ska anteck- nas i registret. Registret ska även innehålla vissa handlingar, bland annat årsredovisningar, revisionsberättelser, koncernredovisningar, koncernrevisionsberättelser och delårsrapporter. Bolagsverket är per- sonuppgiftsansvarigt för uppgifterna i registret och kan medge direkt- åtkomst till registret för att uppnå syftet, det vill säga att uppgifterna ska bli offentliga. Samma förhållanden gäller för ekonomiska före- ningar.234
Även stiftelser ska vara registrerade. Registreringsmyndigheten för stiftelser är den länsstyrelse som regeringen har bestämt. Ett stiftelse- register ska föras hos registreringsmyndigheten för registreringar enligt stiftelselagen. Om en länsstyrelse är registreringsmyndighet i flera län, ska den länsstyrelsen föra ett gemensamt register för regi- streringar i dessa län. Registren har till ändamål att tillhandahålla bland annat uppgifter om stiftelsens affärsverksamhet, kreditgivning eller annan allmän eller enskild verksamhet där den information som ingår i registren utgör underlag för prövningar eller beslut, förvalt- ning av företag som registreras i stiftelseregistren, aktualisering, kom- plettering eller kontroll av information som finns i kund- eller med- lemsregister eller liknande register. Syftet med registren är att ge offentlighet åt den information som ingår i dessa. Länsstyrelserna får medge direktåtkomst till de stiftelseregister de för.235
2318 kap. 3 a § årsredovisningslagen och 19 kap. 2 § lagen om ekonomiska föreningar.
23227 kap. 1 § aktiebolagslagen.
23327 kap. 3 § aktiebolagslagen och 2 kap. 1 § första stycket aktiebolagsförordningen (2005:559).
2342 kap. 15 a § aktiebolagsförordningen och 3 kap. 1–2 och 4 §§ förordning (2018:759) om ekonomiska föreningar.
23510 kap. 1 § stiftelselagen och 10 kap. 2 a och d §§ stiftelseförordningen (1995:1280).
492
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
De register som Bolagsverket och länsstyrelserna ansvarar för är offentliga. Företrädarna för ARO-kontoren har uppgett att de kan söka efter information om de företags årsredovisningar som finns registrerade i dessa register.
Alla företag är inte skyldiga att upprätta årsredovisning enligt svensk lag. För dem som är skyldiga att göra det finns det dock en skyldighet att ge in årsredovisningen som då blir offentlig i register. Utredningen bedömer att svensk rätt uppfyller de krav som ställs i artikel 6.3 h. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikeln i svensk rätt.
Information om elektroniska överföringar och saldon på konton (artikel 6.3 i)
Bedömning
Svensk rätt uppfyller inte kravet i artikel 6.3 i.
Förslag
I lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, försäkrings- rörelselagen (2010:2043), lagen (2011:755) om elektroniska pengar, lagen (2019:724) om tjänstepensionsföretag, lagen (2021:899) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräs- rotsfinansiering, lagen (2022:1746) med kompletterande bestäm- melser till EU:s förordning om en paneuropeisk privat pensions- produkt (PEPP-produkt) och lagen (2024:114) om clearing och avveckling av betalningar införs det en uppgiftsskyldighet som innebär att den verksamhet som respektive lag reglerar är skyldig att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polisen eller Ekobrottsmyndigheten i deras egen- skap av nationellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europa- parlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om återvinning av tillgångar och förverkande. Bestämmel- serna om meddelandeförbud i motsvarande lagar justeras samtidigt så att ARO-kontoren även kan besluta om meddelandeförbud.
493
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Enligt artikel 6.3 i ska ARO-kontoren antingen omedelbart och direkt eller på begäran snabbt kunna få information om elektroniska över- föringar och saldon på konton.
I den engelska versionen av direktivet talas om ”information on wire-transfers and account balances”. Det som avses bör därmed vara information om kontoöverföringar och saldon på bankkonton. Den information som efterfrågas finns alltså framför allt hos banker och där gäller, som redovisats i avsnitt 4.5.3, som utgångspunkt banksek- retess. För att banksekretessen ska brytas krävs det att det finns en uppgiftsskyldighet i lag eller förordning.
Företrädare för ARO-kontoren har uppgett att man för närva- rande kan få ut information om en persons konton via slagningar i Mekanismen. ARO-kontoren kan dock inte få ut kontoutdrag eller information om saldon på konton. För att få ut sådan information måste den begärande staten ansöka om rättslig hjälp.
Den bedömning som har gjorts beträffande ARO-kontorens till- gång till information om lån enligt artikel 6.3 d gäller på motsvarande sätt även för ARO-kontorens tillgång till information om kontoöver- föringar och saldon på bankkonton enligt artikel 6.3 i. Det innebär att för att säkerställa att artikel 6.3 i genomförs i svensk rätt behöver lagen om bank- och finansieringsrörelse, lagen om elektroniska pengar, lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt) och lagen om clearing och avveckling av betalningar ändras så att det införs en skyldighet för företagen att lämna ut uppgifter om enskildas förhåll- anden till företaget om det begärs av Polisen eller Ekobrottsmyndig- heten i deras egenskap av ARO-kontor enligt förverkandedirektivet.
Beträffande ändringarna i försäkringsrörelselagen, lagen om tjänste- pensionsföretag och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering är det inte lika klart att för- verkandedirektivet kräver att ARO-kontoren får tillgång till sådan information som de verksamhetsutövare som tillämpar respektive lag har om sina kunder. Det kan dock inte uteslutas att de har infor- mation om elektroniska överföringar och saldon på kundernas kon- ton, varför utredningen gör bedömningen att ARO-kontoren ska ha möjlighet att begära ut information även enligt dessa lagar. Även om den bedömningen skulle göras att verksamhetsutövarna inte har sådan information som särskilt pekas ut i direktivet att ARO-kon- toren ska ha tillgång till anser utredningen att det ändå ska införas
494
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
en uppgiftsskyldighet i förhållande till ARO-kontoren i de nu nämnda lagarna. Förverkandedirektivet är ett minimidirektiv och det finns därmed inget hinder mot att man från svenskt håll öppnar för att ARO-kontoren får mer information än direktivet kräver.
Bestämmelserna om meddelandeförbud i motsvarande lagar jus- teras samtidigt så att även ARO-kontoren kan besluta om medde- landeförbud.
Information om konton för kryptotillgångar och överföringar av kryptotillgångar enligt definitionen i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1113 (44) (artikel 6.3 j)
Bedömning
Svensk rätt uppfyller för närvarande inte kraven i artikel 6.3 j.
Förslag
I lagen (2024:1159) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar ska det införas en skyldighet för företag som omfattas av EU-förordningen att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polisen eller Ekobrottsmyndigheten i deras egenskap av natio- nellt kontor för återvinning av tillgångar enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1260 av den 24 april 2024 om åter- vinning av tillgångar och förverkande. Det införs även en möjlig- het för ARO-kontoren att besluta om meddelandeförbud för före- tagen.
Enligt artikel 6.3 j ska ARO-kontoren antingen omedelbart och direkt eller på begäran snabbt kunna få information om konton för krypto- tillgångar och överföringar av kryptotillgångar enligt definitionen i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1113 (44), den så kallade TFR-förordningen.236
236Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1113 av den 31 maj 2023 om upp- gifter som ska åtfölja överföringar av medel och vissa kryptotillgångar och ändring av direk- tiv (EU) 2015/849.
495
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Inom EU har det tagits fram två förordningar, den så kallade Mica- förordningen, som reglerar själva marknaden för kryptotillgångar, och TFR-förordningen, som reglerar vilken information som måste följa med transaktioner av både traditionella medel och kryptotill- gångar för att förhindra penningtvätt. Tillsammans skapar de ett regelverk som syftar till att öka transparensen och bekämpa penning- tvätt inom kryptoindustrin. Mica-förordningen sätter alltså ramarna för kryptotillgångar och TFR-förordningen lägger till krav på in- formationsöverföring.237
I TFR-förordningen finns regler om de uppgifter om betalare och betalningsmottagare som ska följa med vid överföringar av medel, i alla valutor, i syfte att förebygga, upptäcka och utreda penningtvätt och finansiering av terrorism. Den senaste ändringen i förordningen innebär främst att även överföringar i kryptotillgångar ska omfattas.238
Av definitionerna i artikel 3 i TFR-förordningen framgår det bland annat att med konto för kryptotillgångar avses ett konto som innehas av en leverantör av kryptotillgångstjänster för en eller flera fysiska eller juridiska personers räkning och som kan användas för att verkställa överföringar av kryptotillgångar. Med överföring av kryptotillgångar avses alla transaktioner som sker i syfte att flytta kryptotillgångar från en adress i den distribuerade liggaren, ett krypto- tillgångskonto eller en annan utrustning som möjliggör lagringen av kryptotillgångar till en annan sådan plats, som för antingen en avsän- dares eller en mottagares räkning utförs av minst en leverantör av kryptotillgångstjänster, oavsett om avsändaren och mottagaren är en och samma person och oavsett om avsändarens och mottagarens leverantör av kryptotillgångstjänster är en och samma person.
Av TFR-förordningen framgår även vissa skyldigheter för avsän- darens och mottagarens leverantörer av kryptotillgångstjänster, bland annat att de ska samla in och lagra vissa närmare beskrivna uppgifter om avsändaren, mottagaren och transaktionen (avsändarens leveran- tör) och kontrollera att de uppräknade uppgifterna finns för trans- aktionen (mottagarens leverantör).239 Om en betaltjänstleverantör upprepade gånger underlåter att tillhandahålla de uppgifterna som
237Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1114 av den av den 31 maj 2023 om marknader för kryptotillgångar och om ändring av förordningarna (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 1095/2010 samt direktiven 2013/36/EU och (EU) 2019/1937.
238Finansdepartementet, 2024, promemorian En ny EU-reglering om marknader för krypto- tillgångar, Fi2024/00366, s. 35.
239Artikel 14 i TFR-förordningen.
496
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
ska samlas in ska mottagarens leverantör bland annat vidta åtgärder, som inledningsvis kan bestå i att utfärda varningar och fastställa tids- frister. Om transaktioner bedöms som misstänkta är mottagarens leverantör av kryptotillgångstjänster skyldig att rapportera det till finansunderrättelseenheten.240
Förmedlande leverantörer av kryptotillgångstjänster ska säkerställa att alla mottagna uppgifter om avsändaren och mottagaren som åt- följer en överföring av kryptotillgångar översänds i samband med överföringen och att förteckningen över sådana uppgifter lagras och på begäran görs tillgänglig för de behöriga myndigheterna. Leveran- törerna ska också säkerställa att de har effektiva verktyg för att upp- täcka om uppgifter saknas vid en överföring av kryptotillgångar.241
Vidare följer av TFR-förordningen att betaltjänsteleverantörer och leverantörer av kryptotillgångar utan dröjsmål ska besvara för- frågningar från en central kontaktpunkt i medlemsstaterna om de uppgifter som de enligt förordningen ska samla in. Skyldigheten att besvara förfrågningar gäller dock endast från de myndigheter som ansvarar för bekämpning av penningtvätt eller finansiering av terro- rism i den medlemsstaten.242
Behandlingen av personuppgifter som görs enligt TFR-förord- ningen omfattas av dataskyddsförordningen. Personuppgifter får en- ligt TFR-förordningen behandlas av leverantörer av kryptotillgångs- tjänster endast i syfte att förebygga penningtvätt och finansiering av terrorism och får inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa syften. Behandling av personuppgifter för kommersiella ändamål är förbjuden.
I Mica-förordningen finns det bestämmelser som har till syfte att bland annat fastställa enhetliga regler för utgivare och tillhandahållare av tjänster för kryptotillgångar på EU-nivå. Sedan den 30 december 2024 gäller förordningen fullt ut i alla EU:s medlemsstater och ersätter då nationell reglering av kryptotillgångar där sådan finns.243
Mica-förordningen innebär att företag som levererar kryptotill- gångstjänster måste ha auktorisation, det vill säga tillstånd, i den medlemsstat som de verkar i. Förordningen innebär att såväl före- tagen som erbjuder kryptotillgångstjänster som Finansinspektionen, som är den myndighet som beviljar tillstånd och utövar tillsyn över
240Artikel 17 och 18 i TFR-förordningen.
241Artikel 19 i TFR-förordningen.
242Artikel 24 i TFR-förordningen.
243Se Mica-förordningen och Fi2024/00366 s. 32.
497
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
verksamheten, erhåller en mängd information som kan vara av in- tresse för brottsbekämpande myndigheter.244
Förordningarna har kompletterats med en ny lag och förordning, lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar samt förordningen (2024:1167) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar. I lagen finns det bestämmelser om tystnads- plikt och uppgiftsskyldighet i vissa fall.245
Den som är eller har varit knuten till ett företag som omfattas av Mica-förordningen som anställd eller uppdragstagare får inte obehöri- gen röja eller utnyttja vad han eller hon i anställningen eller under uppdraget har fått veta om någon annans affärsförhållanden eller personliga förhållanden.246 Det betyder att det som utgångspunkt råder sekretess för uppgifter som en kund lämnar till en leverantör av kryptotillgångar.
För att bryta sekretessen har det införts en uppgiftsskyldighet i lagen som innebär att ett företag som omfattas av förordningen utan dröjsmål ska lämna uppgifter i elektronisk form om enskildas förhåll- anden till företaget om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren, under en utredning om självständigt förverkande begärs av åklagaren, i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål begärs av åklagaren på fram- ställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol, eller i ett ärende om erkännande och verkställighet av en europeisk utrednings- order begärs av åklagaren.247
Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter från en leverantör av kryptotillgångar får besluta om meddelarförbud. Ett sådant förbud innebär att leverantören inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats till brottsbe- kämpande myndigheter.248
Av det som redovisats ovan följer att såväl företag som myndig- heter genom de krav som ställs i Mica- respektive TFR-förordningen
244Av 1 kap. 2 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar följer att det är Finansinspektionen som är behörig myndighet enligt Mica-förordningen.
245Se prop. 2024/25:43 En ny EU-reglering om marknader för kryptotillgångar.
2461 kap. 4 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar.
2471 kap. 5 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar.
2481 kap. 6 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar.
498
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
kommer att ha en mängd information om leverantörer av krypto- tillgångstjänster, om kryptoöverföringar och om de personer och företag som använder sig av kryptoöverföringstjänster.
Företrädare för ARO-kontoren har uppgett att Polisen och Eko- brottsmyndigheten kan begära ut information från de svenska företag, såsom Binance Nordic AB, Safello AB och Goobit Group AB, som har kryptotillgångshantering om det görs inom ramen för en för- undersökning. Eftersom ARO-kontoren inte bedriver förundersök- ning har de för närvarande inte lagstöd för att begära ut information om konton för kryptotillgångar och överföringar av kryptotillgångar som görs efter förfrågan från en annan medlemsstat.249
Det krävs därmed åtgärder för att svensk rätt ska uppfylla kraven i artikel 6.3 j i förverkandedirektivet. Den åtgärd som föreslås är att lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om marknader för kryptotillgångar kompletteras med en skyldighet för företag som omfattas av EU-förordningen att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget om det begärs av Polisen eller Eko- brottsmyndigheten i deras egenskap av ARO-kontor enligt förver- kandedirektivet. Det införs även en möjlighet för ARO-kontoren att besluta om meddelandeförbud för företagen.
I enlighet med unionsrätten, uppgifter som lagras i informationssystemet för viseringar (VIS), Schengens informationssystem (SIS II), in- och utresesystemet, EU-systemet för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister avseende tredjelandsmedborgare (Ecris-TCN) (artikel 6.3 k)
Enligt artikel 6.3 k ska ARO-kontoren antingen omedelbart och direkt eller på begäran snabbt kunna få information om uppgifter som lagras i informationssystemet för viseringar (VIS), Schengens informationssystem (SIS II), in- och utresesystemet, EU-systemet för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och det europeiska infor- mationssystemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister avseende tredjelandsmedborgare (Ecris-TCN). De här systemen regleras i olika EU-rättsakter och redovisningen i den här punkten delas därför in i flera underavsnitt. Regleringen och flera av systemen har inte trätt
249Se prop. 2024/24:65 s. 161–163.
499
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
i kraft än så för vissa av systemen blir uppgiften att ta ställning till om ARO-kontoren kommer att få tillgång till informationen när sy- stemen har trätt i kraft.
Informationssystemet VIS
Bedömning
Svensk rätt överensstämmer med kravet på att ARO-kontoret ska ha tillgång till informationen i VIS. Inga ytterligare åtgärder behöver vidtas.
År 2004 inrättades informationssystemet för viseringar (VIS) som ett system för utbyte av viseringsuppgifter mellan medlemsstaterna.250 Därefter antogs VIS-förordningen som reglerar utbytet av uppgifter mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelser.251
VIS-förordningen innehåller en så kallad broklausul som regle- rar brottsbekämpande myndigheters tillgång till uppgifter i VIS. Denna klausul utgör grunden för det så kallade VIS-rådsbeslutet.252 I VIS-rådsbeslutet fastställs de villkor som ska gälla för att brotts- bekämpande myndigheter ska få tillgång till uppgifter i VIS i syfte att förebygga, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott.
Enligt artikel 3 i VIS-rådsbeslutet ska medlemsstaterna utse de myndigheter som ska kunna få åtkomst till uppgifter i VIS. Medlems- staterna ska också utse en eller flera centrala åtkomstpunkter genom vilken eller vilka åtkomsten ska ske.
Den svenska regleringen om informationsutbyte enligt VIS-råds- beslutet finns i 9 kap. lagen om internationellt polisiärt samarbete och i 7 kap. förordningen om internationellt polisiärt samarbete. Polisen är central åtkomstpunkt enligt VIS-rådsbeslutet.253
250Systemet har inrättats genom rådets beslut 2004/512/EG om inrättande av informations- systemet för viseringar (VIS).
251Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om infor- mationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen).
252Rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott.
2537 kap. 1 § andra stycket förordningen om internationellt polisiärt samarbete och punkt 1 e i bilagan till förordningen med instruktion för Polismyndigheten.
500
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
Myndigheter som är behöriga att begära sökning i VIS är Polisen, Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten i den polisverksamhet som bedrivs vid myndigheten, Tullverket och Kustbevakningen.254 Myn- digheterna får inte göra egna sökningar i VIS utan måste alltså fram- ställa en begäran till den centrala åtkomstpunkten – Polisen – som genom direktåtkomst får söka i VIS. Inom Polisen är det dessutom endast vissa särskilt utsedda tjänstemän som är behöriga att göra sök- ningar i VIS.255
En sökning i VIS får göras om det i enskilda fall finns skäl att anta att uppgifter i systemet väsentligen kan komma att bidra till att utreda ett sådant terroristbrott eller annat grovt brott som omfattas av defi- nitionerna i artikel 2.1 i VIS-rådsbeslutet. Detsamma gäller om det i enskilda fall finns skäl att anta att uppgifter i systemet väsentligen kan komma att bidra till att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet som innefattar ett sådant brott.256
Med grova brott avses de former av brottslighet som motsvarar eller är likvärdiga med de former av brottslighet som förtecknas i arti- kel 2.2 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemssta- terna. I förteckningen ingår bland annat människohandel, handel med stulna fordon, beskyddarverksamhet och utpressning, olaga handel med narkotika och psykotropa ämnen och penningtvätt.
Endast en eller flera särskilt utsedda enheter vid Polisen, Säkerhets- polisen, Ekobrottsmyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen är behöriga att framställa en begäran om sökning i VIS. Det ankom- mer på de berörda myndigheterna att bestämma vilken eller vilka enheter som ska vara behöriga att framställa en sådan begäran.257
En begäran om en sökning i VIS ska vara motiverad och skriftlig samt ges in till den centrala åtkomstpunkten (det vill säga Polisen). Polisen ska kontrollera att villkoren för sökning är uppfyllda innan den gör en sökning.258 I brådskande fall får en begäran om sökning framställas muntligen. Polisen får i ett sådant fall göra en sökning i VIS utan att först kontrollera att villkoren för sökning är uppfyllda. Kontrollen ska i så fall utföras så snart som möjligt efter sökningen.259
2547 kap. 1 § förordningen om internationellt polisiärt samarbete.
2557 kap. 4 § andra stycket förordningen om internationellt polisiärt samarbete.
2569 kap. 1 § lagen om internationellt polisiärt samarbete.
2577 kap. 1 § tredje stycket förordningen om internationellt polisiärt samarbete.
2587 kap. 2 § första stycket förordningen om internationellt polisiärt samarbete.
2597 kap. 2 § andra stycket förordningen om internationellt polisiärt samarbete.
501
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
I juli 2021 antogs en EU-förordning i syfte att reformera VIS (ändringsförordningen).260 Förordningen innebär omfattande änd- ringar av VIS-förordningen. Bland annat integreras VIS-rådsbeslu- tet i förordningen och åtkomsten till VIS för brottsbekämpande myn- digheter utökas. I samband med att ändringarna i VIS-förordningen börjar tillämpas kommer VIS-rådsbeslutet att upphävas. De brotts- bekämpande myndigheternas tillgång till VIS kommer då i stället att följa direkt av VIS-förordningen.
I departementspromemorian Anpassning av svensk rätt till den reviderade VIS-förordningen lämnas förslag till nödvändiga anpass- ningar av svensk rätt till VIS-förordningen.261 Bland annat föreslås att bestämmelserna om uppgiftsutbyte enligt VIS-rådsbeslutet i 9 kap. lagen om internationellt polisiärt samarbete och 7 kap. förordningen om internationellt polisiärt samarbete ska upphävas. Förslaget innebär också att det införs ett nytt kapitel om uppgiftsutbyte enligt VIS- förordningen i förordningen om internationellt polisiärt samarbete. Kapitlet har följande föreslagna lydelse:
7kap. Uppgiftsutbyte enligt VIS-förordningen Sökning
1§ Myndigheter som är behöriga att begära sökningar enligt VIS- förordningen för brottsbekämpande ändamål är Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten i den polisverksamhet som bedrivs vid myndigheten, Skatteverket, Tullverket, Kustbevakningen och Försvarsmakten.
Polismyndigheten är central åtkomstpunkt enligt VIS-förordningen. Endast en eller flera särskilt utsedda enheter vid de myndigheter som
anges i första stycket är behöriga att framställa en begäran om sökning. Den centrala åtkomstpunkten ska löpande föra en förteckning över en- heterna.
Ytterligare föreskrifter
2 § Polismyndigheten får meddela föreskrifter om verkställigheten av bestämmelserna i VIS-förordningen om tillgång till uppgifter i VIS för brottsbekämpande ändamål.
260Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1134 av den 7 juli 2021 om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 767/2008, (EG) nr 810/2009, (EU) 2016/399, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240, (EU) 2018/1860, (EU) 2018/1861, (EU) 2019/817 och (EU) 2019/1896 och om upphävande av rådets beslut 2004/512/EG och 2008/633/RIF, i syfte att reformera Informationssystemet för viseringar.
261Ds 2023:30.
502
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
Det nya kapitel som föreslås har alltså bara två paragrafer. Övriga bestämmelser kommer att framgå direkt av VIS-förordningen.
Författningsändringarna föreslås träda i kraft den dag som den reviderade VIS-förordningen börjar tillämpas fullt ut. Kommissio- nen har ännu inte meddelat något datum för driftsdatum av den revi- derade förordningen. Enligt den nuvarande tidsplanen, som är osä- ker, ska systemet tas i drift under år 2026. Eftersom detta datum ännu inte är fastställt föreslås förordningsändringarna träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.262
Eftersom det i dagsläget inte är klart när den reviderade VIS-för- ordningen ska börja tillämpas får bedömningen av om svensk rätt uppfyller kravet på att ARO-kontoren ska ha tillgång till informatio- nen i VIS göras enligt den reglering som gäller nu.
Det är endast Polisen i sitt uppdrag som central åtkomstpunkt som kan ges direktåtkomst till VIS. Som framgår ovan är Ekobrotts- myndigheten behörig att framställa en begäran om sökning i VIS.
Myndigheterna avgör själva vilka enheter inom myndigheten som kan söka i VIS. Företrädare för ARO-kontoren har uppgett att de kan göra sökningar i de olika informationssystemen för viseringar och resor.
Svensk rätt överensstämmer med kravet på att ARO-kontoret ska ha tillgång till informationen i VIS. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra den delen av artikeln i svensk rätt.
Schengens informationssystem (SIS II)
Bedömning
Svensk rätt överensstämmer med kravet på att ARO-kontoret ska ha tillgång till informationen i SIS II. Inga ytterligare åtgärder behöver vidtas.
Schengens informationssystem (SIS) är ett system som Schengen- länderna använder för att utbyta information med varandra inom ramen för polissamarbete, straffrättsligt samarbete och migrations- kontroll. I november 2018 antogs tre nya EU-förordningar om SIS, nämligen återvändandeförordningen, gränsförordningen och polis-
262Ds 2023:30 s. 185.
503
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
förordningen.263 Dessa tre förordningar (SIS-förordningarna) ersätter EU:s tidigare regelverk om SIS och kallas för SIS II. Den nya versio- nen av SIS började tillämpas i mars 2023.
Systemet för att utbyta information består dels av ett centralt data- system, dels av nationella datasystem i de deltagande medlemssta- terna. De nationella datasystemen står i direkt förbindelse med det centrala datasystemet och innehåller en kopia av den information som vid varje tidpunkt finns i detta. Medlemsstaterna använder sitt nationella system för sökning mot det centrala SIS eller mot den nationella kopian. Det är även i den nationella kopian som medlems- staterna för in, uppdaterar och raderar registreringar i SIS.
Polisen är ansvarig för den nationella delen av SIS. Myndigheten ska föra ett register som ska vara den nationella delen av SIS.264
I SIS-förordningarna finns bestämmelser om nationella behöriga myndigheter med åtkomsträtt till uppgifter i SIS.265 I svenska kom- pletterande bestämmelser har det pekats ut vilka svenska myndig- heter som ska ha sådan åtkomst till systemet och för vilka syften.266 Av förordningen följer att Polisen, Säkerhetspolisen, Åklagarmyn- digheten, Tullverket, Kustbevakningen och Skatteverket ska ha åt- komst till uppgifter som förts in i SIS och rätt att söka i sådana upp- gifter direkt eller i en kopia när de vidtar åtgärder i sin verksamhet för att förebygga, förhindra, avslöja, utreda eller lagföra terroristbrott eller andra grova brott.267 Eftersom uppgiften om vilka myndigheter som har rätt till åtkomst följer av en förordning finns det inga för- klarande förarbeten till varför inte Ekobrottsmyndigheten nämns i bestämmelsen. Som har påtalats ovan tolkas begreppen att förebygga,
263Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informations- system (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämp- ning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006 samt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polis- samarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533 /RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU.
2644 § lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem.
265Artiklarna 44–47 i polisförordningen, artikel 34 i gränsförordningen och artikel 17.1 i åter- vändandeförordningen.
26611 § förordningen (2021:1188) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem.
26711 § 3 förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem.
504
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
förhindra och avslöja brott som något som sker i myndigheternas underrättelseverksamhet. Den underrättelseverksamhet som sker inom ramen för Ekobrottsmyndighetens verksamhet styrs och leds av Polisen. Att inte Ekobrottsmyndigheten nämns bland myndig- heter som kan få ut information enligt förordningen med komplette- rande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informa- tionssystem bör därmed inte påverka ARO-kontorens möjlighet att begära information från SIS II-systemet. Inte heller bör det bedömas som en bristfällig uppfyllelse av direktivet att förordningen pekar ut terroristbrott och andra grova brott. Som redan har nämnts tidi- gare kan det vara svårt att mer exakt peka på ett specifikt brott eller ett brotts svårhet redan på underrättelsestadiet. Utredningen gör dock bedömningen att ARO-kontoren som utgångspunkt främst kommer att kontaktas vid gränsöverskridande brottslighet av mer allvarligt slag. Svensk rätt bedöms därmed uppfylla kravet i artikel 6.3 k om tillgång till information i SIS II. Det innebär att inga åtgärder behö- ver vidtas för att genomföra den här delen av artikeln i svensk rätt.
In- och utresesystemet
Bedömning
Svensk rätt överensstämmer med kravet på att ARO-kontoret ska ha tillgång till informationen i in- och utresesystemet. Inga ytter- ligare åtgärder behöver vidtas.
In- och utresesystemet EES (Entry Exit Sytem) är ett system för elektronisk registrering av uppgifter om in- och utresa samt upp- gifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar de yttre gränserna för kortare vistelser. Systemet inrättades genom in- och utreseförordningen som trädde i kraft den 29 december 2017. Vissa av bestämmelserna i förordningen började tillämpas den dagen, men merparten av bestämmelserna trädde i kraft först den 12 oktober 2025. Syftet med in- och utresesystemet är att förbättra och effekti- visera in- och utresekontrollerna vid EU:s yttre gränser och att bidra
505
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
till bättre möjligheter att identifiera personer som inte uppfyller vill- koren för inresa eller vistelse inom medlemsstaternas territorium.268 In- och utresesystemet ska kunna användas av de brottsbekäm-
pande myndigheterna för att förstärka den inre säkerheten samt i kampen mot terrorism och andra grova brott. Med terroristbrott avses ett brott enligt nationell rätt som motsvarar eller är likvärdigt med ett av de brott som avses i terrorismdirektivet.269
Begreppet grovt brott definieras som ett brott som motsvarar eller är likvärdigt med ett av de brott som avses i artikel 2.2 i rambeslut 2002/584/RIF om det enligt nationell rätt kan bestraffas med fäng- else eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år.270 Kravet innebär enligt svensk rätt att brott i flera fall måste bedömas som grova för att de ska omfattas av tillämpningsområdet även om de i och för sig finns förtecknade i den lista som finns i artikel 2.2 i ram- beslutet. Så är exempelvis fallet med penningtvättsbrott och närings- penningtvätt. I svensk rätt är straffet för penningtvättsbrott och näringspenningtvätt fängelse i högst två år. För grovt brott är straffet fängelse i lägst sex månader och högst sex år.
In- och utreseförordningen innehåller bestämmelser om hur myn- digheter kan få åtkomst till in- och utresesystemet.271 I förordningen regleras även villkoren för myndigheters åtkomst till uppgifter i sy- stemet och till vilka uppgifter som de kan ges direkt åtkomst.272 Som villkor gäller att åtkomsten rör sökningar som är nödvändiga för att förebygga, förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott eller andra grova brott. Vidare krävs att åtkomsten är nödvändig och propor- tionell i ett särskilt fall och att det finns bevis för eller rimliga skäl att anta att inhämtande av uppgifter i in- och utresesystemet kommer att bidra till att brotten i fråga förebyggs, förhindras, upptäcks eller utreds. Därutöver gäller ytterligare villkor vid vissa sökningar.
268Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av upp- gifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förord- ningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011 samt Justitiedepartementet, 2025, prome- morian Förordning om en gradvis start av driften av EU:s in- och utresesystem, COM (2024)567.
269Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekäm- pande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF.
270Artikel 3.1.25 i in- och utreseförordningen.
271Artikel 31 i in- och utreseförordningen.
272Artikel 32 i in- och utreseförordningen.
506
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
Medlemsstaterna ska utse de myndigheter som ska ha rätt att hämta in uppgifter från in- och utresesystemet för brottsbekämpande ända- mål samt en eller flera centrala åtkomstpunkter som ska ha åtkomst till in- och utresesystemet.273 Medlemsstaterna ska även föra en för- teckning över de operativa enheter inom de utsedda myndigheterna som har behörighet att begära åtkomst till uppgifter i in- och utrese- systemet genom den eller de centrala åtkomstpunkterna.274
För svensk del har Polisen utsetts till central åtkomstpunkt.275 För att anpassa svensk rätt till in- och utresesystemet har ändringar även gjorts i bland annat utlänningslagen (2005:716), utlänningsdata- lagen (2016:27) och polisens brottsdatalag. Dessa lagändringar har dock ännu inte trätt i kraft. De träder i kraft den dag regeringen be- stämmer.276
Några regler om vilka myndigheter som ska ha rätt att hämta upp- gifter från in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål har ännu inte införts i svensk rätt. I departementspromemorian Anpass- ning av svensk rätt till EU:s nya in- och utresesystem föreslås att Polisen, Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten i den polisverksamhet som bedrivs vid myndigheten, Tullverket, Kustbevakningen, Skatteverket och Försvarsmakten ska ha behörighet att begära åtkomst för sökning i in- och utresesystemet i brottsbekämpande syfte och att endast en eller flera särskilt utsedda enheter vid myndigheterna ska vara behöriga att begära åtkomst för sökning. Enligt promemorian bör uppgiften att utse en eller flera operativa enheter ankomma på varje behörig myndighet, vilket bör framgå av förordning.277
En utsedd myndighet och den centrala åtkomstpunkten får ingå i samma organisation, men den centrala åtkomstpunkten ska agera helt oberoende av den utsedda myndigheten när den fullgör sina upp- gifter enligt in- och utreseförordningen.278 Endast särskilt bemyndi- gad personal vid den eller de centrala åtkomstpunkterna ska ha åt- komstbehörighet till in- och utresesystemet.279
En begäran om sökning i in- och utresesystemet ska vara elektro- nisk eller skriftlig och innehålla en motivering. Den centrala åtkomst- punkten ska kontrollera om villkoren för åtkomst är uppfyllda innan
273Artikel 29.1 och 29.3 i in- och utreseförordningen.
274Artikel 29.5 i in- och utreseförordningen.
275Punkt 1 n i bilagan till förordningen med instruktion för Polismyndigheten.
276Prop. 2021/22:81 Anpassning av svensk rätt till EU:s nya in- och utresesystem, s. 56.
277Ds 2021:9 s. 81–83.
278Artikel 29.3 i in- och utreseförordningen.
279Artikel 29.6 i in- och utreseförordningen.
507
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
begäran behandlas.280 I ett brådskande fall där det är nödvändigt att avvärja en överhängande fara för en persons liv som är kopplad till ett terroristbrott eller ett annat grovt brott, ska den centrala åtkomst- punkten behandla begäran omedelbart och ska först i efterhand kon- trollera att alla villkor för åtkomst är uppfyllda.281
Företrädare för ARO-kontoren har uppgett att de kan göra sök- ningar i de olika informationssystemen för viseringar och resor.
Utredningen bedömer inte att det finns några rättsliga hinder mot att ARO-kontoren får tillgång till informationen i in- och utrese- systemet om de övriga krav som ställs i förordningen för tillgång till information är uppfyllda. Svensk rätt bedöms därför uppfylla kravet på att ARO-kontoren ska ha tillgång till informationen i in- och ut- resesystemet. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra den här delen av artikeln i svensk rätt.
EU-systemet för reseuppgifter och resetillstånd (Etias)
Bedömning
Svensk rätt överensstämmer med kravet på att ARO-kontoret ska ha tillgång till informationen i Etias. Inga ytterligare åtgärder behöver vidtas.
Genom Etias-förordningen inrättas ett EU-gemensamt system för reseuppgifter och resetillstånd, i det följande benämnt Etias (European travel information and authorisation system).282 Systemet gäller för tredjelandsmedborgare som är undantagna från kravet på visering för att passera de yttre gränserna vid kortare vistelse.
Etias syftar till att möjliggöra en bedömning av om en tredjelands- medborgares vistelse på medlemsstaternas territorium skulle innebära en säkerhetsrisk, risk för olaglig invandring eller hög epidemirisk.
Systemet syftar därutöver till att bland annat förbättra och effekti- visera in- och utresekontrollerna vid de yttre gränserna. Det ska även kunna användas av de brottsbekämpande myndigheterna för att för-
280Artikel 31.1 i in- och utreseförordningen.
281Artikel 31.2 i förordningen.
282Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226.
508
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
stärka den inre säkerheten samt i kampen mot terrorism och andra grova brott.
Etias-förordningen antogs den 12 september 2018 och trädde i kraft den 9 oktober samma år. Vissa av bestämmelserna i förordningen började tillämpas den dag förordningen trädde i kraft men merparten av bestämmelserna ska börja tillämpas först när systemet tas i drift. Kommissionen ska fastställa dag för ikraftträdande när vissa villkor är uppfyllda.
När det gäller brottsbekämpande ändamål kan åtkomst till upp- gifter i Etias centrala system ges om det är nödvändigt för att före- bygga, förhindra, upptäcka eller utreda terroristbrott eller andra grova brott.283 Med terroristbrott och grova brott avses detsamma som i in- och utreseförordningen.284
Etias-förordningen innehåller bestämmelser om förfarandet för åt- komst till Etias centrala system för brottsbekämpande ändamål. I för- ordningen regleras även villkoren för myndigheters åtkomst till upp- gifter i systemet och till vilka uppgifter som de kan ges åtkomst.
I likhet med in- och utresesystemet gäller som villkor att åtkomsten rör sökningar som är nödvändiga för att förebygga, förhindra, upp- täcka eller utreda terroristbrott eller andra grova brott. Vidare krävs att åtkomsten är nödvändig och proportionell i ett särskilt fall och att det finns bevis för eller rimliga skäl att anta att inhämtande av uppgifter i Etias centrala system kommer att bidra till att brotten
i fråga förebyggs, förhindras, upptäcks eller utreds.285
Ilikhet med VIS-förordningen samt in- och utreseförordningen ska medlemsstaterna utse de myndigheter som har rätt att begära sök- ning i Etias centrala system för brottsbekämpande ändamål och en eller flera centrala åtkomstpunkter som ska tillhandahålla åtkomsten för de utsedda myndigheterna. Medlemsstaterna ska föra en förteck- ning över de operativa enheter inom de utsedda myndigheterna som har tillstånd att begära sökning i uppgifter som lagras i Etias centrala system genom de centrala åtkomstpunkterna.286
För att anpassa svensk rätt till Etias-förordningen har ändringar gjorts i bland annat utlänningslagen, utlänningsdatalagen och polisens brottsdatalag. Dessa lagändringar har dock ännu inte trätt i kraft. De träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
283Artikel 52.1 i Etias-förordningen.
284Artikel 3.1.15 och 3.1.16 i Etias-förordningen.
285Artikel 51 och 52 i Etias-förordningen.
286Artikel 50 i Etias-förordningen.
509
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Några regler om vilka myndigheter som ska ha rätt att hämta in uppgifter i Etias centrala system för brottsbekämpande ändamål och vilken myndighet som ska utses till central åtkomstpunkt har ännu inte införts i svensk rätt. I departementspromemorian Anpassning av svensk rätt till EU:s nya system för reseuppgifter och resetillstånd före- slås att Polisen ska vara central åtkomstpunkt samt att Polisen, Säker- hetspolisen, Ekobrottsmyndigheten i den polisverksamhet som be- drivs vid myndigheten, Tullverket, Kustbevakningen, Skatteverket och Försvarsmakten ska ha behörighet att begära sökning i Etias cen- trala system för brottsbekämpande ändamål. Enligt promemorian bör uppgiften att utse en eller flera operativa enheter som ska ha be- hörighet att begära sökning i Etias ankomma på varje behörig myn- dighet, vilket bör framgå av förordning.287
På motsvarande sätt som gäller för in- och utresesystemet får en utsedd myndighet och den centrala åtkomstpunkten ingå i samma organisation, men den centrala åtkomstpunkten ska agera helt obe- roende av den utsedda myndigheten när den fullgör sina uppgifter enligt Etias-förordningen.288 Endast vederbörligen bemyndigad per- sonal vid de centrala åtkomstpunkterna ska ha åtkomstbehörighet till Etias centrala system.289
En begäran om sökning i Etias ska, liksom en begäran om sökning i in- och utresesystemet, vara elektronisk eller skriftlig och innehålla en motivering. Den centrala åtkomstpunkten ska kontrollera om vill- koren för åtkomst är uppfyllda innan begäran behandlas. I ett bråds- kande fall där det är nödvändigt att avvärja en överhängande fara för en persons liv som är kopplad till ett terroristbrott eller ett annat grovt brott, ska den centrala åtkomstpunkten behandla begäran omedelbart och först i efterhand kontrollera att villkoren för åtkomst är upp- fyllda.290
Eftersom regelverket kring Etias i princip är identiskt med det som gäller enligt in- och utreseförordningen blir bedömningen för ARO-kontorens åtkomst till uppgifterna densamma. Det bedöms alltså inte finnas några rättsliga hinder mot att ARO-kontoren kan få tillgång till informationen i Etias om de övriga krav som ställs i förordningen för tillgång till information är uppfyllda. Svensk rätt bedöms därför uppfylla kravet på att ARO-kontoren ska ha tillgång
287Ds 2021:19 s. 92–93.
288Artikel 50.2 andra stycket i Etias-förordningen.
289Artikel 50.4 i Etias-förordningen.
290Artikel 51 i Etias-förordningen.
510
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
till informationen i in- och utresesystemet. Det innebär att inga åt- gärder behöver vidtas för att genomföra den här delen av artikeln i svensk rätt.
Europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister avseende tredjelandsmedborgare (Ecris-TCN)
Bedömning
Svensk rätt överensstämmer med kravet på att ARO-kontoret ska ha tillgång till informationen i Ecris-TCN. Inga ytterligare åtgärder behöver vidtas.
I syfte att förbättra utbytet av uppgifter ur kriminalregister mellan medlemsstaterna meddelade rådet ett rambeslut år 2009 om organisa- tionen av medlemsstaternas utbyte av uppgifter ur kriminalregister och uppgifternas innehåll (rambeslutet om Ecris).291 Detta rambeslut innebär sammanfattningsvis att varje medlemsstat som meddelar en dom mot en annan medlemsstats medborgare ska informera medbor- garlandet om domen. Medborgarlandet ska därefter lagra informatio- nen. På så vis får varje medlemsstat samlad information om de egna medborgarnas kriminalhistorik inom EU, vilken ska kunna vidare- befordras vid förfrågningar från andra medlemsstater. Rambeslutet syftar också till att påskynda och förenkla förfarandet när uppgifter ur kriminalregister begärs i ett enskilt ärende genom att införa nya kanaler för att hämta in uppgifterna. Det öppnar även upp för att upp- gifter ur kriminalregister får lämnas ut för andra ändamål än brottmål.
För att kunna genomföra uppgiftsskyldigheten enligt rambeslu- tet inrättades ett europeiskt informationssystem för utbyte av upp- gifter ur kriminalregister (rådsbeslutet om Ecris).292 Beslutet syftade till att bygga upp och utveckla ett datoriserat system – Ecris, European Criminal Records Information System – för utbyte av uppgifter om fällande domar mellan medlemsstaterna. Det Ecris-system som in- rättades genom beslutet är decentraliserat och baseras på medlems-
291Rådets rambeslut 2008/675/RIF av den 24 juli 2008 om beaktande av fällande domar av- kunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en med- lemsstat.
292Rådets beslut 2009/316/RIF av den 6 april 2009 om inrättande av det europeiska informa- tionssystemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister (Ecris) i enlighet med artikel 11 i rambeslut 2009/315/RIF.
511
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
staternas nationella kriminalregister. Någon EU-gemensam databas inrättades alltså inte genom beslutet. Beslutet innebär inte heller att medlemsstaterna får direkt åtkomst till andra medlemsstaters kri- minalregister. Ecris-systemet sattes i drift år 2012 och Sverige anslöt sig till systemet under år 2013. Polisen är centralmyndighet för Ecris- samarbetet.293
Det här ursprungliga Ecris-systemet omfattade i princip inte något utbyte av uppgifter om dömda tredjelandsmedborgare, det vill säga personer som inte är unionsmedborgare. Det var möjligt att föra in sådana uppgifter i systemet men för tredjelandsmedborgare fanns det inte någon medborgarstat som tog emot och lagrade den samlade kriminalhistoriken för personen. En medlemsstat som sökte sådan samlad information var därför tvungen att skicka generella ansök- ningar till samtliga medlemsstater för att få en heltäckande bild av den dömde tredjelandsmedborgarens brottshistorik inom EU. Syste- met var krångligt, vilket fick till följd att Ecris inte användes i den utsträckning som var tänkt.294
Kommissionen tog fram ett förslag till en ny teknisk lösning med ett system som skulle vara centraliserat. Förslaget innebar att sy- stemet, kallat Ecris-TCN, European Criminal Records Information System for Third-Country Nationals, ska visa vilken eller vilka med- lemsstater som har uppgifter om fällande domar mot tredjelandsmed- borgare. Söksystemet ska alltså indikera ”träff/ingen träff” (ett så kallat hit/no-hit system) och därigenom endast fastställa vilken eller vilka andra medlemsstater som har information om en viss tredje- landsmedborgare. Den ansökande medlemsstaten får sedan använda det befintliga Ecris-systemet för att be de identifierade medlemssta- terna om uppgifter om fällande domar mot tredjelandsmedborgaren. Förslaget innebär att identitetsuppgifter om tredjelandsmedborgare samlas på EU-nivå, medan uppgifter om EU-medborgare lagras och behandlas på medlemsstatsnivå.295 År 2019 utfärdade Europaparla- mentet och rådet en förordning i huvudsaklig linje med kommissio-
293Förordningen (2014:1102) med instruktion för Polismyndigheten, bilaga 4 i.
294SOU 2021:20 Ecris-TCN – ett mer effektivt utbyte av brottmålsdomar mot tredjelandsmed- borgare, s. 82.
2955 COM(2017) 344 final av den 29 juni 2017, Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av ett centraliserat system för identifiering av medlemsstater som innehar uppgifter om fällande domar mot tredjelandsmedborgare och statslösa personer för att komplettera och stödja det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister (Ecris-TCN-systemet) och om ändring av förordning (EU) nr 1077/2011.
512
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
nens förslag om inrättande av ett Ecris-TCN-system (förordningen om Ecris-TCN).296
Det är Unionens byrå för den operativa förvaltningen av stora it-system inom området frihet, säkerhet och rättvisa – EU-Lisa – som ska utveckla och driva Ecris-TCN.297 Medlemsstaterna ansvarar för att säkerställa de nationella anslutningarna till det centrala syste- met, utbilda personal vid centralmyndigheterna samt se till att de uppgifter som registreras i Ecris-TCN är riktiga och behandlas på ett lagligt sätt och i enlighet med unionens dataskyddsregler.298
Eftersom Polisen är centralmyndighet för samarbete enligt ram- beslutet om Ecris har det beslutats att myndigheten även blir svensk centralmyndighet för samarbete enligt förordningen om Ecris-TCN.299 Varje centralmyndighet är personuppgiftsansvarig för den person- uppgiftsbehandling som myndighetens medlemsstat utför enligt för- ordningen. Uppgifter som förs in i det centrala systemet ska endast behandlas i syfte att identifiera vilka medlemsstater som har uppgifter i kriminalregister om tredjelandsmedborgare.300
Systemet ska användas för att identifiera de medlemsstater som har uppgifter om tredjelandsmedborgare när en begäran om uppgifter ur kriminalregister om den personen görs i den berörda medlems- staten inom ramen för ett brottmålsförfarande mot denna person. Ett brottmålsförfarande omfattar i förordningens mening förunder- sökningsskedet, själva rättegången och verkställigheten av domen.301
Centralmyndigheterna ska också använda Ecris-TCN när en be- gäran om uppgifter ur kriminalregister görs för något annat ändamål än brottmålsförfaranden, om det föreskrivs i – och är i enlighet med
–nationell rätt. Sådana andra ändamål är
•kontroll av en persons egna uppgifter i kriminalregister på begäran av honom eller henne,
•säkerhetsgodkännanden,
296Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/816 av den 17 april 2019 om in-
rättande av ett centraliserat system för identifiering av medlemsstater som innehar uppgifter om fällande domar mot tredjelandsmedborgare och statslösa personer (Ecris-TCN) för att komplettera det europeiska informationssystemet för utbyte av uppgifter ur kriminalregister och om ändring av förordning (EU) 2018/1726.
297Artikel 11 och skäl 11 i förordningen om Ecris-TCN.
298SOU 2021:20 s. 91 f.
299Artikel 3.5 i förordningen om Ecris-TCN.
300Artiklarna 23, artikel 24.1 jämförd med artikel 7.7 och artikel 24.2. i förordningen om Ecris-TCN.
301Artikel 3.2 i förordningen om Ecris-TCN.
513
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
•erhållande av licens eller tillstånd,
•prövning inför anställning,
•prövning för frivilligverksamhet som innefattar direkta och regel- bundna kontakter med barn eller utsatta personer,
•visering, förvärv av medborgarskap och migrationsförfaranden, inbegripet asylförfaranden, och kontroller i samband med offent- liga kontrakt och offentliga prov.302
Förordningen om Ecris-TCN kompletteras av lagen (2022:733) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om Ecris-TCN. Den lagen har inte trätt i kraft än utan gör det den dag som reger- ingen bestämmer. Av lagen följer att Ecris-TCN endast ska användas efter en begäran av en myndighet eller om en enskild begär uppgifter om sig själv.303
När en myndighet begär uppgifter ur belastningsregistret om en tredjelandsmedborgare får Ecris-TCN användas även om ändamålet med sökningen inte är ett sådant som anges i punkterna ovan.304 Sverige har alltså använt sig av möjligheten att tillåta att uppgifter ur Ecris-TCN får användas även för till exempel Polisens, Säkerhets- polisens, Skatteverkets, Tullverkets och Kustbevakningens verksam- heter för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet.
Om Ecris-TCN ska användas utanför det obligatoriska tillämp- ningsområdet får det endast göras om det efterfrågas av den myndig- het som har begärt uppgifterna. Det betyder att det är myndigheten som begär uppgifterna som måste bedöma och avgöra om det finns ett faktiskt behov av uppgifter från andra medlemsstater. Det följer av tillämpliga dataskyddsbestämmelser att en myndighet som saknar rättslig grund för att behandla uppgifterna eller saknar behov av upp- gifterna inte får begära att Ecris-TCN används.305
I Sverige är det endast Polisen som i sin egenskap av centralmyn- dighet kommer att ha åtkomst till Ecris-TCN. Av redogörelsen ovan följer att Polisen kommer att kunna använda uppgifter ur systemet bland annat i sin brottsbekämpande verksamhet. När det gäller Poli- sens egen användning av Ecris-TCN ankommer det på myndigheten
302Artikel 7.1 i förordningen om Ecris-TCN.
3032 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om Ecris-TCN.
3045 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om Ecris-TCN.
305Prop. 2021/22:172 Nya regler om informationsutbyte om brottmålsdomar i EU, s. 69.
514
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
att se till att åtkomsten är förbehållen viss särskilt bemyndigad per- sonal.306 När en annan aktör, till exempel Ekobrottsmyndigheten, som i och för sig har direktåtkomst till belastningsregistret, behöver använda Ecris-TCN måste sökningen i Ecris-TCN göras genom Polisens försorg.
I enlighet med de resonemang som har förts om de ovanstående punkterna gör utredningen bedömningen att det inte finns några rättsliga hinder mot att ARO-kontoren kan få tillgång till informa- tionen i Ecris-TCN om de övriga krav som ställs i förordningen för tillgång till information är uppfyllda. Svensk rätt bedöms därför upp- fylla kravet på att ARO-kontoren ska ha tillgång till informationen i in- och utresesystemet. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra den här delen av artikeln i svensk rätt.
Krav på en motiverad begäran och möjlighet att avslå en begäran om information (artikel 6.5)
Bedömning
Sverige bör utnyttja möjligheten i artikel 6.5 om krav på en motive- rad begäran beträffande information om skatteuppgifter, nationella försäkringsuppgifter och information som innehas av brottsbe- kämpande myndigheter. Det bör även införas en särskild regler- ing som innebär att ARO-kontoren kan avslå en begäran om åt- komst till sådan information under vissa förhållanden.
Förslag
Bestämmelser om krav på en motiverad begäran och möjlighet att avslå en begäran om skatteuppgifter, nationella försäkrings- uppgifter och information som innehas av brottsbekämpande myndigheter ska föras in i det nya 10 a kap. i förordningen om internationellt polisiärt samarbete som reglerar ARO-kontorens verksamhet.
306Artikel 24 i förordningen om Ecris-TCN.
515
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
I artikel 6.5 finns en möjlighet för medlemsstaterna att besluta om begränsningar i andra staters åtkomst till viss information i artikel 6.3, nämligen till skatteuppgifter (artikel 6.3 a), nationella försäkrings- uppgifter (artikel 6.3 b) och till relevant information som innehas av brottsbekämpande myndigheter (artikel 6.3 c). Enligt artikel 6.5 kan medlemsstaterna föreskriva att en sådan begäran ska vara moti- verad och att en begäran kan avslås om tillhandahållandet av den be- gärda informationen skulle
a)äventyra framgången i en pågående utredning,
b)vara klart oproportionell i förhållande till en fysisk eller juridisk persons legitima intressen och de ändamål som åtkomst till infor- mationen har begärts, eller
c)omfatta information som har tillhandahållits av en annan med- lemsstat eller ett tredjeland, och samtycke för dess vidare över- föring inte kan erhållas.
Artikeln innebär alltså en möjlighet för medlemsstaterna att begränsa vilken information som ska lämnas ut till andra länder genom ARO- kontoren.
Det som talar för att införa en begränsning i förhållande till skatte- uppgifter, socialförsäkringsuppgifter och information som innehas av brottsbekämpande myndigheter är främst att svenska myndigheter har en mycket stor mängd information och det därmed är svårt att helt överblicka vilken typ av information som kan komma att lämnas ut via ARO-kontoren. Något som ytterligare talar för att föra in en möjlighet att begränsa informationsutbytet avseende just de här punk- terna är att det, som har påtalats vid bedömningarna ovan, är svårt att överblicka vilken typ av information som avses i punkterna.
Det som kan tala emot att använda sig av möjligheten att begränsa informationsutbytet är att det såklart är angeläget att svenska myn- digheter bistår andra medlemsstaters brottsbekämpande myndigheter i deras arbete för att återta tillgångar som kan kopplas till brottslig verksamhet. Bara för att det införs en möjlighet för ARO-kontoren att avslå en begäran om information innebär det emellertid inte att en begäran i samtliga fall kommer att avslås, utan endast att möjlig- heten finns om skälen för att avslå begäran är uppfyllda.
