ÖFVERSTÅ THÅ EEA I1E EM BETETS (Statens offentliga utredningar 1895:2)

ÖFVERSTÅ THÅ EEA I1E EM BETETS

OCH

KONG!*. MALIS SAMTLIGE BEFA LLNINGSHA F VA N DES

UTLÅTANDEN

ÖFVER

HYA ARBETA REFÖRSÄKRIN GSKOMITÉHS BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

TILL lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig

OFÖRMÅGA TILL ARBETE

ÄFVENSOM

VID SAMMA UTLÅTANDEN FOGADE YTTRANDEN AF ANDRA MYNDIGHETER,

FÖRENINGAR OCH ENSKILDA.

STOCKHOLM

TRYCKT HUS K. T,. BECKMAN
1804.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Utlåtanden af:

l:o. Öfverståthållareembetet........................................................

2:o. Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län .....

3:o. » » » » Upsala län..............

4:o. » » » » Södermanlands län

» » » » Östergötlands län.

Bilagor:

1. Yttrande af Handtverksföreningen i Norrköping .................

2. » » Kronolänsmannen G. A. Bergström in. fl.......

3. » » Mjölby arbetareförening ...................................

6:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län .....

Bilaga:

Yttrande af Eksjö frivilliga fabriks- och handtverksförening ......

7:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län .....

8:o. » » » » Kalmar län ............

Bilagor:

1. Yttrande af Magistraten i Kalmar................... ...................

2. » » » » Yestervik..................................

3. » » » » Vimmerby .................................

4. » » Stadsstyrelsen i Borgholm..............................

5. » » Magistraten i Oskarshamn.................................

9:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län .......

10:o. » » » » Blekinge län .........

Bilagor:

1. Yttrande af Karlskrona arbetareförening ..............................

2. » » Fabriks- och handtverksföreningen i Karlskrona

ll:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads län ...

Bilaga :

Yttrande, insändt af f. d. Öfverstelöjtnanten O. Ch. Sylvan ......

l2:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län .........

Bilagor:

1. Yttrande af Magistraten i Malmö ....................................

Sid.

11.

19.

24.

25.

27.

34.

35.

36.

42.

43.

45.

52.

56.

58.

59.

67.

76.

77.

79.

83.

85.

Sid.

13:o.

14:o.

15:o.

16:o.

17:o.

18:o.

19:o.

20:0.

21:o.
22:o.
23:o.
24: o.
25: o.

2.	Yttranden	af	Magistraten i Landskrona ....................................	................ 86.
3.	»	»	» » Ystad ..............................................	................. »
4.	»	»	» » Lund ..............................................	................. 87.
5.	»	»	Lunds fabriks-. och handtverksförening ...................	.................. »
6.	»	»	Magistraten i Helsingborg .....................................	................. 89.
7.	»	»	» » Skanör.............................................	................. X
8.	»	»	» » Trelleborg........................................	................. 90.
9.	»	»	Kronofogden F. Hain ......................... ....... .........	................ X
10.	»	»	» J. Ekelund .......................................	................. 91.
11.	»	»	x J. L. Theorin ..................................	................. 93.
12.	»	»	x G. Witthoff........................................	................. 94.
13.	»	»	» C. Holmgren .....................................	................. 95.
14.	»	»	x E. Möller...............................................	................. X

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län ...................

Bilaga:

Yttrande af Wallbergs fabriksaktiebolag in. fl.......................................

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län

» » » » Elfsborgs län ....................

» » » » Skaraborgs län .................

■ » » » » Yermlands län .................

» » » ». Örebro län...........................

» » » ». Yestmanlands län...''...........

Bilagor:

1. Yttrande af Landshöfdingen Yr. Hederstierna ........''..........

2. » » Kyrkoherden L. J. Leksell ..........................................

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län.................

Bilaga:

Yttrande af Falu arbetareförenings styrelse...............................................

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gefleborgs län...................

» » » x Yesternorrlands län ........

» » » » Jemtlands län....................

» » » » Vesterbottens län ..

» » » » Norrbottens län ................

101.

103.

105.

114.

115.

116.

118.

120.

122.

123.

126.

127.

130.

131.

l:o.

Öfverståthållareembetet i Stockholm.

Till Konungen.

Efter anmodan af Eders Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium
får öfverståthållareembetet i underdånighet afgifva utlåtande öfver nya
arbetareförsäkringskomiténs betänkande med förslag till lag angående
försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete.

Enligt förslaget skall för hvarje pensionsdist.rikt finnas eu pensionsnämnd,
bestående af en ordförande och fyra ledamöter, hvilka senare
jemte ett lika antal suppleanter skola väljas i stad af allmän rådstuga
med iakttagande, dels att två ledamöter och deras suppleanter utses
bland arbetsgivare enligt försäkringslagen samt två ledamöter och deras
suppleanter bland de försäkrade, dels ock att hvarje röstande har
en röst, dock att, der stad fördelat sig i flere pensionsdistrikt, stadsfullmäktige
kunna om annat sätt för väljande af ledamöter och suppleanter
i pensionsnämnden fatta beslut, dervid dock för hvarje pensionsdistrikt
ska^l iakttagas, att alla de inom distriktet boende, hvilka äro i
stadens allmänna angelägenheter röstberättigade, ega deltaga i valet af
ledamöterna och suppleanterna i distriktets pensionsnämnd samt att
hvarje röstande har en röst.

På det att de egenskaper hos pensionsnämndens ledamöter, hvilka
skulle göra institutionen pensionsnämnd lämplig, äfven i verkligheten
skola medföra någon fördel, bör tydligtvis hvarje nämnds verksamhetssfer
ej vara alltför stor, och komiterade hafva sjelf ve förutsatt, att ett pensionsdistrikt
kommer att hafva högst 5,000 invånare. Under denna
förutsättning skall Stockholms stad, hvars invånareantal i rundt tal uppgår
till 250,000, indelas i femtio valkretsar. Det lärer icke kunna undvikas
att för hvarje af dessa femtio distrikt särskild vallängd uppgöres.
Donna måste under alla förhållanden upptaga de valberättigade inom
distriktet och bör åtföljas af en förteckning på de inom hela kommunen
valbare, emedan i annat fall vederbörande valförrättare kommer att
sakna all ledning för afgörande af de anmärkningar, hvilka vid valet

kunna komma att göras vare sig mot den väljandes behörighet att vid
valet rösta eller i fråga om valbarheten af den eller dem, som vid valet
undfå röster; och som val af i fråga varande slag ofta nog torde
få företagas särskildt till följd deraf att ledamöterne i nämnden afflytta
till landsorten, i hvithet fall det väl ej kan rimligtvis begäras, att de
skola fortfarande qvarstå i nämnden och bekosta sina resor till sammanträdena,
om de ock dertill ega tillgångar, varder följden den, att vallängderna
och förteckningarna esomoftast måste undergå granskning
och i sammanhang dermed rättas.

Uppgörandet af dessa vallängder och förteckningar samt deras
granskning och rättande kommer otvifvelaktigt att kräfva mycken tid
och möda samt till följd deraf förorsaka utgifter, som blifva i hög grad
betungande vare sig de skola drabba staten, kommunen eller den föreslagna
pensionsinrättningen.

Enligt de beräkningar komiterade låtit anställa, skulle försäkringen
i början komma att omfatta 704,000 personer, af hvilka 221,000 beräknats
tillhöra första, 127,000 andra och 356,000 tredje pensionsklassen;
och efter 45 år skulle motsvarande antal utgöra respektive
277,000, 156,000 och 444,000 personer. Nu innehåller förslaget att de
tre pensionsklasserna innefatta:

första pensionsklassen: manliga arbetstagare, hvilkas kontanta aflöning
för vecka uppgår till tio kronor och derutöfver;

andra pensionsklassen: manliga arbetstagare, hvilkas kontanta aflöning
för vecka ej uppgår till tio kronor; samt

tredje pensionsklassen: qvinliga arbetstagare och hustrur, hvilkas
män försäkras enligt lagförslaget; och då lagförslaget gör rösträtten
vid val af ledamöter och suppleanter i pensionsnämnden beroende deraf
att vederbörande är i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad,
men, enligt Kongl. förordningen om kommunal styrelse i Stockholm den
23 Maj 1862, detta icke är fallet med dem, hvilka ej erlägga bevillning
för inkomst af kapital eller arbete, eller med dem, som stå under annans
husbondevälde eller häfta för oguldne stadsutskylder, äro, enligt
förslaget, från deltagande i val af ledamöter och suppleanter till pensionsnämnden
i Stockholm uteslutna alla arbetstagare, tillhörande andra
och tredje pensionsklasserna samt större delen af de arbetstagare, som
tillhöra törsta pensionsklassen; hvarförutom den mängd af mindre arbetsgivare,
som häfta för oguldne stadsutskylder, ej heller få i valet deltaga.
Deremot tillkommer enligt förslaget valrätt en stor del af statens
och kommunens tjensteman och betjente samt en mängd andre
personel-, . hvilka icke i ringaste mån beröras af pensionsinrättningen
eller pensionsnämndernas verksamhet.

Detta är uppenbart högligen orättvist, och öfverståthållareembetet
befarar, att ensamt denna omständighet skall, om förslaget upphöjes till

lag, redan från början göra densamma så förhatlig, att det sociala ändamål,
hvars vinnande med lagen afses, helt och hållet förfelas.

Enligt motiven äro stadgandena om valsättet vid pensionsnämndens
tillsättning tillkomne af lämplighetshänsyn och för undvikande af nya
valkorporationer; men då derigenom rättvisans kraf icke blifvit behörigen
tillgodose^ lärer förfarandet icke kunna anses tillräckligt lämpligt
för att vinna godkännande.

Enligt § 28 tillkommer och åligger pensionsnänmd:

l:o) att afgöra uppkommande frågor, huruvida arbetstagare skall
enligt lagen försäkras eller icke samt om hvem skall såsom arbetsgifvare
enligt lagen rätteligen anses;

2:o) att verkställa uppskattning af naturaförmåner, Indika ingå i
arbetstagares aflöning;

3:o) att pröfva och besluta, huruvida pensionsafgifter skola enligt
§ 7 försäkrad tillgodoräknas, samt ombesörja, att intyg härom varder i
den försäkrades pensionsbok infördt;

4:o) att fatta beslut angående ansökningar om erhållande af pension
samt om återbekommande af pensionsafgifter;

5:o) att besluta om indragning af pension;

6:o) att i försäkrads pensionsbok införa sådant intyg, som i § 23
omnämnes;

7:o) att i det fall, som i § 24 afses, granska ingifven pensionsbok
samt pröfva verkan af annan företedd bevisning äfvensom ombesörja
införandet af de i samma paragraf omförmälta intyg; och

8:o) att i allmänhet tillse och öfvervaka, det stadgandena i lagen
inom pensionsdistriktet efterlefvas.

Under förutsättning att pensionsdistrikt kommer att hafva högst

5,000 invånare med 800 försäkrade, har komitén beräknat att till hvarje
pensionsnänmd skulle årligen inkomma i medeltal högst 20 ansökningar
om pension, och vid sådant förhållande samt då handläggningen af öfrige
försäkringsärenden, såsom i motiven yttras, i allmänhet torde blifva
lätt nog, har det synts komitén som om ledamotskap i pensionsnänmd
icke borde blifva mera betungande, än att det kunde betraktas såsom
ett, hedersuppdrag, hvithet sålunda icke skulle vara förenadt med rätt
till ersättning.

Väl må det antagas, att pensionsnämndernas tid och arbete, åtminstone
till en början, icke varda tagna i anspråk så synnerligen mycket,
af inkommande ansökningar om pension; men pensionsnämnden tillkommer
att handhafva eu mängd andra maktpåliggande och grannlaga
bestyr, som komma att kräfva både arbete och omtanka, derest det icke
får antagas att försäkringen skall i sin helhet till en viss grad sköta
sig sjelf, såsom i motiven yttras, då det gäller gränsområdet emellan
försäkringspligtig och icke försäkringspligtig tillfällig sysselsättning.

Tillsynen å och öfvervakandet af lagens efterlefnad inom pensionsdistriktet
åligger ju pensionsnämnden; och om detta fiskaliska uppdrag
skall fullgöras med ordning och eftertryck, krafvel'' detsamma både tid
och arbete. Uppdraget blir dessutom förenadt med den föga angenäma
pligten att till åtal angifva och sålunda till ansvar befordra de arbetsgivare,
så väl större som mindre, hvilka antingen af tredska eller ofta
nog af oförmåga underlåta att fullgöra hvad dem åligger i afseende å
pensionsmärkens infästande i arbetstagares pensionsbok. Särskildt för
arbetstagarne torde hedersuppdraget kännas ganska betungande, synnerligast
som förslaget icke innehåller någon föreskrift derom, att de få
bibehålla sin aflöning hos arbetsgivare^ då de måste aflägsna sig från
sitt arbete för att bevista pensionsnämndens sammanträden, än mindre
i fall de eljes äro stadde i ärenden, som åligga dem i egenskap af
ledamöter i pensionsnämnden, vare sig såsom kontrollant å tredskande
arbetsgivare eller då andra frågor af vigt föreligga till pensionsnämndens
afgörande. Då nu härtill kommer, att förslaget icke innehåller
något stadgande om ansvar för ledamot, som är försumlig i fullgörande
åt sitt hedersuppdrag i nyssnämnda hänseenden, ej ens påföljden att
kunna i dylikt fall från hedersuppdraget skiljas, torde kontrollen ej
komma att blifva så verksam som erforderligt är, utan i lagens efterlefnad
snart nog inträda en slapphet, destomera betänklig, som, enligt
hvad komiterade i motiven yttrat, och för öfrigt uppenbart är, pensionsfondens
soliditet hvilar derå, att alla, som stå i försäkringspligtigt förhållande,
verkligen deltaga i försäkringen, hvartill skulle kunna läggas,
att soliditeten beror äfven derå, att icke någon, som ej är försäkringspligtig,
obehörigen blir delaktig i försäkringen.

Enligt förslaget skall pensionsnämnden fatta beslut angående ansökningar
om erhållande af pension. Vid det förhållande att § 3 i förslaget
innehåller, att försäkringen har till ändamål att bereda pension
åt försäkrade mäns efterlefvande minderåriga äkta barn, kan det tillkomma
pensionsnämnden att afgöra frågan, huruvida eu försäkrad mans
efterlefvande barn är af äkta eller oäkta börd. Utom det att denna
fråga är af ytterst grannlaga beskaffenhet, kan densamma i många fall
kräfva en utredning, som det ej är tänkbart att inför pensionsnämnden
åstadkomma. Härvid syftar öfverståthållareembetet särskildt på stadgandet
i kapitlet 5 § i giftermålsbalken, att affär man barn med sin
fästeqvinna eller under äktenskapslöfte eller i lönskaläge, derå sedan
fästning följer, de barn äro äkta barn. Uppenbart är, att i många för
att icke säga de flesta fall af förevarande slag erfordras eu utredning
medels vittnesförhör, som omöjligen kan inför pensionsnämnden åstadkommas;
och någon pröfning af hithörande frågor kan följaktligen icke
uppdragas åt pensionsnämnden, hvithet dock förslaget, såsom det nu är
aflättadt, gör.

Jemte pensionsnämnden skall eu för hela riket gemensam pensionsstyrelse
handhafva den försäkring, hvarom i lagförslaget stadgas; och
Konungen skall bestämma pensionsstyrelsens organisation och sättet för
dess verksamhet. Komiterade hafva antagit det icke vara omöjligt, att
ärendena under den första tiden kunna handhafvas af en enda större
byrå; men efter förloppet af några tiotal år anse komiterade att pension
sstyr elsen måste arbeta på åtminstone tre underafdelningar eller
byråar, allt eftersom det gäller behandlingen af pensionsansökningarna,
penningeförvaltningen eller de statistiska och försäkringstekniska arbetena.
Hvad nu penningeförvaltningen angår, så betviflar öfverståthållareembetet,
att någon byrå kan så organiseras, att den förmår på tillfredsställande
sätt ombesörja placeringen af de kapital, som erfordras för
försäkringens genomförande på sätt komiterade föreslagit. Detta kapital
skall nemligen i rundt tal uppgå till 400 millioner; och då dess
afkastning skall användas för uteslutande välgörande ändamål, lärer
detsamma icke böra få göras fruktbärande annat än mot säkerheter åt
första klass, så att någon tvekan icke må kunna uppstå derom, huruvida
kapitalets bibehållande vid oförminskadt belopp och påräknad afkastning
är fullt betryggadt. Att, på sådant sätt placera 400 millioner
anser öfverståthållareembetet öfverstiga krafterna hos en centralstyrelse,
äfven om densamma kan påräkna anslag till aflöning åt finansmän af
framstående förmåga. Dertill fordras nemligen i första rummet en så
stor kännedom om personer och förhållanden i de särskilda orterna af
vårt vidsträckta land, att densamma omöjligen kan af ledamöterna i en
centralstyrelse förvärfvas, och vidare en förmåga att följa med förmögenhetsförhållandenas
ständiga vexlingar på de olika orterna, som
endast kan besittas af personer, hvilka äro i orterna bosatte. Riktigheten
af denna uppfattning bestyrkes af den mängd krafter på skilda
orter öfver hela landet, som tages i anspråk för att förvalta de deposita
som allmänheten anförtrott bankerna, äfvensom deraf att våra försäkringsbolag
redan nu måst placera en stor del af sina kapital i fastigheter
i städerna, hvithet sannolikt ej skett, om kapitalen kunnat göras
fruktbärande mot säker utlåning.

Enligt hvad komiterade i motiven medgifvit och för öfrigt uppenbart
är, kommer räntans fallande, för så vidt fråga är om mera varaktiga
rubbningar, att hafva ett afsevärdt inflytande. Att med visshet
förutsäga, huru framtiden sig gestaltar, är icke möjligt, men erfarenheten
gifver vid handen eu benägenhet hos kapitalets ränteaf kastning
att efterhand minskas. Och minskningen i hvad komiterade härutinnan
beräknat behöfver ej blifva mera än eu half procent under de närmast efter
lagens antagande följande SO åren, för att en brist skall visa sig,
som uppgår till icke mindre än i det närmaste två millioner kronor
årligen. Hvem skall fylla den? Komiterade hafva aktat sig för att

besvara frågan, men de hafva varit beredde på densamma, ty de hafva
föreslagit, att pensionskassans ställning periodvis och minst hvart tionde
år skall försäkringstekniskt pröfvas. Försigtigtvis hafva komiterade användt
ordet minst, ty om förslaget varder lag, torde, dels i anseende
till vederbörandes underlåtenhet att inbetala försäkringsafgifter i beräknad
omfattning och dels till följd af den centrala pensionsstyrelsens
oförmåga att placera kassans kapital mot 8V2 procent ränta och fullgod
säkerhet, snart visa sig försäkringsteknisk svaghet hos kassan.

Enligt förslaget skola pensionerna utbetalas genom postverket.
Huruvida detta kan ske utan menlig inverkan på behandlingen af de
ärenden, för Indika detta verk egentligen är afsedt, kan öfverståthållareembetet
icke bedöma; men uppenbart är, att härvid kunna förekomma
frågor, hvilkas afgörande kan varda af synnerlig vigt ej allenast för de
pensionsberättigade utan ock för pensionskassan. Någon ledning för
vederbörande posttjensteman vid dessa frågors afgörande lemnar icke
förslaget, som ej ens innehåller föreskrift om det eller de intyg, som
erfordras för att ådagalägga, att pensionsbrefvets innehafvare just är
den person, som är berättigad lyfta pensionen.

Enligt hvad komiterade i motiven anfört, har hänsyn icke tagits
till de fall, då försäkrad moder aflidit och efterlemnat minderårigt
oäkta barn, emedan en utsträckning af barnpensioneringen i antydd
rigtning icke låtit sig göra med bibehållande af de pensionsafgifter och
pensionsbelopp, som komiterade föreslagit. De siffror, fortsätta komiterade,
som valts för afgifterna och pensionerna, äro mycket enkla och
afrundade, eu omständighet, som är af stor betydelse vid en försäkring
af ifrågavarande beskaffenhet. Något ordande om oäkta barn efter afliden
manlig försäkrad förekommer icke. Det må vara att enkla och
afrundade siffror äro af stor betydelse, men af ännu större betydelse
just för den samhällsklass, hvilkens intressen förslaget afser att i första
rummet tillgodose, är, att de minderåriga barnen utan afseende på deras
äkta eller oäkta börd komma i åtnjutande af uppfostringsbidrag i
form af pension. Eljes tillgodoses icke rättvisans eller billighetens kraf,
och är förslaget så ekonomiskt svagt, att detsamma icke kan bära utgiften
för de minderåriga oäkta barnens pensionering, vare sig de efterlemnats
af försäkrad moder eller fader, så synes förslaget icke vara
uppgjord t efter synnerligen tillfredsställande principer, och skälig anledning
följaktligen saknas för detsammas godkännande.

Åt motiven framgår, att lagen skall hafva till syfte, bland annat, att
motarbeta och undanrödja den ovilja och det missnöje med den bestående
samhällsordningen, som hos arbetaren uppväckas till följd deraf,
att han ofta nog utan egen förskyllan nödgas falla fattigvården till last.
Men pensionsbeloppen äro föreslagna mycket låga och särskild! i andra
och tredje pensionsklassen, omfattande de allra flesta arbetstagare eller

483,000 af 704,000 personer, så låga, att de icke förslå att tillfredsställa
de oundgängligaste lefnadsbehofven, utan arbetaren måste äfven efter lagens
tillkomst i dessa fall, om andra tillgångar eller utvägar saknas,
underkasta sig förödmjukelsen att anlita fattigvården. Följaktligen lärer
förslaget få anses endast ofullständigt och på ett föga tillfredsställande
sätt främja ofvan angifna syfte. Detta lärer icke heller befrämjas, om,
såsom komiterade i motiven ställt i utsigt, den utgift, som drabbar
arbetsgifvarne för pensioneringen, skall återvinnas genom en höjning
af prisen på de producerade föremålen. Arbetsgifvarens bidrag till pensioneringen
kommer i sådan händelse att särskildt för städernas arbetare
verka lika med en accis på de för dem oundgängligaste lifsförnödenheterna,
hvilken gamla, för längesedan afskalande pålaga det dock ej
ansetts lämpligt att åter upptaga. Och om man sålunda med ena
handen återtager hvad med den andra gifvits, befarar öfverståthållareembetet,
att lagen verkar motsatsen af hvad med den åsyftats och detta
icke allenast hos arbetarne utan äfven hos de mindre arbetsgifvarne,
hvilkas lott sällan är föga bättre men ofta vida sämre än mången af
de arbetstagares, pensioneringen är afsedd att omfatta.

Ett af lagens sociala ändamål hafva komiterade i motiven uttryckligen
angifvit vara förbättrandet af det personliga förhållandet emellan
de båda kontrahenterna i arbetsaftalet. Huru lagen, sådan den i förslaget
affattats, skall kunna denna verkan åstadkomma, är icke lätt att
inse, men hvad som med skäl kan befaras, är att, om förslaget varder
lag, förhållandet i allmänhet emellan arbetsgivare och arbetstagare
skall blifva sämre än livad nu är fallet. Arbetstagarne skola nemligen
icke sakna rådgifvare, hvilka söka inpregla hos dem, att arbetsgifvarne
skaffa sig godtgörelse för sina bidrag till pensioneringen ej allenast
genom högre pris på de producerade föremålen, såsom komiterade ställt
i utsigt, utan äfven genom nedpressning af arbetslönerna, och rådgifvarne
skola blifva trodda på sina ord, om icke förr så vid tillfällen, då
tryckta konjunkturer eller stark konkurrens tvinga till arbetslönernas
minskning, dervid lagen varder ett osökt och välkommet agitationsmedel,
hvarigenom allt annat än frid och sämja emellan arbetsgivare
och arbetstagare befordras.

Lagen kan dessutom särskildt för de mindre arbetsgifvarne blifva
svnnerlig:en betungande. För att nu icke tala om besväret med anskaf O

O (

fande af pensionsböcker och pensionsmärken samt de senares infästande
i pensionsböckerna och makulering, så kan honom åläggas uppdrag såsom
ledamot i pensionsnämnden. Detta uppdrag, som han ej får afsåga
sig, kan i många fall komma att taga hans tid i anspråk i så hög grad,
att han, derest uppdraget samvetsgrant skall fullgöras, måste åsidosätta
sina egna affärer. På grund häraf befarar öfverståthållareembetet, att
förslaget, om det upphöjes till lag, skall uppväcka ganska stor ovilja

särskild!, hos de mindre arbetsgifvarne, och denna känsla skall ingalunda
mildras deraf, att förslaget i § 58 för underlåtenhet att fullgöra
åliggandet att infästa pension smärken stadgar böter från fem till femtio
kronor, hvilka enligt § 62 skola, derest tillgång till deras fulla gäldande
saknas, förvandlas enligt allmän strafflag, hvadan en mindre arbetsgivare,
som i anseende till fattigdom saknar tillgångar till anskaffande af pensionsmärken
och än mindre förmår gälda böterna, kan komma att hållas
i fängelse ända till åtta dagar. Öfverståthållareembetet håller emellertid
före, att en lag icke bör antagas, om hvilken det med visshet kan förutses,
att densamma skall uppväcka ovilja hos de mindre arbetsgifvarne;
ty det torde vara icke mindre vigtigt att hos dem än hos arbetarne
söka väcka och bevara belåtenhet med den bestående samhällsordningen.

Slutligen anser sig öfverståthållareembetet böra påpeka den oegentlighet
förslaget innehåller derutinnan, att böter, som ådömas arbetsgivare
för försumlighet i fråga om pensionsmärkens infästande, skola
förvandlas till fängelse, vare sig försumligheten härleder sig af tredska
eller oförmåga, då deremot de böter, som stadgats för ordförande eller
ledamöter i pensionsnämnd, derest de tredskas att infinna sig vid pensionsnänmdens
sammanträden, icke kunna vid bristande tillgång förvandlas.
Något skäl härför finnes icke angifvet i motiven, och öfverståthållareembetet
kan ej heller finna någon giltig anledning till den
skilnad, som härutinnan gjorts i förslaget.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, anser sig öfverståthållareembetet
böra afstyrka, att förslaget lägges till grund för blifvande
lagstiftning i ämnet.

Det vid ärendets föredragning hos öfverståthållareembetet förda
protokoll, innefattande undertecknad Berlins särskilda mening, vidfogas.

Underdånigst

BRÅKENHJELM.

J■ Berlin.

Stockholm i öfverståthållareembetets kansli den 29 december 1893.

Utdrag af protokollet, hållet i öfverståthållareembetets
kansli den 29 december 1893.

S. D. Sekreteraren föredrog nya arbetareförsäkringskomiténs förslag
till lag angående arbetareförsäkring.

Efter ärendets föredragning hemställde Sekreteraren, att det underdåniga
utlåtandet måtte affattas i enlighet med följande förslag:

»Uti det underdåniga utlåtande, som den 27 september 1889 af
öfverståthållareembetet afgafs öfver det af 1884 års arbetareförsäkringskomité
utarbetade förslag till lag om ålderdomsförsäkring, uttalade öfverståthållareembetet
den åsigt, att frågan om eu dylik försäkring icke
torde böra bringas å bane förr än afgjordt vore, om och på hvad sätt
den lättare ordnade och företrädesvis erforderliga olycksfalls- och sjukförsäkringen
kunde komma till stånd, hvarigenom äfven vunnes fördelen
af att vid ålderdomsförsäkringens ordnande kunna tillgodogöra sig den
erfarenhet, som kunde vinnas af den under sistnämnda år i Tyskland
införda obligatoriska försäkringen. Sedan numera genom lagen om
sjukkassor den 30 Oktober 1891 sjukförsäkringen blif''vit ordnad, samt
det föreliggande förslaget, om ock utan särskild anordning af försäkring
för olycksfall, likväl så tillvida tillgodoser behofvet deraf, som den
föreslagna ålderdomsförsäkringen stöder sig på invaliditetsprincipen,
torde de i öfverståthållareembetets ofvanberörda underdåniga utlåtande
uttalade betänkligheter i fråga om tidpunkten för en lagstiftning om
ålderdomsförsäkring sålunda hafva förfallit.

I fråga om förslagets allmänna grunder synes valet af försäkringsformer
i alla afseenden egnadt att på ett tillfredsställande sätt lösa den
uppgift, som förelagts komiterade, i det förslaget söker att i eu enda
försäkring icke blott bereda understöd åt arbetare och andra personer,
som för sin utkomst hufvudsakligen äro hänvisade till egen arbetskraft,
då de i följd af olyckshändelse, sjuklighet eller ålderdom blifvit urståndsätta
till vidare arbete, utan jemväl, genom att göra hustrur och barn
delaktiga af försäkringen, skaffa försörjning åt familjerna, då behof
deraf i följd af familjefadrens frånfälle uppstår.

Beträffande bestämmelsen derom att försäkringen skall vara obligatorisk,
så att hvar och en som är berättigad att ingå i den föreslagna
pensionskassan, också är pligtig att betala de föreskrifna pensionsafgifterna,
torde så mycket mindre något vara att emot densamma anmärka,
som öfverståthållareembetet uti sitt här ofvan omnämnda underdåniga
utlåtande förklarat sig dela den af dåvarande arbetareförsäkringskomité
uttalade åsigt, att endast genom en tvångsförsäkring kan ernås,
att försäkringen kommer dem tillgodo, som deraf äro mest i behof.

1 afseende å kostnaderna för försäkringen hafva komiterade omfattat
den grundsats, att den egentliga delen deraf skulle bestridas af
arbetarne och deras arbetsgivare gemensamt, och att staten endast
skulle öfvertaga den del af kostnaden, som erfordras för att den nuvarande
generationen skulle blifva delaktig af försäkringen på samma
vilkor som den kommande. De skäl, på hvilka komiterade dervid sökt
att ur bestämmelser i nu gällande lag härleda arbetsgivares skyldighet

att bidraga till arbetstagares pensionering, synas vara väl grundade.
Att med öfvergifvande af ofvannämnda grundsats stadga skyldighet för
staten att öfvertaga någon del af den egentliga kostnaden för försäkringen,
eller, med andra ord, att garantera arbetaren hos den enskilde
arbetsgifvaren statspension, skulle deremot leda till en förändring af
nu gällande rätts- och tjensteförhållanden mellan arbetsgifvaren och
hans arbetare eller tjenare.

En anmärkning, som i fråga om kostnaderna för försäkringen synes
kunna med fog framställas,'' är den, som af en reservant inom komitén
framhållits, nemligen att man genom bestämmelser om dessa kostnaders
lika fördelning mellan arbetsgivare och arbetare eller tjenare
skulle pålägga arbetsgifvarne en särskild börda, som dels skulle trycka
ojemnt och särskilt blifva obetydlig för kapitalister och löntagare, dels
ock för dessa sednare till och med medföra en skattelindrine: i öfrifft,
i det att, såsom en naturlig följd af försäkringens genomförande, fattigvårdskostnaden
komme att väsentligen minskas, hvarjemte utgörandet
af försäkringsafgifterna för vissa mindre näringsidkare skulle blifva nog
betungande. Då det emellertid ej torde möta oöfverstigliga hinder att
afhjelpa den ojemnhet i beskattningen, som af det anmärkta stadgandet
kan blifva en följd, samt genomförandet af en arbetareförsäkring på
grundsatsen af statens pensioneringsskyldighet icke synes hafva någon
utsigt till framgång, torde det anmärkta förhållandet ej böra utgöra anledning
till förslagets förkastande.

Emot förslagets hufvudgrunder synes sålunda någon väsentlig anmärkning
ej vara att framställa; men då försäkringens lokala administration
icke synes kunna på ett tillfredsställande sätt skötas af de
föreslagna pensionsnämnderna, hvilkas sammansättning ej innebär någon
garanti för att desamma skola med tillräckligt intresse öfvervaka försäkringens
gång eller med erforderlig sakkännedom behandla och afgöra
de mångahanda, för såväl arbetsgifvare som arbetstagare ytterst vigtiga
frågor, som gjorts af nämndernas pröfning beroende, torde förslagets
antagande icke böra tillstyrkas i fråga om de delar deraf, genom hvilka
den lokala administrationen anförtros åt de föreslagna pensionsnämnderna;
och lärer vid sådant förhållande något yttrande rörande förslagets detaljbestämmelser
i öfrigt icke erfordras.»

Ofverståthållareembetet beslöt utlåtande: (se registraturet).

Som ofvan
Knut Tillberg.

2:o. Kong! Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län.

Till Konungen.

Öfver n}7a arbetare försäkringskomiténs förslag till lag angående
försäkring lör beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete
får länsstyrelsen härmed afgifva genom Eders Kongl. Maj:ts och rikets
kommerskollegium infordradt underdånigt utlåtande.

Vid granskning af förslaget har länsstyrelsen deruti funnit de flesta
till ämnet hörande frågor på ett lyckligt sätt lösta och lagbestämmelserna
vara med reda, enkelhet och klarhet affattade.

Men sådant oaktadt och ehuru länsstyrelsen tillika anser, att åtgärder
böra vidtagas till skydd för arbetare, man eller qvinna, mot
följderna af stadig minskning uti eller förlust af arbetsförmågan, hvilket
jemte pensionsrätt för afliden manlig arbetares minderåriga äkta barn
skulle genom den föreslagna lagen vinnas, finner sig länsstyrelsen icke
kunna undgå att vid förslaget göra några erinringar.

Komitén beräknar, att försäkringen i början, då endast åldersklasserna
18 — 55 år ingingo i kassan, skulle omfatta omkring 704,000
personer och efter ungefär 45 år, utan afseende å folkmängdens möjliga
tillväxt, vid pass 877,000, och att antalet pensionärer, som kassan
framdeles skulle få att pensionera, kunde anslås till omkring 251,700
så kallade invalider, till hvilka skulle årligen utbetalas tillhopa öfver

32,200,000 kronor, dertill komme pension åt 36,000 barn med 1,080,000
kronor eller tillsammans öfver 33*4 millioner kronor om året.

Sannolikhetsberäkningarna synas vara gjorda med försigtighet. I
fråga om olycksfallsinvaliditet torde dock hafva bort antagas högre siffra
än som skett för antalet sådana fall, som komma att berättiga till undfående
af pension, enär till grund för beräkningen lagts jemväl känd
i riket inträffad olycksfallsinvaliditet i hittills vanlig bemärkelse eller
sådan som förorsakats af en för lifstiden fortvarande inskränkning af
förvärfsförmågan, utan att största delen af sistnämnda invaliditets fall
beräknats vålla, att den försäkrade urståndsättes att vidare försörja sig
»genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter».
Men äfven om riktigheten af denna anmärkning skulle af erfarenheten
bekräftas, kommer sådant ej i nämnvärd mån att inverka å pensionsbeloppet
i dess helhet, utom under de 5 första åren, då pensioner skola
utgå endast på grund af olycksfall.

Deremot och ehuru ej något är att erinra mot beräkningen af
sannolikt uppkommande arbetsinvaliditet bland de försäkrade, kan man

ej värja sig mot farhågan, att antalet fall deraf skall blifva långt större
än som af komitén antagits, enär erfarenheten visar, att vid de flesta
nya försäkringsbranscher, der ersättning till följd af skada kan utgå,
kännedom om skador såväl till antal som omfång vinnes först efter det
försäkringsanstalten längre tid varit i verksamhet och då merendels till
nackdel för anstalten och de förut uppgjorda beräkningarna, derest
premierna ej satts vida högre än som behöfts för täckande af beräknade
uppkommande skador. ,

I brist på tillräcklig erfarenhet från eget land har komitén måst
döma efter förhållanden från utlandet, särskildt från Tyskland, der de
nya arbetareförsäkringslagarna i allt fall tillämpats under för kort tid
för att erfarenheten derifrån kan vara säkert vägledande.

Och skulle så inträffa, att utgående pensioner springa upp till så
stort belopp, att kassans ställning undergräfdes, hvem skall då ansvara
för bristen?

I deri föreslagna lagen finner man härom ej annat än, att den, för
hvars räkning föreskrifna pensionsafgifter blifvit erlagda, också är lagligen
berättigad att undfå pension till visst i lagen faststäldt belopp;

att kostnaden för den stadgade försäkringen bestrides dels genom
pen sio n saf gift erna och dels genom bidrag af statsverket;

samt att pensionsafgifterna skola ingå till en fond, af hvars medel
bestridas alla de utbetalningar, som af lagen föranledas, der ej annorlunda
är stadgadt, och att tid efter annan skall undersökas, huruvida,
»med bibehållande af pensionsafgifternas dittills varande belopp», pensionsfonden
är tillräckligt stor för fullgörande af alla fonden åliggande
förbindelser.

Huru, för den händelse att fonden vid undersökningen befinnes
vara mindre än vederbör, skall förfaras, derom lemnar lagen ej någon
upplysning, för så vidt i ofvan citerade strof ej skall ligga en antydan
att pensionsafgifterna skulle kunna höjas.

Men af motiven (sid. 29) får man veta, att risken för försäkringen
bäres af de försäkrade och deras arbetsgivare, och att staten icke ikläder
sig någon garanti för försäkringens framtida bestånd. Detta uttalande,
som ej synes väl öfverensstämma med lagens bestämmelser, afser,
såsom längre fram i motiven (sid (34) upplyses, egentligen ena delen
åt försäkringen. Denna skulle nemligen sönderfalla i två från hvarandra
skilda delar:

den s. a. s. egentliga pensionskassan, hvars inkomster bestå af pensionsafgifterna,
som jemte ränteafkomsten deraf äro beräknade att täcka
pensionskostnaden för barn och för dem, som inträda i kassan vid
åldern 18—20 år och der qvarstanna såsom afgiftsbetalande medlemmar
tills de erhålla pension,

och statsbidraget, hvarmed skall bestridas all öfrig pensionskostnad,
uppgående, beräknad i kapital att för en gång genast vid försäkringens
början betalas, till öfver 77V3 millioner kronor, och förvaltningskostnaden,
beräknad i rundt tal att, då försäkringen nått sin fulla utveckling,
uppgå till 250,000 kronor om året, häruti inbegripen ersättning
till postverket för bestyret med pensionsmärkens och pensionsböckers
försäljning samt utbetalning af pensioner.

Då Eders Kongl. Maj:t ej lärer vilja påbjuda obligatorisk arbetareförsäkring
för att vid arbetsoförmåga bereda försäkrad person till beloppet
bestämd pension mot erläggande af viss likaledes bestämd afgift,
utan att tillika tillse, att den för ändamålet upprättade försäkringsanstalten
under alla förhållanden kan fullgöra sina förbindelser,

tillåter sig länsstyrelsen i underdånighet hemställa, att i försäkringslagen
uttryckligen stadgas,

antingen att staten ansvarar för samma förbindelsers fullgörande,
eller ock att pensionsafgifterna till beloppet äro endast tills vidare
fastställda och kunna höjas, der undersökning af pensionskassans ställning
visar sådant nödigt. _ _ .

Vid dylik undersökning skulle naturligtvis ej vidare tagas hänsyn till
ofvan om förmälda, af komitén uppställda tudelning af försäkringen, utan
allenast till pensionsfondens förmåga att af räntor och ingående utgifter
bestrida hela pensionskostnaden utom det tillskott till hvarje utgående
invaliditetspension af 2 öre för hvarje veckoafgift, som jemte
förvaltningskostnaden skall, enligt 52 § i lagförslaget, gäldas af statsmedel.

Kapitalvärdet af detta tillskott har beräknats utgöra nära 80 millioner
kronor eller ungefär samma belopp öfver 7 71/3 millioner kronor,
hvartill man, såsom ofvan är antydt, kommer genom att låta statsverket
betala ökningen i kostnaden för försäkring af nuvarande generationen
i åldern öfver 20 år och för full pension enligt grunderna i 14
§ åt personer, som för tidigt utträda ur försäkringen.

Detta statens tillskott skulle komma att utgå med jemförelsevis
små, år för år högre belopp under de första 5 åren, och sedan växa
hastigare, utgörande vid pass under 6:te året 36,000 kronor, under det,
15:de 600,000, det 30:de 3 millioner och under det 80:de och allt framgent
VIt millioner om året.

Länsstyrelsen anser väl lika med komitén, att staten bör bidraga
till pensioneringen med det i lagförslaget angifna belopp, men håller
före, att detta lämpligare bör gäldas genom ett från början högre anslag
af t. ex. 2 millioner kronor om året, som särskilt för sig förvaltas
och förräntas till en fond, ur hvilken, så långt den räcker, bestrides
statens årliga tillskott, hvarigenom, helst som fondens medel
ännu under åtskilliga år torde kunna utlånas mot 4 procents ränta

(komiténs beräkningar äro gjorda efter en räntefot å 372 procent) vinnes
den väsentliga fördelen, att tiden, då statens tillskott behöfver
blifva högre, framskjutes och varder så aflägsen, att det högre tillskottet,
med fallande penningevärde, antagligen ej kommer att tynga mer
på den tidens budget, än de två millionerna på vår tids.

Komitéu bär föreslagit, att försäkringen skulle omfatta äfven hustrurna
till försäkrade män jemväl i det fall, att hustrurna icke innehaft
eller innehafva försäkringspligtig anställning, så att gift qvinna
sålunda kan erhålla pension under mannens lifstid och utan att derföre
särskild pensionsafgift för henne erlagts.

