ÖFVER DET AP KOMITERADE DEN 24 AUGUSTI 1885 AFGIFNA UNDERDÅNIGABETÄNKANDE OCH FÖRSLAG TILL (Statens offentliga utredningar 1891:2)

UTLÅTANDE^

LÄNSSTYRELSERNA

M. FL.

ÖFVER DET AP KOMITERADE DEN 24 AUGUSTI 1885 AFGIFNA UNDERDÅNIGA
BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG TILL

LAG

ANGÅENDE

STADSPLAN och TOMTINDELNING m. m

JEMTE KOMITERADES I ANLEDNING AF NÄMNDA UTLÅTANDEN AFGIFNA YTTRANDE.

STOCKHOLM

ISAAC MARCUS’ BOKTR."AKTIEBOLAG
1886.

I. Öfverståthållareembetet.

Till Konungen.

Jemlikt Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss den 16
Oktober 1885 å remissen vidfogadt förslag till lag angående stadsplan
och tomtindelning m. m., får Öfverståthållareembetet i underdånighet
afgifva utlåtande rörande förslaget.

Af handlingarne i en mängd ärenden, hvilka rörande byggnadslof
i Stockholm dragits under Eders Kongl. Maj:ts nådiga pröfning, lärer
Eders Kongl. Maj:t hafva inhemtat, hurusom vederbörande tomtegare
sökt att få bebygga sina tomter i strid mot den för Stockholm faststälda
stadsplan. Att anledningen härtill mången gång varit begär att
på stadens bekostnad tilltvinga sig fördelar lärer icke kunna bestridas,
och flere gånger har det inträffat att staden, hellre än att vidkännas
oskäligt höga kostnader för förvärfvande af en för stadsplanens genomförande
nödig tomt, nödgats tillåta tomtegaren att bygga i strid mot
stadsplanen.

Det torde vara uppenbart att, i den mån stadens utveckling går
framåt, antalet dylika fall kommer att ökas, hvilket i sin ordning vållar
att i eu framtid antingen stadsplanen delvis eller alldeles omintetgöres,
eller ock staden för densammas genomförande i oförändradt skick får
vidkännas orimligt dryga utgifter. Att råda bot för ett sådant missförhållande
är i hög grad af behofvet påkalladt för alla stadssamhällen,
hvilka i likhet med Stockholm äro stadda i hastigt framåtskridande,
och häraf lärer Eders Kongl. Maj:t äfven finna af hvilken synnerlig
vigt det är att, så fort ske kan, få faststäld en lag, hvarigenom olägenheterna
af vederbörande tomtegares ofvannämnda förfarande så mycket
som möjligt minskas, utan att deras rätt såsom egare till tomterna
trädes alltför nära.

Ifrågavarande lagförslag synes Öfverståthållareembetet vara väl
egnadt att afhjelpa nu påpekade missförhållanden; och då de uppoffringar
lagförslaget förutsätter från tomtegarnes sida för stadsplans

genomförande väl kunna anses uppvägas af de fördelar särskild! i det
ökade tomtvärde, som stadsplans genomförande tillskyndar dem, får
Öfverståthållareembetet, som icke har någon väsentlig anmärkning att
framställa mot lagförslagets särskilda stadganden, i underdånighet hemställa,
att lagförslaget måtte varda af Eders Kongl. Maj:t i nåder godkändt.

Underdånigst
GUST. af UGGLAS.

J. Berlin.

Stockholm i Ofverståthållareembetets kansli den 27 Februari 1886.

2. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län.

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af nådig remiss den 16 sistlidne Oktober
får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfver dervid fogade förslag
till lag angående stadsplan och tomtindelning afgifva det underdåniga
utlåtande, att Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande ej finner något
mot det väl motiverade förslaget att erinra.

Från magistraterna i Södertelje, Norrtelje, Öregrund och Östhammar
inkomna underdåniga yttranden i ämnet varda härmed i underdånighet
öfverlemnade.

Underdånigst
W. STRÅLE.

Matths Falk.

Stockholm å landskansliet den 12 December 1885.

Magistraten i Södertelje.

Till Konungen.

Öfver det af komiterade den 24 Augusti 1885 afgifna underdåniga
betänkande ocli förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning
in. m. får Magistraten härigenom afgifva infordradt underdånigt yttrande.

Redan då nådiga byggnadsstadgan för rikets städer den 8 Maj
1874 trädde i kraft och ännu mera sedan de genom denna stadga föreskrifna
stadsplaner hunnit upprättas, hördes farhåga på flere håll uttalas,
att dessa planer för längre tid skulle komma att såsom en död
bokstaf stanna på papperet utan att medföra de nya gatornas utläggande
på marken, då det skulle blifva för betungande, åtminstone för de
mindre stadssamhällena, att bära de kostnader, som med planernas
genomförande stode i nödvändigt samband, och särskild! beträffande
Södertelje stad har denna farhåga till stor del besannats, då af de
fyra genom den för staden faststälda nya regleringsplanen beslutade
byggnadsqvarteren tvenne, och deribland det största, hittills förblifva
å marken alldeles orörda. Anledningen till ett sådant förhållande torde
såväl här som annorstädes hufvudsakligen varit att söka deruti, att
tomtegare i städerna hittills ansett sig befriade från skyldigheten att
skaffa farväg till sina egoområden och kastat hela denna börda på
kommunerna, för hvilka inlösen af den erforderliga gatumarken oftast
blifvit för kostsam, der marken icke redan egts af staden och upplåtandet
således kunnat ske utan annan penningeutgift än för gatornas
planerande.

Den fordran på tomtegarne, att de i någon mån skola bidraga
att göra tomterne tillgängliga, synes dock vara ganska billig, i all
synnerhet som kostnaden för den å kommunen öfverlåtna gatumarken
i de flesta fall mångdubbelt återvinnes genom det förökade värde,
tomten vinner genom att gränsa till en allmän trafikled. Med tillfredsställelse
måste man derför helsa det nu ifrågavarande lagförslaget, som
i detta hänseende ordnar rättsförhållandet emellan kommunerna och de
enskilde på ett sätt, som borde tillfredsställa äfven tomtegarne, då ju
å motsatta sidan någon skyldighet för kommunerna för närvarande
icke förefinnes att utlägga nya gator annat än i den mån de så finna

för godt, men genom det nya lagförslaget äfven samhällets skyldighet
att lösa den mark, hvarmed gata bör enligt stadsplanen vidgas, samt
att utlägga gata blifvit ordnad.

Föreskriften att gatumarken skall åt staden öfverlåtas fri från
inteckning kan väl stundom komma att för tomtegaren medföra besvär
och någon kostnad, men svårighet att få marken frigjord från de
inteckningar, som besvära hela fastigheten, torde icke få befaras kunna
möta från inteckningshafvarnes sida, då den pantsatta fastighetens och
dermed jemväl inteckningshandlingens värde icke kan annat än stiga
derigenom ätt tomten får gränslinie till utlagd gata.

Fn annan omständighet, som i sin mån bidragit att inverka menligt
på stadsplanernas genomförande, har varit den osäkerhet, som hos
byggnadsnämnderna rådt rörande rätt för delegare i nybildad tomt att
å sin tomtdel få uppföra byggnad. Väl har på sådan ansökan nämnden
i många fall gifvit afslag på den grund att sökanden icke visat sig vara
egare till hela den nybildade tomt, hvaraf hans mark utgjorde del, och
dermed har sökanden i de flesta fall låtit sig nöja, men ifrågasättas
kan med skäl, huruvida eu sådan vägran, som väl torde öfverensstämma
med grunderna i byggnadsstadgan, varit fullt rigtig, då någon allmän
föreskrift af civilrättslig natur icke förefinnes, som innebär sådan inskränkning
i tomtegarens rätt att förfoga öfver sin fastighet eller berättigar
honom att lösa de återstående delarne af tomten. Mången
nyreglerad byggnadstomt har hittills fått ligga obegagnad, emedan
egarne till de särskilda stycken mark, hvaraf tomten bildats, icke kunnat
enas om utbyte och någon föreskrift i lag icke bestämt hvem af dem
i sådant hänseende skulle ega företräde, men denna olägenhet har
genom det föreliggande förslaget blifvit på ett lyckligt sätt afhjelpt i
dess § 20, som i detta hänseende tydligt klargör delegarnes rätt gent
emot hvarandra.

Vid alla de tillfällen, då fråga om rätt eller skyldighet att lösa
gatumark eller låta sådan gå i utbyte skall bestämmas eller dervid
förekommande egendomsvärde skall uppskattas, så ock i alla de öfriga
fall, då ersättning skall bestämmas, hafva komiterade föreslagit att
frågan skulle afgöras af en så kallad staclsplanenämnd, bestående af en
ordförande samt fyra ledamöter, de senare af parterne sjelfve utsedde
bland ett större antal redan på förhand och för en längre tid af vederbörande
underrätt utsedde gode män; och enär i andra fall och särskilt
genom domstolarnes i tvistemål meddelade föreskrifter fråga om
bestämmande af ersättningsbelopp och andra värderingar ofta öfverlåtas
åt af parterne utsedde gode män, torde äfven i förevarande fall
en sådan åtgärd vara lämplig, i synnerhet som för gode männens red -

barhet och opartiskhet eu viss trygghet bör ligga deruti, att parterne
nödgas vid valet hålla sig till sådane personer, som af domstolen i
orten på förhand betecknats såsom uppdraget värdige.

SluKl%en v%ar Magistraten, i betraktande af förhållandena här
ijätaden,''"vitsorda komitéledamoten Richerts i särskild reservation uttalade
erfarenhet, att, sedan nya byggnadsstadgan trädt i kraft, benägenheten
att bygga utom städernas planlagda område allt mer tilltagit,
hvarföre önskligt hade varit att några bestämmelser om byggnadssättet
äfven å städernas yttre, ofta rätt stora områden hade meddelats
i sammanhang^ med det nu föreliggande förslaget, åtminstone i afseende
å byggnaders ^afstånd från hvarandra, ty om ock, såsom fallet är för
Södertelje stad, i de särskilda byggnadsordningarne torde kunna införas
den bestämmelsen att de, som vilja bygga å stadens utom stadsplanen
befintliga område, äfven äro skyldige att göra ansökan derom
hos byggnadsnämnden och afvakta dess tillstånd, så kan sådant icke
innebära mera än att byggnadsnämnden är i tillfälle att pröfva den
ifrågasätta byggnadens konstruktion, men i någon undersökning rörande
lämpligheten af husens belägenhet i förhållande till andra byggnader
eller för de platser, på hvilka de skola uppföras, kan byggnadsnämnden
icke ingå, då någon plan för områdets bebyggande icke är uppgjord.
Och att för hela det yttre området uppgöra fullständig stadsplan torde
i de flesta fall möta svårigheter i markens kuperade beskaffenhet och
otjenlighet i öfrigt att bebyggas såsom stad.

Underdånigst
A. F. MARTIN.

JOH. O. WALLIN. GUST. LUNDHOLM. CRISPIN LÖWENHJELM.
Södertelje den 23 November 1885.

Magistraten i Norrtelje.

Till Konungen.

Då Magistraten lemnats tillfälle att afgifva yttrande öfver det
betänkande ock förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning
m. in., som af särskilde komiterade blifvit upprättadt, får Magistraten
i underdånighet förklara, att den finner förslagen vara af den beskaffenhet
att de kunna, upphöjde till lag, medföra nytta.

Underdånigst
På Magistratens vägnar:

EDV. BEHMER.

Norrtelje den 22 November 1885.

Magistraten i Öregrund.

Till Konungen.

Öfver det af komiterade den 24 Augusti 1885 afgifne underdåniga
betänkande och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning
m. m. får Magistraten härmed i djupaste underdånighet afgifva följande
yttrande.

I likhet med hvad komitéledamoten Herr J. G. Richert i sin afgifne
reservation yttrat, vågar Magistraten såsom sin underdåniga åsigt
framställa att gällande byggnadsstadga äfvensom nu framstälda förslag
möjligen kunna vara tillämpliga för hufvudstaden och andra större
städer inom riket, men snart sagdt omöjliga att tillämpa i en så liten
stad som öregrund.

I förhoppning att tillämpningen icke genast behöfde följa, uppgjorde
staden plan för ny stadsdel i så vidsträckt skala, att århundraden
torde förflyta innan hela detta utrymme blifver upptaget, särdeles om
man besinnar det ringa område, som för staden behöfts under de århundraden,
som förflutit sedan staden anlades. Blifver nu staden ålagd
att genast inlösa all den mark, som för denna nya stadsdel erfordras,
är det föga troligt att staden ens kan få upplåna denna summa, och
huru det skall gå med amortering af densamma synes Magistraten mera
än svårt, äfven om staden för denna orsak nödgades eftersätta alla de
öfriga utgifter för stadens framåtskridande, som äro långt vigtigare.

I detta lilla samhälle utgöras de flesta byggnaderna af små envåningshus
och egarne till desamme hafva ej råd till sådana påkostnader,
som af förslagets fastställande blefve en följd.

Magistraten vågar derföre i djupaste underdånighet afstyrka bifall
till detta förslag, hvad mindre samhällen beträffar, och hemställa om
ej olika föreskrifter kunde varda meddelade för större samhällen än för
dylika med så liten och så fattig folkmängd som öregrund.

Underdånigst
På Magistratens vägnar:

J. WAHLUND.

Öregrund den 8 December 1885.

Magistraten i Östhammar.

Till Konungen.

Öfver det af komiterade den 24 Augusti 1885 afgifna underdåniga
betänkande och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning

m. m. får Magistraten härmed i djupaste underdånighet afgifva följande
yttrande.

I likhet med hvad komitéledamoten Herr J. G. Richert i sin afgifna
reservation yttrat, vågar Magistraten såsom sin underdåniga
åsigt framställa att gällande byggnadsstadga, äfvensom nu framstälda
förslag möjligen kunna vara tillämpliga för hufvudstaden och andra
större städer inom riket, men snart sagdt omöjliga att tillämpa i en så
liten stad som östhammar.

I förhoppning att tillämpningen icke genast behöfde följa, uppgjorde
staden plan för ny stadsdel i så vidsträckt skala att århundraden
torde förflyta innan hela detta utrymme blifver upptaget, särdeles
om man besinnar det ringa område, som för staden behöfts under de
århundraden, som förflutit sedan staden anlades. Blifver nu staden ålagd
att genast inlösa all den mark, som för denna nya stadsdel erfordras,
är det föga troligt att staden ens kan få upplåna denna summa, och
huru det skall gå med amortering af densamma synes Magistraten mera
än svårt äfven om staden för denna orsak nödgades eftersätta alla de
öfriga utgifter för stadens framåtskridande, som äro långt vigtigare.

Föreskrifterna i andra kapitlet, om genomförande af stadsplan,
synes Magistraten vara ytterst hårda och för den enskilde betungande,
då han skall afstå mark för gata samt ansvara för att inteckning ej
besvärar dessa områden, hvilket ofta för honom torde vara omöjligt ätt
verkställa. I detta lilla samhälle utgöras de flesta byggnaderna af små
envåningshus och egarne till desamma hafva ej råd till sådana påkostnader,
som af förslagets fastställande blefve eu följd.

Underdånigst
På Magistratens vägnar:

J. WAHLUND.

Östhammar den 8 December 1885.

3. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Majds nådiga remiss af den 16
sistlidne Oktober, hvarigenom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
fått sig törelagdt att afgifva underdånigt utlåtande öfver komiterades
underdåniga betänkande och förslag till lag angående stadsplan och
tomtindelning m. m., får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed
i underdånighet sig utlåta.

Med fästadt afseende hufvudsakligen å förhållandena sådana de
företett sig inom länets största stadssamhälle — Upsala —, anser sig
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ega skäl att instämma i komiterades
uttalande, att den nu gällande expropriationsförfattningens beskaffenhet
orsakat svårigheter vid genomförande af de enligt byggnadsstadgans
föreskrifter uppgjorda stadsplaner och att en förändring af
lagstiftningen härutinnan är af behof påkallad.

Den för Upsala gällande stadsplan har i vissa hänseenden befunnits
så kostsam att genomföra, att staden sett sig nödsakad att i
många fall afstå från rättigheten att expropriera för reglering behöflig
mark och ofta måst tåla, att å sådan mark uppförts byggnader, hvilka
betydligt försvåra eller till en aflägsen framtid uppskjuta möjligheten
att bringa stadsplanen till verkställighet.

Vidare må anföras, att, i följd af den ansenliga tillökning i folkmängd
staden vunnit och det deraf föranledda behof af nya bostäder
synnerligast för den arbetande, mindre bemedlade folkklassen, flere
nya stadsdelar uppstått utom det planlagda området. Fritagna från
byggnadsstadgans och stadsplanens fordringar på ändamålsenligt och
planmessigt byggnadssätt, lemna dessa stadsdelar mycket öfrigt att
önska, synnerligast i sanitärt hänseende och med hänsyn till trygghet
mot eldsolyckor. Att söka förekomma de verkliga samhällsvådor, som
dylika stadsdelar kunna medföra, är för samhället en nödvändighet,
som snart nog fordrar ett kraftigt ingripande, och dervid torde ej annat
medel finnas att tillgå, än att planlägga jemväl dessa områden. Förslag
härutinnan har ej saknats. Men i betraktande af svårigheterna
för den nuvarande stadsplanens genomförande har man ej ansett sig

kunna ytterligare öka dessa svårigheter genom att utsträcka stadsplanen.
Och faran för hvad en komitéledamot — Majoren Richert —
i sin reservation anfört om s. k. ruckelstäder qvarstår oförminskad.

Att dessa förhållanden ega sin motsvarighet inom andra städer
och stadslika samhällen, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
skäl att antaga.

Till afhjelpande af de svårigheter samt den oordning och oreda,
som sålunda temligen allmänt råder i fråga om städers och liknande
samhällens bebyggande, skulle det föreliggande förslaget, upphöjdt till
lag, tvifvelsutan visa sig verksamt. De principer, hvarpå detsamma
är bygdt, förefalla väl vid ett första betraktande väsentligen inkräktande
på, egande- och dispositionsrätten till enskild mark. Men betänkligheterna
måste falla, då man besinnar de höga anspråk, som af samfundsandan
i nutidens städer ställas på sundhet och största möjliga trygghet
mot eldsolyckor samt utrymme, beqvämlighet, omvexling och prydlighet
i bebyggandet — anspråk, hvilka väl kunna förklara, att de
rättsliga gränserna mellan de allmänna och de enskilda intressena numera
måste uppdragas annorlunda än under en förgången tid.

Beträffande några lagrum i förslaget har dock Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande ansett sig böra uttala några erinringar.

Hvad i 4 § stadgas om att »förbindelsen skall intagas i rättens
inteckningsprotokoll» torde böra formuleras i öfverensstämmelse med
uttryckssättet i inteckningslagens 55 § angående inteckning af servitut.

Det i 8 § förekommande uttrycket »bebygga tomt åt gata»
torde erfordra ett förtydligande. Klart är väl, att paragrafens stadgande
ej kan föranleda dertill, att då tomt ligger vid tvenne gator, den ena
öppnad och den andra icke öppnad till allmänt begagnande, tomtegare,
som vill bebygga tomten endast åt den redan öppnade gatan, ej är
skyldig att utan ersättning afstå mark till den nya gatan. Men i händelse
tomtegaren skulle vilja bygga inne ä tomten, torde tvist lätt uppstå,
huruvida han anses bygga åt den ena eller andra gatan.

Någon bestämmelse i sådant fall saknas i lagen, men förslagets
mening är tydlig sådan den framgår af motiven till lagförslaget. Frågans
afgörande är tydligen beroende på, åt hvilken gata utfartsväg till
tomten kommer att förläggas. På grund häraf och då det ej torde
vara utan vigt, att lagstiftarens grundtanke får sitt uttryck i sjelfva
lagtexten, torde paragrafens första sats böra få exempelvis följande
lydelse:

»Vill någon bebygga tomt med utfartsväg åt gata, som--o. s. v.»

I 3 mom. af 8 § bestämmes, att gatumarken skall, då den
afträdes, lemnas fri från byggnader. Detta stadgande skulle i tillämp -

ningen otvifvelaktigt komma att i många fall förorsaka tomtegare ej
ringa förluster och skada och torde böra ur förslaget utgå. Har, såsom
ej sällan inträffat, samhället under nu gällande lagstiftning förklarat
sig ej vilja inlösa till allmän plats afsedd mark och dennas egare derå
uppfört byggnad, så synes såväl rätt som billighet fordra, att, om
marken enligt 8 § till samhället öfverlåtes, egaren undfår ersättning
för de byggnader, han sålunda i god tro uppfört. Endast å den, som
olofligen bebyggt blifvande gatumark, torde det föreslagna stadgandet
böra tillämpas.

Till säkerhet för inteckningshafvare är i 38 § föreskrifvet, att,
i fall beloppet af ersättning för öfverlåten mark blifvit bestämdt utan
förrättning genom öfverenskommelse mellan ersättningstagande och den,
som ersättning gifvit, inteckningshafvare, som förmenar värdet vara
för lågt beräknadt, är berättigad att, der ej full liqvid för hans fordran
honom lemnas, äska jordens uppskattning af stadsplanenämnd. Någon
bestämmelse om den tid, inom hvilken ett sådant yrkande kan göras
gällande, saknas i förslaget. Härom anser sig Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande böra erinra, enär det synes vara för den ersättningsskyldige
af vigt att ej behöfva afvakta vanlig tioårspreskription,
och det å andra sidan icke är för inteckningshafvare obilligt eller rättsvidrig!
att nödgas inom kortare tid bevaka sin rätt.

I öfrigt har, för så vidt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
haft tid och tillfälle att granska det föreliggande förslaget, Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande funnit detsamma vara med följdugtighet och
fullständighet uppstäldt.

Underdånigst
A. HAMILTON.

P. H. Löfquist.

Landskanslist i Upsala den 14 December 1885.

4. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län.

Till Konungen.

Sedan genom nådig remiss den 16 näst.lidne Oktober det blifvit
Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande anbefaldt att inkomma med
underdånigt utlåtande öfver ett af dertill utsedde komiterade afgifvet
förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning m. ro., får Landshöfdingeembetet,
som i anseende till andra trägna embetsgöromål icke
under den föresätta tiden medhunnit egna sagde arbete en fullt genomgående
granskning, härmed i underdånighet sammanfatta de anmärkningar,
hvartill det ifrågavarande förslaget gifvit Landshöfdingeembetet
anledning.

Såsom i motiven till samma förslag framhålles, åsyftar detta, bland
annat, till underlättande af faststälda stadsplaners genomförande, att
genom nya stadganden af civillags natur hindra den enskilde jordegaren
att annorlunda än i öfverensstämmelse med gällande stadsplan bebygga
den del af hans område, som ingått i denna plan, äfven om fråga om
densammas genomförande å samma område icke ännu uppstått. Denna
nya, uti den enskildes eganderätt så väsentligt ingripande rättsregel,
hvilken i § 2 af förslaget uttryekes sålunda, att, sedan stadsplan blifvit
faststäld, egaren icke får verkställa nybyggnad eller till nybyggnad
hänförlig ändring af befintligt hus å mark, som skall ingå i gata, eller
å del af egoområde, som efter afskiljande af hvad till gata skall utläggas
icke utgör ändamålsenlig byggnadstomt, kan hafva sitt berättigande
i fråga om hufvudstaden, från förhållandena hvaruti den antagligen
leder sitt ursprung, äfvensom måhända beträffande Göteborg och
Malmö, men synes Landshöfdingeembetet för rikets samtliga öfriga
städer och andra orter, för hvilka stadsplaner skola gälla, icke vara af
något behof påkallad. I allmänhet torde dessa, hvad ock i motiven för
lagförslaget antydes, fått för sig faststälda ganska omfattande stadsplaner,
hvilkas genomförande utan tvifvel kommer att fordra en lång
följd af år. Och att under hela denna tidrymd lägga en sådan hämsko, som
förslaget innebär, på den enskilde jordegarens rätt att förfoga öfver sin
mark, endast för det eventuella ändamålet att i en oviss framtid nödgas

hålla samhället eu del deraf till hända, synes Landshöfdingeembetet
öfverskrida gränsen för rättvisa och billighet. Då enligt hittills vunnen
erfarenhet de svenska stadskommunerna, förutom de tre ofvannämnda,
icke befinna sig i en så liflig utveckling, att något brådstörtad! bekyggande
af deras i stadsplanerna intagna områden är att förvänta, torde
i de flesta fall denna omständighet utgöra tillräckligt hinder för uppkomst
af omfattande spekulationer att bebygga mark i strid mot stadsplanen,
allenast af beräkning att mot uppdrifvet pris tilltvinga sig af kommunen
lösen för denna mark. Och om äfven fall förekomma, då en kommun
för den faststälda regleringsplanens genomförande måste inlösa
dertill behöflig mark för mera än dess naturliga värde, torde detta förhållande
ändock icke, enligt Landshöfdingeembetets mening, innefatta
giltigt skäl för lagstiftaren att, på sätt komiterade föreslagit, åsidosätta
och prisgifva den enskilde jordegarens dispositionsrätt öfver hans, till
äfventyrs långt före stadsplanens tillkomst lagligen förvärfvade mark,
till fromma för kommunen i dess helhet för genomförande af ett företag,
som kommunen, utan de enskilda jordegarnes hörande, i första hand
beslutit, och hvilket denna, med hänsyn härtill och till kommunens
samfälda fördelar af regleringsplanens utförande, synes böra, utan vissa
samhällsmedlemmars särskilda, dryga betungande, bekosta. Visserligen
hafva i §§ 3 och 4 af lagförslaget intagits stadganden, afsedda att något
mildra den inskränkning i eganderätten, som § 2 innebär. Men
i § 3 saknas bestämmelse, huruvida kommunens inlösningsskyldighet
inträder, antingen då byggnadslof vägras eller ock, i öfverensstämmelse
med §§ 12 och 38, då. gatan upplåtes till allmänt begagnande, i hvilket
senare fall, som dock icke torde vara af komiterade åsyftadt, värdet af
den förmån, som § 3 skulle kunna bereda tomtegaren, skulle nedbringas
till en obetydlighet; hvarjemte lämpligheten af den i § 4 angifna lagstiftningsutväg
att, till förebyggande af befarade, mot kommunen rigtade
tomtspekulationer, utverka hos Eders Kong! Maj:t anstånd med faststäld
. stadsplans genomförande och sedermera, med tillämpning deraf,
medgifva anmälta byggnadsföretag i strid mot stadsplanen, skäligen kan
ifrågasättas, enär ett sådant förfarande, förutom det att detsamma hufvudsakligen
hvilar på en antagen förutsättning, som vid många tillfällen
torde befinnas origtig, lätteligen kan leda till stadsplanens undanskjutande
till en obestämd framtid.

