OFVERSTATHALLAREEIBETETS (Statens offentliga utredningar 1897:2)

OFVERSTATHALLAREEIBETETS

OCH

UTLÅTANDEN

ÖFVER DET AF SÄRSKILDA KOMITERADE DEN 2 NOVEMBER 1894
AFGIFNA BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL FÖRORDNING
ANGÅENDE INKOMSTBEVILLNING.

STOCKHOLM,

ISAAC MAECDS’ BOKTB.-AKTIEBOLAG,

1895.

♦

l:o. Öfverståthållareembetet i Stockholm.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Öfverståthållareembetet får härmed afgifva af Eder i skrifvelse
den 13 sistlidne November infordradt yttrande öfver det af särskilda
komiterade den 2 i nämnda månad afgifna betänkande med förslag till
förordning angående inkomstbevillning.

öfverståthållareembetet vill dervid till en början utlåta sig rörande
de i förslaget förekommande frågor af mera principiel natur.

De skäl, komiterade audragit för ett utbyte af den nuvarande
bevillningen af fast egendom mot bevillning för inkomst af sådan
egendom, synas Öfverståthållareembetet icke vara af beskaffenhet att
förringa vigten af de betänkligheter, som, enligt hvad komiterade
sjelfva medgifva, på grund af svårigheten att åstadkomma en tillfredsställande
taxering af inkomst af ifrågavarande art, göra sig gällande
i fråga om en dylik genomgripande förändring, hvilken än vidare försvåras
genom sambandet mellan bevillningen och den kommunala beskattningen.
Den beräknade inkomsten af fastighet skulle, enligt förslaget,
bero på fastighetens taxering och hädanefter som hittils vara
ett mått på egendomens afkastning, men ej på egarens inkomst. För
dennas uppskattande skulle hänsyn tagas endast till räntan å i fastigheten
intecknad skuld, men ej till andra omständigheter, som ofta i
lika om ej högre grad blifva bestämmande vid nettoinkomstens beräknande.
En sådan anordning torde icke medföra en rättvisare och
jemlikare beskattning än den nuvarande fastighetsbevillningen samt
skulle för öfrigt, ehuru den icke komme att bereda vederbörande skattskyldige
någon synnerlig lättnad i skattebördan, enär kommunalutskylderna
skulle utgå efter den beräknade inkomsten utan afdrag för
skuldränta, det oaktadt åstadkomma en, enligt komiterades egen uträkning,
afsevärd minskning i statens inkomst, en omständighet, värd att
beakta, då frågan gäller ett sådant skatteobjekt, som fast egendom.
Komiterade sjelfva uttala, att en fastighetsegares ställning icke blott
i och för sig betingar en viss skattskyldighet till staten utan lärer
äfven få anses verka en icke oväsentlig höjning i skatteförmågan. I
öfverensstämmelse dermed och då inkomst af kapital ansetts kunna

1 öfverståthållareembetet.

beskattas -— förutom genom stämpelskatt — tillika enligt föreliggande
förslag genom såväl förhöjning af sådan inkomst utöfver den beräknade
som aktieinkomsts beskattande på två håll, vore det väl ej mer än ett
rättvist afvägande, att något afdrag från inkomst af fastighet icke
medgåfves. Enligt förslaget skall bevillning erläggas för 60,000 kronor,
utlånade mot 5 procent, med 45 kronor och nedlagda i aktieföretag,
som ger i utdelning 5 procent, med 60 kronor, hvaremot, om man köper
sig en fastighet för 100,000 kronor, deraf 60,000 kronor betalas kontant
och återstoden intecknas i egendomen, bevillningen, under förutsättning
att köpeskillingen motsvarar egendomens verkliga värde, skall utgöra
36 kronor för jordbruksfastighet och 30 kronor för annan fastighet. —
Härtill kommer, att den nyligen skedda afskrifningen af grundskatterna
beredt. innehafvarne af vissa fastigheter en så betydande fördel, att
lämpligheten af en ytterligare lindring i dessa fastigheters beskattning
torde, blott af detta skäl, kunna ifrågasättas. — Dessutom skulle bestämmelsen
om afdraget åtminstone i så stora uppbördsdistrikt, som de i
Stockholm leda till betydliga svårigheter vid debiteringen af kommunalutskylder.
Öfverståthållareembetet anser sålunda för sin del, att de stadganden
i förslaget, som afse beskattning för inkomst af fast egendom,
icke böra godkännas, dock att Öfverståthållareembetet icke har något
att erinra mot hvad komiterade föreslagit i fråga om sådan inkomst
af fastighet, som omförmäles i § 7 mom. 2.

Beträffande obligatorisk sjelfdeklaration så inser Öfverståthållareembetet
förvisso betydelsen af alla de invändningar, som deremot framställas
med hänsyn till dels obenägenheten att lemna uppgifter och
deraf alstrad fara för oriktiga och vilseledande deklarationer, dels den
större eller mindre grad af inqvisitoriskt förfarande, som är förenadt
med obligatorisk sjelfdeklaration och som står i skarp kontrast med
den i berörda hänseende hittils gällande lagstiftning, dels ock det
myckna besvär, sjelfdeklarationen orsakar för såväl de skattskyldige
som för beskattningsmyndigheterna. Men då, på sätt komiterade framhållit,
den enda fullt tillförlitliga källan för vinnande af kännedom om
den skattskyldiges inkomst torde vara hans egna upplysningar i detta
hänseende och Öfverståthållareembetet, lika med komiterade, anser
obligatorisk sjelfdeklaration vara det bästa medlet för undanrödjande
af den nu rådande, med allt skäl öfvcrklagade bristen på jemlikhet i
inkomstbeskattningen, hvartill kommer, att den vigtiga frågan om
nämnda åtgärds större eller mindre lämplighet för våra förhållanden
säkrast löses genom erfarenheten, finner Öfverståthållareembetet sig för sin
del icke kunna annat än förorda införande af obligatorisk sjelfdeklaration.

Öfverståthållareembetet. 5

Godkännande de skal, komiterade andragit för pin åsigt, att inkomst
af kapital bör beskattas högre än annan inkomst, har Öfverståthållareembetet
icke något att invända mot den i afseende härå
föreslagna åtgärd.

En följd af denna åtgärd anser Öfverståthållareembetet, lika med
komiterade, vara den, att jemväl förmögenhet, som nedlagts i aktieföretag,
varder underkastad en högre beskattning. Men detta, förmenar
Öfverståthållareembetet, med afseende å de många olägenheter, hvilka
skulle vara förenade med den af komiterade föreslagna beskattningen
af utdelning, som delegare i aktiebolag eller enskild sedelutgifvande
bank eger uppbära från bolaget eller banken, böra vinnas på annat
sätt, antingen i enlighet med det af Landskamreraren Cavalli framlagda
förslag eller, i likhet med annat kapitals beskattning, genom en höjning
af aktiebolags och banks taxerade inkomst. Derjemte anser
Öfverståthållareembetet, att en förhöjd beskattning af dylik inkomst
skall gälla allenast den del af taxerade inkomsten, hvarmed densamma
öfverskjuter en viss procent af aktiekapitalet, i hvilket afseende Öfverståthållareembetet
skulle vilja föreslå 5 procent. Öfverståthållareembetet
tillstyrker sålunda för sin del, att mom. g i § 11 och de med detta
mom. sammanhängande bestämmelser måtte uteslutas.

Öfverståthållareembetet, som icke torde behöfva yttra sig om de
delar af förslaget, hvilkas tillämpning i Stockholm icke kan ifrågakomma,
öfvergår nu till de anmärkningar, embetet i öfrigt har att
framställa.

§ 7 mom 2.

Ordet »barmhertighetsinrättningar» synes Öfverståthållareembetet
böra utbytas mot det i § 2 begagnade uttrycket »sjuk- och fattigvårdsinrättningar
jemte andra fromma stiftelser».

§ 10 a.

Öfverståthållareembetet anser bestämmelsen »såvida för dess utöfning
användes rörelsekapital och aflönadt biträde» böra ändras så
att antingen »och» ersättes af »eller» eller orden »rörelsekapital och»
borttagas.

§ 11 c Tillfälligt

understöd bör, enligt Öfverståthållareembetets mening,
så mycket mindre göras till föremål för beskattning som förslaget icke
medger den, hvilken gifver understödet, rätt till afdrag derför.

öfverståthållareembetet.

§ 12 mom. I jemfördt med § 10 Instruktionen.

Det i andra stycket föreslagna stadgande innebär väl en förenkling
af de i fråga om inkomstens beräknande för närvarande
gällande föreskrifter, men torde komma att i fiskaliskt afseende leda
till mindre förmånliga resultat.

§ 12 mom. 2.

Gällande praxis i Stockholm vid beräknande af inkomst af försäkringsrörelse
är, att sådan inkomst beräknas till 16 procent af de
uppburna premierna.

§ 13 b och c.

Af hvad Öfverståthållareembetet uttalat rörande den föreslagna
beskattningen af inkomst af fast egendom följer, att den i mom. b
förekommande undantagsbestämmelsen bör utgå. Öfverståthållareembetet
anser också, att det i mom. c medgifna afdrag för ränta å lånadt rörelsekapital
må få åtnjutas äfven om detsamma är intecknadt i fastighet,
såvida nemligen utredning förefinnes derom, att de upplånta medlen
användts till rörelsekapital.

§ 13 d.

Öfverståthållareembetet hemställer, huruvida icke afdrag må få
ega rum jemväl för missräkningspeuningar i den mån de åtgått till
betäckande af på missräkning grundad förlust.

§ 14 mom. 6.

Den i fjerde stycket meddelade bestämmelsen om beskattningsort
för handel eller näring, som drifves i stad med flera församlingar, torde
utan tvifvel komma att leda till en höget behöflig förenkling vid dylik
verksamhets beskattning i Stockholm, men Öfverståthållareembetet anser
sig dock böra framhålla, att nämnda bestämmelse antagligen kommer
att på samma gång medföra betydliga förändringar i de olika församlingarnes
inkomstförhållanden.

§ 15.

I en den 30 sistlidno Maj till Herr Statsrådet och Chefen för
Kongl. Finansdepartementet aflåten skrifvelse har Öfverståthållareembetet
anfört, bland annat, följande:

öfverståthållareembetet.

»Enär det inträffat, att de olika taxeringsnämnderna i Stockholm
medgifva allmänt bevillningsfritt afdrag på grund af hög bostadskostnad
till olika belopp, men bostadsförhållandena i hufvudstadens —
och väl ännu mera i smärre städers — skilda tnxeringsdistrikt äro
så likartade, att dylik ojemn tillämpning af bevillningsförordningens
föreskrift om slikt afdrag länder till uppenbar orättvisa samt Pröfningsnämnden
icke alltid är i stånd att härutinnan åstadkomma rättelse,
hemställes, huruvida icke denna olägenhet skulle kunna afhjelpas genom
en bestämmelse, gående derpå ut, att i ort med flera taxeringsdistrikt
skall beslut om allmän Ökning af det bevillningsfria afdraget på grund
af hög bostadskostnad och om storleken deraf fattas vid gemensamt
sammanträde af samtliga taxeringsnämnderna, i afseende hvarå särskilda
föreskrifter må meddelas beträffande ordförandeskap och omröstning i
fall af skiljaktiga meningar.»

Öfverståthållareembetet anser sig nu böra vidhålla omförmälda
hemställan.

§ 17.

Den föreslagna minimiinkomsten af 1,500 och 1,000 kronor anser
Öfverståthållareembetet böra höjas till, förslagsvis, resp. 2,200 — eller
det högsta belopp af inkomst, som medför rätt till lindring i bevillningen
— och 1,500.

§ 18 mom. 2.

Uttrycket »hyresvärdet för de i eget hus använda lägenheter»
synes tarfva en omredigering, så att deraf med tydlighet framgår att
dermed afses lägenheter, som af egaren sjelf begagnas, hvarförutom
ifrågavarande bestämmelse om uppgift af hyresvärde torde böra gälla
jemväl sådana lägenheter, som stå outhyrda eller äro af egare hyresfritt
upplåtna.

§ 19 mom. 3.

Detta moment och i sammanhang dermed sista stycket af § 28
böra utgå på de skäl, Landskamreraren Holmquist i sin deremot afgifna
reservation anfört, och enär de i reservationen framhållna olägenheterna
skulle, isynnerhet i ett så stort samhälle som Stockholm, blifva
högst kännbara.

Den här meddelade föreskrift om skyldighet att meddela upplys # -

8 Öfverståthållareembetet.

ning om fordringsegarens namn bör uteslutas såsom varande af allt
för inqvisitorisk beskaffenhet, men, för den händelse den bibehålies,
torde det vara nödvändigt, för vinnande af det med ifrågavarande
stadgande åsyftade ändamål, att jemväl karakter och bostad uppgifvas.

§ 28 första punkten.

Den obligatoriska sjelfdeklarationen kommer att i högst betydlig
mån öka de med beskattningsarbetet förenade bestyr, hvadan Ofverståthållareembetet
för sin del anser skäl förefinnas snarare för en utsträckning
af den för samma bestyrs fullgörande anslagna tid än för
dess afknappning. Öfverståthållareembetet hemställer derför, att åtminstone
i Stockholm det måtte få förblifva vid den i berörda afseende
i § 14 gällande bevillningsförordning bestämda termin, den 15 Mars.

§ 31 andra punkten.

Den här stadgade straffpåföljden är olämplig ur den synpunkten
att samma påföljd kan komma att tillskynda den skattskyldige, som
skall straffas, rättigheter i politiskt afsende, som han utan den beräknade
högre inkomsten icke egt. För öfrigt torde det kunna anmärkas,
att, ifall förmyndare eller god man (§ 26 mom. c) varit den oliörsamme,
den »skattskyldige» icke bör straffas.

§ 34.

Öfverståthållareembetet anser hvad komiterade föreslagit rörande
de i denna § omförmälda handlingars förvarande vara i många afseenden
olämpligt och att, beträffande Stockholm, samma handlingar
böra förvaras hos uppbördsverket..

§ 35 mom. 1.

I fråga om den här stadgade straffpåföljden gäller hvad Öfverståthållareembetet
yttrat vid § 31, hvarjemte Öfverståthållareembetet
finner en omredigering af förevarande mom. önskvärd synnerligast med
hänsyn till uttrycket »veterligen oriktigt».

§ 38 mom. 2.

Tiden, inom hvilken det i detta mom. föreskrifna val, hvilket
skall göras bland personer, boende inom beredningsdistriktet (§ 37), skall
hållas, bör för Stockholm bestämmas till den 1 Mars med afseende derå
att först efter mantalsskrifningens slut, hvilken härstädes infaller den 8

öfverståthållareembetet.

Februari, vederbörande valförrättare hafva att tillgå tillförlitliga upplysningar
om deras boningsort, hvilka komma ifråga att väljas.

§ 40 f och g samt § 59.

Öfverståthållareembetet instämmer till alla delar i hvad Landskam
reraren Holmquist härom i afgifven reservation andragit.

§ 41.

Äfven om den af komiterade föreslagna beskattningen af inkomst
af fast egendom skulle komma att införas, torde det icke blifva något
hinder för uppbördsverket i Stockholm att fortfarande, i enlighet med
derom förefintlig bestämmelse, i det för verket gällande nådiga reglemente,
begagna en gemensam mantals-, taxerings- och debiteringslängd,
blott att i den del af samma handling, som utgör taxeringslängd,
erforderliga förändringar vidtagas.

§ 43.

Föreskriften »behörigen summerade» har ingen betydelse för debiteringen
och bör förty utgå. För Stockholm är denna summering
i alla händelser onödig, då den till Kammarrätten gående uppbördsboken
ej upptager bevillningsberedningens förslag.

§ 78.

Öfverståthållareembetet kan icke finna någon anledning till att
de i mom. 1 omförmälda kostnader för tryckning eller utskrift af
förteckningar öfver de till pröfningsnämnden inkomna besvärsskrifter
icke jemväl i Stockholm skulle få bestridas af bevillningsprocenten.
För öfrigt. anser Öfverståthållareembetet bestämmelsen om att nämnda
procent i Stockholm skulle få utgå med allenast li procent vara obillig.
De ökade göromål, som till följd af föreliggande förslag komma att
åligga bevillningsberedningarnas ordförande, verka derhän, att dessas
antal, hvilket hittils vanligen varit 8, måste ökas med minst detta
belopp, hvaraf åter följer, att för bestridande af ersättningarna åt bemälde
ordförande, hvilka ersättningar under de senare åren uppgått till sammanlagdt
3,500 kronor, fordras minst dubbla beloppet. Då härtill kommer,
att i Stockholm kostnaden för papper till och tryckning af taxeringslängdema
skall utgå af ifrågavarande procent samt att, enligt komiterades
beräkningar, en minskning i bevillningssumman skulle till följd
af förslaget vara att motse, torde det framgå, att bevillningsprocenten
i Stockholm bör icke sänkas utan snarare höjas.

Stockholms län.

Instruktionen § 2.

Den af Landskamreraren Holmquist härom uttalade särskilda mening
delas af öfverståthållareembetet.

Stockholm den 27 December 1894.

GUST. TAMM.

W. Willers.

2:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län.

Till Konungen!

Genom Eders Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt infordradt
underdånigt utlåtande öfver ett af särskilde komiterade den 2 sistlidne
November afgifvet betänkande med förslag till förordning angående inkomstbevillning
får Länsstyrelsen härmed underdånigst afgifva.

Det nu till behandling förevarande förslaget bar tillkommit af två
anledningar, den ena statens behof af ökad inkomst och den andra beredande
af en rättvisare fördelning af skattebördan. För det förra ändamålets
vinnande har beskattningen å kapital höjts till en och en half
gång och å aktier till dubbla beloppet af nuvarande bevillningen. Då
emellertid komiterade sjelfva beräkna den blifvande inkomsten af bevillningen
lägre än den nu utgör, kan behofvet af ökad inkomst ej utgöra
något skäl för förändringen.

Att, på samma gång man i så hög grad ökar kapitalbeskattningen,
gifva fastighetsegarne en lindring i utskylderna till staten, synes så
mycket mindre öfverensstämmande med rättvisa och billighet, som, i
fall, såsom antagligt är, behofvet sålunda ej fylles, man i allt fall måste
anlita tilläggsbevillning, hvilken då efter de nya beskattningsgrunderna
komme att drabba kapitalet tyngre men fastigheten mindre än nu eger
rum. Härtill kommer att det ökade behofvet till stor del uppkommit
genom afskrifning af grundskatter samt al rust- och roteringsbördorna
till förmån för ett flertal af egarne af jordbruksfastighet. Ur sådan
synpunkt synes skäl ej förekomma att nu, under det denna grundskatte -

Stockholms län.

afskrifning pågår, införa den föreslagna lindringen, så vidt den rör egare
af jordbruksfastigheterna; och ehuru, beträffande så kallad annan fastighet,
denna till följd af dess, i förhållande till verkliga värdet, åsätta
höga taxeringsvärde, för närvarande är strängare beskattad än jordbruksfastighet,
torde dock det förra slaget af fastighet ej böra tillerkännas
nämnda förmån, utan att denna äfven tillkommer det andra slaget.

Den ifrågasatta lindringen, såsom ej afseende kommunalutskylder,
skulle emellertid icke heller för fastighetsegarne medföra någon så väsendtlig
fördel, då den ej komme att omfatta mera än fyra tiondelar
af den till staten nu utgående bevillningen för den beräknade fastighetsskatten
eller fyra tiondels procent af den beräknade inkomsten, tilläggsbevillning
dock oberäknad. Beskattningen å jordbruksfastighet,
som före grundskatteafskrifningen utgick med 3 öre på 100 kronors
värde och nu utgör 6 öre derå, skulle således efter 60 procent af värdet
blifva 3,6 öre för 100 kronor. Den jemväl föreslagna lindringen genom
medgifven rätt för fastighetsegare att tillgodoberäkna existensminimum
torde sällan komma att åtnjutas, till följd af bestämmelsen att 60 procent
af fastighetens värde alltid skola beskattas, utom för fastighet understigande
500 kronor i värde. Den kommunala beskattningen komme
ock, i följd af den för kapital och aktier ökade bevillningen, att ökas
högst betydligt för egarne af dessa beskattningsföremål, och skulle sålunda
en del äfven af denna börda medelbart öfverfiyttas från fastighetsegare
å andra beskattningsföremål.

Enligt det föreliggande förslaget är sjelfdeklaration nödvändig,
men, sådan som den är föreslagen, är densamma en mycket vidlyftig
och svårskött apparat. Den kan väl ej undvaras, om bestämmelserna
angående beskattning af utdelning å aktier i inneliafvarnes hand godkännes
och rätt till afdrag för inteckningar medgifves fastighetsegare,
men, oafsedt detta, synes det Länsstyrelsen som fördelarne af denna nya
grundsats, åtminstone om den tillämpas i hela sin utsträckning, ej skulle
motsvara olägenheterna.

Beskattningen för aktier kan emellertid ordnas mera effektiv och
blir lättare att tillämpa genom att, i stället för hvad nu föreslagits, öka
bolagens beskattning. Då innehafvarne af aktier beskattas, bortgår en
del af den åsyftade dubbla inkomsten genom bevillningsfritt afdrag.
Svårighet uppstår att uttaga skatten, såväl då aktier innehafvas af utländningar,
som ock i andra fall genom bristande kunskap om, hvar
aktierna finnas, äfven om de icke äro stälda på innehafvarne.

En del aktier gå ofta i köp och bolagens uppgifter angående
egarne dertill blifva ofta ej fullständiga, ty bolagen känna ej aktieegarne

Stockholms län.

annorledes än efter anmälan till inregistrering, hvilken åter ofta sker
först långt efter aktiernas öfvergång i annan hand.

Belåning af aktier eger ram i en mycket stor utsträckning, men
efter det uppgjorda förslaget skulle aktieegare ej få afräkna mera än
20 procent af inkomsten för skulder och således komma att skatta för
80 procent af utdelningen, deraf lian ej hade större inkomst, än som
motsvarar skilnaden emellan hvad aktierna gifva i utdelning och den
ränta, han nödgas betala å det upplånade kapitalet.

Ur theoretiska skäl torde en dubbel beskattning å aktier och å
solidariska banklotter, oberoende af utdelningens storlek, ej kunna härledas,
men ur praktisk finansiel synpunkt kan en ökad beskattning på
aktieutdelning, der den är högre än vanlig ränta, hafva skäl för sig;
och den synes i sådant fall kunna bäst anordnas genom att bestämma
dubbel beskattning å all bolagets behållna inkomst utöfver fem procents
utdelning till aktieegare. Härigenom få visserligen ej de komnmncr, i
hvilka aktieegarne äro mantalsskrifna, ökade inkomster, men deras anspråk
härpå lära ej böra tillmätas någon större vigt, utan mera skäl
synes vara att gynna de kommuner, der bolagen drifva rörelse och betunga
kommunernas fattig-, skol- och sjukvård med mera dryga utgifter
för en talrik arbetarepersonal.

Anordningen vid påföringen häraf skulle ej kräfva någon särskild
kolumn i taxeringslängden utan kunna ske genom de särskilda summornas
upptagande å olika rader med särskild anteckning för den lägre
summan.

Om kapitalbeskattningen, på sätt det är vordet föreslaget, beräknas
efter en och en half gång den verkliga inkomsten, synas de små inkomsttagame
böra få åtnjuta lindring, ty genom att beräkna inkomsten
till en och en half gång dess verkliga belopp försvinner eller minskas
det bevillningsfria afdraget i de fall, der den verkliga inkomsten understiger
det belopp, för hvilket bevillningsfritt afdrag i mer eller mindre
mån utgår.

Ofverförandet till inkomstlängden af fastighetsegarnes beräknade
inkomst kommer ock att vålla Bevillningsberedningarnes Ordförande och
debiteringsförrättareno ett i högst betydlig grad ökadt arbete. Inkomstlängderna
komma nemligen att mångdubblas.

Stockholms Län hade år 1893 å landsbygden omkring 17,300
fastighetsegare, hvilka nu skola öfverföras till inkomstlängden, der dock
en mindre del af dem redan finnes införd. Beviljandet af afdrag för
intecknad skuld fordrar ej ovilkorligt öfverförande af den beräknade inkomsten
af fastigheterna och ej heller skattefrihet för fastighet under

Stockholms län.

500 kronors värde eller måhända rättare 400 kronors värde. Om deremot
å fastighetsinkomst bevillningsfritt afdrag skall få tillgodonjutas,
så är ett öfverförande af den beräknade inkomsten till inkomstlängden
nödvändigt. Detta afdrag, som enligt förslaget ej rör kommunalutskylder,
försvinner dock i de flesta fall genom afdrag för intecknad gäld,
enär båda afdragen tillsammans ej få åtnjutas till högre belopp än 40
procent af inkomsten. För fastighet, som ej får intecknas, såsom smärre
boställen med flera, har afdraget emellertid betydelse. Det är dock
äfven i dessa fall ej af större betydenhet, enär för en jordbruksfastighet,
som taxerats till 20,000 kronor och således beräknats gifva i inkomst
1,200 kronor, det beräknade afdraget, äfven der det åtnjutes med fullt
400 kronor, ej skulle föranleda större minskning än, möjlig tilläggsbevillning
oberäknad, allenast 4 kronor af bevillningsafgiften.

Efter att sålunda hafva yttrat sig om de föreslagna nya grunderna
för Bevillningsförordningen, öfvergår Länsstyrelsen till en granskning
af dess särskilda bestämmelser och tillåter sig i underdånighet
dervid göra följande erinringar:

I Kap.

§ 3. Bland de inkomster, hvilka böra fritagas från beskattning,
synes äfven skadestånd böra upptagas. I Litt. D upptages bland inkomsttitlar
en ny sådan »Inkomst af varaktig eller tillfällig natur» af
annat slag än de förut uppräknade. Denna inkomst motsvarar dels
hvad för närvarande i kolumnen för rörelse med mera upptages under
benämning »eljes», dels ock af inkomst af allmän eller enskild tjenst,
pension med mera.

Taxeringslängderna skulle enligt den för dem föreslagna uppställning
ej lemna upplysning om inkomstbeloppen af allmän eller enskild
tjenst, men uppgift derom är dock nödig dels för den skattskyldige
och kronans ombud vid besvär öfver taxeringen, dels ock för debitering
af lön till prest, i afseende hvarå dylik inkomst ofta nämnes såsom beskattningsbar,
men stundom till ena eller båda slagen undantages. Äfven
på grund af stadganden i nu gällande Väglag förekommer behofvet att
urskilja inkomst af aflöning från inkomst af rörelse med mera.

II Kap.

§ 4 mom. 1 c. Då meningen synes vara att åsätta taxeringsvärde
icke allenast staten tillhörig jordbruksfastighet, som af staten innehafves,

Stockholms län.

utan ock sådan fast egendom, som omförmäles i 8 §, och för statsverkets
räkning utarrenderad fast egendom och att undantaga blott staten
tillhörig annan fast egendom än jordbruksfastighet, så erfordras ett förtydligande
för att lättare skilja hvad, som hör till regeln och hvad,
som tillhör undantaget. Här skulle ock lämpligen kunna införas bestämmelse
derom, att staten tillhörig jord eller tomt inom fästningsområde,
upplåten åt enskild utan tryggad besittning, ej åsättes särskildt
värde, hvilkot nu ofta eger rum.

mom. 3 sista punkten. Enligt denna punkt skall särskildt värde
åsättas byggnad, belägen å jordbruksfastighet, bland annat, i fall byggnaden
utgöres af sådant större eller dyrbarare boningshus, som, med
afseende jemväl å hvad i orten är brukligt, ej står i skäligt förhållande
till den tillhörande jordegendomens storlek och värde. Härigenom torde
dock lemnas rum för ett allt för stort godtycke hos taxeringsmyndigheterna,
och det synes i allt fall Länsstyrelsen ej lämpligt, att särskildt
värde och deraf beroende beräknad inkomst åsättas dylik byggnad, om
den ej gifver inkomst. Om nemligen å en jordegendom finnes en slottslik
byggnad, brandförsäkrad för 500,000 kronor, så skulle denna byggnad
åsättas ett deremot svarande värde och jemväl beräknad inkomst
af 25,000 kronor, oaktadt densamma ej lemnade någon inkomst och
möjligen ej ens vore bebodd af egaren.

§ 5 mom 3. De i nu gällande författning stadgade bestämmelser
för ändring i fast egendoms värde emellan de särskilda uppskattningsperiodema
synas ega företräde framför de nu föreslagna, i mera allmänna
ordalag hållna.

Bestämmelsen derom att fast egendom, som blifvit delad, skall
åsättas särskildt värde för de olika delarne, torde böra förtydligas genom
insättande af orden »emellan flere egare».

§ 3. Denna § synes afse att omfatta äfven de åt vissa löntagare
anslagna och för deras räkning utarrenderade hemman, men om dessa
och de hemman, hvilka utarrenderas för vissa löningsfonders räkning,
åsättas inkomst efter värdet och löntagaren påföres denna inkomst såsom
aflöningsförmån, så kan löntagaren lätt blifva påförd inkomst med
annat belopp, än det han åtnjuter, hvilket är arrendet, eller ock blifva
beskattad både såsom innehafvare af fastigheten och såsom löntagare
för inkomsten.

I afseende å de för löningsfondernas räkning utarrenderade fastigheter
finnas ej några bestämda innehafvare, äfven om afkomsten sedermera
disponerats å viss löntagare. Det synes derför leda till största
reda och till förekommande af det nu ofta inträffande förhållandet, att

Stockholms län.

arrendatorn beskattas med bevillning för fastigheten och löntagaren
dessutom för arrendeafkomsten, om dessa fastigheter likställas med
statens utarrenderade fastigheter, så att arrendatorn betalade kommunalutskylder
efter värdet och löntagaren skattade för sin inkomst af arrendet,
hvarom i sådant fall särskild bestämmelse dock skulle erfordras.

§ 10 mom. b. Enligt detta moment skall beskattning ega rum
bland annat för försäljning af skog från egen eller annans mark för
annat ändamål än husbehof. Då således vid försäljning af skog först
egaren af marken skall beskattas och sedermera köparen, antingen
skogen användes i förädlingsrörelse eller ej, så uppslår fara att skogsförsäljningsvinsten
blir taxerad två eller tre gånger. Hela köpeskillingen
beskattas i egarens hand, vinsten i förädlingsidkarens hand och i
dens hand, som omedelbart säljer virket, men att skilja vinst af skog
från annans mark från den vinst, som köpare får af förädlingen, hvilken
beskattas å förädlings- och försäljningsorterna, torde möta allt för stora
svårigheter.

§ 11. Till den nya rubriken »Annan inkomst af varaktig eller
tillfällig natur» hänföres bland annat konst och handaslöjd. Att uppdraga
en bestämd gräns emellan konst och handaslöjd från handel,
handtverk och annan näring blir i verkligheten mycket svårt.

Samma förhållande är med skiljande af tillfällig affärstransaktion
från handel och näring till exempel kommissionärskap såsom yrke eller
såsom tillfälliga uppdrags utförande. All denna inkomst, deribland
äfven sakförareverksamhet, skall taxeras i mantalsskrifningsorten och
således ej, der verksamheten bedrifves. En advokat, som har kontor
i staden, men är mantalsskrifven å landet, taxeras således å sistnämnda
ställe.

III Kap.

§ 13. Då svårighet i vissa fall möter att uppdraga gränsen emellan
inkomst af yrke samt annan inkomst af varaktig eller tillfällig natur,
följer deraf äfven svårighet för den skattskyldige vid afgifvande af
sjelfdeklaration att beräkna afdraget för skuld, i förra fallet för hela
skulden och i det senare för blott 20 procent af inkomsten. I sednare
fallet erfordras äfven specifik uppgift å alla fordringsegare.

V Kap.

§ 15. Den ökade beskattningen å kapital skulle blifva allt för

Stockholms lån.

tryckande å de små inkomstbeloppen, om den ej modereras något, så
att den ej inträdde förr än inkomsten af kapital uppgår till mera än
2 å 3,000 kronor.

VI Kap.

§ 17 a). Skyldigheten att lemna uppgift för fastighet torde ej
böra göras obligatorisk för annan än den, som vill åtnjuta afdrag för
intecknad gäld.

§ 17 c). Skattskyldig, som bar inkomst af rörelse eller aflöning
eller eljest till belopp ej understigande 1,500 kronor, lärer i de flesta
fall ej kunna lemna de äskade uppgifterna. De förutsätta en fullständig
bokföring och, äfven om han skulle vara skyldig att föra bok, så
lära många af de dertill pligtige antingen alls icke eller ock på ett
ofullständigt sätt föra sina böcker. Deklarationsskyldigheten torde,
utom möjligen för kapital, ej böra vidtaga förr än vid en inkomst af
2,500 eller 3,000 kronor. För tjenstemän, hvilka ej hafva extra inkomster
till uämnvärdt belopp, är den öfverflödig och för andra löntagare
kan den fås af arbetsgifvarne.

§ 18 mom. 1. Här stadgade uppgiftsskyldighet synes böra utgå
såsom i vissa fall obehöflig och i andra omöjlig att fullgöra, men skyldighet
bör för egarne stadgas att på anfordran af Bevillningsberedningarnas
Ordförande lemna nödige ansedda uppgifter i den mån de kunna
af egarne lemnas.

mom 2. Den egarne af en så kallad annan fastighet här ålagda
skyldighet bör ega rum endast hvarje gång sådan fastighet skall nytaxeras
eller då den undergått större förändring.

§ 19 mom 1. Om utdelning af aktier skall taxeras i inneliafvarens
hand, lärer vara nödigt, att specifik uppgift lemnas af aktieegare å
senaste utdelning å hans aktier i hvarje särskildt bolag. Så beskaffad
fullständig bokföring, som här föreskrifves, med afskrifning af viss
procent å inventariernas värde, torde ej med säkerhet vara att påräkna
hos mindre näringsidkare.

mom. 2. Att begära, att den skattskyldige näringsidkaren skall
sjelf föreslå fördelningen af vinsten emellan olika kommuner, är att begära
mera än han lärer kunna åstadkomma; och han, som i detta fall
ej eller kan anses vara opartisk, komme sannolikt att såsom sin åsigt
angifva, att nästan hela vinsten borde tillfalla den kommun, der han
vore mantalsskrifven och hade att erlägga kommunalutskylder.

Stockholms län.

mom. 3. Det Bevillningsberedningens Ordförande här tilldelade
åliggande skulle öka hans enligt denna förordning redan tillförene allt
för mödosamma uppdrag och borttaga tiden vid Beredningens sammanträden.

Några sådana upplysningar, att på grund deraf skulle kunna ifyllas
en blankett med föreskrifna lydelsen, lära ej vara att förvänta, knappt
en enkel uppgift å nettoinkomsten. Den enligt formulär föreskrifna
uppgiften förutsätter nemligen en bokföring, som ej lär vara att tillgå,
kanske ej ens hos den, som är skyldig att föra bok.

§ 31. Här stadgade påföljd för underlåtenhet att på anmaning
lemna uppgift synes böra utbytas emot något slag af höjd beskattning,
men icke utgöras af förhöjd inkomstberäkning, ty derigenom skulle i
vissa fall kunna vinnas rättigheter, som i annat fall ej skulle kunna
komma den skattskyldige till godo.

§ 34. Sättet för förvarande af de lemnade uppgifterna, så att
de ej må blifva för obehörige tillgängliga, torde erfordra närmare bestämmelser,
så att de ej må innehafvas utan vidare kontroll af Bevillningsberedningarne
och deras Ordförande.

Då under den tid, dessa uppgifter förvaras hos embetsverk, en
hvar skulle enligt 2 § i gällande Tryckfrihetsförordning eg a att dertill
få tillgång, torde en ändring i samma förordning blifva nödig.

VII Kap.

§ 35. Här stadgas att eftertaxering skall ske inom fem år efter
det inkomsten bort taxeras, men någon bestämmelse, huruvida den kan
ske för alla fem åren, finnes ej, och tvekan kan härom uppstå.

VIII Kap.

§ 36. Svårighet torde möta att erhålla lämplige Ordförande i
Bevillningsberedningarne, enär den, som varit det i fem år, ej torde
emottaga uppdraget ånyo, derest han ej såsom tjensteman är dertill
skyldig. Kronofogdarne och häradsskrifvarne lära ej kunna ensamme
medhinna Ordförandeskapet i de större fögderierna och erfarenheten
har visat, att af länsmännen endast ett fåtal befunnits till ofvauberörde
uppdrag lämpliga.

§ 47. Borttagande af nuvarande rättigheten för Ordförande i
Bevillningsberedning att, äfven om han är vald till ledamot af Taxerings
Nämnden, få ersättning för inställelsen hos Nämnden, är att

Stockholms län.

minska fördelarne för bemälde Ordförande och föranleda dertill att, på
sätt tillförene ock egt rum, en del Bevillningsberedningars Ordförande
ej låtit välja sig till ledamöter i Taxeringsnämnderne och Länsstyrelserne
således förlorat möjligheten att kunna till ledamöter i Pröfningsnämnden
inkalla Beredningarnes Ordförande, hvilka dock vanligen äro
de dugligaste ledamöterne, hvarföre bibehållande af nuvarande bestämmelse
i detta fall förordas.

§ 54. Enligt landskamereraren A. Holmquists reservation borde
ej, såsom i paragrafen föreslagits, kronofogdarne, utan i stället häradsskrifvarne
föra protokollet hos Taxeringsnämnderne, men detta torde
för bäradsskrifvarne blifva förenadt med allt för stora svårigheter, i
fall de, såsom det ofta inträffar, jemväl äro föredragande i Nämnderne,
men å andra sidan möter svårighet för kronofogde att syssla med
protokollets förande och samtidigt med tillräcklig uppmärksamhet följa
forhandlingarne och såsom krouoombud göra erforderliga yrkanden.

Det fördelaktigaste för ärendenas behandling vore derföre otvifvelaktigt
att protokollen fördes af särskildt dertill förordnade personer,
men detta skulle medföra ökade kostnader.

§ 63. För att göra de skattskyldige oberoende af kännedomen
om de i de särskilda Länen utfärdade kungörelserna om Pröfningsnämndernas
sammanträden, vore enligt Länsstyrelsens åsigt lämpligt
att viss fataliedag stadgades för besvärs anförande hos Pröfningsnämnden,
den .8 September för hela riket utom Stockholm, der en senare
dag lämpligen kunde bestämmas.

Derest sammanträdet ej hålles före den 22 September, finge kronoombudet
i allt fall fjorton dagars tid för målens beredning, men i vissa
fall kunna tio å tolf dagar vara tillräckliga; och det borde i allt fall
vara Eders Kongl. Maj:ts Befallninghafvande fritt att såsom nu utsätta
Pröfningsnämndens sammanträde till dag uuder senare hälften åt
nämnda månad.

§ 78. De betydligt stegrade fordringar, som förslaget ställer å
Bevillningsberedningarnes Ordförande, borde föranleda till höjning af
den nu utgående ersättning, men den nu föreslagna ökade ersättningen
skulle ej tillgodokomma andra Län än dem, i hvilka bevillningen öfverstege
150,000 kronor, och dessa Läns antal var, enligt hvad bevillningssammandraget
för år 1893 utvisar, endast nio.

I öfriga Län komme ersättningen att blifva lägre än nu är fallet,
till följd af den minskning i bevillningen, som komiterade förutsätta.
Inom Stockholms Län utgick innevarande år ersättning till 72 Ordförande
i Bevillningsberedningarue med lägst 25 kronor och högst 120

Stockholms län.

kronor tillhopa 2,625 kronor. Då jemväl städernas tjensteman enligt
förslaget skulle få betydligt ökadt arbete, skulle tillökning i ersättningen
jemväl åt dem erfordras.

Antagandet af förslaget, särdeles om öfverförande af fastighetsegarne
till inkomstlängden godkännes, skulle således kräfva en betydlig
förhöjning af de nu utgående beloppen.

Angående tiden lör författningens trädande i kraft tillåter Länsstyrelsen
sig framhålla, att, om sjelfdeklaration införes, det torde finnas
erforderligt att derföiinnan lemna de skattskyldige nödigt rådrum att
åt sig anordna noggrann bokföring, hvarföre det lärer böra påbjudas
att författningen ej tillämpas förrän minst ett helt kalenderår förflutit
från författningens utgifningsdag.

Instruktionen för Taxeringsmyndigheterna.

§ 5.

Enligt denna paragrafs lydelse skall inkomst af kapital uppskattas
till det belopp, hvartill den efter aftalad räntefot uppgår, men då det
alltid är mera eller mindre osäkert om betingad ränta inflyter, synes
uppgiften böra afse sistförflutna år och således ordet »uppgår» utbytas
emot »uppgått» och sista punkten försvinna.

Enligt formulärblanketten skall uppgift å ränta innefatta upplupen
ränta. Detta innebär fordran å ett bokslut, upptagande vid årets slut
upplupen ränta, äfven om den ej influtit. Detta bokföringssätt är väl
riktigt såsom sådant, men användes mindre ofta hos enskilde, hvilka
ej drifva affärer, och bör ej ligga till grund för enskildes beskattning,
der fråga är eller bör vara om den ränta, som verkligen influtit. Den
bör af en hvar kunna uppgifvas, men den upplupna räntan bör, såsom
ofvan anmärkts, ej beskattas annorlunda än i mån, som den influtit.

§11. Hit borde hänföras arrendatorer af statens fastigheter, utarrenderade
för löntagares, Presterskapets löneregleringsfouds, Biskopslöneregleringsfondens
med fleres räkning.

Formulären.

Inkomstlängd N:o 6. Denna längd, som upptager 27 kolumner, blir
mycket stor till formatet och många gånger större till arktal än nuvarande
längden. Kolumnerna 4 och 6 synas dock, både hos Bevillningsberedning
och Taxeringsnämnd, kunna undvaras och äfven de båda sista
kolumnerna, upptagande i väghåll ingående inkomstsummor, enär man
hvarken af dem eller af de föregåeude kan få ledning för att bedöma,

Stockholms län.

huru de i väghållet ingående summorna uppkommit. Minst en kolumn
för _ allmän och enskild tjenst erfordras ovilkorligen och deri böra tillfälliga
eller extra inkomster i tjensten ock införas. Inkomst af »varaktig
natur» skulle da ej erfordra någon särskild kolumn och kolumnen
foi tillfällig inkomst motsvara nuvarande rubriken »eljes» i yrkeskolumnen.
Med den nuvarande uppställningen komma vissa inkomster såsom
gåfva, underhåll med flera att ingå i kolumnen för rörelse och
således få deltaga i utskylder till presterskapet för rörelse, om afgift
derför eger rum, utan att dessa slag af inkomst verkligen äro att hänföra
till rörelse. Det skulle i sådant afseende vara af fördel, om, för
särskiljande af dylik inkomst från rörelse, en kolumn för tillfällig inkomst
införes. I väghållningen skola dessa inkomster deltaga, ehvad
de föras bland rörelse eller ej, enligt § 6 i Väglagen.

Försvinna de båda sista kolumnerna, erfordras delning af rörelsekolumnen
i sådan rörelse som deltager i vägunderhåll och annan
sådan, på sätt nu eger rum. Skulle de båda sista kolumnerna finnas,
så skulle. deri införas kapital, en del af rörelse, en del af inkomsten
af varaktig och tillfällig natur. Då emellertid vägskatt skall påföras
fastighet etter olika grunder, blefve den öfverförda fastighetsinkomsten
e.j någon tillförlitlig norm för vägskattens beräkning och synes derföre
ej böra upptagas såsom i allt fall ej användbar i och för vägskattens
debitering.

Om kolumnerna för vägpligtig inkomst qvarstå, vore Taxeringsmyndigheterna
ock skyldige att lösa frågan, huru det bevillningsfria
afdraget skall beräknas, i fråga om utgörande af vägskatt, men dertill
torde dessa myndigheter ej böra vara befogade. Då väglagen emellertid
ej löser denna fråga, utan den måste bero på tolkning af väglagen,
sådan den är eller sådan den i detta afseende kan blifva kompletterad,
så synes denna fråga böra lemnas åt debiteringsförrättarne och besvären
i administrativ väg pröfvas.

Enligt de nu föreslagna längderna skulle, för ändring i beräkning
af den summa, som skall i vägskatten ingå, besvär anföras öfver taxeringen
och besvären omsider pröfvas af Eders Kongl. Maj:ts Kammarrätt,
men besvär öfver annan felaktig debitering af vägskatt i allt fall
pröfvas af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande och Kammarkollegium.
Funnes det en tom kolumn för debiteringsförrättaren att
derå införa antalet vägfyrkar, så kunde det vara en fördel vid debiteringen
af denna skatt.

Ehvad dessa längder, som erfordras af större format än fastighets -

Upsala län.

längderna, antagas eller ej, så torde fastighets- och iukomstlängderna
i och för inbindningen böra erhålla samma format.

Slutligen anser Länsstyrelsen sig böra i underdånighet ytterligare
framhålla de stora olägenheter, hvilka skulle föranledas af öfverförandet
till inkomstlängderna af fastighetsegarne, och uttala den åsigt, att
sådana bestämmelser, hvilka nödvändiggöra ett sådant öfverförande, ej
måtto utan tvingande nödvändighet i Bevillningsförordniugen införas.

Underdånigst

Landshöfdingeembetet:

I. TÖKNEBLADH. MATT11S FALK.

Stockholm i Landskontoret den 31 December 1894.

3:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

I anledning af Kongl. Kammarrättens anmodan i skrifvelse den
13 sistlidne November får Konungens Befallningshafvande härmed afgifva
yttrande öfver det utaf särskilda komiterade den 2 i samma
månad afgifna betänkande med förslag till förordning angående inkomstbevillning.
Dervid kommer Konungens Befallningshafvande, som anser
det icke tillhöra sig att ingå i en detal jerad granskning af den formela
lydelsen af författningsförslagets särskilda paragrafer, att hufvudsakligen
fästa sig vid de väsendtligare bestämmelser deri, som synas Konungens
Befallningshafvande vara mindre lämpliga eller om hvilkas berättigande,
efter Konungens Befallningshafvandes förmenande, tvekan kan förefinnas;
och anhåller Konungens Befallningshafvande att härvid få följa
den ordning förslaget upptager.

Först möter då den nya bestämmelsen i § 2 mom. 3 om landstings
med fleres skyldighet att utgöra bevillning för inkomst af kapital.
Om det ock, såsom komiterade anföra, icke finnes skäl, hvarför den
inkomst vissa kommuner åtnjuta från skogsmedelsfonder skall vara
skattefri, synes det dock å andra sidan Konungens Befallningshafvande
tvifvelaktigt, huruvida det må vara rätt, att beskattning ålägges kom -

TJpsala län.

muner och andra menigheter för årsafkastriingen å mede], som blifvit
dem donerade till underhåll af skolor, understöd åt fattige eller för
andra välgörande ändamål, hvarför någon närmare begränsning af ifrågavarande
stadgande med iakttagande af hvad sålunda blifvit erinradt
torde vara behöflig.

Den i § 4 uppdragna skilnaden mellan jordbruksfastighet och
annan fastighet synes Konungens Befallningshafvande väl sväfvande;
och särkildt torde den föreslagna bestämmelsen i sista delen af mom.
3, derest densamma oförändrad blifver till lag antagen, komma att
gifva anledning till många stridigheter och orättvisor. Så till exempel
äro de flesta af Sveriges äldre slott och större lierregårdsbyggnader
uppförda å gods, hvilka förut varit mångdubbelt större och hvilkas
nuvarande jordområde fortfarande genom arfskiften minskas. Bedan
nu kännes i de flesta fall deras underhåll såsom ett onus för egaren.
Skulle nu sådana byggnader, hvilka dock å andra sidan såsom jordegarens
bostad ovilkorligen äro för jordbruket nödvändiga — ehuru
visserligen icke i den storlek, till hvilken de af föregående generationer
och under andra förhållanden blifvit uppförda — påföras särskild
taxering, så skulle derigenom egarens redan förut rätt dryga underhållskostnader
ökas och en beskattning inträda, som strider emot
inkomstbevillningens grundprincip, hvilken dock torde vara, att det
är inkomst, ej utgift, som skall beskattas. Men äfven om man skulle
utgå ifrån den förutsättningen, att sådana äldre, å större egendomar
befintliga, slott och herregårdsbyggnader fortfarande och »med fästadt
afseende jemväl å hvad i orten är brukligt» stå i skäligt förhållande
till godsens storlek samt derför icke böra vidkännas en särskild bevillningstaxering,
så torde det angående andra större boningshus å landet, på
hvilka begreppet »lyxbyggnad» kan ifrågakomma att tillämpas, oftast
vara rätt svårt att afgöra, huruvida byggnaden hemfaller under det
nämnda momentet. Bor till exempel hemmansegareklassen i en trakt
i någorlunda rymliga och prydliga envåningshus, utan att dessa blifva
utsatta för särskild beskattning, så torde väl egarne till 3 eller 4 hemman
vara berättigade att på samma vilkor bebo tvåvåningshus o. s. v. I
hvilket fall som helst fordrar rättvisan, att sådana s. k. lyxbyggnader,
hvilka tjena till bostad åt jordogaren, icke taxeras och beskattas till
hela sitt värde, utan bör i sådant fall så stor del deraf fråndragas, som
motsvarar värdet af ett »efter jordegendomens storlek afpassadt» boningshus,
hvilket värdes bestämmande icke lärer möta någon svårighet vid
jemförelse med sådana inom orten belägna jordegendomar, der boningshuset
lemnats obeskattadt.

ZJpsala län.

Äfven de förutgående orden i sista stvcket af samma moment:
»byggnad, belägen på jordbruksfastighet, då byggnaden icke är afsedd
för jordbruk», kunna gifva anledning till hårdheter. Ifrågasättas kan
till exempel huruvida ett stall, afsedt för jordegarens vagns-, rid- och
unghästar, hörer till jordbruket eller bör särskildt taxeras, huruvida
och i hvad mån trädgårdsskötsel hörer till jordbruk och om således
växthus och drifhus hemfalla under nämnda moment. Skulle samtliga
sådana byggnader påföras särskild taxering, så komme alla medelstora
och större egendomar att betungas på ett sätt, som enligt Konungens
Befallningshafvandes mening strider mot det ändamål, som med den
nya förordningen afses. Hela detta moment bör derför, med undantag
af hvad som deri föreslås angående vattenfall, enligt Konungens Befallningshafvandes
åsigt, omredigeras till öfverensstämmelse med nu
gällande bestämmelser i ifrågavarande afseende, dock att inkomst af
fiske beskattas enligt det föreliggande förslaget.

Vid inkomstklassifikationen torde benämningen »annan inkomst
af varaktig eller tillfällig natur» lämpligen kunna förkortas till »annan
varaktig eller tillfällig inkomst».

Det i § 13 föreslagna nya stadgandet om* rätt till afdrag från
inkomst, af fäst egendom för ränta å intecknadt penningebelopp, som
utgöres af ogulden skuld, dock ej till högre belopp än 40 procent af
inkomsten, är enligt Konungens Befallningshafvandes mening ej tillfredsställande.
I första rummet kan deremot anmärkas, att inkomst
af jordbruksfastighet och inkomst af annan fastighet derigenom gjorts
likstälda, oaktadt det förra slaget af fast egendom endast är att betrakta
såsom en nödvändig förutsättning — likaväl som inventarier,
arbetskrafter m. m. — för bedrifvande af den näring, hvaraf inkomsten
uppstår, medan deremot den vida värdefullaste delen af »annan fastighet»
endast behöfver nödtorftigt underhåll för att genom uthyrning lemna
den afkastning, hvarför beskattningen utgår. Endast bruks-, fabriksoch
dylika byggnader äro i detta hänseende med jordbruksfastighet
likstälda. Enligt Konungens Befallningshafvandes förmenande borde
jordbruksnäringen principielt åtnjuta samma förmån i fråga om inkomstbeskattningen
som andra näringar, nemligen bevillningsfrihet förränta
å lånadt. rörelsekapital, och afdraget från inkomst af jordbruk borde
fördenskull omfatta icke blott räntan å den intecknade gälden utan
äfven räntan å den ointecknade, för anskaffande af inventarier m. m.
uppkomna, skulden. Men då det torde möta oöfvervinneliga svårigheter
att i afseende å den sednare alltid afgöra, om och till hvilken del densamma
gjorts för jordbrukets skull eller af annan, derför främmande

Upsala län.

anledning, inskränker sig Konungens Befallningshafvande till att, hvad
inkomst af jordbruksfastighet vidkommer, hemställa om afdrag endast
för ränta å intecknad verklig skuld, dock utan det af komiterade föreslagna
förbehållet att afdraget ej må öfverstiga 40 procent af inkomstbeloppet,
för hvilket förslag något annat skäl ej anförts, än att detta
tal visat sig vara medeltalet af inteckningarne i all jordbruksfastighet
i riket i förhållande till dess taxeringsvärde, ett skäl som ju saknar
all betydelse, när hänsyn, såsom sig bör, då fråga är om inkomstbeskattning,
tages till hvarje särskild jordbruksidkare.

Hvad deremot inkomsten af annan fastighet beträffar, synes anledning
att bevilja afdrag för ränta å skuld saknas i annat fall än då
fastigheten användes för någon verklig närings bedrifvande. Enligt
Konungens Befallningshafvandes åsigt bör derför § 13 1 mom. a
erhålla följande lydelse: »från inkomst af jordbruksfastighet, för ränta
å penningebelopp, som är i fastigheten intecknadt och utgöres af
ogulden skuld» och c andra stycket: »för ränta å lånadt rörelsekapital,
i den mån afdrag för sådan ränta icke enligt a) och b) egt rum».

Den i samma § och mom. under litt. d föreslagna bestämmelsen
om afdrag från anna^i inkomst af varaktig eller tillfällig natur för ränta
å skuld till och med 20 procent af inkomstens belopp kan Konungens
Befallningshafvande för sin del icke heller godkänna. De anförda skälen
för detta förslag synas ej öfvertygande, och en sådan bestämmelse
skulle i beskattningshänseende sätta inkomsttagare af denna kategori
i en bättre ställning än handels- och näringsidkare, hvilka få afdrag
för ränta endast å de för deras rörelse, men ej för deras uppfostran
och utbildning i sitt yrke eller af annan anledning, upplånta medel.

15:de §:ns förslag om taxerad kapitalinkomsts förhöjning med
hälften deraf i och för bevillningens påförande synes Konungens Befallningshafvande
allt annat än rättvist. Den kapitalist, som har sina tillgångar
placerade endast i intecknade eller ointecknade skuldsedlar eller
obligationer eller insatta å deposition i bankinrättning, är i våra dagar
ej så afundsvärd vid jemförelse med andra inkomsttagare, att han bör
beläggas med en extra tilläggsbevillning. Räntans stadiga fallande i
förening med osäkerheten hos de värdepapper, som gemenligen stå
den enskilde kapitalisten till buds, gnaga säkert — om ock stundom
långsamt — på kapitalafkastningen. I vårt land är för öfrigt det
kapital, hvars afkastning skulle på det föreslagna sättet beskattas, fördeladt
i små poster på många händer. De flesta posterna af kapitalinkomst
i taxeringslängderne lyda å hundratal och ett eller annat tusental
kronor, och oftast är det gamla f. d. jordegare, enkor eller omyndiga

Upsala län.

barn — med ett ord, personer som sakna utväg att bereda sig annan
inkomst — som äro innehafvare deraf. Huru den nu föreslagna beskattningen
skulle drabba dessa små kapitalegare i jemförelse med t. ex.
näringsidkare, derpå lemnar det förslaget bifogade formuläret till taxeringslängd
öfver inkomstbevillningen ett slående exempel, då det närmast
efter garfvaren T. Karlssons beskattning med 7 kronor för 1,100 kronors
inkomst af näring upptager f. inspektören P. Bruns bevillning till 8
kronor 50 öre för 1,000 kronors sammanlagd inkomst af det skäl, att
hälften af denna inkomst utgöres af ränta på kapital.

Konungens Befallningshafvande anser fördenskull kapitalinkomst
ej böra beskattas efter andra grunder än öfrig skattskyldig inkomst.

Vidkommande de i samma § föreslagna bestämmelser angående
åtnjutande af bevillningsfritt afdrag för de lägre inkomstbeloppen anser
Konungens Befallningshafvande, särskildt med hänsyn till önskvärdheten
af största möjliga lätthet vid tillämpningen af en sådan författning
som bevillningsförordningen, dessa bestämmelser kunna inskränkas att
gälla endast tre inkomstkategorier, nemligen från 500 kronor till och
med 1,000 kronor, från 1,000 kronor till och med 1,500 kronor samt
från 1,500 kronor till och med 2,000 kronor rne^. motsvarande afdrag
af 500 kronor för den första, 400 kronor för den andra och 300 kronor
för den tredje af dessa kategorier.

Af den åsigt, Konungens Befallningshafvande härofvan uttalat
beträtfande den föreslagna beskattningen för inkomst af kapital, följer
ock, att uppgiftsskyldighet för dylik inkomst enligt § 17 bör inträda
först då denna inkomst uppgår till det i samma § i allmänhet stadgade
inkomstminimum af 1,500 kronor, som ansetts böra medföra sådan
skyldighet.

Med afseende derå att, till följd af den i § 18 stadgade obligatoriska
uppgiftsskyldigheten äfven för fastighet, de uppgifter, som
bevillningsberedningarnes ordförande få att genomgå, ordna, granska
och rätta, blifva de år, då fastighetsuppskattning eger rum, ett högst
betydande antal, synes det vara nödigt, att dessa uppgifter angående
fastighet aflemnas tidigare än i § 28 föreslås eller sist före den 1 Mars,
hvilket Konungens Befallningshafvande anser utan olägenhet för de
uppgiftsskyldige kunna ske.

Då i § 40 de väsendtligaste af bevillningsberednings ordförandes
åligganden äro sammanförda, så torde det vara lämpligt att äfven deruti
inrymma den enligt § 34 beredningsordföranden åliggande skyldighet
att under fem års tid förvara samt derefter förstöra alla af skattskyldige

Södermanlands län.

lemnade uppgifter, och bland dem äfven sådana, hvilkas offentliggörande
dessa icke medgifvit. Det kan nemligen inträffa, att denna nya skyldighet
icke af beredningsordföranden beaktas och att uraktlåtenheten
af dess uppfyllande vållar skattskyldig skada.

I afseende å uppställningen af taxeringslängderne ansluter sig
Konungens Befallningshafvande till den af en reservant uttalade åsigt
om lämpligheten deraf att bevillningen för inkomst af fast egendom
upptages och redovisas i fastighetslängden.

För öfrigt har Konungens Befallningshafvande ansett sig icke
ega anledning till anmärkningar utan är det tvärtom med stor tillfredsställelse
Konungens Befallningshafvande sett, att alla de af Konungens
Befallningshafvande såsom önskemål vid en ny bevillningsförordning
framstälda erinringar iakttagits i här föreliggande förslag. Upsala i
Landskontoret den 31 December 1894.

LUDVIG DOUGLAS.

Joh. Malmberg.

4:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

I skrifvelse den 13 sistlidne November har Kongl. Kammarrätten
anmodat Konungens Befallningshafvande att inkomma med yttrande
öfver ett af särskilde Komiterade den 2 i samma månad afgifvet betänkande
med förslag till förordning angående inkomstbevillning. Till
fullgörande häraf får Konungens Befallningshafvande till en början uttala
sitt omdöme om de stadganden af mera principiel natur, som i
förslaget inrymmas.

Den revision af gällande bevillningsförordnings bestämmelser, som
nu blifvit af Komiterade verkstäld, har visserligen haft till syfte att,
på sätt i Riksdagens skrifvelse den 27 November 1892 angifves, i allmänhet
öka dessa bestämmelsers effektivitet samt att åvägabringa en
mera likformig tillämpning af förordningen och särskildt att med beskattning
på ett verksammare sätt, än som för närvarande eger rum,

Södermanlands län.

träffa vissa inkomstarter. Men berörda skrifvelse utvisar tillika, att
Riksdagens önskan om en revision af bevillningsförordniugen haft sin
grund i behofvet af ett »starkare anlitande af den direkta beskattningen
för statsbehof vens täckande», ett behof som i sin ordning framkallats af
Urtima Riksdagens beslut i skattefrågorna. Det vill derför synas, som
skulle den omarbetning af bevillningsförordniugen, hvilken af såväl
Regeringen som Riksdagen betecknats såsom nödvändig, äfven haft till
ändamål att söka åvägabringa en förhöjning i den nu utgående bevillningen.
I hvad mån den nu afslutade revisionen lyckats att ernå nyssnämnda
mål, framgår af den öfversigt, som förekommer på sidan 169
i Komiterades betänkande. Denna öfversigt utvisar nemligen, att den
minskning i statsinkomst, som af vissa i förslaget intagna bestämmelser
skulle föranledas, är större än den ökning, som komme att af öfriga
föreslagna ändringar betingas, och att således totalsumman af den allmänna
bevillningen skulle med tillämpning af Komiterades förslag icke
allenast icke ökas utan i stället minskas. — Men oafsedt de anmärkningar,
hvartill sagde omständigheter med fog kunna gifva anledning,
synas äfven verkningarne af vissa ändringar, som föreslagits med afseende
å grunderna för den allmänna bevillningens utgörande, vara af
beskaffenhet att väcka allvarliga betänkligheter. Enligt beräkningar,
som af Komiterade anstälts och hvilkas resultat sammanfattats i den
nyss omförmälda öfversigten, skulle de nya bestämmelserna, tillämpade
på 1893 års bevillning, verka derhän, att bevillningen af jordbruksfastighet
komme att minskas med 31,31 procent eller med 423,300
kronor, och bevillningen af annan fastighet med 36,10 procent eller
med 277,400 kronor, tillhopa 707,700 kronor. Deremot skulle den bevillning,
som nu utgår för inkomst af kapital och arbete, i betydlig
mån höjas; för åstadkommande af denna förhöjning hafva Komiterade
föreslagit, bland annat, obligatorisk sjelfdeklaration, förhöjning med
50 procent af bevillningen för inkomst af kapital samt särskild beskattning
af såväl aktiebolag och enskilda sedelutgifvande banker som deras
delegare, genom hvilka anordningar beräknats uppkomma en tillökning
af bevillningen med respektive 285,100 kronor, 166,800 kronor och
257,500 kronor eller tillhopa 709,400 kronor.

De nu anförda siffrorna i och för sig torde nogsamt ådagalägga,
att de förändringar, som af Komiterade föreslagits, äro af genomgripande
beskaffenhet; de innebära i sjelfva verket, att en icke obetydlig del af
bevillningen aflyftes ifrån den fasta egendomen och i stället öfverflyttas
på det »rörliga kapitalets», handeln och näringarne. I sammanhang med
1892 års urtima Riksdags beslut om afskrifning af de på viss jord

Södermanlands län.

hvilaude grundskatter samt om lindring i rustnings- och roteringsbesvären
blef bevillningen af jordbruksfastighet ökad fråu 3 öre till 6
öre för hvarje fullt lOOtal kronor af taxeringsvärdet. Enligt Komiterades
förslag skulle jordbruket nu frigöras från en afsevärd del af den
ökade bevillning, som år 1892 blef detsamma pålagd. De skäl för
denna lindring, hvilka af Komiterade blifvit anförda, äro enligt Konungens
Befallningshafvandes uppfattning icke tillfyllestgörande; tvärtom
synes Komiténs förslag i denna del, om det godkännes, komma att
tillskapa nya ojemnheter och orättvisor, hvilka allt mera skärpas i följd
af det bestående sambandet mellan bevillningen och den kommunala
beskattningen.

Komiterade medgifva, att »den direkta skatten till staten måste,
såvida den skall motsvara fordringarne på rättvisa och billighet, anordnas
på grundval af den personliga skatteförmågan, hvilken väsentligen
bestämmes af den skattskyldiges behållna inkomst och hans på denna
inkomst hänvisade behof», att »då dessa faktorer endast vid en allmän
inkomstskatt kunna vinna vederbörligt beaktande, det är denna skatteform,
som måsto uppställas såsom det slutliga målet för reformerandet
af den direkta skatten till staten», samt »att i betraktande af de afsteg
från eu rättvis och jemnlik beskattning, hvilka alltså den nuvarande
fastighetsbevillningen enligt sin natur måste medföra, det för Komiterade
stått klart, att denna skatteforms ersättande medels inkomstbevillnings
utsträckande i mer eller mindre fullkomlig form äfven till inkomst af
fast egendom är ett oafvisligt vilkor för vinnande af det mål, som med
revisionen af bevillningsförordningens föreskrifter åsyftas.» Efter dessa
uttalanden skulle man väntat, att Komiterades arbete utmynnat i ett
förslag att åtminstone delvis ersätta fastighetsbevillningen med inkomstbevillning
grundad på egendomens afkastning och egarens deraf beroende
skatteförmåga. Under senare tider har den åsigt ofta gjorts
gällande, att jordbruksfastighet borde med afseende å bevillnings
utgörande likställas med annan fastighet samt att den under form af
ökad fastighetsbevillning nu utgående beskattningen af det i jordbruket
nedlagda rörelse- och driftkapital samt jordbrukarens eget arbete borde,
i öfverensstämmelse med hvad för öfriga näringar eger rum, uttagas
genom inkomstbevillning. Genom sådan anordning tages mera hänsyn
till den »personliga skatteförmågan»; och det lärer icke kunna förnekas,
att en lösning af frågan i nyss angifna riktning ligger inom möjlighetens
gräns. Men på grund af uppgifna praktiska svårigheter hafva
Komiterade i stället föreslagit en »medelväg», som enligt deras förmenande
är egnad att möjliggöra ett »närmande till den rena inkomst -

Södermanlands län.

skatten»; de föreslå, utan ringaste afseende å egendomens afkastning
men med hänsyn endast till den i egendomen intecknade gäld, såsom
»medelväg» ett afdrag (högst 40 procent) för ränta å intecknad skuld.
Denna föreskrift, om än i öfrigt teoretiskt berättigad, synes emellertid
icke stämma rätt väl öfvereus med de af Komiterade sjelfve uttalade
åsigter om fastighetsskattens natur af afkastningsskatt. Den gynnar i
oskäligt hög grad den fastighetsegande klassen på andra samhällsklassers
bekostnad, och den kommer, enligt Konungens Befallningshafvandes
mening, om den till lag upphöjes, att icke allenast icke möjliggöra
ett »närmande till den rena inkomstskatten» utan tvärtom försvåra
och undanskjuta den reformering af fastighetsbeskattningen, som af
komiterade sjelfva betecknats såsom önskvärd.