Härvid kan i förbigående anmärkas, att, om såsom komitén angitvit,
pensionsafgiften för hustrun får anses inbegripen i mannens afgift,
sådan rätteligen bort sättas högre för gift än för ogift man,
hvilket dock af praktiska skäl ej skett och i allt fall torde vara af
mindre vigt.

Men mot hustru-pensioneringen lärer med skäl kunna invändas,
att vid tillämpningen stora svårigheter och oegentligheter nödvändigtvis
uppkomma. Enligt förslaget skulle hustru till försäkrad man vara
pensionsberättigad från och med den dag hon i följd af ålderdom,
kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vore ur stånd att
genom sådant arbete, som motsvarade hennes krafter och färdigheter,
vidare sig försörja eller fyllt 70 år.

Huru skall nu kunna rätt bedömas, huruvida en sjuklig arbetarehustru,
som i hemmet är försörjd och genom bestyr och hushållning
för familjen väl gör skäl för det uppehälle hon njuter, skulle, ifall hon
tänkes stå ensam utom familjen, kunna genom sådant arbete, som motsvarar
hennes krafter och färdigheter, försörja sig sjelf? Men ett sådant
bedömande måste likväl ske vid de säkert mycket talrika fall, då
lmstru-pension under antydda förhållanden kommer att sökas.

Vidare skall pension utgå, när hustrun fyllt 70 år, äfven om hon
då är frisk och mannen i goda ekonomiska omständigheter, hvilka för
öfrigt ej heller i något fall inverka på hustruns pensionsrätt.

Om mannen sålunda har rikliga inkomster eller till och med lyckats
förvärfva förmögenhet, kan hustrun i omförmälda händelse erhålla pension
t. ex. eu styrman på ett fartyg gifter sig och innehar derefter
såsom tillhörande besättningen försäkringspligtig anställning under 5
år, hvarunder han erlägger pensionsafgifter med tillhopa 65 kronor och
rederiet för honom likaledes 65 kronor. Härefter blir han befälhafvare
å fartyg med god aflöning. När helst hans hustru nu blir oförmögen
till sjelfförsörjning genom för henne lämpligt arbete, kan han för henne
uppbära pension med 55 kronor 20 öre om året. Efter 20 år lemnar
mannen, 50 år gammal, sjön och lefver såsom rentier, i ytterligare 15
ar, derunder han såsom arbetsoförmögen kan för egen del få pension

med 76 kronor om året. Vid sin död vid 65 års ålder har han således
uppburit i pension för sig och hustrun tillhopa 3,072 kronor, hvilket
belopp ej står i riktigt förhållande till hans pensionsafgift. Öfverlefver
hustrun mannen, har hon att undfå pensionen 55'' kronor 20 öre årligen
till sin död.

Emot det valda exemplet kan väl invändas, att det deruti gjorda
antagandet om förvärfvad god ekonomisk ställning endast sällan motsvaras
af verkligheten, samt att all pensionering enligt förslaget med
skäl gjorts oberoende af pensionstagarens bättre eller sämre vilkor.
Men vid hustrupensioneringen gäller det särskilda förhållandet, att hustrun
skulle i visst fall få pension för intet eller utan att utgifter blifvit för
henne erlagda, och med hänsyn härtill lärer ock kunna skäligen stadgas,
att sådan pension ej utgår, då behof deraf uppenbarligen visas
icke vara för handen, genom hvilken formulering af stadgandet vinnes
att pensionssökanden ej ålägges styrka behofvet, hvars obefintlighet i
stället tillförbindes pensionsnämnden att uppvisa.

Jemväl med ett sådant stadgande qvarstår i allt fall svårigheten
att bedöma när en gift hustru kan anses vara arbetsoförmögen att sig
sjelf försörja, men något förslag att undanrödja samma svårighet tilltror
sig ej länsstyrelsen att framställa.

I fråga om administrationen har komitén föreslagit upprättandet.af
ett nytt centralt embetsverk, som under namn af Pensionsst.yrelsen
skall för hela riket handhafva förvaltningen af försäkringens angelägenheter.

Med afseende å dessas beskaffenhet och omfattning lärer ock sådant
vara oundgängligen erforderligt.

Vidare föreslås, att hvarje kommun skulle bilda ett särskildt pensionsdistrikt
med rätt för kommunen att besluta fördela sig i flera
distrikt.

Men länsstyrelsen anser, att det äfven bör inrymmas rättighet för
två eller flera kommuner att förena sig till ett pensionsdistrikt, enär
svårighet torde }7ppas att i en liten kommun med några hundra innevånare
finna personer, lämpliga att fungera i den pensionsnämnd, som
enligt förslaget skulle finnas i hvarje distrikt att i första hand taga
befattning med pensionsärenden.

Pensionsst.yrelsen kunde ega att om sådan förening, efter kommunernas
hörande, besluta och beslutet underställas Eders Kong!. Maj:ts
fastställelse.

Den föreslagna pensionsnämnden, som skulle bestå af en, af Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordnad ordförande och fyra inom
distriktet boende ledamöter, deraf två vore arbetsgifvare och två försäkrade,
anser komitén vara så sammansatt, att nämnden, representerande
det allmänna och de i försäkringen delaktige, kunde förutsättas

ega »nödig sakkunskap» och derjemte vare »direkt intresserad af att
försäkringen ej otillbörligen belastas».

Länsstyrelsen vågar betvifla riktigheten häraf så i ena som andra
hänseendet för så vidt fråga är om de flesta landskommuner.

Ordföranden skulle väl, som nämndt, förordnas af Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, men att kunna förmå lämplig person att åtaga sig
detta besvärliga, lönlösa uppdrag torde ej blifva lätt, äfven om sådan
person skulle finnas att inom kommunen tillgå. Att utse ordförande,
bosatt i annan kommun, lärer, då han ej ens tillerkänts reseersättning,
högst sällan låta sig göra.

De bland arbetsgifvarne, efter hufvudtalet å kommunalstämma utsedda
ledamöterna, blefve i bästa fall i förmåga likställda med ledamot
i kommunalnämnd, och bland de försäkrade måste ofta väljas ett par
drängar eller statkarlar eller tjenstepigor, enär andra valbara ej funnes.

Att tilltro en så sammansatt nämnd förmåga ej mindre att tillse
och öfvervälla, det stadgandena i försäkringslagen inom distriktet efterlefvas,
än äfven att med sakkunskap kunna handlägga och efter omröstning,
der enighet ej uppnås, afgöra en mängd grannlaga försäkringsärenden,
vågar länsstyrelsen för sin del icke; att anse den intresserad
af att försäkringen ej .otillbörligen belastas, än mindre.

. För att stödja länsstyrelsens åsigt torde vara tillräckligt att hänvisa
till hvad i 28 § omförmäles om de nämnden åliggande bestyr.
Och i alla der uppräknade olika frågor skall nämnden besluta, med förbehållen
rätt för pensionsstyrelsen endast i två, nemligen om beviljande
eller indragning af pension, att stadfästa besiutet eller deri göra
ändring. Härförutan kan naturligtvis genom anförande af besvär hos
styrelsen ändring sökas i nämndens alla beslut.

Vidare torde ej heller få förbises, att nämndens ledamöter äro direkt
intresserade af att kommunens fattigvård ej belastas; att arbetstagare
väl i allmänhet ej torde vara böjda att pålägga andra försäkringspligt,
ej heller att förvägra sökt eller indraga beviljad pension;
att arbetsgifvares och arbetstagares intresse i de båda sista fallen äro
lika m. m.

Vid följande §§ i lagförslaget erinras

§ 2.

Mom. 1 synes böra afslutas: — —■ tjenstemän eller sådane betjente,
som ej äro till tjenstehjon eller arbetare hänförliga.

$ 5

Sista stycket står »qvinligt arbetstagare och hustrur, hvilkas män»
etc., deruti och lämpligen kan utbytas med: så ock.

§ 7.

Rättigheten att få pensionsafgift, fastän ej erlagd, sig tillgodoräknad
under sjukdom torde försäkrad ej böra åtnjuta, om sjukdomen
ådragits »genom straffbart deltagande i slagsmål eller dylikt, genom
dryckenskap eller könsutsväfning» (se tyska lagen § 17).

§ 9.

Efter orden »ej erlagts» lärer böra tilläggas: eller tillgodoräknats,
enär i 8 § begagnas uttrycket: erlagda eller tillgodoräknade pensionsafgifter.

§ 19-

Mom. 1. Orden »Under hvarje kalenderår må ej etc.» böra förändras.

§ 20.

Pensionsbok lärer behöfva förses jemväl med anteckning om den
persons födelsedag och -ort, för hvilkens räkning boken inköpts.

§ 46.

3) Då pensionsstyrelsen, för att kunna med någon säkerhet pröfva,
huruvida arbetsoförmögenhet föreligger, tvifvelsutan kommer att behöfva
a) intyg af sådan läkare, som är skyldig att i händelse af behof på
styrelsens begäran lemna ytterligare upplysning om sökanden; h) uppgift
öfver anledningen till invaliditeten; och c) bevis af dess befintlighet
af kompetent person; så anser länsstyrelsen å) att intyget bör vara
utfärdadt, af provinsial- eller distriktsläkare; b) att orden »så vidt möjligt
en kort» böra ur § utgå; och c) att sista punkten: »Pensions nämnd

— — boende» likaledes bör utgå. ''

51 §.

Andra frågor än om indragning af redan beviljad pension torde ej
behöfva dragas under Konungens pröfning. Afslås pension, kan ju ny
ansökning inom kort tid göras och ånyo pröfvas. Pensionsstyrelsen
blir antagligen så sammansatt, att den kan anses fullt behörig att slutligen
afgöra de flesta försäkringsfrågor.

Om så man vill, kan ju så stadgas, att i ett styrelsens beslut, der
skiljaktiga meningar uppstått, får ändring hos Konungen sökas. Men
att bibehålla § oförändrad, skulle säkerligen föranleda dertill, att en ny
byrå behöfde i Kongl. finansdepartementet upprättas för handläggning*
af besvärsmål i försäkringstvister.

56 §.

Länsstyrelsen anser §:n lämpligare böra affattas sålunda : Rätt till

pension enligt denna lag eller innestående pension må icke utmätas
och ej heller å annan öfverlåtas.

61 och 62 §§.

Föreskrift saknas om hvem skall ådöma böter enligt 35 §, huru
de skola uttagas och redovisas och angående deras förvandling i brist
af tillgång.

Underdånigst
Landshöfdingeembetet:

I. TÖRNEBLADH. MATTHS FALK.

Stockholm å landskansliet den 31 oktober 1893.

3:o. Kong! Maj:ts befallningshafvande i Upsala län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Sedan Kongl. kollegium i skrifvelse den 20 sistlidne juni, med
öfverlemnande af 113m arbetareförsäkringskomiténs utlåtande och förslag
till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete, anmodat Konungens befallningshafvande att, efter det
de länets invånare, som sådant önskade, lemnats tillfälle att yttra sig
öfver förslaget, inkomma till Kongl. kollegium med dessa yttranden
jemte eget utlåtande, så har länsstyrelsen i skrifvelse af den 19 sistlidne
oktober meddelat Kongl. kollegium att några sådana yttranden ej inkommit;
och får Konungens befallningshafvande härmed afgifva det
äskade utlåtandet:

Konungens befallningshafvande har med stort intresse tagit del åt
förslaget. Äfven om detta, åtminstone för den närmaste framtiden,
skulle stanna vid att vara blott ett förslag, skall det dock alltid såsom
sådant intaga rang såsom ett gedigjf och synnerligen förtjenstfull t
arbete. En fortsatt sträfvan i denna riktning — derest eu sådan ifrågakommer
— måste runa starkt inflytande af den grundval, komiterade
lagt. Särskildt hoppas Konungens befallningshafvande, att detta måtte
blifva fallet i afseende å de två punkter, der komiterade ställt sig på
fullt sjelfständig grund, oberoende af den utländska lagstiftning, som
annars närmast tjenat som mönster, den tyska. Konungens befallningshafvande
afser pensioneringen af gifta qvinno!- och faderlösa barn samt
utgången försäkringstagares bibehållna rätt till pension. Komiterades
förslag i dessa afseenden äro synnerligen lyckligt funna.

På samma gång Konungens befallningshafvande sålunda lemnar allt
erkännande åt det arbete, som blifvit nedlagdt på förslaget, hyser dock
Konungens befallningshafvande stora betänkligheter i afseende å lämpligheten
af detta förslags praktiska genomförande. Kan vårt land verkligen
sägas vara i behof af en sådan lagstiftning? Det måste, enligt
Konungens befallningshafvandes förmenande, föreligga synnerligen vigtiga
skäl, alldeles trängande sociala missförhållanden för att berättiga till
ett sådant första steg in på statssocialismens bana. Att i andra länder
dylika missförhållanden framkallat eu lagstiftning af ifrågavarande art,
är ej något skäl för dess införande äfven hos oss. Det synes Konungens
befallningshafvande som om samhällsförhållandena i vårt land vore
i många afseenden så betydligt afvikande från ifrågavarande länders,
att vi möjligen, åtminstone så länge det så får fortfara, kunde anses

berättigade att låta den individuella friheten alltjemt intaga den plats
den i vår lagstiftning innehar. Jordbruket är fortfarande landets hufvudnäring.
Dess talrika arbetare åtnjuta alla fördelar af ett sundt och
naturligt lif. Stora fabriksdistrikt, jemförliga med utlandets, finnas ej.
De för vårt land egendomliga industrierna, brytning af jernmalm, jernberedning,
skogs- och sågverksrörelse, kunna i afseende å menlig inverkan
på de deruti anstälde arbetarnes helsa m. m. ej jemföras med
stenkolsbrytning m. fl. de stora industricentras förvärf sgrenar. Sättet
för industriarbetarens aflöning är ock i allmänhet hos oss ordnadt enligt
för honom lyckligare principer än hvad i utlandet mångenstädes är
fallet. Härtill kommer en verksam fabriksinspektion. Allt detta torde
berättiga till det antagandet att våra arbetare förhållanden äro jemförelsevis
lyckliga. Härmed har Konungens befallningshafvande dock ingalunda
velat förneka tillvaron af stora sociala missförhållanden äfven hos oss.
Fattigvårdsstatistiken talar i detta afseende ett allt för tydligt språk.
Konungens befallningshafvande har blott velat uttala sitt tvifvel om,
huruvida dessa missförhållanden kunna anses så stora, att de rättfärdiga
tillgripandet af så radikala medel som det ifrågavarande.

Skulle emellertid så vara att detta anses nödigt, gäller att tillse,
dels huruvida med förslagets genomförande det dermed åsyftade ändamålet
vunnes, det vill säga om dermed det stora flertalet arbetares
ekonomiska ställning så betryggades, att det af osäkerheten härutinnan
alstrade missnöje blefve undanröjdt, och dels huruvida ej genom en
sådan lagstiftning skapades andra olägenheter så stora, att de uppvägde
den möjligen erhållna vinsten.

Konungens befallningshafvande betvifla)-, att det stora flertalet arbetare
kunna sägas komma att draga nytta af pensionsinrättningen.
Af lagen beröras för det första ej de små jordbrukare, hvilka sköta
sin jord allenast med tillhjelp af hemmavarande barn och med ett par
dragare. Dessas antal är ganska betydligt. Den officiela statistiken
ior år 1890 angifver antalet brukningsdelar om högst 2 hektar odlad
jord, hvilka brukades af egarne sjelfva, till 61,559 eller 19,3 % af samtliga
brukningsdelar i riket, samt antalet dylika brukningsdelar, som
skötes af arrendatorer, till 10,140 eller 3,2 % af samtliga brukningsdelar.
Antalet jordtorp och andra jordlägenheter skulle, enligt samma källa,
hafva varit 164,537. Reservanten i komitén har dock beräknat antalet
jordtorpare till allenast 95,000 personer. Det är visserligen sant att
komiterade med en hänsyn till dessa jordbrukares behof, som förtjenar
allt erkännande, beredt åtminstone den del af dem, hvilka före deras
tillträde till sjelfständig verksamhet varit i annans tjenst, delaktighet i
pensioneringen, men denna del torde icke vara så synnerligen betydlig,
om man afser ej blott jordtorparne, utan äfven öfriga ofvan omnämnda
mindre jordbrukare, hvilkas ställning i ekonomiskt afseende är med

jorcltorparnes fullt jemförlig. — Af lagen beröras ej heller de lösa arbetarne,
hvilkas antal allt mera tillväxer, synnerligen i städerna, ej
heller smärre handtverkare, småhandlande med flera. Det är att befara
att den kontingent dessa kategorier fortfarande komme att lemna till
den allmänna fattigvården skulle visa sig så betydlig, att den förespeglade
minskningen i fattigvård stungan blefve, om ej illusorisk, så dock
på långt när ej motsvarande förväntningarne, särskildt hvad landsbygden
angår. Missnöjet inom dessa klasser, hvilka delvis innefatta samhällets
mest rörliga element, torde ej heller minskas genom en lagstiftning,
hvarigenom, åtminstone hvad den nu lefvande generationen anginge,
på statens bekostnad andra med dem ekonomiskt likstälda samhällsmedlemar
bereddes fördelar, från hvilka de vore uteslutna.

I afseende å industri arbetarn e råder ett annat förhållande. Dessa
arbetare, hvilka lagförslaget alldeles särskildt afser, äro dels genom
egna, dels genom arbetsgifvarnes åtgärder redan på väg att enskildt
beredas de fördelar förslaget åsyftar. Komiterade uppisa att i november
månad år 1892 antalet i enskilda svenska försäkringsbolag för olycksfall
kollektivt försäkrade arbetare uppgick till omkring 68,000 — mot
52,000 vid 1890 år slut. Komiterade hafva derjemte haft kännedom
om 51 pensionskassor och pensionsföreningar för industriarbetare med
sammanlagdt 17,000 delegare. Antalet dylika föreningar har utan tvifvel
ökats sedan den tid komiterades uppgift afser. För sjömän tinnes eu
särskild pensionsanstalt anordnad. Komiterade anse dessa resultat obetydliga.
De äro det absolut taget. Relativt till den tid rörelsen pågått
och med hänsyn till den tryckta ställning, hvaruti industrien under
denna tid i allmänhet befunnit sig, äro de ganska beaktansvärda. År
det ej att befara, att genom statens mellankomst i denna rörelse skola
väckas till lif föreställningar om statens förpligtelse!'' gentemot den enskilde,
hvilka, då de allt högre drifna anspråken ej uppfyllas, blott öka
i stället för att minska det sociala missnöjet.

Hvad angår de olägenheter, som kunna tänkas uppkomma af lagförslagets
genomförande, vill Konungens befallningshafvande först påpeka
den betydliga svårighet, som måste uppstå vid förvaltningen af eu fond
utaf den storlek, som den af komiterade ifrågasatta — nära 400 millioner
kronor. Oaktadt allt hvad komiterade härutinnan anfört, tror dock
Konungens befallningshafvande, att denna förvaltning, — synnerligen
om den skall koncentreras på en plats, — kommer att verka nedtyngande
på institutionen.

Arbetsgifvares och arbetstagares utgifter för pensioneringen skulle
blifva omkring 9 Va millioner kronor om året. Komiterade anse denna
börda ej vara större än hvad dessa samhällsklasser kunna antagas
ega förmåga att bära. Konungens befallningshafvande betvifla!- dock,
att detta kan sägas i allmänhet vara händelsen, åtminstone hvad arbets -

gifvarne angår. Vore de svenska näringarnes ställning för närvarande
att bedöma endast efter vinsten på deras produktion, då kunde komiterades
åsigt möjligen hafva skäl för sig. Men det är ej så. Såväl
jordbruket som industrien, synnerligen den mindre industrien, arbeta
för närvarande med till stor del lånadt kapital. Motsatsen torde nästan
vara undantag. Häraf följer en osäkerhet i näringsidkarnes ekonomiska
ställning så stor, att det med skäl torde kunna ifrågasättas om de,
åtminstone under den närmaste framtiden, tåla denna j^tterligare börda
åt omkring 4Va millioner kronor årligen utöfver räntor och amorteringar
å deras skulder. Komiterade tro, att näringsidkarnes utgifter för arbetareförsäkringen
skulle åtminstone delvis kunna öfverflyttas på konsumenternas
axlar. Konkurrensen med utlandet skulle emellertid, enligt
Konungens befallningshafvandes öfvertygelse, häremot lägga större hinder
än hvad komiterade velat erkänna.

Arbetarnes förmåga att bära den ifrågasatta utgiften är svår att
bedöma. Tydligt är att deras tillgångar ej tillåta stora besparingar.
Att de dock tillåta några, derpå tyda åtskilliga tecken. Konungens
befallningshafvande erinrar om de ofvan omnämnda delvis af arbetarne
sjelfva bildade pensionskassor. Redogörelserna för sparbankerna i riket
för år 1890, det sista för hvithet sådan redogörelse är Konungens befallningshafvande
tillgänglig, utvisar innestående behållning af insättningar,
understigande 500 kronor, till sammanlagdt belopp af 71,167,318
kronor, tillhörig 769,452 insättare. I folkbankernas sparkasseafdelningar
innestodo vid samma års utgång af insättningar, understigande 500
kronor, ett sammanlagdt belopp af 1,325,264 kronor, tillhörande 13,196
insättare. Postsparbankens räkenskaper för år 1892 utvisa, att delegarnes
behållning derstädes vid årets utgång utgjorde omkring 19,000,000
kronor. — Vågar man antaga att åtminstone någon del, t. ex. hälften
åt dessa summor, tillhör personer, som enligt lagförslaget vore att
anse som försäkringspligtiga, så anger ju detta att tillgångar till besparingar
finnas inom denna samhällsklass. Denna tillgång skulle väl
dock i betydlig mån om ock ej till fullo uppslukas af de ifrågasatta
pensionsbidragen. Det kan nu ifrågasättas, huruvida ej fördelen af att
ständigt hafva denna besparade tillgång disponibel och tillfredsställelsen
vid att sjelf förvalta den skulle i mången arbetares ögon uppväga
vinsten af arbetsgifvarnes bidrag till en pension, som komme att utfalla
i eu obestämd framtid.

Konungens befallningshafvande kan ej underlåta att i detta sammanhang
ytterligare fästa uppmärksamheten på ett missförhållande i
afseende å fördelningen af kostnaderna för pensioneringen, som redan
påpekats af reservanten i komitén. Äfven om, på sätt Konungens befallningshafvande
antagit, vinsten af minskad fattigvårdstunga ej blefve
så stor som komiterade förespeglat eller 40 proc. af nuvarande utgifter

för detta ändamål, så blefve dock vinsten afgjordt någon och, särskilt
hvad städerna angår, ganska betydlig. Af denna vinst blefve en samhällsklass,
som mindre än de flesta andra torde vara i behof deraf,
delaktig utan att derför hafva lemnat någon afsevärd valuta. Konungens
befallningshafvande åsyftar det ej obetydliga antal hufvudsakligen i
städerna boende kapitalister, som i sitt hus hafva blott ett par tjenare
och hvilka för vårdande af sin förmögenhet ej behöfva anlita några
andra försäkringspligtige. Utan att vilja obetingadt sluta sig till de
konklusioner reservanten dragit af detta missförhållande, anser Konungens
befallningshafvande detsamma dock vara en betänklig omständighet vid
förslaget.

Slutligen vill Konungens befallningshafvande påpeka åtskilliga mera
formela svårigheter, som Konungens befallningshafvande tror skulle
uppstå vid lagens tillämpning. — Främst bland dessa ställer Konungens
befallningshafvande bestämmandet af begreppet »varaktig arbetsoförmåga».
Svårigheterna härutinnan ökas ännu mera deraf, att denna
oförmåga ej behöfver vara fullständig. Bestämmelsen i 46 § 3 mom.,
angående annat sätt än läkarebesigtning för afgörande huruvida varaktig
arbetsoförmåga skall anses vara för handen, kan gifva anledning till
missbruk — synnerligen då ledamöterna i pensionsnämnden skola väljas
per capita.

Arbetsgifvarnes åliggande att vid utbetalande af lön inklistra pensionsmärken
i arbetstagarnes pensionsbok är svårt om ej omöjligt att
öfvervaka. Denna nyhet torde, synnerligen då den är förenad med
motsvarande kostnader, komma att röna motstånd och missnöje samt
alstra obenägenhet för anställande af arbetare på längre tid. Det är
motsvarande del af den tyska pensionslagen, som i hög grad bidragit
att göra denna impopulär.

Då något särskildt sätt för allmänne åklagaren att öfvervaka lagens
tillämpning ej finnes stadgadt, skulle dess 58 § endast sällan komma
till användning. Blefve detta någon gång händelsen, skulle härigenom
motviljan mot lagen stegras.

Tillsättandet af de lönlösa medlemmarne i pensionsnämnden komme
antagligen att möta större svårigheter än hvad komiterade tänkt sig.
På landsbygden är det ofta svårt nog att få besatta förtroendeposter,
med hvilka följa betydligt mycket mindre arbete än med de ifrågavarande.
Det torde knappast kunna undvikas att till arbetsgifvarnes
representanter och till ordförande i nämnden — sålunda dess majoritet
— komma att utses personer, som antingen innehafva vederbörande
kommuns förtroendeuppdrag eller stå dessa förtroendemän så nära, att
äfven de kunna, såsom komiterade uttalat, anses representera pensionsinrättningen
motsatta intressen.

På dessa skäl och i all synnerhet på grund af ofvan anförda principiela
betänkligheter i afseende å lagens behöflighet och dess verkningar
anser sig Konungens befallningshafvande icke kunna tillstyrka genomförande
af komiterades förslag.

Landskansliet i Upsala den 8 december 1893.

LUDVIG DOUGLAS.

Knut Hamilton.

4:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands
län.

Till Kongl. Mapts och rikets kommerskollegium.

Sedan med föranledande af Eder skrifvelse den 20 sistlidne juni
Konungens befallningshafvande genom allmän, i länets kyrkor uppläst
kungörelse af den 30 i samma månad lemnat fabriks- och handtverksföreningar,
arbetareföreningar och andra för ämnet intresserade föreningar
och enskilda inom länet anvisning att afgifva yttranden öfver
nya arbetareförsäkringskomiténs med berörde skrifvelse hitsäuda betänkande
och förslag, angående arbetareförsäkring, och med dessa yttranden
före den 15 innevarande månad till länsstyrelsen inkomma, får
densamma härigenom meddela, att något yttrande i ämnet icke hit aflemnats.

Vid den granskning, som tiden medgifvit länsstyrelsen egna åt
förslaget, särskilt i fråga om deri åt Konungens befallningshafvande
uppdragna bestyr, har anledning icke förekommit till anmärkning mot
någon åt de föreslagna lagbestämmelserna.

Nyköping i landskansliet den 31 oktober 1893.

Landshöfdingeembetet:

GUSTAF NORDEMAN.

ADOLF DAHL.

5:o. Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Sedan i följd af Kongl. kollegii cirkulärskrifvelse den 20 sistlidne
juni fabriks- och handtverksföreningar, arbetareföreningar och andra för
ämnet intresserade föreningar och enskilde inom länet lemnats tillfälle
att sig yttra öfver det af särskildt tillförordnade komiterade afgifna
förslag angående arbetareförsäkring, men endast handtverksföreningen
i Norrköping, Mjölby arbetareförening och Qvillinge arbetareförening
sådana yttranden afgifvit, får Kongl. Maj:ts befallningshafvande de sålunda
inkomna yttrandena härmed öfverlemna och för egen del i ämnet
anföra: att visserligen frågan om utjemnandet af förhållandet mellan
kroppsarbetarne och de mera lyckligt lottade samhällsmedlemmarne utgör
en bland den nyare tidens allra vigtigaste och fördenskull fordrar
att, för samhällets lugna utveckling och undanrödjande, så vidt möjligt
är, af missnöje hos krqppsarbetarne, göres allt hvad möjligt är. Huruvida
nu ifrågavarande förslag leder till det mål man således eftersträfvar,
torde dock enligt Konungens befallningshafvandes åsigt kunna ifrågasättas.

För att åstadkomma den nu föreslagna arbetareförsäkring eller pensionering
föreslås nemligen icke allenast icke obetydliga direkta bidrag
från arbetsgifvarne utan ock icke obetydlig tidsuppoffring och besvär
utan någon ersättning af en massa pensionsnämnder samt en uppbörds-,
räkenskaps- och utdelningsapparat så stor och omfattande, att den enligt
Konungens befallningshafvandes åsigt svårligen kan komma till
stånd eller verka så, som erfordras för sakens behöriga genomförande,
på samma gång den slutligen icke kommer till större belopp än 50
kronor och derutöfver för hvarje erlagd och tillgodoräknad pensionsafgift
inom första klassen af 10 öre, inom andra klassen af 5 öre och
inom tredje klassen af 2 öre, hvilka för minimiantalet af 260 veckor
utgör blott 76 kronor för första pensionsklassen, 63 kronor för den
andra och 55 kronor 20 öre för den tredje, en pension, som tilldelad
en till arbete oförmögen person omöjligen kan förslå till hans nödvändigaste
behof och derför, i fall han icke eger andra tillgångar till
sin försörjning, fortfarande gör honom nära nog till fattighjon och nödgar
vederbörande kommun att lemna det vidare bidrag till hans underhåll,
som af omständigheterna kan påkallas.

Att för åstadkommande af ett så klent resultat både lägga sådana
bördor på arbetsgifvame, att desamma, om icke helt och hållet förstöra
äldre vänskapliga förhållanden mellan dem och deras arbetare, likväl
med säkerhet åstadkomma svåra förvecklingar; utan ersättning med
kontroll, räkenskapsföring, uppbörd och utbetalningar besvära de särskilda
pensionsnämnderna och slutligen genom den stora massan af
pensionsafgifter åstadkomma kapitaler, hvars behöriga och säkra placerande
slutligen torde möta icke obetydliga svårigheter, synes Konungens
befallningshafvande fördenskull näppeligen kunna med något hopp
om framgång försökas.

Konungens befallningshafvande, som tror det vara lämpligast att i
detta fall framkalla och understödja den egna kraften för beredande af
eu jemförelsevis sorgfri ålderdom åt den arbetande klassen, hyser derför
den åsigt, att med den mängd försäkringskassor och enskilde .dylika
inrättningar, som i landet finnas, den arbetare, som vill tänka på sin
ålderdom och framtida försörjning, då han blifver oförmögen till arbete,
bör uppmuntras att ingå såsom försäkringstagare i sådana inrättningar
och af det allmänna erhålla bidrag till sådana försäkringar i form af
premier derför.

Den försäkring, som på detta sätt erhålles, blifver honom då, såsom
hans egen, betydligt mera värderad och kärare än den, för hvilken
husbonden tvingas att för honom göra en utgift, hvilken han sjelf slutligen
dock torde få ersätta genom minskad lön eller förökadt arbete.

Jemte det Konungens befallningshafvande till alla delar instämmer
uti de från detta län inkomna yttranden om rättighet för sådana arbetare,
som icke hafva enskilde arbetsgivare utan såsom s. k. sjelfförsörjare
arbeta för egen räkning, att äfven sättas i tillfälle att på
föreskrifvet sätt erhålla arbets- och invaliditetsförsäkring, får derför,
utan att ingå i några vidare detaljer af ifrågavarande förslag, afstyrka
nådigt bifall till detsamma.

Linköpings slott i landskansli! den 12 januari 1894.

ROBERT De la GARDIE.

Adolf Wallenberg.

Bilaga 1.

Till Konungen.

Sedan Konungens befallningshafvande i Östergötlands län genom
magistraten i Norrköping lemnat härvarande fabriks- och handtverksförening
rn. fl. tillfälle att yttra sig med anledning af nya arbetareförsäkringskomiténs
förslag till lag angående försäkring för beredande
af pension vid varaktig oförmåga till arbete, så får handtverksföreningen
i Norrköping härmed i denna för landets handtverkskår synnerligen
vigtiga fråga uttala de anmärkningar, hvartill komiterades förslag från
denna kårs synpunkt gifver anledning.

Handtverksföreningen har därvid särskildt fästat sig vid tvenne
hufvudpunkter * af förslaget, nämligen dels frågan om hvilka personer,
som försäkringen bör omfatta, dels frågan af hvem kostnaden för försäkringen
bör bestridas.

Beträffande försäkringens omfattning har komitén såsom hufvudprincip
föreslagit, att endast personer, som äro hos arbetsgivare emot
aflöning anst.älda, skola vara underkastade försäkringspligt, samt att af
dylika arbetstagare endast de, hvilkas aflöning ej uppgår till ett tusen
åtta hundra kronor och hvilkas anställning dessutom åtminstone är så
pass stadigvarande, att de under alla söckendagar af en kalendervecka
hafva sysselsättning hos samma arbetsgivare, skela vara försäkringspligtige.

Genom ofvananmärkta stadgande blifva från försäkringen uteslutna
alla, som äro att hänföra till de sjelfständige yrkesidkarnes klass utan
afseende å, om den årliga nettovinst dessa personer kunna förvärfva
på sitt yrke; ölVer- eller understiger en vanlig arbetares aflöning.

Vi kunna icke finna, att detta öfverensstämmer med rättvisa och
billighet särskildt beträffande den sjelfständige mindre yrkesidkaren,
enär denne lika väl som arbetaren i vanligaste fall uteslutande är beroende
af sin arbetskraft för sin existens och således i afseende å behofvet
af pension är fullt likstäld med arbetaren i de fall, då hans inkomst
icke öfverstiger ett tusen åtta hundra kronor för år.

I motiverna för förslaget framhåller visserligen komitén, att de
sjelfständige mindre yrkesidkarne, bland hvilka särskildt framhålles jordlöpare,
innehafvare af mindre jordbruk, arrendatorer, mindre ''handtverkare
och handlande, genom föregående anställning såsom jordbruksarbetare,
gesäller, handelsbiträden eller dylikt, redan, innan de inträdt i
de sjelfständiga yrkesidkarnes klass, hunnit förvärfva pensionsrätt. En -

ligt föreningens mening torde detta emellertid icke så allmänt, som
komitén synes vilja förutsätta, blifva förhållandet, och de, som på grund
af förutvarande anställning såsom arbetstagare verkligen komma i åtnjutande
af pensionsrätt, erhålla i allt fall vid inträffad oförmåga till
arbete en pension, som icke står i rimligt förhållande till den samhällsställning
de intaga.

Beträffande handtverkskåren är det regel, att en lärling icke blir
gesäll före sitt tjugonde ar, hvadan han alltså på grund af sin aflöning
under de två första åren, han innehar försäkringspligtig anställning,
kommer att tillhöra andra pension sklassen. Enligt den erfarenhet, föreningen
förvärfvat, inträder gesällen därefter bland de sjelfständige
yrkesidkarne i genomsnitt senast vid en ålder af tjuguåtta år. Antager
man nu att personen i fråga under hela denna tid eller från sitt adertonde
till sitt tjuguåttonde år innehaft försäkringspligtig anställning, så
kommer han vid inträffad invaliditet att erhålla en pension af högst 96
kronor 80 öre eller 20 kronor 80 öre mera än den minsta pension,
som enligt komiténs förslag kan utdelas från första pfensionsklassen,
hvaremot lian, om han fortfarande såsom gesäll eller verkmästare mot
aflöning varit anstäld hos arbetsgivare, enligt samma förslag kunnat
förvärfva sig en pension af i medeltal tvåhundra femtio och i lyckligaste
fall trehundra tjugu kronor för år.

Det är emellertid visst icke det stora flertalet af sjelfständigt handtverkare,
som ens skulle komma i åtnjutande af denna högst otillräckliga
pension å nittiosex kronor 80 öre, ty först och främst inträffar under
ofvan sagda tid värnpligten, under hvilken tid pensionsafgifterna icke
tillgodoräknas de försäkringspligtige eller innehållas å deras aflöningar,
ehuru det senare mycket väl kunnat ske med den stora ersättning, som
beväringen numera under värnpligtstiden åtnjuter, och vidare kommer
i regel arbetslöshet att inträffa under längre eller kortare tid vare sig
på grund af ombyte af vistelseort eller vid dåliga konjunkturer inom
yrket. Sådan arbetslöshet förekommer inom alla yrken och sträcker
sig, enligt hvad statistiken öfver de tyska handtverksarbetarne utvisar,
inom vissa yrken ständigt till tjugufem procent af hela yrkeskåren.

Otvetydigt framgår häraf, att en stor del af våra sjelfständiga
handtverkare aldrig erhålla pensionsrätt, enär de icke komma att innehafva
försäkringspligtig anställning under så lång tid som de föreskrifna
tvåhundrasextio veckorna, samt att de, som verkligen komma i
åtnjutande af försäkringsrätt, vid inträffad invaliditet erhålla pension
till så ringa belopp, att pensionen icke kommer att fylla det med densamma
åsyftade ändamålet.

Liknande torde förhållandet vara inom öfriga klasser af de sjelfständiga
mindre yrkesidkarne.

Vid genomförandet af ett så omfattande och betydelsefullt företag,
som det ifrågavarande, synes det emellertid vara af högsta vigt, att alla
de klasser af befolkningen, som böra komma i åtnjutande af försäkringen,
också verkligen göra det. Ingen lär väl heller kunna bestrida,
att det vore i hög grad beh jerf ans värdt att kunna utsträcka försäkringen
på ett effektivt sätt jämväl till dem af de sjelfständiga mindre
yrkesidkarnes klass, hvilkas inkomster ej uppgå till ett tusen åtta
hundra kronor. Om nu detta icke kan ske medelst ett lagstadgadt försäkringstvång
på grund af svårigheterna för pensionsafgifternas upptagande,
— något som föreningen för sin del emellertid ingalunda anser
omöjligt, — så bör dock en försäkring på frivillighetens väg kunna
åvägabringas. Vi anse ej heller, att frågan om de sjelfständiga mindre
yrkesidkarnes rätt till försäkring bör stranda därpå, att afgifterna skulle
blifva för höga, tv, såsom vi nedan skola söka visa, bör hälften af afgifterna,
det må nu vara fråga om obligatorisk eller frivillig försäkring,
gäldas af staten.

Komitén har också i motiverna till lagförslaget uppkastat den frågan,
huruvida icke bredvid den obligatoriska försäkringen jämväl en
frivillig försäkring borde tillåtas för att bereda de personer, som icke
äro underkastade försakringstvång eller hvilkas försäkringsförhållande
blifvit afbrutet, tillfälle till försäkring eller att fortsätta försäkringsförhållandet.
Komitén har emellertid kommit till den slutsats, att detta
tills vidare icke läte sig göra af skäl hufvudsakligen, att en detaljerad
statistik saknas.

Hvad komitén sålunda anfört till stöd för uteslutandet af vissa
klasser af vår näringsidkande befolkning från försäkringen, ehuru dessa
yrkesidkare obestridligen äro i lika stort behof af försäkring som de
egentliga arbetarne, synes föreningen icke vara tillfyllestgörande.

Om en tillräckligt detaljerad statistik saknas för åvägabringandet
af en individuel invaliditetsförsäkring, så bör en sådan ovilkorligen
anskaffas. De kostnader, som vinnandet af tillräcklig statistisk erfarenhet
skulle medföra, böra ingalunda inverka afskräckande, då frågan
är af så stor vigt som den ifrågavarande. Komiténs antagande, att en
sådan försäkring i framtiden möjligen kan och bör anordnas, är eu
klen tröst för den klass af befolkningen, vi företräda, tv hvar och en
vet väl, hur ytterligt svårt det är att erhålla förändringar i en lag,
som en gång kommit till stånd. Hafva de sjelfständiga yrkesidkarne
en gång uteslutits från försäkringen, torde deras utsigt att blifva delaktiga
af försäkringens förmåner för långa tider vara undanskjuten.

Föreningen öfvergår härefter att taga i skärskådande frågan, af
hvem kostnaden för försäkringen bör bestridas.

Enligt förslaget komma de bestämda försäkringsafgifterna att uttagas
af arbetsgifvarne med rätt för dessa att afdraga halfva afgiften

å arbetarens lön, hvadan alltså arbetsgifvare och arbetstagare bidraga
till bestridande af kostnaden för försäkringen med hälften hvardera.
Härjämte kommer statsverket att bestrida dels kostnaden för förvaltningen
af försäkringsafgifterna, dels så stor del af försäkringens kostnad,
som erfordras, för att den nuvarande generationen skall kunna
intagas i försäkringen på samma vilkor som öfriga försäkrade, dels
ock den brist, som uppstår derigenom, att pensionskassan går förlustig
om vidare afgifter från de personer, som utträda ur försäkringen och
öfvergå till ej försäkringspligtig sysselsättning, men likväl bibehålla
pensionsrätt.

Såsom skäl för den föreslagna bestämmelsen, att arbetsgifvare
skall svara för halfva pensionsafgiften, anför komitén, att vissa stadganden
i gällande lag skulle visa, att grundsatsen om arbetsgifvares
skyldighet att underhålla och vårda arbetstagare vore erkänd, att arbetsgifvarne
hade närmaste intresset af försäkringens sociala verkan, dels
genom utvecklingen af samhörighet '' och gemensamhet i intressen
emellan arbetsgifvare och arbetstagare, dels ock genom fattigvårdstungans
minskning, hvilken företrädesvis skulle komma arbetsgifvarne
till godo, samt att de mindre, sjelfständiga yrkesidkarna komme icke
blott att få behålla sin förvärfvade pensionsrätt utan äfven att erhålla
en större pensionsrätt, än som svarade mot värdet af alla för dem
erlagda afgifter.

