ÖFTERSTÅTHÅLLAREEMBETETS (Statens offentliga utredningar 1883:3)

ÖFTERSTÅTHÅLLAREEMBETETS

KONGL. MAJ.-TS BEFALLNINGSHAFVANDES

UNDERDÅNIGA UTLÅTANDEN

ÖFVER

SKATTEREGLERINGSKOMITEKS

den 17 AUGUSTI 188 1 AFGIFNA

FÖRSLAG TILL FÖRORDNING

ANGÅENDE

BEVILLNING AF FAST EGENDOM SAMT AF INKOMST.

STOCKHOLM 1882
KONGL. BOKTRYCKERIET
P. A. NORSTEDT & SÖNER

Underdåniga utlåtanden öfver Skatteregleringskomiténs förslag
till Förordning, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst,
afgifna af:

i:o. Öfverslåthållareembetet i Stockholm.

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

I skrifvelse af den 28 Oktober sistlidet år bar Eders Kongl.
Maj :ts och rikets Kammarrätt från Öfverståthållareembetet infordrat
underdånigt utlåtande öfver ett af den af Eders Kongl.
Maj:t tillsatta Skatteregleringskomité under den 17 förutgångne
Augusti afgifvet underdånigt förslag till förordning angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst; och får Öfverståthållareembetet
sådant utlåtande härmed i underdånighet afgifva.

Af säväl den underdåniga skrifvelse, med hvilken komiterade
till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat det föreliggande förslaget,
som ock af hvad komiterade yttrat i »allmän motivering» för
samma förslag framgår, att komiterade grundat sitt arbete på
den förutsättningen, att grundskatter samt rustnings- och roteringsbesvär,
hvilka hittills hållit jordbruksnäringen i en undantagsställning,
varda afskrifna. Det är alltså endast under denna
förutsättning komiterade ansett sig böra förorda de nya eller förändrade
grunder för bevillningsafgifternas beräkning, hvilka förslaget,
jemfördt med nu gällande bevillningsstadga, innehåller

och hvilka hufvudsakligen bestå deri, att bevillning för jordbruksfastighet
skulle, likasom för annan fastighet, utgöras med fem
öre för hvarje fulla etthundra kronor af fastighetens uppskattade
värde (§ 1 i förslaget), samt att till sådan inkomst, för hvilken
bevillning bör erläggas, skall räknas jemväl den inkomst och
förmån af jordbruksfastighet, som egaren genom bedrifvande af
jordbruksrörelse, försäljning af skog, utarrendering eller på annat
sätt förvärfvar, så ock hyresinkomst eller hyresvärde af annan
fastighet; allt till så stor del, som öfverstiger ett belopp af fem
för hundra af taxeringsvärdet, hvilket belopp anses vara genom
fastighetsbevillning beskattadt (§ 7 c i förslaget).

Hvad förstnämnda förändring beträffar, så, om i betraktande
tages dels att, när fast egendoms värde beräknas efter dess afkastning,
afseende fästes å de grundskatter och öfriga utskylder,
som utom allmänna bevillningen skola af samma egendom utgöras,
så att värdet å en med dylika skattebidrag jemförelsevis högre
belastad egendom skäligen minskas i förhållande till det värde,
som åsättes en af skatter och andra utskylder mindre betungad,
fastän till storlek och beskaffenhet för öfrigt dermed jemförlig
egendom (§ 6 i nu gällande och § 3 i den föreslagna instruktionen
för taxeringsförrättningarne); — dels att värdet å jordbruksfastighet
i allmänhet kan antagas till följd af, bland annat, brist på en
säker och objektiv ledning vid dess bestämmande, blifva vid
taxeringen beräknadt lägre än det verkliga värdet, under det att
deremot de vanligen så högt som möjligt upptagna brandförsäkringsvärdena
å fastigheter i stad såväl som de ännu högre belopp,
hvartill spekulationen på detta område ofta uppbringar köpeskillingen
för dessa senare fastigheter, föranleda till jemförelsevis
höga bevillningsvärden å desamma; — dels ock att den inkomst
af arbete, som jordbruksrörelsens utöfvande af vare sig fastighetens
egare eller brukare inbringar, är från inkomstbevillning
frikallad; — synes denna förändring i beskattningsgrunden vara
af rättvisa och billighet påkallad utan afseende derå, huruvida
grundskatter samt rustnings- och roteringsbesvär må komma att

afskrifvas eller icke. Ock hvad angår den senare af ofvan angifna
förändringar i beskattningsgrunderna, så kan den visserligen
under tider, då kuskyrorna i stad äro kögt uppdrifna, leda dertill,
att egare af stadsfastigket får erlägga skatt både för sjelfva
fastigheten ock dessutom för en del af fastighetens afkastning,
men lärer väl sällan, om någonsin, komma i tillämpning i fråga
om den egentliga jordbruksrörelsen, hvars afkastning i regeln
icke anses motsvara ens fem procent å egendomens saluvärde, ännu
mindre derutöfver; — hvadan den likställighet skatteföremålen
emellan, hvilken komiterade förmält sig åsyfta, genom denna förändring
ingalunda skulle komma att befrämjas utan snarare aflägsnas.
Om grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären
komma att afskrifvas, torde derföre, enligt Öfverståthållareembetets
förmenande, en ytterligare och i verkligheten mera betydande
förhöjning i bevillningen af jordbruksfastighet, i synnerhet af
sådan som nu drager grundskatter, rustning eller rotering, böra
ega rum.

Vid några af de särskilda bestämmelserna i det ifrågavarande
förslaget har Ofverståthållareembetet funnit sig böra framställa här
nedan intagna erinringar.

Den här ofvan redan påpekade, i § 7 c af förslaget intagna
föreskrift derom, att till inkomst af kapital eller arbete, för
hvilken bevillning bör erläggas, skall räknas den inkomst och
förmån af jordbruksfastighet, som egaren genom bedrifvande af
jordbruksrörelse, försäljning af skog, utarrendering eller på annat
sätt förvärfvar, så ock hyresinkomst eller hyresvärde af annan
fastighet: allt till så stor del, som öfverstiger ett belopp af fem
för hundra af taxeringsvärdet, anser Öfverståthållareembetet —
utom i hvad den afser inkomst genom försäljning af skog eller
torf — icke böra i bevillningsstadgan ingå. Det är nemligen
uppenbart, att denna föreskrift, så vidt den angår inkomst genom
bedrifvandet af jordbruksrörelse — såsom redan här förut blifvit
framhållet och jemväl af komiterade synes vara förutsedt —
nästan aldrig komme att tillämpas. Utom det att afkastningen

af jordbruksfastighet sällan erkännes uppgå till ett värde, som
motsvarar fem för hundra af det i fastigheten nedlagda kapital,
skola de i § 9 mom. 2 af förslaget medgifna afdrag vid inkomstens
beräkning alltid erbjuda anledning att icke påföra bevillning
för sådan inkomst. Det »kraftiga korrektiv» mot otillbörlig sänkning
af fastighets taxeringsvärde, hvilket komiterade trott sig
finna i föreskriften om skyldighet för fastighetsegaren att utgöra
bevillning för inkomst af jordbruksrörelse (»allmän motivering»
pag. 72), är fullkomligt illusoriskt med hänsyn dertill, att samme
taxeringsmän, som bestämma taxeringsvärdet å fastigheten, äfven
hafva att bedöma, huruvida fastighetens afkastning må anses uppgå
till så högt belopp, att särskild inkomstbevillning derför bör
erläggas; ty en taxeringsmans benägenhet för en otillbörligt låg
taxering skall utan tvifvel göra sig gällande lika väl i det ena
afseendet som i det andra. Den ifrågavarande föreskriften torde
derföre snarare komma att motverka än uppmuntra till samvetsgrannhet
i taxeringen; och den skulle knappast kunna undgå att
blifva betraktad såsom allenast en till sin principiela rigtighet
erkänd pålaga för jordbruket, hvilken aldrig komme att utgöras
men genom hvars påbjudande i bevillningsstadgan utkräfvandet
af ökad bevillning af andra beskattningsföremål kunde få ett visst
utsende af billighet.

Deremot synes den inkomst, egare af jordbruksfastighet bereder
sig genom försäljning af skog eller torf, böra, på sätt föreslaget
är, beskattas genom inkomstbevillning, men ej hänföras till
sådan afkastning af jorden, som borde föranleda till högre taxeringsvärde
å fastigheten, helst dennas värde oftare minskas än
ökas genom dylik försäljning.

Då, enligt § 10 mom. 2 b i förslaget, kyrkor, akademier och
vetenskapliga samfund, allmänna skolor och undervisningsverk,
stipendiifonder, pensionsanstalter, sjuk- och fattigvårdsinrättningar
jemte andra fromma stiftelser frikallas från utgörande af inkomstbevillning
för ali annan inkomst än dels den i § 7 b, c och e
nämnda, dels ock den, som erhålles genom uthyrning af lägenhet

i bevillningsfri fastighet, synes följdrigtigheten fordra, att sagde
skattskyldiga frikallas äfven från utgörandet af bevillning för de
i § 7 b, c och e omförmälda inkomster.

Likaså vill det synas, som om tillfälligt understöd (§ 7 f) ej
skäligen kan hänföras till inkomst, derför bevillning bör af understödstagaren
utgöras, utan snarare vara att anse såsom en i de
flesta fall af den enskilda välgörenheten beroende gåfva, hvilken
•— såsom utgörande en inkomst af gifvarens, men icke af emottagarens,
kapital eller arbete — icke lärer böra föranleda till en emot
gåfvobeloppet svarande minskning i den inkomst, för hvilken gifvaren
har att utgöra bevillning.

I enlighet med hvad Ofverståthållareembetet redan anfört i
fråga om föreskrifterna i § 7 c, anser Ofverståthållareembetet
ordet »jordbruks-»(rörelse) böra utgå ur § 9 mom. 3.

Beträffande det så kallade existensminimum, eller det inkomstbelopp,
som skall vara från inkomstbevillning fritaget, innehåller
§ 10 mom. 1 i förslaget, att bevillning icke eger rum när den
skattskyldiges sammanräknade årsinkomster, deri inbegripna äfven
hustruns, understiga 500 kronor. Börande denna fråga har Ofverståthållareembetet
icke skäl att frångå den åsigt, Ofverståthållareembetet
i sitt under den 29 November 1877 afgifna underdåniga
utlåtande öfver ett af den Förberedande Skattejemkningskomitén
afgifvet förslag till ny bevillningsstadga uttalat derom, att detta
belopp, åtminstone i folkrikare städer, icke bör sättas lägre än
till 600 kronor. Skulle emellertid denna åsigt ej vinna afseende,
men det ovilkorliga fastställandet af ett lika existensminimum för
hela riket likväl anses leda till orättvisa, så torde det af Ofverståthållareembetet
afsedda syftemål härutinnan — nemligen att
lagstiftningen ej måtte påbjuda en skatt, som till följd af sin
obillighet mångenstädes ej kan uttagas, samt att, åtminstone i de
fall, der skatteförmågan och till följd deraf äfven statens berättigade
anspråk på skattebidrag äro minst, möjlighet beredes att
någorlunda lämpa skatten efter förmågan att utgöra den — kunna
vinnas, om stadgadt blefve (§ 10 mom. 1 p. 3), att der särdeles

ömmande omständigheter (talrik familj, långvarig sjuklighet, särskild
olyckshändelse och dylikt) förekomma, så ock der lefnadskostnaderna
i orten äro mycket höga i jemförelse med dessa kostnader
inom riket i allmänhet, må det belopp, för hvilket bevillningsfrihet
är medgifven, ökas med högst 300 kronor; skolande i
hvarje fall skälet till lindringen i taxeringslängden anmärkas.

Yid bestämmandet af »existensminimum» har komitén utgått
från den åsigten, att skatteförmågan är proportionel till inkomstbeloppen
(»speciel motivering» pag. 79; § 10 mom. 1). Detta
innebär, enligt Ofverståthållareembetets förmenande, ett stort
misstag; ty den verkliga skatteförmågan beror på inkomstens förhållande
till de oundgängliga lefnadskostnaderna eller, med andra
ord, till de utgifter, som med den gifna inkomsten nödvändigt
måste för lifvets uppehälle bestridas. I en ort, der lifsförnödenheterna
äro billiga, kan derföre en lägre inkomst medföra större
skatteförmåga, än en högre inkomst inom en ort, der lifsförnödenheterna
äro mycket dyrare. Detta är en sanning, som icke borde
lemnas å sido vid lagstiftningen om beskattning för inkomst af
kapital eller arbete, men hvars betydelse komiterade sökt omintetgöra
genom att framhålla »de stora lättnader, sammanboendet
i stadssamhällen i månget hänseende — såsom i fråga om inköp,
försäljningar, sjukvård m. m. — bereder.» Om, såsom Ofverståthållareembetet
vågar påstå, dessa »lättnader» icke äro i stånd
till att undanrödja det faktiska förhållandet, att de oundgängliga
lifsförnödenheterna äro mycket dyrare i vissa bygder — deribland
företrädesvis de större städerna — än inom riket i allmänhet, så
lärer väl nyss antydda sanning icke i ringaste mån rubbas eller
till sin betydelse i förevarande fråga förringas genom sagda
lättnader.

Som något giltigt skäl för lappallmogens frikallande från utgörandet
af bevillning för inkomst af kapital ej synes vara för
handen, anser Ofverståthållareembetet föreskrift om en sådan befrielse
(§ 10 mom. 2 g) icke böra i bevillningsstadgan inflyta.

Fullgörandet af den i § 16 mom. 3 af förslaget intagna föreskrift
om skyldighet för styrelse för bolag, hvars lotter eller aktier
äro stälda på viss man, att lemna uppgift dels om den utdelning,
som året näst förut må hafva egt rum, dels ock, i fall utdelning
skett, å delegarnes namn, bostad och delaktighetsbelopp, torde
för bemälda styrelser komma att medföra besvär och svårigheter,
hvilka icke motvägas af det gagn, sådana uppgifter kunde antagas
medföra; hvadan Öfverståthållareembetet anser sig böra afstyrka
införandet af ett sådant åliggande.

Det i § 28 föreslagna stadgandet om rättighet för skattskyldig,
som är missnöjd med beredningens förslag i hvad det
angår annan skattskyldig att hos taxeringsnämnden uppgifva de
skäl och styrka de förhållanden, på grund hvaraf han anser
detta förslag böra ändras eller ogillas, förefaller mindre välbetänkt,
såsom lätt föranledande till misshälligheter, hvilka kunna
på ett betänkligt sätt bidraga till att göra hela inkomstbeskattningen
förhatlig.

Då, enligt § 47, hvarje taxeringsnämnd skall inom sig föreslå
tre personer till ledamöter i samma års pröfningsnämnd samt,
enligt § 49, denna senare nämnd skall bestå af minst tjuga ledamöter,
hvilka Kong! Maj:ts Befallningshafvande eger utse bland
de af taxeringsnämnderna dertill föreslagna personer, måste deraf
följa, att — så framt icke, hvad Stockholms stad angår, Kong!
Maj:ts Befallningshafvandes d. ä. Öfverståthållareembetets rätt
att utse ledamöter i pröfningsnämnden skall inskränkas till uteslutande
af en enda bland de dertill föreslagna och sålunda blifva
allenast en fiktion — minst åtta taxeringsnämnder böra tillsättas
för Stockholm. Härvid anser sig Öfverståthållareembetet å nyo
böra i underdånighet erinra om hvad Öfverståthållareembetet i
sitt ofvan åberopade underdåniga utlåtande af den 29 November
1877 anfört derom, att det stora antal besvärsmål, uppgående till
omkring 900 i medeltal årligen, hvilket pröfningskomitén för
Stockholms stad har att handlägga, redan nu, då komiténs arbeten
fortgått under mer än två månader, upptagit komiténs tid så

strängt, att tillfälle icke för komitén gifvits att, annorlunda än
undantagsvis, egna sig åt den granskning af kela bevillningstaxeringen,
kvilken derjemte åligger komitén ock kvars utförande
onekligen är ett vigtigt vilkor för en jemlik ock rättvis beskattning.
I ännu högre grad omöj liggöres en sådan granskning, om,
såsom föreslaget är (§§ 48 ock 56 mom. 1), pröfningsnämndens
arbeten skola fullbordas inom kortare tid än två månader. Den
af Ofverståthållareembet redan i nyss nämnda utlåtande framhållna
önskvärdheten deri, att taxeringsnämndens åligganden finge
för Stockholms stad öfverlemnas åt allenast en sådan, för kela
staden gemensam nämnd — eller högst två nämnder — framställer
sig derföre med ökad betydelse, i händelse komiterades förslag till
bevillningsstadga kommer att blifva lag. Att deremot fördela
Stockholm i ett ännu större antal taxeringsdistrikt, än hittills,
med hvar sin särskilda taxeringsnämnd, kan icke undgå att i
betänklig grad öka ett redan befintligt missförhållande; och det
torde knappast behöfva påpekas, att ju större antalet är af de
utaf hvarandra i alla afseenden. oberoende taxeringsnämnder, som
inom samma stad hafva att verkställa beräkningen af de skattskyldiges
sannolika inkomster, desto större blifver antalet besvärsmål
till pröfningsnämnden och — såsom en oundviklig följd deraf
— desto mera aflägsnas möjligheten för denna senare nämnd att
under en knappt tillmätt tid egna besvärsmålen — och ännu mera
taxeringen i öfrigt — en sorgfällig pröfning eller granskning.
Ofverståthållareembetet anser det vara sin pligt att fortfarande
förorda sådana bestämmelser i bevillningsstadgan, att tillsättandet
af endast en eller två taxeringsnämnder för Stockholms stad må
blifva möjligt. Detta kan ske, om § 35 i den föreslagna bevillningsstadgan
erhåller ett tillägg af ungefärligen följande lydelse:

»För Stockholms stad skola ledamöter i taxeringsnämnden
utses till ett antal af två, eller, om Ofverståthällareembetet
finner sådant behöfligt, tre för hvart
och ett af de beredningsdistrikt, taxeringsdistriktet omfattar;» -

hvarjemte en så lydande mening borde i § 49 införas:

»Ledamöterna i pröfningsnämnden för Stockholms
stad utses af Ofverståthållareembetet, med iakttagande
att dertill ej må väljas person, som icke varit ledamot
i taxeringsnämnd derstädes för året.»

Den i § 47 af nu gällande bevillningsstadga intagna bestämmelsen
derom, att taxeringskomité eger inom sig välja ordförande,
har i § 37 af förevarande förslag bibehållits i fråga om
ordförande i taxeringsnämnd. I hvad mån taxeringsnämndens
arbete må blifva tillfredsställande och nämndens uppdrag kunna
anses nöjaktigt fullgjordt, beror i hög grad derpå, att nämndens
förhandlingar ledas af en ordförande, som är i besittning af dertill
erforderliga egenskaper. Som emellertid erfarenheten icke
sällan visat, hurusom valet af ordförande i taxeringskomité, till
föga fromma för komiténs arbete, egt rnm under inflytelsen af
helt andra hänsyn, än den valdes lämplighet för uppdraget, har
Ofverståthållareembetet trott sig böra fästa uppmärksamheten på
detta förhållande samt härvid uttala den öfvertygelsen, att det
skulle lända till fördel för taxeringsarbetet i Stockholm, om det
öfverlemnades åt Ofverståthållareembetet att bland taxeringsnämndens
ledamöter utse ordförande, der icke Öfverståthållaren
är vid nämndens sammanträde närvarande.

I fråga om pröfningsnämnden innehåller förslaget, bland
annat, att denna nämnd skall sammanträda under Augusti månad
(§ 48); att skattskyldig, som finner sig föranlåten anföra besvär
öfver den honom af taxeringsnämnd påförda bevillningsafgift,
eller framställa anmärkningar i anledning af taxeringsnämnds
vidtagna åtgärder och beslut, bör senast innan klockan tolf å åttonde
dagen före den, då pröfningsnämnden sammanträder, eller,
om åttonde dagen är helgedag, å nästföljande dag, hafva till
Kong! Maj:ts Befallningshafvande inlemnat sin till pröfningsnämnden
stälda besvärsskrift (§ 51); samt att den, som fört
pröfningsnämndens protokoll, åligger att inom September månads
utgång, i Stockholm till Ofverståthållareembetet, aflemna utdrag

af nämnda protokoll, utvisande alla af pröfningsnämnden beslutade
förändringar i och tillägg till de af taxeringsnämnderna påförda
bevillningsafgifter (§ 56 mom. 1).

Om nu, på sätt i § 33 är föreslaget, alla taxeringsnämnderna
hafva afslutat sina taxeringsförrättningar före Juni månads utgång
— och tidigare lärer detta knappast kunna medhinnas —
om vidare den, som fört nämndens protokoll, fjorton dagar efter
det taxeringsförrättningarne inom fögderi eller stad blifvit afslutade
till vederbörande aflemnat utdrag af sagda protokoll, utvisande
alla af nämnden beslutade förändringar i och tillägg till
beredningens förslag, samt dessa protokollsutdrag derefter under
viss bestämd och vederbörligen kungjord tid, som icke må understiga
14 dagar, på lämpligt ställe hållits de skattskyldige till
handa (§ 44 i förslaget); — så lärer, om något rådrum skall beredas
de skattskyldige att affatta och till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
inlemna besvär öfver taxeringsnämndens beslut,
pröfningsnämnden icke kunna sammanträda förr än omkring den
8 Augusti. Men då, på andra sidan, pröfningsnämnden kan, såsom
förhållandet hittills varit med pröfningskomitén för Stockholms
stad, få att handlägga 900 eller ännu flera besvärsmål,
kan sådant icke utan åsidosättande af nödig omsorg vid detta
synnerligt grannlaga arbete fullgöras så tidigt, att det fullständiga
utdraget af nämndens protokoll skulle kunna vara färdigt
före September månads utgång, så framt icke pröfningsnämnden
får senast omkring den 8 Augusti börja sina sammanträden.
Huruledes landskamreraren eller kamreraren vid Ofverståthållareembetets
afdelning för uppbördsärenden, hvilken har att såsom
kronans ombud öfvervara pröfningsnämndens sammankomster och
som kan påräkna att få del af taxeringsprotokollen och tåxeringslängderna
först omkring tre veckor efter det taxeringsförrättningarne
afslutats (§ 46 i förslaget) — det vill säga mot slutet af
Juli månad — skall blifva i stånd till att under de få dagar,
honom för sådant ändamål blifva förunnade, åstadkomma den
»sorgfälliga beredning», som, jemlikt § 53 i förslaget, skall åligga

honom i och för de anmärkningar och framställningar, hvartill
ej allenast besvärsmålen utan hela den verkstälda bevillningstaxeringen
för länet må gifva honom skälig anledning för iakttagande
af kronans rätt; — detta är en fråga, som Ofverståthållareembetet
icke — äfven om bemälde kamrer kunde under
tiden frikallas från alla andra tjensteåligganden — tilltror sig
kunna tillfredsställande besvara. Deremot lärer det för en hvar
vara uppenbart, att debitering samt utskrifning, kollationering
och utdelning af mer än 60,000 debetsedlar icke, utan åsidosättande
af erforderlig noggrannhet i detta arbete, kan medhinnas
under den korta tiden af två eller tre veckor. Den stora fördel,
de skattskyldige i Stockholm hittills åtnjutit och fortfarande åtnjuta
derutinnan, att de erhålla sina debetsedlar innan tiden för
besvärs anförande hos pröfningskomitén utlöper, måste alltså
uppoffras, om förslaget i hvad det afser tiden för pröfningsnämndens
sammanträdande skulle vinna tillämpning för Stockholms
stad. Visserligen hafva komiterade i speciel motivering till §
48 (sid. 85) anfört, hurusom den undantagsställning, Stockholms
stad hittills intagit i fråga om tiden för pröfningsnämndens verksamhet
och hvilken, vid de af komiterade föreslagna bestämmelser
i syfte att påskynda taxeringsarbetets afslutning, skulle vara
mer än någonsin hinderlig, desto mindre borde få fortfara, enär
antagligen redan en obetydligare tillökning i arbetskrafter skulle
kunna afhjelpa nuvarande »missförhållanden» och leda till ett
önskadt resultat. Men huru komiterade tänkt sig att dessa så
kallade missförhållanden — hvilka uteslutande bestå i det stora
antalet besvärsmål till pröfningskomitén och i debetsedlarnes
utfärdande innan tiden för sagda besvärs ingifvande går till ända
— skulle undanrödjas genom en obetydligare tillökning i arbetskrafter,
derom innehåller hvarken författningsförslaget eller motiveringarne
för detsamma någon antydan; och den erfarenhet, som
står Ofverståthållareembetet till buds i dessa frågor, lemnar icke
heller någon anvisning på möjligheten att afhjelpa dessa hinder
för Stockholms stads pröfningsnämnds afslutande redan i Sep -

ternber månad, eller lika tidigt som pröfningsnämndernas för riket
i öfrigt. Ty äfven om det skulle, i strid mot Öfver ståthållareembetets
åsigt, anses lämpligt att beröfva de skattskyldiga i
Stockbolm förmånen af debetsedlarnes tidigare emottagande, återstå
alltid de många besvärsmålen till pröfningsnämnden, bvilkas
antal icke lärer kunna förminskas genom någon mer eller mindre
obetydlig tillökning i arbetskrafter hos vare sig stadens uppbördsverk
eller beskattningsnämnderna.

Emellertid, och under förutsättning att de i § 71 mom. 3 af
förslaget omförmälda ersättningsbelopp blifva stälda till Stockholms
stads pröfningsnämnds förfogande för bestridandet af de
för taxeringsarbetets nöjaktiga utförande och fortskyndande erforderliga
utgifter, tror Öfverståthållareembetet att den af komiterade
åsyftade, och utan tvifvel önskvärda, tidigare afslutning
af taxeringsarbetet skulle, äfven hvad Stockholms stad beträffar,
kunna ernås, om stadgadt blefve:

att pröfningsnämnden för Stockholms stad skall sammanträda
under September och Oktober månader (§ 48 i förslaget);

att paragrafvis utskrifna utdrag af pröfningsnämndens för
Stockholms stad protokoll i hvad det innefattar nämndens beslut
uppå anförda besvär, så ock beträffande de af nämnden eljest beslutna
förändringar i och tillägg till de af taxeringsnämnderna
påförda bevillningsafgifter eller beräknade fastighetsvärden, skola
af den som fört pröfningsnämndens protokoll senast från och med
den 15 November, vid bot af fem kronor för hvarje dag, hvarmed
den sålunda bestämda tiden öfverskrides, hållas de skattskyldiga
till handa under viss tid af minst fjorton dagar, hvarom kungörelse
bör på vanligt sätt ofördröjligen utfärdas; börande i ''denna kungörelse
upptagas namn och befattning, yrke eller titel för de
skattskyldiga, hvilkas bevillning pröfningsnämnden bestämt till
högre belopp, än det af taxeringsnämnden beräknade. Sagda
protokollsutdrag skola jemväl innehålla underrättelse om hvad
den, som med pröfningsnämndens beslut icke åtnöjes, har att iakttaga
(§ 56 mom. 1 i förslaget);

att, om skattskyldig, kronans ombud eller kommun är missnöjd
med pröfningsnämndens för Stockholms stad beslut, må klagan
deröfver föras genom besvär, som, stälda till öfverskattenämnden,
skola till Öfverståthållareembetet ingifvas före klockan
tolf den 15 nästa December månad, eller, om denna dag är helgedag,
å nästa söcknedag derefter, vid påföljd att etc.---(§61

mom. 1 i förslaget);

att, sedan öfver inkomna besvär utlåtande blifvit från vederbörande
infordradt, handlingarne skola tillika med de upplysningar
och erinringar, som besvären anses påkalla, af Öfverståthållareembetet
till öfverskattenämnden insändas före den 15 näst
följande Februari; samt

att de i § 57 af förslaget omförmälda afskrifter af mantalsoch
taxeringslängderna samt af taxerings- och pröfningsnämndernas
protokoll skola, hvad Stockholms stad angår, genom Öfverståthållareembetets
försorg öfversändas till öfverskattenämnden
före Februari månads slut.

Härvid torde Öfverståthållareembetet få erinra att, enligt §
5 i det af Eders Kongl. Maj:t under den 15 Oktober 1880 i nåder
faststälda reglemente för uppbördsverket i Stockholms stad,
hafva uppbördskommissarierna att inom fjorton dagar efter skatteårets
utgång till Öfverståthållareembetet öfverlemna uppbördsböcker,
hvilka skola fullständigt upptaga, bland annat, mantalsoch
taxeringslängderna för uppbördsdistriktet och hvilka, sedan
de, efter inom Öfverståthållareembetets afdelning för uppbördsärenden
undergången granskning såväl till summeringen som äfven
i afseende å böckernas öfverensstämmelse med originalmantals-,
taxerings- och debiteringslängderna, tjenat till ledning för den
Öfverståthållareembetet åliggande kontroll å uppbörden, skola till
. veriiicerande af kronoräkenskapen insändas till Kammarrätten.
Dessa uppbördsböcker, hvilka alltså skola, jemte annat, innehålla
detsamma som förut nämnda afskrifter af mantals- och taxeringslängderna,
torde lämpligen kunna till öfverskattenämnden insändas
i stället för meranämnda afskrifter, och detta så mycket

hellre, som den granskning, uppbördsböckerna undergå inom Öfverståthållareembetets
afdelning för uppbördsärenden, bör blifva en
borgen för deras rigtiga öfverensstämmelse med originalmantals -ocb taxeringslängderna. Att emellertid denna granskning icke
medhinnes så tidigt, att uppbördsböckerna kunna till öfverskattenämnden
insändas förr än närmare slutet af februari månad,
synes icke böra utgöra något binder för öfverskattenämnden att
inom den i förslaget bestämda tid verkställa den på nämnden
ankommande granskning af bevillningstaxeringen.

Genom det i § 51 föreslagna stadgande derom, huruledes
skattskyldig, som finner sig föranlåten anföra besvär öfver den
honom af taxeringsnämnd påförda bevillningsafgift, »eller framställa
anmärkningar i anledning af taxeringsnämnds vidtagna åtgärder
och beslut», skall söka ändring derutinnan, bär, med följdrigtig
tillämpning af den i § 28 af förslaget mera bestämdt uttalade
grundsats, rättighet tillerkänts skattskyldig att äfven bos
pröfningsnämnden öfverklaga beskattningsnämnds beslut rörande
annan skattskyldigs taxering. Ofverståthållareembetet anser sig
uppå de skäl, Ofverståthållareembetet bär förut anfört i fråga om
nyss nämnda § 28, äfven böra i underdånighet afstyrka införandet
af en sålunda utsträckt besvärsrätt rörande taxeringsnämndernas
beslut och åtgärder.

Hvad för öfrigt beträffar de föreslagna stadgandena angående
anförandet af besvär bos öfverskattenämnden, bar Öfverståthållareembetet
icke förbisett att, äfven om tiden för sådana besvärs
ingifvande till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande eller Ofverståthållareembetet
utsträckes till den 15 December under skatteåret,
såsom Ofverståthållareembetet bär ofvan föreslagit i fråga
om Stockholms stad, har i sj elfva verket, så framt de i § 9 mom.
3 af förslaget omförmälda slag af inkomster fortfarande skola,
på sätt föreslaget är, taxeras för det löpande året, skattskyldig,
som fått bevillning sig påförd för sådan inkomst till högre belopp,
än det, hvartill inkomsten sedermera visar sig uppgå,
beröfvats möjligheten att genom besvärs anförande förskaffa sig

full rättvisa; åtminstone kan detta inträffa i de fall, der ledning
icke kan tagas af förhållandena under nästföregående år. Ett
sådant missförhållande kan, der frågan gäller höga belopp, blifva
för den skattskyldige i betänklig grad betungande; och om det
också icke kan anses sannolikt —■ ehuru, enligt hvad erfarenheten
visat, icke helt och hållet omöjligt — att detta förhållande
någon gång Itunde missbrukas till en skattskyldigs förtryckande
eller en misshaglig affärsrörelses förqväfvande, så återstår alltid
härutinnan någonting, som må hända icke rigtigt tillfredsställer
rättskänslan. Som emellertid sådana fall torde förekomma endast
undantagsvis och mera sällan, har Öfverståthållareembetet, med
hänsyn till omöjligheten att undvika dessa svårigheter utan uppoffring
af det föresätta målet: taxeringsärendenas tidiga afslutning,
ansett sig endast böra på detta sätt fästa uppmärksamheten
på denna sak.

Enär det utan tvifvel är att anse såsom i hög grad eftersträfvansvärdt,
att den slutliga handläggningen af taxeringsmålen
för ett gifvet år må kunna ega rum, innan det näst följande årets
beskattningsnämnder afslutat sina arbeten, vill det synas som om
en öfverskattenämnd såsom sista instans, näst efter pröfningsnämnden,
kunde vara lämplig. Men i fråga om sammansättningen
af en sådan öfverskattenämnd har Öfverståthållareembetet icke
något giltigt skäl att frånträda de åsigter, Öfverståthållareembetet
härom uttalat i det underdåniga utlåtandet af den 29 November
1877 öfver den Förberedande Skattejemkningskomiténs förslag
till bevillningsstadga. I speciel motivering till det nu ifrågavarande
förslaget hafva komiterade anfört, att då under alla föregående
skeden taxeringen egt rum under former, som snarare
närma sig jurys än domstols verksamhet, torde det med skäl
kunna ifragasättas, huru vida icke enahanda behandlingssätt vore
att föredraga äfven i högsta instans, samt att komiténs förslag
blifvit i öfverensstämmelse dermed affattadt. Öfverståthållareembetet,
som är af helt och hållet motsatt åsigt i denna fråga, anser
deremot att, just emedan taxeringen under alla föregående

Utlåt. ang. bevilln. af fast egend. o. inkomst. 2

skeden egt rum under nyss angifna former, är det af så mycket
större vigt, att den enskildes rätt icke må äfven i sista instansen
i mer eller mindre mån prisgifvas åt det enskilda godtfinnandet
eller det personliga tycket, kvilka äro nästan oskiljaktiga från
juryinrättningen. I öfverensstämmelse med denna uppfattning
tror Öfverståtkållareembetet fortfarande, att alla de egentliga
eller så att säga ordinarie ledamöterna i öfverskattenämnden böra,
likasom nämndens ordförande-, tillsättas af Kongl. Maj:t. Tillgång
till en önskvärd kännedom om de lokala förhållandena i
rikets olika delar kunde derjemte beredas nämnden, om hvar och
en pröfningsnämnd egde inom sig till ledamöter i öfverskattenämnden
utse två personer, hvilka, på kallelse af öfverskattenämnden,
hade att deltaga i denna senare nämnds öfverläggningar
och beslut i beskattningsärenden rörande det län, af hvars pröfningsnämnd
bemälde ledamöter blifvit utsedda.

Enligt § 62 mom. c i förslaget skulle till öfverskattenämndens
åligganden höra att, efter vederbörandes hörande, pröfva och
afgöra de anmärkningar, som under kronoräkenskapernas granskning
i Kammarrätten förekomma emot de fastighetsvärden och
inkomstbelopp, som taxerings- och pröfningsnämnderna på grund
af den dessa nämnder tillhörande taxering faststält, eller emot
de af bemälda nämnder för öfrigt vidtagna beslut, samt verkställa
den taxering, hvartill berörda pröfning kan föranleda.

Den åt Kammarrättens revisionsafdelning genom ett sådant
stadgande tillerkända rättighet att göra anmärkningar emot bevillningstaxeringen
skulle kunna i mycket väsentlig grad bidraga
till åstadkommandet af en likformig tillämpning af bevillningsstadgans
föreskrifter samt till rättelse af felaktigheter och
förbiseenden vid bevillningstaxeringen. Under den tid, då Kammarrättens
revisionspersonal ännu trodde sig ega befogenhet att framställa
anmärkningar i nu antydda syfte, visade det sig, att både
många och svåra missförhållanden i bevillningstaxeringen blefvo
af revisionspersonal en uppdagade; och det bör vara lätt insedt,
att de revisorer i Kammarrätten, hvilka år efter år sysselsätta

sig med en i många afseenden detaljerad granskning af kronoräkenskaperna
för hela riket, och hvilka hafva lätt tillfälle att
sins emellan samråda i härvid förekommande frågor, skola vara
i tillfälle att äfven åt en rigtig tillämpning af bevillningsstadgans
föreskrifter rörande taxeringen egna en långt noggrannare uppmärksamhet
än den, som kunde vara att förvänta genom några
få, med en magtpåliggande pröfning af talrika besvärs- och anmärkningsmål
upptagna ledamöters i öfverskattenämnden granskning
af taxerings- eller pröfningsnämnds åtgärder. Men då
granskningen af kronoräkenskaperna icke lärer kunna i Kammar.
rätten ega rum förr än närmare slutet af året näst efter det år,
räkenskaperna omfatta, och då de anmärkningar, som vid denna
granskning kunna uppkomma i fråga om bevillningstaxeringen,
sannolikt blifva mycket talrika — och äfven höra blifva det, så
framt en dylik anmärkningsrätt skall ega någon betydelse —
så lärer häri komma att framställa sig ett hinder''för uppnåendet
af det af komiterade eftersträfvade syftemål, »att beforda bevillningsmålens
för ett föregående år slutliga afgörande innan
nästföljande års beredning börjar sina arbeten». (Allmän motivering
pag. 74).

Såsom allmänt omdöme om det föreliggande förslaget till
bevillningsstadgå anser sig Öfverståthållareembetet böra uttala
den öfvertygelsen, att ehuru förslaget, jemfördt med nu gällande
bevillningsstadgå, i åtskilliga delar utmärker sig för en redigare
uppställning och med större tydlighet affattade föreskrifter, kan
detsamma, om det blir lag, icke antagas komma att i någon afsevärd
mån leda till en mera rättvis och jemnt fördelad beskattning,
än den nu gällande bevillningsstadgan, samt att detsamma icke
heller lärer komma att tillföra staten någon väsentlig tillökning
i skatt. Åstadkommandet af en rigtig taxering beror, enligt
Ofverståthållareembetets förmenande, i främsta rummet på en sådan
sammansättning af beskattningsnämnderna, att sakkunskap
och opartiskhet blifva de vid nämndernas särdeles grannlaga arbete
bestämmande faktorerna; och i denna vigtiga punkt inne -

‘20

fattar förslaget icke någon egentlig skiljaktighet från nu gällande
bevillningsstadga.

Slutligen har Öfverståthållareembetet, med afseende å de särskilda
föreskrifter Öfverståthållareembetet här ofvan förordat för
Stockholms stad, ansett sig böra framhålla, huru som olika bestämmelser
för Stockholm i vissa delar återfunnits i hittills gällande
bevillningsförordningar, samt att detta icke kan hafva haft
till syfte att bereda de skattskyldige i hufvudstaden fördelen af
lindrigare skatter, eller att eljest gynna dem framför rikets
skattskyldiga invånare i öfrigt; utan hafva dessa särskilda bestämmelser
haft till syftemål att möjliggöra och underlätta bevillningsstadgans
ändamålsenliga och, så vidt ske kunnat, tillfredsställande
tillämpning äfven vid de inom Stockholm rådande
förhållanden, hvilkas i många afseenden betydande olikhet emot
förhållandena inom öfriga delar af riket städse blifvit af lagstiftare
både insedd och beaktad. Och redan det jemförelsevis ansenliga
belopp, hvartill den på taxering beroende bevillningen
från Stockholms stad utgått och utgår, vittnar om att dessa särskilda
stadganden för Stockholm varit välbetänkta. Då nu, så
vidt Öfverståthållareembetet har sig bekant, några väsentliga
förändringar i nyss antydda olika förhållanden inom Stockholms
stad icke inträffat eller äro att förvänta, har Öfverståthållareembetet
så mycket hellre trott sig böra påyrka förutnämnda
särskilda bestämmelser i vissa delar af bevillningsstadgan, som
dessa särskilda föreskrifter icke innefatta vare sig någon rubbning
i de grunder, hvarpå hela detta beskattningssystem hvilar,
eller någon afvikelse i sak från dessa grunders tillämpning, hvartill
kommer att meranämnda undantagsföreskrifter, på sätt Öfverståthållareembetet
tror sig hafva visat, icke lägga hinder i vägen
för den tidigare afslutning af beskattningsmålen, hvilken komiterade
eftersträfvat. Deremot skulle den, enligt Öfverståthållareembetets
förmenande, mycket underordnade fördel, som genom
undantagsbestämmelsernas uteslutande ur bevillningsstadgan vunnes
deruti, att en viss likformighet i några uteslutande formela

föreskrifter ernåddes, blifva synnerligen dyrköpt, emedan förmånen
af en rigtig och tillfredsställande tillämpning af bevillningsstadgan
— hvilken förmån Öfverståthållareembetet ställer framför den
formela likformigheten — komme att derigenom äfventyras, på
samma gång den af de skattskyldige inom Stockholm hittills åtnjutna
fördelen, att bekomma debetsedlarne innan tiden för besvärs
anförande hos pröfningsnämnden tilländagår, upphörde.

Öfverståthållareembetet framhärdar med djupaste vördnad,
trohet och nit,

Stormägtigste, Allernådigste Konung,

Eders Kongl. Maj:ts

Stockholm den 13 April 1882.

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåte

GUST. ap UGGLAS.

Karl Seth.

2:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Stockholms län.

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Till följd af erhållen föreskrift får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver
Skatteregleringskomiténs förslag till förordning angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst.

Då komiterade icke grundat sitt förslag på en allmän inkomstskatt,
har naturligtvis nu gällande bestämmelse om bevillning
särskildt af fastighet samt särskildt af kapital och arbete
blifvit bibehållen; men komiterade hafva vid tillämpningen framstält
ganska genomgripande förslag, dels att bevillning för inkomst
af kapital och arbete påföres egare och brukare af fast egendom för

inkomst af jordbruks- ock skogsrörelse, dels ock att, i fråga om
jordbruksrörelsens afkastning, afdrag till visst belopp kan ega rum.

I betraktande af de skäl/ som af reservanter inom komitén
blifvit anförda, vågar Eders Kong!. Maj:ts Befallningshafvande
icke biträda någotdera af nyssnämnda förslag; dock torde bevillning
b(jra påföras egare eller brukare af fast egendom »för
skogsrörelse till afsalu» äfvensom för de binäringar, som må idkas.
För berörda, mer eller mindre tillfälliga inkomst lärer bevillningen
icke böra utgå genom ökadt fastighetsvärde.

Uti 10 § är hemstäldt, att bevillning för inkomst af kapital
eller arbete icke eger rum, när den skattskyldiges sammanräknade
årsinkomster understiga 500 kronor; att om dessa inkomster icke
uppgå till 1,200 kronor, äro 450 kronor, och om de icke uppgå till
2,000 kronor, äro 300 kronor fria från bevillning.

Vid jemförelse af dessa förslag synes rättvisa och billighet
fordra, att bevillning icke bör ega rum för sammanräknad inkomst,
understigande 600 kronor; hvarjemte af samma skäl till de upptagna
»ömmande omständigheter», som för högre inkomstbelopp
kunna föranleda medgifvandet af ytterligare bevillningsfrihet,
torde böra läggas »på orten allmänt gällande hög hushyra», helst
denna utgift för kroppsarbetaren ställer sig väsentligt olika på
olika ställen.

