ÖDEBYGDS- OCH UTFARTS VÄGAR (Statens offentliga utredningar 1918:8)

BETÄNKANDE

MED

FÖRSLAG

ANGÅENDE

ÖDEBYGDS- OCH UTFARTS VÄGAR

AL M.

AVGIVET AV

SÄRSKILDA INOM CIVILDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA
FÖR VERKSTÄLLANDE AV UTREDNING OCH AVGIVANDE AV
FÖRSLAG I FRÄGA OM VISSA SPÖRSMÅL RÖRANDE
VÄGANSLAGEN FÖR ÅR 1919.

■*<56X3^—

STOCKHOLM

K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI
1918.

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kung!. Civildepartementet

Sedan Herr Statsrådet uppdragit åt undertecknade Insulander, Bergman,
Holmner, Molin, Rosén och Sander att inom civildepartementet i
egenskap av sakkunniga verkställa utredning och avgiva förslag i fråga
om vissa spörsmål rörande väganslagen för år 1919 ävensom uppdragit
åt undertecknad Insulander att såsom ordförande leda de sakkunnigas
förhandlingar samt åt registratorn i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
B. Romare att tjänstgöra såsom sekreterare, få sakkunnige, vilka numera
avslutat det åt dem anförtrodda arbetet, härmed vördsamt överlämna
sitt betänkande och förslag.

I fråga om vissa för arbetets slutförande erforderliga förslag till
lagändringar och författningar har föredraganden i regeringsrätten för
vägärenden, kanslirådet E. Falk biträtt de sakkunnige.

Vid betänkandet finnas fogade särskilda, av undertecknade Insulander
och Rosén avgivna reservationer.

Stockholm den 30 april 1918.

CARL J. INSULANDER.

ING. BERGMAN. F. E. HOLMNER. EMIL MOLIN.

GUSTAV ROSÉN. OSCAR SANDER.

Birger Romare.

I. Ödebygds- och utfartsvägar.

A. Inledning.

Sedan längre tid tillbaka har riksdagen årligen å extra stat beviljat
anslag till anläggning av nya samt förbättring eller omläggning
av backiga eller eljest mindre goda vägar inom riket. Detta anslag,
som genom tid efter annan skedda förhöjningar ökats, så att anslaget,
från att under åren 1867 — 1874 hava varit bestämt till 150,000 kronor,
av 1917 års riksdag höjts till 3,500,000 kronor för innevarande år, avser
att inom hela landet befordra tillkomsten eller förbättrandet av allmänna
vägar, vilka skola tillgodose genomgående eller mera betydelsefull och
fordrande trafik. Allmänna villkor och bestämmelser för delaktighet i
nämnda anslag återfinnas i riksdagens skrivelser den 27 februari 1914
och den 28 maj 1915 samt Kungl. Maj:ts i anledning därav utfärdade
kungörelser den 27 juni 1914 och den 29 oktober 1915.

Dessutom har riksdagen från och med 1914 årligen å extra stat
anvisat ett anslag av 500,000 kronor att i enlighet med de villkor och
bestämmelser, som finnas upptagna i Kungl. Maj:ts nådiga kungörelser
den 14 november 1913 och den 29 oktober 1915 användas till anläggning
av enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län. Med dessa enklare vägar har avsetts att tillgodose trafikbehovet
i mera avsides liggande, glesare befolkade orter inom nämnda län.

För understödjande av brobyggnader med tillfartsvägar samt företrädesvis
mindre hamnbyggnader m. m. hava anslag å extra stat årligen
anvisats med undan för undan höjda belopp, för år 1918 med

750,000 kronor.

Härmed hava omnämnts de anslag, som stå till Kungl. Maj:ts förfogande
vid främjandet av landsvägskommunikationerna inom riket.
Såsom framgår av den här nedan å sid. 102 intagna tablån, förslå emellertid,
trots gjorda höjningar, dessa anslag i vad avser vanliga vägar
och broar, icke på långt när att fylla det alltjämt stegrade behovet av
statsunderstöd för utförandet av vägbyggnader. Endast ett fåtal vägföretag
i varje län kan beräkna att erhålla statsbidrag vid den årliga fördelningen
av anslagsmedlen, och följden härav är, att det ofta dröjer många
år och stundom decennier, innan ett visst vägarbete kan komma till
utförande.

Tillgängliija

statsunder stöd.

Behovet av
en billigare
vägtyp.

Detta dröjsmål innebär naturligtvis alltid en stor olägenhet i alla
delar av landet, varhälst en väg behöver komma till stånd eller förbättras,
men det finnes väldiga områden i vårt land, där detta dröjsmål
utgör en fara av allvarsammaste slag. Det är lappmarkens fjälltrakter
och de glest befolkade, vidsträckta skogsområdena inom Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län. För befolkningen i dessa trakter är
det ett trängande och oavvisligt behov att erhålla å barmark framkomliga,
enkla vägförbindelser, men detta behov kan icke inom överskådlig
tid väntas bliva tillgodosett genom väganläggningar enligt de
för vanliga och enklare allmänna vägar gällande bestämmelser. Redan
år 1905 fäste riksdagen Kungl. Maj:ts uppmärksamhet därpå, att vid
en föreslagen väganläggning i Enontekis socken i Norrbottens län en
avsevärd besparing i penningar och arbetskraft syntes kunna åstadkommas
därigenom att vägens bredd minskades från 4,2 till 3,6 meter,
och att riksdagen därför ansett en sådan ändring i arbetsplanen höra
vidtagas. 1906 års riksdag erinrade i sin skrivelse den 23 maj härom
och uttalade, att det syntes riksdagen med fog kunna ifrågasättas, huruvida
icke samfärdselförhållandena särskilt i de norra delarna av landet
skulle av vägbyggnadsanslagen draga större fördel, därest i mindre
livligt trafikerade trakter vägarnas bredd minskades, i den mån förhållandena
och gällande lagstiftning sådant medgåve, och därigenom
möjlighet bereddes att med de för ändamålet anslagna medlen åvägabringa
så mycket flera förbindelseleder.

Med anledning härav anmodades väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bl. a. att till chefen för civildepartementet inkomma med utredning i
syfte att förslag till väganläggningar redan från början måtte baseras
på så billiga grunder som möjligt. I en härefter avlåten promemoria
ifrågasatte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen dels begagnande av billigare
byggnadssätt genom balansering med intimare följande av markens
naturliga böjningar, brantare lutningar, nedbringande av den brukliga
grusmängden och användande av handräcken av trä på trästolpar, dels
minskning av vägbredden till 3 meter, dels ock begagnande av billigare
byggnadssätt i förening med vägbreddens minskning, och beräknades
att härigenom en vinst av 15 % av anläggningskostnaden skulle
uppstå.

Kungl. Maj:t bringade härefter till befallningshavandenas i de norra
länen kännedom riksdagens ovannämnda skrivelser samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
promemoria och anbefallde dem att vid behandling
av frågor om anläggning av allmän väg, särskilt i mindre trafikerade
trakter noga tillse, att vägens bredd ej gjordes större än förhållandena

oundgängligen påkallade, varjämte de borde i övrigt hålla hand däröver,
att vid uppgörande av förslag till väganläggningar lades till grund
så billigt byggnadssätt, som kunde anses med den ifrågavarande vägens
betydelse och god hushållning förenligt. Kungl. Maj:t ifrågasatte däi--jämte i brev den 31 december 1906 till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
huruvida icke i de norra länen åtskilliga trakters behov av kommunikationer
skulle kunna tillräckligt tillgodoses genom vägar, vilka med
en bredd av högst 3 meter vore anlagda med tillämpning av ett i alla
avseenden, men särskilt beträffande lutningsförhållanden och broar
billigare byggnadssätt än i förenämnda promemoria ifrågasatts, och
förständigades styrelsen att skyndsamt inkomma med ny, fullständig plan
för sådana väganläggningar jämte beräkning av den besparing i kostnad,
som härigenom skulle vinnas.

Tanken att åstadkomma enkla och billiga vägar är sålunda icke ny.
De försök, som gjorts att nedbringa kostnaderna genom ett enklare
byggnadssätt och mindre vägbredder, ha emellertid icke lett till åsyftat
resultat. Vägbredderna äro alltjämt onödigt stora för mera anspråkslösa
krav på vägar, och kostnaderna hava för övrigt också blivit högre än
beräknat varit.

För att emellertid kunna bereda den isolerade, i ekonomiskt avseende
mestadels svagt utrustade befolkningen i dessa bygder nödtorftiga
vägförbindelser hava förslag framförts och även på försök utförts,
avseende anläggning av s. k. ödebygdsvägar och utfartsvägar. Det är
dessa slag av vägar, som här nedan till en början skola bli föremål
för sakkunnigas yttrande.

Beträffande uppkomsten och utvecklingen i övrigt av detta slags
vägar torde följande, som delvis hämtats ur överdirektören F. Wijnbladhs
nedan refererade yttrande den 1 december 1917, böra anföras.

De upprepade framställningar om förbättrade kommunikationer, som
från innebyggarna i olika delar av dessa avlägsna bygder ingivits, hava
huvudsakligen avsett anläggning av s. k. vintervägar, d. v. s. över
land nödtorftigt röjda och brutna vägar av enklaste möjliga beskaffenhet
mellan de farbara sjöar, som förekomma i de ådalar, längs vilka
dessa kommunikationsleder voro avsedda framdragas, dels över land
och dels över sjöar. I allmänhet hava framställningarna, som i regel
efter verkställd utredning tillstyrkts av vederbörande befallningshavande
och av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, icke bifallits, antagligen på
den grund, att de ifrågasatta anslagsbeloppen ansetts vara väl stora i
förhållande till den befolkning, som skulle tillgodoses med de ifrågasatta
kommunikationslederna. Dessa vintervägar avsågo merendels att för
befolkningen möjliggöra varuutbyte.

Konungens
befallning shavandes
i
Västerbottens
län skrivelser•
den 29/o och
den 2G/io 1906.

I några fall har dock Kungl. Maj:t anvisat medel till sådana vägar.
Sålunda beviljade Kungl. Maj:t år 1884 anslag för åstadkommande av
vinterväg från Tärna kapell förbi Forsbäck, Yttervik, Rödingsfors,
Ajaur och Gård vik inom Tärna kapellförsamling samt Forsmark, Slussfors,
Ankarsund, Strömsund och Sandvik till Luspen i Stensele socken.
Arbetsplanen grundade sig på den allmänna förutsättning, att väg skulle
röjas å de s. k. edena mellan de farbara delarna av Urnans vattendrag
på sådant sätt, att de med någon ökning i dikning och brytning jämväl
kunde användas såsom sommarvägar å tider, då vattendragen voro
öppna för båtfart, och antogs, att innebyggarne skulle kunna utföra
dessa ytterligare arbeten, så att samma vägar framdeles kunde ingå
som delar i en sammanhängande vägförbindelse utefter Umeälvens
dalgång.

Med anslag av nödhjälpsmedel och bidrag från skogsstaten anlades
sedermera å vissa sträckor utefter ifrågavarande dalgång s. k. ödebygdsväg,
som skulle vara trafikabel med hjuldon. På så sätt tillkom ödebygdsväg
mellan Ajaur och Gardvik samt 10,5 km. av vägen närmast
Luspen, där landsvägen från Stensele kyrkoby slutar. Dessa vägsträckor
äro emellertid ej brutna i egentlig mening utan till stor del
endast röjda och därför sommartid otrafikabla med hästfordon, med
undantag för någon kortare del närmast allmänna vägen vid Luspen,
varför de under nämnda årstid endast lämpa sig för gångtrafik.

I underdånig skrivelse den 29 september 1906, kompletterad av
underdånig skrivelse den 26 oktober samma år, hemställde sedermera
Konungens befallningshavande i Västerbottens län om statsanslag för
år 1908 av 50,000 kronor för anläggning av vägar av enklare typ
företrädesvis inom länets lappmarker. Konungens befallningshavande
framhöll därvid de svårigheter, som förefunnos vid tillgodoseende av
länets befolknings behov samt av jordbrukets och boskapsskötselns utveckling
i följd därav, att inom länet ännu funnes vida sträckor, som
helt och hållet saknade året om användbara kommunikationsleder, och
gällde detta särskilt länets övre lappmarker. I avvaktan på vanliga
vägars anläggande borde det närmaste kommunikationsbehovet tillfredsställas
med betydligt enklare vägar än de vanliga, och förmenade Konungens
befallningshavande, att vägar, utförda ungefär som de s. k.
vintervägarna, men i motsats till dessa ej endast förbindande sjö med
sjö utan även framdragna utmed sjöarnas stränder, så att trafikleden
kunde användas även då stormig väderlek sommartid eller svag is höstoch
vårtider gjorde sjöarna otrafikabla, borde kunna vara tillfyllest för