Till ersättning af den minskning i statsinkomst, som skulle förorsakas
af ofvan nämnda afdrag och af derjemte föreslagen rätt till
frihet i vissa fall från bevillning af fast egendom, hafva Komiterade
föreslagit, bland annat, höjning af bevillningen för inkomst af kapital
och arbete. Enligt nu gällande bevillningsstadga gäller såsom regel,
att all behållen inkomst skall beskattas lika utan afsende å inkomstens
ursprung. Men med afvikande härifrån och utan att ens försöka
någon utredning i fråga om de olika inkomstkällornas värde i förhållande
till hvarandra, hafva Komiterade föreslagit, att bevillningen
skall för inkomst af det kontanta kapitalet höjas med 50 procent och
för inkomst af bank- och aktiebolags rörelse med 100 procent, i det
att både bolagen och delegarne skola skatta särskildt på hvar sitt håll,
bolagen för vinsten af sin rörelse och aktieegarne fördem tillkommande
utdelning. Väl må medgifvas, att inkomst af kapital, der detta till
större belopp är samladt på en hand, medför större skatteförmåga än
inkomst, som härflyter ur inkomsttagarens personliga arbete. Men
visst är också, att i många fall, såsom der den skattskyldiges enda
inkomstkälla utgöres af ett sammansparadt mindre kapital och der
den skattskyldige af sjukdom eller ålderdomssvaghet är urståndsatt
till arbete, skatteförmågan är väsentligen nedsatt, och synes fördenskull
rättvisan kräfva, att, om högre beskattning af kapitalet erfordras till
»täckande af statsverkets behof», den högre skattefoten icke tillämpas
i ofvan nämnda och likartade fall, der skatteförmågan blifvit minskadBeträffande
särskildt förslaget att i fråga om aktiebolag och enskilda
sedelutgifvande banker beskatta såväl bolaget för dess inkomst
som delegarne för dem tillfallande utdelning, kan Konungens Befallningshafvande
ej finna annat, än att detta innebär eu dubbel beskattning
och följaktligen är orättvist, och denna dubbla beskattning till

Södermanlands län.

kronan, för hvilken icke något rimligt skäl anförts eller synes förefinnas,
blir säkerligen, om den kommer till tillämpning, än mera förhatlig
i följd af den dubbla beskattningen i kommunalt hänseende,
som jemväl föreslagits.

Mot föreslagna bestämmelserna i fråga om beskattning af skogens
afkastning, om utsträckning af rätten till befrielse från bevillning och
till bevillningsfritt afdrag samt om obligatorisk sjelfdeklaration har
Konungens Befallningshafvande icke något att erinra. Väl torde, beträffande
den obligatoriska sjelfdeklarationen, de derutinnan föreslagna
stadgandena komma att på många håll väcka ovilja; men då nämnda
förslag hvilar på fullt rättvis grund, och deklarationen tvifvelsutan
utgör en nödvändig förutsättning för ett väl ordnadt beskattningssystem,
synas alla betänkligheter mot deklarationen böra få gifva vika.

Mot detaljbestämmelserna i förslaget göras följande erinringar:

§ 1 c. Den af Landskamreraren A. Holmquist i afgifveu reservation
framstälda anmärkning synes befogad, hvarför detta lagrum torde
med mera tydlighet böra afifattas.

§ 2 mom. 3. De landsting och hushållningssällskap tillhörande
kapital, som icke blifvit till landsting eller hushållningssällskap donerade
utan som utgöra föregående års besparingar af influtna medel,
synas böra fortfarande liksom hittills vara skattefria.

§ 4 mom. 3. Enär sådant »större eller dyrbarare boningshus» å
jordbruksfastighet, »som, med fästadt afseende jemväl å hvad i orten
är brukligt, icke står i skäligt förhållande till den tillhörande jordegendomens
storlek och värde», är af beskaffenhet väl att minska men
icke att öka egendomens behållna afkastning, synes dylik byggnad
icke böra särskildt taxeras. Med det föreslagna stadgandet torde
komiterade hafva åsyftat att träffa den »personliga skatteförmågan»;
men, äfven om denna må antagas hafva varit stor hos den, som låtit
uppföra byggnaden, kan egendomen sedermera hafva öfvergått till person
med ringa skatteförmåga, och i sådant fall finnes så mycket mindre
skäl för den föreslagna bestämmelsen, hvilken för öfrigt i följd af sitt
sväfvande innehåll kan lemna rum för väsentligen olika tillämpning.

§ 11 c. Till beskattningsbar inkomst synes ej böra hänföras sådant
årligt eller tillfälligt understöd, som lemnas till sjukliga eller ålderdomssvaga
anhörigas anständiga underhåll. Det skulle eljest i dylikt fall
kunna inträffa, att gåfvogifvaren sjelf måste i sista hand erlägga skatt
för sin välgörenhet.

§ 11 y. Om med hänsyn till kommunernas rätt det må vara billigt,
att aktieegare icke helt och hållet undgå att för dem tillfallande

Södermanlands län.

utdelning erlägga kommunalskatt i hemorten, synes, med bibehållande
af rättvisa emot aktieegnrne, kunna föreskrifvas, att dessa skola i hemorten
taxeras för hälften af utdelningen och att bolaget skall för återstoden
af siu vinst påföras bevillning i den kommun, der bolagets
rörelse bedrifves.

§ 15. »Med vederbörlig hänsyn till den svagare skatteförmågan
hos de i ekonomiskt afseende mindre väl lottade» hafva komiterade
här föreslagit utsträckning af lindringen i bevillning för inkomst af
belopp till och med 2,200 kronor. Den personliga skatteförmågan anses
således vara »svag», då den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster
icke öfverstiga 2,200 kronor. Men vid sådant förhållande borde, vid
bevillnings påförande, icke så låg kapitalinkomst, som vare sig ensam
eller i förening med annan den skattskyldiges inkomst uppgår till
endast 2,200 kronor, höjas med kapitalinkomstens halfva belopp. Åtminstone
i nyss nämnda fall borde skattefoten för inkomst af kapital vara
densamma som för all annan inkomst.

§ 17 c. Skyldigheten att afgifva deklaration torde, för ernående
af verksammare resultat, böra utsträckas till skattskyldige, som ega
minimi-inkomst af antingen sammanlagdt 1,000 kronor af andra inkomstkällor
än fastighet eller ock 500 kronor af kapital.

§ 26—2:6) f.) Jemn och rättvis taxering måste iakttagas äfven i
fråga om de små inkomstbeloppen och således jemväl beträffande de
hos andra anstälda lön- och arfvodestagares samt öfriga arbetares inkomster.
Fördenskull erfordras att den här föreslagna uppgiftsskyldigheten
för arbetsgivare utsträckes till långt flere, än sådana, som
under nästföregående år taxerats för inkomst af minst 3,000 kronor.

På grund af § 17 i nu gällande bevillningsförordning har i städerna
här i länet allmänt praktiserats att infordra dylika uppgifter från
alla arbetsgivare efter mantalslängden; och dessa ganska beredvilligt
lemnade uppgifter hafva i högst väsentlig grad underlättat sjelfva taxeringsarbetet,
öfver hvars resultat klagomål af de skattskyldige sedermera
sällan afhörts. Sålunda blefvo, för att exempelvis nämna Eskilstuna
stad, vid innevarande års taxering derstädes up pgifter infordrade
från 235 arbetsgivare, af hvilka 57 förmälde, att arbetare hos dem ej
funnos med så hög inkomst som 500 kronor, under det att i återstående
178 uppgifter deremot redogjordes för 1,478 lön- och arfvodestagare
samt arbetare. Enligt nu föreliggande förslag skulle blott 88
handels- och näringsidkare varit skyldiga att lemna liknande uppgifter,
eller således icke ens hälften så många som behofvet i nämnda fall

Östergötlands län.

kräfde; Och s^nes fördenskull, att inkomstsiffran för uppgiftspligtig
arbetsgifvare bör ändras från 3,000 till 1,000 kronor.

Nyköping i Landskontoret den 21 December 1894.

F. A. BOSTRÖM.

E. Ploman.

5:o. Kongl. Majrts Befallningshafvande i Östergötlands län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Konungens Befallningshafvande får äran härmed afgifva i Kongl.
Kammarrättens skrifvelse den 13 sistlidne November infordradt. yttrande
öfver det af särskilda komiterade den 2 i samma månad afgifna
betänkande och förslag till förordning angående inkomstbevillning.

Sin uppgift likmätigt hafva komiterade, synes det Konungens
Befallningshafvande, sträfvat till vinnande af likformighet vid tillämpning
af bevillnings åsättande och påförande samt att anordna så, att
viss förmögenhet på ett mera verksamt sätt träffas af inkomstskatt på
samma gång de skattskyldige, som ega mindre skatteförmåga, beredes
större lindringar än hittills.

I förra afseendet hafva komiterade icke tvekat föreslå, att inkomst,
som härflyter från den rörelse aktiebolag eller sedelutgifvande bank
utöfvar, skall beskattas dubbelt och skatteföremålet kapital en half gång
högre än annan inkomst.

Komiterades förslag om införandet af den i vår bevillningslagstiftning
hitintills endast antydningsvis förefintliga principen af sjelfdeklaration
anser sig Konungens Befallningshafvande böra biträda, enär
densamma — jemte deri uppfostrande egenskap — innebär de största
garantierna för vinnande af en rättvis och jemlik beskattning af inkomst.

Först med införande af denna princip blir det äfven möjligt att,
såsom komitén jemväl föreslår, låta alla kategorier af skattdragande
komma i åtnjutande af den rättighet till afdrag för skuld, som — huru

Östergötlands län. 33

berättigad och naturlig den än är — hittills mast förvägras vissa kategorier.

Utan att vilja bestrida, det vissa arter af inkomst kunna medföra
större skatteförmåga än andra, anser dock Konungens Befallningshafvande,
att man vid införandet af olika skattesatser på olika arter
af inkomst bör gå till väga med stor försigtighet, samt att derför korniterades
förslag om förhöjning för aktiebolag och sedelutgifvande banker
af ett hundra och för kapital af femtio procent innebär ett allt för
häftigt och våldsamt steg i denna riktning, helst när man tager i betraktande,
dels att förhöjningen gäller icke allenast bevillningen till
staten utan äfven den kommunala beskattningen, samt dels att, hvad
angår kapitalet, ehuru detta till sin natur medför utsigt till en mera
lugn och oberoende bergning för egaren än andra förvärfskällor, likväl
med hänsyn till såväl den alltjemt fällande räntan som den ökade
stämpelskatt, hvaraf detsamma med ingången af nästa år drabbas,
isynnerhet den mindre kapitalstarke, som saknar förmåga till annat
förvärf, försättes i bryderi för sin existens, än mer för höjda skatteutgifter.

Komiterades förslag i fråga om vidare tillämpning och utvidgning
af det degressiva beskattningssystemet synes Konungens Befallningshafvande
vara med billighet öfverensstämmande.

Genom § 10 b i författningsförslaget om beskattning af skogens
afkastning och dess skiljande från fastighetsbevillning samt hänförande
till beskattning af handel och näring hafva helt visst de i nu gällande
bevillningsstadga rådande brister, som ledt till dels för ringa beskattning
och dels otillbörlig skattefrihet för vinst af skogsrörelse, blifvit
på ett förtjenstfull och lyckligt sätt undanröjda.

För öfrigt har Konungens Befallningshafvande icke något att tilllägga
eller erinra med afseende å förslaget, men anser att detsamma
skulle vinna i klarhet och reda, om Landskamereraren Holmquists deremot
anmälda reservation, utom hvad angår § 54 mom. 2, beaktades.
Linköpings slott i Landskontoret den 31 December 1894.

ROBERT DE LA GARDIE.

N. //. Joachimsson.

Jönköpings län.

6:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jönköpings län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

I anledning af Eder skrifvelse den 13 nästlidne November med
anmodan att afgifva yttrande öfver det af särskilda komiterade den 2
i samma månad afgifna betänkande med förslag till förordning angående
inkomstbevillning får Kongl. Maj:ts befallningshafvande anföra följande:

Genom beslut den 19 Maj 1893 bemyndigade Kongl. Maj:t Herr
Statsrådet och Ghefen för Kongl. Finansdepartementet att för beredande
af föreliggande frågor angående förändringar i skatteväsendet tillkalla
de personer, hvilkas biträde han för beredningen af omförmälda frågor
funne nödigt anlita, samt förklarade dervid tillika, att vid nämnda beredning,
hvilken skulle ega rum enligt de närmare föreskrifter, Chefen
för Finansdepartementet egde meddela, hänsyn borde tagas till de uttalanden,
som innefattades i bemälde departementschefs anföranden till
statsrådsprotokollet den 13 Januari och den 14 Oktober 1892 samt i
Riksdagens skrifvelse till Konungen den 27 November samma år, äfvensom
till hvad i öfrigt vid hithörande frågors behandling inom Riksdagen
förekommit. I omförmälda Herr Statsrådets anföranden till statsrådsprotokollet
angifvas dock icke några bestämda grunder för revisionen
af bevillningsförordningen utan antydes endast i allmänna ordalag, att revisionens
syfte skulle vara dels att åvägabringa en mera likformig tillämpning
af förordningen dels att med beskattning på ett verksammare sätt
än för närvarande träffa vissa inkomstarter, och i Riksdagens nämnda
skrifvelse har den såsom sin åsigt uttalat, att ett starkare anlitande af
den direkta beskattningen för statsbehofvets fyllande oeftergifligt förutsatte
en revision af bevillningsförordningens bestämmelser i syfte såväl
att i allmänhet öka deras effektivitet som ock att, på sätt af departementschefen
antydts, åvägabringa en mera likformig tillämpning af förordningen
samt särskildt med beskattning på ett verksammare sätt, än
för närvarande egde rum, träffa vissa inkomstarter. Komiterade uppgifva,
att det visserligen hade ålegat dem att vid den nu verkstälda
revisionen jemväl taga hänsyn till hvad i öfrigt vid hithörande frågors
behandling inom Riksdagen förekommit, men att de funnit, det nyss
anförda uttalanden måst vara väsentligen bestämmande i afseende på

Jönköpings län.

sättet för berörda uppdrags fullgörande. Häraf torde framgå, att någon
närmare bestämmelse angående de principer, enligt hvilka revisionen
borde verkställas, icke förefunnits, utan att komiterade sålunda baft, så
godt som fria händer vid utförandet af sitt uppdrag, men häraf synes
ock följa, att det vid afgifvande af detta yttrande åligger Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande att uttala sig icke allenast om de lagbestämmelser,
som komiterade föreslagit, utan jemväl och kanske hufvudsakligast rörande
de principer, som i olikhet med dem, hvarpå nuvarande bevillningsförordning
grundats, af komiterade tillämpats vid förslagets utarbetande.

Det föreliggande förslaget skiljer sig från nu gällande bevillningsförordning
i åtskilliga hufvudsakliga delar. Af dessa äro de flesta af
principiel art och kunna angifvas sålunda :

l:o) De olika inkomstarternas gruppering under andra rubriker än
gällande bevillningsförordning upptager. §§ 3—11.

2:o) Borttagande af nu i form af fastighetsbevillning utgående
fastighetsskatt och densammas utbytande mot bevillning för inkomst af
fastighet, samt i sammanhang härmed medgifvande af rätt till afdrag
för intecknad skuld vid inkomstens beräknande och lindring i bevillningen
i likhet med hvad som eger rum för öfriga inkomstarter. §§ 4—8,
§ 13 mom. 1 a och § 15.

3:o) Särskild beskattning af sådan inkomst af jordbruksfastighet,
till hvilken hänsyn icke tagits vid fastighetens taxering — afkastning
af växande skog utöfver husbehof, afkastning af fiske utöfver husbehof,
afkastning af handelsträdgård, kalk- eller stenbrott, tomt- eller upplagsplats
—. § 5 mom. 1 och § 11 f.

4:o) Införandet af en ny beskattning å inkomst af aktier i innehafvarens
hand utöfver den beskattning, som för samma inkomst erlägges
genom vederbörande bolags styrelse eller förvaltning. § 11 g.

5:o) Förändring i inkomstens beräknande med hänsyn till tiden.
§12 och § 10 uti instruktionen.

6:o) Införandet af rättighet till skuldafdrag för de under rubriken
»annan inkomst af varaktig eller tillfällig natur» grupperade inkomstarter.
§ 13 mom. 1 d.

7:o) Drygare beskattning på kapitalet än på öfriga inkomster. § 15.

8:o) Förändring af och höjning i det bevillningsfria afdrag från
inkomsten, som af skattskyldig får åtnjutas. § 15.

9:o) Obligatorisk sjelfdeklaration. Kap. VI.

10:o) Uteslutning från förslaget af i nu gällande bevillningsförordning
intagna bestämmelser om debitering och uppbörd af bevillningsafgifterna.

Jönköpings län.

Bevillning sförordning ens rubriker.

Nu gällande bevillningsförordning upptager tvenne hufvudrubriker,
hvarunder bevillningen inordnas, nemligen:

»Bevillning af fast egendom»; samt

»Bevillning för inkomst af kapital och arbete)!.

Komiterades förslag upptager i stället fyra rubriker, nemligen:

»Inkomst af fast egendom»;

»Inkomst af kapital»;

»Inkomst af handel eller näring»; samt

»Annan inkomst af varaktig eller tillfällig natur».

Inkomsternas inordnande under olika rubriker blifver alltid i viss
nian en smakfråga, äfven om lör en indelning, gjotd 1 atidamål att
vinna vissa syften, antagliga skäl kunna ahföras, och det lärer icke
kunna lömekas, att åtskilliga goda skäl blifvit af komiterade anförda
lör den af dem gjorda indelningen af inkomstgrupperna, men skäl kunna
också andragas mot nämnda indelning. Ett ibland dessa skäl är den
förlust i statistiskt hänseende, som förändrandet af en förutvarande indelning
medför. Serierna al sifferuppgifterna under de gamla rubrikerna
nmm °C^ .Ofälle till jemförelser för en lång följd af år, som bibehållandet
af inkomsternas inordnande under samma rubriker medför,
går förloradt. Huru stor förlusten i statistiskt hänseende härvidlag kan
vara, är Kongl. Maj ds Befallningshafvande icke i tillfälle att bedöma
och möjligen kunna fördelarne med den nya indelningen vara så stora,
att, den statistiska förlusten fullt uppväges. Men i ett annat afseende
medför den åtminstone delvis onödiga förändringen af hufvudrubrikerna
en allvarsam fara, hvilken Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansett sig
böra påpeka. Dessa rubriker hafva nemligen sin största betydelse med
afseende på några af grunderna för vårt nuvarande statsskick. Gällande
riksdagsordning innehåller beträffande kamrames bildande, bland annat,
följande föreskrifter, nemligen:

»§ 9. dill ledamöter i första kammaren kunna endast väljas män,
som uppnått 35 års ålder samt ega och minst tre år näst före valet egt
fastighet till taxeringsvärde, ej understigande 80,000 kronor, eller ock
skatta samt under tid, som nyss är sagd, skattat för minst

4,000 kronors årlig inkomst af kapital eller arbete etc.»

I nuvarande bevillningsförordning återfinnes den i riksdagsordningens
namnda § åberopade rubriken »kapital eller arbete». Någon tvekan
om riksdagsordningens mening härutinnan förefinnes sålunda icke för

Jönköpings län.

närvarande. I siutet af den allmänna motivering-en nppgifva vid komiterade,
att tillbörligt beaktande af sambandet mellan bevillningsförordningens
föreskrifter och grundlagens stadganden om census utöfvat väsentligt
inflytande på affattningen af vissa bestämmelser i förslaget,
men så vidt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kunnat finna, hafva komiterade
förbisett rubrikernas i bevillningsförordningen inflytande på
census. I de af komiterade föreslagna rubriker är ordet »arbete» helt
och hållet uteslutet. Det kommer sålunda att blifva ganska svårt att
enligt komiterades förslag bestämma livad grundlagen menar med »inkomst
af arbete». Å ena sidan måste ju erkännas att i inkomsterna af
fastighet ingår äfven inkomst af arbete, hvilket beträffande jordbruksfastighet
torde representera en dryg del af inkomsten, men inkomst af
fastighet får naturligtvis icke sammanräknas med inkomst af kapital,,
då fråga är om valbarhet till riksdagsman i första kammaren, utan att
högst betänkliga rubbningar i census för samma kammare skulle komma
att ega rum. Å andra sidan kan ifrågasättas, huruvida den inkomst,
som enligt komiterades förslag skall inordnas under rubriken »{innan
inkomst af varaktig eller tillfällig natur» är inkomst af arbete. Visserligen
ingår under nämnda rubrik flere arter inkomst af verkligt, arbete,
men äfven andra inkomstarter, hvilka icke kunna anses härflyta från
arbete, medräknas under denna rubrik, såsom inkomst af lotterivinst och
inkomst genom utdelning på aktier. Synnerligen sistnämnda inkomst
torde komma att medföra åtskilliga svårigheter vid grundlagstolkningen,
då all analogi i detta hänseende saknas i nu gällande bevillningsförordning,
der sådan inkomst icke beskattas. Skulle grundlagstolkningen i
motsats till nu gällande praxis gå i den riktning, att den enskilde aktieegarens
inkomst af aktier finge anses såsom inkomst af arbete, skulle
valbarheten till första kammaren ej i oväsentlig grad utsträckas, i det
en stor mängd personer, som nu icke ega valbarhet, erhöllo sådan.
Beträffande andra kammaren innehåller riksdagsordningen såsom vilkor
för valbarhet bland annat att ega cn till minst 800 kronor uppskattad
årlig inkomst. Gifvet är att i följd af komiterades förslag inkomst från
fastighet kan sammanslås med annan inkomst och sålunda i någon mån
utsträcka valbarheten till andra kammaren. Denna utsträckning torde
dock blifva ytterst ringa, emedan innehafvandet af ensamt mycket små
fastigheter medför redan nu valbarhet. Ehuru de kollisioner med grundlagen,
hvartill komiterades förslag sålunda gifver anledning åtminstone
beträffande första kammaren, äro af ganska stor betydelse, måste Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande tillmäta ännu större betydelse åt den omständighet,
att komitén anvisat en lätt väg, hvarpå för vårt statsskick syn -

Jönköpings län.

nerligen vigtiga grundlagsbestämmelser skulle kunna ändras. Om det
skulle vinna häfd att genom bevillningsförordningen, som antages och
beslutas af Riksdagen allena, ändring i vigtiga grundlagsbestämmelser
kunde vinnas, så skulle, jemte det ordningen för grundlagsändringen
åsidosattes och Kongl. Maj:ts inflytande på densamma undanröjdes, vigtiga
grunder för vårt statsskick ytterst blifva beroende af kamrarnes gemensamma
voteringar.

Under förslagets vidare behandling blifver Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i tillfälle att påpeka ytterligare en kollision med grundlagarne.

Borttagande af nu utgående fastighetsbevillning och densammas
utbytande mot bevillning för inkomst af fastighet.

Den nu utgående bevillningen för fast egendom är en af de få
skatteformer, som, så vidt Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har sig
bekant, aldrig varit föremål för missnöje från de skattdragandes sida.
Fastighetsbevillningen inbringar visserligen icke mycket, men är dock
en för statsverket säker och alltid påräknelig inkomst.

Hvarken i Herr Statsrådets och Chefens för Kongl. Finansdepartementet
ofvan åberopade skrifvelser af den 13 Januari och den 14 Oktober
1892 eller i Riksdagens skrifvelse till Konungen af den 27 November
samma år och ej heller under hithörande frågors behandling under Riksdagen
har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande funnit någon antydan derom,
att Regering eller Riksdag skulle hyst några afsigter om fastighetsbevillningens
förvandlande till inkomstskatt. Tvärtom antydes öfverallt, att
fastighetsbevillning borde bibehållas och möjligen dessutom en särskild
fastighetsskatt å all fastighet införas. Denna uppfattning bör väl också,
efter det grundskatter och indelningsverk blifvit afskrifna, vara den naturliga,
helst stora skäl tala för att i hvarje väl ordnadt skattesystem
såsom komplement till öfriga skatter bör ingå en väl ordnad fastighetsskatt.
Först då en sådan fastighetsskatt införes, bör kunna blifva tal
om den nuvarande fastighetsbevillningens utbytande mot bevillning för
inkomst af i fastigheter nedlagdt arbete och rörelsekapital, men då bör
också en verklig inkomstskatt införas och icke något sådant som komiterade
föreslagit, livilket endast till formen är en inkomstskatt, men i
realiteten en lika verklig fastighetsskatt, som den nu utgående fastighetsbevillningen.
I Riksdagens åberopade skrifvelse lemnas en god ledning,
huru en del af denna fråga rätteligen bort lösas. På sidan 10 i nämnda
skrifvelse uttalar sig Riksdagen på följande sätt:

Jönköpings län.

»Riksdagen har visserligen icke kunnat undgå att finna det ur principal
synpunkt oegentligt, att den inkomstbevillning, som ålägges egarne
af jordbruksfastighet, uttages genom åsättande allenast af en högre bevillning
för sådan än för annan fastighets taxeringsvärde, men då under
närvarande förhållanden afgörande praktiska skäl tala för en sådan anordning,
har Riksdagen ansett densamma tills vidare böra godkännas.»

I enlighet härmed hade sålunda fastiglietsbevillningen bort utgå
lika för jordbruk som för annan fastighet eller tillsvidare med 5 öre för
hundra kronor af ''taxeringsvärdet och endast sjette öret förvandlas till
inkomstskatt eller en skatt på det i jordbruksdriften nedlagda kapital
och personliga arbete. Under sådana förhållanden är det svårt att förstå,
hvarför komiterade kommit till den åsigt att utbyta den nuvarande skatteformen
mot en annan. Möjligen hafva komiterade haft något utländskt
skattesystem till mönster, ehuru sådant icke framgår tydligen af motiveringen.
Vare härmed huru som helst, det förefaller emellertid, som
om komiterade förbisett, att de flesta europeiska länder utom den personela
inkomstskatten äfven hafva en fastighets — afkastnings — skatt.
►Sådan fastighetsskatt — grundskatt — finnes i alla europeiska länder
med undantag af Norge och England — der dock en obetydlig grundskatt
finnes — samt Sverige, hvars grundskatter hålla på att afskrifvas. —
(Se härom första grunderna af finansvetenskapen af Doktor Louigi (lossa,
öfversatt af Professor T. Rabenius, Upsala 1882, sid. 60.) — l teoretiskt
hänseende torde komiterades förslag sålunda få anses oriktigt, ty derigenom
skulle Sverige, sedan grundskatterna afskrifvits, helt och hållet
komma att sakna fastighets — afkastnings — skatt. Men äfven i praktiskt
hänseende ställer sig komiterades förslag ofördelaktigt. Det har
fordrat en mängd invecklade stadganden, som vid tillämpningen skola
komma att medföra betydliga orättvisor och ojemnheter i beskattningen.
Dessa orättvisor och ojemnheter härleda sig dels derifrån att komiterade
antagit en så hög afkastning å jordbruksfastighet som 6 procent samt å
annan fastighet af 5 procent af taxeringsvärdet, dels derifrån att komiterade
jemte medgifvande af 40 procent afdrag för intecknad gäld meddelat
förbud för jordinnehafvare att från inflytande ränta å utlånadt kapital
afdraga ränta å upplånadt, i den skattskyldiges egendom intecknadt
kapital, oaktadt detta kapital kan långt öfverstiga omförmälda 40
procent, dels ock derifrån att komiterade icke utsträckt sitt förslag om
afdrag för skuld till kommunalbeskattningen, hvilken sålunda fortfarande
har karakteren af fastighetsskatt, och hvarigenom för de skattdragande
stort ingenting vunnits af komiterades s. k. inkomstskatt på fastighet.
Ett par exempel på de orättvisor, hvartill komiterades förslag skulle

Jönköpings län.

leda, torde här få anföras. Enligt komiterades formulär till fastighetsoch
inkomstlängder har Landshöfdingen N. N. i stad sin bostad Qvarteret
Riddarborgen. Denna bostad är jemte tomten taxerad till 60,000
kronor. Om fastighetsbevillning härför erlades, vore ju derom ingenting
att säga, men nu skall denna fastighet enligt komiterades förslag
för indelningshafvaren anses medföra en årlig inkomst af 3,000 kronor.
Boställsinnehafvaren har naturligtvis ingen som helst inkomst af bostället
utan endast förmånen af fri bostad. Det är möjligt, att denna
förmån i Stockholm, Göteborg och Malmö teoretiskt taget kan uppskattas
så högt som formuläret angifver, men i många residensstäder
torde den knappast kunna anses öfverstiga 1,000 kronor eller priset,
för hvad en god privat våning der kan fås. Praktiskt taget åter är
förmånen, utom möjligen i nämnda tre städer, ej mycken, ty de vanligen
stora lokalerna draga högst betydliga kostnader i upplysning,
uppvärmning och möblering, så att boställsinnehafvaren icke har stor
fördel af den fria bostaden, men ändock anse komiterade, att boställsinnehafvaren
derå har en inkomst, som i exemplet satts så högt som
till »3,000 kronor».

Ett annat exempel.

Två personer A. och B. ega hvardera 125,000 kronor. De besluta
sig för att blifva landtbrukare och inköpa för detta ändamål hvar
sin inom samma kommun belägna fastighet till ett pris af 100,000 kronor
för hvardera fastigheten. De 25,000 kronorna använda de till inköp
af inventarier och till förlag. A:s fastighet är ograverad och betalas
derför hela köpeskillingen af honom kontant vid tillträdet. B:s fastighet
deremot är graverad med ett hypotekslån till hela fastighetens värde.
Vederbörande hypoteksförening vägrar B. att inbetala lånet. För honom
återstår således endast att placera sina penningar på annat håll. Han lånar
ut dem mot 4 procent ränta. Dessa båda personer A. och B. hafva
precis lika stor förmögenhet, hvadan deras skatteförmåga är lika stor.
Rättvisan fordrar sålunda, att deras beskattning blir densamma, men
enligt komiterades förslag blir detta ingalunda förhållandet. Under
antagande att kommunalutskylderna i kommunen utgå med fem gånger
bevillningen, kommer beskattningen att blifva följande:

För A.

60 kronor
.. 300

360 kronor.

Bevillning af fastigheten ...................

Kommunalutskylder för fastigheten

Jönköpings län.

För B.

Bevillning af fastigheten efter afdrag af 40 procent
för intecknad skuld ................................ 36 kronor

Kommunalutskylder för fastigheten.................... 300 „

Bevillning för inkomst af kapital med 50 procents
förhöjning .................................................. 60 „

Kommunalutskylder för kapitalet ........................ 300 „ 696 kronor.

Sålunda oaktadt att B. icke eger ett öre mer än A. och hans
skatteförmåga i sjelfva verket är mindre än A:s, i det B. måste betala
högre ränta på hypotekslånet, än hvad han kan betinga sig vid medlens
utlånande, blifver hans beskattning likväl nära dubbelt så stor
som A:8. Sådant kan icke anses hvarken rättvist eller billigt. Enligt
nu gällande bevillningsförordning kan sådan orättvisa icke förekomma,
enär skattskyldig nu vid beräkning utaf inkomst af kapital eger göra
afdrag å ränta för upplånadt kapital. Beträffande koraiterades förslag
till lindring i den för fast egendom utgående inkomstbevillning får
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillfälle att meddela yttrande härnedan
i sammanhang med frågan om lindring i bevillningen för öfriga inkomstarter.

Särskild beskattning af sådan inkomst af jordbruksfastighet, till
hvilken hänsyn icke tagits vid fastighetens taxering.

Mot komiterades förslag i dessa hänseenden har Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande intet att anmärka helst, beträffande särskild beskattning
på skogsafkastning, frågan derom länge stått på dagordningen
och fordringarna på densammas lösning under senare åren blifvit allt
ifrigare, men Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser sig dock beträffande
denna beskattning inom Småland böra påpeka, att antagligen i följd
af komiterades förslag härutinnan en nedsättning i taxeringsvärdet å
jordbruksfastigheter kommer att ega rum, då växande skog utöfver
husbehofvet icke får ingå i värdet. Skogsafverkningen i Småland inskränker
sig, då icke hela skogsbeståndet säljes på eu gång, i allmänhet
till den afverkning, som hemmansegaren på lediga stunder kan medhinna
för försäljningen af ved m. m. och dervid försäljningssumman
endast torde motsvara ersättning för det vid skogseffekternas afverkning
och framforslande nedlagda arbetet. Då smärre hemmansegare
icke föra några böcker och knappast sjelfva veta, huru mycken vinst

Jönköpings län.

den lilla skogsrörelsen lemnat, torde det för taxeringsmyndigheterna
blifva svårt bestämma taxeringen härför, hvadan det är antagligt att
den nya skogsbeskattningen, så vidt den afser Småland, knappast torde
komma att godtgöra den minskning i inkomst, som blifver en följd af
det nedsatta fastighetsvärdet.

Införandet af en ny beskattning ä inkomst af aktier.

Äfven denna fråga har länge stått på dagordningen och allt ifrigare
röster hafva höjts för densammas lösning i det syfte komiterade föreslagit.
Mot deras förslag kunna dock anföras åtskilliga ganska vigtiga
skäl. Ett par må här andragas. Kapitalet blifver redan genom den
nya arfsskatten och stämpelskatten så strängt beskattadt, att det knappt
synes tillrådligt att åtminstone nu genast lägga ytterligare tunga på
detta skatteforemål. Kapitalets placering i aktieföretag har en stor
nationalekonomisk betydelse, och skulle kapitalet skrämmas från placering
i sådana företag, är fara värdt, att den häfstång för landets ekonomiska
utveckling, som bildandet af aktiebolag innebär, skall upphöra
att verka i så stor utsträckning som hittills. Å andra sidan kau ju
icke förnekas, att kommunernas kraf på kommunalbidrag från enskilda
aktieegares sida för de dem såsom sådana tillflytande inkomster måste
tillmätas ett visst berättigande. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser
dock en så sträng beskattning, som komiterade föreslagit, på ofvan
angifna grunder icke böra ifrågasättas. En medelväg mellan detta
förslag och den nu rådande skattefriheten synes deremot tillrådlig. Man
kan tänka sig att inkomsten från bank- och aktiebolag delades i ränta,
4 procent å aktiekapitalet, samt vinst, utgörande den utdelning, som
utöfver räntan tillfölle aktieegare. Nu kunde, under det bolaget eller
banken skattade för hela vinsten, räntan inbegripen, de enskilde aktieegarne
förpligtas skatta antingen för räntan ensamt eller ensamt för
vinstutdelningen. Det senare torde vara mest tilltalande, men båda
formerna för beskattningen torde kunna kringgås. Det skulle nemligen
ligga i aktiebolagens intresse, derest räntan ensamt beskattades, att
göra aktiekapitalets nominalbelopp så litet som möjligt för att minska
beskattningen för aktieegarne. I samma ändamål skulle, om endast
vinsten hos aktieegarne beskattades, bolagets intresse riktas derpå att
göra aktiekapitalet så stort som möjligt, så att någon vinstutdelning
sällan eller aldrig förekomme. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tror
derför att frågan enklast kunde lösas sålunda, att hälften af hela ränteoch
vinstutdelningen beskattades hos delegarne. Härigenom skulle
böjelsen för kapitalplacering i aktier icke alltför mycket motverkas,

Jönköpings län. 43

under det kommunernas fordran på skäliga bidrag från aktieegarne
tillgodosåges.

Förändring i inkomstens beräknande i afseende å tiden.

Det af komiterade härutinnan framstälda förslag kan Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande för sin del icke godkänna. I motsats till hvad
komiterade i motiveringen anfört, har erfarenheten inom detta län
ådagalagt, att de nu gällande bestämmelserna om inkomstens beräknande
varit lätta att tillämpa och synnerligen egnade att bringa reda och
ordning i taxeringen. Skulle komiterades förslag blifva lag, är fara
värdt, att det oefterrättlighetstillstånd, som rådde före antagandet af
1883 års bevillningsstadga, skulle återinträda och sålunda skattskyldige
i vissa fall komma att skatta för högre inkomster än de verkligen ega,
äfvensom för inkomster, som de alls icke åtnjuta. I sistnämnda afseende
torde ett exempel här få angifvas. En köpman i en stad har åtskilliga
år idkat en affär, som till en början gått dåligt, men under
senaste åren af innehafvaren så upparbetats, att hans behållna inkomst
år 1896 utgjort 15,000 kronor. I December månad dör mannen, efterlemnande
enka och flere barn. Vid boutredningen visar det sig att
mannens under senaste åren förbättrade inkomster nätt och jemnt hunnit
betäcka de första årens förluster. För enkan och barnen uppstår efter
boutredningens slut endast ett ringa öfverskott af 1,000 kronor. För
att lifnära sig och barnen öppnar enkan med välvilliga menniskors
biträde en mindre spisinrättning, hvarpå hon hoppas, om icke att förtjena
någonting kontant, åtminstone att erhålla föda och husrum för
sig och barnen. 1897 års beskattningsnämnder sammanträda och uppskatta
sterbhuset efter beräkning enligt föregående års inkomst till

15,000 kronor. Enkan klagar, men intet hjelper. Instruktionens 10 §
är tydlig. På nyåret 1898 presenteras henne en debetsedel till kronan,
som med bevillning, tilläggsbevillning och på bevillningen beroende
afgifter uppgår till omkring 350 kronor. Enkans tårar och förtviflan
hjelpa intet, och då hon inga penningar eger att betala, sker utmätning,
dervid en god del af hennes lilla bo får stryka med. Längre fram på
året kommer en kommunaldebetsedel, som, då utskylderna äro fem
gånger bevillningen, uppgår jemte särskilda afgifter till bortåt 800
kronor. Ny utmätning och då hon icke kan sköta sin rörelse med
det lilla, som utmätningslagen lemnar henne i behåll, finnes för henne
och för barnen ingen annan tillflykt än fattighuset. Enkan, som skulle
kunna försörjt sig och barnen, om hon fått vara i fred, störtas nu i
ett ohjelpligt elände. Det nu anförda exemplet är icke enstaka, ty

Jönköpings län.

alla dagar händer det, att en familjeförsörjare dör och lemnar familjen
utan några tillgångar. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vill derför
på det allra kraftigaste afstyrka komiterades förslag, så vidt det afser
taxering af inkomst året efter det år den upphört.

Införandet af rättighet till skuldafdrag för de under rubriken mannan
inkomst af varaktig eller tillfällig natura grupperade
inkomstarter.

Mot komiterades härutinnan framstälda förslag finner sig Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande icke böra framställa någon anmärkning.

Drygare beskattning på kapitalet än på öfriga inkomster.

Uti Riksdagens ofvan omförmälda skrifvelse har Riksdagen framhållit
önskvärdheten bland annat deraf att på ett verksammare sätt äu
hittills med beskattning träffa vissa inkomstarter. Af sammanhanget
framgår att härmed i främsta rummet afsetts kapital, hvilket ock synes
hafva varit komiterades uppfattning. Deremot torde det vara tveksamt,
om icke Riksdagen rörande sättet för den önskade strängare beskattningen
på kapital afsett, att detta borde ske genom införandet af arfskatt
med flere stämpelskatter på depositionsbevis, vexlar etc., men
icke genom förhöjd bevillning å inkomst af kapital. Denna uppfattning
torde vinna stöd deraf att den redan beslutade arfskatten tagit formen
af progressiv beskattning till ganska dryga belopp samt att kapitalet
dessutom genom stämpelskatten på depositionsbevis och obligationer
träffas ganska hårdt. Skäl torde derför saknas att genom högre bevillningsafgifter
ytterligare beskatta kapitalet. Sverige är ett jemförelsevis
fattigt land och kapitalbildningen torde gå ganska långsamt. Klokheten
synes derför bjuda att afvakta resultatet af den progressiva
arfskatten och öfriga nyss beslutade stämpelskatter på kapitaltransaktioner
innan man beslutar sig för att ännu ytterligare pressa kapitalet,
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser sig derför böra afstyrka komiterades
härutinnan framstälda förlag.

I fråga om den förhöjda beskattningen på kapitalet förekommer
en annan omständighet, som icke torde böra förbigås. Det sätt komiterade
tänkt sig för den förhöjda kapitalbevillningens påförande eller
att detta skulle ske genom kapitalinkomstens höjande med 50 procent
kan möjligen inverka på riksdagsordningens bestämmelser om census för

Jönköpings län.

första kammaren. Komiterade hafva också troligen insett donna fara
och derför gifvit 15 § mom. 1 den redaktion förslaget innehåller. Derigenom
har väl kollisionen med riksdagsordningen beträffande census
för andra kammaren helt och hållet undvikits, men för första kammaren
är förhållandet ett annat. Riksdagsordningen innehåller som
nämndt att för valbarhet till första kammaren fordras att ega och
minst tre år före valet egt fastighet till taxeringsvärde af 80,000 kronor
eller ock till staten skatta samt under tid, som nyss är sagd, skattat
för minst 4,000 kronors årlig inkomst af kapital eller arbete. Går
man till komiterades formulär till inkomstlängder, finner man att
10:de kolumnen under taxeringsnämnden har till rubrik »antagen beskattningsbar
inkomst». För utrönande af valbarheten till första
kammaren är det till denna kolumn man har att vända sig i motsats
till hvad förhållandet är för valbarhet till andra kammaren, då man
har att vända sig till kolumnen för »uppskattad inkomst». En person
har 3,000 kronors inkomst af kapital. Detta belopp inkommer då i
kolumnen för uppskattad inkomst af kapital, men i kolumnen för antagen
beskattningsbar inkomst inkommer beloppet med 4,500 kronor.
Denne person skulle sålunda i trots af riksdagsordningens tydliga mening
blifva valbar till första kammaren. Innan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
lemnar ifrågavarande l:sta mom. af 15 §, anser sig Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande böra påpeka, att momentet egentligen innehåller,
att endast sådana inkomster, i hvilka ingå inkomst af kapital,
skola påföras bevillning, hvilket naturligtvis icke varit komiterades
mening.

I detta sammanhang har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansett
sig böra påpeka att sparbank icke torde böra upptagas till beskattning,
förrän sparbankens reservfond uppnått det i sparbankslagen stadgade
minimibelopp.

Förändring af och höjning i det bevillningsfria afdrag från inkomsten,
som af skattskyldig får åtnjutas.

Komiterade hafva ansett, att de inkomstbelopp, på hvilka lindring
finge åtnjutas, borde höjas från nuvarande 1,800 kronor till 2,200
kronor. Härom vore i och för sig ingenting att säga, såvida icke
lefuadskostnaderna på skilda orter vexlade så mycket, att samma inkomst,
som på en plats endast representerar nödtorftig bergning, kan på en
annan medgifva, att innehafvaren anses tillhöra den burgna eller för -

Jönköpings län.

mögnaro klassen. I Stockholm och våra öfriga större städer kan det
vara både lämpligt och billigt, att innehafvaren af en inkomst ej öfverstigande
2,200 kronor erhåller lindring, ty på nämnda platser kan denna
inkomst endast räcka till att betäcka de alldra nödvändigaste utgifterna
för en familjs utkomst. I en småstad deremot är en handtverkare
med 2,000 kronors inkomst ganska burgen och på landet är den, som
har öfver 2,000 kronors inkomst, uppenbarligen att anse såsom tillhörande
den burgnare klassen. I småstäder och på landet är sålunda
behofvet af skattelindring för så stort inkomstbelopp, som komiterade
angifvit, ingalunda påkalladt. Ännu skarpare framträder olämpligheten
af komiterades förslag, då fråga blir om lindring i beskattning för
inkomst af fastighet. Enligt komiterades förslag skulle sådan lindring
få åtnjutas af egare till med 40 procent af taxeringsvärdet intecknad
fastighet af ända till 60,000 kronors taxeringsvärde. Detta kan uppenbarligen
icke vara riktigt. En person, som eger fastighet på landet
till 60,000 kronors taxeringsvärde, är, äfven om fastigheten befinnes
vara intecknad till 40 procent af värdet, att räkna till den förmögnare
klassen och är ingalunda i behof af den ifrågasatta lindringen, som
för honom dessutom saknar all betydelse, då den icke får tagas i betraktande
i fråga om kommunalskatternas utgörande. För öfrigt. skulle
genom komiterades förslag troligen den ojemförligt största delen af
egare till fastigheter å landsbygden komma att åtnjuta lindring i bevillningeu,
och då i våra smärre städer högst få fastigheter torde i
taxeringsvärde öfverstiga 60,000 kronor, skulle nästan hvarenda fastighetsegare
i dessa städer liksom de fleste fastighetsegare i våra medelstora
städer komma i åtnjutande af denna lindring. En sådan anordning
torde hvarken vara erforderlig, rättvis eller billig, och torde derför
stadgaudena rörande lindring i bevillningen böra omarbetas och lindringen
i intet fall utsträckas till fastigheter af öfver 10,000 kronors
taxeringsvärde.

Obligatorisk sjelf deklaration.

I den allmänna motiveringen hafva komiterade med synnerlig
omsorg anfört och öfvervägt skälen för och emot sjelfdeklarationens
införande. Men ett af de alldra vigtigaste skälen mot sjelfdeklarationen
synas komiterade dock hafva förbisett, nemligen kostnaden för densammas
fullgörande. Komiterade hafva på sidan 166 och följande gjort
eu utredning rörande den ökning i statsinkomster, som sjelfdeklarationen
skulle medföra. Men hvarje räkning har två sidor, en inkomstsida
och eu utgiftssida. Komiterade hafva angifvit inkomstsidans belopp,

Jönköpings län.

men utgiftssidan nämnes icke, ehuru den ingalunda lärer blifva tom.
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande skall här försöka afgifva åtminstone
en antydning till ledning i detta hänseende, ehuru materialet för densamma
endast i obetydlig grad förefinnes. Härvid bör först nämnas
de ökade utgifterna för statsverket. Dessa kunna angifvas sålunda.
De ökade göromål, som genom sjelfdeklarationen komma att påläggas
bevillningsberedningarna, skulle blifva så betydliga, att en helt annan
indelning i berednirigsdistrikt än den nuvarande torde blifva erforderlig
och antalet beredningsdistrikt komma att mångdubblas. Audock lära
bevillningsberedningarnas ordförande få betydligt mera att göra än nu
och deras kraf på ersättning i följd häraf ställa sig mycket högre än
hvad nu utgår. Angifvandet af några siffror härutinnan torde för närvarande
icke vara möjligt, men antagligt är, att den af komiterade
föreslagna bevillningsprocenten kommer att visa sig alldeles otillräcklig
för bestridande af de med densamma afsedda ändamål. De skattskyldiges
kostnader för sjelfdeklarationen torde derefter tagas under öfvervägande.
Huru högt dessa kostnader komma att stiga är ju icke lätt att förutspå,
men en approximativ beräkning torde dock möjligen kunna uppgöras.
Enligt 18 § skall uppgiftsskyldig egare af fastighet hvart femte
år aflemna uppgift till taxeringen. Ar hans egendom skuldsatt, synes
han emellertid för att få tillgodonjuta behörigt skuldafdrag vara jemlikt
21 § skyldig aflemna uppgift hvarje år. Sverige är ett ganska vidsträckt
land och mångenstädes glest bebygdt, hvarföre det på landet
för fastighetsegare kommer att medföra ett kördagsverke vare sig skattskyldig
afhemtar uppgiftsblankett, sjelf skrifver densamma och återlemnar
den eller han, med begagnande af rättigheten enligt § 24, får
hjelp af bevillningsberedningsordföranden vid uppgiftens författande.
Om man antar att å landet finnas minst 200,000 uppgiftsskyldige hemmansegare,
hvilkas fastigheter äro skuldsatta, så skulle, om man upptar
det förlorade dagsverket till ett värde af blott 1 krona 50 öre, endast för
hemmansegareklassen uppstå en årlig förlust af 300,000 kronor. Kommer
så härtill de utgifter, som för sjelfdeklarationens fullgörande likaledes
årligen komma att drabba egarne till skuldsatt annan fastighet samt öfrige
skattskyldige, som deklarationstvång åligger, torde summan ökas med
ytterligare ett femtio eller etthuudratusental, representerande de skattskyldiges
uppoffring af tid och möda för sjelfdeklarationens fullgörande.
Dessa siffror äro synnerligen lågt beräknade, men torde ändock representera
så pass höga belopp, att med skäl kan ifrågasättas, huruvida
införandet af sjelfdeklaration är af så stor betydelse att densamma
medförande uppoffringar derigenom uppvägas. I rikare och kapital -

Jönköpings län.

starka länder kan ju sådant vara förhållandet, men i vårt land kan
dermed föga vinnas. Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande har hittills
endast fäst afseende vid sjelfdeklarationens ekonomiska sida, emedan
denna af komiterade förbigåtts, men åtskilligt annat af ganska beaktausvärd
art kan anföras deremot. Så kommer sjelfdeklarationen att förorsaka
ett oändligt mångskrifveri och ödande af papper. Äfven moraliska
hänsyn tala emot förslaget. Bestämmelsen att uppgiften skall
afgifvas på heder och samvete kommer utan tvifvel mången skattskyldig,
som vill undandraga sig beskattning, att finna föga afskräckande, och
att mot eu skattskyldigs förnekande, att han eger större än en af honom
uppgifven inkomst, styrka ett motsatt förhållande, torde ligga utom
möjlighetens område. Vidare är det klart att all beskattning i och
för sig icke är något behagligt för den skattdragande. Man bör derför
akta sig att göra beskattningen än ytterligare förhatlig. Alldeles säkert
komme det att väcka mycken förbittring isynnerhet bland allmogen,
om det blefve lag att uppgift till ledning vid taxeringen af egen inkomst
skulle såsom föreslagits afgifvas af egare till hvarenda fastighet,
som föregående år varit taxerad till minst 1,000 kronor. När man vet
huru förbehållsam hemmansegaren är, då fråga rör sig om hvad han
eger, och hur svårt det ofta är att utforska detta, kan man vara öfvertygad
om att det är med den största motvilja han lemnar en dylik
uppgift. Dertill kommer att högst få af allmogen kunna författa denna
uppgift. Upplysning derom skall då lemnas af bevillningsberedningens
ordförande på sätt i förslaget föreskrifves. Detta stadgande komme
naturligtvis att hafva till följd, att beredningsordföranden finge sjelf
uppsätta de alldra flesta uppgifterna, hvilket, huru besvärligt detta än
månde vara, dock medför mindre arbete än att upplysa och undervisa,
huru detta skall tillgå. Åtskilligt kunde ju vara att i denna sak ytterligare
tillägga men för undvikande af alltför stor vidlyftighet torde det
sagda vara tillräckligt för att motivera Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
åsigt derom, att en så betydlig utsträckning af sjelfdeklarationen, som
komiterade föreslagit, för det närvarande icke är tillrådlig. För den
händelse emellertid förslaget om sjelfdeklarationen skulle godkännas,
torde föreskriften i 18 § beträffande arealuppgifter för jordbruksfastighet
böra ändras sålunda, att skyldigheten att lemna sådan uppgift göros
beroende på tillgången af derför nödiga handlingar. I Småland finnes
för många egendomar inga kartor och för andra äro kartorna så gamla
att i följd af nyodlingar och andra omständigheter bestämda arealuppgifter
icke kunna på grund af dem lemnas. I stället kunde upplysning
meddelas om antal och slag af på egendomen vinterfödda

Jönköpings län.

kreatur, hvilken upplysning för bedömande ai egendomens värde är
lika tjenlig som arealuppgiften.

Från förslaget har uteslutits de i nuvarande bevillningsförordning
intagna stadganden rörande debitering och uppbörd. Då dessa stadganden
icke återfinnas i någon annan allmän författning, förutsätter
uteslutningen oafvisligen, att dessa stadganden intagas i en särskild
författning. Ett nytt uppbördsreglemente har länge varit af behofvet
påkalladt och lärer omförmälda stadganden lämpligen böra i detsamma
intagas, hvarefter uppbördsreglementet lärer böra utfärdas samtidigt
med nya bevillningsförordningen.

De vid författningsförslaget fogade formulär äro nog vidlyftiga
och gäller denna anmärkning isynnerhet formuläret till taxeringslängd
öfver inkomstbevillningen. Detta formulär kommer, om det blefve
antaget, att vålla ett tidsödande mångskrifveri af hittills okänd omfattning.
Hela fastighetslängden skulle nemligen införas i inkomstlängden
och förstnämnda längd sålunda skritvas två gånger. Inkomstlängden
kommer att få så många kolumner, att vanligt papper icke
lärer kunna för densamma användas, utan torde det för denna längd
blifva nödvändigt, att särskild!, papper af ovanlig bredd tillverkas.
Mot det sätt, hvarpå formulären till taxeringslängderna blifvit affattade,
har en ledamot''i komitcn, Landskamereraren Holmquist nedlagt reservation,
hvilken synes välbetänkt, då, för den händelse reservantens förslag
antages, åtminstone det värsta mångskrifveriet undvikes.

Mot en del detalj föreskrifter i förslaget kunde nog anmärkningar
framställas, liksom det kunde vara önskvärd!, att en del paragrafer
något omredigerades; men då detta utlåtande redan öfverskridit den
vidd ett yttrande af detta slag lärer böra omfatta, torde det sagda få
anses tillräckligt, helst Kongl. Maj:ts Befallningshafvande föreställer
sig, att förslaget i alla händelser icke kan utan förnyad öfverarbetning
framläggas för Riksdagen. ■

Med allt erkännande af förslagets i många afseeuden stora förtjenster
och det betydande och samvetsgranna arbete, som blifvit på
detsamma nedlagdt, anser sig Kongl. Maj:ts Befallningshafvande likväl
med afseende å de ej ovigtiga anmärkningar, som mot förslagets prin -

Kronobergs län.

ciper blifvit af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande framstälda, icke kunna
förorda detsamma såsom grund för förändrad lagstiftning rörande allmänna
bevillningens utgörande.

Jönköping, i Landskontoret, den 29 December 1894.

HJ. PALMSTIERNA.

G. GasslanJer.

7:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt,

Med föranledande af Kongl. Kammarrättens skrifvelse den 13
sistlidne November, hvarigenom infordrats yttrande öfver det af särskilda
komiterade den 2 berörda November afgifna betänkande med förslag
till förordning angående inkomstbevillriing, får Konungens Befallningshafvande,
som under den korta tid, inom hvilken yttrandet skolat afgifvas,
icke medhunnit att ingå i någon allsidig och vidtomfattande
granskning rörande lämpligheten och befogenheten af de flere nya
skatteprinciper och bestämmelser, som innefattas i det afgifna betänkandet,
härigenom meddela, att nedan upptagna paragrafer i den föreslagna
bevillningsförordningen gifvit anledning till följande mer eller
mindre väsentliga anmärkningar och erinringar.

$ 1-

Derest författuingsförslagets § 35 godkännes, synes på sätt och
af skäl, härnedan under nämnda § närmare angifvas, lämplig redaktionsförändring
böra i sista stycket af § 1 vidtagas.

å 2-

Mom. 2. Föreskriften, att offentliga pensionsanstalter skola vara
befriade från vissa slag af inkomstbevillning, lär icke kunna anses nog
tydligt utmärka, hvad med »offentliga» pensionsanstalter rätteligen är
att förstå; och komiterades motiv för ändring i afseende å den pensionsanstalter
i allmänhet hittills medgifna skattefrihet äro icke heller i
detta fall vägledande.

Kronobergs län.

Mom. 4 a). Här stadgas, att medlem af Konungaätten är från
utgörande af inkomstbevillning frikallad:

för af staten anvisadt anslag samt

för inkomst af kapital.

Af detta stadgande, jemfördt med föreskriften i § 11 g) af författningsförslaget,
följer uppenbarligen, att medlemmar af Konungaätten
skola påföras inkomstbevillning för utdelning, som de tilläfventyrs
uppbära såsom delegare i aktiebolag.

Det synes emellertid Konungens Befallningshafvande, som om
de motiv, hvilka allt hittills varit bestämmande för, att medlem af
Konungaätten skall vara frikallad från bevillning för inkomst af kapital,
ega sin fulla tillämpning jemväl beträffande inkomst af aktier, hvilka
väl ostridigt i verkligheten representera en kapitalplacering.

Konungens Befallningshafvande håller således före, att ofvanberörda
mom. 4 a) bör omredigeras i ofvan angifna syfte.

S 3-

Ur skattesynpunkt förefaller det tvifvelaktigt, huruvida fullt giltiga
skäl kunna anses vara för handen att, på sätt komiterade föreslagit,
fritaga hemgift från bevillning på den grund, att hemgiften utgör förskott
å blifvande arf.

I praxis lär nemligen till arftagare lemnad hemgift icke upptagas
bland tillgångarne i ett dödsbo, hvadan således, då hemgift fritages
från inkomstbevillning, staten i allmänhet kommer att gå i mistning
af både bevillning och stämpelskatt för den inkomst, som skattskyldig
erhåller i hemgift.

1 hvarje fall torde det derför vara med statens intresse och berättigade
skatteanspråk förenligt, att i bevillnings- eller stämpelförordningarne
eller möjligen i förordningen angående bevillningsafgifter för
särskilda förmåner och rättigheter intagas bestämnielser, som möjliggöra,
att hemgift icke helt och hållet kan undandragas beskattning.

I sammanhang härmed torde kunna erinras, att jemväl gåfva af
lös egendom, hvarom afhandling icke utgifvits och hvarå stämpelafgift
sålunda icke utgått, bör i en eller annan form underkastas beskattning
åtminstone i de fall, der statens beskattningsrätt genom gåfvan kringgåtts
eller eljest i afsevärd mån förminskats.

§ 4.

Mom. 1 a) synes utan olägenhet kunna uteslutas, då jemlikt 2 och
3 mom. fiske enligt den föreslagna bevillningsförordningen hvarken

Kronobergs län.

anses som jordbruksfastighet eller annan fastighet och redan af sådan
anledning icke behöfver åsättas taxeringsvärde.

§ u (J).

Komiterades förslag till beskattning af inkomst, som härflyter
från aktiebolag och enskilda sedelutgifvande banker, har, dels på grund
af denna frågas stora vigt och betydelse i beskattningshänseende, dels
ock på grund af det nya beskattningsförfarande, som i detta fall blifvit
af komiterade ifrågasatt, synts Konungens Befallningshafvande böra
underkastas särskild och något mera omständlig granskning från de
flere synpunkter, som vid beskattning af dylik inkomst hufvudsakligen
synas böra komma i betraktande.

Då komiterade, såsom af deras betänkande framgår, ansett inkomst
af kapital böra beskattas högre än annan inkomst, har den frågan helt
naturligt framstält sig, huru förfaras borde med inkomst från kapital,
som nedlagts i aktieföretag.

På sidorna 122 och 123 i betänkandet anföra komiterade i sådant
afseende följande:

»Sådan inkomst är för närvarande icke underkastad beskattning
hos de enskilde delegarne i aktieföretaget, utan skall, såsom 15 § i
instruktionen för taxeringsmyndigheterna erinrar, i stället vederbörande
bolag erlägga bevillning både för ränteinkomsten af hela det i bolaget
nedlagda aktiekapitalet och för den vinst, som rörelsen derutöfver
lemnar. Från rent principiel synpunkt innebär emellertid detta eu
oegentlighet. Enligt grunderna för den rena inkomstskatten bör all
en person tillflytande inkomst beskattas i hans hand. Endast under
denna förutsättning kan personens skatteförmåga vederbörligen beaktas.
Förhållandet vållar äfven anmärkningsvärda olägenheter med
afseende å den kommunala beskattningen. Då denna hos oss utgöres
i visst förhållande till den inom kommunen påförda bevillning, kunna
välbergade eller till och med förmögna medlemmar af kommun, ifall
de nemligen hemta sin inkomst uteslutande från aktieföretag, alldeles
undgå att bidraga till utgifterna inom den kommun, i hvilken de äro
bosatta och af hvars inrättningar de draga nytta. Då derjemte denna
kommun ofta no g är en annan än den, der bolaget drifver sin verksamhet,
och aktieegaren således icke heller i och genom bolaget erlägger
kommunalskatt i hemorten, är det förklarligt, att klagomål så ofta försports
öfver de i förevarande afseende nu gällande bestämmelser. Men
det vore icke heller hvarken för staten eller ur den kommunala beskattningens
synpunkt lämpligt, om bolaget befriades från bevillning

Kronobergs län.

och denna i stället upptoges hos de enskilde delegarne. Ty i sådant
fall blefve den del af bolagets vinst, som icke utdelas utan afsättes
till reservfonder och dylika ändamål, obeskattad; och föga rättvist vore
det naturligvis, att, såsom följden äfven skulle blifva, den kommun,
der bolaget drifver sin verksamhet och som derigenom oftast tillskjmdas
ökade utgifter för fattigvård, skolväsen m. m., beröfvades kommunala
bidrag från bolaget. Vid sådant förhållande återstår endast den i flera
utländska inkomstskattelagar anlitade utvägen att beskatta såväl bolaget
för dess inkomst som de enskilde delegarne för dem tillfallande utdelning,
hvilket föredöme komiteradc också följt, då komiterade föreslagit,
att under »annan inkomst af varaktig eller tillfällig natur» måtte inbegripas
äfven »utdelning, som delegare i aktiebolag eller enskild sedelutgifvande
bank eger uppbära från bolaget eller banken».

En sådan anordning torde icke heller kunna anses komma i strid
med fordringarne på en rättvis beskattning. Man behötver icke till försvar
för densamma åberopa den af många förfäktade, men af andra bestridda
åsigten, att aktiebolag och dylika inrättningar hafva sjelfständig
inkomst och således utgöra verkliga skattesubjekt. Äfven om man anser,
att inkomsten är de enskilde delegarnes och icke bolagets, kan den i
sådant fall formelt dubbla beskattning, komiterades förslag innebär, tillfyllestgörande
motiveras med hänvisning till ej mindre den förhöjda
beskattning, som föreslagits för »inkomst af kapital», men som icke
skulle drabba inkomsten af det i aktieföretag placerade kapitalet, än
äfven de särskilda förmåner, som lagstiftningen beredt nu ifrågavarande
associationer, och som derför också i utlandet föranledt särskild beskattning
af aktieföretag.»

Med de åsigter, komiterade sålunda uttalat, hade det för visso varit
mest konseqvent att föreslå, att utdelning borde beskattas såsom inkomst
af kapital.

Att komiterade icke framstält ett sådant förslag utan hänfört, utdelning
å aktier och banklotter till »annan inkomst af varaktig eller tillfällig
natur» liar säkerligen berott derpå, att komiterade icke funnit det
billigt att ifrågavarande slags inkomst, som hittills varit skattefri, samtidigt
betungades både med den af komiterade föreslagna förhöjda bevillningen
för inkomst af kapital och med den häraf följande oftast
väsentligen drygare kommunalskatten.

Svårigheten att på ett med rättvisa och billighet fullt tillfredsställande
sätt lösa uppgiften att vederbörligen beskatta inkomsten icke
blott af den vinstgifvande rörelse, som drifves af aktiebolag eller enskild
sedelutgifvande bank, utan äfven af det kapital, som nedlagts i

Kronobergs län.

ett dylikt affärsföretag, är gifvetvis ytterst beroende på det inom vårt
skatteväsen förefintliga sambandet mellan bevillningen till staten och
skattebidragen till kommunerna.

Det principielt riktiga ocli med öfriga bestämmelser i den föreslagna
nya bevillningsförordningen mest öfverensstämmande vore visserligen,
att aktiebolag och enskild sedelutgifvande bank påfördes bevillning
för »inkomst af handel eller näring» med rätt att ifrån bruttoinkomsten
göra afdrag jern viil för ränta å inbetalda aktie- eller lott-egare-kapitalet,
hvilket kan anses motsvara lånadt rörelsekapital i andra liknande affärsföretag.

b ör berörda ränta, hvilken borde, med hänsyn till gällande räntefot,
fixeras till viss procent, skulle det åligga vederbörande aktie- och lottegare
att utgöra förhöjd bevillning såsom för inkomst af kapital.