Äfven om man anser fullgoda skäl förefinnas derför, att en
öfverskattenämnd skall inrättas, synas dessa skäl icke böra föranleda
till ett stadgande af så omfattande beskaffenhet, 62 § innehåller.
Sedan de skattskyldiges bevillning undergått granskningen
i pröfningsnämnden, torde hithörande frågor endast genom besvär
böra komma under öfverskattenämndens handläggning;

åberopande Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande jemväl
sitt underdåniga yttrande i detta hänseende den 17 Juli 1877.

Likaledes tillåter sig Eders Kongl. Maj :ts Befallningshafvande
åberopa hvad reservanter inom komitén anfört beträffande förslaget,
att öfverskattenämndens medlemmar skulle till väsentlig
del utses af Riksdagen.

Förslaget innehåller, att taxeringsnämndernas arbeten skola
vara afslutade inom Juni månads utgång (§ 33) och att pröfningsnämnderna
sammanträda i Augusti månad (§ 48), besvären vara ingifna
såsom nu inom åtta dagar före nämndens sammanträde (§ 51);
att pröfningsnämndens längder jemte dit insända längder skola
inom tre veckor efter nämndens sista sammanträde vara till
vederbörande afsända (§ 56); samt att besvär till öfverskattenämnden
skola vara till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ingifna före den 15 November (§ 61).

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tillåter sig härvid
erinra att, äfven om taxeringsnämndernas arbeten å alla orter i
riket kunna vara afslutade inom Juni månad, tidsbestämmelserna
för ärendenas beredning hos pröfningsnämnden, omkring en månad
för längdernas granskning, åtta dagar för besvärsmålens beredning,
tre veckor för uppsättning och expedition af alla pröfningsnämndens
beslut, äro allt för knappa, helst med de arbetskrafter,
som stå länsstyrelserna till buds; att Augusti månad, till följd
af då pågående skördearbeten och i städerna bosatta personers
frånvaro från sina hem, icke är lämplig tid för pröfningsnämndens
sammanträde, samt att besvärstiden till öfverskattenämnden,
då debetsedlarnes innehåll före besvärstidens slut ännu icke lärer
kunna vara allmänt kändt, sannolikt skulle allt för ofta afskära
en möjligen befogad besvär stalan.

I öfrigt har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ansett
sig böra anmäla:

vid § 4 mom. b, att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förenar
sig uti Eders Kongl. Maj:ts och rikets Kammarrätts
underdåniga utlåtande den 30 November 1877;
vid § 5 att, äfven om förslaget kan vara användbart för landet,
synes det icke vara tillämpligt i stad, der det torde möta
kanske oöfvervinnelig svårighet att i vissa fall bestämma
hvad med brukningsdel afses;

vid § 11, att uti instruktionen för taxeringsmyndigheterna torde
böra införas bestämmelse derom, att, om taxeringsnämnd, som

taxerar bolag eller person för inkomst af rörelse, förmenar
att beskattning för samma rörelse bör ega rum jemväl inom
annan utom distriktet belägen kommun, anmälan om förhållandet
med uppgift om påförd beskattning bör göras hos
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som det lärer åligga
att lemna erforderligt meddelande till vederbörande beskattningsmyndighet; vid

§ 27, att bevillningsberedningens förslag och protokoll, enligt
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt, böra pålandet
aflemnas till kronoombudet, som derigenom erhåller tillfälle
att före taxeringsnämndens sammanträde taga kännedom af
Jiandlingarne;

vid § 38, att protokollsföringen vid taxeringsnämndens sammanträde
å landet bör enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
åsigt åligga häradsskrifvaren, och kronofogden derifrån
befrias;

samt att förslaget om gemensam mantals- och taxeringslängd
skulle, om det godkändes, föranleda dertill att längden på många
ställen blefve så stor, att svårighet för dess transporterande och
begagnande komme att uppstå. Vid mantalsskrifningen kan ofta
förrättaren icke bedöma, huruvida personer, som införas i mantalslängden,
komma att påföras bevillning, och skulle förrättaren
följaktligen, enligt förslaget, böra i längden lemna erforderligt
utrymme för anteckning om bevillning, hvarigenom betydlig tillökning
i längdens omfång föranledes.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda,

Stormägtigste, Allernådigste Konung,

Eders Kongl. Maj:ts

underd ånigste och tropligtigste
tjenare och undersåtar

W. STRÅLE.

I. TörneUadh.

Stockholm i Landskontoret den 27 Januari 1882.

3:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Upsala län.

Underdånigt utlåtande.

Sedan den af Eders Kongl. Maj:t tillsatta Skatteregleringskomitén
under den 17 Augusti sistlidna år afgifvit underdånigt
förslag till förordning angående bevillning af fastighet och af
inkomst, samt Eders Kongl. Maj:t medelst nådig remiss den 7
påföljande Oktober anbefalt Eders Kongl. Maj:ts och rikets Kammarrätt
att öfver samma förslag infordra Öfverståthållareembetets
och Eders Kongl. Maj :ts Befallningshafvandes i länen underdåniga
utlåtanden samt dermed jemte eget underdånigt yttrande till
Eders Kongl. Maj:t inkomma, har Kongl. Kammarrätten genom
skrifvelse den 28 i sistnämnda månad anmodat Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande att underdånigt utlåtande öfver omförmälda
förslag afgifva senast den 1 instundande Februari.

Då Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till följd häraf,
efter den granskning af ifrågavarande förslag, som den vid årsskiftet
af trägna göromål strängt upptagna tiden medgifvit, nu
går att afgifva sitt underdåniga yttrande i ämnet, har det icke
kunnat undgå att i främsta rummet synas Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande anmärkningsvärdt, att, efter hvad komiténs
underdåniga skrifvelse tyckes antyda, komiténs pluralitet ansett
nu gällande bevillningsförordnings 2:dra artikel, hvars bestämmelser
eljest i tid och otid plägat klandras, tarfva de af nämnda
pluralitet föreslagna ändringar endast för det fall, att grundskatter
samt rustnings- och roteringsbesvär varda afskrifna. Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande delar väl så till vida denna
mening, att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hyser den
på temligen lång erfarenhet grundade öfvertygelse, att det icke
sa mycket är förändring i nu gällande bevillningsförordnings be -

stämmelser rörande skattskyldigheten, som erfordras för vinnande
af det mål med dessa bestämmelser åsyftas, eller åstadkommande
af en jemn och. rättvis beskattning, som fastmer en förstärkt kontroll
deröfver, att dessa bestämmelser verkligen efterlefvas. • Men,
detta oaktadt, och ehuru det väl torde böra antagas vara komiténs
mening, att dess förslag till förändrad beskattning å jordbruket
skulle förfalla, i händelse ofvanberörda förutsättning icke skulle
blifva verklighet, får Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande för
sin del förklara, det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
äfven för detta fall icke kan se någon våda, ledande till förhöjd
beskattning af jordbruksfastigheten, deruti, att, på sätt komitén i
förslagets lista paragraf hemstält, jemväl för jordbruksfastighet
bevillningen bestämmes att utgå med 5 öre för hvarje fulla 100
kronor af taxeringsvärdet.

Följden häraf skulle, såsom nämndt är, efter Eders Kongl.
Maj :ts Befallningshafvandes förmenande, icke blifva förhöjning i
bevillningen af dylik fastighet; ty är, enligt grunderna för nu
gällande bevillningsförordning, jordbruksfastigheten för det närvarande
rätteligen taxerad, efter beräkning af en, efter afdrag för
grundskatterna, behållen afkastning af 3 procent å det af fastigheten
representerade kapital, skulle, då ju jordbruksfastighetens
afkastning i sjelfva verket fortfarande är densamma, effekten af
ett sådant stadgande allenast blifva den, att fastighetskapitalet
ansåges gifva 2 procent högre afkastning än förut antagits, och
fastighetens taxeringsvärde följaktligen borde nedsättas med 40
procent. En fastighet, hvars afkastning beräknas till 3,000 kronor
och som enligt nu gällande bevillningsförordning rätteligen
taxeras till 100,000 kronor, skulle sålunda, derest berörda förslag
blefve lag, uppskattas till allenast 60,000 kronor — i båda fallen
med en bevillning af 30 kronor. En sådan förändring torde,
oberoende af alla förutsättningar, vara till fullo påkallad af redan
för handen varande förhållanden, då ju erfarenheten, snart
sagdt vid hvarje fastighets taxering, nogsamt utvisar, huruledes
numera egaren af jordbruksfastighet påräknar att af sitt i fastig -

heten nedlagda kapital draga fullt så hög vinst, som det, annorledes
placeradt, skulle lemna honom. Särskildt var den senaste
fastighetstaxeringen i detta län rik på dylika exempel. Den
stora godsegaren lika väl som egaren af en liten hemmansdel ansågo
sammanstämmande den behållna afkastningen af deras jord
icke böra beräknas till mindre än fem procent å jordvärdet, och
detta följaktligen i motsvarande mån nedsättas under hvad taxeringsmynheterna,
med iakttagande af grunderna för bevillningsförordningen,
föreslagit. Då härtill kommer, att en sådan förändring
skulle utjemna det nuvarande missförhållandet i beskattningen
af olika slag af fastighet, anser sig Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande ega goda skäl att tillstyrka komiténs i lista
paragrafen afgifna förslag till bevillning af fast egendom, äfven
för den händelse, att grundskatter samt rustning och rotering
icke varda afskrifna.

Deremot tror sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
för sin del icke böra instämma i komitépluralitetens förslag om
utgörande af bevillning för inkomst genom bedrifvande af jordbruksrörelse,
och det icke ens om ofvanberörda förutsättning skulle
varda uppfyld. Eders Kongl. Maj :ts Befallningshafvande är nemligen
fullkomligt öfvertygad derom, att en sådan bestämmelse
vore alldeles omöjlig att ens med någon grad af rättvisa och
billighet genomföra under de förhållanden, hvarunder jordbruksnäringen
för det närvarande bedrifves och sannolikt under en
ganska lång framtid kommer att bedrifvas här i riket, samt att
detta stadgande skulle vara mer än någon föreskrift i nu gällande
bevillningsförordning egnadt att framkalla missnöje och
klagomål öfver orättvis beskattning, och det säkerligen i de flesta
fall med stora skäl.

Huru billig och oskyldig en slik bestämmelse än vid första
påseendet kan synas vara, torde den dock vid tillämpningen visa
sig komma att leda till oupphörliga orättvisor och än mer aflägsna
det mål, dermed afsetts att uppnå, eller jemnhet i beskattningen,
då ju jordbruksrörelsen är mer än någon annan näring

beroende ej blott af individuela egenskaper hos dess idkare, utan
äfven, och väsentligen, af en mängd mer eller mindre tillfälliga,
delvis oberäkneliga yttre omständigheter, som, snart sagdt, omöjliggöra
fastställande af en något så när allmängiltig grund för
beräknande af den inkomst, som af denna rörelse vinnes. På samma
gång Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande derföre tror, att
det skulle vara både oklokt och obilligt att åsätta den jordbruksrörelse,
som består i bedrifvande af eget jordbruk, bevillning för
inkomst, har likväl Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke
någon invändning att göra emot den i 7 § mom. c föreslagna beskattning
för öfriga der uppräknade inkomster och förmåner af
jordbruksfastighet likasom af hyresinkomst af annan fastighet, i
den mån dessa inkomster öfverskjuta hvad genom fastighetsbevillningen
blifvit beskattadt.

Beträffande de utaf komitén föreslagna mindre förändringar i
nu gällande stadganden angående grunderna för inkomstens beräknande,
anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke
böra göra vidare anmärkning än i fråga om den medgifna rätten
till afdrag för ränta å lånt rörelsekapital, hvilken bestämmelse,
såsom orättvis, då den ju saknar motsvarighet vid beräknande af
andra skattskyldiges, till exempel löntagares, behållna inkomst,
samt synnerligen egnad att locka till oärlighet vid afgifvande af
uppgift härutinnan, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande för
sin del anser böra utgå.

Deremot anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande komiténs
förslag angående förhöjning af det bevillningsfria exsistensminimum,
om ock någon gång ledande till svårighet i tillämpningen,
dock vara af nutidens förhöjda lefnadskostnader högeligen påkalladt.

Då Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande nu öfvergår till
den del af komitéförslaget, som afhandlar taxeringsmyndigheternas
sammansättning och befogenhet, kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke återhålla det generela omdöme härom,
att, ehuru det vill synas, som om komiterade sträfvat efter att

tillfredsställa det känbara behofvet af förstärkt kontroll öfver bevillningsstadgans
rätta tillämpning, komitéförslaget dock, i Eders
Kongl. Maj:ts Befallningsbafvandes tanke, är mindre lyckligt härutinnan,
då ju enligt detsamma de förberedande taxeringsmyndigheterna,
der likväl den egentliga sak- och personkännedomen måste
anses vara starkast representerad, försvagats, så till vida att
deras arbetstid förkortats, medan den förstärkning komiterade trott
sig bereda medelst den föreslagna öfverskattenämnden samt det
återinförda stadgandet om rätt för Kammarrättens revision att
göra anmärkningar vid den af taxeringsmyndigheterna verkstälda
uppskattning af inkomst- och taxeringsvärden, torde vara, minst
sagdt, tvifvel underkastad.

Det synes ligga i öppen dag att, då, på sätt Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande nyss antydt, den närmaste personliga kännedomen
om de särskilda beskattningsföremålen ovilkorligen måste
förefinnas hos ledamöterna af bevillningsberedningarne och taxeringsnämnderna
i de särskilda orterna, beskattningen ock i det
allra väsentligaste måste stödja sig på dessa taxeringsmyndigheters
förslag. Bemödandet att tillfredsställa det kända behofvet
af ökad kontroll å bevillningsstadgans tillämpning hade derföre,
efter Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes förmenande,
bort gå i den rigtning, att man i möjligaste mån sökt göra sig
förvissad om, att dessa myndigheter lemna fullt tillförlitliga förslag,
i hvilket hänseende den förändring i bestämmelserna om
deras sammansättning må hända icke varit ur vägen, att, till förekommande
af allt för stor ensidighet dervid, länsstyrelserna erhållit
bemyndigande att utse en eller flera ledamöter i hvarje beredning
och taxeringsnämnd. I alla händelser kan dock det föreslagna
förkortandet af dessa taxeringsmyndigheters arbetstid på
intet vis vara egnadt att framkalla en bättre arbetsprodukt af
dem, desto mindre som, hvad särskildt bevillningsberedningarne
angår, om deras arbeten skola vara afslutade före den 15 Maj,
dervid näppeligen torde kunna päräknas biträde af de Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande underlydande tjensteman, hvilka ovil -

korligen måste anses vara de till ordförande i beredningarne
lämpligaste, nemligen kronofogdar ock häradsskrifvare. Enahanda
torde resultatet blifva af den föreslagna förändringen i nu gäl-,
lande föreskrifter rörande pröfningsnämnden. Tiden för dess sammanträde
har tillbakaflyttats till Augusti månad, med skärpt
föreskrift för kronans ombud derstädes om förberedande granskning
af taxeringshandlingarne, hvilka likväl icke, enligt förslaget,
behöfva vara för ombudet tillgängliga förr än under senare hälften
af Juli månad. Huru under denna knappt tillmätta tid en
sorgfällig beredning skall af bemälda, af tjenstegöromål strängt
upptagna kronoombud kunna medhinnas, torde städse komma att
förblifva en olöst gåta. Men följden häraf måste ock komma att
blifva den, att pröfningsnämndens åtgörande vid taxeringen varder
inskränkt till behandling af de i regeln fåtaliga personers
beskattningsförhållanden, hvilka vilja och medhinna att underställa
dem denna nämnds pröfning.

Detta försvagande af de trenne nämnda beskattningsmyndigheterna,
hvartill likväl af komiténs förslag i öfrigt ingen synlig
anledning kunnat uppletas, har komitén, på sätt ofvan nämnts,
sökt godtgöra med sitt nya förslag om eu öfverskattenämnd för
hela riket samt återinförande af befogenhet för Kammarrättens
revision att under kronoräkenskapernas granskning göra anmärkning
mot taxeringen.

Hvad först öfverskattenämnden beträffar, vill det förefalla
mer än besynnerligt, huru man af denna, enligt komiténs förslag,
så ytterst lösligt sammansatta myndighet skall, för så vidt den
betraktas i sin ena egenskap af ett slags gemensam taxeringsnämnd
för hela riket, kunna vänta en arbetsprodukt, för hvars
åstadkommande den första förutsättningen, en detaljerad och noggrann
personlig kännedom om de särskilda beskattningsföremålen,
i regeln torde komma att alldeles saknas. Och ser man hän på
dess af komitén gifna uppdrag att såsom sista instans i beskattningsmål
ersätta Kammarrätten, möter redan i dess oansvarighet
en osökt anledning till tvekan om denna institutions lämplighet

för detta uppdrag, hvarförutan de föreslagna bestämmelserna om
dess sammansättning och arbetssätt lemna bra ringa garanti derför,
att principfrågor i beskattning-smal varda, såsom sig bör, afgjorda
efter objektiva rättsgrunder, eller att den konseqvens och
kontinuitet i dylika måls behandling, man eger af en högsta instans
fordra, kan inom denna nämnd bevaras.

Då det förefaller mindre nödvändigt att till de trenne nuvarande
beskattningsnämnderna lägga ännu en, och då den föreslagna
öfverskattenämndens lämplighet att utgöra sista instans i
beskattningsmål på nyss anförda skäl måste åtminstone betviflas,
ser sig Eders Kongl. Maj :ts Befallningshafvande för den skull sakna
all anledning att i underdånighet tillstyrka de af komitépluraliteten
i detta hänseende föreslagna ändringar i nu gällande bevillningsförordning.

O O

Yidkommande åter förslaget om upphäfvande af den i sistberörda
förordnings 78 § gifna bestämmelsen, att under kronoräkenskapernas
granskning anmärkningar icke må göras emot de
taxerings- och inkomstbelopp, som beskattningskomitéerna faststält,
finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande detta förslag
icke vara så motiveradt, att berörda, högst välgrundade bestämmelse
kan anses böra på grund deraf borttagas, desto mindre
om de förberedande beskattningsnämnderna bibehållas vid den
dem för det närvarande tillmätta arbetstid, och i synnerhet derest
en förstärkt kontroll stadgas öfver deras sammansättning och arbetssätt.

Förutom de erinringar, Eders Kongl, Maj:ts Befallningshafvande
sålunda i underdånighet ansett sig böra göra emot vissa
delar af det ifrågavarande förslaget till förordning angående bevillning
af fast egendom och af inkomst, och i afseende å hvilka
erinringar Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som haft tillfälle,
snart sagdt, endast till antydande af sin mening, hufvudsakligen
ansluter sig till den af Herr Professoren Kydin afgifna reservation,
har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke trott
sig böra framställa några anmärkningar emot de öfriga mindre

väsentliga ändringar i nu gällande bevillningsförordning, som af
komitén föreslagits.

Upsala i Landskontoret den 31 Januari 1882.

A. HAMILTON.

Joh. Malmberg.

4:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Södermanlands län.

Underdånigt memorial.

Eders Kongl. Maj:t har behagat genom nådig remiss den 7
Oktober sistlidet år, meddelad Kammarrätten, anbefalla Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att inkomma med underdånigt
utlåtande öfver ett af Skatteregleringskomitén under den 17 nästlidne
Augusti afgifvet underdånigt förslag till förordning angående
bevillning af fastighet och af inkomst; och får Eders Kongl.
Majt:s Befallningshafvande, till åtlydnad af denna föreskrift, i
underdånighet anföra följande.

§ 1. Eörslaget att höja bevillningen för jordbruksfastighet
från nu utgående 3 öre per hundra kronor af värdet till likhet
med hvad som för närvarande utgår för andra fastigheter eller
5 öre, hvilket, med beräkning af fem procent i inkomst af jordbruksvärdet,
äfven motsvarar den bibehållna inkomstbevillningen
af en procent, synes leda till mera skenbar än verklig jemlikhet
i beskattningen, då komitén icke ansett sig böra taga hänsyn till
den minskning i inkomst af jordbruksfastighet, som ränta å fastigheten
vidlådande skuld medför, om hvars betydliga belopp de
officiela uppgifterna rörande beviljade och dödade inteckningar i

fast egendom lemnar upplysning till ledning för omdömet; hvaremot,
enligt komiterades förslag, idkare af handel, fabriker och
annan i § 7 d uppräknad näring och rörelse äro berättigade till
afdrag för ränta å allt i rörelsen begagnadt lånt kapital, med det
undantag endast, att gäld vidlåder sådan fastighet, som för fabriken
eller rörelsen begagnas (§ 9 mom. 2). Då det i slutet af nu
gällande instruktion för taxeringsförrättningarne är på goda, af
erfarenheten i allmänhet bekräftade skäl antaget, att behållna
medelafkastningen af jordegendom, sedan ränta å rörelsekapitalet
äfven afdragits, endast uppgår till 3 procent af taxeringsvärdet,
och följaktligen i missväxt och mindre goda år understiger denna
procent; då jordbrukaren är utsatt för täflan med de spanmålsproducerande
rika och fruktbara länderna, särdeles Ryssland och
Amerika, utan att åtnjuta något väsentligt skydd genom tullar,
under det en stor del af näringsidkarne äro hugnade med ett sådant
skydd; då det under sådana förhållanden endast blifver i
högst få fall, såsom ock herrar komiterade antydt, (sid. 72, 10:de
och följande raderna uppifrån i betänkandet) någon inkomst af
jordbruket att beskatta utöfver den, fastigketsbevillningen representerar,
och jordbrukaren sålunda blott sällan kan erhålla någon
lindring för utgifven ränta å lånt rörelsekapital ens till medgifne
(§ 9 mom. 2 b) 20 procent eller derunder af fastighetsvärdet;
så följer af allt detta, att jordbruksidkaren vid utgörandet
af sin bevillning skulle komma att i allmänhet icke åtnjuta något
slags afdrag för ränta å lånt kapital och ofta genom den åsätta
fastigketsbevillningen finge skatta för större behållen inkomst,
än den han verkligen åtnjuter, under det näringsidkaren (§ 7 d
l:o och 3:o) alltid får afdrag för lånt rörelsekapital, icke får
skatta för mer än sitt verkliga inkomstbelopp och endast i det
fallet erlägga fastigketsbevillning utöfver inkomsten å värdet af
densamma, då rörelsen antingen gått med förlust eller icke lemna!
behållning, motsvarande denna inkomst. Tages vidare i betraktande,
att enligt nådiga kungörelsen den 15 September 1863 de
numera bevillningen oftast flerdubbelt öfverstigande kommunal Utlät.

ang. hevilln. af fast egend. och inkomst. 3

utskylderna*) blifvit för jordbruksfastighet till dubbelt belopp
förhöjda och utgå med 20 fyrk på bevillningskronan, men för annan
fastighet och annat beskattningsföremål med endast 10 fyrk för
bevillningskronan efter II Art. Bevillningsstadgan, så skulle genom
bifall till konriterades förevarande förslag äfven en väsentlig
förhöjning i jordbrukarens afgifter till kommunen uppstå, medan
öfrige skattskyldige deri bereddes en motsvarande minskning.

Hvad beträffar andra fastigheter, för hvilka komiterade bibehållit
nu utgående bevillning, 5 öre per 100 kronor af värdet,är
det med dem väl enahanda förhållande, eller att intecknade
skulder äfven vidlåda dessa, utan att egarne äro tillagde någon
rätt till afdrag i bevillningen för den minskning i inkomst räntan
å dessa skulder medför, men det torde dock kunna för gifvet
antagas, att dessa fastigheter i medeltal lemna åtminstone 5 procent
af värdet i behållning, och de äro i kommunalafgifter likstälda
med andra beskattningsföremål, hvarförutan något allmännare
yrkande om förändring i dessa fastigheters beskattning ej
heller är framstäldt; hvarföre ock Eders Kongl. Maj :ts Befallningshafvande,
äfven med hänsyn till ofvan anmärkta, särskildt för
jordbruket missgynnande förhållanden, icke anser skäl förekomma,
som böra föranleda till någon ändring i den af komiterade bibehållna
beskattningsgrunden.

I sammanhang härmed torde den af komiterade i § 7 c föreslagna
inkomstbevillning af jordbruks- och annan fastighet, till
så stor del, »som öfver stiger ett belopp af fem för hundra af
taxeringsvärdet, hvilket belopp anses vara genom fastighetsbevill *)

Att kommunalutskylderna i en del landsförsamlingar tillvuxit ganska betydligt,
derpå torde exempelvis få anföras Hjula socken inom länet, der, enligt
senaste länskalender, dessa utskylder uppgå till 95 öre per fyrk eller 19 gånger
bevillningskronan för jordbruksfastighet och till 60 öre per fyrk eller 6 gånger
samma krona för andra beskattningsföremål. Skulle förslaget varda antaget,
blefve sistnämnda slag af skattskyldige befriade med mer än ''/3 af det på
dem nu belöpande kommunalutskyldsbeloppet, som komme att öfvertagas af jordinnehafvarne;
men blefve åter grunden för utgörande af dessa utskylder likstäld,
inträffade åter, att jordbruksfastighetsegarne finge lindring i dessa utskylder, till
tunga för öfrige skattskyldige.

ning beskattadt», böra närmare tagas i betraktande. Enligt den
i § 3 föreslagna bestämmelse skall fast egendom uppskattas för
3 år i sänder till sitt verkliga värde, med ledning af köpeafhandlingar,
arrende- eller byresafgifter, brand- och hypoteksvärderingar
samt öfriga om hvarje särskild egendoms storlek, beskaffenhet
och afkastning erhållna uppgifter. Häraf följer ovedersägligen,
att värderingen ytterst hvilar på en medelberäkning af å ena
sidan inkomster och å andra sidan utgifter för de med egendomens
skötsel erforderliga arbeten, underhåll af nödiga byggnader och
inventarier, grundskatter m. m., samt att behållningen, följaktligen
äfven grundad å medelförhållanden och värden, kapitaliserad, utgör
nämnda värde. Den bevillning, som för detta värde utgår,
motsvarar således den behållna inkomsten af fastighet, såsom äldre
skatteförfattningar benämna, i ond och god tid. Att nu i goda
år belägga särskild skatt å det uppkomna öfverskottet kan icke
vara rättsenligt, då under svåra år, när inkomsten understiger
medelberäkningen, motsvarande afdrag ej är medgifvet; och förslaget
i detta fall är jemförligt dermed, om de ständiga tiondesättningarne
skolat grundas derpå, att jordegarne i goda år fått
betala tionde efter skyl, men i medelmåttiga och missväxtår efter
det stadgade medelbeloppet; under hvilket förhållande sådana
tiondesättningar säkerligen icke kommit till stånd.

Af det anförda torde dock böra följa, att jordbruksalstrens
förädling utöfver vanliga förhållandet, och den deraf uppkomna
särskilda vinst, bör beskattas såsom inkomst, och torde det vara
nödigt, att instruktionen ej saknar hänvisning dertill. Sålunda
torde produkternas förädling för försäljning genom mejerier,
qvarn- och grynverk, bagerier, bryggerier, idkande af ladugårdsskötsel.
i hvad den grundas på köpta foderämnen m. m., böra påföras
särskild inkomstskatt.

En fråga som står i sammanhang härmed är beskattning af
det kapital, som finnes nedlagdt i kreatur, redskap och andra
inventarier, eller förlaget vid jordbruksfastighet, hvilket enligt 1
§ i instruktionen ej må tagas i beräkning vid fastighetsvärdets

bestämmande. Det kan ej bestridas, att detta kapital bör antagas
lemna inkomst och sålunda äfven underkastas beskattning, men
härvid torde de praktiska svårigheterna ej få förbises. Att grunda
taxeringen på en speciel beräkning af denna inkomst i hvarje
fall låter svårligen utföra sig och blefve med hänsyn till de
många små brukningsdelarne i allt fall för mycket tidsödande
för beskattningsnämnderna. Det återstår derföre endast den utvägen,
att detta kapital, såsom komiterade i § 9 antydt, bestämdes
till viss procent af taxeringsvärdet å fastighetens taxeringsvärde,
med tillägg af särskildt värde å de i 3 § af instruktionen
omförmälda grundskatter, hvilka naturligtvis ej medföra minskning
i rörelsekapitalet, ehuru de verka nedsättning i fastighetens
taxeringsvärde. Upptoges denna procent till sä hög siffra som
20, och antoges afdraget för skuld, § 9 mom. 2 b, till allenast
ungefär */3 af det hela, kunde en ökad inkomst för staten af
omkring 140,000 kronor årligen påräknas; men det kan dock med
fog ifrågasättas, om denna inkomst motsvarade allt det ökade
arbete med uträkning, debitering och redovisning, bestyrkande och
bestämmande af berörda afdrag, svårigheten att finna grund för
öfverskattemyndighet vid åsättande af ett sådant afdrag, i händelse
taxeringsvärdet af samma Händighet höjes, m. fl. olägenheter,
oafsedt de förut anmärkta ogynsamma förhållanden, som
för landtbruket i allmänhet förefinnas.

§ 7 d 1:0. Hit torde såväl från e) böra öfverflyttas försäljning
af skog, som ock tillägg göras för ej omförmäld försäljning
af torf.

§ 7 mom. e. Det torde vara nödigt, att i afseende å ecklesiastika
befattningar hänvisning lemnas till Eders Kong! Maj:ts
nådiga bref den 18 November 1881, på det nödig enhet vid
taxeringen af löneinkomsterna för denna stat må vinnas.

§ 11. Erfarenheten har visat, att en under löpande taxeringsåret
utnämnd, äfvensom till högre grad befordrad eller transporterad
embets- eller tjensteman samt betjening ofta ej blifvit påförd
bevillning för den derigenom vunna nya eller tillökade lönen

dels i följd af bristande kännedom om den befordrades mantalsskrifningsort,
dels ock derföre att befordran egt rum efter taxeringsförrättningarnes
afslutande. Då dessa omständigheter emellertid
ej böra medföra befrielse från bevillingsafgiftens erläggande,
synes det vara nödigt, att föreskrift i frågan meddelades, och att
sådan inrymdes under § 10.

§ 16 mom. 3. Näst efter ordet uppgift torde böra tilläggas:
för hvarje kommun upprättad å delegarnes etc.

§ 25. Det är nödigt, att 10 § i gällande nådiga förordning
om mantals- och skattskrifningarnes förrättande varder förändrad,
så att den ej står i motsägelse till det föreslagna stadgandet om
tiden för afiemnandet till bevillningsberedningens ordförande af
mantals- och taxeringslängden för året, »den förra i föreskrifven
tid och ordning granskad».

§ 26. Stadgandet så väl i sista mom. af denna § som i 43 §
om skyldighet för ledamot i berednings- och taxeringsnämnd
att afträda, då fråga om egen bevillningsskyldighet förekommer,
torde böra utsträckas äfven till ledamot i pröfnings- och öfverskattenämnd,
samt erhålla plats under titeln: allmänna bestämmelser,
möjligen § 69.

§ 29. Då erfarenheten visat, att afsägelse af ordförandeskap
i bevillningsberedning allt oftare börjar ske, torde stadgandet,
att laga skäl för en sådan afsägelse må utgöras af 2:ne nästföregångna
års innehaf af ett sådant uppdrag, böra utgå, emedan
svårighet att erhålla lämplig ordförande eljest stundom torde
uppstå.

§§ 33, 38. Orden »må kunna» och »att kunna» i 7:de och
2:dra raderna uppifrån torde böra utbytas mot ordet: skola, såsom
stående i närmare öfverensstämmelse med § 39.

§ 35, jemförd med §§ 21 och 22. Så vidt afsigten med den
föreslagna förändringen i stadgandet om antalet ledamöter i berednings-
och taxeringsnämnden varit den, att om ett beredningsdistrikt
utgöres af 2:ne kommuner, 2 ledamöter i beredningen utväljas
af hvarje kommun, men om det består af 3 eller 4 kom -

muner, 1 ledamot från hvarje kommun, och att ej flera än 4
kommuner må förenas till ett beredningsdistrikt, torde sådant
böra närmare bestämmas; hvarjemte olägenheterna af allt för
stort antal ledamöter i en taxeringsnämnd framhållas.

§ 52. Något antagligt skäl till ändring af nu gällande föreskrift
synes ej vara anfördt.

§ 55. Enär landskamrerarne med afseende å mängden af
dem åliggande öfriga vigtiga embetsgöromål sakna tid att sjelfve
upprätta de särskilda längder, som enligt § 56 skola uppgöras
öfver de af pröfningsnämnderna vidtagna, ofta rätt omfattande,
såsom hela kommuner, taxeringsdistrikt eller fögderier stundom
rörande förändringar i taxeringsverket, torde tillägg till denna §
göras derom, att till upprättande under landskamrerarens tillsyn
af dessa längder må förordnas en eller flere personer, allt som
det må erfordras, med afseende å den korta tid, som i mom. 2 §
56 finnes bestämd för fullgörande af detta åliggande.

§ 62. Slutmeningen i b) torde, för att ej föranleda till misstjMning,
böra lyda: förordna om ny uppskattning, vid nästsammanträdande
beskattningsnämnder, af den fasta egendomen inom
taxeringsområdet, utan afvaktan af den i § 3 mom. 3 stadgade
allmänna omtaxering af fastighet för tre år.

I fråga om organisationen af öfverskattenämnden har Eders
Kongl. Maj :ts Befallningshafvande funnit sig af vunnen erfarenhet
böra modificera sin uti underdånigt utlåtande den 6 Oktober 1877
derom yttrade mening i den syftning, som en af herrar ledamöter
i komitén, Grefve G. Sparre uttalat, men vidhåller dock sin åsigt
om nödvändigheten, att klagan öfver nämndens beslut må hos
Eders Kongl. Maj:t kunna i underdånighet föras.

Svårigheten att kunna rätt bedöma de besvär, som hos
taxeringsmyndigheterna anmälas öfver beloppet af handlandes,
fabriksarbetares och andra i 7 § uppräknade rörelseidkares äfvensom
kapitalisters beskattningsbara inkomst, har i alla tider visat
sig vara synnerligen stor. De ofta mycket summariska utdrag af
den klagandes räkenskaper, som blifva företedda, äro stundom

mera vilseledande för pröfningen, än till rättelse för densamma,
emedan det ytterst beror på, huruvida räkenskaperna äro upprättade
med hänsyn till taxeringen, eller, hvilket torde vara det
vanligaste, uppgjorda efter helt andra syften; och icke sällan
föras bland utgifter sådana poster, som tillhöra hushållets eller
kapitalets konto, många andra afvikelser att nu ej omförmäla.
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande har trott, att denna
svårighet skulle i icke ringa mån kunna un danrödjas, om pröfningsnämnden
finge sig uppdraget att inom länet, å i mån af rörelsens
omfång erforderligt antal ställen, utse 2:ne för rättrådighet, skicklighet
och insigter i bokföring samt taxeringsväsendet kände män,
som hade till åliggande att genomse hans räkenskaper samt göra
en specielare uträkning, med ledning af desamma, öfver hans
beskattningsbara inkomst, hvilken uträkning den klagande hade
att vid sina besvär , foga. Desse personer borde i afseende å
hemlighållandet af den skattskyldiges affärsförhållanden tillförbindas
samma åliggande, som enligt § 69 mom. 2 gäller för ledamot
af beredning och annan nämnd.

Mot det framstälda förslaget att sammanföra mantals- och
taxeringslängderna har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
ej något att erinra, men för den händelse stadgandet i 82 § af
nu gällande bevillningsstadga skall bibehållas, att endast en debetsedel
får utfärdas för de, skattskyldige inom samma taxeringsdistrikt
åliggande bevillningsafgifter, är det nödigt att samman -föring af den skattskyldiges alla egendomar inom hvarje socken
sker, hvilket dock torde kunna lämpligen ega rum efter slutet
af mantals- och taxeringslängden, derom i formuläret i så fall
hänvisning lärer lemnas.

Nyköping i Landskontoret den 6 April 1882.

G. LA G-EBBJELKE.

Johan Lagerbjelke.

5:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Östergötlands län.

Underdånigste memorial.

Till följd af Eders Kongl. Maj:ts och rikets Kammarrätts
anmodan i skrifvelse den 28 sistlidne Oktober får Landshöfdingeembetet
underdånigst härmed afgifva utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs
underdåniga förslag till förordning angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst.

Hvad först angår förslaget derom, att bevillning skall utgå
från jordbruksfastighet både för uppskattade värdet derå med fem
öre för hundra och för behållna inkomsten deraf med en procent,
så, och då visshet om rätta beloppet af en sådan inkomst ej ens
närmelsevis lärer stå att vinna, hänsluter sig Landshöfdingeembetet
fullständigt till Herr Landshöfdingen, Kommendören R.
De la Gfardies reservation och deraf följaktiga förslag i denna
del; och beträffande komiténs förslag i öfrigt tillåter sig Landshöfdingeembetet
deremot allenast erinra:

att, enär verkliga värdet åtminstone å jordbruksfastighet hvarken
genom föreslagna utredningar eller annorledes kan träffas,
orden »sitt verkliga» i förslagets 3 § lämpligen torde böra utbytas
mot »sitt af beskattningsnämnderna ansedda rätta värde»;

att, till åstadkommande af reda och ordning vid de uti §§ 37
och 52 omförmälda ordförandeval, i samma §§ torde få inflyta
föreskrifter, att dessa val förrättas af kronoombuden;

att häradsallmänning ar, enär föreställningen derom, att de
förmåner, som från dessa lägenheter härflyta, tagas i beräkning
vid uppskattning af deri delaktiga hemman, i verkligheten och i
allmänhet ej eger rum, torde böra såsom en ganska väsentlig
egendom för bevillning åsättas särskilda värden och för sådant
ändamål upptagas i förslagets 5 §; samt

att, på de i Herr Professoren m. m. H. L. Rydins reservation
utvecklade skäl, 19 § i förslaget måtte till möjliggörande af en

rättvis inkomstbeskattning ändras derhän, att sjelfdeklaration blir
obligatorisk.

Linköpings slott i Landskontoret den 1 Februari 1882.

På Landshöfdingeembetets vägnar:

Adolf Wallenberg. IV. H. Joachimson.

6:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i

län.

Underdånigt utlåtande.

Grenom Eders Kongl. Maj:ts och rikets Kammarrätt anbefald
att afgifva underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs
den 17 Augusti nästlidet år afgifna förslag till förordning angående
bevillning af fastighet och af inkomst, får Landshöfdingeembetet
underdånigst anföra följande.

Ifrågavarande förslag afviker från nu gällande bevillningsförordning
endast i några hufvudpunkter. nemligen med afseende
å införandet af inkomstbevillning för vinst å jordbruksnäring,
höjandet af det så kallade existensminimum eller de lägsta årsinkomster,
för hvilka befrielse eller minskning i bevillningen bör
ega rum, samt antagandet af en öfverskattenämnd, såsom sista
instans för bevillningsmålens behandling. Öfriga af komitén föreslagna
förändringar i redaktionen af stadgandena samt ordningen
dem emellan m. m. torde i allmänhet vara af mindre vigt och
derföre icke behöfva särskildt behandlas. Såsom yttrande öfver
ifrågavarande förslag vore det må hända tillräckligt att åberopa
Professor Rydins vid detsamma fogade reservation, ty deruti äro
såväl feleu i nu gällande bevillningsförordnings stadganden, hvilka
af komiterade hufvudsakligen bibehållits, tydligt uppvisade, som
jemväl stafven bruten öfver de af komiterade införda förändrin -

garne. I det Landshöfdingeembetet sålunda vill biträda berörda
reservation, anser sig Landshöfdingeembetet likväl med afseende
å det nya i komiterades förslag böra yttra några ord.

Främst bland detta nya kommer i ordningen införandet af
inkomst,bevillning för vinst af jordbruksrörelse. Landshöfdingeembetet
har icke kunnat rätt fatta motiven härför. Ty, om man
ock erkänner inkonseqvensen deraf, att jordbruket utgör fastighetsbevillning,
och öfriga beskattningsföremål inkomstbevillning, i
stället för att alla beskattningsföremål borde utgöra ren inkomstskatt,
så lärer likväl denna inkonseqvens icke minskas genom
den af komiterade föreslagna kombinerade beskattningen a jordbruksnäringen.
Snarare torde inkonseqvensen derigenom ökas,
hvarföre Landshöfdingeembetet för sin del instämmer i den af
flere reservanter emot ifrågavarande beskattningssätt inlagda gensaga,
helst Landshöfdingeembetet hyser den öfvertygelsen, att,
om någon bevillning för inkomst af jordbruksnäringen skulle
vinnas, densamma dock blefve så försvinnande liten, att det med
dess påförande så väl för taxeringsmyndigheterna som de skattskyldige
förenade trassel och besvär icke i någon nämnvärd man
godtgjordes. Let torde få antagas att det hufvudsakliga skäl,
som bestämt komiterades flertal till föreslående af ifrågavarande
beskattning af vinsten å jordbruksnäringen, varit samma flertals
önskan att gifva hopp om åtminstone någon ersättning för det af
komiterade för det nya förslagets antagande förutsatta vilkor, att
grundskatter samt rustnings- och roteringsbesvär varda afskrifna.
Ty den förhöjning i beskattningen å fastighet, som åstadkommes
genom bevillningens ökande från 3 till 5 öre, torde, äfven högt
beräknad till 400,000 kronor, utgöra allt för ringa ersättning för
afskrifningen af en årlig statsinkomst på 10,000,000 kronor. Då
dertill kom me att, för åstadkommande af denna förhöjning i
fastighetsbevillningen, så väl det vanliga frälset, som för närvarande
icke är betungadt med någon grundskatt, som det ypperliga
frälset, hvilket hvarken utgör grundskatt eller rotering,
skulle dertill bidraga, så torde den ersättning, som den nu egent -

ligen onererade jorden skulle utgifva för de ofantliga lättnader,
afskrifningen medförde, blifva försvinnande ringa. Derest komiterades
flertal verkligen hade önskat att för den förutsatta afskrifningen
bereda någon ersättning, hvilken, på samma gång den
lemnade statsverket nämnvärd inkomst, jemväl icke hårdare betungade
den nu privilegierade jorden, så hade väl komiterade
bort föreslå, att fastighetsbevillningen blifvit förhöjd till flera gånger
inkomstbevillningens belopp, samt att den privilegierade jorden
för den densamma drabbande värdeminskningen på lämpligt sätt
erhölle ersättning. Men det synes, som komiterade icke fästat
någon vigt derpå, att statsverket erhölle någon som helst ersättning
för den ifrågasatta afskrifningen, ty komiterade yttra i motiven
till § 71 mom. 1: »att det för komitén varit omöjligt att
med någon högre grad af sannolikhet utreda, huru vida allmänna
bevillningens afkastning, under tillämpning af de i förordningen
föreslagna nya bestämmelser, kunde tänkas i betydligare mån
blifva ökad eller minskad». Det måste förefalla anmärkningsvärdt,
att komiterade ansett sig kunna såsom vilkor för den föreslagna
nya bevillningsförordningens antagande förutsätta en afskrifning
af statsinkomst till belopp af 10 millioner kronor årligen,
på samma gång komiterade lemnat outredt, hvad resultat den nya
förordningen skulle lemna, ja till och med ansett det möjligt, att
bevillningens afkastning skulle varda i betydligare mån minskad.
För sin del vågar Landshöfdingeembetet tro, att en fullständig
utredning med afseende på de resultat, som de nya bestämmelserna
må tänkas medföra, måste förutgå, innan de af komiterade
förutsatta afskrifningar kunna tagas i öfvervägande.