ändamålet. Vägarna ifråga skulle sålunda kunna användas året om,
vid barmark för klösning, kreaturstransporter och forsling av varor på
s. k. släpstötting, och vintertid för transport medelst släddon. Konungens
befallningshavande erinrade jämväl om, att, där dessa vägar framdeles
icke fyllde behovet utan borde ersättas med landsvägar, det säkerligen
skulle befinnas, att sträckningen för landsvägen i huvudsak bleve densamma,
som den vintervägen erhållit, varför de å vintervägar nedlagda
arbetskostnaderna skulle komma att minska kostnaderna för landsvägssträckan
och således underlätta dennas anläggning. Beträffande vägarnas
byggnadssätt ansåg Konungens befallningshavande, att dylika vägar
skulle kunna erhållas genom skogs- och stenröjning, markens avjämnande
på åtskilliga ställen samt enklare broar över strömmar och
bäckar, ävensom, där vägen måste framdragas över sänka marker,
någon grusfyllning och avdikning. Kostnaden beräknade Konungens
befallningshavande, med stöd av befolkningens uppgifter, skulle kunna
begränsas till 15 å högst 30 öre per meter väg. För erforderligt
timmer till vägar och broar förutsatte Konungens befallningshavande,
att traktens kronoskogar och oavvittrade marker finge kostnadsfritt anlitas.
Vägarnas anläggning borde vederbörande kommuner åtaga sig
mot erhållande av anslag motsvarande den beräknade arbetskostnaden
enligt kostnadsförslag, som endast vid företag av vidlyftigare beskaffenhet
borde underställas Kungl. Maj:ts nådiga prövning och godkännande.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom nådig remiss den Väg- och
10 oktober 1906 anbefallts avgiva underdånigt utlåtande i ärendet samt
infordrat yttranden från dåvarande distriktschefen, majoren E. M. öhman sem skrivelse
och dåvarande distriktsingenjören, kaptenen E. Wedberg, framhöll sty- dcn 12 ''

relsen i sitt den 31 december 1907 avgivna utlåtande, att styrelsen, på
grund av omöjligheten att inom beräknelig tid få länets behov av
kommunikationer fyllt genom vanliga landsvägar, byggda med statsbidrag
till två tredjedelar av den beräknade kostnaden, väl ansåge sig
böra biträda Konungens befallningshavandes åsikt om nödvändigheten
att anlita andra, billigare åtgärder för att för den närmaste framtiden
kunna tillgodose den fåtaliga lappmarksbefolkningens ovillkorliga krav
på året om användbara kommunikationer, men att styrelsen i avseende
å beskaffenheten av dessa enklare vägar, sättet för deras byggande och
kostnaden därför icke kunde hysa samma uppfattning som Konungens
befallningshavande. Styrelsen framhåller den utomordentliga betydelsen
av vägens goda avdikning, särskilt viktig i dessa trakter, där vägen
måste skyddas mot de plötsliga och starka vattenflöden, som vår och

1909 års
riksdagsbeslut.

höst uppkomma i fjällsluttningarna. I fråga om arbetsplanen för vägarna
hade Konungens befallningshavande ansett, att densamma icke
behövde uppgöras av distriktstjänsteman, enär vägen icke behövde fylla
större anspråk än som ställdes på en byväg, varjämte Konungens befallningshavande
förmenade, att befolkningen i sitt direkta intresse av
att få vägen till stånd och med sin lokalkännedom skulle förstå att i
stort sett giva vägen den lämpligaste sträckningen. Gent emot detta
erinrar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen om, att en byväg anlagd av
befolkningen utan distriktstjänstemans biträde nog kan på ett tillfredsställande
sätt fylla sitt ändamål, men att den sällan erhåller sådant
läge, att den i orubbat läge kan apteras till landsväg, såsom ju Konungens
befallningshavande förutsatt borde kunna ske. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen anser det slutligen olämpligt att låta kommunerna
själva ombesörja utförandet av dessa enklare vägar och hänvisar
till att Kungl. Maj:t — sannolikt på grund av att vederbörande väghållningsskyldige
saknade förmåga att med egna tillskott utgöra vad
som utöver sedvanligt statsbidrag kunde erfordras — för alla dittills
utförda vägbyggnader, till vilka statsbidrag utgått efter hela den beräknade
kostnaden, plägat anbefalla väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att draga försorg om arbetets utförande på entreprenad.

Väg- och vatten byggnadsstyrelsen hemställde slutligen, att proposition
måtte avlåtas till 1908 års riksdag om anvisande i första hand av

200,000 kronor till anläggning av ödebygdsvägar inom Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län, därav högst 100,000 kronor att utgå
under år 1908, varjämte styrelsen hemställde dels att för dylika vägar
erforderligt virke till broar, trummor o. d. måtte avgiftsfritt få hämtas
från traktens kronoskogar och oavvittrade marker, vidare att den för
väganläggningen erforderliga marken skulle kostnadsfritt tillhandahållas
av vederbörande ägare samt att kommunerna skulle ej mindre kostnadsfritt
tillhandahålla för vägundersökningarna erforderlig hantlangning
än även förbinda sig att bestrida och ombesörja det framtida
underhållet av vägarna, dels ock att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i händelse av riksdagens bifall till propositionen i ärendet, måtte anbefallas
att draga försorg om upprättande av arbetsplaner för dylika
vägar m. m.

Kungl. Maj:t fann emellertid, att anläggandet av dylika ödebygdsvägar
till en början borde ske på försök och föreslog i överensstämmelse
härmed, att riksdagen på extra stat för år 1910 måtte anvisa ett
anslag av 30,000 kronor att enligt vissa i propositionen angivna grunder

användas till anläggande av enklare vägar i Västerbottens läns övre
lappmark.

Riksdagen beviljade också nämnda belopp, varvid i riksdagens
skrivelse härom uttalades den mening, att då företaget vore av »utpräglad
försöksnatur» det ville synas, som om det vore lämpligt, att
till Konungens befallningshavande i varje särskilt fall överlämnades att
avgöra, vilken vägtyp, som borde komma till utförande. Enahanda
belopp ställdes sedermera av riksdagen för samma ändamål till förfogande
för vartdera av åren 1911, 1912 och 1913 att utgå efter samma
grunder.

Av dessa anslag hava de för vart och ett av åren 1910, 1911 och
1912 anvisade medlen, sammanlagt 90,000 kronor, blivit av Konungens
befallningshavande använda till åstadkommande av enklare väg från en
punkt på norra sidan om sjön Stor-Uman, belägen 10,520 meter från
allmänna landsvägen vid Luspen, till Tärna kyrkoplats, och har av detta
belopp Tärna socken tilldelats 31,000 och Stensele socken 59,000 kronor.
Enligt det av Konungens befallningshavande med Tärna och
Stensele socknar under år 1911 avslutade kontraktet avsåg företaget
att åstadkomma en väg, trafikabel med enspända hjuldon utan fjädrar,
och som efter verkställd grusning även vore användbar med åkdon
försedda med fjädrar, och skulle vägen utföras i noggrann överensstämmelse
med av schaktmästaren O. Lindblom för företaget upprättade
ritningar och arbetsbeskrivning med viss av Konungens befallningshavande
medgiven avvikelse i plan samt under kontroll av kyrkoherde
J. Nreselius inom Tärna och av kronolänsman O. Burman inom
Stensele.

Vid 1913 års riksdag anvisades, som redan omnämnts, på extra
stat för år 1914 ett anslag av 500,000 kronor till anläggande av enklare
vägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Till dessa
enklare vägar och anslaget till dem skola sakkunnige längre fram
återkomma.

Sedan statsrådet och chefen för kungl. civildepartementet anmodat
överdirektören och chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, överste
Fr. Wijnbladh att avgiva yttrande om och förslag till åtgärder för tillgodoseende
av det allt mera trängande och oavvisliga behovet av å
barmark framkomliga enkla vägförbindelser för befolkningen inom lappmarkens
fjälltrakter och de vidsträckta skogsområdena inom Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län, där behovet av vägkommunikationer

1913 års
riksdagsbeslut.

Överdirektör
F. Wijnbladhs
skrivelse den
Vis 1917.

icke inom avsevärd tid kunde beräknas bliva tillgodosett genom väganläggningar
enligt de för allmänna vägar gällande bestämmelser, har
överdirektör Wijnbladh avgivit sådant utlåtande den 1 december 1917.

Efter att i slutet av den redan här ovan i sammandrag återgivna
redogörelsen för tillkomsten av ödebygdsvägen Stensele—Tärna hava
fram hållit, att denna trafikled genom Ume älvs övre ådal komme att i
hög grad förbättra den fattiga Tärnabefolkningens och en stor del av
Stenselebefolkningens levnadsförhållanden och detta än mera sedan inlandsbanan
blivit färdigbyggd till Stensele, framhåller överdirektör
Wijnbladh, att detsamma gäller de flesta bebyggda ådalar efter de större
och mindre vattendrag, som på ett eller annat sätt beröras av inlandsbanan
vid dess framdragande genom de norra länen, och vilka endast
i undantagsfall redan erhållit farbar väg. Förutsättningen för den
kraftiga ekonomiska utveckling inom de norra länen, som förväntades
bliva en följd av inlandsbanans tillkomst, vore, att ådalarna och de
efter dem befintliga samt de från järnvägen mera avlägset belägna
orterna genom förbättrade vägkommunikationer sattes i förbindelse med
de mera centrala orterna vid inlandsbanan. Lika viktigt vore det å
andra sidan för järnvägen, att banans trafikmöjligheter i görligaste mån
utnyttjades genom att nödiga vägförbindelser funnes från stationer och
hållplatser till de orter, för vilka desamma vore naturliga centralpunkter.
Endast i ådalarna efter de allra största vattendragen i Norrbottens och
Västerbottens län funnes för närvarande allmän väg till eller i närheten
av de trakter i ådalarna, som direkt berördes av inlandsbanan, och
kommunikationslederna i övriga ådalar inom dessa vidsträckta områden
vore därför under sommaren inskränkta till stigar och roddleder.

Sådana vägar, som vore avsedda att utgå från blivande stationer
vid inlandsbanan till mera betydande orter, och på vilka till följd härav
livligare trafik vore att emotse, kunde påräkna att bliva utförda med
statsunderstöd från allmänna väganslaget eller anslaget för enklare
vägar, men för mera avlägset belägna, glest befolkade trakter, där
befolkningen genom vidsträckta skogs- och fjällmarker hade att söka
sig ut till allmän väg, måste genom statsverkets försorg åtgärder vidtagas
för tillkomsten av billiga, även sommartid med ofjädrade fordon
framkomliga vägar. Stora utrymmes- och utkomstmöjligheter funnes
för en avsevärt ökad befolkning i dessa trakter, men därest icke någon
lättnad åstadkommes i de olidliga trafikförhållandena, vore ingen utveckling
att emotse utan tvärtom stillastående eller tillbakagång genom
utflyttning av de yngre elementen inom befolkningen.

Överdirektör Wijnbladh övergår härefter till de fordringar, nom
böra uppställas på ödebygdsvägarna och framhåller, att de måste vara
framkomliga sommartid för varuforsling med ofjädrade kärrfordon och
vara så utförda, att de erhålla betryggande fasthet och bärighet för
den avsedda belastningen av hästar och fordon samt dessutom pa samma
gång för sitt bestånd kräva minsta underhållsarbete. Beträffande framkomligheten
gällde det, att en dåligt röjd och bruten väg väl kunde
vara framkomlig, då den endast å en kortare del av sin längd behövde
tagas i anspråk som utfartsväg till allmän väg men för en större väglängd
vore en dylik väg oframkomlig. Då det här i regel vore fråga
om mycket stora våglängder — resorna ut till handelsplatserna vid allmän
väg plägade i dessa trakter ofta taga flera resdagar i anspråk —
vore vägarbetets utförande av avgörande betydelse för vägens framkomlighet
och därigenom indirekt för dess nytta såsom trafikled.

De ödebygdsvägar, som hittills utförts med statsmedel, hade icke
motsvarat de anspråk och ändamål, som avsetts vid deras tillkomst.
Anledningarna härtill vore bland annat dels att intresset för och det
tvingande behovet av förbättrade vägkommunikationer merendels föranledde
den fattiga befolkningen, som ställdes inför utsikten att erhålla
sådana, att underskatta de svårigheter, som utförandet av en åtrådd
väganläggning medförde, dels att arbetsledningen och befolkniugen vore
ovana vid vägarbeten och oförmögna att av egna tillgångar utfylla
opåräknade kostnader för vägarbetets nöjaktiga utförande. God vilja
och stora uppoffringar av arbete hade icke kunnat hindra, att arbetet
ej utförts på nöjaktigt sätt, och härigenom hade vägarnas framkomlighet
på barmark blivit lidande, särskilt där vägen måst framdragas över
myrmarker och jäslera, där arbetet i allmänhet vore dyrast, och där
det för erhållande av fast och bäri|£ körbana vore av särskild vikt, att
det utfördes på sakkunnigt sätt. Även framförandet av helt små lass
vore förenat med avsevärt djurplågeri, helst sedan de olämpliga materialier,
som ofta använts till fyllning vid vägarbetet, såsom skogstorv,
mossa, rötter o. d. kort tid efter arbetets fullbordande hunnit förmultna.
T förening med befolkningens oförmåga att verkställa erforderliga underhållsarbeten
måste ett dylikt byggnadssätt leda till att vägen småningom
bleve oframkomlig för trafik på barmark med lass å längre
sträckor och till slut finge karaktär av allenast vinterväg.

De största svårigheterna vore de, som mötte vid passerandet av
större vattendrag. För övervinnande av dessa svårigheter borde enligt
överdirektör Wijnbladhs mening anslag till hela kostnaden kunna beviljas
för uppförande av enkla broar med tillhörande vägbankar från

fonden för enklare vägar på sätt som tillämpats å vägen Stensele—
Tärna för brobyggnader över Ume älv, Jokksjaurbäcken och Gardsjöbäcken.
Förutsättningen för ett dylikt förfaringssätt vore emellertid,
att planläget lör en ödebygdsvägs korsning med sådant vattendrag,
som krävde vidlyftigare brobyggnad, sammanfölle med planläget för
sådan i »enklare väg» ingående brobyggnad, som enligt för dylik väg
fastställd arbetsplan vore avsedd att korsa samma vattendrag. Fullständig,
före arbetets utförande upprättad arbetsplan, syntes -— med
undantag för sådan brobyggnad varom nyss anförts — icke vara erforderlig,
utan endast ett å översiktskarta, efter okulär besiktning, angivet
planläge för ödebygdsvägens framdragande mellan broställena.
Först vid arbetets utförande borde utstakning verkställas och plan och
profilritning med kostnadsförslag upprättas. Vid utstakningen borde
nöjaktig hänsyn tagas till möjligheten av ödebygsvägens framtida förändring
till väg av högre klass. För att så vitt möjligt säkerställa, att
dessa vägar bleve utförda pa sadant sätt, att de icke efter någon tid
bleve sämre och slutligen ofarbara, vore det nödvändigt, att de utfördes
genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens direkta försorg i såväl
tekniskt som ekonomiskt avseende, såsom redan nu vore fallet vid
utförandet av sådana i ödebygdsvägar ingående, större brobyggnader
med tillhörande vägbankar, vilkas utförande bestredés med anslag
från fonden för enklare vägar. Den omständigheten att vederbörande
kommuner skulle kunna förpliktas att till någon ringa del bidraga till
kostnaderna för ödebygdsvägens utförande finge ej medföra sådan
ändring i arbetets utförande, att detta överlämnades åt fattiga kommuner,
vilka saknade så väl ekonomiska som andra förutsättningar att nöjaktigt
fullborda företaget.