Ett dylikt beskattningsförfarande, som emellertid, förutom åtskilliga
praktiska olägenheter, medför äfven den oegentliglieten, att den enskilde
skattdragaren icke komme att utgöra skatt för den inkomst, han utöfver
räntan möjligen åtnjutit i form af vinstutdelning, lärer således icke kunna
förordas, helst någon väsentligen ökad bevillning icke heller genom sådant.
tillvägagåendé torde kunna erhållas. Emellertid vill det förefalla
Konungens Befallningshafvande, som om aktiebolags och solidariska
bankbolags beskattning borde kunna ordnas på ett ändamålsenligare och
rättvisare sätt än det komiterade föreslagit, utan att vare sig statens och
kommunernas eller de skattskyldiges berättigade intressen derigenom
åsidosättas.

h ör möjliggörande häraf torde det dock vara nödvändigt att särskilja
de ifrågavarande bolagen i två grupper med hänsyn fästad uteslutande
på kommunernas befogade anspråk att från dylika inrättningar
utbekomma skattebidrag till bestridande af de kommunala utgifterna.

Det måste nemligen anses fullkomligt i sin ordning, att den kommun,
der ett bolag drifver sin verksamhet, och som derigenom verkligen
eller åtminstone sannolikt kommer att tillskyndas ökade utgifter för skolväsen,
fattigvård m. fl. kommunala ändamål, också får tillgodonjuta kommunalskatt
af bolagets vinstgifvande rörelse. Särskild! och alldeles oafvislig!.
gäller ju detta, om bolaget sysselsätter en större eller mindre
arbetarebefolkning, som under ogynsamma konjunkturer och förhållanden
kan vålla kommunen synnerligen betungande om ej rent af ruinerande
utgifter.

Många aktiebolag, exempelvis de som drifva penningerörelse, försäkringsrörelse
eller jemvägsdrift, samt alla de sedelutgifvande enskilda

Kronobergs län.

bankerna kunna emellertid i sådant afseende alldeles icke anses vara
eller blifva en tunga för den kommun, der rörelsen drifves.

Och denna kommun kan således icke heller från ofvannämnda eller
annan giltig synpunkt anses särskildt berättigad till kommunala bidrag
af inkomsten utaf dylik rörelse.

Då det ej torde möta några synnerliga svårigheter att indela bolagen
i dylika grupper, och då det för staten är likgiltigt, om den från
bolagen härflytande inkomsten beskattas å ena eller andra orten, anser
Konungens Befallningshafvande, att beskattningen uti förevarande fall
rättvisligen borde ställas så:

l:o) att de bolag, från hvilka kommunerna, enligt hvad ofvan blifvit
antydt, anses särskildt berättigade att utbekomma kommunalskatt, påföras
bevillning efter samma beräkning, som föreslagits i afseende å bevillning
för inkomst af kapital, d. v. s. efter 50 procent förhöjning af den
beräknade inkomsten;

2:o) att öfriga ifrågavarande bolag beskattas efter enahanda beräkning
för den inkomst, som återstår, sedan derifrån afräknats förutom
öfriga medgifna afdrag jemväl den utdelning, som lemnats till aktieeller
lott-egare, hvilken utdelning bör i deras hand beskattas såsom inkomst
af kapital.

Genom sådant förfarande vinnes, enligt Konungens Befallningshafvandes
åsigt, flere ur skattesynpunkt beaktansvärda fördelar.

I sådant afseende torde särskildt kunna framhållas:

att likhet i beskattningen åstadkommes i så måtto, att den större
rörelsen och industrien samt kapitalet hvar för sig eller i förening
komma att beskattas efter samma förhöjda skattefot;

att den formelt och väl också i verkligheten delvis dubbla beskattning,
som komiterades förslag i detta fall innebär, kan undvikas, utan
att minskning i bevillningsbeloppen härigenom torde förorsakas;

att vederbörande kommuners anspråk på och behof af skattebidrag
från vissa af ifrågavarande aktiebolag komma att i ökad mån tillgodoses,
der sådana anspråk och behof verkligen och rättvisligen föreligga; samt
att i alla de fäll, der det kommunala skattekrafvet icke kan anses
fota dt på eller betingadt af motsvarande kommunala uppoffringar för
bolagen, en något större del af den kommunalskatt, som belöper på
bolagens inkomst, lärer, såsom billigt synes vara, komma att utgå, der
bolagens delegare äro bosatte och skattskyldige.

Visserligen kan det mot Konungens Betällningshafvandes nu omförmälda
förslag anmärkas, att aktieegarne i vissa aktiebolag fortfarande
som hittills icke komma att direkt beskattas för den utdelning, de från

Kronobergs l!in.

bolagen, erhålla, men en dylik anmärkning, som nog kan ha ett visst
teoretiskt värde, lär icke böra tillmätas någon afgörande praktisk betydelse,
vid det förhållande att statens anspråk på ökad bevillning genom
den af Konungens Befallningshafvande föreslagna anordning på intet vis
lemnas ur sigte.

Det torde nemligen kunna antagas, såsom ganska sannolikt, att
bevillningen i stort sedt icke kommer att blifva mindre utan kanske
snarare något större, om nu ifrågavarande bolags beskattningsbara inkomst
i sin helhet beskattas efter en med hälften ökad skattefot på ett
enda ställe och i ett sammanhang än om beskattningen fördelas enligt
komiterades förslag.

Då i de flesta om icke alla bolag större eller mindre del af årsinkomsten
icke utdelas utan afsättes till reserv- och dispositionsfonder,
för amortering af skulder eller för andra ändamål, är det uppenbart, att
den af komiterade föreslagna särskilda beskattning å utdelning icke
träffar mer än en del af den utaf bolagen intjenade nettovinsten.

Härtill kommer, att komiterades berörda beskattningsförslag lätteligen
kan af mindre samvetsgranne skattskyldige kringgås i de många
fall, der bolagsaktierna äro stälda till innehafvaren och kontrollen å inkomsttagarne
således i synnerlig grad försvåras.

Ån vidare torde böra erinras, att utdelning å aktier, som innehafvas
af utländing, hvilken ej är bosatt här i riket, oftast alls icke
torde i beskattningshänseende kunna åtkommas.

Hvad särskild! beträffar åtskilliga af de stora norrländska sågverksaktiebolagen,
hvilkas aktier till större eller mindre del lära vara
placerade på utländska händer, skulle säkerligen icke obetydliga utdelningsbelopp
af sådan anledning undgå beskattning till staten och i följd
häraf också till kommunerna.

Komiterade hafva visserligen i § 1 af den föreslagna bevillningsförordningen
intagit föreskrift om skyldighet för dylik utländing att erlägga
bevillning för här i riket erhållen utdelning å aktier, men af motiven
i detta fall framgår tydligt nog att komiterade sjelfva befarat,
att denna föreskrift kommer att blifva mera en död bokstaf än en praktiskt
tillämplig lagbestämmelse.

Slutligen bör icke heller lemnas oanmärkt, att beskattningen enligt
Konungens Befällningshafvandes förslag blir mera effektiv, i ty att afdrag
å eller lindring i bevillningen icke kan eller behöfver ifrågakomma
i ens närmelsevis så många fall eller i så stor omfattning, som skulle
blifva förhållandet, derest komiterades förslag antages.

Då, enligt hvad förut blifvit antydt, bevillningen hos oss måste

Kronobergs län.

ställas så, att jemväl kommunalbeskattningen varder i görligaste mån
jemnt och rättvist fördelad icke blott å de skattskyldige, utan äfven kommunerna
emellan, håller Konungens Befallningshafvande före, att bestämmelserna
angående bevillning för inkomst från aktiebolag och enskilda
sedelutgifvande banker kunna och böra lämpas efter de synpunkter
och grunder, som nu blifvit i sina hufvuddrag af Konungens Befallningshafvande
angifna.

Derest Konungens Bef allningshafvandes framställning emellertid af en
eller annan anledning icke befmnes kunna vinna afseende, vill Konungens
Befallningshafvande, för den händelse komiterades förslag i denna del
kommer att upphöjas till lag, fästa uppmärksamheten derå, att utdelning
från vissa s. k. intressentbolag skäligen synes i beskattningsväg böra
likställas med utdelning å aktier och banklotter.

§ 15.

Komiterades förslag att för all i § 9 omförmäld inkomst af kapital
skall utgöras bevillning efter en med hälften ökad skattefot eller med
andra ord, att sådan inkomst skall i och för bevillningens påförande
höjas med hälften af inkomstens belopp, synes billigtvis böra undergå
någon ändring och jemkning till förmån för det mindre kapitalet och de
små inkomsterna. Enligt Konungens Befallningshafvandes åsigt torde
den förhöjda kapitalbeskattningen tidigast böra inträda och göras gällande,
om och när den skattskyldiges årsinkomster öfverstiga 2,200
kronor eller annat belopp, som kan varda bestämdt såsom högsta gräns
för rättighet till lindring i bevillningen.

Billigtvis borde dock förhöjningen vidtaga först, när den skattskyldiges
årsinkomster öfverstiga 3,000 kronor, hvarigenom en lämplig
öfvergång kunde beredas mellan de inkomstbelopp, för hvilka lindring
i bevillningen medgifves, och de, som drabbas af den förhöjda kapitalbeskattningen.

Att en förhöjd kapitalbeskattning enligt komiterades förslag kommer
att verka särdeles betungande på det mindre kapitalet torde lätt kunna
belysas med mångfaldiga exempel. Konungens Befallningshafvande vill
här anföra blott ett par.

Om en skattskyldig åtnjuter 300 kronors pension och 500 kronors
inkomst af kapital, skulle beskattningsbara inkomsten beräknas till 1,050
kronor och efter 400 kronors afdrag bevillning påföras för G50 kronor
med G kronor 50 öre.

Hade hela den verkliga inkomsten 800 kronor i stället utgjort endast
pension, skulle efter 500 kronors bevillningsfritt afdrag bevillning
påföras för 300 kronors inkomst med 3 kronor.

Kronobergs län.

Tager man derjemte vederbörlig hänsyn till tilläggsbevillning och
kommunalskatter, hvilka senare ofta utgå med 3 å 4 gånger bevillningens
belopp, inses allt för väl, att beskattningen å en jemförelsevis obetydlig
kapitalinkomst, som i och för sig icke kan anses i skattehänseende
inneha någon nämnvärd bärkraft, blir öfver höfvan tung och dessutom
oproportionerligt hög gent emot beskattningen för annan i all hufvudsak
jemförlig inkomst.

Samtliga skatterna blifva nemligen i ena fallet något mer än dubbelt
så stora som i det andra; och än ogynsammare ställer sig förhållandet,
om i förstnämnda fallet hela inkomsten utgjorts af t. ex. 900
kronors ränta å kapital och i det andra 900 kronors pension.

Skatterna blifva då för ränteinkomsten mer än 1 1 gånger eller precisare
uttryckt 162 procent högre än pensionen.

Dylika missförhållanden och ojemnheter kunna gifvetvis icke nöjaktigt
försvaras med det eljest i och för sig och i stort sedt riktiga
påståendet, att den fonderade inkomsten d. v. s. inkomsten af kapital,
jemförd med andra slags inkomster, bereder dess innehafvare ökad
skatteförmåga.

Vidare förmenar Konungens Befallningshafvande, att en billig och
rättvis ytterligare lindring i bevillningen än den hittills medgifna kan
beredas för de små inkomsterna, utan att de inkomstgrupper, inom hvilka
bevillningsfritt afdrag åtnjutes, bestämmas till så stort antal som fem,
hvarigenom dessutom författningens praktiska tillämpning i viss mån
invecklas och försvåras.

Vidkommande till sist ordalagen i paragrafens första stycke, lära
de möjligen kunna tolkas så, att förhöjd kapitalbeskattning skall inträda
endast i det fall, att jemte kapitalinkomst förekomma annat eller
flere slags inkomster, ehuru uppenbarligen meningen är, att kapitalinkomst
äfven utan förening och sammanläggning med annan eller andra
inkomster skall i föreskrifven ordning för bevillningens påförande höjas.
Lämplig redaktionsförändring synes derför i denna del erforderlig.

§ 17.

c). De här förekommande orden »inkomstkällor än» torde lämpligen
böra utbytas mot orden: »hufvudarter af inkomst än sådan af.»

Ordalagen enligt komiterades förslag kunna nemligen tvifvelsutan
tydas så, att en fastighetsegare, som försäljer skog från sitt hemman
för ett belopp af exempelvis 2,000 kronor, icke skulle behöfva lemna
uppgift om en dylik inkomst, hvilken ju ostridigt härflyter från fast
egendom såsom inkomstkälla.

Kronobergs län.

Derest, på sätt komiterade föreslagit, sjelfdeklaration skall i och
för uppnående af en möjligast rättvis beskattning lagstadgas såsom en
skyldighet för de skattdragande, synes det emellertid billigt och rättvist,
att deklarationen gores gällande i alla de fall, der sådan öfver hufvud
taget utan allt för stor olägenhet kan afgifvas.

§ 18.

Mom. I. Förutom här föreskrifna uppgifter torde det för erhållande
af tillförlitliga taxeringsvärden vara särdeles behöfligt, att upplysning
jemväl lemnas om utsädets mängd samt skördens resultat i korntal
äfvensom om antal kreatur af olika slag, som å egendomen underhållas.

Genom dylika upplysningar, hvilka utan svårighet kunna af de
skattskyldige lemnas, erhålles det bästa material för bedömande och
kontrollerande af jordbruksfastigheternas verkliga värden hvar för sig
och gent emot hvarandra.

Mom. 3. Ordet »fiske» torde, med anledning af hvad Konungens
Befallningshafvande yttrat under § 4 härofvan, kunna jemväl på detta
ställe utgå.

§ 19.

Mom. 3. Då en stor del af de här omförmälda uppgiftspligtige
enligt Kong!. Förordningen, angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 Maj 1855, äro lagligen skyldige att föra böcker öfver
fabriksverksamhet,'' handtverk, yrke eller handtering, som af dem idkas,
synes det föga lämpligt och behöfligt att, särskildt hvad dylika skattdragande
vidkommer, befria dem från den vida mindre betungande
skyldigheten att lemna skriftlig uppgift angående deras inkomster.

På dessa och i öfrigt af reservanten, Landskamereraren A. Holmquist
anförda skäl hemställer Konungens Befallningshafvande, att detta
moment må ur författningsförslaget utgå. Derest momentet bibehålies
oförändradt, synes orden »inkomstkällor än» böra af skäl, som anförts
vid § 17, utbytas mot orden: »hufvudarter af inkomst än sådan af.»

§ 28.

För den händelse mom. 3 i 19 §, enligt Konungens Befallningshafvandes
ofvan gjorda hemställan, kommer att utgå, lär jemväl sista
stycket af förevarande § böra bortfalla.

§ 35.

Mom. 1. Då svikligt förfarande af den beskaffenhet, hvarom här

Kronobergs län.

är fråga, jemväl är underkastadt kriminelt ansvar, torde till erinran
härom lämpligen i detta moment böra mellan orden »skall» och »vid
den taxeringsförrättning» etc. införas orden: »förutom ansvar enligt lag.»

Mom. 3. Att påföra dödsbo, som redan blifvit skiftadt och således
i verkligheten icke vidare finnes till, bevillning i de fall, som detta
moment afser, synes icke vara rätt väl förenligt med den i § 1 lemnade
generella föreskrift om skyldighet att utgöra inkomstbevillning
och om föremål för sådan bevillning, för så vidt icke i nyssnämnda
paragrafs sista stycke mellan ordet »oskiftadt» och »dödsbo» tillsättas
orden: »eller i fall, som i § 35 mom. 3 omförmälas, skiftadt.»

Juridiskt torde ifrågavarande bevillning böra betraktas såsom
annan dödsboets gäld och sterbhusdelegares och testamentstagares
ansvarighet derför, i händelse boet skiftats, bedömaB enligt 14 och
15 §§ i Kongl. Förordningen huru gäld vid dödsfall betalas skall och
om urarfvagörelse m. m. den 18 September 1862.

Då komiterade antagligen funnit den i sistnämnda förordning
stadgade vidsträckta ansvarighet icke billigtvis böra göras gällande i
afseende å sådan bevillning, hafva komiterade i sista punkten af 3
momentet intagit särskild föreskrift om bodelegares ansvarighet i förevarande
fall.

Denna föreskrift, såsom varande af civillags natur, synes dock
rätteligen icke böra i bevillningsförordningen inflyta.

§ 53.

I denna paragraf, som är i allo lika lydande med § 40 i nu gällande
bevillningsförordning, torde, till undvikande af allt tvifvel om
nämndens skyldighet att välja ordförande, orden »egande eljest nämnden
att» etc. böra utbytas mot orden: »skolande eljest nämnden» etc.

§ 78.

På sätt komiterade i sina motiv för bevillningsprocentens höjande
anfört, torde det med afseende å de väsentligt ökade bestyr, som enligt
den föreslagna nya bevillningsförordningen komma att åligga bevillningsberedningarnes
ordförande, blifva nödvändigt att öka de i allmänhet
mycket små ersättningsbelopp, som hittills utgått till nämnda ordförande.
Hvad nu särskildt beträffar Kronobergs län, så har bevillningsprocenten
här icke något år uppgått ens till 2,500 kronor. Enär
någon ökning af detta belopp, för så vidt komiterades beräkningar
utmärka, åtminstone till en början icke lär vara att motse, derest den
nya bevillningsförordningen antages, skulle till ordförandena i de 56

Kalmar län.

beredningsdistrikt, hvari länets 86 kommuner nu lämpligen äro indelade,
med den af komiterade föreslagna bevillningsprocenten icke kunna
utbetalas skäligen förhöjda ersättningsbelopp. Då arbetet, besväret
och resekostnaderna för beredningsordförande icke äro mindre, derför
att de skattskyldigas bevillningsbelopp i allmänhet äro små och be vill—
ningssumman för länet sålunda i sin helhet jemförelsevis liten, anser
Konungens Befallningshafvande i olikhet med komiterade, att den nuvarande
procenten för de första 100,000 kronorna af bevillningen bör
ökas till 4 eller möjligen 5 procent och öfriga i nu gällande bevillningsförordning
stadgade procentsatser bibehållas oförändrade, för såvidt
de afse rikets län.

Vexiö, i Landskontoret, den 31 December 1894.

G. H. SPENS.

Frithiof Ohlsson.

8:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Öfver det af särskilda komiterade den 2 sistlidne November afgifna
betänkande med förslag till förordning angående inkomstbevillning
får Konungens Befallningshafvande härmed afgifva infordradt
yttrande.

Då flera nya vigtiga grundsatser vunnit tillämpning i förslaget,
torde vara vanskligt att afgöra, huruvida en i enlighet dermed utfärdad
ny bevillningsförordning kommer att verka till ökning af den allmänna
bevillningen; men äfven om det antages, att så ej blifver fallet, torde
likväl, enär en mera rättvis och jemlik taxering synes kunna åstadkommas
genom den föreslagna förordningen än enligt nu gällande,
komiterades förslag böra läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Emot förslagets detaljbestämmelser har Konungens Befallningshafvande
funnit anledning till följande erinringar.

Kalmar län

förslaget till förordning.

§ 2.

Då inkomstbevillning icke skall utgöras för statens utarrenderade
jordbruksfastigheter, torde l:a momentet af denna § böra omredigeras,
så att detta förhållande tydligt deraf framgår. Konungens Befallningshafvande
föreslår i sådant afseende följande förändrade lydelse:

»Inkomstbevillning utgöres icke af staten eller för annan staten
tillhörig fast egendom än den, som i 8 § omförmäles.»

Enligt 2 momentet af denna § skola offentliga pensionsanstalter
vara befriade från utgörande af bevillning för annan inkomst än deri,
som härflyter af fast egendom. Då emellertid de skäl, hvilka tala
för skattefrihet för offentliga pensionsanstalter, torde hafva samma
berättigande i fråga om de enskilda pensionsanstalterna, anser sig
Konungens Befallningshafvande icke kunna biträda den af komiterade
löreslagna förändring af nu gällande stadgande, hvilket medgifver alla
pensionsanstalter frihet från utgörande af inkomstbevillning. Skulle
emellertid komiterades förslag anses böra blifva gällande lag, torde
för undvikande af tvekan vid tillämpningen böra antydas, hvilka pensionsanstalter
äro att anse såsom offentliga. Skilnaden emellan de offentliga
och enskilda pensionsanstalterna torde nemligen icke vara någonstädes
i lag bestämd.

§ 3.

Lika med Landskamreraren Holmquist anser Konungens Befallningshafvande,
att bland skattskyldigs bruttointägter ej bör inräknas, hvad
som erhålles såsom skadestånd. Till förekommande af missförstånd
torde likväl böra tydligen utmärkas, att detta endast skall gälla skadestånd,
som i 6 kapitlet Strafflagen omförmäles.

§ 4 mom. 1.

Likaledes biträder Konungens Befallningshafvande deri af Laudskamreraren
Holmquist uttalade mening rörande lydelsen af första stycket
af detta moment.

§ 4 mom. 3.

På de af Landskamreraren Holmquist i sin reservation anförda
skäl, hvilka synas Konungens Befallningshafvande hafva samma giltighet
beträffande boningshus, som är dyrbarare, än hvad i orten är brukligt,

Kalmar län.

G:!

får Konungens Befallningshafvande uttala den mening, att sista stycket
i detta moment bör erhålla denna lydelse:

»byggnad, belägen å jordbruksfastighet, men icke afsedd för det
derå drifna jordbruk».

§ 5 mom. 3.

Det af Landskamreraren Holmquist framstälda förslag synes hafva
företräde framför öfriga komiterades.

§ 7 mom. 2 a.

Konjunktionen »samt» emellan orden »nyssnämnda» och »akademier»
torde böra ersättas med skiljetecken, hvarjemte i stället för ordet
»och» framför »ej heller» synes böra användas ordet »samt».

§ 8.

I motiven till denna § hafva komiterade uttalat den åsigt, att
arrendator af jordbruksfastighet, som är för statsverkets räkning utarrenderad,
icke skall utgöra bevillning för inkomst af arrendet. Såsom
skäl härföre har anförts, att då arrendator af en enskild person tillhörig
jordbruksfastighet ansetts icke skola erlägga bevillning för sin
inkomst af arrendet, emedan inkomsten af sjelfva jordbruksrörelsen
taxeras i jordegarens hand, följdriktigheten fordrade, att samma förhållande
egde rum med arrendatorerna af statens jordbruksdomäner,
hvarjemte komiterade framhållit, att den förmån, som sålunda skulle
komma kronans arrendatorer till del, skulle återverka på arrendebeloppen
vid egendomens framtida utarrendering. Dessa skäl synas
Konungens Befallningshafvande icke öfvertygande. Enligt Konungens
Befallningshafvandes uppfattning bör af den omständighet, att för statens
utarrenderade domäner icke skall utgöras inkomstbevillning, tvärtom
följa, att kronoarrendatorerna skola taxeras för den inkomst, de kunna
förskaffa sig genom den af dem idkade jordbruksrörelse, och då Konungens
Befallningshafvande så mycket mindre kan antaga, att kronans arrendeinkomst
skall i ringaste mån förhöjas genom arrendatorernas befriande
från utgörande af inkomstbevillning, som redan nu vid arrendeuppskattningar
tages tillbörlig hänsyn dertill, att arrendator!! ej utgör fastighetsbevillning
för domänen, samt skattefriheten för den möjliga vinst,
arrendatorn kan förskaffa sig på arrendet, svårligen torde kunna få
någon inverkan på arrendevärdet, föranlåtes Konungens Befallningshafvande
föreslå, att Kronans arrendatorer må fortfarande såsom hittills

Kalmar län.

taxeras för sin inkomst af arrendet. Då det torde få anses rättvist,
att från bruttobeloppet af inkomsten medgifves afdrag för ränta å lånadt
rörelsekapital, synes inkomsten böra hänföras under inkomst af handel
eller näring.

§ n.

Inkomst af kapital, som blifvit nedlagdt i aktieföretag, är enligt nu
gällande bevillningsförordning icke underkastad beskattning hos delegarne
i aktieföretaget, utan taxeras bolaget såväl för ränteinkomsten
af det deri nedlagda kapital som för den derutöfver uppkomna vinsten
på rörelsen. Häruti hafva komiterade föreslagit den förändring, att,
jemte det bolaget skulle beskattas i öfverensstämmelse med de för
handel eller näring gällande bestämmelser för hela sin inkomst af
rörelsen, aktieegarne borde i de respektive taxeringsorterna utgöra bevillning
för den utdelning, som de egt uppbära från aktieföretaget.

Konungens Befallningshafvande, som uppskattar vigten af de skäl,
hvilka föranledt detta förslag, kan dock icke — äfven med tillbörlig
hänsyn ej mindre dertill, att styrelse för aktie- och bankbolag skall
enligt 26 § lemna uppgift å namn, bostad och delaktighetsbelopp för
kände delegare i bolaget samt utdelningen under nästföregående år för
hvarje aktie elier lott, än äfven att sjelfdeklaration underkastad skattskyldig
skall lemna uppgift jemväl rörande sin inkomst af ifrågavarande slag
— underlåta att uttala farhåga, att verkan af komiterades förslag icke
varder effektiv. Utom det att aktier, ställda till innehafvaren, lätt
kunna undandragas taxering, är nemligen uppenbart att för utdelning för
de aktier, som till icke obetydlig mängd befinna sig i utländingars
händer, endast undantagsvis skulle komma att utgöras bevillning.

Ville man nu uteslutande tillgodose statens förmån, torde det i
Landskamreraren Cavallis reservation förordade sätt för upptagande af
ifrågavarande höjda beskattning vara det enda fullt verksamma; men
då komiterades förslag angifvits åsyfta att bereda jemväl den kommun,
aktieegaren i beskattningshänseende tillhör en billig fördel — hvarom
den enligt Cavallis förslag i flertalet fall torde gå miste — vågar
Konungens Befallningshafvande till öfvervägande framhålla möjligheten
af båda förslagens kombinerande sålunda, att delegare i enskild sedelutgifvande
bank eller aktiebolag, hvilkets aktier enligt dess bolagsordning
äro ställda till viss person, blefve, oafsedt den inkomstbevillning,
hvartill bolaget sjelft taxerats enligt § 10, beskattade i enlighet med
komiterades förslag § 11 g, men att alla andra aktiebolag påfördes, i
likhet med hvad Landskamreraren Cavalli föreslagit, förutom bevillning för

Kalmar län.

inkomst enligt § 10, en särskild bevillningsafgift, dock endast för det
belopp, bolaget lemnat i utdelning åt delegarne för nästförflutna året.

Härigenom uppkomme visserligen en skiljaktighet, vid beskattning
af de olika kategorierna af aktiebolag, men denna skiljaktighet skulle
väl låta sig försvaras ur synpunkten af det praktiska resultatet, till hvilket
vår tid, ej med orätt, visar sig allt mera benägen att taga hänsyn.
Det är ock sannt, att den eller de kommuner, inom hvilket aktiebolag
af sist nämnda slag drefve sin rörelse, vunne en förmån framför de
andra kommuner, hvari delegare i bolaget funnes bosatte, men den inkomst,
de senare kommunerna eljest kunnat i skatteväg vinna, lärer
under hvarje förhållande varit mer än oviss. Sannt är ock slutligen,
att egare af aktie i sist angifna kategori af bolag kan under ifrågavarande
beskattningsform gå miste om det bevillningsfria afdrag å inkomsten
af aktier, hvartill han enligt 15 § tilläfventyrs varit berättigad,
om han sjelf taxerats för denna inkomst, men häremot torde kunna
ställas osannolikheten, att dylika aktier annat än högst undantagsvis
befinnas i de lägst beskattades hand.

§ 13.

Lika med komiterade finner Konungens Befallningshafvande att
från inkomst af fast egendom icke bör tillåtas afdrag för annan skuldränta
än sådan, som belöper å gäld, hvilken är i fastigheten intecknad.

De skäl åter, hvilka föranledt komiterade att för åtnjutande af
afdrag för skuldränta från annan inkomst af handel eller näring än
inkomst af jernvägsdrift uppställa såsom vilkor, att till säkerhet för
det upplånade kapitalet icke är lemnad inteckning i den skattskyldiges
fastighet, synas Konungens Befallningshafvande icke fullgiltige. I tilllämpningen
vållas härigenom uppenbarligen orättvisa. En skattskyldig
af nämnda kategori, som af en eller annan anledning föredrager att
förskaffa sig rörelsekapital genom belåning af inteckningar i honom
tillhörig fast egendom till belopp, som mer eller mindre öfverstiger
40 procent af fastighetens taxeringsvärde, framför att lemna annan
säkerhet, kommer nemligen genom ifrågavarande stadgande i sämre
ställning än den, som mot annan säkerhet än dylik realsäkerhet upplånar
sitt rörelsekapital, likasom den kapitalist, som sjelf har skuld,
till säkerhet hvarför inteckning i hans fastighet ej är gällande, gynnas
framför den, som för sin skuld lemnat dylik säkerhet. Att endast till
förekommande af missbruk af afdragsrätten uppställa denna fordran
synes ej välbetänkt. Konungens Befallningshafvande befarar, att detta
stadgande, som måste förefalla den skattskyldige synnerligen obilligt,

Kalmar län.

tvärtom skall fresta honom att genom oriktig uppgift söka vinna skattefrihet
för räntan å ett på berörda sätt upplånadt kapital. Konungens
Befallningshafvande finner sig derför böra förorda den förändring i
komiterades förslag, att afdrag för ränta å skuld må medgifvas: från
inkomst af kapital, för ränta å upplånadt kapital, i den mån afdrag för
sådan ränta icke egt rum från den skattskyldiges inkomst af fast
egendom, samt från inkomst af handel eller näring, för ränta å lånadt
rörelsekapital, i den mån afdrag för sådan ränta icke egt rum från
inkomst af fast egendom och inkomst af kapital.

Från annan inkomst af varaktig eller tillfällig natur skall enligt
komiterades förslag få i beskattningshänseende afdragas arfvode eller
traktamente för revision af offentliga verks eller inrättningars räkenskaper,
då revisionen hålles å annan ort än den, der arfvodes- eller
traktamentstagaren är bosatt. Då emellertid något fullt giltigt skäl
för att icke medgifva samma förmån för arfvode eller traktamente för
revision af enskild inrättnings räkenskaper icke torde föreligga, och då
i allt fall vid tillämpningen måste uppstå tvekan om hvad som skall
förstås med offentliga verk och inrättningar, föreslår Konungens Befallningshafvande,
att orden »af offentliga verks och inrättningars räkenskaper»
må ur författningsförslaget utgå, hvarigenom detsamma bringades
i öfverensstämmelse med motsvarande stadgande i nu gällande
bevillningsförordning.

Ur rättvisans och billighetens synpunkt anser Konungens Befallningshafvande
angeläget, att embets- och tjenstemän må berättigas till
afdrag från sina inkomster för kostnaderna icke blott för de i komiterades
förslag angifna tjensteresor utan för alla sådana tjensteresor, för
hvilka ersättning icke är särskildt anvisad. Konungens Befallningshafvande
kan icke utleta något giltigt skäl för den af komiterade föreslagna
inskränkningen; och då embets- och tjenstemannen genom den
obligatoriska sjelfdeklarationens införande kommer att sjelf få på heder
och samvete uppgifva beloppet, hvartill kostnaderna för resorna under
nästföregående år uppgått, lärer näppeligen kunna befaras missbruk af
rätt till afdrag i nämnda afseende.

I sammanhang härmed tillåter sig Konungens Befallningshafvande
fästa uppmärksamheten derpå, att om fögderitjenstemännen berättigas
afdraga kostnaden för resorna till och från kronouppbördsstämmor,
mantalsskrifningsförrättningar och taxeringsnämnds sammanträden, länsmännen
ock böra medgifvas afdrag för kostnaderna för de ordinarie
vägsynerna.

Kalmar län.

§ 15.

Komiterade hafva med hänsyn till den högre skatteförmåga, som
inkomst af kapital ansetts ega, föreslagit bestämmelser i syfte att dylik
inkomst må underkastas en högre inkomstskatt, hvilken förhöjning
komiterade föreslagit till hälften mot hvad eljest skolat för inkomsten
erläggas. Häremot har Konungens Befallningshafvande funnit anmärkningsvärdt,
att den mindre inkomsten skall drabbas af lika stor förhöjning
som den större inkomsten, medan den senares skatteförmåga är
ojemförligt mycket större. En person med till exempel 1,000 kronors
inkomst af kapital, men utan andra inkomstkällor erlägger, efter erhållet
bevillningsfritt afdrag för sin nämnda inkomst, nu bevillning med 5
kronor 50 öre, men skulle enligt komiterades förslag få till staten utgöra
i bevillning 12 kronor eller mera än dubbelt mot hvad nu är fallet, hvilket
blir så mycket kännbarare, som hans bidrag till kommun och landsting
skall uträknas efter den sålunda förhöjda bevillningen. Då sistnämnda
bidrag flerestädes torde icke understiga ett sammanlagdt belopp motsvarande
6 å 7 gånger bevillningskronan, skulle skattskyldig med 1,000
kronors inkomst af kapital komma att få i skatter utbetala årligen
omkring 8 å 9 procent af sin inkomst, hvilket belopp ytterligare skulle
förhöjas om tilläggsbevillningen skulle utgöras. Jemförelsen ställer sig
än ogvnsammare för ett lägre inkomstbelopp, men gynsammare ju större
inkomsten är. Att en dylik beskattning icke kan vara rättvis, torde
ligga i öppen dag; och Konungens Befallningshafvande tvekar derför
icke att förorda, att någon lindring må medgifvas den mindre inkomsten
af kapital genom skattens lämpande mera efter skatteförmågan. Denna
lärer dock icke få mätas endast efter inkomsten af kapital, utan efter
beloppet af den skattskyldiges alla inkomster. Med denna uppfattning
föreslår Konungens Befallningshafvande att från den allmänna regeln
att inkomst af kapital skall för bevillnings påförande höjas med 50
procent må stadgas det undantag, att, derest skattskyldigs å en eller
flera orter uppskattade årsinkomster, deri inberäknade hustruns, icke
öfverstiga 1,500 kronor, deri ingående inkomst af kapital skall förhöjas
med endast en fjerdedel.

Till tydligt utmärkande att vid bestämmande, dels huruvida skattskyldigs
årsinkomster uppgå till beskattningsbart belopp och dels af
storleken af det bevillningsfria afdraget, hänsyn skall tagas till förhöjningen
af inkomst af kapital, föreslår Konungens Befallningshafvande
följande förändring i ordalydelsen af komiterades ifrågavarande förslag:

Kalmar län.

»dock att — — — flere orter på förenämnda sätt taxerade årsinkomster,
deri» etc. (lika med komiterades förslag.)

Deri af komiterade föreslagna begränsning af rätten till frihet
från eller lindring i bevillning i afseende å inkomst af fast egendom
synes Konungens Befallningshafvande välbetänkt; dock torde de ordalag,
uti hvilka komiterades mening blifvit uttryckt för de vid lagtillämpning
mindre vana beskattningsnämnderna, föranleda tvekan, huru bevillningsfria
afdraget skall beräknas i det fall, att den skattskyldige förutom
inkomst af fastighet taxeras jemväl för annan inkomst. Af stadgandet
framgår med önskvärd tydlighet, att skattskyldig, hvars inkomst af
fastighet är 575 kronor, skall derför erlägga bevillning med 60 procent
af nämnda belopp eller för 345 kronor; men att beskattningsbara beloppet
skall utföras med enahanda summa, om den skattskyldige derjemte
har 250 kronors inkomst af annan inkomstkälla, torde icke af
hvar och en inses. Till undvikande af missförstånd torde derför i
formuläret böra gifvas exempel på stadgandets tillämpning i ett fall
sådant som det anförda, eller ock, hvilket synes Konungens Befallningshafvande
vara att föredraga, ifrågavarande stycke i §:n böra omredigeras,
i hvilket afseende Konungens Befallningshafvande föreslår följande
lydelse:

»skolande emellertid — •— — iakttagas, att skattskyldig, hvars
inkomst af fastighet, efter afdrag för ränta å skuld, uppgår till minst
25 kronor, icke får från beräknade summan af sina inkomster åtnjuta
högre afdrag än att hans beskattningsbara inkomst alltid utgör 60
procent af inkomsten af fastighet, samt att — — — i mantalsskrifningsorten.
»

I 18.

Fullgörandet af uppgiftspligtig egare eller innehafvare af jordbruksfastighet
pålagda skyldighet att aflemna skriftlig uppgift enligt
faststäldt formulär om egendomens areal i åker, äng samt skogs- och
betesmark, hvarje egoslag för sig, skall i de flesta fall möta stor svårighet,
emedan egare af mindre hemmansdel i allmänhet har endast ofullständig
kännedom om den areal, hans hemmansdel omfattar. De uppgifter,
som beskattningsnämnderna komma att erhålla, torde derför i
regel blifva mindre tillförlitliga och följaktligen af ringa värde för taxeringen.
Då fastighetsegaren deremot kan lemna noggranna uppgifter
om utsäde, kreatursbesättning och det arbetsbiträde, som torpare lemna,
samt så beskaffade uppgifter, hvilka lättare kunna bedömas och till
riktigheten kontrolleras af taxeringsmännen, förvisso skola lemna ett

Kalmar län.

mera tillförlitligt materiel för bedömandet af fastighetsvärdet än arealuppgifter,
anser Konungens Befallningshafvande, att egare eller innehafvare
af jordbruksfastighet bör åläggas skyldighet att i främsta rummet
lemna uppgifter i sålunda angifna hänseenden samt först i andra
rummet om egendomens areal.

Detta förslag påkallar gifvetvis ändring af § 5 i sjelfva förordningen
samt 1 § 5:o) i instruktionen för taxeringsmyndigheterna.

§ 19 mom. 3 och § 28.

Konungens Befallningshafvande biträder den af Landskamreraren
Holmquist i reservationen uttalade mening.

§ 31.

I redigeringen af andra stycket i denna § föreslår Konungens
Befallningshafvande följande förändring:

»Hörsammas icke — — — än fastighet beräknas uppgå, för bevillnings
påförande ökas med en fjerdedel.»

§ 35.

Tydligare än som skett uti komiterades förslag torde böra i l:a
momentet utmärkas, att det oriktiga meddelandet skall hafva lemnats
mot bättre vetande; och föreslås derför följande förändring:

»Derest i — — — eller 29 § skattskyldig mot bättre vetande
lemnat oriktigt meddelande, och inkomst — — — påförd.»

Om af de exempel på tillämpningen af denna §, hvilka i formuläret
till taxeringslängd öfver inkomstbevillningen blifvit gifna, får anses
framgå, att det belopp, för hvilket skattskyldig skall eftertaxeras, bör
sammanläggas med det för löpande året beräknade inkomstbeloppet,
följer af föreslagna stadgandet den oegentligheten, att för de till bevillningsiritt
afdrag enligt 15 § berättigade skattskyldige påföljden af det
svikliga förfarandet växer i omvändt förhållande till deras skatteförmåga.
En person sålunda, som för det löpande året bort taxeras för t. ex.

1,000 kronor, men nästföregående år genom mot bättre vetande lemnad
oriktig uppgift undgått att erlägga bevillning för 600 kronor, skulle
komma att påföras bevillning för 2,200 kronor med 21 kronor. Då han
varit berättigad till bevillningsfritt afdrag med 500 kronor, derest eftertaxering
ej kommit i fråga, får han för det eftertaxerade beloppet erlägga
bevillning med 16 kronor; men hade hans taxerade inkomster för
löpande året utgjort till exempel 2,200 eller 2,300 kronor, skulle hans
svikliga förfarande föranledt ökad bevillning med allenast respektive 13

Kalmar län.

och 12 kronor. Obilligheten häraf torde vara påtaglig och påkalla inrymmande
i denna § af uttrycklig föreskrift i syfte att eftertaxeringen
måtte drabba alla skattskyldige lika.

§§ 37 och 38.

Det synes Konungens Befallningshafvande lämpligt, att 2 mom. af
38 § derifrån utbrytes och ingår såsom ett moment af 37 §.

§ 41.

De i 61 § omförmälda af skrifter af nästföregående års taxeringslängder
torde efter fyrktalslängdernas upprättande icke erfordras inom
kommunerna. De synas derför kunna tidigare än komiterade föreslagit
aflemnas till bevillningsberedningens ordförande; och då denne torde
böra sättas i tillfälle att kunna påbörja honom åliggande dryga förarbeten,
så snart de uppgifter, hvilka i 18, 19 och 26 §§ omförmälas,
kommit honom tillhanda, hvilket torde ske kort efter den 1 April, får
Konungens Befallningshafvande föreslå den förändring af denna §, att
nämnda afskrifter jemte det i 71 § omförmälda utdrag af pröfningsnämndens
protokoll må till bevillningsberedningens ordförande aflemnas
senast den 1 April.

§ 54 inom. 2.

Lika med Ländskamreraren Holmquist anser Konungens Befallningshafvande,
att kronofogden bör befrias från skyldigheten att föra
taxeringsnämndens protokoll, hvilket arbete lämpligen torde kunna åläggas
häradsskrifvaren.

Instruktionen för taxeringsmyndigheterna.

§ 2.

Det af Landskamroraren Holmquist föreslagna sätt för beräkningen
af inkomst af kapital synes Konungens Befallningshafvande hafva företräde
framför öfrige komiterades förslag.

§ It.

I öfverensstämmelse med hvad Konungens Befallningshafvande vid
§ 8 i förslaget till förordning angående inkomstbevillning anfört, hemställes,
att andra stycket af denna § måtte ur förslaget utgå samt åt
första stycket gifvas den förändrade lydelse, som påkallas af kronoarrendators
skyldighet att erlägga bevillning för inkomst af jordbruksrörelsen.

Gotlands län.

Emot de vid författningsförslaget fogade^ formulär har Konungens
Befallningshafvande icke funnit anledning till annan erinran än att
kolumnen 4 i formulären till taxeringslängd öfver inkomstbevillningen
och till längd öfver de af pröfningsnämnden beslutade förändringar
synes hvarken för taxeringen eller annat af komiterade antydt ändamål
vara af någon betydelse, men väl förorsaka bevillningsberedningsordföranden
och häradsskrifvaren eller vederbörande tjensteman i stad afsevärdt
besvär.

Beträffande komiterades förslag till ändrad lydelse af vissa §§ uti
Kong/. Förordningen om kommunalstyrelse på landet har Konungens Befallningshafvande
intet annat att anföra än att godkännande af den af
Konungens Befallningshafvande vid 8 § i förslaget till förordning angående
inkomstbevillning uttalade mening beträffande beskattning af kronoarrendators
inkomst af arrendet påkallar bibehållande af nu gällande
stadgande i 58 § af ofvannämnda nådiga förordning att inkomst af
arrende af statens jordbruksfastighet ej skall i fyrktal sättas.

Vid komiterades förslag till ändring af vissa §§ i Kongl. Förordningarne
om kommunalstyrelse i stad och om landsting har Konungens
Befallningshafvande intet att erinra; och öfver komiterades öfriga förslag
torde något Konungens Befallningshafvandes yttrande icke erfordras.

Kalmar i Landskontoret den 25 Januari 1895.

C. AD. FAGERLUND.

Axel Bökelund.

9:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gotlands län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Genom skrifvelse den 13 sistlidne November har Konungens Befallningshafvande
anmodats till Eder inkomma med yttrande öfver det
af särskilda komiterade den 2 sistlidne November afgifna betänkande
med förslag till förordning angående inkomstbevillning.

I anledning deraf får Konungens Befallningshafvande anföra att,
om än tvifvelaktigt är huruvida genom bestämmelserna uti den före -

Gotlands län.

slagna bevillningsförordningen ökade bidrag till statsbehofvens fyllande
skola kunna i någon väsentlig mån vinnas, Konungens Befallningshafvande
likväl, då en mera rättvis och jemlik beskattning synes kunna
åvägabringas genom den föreslagna förordningen, än genom den nuvarande,
icke har något emot de af komiterade antagna principer för
bevillningens utgörande att erinra.

Emot de särskilda detaljerna i förslaget till förordning angående
inkomstbevillning åter vill Konungens Befallningshafvande göra följande
erinringar.

§ 1 mom. d.

Konungens Befallningshafvande, som delar Landskamreraren Cavallis
i reservation uttalade mening beträffande beskattningen för utdelning
å aktier, anser sålunda att orden »eller utdelning för aktier» i
detta moment böra utgå.

§ 2 mom. 4 c).

Af nyss anförda skäl böra äfven i detta moment orden »eller utdelning
för aktier» utgå.

§ 3.

För vinnande af lämpligare beteckningssätt för de i senare stycket
af denna § uppräknade hufvudarter eller klasser af inkomst och för
undvikande af uttrycket: »annan inkomst af varaktig eller tillfällig natur»
föreslår Konungens Befallningshafvande att stycket må erhålla
följande lydelse:

»All inkomst hänföres till någon af följande hufvudarter eller
klasser:

l:a klassen: inkomst af fast egendom,

2:a klassen: inkomst af kapital,

3:e klassen: inkomst af handel och näring,

4:e klassen: inkomst af annan art än klasserna 1—3».

I följd häraf hemställes om motsvarande ändring i de delar af
förordningen och formulären, der de anmärkta beteckningarna af de
särskilda inkomstarterna förekomma.

§ 4 mom. 1.

Konungens Befallningshafvande biträder Landskamreraren Holmquists
reservation angående detta moment.

Gotlands län.

§ 6 mom. a).

Äfven härutinnan anser Konungens Befallningshafvande Herr Holmquists
reservation böra bifallas.

§11 mom. g)

bör utgå i öfverensstämmelse med hvad här ofvan under § 1 yttrats.

§ 13 mom. 1 c).

Afdraget för förlust å handeln eller näringen torde böra ytterligare
begränsas till förlust, som icke uppstått tidigare än under nästföregående
år.

§ 19.

De uti denna § åberopade formulären synas väl mycket omständliga,
men då Konungens Befallningshafvande icke tilltror sig att uppställa
något annat mera tillfredsställande förslag till skattedeklaration, inskränker
sig Konungens Befallningshafvande till att påpeka hurusom »bruttointägter»
och ))inköp ssumman för varor och råämnen» oftast icke utan
mycket besvär torde kunna framletas utur en näringsidkares bokföring,
ehuru denna kan vara fullt öfverensstämmande med hvad som stadgas
i Kongl. Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 Maj 1855. Häraf torde alltför stora svårigheter komma att vållas
för såväl de skattskyldige som taxeringsmyndigheterna, hvarföre önskligt
vore, att derest icke mera förenkladt formulär till skattedeklaration kan
uppställas, föreskrifterna angående handelsböcker och handelsräkningar
blifva omsedda och ändrade, så att ett i öfverensstämmelse dermed upprättadt
beslut kunde läggas till grund för deklarationen..

Konungens Befallningshafvande delar äfven Herr Holmquists mening
beträffande 3:e momentet af denna §.

§ 26.

T afseende å mom. 2 a) delar Konungens Befallningshafvande Herr
Holmquists och beträffande mom. 2 e) Herr Cavallis mening.

Den i sista stycket af denna § intagna bestämmelse om befrielse
för vederbörande att lemna uppgift beträffande pension eller gratifikation,
som understiger 100 kronor, då för den, som åtnjutit dylik pension eller
gratifikation, annan inkomst ej uppgifves, synes böra utgå, enär pensionseller
gratifikationstagaren mycket väl kan hafva kapital- eller annan beskattningsbar
inkomst, som bör med pensionen eller gratifikationen sam 10 -

Gotlands län

manläggas, för bedömande af frågan om bevillning skall för inkomsten
erläggas.

§ 27.

Att blanketter till deklarationen skola allmänheten tillhandahållas
genom bevillningsberedningens ordförande, Ofverståthållareembetet, Magistrater
och kommunalnämndernas ordförande bör efter Konungens Befallningshafvandes
förmenande göras icke till regel utan till undantag.
Då den skattskyldige afhemtar eller tillställes debetsedel för det gångna
skatteåret, bör lian äfven samtidigt erhålla blankett till skattedeklarationen
för det löpande årets bevillningstaxering och derigenom i god
tid blifva i tillfälle att samla tillförlitliga uppgifter för dess ifyllande.

§ 41.

Då komiterade å sid. 153 med fog förutsätta att beredningens ordförande
bör hafva tillgång jemväl till mantalslängden, och uti § 43 föreskrifves
att denna längd skall af honom efter förrättningens slut tillställas
vederbörande kronofogde, bör i § 41 intagas uttrycklig föreskrift
om skyldighet för häradsskrifvare och vederbörande stadstjensteman att
senast den 20 April till berednings ordförande aflemna jemväl mantalslängden.

§ 43.

Herr Holmquists reservation i afseende på denna § biträdes af
Konungens Befallningshafvande.

§ 45.

Till bestämmelsen om att fögderitjensteman ej må utan laga förfall
kunna afsåga sig förtroendet att vara ordförande i bevillningsberedning
anser Konungens Befallningshafvande böra fogas det tillägg, att
fögderitjensteman icke utan eget medgifvande skall vara pligtig åtaga
sig sådant uppdrag i flera än ett taxeringsdistrikt.

§§ 47 och 72.

Stadgandena om ersättning åt bevillningsberedningames ordförande
för inställelse hos taxeringsnämnd samt åt beredningsordförande, pröfningsnämnds
ledamöter, kronofogdar och häradsskrifvare för inställelse
vid pröfningsnämnds sammanträde öfverensstämmer med bestämmelserna
i nu gällande bevillningsförordning, men då, oberäknadt det att dagtraktamente
skall utgå endast för närvaro vid nämnden, ersättning för

Gotlands län.

sjelfva färden skulle såsom hittills utgå närmast efter 4:e klassen i
gällande resereglemente, kan Konungens Befallningshafvande ej finna
något skäl hvarföre vederbörande ej böra berättigas jemväl till åkdonsoch
beställningspenningar samt godtgörelse för transport af'' effekter i
öfverensstämmelse med hvad för förstnämnda klass är i § 8 af resereglementet
stadgadt.

Formulären N:ris 3 och 4 till fastighetstaxeringslängder anser
Konungens Befallningshafvande böra, för att sätta vederbörande i stånd
att genom summering kontrollera, att nettoinkomsten blir riktigt upptagen,
fullständigas med två kolumner (en parti- och en hufvudsumma)
för skuldränteåfdragen.

Uti förslaget till ändrad lydelse af §§ 12, 57 och 64 i Kongl.
förordningen om kommunalstyrelse i stad förekommer uti förstnämnda
§ mom. 1, att den, som vid allmän rådstuga röstberättigad är, eger en
i-öst för hvarje fulla 100 kronor af det inkomstbelopp, efter hvilket lian
enligt § 57 bidrager till kommunens utgifter.

Motsvarande § uti nu gällande förordningen medgifver rösträtt för
bevillning till och med 1 krona och således äfven för bevillning till
mindre belopp iin 1 krona.

Då Konungens Befallningshafvande ej kan finna något skäl hvarföre
de personer i stad, hvilka beskattas för en inkomst, som efter föreskrifvet
bevillningsfritt afdrag ej uppgår till 100 kronor, skulle fråntagas
deras hittillsvarande rösträtt, och ett dylikt stadgande ej heller öfverensstämmer
med hvad komiterade uti § 58 af förslaget till ändring af förordningen
om kommunalstyrelse på landet ifrågasatt beträffande upprättande
af den fyrktalslängd, hvilken jemlikt §§ 8 och 11 i förordningen
tillika utgör kommunens röstlängd, anser sig Konungens Befallningshafvande
böra föreslå att till det föreslagna l:a momentet af § 12
må fogas följande tillägg:

»År skattskyldig beskattad för inkomst, som efter föreskrifvet bevillningsfritt
afdrag ej uppgår till 100 kronor, eger han ändock en röst.»

Blekinge län.

Emot komiteradeB förelag i öfrigt har Konungens Befallningshafvande
icke något att erinra.

Visby i Landskontoret den 15 December 181)4.

E. POIGNANT.

Oscar Melin.

I0:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Blekinge län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Sedan 1 genom skrifvelse af den 13 sistlidne November anmodat
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att före innevarande års utgång till
Eder inkomma med yttrande öfver ett af särskilda komiterade den 2
förberörde November algifvet betänkande med förslag till förordning
angående inkomstbevillning, får Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
detta ämne anföra följande:

Genom den föreslagna ombildningen af fastighetsbevillningen till
ett slags inkomstskatt samt fastighetsegare medgifna afdrag för skuldräntor
och frihet från eller lindring i bevillningen för lägre inkomstbelopp
hafva bestämmelserna i förslaget blifvit till den grad invecklade,
att desamma säkerligen skulle för de skattskyldige blifva mycket
svåra att fatta samt för taxeringsmyndigheter och tjenstemän synnerligen
besvärliga att tillämpa. Det mest magtpåliggande och tidsödande
arbetet skulle läggas i händerna på ordförandena i bevillningsberedningarna,
hvilka ofta torde sakna tid och förmåga att på ett nöjaktigt
sätt fullgöra ett sådant uppdrag och dertill ej skulle kunna beredas
skälig ersättning för sitt arbete. I de utländska stater, der inkomstskatt
finnes införd, är det hufvudsakliga bestyret med taxeringen och
derför erforderliga förberedande åtgärder öfverlemnade åt statstjenstemän,
hvilket också synes blifva nödigt i vårt land, om komiterades förslag
hvad angår fastighetsbeskattningen skulle vinna tillämpning.

Med skäl torde äfven kunna ifrågasättas, huruvida det skulle leda
til), en rättvis och jemlik beskattning att i enlighet med förslaget bereda

Blekinge län.

egare af jordbruksfastigheter befrielse från en stor del af den ökade
bevillning, hvars utgörande efter 1892 års urtima Riksdags beslut gjorts
till vilkor för grundskatternas afskrifning samt lindringen i rustningsoch
roteringsbesvären, på samma gång man vill öka bevillningen för
inkomst af kapital med 50 procent och såsom beskattningsbara rubricera
åtskilliga inkomstslag, för hvilka hittills icke utgjorts bevillning. Enligt
förslagen till ändringar i kommunalförordningarna skulle emellertid i
afseende å fördelningen af bidragen till utgifterna för kommunala behof
icke tagas någon hänsyn till skuldräntor samt frihet från eller lindring
i bevillningen för fast egendom men deremot för alla andra inkomstkällor,
hvilket torde hafva till föl jd, att den för fastighetsegare afsedda
förmånen af rätt till vissa skuldränteafdrag i sjelfva verket skulle
blifva ringa om ens någon, under det svårigheterna och olägenheterna
vid taxeringen sålunda utan giltig anledning väsentligen ökades. Härvid
synes jemväl böra tagas i betraktande, att skattskyldig för tillgodonjutande
af rätt till afdrag för skuldräntor måste enligt § 21 i
förslaget årligen lemna upplysning om fordriugsegarens namn, skuldsummans
storlek och räntefoten, något som ^ärskildt för mindre skrifkunnige
fastighetsegare skulle blifva mycket betungande och säkerligen
af många bland dem underlåtas med den påföljd, att de ginge förlustiga
rätten till afdrag.

Af nu anförda skäl anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande komiterades
förslag om införande af inkomstskatt för fastigheter icke böra
vinna godkännande utan den nu gällande fastighetsbevillningen i hufvud-,
sak böra bibehållas oförändrad.

Då den i bevillningsförordningen endast åt näringsidkare jemte
kapitalister nu medgifna rätt till afdrag för skuldräntor tvifvelsutan
måste anses stridande emot rättvisans fordringar men det ej lämpligen
torde låta sig göra att medgifva afdrag för ränta å all skuld utan i
sammanhang med en konseqvent genomförd inkomstskatt och såsom
komplement dertill en särskild förmögenhetsskatt, synes, för närvarande
och intilldess efter utlandets mönster dylika skatteformer anses böra
hos oss komma till användning, rätta utvägen att i afseende å frågan
om afdrag för ränta å upplånade kapital befordra en rättvis och jemlik
beskattning, efter Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes mening, vara att
söka i ett generelt förbud emot sådant afdrag i andra fall än vid
taxering för inkomst af kapital och af penningerörelse.

Den i § lo föreslagna förhöjningen af 50 procent i bevillningen
för inkomst af kapital torde så mycket mindre kunna anses af omständigheterna
betingad, som den proportionella beskattningsprincipen i

Blekinge län.

öfrigt bibehållits och annan fonderad inkomst ej skulle drabbas af
högre bevillning än öfriga inkomstkällor. Framför allt synes sådan
förhöjning obillig hvad angår det mindre kapitalet, hvars innehafvare
ofta befinner sig i en bekymmersam ställning till följd af räntans
nedgång, hvarigenom kapitalet numera lemnar ringare afkomst än
tillförene.

En inkomst af 500 kronor lemnar tvifvelsutan sällan något öfverskott
utöfver lefnadskostnaderna, hvilka under det sista årtiondet ej
oväsentligt stegrats; och då hvarje skattskyldig har att i personliga
utskylder erlägga mantalspenningar, sjukvårdsafgift, folkskoleafgift och
afgift till presterskapet samt genom påförande af bevillning för den
skattskyldige äfven uppkommer förpligtelse att utgöra alltjemt växande
kommunala och kyrkliga utskylder till mångdubbelt högre belopp än
bevillningen, synes rättvisa och billighet kräfva, att nu meögifvet bevilluingsfritt
existensminimum höjes intill 600 kronor, hvilket belopp
ändock understiger den skattefria inkomsten i våra grannländer. I
hvarje fall måste det vara mindre lämpligt att bestämma den högsta
lindringen i bevillningen till 500 kronor, för såvidt skattskyldighet skulle
inträda för den, som har en inkomst med huru ringa belopp som helst
Överskjutande 500 kronor, hvarigenom man, till föga fromma för statsverket
och kommunerna, men med väsentlig ökning af taxeringsmyndigheternas
och uppbördstjenstemännens arbete, tillskapar ett stort
antal skattskyldige, som komme att utgöra bevillning blott för en eller
annan kronas inkomst med ett eller ett par öre och sålunda till och
med mindre än lösen för debetsedeln. Bestämmelserna i nu gällande
bevillningsförordning, enligt hvilka det minsta belopp, för hvilket bevillning
kan komma att utgöras, är 50 kronor med en bevillning af 50 öre,
torde derför i sådant hänseende vara att föredraga framför komiterades
förslag. Vidare lärer någon giltig anledning ej vara för handen att,
såsom komiterade föreslagit, nedsätta den nu medgifna lindringen för
inkomstgrupperna emellan 1,000 och 1,200 kronor samt emellan 1,600
och 1,800 kronor, under det de lägre inkomstbeloppen i allmänhet
intill 2,200 kronor eljest skulle komma i åtnjutande af någon om ock
ringa förhöjning i sådan lindring.

1 öfverensstämmelse med nu gjorda uttalanden anser Kongl.
Maj :ts Befallningshafvande, att bevillning ej skall utgöras för inkomst
understigande 600 kronor och att i öfrigt bevilluingsfritt afdrag bör
medgifvas sålunda:

att, derest inkomsten uppgår till

Blekinge län.

600 kronor,
1,200 „
1,500 „

1,800 „
2,100 „

men icke till 1,200 kronor, bevillningsfritt afdrag åtnjutes för 500 kronor,

„ ,, 1,500 .. „ „ „ 400 „

„ „ 1,800 „ „ „ „ „ 300 „

„ „ 2.100 „ ,. .. „ 200 „

,, 2,400 „ „ „ „ „ 100 „

Då en kommun synes ej böra utgöra bevillning för en inom annan
kommun belägen fastighet, hvilken icke lemnar någon inkomst och
derför ej heller lämpligen kan åsättas taxeringsvärde, torde i första
stycket af § 7 mom. 2 a) uteslutas orden »som äro belägna inom
kommunens område.»

Efter Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes mening skulle det vara
i hög grad olämpligt att, med frångående af nu gällande grundsatser,
taxera inkomsten, såsom i § 12 mom. 1 af förordningen och § 10 af
instruktionen föreslagits, för det nästföregående och ej för det löpande
året; hvaremot vissa inkomster naturligtvis lämpligen böra beräknas
efter det föregående året. En inkomstskatt bör tydligen uttagas så
fort sig göra låter, efter det den taxerade inkomsten kommit den skattskyldige
till godo. Ju längre härmed dröjes, desto mindre intägt kommer
skatten att lemna och desto svårare måste det blifva att utfå densamma
helst i de fall, då inkomstkällan upphört. Enligt förslaget skulle det
emellertid kunna dröja bortåt två år med uttagande af bevillningen
och närmare tre år med uttagande af sista delen af derå belöpande
kommunalutskylder efter den tidpunkt då inkomsten upphört att utgå,
hvilket långa dröjsmål säkerligen skulle i många fall vålla de skattskyldige
väsentliga olägenheter och för såväl statsverket som kommunerna
medföra betydliga förluster i följd af ökade afkortningar å
utskylderna. Genom den föreslagna ändringen af taxeringsåret skulle
derjemte uppkomma den orimlighet, att skattskyldig, som åtnjutit be?
skattningsbar inkomst före och efter den nya förordningens trädande
i kraft, finge utgöra bevillning och kommunalutskylder för samma inkomst
två gånger eller under ett år mera, än inkomsten verkligen
åtnjutits. En handels- eller näringsidkare, som börjat sin rörelse år

1894 och slutat densamma med år 1897, skulle nemligen komma att
taxeras åren 1894—1898 eller för fem års inkomst, under det rörelsen
drifvits blott fyra år, hvarvid till följd af öfvergången från den ena
till den andra förordningen samma inkomst skulle taxeras såväl år

1895 som år 1896. Likaså finge under enahanda förhållanden en tjensteman
för annan inkomst än fast lön erlägga utskylder för ett år mera,
än sådan inkomst kommit honom till godo. Onekligen är efter be -

Blekinge län.

stämmelserna i gällande bevillningsförordning taxeringen af tillfälliga
inkomster och af vissa andra inkomster förenad med svårigheter, men
dessa äro tvifvelsutan af ringa betydelse i jemförelse med de olägenheter,
komiterades förslag skulle innebära, och kunna för öfrigt, hvad
angår tillfälliga inkomster, i någon mån undanrödjas genom omredigering
af § 10 mom. 1 och 2 i gällande bevillningsförordning, hvilka
sakna erforderlig tydlighet och fullständighet.

Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser sig derför böra hemställa,
att § 10 af förslaget till instruktion uteslutes och att i förslaget till
förordningen § 12 mom. 1 erhåller ungefär följande lydelse:

»Inkomsten skall i hvarje fall taxeras för det löpande året, dock
att inkomst af tillfällig natur och af sådan verksamhet, som först efter
det löpande årets ingång tagit sin början, må, i händelse inkomsten
icke blifvit taxerad under det löpande året, taxeras under det näst
derpå följande.

I afseende å inkomstens beräknande iakttages,
att inkomst af fast egendom beräknas efter det löpande årets
taxeringsvärde,

att inkomst af fast lön eller af pension liksom, i den mån så
lämpligen kan ske, inkomst af tillfällig natur upptages med det belopp,
hvartill inkomsten under det löpande året uppgår; och

att all annan inkomst upptages med det belopp, hvartill densamma
under näst föregående år uppgått, utom hvad angår sådan, som åtnjutes
första året eller icke åtnjutits för hela föregående året eller
under det löpande året upphör, i hvilka fall inkomsten upptages med
det belopp, hvartill densamma må anses för det löpande året uppgå.»

I sammanhang med dessa ändringar borde i första stycket af
deklarationsformuläret N:o 2 efter ordet »pension» inskjutas orden »liksom,
i den mån så lämpligen kan ske, inkomst af tillfällig natur».

Med rättvisa och billighet synes utan tvifvel bäst öfverensstämma,
att afdrag medgifves för kostnaden för alla sådana tjensteresor, för
hvilka ersättning icke är särskildt anvisad, oafsedt huruvida de äro
särskildt anbefalda eller icke; men då nu gällande stadgande, som i
förslaget är bibehållet, tillämpats blott sedan år 1887, torde ett förslag
om återupptagande af de i 1883 års bevillningsförordning härutinnan
meddelade bestämmelser icke ega någon utsigt till framgång. Vid
sådant förhållande anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att det emot
den allmänna regeln i sista stycket af § 13 mom. 1 d) stridande tilllägget
om rätt för fögderitjenstemän till afdrag för kostnaden för vissa
tjensteresor bör uteslutas. Någon giltig anledning torde för öfrigt icke

Christianstads län.

kunna åberopas i afseende å rätten till afdrag för kostnaden för kronofogdars
eller länsmäns resor allenast i och för kronouppbördsmöten,
mantalsskrifningsförrättningar och taxeringsnämnds sammanträden, helst
sådant afdrag ej skulle vara dem medgifvet exempelvis för tingsresor
eller resor för polisundersökningar eller för beväringsmännens inskrifningar,
vapenöfningar eller mönstringar; hvarjemte och då kronofogdar
och länsmän på resor i utmätningsärenden hemta en ganska afsevärd,
verklig inkomst, hvilken efter komiterades förslag ej skulle vara underkastad
taxering, några billighetsskäl ej tala för förslaget att låta dessa
tjenstemän intaga en särskildt gynnad ställning i afseende å rätten till
afdrag för resekostnader, hvartill anledning deremot möjligen kunde
förefinnas hvad angår häradsskrifvarne, hvilka bland landsstatstjenstemännen
äro de jemförelsevis svagast aflönade.

I öfrigt ansluter sig Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till den af
Landskamreraren A. Holmquist emot vissa föreslagna detaljbestämmelser
afgifna reservation.

Carlskrona i Landskontoret den 24 December 1894.

GOTTH. WACHTMEISTER.

B. Andersson.

l l:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Christianstads län.

Till Kongl. Maj:t8 och Rikets Kammarrätt.