De skäl komitén sålunda angifvit för sin åsigt, att halfva försäkringsafgiften
bör läggas å arbetsgifvarne, synas emellertid föreningen
vara i hög grad svaga och alldeles otillräckliga för att ådagalägga
nödvändigheten af en dylik åtgärd, hvilken, såsom vi nedan skola visa,
kommer att, drabba olika klasser af arbetsgifvare synnerligen ojämnt
och åtminstone för de mindre yrkesidkarne blifva mer än tillbörligt
betungande.

Det torde ingalunda, såsom komitén vill låta påskina, vara förhållandet,
att skyldigheten att draga försorg om arbetarne verkligen
erkännes af arbetsgifvarne såsom en dem åliggande skyldighet. Legostadgans
bestämmelse, att husbonde ej må förskjuta det tjenstehjon,
som oafbrutet tjent från sitt trettionde år till dess det för ålderdom
kommit i den belägenhet, att ingen kan vara belåten med dess tjenst,
synes oss tillkommit för att sådant tjenstehjon må erhålla en belöning
för långvarig och trogen tjenst och icke ådagalägga, att någon förpligtelse
i allmänhet skulle förefinnas för husbonde att om tjenstehjon
draga försorg. Öfriga af komitén åberopade lagstadganden häntyda ej
heller på någon afsigt hos lagstiftaren att, vilja ålägga arbetsgifvaren
en sådan förpligtelse, utan visa endast, att arbetsgifvaren, under det
tjensteaftalet varar, icke kan på grund af sjukdom skilja arbetstagaren

från sig och dessutom måste svara för arbetarens skäliga uppehälle
under tiden, hvithet är något helt annat.

Visserligen är det sant, att en del pensionskassor bildats, till
hvilka arbetsgifvaren bidrager, men dessa bidrag utgöra ej heller några
bevis för att arbetsgifvaren skulle derigenom hafva erkänt sig pligtig
att draga försorg om sina arbetare, ty i regel blifva endast de arbetare,
som qvarstanna hos arbetsgifvaren till pensionsmässig ålder, delaktiga
af pension, under det de, som dessförinnan lemna tjensten, förlora all
rätt i kassan och åtminstone delvis äfven sina egna bidrag, hvadan
upprättandet af dessa kassor väl hufvudsakligen utgör ett försök från
arbetsgifvarens sida att vid sig binda dugliga arbetare genom utsigten
att de, om de lemna tjensten, jämväl förlora sin rätt i kassan.

För påståendet att den minskning af fattigvårdskostnaderna, som
genom försäkringen kommer att uppstå, företrädesvis skulle komma
arbetsgifvarne till godo, har komitén icke lyckats förebringa ett enda skäl.

Komiténs påstående hade varit riktigt, om arbetsgifvarne verkligen
haft skyldighet att i fattigvårdshänseende svara för sina arbetare, men,
som hvar man vet, är detta icke förhållandet. Då en arbetare är till
arbete oförmögen, blir han i regel från sin plats afskedad och faller
den allmänna fattigvården till last. Det är således icke den enskilde
arbetsgifvaren utan kommunen, som får draga försorg om de arbetare,
som på grund af ålder eller andra skäl sakna förmåga att bidraga till
sitt uppehälle. En lindring i kostnaderna för fattigvården kommer sålunda
alla skattskyldiga inom kommunen till godo utan afseende å om
de äro arbetsgivare eller ej. Slutligen vilja vi påpeka, att den utsigt
till pensionsrätt, som de sjelfständiga mindre yrkesidkarne skulle erhålla,
ingalunda motsvarar de dryga utgifter, som dessa personer komma
att få för bidragen till deras arbetares försäkring.

Enligt föreningens mening finnes i komiténs motivering intet, som
i och för sig kan gifva anledning till att utan vidare pålägga arbetsgifvarne
den dryga tungan att svara för halfva kostnaden af försäkringen.

Olämpligheten för att icke säga orättvisan af att pålägga arbetsgifvaren
skyldighet att delvis utgöra pensionsafgiften framgår bland
annat deraf, att denna tunga skulle drabba olika arbetsgivare synnerligen
olika.

1 detta afseende vilja vi först jemföra den mindre yrkesidkaren
med den större eller, såsom denne i regeln torde vara, ett fabriksetablissement.

Sällan torde nu för tiden den mindre yrkesidkaren sjelf ega det
kapital, han i sin rörelse använder, utan torde detsamma i regeln vara
lånad!. Räntan å detta måste yrkesidkaren i alla händelser utgöra,
vare sig yrket lemnar förtjenst eller icke. Detta kapital kommer således
ej att alls beröras, om yrkets bedrifvande belastas med omkost -

nader af försäkringsafgifter för de i yrket använde arbetare. Helt
annat är i detta afseende förhållandet vid fabriksetablissementet. Här
är merendels sjelfva kapitalet arbetsgivare och får sjelft i sista hand
vidkännas vinsten eller förlusten af affären.

Vidare kan den mindre yrkesidkaren ej bestå sig med de många
arbetssparande maskiner, som det i stor skala anlagda fabriksetablissementet
gifvetvis hyser inom sina murar. Den mindre yrkesdriften
kommer derför att proportionsvis använda vida mera försäkringsafgift
dragande arbetskraft än fabrikerna. Och till detta medverka de i dem
förekommande maskinerna äfven på det sätt, att den mänskliga kraft,
de för sin gång behöfva, ofta kan lemnas af ynglingar och jungfrur
under aderton år, Indika till följd af sin minderårighet ej äro försäkringspligtiga.

Genom bestämmelsen i förslaget, att indelningen af försäkringspligtige
män grundar sig endast på den del af deras aflöning, som utgår
kontant -— en bestämmelse, som vi för öfrigt icke kunna anse vai-a
af komitén tillfyllestgörande motiverad — har skyldigheten för arbetsgifvaren
att deltaga i försäkringsafgiften äfven gjorts mera betungande
för den mindre, än för den större yrkesdriften. Endast vid den senare
förekommer och kan förekomma aflöning i naturaförmåner såsom fria
husrum, fri vedbrand, kostnadsfri läkarevård och fria skatter; på grund
häraf och genom komiténs ofvannämnda bestämmelse kommer sålunda
vid den större yrkesdriften mången gång en der använd arbetare att
tillhöra andra pensionsklassen och försäkringsafgiften endast för denna
klass af och för honom gäldas, under det att en hos den mindre yrkesidkaren
anstäld arbetare med motsvarande, fast helt och hållet kontanta,
löneförmåner kommer att tillhöra första pensionsklassen samt
han och yrkesidkaren att betungas med försäkringsafgifter till denna klass.

Till att belysa, huru ojämnt deltagandet i försäkringsafgiften från
arbetsgifvarens sida skulle trycka olika klasser af arbetsgivare, vilja
vi vidare rigta uppmärksamheten på en annan sådan klass: handelsståndet.
Då denna kår för sin verksamhet använder förhållandevis
ganska få biträden eller arbetare och ibland dem många under aderton
år, såsom springpojkarne, skulle kårens omkostnader för att fullgöra å
sin sida det föreslagna försäkringstvånget blifva ganska obetydliga.
Och dock torde man böra medgifva, att denna handelskår i stort sedt
intager en vida säkrare ekonomisk ställning än den klass, som vi företräda,
en klass, som ser sina alster uti marknaden mer och mer utträngas
af den större industriens maskinmessiga dussinarbete, men förty
ock särdeles billiga produkter, en klass, hvilkens hela existens kan
anses hotad.

Det behöfver i detta sammanhang knappast framhållas, huru orättvist
det är, att två arbetsgivare, som använda lika många och till

samma pensionsklass hörande arbetare, skola i och för försäkringen
hafva samma utgifter och det oaktadt den ene arbetsgifvaren har vinst,
den andra endast förlust på sitt yrkes utöfvande. Och till på köpet skall
denne senare, som kanske icke ens kan betala, bota, om han icke fullgör
sin skyldighet uti omskrifna afseende! Dessutom vill föreningen
anmärka, att, om arbetsgifvarens skyldighet att ansvara för hälften af
försäkringsafgiften skall försvaras, såsom komitén delvis gjort, med att
arbetsgifvaren kan lägga kostnaden för detta sitt ansvar på arbetsprodukten,
det torde vara svårare för den mindre yrkesidkaren än för
någon annan arbetsgivare att på detta sätt göra sig betäckt för nämnda
kostnad. För öfrig t må komitén sjelf försvara, huru den kan motivera
denna arbetsgifvarens skyldighet ömsom med att arbetsgifvaren utsliter
arbetarens förmåga, och ömsom med att arbetsgifvaren kan taga igen
kostnaden för den del af försäkringsafgiften, som drabbar honom, med
att lägga kostnaden på arbetsprodukten.

Till det ofvan sagda vilja vi foga ett exempel. Antag, att en
mindre yrkesidkare drifver sin rörelse med ett mot fem procent ränta
lånadt rörelsekapital å tolf tusen kronor och under användandet af
tjugufem till första pensionsklassen hörande arbetare. Yrkesidkarens
andel i försäkringsafgifterna för dessa arbetare skulle då belöpa sig.till
tre hundra tjugufem kronor årligen. Detta skulle för yrkesidkaren betyda
detsamma, som om han, utan att erlägga någon försäkringsafgift,
skulle betala omkring sju och sju tiondels procent i ränta på det i
yrket nedlagda, lånta kapital. Då emellertid det af den mindre yrkesidkaren
i sin rörelse använda kapital merändels icke är så stort i förhållande
till de i rörelsen använde arbetarnes antal som i nu förutsatta
fall, torde derför den mindre yrkesidkarens andel i den föreslagna försäkringsafgiften,
tänkt såsom utgörande ränta å det af yrkesidkaren
använda kapital, befinnas utgöra vida mera än två och sju tiondels
procent. Men hvilket yrke, drifvet i mindre skala, torde kunna bära
en ränta å det deri nedlagda lånta kapitalet af sju och sju tiondels
procent eller en ännu vida högre procent?

Då någon skyldighet för arbetsgifvaren att bidraga till sina arbetares
försörjning vid inträffande oförmåga till arbete icke torde ur
gällande lag eller allmän rättsuppfattning kunna härledas; då en sådan
skyldighet på det sätt, den af komitén föreslagits att utgöras, komme
att högeligen ojämnt och ingalunda i förhållande till den olika förmågan
trycka olika arbetsgivare; då en försäkring åf arbetare för följderna af,
inträffande oförmåga till arbete torde bidraga att högst väsentligt lätta
fattigvårdstungan, hvilken långt ifrån att särskildt tynga arbetsgivare,
trycker hardt alla samhällsklasser; samt då en försäkring af ifrågavarande
natur är, icke minst till sin omfattning, af så stort allmänt
intresse, att staten bör på kraftigaste sätt till försäkringens lorverk 3 -

ligande bidraga, anser föreningen, att den del af försäkringsafgiften,
som af komitén pålagts arbetsgifvarne att gälda, bör bestridas af staten,
dervid föreningen ingalunda kan anse, att arbetarne derigenom
skulle få någon ställning af statspensionärer.

Föreningen vill vid detta sitt yrkande anmärka, att, om staten
öfvertager ansvaret för den del af försäkringsafgiften, som komitén
ålagt arbetsgifvarne att betala, dessa visserligen få, låt vara i samma
förhållande som öfrige medborgare, bidraga till denna dels gäldande,
och att komitén ej stadgat annan grund för arbetsgifvarne än denna
för deras bidrag till täckande af kostnaderna för den nuvarande generationens
delaktighet uti försäkringen samt för kostnaden för förvaltningen
utaf försäkringsinrättningen.

Föreningen, som icke ansett sig böra ingå uti granskning af förslagets
detaljer och sålunda icke vill anses hafva godkänt desamma,
fastän de ej bär vidrörts, vill således såsom sin åsigt framhålla, att
komiténs förslag bör ändras så, att dels själfstäudige mindre yrkesidkare
af enahanda ekonomiska ställning som de uti förslaget såsom
försäkringspligtige upptagne arbetare beredas tillfälle att jämväl såsom
försäkringsafgift underkastade tillhöra försäkringen, dels ock att den
hälft af försäkringsafgifterna, som det enligt förslaget skulle ålägga
arbetsgifvarne att sjelfva bestrida, utgöres af staten.

Norrköping den 15 december 1893.

Å Handtverksföreningens vägnar:

Underdånigst

M. ÖSTLING, WILH. LJUNGBERG,

ordförande. v. ordförande.

Bilaga 2.

Till herr kronofogden S. Ringqvist.

Med återställande af nya arbetaretorsäkringskomiténs utlåtande
och förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid
varaktig oförmåga till arbete, får jag ödmjukast afgifva mig affordradt
yttrande öfver lagförslaget. •

Efter det jag sorgfälligt genomläst icke blott lagförslaget utan
jemväl komiténs motiv derför, får jag, som icke vill biträda komitéledamoten
A. P. Danielssons reservation, vördsamt hemställa, att det väl
genomtänkta och grundligt utredda förslaget måtte på det varmaste
förordas, och vore det önskligt att detsamma vunne Riksdagens och
Kongl. Maj:ts godkännande, ty lagen ifråga skulle, om den snart vunne
tillämpning, åstadkomma ofantligt mycket godt och gifva arbetsklassen
såväl i socialt som ekonomiskt afseende en välbeliöflig, bättre ställning.

Döfvestad i kronolänsmanskontoret den 10 oktober 1893.

G. A. BERGSTRÖM.

Häri instämma undertecknade

G. W. Spångberg,

kassaförvaltare för Ostra Eneb\'' arbetareförening.

A. Rehnström,

ordf. i Qvilliuge arbetareförening.

Bilaga 3.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län.

Mjölby arbetareförening har vid sammanträde den 27 augusti 1893,
så godt tiden det medgaf, genomgått det förslag till stadgar för en
invalid- och ålderdomsförsäkring, som af arbetarekomitén utarbetats,
och erkänner tacksamt det insigtsfulla och magtpåliggande arbete derpå
nedlagts. Dock beslutade föreningen att framställa en anmärkning
deremot.

I våra bygder och säkert på flere ställen i vårt land finnes eu
stor del handtverkare, jordbrukstorpare m. fl., hvilka hafva dels en,
dels ingen arbetstagare, och som sjelfve knappast förtjena så mycket
som mången arbetstagare, åtminstone ej mera än som åtgår för dagen
till underhåll åt sig och familj, hvadan äfven de, då ålderdom och skröplighet
inträffa, stå på bar backe och ej hafva annat än fattigvården att
vända sig till.

På grund häraf anser föreningen det vara särdeles önskvärd! om
ändring’ af 1 § kunde åstadkommas derhän, att hvarje arbetare (han må
kallas arbetsgivare eller arbetstagare), hvilkens beskattningsbara inkomst
ej öfverstiger 800 kronor, må vara berättigad att ingå i försäkringsfonden.

Å Mjölby arbetareförenings vägnar

A. W. REHNSTRÖM,

ordförande.

Oscar Hallgren.

6:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län.

Till Konungen.

Genom Eders Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium har Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande affordrats underdånigt utlåtande öfver
den nya arbetareförsäkringskomiténs betänkande och förslag till lag
angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete; och får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande sådant utlåtande
härmed afgifva.

Den osäkerhet i arbetsklassens ekonomiska ställning, hvarom erfarenheten
bär vittne, hnner komitén vara beroende deraf, att kroppsarbetarens
enda inkomstkälla är hans arbetskraft, hvilken han ständigt
är utsatt att förlora genom olycksfall, sjukdom eller inträdande ålderdomsbräcklighet,
och anser komitén denna osäkerhet, oaktadt kroppsarbetarens
lefnadsvilkor under senare tider i många afseenden betydligt
förbättrats, långt ifrån att hafva minskats tvärtom ökats genom stegrade
yrkesfaror äfvensom derigenom att, då det stadigvarande förhållandet
mellan arbetsgifvaren och honom allt mer blifvit upplöst, han hänvisats
att nästan uteslutande sjelf ansvara för sin och de sinas utkomst; förmenande
komitén i öfrigt att nödvändigheten för arbetare, som blifvit
ur stånd att genom arbete försörja sig, att hänvända sig till den allmänna
eller enskilda välgörenheten eller till fattigvården, lätt hos honom
uppväcker ovilja och missnöje med den bestående samhällsordningen.

Till de sålunda anmärkta förhållandena lärer dock samhället icke
bära sådan skuld, att deri kan sökas grunden för samhällets smidighet
att träda emellan för arbetarens betryggande mot nöd och elände.
Rubbningen af det stadigare förhållandet mellan arbetsgivare!! och
arbetaren bar otvifvelaktigt framkallats af arbetarens begär att i eget,
ofta missförstådt, intresse fritt få söka arbete der han för tillfället tror
att sådant bäst passar honom; och orsaken till hans och hans familjs
obestånd ligger nog i många fall i hans oförmåga att rätt begagna sig
af den frihet i arbete han alltför hastigt och oförberedt vunnit, i hans
ringa motståndskraft mot de frestelser denna frihet medfört samt i
hans brist på sparsamhet och förnöjsamhet.

Det moderna samhället med sin industri och sina fabriker kan å
andra sidan sägas hafva i viss mån frigjort en stor del af arbetsklassen
från den tarfliga, släpiga och bundna existens, som jordbruksarbetarne
förut innehade, och ett bevis på afl arbetsklassen tillgodogjort sig
denna frigörelse ligger uti det af komitén anförda faktum att tjenstehjonens
antal på landsbygden på de senare tjugu åren sjunkit med
80,000. Häröfver kan landtbruket klaga men ej med skäl arbetaren.
Vill arbetaren hafva full frihet att förskaffa sig det relativt angenämaste
eller bäst aflönade arbetet och tillika ega. rätt att genast lemna det då
det ej längre tillfredsställer honom, kan han ej heller undvika den ovilkorliga
konseqvensen att på ålderdomen och i de dåliga tiderna sjelf
ansvara för sin och de sinas utkomst genom af honom under de goda
tiderna gjorda besparingar.

Men om Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande sålunda icke vill
erkänna det berättigade uti arbetsklassens missnöje och klagan, annat
än i fråga om de relativt fåtaliga olycksfallen i arbetet, inser dock
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande mer än väl, att med industriens
utveckling kroppsarbetarnes klass alltmera kommer att intaga eu så
betydande plats i samhället och på detsamma utöfva ett så stort inflytande,
att frågan om denna klass ekonomiska ställning icke bör undanskjutas
utan att tvärtom denna fråga på grund af den solidaritet, som
bör råda inom samhällets alla klasser, måste räknas till de vigtigaste
sociala spörsmål vår tid har att utreda och söka lösa.

Statsmakterna inom vårt land hafva ock redan genom lagen angående
skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 sökt att åt de vid industriella
yrken å dertill hörande verkstäder och arbetsställen sysselsatte
arbetare bereda skydd mot faror för lif och helsa vid arbetet samt
genom lagen om sjukkassor den 30 oktober 1891 och det till sjukkasseväsendets
befrämjande anvisade anslag åsyftat att bereda kroppsarbetaren
ersättning för den förlust i inkomst, som genom olycksfall
med följder af mera tillfällig och öfvergående beskaffenhet eller genom
andra kortvarigare sjukdomsfall kan för arbetaren uppstå. Erkännas

måste ock att bland arbetarne sjelfva omsorgen för framtida bergning
genom afläggande af besparade arbetslöner under senare tider allt mera
uppväckts, hvarom den ansenliga behållning af öfver 300 millioner, som
samlats i rikets sparbanker och i postsparbanken och deraf större delen
torde utgöras af den tjenande klassens insättningar bära vittne. Allt
flere af vårt lands större arbetsgifvare hafva ock sökt att genom enskild
olycksfallsförsäkring betrygga sina arbetare för förlust genom
följderna af olycksfall.

Nu ifrågavarande förslag åter afser att medelst försäkring bereda
flertalet af kroppsarbetare inom vårt land, äfvensom hustrur och efterlefvande
minderåriga barn till dessa arbetare pension vid en genom
olycksfall, sjukdom eller ålderdomsbräcklighet inträdd varaktig oförmåga
till arbete. Eu arbetareförsäkring, genomförd på det sätt och i den
utsträckning komitén föreslagit, skulle möjligen kunna anses innebära
någon fara för att arbetarens egen omtanke för framtida bergning och
hans känsla af ansvar för familjens uppehälle skulle förslöas, men det
mål komitén uppstält är i och för sig så eftersträfvansvärdt och innebär
så stora framtida fördelar för såväl arbetarne sjelfva som samhället
i dess helhet, att förslaget väl förtjenar att noga pröfvas och beaktas.

Vid granskning af förslagets bestämmelser har Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande icke kunnat undgå att tilltalas af den enkelhet, enhet
och följdriktighet, som i allmänhet prägla dessa. Några erinringar
i afseende å de särskilda paragrafernas innehåll tillåter sig Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande här nedan framställa.

§ I Att

försäkringen göres obligatorisk lärer icke kunna undvikas, då
behofvet af försäkringen just i väsentlig mån beror på bristen på frivillig
sparsamhet hos kroppsarbetarne samt då erforderlig omfattning
för pensioneringens genomförande icke torde kunna vinnas utan lagstadgadt
tvång. Dock synes tillämpningen af detta tvång medelst åtal
mot och böter för arbetsgifvare, som underlåtit att ombesörja försäkringsafgiftens
erläggande, komma att medföra många svårigheter och
obehag samt hos allmänheten alstra mycken missbelåtenhet med lagen.

Vidare torde med skäl kunna ifrågasättas huruvida icke den i 2
punkten af mom. 1 bestämda gräns för den deri omförmälda personer
tillkommande årliga aflöning är satt för hög och i stället bort stanna
vid 1,200 eller högst 1,500 kronor, enär den med högre lön aflönade
näppeligen kan räknas till kroppsarbetarnes klass.

Bestämmelsen i mom. 2 att såsom försäkringspligtig anställningskall
anses äfven tillfällig sysselsättning hos samme arbetsgifvare under
allenast en kalendervecka synes kunna komma att vålla olägenheter vid

tillämpningen. Dels lärer det så mycket mera erbjuda svårighet att
kontrollera det arbetsgivare för så kort tid fullgör den honom åliggande
skyldighet att ombesörja anskaffande af felande pensionsbok och
märken samt i boken insätta dessa senare, som sådana fall af försummelse
sannolikt blifva de talrikaste. Dels torde yngre manliga och
qvinliga biträden, hvilka efter 18 år tillfälligtvis en eller annan vecka
anlitats vid skörd, i handel eller annan sysselsättning men sedermera
icke haft försäkringspligtig anställning, finna det obilligt att af dem
utkräfves en afgift, deraf hälften kan af dem återbekommas först sedan
de fyllt sextio år. En utsträckning af tiden för den tillfälliga sysselsättningen
till en kalendermånad synes derföre med skäl kunna ifrågasättas.

§ 2.

Uttrycket »likartade vilkor» synes oegentligt, då någon likformighet
icke afses mellan den särskilda pensionskassans och den för riket beräknade
försäkringsinrättningens vilkor, utan med uttrycket allenast
åsyftas, att den särskilda kassan skall i vissa hänseenden och särskild!
i fråga om den ekonomiska säkerheten vara jemförlig med försäkringsinrättningen
enligt den föreslagna lagen.

§ 11-

I förhållande till den fattigvård, som inom detta län plägar utgå,
synas de bestämda pensionsbeloppen vara nog höga. En pension inom
första pensionsklassen kan nemligen uppgå till 320 kronor, under det
fattigunderstöd efter full stat sällan här i länet öfverstiger 100 kronor.
Emot de ifrågasatta pensionsbeloppen i och för sig har dock Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke något att anmärka.

Frestelsen att söka på bedrägligt sätt åtkomma pension torde
blifva stark, då exempelvis en pensionsbok inom andra pensionsklassen
jemte 260 pensionsmärken kan åtkommas för 78 kronor, men innehafvaren
deraf kan på grund af oförmåga till arbete dermed bereda sig
en årlig pension af 63 kronor. Af lagförslaget framgår icke, huru det
skall blifva möjligt att förebygga att icke en person, oberoende af all
arbetsanställning, sjelf förskaffar sig nödigt antal pensionsmärken samt
infäster och makulerar dem för att sedermera åberopa boken till erhållande
af pension för sig, hustru och efterlefvande minderåriga barn.

§ 21.

Då antagligt är att den föreslagna försäkringen så småningom
komme att verka en betydlig nedsättning i fattigvårdskostnaderna inom

riket, hvilken nedsättning skulle komma alla i dessa kostnader deltagande
till godo, synas giltiga skäl icke saknas för den af reservanten
inom komitén uttalade åsigt att bidrag till arbetarnes pensionering bör
lemnas, förutom genom särskildt statsunderstöd, af alla skattepligtiga
samhällsmedlemmar inom riket och icke endast af arbetsgifvarne. Då
likväl, särskildt i fråga om invaliditet förorsakad af olycksfall, det öfverensstämmer
med rättskänslan hos allmänheten och icke minst hos arbetare
sjelfva att arbetsgivare^ på hvilken det i så hög grad beror
huruvida tillräckligt skydd mot yrkesfara i hans handtering beredts,
ersätter skada och förlust i arbetsförtjenst, som af olycksfall uppkommer,
anser Eders Ivongl. Maj:ts befallningshafvande arbetsgivaren icke
böra helt och hållet befrias från särskilda bidrag till pensionsafgifterna.
Hans deltagande i dessa torde ock kräfvas för afgifternas behöriga
inbetalning och kontrollen öfver denna. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
skulle derföre vilja hemställa att, sedan arbetaren betalt
sin hälft af afgiften, eu fjerdedel af afgiften erlägges af arbetsgivaren
och återstående fjerdedelen utgöres efter allmän bevillning. I hvad
mån en sådan anordning skulle inverka på förslagets särskilda bestämmelser,
torde Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke behöfva
vidare utreda. Möjligen skulle kunna bestämmas, att, vid inköp af
pensionsmärken i postverket, en fjerdedel af priset rabatteras för att,
efter anmälan från postverket till statskontoret om rabattens storlek,
sedermera efter allmän bevillning utdebiteras och uttagas.

§ 23.

Närmare bestämmelser, än hvad i denna § eller eljest i lagen meddelats,
synas erforderliga, på det att icke talan skall för huru lång tid
tillbaka som helst kunna anställas mot person, som af arbetare eller
annan uppgifves hafva såsom arbetsgivare försummat infästande af
pensionsmärken och derigenom vållat skada.

§ 24.

Då granskning och revision af pensionsbok skall anställas först efter
det boken blivit, med märken fullsatt, synes en alltför lång tid, minst
fem år men ofta betydligt mera, kunna komma att förflyta innan sådan
revision eger rum. Sparbanksböcker böra enligt regel revideras årligen,
och i jemförelse härmed torde i afseende å anteckningarne i pensionsboken
säkerheten uppoffrats för enkelheten i anordningen.

Har pensionsbok förkommit, lärer svårighet uppstå att utan vittnesförhör
intör domstol bevisa, huru många märken blifvit enligt den
förkomna boken af arbetaren erlagde eller honom tillgodoräknade.

§ 28.

Pensionsnämnd torde, synnerligast inom större kommuner, komma
att besväras med så många göromål, att sammanträdena ingalunda,
skulle kunna, såsom i § 33 förutsättes, inskränkas till i regel en gång
hvar tredje månad. Snarare synas sådana sammanträden komma att
erfordras tidt och ofta. Då protokoll skall föras öfver hvarje sådant
ärende, deri meddelas beslut, som kan öfverklagas, och då i öfrigt,
jemlikt §§ 40 och 41, anteckningar, mer eller mindre fullständiga, skola
i register göras öfver alla framställningar och inkomna ansökningar,
synes expeditionen vid pensionsnämnden blifva så omfattande och besvärlig,
att aflöning till nämndens ordförande måste utgå, helst ingen
är skyldig att åtaga sig sådant ordförandeskap.

§ 35.

De för uteblifvande från nämndens sammanträde eller för uraktlåtenhet
att tillkalla suppleant stadgade böter för ordförande och ledamot
förefalla nog höga.

§ 55-

Om ock hinder icke lärer möta för pensionsböckers och märkens
tillhandahållande genom postverket, synes dock utbetalningen å postanstalterna
af pensioner, livilkas sammanlagda belopp kan komma att
bestiga sig till 33 millioner om året att utgå i omkring 300,000 poster,
komma att erbjuda vanskligheter, särskildt i fråga om pröfningen af
pensionstagares identitet eller behörigt fullmäktigskap för honom.
Åtminstone torde den nuvarande tjenstepersonalen å postanstalterna
mångenstädes finnas vara dertill otillräcklig och ej heller dertill behörigen
qvalificerad.

§ 64-

Bestämmelsen att lagen icke skall eg a tillämpning å de arbetstagare
och hustrur till sådana, hvilka vid lagens trädande i kraft redan
fyllt femtiofem år, förenklar onekligen sjelfva lagen, men förefaller
mindre rättvis, då staten, som framdeles skulle årligen komma att betala
omkring 8 millioner kronor, deraf pension skulle utgå äfven till
den, som ej erlagt afgift för mera än 260 veckor, under de fem första
åren efter tillämpningen af lagen ej skulle utgifva mera än 3,000—

23,000 kronor årligen. I betraktande af den fördel, som med försäk -

ringen skulle beredas yngre arbetare, synes rättvisan kräfva, att alla
arbetare, som ej fyllt, förslagsvis, 60 år men retroaktivt erlagt 260
veckoafgifter och kunna visa sig hafva egt anställning under fem år,
"tillåtas ingå i invaliditetsförsäkringen, och att staten tillskjuter hvad i
.afgifterna brister.

Ehuru Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, såsom af det ofvan
anförda framgår, icke haft något väsentligt att mot förslagets bestämmelser
anföra, har dock Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke
kunnat värja sig för tvifvel på möjligheten för den vidt omfattande
försäkringsinstitutionen att kunna på ett tillfredsställande sätt hållas i
verksamhet med omkring 800,000 försäkrade personer, för livilka i
veckoafgifter till olika belopp skola årligen göras 40 millioner insatser;
med utbetalning af 33 millioner kronor, fördelade, efter beräkning af
omkring 25 kronor i qvartalet, i 1,200,000 poster och med kraf på
medverkan från största delen af Sveriges vuxna invånare, antingen i
deras egenskap af arbetsgifvare och husbönder eller såsom arbetstagare.
På grund af detta tvifvelsmål vågar Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
icke heller tillstyrka förslaget i dess föreliggande storslagna
omfattning, om ock Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande villigt erkänner,
att förslaget utgör en synnerligen förtjenstfull och vigtig insats
för frågans utredning.

Underdånigst
HJ. PALMSTIERNA.

A. H. Bagge.

Jönköping i landskansli den 31 oktober 1893.

Bilaga.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län.

Vid sammanträde med Eksjö frivilliga fabriks- och handtverksförening
den 16 september 1893 behandlades »nya arbetareförsäkrings -

komiténs betänkande)), och enade sig föreningen om följande uttalande
i frågan:

Erkännande den sakrika och vidtomfattande utredning,
som nya arbetareförsäkringskomitén uti sitt
förslag till lag för arbetareförsäkring framlagt; är dock
föreningen i full öfverensstämmelse med den af herr
A. P. Danielsson inom komitén uttalade åsigten och
beslöt att till alla delar instämma i den af honom af gifna

reservationen.

• °

Eksjö den 21 september 1893.

På fabriks- och handtverksföreningens vägnar:

N. G. WIBERG.

Rob. Enblom.

l.o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län.

Till Konungen.

Öfver nya arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag, angående
försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete,
får Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande härmed i underdånighet
afgifva genom Eders Kongl. Maj ds och rikets kommerskollegium infordradt
utlåtande.

Lika med komitén anser Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande,
att åtgärder böra vidtagas till skydd för arbetare, man eller qvinna,
mot följderna af stadig minskning uti eller förlust af arbetsförmåga,
hvilket, jemte pensionsrätt för afliden manlig arbetares minderårige äkta
barn, skulle genom den föreslagna lagen vinnas; och har vid granskning
af förslaget Eders Kongl. Majds befallningshafvande funnit de flesta
till ärendet hörande frågor på ett lyckligt sätt lösta och lagbestämmelserna
vara med enkelhet och klarhet affattade.

Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande anser sig dock icke kunna
undgå att vid förslaget göra följande erinringar.

Enligt komiténs beräkning skulle försäkringen till en början, då
endast åldersklasserna 18—55 år deri inginge, omfatta 704,000 perso -

ner och efter 45 års förlopp, utan afseende på folkmängdens möjliga
tillväxt, något öfver 875,000 personer, samt antalet pensionärer, som
kassan framdeles, då den kommit i sitt jemnvigtsläge, skulle få att pensionera,
uppgå till 251,700 s. k. invalider, till hvilka årligen skulle utbetalas
tillhopa omkring 32,200,000 kronor, hvartill komrne pension åt

36,000 barn med 1,080,000 kronor, eller tillsammans omkring 3374 million,
deraf 257a million skulle bestridas dels med direkta pensionsafgifter
och dels af ränteafkastningen utaf den genom de af arbetsgivare och
arbetstagare inbetaide afgifter under tiden bildade pensionsfonden, samt
återstående 73/4 millioner kronor erhållas genom bidrag af statsverket.

För utrönande huruvida, med bibehållande af pensionsafgifternas
dittills varande belopp, pensionsfonden vore tillräckligt stor för fullgörande
af alla fonden åliggande förbindelser är i § 53 af lagförslaget
stadgadt, att en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning
skall tid efter annan anställas. Någon föreskrift, huru förfaras
skall, för den händelse pensionsfonden vid undersökningen befinnes
vara mindre än som vederbör, finnes ej i lagförslaget meddelad, men
af motiven till lagen framgår, att risken för försäkringen skall bäras af
de försäkrade och deras arbetsgifvare, och att staten icke ikläder sig
någon garanti för försäkringens framtida bestånd.

Då emellertid enligt lagförslaget en hvar, för hvars räkning föreskrifne
pensionsafgifter blifvit erlagde, tillförsäkrats rätt att undfå pension
till visst, i lagen faststäldt belopp, och då obligatorisk försäkring
icke torde böra påbjudas utan att tillika tillses, att den för ändamålet
upprättade försäkringsanstalten under alla förhållanden må kunna fullgöra
sina förbindelser, tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i underdånighet hemställa, att i försäkringslagen uttryckligen
varder stadgadt, antingen att staten ansvarar för samma förbindelsers
fullgörande eller ock att pensionsafgifterna blifvit till beloppet faststälda
endast tills vidare och kunna höjas för det fall, att framtida undersökning
af pensionskassans ställning skulle visa sådant nödigt.

Kapitalvärdet af det tillskott, staten enligt komiténs beräkning
skulle till försäkringen lemna är uppskattadt till 77,358,000 kronor,
deraf nära 68 millioner för att den nuvarande generationen skall blifva
delaktig af försäkringen på samma vilkor, som kommande generationer,
och omkring 9 72 millioner kronor för att täcka kassans förlust genom
för tidigt inträffande utträde ur försäkringen med rätt för de utträdande
att få behålla sina pensionsanspråk oförkränkta.

I stället för att genast vid försäkringens början ställa till kassans
förfogande ett kapital af nämnda storlek, vid hvilket förhållande pensionsfonden
skulle efter 80 års förlopp uppgå till omkring 615 millioner
kronor, eller att erlägga det behöfiiga tillskottet genom eu ständigt
fortgående amortering med ett konstant årligt anslag, som då borde

utgöra 2,707,000 kronor, i hvilken händelse pensionsfondens maxime
belopp skulle blifva 538 millioner kronor, har komitén, för reducering
af den slutliga fondens storlek och på det att under öfvergångstiden
mindre fordringsanspråk må kunna på statsverket ställas, föreslagit, att
statsverket skulle till hvarje invalidpensoin bidraga med så stort belopp,
som svarar mot 2 öre för hvarje veckoafgift, som legat till grund för
pensionsbeloppets beräknande.

I detta fall skulle fondens storlek blifva 393 millioner och statsbidragets
kapitalvärde omkring 80 millioner samt statens tillskott komma
att utgå med jemförelsevis små, år för år högre, belopp under de första
5 åren och sedan växa hastigare, utgörande under 6:te året 36,000
kronor, under 15:de året 600,000 kronor, det 30:de året 3 millioner och
under det 80:de året och allt framgent 7% millioner, hvartill komme
kostnaden för förvaltningen, hvilken beräknats till 250,000 kronor årligen.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande finner väl lika med komitén
nödigt att, såvida en arbetareförsäkring af ifrågavarande beskaffenhet
må kunna åstadkommas, staten till pensioneringen bidrager med
det i lagförslaget angifna belopp, men då, enligt föreslagna sättet för
bidragets utgörande, större delen af bördan för nuvarande generationens
pensionering komme att hvälfvas på kommande generationer, hvarigenom
hinder jemväl torde uppstå för försäkringens framtida utvidgning, synes
statens bidrag lämpligare kunna gäldas genom ett från början högre
årligt anslag af omkring 2 millioner kronor, som särskildt för sig förvaltas
och förräntas till en fond, ur hvilken, så långt den räcker, statens
årliga tillskott bestridas, hvarigenom ett mera skäligt utlemnande
af statsbidraget på nuvarande och kommande tiders budget kunde vinnas.

Vexiö landskansli den 30 november 1893.

Underdånigst:

G. H. SPENS.

G. W. Granquist.

8:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län.

Till Konungen.

Genom Eders Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium har infordrats
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes utlåtande öfver ett

af den så kallade nya arbetareförsäkringskomitén den 30 mars innevarande
år afgifvet förslag till lag angående försäkring för beredande af
pension vid varaktig oförmåga till arbete.

I följd häraf får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande, efter
tagen del af komiténs betänkande och förslag, anföra följande.

Förevarande förslag går ut på att bereda pension vid invaliditet
eller då i följd af olycksfall, sjukdom eller andra orsaker den försäkrade
ej vidare förmår utföra arbete i den omfattning, att han kan dermed
sig försörja, eller när försäkrad uppnått en ålder af sjuttio år,
samt afser att tillgodose de kroppsarbetande klassernas behof af understöd
under nyss angifne förhållanden och är bygdt på grundsatsen af
lagstadgadt tvång för arbetaren och arbetsgivare!! att i lika grad bidraga
till kostnaden för försäkringen, hvilken derjemte skulle hafva att.
påräkna bidrag af statsverket dels till bestridande af förvaltningskostnaderna,
dels för beredande af möjlighet att i försäkringen medtaga
den nuvarande generationen i ålder mellan aderton och femtiofem år,
dels ock till täckande af den brist, som uppkommer genom försäkrades
afgång annorledes än i följd af invaliditet eller dödsfall.

Under det Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande erkänner, att
omsorgen för den kroppsarbetande klassen oeftergifligt manar till bemödande
att höja dess ekonomiska ställning samt äfven delar komiténs
åsigt om den riktning, hvari sådant bemödande närmast bör gå, anser
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande sig dock icke kunna till antagande
förorda komiténs nu föreliggande förslag.

I betänkandet (sid. 29) är utsagdt, att risken för försäkringen bäres
af de försäkrade och deras arbetsgifvare, samt att staten icke ikläder
sig någon garanti för försäkringens framtida bestånd; men ur grundsatsen
om lagstadgadt tvång för individen att deltaga i försäkringen
synes med nödvändighet böra följa skyldighet för staten att ikläda sig
en dylik garanti. Den allmänhet åtminstone, som denna angelägenhet
vidkommer, skall aldrig kunna bibringas föreställningen att en genom
lag påbuden inskränkning i dess fria förfogande öfver eget lagligt förvärf
icke också medför skyldighet för staten att förverkliga de förmåner,
som i gengäld förespeglats; och lika visst torde kunna förutsägas
att, äfven om staten icke från början uttryckligen tillförbundit sig en
sådan skyldighet, svenska folkets representanter, om det en gång gälde
eu på förenämnda grund tillkommen försäkringsinstitutions bestånd, lika
fullt skulle finna sig både rättsligt manade och af samhällsbevarande
omtanke föranlåtne att lemna allt det bistånd, som behöfdes för institutionens
upprätthållande.

Skulle det emellertid anses oegentligt att på förhand uttryckligen
binda staten vid en dylik skyldighet och i stället grundfästa den mening,
att försäkringsinstitutionen för framtida uppfyllande af sina för -

bindelser skall vara hänvisad uteslutande till sig sjelf, lärer, enär eu
minskning af de lagstadgade pensionsförmånerne icke torde kunna ifrågasättas,
försigtigheten bjuda, att pensionsafgifternas belopp bestämmas,
såsom i Österrike synes ega rum, för en viss period isender och för
den följande perioden göras beroende af beslut, som kan föranledas af
försiggående undersökning, huruvida försäkringsfondens ställning påkallar
afgiftsbeloppens höjande. Härom bör lagen innehålla så tydlig föreskrift,
att intet missförstånd kan uppkomma, men i detta afseende lemnar
lagförslaget endast dunkelt besked, då det i sin § 53 visserligen
föreskrifver en periodvis återkommande, på vetenskapliga grunder anstäld
undersökning till utrönande af pensionsfondens förmåga att med
bibehållande af pensionsafgifternas dittills varande belopp fylla sina förbindelser,
■— med hvilken undersökning, enligt motiven sidan 71, afsigten
skulle vara att förebygga allt för tvära ändringar i de gällande försäkringsvilkoren
och att draga nytta af den efter hand ökade statistiska
erfarenheten, på det man måtte blifva i stånd att i tid vidtaga nödiga
åtgärder, — men likväl i § 6 fastslagit afgiftsbeloppen utan inskränkning
af någon tidsbestämmelse.