Vidkommande ödebygdsvägarnas byggnadssätt framhåller överdirektör
Wijnbladh, att balanslinjen bör smidigare än för vanlig väg följa
terrängen så väl i plan som i profil, för att bankar och skärningar ma
i görligaste mån undvikas. Maximilutningen finge uppgå till 100:1000,
dock endast för kortare sträckor. Fast mark borde i största möjliga
utsträckning väljas vid vägens framdragande. Brytningen borde verkställas
för 2,5 å 3,0 meters körbanebredd, men kunde å kortare sträckor,
där eljest 3,0 meters vägbana erfordrades, minskas till 2,5 meter i svårbruten
terräng och där större vägbank måste utfyllas.

I likhet med vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i sitt den 31
december 1907 avgivna, ovan refererade utlåtande framhållit betonar
överdirektören vikten av vägens fullständiga avdikning. Nödigt antal
vägtruminor och broar för vattnets hastigare avledande maste finnas,

varjämte i snedlutande mark finge upptagas överdiken eller s. k. avskärningsdikon
för avledande av det vid snösmältning och häftiga regnflöden
hastigt tillrinnande ytvattnet, vilket eljest inom kort skulle sönderskära
den planerade vägbanan och bortspola den påförda jordfyllningen.
Ä jämn och torr grus- och sand mark kunde däremot andra diken än
sådana, som erfordrades för vägbanans formering, uteslutas.

För beredande av nödig fasthet åt vägbanan, och då gräsning
endast skulle ifrågakomma å vissa delar av vägen, vore det av vikt,
att erforderlig skogsröjning, rothuggning samt stubb- och stenbrytning
omsorgsfullt verkställdes, ävensom att mossa, tuvor och rötter undanskaffades.
Å den därefter utjämnade och planerade väggrunden skulle
vägbanans formering ske genom påförande av pinnmo eller annan
lämplig jordfyllning. På lös lerjord och jäslera borde jordlorven och
ytmossan lämnas orörda samt anordnas risbädd med ett över densamma
utbrett 25 cm. tjockt bindjordslager. Kavelbroar finge användas å myr
och sank mark, eller också borde dikesjorden uppläggas till eu 0,3 meter
hög vägbank och däröver påföras ett bindjordslager av 25 cm. tjocklek.
Gräsning skulle endast förekomma, där detta å lerjord och jäslera samt
ä myr och sank mark erfordrades till förekommande av att det påförda
bindjordslagret sönderskures av hjulringar.

Trummorna kunde utföras av antingen sten eller trä, beroende på
de lokala förhållandena. Där mindre broar erfordrades, borde dessa utföras
med överbyggnad och landfästen av trä samt 2,5 meters körbanebredd.
För övergång av vattendrag, där broar med stora spännvidder
skulle behövas, finge man anordna färjställen, där vattenhastigheten
medgåve roddfärjetrafik.

Brytningskostnaden för ödebygdsväg beräknar överdirektör Wijubladh
under ovan angivna förutsättningar vid normala förhållanden till
1 krona SO öre per meter väg, därest erforderligt virke kostnadsfritt
finge avhämtas från närliggande skogsmarker. Härtill komme den
kostnadsökning, som betingades av rikligare förekomst i väglinjen av
myr- och kärrmarker, berg och stenskravel samt jäslera.

Ytterligare detaljbestämmelser finner överdirektören ej behöva anföras,
då ju dessa vägar vore avsedda att utföras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
genom distriktstjänsteman på dennes ansvar efter
av styrelsen godkänd arbetsplan med tillhörande tekniska detaljer.

Det belopp, som erfordrades för år 1919 för dessa ödebygdsvägar,
anser överdirektör Wijnbladh, icke böra beräknas till högre belopp
än 100,000 kronor för vart och ett av Norrbottens och Västerbottens
län samt 50,000 kronor för Jämtlands län. Det vore visserligen obe -

stridligt, att behovet av dessa vägar vore synnerligen trängande, men
innan arbetena kunde påbörjas, erfordrades en allmän plan för arbetsföretagen,
avseende den ordning i vilken vägarna under ett antal
år framåt borde utföras med hänsyn till trafikbehovet, införskaffandet
av förbindelser i fråga om kostnadsfritt tillhandahållande av erforderlig
mark och avtal om vissa naturaprestationer m. fl. nödiga åtgärder, varför
an slagsbeloppet för år 1919 icke borde beräknas högre.

Underhållet av dessa vägar, avsedda att framdragas genom synnerligen
glest befolkade områden, där innebyggarnas ekonomi icke tilläte
dem att i avsevärdare mån utföra annat underhåll än det, som komme
att åligga dem i fråga om de delar av i ödebygdsvägar ingående broar
med tillhörande vägbankar, för vilkas utförande medel erhållits ur fonden
för enklare vägar, måste till större eller mindre del verkställas
med statsmedel. Överdirektören yttrar: »Då statsbidrag redan nu läm nas

för underhåll av allmänna vägar till sådana kommuner, vars befolkning
lever under avsevärt gynnsammare och bättre förhållanden än den
fattiga befolkning, som med möda och umbäranden livnär sig och bryter
bygd i de fjäll- och skogstrakter, där ödebygdsvägarna äro avsedda
att framdragas, och där befolkningen behöver kraftigare understödjas
än på andra orter, torde det icke vara rimligt att i detta avseende
ställa denna befolkning i sämre läge än annorstädes.»

Underhållsbidraget borde utgå i mån av behov efter Konungens
befallningshavandes prövning och underhållsarbetet ställas under vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens kontroll.

För att såsom överdirektör Wijnbladh ifrågasatt, kostnaden för å
ödebygdsväg erforderlig större brobyggnad med tillhörande vägbank
skulle kunna till hela sitt belopp anvisas från fonden för enklare vägar
och dylik brobyggnad komma till utförande i samband med ödebygdsvägen,
erfordrades sådan ändring i mom. 15 av Kungl. Maj:ts nådiga
kungörelse den 14 november 1913 angående villkoren för erhållande
av statsbidrag från anslaget till anläggande av enklare vägar i Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län, att bestämmelsen om »redan
färdiga vägar» förändrades till att gälla även ödebygdsvägar. Då vidare
nyssberörda allmänna villkor och bestämmelser för åtnjutande av statsbidrag
från anslaget till enklare vägar icke kunde vinna tillämpning
på de här ifrågasatta ödebygdsvägarna, men i ovanberörda mom. 15 i
Kungl. kungörelsen den 14 november 1913 medgåves, att anslag till
s. k. ödebygdsvägar finge anvisas från anslaget till enklare vägar, hemställde
överdirektör Wijnbladh, att särskilt anslag måtte anvisas till de
ödebygdsvägar, som avsåges i hans utlåtande.

Överdirektör Wijnbladh slutar med att på det livligaste tillstyrka,
att nådig proposition måtte avlåtas till riksdagen om anvisande för år
1919 av 250,000 kronor eldigt ovan angivna fördelning, dels för att
efter av vederbörande Konungens befallningshavande uppgjord fördelning,
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen användas till anläggning av
ödebygdsvägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län och dels
för att utgå till bidrag för dessa vägars underhåll, där så av Konungens
befallningshavande prövades nödigt.

Genom nådig remiss den 15 december 1917 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anbefallts avgiva underdånigt utlåtande rörande ovan
refererade av överdirektör Wijnbladh avgivna förslag, och har styrelsen
med anledning härav infordrat yttranden från distriktscheferna i övre
och nedre norra väg- och vattenbyggnadsdistrikten. Dessutom har av
Kungl. Maj:t infordrats underdåniga utlåtanden från Konungens befallniugshavande
i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Uti underdånigt utlåtande den 18 januari 1918 hemställer Konungens
befallningshavande i Jämtlands län om bifall till det av överdirektör
Wijnbladh framlagda förslaget om statsbidrag till ödebygdsvägar i
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län.

I motiveringen framhålles, att det även inom Jämtlands län funnes
avlägset, belägna byar eller bebyggda platser, dit väg ej kunde
tänkas bliva byggd med statsbidrag vare sig från det allmänna vägbyggnadsanslaget
eller från anslaget till de enklare vägarna. Såsom
exempel på vägar, som skulle kunna ifrågakomma att byggas på sådant
sätt, som avsåges med ödebygdsvägarna anför Konungens befallningshavande
följande vägar, nämligen väg till de inom Undersåkers socken
belägna byarna Ottsjön, Vallbo, Vålådalen och Fångåmon, de tre sistnämnda
tillhöriga kronan — till dessa byar funnes dock väg, ehuru
den ej vore i trafikabelt skick — vidare väg till Flyberg samt därifrån
till Sjougdnäsets kapell i Frostvikens socken, väg från Västernorrlands
län till Norrsjön i sistnämnda socken och väg till byn Sörvattnet i Linsälls
socken, vilken by, som till största delen tillhörde kronan, dock
ägde en i mindre trafikabelt skick befintlig utfartsväg. Flera andra
vägar skulle kunna nämnas, men redan de nu angivna, av vilka några
vore av ganska betydande längd, skulle med nu ifrågasatt statsanslag,

50,000 kronor, tarva flera år, innan de kunde komma till stånd. Åvenså
kunde en eller annan väg, för vilken statsbidrag ifrågasatts ur fonden
för enklare vägar, kunna tänkas bliva utförd såsom ödebygdsväg, vilket
vore fallet med en del av den ovan omnämnda vägen till Flyberg. Konun -

K. B:s i Jämtlands
län skrivelse
den 18/i
1918.

K. B:s i Västerbottens
län
skrivelse den
n/i2 1917 o.
den 17/i 1918.

gens befallnmgshavande framhåller slutligen, att ett dylikt statsanslag nr
flera synpunkter skulle vara till stort gagn, bl. a. genom att i någon mån
leda till en minskning av anspråken på anslaget till de enklare vägarna.

Vidkommande de ändringar, som med hänsyn till ödebygdsvägarna
kunde anses påkallade i de allmänna villkor och bestämmelser, som
gälla f ör de allmänna brobyggnads- och vägbyggnadsanslagen samt för
anslaget till enklare vägar, instämmer Konungens befallnmgshavande i
det av överdirektör Wijnbladli framlagda förslaget.

Konungens befallnmgshavande i Västerbottens län har ifråga om
ödebygdsvägar inkommit med tvenne till Konungen ställda underdåniga
skrivelser. Den ena, som är dagtecknad den 11 december 1917,
är föranledd av en skrivelse från länets landsting med hemställan, dels att
Kungl. Maj:t täcktes hos nästkommande riksdag äska ökat anslag till vägbyggnader,
dels ock, att av beviljade anslag högsta möjliga belopp måtte
tilldelas Västerbottens län. Den andra är dagtecknad den 17 januari
1918 och utgör Konungens befallningshavandes underdåniga utlåtande
över Kungl. Maj:ts remiss den 15 december 1917 angående överdirektör
Wijubladhs förut refererade framställning den 1 december 1917.

I den förra underdåniga skrivelsen, vartill sakkunniga sedermera
torde få återkomma, anför Konungens befallningshavande beträffande
ödebygdsvägar i huvudsak följande.

För att minska kostnaderna för vägarbetena och därigenom främja
tillkomsten av nödvändiga vägar syntes det Konungens befallningshavande
önskvärt, att de nu föreskrivna eller praktiserade fordringarna
på nyanlagda vägars beskaffenhet kunde i någon mån eftergivas, särskilt
med avseende på vägbredd och lutningsförhållanden. Med nu gällande
bestämmelser och villkor för erhållande av statsanslag vore det
omöjligt att få till stånd de vägar, som oundgängligen erfordrades i
lappmarkerna. Kunde statsbidrag erhållas till byggande av en del sådana
utfartsvägar, som visserligen icke vore av den storlek och allmänna
betydelse, att statsbidrag för dem kunde påräknas enligt nu gällande
bestämmelser, men vilkas tillkomst skulle vara av den allra största
vikt för respektive orter, så skulle härigenom en avsevärd förbättringav
kommunikationerna i dessa trakter åstadkommas. Anslag hade visserligen
under de senaste åren anvisats av landstinget för dylika vägar,
men dessa anslag vore alltför obetydliga och kunde i betraktande av
att landstingsskatten, som för år 1917 för allmänna ändamål uppginge
till 2 kronor 20 öre per 100 kronor inkomst och därmed torde vara
den högsta i riket, icke väntas bliva avsevärt höjda. Då jämväl pri -

märkommunerna vore synnerligen betungade av skattebördor, vore det
uppenbart, att denna viktiga vägfråga icke kundo utan kraftigt understöd
från statsmakternas sida förverkligas inom överskådlig tid. Dessa
vävar, som endast behövde vara av enklaste beskaffenhet och krävde
jämförelsevis lindrigt underhåll, skulle säkerligen kunna byggas uteslutande
av deri befolkning, som hade direkt och personligt intresse av
deras tillkomst, varigenom de bästa garantier skulle vinnas såväl för
arbetets utförande på ett tillfredsställande sätt och inom kortaste
möjliga tid som ock för kostnadernas behöriga begränsning. Den eftersträvade
kolonisationen av lappmarken skulle även främjas, därest alla
mera betydande byar inom länet kunde förhjälpas till nödiga utfartsvägar.