Med föranledande af Eder skrifvelse den 13 sistlidne November
lår länsstyrelsen härmed afgifva yttrande öfver det af särskilda komiterade
den 2 i samma månad afgifna betänkande angående inkomstbevillning
och dervid framhålla följande:

Enligt förslagets 5 § 1 mom. skulle vid fastställande af taxeringsvärde
å fast egendom hänsyn icke tagas, bland annat, till tillgång å
växande skog utöfver husbehof, utan i fråga om skogsområde, som
innehafves af staten. I stället skulle inkomst af skog särskildt beskattas
enligt förslagets 10 § b) såsom inkomst af handel eller näring. Såsom
motiv till en dylik förändring i beskattandet af skogsbandtering anföra

Christianstads län.

komiterade, att vid fastighetstaxering enligt hittills gällande bestämmelser
hänsyn föga torde hafva tagits till dylik inkomst, hvarför särskild
taxering af dylik inkomst vore lika mycket påkallad af statskassans
intressen, som egnad att bidraga till en jemlik beskattning af fastighetsegares
inkomst. Väl är det möjligt att vid fastighetstaxering tillräcklig
hänsyn i enstaka fall icke tagits till befintlig skogstillgång, och
att den af komiterade föreslagna förändring sålunda skulle afhjelpa en
brist, men å andra sidan skulle en dylik förändring medföra andra
olägenheter, som enligt Länsstyrelsens mening äro vida svårare än den
af komiterade påpekade. Om t. ex. inkomsten af en jordbruksfastighet
beräknades uppgå till 200 kronor samt inkomst af skogshandtering å
samma fastighet till 300 kronor, skulle detta senare belopp, då sammanlagda
inkomsten ej öfverstege 500 kronor, blifva obeskattadt. Genom
en dylik inskränkning i bevillningen för inkomst af skog skulle staten
fråntagas en betydande inkomst, som förut tillförts densamma genom
fastighetsbevillning.

I sammanhang härmed må erinras, att vägunderhållet in natura
utgöres efter vägtal, som särskildt åsättes jordbruksfastighet efter senast
faststälda taxeringsvärde. Då skog jemte särskilda förmåner, såsom
fiske, kalk- eller stenbrott, tomt eller upplagsplats för närvarande ingå
i taxeringsvärdet, kommer således jordbruksfastighet, hvad skogens
värde och särskilda förmåner angår, först att deltaga i vägunderhållet
in natura, samt derefter intilldess ny vägdelning egt rum, grundad på
taxeringsvärdet enligt förslaget, jemväl i utgift till vägkassan för inkomst
af skog och näring på sätt uti 6 § d) i väglagen stadgas, således
en dubbel beskattning i fråga om vägunderhållet.

Jemväl en annan, förändringen åtföljande olägenhet torde böra
tagas i betraktande.

Kommunalutskylder å landet utgöras efter fyrktal, som åsättas
fastighet efter bevillningen. Genom nu föreslagna ändring i fastighetstaxering
skulle fyrktalen för fastigheter betydligt nedsättas, hvarigenom
hufvudsakliga bördan af kommunala utgifter torde komma att öfverflyttas
till öfriga skattskyldiga inom kommunen.

Med hvad ofvan blifvit sagdt tror sig Länsstyrelsen hafva framhållit
tillräckliga skäl för sin åsigt, att skogstillgång utöfver husbehofvet
fortfarande bör tagas i betraktande vid fastställande af taxeringsvärde
å fastighet samt inkomst af skog ej särskildt taxeras; och torde den
af komiterade framhållna olägenhet, hvilken föranledt den föreslagna
förändringen, lättare och utan att å andra håll medföra några vådor
kunna afhjelpas om det i stället i bevillningsforordningen starkare än

Christianstads län.

hittills betonades, att vid fastighetstaxering noga bör tagas hänsyn till
befintlig skog utöfver husbehof.

Angående sättet för fastigheters taxering innehåller förslaget ej
andra nya bestämmelser än om allmän fastighetstaxerings verkställande
hvart femte år i stället för såsom hittills hvart tredje år, samt om
uppgiftsskyldighet för fastighetsegaren.

I anledning af en utaf Herr Statsrådet och Chefen för Kongl.
Finansdepartementet till länsstyrelsen aflåteu skrifvelse med begäran
att, derest vid tillämpningen af gällande bevillningsstadga erfarenheten
i ett eller annat afseende ådagalagt behofvet af ändringar af densamma,
länsstyrelsen villo till Herr Statsrådet inkomma med de erinringar,
hvartill länsstyrelsen funnit anledning, har länsstyrelsen uti skrifvelse
den 25 Maj detta år framhållit det i flera afseenden otillfredsställande
resultat, som uppnås genom det hittills tillämpade sättet för bestämmande
af taxeringsvärde å fast egendom, och föreslog såsom ett sätt
för uppnående af en jemnare och mera rättvis uppskattning af fastigheter
densammas verkställande af en för ett eller flora härad gemensam
kommission, bestående af sakkunniga och ojäfviga personer, samt att
den af kommissionen verkstälda uppskattningen blefve gällande under
en längre tidrymd t. ex. 10 eller 15 år.

Väl har genom de bestämmelser, som i förslagets 18 § föreskrifvits
för jordegare om aflemnande till taxeringsmyndigheterna af uppgifter,
möjligheten af en mera noggrann beskattning af jordbruksfastigheterna
i ej ringa grad ökats, men torde i ännu högre grad, särskild t i förhållandet
de olika kommunerna emellan inom samma härad, uppnås genom
det af länsstyrelsen föreslagna sätt, att hvart tionde år en för ett eller
flera härad gemensam kommission året innan allmän omtaxering af
fastigheterna skulle ega rum verkstälde dylik uppskattning samt att
instrumenten deröfver derefter till bevillningsbereduingarne öfverlemnades,
taxeringsmyndigheterna obetaget att i de af kommissionerna
föreslagna värden göra de jemkningar, hvartill skäl kunde föreligga.

Enligt förslagets 11 § skulle såsom annau inkomst af varaktig
eller tillfällig natur uppskattas, bland annat, »årligt eller tillfälligt
understöd, som icke vore att anse såsom bidrag för bekostande af
emottagarens undervisning eller uppfostran», men då understödsgifvaren
väl i regel icke från sin beskattningsbara inkomst åtnjuter afdrag för
dylikt understöd, hvadan sålunda dubbel beskattning skulle komma att
ega rum, anser Länsstyrelsen stadgandet härom, såsom icke med rättvisa
och billighet öfverensstämmande, icke böra upphöjas till lag.

Christianstads län.

Beträffande inkomstens beräknande föreslås (§ 12), att hvarje
annan inkomst an inkomst af fast egendom eller den, som utgöres af
fast lön eller pension, skall beräknas efter det belopp, hvartill inkomsten
under nästföregående kalenderår, eller, der, beträffande handel eller
näring, kalenderår och räkenskapsår icke sammanfalla, inkomsten under
nästföregående räkenskapsår; en princip, som oundvikligen medför olägenheter,
hvilket förhållande komiterade sjelfva framhållit. De skäl,
komiterade anfört såsom så starka, att de betänkligheter, som kunna
mot förslaget framställas, likväl ansetts böra vika, finner Länsstyrelsen
likväl icke vara af den betydelse, att Länsstyrelsen i deuna
del kunnat biträda komiterades mening, utan anser Länsstyrelsen
att afgjordt företräde bör lemnas åt hittills gällande bestämmelser härutinnan
samt sålunda till komiterades formulering af 12 § i förslaget
läggas bestämmelse af innehåll, som innefattas i gällande bevillnings förordnings

10 § mom. 2 a) stycket: »med iakttagande etc.--

åtnjutes».

Derest såsom komiterade föreslagit genomförandet af principen
om obligatorisk sjelfdeklaration, som utgör eu af de betydelsefullaste
skiljaktigheterna mellan nu gällande bevillningsstadga och förslaget,
skulle blifva lag, vore härigenom ett stort steg taget framåt för åstadkommande
af en jemnare beskattning.

Vid de bestämmelser, som med denna princip i förslaget upptagits,
anser sig Länsstyrelsen dock böra erinra, dels att •/. § 17 mom c •/.
hvarje egare af kapital utan svårighet bör kunna uppgifva sin kapitalinkomst,
hvarför hvarje skattskyldig af denna grupp utan undantag
bör lemna uppgift och eftergift ej lemnas åt dem, som åtnjuta dylik
inkomst under 1,000 kronor, dels att hvarje skattskyldig, som åtnjuter
en sammanlagd inkomst till belopp från 1,500 kronor till 3,000 kronor
•/• § 19 mom. 3 och § 28 stycket 3 väl ock skulle kunna vara i
tillfälle att sjelf eller genom annan låta affatta sin uppgift, hvarför
bestämmelse torde kunna lemnas om skyldighet för den skattskyldige
härutinnan och bevillningsberedningarnes ordförande befrias från dem
enligt förslaget ålagd skyldighet att efter den skattskyldiges muntliga
uppgift å blankett införa de lemnade upplysningarne.

Slutligen får ock Länsstyrelsen, med anslutning till hvad en
komitöledamot, Landskamereraren A. Holmquist, i förslaget bifogad
reservation anfört emot det föreslagna öfverförandet från fastighetslängden
af alla egare eller innehafvare af fast egendom jemte deras
inkomst •/. § 41 •/. och angående bestämd föreskrift om summering

Malmöhus län.

af bevillningsberedningarnes förslag ''/. § 43 7., instämma i denna
komitéledamots i dessa afseenden uttalade skiljaktiga mening.
Christanstads Landskontor den 21 December 1894.

På Landshöfdingeembotets vägnar:

ES. ANDERSSON. AV. EHRENBORG.

12:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af erhållen föreskrift i remiss den 2 sistlidne November
får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed afgifva infordradt
underdånigt utlåtande öfver ett af utsedde komiterade den 2 i samma
månad afgifvet betänkande med förslag till förordning angående inkomstbovillning,
hvilket betänkande jemväl innefattar förslag till ändring af
vissa paragrafer i kommunallagarne.

Härvid torde i första rummet böra uppmärksammas den förändrade
betydelse, fastighetsbevillningen komme att iutaga. Hittills har den
väsendtligen varit en fastighetsskatt, som dock ansetts omfatta jemväl
fastighetsegarnes inkomst af i fastigheten eller inventarier nedlagdt kapital
och af arbete å fastigheten. En fastighetsskatt, som åtminstone jemförelsevis
vore lika fördelad å all i enskild persons hand varande fastighet,
synes icke böra saknas i skattesystemet, helst sedan beslut fattats
om afskrifning af de äldre, ojemnt fördelade grundskatterna. För en
fastighetsskatt talar, att fastigheten är den mest betydande egendomen,
att den, synnerligast om blicken sträcker sig öfver stora tidsrymder,
stiger i värde, att dess besittning medförer sociala och politiska fördelar,
samt att skatteinkomsten är att påräkna äfven under ogynnsamma
konjunkturer, då andra inkomster saknas.

Förslaget att låta fastighetens taxeringsvärde icke omfatta jemväl
den husbehofvet Överskjutande skogstillgången, utan i stället beskatta
inkomsten af skogsafverkning, finner Eders Köngl. Maj:ts Befallningshafvande
medföra olägenheter, som mer än uppväga de fördelar, deraf
kunna förväntas. En olägenhet är att sambandet löses mellan taxerings -

Malmöhus län.

värdet och köpeskillingen, hvilken sålunda icke i samma mån som förut
kan lända till ledning vid taxeringen. För egare af fastighet, derå
skog finnes, varder det en olägenhet, att deras inteckningar icke i den
utsträckning som hittills kunna användas i de fall, som omförmälas i
12 och 13 §§ i lagen om sparbanker den 29 Juli 1892 samt § 13 af
nådiga kungörelsen angående enskilda banker med rätt att utgifva egna
banksedler den 12 Juni 1874. Ej heller kunna å landet taxeringsbevis
vid granskning af sparbanker eller andra kassor gifva den ledning,
de hittills lemnat. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande föreställer
sig jemväl, att stora svårigheter skola visa sig vid tillämpningen samt
att förhoppningen om en väsendtligt ökad statsinkomst icke skall gå i
fullbordan. För mindre hemmansegare, hvilka endast årligen försälja
några lass ved eller något mindre parti virke, uppkommer ej någon
beskattningsbar inkomst, men i kommuner, der jorden är delad mellan
sådana mindre hemmansegare, af hvilka några ega och sälja skog, men
andra åter icke, lärer det icke kunna undgå att väcka missnöje, att de,
hvilka ega inkomst af skogen, icke för densamma på något sätt bidraga
till de kommunala behofvens fyllande.

Mellan beskattningen af det kapital, som är nedlagdt i fastighet,
och det, hvilket utlånas mot ränta, gör förslaget stor skilnad. Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har förut framhållit, hurusom fastigheter
synas under tidernas lopp stiga i värde. Det kapital, som utlånas,
är åter underkastadt äfvontyret att förminskas eller förstöras dels genom
minskad köpkraft hos de ädla metallerna, myntförändringar eller realisationer,
dels genom gäldenärers obestånd, hvarjemte räntefoten fallit.
Det lärer väl icke heller betviflas, att det kapital, som är nedlagdt i
fastighet, i allmänhet är säkrare placeradt än det utlånade. Likväl
beskattar förslaget inkomst af räntebärande kapital vida högre än inkomsten
af det i fastighet nedlagda. Det kapital, som nedlägges i
rörelse, undgår jemväl den stadgade förhöjningen af femtio procent,
hvilken sålunda icke drabbar andra kapitaltillgångar än de mot ränta
utlånade.

Jemte det bolag fortfarande beskattas för uppkommen vinst, föreslås
nu i 11 § mom. g), att delegare i aktiebolag eller enskild sedelutgifvande
bank jemväl skall taxeras för den utdelning, han uppbär
från aktiebolaget eller banken. För samma inkomst, ehuru den blott
är en, kommer således att erläggas dubbel skatt, ej blott bevillning
och tilläggsbevilluing till staten utan äfven skatt till kommunen.. Med
afseende å storleken af kommunalutskylderna kan det således antagas,
att delegare i dessa bolag endast på det sätt, på hvilket rörelsen be -

Malmöhus län.

drifves, få vidkännas ett afdrag af omkring åtta procent af inkomstens
belopp. Detta lärer ej kunna annat än kännas obilligt och lärer väl
komma att verka hämmande i de fall, då åstadkommande af större
industriella företag kräfva anlitande af de smärre förmögenheternas
sammanslutning i aktiebolag. Såsom grund för förslaget anföres i första
rummet, att all en person tillflytande inkomst bör beskattas i hans
hand; men i förslaget, hvilket i likhet med nu gällande författning
noga fasthåller, att inkomst af rörelse bör beskattas å den ort, der
rörelsen bedrifves, lärer den anförda grundsatsen icke kunna betyda,
att all inkomst skall beskattas i personens mantalsskrifningsort, och det
blifver då en beqvämlighetsfråga, huruvida beskattningen i den ort,
der verksamheten bedrifves, skall erläggas af bolaget eller delegarne.
Komiterade anföra vidare, att eljest välbergade eller till och med förmögna
medlemmar af en kommun alldeles kunde undgå att bidraga
till utgifterna inom den kommun, i hvilken de äro bosatta och af hvars
inrättningar de draga nytta; men att komiterade sjelfva icke ansett
denna sats eg a någon beviskraft, synes framgå deraf, att de icke föreslagit
att fastighetsegare, hvilken bor i annan kommun, än der fastigheten
är belägen, skulle i den kommun, der han bor, beskattas för
inkomst af fastigheter, hvilka äro belägna i annan kommun, och hvilken
inkomst till äfventyrs kan vara den enda, han eger. Komiterade hänvisa
slutligen till främmande länders lagstiftningar, af hvilka dock
några så fatta saken, att de låta bolaget skatta endast för den inkomst,
som öfverstiger vissa procent å aktiekapitalet, hvarmed dock här i
landet den kommun, der verksamheten bedrifves, icke lärer låta sig
nöja. Återstår således endast att åberopa de särskilda förmåner, lagstiftningen
beredt ifrågavarande associationer; men denna grund synes
endast kunna föranleda till den beskattning, som i Landskamreraren
H. Cavallis reservation föreslås och hvilken synes Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande rimlig på samma gång den, såsom ej underkastad
afdrag, kommer att inbringa kronan större belopp och jemväl kan
jemkas så, att den omfattar både bevillning och tilläggsbevillniug.

Om det ock må erkännas vara teoretiskt riktigt, att den enskilde
skattskyldige bör angående sin inkomst meddela de upplysningar, som
kunna anses erforderliga för en riktig uppskattning af inkomsten, så
synes dock vid genomförandet häraf kunna möta så många svårigheter,
alt, lämpligheten af stadgandet om sådant åläggande för de skattskyldige
synes tvifvelaktig. Då vid tillämpningen af bevillningsförordningen
visat sig hos olika myndigheter olika meningar om dessstadsranden,
lärer det icke kunna väntas annat, än att äfven de skatt

O 7 1

Malmöhus län.

skyldige skola vara osäkra om hvad, som i särskilda fall må vara det
rätta, och den samvetsgranne, som har att meddela uppgifter å heder
ocli samvete, finner sig ofta i valet emellan att göra sig sjelf orätt eller
ock äfventyra att anses hafva varit ohederlig. En afvikelse från den å
heder och samvete lemnade uppgiften kommer att af många kännas såsom
eu förolämpning. I allmänhet varder det obehagligt att yppa åtskilliga
enskilda förhållanden, såsom låns belopp, långifvares namn, räntefot,
affärsförhållanden till andra, inköpspris å varor, tillverkningskostnader
m. m., förhållanden, som för en konkurrerande affärsman kunna vara
af intresse, och dessa obehag kunna nog ökas dels genom närgångna
frågor från vederbörande dels ock derigenom att, på sätt redan nu i ett
eller annat fall kunnat påvisas, den påbjudna tystlåtenheten icke iakttages.
Det må ock kunna ifrågasättas, huruvida stadgandet i 34 § af
förslaget öfverensstämmer med föreskriften i § 2 mom. 4 i Tryckfrihetsförordningen,
att alla handlingar, af hvad namn och beskaffenhet de
vara må, hos, bland andra, beredningar och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
kunna i allmänt tryck utgifvas och böra med lösen utlemnas
åt en hvar, det äskar.

I händelse förslaget om sjelfdeklaration godkännes, erfordras dock
ett tillägg om skyldighet för bevillningsberedningsordförande att meddela
diariibevis.

Af 1 och 15 §§ synes som om meningen vore, att handelsbolag
och ej de enskilde bolagsmännen skulle beskattas för inkomsten af den
rörelse, bolaget idkar, samt att befrielse från eller lindring i bevillningen
enligt sistnämnde § ej skulle för inkomsten kunna ega rum. Såvida
icke det stora antal handels- eller näringsidkare, hvilka idka rörelse i
bolag, icke skola uteslutas från politiska och en del kommunala rättigheter,
är det dock nödigt, att de enskilde bolagsmännen hvar för sig
uppskattas för den andel af inkomsten, honom tillkommer. Ej eller
synes någon grund kunna anföras till stöd derför, att den omständighet,
att en rörelse bedrifves i bolag, skall utesluta handels- eller näringsidkaren
från att åtnjuta den befrielse från eller lindring i bevillningen,
som af inkomstens obetydlighet kan betingas.

Bland de bruttointägter, hvilka icke skola räknas såsom inkomst,
nämnes i 3 § lif- och olycksfallsförsäkring. Dit borde väl äfven räknas
brandstodsersättning och skadestånd för förlorad egendom eller vållade
kostnader; hvaremot ersättning för uteblifven vinst synes böra inberäknas
bland den beskattningsbara inkomsten.

Då patronus ecclesbe torde vara skyldig redovisa för tionde, hvilken
bör användas till kyrkors underhåll, synes det icke vara rigtigt att,

Malmöhus län.

såsom i 11 § e) upptages, låta kyrko- och kronotionde eller ersättning
derför, som åtnjutes af patronus, upptagas såsom inkomst af kapital,
och detta utan att ens något afdrag för omkostnaderna medgifves.

Vid beräkning af all inkomst af arbete, vare sig handel, näring,
yrke eller tjenst, synes afdrag böra få ske — väl ej för don skattskyldiges
eller hans familjs lefnadsomkostnader och utskylder — men för
alla omkostnader för bedrifvande af handeln eller rörelsen eller för utöf
van det af yrket eller tjensten. De härom i § 13 förekommande bestämmelser
synas icke vara i allo tillfredsställande. 1 mom. 1 c) äro
väl de afdrag, som få förekomma vid beräkning af inkomst af handel
eller näring, ganska allmänt angifna, men lagrummet synes dock särskilt
bort omnämna afskrifning å värdet af fartyg, livilka äfven med
omsorgsfullt underhåll försämras i värde dels genom slitning och tidens
åverkan och dels genom att de blifva otidsenliga. I mom d) medgifves
afdrag för kostnader, som äro förenade med utöfvande af vetenskap,
läkare- eller sakförareverksamhet, konst-eller handaslöjd; men för tjenstemän
medgifves afdrag endast dels för vissa särskildt bestämda anslag, dels
ock för vissa särskilda arter af utgifter, dervid afdragen synas vara för
snäft begränsade. Så medgifves icke afdrag för domares och vissa
andra tjenstemäns utgifter för hyra för embetslokal, eldning och belysning
af densamma, skrifmaterialier, postbud, transporter m. m. Fögderitjenstemännen
få afdraga kostnaden för vissa resor, men sådan förmån
medgifves icke landshöfdingar för embetsresor, landtdomare vid tingsresor
eller indelta arméns officerare vid resor till rekryterings- eller remonteringsförrättningar.
Dland anslag, för livilka afdrag får ske, nämnes
arfvode eller traktamente för revision af offentliga verks eller inrättningars
räkenskaper, då revisionen hålles å annan art än der arfvodeseller
traktamentstagaren iir bosatt. Häremot är väl intet att invända,
men af ordalagen synes framgå att den, hvilken verkstält revision af
enskildt bolags räkenskaper och för ändamålet fått verkställa en kanske
lång och dyrbar resa, måste skatta för hela revisionsarfvodet utan afdrag
för resekostnaden eller lefnadskostnaden på den främmande orten.

Beträffande de i 15 § medgifna befrielser från eller lindringar i
bevillningen anmärkes, dels att det synes orätt att låta det belopp,
för hvilket frihet från bevillning må ega rum, kunna höjas ända till
800 kronor eller det inkomstbelopp, som berättigar till deltagande i
riksdagsmannaval, dels att ökandet af de olika klasserna för bevillningsfritt
afdrag sannolikt skall betydligt öka antalet af de hos pröfningsnämnden
förekommande besvären, af livilka redan nu flera synes åsyfta

Malmöhus län.

att genom en obetydlig nedsättning i uppskattade inkomstbeloppet ernå
åtnjutande af bevillningsfritt afdrag eller högre sådant, dels ock att, då
arrendatorer af vare sig statens eller annans egendom otvifvelaktigt
hafva någon inkomst af arrendet, som åtminstone bereder uppehälle för
dem och deras familjer, denna inkomst —- förslagsvis angifven till 4
procent af fastighetens taxeringsvärde — borde tagas i beräkning vid
bestämmandet af det bevillningsfria afdraget å annan deras inkomst.

Stadgandet i 19 § 2 mom. synes rigtig, men föreskriften angående
delningen af bankbolags inkomst borde dock hafva sin rätta plats i 14
§ 3 mom. såsom en föreskrift för taxeringen och ej i 19 § såsom en
föreskrift för den uppgiftsskyldige.

I 29 § synes böra tilläggas, att då skattskyldig, som afgifvit ofullständig
uppgift, affordras fullständig sådan, för honom bör angifvas de
ofullständigheter, som böra afhjelpas.

Då enligt förslaget nästan alla fastighetsegare skola upptagas i
taxeringslängden öfver inkomstbevillningen, lärer det blifva väl sent för
ordförande i bevillningsberedning att först den 20 April mottaga längderna,
hvilka redan den 6 Juni skola af honom afslutade och summerade
aflemnas.

I § 52 föreslås likasom i § 39 af nu gällande förordning, att åtminstone
en af dem, som utses till ledamot af taxeringsnämnden, skall
halva deltagit i årets bevillningsberedning. För ett behörigt iakttagande
kräfves, att valet ordnas så att först utses en ledamot, som deltagit i
bcvillningsberedningen, och derefter de öfriga; hvarom anvisning i 52
§ borde göras.

I 66 § föreslås att till pröfningsnämndens ledamöter bör öfversändas
en förteckning öfver de inkomna besvärsskrifterna med kortfattad
redogörelse för de i besvären gjorda yrkanden; men då en »kortfattad
redogörelse» för de i besvären gjorda yrkandena synes afse en framställning
af de skäl, som för de framstälda påståendena anföras, men
en sådan framställning torde blifva allt för vidlyftig för att kunna på
kort tid upprättas samt äfven blefve dyrbar att trycka, föreslås, att orden
»kortfattad redogörelse för» utbytas mot orden: »med angifvande af».

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande föreställer sig, att 74 §
första punkten skulle rättare återgifva meningen, om dessa ord användes:

»Har skattskyldig icke hos pröfningsnämnd öfverklagat taxeringsnämndens
beslut, i hvad det honom rörer, har beslutet mot honom vunnit
laga kraft; och han eger då att mot pröfningsnämndens beslut föra
talan endast i hvad detsamma skiljer sig från taxeringsnämndens beslut.»

Till 85 § borde fogas från § 79 i nu gällande förordning orden:

Malmöhus län.

»i livilket fall sådan bevillning blott erlägges för den tid, hvarunder
löneinkomsten af den skattskyldige eller hans rättsinnehafvare åtnjutits».

På sätt Landskamreraren A. Holmquist i sin reservation föreslagit,
synes det vara lämpligare att i § 2 af instruktion för taxeringsmyndigheterna
upptaga inkomsten af kapitalet till belopp, som under nästföregående
år i räntor influtit. Förutom att det må vara ovisst, hvilka
belopp komma att inflyta, öfverensstämmer ett sådant förfarande närmast
med hvad komiterade föreslagit i fråga om tjenstgöringspenningar.

Enligt 7 § af förslaget till förordning angående inkomstbevillning
anses annan fastighet än jordbruksfastighet lemna en inkomst af fem
procent af taxeringsvärdet; och i förslaget till instruktion för taxeringsmyndigheterna
1 § 2 mom. föreslås, att fastighetsvärdet anses utgöra
tjugu gånger hyressummans belopp. Komiterade föreställa sig således,
att hela hyressumman för en stadsfastighet är en behållen inkomst. Visserligen
är förhållandet till det mesta så å 1 andsfastighet, hvars arrendator
enligt, lag har byggnadsskyldighet och derjemte betalar kommunalutskylder,
men för stadsfastighet är förhållandet helt olika. Der plägar
hyresgästen i allmänhet ej vidkännas någon reparation af våningen,
hvilket likasom underhållet af husets yttre tillkommer husegaren, som
jemväl får vidkännas en mängd andra utgifter, såsom renhållning af
gård och gata, portvakt, belysning af trappor och förstugor, vattenledning,
sotning, vice värd m. m. Dessa utgifter torde uppgå till 1|
å 2 procent af egendomsvärdet. Värdet af annan fastighet bör således
ej anses utgöra mer än tjugu gånger beloppet af »behållna hyressumman».

Beträffande formulär till taxeringslängd öfver inkomstbevillningen
i stad torde få erinras, att i densamma ej erfordras någon kolumn för
beskattningsbar inkomst, som deltager i väghåll.

De förändringar i bevillningsförordningen, som föreslås, komma
att visa verkningar äfven å andra delar af lagstiftningen. Beträffande
val af riksdagsman erinras dels om den oegentligheten, att enligt 9 §
Riksdagsordningen för valbarhet till ledamot af första kammaren fordras
eventuelt fyra tusen kronors inkomst af kapital eller arbete, under det
att det inkomstbelopp, som af den ifrågasatta taxeringen skulle framgå,
komme att innefatta inkomstbelopp, hvilka såsom t. ex. af gåfva icke
kunna anses såsom vare sig af kapital eller arbete, dels ock att valrätten
till andra kammaren i obetydlig mån kan ökas derigenom att
inkomsten af fastighet får sammanräknas med annan inkomst.

Hallands län.

Enligt 6 och 59 §§ i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 Oktober 1891 deltaga i vägunderhåll dels
fastigheter efter taxeringsvärdet och dels inkomst (med vissa undantag
deribland dock ingen annan inkomst af jordbruksfastighet än inkomst,
som förvärfvas genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet)
för hvarje trettio kronor af den beskattningsbara andelen deraf. Då
nu enligt förslaget och dervid fogade längder den uppskattade inkomsten
skulle omfatta jemväl inkomst af fastighet och denna senare inkomst
ingå bland den beskattningsbara inkomsten, varder följden, att fastigheten
skulle få deltaga i väghållet efter såväl taxeringsvärde som uppskattad
inkomst. Ehuru komiterade å sida 176 i betänkandet yttra
»att, med tillämpning af de föreslagna bestämmelserna i fråga om beskattningsbara
inkomstens bestämmande och lindringen i bevillningen
för smärre inkomstbelopp, vägskatten kommer att drabba fastighet i
någon mån tyngre än andra beskattningsföremål», är Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande dock tveksam, huruvida en sådan dubbel skyldighet
för fastighetsegare att deltaga i vägunderhållet varit åsyftad. I allt
synes den dock icke vara billig. Huruvida meningen är, att inkomst
af kapital skall, ökad med 50 procent, deltaga i vägunderhållet, vågar
ej Eders Kongl. Maj:ts Befallninghafvande afgöra, men en sådan ökning
synes ej heller billig, då kapitalisterna helt säkert i vida mindre mån
än andra skattdragande använda vägarne.

I öfrigt synes förslaget i många fall innebära förbättringar och
förtydliganden, hvilka äro värda att beaktas.

Malmö landskontor den 29 December 1894.

Underdånigst:

ROBERT DIOKSON..

Ph. von Plåten.

l3:o. Kongl. Majts Befallningshafvande i Hallands län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

I följd af Kongl. Kammarrättens skrifvelse den 13 sistlidne November
har Konungens Befallningshafvande att afgifva yttrande öfver

Hallands län.

det af särskilda komiterade den 2 samma månad afgifna, skrifvelsen
bifogade betänkande med förslag till förordning angående inkomstbevillning.

Hvad sättet för ordnandet af fastighetsbevillningen beträffar, så
skulle, enligt § 18 i förslaget, af egare eller innehafvare af jordbruksfastighet
lemnas — och det första gången redan år 1896 — uppgift
om egendomens areal i åker, äng samt skogs- och betesmark. Detta
åliggande är sannolikt i de flesta fall omöjligt att fullgöra. Enligt
Landtmäteristyrelsens embetsberättelse för 1893 var sammanlagda antalet
af de mantal som ej varit föremål för något slags skifte, men
dels sannolikt komme att undergå laga skifte och dels antoges icke
komma att göra det, den 31 December samma år 22,434 af landets
67,235 hemmantal. I afseende å dessa lärer det vara uppenbart att
icke tillförlitlig arealuppgift, allraminst öfver skogs- och betesmarken
kan lemnas, der ej i särskilda undantagsfall egare vidtagit åtgärder för
uppmätning af den hemmanet eller hemmansdelen tillhörande marken.
Men jemväl å en stor del af de hemman, hvilka undergått laga skifte,
kunna dylika uppgifter, såsom en hvar med förhållandena på landet
något förtrogen känner, icke meddelas i följd af de förändringar som egt
rum på grund af uppbrytning här och hvar af äng och hagmark till odling,
skogsmarks förändring till hagmark etc. Förhållandet i några främmande
länder med högt uppdrifven jordkultur kan icke förliknas vid förhållandena
i vårt land i dessa afseenden, i synnerhet icke hvad beträffar dess nordliga
och mellersta delar. Om det också utgör ett önskningsmål, särskildt i
beskattningsafseende, att kunna få nöjaktiga uppgifter om egoområdenas
areal af olika slags mark, låter det sig sålunda icke för närvarande
göra och kan derföre icke fordras. — Vidare kan Konungens Befallningshafvande
icke undgå fästa uppmärksamhet å stadgandet i 3 mom.
af 4:de § att såsom annan fastighet jemväl skall anses sådant större
eller dyrbarare boningshus, som, med fästadt afseende jemväl å hvad
i orten är brukligt, icke står i skäligt förhållande till den tillhörande
jordegendomens storlek och värde. Genom den så formulerade bestämmelsen
kunna taxeringsnämnderna få anledning särskildt beskatta
många å landtegendomar uppförda slott och större husbyggnader, hvilka
hittills icke varit underkastade sådan beskattning. Någon ändring i nu
gällande föreskrifter i detta afseende synes emellertid icke behöflig
eller lämplig.

Oaktadt komiterade funnit sig icke kunna såsom allmän regel
förorda en högre inkomstskatt för fonderad än för ofonderad inkomst,
hafva de likväl ansett inkomst af kapital framför andra böra bereda

Hallands län.

ökad skatteförmåga och derför böra underkastas högre inkomstskatt.
Om ock detta skäl för en något högre beskattning af kapital icke kan
frånkännas betydelse, så synes likväl den föreslagna ökningen af sådan
inkomsttaxering med hälften vara alltför hög, i synnerhet hvad det
mindre kapitalet beträffar. Eu dylik ökning skulle alltför hårdt drabba
den som eger kapital, hvars afkastning icke uppgår t. ex. till 1,000
kronor, och skulle i öfrigt utöfva menlig inverkan på samlandet och
bibehållandet af småkapitalen, hvilkas sammanlagda belopp utgör en
så väsendtlig del af ett lands ekonomiska styrka. I händelse ökad beskattning
af kapitalinkomst skulle komma att införas, bör derföre densamma,
enligt Konungens Befallningshafvandes åsigt, sättas lägre än
komiterade föreslagit och den mindre kapitalinkomsten intill ofvannämnda
belopp vara befriad från sådan skatteökning.

I öfverensstämmelse härmed måste Konungens Befallningshafvande
jemväl afstyrka bifall till det både ur statsekonomisk och andra synpunkter
betänkliga förslaget om dubbel beskattning för inkomst af
kapital, som nedlagts i aktieföretag. Om någon ändrad beskattning
för sådan inkomst bör ifrågakomma, lärer den rättvisligen böra beräknas
allenast å räntan af det i bolaget nedlagda aktiekapitalet och utgå i
sammanhang med bevillningen för denna ränta, med iakttagande för
öfrigt äfven härvid af den lättnad för den mindre aktieegaren, som
kan finnas böra medgifvas.

I sammanhang härmed bör uppmärksammas att bestämmelsen i
2 § 4 mom. a) jemförd med innehållet i 9 § föranleder dertill att
medlem af konungaätten kommer att drabbas af den i 11 § g) stadgade
särskilda beskattning för utdelning från aktiebolag eller enskild sedelutgifvande
bank, ett förhållande för hvilket giltiga skäl icke lära vara
för handen.

Hvad derefter beträffar komiterades förslag i fråga om medlen
att åstadkomma en riktig taxering af inkomsterna af kapital och arbete,
så är visserligen ej tvifvelaktigt att gällande bevillningsförordning,
sådan den tillämpas, lemnar i detta afseende åtskilligt öfrigt att önska.
Enligt hvad erfarenheten gifver vid handen blifver inkomsten af icke
allenast allmän tjenst utan äfven af euskild sådan, liksom af det mindre
kapitalet, af handtverksrörelse och i allmänhet af hvarje lätt öfverskådlig
näringsverksamhet, beskattad ganska noggrannt efter inkomstens
verkliga belopp, och så torde äfven vara förhållandet med afkastningen
af det i större och mindre aktiebolag insatta kapital. Men så är icke
fallet, såsom bekant är, i afseende å inkomsten af större utlånade
kapital och af den vidsträcktare affärsrörelsen, och grunden härtill är

Hallands län.

icke att söka i någon taxeringsmyndigheternas obenägenhet att pålägga
den högre inkomsten ett emot densamma svarande stort skattebelopp,
utan, såsom komiterade äfven påpekat, bristande utredning om beloppet
af den inkomst, hvarefter skatten rätteligen bör utgå, hvarigenom tillräckligt
faktiskt underlag för taxeringen icke föreligger. I stället att
söka afhjelpandet af denna brist i åtgärder från skattekräfvarens sida
d. v. s. genom statens egen försorg, hafva komiterade, utan afseende
å ej mindre det bestämda motstånd, som Riksdagen satt mot försök
att införa obligatorisk sjelfförklaring, än äfven derå, att, enligt hvad
komiterade sjelfva medgifvit, två komitéer af sakkunnige män ansett
sig böra afstå från ett dylikt försök, lagt skyldigheten att visa inkomstens
och den derpå beroende skattens belopp på skattegifvarnes
skuldror, hvilket förslag fullständigats med straffbestämmelser, afseende
den skattskyldiges rättslöshet inför beskattningsmyndigheter och egendoms
förlust genom ökade skatter.

Af motiverna till betänkandet framgår att komiterade icke lemnat
obeaktad den obenägenhet allmänheten och särskild t den större affärsmannen
har mot att lemna noggranna uppgifter för hvarje år om sin
rörelses resultat, men komiterade hafva sökt förringa vigten af detta
förhållande genom att framhålla, att denna obenägenhet skulle bero
antingen på önskan att undandraga sig skatt, eller deraf att den skattskyldige
vore ovillig att blotta en mindre god ekonomisk ställning.
Men om än dessa motiv stundom ingått och komma att ingå i den
enskildes motvilja mot yppandet af sina förmögenhetsvilkor, är dock
den allmänna grunden för densamma den gängse uppfattningen om
privatlifvets helgd och om individens rätt att få hafva sina angelägenheter
för sig utan att tvingas lemna utanför stående, som med dem
icke hafva att skaffa, inblick i desamma, en uppfattning som gör sig
gällande såväl hos den, hvilken icke har någon som helst önskan att
undandraga kronan hvad kronan tillkommer, som hos andra. Affärsmannen
kan icke heller underlåta taga hänsyn till den konkurrens,
måhända icke alltid lojal, mot hvilken han måste kämpa och med afseende
å hvilken klok omsigt bjuder att icke lemna till hvars mans
bedömande hvarken storleken af det kapital, hvarmed han rörer sig,
eller förtjenstens belopp, ty hvad 30 till 40 personer måste veta redan
innan hans skatteangelägenhet kommer inför de högre instanserna, det
lärer han få vara beredd på icke förblifver någon hemlighet.

Om nu äfven denna motvilja, som således kan vara fullt berättigad,
lemnas ur sigte, återstår frågan huru tillförlitliga uppgifter skola kunna
af de skattskyldige åstadkommas. Utan att nu fästa sig vid de svårig -

Hallands län.

heter och obehag, som kunna träffa en hvar med afseende å åliggandet
att på heder och samvete uppgifva verkliga beloppet af sina årsinkomster,
då deri lärer böra upptagas värdet äfven t. ex. af mottagna
gåfvor, får ej förbises att i nästan hvarje större affär värdet af inneliggande
varulager, af maskiner, verktyg, utestående fordringar m. m. d.
är af hufvudsaklig betydelse i afseende å resultatet af bokslutet. Det
måste vara en regel för en köpman, en fabriksidkare, en skeppsredare
och andra dylika handels- och industriidkare- att sätta detta värde lågt
för att vinna förtroende för det sätt, hvarpå han sköter sin affär. Men
tillämpningen af denna för hans rörelses soliditet vigtiga regel står i
direkt strid med statens skatteintresse, hvilket gynnas af höga värden
med obetydliga afskrifningar och derigenom vunnet fördelaktigt bokslut.
Huru skall då en redbar och samvetsöm man förfara? Månne uppgöra
ett bokslut för egen räkning och ett annat med afseende å statens
skattefordran? Och har han funnit något sätt att med godt samvete
komma från denna svårighet, har han framför sig utsigten att genom
en af oansvariga taxeringsmyndigheter vidtagen förhöjning i det belopp,
som efter omsorgsfull beräkning synts honom böra läggas till
grund för skattens utgående, stämplas såsom den der med opålitliga
uppgifter sökt undandraga det allmänna dess rätt. Det är godt och
väl att förslaget innehåller föreskrift om att, derest den skattskyldiges
uppgift icke följes vid taxeringen, skälen derför böra angifvas; men
för den som eger kännedom om de förhållanden, under hvilka en dylik
motivering affattas, lärer det icke vara tvifvelaktigt att skälen, i hvilken
form de än klädas, vanligen komma att utmynna i ett förklarande,
hvaraf kan Blutas att uppgifterna vid pröfning af desamma befunnits
af beskaffenhet att icke förtjena afseende.

Om det linnés någon allmängiltig regel, som vid all skattelagstiftning
bör stå för ögonen, så är det väl den, att anordningarna för skattens
utgörande böra inrättas så att de medföra minsta möjliga svårigheter
och obehag för den skattdragande, och vår nu gällande bevillningsförordning
har i detta afseende beaktansvärda fördelar. Kunde nu genom
införandet af det inqvisitoriska förfarande, komiterade föreslagit, en jemn
taxering med någon grad af säkerhet vinnas, vore derigenom åtminstone
stora fördelar uppnådda. Men detta skulle antagligen ej blifva förhållandet.
Den, som ville undandraga sig skatt, skulle nog finna utvägar
att, genom kringgående af lagen, vinna sitt mål; och det ligger
för öfrigt nära till hands förutse den faran, att meddelandet af de ifrågasatta
uppgifterna skulle, i följd af de dermed förenade svårigheter och
obehag, kunna komma att allmänt blifva ansedt såsom en blott forma -

Hallands län.

litet, hvars mindre noggranna fullgörande icke skadade en i öfrigt oförvitlig
medborgares anseende. En naturlig konseqvens af deklarationstvånget
är fordran på uppgifternas edfästande; för införande af stadgande
härom hafva emellertid komiterade ryggat tillbaka — naturligt
nog —, men derigenom ock gifvit stöd åt en uppfattning om skillnad
emellan en på heder och samvete afgifven förklaring och en edlig försäkran,
hvilken aldraminst staten bör söka främja.

Konungens Befallningshafvande kan i öfrigt icke undertrycka den
anmärkningen att då komiterade till stöd för sitt förslag i denna fråga
åberopat främmande länders exempel, det varit önskvärdt,, att de jemväl
undersökt och meddelat uppgift om under hvilka förhållanden deklarationstvånget
blifvit i dessa länder infördt och huru det der verkar, om
det visat sig uppfylla ändamålet eller betraktas såsom försök, mod hvars
följder missbelåtenhet råder.

Af här angifven tankegång är en gifven följd att Konungens Befallningshafvande,
till den verkan dess uttalande kan medföra, bestämdt
afråder från försöket att i vårt land införa ett dylikt tvång. Hvilka
grunder som, i händelse denna åsigt vinner afseende, böra, till ernående
af jemnare taxering, tjena till ledning vid den omarbetning det remitterade
förslaget i sådant fall synes böra undergå, lärer det icke kunna
anses tillkomma Konungens Befallningshafvande att här närmare angifva.
Men Konungens Befallningshafvande kan icke underlåta uttala den mening,
att oöfverstigliga svårigheter ej torde möta att, utan anlitande af
utvägar af deklarationstvång, anskaffa bättre utredning af de jemförelsevis
fåtaliga högre inkomstbeloppen af kapital och arbete än den som nu i
allmänhet står till buds. För närvarande är denna utredning pålagd
personer, som icke hafva någon starkare uppfordran att egna tid och
krafter deråt, eller ock, såsom fallet oftast är med kronoombuden vid
taxeringsnämnderna, sådana, som i följd af andra tjenstegöromål icke
rimligen kunna hinna göra det. Den erfarenhet Konungens Befallningshafvande
vunnit vid handläggning af dylika beskattningsärenden, gifver
vid handen, att, om påstående om beskattning af skattskyldig till visst
högre belopp yrkas hos taxeringsnämnd, och riktigheten af detta påstående
göres sannolik genom upplysningar som kunna anskaffas af den,
hvilken egnade tillbörlig tid och uppmärksamhet deråt, skulle denna
nämnd, och i hvarje fall högre beskattningsmyndigheter, icke underlåta
att derå fästa tillbörligt afseende.

Slutligen får Konungens Befallningshafvande tillkännagifva att vid
granskning af förslaget i hvad det afser eftertaxering, taxeringsmyndigheternas
sammansättning och befogenhet samt afkortning, restitution och

Göteborgs och Bohus län.

redovisning äfvensom af instruktion för taxeringsmyndigheterna Konungens
Befallningshafvande icke funnit anledning till andra anmärkningar
än dem som omedelbart följa af ofvan gjorda erinringar mot förslaget.
Halmstads slott den 19 December 1894.

G. NORDENFALK.

Gustaf Lindgren.

i4:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

I skrifvelse den 13 sistlidne November hafven I, med förmälan att
Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 2 i nämnde månad anbefalt Eder
att, efter Ofverståthållareembetets och Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
i rikets samtliga län hörande, skyndsamt afgifva underdånigt utlåtande
öfver det af särskilde komiterade sist sagde dag afgifna betänkande med
förslag, till förordning angående inkomstbevillning, anmodat Konungens
Befallningshafvande att öfver samma betänkande till Eder inkomma med
yttrande före utgången af innevarande år.

Den tid, som sålunda anslagits åt Konungens Befallningshafvande
för granskning af föreliggande förslag med dertill hörande betänkande
och afgifvande af utlåtande deröfver, har varit allt för kort, i all synnerhet
som Konungens Befallningshafvande i allmänhet under sista månaden
af året är upptagen af en jemförelsevis större mängd göromål än
under andra tider af året. Konungens Befallningshafvande har följaktligen
ingalunda kunnat egna denna granskning den sorgfällighet och
noggranhet, som förslagets vigt och ämnets beskaffenhet visserligen bort
kräfva, och Konungens Befallningshafvande är till följd deraf icke heller
i tillfälle att öfver förslaget yttra sig så utförligt och fullständigt, som
önskvärd t varit, utan måste inskränka sitt utlåtande till några få punkter
af förslaget, i fråga hvarom Konungens Befallningshafvande hyser en
annan mening än komiterade eller flertalet bland dem.

Komiterade hafva utan tvifvel rätt deri, att den nuvarande fastighetsbevillningen,
som icke hänför sig till den personliga skatteförmågan,

Göteborgs och Bohus län.

ingalunda är ett uttryck för en rättvis och jemlik beskattning, och att
för ernåendet af det med den beslutade revisionen af bevillningsförordningen
åsyftade mål nödigt är att utsträcka inkomstbevillningen i mer
eller mindre fullkomlig form äfven till inkomst af fast egendom. Med
afseende å formen för en sådan utsträckning af inkomstbevillningen synes
komiterade också ha valt en lämplig väg. Men deremot föreställer sig
Konungens Befallningshafvande, att de i fråga om beräkningen af den
inkomst, som skall anses härflyta af fast egendom, icke träffat det rätta
och billiga.

Med beräkning att af kastningen af det kapital, som jordbruksfastighet
i och för sig representerar, uppgår till 4 procent af fastighetens
taxeringsvärde och att det i jord bruksrörelsen nedlagda kapital och arbete
lemnar en afkastning af 2 procent af samma värde hafva komiterade
(§ 7 mom. 1) föreslagit, att inkomst af jordbruksfastighet skall anses
utgöra 6 procent af fastighetens taxeringsvärde. Inkomsten af annan
fastighet åter anse komiterade kunna uppskattas till 5 procent af taxeringsvärdet,
motsvarande den ränteafkastning, som det i fastigheten nedlagda
kapital beräknas lemna.

Någon hänsyn till arten af den inkomst, som faller af fastighet,
har alltså icke tagits vid den föreslagna uppskattningen af sådan inkomst.
Komiterade erinra dock i sitt betänkande, vid frågan om begränsningen
af det afdrag för ränta å intecknad skuld, som ifrågasatts böra medgifvas
vid taxeringen af inkomst af fastighet (sid. 114), att med hänsyn
dertill, att någon särskild förmögenhetsskatt å fast egendom icke förekommer,
och med afseende fästadt å den särskildt förmånliga ställning
i fråga om kredit och dylika förhållanden, som eganderätt till fastighet
medför, inkomst af fastighet torde böra anses medföra en icke oväsentlig
höjning i skatteförmågan. Och på grund af denna högre skattoförmåga
anse de sig kunna ifrågasätta att vid beräkning af fastighetsinkomst
rätten till afdrag för ogulden, i fastigheten intecknad skuld inskränkes
derhän, att högst 40 procent af inkomstens belopp såsom sådant
afdrag medgifves (§ 13 mom. 1 a). Endast i det fall, att fastighet vore
intecknad till högre belopp än det medgifna afdraget, skulle således enligt
komiterades förslag någon verkan framträda af fastighetsinkomstens
högre skatteförmåga.

Enligt Konungens Befallningshafvandes förmenande bör i fråga
om den direkta skatten till staten vida större betydelse tillmätas den
högre skatteförmågan hos fastighetsinkomst än hvad komiterade sålunda
fästat dervid. Rätteligen borde dylik inkomst, liksom all annan s. k.
fonderad inkomst, beskattas efter en högre skattefot än öfrig inkomst.

100

Göteborgs och Bohus län.

De skäl, som föranledt komiterade att endast beträffande inkomst af
ntlånadt kapital och af kapital, som nedlagts i aktieföretag och i sedelutgifvande
banker, föreslå en strängare beskattning än af annan inkomst
(sid. 117), kan åtminstone icke Konungens Befallningshafvande anse bindande.
Den af senast församlade Riksdag beslutade reform af stämpelförordningen
kommer väl att i afsevärd grad medverka till högre beskattning
af den fonderade inkomsten, men då denna verkan af reformen
kommer att sträcka sig äfven till det räntebärande kapitalet och det i
aktieföretag insatta, lär densamma icke kunna utgöra någon skälig anledning
för annan fonderad inkomsts befriande från högre beskattning,
om inkomst af dylikt kapital underkastas sådan behandling. Sedan afskrifning
af grundskatterna beslutats och ersättning beviljats för rustnings-
och roteringsbesväret, torde icke heller mod fog kunna påstås att
»hvad inkomst af fast egendom beträffar» »de å visst slag af fastighet
ännu hvilande särskilda skatter» medföra en strängare beskattning. Den
ännu icke afskrifna delen af grundskatterna och den oersatta delen af
rustnings- och roteringsbesväret drabba dessutom endast jordbruksfastigheten
och hafva följaktligen icke någon inverkan alls på beskattningen
af annan fastighetsinkomst. Och tvifvelaktigt är det säkerligen, huruvida
komiterades förmodan att de föreslagna bestämmelserna rörande
beräkningen af fastighetsinkomsten skola visa sig i regel vara strängare
än vederbör kommer att besannas. Hvad annan fastighet beträffar, torde
denna farhåga vara fullkomligt ogrundad.

Såsom en alldeles särskild anledning för fastighetsinkomstens
strängare beskattning kan dessutom åberopas den i såväl socialt som
politiskt hänseende särskildt förmånliga ställning, som cganderätt till
fastighet medför.

Om ränteinkomst af kapital underkastas en högre inkomstskatt,
hvilket synes Konungens Befallningshafvande kunna vara skäligt och
billigt, torde derföre också inkomsten af det i fastighet nedlagda kapitalet
böra drabbas af sådan högre beskattning.

Huru mycket högre den fonderade inkomsten bör beskattas än den
ofonderade, är en fråga, som icke är lätt att besvara. Oälde den högre
beskattningen endast bevillningen, så synes det icke vara obilligt att,
såsom komiterade föreslagit beträffande kapitalinkomst (§ 15), i och för
skattens påförande öka sådan inkomsts belopp med 50 procent. Men
då nu kommunalskatterna sammanhänga med bevillningen och ökas i
samma mån som denna senare, så synes det vara väl strängt att höja
bevillningen för kapitalinkomst med hälften af den i regel stadgade
inkomstbevillningen.

101

Göteborgs och Bohus län.

Om kapitalinkomst underkastas den föreslagna liögre bevilluingen,
så bör emellertid eldigt Konungens Befallningshafvandes förmenande
äfven fastighetsinkomsten följa samma regler vid beskattningen. Då
jordbruksfastighet skäligen torde, såsom föreslaget blifvit, kunna anses
lemna 4 procent af taxeringsvärdet i behållen inkomst och annan fastighet
5 procent af detta värde, borde alltså under berörda förutsättning
inkomsten af jordbruksfastighet i sin helhet, beräknas till 8 procent af
taxeringsvärdet, deraf 2 procent skulle motsvara afkastningen af det i
jord bruksrörelsen nedlagda kapital och arbete och beskattas utan förhöjning,
och inkomsten af annan fastighet till 7,5 procent af samma
värde.

Såsom redan blifvit erinradt skulle den föreslagna begränsningen
i rätten att vid beräkningen af fastighetsinkomst göra afdrag för ränta
å intecknad skuld, hvilken begränsning ur fiskalisk synpunkt icke lärer
kunna undvaras, medföra strängare beskattning af fastighetsinkomst i
de fall, då fastighet förekommer till beskattning, som är intecknad till
högre belopp än det högst medgifna ränteafdraget. Skulle nu inkomst
af dylik fastighet ytterligare drabbas af strängare direkt skatt med hänsyn
till den dermed förenade högre skatteförmågan, blefve sådan fastighetsinkomst
allt för hårdt beskattad. Till förekommande häraf och då
tillämpningen af den föreslagna bestämmelsen om rätt till afdrag för
ränta å intecknad skuld vid beskattningen af fastighetsinkomst och af
de i sammanhang dermed föreslagna stadgandenä skulle komma att orsaka
stora svårigheter och ett betydande arbete vid taxeringsförrättningarna,
vill det dock synas Konungens Befallningshafvande, som om den
af Konungens Befallningshafvande ifrågasatta högre beskattningen af
fastighetsinkomst skulle kunna på ett vida enklare och mera praktiskt
sätt genomföras på det sätt, att rätt till dylikt ränteafdrag icke medgåfves
vid beräkning af inkomst utaf fastighet. Det blefve då icke heller
nödigt att med afseende å kommunalutskylder och landstingsskatten föreskrifva
att vid beräkningen deraf ränta och skuld icke finge afdragas å
den fastighetsinkomst, som dervid enligt komiterades åsigt skulle jemte
öfrig inkomst läggas till grund för beskattningen.

På grund af nu angifna skäl håller Konungens Befallningshafvande
före, att § 13 mom. 1 a bör ur förslaget utgå, likasom ock de bestämmelser,
som i och för tillämpningen af detta stadgande ansetts nödiga.

Beträffande den föreslagna beskattningen af utdelning, som delegare
i aktiebolag eller i sedelutgifvande bank eger uppbära från bolaget
eller banken, ansluter Konungens Befallningshafvande sig till den af en
bland komiténs ledamöter, landskamreraren Cavalli afgifna reservation.

102

Göteborgs och Bohus län.

Utom det af honom i ämnet föreslagna stadgandet är det dock af nöden
att meddela särskilda föreskrifter angående indrifningen och redovisningen
af den särskilda bevillningsafgift, som enligt detsamma skulle
komma att utgå.

Kommer dylik utdelning att beskattas i enlighet med denna reservation,
synes konseqvensen fordra att den högre beskattning, som
kapitalinkomst anses böra draga på grund af sin större skatteförmåga,
äfven genomföres vid sidan af bevillningsförordningen genom en särskild
afgift, motsvarande hälften af den för dylik inkomst för året
bestämda inkomstbevillningen, derom då bestämmelse äfven skulle intagas
i förordningen angående särskilda förmåner och rättigheter i
sammanhang med det af landskamreraren Cavalli föreslagna stadgandet.
Åtminstone kan Konungens Befallningshafvande icke inse, hvarför utskylder
till kyrka och kommun skulle drabba kapitalinkomst äfven för
den del deraf, hvarmed den verkliga inkomsten ansetts böra ökas för
ernående af dess strängare beskattning, men deremot icke åtfölja den
högre beskattning, som utöfver i regel stadgad inkomstbevillning anses
böra drabba aktiebolag och sedelutgifvande banker.

I afseende å förslagets detalj bestämmelser vill det synas Konungens
Befallningshafvande, som om de reservationer, hvilka afgifvits af komitéledamoten,
landskamreraren Holmquist beträffande § 1, c, § 3, § 4 inom.
1, § 5 mom. 3, § 13 mom. 1, d, § 19 mom. 3 och § 28, § 26, 2:o, a,
§ 35, § 41, § 43, § 45 och § 54 mom. 2 i förslaget till bevillningsförordning
samt beträffande § 2 i förslaget till instruktion, vore väl
grundade, och som om förslaget således borde ändras i öfverensstämmelse
med dessa reservationer. Särskildt anser Konungens Befallningshafvande
det vara af vigt att reservationen i fråga om § 41 i förordningen
vinner beaktande. Högeligen olämpligt och opraktiskt skulle
det vara att i längden öfver inkomstbevillningen (formuläret N:o 6)
uppföra hvarje i taxeringslängden öfver fast egendom (formulär N:o 3
och N:o 4) upptagen skattskyldig, äfven då han eller hon icke egde
annat beskattningsföremål än fastighet. Dock torde i det af landkamreraren
Holmquist föreslagna tillägget till § 14 i förslaget till instruktionen
äfven böra föreskrifvas att, derest vid den ifrågasatta delningen
af skattskyldig tillkommande lindring i bevillningen emellan inkomst
af fast egendom och annan inkomst uppstå ojemna tiotal af kronor,
liudringsbeloppet, för fastighetsinkomst skall höjas till närmast högre
tiotal och återstoden af liudringen beräknas belöpa på annan inkomst.
Uteslutes ur förslaget § 13, mom. 1, a, böra äfven i formulären till

103

Göteborgs och Bohus län.

taxeringslängd öfver fast egendom de kolumner utgå, som tillkommit
på grund af den deri föreslagna bestämmelsen.

I öfrigt har Konungens Befallningshafvande funnit sig böra framställa
följande erinringar vid nedan nämnda detaljbestämmelser i förslaget,
nemligen:

vid §§ 3 och 13:

Det synes vara olämpligt att från beskattning undantaga hvad
som erhålles genom lif- och olycksfallsförsäkring och att såsom kompensation
derför icke medgifva att, vid inkomstens beräkning, erlagda
premier för dylik försäkring få afdragas. Ett motsatt förfarande skulle
vara mera öfverensstämmande med rättvisa och billighet.

Då statens uppbördsmän numera ganska allmänt i stället för att
ställa borgen eller annan säkerhet för sin uppbörd intill stadgadt belopp
anlita den utvägen att taga försäkring för uppbördens redovisning,
der sådant är medgifvet, torde äfven erlagd premie för sådan försäkring
böra få afdragas vid inkomstberäkningen och bestämmelse derom intagas
i § 13.

Ordet »inventarier» i mom. 1, c af § 13 lärer till förekommande
af olika tolkningar deraf böra närmare bestämmas till sin innebörd.
vid § 15:

Att med sådan noggranhet afmäta medgifven lindring i beskattningen,
att de skattskyldige, som af sådan förmån anses böra komma
i åtnjutande, för ändamålet indelas, såsom föreslagits, i icke mindre än
fem klasser med en skilnad i lindringsbeloppet af endast 100 kronor
emellan hvarje klass och den närmast följande synes vara olämpligt
och onödigt, i all synnerhet som det progressiva skattesystemet, hvilket
dock måste i princip anses vara det enda rätta, icke fått göra sig
gällande i öfrigt vid komiterades revisionsarbete. Lindringsklasserna
torde kunna begränsas till tre, sålunda, att det bevillningsfria afdraget
beräknas, derest skattskyldigs årsinkomster öfverstiga:

500 kronor men icke 1,300 kronor till 500, kronor

1,300 „ „ „ 1,900 „ „ 300 „

1,900 „ „ „ 2,200 „ „ 200 „

vid § 26, 2:o f:

Enligt den i detta moment förekommande bestämmelse skulle
skattskyldig, som omförmäles i § 17, c, icke vara pligtig afgifva sådan
uppgift, hvarom i b af § 26, 2:o stadgas, angående lön- och arfvodestagares
samt öfriga arbetares löneförmåner, såvida han icke under
nästföregående år taxerats för inkomst af handel eller näring till belopp

104

Göteborgs och Bohus län.

af minst 3,000 kronor. Någon rimlig anledning till en dylik begränsning
af uppgiftsskyldigheten i berörda hänseende synes icke vara för
handen, utan lärer denna skyldighet böra åläggas en hvar skattskyldig,
som har hos sig anstäldo lön- eller arfvodestagare och arbetare, oberoende
af huru stor hans inkomst under näst föregående år varit.
vid § 29:

Bestämmelse om rätt för länsman eller annan vederbörande att
uppbära viss ersättning af den försumlige för verkställandet af sådan
anmaning, som i denna paragraf omnämnes, synes vara af nöden.
Dessutom torde det vara lämpligt att blanketter till anmaning tillhandahållas
bevillningsberednings ordförande eller vederbörande kronoombud
på det sätt, .som i fråga om andra blanketter stadgas i § 78 mom. 5.

vid § 52:

Enligt denna paragraf skulle, likasom nu, hvarje län samt Stockholms
stad utgöra ett särskildt pröfningsnämndsområde. Göteborgs
stad skulle således fortfarande jemte öfriga delen af Göteborgs och
Bohus län bilda ett pröfningsnämndsområde med en folkmängd af öfver

300,000 innevånare, deraf omkring 108,000 i Göteborgs stad. Till
följd af det i länet och särskildt i Göteborgs stad lifliga och allt jemt
sig utvecklande affärslifvet har antalet af de pröfningsnämnden understälda
beskattningsärendena under de senare åren stigit så betydligt,
att pröfningsnämndens arbeten måst fortgå under nästan en hel veckas
tid, då för ej många år sedan endast tre dagar voro behöfliga. De
ärenden, som rört Göteborgs stad, hafva utgjort omkring hälften af
samtliga pröfningsnämnden understälda ärenden och synas vilja till
antalet ökas i högre grad än de frågor, som röra länets öfriga delar.
På grund häraf och då uppenbart är, att en stor mängd af de i pröfningsnämnden
förekommande frågor, hvilka afse affärsförhållanden i
Göteborg, äro främmande för mången af de vanligen till fyra femtedelar
af hela antalet uppgående medlemmarne från länets öfriga delar
likasom en mängd af de landsbygden rörande förhållanden, som skola
af pröfningsnämnden bedömas, äro främmande för Göteborgs stads
medlemmar af nämnden, anser Konungens Befallningshafvande att för
Göteborgs stad bör, likasom för Stockholms stad är i § 64 af komiterades
förslag stadgadt, tillsättas särskild pröfningsnärnnd, dock fortfarande
med bibehållande af de Konungens Befallningshafvande i länet
för pröfningsnämnden tillkommande åligganden.

Göteborg, å Landskontoret, den 31 December 1894.

G. SNOILSKY.

V. Billmanson.

Elfsborgs län.

105

l5:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län.

Till Konungen.

På anmodan af Kammarrätten har Eders lvongl. Maj:ts Befallningshafvande
att afgifva underdånigt, utlåtande i anledning af det utaf
särskilda komiterade utarbetade förslag till förordning angående inkomstbevillning.

I den motivering, som åtföljer förslaget, yttras, att man vore allmänt
ense derom, att den direkta skatten till staten måste, så vida den
skall motsvara fordringarne på rättvisa och billighet, anordnas på
grundval af den personliga skatteförmågan, hvilken väsentligast bestämdes
af den skattskyldiges behållna inkomst och hans på denna inkomst
hänvisade behof; samt att då dessa faktorer endast vid en allmän inkomstskatt
kunde vinna behörigt beaktande, det vore denna skatteform,
som måste uppställas såsom det slutliga målet för reformerandet af den
direkta skatten till staten.

Då komiterade, i enlighet med berörda åsigter, sökt ombilda vår
nuvarande fastighetsbevillning till en inkomstskatt, torde komiterade till
stöd härför icke kunna åberopa någon här i landet rådande allmän mening
om lämpligheten af en sådan åtgärd. Fastlieldre synas de uttalanden
på förevarande område, som föregått komiterades förslag, gå i
den riktning, att nämnda bevillning fortfarande bör utgöras i sin nuvarande
egenskap af afkomstskatt.

Under förutsättning, att grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären
skulle komma att afskrifvas, föreslog nemligen Skatteregleringskomitén
uti sitt den 17 Augusti 1881 i ämnet afgifna betänkande,
att fastighetsbevillningen skulle utgå med 5 öre för hvarje fulla
100 kronor af taxeringsvärdet, men ifrågasatte derjemte, hvad jordbruksfastighet
angår, att för det belopp, hvarmed dess afkastning öfversköte
hvad som genom fastighetsbevillningen redan blifvit beskattadt, borde
utgöras särskild inkomstbevillning. Detta förslag grundade nämnda
komité derpå, att vid sidan af jordens alstrande förmåga förefunnes vid
en ordnad jordbruksrörelse åtskilliga andra beskattningsbara faktorer,
såsom dels det för rörelsens bedrifvande erforderliga, i inventarier och
kreatursstock nedlagda eller eljest använda kapital, dels ock produkten

106

Elfsborgs län.

af jordbrukarens personliga arbete samt de af honom i hans egenskap
af jordegare eller arrendator åtnjutna, sällan i penningevärde uttryckta
och derföre vanligen förbisedda förmåner af allehanda slag. På grund
af de för afkomstskatter gällande grundsatser, skulle, enligt samma förslag,
fastighetsbevillningen utgå efter fastighetsvärdet, utan afseende
derpå, huruvida fastigheten lemnade någon afkomst eller icke, och utan
hänsyn vare sig till den skuld, hvarför fastigheten kunde häfta, eller
till eljest medgifven skattelindring för existensminimum. Inkomstbevillningen
för fastighet åter skulle grunda sig på särskild uppskattning af
egendomsafkastningen och vara förenad med rätt att från denna afkastning
göra afdrag för ränta å lånadt rörelsekapital till ett belopp,
som motsvarade en femtedel af egendomens taxeringsvärde.