Vid en sammantagen bedömning anser utredningen att den möjlig- het som finns att kräva en motiverad begäran samt att ARO-kon-
516
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
toren kan avslå en begäran från en annan medlemsstat om att få ut skatteuppgifter, nationella försäkringsuppgifter och information som innehas av brottsbekämpande myndigheter bör utnyttjas. Det före- slås därför att det ska införas en sådan reglering i det nya kapitel som reglerar ARO-kontorens verksamhet i förordningen om internatio- nellt polisiärt samarbete.
Åtkomst till information ska inte påverka de rättssäkerhetsgarantier som följer av nationell rätt (artikel 6.6)
Bedömning
Ingen åtgärd behöver vidtas med anledning av artikel 6.6.
Av artikel 6.6 följer att den åtkomst till information som följer av artikel 6 inte ska påverka eventuella rättssäkerhetsgarantier som fast- ställs i nationell rätt. Artikeln får närmast betraktas som en upplys- ning. Den bedöms inte kräva någon åtgärd.
4.6.5Villkor för ARO-kontorens åtkomst till information (artikel 7)
Bedömning
Svensk rätt överensstämmer med artikel 7. Inga åtgärder behöver vidtas.
Enligt artikel 7 ska medlemsstaterna se till att ARO-kontorens per- sonal har åtkomst till sådan information som i det enskilda fallet är nödvändig för att utföra kontorens uppgifter. Dessutom ska endast personal som särskilt har utsetts och getts behörighet ha åtkomst till informationen. Vidare ska det säkerställas att personalen vid konto- ren för återvinning av tillgångar följer de regler om sekretess och tystnadsplikt som föreskrivs i nationell rätt samt i unionens regel- verk om dataskydd. Medlemsstaterna ska också säkerställa att perso- nalen vid ARO-kontoren har de specialkunskaper och färdigheter som krävs för att kunna utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt.
517
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Dessutom ska sådana tekniska och organisatoriska åtgärder vidtas som säkerställer en lämplig säkerhetsnivå i förhållande till den risk som uppstår genom att uppgifterna behandlas.
Svensk rätt ger ingen möjlighet för myndigheter att anta egna regler om sekretess eller tystnadsplikt, eftersom sekretessregleringen i det allmännas verksamhet är förbehållen riksdagens och regeringens normgivning. Sekretessen i det allmännas verksamhet gäller enligt
8 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen mot enskilda och andra myndigheter. Enligt 8 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen gäller att en uppgift som omfattas av sekretess inte får röjas för en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation, om inte utlämnande sker i enlighet med särskild föreskrift i lag eller förordning, eller upp- giften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk myndig- het och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller den mellanfolkliga organisationen.
Den nämnda bestämmelsen gäller för den verksamhet som bedrivs vid ARO-kontoren liksom sekretess enligt 18 kap. och 35 kap. offent- lighets- och sekretesslagen. En tjänsteman som bryter mot sekretes- sen kan åtalas för brott mot tystnadsplikten. Förverkandedirektivets krav på sekretess och tystnadsplikt tillgodoses alltså av offentlighets- och sekretesslagen.
Vad som gäller för ARO-tjänstemännens tillgång till uppgifter i Polisens och Ekobrottsmyndighetens respektive register framgår av brottsdatalagen, lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område (polisens brottsdatalag), lagen om åklagarväsendets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område (åklagarväsendets brottsdatalag), förordningen (2018:1942) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område och av förordningen (2018:1738) om åklagarväsendets be- handling av personuppgifter inom brottsdatalagens område.
Personuppgifter får enbart behandlas om det finns en rättslig grund. Enligt 2 kap. 1 § i polisens respektive åklagarväsendets brottsdatalagar får personuppgifter bland annat behandlas om det är nödvändigt för att en myndighet ska kunna utföra uppgiften att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott eller fullgöra förpliktelser som följer av internationella åtaganden. Detta är alltså den huvudsakliga grunden för ARO-kontorens personupp- giftsbehandling. All behandling av personuppgifter som görs utan
518
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
rättslig grund eller som inte är nödvändig är som regel otillåten. Svensk rätt uppfyller därmed kraven i artikel 7 om åtkomst till information.
De krav som i övrigt ställs i artikel 7 på personalens kompetens och att lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder ska vidtas för att säkerställa en säkerhetsnivå som är lämplig i förhållande till risken med ARO-kontorens personuppgiftsbehandling bör genomföras i föreskrifter på lägre nivå än lag. Myndigheterna har redan den typ av reglering som krävs i det här avseendet.
Svensk rätt bedöms överensstämma med artikel 7. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikeln i svensk rätt.
4.6.6Övervakning av åtkomst och sökningar (artikel 8)
Bedömning
Svensk rätt överensstämmer med artikel 8. Inga åtgärder behöver vidtas.
Enligt artikel 8 ska medlemsstaterna föreskriva att loggar förs över åtkomst och sökningar som görs av ARO-kontoren i enlighet med artikel 25 i dataskyddsdirektivet. Det direktivet är genomfört i svensk rätt bland annat genom införandet av brottsdatalagen. Lagen gäller bland annat vid behandling av personuppgifter som utförs av behöriga myndigheter i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brotts- lig verksamhet, utreda eller lagföra brott eller verkställa straffrätts- liga påföljder. I 3 kap. 2–6 §§ brottsdatalagen finns bestämmelser om åtgärder som ska vidtas för att säkerställa en författningsenlig behandling av personuppgifter av de myndigheter som omfattas av lagen. Där framgår bland annat att den personuppgiftsansvarige ska säkerställa att det genom lämpliga tekniska och organisatoriska åt- gärder garanteras att nödvändiga skyddsåtgärder integreras i behand- lingen och att det i automatiserade system förs loggar över person- uppgiftsbehandling i den utsträckning det är särskilt föreskrivet. Den personuppgiftsansvarige ska dessutom se till att tillgången till person- uppgifter begränsas till vad var och en behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.
Polisen är personuppgiftsansvarig för den behandling av person- uppgifter som utförs vid myndigheten och för den behandling som
519
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
myndigheten utför vid Ekobrottsmyndigheten, som inte är åklagar- verksamhet, i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet.307 Ekobrottsmyndigheten är personuppgiftsansvarig för den behandling av personuppgifter som myndigheten utför.308 Det åligger alltså Polisen och Ekobrottsmyndigheten att säkerställa att det förs loggar över personuppgiftsbehandlingen som sker i ARO- kontorens verksamhet.
Svensk rätt bedöms överensstämma med artikel 8. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikeln i svensk rätt.
4.6.7Informationsutbyte (artikel 9)
I artikel 9 finns flera detaljerade bestämmelser om bland annat hur informationsutbytet mellan ARO-kontoren närmare ska gå till och under vilka förhållanden ett ARO-kontor kan vägra att lämna ut in- formation.
Om informationsutbyte och möjligheten för ett ARO-kontor att vägra lämna ut information (artikel 9.1, 9.6 och 9.7)
Bedömning
De vägransgrunder som finns i 10 kap. förordningen om interna- tionellt polisiärt samarbete motsvarar inte helt de bestämmelser som följer av artikel 9.1, 9.6 och 9.7.
Förslag
Bestämmelser om vägran att lämna ut information som motsva- rar artikel 9.1, 9.6 och 9.7 ska föras in i det nya 10 a kap. i förord- ningen om internationellt polisiärt samarbete som reglerar ARO- kontorens verksamhet.
3071 kap. 4 § polisens brottsdatalag.
3081 kap. 2 § åklagarväsendets brottsdatalag.
520
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
Av artikel 9.1 följer att medlemsstaterna ska säkerställa att deras ARO- kontor med beaktande av den gällande personuppgiftsregleringen tillhandahåller information som de har tillgång till om det begärs av ett ARO-kontor i en annan medlemsstat.
Ett ARO-kontor får dock enligt artikel 9.6 vägra att lämna ut in- formation om det finns sakliga skäl att anta att den information som lämnas ut skulle skada grundläggande nationella säkerhetsintressen
iden medlemsstat där det ARO-kontor som mottar begäran är be- läget. Ett utlämnande får också vägras om det skulle äventyra en på- gående utredning eller kriminalunderrättelseverksamhet, utgöra ett överhängande hot mot en persons liv eller fysiska integritet, eller vara uppenbart oproportionerligt eller irrelevant för de ändamål för vilka det har begärts.
En motsvarande möjlighet för de svenska ARO-kontoren att vägra lämna ut information har formulerats så här i 10 kap. 9 § första stycket förordningen om internationellt polisiärt samarbete:
Information ska inte lämnas ut om det finns skäl att anta att ett utläm- nande skulle kunna
1.inverka skadligt på Sveriges säkerhet,
2.skada en pågående förundersökning,
3.riskera en fysisk persons säkerhet, eller
4.i onödan skada en juridisk persons säkerhet.
Punkterna 1–3 i den svenska förordningen stämmer relativt väl över- ens med förverkandedirektivets motsvarande möjlighet att vägra lämna ut information. I den nu gällande förordningen saknas dock en möjlighet att vägra ett utlämnande på grund av att det kan även- tyra en pågående kriminalunderrättelseverksamhet. Dessutom finns det inte någon motsvarighet till punkten 4 ovan i förverkandedirek- tivet. En sådan vägransgrund kan inte heller läsas in i direktivets orda- lydelse. Den lista över vägransgrunder som motsvarar den som finns i artikel 9.6 bör därmed föras in i det nya 10 a kap. som föreslås reglera ARO- och AMO-kontorens verksamhet.
Vidare följer av 10 kap. 9 § andra stycket 1 förordningen om inter- nationellt polisiärt samarbete att information inte heller ska lämnas om
1.ett utlämnande skulle stå i strid med de krav som gäller för person- uppgiftsbehandlingen, eller
2.informationen har tagits emot från ett annat land som inte har samtyckt till att den lämnas vidare.
521
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Av artikel 9.1 följer att endast en viss kategori av (i artikeln närmare preciserade) personuppgifter får lämnas ut. Vilka personuppgifter som ska tillhandahållas ska fastställas från fall till fall mot bakgrund av vad som är nödvändigt för att utföra de uppgifter som ARO-kon- toren ska utföra enligt artikel 5. Hanteringen ska dock ske i enlighet med EU:s dataskyddsdirektiv.309 För att säkerställa att artikel 9.1 följs bör en bestämmelse som reglerar detta införas i det nya 10 a kap. som föreslås i förordningen om internationellt polisiärt samarbete.
I artikel 9.7 anges att ett ARO-kontor som vägrar lämna ut infor- mation ska ange skälen för sin vägran och samråda med det kontor som har begärt informationen. Det finns ingen särskild bestämmelse i vare sig lagen eller förordningen om internationellt polisiärt sam- arbete som innebär ett krav på att ARO-kontoren ska ange skälen för att information inte lämnas ut. En sådan reglering bör införas i det nya 10 a kap. som föreslås.
Utformningen av en begäran om information och användande av Siena (artikel 9.2 och 9.5)
Förslag
I det nya 10 a kap. i förordningen om internationellt polisiärt sam- arbete införs en bestämmelse om vad som ska anges i en begäran om information från en annan stat. I samma kapitel införs också en bestämmelse om att information som utbyts ska sändas genom nätapplikationen för säkert informationsutbyte (Siena) eller, om det i undantagsfall är nödvändigt, genom andra säkra kanaler för informationsutbyte.
Enligt artikel 9.2 ska det i en begäran om information så utförligt som möjligt anges bland annat föremålet för begäran, skälen till begäran, förfarandets art och den typ av brott som begäran hänför sig till. Efter- som det anges att en begäran ska utformas så utförligt som möjligt innebär inte artikel 9.2 något krav på att medlemsstaterna i sin lag- stiftning anger exakt vad som ska anges i en begäran om information.
309Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF.
522
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
Företrädare för ARO-kontoren har också uppgett att de redan använ- der ett digitalt formulär som finns i Siena för att begära information från ett annat ARO-kontor (och för att svara på förfrågningar). I prak- tiken torde därmed direktivets krav i aktuellt hänseende vara upp- fyllda. Av tydlighetsskäl är det enligt utredningens bedömning ändå lämpligt att i det nya kapitel som föreslås i förordningen om inter- nationellt polisiärt samarbete ta in en föreskrift om saken. I den bör anges att information som begärs av en annan medlemsstat så utför- ligt som möjligt ska ange det som följer av artikel 9.2.
Av artikel 9.5 följer att nätapplikationen för säkert informations- utbyte (Siena) ska användas för kommunikation mellan ARO-kon- toren. I undantagsfall kan andra säkra kanaler för informationsutbyte användas. Redan i dag används Siena för informationsutbytet mellan olika ARO-kontor, men det är inte reglerat att så ska ske. Det kan möjligen tolkas som att det inte finns ett behov av en bestämmelse som reglerar vilken kommunikationskanal som ska användas, men eftersom förverkandedirektivet anger att Siena ska användas bör det ändå införas en sådan bestämmelse i det nya kapitlet i förordningen om internationellt polisiärt samarbete. Bestämmelsen kan lämpligen formuleras på så sätt att information som utbyts ska sändas genom nätapplikationen för säkert informationsutbyte (Siena) eller, om det i undantagsfall är nödvändigt, genom andra säkra kanaler för infor- mationsutbyte.
Uppgiftsskyldighet utan en begäran (artikel 9.3)
Förslag
I det nya 10 a kap. i förordningen om internationellt polisiärt sam- arbete tas det in en bestämmelse om att ett kontor utan en före- gående begäran får lämna information till ett motsvarande kon- tor i en annan medlemsstat, om kontoret har information om hjälpmedel, brottsvinster eller annan egendom som kan komma att förverkas och informationen bedöms nödvändig för att ett utländskt kontor för återvinning av tillgångar ska kunna utföra sina uppgifter
523
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
Enligt artikel 9.3 ska medlemsstaterna säkerställa att ARO-kontoren kan lämna information till andra ARO-kontor utan en begäran. En sådan möjlighet finns för närvarande i 10 kap. 8 § förordningen om internationellt polisärt arbete. I den bestämmelsen anges att informa- tion kan lämnas om det finns ”skäl att anta” att informationen kan vara av betydelse för att en annan medlemsstat ska kunna förebygga, upptäcka eller utreda ett brott. Om informationen rör ett allvarligt brott finns det till och med en skyldighet att lämna ut informationen på eget initiativ. Artikel 9.3 anger att information ska lämnas ut när det anses ”nödvändigt” för ett annat ARO-kontor att ha informatio- nen för att det kontoret ska kunna utföra sina uppgifter. En motsva- rande reglering bör införas i det nya kapitlet i förordningen om inter- nationellt polisiärt samarbete.
Om att använda informationen som bevis (artikel 9.4)
Bedömning
Artikel 9.4 uppfylls i svensk rätt. Inga åtgärder behöver vidtas.
I artikel 9.4 anges det att sådan information som har lämnats till ett ARO-kontor får läggas fram som bevisning för en nationell domstol eller behörig myndighet i den medlemsstat som har tagit emot infor- mationen om inte det utlämnande ARO-kontoret har angett något annat. Artikeln innebär inget krav på att informationen ska kunna användas som bevis utan anger bara att den får det om inget annat anges vid utlämnandet.
Av 6 kap. 4 § lagen om internationellt polisiärt samarbete följer att en svensk brottsbekämpande myndighet i enskilda fall får ställa upp villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifter eller bevisning som lämnas till en annan stat eller en mellanfolklig organisa- tion. Företrädare för ARO-kontoren har informerat om att man i varje enskilt fall tar ställning till om information som lämnas ut ska förenas med särskilda villkor för hur mottagaren får använda infor- mationen och att man markerar den information som utbyts via ARO- kontoren enligt särskilda hanteringsanvisningar som har tagits fram av Europol. Hanteringsanvisningarna klargör hur den utlämnade in- formationen får användas. Lagen om internationellt polisiärt sam-
524
SOU 2026:10 | Spåra och identifiera tillgångar |
arbete kommer att fortsätta att gälla även för ARO-kontorens verk- samhet.
Av intresse här är även bestämmelsen i 6 kap. 3 § i samma lag. Där anges att om en svensk myndighet har fått uppgifter eller bevisning från en annan stat för att förebygga, förhindra eller upptäcka brotts- lig verksamhet, utreda brott eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet, ska svenska myndigheter följa villkor som begränsar möj- ligheten att använda uppgifterna eller bevisningen, om villkoren gäller på grund av en överenskommelse med den andra staten eller en mellan- folklig organisation. Detta gäller oavsett vad som är föreskrivet i lag eller annan författning.
Svensk rätt bedöms överensstämma med artikel 9.4. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikeln i svensk rätt.
4.6.8Tidsfrister för lämnande av information (artikel 10)
Förslag
En motsvarande reglering som den som finns i 10 kap. 7 § förord- ningen om internationellt polisiärt bör införas i det nya 10 a kap. i förordningen om internationellt polisiärt samarbete som ska gälla för ARO-kontorens verksamhet.
Enligt artikel 10 i förverkandedirektivet ska ett ARO-kontor besvara en begäran om information så snart som möjligt och senast inom sju kalenderdagar efter att begäran togs emot, för sådana förfråg- ningar som inte är brådskande. Om begäran är brådskande ska den besvaras senast inom åtta timmar efter att den togs emot om den rör direkt tillgänglig information och senast inom tre dagar efter att begäran togs emot om den rör indirekt tillgänglig information. Det är samma tidsfrister som för närvarande gäller för ARO-kon- toren enligt 10 kap. 7 § förordningen om internationellt polisiärt samarbete. Av den bestämmelsen följer också att Polisen har före- skriftsrätt i fråga om beräkningen av tidsfristen. Polisen har vid under- handskontakter med utredningen upplyst om att föreskriftsrätten inte har utnyttjats och att myndigheten inte ser något behov av en föreskriftsrätt i det nya 10 a kap. i förordningen om internationellt
525
Spåra och identifiera tillgångar | SOU 2026:10 |
polisiärt samarbete som utredningen föreslår eftersom regleringen uppfattas som klar och tydlig.
Svensk rätt bedöms i sak överensstämma med artikel 10. När ARO- kontorens verksamhet nu ska regleras enligt 10 a kap. i förordningen om internationellt polisiärt samarbete bör en bestämmelse om tids- frister för att lämna information föras in i det nya kapitlet. Polisen ges dock inte någon ytterligare föreskriftsrätt i fråga om tidsfrister.
526
5 Säkra och förverka tillgångar
I kapitel 3 i förverkandedirektivet finns det krav på hur medlems- staternas lagstiftning om bland annat frysning, förverkande, ersätt- ning till brottsoffer och vidare användning av förverkad egendom ska vara utformad. Även FATF:s rekommendation 4 innehåller vissa sådana krav. I det här kapitlet kommer artiklarna i kapitel 3, men även artiklarna 23 och 24 i förverkandedirektivets femte kapitel, som hand- lar om skyddsåtgärder, att beskrivas. Därefter redovisas de av FATF:s rekommendationer som har relevans i de här avseendena. Efter det görs en sammanfattande beskrivning av hur svensk rätt ser ut i fråga om att säkra och förverka tillgångar samt hur förverkad egendom får användas. Avslutningsvis analyseras frågan om svensk rätt motsvarar förverkandedirektivets krav och FATF:s rekommendationer i fråga om att säkra och förverka tillgångar.
5.1Förverkandedirektivets artiklar om att säkra och förverka egendom
Det finns sedan år 2014 ett EU-direktiv om frysning och förverkande av hjälpmedel och vinning av brott (2014 års förverkandedirektiv). Även det direktivet innehöll artiklar som ställde krav på utformningen av medlemsstaternas frysnings- och förverkandebestämmelser. I flera fall återkommer liknande formuleringar i det nya förverkandedirek- tivet, vilket kommer att tydliggöras i redovisningen av de nya artik- larna i de fall där det har bedömts vara av intresse för analysen av om svensk rätt överensstämmer med det nya förverkandedirektivets krav eller inte.
527
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
5.1.1Artikel 11 om frysning
I artikel 11 regleras frysning. Av artikelns första punkt följer att med- lemsstaterna ska vidta åtgärder för att möjliggöra sådan frysning av egendom som är nödvändig för att säkerställa att förverkande kan ske enligt artiklarna 12–16. Frysningsåtgärderna ska bestå av frys- ningsbeslut och så kallade omedelbara åtgärder som kan vidtas för att säkra egendom inför ett frysningsbeslut.
I ingressen till förverkandedirektivet utvecklas hur artikeln bör tolkas. Där anges att frysning och förverkande inom ramen för dir- ektivet är autonoma koncept som inte bör hindra medlemsstater från att genomföra bestämmelserna i direktivet genom instrument som i enlighet med nationell rätt skulle anses vara sanktioner eller andra typer av liknande åtgärder.1 Med frysning avses i förverkandedirek- tivets mening ett ”tillfälligt förbud mot överföring, förstöring, om- vandling, avyttring eller flyttning av egendom, eller att man tillfälligt tar egendom i förvar eller tar kontroll över egendom”. Att egendom är ”fryst” innebär alltså för svensk del snarast att egendomen är säk- rad på något sätt; antingen genom beslag, förvar, kvarstad eller någon annan säkringsåtgärd, till exempel dispositionsförbud.2 I fortsätt- ningen används i huvudsak begreppet ”säkra” tillgångar synonymt med det som i förverkandedirektivet kallas att ”frysa”.
Enligt artikelns andra punkt ska omedelbara åtgärder vidtas när det är nödvändigt för att bevara egendomen fram till dess att egen- domen kan säkras. Om medlemsstaten tillåter omedelbara åtgärder som inte vidtas i form av ett beslut om att säkra tillgångar, ska med- lemsstaterna begränsa den omedelbara åtgärdens tillfälliga giltighet.3
Utan att det påverkar andra behöriga myndigheters befogenheter ska medlemsstaterna enligt tredje punkten göra det möjligt för ARO- kontoren att vidta omedelbara åtgärder enligt punkten två om det finns en omedelbar risk för att egendom som dessa kontor har spårat och identifierat vid utförandet av sina uppgifter enligt artikel 5.2 b
1Skäl 21.
2Se avsnitt 3.1 om hur begreppet ”fryst” bör översättas i en svensk kontext.
3Direktivets engelska lydelse av artikel 11.2 är: Immediate action shall be taken where neces- sary in order to preserve the property until a freezing order has been issued. Where immediate action does not take the form of a freezing order, Member States shall limit the temporary valid- ity of that immediate action.
528
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
försvinner.4 Giltigheten för sådana omedelbara åtgärder får inte över- stiga sju arbetsdagar.
I de inledande skälen förklaras vad som närmare avses med andra och tredje punkterna. Där klargörs att en förutsättning för att ett för- verkande ska kunna ske ofta är att egendomen finns säkrad och att en sådan säkringsåtgärd också ofta är avgörande för att ett beslut om förverkande ska kunna verkställas på ett effektivt sätt. Egendom kan säkras genom frysning (vilket för svensk del alltså i huvudsak bety- der att egendomen tas i förvar, beslag eller penningbeslag eller beläggs med kvarstad). För att förhindra att egendom försvinner bör med- lemsstaternas behöriga myndigheter, däribland ARO-kontoren, ha befogenhet att omedelbart vidta åtgärder för att säkra egendom fram till dess att ett frysningsbeslut har utfärdats. Här avses alltså någon form av tillfällig säkringsåtgärd och en sådan ska då, enligt direktivet, endast gälla för en begränsad tid.5
Om de behöriga myndigheterna i en medlemsstat inte kan vidta omedelbara åtgärder bör medlemsstaterna trots det tillåta att ARO- kontoren kan vidta sådana åtgärder. Omedelbara åtgärder kan särskilt vara nödvändiga om ett ARO-kontor på begäran av ett annat lands ARO-kontor har spårat och identifierat tillgångar som kan försvinna mycket snabbt, som till exempel kryptotillgångar, och de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten inte kan vidta omedelbara åtgär- der i avsaknad av en brottsutredning. ARO-kontoren bör kunna säkra tillgångarna till dess att ett europeiskt beslut om frysning enligt för- ordning (EU) 2018/1805 kan utfärdas.6
Den fjärde punkten i artikel 11 innebär att medlemsstaterna ska säkerställa att åtgärder för att säkra egendom vidtas av en behörig myndighet och att skälen till sådana åtgärder anges i beslutet eller registreras i ärendeakten om frysningsåtgärden inte vidtas genom ett skriftligt beslut.
Beslutet om att säkra egendom ska enligt den femte punkten bara vara i kraft så länge som det är nödvändigt för att bevara egendomen för att möjliggöra ett eventuellt senare förverkande. För säkrad egen- dom som inte senare förverkas ska beslutet att säkra egendomen hävas
4I artikel 5.2 b förklaras att ARO-kontoren har till uppgift att spåra och identifiera hjälp- medel, vinning eller egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om frysning eller förverkande utfärdat av en behörig myndighet i en annan medlemsstat.
5Skäl 22.
6Se skäl 23 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 novem- ber 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.
529
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
utan oskäligt dröjsmål. Nationell rätt ska avgöra vilka närmare vill- kor eller processuella regler som ska gälla för att häva ett beslut om att frysa egendom.
Eftersom ett beslut att säkra tillgångar innebär ett ingrepp i rät- ten till egendom anges det i ingressen att omedelbara åtgärder som innebär att egendom säkras inte bör gälla längre än vad som är nöd- vändigt för att säkerställa att egendomen finns tillgänglig för ett even- tuellt senare förverkande. Medlemsstaterna kan införa regler som innebär att nationella domstolar kan ompröva ett beslut om proviso- riska åtgärder för att kontrollera att det fortfarande finns skäl att säkra egendomen.7
Att en medlemsstat tillåter åtgärder för att säkra tillgångar bör inte påverka möjligheten att betrakta viss egendom som bevisning under hela förfarandet, om egendomen i slutet av förfarandet görs tillgänglig för en effektiv verkställighet av beslutet om förverkande. Inom ramen för straffrättsliga förfaranden kan egendom också säkras i syfte att senare kunna återlämnas till ett brottsoffer eller för att säkra ersättning för skador som har orsakats någon genom ett brott.8
Beträffande frysning fanns det en motsvarande bestämmelse i arti- kel 7 i 2014 års förverkandedirektiv med följande lydelse:
1.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra frysning av egendom för att möjliggöra ett eventuellt senare förverkande. Dessa åtgärder, som ska beslutas av en behörig myndighet, ska inne- fatta brådskande åtgärder som kan vidtas när det behövs för att bevara egendomen.
2.Egendom i tredje mans besittning, enligt vad som avses i arti- kel 6, kan bli föremål för frysning för att möjliggöra ett eventuellt senare förverkande.
5.1.2Artikel 12 om förverkande
I artikel 12 i förverkandedirektivet finns den grundläggande förver- kandebestämmelsen. Av första punkten framgår att medlemsstaterna ska göra det möjligt att helt eller delvis förverka hjälpmedel och vin- ning som härrör från ett brott som har fastställts genom en slutlig fällande dom. Den slutliga domen kan vara resultatet av ett förfarande i den tilltalades utevaro.
7Skäl 24.
8Skäl 25.
530
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Enligt andra punkten ska medlemsstaterna göra det möjligt att förverka egendom vars värde motsvarar hjälpmedel eller vinning som härrör från brott som har fastställts genom en slutlig fällande dom. Även i det här fallet kan domen vara resultatet av ett förfarande som har skett i den tilltalades utevaro. Medlemsstaterna kan välja att göra möjligheten att värdeförverka egendom till en åtgärd som är under- ordnad eller alternativ till att förverka själva brottshjälpmedlet eller vinningen (det förverkande som alltså följer av första punkten).9
I ingressen till förverkandedirektivet framgår att bestämmelser om värdeförverkande i vart fall bör vara tillämpliga när en sådan åt- gärd, med hänsyn till de särskilda omständigheterna i ett enskilt fall, bedöms som proportionerlig. Vid bedömningen kan värdet på hjälp- medlen särskilt beaktas. Medlemsstaterna kan också införa regler som innebär att det ska beaktas om och i vilken omfattning den dömda personen är ansvarig för att själva hjälpmedlet eller vinningen inte är möjlig att förverka.10
Även i 2014 års direktiv fanns en liknande grundläggande regler- ing, i artikel 4.1, vars lydelse var:
1.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra förverkande, antingen helt eller delvis, av hjälpmedel och vinning eller egendom till ett värde som motsvarar sådana hjälpmedel eller sådan vinn- ing, om det meddelats en slutlig fällande brottmålsdom, vilken dom också kan vara resultatet av förfaranden i den tilltalades utevaro. […]
5.1.3Artikel 13 om förverkande hos tredje man
I artikel 13 finns bestämmelser om när förverkande kan ske hos tredje man. I den första punkten anges det att medlemsstaterna ska göra det möjligt att förverka vinning eller annan egendom vars värde mot- svarar vinning som direkt eller indirekt har överförts från en miss- tänkt eller tilltalad till tredje man, eller som har förvärvats av tredje man från en misstänkt eller en tilltalad.
Ett förverkande från tredje man bör enligt andra stycket i första punkten vara möjligt i de fall då en nationell domstol, på grund av omständigheterna i det enskilda fallet, har slagit fast att en berörd tredje man hade kännedom om eller borde ha haft kännedom om att överföringens eller förvärvets syfte var att undvika att ett förverkande
9Skäl 26.
10Skäl 27.
531
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
skulle ske. Sådana omständigheter kan bland annat vara att överför- ingen eller förvärvet genomfördes utan ersättning eller i utbyte mot ett belopp som är klart oproportionellt i förhållande till marknads- värdet för egendomen, eller att egendomen överfördes till närstående parter samtidigt som den fortfarande stod under den misstänkta eller tilltalade personens faktiska kontroll.
Av andra punkten följer att möjligheten att förverka egendom från en tredje man inte ska påverka rättigheterna för en tredje man som handlar i god tro.
I ingressen till förverkandedirektivet utvecklas artikelns tillämp- ningsområde. Där anges att misstänkta eller tilltalade personer ofta överför egendom eller vinning till en införstådd tredje man för att undvika förverkande. Även sådana förvärv som görs av tredje man med hjälp av en mellanhand avses att träffas av regleringen. Detsamma gäller i situationer där brottet har begåtts på uppdrag av tredje man eller till förmån för denne och den tilltalade saknar egendom som kan förverkas direkt från honom eller henne. I sådana fall bör med- lemsstaternas lagstiftning medge ett förverkande från tredje man.
Ett förverkande från tredje man bör vara möjligt åtminstone i de fall där det har fastställts att personen hade kännedom om eller borde ha haft kännedom om att överföringens eller förvärvets syfte var att undvika ett förverkande. En bedömning av om tredje man hade eller borde ha haft sådan kännedom bör göras genom en allmän bedöm- ning av omständigheterna i fallet, till exempel att överföringen genom- fördes utan ersättning eller i utbyte mot ett belopp som var väsent- ligt oproportionellt jämfört med egendomens marknadsvärde. Även det förhållandet att egendom har överförts till närstående parter eller att den misstänkta eller tilltalade personen har behållit den faktiska kontrollen över egendomen kan beaktas.11
Överföringar till närstående personer kan omfatta överföringar till familjemedlemmar eller andra personer som har nära affärsförbin- delser med den misstänkta eller tilltalade personen. Det kan också avse överföringar till juridiska personer där den misstänkta eller till- talade personen eller en familjemedlem ingår i förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorganen.
Reglerna om förverkande från tredje man bör omfatta både fy- siska och juridiska personer, utan att det påverkar tredje mans rätt att bli hörd eller rätten att hävda äganderätt till den berörda egen-
11Skäl 28.
532
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
domen. Under alla förhållanden bör rättigheterna för tredje man som handlar i god tro skyddas i nationell rätt.12
Även i fråga om förverkande från tredje man fanns det en motsva- rande bestämmelse i artikel 6 i 2014 års förverkandedirektiv med följande lydelse:
1.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra förverkandet av vinning, eller annan egendom, till ett värde som motsva- rar vinningen, som överförts direkt eller indirekt av en misstänkt eller tilltalad till tredje man, eller som förvärvats av tredje man från en miss- tänkt eller tilltalad, åtminstone om denne tredje man hade kännedom om eller borde ha haft kännedom om att överföringens eller förvärvets syfte var att undvika förverkande, på grundval av konkreta uppgifter och omständigheter, inbegripet att överföringen eller förvärvet genomför- des utan ersättning eller i utbyte mot ett belopp som var betydligt lägre än marknadsvärdet.
2.Punkt 1 ska inte påverka rättigheterna för tredje man som hand- lar i god tro.
Den tidigare regleringen motsvarar alltså i huvudsak ordalydelsen i den nya artikel 13.
5.1.4Artikel 14 om utvidgat förverkande
Artikel 14 innehåller bestämmelser om utvidgat förverkande. Enligt första punkten ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra förverkande, antingen helt eller delvis, av egendom som tillhör en person som har dömts för ett brott, om det brott som be- gåtts sannolikt, direkt eller indirekt, kan ge upphov till en ekonomisk fördel och om den nationella domstolen är förvissad om att egen- domen härrör från brottsliga gärningar.
I andra punkten sägs att det vid bedömningen av om egendomen i fråga härrör från brottsliga gärningar ska tas hänsyn till alla omstän- digheter i det enskilda fallet, inbegripet specifika fakta och tillgäng- liga bevis, såsom att egendomens värde inte står i proportion till den dömda personens lagligt förvärvade inkomst.
Enligt den tredje punkten ska begreppet brott åtminstone omfatta de brott som förtecknas i artikel 2, första till tredje punkten, om dessa brott är belagda med ett maximistraff på minst fyra års frihets- berövande. Det rör sig för svensk del alltså främst om grova brott.
12Skäl 28.
533
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
I ingressen till förverkandedirektivet anges att kriminella organi- sationer ägnar sig åt en lång rad olika typer av brottslig verksamhet. För att effektivt bekämpa organiserad brottslig verksamhet kan det finnas situationer där det är lämpligt att efter en brottmålsdom för ett brott som sannolikt kan ge upphov till ekonomiska fördelar inte endast förverka egendom knuten till ett specifikt brott, utan även ytterligare egendom som enligt domstolens bedömning härrör från brottsliga gärningar. Ett sådant utvidgat förverkande bör vara möj- ligt om domstolen är förvissad om att egendomen i fråga härrör från brottsliga gärningar, även om det inte krävs en fällande dom kopplat till någon specifik brottslig gärning.
Den brottsliga gärningen kan avse alla typer av brott. Enskilda brott behöver inte bevisas men domstolen måste vara förvissad om att egendomen i fråga härrör från en sådan brottslig gärning som om- fattas av bestämmelsen. Domstolen måste i detta sammanhang beakta de specifika omständigheterna i målet, däribland sådana fakta och till- gängligt bevismaterial som kan motivera ett beslut om utvidgat för- verkande. Det faktum att personens egendom inte står i proportion till personens lagligen förvärvade inkomst skulle kunna vara en om- ständighet som leder till att domstolen drar slutsatsen att egendomen härrör från brottsliga gärningar.13
I ingressen förtydligas det att förverkandedirektivet inte hindrar medlemsstaterna från att anta åtgärder som gör det möjligt att för- verka oförklarade tillgångar vid andra brott eller omständigheter än dem som särskilt anges i direktivet. Vidare klargörs att direktivets innehåll är begränsat till straffrättsliga förfaranden och att det alltså inte påverkar förverkandeåtgärder i civilrättsliga förfaranden som medlemsstaterna kan ha genomfört.14
En reglering om utvidgat förverkande fanns även i 2014 års för- verkandedirektiv. Artikel 5 om utvidgat förverkande i 2014 års för- verkandedirektiv har följande lydelse:
1.Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra förverkande, antingen helt eller delvis, av egendom som tillhör en per- son som har dömts för ett brott som är av beskaffenhet att direkt eller indirekt kunna ge upphov till en ekonomisk fördel, om domstolen på grundval av omständigheterna i målet, bland annat konkreta uppgifter och tillgängligt bevismaterial, till exempel att värdet på egendomen inte
13Skäl 29.
14Skäl 35.
534
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
står i proportion till den dömdes lagligen förvärvade inkomst, är över- tygad om att egendomen i fråga härrör från brottsliga handlingar.
2.Vid tillämpning av punkt 1 i den här artikeln ska begreppet brott åtminstone omfatta följande:
a) Aktiv och passiv korruption i den privata sektorn såsom anges
iartikel 2 i rambeslut 2003/568/RIF, samt aktiv och passiv korruption som tjänstemän i unionsinstitutionerna eller medlemsstaterna är delak- tiga i såsom anges i artiklarna 2 respektive 3 i konventionen om kamp mot korruption som tjänstemän är delaktiga i.
b) Brott som rör deltagande i en kriminell organisation såsom anges
iartikel 2 i rambeslut 2008/841/RIF, åtminstone i fall där brottet har lett till en ekonomisk fördel.
c) Att förmå eller rekrytera ett barn till att delta i pornografiska före- ställningar, eller dra nytta av eller på annat sätt utnyttja ett barn för så- dana syften, om barnet har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande, såsom anges i artikel 4.2 i direktiv 2011/93/EU, distribution, spridning eller överföring av barnpornografi såsom anges i artikel 5.4 i det direk- tivet, utbjudande, tillhandahållande eller tillgängliggörande av barnpor- nografi såsom anges i artikel 5.5 i det direktivet, produktion av barnpor- nografi såsom anges i artikel 5.6 i det direktivet.
d) Olagligt intrång i informationssystem och olaglig systemstörning såsom anges i artiklarna 4 respektive 5 i direktiv 2013/40/EU, när ett betydande antal informationssystem har påverkats genom användning av ett verktyg såsom anges i artikel 7 i det direktivet, som utformats eller anpassats i första hand för detta syfte, att uppsåtligen tillverka, sälja, an- skaffa i syfte att använda, importera, distribuera eller på annat sätt till- gängliggöra verktyg som används för att begå brott, åtminstone i fall som inte är ringa, såsom anges i artikel 7 i det direktivet.
e) Ett brott som är straffbart i enlighet med relevant instrument i arti- kel 3 eller, om instrumentet i fråga inte innehåller någon straffskala, i en- lighet med relevant nationell rätt, med ett frihetsberövande maximistraff på i vart fall fyra år.
Det kan alltså konstateras att artikel 14, punkterna ett och två, om man bortser från vissa språkliga justeringar, är nära nog identiska med artikel 5 i 2014 års förverkandedirektiv. När det sedan gäller den tredje punkten i artikel 14 innebär den, vid en jämförelse med artikel 5 i 2014 års förverkandedirektiv, en inskränkning genom att den brottskatalog som det tidigare direktivet hänvisade till som förverkandeutlösande brott oavsett straffskala nu har tagits bort. Enligt det nya förverkande- direktivet behöver medlemsstaterna alltså utse färre brott som för- verkandeutlösande brott än tidigare. Endast brott med ett maximi- straff på fängelse i fyra år i straffskalan som också är av beskaffenhet att kunna ge upphov till en ekonomisk fördel måste vara förverkande- utlösande brott enligt det nya förverkandedirektivet.
535
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
5.1.5Artikel 15 om förverkande utan fällande dom
I första punkten i artikel 15 anges i vilka fall medlemsstaterna ska göra det möjligt att förverka hjälpmedel, vinning eller egendom enligt arti- kel 12, eller vinning eller egendom som har överförts till tredje man enligt artikel 13, om straffrättsliga förfaranden har inletts men inte kan fortsätta på grund av en eller flera av följande omständigheter:
a)Den misstänkta eller tilltalade personen är sjuk.
b)Den misstänkta eller tilltalade personen avviker.
c)Den misstänkta eller tilltalade personen avlider.
d)Den preskriptionstid som föreskrivs i nationell rätt för brotten i fråga understiger 15 år och har löpt ut efter det att det straff- rättsliga förfarandet har inletts.
Ett förverkande utan fällande dom ska enligt andra punkten begrän- sas till fall där det straffrättsliga förfarandet hade kunnat leda till en fällande dom om inte den tilltalade hade blivit sjuk, avvikit, avlidit eller brottet preskriberats. Sådana förverkanden bör i vart fall vara möjliga vid misstanke om brott som direkt eller indirekt skulle ha kunnat ge upphov till en betydande ekonomisk fördel och den natio- nella domstolen är förvissad om att de hjälpmedel, den vinning eller den egendom som ska förverkas härrör från eller är direkt eller indi- rekt kopplade till det berörda brottet.
I ingressen till förverkandedirektivet förtydligas att om den miss- tänkte är sjuk eller har avvikit bör förfaranden i den tilltalades ute- varo i en medlemsstat kunna vara tillräckliga för att uppfylla skyldig- heten som anges i artikel 15, nämligen att möjliggöra ett förverkande utan en slutlig fällande dom.15 Med sjukdom avses i direktivet en oför- måga hos den misstänkte eller tilltalade personen att närvara vid det straffrättsliga förfarandet under en längre period, vilket innebär att det finns en risk att tidsfristerna för straffrättsligt ansvar löper ut en- ligt nationell rätt och förfarandet inte kan fortsätta.16
I 2014 års förverkandedirektiv finns i artikel 4, punkt två, en lik- nande reglering. Av den följer:
15Skäl 30.
16Skäl 31.
536
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
2.Om förverkande på grundval av punkt 1 inte är möjligt, åtminstone om detta är en följd av att den misstänkta eller tilltalade personen är sjuk eller har avvikit, ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som är nödvän- diga för att göra det möjligt att förverka hjälpmedel och vinning i fall där ett straffrättsligt förfarande inletts i fråga om ett brott som är av beskaf- fenhet att direkt eller indirekt kunna ge upphov till en ekonomisk för- del och detta förfarande skulle ha kunnat leda till en fällande brottmåls- dom, om den misstänkte eller tilltalade hade kunnat ställas inför rätta.
5.1.6Artikel 16 om förverkande av oförklarade tillgångar med koppling till brottsliga gärningar
I artikel 16 finns det bestämmelser om förverkande av oförklarade till- gångar. Av första punkten följer att medlemsstaterna ska vidta åtgär- der för att möjliggöra förverkande av egendom som har identifierats i samband med en utredning av ett brott, men som enligt nationell rätt inte kan förverkas enligt de tidigare artiklarna. Ett sådant förver- kande ska kunna ske om en nationell domstol är förvissad om att den identifierade egendomen härrör från brottsliga gärningar som har be- gåtts inom ramen för en kriminell organisation och dessa gärningar sannolikt, direkt eller indirekt, kan ge upphov till en betydande eko- nomisk fördel.
I ingressen till förverkandedirektivet förtydligas det att medlems- staterna bör göra det möjligt att förverka egendom även i sådana situ- ationer där förverkandeåtgärderna i artiklarna 12–15 enligt nationell rätt inte kan tillämpas av rättsliga eller sakliga skäl. Den egendom som bör kunna förverkas enligt artikel 16 är sådan egendom som har iden- tifierats eller, om det nationella rättssystemet kräver att egendomen är säkrad, att egendomen har säkrats i samband med en utredning av ett brott på den grunden att det finns indikationer på att egendomen kan härröra från en brottslig gärning. Sådan egendom bör förverkas om domstolen är förvissad om att egendomen härrör från en brottslig gärning som har begåtts inom ramen för en kriminell organisation om gärningen sannolikt kan ge upphov till en betydande ekonomisk fördel.17
Av andra punkten följer att man vid bedömningen av om oför- klarade tillgångar ska förverkas eller inte ska beakta alla omständig- heter i det enskilda fallet, inbegripet tillgängliga bevis och specifika fakta. Dessa fakta kan avse
17Skäl 32.
537
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
a)att egendomens värde i väsentlig grad skiljer sig från den berörda personens lagligt förvärvade inkomst,
b)att det inte finns någon sannolik laglig källa till egendomen,
c)att den berörda personen har anknytning till personer med kopp- ling till en kriminell organisation.
I ingressen sägs att när medlemsstaterna fastställer huruvida en brotts- lig gärning sannolikt kan ge upphov till en betydande ekonomisk fördel kan de beakta alla relevanta omständigheter, inbegripet till- vägagångssättet, om brottet har begåtts inom ramen för organiserad brottslighet (om det rekvisitet har ställts upp i den nationella lagstift- ningen) eller om avsikten har varit att generera regelbundna vinster från brott. Medlemsstaterna bör möjliggöra förverkande av oförkla- rade tillgångar när den utredning där egendomen identifierades avser ett brott som omfattas av direktivet och som är belagt med ett maxi- mistraff på minst fyra års fängelse. Avsikten med det villkoret är att säkerställa att möjligheten till förverkande av oförklarade tillgångar i vart fall finns i utredningar om brott som uppfyller en viss svårhets- grad.18
Vidare sägs i ingressen att det inte får vara en förutsättning för förverkande av oförklarade tillgångar att enskilda brott styrks, men det måste finnas tillräckliga fakta och omständigheter för att dom- stolen ska vara förvissad om att egendomen i fråga härrör från brott. Den brottsliga gärningen i fråga kan avse alla typer av brott som har begåtts inom ramen för en kriminell organisation och som sannolikt kan ge upphov till betydande ekonomiska fördelar och därmed är all- varliga. Vid bedömningen av om egendomen ska förverkas bör natio- nella domstolar kunna beakta alla relevanta omständigheter i ärendet, såsom att värdet på egendomen skiljer sig väsentligt mot personens lagligt förvärvade inkomst.19
En annan relevant faktor som skulle kunna beaktas är avsaknaden av en laglig källa för egendomens förvärv, eftersom ursprunget för en lagligen förvärvad egendom normalt kan redovisas. Personens anknyt- ning till en kriminell organisations verksamhet kan också vara rele- vant, liksom omständigheterna under vilka egendomen påträffades. Även tecken på att en person deltar i brottslig verksamhet kan beak-
18Skäl 32.
19Skäl 34.
538
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
tas. Bedömningen bör bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Medlemsstaterna bör tillåta förverkande av oförklarade tillgångar an- tingen om ett straffrättsligt förfarande avbryts eller så bör den natio- nella lagstiftningen medge sådant förverkande separat från det straff- rättsliga förfarandet om brottet.20
Enligt fjärde punkten i artikel 16 ska begreppet brott omfatta de brott som avses i artikel 2, första till tredje punkten, om dessa brott är belagda med ett maximistraff på minst fyra års frihetsberövande. Det är alltså samma brott som dem som avses i artikel 14 om utvidgat förverkande och innebär för svenskt vidkommande i huvudsak grova brott.
Slutligen följer det av femte punkten att medlemsstaterna får före- skriva att förverkande av oförklarade tillgångar får ske endast om den egendom som ska förverkas tidigare har säkrats i samband med en utredning av ett brott som har begåtts inom ramen för en kriminell organisation.
Någon motsvarighet till regleringen i artikel 16 fanns inte i det tidigare förverkandedirektivet.
5.1.7Artikel 17 om effektivt förverkande och verkställighet
Av första punkten i artikel 17 följer att medlemsstaterna ska vidta åtgärder som gör det möjligt att spåra och identifiera den egendom som ska säkras och förverkas även efter en slutlig fällande brottmåls- dom, eller efter förfaranden för förverkande enligt artiklarna 15 och 16.
Enligt andra punkten ska medlemsstaterna säkerställa att de be- höriga myndigheterna, när artikeln tillämpas, har möjlighet att an- vända spårnings- och identifieringsverktyg som är lika effektiva som dem som finns tillgängliga för att spåra och säkra tillgångar i enlighet med kapitel 2 i direktivet (som handlar om att spåra och identifiera tillgångar).
I ingressen till förverkandedirektivet förtydligas att det bör vara möjligt att spåra och identifiera egendom som ska säkras och förver- kas även efter en slutlig fällande dom för ett brott, eller efter förfaran- den som involverar förverkande utan fällande dom. Medlemsstaterna kan dock fastställa rimliga tidsfrister för hur lång tid efter ett slutligt
20Skäl 34.
539
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
avgörande om förverkande som det ska vara möjligt att spåra och identifiera egendom i syfte att frysa eller förverka den.21
I tredje punkten anges att medlemsstaterna får ingå avtal med varandra om hur kostnaden för att verkställa beslut om att säkra och förverka tillgångar ska fördelas.
Även 2014 års förverkandedirektiv hade en artikel om effektivt förverkande och verkställighet, artikel 9, med en liknande lydelse:
Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra upp- täckt och spårande av den egendom som ska frysas och förverkas även efter en slutlig fällande brottmålsdom eller efter förfaranden med tillämp- ning av artikel 4.2 och för att säkerställa effektiv verkställighet av ett be- slut om förverkande, om ett sådant beslut redan har utfärdats.
5.1.8Artikel 18 om ersättning till brottsoffer
Artikel 18 handlar om hur brottsoffers anspråk ska skyddas i förfaran- den där egendom förverkas. Brottsoffer ska definieras på samma sätt som i EU:s brottsofferdirektiv, eller som en juridisk person enligt definitionen i nationell rätt som har lidit skada eller ekonomisk för- lust som ett direkt resultat av något av de brott som förverkande- direktivet omfattar.22
I första punkten anges att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åt- gärder för att säkerställa att när brottsoffer har anspråk mot en per- son som är föremål för en förverkandeåtgärd ska dessa beaktas när tillgångar spåras, säkras och förverkas.23
I artikelns andra punkt sägs det att medlemsstaterna ska göra det möjligt för de myndigheter som ansvarar för utredningar för att spåra tillgångar enligt artikel 4 (det vill säga de brottsbekämpande myndig- heterna) att på begäran tillhandahålla de myndigheter som ansvarar för att fatta beslut om måsägandeanspråk, eller verkställa sådana be- slut, all information om identifierade tillgångar som kan vara relevant för anspråken. Medlemsstaterna får också göra det möjligt för myn- digheterna att tillhandahålla sådan information även utan en sådan begäran.
21Skäl 36.
22Artikel 3.8. I brottsofferdirektivet (EU) 2012/29 definieras brottsoffer i artikel 2.1 a som en fysisk person som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott och familjemedlemmar till en person vars död var en direkt följd av ett brott, och som har lidit skada av den personens död.
23I den svenska versionen nämns endast ersättningsanspråk men i de franska respektive engelska versionerna görs ingen sådan begränsning. Därför har ordet ”anspråk” använts i texten här.
540
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
I tredje punkten sägs att medlemsstaterna ska säkerställa att ARO- kontoren får spåra och identifiera bland annat egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om ersättning eller återlämnande av egendom till ett brottsoffer, åtminstone när ARO-kontoren agerar i gränsöverskridande fall i enlighet med artikel 5.2 b,24 och när beslu- tet utfärdas av en domstol med straffrättslig behörighet i en annan medlemsstat under det straffrättsliga förfarandet.
Av fjärde punkten framgår att om ett brottsoffer har rätt att få egendom återlämnad till sig som är eller kan bli föremål för en för- verkandeåtgärd, ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att återlämna egendomen till brottsoffret, på de villkor som anges i artikel 15 i direktiv 2012/29/EU.25 De villkor som anges där är att brottsoffer vars egendom har beslagtagits i samband med straffrätts- liga förfaranden utan dröjsmål ska återfå egendomen efter ett beslut av en behörig myndighet, såvida egendomen inte är nödvändig för de straffrättsliga förfarandena. Där anges också att de villkor eller pro- cessrättsliga regler enligt vilka sådan egendom återlämnas till brotts- offren ska fastställas i nationell rätt.
I den femte punkten anges att medlemsstaterna ska vidta nödvän- diga åtgärder för att säkerställa att verkställigheten av förverkande- åtgärder inte inverkar menligt på brottsoffers rätt att få ersättning.
Medlemsstaterna får besluta att begränsa sådana åtgärder till situatio- ner där lagöverträdarens lagliga tillgångar inte är tillräckliga för att täcka det totala ersättningsbeloppet.
I ingressen till förverkandedirektivet utvecklas hur artikeln bör tol- kas. Där anges att med tanke på att brottslig verksamhet kan orsaka stor skada för offren är det avgörande att skydda deras rättigheter.
Medlemsstaterna bör därför vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att brottsoffers anspråk på återlämnande och ersättning beaktas vid förfaranden för att spåra tillgångar, samt när egendom säkras och för- verkas, även i gränsöverskridande fall. För att göra det enklare för brottsoffer att få ersättning för sina anspråk eller att få egendom åter- lämnad till sig är det dessutom nödvändigt att underlätta spårandet av egendom som kan bli föremål för sådana anspråk. Det är dessutom
24Som säger att ARO-kontoren har till uppgift att spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om frysning eller förverkande utfär- dat av en behörig myndighet i en annan medlemsstat.
25Det vill säga Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 oktober 2012 om faststäl- lande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF.
541
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
nödvändigt att underlätta utbytet av information mellan myndig- heter som spårar tillgångar och myndigheter som fattar beslut om brottsoffers anspråk eller verkställer sådana beslut.26
5.1.9Artikel 19 om vidare användning av förverkad egendom
Artikel 19 handlar om hur förverkad egendom bör användas. I första punkten anges att medlemsstaterna uppmanas att vidta nödvändiga åtgärder för att göra det möjligt att, när så är lämpligt, använda för- verkad egendom för allmännyttiga eller sociala ändamål.
I ingressen utvecklas att en återanvändning för sociala ändamål av förverkad egendom sänder ett tydligt budskap till samhället i stort om betydelsen av värden som rättvisa och laglighet och bekräftar rätts- statens existens i samhällen som är mer direkt drabbade av organise- rad brottslighet. Dessutom bygger sådan återanvändning upp dessa samhällens motståndskraft mot kriminell infiltration i sociala och ekonomiska strukturer, vilket har konstaterats i de medlemsstater som redan har infört åtgärder för återanvändning för sociala ändamål. Medlemsstaterna uppmanas därför att vidta nödvändiga åtgärder för att göra det möjligt att använda förverkad egendom för allmännyttiga eller sociala ändamål, så att förverkad egendom kan behållas som stat- lig egendom för rättsliga, brottsbekämpande, offentliga, sociala eller ekonomiska ändamål. Som ett alternativ kan medlemsstaterna också överföra sådan förverkad egendom till myndigheterna i det samhälle eller den region där den är belägen, så att dessa myndigheter kan an- vända egendomen för sådana ändamål, till exempel genom att över- föra egendomen till organisationer som utför arbete av socialt intresse. Användningen av förverkad egendom för sådana ändamål påverkar inte medlemsstaternas budgetautonomi.27
I andra punkten i artikel 19 sägs att utan att det påverkar tillämplig internationell rätt får medlemsstaterna använda de hjälpmedel, den vinning eller den egendom som förverkats i samband med de brott som avses i direktiv (EU) 2024/1226 för att bidra till mekanismer för att stödja tredjeländer som påverkas av situationer som föranlett att
26Skäl 38.