Beträffande storleken av härför erforderligt anslag ansåge Konungens
befallningshavande för sin del, att detsamma icke finge sältas för
lågt. Ett årligt belopp av 200,000 kronor kunde tillsvidare vara lämpligt,
därest det avsedda ändamålet skulle vinnas inom rimlig tid.

Det vore av vikt, att villkoren för åtnjutande av statsbidraget icke
gjordes alltför snäva, och ifrågasatte Konungens befallningshavande,
att bestämmandet av villkoren med avseende å såväl vägens beskaffenhet
och framtida underhåll som storleken av statsbidraget för anläggningen
skulle i varje särskilt fall kunna anförtros åt Konungens befallningshavande.

Slutligen hemställer Konungens befallningshavande, att Kung!.
Maj:t täcktes hos riksdagen utverka ett nytt anslag å förslagsvis

200,000 kronor tillsvidare årligen för byggande av utfartsvägar från
större byar, särskilt inom lappmarkerna, där sådana vägar saknades och
icke utan medverkan från det allmännas sida kunde komma till stånd
inom rimlig tid; att inom de distrikt, där kronoparker vore belägna, erforderligt
virke till ny- eller ombyggnad av broar kostnadsfritt måtte
lämnas från kronoparken; att nu föreskrivna eller praktiserade bestämmelser
med avseende å vägbredd och vägs lutning i lämplig omfattning
måtte kunna, där så kunde anses tillrådligt, jämkas beträffande
såväl större vägar som vägar av enklare typ; samt att, då fråga voro
om ny väg, som i någon mån vore av strategiskt eller militärt intresse, militärarbetare
måtte kunna kommenderas att under befäl deltaga i sådan
vägs anläggning.

I sin senare skrivelse av den 17 januari 1918, till vilken fogats
dels infordrade utlåtanden från vägstyrelserna inom lappmarksfögderiet.
och distrikt schefen i övre norra väg- och vattenby ggnadsdistriktet,
majoren E. Wedberg och dels inkommet utlåtande från t. f. överjäg -

mästaren, i Umeå distrikt C. A. M. Sylvén, anför Konungens befallningshavande
utöver vad som framhållits i ovan refererade yttranden i
ärendet väsentligen följande.

Efter att hava framhållit att behovet av ödebygdsvägar vöre trängande
ej allenast inom lappmarken utan även inom kommuner, där förhållandena
i ifrågavarande hänseende vore likartade med dem i angränsande
lappmarksbygder, såsom i Degerfors och Örträsks socknar, samt
att någon meningsskiljaktighet i fråga om gagnet och behovet av ett
snabbt byggande av de vägar, varom nu vore fråga, icke torde förefinnas,
övergår Konungens befallningshavande till den fråga, beträffande
vilken meningarna däremot syntes gå mera i sär, nämligen om vägarnas
beskaffenhet och byggnadssätt.

Den bland väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän, efter vad
det ville synas Konungens befallningshavande, allmänt omfattade meningen,
att det framför allt vore förstklassigt byggda vägar, som borde
byggas, på grund varav en benägenhet syntes förefinnas att anförtro
såväl byggande som underhåll av dessa ödebygdsvägar uteslutande
åt dessa tjänstemän, en uppfattning som Konungens befallningshavande
icke kunde dela, torde vålla, att vad man framför allt ville vinna, nämligen
vägfrågans lösning i nu avsedda bygder inom rimlig tid, icke
kunde åstadkommas. Det av överdirektör Wijnbladh skisserade förslaget
skulle, därest det förverkligades, ställa sig allt för dyrbart; det
krävdes billigare byggnadssätt och enklare administration.

För tillgodoseende av dessa önskemål framlägger Konungens befallningshavande
ett annat förslag, i vilket enligt Konungens befallningshavandes
förmenande mera tages sikte på den psykologiska faktor, som
utgöres av ortsbefolkningens eget intresse av vägföretagen och deras
förverkligande. Med utsikt att få hela eller den väsentligaste delen av
byggnadskostnaden ersatt av statsmedel, under villkor att själva bygga
vägen efter vissa angivna grunder men i övrigt utan allt för mycket
reglementerande, skulle säkerligen de, som hade direkt intresse av vägen,
nedlägga helt annan omsorg och på helt annat sätt vidkännas arbete
och uppoffringar för att få vägen till sfånd, än om, såsom från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsehåll ifrågasattes, ortsbefolkningen ställdes
helt utanför saken såsom densamma skäligen ovidkommande. Skulle
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tjänstemän helt få hand om saken,
befarade man även, att omfattningen av de föreslagna nya vägarna av
ekonomiska skäl skulle komma att inskränkas i samma mån som kostnaden
för varje väg bleve högre än som vore oundgängligt.

Beträffande det förfaringssätt, sota enligt Konungens befallningshavandes
mening bör i huvudsak komma till användning vid tillkomsten
av ifrågavarande vägar, vilka i yttrandet stundom benämnas »enkla
utfartsvägar», anför Konungens befallningshavande:

»På befallningshavandens föranledande tillsättes inom varje socken
eu särskild vägkommitté, i vilken de skilda delarna inom socknen, även
byarna i utkanterna av densamma, skola vara representerade. Härigenom
förutsättas de olika behoven av vägar inom socknen kunna komma
att göra sig mera gällande, än om saken utan vidare lägges i vägstyrelsens
hand, vilket givetvis icke hindrar utan tvärtom gör önskvärt,
att en eller flera av vägstyrelsens ledamöter, främst ordföranden, ingå
i vägkommittéu. 1 kommittén bör vidare vederbörande överjägmästare
eller revirförvaltare vara självskriven. Det är nämligen såsom överjägmästaren
Sylvén framhåller av vikt, att de betydande vägar, ofta
nog betingande en byggnadskostnad av sammanlagt upp till 150,000
kronor per år, som skogsstaten för sina ändamål anlägger inom läner,
komma att framdeles framdragas så, att de i möjligaste mån jämväl
kunna tillgodose den allmänna trafiken. Just nu lärer för övrigt pågå
utarbetande av en allmän plan för vägan läggningar för skogsstatens
räkning inom länet, och ett samarbete mellan skogsstaten och orterna
synes därför vara av omedelbart intresse, på det att sådant missförhållande,
som det av överjägmästaren omnämnda, icke vidare må ifrågakomma.

Sedan en dylik kommitté inom socknen blivit utsedd, uppgöres av
denna förslag till plan för vägbyggnader för exempelvis en tioårsperiod.
Denna plan bör upptaga icke allenast erforderliga enkla utfartsvägar
utan även för vinnande av överskådlighet behövliga vägar av nu gällande
typ (landsvägar, bygdevägar och s. k. enkla vägar). Med avseende
å sistnämnda slag av vägar förfares i nu bestämd ordning.

Beträffande däremot de enkla utfartsvägarna utstakar kommittén
dem provisoriskt samt uppgör approximativt kostnadsförslag, allt med
ständigt biträde av erfaren schaktmästare. Vägbyggnadsplanen med
tillhörande förslag insändes till befallningshavanden för prövning. Befallningshavanden
bör därvid, om så an3es behövligt, äga att i ärendet
inhämta yttranden från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller densamma
underlydande tjänstemän m. fl. samt vid sammanträde i orterna
bilda sig tillförlitlig uppfattning om den föreslagna vägbyggnadsplanen,
de olika vägarnas behövlighet och sträckning samt ordningen, sättet
och villkoren för deras utförande m. m. Genom underhandlingar med
vederbörande bör befallningshavanden vidare om möjligt för anläggning

av utfartsvägarna anskaffa bidrag i kontant eller in natura från skogsstaten,
kommun eller enskilda ävensom förbindelse i fråga om vägarnas
framtida underhåll. Härefter bestämmer befallningshavanden, till vars
förfogande statsanslaget bör ställas, huruvida och på vad sätt nämnda
vägar skola byggas och i vad mån kostnaden skall bestridas av statsmedel.
Genom entreprenad eller annorledes träffas avtal om väganläggningens
utförande, vilket bör ske under ständig ledning av erfaren
schaktmästare.»

I fråga om arbetets utförande framhålles, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
syntes böra utfärda allmänna råd och anvisningar härför ävensom
ombesörja större brobyggnadsarbeten.

Underhållet av ödesbygdsvägarna synes enligt Konungens befallningshavandes
åsikt kunna ordnas på sätt major Wedberg i sitt yttrande
föreslagit,*) dock att ledningen och kontrollen borde kunna utövas av
Konungens befallningshavande med biträde av schaktmästare och landsfiskaler.
Skogsstaten, kommuner och enskilda borde i vissa fall bidraga till
underhållet, varom uppgörelse borde i varje särskilt fall träffas i samband
med förhandlingarna om sättet och villkoren för vägens byggande.

Det av Konungens befallningshavande framlagda förslaget syntes
erfordra följande författningsändringar, nämligen dels omredigering av
nådiga kungörelsen angående statsbidrag till väganläggningar och vägförbättringar,
bro- och hamnbyggnader samt upprensning av åar och
farleder den 27 juni 1914, särskilt av mom. 3 och 4, dels ändrad lydelse
av mom. 15 samt omredigering av mom. 3 i nådiga kungörelsen
den 14 november 1913 angående villkoren för erhållande av statsbidrag
till anläggning av enklare vägar. Förslaget om anläggning och underhåll
av ödebygdsvägarna syntes även betinga utfärdandet av särskilda
villkor och bestämmelser.

Ett av major Wedberg understött förslag till klassindelning av vägarna
i syfte att förebygga en förväxling av de olika vägtyperna, tillstyrktes
av Konungens befallningshavande.

Vidkommande storleken av det anslag, som för ifrågavarande ödebygdsvägar
borde tilldelas Västerbottens län, finner Konungens befallningshavande
det av överdirektör Wijnbladh föreslagna beloppet, 100,000
kronor, allt för lågt, därest något mera avsevärt resultat skulle kunna
uppnås inom rimlig tid. Konungens befallningshavande erinrar om att
kostnaderna för skogsstatens väganläggningar inom länet uppginge till

*) Det av major Wedberg i yttrandet till Konungens befallningshavande framlagda
förslaget återfinnes i Wedbergs här nedan refererade yttrande till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.

11)

i runt tal 150,000 kronor årligen, varför det syntes uppenbart, att 100,000
kronor icke skulle förslå långt, även om genom samarbete mellan skogsstaten
och kommunerna en del av skogsstatens vägbyggnadskostnader
hädanefter kunde komma jämväl det allmänna vägbehovet inom länet
till godo. Med hänsyn till att i och med inlandsbanans successiva
färdigblivande omfattande väganläggningar just nu erfordrades i Västerbottens
län för behörigt tillgodoseende av banans trafikmöjligheter, förmenade
Konungens befallningshavaude, att större delen av det anslag,
som kunde komma att utgå till ödebygd svägars anläggning, borde tilldelas
detta län, och hemställde Konungens befallningshavande för den
skull, att länet måtte för ändamålet erhålla ett anslag å 200,000 kronor.

Konungens befallningshavande i Norrbottens län uttrycker i underdånigt
utlåtande den 11 januari 1918 sin stora glädje över det framkomna
förslaget till statsunderstöd åt ödebygdsvägarna, varigenom levnadsförhållandena
för befolkningen i dessa trakter skulle bliva mera
människovärdiga, och detta ej allenast i ekonomiskt avseende.

Beträffande de tekniska fordringarna på denna ytterligt förenklade
vägtyp synes det Konungens befallningshavande, att dessa böra vara
följande:

»Vägen skall till sin underbyggnad vara så solid, att den blir hållbar
och ej snart förstöres av vatten och tjäle.

Vägen skall byggas så, att den blir verkligt framkomlig under
alla tider på året, och vägytans hårdgöring således icke alltför mycket
eftersättas vid nybyggandet.

Vidare bör vägen byggas så, att den lämpligen kan ombyggas till
väg av högre typ.»

Konungens befallningshavande anser i likhet med distrikt schefen
E. Wedberg och distriktsingenjören C. Skarstedt, vilkas yttranden infordrats,
att ödebygdsvägarna, i analogi med vad som föreslagits av
vägkommissionen beträffande de enklare vägarna, böra hänföras till »4.
klassens vägar».

Broarna å ödebygdsvägarna böra enligt Konungens befallningshavande
byggas efter en standard, som motsvarar vägarna, och medel
till deras byggande utgå av samma anslag, som förutsättes bliva beviljat
till vägarnas anläggning.

Den nya vägtypen förmenar Konungens befallningshavande skulle
komma till användning för åstadkommande av kommunikationsmöjlighet
för sådana avlägset liggande, bebyggda orter, som finge anses äga
möjlighet till vidare utveckling, men som ännu icke nått den omfatt -

Konungens
befallningshav
andes i
Norrbottens
län skrivelse
den n/i 1918

ning, att s. k. enklare vägar vore av behovet påkallade. Dylika orter
funnes inom Norrbottens läns alla övre socknar, vadan vägar av ifrågavarande
slag borde komma till stånd såväl inom vägdistrikt med så
svag ekonomi, att anslag från dem ej kunde påräknas, som ock inom
så väl ekonomiskt situerade distrikt, att bidrag både kunde och borde
lämnas. I förra fallet skulle vägarna komma att byggas — och underhållas
— helt och hållet på statens bekostnad genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
försorg, i senare fallet skulle vederbörande vägdistrikt
lämna större eller mindre bidrag till företaget och arbetets
utförande ävensom det framtida underhållet kunna ske på sätt nu tilllämpas.