Då Eders Kongl. Maj:t vid 1892 års urtima riksdag aflät nådig
proposition angående afskrifning af de å viss jord hvilande grundskatter
m. m. samt angående ändring i lagen om lindring i rustnings- och roteringsbesvären
den 5 Juni 1885, föreslog Eders Kongl. Maj:t Riksdagen,
att, under förutsättning att dessa propositioner vunne Riksdagens bifall,
bevillningen för jordbruksfastighet måtte ökas från tre till sex öre för
hvarje fulla etthundra kronor af taxeringsvärdet. Uti det statsrådsprotokoll,
som åtföljde sagda nådiga propositioner, yttras, bland annat, att,
i följd af Riksdagens uttalande i skrifvelse den 24 Maj 1873, det derefter
alltid ansetts såsom en gifven följd af afskrifningen af berörda
onera, att den undantagsställning, jordbruksfastighet dittills intagit, borde
i sammanhang med afskrifningen upphöra och nämnda slag af fastighet
följaktligen åsättas bevillning efter de för all annan fastighet gällande
grunder eller med 5 öre för hvarje fulla etthundra kronor af taxeringsvärdet.
I enlighet med hvad Skatteregleringskomitcn erinrat, uttalas
vidare, att det vore en väsentlig brist i lagstiftningen, att man, då man
beskattat jordbruksfastigheten, ansett sig på samma gång beskatta sjelfva
jordbruksrörelsen, oaktadt denna rörelse för sitt bedrifvande förutsatte ett
visst driftkapital och ett betydligt tillskott af arbete, samt den häraf
härflytande inkomsten, lika litet som all annan inkomst af kapital och
arbete, borde lemnas obeskattad. Ehuru det vore teoretiskt riktigt, att
särskild uppskattning af berörda inkomst egde rum, skulle emellertid de
härmed förenade praktiska svårigheterna säkerligen leda till ett resultat
i finansielt afseende, som gjorde hela vinsten af det nya skatteföremålets
upptagande i lagstiftningen i de flesta fall temligen betydelselös. Det
vore derföre att föredraga att ställa beskattningen af jordbruksrörelsen
i ett fixt lagbestäm dt förhållande till jordbruksfastighetens taxeringsvärde
och, såsom tillförne blifvit ifrågasatt, bestämma denna beskattning

107

Elfsborgs län.

till ett öre för hvarje hundra kronor af berörda värde. Bevillningen för
jordbruksfastighet, deri inbegripen jemväl bevillningen för jordbruksrörelsen,
borde sålunda utgå med sex öre för hvarje hundra kronor af
fastighetens taxeringsvärde.

Uti den skrifvelse, hvarigenom Riksdagen hos Eders Kongl. Maj:t
gjorde anmälan om sitt godkännande af hvad sålunda i förevarande ämne
föreslagits, heter det, bland annat, att detta förslag stode i det närmaste
samband med skatteregleringsfrågan och i allo öfverensstämde med hvad
vid senaste riksdagar i detta hänseende ifrågasatts.

Redan vid 1893 års riksdag väcktes två motioner — en i första
och en i andra kammaren — om sådan ändring i ordalydelsen af stadgandena
om fastighetsbevillningen, att denna bevillning skulle utgöras
med en procent af behållen inkomst; att inkomsten skulle anses vara
för jordbruksfastighet, naturaförmåner inberäknade, sex procent samt för
annan fastighet och frälseränta fem procent, allt af uppskattade värdet;
samt att bevillningen sålunda skxdle för hvarje fulla hundra kronor af
detta värde utgå, af jordbruksfastighet med sex öre samt af annan
fastighet och frälseränta med fem öre. Dessa begge motioner blefvo
af Riksdagen afslagna på hemställan af bevillningsutskottet, som i sitt
afstyrkande utlåtande anför, bland annat, att de föreslagna redaktionsförändringarne
visserligen icke syftade till någon förändring i sak, men
innebure en sammanblandning af två olika begrepp, »afkastningsskatt»
och »inkomstskatt». En omskapning åter i sak af fastighetsbevillningen
till inkomstbevillning i egentlig mening vore en annan fråga, En sådan
förändring, som vore af ingripande betydelse för vår skattelagstiftning,
hade hos oss icke blifvit mera allmänt ifrågasatt och skulle möta så
många och stora praktiska svårigheter, att densamma svårligen för närvarande
skulle kunna genomföras.

När komiterade, i 7 och 15 §§ af förevarande förslag, förorda,
dels att inkomst af fastighet skall anses utgöra, för jordbruksfastighet,
inkomsten af det i jordbruksrörelsen nedlagda kapital och arbete häri
inbegripen, sex procent, och för annan fastighet fem procent af taxeringsvärdet,
samt dels att bevillning för denna inkomst skall erläggas
efter en för hundra, åstadkommes väl icke någon ändring i beloppet af
den bevillning, som för närvarande utgöres för fast egendom, men
komiterade göra sig dock härigenom skyldige till alldeles samma begreppsförvirring,
som lagts ofvannämnde två motionärer till last. Då
den sålunda ifrågasatta »inkomstbevillningen» för fast egendom skulle
utgå alldeles oberoende af egendomens verkliga afkomst, skulle nemligen
denna bevillning fortfarande hafva hela karaktären af en afkast -

108

Elfsborgs län.

ningsskatt. Att under sådant förhållande söka i lagstiftningen gifva
fastighetsbevillningen utseende och benämning af inkomstskatt är naturligtvis
principielt oriktigt, och i öfrigt egnadt. att bereda väg jemväl för
andra oegentligheter. Sådana af ganska betänkligt slag vidlåda ock
komiterades arbete, i det komiterade deri sökt på den fingerade inkomstskatten
för fastighet tillämpa de grundsatser, som anses böra göras
gällande i afseende på den verkliga. Till dylika oegentligheter äro
nemligen bänförliga dels förslaget, att skuldränta till visst belopp skulle
få afdragas från den fingerade inkomsten af fast egendom, samt dels
medgifvandet, att i afseende derå jemväl i viss mån skulle gälla de i
allmänhet förordade bestämmelserna om bevillningsfritt existensminimum
äfvensom om lindring i bevillningen för vissa lägre inkomstgrupper.

I intetdera af dessa hänseenden hafva dock komiterade förmått
ställa sig på principiel ståndpunkt, utan måst gifva sig in på godtycklighetens
område. I fråga om afdraget för skuldränta yttra komiterade,
bland annat, att, då omedelbar taxering af afkastningen icke skulle ega
rum, vore ganska naturligt, att man ej heller i afseende på detta afdrag
kunde taga steget fullt ut till den rena inkomstskattens ståndpunkt.
Med ledning af inteckningsstatistiken, som enligt komiterades uppgift
skidle utvisa, att. i medeltal fast egendom å landet vore intecknad till
ungefär 40 procent och fast egendom i stad till i rundt tal 55 procent
af taxeringsvärdet, komma komiterade till det temligen oväntade resultat,
att gränsen för afdraget bör sättas vid 40 procent af det fingerade
inkomstbeloppet. I sammanhang härmed uttala komiterade den säregna
mening, att någon särskild gynnad ställning härigenom icke kunde anses
komma egare af jordbruksfastighet till del i förhållande till egare af
annan fastighet, om man besinnade, att, ehuruväl öfver hufvud taget
jordbruksfastighet vore mindre intecknad än annan fastighet, den verkliga
inkomsten af jordbruksfastighet lede minskning äfven med det belopp,
egaren kunde hafva att utbetala i ränta för sådan ointecknad gäld,
som tillkommit i och för anskaffande af de för jordbruket erforderliga
inventarier, under det något motsvarande förhållande icke egde rum med
afseende å annan fastighet.

Hållbarheten af den så kallade medelväg emellan två olika skatteformer,
som komiterade sålunda beträdt, röjer sig oförtydbart uti det
vacklande emellan de skilda principerna för dessa skatteformer, hvarom
komiterades ofvan angifna motivering bär vittne. Just deraf, att icke
den verkliga utan en fingerad inkomst af fast egendom ligger till grund
för komiterades fastighetsbevillning, följer icke allenast, att man i
fråga om skuldafdrag icke »kan taga steget fullt ut till den rena in -

109

Elfsborgs län.

komstskattens ståndpunkt», utan fast heldre, att man icke bör taga
något som helst steg i denna riktning. Om man detta oaktadt nödvändigt
vill medgifva skuldafdrag och till norm för beloppet deraf tager
inteckningsstatistiken, synes åter påtagligen orättmätigt att låta jordbrukaren
tillgodokomma sådant afdrag för hela den intecknade gäld,
hvari han enligt medeltalsberäkning häftar, men beträffande annan
fastighetsegare inskränka afdraget till endast åtta elftedeler af den
skuld, som enligt enahanda beräkning är intecknad i hans fastighet.
Att grunda en dylik anordning på det förhållande, att möjligen en
eller annan jordbrukare kan för anskaffande af inventarier hafva ådragit
sig icke intecknad gäld synes dess mindre berättigadt, som icke intecknad
gäld enligt förslaget icke må utöfva något inflytande på afdraget,
samt man i allt fall genom antagande, att äfven annan fastighetsegare
utöfver intecknad skuld har annan af fastighetsförvärfvet föranledd
gäld, kan i afseende på dennes ekonomi göra en alldeles likartad
fantasimålning, som den af komiterade till förmån för jordbrukaren
verkställda.

Det ligger i sakens natur, att det icke heller kunnat låta sig
göra att på den fingerade inkomstskatten för fast egendom tillämpa
förslagets allmänna bestämmelser om bevillningsfritt existensminimum
äfvensom om lindring i bevillningen för vissa lägre inkomstgrupper.
Det skulle nemligen vid tillämpning af dessa bestämmelser hafva inträffat
bland annat, att skattefrihet skulle hafva åtnjutits för alla jordbruksfastigheter.
hvilka varit taxerade till 8,333 kronor 33 öre eller
derunder. Komiterade hafva derföre nödsakats att äfven härutinnan
beträda den förordade så kallade medelvägen och i sådant afseende
föreslå det helt godtyckliga stadgandet, att vid tillämpningen af .de
ifrågavarande bestämmelserna skall iakttagas, att för inkomst af fastighet,
såvida denna, efter medgifvet afdrag för ränta å skuld, uppgår till
minst 25 kronor, bevillning alltid skall utgöras för minst 60 procent
deraf.

Då fastighetsbevillningen enligt det föreliggande förslaget fortfarande
har karakter af afkastningsskatt, är Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
af den mening, att någon lindring i denna bevillning
icke bör uti ifrågavarande hänseende ifrågasättas. Hvad i öfrigt angår
den af komiterade beträdda så kallade medelvägen, så synes denna i
allt fall icke vara lyckligt funnen. För att genom några exempel antyda,
hvarthän denna medelväg skulle leda, så tillåter sig Eders Kong].
Maj:ts Befallningshafvande påpeka, hurusom deraf skulle följa, att jordbrukare,
som utan skuld vore egare till fastighet, taxerad till 2,000

110

Elfsborgs län.

kronor, skulle derför, äfvensom för i jordbruksrörelsen nedlagdt kapital
500 kronor och eget arbete, komma att erlägga i bevillning 72 öre,
under det en dagakarl, hvilkens arbetsförtjenst uppskattats till 600,
finge i bevillning betala en krona; att jordbrukare, som likaledes vore
skuldfri och egare till fastighet i värde af 5,000 kronor, finge, för
fastigheten äfvensom för nedlagdt rörelsekapital 1,250 kronor och egen
arbetsprodukt, vidkännas bevillning till belopp af 1 krona 80 öre, under
det dagakarlen, med en inkomst af 700 kronor, måste påföras 2 kronors
bevillning; att skuldfri egare af jordbruksfastighet till värde af 10,000
kronor, som, för fastigheten jemte nedlagdt rörelsekapital 2,500 kronor
och afkomsten af eget arbete, borde beskattas med 3 kronor 60 öre,
blefve härutinnan likställd med den arbetare, som hade en årlig inkomst
af 860 kronor; att skuldfri egare af jordbruksfastighet i värde af 36,000
kronor, som derjemte hade inventarier till belopp af 9,000 kronor och
nedlade sitt eget arbete i jordbruksrörelsen, icke skulle vidkännas hela
den härför belöpande bevillningen 21 kronor 60 öre, utan komma i
åtnjutande af lindring deri med en krona o. s. v. Om den sålunda
belysta medelvägen torde kunna uttalas, att komiterade vid dess utstakning
synes hafva helt och hållet lemnat å sido sin ofta åberopade,
fullt riktiga mening, att den inkomst, som uteslutande härflyter ur
inkomsttagarens personliga arbete, medför mindre skatteförmåga, än
den, som hemtas af en redan samlad förmögenhet. Att i de tre
ofvan upptagna fallen, som innefatta en jemförelse emellan i skattehänseende
likstälda arbetare och jordbrukare, de förres skatteförmåga
är långt mindre, än de senares, torde nemligen vara lika uppenbart,
som att, hvad angår det sistnämnda fallet, den, som, förutom egen
arbetskraft, eger en förmögenhet af 45,000 kronor, icke kan anses vara
i behof af lindring i en skatt, som uppgår till endast 21 kronor 60 öre.

Hvad här ofvan blifvit anfördt torde, såsom Eders Kongl. Mai:ts
Befallningshafvande föreställer sig, innefatta skäl nog för underkännande
af komiterades nu omliandlade förslag. Såsom ytterligare skäl härför
anser sig dock Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra påpeka,
dels att samma förslag, hvilka synas företrädesvis afse lindring i
fastighetsskatten, icke torde vara påkallade af något kändt behof af
en dylik lindring, dels att förslagen skulle föranleda oreda och skadliga
rubbningar i våra kommunala skatteförhållanden, samt dels att, hvad
särskildt angår jordbruksbevillningen, det med hänsyn till de omständigheter,
hvarunder den helt nyss blifvit ordnad, icke synes lämpligt
att deri göra så stora eftergifter, som blifvit af komiterade
ifrågasatta.

Elfsborgs län. 111

Ehuru ett mer eller mindre berättigadt missnöje öfver förment
orättvisa skattebördor kan anses vara betecknande för vår tid, har
dock Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande aldrig försport någon
klagan deröfver, att den till staten utgående bevillningen för fast egendom
skulle vara för hög eller i nämnvärd grad betungande. Att under
sådant förhållande, med våldförande af de i afseende på denna bevillning
bäfdvunna principer, söka i samma bevillning åvägabringa lindring
synes dess mindre lämpligt, som denna lindring, just med hänsyn till
bevillningens mindre betydenhet, skulle lända den skattskyldige till
föga fromma, men medföra ganska kännbar förlust för statsverket.
Sålunda bör, för att anföra ett exempel, eg are af fastighet i värde af

10,000 kronor nu till staten erlägga 6 kronor i bevillning, men skulle,
enligt komiterades förslag, kunna härå erhålla afdrag först för skuldränta
med högst 2 kronor 40 öre och sedermera, på grund af lindring
för mindre inkomstgrupper, med 1 krona 44 öre, så att bevillningen
komme att utgöra endast 2 kronor 16 öre. Det torde icke kunna förnekas,
att sistnämnda belopp, såsom skatt till staten för en egeudom
af nämnda omfattning, är oskäligt lågt, på samma gång som den
ifrågasatta afkortningen af 3 kronor 84 öre icke är för den skattdragande
synnerligen afsevärd. I sådana fall, der afdrag å bevillningen
finge ega rum endast i ettdera afseendet, blefve naturligtvis den deraf
följande lindringen än mera betydelselös. För staten åter skulle, enligt
komiterades rätt låga beräkningar, den ifrågavarande anordningen medföra
en minskad inkomst af icke mindre än bortåt 700,000 kronor.

I fråga härefter om de olägenheter, som den föreslagna anordningen
skulle vålla med afseende på den kommunala beskattningen,
så skulle till en början det reguliera samband, som nu förefinnes emellan
den allmänna bevillningen och denna beskattning, komma att rubbas.
Komiterade hafva nemligen föreslagit, att till grund för den kommunala
beskattningen i primärkommun skulle läggas, i fråga om fastighet, den
beräknade inkomsten af sådan egendom utan afdrag för ränta å intecknad
gäld och, i afseende å andra beskattningsföremål, beskattningsbara
inkomsten af andra inkomstkällor, än fastighet. Landstingsskatten
åter skulle fortfarande utgöras efter bevillningen.

Hvad angår fastighetsskatten till primärkommun, vilja komiterade
sålunda icke alls veta af den prisade medelvägen, utan ställa sig på
afkastningsskattens rena ståndpunkt. Denna skatt skulle nemligen
grundas på den fingerade inkomsten, utan att någon minskning deraf
finge ega rum vare sig för skuldränta eller existensminimum eller medelst
afdrag för den skattelindring, som i fråga om skatten till staten skulle

112

Elfsborgs län.

medgifvas för vissa mindre inkomstbelopp. I följd häraf och då för
fastighet skulle påföras en fyrk för hvarje tiotal kronor af berörda
inkomst, skulle fyrktalssättningen för fast egendom, som nu eger rum
efter sagda belopp motsvarande bevillning, komma att medföra samma
resultat, som för närvarande.

Denna principielt riktiga, men från den i bevillningsförordningen
tagna medelvägen fullkomligt afvikande ståndpunkt hafva komiterade
emellertid icke förmått bibehålla i fråga om landstingsskatten. Oaktadt
egare af fast egendom skulle enligt förslaget befrias från omkring

700,000 kronor af den nu för sådan egendom utgående bevillning,
hvilken i stället skulle påläggas andra skattdragande, anse komiterade,
att någon ändring i nu gällande bestämmelser om landstingsskatten
icke är behöflig, utan att denna skatt fortfarande bör utgå efter bevillningen.
Lemnande derhän det tvifvelaktiga värdet af den allmänna
motivering, hvarmed komiterade beledsagat detta förslag, tillåter sig
deremot Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inlägga någon gensaga
mot komiterades i sammanhang dermed gjorda uttalanden, att den
omständigheten, att förslaget skulle medföra någon — ehuru visserligen
i och för sig mindre betydande — fördel för fastighet i jemförelse med
andra beskattningsföremål, lika litet borde tillmätas någon afgörande
betydelse, som att, med tillämpning af de föreslagna bestämmelserna i
fråga om beskattningsbara inkomstens bestämmande och lindring i bevillningen
för smärre inkomstbelopp, vägskatten komme att drabba
fastighet i någon mån tyngre, än andra beskattningsföremål. Då komiterade
sålunda, hvad jordbruksfastighet angår, såsom en motvigt mot
den vinst, förslaget skulle medföra i afseende på landstingsskatten, satt
den tyngre beskattning för vägunderhållet, som förmenades deraf föranledas,
torde nemligen en undersökning af dessa förhållanden vara af
behofvet påkallad.

Att exakt uppgifva den ifrågavarande vinsten möter naturligtvis
stora svårigheter, men den torde dock kunna närmelsevis beräknas.
Då landstingsskatten, som i regel utgöres efter allmänna bevillningen,
för år 1892 utgjorde i rundt tal 800,000 kronor, samt den minskning
af omkring 700,000 kronor i bevillningen, som enligt komiterades förslag
skulle beredas jordbruksfastighet, motsvarar ungefär en sjundedel
af bevillningen i dess helhet, torde nemligen kunna antagas, att don
vinst, som genom den ifrågavarande anordningen skulle beredas egare
af fast egendom, snarare komme att öfver- än understiga 110,000
kronor. Häraf skulle omkring 67,000 kronor belöpa på jordbruksfastighet.

113

Elfsborgs län.

I fråga åter om den antydda förlusten på vägskatten ställer sig
saken helt annorlunda. Då vägskatt för fast egendom utgår efter taxeringsvärdet,
utöfva komiterades experiment med fastighetsbevillningen
icke något inflytande i förevarande hänseende. Den befarade förlusten
skulle sålunda härflyta derifrån, att de bidrag till vägskatten, som
skola för andra beskattuingsföremål lemnas, komme att minskas i följd
af de förändrade bestämmelserna om den beskattningsbara inkomstens
beräknande och lindring i beviliningen för smärre inkomstbelopp. Den
åberopade förändringen i förstnämnda afseende synes afse det förhållande,
att vid inkomstkategorien »annan inkomst af varaktig eller tillfällig
natur» förordats rätt till afdrag för skuldränta till högst 20 procent
af inkomstbeloppet. Då emellertid denna kategori, såsom komiterade
sjelfva uppgifva, nära sammanfaller med »inkomst af allmän och
enskild tjenst och pension», samt för sådan inkomst något deltagande
i vägunderhållet icke skall ega rum, kan ej heller denna förändring
leda till något förfång i afseende på bidragen till nämnda underhåll.
I fråga åter om den verkan i berörda hänseende, som kan utöfvas af
utsträckning i rätten till bevillningsfritt afdrag, torde till en början böra
erinras, att, som för inkomst deltagande i vägskatten vidtager först då
denna uppgår till 1,000 kronor, berörda utsträckning kan öfva något
inflytande på vägskatten endast inom inkomstgrupperna emellan 1,000
kronor och 2,200 kronor. När nu, enligt komiterades egna beräkningar,
minskningen i statsverkets inkomst i följd af utsträckningen skulle
inom nämnda grupper uppgå till endast 6,640 kronor är dessmer påtagligt,
att denna i sig sjelf obetydliga bevillningssumma icke kan
verka till något nämnvärdt förökande af jordbrukets vägskatt, som ett
stort antal af de till dessa inkomstgrupper hörande skattdragande torde
vara sådaua, som äro fritagna från skyldighet att bidraga till vägunderhållet.
Deremot är påtagligt, att de nya skattekällor, som blifvit af
komiterade föreslagna, skola tillföra vägunderhållet rätt betydande bidrag,
så att med all säkerhet kan antagas, att den ifrågasatta nya
bevillningsförordningen i det hela ställer sig rätt förmånlig för jordbruksnäringen
äfven uti nu omhandlade hänseendet.

Vid behandlingen af den förevarande frågan bör ej heller lemnas
ur sigte, att sedan, i sammanhang med 1892 års skattereglering, beviliningen
för jordbruksfastighet blifvit fördubblad, häraf varit en följd,
att den landstingsskatt, som dessförinnan utgått af dylik fastighet, i
väsendtlig mån ökats. Då detta större bidrag till landstingets utgifter
sålunda kan betraktas såsom ett vilkor för sagda reglering, synes i

114

Elfsborgs län.

hög grad olämpligt att redan nu göra så betydande eftergift på detta
område, att man nedsätter samma bidrag med omkring 67,000 kronor.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande är härmed inne på den
förut antydda frågan, huruvida det, med afseende på nyss timade politiska
tilldragelser, kan vara tillrådligt att i sjelfva bevillningen för
jordbruksfastighet göra så betydlig nedsättning, som blifver en följd
af komiterades förslag till bevillningsförordning. Det är i det föregående
omförmäldt, huruledes vid 1892 års urtima riksdag, då beslut
fattades om grundskatternas samt roterings- och rustningsbesvärens
afskrifning, Eders Kongl. Maj:t i sammanhang med de nådiga propositionerna
härom föreslog Riksdagen att höja bevillningen för jordbrukslastighet
från 3 till 6 öre för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet,
samt huruledes Riksdagen, vid anmälan om sitt godkännande af detta
förslag, derom yttrade, att förslaget stode i det närmaste samband med
skatteregleringsfrågan och öfverensstämde med hvad vid senaste riksdagar
i detta hänseende ifrågasatts. Den ökade fastighetsbevillning,
Riksdagen sålunda, såsom ett vilkor för skatteregleringens genomförande,
åtog sig, beräknas uppgå till 660,000 kronor. När nu skatteregleringen,
företagen uteslutande till fördel för den jordbrukande befolkningen,
kommer att medföra i hög grad kännbara uppoffringar för landets öfriga
skattskyldige, synes det svårligen vara med en billig hänsyn till deras
berättigade anspråk förenligt att, såsom komiterade ifrågasatt, redan
nu och innan de ekonomiska följderna af skatteregleringen ens äro
fullt öfverskådliga, eftergifva 423,300 kronor af jordbruksbevillningen
eller omkring två tredjedelar af den ökade dylika bevillning, som blifvit
vid nämnda reglering betingad.

Då — för att sammanfatta hvad sålunda anförts — komiterades
åtgärd att åt fastighetsbevillningen, oaktadt dess karakter af afkomstskatt,
gifva utseende och benämning af inkomstskatt saknar principiel
grund samt synes hafva tillkommit för beredande af möjlighet att, företrädesvis
till förmån för jordbruksnäringen, på sagda bevillning tillämpa
de för sistnämnda skatteform gällande grundsatser; då de stadganden,
som vid en sådan tillämpning blifvit af komiterade föreslagne, följaktligen
icke hafva sin upprinnelse ur sakens egen natur, utan äro grundade
på godtycke och derigenom eguade att förstöra den nu rådande
enheten i lagstiftningen om fastighetsskatterna såväl till staten, som
till kommunen; då den lindring i fastighetsbevillningen, som åsyftas
med de förevarande förslagen, icke kan anses betingad af något verkligt
behof, utan, när den icke skulle medföra minskning i de kommunala
utlagorna, är för de skattskyldige af föga afsevärd beskaffenhet; samt

Elfsborgs län. 1 * 5

då, hvad särskildt angår bevillningen för jordbruksfastighet., det icke
synes tillrådligt att, redan nu och innan de ekonomiska verkningarne
af den nyss företagna skatteregleringen ens äro fullt öfverskadliga,
efterskänka omkring två tredjedelar af den ökade dylika bevillning, som
i sammanhang med nämnda reglering blifvit beviljad; finner Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande sig böra i underdånighet afstyrka alla de
komiterades ändringsförslag, som blifvit här ofvan behandlade.

Af fastighetsbevillningens natur af afkastningsskatt följer, att den
tillgång på skog, som fastighet lemnar, principenligt måste ingå såsom
faktor vid uppskattning af fastighetsvärdet och sålunda varda genom den
på grund deraf utgående bevillningen beskattad. Den af naturförhållandena
beroende omständigheten, att en fastighet uteslutande eller företrädesvis
lämpar sig för åkerbruk, en annan för skogsbruk, bör väl icke
heller skäligen föranleda, att, i afseende på dessa näringsgrenar, hvilka
begge tillhöra jordbruket, införas olika skatteformer, så att bevillning
påföres den ena efter principerna för afkastningsskatten och den andra
efter grunderna för inkomstskatten. När nu komiterade föreslagit en
sådan anordning, i det de, med föreskrift att vid fastighetstaxering icke
må tagas hänsyn till växande skog utöfver husbehof, förordat, att försäljning
af skog eller virkesfång för annat ändamål än dylikt behof
från egen mark skall anses såsom sådan näring, hvarför särskild^ inkomstbevillning
bör erläggas, hufva komiterade lör detta förslag åberopat
uteslutande praktiska skäl.

I sådant afseende anföra komiterade, att, allt sedan lagstiftningen
började beakta skogen såsom skatteobjekt, den grundsats gjort sig
gällande, att skogens afkastning skolat beskattas i samband med alkastningen
i öfrigt af fastigheten, d: v. s. genom fastighetsbevillningen.
För sådant ändamål hade föreskrifvits, att vid taxering af jordbruksfastighet
hänsyn skulle tagas äfven till skogsmarkens areal och skogens
beskaffenhet. Till denna föreskrift hade dock i allmänhet allt för ringa
hänsyn tagits, hvilket nogsamt visade sig vid jemförelse emellan taxeringsvärdena
å hemman, försedda med skog, och det pris, dessa vid
försäljning betingat. En följd häraf hade också blifvit, att den inkomst,
fastighetsegarne dragit af skogen, blifvit på ett synnerligen otillfredsställande
sätt beskattad genom fastighetsbevillningen. Ännu mera
otillfredsställande hade förhållandet gestaltat sig i de fall, då egaren
åt annan person upplåtit afverkningsrätt till skogen. I sådane fall hade
taxeringsmyndigheterna vid fastighetens taxering väl ytterst sällan tagit
hänsyn till skogens afkastning, och då afverkningsrättens innehafvare
enligt gällande bevillningsförordning icke kunnat pålöras vare sig fastig -

116

Elfsborgs län.

lietsbevillning för sjelfva skogen eller inkomstbevillning för inkomst af
virkesfångsten, hade såväl fastighetsegarens, som afverkarens inkomst
af skogen varit fri från skatt, Det gällde icke blott för det fall, att
afverkningsrättens innehafvare omedelbart försålt skog eller skogseffekter,
utan äfven då han tillgodogjort, sig skogens afkastning i egen förädlingsrörelse.
Det tillfälle, som kunde synas då hafva erbjudit sig att
beskatta vinsten af virkesfångsten i samband med inkomsten af förädlingsverksamheten,
hade man måst lemna obegagnadt, i det att man
vid beskattningen af sistberörda inkomst ansett sig, med afseende derå
att skogen, liksom fastigheten i öfrigt, skolat betraktas såsom i egarens
hand beskattad genom fastighetsbevillningen, skyldig att för timrets
värde medgifva afdrag från uppskattade inkomsten. På detta sätt hade
icke blott staten, utan äfven vederbörande kommuner gått miste om ansenliga
skattebidrag. Detta missförhållande, som särskildt för kommunerna
gjort sig allt mera kännbart i den mån, skogsafverkningen tagit
större utsträckning, hade också vid upprepade tillfällen framkallat förslag
till ett ändamålsenligare ordnande af skogsbeskattningen.

Hvad nu först angår uppgiften, att vid taxeringsvärdes åsättande
somligstädes för ringa hänsyn tages till skogens värde, så torde väl
denna uppgift icke sakna grund, men skildringen om detta missförhållande
dock vara allt för öfverdrifven. Det synes emellertid icke öfverensstämma
med sunda lagstiftningsprinciper att af misströstan att kunna
åstadkomma helgd åt meddelade, praktiskt utförbara bestämmelser kasta
öfver bord en på sakens natur grundad lagstiftning, för att gifva sig in
på en annan, som saknar sådant stöd. Lagstiftningens åtgärd i följd
af det anmärkta missförhållandet torde derföre också icke böra gå i
dylik riktning, utan bestå uti sådana anordningar, hvarigenom efterlefnad
af de redan gifna bestämmelserna i möjligaste måtto framtvingas. Det
är i detta hänseende i hög grad anmärkningsvärdt, huru ringa inflytande
statens tjensteman, såväl enligt den nuvarande, som den föreslagna bevillningsförordningen,
ega utöfva på beskattningen. På detta område
torde både kunna och böra åstadkommas en väl behöflig och rätt verksam
kontroll på bevillningsförordningens efterlefnad såväl i förevarande,
som i många andra fall. För sådant ändamål vore utan tvifvel af nöden,
att kronoombuden hos beskattningsmyndigheterna erhölle en mera detaljerad
och bestämd instruktion om sina skyldigheter, än som innefattas
uti det härutinnan föreslagna allmänna stadgandet, att de skola tillstädesvara,
för att göra de anmärkningar och framställningar, hvartill de
för iakttagande af kronans rätt finna sig ega anledning. I en dylik
instruktion borde såsom tjenstepligt åläggas kronoombudet hos prof -

Elfsborgs län.

117

ningsnämnden, bland annat, att i sådana fall, i hvilka ombudet funne
bevillningsförordningens stadganden vara åsidosatta, underställa frågan
vederbörande embetsmyndighets pröfning.

I öfrigt skulle det ifrågasatta stadgandet i tillämpningen komma
att medföra ganska betydliga praktiska svårigheter. I sådana fall, der
större afverkningar ske på en gång, eller utverkning försiggår på skog,
som, för ordnad hushållning, är indelad till trakthuggning, kan några
afsevärda hinder för stadgandets genomförande icke mota. Men det
är dock långt ifrån, att hygge af skog till afsalu alltid bedrifves under
sådana förhållanden. På många skogstrakter, der, såsom på hela
norra Dal och i södra delen af detta län, jorden är styckad i små hemmanslotter
med ringa åkerbruk, eger nemligen afverkningen i regel
rum medelst årliga smärre hyggen, hvilkas omfattning företrädesvis
regleras af egarens större eller mindre behof att genom skogsafkastningen
bereda sig fyllnadsmedel till sina lefnadskostnader. Att i dylika
trakter, hvilka ingalunda höra till sällsyntheterna i vårt land, införa
det ifrågavarande stadgandet skulle otvifvelaktigt leda derhän, att,
under det inkomstbevillningen för skogsprodukters försäljning skulle
blifva helt ringa, de redan nu rätt låga taxeringsvärdena å fastigheterna
komme att nedsjunka till en obetydlighet.

Under förklarande, att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
på nu anförda skäl icke kan förorda bifall till komiterades förslag om
påförande af inkomstskatt för försäljning af skog från egen mark, har
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att i sammanhang dermed
yttra sig rörande komiterades förslag, att inkomst af försäljning af
skog eller af virkesfångst från annans mark skall beskattas i den ort,
der skogsområdet är beläget.

Innan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande emellertid direkt
öfvergår till detta ämne kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke underlåta att i afseende på komiterades sensationsmålning rörande
det bedröfliga tillstånd, hvari, enligt komiterades förmenande, frågan
om ofvannämnda inkomsts beskattande skulle befinna sig enligt den
nu gällande bevillningsförordningen, erinra, att intet tvifvel kan förefiunas
derom, att den vinst, som uppkommer af en i affärshänseende
bedrifven skogsafverkning från annans mark, både kan och bör, enligt
nu gällande stadganden, beskattas.

Hvad komiterade i strid häremot anfört saknar således all grund
och kan anses utgöra en förpostfäktning till förmån för den af komiterade
hyllade mening, att kommunalutskylder för den ifrågavarande
vinsten bör erläggas till den kommun, der skogsafverkningen eger

118

Elfsborgs län.

rum. Under dot komiterade föreslagit, att inkomst af näring, som utgör
allenast filial eller gren af annan eller drifves endast kortare tider
eller eljest i obetydlig omfattning och ej på sjelfständigt sätt, i allmänhet
skall taxeras i sammanhang med hufvudrörelsen, hafva nemligen
komiterade, för vinnande af ofvannämnda mål, velat härifrån göra
det undantag, att taxering af den förevarande vinsten alltid skall ske
å den ort, der skogsområdet ligger. Det är emellertid påtagligt, att
en rättvis beskattning af vinsten af en skogsafverkning, som bedrifves
såsom en gren af en till annan ort förlagd trävarurörelse, aldrig
kan åstadkommas utan i sammanhang med påförande af skatt för sjelfva
trävarurörelsen. Då denna vinst, till grund för hvars beräknande enligt
komiterades förslag skulle läggas virkesprisen i afverkningsorten, icke
är beroende häraf, utan af konjunkturförhållandena vid den tid, då
försäljning af virket eger rum, följer nemligen häraf både att skogsafverkning,
hvilken enligt den antagna beräkningsgrunden vore vinstgifvande,
i sjelfva verket kan, i följd af ändrade konjunkturer vid försäljningen,
medföra förlust, som ock att, derest någon vinst verkligen
uppkommer, skatt derför i många fall kommer att uttagas förskottsvis.
När nu vid beräkningen af den beskattningsbara inkomsten af hufvudrörelsen
från bruttoinkomsten deraf skulle, i öfverensstämmelse med
komiterades förslag, afdragas icke de verkliga utgifterna för virkesfångsten,
utan de virkespris, som på afverkningsorten legat till grund
för fingerandet af vinsten deraf, skulle utan tvifvel häraf följa rätt
stora svårigheter, i det den myndighet, som det tillkommer att beskatta
hufvudrörelsen, dess mindre kan antagas hafva någon kännedom om
dessa pris, som den beskattning, med afseende hvarå de blifvit beräknade,
alltid egt rum på annan ort och mången gång för flera år
sedan. Då härtill kommer, att förslagets genomförande uppenbarligen
jemväl i andra afseenden skulle föranleda stora olägenheter i afseende
på den för vårt näringslif vigtiga trävarurörelsen, finner Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande sig dess heldre böra afstyrka ifrågavarande
undantagsstadgande, som detsamma icke kan anses befogadt ur den
synpunkt, att kommunerna skulle ega någon på sakens natur grundad
rätt till de ifrågakomna utskylderna.

Då komiterade föreslagit sådana förändrade föreskrifter i afseende
på fastighetsbevillningen, att derigenom nära en sjundedel af bevillningen
i dess helhet skulle gå förlorad, hafva komiterade funnit sig
nödsakade att, för att bereda ersättning för denna förlust, förorda
höjning i bevillningen för andra beskattningsföremål. De i detta hänseende
mest anmärkningsvärda nyheterna i komiterades förslag bestå

Elfsborgs län.

119

deruti, dels att för inkomst af kapital, hvartill hänföres ränta å utlånade
eller i obligationer nedlagda eller hos bankinrättningar eller
enskilda insatte penningar, bevillning skall utgå med 50 procents förhöjning,
samt dels att, i olikhet mot hvad nu eger rum, utdelning,
som delegare i aktiebolag eller enskild sedelutgifvande bank eger uppbära
från bolaget eller banken, skall underkastas bevillning.

När Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande nu går att i ett
sammanhang framställa några anmärkningar angående begge dessa
ändringsförslag, tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallninghafvande att
dervid först återgifva de af komiterade derför åberopade skäl. Så anföra
komiterade i fråga om det förstnämnda förslaget, att naturligt
vore, att man vid utrönande af skatteförmågan både att taga hänsyn
icke blott till inkomstens storlek, utan äfven till dess art. Den inkomst,
som till större eller mindre del härfiöte ur inkomsttagarens
personliga arbete, medförde tydligen mindre skatteförmåga, än den,
som hemtades ur en redan samlad förmögenhet. Inkomsttagaren behöfde
icke i senare fallet såsom i det förra eller åtminstone icke i
samma omfattning att, med fästadt afseende på sjukdom, ålderdom eller
andra orsaker till arbetsförmågans aftagande eller upphörande, afsätta
någon del af inkomsten för framtida behof. Ur denna synpunkt hade
man i lagstiftningen ganska allmänt gjort skilnad emellan den fonderade
inkomsten, den som härfiöte endast af förmögenhet samt den
ofonderade. På olika sätt hade man sökt att för beskattningen tillgodogöra
sig den förras högre skatteförmåga, än medelst en högre
skattefot för fonderad än för ofonderad inkomst, än genom att vid
sidan af inkomstskatten införa förmögenhetsskatt. Till en sådan högre
beskattning af den fonderade inkomsten komme säkerligen den af Riksdagen
beslutade reform af stämpelförordningen att i afsevärd grad
medverka. Förbises borde ej heller, att i samma riktning verkade,
hvad inkomst af fast egendom beträffade, de å visst slag af fastighet
ännu hvilande särskilda skatter, likasom ock de föreslagna bestämmelserna
rörande beräkning af sådan inkomst, hvilken väl ganska allmänt
torde leda dertill, att taxerade inkomsten af fast egendom komme
att öfverstiga den verkliga. I betraktande häraf hade komiterade visserligen
funnit sig icke kunna såsom allmän regel förorda en högre inkomstskatt
för fonderad, än för ofonderad inkomst; men det hade dock
synts komiterade rättvist, att hvad bevillningsförordningen betecknade
såsom inkomst af kapital — hvilket slag af inkomst väl framför alla
andra torde kunna anses bereda ökad skatteförmåga — underkastades
jemväl en högre inkomstskatt.

120

Elfsborgs län.

Beträffande det senare ändringsförslaget yttra komiterade, att då
de, såsom ofvan anförts, ansett inkomst af kapital böra beskattas högre,
än annan inkomst, både gifvetvis äfven den frågan framstält sig, huru
förfaras borde med inkomst af kapital, som nedlagts i aktieföretag.
Sådan inkomst vore för närvarande icke underkastad beskattning bos
de enskilde delegarne i aktieföretaget, utan skulle i stället vederbörande
bolag erlägga bevillning både för ränteinkomsten af hela det i bolaget
nedlagda aktiekapitalet och för den vinst, som rörelsen derutöfver lemnade.
Från rent principiel synpunkt innebure emellertid detta en
oegentlighet. Enligt grunderna för den rena inkomstskatten borde all
en person tillflytande inkomst beskattas i hans hand. Endast under
denna förutsättning kunde personens skatteförmåga vederbörligen beaktas.
Förhållandet vållade äfven anmärkningsvärda olägenheter med
afseende på den kommunala beskattningen. Då denna hos oss utgjordes
i visst förhållande till den inom kommunen påförda bevillning, kunde
välbergade eller till och med förmögna medlemmar af kommunen, i fall
de nemligen hemtade sin inkomst uteslutande från aktieföretag, alldeles
undgå att bidraga till utgifterna inom den kommun, i hvilken de vore
bosatta och af hvars inrättningar de droge nytta. Då derjemte denna
kommun ofta nog vore en annan än den, der bolaget drefve sin verksamhet,
och aktieegaren således icke heller i och genom bolaget erlade
kommunalskatt i hemorten, vore det förklarligt, att klagomål så ofta
försports öfver de i förevarande afseende nu gällande bestämmelserna.
Men det vore icke heller hvarken för staten eller ur den kommunala
beskattningens synpunkt lämpligt, om bolaget befriades från bevillning
och denna i stället upptoges hos de enskilda delegarne. Ty i sådant
fall blefve den del af bolagets vinst, som icke utdelades, utan afsattes
till reservfonden och dylika, ändamål, obeskattad; och föga rättvist
vore det naturligtvis, att, såsom följden äfven skulle blifva, den kommun,
der bolaget drefve sin verksamhet, och som derigenom oftast
tillskyndades ökade utgifter för fattigvård, skolväsen m. in., beröfvades
kommunala bidrag från bolaget. Vid sådant förhållande återstode endast
den i flera utländska inkomstskattelagar anlitade utvägen att beskatta
såväl bolaget för dess inkomst, som delegarne för dem tillfallande utdelning.
En sådan anordning kunde ej heller anses komma i strid
med fordringarne på en rättvis beskattning. Den dubbla beskattning,
komiterades förslag innebure, kunde tillfyllestgörande motiveras med
hänvisning till ej mindre den förhöjda beskattning, som skulle drabba
»inkomsten af kapital», men som icke skulle drabba det i aktieföretag
placerade kapitalet, än äfven de särskilda förmåner, som lagstiftningen

121

Elfsborgs län.

beredt nu ifrågavarande associationer och som derför också i utlandet
föranledt särskild beskattning af aktieföretag.

Redan vid en flygtig granskning af den sålunda återgifna motiveringen
framträder såsom en egendomlighet, att komiterade, hvilka
på grund deraf, att af all inkomst sådan af »kapital» skulle bereda den
högsta skatteförmåga, föreslå, att bevillning för sådan inkomst skall
utgå med 50 procents förhöjning, tillika förorda, att inkomst af aktieföretag,
som sålunda skulle medföra mindre dylik förmåga, bör drabbas
af dubbel beskattning. Denna egendomlighet förefaller än mera uppenbar,
när man besinnar, att vid taxering af »inkomst för kapital» afdrag
får ske för all skuldränta, men att delegare i aktieföretag i afseende
på den honom påförda nya inkomstskatten icke eger åtnjuta afdrag
för dylik ränta med mera, än som motsvarar högst 20 procent af inkomstens
belopp. Då komiterade, under åberopade af den vid den
rena inkomstskattens tillämpning gällande grundsats, att det för skatteförmågans
bedömande är nödigt, att all en person tillflytande inkomst
beskattas i hans hand, efter utländskt mönster föreslå, att delegare i
aktieföretag skall beskattas för derur härflytande utdelning, synas
komiterade helt och hållet förbise, såväl att, enligt eu annan icke
mindre vigtig grundsats för den rena inkomstskatten, den beskattningsbara
inkomsten skall bestämmas efter afräkning af all skuldränta, som
ock att denna senare grundsats jemväl tillämpas i alla de stater, der
den ifrågasatta dubbelbeskattningen för inkomst af aktieföretag eger
rum. Detta komiterades ofta upprepade maner att på våra förhållanden
söka tillämpa för oss mer eller mindre främmande rättsinstitut på sådant
sätt, att af derför gällande grundsatser några strängt genomföras under
det andra vinna alldeles ingen eller endast ofullständig tillämpning, måste
leda derhän, att, om detta manér godkännes, nya orättvisor derigenom
tillskapas på beskattningens område. Af den ifrågavarande bevillningens
egenskap af förmögenhetsskatt följer också, att i samma mån delegare
i aktieföretag får vidkännas skatt för större del af utdelningen, än
som återstår efter afdrag af hela skuldräntan, i samma mån nödsakas
han ock fullkomligt orättmätigt erlägga skatt för en förmögenhet, som
han icke eger.

Om nu komiterade inskränkt sitt förslag om beskattning af utdelning
i aktieföretag till den behållna inkomsten deraf, så hade det
påpekade missförhållandet i afseende på den kommunala beskattningen
också härmed blifvit till fullo afhjelpt, under det komiterade genom
sitt förevarande förslag äfven härutinnan skjutit öfver målet. Af den
brist på hänsyn till skatteförmågan, som vidlåder förslaget, torde i

122

Elfsborgs län.

öfrigt följa, att flertalet af den stora mängd delägare i aktieföretag,
hvilkas skuldränta öfverstiger 20 procent af utdelningen, skola finna
sig nödsakade att, för undvikande af förlust, afyttra sina aktier. Då
i följd häraf aktier i ansenlig mängd skola på en gång införas i marknaden,
samt aktierna i och med den nya skattens påläggande måste
förlora i värde, kan af dessa begge förhållanden i förening befaras så
stort prisfall på aktier, att en skadlig rubbning i de ekonomiska förhållandena
i landet härigenom skulle kunna uppkomma.

Hvad sålunda blifvit anfördt innefattar, såsom Eders Kongl. Majrts
Befallningshafvande föreställer sig, fullt giltiga skäl för underkännande
af komiterades nu omhandlade förslag. Om det skulle finnas lämpligt
att, med förbiseende af all annan förmögenhet, pålägga de ifrågavarande
arterna deraf en särskild skatt, torde emellertid sådant kunna
ske, utan att de af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande här ofvan
påpekade oegentligheter behöfva följa af en dylik åtgärd. Dessa oegentligheter
skulle nemligen kunna afhjelpas sålunda, att alla förmögenhetsarterna
sammanfördes under den gemensamma skattekategorien »inkomst
af kapital» med bestämmelse, att för inkomst af utdelning i
aktieföretag borde i bevillning erläggas en för hundra, men för inkomst
af de öfriga förmögenhetsarterna två för hundra. Men om det, såsom
Eders Kong], Maj:ts Befallningshafvande föreställer sig, kommer att
visa sig nödigt att, för statsbehofvens fyllande, anlita förmögenhetsskatten,
kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, i olikhet mot
komiterade, icke anse lämpligt att tillämpa denna skatteform på sådant
sätt, att endast vissa, godtyckligt valda förmögenhetsarter drabbas af
skatten. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som framdeles i
detta betänkande torde komma i tillfälle att närmare yttra sig i berörda
ämne, inskränker sig derföre för närvarande till afstyrkande af det af
komiterade ifrågasatta delvisa införandet af förmögenhetsskatt under
form af inkomstskatt.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har att härefter öfvergå
till komiterades förslag, att i skattekategorien »annan inkomst af varaktig
eller tillfällig natur» skulle från bruttoinkomst tillåtas afdrag för
skuldränta till ett belopp, som motsvarar 20 procent af inkomsten.

I fråga härom yttra komiterade, att de i gällande bevillningsförordning
stadgade grunder för beräkning af inkomsten af kapital
äfvensom af sådan inkomst af arbete, som härflöte af handel och
näring, i hufvudsak anslöte sig till fordringarne på en rationel inkomstskatt.
I afseende på sådan inkomst af arbete, som vore hänförlig
under den ifrågavarande skattekategorien, hade deremot i gällande

Elfsborgs län.

123

bevillningsförordning tillbörlig hänsyn icke tagits till grundsatsen, att
det är, icke inkomstkällans bruttoafkastning, utan den skattskyldiges
nettoinkomst deraf, som skall beskattas. Det innebure nemligen en
betänklig afvikelse från denna grundsats, att från inkomst af ifrågavarande
slag afdrag icke medgåfves för ränta å skuld, som stode i
samband med dylik inkomst. Löntagaren, läkaren, advokaten o. s. v.
beskattades nu för hela den inkomst, han i sådan egenskap uppbure,
huru stort afdrag han än kunde i verkligheten få vidkännas för ränta
å skuld, som han åsamkat sig för utbildning tillJ^den verksamhet,
hvaraf den ifrågavarande inkomsten hemtades. Förhållandet komme
så mycket mera i strid med rättvisans grundsats, som den skatt6kyldige,
hvilken för sina lefnadsbehof vore hänvisad tillj inkomsten af^ sitt
personliga arbete, icke sällan befunne sig i vida mindre god ekonomisk
ställning, än kapitalisten och näringsidkaren, hvilka dock njöte motsvarande
afdrag från sin inkomst. Den inkonseqvens, som i detta
hänseende förefunnes i bevillningsförordningen, ansåg förberedande
skattejemkningskomitén böra afhjelpas genom medgifvande af afdrag
för ränta å skuld från all inkomst af kapital och arbete. Ehuru återupptaget
af Kammarrätten vid dess granskning af skatteregleringskomiténs
förslag till bevillningsförordning, föranledde detta förslag icke
någon ändring i grunderna för beräknande af inkomst af det slag,
hvarom nu vore fråga. Skulle emellertid komiterades förslag till grunder
för taxering af inkomst af fast egendom godkännas, och skuldränteafdrag
sålunda få ega rum från alla andra slag af inkomst, borde förmånen
af sådant afdrag icke heller rättvisligen förvägras vid nu ifrågavarande
inkomstart. I enlighet med denna uppfattning hade komiterade
ansett sig böra föreslå ett stadgande derom, att från sådan inkomst
afdrag måtte få ega rum för ränta å skuld, som icke hänförde sig till
inkomst under någon af de öfriga hufvudarterna af inkomst. Att häröfver
fordra något närmare ekonomiskt samband emellan skulden och
den ifrågavarande inkomsten skulle möta allt för stora praktiska
svårigheter. Emellertid borde den omständigheten, att något sådant
samband icke fordrades, i förening med nödig hänsyn till den föreslagna
ändringens verkan i fiskaliskt afseende, föranleda en liknande
begränsning af afdraget, som i afseende på skuldränteafdrag vid inkomst
af fast egendom. I betraktande jemväl af den omständigheten,
att nu ifrågavarande afdrag måste komma den skattskyldige till godo
äfven vid den kommunala beskattningen, ansåge komiterade detsamma
böra begränsas till 20 procent af inkomstens belopp.

När man, såsom komiterade, ställer sig på den ståndpunkt, att,

124

Elfsborgs lån.

för åbringande af likställighet emellan de olika skattekategorierna,
vore rättsenlig!, att afdrag för skuldränta borde medgifvas från inkomst
af ifrågavarande slag, kan svårligen försvaras att, vare sig af hänsyn
till statskassans behof af inkomster eller af annan orsak, begränsa
detta afdrag till ett belopp, som motsvarar 20 procent af inkomsten.
Fullständigt förbud mot det ifrågasatta afdraget för skuldränta anser
emellertid Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, i olikhet mot
komiterade, icke innefatta någon inkonseqvens. Då idkare af handel
och näring icke är berättigad att från sin inkomst af näringen frånräkna
ränta å sådan skuld, som uppkommit af kostnader för hans
uppfostran till yrket, genom förluster eller i följd af tillgångarne Överskjutande
lefnadskostnader, kan löntagaren, läkaren, advokaten o. s. v.
ej heller anses hafva rättvisa anspråk på afräkning från sin inkomst
för ränta å dylik gäld. Den näringsidkare medgifna rätt att från
bruttoinkomst afräkna ränta å lånadt rörelsekapital följer af den fullt
rigtiga grundsatsen om afdrag för de med näringens bestridande förenade
kostnader och motsvaras, hvad löntagaren angår, af dennes rätt
att från sin inkomst åtnjuta afdrag för alla i och för tjensten uppkomna
omkostnader. Beskattningen afser sålunda icke näringsidkarens
eller löntagarens behållna inkomst, utan den af hans näring eller tjenst
härflytande så beskaffade inkomst. När nu det är för den rena inkomstskatten
kännetecknande, att den söker lämpa skatten efter den
personliga skattefrirmägan, men bevillning för inkomst af arbete hos
oss, utan all hänsyn till denna förmåga, utgöres på grund af den
inkomst, eu viss verksamhet — utöfvandet af eu näring eller skötandet
af en tjenst — kan anses inbringa, är uppenbart, att denna bevillning,
långt ifrån att hafva natur af ren inkomstskatt, snarare närmar sig till
egenskapen af objektskatt eller samma skatteform, som vår fastighetsbevillning,
från hvilken, just i följd af dess så beskaffade natur, något
afdrag för skuldränta icke kan ega rum. Att, i afseende på »inkomst
af kapital», de grundsatser, som gälla för den rena inkomstskatten,
synas hos oss hafva kommit till användning, har åter sin förklaringsgrund
deri, att, då med denna skattetitel afses att beskatta kapitalförmögenhet,
det för utrönande af tillvaron eller storleken af detta
skatteobjekt är oundgängligen nödigt att taga hänsyn icke allenast till
den skattskyldiges tillgång på sådan förmögenhet, utan äfven till det
kapital, han kan hafva upplånat. Huruvida det kan vara lämpligt att
från detta skattesystem, som i sjelfva verket icke torde lida af så
stora inkonseqvenser, som man söker göra troligt, öfvergå till den
rena inkomstskatten, må lemnas derhän. Att det icke är tillrådligt

125

Elfsborgs län.

att, med godtycket som ledstjerna, här och der söka mer eller mindre
fullständigt på samma system inympa sistnämnda skatteforms grundsatser
torde deremot få anses säkert. Då komiterades förslag om aldra
g för skuldränta från inkomst af ifrågavarande slag kan anses vara
en yttring af ett så beskaffadt sätt att lagstifta, finner Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande sig nödsakad att afstyrka jemväl detta förslag.

Bland de förmåner af mera tvetydig art, med hvilka komiterade
vilja hugna det svenska folket, återstår att behandla deras förslag att
uti vår skattelagstiftning införa obligatorisk sjelfdeklaration.

Det tyngst vägande skäl, som komiterade anfört till förmån för
berörda förslag, synes vara, att den rena inkomstskatten med nödvändighet
kräfver införande af obligatorisk sjelfdeklaration. Det är också
naturligt, att, då för genomförande af ett skattesystem, grundadt på
principerna för denna skatteform, det för skattens lämpande efter den
personliga skutteförmågan erfordras fullständig kännedom om den skattskyldiges
ekonomiska ställning, källan till en sådan kunskap måste, i
brist på andra utvägar, af nödtvång sökas i den skattskyldiges egna
uppgifter om sina ekonomiska förhållanden. Då det emellertid torde
vara att förutse, att komiterades försök till ombildning af vår allmänna
bevillning i riktning mot en ren inkomstskatt icke kommer att vinna
godkännande, anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra
betrakta det föreliggande förslaget, icke från synpunkten af grunderna
för den rena inkomstskatten, utan med hänsyn till den nuvarande bevillningens
natur. I fråga härom är ovedersägligt, att i samma mån en
skatteform närmar sig egenskapen af en objektskatt, dervid skattesatsen,
utan all hänsyn till den personliga skatteförmågan, lämpas efter ett föreliggande
skatteförernåls inkomstgifvande beskaffenhet, i samma mån
minskas också behofvet af sjelfdeklaration. Utom det värderika material,
som, för bedömande af graden af skatteföremålets inkomstgifvande natur,
är att hemta ur beskattningsmyndiglietens kännedom om ortens förhållanden,
förefinnas nemligen i sådant fall åtskilliga andra, al lagstiftningen
anlitade utvägar att derom bereda närmare kännedom, så att icke
med någon nödvändighet erfordras att för ändamålet begagna den ofta
af det egna intresset grumlade kunskapskälla, som eljest åt nödtvång
måste sökas uti den skattskyldiges egna meddelanden i ämnet. Kär nu,
såsom ofvan blifvit erinradt, vår nuvarande bevillning i allt, utom i fråga
om »inkomst af kapital», har hufvudsaklig egenskap af objektskatt,
synes lämpligt att, genom inskränkning af deklarationspligten till denna
inkomstart, förebygga, att de kända olägenheterna af berörda pligt icke
sträckas längre, än förhållandena med någon större nödvändighet kräfva.

126

Elfsborgs län.

En sådan åtgärd skulle med fördelen af ett varsamt förfarande vid införande
af ett nytt rättsinstitut förena den förmån, att en af de största
vådorna af sjelf deklarationen icke vore att deraf befara.

Denna våda består deri, att genom bekantgörande eller oriktigt
återgifvande af en skattskyldigs deklaration lätteligen kan vållas, att
denne, om han för en sund utveckling af sin ekonomiska verksamhet
beliöfver anlita den allmänna krediten, genom förlusten deraf bringas
till ekonomisk ruin. Kn blott antydan derom, att den skattskyldiges
ställning är mindre god, kan i sjelfva verket, då den göres af någon,
som veterligen tagit del af hans deklaration, föranleda en skadlig rubbning
i den skattskyldiges affärstransaktioner. Till förekommande, i mån
sådant kan ske, af missbruk i omförmälda hänseende, finnas ock i de
stater, der sjelfdeklaration eger rum, meddelade åtskilliga mer eller
mindre omfattande bestämmelser. Härutinnan är i den preussiska lagen,
som enligt komiterades uppgift tj enat dem till mönster, föreskrifvet, dels
att deklarationerna skola förvaras under försegling, samt dels att ledamot
i beskattningskommission åligger sträng tystnadspligt i afseende på
de till hans kännedom komna förhållanden rörande skattskyldigs ekonomi,
vid påföljd för den, som häremot bryter, af böter intill 1,500
Mark eller fängelse i högst sex månader. Nödig trygghet i förevarande
hänseende torde också knappast kunna förväntas af den utaf komiteradc
föreslagna lagstiftningen i ämnet, som inskränker sig till det, enligt 77
§ i förslaget, förordade stadgandet, att ledamot af beskattningsmyndighet
icke må yppa innehållet af skattskyldigs meddelade uppgift eller
upplysning eller utsprida de under öfverläggningame hos sådan myndighet
lemnade upplysningar och yttrade åsigter rörande enskildes ekonomiska
ställning. Derest deklarationspligten, såsom Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande ifrågasatt, inskränkes till sådan skattskyldig, som
utöfver sin skuld har inkomstgifvande kapital, synes emellertid någon
våda i nu omhandlade hänseendet icke vara att befara.

Då Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sålunda ansett sig
böra afstyrka alla de af komiterade gjorda, mera ingripande ändringsförslag
med undantag allenast i fråga om införandet af deklarations]iligt
i afseende på »inkomst af kapital», har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att härför åberopa, förutom ofvan angifne speciela skäl, äfven
andra af mera allmän natur.

När, såsom komiterades betänkande upplyser, det dem lemnade
uppdraget att revidera föreskrifterna i bevillningsförordningen haft till
hufvudsakligt mål att genom den allmänna bevillningen uppbringa
ökade bidrag till statsbehofvens fyllande, kunna komiterade, att döma

Elfsborgs län.

127

efter deras egna beräkningar öfver de praktiska resultaten af den verkstälda
revisionen, anses hafva helt och hållet förfelat detta mål, i det
de af komiterade föreslagna ändringarne i berörda föreskrifter enligt
samma beräkningar skulle leda, icke till ökning, utan till minskning af
bevillningen. Såvida den af begge statsmakterna gillade planen att
mera än hittills anlita den direkta beskattningen för statsbehofvens
täckande icke skall öfvergifvas, visar sig under sådant förhållande
oundgängligt att, äfven om komiterades förslag till bevillningsförordning
antages, vid sidan derom anordna någon särskild direkt beskattning
för tillgodoseende af krafvet på ökad inkomst på sådan väg. Då
en dylik anordning påtagligen bör företagas i sådan riktning, att derigenom
tillgodoses icke allenast statens behof af ökade skattebidrag, utan
äfven afhjelpande af de orättvisor, som den öfriga direkta beskattningen
anses medföra, så torde, enligt Eders Kongl. Majrts Befallningshafvandes
mening, denna anordning lättare anknytas till de nu gällande, än till de af
komiterade föreslagna bestämmelserna om den allmänna bevillningen. När
man erkänner, att det ur synpunkten af en rättvis beskattning är ett fel
i vår nu gällande bevillningsförordning, att afdrag för skuldränta icke
får eg a rum, är det nemligen, vid företagande af en generel åtgärd för
mildrande af detta missförhållande, att föredraga att till utgångspunkt
derför begagna berörda förordning, enligt hvilken alla de skattdragande
äro i samma fördömelse, än de af komiterade föreslagna bestämmelser,
på grund hvaraf samma missförhållande, under det näringsidkaren fortfarande
skulle bära alla olägenheterna deraf, komme att lindras för
fastighetsegaren med 40 procent och för löntagaren med 20 procent.
Det är i öfrigt påtagligt, att en ny skattelag kan med större fördel
anknytas till en redan gällande dylik lag, hvars verkningar äro genom
erfarenheten kända, än till väsendtligen derifrån afvikande bestämmelser,
hvilkas följder äro svåra att med någon säkerhet förutse. Till de sålunda
påpekade förmånerna af den af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ifrågasatta anordningen skulle slutligen kunna läggas den obestridliga
fördel, att derigenom skulle föranledas den minsta möjliga rubbning
uti redan bestående förhållanden, hvilka äro häfdvunna och derigenom
jemförelsevis lätta att fördraga.

Med anslutning till de sålunda uttalade åsigterna, föreställer sig
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att, under förutsättning att
grunderna i bevillningsförordningen lemnades orubbade, de ofvanberörde
begge ändamålen med införande af en ökad direkt beskattning skulle
lämpligast kunna vinnas i sådan ordning, att all förmögenhet, som kunde
anses vara af inkomstgifvande natur, påfördes en särskild bevillning.

128

Elfsborgs län.

Äfven om man skulle frånse den vigtiga omständigheten, att den
inkomst, som härflyter af förmögenhet, är af varaktigare och säkrare
beskaffenhet, än den, som beredes genom arbete, och följaktligen mindre,
än den senare, förutsätter behof af besparingar för framtiden, så utgör
förmögenheten vid allt förvärf en så mäktig häfstång till ekonomisk
utveckling och förkofran, att den med allt skäl kan anses framför alla
andra skatteföremål förläna förmåga att bära utgifter till stat och kommun.

Då Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande på sålunda angifven
grund anser rättvisa och billighet fordra, att all förmögenhet träffas
af högre skattesatser, än andra beskattningsföremål, påkallas några
anmärkningar i anledning af de ofvan angifna skäl, på hvilka komiterade
vid sin flygtiga behandling af frågan ansett, att högre beskattning
borde drabba endast kapital och utdelning af aktieföretag. Såsom
Eders Kongl. Maj:t behagade af det föregående inhemta, anföra komiterade
i sådant hänseende, dels att till sådan högre beskattning säkerligen
den af senaste Riksdagen beslutade reform i stämpelbeskattningen
kornme att i afsevärd grad medverka, samt dels att i samma riktning
verkade, hvad fast egendom anginge, de å visst slag af fastighet ännu
hvilande särskilda skatter likasom den för fastigheterna utgående bevillningen,
hvilken, beräknad efter en inkomst af sex procent af taxeringsvärdet,
skulle vara högre, än som motsvarade den verkliga inkomsten.

Hvad nu först angår förstnämnda skäl, som förmodligen företrädesvis
afser den vid sista riksdag införda så kallade arfsskatten, så må
till en början erinras, att denna skatt utgår lika för all förmögenhet,
så att något skäl icke rimligen kan derur hemtas för komiterades
förslag om höjda skattesatser för vissa förmögenhetsarter framför andra.
Arfsskatten är i öfrigt en förmögenhetsskatt i reel bemärkelse, hvarmed
afses att vid öfverflyttning af förmögenhet på grund af arf eller dermed
jemförligt fång tillförsäkra staten någon andel i sjelfva förmögenheten,
och har i sjelfva verket icke alls något samband med eller inflytande
på den på helt olika skäl hvilande grundsatsen, att för inkomst af förmögenhet
bör utgöras högre skatt, än för annan inkomst.