27Skäl 38.
542
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
unionen antagit restriktiva åtgärder,28 särskilt i händelse av anfallskrig. Kommissionen får ge vägledning om hur sådana bidrag får användas.
Det direktiv som avses i andra punkten är sanktionsdirektivet (vil- ket även har omnämnts i avsnitt 4.1.1) och de brott som avses är gär- ningar som innebär en överträdelse av unionens restriktiva åtgärder, det vill säga tillgängliggörande av penningmedel eller ekonomiska resurser för någon i strid mot ett förbud eller en skyldighet som ut- gör en av unionens restriktiva åtgärder. Restriktiva åtgärder är sådana sanktioner som EU har beslutat om mot länder utanför EU, icke-stat- liga enheter eller enskilda personer om de exempelvis inte har respek- terat internationell rätt eller mänskliga rättigheter. Det kan handla om förbud mot vapenexport, inreserestriktioner eller import- och exportrestriktioner. EU:s sanktioner mot Ryssland är ett exempel.
I ingressen sägs att medlemsstaterna bör kunna använda förverkad egendom för att stödja tredjeländer som påverkas av situationer som har föranlett unionen att vidta restriktiva åtgärder, i den mån det brott som har föranlett förverkandet är kopplat till den situationen. Det anges också att kommissionen bör kunna ge vägledning om de effek- tivaste förfaranden och finansiella mekanismer som finns tillgängliga för att stödja sådana tredjeländer i syfte att främja användningen av förverkad egendom för detta ändamål.29
5.1.10Kapitel V om skyddsåtgärder
De grundläggande mänskliga rättigheterna och principerna erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU-stadgan) och i Europakonventionen. Det står klart att ett beslut om att säkra och förverka egendom i hög grad påverkar misstänkta och tilltalade personers rättigheter, och i vissa fall även rättigheterna för tredje man och andra personer som inte åtalas för brott. I direk- tivets ingress slås det fast att förverkandedirektivet är förenligt med de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i EU-stadgan och Europakonventionen, såsom dessa har tolkats i praxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Direktivet bör
28Europaparlamentets och rådets direktiv om fastställande av brottsrekvisit och påföljder för överträdelse av unionens restriktiva åtgärder och om ändring av direktiv (EU) 2018/1673.
29Skäl 39.
543
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
därmed genomföras i överensstämmelse med dessa rättigheter och principer.30
Direktivet innehåller därför krav på att medlemsstaterna i sin natio- nella lagstiftning ska ha särskilda skyddsåtgärder och rättsmedel för att garantera att skyddet av dessa personers grundläggande rättigheter säkerställs när direktivet genomförs, till exempel rätten till en rättvis rättegång, rätten till ett effektivt rättsmedel och oskuldspresumtionen som fastslås i artiklarna 47 och 48 i EU-stadgan.31 För att säkerställa att dessa rättigheter och principer även beaktas vid genomförandet av förverkandedirektivet har det införts två artiklar om skyddsåtgär- der i artiklarna 23 och 24 i direktivet. Dessa handlar i stor utsträckning om enskildas möjlighet att ta tillvara sin rätt när frågor om att säkra och förverka egendom aktualiseras.
Artikel 23 om skyldighet att underrätta berörda personer
I artikel 23 framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att ett beslut om frysning som avses i artikel 11 och beslut om förverkande som avses i artiklarna 12–16 utan oskäligt dröjsmål ska meddelas den be- rörda personen. I sådana beslut ska skälen för åtgärden redovisas. Dessutom ska de rättigheter och rättsmedel som står till förfogande för den berörda personen enligt artikel 24 klargöras för den enskilde. Medlemsstaterna får dock föreskriva en rätt för behöriga myndigheter att skjuta upp underrättelsen om ett beslut om att säkra egendom så länge som det är nödvändigt för att förhindra att underrättelsen inte äventyrar en brottsutredning.32
Syftet med att underrätta berörda personer om ett beslut om att säkra och förverka egendom är bland annat att det ska vara möjligt för den enskilde att bestrida eller överklaga beslutet. En underrättelse om ett sådant beslut bör som huvudregel innehålla skälen för beslutet. Om en berörd persons identitet eller vistelseort är okänd eller om en underrättelse till var och en av de berörda personerna skulle med- föra en oproportionell börda för en behörig myndighet, bör under- rättelse kunna ske genom ett offentligt tillkännagivande.33
30Skäl 45.
31Skäl 46.
32Se även skäl 47.
33Skäl 47.
544
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Artikel 24 om rättsmedel
Artikel 24 innehåller åtta punkter om de rättsmedel som enskilda ska erbjudas enligt direktivet. I första punkten anges att medlems- staterna ska säkerställa att den som berörs av en åtgärd som regleras i förverkandedirektivet, till exempel ett beslut om att säkra eller för- verka egendom, har möjlighet att ta tillvara sin rätt genom tillgång till effektiva rättsmedel.
Enligt andra punkten ska medlemsstaterna säkerställa att rätten till försvar, inbegripet rätten till tillgång till akten, rätten att bli hörd i rättsliga och faktiska frågor och, i förekommande fall, rätten till tolk- ning och översättning, garanteras personer som är misstänkta eller till- talade eller personer som påverkas av ett beslut om förverkande enligt artikel 16 (det vill säga vid förverkande av oförklarade tillgångar). Medlemsstaterna får föreskriva att även andra berörda personer har de rättigheter som nyss beskrevs.
Enligt tredje punkten ska medlemsstaterna göra det faktiskt möj- ligt för den person vars egendom berörs av en säkringsåtgärd att be- strida beslutet. Om ett beslut om frysning har utfärdats av en annan behörig myndighet än en rättslig myndighet, får det i nationell rätt föreskrivas att ett sådant beslut först ska underställas en rättslig myn- dighet för godkännande eller prövning innan det kan bestridas inför domstol.
Den fjärde punkten handlar om rättigheter för en misstänkt eller tilltalad som har avvikit. Om så har skett ska medlemsstaterna vidta alla rimliga åtgärder för att säkerställa en faktisk möjlighet även för den personen att utöva rätten att bestrida ett beslut om förverkande. Däri ligger bland annat att den behöriga myndigheten eller rätten ska kunna kräva att personen i fråga kallas till det förfarande där förver- kandefrågan ska prövas eller att rimliga ansträngningar i vart fall görs för att uppmärksamma personen på ett sådant förfarande.
Enligt femte punkten ska medlemsstaterna göra det faktiskt möj- ligt för den person vars egendom berörs att bestrida ett beslut om förverkande inför domstol. På vilket sätt den rätten ska kunna utövas avgörs av den nationella rätten.
Den sjätte punkten som handlar om förtida försäljning behandlas i avsnitt 6.1.2 och 6.6.5.
545
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
Tredje man ska enligt vad som sägs i den tredje punkten kunna hävda sin rätt till egendomen i de fall som avses i artikel 13, det vill säga när egendom förverkas hos tredje man.
Av ingressen till förverkandedirektivet följer att den person som berörs av ett beslut om att säkra och förverka egendom, eller av för- tida försäljning av säkrad egendom, måste ha faktiska möjligheter att bestrida beslutet. När det gäller ett beslut om förverkande där det är klarlagt att alla gärningsmoment av ett brott föreligger, men det av någon anledning inte är möjligt att meddela en fällande brottmålsdom, bör den tilltalade ges möjlighet att höras innan ett beslut om att för- verka egendom meddelas. Vid utvidgat förverkande och förverkande av oförklarade tillgångar bör den berörda personen vid ett överkla- gande ha möjlighet att bestrida alla omständigheter och bevis som har legat till grund för bedömningen att den berörda egendomen anses vara egendom som härrör från brottsliga gärningar.34
Av åttonde punkten följer att de personer som påverkas av de åt- gärder som föreskrivs i förverkandedirektivet ska ha rätt att få till- gång till en advokat under hela förfarandet. De berörda personerna ska informeras om att de har denna rätt. I ingressen förtydligas att det faktum att personer vars egendom påverkas av åtgärder enligt dir- ektivet har rätt att få tillgång till en advokat inte påverkar vad som gäller i det enskilda landet om tillhandahållandet av kostnadsfri rätts- hjälp. Den rätt som enligt direktivet finns till att biträdas av en advo- kat innebär alltså inte att medlemsstaterna är skyldiga att betala för kostnaden för advokaten.35
Slutligen bör det i det här sammanhanget även nämnas att det av ingressen följer att medlemsstaterna kan föreskriva att förverkande undantagsvis inte bör beslutas eller verkställas om det, i enlighet med nationell rätt, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet skulle innebära en oskälig börda för den berörda personen.36
5.2FATF:s rekommendationer
Några av FATF:s rekommendationer aktualiseras vid analysen av kapitel 3 i förverkandedirektivet. Det gäller framför allt rekommen- dation 3 om penningtvättsbrott, rekommendation 4 om förverkande
34Skäl 48.
35Skäl 50.
36Skäl 49.
546
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
och provisoriska åtgärder, men även till viss del rekommendationerna 38 och 40, som handlar om internationellt samarbete.
5.2.1Egendom som kan säkras och förverkas
I vissa av FATF:s rekommendationer, bland annat i rekommendation 4 d om förverkande, hänvisas det till ”criminal property”. Innan de enskilda rekommendationerna beskrivs behöver något sägas om vad det begreppet innebär enligt rekommendationerna.
I FATF:s rekommendationer finns det en ordlista där ett antal centrala begrepp ges en viss innebörd enligt regelverket. I ordlistan finns följande definition av begreppet ”criminal property”:
The term Criminal property refers to the following categories:
a)proceeds of money laundering or predicate offences (including in- come or other benefits derived from such proceeds);
b)instrumentalities used in or intended for use in, money laundering or predicate offences;
c)property laundered;
d)property that is used in, or intended or allocated for use in, the financ- ing of terrorism, terrorist acts, or terrorist organisations;
e)the proceeds of the financing of terrorism, terrorist acts, or terrorist organisations.
I vilken utsträckning egendom kommer att falla inom den definition som FATF har gjort av ”kriminell egendom” beror i stor utsträck- ning på hur länderna hanterar frågan i sin nationella lagstiftning. Be- greppet är avsett att vara en form av förkortning som kan inkludera de olika kategorier av egendom som kan bli föremål för förverkande enligt nationell lag.37
I avsnitt 3.1 har det redovisats vilken typ av egendom som kan säk- ras i Sverige enligt gällande rätt och i avsnitt 5.3 redovisas vad som kan förverkas. Förvar och kvarstad kan till exempel användas för alla typer av egendom. När det gäller beslag kan fastigheter och immate- rialrätter enligt gällande rätt inte tas i beslag (se dock utredningens förslag om en generell beslagsregel i avsnitt 3.2.4). Ett slutligt för- verkande kan ske av alla typer av egendom, det vill säga både fast och lös, inklusive immateriella rättigheter, nyttjanderätter och fordrings- rätter. Det finns inget krav på att egendomen betingar ett värde. Det
37Se General glossary i FATF:s rekommendationer, s. 125 i version uppdaterad i november 2024 och FATF, 2025 s. 103.
547
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
avgörande för om egendom kan förverkas är om den har egenskapen att vara en brottsvinst, en kostnadsersättning, en oförklarad tillgång, ett hjälpmedel vid brott eller ett brottsföremål.
Vidare har man i svensk rätt intagit en ”all crimes approach” när det gäller frågan om vilka brott som kan utgöra förbrott till penning- tvättsbrott. I svensk rätt är alltså definitionen av vad som kan vara ”criminal property” vid. Nedan används begreppet ”brottsegendom” när man i FATF:s regelverk talar om ”criminal property”.
5.2.2Rekommendation 3 om penningtvättsbrott
Av rekommendation 3 följer att länderna bör kriminalisera penning- tvätt i enlighet med Wienkonventionen och Palermokonventionen.38 Vidare anges att länderna bör koppla penningtvättsbrottet till alla all- varliga brott och att avsikten bör vara att anta den vidast möjliga tolk- ningen av vad som kan utgöra ett förbrott till penningtvätt.
Den här rekommendationen, som egentligen handlar om krimi- nalisering av penningtvätt, blir i det här sammanhanget intressant främst för att man i fotnoterna till tolkningsnoterna 10 och 11 till rekommendation 4 om förverkande har återknutit till den tolkning som görs av allvarliga brott enligt rekommendation 3. Här lämnas av den anledningen en kort redogörelse för rekommendation 3 och de tolkningsnoter som finns till den rekommendationen beträffande förbrott till penningtvätt.
Av tolkningsnoten till rekommendation 3 följer att förbrott till penningtvättsbrott kan definieras på så sätt att
•alla brott kan utgöra ett förbrott till penningtvätt,
•ett visst gränsvärde som kopplas antingen till en viss brottskate- gori eller till brottets allvar definierar förbrotten,
•brottets straff avgör om brottet är ett förbrott eller inte, eller
•genom en kombination av de ovanstående punkterna.39
38Förenta nationernas konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, Wien den 20 december 1988 och Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, antogs av generalförsamlingen den 15 november 2000 och öppnades för undertecknande i Palermo den 12 till 15 december 2000.
39Not 2 till rekommendation 3.
548
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Om ett land använder sig av någon form av gränsvärdesprincip för att bestämma vilka brott som ska utgöra förbrott till penningtvätt följer det av tolkningsnoten att åtminstone alla brott som enligt natio- nell lag anses vara allvarliga (grova) brott bör kunna utgöra förbrott till penningtvätt. Alternativt bör alla brott som är straffbara med maxi- malt ett års fängelse eller mer, eller om det är ett land som anger straff- skalan i förhållande till minimistraffet för ett brott, alla brott som har minimistraff som omfattar sex månaders fängelse eller mer, kunna vara förbrott till penningtvätt.40
Oavsett vilken metod de enskilda länderna väljer att använda sig av när förbrott till penningtvätt definieras ska de som ett minimum inkludera ett spann av brott inom en angiven brottskategori. Penning- tvättsbrottet bör kunna genomföras med alla typer av tillgångar, oav- sett tillgångens värde, som direkt eller indirekt representerar en brotts- vinst. När det ska bevisas att en viss tillgång utgör en brottsvinst bör det inte vara ett krav att en person har dömts för ett förbrott till pen- ningtvättsbrott.41
Ett förbrott till penningtvätt bör kunna begås i ett annat land än det som penningtvätten genomförs i om gärningen är kriminaliserad där och förbrottet är kriminaliserat även i det landet. Länderna får i sin nationella lag som enda krav ange att förbrottet skulle ha utgjort ett förbrott till penningtvätt om det hade utförts i det egna landet.42
5.2.3Rekommendation 4 om förverkande och provisoriska åtgärder
Rekommendation 4 innehåller, såvitt är av intresse här, FATF:s före- skrifter i fråga om förverkande och provisoriska åtgärder för att säkra brottsegendom i syfte att återvinna den samt regleringen om effektiv förvaltning av säkrad egendom. Nedan följer en närmare beskrivning av rekommendationen, de tillhörande tolkningsnoterna och FATF:s vägledning med förtydliganden av hur rekommendationerna kan ge- nomföras i medlemsländernas lagstiftning.43
40Not 3 till rekommendation 3.
41Not 4 till rekommendation 3.
42Not 5 till rekommendation 3.
43FATF, 2025, Asset Recovery Guidance and Best Practices, FATF, Paris, https://www.fatf- gafi.org/content/fatf-gafi/en/publications/Methodsandtrends/asset-recovery-guidance-best- practices-2025.html. Kallas i texten för ”vägledningen”.
549
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
Av de delar av rekommendation 4 som ska beskrivas här följer att medlemsländerna ska ha verktyg, inklusive lagstiftning, som gör det möjligt för deras behöriga myndigheter att:
a)stoppa en misstänkt transaktion;
b)skyndsamt besluta om provisoriska åtgärder, såsom frysning och beslag, för att förhindra all handel, överföring eller annat förfogande med brottsegendom eller egendom av motsvarande värde;
c)förverka brottsegendom eller egendom av motsvarande värde i samband med en fällande dom för brott;
d)förverka brottsvinster genom ett förfarande som inte kräver en fällande dom för brott.
e)säkerställa en effektiv förvaltning av egendom som har frysts, beslagtagits eller förverkats.
Rekommendation 4 b om möjligheten att stoppa en misstänkt transaktion
Medlemsländerna ska säkerställa att deras behöriga myndigheter kan stoppa en misstänkt transaktion. I tolkningsnot 4 anges att länder- nas finansunderrättelseenheter eller andra behöriga myndigheter ska kunna vidta omedelbara åtgärder, antingen direkt eller indirekt, för att stoppa en transaktion som kan misstänkas ha koppling till penning- tvätt, till ett förbrott till ett sådant brott eller till finansiering av ter- rorism. Vidare följer det av noten att det bör framgå av regelverket hur lång tid en sådan åtgärd får bestå. När tiden bestäms ska det be- aktas att myndigheterna har tillräckligt med tid för att kunna analy- sera transaktionen och, vid behov, initiera förfaranden för att frysa eller beslagta egendomen.
Av FATF:s vägledning följer att möjligheten att omedelbart kunna stoppa genomförandet av en misstänkt transaktion har visat sig vara en effektiv åtgärd för att säkra egendom. Själva åtgärden att stoppa transaktionen är en tillfällig åtgärd som kan vidtas i avvaktan på att myndigheterna kan analysera transaktionen och samla in starkare bevis för att den genomförs med brottsegendom eller för att dölja brott eller brottsvinster så att andra, mer ingripande, åtgärder kan
550
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
vidtas i syfte att slutligen kunna förverka egendomen. Rekommenda- tionen innebär att finansiella institut och banker ska anmäla miss- tänkta transaktioner till de behöriga myndigheterna. Vägledningen öppnar dock för att länderna även bör ålägga en sådan skyldighet på andra verksamheter. Verktyget bör enligt vägledningen vara transak- tionsbaserat, inte sektorsspecifikt. Alla företag som är skyldiga att an- mäla misstänkta transaktioner bör också kunna följa ett föreläggande från en behörig myndighet om att avbryta eller stoppa en transaktion från att genomföras. Det institut som är skyldigt att rapportera en misstänkt transaktion ska även förbjudas att yppa detta till den det berör eller andra utomstående.44
Länderna bör enligt vad som sägs i vägledningen ge finansunder- rättelseenheten eller en annan behörig myndighet befogenheten att direkt eller indirekt stoppa misstänkta transaktioner. Med en direkt befogenhet avses att finansunderrättelseenheten eller en annan behö- rig myndighet har möjlighet att instruera den verksamhetsutövare som har rapporterat om den misstänkta transaktionen att stoppa den utan inblandning av en annan beslutsfattare, såsom en åklagare eller domare. Om befogenheten är indirekt innebär det att en sådan be- slutsfattare som inte ingår i den egna organisationen måste konsul- teras innan transaktionen kan stoppas.45
Länderna rekommenderas att inte skriva in för många lager av prövningar, såsom olika former av granskning, behörigheter och god- kännanden, för att en indirekt, omedelbar säkerhetsåtgärd ska godtas. Om det sker riskerar åtgärden att bli ineffektiv. Tanken är att den här typen av tidiga säkerhetsåtgärder endast ska bestå under en kort tids- period och det innebär att åtgärden inte nödvändigtvis påverkar den drabbade personen särskilt hårt.46
Enligt vad som sägs i vägledningen bör länderna i sina nationella lagar ange en maximal tidsgräns för hur länge åtgärden att stoppa en misstänkt transaktion får bestå. När tiden bestäms bör det säkerställas att tiden är tillräckligt lång för att medge att finansunderrättelse- enheten eller en annan behörig myndighet hinner utföra en prelimi- när analys av situationen eller, i förekommande fall, inleda en åtgärd för att säkra egendom som bedöms härröra från brottslig verksamhet eller egendom av motsvarande värde. Samtidigt ska den tillåtna tiden
44Se rekommendation 20 och 21 och FATF, 2025, s. 142–144 och 153.
45FATF, 2025, s. 145.
46FATF, 2025, s. 145.
551
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
enligt vägledningen inte sättas alltför lång för att förhindra negativa effekter på legitima transaktioner.47
I vägledningen påtalas även vikten av att det finns klara riktlinjer för när och hur ett beslut om att stoppa en misstänkt transaktion ska hävas och att det bland annat ska föras register över beslut om sådana åtgärder. Det bör även finnas särskilda skyddsåtgärder och rättsmedel för att garantera att skyddet av dessa personers grundläggande rättig- heter säkerställs.48
Av FATF:s rekommendationer följer en samarbetsskyldighet (se nedan om rekommendation 40). Länderna bör se till att finansunder- rättelseenheten eller någon annan behörig myndighet kan vidta ome- delbara åtgärder för att stoppa en transaktion som misstänks vara relaterad till penningtvätt, förbrott till penningtvätt eller terrorism- finansiering även på begäran av en utländsk motpart.49
I vägledningen anges att när en reglering om internationellt sam- arbete tas fram bör länderna vidta ett antal skyddsåtgärder. Det hand- lar bland annat om att säkerställa att information som lämnas ut inte används på ett annat sätt än vad som varit avsikten när utlämnandet skedde och att information inte får lämnas vidare till någon annan.
Vidare måste informationssäkerheten kunna garanteras så att utred- ningar inte äventyras genom att informationen sprids till andra än av- sett. I vägledningen förklaras att information som har erhållits från ett annat land ska också hanteras med samma säkerhet som inhemsk information.50
Rekommendation 4 d om provisoriska åtgärder
Av rekommendation 4 d följer, som framgår ovan, att länderna ska ha verktyg som gör det möjligt för deras behöriga myndigheter att skyndsamt besluta om provisoriska åtgärder för att säkra egendom. Tolkningsnoterna 5–7 kan kopplas till den här rekommendationen. I not 5 klargörs att rekommendationen innebär att länder ska säker- ställa att det finns åtgärder som innebär att behöriga myndigheter snabbt kan vidta provisoriska åtgärder för att säkra egendom i syfte att förverka den. De åtgärder som nämns är att det bör vara möjligt
47FATF, 2025, s. 155.
48FATF, 2025, s. 158–160.
49Not 10 till rekommendation 40 och FATF, 2025, s. 160.
50FATF, 2025, s. 161 f.
552
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
för de behöriga myndigheterna att ansöka om att säkra brottsegen- dom eller egendom av motsvarande värde utan att den berörda par- ten är närvarande eller utan att denne har fått information om åtgär- den i förväg. Länderna bör även se till att det inte ställs orimliga krav för att provisoriska åtgärder ska få vidtas. Om alltför höga krav ställs riskerar åtgärderna att bli ineffektiva.
Av tolkningsnot 6 framgår att behöriga myndigheter bör ha möj- lighet att säkra brottsegendom och egendom av motsvarande värde utan ett domstolsbeslut, när det är nödvändigt för att agera så snabbt som möjligt. Om det i ett enskilt land skulle strida mot grundläggande principer att tillåta att egendom säkras utan ett domstolsbeslut kan landet överväga att använda en alternativ mekanism om det skulle göra det möjligt för dess behöriga myndigheter att vidta åtgärder tillräck- ligt snabbt för att förhindra att brottsegendom eller egendom av mot- svarande värde försvinner.
Av vägledningen följer att grunden för de provisoriska säkringsåt- gärder som finns i FATF:s rekommendationer utgörs av frysning och beslag. Vid tolkningen av rekommendationerna 4, 32 och 38 ska med frysning avses att förbjuda överföring, konvertering, disposition eller förflyttning av en viss egendom under den tid som åtgärden består för en åtgärd som har inletts av en behörig myndighet eller en dom- stol, eller till dess ett beslut om förverkande har fattats av en behörig myndighet eller en domstol. Den frysta egendomen fortsätter att till- höra den person som innehade den när åtgärden beslutades fram till ett eventuellt beslut om förverkande. Den frysta egendomen kan för- valtas av en tredje part eller genom någon annan form av arrangemang fram till dess att en talan kan väckas om att egendomen ska förverkas eller beslutet om frysning hävas.51
Med att egendom beslagtas avses att den beslutande myndigheten förbjuder överföring, omvandling, disposition eller förflyttning av egendom. Till skillnad från ett beslut om frysning, verkställs ett be- slag genom att en behörig myndighet eller en domstol tar besittning eller kontroll över en viss specifik tillgång. Äganderätten till den be- slagtagna egendomen består för den som innehade egendomen vid tidpunkten för beslaget, trots att en behörig myndighet eller dom- stol ofta tar över den faktiska besittningen, administrationen eller förvaltningen av den beslagtagna egendomen.52
51General glossary, i FATF:s rekommendationer, s. 130 och FATF, 2025, s. 169.
52General glossary, i FATF:s rekommendationer, s. 134 och FATF, 2025, s. 169.
553
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
I vägledningen förklaras att vikten av att länderna har lagstiftning som gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att vidta proviso- riska åtgärder har framgått redan av tidigare rekommendationer. Det som är nytt är att det nu även anges att det ska vara möjligt att skynd- samt vidta åtgärder och att det ska vara möjligt för behöriga myndig- heter att vidta sådana åtgärder utan att först informera den drabbade om åtgärden. Skälen till att det krävs allt snabbare och mer effektiva åtgärder för att säkra tillgångar som kan kopplas till brottslig verksam- het är, enligt vad som sägs i vägledningen, att hastigheten i globala transaktioner hela tiden ökar och att förmågan att flytta brottsegen- dom därmed går allt snabbare. När tidsfaktorn blir avgörande måste det säkerställas att behöriga myndigheter har kraftfulla verktyg för att säkra egendom. I vägledningen förklaras att behovet av proviso- riska åtgärder dock inte helt kan ersätta andra åtgärder som frysning och beslag.53
I vägledningen beskrivs att vem som har befogenhet att fatta be- slut om att egendom ska frysas eller beslagtas skiljer sig åt mellan olika rättsordningar. I vissa fall är det en åklagare eller en utredningsledare som fattar sådana beslut och i andra jurisdiktioner kan det krävas att en domare fattar beslut. I vissa fall har brottsbekämpande myndig- heter kompetens att fatta initiala beslut om att frysa eller beslagta egendom, ett beslut som sedan ofta blir föremål för någon form av överprövning inom rättssystemet. Det är också de brottsbekämpande myndigheterna som normalt verkställer beslut att frysa eller beslagta egendom.54
Av vägledningen följer att FATF:s rekommendationer inte ställer något uttryckligt krav på var inom rättskedjan ett beslut om proviso- riska åtgärder ska fattas, utan det som är av intresse är att besluts- kedjan är effektiv för att uppnå målet med åtgärden – vilket är att säkra brottsegendom. Frågan om dröjsmål i processen har i flera ut- värderingar av FATF tagits upp som en faktor som avgör om det aktuella landets lagstiftning bedöms som effektiv eller inte. Kritik har framförts mot länder som har orimligt långa beslutsvägar eller där det anses ha tagit för lång tid från att en begäran om provisoriska åtgärder framställdes till dess att den beviljats. I vägledningen förklaras att för att uppfylla kraven i FATF:s rekommendationer bör en begä- ran om en provisorisk åtgärd beviljas mer eller mindre omgående efter
53FATF, 2025, s. 170.
54FATF, 2025, s. 172.
554
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
att en fullständig ansökan har gjorts av den behöriga myndigheten. Det bör finnas en rimlig balans mellan att göra en korrekt juridisk och saklig granskning av en begäran och de operativa kraven för att hindra att brottsegendom undanskaffas eller tappar i värde.55
I vägledningen anges att det i vissa fall kan krävas särskilda former av säkerhetsåtgärder utöver de vanliga åtgärderna för att frysa eller beslagta egendom. Exempel på sådana åtgärder kan vara att en webb- sida ”beslagtas” genom att den helt enkelt plockas bort och ersätts av en blank sida. En sådan åtgärd kan vara användbar när det handlar om olagliga marknadsplatser, forum för barnpornografi eller annan form av exploatering. I vissa jurisdiktioner kan myndigheterna utfärda särskilda så kallade damming orders. Vid en sådan åtgärd tillåts medel flyta in på ett konto, men de hindras från att flyttas från kontot. Åt- gärden kan vara användbar under tiden som en utredning pågår som omfattar tillgångar i flera jurisdiktioner och där andra säkringsåtgär- der ska vidtas, men viss koordination krävs mellan länderna. I väg- ledningen förklaras att det även kan krävas särskilda åtgärder för att säkra immaterialrätter för att hindra att dessa används i kommersiellt syfte eller licensieras medan en utredning pågår.56
Av vägledningen framgår även att det inte bör ställas alltför höga beviskrav eller andra krav för att en säkerhetsåtgärd ska kunna vid- tas, till exempel krav på att det visas att det finns en risk för att egen- domen undanskaffas för att en säkerhetsåtgärd ska kunna beviljas.
Däremot kan det ställas upp tidsramar för hur lång tid en säkerhets- åtgärd som längst får bestå. Den tiden bör dock inte sättas för kort.57 I vägledningen anges att när provisoriska åtgärder utformas bör
proportionalitetsprincipen beaktas. Principen innebär att det inte kan bli aktuellt att frysa eller beslagta en persons eller ett företags samtliga tillgångar, eller samtliga tillgångar som ägs av den misstänkte personens familj. I huvudsak handlar proportionalitetsprincipen om en strävan efter att hitta en balans mellan behovet av att bekämpa brottslighet och säkra intäkterna från brott, och skyddet av indivi- duella rättigheter som till exempel egendomsskyddet.58
I vägledningen tas det i det här sammanhanget också upp att det bör finnas ett samband mellan hur varaktig en provisorisk åtgärd är, graden av judiciell granskning och vilka krav som ställs för att en pro-
55FATF, 2025, s. 172 f.
56FATF, 2025, s. 173.
57FATF, 2025, s. 173.
58FATF, 2025, s. 173 f.
555
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
visorisk åtgärd ska beviljas. Åtgärder som mer påtagligt inskränker egendomsskyddet under en längre tidsperiod bör till exempel grans- kas mer noggrant än en åtgärd som enbart består under en kortare tid. Kvantiteten och kvaliteten på de bevis som motiverar att egen- dom säkras mer långsiktigt kan enligt vad som sägs i vägledningen förväntas vara relativt sett högre än vad som krävs för att under en kort tid omhänderta en tillgång. Likaså bör egendom som är lätt att få tag på eller som säkras mer tillfälligt kräva mindre bevisning och vara föremål för mindre omfattande prövning än tillgångar med ett högt affektionsvärde som säkras under lång tid.59
Rekommendation 4 e om förverkande
av brottsegendom eller motsvarande värde
FATF:s ordlista innehåller en definition av vad som avses med be- greppet förverkande (confiscation) enligt rekommendationerna. En- ligt ordlistan menas ett permanent fråntagande av egendom på order av en behörig myndighet eller domstol. Förverkande sker genom ett rättsligt eller administrativt förfarande och innebär i allmänhet att äganderätten till en viss angiven egendom överförs från en fysisk eller juridisk person till staten. Den eller de fysiska eller juridiska personer som har ett intresse i egendomen vid den tidpunkt då förverkandet sker förlorar i regel alla rättigheter till egendomen. Ett förverkande kan även ske genom att en enskild berövas egendom till ett värde som motsvarar den brottsvinst som har förverkats. I de fallen är det sna- rare intäkterna från försäljning av egendomen som tillfaller staten än äganderätt till själva egendomen.60
Av tolkningsnot 8 följer att länderna bör ha ett omfattande utbud av åtgärder som kan vidtas för att förverka brottsegendom eller egen- dom av motsvarande värde. Vilka åtgärder, eller kombinationer av åt- gärder, som kan vidtas beror på det enskilda landets lagstiftning. Det är också viktigt att de åtgärder som genomförs respekterar de mate- riella och processuella rättigheter och garantier som finns för att säkerställa att förverkande sker på ett rättssäkert sätt. De åtgärder som bör finnas i alla medlemsländer är:
59FATF, 2025, s. 179.
60Se General glossary, i FATF:s rekommendationer, s. 124 och FATF, 2025, s. 103.
556
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
•Åtgärder som gör det möjligt att förverka brottsegendom eller egendom av motsvarande värde från en person som har dömts för brott.61
•Utvidgade möjligheter att förverka annan egendom från en person som har dömts för penningtvätt, ett förbrott till penningtvätts- brott eller för finansiering av terrorism om domstolen är över- tygad om att egendomen härrör från brottslig verksamhet. Vid bedömningen av om så är fallet kan domstolen ta hänsyn till om egendomens värde representerar intäkter från en kriminell livs- stil eller om den är oproportionerlig i förhållande till den dömdes lagligt förvärvade inkomster. Åtgärder enligt den här punkten bör införas i den utsträckning det är förenligt med de grundläggande principerna i ländernas nationella rätt.62
•Behöriga myndigheter och skattemyndigheter bör,63 där så är lämpligt, kunna samordna insatser och dela information mellan myndigheterna i syfte att förbättra de insatser som vidtas för att återvinna tillgångar och identifiera brottsegendom. Ett sådant sam- arbete skulle till exempel kunna utgöra ett stöd för skattemyndig- heternas indrivning av skatteskulder.64
Dessutom bör länderna överväga att införa åtgärder som innebär att en lagöverträdare ska visa att egendom som han eller hon inne- har har kunnat förvärvas på ett lagligt sätt för att undvika att egen- domen förverkas (se utredningens överväganden om omvänd bevis- börda vid utvidgat förverkande i kapitel 8).65
I en fotnot till noterna 10 och 11 anges att länderna kan begränsa möjligheten till utvidgat förverkande och förverkande utan kopp- ling till en brottmålsdom till sådana situationer där en tilltalad dömts för ett allvarligt brott (serious offence) i enlighet med rekommen- dation 3.66
Av tolkningsnot 3 följer att det med brottsegendom och egen- dom av motsvarande värde enligt punkten 4 f även avses egendom som ägs eller innehas av tredje man. De rättigheter som tillkommer
61Not 9 till rekommendation 4.
62Not 10 till rekommendation 4.
63Med behöriga myndigheter får i ett svenskt perspektiv förstås brottsbekämpande myndigheter.
64Not 13 till rekommendation 4.
65Not 12 till rekommendation 4.
66Fotnot 7 till not 10 och fotnot 9 till not 11.
557
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
en tredje man i god tro ska dock inte åsidosättas. En tredje man som äger eller innehar brottsegendom anses inte vara i god tro om egen- domen fortfarande står under kontroll av förverkandesvaranden eller om egendom har överlåtits till tredje man för ett belopp betydligt över eller under marknadsvärdet.
Förverkande på grund av brott
I vägledningen förklaras att FATF:s rekommendationer inte föreskri- ver att en särskild modell för förverkande på grund av brott måste införas i medlemsländerna. Rekommendationerna uppmanar dock länderna att särskilt överväga att införa tre modeller för förverkande: förverkande av brottsegendom, utvidgat förverkande och förverkande utan koppling till en brottmålsdom. Det bör vara möjligt att förverka den egendom som kan kopplas till brott, men även värdet av sådan egendom om själva egendomen inte kan förverkas.67
Ett sakförverkande går ut på att en viss specifik egendom, som utgör brottsegendom, förverkas. Vad som ska anses utgöra egen- dom har en vid definition i FATF:s rekommendationer. Där anges att all egendom av vilket slag som helst, oavsett om den är materiell eller immateriell, lös eller fast, och även juridiska dokument eller andra instrument som visar äganderätt eller annat liknande intresse i en så- dan egendom, omfattas av definitionen.68
Grunden för ett sakförverkande beskrivs i vägledningen som rela- tionen mellan egendomen och det brott som den tilltalade har begått. Det krävs vanligtvis att en koppling upprättas mellan den identifi- erade egendomen och brottet, brotten eller en kriminell organisation. Som exempel kan länder som har regler om sakförverkande omfattas av följande icke uttömmande förteckning över egendom som kan för- verkas:
•Ett föremål som tillhör den dömde eller föremål som denne helt eller delvis kan använda till egen fördel och som helt eller till stor del har erhållits med hjälp av vinning från ett brott.
•Ett föremål som kan kopplas till det brott som den tilltalade har begått.
67FATF, 2025, s. 199 f.
68General glossary, i FATF:s rekommendationer, s. 134 i version uppdaterad i november 2024 och FATF, 2025, s. 207 f.
558
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
•Ett föremål som har använts för att begå ett brott eller som har använts för att förbereda brottets genomförande.
•Ett föremål som har använts för att förstöra en utredning om ett allvarligt brott.
•Ett föremål som har använts av en kriminell organisation eller som har använts för att underlätta utförandet av ett brott inom en sådan organisation oavsett om föremålet ägs kollektivt eller av en person.
•Ett föremål som har tillverkats eller är avsett att användas vid genomförandet av ett allvarligt brott.69
I vägledningen förklaras att definitionen av egendom som kan förver- kas därmed är relativt lik FATF:s definition av brottsegendom. Som exempel nämns att direkta och indirekta intäkter från narkotikahan- del som återinvesteras i kommersiella fastigheter och hyra från hyres- gäster i den byggnaden omfattas av definitionen brottsegendom. Den typen av egendom kan alltså förverkas som en indirekt vinning av brottet. Här avses alltså alla tillgångar eller finansiella fördelar som den dömde inte hade haft tillgång till om det inte vore för det brott som han eller hon har utfört.70
I vägledningen beskrivs att i många länder ingår även pengar som har använts i en penningtvättsprocess i vad som kan förverkas, även om inte pengarna i sig själva utgör vinning av brottet. Vid penning- tvättsbrott kan det vara så att de medel som tvättas blandas med legi- timt intjänade medel på ett konto för att dölja penningtvätten. Det kan även vara så att olika konton används så att medel snabbt kan flyttas mellan konton för att tillgångarna på så vis inte ska upptäckas av brottsbekämpande myndigheter. Vissa länder tillåter att alla till- gångar som finns på de konton som har använts för penningtvätt för- verkas, trots att den totala behållningen på kontot inte utgör brotts- egendom i egentlig mening. Det skäl som används för att motivera ett sådant förverkande är att de legitima medlen har använts för att dölja penningtvättstransaktionen på kontot och därmed också kan betraktas som egendom som kan kopplas till penningtvättsbrottet.71
69FATF, 2025, s. 208.
70FATF, 2025, s. 208.
71FATF, 2025, s. 208.
559
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
Resultatet av sakförverkandet är enligt vad som sägs i vägledningen att äganderätten övergår till staten. Enbart staten kan sedan avgöra om egendomen ska överlåtas, förstöras eller endast förvaras av staten.72
Ett värdeförverkande innebär med FATF:s terminologi att en domstol förverkar egendom som motsvarar de förmåner som en per- son har förvärvat genom att begå brott. I vägledningen förklaras att den juridiska teori som ligger till grund för ett värdeförverkande är inte kopplingen mellan den specifika egendomen och brottet (som vid ett sakförverkande) utan utgörs i stället av en beräkning av den vinst som brottet har genererat.73
En dom med ett värdeförverkande ska enligt FATF:s vägledning innehålla en uppgift om den specifika summa som förverkas från för- verkandesvaranden. När förverkandebeslutet verkställs behöver inte beloppet tas ur någon särskild egendom, utan vilken egendom som helst som förverkandesvaranden äger kan tas i anspråk för att verk- ställa värdeförverkandet. I vägledningen förklaras att det anses utgöra god praxis att det genomförs en djupgående och omfattande finansiell utredning beträffande den misstänktes ekonomiska förhållanden oav- sett om avsikten är att det ska göras ett sakförverkande eller ett värde- förverkande.74
Ett värdeförverkande kan enligt vad som sägs i vägledningen även användas när flera tilltalade har gjort sig skyldiga till ett brott och brottsegendom ska förverkas solidariskt från flera personer. Vissa länder tillåter att egendom förverkas från varje medlem i en krimi- nell organisation eller från en hel grupp av personer med tillhörig- het till en viss organisation. I vägledningen beskrivs att FATF anser att det är en god praxis att länderna överväger möjligheten att införa mer omfattande sätt att förverka egendom solidariskt från flera per- soner som har medverkat vid ett brott. Det gäller särskilt när det är fråga om allvarliga brott eller brott som genomförs på ett organise- rat sätt.75
72FATF, 2025, s. 208.
73FATF, 2025, s. 208 f.
74FATF, 2025, s. 209.
75FATF, 2025, s. 210.
560
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Om förverkandeprocessen och bevisbördan
Den vanligaste formen av förverkande är den som är en följd av en brottmålsdom. Ett krav på att länderna ska ha en möjlighet att besluta om den typen av förverkande har funnits länge i FATF:s rekommen- dationer. Det finns emellertid skillnader mellan olika länder i fråga om hur förverkandeprocessen går till. I vissa fall sker prövningen av ett förverkandeyrkande i samband med att en domstol prövar ett åtal för brott, medan förverkandeprocessen i andra länder sker separat från brottmålsprocessen. Enligt vägledningen uppnås det bästa resultatet om förverkandeprocessen hålls separat från brottmålsprocessen efter- som det innebär en bättre möjlighet att fokusera på sådana detaljer som är viktiga för förverkandefrågan, till exempel den finansiella ut- redningen.
Bevisbördan i brottmål åligger staten och beviskravet i brottmål är normalt det högsta tänkbara, bortom rimligt tvivel. Av vägledningen följer att man i vissa länder har ändrat såväl bevisbördan som bevis- kravet när det gäller bedömningen av förverkandefrågan. Vissa länder låter till och med bevisbördan bli omvänd så att den tilltalade, efter en fällande brottmålsdom, får visa varför tillgångarna inte ska förver- kas. Den dömde kan i det skedet behöva visa att tillgångarna har ett lagligt eller legitimt ursprung. Återigen andra länder kan ha en variant på omvänd bevisbörda där det inledningsvis finns ett krav på åklaga- ren att preliminärt visa att förverkande bör ske genom att lägga fram bevis för att egendomen utgör brottsegendom. Om åklagaren når upp till den i lagen angivna tröskeln skiftar bevisbördan så att förverkande- svaranden ska visa varför tillgången inte ska förverkas. FATF upp- muntrar länderna att överväga om det är möjligt att införa en omvänd bevisbörda för förverkande, alternativt att beviskravet sätts lägre än för brottet.76
Utvidgat förverkande
När rekommendation 4 skulle revideras var medlemsländerna överens om att det behövdes utökade verktyg för att effektivisera förverkande- processen. Ett verktyg som lades till i rekommendationen är den för- verkandeform som brukar kallas för utvidgat förverkande. Rekom- mendationen är inte specifik i fråga om hur länderna ska utforma i
76FATF, 2025, s. 205. Se mer om utredningens överväganden om omvänd bevisbörda i kapitel 8.
561
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
det egna landets lagstiftning. Av tolkningsnoten följer dock att län- derna bör införa en möjlighet till utvidgat förverkande i den utsträck- ning som det är förenligt med landets grundläggande rättsprinciper. Vidare anges att regleringen bör omfatta en möjlighet att förverka egendom som en person innehar, om personen i fråga har dömts för penningtvätt, ett ”allvarligt” förbrott till penningtvättsbrott eller för finansiering av terrorism.
I vägledningen beskrivs utvidgat förverkande i generella ordalag som en förverkandeform som kan medge att egendom förverkas utan att det kan påvisas en direkt länk mellan den straffbara gärning som är under prövning och egendomen, eller till något särskilt förbrott till den gärningen. För att förverkande ska få ske krävs dock att det är möjligt att dra slutsatsen att tillgången härrör från brottslig verk- samhet.77
Det som är avgörande för prövningar om utvidgat förverkande är vilka omständigheter om egendomens ursprung som ska beaktas vid bedömningen av om egendomen härrör från brottslig verksamhet eller inte. Detta bör enligt vägledningen vara relativt väl definierat i natio- nell lagstiftning för att förhindra att lagstiftningen blir för långtgå- ende. Omständigheter som kan leda till slutsatsen att påträffad egen- dom har en koppling till brottslig verksamhet är till exempel att den dömde döms för allvarlig brottslighet som kan ge ekonomiska för- delar, att den dömde har en koppling till organiserad brottslighet eller att egendomen utgör oförklarade tillgångar.78
I vägledningen beskrivs att det finns olika metoder för utvidgat förverkande i de länder som redan har infört förverkandeformen ut- vidgat förverkande i sin lagstiftning. I Tyskland krävs det till exem- pel att domaren är övertygad om att tillgången härrör från brottslig verksamhet. I andra jurisdiktioner har man valt ett lägre beviskrav eller tillämpar omvänd bevisbörda i fråga om egendomens lagliga in- förskaffande.79
I vägledningen utvecklas FATF:s rekommendation om utvidgat förverkande ytterligare. Där anges att grunden ligger i den ordaly- delse som finns i tolkningsnoten till rekommendation 4 e, nämligen att det bör finnas möjligheter i ländernas lagstiftning att förverka annan egendom från en person som har dömts för penningtvätt, ett
77FATF, 2025, s. 210.
78FATF, 2025, s. 210 f.
79FATF, 2025, s. 211.
562
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
förbrott till penningtvättsbrott eller för finansiering av terrorism om domstolen är övertygad om att egendomen härrör från brottslig verk- samhet. Rekommendationen är inte begränsad på så sätt att det till exempel anges att ländernas regler ska tillämpas vid alla brott med en viss straffskala, till exempel tre eller fyra år, eller baserat på ett visst gränsvärde (till exempel att den dömde har gjort en brottsvinst uppgående till en viss summa). Avgränsningen har dock inte heller lämnats helt öppen för länderna att avgöra, eftersom avsikten är att utvidgat förverkande ska införas i alla länder och vara tillämpligt på en bred variation av sådana allvarliga brott som anges i rekommenda- tion 3. Avsikten är inte att utvidgat förverkande enbart ska kunna tillämpas på ett fåtal brott eller en enstaka brottskategori av förbrott (som till exempel narkotikasmuggling).80
Vad som utgör allvarliga brott definieras i FATF:s ordlista under definitionen av ”designated categories of offences” (ungefär särskilt utsedda brottskategorier). Följande brottskategorier omfattas:81
•Deltagande i en organiserad kriminell gruppering och utpressning.
•Terrorism, inklusive finansiering av terrorism.
•Människohandel och människosmuggling.
•Sexuellt utnyttjande, inklusive sexuellt utnyttjande av barn.
•Olaglig handel med narkotiska droger och psykotropiska ämnen.
•Olaglig vapenhandel.
•Olaglig handel med stöldgods och andra varor.
•Korruption och mutor.
•Bedrägeri.
•Valutaförfalskning.
•Varumärkesförfalskning och piratkopiering av produkter.
•Miljöbrott (till exempel olaglig utvinning av naturmaterial, handel med skyddade arter av vild flora och fauna, ädla metaller och ste- nar, andra naturresurser eller avfall).
80FATF, 2025, s. 212.
81FATF, 2025, s. 199 f.
81General glossary, i FATF:s rekommendationer, s. 125 f. i version uppdaterad i november 2024.
563
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
•Mord eller vållande till allvarlig kroppsskada.
•Kidnappning, olaga frihetsberövande och gisslantagande.
•Rån eller stöld.
•Smuggling, inklusive tullbrott och brott mot bestämmelser om punktskatter och andra skatter.
•Skattebrott (relaterade till direkta skatter och indirekta skatter).
•Utpressning.
•Förfalskning.
•Sjöröveri.
•Insiderhandel och marknadsmanipulation.
När ett land beslutar vilka brott som ska betraktas som förbrott till penningtvätt av dem som har listats i kategorierna kan landet avgöra det utifrån respektive lands nationella lag. Landet kan bestämma både hur förbrotten ska definieras och vilka omständigheter som ska göra att dessa brott ska betraktas som allvarliga brott i den mening som det begreppet har i FATF:s rekommendationer.82
Vid tolkningen av rekommendation 4 bör det som sägs om allvar- liga brott enligt rekommendation 3 och tillhörande tolkningsnoter beaktas. Rekommendation 3 handlar, som redovisats ovan, om de krav som ställs på ländernas kriminalisering av penningtvätt. Där anges att länderna bör låta penningtvättsbrott omfatta alla allvarliga brott och att länderna bör inta den inställningen att den vidaste omfatt- ningen som är möjlig bör eftersträvas. Helst bör alla brott kunna vara förbrott till penningtvätt, men om ett land gör en avgränsning mellan allvarliga och mindre allvarliga brott när förbrotten till penningtvätt definieras kan landet använda någon form av gränsvärde kopplat till brottets straffskala, ange förbrotten i en lista eller använda sig av en kombination av de två avgränsningssätten. I vägledningen preciseras de olika möjligheter som finns för att definiera allvarliga förbrott till penningtvätt på följande sätt:
•Länderna kan skapa en kategori i sin nationella lagstiftning där det klart anges vilka brott som ska betraktas som allvarliga (till
82FATF, 2025, s. 212.
564
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
exempel genom att ange att brottet betraktas som ”allvarligt” i samband med penningtvättslagen, eller genom att landet kopplar denna kategori till vissa typer av brott snarare än specifika brott).
•Genom att använda sig av en lista över allvarliga brott.
•Genom att använda ett visst gränsvärde kopplat till den tillgäng- liga straffskalan för ett visst brott. Om den metoden används bör den omfatta:
–antingen att brott som kan straffas med ett maximalt straff som är mer än ett års fängelse (brott som kan leda till ett straff som är fängelse i ett år och en dag och upp till livstid anses alltså vara så allvarliga att de kan utlösa utvidgat förverkande), eller
–att brott som kan straffas med ett minsta straff om fängelse i mer än sex månader är förverkandeutlösande brott.
•Alternativt kan länderna använda sig av en kombination av dessa varianter genom att olika delar används vid definitionen av allvar- liga brott.83
I huvudsak motiverades de beskrivna gränsvärdena i vägledningen med att brott som bestraffas med ett lägre straff än sex månaders fängelse ofta är mindre allvarliga och att det då skulle kunna betraktas som oproportionellt om sådana brott skulle kunna utlösa ett utvidgat för- verkande. Däremot bör brott som kan bestraffas med mer än ett års fängelse alltid betraktas som så pass allvarliga att ett utökat förver- kande kan motiveras.84
Avslutningsvis följer det av vägledningen att FATF menar att län- derna, oavsett hur de väljer att definiera allvarliga brott, bör vidta åt- gärder för att utvidga tillämpningen av sina respektive bestämmelser om utvidgat förverkande. I det arbetet bör det enligt vägledningen eftersträvas att alla allvarliga brott ska kunna vara förverkandeutlö- sande brott och att de faktorer som begränsar tillämpningen av en sådan förverkandeform hålls till ett minimum. Samtidigt framhålls det i vägledningen att det inte är lämpligt att tillämpa utvidgat förver- kande i alla situationer. Det överlämnas därför, som för alla rekom-
83FATF, 2025, s. 213.
84FATF, 2025, s. 213.
565
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
mendationer, till länderna att avgöra i vilka fall utvidgat förverkande ska tillämpas.85
Rekommendation 4 f om förverkande utan koppling till en fällande brottmålsdom och förverkande av oförklarade brottsvinster
Av rekommendation 4 f följer att länderna ska göra det möjligt för myndigheterna att förverka egendom som härrör från brottslig verk- samhet utan att egendomens ägare döms för brott. Sådant förverkande kan ske genom att brottsegendom förverkas utan koppling till någon fällande brottmålsdom eller att en persons oförklarade tillgångar för- verkas.
Förverkande av brottsegendom utan koppling till en fällande brottmålsdom
Av tolkningsnot 8, som delvis har gåtts igenom i föregående avsnitt, följer att länderna uppmuntras att överväga åtgärder som gör det möj- ligt att förverka egendom som härrör från brott utan att det krävs en fällande brottmålsdom (så kallad non-conviction based confisca- tion). I tolkningsnot 11 till rekommendation 4 anges att länderna bör göra det möjligt med förverkande utan koppling till fällande dom i samband med ärenden som rör penningtvätt, ett förbrott till penning- tvättsbrott eller finansiering av terrorism. Därutöver kan länderna begränsa tillämpningen på ett sätt som gör den förenlig med de grund- läggande principer som finns i landets nationella rätt.
Möjligheten att förverka brottsegendom utan att förverkande- svaranden har dömts för brott har funnits med i tidigare versioner av rekommendationerna, men det har varit frivilligt för länderna att införa en sådan förverkandeform i sin nationella lagstiftning. Sedan revisionen av rekommendation 4 är det obligatoriskt, men det finns en flexibilitet i fråga om hur länderna väljer att införa en reglering om förverkande utan koppling till en fällande brottmålsdom. Möjligheten till flexibilitet i det här avseendet motiveras av att det finns nästan lika många varianter på förverkande utan koppling till fällande brottmåls- dom som det finns länder som har den typen av förverkandeform.
85FATF, 2025, s. 214.
566
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
I vissa länder kan det till och med finnas flera olika former av för- verkande utan koppling till en fällande dom.86
När det gäller begränsningen till allvarliga förbrott till penning- tvättsbrott har det begreppet samma betydelse som för utvidgat för- verkande, vilket har redovisats ovan. I tillägg till det som redan har redovisats ur vägledningen bör det beträffande förverkande utan kopp- ling till en fällande brottmålsdom även nämnas att det tidigare var vanligt att vissa länder knöt en sådan möjlighet endast till brott med anknytning till organiserad brottslighet. I andra länder tillämpas en metod för att förverka brottsegendom utan koppling till en fällande brottmålsdom genom att man förverkar så kallade oförklarade till- gångar (unexplained wealth).87
Definitionen av vad som avses med förverkande av brottsvinster utan koppling till en fällande brottmålsdom som finns i FATF:s ord- lista är extensiv. Av den följer att:
Non-conviction based confiscation means confiscation through judicial procedures of criminal property in circumstances where no criminal prosecution or conviction is required.88
Kravet på ett rättsligt förfarande är avsett att klargöra att länderna endast behöver ha förverkandeförfaranden som medger förverkan- den utan koppling till en brottmålsdom som är rättsliga till sin natur. Administrativa förfaranden omfattas alltså inte av rekommendatio- nens lydelse. Det står dock fortfarande länderna fritt att ha admini- strativa förverkanden eller liknande processer som uppfyller defini- tionen av förverkande i ordlistan.