För vägens byggnad, avdikning och torrläggning erforderlig mark
och nödiga byggnadsämnen ävensom allt virke, som icke lämpligen
kunde tagas från kronans skogar, skulle kostnadsfritt tillhandahållas,
varemot inga naturaprestationer borde fordras av vägdistriktet, såsom
major Wedberg föreslagit, enär härigenom kunde riskeras, att ett ekonomiskt
svagt situerat vägdistrikt skulle få bära all dyrtidstunga. Bidrag
från vägdistrikt borde också, där sådant skulle utgå, till beloppet fixeras.

Vägarnas underhåll borde för vinnande av organisatorisk enhetlighet
alltid utföras av vägdistriktet med bidrag av statsmedel, beräknat efter
vid vägens fullbordande förrättad syn. Härvid skulle totala underhållskostnaden
fastställas och staten sedan bidraga med ett mot statsbidraget
till väganläggningen proportionellt belopp.

Genom syn, förslagsvis vart femte år, borde underhållskostnaden
justeras och underhållet mellan synerna kontrolleras av distriktstjänstemännen
under väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ombygges vägen
till enklare väg, bör underhållet i dess helhet påvila väghållningsdistriktet.

Därest anslag till dessa vägar beviljas, bör detsamma, enligt Konungens
befallningshavandes förmenande, utgöra en särskild fond. 1
fråga om storleken av densamma har Konungens befallningshavande i
betraktande av att utredning härom saknas, intet att erinra mot det
av överdirektören Wijnbladh föreslagna beloppet, 250,000 kronor.

Vidkommande de förändringar, som finge anses påkallade i de
allmänna villkor och bestämmelser, som gällde såväl för de allmänna
väg- och brobyggnadsanslagen som för anslaget till enklare vägar, anser
Konungens befallningshavande endast den ändring behöva ifrågakomma,
att åt mom. 15 i Kungl. kungörelsen den 14 november 1913 angående
villkoren för erhållande av statsbidi-ag från anslaget till anläggning av
enklare vägar gives följande lydelse: »På framställning hos Kung],

Maj:t kunna i särskilda fall medel av ifrågavarande anslag anvisas såväl
till enklare broar å redan färdiga vägar som ock till utbyggnad och
förstärkning av s. k. ödebygdsvägar (fjärde klassens vägar) till enklare
vägar.»

Distriktschefen i nedre norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet,
överstelöjtnanten W. Prinzencreutz har i utlåtande den 31 december 1917
ansett sig icke kunna biträda överdirektören Wijnbladhs förslag, enär,
enligt Prinzencreutz’ mening, införande av en ännu enklare vägtyp än
de enklare vägarna skulle kunna verka därhän, att intresset för de
vanliga, omsorgsfullare byggda vägarna skulle i väl hög grad nedsättas.

Distrikt»-chefens i nedre
norra distriktet
yttrande

den ål/ia 1917.

Distriktschefen i övre norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet,
majoren E. Wedberg, tillstyrker däremot i sitt utlåtande den 4 januari
1918 på det livligaste det av överdirektören Wijnbladh framlagda förslaget
och föreslår, beträffande vägarna i övre norra distriktet,

Datt här ifrågasatta s. k. ödebygdsvägar böra ifrågakomma endast
inom lappmarkssocknarna i båda länen och dessutom inom Pajala, Tärondö
och Korpilombolo och möjligen Överkalix socknar av Norrbottens
län,

att anslagen till i dessa vägar ingående broar böra utgå från samma
fond som anslagen till vägarna, då ingen anledning förefinnes till att
de skola utgå ur olika fonder, vilken anordning endast skulle vålla
svårigheter i avseende på statsbidragens fördelning, medlens redovisning
o. s. v.,

att med anledning härav broarna icke böra beräknas för större
bärighet och styrka, än tillhörande väg kan antagas erhålla efter några
års omsorgsfullt underhåll, med iakttagande av viss säkerhetsgrad för
förruttnelse m. m., enär vid en eventuell framtida utbyggnad av vägen
till kraftigare typ överbyggnaden med största sannolikhet redan dessförinnan
hunnit fullständigt förruttna och vid en då nödvändig ombyggnad
lätt kan utbytas mot en starkare konstruktion i närmare överensstämmelse
med vägens avsedda ökade trafikförmåga,

att väg- och brobredden för dylika vägar bör inskränkas till 2,50
meter, med undantag av väg på fin, lös sand, tjälskjutande jord och
myr, varest den bör ökas till 2,80 å 3,00 meter, vid svårare passager
bör bredden kunna minskas till 2,20 meter, men böra däremot mötesplatser
anordnas å lämpliga ställen,

att övergångar av större vattendrag vid såväl här ifrågasatta ödebygdsvägar
som vid enklare vägar om möjligt böra förmedlas genom

D istrikts -chefens i övre
norra distriktet
yttrande
den 4/i 1918.

lätta och smäckra hängbroar till undvikande av de för varje år allt mer
svårtrafikabla färjlederna,

att, som marken i de för ödebygdsvägarna avsedda trakterna mera
sällan utgöres av torra sandhedar utan mestadels av vattensjuk och
sumpig, mer och mindre stenbunden skogsmark med lerblandad, tjälskjutande
jordmån eller slyland och myr, vägen bör, för möjliggörande
av dess vidmakthållande utan allt för tidsödande och krävande arbete
och dryga kostnader, redan från början till största delen av sin längd
hårdgöras med grus eller gräsartad pinnmo till den kvantitet, som med
hänsyn till grundens och hårdgöringsämnets beskaffenhet befinnes nödigt,
varjämte även reparationsmaterialier böra framskaffas redan under
byggnadstiden,

att i avseende på byggnadskostnacLerna staten bör i regel helt och
hållet bestrida desamma med skyldighet för varje väghållningsdistrikt,
som skall komma i åtnjutande av dylika vägar, dels att efter träffad
överenskommelse med de särskilda mark- och virkesägarna kostnadsfritt
tillsläppa all för vägens byggnad, avdikning och torrläggning erforderlig
mark och nödiga byggnadsämnen, såsom jord, myrjord, grästorv,
grus, sten och allt virke, som icke med fördel kan hämtas från
kronans skogar, dels att för varje väg tillhandahålla nödiga mans- och
kördagsverken inom vissa prislägen och dels eventuellt utföra vissa
naturaprestationer,

att mera välbärgade väghållningsdistrikt såsom Juckasjärvi, Gällivare
och möjligen ytterligare något sådant i Norrbottens län, därjämte
böra, i händelse de reflektera på dylika ödebygdsvägar, deltaga i byggnadskostnaderna
med ett på förhand fixerat belopp, utgörande vissa
procent av den för anläggningen beräknade kostnaden, beroende på
varje väghållningsdistrikts ekonomiska ställning och resultatet av för
varje gång verkställd särskild prövning,

att å kronomark all mark och alla byggnadsämnen lämnas fritt av
kronan, som tillika kostnadsfritt tillsläpper allt erforderligt virke för
vägens såväl byggnad som underhåll icke blott å kronomark utan även
i största möjliga utsträckning å enskild mark och byamark,

att för erhållande av trygghet för medlens rätta användning och
för i synnerhet grundläggningsarbetets omsorgsfulla och sakkunniga
utförande vägbyggnaderna skola omhänderhavas av Kungl. väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen genom dess tjänstemän och för ändamålet särskilt
anställda schaktmästare,

att i avseende på underhållet kostnaderna härför böra bestridas av
staten, i de förmögnare väghållningsdistrikten under en tid av minst

4 A, 5 år efter vägens fullbordande, till vilken tid vägen bör hava hunnit
vinna nödig stadga och fasthet, och i do övriga, mindre välsituerade distrikten
tillsvidare intill dess underhållsskyldigheten kan varda andra i
lägst ordning ålagd, och att vägarnas underhåll därvid ställes under
Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsens omedelbara ledning och kontroll
genom dess tjänstemän, med åliggande för varje väghåliningsdistrikt
dels att liksom vid ifrågavarande vägars byggnad tillsläppa nödiga
byggnadsämnen och virke, som icke med fördel kan hämtas å kronomark,
och dels att med vissa procent av underhållskostnaden, beroende
på varje distrikts bärkraft, deltaga i densamma i form av antingen och
helst penningbidrag, olika för skilda distrikt, eller eljest naturabidrag
genom tillhandahållande av visst antal kostnadsfria mans- och kördagsverken,

att beträffande de förstnämnda väghållningsdistrikten desamma förpliktigas
att efter sagda tid med understöd av ett efter prövning i
varje särskilt fall bestämt statsbidrag — vilket emellertid till sin storlek
bör överstiga det för underhållet av vanliga vägar medgivna —
ansvara för vägens underhåll, varvid kontrollen därvid samtidigt överflyttas
från Kuugl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till Konungens
befallningshavande,

att bär ifrågasatta ödebygdsvägar endast skola tjäna som utfartsvägar
till andra av kraftigare typ befintliga eller projekterade vägar
samt att vägens byggnadssätt bör i någon mån göras beroende av dess
läge, längd och avsedda trafikförmåga,

att längden av en dylik ödebygdsväg om möjligt icke bör överstiga
två mil, då vägar av större längd böra utföras som enklare
vägar, och

att den i det avgivna förslaget intagna bestämmelsen om inbyggarnas
underhållsskyldighet rörande i ödebygdsvägarna ingående broar
med tillhörande vägbankar under ovan angivna förutsättningar bör bortfalla
och underhållsskyldigheten ordnas på sätt ovan föreslagits.»

I avseende på brytningskostnaden, varmed distriktschefen Wedberg
förstår arbetskostnad för vägens röjning, terrassering m. in. samt byggande
av smärre trummor, men däremot ej någon kostnad för större
trummor och broar och ej heller för gräsning, anser distriktschefen,
att densamma i vanliga fall och även under normala pris- och tidsförhållanden
icke kommer .att understiga 2 kronor 50 öre per meter
väg, vartill sedermera kommer kostnaden för större trummor, broar,
gräsning, arbetarebostäder m. in.

I de allmänna villkor och bestämmelser, som gälla för de allmänna
brobyggnads- och vägbyggnadsanslagen skulle inga ändringar bliva erforderliga,
därest ödebygdsvägarnas utförande och underhåll ordnades
på sätt distriktschefen föreslagit.

Däremot torde åt mom. 15 i nådiga kungörelsen den 14 november
1913 angående villkoren för erhållande av statsbidrag från anslaget
till anläggning av enklare vägar böra givas följande ändrade lydelse:

»På framställning hos Kungl. Maj:t kunna i särskilda fall medel
av ifrågavarande anslag anvisas såväl till enklare broar å redan färdiga
vägar som till utbyggnad och förstärkning av s. k. ödebygdsvägar till
enklare vägar.»

Vidare måste särskilda villkor och bestämmelser fastställas för erhållande
av statsbidrag från ett särskilt anslag till anläggning och
underhåll av ödebygdsvägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län.

Beträffande yttranden, som inkommit till distriktschefen Wedberg
från distriktsingenjörerna A. Aulin och C. Skarstedt, ville distriktschefen
uttala sin anslutning dels till vad den förre yttrat angående behovet av
en mera överskådlig och praktisk uppställning av räkenskaperna vid
väg- och brobyggnadsföretag än den som hittills använts och dels till
den senares förslag till vägarnas indelning i fyra särskilda klasser, av
vilka 3. klassen skulle omfatta s. k. enklare vägar och 4. klassen s. k.
ödebygdsvägar.

väg- och Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens underdåniga utlåtande är av vattisshjrei

den 18 januari 1918 och ansluter sig vad beträffar grunderna för

sens yttrande ödebygdsvägarnas anläggning och statens understödjande härav i huvudden
18,i 1918. gak tjp överdirektör Winjbladhs förslag.

Styrelsen vitsordar behovet av dessa vägar, vilkas uppgift huvudsakligen
skulle vara att tjäna som utfartsvägar från byar och gårdar
i fjäll- och skogsbygder till närmaste lämpliga allmänna väg. Alt
lita till nybyggarnas och böndernas i dessa trakter egen företagsamhet
vore i betraktande av deras små resurser lönlöst. Då det emellertid
vore ett statsintresse, att kolonisationen i. dessa trakter underlättades
och fortsatt framåtskridande möjliggjordes, vore det nödvändigt, att staten
trädde hjälpande emellan och i högre grad än annorstädes i landet
understödde utförandet av ej allenast vanliga och enklare vägar utan
även dessa nu föreslagna ödebygdsvägar.

Ett tämligen rikligt tillmätt anslag och ett enkelt utförande vore
förutsättningarna för att dylika vägar skulle komma till avsett gagn.

Genom att göra vägen smal och låta den smidigt anpassa sig efter
terrängen samt genom att så vitt möjligt föra fram vägon över fast
mark skalle väsentliga besparingar kunna göras, varvid dock icke finge
lämnas ur sikte, att ödebygdsvägens ombyggande till väg av högre
klass icke finge i allt för hög grad försvåras genom att ödebygdsvägen
från början varit allt för enkelt byggd. Ett nedpressande av anläggningskostnaderna
motsvarade ökade underhållskostnader och tvärtom,
varför det för ödebygdsvägarna gällde att avväga fordringarna på denna
vägtyp så, att den icke blott betingade lägre byggnadskostnad utan
också lägre underhållskostnad än de allmänna enklare vägarna, vilket
vore möjligt tack vare den mindre trafiken.

Under förutsättning att ödebygdsvägarna under alla årstider, då
marken är bar, skola möjliggöra framförandet på ett tillfredsställande
sätt av kärrdon, anser styrelsen beträffande vägarnas utförande följande
normer böra uppställas.

För vägens formerande borde i regel endast planering erfordras.
Vägbredden syntes böra uppgå till ettdera av måtten 2,2, 2,5 och 3,0 m.;
det sistnämnda måttet borde väljas i de fall, då framtida ombyggnad
till enklare väg kunde förutses. Vid de mindre bredderna måste mötesplatser
med minst 3,0 m. bredd anordnas på ett inbördes avstånd av
80 å 150 m. Inga brantare lutningar än 100 : 1,000 finge förekomma
och nämnda lutningsförhållande endast undantagsvis.