På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt och då svårighet icke
förefinnes för kommun att vid uppstående behof förvärfva sig medelst
öfverenskommelse!- med tomtegarne eller expropriation den mark, som
till gator eller allmänna platser erfordras, anser Landshöfdingeembetet
icke tillrådligt att uti det af komiterade angifna syfte rubba de vigtiga

eganderättsgrundsatser, som nu äro gällande. Otvifvelaktigt torde dock
för det slags expropriation, som vid stadsplaners genomförande kan
ifrågakomma, erfordras särskilta bestämmelser, hvilka i nu gällande
förordning om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof icke
återfinnes. Sålunda torde böra stadgas dels en viss tidpunkt, då skyldighet
inträder för kommunen att inlösa den till gator och allmänna platser
afsedda mark, dels ock förpligtelse för tomtegare att med visst bidrag
medverka till åstadkommande af gata utanför hans tomt. Men härvid
torde kunna sättas i fråga, huruvida det är lämpligt att, på sätt § 8
uti förslaget innehåller, bestämma detta tomtegarens bidrag till kostnadsfri
upplåtelse af viss del utaf den erforderliga gatumarken och icke,
såsom Landshöfdingeembetet anser böra ega företräde, med hufvudsakligt
afseende på ej mindre de särskilta tomtegarnes, såvidt ske kan,
lika betungande, än äfven den större eller mindre fördel, som genom
gatans utläggning beredes de derinvid belägna tomterna. Af den mark,
som från dessa skola afsöndras till ny gata, kan nemligen en del vara
af ganska värdefull beskaffenhet och en annan del af mycket ringa
värde, hvadan de olika tomegarnes uppoffring för vinnande af utfartsväg
kunde blifva väsentligt olika, utan att den ene tomtegaren af gatuutläggningen
hemtade någon större förmån än den andre. Och då på
grund af regleringsplanen ny gata skall i äldre stadsdel utläggas genom
gamla, förut vid gata eller allmän plats belägna tomter, hvilka
sålunda redan ega erforderlig utfartsväg och, enligt komiterades uppfattning,
rörande första uppkomsten af gator uti nybildadt stadssamhälle,
jemväl måste anses tillförene hafva afstått nödig mark för denna
utfartsvägs anordnande, lär utan tvifvel ny gatas upptagande genom sådana
tomter medföra högst ringa, om ens någon, förmån för deras egare,
mot hvad förhållandet blifver inom stadsdel, der tomterna sakna utfartsväg.

Af den i § 8 samhället förbehållna rätt att bekomma viss gatumark
utan ersättning framgår väl följdrigtigt det stadgandet i § 9, att
tomteegaren skall lemna denna mark fri från inteckning eller ock ställa
godkänd säkerhet derför, att inom viss tid sådan frigörelse eger rum.
Men häremot anser Landshöfdingeembetet sig böra erinra, hurusom fullgörandet
af denna föreskrift kan komma att stöta på måhända oöfvervinnerliga
svårigheter i de fall, då inteckningshafvare icke medgifver
pantsäkerhetens dödande uti den ifrågavarande marken och tomtegaren
icke förmår inlösa de inteckningar, hvarför hans fastighet häftar; hvarjemte
den omständighet, att de intecknade lånen varda af dylik anledning
uppsägbar, säkerligen kommer att medföra åtskilliga olägen -

heter, ingalunda till båtnad för fastighetskrediten, som icke torde kunna
undgå att deraf menligt beröras.

Till undvikande af här ofvan antydda menliga följder af de
ifrågavarande bestämmelsernas upphöjande till lag skulle, enligt Landshöfdingeembetets
mening, leda, om samhället tillförbundes inlösa all
den mark, som enligt regleringsplanen erfordrades till nya gator och
andra allmänna platser mot rättighet för samhället att, allt eftersom
tomterna bebyggdes, bekomma ersättning af deras egare i mån och efter
uppskattning af de förmåner, som genom de såmedelst förbättrade kommunikationsanstalterna
tillskyndades de särskilda tomterna. Visserligen
komme antagligen härigenom att inträffa, att många kommuner finge
för sina stadsplaners genomförande vidkännas så dryga utgifter, att
dessa endast genom upptagande af lån på längre återbetalningstid kunde
betäckas. Men en dylik utväg förefaller Landshöfdingeembetet ingalunda
böra anses otjenlig. Ty utom det att samhället i sinom tid
genom vederbörande tomtegares bidrag återbekomme en ej ringa del af
de omförmälda kostnadsbeloppen, synes, med afseende å den faststälda
regleringsplanens framstående vigt och betydelse för hela samhällets
framtida utveckling, detsammas penningeuppoffringar för detta ändamål
icke böra fördelas uteslutande på samhällets vid inlösningstiden skattskyldige
medlemmar utan jemväl drabba en kommande generation deraf,
i likhet med hvad som eger rum för många andra kommunala företag,
af hvilka flera gagna kommunerna i deras helhet långt mindre än sådana,
hvarom här är fråga.

Hvad slutligen angår de föreslagna stadgandena rörande stads
planenämnd har Landshöfdingeembetet icke vidare att deremot anmärka
än att, då, såsom af förslaget framgår, dessa nämnder skola vara
ständiga myndigheter, hvilkas personal efter vissa tiders förlopp ombytes,
i den ifrågastälda lagen bestämdt borde uttryckas för hvilket
område hvarje stadsplanenämnd skulle utses. En dylik nämnd för hvarje
samhälle torde blifva till fyllest med undantag för de största städerna,
hvilka, med hänsyn dertill att den s. k. förrättningsmannens arbete icke
blefve alltför betungande, lämpligen torde böra indelas i vissa distrikt.

Underdånigst
Landshöfdingeembetet:

Gustaf Nordeman. E. Ploman.

Nyköping i landskansliet den 30 December 1885.

5. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län.

Till Konungen.

I följd af nådig föreskrift i remiss den 16 sistlidne Oktober å de
af särskilt förordnade komiterade afgifna underdåniga betänkande
och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m., får
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande härmed deröfver afgifva underdånigt
utlåtande och dervid tillkännagifva att, med afseende å de föreslagna
stadgandena i sak, icke synes vara att erinra annat än att den
i lagens 9 § föreslagna bestämmelse, att tomtegare, som utan ersättning
skall till samhället öfverlåta gatumark, jemväl må vara skyldig
att lemna marken fri från inteckning eller ock ställa godkänd säkerhet
för att marken varder senast 6 månader efter afträdandet från inteckning
frigjord, torde icke allenast vara i sig sjelf obillig, utan äfven
komma att i det praktiska medföra de största svårigheter och till och
med någon gång kunna blifva omöjlig att genomföra utan exekutiv
försäljning af hela den tomt, från hvilken afgift för afsöndring af mark
till allmänt begagnande skall ega rum.

Äfven om den i motiverna till 9 § såsom »allmän rådande» omförmälda
uppfattning »om ett ingånget aftals helgd» verkligen skulle
motverka genomförandet af den, enligt komiténs åsigt »enklaste» utvägen
i detta fall, att gatumark förklarades i och med dess öfverlåtande åt
samhället frigjord från inteckning, ligger enligt Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes åsigt mindre orätt uti att inteckningshafvare mister
rättigheten att få till gäldande af sin fordran en gaturemsa, som tillhört
egendomen, hvaruti han har inteckning, försåld så länge densamma
är för allmänt behof upplåten, än att egendomsinnehafvaren
skall vara skyldig att icke allenast utan någon ersättning till allmänt
begagnande upplåta sådan del af sin egendom, utan ock vara underkastad
de svårigheter, ja kanske omöjligheter, som kunna möta eu
frigörelse af inteckningarne i den afträdda gatudelen.

Derest det icke anses kunna bestämmas, att till allmän trafikled
eller gata upplåten jord, som blifvit afsöndrad från intecknad egendom,
icke må kunna för inteckningens gäldande användas, så länge trafikleden
eller gatan är för det allmänna behöflig, hvilket jemväl, enligt

Elders Kongl. Mapts Befallningshafvandes åsigt, vore den »enklaste utvägen»
att lösa denna fråga, tillåter sig derför Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande föreslå, att jordegarens skyldighet i förevarande
fall måtte inskränkas till skyldighet att å första eller bästa rätt egande
inteckning eller inteckningarne afbetala ett belopp, motsvarande det af
stadsplanenämnd å den för allmänt behof afträdda gatumarken åsätta
värde, med rätt derefter att få samtliga i fastigheten befintliga inteckningar
dödade i denna del af egendomen i den ordning, som är stadgad
för dödande af inteckning, hvars belopp ej kunnat utgå ur köpeskilling
för exekutivt försåld fastighet; genom hvilket förfarande inteckningsegares
vid tiden för gatumarkens afstående lagliga rätt bör
vara fullt tillgodosedd.

Beträffande formen för de föreslagna nya stadgande tillåter sig
Elders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande slutligen hemställa, huruvida
icke början af 2 mom. 18 § rigtigare borde lyda: »Enahanda rätt tillkommer,
med afseende å ändring i tomtindelning, tomtegare inom
qvarteret» etc. — — —

Underdånigst

ROBERT DE LA GARDIE.

Adolf Wallenberg.

Linköpings slott i Landskansli den 16 December 1885.

6. Kongl. HHaj:ts Befallningshafvande i Jönköpings län.

Till Konungen.

Enligt erhållen nådig befallning får Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver de utaf särskilde
komité rade utarbetade förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning
m. m.

Vid granskning af berörde förslag har Kongl. Majds Befallningshafvande,
som icke kan annat än erkänna billigheten af den allmänna
grundsats, på hvilken ifrågavarande lagförslag angående stadsplan och
tomtindelning hvilar, nemligen att den enskilde tomtegaren, som hemtar
fördelar af stadsplanens genomförande, äfven skall vidkännas någon
uppoffring till underlättande af ändamålets vinnande och förminskande
af dermed förenade utgifter för samhället, ansett sig ega skäl till framställande
af följande anmärkningar vid de uti förelaget till lag angående
stadsplan och tomtindelning intagne stadganden:

Uti motiverna till de i denna paragraf införda bestämmelser hafva
komiterade framhållit, hurusom den genom § 3 samhälle ålagda lösningsskyldighet
kan för detsamma blifva ganska betungande, samt att fall
torde inträffa, då det för ett samhälle blifver icke blott fördelaktigt, utan
oundgängligen nödigt att kunna medgifva ett ifrågasatt, mot stadsplanen
stridande byggnadsföretag, hellre än att underkasta sig den lösningsskyldighet,
som vore förenad med vägran af tillstånd till detsammas
utförande; men ehuru komiterade sålunda ansett samhälle böra under
vissa förutsättningar berättigas att delvis afstå från vidhållande af en
faststäld stadsplan, hafva komiterade dock funnit det icke gerna kunna
ifrågasättas att åt samhället ensamt inrymma pröfningsrätten härutinnan.
Såsom skäl härför hafva komiterade anfört, att en sådan rätt skulle
med lätthet kunna missbrukas ända derhän, att samhället genom särskilda
beslut tid efter annan alldeles upphäfde den stadsplan, som på
dess begäran blifvit af Konungen stadfästad, äfvensom att fall kunna
inträffil, då anstånd med stadsplanens genomförande på ett visst område
och byggnadsföretag i strid med densamma skulle kunna medföra olägenhet
och förlust för andre tomtegare, hvilka, under antagande att
stadsplanen komme att vidmakthållas, byggt i enlighet dermed.

Hvad komiterade sålunda anfört anser Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke ega giltighet och öfverensstämmer icke med Kongl.
Majds Befallningshafvandes erfarenhet härutinnan. Denna vittnar fasthellre
derom, att samhället haft sig angeläget att tillse det den faststälda
stadsplanen noggrant tillämpats; och der jordegare förvägrats
sökt tillstånd att bebygga mark, som skolat till gata användas, ehuru
åtgärd då ännu icke blifvit vidtagen för att till öfverensstämmelse med
planen reglera det område, hvarest byggnadsföretaget skolat utföras,
men den byggnadssökande härmed icke velat åtnöjas, utan i besvärsväg
beredt sig tillåtelse att företaga bebyggandet, derest icke samhället

genom lösen förvärfvade marken, som skulle ingå i regleringsplanen,
liar samhället, hellre än att afvikelse från stadsplanen skulle ega rum,
underkastat sig lösningskyldigheten. Sålunda har Jönköpings samhälle,
för hvilket, sedan den år 1854 faststälda stadsplan icke mera motsvarade
behofvet, en ny sådan år 1877 blifvit af Eders Kongl. Maj:t faststäld,
af stor omfattning, underkastat sig betydande uppoffringar för densammas
genomförande, ehuru ännu en stor del deraf återstår och först i den
mån behofvet så kräfver kommer till utförande. För sin del anser
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande det gerna kunna åt samhället sjelft
öfverlemnas att, såsom hittills, besluta i de uti förevarande paragraf afsedda
fall, helst Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som enligt § 49 af
Kongl. Byggnadsstadgan har att vaka öfver att stadsplanen noga efterlefves,
eger att bereda rättelse i händelse den åt samhället i omförmälde
hänseende lemnade befogenhet skulle af detsamma missbrukas, samt
för öfrigt den enskilde, som kunde anse sig i sin rätt förnärmad, ju
alltid har sig öppet att i besvärsväg få beslutet pröfvadt och, der det
befinnes oskäligt, undanröjdt.

I alla händelser synes den nya lagen, hvad angår redan faststälda
stadsplaner, hvilka förklarats skola genomföras i den mån sådant, utan
förnärmande af någons lagliga rätt, lämpligen kan ega rum, icke böra
verka någon inskränkning i den fria bestämningsrätt, som i berörde
hänseende nu tillkommer vederbörande kommuner, för hvilka dessa
planer äro gällande.

S 6*.

Med »afstyckning)) hafva komiterade betecknat den åtgärd, som vidtages
för markens uppmätning. Men då vid uppgörandet åt en stadsplan
all marken både till qvarter, gator och allmänna platser afmätes
och areala innehållet af marken införes uti den beskrifning, som skall
åtfölja planen, erfordras icke någon vidare afmätning, utan blott utstakning
på marken af de särskilda områdena för gator m. m. — En
sådan utstakning af gata ifrågakommer dock vanligen icke förr än behofvet
påkallar gatans utläggande, och detta behof inträder först i mån
som denna del af det i planen ingående område varder föremål för bebyggande.
— Det omvända förhållandet torde åtminstone höra till undantagen.
— Då redan i § 1 säges, att mark, som tages i anspråk för
planens genomförande, skall af egaren afstås, torde här icke behöfva
ytterligare sägas, att gatumark skall öfverlåtas till samhället. Eganderätten
till marken inträder när densamma afstås, vare sig mot eller
utan lösen, men denna eganderätt behöfver samhället icke förvärfva

förr än marken till gatan eller den allmänna platsen skall tagas i anspråk
för dermed afsedda ändamål.

Åt förevarande paragraf anser Kong]. Maj:ts Befallningshafvande
böra gifvas en sålunda förändrad lydelse:

»Mark, som enligt stadsplan är afsedd att ingå i gata och icke
redan tillhör samhället, skall af egaren upplåtas, när sådant, med tilllämpning
af i denna lag gifna bestämmelser, af samhället påfordras;
börande samtidigt med upplåtelsen egaren af marken derom göra anmälan
hos vederbörande domstol för anteckning i fastighetsboken.»

Det senare momentet synes, med afseende å hvad som stadgas i
§ 8, kunna uteslutas.

§ 7.

De i denna paragraf intagne föreskrifter afse att bestämma när
och under hvilka vilkor gatumark skall till gata anordnas samt till begagnande
upplåtas, och komiterade hafva härvid erinrat, hurusom de
byggande hafva berättigade anspråk på att gata finnes att tillgå såsom
utfartsväg från de bebyggda tomterne genast efter det byggnaderna
blifvit uppförde. Häraf synes följa att åtgärder för gatas utläggande
och anordnande till begagnande böra vidtagas när byggnadsföretagen
inom ett qvarter komma i gång, oberoende deraf huruvida tomt efter
tomt i oafbruten följd varder bebyggd, hvilket förhållande icke torde
vara det vanliga och svårligen lärer kunna genom en lagbestämmelse
framtvingas. Komiterade hafva ock i andra punkten meddelat föreskrift
för det fall att bebyggandet sker annorledes än tomt efter tomt, men
i intetdera fallet skulle gatan i hela sin utsträckning utefter qvarteret
å ömse sidor om gatan utläggas, utan allenast vid de intill de bebyggda
tomterne liggande delar deraf, hvarigenom — åtminstone synas de något
dunkla bestämmelserna gifva anledning till ett sådant antagande
— skulle kunna inträffa att, der byggnadsqvarteren innefatta flera tomter
på hvardera sidan om gatan, denna, såsom ordnad endast å de delar,
som vidligga de bebyggda tomterne, komme att ega ett mycket besynnerligt
utseende och föga lämpa sig »till allmänt begagnande». Det
torde vara lämpligast att gatudelarna äfven för de ännu obebyggda tomterne
af qvarteret utläggas och upplåtas till begagnande samtidigt med
de öfriga delarne, mot skyldighet för de tomtegare, å hvilkas tomter
byggnader ännu icke blifvit uppförde, att, när de bebygga sina tomter,
af uppburen lösen för den dem tillhöriga gatumarken återgälda det
belopp, som motsvarar hvad af densamma skall, jemlikt § 8, utan godtgörelse
lemnas.

Orden »derest gatumarken hålles samhället tillhanda, såsom i § 8
sägs» synas böra utgå, enär, jemlikt stadgandet i berörde paragraf, en
hvar som vill bebygga tomt åt gata, som ännu icke upplåtits till allmänt
begagnande, skall vara skyldig att utan ersättning å samhället
öfverlåta eganderätten till mark för halfva gatan utmed tomten, dock
ej till större bredd än nio meter, och samhället utan tvifvel eger utväg
att göra sin rätt i detta hänseende gällande emot den tredskande.

Uti fjerde punkten af denna paragraf hafva komiterade föreslagit
det stadgande, att, i andra än de förut sagda fallen, samhälle skall
vara berättigad bestämma tiden, då gata skall till allmänt begagnande
upplåtas; och uti mot.iverna angifves, hurusom komiterade härvid tänkt
sig, att särskilde föreskrifter icke behöft i lagen meddelas i fråga om
tiden då allmänna platser och sådan gatumark, hvarå de föreslagna bestämmelserna
icke ega tillämplighet — nemligen de delar af bredare
gator eller esplanader, som ligga i midten på nio meters afstånd från
tomtgränserna å ömse sidor — böra till allmänt begagnande upplåtas. —
Emot detta åskådningssätt torde dock med skäl kunna invändas, att
enskildes rätt häraf ganska mycket beröres. De, som förvärfvat byggnadstomter
vid esplanader eller allmänna platser och sjelfve skolat utan
ersättning till samhällets gemensamma nytta afstå ända till nio meters
bredd af dem tillhörig gatumark eller derför erlägga lösen, måste väl
anses hafva ett rättmätigt anspråk derpå, att den allmänna plats eller
esplanad, vid hvilken de åt sig uppfört byggnad eller inköpt en redan
uppförd sådan, under särskild beräkning af de fördelar, som ordnade
esplanader och allmänna platser erbjuda derinvid boende, icke får förblifva
i ofullbordadt skick huru länge som helst, utan att de också verkligen
komma i åtnjutande af de fördelar, som anläggandet af esplanader
och allmänna platser har för ändamål att åt samhällena bereda.
Sålunda synes det ingalunda böra lemnas beroende på samhället att
härutinnan göra och låta efter godtfinnande, utan bestämda föreskrifter
meddelas i fråga om samhällets skyldighet i detta hänseende, såsom
t. ex. att esplanad eller allmän plats skall genom samhällets försorg
försättas i sådant skick, att den kan i sin helhet upplåtas till allmänt
begagnande så snart ett visst antal af derinvid belägna tomter blifvit
bebyggde.

S 8.

Om än det må vara en billig fordran, att tomtegare, hvilken vill
bebygga tomt utmed gata, som enligt stadsplanen skall utläggas och
ordnas för allmänt begagnande, får vidkännas någon del af kostnaden

för planens genomförande i hvad angår hans tomt och således skäligen
må kunna tillförbindas att, der den till gata afsedda marken invid tomten
af honom eges, lemna sådan, utan att derför erhålla ersättning,
samt att, der gatumarken icke af honom eges, i stället bidraga med
penningar, synes det likväl vara väl strängt att fordra, det ända till nio
meters bredd skall för detta ändamål afstås, hvaraf, enär gatorna i ny
stad eller stadsdel i allmänhet icke få läggas till mindre bredd än sextio
fot, skulle blifva en följd, att vederbörande tomtegare komme att ensamme
få vidkännas all kostnad för marken, vare sig denna lemnas
in natura eller ersättes med penningar. — Enligt Byggnadsordningen
för Kristiania (Lov om Byggningsvmsenet) af den 5 Juni 1875 skall
tomtegare, som bebyggt sin tomt åt gata, innan denna blifvit för begagnande
ordnad, utan ersättning afstå den till gatan erforderliga mark,
men endast intill 25 fots bredd, och samma regel gäller när tomtegare
vill bebygga tomt utmed en redan ordnad gata, i hvilket fall honom
åligger att ersätta kommunen dess utlägg för hälften af den vid tomten
liggande gatan intill 25 fots bredd.

Vid öfriga i författningsförslagen intagne bestämmelser har Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande icke något att erinra.

Underdånigst
C. EKSTRÖM.

A. H. Bagge.

Jönköping i Landskansli den 12 December 1885.

7. Kongl. iaj:ts Befallningshafvande i Kronobergs län.

Till Konungen.

Enligt nådig befallning i remiss af den 16 sistlidne Oktober
åligger det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att afgifva underdånigt
utlåtande öfver ett af komiterade upprättadt, förslag till lag angående
stadsplan och tomtindelning in. m.; och har Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande till fullgörande häraf skolat underdånigst anföra
följande. &

Erfarenheten har bär i länet såsom annorstädes gifvit vid handen,
att, om en kommun skall ensam vidkännas alla de för stadsplans
genomförande erforderliga utgifter, dessa blifva för kommunen i höggrad
betungande. På grund häraf och då plan för ordnande och bebyggande
af stad, köping eller annan ort, hvarest stadganden lika med
de för stad meddelade skola tillämpas, obestridligen är till gagn icke
blott för kommunen såsom sådan utan äfven och åtminstone i de flesta
fall företrädesvis för de enskilde tomtegarne, finner sig Eders Kong].
Maj:ts Befallningshafvande på det lifligaste böra tillstyrka antagande
af komiterades förslag, att tomtegarne skola vara skyldiga att jemte
kommunen deltaga i utgifterna för stadsplans genomförande.

Emot det sätt, hvarpå komiterade föreslagit att denna skyldighet
skall af tomtegarne utgöras, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke funnit skäl till erinran.

Då emellertid, om förevarande förslag varder till lag antaget,
med all säkerhet torde följa, att det redan nu i allmänhet höga priset
å tomter, som äro belägna inom planlagdt område, än ytterligare kommer
att höjas, anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att det
till förekommande af vådan och olägenheten deraf, att en mängd byggnader
uppföras utanför sådant område å mark, som egaren utan någon
på förhand uppgjord plan låter stycka och till jemförelsevis billigt pris
såsom tomter försälja, blifver oundgängligen nödigt, att antingen i den
nya lagen eller ock i byggnadsstadgan för rikets städer införes föreskrift
derom, att, om någon vill uppföra byggnad i närheten af det

planlagda området, han dertill skall söka tillstånd hos byggnadsnämnden,
hvilken, endast såvida det tillämnade byggnadsföretaget icke finnes
hindra eller försvåra genomförandet af en blifvande stadsplan, skall ega
att härtill lemna bifall, men eljest har att, hos stadsfullmäktige anmäla
beliofvet af plan för sådan marks bebyggande.

Emot de i förslaget upptagna detaljbestämmelser har Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande icke funnit anledning till annan anmärkning
än

att, enär det i 2 § föreslagna förbud att verkställa till nybyggnad
hänförlig ändring af befintligt hus å område, som skall i gata
ingå, onekligen innefattar ett ganska väsentligt ingrepp i den enskildes
eganderätt, bestämmelse sjmes tillika böra i lagen meddelas om de
ändringar, som äro att till nybyggnad hänföra;

att, enär något giltigt skål, hvarför kommun, som med eganderätt
förvärfvar mark till gata eller annan allmän plats, skulle vara befriad
från den allmänna i lag stadgade skyldigheten att med fånget lagfara,
icke torde förefinnas, stadgandet i 6 § lärer böra ändras så, att
samhället blifver pligtigt att å dylik mark i vanlig ordning söka lagfart;
samt

att, enär den i 6 mom. af 8 § föreslagna bestämmelse kunde
gifvas den tydning, att egaren af en bebyggd hörntomt, vid hvilken
gata å ena sidan blifvit utlagd, icke skulle vara skyldig afstå den jord,
som erfordrades för gatans utläggning jemväl vid andra sidan af tomten,
med mindre han sjelf påfordrade denna gatas upplåtande, de i detta
moment förekommande orden: »innan gatans upplåtande må fordras»
torde lämpligen kunna utbytas mot orden: »då gatan skall för allmänt
begagnande upplåtas».

Underdånigst
G. WENNERBERG.

Frithiof Ohlsson.

Vexiö å Landskansliet den 12 December 1885.

8. Kong!. $iaj:ts Befallningshafvande i Kalmar län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kong]. Maj:ts nådiga befallning i remiss
den 16 sistlidne Oktober, tecknad uppå särskilde komiterades den 24
nästförutgångne September afgifna underdåniga betänkande och förslag
till lagar angående stadsplan och tomtindelning m. m., får Länsstyrelsen
härmed öfverlemna sitt underdåniga utlåtande i ämnet.

Förslagen synas Länsstyrelsen icke gifva anledning till andra
väsentliga anmärkningar än följande.

Lika med en af komiterade anser Länsstyrelsen 19 § i förslaget
till lag angående stadsplan böra erhålla tillägg i syfte, att vid tomtindelning
tillses, att från tomt, belägen vid en i stadsplan upptagen
gata, må finnas rätt till utfartsväg, intill dess gatan varder utlagd.
Derigenom skulle god ordning främjas och flera tillfällen för mindre
samvetsgranne tomtsäljare att bereda sig obehörig vinst på godtrogne
köpares bekostnad förekommas.