I vägledningen sägs att vid en senare utvärdering av om ett lands lagstiftning är effektiv i fråga om att återvinna brottsegendom kan det beaktas om landet har en lagstiftning som medger förverkande utan koppling till en fällande brottmålsdom. Vid ett förverkande utan koppling till en brottmålsdom är fokus för processen ofta den egen- dom som ska förverkas och domstolarna grundar ofta sin jurisdiktion på var egendomen finns. Egendomen och dess ursprung är alltså hu- vudfrågan i mål som handlar om att förverka brottsegendom som inte kan kopplas till en fällande brottmålsdom. Att det finns ett samband mellan egendom och brottslig verksamhet måste – i enlighet med det
86Not 11 till rekommendation 4 och FATF, 2025, s. 226.
87FATF, 2025, s. 229.
88General glossary, i FATF:s rekommendationer, s. 132, i version uppdaterad i november 2024.
567
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
beviskrav som har angetts i den nationella lagstiftningen – visas för att förverkande ska kunna ske.89
I det här sammanhanget – när egendomen står i fokus – finns det enligt vad som sägs i vägledningen inget behov av en person som kan stå till svars i domstol. Det saknar över huvud taget betydelse för domstolen vem som äger egendomen. Utgångspunkten för förverkan- det är i stället sambandet mellan egendomen och brott, men det be- höver inte bevisas att ett konkret brott har begåtts utifrån det bevis- krav som gäller för brottmål (bortom rimligt tvivel).90
Det finns inte något krav i FATF:s rekommendationer på att även ett värde som motsvarar brottsegendomen ska kunna förverkas om inte egendomen kan förverkas. I vägledningen anges att det snarare är så att det skulle betraktas som dålig praxis att införa en sådan re- glering, eftersom det skulle innebär att det nödvändiga och grund- läggande kravet för förverkandet – länken mellan egendomen och brottslig verksamhet – skulle brytas.91
I vägledningen beskrivs att det har blivit alltmer vanligt att länder inför en möjlighet att förverka brottsvinster utan en koppling till en fällande brottmålsdom. Vid den senaste utvärderingsomgången som FATF gjorde visade det sig att de flesta länder som fick höga utvär- deringspoäng för effektivitet i rättssystemet bland annat hade infört möjligheten att förverka brottsegendom utan koppling till någon fäl- lande brottmålsdom. Syftet med att införa en sådan reglering är att störa kriminella nätverk genom att rikta in sig på deras ekonomiska bas och att ta bort vinsterna från illegala företag och därigenom för- svaga den ekonomiska grunden för kriminell verksamhet.92
I vägledningen förklaras att det är särskilt viktigt att vinning av brott kan förverkas utan en fällande dom i syfte att bekämpa i syn- nerhet allvarliga brott som sker inom ramen för organiserad brotts- lighet, korruption, människohandel, narkotikahandel, penningtvätt och finansiering av terrorism. Dessa brott involverar ofta komplexa nätverk och sofistikerade finansiella upplägg vilket gör det extra ut- manande att säkra tillräcklig bevisning för en fällande brottmålsdom. Om de brottsbekämpande myndigheterna under sådana förhållanden
89FATF, 2025, s. 226.
90FATF, 2025, s. 226.
91FATF, 2025, s. 226 f.
92FATF, 2025, s. 222 f.
568
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
i vart fall kan återta vinsterna av brotten utgör det en viktig åtgärd i kampen mot brottsligheten.93
Vid implementering av förverkandeformen förverkande utan kopp- ling till en brottmålsdom behöver det enligt vad som sägs i vägled- ningen säkerställas att förfarandet omgärdas av ett tydligt regelverk som säkerställer att juridiska och etiska standarder upprätthålls.94
Förverkande av oförklarade tillgångar
I vägledningen förklaras att det hela tiden utvecklas nya sätt att återta vinster från brott världen över. Ett relativt nytt sätt att se på brotts- vinståtertagande är att man fokuserar på en individs oförklarade till- gångar. I vägledningen beskrivs att det enligt FATF:s rekommenda- tioner är frivilligt för länderna att införa en reglering om förverkande av oförklarade tillgångar. Länderna uppmuntras dock att göra det. Av not 12 till rekommendation 4 följer att länderna bör överväga att in- föra bestämmelser som innebär att en lagöverträdare (offender) ska visa hur egendom har kunnat förvärvas på ett lagligt sätt för att und- vika att egendomen förverkas.95
I vägledningen beskrivs att det finns två huvudsakliga modeller när det gäller oförklarade tillgångar; en utredningsmodell och en för- verkandemodell. Utredningsmodellen är huvudsakligen ett verktyg som kan användas för att utreda egendomens ursprung. Den som äger eller innehar tillgången är skyldig att svara på hur tillgången har för- värvats på ett lagligt sätt och föra bevis som ger stöd för påståendet om ett lagligt förvärv. Om svaret bedöms som otillräckligt kan ett förfarande inledas för att förverka tillgången utan att det visas någon koppling till en fällande brottmålsdom.96
Vidare beskrivs att den modell som kallas för förverkandemodellen inleds direkt med ett förfarande vars syfte är att förverka den oför- klarade tillgången. Bevisbördan för att egendomen har förvärvats på ett lagligt sätt ligger på förverkandesvaranden som är den som ska för- klara tillgångens ursprung. Om bevisbördan inte uppfylls förverkas egendomen direkt i samma förfarande. I vägledningen anges att genom att direkt kunna angripa en persons tillgångar utan att det är nödvän-
93FATF, 2025, s. 225.
94FATF, 2025, s. 236 f.
95FATF, 2025, s. 247.
96FATF, 2025, s. 248.
569
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
digt att denne först döms för brott, utvidgas brottsbekämpande myn- digheters möjligheter att återta vinster från brottslig verksamhet trots att det inte går att visa en direkt länk till ett visst brott. Metoden moti- veras med att den som har tillgångarna också är den som har bäst för- utsättningar att visa ursprunget till dessa tillgångar. Det gäller inte minst om det finns anledning att tro att tillgångarna kan kopplas till någon form av brottslig verksamhet.97
En reglering om oförklarade tillgångar kan alltså finnas separat i den nationella rätten, antingen som ett utredningsverktyg eller som en av flera förverkandeformer, såsom utvidgat förverkande eller för- verkande utan koppling till en fällande brottmålsdom. I metodstödet till utvärderingsgrund 8 föreslås ett antal åtgärder som i och för sig inte är obligatoriska för länderna att införa, men som anses innebära att landets lagstiftning är effektiv för att nå de mål som rekommen- dationerna syftar till att uppfylla.98
Rekommendation 4 h om effektiv förvaltning
Rekommendation 4 h innebär bland annat att länderna bör ha verk- tyg som gör det möjligt att säkerställa en effektiv förvaltning av egen- dom som har frysts, beslagtagits eller förverkats. I den förklarande noten till rekommendationen anges att länderna bör överväga att in- rätta en fond för återtagande av tillgångar i vilken alla, eller en del av, de influtna medlen från förverkad egendom kan deponeras för brotts- bekämpning, hälsa, utbildning eller andra lämpliga ändamål. Det sägs också att länderna bör ha mekanismer för att återlämna förverkad egendom till dess rätta ägare eller att använda den för att kompensera brottsoffer.99
I vägledningen anges det att processen för att säkra och förverka tillgångar kan vara komplex och resurskrävande, och att kostnaderna för detta ibland kan överstiga tillgångarnas värde. Men även om över- skottet av intäkter vid ett förverkande av egendom är minimalt eller obefintligt är ett förverkande en viktig åtgärd. Att störa de ekono- miska grundvalarna för brottslig verksamhet har en starkt avskräck- ande effekt och stärker rättsstaten. Ländernas strategier för avyttring
97FATF, 2025, s. 248.
98Med metodstödet avses det dokument som anger riktlinjerna för hur effektiva ländernas lagstiftning är när det gäller uppfyllelse av FATF:s rekommendationer.
99Not F.15 och 17 till rekommendation 4.
570
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
av förverkade tillgångar bör därför enligt vägledningen återspegla ett engagemang för rättvisa, snarare än ett syfte om att skapa intäkter till statskassan. Effektiva regler för återtagande av tillgångar bör be- tona principer om rättvisa, proportionalitet och brottsbekämpning.100
Avyttring av förverkade tillgångar kräver enligt vad som sägs i väg- ledningen en transparent process som upprätthåller allmänhetens för- troende. Att fördela förverkade tillgångar till ändamål som gagnar samhället, till exempel ersättning till brottsoffer eller sociala ändamål, ökar legitimiteten för den tillgångsinriktade brottsbekämpningen. Kostnaderna för att säkra och förvalta tillgångar är ibland högre än intäkterna, men återtagande av tillgångar är ett verktyg för rättvisa och inte ett verktyg för att generera intäkter.101
Ändamålet att stödja brottsoffer
Även om ett återställande av egendom till brottsoffer är av betydande intresse, är det enligt vad som sägs i vägledningen inte det primära målet med tillgångsinriktad brottsbekämpning. Det huvudsakliga målet är att beröva brottslingar deras brottsvinster. Ersättning till brottsoffer är dock ett viktigt politiskt mål med förverkande av egen- dom som understryks i flera internationella avtal. Ersättning till brotts- offer ger inte bara upprättelse till de individer som har drabbats av brott utan ökar också allmänhetens stöd för rättsstatsprincipen. För- verkande kan vara ett sätt att säkerställa att brottsoffer slipper ge sig in i dyra eller tidskrävande civilrättsliga processer för att få till- baka sin egendom.102
Förverkade tillgångar kan användas för att stödja brottsoffer på en rad olika sätt. Det kan bland annat ske genom att:
•Enskilda individer får ersättning för specifika förluster.
•Medel används för att finansiera sociala projekt i utsatta områden, som behandlingsprogram, utbildning eller samhällsutveckling.
•Medel används för att förebygga brott genom att finansiera verk- samhet som motverkar de bakomliggande orsakerna till kriminellt
100FATF, 2025, s. 303.
101FATF, 2025, s. 304.
102FATF, 2025, s. 304 f.
571
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
beteende. Bakomliggande orsaker kan exempelvis vara fattigdom, missbruk eller psykisk ohälsa.103
Att lägga förverkandemedel i en eller flera särskilda fonder med för- utbestämda syften beskrivs i vägledningen som ett bra tillvägagångs- sätt. En sådan fond kan utformas så att den också finansieras på fler sätt, exempelvis genom att förverkade tillgångar där den rättmätige ägaren inte har kunnat lokaliseras tillfaller fonden. Därefter kan fon- dens medel i första hand användas för att ersätta personer som har utsatts för brottslighet och som uppfyller fondens fastställda kriter- ier, och i andra hand för andra ändamål. Fördelen med den typen av fonder är att brottsoffer kan få ersättning även om de dömda perso- nerna underlåter att fullgöra sina skyldigheter, eller om det inte går att få ett beslut om förverkande av något skäl. Om pengar från fonden återinvesteras i den brottsbekämpande verksamheten kan det också vara ett sätt att minska en allmän oro för ”polisarbete i vinstsyfte” (policing for profit).104
Länder kan också överväga att inrätta andra fonder för särskilda ändamål. Det finns länder som har gjort det för att stödja offer för terrorism eller organiserad brottslighet. Det finns också exempel där förverkandefonder har använts för att tillhandahålla hälso- och sjukvård, utbildning, förbättringar av infrastruktur och annan sam- hällsviktig verksamhet. Att använda förverkade tillgångar på det sättet kan vara särskilt viktigt i länder där korruption eller organiserad brotts- lighet har undergrävt förtroendet för de offentliga institutionerna och där brottsbekämpning möts av fientlighet.105
Dessutom kan förverkade tillgångar återanvändas direkt utan att säljas. Detta kan enligt vägledningen vara lämpligt när köparintresset är begränsat, exempelvis för att tillgången tidigare har ägts av en ökänd brottsling. Det kan också vara ett lämpligt sätt att använda förverkade fastigheter i utsatta områden. Att använda tillgångar till nytta för ut- satta medborgare på det sättet kan vara en del av en brottsoffercentre- rad strategi även när det inte finns något specifikt brottsoffer. Ytter- ligare exempel kan vara att förverkade fastigheter kan göras om till parker, ungdomsgårdar, missbrukskliniker och jourboenden. Förver-
103FATF, 2025, s. 305 f.
104FATF, 2025, s. 307 f. Policing for profit är när polisarbete kan misstänkas ha det primära syftet att få intäkter till statskassan, exempelvis ett överdrivet nitiskt arbete med trafikförse- elser för att få in bötesintäkter.
105FATF, 2025, s. 308.
572
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
kade fordon kan användas som utryckningsfordon eller i uppsökande verksamhet.106
Andra ändamål
I vägledningen ges också exempel på hur förverkade medel lämpligen kan avsättas för andra särskilda ändamål än att stödja brottsoffer. Att skapa statliga eller regionala fonder är ett sätt för en stat att visa att den har förbundit sig att omvandla brottsvinster till något som är till nytta för samhället. Fördelen med statliga fonder är att en centralise- rad förvaltning i allmänhet möjliggör en effektiv förvaltning av till- gångar. I vägledningen ges detaljerade exempel om på vilket sätt för- verkade medel bör förvaltas; bland annat att en nationell fond ska vara räntebärande eller investerad i lågriskobligationer eller statsskulds- växlar, hur stora investeringsrisker som är lämpligt, hur bankkonton ska separeras från andra konton och liknande.107
I vägledningen förklaras att det är valfritt för staterna att bestämma om intäkter från förverkanden ska få användas i den allmänna stats- budgeten eller inte. Vissa länder låter alla förverkade tillgångar flyta in i den allmänna statskassan, att användas för vilka politiska ändamål som helst. Även om en sådan modell är attraktiv för staterna innebär den att orsakssambandet mellan brottsbekämpning, brottsförebyg- gande verksamhet och förverkande försvagas. Det finns enligt väg- ledningen en påtaglig fördel i att allmänheten ser att förverkade medel används för goda syften. Medel kan användas för exempelvis vägar, broar, skolor och sjukhus. Förverkade medel bör dock aldrig ersätta de vanliga finansieringskällorna, utan enbart komplettera dem.108
Förverkade medel kan även användas för att finansiera kostnader för förvaltning och avyttring av förverkad egendom. Det är regeringen som har det yttersta ansvaret för att tillräckliga resurser anslås till sådan verksamhet, men oavsett vilken finansieringsmodell som an- vänds bör det finnas mekanismer för att de kontor som förvaltar till- gångar snabbt ska kunna få medel för oförutsedda eller extraordinära utgifter. Brist på resurser kan allvarligt försämra effektiviteten i sy- stemet för återvinning av tillgångar.109
106FATF, 2025, s. 308 f.
107FATF, 2025, s. 310.
108FATF, 2025, s. 311.
109FATF, 2025, s. 311.
573
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
Att direkt återanvända tillgångar i myndigheters verksamhet, utan att först sälja dem, är enligt vägledningen praktiskt, miljömedvetet och kostnadseffektivt. Det finns många exempel på länder som gör om förverkade fordon och fartyg till polisbilar, kustbevakningsfartyg, fordon för räddningstjänsten och så vidare. Förverkade helikoptrar och flygplan kan användas för att patrullera just de områden där den brottsliga verksamheten som föranledde att de förverkades ägde rum. Drönare, datorer och annan teknik kan också användas av myndig- heter, efter att det har säkerställts att det inte finns några buggar eller sändare inbyggda i tekniken. Det finns även exempel på att polisin- filtratörer använder förverkade kläder för att framstå som trovärdiga i den miljö som de ska infiltrera. Om det enda säkra sättet att oskad- liggöra tillgången är att förstöra den ska myndigheterna dock ha be- fogenhet att göra det.110
5.2.4Rekommendationerna 38 och 40 om internationellt samarbete
Rekommendationerna 38 och 40 innehåller, såvitt är av intresse här, FATF:s föreskrifter i fråga om internationell rättslig hjälp och övrigt samarbete.
Rekommendation 38 om ömsesidig rättslig hjälp
Av rekommendation 38 följer att länderna bör ha verktyg, inklusive lagstiftning, för att snabbt kunna bistå en begäran från andra länder om hjälp att identifiera, spåra, utvärdera, utreda, frysa, beslagta och förverka brottsvinster eller egendom av motsvarande värde. Dessa verktyg bör också göra det möjligt för länder att erkänna och verk- ställa utländska beslut om att frysa, beslagta eller förverka egendom. Vidare bör länder kunna förvalta egendom som omfattas av förver- kandebeslut i alla skeden av återvinningsprocessen och dela eller åter- lämna förverkad egendom. Medlemsländerna bör även ha det bredast möjliga utbudet av regelverk, arrangemang eller andra tillvägagångs- sätt för att förbättra samarbetet i fråga om att återvinna tillgångar.111
110FATF, 2025, s. 311 f.
111Delar av den här rekommendationen har redan behandlats i avsnitt 4.2.4.
574
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Av tolkningsnoten till rekommendation 38 framgår att länderna bör kunna vidta åtgärder för att snabbt reagera på en begäran om sam- arbete från ett annat land. Samarbetet bör omfatta förfrågningar om såväl förverkande som baseras på en fällande brottmålsdom som för- verkande utan koppling till en sådan dom. Dessutom bör andra provi- soriska åtgärder som anges i rekommendation 4 omfattas av samar- betsskyldigheten. De grundläggande principer som finns i respektive lands nationella lag ska gälla även vid sådant samarbete som vidtas en- ligt rekommendation 38. Detta kan särskilt göra sig gällande i fråga om förfrågningar som görs om förverkanden utan koppling till en fällande brottmålsdom eftersom inte alla länder har nationell lagstift- ning om en sådan förverkandeform. Länderna bör åtminstone erbjuda andra länder hjälp om en gärningsman inte är tillgänglig på grund av att denne har avlidit, flytt, håller sig undan eller är okänd. Den inter- nationella hjälpen bör ges i så stor utsträckning som möjligt utifrån vad som är förenligt med de grundläggande principer som det landet har i sin nationella lagstiftning.112
Av tolkningsnot 2 följer, såvitt är av intresse här, att medlems- länderna bör kunna förlita sig på fakta från en annan rättsordning när utländska beslut om frysning, beslag eller förverkande ska er- kännas och verkställas. Verkställigheten bör alltså inte villkoras av att det genomförs en inhemsk utredning. Domstolarna i det land som ska verkställa ett beslut om förverkande bör kunna fatta alla beslut som är nödvändiga för att verkställa beslut som gäller egendom som är belägen inom landets gränser.
Om det till följd av grundläggande principer i inhemsk rätt krävs ett domstolsbeslut i mottagarlandet för att verkställa ett utländskt beslut om frysning, beslag eller förverkande bör det ansökande lan- det se till att dess domstolar har behörighet att utfärda sådana beslut beträffande egendom som är belägen utomlands. Alternativt bör mot- tagarlandet införa mekanismer för en nationell rättslig prövning och validering av en begäran om verkställighet.113
Länderna bör även se till att de har befogenhet att ge ytterligare hjälp i ett ärende om rättslig hjälp om en inledande begäran från ett land inte har kunnat verkställas. Det bör alltså inte krävas en komplet-
112Not 1 till rekommendation 38 samt fotnot 78 till samma not.
113Not 3 till rekommendation 38.
575
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
terande eller en ny begäran om något saknades i den ursprungliga begäran.114
Länderna bör säkerställa att de har effektiva mekanismer för att hantera, bevara och, när så är nödvändigt, förfoga över, säkra, beslagta eller förverka egendom enligt rekommendation 4.115
Rekommendation 40 om andra former av internationellt samarbete
Av rekommendation 40 följer att staterna bör se till att deras behöriga myndigheter snabbt, konstruktivt och effektivt kan tillhandahålla ett brett utbud av internationella samarbeten i relation till penning- tvätt, förbrott till penningtvättsbrott och finansiering av terrorism. Länderna bör utbyta information både på begäran av ett annat land och på eget initiativ och det bör finnas lagstöd för samarbete i natio- nell rätt.116
Staterna bör även ge sina behöriga myndigheter tillstånd att an- vända de mest effektiva medlen för att samarbeta. Om en behörig myndighet behöver bilaterala eller multilaterala avtal eller någon annan form av arrangemang, såsom ett samförståndsavtal, bör dessa förhandlas fram och undertecknas med så många utländska motsva- righeter som möjligt.
Slutligen följer av rekommendationens sista stycke att behöriga myndigheter bör använda tydliga kanaler för att säkerställa att för- frågningar om information eller andra former av bistånd kan över- föras mellan länderna på ett effektivt sätt. De behöriga myndigheterna bör ha tydliga och effektiva processer för hur de ska prioritera för- frågningar så att dessa kan besvaras i rätt tid. De bör även ha klara riktlinjer för hur de ska skydda den mottagna informationen.
Av intresse i det här sammanhanget är endast tolkningsnot 10 där det klargörs att rekommendationen innebär att länderna bör se till att finansunderrättelseenheten eller någon annan behörig myndighet som svar på en begäran från en utländsk motpart kan vidta omedelbara åtgärder, antingen direkt eller indirekt, för att stoppa en transaktion som misstänks vara relaterad till penningtvätt, till ett förbrott till pen- ningtvätt eller som kan kopplas till finansiering av terrorism. Om de
114Not 4 till rekommendation 38.
115Not 5 till rekommendation 38.
116Delar av den här rekommendationen har redan behandlats i avsnitt 4.2.5.
576
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
behöriga myndigheterna i ett land inte har en sådan befogenhet bör länderna se till att finansunderrättelseenheten kan skicka eller ta emot sådana förfrågningar.
FATF:s vägledning om internationellt samarbete för att återta brottsvinster
Av FATF:s vägledning följer att rekommendationerna innebär att länderna ska samarbeta med varandra och skyndsamt erbjuda rättslig hjälp bland annat när det gäller förverkande. Detta gäller även för- verkande utan koppling till en fällande brottmålsdom. För just den förverkandeformen medger rekommendationerna emellertid vissa inskränkningar i fråga om internationellt samarbete. Som ett mini- mum bör länderna dock kunna erbjuda hjälp vid förverkande utan koppling till en fällande brottmålsdom i de fall där gärningsmannen har avlidit, flytt, håller sig undan eller är okänd. Den erbjudna hjälpen ska ske i så stor utsträckning som landets nationella lagar medger. FATF uppmuntrar dessutom länderna att överväga om rättslig hjälp kan ges i större utsträckning än nu.117
Länderna bör under inga omständigheter kategoriskt säga nej till att ge ett annat land rättslig hjälp enbart för att en förfrågan handlar om förverkande utan koppling till en fällande brottmålsdom eller att ett sådant förfarande har en något annorlunda utformning enligt det andra landets lagstiftning än i den nationella rätten.118
Syftet med den nya formuleringen av rekommendation 38 och dess tolkningsnoter är enligt vad som sägs i vägledningen att säker- ställa att länderna går längre än tidigare i fråga om internationell rätts- lig hjälp, bland annat beträffande förfrågningar som rör förverkande utan koppling till en fällande brottmålsdom. Möjligheten för ett land att neka rättslig hjälp enbart med hänvisning till förverkandeformen bör över tid helt försvinna.119
117FATF, 2025, s. 243.
118FATF, 2025, s. 243.
119FATF, 2025, s. 244.
577
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
5.3Gällande rätt
I följande avsnitt beskrivs några rättsområden som får betydelse för analysen av om svensk rätt överensstämmer med de krav som ställs i förverkandedirektivet och i FATF:s rekommendationer när det gäl- ler att säkra och förverka egendom. Redogörelsen gör inte anspråk på att vara komplett.
5.3.1Reglering med koppling till gränsöverskridande fall
Sverige har genom flera internationella förpliktelser i förhållande till bland annat FN och EU åtagit sig att säkerställa att egendom ska kunna säkras på begäran av andra stater, men även att andra staters beslut om frysning och förverkande ska kunna verkställas i Sverige. De närmare förutsättningarna för att man från svenskt håll ska kunna uppfylla sina förpliktelser följer av olika regelverk, varav några ska beskrivas översiktligt.
Under de senaste 20 åren har det straffrättsliga samarbetet inom EU vuxit fram. Detta samarbete vilar på principen om ömsesidigt er- kännande av domar och beslut som har meddelats i andra medlems- stater. Principen innebär att medlemsstaterna som utgångpunkt ska verkställa varandras domar och beslut utan att ifrågasätta domen eller beslutet. Den utgångspunkten skiljer sig från det traditionella mellan- statliga straffrättsliga samarbetet där den mottagande staten har stora möjligheter att vägra verkställa en annan stats domar och beslut.
Sverige är skyldigt att följa de regelverk som tas fram inom EU och har åtagit sig att även bistå vissa andra länder i fråga om erkännande av beslut om frysning och förverkande. Några av dessa regleringar kommer att beskrivas kort.
Lagen om frysning av tillgångar
För att Sverige skulle uppfylla sina internationella förpliktelser på sank- tionsområdet infördes den 1 januari 2024 en ny lag, lagen (2023:677) om frysning av tillgångar (frysningslagen).
578
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Behovet av en frysningslag
Bakgrunden till att frysningslagen infördes var att sanktionsinstru- mentet på senare tid har utvecklats från att tidigare främst ha avsett generella sanktioner riktade mot till exempel ett visst land till att
i stället bli riktade sanktioner som är avsedda att direkt träffa de per- soner som bär ansvaret för en viss politik eller handling som det inter- nationella samfundet vill få att upphöra. Riktade sanktioner anses skona civilbefolkningen och på så vis betraktas de som mer humana än generella sanktioner, samtidigt som de betraktas som effektiva. Med riktade sanktioner avses numera främst frysning av ekonomiska tillgångar, innefattande tillgängliggörandeförbud, samt reserestriktio- ner och individuella vapenembargon.120
Individuellt riktade åtgärder är numera vanligast och det är också sådana åtgärder som har kommit att användas mot misstänkta terro- rister och terroristorganisationer.121
Inom FN finns två sanktionsregimer vars syfte är att bekämpa och motverka terrorism. Med en sanktionsregim avses ett regelsystem som innebär att restriktiva åtgärder införs mot till exempel personer, grup- per eller enheter i ett särskilt syfte. Den ena sanktionsregimen in- rättades genom FN:s säkerhetsråds resolution 1267 (1999) och har därefter utvecklats genom ett flertal efterföljande resolutioner. Under år 2011 delades den så kallade 1267-regimen upp i två delar, varav en gäller åtgärder mot Isil (Daesh) och al-Qaida, och en gäller åtgärder mot talibanerna i Afghanistan.
Den andra sanktionsregimen mot terrorism inrättades genom säkerhetsrådets resolution 1373 (2001), som antogs efter terrorist- attackerna i USA den 11 september 2001. Den så kallade 1373-regi- men avser åtgärder mot terrorism och finansiering av terroristhand- lingar i allmänhet. Den är dock inte tillämplig på fall som omfattas av åtgärder enligt 1267-regimen. Till skillnad från resolution 1267 (1999) och efterföljande resolutioner, som riktas mot Isil (Daesh) och al-Qaida och personer och enheter med anknytning till dem, rik- tas resolution 1373 (2001) mot terrorism och terrorister i allmänhet.122
I resolution 1373 (2001) föreskrivs bland annat att alla stater utan dröjsmål ska frysa penningmedel och andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser för personer som begår eller försöker begå ter-
120Prop. 2022/23:137 Ekonomiska sanktioner mot terrorism s. 15.
121Prop. 2022/23:137 s. 15.
122Prop. 2022/23:137 s. 18 och 21.
579
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
roristhandlingar eller som deltar i eller underlättar genomförandet av terroristhandlingar, för enheter som ägs eller kontrolleras av så- dana personer, och för personer eller enheter som agerar på sådana personers eller enheters vägnar eller under deras ledning.123 Det före- skrivs också att alla stater ska förbjuda sina medborgare samt varje person eller enhet som befinner sig i dessa stater att, direkt eller in- direkt, göra penningmedel, ekonomiska tillgångar eller resurser eller finansiella eller andra besläktade tjänster, tillgängliga till förmån för personer som begår eller försöker begå terroristhandlingar eller som deltar i eller underlättar genomförandet av terroristhandlingar, enheter som ägs eller kontrolleras direkt eller indirekt av sådana personer, och personer och enheter som verkar på sådana personers eller en- heters vägnar eller under deras ledning.124
I arbetet med den svenska frysningslagen konstaterades det att Sverige inte fullt ut uppfyllde de krav som ställdes genom resolution 1373 (2001). I en förundersökning om brott kan åklagaren under vissa förutsättningar fatta beslut om kvarstad eller beslag. Ett beslut om kvarstad respektive beslag avser egendom till ett visst bestämt belopp alternativt ett specifikt föremål. Varken kvarstads-, beslags- eller pen- ningbeslagsbesluten hindrar den misstänkte från att förfoga över andra tillgångar än de tillgångar som besluten avser. För att Sverige skulle uppfylla de internationella åtaganden som följer av resolutio- nen behövde det finnas en möjlighet att förbjuda den som beslutet berör att förfoga över all sin egendom. Det behövde dessutom vara möjligt att förbjuda andra att tillhandahålla den beslutet berör eko- nomiska tillgångar och finansiella tjänster.
I lagstiftningsärendet fördes det resonemang om att de nya frys- ningsbestämmelserna antingen kunde placeras i lagen (1996:95) om vissa internationella sanktioner (sanktionslagen), eller i en ny, särskild lag. Eftersom sanktionslagen i huvudsak var en fullmaktslag talade det emot att de nya bestämmelserna skulle placeras i den lagen. Även det faktum att nationella frysningsbestämmelser behövde innefatta regler om bland annat beviskrav och domstolsprövning innebar att de nya bestämmelserna inte passade i sanktionslagen. Bestämmelserna skulle därför införas i en ny, särskild lag.125
123P. 1 c.
124P. 1 d.
125Prop. 2022/23:137 s. 31 f.
580
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Frysningslagens tillämpningsområde
Frysningslagen gäller för genomförande av punkterna 1 c och d i För- enta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001). Syftet med lagen är att förhindra och motverka finansiering av terroristhandlingar i enlighet med vad som anges i resolutionen. Lagen gäller inte de fy- siska eller juridiska personer som i stället omfattas av frysningsåtgär- der enligt en förordning om ekonomiska sanktioner som har beslu- tats av Europeiska unionen.126
I frysningslagen regleras förhållandet mellan frysning enligt frys- ningslagen och ett beslut i brottmål om kvarstad, beslag eller penning- beslag enligt bestämmelserna i 26 och 27 kap. rättegångsbalken.
Regleringen innebär att ett beslut enligt rättegångsbalken ska gälla framför ett beslut om frysning enligt frysningslagen. Egendom ska också kunna förverkas utan att ett beslut om frysning enligt frysnings- lagen hindrar det. Ett beslut i Sverige om beslag eller kvarstad eller ett beslut om förverkande ska, om beslutet meddelas inom ramen för internationellt straffrättsligt samarbete, också gälla framför ett beslut om frysning enligt frysningslagen. Detsamma gäller ett beslut om att i Sverige verkställa ett motsvarande beslut som har meddelats i en annan stat.127
Ett beslut om frysning enligt frysningslagen får meddelas för den som skäligen kan misstänkas för brott enligt terroristbrottslagen (2022:666). Ett beslut om frysning ska också få meddelas för den som har dömts för brott enligt terroristbrottslagen. Ett beslut om frysning får även meddelas för den som på grund av innehållet i en utländsk brottsutredning eller dom skäligen kan misstänkas för att i en annan stat ha begått ett brott som motsvarar brott enligt terro- ristbrottslagen. Detsamma gäller för den som är misstänkt eller dömd för brott enligt lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, lagen (2003:148) om straff för terro- ristbrott eller lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, re- krytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet.128
Ett förbud mot att förfoga över tillgångar gäller inte bara egen- dom som tillhör den som beslutet om frysning avser, utan även egen- dom som tillhör juridiska personer som ägs eller kontrolleras, direkt
1261 § frysningslagen.
1272 § frysningslagen.
1284 § frysningslagen.
581
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
eller indirekt, av någon som ett beslut om frysning avser. Det gäller också egendom som tillhör fysiska eller juridiska personer som agerar i stället för någon som ett beslut om frysning av tillgångar avser eller utgör avkastning av egendom som ägs eller kontrolleras, direkt eller indirekt, av den personen. Beslut om frysning meddelas av åklagare. Åklagaren kan som stöd vid utredningen begära biträde av bland annat Polisen. I lagen finns det även bestämmelser om bland annat hur dom- stol ska hantera mål efter överklagan dit, om rätt till offentligt biträde samt om straff för den som bryter mot ett beslut om frysning.129
En svensk domstol är behörig att döma över brott som har begåtts på en annan stats område enligt frysningslagen, även om gärningen inte är straffbar enligt lagen på gärningsorten.130
EU-förordningen om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande
I samband med att 2014 års förverkandedirektiv antogs uppmanades Europeiska kommissionen av medlemsstaterna och Europaparlamen- tet att snarast möjligt lägga fram ett nytt förslag om reglering av ömse- sidigt erkännande av beslut om frysning och förverkande. Det ledde fram till att förordningen om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och förverkande (förordningen om frysning och förver- kande) antogs i november 2018.131
Förordningens tillämpningsområde
Förordningen om frysning och förverkande tillämpas i medlemssta- terna sedan den 19 december 2020. I förordningen finns de regler som gäller när en medlemsstat ska erkänna och verkställa beslut om frysning och beslut om förverkande som har utfärdats av en annan medlemsstat inom ramen för förfaranden i straffrättsliga frågor. När förordningen antogs ersatte den ett antal EU-rättsakter om frysning och förverkande som gällde tidigare.132 I relation till Danmark och
1295, 8, 10, 16–20 §§ lagen om frysning av tillgångar.
1302 kap. 5 § brottsbalken.
131Förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.
132Såsom rådets rambeslut 2003/577/RIF om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial och rådets rambeslut 2006/783/RIF om tillämp- ning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande.
582
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Irland, som har valt att stå utanför det straffrättsliga samarbetet i EU, gäller fortfarande dessa äldre EU-rättsakter i stället för förordningen om frysning och förverkande.133
Förordningen om frysning och förverkande är, som nyss nämnts, tillämplig på beslut om frysning och förverkande som har meddelats inom ramen för förfaranden i straffrättsliga frågor. Beslut som har meddelats i civilrättsliga eller administrativa förfaranden omfattas däremot inte. Förordningen är avsedd att tillämpas i enlighet med de rättigheter och principer som erkänns i EU-stadgan och Europa- konventionen.134
Definitioner
Förordningen innehåller en lista över definitioner av begrepp som används i förordningen. Där anges bland annat att det med ett be- slut om frysning avses ett avgörande som har utfärdats eller godkänts av en utfärdande myndighet för att förhindra att egendom förstörs, omvandlas, flyttas, överförs eller avyttras i syfte att förverka den egen- domen. Genom definitionen är det klart att beslut om frysning i bevis- syfte inte omfattas av förordningen. Med begreppet beslut om för- verkande avses ett slutligt straff eller en slutlig åtgärd, beslutad av domstol efter förfarande på grund av ett brott, som innebär slutligt berövande av egendom från en fysisk eller juridisk person. Det finns även definitioner av begreppen egendom, vinning, hjälpmedel, utfär- dande stat, verkställande stat, utfärdande respektive verkställande myndighet samt berörd person i artikeln.135
Dubbel straffbarhet
När det gäller krav på dubbel straffbarhet, det vill säga ett krav på att den gärning som ett beslut om frysning eller beslut om förverkande grundar sig på utgör ett brott även i den verkställande staten, har det i förordningen om frysning och förverkande valts en liknande lösning som i flera andra EU-rättsliga instrument på området. Den innebär att medlemsstaterna inte får ställa upp krav på dubbel straffbarhet
133Artikel 1.1 och skäl 13 och prop. 2019/20:198 s. 24.
134Artikel 1.4. och skäl 17.
135Artikel 2.
583
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
om den gärning som har föranlett beslutet om frysning eller beslutet om förverkande enligt den utfärdande statens rätt motsvarar något av de brott som räknas upp i en särskild lista. Brottet ska därutöver ha ett längsta frihetsstraff om minst tre år i den utfärdande statens lagstiftning.136 Det är alltså den utfärdande myndigheten som prövar om brottet omfattas av något av de uppräknade brotten på listan, vilket myndigheten i så fall ska ange i det intyg som ska översändas till den verkställande staten.137 På listan finns brott som terrorism, människohandel, penningtvätt och mord. Om ett beslut om frys- ning eller ett beslut om förverkande avser ett brott som inte finns med på listan, får den verkställande staten låta erkännande och verk- ställighet vara villkorat av om det föreligger dubbel straffbarhet.138
Krav på förfarandet
I förordningen om frysning och förverkande finns även ett antal arti- klar som reglerar hur förfarandet ska gå till, bland annat att ett beslut om frysning ska översändas genom ett särskilt upprättat intyg och var intyget ska skickas. Om beslutet om frysning avser ett penning- belopp ska intyget sändas till den medlemsstat i vilken den utfärdande staten har rimliga skäl att anta att den person som beslutet om frys- ning avser har egendom eller inkomster. Avser beslutet om frysning specifik egendom ska intyget översändas till den medlemsstat där det finns rimliga skäl att anta att egendomen finns. Intyget ska antingen åtföljas av ett intyg om förverkande eller innehålla en instruktion om att egendomen ska förbli fryst i avvaktan på ett sådant intyg.139
Verkställighet enligt förordningen om frysning och förverkande får i vissa fall sökas i flera medlemsstater samtidigt. Ett beslut om frysning som avser viss specifik egendom får sändas över till flera medlemsstater för verkställighet, om det finns rimliga skäl att anta att olika delar av egendomen finns i olika stater eller om frysningen av en specifik egendom på något annat sätt kräver åtgärder i flera sta- ter. Avser beslutet om frysning ett penningbelopp får beslutet sändas till flera verkställande stater om det finns ett specifikt behov av det.140
136Artikel 3. Listan finns i p. 1.
137Enligt artikel 14.1.
138Artikel 3.2.
139Artikel 4.
140Artikel 5.
584
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Den verkställande myndigheten ska erkänna ett beslut om frysning som har översänts i enlighet med förordningen och vidta nödvändiga åtgärder för att verkställa det på samma sätt som för ett inhemskt be- slut om att säkra egendom, om det inte finns någon tillämplig vägrans- grund. Förordningen innehåller även tidsfrister för erkännande och verkställighet.141
Fryst egendom ska förbli fryst till dess att den verkställande myn- digheten har lämnat ett definitivt svar på ett beslut om förverkande eller till dess att den utfärdande myndigheten har återkallat intyget eller underrättat den verkställande myndigheten att beslutet inte längre är verkställbart.142
Förfarandereglerna avseende beslut om förverkande överensstäm- mer till stor del med de regler som gäller vid översändande av beslut om frysning.
Skäl att vägra verkställighet
I förordningen om frysning och förverkande regleras också vilka grunder en verkställande myndighet får åberopa för att inte erkänna eller verkställa ett beslut om frysning respektive ett beslut om för- verkande.143 Bland annat får verkställighet vägras om verkställighet skulle strida mot principen om ne bis in idem, det vill säga att ingen får dömas två gånger för samma sak. Erkännande eller verkställighet får även vägras om det enligt den verkställande statens lagstiftning föreligger immunitet eller privilegier som skulle hindra frysning res- pektive förverkande av den berörda egendomen. Detsamma gäller om det finns regler om fastställande eller begränsning av straffrätts- ligt ansvar som hänför sig till tryckfrihet eller yttrandefrihet i andra medier och som förhindrar verkställighet av beslutet om frysning eller förverkande. Erkännande eller verkställighet får dessutom vägras om intyget om frysning eller intyget om förverkande är ofullständigt eller uppenbart felaktigt och inte har fyllts i enligt förordningens regler. Vidare får erkännande eller verkställighet i vissa fall vägras om den gärning som beslutet avser inte utgör ett brott enligt den verkstäl- lande statens lagstiftning.144
141Artikel 7.
142Artikel 12.
143Artiklarna 8 och 19.
144Artiklarna 8 och 19.
585
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
Av de olika vägransgrunderna i förordningen finns det två som enbart får tillämpas på beslut om förverkande. Den första vägrans- grunden handlar om när rättigheter som tillkommer berörda perso- ner enligt den verkställande statens lagstiftning inte har iakttagits och gör det omöjligt att verkställa beslutet. Den andra vägransgrunden gäller när den person som beslutet om förverkande avser inte var per- sonligen närvarande vid den förhandling som ledde till beslutet om förverkande.145
För samtliga vägransgrunder gäller att den verkställande myndig- heten ska samråda med den utfärdande myndigheten innan ett beslut att vägra erkänna eller verkställa beslutet om frysning eller förver- kande fattas. Varje beslut att inte erkänna eller verkställa ett beslut om frysning eller beslut om förverkande ska fattas utan dröjsmål. Den verkställande myndigheten ska underrätta den utfärdande myn- digheten om ett sådant beslut.146
I förordningen om frysning och förverkande finns det även be- stämmelser som anger hur den verkställande myndigheten ska för- hålla sig om det skulle visa sig vara omöjligt att verkställa beslutet om frysning eller beslutet om förverkande på grund av att den egen- dom som ska frysas eller förverkas redan har förverkats, försvunnit, förstörts eller inte kan återfinnas.147
Kompletterande lag
Förordningen om frysning och förverkande kompletteras av lagen (2020:968) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. I lagen finns det bestämmelser om vad som gäller när Sverige är den stat som har utfärdat ett beslut om frysning och när Sverige är mottagarland.
När det utfärdas ett beslut om frysning i Sverige som ska verkställas i ett annat land är det åklagaren som är behörig myndighet att utfärda beslutet. Av lagen följer till exempel att en åklagare får besluta om beslag av ett föremål trots att det inte är tillgängligt vid beslutet, om föremålet skäligen kan antas bli förverkat på grund av brott och det kan antas komma att påträffas i en annan medlemsstat som är bunden
145P. 1 e och 1 g.
146Artiklarna 8.2, 8.3, 19.2 och 19.3.
147Artiklarna 13 och 22.
586
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
av förordningen om frysning och förverkande. Detta gäller även för skriftliga handlingar. Av lagen framgår även vilka bestämmelser i rätte- gångsbalken som ska gälla när ett beslut har verkställts. Det framgår också att rätten på yrkande av åklagare får förordna att ett beslut om kvarstad till säkerhet för beslut om förverkande ska gälla under en viss tid efter det att domen har fått laga kraft, dock längst till dess att be- slutet om förverkande har verkställts i den verkställande staten.148
När ett svenskt beslut om förverkande sänds över till en annan medlemsstat är Kronofogden utfärdande myndighet enligt förord- ningen om frysning och förverkande.149
När ett utländskt beslut om frysning och förverkande ska erkännas och verkställas i Sverige ska ett intyg om frysning respektive förver- kande åtföljas av det beslut om frysning som intyget avser. Intyget ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska. Åklagare är verkställande myndighet för beslut om frysning enligt förordningen om frysning och förverkande. Kronofogden är verkställande myndig- het för beslut om förverkande. Beslutet ska innehålla uppgifter om det belopp eller den egendom som verkställigheten ska avse och huru- vida beslutet om frysning ska verkställas som ett beslut om beslag, penningbeslag eller kvarstad i brottmål. Av lagen följer också vilka tvångsmedel som får användas vid verkställigheten och att åklagaren kan begära biträde av bland andra Polisen eller Tullverket för att verk- ställa beslutet. Lagen innehåller också regler om rätt till domstols- prövning.150
Andra lagar av betydelse i gränsöverskridande fall
Vid sidan av det EU-rättsliga samarbetet finns också ett flertal inter- nationella överenskommelser om straffrättsligt samarbete, såväl på global som regional och bilateral nivå. Nedan redovisas de mest cen- trala svenska reglerna när det gäller internationellt straffrättsligt sam- arbete avseende frysning och förverkande.
1482 kap. 1–2 och 6–7 §§ lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.
1493 kap. 1 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande.
150I fråga om beslut om frysning, se 4 kap. 1–8 §§ lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förver- kande. Motsvarande bestämmelser finns i 5 kap. för beslut om förverkande.
587
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
Lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål
Lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål gäller generellt vid rättslig hjälp till eller från en annan stat, oavsett om Sverige har ett avtal med den staten eller inte. När det gäller rättslig hjälp i Sverige bygger lagen på grundtanken att samtliga åtgärder som kan vidtas i en svensk förundersökning eller rättegång också ska kunna vidtas av svenska åklagare och domstolar för att bistå utländska myn- digheter. Rättslig hjälp kan således omfatta en rad olika åtgärder, bland annat kvarstad, beslag och husrannsakan. Rättslig hjälp lämnas i första hand av åklagare eller domstol.151
Även om utgångspunkten är att rättslig hjälp ska lämnas på samma premisser som gäller för en motsvarande åtgärd under en svensk för- undersökning eller rättegång finns det också regler som avviker från vad som skulle gälla i ett svenskt förfarande. Det finns inte något gene- rellt krav på dubbel straffbarhet för att rättslig hjälp ska lämnas, men som huvudregel ställs ett sådant krav upp vid användande av tvångs- åtgärder. I lagen finns det också bestämmelserna om vilka regler som gäller för ansökan, förfarandet och rätten till juridiskt biträde. Det finns både obligatoriska och fakultativa hinder mot att lämna rätts- lig hjälp.152
I lagen finns bestämmelser om hur en svensk framställning om rättslig hjälp utomlands ska göras.153 Det finns också bestämmelser om vilka olika åtgärder som Sverige kan hjälpa andra stater med när svenska myndigheter hanterar en utländsk ansökan om rättslig hjälp.
En utländsk ansökan om kvarstad eller beslag handläggs av svensk åklagare. Samtliga beslag ska prövas av rätten, oavsett om den som drabbas av beslaget har begärt det eller inte.154
Egendom får tas i beslag och överlämnas till den ansökande staten om egendomen skäligen kan antas ha betydelse för utredningen om gärningen, har tagits ifrån någon genom brott, eller kan bli förverkad. Förverkandeändamålet kan endast bli aktuellt om egendomen hade kunnat förverkas enligt svensk lag i en rättegång i Sverige och det finns särskilda skäl att överlämna egendomen till den ansökande staten.155
1511 kap. 2 § första stycket och 4 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.
1522 kap. lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.
1533 kap. lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.
1544 kap. 14–16 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.
1554 kap. 19 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.
588
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Även om den gärning som ansökan om rättslig hjälp avser inte mot- svarar ett brott enligt svensk lag, får egendom tas i beslag och över- lämnas till den ansökande staten om ansökan har gjorts av en stat som är medlem i Europeiska unionen eller av Island, Norge, Schweiz eller Liechtenstein och det för gärningen kan dömas till fängelse i den ansökande staten.156 Ett avsteg gäller alltså här från kravet på dubbel straffbarhet.
Beslag och kvarstad kan också göras i Sverige för att säkra verk- ställigheten av utländska lagakraftvunna förverkandebeslut. Ett ut- ländskt beslut om förverkande ska erkännas och verkställas på samma sätt som ett svenskt beslut om förverkande.157
Lagen om internationell rättslig hjälp innehåller också bestäm- melser om villkor och användningsbegränsningar, immunitet, sekre- tess, uppgiftsskyldighet samt fördelning av förverkad egendom mellan stater.158
Internationella verkställighetslagen
Lagen (2025:520) om internationell verkställighet i brottmål inne- håller bestämmelser om internationellt samarbete om verkställighet av frihetsberövande påföljder, bötesstraff och beslut om förverkande. Bestämmelserna avser verkställighet i en annan stat av en svensk dom på frihetsberövande påföljd,159 verkställighet i Sverige av en utländsk dom på frihetsberövande påföljd,160 verkställighet i en annan stat av ett svenskt bötesstraff eller beslut om förverkande,161 verkställighet i Sverige av ett utländskt bötesstraff eller beslut om förverkande och särskilda bestämmelser om verkställighet i Sverige enligt brottmåls- domskonventionen.162 Här kommer de regler som särskilt har bäring på verkställighet av förverkande att redovisas.
I lagen anges att det med ett svenskt beslut om förverkande avses ett av svensk domstol meddelat lagakraftvunnet beslut, eller ett av
1564 kap. 20 § första stycket lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.
1574 kap. 23 och 24 §§ lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. I förhållande till EU- stater gäller 3 kap. lagen (2011: 423) om erkännande och verkställighet av beslut om förver- kande i vissa fall.
1585 kap. lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.
1592 kap. internationella verkställighetslagen.
1603 kap. internationella verkställighetslagen.
1614 kap. internationella verkställighetslagen.
1625 och 6 kap. internationella verkställighetslagen.
589
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
svensk myndighet utfärdat och godkänt strafföreläggande eller före- läggande av ordningsbot, om förverkande
a)som avser
–vinster från ett brott, eller
–egendom som någon har tagit emot som ersättning för kost- nader i samband med ett brott eller värdet av den mottagna ersättningen.
b)som avser egendom
–som har använts eller varit avsedd att användas som hjälp- medel vid brott,
–som har framställts genom brott,
–vars användande utgör brott,
–som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott,
–eller som på annat liknande sätt har varit föremål för brott, eller
c)som meddelats med stöd av 36 kap. 5 eller 6 § brottsbalken.163
Med ett utländskt beslut om förverkande avses enligt den internatio- nella verkställighetslagen ett lagakraftvunnet avgörande som efter ett straffrättsligt förfarande har meddelats av en domstol i en annan stat och som avser ett slutligt berövande av egendom när domstolen
a)förklarat att egendomen har utgjort
–vinster från ett brott, eller
–ersättning för kostnader i samband med ett brott eller värdet av den mottagna ersättningen.
b)förklarat att förverkandet avser egendom
–som har använts eller varit avsedd att användas som hjälp- medel vid brott,
–som har framställts genom brott,
–vars användande utgör brott,
1631 kap. 4 § första stycket 3 internationella verkställighetslagen.
590
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
–som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller
–som på annat liknande sätt har varit föremål för brott, eller
c)förklarat att egendomen härrör från brottslig verksamhet enligt regler som motsvarar bestämmelserna i 36 kap. 5 eller 6 § brotts- balken.164
För att ett svenskt beslut om förverkande ska få verkställas i en annan stat krävs det att ett överförande kan antas ge fördelar vid verkställig- heten.165 Det är Kronofogden som prövar om ett svenskt beslut om förverkande ska sändas över till en annan stat för att verkställas där. En begäran om verkställighet i en annan stat ska som huvudregel över- lämnas till Regeringskansliet för vidarebefordring till den andra sta- ten. En begäran får dock skickas direkt till den behöriga myndigheten i den andra staten om detta har avtalats i en internationell överens- kommelse som gäller mellan Sverige och den andra staten eller om den staten annars tillåter det.166 I begäran ska Kronofogden ange att verkställighet av beslutet om förverkande i den andra staten inte får ske genom frihetsberövande eller någon annan åtgärd som ersätter förverkandet. Om beslutet om förverkande avser viss egendom, ska Kronofogden ange att verkställigheten inte får ske genom betalning eller genom ett belopp som motsvarar egendomens värde.167 Krono- fogden ska genast upphäva ett beslut om att sända över ett beslut om förverkande till en annan stat om beslutet inte längre får verkställas i Sverige.168
Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige får verkställighet av ett svenskt beslut om förverkande ske här, även om beslutet har sänts över till en annan stat. Ett svenskt beslut om förverkande får dessutom sändas över till flera stater samtidigt för att verkställas där. Kronofogden ska bevaka att det sammanlagda värdet av det som verkställs inte överstiger det belopp som anges i beslutet.169
1641 kap. 4 § första stycket 6 internationella verkställighetslagen.
1654 kap. 1 § internationella verkställighetslagen.
1664 kap. 2 § internationella verkställighetslagen.
1674 kap. 3 § internationella verkställighetslagen.
1684 kap. 4 § internationella verkställighetslagen.
1694 kap. 5 och 7 §§ internationella verkställighetslagen.
591
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
Ett utländskt beslut om förverkande får inte verkställas i Sverige om:
1.den gärning som ligger till grund för beslutet om förverkande inte motsvarar brott enligt svensk lag,
2.det för samma gärning som ligger till grund för beslutet om för- verkande har meddelats en dom eller ett beslut i Sverige,
3.det för samma gärning som ligger till grund för beslutet om för- verkande har meddelats en dom eller ett beslut av någon annan domstol än svensk domstol, den domen eller det beslutet har fått laga kraft och hinder mot lagföring för gärningen till följd av av- görandet skulle ha funnits enligt 2 kap. 9 § brottsbalken,170
4.det inte finns hinder mot lagföring för gärningen enligt 2 kap.
9 § brottsbalken, och
a)den gärning som ligger till grund för bötesstraffet eller beslutet om förverkande omfattas av i Sverige pågående förundersök- ning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot, eller
b)det har meddelats beslut om att åtal för gärningen inte ska väckas eller fullföljas,
5.en tillämpning av 36 kap. 31 § brottsbalken skulle innebära att beslutet om förverkande förfallit,171
6.verkställighet i Sverige inte skulle vara förenlig med bestämmel- ser om immunitet,
7.ett bifall till framställningen skulle kränka Sveriges suveränitet, medföra fara för Sveriges säkerhet eller strida mot svenska all- männa rättsprinciper eller andra väsentliga intressen, eller
8.gärningen som ligger till grund för beslutet om förverkande utgör ett politiskt eller militärt brott.172
170Bestämmelsen i 2 kap. 9 § brottsbalken reglerar under vilka förutsättningar en utländsk dom utgör hinder för svensk domstols behörighet.
171Bestämmelsen i 36 kap. 31 § brottsbalken innebär att ett beslut om förverkande, om åt- gärd som kan förhindra missbruk eller om företagsbot preskriberas om beslutet inte har verk- ställts inom tio år från att det fick laga kraft.