Det andra i ordningen af komiténs från gamla bevillningsförordningen
afvikande vigtigare förslag rörer höjningen af det
så kallade existensminimum samt utsträckta lindringar i bevillningen
upp till en viss gräns. Landshöfdingeembetet anser för
sin del det af komitén i detta afseende framstälda förslag synnerligen
otillfredsställande, bland annat på den grund, att många
skattskyldige, som nu hafva rättighet att deltaga i beslut om

kommunala angelägenheter, skulle i följd af de nya bestämmelserna
blifva beröfvade denna rättighet. Rigtigare synes väl
hafva varit, om de lägst taxerade hade fatt erlägga bevillning
efter en ringare procent än högre taxerade, eller, med andra ord,
att ett så kalladt progressivt beskattningssätt med modifikationer
för olika boningsplatser hade införts. Då emellertid dessa af
komitén föreslagna bestämmelser stå i närmaste sammanhang med
den af komiterade uttalade sats, »att skatteförmågan vore proportionel
till inkomstbeloppen och lika stor för all inkomst åt
hvad art den än månde vara», hvilken sats blifvit af Herr Hedin
och Professor Rydin i deras reservationer fullständigt gendrifven,
så anser Landshöfdingeembetet komiténs förslag i denna del icke
erfordra något vidare yttrande.

Slutligen kommer, bland det af komitén framstapla nya, förslaget
om en öfverskattenämnd såsom sista instansen för beviilningsmalens
behandling, för hvars inrättande komitén ansett mänga
och betydande skäl tala. Professor Rydin har emellertid i sin
reservation visat, att dessa skäl näppeligen tala en närmare
granskning. Minst lycklig synes komitén hafva varit med afseende
å öfverskattenämndens tillsättning, i det Riksdagen deruti
inblandats. För denna Riksdagens inblandning hafva komiterade
icke anfört något skäl, hvarken i den allmänna eller speciela
motiveringen. Landshöfdingeembetet är sålunda icke i tillfälle att
bedöma, hvad som förmått komiterade till detta förslag, hvilket
skulle gifva Riksdagen tillfälle till indirekt deltagande i sjelfva
uppskattningen eller taxeringen, hvilken dock hittills betraktats
såsom en hufvudsakligen kommunal och administrativ angelägenhet,
men nu skulle föras in på det politiska området. Men Landshöfdingeembetet
skulle icke tveka att tillstyrka antagandet af
den så kallade öfverskattenämnden, med någon modifikation i dess
sammansättning, om blott utsigt funnes, att nämnden skulle kunna
motsvara de förväntningar, som komiterade dervid fästat. Komiterade
synas nemligen hafva trott, att nämnden genom de deruti
från hvarje län eller pröfningsnämnds distrikt deltagande tvenne

7:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kronobergs län.

Underdånigste memorial.

Enligt föreskrift åligger det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att afgifva underdånigt utlåtande öfver det af utsedde
komiterade uppgjorda förslag till ny förordning angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst, och får Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande af sådan anledning underdånigst anföra följande.

Utan att företaga någon genomgående granskning af ifrågavarande
förslag i dess helhet, har det synts Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande tillräckligt att uttala sitt omdöme rörande
de väsentligaste förändringar, komiterade föreslagit i den nu
gällande bevillningsstadgan, nemligen:

l:o att bevillningen för jordbruksfastighet skall höjas från 3
till 5 öre för hvarje hundratal af taxeringsvärdet;

2:o att bevillning skall erläggas för inkomst af jordbruksnäring;
samt

3:o att besvär i taxeringsfrågor skola i sista instansen upptagas
och afgöras af en så kallad öfverskattenämnd.

Hvad de två första förändringarne angår, anser Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande desamma vara påkallade af rättvisa
och billighet mot öfriga skattskyldiga samhällsklasser; men i afseende
å sättet för inkomstbevillningens utgörande kan Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke dela komiterades åsigt,
utan instämmer uti det af komiténs ordförande i afgifven reservation
framstälda förslag om en viss procent af jordbruksfastighetens
taxeringsvärde. Komiterades förslag rörande omförmälda
bevillning är, fastän principielt rigtigt, praktiskt outförbart, såsom
i åberopade reservation ådagalagts. JDet skulle jemväl betinga
så stor tidsuppoffring af beredningsnämndernas ordförande, hvilka

ledamöter skulle komma i besittning af både lokalkännedom och
sakkunskap. Men för detta ändamåls vinnande borde i nämnden
deltaga åtminstone en ledamot för hvarje socken. Ty redan hos
pröfningskomitén inträffar i de allra flesta fall, oaktadt emellan
20—30 personer från länets skilda delar deruti deltaga, att sakkännedom
brister, och att klagomålen öfver taxeringsförrättningarne
derföre måste afgöras slumpvis, så vida icke den klagande
varit nog försigtig att förbereda någon ledamot i pröfningskomitén
på besvären. Deraf skall lätt inses, att inom öfverskattenämnden,
hvarest endast finnas tvenne ledamöter från hvarje län, annan
kännedom af beskattningsmålen än den, som vinnes. af sj elfva
besvärshandlingarne, kommer att helt och hållet saknas. Komiténs
hopp, att öfverskattenämnden på grund af lokalkännedom och
sakkunskap skulle kunna sjelfständigt ingripa för vinnande af
jemlik och rättvis beskattning, torde sålunda blifva fullkomligt
illusoriskt. Af samma anledning torde öfverskattenämnden ej
heller kunna blifva en jury, ty härtill fordras just lokalkännedom
och sakkunskap. Nämnden blefve sålunda inskränkt till rolen af
en domstol i samma mening som Kammarrätten, men säkerligen
en mycket sämre sådan, ty de fleste af dess medlemmar saknade
helt natuxfligt de formela insigter, som erfordras vid målens behandling.
Om den så kallade öfverskattenämndens olämplighet i
öfrigt anser sig Landshöfdingeembetet böra åberopa Professor
Rydins reservation.

På grund af hvad Landshöfdingeembetet sålunda anfört, får
Landshöfdingeembetet underdånigst tillkännagifva, att Landshöfdingeembetet
anser komiténs förslag i dess hufvudpunkter så
otillfredsställande, att ny bevillningsförordning icke torde derpå
böra grundas.

Jönköping i Landskontoret den 30 Januari 1882.

Landshöfdingeembetet:

A. H. Bagge.

G. H. Gasslander.

det obehagliga bestyret att efterforska hvarje jordbrukares behållna
inkomst i främsta rummet ålåge, att den godtgörelse från
det allmännas sida, dem skäligen borde tillkomma, blefve särdeles
betydlig, utan att på den korta tid, som för hvarje år är tillmätt
åt bevillningsberedningen, något tillfredsställande resultat erhölles,
helst de flesta hemmansegare icke sjelfva hafva reda på den
vinst, deras jord lemnar. Jemväl torde böra bemärkas, att Kronobergs
läns jordbrukande allmoge utgöres till större delen af
egare till 1/4 och V8 hemmanslotter och derunder, och att den
beskattningsbara inkomsten af dessas jordbruk, så vidt den kunde
utrönas, åtminstone för flertalet, komme att falla inom det föreslagna
existensminimibeloppet 500 kronor, i följd hvaraf, derest
grundskatterna afskrifvas, bemälda hemmansegare blefve befriade
icke allenast från grundskatten: utan äfven från den bevillning,
som skulle utgöra ersättning till statsverket för afskrifningen.

Beträffande den af komiterade föreslagna öfverskattenämnden,
så kan Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande icke firma,
hvarföre en ny, kostsam beskattningsmyndighet skulle inrättas för
att afgöra de till antalet jemförelsevis få frågor rörande bevillningen,
som nu dragas under Kong! Kammarrättens pröfning
Visserligen kan icke sistnämnda myndighet i alla frågor, söm
röra beloppet af den inkomst, för hvilken bevillning bör erläggas,
ega erforderlig kännedom — den eger dock stöd af infordrade
yttranden i hvarje fråga från vederbörande kronoombud och den
utredning, som dervid lemnas —; men enahanda brist skulle äfven
komma att vidlåda öfverskattenämnden, alldenstund det icke
är troligt eller ens möjligt, att de två personer, hvilka enligt
förslaget skulle af hvarje pröfningsnämnd utses att, på statens
bekostnad, i berörda nämnd inträda under behandlingen och afgörande!
af taxeringsfrågor, som förut handlagts af den pröfningsnämnd,
af hvilken de äro valda, kunna med sakkännedom yttra
sig. Eör öfrigt antaga beskattningsärendena, sedan de passerat
berednings-, taxerings- och pröfningsnämnderna, hvarest, i saknad
af exakta uppgifter från de skattskyldige, en viss godtycklighet

ej kan undvikas, egenskapen af rättsfrågor, som slutligen böra
afgöras med stöd af gällande lag och förebragt bevisning, men
icke på subjektiva eller godtyckliga grunder. Ofverskattenämnden,
med den sammansättning som föreslagits och den politiska
anstrykning den derföre skulle erhålla, torde icke kunna uppfylla
de anspråk man uppställer på en rättskipande myndighet,
utan torde ett statens embetsverk, såsom för närvarande Kammarrätten,
må hända med någon lämplig förstärkning, bättre egna sig
för opartisk, lagenlig behandling af ifrågavarande ärenden. Icke
heller lära taxeringsnämnderna i orterna, hvilka »efter bästa förstånd,
på heder och samvete», med afseende å lokala förhållanden,
verkstält sina uppskattningar, anse sig skyldiga att frångå fattade
beslut, äfven om öfverskattenämnden funne sig befogad att
förordna om ny uppskattning af fast egendom. Och hvad blefve
följden om så skedde, eller att en orts taxeringsmyndigheter lemnade
öfverskattenämndens beslut om ny uppskattning utan annat
afseende, än att de uttalade sitt vidhållande af de förra åtgärderna
?

Med anledning dels af komiterades omförmälande, å sidan 73,
att det stundom lär vid granskning af kronoräkenskaperna uppdagats
origtigketer derutinnan, »att en eller annan skattskyldig
antingen alldeles icke eller ock till mindre belopp än som enligt
tillgängliga officiela handlingar vederbort påförts bevillning» och
dels af komiterades i sammanhang dermed fälda yttrande: »Här
är onekligen tillfälle för en öfverskattenämnd att ingripa», torde
det icke anses olämpligt framhålla det nogsamt kända förhållandet,
att många, om ej de flesta, affärsmän samt industri- och näringsidkare
antagligen utgöra lägre bevillning, än som vederbort,
derföre att tillförlitlig kännedom om deras verkliga inkomster
icke kunnat af beskattningsmyndigheterna vinnas, äfvensom att
de anmärkta tillfälliga origtigheterna, hvilka dock kunna rättas,
blifva obetydligheter, jemförda med sistnämnda förhållande, kvilket
är af permanent beskaffenhet, utan att något ingripande ens
af en öfverskattenämnd lär kunna föranleda rättelse.

Enligt förslagets 7 § mom. d l:o skall inkomst utgöras,
bland annat, för penningerörelse, ock i § 10 uppräknas de verk
och inrättningar med flera, som skola vara frikallade från utgörande
af inkomstbevillning; men då hypoteksföreningar, hvilka
drifva en särdeles omfattande och vinstgifvande penningerörelse,
icke omförmälas hvarken i nu gällande bevillningsstadga eller
berörda förslag bland de bevillningsskyldige eller de bevillningsfrie,
synes bevillningsstadgan, som utgör den lag, hvarefter all
bevillningsbeskattning skall ske, böra upptaga något stadgande i
ena eller andra afseendet rörande nämnda penningeförvaltande
inrättningar.

Yexiö i Landskontoret den 31 Januari 1882.

På Landshöfdingeembetets vägnar:

C. A. Holmberg. E. J. Hagman.

8:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kalmar län.

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Till åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts nådiga befallning i
remiss den 7 nästlidne Oktober, som genom Eders Kongl. Maj:ts
och rikets Kammarrätts skrifvelse den 28 i samma månad blifvit
Länsstyrelsen meddelad, får Länsstyrelsen afgifva underdånigt
utlåtande öfver den s. k. Skatteregleringskomiténs den 17
nästförutgångne Augusti daterade förslag till förordning angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst.

Länsstyrelsen tillåter sig härvid underdånigst till en början
åberopa hvad i dess den 19 Juli 1877 afgifna underdåniga utlåtande
öfver den Förberedande Skattejemkningskomiténs förslag i
fråga om bevillningstaxeringen är anfördt beträffande angelägen Utlåt.

ang. bevilln. af fast egend. och inkomst. 4

heten deraf, att icke, samtidigt med försök att genom förändrade
stadganden rörande ordningen och sättet för taxeringsmyndigheternas
verksamhet åstadkomma en mera jemlik och rättvis taxering
än hittills uppnåtts, tillika och innan någon erfarenhet vunnits
om framgången af dessa försök, företaga sig att flerdubbla
det skattebelopp, som utgår i form af allmän bevillning. En
sådan betänksamhet synes emellertid Skatteregleringskomitén icke
anse nödig, enär komitén i främsta rummet förutsatt, att grundskatterna
samt rustnings- och roteringsbesväret skola afskrifvas,
utan att dervid ens uppgifvits, i hvilken mån statsverkets förlust
genom sådan afskrifning skulle kunna ersättas på annat sätt än
genom ökad allmän bevillning. Väl antager komitén, att någon
del af nämnda onera — huru stor del, är icke utredt — skulle
komma att kompenseras genom den ökade bevillning, som enligt
komiténs förslag borde erläggas af egare och innehafvare af jordbruksfastigheter
; men upplysning saknas, till hvilken grad andra
bevillningsskyldiga skatteföremål komme att betungas med godtgörelse
af statens förlust genom afskrifningen. Att bygga en
sådan beräkning på grundvalen af de nuvarande förhållandena
torde för öfrigt vara desto mera vanskligt, som ringa utsigt synes
förefinnas, att enligt komiténs förslag en jemnare och rigtigare
taxering än hittills må vara att påräkna, helst nämnda förslag
icke mer än den gällande bevillningsförordningen gifver taxeringsmyndigheterna
medel i händer till vinnande af ett rättvisare
resultat. Så länge den allmänna bevillningen förblifver endast en
måttlig fyllnadsskatt, må densamma, ehuru hvilande på bristfälliga
grunder och ofta orättvis i tillämpningen, anses dräglig;
annorlunda blir förhållandet i samma mån som denna beskattning
göres mera intensiv.

Om man än, i fråga om beredande åt taxeringsmyndigheterna
af uppgifter och handlingar för taxeringens behöriga verkställande,
tvekar, beträffande uppskattningen af inkomst af kapital eller
rörelse, att påbjuda s. k. sjelf deklaration, synes dock, hvad angår
fast egendom, icke något likartadt hinder af grannlagenhet skä -

ligen kunna förefinnas mot ett stadgande om skyldighet för hvarje
egare af fastighet, som icke användes till jordbruksrörelse, att
skriftligen hos bevillningsberedningen uppgifva den hyresinkomst
han enligt uppgjorda aftal deraf hemtar, och för egare eller innehafvare
af jordbruksfastighet att likaledes meddela uppgift å
ungefärliga ytinnehållet af de till fastigheten hörande egor af
åker, äng, betes- och skogsmark. Det stora flertalet af jordbrukare
bör lätteligen kunna vinna härför erforderliga upplysningar
af egokartor och beskrifningar; de öfriga känna i allmänhet temligen
val vidden af sina egor, åtminstone åker och äng. För
åstadkommande af kontroll borde dez’jemte dessa arealuppgifter
socknevis granskas i kommunalstämmorna, då socknemännen vore
i tillfälle att framställa sina anmärkningar. På sådant sätt skulle
ett ganska värdefullt material vinnas för taxeringsmyndigheternas
arbeten, icke minst afsevärdt, då fråga är att låta jordbruksfastigheterna
öfvertaga större andel i allmänna bevillningen än hittills.

Inom komitén hafva förslag att införa för jordbruksnäringen
»en ren inkomstskatt» blifvit afböjda, och komitén har låtit bevillningen
behålla »sin dubbelkarakter af blandad fastighets- och
inkomstskatt», på skäl som komiténs motiv utvisa. Det är efter
Länsstyrelsens förmenande just denna »dubbelkarakter», som utgör
systemets svagaste sida, hvilken svaghet Länsstyrelsen ingalunda
anser förminskas genom komiténs förslag om särskild inkomstskatt
å jordbruket utöfver fastigketsbevillningen, ett förslag,
hvarom Länsstyrelsen för öfrigt, med erfarenhet af bevillningstaxeringens
historia, tror sig kunna förutse, att det i tillämpningen
skall blifva fullkomligt illusoriskt. Då komitén anser jordbruket
böra och kunna beskattas delvis för inkomst, såsom vinst
af arrende, af skogsafverkning, af torfmosse m. m., synes det
Länsstyrelsen, som om det vore principielt rigtigare och mera
praktiskt utförbart, att, med borttagande af omförmälda »dubbelkarakter»,
jordbruksrörelsen beskattades uteslutande efter inkomsttitel,
sålunda att, med ledning af förutnämnda arealuppgifter samt
öfriga tillgängliga olficiela handlingar jemte taxeringsmännens

egen personliga kännedom, hvarje brukningsdel vid periodiskt,
t. ex. hvart femte år, återkommande allmänna uppskattningar
ansågs lemna egaren årlig inkomst, motsvarande arrendevärdet
efter ortens förhållanden af brukningsdelen, derest den vore upplåten
på arrende för en tid af t. ex. 20 år under samma vilkor,
som för kronans utarrenderade hemman äro gällande; samt att
bevillning för den på nämnda sätt beräknade inkomsten, ökad
med den inkomst derutöfver, som en arrendator till äfventyrs
kunde, hvart år för sig, beräknas hafva i vinst å sin jordbruksnäring,
erlades efter stadgad grund. Emellertid, i valet allenast
mellan komiténs förslag rörande bevillning för jordbruksfastighet
och den af komiténs ordförande derutinnan yttrade särskilda
mening, tvekar Länsstyrelsen icke att obetingadt föredraga
den senare, under förutsättning att behöriga arealuppgifter ställas
till taxeringsmyndigheternas förfogande —• fastän Länsstyrelsen
befarar, att äfven i det senare fallet stor svårighet skall uppstå
att någorlunda afvärja de bemödanden att nedtrycka taxeringsvärdena,
som icke lära från de skattskyldiges sida uteblifva.

Len åsigt komitén — vid förslagets 7 § — uttalat, att det
vore ogörligt att, såsom nu gällande bevillningsstadga, särskilja
inkomst af kapital och inkomst af arbete, kan Länsstyrelsen icke
biträda, utan anser ett sådant särskiljande lika möjligt och utförbart,
som det må anses möjligt och utförbart, öfver hufvud
taget, att beräkna den samfälda inkomsten af kapital och arbete,
enär dervid, om taxeringen skall blifva rättvis, begge dessa faktorer
ju måste hvar för sig beräknas, och inkomst af arbete i allt
fall bör uppskattas såsom skälig lön för arbetets värde. Dessutom
finner Länsstyrelsen åtskiljandet af dessa begge inkomstkällor
vara desto mera behöfligt, som, enligt Länsstyrelsens redan
i förutnämnda underdåniga utlåtande åberopade mening, all billighet
kräfver, att inkomst af arbete lindrigare beskattas än inkomst
af kapital.*

Icke heller kan Länsstyrelsen inse, att den ringa jemkning
komitén föreslagit i afseende på det s. k. existensminimum är

med afseende å de egentliga kroppsarbetarnes lefnadskostnader,
företrädesvis i de större städerna, nöjaktig, sedan nämnda kostnader
numera i förhållande till penningvärdet undergått så betydlig
förhöjning. I detta hänseende synes för öfrigt den åsigt,
som vid sistlidna års riksdag framstäldes och af Första Kammaren
godkändes, i fråga om nedsättning af bevillningsafgiften för
lägre inkomstbelopp, vara förtjent att komma i tillämpning i synnerhet
beträffande inkomst af arbete, d. v. s. till förmån för dem,
hvilka icke hafva annan inkomstkälla än sin personliga arbetskraft.

De tidrymder, som enligt nu gällande stadganden äro anslagna
åt taxeringsmyndigheternas förrättningar, har komitén icke
obetydligt förkortat. Sålunda skulle bevillningsberedningarne
hafva afslutat sina arbeten redan den 15 Maj i stället för den
31 Maj, taxeringsnämnderna i Juni, i stället för Juli månad, och
pröfningsnämnden sammanträda i Augusti månad eller, eventuel!,
1 V2 månad tidigare än för närvarande; hvarjemte tiden för klagan
öfver pröfningsnämndens åtgärder, hvilken nu är utsträckt
till Mars månads slut, blifvit inskränkt till den 15 November. Till
stöd för förslaget härutinnan har åberopats syftet att dels i allmänhet
åt ärendena bereda skyndsam behandling och dels befordra
slutbehandling af frågorna från en taxeringsperiod, innan
en ny sådan inträder. Äfven om sistberörda ändamål vore möjligt
att uppnå genom den af komitén ifrågasatta tidsanordningen —
hvilket Länsstyrelsen för sin del anser oantagligt — synes dock
den fördel, som derigenom vunnes, vara allt för oväsentlig i jemförelse
med faran att genom inskränkning i den redan knappa
tiden för taxeringsmyndigheternas verksamhet och de densamma
förberedande arbeten föranleda dertill, att resultatet af dessa
myndigheters grannlaga göromål varder ett hastverk, som icke är
»med ärendenas sorgfälliga utredning förenligt». Länsstyrelsen
tillåter sig i sådant afseende erinra, huru som bevillningsberedningarnes
ordförande, hvilkas uppgift och ansvar enligt komiténs
förslag betydligt ökats, väl behöfva den arbetstid, som nu är dem
tillmätt, om deras göromål skola kunna utföras med tillbörlig

noggrannhet och omsorg; att kronofogdarne, hvilka ej kunna undandraga
sig att fungera såsom ordförande i beredningarne, om de
dertill förordnas, äro af samtidigt pågående kronouppbörd och
redogörelsen derför, hvilken senare skall ske just den 15 Maj,
förutom andra embetsgöromål, så upptagne, att desse med ortens
förhållanden företrädesvis förtrogne män svårligen kunna, derest
de skola medhinna sina tjensteåligganden, anlitas att vara ordförande
i bevillningsberedningarne, så framt tiden för dessas arbeten
inskränkes på sätt som komitén föreslagit; att samma förhållande
inträffar jemväl med häradsskrifvarne och kronolänsmännen,
hvilkas biträde vid beredningarne är af väsentligt gagn;
samt att de jemkningar i taxeringen, som kunna göras efter pröfningsnämndens
sammanvaro, i allt fall, särdeles om endast en
högre instans i bevillningsmål kommer att finnas, torde i allmänhet
hinna till nästa års taxeringsnämnders eller åtminstone pröfningsnämnders
kännedom och sålunda kunna, der så erfordras, till
rättelse iakttagas. På dessa skäl får Länsstyrelsen underdånigst
afstyrka de förändringar i afseende å tider, som äro af komitén
föreslagna i §§ 24, 33, 48 och 56.

I sammanhang härmed torde deremot Länsstyrelsen underdånigst
få tillkännagifva sin mening, att hinder synes icke böra
möta för inskränkning i den tid, som nu är faststäld för klagan
öfver pröfningskomités beslut; i hvilket hänseende synes vara
vederbörande tillräckligt rådrum lemnadt, om besvärstidens utgång
bestämdes till den 1 Februari. (Förslagets § 61.)

Komiténs förslag i 25 § att i en handling sammanföra mantalslängden
och taxeringslängden kan Länsstyrelsen icke understödja,
enär en sådan åtgärd, äfven om den kunde antagas medföra
någon afsevärd lättnad i besväret med längdernas upprättande,
å andra sidan lärer hafva till följd, att den sammanslagna
längden, som då komme att upptaga både bevillningsskyldige och
från bevillning befriade personer, dels erhölle en vidlyftighet,
hvilken vore obeqväm för begagnandet, särskildt i de flera fall,
då allenast den ena af längderna eljest skulle behöfva anlitas,

ocIl dels förlorade i öfverskådligliet, en egenskap hos dylika
handlingar, hvarå hör sättas desto större värde, som densammas
frånvaro lätt föranleder oreda och misstag.

I 47 § har komitén hemstält, att förslag till ledamöter i
pröfningsnämnden skulle af taxeringsnämnden upprättas medelst
sluten omröstning, hvarmed, enligt motiven, åsyftats »att åt de
väljande bereda största möjliga oberoende». Länsstyrelsen, hvars
erfarenhet icke gifver stöd för det antagandet, att den nu brukliga
formen för förslagets uppgörande skulle förorsaka intrång i
de väljandes oberoende, anser sig så mycket mindre hafva skäl
att förorda denna nya bestämmelse, som dels densamma angår
allenast upprättande af ett förslag, icke ett definitivt val, och
dels, med afseende å de i förslagets 49 § bibehållna föreskrifterna
angående de särskilda qvalifikationerna hos pröfningsnämndens
ledamöter, det synes vara icke allenast lämpligt, utan äfven behöfligt,
att ifrågavarande förslag uppgöres genom samrådsval,
hvarförutan behörig hänsyn till nämnda föreskrifter näppeligen
lärer kunna förväntas. Då för öfrigt, enligt hvad erfarenheten
bekräftat, angeläget är, att antalet af de män, bland hvilka skola
utses ledamöter i pröfningsnämnden, icke inskränkes, så att svårighet
möter att inom länets alla orter bland de föreslagne finna
personer med de egenskaper, som göra dem företrädesvis lämpliga
för ett så grannlaga uppdrag, anser Länsstyrelsen sig böra
afstyrka äfven den förändringen, att taxeringsnämndens ifrågavarande
förslag skulle upptaga allenast tre i stället för, såsom
nu, fyra personer.

Enligt förslagets 52 § skulle det nu gällande stadgandet
upphäfvas, att, i händelse af förfall för landshöfdingen, Kong!
Maj:t egde förordna ordförande i pröfningskomitén. Länsstyrelsen
har icke något skäl att biträda denna mening, desto mindre
som det icke kan antagas, att bland pröfningskomiténs ledamöter
alltid skall finnas att tillgå någon person, hvilken med öfriga
erforderliga egenskaper förenar vana och insigt att leda så beskaffade
förhandlingar.

Då pröfningsnämndens sammanvaro i sin helhet understundom
måste utsträckas till längre tidrymd, än som åtgår för en hvar
af de för upplysningars meddelande dit inkallade, i förslagets 54
och 58 §§ omförmälde personers erforderliga vistelse å sammanträdesorten,
synes nämnda stadgande, som, förutom beträffande
traktamentsersättningens belopp, är hufvudsakligen öfverensstämmande
med gällande bevillningsstadgas föreskrift härutinnan, böra
förtydligas i den syftning, att dagtraktamentet icke må utgå för
längre tid, än hvars och ens vistelse å sammanträdesorten kräfver.

Bland de skäl, som anförts till stöd för förslaget om inrättande
af en öfverskattenämnd, synes icke något förtjena synnerligt
afseende, förutom det — hvarvid Länsstyrelsen för sin del
fäster en afgörande vigt — att endast derigenom torde kunna
beredas utsigt att genomföra en bevillningstaxering af fast egendom,
som någorlunda tillfredsställer anspråken på jemlikhet
derutinnan mellan rikets särskilda delar. Men om ett sådant
ändamål skall kunna vinnas, erfordras ock att nämnden utrustas
med större befogenhet, än den förslagets 62 § i sådant syfte åt
nämnden inrymmer, eller att »förordna om ny uppskattning af
den fästa egendomen inom taxeringsområdet», ett förordnande,
som, enligt Länsstyrelsens åsigt, är i de flesta fall att anse föga
för mer än såsom ett opraktiskt och ofruktbart palliativ, hvars
imponerande inverkan på orternas taxeringsmyndigheter icke
bör öfverskattas. Yill man i det hänseendet gifva öfverskattenämnden
något, verkligt inflytande, lärer detta ej kunna ske annorlunda,
än att nämnden tillika bemyndigas att omedelbart, vare
sig med anledning af besvär eller ex nobili officio, i taxeringen
göra de rättelser och jemkningar, som nämnden pröfvar vara af
omständigheterna påkallade.

Men skall en sådan vidsträckt myndighet kunna åt öfverskattenämnden
anförtros — och i annat fall anser Länsstyrelsen
nämndens tillvaro onödig — måste nämnden ock genom sin sammansättning
erhålla naturen af en shattedomstol, från hvilken
följaktligen all karakter af tillfällighet och obehöflig vexling bör

aflägsnas, så mycket möjligt är. Nämndens ordförande och ledamöter
böra derföre utgöras af män med insigt och erfarenhet i
beskattningsfrågor och tillämpningen af derutinnan gällande stadganden
samt med kännedom om olika orters förhållanden. För
vinnande af garanti härför vore tvifvels utan ändamålsenligast,
att nämnden i sin helhet tillsattes af Kong! Maj :t, som är i tillfälle
att säkrast bedöma de derför nödiga egenskaperna. Men
ehuru jemväl, enligt Länsstyrelsens förmenande, frågor om tilllämpning
af beskattningslagar, såsom tillhörande den finansiela
administrationen, icke ligga inom Riksdagens grundlagsenliga verksamhetssfer,
anser dock Länsstyrelsen att, då det måste för Riksdagen
såsom finanslagstiftare vara af vigt och intresse att genom
delegerade på nära håll iakttaga, huru beskattningslagarne i
tillämpningen taga sig ut, synes komiténs förslag, så vidt det i
fråga om Riksdagens rätt att utse ledamöter i öfverskattenämnden
icke sträcker sig utöfver det för vinnande af sådan erfarenhet
nödiga mått, vara antagligt.

Enligt Länsstyrelsens åsigt bör alltså öfverskattenämnden bestå
af ordförande och fyra ledamöter: ordföranden och två ledamöter
förordnade af Kongl. Maj:t, samt två ledamöter utsedde af Riksdagen,
en af hvardera Kammaren, icke samfäldt, på det att icke
åt ett majoritetsvälde må lemnas allt för stort inflytande på ett
val af ifrågavarande beskaffenhet. För vinnande af nödig stadga
och kontinuitet i nämndens arbeten synes dess funktionärers
tjenstgöringstid böra bestämmas någorlunda rymlig, i hvilket afseende
Länsstyrelsen anser ett lämpligt mått finnas i den tidrymd,
som är bestämd för uppdraget att vara ledamot af Riksdagens
Första Kammare, eller nio år. Yigten och beskaffenheten af
öfverskattenämndens uppgift synes oeftergifligen kräfva, att dess
ordförande och ledamöter skola gå domareed, om de ej sådan förut
aflagt.

För ärendenas beredning, föredragning och expedierande bör
utses nödigt antal föredragande. Att åt dem lemna säte och
stämma i nämnden torde vara hvarken lämpligt i fråga om en myn -

dighet i högsta instans eller behöfligt i anseende till det antal ledamöter,
hvaraf nämnden enligt Länsstyrelsens mening skulle utgöras.

Det är emellertid uppenbart, att de upplysningar från de
särskilda orterna, som kunna erhållas genom derifrån utgångne
förtroendemän, måste vara för nämndens arbeten af stort värde;
och att dessutom genom dem hvarje orts invånare varda i tillfälle
att hos nämnden föra sin talan i frågor, som röra ortens allmänna
beskattningsförhållanden, anser Länsstyrelsen jemväl vara i sin
ordning. Till följd häraf har Länsstyrelsen icke något att erinra
mot förslaget, att hvarje pröfningsnämnd skulle ega att för deltagande
i behandlingen hos öfverskattenämnden af ortens taxeringsfrågor
utse två förtroendemän; men då redan den omständigheten,
att desse äro endast tillfällige deltagare i nämndens arbeten, gör
det olämpligt, att de skulle ega beslutanderätt vid ärendenas afgörande,
samt häremot jemväl gör sig gällande den betänkligheten,
att de derigenom komme att döma, så att säga, i egen
sak, anser Länsstyrelsen annat inflytande på ärendenas behandling
ej böra dem tillerkännas än genom, votum deliberativum.

Slutligen synes det Länsstyrelsen, med afseende jemväl på
den ordning, hvari pröfningsnämnden utses, lämpligt och skäligt,
att nämnden egde till sådana förtroendemän utse äfven andra
personer i orten än sådane, som blifvit till ledamöter i pröfningsnämnden
kallade, enär ju understundom kan inträffa, att ett bättre
val kunde ske, om den af komitén föreslagna restriktionen försvunne,
så att valbarheten finge utsträckas utöfver de gränser,
som äro faststälda för pröfningsnämndens sammansättning.

Med djupaste vördnad, nit och trohet framhärdar,
Stormägtigste, Allernådigste Konung,

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
undersåte och tjenare

Gr. J. EDELSTAM.

N. Larsson.

Kalmar i Landskontoret den 23 Januari 1882.

9:o Kongl. Majits Befallningshafvande i Gotlands län.

Underdånigste memorial.

Med anledning af Eders Kongl. Maj:ts ocli rikets Kammarrätts
remiss den 28 Oktober sistlidet år, hvilken kommit Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till handa den 10 påföljande
November, åligger det Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att afgifva infordradt underdånigt, utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs
underdåniga förslag till förordning angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst.

Då Eders Kongl. Majts Befallningshafvande nu går att fullgöra
nämnda åliggande, anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
böra först göra underdånig erinran mot den grund, hvarpå
komitén förklarat sig hafva stödt sitt förslag, nemligen på förutsättningen
derom, att grundskatterna samt rustnings- och roteringsbesvären,
de der viss jord för närvarande åligga, skulle varda afskrifna.
Som emellertid den nu gällande bevillningslagstiftningen
till sina hufvudgrunder allmänt måste erkännas vara i högsta grad
orättvis, torde densamma, oberoende af ofvan omförmälda förutsättning,
vara af beskaffenhet att böra förändras så, att bevillningsbeskattningen,
så vidt görligt är, blifver lika och rättvist fördelad
mellan alla skattskyldige; och då all bevillning bör åsättas efter
beskattningsföremålets verkliga värde, vare sig att detta utgöres af
fast egendom eller af kapital eller af inkomst af arbete, lärer desto
mindre vara erforderligt eller rättvist att taga förutsättningen om
grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens afskrifvande
i beräkning, som det förhållande att dessa hvila på viss jord vållar,
att denna jord vid dess uppskattning till bevillning torde erhålla
lägre värde och således äfven lägre bevillning än den jord, som icke
af dessa grundskatter besväras. Skulle åter bevillningslagstiftningen

blifva förmånligare för jordbruksfastigheter i allmänhet än för annat
skatteföremål derföre, att grundskatter vidlåda viss sådan jord, skulle
derigenom den orättfärdigheten uppstå, att de jordbruksfastigheter,
som äro befriade från grundskatter, blifva befriade äfven från viss
del af den bevillning, som eljest borde dem åligga att utgöra.

Af dessa skäl finner Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
komiténs förutsättning vara alldeles obehörig. Finna sig statsmagterna
befogade i en framtid besluta angående grundskatternas
afskrifvande och derigenom efterskänka till vissa jordegare denna
från ålder viss fast egendom pålagda tunga, bör en sådan afskrifning
icke leda till ändring i bevillningslagen och icke föranleda
annat, än att fastigheterna derigenom få ett högre bevillningsvärde,
motsvarande den årliga skatt eller tunga, som kan varda
efterskänkt.

Väl har komitén äfven antagit, att »det samband, som nu
förefinnes mellan bevillningen och den kommunala beskattningen,
icke torde kunna undvikas»; men enär det uppgjorda författningsförslaget
ingenstädes uppställer bevillningen såsom utgörande grund
för kommunalbeskattningen, såsom följd hvaraf statsmagterna böra
vara oförhindrade att, oberoende af bevillningslagstiftningen, besluta
om annan grund än den nu gällande för kommunalbeskattningen,
torde detta antagande icke för närvarande erfordra vidare
yttrande eller vederläggning

Då Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande nu går att yttra
sig öfver sj elfva författningsförslaget, får Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande i underdånighet i första rummet erinra, att,
enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes åsigt, för att
komma till ett fullkomligt rättvist förslag till beskattning af bevillning,
inkomsten torde böra anses vara det enda rätta skatteobjektet,
hvilken så mycket mindre lärer vara omöjlig att utröna,
som komiterade sjelfve antagit, att inkomsten måste bedömas,
då fråga uppstår, om inkomst eller förmån af fastighet enligt 7
§ mom. c särskildt skall beskattas. Emellertid, för den händelse
denna vigtiga och ensamt rättvisa princip icke kan godkännas -

torde böra emot författningsförslaget, sådant det nu föreligger,
anmärkas:

vid § 1.

Stödjande sig på de skäl, hvilka uti komiténs ordförandes
af andra komitéledamöter biträdda reservation äro anförda, anser
sig Eders Kong! Maj :ts Befallningshafvande böra underdånigst
förorda, att bevillning för jordbruksfastighet, der sådan bör utgå,
skall utgöras med sex öre för hvarje hundra kronor af taxeringsvärdet
utan rättighet till afdrag för skuld, och att följaktligen ej
annan inkomst från jordbruksfastighet skulle blifva föremål för
särskild beskattning än den, som vinnes genom försäljning från
skog eller torfmosse, äfvensom att arrendator af statens egendomar
borde påföras två öre i bevillning för hvarje hundra kronor
af egendomens taxeringsvärde.

vid § 2.

Redaktionen af denna paragraf synes ingalunda lyckad, såsom
i synnerlig grad otydlig och vilseledande. Dessutom torde
vissa beskattningsföremål, för hvilka innehafvare!! skulle vara
pligtig utgöra bevillningen, uteslutas. Vill man inrycka Hvitfeldtska
donationsgodsen, Yisingsö gymnasiehemman och dylika
såsom sådan egendom, för hvilken innehafvaren bör utgöra bevillning,
så torde derom meddelas tydliga bestämmelser, men i öfrigt
bibehållas de stadgandén, som finnas uti nu gällande bevillningsförordnings
2 § om den egendom, för hvilken bevillning skall
af innehafvaren utgöras, och icke dit hänföras enskild fastighetsdel,
som kan vara till besittning på viss tid eller på lifstid från
egendom afsöndrad, och för hvilken egaren bör erlägga bevillning,
enär innehafvaren i allmänhet utgör naturaprestationer eller betalar
afgäld till egaren. Den lifstidsstädja, som såsom beskattningsföremål
är omrörd i mom. a, kan vara samma lifstidsstädja,
som omförmäles i mom. c., enär i förra momentet icke är angifvet,
att sådan lifstidsstädja, som deri omförmäles, skall omfatta
hel sjelfbestående jordegendom eller endast sådan, som derifrån

blifvit afsöndrad. Uttrycket i mom. b är ock sväfvande ock svårbegripligt,
så att om hel »annan» fastighet till boställe eller lön
blifvit anslagen åt flera andra personer än egaren, dessa skulle
för sådan förmån vara befriade från bevillning. Motiveringen
utreder icke heller något närmare angående afsigten och ordaförståndet
i detta stadgande.

vid § 3 mom. 3.

Tiden mellan de allmänna fastighetstaxeringarne synes Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vara för kort med de föreslagna
tre åren, ett stadgande, som är bibehållet från nu gällande
bevillningslagstiftning. Någon väsentlig värdeförändring kan
icke rimligen antagas ega rum för fastighet under denna korta
tid. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser sig derföre
böra föreslå en längre tidrymd emellan dessa värdetaxeringar,
t. ex. hvart femte år.

Hänvisningen till 62 § torde vara beroende af det förhållande,
huru vida förslaget angående tillsättande af en »öfverskattenämnd»
skall varda godkändt.

vid § 7.

Lika med ena komitéledamoten Herr Hedin och på af honom
anförda skäl, torde rättvisligen skilnad göras i beskattningen af
inkomst för kapital och i den af annan inkomst, enär beskattadt
kapital, liksom fastighet, är i behåll, men något kapital icke finnes
i behåll, sedan annan inkomst ej längre är att påräkna. Af
sådan anledning torde anses både rättvist och billigt, att en procent
beräknades å inkomstbeloppet för kapital, men endast t. ex.
s/4 procent af annat inkomstbelopp.

Vid mom. c hänför sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
till det yttrande, som här ofvan vid § 1 är vordet angifvet.

vid § 9 mom, 2.

Äfven härvid åberopas den vid § 1 uttalade mening.

vid §10 mom. 1.

Derest förslagets 7 § mom. c skulle godkännas, uppstode
det orimliga förhållande, att, om stadgandet i denna paragraf
finge förblifva oförändradt, en egare af jordbruksfastighet, utöfver
det belopp, som ansages vara genom fastighetsbevillning
beskattadt, skulle njuta afdrag å beskattningsbar inkomst af fastigheten,
om denna inkomst uppginge till ett belopp, understigande
2,000 kronor. För att undanrödja en sådan orimlighet,
torde vara nödigt att vid detta moment intaga särskild bestämmelse,
att afdrag i omförmälda hänseende ej borde ifrågakomma
i det fall, att den skattskyldige vore beskattad äfven för sådant
skatteobjekt, hvarom i 1 och 2 §§ förmäles.

vid § 14 punkt 2 mom. a.

Uti detta moment är förelagdt styrelserna öfver brandförsäkringsinrättningar
m. fl. ett åliggande, som dessa styrelser eller
deras agenter i de flesta fall icke förmå att fullgöra, nemligen
att uppgifva de försäkrade hus och byggnader, hvilka äro af beskaffenhet
att hänföras till sådana, som icke begagnas till jordbruket
och dess binäringar; och, om dessa styrelser eller agenter
icke göra sadant, kunna de efter föreläggande af vite dömas
till ansvar för försummelse härutinnan. Som det i allmänhet torde
vara svårt, om ens möjligt, för dem att bedöma, huru vida en
byggnad är af beskaffenhet att böra hänföras till en sådan, som
af egaren icke begagnas till jordbruk eller dess binäringar, torde
sagda stadgande ur ifrågavarande moment uteslutas.

I mom. c af denna paragrafs 2:dra punkt är förelagdt
Länsstyrelserna och andra administrativa myndigheter att ingifva
till beredningarne uppgifter »angående beloppet af hvarje fabrikseller
näringsidkares tillverkningar i enlighet med de hos dessa
myndigheter tillgängliga uppgifter.»