Enligt hvad komitén (sid. 92) upplyser, har, å ena sidan, kapitalvärdet
af alla pensionskassan åliggande förbindelser beräknats till

392,246,000 kronor samt, å andra sidan, kapitalvärdet af pensionsafgifterna
till 314,888,000 kronor, hvadan kapitalvärdet af den brist, som
vidare skall täckas, uppgår till 77,358,000 kronor. Sistnämnda belopp,
hvaraf nära 68 millioner härröra deraf, att den nuvarande generationen
inom viss åldersgräns medtages i försäkringen och det öfriga, omkring
9Y2 millioner, utgör kapitalvärdet af kassans förlust genom för tidigt
inträffande utträde ur försäkringen, skall enligt komiténs förslag fyllas
af statsverket. Detta statsverkets bidrag skulle, enligt förslaget, åstadkommas
genom en ständigt fortgående amortering af det behöfliga tillskottet
till hvarje pension samt utgå med ett i början oansenligt och
derefter under 80 års tid år för år växande anslag. Fördelen af denna
form för utgörande af statens bidrag skulle bestå deri, att man dymedelst
kunde undvika en allt för afsevärd fondbildning, af hvars ränteafkastning
med deri under årens lopp inträdande växlingar försäkringsinstitutionens
förmåga att uppfylla sina förbindelser'' blefve i hög grad
beroende. Då emellertid denna fördel icke synes uppväga deja med
komiténs förslag följaktiga olägenhet, att på staten varder för framtiden
lagd en större börda, än som vore behöflig, om eu begränsad amorteringstid
valdes, och således, såsom komitén anmärkt, den föreslagna
formen för statsbidragets åvägabringande kommer att medföra hinder
för försäkringens utvidgning, — ett mål som dock icke får lemnas ur
sigte, — torde från statssynpunkt vara att föredraga den af komitén
jemväl antydda utvägen (sid. 95) att amortera kostnaden för den nu -

varande generationens pensionering genom ett konstant årligt anslagunder
80 år af ungefär 2''!i millioner kronor, hvilket, äfven med tillägg
af den en tredjedels million ständigt årligt anslag som vidare erfordras
för beredande af pensionsrätt åt dem, som för tidigt utträdt ur försäkringen,
ej torde under närmaste framtiden vara för statskassan tyngre
att bära, än de omkring 7V* millioner, som under åttionde året från
försäkringens början och allt vidare skulle, enligt komiténs förslag, komma
att utgå af statsverket.

Den föreslagna fördelningen af pensionsklasser (§ 5) synes, hvad
de två första klasserna beträffar, oegentlig, då densamma gjorts beroende
af den kontanta aflöningen, hvilken väl icke kan sägas grundlägga
eller vara måttstock på den större eller mindre förmågan att erlägga
pensionsafgift; och ifrågasättas kan, om icke äfven det är oegentligt,
att från möjlighet till pension i någon af nämnda klasser utesluta
qvinliga arbetstagare, när deras krafter och färdigheter betinga en med
de manliga arbetarne likställd aflöning.

Förslaget tillgodoser icke billighetens fordringar med hänsyn till
försäkrad, som genom olycksfall försatts i varaktig oförmåga innan pensionsafgifter
för 260 veckor blifvit för honom erlagda. Endast i händelse
olycksfallet drabbat honom under innehafvande försäkringspligtig
anställning har han berättigats till pension. Om, såsom ju kan förutsättas,
försäkrad person, som någon tid erlagt pensionsafgifter, dock ej
för fullt 260 veckor, under tillfällig saknad af arbetsanställning eller
stadd på resa i ändamål att söka sådan, varder genom olyckshändelse
invalid, kan han hvarken erhålla pension eller ens återbekomma någon
del af pensionsafgifterna, förr än han fyllt sextio år; ej heller äro hans
minderåriga barn, ifall olyckshändelsen medför döden, tillförsäkrade
pension. Om ej större förmån kan beredas, borde åtminstone rätt till
återbekommande af erlagda pensionsafgiftemas halfva belopp medgifvas.

I fråga om organisationen synes en svag punkt hos förslaget vara
den, som angår handhafvandet af försäkringsinstitutionens verksamhet, i
orterne. Flerestädes varder det för visso svårt, om icke i längden omöjligt,
att inom hvarje särskild landskommun finna arbetsgifvare af de
qvalifikationer, att de på pensionsnämnden lagda maktpåliggande och
grannlaga bestyr kunna dem anförtros. Till förekommande i någon
mån af denna svårighet kunde ett medgifvande att förena två eller flera
landskommuner till ett försäkringsdistrikt. möjligen leda. I sådant fall
kunde ju nämndens ledamöter väljas inför häradsrätt eller å sammankomst
inför kronobetjent i orten.

1 lagtexten hade bort dels med större t}Tdlighet framhållas vissa
hufvudfrågor, såsom att försäkringspligten gäller såväl qvinnor som
män; att försäkrad, som lemnar eller af bryter försäkringen, likväl för
all framtid behåller sina en gång förvärfvade anspråk på pension; att

försäkrad qvinnas rätt till pension icke upphör vare sig genom giftermål
eller genom hennes mans dödsfall; att ifall gift man enligt § 14
förverkar pensionsrätt, hustrun ej deraf betages den rätt, henne enligt
§ 8 tillkommer; dels bestämts, huruvida försäkrad, som, enligt § 14, förlorat
pensionsrätt, skall, ifall invaliditeten framdeles upphör, derefter
ånyo anses försäkringspligtig, en fråga, som kan hafva betydelse särskilt
för efterlefvande minderåriga barns pensionsrätt; och erinras vidare
vid lagförslaget:

§ 1. Då äfven vid tillfällig arbetsanställning godtgörelse för arbetet
kan utgå i form af aflöning, såsom veckoaflöning, daglön o, s. v.,
bör för särskiljande af de i mom. 1 och 2 afsedda kategorier af arbetsanställning
åt mom. 1 punkten 1 gifvas ändrad lydelse, hvartill föreslås:
1) emot aflöning hos arbetsgifvare fast anställde — —jemförlig^
(sidd. 96 och 104). Denna ändring erfordras äfven för motivering af
orden: anses äfven i mom. 2.

§ 2. De ord, med hvilka denna § börjar, synas innebära eu motsägelse
emot hela lagens ändamål. Rättare vore väl meningen uttryckt
med, förslagsvis: Försäkringspligtige äro ej de, som uppenbarligen —
— ej de, som icke fyllt 18 år, ej de, som etc.

§ 4. Definitionen på varaktig oförmåga är icke ens genom den
förklaring, som gifvits i motiven till § 16 (sid. 120) fullt begriplig.
Med ledning af motiven sid. 105 torde man dock få antaga att meningen
nöjaktigt skulle framgå, om orden: »att genom sådant arbete — —
vidare sig försörja», ersattes med ungefär följande: att för framtiden
med endast eget. arbete sig till fullo försörja.

§ 7. Vilkoret att sjukdomen icke ådragits vid föröfvandet a {gröfre
brott, hvilken bestämmelse i sig sjelf är allt för sväfvande, synes med
fullt skäl böra utsträckas till hvarje slag af brott, hvarför straff blifvit
af domstol den försäkrade ådömdt.

§ 8. Orden: »derest ej samtidigt— — tillgodoräknats» synas böra
uteslutas i denna punkt och i stället eu ny punkt till denna § fogas,
af innehåll, att pensionsafgifter, som på grund af hustrus egen försäkringspligtiga
anställning för henne erlagts eller henne tillgodoräknats
samtidigt med de i l:sta punkten omförmälda utgifter, icke berättiga
till anspråk på förhöjning i pensionsbelopp.

§ 14. Då lagen bär till syftemål att verka för höjande af arbetsklassens
ekonomiska ställning och då detta otvifvelaktigt skulle befordras,
i fall lagen i sig innebure stadganden, hvilka tjenade såsom häfstång
jemväl i sedligt hänseende, torde det tillfälle, som erbjuder sig,
att i denna § inrymma ett dylikt stadgande icke böra lemnas obegagnadt.
Åtgärden skulle bestå i eu skärpning af de bestämmelser, komitén
föreslagit, derhän att hvarje lagbrott, hvarför straff ådömts, således
icke endast gröfre brott, må kunna medföra den effekt, hvarom para -

grafen förmäler. Eders Kong!. Maj:ts befallningshafvande hemställer
af nyss angifne skäl, att ordet »gröfre» må uteslutas. Skulle icke denna
hemställan gillas, bör i allt fäll ett mera preciserande uttryck väljas
för beskaffenheten af pensionsrättens förlust medförande brott, om vid
deras utöfvande invaliditet ådragits.

§ 15. De för denna § anförda motiv synas följdriktigt leda till
bestämmande, att pension skall innehållas icke blott för den tid, hvarunder
försäkrad person undergår frihetsstraff, vare sig längre eller kortare,
utan äfven för den tid, hvarunder han hållits häktad i och för
ransakning för brott, derför han ådömts straff. Till förekommande af
den utaf komitén anförda olägenhet med afseende å ökadt besvär för
myndigheterna i förhållande till besparingen för pensionskassan, ifall
pensionsbelopp skulle innehållas i anledning af kortvarigt frihetsstraff,
synes lämpligen kunna stadgas, att under de i förevarande § punkt 2
angifna förhållanden pension mistas för minst eu månads tid.

§ 16. Förändrad redaktion synes erforderlig. Möjligen kunde
paragrafen lyda: »Befinnes oförmåga till arbete, på grund hvaraf försäkrad
fått sig pension beviljad, hafva upphört, må pensionen indragas.»
Denna förändring nödvändiggöres deraf att enligt lagförslaget oförmågan
icke behöfver vara fullständig, för att berättiga till pension.

§ 19 mom. 2 torde kunna lyda: Pensionsmärke må användas till
erläggande af pensionsafgift såväl under det år, hvars beteckning märket
bär, som under alla följande år, hvaremot pensionsmärke icke får
begagnas till erläggande af pensionsafgift för anställning, som egt rum
längre tid tillbaka än ett år före början af det kalenderår, hvarmed
märket är betecknadt.

§ 21. Enär arbetsgifvare bör vara försedd med pension smärken i
behörig tid, föreslås att början af denna § omredigeras sålunda: Det
åligger arbetsgifvare att anskaffa pensionsmärken och ombesörja att de,
då aflöning utbetalas till arbetstagare, som enligt denna lag skall försäkras,
varda till behörigt belopp i arbetstagarens o. s. v.

§ 23. Åliggandet för arbetsgifvaren att ersätta skada, hvartill han
ej varit vållande, synes ej nöjaktigt motiveradt.

§ 28. I punkten 7 borde väl angifvas äfven den granskningsskyldighet,
som jemlikt § 47 åligger nämnden.

§ 29. Något giltigt skäl för stadgande att ledamöter af pensionsnämnd
i stad, der stadsfullmäktige ''finnas, skola utses å allmän rådstuga
synes ej föreligga.

§ BO. Då tvifvelaktigt synes, huruvida ådömd förlust af medborgerligt
förtroende för viss tid utesluter kompetens för all framtid till
innehafvande af ledamotsbefattning, torde texten böra förtydligas.

§ 33. Då det väl för arbetsgifvare och arbetstagare är lika vig tigt
att för anmälan eller bevakande af sin rätt och talan på förhand er -

hålla kännedom om, när pensionsnämnd sammanträder, som att efter
sammanträdet få kunskap om nämndens beslut i dem angående ärenden,
borde kungörelse om tid och ställe åtminstone för nämndens ordinarie
sammanträden å två söndagar före sammanträdet uppläsas i distriktets
kyrka eller kyrkor.

§ 36. För undvikande af tvetydighet, borde väl inskjutas efter
ordet »ordförande»: eller dennes suppleant och efter ordet »ledamöter»:
eller suppleanter. Emedan liknande tillägg skulle blifva erforderligt vid
flere af nästföljande paragrafer, vore dock kanske lämpligast att med en allmän
bestämmelse om suppleants likställdhet med ordinarie ledamot fullständiga
§ 29, till hvilken i sådant fall kunde fogas en ny punkt af
ungefär följande innehåll: Hvad i denna lag stadgas rörande ordförande
och ledamöter i pensionsnämnd, gälle äfven i nämnden tjenstgörande
suppleant.

§ 38. Enär vid ordinarie sammanträde kan förekomma jemväl från
föregående sammanträde uppskjutna ärenden, bör sådant väl ock här
angifvas.

§ 40. Ordförande åbragt kostnad för kallelse genom budskickning
borde väl ock godtgöras. Bestämmelse erfordras äfven, till skiljande
af tvist mellan nämndens ordförande och kommunen om beloppet af
arvodet åt nämndens skrifkunnige medhjelpare.

§ 44. Då arbetsorten kan vara vidt aflägsen från den ort, der arbetstagaren
är bosatt, torde jemväl sådana frågor, som afses i 2, 3,
6 och 7 punkterna af § 28 böra få äfven af arbetstagaren anmälas hos
nämnden i arbetsorten.

§ 48. Stadgandet om ingifvande af den aflidnes pensionsbok synes
vara obligatoriskt. Ofta nog torde dock hända att pensionsbok gått
förlorad, och för sådan händelse borde nämnden vara oförhindrad att
med stöd af ådagalagda eller för nämnden kända förhållanden pröfva
ansökningen.

§ 50. Huru Konungens befallningshafvande skall förfara med till
honom inkomna besvär är ej utsagdt. Meningen är väl att de skola af
Konungens befallningshafvande fortställas till pensionsstyrelsen. Denna
omgång kunde hafva något skäl för sig, om för Konungens befallningshafvande
stadgats skyldighet att föranstalta om infordrande af vederbörandes
förklaring och de i 2:dra punkten af denna § omförmälda
protokoll och handlingar, innan besvären fortställdes. Något verkligt
behof af att göra Konungens befallningshafvande till mellanhand vare
sig vid insändande af besvär eller 4 allmänhet vid infordrande af förklaring
i dessa mål kan emellertid ej förutsättas, och denna myndighet
redan ålagda mångahanda bestyr göra det önskvärde, att den icke onödigt
besväras med nya.

§ 51. Till ändringssökande bör väl endast deri, hvilkens enskilda

rätt är ifråga, berättigas. Föreskrift derom synes ej öfverflödig, då det
eljest kunde falla en processlysten ordförande i pensionsnämnd in att
såsom sådan fullfölja sin talan äfven till högsta instans.

§ 52. Med afseende derå att kommunerne ansetts böra deltaga i
kostnaderna för försäkringsväsendet (§ 40) torde denna § tarfva omredigering.

Underdånigst
C. A. FAGERLUND.

C. Oclencrantz.

Kalmar i landskansliet den 30 november 1893.

Bilaga 1.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Jemlikt remiss från Konungens befallningshafvande i länet, har
magistraten att afgifva yttrande öfver det af särskilde komiterade upprättade
förslag till lag angående försäkring för beredande af pension
vid varaktig oförmåga till arbete.

Magistraten anser det ifrågavarande förslaget innehålla många beaktansvärda
uppslag till lagstiftning men i dess nuvarande skick icke
böra blifva lag och det på följande skäl.

Enligt förslaget skulle komma att pensioneras endast en del af dem,
som behof de pensioneras, till följd hvaraf också den utlofvade lindringen
i fattigvårdstungan skulle blifva ringa.

Till pensioneringen borde enligt magistratens tanke bidraga jemte
arbetarne sj elfva icke blott arbetsgifvarne utan ock andra; i fråga hvarom
magistraten åberopar den vid betänkandet fogade reservationen.

Det synes magistraten betänkligt, att endast af ekonomiska eller
försäkringstekniska skäl eller af beqvämlighetshänsyn ur förslaget uteslutas
bestämmelser, som till och med komitén sjelf ansett böra der
förekomma.

Derjemte anser magistraten förslaget i åtskilliga delar otydligt. Sålunda
synes det magistraten ofta skola bli svårt att säga hvad som enligt
förslaget skall anses vara eller icke vara försäkringspligtig anställning;

och det torde bli svårt för pensionsnämnderna att i fråga härom komma
till lika meningar. Likaså skall det blifva svårt att likartadt bedöma,
när varaktig oförmåga till arbete skall anses hafva inträdt. I 7 och 14
§§ af förslaget talas om »gröfre brott»; men hvad dermed skall förstås,
är hvarken i förslaget, motiven dertill eller allmän lag antydt.

En grundlig granskning af förslaget skulle måhända gifva anledning
till derå erinringar; men sådan granskning bär magistraten desto
mindre kunnat företaga, som tiden det icke medgifvit.

Hos magistraten hafva uttalats särskilda meningar; hvarföre dess
protokoll rörande ärendets behandling bifogas.

Kalmar rådhus den 19 oktober 1893.

På magistratens vägnar:

ALFR. HAGMAN.

Utdrag af protokollet, hållet hos magistraten i
Kalmar den 19 oktober 1893.

Med skrifvelse af den 8 nästlidne juli hade Konungens befallningshafvande,
till följd af remiss från Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium,
till magistraten öfversändt nya arbetareförsäkringskomiténs
den 30 mars innevarande år afgifna underdåniga betänkande med tillhörande
lagförslag samt anmodat magistraten att deröfver afgifva utlåtande
och tillika insända de yttranden öfver förslaget från föreningar
och enskilde personer, som, på grund af utfärdad kungörelse, kunde
komma att aflemnas till magistraten före den 1 i denna månad.

Något yttrande från föreningar eller enskilda personer hade icke
inkommit; och sedan handlingarne i ärendet cirkulerat bland magistratens
ledamöter, företogs nu detta ärende, hvarvid herrar borgmästaren
Hagman och rådmannen P. Hanström förenade sig i det yttrande, som,
enligt hvad af brefconceptboken för denna dag framgår, såsom magistratens
utlåtande expedieras.

Undertecknad yttrade:

»Vid genomläsande af komiténs utlåtande och förslag har jag icke
kunnat undanskjuta följande allmänna anmärkningar, hvartill förslaget
gifvit anledning, nemligen:

a) att icke alla medborgare blifva försäkrade utan blott ett jemförelsevis
mindre antal, ehuru förslaget synes komma att ställa stora
anspråk såväl på staten som de enskilde;

b) att den nya försäkringsinstitutionen måste komma att medföra
en invecklad och äfven dyrbar förvaltning;

c) att en mångfald trakasserier mellan arbetsgivare och arbetstagare
äfvensom hvarjehanda andra svårigheter kunna väntas uppstå;

d) att det i praktiken torde blifva arbetsgifvarne, som få betala
hela försäkringsafgiften, vare sig genom att arbetarnes aflöning höjes
med motsvarande belopp eller annorledes; och

e) att försäkringen blir obligatorisk, hvilket är stridande mot grunderna
i vårt lagväsende.

Dessa, här endast antydda anmärkningar synas mig vara af den
betydenhet, att det med skäl kan ifrågasättas, huruvida förslaget kan
anses hafva på ett lämpligt sätt löst den vigtiga frågan om arbetareoch
ålderdomsförsäkring.

Utan att göra anspråk på någon ingående insigt i detta ämne, vill
jag dock antaga att försäkringsväsendet skulle kunna byggas på andra
grunder än de af komitén angifna; och månne icke exempel härutinnan
skulle kunna hemtas från de under senare åren på åtskilliga orter uppkomna
lifränteanstalterna? Skulle det icke kunna tänkas, att ett ganska
enkelt sätt att lösa frågan vore, att kommunen, möjligen med bidrag
af staten, vid hvarje barns födelse insatte för dess räkning en viss
mindre summa i lifränteanstalt? Afgiften erlades då eu gång för alla,
förvaltningen blefve ofantligt mycket enklare och billigare, pensionerna
kunde utbetalas bra mycket tidigare än nu ifrågasatts t. ex. redan vid
56:te året, och om något tvång för de försäkrade kunde ej blifva tal.

I (ifrigt vill jag göra följande erm: ingår vid de särskilda §§:na:

vid § 29. Föreskriften att ledamöterna i pensionsnämnd skola
väljas å allmän rådstuga och att allmän rådstuga i visst fall skall besluta
om valordning är stridande mot kommunallagarna. Ty enligt de
bestämmelser om allmän rådstuga, som återfinnas i Kongl. förordningen
om kommunalstyrelse i stad, får, der stadsfullmäktige finnas, annat
ärende ej förekomma å allmän rådstuga än val af stadsfullmäktige samt
beslut om ändring i stadsfullmäktiges antal och om upphäfvande i visst
fall af den åt stadsfullmäktige öfverlåtna beslutanderätt;

vid § 35. Böterna för utevaro från pensionsnämnden synas för
höga och ej motsvara de bötesbelopp, som i allmänhet äro stadgade
för utevaro från kommunala myndigheters sammanträden;

vid § 40. Det är mycket begärdt att ordföranden i pensionsnämnden
skulle fullgöra sitt besvärliga och tidsödande kall utan annan ersättning
än för porto, skrifmaterialier och skrifvarehjelp; och då, enligt
förslaget, ingen kan tvingas att mottaga befattningen, kan det befaras

att det ofta skall blifva svårt att erhålla Lämplig person. Det synes
mig som om både ordföranden och ledamöterna borde vara aflönade
och att kostnaden härför borde utgöras af staten eller åt pensionsfonden
;

vid §§ 45 och 49. Hvem skall bekosta de delgifningar, som föranledas
af dessa §§?

vid § 50. För att ordföranden skall få söka ändring i pensionsnämndens
beslut, bör han väl till nämndens protokoll hafva anmält sin
reservation mot beslutet.»

Rådmannen Sellgren afgaf följande yttrande:

»Då det å ena sidan ju är statens eller kommunernas pligt att
bereda understöd åt alla samhällsmedlemmar, som icke genom eget
arbete kunna sig försörja och som sakna egna medel samt vård och
underhåll af annan person, samt det å andra sidan torde vara en pligt
för alla i samhället, hvilka ega förmåga, att till sådant underhåll lemna
bidrag; så tror jag för min del att denna samhällspligt skulle i vårt
land kunna lämpligast fullgöras om uti de redan befintliga lifränteanstalterna
och uti dylika, som för ändamålets vinnande borde ytterligare
upprättas, vid hvarje barns födelse för dess räkning insattes en viss
mindre penningesumma. Denna samhällspligt skulle först och främst
åligga föräldrar i mån af tillgångar och skatteförmåga.

Derefter skulle staten och kommunerna ikläda sig de ytterligare
förpligtelse!-, som behofvet kräfde.

Fastän insättningen skulle ega rum för alla barn, borde förmånen
att tillgodonjuta pension måhända endast tillerkännas dem, som deraf
blefve i behof. Med andra ord: genom dylika insättningar uti lifränteanstalter
skulle, för att begagna herr A. P. Danielsons ord uti hans
reservation, »skattebidragen till arbetarnes pensionering blifva, — som
sig bör, — en för hela landet gemensam angelägenhet samt en hvar
bidraga dertill i mån af sina tillgångar, utan att endast en samhällsklass,
arbetsgifvarne, oskäligen betungades». — Här är emellertid icke platsen
att närmare angifva de grunder, hvarpå en dylik plan, som sj-nes mig
vara långt ifrån outförbar, skulle kunna realiseras. Och ehuru jag sålunda
är lifligt öfvertygad, att frågan om arbetarnes pensionering borde
under närvarande förhållanden lösas i den riktning, som af mig här
ofvan angifvits, samt jag håller före att det framstälda förslaget har föga
utsigter att blifva såsom lag antaget, till följd af dermed förknippade
dryga kostnader och andra stora svårigheter, vill jag, som, finner herr
A. P. Danielsons reservation väl grundad, likväl i öfrigt instämma uti
det yttrande, som af rådmannen Mellin i saken afgifvits.» Som ofvan.

In fidem

Oskär Mellin.

Bilaga 2.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län.

Med tillkännagifvande att något yttrande från vederbörande fabriksoch
handtverksföreningar in. fl. här i staden icke till magistraten inkommit
öfver det landshöfdinge-embetets skrifvelse den 8 sistlidne juli
följ ak tiga underdåniga betänkande, angående arbetareförsäkring, får
magistraten såsom infordradt utlåtande i ämnet vördsamt anföra, att
magistraten mot samma betänkande icke har något att erinra.

Vesterviks rådhus den 2 oktober 1893.

På magistratens vägnar:

L. W. AHLMARK.

F. Wallander.

Bilaga 3.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

I anledning af komiténs för afgifvande af förslag angående arbetareförsäkring
underdåniga betänkande får magistraten afgifva nedanstående
utlåtande.

Det må väl anses befogad!, att staten träder emellan för att bereda
arbetare tillfälle till pension vid uppnådd hög ålder, då arbetsförmågan
är i aftagande, eller vid inträffande olycksfall i arbetet; men
att grunda en sådan pension sinrättning på tvångsförsäkring på sätt
komitén föreslagit och lägga tvånget på arbetsgivare och dem, som
hafva fast arbetsanställniug, synes magistraten stå i strid med ej mindre
den allmänna grundsats, att hvarje fri svensk medborgare, som icke är
omyndig eller i konkurstillstånd försatt, eger öfver sig och gods sitt
råda, än ock mot de grundsatser om frihet och ekonomisk sjelfansvarighet,
ä hvilka den nu varande svenska näringslagstiftningen är bygd;
hvarförutan tvånget skulle verka förslappande på arbetarebefolkningens
moralité, hvilken deremot skulle höjas, om genom statens mellankomst
tillfälle till sjelfhjelp genom frivilligt ingående uti af staten understödd

och under offentlig kontroll stående pensionsanstalt åt nämnda befolkning
bereddes. Det ekonomiska understöd, staten skulle behöfva lemna,
vore hufvudsakligen att bestrida kostnaderna för förvaltning och kontroll
och möjligen med något understöd till den fond, som skulle bestrida
pensioner till dem, som genom olycksfall blefve oförmögne till arbete.
Någon anledning att befara, att en sådan pensionsanstalt icke skulle
vinna anslutning, torde icke förekomma; ty sedan allmänheten val hunnit
sätta sig in i förhållandena med en sådan pensionsinrättning som den
nämnda, lärde den sig nog så småningom att inse fördelarne af att
ingå i densamma och antalet ansökningar om inträde deri skulle sannolikt
år efter år ökas utan något tvång å statens sida. Ett exempel på
ett liknande fall hafva vi här i landet uti sparbanker^, hvilka utan
något yttre tvång af allmänheten uppmuntras, och i hvilka insättarnes
antal årligen ökas i så hög grad, att sparbankerne nu mera nått en
utveckling, hvarom man för några tiotal år tillbaka icke haft någon
aning. Till denna utveckling har i viss mån äfven bidragit det förhållande,
att sparbankerne varit tillgängliga för alla klasser af medborgare,
hvilket förhållande borde vara enahanda med försäkringsinrättningen
för att densamma skulle kunna af allmänheten med förtroende omfattas
och icke på sätt, som af komitén föreslagits, varda inskränkt till vissa
klasser af arbetare. Det obligatoriska uti arbetsgifvarnes deltagande
medelst utgifter enligt komitérades förslag kommer att verka förlamande
och såsom ett tryck på näringarne, i följd hvaraf arbetsgifvarne
förväntas att försöka att på hvarjehanda sätt kringgå lagen för undvikande
af de med försäkringstvånget förenade dryga afgifter. Äfven
husbönder kunna förväntas att till undvikande af extra utbetalningar
för tjenstehjonen framdeles uraktlåta att så vidt ske kan städja tjenare
till årstjenst, utan i stället antaga dem på obestämd tid, hvarigenom
det husbönder - och tjenare till ömsesidig nytta pålagda band genom
legostadgan skulle komma att upplösas. Det är derföre enligt magistratens
uppfattning af nöden att försäkringstvånget upphäfves och att
deltagandet i försäkringen blifver frivilligt och utsträckt till alla klasser
af medborgare, som icke förut på grund af sin ställning såsom embetseller
tjenstemän äro delaktige i pensionsinrättning, och då i följd af
denna uppfattning hela komiténs förslag tarfvar en sådan omarbetning,
att försäkringstvånget borttages, torde yttrande af magistraten öfver
förslagets särskilda delar, såsom varande grundadt på försäkringstvång,
icke erfordras.

Vimmerby den 21 oktober 1893.

O. G. WAHLBERG.

Fredrik Svärtning. Ludvig Strömert.

d. Fr. Frostrom.

Bilaga 4.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län.

I följd af skrifvelsen den 8 sistlidne juli får, sedan intet annat
yttrande försports, stadsstyrelsen för sin del i afseende på underdåniga
komitébetänkandet om arbetareförsäkring vördsamt tillkännagifva, att
oregelbundenheten inom arbetarebefolkningen med hänsyn till löneförmåner,
arbetsställen och hemvist ger anledning befara flerahanda svårigheter
vid tillämpningen af det ifrågavarande lagförslaget, i händelse
detsamma utan ändring vinner stadfästelse.

Borgholm den 9 oktober 1893.

För stadsstyrelsen
L. F. SJÖBOHM.

Bilaga 5.

Till Kougl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län.

Med anledning af landsliöfdingeembetets order såväl i länskungörelserna
för den 8 sistlidne juli, n:r 149, som ock i särskild skrifvelse
samma dag har magistraten erinrat vederbörande att i händelse af befogenhet
yttra sig angående komiténs för afgifvande af förslag om arbetareförsäkring
betänkande; och får magistraten, som för sin del ej
har något att erinra i afseende på ifrågavarande förslag, vördsamt anmäla
att något yttrande i ämnet icke till magistraten afgifvits.

Oscarshamns rådhus den 21 oktober 1893.

o .

A magistratens vägnar:

B. A. KINDGREX.

9:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Såsom infordradt yttrande öfver nya arbetareförsäkringskomiténs
förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig
oförmåga till arbete, får länsstyrelsen anföra, att då detta förslag
afser en fråga, hvars snara lösning anses vara af framstående vigt, och
då förslaget synes vara bygdt på riktiga grunder och genomfördt med
klarhet och följdriktighet, länsstyrelsen anser detsamma vara förtjent
af framgång. Den enda anmärkning länsstyrelsen har att framställa,
är att bestämmelsen derom att hvarje socken skall utgöra ett pensionsdistrikt
ej torde kunna, genomföras, då vissa socknar, åtminstone här
på Gotland, äro af så ringa omfattning att lämpliga personer till bildande
af pensionsnämnd der ej finnas, och derjemte de försäkringspligtiges
antal så ringa, att särskildt pensionsdistrikt för dem ej erfordras,
hvarföre sagda bestämmelse anses böra ändras så att två eller
tre socknar kunna bilda ett pensionsdistrikt.

Något yttrande i frågan från arbetareföreningar eller andra har
icke hit inkommit, ehuru uppmaning dertill fram stälts i utgången länskungörelse.
Visby i landskansli den 8 november 1893.

E. POIGNANT.

Johan Hambrceus.

10:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

I enlighet med Eder i skrifvelse af den 20 juni detta år meddelade
föreskrift, bär Kongl. Maj:ts befallningshafvande lemnat de i skrifvelsen
uppräknade föreningar och personer tillfälle att afgifva yttrande öfver
komiténs för afgifvande af förslag angående arbetareförsäkring under -

dåniga betänkande; ocli får Kong]. Maj:ts befallningshafvande härmed
aflemna yttranden från »fabriks- och handtverksföreningen i Karlskrona»
samt »Karlskrona arbetareförening)), med tillkännagifvande, att från öfriga
städer inom länet eller landsbygden icke aflemnats eller inkommit
yttrande, ehuru ej blott tryckta exemplar af betänkandet för sådant
ändamål jemväl tillstälts fabriks- och handtverksföreningen och arbetareföreningen
i Karlshamn samt arbetareföreningarna i städerna Sölvesborg
och Ronneby, utan äfven kungörelse, till allmänhetens kännedom och
efterrättelse, utfärdats, på sätt inhemtas dels af bilagda skrivelser från
magistraterna i dessa städer och dels af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
jemväl bifogade kungörelse.

För egen del får Kongl. Majlts befallningshafvande afgifva följande
utlåtande.

Hvad först vidkommer den grundsats, som vid uppgörandet af
ifrågavarande lagförslag blifvit följd, att arbetsgifvaren och arbetstagaren
skola med enahanda, men staten allenast med ett jemförelsevis ringa
belopp bidraga till pensioneringen, så anser Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att. denna grundsats, i hvad den berör arbetsgifvaren, saknar
stöd såväl i fråga om det inom riket redan förefintliga pensionsordnande
som ock uti de af komiterade åberopade författningar.

I förra afseendet tillåter sig Kongl. Maj:ts befallningshafvande endast
att hänvisa till innehållet af de tid efter annan för berörda pensionsordnande
faststälda och utfärdade reglementen, hvilka alla äro
bygda på den grundsats, att de, som af pensionsordnandet direkt draga
gagn, jemväl äro pligtig^ att bestrida de dermed förbundna utgifter;
och, beträffande den af komiterade åberopade lagstiftningen, så afser
densamma, der den efterlefves, i regel ej annat än att bestämma skyldighet
för arbetsgifvaren att lemna understöd åt hos honom anstälda
arbetare, om och när de sig sjelfve icke kunna försörja. En sådan arbetsgifvarens
skyldighet, som först inträder, sedan han under en längre
tidsperiod i sitt arbete förbrukat arbetarens arbetskrafter, är, vill det
synas, af helt annan natur än den skyldighet, som, enligt förslaget,
skulle åligga arbetsgifvaren, nemligen att under den tid arbetaren är fullt
arbetsför årligen lemna bidrag till hans pensionerande.

I ena fallet föreligger en fattigvårds-, men i andra fallet en pensionsfråga.

Komiterade sjelfva hafva också icke helt genomfört sin för pensioneringen
uppstälda grundsats. I fråga om den nuvarande generationens
intagande i försäkringen, hafva komiterade frångått densamma
och af hänsyn till det vigtiga statsintresse, som dermed ansåges vara
förbundet, föreslagit, att staten skulle ensam bestrida den derför erforderliga
kostnaden.

Med detta komiterades förslag stämmer det således väl öfverens

Öl

att anse, det pensioneringen af samtliga ifrågakomna arbetsklasser i
sjelfva verket är ett statsintresse, som skall främjas, och, då så är, borde
också staten sjelf direkt fullgöra alla de förbindelser, som, för främjandet
af detta intresse, finnas erforderliga.

Enligt förslaget skulle emellertid staten ej komma att till pensioneringen
bidraga med mera än jemförelsevis obetydliga belopp, uppgående
under första, andra, femte, sjette, fjortonde och femtonde försäkringsåren
till 3,000, 8,000, 23,000, 3(i,000, 400,000 och 000,000
kronor och först under det trettionde året till omkring tre millioner,
under det att arbetsgifvarne redan första året skulle komma att bidraga
med omkring 4,750,000 kronor, som, sedan försäkringen varit i verksamhet
femton år, skulle uppgå till 5,867,500 kronor.

Det förefaller derför, som hade komiterade handlat mest välbetänkt,
om de, på tal om grunderna för deltagandet i kostnad för pensioneringen,
helt enkelt förklarat, att från rättvisans och billighetens synpunkt
icke kan härledas skyldighet för arbetsgifvaren att till arbetstagarens
pensionerande bidraga.

Af hvad sålunda blifvit sagdt, följer, att Ivongl. Maj:ts befallningshafvande
icke kan annat finna än att staten, som jemte arbetstagaren,
är intressent i pensioneringsföretaget, borde fullgöra den bidragsskvldighet
till pensioneringen, som, enligt förslaget, skall åligga arbetsgifvaren,
äfvensom att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i frågan omfattar
den åsigt, som ena ledamoten i komitén, riksdagsmannen A. P.
Danielson uti afgifna reservationen uttalat och för hvilken Kongl. Maj:ts
befallningshafvande jemväl hade att åberopa de af honom för denna
åsigt framhållna skäl och omständigheter. Men, då Kong]. Majrts befallningshafvande
hyser den öfvertygelse, att hans förslag, huru väl
grundadt det än är, icke, till följd af de dryga kostnader, som detsammas
genomförande skulle vålla statsverket, har någon utsigt till
framgång, finner Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som till fullo inser
vigten och betydelsen deraf, att den så kallade arbetarefrågan så fort
och på ett så tillfredsställande sätt som möjligt vinner sin lösning, sig
böra till antagande förorda den från tyska lagen angående invaliditetsoch
ålderdom sförsäkring hemtade anordning, att arbetsgifvaren bör,
med försäkringstagaren och staten bidraga till pensioneringen.

Det är eljest uppenbart, att, derest staten fullgjorde arbetsgifvarens
bidragsskyldighet, det för pensionsväsendet i sin helhet skulle inträda
och förefinnas en vida mer betryggande och säker tillvaro än som är
att emotse i och med arbetsgifvarens nödtvungna fullgörande af denna
skyldighet.

Emot de grunder i öfrigt, på hvilka förevarande försäkrings ordnande
är bygdt, har Kongl. Maj:ts befallningshafvande ej något att
erinra.

Kongl. Majrts befallningshafvande öfvergår härmed till framställande
af de anmärkningar mot lagförslaget, hvartill granskningen i öfrigt föranledt.

Till en början torde härvid böra påpekas, att komiterade ej affattat
sitt lagförslag i en form, som åskådliggör innehållet och underlättar
läsningen. Förslaget, alfattadt i paragrafföljd, innehåller nemligen icke
någon indelning i rubriker. För dem, h vil k a i eget intresse studera
eller äro satta att tillämpa lagen, är en sådan indelning väl behöflig.
Den tyska lagen i ämnet, hvilken komiterade vid uppgörandet af sitt
förslag eljest anlitat, är affattad i rubriker.

§ I I

paragrafen torde böra ingå en bestämmelse om, att lagförslaget
ej afser andra personer än svenska undersåtar.

Bestämmelsen i mom. 2 af paragrafen, att tillfällig sysselsättning
medför försäkringsskyldighet, så snart arbetstagaren är »under alla
söckendagar i en kalendervecka» hos samma arbetsgifvare sysselsatt,
innebär en anvisning hurusom arbetstagare, i förening med arbetsgifvaren,
skall kunna ständigt, vecka efter vecka, undandraga sig försäkringsskyldighet,
genom att en dag i hvarje vecka frigöra sig från
arbete hos arbetsgifvaren.

Då frågan, huruvida den tillfälliga sysselsättningen innebär skyldighet
för vederbörande att föranstalta om försäkring, är, enligt § 28,
föremål för pensionsnämndens pröfning, hemställer Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
att ur momentet uteslutes anmärkta bestämmelsen
såsom obehöflig.

§ 4.

På det hvarje tvekan måtte häfvas om hvad orden »sig försörja»
rätteligen innebära, föreslår Kong!. Maj:ts befallningshafvande, att dessa*
ord utgå ur paragrafen samt ersättas med orden »skaffa sig sjelf försörjning»,
hvilka böra inflyta näst efter orden »ur stånd att».

§ 13-

Komiterade hafva icke angifvit något skäl, hvarför endast hälften
af erlagda pensionsafgiften bör, i fall som i § 9 förutsättes, till arbetstagaren
återbetalas. Då arbetsgifvaren icke återfår någon del af de afgifter,
han inbetalt, synes billigheten kräfva, att arbetstagaren återfår
hela sin inbetalda afgift. Detta bör desto hellre kunna ega rum, som
enligt hvad komiterade uppgifvit, de belopp, som sålunda kunna åter -

kräfvas, ofta blifva obetydliga. För arbetstagaren hafva de dock alltid
en viss betydenhet.

§ 14-

Det förefaller som skulle det i paragrafen först omnämnda fall*
eller att den försäkrade, för att tidigare åtkomma pension, »uppsåtligen»
ådrager sig oförmåga till arbete, böra i första hand göras beroende af
pensionsmyndigheternas, på föregående undersökning och utredning
grundade pröfning och beslut, men att, om den försäkrade är med utgången
missnöjd, honom må vara obetaget att vid domstol anhängiggöra
sin talan, hvarvid frågan om ansvar för brottsligt förfarande jemväl
kan komma till afgörande efter befogenhet. Att åter mistning af
rätt till pension skulle vid ådragen oförmåga till arbete, vållad af gröfre
brott, grundas på »straffrättslig dom», ligger i sakens natur.

, § 20-

Derest meningen är, att postanstalterna skola försälja pensionsböcker
och vid deras »utlemnande» förse dem med de personers namn,
födelseår och adress, för hvilkas räkning de blifvit inköpta, så förefaller
det som skulle ett sådant åliggande komma att allt för mycket inkräkta
på den tid, som postanstalterna för egna göromål hafva till sitt förfogande;
och då med den föreslagna anteckningen vid böckernas »utlemnande»
torde afses, att försätta dem i ett från början ändamålsenligt
skick och derför eu viss noggranhet vid anteckningen böra iakttagas,
torde besväret med anteckningen lämpligast böra uppdragas antingen
åt särskilda personer emot någon ersättning, som statsverket bekostade,
eller ock, och helst, åt pensionsnämnderna.

§ 26.

Då i paragrafen icke omnämnes tid eller ordning för den klagan,
som, i följd af fördelning af pensionsdistrikt, kan uppkomma, hemställer
Kongl. Maj ds befallningshafvande, att i paragrafen ingår bestämmelse
om, att för klagan iakttages hvad kommunallagarne, rörande besvär i
kommunalangelägenheter, bestämma.

Af motiverna till paragrafen framgår, att komiterade förestält sig
det vederbörande kommunalmyndighets beslut, eller klagan i anledning
deraf skulle kunna i annan än nu föreslagen ordning underställas Kongl.
Maj ds befallningshafvande, eller pröfvas af Kongl. Majd.

§ 28.