1725 kap. 2 § internationella verkställighetslagen.
592
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
I lagen finns det även ett antal bestämmelser som anger hur en fram- ställan om verkställighet ska göras, vilka formkrav som ställs på den och vad som händer om framställningen är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för en prövning.173 Det är Kronofogden som ska pröva om ett utländskt beslut om förverkande ska verkställas i Sverige. I vissa fall ska myndigheten ansöka om rättens prövning av om ett utländskt beslut om förverkande ska verkställas här.174 Ett beslut om att ett utländskt beslut om förverkande ska verkställas här gäller ome- delbart. Kronofogden får dock besluta om uppskov på viss tid med verkställigheten av ett utländskt beslut om förverkande, om verk- ställigheten skulle skada en pågående utredning om brott.175
Under vissa förhållanden, till exempel om det framkommer att det utländska beslutet om förverkande inte får verkställas här eller om det är omöjligt att verkställa beslutet, får beslutet om att det ut- ländska beslutet ska verkställas upphävas. Som huvudregel meddelar Kronofogden beslut om upphävande, men i vissa fall ska beslutet fat- tas av domstol. Så är fallet bland annat om beslutet om verkställighet i Sverige är föremål för rättens prövning eller om rätten har beslutat om verkställighet i Sverige.176
Om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige ska egendomen, eller dess värde som för- verkats med stöd av den internationella verkställighetslagen tillfalla svenska staten. Kronofogden får dock på begäran av en behörig myn- dighet i den andra staten besluta att egendomen eller dess värde helt eller delvis ska överlämnas till den andra staten. Vid bedömningen av om egendomen eller dess värde ska överlämnas ska det särskilt beaktas om begäran görs för att antingen kompensera ett brotts- offer i den andra staten för uppkommen skada eller återställa egen- domen till dess rättmätiga ägare.177
1735 kap. 3–5 §§ internationella verkställighetslagen.
1745 kap. 6–7 §§ internationella verkställighetslagen.
1755 kap. 8 § och 10 § internationella verkställighetslagen.
1765 kap. 13 § internationella verkställighetslagen.
1775 kap. 14 § internationella verkställighetslagen.
593
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
Nordiska verkställighetslagen
Det finns även särskilda regler som gör det möjligt att verkställa domar och beslut i brottmål i ett annat nordiskt land än domslandet. Enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. (nordiska verkställig- hetslagen) kan ett förverkandebeslut som har meddelats i ett annat nordiskt land verkställas i Sverige. Detsamma gäller bland annat be- slut om kvarstad eller beslag som syftar till att säkra framtida förver- kandebeslut. På motsvarande sätt kan dessa typer av beslut som har meddelats i Sverige verkställas i andra nordiska länder.178
En begäran om verkställighet görs av Kronofogden. Det är också Kronofogden som tar emot framställningar från de andra nordiska länderna om verkställighet i Sverige. Utgångspunkten är att en fram- ställan om verkställighet ska bifallas, om det inte finns särskilda hin- der mot det. Verkställigheten i Sverige sker enligt svensk lag.179
Det pågår för närvarande ett lagstiftningsarbete som förväntas ut- mynna i en ny lag om nordisk verkställighet. Förslaget innebär bland annat att beslut om beslag och penningbeslag utmönstras ur den nor- diska verkställighetslagen och att den typen av beslut i stället enbart hanteras genom lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål.180
5.3.2Förverkande
I november 2024 trädde, som tidigare nämnts, nya förverkanderegler i kraft. Reformen innebar att brottsbalkens förverkandekapitel ersat- tes helt, och att många förverkandebestämmelser i specialstraffrätten upphävdes. Brottsbalkens nya förverkandekapitel är i stället generellt tillämpligt och omfattar även specialstraffrätten i de flesta fall.181
När man pratar om förverkande används ofta begreppen värde- förverkande och sakförverkande. Det som styr vilket förverkande det är fråga om är hur yrkandet och domslutet ser ut. Om domslu- tet är formulerat som en betalningsförpliktelse är det ett värdeför- verkande. Om domslutet däremot är formulerat som att någon viss utpekad egendom förverkas är det ett sakförverkande. Ett sakförver-
1781 och 3 §§ nordiska verkställighetslagen.
1792 § nordiska verkställighetslagen och 4 a § förordningen (1963:194) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.
180Se lagrådsremissen Nordisk verkställighet i brottmål, den 11 december 2025.
18136 kap. 2 § brottsbalken.
594
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
kande behöver alltså inte avse lösa saker, utan kan avse pengar, värde- papper eller fordringar.182
Förverkande ska inte ske om det är uppenbart oskäligt. I stället för att besluta om förverkande får rätten besluta om en mindre in- gripande åtgärd som kan förhindra att egendomen missbrukas.183 Det skulle till exempel kunna handla om att digitalt lagrad informa- tion förstörs i stället för att själva lagringsmediet förverkas, om inte kostnaderna för det är oproportionerligt höga.184
Frågor om förverkande prövas som huvudregel av domstol, an- tingen i samband med prövningen av ett åtal eller i ett särskilt mål. I så fall sker det enligt reglerna i 4 kap. lagen (2024:782) om förfa- randet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot (2024 års förfarandelag). Åklagare, polismän och tullåklagare kan dock själva pröva frågor om förverkande under vissa förutsättningar. Det gäller till exempel för åklagares del egendom där värdet som kan komma att förverkas inte överstiger fem prisbasbelopp eller uppen- bart saknar legalt användningsområde. Om värdet av det som kan komma att förverkas inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet får en fråga om förverkande prövas av polismän eller andra anställda vid Polisen och Säkerhetspolisen som respektive myndighet har utsett.185
Vad kan förverkas?
Förverkande kan ske av alla typer av egendom, det vill säga både fast och lös, inklusive immateriella rättigheter, nyttjanderätter och ford- ringsrätter.186 Att egendomen rent faktiskt betingar ett värde är inget krav. Det som är avgörande för om egendom kan förverkas eller inte är om den har egenskapen att vara en brottsvinst, en kostnadsersätt- ning, en oförklarad tillgång, ett hjälpmedel vid brott eller ett brotts- föremål. Gränsdragningen mellan dessa olika kategorier är inte alltid
182NJA 2016 s. 202 och prop. 2023/24:144 En ny förverkandelagstiftning, s. 247–249. Gustaf Almkvist förklarar att begreppet värdeförverkande kan användas på fler sätt och att begreppen därför kan skapa förvirring, Almkvist, 2014, Förverkande av egendom, Iustus förlag, s. 27. Efter- som begreppet används i den senaste propositionen används det dock även i den här texten.
18336 kap. 19 och 20 §§ brottsbalken.
184Prop. 2023/24:144 s. 277, se även NJA 2014 s. 14 och NJA 1996 s. 74 där förverkande av hårddiskar och minneskort har skett trots invändning om att informationen i stället skulle kunna ha raderats.
1853 kap. 2–4 §§ 2024 års förfarandelag.
186Prop. 2023/24:144 s. 227.
595
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
skarp, och ofta kan egendom med koppling till ett brott tillhöra flera av dessa kategorier.187
Brottsvinster och kostnadsersättningar
Brottsvinster och kostnadsersättningar kan alltså förverkas.188 Syftet med sanktionen är att brottslighetens förtjänster ska neutraliseras. Begreppet brottsvinst motsvarar det som tidigare kallades utbyte av brott och omfattar även det som har trätt i stället för utbytet (surro- gat), avkastning av utbytet och mer indirekta vinster och besparingar. Kostnadsersättning är sådan ersättning som någon har tagit emot i samband med ett brott. Det krävs inte längre att mottagandet av kost- nadsersättningen utgör ett brott för att den ska kunna förverkas.189 När det gäller brottsvinster och kostnadsersättningar krävs det inte att vinsten eller ersättningen har påträffats eller kan knytas till någon viss egendom, utan även ett abstrakt framräknat värde kan förverkas.190
Oförklarade tillgångar
Förverkande kan också ske av oförklarade tillgångar. Oförklarade tillgångar är egendom som inte står i proportion till den enskildes förvärvsmöjligheter, där den enskilde inte på ett godtagbart sätt kan förklara egendomens legitima ursprung.191 Förverkande av sådana till- gångar kan ske i form av ett självständigt förverkande eller ett utvidgat förverkande. Beviskravet är högre för självständigt förverkande än för utvidgat förverkande.
Ett självständigt förverkande kan beslutas om det är klart mera sannolikt att de oförklarade tillgångarna härrör från brottslig verk- samhet än att så inte är fallet.192 Exempel på situationer när egendom kan tänkas härröra från brottslig verksamhet kan vara om lyxartiklar eller dyra kapitalvaror påträffas hos någon som saknar inkomst eller som har en inkomst som inte står i proportion till kostnaden för att
187Almkvist, 2014, s. 119.
18836 kap. 3 § brottsbalken.
189Prop. 2023/24:144 s. 238–240.
19036 kap. 8 § brottsbalken och prop. 2023/24:144 s. 241.
191Prop. 2023/24:144 s. 240 f.
19236 kap. 5 § första stycket brottsbalken.
596
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
köpa artiklarna eller varorna. Det kan också handla om stora summor som förvaras i kontanter i bostäder, bilar eller lokaler.193
Ett utvidgat förverkande kan användas om någon döms för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer, eller för ett antal andra särskilt uppräknade brott om brottet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst – bland annat narkotikabrott och män- niskosmuggling. Brottet kallas då för ett förverkandeutlösande brott, som får till följd att oförklarade tillgångar kan förverkas även med ett lägre beviskrav än vid självständigt förverkande. Bestämmelsen beskrivs mer utförligt i avsnitt 5.4.5 och i kapitel 8.194
I fråga om oförklarade tillgångar krävs det att egendomen har på- träffats eller åtminstone kan identifieras eller följas för att ett förver- kande ska vara möjligt. Om egendomen har påträffats förverkas själva egendomen (genom ett sakförverkande). Det kan även vara möjligt att förverka oförklarade tillgångar genom ett värdeförverkande om man kan identifiera egendomen, men själva egendomen inte förverkas av någon anledning. Det är dock inte möjligt att förverka en abstrakt framräknad vinst.195
Hjälpmedel vid brott
Förverkande kan ske av egendom som har använts eller varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott. Det kan ske om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Ett sådant hjälpmedelsförverkande kan även ske vid straffbara försök-, förberedelse- och stämplingsbrott. I stället för egendomen får dess värde förverkas.196 Exempel på egendom som kan förverkas i egen- skap av hjälpmedel är fordon som man har tagit sig till brottsplatser med, dyrkar eller verktyg för att bryta upp larm.
193Prop. 2023/24:144 s. 258 f. Beviskravet ”klart mera sannolikt” analyseras i rättsfallet Lyx- bilen, NJA 2010 s. 374.
19436 kap. 6 § brottsbalken.
19536 kap. 8 § brottsbalken och prop. 2023/24:144 s. 241.
19636 kap. 9 § brottsbalken.
597
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
Brottsföremål
Egendom som har varit föremål för brott kan förverkas. Med det menas att egendomen har framställts genom brott, att dess använ- dande utgör brott, att någon har tagit befattning med den på ett sätt som utgör brott eller att den på ett annat liknande sätt har varit före- mål för brott. Om egendomen inte påträffas är det möjligt att för- verka värdet av den.197 Egendom som är brottsföremål kan till exem- pel vara narkotika eller förfalskade urkunder.
Särskilda brottsverktyg
Förverkande får ske av särskilda brottsverktyg. Med det menas före- mål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa, hjälpmedel vid skadegörelse eller andra föremål där det finns särskild anledning att befara att det kan komma till användning i samband med ett brott. Avgörande för om föremålet ska ses som ett särskilt brottsverktyg är under vilka omständigheter det har påträffats och hur det är beskaffat. Det är bara själva föremålet som kan förverkas, inte dess värde.198 Egendom som kan vara särskilda brottsverktyg är, förutom vapen, exempelvis klotterpennor, verktyg för att bryta upp larm eller skyddsvästar.
Från vem kan förverkande ske?
Rätten kan endast förverka egendom från den som en förverkande- talan har förts mot. En sådan talan kan föras i ett brottmål tillsam- mans med åtalet eller i ett självständigt mål, som i så fall handläggs enligt 2024 års förfarandelag. Förverkande kan ske från både barn och vuxna.199
Egendom kan endast förverkas från den person som den tillhör. Penningmedel kan dock förverkas hos den som innehar medlen. För att underlätta vid bedömningen finns det presumtionsregler för vem som ska anses vara egendomens ägare. Presumtionsreglerna innebär
19736 kap. 10 § brottsbalken.
19836 kap. 12 § brottsbalken.
199Vid förverkande från någon som inte har fyllt 15 år gäller särskilda regler för hur processen ska gå till, se 6 kap. 4 och 5 §§ 2024 års förfarandelag. Är den unge brottsmisstänkt gäller de vanliga reglerna om utredningar om brott som begåtts av barn i bland annat lagen (1964:167) om unga lagöverträdare.
598
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
att den som har lös egendom i sin besittning ska anses vara egen- domens ägare. I fråga om skepp och registrerade luftfartyg anses dock sådan egendom tillhöra den inskrivne ägaren. Detta gäller om det inte framgår att egendomen tillhör någon annan. Om den som bor tillsammans med sin make eller sambo har lös egendom i gemensam besittning med denne ska personen anses som ägare om det inte görs sannolikt att paret är samägare till egendomen eller om det framgår att egendomen tillhör den andre eller någon annan. Om den som i något annat fall har lös egendom i gemensam besittning med någon
–till exempel en särbo, en inneboende eller en person i kontorsgemen- skap – får egendomen förverkas endast om det framgår att egendomen tillhör förverkandesvaranden.200
När det gäller brottsvinster ska förverkandet riktas mot den person som har fått del av vinsten. Det kan vara den som själv har gjort en vinst till följd av ett brott, men också en senare förvärvare av egen- domen. Om förvärvaren har betalat skälig ersättning för egendomen får förverkande dock endast ske om förvärvaren var i ond tro, vilket ska ses som att personen insåg eller borde ha insett egendomens sam- band med brott. Om flera personer har gjort en brottsvinst gemen- samt ska förverkande bestämmas för varje person för sig, om det inte finns särskilda skäl att besluta om solidariskt ansvar.201 Sådana skäl kan finnas när en brottsvinst har uppkommit med inblandning av juridiska personer, exempelvis i situationer där det skulle kunna bli aktuellt med ett ansvarsgenombrott för bolagsföreträdare.202
Kostnadsersättning får förverkas från den som har tagit emot er- sättningen eller från den som senare har fått ersättningen.203
Oförklarade tillgångar får förverkas inte bara från den som har dömts för ett förverkandeutlösande brott utan även självständigt utan koppling till ett brott från personer vilkas tillgångar inte synes ha ett legitimt ursprung. Om oförklarade tillgångar har överlåtits till någon annan kan förverkande även ske från denne. Om förvärvaren har betalat skälig ersättning för tillgången får förverkande dock endast ske om förvärvaren var i ond tro.204
Hjälpmedel och brottsföremål kan förverkas från gärningsmannen, någon annan som har medverkat till brottet eller den i vars ställe
20036 kap. 13–15 §§ brottsbalken.
20136 kap. 4 § första och tredje styckena brottsbalken.
202Prop. 2023:24:144 s. 242 f.
20336 kap. 4 § andra stycket brottsbalken.
20436 kap. 5 § andra stycket och 7 § brottsbalken.
599
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
någon av dessa har varit. Dessutom kan hjälpmedel och brottsföre- mål förverkas från en senare förvärvare av egendomen, förutsatt att inte denne har betalat skälig ersättning och varit i god tro.205
Utöver vad som har angetts ovan kan en förverkandetalan riktas mot en okänd person i vissa fall. Åklagare, polismän och andra tjänste- män vid de brottsbekämpande myndigheterna kan nämligen förverka egendom med stöd av reglerna i 2024 års förfarandelag om beslutet om förverkande inte riktas mot någon som är misstänkt för brott.206 Dessutom är det under vissa förutsättningar möjligt att förverka egen- dom från någon som har avlidit eller där det inte går att döma till an- svar för ett brott på grund av preskription.207
Värdering av egendom
Förverkande kan ske genom att en bestämd egendom förverkas, eller genom att dess värde förverkas. Det sistnämnda är bara aktuellt vid vissa typer av förverkanden. Om det är värdet som ska förverkas finns en bevislättnadsregel. Rätten får uppskatta en vinst eller ett värde till ett skäligt belopp om bevisning om beloppets storlek inte alls eller endast med svårighet kan föras.208
Vid förverkande värderas egendomen till marknadsvärdet vid tid- punkten för domen eller, om egendomen är såld, till försäljnings- värdet. Utgångspunkten är att det endast är nettoutbytet som ska förverkas.209 Inköpskostnader och omkostnader ska räknas av vid beräkningen av värdet. Vid en olaglig verksamhet, som narkotikaför- säljning, bör dock utgifter och kostnader för försäljningen – utöver utgifter för inköp – inte beaktas i vidare mån än att de kan motivera en viss avrundning neråt av det belopp som förklaras förverkat.210
20536 kap. 11 § brottsbalken.
2063 kap. 1–4 §§ 2024 års förfarandelag.
20736 kap. 30 § brottsbalken.
20836 kap. 18 § brottsbalken.
209Swishöverföringarna, NJA 2021 s. 263 p. 10.
210NJA 2016 s. 202 p. 9 och 20. De principer som styr värderingen i olika förverkandesitua- tioner beskrivs av Almkvist, 2014, s. 61–72 och 92–103.
600
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Sakförverkanden för att fullgöra värdeförverkanden
I och med de nya förverkandereglerna är det möjligt att vid förver- kande av brottsvinster, kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar som innefattar betalningsskyldighet förverka vilken egendom som helst. Ett sakförverkande kan alltså numera användas för att fullgöra ett värdeförverkande. I 36 kap. 8 § brottsbalken framgår att det inte behöver vara själva brottsvinsten som förverkas, utan ett förverkande kan ske av någon annan egendom som förverkandesvaranden har. Regeln gäller under förutsättning att egendomen skulle kunna utmätas utan att det strider mot 5 kap. utsökningsbalken (som bland annat innehåller beneficiereglerna).
En betalningsskyldighet avser i det här sammanhanget ett beslut om värdeförverkande som kan avse en brottsvinst, värdet motsvarande egendom som utgör kostnadsersättning eller oförklarade tillgångar. Möjligheten att använda denna förverkandeform kan aktualiseras exempelvis när egendom inte påträffas. Precis som vid ett sedvanligt sakförverkande säkras ett sådant sakförverkande med beslag eller penningbeslag. I valet mellan egendom som ungefär motsvarar värdet som ska förverkas och egendom med ett väsentligt högre värde bör den förstnämnda egendomen väljas. Om någon viss egendom har ett särskilt stort affektionsvärde för den enskilde eller om egendomen har betydelse för andra än förverkandesvaranden och det finns annan lämplig egendom tillgänglig för sakförverkande bör sådan annan egen- dom normalt väljas i första hand. Förverkandet ska inte i onödan in- kräkta på andra intressen. När ett sakförverkande ska användas för att fullgöra ett värdeförverkande bör beslutet enligt förarbetena for- muleras så att beslutet om sakförverkande syftar till att fullgöra en för- pliktelse om ett värdeförverkade. Om egendomen som förverkas vid en senare försäljning inbringar ett högre belopp ska det överskjutande värdet, i likhet med vad som gäller vid utmätning, tillgodoräknas den som egendomen har förverkats från. Om det belopp som inbringas däremot blir lägre än det värde som anges i beslutet om värdeförver- kande är det inget som hindrar att samma exekutionstitel används för ytterligare verkställighetsåtgärder för restfordringen. I förarbe- tena förordas att rätten i domslutet anger att ett eventuellt överskott efter en försäljning av den typen av sakförverkad egendom ska till- godoräknas den enskilde.211
211Prop. 2023/24:144 s. 426 f.
601
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
På detta sätt kan alltså beslagtagen egendom förverkas i syfte att säkra en betalningsförpliktelse till staten.
5.3.3Skyddsåtgärder vid förverkandeförfarandet
Som framgått av redovisningen i avsnitt 5.1.10 finns det krav i förver- kandedirektivet på att medlemsstaterna i sin lagstiftning ska ha vissa skyddsåtgärder som ska säkerställa att enskilda kan tillvarata sin rätt vid beslut om att säkra och förverka egendom. Det handlar bland annat om att den som berörs av en åtgärd ska underrättas om det, få reda på skälen för ett beslut och vilka rättsmedel som står till förfogande för att den berörda personen ska kunna till exempel motsätta sig be- slutet eller överklaga det. I varje medlemsstat ska det säkerställas att de personer som berörs av beslut om frysning och förverkande har tillgång till ett effektivt rättsmedel och till en rättvis rättegång. Så- dana bestämmelser finns för förverkandeinstitutets del bland annat i rättegångsbalken och i 2024 års förfarandelag. De skyddsåtgärder som är kopplade till förtida försäljning behandlas, som nämnts tidi- gare, i avsnitt 6.1.2.
I följande avsnitt ges en översiktlig bild av de bestämmelser som finns i svensk rätt för att säkerställa att enskilda som berörs av ett be- slut om att säkra eller förverka egendom kan ta tillvara sin rätt. Fram- ställningen tar sin utgångspunkt i de krav som ställs i förverkande- direktivet och gör inte anspråk på att vara komplett.
Effektivt rättsmedel och rätten till en rättvis rättegång
För att ett rättsmedel ska anses utgöra ett effektivt medel för att komma till rätta med överträdelser av nationell rätt, EU-rätten eller Europakonventionen krävs att rättsmedlet kan leda antingen till att överträdelsen upphör eller till att den som har utsatts för överträdelsen får gottgörelse för den. Rättsmedlet ska, som utgångspunkt, finnas till- gängligt i anslutning till det förfarande där överträdelsen har ägt rum.
Det rättsmedel som i allmänhet kommer i fråga i första hand är rätten att överklaga beslut och domar i domstol. På så sätt ges den enskilde möjlighet att argumentera för att det har skett en överträ- delse och, om det finns skäl för det, få till stånd en ändring av beslu- tet eller domen. Det är ofta det mest effektiva och snabbaste sättet
602
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
att komma till rätta med en överträdelse. En tingsrätts beslut om för- verkande som har behandlats inom ramen för ett brottmålsförfarande får överklagas, om inte annat är föreskrivet. Detsamma gäller för en hovrätts dom. För prövningen av en hovrättsdom krävs som regel att Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd.212
I andra situationer kan ett så kallat kompensatoriskt rättsmedel utgöra ett effektivt rättsmedel. Det kan handla om rätt till monetär ersättning eller reduktion av en straffrättslig påföljd eller annan sank- tion. I Sverige kan en skadelidande få ett skadeståndskrav prövat inom ramen för statens frivilliga skadereglering.213 Med det avses den skade- reglering som företrädesvis sker hos Justitiekanslern. Den som anser sig ha ett krav på skadestånd mot staten vid överträdelser av Europa- konventionen kan även väcka talan om detta vid allmän domstol.214 Europadomstolen har i flera domar klargjort att möjligheten i Sverige att begära skadestånd hos Justitiekanslern eller väcka en skadestånds- talan mot staten vid allmän domstol och på så sätt få till stånd en pröv- ning av ett påstått konventionsbrott utgör ett effektivt rättsmedel.215
Enskildas rätt under en förundersökning och en utredning om självständigt förverkande
Av rättegångsbalken och 2024 års förfarandelag följer att en förunder- sökning och en utredning om självständigt förverkande ska bedrivas objektivt så att inte någon onödigt utsätts för en utredning eller orsa- kas kostnad eller olägenhet.216 Där finns det även regler om förhör och krav på hur olika utredningsåtgärder ska dokumenteras.
Vilka tvångsåtgärder som kan vidtas för att säkra egendom och vad som i övrigt gäller i fråga om förvar, kvarstad, beslag och penningbe- slag har beskrivits i avsnitt 3.1. När en förundersökning eller en ut- redning om förverkande har kommit så långt att egendom har säkrats ska den som ett beslut eller en talan om förverkande kan komma att riktas mot underrättas om utredningen när han eller hon hörs. Efter underrättelsen har den misstänkte eller förverkandesvaranden och
21249 kap. 1 § och 54 kap. 1 och 9 §§ rättegångsbalken samt 4 kap. 11 och 12 §§ 2024 års förfarandelag.
213Se förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten.
2143 kap. 4 § skadeståndslagen (1972:207).
215Prop. 2017/18:7 Skadestånd och Europakonventionen, s. 14–16. och där redovisade avgö- randen av Europadomstolen som gäller Sverige.
21623 kap. 4 § rättegångsbalken och 2 kap. 5 § 2024 års förfarandelag.
603
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
dennes ombud rätt att fortlöpande, i den mån det kan ske utan men för utredningen, ta del av det som har förekommit vid förundersök- ningen.217. I 23 kap. 18 a–19 §§ rättegångsbalken finns det ytterligare bestämmelser om den information som den misstänkte, förverkande- svaranden och dennes ombud har rätt att ta del av när utredningen är slutförd samt den enskildes rätt att begära att utredningen ska kompletteras. Dessa bestämmelser är även tillämpliga i utredningar om självständigt förverkande.218
I förundersökningskungörelsen (1947:948) och förordningen (2024:902) om förfarandet vid förverkande av egendom och åläggande av företagsbot (förfarandeförordningen) finns det mer detaljerade bestämmelser om vilken information som den som en talan om för- verkande kan komma att riktas mot ska få. Det gäller bland annat in- formation om rätt att anlita biträde och att under vissa förutsättningar få ett juridiskt biträde förordnat, rätten att avstå från att anlita biträde samt information om konsekvenserna av ett sådant avstående. Den berörde ska också till exempel få information om förändringar i fråga om vad utredningen rör och ta del av utredningsmaterial samt vid be- hov biträdas av tolk under utredningen och vid sammanträden inför rätten.219
När det gäller rätten till tolk och att få handlingar översatta följer det av rättegångsbalken att om en part, ett vittne eller någon annan som ska höras inför rätten inte behärskar svenska, får rätten anlita en tolk. Om en misstänkt i ett brottmål inte behärskar svenska, ska en tolk anlitas vid sammanträden inför rätten.
I fråga om rätten att få handlingar översatta gäller att domstol vid behov får översätta handlingar som kommer in eller skickas ut. Domstolen är dessutom skyldig att översätta en handling i ett brott- mål eller de viktigaste delarna av den åt den misstänkte, om en över- sättning är av väsentlig betydelse för att den misstänkte ska kunna ta tillvara sin rätt. Översättningen får göras muntligen om det inte är olämpligt med hänsyn till det som handlingen eller målet rör eller någon annan omständighet.
Domstolen är också skyldig att översätta en handling i ett brott- mål eller de viktigaste delarna av den, om handlingen ska sändas till någon som vistas i en annan stat och det finns anledning att anta att
21723 kap. 18 § rättegångsbalken och 6 kap. 2 § 2024 års förfarandelag. Vissa begränsningar i rätten att ta del av information följer av 10 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen.
2186 kap. 2 § 2024 års förfarandelag.
21912 § förundersökningskungörelsen och 21 § förfarandeförordningen.
604
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
personen inte förstår språket i handlingen. Handlingen ska översättas till språket i den andra staten eller, om myndigheten känner till att personen inte förstår detta språk, till ett annat språk som personen förstår. Den som har utfört översättning har rätt till skälig ersättning, som betalas av staten.
De bestämmelser som gäller under handläggningen i domstol gäller även under förundersökningen och i en utredning om själv- ständigt förverkande.220
Om handläggningen i domstol
Om en åklagare väljer att väcka talan om ansvar för brott och sam- tidigt framställa ett yrkande om att egendom ska förverkas, eller om åklagaren väljer att väcka talan om självständigt förverkande, är dom- stolen skyldig att utfärda stämning mot den tilltalade eller förverkan- desvaranden och förelägga denne att yttra sig skriftligen eller inställa sig till en huvudförhandling.221
För att säkerställa att den enskilde känner till att åklagarens yrkan- den i stämningsansökan kommer att prövas av domstol finns det sär- skilda bestämmelser om hur handlingar ska delges den enskilde i del- givningslagen (2010:1932). Där framgår bland annat hur delgivningen går till, vem som får ta emot delgivningen och när delgivning ska anses ha skett. En stämningsansökan ska som regel delges med vanlig del- givning eller med stämningsmannadelgivning.222
I 2024 års förfarandelag finns det särskilda bestämmelser om del- givning av beslut och stämningar i mål om förverkande. Om egen- dom är tagen i beslag eller penningbeslag får delgivning ske genom kungörelsedelgivning.223 Om beslutet eller stämningen riktas mot någon okänd ska delgivning ske genom kungörelsedelgivning. Det finns även särskilda regler om delgivning när den säkrade egendomen inte överstiger en tiondel av prisbasbeloppet.224
Huvudregeln är att såväl brottmål som mål som enbart handlar om självständigt förverkande avgörs efter huvudförhandling. Rätten får dock avgöra ett brottmål utan huvudförhandling om saken kan utre-
22023 kap. 16 §, 33 kap. 9 § rättegångsbalken och 2 kap. 5 § 2024 års förfarandelag.
22145 kap. 9 § rättegångsbalken och 4 kap. 6 och 7 §§ 2024 års förfarandelag.
22216–17 och 31 §§ delgivningslagen.
2236 kap. 3 § 2024 års förfarandelag. Regleringen om hur kungörelsedelgivning ska ske finns i 48 § delgivningslagen.
2246 kap. 3 § andra stycket 2024 års förfarandelag.
605
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
das tillfredsställande och det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst sex månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i förening, den tilltalade, sedan han eller hon har delgetts stämning, har avvikit eller håller sig undan på ett sådant sätt att han eller hon inte kan hämtas till huvudförhand- lingen eller den tilltalade lider av en allvarlig psykisk störning och hans eller hennes närvaro därför inte är nödvändig. Rätten får även avgöra ett mål om självständigt förverkande utan huvudförhandling om en sådan inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna. Även hovrätten får under vissa för- hållanden avgöra mål utan huvudförhandling.225
I rättegångsbalken finns det bestämmelser om vad en dom ska inne- hålla. Där framgår bland annat att en dom eller ett beslut ska grundas på vad som har förekommit vid huvudförhandlingen om en sådan för- handling har hållits. Där anges även att en dom eller ett beslut ska vara skriftligt och i skilda avdelningar ange bland annat domslutet, parternas yrkanden och de omständigheter som dessa grundats på samt skälen för domen eller beslutet. Om en part har rätt att över- klaga, ska det också anges i domen hur det går till.226.
I förordningen (1990:893) om underrättelse om dom i vissa brott- mål, m.m. finns grundläggande bestämmelser om expediering av domar, beslut och underrättelser i brottmål. Förordningen (2003:234) om tiden för tillhandahållande av domar och beslut, m.m. innehåller närmare bestämmelser om hur beslut och domar ska expedieras till parterna.
Tredje mans deltagande i en rättegång om förverkande
Om någon som inte är part i en rättegång (tredje man) hävdar rätt till egendom som yrkas förverkad får denne inträda i rättegången i förverkandefrågan, om det inte finns särskilda skäl mot det.227
Regeln om tredje mans deltagande handlar inte om målsägandens rätt i processen utan om någon annan utomstående som påstår sig ha rätt till den egendom som åklagaren begär ska förverkas. Att tredje man får inträda i rättegången i förverkandefrågan betyder, precis som vid ordinär intervention enligt rättegångsbalken, att denne ges en möj-
2254 kap. 9 och 10 §§ 2024 års förfarandelag.
22630 kap. 2, 5, 7 och 10 §§ rättegångsbalken.
2275 kap. 1 § 2024 års förfarandelag.
606
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
lighet att försöka försvaga åklagarens bevisning i fråga om rätten till den egendom som begärs förverkad. Lyckas tredje man förringa den bevisning som åklagaren har lagt fram i sådan grad att beviskravet för förverkande inte är uppfyllt ska förverkandeyrkandet avslås. Ett sådant ställningstagande till åklagarens förverkandeyrkande innebär inte att rätten avgör frågan om vem av svaranden eller tredje man som har bättre rätt till egendomen. Tredje mans inträde i rättegången påver- kar inte heller rättskraftens utsträckning. Tredje man blir alltså inte bunden av domens rättskraft. I detta ligger också att tredje man saknar rätt att självständigt överklaga domstolens dom i förverkandefrågan.228
Om tredje man väcker en talan om bättre rätt till egendom när det pågår en rättegång om förverkande av egendomen får målen hand- läggas i samma rättegång om det finns särskilda skäl för det.229
Detta innebär att kumulation av en förverkandetalan och tredje mans talan om bättre rätt till egendom i och för sig är möjlig, men möjligheten är begränsad till fall där det föreligger särskilda skäl. Av förarbetena följer att det sällan bör vara motiverat att belasta en brott- målsrättegång med ett slutligt ställningstagande till vem av förverk- andesvaranden och tredje man som ska ha bättre rätt till egendomen, eftersom tredje man inte träffas av förverkandedomens rättskraft. Tredje mans intresse av att freda egendomen från förverkande till- godoses i stället genom möjligheten till inträde i processen i förver- kandefrågan.
Särskilda skäl för att handlägga tredje mans talan i brottmålet kan föreligga i situationer där ett utlämnande av egendom till förverkande- svaranden (om förverkandeyrkandet avslås) i praktiken skulle inne- bära att en efterföljande rättegång om bättre rätt skulle vara menings- lös. Ett beslut om gemensam handläggning måste emellertid föregås av en helhetsbedömning av hur processen skulle påverkas och i vil- ken utsträckning en prövning av ett yrkande om bättre rätt skulle tynga vad som i grunden är en brottmålsrättegång.230
Om tredje man väcker talan mot staten om bättre rätt till egen- dom som har förverkats ska Skatteverket föra statens talan.231
228Prop. 2023/24:144 s. 406.
2295 kap. 2 § 2024 års förfarandelag.
230Prop. 2023/24:144 s. 407.
2315 kap. 3 § 2024 års förfarandelag.
607
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
Juridiskt biträde och information till den som berörs
Av rättegångsbalken följer en generell rätt för en part att låta sin talan föras genom ombud. Det finns inget krav på att den som upp- träder som ombud i domstol ska vara advokat, men enbart den som rätten med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig får vara ombud i ett mål. I brottmål finns det i vissa fall möjlighet att få en offentlig försvarare utsedd av rätten. En offent- lig försvarare måste vara advokat. Staten bekostar en del av eller hela kostnaden för försvararen beroende på den enskildes ekonomiska för- utsättningar.232
Ett juridiskt biträde ska förordnas för den som ett beslut eller en talan om förverkande kan komma att riktas mot, om det finns sär- skilda skäl till det med hänsyn till utredningen eller övriga omstän- digheter. Om ett beslut eller en talan riktas mot en person som inte har fyllt 18 år ska ett juridiskt biträde förordnas, om det inte är uppen- bart att han eller hon saknar behov av biträde.233
I 2024 års förfarandelag finns även bestämmelser om rätt till juri- diskt biträde för tredje man. Ett biträde ska förordnas för en tredje man som hävdar rätt till egendom som kan komma att yrkas förver- kad, om det finns synnerliga skäl med hänsyn till utredningen eller övriga omständigheter. För en tredje man som inte har fyllt 18 år ska ett juridiskt biträde förordnas, om det finns särskilda skäl.234
Det är rätten som förordnar ett juridiskt biträde. Bestämmelserna i 21 och 31 kap. rättegångsbalken om offentliga försvarare och kost- naderna för offentliga försvarare ska tillämpas även i fråga om juri- diskt biträde enligt 2024 års förfarandelag.235
Även en tredje man som hävdar rätt till egendom som begärs för- verkad ska underrättas om sin rätt att anlita biträde och att under vissa förutsättningar få ett juridiskt biträde förordnat för sig.236
Både den misstänkte, förverkandesvaranden och tredje man ska informeras om att staten betalar kostnaden för ett juridiskt biträde, men att den som förlorar målet kan bli skyldig att betala tillbaka hela eller delar av kostnaden.237
23212 kap. 1 §, 23 kap. 5 §, 21 kap. 3, 3 a–b och 10 §§ rättegångsbalken samt 6 kap. 1 § 2024 års förfarandelag.
2336 kap. 1 § första stycket 2024 års förfarandelag.
2346 kap. 1 § andra stycket 2024 års förfarandelag.
2356 kap. 1 § tredje och fjärde stycket 2024 års förfarandelag.
23642 § förfarandeförordningen.
23712 § förundersökningskungörelsen, 21 och 42 §§ förfarandeförordningen.
608
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
5.3.4Enskilda anspråk och ersättning till brottsoffer ur förverkad egendom
I svensk rätt finns i nuläget inget omedelbart samband mellan hur för- verkad egendom används och ersättning till brottsoffer eller andra skyddsvärda ändamål. Däremot innebär den nya förverkandelagstift- ningen att målsägande kan få ersättning ur förverkad egendom i vissa fall. Här beskrivs vad som gäller för den målsägande som vill fram- ställa ett enskilt anspråk, och vilken skillnad den nya förverkandelag- stiftningen har inneburit för målsägandes rätt till ersättning.
Processregler om enskilda anspråk
Den som har drabbats av en skada i anledning av ett brott kan fram- ställa ett enskilt anspråk i ett ordinärt tvistemål genom att ansöka om stämning mot gärningsmannen. En sådan talan riskerar dock att bli tidskrävande och kostsam, särskilt för den part som förlorar målet. Det vanliga är i stället att den skadelidandes anspråk prövas i samma rättegång som domstolen prövar åtalet för det brott som har gett upp- hov till anspråket. I 22 kap. rättegångsbalken finns regler om att ett enskilt anspråk kan behandlas tillsammans med åtalet i en och samma rättegång, genom så kallad kumulation. En talan mot den misstänkte eller någon annan om enskilt anspråk i anledning av brott får föras i samband med åtal för brottet.238
Med lokutionen ”i anledning av brott” avses att enskilda anspråk kan grundas även på rättsfakta som ligger utanför det åtalade brottet, det vill säga omständigheter som ligger utanför åklagarens gärnings- påstående i stämningsansökan.239
Ett av de huvudsakliga skälen till att finns en möjlighet att sam- manlägga ett enskilt anspråk med åtalet är att det ofta är process- ekonomiskt med en gemensam handläggning. Genom att handlägga en talan om enskilt anspråk tillsammans med åtalet uppstår betydande besparingar i fråga om kostnader för bevisning, parternas inställelse till rätten och förhandlingstid med mera. Ett annat syfte med den ge- mensamma handläggningen är att motverka att det uppkommer mot- stridiga avgöranden.240
23822 kap. 1 § rättegångsbalken.
239NJA II 1943:1 Den nya rättegångsbalken, s. 294.
240NJA II 1943:1 s. 289.
609
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
Möjligheten för en målsägande att få sitt anspråk prövat i brott- målet kan också sägas ha ett kriminalpolitiskt syfte, på så vis att den gemensamma handläggningen underlättar för en målsägande att komma till sin rätt. För en målsägande innebär behandlingen av det enskilda anspråket tillsammans med brottmålet ett förhållandevis smidigt och enkelt sätt att få sin talan prövad. I brottmålet ansvarar åklagaren för utredningen om den brottsliga gärning som ligger till grund för målsägandens anspråk. Utredningen omfattar vanligtvis de effekter som gärningen gett upphov till, det vill säga de skador som målsäganden har drabbats av. Den utredning som behövs för en skade- ståndstalan utförs alltså till stor del inom ramen för förundersök- ningen.241
En annan fördel med kumulationen är att en målsägande behöver inställa sig till endast en rättegång. Om en målsägande ska höras med anledning av åtalet har han eller hon också rätt till ersättning för sin inställelse till domstolen. Slutligen medför reglerna om gemensam handläggning att en målsägandes ansvar för rättegångskostnader be- gränsas. Möjligheten till en gemensam handläggning av det enskilda anspråket tillsammans med åtalet är i praktiken ofta avgörande för att en målsägande ska kunna få sitt anspråk prövat och utgör alltså en viktig del av en målsägandes rättsskydd.242
Åklagaren är skyldig att i samband med åtalet förbereda och ut- föra en talan om enskilt anspråk som grundas på det brott som åtalet avser om målsäganden begär det. Åklagarens skyldighet att förbereda och utföra målsägandens skadeståndstalan är långtgående. Endast om det är förenat med väsentlig olägenhet eller om anspråket är uppen- bart obefogat kan åklagaren låta bli att föra målsägandens talan, om talan grundas på brottet.243 Om åklagaren beslutar att inte föra måls- ägandens talan kan det beslutet överprövas av överåklagare om måls- äganden begär det.
Om en talan om enskilt anspråk grundas på andra omständig- heter än det åtalade brottet är åklagaren behörig, men inte skyldig, att föra talan om anspråket. Det innebär att en åklagare är oförhin- drad att till grund för målsägandens talan åberopa omständigheter
241Nordh, Roberth, 2019, Enskilt anspråk – Om handläggning av civilrättsliga anspråk i sam- band med åtal för brott, Iustus, Juno version 3, s. 12 f.
242Nordh, 2019, s. 12 f. Det ska dock sägas att det inte måste vara enbart till målsägandens för- del med en kumulation – i vissa fall kan det höga beviskravet i brottmål påverka målsägandens möjligheter att få framgång med sitt anspråk negativt. Se mer om detta i Nordh, 2019, s. 14 f.
24322 kap. 2 § rättegångsbalken.
610
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
utanför gärningsbeskrivningen. I princip är åklagaren behörig att föra varje talan mot den tilltalade i anledning av brottet. Hänsynen till domens rättskraft gör att åklagaren också bör överväga alternativa grunder för det enskilda anspråket än det åtalade brottet för att måls- äganden inte ska riskera att lida rättsförlust.244
Praktisk hantering av anspråket
Med att åklagaren utför talan åsyftas att denne ska ta upp anspråket i sin stämningsansökan och i övrigt vidta de åtgärder som talans ut- förande i domstol kräver. När det gäller talans förberedande är det framför allt åklagarens skyldigheter under förundersökningen som är av intresse. Enligt rättegångsbalken ska målet beredas så att bevis- ningen kan förebringas vid huvudförhandlingen i ett sammanhang. Detta omfattar också bevisning som främst eller enbart är inriktad på att styrka målsägandens anspråk. Det är därför nödvändigt för åklagaren att redan tidigt under förundersökningen och därefter fort- löpande pröva i vilken mån han eller hon kommer att föra talan för målsägandens räkning i samband med åtalet.245
En målsägande som vill att anspråket ska tas upp i samband med åtalet ska anmäla anspråket till förundersökningsledaren eller åklaga- ren och lämna uppgift om de omständigheter som anspråket grundas på. Om undersökningsledaren eller åklagaren vid sin utredning om ett brott kommer fram till att ett enskilt anspråk kan grundas på brottet ska han eller hon, om det kan ske, i god tid före åtalet under- rätta målsäganden om detta.246
Förundersökningsledaren måste alltså tidigt under förundersök- ningen uppmärksamma om det kan vara aktuellt med skadestånd och i sådana fall ge tydliga direktiv även i den delen. Polisen ska underrätta målsäganden om att åklagaren under vissa förutsättningar kan föra målsägandens talan om enskilt anspråk i anledning av brottet. Polisen bör ge målsäganden information om vilken typ av skadestånd som kan komma i fråga. Polisen bör så tidigt som det är lämpligt ta reda på om målsäganden har skadeståndsanspråk och i sådana fall tydligt anteckna belopp, ersättningsposter, grunder med mera. Bevisning
244NJA 1994 s. 306.
24523 kap. 2 § rättegångsbalken och Nordh, 2019, s. 25.
24622 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken.
611
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
bör tas in under förundersökningen och fogas till förundersöknings- protokollet.247
I förundersökningsprotokollet ska det antecknas om målsägan- den, eller den som har övertagit målsägandens anspråk, avser att föra en ersättningstalan i anledning av brottet. Det ska också antecknas nödvändiga uppgifter om enskilt anspråk när åklagaren förbereder en sådan talan och, om det är möjligt, den misstänktes yttrande över ett sådant anspråk. Målsäganden ska så snart som möjligt underrättas om att åklagaren under vissa förutsättningar kan föra talan om enskilt anspråk med anledning av brott och om möjligheten att få ersättning enligt brottsskadelagen (2014:322). I samband med detta bör det också på lämpligt sätt lämnas information till målsäganden om de regler som gäller för handläggningen av sådana anspråk.248
En målsägande har vissa fall rätt att få hjälp att föra sin talan av ett målsägandebiträde. När ett målsägandebiträde har förordnats åt målsäganden är det regelmässigt biträdet som hjälper målsäganden med att föra talan om det enskilda anspråket.249 När målsäganden är ett barn och det är en vårdnadshavare eller en närstående till denne som kan misstänkas för brottet ska som huvudregel en särskild före- trädare förordnas för barnet. I dessa fall är det den särskilde företrä- daren som är behörig att föra en eventuell skadeståndstalan för barnets räkning.250
Att säkra egendom för målsägandens anspråk
De straffprocessuella tvångsmedlen förvar, kvarstad, penningbeslag och beslag kan användas på olika sätt för att säkra egendom som en målsägande gör anspråk på. Hur det går till har beskrivits i avsnitt 3.1. Åklagaren eller undersökningsledaren kan ibland besluta att omedel- bart lämna ut beslagtagna föremål till en målsägande eller någon annan som har trätt i dennes ställe. Det krävs i så fall att det är uppenbart att han eller hon har bättre rätt till egendomen än den som beslaget har gjorts hos.251 I förarbetena sägs att uppenbara fall kan vara när den misstänkte har erkänt brottet eller godtar att egendomen lämnas
247Åklagarmyndigheten, RäV 2023:3 Skadestånd – Om åklagarens uppgift att föra målsägan- dens talan, s. 25.
24813 a och 20 §§ förundersökningskungörelsen.
2491 och 3 §§ lagen (1988:609) om målsägandebiträde.
2501–3 §§ lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn.
25127 kap. 4 a § rättegångsbalken.
612
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
tillbaka till målsäganden.252 Åklagarens beslut att lämna ut egendom kan överprövas av rätten.
Om målsäganden riktar ett stort skadeståndsanspråk mot den misstänkte bör åklagaren överväga om det finns anledning att starta en tillgångsutredning och ta egendom i förvar i syfte att yrka kvar- stad för målsägandens räkning. Det gäller även om ett målsägande- biträde är förordnat, eftersom biträdet inte har någon möjlighet att ta egendom i förvar.253
Som har beskrivits i avsnitt 5.3.1 är det möjligt att säkra egendom åt målsägande även i gränsöverskridande fall.
Enskilda anspråk i den nya förverkandelagstiftningen
I den nya förverkandelagstiftningen har det gjorts ändringar i fråga om relationen mellan ett skadeståndsanspråk och ett förverkande. Tidigare löstes konkurrenssituationer mellan enskilda anspråk och förverkande normalt genom att det enskilda anspråket gavs företräde, antingen för att egendomen lämnades ut till den berättigade eller för att en skyldighet att betala ersättning beaktades vid bedömningen av om ett utbytesförverkande vore uppenbart oskäligt.254 Syftet med de äldre reglerna var att målsägandens möjligheter att få ersättning från förverkandesvaranden inte skulle försämras genom ett samtidigt beslut om förverkande, och att förverkandesvaranden inte skulle behöva ersätta samma anspråk två gånger – både som förverkande och som skadestånd.255
När den nya förverkandelagstiftningen infördes ändrades dessa regler. Bakgrunden till det var att den tidigare regleringen ansågs pro- blematisk eftersom den gjorde frågan om brottslighet lönar sig eller inte beroende av målsägandens agerande. Ett annat problem handlade om utformningen av talan och hanteringen av tvångsmedel när både det enskilda anspråket och förverkandeanspråket avsåg pengar, efter- som det då ofta var svårbedömt om pengarna fortfarande tillhörde målsäganden eller inte. Detta problem hade blivit särskilt vanligt och
252Prop. 2002/03:17 Förvärv av stöldgods i god tro, s. 41 f.
253Åklagarmyndigheten, RäV 2023:3, s. 32 f.
25436 kap. 1 a § brottsbalken i den tidigare lydelsen.
255Prop. 1986/87:6 om förverkande m.m., s. 18. Samma syften låg bakom det tidigare gällande förbudet mot förverkande av utbyte motsvarande skada för enskild.
613
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
tydligt när det gällde förverkande och enskilda anspråk kopplade till penningtvätt.256
De nya reglerna om enskilda anspråk i relation till förverkande finns i 36 kap. 21 och 22 §§ brottsbalken. Där framgår att om egen- dom som svarar mot ett anspråk har förverkats ska staten i den för- pliktades ställe ersätta den berättigade intill värdet av det som staten får in till följd av förverkandebeslutet. Vid verkställighet av ett beslut om förverkande som svarar mot ett anspråk har den från vilken för- verkandet har skett rätt att räkna av vad han eller hon visar sig ha ut- gett till den berättigade med anledning av det anspråket. Om rätten beslutar om förverkande av penningmedel och målsäganden i samma rättegång har framställt ett anspråk på penningmedel som svarar mot det som förverkas, ska rätten, om anspråket bifalls, fastställa att måls- äganden har rätt till betalning ur det som staten får in till följd av för- verkandebeslutet.
En grundläggande förutsättning för att bestämmelserna ska till- lämpas är att målsägandens anspråk svarar mot det som förverkas. Det innebär att det som förverkas ska kunna sägas vara en spegel- bild av målsägandens skada. Kränkningsersättning kan till exempel inte utgå ur förverkad egendom.
Vissa frågor som har uppstått vid tillämpningen av de nya reglerna om konkurrens mellan enskilda anspråk och förverkad egendom har visat sig vara komplicerade. Hur bestämmelserna ska användas och vilka effekter de har fått kommer att gås igenom mer detaljerat i kapitel 10.
5.3.5Annan användning av förverkad egendom
Vad som händer med förverkad egendom kommer att beskrivas i av- snitt 6.4.4. Här kan kort upprepas att för egendom som har tillfallit staten på grund av ett förverkande gäller lagen (1974:1066) om för- farande med förverkad egendom och hittegods m.m. (1974 års för- farandelag). Om egendomen kan befaras komma till brottslig använd- ning eller annars är olämplig för försäljning ska den oskadliggöras.
Annars kan den säljas genom den förvarande myndighetens försorg. Om försäljningen inte lyckas får egendomen förstöras. Försäljning
256Prop. 2023/24:144 s. 279.
614
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
av egendomen sker för statens räkning. Om det är pengar som har förverkats ska de redovisas till staten.257
Möjligheter att behålla förverkad egendom i den egna verksamheten
I september 2025 infördes en ny bestämmelse i 1974 års förfarande- lag där det anges att den eller de myndigheter som regeringen bestäm- mer får behålla förverkad egendom, om egendomen enligt ett särskilt beslut behövs för utbildningsändamål eller för forensiska ändamål.258 De myndigheter som regeringen har gett den befogenheten är Polisen, Säkerhetspolisen och Tullverket.259
Före lagändringen var det bara Polisen som hade motsvarande möj- lighet att behålla egendom i den egna verksamheten. Andra brottsbe- kämpande myndigheter hade endast begränsade möjligheter att behålla förverkad narkotika för utbildningsändamål, förutsatt att Läkeme- delsverket gav tillstånd till det.260
När lagändringen infördes motiverades det med att det framstod som ändamålsenligt att möjligheterna att använda förverkad egendom regleras på samma sätt för de brottsbekämpande myndigheterna och att en formell reglering ger de brottsbekämpande myndigheterna tyd- ligare stöd för hur förverkad egendom får användas. Den egendom som en brottsbekämpande myndighet bör ha möjlighet att behålla kan vara såväl egendom som det inte är tillåtet att inneha utan särskilt tillstånd som all annan egendom. Regeringens bedömning var också att det inte är lämpligt att i nuläget reglera att en myndighet ska kunna behålla förverkad egendom även för en annan myndighets räkning, men att det kan finnas anledning att återkomma till den frågan när erfarenhet har vunnits av hur de brottsbekämpande myndigheterna hanterar den nya regleringen.261
I Polisens beslagshandbok finns exempel på när ett sådant oskadlig- görande som avses i bestämmelsen bör ske. Där framgår att egendom kan oskadliggöras genom att tas om hand i Polisens referenssamling eller överlämnas för att användas som studieförevisnings- eller refe-
2571 § första stycket 1 p, 5, 6, 8 och 10 §§ 1974 års förfarandelag.
2585 a § första stycket1974 års förfarandelag.
2593 § förordningen (2004:1319) om förfarandet med förverkad egendom.
2602 § första stycket 3, 7 § första stycket 5 och 8 § lagen (1992:860) om kontroll av narko- tika, se även Läkemedelsverkets föreskrifter (LVFS 2011:9) om kontroll av narkotika.
261Prop. 2024/25:129 Skärpta åtgärder mot utförsel av stöldgods, s. 9 f., 75 och 77.
615
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
rensobjekt vid polisutbildningen, Polismuseet, NFC eller i liknade sammanhang. Det kan till exempel vara lämpligt för förfalskade sed- lar, pass, uppehållstillstånd och liknande som NFC har intresse av att ha i sina referenssamlingar. Föremål som ingår i en referenssam- ling ska förvaras på ett säkert sätt i god ordning.262
Den nya bestämmelsen innebär således att myndigheterna ska kunna använda förverkad egendom i vissa särskilda fall, nämligen om den behövs för utbildningssyfte eller av forensiska skäl. Förver- kad egendom får dock inte användas i andra delar av myndigheternas verksamhet. Bestämmelsen motsvarar alltså inte de exempel som finns i FATF:s vägledning om att myndigheter borde kunna använda för- verkade hundar och hästar i polisarbetet, förverkade kläder i infiltra- törsverksamhet eller förverkade fordon som utryckningsfordon (se avsnitt 5.2.3).