Genom nådigt bref den 22 December 1846 har blifvit påbjudet,
att uppgifter för upprättande af statistiska tabeller rörande
handeln, fabrikerna och handtverkerierna årligen skulle uppgifvas,

och att Eders Kongl. Maj:ts Kommersekollegium skulle meddela
närmare föreskrifter i berörda hänseende. Såsom följd deraf och
af bemälda kollegii föreskrifter afgifvas af ofvan omförmälda myndigheter
sagda uppgifter i enlighet med tryckta tabeller, hvilka
genom kollegierna myndigheterna tillhandahållas. Enligt dessa
tabeller skola uppgifter icke meddelas angående andra fabriksoch
näringsidkares tillverkningar än sädanes, som drifva fabriker
eller manufakturinrättningar. Således ifrågakommer icke att aflemna
uppgifter angående andra näringsidkares tillverkningar.
Visserligen är det uti 14 §, 2:dra punkten, mom. c icke ifragasatt
annat, än att myndigheterna till beredningarne skola aflemna
de uppgifter, som i omförmälda hänseenden till dem inkommit;
men som dessa uppgifter i afseende å fabriks- och manufakturinrättningarnes
tillverkningar grunda sig uteslutande pa idkares
egna uppgifter till kronobetjeningen, som dem insamlar, torde
någon ledning för beskattningen icke kunna hemtas af dessa
tabeller. Af sådan anledning hemställes, att hela detta moment
och deri meddelade föreskrifter utgå ur författningsförslaget, helst
bevillningsberedningarnes ledamöter sannolikt, oberoende af omförmälda
ofullständiga och otillförlitliga tabeller, bäst kunna bedöma
de olika näringsidkarnes inom distriktet rörelse och inkomst.

§ #?■

Föreskriften i denna paragraf om tiden för bevil! ningsberedningens
förslags och protokolls aflemnande till taxeringsnämnden
vidlådes af samma felaktighet, som den nu gällande bevillningsförordning
derom innehåller. Grenom omförmälda föreskrift är
kronoombudet, derest detta icke varit ordförande i beredningen,
vid taxeringsförrättningens början okunnigt om de åtgärder, som
af beredningen blifvit vidtagna, enär omförmälda förslag och protokoll
först behöfva vid taxeringsnämndens sammanträde aflemnas.
Emellertid, då kronoombudet har sig ålagdt att vid detta sammanträde
tillse, att beskattningsfrågorna blifva rätt bedömda, är det
nödvändigt för honom, om han skall kunna fullgöra sin pligt, att

någon kort tid före taxeringsnämndens sammanträde kafva tillgång
till nämnda förslag ock protokoll för att desamma granska
ock på förkand bereda sig till de anmärkningar, hvartill den af
beredningen föreslagna beskattningen kan föranleda. Eljest skall
hans uppträdande vid taxeringen, i brist af beredelse, i allmänhet
föranleda till antingen å ena sidan uraktlåtenhet att rätt beakta
det allmännas rätt eller ock å andra sidan förkastade ock på
stundens ingifvelse!’ beroende anmärkningar och yrkanden. Eders
Kong! Maj:ts Befallningshafvande anser derföre af största vigt,
att denna paragraf erhåller sådan förändrad lydelse, att kommunalordförande
eller andra vederbörande måtte åligga att minst åtta
dagar före taxeringsnämndens sammanträde till kronoombudet aflemna
eller insända beredningens till vederbörande skattskyldiges
kännedom kungjorda förslag ock protokoll.

§ 38.

Som författningsförslaget i denna paragraf, i likhet med hvad
nu gällande bevillningslag äfven innehåller, uppdragit åt kronofogden
att vid taxeringarne på landet föra protokollet, men kronofogden
såsom kronoombud lämpligen bör vara befriad frän detta
bestyr ock uteslutande sysselsätta sig med bevakande af det allmännas
rätt, ock den vid dessa taxeringar närvarande häradsskrifvaren,
hvars bestyr dervid äro af ringa omfattning, följaktligen
kar bättre tillfälle än kronofogden att föra protokollet, anser
sig Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande böra underdånigst
föreslå, att denna protokollsförning varder åt käradsskrifvaren
anförtrodd, ock att fogden, om kan ej är ordförande, skall vara
pligtig att protokollets rigtigket efter detsammas justerande, jemte
ordföranden ock två af nämndens ledamöter, bestyrka.

§ 47.

Som någon påföljd icke finnes föreskrifven för det fall, att
taxeringsnämnd icke ställer sig till efterrättelse stadgandet i denna
paragraf, men emellertid ofta liänder, att nämnden, utan afseende
a detta stadgande, till ledamöter i pröfningsnämnden föreslår en Utlåt.

ang. bevilln. af fast egend. o. inkomst.

dast landtbrukare eller ock landtbrukare och en ledamot, som väl
är beskattad för inkomst, men har jordbruk till hufvudnäring,
torde ett tilläggsstadgande vid denna paragraf vara nödigt af sådan
lydelse, att, derest så skulle ske, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
varder berättigad att, utan afseende å förslaget,
förordna annan ledamot i pröfningsnämnden af sådan qvalifikation,
att andra näringar kunna varda i nämnden behörigen representerade.

§ 58.

I stället för föreslagna skjutsersättningen, tre kronor för milen,
torde lämpligen böra bestämmas skjuts etter tva hästar samt
vagnslega för det fall, att denna ersättning skall efter skjuts utgå.

§ 57 och §§ 60—67.

Den i dessa paragrafer omförmälda »öfverskattenämnd» är
en nyhet, om hvars behof och lämplighet manga rättmätiga tvifvel
kunna uppstå. Många är o de motiv, som komiténs pluralitet
för sitt förslags lämplighet angifvit. Bland annat anföres
uti motiven, att en för hela landet likformig tolkning och tillämpning
af bevillningsförordningens föreskrifter hittills ingalunda varit
uppnådd; att missnöje derföre uttalats; att Kammarrätten, som
skulle sakna »lokalkännedom och sakkunskap» och vore hänvisad
att döma efter »bevis och trånga former», alltså icke vore så
lämplig att afgöra frågor af förekommande beskaffenhet, som en
öfverskattenämnd eller jury, så sammansatt som komiterade föreslagit,
och af hvilken kunde påräknas större förmåga att taga
»initiativ» och kraftigare utvägar att åvägabringa jemlikhet och
rättvisa i landets beskattning, än ett dömande embetsverk; samt
att öfverskattenämnden, som icke behöfde eller borde, på sätt
hittills skett, hos Kammarrätten, inskränka sig till afgörande af
endast besvär, utan jemväl, oberoende af besvären, pröfva och, i
den mån origtigheter förelupit, besluta om förändringar uti beskattningen
i sin helhet, blefve »nära nog nödvändig», för den
händelse inkomst af jordbruksfastighet komme att beskattas.

Hvad först beträffar komiterades antagande, att olikformighet
i tillämpningen af hittills gällande bevillningslagar egt rum och
att sådant vållat missnöje, så, för den händelse komitén menat,
att Kammarrätten hittills gjort sig skyldig till sådan olikformighet
i tillämpningen, vet Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandeicke
de källor, från hvilka komiterade hemtat sådant. Ett stöd
för slikt antagande torde dock rimligtvis icke kunna vara enskilda
parters uttalade missnöje öfver utgången af deras besvär i beskattningsfrågor,
ty det lärer vara temligen väl kändt, att de
flesta parter blifva missbelåtna med den myndighet eller domstol,
hvars domslut gått dem emot; och till sådant tal torde väl icke
komiterade hafva lyssnat. Då emellertid, äfven om Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande skulle vara befogad ingå i bedömande
af omförmälda antagandes rigtighet, ringaste anledning till sådant
antagande saknas, kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icke deri instämma. Skulle deremot komiténs förutnämnda antagande
uteslutande hänsyfta derpå, att beskattningsnämnderna
hittills låtit komma sig anmärkta olikformiga lagtillämpning till
last, så torde ett korrektiv derför åstadkommas lika väl af Kammarrätten,
om den dertill får befogenhet, som genom öfverskattenämnden.

Vidkommande dernäst det olämpliga deri, att en myndighet,
sådan som Kammarrätten, skulle döma i beskattningsfrågor af
ifrågavarande beskaffenhet, och lämpligheten att dessa frågors afgörande
borde öfverlemnas till en folkvald jury, så kan Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke finna annat, än att det
skall medföra vida större trygghet både för det allmänna och för
den enskilde, att en myndighet, som för sina domslut är ansvarig,
såsom öfverdomstol pröfvar äfven beskattningsfrågor, hvilka då
säkerligen blifva opartiskt och efter lag samt laga former afgjorda,
än om slutliga afgörandets magt skall läggas i händerna på en
jury, som icke för sina domslut kan tilltalas. Det torde väl kunna
med fullt fog antagas, att, äfven om Kammarrätten icke egde den
»lokalkännedom,» som komitén vill tillerkänna de folkvalde leda -

möterna i nämnden, den förras »sakkunskap» likväl i synnerlig
man skulle i allmänhet vara större än de senares, om med sakkunskap,
hvad den rätteligen här bör vara, skall menas att förstå
och rätt bedöma den sak, hvarom man skall , döma, och att
dervid rigtigt tillämpa lag och laga former; och att döma äfven
i en beskattningsfräga utan att taga hänsyn till de »bevis», som
den klagande förebringat, skulle utmärka, att beslutet uteslutande
■ skulle byggas på de uti öfverskattenämnden invalda pröfningsnämndsledamöternas
»lokalkännedom», hvilken dock icke torde
vara större, då de sitta i öfverskattenämnden, än den varit, då
de deltogo i samma ärendes behandling uti pröfningsnämnden;
och, i motsats till hvad komitén antagit, anser sig Eders Kongl.
31 aj :ts Befallningshafvande med fullgoda skäl kunna påstå, att
likformighet uti bevillningslagens tolkning och tillämpning bättre
skulle skyddas af Kammarrätten, med dess mera ständiga och i
författningskunskap mera bildade ledamöter, än hvad som skäligen
kunde påräknas af de i öfverskattenämnden folkvalde och i de
flesta fall under olika år vexlande ledamöterna. 1 hvad mån desse
ledamöter skulle förstå att, bättre än Kammarrätten, taga nödiga
«initiativ» i beskattningsfrågor och ega »kraftigare utvägar» att
åvägabringa jemlikhet och rättvisa i landets beskattning, kan icke
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inse, helst Kammarrätten
har, lika väl som öfverskattenämnden skulle få, lika mycken inblick
i landets skatteförhållanden i allmänhet som denna, och i
allt fall blefve bådaderas befogenhet att taga initiativ och att
åvägabringa jemlikhet och rättvisa i landets beskattning helt och
hållet beroende af hvad beskattningslagen i ty fall åt dem uppdragit
och stadgat. Grenom en ny bevillningslag kan nemligen
lika befogenhet lemnas åt Kammarrätten, som den, hvilken komitérade
föreslagit för öfverskattenämnden.

I hvad man en öfverskattenämnd skulle blifva »nära nog
nödvändig», för den händelse inkomst af jordbruksfastighet konnne
att beskattas, kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke
heller inse, ty, på sätt förut är antydt, torde de uti ärendena

deltagande pröfningsnämndsledamöterna icke veta mer om sådan
inkomst än de visste, då de bedömde frågan i pröfningskomitén,
och i allt fall lärer deras kännedom om ett helt läns jordegendomar
och dessas inkomstgifvande förmåga icke sträcka sig utöfver
en i allmänhet temligen inskränkt omkrets, till hvilken deras
lokalkännedom alltså skulle i de allra flesta fall inskränka sig.

Emot den föreslagna öfverskattenämnden, såsom utgörande en
slags domstol uti sista instans, anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
dessutom böra erinra, att intet land, så vidt af
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kändt är, vågat åt en
jury uppdraga rättigheten och magten att i sista hand döma.
Detta förhållande och den vigtiga omständigheten, att en jurys
ledamöter icke äro för sina domslut ansvarige inför lag, torde derföre
ensamt för sig vara tillräckligt skäl för ogillande af komiterades
förslag i detta hänseende. Till dessa skäl torde, utom
hvad ofvan blifvit emot förslaget anmärkt, läggas det ingalunda
ovigtiga förhållandet, att denna öfverskattenämnds aflönande skulle
blifva ganska kostsamt, enär de många ledamöternas reseersättning
och arfvode eller dagtraktamente icke kunde sättas lägre, än
hvad ledamot i Riksdagens Andra Kammare åtnjuter — en kostnad,
som ingalunda torde anses motsvaras af några fördelar, som kunde
genom förändringen vinnas.

Hufvudsyftet med förslaget om inrättande af denna öfverskattenämnd
torde ligga deri, att beskattningsärendena blefve
hastigare afgjorda, än nu är förhållandet. Enligt Eders Kongl.
Maj :ts Befallningshafvandes förmenande ligger derpå icke så synnerligt
stor vigt, som komiterade påpekat, helst ärendena ändock
icke skulle hinna att afgöras i nämnden förr än den öfverklagade
skatten skulle vara gulden, ty äfven med den kortare tid, som
blifvit för besvärs anförande föreslagen, torde ärendena icke hinna
att, efter deras beredande, föredragas förr än under påföljande
året, under hvars första och andra månad skatterna ingå. Emellertid
torde böra skäligen ifrågasättas, om sagda föreslagna besvärstid,
den 15 November, är lämplig. Yäl kan längre tid icke

vara behöflig för kronoombud, som vill öfverklaga pröfningsnämnds
beslut, ty dem känner lian redan så snart de äro fattade, ock skäligt
torde jemväl vara, att fatalietiden för honom icke utsträcktes
längre, helst derigenom kunde beredas längre tid för besvärens
kommunicerande med de ofta många vederbörande, kvilka deröfver
skulle höras; men för den skattskyldige, som ofta kan hafva
svårighet att annorlunda än medelst debetsedeln erhålla kunskap
om sin beskattning, torde vara vigtigare att få behålla nu gällande
besvärstid, inom utgången af Mars månad, än den ringa olägenheten
att få afvakta några månaders längre tid för besvärens afgörande,
helst i allt fall skatten dessförinnan skulle vara gulden.

Såsom följd af hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
sålunda ansett sig böra erinra emot komiténs förslag om inrättande
af en öfverskattenämnd, vågar Eders Kongl, Maj:ts Befallningshafvande
i underdånighet tillstyrka, att Eders Kongl. Maj:ts och
rikets Kammarrätt fortfarande såsom hittills måtte såsom öfverdomstol
få befattning med bevillningsfrågors afgörande och dervid
erhålla den utsträckta myndighet i afseende å åvägabringande af
jemlikhet och rättvisa i landets beskattning, som kan finnas skälig
för densamma bestämma, samt att, för den händelse det skulle
finnas nödigt att, för ärendenas snara afgörande och vidtagande
af åtgärder för beskattningsförhållandenas ordnande till likstämmighet
inom landet, Kammarrätten för kortare eller längre tid
blefve förstärkt, nödiga åtgärder för åstadkommande af sådant
förhållande måtte varda i nåder vidtagna.

I öfrigt har Eders Kongl Maj:ts Befallningshafvande icke att
i hufvudsak i underdånighet erinra mot föreliggande lagförslagen.

Undertecknad (xardell åberopar underdånigst sin, i bilagdt
protokoll uttalade, särskilda mening.

Visby Landskontor den 20 Januari 1882.

BUD. HORN.

Johan Gardell.

(Bilaga.)

Utdrag af protokollet, hållet å Landskontoret
i Vishy, den 20 Januari 1882.

Föredrogs Kongl. Kammarrättens remiss den 28 sistlidne
Oktober, angående infordradt underdånigt utlåtande i anledning
af Skatteregleringskomiténs underdåniga förslag till förordning
om bevillning af fast egendom samt af inkomst; dervid Kongl.
Maj-ta Befallningshafvande beslöt afgifva följande underdåniga
utlåtande: (se brefboken N:o 51)

I anledning af några uti detta underdåniga utlåtande uttalade
åsigter, anmälde undertecknad sin följande, emot Herr Landshöfdingens
beslut afvikande mening:

Äfven om, hvad uti det underdåniga utlåtandet af Herr Landshöfdingen
antages, det uppdrag, komitén erhållit, icke varit grundadt
på förutsättningen derom, att grundskatter och rustningssamt
roteringsbesvär varda afskrifna, är dock af komiténs förslag
till ny bevillningsförordning likasom af dess underdåniga skrifvelse
af den 17 nästlidne Augusti oförtydbart, att komitén sjelf uppgjort
sitt förslag på en dylik grund.

Af sådan anledning har undertecknad ansett, att Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, vid afgifvande af anbefaldt underdånigt utlåtande
öfver ifrågavarande förslag, äfven bort utgå från samma
förutsättning, helst, om så ej sker och nämnda komiténs förutsättning
varit rigtig, det underdåniga utlåtandet i så fall komme, som
nu skett, att förbigå några af förslagets väsentligaste delar.

Så saknas i förslaget en af komitén uppgjord beräkning öfver
så väl den statsbrist, hvilken grundskatternas afskrifning skall
komma att medföra, som öfver det belopp, hvilket på föreslaget
sätt skall genom ökad bevillning uppstå, och hvilket belopp bör
ersätta förenämnda brist.

Af Herr Professor Kydins förslaget åtföljande reservation
framgår dock oemotsägligt, att de ökade nya inkomster, som genom.

inkomstbevillning af fastighet komma att statsverket tillflyta,
skola, efter de föreslagna grunderna, blifva helt illusoriska och
på långt när ej förslå att täcka den skilnad i inkomster, som
genom grundskatternas afskrifning uppkommer, hvarigenom uppenbart
är att, då staten för sina utgifter ej kan undvara skilnadsbeloppet,
detta måste läggas på andra samhällsklassers skuldror,
hvarigenom, om så sker, helt visst skall uppstå en orättvisa, långt
mer berättigad och af vida allvarligare slag än den, som nu
öfverklagas.

Rörande förslaget om en öfverskattenämnd, delar undertecknad
Herr Landshöfdingens uppfattning, men anser att det skäl,
som väsentligast talar för afstyrkande! af en dylik nämnd, är
det som Herr Professor Rydin i sin reservation emot förslaget
anför, att nemligen upp skattning af inkomst och dennas beskattande
äro från hvarandra helt åtskilda förrättningar, i det att
den förra icke lian af Riksdagen utöfvas och lör af statens funktionärer
verkställas, då deremot Riksdagen eger att öfver den senare
ensam besluta.

Undertecknad, som vidare delar det underdåniga utlåtandet i
det hänseende, att inkomst af fastighet bör sättas i viss procent
af taxeringsvärdet, och att olika beskattning bör åsättas olika
slag af inkomster, kan deremot ej instämma i den mening, att för
jordbruksfastighet endast fastighetsbevillning bör utgå; likaså
delar jag ej heller den uppfattning, som i det underdåniga utlåtandet
uttalas emot 10 § 1 mom. och §§ 57 och 60—67, i hvad
på senare stället talas om komiténs åsigt rörande olikformighet
vid tolkning och tillämpning af författningens föreskrifter — en
åsigt som, i hvad rör vederbörande berednings- och taxeringskomitéer,
är allmänt erkänd.

Slutligen anser undertecknad, att skattskyldig bör tillförbindas
att sjelf uppgifva sina inkomster; att förrättningsmän för beredningarne
böra förordnas för flera distrikt inom länet, och att
samtlige desse förrättningsmän böra inom länen beredas tillfälle
att, i och för åstadkommande af enhet vid tillämpningen af för -

fattningens föreskrifter, pä förhand konferera med hvarandra, samt
att de uppstälda formulären till mantals- och taxeringslängder ej
äro lämpliga; af hvilka alla skäl, utom de öfriga som i det underdåniga
utlåtandet upptagas, undertecknad velat underdånigst afstyrka
förslagets antagande.

In fidem

_ Johan Gardell.

10:o. Kongl. SVIajits Befallningshafvande i Blekinge län.

Underdånigt memorial.

Sedan till följd af nådig remiss Eders Kongl. Maj:ts och
rikets Kammarrätt uti skrifvelse af den 28 sistlidne Oktober anmodat
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att senast den 1
instundande Eebruari till Kongl. Kammarrätten inkomma med
underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs underdåniga
förslag till förordning angående bevillning af fäst egendom samt
af inkomst, sa far Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, till
fullgörande af nämnda föreskrift, i underdånighet anföra följande.

§§ 1, 7 och 25.

Da uppskattningen af inkomst å jordbruksrörelse måste anses
förenad med snart sagdt oöfvervinneliga svårigheter, samt en bestämmelse
om sådan uppskattning sålunda i de flesta fall torde föranleda
dertill, att någon bevillning för inkomst af jordbruksrörelse
ej komme att utgå, hvarigenom egare eller innehafvare af jordbruksfastighet
skulle fortfarande, såsom nu är förhållandet, gå fri
från erläggande af bevillning för sitt arbete samt för de i inventarier
och driftkapital nedlagda belopp, anser Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande det af Grefve De la Gardie i hans reservation
framstälda förslag till bevillning för jordbruksfastighet och
för jordbruksrörelse vara att föredraga framför bestämmelserna
härom i komiténs förslag. Om bevillning för jordbruksfastighet

komme att utgå i enlighet med Grefve De la Gardies reservation,
kunde den ifrågasatta kombinationen af mantals- och taxeringslängderna
ej heller blifva nödig, samt den oreda och det mangskrifveri,
som häraf skulle blifva en följd, kunna undvikas.

§§ 60-67.

På de af Professor Bydin i hans reservation anförda skäl
får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande afstyrka förslaget
att till en så kallad öfverskattenämnd öfverlemna pröfningen af
besvär i bevillningsmål; hvarjemte Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
hemställer, att ordningen för pröfning af sådana
ärenden bibehålies utan annan förändring, än att tiden för anförande
af besvär öfver pröfningsnämnds beslut inskränkes till
utgången af Januari månad påföljande året. I sammanhang med
förslaget om inrättande af en öfverskattenämnd har komitén bestämt
tiden för anförande af besvär hos denna nämnd till den 15
November; men om besvären fortfarande skulle upptagas af administrativ
domstol, hvars beslut måste grundas på laga skäl och
ej på godtycke, torde besvärstiden ovilkorligen böra utsträckas
utöfver beskattningsåret, hvarigenom den skattskyldige kunde
sättas i tillfälle styrka beloppet af sina inkomster.

I öfrigt har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande visserligen
icke några hufvudsakliga anmärkningar att framställa emot
förslaget, men anser sig dock böra i underdånighet erinra att, da
genom detsamma knappast några ökade inkomster af bevillningen
torde för statsverket vara att påräkna, komitén med sitt nu föreliggande
förslag ej i någon man löst fragan om anskaffande af de
medel, som för statsbehofvens fyllande erfordras, i händelse den
ifrågasatta afskrifningen af grundräntor samt rustnings- och roteringsbesvären
skulle komma till stånd.

Karlskrona i Landskontoret den 9 Januari 1882.

H. WACHTMEISTER.

A. Holmquist.

ll:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kristianstads län.

Underdånigste memorial.

Öfver det af Statteregleringskomitén upprättade förslag till
förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst
får, till följd af erhållet föreläggande, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
härmed afgifva underdånigt utlåtande.

Svårligen torde kunna förnekas, att nu gällande bevillningslag
är behäftad med brister, som länge gjort en grundlig omarbetning
af densamma till en angelägenhet af framstående vigt,
men Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande vågar uttala den
åsigt att, derest det af Skatteregleringskomitén nu afgifna förslag
varder upphöjdt till lag, någon synnerlig förbättring i samma lag
icke vore bragt till stånd. Att åstadkomma en lag, på grund af
hviken en fullt jemlik och rättvis fördelning af allmänna bevillningen
kan verkställas, torde höra till de önskningsmål, som aldrig
kunna uppnås, men då komitén vid uppgörande af nu föreliggande
förslag ansett sig böra utgå från den förutsättning, att grundskatter
samt rustnings- och roteringsbesvären varda afskrifna,
samt allmänna bevillningen efter genomförandet af denna reform
sannolikt ofta kommer att för fyllande af uppkommande statsbrist
utgå med två ä tre gånger det belopp, som enligt förslaget är
afsedt att hos de skattskyldige uttagas, torde, för ernåendet af
likställighet skatteföremålen emellan, erfordras mera genomgripande
förändringar i dittills gällande grunder för bevillningens uttaxering
än dem, förslaget innehåller.

De af komitén föreslagna bestämmelser, som innefatta egentliga
förändringar i nu gällande bevillningsförordning, äro: dels
att jordbruksfastighetsegare skulle förlora den undantagsställning,
de hittills intagit, och att bevillningen af deras fastigheter skulle
utgå efter samma måttstock, som hittills varit tillämpad för all

annan fastighet; dels ock att jordbruksidkaren i samma mån som
alla öfriga näringsidkare skulle beskattas för sin genom yrkets
utöfning förvärfvade behållna inkomst; hvilket, enligt komiténs
åsigt, vore detsamma som det belopp, hvarmed egendomens afkastning
möjligen öfverskjuter hvad som redan genom fastighetsbevillning
blifvit beskattadt, dels slutligen, att högsta pröfningsrätten
i taxeringsfrågor skulle öfverlåtas åt en öfverskattenämnd.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som fullkomligt
delar de åsigter, som i afseende å beskattningen af jordbruksfastighet
och inkomst af jordbruksrörelse blifvit uttalade af komiténs
ordförande, anser sig böra tillstyrka det af nämnde ordförande
framstälda förslag, för den händelse att den af komitén förutsatta
ändring af nu bestående förhållanden skulle göra en ändring i
bevillningsförordningens föreskrifter rörande bevillning af jordbruket
nödig, och detta desto hellre, som komitén sjelf synes icke
hysa stora förhoppningar om resultatet af den föreslagna bevillningen
för inkomst af jordbruksrörelse.

Framför nu gällande bevillningsförordning har förslaget ett
afgjordt företräde deruti, att uppställningen blifvit mera systematiskt
ordnad.

Vidare har komitén föreslagit någon förhöjning af det skattefria
existensminimum och ändring i bestämmelserna om rätt till
afdrag vid beräkning af beskattningsbar inkomst, hvarigenom en
väl behöflig lindring vid bevillnings påförande skulle komma den
mindre bemedlade till godo.

ilen då bristfälligheterna i nuvarande bevillningsförordning
med afseende å beräkning och uppskattning af inkomst i öfrigt
blifvit bibehållna och komitén vid fullgörande af det densamma i
nåder gifna uppdrag, såsom ofvan är nämndt, ansett sig böra
grunda sitt förslag uteslutande på förutsättningen af grundskatternas
samt rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning, och sålunda
gjort en för det närvarande nödig ansedd förbättring af
vårt beskattningsväsende beroende af en reform, om hvars möjlighet
åsigterna ännu torde vara och länge förblifva lika skilj -

aktiga som om sättet för dess genomförande, utan att derjemte
kafva afgifvit något förslag om, huru förhållas hör intill dess den
af komitén förutsatta reformen blifvit till lag antagen, så anser
Eders Kongl, Maj:ts Befallningsshafvande, som, hvad särskildt
beträffar den af komitén föreslagna öfverskattenämnden, hyser de
åsigter, som uttalats i den af Professor Rydin afgifna reservationen,
sig icke kunna tillstyrka antagandet af komiténs förslag till
förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomstKristianstad
i Landskontoret den 23 Januari 1882.

TROLLE-W ACHTMEISTER.

E. Andersson.

12:o. Kongl. IV3aj:ts Befallningshafvande i Malmöhus län.

Underdånigste memorial.

Med anledning af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
utaf Eders Kongl. Maj:ts och rikets Kammarrätt den 28 Oktober
1881 meddelad föreskrift, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
härmed afgifva underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs
underdåniga förslag af den 17 Augusti nästlidet år,
angående bevillning af fastighet och af inkomst.

Uti förevarande förslag har komitén uttryckligen gjort den
förutsättning, att för den dermed besvärade jorden grundskatter
samt rustnings- och roteringsbesvär varda afskrifne; hvarmed man
också, om än indirekt, sagt, att den ökade bevillning, som skulle
komma att drabba jordbruket i allmänhet — utgörande 5 öre i
stället för nu 3 öre af fastighetsvärdet, samt derutöfver, såsom
inkomstbevillning, för bedrifvande af jordbruksrörelse så stor del
af inkomsten, som öfverstiger ett belopp af fem för hundradet af

taxeringsvärdet — icke blott skulle utgöra en ersättning till
statsverket för ofvannämnda upphörande skatter och onera, utan
ock att ersättningen positivt och främst skulle drabba den jordegendom,
som nu i mer eller mindre mån är fri derifrån, helst
man måste taga i betraktande att, (såsom i och för sig må vara
rigtigt) såsom instruktionen för taxeringsförrättningarne tydligen
föreskrifver, vid egendomsvärde afseende bör fästas å grundskatter
och öfriga utskylder, utom allmänna bevillningen, som af
samma egendom utgöras, hvarigenom, i förhållande till annan med
samma naturliga godhet, den så kallade oprivilegierade jorden får
ett ringare taxeringsvärde. Att genom denna i form af bevillning
ökade skatt på jordegendomen i allmänhet någon ersättning
af betydenhet för grundskatter samt rustning och rotering
icke kan uppstå, torde vara tydligt, helst då i betraktande tages,
att inkonistbevillningen af sjelfva jordbruksrörelsen, sådan den
föreslagits, i många fall torde blifva obetydlig. Men mera betänkligt
är, att den blefve besvärlig ej allenast för de skattdragande,
i hvilkas föreställning om rätt och billighet den sent torde slå
rot, utan synnerligast för taxeringsmyndigheterna, som svårligen,
för att icke säga omöjligen, med rättvisa kunde utöfva denna beskattning.
En reservant, komiténs ordförande, har öfvertygande
ådagalagt detta; otvifvelaktigt är, att om en rörelsebeskattning
för utöfvande af jordbruk skall ega rum, det af bemälde reservant
gjorda förslag i detta afseende, såsom både billigt och praktiskt
utförbart, förtjenar synnerlig uppmärksamhet.

Innan Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande öfvergår till
en mera speciel granskning af författningsförslaget, sådant det
föreligger, har Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande velat
göra dessa erinringar, efter som de beröra förslagets grundprinciper;
och i sådan allmännare syftning synes jemväl en annan
anmärkning böra framställas. Den är, att man nu, då ny bevillningsförordning
är i fråga, kunnat vänta sig, att bevillningsprocenten
icke för all slags inkomst föreslagits lika, utan att till
exempel inkomsten af kapital fått draga en högre bevillnings -

procent än inkomst af arbete. Skälen härför äro icke nya, och
de hafva med eftertryck utvecklats af en reservant inom komitén.

§ 2.

Vid indragning till statsverket utaf militieboställena och hospitalsegendomarne
yppade sig tvekan, huru vida innehafvaren af
dessa, dädanefter såsom tillförne, skulle erlägga bevillning för
egendomarnes taxeringsvärden eller ej. Enligt förslaget anses
det väl fullt tydligt, att dessa egendomer äro fria från bevillning,
efter som egaren (staten) är fri från fastighetsbevillning, och det
ej heller i ty fall nu är föreskrifvet, att innehafvaren skall erlägga
sådan.

§ 7.

Här hänvisas till hvad i ingressen blifvit anfördt.

Det torde icke blifva lätt att rigtigt beskatta kyrkorna och
särskildt domkyrkan i Lund efter denna paragraf. Tionden och
hemmansräntorna skola efter mom. b beskattas till den del de
icke åtgå till löner eller andra bestämda ordinarie utgifter, och
arrendeafgifterna efter mom. c för hvad som öfverstiger 5 procent
af taxeringsvärdet å egendomarne. Nu tagas väl alla utgifterna
— vare sig de äro mer eller mindre på förhand bestämda eller
kunna hänföras till ordinarie utgifter eller ej, derom i många fall
skäligen kan tvistas — af summan utaf alla inkomsterna, och
huru skall man då komma till rätta med beskattningen. Svaret
härå torde blifva, att beskattningen efter mom. c är gifven och
klar för sig, och att någon kyrkornas beskattning efter mom.
b icke bör ifrågakomma, än för så vidt värdet af tionde och
hemmansräntor öfverskjuter löne- och arfvodesbelopp samt alla
andra bestämda ordinarie utgifter tillsammantagna. Fullt klart
synes det dock icke vara, om förslagets mening är sådan.

§ 8.

Det torde vara rigtigt att beskatta äfven svenska medborgare,
som icke äro i riket bosatta, för härifrån åtnjuten inkomst lika -

som utländingar, som kär bo eller någon tid sig uppehålla. Detta
går lätt för sig, om de äro löntagare eller pensionärer, men icke
så i flera andra fall. Då de förstnämnde flyttat ur riket ock
således uttagit prestattest, hvar skola de kär blifva skattskrifna
ock bevillningstaxerade? Ock de sistnämnde, kvilka åtminstone
såsom resande svårligen kunna ock efter nu gällande författning
ej heller böra här skattskrifvas, af hvem ock hvarest skola de
taxeras? Ock om de möjligen skulle blifva beskattade, kvar söka
ock få exekution af dem? Något borde må kända i dessa afseenden
stadgas.

§ U.

Med hänvisning till yttrandet angående § 8, erinras i
afseende å det föreslagna stadgandet i slutmeningen af denna
paragraf, att det åtminstone skulle bero på en tillfällighet, om
den, som bor eller hufvudsakligen vistas i riket utan att vara der
slcattskrifven, kunde komma att bevillningstaxeras för inkomst af
visst slag.

För öfrigt, ock då fjerde punkten i denna paragraf ständigt
efter de nya kommunallagarnes införande, med kvilka den mycket
sammanhänger, varit föremål för olika meningar i bevillningstaxeringshänseende,
samt det lilla tillägg, som nu blifvit föreslaget,
på det hela icka reder saken, torde det kunna anses lämpligt, att
för de här uppräknade personer — likasom i afseende å »annat
bolag» enligt tredje punkten — enahanda grundsats blefve följd,
som rörande bank-, jern vägs- och kanalbolag i samma punkt stadgas,
så att hufvud-, afdelnings- eller kommissionskontor i vederbörande
ort der de finnas blefve beskattade för den vinst, de kvar
för sig pröfvades lemna, helst kommunernas anspråk i alla händelserna
äro lika grundade på skattebidrag; hvilka anspråk, så
länge bevillning ligger till grund för kommunalskatt, i en bevillningsförordning
icke lära böra lemnas obeaktade mer i det ena
afseendet än i det andra. Ett sådant stadgande skulle ej heller
försvåra beskattningen, utan tvärtom, ty, oafsedt uppgifter, känner

hvarje ort bäst till den rörelse, som der bedrifves. Ordet »hufvudsakligen»
bar ofta gifvit anledning till tvist och konfusion antingen
så, att dubbel beskattning, eller möjligen alls ingen, sker.

§ 17.

Om man skall fullständigt uppnå det mål, som åsyftas, torde
det vara nödigt att införa obligatorisk sjelfdeklaration såsom ett
vilkor för att träffa och i möjligaste mån rätt uppmäta inkomstkällorna.
Det synes ej heller böra anses vara mera förhatligt för
en enskild person än för flere enskilde (ett bolag) att lemna uppgift
om sin beskattningsbara inkomst. En sådan deklaration sker
ju dessutom ständigt i besvärsmål rörande bevillningstaxering, och
för statens ändamål är den just för de enskilda personerna mest
af bebofvet påkallad, enär bolags vinst å deras rörelse vanligen
bekantgöres genom tryckta revisionsberättelser, som för hvem som
helst äro lätt tillgängliga. I hufvudsaklig öfverensstämmelse med
denna åsigt anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, att
18 och 19 paragraferna böra fullständigas eller ändras.

§§ 20 och 21.

Här vill Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, än mer än
komiterade, fästa uppmärksamheten på vigten af bevillningsberedningarne.
På dem och hufvudsakligen deras ordförande kan
man nästan säga, att hela taxeringen beror, ty verkställes icke
ett så omfattande och grannlaga arbete som taxeringen från början
med nit, oveld och sakkännedom, så beror det sedan å mer eller
mindre tillfälliga omständigheter, om rättelse skall kunna vinnas,
först och främst derföre, att fältet med hvarje instans så betydligt
vidgas, under det att den kollektiva person- och sakkännedomen
allt mera minskas, hvarigenom den tid, som kan tillmätas dessa
högre ortinstanser och särskildt pröfningsnämnden, knappast medgifver
annan granskning än att pröfva anförda besvär eller framstälda
anmärkningar, och sedermera äfven derföre, att de uppgifter,
som enligt § 19 godvilligt varda beredningen meddelade,

Utlåt. ang. bevilln. af fast egend. o. inkomst. 6

icke få företes kos taxerings- eller pröfningsnämnd, så framt icke
den skattskyldige dertill samtycker. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
anser derföre, att bevillningsberedningsordförandena
höra vara väl aflönade, hvilket kan ske, om bevillningsprocenten
i hvarje län finge utgå på annat sätt ännu och jemväl i förslaget
är stadgadt, och hvarigenom nitiske, erfarne och villige personer
inom distrikten skulle framlockas. De borde ock för af hvad dem
åtgjordes eller underläts vara underkastade embetsmannaansvar,
helst de äro utsedde, icke af det skattdragande folket, utan af
Konungens embetsmyndighet.

§ 29.

Länsman, hvilkens tjenst mindre upptager hans tid, än hvad
fallet är med kronofogden, och som understundom kan befinnas
mycket lämplig till beredningsordförande, torde äfven böra förpligtas
att mottaga ett sådant uppdrag. I öfrigt anser Eders
Kongl. Maj :ts Befallningshafvande, att ingen enskild person bör
tvingas dertill mot sin vilja, utan afsägelse kunna ega rum, såsom
för närvarande ofta sker, men säkerligen högst sällan skulle
ega rum, om skälig ersättning för arbetet erhölles. Man bör härvid
besinna, att det för Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
vore vida obehagligare att tvinga en person, än att någon gång
få emottaga en afsägelseskrift; och hvad nit kunde man vänta af
den till slikt uppdrag tvungne, helst om han, såsom nu, vore alldeles
ansvarsfri för allt hvad han gjorde eller underlät.

§ 31.

Mellansatsen här: »eller såsom vald ledamot af taxeringsnämnden»,
torde böra utgå, emedan man bör göra allt för att öka,
ej minska beredningsordförandens godtgörelse. Om han också är
vald ledamot af taxeringsnämnden, fungerar han dock der på ett
betydligt olika sätt mot öfrige valde.

§ 51.

Att besvären, då de insändas med allmänna posten, äro af
klaganden egenhändigt undertecknade, eller att besvärsskriften

pa hans begäran eller med hans samtycke blifvit uppsatt, torde
icke behöfva något bestyrkande. Denna föreskrift hafva skattskyldige
mycket ofta icke stält sig till efterrättelse, och pröfningskomitén
har dock mången gång ansett sig pröfva och afgöra
besvären. Stadgandet synes ej heller ega någon betydelse, ty om
en besvärsskrift af en okänd person ingifves å landskontoret, har
man ju alldeles ingen större säkerhet för dess äkthet, än om den
till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande med posten ankommer.
Då man genom medgifvande för den enskilde i förevarande
fall att korrespondera med Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande
velat underlätta tillfället för en skattskyldig att få sin
sak anhängiggjord, bör man ej på samma gång göra en onödig
inskränkning eller fästa ett vilkor, som på landsbygden kan förorsaka
besvär och derföre lätt åsidosattes.

§ 56.

Inventionen att kombinera mantals- och taxeringslängd er synes
Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande mycket berömvärd.

§§ 60 med 67.

Under förutsättning att åtskilliga erinringar kunna framställas
emot inrättande af den så kallade öfverskattenämnden samt
de deraf följaktiga, tvifvels utan mycket betydliga utgifter, vill
Eders Kongl. ■ Maj:ts Befallningshafvande såsom sin åsigt uttala,
att någon våda för den skattskyldige icke förefinnes, derest någon
klagan öfver pröfningsnämnds beslut icke får ega rum i andra
fall, än då den skattskyldige förmenar, att de i bevillningsförordningen
stadgade grunder icke rätt tillämpats, såsom till exempel
om han anser sig beskattad för inkomst, hvilken enligt bevillningsstadgan
är från bevillning fri; och i dessa fall torde det
just vara lämpligt, att frågan afgöres utaf administrativ myndighet.

§ 71.

Då bevillningsprocenten nedsattes gradvis till allt ringare
belopp, ju större länets bevillningssumma utgjorde, torde man dock
icke hafva tagit tillbörlig hänsyn till förhållandena inom rikets

största och folkrikaste län. Ju större bevillningssumma, desto
större qvantitativt omfång och äfven qvalitativt bemödande för
beskattningen; desto flere personer att dela procenten emellan,
och följaktligen, ju mera arbete desto mindre godtgörelse. I
Malmöhus län hade det den verkan, att landsstatstjenstemännen
och städernas uppbördsman, i hvilka förstnämndes löner då för
tiden procent af allmänna bevillningen var beräknad, fingo åtnöja
sig med betydlig minskning mot tillförne, och.likväl kunde beredningsordförandena
icke tilldelas mer än nio kronor på landet
och likaså jemförelsevis orimligt litet i städerna. Visserligen
hafva landsstatstjenstemännen numera mistat sin rätt; men högst
angeläget är, att beredningsordförandena blifva väl godtgjorde,
och det är fara värdt, att så icke kan blifva förhållandet i detta län
enligt föreslagna stadganden. Om det kan ligga någon rättvisa
uti att gradvis minska procenten, måste det ske mycket varsamt.

I afseende på instruktionen för taxeringsnämnderna har Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande inga andra erinringar att framställa
än dem, som må anses blifva en följd af hvad Eders Kongl.
Maj :ts Befallningshafvande vid de särskilda författningsparagraferna
i underdånighet anfört.

Malmö Landskontor den 28 Januari 1882.

GOTTH. WACHTMEISTER.

H. Cavalli.

13:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Hallands län.

Underdånigste memorial.

Jemlikt Eders Kongl. Maj:ts och rikets Kammarrätts skrifvelse
den 28 Oktober nästlidet år ; far Eders Kongl. Maj:ts

Befallningshafvande i underdånighet härmed afgifva yttrande öfver
Skatteregleringskomiténs underdåniga förslag till »förordning angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst».

Redan då Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hade tillfälle
att yttra sig öfver den s.k. Förberedande Skattejemkningskomiténs
förslag till ny bevillningsförordning, uttryckte Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande såsom sin åsigt, att det dermed afsedda
ändamålet, en jemnare och rättvisare beskattning, säkrast
skulle vinnas genom antagande till väsentliga delar af det utaf
Professor H. L. Rydin i form af reservation afgifna särskilda
förslag i ämnet.

Skatteregleringskomitén har emellertid, enligt uttrycket i
dess till förslaget lemnade »allmänna motivering», ansett betänkligt
att i betydligare mån, än af ändrade förhållanden oundgängligen
kräfts, rubba bestående bestämmelser. Under antagande att
med uttrycket »ändrade förhållanden» afses hvad komitén såsom
förutsättning för sitt arbete antagit, eller afskrifning af grundskatter
samt rustnings- och roteringsbesvär, torde det böra tillses,
huru vida statens genom en dylik afskrifning uppstående
kraf på nya och, om möjligt, ökade inkomstkällor blifvit behörigen
tillgodosedda.

Medan Professor Rydin förordat införandet af en särskild
fastighetsskatt och en särskild inkomstskatt, beggedera genom
särskild lag gjorda till ständiga ordinarie inkomster och vid behof
understödda af en särskild bevillning, har komitén fästhållit grundsatsen
om en allmän bevillning, utgörande en blandad fastighetsoch
inkomstskatt.

Olikheten med nu gällande bevillningsförordning består
deruti, att komitén dels beräknat enahanda bevillning för jordbruksfastighet
som för annan fastighet, dels ock infört jordbruksnäringen
bland de yrken, för hvilkas behållna afkastning en inkomstbevillning
skall erläggas.