Derest det här ofvan, under § 20 omförmälda uppdrag anses tillkomma
pensionsnämnderna, bör i förevarande paragraf jemväl intagas
åliggande för nämnderna att sådant fullgöra.

§ 29.

Det gifves icke någon skälig anledning dertill att i stad, der stadsfullmäktige
finnas, val af ledamöter och suppleanter skulle verkställas
af allmänna rådstugan med förbigående af stadsfullmäktige.

Jemväl i det fall, att stad indelats i flera distrikt, torde stadsfullmäktige
böra anställa val af det i särskilda distrikten erforderliga antalet
ledamöter och suppleanter. Stadsfullmäktige hafva nemligen sig
ombetrodt allmänna angelägenheter af vida större vigt och betydelse
för kommunen än de i förevarande paragraf omförmälda.

Till följd häraf torde paragrafen böra ändras till öfverensstämmelse
med hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande sålunda ifrågasatt.

§ 32.

Paragrafen innehåller icke bestämmelse om påföljd för det omnämnda
förfarandet af arbetsgifvaren, endast en erinran om att detsamma
ej bör eg a rum. Den tyska invaliditets- och ålderdomsförsäkringslagen
innehåller dock bestämmelse om straff för dylikt förfarande.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemställer derför om införande
i lagförslaget af lämplig straffpåföljd, eller, om sådan ej anses behöflig,
att paragrafen ur lagförslaget utgår.

§ 35.

De i denna paragraf föreslagna böter äro orimligt högt tilltagna,
synnerligen i fråga om ordförande och dennes suppleant. Om man betänker
att med ordförande- och ledamotsskap i pensionsnämnderna icke
är förenad godtgörelse för arbetet och att befattningarna sålunda äro
att betrakta som förtroendeposter, så framträder anmärkta förhållandet
ännu bjertare.

Då någon anledning ej förefinnes för antagandet att nu ifrågasatta
förtroendeuppdrag icke skulle komma att lika nöjaktigt och pligttroget
fullgöras som förhållandet i regel synes vara i fråga om de kommunala
uppdragen, föreslår Kongl. Maj:ts befallningshafvande, ej blott att böterna
bestämmas till enahanda belopp för ordförande och dennes supp -

leant som för ledamot och dennes suppleant, utan äfven att böterna
nedsättas till belopp, som äro i gällande kommunallagar bestämda för
uteblifvande från sammanträde.

§ 40.

Enligt paragrafens lydelse, skall godtgörelse för »skrifmaterialier,
postporto och skrifvarehjelp» åt pensionsnämnderna lemnas af respektive
kommuner.

I § 52 åter sägs det, att »kostnaden för förvaltningen» skall bekostas
af statsverket.

Då nu ifrågakomna utgifter uppenbarligen äro att hänföra till kostnad
för pensionsförvaltningen och då staten är föreslagen att till pensioneringen
bidraga endast med jemförelsevis mindre belopp, vill det
synas som billigheten fordrade att staten bestridde dessa utgiftsposter.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemställer alltså, att orden »hvilken
godtgörelse skall af kommunen lemnas» må ur paragrafen uteslutas.

§ 55.

Likasom komiterade visat en synnerlig benägenhet att på andra
öfverflytta hvad staten borde fullgöra, så återfinnes en och samma benägenhet
i fråga om att på postverket lägga en del af förvaltningsbesvären
i och för pensioneringen, alltid af den bevekelsegrund att
staten må så litet som möjligt besväras med utgifter. Så hafva komiferade
i § 19 föreslagit, att pensionsmärkena skulle genom postverket all- *
mänheten tillhandahållas, uti motiverna till § 20 ifrågasatt, att pensionsböckerna
skulle af postanstalterna utlemnas och af dem förses med
namn, födelseår och adress på den person, för hvilkens räkning pensionsboken
blifvit inköpt, samt uti förevarande paragraf föreslagit, att
utbetalning af pensionerna skulle verkställas genom postverket.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som redan under § 20 uttalat
sig om det deri ifrågasatta uppdrag, anser, att med utbetalningen af
pensionerna kan ordnas så, att postverket dermed ej besväras. I sådant
hänseende föreslår Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att det så
förhålles, att pensionstagaren till pensionsnämnden i den ort, der han
bor, i god tid före hvarje qvartal inlemnar prestbetyg, qvitto och skriftlig
uppgift på sin postadress, att nämnden, efter granskning af dessa handlingar,
insänder dem i rekommenderadt bref till pensionsstyrelsen, som
öfverstyr pensionsbeloppet, i form af värdeförsändelse, direkt till pensionären.

§ 58.

Om Kongl. Maj:ts befallningshafvande vid förslaget i § 35, beträffande
böter för vederbörandes i pensionsnämnd obehöriga uteblifvande
från sammanträde, anmärkt, att böterna blifvit orimligt högt tilltagna,
så kan Kongl. Maj:t,s befallningshafvande, i fråga om böter för
arbetsgifvares underlåtenhet att fullgöra hvad honom, enligt § 21 i afseende
å pensionsmärkens infästande åligger, icke undertrycka den anmärkning,
att sistnämnda böter, 5 till 50 kronor, deremot blifvit allt
för lågt satta.

Den tyska invaliditets- och ålderdomsförsäkringslagen bestämmer
för underlåtenhet af enahanda beskaffenhet, som nu föreligger, straff
af till och med 300 mark.

Det är sålunda allt skäl för att höja bötesbeloppet i lagförslaget,
exempelvis till 100 eller 150 kronor.

§ 60.

I enlighet med sist nämnda tyska lag, från hvilken stadgandet i
denna paragraf är hemtadt, är aftal utaf förevarande beskaffenhet —
utöfver det att aftalet förklaras vara utan rättslig verkan — jemväl
som brottsligt ansedt och är förfarandet belagdt med straffpåföljd af
böter, högst 300 mark, eller lindrigare fängelse.

Det i paragrafen omförmälda förfarande är lika såväl brottsligt som
det, hvilket i 59 § omnämnes, och hvilket är med straff belagdt. Det
finnes följaktligen icke någon giltig anledning hvarför förfarandet enligt
denna paragraf icke skulle medföra annan än den rent civilrättsliga
påföljden, att aftalet vore utan rättslig verkan.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande hemställer derför, att förfarandet,
derest det ej är straffbart enligt allmän lag, medför för vederbörande
en straffpåföljd af böter till enahanda belopp, som § 59 upptager.

§ 61.

De personer, hvilka, enligt § 35 äro underkastade böter för uteblifvande
från sammanträde, innehafva ett kommunalt uppdrag närmast
att hänföra till de uppdrag, som omförmälas uti kommunallagarne.

Då kommunalfullmäktige och kommunalnämnder ega rätt att för
uteblifvande från sammanträde fälla sina medlemmar till stadgade böter,
lärer hinder ej heller möta för pensionsnämnderna sjelfva att, med hänsyn
till sina medlemmar, på enahanda sätt förfara.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande föreslår alltså, att antingen § 35
eller förevarande paragraf undergår en häremot svarande ändring.

Slutligen återstår för Kongl. Maj:ts befallningshafvande att uttala
sitt omdöme öfver lagförslaget i sin helhet. Bygdt som det är på den
tyska lagen i ämnet, hvilken sedan flera år varit i tillämpning och utarbetadt,
som det vill synas, med omsorg och blick för de praktiska
förhållanderta, förefinnes sålunda en god grund för antagandet att förslaget,
upphöjdt till lag, skall komma att motsvara ändamålet med dess
stiftande. Med uttalande af detta omdöme bär Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ingalunda förbisett de svårigheter, som komma att uppstå
vid lagens tillämpning, innan de folkklasser, för hvilka lagen tillkommit,
blifvit medvetna om de fördelar, dem genom lagen komrqa att beredas.
Det ligger derför stor vigt uppå, dels att pensionsnämnderna, hvilka i
första hand hafva att tillämpa lagen, blifva besatta med personer, som
äro genomträngda af nit och intresse för det med lagen afsedda ändamål
samt med förstånd och urskiljning tillämpa lagen, så att densamma
redan från början ej möter allt för stort motstånd och ovilja hos de
klasser af befolkningen, för hvilka den är afsedd, dels att, till ledning
för pensionsnämndernas omdöme och till lättnad för arbetstagaren och
arbetsgivare^ till tryck befordras och samtliga till hända hållas korta,
lättfattliga och bestämda föreskrifter om hvad en hvar af dem enligt
lagen åligger, dels ock att arbetstagaren, i fråga om försäkringens
genomförande, så litet som möjligt kommer att dragas med kostnad
och besvär utöfver hvad i och för sjelfva pensioneringen erfordras.

Karlskrona i landskansliet den 27 oktober 1893.

. GOTTH. WACHTMEISTER.

Carl Cristoplierson.

Bilaga 1.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län.

Sedan Karlskrona arbetareförening genom skrifvelse från stadens
magistrat den 15 sistlidne juli erinrats derom, att, derest föreningen
önskade afgifva något yttrande öfver det af nya arbetareförsäkrings -

komitén utarbetade »förslag till lag angående försäkring för beredande
af pension vid varaktig oförmåga till arbete», den hade att dermed till
Kongl. Maj:ts befallningshafvande inkomma före den första oktober,
har föreningen, som ansett sig särskildt böra fästa sig vid sådana delar
af förslaget, som på ett mera direkt sätt beröra arbetarnes intressen,
vid sammanträde denna dag beslutit att öfver nämnda förslag afgifva
följande uttalanden.

I likhet med herrar komiterade anser Karlskrona arbetareförening,

att det är önskvärdt, att en allmän arbetare försäkring för vårt
land kommer till stånd,

att försäkringen bör ordnas genom statsmagternas ingripande, dels
medels för ändamålet nödiga lagstiftningsåtgärder och dels medels upprättande
af en riksförsäkringsanstalt med ett för densamma särskildt
inrättädt centralt embetsverk med uppgift att handhafva ledningen af
och kontrollen öfver det ifrågavarande försäkringsväsendet, samt

att försäkringen, åtminstone tillsvidare, bör blifva helt och hållet
obligatorisk, så att försäkringsrätt och försäkringspligt sammanfalla för
alla dem, som blifva under försäkringsanstalten inbegripne.

I afseende på frågan, huru en dylik allmän arbetareförsäkring, för
att blifva arbetarebefolkningen till största möjliga gagn, bör i detalj
anordnas, har deremot arbetareföreningen, såsom af det följande framgår,
i vissa delar kommit till eu, ifrån hvad komiterade föreslagit, afvikande
mening.

Arbetareföreningen beklagar, att komiterade icke bättre än som
skett lyckats att bereda tillträde till försäkringens förmåner äfven förde
s. k. lösa arbetarne. Med de i förslaget gifna bestämmelserna torde
t. ex. för en mängd vedsågare, tvätterskor, strykerskor, sömmerskor
m. fl., som gå omkring och förrätta tillfälligt arbete, utsigten att vinna
pensionsrätt'' och ännu mera utsigten att vinna rätt till en i någon mån
ökad pension icke vara synnerligen stor. — Skulle icke dylika arbetstagare
och deras arbetsgivare, der de sins emellan kunna enas om att föra
nödiga anteckningar öfver arbetsdag ar ne, åtminstone kunna erhålla rätt att
fä räkna sex arbetsdagar såsom hel arbetsvecka och derför erlägga pensionsafgift,
äfven om dessa arbetsdagar icke råkat att falla inom samma kalendervecka
?

Alldenstund det medför samma olägenheter i ekonomiskt hänseende,
i fall en person, som för sitt uppehälle är beroende af sin arbetsförmåga,
blir invalid i statens eller i kommunens eller i en enskild persons
tjenst, så har föreningen ansett, att i slutet af 2:a paragrafens
första punkt borde göras tillägget: för hvilkas pensionering staten eller
vederbörande kommun förbundit sig att draga försorg.

Enligt lagförslaget skall ingen ega rätt att undfå pension, så vida
icke pensionsafgifter blifvit för minst 260 veckor erlagda. Undantag

ifrån denna regel är endast medgifvet för dem, som blifva invalida
genom olycksfall. Att ett sådant undantag här måste göras, var helt
enkelt nödvändigt, på det att icke de försäkringspligtige under »väntetiden»
skulle blifva nödsakade att låta olycksfallsförsäkra sig på annat
håll. Ty värr har emellertid den i § 10, mom. 2, härom gifna bestämmelsen
blifvit på ett mindre lyckligt sätt formulerad. Anmärkningen
gäller särskildt den i nämnda moment inskjutna restriktionen: »som inträffat
under tid, då försäkringspligtig anställning innehades». -— Huru
skola dessa ord tolkas; d. v. s. i hvilka fall är det, som den här tillförsäkrade
förmånen icke skall få tillgodonjutas? — År det månne
meningen, att denna särskilda försäkringsförmån väl under alla omständigheter
skall tillgodokomma alla dem, som innehafva lagstadd tjenst
eller annan, i följd af för viss tid gällande aftal, dermed jemförlig anställning,
men deremot icke skall eg a tillämpning på daglönare och
andra mera tillfälliga arbetare, utom under de tider, då desse äro i
försäkringspligtigt arbete sysselsatte — således icke gälla för dem
under alla dagar, ja, icke ens under alla tider af dygnet äfven under
arbetsdagarne —? Skulle detta vara meningen, dä är lagen, enligt
arbetareföreningens åsigt, i detta stycke icke tillfredsställande. Den
mera tillfällige eller s. k. löse arbetarens belägenhet är utan tvifvel i
de flesta fall ännu mera beklagansvärd än den lagstadde tjenarens, i
händelse de drabbas af olycksfall. Den förre har nemligen icke i likhet,
med den senare någon husbonde, som kan känna sig förpligtad att
taga vård om honom. Och ändock skulle desse s. k. löse arbetare,
oaktadt de få fullgöra samma skyldigheter till fonden som de lagstadde
tjenarne, icke vara berättigade till samma förmåner som dessa; utan,
om de ville vara olycksfallsförsäkrade under »väntetiden», så skulle de
vara nödsakade söka sådan försäkring särskildt och vidkännas de ytterligare
kostnader, som derför skulle blifva erforderliga. Sådant kan,
enligt arbetareföreningens åsigt, hvarken anses rättvist eller billigt. — Skulle
det åter varit komiterades mening, då de inflickade den nyss citerade
restriktionen, att de dermed ville säga, att den i momentet omnämnda
försäkringsförmånen icke skall ega tillämpning i fråga om sådana personer,
som genom öfvergång till annan lefnad sställning upphört att
vara försäkringspligtige, så har arbetareföreningen dervid intet annat
att erinra, än att den föreslagna lagtexten saknar önskvärd- tydlighet.
Den behöfver förtydligas ej blott i hvad den afser de försäkringspligtige
sjelfva, utan den bör äfven innehålla tydliga bestämmelser om, huruvida
momentet skall ega tillämplighet äfven på de försäkringspligtiges
hustrur.

En oklarhet af i någon mån liknande art vidlåder äfven den 7:e
paragrafen, om också der naturligtvis icke kan komma att råda någon
tvekan beträffande hustrurna såsom sådana.

Arbetareföreningen har funnit det synnerligen anmärkningsvärdt,
att enligt lagförslaget en stackars försäkringspligtig, som, innan han
ännu hunnit, att till fullo inbetala 200 pensionsafgifter, drabbas af obotlig
sjukdom, hvilken gör honom till arbete för all framtid oförmögen,
icke blott skall vara för alltid skild från försäkringen, utan till råga
på eländet äfven skall mista allt hvad han af sina knappa tillgångar
kan hafva hunnit inbetala till pensionsfonden. Man kan med skäl säga
mista, ty löftet i § 13, att, om han lefver, tills han fyller 60 år, han
då skall kunna få sina penningar tillbaka, måste för den obotligt sjuke
och i behof af hjelp varande arbetaren snarare förefalla som ett gäckeri
än som eu tröst. Sådan är emellertid den lott, som lagförslaget ställer
i utsigt för en arbetare, som t. ex. vid unga år blir såsom värkbruten
för alltid bunden vid sjukbädden; och det belopp, som arbetareförsäkringen
under namn af pensionsafgifter plockat ifrån honom, innan den
bortstötte honom, då han just som mest behöfde hjelp, kommer i olyckligaste
fall att uppgå till sextiofyra kronor och 75 öre, räntor oräknade.
—- Då emellertid en sådan verkan af den föreslagna arbetareförsäkringen
står i alltför uppenbar strid med försäkringens syfte och dessutom
vore både orättvis och obillig, och då de försigtighetsskäl, som tala
för bestämmande af en särskild väntetid, då det annars är fråga om
pensionering på grund af sjukinvaliditet, här icke kunna ega tillämplighet;
så har arbetareföreningen ansett sig böra påyrka, att, i händelse
det skulle bli fråga om, att förevarande lagförslag skulle erhålla
riksdagens och regeringens godkännande, den bestämmelsen då deri
äfven måtte införas, att försäkringspligtig, som af läkare styrkes vara
obotligt sjuk, och hvars ifrågavarande sjukdom är af den beskaffenheten,
att den gör honom till arbete varaktigt oförmögen, skall vara berättigad till
samma försäkringsförmåner, som lagen tillförsäkrar dem, som blifva invalida
till följd af olycksfall.

Hvilka oerhörda svårigheter det skulle erbjuda, i fall en dylik
riksförsäkringsanstalt äfven skulle öfvertaga en sådan i detalj gående
sjukinvaliditetsförsäkring, som nu ombesörjes af de många enskilda
sjukkassor, som arbetarne öfverallt i landet sinsemellan upprättat, inser
arbetareföreningen alltför väl. Det skall derför icke falla föreningen
in att anföra något klander emot förslaget i denna del, huru önskvärd!
det ock skulle varit, att på programmet kunnat beredas en plats för
denna i hög grad vigtiga del af arbetareförsäkringen.

Icke alldeles lika lätt har det deremot varit för föreningens medlemmar
att försona sig med tanken på, att den nya försäkringen icke
skulle komma att i sig upptaga den ibland landets arbetarebefolkning
föga mindre utbredda begrafningshjelpsförsäkringen, allrahelst här icke
kunnat förebäras något sådant hinder af försäkringsteknisk art som vid
frågan om sjukinvaliditetsförsäkringen.

Hvad beträffar den yttersta åldersgräns, vid hvilken allt erläggande
af pensionsafgifter skall upphöra och de ännu återstående försäkringspligtige
skola öfverflyttas på pensionsstat, så har arbetareföreningen
funnit, att denna gräns, då den satts till 70 år, blifvit allt för långt
framskjuten. Eljest är ju vanligt, att i vårt land personer, som innehafva
civil tjenst, betraktas såsom utslitne, då de hunnit till 05 års
ålder. Det lär icke i regeln förhålla sig annorlunda med kroppsarbetarnes
arbetskrafter; och Arbetareföreningen har för den skull icke
insett, af hvad skäl här ett undantag skulle göras ifrån en annars allmänt
erkänd regel.

Det har smärtat föreningen att se, att komiterade vid ordnandet
af barnförsäkringen, såsom de säga »af rena kostnadsskäl», helt och
hållet utestängt de s. k. »oäkta» barnen ifrån tillträdet till de förmåner,
som genom försäkringen skola komma att beredas de öfriga barnen.
Hvad hafva då dessa små stackars varelser, som man kallar oäkta,‘förbrutit,
eftersom de skola på detta sätt särskilt utpekas och frånskiljas
såsom icke varande värdige att, äfven om omständigheterna äro än så
ömmande, få komma i åtnjutande af samma omvårdnad från anstaltens
sida som de öfriga barnen? — En ändring af lagens bestämmelser i
syfte att bereda samma förmån åt alla barn till försäkrade, då barnen
förlorat sina försörjare, denne må hafva varit man eller qvinna, anser
föreningen vara i hög grad önskvärd. — Man synes för öfrigt i allmänhet
i lagförslaget icke hafva tänkt sig den möjligheten, att det
understundom äfven kan inträffa, att det är qvinnan i huset, som med
sitt arbete försörjer familjen, och att, då hon dör, det således kan vara
en familjeförsörjare, som går bort.

Hvad fördelningen af försäkringens kostnader beträffar, så har
arbetareföreningen funnit de grunder, som dervid blifvit följda, i hufvudsak
rättvisa eller åtminstone öfverensstämmande med på det sociala
området hos oss redan erkända och tillämpade principer; om föreningen
undantager frågan om det närmare bestämmandet af det belopp,
hvarmed staten bör kännas skyldig bidraga. Enligt komiterades beräkning,
hvars riktighet föreningen icke har någon anledning betvifla,
skulle en bland verkningarne af den föreslagna arbetareförsäkringen
blifva den, att utgifterna till den allmänna fattigvården skulle komma
att minskas med 40 procent. Tillämpas donna beräkning på 1890 års
fattigvårdskostnader, så skulle de 40 procenten der hafva kommit att
representera eu besparing af öfver 4,140,000 kronor. Nu motsvarar
emellertid det belopp, hvarmed statsverket, d. v. s. de skattskyldige i
landet, enligt komiterades förslag skulle komma att till försäkringen
bidraga, endast en årsutgift af 2,799,000 kronor, hvartill dock ytterligare
bör läggas kostnaden för förvaltningen. Det synes arbetareföreningen
uppenbart, att häraf framgår, att, i händelse den föreslagna

försäkringen träder i verksamhet, en ganska ansenlig lindring i de årliga
utskyld erna kommer att beredas den skattdragande befolkningen
och särskildt dem, som icke skulle hafva några större arbetsgifvarebidrag
att erlägga. På detta sätt skulle den nya arbetareförsäkringen
således komma att innebära och föra med sig en ganska afsevärd
skatteafskrifning för den mera burgna delen af befolkningen. Detta,
att hjelpa dem, som ingen hjelp behöfde, var emellertid icke hvad man
åsyftade med införandet af arbetareinvalidförsäkringen. Arbetareföreningen
anser det för den skull rättvist, att den vinst, som sålunda uppkommer,
i stället tillfaller arbetareförsäkring san stalten, samt att statsverkets
bidrag till denna anstalt följaktligen bör höjas med så mycket, som svarar
emot skillnaden emellan det belopp, hvartill nämnda bidrag i komiterades
förslag upptagits, och den verkliga besparing i fattigvård stunga, som uppkommer
i följd deraf, att försäkringen träder i kraft. Den ökning i inkomst,
som härigenom tillföres pensionsinrättningen, bör enligt arbetareföreningens
åsigt användas till höjande af de i komiterades förslag i
genomsnitt alltför knappt tillmätta invalidpensionerna.

Hvad beträffar den fördel, som de smärre yrkesidkarne, enligt
hvad komiterade påvisat, skulle hafva af arbetareförsäkringen, då de,
såsom förutvarande arbetare, äfven sjelfve i sin ordning skulle vara
försäkrade, och detta utan att de derföre numera hade någon afgift
att erlägga, hvilken förmån för dem skulle gälla såsom ersättning för
det bidrag de finge lemna till ai’betarnes pensionsafgifter; så har det
icke undgått arbetareföreningens uppmärksamhet, att denna förmån
icke — och således icke heller detta vederlag — kommer att existera
för den generation af smärre yrkesidkare, som redan finnes, då försäkringen
träder i verksamhet. För dessa smärre arbetsgivare, som sjelfva
ingen som helst direkt fördel hafva af den nya invaliditetsförsäkringen,
torde de afgiftsbidrag, som de skola vara nödsakade att erlägga, understundom
komma att kännas ganska betungande.

Hvad beträffar de bidrag till försäkringen, som de försäkringspligtige
sjelfve enligt förslaget skola hafva att erlägga, så finner föreningen
dem visserligen icke öfverstiga arbetarnes betalningsförmåga i
allmänhet ; men i betraktande af den omständigheten, att arbetarne derjemte
fortfarande skola komma att, åtminstone i det allra närmaste,
hafva samma utgifter som förut till sina sjuk- och begrafningskassor,
hvilka sjelfhjelpsanstalter i ingen mån komma att göras obehöfliga
genom den nya försäkringsinrättningen, så torde någon höjning af de
ifrågavarande bidragen utöfver de af komiterade föreslagna beloppen
icke under några, omständigheter böra ifrågakomma.

Då någon bokföring öfver antalet utgifter, som för eu försäkringspligtig
blifvit intill en viss tid erlagda, från försäkringsanstaltens sida
i regeln icke oftare skulle ifrågakomma, än då en pensionsbok blifvit

med märken fullsatt eller eljest obrukbar, så skulle det, om, såsom
komiterade ställt i utsigt, äfven pensionsmärken af högre valör finge
användas, lätteligen kunna komma att inträffa, att en pensionsbok kunde
komma att representera ett förhållandevis ganska högt värde, utan att
det någonstädes funnes en motanteckning, som styrkte innehafvarens
gentemot pensionsfonden förvärfvade rätt. Hvilken risk ett sådant förhållande
under vissa omständigheter skulle komma att medföra — i
fall boken t. ex. förkomme och egaren vore urståndsatt att förebringa
nödig bevisning rörande sina rättsanspråk — är lätt att inse. I afsigt
att söka förminska denna risk, har arbetareföreningen tänkt sig, att
det borde bestämmas, att inga andra pensiomnåirken än veckomärken
skulle få användas. Ett sätt att ännu ytterligare begränsa nämnda risk
vore att bestämma, att hvarje försäkringspligtig finge rätt att en gång
årligen uppvisa sin bok för vederbörande pensionsnämnd och der då få
i registret införd anteckning om sitt rättsförhållande till pensionsfonden.
Föreningen har velat framhålla vigten af, att något i denna väg föreskrifves
för att bättre betrygga de för säkring spligtiges rätt.

Enligt hvad komiterade sjelfve uppvisat, skulle det komma att
finnas en mängd personer, som visserligen skola hetas sjelfva hafva
förvärfvat sin pensionsrätt, men som det oaktadt, när de eu gång stå i
tur att blifva pensionerade, ingalunda hafva fullgjort de skyldigheter
gentemot pensionsfonden, som enligt försäkringskalkylen rätteligen
skulle ålegat dem för att göra dem berättigade till den pension de
enligt lagförslaget skulle ega att uppbära. Detta skall särskildt komma
att blifva förhållandet med dem, som, då de pensioneras, sedan längre
eller kortare tid tillbaka varit fritagne från att erlägga utgifter till
pensionsfonden på den grund, att de till följd af inträde i nya lefnadsförhållanden
icke längre varit att räkna bland de enligt lagen försäkringspligtige.
Genom pensionering af sådana personer ådrages försäkringsanstalten
tydligen en förlust; och denna förlust, som beräknats
motsvara ett, kapital af 9,400,000 kronor, hafva komiterade föreslagit
skola täckas genom statsbidrag. — Mot ett sådant ordnande af pensioneringen
för dessa personer, hvilka icke längre äro att räkna till
de klasser, för hvilka arbetarepensioneringen egentligen är afsedd, har
arbetareföreningen velat i så måtto inlägga en gensaga, att den förklarar,
att den omöjligen kan finna det vare sig rättvist eller tillbörligt,
att de skattdragande i landet skola åläggas bidraga till höjande af
pensionsbeloppen för sådana icke längre till arbetsklassen hörande
personer, äfven der desse befinna sig i en så god ekonomisk ställning,
att pensionerna för dem icke längre kunna anses ega betydelse af att
vara ett i någon mån afsevärdt bidrag till den årliga lefnadskostnaden.
Fn bestämd förmögenhetsgräns bör således i för säkring slag en fastställas,
utöfver hvilken, vid uträknandet af pensionens belopp, intet tillskott ifrån

här ifrågavarande andel af statsbidraget får tillgodoräknas. De härigenom
till pensionsfonden inbesparade medlen böra användas till förbättrande
af pensionsförmånerna för de öfrige pensionsberättigade.

Att pensionsmedel icke skulle utbetalas oftare än qvartalsvis, komme
att i hög grad förringa värdet af den hjelp pensionerna afser att bereda.
Då det gäller personer, som förut i regeln varit vane att erhålla aflöning
en gång i veckan, är det nästan orimligt att begära, att de nu,
då inkomsterna flöda mindre rikligt, skola ligga i förskott med 3 månaders
lefnadskostnad. Har man kommit lyckligt öfver den största
svårigheten, den nemligen att anskaffa sjelfva pensionsbeloppet, så bör
man icke låta en sådan fråga som den, på hvad sätt pensionerna skola
utbetalas, till så väsentlig del förstöra verkan af alla ens goda sträfvanden.
Allra minst får ett sådant skäl som det enda af komiterade
anförda, nemligen att man ej velat alltför mycket betunga postverkets
tjensteman, härvidlag vara afgörande. Pensionsmedlen böra för att blifva
till verkligt gagn för dem, för hvilka de äro af sedda, icke utbetalas med
längre mellanrum än en månad.

Att döma af yttranden i betänkandet har det varit komiterades
mening, att i pensionsnämnderna halfva antalet ledamöter och deras
suppleanter alltid skulle utgöras af sådana personer, som befinna sig i
ställning af försäkringspligtige. I bestämmelsen härom i lagförslagets
29:e paragraf heter det emellertid, att vid val af ledamöter i pensionsnämnd
skall iakttagas, »att två ledamöter och deras suppleanter utses
bland arbetsgifvare — samt två ledamöter och deras suppleanter bland
de försäkrade». I full öfverensstämmelse med denna formulering skulle,
såsom man torde finna, mycket väl alla ledamöterna i nämnden och
alla deras suppleanter kunna komma att utgöras af rena arbetsgifvare.
»Försäkrade» komma nemligen, såsom af komiterade sjelfva i betänkandet
mer än eu gång framhållits, äfven det stora flertalet af arbetsgifvare
vid yrkena, näringarne och handeln att vara. De hafva nemligen
i regeln först fått göra sina lärospån och börja sin bana såsom
arbetstagare och såsom sådana under någon tid varit i försäkringspligtig
ställning och då haft tillfälle att förvärfva sig pensionsrätt. —
Visserligen är det sant, att faran för, att nämnden skulle komma att
till sin sammansättning på det sättet förvanskas, som här antyddes,
icke skulle vara stor, på grund af den ordning som blifvit föreskrifven
för ledamöternas inval, men föreningen har dock ansett, att ordet »försäkrade»
på det anförda stället i 29:e paragrafen bör utbytas mot -^försäkring
spligtige», på det att ordalagen här må komma att på ett mera exakt
sätt uttrycka, hvad med lagbestämmelsen verkligen är äsyftadt.

För ledamot eller inkallad suppleant, som utan godkändt förhinder
från nämndens sammanträde sig afhåller, äfvensom för ledamot, som
vid inträffadt förhinder uraktlåter att underrätta suppleant, hafva komi -

terade i lagförslaget bestämt bötesbeloppet till 5 eller eventuel! 10
kronor, — det senare i händelse försummelsen föranledde, att nämnden
icke blef beslutsgill. Det förefaller arbetareföreningen, som hade
komiterade vid åsättandet af dessa bötesbelopp, i hvad de gälla de 4
arbetare, som skola vara i nämnden såsom ledamöter och suppleanter
invalde, icke tagit tillräcklig hänsyn till dylika personers förmögenhetsvilkor,
i synnerhet då man tillika besinnar, att nämnda befattningar
icke skola vara förenade med något arvode, utan skola betraktas såsom
rena hedersposter. Böterna äro äfven — i hvad de gälla arbetarne
— onödigt höga. De skulle nemligen, i hvad de afse dessa personer,
mycket väl kunna sättas till mindre än hälften och ändock varit
fullt effektiva, och detta senare är väl ändock hufvudsaken. För ledamot
af stadsfullmäktige, som gör sig skyldig till motsvarande försummelse,
äro böterna lägst 2 och högst 4 kronor, och der är det dock i
regeln fråga om samhällets mera förmögne medlemmar. — På grund
af dessa skäl har arbetareföreningen ansett sig böra föreslå, att de i
lagförslagets 35:e paragraf omhandlade böterna, i hvad de afse de tvenne
ledamöter och tvenne suppleanter, som äro utsedde bland de försäkringspligtige,
icke måtte sättas högre än de bötesbelopp, som för liknande fall
för närvarande äro stadgade i fråga om stadsfullmäktige.

Slutligen har Karlskrona arbetareförening velat uttala den önskan
och den förhoppningen, att det af nya arbetareförsäkringskomitén utarbetade
förslaget, hvilket föreningen för sin del funnit i allt väsentligt
hafva slagit in på rätta vägar för lösning af arbetareförsäkringsfrågan,
snarast möjligt måtte komma att efter nödigbefunna detaljändringar
läggas till grund för en allmän arbetareförsäkring för vårt land.

Karlskrona den 24 september 1893.

Å Karlskrona arbetareförenings vägnar:

P. A. KJELLBERG.

Carl H. Thörnberg.

Bilaga 2.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge län.

På uppmaning från magistraten i Karlskrona att afgifva yttrande
öfver »Nya Arbetareförsäkringskomiténs betänkande» har fabriks- och
handtverksföreningen i Karlskrona denna dag haft sammanträde och får
föreningen, under uttalandet af den stora önskvärdheten uti att en allmän
försäkringsanstalt för arbetare kommer till stånd, biträda komiterades
förslag till lag för sådan försäkring uti alla dess delar med undantag
af

l:o) Den föreslagna tiden för öfverflyttning på pensionsstat;

2:o) Det föreslagna sättet för arbetsgifvarnes bidrag till försäkringen
.

Hvad angår den föreslagna pensionsåldern, får föreningen uttala
nödvändigheten af att denna bör inträda vid 60 eller högst 65 års ålder,
då erfarenheten visar att vid denna tid kroppsarbetarne, för hvilka
försäkringen hufvudsakligen är afsedd, äro i behof af understöd, tillfölje
nedsatta kroppskrafter. Hvad åter angår arbetsgifvarnes tillskott till
försäkringen får föreningen rättvist föreslå, att denna må utgå med af
komitérade föreslagna 50 procent, men endast under de första 20 åren
efter försäkringens tillkomst och derefter med 25 procent; stödjande
föreningen denna sin framställning på gjorda antagandet, att allmänna
fattigvårdens bördor skulle i väsentlig mån minskas efter försäkringsanstaltens
20-åriga tillvaro och i följd deraf eu direkt skattelindring
uppstå för den öfriga befolkningen, hvilken ovilkorligen bör, i form af
motsvarande ökadt anslag från statsverket, bidraga till en institution,
som kommer att, blifva för hela nationen välsignelsebringande.

Den af herr Danielsson afgifna reservationen, i hvad det rör jordtorparnes
inbegripande under försäkringen, kan föreningen ej biträda, då
denna befolkning må anses såsom sjelfegande klass.

Karlskrona den 26 september 1893.

Fabriks- och handtverksföreningen.

På fullmäktiges vägnar:

G. ANDERSSON.

ll:o. Kong!. Maj.ts befallningshafvande i Kristianstads län.

Till Konungen.

I skrifvelse den 20 sistlidne juni tiar Eders Kongl. Maj:ts och rikets
kommerskollegium på grund af föreskrift i nådig remiss, anmodat
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande att afgifva underdånigt utlåtande
öfver nya arbetareförsäkringskomiténs underdåniga betänkande och
förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig
oförmåga till arbete; och får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i följd deraf underdånigst anföra följande.

Endast en mening lärer numera råda derom, att frågan om beredande
af ålderdomsförsäkring åt arbetarne är en af de vigtigaste för att
icke säga den vigtigaste af de frågor, som för det närvarande stå på
dagordningen i vårt land, och att en lycklig lösning åf densamma är
för hela vårt samhällsskick af så stor betydelse, att den bör åvägabringas,
äfven om andra samhällsklasser derigenom måste vidkännas stora
uppoffringar. I följd häraf torde icke heller mot syftet af det nu föreliggande
lagförslaget med fog kunna göras någon invändning. Huruvida
åter frågan derigenom erhållit sin lyckligaste lösning och med densamma
förknippade svårigheter på bästa sätt blifvit öfvervunna, är deremot
en sak, som icke är lätt att besvara.

I likhet med reservanten A. P. Danielsson anser Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande det icke vara med billighet öfverensstämmande,
att arbetsgifvarne åläggas skyldighet att till arbetarnes pensionering
bidraga med afgifter till lika stort belopp som arbetarne sjelfva.

Härigenom skulle påläggas arbetsgifvarne en börda, som helt sä- «
kert komme att för dem kännas synnerligen tryckande samt verka hämmande
eller dödande på all företagsamhet och som vida öfverstege hvad
arbetsgifvarne enligt den dem åliggande skyldighet att draga försorg om
sjuke eller ålderstigne arbetare nu äro pligtige att i sådant hänseende
utgifva. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser sig fördenskull
icke kunna biträda förslaget i hvad det rörer skyldighet för arbetsgivare
att betala försäkringsafgifter för sina arbetare och detta så mycket
mera, som det icke lider tvifvel, att arbetsgifvarne ändå komma att
i så måtto beröras af förslagets genomförande, att i följe deraf arbetarne
säkerligen icke torde uraktlåta att stegra sina anspråk på arbetslön.
Såsom i förslaget framhålles medför dess genomförande en icke
obetydlig lättnad i fättigvårdstungan i framtiden, och det är således

kommunerna som i första liand skulle draga fördel af frågans lösning.
Men att i följd deraf ålägga dem att bidraga till försäkringsafgifterna i
den mån dessa anses icke böra af arbetarne sjelfva betalas, torde icke
heller vara rättvist, enär en sådan börda skulle drabba kommunerna
högst olika och icke alltid efter måttet af deras betalningsförmåga. Utgår
man nu derifrån, att arbetarne sjelfva icke kunna eller böra vidkännas
hela kostnaden för försäkringsafgiften, torde icke återstå annat,
än att staten åtager sig tillskjuta hvad till arbetareförsäkringens åvägabringande
erfordras utöfver arbetarnes egna bidrag, och synes det äfven
Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande ur hvarje synpunkt vara det
riktigaste, då derigenom alla samhällsklasser i sin män komma att bidraga
till uppnåendet af det stora statsändamål, som innefattas i en allmän
arbetarepensionering.

De veckoafgifter, som, enligt förslaget, skola för de försäkringspligtige
erläggas, äro emellertid så obetydliga, att någon svårighet icke
torde förefinnas för de försäkringspligtige att sjelfve antingen helt och
hållet erlägga afgifterna eller ock, om lättnad derutinnan anses böra
dem beredas, dertill bidraga i högre grad än hvad komitérade föreslagit.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande torde
derför icke böra ifrågasättas, att statens bidrag till försäkringsafgifterna
utsträckes utöfver tre tiondedelar deraf, hvilket enligt komiténs beräkning
komme att årligen uppgå till något öfver tre och en half million
kronor eller i det närmaste lika mycket som den beräknade årliga minskningen
i fattigvårdstungan. Tillika med hvad staten i öfrigt, enligt förslaget
skulle komma att tillskjuta för arbetarepensioneringen, torde i
allt fall dess utgifter derför blifva så betydliga, att arbetarne derigenom
måste anse sig synnerligen väl tillgodosedda.

Ehuru Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande sålunda håller före,
att arbetsgifvarne icke böra betungas med skyldigheten att- bidraga till
arbetarnes veckoafgifter, anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
« dock, att arbetsgifvarne icke kunna fritagas från bestyret att i arbetarnes
pensionsböcker infästa pensionsmärken till belopp, som motsvara
de veckoafgifter, arbetarne böra erlägga.

Med all säkerhet är emellertid att förvänta, att den kontroll som
i detta hänseende kommer att utöfvas af arbetsgifvarne varder otillförlitlig
och föga tillfredsställande, hvilket äfven utgör en mycket svag
punkt i förslaget, men synes dock bestämmelsen derom böra bibehållas,
enär det torde vara med stor svårighet förenadt att på annat lämpligt
sätt åstadkomma någon kontroll deröfver, att pensionsmärken i hvarje
fall varda i den försäkringspligtiges pensionsbok infästade och att sådant
sker till behörigt belopp.

Till försäkringspligtige enligt förslaget räknas icke de i kommunernas
tjenst anstälde tjensteman eller betjente, utan skulle dessa vara

uteslutna från delaktighet i arbetarepensioneringen. Såsom grund härför
angifva komiterade, att i de flesta fall vore på ett tillfredsställande
sätt sörjdt. för pensioneringen af dem, som kunde vara att hänföra till
denna klass af arbetsanstälde.

Detta torde emellertid långt ifrån allestädes vara förhållandet med
andra än folk- och småskolelärare, och då kommunerna såväl i städerna
som på landet hafva i sin tjenst anstälde en mängd andra personer,
som, derest förenämnda undantagsstadgande icke förefunnes, skulle
blifva räknade såsom försäkringspligtige enligt förslaget, för hvilka likasom
för kommunerna det måste vara af stor vigt, att de varda af arbetarepensioneringen
delaktige, anser sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
böra tillstyrka, att ett sådant undantagsstadgande icke
må blifva gällande för andra i kommunernas tjenst anstälde personer,
än dem som äro pligtige att ingå i pensionsanstalt, derför reglemente
blifvit af Eders Kongl. Maj:t faststäldt.

I öfrigt har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke något att
anmärka mot ifrågavarande förslag.

Kristianstads landskansli den 15 December 1893.

Underdånigst
M. Gr. de la GARDIE.

W. Ehrenborg.

Bilaga.

Anmärkningar angående grunderna till nya arbetareförsäkringskomiténs
förslag till pensionslag för de arbetande klasserna (insända af
f. d. öfverstelöjtnanten O. Ch. Sylvan).