Förverkande av fastigheter
När Kronofogden driver in egendom för att verkställa ett värdeförver- kande kan det ske genom att en fastighet tas i anspråk. Det innebär inte att fastigheten är förverkad, men kan i praktiken leda till att fast egendom används för att verkställa ett beslut om förverkande. När Kronofogden säljer fast egendom ska det som huvudregel ske på of- fentlig auktion.263 En fastighet får dock säljas under hand, om en sådan försäljning bedöms vara mer ändamålsenlig och det är tillförlitligt utrett vilka fordringar och rättigheter som belastar fastigheten.264 Försäljning under hand ger möjlighet att undersöka marknaden på ett affärsmässigt sätt och mäklare kan engageras för fastighetens för- säljning.265 Kronofogden kan också anmoda statliga eller kommunala organ att lämna anbud vid en underhandsförsäljning, om fastigheten har betydelse ur allmän synpunkt.266
Fastigheter kan även förklaras förverkade i sig själva – det vill säga sakförverkas. Det var möjligt att sakförverka fastigheter även med stöd av de äldre förverkandereglerna. Fastigheter kan dock inte tas i beslag. Kvarstad kan inte heller användas för att säkra ett sakförver-
262Polisen, 2023:22 Polismyndighetens handbok för beslagshanteringen, s. 64–67.
26312 kap. 1 § utsökningsbalken.
26412 kap. 57 § första stycket utsökningsbalken.
26512 kap. 29 § utsökningsförordningen.
266Walin, Gösta, Gregow, Torkel, Millqvist, Göran, med flera, 2023, Utsökningsbalken – en kommentar, kommentaren till 12 kap. 57 §.
616
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
kande, varför det inte finns något sätt att säkra en fastighet om åkla- garens yrkande innebär att själva fastigheten ska förverkas. Det finns dock exempel på att domstolarna felaktigt har använt kvarstad på detta sätt.267 Vad som kan göras med stöd av nu gällande regler är en- bart att belägga en fastighet med kvarstad för att säkra ett värdeförver- kande – åklagarens yrkande måste alltså vara formulerat som att ett bestämt värde ska förverkas för att det ska vara möjligt.
1974 års förfarandelag, som används för att sälja sakförverkad egendom, tillämpas när Polisen och andra myndigheter säljer sakför- verkad egendom, men den lagen har inte använts i de fall där fastig- heter har förverkats.
När en fastighet sakförverkas förs den över till Kammarkollegiet, som söker lagfart på fastigheten men som sedan inte gör något mer med den. Fastigheter som har förverkats på det här viset står alltså utan tillsyn och de underhålls inte. Hittills har detta skett med sex fastigheter.268 Bakgrunden till att förverkade fastigheter förs över till Kammarkollegiet är att den myndigheten har en restkompetens en- ligt den lista som regeringen har över vilka myndigheter som får lov att förvalta statliga fastigheter. Det är regeringen som beslutar vilka myndigheter som får förvalta fastigheter som staten äger.269 På reger- ingens lista över fastighetsförvaltande myndigheter framgår att Kam- markollegiet svarar för den rättsliga förvaltningen av fastigheter som ingen annan myndighet har ansvar för, till exempel fastigheter som innehas med åborätt.270
Skälet till att Kammarkollegiet inte gör något med förverkade fas- tigheter är just att myndigheten endast är rättslig förvaltare av fastig- heterna, vilket i regeringens beslut exemplifieras med att Kammarkol- legiet förvaltar fastigheter som innehas med åborätt. Att behörigheten har exemplifierats med åborätt visar enligt Kammarkollegiet att reger- ingen troligen har avsett kvarvarande äldre förhållanden i fastighets- registret som bör utredas. Formuleringen om rättslig förvaltning kan jämföras med instruktionen till Kammarkollegiet om att myndig- heten ansvarar för att statens fasta egendom i övrigt, vars vård och tillsyn inte någon annan har till uppgift att sköta, inte får disponeras
267Norrköpings tingsrätts dom den 9 december 2024 i mål B 2567-24 och Hovrätten för Västra Sveriges dom den 21 november 2024 i mål B 7304-23.
268Tjänsteanteckning från telefonsamtal med Kammarkollegiet, komm2025/00016-15.
2693 och 4 §§ förordningen (1993:527) om förvaltning av statliga fastigheter.
270Regeringens beslut den 5 juni 2024, dnr Fi2022/02040 och tidigare den 25 mars 2010,
dnr Fi 2010/1838. Termen åborätt avser en äldre juridisk reglering av rätten att inneha hemman eller lägenheter som tillhörde någon annan.
617
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
i strid med föreskrifter. Kammarkollegiet ansvarar också för att bevaka rätten till sådan egendom och föra talan om denna samt avgöra ären- den om nyttjanderättsupplåtelser, i den utsträckning inte någon annan har till uppgift att göra det. Även dessa formuleringar i myndighetens instruktion pekar enligt Kammarkollegiet på att regeringen har av- sett att kollegiet ska ha en restuppgift, främst avseende äldre förhål- landen. Det ska alltså alltid finnas någon myndighet som kan fatta beslut om statlig fast egendom, i sista hand Kammarkollegiet.271
Rättslig förvaltning är dock inte samma sak som faktisk förvalt- ning. Kammarkollegiet tolkar reglerna som att myndigheten inte får lov att överlåta, upplåta eller på något annat sätt faktiskt förvalta fas- tigheter som har förverkats, eftersom man enbart har ansvar för den rättsliga förvaltningen. Kammarkollegiet menar att man inte har lag- stöd för att sälja förverkade fastigheter, ta hand om dem eller använda dem på något annat sätt. De fastigheter som har förverkats har därför bara fått stå utan tillsyn efter att lagfarten har förts över till staten.272
5.3.6Brottsofferfonden
Som har beskrivits i föregående avsnitt går intäkterna från förverkan- den direkt in i statskassan. I förverkandedirektivet och FATF:s re- kommendationer förordas dock inte den modellen, utan i stället att i vart fall delar av förverkade medel ska överföras till en eller flera fon- der. Det som i Sverige kan jämföras med en sådan fond som beskrivs i FATF:s rekommendationer är Brottsofferfonden. Fonden skapades år 1994 och har sedan dess finansierat forskning och projekt för att öka kunskapen om brottsoffer och för att ge bättre bemötande och stöd till brottsoffer.
Brottsofferfondens verksamhet regleras i lagen (1994:419) om brottsofferfond och förordningen (2025:744) om brottsofferfond. Fonden finansieras huvudsakligen av en avgift som betalas av de per- soner som döms för brott. Den som har dömts för ett eller flera brott som kan leda till svårare straff än penningböter ska betala en särskild avgift till Brottsofferfonden. Avgiften är för närvarande 1 000 kronor. Detsamma gäller för den som har godkänt ett strafföreläggande för brott.273 Den som avtjänar sitt straff i form av elektronisk fotboja ska
2715 § första stycket 3 förordningen (2007:824) med instruktion för Kammarkollegiet.
272Tjänsteanteckning från telefonsamtal med Kammarkollegiet, komm2025/00016-15.
2731 § lagen om brottsofferfond.
618
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
dessutom betala en avgift på 100 kronor per dag, upp till 12 000 kro- nor för hela perioden, som går till Brottsofferfonden.274 Fonden tar också emot gåvor.
Brottsofferfondens medel ska användas till verksamhet som på olika sätt gagnar brottsoffer, men fondens medel tillfaller inte brotts- offren direkt.275 Bidrag från fonden får lämnas för att stödja forsk- ning, utbildning, information och utvecklingsverksamhet. Bidrag får även lämnas till ideella organisationer i form av verksamhetsstöd.276
Det finns vissa organisationer som inte kan få bidrag ur fonden. Det gäller som huvudregel om organisationen, någon av dess före- trädare eller samarbetsorganisationer inom ramen för verksamheten bland annat utövar våld, tvång eller hot, diskriminerar eller på andra sätt kränker grundläggande fri- och rättigheter och principer om alla människors lika värde, eller motarbetar det demokratiska styrelse- skicket. En organisation kan inte heller få bidrag om den är försatt i likvidation eller konkurs eller har vissa typer av skulder.277
Brottsoffermyndigheten ska följa hur de bidrag som myndigheten har beslutat om används. Myndigheten ska också se till att resultaten av den forskning och utveckling som bedrivs med medel som lämnats från fonden offentliggörs på ett lämpligt sätt.278 Brottsofferfondens medel förvaltas av Kammarkollegiet. Kostnaderna för förvaltningen och administration får ersättas av fondens medel.279 Frågor om bidrag ur Brottsofferfonden prövas av ett råd vid Brottsoffermyndigheten. Rådets beslut får inte överklagas.280
Brottsofferfonden är en viktig finansiär för forskare som arbetar med brottsofferfrågor och för organisationer inom civilsamhället som möter brottsoffer och vittnen.281
2745 § lagen (1994:451) om intensivövervakning med elektronisk kontroll.
2753 § första stycket lagen om brottsofferfond.
2762 § förordningen om brottsofferfond.
2775 och 7 §§ förordningen om brottsofferfond.
27816 § förordningen om brottsofferfond.
27918 § förordningen om brottsofferfond.
28022 § förordningen om brottsofferfond och 8 § förordningen (2007:1171) med instruktion för Brottsoffermyndigheten.
281Man kan läsa mer om fondens verksamhet på Brottsoffermyndighetens hemsida, www.brottsoffermyndigheten.se/sok-projektmedel/om-brottsofferfonden/, besökt den 26 mars 2025.
619
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
5.4Uppfyller svensk rätt förverkandedirektivets krav och FATF:s rekommendationer om att säkra och förverka egendom?
I det här avsnittet kommer den svenska lagstiftningen om att säkra och förverka egendom att analyseras i förhållande till innehållet i artiklarna 11–19 och 23–24 i förverkandedirektivet samt de FATF- rekommendationer som har beskrivits i avsnitt 5.2. Här redovisas också utredningens bedömning av om svensk rätt överensstämmer med de olika krav som ställs i förverkandedirektivet och rekommen- dationerna. I de fall där utredningens bedömning är att något av de internationella regelverken kräver lagändringar för svensk del lämnas förslag till sådana ändringar.
5.4.1Om skyddsåtgärderna i artiklarna 23 och 24
Bedömning
Svensk rätt uppfyller i huvudsak de krav som ställs på skydds- åtgärder i artiklarna 23 och 24.
De krav som ställs i artikel 24.6 uppfylls inte fullt ut i gällande rätt, men kommer att uppfyllas om de förslag som utredningen lämnar om skyddsåtgärder i samband med förtida försäljning i avsnitt 6.6.5 genomförs. Inga åtgärder i övrigt behöver vidtas.
I svensk rätt finns det ett omfattande regelverk som styr proceduren kring hur utredning och lagföring i brottmål ska ske (där förverkande- frågan i vissa fall ingår). Det finns bland annat regler om rätt till om- bud, rätt att ta del av material i akten, rätt till tolk, hur en stämning ska delges, i vilka fall ett mål får avgöras i den tilltalades utevaro, hur domar meddelas och expedieras samt hur de får överklagas. Liknande regler finns även när frågan om förverkande avgörs utan koppling till ett brottmålsförfarande (se avsnitt 5.3.3).
Utöver detta finns det förordningar och myndighetsföreskrifter som reglerar till exempel vilken information som ska lämnas till en person som är misstänkt för brott och till den som kan påverkas av en talan om förverkande av egendom.
620
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Det finns också bestämmelser om hur ett beslut om att säkra egen- dom ska meddelas den som berörs av åtgärden samt vilken informa- tion som ska lämnas till den som berörs.
I avsnitt 6.4 beskrivs vad som gäller i dag beträffande egendoms- förvaltning och förtida försäljning. I avsnitt 6.6.5 lämnar utredningen också förslag om att nya bestämmelser behöver införas för att upp- fylla direktivets krav. I det sammanhanget beaktas de krav som ställs i artikel 24.6.
Sammanfattningsvis bedöms svensk rätt innehålla regler som upp- fyller de krav som ställs på skyddsåtgärder i förverkandedirektivet. Om förslagen i avsnitt 6.6.5 genomförs behöver inga ytterligare åtgärder vidtas för att genomföra artiklarna 23 och 24 i svensk rätt.
5.4.2Frysning (artikel 11)
Artikel 11 i förverkandedirektivet innehåller krav på att medlems- staterna ska ha regler som innebär att deras behöriga myndigheter kan vidta omedelbara åtgärder för att säkra egendom i förverkande- syfte. FATF:s rekommendation 4 innehåller liknande krav på länder- nas lagstiftning.
Artikel 11.1 och 11.2 samt rekommendation 4 b och 4 d
Bedömning
Svensk rätt uppfyller kraven i artikel 11.1 och 11.2 om behörig beslutsmyndighet och skälen för beslut om frysning. Detsamma gäller FATF:s rekommendation 4 b om att stoppa en misstänkt transaktion och 4 d om skyndsamma åtgärder för att frysa till- gångar. Inga ytterligare åtgärder behöver vidtas.
Av artikel 11.1 följer att medlemsstaterna ska säkerställa att det finns bestämmelser om att egendom kan frysas när det är nödvändigt för att säkerställa ett eventuellt förverkande. De åtgärder som ska kunna vidtas enligt direktivet är dels frysningsbeslut, dels omedelbara åtgär- der. Omedelbara åtgärder ska enligt artikel 11.2 kunna vidtas när det är nödvändigt för att bevara egendomen fram till dess att ett beslut om frysning har utfärdats. Även FATF:s rekommendationer ställer
621
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
krav på medlemsländerna i det här avseendet. Av rekommendation 4, punkterna b och d, följer att länderna ska säkerställa att deras behöriga myndigheter kan stoppa misstänkta transaktioner och att de snabbt kan vidta provisoriska åtgärder, som att frysa eller beslagta egendom, för att förhindra all handel, överföring eller annat förfogande med brottsvinster eller egendom av motsvarande värde.
Allra först bör det påminnas om att det i avsnitt 3.1 har redovisats att begreppet ”frysning” inte används i svenskt juridiskt språkbruk för att beskriva sätt att säkra egendom i förverkandesyfte. I svensk terminologi motsvaras termen ”frysning” i stället av att egendomen kan säkras genom beslut om dispositionsförbud, beslag, förvar eller kvarstad. I avsnitt 3.1 lämnas också en redogörelse för i vilka situatio- ner och för vilken typ av tillgångar de olika säkringsåtgärderna kan användas.
I svensk rätt finns det såväl provisoriska åtgärder, som förvar och dispositionsförbud, som mer långsiktiga åtgärder för att säkra egen- dom som kan komma att förverkas, nämligen kvarstad, beslag och penningbeslag. I avsnitt 3.2.4 lämnar utredningen dessutom förslag om en utvidgad beslagsregel som ska gälla för alla typer av egendom och oavsett vilket beslagsändamål det är frågan om. Utredningen gör bedömningen att svensk rätt därmed uppfyller kraven i förverkande- direktivet och i FATF:s rekommendationer om att det ska finnas be- stämmelser som innebär att egendom kan frysas om det är nödvän- digt för att säkerställa ett eventuellt förverkande. Nästa fråga är om de möjligheter som finns är tillräckliga för att leva upp till de krav som ställs på skyndsamhet och omfattning i förverkandedirektivet och i FATF:s rekommendationer.
Uppfylls skyndsamhetskravet genom de svenska tvångsmedlen?
Både förverkandedirektivet och FATF:s rekommendationer ställer krav på att länderna ska ha lagstiftning som medger att behöriga myn- digheter skyndsamt kan vidta omedelbara (i FATF:s regelverk an- vänds begreppet ”provisoriska”) åtgärder för att säkra egendom.
Ett dispositionsförbud kan beslutas så snart det finns skäl att miss- tänka att egendom i form av pengar, en fordran eller någon annan rättighet är föremål för penningtvätt eller avsedd för finansiering av terrorism. Det behöver alltså inte pågå en förundersökning eller en
622
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
utredning om självständigt förverkande för ett beslut om dispositions- förbud. Dessutom är Polisen eller Säkerhetspolisen, som är de myn- digheter som tar emot information om misstänkta transaktioner, behöriga att fatta beslut om dispositionsförbud utan att behöva kon- takta en beslutsfattare vid en annan myndighet. Det innebär att beslut om dispositionsförbud kan fattas utan onödiga dröjsmål. Det svenska dispositionsförbudet bedöms därför uppfylla de krav på en sådan omedelbar åtgärd som uppställs i förverkandedirektivet. Användnings- området för dispositionsförbudet är emellertid begränsat både till vissa egendomsslag och till vissa brottskategorier (enbart penning- tvätt och finansiering av terrorism), vilket innebär att den säkrings- åtgärden inte ensam kan uppfylla kraven i förverkandedirektivet. Det behöver därmed övervägas om de andra säkringsåtgärderna som finns i svensk rätt kan vidtas med en tillräcklig skyndsamhet för att upp- fylla direktivets krav.
I det avseendet behöver även något mer sägas om kraven i FATF:s rekommendation 4 b och tillämpningsområdet för dispositionsför- budet.
Av rekommendationen 4 b följer att länderna ska göra det möjligt att skjuta upp eller hindra (stoppa) en transaktion. Den förklarande noten utvecklar rekommendationen genom att det där anges att län- derna ska säkerställa att omedelbara åtgärder kan vidtas för att stoppa en transaktion som kan misstänkas ha koppling till penningtvätt, ett förbrott till ett sådant brott eller till finansiering av terrorism. Det som i det här sammanhanget kan tyckas problematiskt är att den svenska lagstiftningen är begränsad till misstanke om penningtvätt och finansi- ering av terrorism och alltså inte medger att en misstänkt transak- tion kan stoppas för alla förbrott till penningtvätt.
I avsnitt 4.2.1 har det förklarats att ett ”predicate offence” är ett förbrott till penningtvätt. Begreppet definieras i Europarådets för- verkandekonvention CETS 198 art. 1 e) som ”varje brottslig gärning som resulterat i sådan vinning som kan vara föremål för brott enligt artikel 9 i denna konvention”. Det som avses är alltså ett brott som är en del av en mer komplex kriminell verksamhet, ofta förknippad med penningtvätt eller organiserad brottslighet. Det är den gärning som fungerar som den underliggande kriminella handlingen som ge- nererar intäkter eller medel för den efterföljande illegala aktiviteten. I Sverige har man intagit en ”all crimes approach” till förbrotten, det vill säga att alla typer av brott kan utgöra förbrott till penningtvätts-
623
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
brott. En strikt tolkning av FATF:s tolkningsnot skulle innebära att dispositionsförbudet måste kunna tillämpas för att stoppa transak- tioner vid misstanke om alla brott i brottskatalogen, vilket inte är fallet i dag.
Det finns alltså ett behov av att utvidga tillämpningsområdet för dispositionsförbudet, om inte de andra åtgärder som enligt svensk rätt kan användas för att säkra egendom bedöms kunna vidtas med tillräcklig skyndsamhet för att åtgärden ska anses som effektiv.
För att svenska brottsbekämpande myndigheter ska kunna säkra egendom genom förvar, kvarstad, beslag och penningbeslag krävs i regel att det pågår en förundersökning eller en utredning om själv- ständigt förverkande.282 För att kunna ta ställning till om beslut om förvar, kvarstad, beslag eller penningbeslag kan vidtas med en sådan skyndsamhet som direktivet och rekommendationerna kräver behö- ver man därför först titta närmare på förutsättningarna för att inleda en förundersökning eller en utredning om självständigt förverkande.
Försenar kravet på att en förundersökning eller utredning måste inledas möjligheten att säkra egendom?
Ett beslut om att inleda en förundersökning eller en utredning om självständigt förverkande fattas av Polisen, Säkerhetspolisen eller åkla- gare.283 En förundersökning kan även inledas genom att en polisman beslutar om och verkställer ett tvångsmedel enligt 24–28 kap. rätte- gångsbalken.
En förundersökning kan inledas så snart det på grund av angi- velse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats.284 Under förundersökningen ska det utredas vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om det finns tillräckliga skäl att väcka åtal mot den misstänkta per- sonen.285 För att inleda förundersökning är det alltså inte nödvändigt
282Enligt gällande rätt kan endast föremål tas i beslag, men bedömningarna i det här avsnittet tar hänsyn till det förslag som utredningen lämnar i avsnitt 3.2.4.
28323 kap. 3 § rättegångsbalken och 2 kap. 3 § 2024 års förfarandelag. Förundersökningar be- drivs också av Skatteverket, Kustbevakningen och Tullverket. Relationen mellan dessa myndig- heter och åklagare regleras i lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet, kustbevakningslagen (2019:32) och tullbefogenhetslagen (2024:710). Det som i det följande sägs om förhållandet mellan åklagare och Polisen gäller i huvudsak också i relation till Säker- hetspolisen, Skatteverket, Tullverket och Kustbevakningen utan att detta särskilt nämns. När det talas om polismän omfattas även behöriga tjänstemän på dessa myndigheter.
28423 kap. 1 § rättegångsbalken.
28523 kap. 2 § rättegångsbalken.
624
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
att det finns någon särskild person som kan misstänkas för brottet. Däremot måste misstanken avse en konkret brottslig gärning. Man behöver inte känna till alla detaljer kring gärningen eller när eller var den har utförts. Det är emellertid inte tillräckligt att det endast finns anledning att anta att någon ägnar sig åt brottslig verksamhet för ett beslut om att inleda förundersökning.286
En utredning om självständigt förverkande ska inledas om det finns anledning att anta att egendom härrör från brottslig verksam- het.287 Syftet med en utredning om självständigt förverkande är bland annat att utreda om egendomen härrör från brottslig verksamhet och vem egendomen tillhör.288 I fråga om en utredning om självständigt förverkande är det alltså, till skillnad mot en förundersökning, till- räckligt att det utreds om egendomen kan kopplas till brottslig verk- samhet. Det behöver inte visas någon koppling mellan egendomen och en konkret gärning i det fallet. Det innebär att en sådan utredning bör kunna beslutas i ett tidigare skede än en förundersökning om brott. Även om en utredning om självständigt förverkande som in- leds av en polisiär undersökningsledare skyndsamt ska lämnas över till en åklagare är beslutsfattaren i samband med att utredningen in- leds behörig att fatta beslut om att säkra egendom, om ett sådant be- slut behöver fattas skyndsamt. Den möjlighet som sedan november 2024 finns att inleda en utredning om självständigt förverkande och inom ramen för en sådan utredning besluta om förvar, beslag eller penningbeslag innebär att utredningen gör den bedömningen att så- dana omedelbara åtgärder för att säkra egendom som krävs enligt för- verkandedirektivet kan vidtas enligt svensk rätt.
Dispositionsförbudet utgör en form av förstadium till penning- beslag. Penningbeslaget är numera generellt tillämpligt för alla brotts- typer och kan alltså användas för att stoppa misstänkta transaktio- ner i förhållande till alla brottstyper. Mot bakgrund av vad som sagts ovan om möjligheten för Polisen att inleda en utredning om själv- ständigt förverkande och inom ramen för en sådan utredning besluta om penningbeslag gör utredningen även den bedömningen att FATF:s
286Ekelöf, Per Olof, 1982, Ett problem med avseende på hemlig avlyssning? SvJT 1982 s. 658.
2872 kap. 2 § 2024 års förfarandelag.
2882 kap. 1 § 2024 års förfarandelag.
625
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
rekommendation 4 b uppfylls i svensk rätt genom kombinationen av dispositionsförbud och penningbeslag.289
Sammantaget bedömer utredningen att det faktum att en förunder- sökning eller en utredning om självständigt förverkande som regel måste inledas för att egendom ska kunna säkras genom förvar, kvar- stad, beslag eller penningbeslag inte på ett påtagligt sätt försenar ett beslut om att säkra egendom enligt svensk rätt. Detta gäller dock enbart under förutsättning att beslutsvägarna inte är alltför kompli- cerade så att de därmed riskerar att göra regelverket ineffektivt. Det finns därför anledning att analysera om det finns faktorer i besluts- strukturen som innebär att beslut om att säkra egendom försenas.
Finns det faktorer som innebär att beslut att säkra egendom försenas?
En faktor som särskilt har lyfts i FATF:s vägledning som innebärande en risk för att beslut om att säkra egendom kan försenas eller bli in- effektiva är om beslutsstrukturen i ett lands lagstiftning är komplice- rad, innehåller beslutsfattare på olika myndigheter eller kräver dom- stolsprövning.
När det först gäller frågan om vem som kan ta egendom i förvar gäller att en polisman, om det pågår en förundersökning, kan ta lösa saker i förvar om det är fara i dröjsmål (en polisman kan dock inte ta egendom i förvar i en utredning om självständigt förverkande). Ett sådant beslut kan alltså vid behov fattas snabbt. Även om beslutet sedan ska underställas åklagare för en bedömning av om det ska bestå så innebär åtgärden att egendomen inte under tiden kan flyttas eller på något annat sätt undanskaffas för att undvika myndigheternas slut- liga beslut om förverkande.290 Beträffande förvar krävs det sedan ett domstolsbeslut för att åtgärden ska omvandlas till en kvarstad. Även under den tid som åtgärden är under domstolens bedömning är egen- domen säkrad. Det är alltså först om en domstol inte anser att förut- sättningarna för kvarstad är uppfyllda som egendomen återlämnas till innehavaren.291 De beslutsvägar som krävs för att nå fram till att
289I avsnitt 3.2.4 lämnar utredningen förslag om en utvidgad beslagsregel som innebär att sådan egendom som nu säkras genom penningbeslag i stället kommer att säkras genom be- slag. Förslaget innebär dock att samma typ av egendom kan säkras genom beslag som tidigare säkrades som penningbeslag.
29026 kap. 3 § rättegångsbalken.
29126 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken.
626
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
egendom säkras genom kvarstad bedöms därmed inte innebära en risk för att egendomen kan skingras.
Beslag och penningbeslag beslutar åklagare eller undersöknings- ledare som huvudregel om. Dessa åtgärder består sedan utan krav på omprövning om inte den som berörs av åtgärden begär rättens pröv- ning. I så fall genomför domstol en beslagsförhandling och prövar om beslaget ska bestå, men under den prövningen är egendomen alltså säkrad. Även i fråga om beslag kan en polisman ta föremål i beslag om det är fara i dröjsmål (på samma sätt som med förvar gäller detta dock inte i en utredning om självständigt förverkande). Ett föremål får tas i beslag om det skäligen kan antas att föremålet har betydelse för en utredning om brott, någon har blivit av med föremålet genom brott, föremålet kan bli förverkat, föremålet kan användas för att utföra en genomsökning på distans, eller föremålet har betydelse för en utred- ning om förverkande. Egendom i form av pengar, en fordran eller en annan rättighet får tas i penningbeslag om det skäligen kan antas att någon har blivit av med egendomen genom brott, eller egendomen kan bli förverkad.292
Det finns goda möjligheter för svenska brottsbekämpande myn- digheter att fatta skyndsamma beslut om att säkra egendom. Om det är fara i dröjsmål kan polisen i flera fall fatta sådana beslut som sedan, när egendomen redan är säkrad, underställs åklagare för prövning av om åtgärden ska bestå. Den beslutsstruktur som finns beträffande åtgärder för att säkra egendom bedöms därmed varken som tidskrä- vande eller innebärande en risk för att lagstiftningen blir ineffektiv.
Sammanfattning
Även om det alltså ställs delvis olika krav för när egendom kan säkras genom dispositionsförbud, förvar, kvarstad, beslag och penningbeslag kan det konstateras att den svenska lagstiftningen innehåller bestäm- melser som gör det möjlighet att säkra alla typer av egendom; lös och fast, materiell och immateriell. Det finns även möjlighet att vidta åt- gärder skyndsamt. Ett dispositionsförbud, som är tänkt att användas för att säkra finansiella tillgångar som snabbt och enkelt kan flyttas utanför landets jurisdiktion, kan beslutas redan innan en förunder-
29227 kap. 1, 1 a och 4 §§ rättegångsbalken.
627
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
sökning har inletts. Beviskravet för dispositionsförbud är dessutom lågt satt.
Svensk rätt bedöms därmed uppfylla de krav som förverkande- direktivets artikel 11.1 och 11.2 ställer både i fråga om möjligheten att vidta åtgärder för att frysa egendom och att vidta omedelbara åt- gärder till dess ett beslut om frysning har utfärdats. Svensk rätt upp- fyller även de krav som FATF ställer i rekommendation 4 b och 4 d. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra den här delen av artikel 11 och FATF:s rekommendationer i svensk rätt.
Artikel 11.3 om ARO-kontorens befogenhet att besluta om omedelbara åtgärder
Bedömning
Svensk rätt uppfyller inte kravet i artikel 11.3 om att ARO-kon- toren ska kunna vidta omedelbara åtgärder för att säkra egendom på begäran av behöriga myndigheter i andra medlemsstater.
Förslag
Det införs en ny lag som gör det möjligt för ARO-kontoren att vidta omedelbara åtgärder på det sätt som föreskrivs i förverkande- direktivet.
Av artikel 11.3 följer att medlemsstaterna ska göra det möjligt för ARO-kontoren att vidta omedelbara åtgärder när det är nödvändigt för att bevara egendom fram till dess att ett beslut om frysning har utfärdats, om det finns en omedelbar risk för att den egendom som ARO-kontoren har spårat och identifierat vid utförandet av sina upp- gifter enligt artikel 5.2 b försvinner. Giltigheten för sådana omedel- bara åtgärder får inte överstiga sju arbetsdagar. I artikel 5.2 b anges att ARO-kontoren ska ha till uppgift att spåra och identifiera hjälp- medel, vinning eller egendom som är eller kan bli föremål för ett be- slut om frysning eller förverkande som är utfärdat av en behörig myn- dighet i en annan medlemsstat.
För att avgöra om svensk rätt uppfyller kraven i artikel 11.3 måste det för det första bedömas vilka svenska åtgärder för att säkra egen-
628
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
dom som kan anses innebära en sådan omedelbar åtgärd som avses i förverkandedirektivet och om de åtgärder som finns är tillräckliga för att uppfylla det krav som ställs i artikeln.
Vilka svenska tvångsmedel avses?
Den första frågan är alltså vilka svenska tvångsmedel som kan anses uppfylla kravet på att vara en sådan omedelbar åtgärd som förver- kandedirektivet kräver att ARO-kontoren ska kunna fatta beslut om. Det ska vara fråga om sådana åtgärder som är nödvändiga för att be- vara egendomen fram till ett beslut om frysning. Det som avses är alltså någon form av provisorisk eller tillfällig initial åtgärd för att säkra egendom i avvaktan på ett mer bestående beslut. Kravet på att åtgär- den ska vidtas för att ”bevara egendomen” bör förstås på så sätt att den som har egendomen inte ska kunna sälja, flytta, gömma undan eller hantera egendomen på något annat sätt som innebär att egen- domen eller dess värde försvinner eller försämras innan ett beslut om frysning meddelas. Syftet är alltså att egendomen och dess värde ska bevaras.
Den åtgärd som man för svenskt vidkommande först tänker på är dispositionsförbudet. Det är en åtgärd som skyndsamt kan vidtas för att säkra egendom som snabbt kan skingras så att ett senare säk- ringsbeslut inte kan verkställas. Dispositionsförbudets tillämpnings- område är dock, som redovisats i föregående avsnitt, begränsat till vissa typer av egendom. Åtgärden är dessutom kopplad till misstanke om penningtvättsbrott eller finansiering av terrorism. Direktivet inne- håller inte några sådana begränsningar. Det innebär att dispositions- förbudet inte ensamt kan anses uppfylla kraven på omedelbara åtgär- der i artikel 11.3.
Även förvar utgör en sådan provisorisk åtgärd som kan vidtas i avvaktan på rättens beslut om kvarstad. Det är som huvudregel en åklagare som fattar beslut om att egendom ska tas i förvar. All typ av egendom kan omfattas av ett sådant beslut. Om det är fara i dröjs- mål får en polisman ta lös egendom i förvar. Det innebär att till ex- empel kontanter och andra lösa saker kan tas i förvar av en polisman. Men även annan lös egendom än lösa saker omfattas av regleringen, såsom aktier och andra värdepapper samt fordringar. Om en polisman har tagit egendom i förvar ska åtgärden skyndsamt anmälas till åkla-
629
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
garen som omedelbart ska pröva om egendomen ska vara kvar i för- var. Det innebär att även förvar bör kunna betraktas som en sådan omedelbar åtgärd som ARO-kontoren ska kunna besluta om enligt artikel 11.3. För att tvångsmedlet förvar ska kunna användas krävs dock att det pågår en förundersökning eller en utredning om själv- ständigt förverkande. I de fall ARO-kontoren på uppdrag av ett mot- svarande kontor i en annan medlemsstat ska vidta omedelbara åtgärder för att säkra egendom kommer det inte att pågå vare sig en förunder- sökning eller en utredning om självständigt förverkande i Sverige. Dessutom kan inte fast egendom tas i förvar av polismän (och inte alls i utredningar om självständigt förverkande). Ett sådant beslut måste fattas av åklagare. Det innebär att inte heller förvar kan betrak- tas som en sådan omedelbar åtgärd som ARO-kontoren ska kunna vidta enligt artikel 11.3.
Beslag behöver inte vara en tillfällig åtgärd. Inte heller beslag kan därmed betraktas som en sådan omedelbar åtgärd som artikel 11.3 föreskriver att medlemsstaterna ska ha möjlighet att besluta om i sin nationella lagstiftning.
Sammanfattningsvis gör utredningen den bedömningen att det inte finns någon säkringsåtgärd i svensk rätt som kan användas som en sådan omedelbar åtgärd som regleras i artikel 11 tredje punkten. För att svensk rätt ska uppfylla de krav som ställs i förverkandedirek- tivet behövs det en ny reglering som gör det möjligt för ARO-kon- toren att besluta om omedelbara åtgärder för att förhindra att egen- dom som kontoren har spårat och identifierat försvinner fram till dess att ett beslut om frysning har utfärdats.
Åtgärder som kan vidtas för att säkerställa att artikel 11.3 i förverkandedirektivet genomförs
Utredningen ser två möjliga vägar för att säkerställa att artikel 11.3 genomförs i svensk rätt. Antingen kan en generellt tillämplig interi- mistisk beslagsregel kopplas till den utvidgade beslagsregel som ut- redningen föreslår i avsnitt 3.2.4, eller så kan man införa en helt ny lag som säkerställer att ARO-kontoren kan vidta omedelbara åtgär- der för att säkra egendom.
När man i svensk rätt genomför internationella förpliktelser för- söker man ofta inrymma förpliktelsen på något lämpligt sätt i redan befintlig lagstiftning. En bestämmelse om interimistiskt beslag skulle
630
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
kunna placeras i 27 kap. rättegångsbalken och skulle på så sätt bli enkel för rättstillämparna att använda inom det befintliga regelverket. För att uppfylla kravet på en omedelbar åtgärd som snabbt kan tillgripas bör kravet på misstankegrad för ett interimistiskt beslag i så fall vara lägre än skäligen antas (vilket är kravet för att ta egendom i beslag). Enligt en sådan regel bör det vara tillräckligt att det finns skäl att miss- tänka att ett beslagsändamål föreligger, det vill säga samma beviskrav som för dispositionsförbudet. Uttrycket ”finns skäl att misstänka” innebär ett lågt ställt krav på vilka omständigheter som behöver före- ligga. Någon förundersökning eller utredning om självständigt för- verkande skulle inte behöva inledas för att ett interimistiskt beslag skulle vara möjligt (för det krävs att det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats eller att påträffad egendom härrör från brottslig verksamhet). En polisman skulle kunna fatta beslutet vid fara i dröjsmål och åtgärden sedan skyndsamt, dock senast inom till exempel två dygn, underställas åklagare för beslut om beslaget ska bestå.
Syftet med ett förslag om interimistiskt beslag skulle vara att säker- ställa att svensk rätt lever upp till förverkandedirektivets krav på ome- delbara åtgärder i artikel 11.3. Ett sådant förslag skulle dock innebära att ett nytt generellt tillämpligt tvångsmedel infördes i svensk rätt trots att det, såvitt utredningen har kunnat utröna, inte finns något påtagligt behov av det. Som redovisats ovan kan en förundersökning eller en utredning om självständigt förverkande inledas om det finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förö- vats respektive om det finns anledning att anta att egendom härrör från brottslig verksamhet. Då får de ordinära tvångsmedlen användas. Det innebär att en interimistisk beslagsregel, som syftar till att genom- föra en del av förverkandedirektivet som enbart avser en åtgärd som ARO-kontoren behöver kunna vidta, skulle bli långt mer omfattande än det verkliga behovet av bestämmelsen. Utredningen anser därför att det inte vore lämpligt att införa en sådan interimistisk beslags- regel i rättegångsbalken för att uppfylla kravet i artikel 11.3.
Den möjlighet som då återstår för att säkerställa att artikel 11.3 genomförs i svensk rätt är att införa en särskild reglering som ger ARO-kontoren möjlighet att fatta beslut om omedelbara åtgärder för att säkra egendom i de specifika situationer som förverkande- direktivet kräver.
631
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
En ny lag om omedelbara åtgärder
För att säkerställa att artikel 11.3 genomförs i svensk rätt bör en ny lag införas som ger ARO-kontoren möjlighet att säkra egendom som har spårats och identifierats på uppdrag av behöriga myndigheter i ett annat medlemsland. Åtgärden ska kunna vidtas med alla egendoms- slag. För att åtgärden inte ska förväxlas med redan befintliga åtgärder som kan vidtas för att säkra egendom föreslår utredningen att den nya åtgärden, i enlighet med direktivets terminologi, kallas för en omedel- bar åtgärd. Med en omedelbar åtgärd ska avses ett beslut som inne- bär ett förbud för den som anges i beslutet att förfoga över den egen- dom som beslutet avser. Med att den enskilde inte får förfoga över egendomen avses alla handlingar som kan innebära att egendomen undandras ett eventuellt framtida förverkande (till exempel att gömma den, sälja den eller på något annat sätt skingra egendomen), men även sådant handlande som innebär att egendomen sjunker i värde.
De närmare förutsättningarna för ett beslut om omedelbar åtgärd och förhållandet till de straffprocessuella tvångsmedlen
En omedelbar åtgärd kommer att utgöra ett förstadium till ett annat tvångsmedel som det beslutas om i en annan medlemsstat. När åtgär- den vidtas är det alltså inte säkert att det skulle ha funnits förutsätt- ningar att besluta om till exempel kvarstad eller beslag. I den nya lagen bör det klargöras att en omedelbar åtgärd får vidtas om det finns en omedelbar risk för att egendom som är eller kan bli föremål för ett be- slut om frysning som är utfärdat av en behörig myndighet i en annan medlemsstat försvinner. För ARO-kontorens del bör det vara till- räckligt att den andra medlemsstaten upplyser om att det finns förut- sättningar att besluta om frysning i den staten. Den andra statens uppgifter om att det finns risk för att egendomen försvinner bör som regel godtas.
När en omedelbar åtgärd vidtas av ett ARO-kontor är syftet att ge den stat som har begärt åtgärden tid för att säkra egendomen en- ligt det egna landets lagar. En förutsättning för ett beslut om en ome- delbar åtgärd bör alltså vara att det finns en risk för att egendomen försvinner på något sätt. Det kan handla om att ägaren säljer den till underpris till en familjemedlem eller bekant eller att den skaffas undan på något annat sätt så att den inte längre är tillgänglig för myndig-
632
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
heterna. Den åtgärd som ARO-kontoren ska kunna vidta ska alltså utgöra en kortvarig åtgärd i avvaktan på ett beslut om frysning i den stat som har efterfrågat att egendom ska spåras och identifieras. Det bör således inte krävas att det pågår en förundersökning eller en ut- redning om självständigt förverkande i Sverige för att en omedelbar åtgärd ska kunna vidtas. Om egendomen utgörs av pengar, en ford- ran eller en annan rättighet och finns hos en verksamhetsutövare som träffas av lagen (2017:630) om åtgärder mot penningtvätt och finans- iering av terrorism får åtgärden, precis som när det gäller dispositions- förbud, innebära att egendomen eller ett motsvarande värde tills vi- dare inte får flyttas eller disponeras på något annat sätt. I ett sådant fall utformas beslutet som ett förbud för den enskilde att förfoga över medlen, och för verksamhetsutövaren ett förbud att tillåta den enskilde att förfoga över medlen.
När en fråga om en omedelbar åtgärd aktualiseras kommer det i vissa fall samtidigt att finnas förutsättningar för att besluta om tvångs- medel enligt rättegångsbalken. I sådana fall är det lämpligt att i första hand använda ett sådant tvångsmedel. Det bör därför anges i den nya lagen att beslut i brottmål om kvarstad och beslag enligt bestämmel- serna i 26 och 27 kap. rättegångsbalken ska gälla framför ett beslut om en omedelbar åtgärd enligt den nya lagen. Egendom bör också kunna förverkas utan att ett beslut om en omedelbar åtgärd enligt den nya lagen hindrar det. Detsamma bör gälla ett beslut om och verkstäl- lighet av kvarstad eller beslag eller ett beslut om förverkande i Sverige, om beslutet meddelas inom ramen för ett internationellt straffrätts- ligt samarbete.
Beslut om en omedelbar åtgärd ska fattas av Polisen och Ekobrottsmyndigheten
När det gäller frågan om vem som ska fatta beslut om en omedelbar åtgärd enligt den nya lagen menar utredningen att det antingen bör vara ett åklagarbeslut eller ett beslut som kan fattas av anställda vid Polisen och Ekobrottsmyndigheten (men utan krav på att besluts- fattaren är åklagare), eftersom de myndigheterna är utsedda att vara ARO-kontor.
Det som talar för att en åklagare ska kunna fatta beslut om ome- delbara åtgärder är att de är vana att göra den typ av bedömningar som
633
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
ska göras vid prövningar av tvångsmedelsfrågor. Åklagare fattar också beslut om frysning enligt frysningslagen.
Det som talar emot ett krav på att åklagare ska fatta beslut är att det är fråga om beslut som måste fattas skyndsamt, eftersom det annars finns risk för att egendomen försvinner. Det är alltså ett be- slut som måste fattas när det är fara i dröjsmål. Det är därmed en för- del om beslutet fattas nära ARO-kontorens verksamhet eftersom det är där den information som ska ligga till grund för beslutet finns. En omedelbar åtgärd ska dessutom ha en kort giltighetstid för att sedan antingen ersättas av en annan säkringsåtgärd eller hävas. Det skulle i och för sig vara möjligt att utse enbart Ekobrottsmyndigheten som beslutsfattare för omedelbara åtgärder och då även kräva att åklagare fattar besluten, men utifrån hur ARO-verksamheten ser ut i dag och den uppdelning som finns mellan Polisen och Ekobrottsmyndigheten (se avsnitt 4.3.1) gör utredningen bedömningen att det är lämpligast att anställda vid både Polisen och Ekobrottsmyndigheten utses till beslutsfattare enligt den nya lagen.
Eftersom det i Ekobrottsmyndighetens verksamhet finns anställda åklagare skulle det i och för sig inte vara problematiskt att låta åkla- gare fatta beslut om omedelbara åtgärder för Ekobrottsmyndighetens räkning. Den möjligheten finns dock inte på samma sätt inom Polisen. Redan i dag är Polisen behörig att fatta beslut om dispositionsförbud och polismän får, om det är fara i dröjsmål, ta lös egendom i förvar och ta föremål i beslag.293 Det bör av den anledningen inte finnas något hinder mot att i den här särskilda lagen ange att Polisen och Ekobrottsmyndigheten fattar beslut om omedelbara åtgärder.294 Det blir sedan upp till myndigheterna att i sina respektive arbetsordningar eller motsvarande interna styrdokument utse vilka enheter eller perso- ner som ska vara behöriga att fatta besluten för myndighetens räkning.
Förfaranderegler
Enligt 3 § förvaltningslagen (2017:900) tillämpas inte den lagens 9 § andra stycke och 10–49 §§ i en brottsbekämpande verksamhet hos bland annat Polisen och Ekobrottsmyndigheten. Undantaget inne- bär bland annat att den verksamhet som handlar om förundersökning
293Polismän har dock inte rätt att fatta sådana beslut i utredningar om självständigt förverkande.
294Se 4 kap. 11 § lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.
634
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
inte omfattas av förvaltningslagens tillämpning, men inte heller sådan brottsbekämpande verksamhet som bedrivs på underrättelsestadiet. I enlighet med de resonemang som har förts i kapitel 4 om ARO- kontorens verksamhet innebär det att förvaltningslagen inte kommer att vara tillämplig när ARO-kontoren beslutar om omedelbara åtgär- der, om det inte särskilt regleras om det. Det finns inte heller några andra förfaranderegler som blir tillämpliga i stället för förvaltnings- lagen, eftersom det inte heller kommer att pågå någon förundersök- ning eller utredning om självständigt förverkande. Utredningen menar att det finns behov av regler som styr förfarandet och att det lämp- ligaste sättet att uppnå det är att föreskriva att vissa av förvaltnings- lagens regler ska tillämpas när ARO-kontoren vidtar omedelbara åtgärder.
I lagstiftningsärendet som resulterade i bland annat frysnings- lagen fördes det vissa resonemang om huruvida särskilda förfarande- regler borde införas i till exempel rättegångsbalken. Bland annat mot bakgrund av att det inte fanns någon naturlig plats i balken att placera sådana förfaranderegler, eftersom de inte har direkt samband med det som regleras där, beslutade man sig för att införa en reglering om att vissa av förvaltningslagens paragrafer ska tillämpas när åklagare beslu- tar om frysning enligt frysningslagen. Utredningen förordar en lika- dan lösning i den nya lag som föreslås om omedelbara åtgärder.
Samma paragrafer bör vara tillämpliga när ARO-kontoren beslu- tar om omedelbara åtgärder som enligt 9 § frysningslagen. Det handlar bland annat om bestämmelser om service, tillgänglighet, utgångs- punkter för handläggningen, partsinsyn, tolkning och översättning samt om utredningsansvar och dokumentation. Eftersom det skulle kunna riskera att äventyra ett beslut om en omedelbar åtgärd att in- formera den som berörs om att myndigheten avser att fatta ett beslut om en sådan åtgärd bör det även framgå av den nya lagen att bestäm- melserna i 10 § förvaltningslagen om partsinsyn ska tillämpas först när ett beslut om omedelbar åtgärd har meddelats. På samma sätt som i frysningslagen bör bestämmelsen utformas som en så kallad katalogbestämmelse där de bestämmelser i förvaltningslagen som ska tillämpas i den nya lagen framgår.295
295Se prop. 2022/23:137 s. 46–48.
635
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
Beslutens innehåll och omfattning
För att den enskilde ska kunna bevaka sin rätt är det angeläget att ARO-kontorens beslut om omedelbara åtgärder innehåller vissa grundläggande uppgifter. Hit hör till exempel vem beslutet avser, vilken egendom som träffas av beslutet och skälen för beslutet. Ut- gångspunkten måste vara att den som berörs av beslutet ska kunna förstå innebörden av det. Sådana uppgifter är också viktiga för att beslutet ska vara verkställbart och för att en tillsynsmyndighet i efter- hand ska kunna kontrollera handläggningen. Vidare bör den rättsliga grunden framgå av beslutet. Det bör också alltid framgå när beslutet fattades och av vem.
Alla förvaltningsbeslut behöver inte vara skriftliga, men i det här fallet bedömer utredningen att det bör ställas krav på skriftlighet. För detta talar framför allt hänsyn till den enskilde som träffas av beslu- tet. Skriftlighet behövs också för att beslutet ska kunna offentlig- göras för allmänheten och för att det ska vara tydligt när beslutet ska hävas.
I enlighet med allmänna principer bör utgångspunkten vara att den som drabbas av ett beslut om en omedelbar åtgärd ska under- rättas om det i nära anslutning till beslutet. I vissa fall kan dock ett röjande av beslutet motverka syftet med en beslutad eller förutsedd åtgärd. I sådana situationer bör den beslutande myndigheten kunna avvakta med att underrätta den enskilde till dess att egendomen är säk- rad. En bestämmelse av denna innebörd bör tas in i lagen. Den en- skilde bör sedan, så snart som möjligt, underrättas om beslutet. Att skjuta upp underrättelsen på det viset är ett godtagbart förfarande en- ligt artikel 23 i förverkandedirektivet (se avsnitt 5.1.10).
Det bör också, i likhet med vad som gäller i fråga om dispositions- förbud, anges att en underrättelse inte behöver lämnas, om det med hänsyn till omständigheterna uppenbart är utan betydelse. Det kan till exempel handla om den situationen att beslutet har hävts innan en underrättelse om beslutet har hunnit expedieras.
Verkställighet av en omedelbar åtgärd
Ett beslut om en omedelbar åtgärd ska snarast möjligt verkställas för att säkerställa att egendomen eller dess värde består till dess ett frys- ningsbeslut meddelas. En bestämmelse som anger att 27 kap. rätte-
636
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
gångsbalken, lagen (2027:000) om säkrad och förverkad egendom (se om den i avsnitt 6.1.1) och vad som i annan lag anges om verk- ställighet av beslag ska tillämpas vid verkställigheten läggs därför i den nya lagen. Där ska det också anges att den säkrade egendomen ska hanteras av den myndighet som har beslutat om åtgärden, vilket innebär att antingen Polisen eller Ekobrottsmyndigheten ska hantera egendomen till dess beslutet antingen övergår till ett frysningsbeslut i den stat som har begärt åtgärden eller åtgärden hävs. Om egendomen utgörs av pengar, en fordran eller en annan rättighet som träffas av lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism följer det av verkställighetsföreskrifterna att verksamhetsutövaren är skyldig att säkerställa att egendomen inte försvinner.
Om den andra staten beslutar att egendomen ska frysas verkställs det beslutet enligt förordningen om frysning och förverkande samt med stöd av lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s för- ordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande (se avsnitt 5.3.1).
Giltighetstiden för en omedelbar åtgärd och möjligheten att överklaga beslutet
Av direktivet följer att giltighetstiden för en omedelbar åtgärd inte får överstiga sju arbetsdagar. Det ska alltså införas någon form av tids- begränsning för en omedelbar åtgärd, som kan sträcka sig mellan en och sju arbetsdagar.
Enligt utredningen är det angeläget att beslutets varaktighet är till- räcklig för att syftet med åtgärden inte ska gå förlorat. Samtidigt bör, med hänsyn till den enskildes intressen, giltighetstiden förstås inte vara onödigt lång. I sammanhanget kan det noteras att den tid som gäller för dispositionsförbud i dag är två dagar. Enligt utredningen är emellertid detta en alldeles för kort tid när det gäller en sådan ome- delbar åtgärd som diskuteras här. Det handlar om internationella för- hållanden där det ofta finns behov av att översätta utredningsmaterial och beslut innan ytterligare utredningsåtgärder kan vidtas eller ett beslut om en frysningsåtgärd kan beslutas i det andra landet. Det kan också finnas behov av att ta olika typer av kon- takter för att föra utredningen framåt. En avgörande skillnad mellan ett dispositionsförbud och en omedelbar åtgärd är också att ett dis- positionsförbud avser medel eller andra rättigheter som finns hos en
637
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
bank eller liknande verksamhetsutövare. Det är alltså enkelt att ome- delbart verkställa ett sådant beslut. En omedelbar åtgärd ska kunna användas för att säkra all typ av egendom. Det kan därmed antas vara något mer komplicerat att verkställa ett beslut om en omedelbar åt- gärd än ett dispositionsförbud och det kan av den anledningen finnas behov av en längre tidsfrist.
Med hänsyn till det anförda anser utredningen att övervägande skäl talar för att utnyttja den möjlighet som direktivet ger att sätta den maximala giltighetstiden till sju arbetsdagar.296 Vid den bedöm- ningen beaktar utredningen också att det för den enskilde torde vara åtgärden i sig som är ingripande medan det typiskt sett är av mindre betydelse om åtgärden sedan består i exempelvis fem, sex eller sju dagar.
Att en omedelbar åtgärd enligt utredningens förslag ska kunna bestå i sju arbetsdagar innebär givetvis inte att hela den tiden alltid ska utnyttjas. Om skälen för åtgärden inte längre gör sig gällande med tillräcklig styrka, bör det ankomma på den ansvariga myndigheten att ofördröjligen häva åtgärden. För tydlighetens skull bör en bestäm- melse om detta tas in i lagen
En annan fråga att ta ställning till i sammanhanget är vilka rätts- medel som ska stå till buds för den som drabbas av ett beslut om en omedelbar åtgärd. Av Europakonventionen följer att en enskild som har drabbats av en överträdelse av de rättigheter som konventionen skyddar ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myn- dighet.297 Rätten till ett effektivt rättsmedel framgår även av EU- stadgan och återupprepas även, som nämnts ovan, i artikel 23 i för- verkandedirektivet.298
I avsnitt 5.3.3 har det beskrivits vad ett effektivt rättsmedel är. För att ett rättsmedel ska vara effektivt för att komma till rätta med en överträdelse av Europakonventionen krävs att rättsmedlet kan leda antingen till att överträdelsen upphör eller till att den som har utsatts för överträdelsen får gottgörelse för den. Rättsmedlet ska, som ut- gångspunkt, finnas tillgängligt i anslutning till det förfarande där över- trädelsen har ägt rum.
296Med arbetsdagar avses andra dagar än söndagar, annan allmän helgdag, lördagar, midsom- marafton, julafton eller nyårsafton. Jämför 2 § första stycket lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid.
297Artikel 13 i konventionen jämförd med artikel 1 i dess första tilläggsprotokoll.
298Artikel 47 som grundar sig på artikel 13 i Europakonventionen.
638
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Det rättsmedel som i allmänhet kommer i fråga i första hand är rätten att överklaga beslut och domar i domstol. På så sätt ges den enskilde möjlighet att argumentera för att det har skett en överträ- delse av konventionen och att, om det finns skäl för det, få till stånd en ändring av beslutet eller domen. Det är ofta det mest effektiva och snabbaste sättet att komma till rätta med en konventionsöver- trädelse.299
I andra situationer kan ett så kallat kompensatoriskt rättsmedel ut- göra ett effektivt rättsmedel. Det kan handla om rätt till monetär er- sättning eller reduktion av en straffrättslig påföljd eller annan sanktion.