Omsorgsfull avdikning krävdes med diken å ömse sidor på mera
slät mark, men å endast övre sidan, där vägen vore framdragen över
snedlutande mark, varest dock stundom även kunde erfordras avskärningsdiken
för att hindra dagvattnets nedrinnande mot vägen. I stället
för trummor av sten eller trä, utförda på vanligt sätt, borde även tvärs
över vägen gående rännstenar få användas. Diken kunde även helt
utelämnas, nämligen å särskilt torr, grusartad botten.

För erhållande av tillräcklig fasthet hos vägen vore omsorgsfull
röjning av vikt, likaså erfordrades, där grunden ej bestode av fast
lera, pinnmo, grus eller annan tjänlig jordart, att bindjord påfördes till
nödigt djup. På lös lera borde befintlig grästorv ligga kvar och däröver
bäddas med ris med bindjord ovanpå. På myrjord finge först
uppläggas en av dikesjorden planerad bank samt därpå risbädd och
bindjord, så som nyss beskrivits, eller enbart bindjord eller ock utläggas
kavelbro.

För vägbanans hårdgörande borde bind]ordslagret, där undergrunden
utgjordes av lös lera, jäslera eller myrjord, fullständigt grusas till

5 å 10 cm. tjocklek, för övrigt gräsning i mån av behov. Av största
vikt vore att endast breda hjulringar användes.

Mindre broar borde i regel utföras på enklaste sätt med både överbyggnad
och stöd av trä. Större broar, som i regel icke skulle förekomma
annat än på sådana platser, där man kunde beräkna, att framdeles
allmän väg kunde komma att framdragas, borde utföras enligt
för enklare vägar gällande normer, åtminstone borde landfästena utföras
av sten. På enstaka ställen kunde det ifrågasättas att använda
lättare hängbroar, men i allmänhet syntes vid större vattendrag endast
färjeförbindelser böra anordnas. Den fria brobredden föreslås till
2,5 m.

Beträffande arbetsplaners utförande anser styrelsen, att dylika icke
behöva utarbetas före anslagets beviljande annat än i sådana delar, som
från början kunde beräknas framdeles ingå i allmän väg. En okulärbesiktning
av distriktstjänsteman vore fullt tillräcklig, och borde däi--vid den tilltänkta vägens läge inläggas på en vanlig översiktskarta samt
utrönas, vilka delar av vägen, som tarvade närmare undersökning och
uppgörande av förslag, varjämte i övrigt vissa genomsnittspris finge
beräknas.

Vid den efter anslagets beviljande erforderliga undersökningen och
utstakningen skulle arbetsprofil upprättas.

Vägens övervakande i tekniskt och ekonomiskt avseende borde
för erhållande av trygghet angående medlens riktiga användning ombesörjas
av tjänstemännen i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt
och den dagliga tillsynen utövas av på arbetsplatserna anställda
schaktmästare och förmän.

Underhållet, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att staten
bör bekosta under de första åren efter vägens tillkomst, borde
övervakas i samma ordning som nyss angivits beträffande vägens anläggning.
Denna tid borde lämpas såväl efter vägens beskaffenhet som
efter intressenternas bärkraft. Sedan tiden utgått, borde intressenterna
åläggas att mot åtnjutande av skäligt statsbidrag ombesörja underhållet,
som finge kontrolleras genom inspektioner av distriktstjänstemännen
eller eventuellt deras biträden.

Dessa vägföretag borde enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förmenande till största delen och stundom helt och hållet bekostas av
staten med undantag dock för staten ej tillhörig mark, jord, sten, grästorv,
grus, virke o. d., som alltid skulle ställas till vägföretagets fria
disposition. Ersättning syntes endast böra lämnas för åker och äng
samt för grövre virke i enskild ägo. Dessutom syntes det styrelsen,

dels att do direkt intresserade borde, efter Konungens befallningshavandes
prövning, kunna utgöra vissa naturaprestationer och dagsverken,
och dels att mera gynnsamt situerade vägdistrikt även bordo
lämna kontant bidrag till visst av Konungens befallningsliavande bestämt
belopp.

Statsbidragen borde enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämpligen
utgå med hela beloppet från det tilltänkta anslaget för anläggning
av ödebygdsvägar, även för sådana delar, som redan från början
kunde bliva utförda enligt för enklare vägar gällande normer i tekniskt
avseende.

Brytningskostnaden uppskattar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till 1 krona 80 öre per meter, vartill komma kostnader för större
trummor, broar, gipsning, baracker, provianttransporter m. m. Styrelsen
antager, att under den första tiden ett flertal av dessa företag
komma att stå på gränsen till enklare vägar, varför medlen för ödebygdsvägarna
skulle komma att användas även för utfartsvägar för större
områden och komplex av byar; där egentligen enklare vägar borde anläggas,
torde en något drygare kostnad vara att emotse.

Till underlättande av en systematisk fortgång av ödebygdsvägarnas
tillkomst borde genom Konungens befallningshavandes försorg uppgöras
en plan för ett visst antal år — 5 å 10 ■— framåt över de vägar av
nu ifrågavarande slag, som borde komma till utförande. Dessa planer
skulle insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i och för utfärdande
av förordnanden om nödiga undersökningar. Anslagets fördelning
skulle bestämmas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller i vissa fall
hänskjutas till Kungl. Maj:t för avgörande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen håller före, att de sålunda föreslagna
ödebygdsvägarna snarare torde vara att hänföra till enskilda än
till allmänna vägar, sådana dessa båda slag av vägar för närvarande vore
att enligt gällande lag fatta. Det allmännas intresse för ödebygdsvägarna
motiverades icke av att vägarna själva skulle komma till gagn för den allmänna
samfärdseln, utan därav att de skulle befordra dessa landsändars
bebyggande och utveckling på ett sätt, som skulle komma landet i
dess helhet till godo. Dessa vägar syntes böra bilda en klass för sig,
för vilken speciellt avfattade nya bestämmelser vore erforderliga, och
föreslår styrelsen därför, att i lagen om enskilda vägar på landet den
5 juli 1907 bör inryckas ett ungefär så lydande tillägg: »Angående
statsunderstödda ödebygdsvägar gälle vad därom särskilt är
stadgat.»

Statsmakternas
tidigare
åtgärder för
kommunikationerna.

Angående storleken av det föreslagna nya anslaget anser styrelsen,
att detsamma för första året bör beräknas till det föreslagna beloppet,
250,000 kronor, tills någon erfarenhet vunnits rörande behovet
av dylika vägar. I samband härmed betonar styrelsen, att detta anslag
på intet sätt finge inkräkta på storleken av de båda andra vägbyggnadsanslagen.

Namnet ödebygdsvägar finner väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
synnerligen lämpligt och varnar för ett beteckningssätt i analogi med
det av vägkommissionen föreslagna, vilket, ehuru i sig själv lämpligt,
kunde förorsaka förväxlingar och misstag vid en blivande mera enhetlig
omläggning av vägväsendet.

Slutligen hemställer styrelsen, att Kungl. Maj:t måtte bibehålla
det redan äskade beloppet till ödebygdsvägarnas anläggning vid minst

250,000 kronor, samt gå i författning om utarbetande av de särskilda
bestämmelser, som för ödebygdsvägarna och bidrag från anslaget till
desamma kunna prövas nödiga, ävensom sätta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i tillfälle att rörande dessa bestämmelser avgiva vidare
underdånigt utlåtande.

B. Vägbehovet i övre Norrland.

Att ett mycket stort behov av de nu ifrågasatta s. k. ödebygdsvägarna
förefinnes i de trakter, där dessa vägar äro avsedda att komma
till stånd, och att detta behov är ytterst trängande, torde vara obestridligt,
samt är, såsom med all önskvärd tydlighet framgår av ovan
refererade yttranden och framställningar, även livligt erkänt. För befolkningen
i övre Norrlands fjällbygder och milsvida skogstrakter är
det helt enkelt ett livsvillkor och en oundgängligen nödvändig förutsättning
för kulturell utveckling och ekonomiskt framåtskridande att
erhålla kommunikationer, att få vägar, om också av relativt enkel art.

Statsmakterna ha också visat sig behjärta det allmänna kommunikationsbehovet
dels genom upprepade höjningar av anslagen till väg- och
brobyggnader, dels genom beredandet av det särskilt för de nordliga
länen avsedda anslaget för enklare vägar och dels slutligen genom att
bevilja anslag så väl för inlandsbanans fortsättande norr om Ångermanälven
som för tvärbanor till inlands- och stambanorna.

I Kungl. Maj:ts nådiga proposition n:r 142 till 1916 års riksdag,
däri anslag äskas för sistnämnda ändamål, lämnas en del sifferuppgifter

rörande folkmängd och näringar i de två län, som främst beröras av
ett fortsatt inlandsbanebygge, nämligen Västerbottens och Norrbottens
län. Flera däri lämnade uppgifter, som beröra ekonomiska och kulturella
synpunkter äro av stort intresse även för det spörsmål, som nu närmast
är föremål för sakkunniges utredning.

Departementschefen anförde då till statsrådsprotokollet i kommunikationsfrågan
följande:

»Folkmängden i nämnda län», d. v. s. Västerbottens och Norrbottens
län, »som år 1884 utgjorde 207,549 personer, hade år 1914 stigit till
340,137 eller med ej mindre än G4 %. Den samtidiga folkökningen
för riket i övrigt stannade vid 20 %. Det övre Norrland har således
under de tre senaste decennierna haft att uppvisa en omkring tre
gånger så stark relativ stegring i folkmängden som landet i övrigt.
Denna starkare folkökning är en följd dels av det kända förhållandet, att
nativiteten i Norrland och särskilt dess övre delar är betydligt större
än i sydligare landsdelar, dels ock därav, att övre Norrlands stora
naturliga tillgångar börjat i förut okänd omfattning tagas i anspråk för
produktionen, varigenom livsuppehälle kunnat inom området beredas åt
en alltjämt stigande befolkning.

Till belysande av olika näringars utveckling må en del uppgifter
anföras. Åkerarealen inom nämnda län utgjorde år 1884, så vitt känt
är 59,176 hektar, år 1914 redovisas 128,390 hektar. Mot åkerarealens
ungefärliga fördubbling svarar i det övriga riket en samtidig tillväxt
av 23 %. Jämväl husdjurens antal har samtidigt stigit starkare än i
det övriga Sverige; siffrorna utvisa således en ökning av hästar med
40 mot 26 % och av kor med 50 mot 22 %.

Särskilt under den senaste tiden har jordbruksnäringen på ett
glädjande sätt utvecklats. Härtill har i hög grad bidragit de betydande
anslag till avdikning av myrmarker, som av riksdagen ställts till förfogande.
I vissa kustområden, där kommunikationerna äro goda och
de naturliga förutsättningarna gynnsamma, har uppstått ett på boskapsskötsel
baserat jordbruk, som ger betydande överskott över den egna
bygdens behov.

Fabriksindustriens tillverkningsvärde har inom de båda länen ökats
från 20,2 miljoner kronor år 1896 till 38,6 miljoner kronor år 1912,
eller med 91 % på 16 år.

Behållningen av statens kronoskogar inom till länen hörande
distrikt uppgick år 1913 till 6,53 miljoner kronor, vilket belopp utgjorde
51 % av totalbehållningen från rikets kronoskogar. År 1906 utgjorde
behållningen för nämnda distrikt endast 4,26 miljoner kronor, vadan

behållningen på sju år stigit med 53 %. Den utomordentliga värdestegringen
av statens vidsträckta domäner i berörda trakter beror
väsentligen på den värdeökning, som mindre virke genom trämasseindustrien
erhållit.

Under senare tid har ett flertal vattenfall och forsar, med undantag
för Porjusfallen alla i kustområdet, utbyggts för att leverera energi för
kraft- och belysningsändamål.

I anslutning till den näringslivets allmänna stegring, varom anförda
siffror bära oförtydbart vittne, visa även de finans-statistiska uppgifterna
stegringar, större än för riket i övrigt. Taxeringsvärdet å annan
fastighet än jordbruksfastighet har att uppvisa en stegring från år 1885
till år 1915 från 17,43 till 106,42 miljoner kronor eller med 511 %,
medan motsvarande stegring för riket i övrigt var 327 %. Samtidigt
steg den till bevillning uppskattade inkomsten av kapital eller arbete
från 9,04 till 73,37 miljoner kronor eller med 712 medan motsvarande
procentiska stegring i riket i övrigt stannar vid 403 %.

Det väldiga uppsving i kulturellt och ekonomiskt hänseende, som
sålunda under senare decennier framträtt i övre Norrland, har givetvis
sin orsak i storleken och arten av de mäktiga naturtillgångar av olika
slag, som landet äger, och som kommunikationernas utveckling i enlighet
med statsmakternas klokt förutseende beslut gjort i högre grad
tillgängliga. Rikedomen av ännu outnyttjade eller endast ofullständigt
utnyttjade naturtillgångar är ägnad att inge en väl grundad förhoppning
om en likartad stark utveckling under en lång tid framåt.»