Vidkommande derefter hvad komiterade anfört i fråga om fast
egendom, så torde deremot kunna erinras, att, med afseende på den
betydliga skattelindring, som redan kommit jordbruksnäringen till godo,
den omständigheten, att någon återstod af de särskilda skatter, som
hittills hvilat på denna näring, kommer att under öfvergångsperioden
fortfarande derför utgöras, icke skäligen må åberopas såsom hinder för
förnuftsenligt genomförande af de skatteanordningar, hvilka betiugas
företrädesvis just af den beslutade afskrifningen af berörda särskilda

129

Elfsborgs län.

skatter. Hvad åter angår komiterades farhåga, att den för jordbruksfastighet
utgående bevillning skulle, med häusyn till inkomsten af
jordbruksnäringen, vara för hög, så torde icke böra lemnas utan uppmärksamhet,
att förhöjningen af denna bevillning till 5 öre för hvarje
hundra kronor af värdet utgjorde ett vilkor för afskrifningen af grundskatterna
och sålunda icke synes böra tagas i beräkning i förevarande
fråga, men att, äfven om denna bevillning, såsom skatt å jordens
alstrande förmåga, är för hög, detta förhållande dock i väsendtlig mån
motväges deraf, att det sjette året af bevillningen, som skulle innefatta
skatt för det i jordbruksnäringen nedlagda rörelsekapital och jordegarens
egen arbetsprodukt, deremot ingalunda kan anses motsvara den beskattning,
som rätteligen borde utgå härför. I sistnämnda hänseende tillåter
sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande åberopa motiveringen
till en af kronofogden T. W. Forsell i andra kammaren vid 1891 års
riksdag väckt motion, hvaraf med all tydlighet framgår, att, under det
rörelsekapitalet och arbetsprodukten icke någonsin till fullo beskattas
genom det för sådant ändamål i fastigketsbevillningen ingående ena
öret, detta missförhållande tilltager i samma mån jordbruksnäringens
omfattning ökas.

Då Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke kan anse tillbörligt
att på så beskaffade skäl, som sålunda blifvit af komiterade
åberopade, utesluta vissa förmögenhetsarter från högre beskattning,
måste Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vidhålla sin förut uttalade
mening, att några undantag i förevarande hänseende icke böra
ega rum, utan att inkomstgifvande förmögenhet underkastas särskild
förmögenhetsskatt. I fråga om sättet för denna skatts uttagande är
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande väl icke i tillfälle lemna något
detaljeradt förslag, men anser sig dock böra angifva de ungefärliga
grunderna derför. I sådant hänseende anser Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande kunna ifrågasättas,

att till förekommande af dubbelbeskattning skatten i regel skall
åläggas endast fysisk person;

att skatten bör utgöras under form af bevillning och utgå med
50 öre för hvarje fulla 1,000 kronor af nettoförmögenheten eller med
belopp, som motsvarar inkomstbevillningen;

att skattepligten i regel skall inträda, då förmögenheten uppgår
till 5,000 kronor, men först vid högre efter förhållandena lämpade belopp,
när den skattskyldige icke har annan eller för sin bergning tillräcklig
inkomstkälla;

130

Elfsborgs län.

att, i afseende på skatten, bör införas obligatorisk sjelfdeklaration;

samt

att af skattens natur af bevillning följer, att i proportion derefter
skola utgöras jemväl kommunalutskylder.

Den omständigheten, att förmögenlietsbevillningen blefve en
objektskatt, kan desto mindre utgöra något hinder för dess upptagande
i vår bevillningsförordning, som, i enlighet med hvad Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande sökt visa, hela vår nuvarande bevillning i
sjelfva verket kan anses uteslutande eller företrädesvis hafva sådan
egenskap. På samma gång som skatten, lämpad, som den blefve, efter
den ur förmögenheten härflytande större skatteförmågan, såmedelst
blefve grundad på rättvisa, skulle den tillika vara egnad att utjemna
de oegentligheter, som vidlåda den öfriga direkta beskattningen. Om
också den gäldbundne jordbrukaren, näringsidkaren eller löntagaren icke
finge åtnjuta någon lindring i sin nuvarande bevillning, skulle dock den
särskilda högre bevillningen på all förmögenhet utöfva en utjemnande
verkan på den obillighet, som kan anses ligga deri, att i fråga om den
bevillning, som den gäldbundne har att utgöra till lika belopp med
den skuldfrie, hänsyn icke tages till den förres mindre skatteförmåga.
Äfven det anmärkta missförhållandet, att den del af fastighetsbevillningen,
som utgör beskattning för jordbrukarens rörelsekapital och
eget arbete, icke, isynnerhet vid den större jordbruksnäringen, kan
anses motsvara dessa begge skattefaktorer, skulle i den nya skatten
erhålla en lämplig regulator. Derjemte komme skatten att hafva ett
reglerande inflytande på fördelningen af de kommunala utskylderna,
hvilka i pekuniärt. hänseende äro af mångfaldigt större betydelse, än
bevillningen. I afseende på dessa utskylder skulle nemligen åstadkommas
sådan lindring för alla dem, som, i saknad af förmögenhet,
hafva mindre skatteförmåga, att deras kommunalutskylder komme att
minskas med det belopp, som motsvarade den förmögenheten påförda
särskilda bevillningen.

Af en jemförelse emellan Eders Kong]. Maj:ts Befallningsliafvandes
och komiterades förslag torde framgå, att det förra förslaget skulle
innebära en naturlig utveckling af vår lagstiftning och, såvidt möjligt
vore, komma att lemna det bestående orubbadt, under det genom det
senare systemet i vår bevillningsförordning skulle sönderrifvas och i
öfrigt vållas inkonseqvens jemväl i grunderna för den kommunala beskattningen;
att det förra skulle hvila på rättsgrundsatsen om likarätt
för alla och derjemte vore egnadt. att ganska verksamt utjemna missförhållandena
i beskattningen såväl till staten, som kommunen, men

131

Skaraborgs län.

det senare, livilande på den osäkra grundvalen af godtycke, skulle
framkalla en mängd nya orättvisor, utan att i någon nämnvärd mån
leda till afhjelpande af de närvarande; att, hvad särskildt angår sådan
förmögenhet, som består i kapital eller aktier, genom det förra förslaget
skulle åstadkommas en likformig beskattning af dessa förmögenhetsarter
och förhindras, att den högre skattesatsen vunne tillämpning
förr, än den högre skatteförmågan kunde anses hafva iuträdt, under
det deremot det senare, utan att innehålla någon begränsning i sistnämnda
hänseende, alltid skulle medföra en ojemn beskattning, hvilken
dessutom, i fråga om aktier, skulle komma att i många fall utgå, utan
att innehafvandet af dylika värdehandlingar skulle vara förenadt med
egandet af förmögenhet; samt att det förra skulle, under form af ökad
bevillning, tillföra statskassan afsevärda bidrag till statsbehofvens fyllande,
men det senare komme att leda till minskning af bevillningen.

Slutligen tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
underdånighet anmäla, att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes af
andra göromål strängt anlitade tid icke medgifvit någon närmare granskning
af detaljerna i förslaget. Härutinnan synes emellertid förslaget
vara ganska förtjenstfullt i flera stycken.

Venersborg, i Landskansliet, den 31 Januari 1895.

Underdånigst:

L. W. LOTHIGIUS.

MATS ZACHRISON. O. H. WIBOM.

16:o. Kongl. Maj-.ts Befallningshafvande i Skaraborgs län.

Till Konungen.

Under åberopande af nådig remissresolution den 2 sistlidne November
har Eders Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt uti skrifvelse
den 13 i samma månad anmodat Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i Skaraborgs län att före utgången af detta år inkomma med
yttrande öfver det af utsedde komiterade afgifna »betänkande med förslag
till förordning angående inkomstbevillniug». Eders Kongl. Maj:ts

132

Skaraborgs län.

Befallningshafvande har i anledning häraf granskat ifrågavarande betänkande
och förslag, såvidt den knappt tillmätta, af mångfaldiga andra
embetsgöromål upptagna tiden kunnat medgifva. Vid denna granskning
har Eders Kongl. Majits Befallningshafvande funnit komiterades
förslag till förordning angående inkomstbevillning i sjelfva verket icke
väsentligen afvika från de hufvudgrunder, på hvilka nu gällande bevillningsförordning
hvilar, utan endast innebära ett af nuvarande förhållanden
betiugadt försök till utveckling och närmare begränsning af
samma förordnings bestämmelser i ändamål att derigenom, så vidt
möjligt, vinna full rättvisa i den direkta beskattningen.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som uti skrifvelse den
31 Maj innevarande år till Statsrådet och Chefen för Eders Kongl.
Maj:ts k inansdepartement uttalat det omdöme, att berörda hufvudgrunder
vore väl lämpade för förhållandena inom vårt land, anser således
komiterades förslag i dess helhet vara förtjent af uppmärksamhet.
Med hänsyn till den af komiterade, sid. 169, meddelade uppgift, att
genomförandet af deras förslag skulle, i stället för ökning, medföra
minskning i den af bevillning härflytande statsinkomst, och då rättvisan
i den direkta beskattningen, huru än bestämmelserna derom affattas,
ytterst hvilar på taxeringsmyndigheternas omsorg och förmåga att fullgöra
det dem anförtrodda grannlaga uppdrag, torde emellertid kunna
ifrågasättas, huruvida fördelarna af komiterades förslag, derest detsamma
upphöjdes till lag, äro så stora, att de ens motsvara allt det
arbete, som redan blifvit nedlagdt och ytterligare måste nedläggas å
denna lagstiftningsfråga. De ändringar i kommunalförordningarna, som
komiterade funnit sig nödsakade att föreslå med öfvergifvande af hittills
gällande grundsats, samt ohållbarheten af de till stöd härför åberopade
skäl synas dessutom vara egnade att framkalla tvifvel, huruvida rättvisa
verkligen främjas genom den af komiterade föreslagna, ganska
afsevärda lindring i fastighetsbeskattningen och i sammanhang dermed
ifrågasatta väsentliga höjning af bevillningen för inkomst af kapital och
rörelse.

Beträffande förslagets detaljer har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
funnit sig böra framställa följande erinringar.

Enligt 2 § skulle den sparbanker samt vissa rånte- och kapitalförsäkringsanstalter
genom § 11 mom. 2 af nu gällande bevillningsförordning
tillerkända frihet från bevillnings utgörande icke vidare ega
rum. Till stöd härför hafva komiterade, sid. 131, anfört att något giltigt
skäl väl numera knappast kunde anföras för dessa inrättningars
befrielse från bevillning för verklig inkomst. Då likväl denna inkomst

133

Skaraborgs län.

icke får utdelas eller tillgodokomma någon annan än insättarne, hvilka
ju böra äfven af staten uppmuntras till sparsamhet och omtanke för
framtiden, synes med bättre rätt kunna påstås, att något giltigt skäl
ej kan anföras, hvarför dessa inrättningar skulle gå miste om den befrielse
från bevillning, de nu åtnjuta. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hemställer derföre, att förslaget i denna del icke måtte godkännas
utan nuvarande bestämmelse bibehållas.

Det synes visserligen ligga i sakens natur, att skadestånd icke
kan betraktas eller behandlas såsom beskattningsbar inkomst. Men
derest någon tvekan härom kan befaras, anser Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, lika med komitéledamoten landskamereraren Holmquist,
att skadestånd bör i § 3 uttryckligen undantagas från de intägter,
hvilka äro att hänföra till inkomst.

Åt första stycket af 4 § 1 mom. bör enligt Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes åsigt gifvas den lydelse, som komitéledamoten
Holmquist i reservationen föreslagit. Vidare hemställer Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande under åberopande af de skäl, som anförts
uti'' förutnämnda skrifvelse den 31 Maj innevarande år, att till »annan
fastighet» må hänföras alla fastigheter, hvilkas värde vid taxering finnes
ej öfverstiga 500 kronor eller högre belopp intill 800 kronor, samt att
föreskrift härom införes uti 2 och 3 momenten af förevarande §.

Uti tredje stycket af 5 § 1 moment är i öfverensstämmelse med
komiterades förslag rörande beskattning af inkomst af skog uppställd
den regel, att vid jordbruksfastighets taxering hänsyn icke skall tagas
till tillgång å växande skog utöfver husbehof. Men från denna regel
göres »af hänsyn till den kommunala beskattningen» det undantag, att
i fråga om skogsområde, som innehafves af staten, skall icke blott
skogsmarkens värde utan äfven växande skogens värde inbegripas i
taxeringsvärdet. Detta undantag sammanhänger således med den af
komiterade föreslagna ändring af § 57 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet, enligt hvilken kommunalutskylder skola erläggas
för kronopark i den mån densamma bildats vare sig af mark, som från
enskilda personer inköpts, eller af statens jordbruksdomäner eller delar
af sådana; och torde komiterades förslag i denna del vara föranledt
af Riksdagens skrifvelse i ämnet den 22 April 1892. Uti häröfver afgifvet
underdånigt utlåtande den 27 Juli samma år, hvaraf afskrift bifogas,
har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande på anförda skäl afstyrkt
bifall till Riksdagens framställning; och som Eders Kongl. Maj:t-s
Befallningshafvande fortfarande hyser den åsigt, att staten icke under
något förhållande bör vara skattskyldig medlem af en kommun, samt

134

Skaraborgs län.

skälet för ofvanberörda undantag således bör bortfalla, hemställer Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att taxeringsvärdet å skogsområde,
som innehafves af staten, måtte bestämmas på samma sätt som för
jordbruksfastighet i öfrigt.

Af skäl, som anförts i förutnämnda skrifvelse den 31 Maj innevarande
år, bör uti 6 § särskildt. utmärkas, att soldattorp inbegripes i
stamhemmanet. Derjemte synes företräde böra gifvas åt den lydelse af
6 § a), som komitéledamoten Holmquist föreslagit.

Uti slutet af 10 § a) torde orden »rörelsekapital och aflönadt biträde»
böra utbytas mot »rörelsekapital eller aflönadt biträde».

Den af komitéledamoten Holmquist, sid. 184 och 185, framställda
anmärkning mot 19 § 3 momentet och 28 § sista stycket synes vara
förtjent af uppmärksamhet.

Början af 34 § bör af lätt insedt skäl ändras till följande lydelse:
uppgift af skattskyldig till ledning för hans egen taxering må,
derest han uttryckligen undanbedt sig uppgiftens offentliggörande, vara
tillgänglig etc.

Hvad komitéledamoten Holmquist anfört beträffande 40 § f) och
g) och 59 § anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vara beaktansvärdt.

Den i 41 § föreslagna öfverföring till inkomstlängden af hvarje
inkomst af fastighet enligt taxeringslängden öfver fast egendom kommer
att för ordförandena i bevillningsberedningarne för landtkommuner
blifva i hög grad betungande, så att till och med möjligheten att erhålla
lämplige ordförande kan derigenom äfventyras. Då emellertid af
skäl, som anförts å sidan 153 i betänkandet, den skattskyldiges samtlige
i orten beskattningsbara inkomster synas lämpligen böra i en längd
sammanföras, hemställer Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, huruvida
icke åtminstone för landet sådant sammanförande kunde ega rum
i taxeringslängden öfver fast egendom, der det öfvervägande flertalet
skattskyldige finnas upptagne. I händelse af bifall härtill måste förevarande
§ samt formulären till taxeringslängder i någon mån omarbetas.

I början af 43 $ andra stycket böra efter orden »beredningens
förslag» införas orden »behörigen summerade», i öfverensstämmelse med
hvad som redan skett uti första stycket af samma §.

Då tjenstemän samt ledamöter af taxeringsnämnd äro skyldige
att ega eller förskaffa sig kännedom om sina åligganden, synes den i
50 § föreskrifna kungörelse kunna inskränkas, så att densamma innehåller
allenast tillkännagifvande om anställande af val till ledamöter i

Skaraborgs län. 135

taxeringsnämnderna, tid och ställe för nämndernas sammanträde samt
hvad de skattskyldige hafva att med hänsyn till dessa nämnder iakttaga.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vidhåller sin i oftanämnda
skrifvelse den 31 Maj innevarande år gjorda framställning, att då flera
än tre kommuner tillhöra samma taxeringsdistrikt, Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
må ega bestämma, huruvida i detta fall antalet ledamöter
i taxeringsnämnden skall vara två eller tre för hvarje kommun.
Inom ett taxeringsdistrikt i Skaraborgs län uppgår kommunernas antal
till 29, hvadan taxeringsnämnden kommer att bestå af icke mindre än
87 ledamöter, ett antal som uppenbarligen skulle kunna utan olägenhet
inskränkas till 58.

I fråga om förandet af protokoll vid taxeringsnämnds sammanträde
bibehåller 54 § nu gällande föreskrifter. Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande vidhåller emellertid hvad som härom anförts uti
skrifvelsen den 31 sistlidne Maj. Skulle icke, på sätt der ifrågasatts,
kunna beredas tillfälle för kronofogden att befrias från bestyret med
protokollets förande, torde, enligt hvad komitéledainoten Holmquist
hemställt, detta åliggande böra öfverflyttas å häradsskrifvaren. Men i
sådant fall måste anteckningarne i taxeringslängden verkställas först
efter sammanträdet.

§ 68 är alldeles lika lydande med § 5R i nu gällande bevillningsförordning.
Enligt denna § skall landskamereraren vid pröfningsnämndens
sammanträde göra de anmärkningar och framställningar,
»hvartill han för iakttagande af kronans rätt finner sig ega anledning».
Landskamererarens skyldighet och befogenhet skulle således enligt ordalydelsen
endast afse, att statskassan må skyddas för förlust. Äfven
andra intressen äro dock beroende deraf att gällande författningar al
taxeringsnämnderna rätt tillämpas, så att exempelvis enhvar blifver
uppförd i taxeringslängden för den ort, der han rätteligen bör beskattas,
att bestämmelserna angående beskatt.ningsföremålens deltagande i vägliållningsbesväret
blifva rätt tillämpade m. m. Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande hemställer derföre, att denna § måtte fullständigas
i nu antydt syfte.

Uti 11 § 2 momentet bör införas föreskrift derom, att vederbörande
häradsskrifvare eller magistrat skall icke blott ombesörja debiteringens
verkställande utan äfven i de särskilda taxeringslängderna införa eller
låta införa alla de af pröfningsnämnden beslutade ändringar, således
äfven ändringar i värdena å fastigheter, öfverflyttningar från en till
annan kommun m. m.

Hvad slutligen angår komiterades betänkande och förslag, så vidt

136

Skaraborgs län.

dermed afses ändringar i gällande kommunalförfattningar, kar Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande redan uti det föregående an tyd t, att
enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes uppfattning staten
icke bör under något förhållande vara eller anses vara medlem af eu
kommun. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande får således, under
åberopande af hvad som anförts uti förutnämnda underdåniga utlåtande
den 27 Juli 1892, i underdånighet hemställa, att det uti § 57 af Kongl.
förordningen om kommunalstyrelse på landet föreslagna undantag måtte
utsträckas till alla under statens omedelbara förvaltning stående fastigheter.

I öfrigt finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande de skäl,
som komiterade, sid. 171 och 172, anfört till stöd för sina ändringsförslag,
vara alldeles ohållbara inför en fördomsfri pröfning, delvis till
och med meningslösa. Vid all beskattning måste naturligtvis, om densamma
skall blifva rättvis, fästas hufvudsaklig om icke uteslutande vigt
vid den skattskyldiges förmåga att bära skattebördan, och hvad som i
afseende å sättet att bestämma måttet af denna förmåga funnits vara
rätt i fråga om en skatt kan icke gerna vara orätt i afseende å en
annan. Visserligen kan det hända, att de fördelar, som genom kommunens
utgifter tillskyndas de skattskyldige, blifva större för den ene
än för den andre. Men alldeles detsamma eger rum, kanske i ännu
högre grad, i fråga om statens utgifter. Skall härå fästas afseende
vid den kommunala skattebördans fördelning, kan sådant icke gerna
en gång för alla bestämmas genom lag, utan måste det öfverlemnas åt
kommunerna sjelfve att i särskilda fall enas om en beskattningsgrund,
som fördelar bördan efter måttet af fördelarne.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan således icke gilla
komiterades förslag att öfvergifva den hittills följda grundsatsen, att
de kommunala skattebidragen skola utgå i förhållande till den påförda
bevillningen. Men Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser deremot,
lika med komiterade, ingalunda oantagligt att, om komiterades
förslag till förordning angående inkomstbevillning oförändradt godkännes,
tillämpningen af nämnda grundsats skall uti flera kommuner göra »den
kommunala skattebördan outhärdlig» för andra beskattningsföremål än
fastigheter. Och om förhållandet finnes vara sådant, så bör deraf följa
icke att nämnda, riktiga grundsats öfvergifves utan att förordningen
om inkomstbevillning aflattas så, att samma grundsats må fortfarande
kunna tillämpas, i hvilket hänseende synes kunna ifrågasättas, att man
väl tillerkänner fastighetsegaren rätt till afdrag för intecknad skuld,
på sätt komiterade föreslagit, men deremot, åtminstone hvad angår

137

Skaraborgs län.

jordbruksfastigheterna, genom procenttalets ökning höjer den beräknade
inkomstens belopp, med hänsyn dertill att dessa fastigheter i allmänhet
äro och för fastighetskreditens skull också böra vara i någon mån
lägre uppskattade än till verkliga värdet.

Marieholm i landskontoret den 29 December 1894.

Underdånigst:

C. A. SJÖCRONA.

H. Amnéus.

Bilaga.

Till Konungen.

Uti skrifvelse den 22 April innevarande år har Riksdagen anhållit,
att Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring af § 58 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 Mars 1862, att ej mindre för de hemman
eller hemmansdelar, livilka staten från enskilda personer inköpt och
förvandlat till kronoparker, än äfven för de jordbruksdomäner eller de
delar af sådana, af hvilka kronoparker blifvit bildade, fyrktal skall med
hänsyn till kommunalutskylders utgörande påföras efter det belopp, som,
derest bevillning för nämnda fastigheter skulle enligt gällande bevillningsförordning
utgå, på grund af taxeringsvärdet svarar mot sådan
bevillning.

Sedan Domänstyrelsen undfått nådig befallning att häröfver sig
yttra, har nämnda styrelse i enlighet med härvid meddelad föreskrift
anmodat Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs lan att
i ärendet afgifva underdånigt utlåtande; och går Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande nu att fullgöra den sålunda meddelade föreskriften.

Enligt 5 och 57 §§ af nämnda förordning äro inga andra än
kommunens medlemmar underkastade beskattning, enligt derom af kommunen
fattadt beslut, för bestridande af utgifter, som till kommunens
gagn eller särskilda dess behof erfordras. Nu stadgar visserligen 4 §
af samma förordning att medlem af kommun på landet är utom alla,
som der äro mantalsskrifne, hvar och en hvilken derstädes eger eller
brukar fast egendom eller är för inkomst af kapital eller arbete till
allmän bevillning uppförd. Men staten, som ju utgör sammanfattningen

138

Skaraborgs län.

af alla landets kommuner, kan ej vara eller anses vara medlem af någon
särskild kommun, äfven om staten inom dess område eger fastighet.
Riktigheten af detta påstående torde vara obestridlig och är genom
bestämmelserna i 8, 9, 10 och 13 §§ angående rösträtt och dess utöfvande
af lagstiftaren otvetydigt erkänd. Någon afvikelse från den
sålunda erkända grundsatsen kan icke hafva varit åsyftad genom stadgandet
i 58 §, att för sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning
ej erlägges, påföres fyrktal efter det belopp, som, derest bevillning för
densamma utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet mot sådan bevillning
svarar, ty vid den tid, då ifrågavarande förordning utfärdades, funnos
inga staten tillhöriga med jordbruk förenade fastigheter, hvilka icke
voro utarrenderade, anslagna till boställe eller eljest på lön eller upplåtna
till någon viss anstalt eller inrättning. Genom användande af
ordet »jordbruksfastighet» torde lagstiftaren således hafva fullständigt
uttryckt hvad som otvifvelaktigt åsyftades med omförmälda bestämmelse,
nemligen att fyrktal skulle åsättas all sådan statens fasta egendom på
landet, hvars innehafvare kunde vara eller anses vara medlem af vederbörande
kommun.

På grund af hvad nu blifvit antydt torde den af Riksdagen
ifrågasatta lagstiftning ingalunda kunna åstadkommas allenast genom
ändring i 58 §. Den kräfver omarbetning af flera väsentliga delar af
ifrågavarande förordning, men skulle ändock, såsom stående i bestämd
strid mot förutnämnda otvifvelaktigt riktiga grundsats, komma att leda
till oegentligheter, svårigheter och förvecklingar.

Att staten, såsom skattskyldig inom en särskild kommun, skulle
vara underkastad tillämpning af dess kommunalstämmas beslut är redan
i och för sig en orimlighet. Men om sådant på grund af säregna förhållanden
likväl skulle af lagstiftaren medgifvas, måste uppenbarligen
deraf följa, att staten tillerkännes deremot svarande rättigheter lika
med andra skattskyldige. Staten skulle således för de dess fastighet
påförda fyrkar blifva röstberättigad inom kommunen. Det säger sig
emellertid sjelft, att hvarken Regeringen eller Domänstyrelsen och ej
heller ens vederbörande Länsstyrelse lämpligen kan i hvarje särskildt
fall bestämma, huru å statens vägnar röstas skall. Rösträttens utöfvande
måste derföre för längre eller kortare tid uppdragas åt någon viss
tjensteman eller enskild person, hvilken, då det icke låter sig göra
att för sådana ombud utfärda någon allmänt gällande instruktion,
skulle i fråga härom blifva uteslutande hänvisad till sitt eget omdöme.
Det inses lätt, att ett sådant förhållande icke kan vara egnadt att
främja den följdriktighet och likhet i lagtillämpning, som bör utmärka

139

Skaraborgs län.

hvarje yttring af statsinagtens verksamhet. Dessutom synes med skäl
kunna ifrågasättas, huruvida ett så beskaffadt omedelbart ingripande från
statens sida uti en kommuns särskilda förvaltning står väl tillsammans
med den kommunerna förunnade sjelfstyrelse, samt om icke denna
sjelfstyrelse skulle, särskild! i de fail då det staten påförda fyrktal är
jemförelsevis högt, kunna helt och hållet tillintetgöras.

Från principiel synpunkt sedd, kan således den af Riksdagen
ifrågasatta lagstiftning icke af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
förordas. Icke heller har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
kunnat finna, att — såvida bifall vinnes till hvad här nedan kommer
att föreslås — de af Riksdagen antydda rubbningar i de enskilda kommunernas
ekonomi, som de angifna formerna för kronoparkers bildande
skulle framhålla, äro af den framstående vigt och betydelse, att deraf
bör betingas en särskild undantagslagstiftning. Det område, som afsättes
till kronopark och derigenom undandrages kommunalbeskattning,
utgör i de flesta fall ingalunda hela och ofta icke ens den värderikaste
delen af den fasta egendom, som är i fråga. Den återstående för jordbruk
tjenliga delen bibehålies såsom jordbruksfastighet samt utarrenderas
till enskild man, hvaraf följer, att densamma skall enligt redan
gällande bestämmelse påföras fyrktal. Minskningen i fyrkantalet kan
till följd häraf i allmänhet icke blifva af mera afsevärd betydenhet i
förhållande till kommunens sammanräknade fyrktal i öfrigt. Inom
Skaraborgs län, hvarest under de senaste tio åren flera kronoparker
blifvit på de af Riksdagen omförmälda sätt bildade, har sådant åtminstone
icke inträffat. Exempelvis kan nämnas, att på grund af nådiga
brefvet den 27 Augusti 1886 blifvit för skogsväsendets räkning inköpt
den till Torsö socken hörande egendom Bromö N:o 1 och 2 jemte
Kalfö eller Kalföarna. Af denna egendom har den till arealen största
delen blifvit afsatt till kronopark och är taxerad till 40,000 kronor.
Återstående jordbruksfastigheten, som utarrenderats till enskild man,
är taxerad till 50,300 kronor. Den genom kronoparkens afskiljande
uppkomna minskning i kommunens fyrkantal uppgår således till 240
men enligt senaste tillgängliga statistiska uppgifter utgör sammanräknade
antalet af kommunens fyrkar 7,761. Likaledes har enligt bemyndigande
i nådigt bref den 30 Maj 1890 blifvit för skogsväsendets
räkning inköpt egendomen Granvik inom Undenäs socken för en köpeskilling
af icke mindre än 300,000 kronor. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
är icke i tillfälle ännu uppgifva, huru mycket af det
sålunda angifna värdet belöper å den del, som blifvit afsatt till kronopark,
och å den återstående till enskild man utarrenderade delen. Men

140

Skaraborgs län.

om man besinnar att sammanräknade fyrktalet för Undenäs socken
uppgår till 28,986, så inses lätt att icke ens bortfallandet af det på
hela värdet, 300,000 kronor, belöpande fyrktal skulle verka någon mera
betänklig rubbning i denna kommuns ekonomi. I öfriga fall inom
detta län ställer sig förhållandet ännu mindre ogynsamt för vederbörande
kommun.

Skulle i något undantagsfall inträffa, att genom kronoparks bildande
en redan förut liten kommuns skatteförmåga blifver så minskad,
att kommunens bestånd såsom sjelfständig sådan allvarligen hotas, så
synes rätta medlet till rådande af bot härför vara att kommunen upphör
att hafva egen förvaltning samt sammanslutes med någon angränsande
kommun. Men ingalunda bör staten för all framtid åtaga sig
årliga afgifter, som äro för dess egentliga ändamål främmande, endast
för att derigenom en mindre kommun skall kunna såsom sjelfständig
sådan upprätthållas.

I sammanhang härmed anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
böra fästa uppmärksamhet derå, att lika betydande minskningar
uti kommuners fyrkantal, som de uti Riksdagens skrifvelse antydda,
kunna inträffa derigenom att enskild person inköper en fastighet
och afverkar all derå befintlig skog med den påföljd, att fastighetens
taxeringsvärde derefter måste i väsentlig mån nedsättas.

Emellertid kunna fall inträffa, då staten skäligen bör träda emellan
för afhjelpande af uppkommet missförhållande, utan att likväl lagförändring
må vara för ändamålet erforderlig. Om nemligen en kommun
i förlitande på att dess skatteförmåga icke skulle undergå någon
mera afsevärd minskning beslutit sig att utföra eller deltaga i utförandet
af något för kommunen nödigt eller gagneligt företag af jemförelsevis
stor omfattning och kommunen nödgats att för sådant ändamål
med nådigt tillstånd upptaga amorteringslån, så synes icke utan skäl
kunna ifrågasättas att staten, som genom tillståndet till lånets upptagande
främjat beslutets verkställighet med deraf följande beskattning
å kommunens medlemmar, håller kommunen skadeslös, derest genom
statens åtgärd den för ändamålet påräknade skatteförmågan minskas.
För en sådan lösning af den föreliggande frågan torde endast erfordras
vederbörligt medgifvande att få af skogsmedlen utbetala de årliga
belopp, som i hvarje särskildt fall för viss begränsad tid blifva erforderliga
för gäldande af den på kronopark belöpande andel i annuiteten
å sådant lån.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande får alltså, under åberopande
af hvad sålunda blifvit anfördt, underdåuigst hemställa, att

Vermlands län.

141

Eders Kongl. Maj:t måtte firma Riksdagens berörda skrifvelse icke
föranleda annan åtgärd än att Eders Kongl. Maj:t, efter inheintande
af Riksdagens samtycke, förklarar sig vilja efter pröfning af förhållandena
i hvarje särskildt fall tillse, huruvida icke kommun, inom hvars
område kronopark blifvit bildad på sätt i skritvelsen omförmäles och
som med nådigt tillstånd dessförinnan upptagit ännu ej infriadt amorteringslån,
må tillerkännas årliga bidrag af skogsmedlen, motsvarande
den på kronoparken i förhållande till taxeringsvärdet belöpande andel
i ränta och amortering å sådant lån.

Marieholm den 27 Juli 1892.

Underdänigst:

O. A. SJÖCRONA.

N. Sunnerholm.

Vidimeras
Ex officio

A. M. Bolinder.

l7:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vermlands län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Öfver det af särskilda komiterade den 2 nästlidne November afgifna
betänkande med förslag till förordning angående inkomstbevillning
har Kongl. Kammarrätten i skrifvelse den 13 samma månad anmodat
Konungens Befallningshafvande att inkomma med yttrande, och får
Konungens Befallningshafvande i anledning häraf anföra följande:

Hvad först beträffar beskattningen af fast egendom, har Konungens
Befallningshafvande icke något att erinra emot de grunder för densamma,
från hvilka komiterade utgå; men då det afdrag från inkomst af fast
egendom, som enligt § 13 i författningsförslaget må tillgodonjutas,
kommer att medföra så väsendtlig minskning i bevillningen, som —
af komiterade beräknade — 17,25 procent af jordbruksfastighet och
27,5 5 procent af annan fastighet, kan med skäl ifrågasättas, huruvida

142

Vermlands län.

den af komiterade beräknade ökning i nu utgående bevillningen, i följd
af de i sådant hänseende föreslagna förändringar, är tillräcklig för
betäckande af den brist, som genom nyssberörda minskning i bevillniugen
för fast egendom måste uppstå.

Komiterade, som uttala såsom sin åsigt, att inkomst af kapital
bör skattas högre än annan inkomst, hafva vid uppställande och besvarande
af frågan, huru förfaras bör med inkomst från kapital, som nedlagts
i aktieföretag, funnit lämpligaste utvägen vara den att beskatta
såväl bolaget för dess inkomst som de enskilde delegarne för dem tillfallande
utdelning eller med andra ord att för kapital, nedlagdt i aktieföretag,
tillämpa dubbel beskattning.

Någon rättvis grund för denna från utländska inkomstskattelagar
hämtade princip synes Konungens Befallningshafvande svår att finna.
Om ett kapital af t. ex. 10,000 kronor för att göras räntebärande placeras
på enskild hand eller i ett aktiebolag, bör väl beskattningsgrunden
för kapitalets ränteafkastning vara lika. Då härtill kommer att för en
stor del af de aktiebolag, som numera bildats i vårt land, vinsten icke
är så stor, att den tål vid en dubbel beskattning, synes den sålunda
föreslagna beskattningsprincipen komma att verka menligt för icke få
aktiebolag, hvilka i industriens intresse behöfva all den lättnad i skatteväg,
som står att vinna. Naturligare synes det hafva varit, att, derest
inkomst af kapital, pkiceradt i aktieföretag, nödvändigtvis skall beskattas
högre än annan inkomst af kapital, denna högre beskattning gjorts
beroende af den större vinst en del aktiebolag kunna lemna, så att en
högre beskattning endast påfördes de aktiebolag, hvilka lemnade en
vinst öfverstigande en viss naturlig ränteafkastning, exempelvis 4 eller
5 procent å kapitalet. Och hvad särskildt beträffar beskattningen af
den utdelning, som delegare i enskild sedelutgifvande bank eger uppbära
från banken, är denna beskattning, då banken såsom sådan erlägger
skatt för den affärsrörelse banken drifver, lika principielt oriktig som
den dubbla beskattningen af kapital i aktieföretag, men härförutom
synes den solidariska ansvarighet, som hvilar på hvarje lottegare i en
sedelutgifvande bank, böra mana till försigtighet vid påförande af en
skattebörda, som lätteligen kan verka derhän, att den verkligt kapitalstarka
delen af lottegarne söka placering för sina medel i andra företag
än dem, som medföra största risken men ändock skola draga tyngsta
skatten.

Hvad härefter vidkommer den mest genomgripande förändringen
i komitébetänkandet eller den obligatoriska sjelfdeklarationen, framhålla
komiterade i sin motivering, att, derest den skattskyldige vill i sitt

Vermlands län.

143

eget verkliga eller förmenta intresse uppgifva sin inkomst högre än
den är och förty erlägga högre skatt än honom åligger, sådant icke
bör honom förmenas. Men då å ena sidan med den obligatoriska sjelfdeklarationen
afses att vinna så exakta siffror som möjligt för beskattningen
och en oriktig uppgift om för hög inkomst alltid kommer att
blifva vilseledande — icke minst i affärsverlden — samt å andra sidan
den uppgift, som skall af vederbörande skattskyldig aflemnas, komme
att enligt det ifrågasatta, vid komitébetänkandet fogade formuläret N:o
2 vara undertecknadt och bestyrkt »på heder och samvete», så. synes
en vilseledande uppgift om för hög inkomst vara lika fördömlig som
en dylik uppgift om lägre inkomst än den verkliga.

Hvad beträffar författningsförslagets speciella bestämmelser, får
Konungens Befallningshafvande göra följande erinringar:

§ 6. Till annan fastighet torde äfven kunna hänföras sådana
dambyggnader, som af bruken blifvit uppförda vid damsjöar inom andra
kommuner än der bruksrörelsen bedrifves och hvilka ej kunna anses
uppförda i flottled.

§ 13 mom. 1 d) sista punkten. Här synes böra tilläggas: vägsyner,
mönstringar med beväringen och inskrifningsförrättningar med
värnpligtige.

§ 18. Den uppgiftsskyldighet., som häri omförmäles, synes böra
inskränkas till hvarje särskildt hemman och hemmansegarne åläggas
att gemensamt eller genom byfogde svara för uppgiftens aflemnande;
ty med den långt drifna hemmansklyfning, som inom en stor del af
Vermland och väl äfven i en del andra län gjort sig gällande ocn som
ännu grundar sig på en mängd sämjedelningar, är det omöjligt att af
hvarje egare eller innehafvare erhålla sådana uppgifter som. i denna §
omförmäles. Värdet af uppgifterna om egogradering torde i allmänhet
blifva ganska ringa, då engradig jord kan vara mycket mera vard i
ena hemmanet än i det andra och skiljaktigheten inom olika taxeringsdistrikt
högst betydlig.

§ 28. Lämpligt vore att de i § 26 mom. l:o a) omförmälda uppgifter
från domare uppstäldes efter lagfartsboken, hvarigenom alla köp
blefve sammanförde hemmansvis, hvilket skulle betydligt underlätta
såväl uppgifternas användning vid taxeringen som granskningen af
bevillningsberedningarnes förslag; och skulle vid sådant förhållande i
§ 28 första stycket efter orden »på landet» ordet »hemmansvis» inskjutas.

§ 34. Uppgifterna om köpeskilling för fast egendom böra icke
försföras efter fem år utan samlas och förvaras hos bevillningsberedningens
ordförande.

144

Vermlanäs län.

§ 35. Den af komiterade kär föreslagna påföljden, för att i afgifven
uppgift eller upplysning veterligen svikligt meddelande lemnats
ock inkomst derigenom blifvit för taxering undandragen, kan nog i
sin skärpa synas lämpligt afpassad, men bestämmelsen derom att taxeringen
för dubbla beloppet af den inkomst, hvarför bevillning icke
blifvit påförd, skall tillämpas, då kännedom erhålles om svikligt förfarande,
visar huru nästan omöjligt det skall blifva för beskattningsmyndigheten,
som icke ens eger inkalla den skattskyldige för att förklara
sig i frågan, att, honom ohörd, fastslå en ansvarspåföljd, som,
derest förklaring afgifvits, måhända icke boi''t meddelas, af det skäl att
den felaktiga uppgiften lemnats i god tro och utan någon som helst
afsigt att svikligen förfara. En dylik ansvarspåföljd, utan föregående
undersökning inför domstol, vore enastående i vår lagstiftning och för
taxeringsmyndigheten, hvilken blefve att betrakta såsom dömande myndighet,
synnerligen svår att tillämpa. Det är väl sant, att den skattskyldige
egde utväg att genom besvär söka ändring i taxeringsmyndighetens
beslut, men de förvecklingar, som af sjelfva beslutet blefve
en gifven föjd, kunde i allt fall icke undvikas.

§ 47. Då ordförande i bevillningsberedning i allmänhet åtnjuter
alltför ringa ersättning för sitt grannlaga och besvärliga uppdrag, så
synes den omständigheten att han af den kommun, der han är bosatt,
erhåller uppdrag att vara ledamot i taxeringsnämnden, der hans insigter
och erfarenhet måste vara till gagn för nämndens arbeten, icke böra
beröfva honom den ersättning för inställelsen, hvartill han eljest är
berättigad, hvadan den i förslaget upptagna inskränkning af lians rätt
till ersättning bör bortfalla och sålunda i denna § orden »eller såsom
ledamot af taxeringsnämnden» böra utgå.

§ 4 mom. 3, § 5 mom. 3, § 19 mom. 3 och § 28 samt § 41 böra
ändras i enlighet med hvad Landskamreraren Holmquist i sin komiterades
förslag bifogade reservation föreslagit.

Karlstad å Landskontoret den 28 December 1894.

ADOLF MALMBORG.

Fr. Vallgren.

Örebro län.

145

l8:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Sedan Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 2 nästlidne November
anbefallt Kongl. Kammarrätten att afgifva underdånigt utlåtande öfver
det af särskilda komiterade samma dag afgifna betänkande med förslag
till förordning angående inkomstbevillning, har Kongl. Kammarrätten
uti skrifvelse den 13 i samma månad anmodat Konungens Befallningshafvande
att inkomma med yttrande öfver nämnda betänkande; och
får i sådant afseende Konungens Befallningshafvande, som anser att
de af komiterade föreslagna bestämmelser otvifvelaktigt i flere fall
skulle komma att leda till en mera rättvis och jemlik beskattning än
som med nu gällande bevillningsförordning kan vinnas, särskildt med
hänsyn till taxering af skogsrörelse, men i åtskilliga frågor icke kan
instämma med komiterade, deraf framhålla hvad Konungens Befallningshafvande
funnit mera anmärkningsvärdt.

Bland frågor af mera principiel natur, för hvilka i det underdåniga
betänkandet till en början redogöres, förekommer först frågan om fastighetsbevillningens
utbytande mot bevillning för inkomst af sådan egendom.
Komiterade, som stannat vid den åsigt, att inkomstbevillningens
utsträckande i mer eller mindre fullkomlig form äfven till inkomst af
fast egendom vore ett oafvisligt vilkor för vinnande af det mål, som
åsyftades med den åt dem uppdragna revisionen af bevillningsförordningen,
hafva i detta hänseende föreslagit en blandad inkomst- och
fastighetstaxering på det sätt, att fast egendom väl fortfarande såsom
hitintills skall åsättas taxeringsvärde, men från den på grund deraf
beräknade afkastningen visst afdrag beviljas för egendomen vidlådande
gäld.

Mot förslaget i denna del har Konungens Befallningshafvande
icke något att erinra, dock under förutsättning att i möjligaste mån
tillfredsställande garanti vinnes mot missbruk af den medgifna afdragsrätten,
i hvilket afseende det i 21 § inrymda stadgande icke synes
tillräckligt, utan torde derjemte böra ej mindre föreskrifvas, att riktigheten
af den upplysning, den skattskyldige lemmar om skuldräntebeloppet,
skall bestyrkas af fordringsegaren, hvarigenom i många fall äfven

146

Örebro lan.

vunnes ledning för dennes inkomstbeskattning, än ock för veterligen
oriktig uppgift om skuldräntan uttryckligen stadgas enahanda påföljd,
som enligt 35 § skall drabba skattskyldig, som genom oriktig uppgift
svikligen undandrager inkomst från taxering, hvilket icke tydligt framgår
af paragrafens lydelse, men antagligen varit komiterades mening.

Om ock Konungens Befallningshafvande alltså finner det vara
önskligt, och. billigt, om inkomst af fast egendom kunde, i den mån
sådant lämpligen låter sig göra och med, såvidt möjligt, betryggande
garanti mot missbruk af rättigheten till skuldränteafdrag, taxeras efter
den behållna afkastningen, kan Konungens Befallningshafvande deremot
icke till någon del tillstyrka komiterades förslag om utsträckning af
det bevillningsfria afdraget jemväl till inkomst af fast egendom, hvilken
utsträckning komiterade ansett vara påkallad deraf att bevillning skall
påföras den skattskvldiges totalinkomst. Utom att denna motivering
icke är nöjaktig, i det att inkomstbeskattningsprincipen i den modifierade
form, hvari densamma i öfrigt af komiterade tillämpats, icke synes
ovilkorligen fordra en dylik utsträckning af det bevillningsfria afdraget,
anser Konungens Befallningshafvande eganderätt till fast egendom medföra
en så förmånlig ställning i flere afseenden, att deraf betingas en
större skattskyldighet till staten än för andra beskattningsföremål, och
att, sedan i sammanhang med afskrifning af rotering och grundskatter
be vi llii i ngen för jordbruksfastighet så nyligen blifvit, höjd, den nu endast
af principiella skäl föreslagna nedsättningen, som ej heller torde komma
att inskränka sig till de af komiterade (sid. 164) beräknade belopp,
hvarken synes vara med billighet och rättvisa i förhållande till andra
skattskyldige förenlig eller ur statsfinansiel synpunkt tillrådlig, i synnerhet
om derjemte skuldräntorna finge frånräknas. Enligt Konungens
Befallningshafvandes mening bör derför bevillningsfritt afdrag från
inkomst af fast egendom icke beviljas, men dylik inkomst fortfarande
såsom hitintills tagas i betraktande vid beräkning af det bevillningsfria
afdraget från annan inkomst, hvarför en fastighetsegare tillika kan
taxeras.

I fråga om fastighetstaxeringen kan vidare såsom en inkonseqvens
i förslaget anmärkas, att, under det att fast egendom ansetts, såvidt
möjligt, böra genom inkomstbevillning beskattas, i förslagets 4 § intagits
den på direkt fastighetstaxering grundade men dock icke i nu gällande
bevillningsförordning inrymda föreskrift, att »större eller dyrbarare»
boningshus. å jordbruksfastighet skall såsom annan fastighet särskildt
taxeras, hvilket Konungens Befallningshafvande anser vara desto mindre
befogadt, som dylika byggnader i allmänhet, långt ifrån att lemna

Örebro län.

147

någon inkomst, tvärtom åsamka egaren afsevärda utgifter för underhåll,
brandförsäkring m. m., hvarförutom nämnda stadgande otvifvelaktigt
skulle vid tillämpningen vålla svårigheter och olika uppfattning
af frågan, huruvida en byggnad står i skäligt förhållande till jordegendomens
storlek och värde. Derest en sådan byggnad skulle lemna
någ:on inkomst, torde den kunna hänföras under bestämmelserna i
11 § 0-

Jemväl röraude taxering af annan inkomst än af fast egendom
förekommer i förslaget åtskilliga för vår nuvarande bevillningslagstiftning
främmande stadganden, af hvilka de, som angå förhöjd skattefot,
för inkomst af kapital samt beskattning af inkomst, som delegare
i aktiebolag och sedelutgifvande bank såsom utdelning uppbär från bolaget
eller banken, äro särskildt anmärkningsvärda. Det kan no g med
skäl ifrågasättas, huruvida det är rättvist och billigt att kapitalet sålunda
drabbas af eu högre beskattning än andra skatteföremål, men å
andra sidan måste ock medgifvas att, derest för statsbehofvens fyllande
högre beskattning af något slag af inkomst oundgängligen erfordras,
inkomst af kapital derför lämpar sig bättre än andra inkomstarter likasom
ock att skäl ej heller alldeles saknas för särskild beskattning af
utdelning från sedelutgifvande banker och bankaktiebolag, hvilka inrättningar
nästan utan undantag visat sig vara för kapitalplacering
säkra och förmånliga; men för särskild beskattning af utdelning från
andra aktiebolag än aktiebanker föreligger, enligt Konungens Befallningshafvandes
mening, icke någon giltig anledning. Om osäkerheten
för det i aktiebolag i allmänhet och dylika för industriella ändamål
isynnerhet nedlagda kapital har man, snart sagdt, daglig erfarenhet,
och Konungens Befallningshafvande håller före, att en beskattning af
sistberörda bolags intressenter på sätt komiterade föreslagit skulle verka
i hög grad menligt för vår derförutau nog tryckta industri och hämmande
på den enskilda företagsamheten, då till risken att förlora det
nedlagda kapitalet jemväl komme utsigten att för den möjligen blifvande
vinsten nödgas erlägga dubbel bevillning med deraf följande
kommunalskatt.

Beträffande vidare den af komiterade föreslagna utsträckning af
den redan nu i viss mån gällande sjelfdeklarationsskyldigheten, hvilken
otvifvelaktigt är af stor vigt för åstadkommande af en riktig och
rättvis taxering men ock kan verka i motsatt riktning såsom ett medel
för mindre samvetsgranna samhällsmedlemmar att undandraga sig
skattskyldighet, synas de till förekommande deraf föreslagna bestämmelser
icke vara tillräckliga, utan torde i sådant afseende lämpligen

148

Örebro län,

kunna stadgas, hvad Konungens Befallningshafvande ock föreslagit i fråga
om rätt till skuldränteafdrag från inkomst af fast egendom, att den
skattskyldiges anspråk på skuldränteafdrag jemväl från inkomst af kapital
och »annan inkomst af tillfällig eller varaktig natur» skall vara
bestyrkt af fordringsegaren.

Ån mindre tillfredsställande förefalla bestämmelserna rörande kontrollen
af uppgifterna om det, enligt Konungens Betallningshafvandes
mening, vigtigaste skatteföremålet, inkomst af handel och näring. Då
den i 35 § stadgade påföljd för undanhållande af inkomst från beskattning
antagligen ytterst sällan skulle komma att tillämpas i brist på
nödig utredning om svikligt förfarande, anser Konungens Befallningshafvande
det vara af synnerlig vigt att genom någon mera effektiv
bestämmelse söka förebygga taxering på grund af oriktiga uppgifter,
och att för sådant ändamål möjlighet bör beredas taxeringsmyndigheterna
att i mera tvifvelaktiga fall vinna tillförlitligare upplysning
om den verkliga inkomsten än som från skattskyldiges egna uppgifter
kau hemtas; och föreställer sig Konungens Befallningshafvande, att eu
föreskrift i det syfte, att kronans ombud hos taxeringsnämnden och
pröfningsnämnden äfvensom ledamot af pröfningsnämnden, efter af
nämnden derom fattad t beslut, skulle ega att, då tillförlitlig för taxeringen
nödig upplysning rörande inkomst af handel och näring icke
kan'' vinnas af aflemnad uppgift eller på något af de i öfrigt föreslagna
sätt, påfordra tillgång till den skattskyldiges räkenskaper, skulle vara
synnerligen egnad att förekomma oriktiga uppgifter utan att annat än
i undantagsfall behöfva tillämpas. Skulle på grund af betänkligheter,
som nog icke utan skäl af komiterade framhållits, kraftigare kontrollbestämmelser
än de af komiterade föreslagna icke anses kunna meddelas,
befarar Konungens Befallningshafvande, att det med deklarationstvånget
afsedda ändamål blefve till stor del förfeladt, och vore då rådligare
att bibehålla nu gällande stadganden i förevarande afseende.

Såsom gräns för skyldigheten att utan särskild anmaning afgifva
deklaration hafva komiterade ansett, att man lämpligen kunde bestämma
en minimiinkomst af antingen sammanlagdt 1,500 krouor af andra inkomstkällor
än af fastighet eller ock 1,000 kronor af kapital, dervid
skärpningen i afseende å kapitalinkomsten ausetts betingad af den
större lättheten att undandölja inkomst af detta slag. Mot det förstnämnda
beloppet har Konungens Befallningshafvande icke något att
erinra, men får, i fråga om begränsningen af kapitalbeloppet, uttala
deu mening, att uppgiftsskyldigheten borde inträda, så snart inkomsten
öfverstege 500 kronor, enär i annat fall en stor del af kapitalförmögen -

Vestmanlands län.

149

heten säkerligen skulle komma att undgå beskattning, då detta
skatteföremål åtminstone å landsbygden jemförelsevis sällan förekommer
till så stort belopp, att deraf härflyter 1,000 kronors inkomst, men
deremot ofta till lägre belopp.

Slutligen anser sig Konungens Befallningshafvande, som instämmer
i Herr Holmquists reservation mot komiterades förslag i 19 § mom.
3 och 28 § om rätt för vissa skattskyldige att få lemna muntlig uppgift
inför beredningen och skyldighet för beredningens ordförande att
skriftligen affatta uppgifterna under beredningens sammanträde, icke
kunna undgå att anmärka, hurusom det synes vara mindre följdriktigt,
att, på sätt komiterade föreslagit, en del tjenstemän skola vara berättigade
till afdrag från sin bruttoinkomst af kostnaderna för vissa ej
särskildt anbefallda tjensteresor, under det att andra icke skola komma
i åtnjutande af dylik förmån för enahanda kostnader, hvilket icke kan
vara rättvist och ej heller öfverensstämmer med grunderna för en riktig
inkomstbeskattning.

Örebro slott i Landskontoret den 31 December 1894.

A. G. SVEDELIUS.

Axel Lené.

i9:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Sedan Kongl. Kammarrätten i skrifvelse den 13 sistlidne November
anmodat Konungens Befallningshafvande att inkomma med yttrande
öfver dervid bilagda utaf särskilda komiterade den 2 i nämnda månad
afgifna betänkande och förslag till förordning angående inkomstbevillning,
får Konungens Befallningshafvande i ärendet anföra följande.

Ehuru förslag att förvandla bevillning af fast egendom till bevillning
af inkomst hafva väckts vid hvarje tillfälle, då förändring af bevillningsförorduingen
ifrågakommit, hafva de icke lyckats vinna antagande. Att stora
svårigheter för en dylik förvandling möta, framgår också af skatteregle -

150

Vestmanlands län.

ringskomiténs underdåniga förslag till förordning angående bevillning, afgifvet
den 17 Augusti 1881, uti hvilket nämnde komité förklarar, att lika
allmänt erkännande, som den rena inkomstskatten vunnit från teoretisk
synpunkt, lika befogade hafva de anmärkningar varit, som emot densamma
riktats, sa snart den skolat i praktiken tillämpas såsom uteslutande
form för bevillning. — Icke heller torde komiterade, som utarbetat
nu föreliggande betänkande, förmått åstadkomma ett sådant
förslag om utgörande af inkomstbevillning af fast egendom, hvilket kan
hafva någon utsigt att genomföras, då den af komiterade deruti biträdda
s. k. medelväg, efter hvad Konuugens Befallningshafvande kan
finna, icke utgör annat än en namnförändring af den nu förefintliga
fastighetsbevillningen samt ett försök att uti den nya benämningen »inkomst
af fast egendom» finna anledning till skattelindringar, som medgifvits
inkomst af annat slag.

För eganderätt till fastighet och det skydd af samma rätt, som
staten lemnar, bör enligt Konungens Befallningshafvandes förmenande
egare fortfarande betala eganderättsbevillning, för befrielse hvaraf eller
lindring uti för det närvarande finnes så mycket mindre skäl, som de
flesta andra skatter för fastighet, särskildt jordbruksfastighet, blifvit antingen
efterskänkta eller betydligt minskade, och anser sig Konungens
Befallningshafvande derför böra, med afstyrkande af förslaget, att endast
inkomstbevillning skall utgöras af fastighet, föreslå, att eganderättsbevillningen
fortfarande måtte bibehållas utan någon sammanblandning
med bevillning af inkomst samt utan någon lindring för den
vid egendomen häftade skuld; dock håller Konungens Befallningshafvande
före, att eganderättsbevillningen bör utgå med samma belopp
af all fastighet eller med fem öre för hvarje fulla 100 kronor af uppskattningsvärdet,
hvilket bör bestämmas på enahanda sätt, som uti betänkandet
intaget förslag till instruktion för taxeringsmyndigheterna
§ 1 föreskrifves, hvadan således skog utöfver husbehof, rörande hvars
särskilda beskattning Konungens Befallningshafvande instämmer uti
hvad komiterade derutinnan föreslagit, icke må å taxeringsvärdet inverka.

Utom den fastighetsskatt, som sålunda förordats, anser Konungens
Befallningshafvande, att kikare af jordbruk skola utgöra bevillning för
inkomsten af det i rörelsen nedlagda kapital och arbete, hvilken bevillning
bör behandlas såsom annan bevillning för inkomst af näring.

I. följd häraf skulle den skattskyldige således tillgodoräknas enahanda
lindring som inkomst af andra näringsgrenar samt således äfven den,
att från det beräknade inkomstbeloppet finge frånräknas fem procent

Vestmanlands län.

151

å taxeringsvärdet af den för näringen använda fastigheten. — Ett dylikt
särskiljande af den bevillning, som skall utgöras för fastighet, torde
vara icke blott teoretisk riktig, utan äfven ega praktisk betydelse, ty
staten erhölle härigenom all bevillning af fast egendom oafkortad,
under det att idkaren af jordbruk finge åtnjuta samma lindringar i
sin inkomstbevillning som idkare af annan näring.

De olägenheter, som uppgifvits uppstå af detta beskattningssätt,
att hvarken jordbrukaren sjelf eller beskattningsmyndigheterna känna
eller kunna beräkna de inkomster, som af näringen erhålles, äfvensom
att hvarje jordbrukares bevillning skulle upptagas i två särskilda
taxeringslängder, vill Konungens Befallningshafvande bemöta dermed,
att det icke kan vara svårare att beräkna en jordbrukares inkomst än
många andra näringsidkares, hvilka icke föra några räkenskaper, samt
att, då flertalet egare af jordbruksfastigheter beklagligtvis hafva skulder
till inemot fastighetens halfva taxeringsvärde och räntan derå likasom
fem procent å fastighetens taxeringsvärde finge afräknas från inkomsten,
så lärer endast ett fåtal af ifrågavarande egare eller innehafvare
komma att i taxeringslängden öfver inkomstbevillningen intagas.

Då fastighetsbevillning skulle erläggas oberoende af egarens
ekonomiska ställning, men vid beskattning för inkomst afdrag finge
ega rum för inkomstegarens skuld, behöfver ej, såvida Konungens
Befallningshafvandes nu uttalade åsigt vinner bifall, sådan skilnad
göras mellan intecknad och annan skuld, som komiterade föreslagit, —
ett skiljande, som Konungens Befallningshafvande i öfrigt anser både
olämpligt och föga rättvist, ty hvarför skall en näringsidkare, till exempel
en bruksegare, som har sitt upplånta rörelsekapital intecknadt i
sin fastighet, icke få afdraga räntan derå från inkomsten af bruksrörelsen,
medan den, som har rörelsekapitalet upplånadt mot annan
säkerhet, finge tillgodonjuta dylikt afdrag?

En olägenhet från nu gällande bevillningsstadga skulle dock
blifva bibehållen, om Konungens Befallningshafvandes nu framstälda
förslag komme att genomföras, nämligen, att egare af små lägenheter
ovilkorligen finge erlägga bevillning för fast egendom; men då bemödandet
hos äfven mindre bemedlade att förvärfva eget hem bör af
staten uppmuntras och dess uppfyllande underlättas, torde föreskrift
kunna .meddelas, att egare af fastighet, hvilkens taxeringsvärde icke
uppgår till förslagsvis 500 kronor, befrias från att erlägga fastighetsbevillning,
såvida han icke jemväl eger ytterligare fastighet samt han
icke heller har så stor inkomst af kapital och arbete, att han derför
blifvit påförd bevillning.

152

Vestmanlanäs län.

I afseende på förslaget, i hvad det rörer beräkning af annan
inkomst än af fast egendom och inkomstens beskattande, finner sig
Konungens Befallningshafvande böra meddela följande erinringar.

I afseende på § 1. ‘

Konungens Befallningshafvande anser mom. c häraf böra gifvas
en sådan lydelse, att utländing, som i enlighet med föreskriften i § 1
af mantalsskrifningsförordningen den 6 Augusti 1894 skall i mantalslängden
uppföras, bör beskattas för sådana inkomster, som i mom.
omförmälas.

I afseende på § 2.

Det synes Konungens Befallningshafvande obilligt, att icke enskilda
pensionsanstalter likaväl som offentliga dylika äfvensom sparbanker
och kapitalförsäkringsanstalter, som ej lemna utdelning åt stiftarne
eller deras rättsinnehafvare, utan endast afse att bereda vinst åt
iusättare, icke föreslagits att åtnjuta frihet från bevillning, hvarför
Konungens Befallningshafvande vill förorda ändring i 2 och 3 mom.
af paragrafen uti nu antydda syfte.

I afseende på § 3.

Enligt Konungens Befallningshafvandes åsigt har den i denna §
uppstälda fördelningen af inkomsterna i särskilda arter icke någon
som helst praktisk betydelse. Nämnde fördelning synes Konungens
Befallningshafvande hellre hafva bort ställas i öfverensstämmelse med
skyldigheten att för den beskattade inkomsten deltaga i byggande och
underhåll af allmän väg, bro och färja, och torde derför den fördelning
af olika slags inkomster, som finnes uti nu gällande bevillningsförordning
och faststälda formulär till taxeringslängder, vara att föredraga
framför den af komiterade föreslagna.

1 afseende på § 4.

Redigeringen af punkten c i mom. 1 anser Konungens Befallningshafvande
icke vara tydlig utan lätteligen leda till missförstånd i afseende
på åsättande af taxeringsvärden å statens egendom.

I afseende på § 11.

Kouungens Befallningshafvande finner det oegentligt att, såsom
uti punkten b häraf föreslagits, löntagare skola beskattas för afkomst
af de utaf kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman samt lägen-.

Vestmanlands län.

153

heter, hvilka icke äro bostadsboställen, i händelse sådan afkomst enligt
gällande författning blifvit från en till annan församling Överflyttad,
men deremot befrias från bevillning för dylik afkomst, då hemmanet
eller lägenheten i fråga finnes i samma församling, der löntagaren är
bosatt. Vanligen tillförbindas arreudatorer af dylika hemman och
lägenheter, antingen de finnas belägna i den församling, der löntagaren
är bosatt eller icke, genom de af Konungens Befallningshafvande och
Domkapitlet upprättade arrendekontrakt att erlägga alla de för dylika
fastigheter belöpande utskylder, och det synes Konungens Befallningshafvande
vara med billighet öfverensstämmande, att bestämd föreskrift
meddelas derom att löntagaren alltid skall påföras bevillning för afkomsten
å sådana här omförmälda hemman och lägenheter, som af
Kongl. Maj:t bestämts att utarrenderas i enlighet med föreskrifterna i
nådiga brefven till Kongl. Kammarkollegium den 12 November 1858
och den 11 Juli 1862 och öfver hvilka den person, som uppbär denna
afkomst, icke i öfrigt har någon dispositionsrätt, men att fastighetsskatten
för dylika egendomar utgöres af vederbörande arrendator.

Beträffande punkten c finner sig Konungens Befallningshafvande
af billighetsskäl böra föreslå, att årliga eller tillfälliga understöd från
föräldrar till barn eller tvärtom, likaväl som bidrag för bekostande af
emottagarens undervisning eller uppfostran, fritagas från bevillning
eller att i motsatt fall afdrag från understödsgifvarens inkomst får ega
rum för utgifvet dylikt understöd.

1 afseende på § 12.

Från bestämmelsen att fast lön och pension skall beräknas efter
det belopp, hvartill lönen eller pensionen för det löpande året blifvit
i stat eller annorledes bestämd, hemställer Konungens Befallningshafvande
att det undantag måtte få ega rum, att beräkning af ecklesiastika
tjenstemäns aHöningsförmåner får ske efter ecklesiastikår.

I afseende på § 13.

Den i punkten d af mom. 1 häraf intagna bestämmelsen derom,
att från annan inkomst af varaktig eller tillfällig natur afdrag för ränta
å skuld i vissa fall skulle få ega rum eqdast till 20 procent af den
ifrågavarande inkomstens belopp synes Konungens Befallningshafvande
mycket godtycklig, hvarför Konungens Befallningshafvande håller före,
att, derest något afdrag för ränta å skuld skall ega rum vid beskattning
af dylik inkomst, detsamma, likasom vid inkomst af handel och

154

Vestmanlmds län.

näring, må omfatta all ränta å skuld, för hvilken afdrag enligt paragrafen
icke eljest eger rum.

Likaså anser Konungens Befallningshafvande den i samma punkt
föreslagna bestämmelsen, att vid beskattning af inkomst afdrag skulle
få ega rum med kostnaderna för fögderitjenstemäns resor till och ifrån
uppbördsstämmor m. m. icke vara fullt rättvis. Konseqvensen synes
nämligen fordra, att, derest afdrag får ega rum för tjensteresor, detsamma
bör omfatta alla tjenstemän samt alla sådana tjensteresor, för
hvilka ersättning icke i stat eller på annat sätt utgår, likasom Konungens
Befallningshafvande hemställer, att, derest dylika afdrag skulle komma
att medgifvas, grunden för desammas beräknande till vinnande af
likformighet måtte bestämmas.

I mom. 2 af paragrafen i fråga hemställer Konungens Befallningshafvande
om förtydligande, så att det med bestämdhet framgår, huruvida
vid beskattning af inkomst utaf handel eller näring afdrag får
ega rum för brandstodsafgifter samt för hvad, som kan varda afsatt
till olycksfallsförsäkring m. m. för i rörelsen anstälda arbetare och
biträden.

I afseende på § 15.

Konungens Befallningshafvande finner det mycket betänkligt, att
inkomst af kapital föreslagits att beskattas efter eu annan mera betungande
grund än all annan inkomst. Denna beskattning träffar nämligen
ofta sådana personer, som hafva svårighet att utgöra sina skattebördor,
t. ex. en del äldre fruntimmer med flera, hvilka för sitt lifsuppehälle
endast hafva att tillgå räntan af ett ärfdr eller med stor försakelse
hopsparadt mindre kapital. Konungens Befallningshafvande vill derför
föreslå, att i regel all inkomst beskattas lika, men att, såsom Konungens
Befallningshafvande uti ett den 31 Maj detta år till Statsrådet och
Chefen för Kongl. Finansdepartementet rörande bevillningsförordningen
afgifvet utlåtande föreslagit, en inom måttliga gränser hållen progressiv
beskattning införes, enär egare af större inkomstbelopp böra hafva
större skatteförmåga.

Med vidhållande af den åsigt, Konungens Befallningshafvande i
nyssberörda utlåtande uttalat, vill Konungens Befallningshafvande äfven
nu föreslå att det inkomstbelopp, från hvilket, frihet från bevillning må
ega rum, bestämmes till 600 kronor.

I afseende på §§ 17—34.

Den af komiterade häruti föreslagna deklarationsskyldigheten samt

Vestmanlands län.