I den kortfattade framställning af detta förslags hufvudsakliga
innehåll och syfte, som blifvit till allmänheten utdelad, säges detta syfte
vara, att i en enda allmän försäkring förena de olika uppgifter, hvilka
man hittills till skada för saken sökt lösa hvar för sig efter grundsatser,
som i hvarje särskildt fall varit olika. Man skulle häraf kunna förmoda
att förslaget skulle vara byggd! på någon det hela genomgående grund -

sats eller något, i detsamma ledande begrepp, men derefter söker man
förgäfves i framställningen. Hvad man der först finner är en anmärkningsvärd
begreppsförvirring i afseende på ordet pension. Ordet kommer
af det latinska pendo, som betyder väg a, värdera, betala, och betyder
betalning, som utgår i vissa terminer. Det begrepp, som man i
allmänhet fästat vid ordet, har varit, att det är en betalning för långvarig
och trogen tjenst. Så gifver staten pension åt sina embets- och
tjensteman utan hänsyn till dessas förmögenhetsvilkor, men med hänsyn
till graden af det arbete de utfört i statens tjenst, hvarjemte pensionsberättigandet
icke blott är beroende af den tid de verkat i denna tjenst,
utan äfven deraf att de, så väl under denna tid som sedan de blifvit
pensionerade, icke bryta mot statens lagar eller på något sätt blifva
.sarnliällsvådliga. På samma sätt gifva äfven staten underordnade inrättningar
stundom pension åt dem, som en längre tid oafbrutet verkat i
deras tjenst och för inrättningens bestånd och förkofran. Deremot vore
det alldeles stridande mot det hittills varande begreppet om pension, i
fall staten eller annan inrättning skulle pensionera tjenare, som väl
gjort arbete åt dem, men på samma gång sökt undergräfva deras bestånd,
brutit mot deras lagar och stadgar, eller blott tid efter annan,
innan pensionsberättigandet inträder, varit i deras tjenst.

Någon vidare hänsyn till detta pensionens hittills varande begrepp
synes ej i förslaget förefinnas. Visserligen heter det, sid. 3 i framställningen,
att man åtminstone tillsvidare nödgats inskränka lagens omfattning
till dem, hvilkas anställning i följd af arbetsaftalet eller sysselsättningens
beskaffenhet är af i liera fast eller stadigvarande natur. Personer,
som endast kortare tid äro anstälda hos arbetsgifvaren och hvilkas
sysselsättning måste anses vara af tillfällig beskaffenhet äro fördenskull
uteslutna.

Längre ned på samma sida visar det sig emellertid, att komitén
ej kunnat finna något sätt att bestämma skilnaden mellan sysselsättning
af mera fast och stadigvarande natur och sysselsättning af tillfällig beskaffenhet
samt, att den, för att underlätta lagens tillämpning i detta
hänseende äfvensom för att möjliggöra inträdet i kassan för de mera
•lösa arbetarne, föreslagit, att äfven tillfällig sysselsättning, derest arbetstagaren
är under alla söckendagar i eu kalendervecka anstäld hos eu
och samma arbetsgivare, skall räknas som försäkringspligtig.

Man ser häraf att komitén först uppstält såsom grundsats, att lagen
endast skall omfatta dem, hvilkas anställning är af mera fast och stadigvarande
natur, men, så lort det blir fråga om tillämpningen, funnit sig
nödsakad att frångå denna grundsats och såsom försäkringspligtig räkna
äfven den tillfälliga, ehuru den förut uttryckligen blifvit utesluten. Det
finnes väl knappast ett säkrare bevis på att den på botten af det hela
liggande, men ej synliga, åskådningen är felaktig, än just det, att den

först uppstäda grundsatsen, så fort det blir fråga om tillämpningen,
genast öfvergifves och den motsatta förut uteslutna grundsatsen upptages.

Då vidare förslaget icke upptager några grunder för eller innehåller
bestämmelser- angående förlust af förvärfvad pensionsrätt, utan
sådan synes tillkomma äfven lösdrifvare och till och med samhällsvådliga
personer, blott de under sammanlagdt 260 veckor haft anställning,
äfven om det varit hos 260 olika arbetsgivare, så framgår deraf, att
det ej varit begreppet pension utan snarare begreppet fattigförsörjning,
som vid förslagets uppgörande föresväfvat komitén. Upplösningen af
en gammal kultur för nu, enligt historiens vittnesbörd, det med sig, att
orden ej längre svara mot sakerna, och förslaget visar tydligen, att den
i detta århundrade alltjemt fortgående och ännu ej afslutade ståndsupplösningen
haft det med sig, att ordet pension förlorat sin förra betydelse
och numera närmat sig betydelsen af fattighjelp och fattigförsörjning.
Denna rättar sig emellertid efter behofvet och utgår derför ej
till dem, som hafva förmögenhet. Enligt förslaget skall emellertid pensionen
ej rätta sig efter behofvet utan utgå till alla som haft försäkringspligtig
anställning i sammanlagt fem år, äfven om de sedan blifvit
sina egna och förvärfvat aldrig så stor förmögenhet. Vidare fastställes
som grundsats, att pensionen icke skall utgå från en viss ålder utan
från det att delegare i pensionskassan blifvit varaktigt arbetsoförmögen.
Men äfven denna grundsats blir genast vid tillämpningen öfvergifven
och 70 år faststäld som den ålder, vid hvilken pension erhålles oafsedt,
arbetsförmågan och utan hänsyn dertill, att hvarje faststäld pensionsålder
förut blifvit förklarad för eu godtycklighet. Så fort det blir fråga
om tillämpningen kastas genast hvarje förut uppstäld grundsats öfver
bord och företaget visar en fullständig hållningslöshet med hänsyn till
grundsatser och ledande begrepp. I det ena fallet bestämmes grundsatsen
efter begreppet pension, men vid tillämpningen öfvergår man
till begreppet fattigförsörjning; i det andra fallet eger motsatsen rum.
Det är ett visst system i hållningslösheten nemligen deruti, att den är
fullständig. Detta visar sig äfven i fråga om organisationen. Ett syfte
med lagförslaget tyckes vara fattigförsörjningens öfverflyttande från
kommunerna på staten, arbetsgifvärne och arbetarne sjelfva; det blir
åtminstone de senare, som skola åstadkomma medlen till pensioner,
hvarjemte det i framställningen uttalas den förmodan, att statsbidragets
växande skall motsvara fattigvårdstungans minskning och således någon
egentlig börda för det allmänna — stat och kommun — icke förekomma.
Men detta oaktadt skall hvarje kommun i regeln bilda ett
pensionsdistrikt och på kommunalstämma utse fyra ledamöter i en pcnsionsnämnd,
som har att öfvervaka försäkringens gång inom sina distrikter,
mottaga de inkommande pensionsansökningarne och deröfver
afgifva yttrande in. in., samt vara skiljedomstolar vid uppkommande

tvister. Då kommunerna icke hafva några afgifter att betala och i
öfrigt stå utanför hela pensioneringen, så kunna de ej heller vara lämpliga
att handhafva organisationen.

Vid redogörelsen för dem som skola vara medlemmar i pensionskassan,
säges i framställningen, att de, som äro mest i behof af pensionsförsäkring,
äro de klasser i samhället, hvilkas utkomst uteslutande
eller hufvudsakligen är beroende af deras arbetskraft. Då denna tryter
hafva de ingen annan utsigt än att falla fattigvården eller sina anhöriga
till last. Här synes förslagets egentliga syfte vara angifvet och det är
då att gifva arbetaren ett rättsligt stöd i samhället, hvilket han för närvarande
saknar. Den familj, ur hvilken han utgått, kan i allmänhet ej
gifva honom något sådant och kommunen kan i följd af sin natur ej
heller stödja honom utan genom fattigvården. Af arbetsgifvaren kan
han ofta nog ej heller få stöd, emedan han ej sällan till honom står i
fientlig motsats och dessutom ej stannar hos samma arbetsgivare. Detta
lagförslags syfte kommer emellertid att helt och hållet förfelas, emedan
det ej gifver arbetaren något effektivt stöd förr än han blifvit arbetsoförmögen
eller blifvit sjuttio år. Den penning han då får torde dessutom
ofta nog snart bli förtärd, då han under tiden mellan pensionsutdelningarne
i alla fall kommer att falla fattigvården till last.

Det hvaraf arbetaren bär verkligt behof af är ett rättsligt stöd i
samhället under det att han arbetar och utvecklar sig, men det får han
ej genom en pensionsförsäkring och genom en sådan kan arbetarefrågan
derför ej lösas. Skall detta kunna ske, måste samhället gifva honom
ett verkligt stöd, så att han fäster sig vid det och blir det tillgifven.
Men detta torde svårligen kunna ske på annat sätt, än att arbetarefackföreningarne
icke blott legitimeras utan äfven organiseras. Dessa föreningar
äro ett naturligt uttryck af en hos arbetaren förut saknad, men
i detta århundrade uppkommen samhällsdrift. Den i dem rådande andan
karakteriseras förnämligast deraf, att i dem kamratskapet går före sanning
och rätt. Detsamma är i allmänhet förhållandet med skolpojkar
och denna anda visar derför, att arbetaren hvad samhällsdriften beträffar
ännu befinner sig på barnets utvecklingsståndpunkt. Fackföreningarne
böra då organiseras i syfte att genom kamratskapet stödja sina medlemmar
till förkofran i för samhällslifvet erforderliga dygder; och derför
bör i dem ingjutas en anda som ej upphäfver kamratskapet men underordnar
det under sanning och rätt. Genom dessa föreningar, som blifva
naturliga pensionsdistrikter, kan sedan försäkringsväsendet ordnas och
de lösa arbetarnes antal minskas i stället för att som nu hastigt ökas.
För deras försäkring kan samhället endast sörja genom fattigvården.

Kristianstad den 29 november 1893.

12:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

I anledning af Kongl. kollegii skrifvelse den 20 juni detta år
rörande nya arbetareförsäkringskomiténs utlåtande och förslag till lag
angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete, bar Kongl. Maj:ts befallningshafvande, på sätt bilagda exemplar
af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes kungörelse den 8 sistlidne
juli utvisar, uppmanat fabriks- och handtverksföreningar, arbetsföreningar
samt andra för ämnet intresserade föreningar och enskilde inom
länet att inom numera förfluten tid afgifva yttrande i ärendet, utan att
annat yttrande inkommit än från fabriks- och handtverksföreningen i
Lund.

Med öfverlemnande af nämnda yttrande och af infordrade yttranden
från samtlige magistrater och kronofogdar i länet får Kongl. Maj:ts befallningshafvande
för egen del i ämnet anföra följande:

Lika med komiterade anser Kongl. Majds befallningshafvande, att
arbetsklassens behof bättre tillgodoses genom en på invaliditetsprincipen
grundad försäkring jemte en barnpensionering än genom särskild ålderdomsförsäkring,
olycksfallsförsäkring och pensionering af enkor och
barn, att i så fall arbetareförsäkringen bör vara kollektiv och tvungen
samt begränsas till arbetare med någon fastare anställning men omfatta
äfven hustrurna till försäkrade män jemväl i det fall, att de icke innehafva
försäkringspligtig anställning, äfvensom faderlösa äkta barn, att
den rätt, som grundats på redan erlagda afgifter, icke må förminskas
eller upphöra derigenom, att den försäkrade för kortare eller längre tid
icke innehar försäkringspligtig anställning eller alldeles upphör att stå
i försäkringspligt medförande arbetsförhållande, samt att kostnaden för
försäkringen, hvilken måste vara förenad med fasta afgifter, bör bestridas
dels af de försäkrade sjelfve, dels af arbetsgifvarne, för hvilka det torde
vara en skyldighet att i viss mån sörja för sina arbetares ålderdom,
likasom staten deltager i kostnaden för pensionering af sina tjensteman,
dels ock af staten till så stor del, som erfordras för att den nuvarande
generationen skall kunna intagas i försäkringen på samma vilkor, som

öfrige försäkrade; men Kongl. Maj:ts befallningshafvande kan icke gilla,
att de bidrag, hvilka i sådant afseende tillkomma statsverket, endast i
ringa mån falla nutiden till last utan väsentligen åläggas kommande
generationer. Kongl. Maj:ts befallningshafvande måste således afstyrka
den form, komiterade föreslagit för statsbidraget, enligt § 52 mom. 2,
och i stället förorda beviljande af dels ett årligt anslag under 80 år å
2,540,000 kronor dels ock ett ständigt årligt anslag af 330,000 kronor
för tiden derefter. Den olägenhet, att i så fall pensionsfonden kommer
att stiga till 615 millioner kronor i stället för till 393 millioner kronor
och således ökas med 222 millioner kronor, synes icke böra ega någon
afgörande betydelse, då i allt fall en synnerligen omfattande medelförvaltning
måste förekomma, och det jemväl, med afseende å den utveckling,
penningväsendet under de senaste 20 åren vunnit, må i öfverensstämmelse
med hvad komiterade anfört, kunna antagas, att den förutsatta
fondbildningen icke torde komma att inverka på penningmarknaden
i så väsentlig grad, som man understundom förmenat.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som till fullo gillar förslaget i
§ 53 mom. 2, att kassas ställning periodvis och minst hvart tionde år
skall försäkringstekniskt pröfvas, anser det dock böra bestämdt uttryckas,
att eu sådan undersökning kan äfven för dem, som äro försäkrade
men ännu ej erhållit pension, medföra förhöjning i afgifterna, nedsättning
af pensionsbelopp eller bådadera. Eljest skulle den uppfattning
kunna vilja göra sig gällande, att förändring i vilkoren endast skulle
afse dem, hvilka efter förändringens kungörande vunne inträde i kassan.
De, som redan tillträdt pension, torde alltid böra vara vid densamma
bibehållne.

I olikhet med komiterade anser Kongl. Maj:ts befallningshafvande
två eller flera mindre kommuner böra kunna förenas till ett pensionsdistrikt.
Inom Malmöhus län finnas omkring 50 kommuner med mindre
än 500 invånare i hvardera, ja, Bjershögs socken räknar endast 103 invånare.
Att inom dessa små kommuner svårighet skall kunna möta
för ett lämpligt besättande af ledamotsplatserna i pensionsnämnden,
hvilkas verksamhet äfven blefve ytterligt begränsad och således icke
af beskaffenhet att bereda ledamöterna någon erfarenhet, torde ej behöfva
närmare påvisas.

I öfrigt har Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som icke varit i
tillfälle att granska tillförlitligheten af de af komiterade uppgjorda beräkningarna,
icke att emot förslaget väsentligen göra annan anmärkning,
än att dels saknas föreskrift, huru vid bristande tillgång bör förfaras
med de böter, som skulle ådömas enligt § 35, och dels synes
obilligt, att för person, hvilken först efter uppnådda femtiofem års ålder
tillträder försäkringspligtig anställning, skall erläggas pensionsafgift,

ehuru han eller hon icke kan blifva pensionsberättigad för annat
fall än att, enligt § 10 mom. 2, varaktig oförmåga orsakats genom
olycksfall.

Malmö landskansli den 30 oktober 1893.

ROBERT DICKSON.

Fritz Hallberg.

Bilaga 1.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län.

Sedan magistraten, till följd af erhållet uppdrag i Kongl. Mapts
befallningshafvandes skrifvelse den o juli innevarande år att lemna
fabriks- och handtverksföreningar samt andra för ämnet intresserade
föreningar och enskilda personer här i staden tillfälle att taga kännedom
om och yttra sig öfver nya arbetareförsäkringskomiténs betänkande
med förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid
varaktig oförmåga till arbete, uti kungörelse den 17 i samma månad
bekantgjort, att yttranden i ärendet borde före den 15 påföljande september
till magistraten ingifvas, samt att handlingarne intill sist nämnde
dag hölles vederbörande tillhanda i magistratsexpeditionen å rådhuset
dagligen från klockan 10 f. m. till klockan 2 e. m., får magistraten nu
vördsamt meddela, att intet yttrande öfver nämnde betänkande och förslag
till magistraten inkommit, samt tillika, efter det att hit öfverlemnade
exemplaret af betänkandet och förslaget bland magistratens medlemmar
cirkulerat, förklara, att magistraten, som icke har någon annan
väsentlig anmärkning att emot förslaget framställa, än att det enligt
magistratens tanke vore i princip riktigare, om, i stället för såsom nu
är föreslaget beträffande valet af ledamöter i pensionsnämnden, det anförtroddes
åt arbetsgifvarne och de försäkrade att hvar för sin klass
utse representanter, anser sig vid sådant förhållande icke behöfva afgifva
något vidare utlåtande i ämnet.

Malmö rådhus den 31 oktober 1893.

På magistratens vägnar:

OLOF AHLSTRÖM.

Arvid Dahlberg.

Bilaga 2.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmö.

Med anledning af skrifvelsen den 5 sistlidne juli, får magistraten
meddela dels att något yttrande, rörande arbetareförsäkringskomiténs
underdåniga betänkande, innefattande, jemte annat, förslag till lag, angående
försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till
arbete, icke till magistraten inkommit, dels ock förklara att magistraten
icke har något emot betänkandet att erinra.

Landskrona rådhus den 28 september 1893.

A. ÅKERHIELM.

GUST. F. CARLBERG. H. T. NORRMAN.

Bilaga 3.

Till Kongl. Maj ds befallningshafvande i Malmöhus län.

Med föranledande af skrifvelsen den 5 sistlidne juli får magistraten
härmed gifva tillkänna, att något yttrande öfver nya arbetareförsäkringskomiténs
förslag till lag angående försäkring för beredande af pension
vid varaktig oförmåga till arbete från de för ämnet intresserade föreningar
och enskilda pfersoner här i staden ej inom den af Eder kungjorda
tid hit inkommit; och får magistraten, såsom eget utlåtande i
ärendet, förklara, att den håller före, att osäkerheten i arbetsklassens
ekonomiska ställning bör kunna med god framgång bekämpas, på sätt
med lagförslaget ifråga afses; men anser magistraten likväl emot detsamma
vara att anmärka, att det ej synes vara med rättvisa och billighet
öfverensstämmande, att person, hvilken först efter uppnådda 55
års ålder får försäkringspligtig anställning, skall vara skyldig erlägga
pensionsafgift, ehuru han eller hon icke kan blifva pensionsberättigad.

Ystads rådhus den 16 september 1893.''

BERNDT PETERSSON.

G. FAXE.

T. P. GUSSING.

Bilaga 4.

Till Konungens befallningshafvande i Malmöhus län.

Med anledning af nya arbetareförsäkringskomiténs betänkande och
förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig
oförmåga till arbete, får magistraten vördsamt anföra, att magistraten
för sin del knappast vågar hoppas, att den oro och det missnöje,
som nu för tiden bland arbetarebefolkningen är rådande, i väsentlig
grad skulle komma att stillas genom den ifrågasatta utsigten för arbetaren
att erhålla den af komitén föreslagna pension, om hvilken han
icke kan veta, vare sig att sådan en gång i en framtid kommer att
tillfalla honom eller att de framtida lefnadsförhållandena blifva sådana,
att denna pension kan varda för honom på hans ålderdom betryggande,
likasom magistraten, beträffande förslagets bestämmelser om förvaltningen
af pensionsafgifterna, fruktar att stadgandet, att de försäkrades
representanter inom pensionsnämnden icke skola utses af de försäkrade
sjelfva, så att arbetarne icke få något direkt inflytande på förvaltningen
af de af dem tillskjutna medlen, skall komma, ehuru eljest rigtigt, att
utgöra ett lämpligt ämne för socialistiska agitatorer.

I öfrigt har magistraten icke något mot förslaget att anmärka.

Inkommet yttrande från fabriks- och handtverksförening här i staden
bifogas.

Lands rådhus i oktober 1893.

TH. H. MÖLLER.

CARL BRINK. GUSTAF RIPA. E. CHARPENTIER.

Bilaga 5.

Till magistraten i Lund.

Lunds fabriks- och handtverksförening, som genom magistratens
kungörelse den 17 sistlidne juli och landshöfdingeembetets utfärdade
påbud den 8 i samma månad blifvit satt i tillfälle att taga del af nya
arbetareförsäkringskomiténs betänkande och förslag till pensionslag för
de arbetande klasserna, får härmed i korthet afgifva följande utlåtande.

Inseende den stora fördel, som genom den föreslagna lagen skulle
beredas den arbetande klassen genom understöd vid iråkadt olycksfall,
sjuklighet och ålderdom och derigenom vållad oförmåga till arbete, kan
Lunds fabriks- och hand t verk s för eni ng • icke annat än i hufvudsak hylla
komiterades förslag, men rörande sättet för kostnadernas bestridande
kan föreningen icke dela komiterades åsigt, utan håller sig fastmera
till de uttalanden, som komitéledamoten herr riksdagsmannen A. P.
Danielsson gjort i sin reservation (sid. 141 in. fl.). De skäl reservanten
anfört äro så talande, att föreningen icke härvid har något att tillägga,
utan instämmer till fullo häri.

Men i sammanhang med föreliggande lagförslag tillåter sig föreningen
anföra följande.

Att regeringen varit betänkt på att stifta lag om försäkring för
den till arbete oförmögne arbetaren är, såsom redan erkänts, beaktansvärdt,
men hvad skall nu göras med den slöe, sysslolöse dagdrifvaren,
som ofta på lastens bana förnöter tiden? Jo, hans underhåll tillkommer
städernas och kommunernas på landet fattigvård, eller, med andra ord,
de skattdragande inom samhällena. Vore icke en strängare lag mot
lösdrifveriet af nöden? An vidare tillåter sig föreningen fråga hvad är
gjordt eller hvad göres för arbetsgifvaren eller mästaren? Äfven om
denne måhända i sin krafts dagar kunnat utan allt för stora bekymmer
försörja sig och sin familj, är det helt visst att han i de flesta fall icke
kunnat samla något att lefva af, då arbetskraften upphör och ålderdomen
inträder; och då hans forne arbetare en gång komma i åtnjutande af
pension, har mästaren kanske för länge sedan blifvit hänvisad till fattigvården.
En allmän pensionskassa, der äfven arbetsgifvaren genom lag
vore pligtig inträda, är derför högst af nöden.

Lund den 12 September 1893.

Å fabriks- och handtverksföreningens vägnar

O. JÖNSSON.

Esaias Strömsten.

Bilaga 6.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län.

Med tillkännagifvande att i anledning af utfärdad kungörelse något
yttrande öfver nya arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag, angående
försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete,
icke till magistraten inkommit, får magistraten i anledning af Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes skrifvelse den 5 sistlidne juli för egen del
öfver förslaget afgifva det utlåtande att magistraten icke har något att
deremot erinra, men vill icke uraktlåta påpeka att, då detsamma innefattar
bestämmelser att i stad de fyra ledamöterna i pensionsnämnden
skola väljas å allmän rådstuga, förslagets upphöjande till lag torde böra
föra med sig förändring i 9 § 1 mom. af Kongl. förordningen den 21
Mars 1862 om kommunalstyrelse i stad.

Helsingborgs rådhus den 22 september 1893.

På magistratens vägnar
G. HOFF.

G. Lagergren.

Bilaga 7.

Till Konungens befallningshafvande i Malmöhus län.

Till svar å skrifvelsen den 5 sistlidne Juni tillåter sig magistraten
härmed vördsamt anmäla att sedan i staden befintliga fabriks- och handtverksföreningar,
arbetareföreningar samt enskilde personer, som deraf
kunnat vara intresserade, genom Eder kungörelse blifvit satte i tillfälle
att yttra sig öfver af nya arbetareförsäkringskomitén afgifvet förslag
till lag, angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete, så har icke något yttrande i denna fråga till magistraten
inkommit, och vill magistraten för sin del lifligt tillstyrka att
lagen måtte vinna stadfästelse snarast möjligt, och derigenom ett frö

till nutidens socialistiska rörelse bland arbetarebefolkningen i vårt land
undanrödja.

Skanörs rådhus den 15 september 1893.

På magistratens vägnar
EMIL von MUHLENFELS.

Bilaga 8.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmö.

Med anledning af skrifvelsen den 5 juli innevarande år, hvarigenom
för det uti skrifvelsen uppgifna ändamål till magistraten öfverlemnats
nya arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag angående försäkring för
beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete, får magistraten
härigenom vördsamt tillkännagifva, att magistraten icke finner något
att erinra mot berörda lagförslag.

Några så beskaffade yttranden i ärendet, som skrifvelsen i öfrig!
afser, hafva till magistraten icke inkommit.

Trelleborgs rådhus den 18 september 1893.

På magistratens vägnar
C. H. HAMMARSTRAND.

Bilaga 9.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län.

I anledning af föreskriften i skrifvelsen den 5 sistlidne juli, får jag
vördsamt tillkännagifva, att hit icke inkommit något yttrande öfver nya
arbetareförsäkringskomiténs till Kongl. Maj:t afgifna underdåniga betänkande,
innefattande, jemte annat, förslag till lag angående försäkring

för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete; och får jag
såsom mig affordradt utlåtande i ärendet vördsamt anföra, att jag icke
har något emot förslaget att erinra.

Malmö i kronofogdekontoret den 30 oktober 1893.

FOLKE HAIN.

Bilaga, 10.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län.

Det med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes skrifvelse den 15 sistlidne
juli i ett exemplar mig tillsända af nya arbetareförsäkringskomitén
till Kongl. Maj:t afgifne underdåniga betänkande, innefattande, jemte
annat, förslag till lag angående försäkring för beredande af pension
vid varaktig oförmåga till arbete, har, jemte tillhörande bilagor, enligt
Kongl. Maj:ts befallningshafvandes derom utfärdade allmänna kungörelse,
hållits här tillgängligt i ändamål att fabriks- och handtverksföreningar,
arbetareföreningar samt andra för ämnet intresserade föreningar
och enskilde måtte för afgifvande af yttrande i ärendet före den
15 innevarande september af betänkandet taga del, men har icke någon
anmält sig för att deraf erhålla kännedom eller i öfrigt låtit sig afköra.

För egen del får jag anföra, att jag ej har någon anmärkning att
framställa emot lmfvudgrunderna uti det af komiterade afgifna lagförslag,
dock anhåller jag få fästa uppmärksamhet på följande omständigheter.

Försäkringspligtig anställning medför enligt lagförslaget rättighet
till pension under vissa närmare bestämda betingelser, enligt hvilka,
bland annat, pensionsafgifter skola hafva blifvit erlagda för minst 260
veckor. Försäkringspligtige äro de i 1 § af lagförslaget omhandlade
kategorier af arbetstagare, som mot aflöning innehafva fast eller i visst
fall tillfällig anställning. Det kan emellertid inträffa och skall enligt
sakens natur säkerligen ganska ofta inträffa att en arbetare, sedan för
honom blifvit erlagda pensionsafgifter för den lagbestämda tiden eller
annan tid derutöfver, lemnar sin plats såsom arbetstagare och intager
eu sjelfständig ställning såsom yrkesidkare, jordbrukare eller innehafvare
af annan inkomst och af denna eller annan anledning ej längre
tillhör den klass af menniskor, för hvilken pensioneringen blifvit in -

rättad. — Huruvida lian i detta fall, utan att någon preskriptionstid för
ändamålet fastställes, eger att medels tillgodonjutande af de redan erlagda
afgifterna eller under vilkor af fortsatt inbetalning till pensionsanstalten
erhålla pension under de förutsättningar, som äro gifna och
skolat tillämpas, derest han fortfarande varit arbetstagare, derom saknas
bestämmelser. En sådan synes dock vara ganska vigtig, att icke säga
nödvändig för bedömande af rättsförhållandet emellan försäkringstagaren
och pensionsanstalten, när i betraktande tages att försäkringspligtighet
inträder vid fylda 18 år och pensionsrätt kan förvärfvas vid 23 års ålder,
men utbetalning af pension, derest ej olycksfall inträffar, icke sker
förr än försäkringstagaren uppnått 70 års ålder.

Såsom regel gäller, att jemväl hustrur, hvilkas män försäkras, skola
derigenom anses försäkrade, ehuru någon enkepensionering på grund af
denna försäkring icke eger rum, hvaremot äkta barn efter försäkrad
man är berättigadt till pension intill dess det uppnått 15 års ålder.
Såvida hustru ej för egen person varit försäkringspligtig och stadgade
afgifter för henne betalts, följer häraf att hustruns försäkringsrätt måste
anses hafva upphört med mannens död, fastän pensionsafgifter i
föreskrifven ordning blifvit för henne erlagda. — Härom saknas emellertid
uttryckligt stadgande. Ovisst under sådana förhållanden är ock,
huruvida, derest pension redan blifvit henne tillerkänd, den vid mannens
död kan upphöra. Äfven om från allmänna rättsgrunder stöd fölen
med lagstiftarens mening öfverensstämmande tolkning af lagförslaget
i detta hänseende skulle kunna hemtas, torde det dock vara lämpligt
att tydliga bestämmelser redan från början derom i lagen införas. Detta
under förutsättning att hufvudbestämmelserna rörande hustrus pensionsrätt
komma att bibehållas oförändrade; dock synes billigheten kräfva
att henne jemväl såsom enka tillförsäkras pension, då stadgade afgifter
skola anses hafva blifvit för henne erlagde.

Då endast i det fall att försäkrad man aflider och derest stadgade
pensionsafgifter för viss tid erlagts, pension med 30 kronor för år skall
utgå till ett hvart af hans minderårige äkta barn intill dess det uppnått
15 års ålder, synes opåkalladt framställa sig den frågan, om icke äfven
minderåriga barn efter försäkringspligtig enka eller ogift qvinna, för
hvilken föreskrifna pensionsafgifter inbetalts, borde vid hennes död tillgodonjuta
enahanda pensionsrätt. Af motiverna till lagförslaget synes
att försigtighetsskäl varit orsaken dertill, att denna pensioneringsgrupp
ej upptagits, men att meningen vore, det äfven dessa barn skulle erhålla
understöd framdeles sedan försäkringen någon tid varit i verksamhet.
En antydning att denna pensionering skulle framdeles komma
till stånd i mån af pensionsanstaltens tillgångar och bero på särskild
pröfning torde böra intagas i lagen, såvidt utsigt linnes att i en mer

eller mindre aflägsen framtid gifva pensionsanstaltens verksamhet en
sådan utsträckning.

Slutligen må bemärkas vid § 61 i lagförslaget, att talan om ådömande
af de i § 35 stadgade böter må väckas hos pensionsstyrelsen af ordförande
eller ledamot i vederbörande pensionsnämnd, äfvensom af pensionsstyrelsens
ombud i orten, utan att i sammanhang dermed tillika
blifvit bestämdt, huruvida sådan talan skall af pensionsstyrelsen såsom
dömande myndighet upptagas och pröfvas.

I fråga om de förseelser, som i §§ 58 och 59 omförmälas och
hvilka skola åtalas vid allmän domstol, torde till sista stycket i 61 §
böra fogas ett tillägg, som visar att åtalen skola af allmän åklagare
anhängiggöras och utföras.

Gärslöf i kronofogdekontoret den 16 september 1893.

J. EKELUND.

Bil 11.

Till Konungens befallningshafvande i Malmöhus län.

•

Med tillkännagifvande att intet yttrande öfver förslaget till lag,
angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete, hit inkommit, får jag, såsom eget yttrande, anföra:

I § 2 uppgifves, att förslaget omfattar bland andre ej dem, som
ej åtnjuta annan ersättning än fri bostad eller fritt underhåll.

För min del anser jag mig böra hemställa, huruvida icke lämpligt
vore, att der tillädes efter orden »fritt underhåll» »eller beggedera», således
både fri bostad och fritt underhåll.

För öfrigt har jag ej något att erinra mot ifrågavarande förslag.

Lund i kronofogdekontoret den 4 oktober 1893.

J. L. THEORIN.

Bil. 12.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmö.

I anledning af skrifvelsen den 5 sistlidne juli med nya arbetareförsäkringskomiténs
betänkande torde jag få dels anmäla att icke någon infunnit
sig för att taga kännedom om förslaget eller afgifva yttrande
deröfver och dels såsom mig affordradt utlåtande i ärendet anföra:

Att staten skall organisera pensionsinrättningar för enskilde personer,
hvari deltagandet för dem är obligatoriskt, är en så ny fråga att
erfarenheten icke lemnar någon ledning för densammas lösning och
omdömet, huru sådan organisation skall på rättvisa och ändamålsenliga
grunder till det allmännas och den enskildes fördel gestaltas, måste
blifva mycket osäkert.

Komiterade hafva emellertid haft uppgiften sig förelagd och det
är vanskligt att våga någon anmärkning mot det sätt, hvarpå de framstående
förmågor, hvaraf komitén varit sammansatt, efter ett mycket
omfattande arbete fullgjort sitt uppdrag. Motiverna för arbetstagarens
rätt till pension äro onekligen tilltalande. De gälla likväl kanske framförallt
en mängd personer, som förslaget till pensionering utesluter, såsom
handtverkarne och de små skuldsatte jordbrukarne, hvilka arbeta
utan biträden samt för sin och sina familjers existens uteslutande äro
beroende af sin arbetskraft, samt synas icke gifva gällande stöd för förslaget
att arbetsgifvaren skall utöfver full betingad lön till arbetstagaren
i högst väsentlig mån bestrida pensionsafgifter för denne. Om
efter den föreslagna pensionsinrättningens införande legostadgans förpligtelser
för husbonde enligt §§ 6 och 7 skulle upphöra, hvilket hvad
beträffar vården om insjuknadt tjenstehjon aldrig bör ske, så kan denna,
säkert af husbönder i allmänhet icke önskade befrielse, på intet sätt
jemföras med de ständiga pensionsafgifter han alltid för alla sina tjenare
skulle erlägga, och sedan husbonde fullgjort alla sina aftalade förpligtelser
mot tjenstehjon, bör han icke kunna anses hafva större skyldigheter
uti ifrågavarande afseende än andra samhällsmedlemmar, som
skola bidraga till fyllande af statens behof.

Jag vågar icke framställa något förslag, men det förefaller mig,
som om arbetstagaren ensam borde vidkännas den pensionsafgift, som
det icke anses att staten kan och bör åtaa;a siar.

ö O

Hemmet af kronofogdekontoret den 25 september 1893.

GEORG WITTHOFF.

Bil. 13.

Til Konungens befallningshafvande i Malmö.

Med anledning af skrifvelsen den 5 sistlidne juli får jag vördsamt
meddela, att något yttrande öfver nya arbetareförsäkringskomiténs underdåniga
betänkande och förslag till lag angående försäkring för beredande
af pension vid varaktig oförmåga till arbete icke blifvit hit afgifvet,
och att jag icke funnit något att mot berörda underdåniga betänkande
och förslag erinra.

Ystad i kronofogdekontoret den 19 september 1893.

C. HOLMGREN.

Bil. 14.

Till Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län.

Det med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes skrifvelse den 5 sistlidne
juli hitkomna exemplar af nya arbetareförsäkringskomiténs till
Kongl. Maj:t afgifna underdåniga betänkande, innefattande, jemte annat,
förslag till lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig
oförmåga till arbete, har å föreskrifven tid varit härstädes tillgängligt
för vederbörande, men något yttrande öfver detsamma har icke
till mig inkommit.

Såsom eget utlåtande i ärendet torde jag vördsamt få anföra:

Förslag, som afse att bereda pension vid oförmåga till arbete, torde
väl hafva sin innersta grund i den för känsla och sinne upprörande
tanken på attv en samhällsmedlem, som väl fyllt sitt värf, nödgas, då
hans krafter icke vidare stå honom bi, i saknad af medel till nödtorftigt
uppehälle, varå beroende på andra samhällsmedlemmars nåd. Jag
tror ock, att nämnda tanke ledt större delen af den massa, som, utan
att sjelf vara mägtig någon vidare reflexion, sällat sig till torkunnarne
af de samhällsomstörtande lärorna. Att i möjligaste mån aflägsna denna
vigtiga faktor för missnöjet med det nuvarande samhället bör vara sta -

tens pligt. Men då det påpekade missförhållandet ovedersägligen råder
inom alla samhällsklasser, kan staten icke fullgöra denna pligt med
mindre än att staten sträcker sin omsorg till hvarje medlem af samhället.
Anser således staten en pensionering vara egnad att undanrödja
sagda missförhållande, böra alla samhällsmedlemmar blifva föremål
för pensioneringen. I sådant fall måste staten ställa sig såsom pensionsgifvare
utan inblandning af enskilde samhällsmedlemmar i annan form
än medelst direkta skattebidrag efter enahanda grunder, som gälla för
annan beskattning.

De grunder, på hvilka föreliggande förslag hvilar, synas mig
icke rigtiga. Beträffande föremålet för pensioneringen och statens
ställning till densamma har jag redan framhållit min åsigt. Jag vill
nu endast göra några erinringar om ordnandet af angelägenheten inom
de gränser, som i förslaget finnas utstakade. Vigtigaste frågan härvid
synes mig vara den, huru de medel skola anskaffas, med hvilka
pensioneringen skall bestridas. Det sätt, hvarpå denna fråga finnes besvarad
i förslaget, synes mig allt annat än lyckligt. Emellan arbetsgivare
och arbetstagare skall utgörandet af pensionsafgiften lika fördelas.
Härigenom kommer otvifvelaktigt att uppstå tvistigheter, om
hvem, som i sjelfva verket skall bekosta pensioneringen. Den starkare
parten kommer att här liksom i allt annat göra sina anspråk gällande.
Står det i arbetsgivarens förmåga att i följd af den nya pålagan nedtrycka
arbetslönen, gör han det, och känner arbetstagaren sig mägtig
att frampressa sin arbetslön utan afkortning för pensionsafgift, drager
han icke i betänkande att använda honom till buds stående medel härtill.
Sålunda bringas dessa samhällselement ständigt i strid med hvarandra,
och sträfvandet att på fredlig väg lösa den s. k. arbetarfrågan
har råkat ut för en ny stötesten.

Men, äfven om man antager, att bidragen till pensioneringen skulle
kunna utan störande inverkan utgå på det i förslaget upptagna sätt,
måste man hysa betänkligheter för att, på sätt som föreslagits, pålägga
arbetsgifvaren en börda uti förevarande hänseende lika med arbetstagaren.
Ty arbetsgifvarens och arbetstagarens förmågor att bära denna
börda äro icke homogena. Arbetsgivarens förmåga är beroende af
många faktorer, då deremot arbetstagaren uteslutande har att draga på
sin arbetskraft. Sålunda och då pensionsafgiften är beräknad efter arbetstagarens
förmåga, blifver arbetsgifvaren orättvist lidande. Emellan
arbetsgifvarne inbördes blifver förhållandet icke heller rätt afvägdt, då
ju olika arbetsgivare med enahanda inkomst på sin rörelse behöfva
olika antal arbetare för rörelsens bedrifvande.

Det bidrag, arbetstagaren har att lemna till pensionsafgiften, synes
mig vara för stort i förhållande till de inkomster, efter hvilka det beräknats.
Fördelarne med pensionens erhållande kunna efter mitt för -

menande icke heller motsvaras af utgifterna, synnerligast för den, som
icke kan erhålla pensionen förr än vid 70 års ålder.

Någon utförligare kritik öfver förslaget har jag icke medhunnit,
och jag har haft än mindre tid att egna mig åt en detaljerad granskning
af lagförslagets redigering, som synes mig i allmänhet vara rätt
väl verkstäld.

Teckomatorp i kronofogdekontoret den 3 oktober 1893.

E. MÖLLER.

13:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län.

Till Konungen.

Sedan, på grund af den 20 sistlidne juni dagtecknad skrifvelse från
Eders Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium i enlighet med nådig
befallning, Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande lemnat fabriks- och
handtverksföreningar, arbetareföreningar och andra för ämnet intresserade
föreningar och enskilda inom länet tillfälle att yttra sig öfver nya
arbetareförsäkringskomiténs utlåtande och förslag till pensionslag för de
arbetande klasserna, så får Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande,
med tillkännagifvande att allenast ett sådant yttrande, undertecknadt af
I. Wallberg för Wallbergs fabriksaktiebolag, af I. Wallberg och A. W.
Angel för Skandinaviska jute-, spinneri- och väfveriaktiebolaget samt af
den sistnämnde för Halmstads gjuteriaktiebolag, inkommit, härmed,
jemte öfverlemnande af berörda yttrande, afgifva underdånigt utlåtande
i ärendet.

På samma gång Eders Kongl. Majds befallningshafvande finner
den af komitén uttalade åsigt, att arbetsklassens behof bäst tillgodoses
genom eu på invaliditetsprincipen fotad försäkring jemte eu barnpensionering,
hvila på giltig grund, anser Eders Kongi. Majds befallningshafvande,
lika med komitén och i öfverensstämmelse med sitt uttalande
redan i underdånigt utlåtande den 30 september 1889 i anledning åt
då föreliggande arbetareförsäkringskomités förslag, dels att försäkringen
bör vara obligatorisk och sålunda genomföras medelst lagstadgadt

försäkringstvång, dels ock att den i allmänhet icke bör omfatta andra
än dem, som af sådan försäkring äro i största behof, d. v. s. de samhällsmedlemmar,
för hvilka arbetskrafterna äro det hufvudsakligaste och
ofta enda medlet till utkomst, eller kroppsarbetare och tjenstefolk.