I afseende å lämpligheten af förslaget om stadsplanenämndens
sammansättning hyser Länsstyrelsen tvifvelsmål. Möjligen kan denna
vidlyftiga apparat befinnas användbar i de större städerna, äfven om
den der icke är behöflig. Men föga lämplig synes anordningen vara
i småstäder, köpingar och andra landsbygdssamhällen, der byggnadsstadgans
tillämpning är eller varder anbefald. Särskild! hvad angår
landsbygden, finnes mer än en underrätt, under hvars domvärjo lyder
ett enda litet obetydligt eller ock intet så beskaffad! samhälle, der
byggnadsstadgan skall tillämpas. Det oaktadt skulle, att döma efter
förslagets ordalydelse, hvarje underrätt utse ej mindre än tjugu ledamöter
i nämnden och hålla densamma fulltalig, kanske utan behof för
nämnden att tjenstgöra. Brydsamt nog skulle det ock blifva för domstolen,
under sådana förhållanden, att bestämma hvilka personer skola
utses. För införande af detta slags nya juryinrättning synas de af
komiterade anförda skäl icke vara tillräckliga; hvarföre och då enligt
Länsstyrelsens förmenande anledning saknas att i detta fall frångå
grunddragen af hvad nu är gällande i fråga om expropriationsnämnds
sammansättning enligt 1866 års nådiga förordning Länsstyrelsen hem -

ställer, om icke äfven stadsplanenämndens bildande borde derefter
lämpas, med den jemkning som föranledes deraf att förrättningsmannen
utses af Länsstyrelsen, och. att nämndens ledamöters antal torde kunna
inskränkas till fyra utom förrättningsmannen, såsom komiterade föreslagit.

Derest i fall, som omförmäles i § 2 af komiterades förslag till
lag rörande byggnad, hvilken uppförts utöfver tomtgräns, byggnadens
egare först efter det han förvärfvat eganderätten vunnit kännedom om
inkräktningens tillkomst, synes obilligt vara, att han icke skulle ega
den förmån, som i § 1 stadgats, under förutsättning nemligen, att han
icke är med inkräktaren lika förbunden. Möjligen kunde slutet af
ifrågavarande § 2 sålunda affattas:

»Har förr--—, der icke visas kan, att inkräktningen blifvit

af byggnadens dåvarande egare gjord uppsåtligen mot bättre vetande,
samt att sådant var af den, som, när fråga om rättelse väckes, är egare
af byggnaden, kändt å den tid, då eganderätten till honom öfvergick,
eller ock han är lika förbunden med den, som inkräktningen gjort.»

Underdånigst
G. J. EDELSTAM.

C. A. Palme,

Kalmar i Landskausliet den 12 December 1885.

9. Kong!. IVlaj:ts Befallningshafvande i Gotlands län.

Till Konungen.

Såsom utlåtande öfver det förslag till lag angående stadsplan och
tomtindelning m. in., som afgifvits af dertill utsedde komiterade, får
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande underdånigst anföra, att Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke har någon egentlig anmärkning
att framställa emot detta förslag; dock torde de erinringar, som upp -

tagits uti ett från byggnadsnämnden i Visby infordradt yttrande i
frågan, hvilket här bifogas, få anses vara förtjenta af afseende.

Underdånigst
E. POIGNANT.

Johan Hambraeus.

Visby i Landskansliet den 15 December 1885.

Byggnadsnämnden i Visby.

Till Konungens Befallningshafvande i Gotlands län.

Anmodad afgifva yttrande öfver ett af komiterade den 24 Augusti
innevarande år afgifvet underdånigt betänkande och förslag till »lag
angående stadsplan och tomtindelning m. in.», får Byggnadsnämnden
vördsamt anföra:

Vid granskning af ifrågavarande förslag har Byggnadsnämnden
icke funnit sig föranlåten till erinringar i fråga om annat, än hvad
angår dels bestämmelsen om den tid, inom hvilken tomtegare vid
öfverlåtande till stadssamhälle af mark för stadsplans genomförande
skulle vara skyldig lemna marken fri från inteckningar, och dels bestämmelsen,
att hvad stadsplanenämnd beslutar i afseende å värde af
egendom eller belopp af ersättning icke må öfverklagas.

Beträffande den förra frågan har Byggnadsnämnden trott sig finna,
att den för markens frigörande från inteckningar bestämda tid af 6
månader är, åtminstone för ett och annat fall knappare tillmätt, än
som kunde erfordras för att denna skyldighet ej skulle blifva besvärande
eller till och med medförande förlust för jordegaren.

Hvad angår den senare frågan, tillåter sig Byggnadsnämnden fästa
uppmärksamheten på det, enligt Byggnadsnämndens förmenande, oegentliga
och origtiga förhållande, som blifver en följd deraf, att stadsplanenämndens
beslut uti förevarande afseende icke kan öfverklagas, nemligen
att eu vid värderingen eller ersättningsfrågans behandling och
afgörande möjligen förlupen felaktighet icke kan rättas, hvilket för -

hållande dessutom för den part, hvilken derigenom blifvit lidande,
måste kännas så mycket mera otillfredsställande, som han icke varit
fri i sitt val af de personer, på hvilka sakens behandling och afgörande
berott. Härmed vill Byggnadsnämnden dock icke hafva sagt, att det
skulle vara bättre om parterna för hvarje särskilt fall finge fritt välja
sina värderingsmän, utan anser Byggnadsnämnden det tvärtom vara
en stor förtjenst hos föreliggande förslag, att stadsplanenämnden får
en viss permanens. Till följd häraf och då någon synnerlig olägenhet
ej synes vara att befara deraf, att frågor om värde af egendom eller
belopp af ersättning icke kunde så hastigt afgöras, då stadsplanenämndens
beslut derutinnan finge öfverldagas, synes det böra stå vederbörande
öppet att söka ändring och rättelse i stadsplanenämnds beslut
i förevarande frågor lika väl som i alla andra. Byggnadsnämnden anser
det derföre vara synnerligen ensidigt, att lista inom. samt sista
punkten i 2:dra mom. af 35 § utginge och orden »i annat fall» uti lista
punkten af sist nämnda mom. uteslötes. Såsom en nödvändig följd
häraf synes framgå, att 2:dra mom. i 33 § bör utgå.

På Byggnadsnämndens vägnar:

K. G. TI BERG.

Reinh. Petterson.

Visby den 8 December 1885.

10. Kong!. iaj:ts Befallningshafvande i Blekinge län.

Till Konungen.

Till åtlydnad af Eders Kongl. Majits nådiga befallning uti remiss
den 16 sistlidne Oktober att afgifva underdånigt utlåtande öfver komiterades
betänkande och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning
m. m., får Eders Majits Befallningshafvande i anledning af
detta lagförslag och de af komiterade jemväl utarbetade förslag till

ändringar och tillägg uti andra lagar, som med det förstnämnda stå
uti sammanhang, erinra följande:

Först och främst torde det böra ifrågasättas, om icke lämpligast
vore, att en blifvande lag rörande stadsplan och tomtindelning sammanfördes
med de om stadsplan uti gällande byggnadsstadga för rikets
städer intagna föreskrifter, hvilka eljest skulle komma att gälla bredvid
den föreslagna lagen och att sålunda, med användande af förslaget i
de delar, hvilka kunde vara af beskaffenhet att böra godkännas, byggnadsstadgan
omarbetades så, att alla föreskrifter, hvilka afsågo städernas
m. in. bebyggande, vore att finna uti en och samma lag samt
det hela sålunda komme att framgå såsom ett organiskt helt. Vidare
och af samma anledning kunde jemväl ifrågasättas, om icke stadgandena
rörande »stadsplanenämnd» samt sättet och vilkoren för lösen af
jord för stadsplans eller tomtindelnings genomförande borde ur förslaget
och eventuelt ur byggnadsstadgan utgå samt förslaget uti denna
del tillgodogöras genom tillägg till lagen om expropriation, enär det
väl finge anses såsom temligen olämpligt, att i fråga om afträdande af
egendom för hvarjehanda allmänna behof och om bestämmande af lösen
och ersättning härför två särskilda lagar skulle komma att gälla bredvid
hvarandra, den ena, den äldre, afseende förhållande både å landsbygden
och i stad samt den andra, nu föreslagna, uteslutande stad
eller med stad i byggnadsafseenden jemförlig^ samhällen.

En omarbetning af byggnadsstadgan vore äfven af annan anledning,
än den ofvan angifva, önskvärd. Ordnandet af ett samhälles
byggnadsväsende har till ändamål dels befrämjandet af sanitära förhållanden,
dels en obehindrad trafik inom bebyggda området, dels ock
att detta må blifva på ett lämpligt och prydligt sätt bebygdt, så att
byggnadssättet .ej störer smaksinnet eller främjar eldsvådor. Vissa
lagbestämmelser uti gällande byggnadsstadga, likasom uti föreliggande
förslaget till lag angående stadsplan och tomtindelning, äro dock af
beskaffenhet att, om strängare hänsyn tages till faststäld stadsplans
genomförande, än till samhällets förmåga att bära de dermed förenade
utgifter, och om alltför stora anspråk ställas på uppförandet och inredningen
af de enskildes bostäder m. m. än som står i rätt förhållande
till gängse hyror och till den enskildes behof inom de olika samhällena,
deraf kunde blifva en följd, att, i synnerhet i de mindre samhällena,
hvilka redan förut i allmänhet äro mycket skuldbelastade och dragas
med höga kommunalutskylder, dessa samhällen och dessas enskilda bebyggare
skulle blifva i allt för hög grad betungade. Det vore derför
önskvärdt, att vid en omarbetning af byggnadsstadgan särskild hänsyn
toges till de olika samhällenas behof i nämnda afseenden, så att

särskilda större anspråk stäldes på de större samhällena än på de
mindre, dock så, att lämpliga föreskrifter alltid meddelades rörande
sanitära förhållanden, obehindrad trafik och faran för vådeld m. m. Om
derföre en omarbetad byggnadsstadga i vissa afseenden såsom rörande
ny stadsplans och tomtindelnings uppgörande, byggnadssättet m. m.
endast komme att innehålla allmänna lämpliga grunder derför och det
finge i öfrigt bero dels af Eders Maj:t att vid stadsplans och tomtindelnings
pröfning och dels af de särskilda byggnadsordningar, som
skulle för hvarje samhälle af annan myndighet fastställas, att meddela
särskilda bestämmelse!’, lämpade efter hvarje samhälles behof och efter
de grunder, som byggnadsstadgan utstakade; så håller Eders Maj:ts
Befallningshafvande före, att samhällenas intressen skulle blifva bättre
tillgodosedda, än förhållandet blefve, om de strängare föreskrifterna,
lika för alla samhällen, skulle tillämpas; ty i detta fall blefve förhållandet
oftast det, som hittills till följd af de strängare anspråken
merendels inträffat, att i synnerhet de mindre samhällenas bebyggande
undanskjutes till en aflägsen och obestämd framtid.

Emot komiterades »förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning»
torde särskildt böra anmärkas följande:

Vid § 2. Som det icke kan vara meningen, att lagen skulle ega
retroaktiv verkan, torde, till undvikande af missförstånd vid tillämpningen,
genom ett tillägg till denna paragraf angifvas, att bestämmelserna
häri icke afse nybyggnad m. in., som lagligen påbörjats före
stadsplanens fastställande.

Vid § 8. En tillämpning af bestämmelsen i denna paragraf, jemförd
med andra stadganden i lagförslaget, synes kunna under vissa
förhållanden blifva för en tomtegare ruinerande. Derpå torde kunna
anföras följande exempel: Man har å sin tomt uppfört ett mer eller
mindre dyrbart och prydligt hus. Huset har sitt läge till någon del
på det tomtområde, högst 9 meter, som skall till gata afstås. På detta
tomtområde skall alltså huset rifvas ned, utan att ersättning kan påräknas
för vare sig hus eller tomtområde. Väl kan härvid invändas,
att skyldigheten att rifva huset och afstå tomtområdet först inträder
när egaren påkallar upplåtandet af den å stadsplanen lagda gata. Denna
uppfattning blifver dock icke fullt rigtig, ty, utan att egaren fordrar
gatans upplåtande, kan han dock tvingas till att rifva huset och lemna
tomtområdet till gata utan ersättning i det fall, att hans grannar på
båda sidor om den planlagda gatan hafva byggt å sina tomter i enlighet
med § 7 samt fordra att gatan upplåtes, en fordran, hvartill de
ega fullt berättigande. Derest nu återstoden af tomten, hvaraf en del

skall afstås till gata eller annan allmän plats icke ntgör »ändamålsenlig
byggnadsplats», skall egaren enligt 3 § väl vara berättigad till
lösen, men endast i detta fall och om det för gatans utläggning erfordras
mera än 18 meter. En annan sida af saken låter sig äfven
tänkas. Det är nemligen om huset ligger dels på det tomtområde af
9 meter, som kostnadsfritt skall afstås, och dels på tomtområde, som
icke skall af samhället lösas. För ena delen af huset får dess egare
ingen lösen, men andra delen skall ersättas. Hur eller efter hvad
grund skall i detta fall ersättning och skada mätas.

Till förekommande af anmärkta olägenheten och skadan för tomtegaren
torde derföre böra stadgas, att, i fall då byggnad finnes uppförd
å egoområde, som skall till gata, torg eller annan allmän plats
afstås, samhället må varda pligtigt lösa den del af byggnaden, som å
sagde del af området blifvit uppförd, samt ersätta skadan.

Vid § 18 förekommer ett nytt bevis på huru tomtegare i och
för kostnadsfri upplåtelse af mark till gata kan komma i förlust och
trassel, för hvilket samhället skäligen borde vidkännas kostnaden.

Vid § 20 har komitén uraktlåtit föreslå bestämmelse för det fall,
att två egare med lika stora tomtdelar samtidigt ingifva ansökning om
byggnadstillstånd.

Vid § 37 är föreslagen bestämmelse om delaktighet uti förrättningskostnad
så, att vid tomtindelnings genomförande tomtegarne skola
vidkännas denna kostnad »efter som de i saken ega del». Denna grund
synes vara temligen obestämd och torde lämpligen böra bestämmas till
hvarderas tomtareal.

Utom hvad ofvan blifvit anmärkt har Eders Maj:ts Befallningshafvande
icke något väsentligt att erinra vare sig emot förslaget till
lag om stadsplan och tomtindelning eller emot öfriga lagförslagen.

Underdånigst
RUD. HORN.

Carl Christopherson.

Karlskrona å Landskansliet den 9 December 1885.

II. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kristianstads län.

Till Konungen.

Till följd af nådig remiss den 16 sistlidne Oktober får Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afgifva underdånigt utlåtande öfver
komiterades underdåniga förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning
med deraf föranledda förslag till ändringar i en del andra
författningar.

Onekligen innehåller lagförslaget bestämmelser, hvilka för samhälle
underlätta och således kunna befordra genomförandet af stadsplan
och tomtindelning, men Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
befarar att de i vissa delar äro väl mycket ingripande i den enskildes rätt.

Sista punkten i lista § innehåller bestämmelse att, om, då del af
egoområde skall afstås, för egaren uppkommer men vid nyttjandet af
det återstående området, han skall njuta ersättning af samhället för
sådant intrång.

Det torde vara vanskligt för en uppskattningsnämnd att bedöma
rätta arten af det men egaren vid ett dylikt fall tillskyndas, ty för en
egare kan sådant men vara helt annorlunda än för en annan i afseende
på en och samma tomt. Eders Kongl. Majits Befallningshafvande anser
derföre billigt att stadgande gifves att, om egaren finner sig missbelåten
med nämnds uppskattning i berörde hänseende, skall han vara
skyldig afstå och samhället skyldigt lösa hela egoområdet.

Bestämmelsen i 3 § 2 mom. synes Eders Kongl. Majits Befallningshafvande
vara för egare af område, deraf en del skall ingå i gata,
väl mycket betungande. Samhället skulle nemligen icke vara skyldigt
lösa återstod af sådant område, så beskaffad att byggnad derå icke
kunde uppföras, i fall egaren efter tomtindelning genom utbyte eller
lösen kunde förvärfva nödigt tomtområde. Sådant utbyte och i synnerhet
sådan lösen kan blifva så betungande för egaren att han derifrån
måste afstå och i så fall har han qvar ett onyttigt område.

Hvad i 7:de och 8:de samt en del andra efterföljande paragrafer
stadgas om skyldighet för tomtegare att kostnadsfritt lemna mark till
gata synes Eders Kongl. Majits Befallningshafvande äfven betungande
för tomtegaren för det fall att han derjemte, enligt för samhället gäl -

lande särskilda stadganden, har åliggande att anlägga och underhålla
gata; och hvad i 9 § förekommer om skyldighet för egare af gatumark,
som skall afstås, att frigöra den från inteckning, kan möta oöfvervinnerlig
svårighet i ty att skuld, derför inteckning meddelats, kan vara
ouppsägbar.

Beträffande i 4 kap. omförmälde stadsplanenämnd, som ansetts
böra bestå af en förrättningsman och fyra ledamöter, förekommer i
28 § bestämmelse att mot förrättningsmannen skola gälla de jäf, som
för domare äro eller varda stadgade; men om jäf emot ledamot i nämnden
finnes icke något stadgande, hvilken brist Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
anser böra afhjelpas, likasom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
anser föreskrift böra gifvas att den som är skattskyldig
medlem af det samhälle, som är i fråga, icke får vara förrättningsman
eller ledamot i nämnden.

Bestämmelsen i 31 § att lösen skall, så vidt ske kan, bestämmas
efter gångbart pris å egendom i närheten af lika läge, storlek och beskaffenhet,
synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke vara
för egare nog betryggande.

Tvånget att afstå sin egendom torde i det minsta rättvisligen
böra betinga åtminstone förmånen att få ersättning derför efter det
högsta pris, som för egendom af lika beskaffenhet varit betald; men
icke nog dermed, egaren torde också, efter Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
underdåniga förmenande, böra njuta ersättning för
den skada honom tillskyndas genom egendomens afstående, dymedelst
att han, om egendomen fått bibehållas, kunnat bereda sig en vinst på
ett eller annat sätt, hvilken med egendomens afstående går förlorad.
Motsvariga bestämmelser förekomma i 13 § Kongl. förordningen den
14 Augusti 1866 angående jords och lägenhets afstående för allmänt
behof.

En stor olägenhet, derför de flesta städer äro utsatte, har blifvit
framhållen så väl af komitén, som ock särskild! af en af dess ledamöter,
Majoren m. m. J. G. Richert, uti af denne afgifven reservation afseende 4 §
i lagförslaget, den nemligen, att utanför de planlagda områdena uppföras
byggnader utan plan och af dålig beskaffenhet, uti hvilka inläses
dels de mindre bemedlade af arbetsklassen och dels folk, som
icke hafva någon för samhället gagnande sysselsättning. — Denna fråga
har komitén icke ansett utgöra föremål för eller stå i omedelbart sammanhang
med de komitén lemnade uppdrag och derföre endast i viss
mån vidrört ämnet och Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande befarar
att den af reservanten föreslagna lydelse af nyssberörde 4 § icke
är tillfyllestgörande för afhjelpande af anmärkta olägenheten, hvilken

Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande anser vara i högsta måtto beaktansvärd
och derföre torde böra i frågakomma till afhjelpande i sammanhang
med förevarande lagförslag.

Emot de ifrågavarande författningsförslagens öfriga delar har
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke funnit anledning att göra
någon erinran.

Underdånigst
M. G. DE LA GARDIE.

Carl Are. Olson.

Kristianstads Landskansli den 28 November 1885.

12. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län.

Till Konungen.

Till underdånig efterlydnad af nådiga remissresolutionen den 16
sistlidne Oktober får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afgifva
underdånigt utlåtande öfver utsedde komiterades underdåniga förslag
till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m.

Såvidt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande haft tillfälle att
granska förevarande förslag, har det synts särdeles tillfredsställande
såsom egnadt att ordna de rättsförhållanden såväl mellan tomtegare och
samhället som mellan tomtegare sins emellan, hvilka uppstå i och med
fastställandet och antagandet af stadsplan och tomtindelning. Det är
nogsamt erfaret, huruledes bristande lagbestämmelser i dessa stycken i
gällande byggnadsstadga och expropriationslag vållat allehanda olägenheter.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande är icke obekant, att förslaget
rönt allvarsamt motstånd särdeles från fastighetsegareföreningar

i städer och jemväl från andra, som om detsamma tagit kännedom. I
synnerhet har ogillats den i förslaget genomförda grundsatsen, att en
fastighetsegare kan utan ersättning fråntagas eganderätten till mark,
erforderlig till gata, hvilket stadgande förmenats vara i lagstiftningen
en nyhet af betänklig art och af beskaffenhet att förrycka eganderättens
begrepp. Vidare har den fastighetsegaren ålagda skyldigheten
att låta döda inteckning uti tomtdel, som honom sålunda varder afhänd,
antagits skola medföra för tomtegaren mera kostnader och olägenheter
än skäligt är.

Hvad angår betänkligheterna med afseende på skyldigheten att
afstå erforderlig jord för gata, torde böra jemföras 10:de kapitlet i gällande
skiftesstadga om undantag af mark för delegarnes allmänna behof,
hvilket innehåller likartade bestämmelser, så att ingalunda kan
sägas, att komiterades förslag härutinnan innefattar någon nyhet i lagstiftningsafseende.
För öfrigt synes någon obillighet icke ligga deruti,
att tomtegaren i någon män bidrager till kostnaden för gata, som
för tillträdet till hans tomt är erforderlig.

Beträffande skyldigheten för tomtegaren att låta från inteckning
frigöra mark, som till gata skall användas, så torde med afseende på
den förhöjning i fastighetens värde, som af tomts bebyggande och gatas
utläggande blifver en följd, svårighet icke möta att med inteckningshafvaren
träffa öfverenskommelse härutinnan, hvadan stadgandet ytterst
sällan lärer kunna för tomtegaren medföra någon verklig olägenhet och
kostnad, särdeles som honom tillförsäkrats vissa rättigheter med afseende
på intecknade gäldens inbetalande, derest öfverenskommelse ej
skulle kunna träffas.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande finner sålunda förslaget
jemväl i de stycken, uti hvilka det sålunda i synnerhet rönt motstånd,
välbetänkt.

Emellertid har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansett
sig böra i underdånighet göra en erinran, nemligen beträffande sammansättningen
af den så kallade stadsplanenämnden. Förslaget innehåller
inga föreskrifter angående kompetensvilkor för förrättningsmannen
i denna nämnd. Ehuru det nu visserligen är att antaga, att Eders
Kongl. Maj:ts vederbörande Befallningshafvande, som har att utse denna
person, dervid intet underlåter med afseende på pröfningen af personens
duglighet och lämplighet, synes det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
likväl, i betraktande af vigten och grannlagenheten af det uppdrag,
som stadsplanenämnden påligger, och angelägenheten af att de
förekommande ärendena med all möjlig omsorg handläggas, nödigt vara,
att viss kompetens föreskrifves för förrättningsmannen.

Vidare torde det vara fördelaktigt, att någon person utses till förrättningsmannens
suppleant att vid hans förfall tråda i hans ställe.

Slutligen tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, med
anslutning till den reservation, som härutinnan afgifvits af en ledamot
uti den utsedda komitén, i underdånighet uttala önskvärdheten utaf en
revision af vissa Kongl. byggnadsstadgans bestämmelser till vinnande
af det mål, att å ena sidan städernas planmessiga bebyggande icke
omöjliggöres genom föreskrifter, de der förutsätta större kostnader, än
månget samhälle kan bära, och å andra sidan tillfälle gifves, att jemväl
utanför det planlagda området utöfva den tillsyn öfver bebyggandet,
som i snygghetens och ordningens intresse är nödig.

Underdånigst

GOTTH. WACHTMEISTER.

Fritz Hallberg.

Malmö Landskansli den 12 December 1885.

13. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Hallands län.

Till Konungen.

I nådig remiss den 16 sistlidne Oktober har Eders Kongl. Maj:t
infordrat underdånigt yttrande öfver det förslag till lag angående stadsplan
och tomtindelning, som den 24 derförutgångne Augusti afgifvits
af de i sådant afseende utsedde komiterade.

Till fullgörande häraf får Eders Kongl. Maj.ts Befallningshafvande
underdånigst anföra, att det i 2 § stadgade förbud mot nybyggnad å
sådan mark, som skall i gata ingå och den i sammanhang dermed i
3 § meddelade bestämmelse om lösningsskyldighet för samhälle af gatumark,
synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande föranleda till utgifter
för samhället, som för detsamma kunna blifva synnerligen be -

tungande. Komiterade, som insett vådan häraf, har väl i 4 § infört
ett stadgande, som ställer i utsigt möjligheten att få stadsplanens genomförande
uppskjuten och derefter byggnadsföretaget tillåtet, men
detta skulle endast kunna ske derest stadsplanens genomförande »på
i fråga komna ställe» ännu icke skulle anses vara af behofvet påkalladt.
Denna undantagsbestämmelse torde emellertid icke vara tillräcklig för
att förekomma framtvingande af lösen utaf mark, å hvilken med stadsplanens
genomförande kan utan olägenhet anstå. I den mån byggnadsverksamheten
inträder å ett å stadsplan upptaget område, är väl stadsplanens
genomförande af behofvet påkalladt, så långt denna verksamhet
sträcker sig, men derutöfver torde den endast så småningom i mån af
samhällets tillgångar böra utföras. I öfverensstämmelse härmed och
med åberopande af den utaf komitéledamoten, Majoren Richert mot
betänkandet afgifna reservation anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
derföre första punkten i 4 § böra erhålla den af honom föreslagna
lydelse.

Vid redogörelsen för de grunder, på hvilka stadgandena i 8 §
hvila, synes komiterade icke lernnat tillräcklig uppmärksamhet åt det
icke sällan framträdande förhållandet att ett samhälle för egen räkning
inköper en jordrymd för att, sedan stadsplan deröfver upprättats och
indelats i tomter, upplåta desamma åt enskilde. Då i så fall gatumarken
redan vid tomternas upplåtande tillhör samhället, skulle enligt
4 mom. i samma § tomtegare, utöfver den redan erlagda köpeskilling
för tomten, derjemte gifva samhället ersättning för gatumarken, oaktadt
det väl lärer få antagas, att i priset för tomten ingått den kostnad
samhället fått vidkännas jemväl för gatumarken. Särskilt synes ifrågavarande
bestämmelse icke vara med billighet förenlig, derest tomten
förvärfvats innan lagen trädde i kraft.

I öfrigt anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, i öfverensstämmelse
med hvad komiterade ifrågasatt, det vara af vigt att i
sammanhang med ifrågavarande lag, derest den varder till efterrättelse
faststäld, jemväl varder meddelade särskilda bestämmelser, hvarigenom
jordegare icke må kunna för ett mera sammanträngdt bebyggande upplåta
tomter och jordlägenheter utan att tillförsäkra de byggande om
nödiga utfartsvägar, hvarpå exempel äfven inom detta län icke saknas.

Underdånigst
G. NORDENFALK.

K. N. Godehmius.

Halmstads slott i Landskansli den 24 April 1886.

14. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län.

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Majrts nådiga befallning
i remiss den 16 Oktober 1885 får Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande
härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver ett af utsedda komiterade
den 24 förutgångne Augusti afgifvet betänkande och förslag till
lag angående stadsplan och tomtindelning m. m.