Genom detta förfaringssätt skulle komitén således hafva nått
ej mindre sitt ofvan angifna mål, en jemnare och rättvisare be -

skattning, än äfven, hvad som ur praktisk synpunkt torde vara
lika beaktansvärdt, en säker utväg för åstadkommande af de summor,
som dels i följd af omförmälda afskrifningsåtgärden måste
anskaffas för fyllande af statens behof och dels böra vid möjligen
inträffande felslående af de indirekta skatterna genom direkt
beskattning tillvägabringas.

Innan Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande yttrar sig,
om och i hvad mån dessa mål kunna af komitén anses nådda,
torde en granskning icke vara ur vägen af de förändringar, som,
utom förslagets båda hufvudnyheter, blifvit i den afdelning af
bevillningsförordningen, som angår sj elfva skatterna, af komitén
vidtagna.

Utom de redaktionsändringar och förtydliganden, mot hvilka
redan Professor Rydin i sin reservation framstält anmärkningar,
har Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande hufvudsakligen fäst
sig vid följande, af komitén vidtagna tillägg och ändringar:

I § 3 mom. 1 har komitén föreskrifvit, att, vid uppskattning
af fast egendom, torfmosse och växande skog skola tagas i betraktande
endast i den mån de anses erforderliga till husbehof.

Denna föreskrift, som sammanhänger med bestämmelsen i §
7 c, att försäljning af skog beskattas såsom annan inkomst af
jordbruksfastighet, motiveras af komitén sålunda, att en fullt
tillfredsställande uppskattning af växande skogs och torfmosses
kapitalvärde är lika svår, som uppskattningen af deras afkastning
är lätt.

Utan att närmare yttra sig öfver, huru vida svårigheten vid
en dylik uppskattning bort utgöra tillräckligt skäl för dess underlåtande,
vill Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande endast
framhålla det orättvisa deri, att ett hemman, försedt med rik tillgång
på skog och torfmosse, i följd af en under längre tid på grund
af dåliga kommunikationer, svåra konjunkturer och dylikt uraktlåten
försäljning af skogsprodukter skulle drabbas af en betydligt
mindre skatt än ett annat hemman till lika värde, som vore i
saknad af dylika förmåner. Det korrektiv mot den lägre fastig -

hetsbevillningen, som komitén trott sig finna i beskattningens
rigtande mot den vid skogs- ock torfmosseprodukternas försäljning
uppkomna inkomsten, torde vid sådant förhållande under längre
tider kunna blifva temligen illusoriskt.

De uti § 8 mom. c intagna bestämmelser synas dels svåra
att tillämpa ock dels orättvisa. Det torde t. ex. möta åtskilliga
svårigheter att erhålla noggranna uppgifter, huru vida en främling
såsom resande uppehållit sig här »större delen af tre på hvarandra
följande år», hvarförutan det synes mindre lämpligt att
affordra en dylik resande, som antagligen redan är i sitt hemland
för sin inkomst derifrån beskattad, ytterligare skatt för den
del deraf, som af honom här kan komma att användas.

Då mom. b i samma § i afseende på svensk medborgare,
som icke är i riket bosatt, föreskrifver, att han i Sverige skall
utgöra inkomstbevillning för den inkomst, han härifrån åtnjuter,
tyckes billigheten fordra, att utländing åtnjuter motsvarande
rätt. Lämpligast torde dock vara att, som Eders Kong! Maj:ts
och rikets Kammarrätt i dess underdåniga yttrande öfver Förberedande
Skattejemkningskomiténs förslag till ny bevillningsförordning
föreslagit, åt Eders Kongl. Maj:t öfverlemnas att bestämma,
om och i hvad mån beskattning för sådan utländing bör
ega rum.

Beträffande det i 10 § föreskrifna höjandet af det s. k. existensminimum
kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, med
afseende å de förutsättningar, komitén haft vid förslagets uppgörande,
icke annat än uttrycka den åsigt, att komitén genom en
dylik höjning, huru berättigad den än må vara, än ytterligare
försvårat uppnåendet af ett utaf de mål, densamma föresatt sig,
eller ersättande genom bevillning af de statsinkomster, som genom
grundskatternas antagna afskrifning gått förlorade.

Eders Kongl. Maj :ts Befallningshafvande torde nu, sedan anmärkningar
framstälts mot några af de utaf komitén vidtagna
förändringar i nu gällande bevillningsförordning, få återgå till

besvarande af frågan, huru vida komitén lyckats nå något af sina
ofvan angifna två hufvudmål.

Komitén sjelf, i motiveringen till 71 § i förslaget, synes icke
göra sig några större förhoppningar, att allmänna bevillningens
afkastning, under tillämpning af de i förordningen föreslagna nya
bestämmelser, skulle i någon betydligare mån ökas.

På de af reservanterna, Herrar Professor Rydin och Grefve
De la Gardie anförda skäl tror Eders Kongl. Maj :ts Befallningshafvande
sig, åtminstone beträffande den påräknade intägten af
inkomst utaf jordbruksrörelse, kunna uttrycka sin åsigt, att den
härigenom uppkommande ersättningen för de borttagna grundskatterna
blir skäligen obetydlig.

Bemälde reservanter hafva ock, i Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
tanke, med klara och tydliga skäl påvisat det
origtiga uti att beräkna jordbruksfastighets taxeringsvärde så
högt som till fem procent af saluvärdet, äfvensom det opraktiska
i komiténs förslag om en specifik uppskattning af behållen inkomst
af jordbruksnäringen. De grunder deremot, hvarpå Grefve
De la Gardie stödt sina beräkningar om den procent å egendoms
saluvärde, som vid jordbruksrörelse såsom inkomst kan antagas,
synes deremot vara öfverensstämmande med faktiska förhållanden.

Med anledning häraf anser Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
sig antingen böra förorda Professor Rydins ofvan
anmärkta förslag, om införande af bestämda fastighets- och inkomstskatter,
eller, om detta skulle anses olämpligt, tillstyrka antagandet
af det i Grefve De la Gardies reservation framstälda förslag
om fastighetsbevillningens höjning till sex öre för hvarje
etthundra kronors taxeringsvärde.

Beträffande härefter förslagets föreskrifter angående allmänna
bevillningens påförande, äro de i hufvudsak öfverensstämmmande
med dem, som innehållas i nu gällande bevillningsförordning.

De förändringar, som blifvit vidtagna, afse dels ernående af
större noggrannhet i uppskattningen af sj elfva beskattningsföremålen
och dels »ernående af en för hela landet likformig tolkning
och tillämpning af bevillningsförordningens föreskrifter»,
bland annat genom införande af en s. k. öfverskattenämnd.

De åtgärder, komitén i förstberörda hänseende vidtagit, bestå
hufvudsakligen dels i utsträckande af föreskriften i nuvarande
bevillningsstadgas 26 § derhän, att agent för utländskt försäkringsbolag
skall på enahanda sätt, som för i bemälda § afsedt bolag
föreskrifvet är, lemna uppgift angående omfånget af bolagets
verksamhet, dels i åläggande för styrelse för bolag, hvars lotter
eller aktier äro stälda på viss man, att meddela uppgifter om
sina delegare och deras delaktighetsbelopp och erhållna vinstutdelningar,
dels ock uti föreläggande för såväl bolag som enskild
arbetsgifvare att, på anfordran af bevillningsberedningens
ordförande, aflemna uppgifter om sina tjenstemäns och arbetares
aflöning och andra förmåner.

Samtliga dessa föreskrifter, om ock icke tillfyllestgörande
för åsyftade ändamålets uppnående, synas dock användbara och
lämpliga. En annan, sannolikt i samma syftemål, i förslaget inryckt
ändring förefaller deremot Eders Kongl. Maj :ts Befallningshafvande,
lindrigast sagdt, olämplig.

Komitén har nemligen stadgat, dels i § 28, att skattskyldig,
som är missnöjd med beredningens förslag, i hvad det angår
honom sjelf eller annan skattskyldig, eger deröfver klaga hos
taxeringsnämnden, dels ock i § 51, att skattskyldig, som finner
sig föranlåten att framställa anmärkningar i anledning af taxeringsnämnds
vidtagna åtgärder och beslut, har att inom viss tid
hos pröfningsnämnd deröfver besvära sig.

Dessa stadganden, af komitén på en gång knapphändigt och
egendomligt motiverade, kunna af Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
icka annat än på det högsta ogillas.

En dylik uppmaning att blanda sig i andras angelägenheter
torde nemligen snarare medföra oreda och krångel än bidraga att

öfver de skattskyldiges verkliga inkomster kasta större belysning.
En dylik torde då lämpligare kunna vinnas genom återupptagande
af förslaget om åläggande för skattskyldig att sjelf, vid verkande
påföljd, meddela uppgift om sin inkomst.

Afser en dylik uppgift året näst före skatteåret ocb kan på
den grund tjena endast till ledning, ej till ovilkorlig grund för
beskattningen, bortfalla, såsom Kongl. Kammarrätten i sitt ofvan
anmärkta utlåtande påpekat, de liufvudskäl, som blifvit anförda
mot en dylik sjelf deklaration.

Utgående från den ostridigt rigtiga grundsatsen, att endast
genom iakttagande af den största noggrannhet vid bevillningsberedningen
likformighet och rättvisa vid skattläggningen kunna
vinnas, har komitén sökt skärpa de fordringar, som hittills varit
stälda på nämnda berednings ordförande. De bestämmelser, som
i sådant syfte blifvit af komitén utfärdade, äro i motiven till 20
och följande §§ af komitén närmare utvecklade. Komitén har
dock sjelf icke ansett dessa bestämmelser tillfyllestgörande, utan,
såsom redan sagdt är, för uppnående af jemlikhet i taxeringen
inom olika orter, ansett införandet af en s. k. öfverskattenämnd
nödvändigt.

De skäl, komitén härför andragit, synas dock Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande icke fullt tillfredsställande.

Godkännande behofvet af en öfverordnad myndighet vid beskattningsfrågors
afgörande, har dock komitén ansett Kongl.
Kammarrätten icke tillfyllestgörande, bland annat, derföre att
Kammarrätten, såsom embetsverk, måste grunda sitt beslut hufvudsakligen
på den bevisning, som blifvit åstadkommen. Detta,
förmenar komitén, skulle t. ex. omöjliggöra klagomål från jordbrukare
öfver den föreslagna bevillningen af inkomst af jordbruksrörelse,
enär desse vanligen icke bokföra inkomster och utgifter.
Detta skäl förefaller dock något sökt, då äfven öfverskattenämnden
måste hafva något, hvarpå den skulle stöda sitt utlåtande,
och densamma, äfven med karakter af jury, bör grunda sin öfvertygelse
på fakta.

Grefve De la Gardie har för öfrigt i sin reservation påvisat
de brister, som vidlåda komiténs förslag om en öfverskattenämnd,
så väl med afseende på området och befogenheten af dess verksamhet
som sättet för dess sammansättning.

Vidhålles tanken på en dylik nämnd, torde Grefve De la
Gardies förslag obetingadt hafva företräde framför det af komitén
framstälda.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan dock icke för
sin del anse införande af en öfverskattenämnd erforderligt. En
dylik nämnd kan, enligt sakens natur, aldrig sammansättas så,
att ledamöterna i densamma kunna ega kännedom om hvarje
egendoms värde, om hvarje skattskyldigs inkomst. En bevisningmåste
ovedersägligen förebringas, och pröfvandet af denna torde i
de flesta fall, såsom Kongl. Kammarrätten i sitt yttrande öfver
detta ämne påvisat, komma att ligga å de af Eders Kongl. Maj:t
förordnade, i dylika frågor förfarne ledamöterna.

När en fullt kompetent myndighet redan i Kongl. Kammarrätten
förefinnes, synes det obehöfligt att vid sidan af denna
ställa en annan, hvars förmåga i hithörande ämnen sannolikt blefve
åtminstone icke större.

För att sammanfatta sina yttranden i ett slutomdöme om förslaget,
får Eders Kongl. Maj :ts Befallningshafande såsom sin åsigt
uttrycka, att detsamma, oberäknadt åtskilliga redaktionsförbättringar,
framför nu gällande bevillningsstadga eger ett bestämdt
företräde uti den uttalade grundsatsen, att jordbruksfastighet bör
beskattas lika med annan fastighet, äfvensom uti förändring af
bestämmelserna angående det skattefria existensminimum, men
att i öfrigt de brister, som öfverklagats i nu gällande bevillningsstadga,
icke kunna på något tillfredsställande sätt genom förslaget
anses lösta.

Halmstads slott i Landskontoret den 28 Januari 1882.

Landsliöfdingeembetet:

K. N. GodeJimius.

Gustaf Lindgren.

l4:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Göteborgs och

Bohus län.

Underdånigste memorial.

Öfver det underdåniga förslag till förordning angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst, som den af Eders
Kongl. Maj:t i nåder tillsatta Skatteregleringskomitén den 17
Augusti sistlidet år afgifvit, får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
på grund af derom lemnad föreskrift, afgifva följande
underdåniga utlåtande, hvilket den knappt tillmätta tiden ingalunda
medgifvit att göra så fullständigt, som ärendets vigt och
förslagets beskaffenhet visserligen kräfde.

Komitén har, utgående från den förutsättning, att grundskatter
samt rustnings- och roteringsbesvär varda afskrifna, uppstält
såsom allmän grundsats för den beskattning, som, enligt
komiténs åsigt, borde träda i stället för nu utgående bevillning
enligt art. II i bevillningsstadgan, att bevillning skall utgöras
för fast egendom med 5 öre för hvarje fulla 100 kronor af fastighetens
taxeringsvärde samt för all inkomst med 1 procent å behållna
inkomstbeloppet, dervid dock i fråga om den inkomst, som härflyter
från fastighet, endast den del deraf, som öfverstiger ett
belopp af 5 för hundra af fastighetens taxeringsvärde, hvilket
belopp genom fastighetsbevillningen anses vara beskattadt, skall
utgöra föremål för beskattning.

De allmänna grunder, som sålunda, enligt det underdåniga
förslaget, borde följas vid fastighetsbeskattningen, skulle väl,
derest de kunde konseqvent genomföras, kunna åstadkomma en
förändring till det bättre; men vid tillämpningen af dessa grunder
å jordbruksfastighetsbeskattningen, skulle snart sagdt oöfvervinneliga
svårigheter möta med afseende å beräkningen af den inkomst,
som af fastigheten, i synnerhet den mindre fastigheten,

borde anses flyta, och blefve, såsom komiterade underdånigst föreslagit,
tillika den bestämmelse gällande, att vid nämnda beräkning
afdrag finge göras för ränta å upplånt rörelsekapital intill ett
belopp, motsvarande 20 procent af egendomens taxeringsvärde, utan
att skuldens tillvaro på något sätt behöfde styrkas, så torde med
skäl kunna påstås, att beskattning af jordbruksinkomst högst
sällan skulle ifrågakomma. I likhet med komiténs ordförande
finner derföre Eders Ivongl. Maj:ts Befallningshafvande det underdåniga
förslaget, i hvad det afser beskattning af jordbruksfastighet
och jordbruksrörelse, vara fullkomligt opraktiskt och i hög grad
illusoriskt. Långt bättre synas då rättvisa och jemlikhet kunna
tillgodoses genom de bestämmelser, som innefattas i det af honom
inom komitén i denna del väckta och i hans emot komiterades
underdåniga förslag afgifna reservation om nämnda yrkande; och
får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande alltså, under åberopande
af de utaf honom anförda skälen, underdånigst tillstyrka,
att samma yrkande måtte vinna nådigt afseende, så att, i stället
för den af komiterade föreslagna bevillningen af jordbruksfastighet
och af jordbruksinkomst, en enda bevillningsafgift komme att för
dessa båda beskattningsföremål gemensamt utgå såsom bevillning
för jordbruksfastighet med 6 öre för hvarje 100 kronor af fastighetens
taxeringsvärde, utan att dervid rättighet till något afdrag
för skuld finge ega rum; delande Eders Kongl. Maj :ts Befallningshafvande
jemväl ordförandens i komitén åsigter i fråga om de
bestämmelser, som af detta hans förslag, enligt hans förmenande,
måste blifva en naturlig följd.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan icke heller
gilla den uppstälda beskattningsgrundsatsen, i hvad han eger
tillämpning på inkomstbeskattningen i öfrigt. Visserligen innehåller
förslaget, i likhet med nu gällande bevillningsstadga, särskilda
bestämmelser, som modifiera den allmänna beskattningsregeln,
dels angående bevillningsfritt existensminimum och dels
angående rättighet för den skattskyldige att, då inkomsten öfverstiger
det belopp, som blifvit bestämdt såsom existensminimum,

men dock icke uppgår till ett visst kögre belopp, få åtnjuta bevillningsfritt
afdrag, men genom dessa bestämmelser har endast
i viss mån tillgodosetts det kraf, som staten, allt efter den i afseende
å inkomstens belopp större eller mindre skatteförmågan,
har rätt att ställa på den skattskyldige, hvaremot det inflytande,
som olika slags inkomstkällor på beskattningen böra ega, icke
kommit till sin rätt. Detta synes emellertid vara alldeles nödvändigt
för åstadkommandet af jemlik och rättvis beskattning.
Till stöd för denna sin mening får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
underdånigst hänvisa till de skäl, som en af komitéledamöterna,
A. Hedin, för samma åsigt uti sin emot det underdåniga
förslaget afgifna reservation andragit. Åtminstone torde
skilnad böra göras emellan ren kapitalinkomst, å ena sidan, och
all annan inkomst, å den andra, och skilnaden borde kunna sålunda
genomföras, att inkomst af arbete visserligen, såsom nu,
beskattades efter inkomstens verkliga storlek, men kapitalinkomst
efter ett med viss, t. ex. 25, procent af inkomsten förhöj dt belopp.

Det underdåniga förslagets bestämmelse angående bevillningsfritt
existensminimum innehåller, att bevillning för inkomst icke
eger rum, när den skattskyldiges sammanräknade årsinkomster,
hustruns deri inbegripna, understiga 500 kronor. Emot denna
bestämmelse, i hvad den afser storleken af existensminimum, har
nyss bemälde komitéledamot i sin reservation rigtat anmärkningar,
som synas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande väl grundade.
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser derföre också, i
likhet med honom, att bevillningsfrihet bör medgifvas för högre
inkomstbelopp än det föreslagna, åtminstone i landets större städer,
och, för att särskildt beträffande Gföteborgs stad stärka de skäl,
Hedin för denna mening framstält, torde det tillåtas Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande underdånigst få meddela: att jemväl
i fråga om Gföteborg större delen af den bevillning, som blifvit
påförd för inkomst understigande 600 kronor, måst afkortas på
grund af medellöshet och således icke kunnat till statsverket inflyta;
att samma förhållande egt rum med omkring Vt af den för

600 kronors inkomst påförda bevillningen ock med en icke obetydlig
del af den bevillning, som påförts för 700 kronors inkomst,
så att t. ex. den bevillning, hvilken för år 1880 blifvit påförd
för inkomst, som uppskattats till det förra beloppet, gäldats af
602 personer, men deremot för 197 personer blifvit afkortad till
följd af bristande tillgång till bevillningens erläggande, under
det att samma års bevillning för 700 kronors inkomst inbetalts
af 53 personer, men afkortats för 5; att, så vidt genom de vid
sista mantadsskrifningen härstädes aflemnade uppgifter kunnat
utrönas, årliga hyresbeloppen för tarfliga arbetarebostäder i stadens
utkanter eller de s. k. förstäderna vexla sålunda, att för ett rum
med kök betalas från 200 till 240 kronor och för ett enda s. k.
spisrum från 120 till 144 kronor; samt att lefnadskostnaderna
här kunna anses vara fullt ut lika höga som i Stockholm. Betydelsen
af den första af nu nämnda omständigheter beror naturligtvis
dock derpå, huru vida taxeringsmännen lyckats träffa inkomstens
rätta beskattningsbara belopp eller icke — en fråga,
hvarom Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke tilltror sig
kunna fälla något bestämdt omdöme. Att de icke förfarit strängare
än vederbort, torde väl emellertid få antagas.

Skulle höjning af existensminimibeloppet, på sätt Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande underdånigst föreslagit, icke kunna
medgifvas, torde väl åtminstone högt hyresbelopp böra få gälla
såsom en af de i det underdåniga förslagets 10 § 1 mom. angifna,
»särdeles ömmande omständigheter», och således kunna medföra
den förmån vid bestämmandet af bevillningsfritt afdrag, som med
afseende å sådana omständigheter blifvit föreslagen.

Genom de i det underdåniga förslaget intagna bestämmelserna
om bevillningsfritt afdrag för inkomst, som öfverstiger det såsom
existensminimum faststälda beloppet, men dock icke uppgår till
2,000 kronor, har det progressiva systemet af komitén vunnit
erkännande i fråga om inkomstbeskattningen, dock endast i viss
mån, alldenstund dessa bestämmelser icke sträcka sina verkningar
till den inkomst, som uppgår till 2,000 kronor eller derutöfver.

Af all sådan högre inkomst skulle, oberoende af dess större eller
mindre belopp, enligt det underdåniga förslaget, utgå 1 procent såsom
bevillning. För uppnående af större rättvisa och jemlikhet, än
som genom en på detta sätt ordnad beskattning af högre inkomst
skulle kunna förverkligas, borde väl "äfven vid den högre inkomstens
beskattning det progressiva systemet, eller rättare, då detta
system ju innebär en orimlighet, såsom i sina yttersta verkningar
ledande till konfiskation af all inkomst, en degression vinna
tillämpning, i all synnerhet som i statsekonomiskt afseende den
fördel derigenom jemväl vunnes, att den minskning i inkomst för
staten, som orsakas genom den för den lägre inkomsten medgifna
lindring i beskattningen, antagligen fullt ut skulle blifva ersatt.
Saknaden af bestämmelser härom är derföre, enligt Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes förmenande, en brist i det underdåniga
förslaget.

De afdrag, som, enligt det underdåniga förslaget, skulle få
göras, synas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke vara
afmätta efter alla de förhållanden, som derå böra ega inverkan.
Tvenne af komiténs ledamöter, H. L. Rydin och förbemälde Hedin,
hafva också i sina reservationer framhållit detta, och särskildt
det orimliga deri, att den, som eger en större ränteinkomst af ett
till inemot 40,000 kronor uppgående kapital, skulle, i likhet med
hvad enligt gällande bevillningsstadga är händelsen, få åtnjuta
samma lindring i beskattningen, som den, hvars inkomst till motsvarande
belopp härrör från den vanskliga och opåräkneliga källa,
som nämnes arbete, eller, med andra ord, att tillbörligt afseende
icke heller vid bestämmandet af dessa afdrags storlek blifvit
fäst vid de olika slagen af inkomstkällor. Antalet personer,
som skattskyldig (utom sin hustru) har att försörja, borde väl
också vid bestämmandet af rätt till afdrag hafva tillmätts större
betydelse, än i förslaget egt rum, på det att de skattskyldige,
som hårdare drabbas af de indirekta skatterna, i regel måtte beredas
en motsvarande lindring i inkomstbeskattningen. Yid beskattning
af ren kapitalinkomst torde följaktligen det bevillnings -

fria afdraget böra vara mindre, och gränsen för upphörandet af
rättigheten till dylikt afdrag böra sättas lägre å inkomstskalan
än vid beskattning af annan inkomst.

Derest de skattskyldige, för ernåendet af den omnämnda lindringen
i beskattningen, efter norskt mönster indelades i 4 klasser
sålunda, att l:a klassen omfattade dem som endast hade sig
sjelfve att försörja, 2:a klassen dem som dessutom hade 1—3
personer att försörja, 3:e klassen dem som hade 4—6, och den
4:e dem som hade minst 7 personer, utom sig sjelfve, att försörja,
så borde möjligen vid kapitalbeskattning icke något afdrag
alls få tillgodonjutas af dem, som tillhörde l:a klassen. Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser sig derjemte vid det underdåniga
förslagets bestämmelser om bevillningsfritt afdrag böra
göra den anmärkning, att det största inkomstbelopp, vid hvilket
nämnda förmån blifvit fästad, synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
vara väl lågt, då det gäller inkomst af arbete.

Vidkommande härefter det underdåniga förslagets bestämmelser
angående beräkningen af den beskattningsbara inkomsten, så
har hvad som emot denna del deraf torde böra anmärkas, med
hänsyn till dels stadgandet i 9 § om afdrag för skuld och dels
beskattningsföremålet, samt angående saknaden af föreskrift, som
påbjuder, att samtliga en skattskyldigs inkomster vid uppskattningen
skola sammanföras till ett helt, redan blifvit i ledamoten
Bydins reservation utförligt behandladt; och instämmer Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande till alla delar i hvad som i
nämnda afseenden der blifvit anfördt.

Enahanda är ock förhållandet i fråga om de anmärkningar,
som kunna rigtas emot den del af det underdåniga förslaget, som
handlar om de uppgifter, hvilka i och för beskattningen skola
aflemnas dels af vissa officiela myndigheter, dels af bolag och
dels af enskilde personer; och får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
alltså förorda införandet af den så mycket omtvistade
sjelfdeklarationsskyldigheten, åtminstone i de fall, då möjlighet
för taxeringsmännen att efter objektiva grunder bilda sig

Ltlat. ang. bevilln. af fast egend. och inkomst. 7

en öfvertygelse om förhållanden, som, enligt det underdåniga förslagets
bestämmelser, borde och jemväl böra inverka på uppskattning
af vare sig fastighetstaxeringsvärde eller beskattningsbar
inkomst, icke, så vidt samma förslag derom lemnar anvisning, på
annat sätt skulle stå att vinna. I sammanhang med sjelfdeklarationens
införande borde naturligen också stadgas påföljder för
uraktlåtenhet att fullgöra i sådant afseende gifna föreskrifter.

Den del af det underdåniga förslaget, som bär till öfverskrift:
taxeringsmyndigheternas sammansättning och befogenhet, innehåller
bestämmelser, som ganska väsentligt afvika från nu gällande
bevillningsstadgas föreskrifter i motsvarande ämnen.

Emot dem af dessa bestämmelser, som afse bevillningsberedningens,
taxeringsnämndens och pröfningsnämndens sammansättning
och ordföranden i bevillningsberedningen, synes icke något
vara att invända. Dock föreställer sig Eders Kong! Maj:ts
Befallningshafvande, att det icke vore olämpligt, att taxeringsnämndens
ordförande på förhand utsåges af offentlig myndighet och
förpligtades att bereda ärendena, innan de i taxeringsnämnden
skulle förekomma till afgörande.

Hvad åter vidkommer inrättandet af en öfverskattenämnd, såsom
sista instans i bevillningsfrågor, så tror Eders Kongl. Majrts
Befallningshafvande sig hafva funnit, att en af ofvanbemälde
homitéledamötér, Rydin, i sin reservation lyckats ådagalägga, ej
mindre att hvarken vår svenska konstitutions anda eller sjelfstyrelseprincipen
fordrar, att den taxering, som skall ega rum i
och för bevillningsafgifternas bestämmande, bör verkställas af endast
folkvalde män, än äfven vådan deraf att åt den föreslagna
öfverskattenämnden anförtro den slutliga pröfningsrätten i bevillningsmål;
och tillåter Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
sig, i likhet med honom, att betvifla, det denna nämnd skulle
kunna lösa den uppgift, som henne enligt det underdåniga förslaget
skulle varda gifven. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
anser således att, derest det underdåniga förslaget i öfrigt
skulle vinnafastställelse, öfverskattenämnden dock icke borde komma

till stånd, utan att öfver pröfningsnämnden fortfarande borde stå
samma myndigheter som nu. För beredandet af skyndsammare
handläggning af bevillningsfrågor hos Eders Kong! Majrts och
rikets Kammarrätt blefve det emellertid nödvändigt, att densamma
särskildt för detta ändamål förstärktes till personalen, derför
kostnaden dock sannolikt icke skulle komma att öfverstiga de utgifter,
som den af komitén föreslagna öfverskattenämnden komme
att draga med sig. Blefve åter sjelfdeklaration påbjuden, så skulle
en öfverskattenämnd kunna vara på sin plats; och vill det synas
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som om, i sådant fall,
det af komiténs ordförande, enligt hvad hans reservation utvisar,
framstälda förslaget i fråga om öfverskattenämndens befogenhet
borde vara förtjent af Eders Kongl. Maj:ts nådiga bifall. Skall
en öfverskattenämnd inrättas, torde i hvad fall som helst de i
samma förslag gifna bestämmelserna angående öfverskattenämndens
sammansättning vara att föredraga framför komiténs derom
meddelade stadganden.

De förändringar, som föreslagits med hänsyn till de tider, då
taxeringsförrättningarne böra verkställas, synas Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande vara egnade att väcka tvifvelsmål,
huru vida den skyndsamhet i ärendenas behandling, som af dem
blefve en följd, verkligen skulle kunna låta förena sig med den
sorgfällighet och noggrannhet, som vid denna behandling äro af
nöden. Hvad särskildt detta län beträffar, tror Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande sig, med kännedom om den tid, som
bevillningsberedningens och taxeringsnämndens arbeten, med
tillämpning af nu gällande bevillningsstadga, kräfva, kunna våga
påstå, att, äfven om beskattning af jordbruksinkomst icke varder
införd, bevillningsberedningen och taxeringsnämnden icke kunna
fullborda sina arbeten inom de tider, som föreslagits. Detta gäller
dock i synnerhet om Göteborgs stad. Bevillningsberedningarne
lära icke före Maj månads utgång, och taxeringsnämnderna icke
före medlet af Juli kunna afsluta sina förrättningar. Pröfningsnämndens
sammanträde åter torde under sådana förhållanden icke

100

kunna ega rum förr än i September månad. Taxeringsprotokoll
och längder behöfva nemligen, enligt det underdåniga förslagets
bestämmelser, icke insändas till länsstyrelsen förr än inom tre
veckor efter det taxeringsförrättningarne inom fögderi eller stad
afslutats, och förarbetena å landskontoret till pröfningskomitén
taga redan nu i anspråk flera veckors tid och komma naturligtvis
att kräfva ännu längre tid, om de jemväl skola omfatta beskattning
af fastighetsinkomst. Derest en särskild prötningsnämnd
bildades för staden Göteborg, derför många skäl tala, skulle likväl
pröfningsnämnden för länets öfriga delar möjligen kunna sammanträda
i senare hälften af Augusti månad; men enär pröfningsnämnden
för Göteborg väl icke kunde börja sin förrättning, innan
de arbeten, som länets andra pröfningsnämnd lemnade efter sig,
blifvit af slutade, i hvad det på kronoombudet vid nämnderna ankomme,
skulle förstberörda nämnd icke kunna sammanträda förr
än i slutet af September. I fråga åter om tiden för besvärs anförande
öfver pröfningsnämndens beslut, så synes af hvad nu underdånigst
blifvit anfördt böra följa, att jemväl denna tid bör
framflyttas. Härvid torde dock möjligen särskildt böra tagas i
betraktande, att en del skattskyldige med afseende på vissa förhållanden
icke äro i tillfälle att förr än efter årets slut säkert
kunna bedöma, huru vida de af den medgifna besvärsrätten böra
sig begagna, samt att de först derefter ega tillgång till de för
ändrings vinnande nödiga bevisningsmedlen; och, med fästadt afseende
härå, synes besvärstiden böra utsträckas till åtminstone
den 15 Januari eller Januari månads slut det påföljande året.
Härigenom omöj liggöres väl ernåendet af det önskningsmål, som
komiterade föresatt sig, att nemligen få frågorna från en taxeringsperiod
slutbehandlade, innan en ny sådan inträder, men det vill
synas Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande, som om det vore
mindre lämpligt att söka vinna detta mål på bekostnad af de
skattskyldiges bästa. Skulle den myndighet, som det tillkomme
att upptaga besvär öfver pröfningsnämndens beslut, blifva en öfverskattenämnd,
torde alltså dess sammanträde icke böra ega rum

101

förr än i Februari eller Mars månad. Härigenom kunde också
ett anna-t intresse tillgodoses. Häradsskrifvaren och vederbörande
tjensteman i stad beböfde nemligen då icke, på sätt § 57 af det
underdåniga förslaget bestämmer, redan före den 10 Januari till
länsstyrelsen insända de i nämnda § omförmälda, för öfverskattenämnden
afsedda afskrifterna, ett åliggande, som, åtminstone så
vidt det angår häradsskrifvaren, skulle blifva svårt, kanske till
och med omöjligt, enär hans vigtigaste och mest tidsödande tjenstegöromål,
såsom mantals- och skattskrifningarnes förrättande, debiteringen
af kronouppbörden och kontrollen deraf vid uppbördsstämmorna
samt upprättandet af beväringsrullorna, infalla under
årets två sista och två första månader, och det tillfälliga biträde,
hvaraf han derföre skulle hafva behof för att kunna fullgöra
detta åliggande, säkerligen icke alltid skulle kunna vara att påräkna.

Vid uttalandet af sina åsigter angående nu omförmälda tidsbestämmelser
har Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande emellertid
utgått från den förutsättning, att mantals- och taxeringslängden
öfverlemnas till bevillningsberedningens ordförande senast
inom medlet af April månad, såsom gällande bevillningsstadga
föreskrifver angående mantalslängden, och icke, såsom komiterade
underdånigst föreslagit, inom Mars månads utgång. Komiterades
bestämmelse i detta hänseende skulle nemligen påkalla en förändring
af 10 § 2 mom. i Eders Kong! Maj:ts nådiga Förordning
den 20 Juli 1861, angående mantals- och skattskrifningarnes
förrättande, hvarest det stadgas, att å landet granskningen af
mantalslängden skall verkställas senast under förra hälften af
April månad, och en sådan förändring synes Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande icke lämplig. I sammanhang härmed tillåter
sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande underdånigst erinra,
att, enligt nyssnämnda nådiga förordning, kronofogden skall hålla
bevillningsberedningen mantalslängden till handa, men att denna
skyldighet i komiterades underdåniga förslag ålägges häradsskrifvaren;
och på samma gång torde Eders Kongl. Maj:ts Befallnings -

102

hafvande underdånigst få framhålla den inkonseqvens, som- synes
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ligga deri, att någon
förändring icke föreslagits i afseende å tiden för aflemnandet af
de i § 16 mom. 1 af det underdåniga förslaget omförmälda uppgifter,
fastän komiterade ansett sig böra föreslå, att tiden för afslutandet
af bevillningsberedningens arbeten bör förkortas med
hela fjorton dagar.

Tidsbestämmelsen i § 56 mom. 3 af det underdåniga förslaget
anser sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke heller
kunna gilla. Skall afskriften af mantals- och taxeringslängden,
med deri beslutade ändringar, endast tjena till det ändamål, hvilket
i nämnda § och moment omförmäles och som synes Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande vara det enda, som i förevarande hänseende
bör tagas i betraktande, är det naturligtvis ej nödigt att
ålägga häradsskrifvaren att senast den 15 November till kommunalstämmans
ordförande öfverlemna densamma, utan kan i sådant
fall tiden härför betydligt framflyttas. Men äfven om berörda
afskrift skulle anses böra få tagas i anspråk jemväl för enskilda,
kommunala syften, torde tiden för aflemnandet deraf kunna och
böra framflyttas till den 1 December, alldenstund dessa syften
väl ändå skulle kunna vinnas, och häradsskrifvaren har behof af
de ytterligare fjorton dagar, som sålunda skulle komma honom till
godo, för att blifva i tillfälle att ordentligt och noggrant utföra
det skrifarbete, som afskriften erfordrar.

Den kombination af mantals- och taxeringslängd, som komiterade
trott sig kunna förorda såsom ledande till lättnad i besväret
med upprättandet af taxeringslängderna, synes Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande vara i hög grad opraktisk, och väl torde det
kunna ifrågasättas, huru vida det åsyftade ändamålet derigenom
skulle kunna ernås. Då emellertid Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
vågar hysa den förhoppning, att den orsak, som
föranledt komiterade att föreslå en förändring af våra nu brukliga
taxeringslängder, icke kommer att förverkligas, torde Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande icke behöfva närmare utveckla skälen

103

för denna sin åsigt. Dock torde det tillåtas Eders Kong! Maj:ts
Befallningshafvande att underdånigst få meddela, att mantalslängderna
för år 1881 inom Göteborgs fögderi af detta län omfatta
tillhopa 382 ark, under det att bevillningstaxeringslängderna
öfver fast egendom för samma år och fögderi omfatta 159, och
taxeringslängderna öfver inkomstbevillningen endast 90 ark. I)e^
förhållande, som således inom nämnda fögderi i afseende å arkantalet
eger rum emellan mantals- och taxeringslängderna, beror
likväl till en del på omständigheter, som äro för vissa socknar
deraf särskildt utmärkande, nemligen der belägna fabriker, vid
hvilka äro anstälde en mängd arbetare, som väl äro mantalsskrifne,
men deremot icke uppförde till bevillning för fastighet
eller inkomst. Att detta förhållande äfven inom socknar, som
icke befinna sig i en sådan undantagsställning, i allmänhet är
rådande, är emellertid Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvandes
öfvertygelse, och såsom bevis härför torde den omständighet få
tjena, att de af ofvannämnda längder, som gälla exempelvis
Säfve socken, hvarest icke finnas några fabriksanläggningar
eller andra undantagsförhållanden, omfatta respektive 18, 9 och
2 ark.

Några mindre oegentligheter, hvilka Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande vid den granskning af det underdåniga förslagets
detaljbestämmelser, som tiden tillåtit, i öfrigt funnit vidlåda
detsamma, vågar'' Eders Kongl, Maj:ts Befallningshafvande
underdånigst jemväl framhålla.

Af bestämmelsen i § 4 mom. d synes väl otvetydigt böra
framgå, att jemväl egare af kanal, enligt komiterades åsigt, bör
njuta frihet från bevillnings utgörande för deri uppräknade byggnader,
och denna åsigt bör naturligtvis anses vara rigtig. Då
densamma emellertid icke fått något uttryck i nu gällande bevillningsförordning,
utan der tvärtom bestämdt stadgas, att nämnda
frihet endast i fråga om jernvägar får tillgodonjutas, vill det
synas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som om ordalagen
i den till nämnda § och moment hörande del af motiven till det under -

104

dåniga förslaget blifvit mindre väl valda, och som en förändring
deraf borde ega rum.

Den förändring af § 4 i nn gällande bevillningsstadga, som
skett genom bestämmelserna i § 5 af det imderdåniga förslaget,
synes Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke innebära ett
förtydligande, snarare motsatsen, och lärer således icke böra
ifrågakomma.

Då en bevillningsberednings distrikt, enligt § 20, kan utgöras
af endast en del af en kommun, vare sig stads- eller landskommun,
borde väl i § 26 bestämmelse i der omnämnda afseende hafva
meddelats jemväl för dylik bevillningsberedning, t. ex. genom införandet
af orden »eller del deraf» efter ordet »kommun» i andra
raden af paragrafen.

I likhet med hvad i § 45 blifvit stadgadt med hänsyn till
taxeringsnämndens protokoll och anteckningar i mantals- och
taxeringslängden, torde en bestämmelse i det underdåniga förslaget
böra. hafva influtit om justering och underskrifvande af
det hos bevillningsberedningen förda protokoll och dess anteckningar
i nämnda längd.

I § 36 föreskrifves, att i Stockholm Öfverståthållareembetet,
i öfriga städer magistraten och på landet kronofogden skall under,
rätta de till ledamöter i taxeringsnämnd valde personerna om det
dem gifna uppdraget, och att dervid tillika till en hvar af de
valde, som icke i beredningen deltagit, skall öfverlemnas ett
exemplar af bevillningsförordningen. Öfverlemnandet skall således
verkställas af Öfverståthållareembetet, magistraten eller kronofogden,
men på hvad sätt de skola komma i besittning af det för
sådant ändamål erforderliga antal exemplar af bevillningsförordningen,
derom lemnar det underdåniga förslaget icke någon upplysning.

Då i § 71 mom. 4 meddelas föreskrifter angående utbetalning
af lösen enligt expeditionsstadgan för den utskrift af mantalsoch
taxeringslängden (ej »taxeringslängderna»), hvilken det enligt
§ 56 mom. 3 åligger häradsskrifvaren att till kommunalstämmans

105

ordförande aflemna, vill det synas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
som om, för fullständighetens skull, i sistnämnda
§ och moment borde angifvas, att häradsskrifvaren är berättigad att
för berörda utskrift erhålla sådan ersättning.

Emedan kostnaderna för tryckning af längder jemte sammandrag,
enligt § 71 mom. 1, icke få ersättas af bevillningsprocenten,
såsom nu, borde väl ett annat sätt hafva anvisats för gäldandet
af dessa kostnader i fråga om samtliga längder jemte sammandrag
eller för deras anskaffande på annat sätt. Emellertid finnes
i mom. 5 af samma § bestämmelse i detta hänseende endast om
mantals- och taxeringslängder, ej om sådana längder, som det
åligger pröfningsnämnderna att upprätta, och ej heller om de
anbefalda sammandragen. Jemväl till sådana längder och till
sammandragen torde blanketter genom Statskontorets försorg böra
anskaffas.

Då till sist komiterade icke ansett sig kunna ålägga'' någon
såsom en tjenstepligt att fungera såsom kronoombud vid taxeringsnämnd
i stad, vill det synas Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
som om sådant ombud fortfarande borde få åtnjuta
andel af bevillningsprocenten, hvadan alltså, enligt Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvandes åsigt, ett tillägg härom borde göras
i meranämnda § 71 mom. 1.

Slutligen kan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke
underlåta att beklaga, att komiterade vid afgifvandet af sitt underdåniga
förslag ansett sig såsom en förutsättning böra antaga, att
det nuvarande sambandet emellan statsbevillningen och kommunalbeskattningen
icke i det stora hela skulle kunna rubbas. Tvärtom
vågar Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hysa den föreställningen,
att en sådan rubbning mycket väl skulle kunna ega
rum, och att ett fullkomligt oberoende i detta afseende är det mål,
som ytterst bör eftersträfvas. Denna komiterades åsigt har
medfört intagandet uti deras underdåniga förslag af åtskilliga
från nu gällande bevillningsstadga hemtade och deri, uteslutande
med afseende å kommunalbeskattningen, tid efter annan införda

106

bestämmelser, bland hvilka Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande
nu endast ber att underdånigst få erinra om det alldeles
princip vidriga stadgandet i § 11 mom. 3 och 4, angående den
ort, der bevillning bör påföras bolag, fabriksegare, handlande
samt annan yrkes- eller näringsidkare, etf stadgande, hvars
tillämpning vållat och kommer att vålla stor svårighet och mycken
oreda.

Göteborg å Landskontoret den 31 Januari 1882.

ALB. EHRENSVÄRD.

V. Billmanson.

15:o. Kongl Maj:ts Befallningshafvande i Elfsborgs län.

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Till underdånig åtlydnad af Eders Kongl. Maj:ts genom
Kongl. Kammarrätten meddelade befallning, får Landshöfdingeembetet
öfver det af Skatteregleringskomitén upprättade förslag
till förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst
härmed afgifva underdånigt utlåtande.

Först och främst tillåter sig Landshöfdingeembetet fästa
Eders Kongl. Maj:ts nådiga uppmärksamhet på det af Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande den 11 September 1877 afgifna
underdåniga utlåtande öfver det af Förberedande Skattejemkningskomitén
upprättade förslag till förordning angående grunderna
och sättet för bevillningstaxeringen och företrädesvis öfver de
delar af förslaget, som angingo »uppgifter till ledning vid taxeringen,
taxeringsmyndigheterne och deras åligganden» samt »öfrige
bestämmelser»; och får Landshöfdingeembetet uti tillämpliga
delar fasthålla vid de derutinnan uttalade åsigter.