Vid bedömningen av vad som i detta avseende bör gälla i fråga om beslut om omedelbara åtgärder finns det anledning att se till regler- ingen av dispositionsförbud, som är ett snarlikt institut. Det kan då konstateras att beslut om dispositionsförbud inte kan överklagas. Att en sådan ordning har ansetts förenlig med Europakonventionen hänger samman med den korta tid, två dagar, som ett sådant förbud gäller. När dispositionsförbudet infördes resonerade man i förarbetena om att en överklaganderätt normalt skulle sakna betydelse eftersom tids- fristen var så kort. Ett rättsmedel som kunde ge rätt till ersättning bedömdes i en sådan situation som effektivare.300
Även om giltighetstiden för sådana omedelbara åtgärder som dis- kuteras här föreslås vara något längre än för dispositionsförbudet kommer situationen ändå att vara likartad. En omedelbar åtgärd ska enligt utredningens förslag upphöra att gälla sju arbetsdagar efter det att beslutet fattades. Eftersom den som har drabbats av en sådan åt- gärd inte alltid kommer att underrättas om beslutet omedelbart när det meddelas, kommer det ofta vara uteslutet att hinna med en över- prövning av beslutet innan förbudstiden löper ut. Ett beslut om att vidta omedelbara åtgärder skulle således ofta – även om det skulle finnas en överklaganderätt och den förenades med ett särskilt skynd- samhetskrav – ha förlorat sin omedelbara betydelse innan en över- prövning i domstol hinner ske. En överklaganderätt skulle därmed i flertalet fall inte ge den som har drabbats av åtgärden en reell möj- lighet att få till stånd en ändring i sak på så sätt att en överträdelse av en konventionsrättighet upphör. Till saken hör att utrymmet för domstolar att överpröva beslut som har förlorat sin rättsliga eller fak-
299Prop. 2017/18:7 s. 12 f.
300Se prop. 2013/14:121 s. 85 f.
639
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
tiska betydelse, så kallade deserta beslut, enligt gällande rätt är be- gränsat.301
Det aktualiserar frågan om kompensatoriska rättsmedel. Det finns, som redan har nämnts, olika former av sådana rättsmedel. En vanlig typ är möjligheten att ge monetär kompensation till någon som har utsatts för en överträdelse av sina rättigheter enligt Europakonven- tionen. När det gäller en omedelbar åtgärd är skadestånd eller annan ekonomisk ersättning det rättsmedel som, i avsaknad av en reell över- klaganderätt, skulle ligga närmast till hands. Andra typer av kompen- satoriska rättsmedel, som exempelvis straffnedsättning i ett brottmål eller nedsättning av en sanktionsavgift i ett administrativt förfarande, är inte aktuella.
En skadelidande kan inom ramen för en skadeståndsprocess i vissa fall få gottgörelse även på annat sätt än genom skadestånd, i form av ett erkännande från staten eller genom en dom som klargör att den enskilde har fått sina rättigheter enligt konventionen överträdda. Ett sådant erkännande har i vissa sammanhang bedömts innebära en bety- delsefull upprättelse.302
Kärnan i rätten till ett effektivt rättsmedel är möjligheten för den enskilde att få ett påstående om konventionsbrott prövat inför en na- tionell myndighet och den därtill hörande möjligheten att få en över- trädelse konstaterad.303 Det som krävs är att konventionsstaterna tillhandahåller ett effektivt rättsmedel i någon form. Ett kompensato- riskt rättsmedel i form av skadestånd finns redan tillgängligt enligt gällande rätt. Enligt förordningen om handläggning av skadestånds-
301Se till exempel Den omhäktade, NJA 1953 s. 460 och Det upphävda häktningsbeslutet, NJA 1989 s. 502 beträffande häktade som har försatts på fri fot eller häktningsbeslutet har ersatts av ett nytt beslut samt Det nya reseförbudet, NJA 1985 s. 235 och Det hävda beslaget, NJA 1977 s. 573 beträffande reseförbud och beslag. Normalt sett är det inte heller möjligt att få ett beslut om tvångsmedel prövat i högre rätt sedan verkställigheten av beslutet väl har avslutats. I vissa fall har dock även beslut som förlorat sin omedelbara betydelse ansetts kunna prövas, antingen på grund av att beslutet har bedömts ha någon kvarvarande verkan av beaktansvärt slag (se NJA 1998 s. 86 angående beslag och Kontaktförbudsprövningen, NJA 2020 s. 1061 angående kontaktförbud) eller, såvitt gäller Högsta domstolen, på grund av att målet inrymt någon preju- dikatintressant fråga (se Den verkställda genomsökningen, NJA 2023 s. 143). Beträffande pröv- ningar i förvaltningsdomstol, se till exempel RÅ 1986 ref. 150 angående en redan genomförd kroppsbesiktning, RÅ 1991 ref. 58 och RÅ 1999 ref. 26 där klaganden bedömdes ha ett befo- gat intresse av överprövning trots att beslutet förfallit. I rättsfallet HFD 2020 ref. 26 har Högsta förvaltningsdomstolen kommit till motsatt slutsats och uttalat att det inte utgör ett effektivt rättsmedel att få en prövning av ett beslut om bevissäkring som redan genomförts eftersom den enskilde inte hade möjlighet att få effekterna av beslutet undanröjda eller lindrade. Skade- stånd betraktades av domstolen som det mest ändamålsenliga och effektiva rättsmedlet.
302Se prop. 2017/18:7 s. 33 och 34. Jämför även Flygbolagets medgivande, NJA 2021 s. 1093 och Regionens medgivande, NJA 2025 s. 271.
303Prop. 2017/18:7 s. 18.
640
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
anspråk mot staten kan en skadelidande få ett skadeståndskrav prövat inom ramen för statens frivilliga skadereglering. Med det avses skade- reglering som företrädesvis sker hos Justitiekanslern. Den som anser sig ha ett krav på skadestånd mot staten vid överträdelser av Europa- konventionen kan även väcka talan om detta i allmän domstol.304 Europadomstolen har i flera domar klargjort att möjligheten i Sverige att begära skadestånd hos Justitiekanslern eller väcka en skadestånds- talan mot staten vid allmän domstol och på så sätt få till stånd en pröv- ning av ett påstått konventionsbrott utgör ett effektivt rättsmedel.305
Mot denna bakgrund har utredningen stannat för bedömningen att de möjligheter som finns till kompensation i svensk rätt utgör ett effektivare rättsmedel i förhållande till beslut om omedelbara åt- gärder än vad en överklaganderätt skulle göra. Det är, som framgått, samma bedömning som har gjorts med avseende på beslut om dispo- sitionsförbud.
Utredningen föreslår därmed inte några regler om överklagande av beslut om omedelbara åtgärder. Utredningens bedömning är att svensk rätt, även utan en sådan överklaganderätt, erbjuder möjlig- heter till effektiva rättsmedel för den som drabbas av ett beslut om en omedelbar åtgärd. Det finns inte behov av några lagstiftnings- åtgärder för att åstadkomma detta.306
När sju arbetsdagar har gått sedan beslutet om omedelbar åtgärd fattades bör det upphöra att gälla automatiskt. Åtgärden bör upphöra att gälla vid samma tidpunkt (klockslag) som beslutet fattades. Det bör framgå tydligt av beslutet vilken dag och klockslag det upphör att gälla. Som tidigare har konstaterats bör också gälla att en omedel- bar åtgärd ofördröjligen ska hävas redan tidigare än efter sju arbets- dagar om det inte längre finns skäl för åtgärden. Det innebär att den som har fattat beslutet löpande måste ompröva om åtgärden ska bestå eller inte.
3043 kap. 4 § skadeståndslagen.
305Prop. 2017/18:7 s. 14–16 och där redovisade avgöranden av Europadomstolen som gäller Sverige.
306I sammanhanget kan nämnas att 2022 års penningtvättsutredning gjort bedömningen att den nuvarande ordningen där det inte finns någon rätt till överklagande kan bestå även om tiden för dispositionsförbud enligt utredningens förslag skulle förlängas till fem arbetsdagar för vissa tillgångar och tio arbetsdagar för andra tillgångar. Se SOU 2024:58 Ett nytt regelverk mot penningtvätt och finansiering av terrorism, s. 623 och 628 f. Vid tiden för 2022 års penning- tvättsutrednings uppdrag föreskrev utkastet till det sjätte penningtvättsdirektivet att giltighets- tiden för ett dispositionsförbud skulle vara minst fem dagar för affärsförbindelser och minst tio dagar för transaktioner.
641
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
Artikel 11.4 om behörig myndighet att fatta beslut
och angivande av skälen för beslut om frysningsåtgärder
Bedömning
Svensk rätt uppfyller kraven i artikel 11.4 om behörig beslutsmyn- dighet och skälen för beslut om frysning. Inga åtgärder behöver vidtas.
Av artikel 11.4 följer att medlemsstaterna ska säkerställa att frysnings- åtgärder vidtas av en behörig myndighet och att skälen till sådana åtgärder anges i det relevanta beslutet eller registreras i ärendeakten om frysningsåtgärden inte vidtas genom ett skriftligt beslut.
I inledningen av det här avsnittet har det redovisats vem som vid- tar åtgärder och fattar beslut i fråga om dispositionsförbud, förvar, kvarstad, beslag och penningbeslag. Svensk rätt bedöms överens- stämma med de krav som förverkandedirektivet ställer på att behö- riga myndigheter i Sverige ska kunna vidta frysningsåtgärder.
Som har redovisats i avsnitt 3.1.2 finns det inga formella krav på hur ett beslut om förvar ska vara utformat, men grundläggande krav som kan ställas på ett sådant beslut är att det framgår vem som har fattat beslutet, när det gjordes, vilket brott som föranledde beslutet, mot vem åtgärden riktades och för vilken fordran som egendomen har tagits i förvar. Det bör även framgå om egendomen har säkrats för att säkerställa ett målsägandeanspråk eller betalningsförpliktelser till staten. Om det finns konkurrerande betalningsanspråk krävs det en närmare precisering av vad det består i.307
Det ska föras protokoll över förvar. I protokollet ska det noga anges vad som har tagits i förvar, var och när åtgärden har ägt rum, vad som har varit ändamålet med den och vilka som har varit när- varande när åtgärden vidtogs. Den vars egendom har tagits i förvar ska utan dröjsmål underrättas om åtgärden om han eller hon inte var närvarande när egendomen togs. Den berörda personen ska på begäran få ett bevis om åtgärden.308
När det gäller kvarstadsbeslut ska det dokumenteras i rättens pro- tokoll som expedieras till parterna. Eftersom ett kvarstadsbeslut ska verkställas av Kronofogden måste det även innehålla tydliga och kor-
307Lindberg, Gunnel, 2022, Straffprocessuella tvångsmedel, Norstedts juridik, 5 U, s. 417 f.
30826 kap. 3 b § rättegångsbalken.
642
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
rekta uppgifter om vem det riktar sig mot och vad det omfattar. Det centrala är hur stort kvarstadsbeloppet är och vilken betalningsförplik- telse som kvarstaden avser.309
Ett beslut om beslag fattas normalt inte som ett formellt beslut, utan återspeglas som regel i form av ett protokoll över verkställig- heten.310 Om rätten prövar ett beslag dokumenteras domstolens be- slut antingen i en dom eller i ett protokoll. Sådana beslut får över- klagas särskilt.311
Ett beslag ska alltid dokumenteras genom att det protokollförs. I protokollet ska ändamålet med beslaget och vad som har förekom- mit vid beslaget anges. Det beslagtagna föremålet ska beskrivas noga. För omfattande beslag finns en viss lättnad i protokolleringskravet genom att sådana får beskrivas genom samlande beteckningar om det anses lämpligt. I sådana fall får det dessutom godtas att en mer detaljerad förteckning upprättas först efter att egendomen har förts till den verkställande myndighetens lokaler. I de fall där beslagen inte bedöms som omfattande bör det däremot krävas att beslagen redan från början preciseras tydligt i protokollet på ett sätt som gör det möj- ligt att häva delar av beslaget.312
Om ett detaljerat protokoll inte omedelbart upprättas på platsen för beslaget krävs det att man genom anteckningar dokumenterar vad för slags egendom man tar med sig och vilket antal det handlar om. Ändamålet eller grunden för beslaget ska alltid anges i proto- kollet. Även brottet ska klart specificeras i protokollet.313
Genomgången ovan visar att det i svensk rätt finns en omfattande reglering för hur frysningsåtgärder går till och vilken dokumentation som sker i samband med sådana åtgärder. Svensk rätt bedöms överens- stämma med de krav som förverkandedirektivet ställer på dokumenta- tion och registrering av frysningsåtgärder. FATF ställer inga särskilda krav som behöver beaktas i det här avseendet. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikel 11.4 i svensk rätt.
309Lindberg, 2022, s. 121.
310Lindberg, 2022, s. 117.
31149 kap. 3 § och 5 § första stycket 6 rättegångsbalken.
31227 kap. 13 § rättegångsbalken och RäV 2022:22, Beslag och genomsökning på distans, s. 25. Se även JO:s ämbetsberättelse 1963 s. 111.
313RäV 2022:22 s. 26. Se även mer om dokumentation och underrättelser om beslaget i av- snitt 3.1.4.
643
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
Artikel 11.5 om giltighetstiden för en frysningsåtgärd
Bedömning
Svensk rätt uppfyller kraven i artikel 11.5 om giltighetstiden för en frysningsåtgärd. Inga åtgärder behöver vidtas.
I artikel 11.5 anges att beslutet om frysning endast ska bestå så länge som det är nödvändigt för att bevara egendomen för att möjliggöra ett eventuellt senare förverkande. För fryst egendom som inte senare förverkas ska frysningen hävas utan oskäligt dröjsmål.
Regleringen om giltighetstider för beslut om förvar, kvarstad och beslag har beskrivits i avsnitt 3.1.2–3.1.4. Något av vad som sägs där upprepas här.
I den svenska lagstiftningen gäller att ett beslut om förvar upp- hör att gälla om inte åklagaren i rätt tid (så snart som möjligt eller senast fem dagar efter förvarsbeslutet) gör en framställning om kvar- stad till domstol. Om ingen framställning görs ska egendom som har tagits i förvar omedelbart återställas.314
Ett kvarstadsbeslut kan antingen hävas eller ändras på något sätt. Det kan till exempel finnas behov av att ändra kvarstadsbeslutet om fordringens storlek ändras. Åklagaren måste därför hålla sig informe- rad om den fordran som ligger till grund för ett beslut om kvarstad under hela den tid som kvarstaden består. Om åklagaren kommer fram till att det inte längre finns grund för åtgärden anses han eller hon vara skyldig att begära att rätten upphäver kvarstaden.315
En kvarstad kan också hävas om inte de frister för åtals väckande som rätten har satt ut i kvarstadsbeslutet iakttas, eller om det har ställts säkerhet för skulden. När målet avgörs slutligt prövar rätten om kvarstaden ska bestå.316 Eftersom ett förordnande i en dom om värdeförverkande eller företagsbot inte blir verkställbart direkt, kan åklagaren yrka att kvarstaden ska bestå en viss tid efter att domen har fått laga kraft, så att förverkandebeslutet hinner verkställas.317
31426 kap. 4 § rättegångsbalken.
315RäV 2024.8 s. 16.
31626 kap. 6 § rättegångsbalken.
3173 kap. 23 § andra stycket utsökningsbalken och RäV 2024:8 s. 20 f. Om kvarstaden upp- hör innan begäran om indrivning har inkommit till Kronofogden kan den misstänkte vända sig till Kronofogden för att återfå sin egendom, eftersom Kronofogden i en sådan situation inte längre har något verkställbart beslut som ger myndigheten rätt behålla egendomen.
644
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Som nämnts i föregående avsnitt innefattar beslutet om att ta före- mål i beslag normalt inte ett formellt beslut, men det återspeglas i form av ett protokoll över verkställigheten.318 När det inte längre finns behov av eller förutsättningar för att ha ett föremål i beslag ska föremålet skyndsamt återlämnas till ägaren eller anspråkstagaren. Den som leder förundersökningen ska kontinuerligt bedöma om be- slaget ska hävas eller bestå under hela den tid som beslaget består.319 När rätten avgör ett mål slutligt ska den alltid pröva om de beslag som finns ska bestå. Om domstolen inte gör det förfaller beslagen. Om rätten ogillar åklagarens förverkandeyrkande, eller ett yrkande om bättre rätt, finns det ingen möjlighet att låta beslagen som hör ihop med de yrkandena bestå. Förverkandebeslag och återställande- beslag upphör alltså omedelbart att gälla i så fall. Detta gäller dock inte bevisbeslag. Bevisbeslag ska som huvudregel bestå tills domen har fått laga kraft i ansvarsdelen, om inte rätten beslutar något annat.320
Utöver det som nu har beskrivits gäller även proportionalitetsprin- cipen generellt för alla straffprocessuella tvångsmedel. Den principen innebär att en åtgärd endast får beslutas och därefter bestå om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den som beslutet avser eller något annat motstående in- tresse. Att proportionalitetsprincipen är uppfylld ska prövas löpande.
Det finns alltså klara och tydliga regler i svensk rätt som säker- ställer att ett beslut om frysning endast förblir i kraft så länge som det är nödvändigt för att bevara egendomen i syfte att eventuellt senare förverka den. Svensk rätt bedöms överensstämma med artikel 11.5 i förverkandedirektivet. FATF har inga särskilt uttalade krav som behöver beaktas i det här sammanhanget.
Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikel 11.5 i svensk rätt.
318Lindberg, 2022, s. 117.
319Lindberg, 2022, s. 500.
32027 kap. 8 § femte stycket rättegångsbalken. Utredningen föreslår en ändring i det här av- seendet, se avsnitt 3.3.8.
645
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
5.4.3Förverkande (artikel 12)
Bedömning
Svensk rätt uppfyller kraven om förverkande i artikel 12 i förver- kandedirektivet och i FATF:s rekommendation 4 e. Inga åtgärder behöver vidtas.
Av artikel 12 i förverkandedirektivet följer att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra förverkande, antingen helt eller delvis, av hjälpmedel och vinning som härrör från ett brott som har fastställts genom en slutlig fällande dom eller av egendom vars värde motsvarar hjälpmedel eller vinning som härrör från ett brott. Både ett sakförverkande och ett värdeförverkande ska kunna ske i den tilltalades utevaro. Direktivet medger att medlemsländerna gör ett värdeförverkande subsidiärt till ett sakförverkande. FATF:s rekommendation 4 e innebär att länderna ska ha lagstiftning som med- ger att deras behöriga myndigheter kan förverka brottsegendom eller egendom av motsvarande värde i samband med en fällande brottmåls- dom. Direktivet och FATF:s rekommendation har alltså liknande krav i fråga om förverkande med koppling till en fällande brottmålsdom.
Regleringen om förverkande har beskrivits i avsnitt 5.3.2. Här kan upprepas att genom bestämmelser i 36 kap. brottsbalken kan all slags egendom förverkas. Av 36 kap. 3 § brottsbalken följer till exempel att brottsvinster och kostnadsersättning som tagits emot i samband med brott ska förverkas. Även egendom som motsvarar värdet av sådan egendom får förverkas. Enligt 36 kap. 9 § brottsbalken får egen- dom som har använts som hjälpmedel vid brott förverkas om det be- hövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. Detsamma gäller egendom som har varit avsedd att användas som hjälpmedel vid brott, om brottet har fullbordats eller om gärningen har utgjort ett straffbart försök eller en straffbar förberedelse eller stämpling. Även värdet av sådan egendom får förverkas.
Dessutom ska egendom som har varit föremål för brott förverkas enligt 36 kap. 10 § brottsbalken. Med det menas egendom
1.som har framställts genom brott,
2.vars användande utgör brott,
646
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
3.som någon har tagit befattning med på ett sätt som utgör brott, eller
4.som på ett annat liknande sätt har varit föremål för brott.
Om egendomen inte påträffas är det möjligt att förverka värdet av den. Förverkande får även ske av särskilda brottsverktyg. Det finns även regler i specialstraffrätten som medger förverkanden i särskilda fall.321
Den svenska regleringen om förverkande med koppling till en slut- lig fällande brottmålsdom bedöms uppfylla de krav som ställs i arti- kel 12 i förverkandedirektivet och i FATF:s rekommendation 4 e.
Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra arti- kel 12 och FATF:s rekommendationer i svensk rätt.
5.4.4Förverkande hos tredje man (artikel 13)
Bedömning
Svensk rätt uppfyller kraven i artikel 13 om förverkande hos tredje man. Inga åtgärder behöver vidtas.
Vid en jämförelse mellan artikel 13 i förverkandedirektivet och den tidigare artikel 6 i 2014 års förverkandedirektiv kan det konstateras att det förutom i ett avseende, nämligen artikel 13.1 andra stycket 2, endast har gjorts vissa språkliga justeringar. Artikel 6 i 2014 års för- verkandedirektiv ansågs vid genomförandet stå i överensstämmelse med svensk rätt.322 Förverkandelagstiftningen har sedan 2014 års för- verkandedirektiv ändrats, men kretsen som förverkande kan ske ifrån har inte minskat. I det här sammanhanget finns det alltså anledning att främst säkerställa att det som sägs i artikel 13.1 andra stycket 2 är genomfört i svensk rätt.
FATF har inte några särskilda krav i rekommendationerna som rör tredje man.
321Se tabellen i avsnitt 3.1.5.
322SOU 2015:67 För att brott inte ska löna sig, s. 130 f.
647
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
Från vem förverkande kan ske
Det som i sak har lagts till i artikel 13 i förhållande till det tidigare direktivets lydelse är att förverkande av vinning eller annan egendom bör vara möjligt även i de fall en domstol har slagit fast att tredje man hade kännedom om eller borde ha haft kännedom om att överför- ingens eller förvärvets syfte var att undvika ett förverkande, bland annat för att egendomen överfördes till närstående parter samtidigt som den fortfarande stod under den misstänkta eller tilltalade per- sonens faktiska kontroll.
Som har beskrivits i avsnitt 5.3.2 kan förverkande av brottsvinster enligt gällande rätt göras från den person som har fått del av vinsten. Det kan vara den som själv har gjort en vinst till följd av ett brott, men också en person som senare har förvärvat egendomen. Om förvärva- ren betalade skälig ersättning för egendomen får förverkande endast ske om förvärvaren var i ond tro, vilket ska ses som att personen insåg eller borde ha insett egendomens samband med brott. En kostnads- ersättning får förverkas från den som har tagit emot ersättningen, det vill säga från tredje man, om han eller hon har tagit emot en sådan ersättning.323
Även oförklarade tillgångar kan förverkas. Ett sådant förverkande kan ske inte bara från den som har dömts för ett förverkandeutlösande brott, utan sedan förverkandereformen även självständigt utan kopp- ling till ett brott om en persons tillgångar inte synes ha ett legitimt ursprung. Om sådana oförklarade tillgångar har överlåtits till någon annan kan förverkande ske från denne. Om förvärvaren har betalat skälig ersättning för tillgången får förverkande dock endast ske om förvärvaren var i ond tro.324
Ett hjälpmedel eller ett brottsföremål kan förverkas från gärnings- mannen, någon annan som har medverkat till brottet eller från den i vars ställe någon av dessa har varit. Dessutom kan hjälpmedel och brottsföremål förverkas från en senare förvärvare av egendomen, för- utsatt att inte denne har betalat skälig ersättning och varit i god tro.325 Redovisningen visar att förverkande kan ske från tredje man, men också att det finns regler i svensk rätt som skyddar en tredje man som i god tro har förvärvat egendom som kan kopplas till brott och brotts- lig verksamhet. Den svenska lagstiftningen bedöms därmed överens-
32336 kap. 4 § andra stycket brottsbalken.
32436 kap. 5 § andra stycket och 7 § brottsbalken.
32536 kap. 11 § brottsbalken.
648
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
stämma med kravet på att förverkande enligt artikel 13.1 inte ska in- verka menligt på rättigheterna för tredje man som handlat i god tro.
Presumtion om ägande
Utöver det som nu har redovisats bör även tilläggas att det av 36 kap. 13 § brottsbalken följer att egendom får förverkas endast från den som egendomen tillhör eller från den som enligt 14 eller 15 § ska anses vara egendomens ägare. Den bestämmelsen hindrar dock inte att pen- ningmedel förverkas hos den som innehar medlen.
Av 36 kap. 14 § följer att den som har lös egendom i sin besittning ska anses vara ägare till egendomen, om det inte framgår att den till- hör någon annan. När det gäller ett registrerat skepp eller ett registre- rat luftfartyg finns det dock särregler som innebär att egendomen ska anses tillhöra den som är inskriven som ägare, om det inte fram- går att den tillhör någon annan.
Slutligen finns det även en bestämmelse i 36 kap. 15 § brottsbalken som gäller för gifta och sammanboende. Av regleringen följer att om någon är gift och varaktigt sammanbor med sin make och de har lös egendom i sin gemensamma besittning, ska vid tillämpningen av 13 § personen anses som ägare till egendomen, om det inte görs sanno- likt att de är samägare till egendomen enligt lagen (1904:48) om sam- äganderätt och det inte heller framgår att egendomen tillhör den andre eller någon annan. Detsamma gäller när någon varaktigt sammanbor med någon annan under äktenskapsliknande förhållanden.
För övriga sammanboende gäller att lös egendom som de har i gemensam besittning får förverkas endast om det framgår att egen- domen eller andelen tillhör personen.326
De äganderättspresumtioner som finns för att avgöra vem som i förverkandesyfte ska betraktas som egendomens ägare i 36 kap. 14 och 15 §§ brottsbalken innebär alltså en utvidgning av möjlighe- ten att förverka egendom från tredje man i förhållande till den för- verkandelagstiftning som gällde före den 8 november 2024.327 Den innebär också att svensk rätt uppfyller de krav som tillägget (i för- hållande till artikel 6 i 2014 års förverkandedirektiv) i artikel 13.1 andra stycket 2 innebär.
32636 kap. 15 § andra stycket. Bestämmelsen om gifta och sammanboende gäller inte i fråga om ett registrerat skepp eller ett registrerat luftfartyg, se tredje stycket.
327Prop. 2023/24:144 s. 433–435.
649
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
Sammantaget gör utredningen bedömningen att den svenska re- gleringen om förverkande av egendom från tredje man uppfyller kra- ven i artikel 13. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikel 13 i svensk rätt.
5.4.5Utvidgat förverkande (artikel 14)
Av artikel 14 följer att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgär- der för att möjliggöra förverkande, antingen helt eller delvis, av egen- dom som tillhör en person som har dömts för ett brott, om det brott som begåtts sannolikt, direkt eller indirekt, kan ge upphov till en eko- nomisk fördel och den nationella domstolen är förvissad om att egen- domen härrör från brottsliga gärningar. Det ska alltså finnas möjlig- het till så kallat utvidgat förverkande i medlemsstaternas lagstiftning. I punkten två anges vilka omständigheter som ska beaktas vid bedöm- ningen av om ett utvidgat förverkande ska ske.
Även FATF ställer krav på att det ska finnas möjlighet till utvidgat förverkande i rekommendation 4 e. I den förklarande noten anges att kravet innebär att det bör vara möjligt att förverka annan egen- dom som tillhör en person som har dömts för penningtvätt, ett för- brott till penningtvättsbrott eller för finansiering av terrorism om domstolen är övertygad om att egendomen utgör en brottsvinst. Vid bedömningen av om så är fallet kan domstolen ta hänsyn till om egen- domens värde representerar intäkter från en kriminell livsstil eller om den är oproportionerlig i förhållande till den dömdes lagligt förvärvade inkomster.
I kommittédirektiven till utredningen finns ett särskilt uppdrag att ta ställning till om det bör införas en omvänd bevisbörda eller en så kallad förverkandepresumtion vid utvidgat förverkande i linje med vad som följer av artikel 3.4 i förverkandekonventionen och, oavsett ställningstagande, lämna förslag om en omvänd bevisbörda vid utvidgat förverkande.328 Den delen av uppdraget redovisas i kapi- tel 8. I det här avsnittet övervägs enbart om svensk rätt uppfyller kra- ven i artikel 14 och i FATF:s rekommendationer när det gäller utvi- dgat förverkande.
328Dir. 2024:122 s. 5 f., se bilaga 1.
650
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Artikel 14.1 och 14.2 om förutsättningarna för ett utvidgat förverkande
Bedömning
Den svenska regleringen om utvidgat förverkande uppfyller de krav om utvidgat förverkande som ställs i artikel 14.1 och 14.2 i förverkandedirektivet. Den uppfyller även de krav som ställs i FATF:s rekommendation 4 e. Inga åtgärder behöver vidtas.
Som konstaterats i avsnitt 5.1.4 är ordalydelsen i artikel 14.1 och 14.2 i det nya förverkandedirektivet nära nog identisk med artikel 5.1 i 2014 års förverkandedirektiv. Redan i tiden före 2014 års förverkande- direktiv fanns det dessutom krav på att medlemsstaterna skulle möj- liggöra utvidgat förverkande i sina lagstiftningar genom rådets ram- beslut 2005/212/RIF om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott.329 Den ursprungliga bestämmelsen utvidgades dock något när 2014 års förverkandedirektiv genomför- des i svensk rätt.330 Bestämmelsen fanns före förverkandereformen i 36 kap. 1 b § brottsbalken. Den bestämmelsen överfördes i huvud- sak oförändrad till den nya förverkandelagstiftningen. En viktig skill- nad var dock att beviskravet sänktes i den nya bestämmelsen.331 Re- gleringen om utvidgat förverkande finns nu i 36 kap. 6 § brottsbalken och har följande lydelse.
Om det är övervägande sannolikt att egendom härrör från brottslig verk- samhet, ska egendomen förverkas, om någon döms för ett brott för vil- ket det är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer och brottet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst (utvidgat förverkande). I stället för egendomen får dess värde förverkas.
Om brottet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst, gäller första stycket också om någon döms för
1.dataintrång enligt 4 kap. 9 c § första stycket, utnyttjande av barn för sexuell posering enligt 6 kap. 8 § första eller andra stycket, tagande av muta enligt 10 kap. 5 a §, givande av muta enligt 10 kap. 5 b § eller barn- pornografibrott enligt 16 kap. 10 a § första stycket 1–4,
2.narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) eller olovlig befattning med narkotikaprekursorer enligt 3 b § första stycket samma lag,
329EUT L 68, 15.3.2005, s. 49.
330Prop. 2015/16:155 Utökade möjligheter till förverkande, s. 27.
331Mer om den förändringen redovisas i avsnitt 8.2.6.
651
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
3.dopningsbrott enligt 3 § första stycket lagen (1991:1969) om för- bud mot vissa dopningsmedel,
4.narkotikasmuggling enligt 6 § första stycket lagen (2000:1225) om straff för smuggling,
5.människosmuggling enligt 20 kap. 8 § första stycket utlännings- lagen (2005:716) eller organiserande av människosmuggling enligt 20 kap. 9 § första stycket samma lag, eller
6.något annat brott för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer och som har utgjort led i en brottslighet som utövats i orga- niserad form.
Det som sägs om förverkande i första och andra styckena gäller också om någon döms för försök, förberedelse eller stämpling till ett brott som avses där.
Det kan därmed konstateras att den svenska bestämmelsen om ut- vidgat förverkande till sin grundläggande konstruktion överensstäm- mer med förverkandedirektivets krav i artikel 14.
Vid bedömningen av om egendomen i fråga härrör från brottsliga gärningar ska, enligt artikel 14.2, hänsyn tas till alla omständigheter i det enskilda fallet, inbegripet specifika fakta och tillgängliga bevis, såsom att egendomens värde inte står i proportion till den dömda personens lagligt förvärvade inkomst. Regleringen innebär inte något krav på att det som står i artikel 14.2 uttryckligen måste anges i den svenska regleringen. Det är inte heller nödvändigt att så sker eftersom det får betraktas som en självklar sak för svenska rättstillämpare att det ska göras en bedömning utifrån samtliga omständigheter i det en- skilda fallet. Det beror bland annat på utgångspunkten att det inom svensk rätt råder fri bevisprövning. Det som följer av artikel 14.2 gäl- ler alltså redan i svensk rätt.
Det sagda innebär även att FATF:s rekommendation 4 e i huvud- sak får betraktas som genomförd i svensk rätt. Det som behöver över- vägas särskilt är om svensk rätt överensstämmer med det som följer av tolkningsnoten till rekommendation 4 e. Där framgår att den re- viderade rekommendationen innebär att länderna ska införa utvid- gade möjligheter att förverka annan egendom från en person som har dömts för penningtvätt, ett förbrott till penningtvättsbrott eller för finan- siering av terrorism om domstolen är övertygad om att egendomen härrör från brottslig verksamhet. En fråga som behöver övervägas ytterligare är alltså om de förverkandeutlösande brotten i den svenska bestämmelsen genomför FATF:s rekommendation fullt ut. Den be- dömningen görs i nästa avsnitt.
652
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikel 14.1 och
14.2i förverkandedirektivet i svensk rätt. Detsamma gäller för FATF:s rekommendation i de avseenden som har presenterats här. Det inne- bär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra den här delen av artikel 14 i svensk rätt.
Artikel 14.3 om vilka brott som ska kunna utlösa ett utvidgat förverkande
Bedömning
Svensk rätt uppfyller kraven om förverkandeutlösande brott i arti- kel 14.3. Inga åtgärder behöver vidtas.
Förslag
För att säkerställa att FATF:s rekommendationer genomförs i svensk rätt bör penningtvättsbrott, näringspenningtvättsbrott och finansiering av terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet enligt terroristbrottslagen läggas till i listan över förverkande- utlösande brott.
I artikel 14.3 anges genom en hänvisning till artikel 2.1–2.3 att åtmin- stone de där angivna brotten ska vara förverkandeutlösande brott om dessa brott är belagda med ett maximistraff på minst fyra års frihets- berövande. Det innebär att kraven på medlemsstaternas lagstiftning i fråga om förverkandeutlösande brott har inskränkts i förhållande till 2014 års förverkandedirektiv (och det tidigare rambeslutet) som innehöll en lista över brott som skulle vara förverkandeutlösande oav- sett straffskala. Det får till följd att 36 kap. 6 § andra stycket brotts- balken skulle kunna tas bort och den svenska bestämmelsen skulle ändå vara förenlig med artikel 14.3 i förverkandedirektivet. Direk- tivet är emellertid ett minimidirektiv och utredningen har inte något uppdrag att lämna förslag som innebär att förverkandelagstiftningens omfattning minskar. Bestämmelsen i 36 kap. 6 § brottsbalken bör därför lämnas oförändrad i förhållande till de krav som ställs i arti- kel 14 i förverkandedirektivet.
653
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
Som redovisats i avsnitt 5.2.3 har dock FATF i förhållande till re- kommendation 4 e angett att utvidgat förverkande under vissa för- hållanden bör kunna ske när en person döms för penningtvätt, ett för- brott till penningtvättsbrott eller för finansiering av terrorism. Enligt svensk rätt kan alla brott utgöra förbrott till penningtvätt. Genom de tolkningsnoter och den vägledning som finns till FATF:s rekom- mendationer framgår att det finns vissa möjligheter för länderna att begränsa lagstiftningens omfattning på så vis att endast allvarliga brott ska kunna vara förbrott till penningtvättsbrott. Samma begränsning kan också göras i fråga om vilka brott som ska vara förverkandeut- lösande brott.
Det här innebär att förverkandedirektivet och FATF:s rekommen- dationer går i motsatta riktningar. Direktivet kräver mindre av den svenska lagstiftningen än tidigare medan FATF:s nya rekommen- dationer kräver mer. Eftersom förverkandedirektivet, som nämnts, är ett minimidirektiv finns det inget som hindrar att svensk rätt går längre än vad direktivet kräver i det här avseendet. Det innebär att FATF:s rekommendationer bör vara styrande för hur lagstiftningen ska utformas i det här fallet.
När det gäller FATF:s krav på att, i vart fall allvarliga, förbrott till penningtvättsbrott ska vara förverkandeutlösande brott gör ut- redningen följande överväganden.
När man i det här sammanhanget talar om allvarliga brott bör man ta sin utgångspunkt i den lista över brottskategorier som har redo- visats i avsnitt 5.2.3. De enskilda länderna kan sedan avgöra hur man i landets lagstiftning definierar förbrott till penningtvätt och vilka omständigheter som ska göra att dessa brott ska betraktas som all- varliga brott i den mening som det begreppet har i FATF:s rekom- mendationer.332 Det kan konstateras att det inom var och en av de listade kategorierna finns brott som är förverkandeutlösande brott enligt svensk rätt, i vart fall om de bedöms som grova brott. Avsikten är dock att utvidgat förverkande ska vara tillämpligt på en bred varia- tion av sådana allvarliga brott som anges i rekommendation 3. Frågan är därför om fler brott bör vara förverkandeutlösande brott vid till- lämpningen av den svenska bestämmelsen.
Vid tolkningen av rekommendation 4 bör det som sägs om allvar- liga brott i rekommendation 3 och tillhörande tolkningsnoter beaktas. Av tolkningsnot 3 följer att om ett land använder sig av någon form
332General glossary, i FATF:s rekommendationer, s. 125 f. i version uppdaterad i november 2024.
654
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
av gränsvärdesprincip för att bestämma vilka brott som ska utgöra förbrott till penningtvätt följer det av tolkningsnoten att länderna som ett minimum ska ange i sin nationella lag att alla brott som kate- goriseras som grova brott ska kunna utgöra förbrott till penning- tvätt. Som ett alternativ anges i tolkningsnoten att länderna kan ange att alla brott som är straffbara med mer än ett års fängelse kan vara förbrott till penningtvätt. Om det är ett land som anger straffskalan i förhållande till minimistraffet för ett brott kan landet i stället ange att alla brott som har ett minimistraff som är mer än sex månaders fängelse kan vara förbrott till penningtvättsbrott.
I vägledningen förtydligas kraven genom att det anges att om ett land gör en avgränsning mellan allvarliga och mindre allvarliga brott kan det använda sig av någon form av gränsvärde kopplat till brottets straffskala, ange förbrotten i en lista eller använda sig av någon form av kombination av de två avgränsningssätten. Som redovisats ovan preciseras de olika möjligheter som finns för att definiera allvarliga förbrott till penningtvätt i vägledningen på följande sätt:
•Länderna kan skapa en kategori i sin nationella lagstiftning där det klart anges vilka brott som ska betraktas som allvarliga (till exempel genom att det anges att vissa brott ska betraktas som allvarliga i penningtvättslagens mening, eller genom att landet kopplar denna kategori till vissa typer av brott snarare än speci- fika brott).
•Länderna kan använda sig av en lista över allvarliga brott.
•Länderna kan använda ett visst gränsvärde kopplat till den tillgäng- liga straffskalan för ett visst brott. Om den metoden används bör den omfatta:
–brott som kan straffas med ett maximalt straff som är mer än ett års fängelse (det vill säga brott som kan leda till ett straff som är fängelse i ett år och en dag och upp till livstid), eller
–brott som kan straffas med ett minsta straff om fängelse i mer än sex månader.
•Alternativt kan länderna använda sig av en kombination av de här varianterna.333
333FATF, 2025, s. 213.
655
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
Den fråga som måste övervägas i det här avseendet är om den svenska lagstiftningen är tillräckligt omfattande i fråga om förverkandeut- lösande brott eller om FATF:s rekommendationer kräver att fler brott ska vara förverkandeutlösande. Här kan konstateras att bestämmelsen om utvidgat förverkande i 36 kap. 6 § brottsbalken innebär en kom- bination av en lista över förverkandeutlösande brott och två generellt tillämpliga gränsvärden. Det första gränsvärdet innebär att egendom kan förverkas genom utvidgat förverkande om någon döms för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer och brottet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst (36 kap. 6 § första stycket brottsbalken). Det kravet innebär att alla brott som bedöms som grova kommer att vara förverkandeutlösande (om brottet har varit sådant att det skulle kunna ge vinst). Det gränsvärdet kompletteras med en bestämmelse i 36 kap. 6 § andra stycket 6 som innebär att egendom också kan förverkas från den som döms för något annat brott, för vilket det är föreskrivet fängelse i två år eller mer och som har utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form.
Utöver de nu nämnda gränsvärdena finns det en lista över brott med lägre straffskala som också är förverkandeutlösande brott. I den listan finns ett stort antal brott som kan hänföras till sådana brotts- kategorier som FATF anger i den lista som finns i rekommendatio- nerna. Det handlar till exempel om dataintrång, utnyttjande av barn för sexuell posering, tagande och givande av muta, narkotikabrott, narkotikasmuggling och människosmuggling. Den svenska bestäm- melsen innebär alltså att det är möjligt att besluta om utvidgat förver- kande vid en bred variation av allvarliga brott. Det innebär att svensk rätt bedöms i huvudsak uppfylla de krav som ställs i FATF:s rekom- mendationer.
Det kan emellertid noteras att varken penningtvätt, näringspen- ningtvätt eller finansiering av terrorism räknas upp som förverkande- utlösande brott i 36 kap. 6 § andra stycket brottsbalken. FATF:s regel- verk innehåller inte någon möjlighet att avgränsa dessa brott från regleringen om utvidgat förverkande. Straffet för penningtvättsbrott och näringspenningtvättsbrott är fängelse i två år. Om brottet be- döms som grovt är straffet fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Straffet för finansiering av terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet är fängelse i högst tre år. Om brottet är grovt döms till fängelse i lägst ett och högst sex år. Det innebär att penningtvätts- brott och näringspenningtvättsbrott av normalgraden normalt inte
656
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
är ett förverkandeutlösande brott enligt gällande rätt. Detsamma gäl- ler finansiering av terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet, såvida brottsligheten inte har utgjort ett led i en brottslighet som har utövats i organiserad form (jämför 36 kap. 6 § andra stycket 6). Utredningen gör bedömningen att de nämnda brotten bör läggas till i listan över förverkandeutlösande brott för att svensk rätt ska uppfylla de krav som ställs i FATF:s rekommendation 4 e.334
Det som nu har redovisats innebär att utredningen gör den sam- mantagna bedömningen att FATF:s krav på att det ska vara möjligt att besluta om utvidgat förverkande vid en bred variation av allvar- liga brott uppfylls i svensk rätt. Svensk rätt lever upp till de krav som ställs i FATF:s regelverk genom att kombinera möjligheten att ha generellt tillämpliga straffskalor med en lista över brott som kan ut- lösa utvidgat förverkande. Dessutom finns det i svensk rätt möjlig- het att förverka oförklarade tillgångar utan koppling till brott enligt 36 kap. 5 § brottsbalken (vilket behandlas mer i avsnitt 5.4.7).
5.4.6Förverkande utan en fällande dom (artikel 15)
Bedömning
Svensk rätt uppfyller kraven i artikel 15 om förverkande utan en fällande dom. Inga åtgärder behöver vidtas.
I artikel 15 finns förverkandedirektivets krav på medlemsstaternas lagstiftning om förverkande utan en fällande dom. När svensk rätt bedöms utifrån kriterierna i den här artikeln bör det även beaktas att FATF:s rekommendation 4 f också innehåller krav på ländernas lagstiftning i det här avseendet. Av rekommendationen följer att län- derna ska ha lagstiftning som gör det möjligt att förverka brottsegen- dom genom ett förfarande som inte kräver en fällande dom för brott.
Av artikel 15 följer att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åt- gärder för att göra det möjligt att förverka hjälpmedel, vinning eller egendom enligt artikel 12, eller vinning eller egendom som överförts till tredje man enligt artikel 13, även om straffrättsliga förfaranden har inletts men inte kunnat fortsätta på grund av att den misstänkta eller tilltalade personen är sjuk, har avvikit, avlidit eller att preskrip-
334Se 3 och 5 §§ lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott och 6 § terroristbrottslagen.
657
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
tionstiden för brotten i fråga understiger 15 år och har löpt ut efter det att det straffrättsliga förfarandet har inletts. Ett förverkande enligt artikeln ska begränsas till sådana fall där det straffrättsliga förfarandet hade kunnat leda till en fällande dom för brott som sannolikt kan ge upphov till en betydande ekonomisk fördel, och där den nationella domstolen är förvissad om att de hjälpmedel, den vinning eller den egendom som ska förverkas härrör från eller är direkt eller indirekt kopplade till det berörda brottet. Som redovisats i avsnitt 5.1.5 fanns en liknande reglering i artikel 4.2 i 2014 års förverkandedirektiv.
I samband med att 2014 års förverkandedirektiv skulle genomföras resonerade regeringen om hur artikelns krav skulle tolkas. Ett sätt att tolka bestämmelsen var att både definitiva hinder mot lagföring och sådana som i och för sig skulle kunna avhjälpas (eller som på sikt var övergående) skulle omfattas av artikeln. Definitiva hinder mot lagföring är att den misstänkte eller tilltalade personen har avlidit och att brottet har preskriberats. Om den misstänkte eller tilltalade har blivit sjuk eller har avvikit skulle dessa hinder kunna avhjälpas om personen tillfrisknade eller tillkännagav sig för myndigheterna igen. För en tolkning som innebar att även hinder som kan avhjälpas skulle omfattas av artikelns tillämpningsområde talade enligt reger- ingen artikelns ordalydelse, eftersom det uttryckligen framgick att länderna skulle göra det möjligt att förverka egendom utan en fällande dom från till exempel en misstänkt som avvikit eller var långvarigt sjuk.335
Regeringen resonerade emellertid vidare och menade att det knap- past finns något påtagligt behov av en möjlighet att förverka egen- dom vid den typen av lagföringshinder som på sikt kunde vara över- gående, eftersom det som yrkas förverkat i så fall normalt kommer att vara säkrat genom till exempel ett beslag eller en kvarstad. Ett sådant förverkande riskerade även att föra med sig en rad rättsliga komplikationer om lagföringshindret skulle upphöra vid en senare tidpunkt. Om förverkande har skett kan det till exempel utgöra hin- der mot att lagföra samma person för ett brott som kan kopplas till förverkandet, på grund av rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (ne bis in idem) och i relation till brottmåls- domens rättskraft.336
335Skäl 16 i ingressen till 2014 års förverkandedirektiv.
336Prop. 2016/17:155 s. 25.
658
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Regeringen ansåg därför att en rimlig tolkning av ordalydelsen av artikel 4.2 var att det till grund för ett antagande om att ett för- verkande utan fällande brottmålsdom ”inte är möjligt” alltid måste ligga ett oåterkalleligt hinder. Sådana hinder är att den misstänkte eller tilltalade har avlidit eller att åtalspreskription har inträtt. En sådan tolkning ansåg regeringen förenlig med såväl direktivet som med dess syfte.337 2014 års förverkandedirektiv genomfördes sedan genom att bestämmelsen i den dåvarande 36 kap. 14 § brottsbalken (nuvarande 36 kap. 30 § brottsbalken) justerades något. Bestämmel- sen innebär att förverkande utan fällande dom kan göras om en miss- tänkt eller tilltalad har avlidit eller åtalspreskription har inträtt.338
Det kan alltså först och främst konstateras att svensk rätt genom bestämmelsen i 36 kap. 30 § brottsbalken redan uppfyller kravet på att egendom ska kunna förverkas utan en fällande dom om en sådan dom inte kan meddelas på grund av att den misstänkte eller tilltalade har avlidit eller brottet är preskriberat. Frågan är därmed främst om det för att genomföra det nya förverkandedirektivet krävs att bestäm- melsen även omfattar att den misstänkte eller tilltalade har blivit sjuk eller avvikit eller om samma ståndpunkt kan vidhållas som när 2014 års förverkandedirektiv genomfördes.
I ingressen till det nya förverkandedirektivet finns det stöd för att den hittillsvarande svenska hållningen bör kunna bibehållas. Där anges nämligen att, i de fall en misstänkt är sjuk eller har avvikit, det bör vara tillräckligt att det finns förfaranden som gör det möjligt att i vissa fall förverka egendom i den tilltalades utevaro.339
I svensk lagstiftning finns det flera möjligheter att avgöra mål i en tilltalads eller förverkandesvarandes utevaro. Ett brottmål får till ex- empel under de förhållanden som anges i 45 kap. 10 a § rättegångs- balken avgöras utan huvudförhandling. Det finns även möjlighet att avgöra en talan om självständigt förverkande utan huvudförhandling enligt 4 kap. 9 § 2024 års förfarandelag. I 46 kap. 15 a § rättegångs- balken finns det bestämmelser som innebär att ett brottmål kan av- göras trots att den tilltalade inte har kommit till huvudförhandlingen eller har avvikit. Därutöver bör nämnas att det numera finns stora möjligheter att närvara vid en förhandling via telefon eller videolänk. En person som är sjuk kan alltså i många fall närvara på distans vid
337Prop. 2016/17:155 s. 25.
338Prop. 2016/17:155 s. 41 f.
339Skäl 30.
659
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
en förhandling, vilket leder till att mål ofta kan avgöras trots att den tilltalade till exempel är långvarigt sjuk.340
Sammantaget erbjuder alltså svensk rätt flera sätt att avgöra mål trots att den misstänkte eller tilltalade är sjuk eller har avvikit. Och om det inte skulle vara möjligt att avgöra ett mål mot en person som är sjuk eller har avvikit återstår, som nämnts ovan, den möjligheten att lagföringshindret upphör genom att den misstänkte, den tilltalade eller förverkandesvaranden tillfrisknar eller återigen blir tillgänglig för att delta i målets handläggning och avgörande. Fram till dess ett mål avgörs kan egendom som begärs förverkad säkras, vilket innebär att egendomen inte kan undanskaffas i avvaktan på att målet kan av- göras och att dess värde kan bevaras fram till dess.
Utredningen gör den sammantagna bedömningen att svensk rätt uppfyller kraven i artikel 15. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikel 15 och FATF:s rekommendationer i svensk rätt.
5.4.7Förverkande av oförklarade tillgångar (artikel 16)
I artikel 16 finns bestämmelser om de krav som ställs på medlems- staternas lagstiftning i fråga om möjligheten att förverka oförklarade tillgångar. Det finns ingen motsvarighet till den regleringen i 2014 års förverkandedirektiv.
Även FATF:s rekommendation 4 f ställer krav på att länderna ska göra det möjligt att enligt nationell rätt förverka brottsvinster genom ett förfarande som inte kräver en fällande dom för brott. I den för- klarande noten klargörs att det finns en flexibilitet i fråga om hur län- derna väljer att införa en reglering om förverkande utan koppling till en fällande brottmålsdom och att förfarandet måste vara förenligt med de grundläggande principerna i nationell rätt. Med det sagt är det FATF:s utgångspunkt att det ska vara möjligt att förverka egen- dom som härrör från brott utan krav på en fällande brottmålsdom i vart fall i ärenden som rör penningtvätt, förbrott till penningtvätts- brott eller finansiering av terrorism.
Sedan den 8 november 2024 ska oförklarade tillgångar förverkas en- ligt 36 kap. 5 § brottsbalken om det är klart mera sannolikt att egendo-
340Jämför även Telefonförhöret på sjukhuset, NJA 2021 s. 970, som handlade om förutsättningarna att genomföra en förhandling i hovrätten i en sjuk tilltalads frånvaro och med tilläggsförhör med den tilltalade per telefon från ett sjukhus.
660
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
men härrör från brottslig verksamhet än att så inte är fallet. I stället för egendomen får dess värde förverkas. Om egendomen har över- låtits och förvärvaren har betalat skälig ersättning för egendomen får förverkande ske från förvärvaren endast om denne insåg eller borde ha insett egendomens samband med brottslig verksamhet. Den här nya förverkandeformen kallas i svensk rätt för självständigt förver- kande. Den har beskrivits i avsnitt 5.3.2, men i genomgången nedan kommer vissa ytterligare beskrivningar av bestämmelsens utform- ning och vilka överväganden som gjordes när den infördes i svensk rätt att redovisas. Detta görs i den utsträckning det bedöms nödvän- digt för att man ska kunna ta ställning till om förverkandeformen självständigt förverkande, tillsammans med den övriga svenska för- verkandelagstiftningen, är tillräckligt omfattande för att leva upp till de krav som ställs i förverkandedirektivet och FATF:s rekommenda- tioner när det gäller kravet på förverkande utan koppling till en slut- lig fällande brottmålsdom.
Artikel 16.1 och 16.2 om förverkande av egendom som härrör från brottsliga gärningar
Bedömning
Svensk rätt uppfyller de krav som ställs i artikel 16.1 och 16.2 på att länderna i sin lagstiftning ska möjliggöra förverkande av egen- dom som härrör från brottsliga gärningar samt de krav som ställs i FATF:s rekommendation 4 f. Inga åtgärder behöver vidtas.
När den nya bestämmelsen om självständigt förverkande skulle in- föras anförde regeringen att den nya förverkandelagstiftningen skulle präglas av ambitionen att ett förverkande ska leda till en neutraliser- ing av brottslighetens förtjänster och att brottslighet inte ska löna sig. Att brottslighet inte ska löna sig gäller generellt och inte bara den som har begått det brott som har genererat en brottsvinst. Enligt regeringen var utgångspunkten att ingen ska ges möjlighet att skörda frukterna av ett brott, oberoende av om man har varit inblandad i ett brott eller kan hållas straffrättsligt ansvarig för det.341
341Prop. 2023/24:144 s. 238–240.