Enligt den föreslagna lagen skulle i hufvudsak samhället ej vidare,
såsom hittills varit brukligt, ega att sjelf afgöra om tiden och
sättet för stadsplans genomförande men deremot erhålla förmåner genom
jordegare ålagda skyldigheter att under vissa förhållanden afstå
eller ersätta gatumark. Utan tvifvel är det till städernas nytta att icke
godtyckliga ändringar i faststälda stadsplaner få ega rum likasom att
genomförandet af sådana planer icke utan fullt berättigad anledning
uppskjutes; och då såsom visst antagas kan att, på sätt i 4 § af lagen
är anvisadt, Eders Kongl. Maj:t, der verklig anledning förefinnes, ej
vägrar bifalla samhällets ansökan i fråga om sådant uppskof, torde följderna
af lagens tillämpning i förevarande afseende ej blifva för samhället
af den vådliga beskaffenhet, att någon ändring af lagbestämmelsen
bör såsom önskvärd framhållas.

I 18 § af lagförslaget gifves jordegare rätt att erhålla såväl tomtindelning
som ock ändring i sådan; men då tillkomsten af en stadsplan
beror af samhället och icke af tomtegaren, synes äfven böra följa att,
der planen så inverkar på redan befintliga tomtplatser, att förändrad
indelning eller reglering af desamma påkallas, detta bör vara en samhällets
och icke tomtegares skyldighet.

Ofta är äfven fallet att en sådan indelning blir af det omfång, att
icke rimligen kan begäras, att eu enskild person skall utsätta sig för
den kostnad, som uppgörandet af sådan indelning medför; och då dessutom
i lagens 3 § 2 mom. förekommer, att samhället har skyldighet
att lösa tomtdel, som icke utgör ändamålsenslig byggnadstomt eller
icke kan efter tomtindelning genom utbyte eller lösen till nödigt tomtområde
beredas, synes deraf framgå behofvet af att för pröfning af frågor

i dylika fall sådan på stadsplan grundad tomtindelning genom samhällets
försorg uppgöres.

Om särskildt afseende på staden Göteborg fästes så vore mot
skyldighet för samhället att enligt 1 § samt 12 § 1 mom. utan undantag
lösa den mark, hvarmed befintlig gata bör enligt stadsplan vidgas,
ingenting att invända, om icke med staden funnes förenad Elfsborgs
kungsladugård eller numera förstaden Majorna, hvilken delvis är tätt
och oregelbundet bebyggd och särdeles på sådana ställen genomskäres
af en mångfald smala vägar, af hvilka ett ej obetydligt antal är enligt
stadsplanen beräknade att till föreskrifven gatubredd utvidgas. Kunde
dessa vägar, hvilka till större delen erhållit benämning af gata, få betraktas
såsom farvägar, hvilket ord, dock utan närmare förklaring om dess
betydelse, förekommer uti 8 § 2 inom., så vore i afseende å berörda
vägars utvidgning alla betänkligheter från samhällets sida häfda, men
för den händelse åter att de, såsom troligt är, skola anses såsom redan
befintliga gator, kan befaras att, i stället för att hittils utvidgningen af
desamma kunnat ske utan nämnvärda uppoffringar, detta, med afseende å
de hundratals tomtplatser, som deraf beröras, kan komma att för
staden framkalla stora och mot fördelen ej svarande uppoffringar, dervid
äfven torde böra tagas i betraktande, att inom ifrågavarande stadsdel
mestadels förekomma trähus, i följd hvaraf någon ersättning för rätt
till högre byggnads uppförande med anledning af gatans vidgning ej
är att påräkna.

Då emellertid ej ifrågasättas kan att för ett sådant särskildt fall
som detta få den föreslagna lagen ändrad, har Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande ansett sig endast böra påpeka förhållandet, med
afseende å det behof, som, i händelse lagen kommer till stånd, Göteborgs
samhälle antagligen anser sig hafva att antingen söka ändring
i sjelfva stadsplanen eller rätt att genom uppskof med genomförandet
i mån af behof undgå lagens tillämpning.

Underdånigst

G. SNOILSKY.

Henr. Westin.

Göteborg å Landskansliet den 24 Maj 1886.

15. Kong!. Maj:ts Befailningshafvamle i Elfsborgs län.

Till Konungen.

I anledning af nådig remiss den 16 sistlidne Oktober i fråga om
anbefaldt underdånigt yttrande angående afgifvet förslag till lag om
stadsplan och tomtindelning m. m., får Landshöfdingeembetet, efter
granskning af samma förslag, härmedelst i underdånighet meddela sig
icke hafva funnit anledning deremot framställa någon anmärkning.

Underdånigst

På Landshöfdingeembetets vägnar,

Mats Zachrison. Ernst Ahl.

Venersborg i Landskansliet den 16 Juni 1886.

16. Kong!. föfaj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län.

Till Konungen.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remissresolution
den 16 nästlidne Oktober får Landshöfdingeembetet härmed afgifva underdånigt
utlåtande öfver i nåder utsedde komiterades underdåniga betänkande
och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m.

I fråga om sjelfva saken vågar Landshöfdingeembetet hysa den
föreställningen, att, om ock de större städerna i riket skulle vara i behof
af eu lag i den syftning förslaget innehåller, stadssamhällen af min -

dre omfattning och med delvis tvifvelaktiga utsigter till någon betydligare
utveckling och tillväxt i välmåga, sådane de exempelvis förekomma
inom detta län, såväl med afsende å invånarnes trefnad som kommunernas
förmögenhetsställning, skulle finna det bäst och fördelaktigast
att, sedan planer för deras bebyggande blifvit faststälde, få på frivillighetens
väg i mån af omständigheter och tillgångar efter hand verkliggöra
berörda planer med begagnande af de utvägar, som nu gällande
lagstiftning erbjuder. Visserligen äfventyrades härigenom under tidernas
längd en och annan förändring i de uppgjorda planerna, hvilket dock
med afseende å de till grund för desamma ofta begagnade mönstren af
större städers föredömen ej torde böra utgöra berättigad anledning till
ogillande; men i de flesta fall skulle dock planerna komma att tjena
till efterrättelse för eu befolkning, om hvilken man med allt skäl i
allmänhet kan säga att den älskar prydlighet och ordning vid sina
bostäders uppförande och utstyrsel.

Skulle emellertid, hvilket tillhör Eders Kongl. Maj:t och Riksdagens
bedömande, behofvet af en lagstiftning, sådan som den ifrågavarande
hafva så genomträngt folkmedvetandet, att de nu och framdeles gillade
och faststälda stadsplanerne anses böra tvångsvis genomföras med uppoffring
af den hittills i vår lagstiftning antagna grundsats, att enskild
person, som nödgas för allmänt behof afstå sin egendom, bör, jemväl i
stad, derför erhålla full ersättning, så synes föga vara att erinra mot
komiterades nu ifrågavarande förslag till lag i ämnet.

För Landshöfdingeembete! synes det vid sådant förhållande likväl
önskligt

att 6 § ändras, så att den deruti omförmälda afstyckningen uttryckligen
förklaras ej böra ega rum förr än den afstyckade marken
blifver för gatas utläggande till allmänt begagnande erforderlig,

att när det förhållande inträffar, som omförmäles i 2:dra punkten
af 7 § 1 mom., samhället, som allena är berättigad! att begära expropriation,
inlöser den intill obebyggda tomter gränsande af byggnader
icke upptagna gatumark, för att sedermera i den mån tomterna bebyggas
hållas vederbörande mot ersättning tillhanda och att således
från paragrafen uteslutes slutmeningen »derest gatumarken hålles samhället
tillhanda, såsom i 8 § sägs»,

samt att i det fall, som omförmäles i 9 §, enahanda förfarande
iakttages, som är i 38 § föreslaget. Intet hinder synes emot ett sådant
förfaringssätt förefinnas och derigenom undvikes den för en tomtegare
mången gång hårdt tryckande nödvändigheten att när han vill sin intecknade
tomt bebygga anskaffa penningar för infriande af hela den
gäld, hvarmed tomtjorden är besvärad, då en ogin inteckningshafvare

vägrar att ingå på inteckningsbeloppets fördelning emellan gatumark,
som skall afstås och från inteckning frigöras, samt öfriga delen af tomten.
Månget byggnadsföretag skulle härigenom kunna omöjliggöras
eller åtminstone fördröjas.

Med afseende ä den af motionären i Riksdagen framhållna, af
Lagutskottet accepterade analogien emellan gatureglering och vattenafledningsföretag,
tillåter sig Landshöfdingeembetet erinra att delegarnes
i sistnämnda företag vinst eller förlust låter sig med nästan matematisk
noggrannhet bestämmas, då deremot uppskattningen af en tomts värdeförökning
genom framdragande af en gata förbi densamma alltid i
större eller ringare mån kommer att blifva beroende af uppskattningsmännens
på matematiska grunder ingalunda alltid hvilande individuella
uppfattning.

Sist och för den händelse Eders Kong!. Maj:t skulle i nåder finna
att det nu ifrågavarande förslaget till lag bör antagas, vågar Landshöfdingeembetet
särskildt och på det lifligaste betona att detta, i enlighet
med den åsigt komiterade i slutet af deras motiver uttalat, endast
måtte ske med uttryckligt lemnadt tillstånd för vederbörande stadskommuner
och med dem i byggnadsfrågor likstälda samhällen att låta
öfverse och efter omständigheterna göra jemkningar och förändringar
i deras under helt andra förhållanden och förutsättningar, än de som
efter lagens antagande skulle framträda, uppgjorda någon gång, i fråga
om deras verkliggörande, illusoriska stadsplaner.

Underdånigst

På Landshöfdingeembetets vägnar,

A. M. Bolinder. H. Amnéus.

Marieholm den 12 December 1885.

17. Kong!. laj:ts Befallningshafvande i Karlstads län.

Till Konungen.

Med anledning af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den 16 sistlidne
Oktober å komiterades underdåniga betänkande och förslag till
lag angående stadsplan och tomtindelning m. in., får Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande härmed afgifva underdånigt utlåtande i detta
ärende.

I sådant hänseende får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
till en början erkänna, att behofvet af ordnande på annan grund än
den hittills gällande af de rättsförhållanden, som uppstå emellan kommuner
och enskilde till följd af fastställandet af planer för eller beslut
om reglering af gator, torg eller allmänna platser i städer och dermed
i fråga om bebyggandet likstälda orter, tydligt nog uppenbarat sig i
den kollision, som vid försök att genomföra sådana planer ofta uppstått
och måste uppstå mellan den på administrativ väg utfärdade
byggnadsstadgan för rikets städer och den bestående civillagstiftningen.
Att grundvalen för ett sådant ordnande måste läggas genom nya regler
på civilrättens område, således genom en af Konung och Riksdag stiftad
lag angående stadsplaner, har till följd deraf varit lätt att inse.

De grundsatser, hvarur de nya rättsreglerna borde härledas, har
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande funnit angifna i stadsplaners
ändamål, som ur det allmännas synpunkt är rörelsens, sundhetens,
trygghetens och skönhetssinnets fordringar, hvilka genom föreskrifter
i byggnadsstadgan för rikets städer jemväl blifvit behörigen iakttagna,
samt ur de enskildes synpunkt är att bereda beqväma utfartsvägar
från tomter. Att åt den senare synpunkten hafva häfdat dess rätta
plats, är det nu föreliggande komitébetänkandets synnerliga förtjenst.

Den omedelbara uppgiften för eu gata är enligt förhållandets
natur, på sätt komiterade gjort gällande, att bilda utfartsväg från vidliggande
tomter. Och denna gatans betydelse lärer väl icke få anses
hafva bortfallit, om den än blifvit i viss mån bortskymd derigenom, att
gatan jemväl har att förmedla samhällets, de enskildes i, viss mening
öfverordnade, anspråk i förut omförmälda hänseenden.

Men fördelen af utfartsväg är icke den enda, som tomtegaren

har af att gata ordnas invid hans tomt. Den vanliga gången af en
stads tillväxt torde väl få anses vara den, att bebyggandet sprider sig
från stadens centrum ut till dess periferi och att denna genom fortsatt
bebyggande mer och mer vidgas. Fördelen för eu tomtegare
deraf, ått genom ordnande af gata utanför hans tomt denna erhåller
beqväm förbindelse med de tätare bebyggda delarne af staden, visar
sig snart i en värdeökning å hans fastighet, hvilken oftast torde vara
större än att den kan anses motsvara allenast den vunna förmånen al
utfartsväg. Och jemte nämnda fördel af en faktisk värdeökning har
tomtegaren vunnit eu annan, nemligen möjligheten af ytterligare värdeökning
å tomten derigenom, att denna med hvarje ytterligare utsträckning
af bebyggandet och utvidgning af gatunätet i viss mening ryckes
allt närmare rörelsens centrum.

Det torde derför få anses obestridligt, att hvarje stadsplan afser
kommunens och den enskildes gemensamma gagn, hvaraf äfven bör
följa, att båda böra till dess genomförande samverka. Detta har äfven
blifvit den ledande tanken i det föreliggande förslaget till lag för ordnande
af rättsförhållandena mellan båda.

Af nu framstälda åsigt följer å ena sidan, att stadsplanen måste
vara obligatorisk i den mening, att tomtegares rätt till sin jord eller
derå befintliga byggnader ej får utgöra hinder för stadsplanens tilllämpning,
hvilken grundsats bildar underlaget för stadgandena i lagförslagets
1 §, att mark eller byggnad, som tages i anspråk för planens
genomförande, skall af egaren afstås i den ordning lagförslaget
bestämmer, i 2 § om förbud att genom nybyggnad eller till nybyggnad
hänförlig ändring af hus å mark, som skall ingå i gata, eller å del af
egoområde, som efter afskiljande af hvad till gata skall utläggas icke
utgör ändamålsenlig byggnadstomt, försvåra stadsplanens genomförande,
i 5 § att för sådant genomförande i ändamål att ordna trångt eller
eljest på olämpligt sätt bebygdt område samhälle, om Konungen finner
sådant nödigt, skall ega att förvärfva alla de fastigheter, som af stadsplanen
beröras, i 7 § att, då gatas upplåtande till allmänt begagnande
icke föranledes af vidliggande tomters bebyggande, samhället är berättigadt
bestämma tiden för sådant upplåtande, i 13 § att, om för stadsplans
genomförande gatumark skall läggas till tomt, tomtegaren skall
vara skyldig att lösa marken senast då tomten bebygges, i 14 § att
samhället är berättigadt, om det anses nödigt, inlösa återstående delen
af egendom, hvaraf eu del tagits i anspråk för utläggning eller vidgning
af gata,o så snart återstoden icke utgör tjenlig byggnadstomt och
egaren ej kan genom utbyte eller lösen förvärfva nödigt tomtområde,
samt i 18 § sista momentet, att egare af tomtdel, som genom utlägg -

ning till gata eller allmän plats blir oanvändbar för bebyggande, må
påkalla ny indelning åt denna och dertill omedelbart gränsande tomter.

Å andra sidan följer af samma åsigt skyldighet för de enskilde
tomtegarne att för genomförande af stadsplanen vidkännas uppoffringar,
motsvarande den enskilda nytta, som stadsplanen dem bereder. Denna
grundsats utgör förutsättningen för bestämmelserna i lagförslagets 8 11
och 12 .§§ rörande skyldighet för tomtegare att tillhandahålla mark för
utläggning af gata invid hans tomt, så långt som gatan anses göra
gagn såsom utfartsväg för tomten, eller till en bredd af högst nio
meter, och att, om han ej eger gatumarken eller redan utlagd gata
skall vidgas, utgifva ersättning derför intill nämnda bredd eller i den
mån han pröfvas af gatuvidgningen njuta fördel.

Hvad nu beträffar tillämpningen af nämnda grundsatser, synes
den första af dem,, eller den som ansetts ligga i stadsplanens egenskap
att vara obligatorisk, vara i lagförslaget med rättvisa och billighet
genomförd. Såsom en orättvis eller obillig inskränkning i den enskilda
eganderätten kan nemligen Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke anse skyldigheten att emot full godtgörelse i penningar eller annan
lika välbelägen jord, då sådant för stadsplanens utförande oundgängligen
fordras, afstå mark vare sig till gat.u- eller tomtreglering eller
att till sig lösa mark, af hvilken man vid tomts bebyggande har motsvarig
fördel. Ett eftergifvande af någon af lagförslagets bestämmelser
i denna del skulle för öfrigt ytterligare befästa de svårigheter att
genomföra stadsplan, från hvilka man genom den nya lagstiftningen
ju afser att göra sig lös. Vidkommande åter den senare af förenämnda
grundsatser, eller den, som uttryckts med tomtegares skyldighet att
vidkännas uppoffring motsvarande den nytta honom genom stadsplanen
beredes, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke kunnat lika
obetingadt godkänna det bruk, lagförslaget af samma grundsats gjort.

I den lag, som hittills gällt för regleringen af städers bebyggande,
har sådan skyldighet icke funnits stadgad. Den, som hittills eller förr
an nya lagen träder i kraft förvärfvat en tomt, bar för densamma betalat
ett pris, som bestämts med hänsyn bland annat till vissheten att
icke behöfva lör intet afstå mark till den å stadsplanen, men ännu icke
i verkligheten., öfver tomten framdragna gata, eller att icke komma att
lida intrång i sin rätt att utan någon skyldighet till ersättning för
gatumarken bebygga tomten, vare sig att vidliggande gata allenast
“™e.B a. stadsplanen utmärkt men icke upptagen, eller att den redan
bi .it till allmänt begagnande upplåten. Hade vid prisets aftalande
vant kandt, att köparen skulle blifva skyldig att utan ersättning tillhandahålla
mark för gatan eller att för rättigheten att bebygga tomten

ersätta gatumarkens värde, skulle otvifvelaktigt priset kafva bestämts
till ett lägre belopp. Skilnaden mellan detta och det med hänsyn till
före nya lagens tillkomst bestående förhållanden aftalade tomtpriset
skulle, derest 8 och 11 §§ i lagen formulerades så som nu blifvit föreslaget’
blifva eu förlust för tomtegaren, hvilken denne ej rättvisligen
kan tillförbindas att underkasta sig. Nämnda paragrafer skulle, om
de blefve lag, utöfva en retroaktiv verkan till kränkning af bestående,
lagligen förvärfvade privaträttigheter. Denna den föreslagna lagens
tillbakaverkan synes komiterade hafva förbisett, eftersom till försvar
för den nya lagen, ur denna synpunkt betraktad, icke ett ord finnes
i motiverna anfördt, ehuru synpunkten borde hafva varit af tillräcklig
vigt för att icke böra med tystnad förbigås. I konseqvens med sin
egen åskådning borde för öfrigt komiterade icke heller funnit sig förhindrade
att förpligta jemväl den tomtegare, hvilken redan bebyggt sin
tomt åt gata, som innan nya lagen träder i kraft blifvit till allmänt
begagnande upplåten, till den i 8 § stadgade skyldighet att ersätta
gatumarken. Denna skyldighet har synts komiterade »icke vidare
kunna af tomtegaren utkräfvas, äfven om sådant kunde anses vara med
billighet öfverensstämmande)).

För sin del anser Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande samma
skyldighet lika litet kunna stödjas på billighetsskäl som 8 och 11 §§
i lagförslaget, för såvidt de afse tomter, hvilka förvärfvats innan nya
lagen börjat att tillämpas. I afseende å dem, som efter det samma
lag trädt i kraft förvärfvas, synas deremot båda paragrafernas bestämmelser
kunna gälla, liksom de framgå såsom följder, ur härofvan närmare
angifna grundsats i afseende å tomtegares skyldighet att föi stadsplans
genomförande vidkännas uppoffringar. Eu omarbetning af 8 och
11 §§ i nu antydda syftning med uteslutande af den förras sista moment
synes derföre nödig, innan förslaget i denna del må upphöjas
till lag.

I öfrigt har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med afseende
å lagförslagets innehåll icke funnit anledning att framställa någon

cimiau.

Beträffande sjelfva lagtexten, synes densamma icke öfverailt tillfredsställa
skäliga anspråk på klarhet och precision. Med några exempel
torde Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande få gifva skäl för detta

omdömet. .

l:a kapitlet handlar om stadsplans fastställelse samt verkan deraf.
1 § angifver i de 2 första meningarne ordningen för vinnande af fastställelse
å stadsplan. I samma paragrafs 3:e och 4:e meningar^följer
derefter, att mark, som tages i anspråk för stadsplan, skall afstås mot

lösen, om ej annorlunda stadgas, samt att ersättning skall lemnas för
men vid nyttjande af hvad som återstår sedan en del af egoområde
blifvit för tillämpning af planen afträdt.

Sistnämnda 2 meningar angifva nu sjelfva den principiella verkan
af stadsplans fastställande och torde ur redans synpunkt hafva förtjenat
sin egen särskilda paragraf med minst lika stort skäl som öfriga verkningar
af stadsplans fastställelse blifvit hvar för sig i §§ 2, 3 och 5
angifna.

6 § har till ändamål dels att stadga, att afstyckning af gatumark
skall utgöra den förrättning, hvarigenom mark iklädes egenskapen af
gatumark, dels att bestämma tidpunkten, när denna förrättning bör
verkställas. Men vid sådant förhållande synes så mycket mindre hafva
vant behöfligt att i l:a punkten intaga stadgande att marken »skall
till samhället öfverlåtas», som, derest samhället förut eger gatumarken,
sådan öfverlåtelse är öfverflödig och, derest gatumarken eges af enskild,
bestämmelserna i 1 § om samhällets rätt att lösa samt i 8 § om tomtegares
skyldighet att tillhandahålla gatumark innefatta tillräcklig visshet
för samhället att kunna komma i besittning af erforderlig gatumark.
Innehållet af 6 §:ns båda moment synes hafva med större reda och precision
kunnat uttryckas så:

»Mark, som enligt stadsplan ingår i gata, skall såsom gatumark
afstyckas.

Sådan afstyckning skall ske, förr än gata upplåtes till allmänt
begagnande, eller vidliggande tomt bebygges, eller tomtindelning å
angränsande mark verkställes.

Afstyckning skall af behörig landtmätare förrättas och hos vederbörlig
domstol för anteckning i lagfartsboken anmälas.»

11 § synes utan afseende å den förändring deri eller det tillägg
dertill, som må föranledas af den här ofvan såsom angelägen framhållna
åtskilnad mellan tomter, hvilka förvärfvats före och dem som
förvärfvats efter det nya lagen skulle komma att tillämpas, böra kunna
enklare och rigtigare formuleras ungefär sålunda:

»Vill den, som icke på sätt i 8 § är stadgadt lemnat gatumark,
bebygga tomt åt gata, som redan är till allmänt begagnande upplåten,
eller använda etc. — — — i de fall, om hvilka nämnda § förmäler,
skolat å samhället öfverlåta eller ersätta.» Då enligt 7 § skyldigheten
att till allmänt begagnande upplåta den mark, hvarmed befintlig gata
skall invid tomt vidgas, inträder, när tomten blifvit bebyggd åt gatan,
samt kommunen, jemlikt 1 §, alltid är pligtig att lösa mark i enskild
ego, hvilken tages i anspråk för genomförande af stadsplan, synes
tidsbestämmelsen i 12 §:ns första mening saklöst kunna utgå, i synnerhet

som med nämnda § väl ej hufvudsakligen åsyftas annat än att bestämma
tomtegares ersättningsskyldighet i afseende å mark, hvarmed
gata vidgas.

Ur 15 § synes ordet: »märkligt» lämpligen böra uteslutas.

Underdånigst

H. A. WIDMARK.

J. E. Dahlin.

Karlstad å Landskansliet den 14 December 1885.

18. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län.

Till Konungen.

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 9 Maj 1884 anhållit,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden,
som emellan kommunerna och enskilde uppstode till följd af fastställelse
å planer för eller vid utförande af beslut om reglering af gator, torg
eller allmänna platser i stad, köping eller annan ort, för hvars bebyggande
stadganden lika med dem, som för stad vore gällande, ansåges
böra på grund af befolkningens täthet tillämpas; samt Eders Kongl.
Maj:t den 3 derpå följande Oktober behagat åt en särskilt förordnad
komité uppdraga att utarbeta de författningsförslag, som kunde af Riksdagens
omformälda underdåniga framställning föranledas; så har bemälda
komité den 24 sistlidne Augusti afgifvit betänkande i ämnet
jemte särskilda lagförslag.

Enligt Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i remiss den 16 sistlidne
Oktober åligger det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att öfver
berörda lagförslag före den 15 instundande December till Eders Kongl.
Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande; och får Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande, till åtlydnad af samma befallning, härmed afgifva
det infordrade utlåtandet.

Genom hvad i ärendet vid riksdagen förekommit och afkomitén
i dess underdåniga betänkande anförts lärer behofvet af särskild lagstiftning
i sådan syftning, som nu är i fråga, få anses vara till fullo
ådagalagdt. Till fullständigheten af denna lagstiftning torde ock höra
att den kommer att innefatta samtliga bestämmelser, som kunna dit hänföras,
således icke blott dem, hvilka afse ordnande af de rättsförhållanden,
som till följd af fastställelse å och utförande af stadsplan uppstå, utan
ock sådana lagbestämmelser, hvilka må finnas lämpliga att utgöra norm
för de genom tomtindelning uppkommande rättsförhållanden. Att
komitén vid utförande af sitt uppdrag fattat detsamma så vidsträckt,
lärer derför vara förtjent af bifall. Emot sjelfva den nya grundsats,
hvilken komitén i sitt lagförslag sökt genomföra, eller att enskild person
i vissa fall och under vissa omständigheter skall vara pligtig att antingen
utan ersättning afstå mark, som erfordras till gata eller annan
allmän plats, eller ock, om han icke sjelf är egare till marken, vidkännas
lösen för densamma, har Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande,
som anser den af komitén till stöd för samma grundsats gifna
motivering vara väl grundad, icke något att erinra; likasom Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande icke heller finner anledning till anmärkning
mot den tillämpning, förevarande grundsats i särskilda fall vunnit.

Efter dessa korta allmänna bemärkningar öfvergår Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande till granskning af de särskilda lagförslagen
och bestämmelserna deri.

Enligt 1 § i förordningen den 14 April 1866 angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof utgör endast sådan jord eller
lägenhet, som tillhör enskild man, menighet eller inrättning, föremål för
expropriation i den ordning, nämnda förordning utstakar. Denna inskränkning
är en naturlig följd dels å ena sidan af statens suveränitet, med
hvilken icke gerna läte sig förena lagstadgad rättighet för personer,
hvilka hafva för afsigt att utföra allmänt nyttiga företag, att expropriera
staten tillhöriga jordar och lägenheter, äfven om deras behöflighet för
företagens bringande till stånd vore obestridlig, dels ock å andra sidan
af stadgandet i 77 § Regeringsformen, att deri uppräknade jordlägenheter
m. m. icke må af Konungen utan Riksdagens samtycke genom
försäljning, förpantning eller gåfva eller på något annat sätt kronan afhändas,
utan skola förvaltas efter de grunder, Riksdagen derom föreskrifver.