155

det uti § 35 iutagna förelag till eftertaxering finner Konungens Befallningshafvande
visserligen vara teoretiskt riktiga, men med den
kännedom Konungens Befallningshafvande eger om den obenägenhet,
som i allmänhet finnes hos taxeringsskyldige, att inför andra personer
och myndigheter framlägga sin finansiella ställning samt i betraktande
af det för de skattdragande hittills ovanliga inqvisitoriska förfarande,
som den obligatoriska sjelfdeklarationen alltid måste medföra, håller
Konungens Befallningshafvande före, att dessa stadganden ännu icke
hafva någon utsigt att kunna genomföras i hela den omfattning, som
i betänkandet afses. Bättre synes det derför Konungens Befallningshafvande
att genom skärpta bestämmelser på annat sätt söka komma
till, så vidt möjligt är, riktig kännedom om de skattskyldiges taxeringsbara
inkomster och derigenom så småningom bereda öfvergången till
den obligatoriska sjelfdeklarationen.

Då deklarationen i fråga hufvudsakligen skulle medföra den fördel,
att en del kapitalister, som för närvarande undgå beskattning,
komme att påföras bevillning, föreställer sig Konungens Befallningshafvande,
att detta mål kunde på ett mera tillfredsställande sätt vinnas
genom åläggande för aktie- eller bankbolag äfvensom sparbanker, eller
med ett ord alla sådana inrättningar, som emottaga enskilda personers
medel till förräntning, att, i analogi med hvad för förmyndare eller gode
män öfver förmynderskap finnes föreslaget, uppgifva namn och boningsort
å hvarje person, som uti inrättningen under näst föregående kalenderåret
haft penningar insatta, äfvensom sammanlagda beloppet af den
ränta, som för dessa medel för samma år blifvit insättarne godtgjordt.

I närvarande tid, då lånetransaktioner mellan enskilda personer
mycket sparsamt förekomma och sådana vanligen förmedlas genom
banker, torde någon nämnbar förlust för statsverket icke uppkomma,
om förslaget rörande obligatorisk sjelfdeklaration finge förfalla, och
åläggande gafs vederbörande penningeinrättningar i ofvan berörda syfte.

I stöd af de åsigter Konungens Befallningshafvande sålunda uttalat
emot den af komiterade ifrågasatta inkomstbevillningen af fastighet
äfvensom emot den obligatoriska sjelfdeklarationen anser Konungens
Befallningshafvande, att förslaget i dessa delar icke bör läggas till
grund för en blifvande bevillningsförordning, likasom Konungens Befallningshafvande
hemställer, att Kongl. Kammarrätten uti det under -

156

Kopparbergs län.

dåniga utlåtande, Kongl. Kammarrätten har att i ärendet afgifva, måtte
beakta de anmärkningar, som mot förelaget i öfrigt blifvit af Konungens
Befallningshafvande framstälda.

Westerås Slott i Landskontoret den 31 December 1894.

FREDR1K HEDERSTIERNA.

Th. Fernquist.

20:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kopparbergs län.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande genom Kongl.
Kammarrättens skrifvelse den 13 sistlidne November blifvit anmodad
att öfver det af särskilda komiterade afgifna betänkande med förslag
till förordning angående inkomstbevillning afgifva yttrande, får Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet anföra följande:

att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande emot förslaget i sin
helhet icke har något att erinra, men att, då genom förslaget bevillningen
lör inkomst af fast egendom med ej obetydliga belopp kommer
att understiga den för närvarande utgående fastighetsbevillningen och
då, enligt den af komiterade verkstälda beräkningen, den föreslagna
bevillningon i sin helhet kommer att i någon mån understiga den nuvarande,
det synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vara vanskligt
att ytterligare lindra den från fast egendom utgående bevillningen,
innan någon erfarenhet hunnit vinnas angående verkningarne af de
utaf komiterade föreslagna bestämmelserna för bevillningens höjande;

att beträffande detaljbestämmelserna i förslaget Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i hufvudsak icke har något att deremot erinra;
dock skulle Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vilja hemställa om
förtydligande i § 10 om qvarnrörelse samt i § 13 mom. 4 om taxering
af officerares dagaflöning å vanliga mötesplatser, äfvensom att, i enlighet
med Landskamreraren Holmquists reservation, den i 41 § föreslagna
öfverföringen från fastighetslängden till inkomstlängden af alla egare

157

Gefleborgs län.

eller innehafvare af fast egendom jemte deras inkomst, såsom medförande
för beredningarne och deras ordförande ett högst betydligt
arbete, torde kunna ur förslaget uteslutas.

Falun å Landskontoret den 29 December 1894.

Underdånigst:

CH. E. von OELREICH.

Jonas Bjurstedt.

2l:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Med anledning af Kongl. Kammarrättens hit ankomna skrifvelse
den 13 nästlidne November, hvarigenom infordrats Länsstyrelsens
yttrande öfver det af särskilda komiterade den 2 samma månad afgifna
betänkande med förslag till förordning angående inkomstbevillning, får
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, sedan uppbördsförvaltningarna i
länet blifvit i ärendet hörda, med bifogande af deras yttranden, till
sådant ändamål anföra följande.

I hufvudsak innefattas de nu föreslagna ändringarna i gällande
bevillningsstadgar uti följande punkter, nemligen fastighetsbevillningens
förändrande från afkastningsskatt till inkomstskatt och sammanförande
med en skattskyldigs öfriga inkomster jemte rätt till afdrag för ränta
å intecknad gäld intill 40 procent af det enligt angifna grunder beräknade
af kastningsbeloppet;

fördelande af inkomsten, hvilken för det närvarande hänföres till
inkomst af kapital eller inkomst af arbete, till någondera af grupperna:
inkomst af fast egendom, af kapital, af handel eller näring samt inkomst
af varaktig eller tillfällig natur, med rätt att från sistberörda
slags inkomst afdraga ränta å skuld intill 20 procent af inkomstens
belopp;

bevillnings påförande för kapitalinkomst efter en med hälften
ökad skattefot samt för inkomst af aktier medelst beskattning af såväl

158

Gefleborgs lån.

aktiebolagens och de enskilda sedelutgifvande bankernas behållna inkomst
som äfven delegarnes i nämnda företag utdelningar;

förhöjning af existensminimum till och med 500 kronors inkomst
jemte rätt till proportionerliga bevillningsfria afdrag för inkomst uppgående
till högst 2,200 kronor äfvensom någon utsträckt rätt till afdrag
för hög bostadskostnad och på grund af ömmande omständigheter;
samt

införande af obligatorisk sjelfdeklaration under de i förslaget
närmare angifna vilkor.

Nödvändigheten att genom allmänna bevillningens uppbringande
möta utsigterna till ökade bidrag för statsbehofvens fyllande samt
åvägabringandet af en likformigare tillämpning af bevillningsförordningen
samt bemödandet att vid beskattningen på ett verksammare sätt
träffa vissa inkomster hafva föranledt det nu föreliggande komitébetänkandet.
Det vill äfven förekomma ej mindre såsom komiterades
förslag till ny bevillningsförordning vore, om också med vissa jemkningar,
grundadt på rättvisa och billighet så väl beträffande befogenheten
för fastighetsegare och löntagare att komma i åtnjutande af motsvarande
ränteafdrag, hvilket hittills medgifvits affärsmannen, som äfven
med fästadt afseende på kapitalets större och den mindre inkomsttagarens
jemförelsevis ringare skatteförmåga. Äfven torde sjelfdeklarationen
få anses i sig innebära ett verksamt medel att bidraga till den
verkligt beskattningsbara inkomstens frambringande. Men huruvida
det utarbetade förslaget må kunna medföra åsyftad verkan i fråga
om ökade statsinkomster och således i denna del, hvilken lärer få
anses såsom den icke minst hufvudsakliga, fylla sin uppgift, torde
vara tvifvel underkastadt. De af komiterade gjorda beräkningar och
tillämpningen på 1893 års bevillning af de i förordningsförslaget angifna
bestämmelser utvisa tvärtom en minskning i sammanlagda bevillningen,
hvilken i verkligheten kunnat visa sig änmi större, då såväl
sjelfdeklarationen, i vårt land tillämpad, är till sina verkningar obepröfvad,
som särskild t är att befara, det beskattningen för inkomst af
skog skall möta större praktiska svårigheter och sannolikt medföra
mindre gynnsamt resultat, än komiterade påräknat.

Enär tillförlitlig visshet ej kan anses föreligga derom, att med
den genomgripande ändring af bevillningsstadgan, som nu föreslagits,
äfven i finansielt hänseende gynsamt, resultat skall vinnas samt att
icke, i händelse af förslagets godkännande, inom ej så aflägsen framtid
en ny revision måste till sådant ändamål vidtagas, torde kunna med
skäl ifrågasättas, huruvida det ej vore lämpligare att genom införande

Gefléborgs län.

159

af den i andra länder så verksamma obligatoriska sjelfdeklarationen i
förening med någon höjning af kapital- och aktiebeskattningen söka
utröna de praktiska verkningarna af och hvad som vinnes genom
deklarationen och de i berörda hänseenden vidtagna öfriga förändringarna
utan att motsvaras af till resultatet ovissa nedsättningar. Det bör sedermera
kunna stå öppet att, med ledning af den vunna erfarenheten i
finansielt hänseende af de vidtagna förhöjningarna, fortgå i den förmedlande
rigtning beträffande fastighets- och inkomstbeskattningen,
hvartill skälig anledning kan förefinnas.

Vid det nu ifrågakomna författningsförslaget för öfrigt, såvidt den
emot årsskiftet strängt upptagna tiden medgifvit granskning af ett så
betydelsefullt arbete, tillåter sig Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att
göra följande erinringar:

Bestämmelserna i § 5 mom. 1 och § 10 b) rörande sättet för
beskattning af skog och dess afkastning torde möta stora praktiska
svårigheter, detta såväl i allmänhet som särskildt hvad angår träförädlingsverk,
hvilka hemta sitt virke från skilda taxeringsdistrikt för att
ej säga skilda län. Redan med nu gällande bestämmelser utgör bevillniugstaxeringen
af träförädlingsrörelse en af de mest svårlösta uppgifter
på beskattningsområdet, och likväl skall man nu hafva att dervid utgå
från räkenskapsutdrag, med fördelande af vinsten på ett jemförelsevis
mindre antal beskattningsorter än som efter det nya förslaget blefve
händelsen. Svårligen kan ett sågverksbolag med exempelvis sitt hufvudkontor,
sin utskeppning och någon del af träförädlingsrörelsen förlagd
på skilda ställen i ett län samt med sina sågverk och sin afverkning
inom olika kommuner af ett annat län tänkas kunna uppställa sin bokföring
så, att deraf skall med tillförlitlighet framgå vinsten å alla dessa
ställen af de särskilda verksamhetsyttringarna, såväl af skogsafverkningen
som träförädlingen och skeppningen. Åtminstone hafva dylika
bolag, då en sådan vinstfördelning en eller annan gång ifrågasatts,
alltid förmält sig icke kunna bedöma vinsten af de särskilda rörelsegrenarne
utan såsom slutresultat af rörelsen i sin helhet. Skulle nu
föreslagna sättet för taxering af den inkomst, som skogsafverkning
medför, likväl vinna fastställelse och en fördelning på detta sätt företagas,
blefve den gifvetvis, oaktadt den ledning härför, som instruktionen
för beskattningsmyndigheterna innehåller, mer eller mindre godtycklig
och omöjlig att kontrollera, med den skattskyldige lemnadt tillfälle att
i större omfattning, än som redan nu är händelsen, söka förlägga sin
beskattningsbara inkomst till de af kommunalskatter jemförelsevis mindre
betungade kommuner. I enlighet med sitt öfver 1891 års komités

160

Gefleborgs län.

förslag afgifna yttrande hyser Länsstyrelsen fortfarande den föreställning,
att äfven om genomförandet af en på inkomst grundad beskattning
af skogsafkastning kan hafva talande skäl för sig i teoretiskt
hänseende, de hittills gällande bestämmelserna om fastighetsbevillnings
utgörande, såvidt skogstaxeringen angår, äro att från praktisk synpunkt
föredraga.

1 likhet med komiterade vill Länsstyrelsen väl medgifva den så
kallade fonderade inkomstens jemförelsevis större skatteförmåga men
anser likväl, att bevillnings utgörande efter en med hälften ökad skattefot
måtte drabba den jemförelsevis större kapitalisten. Derest en person
är anvisad att utan eller med endast ett mindre bidrag af andra inkomstkällor
lifnära sig på en obetydligare kapitalinkomst, torde nämligen
hans beskattningsförmåga blifva föga större än en affärsmans
eller löntagares med kanske mångdubbla inkomster af andra källor än
kapital. Det vill derföre synas såsom borde en skälig lägre gräns än
det för bevillnings utgörande i allmänhet föreslagna minsta inkomstbeloppet
fastställas, hvarunder eu förhöjd skattefot för kapitalinkomstens
taxering ej skulle ske.

Vidkommande beskattning för utdelningar, hvilka delegare i
aktiebolag och enskilda sedelutgifvande banker uppbära, synes i fråga
om tillämpningen den af Landskamreraren H. Cavalli afgifna reservationen
böra tillerkännas företräde framför komiterades förslag, äfvensom
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för sin del vill förorda Landskamreraren
A. Holmquists i afgifna reservationen uttalade mening beträffande
innehållet i förslagets § 41, hvartill skäl så mycket mer synas föreligga,
som redan för närvarande svårigheter visat sig att erhålla lämpliga
bevillningsberedningsordförande och om möjligt lindring i deras
arbete, hvilket efter förslaget skulle blifva väsentligt förökadt, torde
böra beredas.

Såsom här ofvan är angifvet, hyser Länsstyrelsen visserligen den
förhoppning, att sjelfdeklarationen i och för sig borde blifva ett godt
medel att bidraga till den beskattningsbara inkomstens blottande, men
befarar likväl, att de nu föreslagna straffbestämmelserna ej skola till
sina verkningar visa sig motsvara förväntningarna. Ehuru man vill
hoppas, att den allmänt medborgerliga pligtkänslan må kunna antagas
vara i öfvervägande grad utvecklad till fullgörandet af pligtens fordringar
framför främjandet af egna intressen, så visar likväl erfarenheten
allt för ofta, att sådana göra sig gällande på bekostnad af andras
sanningskärlek. Det vill förekomma, såsom borde, för att redan från
den obligatoriska sjelfdeklarationens första införande deråt gifva er -

161

Gefleborgs län.

forderligt eftertryck, den nya författningen stadga bötespåföljd för
underlåtenhet att aflemna föreskrifven uppgift, jemväl utan att den
skattskyldige derom förut erhållit anmaning, helst då nu gällande bevillningsstadga
i § 19 innehåller sådan bestämmelse, äfvensom att, oaktadt
den ökade kommunala skattskyldighet, som ansvaret för felaktig
deklaration skulle medföra, nämnda ansvarspåföljd lämpligen borde
sättas icke oväsentligt högre än dubbla beloppet af det undansnillade.

Bland mindre betydelsefulla iakttagelser vid komiterades förslag
torde böra bemärkas, dels att i § 75‘jemväl införes bestämmelse derom,
att vid de ifrågakomna besvärens ingifvande till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
skall vid dem fogas bevis om tiden, då bevillning
på grund af den obehöriga taxeringen blifvit klaganden affordrad, dels
att i § 78 mom. 1 inrymmes uttryckligt medgifvande, såsom hittills
oanmärkt förfarits, om ersättning af bevillningsprocenten äfven åt längdförare
vid taxeringsnämnd i stad och vid pröfningsnämnd, för den
händelse sådant uppdrag i följd af särskilda omständigheter anses böra
lämpligen anförtros åt annan än protokollsföraren, dels att den räkning,
som enligt § 78 mom. 4 afgifves af ordförande i bevillningsberedning,
hvilken på grund af § 43 instält sig vid taxeringsnämnd, uttryckligen
angifves skola förses med attest af nämndens ordförande, att sådan
beredningsordförande icke varit skyldig att för tjensteåliggandens fullgörande
eller såsom ledamot af nämnden iakttaga inställelse, enär räkningarnes
remitterande för upplysningar härom vållar dröjsmål med
liqvidens verkställande.

Gefle Slott i Landskontoret den 29 December 1894.

C. A. TH. BJÖRKMAN.

C. M. Ström.

Bilaga 1.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Med anledning af i skrifvelse den 14 nästlidne November infordradt
yttrande öfver af utsedde komiterade afgifvet betänkande och
förslag till förordning angående inkomstbevillning får jag vördsamt anföra
följande.

Tjenstförrättande häradsskrifvaren har efter genom mig erhållen

162

Gefleborgs län.

del af ifrågavarande betänkande och förslag förklarat sig af de vid denna
tid pågående brådskande tjensteåligganden vara förhindrad att ingå i
någon närmare och djupare granskning deraf, men tillika yttrat, att såvidt
han af ett hastigt genomgående kunnat döma, han icke funnit
något annat emot förslaget att erindra, än att till undvikande af en del
tidsödande arbete det synts honom böra ifrågasättas, huruvida ej det
kunde anses obehöflig! att intaga af fastigheter härflytande inkomster i
inkomstlängden, då det synts honom nog att angifva dem i fastighetslängden.

För egen del har den stora mängd tjenstemål, som i detta fögderi
föreligga i synnerhet då, såsom nu, tiden för årsskiftet nalkas, icke lemnat
mig tid öfrig att ingå i något djupare studium eller detaljerad granskning
af betänkandet jemte förslaget.

Det har dock synts mig, att de komiterades reservationer samtliga
äro välgrundade, hvadan jag finner mig böra förorda bifall till förslaget
med de jemkningar och ändringar, hvartill reservationerna föranleda,
äfvensom med det tillägg, att i fråga om afdrag vid taxering af
»annan inkomst af varaktig eller tillfällig natur» (§ 13 mom. 1 d) sådant
måtte få ega rum, bland andra uppräknade med embete eller tjenst
förenade utgifter, äfven för hyresafgift för förhyrd expeditionslokal, enär
för en del embets- och tjenstemän, såsom en del domhafvande, kronofogdar
m. fl., utrymme för en del handlingar, som ständigt skola vara
till hands, för biträden och för mottagande af expeditionsbesökande icke
är möjligt i de rum som eljest skulle vara tillräckliga för deras hem;
och om afseende skulle fästas vid sistnämnda af mig framhållna anspråk,
torde äfven i 13 § 1 mom. punkt d) i andra stycket intagas efter
orden: »som af egaren begagnas till utöfvande af»; böra inflyta äfven
orden: embete eller tjenst.

Gestriklands Kronofogdekontor den 17 December 1894.

KNUT ANJOU.

Bilaga 2.

Till Kongl. Ma jäs Befallningshafvande i Gefleborgs län.

I skrifvelse af den 14 sistlidne November anbefalda inkomma
med yttrande öfver komiterades betänkande och förslag till förordning
angående inkomstbevillning få vi, efter, så vidt tiden det medgifvit, deraf
tagen kännedom, vördsammast meddela, att efter vår uppfattning det

163

Gefleborys län.

nya förslaget borttagit en hel del ojemnheter, som praktiken visat, vidlåda
nu gällande bevillningsförordning. — De af Herrar Cavalli och
Holmquist afgifna reservationerna synas oss äfven beaktansvärda, den
förres är efter vårt förmenande vida att föredraga framför komiterades
förslag och emot hvad den sistnämnde föreslagit om protokollsföringen
vid taxeringsnämndernas sammanträden (§ 54 mom. 2) torde med skäl
kunna anmärkas, att protokollen åtminstone i detta och som vi tro i de
flesta större fögderier ej upprättas på stället utan sedermera draga en
tid af åtminstone en vecka, hvilket torde för Häradsskrifvaren bli ganska
känbart, då han efter förrättningames slut bör, för att i tid medhinna
komplettering af längden, uträkning af bevillningen, afskrifter
och kollationering med mera, äfven genast deråt egna sitt arbete. — Innehållet
af 3:dje mom. af samma § torde äfven göra en sådan förändring
mindre nödig.

Att i detalj yttra sig om ett så genomgripande och som vi kunna
förstå så noga öfvervägdt förslag, hvarom äfven märkbar enighet synes
hafva rådt, är naturligen för oss svårt. Vi vilja dock anmärka:

I § 13 mom. 1 — borde stå — samt kostnaden för sådana —
— — icke är särskildt anvisad äfvensom för kronofogde, häradsskrifvare
och länsman för kronouppbördsstämma, mantalsskrifningsförrättningar,
taxeringsnämnds sammanträden och ting å annan ort än boningsorten;

i § 29 mom. 1 — borde ändras så — att skriftlig anmaning angående
uteblifven uppgift bör af den, som uppgiften infordrar, till vederbörande
i och för delgifning aflenmas; och eger den som delgifningen
verkställer härför hos den försumlige erhålla godtgörelse ''såsom för delgifning
af stämning.

Detta skulle möjligen bidraga till, att, uppgifterna i behörig tid
aflemnas.

Enligt förslaget till Instruktionen för taxeringsmyndigheterna torde
uppskattning af fast egendom fortfarande lända derhän, att till exempel
en lägenhet, hvars värde hufvudsakligen består i åbyggnad, brandförsäkrad
och äfven värd 4,000 kronor, blifver dertill upptaxerad — bredvid
ligger ett hemmans åbyggnad, äfven den med samma brandförsäkring
och värde, men till den hör 2 öresland jord och då blir dess taxeringsvärde
kanske blott 2,400 kronor, finnes dertill äfven sparad skog,
som ej vid taxeringen skulle få beräknas, blir ojemnheten än större.

Södra Helsinglands Fögderis Kronofogde- och Häradsskrifvarekontor
den 21 December 1894.

AXEL HOLM.

CARL MÖLLER.

164

Gefleborgs län.

Bilaga 3.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Uti skrifvelse den 14 sistlidne November infordradt yttrande öfver
komiterades betänkande och förslag till förordning angående inkomstbevillning
få vi härmed vördsamt afgifva.

Då den för yttrandets afgifvande tillmätta tiden, särskildt med hänsyn
till pågående mantalsskrifningar, debitering och andra trängande
göromål mot årsskiftet, varit alltför knapp för att vi skulle medhunnit
att, såsom sig bort, sätta oss in i de i detta vigtiga ämne föreslagna
högst väsendtliga förändringar och deras möjliga verkningar vid tillämpningen,
äro vi emellertid härutinnan hänvisade till endast några allmänna
häntydningar.

Ehuru man vid fastigheters taxering på landsbygden torde finna
sig nödsakad till hufvudsakligen samma tillvägagående som tillförene,
synas dock bestämmelserna om undantag af den husbehofvet Överskjutande
skogen och af en del öfrig afkastning utaf fast egendom, som
sedan under olika inkomstrubriker upptages, komma att i verkligheten
vålla betydande svårigheter, som på förhand ej kunna så noga bedömas.

Indelningen i rubriker synes för öfrigt ej vederbörligen motiverad
eller betingad af särskilda praktiska ändamål. Ett sådant, som deremot
utan olägenhet kunnat tillgodoses, synes varit att i en kolumn af formuläret
till taxeringslängd upptaga alla inkomsttitlar (utom af fast egendom),
som skola deltaga i vägunderhållet, i stället för att såsom nu
skett göra en tilläggsrubrik derför. Visserligen får hos bevillningsberedningarnes
ordförande förutsättas tillräcklig insigt för införing der af
hvad som dit hörer, men i betraktande af de mångahanda bestyr hvarmed
desse ändock betungas hade antydda åtgärd utan tvifvel ländt till
lättnad och förenkling i den nog invecklade längdföringen.

Huruvida föreskrifterna om beskattning af skog och dess afkomst
kunna leda till afsedt ändamål, är ock svårt att på förhand afgöra; men
för visso kommer bestämmelsen, att försäljning af några lass ved eller
några träd från ett särskildt beskattadt hemman skall vara föremål för
särskild taxering, att i förstone mötas af synnerlig motvilja hos landtmännen,
för att icke tala om svårighet för taxeringsmyndigheterna att
få reda på alla dem, som för erhållande af en kontant penning till utskylder
och dylikt äro hänvisade till denna utväg, hvilken enligt förslagets
innehåll icke rubriseras såsom afverkning endast till husbehof.

Gefleborgs län.

165

Så väl betänkt än bestämmelsen är om inkomstens beskattning å den ort,
hvarifrån den härflyter, torde det dock i tillämpningen ej falla sig så
lätt att t. ex. för en större träförädlingsaffär, som hemtar sina råmaterialier
från vidt skiljda håll, bestämma dess beskattningsbara inkomst å
hvarje särskild ort, helst som affärens innehafvare sjelf svårligen kan
bedöma denna vinst annorledes än i samband med vinsten på affären i
dess helhet; det förutsätter åtminstone en vidtomfattande specificering i
bokföringsväg, som i och för sig blir en tunga, samt en mindre vanlig
omdömesförmåga hos taxeringsmännen.

Den föreslagna sjelfdeklarationen, som i teorin har så mycket för
sig och, fullständigt genomförd, skulle göra taxering snart sagdt öfverflödig,
kommer nog, särskildt på landsbygden, att möta stort misstroende
och kräfva synnerlig tid för sitt genomförande. Då bevillningsberedningen
hufvudsakligen skulle drabbas af besväret med uppgifternas
mottagande och införskaffande, förutsätter detta upprepade sammanträden
och ett arbete, i jemförelse hvarmed det, som hittills ålegat densamma,
är att anse som en ren obetydlighet. Infordrandet af uppgifterna,
hvilket ju måste ske bevisligen, måhända genom stämningsmän,
blir ock förenadt med direkta kostnader, om hvars ersättande förslaget
intet uttryckligen innehåller, men som torde vara afsedda att betäckas
af den ordföranden tillkommande andel af bevillningsprocenten.

Att finna personer med tillräcklig tid, insigt och intresse att fungera
såsoin bevillningsberedningarnes ordförande, torde med det synnerligen
stora kraf, förslaget ställer på desse, icke heller falla sig så lätt.

I fråga om bevillningsberedningarnes öfriga ledamöter innehåller
förslaget visserligen en förbättring af nuvarande förhållande, ehuru oss
synes som man utan olägenhet kunnat än mera tillmötesgå de större
kommunerna, der två eller flere sådana tillsammans bilda ett beredningsdistrikt,
I det syftet skulle vi för vår del vilja föreslå den ytterligare
förändring, att Kongl. Maj:ts Befallningshafvande egde att, inom
den i förslaget angifna gräns i fråga om ledamöternas antal (sex), efter
skäligheten fördela detta antal de olika kommunerna emellan.

För öfrigt få vi äran åberopa innehållet af hvad vi i infordradt
yttrande den 30 sistlidne April i ärendet andragit.

Norra Helsinglands Kronofogde- och Häradsskrifvarekontor den
19 December 1894.

A. von REHAUSEN.

C. A. CARLQUIST.

166

Gefleborgs län.

Bilaga 4.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Med anledning af Landsböfdiuge-Embetets skrifvelse N:o 3337
den 14 nästlidne November får uppbördsförvaltningen rörande vederbörande
komités betänkande och förslag till förordning ang. inkomstbevillniug,
i fullständig kritik hvaraf förvaltningen med afseende å såväl
knappheten å tiden, som förunnats för förslagets granskning, som
mängden af andra brådskande göromål, naturligtvis icke kunnat ingå,
härmed vördsamt afgifva det yttrande, att förvaltningen, efter genomläsning
af förslaget, ej har något att dervid erinra.

Ljusdal i Vestra Helsinglands Kronofogde- och Häradsskrifvarekontor
den 19 December 1894.

S. E. BLOMBERGS,SON. J. V. VESSMAN.

Bilaga 5.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Öfver skattekomiténs förslag till ny förordning angående inkomstbevillningen
har Magistraten infordrat utlåtande från kronokassören och
får, med öfverlemnande af samma utlåtande, för egen del vördsamt
yttra den mening, att de grundsatser, som i komiténs betänkande gjort
sig gällande, synas i flera afseenden egnade att befrämja en mera rättvis
beskattning och derför böra vinna afseende.

Gefle Rådhus den 20 December 1894.

På Magistratens vägnar:

C. F. MELLIN.

IVilh. Höglind.

Bilaga 6.

Till Magistraten i Gefle.

Öfver det utaf de af Herr Statsrådet och Chefen för Kongl. Finansdepartementet
i enlighet med Kongl. Maj:ts bemyndigande af den 19

167

Gefleborgs län.

Maj 1893 förordnade komiterade den 2 nästlidne November afgifna
betänkande med förslag till förordning angående inkomstbevillning får
jag härmed öfverlemna mig af magistraten affordradt utlåtande.

Af de tre större och mera genomgripande principiela förändringarna
i gällande bevillningsstadga, som komiterade föreslagit, nemligen:

a) inkomst- i stället för afkastnings-skatt till staten för all fastighet,

b) beskattandet utaf inkomst af skogsafverkningsrörelse såsom
inkomst af handel eller näring och ej såsom afkomst af fastighet
samt

c) införande af obligatorisk sjelfdeklaration,

har den förstnämnda reformen, i bland annat, det felet, att ej föreslås
till följdriktigt genomförande i hela vårt skattesystem, hvarigenom den
stora skattelindring, som landets jordbrukande samhällsklass på öfriga
skattdragandes bekostnad erhållit genom grundskatternas afskrifvande,
kommer att ökas i rätt betydande grad, då den andel af skattebidragen
till staten, som eljest skulle drabba jordbruket, genom föreslagna åtgärden
torde komma att minskas med bortåt 30 procent utan att det
såsom motiv för ändringen åberopade ändamålet: skattebördornas lämpande
efter skatteförmågan, i någon nämnvärd grad ernås, då de kommunala
utskylderna, som dock äro de drygaste, fortfarande skola utgå
efter samma grund som hittills.

Vore ändamålet med reformen verkligen skattebördornas lämpande
efter skatteförmågan, så att man kunde hoppas på ett jemförelsevis
snart fortskridande i den angifna riktningen genom införandet af ändringen,
äfven i afseende å kommunalutskyldernas utgörande, skulle
jag, oaktadt den obehöriga och ytterligare skattelindring, som derigenom
kommer den jordbrukande samhällsklassen på öfriga skattdragandes
bekostnad till del, dock medgifva reformens berättigande, men nu, af
annan tro i detta afseende, finner jag mig föranlåten afstyrka förslaget
i denna del.

Ehuru flere af de genom magistratens utlåtande af den 17 Oktober
1891 angående det betänkande, som den 1 Maj 1891 afgafs utaf den
af Kongl. Maj:t under den 24 Oktober 1890 tillsatta komité för afgifvande
af förslag till vissa ändringar i gällande bevillningsförordning,
framhållna bristerna uti nämnda förslag, i hvad det rörer skogsafverkningsrörelsens
beskattande ej medelst fastighets- utan genom inkomstbevillning,
äro afhjelpta uti nu ifrågavarande förslag till bevillningsförordning,
återstå dock ännu sådana brister uti detta förslag i afseende
å den under punkt b) härofvan omnämnda principförändringen att densammas
tillämpande nog kommer att möta stora svårigheter, hvadan

168

Gefleborgs län.

jag på de i magistratens ofvannämnda utlåtande anförda skäl anser det
af ordföranden i 1891 års här ofvan omförmälda komité, Herr Landsköfdingen
m. m. Gust. Ryding, uti särskild reservation afgifna förslag
i hufvudsak antagligare än det nu föreliggande, i synnerhet om fastighetsbevillningen
fortfarande skall utgå såsom afkastnings- och ej såsom
inkomst-skatt.

Hvad åter det under c) omförmälda förslaget till ändring af nu
gällande bestämmelse angår, så synes mig ett fullständigt införande
af obligatorisk sjelfdeklaratiou vara det enda sätt, hvarigenom man med
tillhjelp af all till buds stående kontroll kan hafva utsigt att nå en
något så när rättvis och jemlik beskattning, hvadan denna åtgärd är
att synnerligen förorda.

För de anmärkningar i sak eller form mot förslaget i öfrigt, som
synas mig böra framställas, redogöres här nedan under de paragrafnummer
i förslaget, som de afse.

§ 1.

Då stadgandet i § 9 af nu gällande bevillningsförordning rörande
inkomst från utrikes ort föranledt tvekan hos beskattningsmyndigheterna,
om sådan inkomsts taxerande här i riket, i de fall den varit beskattad
i utlandet, torde § 1 böra sålunda förtydligas:

Skyldige--stadgas.

a) svensk — — — utrikes ort oafsedt om sistnämnda inkomst
är i utlandet beskattad eller ej;

b) svensk — — — åtnjuter;

c) utländing — — eller, utifrån införd och der beskattad eller
ej, här på ett eller annat sätt användes;

§ 4.

Hvarföre skall ej taxeringsvärde åsättas fast egendom, som i 8 §
omförmäles, då bevillning för inkomst af sådan fast egendom enligt
sistnämnda paragraf likväl skall utgöras samt då i samma paragraf
nämnd fastighet enligt 41 § af förslaget dock skall i taxeringslängd
öfver fast egendom upptagas? Tryckfel eller förbiseende synes mig
här föreligga.

De olika styckena af paragrafens 3:e moment böra littereras, så att
uti förslaget till instruktion för taxeringsmyndigheterna och uti § 33
m. fl. paragrafer af förslaget till bevillningsförordning föreskrifua anteckningar
i taxeringsläugder och protokoll måtte på enklaste sätt
kunna ske fullt exakt.

Gefleborgs län.

169

§7-

Som ordet »kommun» möjligen kan tagas antingen i vanlig inskränkt
bemärkelse eller så att det ock omfattar härader, tingslag och
landsting, torde ett förtydligande i detta hänseende af mom. 2 a) böra ske.

§ 10.

Enligt a) hänföres »boskapsskötsel utan förening med eget jordbruk»
till inkomst af handel eller näring, men då dit väl ock bör räknas
boskapsskötsel i större omfattning, äfven om dess idkare skulle bruka
ett eller annat tunnland jord, synes mig citerade uttrycket böra utbytas
mot »boskapsskötsel utan förening med eget i proportionerligt förhållande
till densamma stående jordbruket».

§ 13-

Understundom lemnas af staten och andra samfund räntefria lån,
hvarjemte exempel ej saknas på, att låneränta efterskänkes, hvarföre
framför ordet »ränta» i denna paragraf torde böra inskjutas orden
»verkligen utgående».

Skall det under 1 mom. c) i tredje stycket intagna stadgandet
om afdrag för »underhåll af annan fastighet än jordbruksfastighet, i den
mån den användes för handels eller närings bedrifvande» verkligen
lända till en jemlik och rättvis beskattning och är det med billighet
öfverensstämmande, då idkare af handel eller näring, som har egen
fastighet, derjemte enligt första stycket af c) eger att från sin bruttoinkomst
göra afdrag »för den, enligt 7 § 1 mom. och a) här ofvan,
taxerade inkomst af fast egendom, som af egaren begagnas till utöfvande
af handeln eller näringen, i den mån denna inkomst belöper å den
del af fastigheten, hvilken användes uteslutande lör ifrågavarande
ändamål».

Dessa båda stadganden ställa nemligen fastighetsegare, som drifva
rörelse i sina fastigheter i ett gynsammare beskattningsförhållande än
andra fastighetsegare och handlande eller näringsidkare. Icke fastighetsegande
handels- eller näringsidkare eger nemligen, hvad lokal för
rörelsen beträffar, endast afdraga hyra för densamma, under det att
bruttoinkomst af rörelse, som drifves i egen fastighet, får minskas ej
blott med i första stycket af § 13 c) omförmäldt afdrag, hvilket, såsom
af en jemförelse mellan 7 § 1 mom. i förslaget till bevillningsförordning
och l:a § 2:o af förslag till instruktion för taxeringsmyndig 22 -

170

Gefieborgn län.

heterna med all tydlighet framgår, är att anse såsom full lokalhyra,
utan också dessutom med fastighetens underhållskostnad, hvilket ju
äfven är en orättvisa mot den fastighetsegare, som antingen ej drifver
någon rörelse, eller utöfvar den i förhyrd lokal, enär denne ej får åtnjuta
något afdrag i sin beskattning för fastighetsunderhåll. Att betrakta
af rörelseidkande fastighetsegare gjordt underhåll å fastighet,
som användes för rörelsen, såsom lokalhyra är ju tydligen af det redan
sagda omöjligt.

På grund af hvad jag nu anfört får jag derföre hemställa att
från bruttoinkomst af handel eller näring ej må göras något som helst
annat afdrag för fastighet än det, som omförmäles i det första här
ofvan citerade stycket af nu ifrågavarande paragrafs 1 mom. c), och
att följaktligen formulär N:o 2 till uppgift ändras i öfverensstämmelse
härmed.

Uti till beskattningsmyndigheterna afgifna uppgifter och framstälda
yrkanden hafva skattskyldige oftat äskat afdrag för mer eller
mindre fingerade omkostnader och afskrifningar, hvilka ej återfunnits
i af dem sjelfva förda räkenskaper öfver den rörelse, som omkostnaderna
eller afskrifningarna skolat afse. Då räkenskapsförning påtagligen
har till ändamål att utvisa den verkliga nettobehållningen af den
inkomst, som räkenskapsförningen afser, så måste man väl antaga, att
i räkenskaperna hafva intagits alla de omkostnader och afskrifningar,
som få inverka på storleken af nettobehållningen.

Nu ifrågavarande paragraf bör derföre med afseende å de skattskyldige,
som äro skyldiga föra eller, utan sådan skyldighet, dock föra
räkenskaper, endast tjena såsom en bestämmelse, om hvilka af de i
räkenskaperna gjorda afförningarna i beskattningshänseende få afdragas,
men ej såsom en tillåtelse att för beskattning uppgifva nettovinsten till
lägre belopp än den verkligen uppgått.

Att medgifva beskattningsfritt afdrag för ej bokförda afskrifningar
är i synnerhet vanskligt, ty det är naturligtvis svårt för beskattningsmyndigheterna
att rätt bedöma storleken af det belopp, som för hvarje
fall skäligen bör få afskrifvas. Tages detta belopp för högt, kan det
ju inträffa att det föremål, som afskrifningen skolat afse, hinner afskrifvas
flere gånger medan det i verkligheten ännu är brukbart och
fortfarande användes, hvarigenom dubbel och mångdubbel skattelindring
kan ega rum för rätt afsevärda belopp. Afskrifning åter, som göres i
vederbörligen afslutade räkenskaper, reglerar sig sjelf, då afskrifning
ej kan ske till större belopp än det bokförda värdet af det föremål,
hvarå afskrifning skett. Hafva i räkenskap upptagna värdeföremåls

171

Gefleborgs län.

bokförda värde genom afskrifning nedbringats under deras verkliga
värde, förefinnes derigenom alltid en bokförd reserverad vinst, som vid
föremålens afyttrande framkommer och då måste såsom vinst i räkenskaperna
upptagas. Storleken af i räkenskaper gjord afskrifning spelar
således ej samma roll i beskattningsafseende, som storleken af medgifvet
afdrag för ej bokförd värdeminskning gör.

Då nästan alla, som drifva rörelse med användande af redskap
och inventarier, hvarå värdeafskrifning i följd af slitning m. m. kan
uppgå till något afsevärdt belopp och således komma att ifrågasättas,
antagligen numera föra räkenskaper öfver sin rörelse och då faran för
orättmätig lindring i beskattningen är synnerligen stor vid beviljandet
af ej bokförd värdeafskrifning samt med hänsyn till, hvad härofvan för
öfrigt yttrats, får jag föreslå att till 13 § lägges ett stadgande om, att
endast på behörigt sätt bokförd värdeafskrifning måtte vid beräknandet
af nettoinkomst få afdragas från bruttoinkomsten, samt derom, att
skattskyldig, som är pligtig föra eller förer räkenskaper, får vid den
beskattningsbara inkomstens beräknande göra de i denna paragraf
omförmälda afdrag endast för så vidt de äro i räkenskaperna upptagna.

Vid tredje stycket af 1 mom. d) torde ock ett förklarande tillägg
vara af nöden. Tjenstemäu vid Väg- och vattenbyggnadskåren t. ex.,
som med eller utan Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förordnande
verkställa förrättningar för bolag, föreningar eller enskilda, uppföra
ofta nog större delen af sin ersättning för förrättningen under rubrik
rese- och traktamentsersättning, utan att den betalande deröfver gör
någon anmärkning, viss att han är tvungen att i alla fall utgifva räkningens
slutsumma. 1 följd häraf har sådan tjensteman här ej kunnat
taxeras till mer än 7 å 8 tusen kronor, ehuru bruttoinkomsten uppgått
till 18 å 19 tusen, hvilket tydligen är abnormt. Då ofvannämnda förrättningar
lätteligen kunna komma att betraktas såsom »extra», ehuru
de äro af väsendtligaste betydelse för sådan tjenstemans inkomster,
vore det önskligt att afdrag för rese- och traktamentsersättningar af
dylik natur begränsades till viss procent (t. ex. till högst 20 procent)
af bruttoinkomsten.

§ 19-

I försäkringsmeningen under den uti mom. 1 omförmälda uppgiften
torde lämpligen af skäl, som af det här ofvan anförda framgår,
böra göras ett tillägg, så att intyget finge följande lydelse: »Att
undertecknad---icke upptagits till högre belopp än de verkliga

172

Gefleborgs län.

och i undertecknads räkenskaper afförda, varder härmed — — —
betygad t».

Mom. 3 af denna paragraf och tredje stycket af § 28 böra uteslutas,
enär dessa bestämmelser, åtminstone hvad större stad beträffar,
skulle så betydligt förlänga bevillningsberedningarnas sammanträden,
att hvarken ordförande eller ledamöter skulle, utan högst känbart afbräck
i tjenst eller annat dagligt förvärf, kunna deltaga i bevillningsberedningssammanträden.

§ 21.

Denna paragraf borde af lätt insedda skäl lyda: »Skattskyldig,
— — —, meddela upplysning om fordringsegarens namn, mantalsskrifningsställe
eller adress å hemvist, skuldsummans storlek samt
räntefoten; — — taxering».

§ 26.

I betraktande deraf, att kapital, såsom ock komiterade i sina
motiv framhålla, är det beskattningsföremål, hvars skatteförmåga är
störst, men om hvilket det är svårast att erhålla kännedom, borde
alla möjliga utvägar för kapitalets upptäckande och för kontrollerandet
af skattskyldiges egen uppgift derom anlitas. Då komiterade
föreslagit ej blott, att aktie- och bankbolag skola uppgifva delegare i
bolaget och deras delaktighetsbelopp samt å dem belöpande utdelning,
utan ock att förmyndaremedel samt af enskilda låntagare, som vid sin
inkomsttaxering vill hafva afdrag för utbetald ränta, upplåuade medel
skola uppgifvas samt dervid äfven enskild långifvares namn meddelas
och således de mest privata affärer blifva för beskattniugsmyndigheterna
kända, så borde väl komiterade ej heller hafva dragit i betänkande att
ålägga bankinrättningar af alla slag att lemna uppgift å alla personer,
som hos dem hafva medel till sammanlagdt minst 2,000 kronors belopp
(jeraför hvad i 2:o c om förmyndaremedel sägs) innestående på deposition,
sparkasseräkning och sparbanksbok m. m., hvadan jag får
föreslå att ett tillägg i detta syfte måtte göras till 2:o af denna paragraf.

§ 28.

Der stad är delad i flera bevillningsberedningsdistrikt är det, i
följd af den ej allt för rikligt tillmätta tid bevillningsberedning har
för sina sammanträden, oftast nödvändigt, att alla beredningarna eller
åtminstone flere af dem arbeta samtidigt, hvarföre och då de i regel
hafva olika ordförande, det är af behofvet påkalladt, att föreskrifna

Chefleborgs län.

173

uppgifter upprättas särskildt för hvarje beredningsdistrikt isynnerhet
för stad som i likhet med Gefle utgöres af blott en territoriel församling,
men af 6 beredningsdistrikt. Uttrycket »och hvarje territoriel
församling i stad» uti denna paragraf samt i anmärkningarna l:o och
2:o å formulären N:ris 1 och 2 till de i 18 och 19 §§ af komitcförslaget
anbefalda uppgifterna torde derföre böra utbytas mot »och hvarje bevill
ningsberedningsdistrikt i stad».

§ 35.

Det är visserligen godt och väl att straffbestämmelse för uppsåtligt
oriktig sjelfdeklaratiou finnes, men då det ej på samma gångar
angifvet något medel, hvarigenom i hvarje fall, der misstanke om
att sådan förseelse begåtts, visshet derom kan vinnas, så torde straffbestämmelsen
i många fall endast blifva en död bokstaf och derigenom
uppmuntra till öfverträdelse. Det borde derföre finnas någon nödfallsbestämmelse,
som sätter beskattningsmyndigheterna i stånd att i fall,
der visshet angående misstänkt oriktig uppgift ej kan vinnas genom
af komiterade föreslagen kontroll, förskaffa sig sådan på annat sätt.
Jag tillåter mig derföre hemställa, huruvida ej, i händelse så starka
misstankar om uppsåtligen oriktig uppgift, som ej på annat sätt kan
kontrolleras, förefinnas, att alla bevillningsberednings eller minst tre
fjerdedelar af taxerings- eller pröfningsnämnds närvarande medlemmar
finna sådant nödigt, beskattningsmyndighet skall kunna uppdraga åt
sin ordförande eller åt vid förrättning närvarande kronoombud att med
den uppgiftsskyldiges räkenskaper jemföra af honom afgifven såsom
felaktig misstänkt uppgift, utan att den uppgiftsskyldige eger att sådan
åtgärd förvägra, der ifrågavarande ordförande eller kronoombud skriftligen
på heder och samvete lofvar att ej för någon, hvem det vara
må, på annat sätt uppenbara, hvad han i räkenskaperna inhemtat, än
att han för taxeringsmjmdighet skall meddela om uppgiften är riktig
eller ej samt i senare fallet hvad, som å densamma ytterligare bör tillkomma.
Med bestämmelsen om så stor majoritet, som ofvan föreslagits,
lör här ifrågasatt åtgärds vidtagande, torde densamma endast sällan
komma att tillämpas, men dock vara tillräcklig att verka afskräckande
på dem, som eljest skulle kunna hafva för afsigt att lemna vilseledande
uppgift i syfte att undkomma laglig beskattning.

§§ 37, 52, 62 och 65.

Enär verbet »böra» af de flesta tydes såsom medgifvande frihet
att efter behag iakttaga eller underlåta det som säges böra göras, torde

174

Gefleborgs Min.

det vara skäl att i sista meningen af § 37, samt i första stycket af
§§ 52, 62 och 65 utbyta orden »bör», »börande» och »böra» mot »skall»,
»skolande» och »skola», för att ej lemna något rum för godtycket.

§ 38.

Om det i stad, indelad i flera bevillningsberedningsdistrikt, skulle
anses nödigt att någou eller några af bevillningsberedningarna bestode
af flera ledamöter än de öfriga, torde det vara nödvändigt att Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i sin kungörelse tillkännagåfve detta, hvadan
första meningen af paragrafens mom. 1 bör hafva följande lydelse:
»Genom — — — föreskrift om det antal beredningsledamöter, som
för hvarje bereduingsdistrikt eller, der sådant består af flera kommuner,
af hvarje sådan skall väljas samt — — — — iakttagas.»

Då i stad stadsfullmägtiges beslut underställas] magistratens pröfning
och i likartade fall, hvarom här är fråga, verkställas genom samma
myndighet torde ock 2 mom. böra påföljande sätt förtydligas: »Val —
— — den 15 Februari; börande genast efter valförrättningens slut i
Stockholm genom Öfverståthållarcembetet och i annan stad genom
magistraten (samt å landet genom kronoläusman?) deu, som dervid fört
ordet, om valet underrätta ej — — — beredningen.»

§§ 40 och 59.

I afseende å dessa instämmer jag på det lifligaste i komitéledamoten
Holmquists reservation.

§ 41.

Kännedom om skälet till en af föregående års taxeringsnämnd
vidtagen ändring uti beredningens förslag torde mer än en gång vara
till ledning för löpande årets beredningsarbeten, hvarföre andra stycket
af denna paragraf borde hafva följande lydelse: »A tid, — — — af
nästföregående års taxeringslängder som äfven de i 59 och 71 §§
omförmälda utdrag af protokollen hos det årets taxerings- och pröfnings-nämnder.
»

§ 50.

För att ej tvekan om, inom hvilken tid val af taxeringsnämnd i
stad skall ega rum, synes mig sista meningen af denna paragraf böra
lyda som följer: »I stad förrättas valen inför magistraten af stadens
vid allmän rådstuga eller vid val af stadsfullmägtige röstberättigade

175

Gefteborr/s län.

invånare inom tre veckor efter det ofvan omförmälda kungörelse kommit
magistraten tillhanda; och skall — — — taxeringsnämnden.»

§ 59.

Af skäl, som under §§ 28 och 41 angifvits, bör denna paragraf
lyda sålunda: »Dessutom — — —, för hvarje kommun på landet och
hvarje bevillningsberedningsdistrikt i stad utskrifna utdrag -— — —
förslag. Dessa protokollsutdrag — — — hållas de skattskyldige tillhanda
och sedermera förvaras för att, på sätt § 41 stadgar, öfverlemnas
till ordförandena i påföljande årets bevillningsberedningar.»

§§ 69 och 72.

Böra ej orden: »äfvensom kronofogde och häradsskrifvare» samt
»kronofogdar, häradsskrifvare och» i dessa paragrafer utbytas mot »kronoombud
och längdförare vid taxeringsnämnd och», för att äfven i afseende
å stad de upplysningar, som § 69 afse, måtte kunna erhållas.

§ 71.

På enahanda grunder, som under § 28 anförts, vore det önskligt
att tredje meningen af ofvanstående paragrafs mom. 1 erhölle följande

lydelse: »Den som fört----för hvarje bevillningsberedningsdistrikt

i stad och hvarje kommun — — — — taxeringsåtgärder».

Förslag till instruktion.

§ 2.

Såväl komiterades förslag till denna paragraf som komitéledamoten
Holmquists reservation i afseende å densammas lydelse synas mig bero
på den sammanblandning af begreppen »inkomst» och »influtna medel»,
hvartill allt för många göra sig skyldiga. Likasom ej alla medel,
hvilka inflyta i en kassa, äro inkomster för densamma, kunna ock inkomster
för en viss tid inflyta på andra vidt skilda tider. Inkomst är
nemligen den tillökning i en persons egendom, som han förvärfvar
genom sitt arbete eller någon annan åtgärd, hvarföre inkomsten måste
hänföra sig till tiden för den handling hvarigenom inkomsten vunnits.
Derföre krediterar också hvarje handels- och närings-idkare, antingen
medelbart eller omedelbart, genast sitt vinst- och förlust-konto för försåld
vara eller utfördt arbete antingen han med detsamma eller först
långt efteråt mottager eller möjligen i förskott mottagit valuta derför.
På grund häraf komma naturligtvis handels- och närings-idkare såväl

17G

Gefleborgs län.

som öfrige skattskyldige att jemlikt § 12 i förslaget till bevillningsförordning
taxeras för sin inkomst efter beräkning för det år den förvärfvats
antingen den då influtit eller ej. Det synes mig derföre
olämpligt att i afseende å kapitalbeskattningen följa någon annan
princip, i synnerhet som i följd af borgen eller realsäkerhet större
visshet i allmänhet finnes för oguldna räntefordringars ordentliga gäldande
än för de flesta andra fordringar. Bistå punkten af nu ifrågavarande
paragraf torde derföre antingen böra alldeles uteslutas eller
ock lyda: »Lemnas tillfredsställande bevis för att förr beskattad ränta,
i följd af bristande tillgång, ej kan inflyta, må beloppet af densamma
afdragas från årets beskattningsbara ränteinkomst.»

§ 3.

Vid denna paragraf torde följande tillägg böra göras: »dock må
vid taxering af skattskyldig, hvilkens inkomstbelopp beräknas i enlighet
med af honom förda räkenskaper, hänsyn till ofvannämnda förhållande
tagas endast i den mån han sjelf i sina räkenskaper gjort det.» Upptages
nemligen varulagret i dessa vid slutet af det år, hvars inkomster
skola läggas till grund för taxeringen, till högre belopp än det verkliga
värde, på grund hvaraf afdrag från den af räkenskaperna utvisade
vinsten äskas, så kommer nästföljande års bokslut att, med denna högre
ingående balans å varukontot, visa ett mindre vinstresultat än om
varorna vid föregående års slut i räkenskaperna upptagits till sitt verkliga
lägre värde. Tillåtes derföre det ena året afdrag från den vinst
räkenskaperna visa, under det att nästföljande års vinst beskattas i
enlighet med dessa, erhåller den skattskyldige dubbelt afdrag för
samma sak.

§ 5.

För att, om möjligt, i någon mån förminska antalet af de besvär
öfver taxering, hvartill denna paragraf, jemte 10 § b) i förslaget till
bevillningsförordning, torde komma att föranleda, får jag föreslå följande
lydelse af densamma: »Enär inkomst — — — afdrag ske för värdet
af det i sistnämnda rörelse använda råvirke, som hemtats från den

skattskyldiges —--pris». Såsom paragrafen i förslaget lyder kan

den skattskyldige med fog yrka afdrag för värdet af den vid sågverk
och hyfieri eller annat träförädlingsverk slutligen erhållna förädlingsprodukten
eller med andra ord äska befrielse från all taxering för dylik
rörelse, under det att taxeringsmyndigheterna nog skulle försöka att

177

Gefleborgs län.

tolka den så, som om endast värdet af den i rörelsen använda råvaran
finge afdragas.

Ett tillägg om, huru taxeringsmyndigheterna i de orter, der sågverks-
och träförädlingsrörelserna böra beskattas, skola erhålla kännedom
om de i afverkningsorterna vid taxeringen af virkesfångsten använda
eller då gällande pris, är ock oundgängligt nödvändig.

Gefle Kronokassörskontor den 19 December 1894.

E. A. CRATZ.

Bilaga 7.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Gefle.

Med anledning af skrifvelsen den 14 nästlidne November N:o
3339, deri magistraten anmodats afgifva yttrande öfver komiterades
betänkande och förslag till förordning angående inkomstbeskattning,
får magistraten gifva tillkänna, att som magistraten efter berörda
skrifvelses mottagande af andra tjenstegöromål, hvilka icke tålt uppskof,
varit så strängt upptagen, att tiden icke medgifvit den sorgfällig^
granskning ett så vigtigt förslag som det ofvanberörda påkallat, magistraten
icke är beredd att något yttrande öfver förslaget afgifva.

Söderhamn den 29 December 1894.

På magistratens vägnar
OSV. WIKSTRÖM.

Bilaga 8.

Till Kongl. Maj:ts B ef a1 bång sk a foa n d e i Gefleborgs län.

Af Landshöfdingeembetet uti skrifvelsen den 14 sistlidne November
N:o 3340 anmodad afgifva yttrande öfver komiterades betänkande och
förslag till förnyad förordning angående iukomstbevillning får magistraten,
efter tagen kännedom om bemälde förslag särskildt beträffande
dess tillämpning i afseende å stad, vördsamt anföra:

178

Gefleborgs län.

II Kap.

Sedan att, i fråga om de särskilda slagen af inkomst, under A
talas om inkomst af fast egendom, under B om inkomst af kapital,
samt under G om inkomst af handel och näring synes som inkomst
hvarom förmäles under D till hufvudrubrik lämpligast kunde erhålla
endast »Annan inkomst».

11 §•

a) Då läkareverksamhet jemväl måste anses vara hänförlig till
utöfvande af vetenskap torde något särskildt omnämnande af dylik
verksamhet finnas öfverflödigt.

g) Då enligt 10 § mom. a) bolag eller banker skall beskattas för
all den å rörelsen uppkomna vinst framgår af stadgandet i mom. g)
oförtydbart hurusom bär är fråga om införande af dubbel beskattning
å en viss inkomstgren, ett förhållande som tvifvelsutan måste anses
princip vidrigt samt för öfrigt icke rätt väl ställer sig tillsammans
med det mål komiterade förklarat sig velat söka ernå, nemligen åstadkommande
af en mera rättvis och jemnare fördelad beskattning, hvadan
Magistraten beträffande förslaget i denna del finner sig manad dervid
uttala sina betänkligheter.

13 §.

Vidkommande från den angifna bruttoinkomsten tillåtna afdrag
för så väl ränta å i fast egendom intecknad ogulden skuld äfvensom
för ränta å annan skuld derför inteckning i fastighet icke är gällande
och i hvilket hänseende skattskyldig som af dylikt ränteafdrag vill
komma i åtnjutande, jemlikt innehållet af 20 § har att meddela upplysning
angående långifvareu, skuldebeloppet samt räntefoten torde, för
att dylika framställningar må kunna tillmätas något vitsord, böra stadgas
att desamma, skriftligen affattade skola vara af vederbörande långifvare
till riktigheten bestyrkta samt tillika innefatta uppgift angående beloppet
af under näst föregående år utbetalt ränta.

mom. c.) I fråga om afdrag från inkomst af handel eller näring
för köpeskilling för vexande skog torde, då dylika aftal i de flesta fall
träffas gällande för en längre följd af år berättigande till ett sådant
afdrag böra medgifvas endast i mån af att afverkningen å skogen fortgår,
ty i annat fall kunde inträffa att genom under år efter annat verkstälda
större skogsinköp någon beskattningsbar inkomst icke förefunnes
sedan att köpeskilling för skogen afdragits.

Gefleborgs län.

179

15 §.

Då genom Kongl. förordningen den 9 Augusti 1894 angående
stämpelafgiften kapitalet får vidkännas ökad beskattning torde den af
komiterade föreslagna ökade skatt med 50 procent för denna art af
inkomst åtminstone för egare af mindre kapital komma att verka allt
för betungande.

De i nu gällande bevillningsstadga föreskrifna bevillningsfria
afdrag anser Magistraten böra bibehållas. Några skäl för de i förslaget
härutinnan gjorda ändringar hafva af komiterade icke heller
angifvits.

För innevarande år äro 274 personer här i staden uppskattade
till en inkomst af 500 kronor, skulle nu bevillningsfria afdraget komma
att höjas till nämnda belopp följer häraf det dessa personer komme
att vinna befrielse från all skatt till såväl staten som kommunen, såvidt
densamma afser inkomst.

17 §.

mom. c.) Bland de flere förändrade bestämmelser i nu gällande
bevillningsstadga förevarande förslaget innehåller är den icke minst
afsevärd i fråga om införande af obligatorisk sjelfdeklaration.

Vore nu så att för rättighet till idkande af handel eller näring,
som vilkor fordrades ej mindre skrifkunnighet än visst kunskapsmått
beträffande handelsböckers förande och afslutning, kunde mindre betänkligheter
vara att hysa mot en dylik uppgiftsskyldigbet, men då
lagen i berörda afseenden icke påbjuder några dylika kompetensvilkor
är ock i följd häraf bland många handlande och näringsidkare bokföringen
mer och mindre bristfällig hvarför ock de upplysningar som
deraf skola hemtas i afseende å inkomstens belopp i flesta fall torde
blifva ofullständiga och euär fördenskull dessa uppgifter mera komma
att ställas beroende af det hos olika individer rådande mer och mindre
utpreglade begrepp ifråga om hvad heder och samvete bjuder kan
häraf slutas till hurusom samma uppgifter för beskattningsnämnderna
skola blifva till föga eller intet gagn utan då fast hellre kan vara att
befara det en dylik uppgiftsskyldighet skall komma att verka i riktning
motsatt den med förslaget åsyftade, anser sig Magistraten i betraktande
häraf icke kunna biträda förslagets genomförande i denna del.

§ 28.

Då enligt 27 § blanketter åt uppgiftsskyldige kostnadsfritt till -

180

Gefleborgs län.

handahållas genom beredningens ordförande torde det böra åligga de
skattskyldige sjelfva att draga försorg om uppgifternas utskrifvande
samt beredningens ordförande sålunda befrias från åliggandet att i
berörda afseende lemna sitt biträde hvilket alltid skall komma att verka
hinderligt i afseende å förrättningens fortgång samt fördröja dess afslutning
så mycket mera derest uppgifternas inrättande skall förutgås
af granskning utaf verifikationer som de skattskyldige kunna vilja förete
till styrkande af sina uppgifters riktighet.

§ 41 se längre fram.

§ 43,.

Beträffande summering af bevillningsberedniugens förslag biträdes
härutinnan den af herr landskamrer Holmquist uti afgifna reservation
yttrade mening.

§ fi4-

Då jemlikt, 61 § taxeringsprotokoll och längder jemte öfriga
handlingar skola till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande insändas senast
den 15 Augusti synes som tiden för pröfningsnämndernas sammanträden,
så vida sådan nämnd framgent skall anses vara af behofvet påkallad,
utan olägenhet borde kunna framflyttas till första hälften af September
månad, hvarigenom kunde vara i utsigt det debiteringen af bevillniugen
och andra derå grundade afgifter kunde taga sin början något tidigare
och icke som nu är fallet framskjutas till den tid af året då vederbörande
debiteringsmäns tid tages i anspråk af andra till deras tjenst
hörande göromål såsom mantalsskrifnings hållande, specialräknings uppgörande
jemte annat.

71 §•

Då en dagabot af tre kronor finnes stadgad för försummelse att
inom föreskrifven tid till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande insända
taxeringsprotokoll och längder torde det vara i sin ordning att dagabot
till visst belopp jemväl stadgades för underlåtenhet att, inom viss bestämd
tid efter pröfningsnämndens sista sammanträde, till vederbörande
öfversända förenämnda protokoll och längder tillika med hos pröfningsnämnden
förde längder.

78 §.

4 mom.) Enahanda rättighet till ersättning, med 50 öre arket,

Gefleborgs län.

som tillkommer häradsskrifvare för afskrifter af de taxeringslängdei
som skola till kommunalstämmans ordförande aflemnas torde rättvisligen
jemväl böra erhållas för afskrifter af de längder som genom
magistratens försorg skola tillhandahållas skattskyldige i stad.

§ 85.

Stadgandet i 79 § af nu gällande bevillningsförordning, att bevillning
för fast egendom icke får afkortas, bör med stöd af innehållet
uti 17 kap. 6 § Handelsbalken fortfarande bibehållas.

41 §•

1 fråga om å fast egendom belöpande bevillning biträdes i alla
delar den af herr landskamrer Holmquist i afgifven reservation uttalade
mening att bevillning för inkomst af fast egendom bör upptagas och
redovisas i fastighetslängden, hvilket förslags genomförande säkerligen
skall med glädje och tillfredsställelse helsas af en hvar som har att
verkställa ej mindre upprättande af taxeringslängderna än äfven debiteringen
af bevillningen samt andra derå grundade afgifter till såväl
landsting som kommun,

Derest jemlikt komiterades förslag, § 74, i nu gällande förordning
skulle komma att i blifvande ny förordning uteslutas torde samtidigt
dermed böra utfärdas särskildt stadgande angående hitintills gällande
bestämmelser i fråga om ersättning för debetsedlarnes upprättande och
utfärdande instruktion för taxeringsmyndigheterne.

6 §‘

Till sådan förlust å handel eller näring derför afdrag vid taxeringen
må tillgodonjutas, torde jemväl böra få räknas förlust af penningar
eller varor genom eldsvåda, sjöolycka eller olofligt tillgrepp då
ersättning för förlusten icke erhålles.

10 §.

Då inkomst som af en eller annan anledning upphört enligt
magistratens förmenande i regel icke bör blifva föremål för taxering
torde svårighet komma att möta att gifva tillämpning åt innehållet af
denna § sådan densamma finnes formulerad.

182

Vesternorrlands län.

Vidkommande förslaget i öfrigt öfverflödar detsamma af hänvisningar
från paragrafer och mom. till andra deri förekommande, hvadan
en omredigering vore önskvärd i syfte af ett i möjligaste mån bättre
sammanförande af bestämmelserna hvarigenom utan allt för mycken
bläddring och dermed förenad tidsutdrägt kunde lättare vinnas kännedom
om innehållet.

Hudiksvall den 17 December 1894.

För Magistraten
SW. JOH. BANDQVIST.

G. Wahlström.

22:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Efter det Kongl. Kammarrätten uti skrifvelse den 13 sistlidue
November anmodat Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att afgifva yttrande
öfver det af särskilda komiterade den 2:dra i nämnde månad
afgifna betänkande med förslag till förordning angående inkomstbevillning,
får Landshöfdinge-Embetet härmed samma yttrande vördsamt
afgifva.

Hemman, lägenhet eller annan jordegendom, som hufvudsakligen
användes för jordbruk eller skogsbörd, jemte derå uppförda byggnader
skola, enligt 4 § 2 mom. uti komiterades förslag, anses såsom jordbruksfastighet
och skall enligt 7 § 1 mom. inkomst af jordbruksfastighet,
inkomsten af det i jordbruksrörelsen nedlagda kapital och arbete häri
inbegripen, anses utgöra 6 procent af fastighetens värde. Denna inkomst
beräknas svara mot den verkliga inkomsten, hvilket ock i någon
mån torde vara fallet med fastighet, som hufvudsakligen användes för
jordbruk. Lägenheter åter, som hufvudsakligen användas för skogsbörd,
till hvilka jemväl torde hänföras lägenheter, som uteslutande för skogsbörd
användas, enär sådana icke särskildt nämnas, lemna, synnerligen
om de äro aflägset belägna och icke bebyggda, i många fall dess egare

Vesternorrlands län.