Med tillämpning af sist omförmälta grundsats har komitén i 1 § af
lagförslaget angifvit de kategorier af arbetare och tjenstefolk, hvilka
skulle vara underkastade försäkringspligt. Att allenast på grund af sålunda
meddelade bestämmelser afgöra förekommande frågor om den enes
eller andres skyldighet att låta sig försäkras, lärer i flere fall möta svårigheter.
För att välja ett nära till hands liggande exempel må erinras
om de arbetare å landet, som bebo egna hus och bruka någon jord,
vare sig den innehafves med eganderätt eller på grund af upplåtelse
under lifstid eller för viss längre tid, och hvilka under någon tid på
året gå på arbete hos annan mot dagspenning eller på accord utföra
visst arbete, ett förhållande som redan nu icke är sällsynt och än mindre
torde blifva det för framtiden. Huruvida desse — under förutsättning
att arbetet hos samma arbetsgivare icke påginge kortare tid än
en vecka — skulle blifva underkastade försäkringstvång eller ej synes
ej med säkerhet framgå af lagförslagets bestämmelser, så vida icke frågans
afgörande skulle bero på resultatet af en undersökning, som ginge
ut på att utreda antingen afkastningen af jorden eller af arbetet hos
andra lemnade det hufvudsakligaste bidraget till deras lefnadsbehof.
Sådana undersökningar torde dock ej böra åläggas pensionsnämnderna.
Andra dylika förhållanden, som komma att sätta både arbetsgivare och
pensionsnämnder i tveksamhet, äro lätta att förutse. Het synes derföre
af vigt, att ifrågavarande bestämmelser blefve fullständigade och gränserna
för försäkringens omfattning så noga som möjligt angifna. Det
må väl vara att, såsom komitén i motiverna anmärkt, det ej låter sig
göra att uppdraga dessa gränser så, att all tvekan huruvida försäkringspligt
föreligger eller ej blefve i hvarje fall undanröjd; men ett medgivande
af riktigheten häraf lärer ej utgöra skäl för underlåtenhet att,
så noggrannt ske kan, angifva dessa gränser i de flere fall, hvilka lätt
kunna förutses skola komma under bedömande.

Då försäkringspligten ej bör utsträckas till andra än dem, som ej
på annat sätt beredts den säkerhet i ekonomiskt hänseende, hvars vinnande
är försäkringens ändamål, synes kunna ifrågasättas, huruvida ej
äfven enskilde, som kunna visa sig vara på grund af lag eller aftal tillförsäkrade
lika eller större förmåner än dem, som försäkring enligt lagen
medför, således t. ex. de som innehafva lifränta, utläst, af i behörig
ordning sanktioneradt lifförsäkringsbolag, kunna varda på ansökningundantagna
från här ifrågavarande försäkring. Det torde icke saknas
exempel på att personer i en dylik ställning under vissa lider, såsom
under läroår, arbeta mot aflöning.

Med tillkännagifvande att konriténs förslag i afseende å bestämmelserna
när pensioneringen inträder och rörande uppställningen af pensionsklasserna
icke, i det hela, gifvit. anledning till anmärkning samt
att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande funnit pensionsbeloppen
böra ur pensionstagarnes synpunkt anses tillfredsställande, kan Eders
Kongl. Mapts befallningshafvande icke underlåta att framhålla sin åsigt,
att betänkligheter måste möta mot förslaget att ålägga arbetsgivare
bidrag till pensioneringen med de belopp, som blifvit ifrågasatta. Enligt
förslaget skulle bidragen utgå i de särskilda pensionsklasserna med
respektive 50, 30 och 20 öre i veckan eller under stadigvarande tjenst
med kronor 25, 15,60 samt 10,40 årligen, af hvilka belopp arbetsgivaren
och pensionstagaren skulle erlägga hälften hvar.

Hvad arbetstagarnes förmåga af bidrag till sin pensionering beträffar,
så synes under nuvarande förhållanden såväl arbetare som tjenstehjon,
både manliga och qvinliga, kunna utan svårighet af den kontanta
lönen afstå det belopp, som här är i fråga, under den tid de lefva
ogifta. Till och med ett något ökadt belopp skulle, i Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes tanke, kunna under denna tid af dem afläggas
för ålderdomen, utan att de fördenskull behöfcle underkasta sig
något tryckande umbärande. Sedermera, efter det arbetaren bildat familj,
blifver förhållandet annorlunda. Då kommer en kontant utgift äfven
till icke större belopp än sju kronor 50 öre årligen — hvilket
är den afgift det ojemförligt största antalet blifver underkastadt—-utan
tvifvel att i många fall icke utan svårighet kunna bestridas. Denna
svårighet torde dock ej blifva oöfvervinnerlig och det direkta gagn, arbetaren
för sig och familj kan vid behof påräkna för de uppoffringar,
han i detta syftemål underkastar sig, berättigar att taga hela hans sparsamhetsförmåga
i anspråk.

Om, såsom komitén framhållit, arbetsgifvaren på goda skäl kan anses
böra bidraga till kostnaderna för pensioneringen, så synes dock
komitén vid bestämmandet af detta bidrags storlek mera haft för ögonen
önskvärdheten att få till stånd en arbetarepensionering med tillfredsställande
pensionsbelopp än industriens och näringarnas billiga
anspråk att deras bördor kom me att stå i rätt förhållande till deras
förmåga att bära dem. Vågskålen synes mer och mer luta åt arbetstagarens
sida och följderna af detta förhållande, om det än kan anses
såsom eu frukt af eu naturlig utvecklings lag, böra icke utan med
stor varsamhet skärpas för arbetsgifvaren genom åläggande af bördor,
af hvilka den direkta vinsten väsentligen tillfaller den förre.
Äfven med utgående från det af komitén antagna förhållandet, att
bördan af pensioneringen kommer att drabba arbetsgifvaren endast
i den utsträckning lagen angifver och icke i verkligheten falla med
hela sin tyngd på honom, är att befara, att denna börda i många fall

100

skulle blifva häråt tryckande. För en del större industrier, livilka endast
i jemförelsevis mindre skala taga personlig arbetskraft i anspråk,
skulle måhända den föreslagna afgiften blifva af mindre väsentlig betydenhet
och för andra arbetsgivare, såsom för husbonde med afseende
å hans och hans familjs personliga tjenare, torde den icke blifva öfver
höfvan betungande. Men flere klasser af näringsidkare komme utan
tvifvel att känna den tungt. Många handtverkare såväl å landet som i
städerna klaga öfver att förtjensten på deras rörelse, i följd af stegrade
arbetskostnader, näppeligen lenmar större öfverskott, än som åtgår
till ett knappt underhåll åt dem och deras familjer, och för den
som känner med hvilka svårigheter en jordtorpare har att kämpa för
att kunna betala lönen för den tjenstedräng, som skall utgöra stadgade
dagsverken, och förse honom med kost, på hvars beskaffenhet anspråken
numera äro icke obetydligt stegrade, för den måste tvekan uppstå
om förslaget i detta fall skulle kunna tillämpas. Med mindre hemmansegare
och brukare, hvilka för jordens skötsel måste hålla arbetsbiträde,
och andra med dem likställda arbetsgivare, är förhållandet enahanda.

Såsom komitén på ett ställe yttrat, är det för industrien och näringarna
af största betydelse, att redan från början de ekonomiska konseqvenserna
af det, som af dem fordras, kunna öfverskådas, så att man
icke pålägger dem bördor, som de icke kunna bära. Ett noggrant öfvervägande
af förhållandena giver, i Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
tanke, vid handen, att det bidrag, som af arbetsgifvaren skäligen
kan för pensioneringen påräknas, icke bör utgå till mer än hälften
af det belopp, som komitén i sådant afseende föreslagit. Det kan
derjemte ifrågasättas huruvida ej vid mera tillfälligt arbete under längre
tid än söcknedagarne i eu vecka hela det belopp, som skall i pensionsafgifter
erläggas, bör å arbetslönen afdragas och följaktligen bidrag af
arbetsgifvaren påkallas endast i fall af årstjenst eller arbetstagarens
qvarstannande någon viss fixerad tid i arbetet.

Den minskning i pensionskassans inkomster, som komme att ega
rum genom nedsättning i arbetsgifvarnes bidrag till hälften mot arbetstagarnes,
skulle väl hafva till följd pensionsbeloppens nedsättande under
de af komitén beräknade, då ersättning härför från annat håll icke
lärer vara att påräkna; ty statsverkets tillgångar torde ej böra anlitas
i och för pensioneringen i vidsträcktare mån än komitén förordat —
särskilt, synes begagnandet af den af en reservant föreslagna utvägen
att uttaga det erforderliga beloppet genom särskild beskattning af alla
som till staten erlägga bevillning, hvarigenom skattebördor skulle påläggas
vissa klasser för att bereda andra klasser af samhället direkta
ekonomiska fördelar, desto mindre kunna tillstyrkas, som, enligt hvad
kändt är, den större affärsrörelsen i allmänhet träffas jemförelsevis svagare
af de på grund af bevillning utgående skatter än den mindre nä -

101

ringsidkaren samt innehafvare!! af allmän eller enskild tjenstebefattning.
Men huru önskligt det än vore att kunna åstadkomma pensioner till de
belopp, som de enligt komiténs beräkningar skulle komma att utgöra,
så synes, om annat alternativ ej föreligger, en reduktion af dessa dock
vara att föredraga framför deras bibehållande på vilkor, som genom berättigade
intressens förbiseende kunde befaras hota hela arbetareförsäkringens
bestånd.

Hvad förslaget i öfrigt beträffar, synes detsamma såväl i afseende
å ordnandet af sättet för pensionsafgifternas upptagande som beträffande
organisationen af de förvaltningsmyndigheter, som skulle hafva
att närmast handlägga frågor rörande pensionsväsendet, hafva afgjordt
företräde framför tillförene i sådant hänseende framställda förslag. Men
om än förslaget i sin helhet, genom den bearbetning af frågan om arbetareförsäkring
som genom komitén vunnits, kan anses hafva bragt
denna fråga ett icke oväsentligt steg fram mot dess lösning, kan Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande dock icke, särskildt med afseende å
de anmärkningar, som ofvan framstälts mot eu af dess vigtigaste delar
eller den om pensionsbidragens utgörande, tillstyrka lagförslagets fastställande.

Underdånigst
A. NORDENFALK.

Carl Hafström.

Halmstads slott i landskansliet den 27 oktober 1893.

Bilaga.

Till Konungens befallningshafvande i Hallands län.

Begagnande oss af det genom Konungens befallningshafvande lemnade
tillfälle att taga del af nya arbetareförsäkringskomiténs förslag till
pensionslag för landets arbetare och att deröfver yttra oss, anhålla vi
vördsamt få anföra:

Det stora och beaktansvärda mål, som föreligger i arbetareförsäkringskomiténs
förslag till pensionslag för landets arbetare, är af så stor
och maktpåliggande betydelse, att tvifvelsutan hvar och en af landets
innebyggare med nöje deltager efter råd och lägenhet i de uppoffringar,

102

som dermed äro förknippade. Icke minst torde detta vara förhållandet
med hvarje arbetsgivare, som, derest förslaget vinner önskad framgång,
ser sig befriad från omtankan för sine arbetare sedan dessa blifvit gamla
och orkeslösa; allt detta dock under förutsättning att de fordrade uppoffringarne
icke blifva större än att det ligger inom möjlighetens gränser
att uppfylla dem.

Att arbetarne, som uteslutande få åtnjuta fördelarne af en sådan
pensionsfond, äfven böra kraftigt medverka till densammas bestånd är
både naturligt och önskvärdt, men de inskränkta tillgångar, hvaröfver
arbetaren i allmänhet disponerar, manar till ett varsamt tillvägagående
härutinnan på det att bördan ej må blifva för tung. För en arbetare
med t. ex. 10 kronors veckoaflöning spelar en årlig afgift af 13 kronor
ingen liten rol. Han skall dessutom i vanliga fall äfven erlägga ungefär
ett liknande belopp (till och med högre) till någon sjukkassa, hvari han
tilläfventyrs är medlem, och dessa begge utgifter tillsammans medtaga
sålunda 26 kr. motsvarande 5 % af hans hela arbetsförtjenst, oberäknadt.
krono- och kommunalutskylder m. m.

Arbetsgifvaren står i ännu sämre ställning, ty han får ensam betala
lika mycket som alla hans arbetare tillhopa, antingen han på sin
rörelse har vinst eller förlust. Denna högst ojemna fördelning till ett
ändamål af antydda art, der hvarje skattskyldig borde med sin andel
bidraga, är onekligen mycket i ögonen fallande, och äfven med farhåga
att anses tala af egennytta torde det derför vara många, som i likhet
med oss instämma i ena komitéledamotens herr A. P. Danielsons reservation;
dock hålla vi före att bidragen borde utgå på annat sätt, såsom
t. ex. att statsverket bidrog med 50 kronor till hvarje pension,
hvarigenom arbetsgivarees och arbetarnes afgifter torde kunna nedsättas
och, om denna nedsättning kunde ske till omkring hälften af de i
förslaget angifna beloppen, samt arbetarne dertill bidrogo med Fsdelar
och arbetsgifvaren med ''/adel, så vore efter vår mening intet att mot
förslaget invända.

En sådan fördelning torde då måhända lämpligast böra fastställas
endast för ett visst antal år, för att se huru affären komme att ställa
sig i verkligheten.

I Tyskland, hvars lagstiftning rörande arbetareförsäkringen i hufvudsakliga
delar synes ligga till grund för det svenska förslaget, betalar
staten 50 mark till hvarje pension, under det arbetsgivare och arbetare
erlägga hälften hvar af veckoafgifterna, bestämda för de första
10 åren till

14 pfennige i lista löneklassen

20 » i 2:dra )>

24 » i 3:dje »

30 » i 4:de »

103

med en pension efter 5 är af:

114 mark 70 pf. i lista

124 » 10 )) i 2:dra

131 » 15 » i 3:dje och

140 j) 55 j> i 4:de löneklassen.

I Sverige är pensionen föreslagen till 50 kr. och efter 5 år med
260 veckoafgifter å 10 öre 26 Kr. eller tillhopa 76 kr., men i Tyskland
erhålla enkor och minderåriga barn ingen hjelp af denna pensionsfond.

Halmstad den 26 september 1893.

Wallbergs fabriks aktiebolag

I WALLBERG.

Sysselsätter 417 arb. af mankön, deraf 53 minderåriga
» 460 » » qvinkön, »74 »

Skandinaviska jute-spinneri- &
väfveri-aktiebolaget

I. WALLBERG.
A. W. ANGEL.

Sysselsätter 320 arb. af mankön, deraf 70 minderåriga
» 480 » » qvinkön, » 130 »

För Halmstads gjuteri-aktiebolag

A. W. ANGEL

Sysselsätter 77 manliga arbetare.

14:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs

och Bohus län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Sedan Kongl. kollegium erhållit nådig befallning att till Kongl.
Maj:t afgifva underdånigt utlåtande öfver komiténs för afgifvande af
förslag angående arbetareförsäkring underdåniga betänkande, och Kongl.
kollegium i skrifvelse den 20 juni innevarande år anmodat Konungens
befallningshafvande att lemna fabriks- och handtverksföreningar, arbetareföreningar
och andra för ämnet intresserade föreningar och enskilde
inom länet tillfälle att i ärendet sig yttra och att med de yttranden,

104

som sålunda kunde varda afgifna, och eget utlåtande till kollegium inkomma,
har Konungens befallningshafvande genom tillkännagifvande i
länskungörelserna den 7 påföljande juli uppmanat alla dem, som så
önskade, att inkomma med yttranden med tillkännagifvande att exemplar
af komiténs betänkande funnos för genomseende tillgängliga såväl å
landskansliet som hos samtlige magistrater och kronofogdar inom länet.

Jemte meddelande att något yttrande i frågan icke hit inkommit,
får Konungens befallningshafvande afgifva följande utlåtande:

Såsom komitérade i motiven till det afgifna förslaget andragit,
torde det obestridligt vara, att de, som för sitt uppehälle äro uteslutande
hänvisade till användande af sin arbetskraft, i allmänhet i högre
grad lida åt ekonomisk osäkerhet än de, hvilka äfven hafva andra förvärfsmedel
att tillgå; samt att kroppsarbetaren, hvilkens enda inkomstkälla
just är hans arbetskraft, är derigenom att denna för kortare eller
längre tid kan genom olycksfall, sjukdom eller inträdande ålderdomsbräcklighet
i väsentlig grad minskas eller alldeles upphöra, ständigt utsatt
för faran att beröfvas möjligheten till sjelfständigt ekonomiskt förvärf
och att dymedels råka i nöd och elände, helst han endast undantagsvis
aflägger under gynnsammare tider af sin arbetsförtjenst nödiga
besparingar. Den af komitén uttalade åsigten, att ’de olägenheter, som
för individen och samhället uppstå genom osäkerheten i arbetsklassens
ekonomiska ställning, kunna allenast genom ingripande från statens
sida med framgång bekämpas, delas ock af Konungens befallningshafvande.

Men huruvida det med komiténs arbete afsedda ändamål genom
det upprättade förslaget antagligen kan vinnas, torde vara svårt att bedöma,
dels emedan förslaget icke innehåller något annat stadgande om
pension sstyrelsens organisation och sättet för dess verksamhet än att
de skola af Konungen bestämmas, dels emedan svårligen antagas kan
att för hvarje pensionsdistrikt, som å landet utgöres af socknen, kan
påträffas tillräckligt antal personer så qvalificerade att de kunna bilda
en pensionsnänind, och att, äfven om sådana personer finnas, tvifvel
med skäl kan uppstå, huruvida lämpligt är att utan någon som helst
ersättning betunga dem med den mångfald af göromål, som förslagets
28 § förutsätter.

På grund häraf anser sig Konungens befallningshafvande icke
vara i tillfälle att kunna meddela någon tillstyrkan till förslagets godkännande.

Göteborg å landskansliet den 16 november 1893.

G. SNOILSKY.

Henr. Westin.

105

15:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län.

Till Konungen.

Uti skrifvelse den 30 sistlidne juni har Eders Kongl. Maj:ts och
rikets kommerskollegium anmodat Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att afgifva underdånigt utlåtande öfver komiténs för afgifvande
af förslag, angående arbetareförsäkring, underdåniga betänkande; och
får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i sådant afseende för egen
del anföra, att Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke har något
mot berörda betänkande att erinra.

Underdånigst
L. W. LOTHIGIUS.

Arv. Almqvist.

Venersborg, i landskansliet, den 7 november 1893.

16:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län.

Till Konungen.

På grund af nådig föreskrift har Eders Kongl. Maj:ts och Rikets
kommerskollegium anmodat Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Skaraborgs län att lemna fabriks- och handtverksföreningar, arbetareföreningar
och andra för ämnet intresserade föreningar och enskilde
inom länet tillfälle att yttra sig i anledning af komiténs för afgifvande
af förslag angående arbetareförsäkring underdåniga betänkande samt att
till kollegium inkomma med de yttranden, som sålunda kunde varda
afgifna, och eget utlåtande.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har till följd häraf genom
allmän kungörelse den 3 sistlidne juli uppmanat samtlige vederbörande

106

att senast den 15 påföljande augusti inkomma med yttrande i ärendet,
i sammanhang hvarmed tillkäunagifvits att exemplar af komitébetänkandet
funnes tillgängliga hos samtlige kronofogdar och magistrater i
länet; men vid den sålunda bestämda tidens utgång hade icke något
yttrande inkommit och sådant har ej heller sedermera hit ingifvits.

För egen del får Eders Kongl. Majds befallningshafvande underdånigst
anföra följande:

Komitén har sjelf upplyst, att den i främsta rummet sökt tillgodogöra
sig resultaten af hvad på arbetareförsäkringens område blifvit åtgjordt
i Tyskland, enär hittills endast der en mera fullständig arbetareförsäkring
blifvit på lagstiftningens väg genomförd, och att komitén
vid uppgörande af sitt förslag i flera vigtiga hänseenden tagit den i
Tyskland gällande lagstiftningen till mönster. Vid sådant förhållande
och då anledningen till de här i landet hittills vidtagna åtgärder för
åstadkommande af sådan lagstiftning torde vara att söka mindre uti ett
inom landet lifligt kändt behof att derigenom afhjelpa verkliga missförhållanden
än deri, att man funnit sig böra följa det i Tyskland gifna
exemplet, synes icke vara ur vägen att vid afgifvande af utlåtande i
ämnet först erinra derom, att statsmagtema i Tyskland vid fråga om
anordnande af så kallad arbetareförsäkring utan tvifvel från början varit
ledda af den föreställningen, att man deri skulle finna ett verksamt
medel att motverka utbredandet och omfattandet af socialismens läror
samt förekomma de för samfundslifvets sunda utveckling förderfliga
verkningarne deraf. Huruvida denna uppfattning må med afseende å
förhållandena inom tyska riket hafva varit riktig, vågar Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande naturligtvis icke afgöra. Men att en sådan
föreställning saknar allt berättigande med hänsyn till förhållandena inom
vårt land, anser sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande kunna
påstå. Socialismen har ju sin källa och näring uti de mindre lyckligt
lottade samhällsmedlemmarnes missnöje öfver andras förmenta företräden
och deras oförmåga att rätt inse skälen, hvarföre uti en ofullkomlig
verld icke alla kunna vara i materielt hänseende lika lyckligt lottade.
Så länge det icke är möjligt för staten att utskifta verldens goda lika
åt alla, så länge skall ock finnas möjlighet för socialismen att mera
eller mindre vinna anhängare. Faran härför minskas visserligen i samma
mån som staten genom ändamålsenliga lagar, samvetsgrann administration
och god undervisning lyckas undanrödja hvarje anledning till berättigad
klagan samt öppna utväg för eu hvar att efter anlag och förmåga
arbeta sig fram till ekonomiskt välstånd och inflytande inom
samhället. Men man gör sig utan tvifvel skyldig till ett stort misstag,
om man föreställer sig, att tanken på förmånen af en ringa pension
eller lifränta vid inträffande invaliditet skulle tillbakahålla den unge och
kraftige mannen från att ansluta sig till socialismen, derest han eljest

107

kände sig dertill dragen, vore missnöjd med sin lott och icke lärt sig
inse sanningen af den kristliga ödmjukhetens och förnöjsamhetens lag.

Den så kallade arbetareförsäkringens förmåga att motverka socialismen
bör således, enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning,
alldeles lemnas utom räkningen vid bedömande af den föreslagna
lagens lämplighet och nytta och kan icke åberopas såsom skäl för utomordentliga
åtgärder från statens sida i berörda hänseende eller afvikande
från de grundsatser, som hittills varit bestämmande i fråga om ordnande
af statens verksamhet för sina medborgares väl.

Beredandet af pension vid varaktig oförmåga till arbete och understöd
åt efterlemnade minderåriga barn är emellertid obestridligen ett
särdeles behjertansvärdt önskningsmål inom alla samhällsklasser och
särskildt för dem, hvilka tillhöra kroppsarbetarnes och tjenarnes klass.

Kan detta mål vinnas genom allmän anlitande af försäkring, är
sådant desto hellre eftersträfvansvärdi, som försäkringen utöfva!’ ett
välgörande inflytande samt stärker ett folks moraliska och materiel
kraft genom att uppmuntra det till och vänja det vid ordning, sparsamhet
och omtanke för framtiden.

Främjandet af en verklig »arbetareförsäkring)) är derföre utan tvifvel
en synnerligen beaktansvärd uppgift för statsmagterna. Men det förslag,
som komitén i sådant syfte framlagt, innebär, såvidt Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande kunnat finna, icke försäkring i egentlig mening
och kan icke blifva det allenast genom att låna namnet. Här är icke tid
och tillfälle att närmare utveckla försäkringens och särskildt lifränteförsäkringens
väsen och innebörd samt huru den för sådan försäkringnödiga
sammanslutning mellan personer, som på samma eller likartadt
sätt hotas af faran att blifva oförmögne till arbete, kan åstadkommas
genom en försäkringsanstalt såsom mellanhand. Det torde vara nog
endast erinra derom att grundvalarne för all verklig försäkring äro och
måste vara frivillighet och sjelfhjelp. Båda dessa förutsättningar för
tillvaro af försäkring saknas fullständigt i komiténs förslag. Visserligen
skulle enligt § 21 arbetsgivare vara berättigad att, af den erlagda afgiftens
belopp afdraga hälften å den »försäkrade» arbetstagarens aflöning.
Men äfven om denna föreskrift skulle i verkligheten leda dertill, att
arbetstagaren finge sjelf vidkännas hälften af afgiften, kan dock ett
sådant gäldande af afgift ingalunda få karakteren af sjelfhjelp, eftersom
arbetstagaren icke i någon mån behöfvcr draga försorg om att afgiften
blifver erlagd och förmånen af den så kallade försäkringen tillgodokommer
honom alldeles oberoende af någon åtgärd från hans sida.
1 hvarje fall skulle ju dessutom arbetsgivaren vidkännas halfva afgiften.
Nu kan väl i afseende härå uppställas det påståendet, att den sistnämnda
halfdelen egentligen icke utgör försäkringsafgift för arbetstagaren utan
erlägges för att arbetsgivaren derigenom skall afbörda sig sin privat -

108

rättsliga skyldighet att gifva ersättning för de menliga följderna af ett
arbete, som är förenadt med en viss farlighet, och att arbetsgifvaren
således skulle bereda hjelp åt sig sjelf i så måtto, att han genom erläggande
af de årliga afgifterna finge ersättningsskyldighetens börda
jemnt fördelad och lättare att bära. Men äfven om riktigheten af ett
sådant åskådningssätt kunde för alla i lagen afsedda fall medgifvas, så
qvarstår dock emot förslaget i denna del den anmärkning, att icke antydt
mindre visadt blifvit, det hälften af afgiften just motsvarar den
risk, som på grund af nämnda ersättningsskyldighet skulle åligga hvarje
arbetsgivare, och det vill med ledning af hvad komitén härom anfört
synas, minst sagdt, sannolikt om icke alldeles visst, att någon del af
den afgift, som arbetsgifvaren skulle vidkännas, i sjelfva verket erlägges
icke för hans risk utan just såsom pensionsafgift för arbetstagaren.
Denne erhåller således hjelp af arbetsgifvaren till erläggande af en afgift,
hvilken borde af honom bekostas.

Att frivilligheten alldeles saknas behöfver icke bevisas eller utredas,
ty komiténs förslag är ju och angifves vara bygdt på den grundsatsen
att »försäkringen bör vara obligatorisk och sålunda genomföras medelst
ett lagstadgadt försäkringstvång».

Hittills har Eders Kongl. Majrts befallningshafvande på grund af
lagförslagets bestämmelse förutsatt, att arbetstagaren skulle få vidkännas
halfva den stadgade pensionsafgiften, men i verkligheten torde förhållandet
icke allmänt blifva sådant. Det skall utan tvifvel snart nos: visa
sig, att i detta som i andra fall lagstiftningen ej förmår reglera förhållanden,
hvilka bero af det fria aftalet och påverkas af omständigheter,
de der icke kunna genom lag bestämmas. Då tillgång och efterfrågan
på arbete ställa sig så, att arbetaren vid aftalets afslutande har fördelen
på sin sida, skall han naturligtvis betinga sig högsta möjliga pris för
sitt arbete, att i form af verklig aflöning till honom utbetalas, utan
hänsyn dertill att arbetsgifvaren derutöfver måste erlägga den så kallade
pensionsafgiften. Men arbetsgifvaren kan, då konjunkturerna ställa sig
på motsatt vis, ingalunda alltid taga sin skada igen genom att nedtrycka
arbetspriset. Detsamma kan nemligen, såvida arbetet skall ordentligt
fullgöras, icke sättas lägre än till hvad som oundgängligen erfordras
för tillfredsställande af de nödvändigaste lefnadsbehofven. Exempel
saknas ej heller, särskild! under senare tider, då hela fabriker hållits
i gång och arbetslöner utbetalts nästan uteslutande för arbetspersonalens
skull, äfven om tillverkningen icke lemnat vinst utan till och med
gått med förlust. Denna förlust skulle nu ytterligare ökas genom skyldigheten
att erlägga pensionsafgift, såvida icke just denna skyldighet
komme att utgöra hinder för en sådan af välvilja och medlidande för
arbetspersonalen åstadkommen anordning. Af lätt förklarliga skäl torde
deremot sällan om ens någonsin inträffa, att arbetarne vid en fabrik

109

eller annan större tillverkning sjelfmant nedsätta arbetslönen för att
hjelpa en i betryck varande arbetsgivare. Med afseende härå torde
icke'' utan fog kunna påstås, att arbetsgifvaren i allmänhet finge vidkännas
hela den stadgade pensionsafgiften, oberoende af hvad som föreskrifves
i §§ 21 och 60 af komiténs lagförslag.

Den verkliga innebörden af detta förslag är således, med frånseende
af fiktionen om försäkring, att alla i lagen närmare angifne arbetare
och tjenstehjon skola tillerkännas rätt till lifränta eller understöd för sig
och efterlefvande hustru eller barn att utbetalas af staten, och att nödiga
medel härtill skola beredas genom särskild, eu annan klass samhällsmedlemmar,
arbetsgifvarne, pålagd beskattning.

Nu medgifver Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande villigt, att
arbetsgivare under vissa förutsättningar bör kännas skyldig att ersätta
skada eller invaliditet, som inträffat till följd af arbetets farlighet, samt
att arbetsgivare äfven i vissa fall kan anses pligtig att draga försorgom
tjenare, som i hans tjenst förnött hela sin arbetskraft, i hvilket afseende
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande till undvikande af vidlyftighet
får i hufvudsakliga delar åberopa det yttrande, som justiticrådet
Herslow den 17 december 1890 afgifvit öfver det då till Högsta domstolen
öfverlemnade förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbete;
och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande vill ej heller bestrida, att
staten må vara berättigad genom lag föreskrifva ett visst sätt, huru
denna arbetsgivarens skyldighet skall fullgöras för att bereda arbetaren
nödig trygghet i afseende å utbekommande af hans rätt. Men härifrån
är steget långt till att genom lagstadgadt tvång pålägga alla enskilda
arbetsgivare en särskild årlig beskattning för att derigenom bereda
pension och försörjning åt de hos dem anställde arbetare eller tjenstehjon
samt deras anhörige, utan afseende derå om arbetaren eller tjenstehjonet.
mera eller mindre samvetsgrant och pligttroget fullgjort sina
åligganden gent emot arbetsgivaren. En sådan lagstiftning kan åtminstone
icke sägas öfverensstämma med hittills rådande rättsbegrepp. Det
händer ju icke sällan att arbetsgivaren, såsom skuldsatt, i sjelfva verket
är fattigare än arbetaren; och det torde blifva svårt för eu sådan arbetsgivare
att inse rättvisan deri, att han skall vidkännas årliga uppoffringar
för att bevara arbetaren från den så mycket fruktade fattigförsörjningen,
då från statens sida ingenting göres för att han sjelf må
vara förvissad att icke behöfva sluta sitt lif på fattighuset.

Om således komiténs förslag, i hvad det berör privaträttsliga förhållanden,
gifver grundad anledning till anmärkningar, så är detsamma,
sedt från politisk och nationalekonomisk synpunkt, ingalunda mindre
betänkligt.

Enligt förslaget skulle den så kallade försäkringen eller rättare den
genom lagen stadgade pensioneringen handhafvas af ett genom staten

inrättadt nytt centralt embetsverk, kalladt pensionsstyrelse, biträdt af
särskilda pensionsnämnder i orterna. Då denna styrelse skulle förvalta
den genom afgifterna bildade pensionsfonden, samt utbetalningen åf de
i lagen stadgade pensionerna i enlighet med pensionsbref, som af styrelsen
utfärdas, skulle verkställas genom postverket, följer häraf att
staten faktiskt ikläder sig ansvarigheten för fondens förvaltning och
fruktbargörande äfvensom för pensionernas behöriga betalande, med
rättighet allenast, på grund af stadgandet i § 53, att för åstadkommande
af nödig jemnvigt i pensionsfonden periodvis antingen höja afgifternas
eller nedsätta pensionernas belopp, hvilket senare likväl icke gerna bör
ifrågakomma och ej heller kan verkställas med mindre de föreslagna
bestämmelserna i §§ 11 och 12 ändras. Komiténs yttrande (sid. 29)
att »staten ikläder sig icke någon garanti för försäkringens framtida
bestånd» måste således bero af någon misskrifning. Har staten en gång
satt i verket eu så omfattande pensionering som den föreslagna, måste
staten uppenbarligen låta sig angeläget vara att upprätthålla densamma.
Detta är dock en för staten fullkomligt ny uppgift, som icke blott
kommer att medföra kostnader och äfventyr för statsverket utan derjemte
kan, sedan den nya vägen en gång blifvit beträdd, leda till konseqvenser,
hvilkas räckvidd nu icke ens låter sig öfverskådas. Har
staten väl genom lag erkänt sig skyldig att i ett afseende sörja för
enskilde medborgares ekonomiska angelägenheter, så skola otvifvelaktigt
för att tillmötesgå de allt jemt växande anspråken ytterligare medgifvanden
snart nog följa detta erkännande i spåren till men för lösningen
af statens verkliga, höga och vigtiga uppgifter samt för den deraf beroende
kulturutvecklingen.

Det finnes intet skäl, hvarför beredande af försörjning vid inträffad
oförmåga till arbete skall mera vara föremål för statens direkta verksamhet
än exempelvis beredande af försörjning vid tillfällig, ej sjelfförvållad
arbetslöshet, och det torde ingalunda vara omöjligt att äfven
vid lösningen af en sådan försörjningsfråga taga sin tillflykt till fiktionen
om försäkring.

Då vidare, enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning,
den föreslagna lagen tillerkänner den »försäkrade» arbetstagaren
endast rättigheter och förmåner men deremot pålägger arbetsgifvaren
allenast skyldigheter, samt härtill kommer, att från »försäkringen» skulle
uteslutas »lösa arbetare, vissa jordbruksarbetare, sömmerskor, tvätterskor
med flera eller i allmänhet sådana personer, som yrkesmessigt utföra
tillfälligt arbete för annans räkning», skall lagens antagande med all
sannolikhet medverka dertill, att arbetsgifvare derefter så mycket som
möjligt söka ställa sina arbetsaftal så, att det för dem nödiga arbete
utföres på beting utan att arbetaren erhåller fast anställning. Genom
sådan anordning, hvarför benägenhet redan börjat visa sig, kommer de

fasta arbetames och tjenstehjon ens antal att minskas och i samma män
ökning eg a rum i deras antal, livilka tvingas att utan fast anställning
uppehålla sig med tillfälligt arbete. Det är uppenbart att sådant icke
kan vara nyttigt för samhället i dess helhet och allra minst för arbetsklassen.

Väl har komitén (sid. 70) anfört, att den af komitén förutsatta
fondbildningen icke torde komma att inverka på penningmarknaden i
så väsentlig grad som man understundom förmenat; men Eders Kongl.
Majds befallningshafvande har icke kunnat finna, att komitén nöjaktigt
styrkt riktigheten af detta sitt påstående. Komitén har sjelf upplyst,
att man i den tyska riksdagen hyst stora farhågor för fondbildningens
menliga inflytande, och att man till och med för att ej äfventyra det
der framlagda lagförslagets förkastande måst i fråga om anskaffande af
medel för pensioneringen »slå in på en annan väg». Enligt Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes uppfattning synes det ock vara alldeles
oomtvistligt att hopsamlandet hos den i hufvudstaden förlagda pensionsstyrelsen
af en fond, som efter tio års förlopp skulle uppgå till ungefär
ett hundra millioner kronor, efter fj^ratio år till tre hundra millioner
och efter åttio år, vid uppnådt jemvigtsläge, till trehundranittiotre millioner
kronor, måste utöfva ett mycket betydande inflytande, som mången
gång kan blifva menligt för landsorterna derigenom att näringslifvet
der går miste om ett för detsamma nödigt rörelsekapital. Förvaltningen
af en så stor fond måste uppenbarligen vara förenad med ganska afsevärdt
äfventyr, utom det att densamma tager i anspråk högst betydliga
arbetskrafter och kostnader; och, med kännedom om de svårigheter,
som redan nu möta för säker placering mot antaglig ränta, vågar Eders
Kongl. Majds befallningshafvande knappast dela den af komitén uttalade
förhoppning, att fondens kapital skall kunna åtminstone under de första
tio åren fruktbargöras, så att ränteafkastningen uppgår till beräknade
tre och en half procent. I fråga härom bör såsom ganska betecknande
erinras, att den förra arbetareförsäkringskomitén uti sitt den 15 maj
1889 afgifna förslag till lag om ålderdomsförsäkring grundade sina beräkningar
å en räntefot af fyra procent, men att komitén uti nu förevarande
den 30 mars 1893 afgifna förslag ansett sig redan böra sänka
räntefoten med icke mindre än en half procent.

Inrättandet i hufvudstaden af ett nytt centralt embetsverk och förläggande
dit af en synnerligen omfattande fondförvaltning utgör dessutom
ett ytterligare steg i riktningen mot samlande, så vidt möjligt, af
landets andliga och materiela kraft i hufvudstaden; och Eders Kongl.
Maj ds befallningshafvande anser det minst sagd! tvifvelaktigt, huruvida
sådan centralisation må vara nyttig för landet i dess helhet.

Beträffande härefter lagförslagets detaljer och möjligheten af detsammas
följdriktiga genomförande anser sig Eders Kongl. Majds befall -

112

ningshafvande först böra erinra, att tillämpningen af bestämmelserna
om hvad som skall anses vara »försäkringspligtig anställning» samt om
hvem som skall anses såsom arbetsgifvare enligt lagen otvifvelaktigt
kommer att medföra stora svårigheter och leda till mångfaldiga tvister,
störande för det goda förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetstagare.

Kontrollen öfver pensioneringen och säkerheten för arbetstagarne
att kunna utfå den dem i lagen tillförsäkrade rätt skulle enligt förslaget
nästan uteslutande blifva beroende af de så kallade pensionsböckerna
och tillämpningen af föreskrifterna om infästande deri af pensionsmärke
för hvarje kalendervecka, under hvilken försäkringspligtig anställning
egt rum, eller anteckning om de pensionsafgifter, som i vissa fall skola
tillgodoräknas, ehuru motsvarande pensionsmärken ej blifvit infästade.
Då dessa pensionsböckers antal kommer att uppgå till flere hundra tusental,
inses lätt, att den sålunda föreslagna anordningen måste blifva
behäftad med mycken osäkerhet i tillämpningen, och att mångfaldiga
svårigheter och förvecklingar skola deraf framkallas. Hvad särskildt
angår det fall, då pensionsbok förkommit, kan Eders Kongl. Majds
befallningshafvande icke inse, huru det skall blifva möjligt åstadkomma
fullt nöjaktig bevisning om antalet pensionsafgifter, som förut
blifvit för den »försäkrade» inom de särskilda pensionsklasserna rättsligen
erlagda eller honom tillgodoräknade, såvida icke landets arbetsgifvare
skola betungas med den ytterligare skyldigheten att föra samt
under tiotal af är förvara och på begäran tillhandahålla särskild räkenskap
för hvarje arbetare eller tjenare, som hos dem haft anställning.

Enligt lagförslaget skall inom hvarje af rikets kommuner tillsättas
minst en pensionsnämnd, bestående af en ordförande och fyra ledamöter,
hvilken nämnd skall hafva att fullgöra de åligganden samt pröfva och
afgöra de mången gång ganska svåra frågor, som omförmälas i § 28.
Huruvida detta förslag, som innebär att inom landet skulle inrättas
många tusenden nya oaflönade kommunala befattningar, kommer att af
kommunerna helsas med odeladt bifall, anser Eders Kongl. Majds befallningshafvande
vara ganska tvifvelaktigt. Säkert är emellertid, att
de tusentals pensionsnämnderna skola fullgöra sina ganska omfattande
skyldigheter på mycket vexlande och olika sätt, hvaraf många svårigheter
och förvecklingar kunna uppstå, samt att i följd häraf pensionsstyrelsen
måste blifva öfverhopad med besvär öfver de särskilda nämndernas
beslut, hvilka besvärs pröfning helt visst kommer att kräfva
betydande arbetskrafter. Endast inom Skaraborgs län skulle komma
att tillsättas icke mindre än omkring tvåhundrasjutio pensionsnämnder;
och ehuru Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande tror sig kunna påstå,
att befolkningen inom detta län icke i afseende å andlig utveckling står
tillbaka för innevånarne i andra landsdelar, vågar Eders Kongl. Majds

113

befallningshafvande likväl icke med bestämdhet antaga, att inom hvarje
åt länets alla kommuner finnes tillgång å minst tio personer, som äro
lämplige att blifva ordförande och ledamöter i nämnden eller suppleanter
för dem.

I öfrigt finner Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande komiténs
förslag ingalunda sakna förtjenster, och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
måste särskildt skänka sitt erkännande åt komiténs åsigt att
arbetsklassens behof, hvad angår såväl arbetarne sjelfva som deras familjer,
bäst tillgodoses genom en på invaliditetsprincipen grundad försäkring
jemte en barnpensionering. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
håller således före, att komiténs betänkande kan komma till
nytta och tjena till god ledning, om och när frågan om arbetareförsäkring
införes på den väg, som enligt Eders Kongl. Maj ds befallningshafvandes
uppfattning är den enda rätta. Målet för denna väg är ordnandet.
af en eller flera anstalter för meddelande af verklig på invaliditetsprincipen
grundad försäkring jemte barnpensionering, hvilken eller
hvilka anstalter böra hvila på de förutnämnda grundvalarna, frivillighet
och sjelf hjelp, men uppmuntras och understödjas af staten såväl genom
ändamålsenligt ordnad kontroll som genom penningebidrag åtminstone
till bestridande af förvaltningskostnaderna.

Men på grund af hvad ofvan blifvit anfördt måste Eders Kongl.
Majrts befallningshafvande afstyrka, att ifrågavarande förslag lägges till
grund för lagstiftning i ämnet.