Enligt hvad komiterades motiv till 1 § i förslaget till lag angående
stadsplan och tomtindelning utvisar komme samma §, sådan
den blifvit affattad, att innebära den ändring af hvad nyss åberopade

förordning den 14 April 1866 uti ifrågavarande afseende förmår, att
Eders Kongl. Maj:ts fastställelse af stadsplan skulle i och för sig, utan
att dertill erfordrades annat och särskildt beslut, medföra skyldighet
jemväl för staten att icke allenast i allmänhet mot lösen, utan äfven
i vissa fall, lika med enskild person, utan ersättning afstå staten tillhörig
mark, som för planens genomförande kunde tagas i anspråk;
äfvensom att i vissa fall vidkännas lösen för mark, hvaraf staten icke
sjelf vore egare, men som erfordrades för gata eller annan allmän plats.
Det föreslagna stadgandet åsyftar således, att staten i nämnda afseenden
skulle i allo likställas med enskilde tomt- och jordegare.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande erkänner villigt, att
komitén i sina motiv anfört goda skäl för hvad den sålunda föreslagit
och att vid sådant förhållande de betänkligheter deremot, hvilka från
statsrättslig synpunkt förete sig, må kunna öfvervinnas; men Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser nödigt, att, om Eders Kongl.
Maj:t gillar komiténs förslag härutinnan, ifrågavarande 1 § erhåller en
sådan redaktion, att man af sjelfva lagtexten må, utan att i sådant afseende
behöfva anlita motiven, kunna finna den mening, komitén vill
hafva i §:n inlagd och som jemväl kan ligga deri, eller att staten, trots
stadgandet i förordningen den 14 April 1866, i de rättsförhållanden,
hvilka uppkomma till följd af Eders Kongl. Maj:ts fastställelse å stadsplan,
är i allo likstäld med enskilde jord- och tomtegare.

Enligt hvad oftanämnda 1 § i lagförslaget, sådan den enligt motiven
bör förstås, innehåller, skulle äfven i det fall, som §:s andra punkt
omförmäler och i livilket endast Konungens Befallningshafvandes fastställelse
af understäldt beslut erfordras, staten med afseende å skyldighet
att afstå honom tillhörig mark eller byggnad, som för planens genomförande
tages i anspråk, blifva i allo likstäld med enskild person. Enahanda
skulle förhållandet ock blifva i de fall, då, enligt de i 3 kapitlet
om tomtindelning och dess genomförande gifna stadgande!!, delegare
i tomt är pligtig att taga lösen för sin andel deri eller ock berättigad
att till sig lösa annan delegares lott.

Emot en sådan tillämpning af den af komiterade omfattade grundsats
möta större betänkligheter än i de fall, då understäldt beslut kräfver
Eders Kongl. Maj:ts omedelbara fastställelse. Synnerligen betänkligt
förefaller det föreslagna stadgandet i det fall, att fråga blir om skyldighet
för staten att afstå honom tillhörig byggnad, hvars förblifvande i
statens ego kan vara af stor vigt. Dylika ärenden, när i dem fråga är om
statens rätt, synas med skäl böra hänskjutas till Eders Kongl. Maj:ts eget
afgörande och icke få bero endast på underordnad myndighets pröfning.

Enligt hvad Eders Kongl. Maj:t någon gång i sammanhang med

godkännande af beslut om stadsplans antagande förordnat, skall sjelfva
fastställelse^ af planen medföra den påföljd, att vederbörande egare,
utan att Eders Kong], Maj:ts nådiga pröfning i hvarje särskildt fall
erfordras, äro skyldige afstå den mark eller byggnad, som för planens
genomförande tages i anspråk. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
anser ömkligt, att en sådan af komitén med stadgandena i 1 § och i tredje
kapitlet åsyftad verkan ej mindre af Eders Kongl. Maj:ts, än äfven af
Konungens Befallningshafvandes fastställelse!- må genom omredaktion
af hithörande stadganden få ett fullt tydligt uttryck.

Stadgandet i 10 § af byggnadsstadgan den 8 Maj 1874, att, der
stadsplan i större eller mindre utsträckning beslutes, skall beslutet
underställas Kongl. Maj:ts pröfning, derest fråga ej är endast om jemkning
af ringa betydenhet i byggnadsqvarters gränser eller dylikt, i
hvilket fall beslutet, derest det af Konungens Befallningshafvande godkännes,
må utan underställning hos Kongl. Maj:t gå i verkställighet,
har i komiténs lagförslag. 1 § blifvit återgifvet med något ändrade
uttryck. Af flera skäl, hvilka det icke lär vara nödigt att vidare utveckla,
torde, finnas rådligt, att antingen ifrågavarande stadgande iden
tillämnade civillagen, återgifves med samma ordalag, hvari det förekommer
i den administrativa stadgan eller ock ordalagen i denna bringas
till öfverensstämmelse med civillagens.

I olikhet med expropriationslagstiftningeri i flera främmande land
tillstädjer förordningen den 14 April 1866 icke, utom i ett enda fall,
nemligen då fråga är om utläggning af elektriska ledningstrådar, att
för det allmännas behof servituter tvångsvis läggas å annan tillhörig
mark, utan bjuder i 14 §, att, om blott en del af jord eller lägenhet
afstås och genom afskiljande af denna del jorden eller lägenheten blifver
för egaren onyttig eller synnerligt men i nyttjanderätten för honom
uppkommer, hela lägenheten bör, der egaren det äskar, lösas. Enligt
sista punkten i lagförslagets 1 § är deremot egare pligtig att tåla men
vid nyttjande af återstående område emot ersättning för sådant intrång.
Det torde icke vara lämpligt att för omförmälda fall i en speciallag
meddela ett stadgande, som står i strid med den grundsats, hvilken, på
sätt nyss är nämndt, i den allmänna expropriationsförfattningen vunnit
tillämpning; men å andra sidan är det förtjent af öfvervägande, om
icke sistnämnda författning lämpligen borde ändras i sådan syftning,
att egare af jord förpligtades att i det allmännas intresse emot ersättning,
.bestämd att utgå en gång för alla eller ock årligen, tåla inskränkning
i sin fria rådighet öfver jorden eller med andra ord, att servituter
tvångsvis kunde läggas å densamma. •

I 1 § af lagförslaget är med stad eller köping likstäld »annan

ort, hvarest stadganden lika med de för stad meddelade skola tillämpas».
Med de stadgande!!, som här afses, förstås naturligtvis icke stadganden
i allmänhet, utan blott sådana, som angå ortens ordnande och bebyggande.
Redaktionen torde böra i öfverensstämmelse dermed rättas.

Byggnadsstadgan den 8 Maj 1874 i 9 § 3 mom. förbjuder icke
allenast att stad må byggas i strid mot gällande plan, utan ock att
den må utsträckas till område, för hvilket faststäld plan ej finnes. Förbudet
i förra afseendet. bör enligt komiténs åsigt erhålla civillagsnatur
och i Öfverensstämmelse dermed äro bestämmelserna i lagförslagets 2 §
affattade. Fråga kan uppstå, om det icke vore lämpligt att i den blifvande
nya civillagstiftningen upptaga byggnadsstadgans förbud jemväl
i det senare hänseendet och i sammanhang dermed meddela de bestämmelser,
som deraf kunna anses böra följa.

I 3 § 2 stycket och 14 § 1 stycket af lagförslaget gifvas bestämmelser
för fall, hvilka, om de än icke kunna anses fullt identiska, likväl
äro så likartade och så föga nyanserade, att de lämpligen kunna och
böra i ett sammanhang och på ett och samma ställe i lagtexten behandlas
och bedömas enligt enahanda grunder. För inträdande af egares
rätt att äska, att den återstod af mark, hvilken icke utgör ändamålsenlig
byggnadstomt, skall af samhället inlösas, torde lika väl i 14 § 1
stycket som i 3 § 2 stycket kräfvas, att tillstånd till den återstående
markens bebyggande vägrats; och samhället bör lika väl i 3 § 2 stycket
som i 14 § 1 stycket förklaras berättigad! att, om det nödigt anses,
inlösa återstående delen af marken.

4 § 1 stycket af lagförslaget innefattar ett undantag från hvad
so m stadgas i 2 § af lagförslaget och 9 § 3 mom. af byggnadsstadgan.
Förutsättningen för tillåtelse af ett anmäldt byggnadsföretag, som icke
kan annorlunda än i strid mot stadsplanen verkställas, är, att Eders
Kongl. Maj:t medgifver anstånd med planens utförande. Lagtexten
föranleder icke till den uppfattning, att anstånd skulle kunna ifrågakomma
i vidsträcktare mån, än byggnadsföretaget ensamt för sig
funnes föranleda; hvaremot, enligt motiven (sidan 68), af det föreslagna
stadgandets lydelse intet hinder skulle möta för samhället att pa en
gång begära och erhålla anstånd med planens genomförande i mera vidsträckt
omfattning. Den mening, hvilken komitén sålunda vill hafva inlagd
i förevarande lagrum och som bäst öfverensstämmer med samhällets fördel,
torde genom lagrummets omredaktion kunna få ett tydligare uttryck.

Beträffande stadgandet i 5 §, enligt hvilket Eders Kongl. Maj:t,
i händelse det för ordnande, enligt stadsplanen, af trångt eller eljest
på olämpligt sätt bebygdt område finnes nödigt, eger berättiga samhället
att expropriera alla de inom området belägna fastigheter; så

torde mot lämpligheten af samma stadgande icke vara något att erinramen
då det i texten heter, att samhälle skulle behöfva förvärfva mila
de fastigheter, som beröras af stadsplanen», lärer detta uttryck få anses allt
för vidsträckt och derför böra ändras derhän, att det endast kommer att
omfatta sådana fastigheter, som i förutsatta fall kunna blifva föremål
för expropriation.

Enligt hvad 9 § 2 mom. i byggnadsstadgan utvisar kunna befintIiga
planer för städernas bebyggande vara antingen af Kongl. Makt
faststalda eller utan sådan fastställelse af ålder bestående. Om i förra
fallet den, som före fastställelsen eger mark, hvilken enligt den faststalda
planen skall ingå i gata, efter fastställelsen till annan man säljer
samma mark, kan man tala om gammal och ny egare till marken: i
senare fallet deremot icke.

., ^ar komitén, i afsigt, enligt hvad den i motiven

eif?-70 ljPP^vlt’ att bereda möjlighet för ny egare att sjelf förvärfva
full kännedom om den inskränkning i utöfningen af eganderätten till
mark af ifrågavarande beskaffenhet, han är skyldig underkasta sig, ansett
lämpligt,^ föreslå dels att marken skall vederbörligen uppmätas eller,
såsom komitén benämner åtgärden, mfstyckas», så att något tvifvel om
densammas läge icke må förefinnas, och dels att afstyckningen bör på
lämpligt sätt. publiceras genom anteckning i den kolumn af fastighetsboken,
som är afsedd för upplysning om fastighets storlek och natur.
DTT0t „svarande lagbestämmelser innehållas i 6 § 1 stycket, som jemval
förmår, att »afstyckad» gatumark skall till samhället öfverlåtas, och
til fika bestämmer den tid, inom hvilken »afstyckning)) (och öfverlåtelse
till samhäilet) samt anmälan deraf hos vederbörlig domstol för anteckning
i fasfighetsboken senast skall ske.

Hvad nu angår förslaget om »afstycknings» anteckning i fastigetsboken;
måste Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande på det allvarligaste
afstyrka bifall till samma förslag. I fastighetsbok böra nemigen,
enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt, icke förekomma
andra anteckningar än de, hvilka hafva eller kunna komma att
fa privatsrattsli.g verkan. Skulle sådan tilläggas den af komitén föreslagna
anteckning,, så skulle väl samma verkan bestå deri, att ny egare
ilf marx, som enligt faststäld stadsplan är afsedd att förr eller senare
utiaggas till gata., till följd af anteckningen, och endast till följd af
enna, vore pligtig att underkasta sig den af markens bestämmelse
narffytande inskränkning i sin befogenhet att fritt råda öfver marken,
hvaraf åter skulle blifva en följd, att den, som förvärfvat gatumark förr
an den blifyit »afstycka^), till samhället öfverlåten och till anteckning
i fastighetsboken anmäld, deremot icke vore skyldig att tåla omföi^

mälda inskränkning. En sådan följd lär väl allra minst komitén med
sin omsorg om upprätthållande af stadsplan vara benägen att erkänna.
Den publicitet, hvilken komitén med sitt förslag åsyftat, är visserligen
värd att eftersträfva och uppnå; men den kan vinnas utan anlitande
af den af komitén ifrågasatta anteckning i fastighetsboken, nemligen
genom erforderliga anteckningar i den tomtbok, hvarom i lagförslagets
36 § 2 stycket förmäles, äfvensom genom den i 20 § byggnadsstadgan
föreskrift) a tomtkarta med tillhörande beskrifning.

En annan sak är, att, när mark från dess egare inlöses för att
utläggas till gata eller dess egare på grund af den i lagförslaget stadgade
skyldighet utan lösen för nämnda ändamål afträder mark, vederbörandes
fång till marken skall lagfaras. Sådant följer redan af bestämmelsen
i 1 §, jemförd med 8 § 2 stycket i förordningen den 16 Juni
1875 angående lagfart å fång till fast egendom, samt hvarken bör eller
kan lämpligen stadgas i förevarande lagförslag; dock kan det ifrågasättas,
om icke, för den händelse en lag sådan som den föreslagna
kommer till stånd, ordalagen i sist åberopade författningsrum, nemligen
8 § 2 stycket i förordningen den 16 Juni 1875, bör undergå någon förändring
i syfte att förekomma hvarje tvifvelsmål i frågan, huruvida
den nya lagen är att hänföra till gällande författningar om jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof eller icke.

I sammanhang härmed tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
fästa uppmärksamhet vid åtskilliga uttalanden i komiténs
motiv (sid. 71 och annorstädes), de der synas antyda, det eganderätten
till mark, som är afsedd att utläggas till gata, skulle från enskild
egare öfvergå till samhället redan innan sådan skriftlig handling kommit
till stånd, som må kunna anses innefatta det samhällets fång och
den åtkomst till gatumarken, hvarmed sedermera kan lagfaras. Nämnda
uppfattning, hvilken synes härleda sig snarare från åtrån att lösa en
möjligen befintlig teoretisk strid, än önskan att tillgodose ett praktiskt
behof, har i viss mån fått uttryck i texten till 6 §, der ordet »afstyckning))
i andra punkten användes på sådant sätt, att det synes omfatta
icke allenast den blifvande gatumarkens »afstyckning)) utan äfven dess
öfverlåtande till samhället.

Om än det krafvel- någon omtanka hos vederbörande myndighet
att i afsedda fall tillvägabringa en skriftlig fångeshandling, som kan
till rätten ingifvas till grund för den lagfart å gatumarken, som lagligen
bör sökas; så låter komiténs förutnämnda uppfattning icke förena
sig med vår rätts grundsatser, enligt hvilka eganderätt till fast
egendom först öfvergå!- genom upprättande af skriftlig- öfverlåtelsehandling
samt tryggas och bekräftas genom den publicitet, lagfart innebär.

När marken sedermera blifvit utlagd till gata, utgör den icke vidare
föremål för privatsrättslig eganderätt, utan är, som de romerska juristerne
uttryckte det, extra commercium privatorum.

Pa grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då den så kallade
»afstyckningen» lämpligen kan och bör utmärkas å tomtkartan, hemställer
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att 6 §, hvars andra
stycke innehåller bestämmelser, likartade med de i första stycket meddelade,
må ur lagförslaget utgå.

Då hvad i 14 § 2 stycket stadgas innefattar ett undantag från eller
en begränsning af den i 8 § 1 stycket gifna regel om skyldighet för
den, som vill bebygga sin tomt åt gata, hvilken ännu icke upplåtits
till allmänt begagnande, att utan ersättning å samhället öfverlåta eganderätten
till mark för halfva gatan utmed tomten, dock ej till större bredd
än nio meter; så torde redan i sistnämnda lagrum en hänvisning böra
ske till den undantagsbestämmelse, som innehålles i 14 § 2 stycket.

Ehuru det icke strider mot vår rätts grundsatser, att tillträde af
fast egendom vilkoras böra ske å annan och senare tid, än då eganderätten
till egendomen öfverlåtes, finner Eders Kongl. Mäj:ts Befallningshafvande
likväl giltiga skäl saknas för att, såsom i 8 § 1 stycket skett,
stadga, att eganderättens öfverlåtelse till samhället skall ske så snart
någon vill bebygga sin tomt åt gatan, men samhällets rätt att tillträda
gatumarken icke vidtaga förr, än gatan skall »utläggas''» eller som det
förut i lagförslaget heter »till allmänt begagnande upplåtas». Denna åtskilnad
mellan tiden för eganderättens öfvergång och tiden för tillträdet
beror väl förnämligast på den komiténs ofvanomförmälda åsigt,
hvars stridighet mot gällande grundsatser i vår rätt Eders Kongl. Majrts
Befallningshafvande här ofvan sökt ådagalägga.

Den i 8 § G stycket förekommande bestämmelse, att om tomtegare,
förr än lagen träder i kraft, bebyggt sin tomt åt gata, som skall enligt stadsplan
utläggas, men ännu icke blifvit utlagd, han icke eger fordra gatans
upplåtande med mindre han antingen afträder den mark, som till halfva
gatan utmed tomten erfordras, dock ej till större bredd än nio meter,
eller ock, derest han icke sjelf eger samma mark, vidkännes kostnaden
för dess inlösen, måste anses innebära å ena sidan, att den nya
grundsatsen om tomtegares skyldighet att tillhandahålla visst utmål för
gata utmed bebyggd tomt kommer att tillämpas å rättsförhållanden, som
uppkommit före lagens trädande i kraft, och att således den nya lagen
i detta afseende skall erhålla tillbakaverkande kraft; och å andra sidan,
att om gatan blifvit till allmänt begagnande upplåten förr än tomten
blifvit bebyggd, omförmälda skyldighet icke åligger tomtegaren. Med
erkännande, att skäl icke saknas för afvikelse i först anmärkta fall från

den vanliga regeln, att nya lagar icke böra få tillbakaverkande kraft,
anser sig Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande böra uttala sin åsigt
om angelägenheten deraf, att, enärjden omständighet, att gata redan
före lagens trädande i kraft blifvit till allmänt begagnande upplåten, på
sätt lydelsen af 8 § 6 stycket gifver vid handen och komitén jemväl i
motiven (sid. 83 och 84) förklarat, utesluter möjligheten af lagens retroaktiva
tillämpning, lagen ock lemnar eu säker ledning för afgörande
af frågan, när, det vill här säga å hvilken dag, upplåtelsen af gatan
må anses hafva skett. Af hvad komitén i början af motiveringen till
7 § (sid. 72) anfört vill det synas, som komitén ausåge denna fråga
vara ett faktiskt spörsmål, hvilket således skulle kunna blifva föremål
för bevisning och motbevisning och texten till ifrågavarande 8 § 6 stycket
motsäger icke eu sådan uppfattning.

Det vore enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt
synnerligen olämpligt, om dagen för en gatas upplåtande till allmänt
begagnande sålunda skulle kunna blifva föremål för tvist. Till förebyggande
deraf skulle bestämmelserna i 7 § kunna tagas till utgångspunkt
sålunda, att i de tvenne i 1 och 2 styckena omförmälda fall gata,
i hvad skick den än i verkligheten befunne sig, ansåges vara till begagnande
upplåten den dag, tomtegare derom hos vederbörande myndighet
gjort framställning, som funnes vara lagligen grundad, samt att
i det fall, hvarom 3 stycket förmäler, den dag, hvilken samhället med
begagnande af den samhället tillerkända befogenhet bestämmer för
gatans upplåtande, jemväl skall anses såsom den dag, å hvilken gatan
verkligen blifvit upplåten utan hänsyn dertill, om hon då är försatt i
laggildt skick. Väl låter det tänka sig, att samhället i afsigt att åstadkomma
en retroaktiv tillämpning af lagen utsätter tiden för gatans upplåtande
till en dag, som inträffar först efter den, då lagen träder i
kraft, men sådant lärer icke kunna'' förekommas och torde, med afseende
å det sätt, hvarpå i 1 och 2 styckena blifvit sörjdt för tomtegares rätt
att efter tomts bebyggande få ;den utmed tomten befintliga hälft af
gatan till allmänt begagnande upplåten, icke innebära synnerlig fara
för rättskränkning.

En svårighet möter äfven vid afgörande af frågan, när enligt
7 § l och 2 styckena tomt skall anses hafva blifvit bebyggd. I motiven
(sidan 72) afgör komitén frågan så, att tomtegare »genast efter det byggnaden
blifvit uppfördy) bör vara berättigad fordra, att halfva gatan framför
hans tomt anordnas och upplåtes. Det ligger dock i öppen dag,
att samhället och den enskilde kunna hysa och söka göra gällande
sins emellan mycket olika meningar i frågan, när den senares byggnad
må anses vara uppförd. Det vore derför önskligt, att i lagen kunde

gifvas bestämmelser uti ifrågavarande afseende; men Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande eger alltför liten erfarenhet i byggnadssaker
för att tillåta sig framställa förslag i sådan syftning.

Beträffande 10 § i lagförslaget hänför sig Eders Kongl. Maj:t-s
Befallningshafvande till hvad under 8 § 1 stycket anförts om obehöfligheten
af der gjorda åtskilnad mellan tiden för öfverlåtelse till samhället
af eganderätten till gatumark och tiden för samhällets tillträde
af densamma. Försvinner denna åtskilnad, lärer sådant föranleda till
någon ändring af ifrågavarande 10 §:s ordalydelse.

Hvad angår stadgandet i 11 §, så torde en jemförelse mellan detsamma
å ena, samt stadgandet i 8 § 6 stycket och hvad komitén i motiven
sid. 83 och 84 anfört, å andra sidan, gifva vid handen, att det förra
stadgandet icke är afsedt att tillämpas å fall, då bebyggande af tomt
eger rum förr än lagen träder i kraft; men sådant oaktadt vore det
icke olämpligt, att förevarande 11 § erhölle en affattning, som uteslöte
möjligheten att åt deri innehållna bestämmelse gifva retroaktiv verkan.

Hvad angår 13 §, som handlar om gatumarks utläggning till tomt
och de vilkor, hvarunder tomtegare må förvärfva sådan mark, finner
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande de i nämnda paragrafs andra
punkt gifna bestämmelser föranleda följande anmärkning. Så vidt samma
bestämmelse innebär, att, om tomtegare pröfvas icke vid tomtens beläggande
hafva någon fördel af den mark han erhåller, samhället icke
är berättigadt till godtgörelse, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke något att dervid erinra. Deremot kan Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande icke förlika sig med hvad som ytterligare
följer af bestämmelsens affattning eller att om i förutsatta händelse
tomtegaren möjligen eger fordran å ersättning af samhället eller lemnar
från sig mark till samhället, så skulle å samma ersättning eller å
värdet af samma mark afqvittas värdet å den af tomtegaren förvärfvade
förra gatumarken. Men förutsättningen är ju, att denna mark är
för tomtegaren utan värde och derför bör han icke förpligtas att qvittningsvis
godtgöra något, som han, i händelse han icke hade någon
ersättningsfordran hos samhället, skulle erhålla för intet.

Hvad angår 14 § 1 stycket åberopar Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hvad som anförts under 3 § 2 stycket.

I motiven till 15 § (sid. 92) har komitén förordat, att den i gällande
skiftesstadga innehållna grundsats, att för åstadkommande af lämplig
skiftesläggning mark må gå i utbyte mot jemngod mark, bör finna
analogisk tillämpning vid ordnande af de rättsförhållanden, som uppkomma
genom stadsplan och tomtindelning, samt i sammanhang dermed
uttalat den åsigt, att till underlättande af stadsplans genomförande

icke blott den enskilde, utan äfven samhället borde vara skyldig att
underkasta sig egoutbyte.

Utan att hafva något att erinra vid de af komitén sålunda uttalade
åsigter, kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke underlåta
att,“danmarka, hurusom komitén i sjelfva lagtexten väl föreslagit
skyldighet för den enskilde att under vissa förutsättningar i stället för
lösen för] mark, som han måste till samhället afstå, taga annan mark
i utbyte,''men deremot icke någonstädes uttryckligen stadgat motsvarande
skyldighet för samhälle. Komitén har antagligen icke tänkt sig
möjligheten att samhället skulle göra svårighet vid att i utbyte mot
mark, som den enskilde af samhället förvärfvar, taga vederlag i annan
den enskilde tillhörig mark; men sådana fall skulle ju kunna inträffa
och det torde derför till tryggande af den enskildes rätt icke finnas
olämpligt, att ifrågavarande skyldighet för samhället varder i lagen
uttryckligen stadgad.

Ehvad samhället eller den enskilde genom köp eller byte åtkommer
eganderätt till mark, skall jemlikt stadgandet i 1 § af förordningen
den 16 Juni 1875 lagfart å fånget sökas vid den rätt, hvarunder
marken lyder. Vid sådant förhållande och under åberopande af hvad
under 6 § anförts hemställer Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
att den i 15 § 2 stycket gifna bestämmelse, att utbyte skall anmälas
hos vederbörlig domstol för att i fastighetsboken antecknas, icke må
komma att ingå i den nya lagen.

Hvad angår bestämmelsen i 16 § 2 punkten hänför sig Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till hvad under 1 § anförts i frågan,
huruvida servitut bör kunna tvångsvis till samhällets bästa läggas å
enskild persons tomt.

Det i 19 § 2 punkten förekommande uttryck: »tomt, som endast begränsas
af ännu icke utlagd gata» kunde kanske lämpligen förändras till:
»tomt, som icke gränsar till redan utlagd gata.»

Om jordlotter, hvilka enligt! stadsplan | eller tomtindelning skola
sammanläggas för att bilda en tomt af beskaffenhet att kunna lämpligen
bebyggas, tillhöra flere särskilde egare, är det, på|jsätt komitén
i motiven (sid. 98) anfört, nödigt att meddela bestämmelser, hvilka kunna
leda till uppnående af det åsyftade målet, de särskilda tomtdelarnes
sammanförande i en egares hand. Sådana bestämmelser äro också af
komitén föreslagna och innehållas ^.lagförslagets 20 och 21 §§. Emot
dessa bestämmelser har Eders Kongl._ Maj:t,s Befallningshafvande icke
något att erinra; men anser att lydelsen af 20 § 1 styckei kan och bör
undergå någon ändring i syftning, att regeln, att en lottegares be -

byggd3- tomtdel icke i något fall får tvångsvis af annan lottegare inlösas,
må klarare framträda.