Departementschefen övergår härefter, till frågan om inlandsbanans
ekonomiska betydelse och anför, under åberopande av de år 1908,
resp. 1915 publicerade utredningar, som på järnvägsstyrelsens uppdrag
verkställts av byråchefen i kommerskollegium filosofie doktor Karl KeyÅberg
och matematikern i nämnda styrelse Sven Norrman, följande:

»Det framgår av dessa utredningar, att de naturtillgångar, som i
rikt mått förefinnas i trafikområdet för även inlandsbanans nordligare
del, under de allra senaste åren undergått en mycket betydande värdestegring
och att ett flertal ekonomiska förhållanden tillkommit eller
undergått sådan ändring, att inlandsbanans fortsättning från Ångermanälven
numera kan sägas vara även ur ekonomisk synpunkt motiverad
i högre grad än vad man förut haft anledning antaga. En vaknande
insikt om ökade möjligheter för jordbruksnäringens bärkraft och utveckling,
bland annat genom tillgodogörande av torrlagda myrmarker,
trämasseindustriens utveckling och skogsvärdets i samband därmed
stående starka stegring, den fullbordade utbyggnaden av Porjusfallen,

Som ställer i utsikt uppkomsten av ny storindustri vid gruvsamhällena
med anspråk på tillförsel av livsförnödenheter och träkol, samt slutligen
den elektro-kemiska industriens framgångsrika utveckling, som ger
löften om utnyttjandet av de stora vattenkraftstillgångarna i det inre
Norrland — allt detta innebär nytillkomna faktorer, vilka med styrka
tala för inlandsbanans snara fullbordande.»

Vidare framhålles i propositionen den stora betydelsen av kommunikationernas
utveckling, enkannerligen genom inlandsbanan, för jordbruk,
skogshantering, trävaruindustri, vattenfallens utnyttjande in. m.
i det nordligaste Norrland, en betydelse, som än ytterligare kommer
att ökas genom de föreslagna tvärbanorna — särskilt banan Hällnäs—
Stensele — till stambanan genom övre Norrland.

Men för att inlandsbanan och dess tvärbanor skola komma även
de orter till godo, som ligga mer avlägset från själva järnvägslinjerna,
och för att järnvägen å sin sida skall kunna draga full fördel av en
så långt möjligt utvecklad trafik till och från de trakter, genom vilken
den är framdragen, fordras oundgängligen vägkommunikationer mellan
järnvägen och omgivande bygder.

För att giva ett begrepp om de av de långa landsvägsfrakterna
alstrade svårigheter, som den nuvarande befolkningen här uppe har
att kämpa emot vid det för en rationell kolonisations bedrivande nödvändiga
varuutbytet må här nämnas, att avstånden till närmaste järnvägsstation
vid stambanan till Stensele, Sorsele och Arjeplogs kyrkobyar
utgör respektive 165, 174 och 156 km., avstånd, som helt naturligt
verka en stark fördyring av de varor, som måste inköpas från
andra delar av landet. »Om prisen i Sorsele, Stensele och Vilhelmina
jämföras med dem i Umeå», säger departementschefen i sitt yttrande,
»framstår en fördyring av t. ex. rågmjöl med över 20 % och av
fotogen med 40 %, medan samtidigt saluvärdet för avyttringsartiklar
sjunker, för t. ex. nötkött med nära 40 % och renkött med 50 %. Huru
dessa fraktkostnader ytterligt betunga en även under andra svåra förhållanden
arbetande befolkning, torde kanske ytterligare böra belysas
genom ett exempel. Ett i sjöregionen bosatt hushåll om 8 personer,
som är hänvisat till inköp av sitt mjöl bebo v, får i forfrakt från järnvägen
enbart härför erlägga 70 kronor om året. Härtill kommer fraktkostnaden
för övriga varor.»

För att förhindra den av de svåra existensmöjligheterna föranledda,
alltjämt växande utflyttningen och emigrationen liksom ock stegringen
av den allt mer tryckande fattigvårdstungan och för att främja utveck -

.Behovet att
förbättra utkora
stm löjlighet
erna för
befolkningen.

Jord br niet.

lingen av jordbruket cell kolonisationen i övrigt är det nödvändigt att
söka så långt som möjligt säkerställa den arbetsutkomst, som för flertalet
brukare torde få anses oundgänglig.

Därest nödiga kommunikationer åvägabringas, torde med säkerhet
sådan utkomst kunna påräknas för en betydligt talrikare befolkning än
den nuvarande. Bristen på skogsarbetare i den inre lappmarken lägger
svåra hinder i vägen för ett intensivare skogsbruk, ett hinder som med
den starka stegringen av skogarnas värde blir alltmera kännbart. Uppmärksamhet
förtjänar härutinnan även tjärberedningen och skogskolningen,
som de senaste åren lämnat sina utövare utomordentligt goda inkomster.
Detta har visserligen till stor del varit beroende av kristidsförhållandena,
men man torde ändock med fog kunna förvänta, att denna verksamhet
alltjämt bör kunna vidmakthållas och vidare utvecklas, om blott bättre
betingelser i kommunikationshänseende kunde påräknas.

Aven plockning av skogsbär kan som bekant bli en betydande inkomstkälla,
som bereder sina idkare synnerligen goda dagsinkomster.
Redan nu bär befolkningen insett betydelsen härav. Så hava i Västerbottens
län på Svenska medicinalväxtföreningens initiativ inrättats flera
blåbärstorkerier, av vilka en hel del under bärtiden arbetat både dag
och natt. Ur såväl folknärings- som nationalekonomisk synpunkt vore
det av allra största vikt, att denna verksamhet kunde rationellt utvecklas.
Villkoret härför är emellertid i första rummet, att vägnätet vinner sådan
utbredning, att bärens tillvaratagande och transporterande möjliggöres.

De enkla utfarts vägarnas betydelse för jordbruket ligger i öppen
dag. Här skola ytterligare framföras några synpunkter. En av de
största olägenheterna av byarnas på grund av kommunikationsbristen
framtvungna isolering är att avsättningen för jordbruksprodukterna till
större samhällen, järnvägsstationer och mejerier i högsta grad försvåras
och i vissa fall rent av omöjliggöres, på grund varav produktionen av
ortens alster inskränkes till det egna behovet därav, då den i stället
med drägliga vägförbindelser skulle kunna väsenligt uppdrivas. Vintertiden,
då snötäcket och de tillfrusna vattendragen underlätta förbindelserna,
ställa sig ju förhållandena bättre i detta avseende,_ men
sommartiden kan det hända, att byar, belägna så nära mejeri, landsväg
eller samhälle som 5 å 6 km., icke kunna utföra sina jordbruksprodukter
på grund av att kommunikationer saknas.

Den brist på dylika produkter, särskilt mjölk, som råder i de större
samhällena, torde för närvarande vara mera kännbar än någonsin. Nedanstående
från Töre mejeri i Norrbottens län hämtade uppgifter torde

i detta avseende vara synnerligen belysande. Siffrorna utvisa huru stor
mjölkmängd, som under respektive år tillförts mejeriet under sommaroch
vintertid.

A r.	Mjölkmängd i kg.
Sommartid.	Vintertid.	Minskning sommartid.
1915.......................................	71,928	147,588	75,660
1916.......................................	58,338	168,375	110,037
1917.......................................	45,753	197,512	151,759

Då förhållandena äro likartade i hela kustlandet, är det utan vidare
klart att en dylik minskning i tillförseln under de tider, då marken är
bär och kommunikationen därigenom försvårad, skall vålla minskad tillgång
och därav följande prisstegring. Åven i de övriga länen råda
liknande forhållanden. Det finnes rikligt med kor, och mjölk erhålles
långt över husbehovet, men mjölken måste användas antingen till beredning
av ost och smör, eller till utfodring av kalvar och svin. Någon
transport av mjölk eller andra produkter är mycket ofta ej möjlig under
tid då marken är bar, och sålunda gå jordbrukarne miste om en
välbehövlig penninginkomst, medan befolkningen i de större samhällena
tar betala höga pris och ändå lider brist på dylika förnödenheter.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att lika väl som det
nu med fördel låter sig göra att skicka mjölk från stationer i Västerbottens
län till Kiruna, skulle man från de trakter, varom nu är fråga
kunna transportera mjölk lång väg söderut, om blott möjlighet funnes
att föra fram denna vara till järnvägsstationerna.

Tillförseln av den för jordbruket så utomordentligt viktiga kalken
försvåras för närvarande icke blott av bristen på vägar, utan också
därav, att den måste hämtas från landets sydligare delar. På grund
Järav har staten till och med måst träda hjälpande emellan med anslag
för bidrag till fraktkostnaderna. Tack vare inlandsbanan, som berör
trakter med stora kalkfyndigheter, skulle denna tillförsel avsevärt underlättas,
men den kan tydligtvis ändå icke komma jordbruket till den

nytta som sig bör, så länge vägar till större delen saknas för kalkens
distribuering.

Vidare vilja sakkunnige fästa uppmäksamheten på en annan fråga
vars betydelse för folknäringen icke får underskattas, nämligen förbätt -

rande och anläggning av vägar till fäbodarna. Det i Norrland och
stora delar av Svealand gängse bruket att sommartiden hålla boskapen
i fäbodar har ansetts mindre lämpligt ur ekonomisk synpunkt, då till
följd av bristen på kommunikationer någon rationell mejerihantermg
icke kan bedrivas. Denna olägenhet, som innebär slöseri med både
tid penningar och produkter, skulle emellertid i ej oväsentlig grad kunna
förminskas, därest fäbodarna genom körbara vägar kunde förbindas med
närliggande gårdar och ortens vägnät, varigenom en stor mängd produkter
skulle kunna lämnas direkt till avsalu eller försändas till mejerier,
för vidare behandling. Dessa vägar skulle även komma till stor
nytta för det jordbruk, som redan nu bedrives vid fäbodarna, och skapa
nya förutsättningar för denna näring bland annat genom utflyttning till
fäbodarna. Jordmånen därstädes är ofta mycket god, och det bo, som
där skördas, är merendels av en alldeles utomordentligt god beskaffenhet
samt mycket omtyckt av kreaturen.

Enstaka fäbodställen kunna givetvis ej påräkna att erhålla statsanslag
för dylika utfartsvägar, men för ett större komplex av fäbodar
skulle det mången gång kunna vara till verklig nytta för vidsträckta
områden, om utfartsväg funnes, vadan anslag i sådant fall borde kunna beviljas.
Härjämte är att märka, att fäbodkomplexens utfartsväg ofta komme
att sammanfalla med utfartsvägen för en eller flera närbelägna byar.

I den vid 1918 års riksdag inom första kammaren väckta och numera
av riksdagen bifallna motionen nr 25 har herr Hellström hemställt
om utredning, huru kolonisationen ä bondejord i Norrland, genom
ändring i de för Norrland gällande ägodelningslagarna och genom
ändrade villkor och bestämmelser för utgående av bidrag från norrländska
avdikningsanslaget och lån från norrländska nyodlingsfonden
samt genom andra lämpliga åtgärder i huvudsaklig anslutning till i
motionen angivna riktlinjer för denna kolonisation, må kunna kraftigare

än hittills befrämjas. . „

En viktig förutsättning för att strävandena i de av motionaren angivna
hänseenden skola krönas med framgång är otvivelaktigt åstadkommande
av framkomliga vägar.

Vid den kolonisation, som börjat bedrivas av vissa trävarubolag,
lv°Tkogl0n har man också haft blicken öppen för vägarnas vitala betydelse, då det
trakterna. äuer koloniseringens genomförande. I denna fråga har forstmästaren
hos Mo & Domsjö aktiebolag G. H. von Post inför sakkunnige hållit ett
föredrag, därvid särskilt behandlande nämnda bolags åtgärder för att
skaffa vägförbindelser åt bolagets kolonister i de stora skogsområdena
i Anundsjö socken.

Föredragets innehåll var i huvudsak följande:

Under de senaste åren hade skogsarbetet i Norrland fått eu allt iller ökad
omfattning, bland annat beroende på dels sulfit- och sulfatfabrikernas förmåga
att tillgodogöra sig smått och delvis mindrevärdigt virke och dels eu mera
rationell skogsvård med planteringar, gallringar och dikningar m. m. d. För
alla dessa arbeten krävdes en allt större arbetarestam, vars rekryterande bleve
allt svårare till men för såväl skogs- som jordbruk.

I Anundsjö socken i Ångermanland med eu yta av 25.8 kvadratmil och en
folkmängd av c:a 8,000 personer hade den odlade jordens areal ungefär fördubblats
sedan år 1904, vilket varit till fördel även för arbetarestammen i dessa
trakter.

Utom ovan nämnda skogsarbeten tillkomme för virkets transporterande även
arbetet för flottningen i och underhållet av endast inom denna socken icke mindre
än c:a 700 km. flottleder, vilket arbete således måste sägas hava en i förhållande
till folkmängden stor omfattning.

Det bästa medlet att råda bot på arbetarebristen i dessa skogsbygder hade
visat sig vara anordnandet av kommunikationer. Ävenså måste arbetet mycket
fördyras genom svårigheterna såväl för tillförseln av proviant, redskap och andra
förnödenheter som för ordnandet av arbetarnes bostäder. Dessa frågor hade beaktats
av kronan, som insett, att åstadkommandet av även de enklaste kommunikationer
medförde högre virkespriser och underlättade traktens kolonisation.
Dessa enkla vägar hade också social betydelse, i det de underlättade skolgång,
sjukvård m. m.

Yad kunde då göras för erhållande av så goda vägar som möjligt utan allt
för störa kostnader? Det måste gälla att ej kosta på mer än att vägen fyllde
sitt ändamål i förhållande till den trafik, för vilken den vore avsedd, alltså för
större trafik bättre, för mindre enklare vägar. De mindre skogsvägarna tillförde
de större vägarna den stora skogsbygdens tillfälliga trafik på samma gång de
befrämjade bebyggandet av samma skogsbygd.

Vid utförandet av de skogsvägar, som anlagts genom Mo & Domsjö Aktiebolags
försorg hade man efter hörande av byamännen i trakten och vederbörande
skogs tjänstemän sökt på bästa vis förbinda de nya vägarna med redan befintliga.
Det betydde mindre, att vägen bleve så kort som möjligt, än att den bleve god
och berörde utvecklingsdugliga marker. Man hade därvid kommit till en typ av
vägar, som ej vore så dyr, som man skulle kunna tro, vare sig i fråga om byggnads-
eller underhållskostnad.