183

ingen annan inkomst, än genom försäljning af skog eller skogseffekter
samt genom virkeslångst för annat ändamål än husbehof. Den deraf
inflytande inkomst skall dock, enligt 10 § mom. b i komiterades förslag,
hänföras till inkomst af handel eller näring. Egare af dylik
lägenhet, hvilken från lägenheten åtnjuter endast sådan inkomst, som
hänföres till inkomst af handel eller näring, bör, enligt LandshöfdingeEmbetets
åsigt, vara befriad från uppskattning för inkomst af fast egendom
eller, derest en dylik bestämmelse skulle anses medföra olägenheter,
åtminstone under de år han varder beskattad för inkomst af
handel och näring åtnjuta å sistnämnde inkomst ett afdrag af 6 procent
af lägenhetens taxeringsvärde, motsvarande den inkomst lägenheten
beräknats lemna, men i verkligheten icke lemnar.

För utrönande af skatteförmågan har man att taga hänsyn icke
blott till inkomstens storlek, utan äfven till dess art och har af sådan anledning,
enligt komiterades förslag, för inkomst af utlånt kapital, som
med rätta ausetts medföra större skatteförmåga, än annan inkomst,
föreslagits bevillning efter en med hälften ökad skattefot, i förslaget
uttryckt så, att sådan inkomst skall höjas med hälften af inkomstens
belopp (§ 15), hvarigenom skattefoten blifver lika för all inkomst af
hvad slag det vara må. I afseende å inkomst från kapital, som nedlagts
i aktiebolags eller sedelutgifvande banks rörelse, hafva komiterade,
under framhållande af anmärkningsvärda olägenheter med afseende å
den kommunala beskattningen, som härflyta deraf att endast aktiebolaget
och banken men icke delegarne beskattas, föreslagit en beskattning af
så väl aktiebolaget eller banken för dess inkomst som de enskilda delegarne
för den uppburna utdelningen (§11 mom. g). Redan den omständigheten
att samma inkomst skall beskattas tvenne gånger, nemligen
så väl hos bolaget och banken, som hos delegarne, strider mot hitintills
gällande grunder för beskattning och kan icke vara med rättvisa
och billighet öfverensstämmande. Ett kapital, som nedlägges uti ett
aktiebolags eller eu enskild banks rörelse, är ingalunda så säkert placeradt,
som ett kapital, utlånt eller å obligationer nedlagdt eller hos
bankinrättningar eller enskilda personer insatt, enär kapitalets ökning
eller minskning är helt och hållet beroende å det ekonomiska resultatet
af bolagets eller bankens rörelse. Man får ej sällan bevittna sådana
företag, som icke allenast icke lemna utdelning, utan äfven medföra
förlust af deri insatta kapital och den utdelning, som uti ett dylikt
företag lemnas, kan understundom utgöra en del af kapitalet och icke
någon vinst. Ett kapitals nedläggande uti ett aktiebolag eller enskild
sedelutgifvande bank kan sålunda icke angifva en inkomst, som medför

184

Vesternorrlands län.

större skatteförmåga, än annan inkomst. Komiterade hafva tydligen
tänkt sig endast det egna kapitalet, men lika vanligt och kanhända
vanligare är det att upplånt kapital insättes uti ifrågavarande företag.
Om en person upplånar ett kapital och insätter detsamma uti ett. aktiebolags
eller enskild sedelutgifvande bauks rörelse, kan väl ingen a
priori våga påstå, att nämnde person derigenom erhållit större skatteförmåga,
än han förut egt, synnerligen om han, såsom fallet är med
försäkringsbolag och enskilda sedelutgifvande banker, dervid ikläder sig
ansvarighet för mångdubbla tecknade aktiebeloppet eller solidarisk ansvarighet.
Den ifrågasatta beskattningen blir i sist nämnde fall ytterst
orättvis och betungande, äfven om afdrag, motsvarande 20 procent af
inkomsten, får ega rum för skulden, enär lånegifvaren för sin inkomst
af det utlånta kapitalet får erlägga H procents bevillning, låntagaren,
som insatt kapitalet i aktiebolaget eller banken, får erlägga till långifvaren
gällande ränta å kapitalet samt dessutom genom bolaget eller
banken skatta för inkomsten af kapitalet och sjelf betala bevillning för
utdelningen, ■ som han från bolaget eller banken åtnjuter, en mångdubbel
beskattning.

Komiterade hafva sökt motivera denna, enligt LandshöfdingeEmbetets
åsigt, icke rättvisa beskattning med den föreslagna förhöjda
beskattningen för inkomst af utlånt kapital samt med de särskilda förmåner,
som lagstiftningen skulle hafva beredt ifrågavarande associationer.
Det förra motivet torde genom hvad förut anförts icke kunna
anses vara väl grundadt och någon så stor vigt och betydelse torde
icke heller kunna tilläggas det senare motivet. Den föreslagna beskattningens
praktiska betydelse torde blifva störst i afseende å de enskilda
sedelutgifvande bankernas lottegare, hvilka äro spridda kring hela riket.
Om ock dessa banker åtnjutit förmåner, torde dock ingen vilja förneka,
att lagstiftningen numera åsyftar att beröfva dem dessa förmåner och
söker att på många sätt kringskära deras verksamhet, i följd hvaraf
deras framtid icke är synnerligen ljus.

Vill man taga hänsyn till den kommunala beskattningen och detta,
enligt komiterades åsigt, vinnes genom att beskatta utdelningen uti
aktie- eller lottegarnes hemort, torde något hinder derför icke möta,
så vidt aktiebolaget eller banken icke beskattas för samma utdelning,
utan endast för den icke utdelade vinsten. Skulle åter den kommun,
inom hvilken aktiebolaget eller banken är belägen, derigenom anses
blifva lidande, finnes ju den utväg att meddela bestämmelse derom, att
aktiebolaget eller banken dessutom skall skatta för en del af utdelningen

Vesternorrlands län.

185

samt aktie- eller lottegarne endast för återstående delen. LandshöfdingeEmbetet
kan af sådan anledning icke tillstyrka bifall till 11 § mom. g,
utan anser en ändring af bestämmelserna uti förslaget, i syfte att
dubbel beskattning af utdelning undvikes, vara med rättvisa förenlig
och af behofvet påkallad. Enligt 36 § i komiterades förslag skall
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förordna ordförande och föredragande
i bevillningsberedning för tiden intill det år, då nästa allmänna fastighetstaxering
eger rum, d. v. s. för en tid af fem år, med rätt dock att,
derest anledning dertill förekommer, före utgången af nämnde tid återkalla
förordnandet. I regel skulle sålunda allmän fastighetstaxering
falla på en ny utsedd ordförandes lott. Allmän fastighetstaxering är
dock ett synnerligen maktpåliggande och grannlaga värf, som å bevillningsberedningens
ordförande ställer stora kraf, framför allt erfarenhet
i beskattningsfrågor, som han först efter flera års tillämpning af bevillningsförordningen
kan tillegna sig. Saknas en dylik erfarenhet, blir
följden den att fastigheternas taxeringsvärden inom distriktet blifva
ojemna samt att missförhållanden i afseende å dessa värden framträda
ännu tydligare vid jemförelse af värdena med värdena inom annat
närgränsande distrikt. Inom detta län har ock under en följd af år
praxis varit den, att de år, allmän fastighetstaxering egt rum, kronofogdarne,
i följd af deras erfarenhet i beskattningsfrågor, utsetts till
ordförande inom samtliga eller de flesta bevillningsberedningar inom
fögderiet, hvarigenom vunnits en mera jemn och i möjligaste måtto på
likartade grunder verkstäld taxering, hvaremot ordförandeskapet under
de återstående tvenne åren öfverlemnats till större delen åt andra personer.
Under de år, allmän fastighetstaxering icke eger rum, torde
arbetet med fastighetsvärdena inskränka sig till endast några jemkningar
deri och ordföranden vore då i tillfälle att sätta sig in uti tillämpningen
af bevillningsförordningen i öfrig!, hvarigenom tillämpningen af
bevillningsförordningen i sin helhet vid allmän fastighetstaxering i
betydlig mån underlättades. Landshöfdinge-Embetet håller före att
ordalydelsen af 2:dra momentet i 36 § borde ändras derhän, att Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande egde för en tid af högst fem år förordna
lämplig, helst inom beredningsdistriktet bosatt person, hvilket förordnande
skulle meddelas för tiden intill utgången af det år, då nästa
allmänna fastighetstaxering eger rum.

I öfristt har Landshöfdinge-Embetet mot komiterades betänkande

o o

och förslag intet att erinra.

Mot komiterades förslag hafva tvenne af länets kronofogdar fram 21 -

186

Vesternorrlands län.

stält åtskilliga erinringar och varda desses afgifna yttranden härvid
fogade.

Ilernösand i Landskontoret den 27 December 1894.

På Landshöfdinge-Embetets vägnar:

AXEL ARNELL. O. HAMMAR.

Bilaga 1.

Till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län.

Såsom infordra dt yttrande öfver det af särskilda komiterade den
2 sistlidne November afgifna betänkande med förslag till förordning angående
inkomstbevillning anhåller jag vördsamt att få anföra, att jag i
allt väsentligt biträder det upprättade förslaget, sådant det framstår enligt
herr Landskamreraren Holmquists reservation.

Beträffande aktiebolag och enskilda sedelutgifvande banker hafva
komiterade föreslagit dubbel beskattning på det sätt, att såväl affären
uppskattas för sin inkomst, som de enskilde delegarne för dem tillfallande
utdelning. Mot de enskilde delegarnes beskattning för utdelning torde
någon erinran icke kunna framställas. Men lämpligheten att vid sådant
förhållande beskatta affären för hela dess vinst, ränteinkomst af aktiekapital
eller grundfond deri inberäknad, lärer möjligen kunna ifrågasättas,
enär genom en dylik anordning det uti aktie- eller bankföretag
placerade kapitalet kommer att drabbas af större förhöjning i beskattningen
än den som af komiterade i öfrigt föreslagits för inkomst af
kapital, i det att uti detta fall inkomsten af kapital blifver två gånger beskattad,
under det öfrig inkomst af kapital beskattas, om jag så må
säga, en och en half gång. Derför torde från den för aktiebolag och
enskilda sedelutgifvande banker i 3 § af förslaget angifna inkomst afdrag
lämpligen böra ega rum för viss procent ränta å inbetaldt aktiekapital,
i den mån aktierna icke blifvit af bolaget återköpta, samt beträffande
bank å det af lottegarne inbetalta belopp.

I sammanhang härmed tillåter jag mig vördsamt framhålla, att då
i § 11 mom. g) icke omnämnes delegares i folkbank utdelning, men
denna kan anses alldeles likstäld med sådan utdelning, som i förevarande
moment angifves, ordet »folkbank» torde böra inryckas i momentet.
Medelpads Ostra fögderis kronofogdekontor den 14 December 1894.

E. F. ENGELSTEDT.

Vesternorrlands län.

187

Bilaga 2.

Vördsamt Memorial.

Enligt föreskriften i Läns Styrelsens ordres den 16:de sistlidne November
får jag vördsamt afgifva yttrande öfver det med nämnde ordres
bifogade förslag till förordning, angående inkomstbevillning, och i sådant
hänseende anföra följande:

Under § 10 förekommer på 13 sidan af förslaget att till inkomst
af handel eller näring hänföres bland annat »handtverk eller näring så
vida för dess utöfning användes rörelsekapital eller aflönadt biträde.»
Jag anser att tillägget: Så vida o. s. v. bör utgå såsom föranledande
till osäkerhet och mångtolkning vid författningens tillämpning.

Uti mom. g) under §11 föreslås, att till inkomst af varaktig eller
tillfällig natur skall hänföras utdelning, som delegare i aktiebolag eller
i enskild sedelutgifvande bank eger uppbära från bolaget eller banken.

Om detta stadgande sammanställes med 15 § och andra föreskrifter
i förslaget, så framgår med all nödig tydlighet, att först och främst
bolaget och banken skola taxeras för den årliga vinsten och derefter de
särskilda lott- eller aktieegarne, hvar och en för sin utdelning. Genom
detta stadgande har en dubbeltaxering föreslagits, hvilken både rättvisa
och billighet måste ogilla.

Hvad komiterade anfört derom att det komunala krafvet skulle
påkalla en sådan beskattningsåtgärd som den föreslagna, för att förekomma
att vissa kategorier af folk skulle kunna undgå utskylder till
den komun, i hvilken de lefva, anser jag ohållbart, men finner det deremot
billigt, att så beskaffad inkomst som den ifrågavarande taxeras
efter högre beräkning än annan inkomst.

För att undgå den föreslagna dubbeltaxeringen och på samma
gång tillgodose det komunala krafvet på bidrag af hvarje i konmnen
bosatt person, anser jag, att ifrågavarande bank och bolag skola beskattas
i verksamhetsorten för allenast den del af inkomsten som öfverföres
till fonder eller annorledes reserveras, men den delen af inkomsten,
som utdelas till delegarne, påföres desse i deras taxeringsorter i mån
som de deraf komma i åtnjutande.

§ 13 mom. a) innehåller ett nytt stadgande derom, att från en
fastighets uppskattade inkomst må afdragas i fastigheten intecknad gäld
till högst 40 % af inkomstens belopp. Om jag förstått stadgandet
rätt, så skulle en jordbruksfastighet af 5,000 kronors värde påföras 300

188

Vesternorrlands län.

kronors inkomst; Och är samma fastighet intecknad för t. ex. 3,000
kronor, så erhålles afdrag å inkomstbeloppet för till och med 120 kronor,
och bevillning kommer att utgå å 180 kronor med en för hundra.

Väl må jag medgifva att billighet kräfver något afdrag för intecknad
gäld, men jag kan icke undgå att anmärka att det föreslagna
afdraget synes mig vara väl högt tilltaget, äfvensom att jag har svårt
att inse, hvarföre annan gäld i och för en fastighet skall vara utesluten
från rätt till afdrag.

Hvad först beloppet af afdraget beträffar, så anser jag att detsamma
bör stanna vid högst 30 % af fastighetens beräknade inkomst.
Det bör, enligt mitt förmenande, vara redan detta en afsevärd
fördel, och vill man medräkna de lindringar af hvarjehanda slag, som
tid efter annan kommit jordbruksfastigheterna till del, så förefaller mig
ett 30 % afdrag för intecknad gäld såsom tillfredsställande åtminstone
i första draget och tills man vinner kännedom, huru förslaget kommer
att verka i praktiken.

Vidkommande rätt till afdrag för annan gäld, som i och för en
fastighet tillkommit, så finner jag den lika berättigad. Det är skuld
som skuld antingen den är intecknad eller icke och ränta skall gäldenären
betala på båda. Under min tjensteverksamhet känner jag flera
fall, der gäldenären icke vågat lemna inteckningssäkerhet till någon af
sina borgenärer af fruktan att derigenom rubba sin kredit hos andra
sina borgenärer och på det sättet blifva ruinerad; deremot hafva fastighetsegarc
haft inteckningar i sina gårdar, men derunder suttit i jemförelsevis
fryggad ställning. Jag hemställer derföre att för gäld, äfven
om den icke är intecknad, men om hvilken utredas kan, att den tillkommit
i och för en fast egendom, som ännu innehafves af gäldenären,
må få tillgodonjutas enahanda afdrag som om den vore intecknad.

Det i 13 § d) omnämnda afdrag anser jag böra höjas till 30 %.
Den, som har inkomst af tillfällig eller varaktig natur, kan i allmänhet
icke anses hafva lättare att betala sina gamla skulder än andra
inkomstegare. Erfarenheten bekräftar detta och ådagalägger, att skolskulder
och dermed jern förliga iiro mycket svåra att betala. En till kapitalet
liten skuld växer med åren oerhördt, utan att man derföre kan
sägas ligga i procentarehänder; Och derjemte synes mig i detta sammanhang
böra betraktas huru den, som saknar realsäkerhet att ställa
för sin skuld, måste finna sig uti att betala högre ränta än en gäldenär,
som har sådan säkerhet att erbjuda.

14 § 4 mom. bestämmer taxeringsort för försäkriugsgifvare, i hvilket
afseende föreslås, att utländsk sådan taxeras för inkomst af rörelsen,

Vesternorrlands län.

189

der den i riket genom fasta agenturcr drifves, men inländsk sådan der
hufvndkontoret är beläget.

Att enahanda rörelse skall i afseende på taxeringsorten bedömas
olika, förefaller mig mindre riktigt; Och då nti 3 mom. af förenämnda
§ föreslagits, att den som drifver bankrörelse, hvarmed försäkringsrörelse
är jemförlig, skall taxeras i de orter, der rörelsens hufvud-, afdelning^-
eller kommissionskontor finnas, så synes mig följdriktigheten
kräfva, att inländsk försäkringsgifvare taxeras å de orter, der rörelsen
finnes såsom hufvud-, afdelnings- eller kommissionskontor eller såsom
fast agentur.

Den nu gällande bevillningsstadgan har, i fråga om taxeringsort
för bolag, gifvit anledning till en hel mängd tvister; Och man har nödgats
dela den beskattningsbara inkomsten mellan vidt skilda orter, hvarvid
än ena än andra delningsgrunder ansetts böra användas. Det förslag
till förordning, angående inkomstbevillningen, som nu föreligger, är väl
i fråga om beskattningsort för bolag icke så sväfvande som de nu gällande
bestämmelserna, men anledning till förvecklingar i antydda afseende
synes mig de gifna bestämmelserna om beskattningsort för annan
än enskild skattskyldig icke utesluta. Man har nemligen nu som förr
velat gifva en viss betydelse och berättigande åt den ort, der styrelsen
bar sitt säte, och ordet styrelse liar blitvit i fråga om beskattningsort
satt i coordination med ordet förvaltning, hvilket enligt mitt förmenande
lätt skall leda till tillämpning af den gamla delningsmetoden. Jag
anser derföre, att i de föreslagna stadgandena i 6 mom. 3 stycket och
i 7 mom. 2 stycket af 14 § böra på förra stället orden: »Styrelse eller»,
och på senare stället orden: »eller Styrelse» utgå.

Uti 15 § stadgas bland annat, att inkomst af kapital skall förhöjas
med hälften af sådant inkomstbelopp, hvarförutom samma § föreskrifver,
att inkomst ej öfverstigande 500 kronor är fri från bevillning.

Detta stadgande anser jag vara otydligt. Den som eger 500 kronors
inkomst af kapital och ingenting annat skulle ju vara fri från bevillning,
men kapitalinkomsten skall förhöjas till hälften, och sålunda
måste den nyssnämnde anses ega 750 kronors inkomst. Efter samma
grund skulle eu ränteinkomst af endast 400 kronor komma att up]»taxeras
till 600 kronors inkomst, och den, som eger 350 kronors inkomst
af kapital, beskattas till 525 kronor. Jag kan svårligen tro, att denna
tolkning är den rätta, men anledning till missförstånd kan stadgandet
gifva, och deraf hemtar jag anledning att påyrka ett stadgande af innehåll,
att inkomst af kapital, då den icke är förenad med annan inkomst
och icke öfverstiger 500 kronor, icke skall förhöjas.

190

Vesternorrlands län.

För öfrig! iir jag af den mening att så länge den skattskyldige
har annan inkomst än inkomst af kapital och samma inkomst icke öfverstiger
1,000 kronor, bör denna inkomst icke förhöjas. En totalinkomst
af 1,000 kronor, äfven om den härleder sig från kapital, är i våra dagar
anspråkslös nog och ej högre än att mången kroppsarbetare har
lika stor inkomst; Och lika hastigt som kroppsarbetaren genom sjukdom
kan förlora sin inkomst, lika hastigt kan kapitalet försvinna, och i våra
tider af oro och osäkerhet är detta ej så ovanligt. Men annorlunda
ställer sig förhållandet, då den skattskyldige, jemte inkomst af kapital, har
annan taxeringsbar inkomst, I detta fall synes mig inkomsten af kapital
med rätta kunna och böra draga någon högre skatt än den inkomst, som
från andra förvärfskällor hemtas. Huruvida i sådant fall under alla förhållanden
inkomst af kapital skall förhöjas med 50 % vill jag lemna derhän,
men nog förefaller det mig som skulle under slika förhållanden fall kunna
uppvisas, då till och med en ännu större förhöjning af kapitalinkomsten
hvarken skulle kunna kallas obillig eller orättvis i förhållande till
andra skattskyldige.

Ännu ett nytt stadgande innehåller åberopade 15 §, hvilket består
deri, att för inkomst af fastighet skall, så vida inkomsten, efter medgifvet
afdrag för ränta å skuld, uppgår till minst 25 kronor, bevillning
alltid utgöras för minst 60 % deraf.

Det vill synas som ett ytterligare afdrag af 40 % från den
beräknade inkomsten af fast egendom skulle på grund af detta stadgande
få tillgodonjutas, men jag kan icke finna att något berättigad!
ligger till grund härför. Om den behållna inkomsten af fastighet bestämdes
på grund af dess verkliga nettobehållning, såsom i allmänhet
eger rum vid taxering af handel och handtverk, så vore både rimligt
och billigt, att bevillningsfritt afdrag tillgodokomme egare af fastighet;
men nu eger en sådan taxering af fastighet icke rum, utan här bestämmes
en viss procent af taxeringsvärdet såsom fastighetens inkomst, oafsedt
om endast törne och tistel vexer på jordbruksfastigheten, och oaktadt
annan fastighet står alldeles obegagnad. Så länge sådana principer
som de nämnde få gälla vid bestämmande af inkomst af fastighet,
så anser jag oberättigadt att stadga såsom här föreslagits, utan hemställer
jag, att den afdelningen af 15 § skall utgå ur författningsförslaget,
hvilken börjar med: »Skolande» och slutar med: »deraf samt att».
35 § 3 mom. innehåller att eftertaxering af obeskattad inkomst skall
ske senast inom fem år efter det år, då inkomsten rätteligen bort taxeras.
Denna preskriptionstid finner jag vara för kort. Kronans fordran
i detta afseende är lika god som hvarje annans fordran, och derför bör

Jemtlands län.

191

preskriptionstiden icke afknappas utöfver hvad eljest är stadgadt för
fordran i allmänhet, hvadan jag hemställer, att i stället för ordet:
»fem» i nämnde moment bör insättas ordet: »tio».

Uti 61 § 2 och 3 mom. förekomma samma tidsbestämmelser för
aflemnande af taxeringsprotokoll och längder som uti nu gällande bevillningsstadga
49 § mom. 2 och 3. Tiden för taxeringsförrättningens
början är uti förslaget framskjuten till slutet af Juni och förrättningen
kan kanske icke börja i anseende till kronofogdens hinder med uppgörande
af första bötesräkenskapen förrän i Juli månad. Arbetet blir
efter förslaget betydligt vidlyftigare än hvad nu är fallet. Det skall
derföre icke kunna i stora fögderier medhinnas till den 15 Augusti,
utan bör tiden för de ifrågavarande handlingarnas aflemnande bestämmas
till 1 September.

Den förteckning öfver de till pröfningsnämnden inkomna besvärsskrifter
med kortfattad redogörelse för de i besvären gjorda yrkanden,
hvilken förteckning efter 66 § skall utarbetas, anser jag böra samtidigt
med att den utsändes till ledamöterna i pröfningsnämnden äfven
tillskickas de^ i 69 § inkallade.

Norra Ångermanlands Kronofogdekontor den 12 December 1894.

•T. O. DOMEIJ.

23:o. Kongl. Majis Befallningshafvande i Jemtlands län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Öfver det af särskilda komiterade den 2 sistlidne November afgifna
underdåniga betänkande med förslag till förordning angående
inkomstbevillning får till följd af Kongl. Kammarrättens anmodan i
skrifvelse den 13 i samma månad Konungens Befallningshafvande i
Jemtlands län härmed afgifva utlåtande.

De hufvudsakliga ändringar i nu gällande bevillningsförordning,
komiterades förslag åsyftar att genomföra, afse

l:o den nu utgående fastighetsbevillningens utbytande mot inkomstbevillning
jemväl af fast egendom;

102

Jemtlands län.

2:o införande af obligatorisk sjelfdeklaration för alla skattskyldige,
hvilkas inkomst uppgår till visst belopp;

3:o rätt till afdrag för ränta å skuld inom vissa begränsningar;

4:o högre beskattning af sådan inkomst, som härflyter af kapital,
efter den bestämning af detta begrepp bevillningsförordningen innehåller,
samt

5:o särskild beskattning af den utdelning, som erhålles å aktier.

Med införande af de förändringar i beskattningsväsendet, som
hvila på dessa fem hufvudgrunder, tro sig komiterade på samma gång
de närma sig det mål, som vid utfärdandet af alla på senare tid tillkomna
förordningar angående bevillningens beräknande och utgörande
framhållits såsom det mest eftersträfvansvärda och väsentliga — ernåendet
af en i möjligaste måtto rättvis och jemlik beskattning —
jemväl kunna behörigen tillgodose krafvet att genom bevillningen uppbringa
ökade bidrag till statsbehofveus fyllande, och detta oaktadt de
icke obetydliga eftergifter åt vissa grupper af skattskyldige, som skulle
blifva en följd af komiterades förslag rörande ökade bevillningsfria
afdrag samt utsträckt rätt till afdrag för ränta å de skattskyldiges
skulder. Dessa ökade afdrag skulle, enligt komiterades åsigt, motvägas
af dels den ökade beskattningen af kapitalet, dels af den större möjligheten
att åvägabringa en riktig beskattning af all inkomst, som den
föreslagna sjelfdeklarationen skulle medföra. Konungens Befallningshafvande
kan icke dela denna komiterades mening, utan befarar, att
likaväl som den af komiterade beräknade minskningen af bevillningens
belopp för vissa inkomstarter skall visa sig vara för lågt, den förväntade
förhöjningen af vissa andra bevillningsgrupper skall befinuas vara
allt för högt uppskattad. Enligt Konungens Befallniugshafvandes åsigt
är komiterades förslag sålunda förfeladt, derest detsamma haft till
hufvudsakligt syfte att bereda statsverket ökade inkomster eller ens
att bibehålla bevillningen vid dess nuvarande belopp.

Lika litet finner Konungens Befallningshafvande för sin del de
af komiterade föreslagna medel för vinnande af en mera jemlik och
rättvis beskattning vara af beskaffenhet att kunna af Konungens Befallningshafvande
odeladt, tillstyrkas. I sådant afseende får Konungens
Befallningshafvande såsom sin mening uttala, att de af komiterade
föreslagna förändringar, som afse fastighetsbevillningeus utbytande mot
inkomstbevillning, införande af obligatorisk sjelfdeklaration och utsträckt
rätt till afdrag för skuld, icke äro förbättringar af nu gällande föreskrifter
rörande bevillningens utgörande och taxeringens verkställande,
utan snarare motsatsen.

Jemtlands län.

193

Beträffande först fastighetsbevillningens utbytande mot inkomstbevillning
afser komiterades förslag i den delen hufvudsakligen blott
ett utbyte af namn, med bibehållande af samma sak. Detta utbyte
kunde ju vara temligen oskadligt, om icke dermed följde åtskilliga
praktiska olägenheter, hvilkas värde synes vara alltför litet uppskattadt,
särskildt med afseende å det ökade arbete, som derigenom enligt komiterades
förslag skulle uppstå för bevillningsberedningarnes ordförande,
å deraf föranledda omkastningar i det kommunala beskattningsväsendet
samt å den minskning i statsinkomster som deraf skulle blifva en följd.

Förmånen att ega fastighet medför utom den inkomst som deraf
alltid bör vara att påräkna — denna inkomst må för öfrigt inskränka
sig blott till bostad och uppehälle för egaren och hans familj — åtskilliga
företräden i praktiskt och kommunalt afseende, hvilka torde
böra motsvaras af något ökad skattskyldighet, och kan väl jemföras
med förmånen att ega sin inkomst af kapital, hvilket ansetts kunna
tåla högre beskattning än annan inkomst, såväl då det är nedlagdt i
räntebärande säkerhetshandlingar som då det placerats i aktier. Det
synes med hänsyn till dessa omständigheter vara bättre att bibehålla
nu gällande stadganden om fastighetsbevillningen såsom en blandad
förmögenhets- och inkomstskatt, helst som det, till följd af de många
vexlingar inkomsten är underkastad, är mera än betänkligt att bland
statsverkets ordinarie inkomster upptaga ren inkomstskatt såsom en
bland de förnämligaste inkomstkällorna för staten.

Hvad vidare beträffar den föreslagna obligatoriska sjelfdeklarationen
är visst ostridigt, att de bästa upplysningar angående inkomstens
verkliga belopp kunna lemnas af de skattskyldige sjelfva, och
betraktadt enbart från denna synpunkt skulle ett stadgande om sjelfdeklaration
falla af sig sjelf. Det gifves dock andra synpunkter, från
hvilka införandet af denna förvåra förhållanden nva och i andra länder,
der den antagits eller varit ifrågasatt, skarpt omtvistade skyldighet
bör skärskådas. Saken är, som sagdt, hos oss ny och strider mot den
såsom riktig erkända och i vår lagstiftning till det yttersta upprätthållna
regel, att ingen bör få vittna i egen sak. Det har ansetts att
det kraf man ställer på individen genom att ålägga honom i sanningens
och rättvisans intresse afgifva vittnesmål till sin egen skada är för
stort för att man skulle hafva rätt annat än i undantagsfall att begagna
sig deraf i de angelägenheter, som äro föremål för domstolarnas
handläggning. Det är bönen »inled oss icke i frestelse», som man
spårar i lagstiftningens betänklighet i detta hänseende.

194

Jemtlands län.

Samma betänklighet bör resa sig emot det ifrågasatta stadgandet
om sjelf deklaration och ännu högre i samma mån, som frestelsen stegras
genom hoppet att undgå upptäckt för oriktiga meddelanden angående
förhållanden, som man tror vara af ingen kända. Försäkringar vid
heder och samvete böra icke neddragas till användning vid hvardagliga
förhållanden då de derigenom förlora sitt värde och i allmänna tänkesättet
öfvergå till ett talesätt af föga större betydelse än en vanlig
försäkran i handel och vandel; detta allra minst i en tid, då man
sträfvar till edgångens afskaffande och dess ersättande med en försäkran
på heder och tro, äfven i fall der medmenniskors lif och välfärd stå
på spel.

Denna synpunkt är för Konungens Befallningshafvande så bestämmande
och talar så emot förslaget att andra skäl synas Konungens
Befallningshafvande vara af underordnad betydelse. Dock vill Konungens
Befallningshafvande derjemte fästa uppmärksamheten på den motvilja,
som hvar och en säkerligen skall erfara, och den skada, som i vissa fall
kan tillfogas den enskilde, om han tvingas att inför offentligheten framlägga
detaljer ur sin enskilda ekonomi, livilka, äfven om de äro fullkomligt
redbara, det kan vara både obehagligt och till och med i ekonomiskt
afseende skadligt att gifva allmänheten del utaf; och i verkligheten
blir det allmänheten, som får del af de lemnade uppgifterna, ty
föreställningen att genom taxeringsmännens tysthetslöfte kunna hålla
inom deras krets upplysningar, hvaraf 50 personer eller än flere få del,
är en illusion.

Af alla dessa skäl får Konungens Befallningshafvande afstyrka införandet
i vår bevillningsstadga af föreskrift om obligatorisk sjelfdeklaration.

De nyss anförda skälen tala ock emot den föreslagna rätten till
afdrag för ränta å skuld, en rätt, som så sammanhänger med och är
beroende af sjelfdeklarationsbestämmelserna, att den icke kan tänkas
utan dem, och som derjemte skulle i betydlig grad minska bevillningens
belopp, utan att, till följd af den begränsning förslaget med afseende
derå innehåller, verka den åsyftade jemlikheten i beskattningen.

Deremot anser sig Konungens Befallningshafvande icke hafva
något att erinra mot den förhöjda bevillning af kapitalinkomst, som i
förslaget afses, ehuruväl det kan vara att befara, att den sålunda inslagna
vägen i tider, då statsverkets ställning gör ökade inkomstkällor behöfliga,
ånyo kommer att beträdas samt man lockas till ytterligare förhöjd beskattning
af kapitalet, till skada för kapitalbildningen och sparsamheten.

Jemtlands lån.

195

Hvad slutligen beträffar den föreslagna dubbla beskattningen af
kapital som är nedlagdt i aktier, anser Konungens Befallningshafvande
densamma berättigad med hänsyn till de särskilda förmåner, som lagstiftningen
beredt aktiebolag, och torde densamma jemväl, såsom komiterade
framhållit, vara en nödvändig följd af den föreslagna högre beskattningen
af kapital, som på annat sätt göres räntebärande; och synes
det af komiterade föreslagna sättet för taxering af denna inkomst vara
att föredrag-a framfor det af Landskamreraren Cavalli i hans reservation
ifrågasatta.

Förslaget innehåller dessutom ett nytt stadgande om taxering af
inkomst, soni härleder sig af skogsförsäljning och virkesfångst från egen
eller annans mark, hvilket synes Konungens Befallningshafvande välbetänkt.

Konungens Befallningshafvande har ansett sig icke böra ingå i
någon närmare granskning af förslagets detaljbestämmelser.

Dock har Konungens Befallningshafvande velat fästa uppmärksamheten
derå, att då enligt § 69 bevillningsberednings ordförande m. fl.
kunna varda af Konungens Befallningshafvande inkallade för upplysningars
meddelande såväl före som under pröfningsnämndens sammankomst,
§ 72 borde innehålla uttrycklig bestämmelse derom, att ersättning
för inställelsen borde tillkomma de sålunda inkallade personerna
icke blott då de inställa sig hos nämnden utan äfven då de varit för
ändamålet inkallade före nämndens sammanträde.

I § 43 har stadgats att bevillningsberedningens förslag före aflemnandet
skola vara, som det vill framgå, genom ordförandens försorg
summerade. Då ordförandens uppgift är en annan och mera maktpåliggande
samt någon nödvändighet, att nämnda förslag ofördröjligen
summeras, icke förefinnes, torde bestämmelserna härom böra utgå och
summeringen fortfarande, såsom hittills egt rum, böra ombesörjas af
häradsskrifvaren eller motsvarande tjensteman i stad.

Landskamreraren Holmquists reservation vid §§ 40, 41, 55 mom.
2 och 59 synes Konungens Befallningshafvande vara värd allt beaktande.

Östersund i Landskontoret den 28 December 1894.

JOHN ERICSON.

Otto V. Landeri.

196

Vesterbottens län.

24:o. Kongl Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

Jemlikt Eder skrifvelse den 13 nästlidne November får Konungens
Befallningshafvande härmed äran afgifva infordradt yttrande öfver det
af särskilde komiterade under den 2 i samma månad afgifna betänkande
med förslag till förordning angående inkomstbevillning.

Då i följd af ökade statsutgifter statens behof af en, så vidt möjligt,
rättvis och likformig direkt beskattning alltmera framträder och nu
gällande bevillningsförordning visat sig vid tillämpningen vara i flere hänseenden
mindre tillfredsställande, anser Konungens Befallningshafvande,
att en revision af denna förordning skulle vara synnerligen önskvärd
och behöflig, särskildt i syfte att göra dess bestämmelser mera verksamma
och tydliga i fråga om sättet för bedömande och fastställande
af hvad som bör utgöra föremål för beskattning äfvensom för åstadkommande
af en i möjligaste måtto jemlik beskattning. Då derjemte
de flesta kommunala bidrag utgöras på grund af den till staten utgående
bevillning, synes äfven häri ligga ett talande skäl för en sådan revision.

Den korta tid, som varit Konungens Befallningshafvande tillmätt
för afgifvande af detta yttrande, har icke medgifvit Konungens Befallningshafvande
att granska det föreliggande förslagets alla detaljer,
men har Konungens Befallningshafvande funnit anledning att beträffande
här nedan omförmälde §§ i förslaget, hvilka antingen innehålla väsentliga
afvikelser från nu gällande förordning eller eljest synas vara ur
principiel synpunkt af större betydelse, göra följande erinringar.

s *

Mom 2.

Då Konungens Befallningshafvande anser, att hvarje pensionsanstält,
hvars reglemente blifvit af vederbörlig myndighet faststäldt, bör
åtnjuta den här föreslagna befrielsen från utgörande af bevillning, men
detta icke torde med tillräcklig tydlighet framgå endast af uttrycket
»offentliga);, synes en ändring i sådant afseende vara erforderlig.

Vester bottens län.

197

Mom. 3.

Genom detta stadgande skulle deri omförmälda menigheter beskattas
för inkomst af de under deras förvaltning stående fonder. En
sådan föreskrift synes dock icke stå rätt väl tillsammans med dessa
fonders tillkomst och ändamål. De hafva jxi åstadkommits vanligen
genom besparing å uttaxerade medel eller genom donationer och äro
ämnade att vid behof användas för allmännyttiga ändamål. Olämpligheten
af att med bevillning belägga afkastningen af dessa fonder synes
Konungens Befallningshafvande särskildt framträda i fråga om sådana
kassor, som tillkommit i välgörenhetens intresse såsom t. ex. nödhjelpsfonder
och dylika. Genom en dylik beskattning skulle äfven en annan,
enligt Konungens Befallningshafvandes förmenande, ej mindre anmärkningsvärd
oegentlighet uppkomma, nemligen i skyldigheten att för
dessa kassor jemväl erlägga kommunala bidrag, helst som dessa senare
utskylder skulle tillgodokomma allenast den kommun, inom hvilken
kassans förvaltning egde rum. Utan tvifvel skulle ock en sådan beskattning
i väsentlig grad vara egnad att motverka bildandet af sådana
fonder, hvarom här är fråga.

£ 3.

Ehuru Konungens Befallningshafvande, i likhet med komiterade,
väl inser de svårigheter som äro förenade med bestämmande af å ena
sidan hvad som bör anses utgöra en skattskyldigs årsinkomst och å den
andra en för honom uppkommen kapitaltillgång, synas dock de af komiterade
i sådant hänseende föreslagna bestämmelser mindre följdriktiga.
Enligt komiterades förslag skulle nemligen från inkomstbevillning fritagas
allt hvad som erhålles genom arf, testamente och dylikt, under
det att sådan bevillning deremot skulle drabba gåfva, med undantag af
fast egendom. Jemföres härmed stadgandet i 11 § mom. c), så skulle
befrielse från inkomstbevillning åtnjutas jemväl för sådan gåfva, som
utgöres af lemnadt understöd till undervisning eller uppfostran. Hvarje
annat slag af gåfva skulle således beskattas såsom inkomst. De skäl,
komiterade anfört till stöd för denna bestämmelse, synas hufvudsakligen
afse statens berättigade anspråk att af gåfvotagaren tillförsäkra sig en
afgift, motsvarande den för arf och testamente utgående stämpelskatten.
Oafsedt huruvida detta statens anspråk må blifva i stort taget bättre
tillgodosedt med användande af den ena eller den andra beskattningsformen,
synes väl här närmast böra afgöras, om den föreslagna olika
beskattningen af nu ifrågavarande förvärfsarter betingas af dessas olika

198

Vesterbottens län.

natur. Detta anser Konungens Befallningshafvande icke vara förhållandet.
Ett penningebelopp, som en person erhållit genom testamente,
lärer väl ur beskattningssynpunkt icke kunna betraktas såsom annat än
gåfva, äfven om det ej tillkommit under gåfvans form. Till belysande
af huru väsentligt olika beskattningar skulle, enligt komiterades förslag,
drabba ett kapital, då det erhållits genom testamente eller såsom gåfva,
vill Konungens Befallningshafvande såsom exempel anföra det fall,
att en fader fördelar ett visst penningebelopp mellan sina söner. Sker
detta under form af testamente, erlägges till staten en viss, i följd af
den nära skyldskapen, lägre afgift, beräknad efter storleken af det belopp,
hvar och en bekommer. Föredrager åter gifvaren att redan under
sin lifstid fördela samma belopp, så inträder väl äfven då för hvar och
en skattskyldighet till staten för det sålunda emottagna beloppet, men
då under form af inkomstbevillning och således utan hänsyn till den
nära frändskaperi med gifvaren. Men härvid är att märka, att i senare
fallet tillkomma jemväl utskylder till kommun och landsting, förutom
den tilläggsbevillning, som för närvarande utgår. Oegentligheten att
på detta sätt göra gåfva till föremål för inkomstbeskattning framträder
särskildt i det fall, att gåfvan tillkommit för beredande af emottagarens
nödtorftiga bergning, vare sig den lemnats på en gång eller utgår såsom
ett årligd understöd. Då derjemte under vanliga förhållanden gifvaren
icke lärer från sin beskattningsbara inkomst kunna påräkna afdrag
för de medel, han sålunda såsom gåfvor utdelat, torde en dubbel
beskattning härvidlag knappast kunna undvikas, fnkonseqvensen af
komiterades förslag i nu förevarande afseende visar sig jemväl derutinnan,
att under det tillgångar, som influtit genom gåfva, skola anses
såsom årsinkomst och derefter påföras bevillning, den skattskyldige
deremot icke skulle vid beräkning af sin årsinkomst få tillgodonjuta afdrag
för förluster, som genom olycksfall drabbat honom å sålunda bekomna
medel, utan skulle sådana förluster, enligt grunderna i den af
komiterade föreslagna instruktion, vid inkomstbeskattning betraktas såsom
en kapitalminskning.

Då Konungens Befallningshafvande sålunda icke kan finna några
giltiga skäl, som böra föranleda ett bestämdt stadgande derom, att sådan
gåfva, som i denna § afses, skall under alla förhållanden i motsats till
arf och testamente underkastas inkomstbevillning, men å andra sidan
dock måste medgifvas, att gåfva i penningar understundom med afseende
å dess storlek eller å det sätt, hvarpå den erhållits, närmast är
att hänföra till den skattskyldiges årsinkomst, kunde ju möjligen ifrågasättas,
huruvida icke åt taxeringsmyndigheterna borde i hvarje fall hän -

Vesterbottens län.

199

skjutas afgörandet af sättet för gåfvas beskattande. Ett sådant stadgande
synes doek föga lämpligt med hänsyn till den sannolikt mycket
olika tillämpning detsamma skulle medföra. Det enligt Konungens Befallningshafvandes
förmenande bästa sättet för vinnande af en i detta
hänseende jemlik och rättvis beskattning vore att införa bestämmelser
i sådant syfte, att gåfva, som vore att betrakta såsom kapitaltillökning,
blefve beskattad efter de grunder, som gälla för arf ocli testamente, och
att mottagaren af sådan gåfva endast i det fall borde för densamma
underkastas inkomstbevillning, att han icke visat sig hafva erlagt stadgad
stämpelafgift; att gåfva, som utginge i form af årligt understöd
eller underhåll, i regeln borde befrias från beskattning, då väl gifvaren
vanligen får utgöra bevillning derför, men att, då sistnämnda slag af
gåfva stundom med hänsyn till sin storlek eller på annan grund torde
böra anses såsom årsinkomst, afgörandet häraf borde öfverlemnas åt
taxeringsmyndigheterna.

Mom. 1.

Enligt den föreslagna bestämmelsen i 3:dje stycket af detta moment
skall vid taxering af jordbruksfastighet tillhörande enskilde hänsyn
tagas till värdet af växande skog endast i den mån denna kan tillgodose
husbehofvet, medan deremot i fråga om skogsegendom, som innehafves
af staten, skogens hela värde skall ingå i taxationen. Det synes dock
Konungens Befallningshafvande mindre följdriktigt, att vid taxering af
samma slag af fastigheter olika grunder tillämpas och önskvärdt vore
derför, att ett lika förfarande vid åsättande af fastighetsvärden i båda
dessa fall kunde åvägabringas, så mycket heldre, som den redan nu
rådande benägenheten att till höga värden upptaga kronans skogar eljest
torde än ytterligare stegras i saknad af tillfällen till jemförelser med
taxeringsvärdena å skogsegendomar i enskild ego. Konungens Befallningshafvande
håller före, att denna skiljaktighet tillkommit med anledning
af bestämmelserna i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 Oktober 1891 rörande staten tillhöriga allmänningsskogars
deltagande i vägunderhållet, men anser dock att genom ändring
i väglagens berörda föreskrifter ofvan antydda olikhet kunde undanrödjas.

Mom. 3.

I afseende å redigeringen af denna bestämmelse ansluter sig

200

Vesterbottens län.

Konungens Befallningshafvande till den af ena i-eservanten Landskamreraren
Holmquist uttalade åsigt.

§ 6 <*■)

På de af samme reservant anförda skäl torde den af honom föreslagna
redaktionen af detta mom. böra föredragas.

§ <?•

Tydligheten synes böra fordra, att en hänvisning sker till bestämmelsen
i 2 § medelst ett tillägg efter ordet egendom af t. ex. meningen
»der sådan enligt 2 § bör utgå».

§ //•

Konungens Befallningshafvande får beträffande här omförmälda
understöd hänvisa till hvad Konungens Befallningshafvande anfört här
ofvan under § 3.

g) -

Den här ifrågasatta beskattningen af utdelning från aktiebolag eller
enskild sedelutgifvande bank torde väl kunna anses befogad med hänsyn
dels till det berättigade intresset hos de kommuner, inom hvilka
delegarne i sådana inrättningar hafva sitt hemvist, att af dessa likasom
af öfriga inom kommunen boende personer i förhållande till deras inkomster
åtnjuta bidrag till kommunernas utgifter, dels ock till de förmåner,
som insättande af penningar i sådana företag, hvarom här är
fråga, anses medföra, nemligen i ena fallet en efter det tecknade aktiebeloppet
begränsad ansvarighet i händelse af förluster och i det andra
fallet, såsom förhållandena hos oss utvecklat sig, en ganska stor trygghet
för medlens fmktbargörande utan något afsevärdt besvär eller omtanke
från delegarnes sida. Dock anser Konungens Befallningshafvande
billigheten fordra, att skattskyldig, som på detta sätt underkastas en så
väsentlig skattetillökning, berättigas att åtnjuta afdrag för all skuld, för
hvilken afdrag förut ej skett, således icke blott med de i 13 § mom.
d) föreslagna 20 procent af inkomstens belopp.

h) .

På grund af hvad Konungens Befallningshafvande här ofvan anfört
i fråga om beskattning af gåfva, anser Konungens Befallningshafvande
den här föreslagna bestämmelsen icke kunna under alla för -

Vesterbottens län.

201

hållanden biträdas, då mången gång en sådan vinst, hvarom här är fråga,
bör betraktas såsom en kapitaltillökning i stället för årsvinst.

§ 13.

Att vid beskattning af inkomst af fastighet rätten till afdrag för
ränta å skuld göres begränsad finner Konungens Befallningshafvande
vara en åtgärd, som af praktiska skäl påkallas. Deremot kan Konungens
Befallningshafvande icke för sin del biträda komiterades förslag
derutinnan, att i fråga om inkomst vare sig af kapital eller af handel
eller näring afdrag utöfver 40 procent för intecknad skuld icke skulle
medgifvas. Om en för kapital eller handel eller näring skattskyldig nödgas
upplåna medel, bör han väl icke vid beskattning förtagas förmånen
af afdrag för räntan å denna skuld endast på grund af den omständigheten,
att han till säkerhet för skulden lemnat inteckning i sin fastighet,
under det att deremot, i händelse han anskaffat namnsäkerhet för samma
lån. fullt afdrag för ränteskulden skulle hafva medgifvits; hvarföre bestämmelsen
lätteligen synes kunna kringgås genom att i stället för att
direkt belåna en inteckning anskaffa borgen och aflemna inteckningen
till borgensmännen såsom säkerhet för deras förbindelse. De föreslagna
bestämmelserna i nu antydda hänseenden skulle derför, enligt Körningens
Befallningshafvandes förmenande, äfven i sin mån komma att motverka
det välbetänkta sträfvandet att, såvidt möjligt, söka begränsa anlitandet
af personlig lånsäkerhet. Konungens Befallningshafvande anser
derför, att vid beskattning af sådan inkomst, som under mom. b) och
c) angifves, afdrag bör medgifvas för ränta å skuld i den mån afdrag
ej skett på annan grund.

Då vid beskattning af handel eller näring afdragsrätten för förlust
å annan den skattskyldiges handel eller näring lämpligast synes böra
betingas af, huruvida denna senare bedrifves på ett mera sjelfständigt
sätt eller endast är att betrakta såsom en till den förra underordnad
affär, men oafsedt om båda äro af samma slag eller idkas inom samma
kommun, så anser Konungens Befallningshafvande denna bestämmelse
böra så affatta», att afdrag från inkomst af handel eller näring för förlust
å annan handel eller näring, som af skattskyldig bedrifves, må ske endast
för så vidt denna senare icke kan anses utgöra eu för sig mera sjelfständig
affär.

Med stöd af ordalydelsen uti nu gällande föreskrifter och enligt
allmän praxis har beskattningsafdrag icke ansetts böra beviljas för kostnader
i och för sådana resor, som af embets- och tjenstemän måste
företagas enligt faststälda instruktioner och dylikt, således icke för
Landshöfdings embetsresor, icke heller för Kronofogdes och Härada 20 -

202

Vesterbottens län.

skrifvares resor vid kronouppbörd och taxeringsförrättningar eller andra
dermed jemförliga resor. Deremot är afdrag medgifvet för särskild t.
anbefalda tjensteresor — hvarmed väl torde menas sådana, som företagas
efter särskildt meddelade förordnanden — för hvilka ersättning
icke anvisats, hvarjemte afdrag får åtnjutas för resekostnadsersättning,
som blifvit i stat anvisad. En väsentlig brist i dessa bestämmelser är
visserligen afhjelpt genom den här föreslagna ändringen derutinnan,
att afdrag får ske för vissa af de fögderitjenstemännen åliggande tjensteresor.
Men, såsom Konungens Befallningshafvande i skrifvelse till Herr
Statsrådet och Chefen för Kongl. Finansdepartementet den 28 nästlidne
Maj angående erinringar vid nu gällande bevillningsstadga framhållit,
anser Konungens Befallningshafvande intet giltigt skäl förefinnas, hvarföre
icke, då resekostnader, som äro i stat anvisade, få undantagas vid
beskattning, en sådan förmån jemväl bör tillerkännas alla de embetsoch
tjenstemän, hvilka för att kunna uppfylla sina åligganden nödvändigt
måste företaga resor inom sina vederbörliga tjensteområden,
utan att för dessa resor åtnjuta särskild ersättning. Den omständigheten,
att dessa tjensteresor icke företagas efter förordnande för hvarje gång
utan mera regelbundet återkomma i enlighet med en gång för alla gifna
bestämmelser, synes icke rimligen böra öfva något inflytande på frågan,
om afdrag i beskattningshänseende bör ega rum eller icke. Ett sådant
afdrag synes tvärtom vara så mycket mer berättigadt, som eljest tjenstemännen
i de nordligare länen, der i följd af de stora afstånden och
ännu outvecklade kommunikationer resekostnaderna äro väsentligt högre
än i landets sydligare delar, komma att i viss mån drabbas af en
hårdare beskattning.

Konungens Befallningshafvande anser sig derföre böra tillstyrka,
att vid embets- och tjenstemäns taxering afdrag må beviljas för sådana
tjensteresor, för hvilka någon ersättning icke åtnjutes; dock att sådant
afdrag ej må beräknas till högre belopp än som efter gällande resereglemente
skäligen kan anses utgöra sjelfva resekostnaden, således
icke dagtraktamente.

Men äfven om den nu föreslagna bestämmelsen skall bibehållas,
är redigeringen ej fullt tydlig, då man strängt taget skulle kunna anse
alla sådana tjensteresor, som företagas på grund af en gång för alla
gifna instruktioner, såsom »särskildt anbefalda».

£ 15.

Den princip, komiterade i stadgandet rörande kapitalbeskattningen
velat göra gällande eller att skattskyldig för inkomst af kapital åtmin -

Vesterbottens län.

203

stoiie under vanliga förhållanden skulle kunna anses eg a större skatteförmåga
än för andra slag af inkomster, synes äfven Konungens Befallningshafvande
väl grundad. Praktiskt tillämpad torde dock denna
grundsats böra tillerkännas ett större berättigande i fråga om kapital
af större omfattning. Deremot lärer den icke kunna tillmätas samma
betydelse när det gäller en mindre kapitaltillgång, helst om denna
utgör den skattskyldiges enda eller hufvudsakliga inkomstkälla, hvars
bibehållande således måste vara för egareu af största vigt. Sålunda
torde icke någon väsentligt större skatteförmåga anses förefinnas hos
en person, som af kapital åtnjuter en årsinkomst till belopp, öfverstigande
500 kronor men ej 1,000 kronor, än hos den, som i årlig pension
uppbär samma belopp. Eu skatteförhöjning vid detta slag af inkomst
skulle derför, enligt Konungens Befallningshafvandes förmenande,
blifva jemförelsevis mera kännbar för innehafvaren af ett mindre kapital
än för den mera kapitalstarke. På grund häraf anser Konungens Befallningshafvande
någon förhöjning icke böra drabba kapitalinkomst,
som ej uppgår till högre belopp än här ofvan angifvits.

I ölrigt och då den föreslagna skatteförhöjningen är en fullständig
nyhet för nu gällande beskattningsteorier och klokheten derför torde
bjuda, att densamma till en början med största varsamhet tillämpas,
finner sig Konungens Befallningshafvande för sin del böra på det sätt
biträda komiterades förslag i detta afseende, att kapitalinkomst, med
undantag af den ofvannämnda, underkastas en förhöjning af 25 procent.

§ V.

En af de i det föreliggande förslaget utan tvifvel vigtigaste principfrågor
innefattas i bestämmelserna i denna och närmast följande §§
angående obligatorisk sjelfdeklaration eller förpligtelsen för skattskyldig
att till taxeringsmyndigheterna afgifva en fullständig och sanningsenlig
utredning angående sina beskattningsbara inkomster. De stora svårigheter
af flera slag, som, enligt hvad erfarenheten visat, framställa sig
vid taxeringen och hvarigenom bevillningsstadgans föreskrift om eu
jemnlik och rättvis beskattning i många fall måste blifva allenast ett
önskningsmål, måste vid lagstiftningen innebära en bjudande nödvändighet
att söka finna utvägar till dessa olägenheters afhjelpande eller
förminskande. Det närmaste önskningsmålet härvidlag synes vara att
genom lämpliga föreskrifter om uppgifters aflemnande till taxeringsmyndigheterna
erbjuda dessa en objektiv grundval för taxeringen.
Äfven Konungens Befallningshafvande hyser derför den uppfattning,
att deklarationen bör vara den väg, hvilken lagstiftaren i detta hän -

Vest erbottens län.

204

seende har att följa, men anser dock för sin del deklarationstvåuget
ännu icke lämpligen böra tillämpas i den utsträckning, komiterade föreslagit,
emedan det eljest kunde vara fara värdt, att den allmänna opinionen
skulle uppresa sig och framkalla en reaktion, som framför allt
bör undvikas. Enär beträffande egare eller innehafvare af de under
mom. a) i denna § omförmälda fastigheter någon olägenhet af deklarationsskyldigheten
så mycket mindre kan uppkomma, som enligt komitorades
förslag någon direkt uppgift icke skulle dem åläggas rörande
egendomens taxeringsvärde, utan detta, liksom hittills, skulle bestämmas
af taxeringsmyndigheterna, har Konungens Befallningshafvande emot
bestämmelsen derutinnan icke annat att erinra, än att, då arealen af
fullgod jord i de flesta fall icke torde kuuna nöjaktigt uppgifvas, formuläret
i denna del bör ändras, liksom äfven antydning der bör gifvas
om rätten till afdrag för intecknad skuld, på sätt som skett i formulären
till uppgift för andra slag af inkomst. Då vidare de under mom.
b) af denna § omförmälda verk och bolag äfven enligt nuvarande bevillningsstadga
äro skyldiga att aflemna uppgifter, har Konungens
Befallningshafvande ingen betänklighet att i afseende å nämnde tvenne
grupper af skattskyldiga gifva deklarationen den form, som förslaget
innebär.

Vidkommande åter de i nästföljande mom. c) upptagna skattskyldige,
anser Konungens Befallningshafvande med hänsyn till det allmänna
åskådningssättet och särskildt den uppfattning, som inom affärslifvet
vunnit burskap, alltför stora betänkligheter möta för deklarationstvångets
tillämpande på det sätt, komiterade föreslagit. Enligt Konungens Befallningshafvandes
åsigt borde väl i lagstiftningen införas bestämmelser,
som så småningom vänja opinionen vid denna skyldighet, men i öfrigt
endast meddelas sådana bestämmelser, som blott under vissa förhållanden
medförde ovilkorlig förpligtelse till deklaration och hvarigenom sålunda
denna komme att framträda under en mindre förhatlig form. För sin
del anser derför Konungens Befallningshafvande följande föreskrifter i
detta afseende böra införas, nemligen att deklarationsskyldighet skall
åligga:

l:o) den som på sätt 21 § angifver vill vid sin beskattning njuta
afdrag för skuld;

2:o) den skattskyldige, af hvilken upplysning om något särskildt
förhållande rörande hans taxering infordras i den ordning 29 § föreskrifver;
samt

3:o) hvarje skattskyldig, som vill hos en öfverordnad taxeringsmyndighet
anföra besvär emot underordnad myndighets beslut angående

Vesterbottens län.

205

hans taxering; allt vid äfventyr att eljest hafva förlorat rätten att fullfölja
talan i afseende å Bin beskattning på sätt stadgas i 31 §. Då
denna förlust måste ensamt betraktas såsom en tillräckligt kännbar
påföljd för uraktlåtenhet att afgifva deklaration, bör deremot, enligt
Konungens Befallningshafvandes förmenande, det särskilda korrektiv
emot en sådau försummelse, som i 31 § 2:dra stycket föreslagits, eller
den beräknade inkomstens förhöjning, uteslutas.

§ 36.

Med erkännande af riktigheten af den regel, som komiterade föreslagit
eller att hvarje landskommun skall utgöra ett beredniugsdistrikt,
anser dock Konungens Befallningshafvande att den i nu gällande bevillningsstadga
åt Konungens Befallningshafvande tillerkända rättighet
att undantagsvis i två eller flere beredningsdistrikt fördela större landskommuner
fortfarande bör bibehållas. Ännu lära nemligen förefinnas
landskommuner med så stor folkmängd eller så vidsträckt areal, att en
bevillningsberedning svårligen torde kunna väl fullgöra sitt uppdrag
och Konungens Befallningshafvande tänker dervid närmast på Skellefteå
landskommun, som har en folkmängd af närmare 18,000 personer och
inom hvilken kommun till följd af dess vidsträckthet många olikartade
förhållanden kunna inverka på taxeringen. Då derjemte någon föreskrift
icke finnes, huru bör förfaras för den händelse ordförande i bevillningsberedning
är af sjukdom eller annat laga skäl urståudsatt att
för så lång tid af året i denna egenskap tjenstgöra, att han icke kan
leda beredningens arbeten, men en sådau föreskrift torde vara så mycket
nödvändigare, som någon suppleant för ordföranden icke utses, får
Konungens Befallningshafvande äran föreslå, att bestämmelse intages
derom, att i sådant fall Konungens Befallningshafvande skall ega förordna
annan ordförande, dock endast för tiden intilldess den ordinarie
ordförandens förfall upphört.

§ 34.

2 mom.

Rörande protokollsföringen vid taxeringsnämnd för landet ansluter
sig Kouungens Befallningshafvande till de af reservanten Holmquist
uttalade åsigter.

§ 67.

l:a afdelningen.

Enär beträffande flere andra korporationer, vid hvilkas samman -

206

Vesterbottens län.

träden Landshöfdingen är sjelfskrifven ordförande eller eljest skall å
Embetets vägnar närvara, såsom t. ex. inskrifningsrevision, markegångsdeputerade
och landsting, linnes stadgadt, att i händelse af Landshöfdingens
förfall Landssekreterare eller Landskamrerare skall utföra
Landshöfdingens åligganden, anser Konungens Befallningshafvande, att
samma princip borde tillämpas äfven i afseende å pröfningsnämnden.
Då emellertid Landskamreraren har skyldighet närvara såsom kronoombud,
synes Landssekreteraren lämpligast böra i Landshöfdingens
ställe inträda vid dennes förfall och, om äfven denne är förhindrad,
annan lämplig person, som af Landshöfdingen dertill förordnas.

En sådan föreskrift är ock enligt Konungens Befallningshafvandes
uppfattning så mycket mera erforderlig, som det med den utsträckning,
bevillningstaxeringen erhållit, och den mängd besvär, som vanligen
föreligga till afgörande, är nödvändigt för att ärendena må kunna med
största möjliga noggrannhet och utan tidsutdrägt behandlas, att ordföranden
på förhand haft tillfälle att göra sig något förtrogen med de
frågor, soin skola förekomma.

§ 77.

Då de grannlagenhetsskäl, som torde hafva föranledt stadgandet
att ledamot af taxeringsmyndighet bör afträda, då fråga är om här
nämnde personers taxering, synas kunna tillämpas jemväl å förhållandet
mellan svärfader och måg eller mellan svågrar, torde denna föreskrift
böra utsträckas att gälla jemväl i dessa fall.

Slutligen får Konungens Befallningshafvande äran anföra, att,
ehuru det föreliggande förslagets bestämmelser i allmänhet måste anses
egnade tillgodose en mera effektiv beskattning, genom detsamma näppeligen
torde kunna afhjelpas den ej oberättigade klagan, som försports
rörande de olika grunder, som på olika orter gjort sig gällande i afseende
å taxering af fast egendom. En välbetänkt åtgärd emot detta
missförhållande innefattas i komiterades förslag, att ordförande i bevillningsberedning
skall utses för fem år, hvarigenom åt beredningens
arbeten kan beredas mera kontinuitet än hvad nu är fallet. Enligt
Konungens Befallningshafvandes förmenande skulle en väsentlig förbättring
i anmärkta hänseendet åstadkommas, om stadgande infördes
derom att, förutom det hittills bestämda antalet ledamöter i taxeringsnämnd
på landet, landstinget skulle ega utse tvenne personer inom
hvarje fögderi att för någon längre tid vara ledamöter i taxerings -

Norrbottens län.

207

nämnderna inom fögderiet och att dessa derjemte skulle vara sjelfskrifna
ledamöter af pröfningsnämnden.

Landskontoret i Umeå den 28 December 1894.

JESPER CRUSEBJÖRN.

Olof Åkerren.

25:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län.

Till Kongl. Maj:ts och Rikets Kammarrätt.

T skrifvelse af den 13 sistlidne November har Kongl. Kammarrätten
anmodat Konungens Befallningshafvande att afgifva yttrande
öfver komiterades betänkande med förslag till förordning angående inkomstbevillning.

I anledning häraf får Landshöfdinge-Embetet äran tillkännagifva,
att Landshöfdinge-Embetet icke funnit skäl till någon anmärkning mot
ifrågavarande förslag, men har Landshöfdinge-Embetet dock ansett sig
böra rörande i nedannämnda §§ af förslaget intagna bestämmelser anföra
följande:

§ 28.

Landshöfdinge-Embetet befarar, att derest verk eller bolag, såsom
i andra stycket föreslagits, under iakttagande af visst vilkor berättigas
aflemna uppgift till Kronans ombud bos taxeringsnämnden efter bevillningsbereduingens
afslutande, bevillningsberedningen esomoftast utan
att något berättigadt skäl härtill föreligger skall undandragas, möjligheten
att ingå i pröfning af verks och bolags inkomster, ett förhållande,
som naturligen icke kan vara annat än ogynsamt för en riktig taxering.

Ett anstånd med uppgiftens aflemnande inom April månads utgång
synes för hvarje välordnad affär vara fullt tillräckligt; och åtminstone
torde anstånd ej böra meagifvas längre än till tiden för bevillningsberedningens
sammanträde.

§ 29.

I denna § medgifna rätten att genom länsmännen anmana skattskyldige
å landet kan för desse tjenstemän blifva högst betungande.

208

Norrbottens län.

Med afseende på länsmannens af andra tjenstegöromål i allmänhet
fullt uoptagna tid och små inkomster, synes billigheten kräfva att ersättning
honom medgifves för anmanings tillställande åtminstone i likhet
med hvad om ersättning till stämningsmän är stadgadt.

I Norrbottens län kommer den föreslagna anmaningsskyldigheten
särskildt för länsmännen i de aflägsnare ofantligt vidsträckta länsmansdistrikten,
hvilka tillika äro de för länsmännen i ekonomiskt afseende
sämsta i länet, att blifva en tjenstepligt, som icke utan oskäliga kostnader
kan fullgöras.

§ 34.

Uppgift af skattskyldig må enligt denna § ej utan den skattskyldiges
samtycke i taxerings- eller pröfningsuämnds protokoller intagas.
Denna bestämmelse, såsom den nu är affattad, synes icke väl
stämma öfverens med stadgandet i slutet af § 33.

I förslaget till ändrad lydelse af 57 § af Kongl. Förordningen
om kommunalstyrelse på landet förutsattes frihet från kommunalutskylder
för vissa slags kronoparker.

I .Norrbottens län gifves utom sådana kronoparker stora arealer
mark, som efter afvittringen i lappmarken uppkommit, men ännu icke
disponerats, så kallade öfverloppsmarker. Härförutom kommer kronan
att ofvan den egentliga odlingsbara delen af lappmarkerna disponera
mycket stora vidder, som icke varit eller blifva föremål för afvittring.
Dessa båda slag af skogsmarker äro af betydande värde och då de i
allmänhet nu kunna likställas med kronoparker, torde bestämmelse uti
förberörda § inrymmas derom, att jemväl Kronans öfverloppsmarker
och oafvittrade skogar äro från kommunalskatt fria. Landskontoret i
Luleå den 24 December 1894.

Landshöfdinge-Embetet

A. EURÉN.

A. PIPON.