Komitén bär föreslagit ett särskildt förfarande för genomförande
af stadsplaner och tomtindelningar, hvilket förfarande i flera afseenden
mer eller mindre afviker från det allmänna, i förordningen den 14 April
1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof stadgade
expropriationsförfarande. Den särskilda nämnd, af komitén benämnd
»stadsplanenämnd)>, som enligt komiténs förslag borde taga befattning
med mål och ärenden, hvilka uppkomma vid genomförande och till
följd af faststälda stadsplaner och tomtindelningar, skulle både till antal
och sättet för dess utseende blifva icke oväsentligen skiljaktig från
den allmänna expropriationsnämnden; likasom den borde handlägga och
i första band utlåta sig öfver åtskilliga frågor, Indika,tom det allmänna
expropriationsförfarandet komme att jemväl vid stadsplaners och tomtindelningars
genomförande tillämpas, enligt nyss åberopade förordning
icke kunde blifva föremål för expropriationsnämndens, utan för domstols
pröfning. Öfver »stadsplanenämndens» utlåtande eller beslut i
dessa frågor skulle parterne ega att, i händelse af missnöje med beslutet,
föra talan bos vederbörlig domstol.

Om det finnes lämpligt att införa en sådan ordning, som den nu
antydda, hvarom, trots de för densamma af komitén anförda skäl och
rättsanalogier, tvekan bos mången torde förefinnas, har Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande icke något väsentligt att^erinra mot de af
komitén för åvägabringande af samma ordning i 4 kapitlet föreslagna
bestämmelser. Endast öfver nedanomförmälda punkter anser sig Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra särskildt utlåta sig.

I 24 § af lagförslaget stadgas, att, derest ansökning, som till
underrätt ingifves om sammankallande af »stadsplanenämnd», innefattar
fråga om lösnings- eller bytesrätt, ansökningen skall antecknas i lagfartsprotokollet.
Enligt hvad komitén i motiven (sid. 104) anfört, har
berörda stadgande föreslagits för att förebygga, att, sedan fråga af
omförmälda beskaffenhet blifvit väckt, egendomen må kunna lagfaras
för annans än sökandens räkning eller besväras med ny inteckning.

I anledning af och i sammanhang med förslaget, att omförmälda
bestämmelse om anteckning i lagfartsprotokollet må i den nya lagen
inflyta, har komitén ansett nödigt, att 14 § af förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom och 13 § af förordningen angående inteckning
i sådan egendom underginge förändring af anledning att de
i sin nuvarande lydelse icke kunde tillämpas å annan talan om lösningsrätt
till fast egendom än sådan, som blifvit genom stämning an -

hängiggjord, men den lösningstalan, hvarom här vore fråga, komrne
att väckas genom ansökan om inkallande af stadsplanenämnd.

Under åberopande af sin här ofvan uttalade åsigt, att andra anteckningar
i lagfartsprotokoll och fastighetsbok icke böra föreskrifvas,
än sådana, hvilka äro af betydelse i privatsrättsligt afseende, hyser
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande starka tvifvelsmål om behöfligheten
och lämpligheten af den anteckning, komitén ifrågasatt. Om
för genomförande af faststäld stadsplan eller tomtindelning erfordras,
att mark. af en från annan inlöses vare sig medelst erläggande af kontant
löseskilling eller lemnande af vederlag i annan mark, samt den
lösningsberättigade i den ordning, lagen utstakar, anhängiggjort sin
lösningstalan, synes samma talan, om än marken emellertid ombyter
egare, böra stå öppen äfven mot den nye egaren och, sedan denne
derom vederbörligen erhållit kännedom och fått tillfälle bevaka sin af
målet beroende rätt, vinna fortsatt handläggning oberoende deraf, om
lösningsanspråket blifvit i lagfartsprotokollet antecknadt eller icke; och
hvad angår inteckning, som i marken sökes och vinnes efter det lösningsanspråk
derå blifvit väckt, så äfventyras derigenom den säkerhet,
sådan ny inteckning skulle bereda inteckningshafvaren, icke i annan
eller vidsträcktare mån, än den säkerhet, som tillkommer äldre inteckning.
Finnes deremot i lag föreskrifvet, att lösningsanspråk af förevarande
beskaffenhet skall, i den ordning 14 § af förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom utstakar, antecknas i lagfartsprotokollet,
och eftersätter den, som väckt dylikt lösningsanspråk, sin
lagstadgade skyldighet att sörja för sådan anteckning, blir enligt nyss
åberopade författningsrum den privatsrättsliga påföljden den, att hans
anspråk förfaller; men i och med detsamma t.illstänges ju ock en utväg
att, hvad angår den mark, hvars inlösen åsyftas, genomföra stadsplan
eller tomtindelning. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan
icke finna annat, än att lösningsanspråk, hvarom här är fråga, äro till
ändamål och syftning väsentligen skiljaktiga från de käromål om
lösningsrätt till fast egendom, som omförmälas å åberopade ställe af
lagfartsförordningen. Den publicitet utan privatsrättslig verkan, hvilken
det kan anses lämpligt och önskligt att i fråga om förstnämnda lösningsanspråk
bereda, lärer kunna vinnas genom erforderliga anteckningar
i tomtboken.

På grund af hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sålunda
andragit äfvensom af hvad under 6 § anförts hemställer Eders
Kongl. .Maj:t-s Befallningshafvande, huruvida icke den i 24 §:s sista punkt
meddelade bestämmelse om anteckning i lagfartsprotokollet lämpligen
bör ur lagförslaget uteslutas. I händelse Eders Kongl. Maj:t gillar

denna hemställan, lärer vidare fråga om ändring af 14 § i lagfartsförordningen
och 13 § i inteckningsförordningen böra förfalla.

21 § 2 styckat i lagförslaget förmår, att parts uteblifvande från
»stadsplanenämnds» sammanträde ej må hindra förrättningens fortgång.
Emot denna bestämmelse är icke något att erinra, så vidt den innebär,
att svarandeparts uteblifvande icke får hindra förrättningens fortgång.
Sådant öfverensstämmer i allo med grundsatserna i vår gällande rättegångsordning.
Deremot kan det starkt sättas i fråga, om det skulle
vara lämpligt,, att, oansedt den, som väckt lösningsanspråk och således
är att anse som kärandepart, från förrättningen uteblifver, nämnden
ändock egde låta förrättningen fortgå. Visst är, att en sådan bestämmelse
icke öfverensstämmer med hvad Rättegångsbalken och andra lagrum
och författningar för dylikt fall stadga. Sålunda förmår 12 kapitlet
2 § Rättegångsbalken, att, om käranden, då instämdt mål första
gången skall till handläggning förekomma, från rätten uteblifver, målets
behandling göres beroende af ny instämning. Enligt 7 § i samma
kapitel och balk har domaren, i händelse käranden ej å förelagd dagkommer
till häradssyn, att sätta den ut till annan tid, ehvad laga förfall
framtes eller ej; men är käranden ock då ute och visar ej laga
förfall, skall synen icke dess mindre gå för sig och rätten döma efter
som skälen der pröfvas kunna. Lagen om dikning och annan afledning
af vatten den 20 Juni 1879 stadgar i 32 §, att om sökanden är
borta från utsatt syneförrättning, vare ansökningen förfallen. I 24 §
af grufvestadgan den 16 Maj 1884 stadgas, att, derest sökanden uteblifver
från utmålsförrättning, skall den inställas och dess företagande
sedermera ankomma på ny anmälan. Endast skiftesstadgan den 9 No- ''
vember 1866 innehåller i 34 § den från omförmälda stadganden afvikande
bestämmelse, att om än delegare (således äfven sökanden) uteblifver
från vederbörligen kungjord landtmäteriförrättning skall densamma
icke dess mindre gå för sig.

I lagförslagets 32 § 1 punkten stadgas i allmänna ordalag, att,
om förening träffas mellan alla, som i saken ega del (deribland inbegripna
jemväl inteckningshafvare), skall handling derom särskildt upprättas
och af dem underskrifvas. Af hvad komitén i motiven till ifrågavarande
§ (sid. 109) anfört framgår, att föreningen förutsättes komma
till stånd först sedan saken blifvit föremål för nämndens handläggning,
hvilken förutsättning dock icke fått uttryck i sjelfva lagtexten. Men
det kan ju ock inträffa, att, sedan ansökning om nstadsplanenämndens»
sammankallande blifvit till underrätten iugifven, samtliga sakegare sig
emellan ingå förlikning och att anmälan derom göres hos rättens ordförande,
inför hvilken parterna skola på kallelse sammanträda för att

medverka till utseende af nämndens ledamöter. Jemväl sådan förlikning
bör skriftligen upprättas och af samtlige sakegare underskrifvas.
Men härvid torde det icke få stanna. En nödvändig förutsättning för
giltigheten af förlikning, hvarom här är fråga, är, att den icke innehåller
något som strider mot faststäld stadsplan eller tomtindelning
eller, med andra ord och som det heter i 20 kapitlet 2 § Rättegångsbalken,
att saken är sådan, att det må tillåtas parterne att sig förena.
Hvad i åberopade lagrum finnes stadgadt derom, att om, sedan saken
för rätta och under skärskådan kommen är, parterne åsämjas, rätten
skall stadfästa föreningen och derå gifva dombref, kunde, med afseende
å angelägenheten deraf, att stadsplan och tomtindelning noga iakttagas,
förklaras böra i nu ifrågavarande afseende få sådan tillämpning,
att hvarje å dylik plans eller indelnings genomförande syftande, efter
det ansökning om »stadsplanenämnds» sammankallande blifvit till underrätten
ingifven, emellan parterne ingången förlikning, ehvad den
afslutats inför rättens ordförande eller nämnden eller eljest, skall skriftligen
affattas och för stadfästelse till vederbörande underrätt ingifvas.
Funne rätten för stadfästelse^ meddelande nödigt att inhemta erforderliga
upplysningar, kunde sådana erhållas genom byggnadsnämnds
eller annan deremot svarande myndighets hörande.

I sammanhang härmed anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
böra ifrågasätta, om det icke för upprätthållande af stadsplan
och tomtindelning skulle finnas lämpligt stadga, att aftal, som enskilde
tomtegare, utan anlitande af rättsvägen, med hvarandra afsluta i afsigt
att i ett eller annat ifrågakommande afseende sätta stadsplan eller
tomtindelning i verket, skola innan lagföljd vid domstol må ega rum
underkastas granskning af byggnadsnämnd eller annan deremot svarande
myndighet, som har närmaste inseende öfver byggnadsväsendet
inom samhället.

Vid komiténs förslag till dels förordning angående ändring af
bestämmelserna om rättegång i skiftesmål i stad och dels kungörelse
i fråga om arfvode för sådan förrättning, som omförmäles i lagen angående
stadsplan och tomtindelning, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke något väsentligt att erinra.

Vidkommande slutligen det af komitén med anledning af Eders
Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse den 19 Maj innevarande år uppgjorda
förslag till lag om hvad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts
utöfver tomtgräns, anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
lika med komitén lagstiftning i ämnet vara af behof påkallad. Vid
granskning af detta lagförslag har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
fäst sig vid det i 2 § omförmälda fall, att, förr än den före -

slagna lagen trädt i kraft, byggnad inom planlagdt område uppförts
så, att densamma skjuter öfver gränsen till grannes tomt eller gatulinien.
I detta fall skola till efterrättelse gälla de i 1 § till förmån
för byggnadens egare meddelade bestämmelser, »der icke visas kan,
att inkräktningen tillkommit med afsigt och att byggnadens egare derom har
kännedom». Till god tro skulle således i förevarande fall erfordras icke
allenast, att byggnadens egare vid förvärfvande af byggnaden varit
okunnig om den afsigtliga inkräktningen af grannens tomtmark eller
af gatumark, utan äfven, att han icke någonsin under sin fortsatta besittning
får kunskap om förhållandet. Att sålunda bestämma begreppet
god tro förefaller Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande alltför
strängt och finnes icke öfverensstämma med den uppfattning af god
tro, som i förordningen om tjuguårig häfd den 22 April 1881 gifvit
sig uttryck.

Underdånigst
AXEL BERGSTRÖM.

Au g. Helting.

Örebro slott i Landskansliet den 21 November 1885.

19. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterås län.

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af nådig remiss den 16 sistlidne Oktober,
i följd af utsedde komiterades afgifna, dervid fogade underdåniga betänk
ande och förslag till lag angående stadsplan och tomtindolning m. m.
får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet anföra:
att visserligen med stöd af den allmänt gällande grundsatsen, att

den enskildes rätt skall vika för det allmännas, tomt- och jordegare
är, enligt nu gällande lag, pligtig att afstå hvad till torg eller gata i
stad fordras, men med rätt att njuta ersättning för den skada, han
derigenom lider;

men att då, såsom i förslaget afses, utsträcka denna skyldighet
derhän, att tomtegare skall vara skyldig att utan ersättning å samhället
öfverlåta eganderätten till mark för halfva gatan utmed tomten,
detta synes Eders Kongl. Majds Befallningshafvande både obilligt och
orättvist, obilligt derföre, att tomtegaren icke ensam drager fördel af
gatan och sålunda icke heller bör ensam bära kostnaden för förvärfvande
af den mark, som för gatan erfordras, och orättvist derföre, att ifrågavarande
skyldighet medför olika uppoffring för tomtegarne inbördes,
beroende på tomternas läge och storlek, hvarjemte bestämmelsen derom,
att tomtegaren skall vara skyldig att lemna denna mark fri från
inteckning, skulle föranleda stora svårigheter för tomtegaren samt
framkalla tvister och rättegångar, hvarför Eders Kongl. Majds Befallningshafvande
— som väl finner billigt, att då tomtegaren obestridligen
har större gagn af gatas anordnande förbi hans tomt än samhällets
öfriga medlemmar, han också vidkännes motsvarande uppoffring,
men anser, att detta billigast och rättvisast vinnes derigenom att i den
lag, der han ålägges afstå jord till gata, den föreskriften meddelas att
vid bestämmandet af ersättningen för jorden hänsyn tages icke allenast
till jordens värde och det intrång jordegaren lider utan äfven till de
fördelar, han vinner genom gatans upplåtande vid hans tomt, — icke
kan tillstyrka antagande af förslagets bestämmelse i denna del;

att då Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke heller kan
tillstyrka antagande af den föreslagna rätten för egare af del af tomt
att förvärfva öfriga obebyggda delar af densamma, hvilket vore ett
våld på eganderätten, som saknar stöd i hvarje rättsgrundsats, då den
af komitén åberopade viderboende och nabo tillerkända lösningsrätt inträder
först, när den fastighet, som skall lösas, blifvit såld och lösandet
sker efter det pris, som blifvit mellan säljare och köpare öfverenskommet,
hvaremot enligt förslaget den delegare i tomt som vill bygga
eller, der flere det vilja, den som har största delen skulle vara berättigad
att fråntvinga de öfriga delegarne deras egendom för ett pris, som
skall af andra bestämmas;

att då Eders Kongl. Maj ds Befallningshafvande synes, att när
någon vill bebygga en tomt, hvilket icke bör tillstädjas, derest han
icke visar sig vara egare af densamma, måste han ock genom frivillig
öfverenskommelse förvärfva eganderätten;

alltså och dä Eders Kongl. Majds Befallningshafvande icke kan

tillstyrka förutnämnda bestämmelser, de der utgöra lagförslagets civilrättsliga
grund, och de bestämmelser förslaget i öfrigt innehåller, afseende
ett förtydligande af föreskriften i byggnadsstadgan för rikets
städer, att stad ej må byggas i strid mot gällande plan, och ett befordrande
och påskyndande af städernas bebyggande enligt faststäld
plan böra kunna införas i nämnda stadga,

anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande nödgad att afstyrka
ifrågavarande förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning
med öfriga derpå grundade förslag till lagförändringar och
tillägg.

Underdånigst

FREDRIK HEDERSTIERNA.

G. E. Stålhös.

Vesterås slott i Landskansliet den 12 December 1885.

20. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kopparbergs län.

Till Konungen.

Jemlikt befallning i nådig remiss den 16 Oktober innevarande
år får Länsstyrelsen härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver de vid
samma remiss fogade af vederbörande komiterade utarbetade lagförslag
angående stadsplan och tomtindelning m. m. och i sådant afseende
underdånigst anföra, att Länsstyrelsen i allo gillar de hufvudgruuder,
på hvilka, enligt komiterades förslag, den af Riksdagen begärda nya
lagstiftning i förevarande ämnen borde byggas, och icke heller, beträffande
det sätt, på hvilket samma grunder i lagförslagen blifvit
genomförda, funnit sig ega anledning att framställa mer än följande
tvenne detaljanmärkningar, nemligen

dels vid sista momentet 22 §, jemfördt med 2 mom. 24 § i lagförslaget
angående stadsplan och tomtindelning,

att de här förekommande bestämmelser angående sättet för uteslutning
af ledamöter i stadsplanenämnd synts Länsstyrelsen lida af
någon oklarhet och derför kunna leda till osäkerhet i tillämpningen,
och dels vid 4 kap. i samma lag,

att oaktadt af komiterades motivering till 22 § i samma kapitel
framgår, att komiterade ansett att med afseende å antalet af de mål,
som kunna beräknas för hvarje ort med faststäld stadsplan, särskilda
»distrikt» borde anvisas åt de i samma § omförmälda af Länsstyrelsen
förordnade förrättningsmän, likväl hvarken i ofvannämnda kapitel,
hvarest bestämmelse härom synes böra hafva sin rätta plats, eller eljest
i författningsförslaget förekommer någon föreskrift, om hvilken myndighet,
som skall bestämma distriktsindelningen och om hvad i öfrigt vid
behandling af sådan fråga må böra iakttagas.

Underdånigst

CURRY TREFFENBERG.

Ernst Samzelius.

Falun å Landskansliet den 12 December 1885.

21. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Till Konungen.

Enligt nådig remiss den 16 sistlidne Oktober åligger det Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att inkomma med underdånigt utlåtande
angående af särskilde komiterade afgifvet underdånigt betänkande
och förslag till lag i fråga om stadsplan med flere författningar; och får
i anledning deraf Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande underdånigst
anföra, att, ehuru det i § 9 af förslaget rörande stadsplan upptagna

stadgandet om skyldighet för tomtegare att från all inteckning frigöra
den mark, han utan ersättning skall afstå till samhället såsom gatumark,
kan synas understundom för honom komma att bereda ej ringa
svårighet, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande dock icke funnit
annat vid förslaget att erinra, än att den bestämmelse i § 14, i följd
hvaraf tomtegare under vissa förhållanden skulle komma att till gatumark
utan ersättning afstå ända till en tredjedel af sin tomtareal, möjligen
torde innebära ett alltför strängt anspråk.

I öfrigt synas de afgifna lag- och författningsförslagen egnade att
afhjelpa en brist, som med hänsyn till sina följder för de flesta städer
och med dem i afseende å byggnadsväsendet likstälda samhällen varit
högst känbar.

Underdånigst
C. A. T. BJÖRKMAN.

C. A. J. Fagerlund.

Gefle slott å Landskansliet den 5 December 1885.

22. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län.

Till Konungen.

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga remiss den
16 nästlidne Oktober uppå de samma remiss följaktliga utaf dertill
i nåder förordnade komiterade afgifna underdåniga betänkande och förslag
till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m., får Länsstyrelsen,
med öfverlemnande af byggnadsnämndens i Hernösand uti
dess närlagda protokoll för den 21 nästlidne November intagna utlåtande
i ämnet, underdånigst framhålla, att Länsstyrelsen för egen del
icke har något att erinra emot nådig fastställelse af komiterades föreliggande
lagförslag.

Underdånigst

På Landshöfdingeembetets vägnar,

A. Asker. N. Larsson.

Hernösand i Landskansliet den 21 December 1885.

Byggnadsnämnden i Hernösand.

Utdrag af protokollet, hållet vid byggnadsnämndens i Hernösand
sammanträde å rådhuset derstädes den 21 November 1885.

§ 3.

Sedan Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet anmodat magistraten
att från byggnadsnämnden infordra utlåtande angående af dertill
utsedde komiterade afgifvet, »underdånigt betänkande och förslag till
lag angående stadsplan och tomtindelning m. m.», så blef nu berörda
förslag af ordföranden föredraget inför byggnadsnämnden, som dervid
beslöt lemna detsamma utan anmärkning.

Från detta beslut, som innefattade Herrar Fröbergs och Holmbergs
mening, deri Herrar Kruse och Appelberg jemväl instämde, var Herr
Hamberg i så måtto skiljaktig, att han anförde:

Undertecknad anser, att stadgandet i 8 § af förslag till lag om
stadsplaners genomförande är otillämpligt inom redan faststälda stadsplaner.
Hå hvarje samhällsmedlem, som fullgör sina skyldigheter till
samhället, måste vara berättigad till samma fördelar, anser jag att stadgandet
i åberopade paragraf ligger i uppenbar strid med denna rättsgrund;
enär, då gata förut till följd af tomts bebyggande blifvit af samhället
bekostad, både till jordvärde och planering, men den deremot,
som efter förslagets antagande vill bebygga en tomt, icke allenast skall
afstå erforderlig mark af sin tomt till närgränsande gator, utan äfven
bekosta deras planering, allt utan ersättning. Alltså får den ene af
samhället fria gator för sin tomt, under det den andre blir ålagd att
skänka samhället fria gator för sin. Har nu den senare dertill varit
samhällsmedlem under föregående gatuanläggningar, så att han genom
sina kontributioner bidragit till kostnaderna för de af samhället fritt
upplåtna gatorna, men vid bebyggandet af sin egen tomt måste icke
allenast kostnadsfritt afstå mark till angränsande gators halfva bredd,
utan äfven på egen bekostnad planera desamma, så synes mig, att den
orättvisa, som antagandet af 8 § i lagförslaget uppenbart medför, måste
för en sådan kännas dubbelt tryckande; och otvifvelaktigt är, att ett
dylikt lagstadgande kommer att i väsentlig mån hämma städernas

framtida utveckling. Så kommer nu härtill, att den mark, som utan
ersättning upplåtes till gata, skall vara fri från inteckning, enligt 9 §
i lagförslaget. Det är nu gifvet, att så måste vara, för att samhället
skall vara säker om att hafva fatt sitt »fritt»; men nu kan ju hända, att
egaren har sin tomt intecknad, så att han, för att kunna skänka samhället
en del deraf fritt, maste inlösa hela inteckningen. Man torde
väl icke behöfva belasta protokollet med ord, för att icke hvar och en
skall inse, hvilket djupt ingrepp antagandet af dessa två paragrafer
skulle gorå i eganderätten, som för rätt mången kan blifva ruinerande.
Och till hvilken nytta skulle det blifva för våra städer i allmänhet.

Med anledning af hvad nu i korthet blifvit anfördt, yrkar jag att
8 och 9 §§ antingen matte helt och hållet uteslutas, och stadssamhällen
hädanefter som hittills förbindas att bekosta gator och gränder
inom hvarje stadsområde, hvarå faststäld stadsplan finnes;

eller ock: att 8 § får ungefär följande lydelse:

Inom uppgjord och faststäld stadsplan hålle samhället gata fritt
till tomtegare som bygga vill.

Har åter egare af jord utom stadsplanen derå uppfört byggnader,
och yrkar derföre till sin gård gata eller gränd; då vare tomtens egare
skyldig att utan ersättning o. s. v. såsom sagde § lyder uti lagförslaget; äfvensom

att 9 §, sådan den lyder i lagförslaget, eger sin fulla
tillämpning i de fall, som uti 8 § 2 mom. af mig blifvit föreslaget.
Hernösand den 15 Juli 1885. S. J. Hamberg, handlande.

Då vidare ej till behandling förekom, förklarades sammanträdet
afslutadt.

In fidem
E. G. Flensburg.

23. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län.

Till Konungen.

Enligt nådig befallning får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver det af komiterade
upprättade förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m.

Hufvudsyftet för denna lag synes vara, att stadssamhällenas tunga
vid genomförande af nya stadsplaner skall underlättas. Detta må i viss
mån vara berättigadt; men tillses bör, att den tunga, som lyftas från
samhället, ej i stället oskäligt drabbar enskilde personer.

Den första betänklighet i detta hänseende, förslaget hos Eders
Kong], Maj:ts Befallningshafvande väckt, afser den inskränkning egare
af uti ny stadsplan ingående jord, jemlikt § 2, skulle vara underkastad
med hänseende till jordens bebyggande. Det högre värde jorden kan
vinna, derigenom att densamma får ingå i stadsplanen, kan visserligen
betinga någon motsvarande uppoffring å egarnes sida, men komiterades
förslag, att icke ens förut befintlige byggnader skola få ändras,
derest ändringen vore hänförlig till nybyggnad enligt stadens byggnadsordning,
synes gå nog långt, synnerligast då i betraktande tages, dels
att en lång följd af år kan förflyta mellan stadsplanens bestämmande
och densammas genomförande till det möjligen ganska aflägse belägna
område, derå byggnaden befinnes, dels ock att bestämmelserna om
hvad till nybyggnad är att hänföra kunna vara mycket skiftande och
möjligen äfven mindre lämpliga.

Äfven föreskriften uti § 7, att jordens egare skall utan ersättning
tillsläppa mark till gata, kan i enskildt fall blifva mera betungande
än som med rättvisa och billighet är förenligt, synnerligast då
marken, enligt §§ 8 och 9, skall lemnas fri från byggnader och från
inteckning. I senare hänseendet tillerkänner visserligen lagförslaget
egaren rätt att till betalning uppsäga intecknad skuld, men om egaren
saknar härför erforderligt kapital eller utväg att genast å nyo få belåna
den genom gata minskade eller möjligen styckade marken, står han
redlös. Kommer så härtill att, såsom förhållandet är med Östersund
och möjligen äfven någre andre städer, gatuunderhållet åligger egare
af angräsande byggnadstomt, synes med fullt fog kunna anmärkas, att
samhällets fördel blifvit på den enskildes bekostnad allt för mycket
tillgodosedd.

Huru med bibehållande af lagens hufvudbestämmelser en jemkning,
om sådan af Eders Kongl. Maj:t finnes behöflig, bör ske torde
icke tillhöra Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande att föreslå; dock
tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hemställa, att de
jordegarne ålagda skyldigheter måtte förklaras ej vara gällande för
stad, hvars gatuunderhåll icke utgör en stadens gemensamma angelägenhet;
åsyftande detta förslag äfven att förmå dylika städer att på tidsenligt
sätt ordna gatuunderhållet.

Den antydda svårigheten för jordegare att från inteckning frigöra
jord, som skall till gata afstås, och de förvecklingar af flere slag, som

häraf kunna uppstå, gifver Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
anledning hemställa, huruvida ej allt afträdande af jord kunde ske
medelst expropriation, men med skyldighet för jordegaren att afstå
eller, om jorden är intecknad, fylla den del af expropriationssumman,
som motsvarar det jordområde, egaren anses böra utan ersättning
afträda.