107

Landshöfdingeembetet kan sålunda, i likhet med en af reservanterna
mot nu afgifna förslaget, icke godkänna, det korn i -terade uppgjort sitt förslag endast och uteslutande grundadt på
den förutsättning, att grundskatter samt rustnings- och roteringsbesvär
skulle komma att afskrifvas; och då komiterade icke
voro ovilkorligen bundna att uppgöra sitt förslag under denna
förutsättning, samt statsmagternas beslut angående dessa besvärs
afskrifvande, långt ifrån att vara en verklighet, ännu en
rundlig tid torde låta vänta på sig, vill det för Landshöfdingeembetet
synas lämpligt, om ett förslag, icke grundadt på förutnämnda
förutsättning, af komiterade blifvit utarbetadt vid sidan
af det andra.

Hvad komiterades förslag i hufvudsak angår, får Landshöfdingeembetet
helt och hållet instämma i hvad Herrar Litteratören
A. Hedin och Professoren H. L. Rydin uti sina, förslaget
bilagde reservationer anfört, hvilka reservationer äro så uttömmande,
att föga eller intet återstår för en embetsmyndighet att tillägga;
dock tillåter sig Landshöfdingeembetet att i några detaljfrågor
andraga följande.

Uti § 7 mom. c föreslå komiterade inkomstbevillning af jordbruksfastighet.
Ett väsentligt skäl mot en sådan beskattning, utom
hvad som uti ofvan åberopade underdåniga utlåtande blifvit anfördt,
torde vid den praktiska tillämpningen med fog kunna sökas i
nuvarande bevillningsberedningars och taxeringskomitéers sammansättning;
och då komiterade härutinnan icke föreslagit någon
ändring, kommer samma skäl att qvarstå. Det heter visserligen,
att, »såvidt möjligt är, såväl fastighetsegare som näringsidkare
och löntagare» skola i den senare af dessa beskattningsmyndigheter
ega »säte och stämma», men med den kännedom Landshöfdingeembetet
eger om förhållandena i Elfsborgs län, der med
högst få undantag nämnda myndigheter representeras af endast
hemmansegare, kan med skäl betviflas, att några ens näixinvärdt
rigtiga uppgifter om behållningen af jordbruksnäringen skola
kunna erhållas.

108

Komiterade hafva (§ 10 mom. 1) utom de afdrag, som vid
ett visst inkomstmaximum få ega rum, äfven inrymt åt taxeringsmyndigheterna
rättighet att, »der särdeles ömmande omständigheter
förekomma», medgifva en ytterligare lindring i skattebeloppet,
samt uti motiveringen ansett, att denna lindring uteslutande
bör grundas på rent personliga förhållanden. Utom det
grannlaga och svåra förhållande, som uppstår för nämnda myndigheter
vid bedömande af dylika omständigheter, torde äfven här
med rätta böra tillämpas: »ju färre undantag, desto bättre och
enklare».

Till ledning vid bedömande af jordbruksfastigheternas uppskattning
hafva komiterade icke föreslagit något åläggande för
de skattskyldige af »sj elfdeklaration», ej heller infordrande af
andra officiela uppgifter än från vederbörande domstolar och
direktioner för hypoteksinrättningar.

Med anledning häraf tillåter sig Landshöfdingeembetet få
fästa Eders Kong! Maj:ts nådiga uppmärksamhet på några förhållanden,
som på flera ställen, åtminstone i Elfsborgs län, numera
lära uppdagats och af hvilken anledning infordrande af andra
handlingar äfven torde fullt ut lika mycket, om icke bättre, föra
till det åsyftade målet.

Vid den är 1862 skedda uppskattning af fastigheterna funnos
att tillgå uppgifter på lagfarna köp för de tjugu nästföregående
åren, och då medelvärdet af dessa lades till grund för uppskattningen,
blef äfven taxeringen i allmänhet bestämd i full öfverensstämmelse
med verkliga värdet.

Sedan emellertid, enligt meddelade föreskrifter uti utkomna
författningar, utgående'' bevillning af fastigheterna lades till grund
för kommunalbeskattningen, landstingsskatten med flere dylika
afgifter, och köpebref karteras efter taxeringsvärdena, der köpesumman
icke öfverstiger dessa, var en gifven följd, med anledning
af taxeringsmyndigheternas sammansättning, att fastighetsvärdena
så småningom skulle nedgå, och ehuru, i följd af från
Finansdepartementet den 15 November 1878 utgånget cirkulär

109

angående fastighetstaxeringen, värdena för treårsperioden 1879—
1881 å nyo stigit, torde de likväl, åtminstone inom flera fögderier
uti länet, långt ifrån vara satta i full öfverensstämmelse med det
rigtiga förhållandet.

Af vid mantalsskrifningarne förevisade köpekontrakt kan icke
sällan iakttagas ett så beskaffadt tillvägagående, att uti köpebref,
som lagfaras, från köpesumman afdrages det lånebelopp, för hvilket
egendomen häftar i skuld till hypoteksföreningen; och antagas
kan, att köpesumman jemkas inom taxeringsvärdet.

Med anledning af sådana förhållanden kunna numera de af
domstolarne lemnade uppgifter om lagfarna fastighetsköp icke
uteslutande tillerkännas fullt vitsord att tjena såsom officiel
grund för fastighetstaxeringen, utan torde vida säkrare och obestridligen
tillförlitligare uppgifter i och för bedömande af jordbruksfastigheternas
värden kunna hemtas ur laga skiftes-handlingarne,
hvilka uppgifter, då numera med högst få undantag alla
egendomar inom detta län äro skiftade och lagda å karta, ej vore
af någon särdeles svårighet att åstadkomma, om blott egare af
jordbruksfastighet ålades att vid mantalsskrifningarne för en gång
förevisa af landtmätare upprättadt utdrag af skifteshandlingarne,
upptagande summan för å hemmanslotten belöpande areal i åker,
äng, skog m. m. jemte derå utsatt uppskattning. Dessa uppgifter
intagas sedan i mantalslängden och öfverföras derifrån från år
till år; och torde en lika skyldighet böra åläggas vid köp eller
arf af hemmanslott, som icke särskildt vore förut intagen i längden.

Komiterade hafva vidare föreslagit (§ 48), att pröfningsnämnden
skulle sammanträda under Augusti månad, samt (§ 56)
att den person, som fört nämndens protokoll, borde före September
månads utgång till vederbörande kommunalstämmas ordförande
aflemna de vanliga protokollsutdragen. Antages nu, att
pröfningsnämnden sammanträder i medio eller slutet af Augusti,
måste nämnde protokollsförande, hvilken merendels tillika innehar
någon tjenstebefattning vid länsstyrelsen, på en tid af cirka
fem veckor, förutom skötandet af sin tjenst, tillika medhinna

L10

uppsättandet af pröfningsnämndens protokoll och längder, expedierandet
af ofvannämnda utdrag samt äfven anteckning i taxeringslängderna
af alla vid pröfningsnämnden beslutade ändringar,
hvilket sistnämnda göromål, i synnerhet då ny fastighetsvärdering
inträffar och uti ett så stort län som Elfsborgs, der ofta vid
sådana tillfällen flera fögderiers taxeringslängder måste omarbetas,
kräfver ett långvarigt arbete. Hvar och en, som aldrig så litet
praktiserat i dylika saker, torde inse det snart sagdt omöjliga
för protokollsföranden att på så kort tid medhinna allt detta, så
vida han icke kan erhålla ledighet från sin egentliga tjenstebefattning,
hvilket åter igen torde för honom möta svårighet i flera
fall, icke minst i pekuniärt hänseende.

Äfven häradsskrifvarens åliggande (§ 56 mom. 3), att före
den 15 November i och för kommunala syften tillställa vederbörande
kommunalstämmas ordförande afskrift af mantals- och
taxeringslängden med deri införda ändringar, skulle för honom
blifva allt för betungande så väl med afseende på det olämpliga i
sjelfva tiden för arbetets fullbordan som med afseende å arbetets
vidlyftighet. För dylikt ändamål kunna fullt användbara uppgifter,
mycket enklare uppstälda, upprättas.

Slutligen torde mot de betänkandet åtföljande formulär till
mantals- och taxeringslängd med skäl kunna anmärkas, att genom
dessa längders kombinering uppstår olägenheten, att samma längd
med sina många kolumner måste uppläggas till så betydlig bredd,
att ett allt för stort mellanrum skulle uppstå emellan personen,
som skall beskattas, och skattebeloppet, hvarigenom vid debiteringen
misstag skulle lätteligen, att icke säga ovilkorligen, blifva en
följd; utom det att längden vid sjelfva förrättningarne skulle
blifva allt för svårhandterlig. Det skäl för en kombination, komiterade
uti sin motivering framdragit, att derigenom besväret med
dessa längders upprättande skulle för förrättningsmännen underlättas,
uppväger visst icke de sagda olägenheterna. Skulle förslaget
till ny bevillningsförordning komma att fastställas, borde
ingen annan ändring af nu gällande formulär till taxeringslängder

111

kunna erfordras, än att uti längden öfver fast egendom införes
särskild kolumn för fastighetsegares inkomst af jordbruksnäringen,
och att uti samma längd hvarje år, då ny uppskattning af
egendomarne sker, upptagas alla af pröfningsnämnden senast faststälda
värden, till ledning för ordföranden i bevillningsberedningen.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda,

Stormägtigste, Allernådigste Konung,

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåtar

På Landshöfdinge embetets vägnar:

Ludv. Almqvist. P. Zetierstedt.

Yenersborg å Landskontoret den 2 Mars 1882.

l6:o. Kongl. SVSaj:ts Befallningshafvande i Skaraborgs län.

Underdånigste memorial.

På nådig befallning har Eders Kongl. Maj:ts och rikets
Kammarrätt genom skrifvelse af den 28 sistlidne Oktober anmodat
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande att öfver det af
Skatteregleringskomitén den 17 förutgångne Augusti afgifna förslag
till förordning angående bevillning af fast egendom och af
inkomst meddela underdånigt utlåtande, hvilket senast den 1
Februari innevarande år borde vara till nämnda verk inkommet.

Vid afgifvandet af det sålunda infordrade utlåtandet har Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, så väl med hänsyn till en länsstyrelses
ställning inom vårt lands statsförvaltning som äfven

112

med fästadt afseende på den tidsbegränsning, som för ifrågavarande
uppdrag lemnats, ansett sig kunna utgå från det antagande,
att detta utlåtande icke bort afse, vare sig sj elfva'' de olika
hufvudprinciper, hvilka, för utgörandet af en inkomstskatt, kunna
sättas i fråga och jemväl blifvit af komitéledamöter påyrkade,
eller det nu föreliggande förslaget i dess sammanhang med de
af komiterade uppstälda förutsättningar för detsammas antagande,
eller de af ett sådant antagande möjligen beräknade följder i politiskt
eller i vidsträcktare mening statsekonomiskt hänseende,
utan fast mera vara att anse såsom yttrande öfver ett från dylikt
samband fristående förslag till en stadga, hvarigenom åsyftas, å
ena sidan, vinnandet af en i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hittills följda grunder rättvist och följdrigtigt genomförd bevillningstaxering
i och för sig och, å den andra, ett ändamålsenligt
ordnande af de administrativa och kommunala myndigheternas
medverkan dervid. Af sådan anledning har Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande icke heller ansett sig böra ingå i något bedömande,
hvarken af de i reservationerna uttalade meningar, då
dessa i sjelfva beskattningsprinciperna afvikit från flertalets och
de härtills inom riket tillämpade, eller af de föreslagna skattesatserna,
för så vidt dessas förhållande till hvarandra, enligt
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes uppfattning, varit beroende
af ofvannämnda förutsättningar.

De erinringar, till hvilka Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
trott sig finna anledning, torde lämpligast kunna framställas
i form af anmärkningar vid de särskilda paragraferna af
komiterades förslag; och tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
sålunda underdånigst anföra beträffande:

3 § 3 mom. Från nu gällande bevillningsförordning har härstädes
upptagits stadgandet, att fast egendoms uppskattningsvärde
»må» utan förnyad uppskattning bibehållas oförändradt i 3 år,
der ej vissa angifna omständigheter föranleda dess ändring; men

113

då önskligt är, att i en allmän författning uttryck användas, som
fullt svara emot begreppen, ock här i sjelfva verket lärer menas
ett kategoriskt »skall», torde också detta ord här böra insättas i
stället för »må».

9 § 3 mom. Första stycket af detta moment, uppstäldt i enlighet
med 7 § 3 punkten af nu gällande bevillningsstadga, synes
innebära en oegentlighet. All inkomst, med undantag allenast
för de i nästföljande stycke uppräknade tillfälliga inkomster, som
icke hunnit blifva kända och taxerade samma år de ihflutit, skall
taxeras för det löpande året, men, vid beräkningen af inkomst
från jordbruk m. m., bör, så vidt ske kan, ledning tagas af förhållandena
under nästföregående året.

15 §. Att med hvarje års taxeringslängder, då dessa till
Kammarrätten ingå, insända jemväl uppgifterna angående fastighetsvärden,
torde icke vara lämpligt, så vida icke ordförandena i
beredningsnämnderna uttryckligen tillförbindas att förut hafva
antecknat dem i längderna, samt den i 56 § 3 mom. omförmälda
afskrift förklaras böra gå med nästföljande års taxeringshandlingar
till taxerings- och pröfningsnämnderna. I annat fall blifva
dessa sistnämnda och kronans ombud vid dem icke i tillfälle öfvervaka
efterlefnaden af 3 § 3 mom., om kontinuitet i fastighetstaxeringen.

16 § 2 mom. Agents åläggande att uppgifva vinsten af ett
utländskt bolags verksamhet inom hans område torde vara att
begära det omöjliga; sjelfva bolaget torde näppeligen kunna lemna
dylika uppgifter, då dess bokföring antagligen icke är så uppstäld,
att sådant kan ega rum.

16 § 3 mom. Då, efter Eders Kongl.j Maj:ts Befallnings -hafvandes åsigt, all inkomst skall taxeras för det löpande året,
och enligt 9 § 3 mom. till ledning dervid, i fall, såsom det här
föreliggande, tagas förhållandena under det nästförutgångna
året, men den utdelning, som egt rum under detta, endast utvisar
förhållandet under ett ändå längre tillbaka liggande år, torde
uttrycket »under näst föregående år» böra ändras till »för näst

Utlåt. ang. bevilln. af fast egend. o. inkomst.

114

föregående år», och uppgiften lemnas före den 15 Mars, om utdelningen
derförut beslutats, men eljest inom viss kort tid efter
dylikt beslut.

17 § 2 mom. Här torde till »embetsverk» ock böra läggas
orden »och tjensteman». Och då ordförande i beredningsnämnd,
så vidt görligt är, bör skonas från besvär och obehag, borde honom
äfven tillförsäkras handräckning af myndigheter och tjensteman.

18 § 2 mom. Bestämmelserna om bötesbeloppet synas tarfva att
närmare begränsas, möjligen sålunda: 10 procent af den inkomstbevillning,
som genom laga kraft egande beslut varder bolaget
påförd inom det ifrågavarande taxeringsdistriktet.

19 §. Stadgandena om uppgifters hemlighållande synas allt
för sväfvande för att ej lemna rum för olika uppfattningar och
deraf föranledda obehag. Den skattskyldiges skriftligen uttryckta
önskan i afseende på uppgifts hemlighållande bör efterlefvas, men
uppgiften eljest behandlas såsom annan officiel handling. Återställandet
kan, utan vederbörandes förvållande, blifva outförbart,
och om uppgiften fått gå från berednings- till taxeringsnämnden,
kan den ej heller återställas »af den, som densamma mottagit».

23 §. Det sparsamhetsskäl, som förr legat till grund för
exemplarens omhänderhafvande af magistrat och ordförande i
kommunalstämma, synes numera hafva bortfallit. Vid sådant
förhållande torde exemplaren kunna, utan dessa myndigheters
anlitande, sändas , omedelbart till beredningsnämndens ordförande.

25 §. Härvid torde ej utan skäl kunna anmärkas, att den
föreslagna gemensamma »mantals- och taxeringslängden» blir allt
för ohandterlig och besvärlig för att ej lända vederbörande mera
till tyngd än lättnad; att denna längd vid den föreslagna tiden
för dess aflemnande icke är granskad, enligt 10 § 2 mom. af mantalsskrifningsförordningen
den 20 Juli 1861, och således då ännu
ej kan undvaras, samt att de talrika uppgifterna m. m. till mantalsskrifningen
antagligen icke tjena taxeringsmännen till synnerlig
nytta.

115

I öfrigt bör erinras, att frägan om mantalslängdernas uppställning
ju icke utgör föremål för bestämmande i bevillningsförordningen.

26 §. Särskild! protokoll vid beredningsnämnds sammanträde
bar hittills ej varit anbefaldt och torde i regeln jemväl
hädanefter kunna undvaras. Skulle likväl ledamot anses berättigad
att få sin afvikande mening i sådant antecknad, torde möjligen,
till framhållande af protokolls obehöflighet i öfriga hänseenden,
orden »till protokollet» kunna utbytas mot »till protokoll».

36 § 3:e stycket. Orden »eller kronans ombud vid den förestående
bevillningstaxeringen» kunna härifrån utgå, enär ombud
på landet alltid är den nyssnämnde kronofogden och i stad utgöres
af särskildt förordnad person, som ej behöfver besväras med
inkallandet af suppleant, då magistraten kan ombestyra detta,
och hvilken för öfrigt ej alltid har kännedom, hvarken om ledamöterna
eller suppleanterna.

Likasom ledamot torde jemväl inkallad suppleant böra plikta
för utevaro, och då plikten för uteblifven ledamot i pröfningsnämnd
föreslagits till 10 kronor (49 §), finner Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande intet skäl, hvarför beloppet här skulle sättas
endast till hälften deraf.

37 och 47 §§. Införande af ovilkorlig föreskrift om val med
slutna sedlar synes mindre påkalladt, utan torde detta valsätt
endast då böra begagnas, när sådant af någon ledamot påyrkas.
Det kan dessutom icke utan skäl ifrågasättas, huru vida vid det
i 47 § omförmälda val sluten omröstning lian ega rum utan votering
i flera omgångar, så vida de i samma § meddelade föreskrifter
i afseende å valet skola iakttagas.

45 §. Onskligt vore, att föreskrift meddelades om protokollets
justering genast eller åtminstone inom viss kort tid efter
sammanträdet.

52 §. Det här framstälda förslag, att upphäfva den enligt
64 § af nu gällande bevillningsförordning Eders Kongl. Maj:t
tillkommande rätt att, då landshöfding är hindrad, förordna annan

116

ordförande i pröfningsnämnden, är visserligen icke af så stor betydelse,
men bör likväl icke godkännas. Om det ur flera synpunkter
är rätt, att Eders Kongl. Maj:ts bögste ombudsman i
hvarje ort såsom ordförande leder pröfningsnämndens förhandlingar,
så måste ock följdrigtigt ankomma på Eders Kongl. Maj:t
att i hans ställe förordna annan ordförande, samt rättigheten för
pröfningsnämnden att sjelf utse ordförande, såsom nu är förhållandet,
endast betraktas såsom en undantagsvis anlitad nödfallsutväg.
I afseende på sluten omröstnings införande hänvisas till
hvad vid 37 § anförts.

Vid lika röster kan ej alltid afgörandet ligga hos »den skattskyldiges
förmån» — åtminstone ej utan att denne först blifvit
hörd — såsom då frågan gäller, inom hvilket distrikt han rätteligen
bör taxeras för en till beloppet oomtvistad inkomst. Lottning
torde här vara enda utvägen.

54 §. Med hänvisning till 58 §, torde här böra erinras om
intagandet af en bestämmelse, hvarigenom länsstyrelse bemyndigas
inkalla jemväl kronofogdar.

56 §. Då Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande nogsamt
uppfattar vigten af all skyndsamhet i taxeringsärendenas behandling,
har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande här endast
trott sig böra anmärka, att den för protokollets affattande och
utskrifvande i en massa utdrag samt för längdernas upprättande
tillmätta tiden blifvit så trångt begränsad, som förenligt torde
vara med dessa göromåls omsorgsfulla utförande, helst protokollet
på en gång icke kan användas både till utdragens skrifvande och
längdernas upprättande.

57 §. Med hänsyn till stadgandet i 72 §, torde här böra inflyta
någon bestämmelse angående originalprotokollets öfverlemnande
till och förvarande å landskontoret, såsom en dess tjenstehandling.

60—67 §§. Det i dessa §§ framstälda förslag, att, med upphäfvande
af all rätt för offentlig dömande myndighet att besluta
i taxeringsfrågor, uppdraga högsta pröfningsrätten i sådana frågor

117

åt en öfverskattenämnd, är af framstående betydelse icke blott
i anledning af det stora inflytande, som en sådan anordning
otvifvelaktigt skulle komma att utöfva å taxeringsfrågornas behandling,
utan äfven med afseende å den grundsats, som deri
funnit sitt uttryck, beträffande landets regerings och dess embetsmyndigheters
ställning till en bland de vigtigaste af alla förvaltningsärenden,
utkräfvandet af den skatt, som blifvit af Riksdagen
beviljad.

Detta förslag, hvarom endast 6 af komiténs 14 ledamöter
i allo sig förenat, torde således böra med största sorgfällighet
och varsamhet granskas, innan de dermed afsedda, genomgripande
förändringar vidtagas.

Vid en sådan granskning, hvaråt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
till följd af andra vigtiga embetsgöromål, visserligen
icke kunnat på långt när egna all den tid eller nedlägga
allt det arbete, som sakens vigt kräfver, torde i främsta rummet
böra pröfvas halten af de skäl, som komiterade åberopat till stöd
för förslaget.

Bland dessa hafva komiterade först uppstält det påståendet,
att en för hela landet likformig tolkning och tillämpning af bevillningsförordningens
föreskrifter ingalunda varit uppnådd, och
att det missnöje, som mot denna förordning uttalats, ofta snarare
galt förordningens tillämpning än dess stadganden. Ändring
härutinnan stode ej att vinna, så länge de särskilda pröfningsnämnderna,
utan samband sins emellan och utan kännedom om
hvarandras beslut, utfört en hufvudrol vid beskattningsoperationerna.
Det behöfdes derföre en öfverordnad myndighet, som kunde
tjenstgöra som regulator, men härtill vore Kammarrätten icke
lämplig, enär detta embetsverk måste grunda sitt beslut på åstadkommen
bevisning. Härvid framställer sig sjelfmant till besvarande
den fråga, om verkligen det sätt, hvarpå hittills gällande
bevillningsförordningar varit tillämpade, eller, med andra ord, den
egentliga uppskattningen, varit och är föremål för så stort missnöje.
Visserligen har uppskattningen, såsom allt menskligt, aldrig

118

varit och kan aldrig blifva ofelbar, men den i så väl tal som skrift
ofta försporda klagan öfver olikhet vid skatternas utkräfvande
härleder sig för visso mera från oegentligheter i sjelfva beskattningen
eller bevillningsförordningens stadganden än från felaktigheter
vid uppskattningen. Hvad särskildt angår uppskattningen
af inkomst, vågar Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, i strid
mot komiterade, hysa den föreställningen, att densamma alldeles
icke i allmänhet gifvit anledning till sådant klander, att deraf
böra föranledas utomordentliga lagstiftningsåtgärder. Deremot
låter sig ej förnekas, att jordbruksfastigheterna, åtminstone före
år 1879, varit väl lågt taxerade. Men, utom det att detta förhållande
varit temligen lika öfver hela riket och således ingalunda
kunnat gifva anledning till klagan öfver olikformighet, har
det dessutom genom 1879 års taxeringar visat sig, att oegentligheter
i detta hänseende kunnat, utan anlitande af en ytterligare
uppskattningsnämnd, i ganska väsentlig mån afhjelpas. Det
torde väl dessutom vara, minst sagdt, tvifvelaktigt, huru vida den
öfverskattenämnden tillerkända rätt att förordna om ny uppskattning
af fast egendom skulle visa sig synnerligen verksam till
åstadkommande af rigtig uppskattning, om icke de lokala uppskattningsnämnderna
med samvetsgrannhet och noggrannhet fullgöra
sina åligganden. En fastighets värde beror uteslutande af
förhållandena inom den ort, der densamma är belägen, och kan
icke i någon mån påverkas af det belopp, hvartill en å annan
ort belägen fastighet af samma naturbeskaffenhet kan uppskattas.
Med afseende härå, och då beräkningen af en persons inkomstbelopp
naturligtvis icke kan vara i någon mån beroende af taxeringen
inom en annan ort än den, der han är bosatt, torde den
omständighet, att pröfningsnämnderna fullgöra sina åligganden
utan samband sins emellan och utan kännedom om hvarandras
beslut, icke i och för sig påkalla inrättandet af ytterligare en
uppskattningsnämnd. Att deremot möjlighet bör beredas till erhållande
af rättelse uti de af pröfningsnämnderna i särskilda fall

119

begångna misstag, är ju redan i nu gällande bevillningsförordning
erkändt.

Vidare hafva komiterade anfört, att, då under alla föregående
skeden taxeringen egt rum under förmer, som snarare närma sig
jurys än domstols verksamhet, med skäl kunde ifrågasättas, huru
vida icke enahanda behandlingssätt vore att föredraga äfven i
högsta instans, och är i enlighet härmed (§ 67) föreslaget, att
öfverskattenämndens beslut icke skulle få öfverklagas. Origtigheten
af detta påstående är uti komitéledanioten Professor Rydins
reservation ådagalagd på ett sätt, som knappast synes lemna rum
för någon gensaga. Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan
åtminstone för sin del icke annat än till alla delar instämma uti
den af bemälde komitéledamot uttalade åsigt, att, huru man än
må ordna uppskattningen, kommer man till en punkt, der de folkvalde,
oansvarige nämndernas befattning med taxering upphör, och
der en ansvarig dömande offentlig myndighet måste anlitas, så
vida fortfarande som hittills den i Regeringsformen, § 16, garanterade
rättssäkerhet skall utgöra en af vår författnings grundvalar.
Skall det således anses nödigt att för befrämjandet
af skattelagens likformiga tillämpning inrätta en, så att säga,
central uppskattningsnämnd, så kan det likväl ingalunda vara
öfverensstämmande med vår samhällsförfattning, att denna nämnd
blifver sista och högsta instansen i sådana frågor. Öfver eller
åtminstone bredvid den centrala uppskattningsnämnden måste derföre
ställas en dömande myndighet. Men då sådant icke kan undvikas,
så är ock gifvet, att införandet af en öfverskattenämnd
icke skulle komma att befrämja skyndsamhet i taxeringsfrågornas
slutliga afgörande.

Det lärer i öfrigt böra icke utan skäl betviflas, huru vida en
öfverskattenämnd, med den af komiterade föreslagna organisation,
skulle komma att behandla dit fullföljda besvär öfver pröfningsnämndens
beslut med större skyndsamhet, än som nu af Kammarrätten
iakttages. Påskyndandet af taxeringsfrågornas slutliga
pröfning, genom den af komitén föreslagna välbetänkta anordning

120

att framflytta pröfningsnämndernas sammanträden ocIl på samma
gång väsentligen inskränka tiden för anförande'' af besvär mot
deras beslut, är ju uppenbarligen alldeles oberoende af förslaget
om inrättande af en öfverskattenämnd.

Till stöd för detta förslag kafva komiterade ytterligare anfört,
att det måste inom det nu rådande systemet betraktas såsom en
betänklig brist, att den högsta profvande myndigheten ej eger att
annorlunda än i besvärsväg upptaga taxeringsärenden till behandling.
Om nu det sålunda anmärkta förhållandet ur principiel synpunkt
verkligen innefattar en betänklig brist, hvilket Eders Kong!
Maj:ts Befallningshafvande icke vill förneka, så är väl den enklaste
och närmast till hands liggande utvägen till denna brists afhjelpande
att tillerkänna den högsta profvande myndigheten ökad
befogenhet i detta hänseende. Åtminstone bör väl icke ensamt
från denna brist hemtas anledning att fråntaga den dömande
myndigheten all befattning med taxeringsfrågorna och i stället
inrätta en alldeles ny instans. Det är visserligen en sanning, att
Kammarrätten i de flesta fall må hända icke skulle inom sig ega
tillgång till den lokalkännedom och »sakkunskap» (kännedom om
sakförhållanden), som är erforderlig för utöfning af rättigheten
att vare sig höja eller sänka bevillningsbelopp. Men deraf följer
alldeles icke, att Kammarrätten, som är en administrativ myndighet,
ej skulle kunna, med ledning af hvad vid berednings-, taxerings-
och pröfningsnämnderna förekommit, samt inkomna besvär
och utlåtanden innehålla, bilda sig ett i de flesta fall rigtigt omdöme
om det belopp, hvartill bevillning bör påföras. Deremot är
det otvifvelaktigt, att den'' föreslagna öfverskattenämnden i allmänhet
skulle komma att i må hända lika hög grad som Kammarrätten
inom sig sakna tillgång till den erforderliga kännedomen
om sak- och lokalförhållanden. En hvar, som någon gång deltagit
i en pröfningskomités förhandlingar, måste erkänna att, oaktadt
ledamöterna deri inkallas från länets särskilda delar, fall ofta
kunna inträffa, då ingen af komitéledamöterna, hvilkas antal uppgår
till minst 20, eger någon kännedom om de sakförhållanden, på

121

hvilka anförda besvär grunda sig, och der pröfningskomitén således
måste stödja sitt beslut endast på handlingarnes innehåll samt
hvad vid beredningen och taxeringskomité!! förekommit. När sådant
kan inträffa redan i en pröfningsnämnd, med så inskränkt
verksamhetsområde som ett län, och hvars alla ledamöter äro
boende inom detta område, huru skall förhållandet då blifva i
öfverskattenämnden. Måste det ej bero af en slump, om någon
af dess ledamöter i ett särskildt fall skall ega sådan kännedom
om sakförhållanden, att han kan grunda sitt omdöme på denna
kunskap och icke på tillgängliga handlingar. Krafvet på sådan
kännedom hafva komiterade sökt tillfyllestgöra genom beredande
af plats i öfverskattenämnden åt två af vederbörande pröfningsnämnd
föreslagne ledamöter. Det lärer likväl näppeligen kunna
pa allvar förutsättas, att hos två personer från ett, exempelvis, så
omfattande och så folkrikt län som Skaraborgs, skulle ens närmelsevis
förefinnas kännedom om alla derinom belägna fastigheter
eller der boende personers förmögenhetsvilkor. Men om en sådan
förutsättning icke kan förverkligas, erbjuder öfverskattenämnden
icke i väsentlig mån större säkerhet för den erforderliga kännedomen
om sak- och lokalförhållanden än Kammarrätten eller hvarje
annan offentlig myndighet. Den öfverklagade bristen, att taxeringsärendena
icke kunna annorledes än i besvärsväg till behandling
upptagas af den högsta profvande myndigheten, torde i öfrigt,
ur praktisk synpunkt taget, icke vara af sä synnerligen stor betydenhet.
Då nemligen icke blott de skattskyldige och vederbörande
kommuner, utan äfven kronans ombud i orterna ega anföra
besvär öfver pröfningsnämndernas beslut, bör det kunna antagas,
att, om dessa ombud med nit ocli samvetsgrannhet fullgöra
sina åligganden, alla verkliga o egentligheter i uppskattningen
dragas under Kammarrättens pröfning.

Komiterade hafva ansett införandet af en öfverskattenämnd
vara »nära nog nödvändigt», i händelse förslaget om beskattning
å inkomst af jordbruksrörelse vunne godkännande. Hvad komiterade
till stöd för detta påstående yttrat, torde redan vara veder -

122

lagdt genom hvad ofVan anförts i fråga om den kännedom rörande
sak- och lokalförhållanden inom hvarje särskild ort, som
kan vara att påräkna hos öfverskattenämnden, hvarförutan densamma
icke lärer kunna fälla något omdöme angående en persons
inkomst af jordbruksrörelse, huru mycket öfverskattenämnden
än må befrias från skyldigheten att stöda sina beslut på
laglig bevisning.

Den härmed afslutade granskningen af de skäl, komiterade
åberopat till stöd för sitt förslag om inrättande af en öfverskattenämnd
och hvad dermed sammanhänger, synes Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande gifva vid handen, att intet af dessa
skäl varit fullt hållbart.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande måste följaktligen
afstyrka antagandet af detta förslag.

Hvad åter angår organisationen af den myndighet, som,
derest detta förslag förkastas, skulle, såsom pröfningsnämnderna
öfverordnad, taga befattning med taxeringsfrågorna, delar Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i allo den af komitéledamoten
Doktor A. Hedin uttalade åsigt, att man i ett så grannlaga ämne
bör gå synnerligen varsamt till väga och icke brådstörtadt taga
för stora steg på förändringarnes bana. Kammarrätten har hittills,
i mån af de till dess förfogande stälda arbetskrafter, kunnat
nöjaktigt fullgöra sina åligganden såsom en pröfningskomitéerna
öfverordnad myndighet, och det finnes ingen anledning befara,
att detta förhållande skulle upphöra i följd af de utaf komiterade
föreslagna förändringar i vissa delar af bevillningsförordningen.
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande kan derföre icke finna
annat, än att Kammarrätten bör bibehålla sin ställning i berörda
hänseende. Skulle, i följd af tillväxt i taxeringsärendenas antal,
möjligen vidgad befogenhet för Kammarrätten i afseende å sådana
ärendens behandling, samt nödvändigheten af dessa måls
skyndsamma handläggning, Kammarrättens ordinarie arbetskrafter
finnas vara otillräckliga, bör må hända, såsom komitéledamoten
Hedin antydt, under viss tid hvarje år bildas en särskild afdelning

123

af Kammarrätten, uteslutande afsedd för sådana måls pröfning. I
afseende å sammansättningen af denna särskilda afdelning tillåter
sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande uttala den åsigt, att
tre eller åtminstone två af Kammarrättens vanligen tjenstgörande
ledamöter böra der hafva säte, samt att de öfrige böra utses och
förordnas i samma ordning, som andra Kammarrättens adjungerade
ledamöter; och synes denna afdelning i förhållande till
Kammarrättens president samt i öfrigt böra vara i allo likstäld
med Kammarrättens ordinarie afdelning.

Då Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hållit före, att
alla de tillkallade ledamöterna å den särskilda afdelningen böra
utses och förordnas på samma sätt, som andra adjungerade ledamöter
i Kammarrätten, har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
emellertid icke förbisett den tanke, som ligger till grund
för det af sistbemälde komitéledamot framstälda förslag, att visst
antal skulle utväljas bland dertill af pröfningsnämnderna föreslagne
personer. Men om det må finnas nödigt, att ett, så att
säga, folkvaldt element med domarena i Kammarrätten deltager
i taxeringsfrågornas behandling, så synes Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande en sådan anordning icke lämpligen kunna
åstadkommas annorlunda än att, i öfverensstämmelse med hvad
komitéledamoten Grefve Sparre föreslagit, vid Kammarrättens
sida ställes en såsom ett slags jury fungerande nämnd, hvars
ledamöter borde af Eders Kongl. Maj:t utses bland dertill af
pröfningsnämnderna föreslagne personer, och som hade att till
Kammarrätten afgifva utlåtande uti frågor om bestämmande af
fastighetsvärden och inkomstbelopp.

Slutligen har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, oansedt
den begränsning, som ansetts böra gifvas åt detta utlåtande,
icke kunnat underlåta här uttala den åsigt, att då, efter skatteregleringens
genomförande, bevillningen torde blifva den enda för
de ordinarie statsutgifternas bestridande afsedda inkomst, hvars
belopp kan med någon grad af säkerhet beräknas, statens och
således äfven folkets välförstådda intresse synes fordra, att åt -

124

minstone denna inkomst icke göres beroende af tillfälliga meningsskiftningar
inom de årligen sammanträdande Riksdagarne. Eders
Kong! Majits Befallningshafvande anmärker derföre såsom®en
brist i det nu föreliggande betänkandet, att deri icke antjdts
nödvändigheten af något lagstadgande derom, att den bevillning,
som Riksdagen en gång faststält, icke må utan Eders Eongl.
Maj:ts medgifvande nedsättas.

Marieholm i Landskontoret den 27 Januari 1882.

C. A. SJÖCEÖNA.

H. Amnéus.

l7:o. Kongl. !Viaj:ts Befallningshafvande i Vermlands iän.

Underdånigste memorial.

Öfver det af Skatteregleringskomitén afgifna underdåniga förslag
till förordning angående bevillning af fast egendom samt af
inkomst får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, enligt nådig
föreskrift, härmed afgifva sitt underdåniga utlåtande.

Vid genomläsande af ifrågavarande förslag finner man, att
det egentligen är uti fyra bestämmelser, som komitén afvikit från
den nu gällande bevillningsförordningen: den lista, att af jordbruksfastighet
skall erläggas enahanda bevillning, eller fem öre
för hvarje fulla etthundra kronor af fastighetens uppskattade
värde, som nu utgår af annan fastighet; den 2:dra, att jordbruksidkaren
jemte bevillningen för fastigheten äfven skall erlägga
bevillning för den behållna inkomst, han genom yrkets utöfvande
förvärfvar; den 3:dje, att det så kallade existensminimum blifvit
förhöjdt; och den 4:de, att en öfverskattenämnd skall utöfva högsta
pröfningsrätten uti taxeringsfrågor.

125

Emot bestämmelsen om lika bevillning för all fastighet lärer
anmärkning icke skäligen kunna göras, då den olikhet härutinnan,
som för närvarande eger rum, ansetts obillig; men i afseende å
sättet, huru bevillning för inkomst af jordbruk skall beräknas och
när sådan bevillning kan ifrågakomma, förefaller komiténs beslut
anmärkningsvar dt till följd af det afdrag, som medgifvits dels för
ränta å det till rörelsens bedrifvande upplånade kapital intill
tjugu procent af egendomens taxeringsvärde, dels ock för existensminimum.
Med undantag för större possessioner, der inkomstbevillning
för jordbruk torde vara att påräkna, lärer således för
de allra flesta jordbruksegendomar sådan inkomstbevillning icke
komma i fråga, hvilket ock Professor Rydin uti sin reservation,
sid. 121, tydligen visat.

I följd häraf anser Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande
den åsigt mera praktisk, som komiténs ordförande i sin reservation,
sid. 93, uttalat, att jordbruksfastighet i enlighet med af
komitén föreslagna grunder åsättes ett taxeringsvärde, och bevillning
utgöres, der sådan bör utgå, med sex öre för hvarje etthundra
kronor af samma värde, utan rättighet till afdrag för
skuld, samt att i följd deraf ingen annan inkomst från jordbruksfastighet
blifver föremål för särskild beskattning än den, som
vinnes genom försäljning från skog eller torfmosse, äfvensom att
arrendatorer af statens egendomar påföras två öre för hvarje etthundra
kronor af taxeringsvärdet.

I afseende å 3:dje bestämmelsen, om förhöjning af existensminimum,
så, om än svårighet möter att, såsom komitén anfört,
bestämma detsamma olika för olika orter, synes dock, på sätt
reservanten Hedin, sid. 105, ådagalagt, orimligt att bestämma det
skattefria afdraget lika för kapitalisten, som för dem, hvilkas
enda inkomstkälla är arbete. Otvifvelaktigt har den förre, med
en säker och lätt förvärfvad inkomst — räntan af sitt kapital —
vida lättare att utgöra inkomstskatt än arbetaren, för hvilken
mångfaldiga hinder kunna uppstå, innan han kan åtkomma samma
inkomst som den förre, hvadan det skattefria afdraget ock synes

126

böra bestämmas högre för arbetaren och lägre för kapitalisten.
En billig nedsättning uti beskattningen för inkomst synes äfven
hafva skäl för sig och otvifvelaktigt föranleda dertill, att bevillning,
som nu för oförmåga att den erlägga måste afkortas, oftare
komme att utgå, om nemligen procenten å inkomstbeloppet, dä
det icke uppgår till det af komitén föreslagna beloppet tvåtusen
kronor, nedsättes till en half procent, hvarigenom ock beloppet af
existensminimum kunde nedsättas emot hvad förslaget upptager.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande öfvergär nu till 4:de
bestämmelsen, om den föreslagna öfverskattenämnden. Med den
sammansättning densamma enligt förslaget skulle hafva, och huru
än densamma skulle komma att sammansättas, vågar Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande uttala den åsigt, att denna nämnd icke
kan uppfylla det ändamål, som dermed -afsetts, en rättvis och
jemlik beskattning för hela riket, så i afseende å taxeringsvärden
som för inkomst, enär nämnden om beskattningsföremålen
inom de olika orterna omöjligen är i tillfälle att förvärfva den
kännedom, som nödvändigtvis erfordras för att bedöma, om taxeringen
är rigtig. Den erfarenhet, Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
vunnit af de årliga pröfningskomitéernas förhandlingar,
gifver fullt stöd för en sådan åsigt. Dervid har visat sig,
att så väl fasta egendomars beskaffenhet till areal och jordmån
m. m. och deraf beroende värden, som personers näring och rörelse
med deraf påräknelig inkomst, med fä undantag, varit obekanta
för andra ledamöter af komitén än den, som tillhört den ort,
hvars förhållanden i nämnda hänseenden kommit i fråga, och på
kvilkens åsigt samt de upplysningar, han kunnat meddela, komitén
således måst grunda sitt omdöme. Öfverskattenämnden lärer
icke hafva annan utväg för bedömande af hos den uppkommande
frågor än att taga hänsyn till de upplysningar, de från pröfningskomitéerna
utsedde ledamöter möjligen hafva att meddela, och, när
af dem sådana ej kunna lemnas, låta bero vid beskattningskomitéernas
i orterna beslut, så framt, då besvär förekomma till prof -

127

ning> giltiga skäl för ändring icke kunna af de klagande förebringas.

Enligt 62 § skulle öfverskattenämnden kunna förordna om
ny uppskattning af fast egendom inom taxeringsdistrikt, der uppskattning
befinnes vara lägre än tillbörligt, ojemn eller i öfrigt
icke med förordningen öfverensstämmande; men huru skall nämnden,
i saknad af upplysning om fastigheternas beskaffenhet, kunna
bedöma, om nämnda förhållanden äro för handen, eller hvarifrån
skall sådan upplysning hemtas? Och om nämnden ansåge sig
ega befogenhet att om ny uppskattning förordna, men taxeringskomitén
i orten, hvarom fråga vore, finner sig sakna anledning
att taxeringen förändra, hvad åtgärd bör då vidtagas? Derom
lemnar förslaget icke någon underrättelse.

Att ändra taxeringsvärden och inkomstbelopp, utan att antingen
anmärkningar deremot, som enligt mom. c i nämnde § skulle
få göras i Kongl. Kammarrätten under kronoräkenskapernas granskning,
blifva framstälda, eller besvär af de skattskyldige anföras
och pa skäl grundas, torde således för öfverskattenämnden icke
blifva möjligt, och hvad som då skulle vinnas med inrättande af
en sådan nämnd, är i sanning svårt att inse. Att den komme att
medföra en icke oväsentlig kostnad, är ock alldeles gifvet.