661
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
I lagstiftningsärendet påtalades särskilt att det redan enligt den då gällande lagstiftningen fanns möjligheter att förverka egendom utan en direkt koppling till ett visst brott, genom utvidgat förverkande. Ett utvidgat förverkande är inriktat på att neutralisera förtjänster från brottslighet och en väsentlig skillnad mellan den förverkandeformen och de mer traditionella förverkandeformerna är att utvidgat förver- kande i grunden tar sikte på viss egendom som direkt eller indirekt härrör från en inte närmare preciserad brottslighet, snarare än att be- döma om ett visst brott har gett upphov till en viss vinst. Det utvid- gade förverkandet utgjorde därmed grunden för den så kallade till- gångsinriktade brottsbekämpningen i den tidigare lagstiftningen. Om rätten i ett mål fann ett tillräckligt stöd för åklagarens påstående om att ett egendomsinnehav inte stod i proportion till den enskildes förvärvsmöjligheter och den enskilde inte på ett godtagbart sätt kunde förklara egendomens legitima ursprung, blev slutsatsen att egendomen härrörde från brottslig verksamhet och skulle förverkas.342
Det som redan före förverkandereformen förverkades som ett ut- vidgat förverkande var alltså i praktiken oförklarade tillgångar, det som i internationella sammanhang benämns som unexplained wealth. Ambitionen med den nya förverkandelagstiftningen var att vidare- utveckla den lagstiftning som redan gällde i fråga om förverkande av oförklarade tillgångar. Det skedde genom att möjligheten till själv- ständigt förverkandet infördes i lagstiftningen. Det gjordes i det sam- manhanget en tydlig skillnad mellan förverkande av brottsvinster och förverkande av oförklarade tillgångar.343
När det först gäller regleringen i artikel 16.1 så föreskriver den alltså att medlemsstaterna ska möjliggöra förverkande av egendom som har identifierats i samband med en utredning av ett brott och där en domstol är förvissad om att egendomen härrör från brottsliga gär- ningar som har begåtts inom ramen för en kriminell organisation och att dessa gärningar sannolikt kan ge upphov till en betydande ekono- misk fördel. Först kan konstateras att det inte uttryckligen anges, vare sig i artikeln eller i direktivets ingress, att artikeln ska tolkas som en skyldighet att införa en förverkandebestämmelse som medger för- verkande utan koppling till en fällande brottmålsdom. Att det är det som avses får dock anses följa indirekt av att det också står i arti- kel 16.1 att medlemsstaterna ska vidta åtgärder för det fall de förver-
342Prop. 2023/24:144 s. 238–240.
343Prop. 2023/24:144 s. 238–240.
662
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
kandeåtgärder som följer av artiklarna 12–15 inte får tillämpas enligt nationell rätt. Dessutom framgår det av artikelrubriken att artikeln handlar om just förverkande av oförklarade tillgångar.
Den svenska bestämmelsen om självständigt förverkande utgör en sådan ytterligare åtgärd som har införts i svensk rätt för att möj- liggöra förverkande av oförklarliga tillgångar. Den svenska bestäm- melsen är mer långtgående än vad artikel 16.1 kräver genom att det i den svenska bestämmelsen om självständigt förverkande inte finns några ytterligare inskränkningar än att egendomen ska härröra från brottslig verksamhet för att förverkande ska få ske. Enligt artikel 16.1 kan medlemsstaterna begränsa bestämmelsens tillämpningsområde genom att knyta en reglering om oförklarade tillgångar till att det ska vara fråga om en utredning om brott, att dessa brott har begåtts inom ramen för en kriminell organisation och att gärningarna sannolikt har kunnat ge upphov till en betydande ekonomisk fördel. Svensk rätt bedöms därmed med råge uppfylla det grundläggande krav som föl- jer av artikel 16.1.
Av artikel 16.2 följer att alla omständigheter i det enskilda fallet ska beaktas vid bedömningen av om den egendom som avses bör för- verkas eller inte. Som exempel på omständigheter av betydelse nämns bevis och fakta om att egendomens värde är väsentligt oproportionellt i förhållande till den berörda personens lagligt förvärvade inkomst, att det inte finns någon sannolik laglig källa till egendomen och att den berörda personen har anknytning till personer med koppling till en kriminell organisation.
Den metod som beskrivs i artikel 16.2 för att bedöma ett enskilt fall är den som allmänt sett råder inom svensk rättstradition och som befästs genom principen om fri bevisprövning. Utöver det resonerade regeringen i lagstiftningsärendet om faktorer som kunde vara av bety- delse vid förverkandeprövningen på följande sätt:
Vad som allmänt sett leder till slutsatsen att viss egendom härrör från brottslig verksamhet är att tillgångarna inte står i proportion till inne- havarens legitima förvärvskällor eller förmögenhetsförhållanden i övrigt. Att brottsbekämpande myndigheter påträffar dyra kapitalvaror eller lyx- artiklar hos någon som saknar en legitim förvärvsinkomst är exempel på en omständighet som kan tyda på att egendomen inte har åtkommits på laglig väg. Även omständigheterna under vilka egendomen påträffas har betydelse för bedömningen, t.ex. att en opåkallat stor summa kontan- ter förvaras på platser där kriminell verksamhet bedrivs eller i en bostad, i en bil eller i en lagerlokal. I ett sådant fall kan det finnas anledning att tro att det rör sig om medel som på grund av sitt brottsliga ursprung
663
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
inte kan hanteras med anlitande av bank eller finansieringsföretag. Att dyrbar egendom påstås ha förvärvats mot kontant betalning och utan samtidigt upprättande av handlingar som styrker köp och försäljning är ytterligare omständigheter som talar för att egendomen härrör från brottslig verksamhet. Detsamma gäller avsaknaden av dokumentation avseende den aktuella egendomen, förekomsten av stora skulder, lev- nadsvillkoren för den som talan riktas mot samt den enskildes familje- förhållanden och levnadsomständigheter. Det måste i sammanhanget beaktas att snart sagt varje transaktion av betydelse är spårbar i dagens samhälle och att det generellt sett finns få möjligheter att lagligt komma över stora egendomsmassor utan att det ger något avtryck i olika typer av register. Att tillgångarna inte står i proportion till innehavarens legi- tima förmögenhetsförhållanden i övrigt innebär att egendom som någon förvärvat genom t.ex. arv, gåva, aktieutdelning eller kapitaltillskott också bör kunna bli föremål för självständigt förverkande, förutsatt att perso- nen eller företaget i bakomliggande led saknat ekonomisk förmåga att på legal väg bygga upp och bibehålla en förmögenhet som egendomen representerar. Stor vikt bör därför läggas vid bedömningen av åklagarens finansiella utredning. Frågan om egendom härrör från brottslig verksam- het måste alltid avgöras utifrån en helhetsbedömning av omständighe- terna i det enskilda fallet.344
Uttalandet, som gjordes i samband med att bestämmelsen om själv- ständigt förverkande infördes, innebär att den bedömning som enligt svensk rätt ska göras vid ett självständigt förverkande överensstäm- mer med de krav som förverkandedirektivet ställer i det här avseendet. Svensk rätt bedöms därmed uppfylla även det krav som ställs i arti- kel 16.2 i förverkandedirektivet.
Bestämmelsen om självständigt förverkande bedöms även uppfylla de krav som ställs i FATF:s rekommendation 4 f. Bestämmelsen har en omfattande räckvidd och det finns inga särskilda inskränkningar för dess tillämpningsområde.
Sammantaget bedöms den svenska regleringen om självständigt förverkande uppfylla kraven i artikel 16.1 och 16.2 i förverkande- direktivet och kraven i FATF:s rekommendation 4 f i svensk rätt.
Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra den här delen av artikel 16 och FATF:s rekommendationer i svensk rätt.
344Prop. 2023/24:144 s. 421 f.
664
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Artikel 16.3 om tredje mans rätt vid förverkande av oförklarade tillgångar med koppling till brottsliga gärningar
Bedömning
Svensk rätt uppfyller kraven i artikel 16.3 om godtroende tredje mans rätt. Inga åtgärder behöver vidtas.
Genom artikel 16.3 klargörs det att förverkande av oförklarade till- gångar inte ska inverka menligt på rättigheterna för tredje man som handlar i god tro. Så som har redovisats i avsnitt 5.3.2 följer av den svenska lagstiftningen att oförklarade tillgångar får förverkas inte bara från den som har dömts för ett förverkandeutlösande brott utan även självständigt utan koppling till ett brott från personer vilkas tillgångar inte synes ha ett legitimt ursprung. Om sådana oförklarade tillgångar har överlåtits till någon annan kan förverkande även ske från denne. Om förvärvaren har betalat skälig ersättning för tillgången får förver- kande dock endast ske om förvärvaren var i ond tro.345
Det innebär att den svenska förverkandelagstiftningen bedöms stå i överensstämmelse med de krav som ställs i artikel 16.3 i för- verkandedirektivet. FATF ställer inga särskilda krav som behöver beaktas i det här avseendet. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra den här delen av artikel 16 i svensk rätt.
Artikel 16.4 om förverkandeutlösande brott
Bedömning
Den svenska bestämmelsen om självständigt förverkande ställer inte krav på något förverkandeutlösande brott. Svensk rätt upp- fyller därmed kraven i artikel 16.4 om förverkandeutlösande brott. Detsamma gäller FATF:s rekommendation 4 f. Inga åtgärder be- höver vidtas.
Av artikel 16.4 följer att begreppet brott enligt den här artikeln ska omfatta de brott som avses i artikel 2.1–2.3, om dessa brott är belagda med ett maximistraff på minst fyra års frihetsberövande. I FATF:s
34536 kap. 5 § andra stycket och 7 § brottsbalken.
665
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
regelverk finns en liknande motsvarighet genom att det i vägledningen anges att det krav som ställs är att länderna möjliggör förverkande utan fällande brottmålsdom, men enbart kopplat till brottslighet inom de områden som FATF:s mandat omfattar, det vill säga för penning- tvätt, förbrott till penningtvättsbrott och finansiering av terrorism. Samma definition av allvarliga brott som gäller för utvidgat förver- kande kan göras i fråga om förverkande utan koppling till en fällande dom (se i avsnitt 5.4.5).
Den svenska regleringen om självständigt förverkande är inte knu- ten till, eller för den delen begränsad till, något specifikt brott och inte heller till brottslighet av något visst slag. Ett förverkande av egen- dom med utgångspunkt i bestämmelsen om självständigt förverkande bör i stället ske efter en bedömning av egendomens ursprung i brotts- lig verksamhet. Begreppet brottslig verksamhet bör enligt förarbetena förstås i en bred mening som närmast tar sikte på brottslig verksam- het i någon form, vilken det än är. Förverkandet förutsätter alltså inte att egendomen kan knytas till något visst brott eller brottslighet av ett visst slag, utan till en inte närmare preciserad brottslighet.346 Sam- mantaget innebär det att den svenska bestämmelsen om självstän- digt förverkande bedöms uppfylla de krav som ställs i artikel 16.4 i förverkandedirektivet. Detsamma gäller i förhållande till FATF re- kommendation 4 f.
Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra den här delen av artikel 16 och FATF:s rekommendationer i svensk rätt.
Artikel 16.5 om tillåtna inskränkningar
Bedömning
Svensk rätt innehåller inga särskilda inskränkningar för när för- verkande av oförklarliga tillgångar får ske genom ett självständigt förverkande. Den svenska lagstiftningen uppfyller därmed arti- kel 16.5. Inga åtgärder behöver vidtas.
I artikel 16.5 finns det en möjlighet för medlemsstaterna att inskränka möjligheten att förverka oförklarade tillgångar på så vis att den för- verkandeformen endast får användas om den egendom som ska för-
346Prop. 2023/24:144 s. 258–260.
666
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
verkas tidigare har frysts i samband med en utredning av ett brott som har begåtts inom ramen för en kriminell organisation.
Det finns inte några särskilda inskränkningar i tillämpningsom- rådet för den svenska bestämmelsen om självständigt förverkande. Däremot framgår det av förarbetena att det som utgångspunkt bör krävas att egendom som kan bli föremål för ett självständigt förver- kande har påträffats. Det finns dock, på samma sätt som vid utvidgat förverkande, utrymme för att förverka värdet av egendom som inte har påträffats. Ett sådant förverkande kan till exempel initieras om det kan bevisas att det hos personen i fråga vid en viss tidpunkt före de brottsbekämpande myndigheternas ingripande fanns egendom som inte längre finns tillgänglig, exempelvis för att den har förts utom- lands. Egendomen måste alltså inte vara säkrad för att förverkande med stöd av bestämmelsen om självständigt förverkande ska kunna ske, men egendomen måste ändå kunna identifieras och knytas till förverkandesvaranden.347
Svensk rätt innehåller alltså inga särskilda inskränkningar för när förverkande av oförklarade tillgångar får ske genom ett självständigt förverkande. Den svenska lagstiftningen bedöms därmed uppfylla arti- kel 16.5. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genom- föra den här delen av artikel 16 i svensk rätt.
5.4.8Effektivt förverkande och verkställighet (artikel 17)
Bedömning
Svensk rätt uppfyller de krav om effektivt förverkande och verk- ställighet som ställs i artikel 17. Inga åtgärder behöver vidtas.
Av artikel 17 följer att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgär- der för att det ska vara möjligt att spåra och identifiera den egen- dom som ska frysas och förverkas även efter en slutlig fällande brott- målsdom, eller efter förfaranden som innebär att egendom förverkas genom ett utvidgat förverkande eller förverkande utan en fällande dom i brottmål. De behöriga myndigheterna ska vidare ha möjlighet att använda spårnings- och identifieringsverktyg som är lika effektiva som dem som finns tillgängliga för att spåra och frysa tillgångar i en-
347Prop. 2023/24:144 s. 260.
667
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
lighet med kapitel 2 i direktivet (det vill säga som de verktyg som ARO-kontoren ska ha tillgång till, vilket har redovisats i kapitel 4). Slutligen följer av punkten 3 i artikeln att medlemsstaterna får ingå avtal om kostnadsfördelningen med andra medlemsstater i fråga om verkställighet av beslut om frysning och förverkande.
Innehållet i artikel 17.1 och 17.2 är till stora delar detsamma som i artikel 9 i 2014 års förverkandedirektiv. När artikel 9 i 2014 års för- verkandedirektiv skulle genomföras i svensk rätt gjorde man i betän- kandet För att brott inte ska löna sig bedömningen att det inte krävdes några författningsändringar för att genomföra artikeln i svensk rätt. I det betänkandet redovisades att det genom uttalanden i ett av de anslutande skälen i direktivets ingress var tydligt att artikelns åtagande främst borde vara avsett att ha betydelse i värdeförverkandesitua- tioner, dock utan att i formell mening vara begränsat till sådana fall. Syftet med att även efter en fällande brottmålsdom kunna peka ut den egendom som kan förverkas sades i ingressen till 2014 års direktiv vara att ”göra det möjligt att till fullo verkställa beslut om förverkande i fall där ingen egendom eller otillräcklig egendom ursprungligen identifi- erades och beslutet om förverkande fortfarande inte har verkställts”.348
Det finns inga liknande skrivningar i det nya förverkandedirek- tivet, vilket innebär att utgångspunkten får vara att såväl sakförver- kad som värdeförverkad egendom avses i artikeln. Inte heller i den tidigare utredningen begränsade man sin bedömning helt till värde- förverkad egendom, även om det är rimligt att tro att det framför allt är den typen av förverkande som kan vålla problem vid verkställig- heten. Det beror på att den egendom som ligger till grund för ett sak- förverkande många gånger redan är säkrad genom till exempel ett beslag innan det slutliga beslutet om förverkande fattas. Inte minst är det betydligt vanligare att egendom finns säkrad när det gäller för- verkande av oförklarade tillgångar.
Vilka svenska regler som gäller för att säkra egendom före ett slut- ligt beslut om förverkande samt vad som gäller i fråga om verkställig- het av ett slutligt beslut om förverkande har beskrivits i avsnitt 3.1 och
6.4.Där framgår att ett sakförverkande i huvudsak verkställs genom försäljning av egendom som är säkrad och att värdeförverkande verk- ställs genom uppbörd, som sköts av Polisen, eller indrivning, som Kronofogden ansvarar för efter att Polisen har ansökt om det.
348SOU 2015:67 s. 170 som hänvisar till skäl 30 i ingressen till 2014 års förverkandedirektiv.
668
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Om det blir fråga om en indrivning finns det regler om hur den ska gå till i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. (indrivningslagen). Indrivningen hanteras av Kronofogden och flera av utsökningsbalkens regler gäller. Det gäller till exempel i fråga om förfarandet vid verkställigheten, vilken egendom som kan tas i anspråk för att täcka skulden och möjligheterna att överklaga Kronofogdens beslut.
Eftersom reglerna för utsökningsmål blir tillämpliga vid verkstäl- lighet av beslut om värdeförverkande, kommer möjligheterna enligt utsökningsbalken att kartlägga, eftersöka, säkerställa och sälja egen- dom att användas. Det regelverket måste anses motsvara vad direk- tivet efterfrågar i form av verktyg för att även efter en fällande brott- målsdom eller efter ett avgörande enligt artiklarna 15 och 16 kunna spåra och identifiera tillgångar.349
Artikel 17.3, som inte har någon motsvarighet i 2014 års förverkan- dedirektiv, innehåller en reglering som innebär att medlemsstaterna får ingå avtal med andra medlemsstater om kostnadsfördelningen för att verkställa beslut om frysning och förverkande. Bestämmelsen ut- gör inget krav på medlemsstaterna utan innebär endast en möjlighet att ingå avtal med andra stater om kostnadsfördelningen. Redan där- igenom kan det konstateras att det inte behöver vidtas några åtgärder för att genomföra artikel 17.3 i förverkandedirektivet i svensk rätt.
För svenskt vidkommande följer det dock av 10 kap. 1 § reger- ingsformen att överenskommelser med andra stater eller med mellan- folkliga organisationer ingås av regeringen. Enligt 10 kap. 2 § reger- ingsformen får regeringen ge en förvaltningsmyndighet i uppdrag att ingå en internationell överenskommelse i en fråga där överens- kommelsen inte kräver riksdagens eller Utrikesnämndens medver- kan. Behörigheten för en förvaltningsmyndighet att ingå folkrätts- liga avtal kräver alltså ett uttryckligt bemyndigande från regeringen. Ett sådant bemyndigande kan avse en viss fråga eller ett visst slags frågor och ges till exempel i en förordning eller i ett särskilt reger- ingsbeslut.350
Här kan även nämnas de möjligheter som finns att återkräva vissa kostnader från en annan stat i frågor som har att göra med verkställig-
349Se avsnitt 6.4.4 och SOU 2015:67 s. 170. I den efterföljande propositionen nämndes inte artikel 9 alls, vilket får tolkas som att regeringen instämde i utredningens bedömning (prop. 2015/16:155).
350Svahn Starrsjö, Kristina, Regeringsformen (1974:152) 10 kap. 2 §, Karnov, Juno, besökt den 23 april 2025.
669
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
het av ett beslut om förverkande. I lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål finns det till exempel bestämmelser som innebär att regeringen får besluta att egendom (eller dess värde) som har förver- kats genom ett svenskt avgörande som fått laga kraft helt eller delvis ska överlämnas till en annan stat som under förundersökning eller rättegång har lämnat Sverige sådan rättslig hjälp som avses i lagen eller som på annat sätt har lämnat information eller bistånd som har haft betydelse för utredningen om brottet. I den internationella verk- ställighetslagen finns bestämmelser om överlämnande till en annan stat av egendom som har förverkats genom ett utländskt avgörande.351 Regeringen kan enligt lagen om internationell rättslig hjälp även med- dela föreskrifter om att vissa kostnader för åtgärder som har vidta- gits kan återkrävas av den ansökande staten.352 Det här innebär att regeringen redan har lagstöd för att utnyttja den möjlighet som finns i direktivet att ingå avtal med andra medlemsstater om fördelningen av kostnader för att verkställa beslut om frysning och förverkande. De internationella lagarna har beskrivits mer i avsnitt 5.3.1.
Svensk rätt bedöms uppfylla de krav som ställs i artikel 17 i för- verkandedirektivet. Det innebär att inga åtgärder behöver vidtas för att genomföra artikel 17 i svensk rätt.
5.4.9Ersättning till brottsoffer (artikel 18)
Artikel 18 innehåller ett antal krav om hur brottsoffers anspråk ska skyddas i förfaranden där egendom förverkas. Det som sägs i artikeln är obligatoriskt för medlemsstaterna.
Lämpliga åtgärder för att beakta enskilda anspråk (artikel 18.1)
Bedömning
Svensk rätt uppfyller de krav om skydd för brottsoffers anspråk som ställs i artikel 18.1. Inga åtgärder behöver vidtas.
3515 kap. 14 § internationella verkställighetslagen.
3525 kap. 11 och 12 §§ lagen om internationell rättslig hjälp.
670
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Artikel 18.1 kräver att medlemsstaterna vidtar lämpliga åtgärder för att brottsoffers enskilda anspråk beaktas när tillgångar spåras, säkras och förverkas.
När egendom spåras och säkras finns det i svensk rätt ett lämpligt system för att beakta brottsoffers enskilda anspråk genom att beslag och kvarstad kan ske för det syftet, i enlighet med vad som har beskri- vits i avsnitt 3.1. De nya reglerna om hur enskilda anspråk ska behand- las i relation till förverkande innebär dessutom att staten numera tar ansvar för att driva in förverkade medel även för att säkerställa skade- ståndsanspråk, vilket ofta måste anses som positivt för brottsoffret. I gränsöverskridande fall finns det, som framgått i avsnitt 5.3.1, samma möjlighet för brottsoffret att få hjälp som han eller hon skulle ha fått i Sverige.
Utredningen bedömer mot den här bakgrunden att Sverige lever upp till kravet i artikel 18.1. Någon ytterligare åtgärd behöver därför inte vidtas.
Möjligheter för myndigheter att lämna information (artikel 18.2)
Bedömning
Svensk rätt uppfyller de krav om myndigheters möjlighet att lämna information som ställs i artikel 18.2. Inga åtgärder behöver vidtas.
I artikel 18.2 anges att medlemsstaterna ska göra det möjligt för de brottsbekämpande myndigheterna att på begäran tillhandahålla de myndigheter som ansvarar för att fatta beslut om målsägandeanspråk, eller verkställa sådana beslut, all information om identifierade till- gångar som kan vara relevant för anspråken.
I avsnitt 4.5 finns en utförlig redogörelse för vad som allmänt gäller om sekretess och informationsutbyte mellan myndigheter. I fråga om målsägandeanspråk kan särskilt följande sekretessregler få betydelse.
Uppgifter om beslagtagen egendom omfattas av sekretess till skydd för intresset att förebygga eller beivra brott och sekretess till skydd för enskilda i verksamhet som syftar till att förebygga eller be- ivra brott. De här typerna av sekretess regleras i 18 kap. och 35 kap. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Av reglerna framgår
671
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
bland annat att sekretess gäller för uppgifter som hänför sig till för- undersökningar i brottmål, användning av tvångsmedel i brottmål eller utredningar om självständigt förverkande om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller den framtida verksamheten skadas om uppgiften röjs.353 Det framgår också att sekretess gäller för uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men, om uppgiften förekommer i förundersökningar, användning av tvångs- medel, utredningar om självständigt förverkande med mera.354 När Kronofogden säkrar egendom gäller inte sekretess för själva beslutet om att ta egendom i anspråk. Däremot gäller sekretess för uppgifter i ärendet om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till honom eller henne lider skada eller men.355
Det finns sekretessbrytande bestämmelser i förhållande till de här sekretessreglerna, som ofta blir tillämpliga om en myndighet behö- ver få tillgång till information från en annan myndighet om beslagta- gen eller kvarstadsbelagd egendom. Sekretess hindrar till exempel inte att en uppgift lämnas till en enskild eller till en annan myndighet, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet.356
Det har nyligen införts en generellt sekretessbrytande bestäm- melse i 10 kap. 15 a § offentlighets- och sekretesslagen, som inne- bär att sekretess till skydd för uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden inte ska hindra att en uppgift lämnas till en annan myndighet, om det behövs för att bland annat förebygga, för- hindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller för att utreda brott. Bestämmelsen omfattar bland annat alla uppgifter i 34 och 35 kap. offentlighets- och sekretesslagen (som tillämpas av Kronofogden och av brottsbekämpande myndigheter). Den nya bestämmelsen innebär att förutsättningarna för myndigheter att dela sekretessbelagda upp- gifter mellan sig har utvidgats betydligt.357
35318 kap. 1 och 1 a §§ offentlighets- och sekretesslagen.
35435 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen.
35534 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen.
35610 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen.
357Prop. 2024/25:180 Ökat informationsutbyte mellan myndigheter – en ny sekretessbrytande bestämmelse, s. 5 f. och 87–91.
672
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Utöver de sekretessbrytande bestämmelserna gäller även den så kallade generalklausulen, som innebär att en sekretessbelagd uppgift som huvudregel alltid får lämnas till en myndighet om det är uppen- bart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda.358
Dessutom har det nyligen införts regler om att uppgifter ska läm- nas till de brottsbekämpande myndigheterna under vissa förutsätt- ningar. Kronofogden är en sådan myndighet som trots sekretess är skyldig att lämna uppgifter till brottsbekämpande myndigheter om uppgifterna behövs i den brottsbekämpande verksamheten och det inte står klart att det intresse som sekretessen ska skydda har före- träde framför intresset av att uppgiften lämnas ut.359
Det finns alltså goda förutsättningar för myndigheterna att med stöd av de sekretessbrytande bestämmelser som finns lämna uppgif- ter om säkrad egendom mellan sig, och det är svårt att föreställa sig en situation där en myndighet skulle vägra lämna information om någon identifierad tillgång till en annan myndighet som behöver den informationen för att fatta beslut om eller verkställa ett beslut om ett enskilt anspråk.
Utredningen bedömer därför att svensk rätt lever upp till det krav som ställs i artikel 18.2.
Möjligheter för ARO-kontoren att spåra egendom (artikel 18.3)
Bedömning
Svensk rätt uppfyller de krav om ARO-kontorens möjligheter att spåra egendom som ställs i artikel 18.3. Inga åtgärder behö- ver vidtas.
Artikel 18.3 kräver att medlemsstaterna säkerställer att ARO-kon- toren får spåra och identifiera bland annat egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om ersättning eller återlämnande av egendom till ett brottsoffer, åtminstone när kontoren för återvinning av till-
35810 kap. 27 § offentlighets- och sekretesslagen.
3595 § lagen (2025:170) om skyldighet att lämna uppgifter till de brottsbekämpande myndig- heterna.
673
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
gångar agerar i gränsöverskridande fall i enlighet med artikel 5.2 b,360 och när beslutet utfärdas av en domstol med straffrättslig behörig- het i en annan medlemsstat under det straffrättsliga förfarandet.
ARO-kontorens verksamhet har beskrivits i avsnitt 4.3.1. Som framgår där kan ARO-kontoren i dag inhämta uppgifter om tillgångar genom sökningar i offentliga register, kontakter med myndigheter och slagningar i bankkontoregistret. ARO-kontoren besvarar med- lemsstaters förfrågningar om att spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom.361 ARO-kontoren får alltså redan i dag göra det som krävs i artikel 18.3. Sedan det har säkerställts att ARO-kon- toren har tillgång till den information som följer av artikel 6 kommer de att ha betydligt bättre förutsättningar att spåra och identifiera egen- dom i syfte att den ska kunna återlämnas till brottsoffer. Dessutom föreslår utredningen att ARO-kontoren ska kunna säkra egendom på begäran av en annan medlemsstat (se avsnitt 5.4.2). Även detta skulle kunna leda till ett ännu effektivare förfarande för att tillse att brottsoffer kan få ersättning eller få tillbaka sin egendom.
Utredningen bedömer mot den bakgrunden att svensk rätt redan lever upp till kraven i artikel 18.3. Inga åtgärder behöver vidtas.
Möjligheter att återlämna egendom (artikel 18.4 och 18.5)
Bedömning
Svensk rätt uppfyller de krav om återlämnande till brottsoffer som ställs i artikel 18.4 och 18.5. Inga åtgärder behöver vidtas.
Artikel 18.4 ställer krav på att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att återlämna egendom som kan bli föremål för en för- verkandeåtgärd till brottsoffer, om det framgår att brottsoffret har rätt till återlämnande av egendomen. Brottsoffer vars egendom har beslagtagits i samband med straffrättsliga förfaranden ska utan dröjs- mål återfå egendomen efter ett beslut av en behörig myndighet, såvida egendomen inte är nödvändig för de straffrättsliga förfarandena.
360Som säger att ARO-kontoren har till uppgift att spåra och identifiera hjälpmedel, vinning eller egendom som är eller kan bli föremål för ett beslut om frysning eller förverkande utfärdat av en behörig myndighet i en annan medlemsstat.
361Minnesanteckningar från möte med företrädare för ARO-kontoren, komm2025/00016-2.
674
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Som har beskrivits i avsnitt 5.3.1 och 5.3.4 finns det lagstöd för att vidta sådana åtgärder som krävs i artikel 18.4. Utredningen bedö- mer därför att Sverige uppfyller kraven.
Slutligen kräver artikel 18.5 att medlemsstaterna vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa att verkställigheten av förverkandeåtgärder inte inverkar menligt på brottsoffers rätt att få ersättning. Även här bedömer utredningen att de regler som har beskrivits i avsnitt 5.3.1 och 5.3.4, särskilt i fråga om hanteringen av enskilda anspråk i den nya förverkandelagstiftningen, innebär att svensk rätt uppfyller direk- tivets krav.
5.4.10Användning av förverkad egendom (artikel 19)
Artikel 19 innehåller som nämnts inget obligatoriskt krav för med- lemsstaterna. I FATF:s rekommendation 4 h och vägledningen till den läggs dock stor vikt vid en del av det som beskrivs i artikeln, se avsnitt 5.2.3. Att använda förverkad egendom kan dessutom vara en del i en sådan effektiv egendomsförvaltning som förverkandedirek- tivet kräver, se om det i avsnitt 6.6.1.
Att använda egendom för allmännyttiga ändamål (artikel 19.1)
Förslag
En del av intäkterna från statens försäljningar av förverkad egen- dom ska användas till förmån för brottsoffer. Det ska åstadkom- mas genom att det i den nya lag om säkrad och förverkad egendom som utredningen föreslår (se avsnitt 6.6.1) anges att 30 procent av statens intäkter från förverkad egendom ska tillfalla Brotts- offerfonden. Bidrag från fonden ska få lämnas till kommuner och andra offentliga aktörer i form av verksamhetsstöd.
Myndigheternas möjligheter att använda förverkad egendom i den egna verksamheten ska utvidgas.
I artikel 19.1 uppmanas medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgär- der för att göra det möjligt att, när så är lämpligt, använda förverkad egendom för allmänna eller sociala ändamål. Även i den förklarande noten till FATF:s rekommendation 4 h anges att länderna bör över-
675
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
väga att inrätta en fond för återtagna tillgångar i vilken alla, eller en del av, de influtna medlen från förverkad egendom kommer att depo- neras för brottsbekämpning, hälsa, utbildning eller andra lämpliga ändamål. Som har beskrivits i avsnitt 5.3.5 och 5.3.6 har Sverige inte regler av den typen i dag.
Varken förverkandedirektivet eller FATF:s rekommendationer kräver att Sverige inför regler om användning av egendom för all- männyttiga ändamål, vilket kan tala för att man låter bli. Ordet ”upp- manas” måste dock tolkas som ett önskemål – det är en starkare re- kommendation än ”får” eller ”kan”.362
Skrivningen har skärpts jämfört med hur formuleringarna såg ut i 2014 års förverkandedirektiv.363 Där fanns också en uppmaning om att använda förverkad egendom för sociala ändamål, men den var for- mulerad på ett vagare sätt. I artikel 10.3 i 2014 års förverkandedirek- tiv angavs att medlemsstaterna ”skulle överväga” att vidta åtgärder för att göra det möjligt att använda förverkad egendom för allmän- nyttiga eller sociala ändamål. När direktivet genomfördes i svensk rätt ansåg man att det inte fanns skäl att införa någon reglering mot- svarande den som antyddes i artikel 10.3. Skälet för det var att en sådan lösning ”inte sällan torde kunna leda till stötande resultat”.364 Det lämnades dock inte någon förklaring till varför det skulle kunna leda till stötande resultat att använda förverkad egendom för allmän- nyttiga eller sociala ändamål.
I FATF:s vägledning understryks att även om det är attraktivt för staterna att låta förverkade tillgångar flyta in i den allmänna stats- kassan, innebär en sådan modell att orsakssambandet mellan brotts- bekämpning, brottsförebyggande verksamhet och förverkande försva- gas. Det finns enligt vägledningen en påtaglig fördel i att allmänheten ser att förverkade medel används för goda syften. Bästa praxis anses alltså enligt FATF vara att specialdestinera intäkter från förverkan- den till allmännyttiga ändamål. Se mer om det i avsnitt 5.2.3.
Uppfattningen i FATF:s vägledning är också, som framgått, att det är en lämplig ordning att förverkade tillgångar i vissa fall åter- används av myndigheter direkt utan att säljas – antingen att lösöre används direkt i myndighetsarbete, exempelvis att förverkade fordon
362I de engelska, franska och tyska språkversionerna används dock ord som snarare motsvarar
”uppmuntras” än ”uppmanas”. ”Uppmuntras” är mindre fordrande än ”uppmanas”.
363Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen.
364SOU 2015:67 s. 174.
676
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
görs om till utryckningsfordon, eller att fastigheter i utsatta områ- den görs om till parker, jourboenden eller liknande.
Utredningen har – särskilt mot bakgrund av FATF:s uttalanden
–övervägt om det bör införas nya bestämmelser om att använda för- verkad egendom för sociala och allmännyttiga ändamål. Utredningen har kommit fram till att det vore en lämplig ordning. Som framgått anses en sådan modell internationellt sett vara en god praxis som ökar allmänhetens tilltro till rättsväsendet, eftersom den innebär att all- mänheten tydligt ser att brottsvinster återförs till samhället. Att egen- dom specialdestineras för vissa ändamål genom lag är ett sätt att visa att Sverige har förbundit sig långsiktigt att omvandla brottsvinster till något som är till nytta för samhället.
Utredningen har närmare övervägt på vilket sätt sådana nya be- stämmelser bör utformas. En första fråga i det avseendet är om en specialdestination av statens intäkter från förverkanden skulle vara förenlig med de principer som gäller för statsbudgeten.
Åtgärdernas förenlighet med budgetlagen
Budgetlagen (2011:203) grundas på fullständighetsprincipen och bruttoprincipen, vilka innebär att det som huvudregel inte ska fin- nas specialbudgetar vid sidan om budgeten och att statens samtliga inkomster och utgifter bör redovisas i budgeten med sina brutto- belopp.365
Huvudregeln enligt budgetlagen är därför att alla statens inkoms- ter och utgifter ska budgeteras och redovisas brutto på inkomsttitlar och anslag. Det finns dock möjlighet att göra undantag i vissa fall.
För det första får undantag göras om riksdagen har beslutat att in- komster får tas i anspråk för ett bestämt ändamål på något annat sätt än genom beslut om anslag (specialdestination). För det andra får undantag göras om inkomsterna i en viss verksamhet helt eller till en bestämd del ska täcka utgifterna i samma verksamhet (om det är en obestämd del gäller särskilda regler). För det tredje får undantag göras om regeringen med stöd av riksdagens bemyndigande har beslu- tat om specialdestination.366 De olika undantagen är alternativa till varandra. I de fall där riksdagen har fattat beslut om specialdestina-
365Prop. 2010/11:40 En reformerad budgetlag, s. 33.
3663 kap. 4 och 6 §§ budgetlagen.
677
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
tion är alltså inte graden av kostnadstäckning av betydelse för redo- visningsformen.367
I förarbetena till budgetlagen beskrivs för- och nackdelar med spe- cialdestination av intäkter från belastande avgifter. I det avseendet betonas att Finansutskottet flera gånger och i olika sammanhang har återkommit till att bruttoredovisning bör vara huvudprincipen för budgetering och redovisning av statens inkomster och utgifter. Ut- skottet har påtalat att det underlättar för riksdagen att få en klar upp- fattning om den statliga verksamheten om statsbudgeten redovisar en mer fullständig bild av inkomster och utgifter.368 I propositionen till budgetlagen finns utförliga resonemang om när det kan vara lämp- ligt, eller inte lämpligt, att specialdestinera inkomster från belastande avgifter.369 Några resonemang om när andra inkomster bör special- destineras görs inte.
Det finns alltså resonemang i förarbetena om i vilka fall inkoms- ter från just belastande avgifter bör specialdestineras. För andra in- komster finns inga resonemang i förarbetena, men riksdagens möjlig- het till specialdestination är enligt själva lagtexten inte begränsad till inkomster från belastande avgifter utan avser alla statens inkomster.
Ett antal bestämmelser i budgetlagen handlar om inkomster från försäljningar och om frivilliga avgifter. Dels finns ett allmänt bemyn- digande till regeringen att förfoga över avgiftsinkomster från frivilligt efterfrågade varor och tjänster som staten tillhandahåller och besluta om inkomsterna ska budgeteras och redovisas mot inkomsttitel eller specialdestineras till en viss verksamhet.370 Dels finns ett antal sär- skilda bemyndiganden till regeringen i fråga om överlåtelser av sta- tens egendom. Där framgår bland annat att regeringen får överlåta fast egendom och tomträtt om dess värde inte överstiger 75 miljoner kronor och den inte alls eller endast i ringa utsträckning behövs i statens verksamhet och om det inte finns särskilda skäl för att egen- domen fortfarande ska ägas av staten.371 Övrig lös egendom får över- låtas av regeringen om den inte längre behövs i statens verksamhet eller om den har blivit obrukbar eller inte har anskaffats med statens
367Prop. 2010/11:40 s. 35.
368Prop. 2010/11:40 s. 40 f.
369Prop. 2010/11:40 s. 41–45.
3703 kap. 7 § budgetlagen.
3718 kap. 2 och 5 §§ budgetlagen.
678
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
medel (med undantag för aktier eller andelar i företag där staten är majoritetsägare).372
Intäkter från den här typen av försäljningar ska i fråga om fast egendom eller aktier redovisas mot inkomsttitel. Om annan lös egen- dom har finansierats på något annat sätt än med medel från anslag eller lån får regeringen besluta att försäljningsinkomsten ska dispo- neras i den verksamhet där den sålda egendomen har använts.373
Det görs alltså en skillnad i budgetlagen beroende på vad olika inkomster kommer ifrån. Om det är fråga om inkomster från belas- tande avgifter krävs i huvudsak att riksdagen beslutar om specialdes- tination. För inkomster från frivilliga avgifter har regeringen redan befogenhet att specialdestinera inkomster.
Frågan om skillnaden på frivilliga och belastande avgifter har analy- serats i Avgiftsutredningens betänkande. Avgiftsutredningen redovi- sade förarbetsuttalanden och doktrin om frågan, och sammanfattade sedan att såvitt gäller gränsdragningen mellan vad som är en belastande avgift respektive en frivillig avgift ska avgörande vikt fästas vid om de enskilda befinner sig i en sådan situation att de rättsligt eller fak- tiskt kan anses tvingade att erlägga avgiften. En avgift är frivillig om den utgör ett rimligt vederlag för en frivilligt ianspråktagen tjänst.374
Avgiftsutredningen förklarade att ytterligare en gränsdragning bör göras mellan frivilliga avgifter och priser. En avgift är en betalning av offentligrättslig karaktär. Normalt är det en betalning till staten eller en kommun. Avgifter i regeringsformens mening skiljer sig från pri- ser. En inkomst till det allmänna som följer privaträttsliga regler kan betecknas som pris. Avgiftsutredningen konstaterade att det således finns betalningar till staten eller en kommun som inte är avgifter, och inte heller skatter. Det är till exempel inte fråga om någon avgift om staten säljer skrot, avfall eller överskottsmaterial på den öppna mark- naden. En betalning till ett privat organ för en motprestation, som inte utgör myndighetsutövning, räknas inte heller som en avgift i regeringsformens mening, även om avgiften är offentligrättsligt re- glerad (till exempel tandvårdstaxa). Avgiftsutredningen förklarade också att gränsen mellan frivilliga avgifter och priser flyter. Från normgivningssynpunkt är detta dock inte problematiskt eftersom så-
3728 kap. 4 och 5 §§ budgetlagen.
3738 kap. 10 sista stycket och 8 kap. 12 §§ budgetlagen.
374SOU 2007:96 Avgifter, s. 48–50.
679
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
väl frivilliga avgifter som priser faller inom regeringens – eller kom- munens – kompetensområde.375
I förarbetena till budgetlagen framgår inte vad man har tänkt sig att intäkter från förverkanden är för typ av inkomst. Sannolikt borde, mot bakgrund av de uttalanden som har gjorts i Avgiftsutredningen, sådana inkomster kunna jämföras med inkomster från belastande av- gifter. I fråga om inkomster från belastande avgifter innehåller för- arbetena till budgetlagen riktlinjer om när riksdagen bör kunna spe- cialdestinera dessa. De riktlinjer som har gjorts i förarbetena till budgetlagen om när en sådan specialdestination generellt sett kan ses som lämplig stämmer inte riktigt överens med tanken att special- destinera förverkandeintäkter till sociala eller allmännyttiga ändamål. De exempel som ges på när en specialdestination kan vara lämplig handlar bland annat om att specialdestinationen motiveras av att den främjar möjligheterna till hög effektivitet och service i verksamheten, eller att den görs av inkomster från avgifter i en verksamhet vars om- fattning styrs av efterfrågan.376
Det är i och för sig möjligt för riksdagen att besluta att alla intäk- ter från beslut om förverkanden specialdestineras till ett bestämt ändamål. Mot bakgrund av de uttalanden som görs i förarbetena till budgetlagen om när en sådan specialdestination kan vara lämplig an- ser utredningen ändå att det är tveksamt om detta bör ske i fråga om intäkter som kommer direkt från förverkandebeslut, såsom värdeför- verkanden och förverkanden av penningmedel. Även om det inte är fråga om någon sådan intäkt som riktlinjerna för specialdestination i propositionen till budgetlagen primärt tar sikte på finns det onek- ligen vissa likheter med intäkter från belastande avgifter, som är en typ av intäkt för vilken riktlinjerna bör följas. Ur statens perspektiv kan det i båda fallen sägas röra sig om ett slags betalning av offent- ligrättslig karaktär. Med hänsyn till det, och eftersom budgetlagens tydliga utgångspunkt är att alla statens inkomster och utgifter ska budgeteras och redovisas brutto på inkomsttitlar och anslag, har ut- redningen stannat för att inte föreslå att sådana intäkter som kommer direkt från förverkandebeslut ska specialdestineras till något socialt eller allmännyttigt ändamål.
När det gäller statens intäkter från försäljningar av förverkad egen- dom är parallellen till intäkter från belastande avgifter mindre tydlig.
375SOU 2007:96 s. 51 f.
376Prop. 2010/11:40 s. 38.
680
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
Inte heller kan denna typ av intäkter jämställas med frivilliga avgifter. Det handlar om en inkomst som har uppkommit som en konsekvens av att staten har förfogat över egendom enligt privaträttsliga regler i en transaktion som köparen frivilligt har valt att delta i. Intäkten beror således på hur egendomen har prissatts i en försäljning på den öppna marknaden. Specialdestination av den typen av intäkter bör en- ligt utredningen principiellt sett behandlas på samma sätt som sådana inkomster från frivilligt efterfrågade varor och tjänster som reger- ingen får förfoga över. För den typen av intäkter gäller inga särskilda riktlinjer. En åtgärd som innebär att en del av intäkterna från sådana försäljningar specialdestineras till vissa särskilt utpekade sociala eller allmännyttiga ändamål bedömer utredningen alltså som förenlig med de allmänna principer och riktlinjer som gäller för statsbudgeten.
I det följande går utredningen igenom hur en bestämmelse om specialdestination av statens intäkter från försäljningar bör vara när- mare utformad.
Försäljningsintäkter bör tillföras Brottsofferfonden
Enligt utredningen är ett lämpligt sätt att specialdestinera försäljnings- intäkter från förverkad egendom att tillföra en del av dessa till Brotts- offerfonden (som beskrivs i avsnitt 5.3.6). I Brottsofferfonden finns redan en befintlig fungerande infrastruktur som i så fall kan byggas ut. Där finns ett väl inarbetat system för fördelning av medel, som innebär att den som vill ha bidrag ur fonden ansöker om det och att ansökningarna prövas av ett råd vid Brottsoffermyndigheten.
Utredningen anser därför att en lämplig ordning vore att en viss del, förslagsvis 30 procent, av intäkterna från försäljningar av förver- kad egendom ska tillfalla Brottsofferfonden. Utredningen föreslår att en bestämmelse av den innebörden tas in i den nya lag om säkrad och förverkad egendom som utredningen föreslår (se mer om den lagen i avsnitt 6.6.1).
Företrädare för Brottsoffermyndigheten beskriver att Brottsoffer- fonden i dagsläget är välfinansierad, bland annat eftersom avgifterna till fonden nyligen har höjts. Pengarna räcker alltså till de ändamål som har pekats ut för fonden. Företrädarna anser därför att fonden, om den tillförs ytterligare medel, bör kunna användas för fler ända- mål än de nuvarande. Tjänstemännen har identifierat ett antal områ-
681
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
den där det behövs ytterligare insatser till stöd för brottsoffer. Bland annat har kommunerna ansvar för att ge stöd till brottsoffer enligt 13 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400), vilket många kommuner inte har finansiella förutsättningar till att prioritera. Ekonomiskt stöd kan också behövas till barnahusens verksamhet. Till barnahusen kommer barn som misstänks ha blivit utsatta för misshandel eller sexuella över- grepp. Barnahusen kan vara organiserade på olika sätt och kan bestå av en region, en kommun och en myndighet.377
Utredningen föreslår därför ett tillägg i 2 § förordningen om brotts- offerfond, där det anges att fonden får ge bidrag även till offentliga aktörer i form av verksamhetsstöd. Här kan uppmärksammas att regeringen i ett annat sammanhang har uttalat att det finns skäl att göra en översyn av reglerna om hur fondens medel används.378 Vid en sådan översyn finns möjlighet att förbättra förutsättningarna för att olika aktörer ska kunna beviljas mer långsiktigt verksamhetsstöd.
Förverkat lösöre bör kunna användas i myndigheternas verksamhet
Som har beskrivits i avsnitt 5.3.5 finns i svensk rätt vissa möjligheter att återanvända förverkad egendom i myndigheters verksamhet. Det handlar om situationer där egendomen behövs för utbildningssyfte eller av forensiska skäl.
Utredningen anser att möjligheterna för myndigheter att använda förverkad egendom bör utvidgas. Syftet är att anpassa svensk lag till FATF:s rekommendationer om att återanvända förverkad egendom. En sådan utvidgning är också ett sätt att effektivisera myndigheternas förvaltning av förverkad egendom, vilket är ett krav i förverkande- direktivet (se avsnitt 6.6.1).
Företrädare för myndigheter som hanterar förverkad egendom har vid underhandskontakter med utredningen beskrivit att det finns ett praktiskt behov av en sådan möjlighet. Tullverket har till exem- pel regelbundet behov av förpackningsmaterial, samtidigt som myn- digheten förstör förverkat förpackningsmaterial. Polisen kan behöva kläder och accessoarer i spaningsverksamheten. Polisen kan också behöva använda förverkade mobiltelefoner, hårddiskar och liknande utrustning när man genomför tömningar av misstänkta brottstele-
377Minnesanteckningar från möte med Brottsoffermyndigheten, komm2025/00016-19.
378Prop. 2024/25:202 Utökade möjligheter att verkställa fängelsestraff med elektronisk över- vakning, s. 55.
682
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
foner. Det är nämligen enligt företrädarna inte ovanligt att misstänkta försöker förstöra sina telefoner, och då behövs reservdelar för att få tillgång till innehållet.
Utredningen föreslår därför att det införs en ny bestämmelse som ger en möjlighet för myndigheter att oskadliggöra förverkad egendom genom att besluta att behålla den i den egna verksamheten. En för- utsättning för detta bör vara att egendomen behövs i verksamheten och att den inte är förenad med någon särskild rätt. Det bör också ställas krav på myndigheten att precisera vilken egendom beslutet avser. Syftet med det är att myndighetens användning av egendom ska vara transparent och kunna granskas i efterhand.
Enligt utredningen bör möjligheten att behålla egendom i den egna verksamheten endast gälla lösöre (det vill säga lösa saker). Det borde vara ovanligt att det finns legitima behov av att i myndigheters verk- samhet återanvända exempelvis kontomedel, bostadsrätter eller im- materiella tillgångar (beträffande fastigheter, se nedan). Det kan heller inte uteslutas att det, såsom konstaterades i det tidigare lagstiftnings- ärendet, ibland skulle kunna uppfattas som stötande om det allmänna i sin verksamhet återanvände den typen av egendom när den tidigare har förekommit i ett brottsligt sammanhang.
Förverkade fastigheter
I utredningsarbetet har det analyserats om även förverkade fastig- heter borde kunna behållas av myndigheter eller på något annat sätt användas för allmännyttiga ändamål.
Ett sätt att möjliggöra att förverkade fastigheter används för allmän- nyttiga ändamål vore att utse en myndighet som ansvarar för dessa och som ska hantera dem i enlighet med förordningen om förvalt- ning av statens fastigheter m.m. och förordningen (1996:1190) om överlåtelse av statens fasta egendom m.m. Dessa förordningar inne- håller bestämmelser som möjliggör att statens fasta egendom kan upp- låtas till statliga eller kommunala myndigheter eller till enskilda,379 eller kan användas av statliga myndigheter eller kommuner som be- höver fastigheten i fråga.380 Fastigheter får också säljas i de fall där egendomen inte alls eller endast i ringa utsträckning behövs i statens
37912 § förordningen om förvaltning av statens fastigheter m.m.
3808 och 9 §§ förordningen om överlåtelse av statens fasta egendom m.m.
683
Säkra och förverka tillgångar | SOU 2026:10 |
verksamhet och om det inte finns särskilda skäl för att egendomen fortfarande ska ägas av staten. Hänsynen till kulturmiljövården, total- försvaret, naturvården och det rörliga friluftslivet kan utgöra särskilda skäl för att en fastighet fortfarande ska ägas av staten.381
Utredningen har dock bedömt att det är lämpligast att staten all- tid säljer förverkade fastigheter. Beträffande förverkade fastigheter kan det nämligen uppstå särskilda frågor kopplade till att sådana kom- mer att kunna vara belånade eller samägda. De nämnda förordningarna om förvaltning och överlåtelse av statens fasta egendom är inte skrivna utifrån tanken att det ska kunna finnas tredjemansintressen i statens fastigheter. Bestämmelser om hur man tar hänsyn till tredje man kom- mer däremot att finnas i den nya lagen om säkrad och förverkad egen- dom som utredningen föreslår (se avsnitt 6.6.1 och 9.17). Till saken hör också att utredningen inte har identifierat något behov av att för- verkade fastigheter ska kunna användas direkt av staten – sannolikt skulle det ytterst sällan bli aktuellt ens om möjligheten fanns.
Som framgått i avsnitt 5.3.5 förvaltas förverkade fastigheter inte på ett effektivt sätt i dagsläget, eftersom Kammarkollegiet anser sig sakna stöd att sälja dem. Man skulle visserligen kunna argumentera för att Kammarkollegiet har lagstöd för att sälja förverkade fastig- heter genom 6 § i 1974 års förfarandelag, som säger att förverkad egendom som inte har sålts i förtid eller oskadliggjorts ska säljas genom den förvarande myndighetens försorg. Men Kammarkollegiet menar alltså att begränsningen till rättslig förvaltning i myndighetens instruktion innebär att den möjligheten saknas. Otydligheten i fråga om vad som ska göras med förverkade fastigheter innebär att det finns ett behov av nya regler. Den nuvarande ordningen – där fastigheterna står utan tillsyn och inte används alls – måste åtgärdas.
Utredningen anser att försäljningar av förverkade fastigheter i den nya lag om säkrad och förverkad egendom som föreslås bör hanteras på samma sätt som försäljning av annan förverkad egendom. Den myndighet som hanterar den förverkade fastigheten bör därför an- svara för att den säljs på ett effektivt sätt. För att inte samma fråge- tecken ska uppstå igen i relation till regeringens lista över fastighets- förvaltande myndigheter och vilka myndigheter som får sälja statens fastigheter, bör regeringen fatta ett nytt beslut om vilka myndigheter som får förvalta fastigheter. Där bör det framgå att de myndigheter
3818 § förordningen om överlåtelse av statens fasta egendom m.m.
684
SOU 2026:10 | Säkra och förverka tillgångar |
som hanterar förverkade fastigheter får förvalta dem.382 I förord- ningen om överlåtelse av statens fasta egendom bör det också införas ett tillägg i 4 § om vilka av statens fastigheter den förordningen inte är tillämplig på, där det framgår att den nya lagen om säkrad och för- verkad egendom är tillämplig i fråga om förverkade fastigheter.
Att använda förverkad egendom för att stödja tredjeländer (artikel 19.2)
Bedömning
Det bör inte införas regler om att vissa sorters förverkad egendom får användas för att stödja tredjeländer.
I artikel 19.2 sägs att utan att det påverkar tillämplig internationell rätt får medlemsstaterna använda de hjälpmedel, den vinning eller den egendom som har förverkats i samband med de brott som avses i di- rektiv (EU) 2024/1226 för att bidra till mekanismer för att stödja tredjeländer som påverkas av situationer som föranlett att unionen antagit restriktiva åtgärder,383 särskilt i händelse av anfallskrig. Det handlar alltså om egendom som har förverkats i samband med över- trädelser av sanktioner som har beslutats av EU.
I artikeln finns inget obligatoriskt krav, utan endast ett konsta- terande att Sverige får använda vissa sorters förverkad egendom för att stödja tredjeländer. Inget hindrar således att Sverige använder egen- dom som har förverkats på grund av restriktiva åtgärder för att stödja exempelvis Ukraina. Att införa nya regler om att egendom som har förverkats i samband med vissa särskilda brott ska användas för exem- pelvis stöd till Ukraina framstår dock enligt utredningen som prak- tiskt och lagtekniskt besvärligt. Sveriges stöd till Ukraina administre- ras redan på ett lämpligt sätt i form av bistånd och militära stödpaket. Utredningen anser därför att övervägande skäl talar mot att föreslå någon sådan reglering som artikel 19.2 upplyser om.
382Det vill säga ett beslut som ersätter beslutet den 5 juni 2024, dnr Fi2022/02040.
383Europaparlamentets och rådets direktiv om fastställande av brottsrekvisit och påföljder för överträdelse av unionens restriktiva åtgärder och om ändring av direktiv (EU) 2018/1673 (sanktionsdirektivet, som också beskrivs i avsnitt 4.1).
685