Enligt §14 är egare af jord, som genom gatas utläggande eller
vidgande så minskas, att återstoden icke utgör ändamålsenlig byggnadstomt,
väl berättigad till ersättning derför, dock först sedan egaren
visat, att han ej kan genom utbyte eller lösen förvärfva det erforderliga
tomtområdet. Rättare synes vara, att samhället ikläddes skyldigheten
att fylla det erforderliga tomtområdet eller ock utgifva ersättningen.
Det kan nemligen inträffa, att egaren väl ej saknar möjlighet att
förvärfva den erforderliga marken, men på vilkor, som för honom äro
oantagliga; och i så fall skulle han gå förlustig rättigheten att mot
ersättning afstå sin för honom oanvändbara jord.

Denna anmärkning gäller äfven för det fall, som omförmäles uti
senare delen af § 3.

§ 25 uttrycker ej tydligt, huruvida inteckningshafvare skola kallas
till deruti omnämnda förrättning. Deras rätt kan dock af förrättningen
vara beroende.

Enligt § 27 skall ledamot i stadsplanenämnd, som utan laga förfall
uteblifver från utsatt sammanträde, så vida detta af sådan anledning
måste uppskjutas, ersätta deraf uppkommande kostnad och olägenhet.
En sådan skyldighet synes kräfva, att ledamots kallande sker
under annan och tillförlitligare form än lagförslaget i § 26 bestämmer.

I. öfrigt har Kongl. Maj:ts Befallningshafvande intet att erinra
vare sig mot sjelfva lagförslaget eller mot de nya eller förändrade
författningar, som för lagens genomförande erfordras.

Underdånigst
JOHN ERICSON.

P. G. Rissler.

Östersund å Landskansliet den 31 December 1885.

24. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 16 nästlidne Oktober har Eders Kongl.
Maj:t infordrat Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes underdåniga
utlåtande öfver af komiterade afgifvet underdånigt betänkande och förslag
till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m.

I anledning häraf får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
underdånighet anföra det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke
har något vidare emot lagförslaget att erinra än att Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande dels anser sig böra instämma med komitéledamoten
W. Rubenson uti hans särskilda mening angående § 19 i
lagförslaget, dels ock att, då den i § 22 omförmälda förrättningsman
och ordförande i stadsplanenämnd torde böra ega särskilda qvalifikationer
till sin ganska ansvarsfulla befattning, bestämmelser derom intages
i lagen till ledning för Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vid
valet af förrättningsman.

Underdånigst
AXEL WÅSTFELT.

C. O. de Frese.

Landskansliet i Umeå den 28 December 1885.

25. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län.

Till Konungen.

Enligt nådigst meddelad befallning åligger det Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande att afgifva underdånigt utlåtande öfver de
förslag till författningar angående stadsplan och tomtindelning m. m.,
hvilka blifvit under den 24 Augusti detta år till Eders Kongl. Maj:t
af särskildt utsedde komiterade afgifna.

De allmänna grunder, å hvilka komiterade byggt sina förslag, ega
enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes uppfattning full giltighet,
och det sätt, hvarpå samma grunder blifvit i förslagens särskilda
bestämmelser genomförda, synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i allt väsentligt vara rigtigt. Allenast i några få punkter
tror sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ega skäl till anmärkningar.

Förslaget till lag om stadsplan och tomtindelning behandlar förhållandet
mellan kommunerna och de enskilde endast i fråga om ordnandet
af gatornas plan, men berör icke någonstädes den jemväl vigtiga
frågan om gatornas profil. Rättsförhållandet mellan den enskilde
och samhället med hänsyn till sistnämnda fråga synes dock böra bestämmas
i en lag, som skall afhandla de förhållanden i rättsligt hänseende,
hvilka uppstå mellan kommunen och enskilde i och med reglering
af gator, torg och allmänna platser. Byggnadsstadgan för rikets
städer ordnar icke samhällets rätt gentemot den enskilde att sänka
eller höja gatan; och genomförandet af det önskningsmål, som nämnda
stadga i §§ 22 och 39 uppställer, har, då erforderliga bestämmelser
saknats, mångenstädes mött synnerliga svårigheter. Att åstadkomma
erforderlig planering har varit svårt äfven i fall, der det blott varit
fråga om att för den tilltagande rörelsens behof eller för vinnande af
bättre vattenafledning nedbringa en eller annan gatulutning genom afgräfning
och fyllning, eller der en sned gata bort genom afgräfning å
ena sidan samt motsvarande påfyllning å den andra utjemnas. Då
intet varit stadgadt om hvad tomtegare billigtvis kunde vara skyldig
att tåla, hafva tvister och vidlyftiga rättegångar uppstått, och de grund -

satser, lagskipning^!! i dylika tvister följt, kafva mer än billigt tillgodosett
den enskildes intresse gentemot det allmännas. Detta har
naturligen verkat hämmande för utförande af behöfliga planeringsåtgärder
äfven af obetydlig omfattning. Flerstädes har man för oundvikliga
gaturegleringars provisionel^ åvägabringande inskränkt sig till
reglerande af halfva eller en del af gatubredden invid den tomlinie,
der ringa eller minsta olägenhet deraf förorsakades, under det vid motstående
tomtlinie gatan lemnats oförändrad, skild genom en stödjemur
från den andra delen. Olägenheterna af den befintliga bristen på bestämmelser
i förevarande ämne äro särskild! känbara för gamla städer
med gator, som från början blifvit illa planerade, såsom t. ex. en del
af de norrländska städerna, der förhållandena kräfva med det snaraste
åtminstone sneda gators afjemning och de mest besvärliga lutningarnas
nedbringande. För Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande synes det
oafvisligen angeläget att genom den nya lagstiftningen afväga de stridiga
intressena lika såväl med hänsyn till reglering af gators profil
som med hänsyn till ordnandet af deras plan; och Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande håller före, att samma grundsats, som i förslaget
vunnit uttryck i fråga om gatumarks upplåtande, äfven bör tillämpas
vid gatuprofilens utförande, eller att tomtegaren bör jemte samhället i
någon mån bidraga till sådana kostnaders betäckande, som förhöja
värdet af hans egendom, men deremot erhålla full godtgörelse, der
skada eller värdeförminskning möjligen kan vållas.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vågar på grund af det
anförda underdånigst hemställa, det täcktes Eders Kongl. Maj:t låta
utarbeta, för att i lagen om stadsplan och tomtindelning intagas, de
bestämmelser, som i nu afhandlade ämne torde finnas erforderliga.

I fjerde paragrafen af förslaget till nämnda lag innehållas bestämmelser
om rätt till uppskof med stadsplans genomförande samt om
byggnadsföretags tillåtande i strid mot stadsplan. Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande anser oundgängligen nödigt, att skyldigheten till
stadsplans genomförande ej göres ovilkorlig, men håller före, att åt
nämnda paragraf lämpligen borde gifvas den affattning, som en af
komiténs ledamöter i reservation föreslagit. För en dylik affattning
tala ej allenast de skäl, som af reservanten anförts, men jemväl det
förhållandet, att, om paragrafen erhölle nämnda lydelse, det skulle
blifva möjligt för samhället att på lämplig tidpunkt åtaga sig erforderliga
uppoffringar och ett medel beredas detsamma att på billiga
efter omständigheterna lämpade vilkor öfverenskomma med vederbörande
om sättet för genomförande af regleringen, hvilken ofta skulle

blifva förhindrad eller för den ena parten ruinerande, om ej i de vigtigare
fallen frihet till aftal på ömse sidor förefunnes.

De skäl, som i motiven till förslagets 7 § anförts för olämpligheten
att för det närvarande gifva allmänna bestämmelser rörande
gators anläggning och underhåll, äro visserligen beaktansvärda, synnerligast
beträffande gatuplaneringsarbetena, med hänsyn till hvilka en
allmän föreskrift kunde efter olika lokalförhållanden medföra en ojemnt
tryckande och orättvis börda för tomtegarne. Det sagda gäller dock
ej arbetet för gatubeläggningens första anbringande. Det förefaller
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke blott rättvist utan äfven
nödvändigt, att tomtegaren ensam bekostar detta arbete, derest icke
nödiga och nyttiga stadsplaners utförande skall längre än behöfligt
förhindras i följd af samhällets alltför stora betungande genom dyrbara
gators anläggning och förseende med aflopp samt ofta med vatten- och
gasledningar, visserligen till samhällets båtnad i allmänhet men jemväl
till förhöjande af värdet utaf vidliggande tomter, detta understundom
till högre belopp än hvad anläggningen i sin helhet medtagit. Under
sådana förhållanden synes det billigt, att i nyssnämnde paragraf intages
ett allmänt påbud derom, att vid gatas första beläggning kostnaden
för detta arbete skall gäldas af tomtegaren för halfva gatubredden,
dock ej öfver nio meter.

Om än olika lokala och andra förhållanden med fog böra gälla
såsom skäl för utlemnande af ett allmänt stadgande om likställighet
mellan skilda samhällens invånare i fråga om hela skyldigheten att
anlägga och underhålla gata, så gäller dock detta ej mot en föreskrift
af nu angifvet innehåll.

Huru än kostnaden för gatuarbete fördelas, är det dock nödigt
och nyttigt, att arbetets utförande kan ske på en gång under sakkunnig
ledning och god tillsyn, i motsats mot det förfarande, som eger rum
å flera orter, der underhållet åligger tomtegarne, och hvarest t. ex.
den ene lagar sin gatudel på våren, den andre på hösten, ofta med
olika gatubeläggningsmaterial. Då sådant kan undvikas till alla parters
fromma genom en föreskrift att allt gatuarbete, äfven det som af tomtegarne
bekostas, skall genom samhällets försorg utföras, så anser sig
Eders Kong]. Maj:ts Befallningshafvande böra hemställa, det jemväl
ett dylikt påbud måtte i förevarande paragraf intagas.

Slutligen finner sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande böra
i underdånighet uttala, hurusom lagförslaget, enligt den begränsade
omfattning, som deråt gifvits, lemnar olöst en fråga, som för städers
och större orters bebyggande på ändamålsenligt sätt är af högsta vigt.
Såsom bekant har under senare åren uppstått ett planlöst och oregel -

bundet bebyggande nästan öfverallt i de större samhällenas utkanter.
Dessa stadsdelar, utan gator, vattenaflopp eller eljest ordnade bostadsförhållanden,
fyllas af den fattigare befolkningen, som der inrymmer
sig i bristfälliga, men derför billiga, bostäder och bildar likasom ett
samhälle för sig. Förhållandet är betänkligt af många skäl, särskild!
från sanitär synpunkt. Byggnadsstadgan, som efter sin ordalydelse ej
tillstädjer dylika missförhållanden, har dock ej varit tillräcklig för att
bereda rättelse deri. Huruledes en förbättrad ordning skall kunna
åstadkommas är en fråga af den vigt, att den synes påkalla lagstiftarens
uppmärksamhet på samma gång och måhända framför frågan
om bebyggande af redan planlagdt område. Komiterades förslag är
inskränkt att gälla endast i afseende på område, för hvilket stadsplan
blifvit vederbörligen faststäld. Andra paragrafens byggnadsförbud
gäller endast dylikt område. Enligt Elders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
uppfattning är det emellertid högeligen angeläget, att i samband
med den nu föreslagna lagstiftningen sådana bestämmelser måtte
varda gifna, som kunna förverkliga önskningsmålet om särskild tillåtelses
ovilkorliga erforderlighet för bygnadsföretag å alla områden inom
stad eller annan tätare befolkad plats.

Underdånigst
LARS BERG.

K. S. Husberg.

Landskansli! i Luleå den 9 December 1885.

26. Öfverintendentsembetet.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 12 November nästlidet år har öfverintendentsembetet
blifvit anbefaldt att inkomma med underdånigt utlåtande
i anledning af det betänkande och förslag till lag angående stads -

plan och tomtindelning m. m., som afgifvits af dertill förordnade komiterade
den 24 förutgångna Augusti; och har Embetet, som haft sig
uppdraget att, efter utfärdandet den 8 Maj 1874 af Eders Kongl. Maj:ts
nådiga byggnadsstadga för rikets städer, granska och afgifva utlåtanden
öfver de regleringsplaner för städer, köpingar m. m., som derefter blifvit
uPPgj°.rda 0°h af Eders Kongl. Maj:t pröfvade, beträffandeUbestämmelserna
i förevarande lagförslag, åsyftande att möjliggöra genomförandet
af dylika planer inom eu icke alltför aflägsen framtid, funnit hvad
komiterade härom och i öfrigt. föreslagit ej från Embetets sida föranleda
någon anmärkning.

Mark eller byggnad, som tages i anspråk för en regleringsplans
bringande till verkställighet, är föreslagen att afstås emot lösen, och
intrång, förorsakad af planen, att ersättas, likasom ock bestämmelser
finnas meddelade såväl derom, att ^byggnad eller dertill hänförlig ändring
af hus icke må ega rum å mark, som blifvit afsedd att ingå i
gata, som äfven angående skyldighet för tomtegare att utan ersättning
afstå gatumark till viss bredd i uppgifna fall, allt bestämmelser, som,
enligt Ofverintendentsembetets åsigt, äro nödiga och lämpliga för de
ifrågavarande stadsplanernas genomförande.

Endast vidkommande stadgandet i Kap. 4 om stadsplanenämnd
har Embetet fästat uppmärksamheten å, huruvida deraf må tydligen
framgå, att någon af de personer, hvilka skulle komma att bilda en
dylik nämnd, må ega de fackkunskaper, som för bedömande af ärenden,
hvilka skola af dem afgöras, torde vara nödiga; men då förrättningsman
bör af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillsättas, torde
deraf blifva en följd, att till dylika befattningar ej utses andra än landtmätare
eller annars sakkunnig person, då det ej lärer kunna påräknas
att, med hänsyn till det föreslagna sättet för nämndens bildande i
öfrigt, dylik person varder ledamot i nämnden.

De remitterade handlingarne återställas.

Underdånigst
HELGO ZETTERVALL.

Stockholm den 12 Januari 1886.

Aug. Ekmarck.

Komiterades yttrande.

Till Konungen.

Genom beslut den 21 sistlidne Maj har Eders Kong!. Maj:t i
nåder förordnat, att inkomna utlåtanden öfver det af komiterade för
lagstiftning angående stadsplaners genomförande afgifna betänkande
och förslag till lag angående stadsplan och tomtindelning m. m. skulle
öfverlemnas till komiterade, som hade att föreslå de förändringar i
i ofvannämnda förslag, hvartill de afgifna utlåtandena kunde föranleda;
och hafva af sådan anledning blifvit till komiterade öfverlemnade underdåniga
utlåtanden af öfverståthållareembetet, Eders Kongl. Maj:ts samtlige
Befallningshafvande, tre magistrater, två byggnadsnämnder och
Öfverintendentsembetet jemte protokoll vid ett sammanträde med Stockholms
fastighetsegareförening, enligt hvilket protokoll åtskillige medlemmar
af föreningen uttalat sig rörande ifrågavarande förslag utan att
likväl beslut fattats om hvad som skulle anses utgöra föreningens åsigt.

Då komiterade nu efter granskning af handlingarna gå att fullgöra
den nådiga föreskriften, anse sig komiterade böra till en början
erinra, att endast en af Eders''Kongl. Maj:ts Befallningshafvande funnit
sig böra i allo afstyrka godkännande af ifrågavarande förslag till lag
angående stadsplan och tomtindelning jemte öfriga derpå grundade
förslag till lagförändringar; att en af ofvannämnde tre magistrater ansett
berörda förslag väl möjligen vara ändamålsenligt för hufvudstaden
och andra större städer, men deremot ingalunda lämpligt för mindre
städer och dermed jemförliga samhällen; att sistnämnde åsigt hyllats
af två länsstyrelser, af hvilka den ena uttalat derpå grundade betänkligheter
mot vissa af förslagets hufvudbestämmelser; samt att en af Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande utan att afstyrka bifall till förslaget
eller bestämdt ogilla de grunder, på hvilka detsamma hvilar, likväl
ifrågasatt, huruvida icke den erforderliga lagstiftningen i ämnet borde
åstadkommas genom omarbetning af gällande byggnadsstadga samt
förordningen om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Enär de sålunda mot förslaget i dess helhet gjorda inkast, enligt
komiterades uppfattning, redan blifvit uti det underdåniga betänkandet
fullständigt vederlagda, i den mån sådant må vara erforderligt, hafva

komiterade icke ansett nödigt att uti detta utlåtande upptaga dessa
inkast till bemötande, och komiterade hafva desto mindre funnit skäl
att frångå eller ändra de hufvudgrunder, på hvilka de byggt sitt förslag,
som komiterade haft den tillfredsställelsen erfara, att samtliga
öfriga förutnämnda myndigheter antingen, såsom förhållandet varit i
de flesta utlatandena, uttryckligen förklarat sig godkänna dessa hufvudgrunder
eller ock utan att mot desamma göra någon erinran inskränkt
sig till att framställa anmärkning mot en eller annan af förslagets
mindre vigtiga bestämmelser. Enligt hvad det underdåniga betänkandet
samt dervid fogade protokoll och skriftliga yttrande gifva vid handen,
hafva redan före betänkandets afgifvande åtskilliga af städernas
representanter. i Riksdagen, flere byggnadsnämnder och enskilde personer
inom skilda orter uttalat sig rörande oftanämnda hufvudgrunder,
hvarvid desamma i allmänhet tillvunnit sig erkännande; och då numera
icke allenast Öfverståthållareembetet och nästan alla Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande utan äfven Öfverintendentsembetet, hvilket
allt sedan byggnadsstadgan började tillämpas haft sig anförtrodt att
granska och afgifva underdånigt utlåtande öfver alla förslag till stadsplaner,
yttrat sig i enahanda rigtning, så torde tvifvel icke böra förefinnas
derom, att en lagstiftning af hufvudsakligen det innehåll, som
komiterade föreslagit, är af behofvet påkallad samt skulle, om densamma
komme till stånd, i väsentlig mån bidraga till att underlätta
ett ändamålsenligt byggande inom städerna och dermed jemförliga
ortei. Att deremot förslaget uti flera eller färre detaljer må vara i
behof af ändring och förbättring, äro komiterade sjelfve de siste att
vilja förneka. Komiterade hafva ock med största sorgfällighet tagit de
framstälda anmärkningarna i öfvervägande.

Bland dessa förekomma åtskilliga, hvilka uteslutande härflyta
deiaf att vederbörande icke kunnat godkänna förslagets hufvudgrunder.
För sådana anmärkningar torde, på grund af hvad ofvan blifvit anfördt,
icke behöfvas att här lemna närmare redogörelse. Andra anmärkningar
förekomma, hvilka kunna anses redan vara fullständigt bemötta
uti . det underdåniga betänkandet, och då dessa anmärkningar
icke vunnit anslutning af något större antal bland de hörda myndigheterna
samt ej heller nu gifvit anledning till förslag om ändring, hafva
komiterade ansett sig icke böra belasta detta utlåtande med att återgifva
och bemöta desamma. Icke heller hafva komiterade funnit sig
böra här upptaga sådana framställningar i afseende å ändring i uttryckssättet,
som komiterade icke kunnat biträda.

Med sålunda angifven begränsning skola komiterade nu till granskning
upptaga hvad uti de underdåniga utlåtandena blifvit anfördt.

§ 1. Enligt den lydelse komiterade gifvit åt tredje punkten af
§ 1 är skyldigheten att afstå egendom eller del deraf för stadsplans
genomförande icke, såsom uti författningen angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof, inskränkt att ega rum allenast för
enskild man, menighet eller inrättning, hvadan fastställelse af stadsplan
skulle kunna äfven för kronan medföra skyldighet att mot lösen
och i visst angifvet fall utan ersättning afstå egendom. Häremot har
icke framstälts anmärkning vidare, än att en af Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande väl förklarat sig villigt erkänna, satt komiten i
sina motiv anfört goda skäl för hvad den sålunda föreslagit och att
vid sådant förhållande de betänkligheter deremot, hvilka från statsrättslig
synpunkt förete sig, må kunna öfvervinnas», men deremot ansett
nödigt, att ifrågavarande paragraf erhölle en sådan redaktion, »att
man af sjelfva lagtexten må, utan att i sådant hänseende behöfva
anlita motiven, kunna finna den mening, komitén vill hafva i paragrafen
inlagd och som jemväl kan ligga deri.» Äfven i det fall som
paragrafens andra punkt omförmälde och i hvilket endast Konungens
Befallningshafvandes fastställelse af understäldt beslut erfordrades, skulle
staten med afseende å skyldighet att afstå honom tillhörig mark blifva
i allo likstäld med enskild person; och emot en sådan tillämpning af
nämnda grundsats ansåge Eders Kongl. Maj:ts bemälde Befallningshafvande
större betänkligheter möta än i de fall, då understäldt beslut
kräfde Eders Kongl. Maj:ts omedelbara fastställelse.

Komiterade hafva ingalunda förbisett, att anmärkning skulle kunna
i sistnämnda hänseende framställas, men hafva detta oaktadt affattat
sitt förslag i denna del på sätt som skett, af den anledning att i de
sällsynta fall, då statens egendom kan komma att beröras af jemkning
i stadsplan, något nämnvärdt intresse för staten icke gerna kan vara
i fråga, och emedan man med visshet kan antaga, att Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande skolat i sådana fall noggrant tillse, det
kronans rätt ej blefve kränkt. Då emellertid anmärkningens riktighet
ur principiel synpunkt icke kan bestridas och ingen synnerlig vigt
ligger derpå, att den ifrågasatta rättigheten för lokalmyndigheten bibehålies,
hafva komiterade ansett sig böra föreslå en ändring af andra
punkten uti förevarande paragraf. Genom denna ändring kommer ock
den mening, som komiterade, enligt hvad ofvan förmärs,, velat inlägga
i tredje punkten och som äfven obestridligen kan ligga deri,
att mera tydligt framträda. Med anledning af framstälda erinringar
hafva komiterade derjemte funnit sig böra föreslå ändring i sista punkten
af samma paragraf.

Komiterade få alltså hemställa, att § 1 måtte erhålla följande lydelse:

Beslut om antagande af plan för ordnande och bebyggande
af stad, köping eller annan ort, hvarest stadganden lika med de
för stad meddelade skola tillämpas, så ock om ändring i sådan
stadsplan skall underställas Konungens pröfning och fastställelse.
År fråga endast om jemkning i stadsplan genom mindre ändring
af byggnadsqvarters gränser eller annan reglering af ringa betydenhet
och beröres icke deraf sådan egendom, som tillhör staten,
må beslutet dock blifva gällande, derest det af Konungens
Befallningshafvande fastställes. Mark eller byggnad, som tages i
anspråk för planens genomförande, skall af egaren afstås i den
ordning, som här nedan sägs; och vare samhället pligtigt att derför
gifva lösen, der ej annorlunda i denna lag stadgas. Tages egoområde
icke i sin helhet i anspråk för planens genomförande och
skall återstående delen ej lösas, vare egare, som i nyttjanderätten
till samma del lider skada, berättigad att derför af samhället njuta
ersättning.

§ 2. Beträffande § 2 har en länsstyrelse ansett, att, som det icke
kunde vara meningen att lagen skulle ega retroaktiv verkan, borde, till
undvikande af missförstånd vid tillämpningen, genom ett tillägg till
denna paragraf angifvas, att bestämmelserna häri icke afsåge nybyggnad
m. m., som lagligen påbörjats före stadsplanens fastställande.
Komiterade våga föreställa sig, att en sådan missuppfattning icke gerna
kan ifrågakomma, och hafva således ansett det föreslagna tillägget alldeles
obehöflig!.

En annan länsstyrelse har, med erinran att byggnadsstadgan
förbjöde icke allenast att stad finge byggas i strid mot gällande plan
utan ock att den Ange utsträckas till område, för hvilket faststäld plan
ej funnes, anfört, att då förbudet i förra hänseendet borde enligt § 2
erhålla civillagsnatur, fråga kunde uppstå, om det icke vore lämpligt
att i den blifvande civillagsstiftningen upptaga byggnadsstadgans förbud
jemväl i senare hänseendet och i sammanhang dermed meddela
de bestämmelser, som deraf kunde föranledas. Häruti kunna komiterade
desto hellre instämma, som komiterade redan i slutet af det underdåniga
betänkandet uttalat den åsigt, att en lagstiftning i antydda hänseendet
vore af behof påkallad. Men som enligt det komiterade lemnade
nådiga uppdrag förevarande lagförslag endast skolat innehålla bestämmelser
i fråga om stadsplans genomförande, hafva komiterade
uppenbarligen icke kunnat åt förbudet i § 2 gifva vidsträcktare tilllämplighet,
än som skett.

§ 3. Stadgandet i andra punkten af § 3, att-, om byggnadslof

vägrats, enär så stor del af egoområde skall ingå i gata, att återstoden
icke utgör ändamålsenlig byggnadstomt, samhället skall vara pligtig!
lösa sådan egendom, derest egaren icke kan, efter tomtindelning på
sätt i lagen sägs, genom utbyte eller lösen förvärfva nödigt tomtområde,
har af en länsstyrelse ansetts böra ändras derhän, att samhället
skulle »iklädas skyldigheten att fylla det erforderliga tomtområdet
eller ock utgifva ersättningen». Det kunde nemligen inträffa, att
egaren väl ej saknade möjlighet att förvärfva den erforderliga marken
men att vilkoren vore för honom oantagliga, och i sådant fall skulle
han gå förlustig rättigheten att mot ersättning afstå sin för honom
oanvändbara jord. En annan länsstyrelse har i hufvudsak delat denna
uppfattning.

I anledning häraf få komiterade, jemte åberopande af hvad som
anförts i motiven till förevarande paragraf, fästa uppmärksamhet derå,
att egare af område, som beröres af stadsplan, ingalunda torde hafva
att befara någon svårighet att få mot lösen till samhället afstå sitt
egoområde, då sådant uti det förutsatta fallet rättvisligen bör ega rum,
ty frågan, huruvida egaren kan efter tomtindelning genom utbyte eller
lösen förvärfva nödigt tomtområde i stället för det, som tages i anspråk
såsom gatumark, skall pröfvas af stadsplanenämnd, som uppenbarligen
icke kan underlåta att taga hänsyn till antagligheten af de
vilkor, under hvilka förvärfvandet kan ske. Komiterade hafva således
icke på grund af denna anmärkning funnit skäl föreslå ändring af
förevarande paragraf.

§ 4. Enligt hemställan uti ett utlåtande få komiterade föreslå,
att de i slutet af § 4 förekommande orden »intagas i rättens inteckningsprotokoll»
utbytas emot ordet »intecknas», enär det senare uttryckssättet
bättre öfverensstämmer med de i gällande förordningen
angående inteckning i fast egendom för liknande fall använda ordalag.