Med den utsträckning i anmärkningsväg, som enligt mom. c
i § 62 blifvit lemnad Kongl. Kammarrättens revisionskontor, kan
derföre Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande icke inse, hvarföre
ej pröfningsrätt af sådana anmärkningar skall kunna lemnas
Kongl. Kammarrätten, som i sådant fall äfven skulle tillkomma
de åligganden, som enligt mom. a, d och e ansetts nämnden tillhöra.

På grund af hvad Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
sålunda anmärkt emot tillsättande af en öfverskattenämnd, anser
sig Eders Kongl. Maj :ts Befallningshafvande icke kunna förslaget
i denna del tillstyrka.

Ehuru Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sålunda, sin
pligt likmätigt, i hufvudsakliga delar yttrat sig öfver Skatte -

128

regleringsbomiténs förslag till bevillningsförordning, byser dock
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande den åsigt, att en rättvis
och jemlik beskattning icke kan vinnas på de grunder, hvarpå
detta förslag är fotadt, utan ser sig föranlåten att, efter noga
öfvervägande af de åsigter Professor Rydin uti sin reservation
uttalat och skälen derför, uttrycka den önskan, att tillbörligt afseende
derå måtte fästas vid ny bevillningsförordnings utfärdande.

Karlstad å Landskontoret den 29 December 1881.

H. GYLLENRAM.

Axel Anderson.

18:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Örebro län.

Underdånigt memorial.

Genom nådig remiss den 7 Oktober nästlidet år har Eders
Kongl. Maj:t anbefalt Kongl. Kammarrätten att infordra Eders
Kongl. Maj:ts Befallningsliafvandes underdåniga utlåtande öfver
det underdåniga förslag till förordning, angående bevillning af
fastighet och af inkomst, som den af Eders Kongl. Maj:t tillsatta
Skatteregleringskomitén under den 17 förutgångne Augusti till
Eders Kongl. Maj:t afgifvit; och får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande,
enligt Kongl. Kammarrättens hit aflåtna skrifvelse
af den 28 i förstnämnde månad, till underdånig åtlydnad deraf
underdånigst anföra: att Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
på det lifligaste instämmer i den reservation, som mot det underdåniga
förslaget blifvit med särdeles klarhet och styrka affattad
af komiténs ledamot H. L. Rydin, äfvensom uti det af komiténs
ordförande, Grefve Robert De la Gardie, i sin reservation på ett
öfvertygande sätt utvecklade förslag med afseende på beskattningen
af jordbruksfastighet och inkomst af jordbruksrörelse, lika -

129

aom ock i den reservation, hvaruti komiténs ledamot A. Hedin
gjort i hög glad afsevärd framställning om olika beskattning af
olika slags inkomst, om skattefritt afdrag vid små belopp inkomst
för arbete, samt om åläggande för alla skattskyldige att afgifva
sjelfdeklaration angående sina inkomsters belopp m. m. och om
ansvar för underlåtenhet deruti; anseende Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande, att denna deklaration bör upptaga den skattskyldiges
alla inkomster under det nästföregångna året samt
vara på ära och tro afgifven.

Mot det afgifna förslaget i öfrigt får Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande framställa följande anmärkningar:

Den uti § 9 mom. 3 omförmälda inkomst torde böra, likasom
all annan inkomst, taxeras efter hvad den under nästföregångna
äiet utgjort. Annan grund för inkomstens beräkning kan icke
blifva pålitlig, och lära taxeringsmännen icke heller vara i tillfälle
att den annorlunda bedöma. 2:dra och 3:dje punkterna af det
föreslagna momentet böra i följd häraf utgå.

Stadgandet i 11 §, att fabriksidkares, handlandes samt annan
yrkes- och näringsidkares bevillning för inkomst af kapital och
arbete skall paföras der fabriken är belägen eller handeln, yrket
eller näringen hufvudsakligen, å en eller flera orter, idkas, lemnar
en högst otillfredsställande upplysning, hvarest beskattningen
bör ske, enär en handelsrörelse, ett yrke eller en näring väl ej
hufvudsakligen kan på mer än ett ställe bedrifvas. Bestämmelsen
»å en eller flera orter» synes böra uteslutas.

De uti 14, 15 och 16 §§ till afgifvande föreskrifna uppgifter
torde, om sjelfdeklaration anbefalles, blifva onödiga, hvadan stadgandena
i dessa §§ kunna ur författningen uteslutas. Den skattskyldige
kan och bör sjelf meddela uppgift om hvad i dessa §§
omförmäles.

Af sådan orsak kunna ock 17 och 18 §§ uteslutas, med undantag
af sista punkten i 3 mom. af 18 §.

Det uti 19 § lemnade stadgande derom, att hvar och en
skattskyldig ma ega att meddela upplysning om sina inkomsters

Utlåt. ang. bevilln. af fast egend. o. inkomst.

130

och tillgångars verkliga belopp, torde böra förändras derhän, att
hvar och en skattskyldig skall vara pligtig att en sådan uppgift aflemna,
och bör stadgande om ansvar för underlåtenhet i §:en intagas.

Uti 21 § föreskrifves, att om två eller flere kommuner äro förenade
till ett beredningsdistrikt, skall för hvarje kommun väljas
en eller två ledamöter i beredningen, men om sockendelar, hörande
till olika härad, förenas med annat beredningsdistrikt, saknas
stadgande, huru i så fall bör förfaras. En föreskrift härom torde
böra i §:en inflyta.

Uti 25 § stadgas, att vederbörande tjensteman böra inom
Mars månads utgång, vid bot af tre kronor för hvarje Överskjutande
dag, hafva till bevillningsberedningens ordförande aflemnat
mantals- och taxeringslängden för året, sedan densamma, hvad
mantalslängden angår, blifvit i föreskrifven tid och ordning
granskad. Då, enligt Kongl. förordningen angående mantalsoch
skattskrifningars förrättande af dén 20 Juli 1861, mantalslängden
skall till vederbörande pastor aflemnas inom slutet af
Mars månad för att uti utlysande stämma, som ovilkorligen skall
hållas under förra hälften af April månad, granskas, så torde
den uti §:en bestämda tid för längdens aflemnande till beredningens
ordförande böra förändras.

Den i §:en omnämnda förenade mantals- och taxeringslängden,
hvartill formulär blifvit förslaget bifogad, skulle nog kunna vara
önskvärd med afseende på minskningen i de nu brukliga längdernas
sammanlagda omfång; men om vid tryckningen af blanketterna
till den nya längden icke nödig omsorg användes, likasom
vid inbindningen af densamma, kunna vid begagnandet i och
för debiteringsarbetet så stora svårigheter uppstå, att det i och
för sig ansträngande arbetet vållas olägenheter och tidsödande
omgångar, hvilka med de nu brukliga längderna undvikas.

Uti 36 § bestämmes, att vid val till ledamöter i taxeringsnämnden
bör tillses att, så vidt möjligt är, så väl fastighetsegare
som näringsidkare och löntagare komma att i nämnden ega säte
och stämma. Om detta stadgande skall få någon verklig bety -

131

delse, måste detsamma vara ovilkorligt affattadt, ocli verksam påföljd
för öfverträdandet påbjuden.

Uti 49 § stadgas, att bland ledamöterna i pröfningsnämnden
minst kälften skola vara egare af fast egendom, och att nämndens
ledamöter böra så utses, att nämnden, så vidt förhållandena
medgifva, kommer att utgöras af ett efter beskattningens belopp
och mängden af de skattskyldige skäligen lämpadt antal dels
näringsidkare och dels löntagare. Något skäl, hvarför halfva
antalet af nämndens ledamöter skola vara egare af fast egendom,
har icke blifvit i motiven till förslaget anfördt. Nuvarande bestämmelsen
synes icke vara tillfyllestgörande för att stadgandet
skall qvarstå. Inom detta län utgör fastighetsbevillningen under
år 1880 omkring 44,000 kronor, och inkomstbevillningen omkring
70,000 kronor. Stadgandets förändring i enlighet med 36 §, angående
utväljandet af ledamöter i taxeringsnämnden, synes vara
lämplig.

Uti 53 § föreskrifves såsom skyldighet för kronans vederbörande
ombud att närvara vid pröfningsnämnden och, efter sorgfällig
beredning, göra de anmärkningar och framställningar, hvartill
han för iakttagande af kronans rätt finner sig ega anledning.
Om, såsom förslaget i 48 § föreskrifver, pröfningsnämnden skall
under Augusti månad sammanträda, kommer tid till denna kronoombudets
sorgfälliga beredning att saknas, enär taxeringsnämndernas
protokoll och längder först vid sista veckan af Juli månad
skola, enligt förslagets 46 §, till Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande
aflemnas. År granskning af taxeringshandlingarne verkligen
afsedd att ske af kronans ombud, lärer pröfningsnämndens
sammanträde först kunna utsättas att hållas under September månad.

Den i 56 § 1 mom. bestämda tid för aflemnande af pröfningsnämndens
protokoll torde, i fall pröfningsnämndens sammanträde
utsättes under September månad, utsträckas till Oktober månads
utgång.

De i 56 § 3 mom. och 57 § bestämda tider, inom hvilka vederbörande
tjensteman skola till kommunalstämmas ordförande

132

och Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande aflemna afskrifter
af mantals- och taxeringslängder med deri af pröfningsnämnden
beslutade ändringar samt taxeringsnämndens protokoll, måste antagas
vara utsatta utan beräkning af de öfriga göromål, som
under tiden tillkomma ifrågavarande tjensteman, såsom debitering
af årets utskylder, hvilka jemte mantalsskrifningsförrättningarne
utan uppehåll, åtminstone i de större fögderierna, pågå under
årets tre sista månader. En förändring i tidsbestämmelsen synes
vara af behofvet högeligen påkallad.

61 § bestämmer, att klagan öfver pröfningsnämndens beslut
skall till Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ingifvas före
den 15 nästa November månad. Denna besvärstid torde vara
allt för kort beräknad och lärer utan olägenhet kunna utsträckas
åtminstone till utgången af November månad.

Örebro slott i Landskontoret den 24 Januari 1882.

På Landshöfdingeembetets vägnar:

J. O. Högström. Aug. Helting.

19:o. Kongl. IVIaj:ts Befallningshafvande i Vestmanlands län.

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Öfver den af Eders Kongl. Maj:t tillsatta Skatteregleringskomiténs
den 17 Augusti nästlidet år afgifna förslag till förordning
angående bevillning af fastighet och af inkomst får Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sig underdånigst utlåta.

Lika sant som det är, att nu gällande bevillningsförordning
tarfvar väsentliga förbättringar till befordrande af en rättvis beskattning,
lika visst är det ock, att sådana förbättringar icke kunna
blifva tillfyllestgörande, derest icke alla de faktorer, som dervid

133

böra tagas i betraktande, kunnat varda tillgängliga, eller hunnit
fullständigt utrönas och begrundas, eller alls icke vinna afseende.

Komitén har sjelf framhållit, att behandlingen af bevillningsfrågorna
måst företagas, innan öfriga delar af skattesystemet hunnit
utgöra föremål för komiténs beslut, och att af denna orsak
komitén måst gå till det nu föreliggande förslagsarbetet under
förutsättning, dels »att grundskatter samt rustnings- och roteringsbesvär
varda afskrifna», dels »att det saraband, som nu förefinnes
mellan bevillningen och den kommunala beskattningen, icke
lärer kunna undvikas».

Förstnämnda förutsättning har Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
funnit vara obefogad, enär den genom chefens för
Kongl. Finansdepartementet skrifvelse den 8 Mars nästlidet år
komitén gifna särskilda nådiga befallning gälde förbättring af nuvarande
bevillningsförordning — naturligtvis med hänsyn till nuvarande
förhållanden; och den andra förutsättningen förefaller
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande såsom en hämsko på
komiténs åtgöranden i principielt och följdrigtigt hänseende, hvarföre
ock Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i fråga om beskaffenheten
och befogenheten af dessa förutsättningar helt och
hållet instämmer i de af reservanten Hedin derom uttalade åsigter,
hvarjemte Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i afseende på
den sistnämnda förutsättningen anser fråga väl kunna blifva, huru
vida icke klokt och praktiskt vore att i första rummet bestämma
grunderna för den kommunala beskattningen och derefter i andra
rummet taga i tu med statsskattesystemets bestämmande och ordnande.

Emellertid har, i följd af så väl dessa förutsättningar som
bristande tid och utredning, inträffat, att komitén i sitt bevillningsförordningsförslag
hvarken åstadkommit något på en gång
rationelt och praktiskt skattesystem eller kunnat följdrigtigt genomföra
de blandade principer, som deri innefattas.

De egentliga förändringar, som af komitén föreslagits beträffande
art. II i bevillningsförordningen äro, att såsom grund -

134

sats uttalats, att jordbruksidkaren har att utgöra bevillning ej
allenast för den inkomst det i fastigheten nedlagda kapitalet antages.
lemna, utan äfven för den inkomst han erhåller af sitt arbete
och af det kapital, som han, utom det i fastigheten nedlagda,
på sjelfva jordbruket användt, hvilka båda slag af inkomster förut
lemnats obeskattade, likasom att man ansett sig böra höja bevillningen
af jordbruksfastighet från 3 öre till 5 öre för hvarje 100
kronor af fastighetens taxeringsvärde, eller, hvilket är detsamma,
förhöjt beräkningen af detta slags fastighetsafkastning till 5 procent
i stället för 3 procent, hvilket, för att nyttja komiténs egna
ord, innebär »jordbruksfastighets likställighet ur bevillningssynpunkt
med annan fastighet och jordbruksnäringens införande i
kretsen af de yrken, för hvilkas behållna afkastning en inkomstbevillning
skall erläggas», samt inrättandet af en öfverskattenämnd
utan appell i stället för instanserna Kammarrätten och
Kongl. Maj:t.

För öfrigt utvisar komiténs förslag en så konservativ ståndpunkt,
att man vore frestad anse komitén mera haft till syfte
att göra ändringarne så litet känbara som möjligt än att, för vinnande
af rättvisa och billighet i beskattningen, vidtaga verksamma
åtgärder.

Komitén medgifver väl, att en ren inkomstskatt vunnit erkännande,
om ock i praktiken förenad med svårigheter, men vill ej här i
landet tillråda densammas införande, förnämligast »emedan det
stora flertalet jordbruksidkare antagligen icke äro i tillfälle att
på grund af en ordnad bokföring sjelfva med någorlunda säkerhet
öfverskåda beloppet af sina verkliga inkomster»; och af sådana
skäl har komitén i sitt förslag bibehållit den svenska bevillningens
dubbelkarakter af blandad fastighets- och inkomstskatt — ett
förhållande, som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser
innefatta ett stort misstag, grundadt på ohållbara skäl, ty lika
väl som jordbruksidkare enligt komiténs förslag kan taxeras till
inkomstbevillning för det belopp, hvarmed hans inkomst och förmån
af jordbruksfastighet öfverstiger vissa procent å fastighetens

135

värde, lika väl kan sådan bevillning påföras sammanlagda beloppet
af denna inkomst och. afkastningsprocenten från fastighetsvärdet.

Mycket trassel och många ojemnheter hade undvikits, om
komitén tagit steget fullt ut till en ren inkomstskatts införande,
i stället för det inkonseqventa bibehållandet af fastighetsegarens
undantagsställning i bevillningshänseende.

Då Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande omfattar denna
åsigt, finner sig ock Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande manad
att, till vinnande af trygghet både för statsinkomsternas upprätthållande
och skattens rättvisa fördelning, hylla och gifva företräde
åt de yrkanden, som inom komitén gjorts om olika beskattning
af olika slags inkomst, efter de beskattades olika skatteförmåga
samt inkomstens påräknelighet och varaktighet, i sammanhang
hvarmed Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande anser
sig böra lifligt tillstyrka införandet af en progressiv beskattning,
ty på intet annat sätt torde rättvisa och billighet kunna uppnås;
om de skattskyldiges förpligtande, i stället för blotta tillåtelse
enligt förslagets § 19, till sjelf deklaration angående beloppet af
sina inkomster, i hvilka omständigheter reservanten Hedin synes
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande hafva klart framstält
de sundaste åsigterna, ty vill man en sak, måste man ock vilja
medlen, och en obligatorisk sjelfdeklaration skall säkerligen blifva
en icke mindre verksam edukation till medborgerlig dygd i beskattningsväg,
än kommunallagarne varit det till medborgerligt
intresse i andra hänseenden; om åtgärder för beredande af större
ansvarighet hos taxeringsmyndigheterna, hvarom reservanten Rydins
yrkanden förtjena afseende — desto vigtigare som vårdslöshet
och slapphet i taxeringsförrättningarne hafva att uppbära
skulden för en icke ringa del af den misstro, som råder mot bevillningsförordningens
skattesystem; hvarjemte Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande, under uttalande af sitt ogillande utaf
så väl komiténs motiv och förslag om öfverskattenämnden, som
ordförandens och ledamoten Hedins reservationsförslag derom, anser
sig i både statens och de skattskyldiges väl förstådda intresse,

136

samt på grunder, som af reservanten Rydin framhållits, böra underdånigst
afstyrka hvarje rubbning i nu gällande instansordning
uti bevillningsmål.

Sedan Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande sålunda i
underdånighet framstält sin ståndpunkt i fråga om grunderna för
en rättvis direkt beskattnings åstadkommande, kan här icke vara
nödigt att i detalj granska de af komitén föreslagna redaktionsförändringar,
hvadan Eders Kongl, Maj:ts Befallningshafvande,
med förbigående af dessa, inskränker sig till en underdånig hemställan,
att komiténs nu föreliggande arbete måtte, såsom i högsta
grad bristfälligt och omoget, lemnas utan afseende; och att den
tidpunkt måtte afvaktas, då komitén till äfventyra, efter den henne
ålagda utredning af alla våra skatteförhållanden samt jemförelse
af de olika skattebidragens belopp sins emellan, kan varda i tillfälle
att medelst ett klart genomtänkt och fullt konseqvent bevillningsförordningsförslag
inlägga slutstenen i det reformationsarbete,
som blifvit henne anförtrodt.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärdar,

Stormägtigste, Allernådigste Konung,

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåte

REINHOLD CHARPENTIER.

L. W. Ahlm.

Yesterås slott i Landskontoret den 30 Januari 1882.

137

20:de. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Kopparbergs län.

Underdånigt memorial.

Enligt Kongl. Kammarrättens på Eders Kongl. Maj:ts nådiga
befallning grundade och Länsstyrelsen i skrifvelse den 28 Oktober
sistlidet ar meddelade föreskrift, får Länsstyrelsen härmed afgifva
underdånigt utlåtande öfver den utaf Eders Kongl. Maj:t tillsatta
Skatteregleringskomités underdåniga förslag till förordning angående
bevillning af fast egendom samt af inkomst.

Till en början har Länsstyrelsen funnit det anmärkningsvärdt,
att komitén hvarken uti den underdåniga skrifvelse, med hvilken
komitén till Eders Kongl. Maj:t öfverlemnat ofvanberörda förslag
till bevillningsförordning, eller uti motiveringen till samma förslag
ens antydt innehållet af Eders Kongl. Maj:ts, i öfverensstämmelse
med Riksdagens underdåniga skrifvelse i ämnet den 19 Maj
1879, komitén nadigst lemnade uppdrag, än mindre närmare redogjort
för komiténs uppfattning beträffande omfånget och beskaffenheten
af samma uppdrag, utan i detta hänseende hufvudsakligen
inskränkt sig till att uti sin förberörda skrifvelse angifva grundskatternas
samt rustnings- och roteringsbesvärets afskrifning samt
bibehållandet af sambandet emellan bevillningen och den kommunala
beskattningen såsom de båda förutsättningar, på hvilka komitén
ansett sig böra grunda sitt arbete.

Det knapphändiga sätt, på hvilket komitén sålunda antydt
sin uppfattning af den komitén förelagda uppgiften, måste medföra,
bland andra, äfven den olägenheten, att man vid granskning
af komiténs förslag stannar i förlägenhet om den rätta utgångspunkten,
da nemligen den måttstock, efter hvilken förslaget bör
bedömas, måste blifva väsentligen olika, allt efter som man tänker
sig att det ingått i komiterades afsigt att bibehålla bevillningens
nuvarande ställning inom skattesystemet, såsom endast

138

utgörande en supplementarskatt, eller ock att komitén verkligen
åsyftat att ordna den nya bevillningen på en så omfattande grundval,
att. densamma egde både tillräcklig fasthet för att bereda
statsverket ersättning för den förlust, som genom afskrifningen
uppstår, jemte erforderliga tillgångar för åstadkommande af ett
förstärkt nationalförsvar, och derjemte tillräcklig tänjbarhet för
att under brydsamma ekonomiska och politiska förhållanden kunna
till statsbehofvens fyllande mångdubblas utan att förlora sin inkomstbringande
förmåga, eller ojemnt trycka på de skattskyldige.
Billigheten fordrar dock det erkännande att, för så vidt innehållet
af Riksdagens ofvanberörda skrifvelse bort vara normerande för
komiténs uppfattning af sitt uppdrag, komitén väl kunnat ega
grundad anledning till tvekan, huru samma uppdrag rätteligen
borde förstås. Uti nyssnämnda skrifvelse åberopas nemligen dels
Riksdagens underdåniga skrifvelse den 24 Maj 1873, angående åtgärder
till åstadkommande af ny härordning samt afskrifning af
rustnings- och roteringsbesvären jemte grundskatterna, på vilkor
att jordbruksfastighet åsattes bevillning efter samma grunder, som
gälla för all annan fastighet; och dels Eders Kongl. Maj:ts den
22 Juli 1875 åt den så kallade Förberedande Skattekomitéii nådigst
gifna uppdrag att, såsom förberedelser för en framdeles sammanträdande
komités arbeten, »verkställa de undersökningar och uppgöra
de förslag, hvilka kunde finnas beköfliga, såsom förberedelse
för utredandet af frågan, på hvad sätt ocli i hvilken ordning, under
förutsättning att de nu af fastigheter utgående rustnings- och
roteringsbesvären samt grundskatter successivt minskades, för att
slutligen upphöra, ersättning för de statsverket genom dem tillflytande
inkomster kunde vara att säkert påräkna, på samma gång
som tillgångar derutöfver bereddes för de statsutgifter, hvilka
- farinös erforderliga för successiva genomförandet och upprätthållandet
af en härordning, byggd på grundvalen af de i nådiga propositionen
till Riksdagen af den 16 Januari 1875 innefattade bestämmelser».
Vidare, och beträffande omfånget ''och beskaffenheten
af det uppdrag, som borde lemnas åt Skattereglerings -

139

komitén, uttalar Riksdagen den åsigt, att komitén borde dels verkställa
en fullständig utredning af alla skatteförhållanden i riket
samt jemföra de olika skattebidragens belopp sins emellan, dels
ock uppgöra förslag till en derpå grundad rättvis fördelning af
skattebördorna. Det kan ej förnekas, att, om också, beträffande
omfånget af komiténs uppdrag, någon skiljaktighet i uppfattningen
inom komitén svårligen kunnat göra sig gällande, efter som
Riksdagen med tydliga ord angifvit, att komiténs utredning borde
afse alla skatteförhållanden i riket samt en jemförelse af de olika
skattebidragens belopp sins emellan, en sådan skiljaktighet i uppfattningen
i fråga om uppdragets beskaffenhet så mycket lättare
kan förklaras, då nemligen Riksdagen — utan att närmare antyda
vare sig huru vida skattereformen borde inskränka sig till
beredandet af den i 1873 års skrifvelse antydda likställighet i
bevillningshänseende emellan jordbruksfastighet eller gå i den åt
Förberedande Skattekomitén anvisade rigtning till åstadkommande
af en omfattande finansplan för att åt statsverket bereda nya, af
den ifrågasatta afskrifningen och härorganisationen påkallade tillgångar
— endast i allmänna ordalag angifver, att komiterades
förslag borde åsyfta »en på föregående utredning grundad rättvis
fördelning af skattebördorna», en anvisning, hvilken naturligtvis
kan uppfattas och, såsom det visat sig inom komitén, jemväl
blifvit uppfattad på olika sätt, i det att komiténs flertal hufvudsakligen
anslutit sig till den begränsning af skattereformen,
som i 1873 års skrifvelse finnes ancydd, under det att några reservanter,
hvaribland företrädesvis ledamoten af Riksdagens Andra
Kammare A. Hedin samt Professor H. L. Rydin äfvensom
i viss mån Skatteregleringskomiténs ordförande synas hafva fattat
komiténs uppgift i det vidsträcktare syfte, som för Förberedande
Skatteregleringskomiténs verksamhet blifvit af Eders Kongi. Maj:t
bestämdt.

Att den åsigt, beträffande åskådningssättet hos komiténs flertal,
som Länsstyrelsen nu framhållit, måste vara rigtig, bekräftas
af komiténs egna ord, pag, 72, uti den »allmänna motiveringen,»

140

hvarest komitén förklarar, att »jordbruksfastighets likställighet ur
bevillningssynpunkt med annan fastighet, och jordbruksnäringens
införande i kretsen af de yrken, för hvilkas behållna afkastning
en inkomstbevillning skall erläggas, äro i den afdelning af bevillningsförordningen,
som inrymmer sjelfva skattelagen, de båda
hufvudsakliga förändringar, som komiténs förslag innehåller»;
och förgäfves skall man vare sig i komiténs förslag eller uti
motiveringen leta efter någon enda bestämmelse eller något enda
yttrande, som tyder derpå att komitén — såsom reservanten Hedin
likväl antagit — skulle ansett sig »genom det framlagda förslaget
till bevillningsstadga hafva på de samhällsmedlemmar,
som, under förutsättning af grundskatternas samt rustnings- och
roteringsbesvärets efterskänkande, skola varda befriade från en
skattebörda om 10,000,000 kronor, lagt en börda i annan form,
den der i åtminstone nämnvärd mån motsvarar den tillämnade
lättnaden och i någon grad kan mildra förhatligheten af en åtgärd,
hvilken till förmån för dem, som nu utgöra grundskatter
samt rastnings- och roteringsskyldighet, skulle ålägga andra samhällsklasser
nya bördor». Lika litet kan Länsstyrelsen förstå,
hvarifrån Professor Rydin i sin reservation, pag. 192, hemtat
stödet för sitt antagande, att komiterades flertal skulle hafva varit
lifvadt af »sangviniska förhoppningar» i fråga om förslagets
inkomstbringande förmåga. Möjligt är visserligen, att under öf;
verläggningarne inom komitén nyssnämnde reservanter kunnat
erhålla det intryck, att komitémajoriteten varit ledd af sådana
afsigter och förhoppningar, som reservanterna antydt, men säkert
är å andra sidan att, såsom Länsstyrelsen nyss anmärkt, icke ett
spår deraf röjes uti komiténs förslag och betänkande. Att tillägga
komitémajoriteten dylika afsigter och förhoppningar skulle, enligt
Länsstyrelsens förmenande, visserligen innebära ett erkännande af
dess goda vilja, men på samma gång ett förnekande af dess skarpsinnighet.
Komitémajoriteten har också sjelf inlagt den kraftigaste
protest emot ett sådant antagande. Ty väl är det sant, att
komitén, pag. 70 i den »allmänna motiveringen», förklarar att »det

141

väl torde låta sig göra att äfven vid de ändrade skattesatser och
öfriga stadganden, hvarigenom komiterades förslag skiljer sig från
den hittills gällande bevillningsstadga, verkställa ett öfverslag af
den nya bevillningsförordningens inbringande förmåga» — men,
så vidt Länsstyrelsen förstår, i rak strid med detta antagande,
yttrar sig sedermera komitén i den »speciela motiveringen» vid §
71 pa följande sätt: »Det har tillsvidare för komitén varit omöjligt
att med någon högre grad af sannolikhet utreda, huruvida
allmänna bevillningens afkastning under tillämpning af de i denna
förordning föreslagna nya bestämmelser må kunna tänkas i betydligare
man blifva ökad eller minskad»; och komitén motiverar
i fortsättningen samma åsigt. Här befinner man sig visserligen
i ett dilemma, i det att komitén på förra stället synes antaga,
men på senare stället förneka möjligheten af ett öfverslag af den
nya bevillningsförordningens inbringande förmåga, men då komiténs
tvifvel i betänkandet uttalas senare än förhoppningen, och
detta tvifvel dessutom blifvit på ett fullständigt sätt motiveradt,
så måste man antaga, att komitén slutligen kommit till insigt deruti,
att hvarje försök att bilda sig en öfvertygelse om förslagets
inbringande förmåga måste misslyckas. Men om sä är förhållandet,
om komitén sålunda nödgats antaga möjligheten att bevillningens
afkastning, under tillämpning af de nya bestämmelserna,
kunde komma att i betydligare mån blifva minskad, huru är det
dä tänkbart att kunna tillägga komitémajoriteten den afsigten att
vid förslagets utarbetande hafva åsyftat att bereda ens någon
kompensation för de afskrifna grundskatterna samt rustnings- och
roteringsbesväret, än mindre ökade tillgångar för stärkandet af
vårt nationalförsvar; och helt visst har också komitén haft goda
skäl för att antaga möjligheten deraf, att bevillningens afkastning
kunde, under tillämpning af komiterades förslag, blifva minskad.
Detta visar sig bäst af hvad komitén anfört, pag. 86, i den »speciela
motiveringen». Här framhållas nemligen åtskilliga faktorer,
såsom bidragande dels till att höja och dels till att sänka bevillningens
afkastning. I förra hänseendet erinras om det genom

142

grundskatternas och indelningsverkets aflyftande stegrade taxeringsvärdet
å jordbruksfastigheten, om jordbruksfastighetens likställighet
ur bevillningssynpunkt med annan fastighet, och om
den nya inkomstbevillningen af jordbruksnäringen. I senare hänseendet
åter fäster komitén uppmärksamheten a den sänkning i
jordbruksfastighetstaxeringsvärdet, som kan uppkomma genom den
särskilda uppskattningen utaf skog och torfmosse, samt på vanskligheten
att afgöra, huru vida denna sänkning kan komma att till
fullo uppvägas genom inkomstbevillningen för afverkningen; likasom
komitén anmärker svårigheten att beräkna, hvilket inflytande
det höjda existensminimum och de ökade lindringarne
kunna komma att utöfva på inkomstbevillningens afkastning.

Hvad nu först angår den bebådade förhöjningen i taxeringsvärdet
å jordbruksfastigheterna, hvilken förmenas blifva »högst
betydlig», så synas några oöfvervinneliga svårigheter icke mota
att åtminstone i detta hänseende med'' temlig visshet göra ett
öfverslag af förslagets verkningar. Under förutsättning nemligen,
att afskrifningen af grundskatterna och roterings- och rustningsbesväret
på en gäng verkställes, ocli således under den för fastighetsvärdets
stegring förmånligaste förutsättning, så är det ju naturligt,
att i alla händelser det förutvarande taxeringsvärdet å
jordbruksfastigheten icke lärer kunna höjas med högre belopp än
hvad som motsvarar det kapitaliserade värdet af afskrifningsbeloppet.
För att ådagalägga, huru resultatet i detta hänseende
och med hänsyn till nu bestående förhållanden skulle utfalla inom
detta län, får Länsstyrelsen upplysa, att samtliga jordbruksfastigheter
inom länet, enligt den senast verkstälda uppskattningen,
innehafva ett taxeringsvärde af tillhopa 66,822,219 kronor; att
den deraf utgående bevillningen utgör 20,040 kronor, samt att, enligt
1880 års jordebokssumma, den jordbruksfastigheterna åbelöpande
grundräntan uppgick till 175,586 kronor, samt kronotionde
till 64,222 kronor, hvadan, och då roteringskostnaderna för
1,197 rotar kunna antagas uppgå till omkring 150 kronor pr rote
eller tillhopa 179,550 kronor, värdet af grundskatter och roterings -

143

kostnaden kan anses inom detta län utgöra 419,358 kronor årligen.
Om nu detta sistnämnda belopp kapitaliseras efter fem procent,
så skulle grundskatternas och indelningsverkets kapitalvärde inom
länet uppgå till 8,387,160 kronor. Om vidare jordbruksfastigheternas
nuvarande taxeringsvärde sammanlägges med grundskatternas
och indelningsverkets nyssnämnda kapitalvärden, så uppkommer
en summa af 75,209,379 kronor, hvilken, efter en beräkning
af 5 öre för 100 kronor af taxeringsvärdet, skulle lemna en
fastighetsbevillning, uppgående till 37,604 kronor och således öfverstigande
den nuvarande fastighetsbevillningen med endast
17,564 kronor, hvilket sistnämnda belopp alltså här i länet skulle
representera den »väsentliga höjning» af fastighetsbevillningen
utöfver det nuvarande måttet, som i bästa fall skulle blifva en
följd af komiténs förslag, under det att genom den så kallade likställighetens
införande jordbruksfastigheterna skulle göra en vinst
af icke mindre än 401,794 kronor årligen.

Hvad åter beträffar den ökade inkomst, som borde vinnas
genom den föreslagna inbomstbevillningen af jordbruksnäringen,
så har Professor Rydin uti sin reservation, pag. 121 och 122, på
ett oförtydbart sätt ådagalagt, att fastighetens värde i allmänhet
måste öfverstiga 16,000 kronor för att någon inkomstbevillning,
vare sig af egare eller arrendator, skall komma i fråga att utgöras
för inkomst af jordbruk, äfvensom att inkomstbevillningen
af jordbruksnäringen i hela landet knappt torde komma att uppgå
till 100,000 kronor, eller till ett belopp, »som icke ens är tillräckligt
att ersätta den inkomstminskning, som blir en följd af
höjning af existensminimum från 400 till 500 kronor, och det afdrag,
som får ske å den lägre inkomsten intill 2,000 kronor», dervid
Professor Rydin kunnat ytterligare tillägga den säkerligen
ganska dryga kostnaden för den föreslagna öfverskattenämnden.
För att gifva ett ungefärligt begrepp om, huru vida »jordbruksnäringens
införande i kretsen af de yrken, för hvilkas behållna
afkastning en inkomstbevillning skall erläggas», skulle inom detta
län kunna tillföra statsverket någon inkomst af nämnvärd be -

144

tydelse, tillåter sig Länsstyrelsen erinra derom, att antalet sjelfständiga
brukningsdelar inom länet, med ledning af de till senaste
femårsberättelsen inkomna uppgifter, torde kunna antagas uppgå
till omkring 29,000. Om nu man ville förutsätta, att alla dessa
brukningsdelar vore jemgoda och taxerade till lika belopp, så
skulle, under förutsättning tillika att sammanlagda taxeringsvärdet
för alla jordbruksfastigheterna i länet uppginge till det
här ofvan angifna högsta belopp, 75,209,379 kronor, medeltalet af
taxeringsvärdet å hvarje brukningsdel utgöra 2,593 kronor, hvadan
alltså, enligt den utaf Professor Rydin verkstälda beräkning, någon
bevillningsinkomst från jordbruksnäringen icke skulle ifrågakomma.
Nu är det visserligen sant, att icke alla brukningsdelar
äro så små, som här ofvan blifvit förutsatt, utan en del större
och en del mindre, men lika visst är också, att endast jemförelsevis
få fastigheter här i länet äro taxerade så högt som till 16,000
kronor, i följd hvaraf med all säkerhet kan beräknas, att inkomstbe
villningen för jordbruksnäringen skulle komma att inskränka
sig till en ren obetydlighet.

I betraktande af den jemförelsevis ringa förhöjning uti inkomsten
från bevillningen, som, efter hvad här ofvan visats, komiténs
förslag erbjuder dels genom en något ökad fastighetsbevillning
och dels genom en med all sannolikhet obetydlig inkomstbevillning
för jordbruksnäringen, lärer man icke kunna undertrycka
den farhågan att, om å andra sidan frånräknas den nedsättning
uti inkomsten från bevillningen, som, efter hvad komitén
sjelf medgifvit, kan blifva en följd dels af taxeringsvärdets sänkning
genom de föreslagna stadgandena rörande särskild uppskattning
af skog och torfmosse och dels af bestämmelserna om det
höjda existensminimum och de ökade lindringarne, resultatet af
komiténs förslag i det hela skall i finansielt hänseende utfalla så
otillfredsställande, att komitén, såsom också skett, haft allt skäl
att antaga möjligheten deraf, att förslaget i sin tillämpning kunde
komma att gifva statsverket en mindre afkastning, än den som nu
från bevillningen upphemtas. Men dermed är också förslagets

145

dom gifven, enär blott påvisandet af en sådan möjlighet lärer
vara tillräckligt för att ådagalägga o antagi igheten af ett förslag,
som sålunda helt och hållet hvilar på den förutsättning, att den
ökade beskattning, som bortskänkandet af en statsinkomst på omkring
10,000,000 årligen och förhöjda anslag till försvarsverket
oundgängligen kräfva, skall uttagas på den indirekta beskattningens
väg. Orättvisan, osäkerheten och den politiska vådan uti
ett sådant förslag har Professor Rydin i sin reservation på ett
•så slående sätt framhållit, att Länsstyrelsen icke har något att
derutöfver tillägga, och Länsstyrelsen ansluter sig jemväl i allo
till Professor Rydins yrkande att, om grundskatter och indelningsverk
skola afskrifvas, så måste i sammanhang dermed genom lag
bestämmas, huruledes den genom den fortgående afskrifningen sig
städse ökande statsbristen skall fyllas genom direkt beskattning,
innefattande både fastighetsskatt och inkomstskatt, samt till beloppet
så afpassad, att denna beskattning betäcker både den genom
afskrifningen uppkommande statsbristen och den vanliga statsfyllnadssumman.

Men — förutom det nu anmärkta hufvudfelet — lider i Länsstyrelsens
tanke komiténs förslag jemväl af flere andra väsentliga
fel, hvilka mer eller mindre omedelbart hafva sin grund uti den
trånga begränsning, den till sin natur likväl sä omfattande reformfrågan
erhållit derigenom, att komitén — utan att akta på den
bjudande nödvändigheten att vid en revision af den nuvarande
bevillningsförordningen söka afhjelpa dess många, allmänt öfverklagade
och af reservanterna Hedin och Rydin klart framhållna
brister, beträffande dels grunderna för inkomstbevillningens utgörande
och för beräkning af den beskattbara inkomsten, dels beskaffenheten
af sjelfva uppskattningen och de upplysningar, som
till vägledning dervid erhållas, och dels beskattningsmyndigheternas
sammansättning och verksamhet — inskränkt sitt åtgörande
till att endast föreslå jordbruksfastighetens likställighet med annan
fastighet, samt jordbruksnäringens beskattning såsom annan rörelse.
Len skefva rigtning, som förslaget härigenom erhållit, har ytter Utlåt.

ang. levilln, af fast egend. o. inkomst.

146

ligare befordrats genom, den för komiténs arbete bestämmande
förutsättningen, att sambandet emellan bevillningen och den kommunala
beskattningen borde upprätthållas, ett samband, som komitén
desto hellre bort söka upplösa, som komitén sjelf medgifvit olägenheten
af det nuvarande förhållandet genom förklarandet, »att, vid
hvarje ifrågasatt vigtigare afsteg från nuvarande bevillningsstadgan,
det snart visade sig att tanken på en tillämnad åtgärds
verkningar med hänsyn till den kommunala beskattningen i någon
mån utöfvade inflytande på komiténs beslut i fråga om bevillningen
till staten». Visserligen uppgifver komitén sig hafva »noggrant
öfvervägt möjligheten att göra nyssnämnda båda skattearter
oberoende af hvarandra», men man lemnas helt och hållet i okunnighet
om shälen, hvarföre komitén öfvergifvit ett sådant försök.

Såsom en följd af hvad Länsstyrelsen nu anfört, instämmer
Länsstyrelsen i allt väsentligt uti de anmärkningar, ofvannämnde
båda reservanter framstält dels i fråga om ohållbarheten af komiténs
utgångspunkter vid förslagets utarbetande, dels den lika beskattningen
af olika slags inkomstkällor, samt dels befrielsen från
sjeldeklaration; likasom också, beträffande särskildt den föreslagna
invecklade och i öfrigt opraktiska beskattningen af inkomst utaf
jordbruksrörelsen, Länsstyrelsen i allo biträder hvad komiténs ordförande
härom i sin reservation anfört.

Hvad vidare den föreslagna öfverskattenämnden angår, så
följer redan af de anmärkningar emot förslaget, som Länsstyrelsen
här ofvan framstält, att Länsstyrelsen icke heller i denna del kan
gilla detsamma. Garantierna för en »rättvis och jemlik» beskattning
genom bevillningen — för uppnående hvaraf ju öfverskattenämnden
egentligen borde bildas — måste nemligen förnämligast
sökas dels uti rättvisa beskattning sgrunder, dels uti ett hufvudsakligen
på sjelf deklarationens princip ordnadt upp skattnings sätt
och dels uti en lika mycket till skydd för statens som för den
skattskyldiges berättigade intressen noga afvägd sammansättning
af de underordnade beskattningsmyndigheterna, hvadan, då nyssnämnda
förutsättningar för en god underbyggnad saknas, såsom

147

händelsen är med komiténs förslag, en rättvis och jemlik beskattning
näppeligen lärer kunna åstadkommas genom någon som
helst öfverbyggnad, vore än denna på det mest ändamålsenliga
sätt inrättad, hvilket åter icke är händelsen med komiténs öfverskattenämnd.
Ty härom gäller i främsta rummet, hvad också
Professor Rydin anmärkt, att »huru man än må ordna uppskattningen,
så kommer man till en punkt, der de folkvalda, oansvariga
nämndernas befattning med taxering upphör och der en ansvarig
dömande offentlig myndighet måste anlitas», så vida rättssäkerheten
skall kunna|upprätthållas. Dessutom synes i hvarje fall den
invändningen hafva goda skäl för sig, att det i principielt hänseende
måste vara betänkligt att låta samma representation, som
stiftat bevillningslagen, genom delegerade sjelf tillämpa densamma.
Allra minst lärer en dylik anordning vara tillrådlig under vårt
nuvarande statsskick, då just den samhällsklass, som, efter hvad
komiténs ordförande visat, genom antagandet af komiténs förslag,
i trots af den proklamerade likställigheten på papperet, likväl i
verkligheten så väl omedelbarligen på bevillningens, som medelbarligen
och ännu mer på den kommunala beskattningens område,
med all sannolikhet skulle komma att gynnas framför öfriga
skattskyldiga samhällsmedlemmar — jemväl innehar en predominerande
maktställning inom representationen.

Efter de anmärkningar Länsstyrelsen i det föregående framstält
emot de allmänna grunder, på hvilka komiténs förslag hvilar,
torde det tillåtas Länsstyrelsen att i det följande få vid en och
annan af förslagets detaljbestämmelser göra några erinringar, åsyftande
att ådagalägga dels obehöfligheten, dels olämpligheten och
dels i vissa fall overkställbarheten af dessa bestämmelser.