Underdånigst
C. A. SJÖCRONA.

A. M. Bolinder.

Marieholm den 16 november 1893.

114

17 :o. Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Vermlands län.

Till Kong!. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Uti skrifvelse den 20 sistlidne juni, hvilken den 1 påföljde juli
hit ankommit,| har Kongl. kollegium på grund af nådig remiss å arbetareförsäkringskomiténs
utlåtande och förslag till lag angående försäkring
för beredande af pension åt arbetare i vissa fall, anmodat Konungens
befallningshafvande att lemna fabriks- och handtverksföreningar,
arbetareföreningar och andre för ämnet intresserade föreningar och enskilde
inom länet tillfälle att i detta ärende sig yttra och att med de
yttranden, som sålunda kunde varda afgifna och eget utlåtande till Kongl.
kollegium inkomma före den 1 nästkommande november.

Af sådan anledning och sedan Konungens befallningshafvande genom
allmän kungörelse anmodat alla vederbörande, som sådant åstundade,
att till Konungens befallningshafvande inom förelagd, numera
tilländalupen tid, inkomma med }Ttranden, utan att någon i sådant afseende
låtit sig afhöra, får Konungens befallningshafvande, med tillkännagifvande,
att Konungens befallningshafvande, särdeles med hänseende
till den kort tillmätta tiden, finner sig icke kunna eller böra
yttra sig öfver andra delar af förslaget än dem, som beröra Konungens
befallningshafvandes afsedda befattning vid handhafvandet af hit
hörande frågor, anmäla, att Konungens befallningshafvande i nyssnämnda
hänseende icke har något att mot förslaget erinra; kunnande
dock Konungens befallningshafvande derjemte icke underlåta att uttala
den mening, att i fråga om arbetsgifvares deltagande i betalandet af
stadgade pensionsafgifter, den af A. P. Danielson i reservationen häremot
yttrade åsigt synes, såsom mera rättvis och billig, eg a företräde
framför komiténs förslag i denna del.

Karlstad i landskansliet den 23 oktober 1893.

ADOLF MALMBORG.

C. E. Varenius.

115

18:o. Kong! Maj:ts befallningshafvande i Örebro län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

I skrifvelse den 20 sistlidne juni har, på grund af Kongl. Majrts
nådiga föreskrift i remiss till Kongl. kommerskollegium å komiténs för
afgifvande af förslag angående arbetareförsäkring underdåniga betänkande,
Kongl. kommerskollegium anmodat Konungens befallningshafvande
att lemna fabriks- och handtverksföreningar, arbetareföreningar
och andra för ämnet intresserade föreningar och enskilda inom länet
tillfälle att i detta ärende sig yttra och att med de yttranden, som sålunda
kunde varda afgifna, och eget utlåtande till Kongl. kommerskollegium
inkomma. Med anledning'' häraf har Konungens befallningshafvande
genom kungörelse den 8 juli innevarande år, med tillkännagifvande
att berörda betänkande funnes här tillgängligt, uppmanat nämnda
föreningar och enskilda att före den 1 i denna månad hit inkomma
med skriftliga yttranden i ärendet, utan att hittills sådant yttrande inkommit.

Sedan den af Kongl. Maj:t den 3 oktober 1884 tillsatta så kallade
arbetareförsäkringskomité den 15 maj 1889 framlagt förslag till lag om
ålderdomsförsäkring, öfver hvilket förslag Konungens befallningshafvande
den 2 september nyssnämnda år afgifvit underdånigt utlåtande,
men berörde lagförslag icke ledt till lagstiftning i ämnet, har en den
30 oktober 1891 tillsatt ny komité den 30 mars innevarande år afgifvit
nu föreliggande underdåniga betänkande och förslag till lag angående
försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till
arbete.

Om man ock kan hysa betänkligheter i afseende å riktigheten af
den utaf komitén i motiven till nämnda lagförslag uttalade åsigt, att
försäkringen ifråga bör vara obligatorisk och sålunda genomföras genom
lagstadgadt försäkringstvång, så torde dock med den inskränkning
i försäkringspligten, som, i jemförelse med föregående förslag, nu föreliggande
innehåller, de väsentligaste anledningarne till anmärkning i
berörda hänseende få anses undanröjda.

Att med ledning åt de föreskrifter, förslaget innehåller, bestämma
när varaktig oförmåga att med arbete sig försörja och rätt till pension
sålunda inträder, lärer ej blifva så lätt, som komitén synes antaga, utan
torde nog åtskilliga svårigheter härvid yppa sig; men vigten och be -

116

tydelsen af det mål, man genom ifrågavarande lagförslag vill nå, äro
så stora och så maktpåliggande, att man ej bör rygga tillbaka för dessa
svårigheter eller eris lör de högst betydliga kostnader, förslagets genomförande
kräfver.

Under förutsättning att de beräkningar, hvilka ligga till grund för
föreslagna bestämmelser angående beloppen af årliga försäkringsafgifter
och 1 ifrån tor m. m. äro fullt riktiga, hvarom Konungens befallningshafvande
icke varit i tillfälle att ingå i någon undersökning, anser sig
Konungens befallningshafvande, som icke har något vidare i hufvudsak
mot förslaget att erinra, böra tillstyrka, att detsamma må läggas till
grund för blifvande lagstiftning i ämnet.

Örebro slott i landskansli den 31 oktober 1893.

På landshöfdingeembetets vägnar:

AUG. HELLING. CARL SANDAHL.

19:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vestmanlands län.

Till Konungen.

Jemlik! anmodan från Eders Kongl. Majds och rikets kommerskollegium
får Eders Kongl. Majds befallningshafvande härmed afgifva
underdånigt utlåtande öfver Nya arbetareförsäkringskomiténs underdåniga
betänkande och förslag.

Förslaget till lag angående försäkring för beredande af pension vid
varaktig oförmåga till arbete är liksom den förra komiténs förslag till
lag om ålderdomsförsäkring bygdt på grundsatsen af tvång, så att hvar
och en, som är berättigad ingå i den föreslagna pensionskassan, också
är pligtig betala de föreskrifna premierna. I afseende å denna grundsats
hade undertecknad, landshöfding, tillfälle uttala sin mening i en
till förra arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag om ålderdomsförsäkring
afgifven reservation, af hvilken reservation ett styrkt transsumt
här bifogas; och får Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
som fortfarande omfattar samma mening, i underdånighet åberopa de i
reservationen uttalade åsigter.

Förutom grundsatsen om tvångsförsäkring omfattar föreliggande

117

förslag äfven den, att arbetsgivare skall vara skyldig med hälften bidraga
till arbetarnes försäkringsafgifter, hvilken grundsats Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande icke heller kan gilla. Då kroppsarbetares
invaliditet, vare sig genom olycksfall i arbetet eller möjligen i följd af
de med viss näring följande sjukdomsanledningar, torde kunna läggas
arbetsgivaren till last, finnes också skäl ålägga denne att genom försäkring
skydda dem för den ekonomiska förlust, som sådan invaliditet
medför; men Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande kan ej anse, att
giltiga skäl åberopats för sådant åläggande vid hvarje uppkommande
arbetsoduglighet, äfven då den härflutit af andra orsaker än de nyss
angifna. Skall annan än den försäkrade sjelf bära någon del af kostnaderna
för hans försäkring i andra än de ofvan först angifna fall, i
hvilka sådant lärer tillhöra arbetsgivaren ensam, så bör af socialpolitisk
hänsyn staten träda emellan, men ingalunda näringarne.

Det första förslaget till ålderdomsförsäkring afsåg förpligtelse för
hvarje svensk medborgare att genom inbetalande af stadgade premier
bereda sig lifränta; det föreliggande förslaget till invaliditetsförsäkring
deremot inskränker förpligtelsen till dem, som mot aflöning äro anstälda
hos arbetsgivare. Härigenom skulle, enligt Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes förmenande, uppstå missnöje, icke blott med tvånget
såsom sådant, utan äfven af den anledning att tvånget icke drabbade
alla kroppsarbetare i enahanda lefnadsvilkor lika. Två kroppsarbetare
i samma yrke, af hvilka den ene är anstäld mot aflöning hos
arbetsgifvare, men den andre arbetar för egen räkning till exempel
mot betalning pr stycke, lefva otvifvelaktigt i hufvudsakligen samma
yttre vilkor; och dock är den ene pligtig erlägga försäkringspremier,
men den andre icke, trots att denne senare kunde finnas mera i behof
af understöd vid arbetsoförmåga än den förre.

Andamålet med den kassa, som enligt förslaget skall bildas, är att
bereda delegarne pension vid varaktig arbetsoförmåga, och sådan anses
vara för handen, »då någon befinnes i följd af ålderdom, kropps- eller
sinnessjukdom, vanförhet eller lyte vara urståndsatt att genom sådant
arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter, vidare sig försörja
eller fyllt sjuttio år». Denna bestämmelse skulle säkerligen framkalla
talrika, mer eller mindre oberättigade anspråk på uppbärande af pension
och tvister inför vederbörande nämnder. Om också, såsom komitén
förmenar, erfarenheten från utlandet och från några mindre kassor
i vårt land, der delegarne känna hvarandras behof, visar, att lagens
tillämpning uti ifrågavarande hänseende icke skulle medföra så stora
svårigheter, som man kunde antaga, så ådagalägger i motsats härtill
erfarenheten, att första paragrafen af nu gällande fattigvårdsförordning,
som är bygd på samma grunder som förslagets ofvan citerade bestämmelse,
är det lagrum, som beröres af de talrikaste fattigvårdst.visterna;

118

och då personer, kvilka äro i behof af fattigvård, icke ännu, fastän
lagen varit gällande i mera än tjugu år, fått den grundsatsen för sitt
medvetande klar, att de icke hafva rätt till fattigvård, med mindre de
i första paragrafen af fattigvårdsförordningen uppräknade omständigheter
äro för handen, så lära delegarne i den föreslagna pensionskassan
så mycket mindre kunna väntas få en skärpt blick på de för den
pensionsbehöfvande uppstäda vilkoren, som desse delegare genom inbetalande
af premiebidrag ovilkorligen skola erhålla den föreställningen,
att de för de allra flesta fall af understödsbehof beredt sig rätt till
pension.

Den föreslagna lagen skulle, enligt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
förmenande och på anförda skäl, icke komma att, såsom
komitén afsett, verka tillfredsställande inom kroppsarbetareklassen eller
till lösning af den så kallade arbetarefrågan, utan endast att öfverflytta
en del af fa tf ig vård stungan från kommunen på kroppsarbetare och arbetsgivare;
och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser sig derför
böra afstyrka lagens antagande.

Underdånigst:

FREDRIK HEDERSTIERNA.

Herman Udden.

Yesterås slott i landskansliet den 20 oktober 1893.

Bilaga 1.

Transsumt af den utaf landshöfdingen Er. Hederstierna
afgifna reservation emot arbetareförsäkringskomiténs
den 15 maj 1889 aflåtna utlåtande och
förslag.

Det må vara en sanning, såsom komitén säger, att »endast genom
tvång kan ernås, att ålderdomsförsäkringen kommer alla till godo icke
blott de mera duglige och välbergade utan äfven dem, som befinna sig
i ogynnsammare socialt läge», men deraf följer icke, att användandet af
dylikt tvång är lämpligt eller tillrådligt, äfven om man skulle vilja tillerkänna
staten rätt att sålunda ingripa i den enskildes frihet och före -

119

skrifva det sätt, hvarpå denne skall fullgöra sin pligt att efter förmåga
draga försorg om sig och sin familj.

Af statens rätt och pligt att vaka deröfver, att den enskildes frihet
att råda öfver sig och sin egendom ej brukas till men för andra
eller till intrång i deras rätt, och deröfver att den enskilde fullgör sina
förpligtelser mot det allmänna, följer emellertid ej någon rätt att ingripa
i den myndiges görande och låtande till hans egen förmenta förmån,
och en dylik sjelftagen rätt, medförande enligt komiténs förslag
ett åläggande för den enskilde att på föreskrifvet sätt bereda sig ålderdom
sförsäkring, skulle icke vara lämplig eller tillrådlig derföre, att
långt ifrån att utöfva ett välgörande inflytande på befolkningen och
blifva en »uppfostran till sparsamhet och omtanke för framtiden», skulle
den verka skadligt i moraliskt hänseende, då flertalet af samma befolkning,
i stället för att deruti se en faderlig omsorg, skulle betrakta
åläggandet som ett förhatligt tvång, som det skulle söka på allt sätt
undandraga sig; i motsats härtill skulle en uppmuntran till och underlättande
af frivillig försäkring verka välgörande på alla dem, som man
lyckas förmå till en dylik omsorg för framtiden. Derföre och då man
med allt skäl fordrar, att hvar och en skall sjelf betala premierna för
sin ålderdomsförsäkring, och ej vill ålägga vare sig staten, det är samtliga
skattdragande, eller arbetsgifvarne, att betala för arbetarne, så bör
man också enligt mitt förmenande bygga en dylik försäkring på frivillighetens
grund.

Då jag anser, att staten icke är berättigad och icke bör berättigas
ålägga den enskilde medborgaren att bereda sig lifränta, utan att staten
endast bör uppmuntra honom dertill och bereda honom den största
möjliga ränta och säkerhet, får jag, som sålunda icke kan biträda komiténs
förslag, i stället föreslå, att riksförsäkringsanstalten, som staten
skall underhålla för beredande af olycksfallsförsäkring, bemyndigas att äfven
meddela frivillig lifränteförsäkring, och att de ombud för samma
anstalt, hvilka rikets samtliga kommuner skola underhålla, göras till
agenter, intresserade af att förmå arbetare och med dem jemförliga
personer inom deras respektive kommuner att bereda sig lifränteförsäkring.
Härigenom skulle ock tillfälle beredas för föräldrar eller kommuner
att genom insättningar för barn bereda dessa lifränta, hvarjemte
rättigheten till försäkring icke skulle inskränkas till viss ålder eller tid,
utan kunna företagas när tillfälle till någon besparing erbjuder sig, och
torde till förökandet af dessa tillfällen och befordrandet af sparsamhet
lifräntemärken och lifräntekort kunna begagnas äfven vid denna frivilliga
försäkring. För att inskränka densamma till förutnämnda klasser,
hvilka icke i allmänhet lära anlita de enskilda försäkringsanstalterna,

120

bör en viss lägre maximiränta bestämmas såsom till exempel den af
komitén föreslagna högsta eller 425 kronor vid sextio år.

Rätt transsumeradt, betygas.

Vesterås slott i landskansliet den 20 oktober 1893.

Ex officio
Herman Udden.

Bilaga 2.

Till nya arbetarförsäkringens komité.

Efter tagen kännedom om komiténs utlåtande och förslag jemte
bilagor dristar jag fästa uppmärksamheten på några punkter af mera
principiel natur.

Ehuru jag fullväl inser att, om arbetarena sjelfva och deras husbönder
skola erlägga afgiften, så måste försäkringen blifva obligatorisk,
men just såsom påtvingad blir försäkringen i hög grad impopulär,
såsom den ock lärer vara i Tyskland, hvarifrån komiterade hemtat sitt
mönster. Om enl. sid. 95 försäkringsafgiften skall af arbetsgifvaren i
första hand uttagas, så lärer det nog blifva lian, som isynnerhet kommer
att betungas. Då pensioneringen borttager en stor del af fattigvårdstungan,
så blir derigenom kommunalbeskattningen i hög grad rubbad,
hvilket. före förslagets antagande behöfde en särskild utredning. I
många fall, tror jag, skall fördelningen af afgiften mellan husbonde
och tjenare hafva en motsatt social verkan mot den af komiterade
åsyftade (sid. 60). Lyckligt synes mig deremot Danmark hafva undvikit
dessa klippor genom sitt pensionsväsende.

Äfven i det hänseendet tyckes mig Danmarks försäkringsväsende
hafva företräde, att der ej behöfves en så stor apparat, som måste uppstå
genom afgifters upptagande. Genom detta senare uppkommer en hel
tjenstemannakår och sockenkomitéer betungas med grannlaga skyldigheter,
för hvilkas underlåtande till och med böter måste erläggas, utan
att erhålla några som helst rättigheter. Till de många kommunala uppdrag,
som nu ej uträttas med synnerligt nöje, skulle äfven denna, i
många fall odiösa tunga läggas.

121

Med afseende på principerna, efter hvilka försäkringsafgifterna bestämmas,
hafva komiterade å sid. 69 långt ifrån att anse den starka kapitalbildningen
i enskilda banker och dylikt skadlig, tvärtom anfört den
såsom ett bevis på ett sundt ekonomiskt tillstånd och derföre ansett
en ytterligare kapitalbildning å 400 millioner utan menlig inverkan på
affärs- och näringslifvet. Ja, såsom bevis på det ekonomiska välståndet,
prisas till och med det, att depositionsräntan hålles hög.

Häremot vågar jag vördsamt göra ett inlägg. Jemföres England
med Sverige, så vet man att der finnas kapital till företag och lågränta,
men här klagas öfver motsatsen. Borde ej detta utgöra en fingervisning
på den väg man bör gå? Men här vill man uppmuntra till
kapitalbildning i banker och dylika anstalter. Icke utgöras väl de samlade
600 millionerna af deras kapital, som afse att riskera detsamma
på produktiva näringar? Nej, många, som borde deltaga i samhällsarbetet,
slumra ljuft på dessa höga depositionsräntor, så vidt de ej lyckats
öfverkomma så fina papper som aktier i enskilda banker eller ännu
heldre i dessa lifförsäkringsaktiebolag, som af de försäkrade eller deras
enkor och barn taga en oskälig vinning. Kapitalet suges sålunda från
näringarne, för att sedan delvis återgå dit, betyngdt med hög ränta,
hvarunder hvarje företag suckar. Den dådlöse kapitalisten skördar
höga räntor, under det den driftige mannen och med honom hans arbetarskara
kämpa en ofta förtviflad kamp. Och när kapitalen äro hopade
och näringarne ej förmå att ställa tillfredsställande säkerhet eller
gifva den äskade räntan, då är kraschen inne.

Till att påskynda ett sådant sakernas tillstånd synes mig komiténs
förslag egnadt, att nemligen genom fasta premier åstadkomma en ytterligare
kapitalbildning på 400 millioner. Kapitalet, användt i näringarnes
tjenst, är arbetarens vän, men ett skrinlagdt kapital, som lockas fram
blott mot höga räntor och utan deltagande i företagens risk, är ingen
vän till arbetaren. Underligt skulle vara om sjelfva arbetarförsäkringen
skulle i nämnda hänseende uppträda som arbetarens fiende.

Slutligen bygges försäkringen på en räntefot af 3 Vs procent. Om
ock räntan varit så hög och högre, så torde samhällets ekonomiska
välfärd i väsentlig män hvila derpå att allmänna räntan må nedgå
mera. Dermed synes mig förslaget om fasta premier, som utom dess
blifva alltför höga, böra falla.

Trots det utomordentliga arbete, komitén nedlagt, och de i hög grad
intresseväckande beräkningarne, synes mig det framstälda förslaget icke
kunna leda till ett godt praktiskt resultat. Föresynen från Danmark
eller ännu heldre en med lifförsäkring med låga premier kombinerad
invaliditets försäkring synes mig mera tilltalande.

Om ock komiterade icke anse mina — en lekmans på detta om -

122

råde — tankar värda att påakta, så må mina ord dock vara ett vittnesbörd
derom, att frågan följes med intresse och liflig tillönskan om dess
lyckliga lösning.

Valskog den 11 september 1893.

L. J. LEKSELL.

Kyrkoherde och folkskoleinspektör.

20:o. Kong!. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län.

Till Konungen.

Sedan Eders Kongl. Majds och rikets kommerskollegium i skrifvelse
den 20 juni innevarande år, på grund af Eders Kongl. Maj:ts
derom meddelade nådiga föreskrift i remiss på komiténs för afgifvande
af förslag angående arbetareförsäkring underdåniga betänkande, anmodat
Eders Kongl. Majds befallningshafvande att lemna fabriks- och
handtverksföreningar, arbetareföreningar och andra för ämnet intresserade
föreningar och enskilde inom länet tillfälle att i ärendet sig yttra
samt att med de yttranden, som kunde varda afgifna äfvensom eget
utlåtande till Kongl. kollegium inkomma, så har Eders Kongl. Maj ds
befallningshafvande genom behörigen offentliggjord kungörelse lemnat
ofvannämnda vederbörande tillfälle att öfver ifrågavarande förslag afgifva
yttranden före den 1 innevarande oktober utan att någon annan
än styrelsen för Falu arbetareförening begagnat tillfället att sig yttra;
Och får alltså Eders Kongl. Majds befallningshafvande härhos öfverlemna
samma yttrande samt för egen del anföra, att Eders Kongl. Majds
befallningshafvande funnit sig icke ega anledning till någon erinran
mot förslagets hufvudgrunder.

Underdånigst

CLAES WERSÅLL.

Falun i landskansliet den 31 oktober 1893.

Ludv. Almqvist.

123

Bilaga.

Till Konungens befallningshafvande i Stora Kopparbergs län!

Med anledning af lemnadt medgifvande att uttala sig om nu afgifvet
förslag till Invalidförsäkring, bär Fakt arbetarförenings styrelse
ansett sig böra uttala, att den, med fästadt afseende på att Förslaget
afser att ordna för oss helt och hållet nya förhållanden, finner detsamma
vara i hufvudsak godt. Styrelsen har visserligen icke förbisett,
att en ytterligare utvidgning af bestämmelserna i detta förslag fordras,
för att försäkringen skulle kunna omfatta alla dem, som deraf verkligen
äro i behof, men anser emellertid denna anmärkning, — liksom
de, hvilka synas befogadt kunna göras mot eu och annan detaljbestämmelse
— kunna, sedan försäkringen genomförts och säkrare erfarenhet
vunnits, utan rubbning af hufvudgrunderna derför undanrödjas.
Styrelsen anser sig derför böra tillstyrka förslagets genomförande såsom
eu åtgärd, hvilken för den klass styrelsen representerar helt säkert
skulle bidraga att i icke ringa mån göra lifvet bekymmersfriare.

Falun den 29 september 1893.

Å Falu arbetarförenings styrelses vägnar

V. VAHLIN.

21:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gefleborgs län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Sedan, i anledning af Kong], kollegii skrifvelse flen 20 sistlidne
juni, Kongl. Majds befallningshafvande genom utfärdad allmän kungörelse
lemnat fabriks- och handtverksföreningar, arbetareföreningar och
andra för ämnet intresserade föreningar och enskilde tillfälle att inom
viss numera förfluten tid lut inkomma med yttranden öfver nya arbetareförsäkringskomiténs
förslag till lag angående arbetareförsäkring, får

124

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, med tillkännagifvande att något dylikt
yttrande icke afgifvits, för egen del i ämnet anföra följande:

Ifrågavarande förslags goda syfte kan ej af någon förnekas, och
Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser äfven, att en lag, affattad i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med samma förslag, skulle vara af den
allra största betydelse för allmänt väl samt medföra de mest välsignelsebringande
verkningar; dock torde kunna antagas, att så skulle blifva
förhållandet i ännu högre grad, i samma mån förslagets föreskrifter om
försäkring kunde utsträckas att omfatta flere till kroppsarbetare hänförliga
personer och pensionsbeloppen kunde ökas.

Emellertid lära no g icke anledningar saknas till tvekan, huruvida
de föreslagna bestämmelserna äro i alla delar fullt lämpliga eller för
sitt ändamål tillfyllestgörande; och hyser Kongl. Maj:ts befallningshafvande
särskildt i nedan uppgifna hänseenden några betänkligheter.

Enligt förslaget skulle ansvaret för pensionsafgifternas erläggande
i behörig tid åligga arbetsgifvarne, hvilka hade att anskaffa och vid utbetalning
af aflöning i arbetstagarnes pension sböcker infästa pensionsmärken,
med rätt att å aflöningen afdraga hälften af märkenas belopp;
och om detta försummades, blefve påföljden den, att arbetsgifvaren,
jemte det han vore skyldig att ersätta all uppkommande skada, kunde,
ifall åtal skedde, straffas med böter, hvilka tillfälle kronan. Af hvem
dessa förseelser skulle åtalas, nämnes ej, hvarföre det får antagas vara
meningen, att utförandet af sådana åtal skulle åligga de allmänne åklagarne.

Att nu omförmälda bestämmelser innefatta tillräcklig garanti för
att pensionsafgifterna blefve behörigen erlagda, torde med skäl kunna
betviflas. Att vederbörande allmänne åklagare, när det gäller beifrande
af verkliga brott, visa nit i fullgörandet af hvad dem åligger, ehuru
ingeji egen fördel utan endast kostnader och besvär äro dermed förenade,
får väl antagas vara regel; men deremot kan det ej af de allmänne
åklagarne förväntas, att de för upptäckande och åtalande af förseelser
af nu ifrågavarande art skola ådagalägga någon större ifver, utan
att de genom rätt till andel i böter eller annorledes varda särskildt
dertill uppmuntrade. På grund häraf och med afseende jemväl å den
stora mängden af de personer, som äro att anse såsom arbetsgifvare,
och bland hvilka alltså försummelse att ombesörja pensionsmärkenas
anskaffande och infästande i pensionsböckerna kunde ifrågakomma, synes
det Kongl. Maj:ts befallningshafvande vara nödvändigt, att öfver pensionsafgifternas
erläggande utöfvas annan kontroll, än som nu blifvit
ifrågasatt.

Vidare vill Kongl. Majts befallningshafvande fästa uppmärksamheten
vid hvad förslaget innehåller om utseende af pensionsnämndernas
ordförande jemte deras suppleanter. Sådana funktionärer skulle för

125

hvarje pensionsdistrikt, eller i regel för hvarje kommun och således till
ett ganska stort antal i hvarje län, förordnas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande;
men då detta skulle ske endast efter frivilligt åtagande,
och härvid jemväl tages i betraktande, att omförmälde ordförande, jemte
det de vore underkastade dryga böter för uteblifvande från pensionsnämndens
sammanträden, finge en synnerligen ansvarsfull verksamhet
med åliggande att sköta ganska vidlyftiga göromål, såsom all inom
pensionsnämnden förekommande register- och protokollsföring, skriftvexling
med mera, och detta utan annan ersättning än godtgörelse för
skrifmaterialier, postporto och skrifvarehjelp, fruktar Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
att det ofta kommer att blifva svårt, mången gång
äfven omöjligt, att finna personer, både villiga och lämpliga att fullgöra
sagda uppdrag; och tror Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke, att
denna olägenhet i någon mån blefve minskad derigenom att, på sätt
förslaget medgifver, till ifrågavarande befattning kunde utses äfven en
utom kommunen boende person —, hvilket för öfrigt, efter Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes mening, icke heller vore ändamålsenligt, då
de skäl, på grund hvaraf ledamot i pensionsnämnden bör vara boende
inom kommunen, jemväl ega giltighet beträffande ordföranden.

Slutligen får Kongl. Maj:ts befallningshafvande anföra, att de i en
reservation till lagförslaget uttalade åsigter, enligt Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
förmenande, äro tänkvärda så väl ur billighetssynpunkt
som ock med hänsyn till möjligheten af försäkringens utsträckning till
arbetarekategorier, som enligt förslaget äro derifrån uteslutna.

Gefle slott å landskansliet den 30 oktober 1893.

C. A. T. BJÖRKMAN.

J. J. Smitt.

126

22:o. Kong! Maj:ts befallningshafvande i Vester norrlands

län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Jemlikt Kongl. kollegii skrifvelse den 20 nästlidne juni i fråga om
komiténs för afgifvande af förslag angående arbetareförsäkring underdåniga
betänkande har Kongl. Maj:ts befallningshafvande, på sätt af
länsstyrelsens bilagda kungörelse n:o 337 framgår, lemnat vederbörande
tillfälle att inom viss, numera förfluten tid i ärendet afgifva yttrande,
utan att emellertid något som helst dylikt yttrande till Kongl. Majrts
befallningshafvande inkommit.

Såsom eget infordradt utlåtande får Kongl. Maj:ts befallningshafvande
härmed anföra, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i hufvudsak
icke har något annat att emot komitéförslagets innehåll erinra, än att,
då det i förslagets § 1 mom. 1 stadgade belopp af 1,800 kronor valts
med hänsyn till föreskrifterna i gällande bevillningsförordning angående
afdrag för s. k. existensminimum, samt vederbörande taxeringsmyndigheter
enligt samma förordning hafva till åliggande att vid beräkning
af skattskyldigs inkomst taga i betraktande jemväl de i 3 mom.
af nämnda § omförmälda löneförmåner, det synes vara desto större
skäl att låta taxeringsmyndigheternas uppskattning vara bestämmande,
som eljest lätteligen skulle kunna inträffa, att desse och pensionsnämnden
stadnade i olika beslut, hvaraf åter blefve en följd, att, i händelse af
besvär,'' en och samma fråga komme att af olika myndigheter pröfvas.

Hernösand i landskansli den 21 oktober 1893.

G. RYDING.

A. Asker.

127

23:o. Kong! Maj:ts befallningshafvande i Jemtlands län.

Till Kong!. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Med föranledande af Kongl. kollegii skrifvelse den 20 juni innevarande
år rörande s. k. arbetareförsäkringskomiténs förslag] till lag
angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga
till arbete, får Konungens befallningshafvande dels tillkännagifva, att
Konungens befallningshafvande enligt allmän kungörelse den 8 juli
lemnat vederbörande tillfälle att inom numera förfluten tid till Konungens
befallningshafvande inkomma med yttranden i ärendet, men att ingen
häraf sig begagnat, dels ock] för egen del afgifva följande utlåtande:

Konungens befallningshafvande hyser allvarliga tvifvel rörande
klokheten deruti, att staten uppträder som försäkringsgifvare på ett
fält, som hittills tillhört den enskilda företagsamheten, och der denna
gjort så beaktansvärda framsteg, att ingen fara lärer vara att den icke
skall finna former för att tillmötesgå och motsvara alla behof, som på
försäkringsområdet komma att göra sig gällande. — Det nu föreliggande
förslaget är ett efterhärmande af hvad som inom tyska riket på senare
åren lagstiftats på detta område, och Konungens befallningshafvande
tror det vore klokt att afvakta resultatet af försöket i Tyskland, innan
det efterföljes här. Många och starka röster höras redan nu derstädes,
hvilka ogilla den sålunda inslagna riktningen i lagstiftningen, som väl
varit föranledd af politiska skäl, hvartill motsvarighet måhända icke
tillfullo är att finna här i landet.

Det föreliggande förslaget synes dessutom icke väl egnadt att uppfylla
det ändamål, som dermed afses, att bereda ålderdomsförsörjning
åt i behof varande arbetare, då så stora kategorier af de kroppsarbetande
klasserna'' äro, genom bestämmelserna om vilkoren, uteslutne från
både skyldighet och rättighet att genom inbetalningar bereda sig ålderdomsunderstöd.
Konungens befallningshafvande vill blott erinra om
den stora mängd arbetare, som icke mottager arbete i den form som
förslaget bestämmer, och som har arbetat flitigt och ärligt hela sitt lif,
utan att derför kunna sägas varit i det permanenta arbetsförhållande,
som uttryckes genom förslagets föreskrift att hafva varit i arbete hos
samma arbetsgivare sex dagar i samma vecka. De fleste handtverkeri er
sysselsätta arbetare, som i sina egna hem arbeta för stycke, och allt
slags betingsarbete, som icke utföres på arbetsgifvarnes verkstad eller
fabrik, torde likaledes uteshita arbetaren från försäkringen. Det blir

128

således egentligen tjenare och fast anstälde arbetare, som komma att
tillhöra försäkringstagarne, men dessa torde vara de, som i regeln hafva
det bäst stäldt för sig och lättast kunna aflägga en sparpenning för
sina gamla dagar, då deremot de icke fast anstälde arbetarne, hvilka
torde gifva den största fattigkontingenten, icke komma att tillhöra de
försäkrade utan hädanefter som hittills komma på fattigvården som
ålderdomsförsörjning.

Oberoende af livad Konungens befallningshafvande sålunda i fråga
om sjelfva grunden för lagförslaget anfört, har förslaget, sådant det
föreligger, gifvit Konungens befallningshafvande anledning till följande
allmänna anmärkningar, nemligen:

att det beräknade årliga anslaget af nära åtta millioner, förutom
de sannolikt ganska betydliga förvaltningsomkostnaderne, torde blifva
nog kännbart;

att det torde möta stor svårighet att förvalta och göra räntebärande
en fond af närmare fyrahundra millioner;

samt att, äfven om komiténs på tämmeligen ofullständiga statistiska
uppgifter grundade beräkning af denna fonds tillräcklighet vid en räntefot
af 3,5 procent är riktig, lätt kan inträffa att så hög ränta ej kan
erhållas eller att förluster uppstå. Huru i sådant fall bristen skall fjollas
angifves ej i lagen. Pensionstagaren är ej underkastad någon nedsättning
i pensionen, och förhöjd afgift kan endast gälla för kommande
förhållanden. Många förvecklingar och svårigheter torde häraf kunna
uppstå, så vida ej statens mellankomst till obegränsadt belopp skall
behöfva tagas i anspråk.

\"id detaljbestämmelserna i lagen bär Konungens befallningshafvande
ansett sig böra göra följande erinringar:

$ 4 torde komma att medföra en oändlighet af tvister, derest den
skall med noggrannhet tillämpas. Den tolkning af ordet »varaktig»,
komitén uti motiverna — pag. 109 — gifvit, synes ej egnad att förekomma
tvister eller bereda konseqvens vid slitandet af dessa tvister
(jemför § 10 mom. 3), hvarigenom naturligtvis en allmän missbelåtenhet
med lagen måste uppstå. Praxis torde blifva att pensionsnämnden,
påverkad af medlidande, personlig hänsyn, svårigheten att rätt tillämpa
lagen eller benägenhet att göra sitt uppdrag så lätt som möjligt, beviljar
pension äfven i tvifvelaktiga eller oberättigade fall, och de högre
myndigheterna torde fä svårt att vinna full kännedom om förhållandena
och rätta felen.

§§ 6 och 21. Aro arbetsgivare och arbetstagare eniga om att ej
erlägga afgift, torde i de flesta fall föreskriften blifva illusorisk; och
intet synes hindra en arbetsgivare att genom en nedsatt arbetslön
hålla sig skadelös.

§16. Orden »ej längre vara till arbete oförmögen» synas böra

129

utbytas mot »ej längre vara oförmögen att genom arbete sig försörja»
— jemför § 4 jemte motiven till § 16. —

§ 19. Arbetsgivare måste i regeln förse sig med ett förråd af
pensionsmärken, för att ej för hvarje tillfälligt arbetsaftal, gällande för
en vecka, behöfva å postanstalten, möjligen belägen på långt afstånd,
hemta sådant. Han bör följaktligen vara berättigad att vid årets slut
återställa öfverblifna märken, som ej gälla för påföljande år.

§ 20. Ordet »adress» synes böra utbytas mot »hemort».

§ 21. Uttrycket »lämplig påteckning» är nog obestämdt. Motiven
lemna ej eller någon ledning om hvad dermed afses. Den, som skall
göra påteckningen, torde i regel ej ega förmåga att bedöma hvad lämpligt
är. Närmare föreskrift synes alltså erforderlig. Möjligt är att
detta skall ordnas enligt § 63. Förhållandet har dock synts Konungens
befallningshafvande böra uppmärksammas.

§ 29. Konungens befallningshafvande, som ej delar komiténs åsigt
att pensionsnämndernas uppdrag skola, åtminstone i längden, blifva
»lätta nog», utan tvärtom tror att uppdragen skola blifva, om ock ej
så ansträngande, destomera obehagliga, befarar följaktligen att mycken
svårighet skall möta att erhålla till ordförande lämpliga och villiga
personer, helst uppdragen icke heller kunna utan penningeuppoffring
nöjaktigt skötas.

Hvarken lagförslaget eller motiven omnämna det förhållande, att
under valperioden såsom arbetsgifvare invald person öfvergår till arbetare
eller tvärtom, ehuru förslaget förutsätter, att båda klasserna skola vara
i nämnden lika representerade.

§ 34. Jäf synes ej vara afsedt att gälla för ledamot i nämnden.
Detta torde dock för undvikande af missförstånd böra på något sätt
antydas.

§ 40. På det ordföranden ej må behöfva föra tvist med kommunen
om ersättningens belopp, föreslås att i händelse af stridighet beloppet
bestämmes af pensionsstyrelsen.

§ 50. Klagotiden synes för pensionssökamle vara nog kort. Han
är ej på förhand underrättad om tiden för nämndens sammanträde, vistas
möjligen å annan ort och erhåller ej del af beslutet annorledes än genom
anslaget — § 43 —, hvarmed kan dröjas först åtta dagar för
justering af beslutet och derefter eu tämmeligen obestämd tid. Ordet
»ofördröjligen» är ett sväfvande uttryck, som väl i en lag bör undvikas,
åtminstone då fatalier deraf äro beroende. Dessutom är ingen påföljd
föreskrifven derest ordföranden underlåter att behörigen fullgöra föreskriften.

§:ns ordalydelse kan gifva stöd för den tolkning, att pensionssökamle
ej behöfver vid sina besvär foga någon handling, som visar att det

130

öfverklagade beslutet verkligen fattats. Sådant strider dock mot vanlig
rättegångsordning.

För motsatt tolkning torde böra föreskrifvas, att dylik handling
honom af ordföranden utan ersättning tillliandahålles.

§ 61. Atalsrätt enligt §§ 58 och 59 synes böra tillkomma förutom
målsegande (arbetaren) jemväl pensionsstyrelsens ombud.

Östersund i landskansliet den 3 november 1893.

JOHN ERICSON.

P. G. Rissler.

24:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län.

Till Konungen.

Jern likt nådig remiss har Eders Kongl. Maj:ts befallningsliafvandes
underdåniga utlåtande infordrats öfver i nåder särskildt förordnade
komiterades betänkande och förslag till lag angående försäkring för
beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete; och får i anledning
häraf Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i underdånighet
anföra:

Rörande omfattningen af den ifrågasatta pensioneringen hafva i
förslaget undantagits i kommunernas tjenst anstälde tjensteman och
betjente; och har såsom motiv derför anförts, att för deras pensionering
redan nu i de flesta fall vore tillbörligen sörjdt, och att, der så ej skett,
åtgärder i sådant syfte antagligen komme att vidtagas. Då emellertid
äfven denna klass af personer i allmänhet måste anses mycket beroende
af den arbetskraft, för hvars förlust försäkringen är afsedd att utgöra
en ersättning, anser Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande äfven
dessa personer böra berättigas och förpligtas att inträda såsom medlemmar
i pensioneringen, derest de icke från annan pensionskassa åtnjuta
understöd eller sådan förmån blifvit dem tillerkänd af den kommun,
i hvars tjenst de äro anstälde.

Då, såsom komiterade påvisat, grundsatsen, att arbetsgifvare är i
vissa tall skyldig lemna understöd åt sina arbetare, linnes i gällande
lag uttalad, och en sådan förpligtelse derjemte vunnit stadga i den all -

131

manna opinionen och jemväl af arbetsgifvarne sjelfva erkänts genom
inrättande hufvudsakligen på deras bekostnad af pensionskassor för
arbetare, så torde redan häraf kunna hemtas stöd för befogenheten af
komiterades förslag att på dessa likasom på arbetarne sjelfva lägga en
väsentlig del af kostnaderna för pensioneringen; och ett ytterligare
billighetsskäl för denna arbetsgifvarnes skyldighet torde kunna sökas i
den förmån, som genom skyddstullar blifvit beredd jordbruket och industrien.

Hvad vidare angår den föreslagna bestämmelsen derom, att den
del af kostnaden, som utöfver de af arbetstagare och arbetsgivare utgående
pensionsafgifter erfordras, skall bestridas af statsverket, så,
ehuru det möjligen kunde ifrågasättas, huruvida icke detta bidrag borde
åligga kommunerna, hvilka genom den minskning i fattigvårdstungan,
som af pensioneringen blir en följd, i sin mån få njuta frukterna af
densamma, torde dock komiterades förslag derutinnan vara att föredraga
såsom ledande till större jemlikhet i beskattningen.

Då slutligen Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande funnit öfriga
stadganden i förslaget både beträffande försäkringsafgifterna och deras
upptagande samt sjelfva förvaltningen välbetänkta, och detsamma synes
egnadt att på ett kraftigt sätt befrämja en tillfredsställande lösning af
en för landet vigtig social fråga, anser sig Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
böra i underdånighet biträda det föreliggande förslaget.

Underdånigst

JESPER CRUSEBJÖRN.

Olof Åkerren.

Landskontoret i Umeå den 26 oktober 1893.

25:o. Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län.

Till Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium.

Und er åberopande af Kongl. kollega skrifvelse den 20 juni detta
år n:o 2549 har landshöfdingeembetet äran härigenom meddela, att
landshöfdingeembetet genom kungörelse anmodat fabriks- och handtverks -

132

föreningar, arbetareföreningar och andra för ämnet intresserade föreningar
och enskilde inom länet att inom viss numera förfluten tid afgifva
yttranden öfver komiténs för afgifvande af förslag, angående arbetareförsäkring
underdåniga betänkande, utan att några dylika yttranden till
Konungens befallningshafvande inkommit; och får landshöfdingeembetet
derjemte tillkännagifva, att landshöfdingeembetet för egen del ej funnit
något att anmärka mot betänkandet i fråga.

Luleå landskansli den 28 oktober 1893.

Landshöfdingeembetet:

A. BUREN.

A. riPON.