§ 6. Det i § 6 framstälda förslag om »afstycknings» anteckning
i fastighetsboken har en af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ansett sig böra på det allvarligaste afstyrka. I fastighetsboken borde
nemligen, enligt denna länsstyrelses åsigt, icke förekomma andra anteckningar
än de, hvilka hade eller kunde komma att få privatsrättslig
verkan. Skulle sådan tilläggas den af komiterade föreslagna anteckning,
så skulle väl samma verkan bestå deri, att ny egare till mark,
som enligt faststäld stadsplan vore afsedd att förr eller senare utläggas
till gata, till följd af anteckningen och endast till följd af denna, vore
pligtig att underkasta sig den inskränkning i sin befogenhet att fritt
råda öfver marken, som nödvändiggöres af det ändamål, för hvilket
afstyckningen skett. Häraf följde åter, att den, som förvärfva! gata -

mark förr än deri blifvit »afstyckad», till samhället öfverlåten och till
anteckning i fastighetshoken anmäld, deremot icke vore skyldig att
tåla omförmälda inskränkning. På grund af hvad Eders Kongl. Maj:ts
bemälde Befallningshafvande sålunda och i öfrigt anfört samt enär den
så kallade »afstyckningen» lämpligen kunde och borde utmärkas å tomtkartan,
ansåges § 6 böra ur förslaget utgå,

Under åberopande af hvad i motiven blifvit anfördt få komiterade
i anledning häraf erinra, att enligt Kongl. förordningarna angående
lagfart å fång till fast egendom och inteckning i sådan egendom ändamålet
med fastighetsbok är endast »att deraf lätteligen kan ses» hvarje
egendom, derå lagfart eller hvari inteckning blifvit sökt, tiden då det
skett, sökandens namn m. m., hvarom allt närmare upplysningar finnas
att hemta ur lagfarts- och inteckningsprotokollen. Anteckning i fastighetsbok
torde i enlighet härmed icke hafva och ej heller kunna få
annan privatsrättslig verkan än att gifva publicitet å en rättighet eller
skyldighet, som blifvit genom enskildt aftal eller annorledes bestämd
och hvars bestånd icke kan vara beroende deraf att anteckningen skett.
Komiterade hafva derför ingalunda förestält sig och ej heller på något
sätt antydt, att ny egare till mark, som enligt faststäld stadsplan är
afsedd att förr eller senare utläggas till gata, skulle till följd af anteckningen,
och endast till följd af denna, vara pligtig att underkasta
sig den af markens bestämmelse härflytande inskränkning i befogenheten
att fritt råda öfver marken. Denna hans skyldighet är och
måste vara beroende af de särskilda bestämmelser, som finnas i den
föreslagna lagen meddelade.

Visserligen innehålla förutnämnda två Kongl. förordningar, att
fastighetsbok skall föras »i öfverensstämmelse med» lagfarts- och inteckningsprotokollet,
hvaraf skulle kunna dragas den slutföljd, att uti
fastighetsbok icke böra förekomma andra anteckningar än sådana, som
grunda sig på nämnda protokoll. Men om ock detta bör gälla i fråga
om fastighetsboks öfriga kolumner, så torde likväl förhållandet icke
vara sådant beträffande den spalt, som är afsedd för upplysning om
fastighets storlek och natur. Kongl. kungörelsen, huru lagfarts- och
inteckningsböcker skola föras, stadgar uttryckligen, att uti berörda
spalt af fastighetsbok för stad skall införas, bland annat, »förändringar
i fastighetsområde», och det är ju obestridligt, att sådana förändringar
kunna ifrågakomma annorledes än genom aftal, hvilka blifva föremål
för lagfart eller inteckning. Enligt hvad komiterade inhemtat har
också såväl i hufvudstaden som uti andra städer varit brukligt, att
protokoll eller instrument öfver tomtindelning och dermed jemförlig
förrättning öfverlemnats till vederbörande rättens tjensteman, som derur

verkstält anteckning uti omförmälda spalt af fastighetsboken. Hvad
sålunda iakttagits i stad torde utan svårighet kunna tillämpas i afseende
å sådan ort på landet, för hvilken stadsplan blifvit faststäld,
synnerligast som det antagligen skall finnas nödigt att för sådan ort
upplägga särskild fastighetsbok inrättad i enlighet med de föreskrifter,
som gälla för fastighetsbok i stad.

På grund häraf och då föreskriften om afstycknings antecknande
i fastighetsbok af samtliga öfriga myndigheter lemnats utan anmärkning,
hafva komiterade ansett sig icke böra frångå sitt berörda förslag.
Men komiterade få med anledning af erinringar, som i öfrigt
blifvit framstälda af Eders Kongl. Maj:ts bemälde Befallningshafvande
och andra länsstyrelser, härigenom föreslå, att ifrågavarande § 6 erhåller
följande förändrade lydelse:

Mark, som enligt stadsplan ingår i gata, skall, förr än gatan
upplåtes till allmänt begagnande, afstyckas såsom gatumark och
öfverlåtas till samhället i den ordning, denna lag stadgar. Skulle,
förr än gata blifvit upplåten, tomtindelning ifrågakomma eller rätt
att bygga sökas, skall den sökanden tillhöriga gatumark, som är
belägen intill den för tomtindelningen eller bebyggandet afsedda
mark, afstyckas i sammanhang med tomtindelningen eller förr än
byggnadslof må meddelas.

Afstyckning skall anmälas hos vederbörlig domstol för anteckning
i fastighetsboken.

§ 8. Emot bestämmelsen i fjerde stycket af § 8, att, om gatumarken
tillhör samhället, tomtegare, som vill bygga, skall gifva samhället
ersättning derför efter värdering, har en af Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande erinrat, att komiterade syntes icke hafva lemnat
tillräcklig uppmärksamhet åt det icke sällan framträdande förhållandet,
att ett samhälle för egen räkning inköpte en jordrymd för att, sedan
stadsplan deröfver upprättats och området indelats i tomter, upplåta
desamma åt enskilde. Oaktadt i detta fall den kostnad, samhället fått
vidkännas för gatumarken, ingått i priset för tomten, skulle samhället
likväl enligt förevarande bestämmelse åtnjuta ersättning för samma
mark; och en sådan bestämmelse syntes särskildt vara med billighet
oförenlig, derest tomten förvärfvats innan lagen trädde i kraft.

Hvad nu först angår det fall, att tomt under angifna förutsättningen
blifvit afyttrad, sedan lagen trädt i kraft, så torde det vara
uppenbart, att, om köpeskillingens belopp verkligen bestämmes med
hänsyn till det värde marken vinner genom regleringens genomförande,
köparen med kännedom om lagens bestämmelse icke lärer underlåta
att se sig före och göra förbehåll om befrielse från den lagstadgade

skyldighetens uppfyllande. Har sådant förbehåll blifvit gjordt, så skall
ju förordet bryta lagen. Har tomtegaren åter härutinnan icke iakttagit
nödig förtänksamhet, får han väl skylla sig sjelf, derest samhället mot
förmodan skulle påyrka ifrågavarande stadgandes tillämpning. Lagstiftaren
bör icke vara skyldig meddela särskilda bestämmelser för att
förekomma sådana förluster, som möjligen kunna uppstå genom enskildes
försumlighet och obekantskap med lagens föreskrifter. Skulle åter
en tomtegare, som af samhället inköpt sin tomt, innan lagen trädt i
kraft, verkligen hafva dervid genom ett högre tomtpris erlagt betalning
för gatumarken, så vore det visserligen obilligt, att han till följd
af eu senare tillkommen lag blefve förbunden å nyo utgifva ersättning
derför. Men komiterade hålla före, att sådant icke skall inträffa. Det
kan nemligen icke gerna tänkas, att någon under de förutsatta förhållandena
köper tomt af samhället, utan att han har för afsigt bebygga
samma tomt och tillförsäkrat sig om att gatan derinvid blifver utlagd
saint upplåten till allmänt begagnande, och i sådant fall har samhället
ju icke någon rätt att fordra ersättning.

Komiterade hafva således icke ansett nödigt föreslå någon ändring
uti eller tillägg till förevarande bestämmelse. Skulle en föreskrift i
det sistnämnda hänseendet anses erforderlig, borde densamma dessutom,
efter hvad af det nu sagda framgår, icke hafva sin plats uti ifrågavarande
paragraf utan bland »öfvergående stadganden».

Vidare har mot denna paragraf samt i sammanhang dermed äfven
emot 11 § blifvit anmärkt, att deri förekommande bestämmelser skulle,
om de blefve lag, utöfva en retroaktiv verkan till kränkning af bestående
lagligen förvärfvade privaträttigheter. Tager man i betraktande de
skäl, som blifvit anförda till stöd för detta påstående, finnes detsammas
innebörd vara, att om en medborgare en gång på grund af bestående
lag, . eller till följd deraf att lagbestämmelse saknats, haft någon anledning
beräkna, att ett förhållande skulle för honom gestalta sig på
ett sätt, så skulle han derefter icke vara underkastad tillämpning af
en ny civillag, hvilken möjligen kunde hafva till följd att samma förhållande
utfölle annorlunda än han beräknat. Finge en sådan uppfattning.
gorå sig gällande, skulle flera civillagar icke kunna allmänt
vinna tillämpning förr än efter en mansålders förlopp och i vissa fall
till och med hvarje förändring af bestående lag omöjliggöras. Såsom
skäl för påståendet, att den, som förr än nya lagen träder i kraft förvärfvat
en tomt, icke rättvisligen borde vara underkastad skyldigheten
att vid tomtens bebyggande utan godtgörelse afstå gatumark eller derför
gifva ersättning, har anförts, att priset vid tomtens förvärfvande
bestämts med hänsyn bland annat till vissheten att icke vara under -

kastad en sådan skyldighet men otvifvelaktigt blifvit satt till lägre
belopp, derest vid detsammas aft-alande varit kändt, att nämnda skyldighets
fullgörande skulle ifrågakomma, och att således skilnaden mellan
det förra och det senare beloppet blefve en förlust för tomtegaren,
hvilken han icke kunde tillförbindas att underkasta sig. År nu detta
rigtigt, så böra uppenbarligen alla, hvilka, innan den nya lagen träder
i kraft, förvärfvat en tomt eller annan fastighet, skyddas mot förlust
i antydda hänseendet, oberoende deraf, huruvida marken bebygges.
Då en sådan egare eller hans rättsinnehafvare, efter det nya lagen
trädt i kraft, afyttrar sin fastighet, måste han enligt berörda åskådningssätt
lida eu obehörig förlust derigenom att priset sänkes med det belopp,
som anses motsvara fullgörandet af ifrågavarande skyldighet. För
att skydda honom mot denna förlust lärer icke finnas annat medel än
att tillförbinda samhället gifva ersättning. Men detta innebär ju alldeles
detsamma som att upphäfva all tillämpning af de: lagbestämmelser,
hvilka dock förklarats stödja sig på en i allo rigtig grundsats.

§ 9. Stadgandet i § 9, att, då gatumark skall utan ersättning
öfver]åtas till samhället, tomtegaren skall vara skyldig lemna marken
fri från inteckning eller ock ställa godkänd säkerhet för att marken
senast sex månader efter afträdandet varder frigjord från inteckning,
har uti utlåtandena allmänt erkänts vara följdrigtigt. Men detta oaktadt
hafva mot detta stadgande och de i sammanhang dermed uti samma
paragraf meddelade föreskrifter uttalats betänkligheter med anledning
af de stora svårigheter, som ansetts vara förenade med fullgörandet
af ifrågavarande skyldighet. För undvikande af dessa svårigheter har
en af Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande föreslagit, att jordegarens
skyldighet i förevarande fall måtte inskränkas. till förpligtelse
att å första eller bästa rätt egande inteckning eller inteckningar afbetala
ett belopp motsvarande det af stadsplanenämnd å den för allmänt
behof afträdda gatumarken åsätta värde med rätt derefter att få
samtliga i fastigheten befintliga inteckningar dödade i denna del af
egendomen i den ordning, som är stadgad för dödande af inteckning,
hvars belopp ej kunnat utgå ur köpeskilling för exekutivt försåld fastighet;
och har i nära öfverensstämmelse härmed en annan länsstyrelse
hemstält, att uti förevarande bill måtte få iakttagas enahanda förfarande,

som är i § 88 föreslaget. _ _ i

Under åberopande af hvad i motiven blifvit anfördt vaga komitérade
fortfarande föreställa sig, att de uti denna paragraf förekommande
bestämmelser följdrigtigt böra bibehållas och att desammas tillämpning
i verkligheten icke skola visa sig medföra afsevärda svårigheter. Skulle
emellertid finnas önskvärdt, att förevarande paragraf ändras till inne -

håll öfverensstämmande med förutnämnda af en bland Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande framstälda förslag, anse komiterade en sådan
ändring icke stå i strid med eller störande inverka på öfriga i lagförslaget
förekommande bestämmelser.

§ 10. Emot § 10 har ingen egentlig anmärkning förekommit,
men som komiterades uppmärksamhet blifvit fästad derå, att ordalydelsen
möjligen skulle kunna gifva anledning till en tillämpning, som
icke öfverensstäminer med hvad komiterade enligt motiven uppenbarligen
åsyftat, hafva komiterade ansett sig böra härigenom föreslå, att
§ 10 erhåller följande i viss mån förändrade lydelse:

Skall tomtegare, som enligt § 8 lemnar gatumark utan ersättning,
afstå annan dermed sammanhängande gatumark, som
han icke utan olägenhet kan vidare begagna, vare samhället skyldigt
inlösa denna mark med derå befintliga byggnader vid den
tid, då den öfriga gatumarken afträdes.

§ 13. En bland Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har väl
godkänt bestämmelserna i andra punkten af § 13, så vidt samma bestämmelser
innebära, att, om tomtegare pröfvas icke vid tomtens bebyggande
hafva någon fördel af den mark, han erhåller, samhället icke
är berättigadt till godtgörelse, men deremot icke kunnat förlika sig
med hvad som ytterligare följer af samma bestämmelsers affattning
eller att, om i förutsatta händelse tomtegaren möjligen eger fordran å
ersättning af samhället eller lemnar från sig mark till samhället, så
skulle å samma ersättning eller å värdet af samma mark afqvittas
värdet å den af tomtegaren förvärfvade gatumarken. Förutsättningen
vore ju, att denna mark icke hade för tomtegaren något värde, och
derför borde han icke förpligtas att qvittningsvis godtgöra något, som
han, i händelse han icke haft någon ersättningsfordran hos samhället,
skulle erhållit för intet.

I anledning häraf få komiterade endast erinra, att om än tomtegare
anses icke hafva vid sin tomts bebyggande någon fördel af den
mark, han på ifrågavarande sättet erhåller, samma mark likväl icke
derför bör vara alldeles utan värde, samt att med den föreslagna qvittningen
uppenbarligen åsyftas att förekomma den orättvisa, som skulle
uppstå, om tomtegaren finge utan godtgörelse mark sig tilldelad på
samma gång han af samhället uppbure lösen för annan mark af samma
omfång och beskaffenhet eller ersättning för skada, som måhända icke
vore af någon afsevärd betydenhet.

§ 14.'' Beträffande första punkten af § 14 har blifvit framstäld
samma anmärkning som emot stadgandet i andra punkten af § 3.

Komiterade få i anledning häraf dels hänvisa till motiven, dels ock
åberopa hvad här ofvan anförts i fråga om § 3.

§ 15. Utan att hafva något att erinra vid de af komiterade uti
motiven till § 15 uttalade åsigter har en bland Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande ansett sig höra anmärka, hurusom väl i sjelfva
lagtexten föreslagits skyldighet för den enskilde att under vissa förutsättningar
i stället för lösen för mark, som han måste till samhället
afstå, taga annan mark i utbyte, men deremot icke någonstädes uttryckligen
stadgats motsvarande skyldighet för samhälle.

En sådan samhällets skyldighet gent emot den enskilde kan icke
ifrågasättas i annat fall än då samhället eger tomtdel, som den enskilde
bör förvärfva för att erhålla lämplig byggnadstomt. För detta
fall finnes rätt till byte den enskilde tillerkänd genom § 21, som utan
undantag stadgar, att om den, som under angifven förutsättning vill
förvärfva annans tomtdel, kan lemna lika god obebyggd mark med
sådant läge, som i § 15 omförmäles, må utbyte ske på sätt och under
vilkor, som för motsvarande fall i sistnämnda paragraf föreskrifves.
Detta stadgande måste således vara fullt bindande för samhället, och
komiterade hafva icke ansett någon mera uttrycklig föreskrift om dess
skyldighet i berörda hänseende vara erforderlig.

Under åberopande af hvad emot § 6 blifvit anmärkt och enär
jemlikt stadgandet i 1 § af Kongl. förordningen den 16 Juni 1875
lagfart å fång skall, ehvad samhälle eller den enskilde genom köp eller
byte åtkommer eganderätt till mark, sökas vid den rätt, hvarunder
marken lyder, bär vidare samma länsstyrelse hemstält, att den i slutet
af förevarande paragraf gifna bestämmelse, att utbyte skall anmälas
hos vederbörlig domstol för att antecknas i fastighetsboken, måtte utgå.

I anledning häraf få komiterade å sin sida åberopa hvad komiterade
här ofvan anfört till bemötande af berörda anmärkning emot
§ 6. Derjemte tillåta sig komiterade fästa uppmärksamhet derå, att
egoutbyte i enlighet med gällande skiftesstadga, såvidt komiterade
hafva sig bekant, aldrig varit ansedt och ej heller rätteligen bör betraktas
såsom ett sådant fång, hvarmed de bytande parterne hvar för
sig böra lagfara. De särskilda egoområdena ikläda sig i och genom
egoutbytet hvarandras natur och beskaffenhet jemte dermed förenade
rättigheter och skyldigheter och eganderätten blifver, oaktadt bytet,
oförändrad, ehuru föremålet för densamma i större eller mindre mån
förändrar gräns. Något förvärfvande af ny eganderätt eger således i
sjelfva verket icke rum.

Alldeles lika torde, åtminstone i de flesta fall, förhållandet blifva, då
genom förrättning af stadsplanenämnd mark utbytes mot mark, hvadan

ock, enligt hvad motiven gifva vid handen, komiterade förestält sig,
att de i §§ 15 och 21 omförmäla utbyten af mark mot mark borde
anses och behandlas såsom egoutbyten enligt skiftesstadgan. Men som
sådana egoutbyten innebära »förändringar i fastighets område» hafva
komiterade ansett desamma följdrigtigt och lämpligen böra antecknas
i fastighetsboken. Denna uppfattning kunna komiterade icke annat än
vidhålla, helst den ifrågavarande föreskriften af samtliga öfriga myndigheter
lemnats utan anmärkning.

§ 21- Hvad nu är yttradt om förenämnda egoutbyten enligt § 21
torde få anses innefatta tillräckligt skäl för komiterades åsigt, att någon
åtgörande vigt icke bör tillmätas sistbemälde länsstyrelses i sammanhang
med den förut omtalade anmärkningen mot § 1 gjorda erinran
om statens skyldighet att afstå mark för tomtindelnings genomförande.

§ 24. En bland Eders Kong], Maj:ts Befallningshafvande härpå
skål, som i utlåtandet finnas utvecklade, hemstält, huruvida icke den
i § 24 förekommande bestämmelse, att, då fråga är om lösnings- eller
bytesrätt, ansökning angående stadsplanenämnds sammankallande skall
antecknas i lagfartsprotokollet, borde ur lagförslaget uteslutas, såsom
följd hvaraf de väckta förslagen angående ändring i 14 § af förordningen
den 16 Juni 1875 om lagfart å fång till fast egendom och i 13 § af
förordningen samma dag om inteckning i fast egendom borde förfalla.

Häremot få komiterade erinra, att då i 13 § af ofvannämnda förordning
om lagfart å fång till fast egendom föreskrifves, att käromål
om »annan lösningsrätt» till fast egendom skall antecknas i lagfartsprotokollet,
dermed uppenbarligen åsyftas instämd talan om jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof. Då nu i fråga om afstående af
jord för genomförande af stadsplan och tomtindelning sammankallandet
af stadsplanenäinnd är alldeles likstäldt med anhänggiggörande af talan
om annans jords afstående för allmänt behof i enlighet med 2 § af
förordningen den 14 April 1866, hafva komiterade ansett sig icke kunna
underlåta att föreslå, det ansökning om sammankallande af stadsplanenämnd,
under angifna förutsättningen, skall likasom instämd talan om
annan expropriationsrätt antecknas i lagfartsprotokollet, hvaraf ock förslagen
om ändringar uti förutnämnda två förordningar den 16 Juni
1875 blifvit en följd.

§ 32. I afseende å § 32 har en länsstyrelse hemstält, huruvida
icke hvarje å stadsplans eller tomtindelnings genomförande syftande,
efter det ansökning om stadsplanenämnds sammankallande blifvit till
underrätten ingifven, emellan parterne ingången förlikning, ehvad den
afslutats inför rättens ordförande eller nämnden eller eljest, borde
skriftligen affattas och för stadfästelse till vederbörande underrätt in -

gifvas; i sammanhang hvarmed samma länsstyrelse ifrågasatt, att aftal
som enskilde tomtegare, utan anlitande af rättsvägen, med hvarandra
afsluta i afsigt att i ett eller annat ifrågakommande afseende
sätta stadsplan eller tomtindelning i verket, skulle, innan lagföljd vid
domstol finge ega rum, underkastas granskning af byggnadsnämnd
eller annan deremot svarande myndighet, som hade närmaste mseendet
öfver byggnadsväsendet inom samhället.

Komiterade få med anledning häraf fästa uppmärksamhet derå,
att de aftal eller föreningar, som ingås emellan samhälle och enskilde
eller emellan enskilde inbördes i afseende å genomförande af redan
faststäld stadsplan eller tomtindelning, icke rätteligen kunna beröra
andra förhållanden än sådana, hvarom parterne må vara berättigade
att bestämma så, som dem för godt synes, exempelvis angående losmngssummas
belopp, tiden för jords afträdande, uppskattning af marks värde
med hänseende till ifrågakommande byte. Skulle möjligen någon gång
träffas ett aftal, som strider mot faststäld stadsplan eller tomtindelning,
så kan detsamma, äfven om det medför privatsrättslig verkan, icke
föranleda rubbning i stadsplanen eller tomtindelningen, och det åligger
de myndigheter, hvilka enligt redan nu gällande bestämmelser utöfva
inseendet öfver stads eller dermed jemförlig orts bebyggande, att hindra
det sådant aftal bringas till verkställighet. Till följd häraf anse komiterade
särskilda föreskrifter i antydda syftet icke vara erforderliga.

S 38. Beträffande stadgandet i § 38, att om ersättningsbelopp
finnes vara utan förrättning af stadsplanenämnd bestämdt genom öfverenskommelse
emellan ersättningstagande och den, som ersättningen gifvit,
och inteckningshafvare förmenar värdet hafva blifvit för lågt beräknadt,
denne skall vara berättigad att, der full liqvid ej lemnas för hans
fordran, äska jordens uppskattning af nämnd, har en bland itders
Kongl Maj ds Befallningshafvande anmärkt, att bestämmelse saknades
om den tid, inom hvilken ett sådant yrkande kunde göras gällande.
Sådan bestämmelse syntes dock vara erforderlig, enär det vore för den
enskilde af vigt att ej behöfva afvakta vanlig tioårspreskription och det
å andra sidan icke vore för inteckningshafvare obilligt eller rättsvidrig!
att nödgas inom kortare tid bevaka sin rätt.

Om än denna anmärkning må vara i viss mån berättigad, ^anse
komiterade sig likväl sakna anledning att på grund deraf föreslå ändring
uti eller tillägg till förevarande paragraf. Komiterade hafva nemligen
icke ansett lämpligt att uti en lag sådan som den nu ifrågasätta
införa bestämmelse om annan preskriptionstid för anhängiggörande åt
rättsanspråk, än den i allmänhet gällande. Det ligger dessutom i sakens
natur, att inteckningshafvaren måste bevaka sm ratt i antydda

hänseendet, sa snart sådant lämpligen kan ega rum, och saknaden af
föreskrift om kortare preskriptionstid torde derför, åtminstone i de
tiesta tall, icke gifva anledning till afsevärda svårigheter eller förvecklingar,
som ej kunna öfvervinnas.

Två bland Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hafva fästat
uppmärksamhet derå, att 5 § uti förslaget till lag om hvad i vissa
fall bor iakttagas, dä byggnad uppförts utöfver tomtgräns icke noggrant
och otvetydigt uttrycker hvad komiterade dermed åsyftat; och få komiterade,
med erkännande af anmärkningarnas befogenhet, härigenom
föreslå, att nämnda paragraf erhåller följande förändrade lydelse:

Har, förr^ än denna lag trädt i kraft, byggnad uppförts inom
planlagdt område, så att densamma skjuter öfver gränsen till
grannes tomt eller gatulinien, vare lag''som i § 1 sägs, så vida
icke visas kan, att inkräktningen tillkommit med afsigt och, der
byggnaden öfvergått till ny egare, att denne vid förvärfvandet
vetat, att inkräktning skett och varit afsigtlig.

^ slutet af sitt betänkande hafva komiterade, enligt hvad förut
är omförmaldt, fästat uppmärksamhet å det betänkliga förhållandet
att saval i städernas omedelbara närhet som ock på flera ställen å
landsbygden, der eu mera liflig näringsverksamhet förefinnes, bosättning
eger rum utan att någon plan för bebyggandet blifvit förut upprättad
och utan att vilkoren för en sammanträngd befolknings välbefinnande
blifva i afsevärd mån tillgodosedda. Vitsordande rigtio--£.eter\ a,fT den åsi^i komiterade härvid uttalat, hafva flera bland Edere
Kongl. Mapts Befallningshafvande med styrka framhållit önskvärdheten
deraf att bestämmelser för afhjelpande af det anmärkta missförhållandet
blefve meddelade i sammanhang med nu ifrågavarande lagstiftning.

Komiterade anse fortfarande sig icke vara behörige att utan särskfldt
nådigt uppdrag till behandling företaga frågan om meddelande
åt erforderliga lagbestämmelser i antydda hänseendet, hvilken fråga
torde kräfva en ganska omfattande utredning, innan densamma till afgörande
företages. Emellertid tillåta komiterade sig i underdånighet
erinra, . att, huru önskvärd denna frågas snara lösning än må vara,
likväl icke tillräckliga skäl förefinnas att göra den nu förevarande
lagstiftningen i någon mån deraf beroende. Denna lagstiftnings bringande
till slut torde fast hellre innebära ett steg framåt mot lösningen
åt den andra lagstiftningsfrågan.

De remitterade handlingarna varda härhos i underdånighet återställa.

Stockholm den 8 Juni 1886.

Underdånigst
C. A. SJÖCRONA.

J. G. RICHERT. LUDVIG BROOMÉ.

FRANS BERGLÖF. MORITZ RUBENSON.