Sålunda skulle, enligt stadgandet i § 25, häradsskrifvaren,
vid bot af 3 kronor för hvarje öfver skjutande dag, inom Mars
månads utgång hafva aflemnat mantals- och taxeringslängden för
året, sedan densamma, hvad mantalsskrifningen angår, blifvit i
föreskrifven tid och ordning granskad jemte dertill hörande, för
mantalsskrifningen lemnade uppgifter och handlingar. I Kongl.-

148

Maj:ts nådiga förordning af den 20 Juli 1861 § 10 mom. 2 är
föreskrifvet, att mantalslängden äfven skall vid samma tid ock
tot vara aflemnad till pastor, hvaraf följer, att ofvannämnda
granskning af mantalslängden icke kunnat försiggå, innan taxeringslängden,
som helt och hållet grundas på mantalslängden,
skall vara till beredningens ordförande aflemnad. Här måste
alltså samstämmighet åvägabringas, enär det väl lärer vara i sin
ordning, att mantalslängderna böra vara af pastor och kommunalstämma
granskade och godkända, innan häradsskrifvaren går i författning
om taxeringslängdens upprättande, och detta äfven om
kombinerad mantals- och taxeringslängd skulle komma att användas.
Till den 15 April borde alltså taxeringslängdens aflemnande
kunna få anstå, då i alla fall några beredningar icke behöfva
hållas förr än i senare hälften af sagde månad, och vanligtvis
icke heller kunna afslutas förr än i Maj månad, enär styrelser för
verk och inrättningar, bolag m. fl. enligt 16 § icke hafva skyldighet
att före April månads utgång aflemna föreskrifna, för beredningen
oundgängliga uppgifter. Af dessa allmänna skäl, hvartill
för detta län särskildt kommer den omständighet, att uppbördsredogörelsen
infaller i medlet af Juni månad, borde tiden för berednings-
och taxeringsförrättningarnes afslutande bestämmas, för
de förra till slutet af Maj och för de senare till den 15 Juli.
Möjligen skulle väl beredningarne kunna slutas till den 15 Maj,
men att medhinna uppbördsredogörelsen och alla taxeringsförrättningarne
under Juni månad, torde knappast låta sig göra.

Vidare bör, enligt Länsstyrelsens öfvertygelse, den i 28 § medgifna
rättigheten för skattskyldig att hos taxeringsnämnden yrka
ändring i bevillningsberednings förslag äfven beträffande annan
skattskyldigs bevillning, icke ifrågakomma, enär eia sådan klagan,
antagligen ofta utgången från afund eller andra oädla bevekelsegrunder,
säkerligen skulle alstra mycken split och missämja, under
det att vinsten deraf för stat och kommun troligen skulle blifva
helt ringa. Något skäl för den föreslagna bestämmelsen har
komitén icke anfört, utan förklarar endast, att stadgandet afser

149

»att fullt tydligt uttala en rättighet, för hvars utöfvande redan
den förut gällande ordalydelsen ej lagt något hinder i vägen»,
hvarjemte komitén förmenar, att »stadgandets befogenhet, särskildt
ur synpunkten af den kommunala beskattningen, ligger i öppen
dag». Utan att nu vilja tvista med komitén om rätta förståndet
af bevillningsförordningens nuvarande bestämmelse i förevarande
afseende, hvilket Länsstyrelsen icke anser nödigt för frågans bedömande,
ehuru Länsstyrelsen äfven i denna del icke kan biträda
komiténs uppfattning, måste Länsstyrelsen deremot för sin del
på det bestämdaste bestrida, att stadgandets befogenhet »ligger i
öppen dag». Både staten och kommunen bevaka, en hvar genom
sina organer, sina af bevillningen beroende intressen, och det är
derföre hvarken behöfligt eller behörigt, att den enskilde skattskyldige
genom öfver klagande af annan skattskyldigs bevillning
i sj elfva verket gör sig till målsman för staten och kommunen,
äfven om den enskildes intresse medelbarligen skulle vara beroende
af det sätt, på hvilket staten och kommunen bevaka sina
intressen, äfven gent emot andra skattskyldiga. Men om sålunda
det föreslagna stadgandets ohållbarhet ur principiel synpunkt är
påtaglig, så äro äfven i praktiskt hänseende olägenheterna af ett
dylikt stadgande icke mindre uppenbara, hvilket bäst visar sig
af den orimlighet, till hvilken man måste komma, om man vill
draga ut konsekvenserna af stadgandet. Ty om någon rättsgrund
verkligen kunde åberopas till stöd för den rättighet, som komitén
vill inrymma åt hvarje skattskyldig, att hos taxeringsnämnden
yrka ändring uti den för annan skattskyldig föreslagna bevillning,
så måste deraf följa, att denna rättighet icke bör afklippas hos
taxeringsnämnden, utan bör förbehållas den skattskyldige alla instanserna
igenom. Huruledes nu komitén tänkt sig den saken,
är icke lätt att säga, ty visserligen omnämnes icke uti 51 §, som
handlar om sättet för besvärs anförande öfver taxeringsnämndernas
beslut hos pröfningsnämnden, med tydliga ord, huru vida skattskyldig
skall anses berättigad att öfverklaga äfven annan skattskyldig
påförd bevillning, men å andra sidan tillerkännes i samma

150

§ klagande rättighet att »framställa anmärkningar i anledning af
taxeringsnämnds vidtagna åtgärder och beslut» — en bestämmelse,
som icke återfinnes i den nu gällande bevillningsförordningen och
som derföre tyder derpå, att komitén verkligen velat medgifva
klaganden en utsträckt besvärsrätt, äfven beträffande annan skattskyldigs
bevillning. Äfven ordalydelsen i 61 §, hvilken angår de
former, som böra iakttagas vid besvärs anförande hos öfverskattenämnden,
lägger icke hinder i vägen för antagandet, att komitén
med sitt förslag åsyftat att bereda skattskyldig rättighet att jemväl
i sista instansen fullfölja enahanda besvärstalan. Då man
emellertid erinrar sig alla de lättnader vid besvärs anförande,
som nu äro och, enligt komiténs förslag, jemväl fortfarande skulle
blifva de skattskyldige förunnade, i det att dels besvären få med
allmänna posten till vederbörande myndigheter insändas, dels erforderliga
utdrag af taxeringslängderna samt beskattningsmyndigheternas
protokoll äfvensom alla öfriga handlingar och expeditioner
skola besväranden utan lösen tillhandahållas, och dels, i
händelse af bifall till besvären, hvad som blifvit för mycket utgifvet
skall till klaganden kostnadsfritt utbetalas, så är det lätt
att inse, att, om en hvar skattskyldig skulle ega rättighet att
genom alla instanserna öfverklaga beslut om annan skattskyldigs
bevillning, det endast skulle behöfvas, att t. ex. några få skattskyldiga
personer i en församling med stor folkmängd, möjligen
ledda af hämdkänsla eller ovilja emot vederbörande tjensteman och
myndigheter eller af okynne och begär att få trakassera, förenade
sig om att hvar för sig öfverklaga alla öfriga skattskyldiga församlingsmedlemmars
bevillning, då följden deraf skulle blifva den,
att först de tjensteman, hvilka nödgades utskrifva alla de af
klagandena reqvirerade utdrag af taxeringslängderna och öfriga
handlingar, och sedermera de myndigheter, hvilka skulle handlägga
besvären, måste blifva så öfverhopade af göromål, att till
slut en fullständig stockning i ärendenas gång måste inträffa.
Särskild vore den häradsskrifvare att beklaga, som hade någon
ovän i fögderiet, ty denne kunde då, endast genom en enkel an -

151

mälan att lian ämnade anföra besvär, men utan verklig afsigt att
fullfölja desamma, år efter år kommendera häradsskrifvaren att
tillbandabålla sig fullständiga afskrifter af samtliga taxeringshandlingarne.
Det exempel, Länsstyrelsen framhållit, lider visserligen
af öfverdrift, men åsyftar också endast att framhålla en
öfverdrift å motsatta sidan, enär den af komitén föreslagna bestämmelsen
helt visst skulle komma att förorsaka tjenstemännen
och myndigheterna ett olidligt besvär, utan motsvarande gagn,
vare sig för det allmänna eller den enskilde. Särskildt kunde
det väl befaras, att härigenom den påräknade skyndsamheten vid
bevillningsfrågornas handläggning hos öfverskattenämnden —
hvilken ju utgör ett bland hufvudsyftemålen med denna nya inrättning
— skulle komma att lida betydande afbräck.

I 46 § stadgas, att, tre veckor efter det taxeringsförrättningarne
inom fögderiet afslutas, taxeringsprotokoll och längder jemte
dithörande handlingar skola till Konungens Befallningshafvande
insändas. Då nu af 44 och 45 §§ inhemtas, att kronofogden för
protokolls uppsättande och justering eger att tillgodonjuta två
veckor af sagde tid, återstår för häradsskrifvaren endast en vecka,
derunder han skall hinna afsluta alla de vidlyftiga taxeringslängderna,
en tid, som i anseende till arbetets omfattning uppenbarligen
är alldeles för knappt tilltagen.

Yidare stadgas i 56 § mom. 3 och 57 § mom. 1, att af alla
mantals- och taxeringslängder två afskrifter skola göras, den ena
till den 15 November och den andra till den derpåföljde 10
Januari. Till belysning, huru vida dessa fordringar är o verkställbara
och kunna anses rimliga, torde Länsstyrelsen endast behöfva
omnämna, att, enligt vederbörande häradsskrifvares uppgift, årets
mantalslängder för Kopparbergs fögderi utgöra 300 ark, hvadan,
och då, jemväl enligt häradsskrifvarens antagande, blifvande
taxeringslängder föga torde komma att understiga nyssnämnda
arktal, det häradsskrifvaren tillämnade arbetet skulle, med
tillämpning af komiténs förslag, komma att uppgå för båda exemplaren
till öfver — ett tusen ark.

152

Slutligen fär Länsstyrelsen vid 3 § uti instruktionen för
taxeringsmyndigheterna anmärka, att, ehuru komitén framlagt sitt
förslag endast under antagande att grundskatter samt rustningsoch
roteringsbesvär skulle komma att afskrifvas, i denna § likväl
förutsättes tillvaron af både »grundskatter» och »grundränta» —.
antagligen ett redaktionsfel, som häntyder på oreflekterad afskrifning
efter 6 § i nu gällande instruktion.

Falun i Landskontoret den 8 Mars 1882.

CURRY TREFFENBERG.

Carl Schmidt.

2l:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Gefleborgs län.

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Uti skrifvelse den 28 Oktober nästlidet år har Eders Kongl.
Maj:ts och rikets Kammarrätt anmodat Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
att afgifva ■ underdånigt utlåtande öfver Skatteregleringskomiténs,
under den 17 förutgångna Augusti afgifna,
underdåniga förslag till förordning angående bevillning af fastighet
och inkomst.

Med anledning häraf får Landshöfdingeembetet underdånigst
vid berörda förslag framställa följande.

Komiténs framstälda förslag om sättet för uppskattningen af
behållen inkomst af jordbruksnäringen anser Landshöfdingeembetet
för sin del möta svårigheter vid tillämpningen och i allt fall icke
komma att motsvara det dermed åsyftade ändamålet; och tillåter
sig Landshöfdingeembetet i detta hänseende åberopa hvad Herr
Grefve De la Gardie uti sin, förslaget bilagda reservation anfört.

153

§ 10 mom. 1. I fråga om de omständigheter, som skulle berättiga
till lindring i beskattningen, torde orden »och dylikt», såsom
utan allt tvifvel ledande till besvär och ständiga försök att
komma i åtnjutande af sådan lindring, böra utgå.

§ 11. Bevillning af inkomst af kapital och arbete påföres:

»hvar och en annan skattskyldig der han är mantalsskrifven.»

Erfarenheten har visat, hvad beträffar Norrland, att vid sågverken
derstädes är, för timmerdrifning m. m., större delen af
året anstäld en stor mängd arbetare, mantalsskrifne inom andra
kommuner, än der sågverken äro belägna, och hvilka arbetare vid
sågverken åtnjuta en icke obetydlig inkomst. I deras mantalsskrifningsorter
äro dessa inkomster, åtminstone till beloppet,
okända och blifva således icke der och, på grund af ofvanberörda
föreskrift, ej heller der de åtnjutas beskattade.

Till förekommande häraf synes vid denna §, eller, kanske
hellre, uti instruktionen för taxeringsmyndigheterna böra införas
den bestämmelsen, att om kronoombudet vid taxeringsnämnden
anser, att beskattning för inkomst bör ega rum jemväl inom annan,
utom distriktet belägen kommun, honom åligger att, i sådant fall,
med uppgift om den skattskyldiges uppgifna inkomst och mantalsskrifningsort,
anmäla förhållandet hos Eders Kong! Maj:ts Befallningshafvande,
som torde åligga att lemna erforderligt meddelande
till vederbörande beskattningsmyndighet.

§ 27. Bevillningsberedningens protokoll och längder synas
böra någon tid före taxeringsnämndens sammanträde tillställas
kronoombudet, för att deraf taga del. Att föra protokollet och
derjemte fylla sin uppgift som kronoombud, utan förut tagen kännedom
om beredningens förslag, är tydligen svårt nog.

Hvad beträffar förslaget i nedannämnde §§, nemligen:

§ 33, att taxeringsnämndernas arbeten skola vara afslutade
inom Juni månads utgång;

§ 48, att pröfningsnämnderna skola sammanträda i Augusti
månad;

154

§ 51, att besvären skola vara ingifna inom 8 dagar före
nämndens sammanträde;

§ 56, att pröfningsnämndens protokoll och längder skola, inom
tre veckor efter nämndens sista sammanträde, vara till vederbörande
öfversända; samt

§ 61, att besvär till öfverskattenämnden skola vara till Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ingifna före den 15 November,
tilläter sig Landsböfdingeembetet erinra, att, äfven om taxeringsnämndernas
arbeten kunna vara afslutade inom Juni månad, tidsbestämmelsen
i öfrigt synes vara nog knapp, åtminstone med de
arbetskrafter, som för närvarande stå till buds.

Hvad beträffar den föreslagna öfverskattenämnden, så, äfven
om en sådan nämnds inrättande må anses ändamålsenligt, torde
dess befogenhet, åtminstone i afseende å inkomstbevillningen, böra
inskränkas derhän, att, sedan densamma blifvit af pröfningsnämnden
granskad, dithörande frågor endast genom besvär må komma
under denna nämnds handläggning och afgörande.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärda,

Stormägtigste, Allernådigste Konung,

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåtar

På Landshöfdingeembetets vägnar:

M. Florman. C. W. Lundberg.

G-efle slott i Landskontoret den 31 Januari 1882.

155

22:o. Kong!. Maj:ts Befallningshafvande i Vesternorrlands län.

Underdånigt memorial.

På anmodan af Eders Kongl. Maj:ts och rikets Kammarrätt,
får Eders Kongl. Maj :ts Befallningshafvande härmed i underdånighet
afgifva utlåtande öfver det af Skatteregleringskomitén afgifna
underdåniga förslag till förordning angående bevillning af fast
egendom samt af inkomst.

Komitén, som grundat sitt arbete på förutsättningen, att
grundskatter samt rustnings- och roteringsbesvär varda afskrifna,
har såsom en följd deraf föreslagit dels en förhöjning i bevillningen
på jordbruksfastigheter, uppgående till 2 öre för hvarje
fulla ett hundra kronor af taxeringsvärdet, dels ock bevillning på
den behållna inkomsten från dylika fastigheter.

Med antagande, att jordbruksfastigheternas värde i vårt land
går till 2,140,000,000 kronor, skulle likväl den föreslagna förhöjningen
af bevillningen på dem ej inbringa mer än vid pass
428,000 kronor; och inkomstbevillningen af jordbruksfastigheter
torde ej kunna anslås till mer än vid pass 70,000 kronor, hvarigenom
således hela förhöjningen belöpte sig till ungefär 500,000
kronor; men då härtill kommer, att existensminimum är förhöjdt
från 400 till 500 kronor, och att afdrag får ske för lägre inkomst
än 2,000 kronor, under det att sådant afdrag nu får ega rum
endast om inkomsten icke öfverstiger 1,800 kronor, så är uppenbart,
att den föreslagna, här ifrågavarande förhöjningen icke skall
tillföra statsverket ens en half million. Om nu detta belopp skall
utgöra enda vederlaget för grundskatterna, hvilka i penningar och
naturaprestationer tillföra statsverket omkring 10 millioner årligen,
så torde en så betydlig eftergift uteslutande till jordbruksnäringens
förmån icke kunna sägas vara med principen om billighet
och rättvisa förenlig.

156

I fråga om sättet för utgörandet af ofvannämnda inkomstbevillning
instämmer Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i det
af komiténs ordförande framstälda förslag om en viss procent af
jordbruksfastighetens taxeringsvärde. Komiténs förslag, ehuru
principielt rigtigt, torde nemligen i verkligheten vara outförbart,
helst de fleste hemmansegare icke sjelfve hafva reda på den vinst,
deras jord lemnar.

Med hänsyn till sjelfva grunden för beskattningens fördelning,
synes likställighet vid beskattningen icke hafva blifvit genom förslaget
ernådd. Skatteafgiften kan omöjligen anses lika fördelad,
om den utgår med lika procent af alla, äfven de mest skiljaktiga
slag af skatteföremål, lika till exempel af räntebärande kapital
och af tillfällig dagsverkslön. Betydelsen af det förhållandet, att
skatteförmågan icke uteslutande beror af inkomstens belopp, synes
följaktligen icke hafva gjort sig tillräckligt gällande i förslaget.

Att fortfarande öfverlåta åt taxeringsmännen att efter eget
godtfinnande påföra och fastställa den bevillning, som anses böra
af skattskyldig utgöras, torde vara allt mindre välbetänkt, ju
mera statsverkets behof skola medelst bevillningen fyllas. Derigenom
komme antagligen i de flesta fall endast den bevillning
att rättvist utgå, om hvilken officiela'' uppgifter aflemnats. Till
ledning för uppskattning af inkomst utaf kapital och arbete, torde
således alla skattskyldige böra åläggas att, vid stadgad påföljd
för underlåtenhet deraf, till bevillningsberedningen aflemna uppgift
öfver det föregående årets inkomster. Svikligt förfärande härutinnan
borde naturligtvis enligt allmän lag bestraiiäs.

Obehöfligt synes vara, att en ny kostsam beskattningsmyndighet
inrättas för att afgöra de till antalet jemförelsevis fä frågor
rörande bevillningen, som nu dragas under Kongl. Kammarrättens
pröfning. Visserligen kan icke denna myndighet i alla frågor,
som röra beloppet af den inkomst, för hvilken bevillning bör erläggas,
ega erforderlig kännedom — den eger dock stöd af infordrade
yttranden i hvarje fråga från vederbörande kronoombud och
af den utredning, som dervid lemnats —; men enahanda brist

157

skulle äfven komma att vidlåda öfverskattenämnden, alldenstund
ej heller de två personer, hvilka, enligt förslaget, borde af hvarje
pröfningsnämnd utses att på statens bekostnad i berörda nämnd
inträda under behandlingen och afgörandet af taxeringsfrågor, som
förut handlagts af den pröfningsnämnd, af hvilken de vore valde,
skulle kunna i alla frågor med sakkännedom yttra sig.

För öfrigt antaga beskattningsärendena, sedan de passerat
berednings-, taxerings- och pröfningsnämnderna, hvarest, i saknad
af exakta uppgifter från de skattskyldige sjelfve, en viss godtycklighet
icke kan undvikas, egenskapen af rättsfrågor, som slutligen
böra afgöras med stöd af gällande lag och förebragt bevisning,
men icke på subjektiva eller godtyckliga grunder. Öfverskattenämnden,
med den sammansättning, som föreslagits, och den politiska
anstrykning, den derigenom skulle erhålla, lärer icke kunna
uppfylla de anspråk, man uppställer på en rättskipande myndighet
utan torde ett statens embetsverk, såsom för närvarande Kammarrätten,
må hända med någon lämplig förstärkning, bättre egna
sig för opartisk, lagenlig behandling af ifrågavarande ärenden.

Icke heller lära taxeringsnämnderna i orterna, hvilka »efter
bästa förstånd på heder och samvete» med afseende å lokala förhållanden
verkstält sina uppskattningar, anse sig skyldiga att
frångå fattade beslut, äfven om öfverskattenämnden funne sig befogad
att förordna om ny uppskattning af fast egendom; och om
sålunda en orts taxeringsmyndigheter lemnade öfverskattenämndens
beslut om ny uppskattning utan annat afseende, än att de uttalade
sitt vidhållande af de förra åtgärderna, så vore ju med berörda
beslut ingenting vunnet.

Uppenbart är, att fel emot bevillningsförordningens föreskrifter
vid dessas tillämpning af beskattningsnämnderna böra, hvarhelst
de förefinnas, rättas, äfven om de icke förr upptäckas än vid
granskning af kronoräkenskaperna. Sådana felaktigheter, om
hvilka nu är fråga, skola dock antagligen hädanefter icke tillväxa
i antal; och med all säkerhet skall inträffa, att de fortfarande
komma att angå endast obetydligheter. Lika så väl, som enligt

158

förslaget öfverskattenämnden skolat till pröfning upptaga och afgöra
dessa af Kammarrätten vid granskning af kronoräkenskaperna
påträffade och till nämnden anmälda fel, lika så väl kan anmälan
från Kongl. Kammarrätten ske hos vederbörande pröfningsnämnd,
hvilken då borde vara pligtig att, oberoende af sitt förra beslut
i frågan, vid sitt nästa sammanträde lagligen besluta öfver anmärkta
felaktigheter, hvarefter besvär deröfver kunde i vanlig
ordning anföras.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande förbiser ingalunda
gagnet af den berättelse om taxeringen, som enligt förslaget skall
af öfverskattenämnden upprättas och spridas; men synnerliga svårigheter
torde icke möta att få denna berättelse i stället utarbetad
i något statens embetsverk.

Hernösand i Landskontoret den 28 Januari 1882.

G-. RYDING.

O. H. Wibom.

23:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Jemtlands län.

Stormagtigste, Allernådigste Konung!

Under åberopande af Eders Kongl. Maj:ts nådiga resolution
den 7 Oktober sistlidet år, har, med öfverlemnande af ett utaf
Skatteregleringskomitén afgifvet underdånigt förslag till förordning
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst, Eders
Kongl. Maj:ts och rikets Kammarrätt i skrifvelse den 28 näst
derpåföljde Oktober anmodat Eders Kongl. Majrts Befallningshafvande
att med underdånigt utlåtande öfver förslaget dit inkomma.

159

Komiténs förslag innehåller i § 7, att för den inkomst och
förmån af jordbruksfastighet, som egaren genom bedrifvande af
jordbruksrörelse, försäljning af skog, utarrendering eller på annat
sätt förvärfvar, så ock hyresinkomst eller hyresvärde af annan
fastighet, skall erläggas bevillning med en procent, beräknad å
behållna inkomstbeloppet, och § 5 i instruktionen för taxeringsmyndigheterna
metoden, efter hvilken inkomstbeloppet skall utredas.

Huru overkställbar, efter den föreslagna eller i öfrigt hvilken
annan metod som helst, uppskattningen af inkomst af jordbruk
är, har komiténs herr ordförande uti sin reservation fullständigt
ådagalagt, men om ock frågan om inkomstbevillning af all slags
fastighet måste öfvergifvas, följer deraf icke, att detta beskattningsföremål
allt framgent skall åtnjuta den skattefrihet, hvad
bevillningen vidkommer, hvaraf detsamma för närvarande är i
besittning.

I sådant afseende har samme reservant ansett, att inkomsten
genom jordbruksrörelsen borde kunna till 6 procent af taxeringseller
saluvärdet uppskattas, och fastighetsbevillning utgå med 6
öre för hvarje 100 kronor af samma värde.

En sådan tillökning är icke allt hvad den rätteligen kunde
vara, synnerligast nu, sedan skjutsningstungan till hufvudsakligaste
delar aflyftats, men det är ett inslag på en väg, på hvilken
jemlikhet i beskattningen är att söka.

Af hvad i fråga om inkomstbevillning af jordbruk är yttradt
följer, att slik bevillning af skogstillgångar utöfver husbehof och
torfmosse icke heller bör ega rum.

I § 14 c föreslås, att Kongl. Öfverståthållareembetet i Stockholm,
magistraterna i öfriga städer och Konungens Befallningshafvande
i länen skola meddela upplysningar om beloppet af
hvarje fabriks- eller näringsidkares tillverkning i enlighet med
de hos dessa myndigheter tillgängliga uppgifter.

Ifrågavarande uppgifter, som utgöra materialier till Kongl.
Kommersekollegii embetsberättelser, torde icke förtjena synnerlig
tillit, men varder det vederbörande skattskyldige kunnigt, att

160

sådana kunna komma att emot dem användas i beskattningsväg,
sörja de nog derför, att de varda ännu mera missledande.

I ringa mån tillförlitligare torde ock varda de uppgifter,
hvarom i § 16 förmäles, likasom ock inkomstuppgifter i allmänhet,
med undantag likväl af de å tjenstemännens löner.

Förslaget innehåller i § 60, att högsta pröfningsrätten i
taxeringsfrågor tillkommer en öfverskattenämnd, och i § 62 stadganden
om nämndens åligganden.

Den fördel, införandet af slik förändring i nu gällande stadganden
kan föra med sig, torde komma att visa sig hufvudsakligen
bestå deri, att Kongl. Kammarrätten dermed beredes en väl behöflig
lindring i dess mångahanda åligganden; men om denna ock
varder den enda, och fastän de utgifter, förändringen kommer att
kräfva, blifva ganska känbara, torde dock förslaget förtjena uppmärksamhet.

I fråga om nämndens organisation hafva komiténs ordförande
och flere ledamöter haft från förslaget afvikande åsigter, såsom
af reservationerna visas. Bland de förslag, samma reservationer
innehålla, synes intet böra föredragas framför det af ledamoten
A. Hedin, såsom egnadt att tillföra nämnden män med både insigter
och arbetsförmåga; dock kunde deremot möjligen erinras,
att folkets sjelf beskattningsrätt icke är nog beaktad.

Med djupaste undersåtlig vördnad, nit och trohet framhärda,

Stormägtigste, Allernådigste Konung,

Eders Kongl. Maj:ts

nnderdånigste och tropligtigste
tjenare och undersåtar

På Landshöfdingeembetets vägnar:

Carl H. Ekberg. P. G. Rissler.

Östersund i Landskontoret den 25 Maj 1882.

161

24:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Vesterbottens län.

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Härmed får jag i underdånighet afgifva mig affordradt utlåtande
öfver det af den utaf Eders Kongl. Maj:t tillsatta Skatteregleringskomitén
afgifna förslag till förordning angående bevillning
af fastighet och af inkomst.

Den knappa tidrymd, som varit mig beskärd att utlåta mig
uti denna högst vigtiga och i afseende på beskattningsväsendet
genomgripande fråga, har icke medgifvit mig att deråt egna den
noggranna omsorg, som varit önskligt, helst som tiden för utlåtandets
afgifvande inträffat vid årsskiftet, då Länsstyrelsens arbetskrafter
äro nästan uteslutande upptagna af en mängd dervid
förekommande redogörelser och s. k. löpande göromål.

Komiterade hafva, såsom de angifvit, grundat sitt förslag på
förutsättningen, att grundskatter samt rustnings- och roteringsbesväret
skulle varda afskrifna. Huru vida sådant kan vara
rätt, då statsmagterna ej ännu beslutat en sådan afskrifning,
lemnas derhän. Emellertid skulle väl afsigten vara, att
genom de förändringar i afseende på bevillningens utgörande af
jordbruksfastighet, som blifvit föreslagna, sådan förhöjning i bevillningsafgiftens
belopp af dylika fastigheter skulle uppkomma,
att den ungefär motsvarade hvad som vore afsedt att från jorden
afskrifvas.

Att sådant likväl ej blir händelsen i det mig nådigst anförtrodda
Vesterbottens län, framgår deraf att, då endast ordinarie

räntan och kronotionden i länets första och andra fögderier sistlidet
år uppgått sammanlagdt i rundt tal till______ 72,500 kronor,

så har bevillningen för jordbruksfastighet samma
år, efter ett värde af 25,215,050 kronor, efter 3
öre per hundra utgjort____________________________________ 7,564: 51,

Utlåt. ang. bevilln. af fast egend. o. inkomst. 11

162

och skulle efter den föreslagna förhöjningen af 5

öre per hundra hafva motsvarat--.................—- 12,607: 52

samt hvad som skulle ersätta 72,500 kronor sålunda
utgöra...........................-............................... 5,043: 01.

Denna enkla kalkyl, deruti roteringsbesväret ej beräknats,
gifver nogsamt vid handen, huru otillräcklig den föreslagna förhöjningen
är, för att derigenom en inkomst skulle beredas statsverket,
någorlunda motsvarande den uppoffring, som den ifrågasatta
afskrifningen skulle medföra.

Det kan väl vara sannolikt, att värdena å jordbruksfastigheterna
komma att något höjas i fall grundskatterna samt rustnings-
och roteringsbesvären blifva aflyftade från jorden, men
någon så betydlig förhöjning komme tvifvels utan ej att uppstå,
att bevillningen skulle i någon väsentlig mån ökas, ej ens på
långt när sä mycket, som motsvarar rustnings- och roteringsbesväret.
Komiterade hafva visserligen äfven tillstyrkt en inkomstskatt
af jordbruket, men på det sätt, som den är föreslagen
att ifrågakomma, skulle det väl endast blifva undantagsförhållanden,
då inkomstbevillning skulle kunna åsättas jordbruksfastigheter.

Då synes mig nästan lämpligare, att all fastighetsbevillning
upphörde, och egaren eller innehafvaren af fastighet beskattades
för den behållna inkomst, egendomen anses gifva honom. Såsom
förhållandena gestalta sig här i länet, tyckes det mig, som det ej
skulle blifva särdeles mycket svårare att uppskatta behållen inkomst
af jordbruk än sådan af handelsrörelse, qvarnar, jernbruk,
sågverk, brännerier eller med andra ord förädlingsverk i allmänhet.

Emot förslaget anser jag i underdånighet, att i följande delar
anmärkningar böra göras, äfven om de icke skulle föranleda till
några ändringar.

I fall § 9 mom. 1 a

skulle komma att qvarstå oförändrad, befarar jag, att dubier vid
tillämpningen deraf möjligen skulle kunna uppstå. Det finnes

163

nemligen många slags utdebiterade utskylder, som icke utgå enligt
bevillningsförordningen eller äro på bevillning grundade, men
för hvilka vid beräkning af inkomst utaf kapital och arbete afdrag
icke bör ske, såsom exempelvis sjukvårdsafgift, brandstodsafgift,
vägplogningspenningar, utskylder till presterskap och kyrkobetjening
m. m. m. m. Jag ville föreslå, att ifrågavarande moment
skulle erhålla följande lydelse: »för den skattskyldiges och hans
familjs lefnadskostnader samt dertill hänför liga utgifter, äfvensom
för alla slags utskylder, vare sig af allmän eller enskild beskaffenhet».

§ 10 mom. 2 g.

Jag kan ej inse skälet, hvarför den lappallmoge, som eger
kapital, skulle mer än andra kapitalister vara befriad från erläggande
af bevillning derför, om kändt vore, att han af kapitalet
drager beskattningsbar inkomst.

§ 26.

Att protokoll, deruti afvikande meningar om de belopp, som
skattskyldige böra påföras, skall vid beredningen föras, anser jag
ingalunda lämpligt — tvärtom. Hvad som under beredningens
sammanträde kan samtalsvis hafva förekommit bör icke yppas,
enär sådant kan leda till största obehagligheter både för de
beskattande och de beskattade. Jag håller före, att den tystnad,
som enligt äldre författningar var genom ed ålagd en hvar, som
med taxeringsgöromål hade att befatta sig, var nyttig både för
den ena och andra, och derföre synes mig, att hvarken ordförande
eller ledamöter böra få anteckna sina särskilda meningar
till protokollet; motiven derför böra åtminstone ej få angifvas, om
anteckningsrätten skall qvarstå.

§ 49.

För att bestämmelsen i denna §, att bland ledamöterna i
pröfningsnämnden minst hälften skall vara egare af fast egendom,
samt att nämndens ledamöter böra så utses, att nämnden, så vidt

164

förhållandena sådant medgifva, kommer att utgöras af ett efter
beskattningens belopp och mängden af de skattskyldige skäligen
lämpadt antal dels näringsidkare och dels löntagare, skall kunna
tillämpas, bör i § 47 göras ett tillägg i sådant syfte, att af de tre
personer, som taxeringsnämnden har att föreslå till ledamöter i
pröfningsnämnden, två böra vara egare af fast egendom, och en
antingen näringsidkare eller löntagare.

§ 56.

Då den i denna § mom. 3 omförmälda afskrift af mantalsoch
taxeringslängden blott afser bevillningen, torde endast ett
transsumt deraf rörande allt och alla, som kunna ifrågakomma att
bevillningstaxeras, vara erforderligt. En onödig vidlyftighet
skulle derigenom undvikas, och häradsskrifvarnes göromål, hvilka
nog ändock äro betungande, kunna i någon mån minskas. Denna
afskrift eller detta transsumt af längden bör af bevillningsberedningens
ordförande aflemnas till taxeringskomitén jemte öfriga i
31 § omförmälda handlingar och vidare åtfölja de handlingar,
som enligt 46 § skola af häradsskrifvaren insändas till Konungens
Befallningshafvande för att vara för landskamreraren tillgängliga
vid den honom jemlikt 53 § åliggande beredning. Ifrågavarande
exemplar af mantals- och taxeringslängden bör derefter
qvarstanna å landskontoret, för att verificera dervarande exemplar
af fögderiräkenskapen, och dessutom finnas att å landskontoret
tillgå för de derstädes mycket ofta förekommande behof af sådan
längd.

Emot mantals- och taxeringslängdernas sammanförande i ett
kan med skäl anmärkas, att längderna blifva till sitt format allt
för stora och ohandterliga, synnerligast vid debitering af bevillningen,
dervid misstag lätteligen kunna göras, då ögat har en
stor yta att öfverfara.

§ 60.

Eörslagets innehåll med afseende på den tilltänkta öfverskattenämnden
vill jag helt och hållet motsätta mig, emedan

165

jag anser dels det i hög grad betänkligt att lägga en dömande
myndighets magt äfven i sista instansen i händerna på en korporation
utan ansvar för sina handlingar och uppenbarligen med
politisk karakter, dels att, då nämnden, sådan den skulle blifva
sammansatt, naturligtvis icke i sin helhet hade kännedom om
ortförhållandena, den i de allra flesta fall nödgades rätta sig
efter de af pröfningsnämnderna utsedde tvenne ledamöternas subjektiva
uppfattning af de frågor, som från dessas respektive hemorter
komme under öfverskattenämndens pröfning, och det oegentliga
sålunda skulle inträffa, att många och vigtiga beslut till sist
blefve beroende af tvenne personers omdöme i beskattningsfrågor,
hvilka förut, att jag så må säga, genomgått skärselden hos beredning
samt taxerings- och pröfningsnämnd, och dels att jagdrager
i tvifvelsmål, huru vida de kostnader, som komma att uppstå
genom ledamöternas i nämnden resor och traktamenten, kunna
fullt uppvägas af resultaten utaf deras arbeten. I afseende på
öfverskattenämnden ansluter jag mig i öfrigt till de åsigter, som
uttalas af Herr S. A. Hedin uti hans reservation.

I fall ifrågavarande förslag till ny bevillningsförordning skulle
vinna fastställelse, blifva af nöden åtskilliga förändringar uti
gällande förordningar om mantalsskrifningarne.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärdar,

Stormägtigste, Allernådigste Konung,

Eders Kongl. Maj:ts

underdånigste, tropligtigste
tjenare och undersåte

AXEL WÄSTEELT.

JB. Ljungberg.

Landskontoret i Umeå den 21 Januari 1882.

166

25:o. Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i Norrbottens län.

Stormägtigste, Allernådigste Konung!

Genom embetsskrifvelse af den 28 Oktober sistlidet år har
Eders Kongl. Maj:ts och rikets Kammarrätt anmodat Eders Kongl,
Maj:ts Befallningshafvande att afgifva underdånigt utlåtande öfver
det af Skatteregleringskomitén upprättade förslag till förordning
angående bevillning af fastighet och inkomst.

Med anledning häraf får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
i underdånighet anföra följande.

Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande lärer icke vilja neka
dertill, att det förslag till ny bevillningsförordning, som af komitén
framlagts, gent emot den nuvarande innebär en förbättring
derutinnan, att bevillningen för jordbruksfastighet blifvit höjd till
5 öre, och att inkomst, härledd af jordbruksnäring och fastighet,
skall påföras bevillning utöfver den, som genom fastighetsbevillningen
beskattas.

Då emellertid dessa förändringar äro föreslagna blott under
förutsättning af grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens
afskrifning, hade vid förslagets uppgörande vederbörlig
hänsyn bort tagas till den förlust, staten genom en sådan afskrifning
kommer att göra, samt den ersättning, som genom en ökning
af den allmänna bevillningen bort staten för denna förlust beredas.

Af. bestämmelserna i det framlagda förslaget torde emellertid
icke med någon sannolikhet låta sig beräkna, huru vida en sådan
ökning af den allmänna bevillningen må genom de vidtagna
förändringarne komma att ega rum; och om ock denna ökning
kunde antagas, så torde densamma, enligt Eders Kongl. Maj:ts
Befallningshafvandes förmenande, blott i ringa mån kunna bidraga
till ersättande af de behof, en ny och tidsenligare arméorganisation
skulle kräfva, samt af de tio millioner, hvartill grundskatterna
beräknas uppgå.

167

Då sålunda förslaget, uppgjordt under förutsättning af grundskatters
och indelningsverkets afskrifning, icke lemnar några
garantier för den ökning af statsinkomsten, som en ny och
bättrad arméorganisation erfordrar, saknar Eders Kong! Maj:ts
Befallningshafvande i det outredda skick, hvari ärendet sig sålunda
befinner, skäl att till detsamma tillstyrka bifall.

Och får Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande, som i hufvudsaken
instämmer i de reservationer, som af Herrar Hedin och
Hydin afgifvits, rörande förslaget i öfrigt, så vidt detsamma till
följd af ofvannämnda dess ofullständiga och sväfvande bestämmelser
och den korta tid, som Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
kunnat åt granskningen egna, kan blifva föremål för bedömande,
framställa några få anmärkningar, som Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande icke ansett sig böra uraktlåta att
framställa.

De föreslagna grunderna för uppskattning af inkomst af jordbruk
äro dels omöjliga att följa, emedan uppskattningsnämnderna
ej kunna hafva om dem noggrann kännedom, dels opålitliga, enär
en jordbrukare kan hafva dubbelt så stor afkastning af samma
areal åker och lika stor ladugårdsbesättning, som hans grannar.
Ultima ratio för beredningen blifver dock att beskatta jordbrukaren
efter hans sannolika lefnadskostnader, och den uppskattningsgrunden
kunde ju lika väl först som sist införas för att praktiskt
visa, huru orimligt bomiténs antagande är, att »skatteförmågan
är proportionel till inkomstbeloppen och lika stor för all inkomst
af hvad art den än vara må». Ett förslag, som vill mäta
skatteförmågan blott efter en del af de många faktorer, som bestämma
densamma, kan enligt Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvandes
förmenande icke vara antagligt.

Föreskriften i förslagets 7 § om bevillning med en procent å
behållna inkomstbeloppet är icke tillfyllestgörande och för öfrigt
vilseledande, ty då icke ens nu på flera år en procent varit tillräcklig,
huru skall den kunna varda det, när grundskatter och
indelningsverk kommit bort?

168

§ 10 mom. 1. talar om den »skattskyldiges årsinkomster, deri
inbegripna äfven hustruns». Hvad skall förstås med hustruns
inkomster? Inkomst af kapital och arbete för andra är lätt beräknelig;
men huru beräkna inkomsten af hustruns arbete i hemmet,
som ofta är af långt större värde?

§ 10 mom. 2. Ifrågasättas kan, om det är billigt, att en
lapp, som förvärfvat så stort kapital, att han deraf har årsinkomst
till tusentals kronor, skall vara fri från bevillning till stat och
kommun. I Jukkasjärvi och Enontekis socknar är det lapparne,
som hafva den bästa ekonomiska ställningen. Uti de öfriga lappmarkssocknarne
i länet finnes ett flertal lappar, som hafva 1,000
å 2,000 renar, en lös egendom, som skalfar dem en rätt betydlig
inkomst; och torde det omdömet kunna försvaras, att den renegande
nomaden, som håller rigtig vård om sin hjord, är i ekonomiskt
hänseende lyckligare lottad, än hemmans- och nybyggesinnehafvaren
i lappmarken.

Med anledning af förslagets 56 och 57 §§ får Eders Kongl.
Maj:ts Befallningshafvande i underdånighet påpeka den ganska
betydliga tillökning i göromål, som genom bestämmelserna i dessa
paragrafer blifvit lagd å häradsskrifvarne, och detta under en tid
af året, då deras arbetskrafter måste tagas i anspråk för stundande
mantalsskrifnings- och debiteringsgöromål. I de flesta fögderier
torde med säkerhet häradsskrifvarne i följd af nämnda bestämmelser
vara tvungne att till sitt biträde antaga med de å
häradsskrifvarekontoren förefallande göromålen vane personer,
hvilka dock ej alltid torde stå häradsskrifvarne till buds, och till
hvilkas aflönande den i 71 § föreslagna ersättning till fullo
torde åtgå.

Den föreslagna öfverskattenämnden är en institution, som,
dömande utan appell, icke torde komma att lemna några garantier
för uppskattningsfrågornas rätta bedömande vare sig med
hänsyn till statens eller den skattskyldiges rätt, hvadan, och då
Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande måste hålla fäst vid, att
för den ändringssökande till sist gifves en instans, som under

169

domareansvar pröfvar hans rätt, Eders Kongl. Majds Befallningshafvande
icke kan finna skäl att tillstyrka förslaget, i hvad det
angår nu otnordade öfverskattenämnden.

Till sist, och då röster höjts för afskaffande af de personela
skatterna, tillåter sig Eders Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
underdånighet framhålla såsom sin åsigt, att ett sådant förfarande
vore olämpligt och olyckligt. I Norrbottens län, såsom ock antagligen
på andra orter, finnes en mängd personer, som med lätthet
kunna utgöra de personela utskylderna, men icke heller andra.
Skulle de nu helt och hållet befrias från de förstnämnda,
komma de att betrakta sig såsom friherrar, hvilka gent emot stat
och kommun hafva blott rättigheter, men inga skyldigheter. Talet
om att de personela afgifterna äro de orättvisaste, om de svenska
kapitations-afgifternas barbari, torde icke förtjena så mycket afseende,
som derpå i allmänhet fästes. Då de icke kunna utgöras,
blifva de vid mantalsskrifningarne till hufvudsaklig del afbörda,
och äro eljest så ringa, att, om de kunna utgöras, de icke äro
synnerligen betungande. Anser man det nödigt, må de nedsättas,
men ingalunda helt och hållet borttagas. Månne det ligger någon
orättvisa häri? Hafva icke äfven de obemedlade lif och egendom,
som staten skall beskydda, och är det då orättvist, att de för detta
skydd erlägga en ringa afgift! Orättvisan skulle väl ligga deruti,
att den obemedlade får utgöra de personela skatterna lika stora,
som den bemedlade, men dä dessa skatter äro de enda direkta,
som de obemedlade betala, utgöra de ju en ringa bråkdel af den
bemedlades direkta pålagor.

Med djupaste vördnad, trohet och nit framhärdar,
Stormägtigste, Allernädigste Konung,

Eders Kongl. Maj:ts

underdänigste, tropligtigste
tjenare och undersåte

H. A. WIDMARK.

E. E. Waldenström.

Landskontoret i Luleå den 25 Januari 1882.