Den första av dessa vägar i Anundsjö skogsbygd byggdes 1897, men det
huvudsakliga arbetet med nya vägbyggnader hade tagit sin början 1904 samt fortgått
till 19l7.

En liten tvärväg Högtjäl—Tällvattnet, som dragits fram tvärs över de tämligen
höga moränåsarna, men även över myrar, hade en längd av 4,100 m. och
hade betingat 2,826 kronor eller 0.6» kronor pr meter.

Det vore att märka, att dessa arbeten sattes bort på ackord, varför det ej
kunde vara tal om något ockrande på dem, som närmast ville ha vägen till stånd.
Dock vore det troligt, att på annat håll högre ackordspris kunde erhållas, och
att man på grund av intresset i orten utfört arbetet för möjligen något billigare
pris än andra arbeten samtidigt betingat.

Vägen Järvberget—landsvägen av 5,000 in. längd hade framdragits över en

lång moränlicl med mycket vatten, som föranlett dyra trumarbeten, samt både
kostat 3,560 kronor eller 0.71 kronor pr m.

Yägen Holmsjö—Östby av 3,800 m. längd hade kostat 3,016 kronor eller
0.79 kr. pr m.

Det största företaget vore vägen Selstadammen—Dödvattnet, som vore
20,500 m. lång och hade kostat 10,000 kronor eller 0,4 9 kr. pr m. Den ginge
fram genom väldiga skogsvidder och hade å fast mark — liksom de övriga vägarna
— 3.6 m. och å myrarna 4.0 m. bredd.

Vägarna Brattsjö—Remmarbäcken, 17,000 m., Remmarbäcken—Vårtsjö, 5,000
m., Södra landsvägen—Hellsund, 3,000 m., Myckelgensjö—Holmsjö, 1,700 m., och
Bureåborg—Skorped, 5,000 m., hade samtliga kostat 60 ä 70 öre pr m.

Med utgående ifrån att vägarna i regel borde läggas å fast mark hade man
använt den naturliga moränen som byggnadsmaterial. Träd i vägbanan hade rothuggits
och de största stenarna sprängts bort, varefter planering skett med grus
(morän) från diket. I allmänhet användes endast ett dike, utom i sidlänt mark,
där två sådana upptoges. Över myrarna upptoges också två diken, utom vid
synnerligen goda lutningar, då man nöjde sig med ett. Gruset pålades utan
rustbädd, och denna vägbana av moränjord med dess blandning av sand och groft
grus bleve småningom så fast, att vägen tålde även ganska tunga lass utan att
bliva i nämnvärd grad förstörd.

Försök hade gjorts att få fram en sammanställning av kostnaderna för vägunderhållet,
men den hade ej kunnat fås exakt, varför den utelämnats.

En schaktmästare hade gjort upp vägdelning, och underhållarna hade varit
tillfredsställda därmed samt funnit underhållet billigare än de tänkt sig. Härför
hade man att tacka morängrusets (pinnmons) förmåga, att så att säga cementera sig.

Vår och höst lämnade vägarna visserligen åtskilligt övrigt att önska, särskilt
på sumpmark, med det torde betyda mindre, om man då finge köra försiktigt
och långsamt. För övrigt vore vägarna fullt brukbara och tillfredsställde trafikbehovet
alla tider på året. ... . . ...

Då dessa vägar visat sig ändamålsenliga för kolonisationens främjande i
dessa trakter, så torde de innebära en lycklig lösning av frågan om de mindre
trafikledernas utveckling inom Norrland.

Där behovet av en väg vitsordats av ortens kommunalnämnd, syntes detta
vara tillräckligt för att en sådan väg skulle få del av statsbidrag, vilket borde
utgå som engångsanslag och detta oberoende av om den vore färdig eller endast
påbörjad. Även torde erfordras bidrag till underhållet, intill dess bebyggelsen
utefter vägen möjliggjorde dess underhåll av befolkningen på platsen. Hänsyn
måste vidare tagas till den olika ekonomiska bärkraften hos olika grupper av intross
gh 101*

Med det kraftiga industriella uppsving för Norrland, som syntes komma
att alltjämt fortskrida, vore det att befara, att de icke bofasta skogsarbetarne
skulle helt uppslukas av industrien. Men om man kunde erhålla en i skogsbygden
bofast arbetarestam, som trivdes med sitt arbete och vore väl avlönad,
skulle denna nog kunna bevaras mot lockelserna till kustlandet, om man blott
ordnade möjligheterna att erhålla egna hem eller kolonier med därför nödiga
kommunikationer, skolor m. m. för dem.

Mo & Domsjö Aktiebolag hade för detta ändamål i Anundsjö lämnat kolonisterna
understöd i kontanta penningar, fria naturaförmåner av olika slag, besittningsrätt
på livstid utan arrende till kolonatet med utdikad odlingsmark, vägförbindelser
m. m. Denna frågas betydelse torde framgå redan därav, att endast

bolagets skogsområde inom Anundsjö uppginge till DO,000 bär, för vars behöriga
vård tarvades eu miingd folk. ..

För skogsarbetarfrågans lösning utgjorde därför de avhandlade enkla vagarna
ett av do bästa medlen. Det kunde dock ej förnekas, att det även funnes
behov av stora vägar för den genomgående trafiken, och att vissa småvägar kunde
förbättras till ett mellanting mellan de stora vägarna och de avhandlade, för
Norrlands kolonisation så viktiga småvägarna.

Skogsbrukets behov av vägar framgår såväl av vad i nu refererade Skogsbruket.
föredrag framhållits som av vad därutinnan för övrigt antytts. Dessutom
torde böra omnämnas, dels att ej oväsqjrtliga kostnader årligen av staten
nedläggas på vägar för kronans skogar i Norrland, och dels att denna
fråga vunnit särskilt beaktande även i kolonisationskommitténs den 15
december 1917 avgivna underdåniga utlåtande. De av domänstyrelsen
för år 1917 anvisade medlen för dylika skogsvägar uppgå till för Norrbottens
län 44,100 kronor, för Västerbottens län 55,054 kronor och för
Jämtlands län 10,503 kronor. Genom göda vägförbindelser till skogarna
framkallas en minskning i avverknings- och transportkostnaderna
för virket med därav följande ökning av skogens värde på rot, och
möjliggöres desslikes en god skogsvård i övrigt med avdikningar och
andra arbeten. Till dessa frågor återkomma sakkunnige längre fram i
annat sammanhang.

Åven om bergsbruket, särskilt vad malmbrytningen angår, har sitt Bergsbruket.
största intresse i järnvägsförbindelsernas utveckling, så får därför icke
den roll, vägarna spela för detsamma, förbises. Kalk, täljsten och skiffer
finnas flerstädes, och i lappmarken förekomma bland annat vackra
marmorarter. Beträffande kalkförekomsterna torde böra nämnas utöver
vad ovan i fråga om jordbruket redan anförts, att det — då för kalkberedning
lämpligt bränsle saknas — särskilt är till dolomiten man i
dessa trakter är hänvisad för jordbruksändamål. Dolomiten har nämligen
visat sig synnerligen tjänlig i finmalet tillstånd, såsom vidare
framgår av den till motionen nr 79 i första kammaren vid 1917 års
riksdag fogade utredningen av H. von Feilitzen.

Av vad nu har blivit sagt om skogs- och bergsbruk framgår utan industrien.
vidare, vilka stora fördelar industrien skulle hava av att dessa områden
med sina stora naturrikedomar erhölle vägförbindelser för råvarornas
transporterande. Det kan utan överdrift sägas, att de nordliga delarna
av Norrland, särskilt de, varom här är fråga, till vissa delar äga de
allra största förutsättningar för ett väldigt industriellt uppsving, och
även om härigenom dessa enkla ödebygdsvägar i en de! fall snart skulle
följas av kraftigare byggda vägar, så äro de förra ett oettergivligt
första villkor för att de senare en gång skola komma till stånd.

Vattenkraftens
tillgodogörande.

Fisket.

Sociala

frågor

Åven för vattenkraftens tillgodogörande i dessa trakter är tillkomsten
av vägen av största betydelse, särskilt sedan man under de allra
sista åren börjat litet varstädes anlägga smärre kraftverk för jordbrukets
elektrifiering, vilken verksamhet synes tilltaga med en alltmer stegrad
intensitet. Dessa små anläggningar kunna icke på samma sätt som
de stora kraftdistributionsverken bära kostnaderna för de väganläggningar,
som erfordras för transport av material m. m., varför det länder till
stor fördel, när en vägbyggnad kan komma till nytta även för en dylik
kraftanläggning. ,

För fisket och dess nyttiggörande för befolkningen äro likaledes användbara
vägar av största betydelse. Tillförseln av färsk fisk spelar
en mycket stor roll, särskilt för den i kustsocknarna mellan kusten och
stambanan genom övre Norrland bosatta befolkningen, som för sitt behov
av fisk är hänvisad till fisklägena vid kusten. Åtskilliga av dessa
sakna drägliga utfartsvägar till närmaste allmänna väg. Åven från de
inre delarna av landet skulle ökad tillförsel av den eftersökta och omtyckta
fjällsjöfisken till övriga delar av landet kunna äga rum, när väl
utfartsvägar kommit till stånd. Kommunikationsbristen vållar, att i de
isolerade bygderna fiske utövas endast till husbehov, ehuru ett ingalunda
föraktligt livsmedelstillskott för landet i dess helhet på detta sätt skulle
kunna erhållas.

Bland de sociala frågorna har emigrationsfrågan förut blivit omnämnd.
I detta avseende torde vara tillräckligt att hänvisa till professor
G. Sundbärgs utredning i emigrationsfrågan. Ett flertal ödehemman i de
nordliga länen vittna om den starka utvandringen, och som ett observandum
torde förtjäna nämnas, att i Canada lära finnas hela byar, bebodda
så gott som uteslutande av västerbottningar.

Härutinnan gäller alltjämt det uttalande, som på sin tid gjordes av
Konungens Befallningshavande i Norrbottens län i skrivelse den 17
september 1912 i fråga om enklare väganläggningar, nämligen att befolkningen
i sådana byar, som i brist på vägar äro avstängda från
yttervärlden, kommer att leva i så gott som fullständig isolering, vilken
isolering, till sina verkningar ökad av det månadslånga mörkret, orsakar,
att befolkningen, i saknad av väckande impulser utifrån, lätt
kommer att försjunka i slöhet och lojhet eller också gripas av begär
att komma bort till andra, lyckligare lottade trakter.

En fråga, som i allra högsta grad förtjänar beaktande, är läkarvården.
I de vägfattiga och väglösa trakter, varom här är fråga, är det

Sjukvård.

förenat med allra största svårighet att föra en sjuk till läkare eller erhålla
besök av denne, och förvisso få många dödsfall skrivas på kommunikationsbristens
konto. Om man betänker, att, med undantag lör
vintertiden, inga åkdon kunna användas, utan att allt, som skall transporteras,
måste klövjas, släpas på släpstötting eller Blånor eller ock
bäras, så inses lätt, hur hjälplös befolkningen är vid hastigt påkommande
sjukdomsfall.

Vid framforslandet av lik möta också stora vedermödor. I de väglösa
trakterna måste kistan, de tider marken är bar föras fram på släpslanor
och är då utsatt för de våldsammaste krängningar och stötar, på
samma gång som de medföljande sörjande ha all möda att skydda
kistan och dess för dem dyrbara innehåll. En sådan färd gör också
ett ytterst beklämmande intryck och efterlämnar minnen av obehag
och lidanden, som skulle kunnat helt undgås med drägliga vägförbindelser.

Åven vid tillkallande av barnmorska kan svårigheten att erhålla
sådan vara av ödesdiger betydelse, och tydligtvis måste de fall vara
talrika, då moder eller barn skulle kunnat räddas till livet, om bättre
vägar funnits, som möjliggjort, att barnmorska kunnat anlända i rätt tid.

Postgången är flerstädes synnerligen bristfällig. DetfinneB byar, ganska
stora byar till och med, som ha flera mil till närmaste poststation. Från
byarna vid Rövattnet i Tärna socken, vilka dock räkna ett tjugutal
byamän, är sålunda avståndet till närmaste lantbrevbäringslinje c:a 3
mil. Framställning har gjorts hos generalpoststyrelsen om förbättrade
postförbindelser, men avslagits. Det är också givet, att de som befordra
posten, lantbrevbärarna, få pröva på åtskilliga strapatser vid sina färder
längs de obanade stigar, som leda till isolerade byar. Vore vägförhållandena
bättre, skulle lantbrevbäringslinjerna kunna ordnas på för
postverket och allmänheten vida bättre sätt än nu är fallet.

Att skolväsendets utveckling måste hämmas av bristen på vägar
torde knappast behöva nämnas. För att med ett exempel belysa förhållandena
härutinnan må nämnas, att en del av barnen i kronotorparkolonien
vid Juktån ha ända till 10 km. att tillryggalägga för att komma
till skola, dit det icke finnes spår till någon väg; på andra håll
kunna förhållandena vara ännu ogynnsammare. Vintertiden, då Juktån
är tillfrusen och bär, kunna ju skolbarnen lättare komma fram, men höst och
vår, då det varken bär eller brister, är skolgången nästan omöjliggjord.
Vad dylika, olidliga förhållanden betyda för svensk odling och svensk

Postgången.

Skolgången.

Lappbefolk ningen.

Militära intressen.

Var är vägbehovet
störst?

kultur, icke minst i gränstrakterna mot Finland och Norge, ligger i
öppen dag.

Lappbefolkningen, som med stigande civilisation fått ökade krav
på livet, bland annat yttrande sig i högre fordringar på omväxlande
föda — renkött och kaffe utgör nu icke längre lappens så gott som
enda föda —- skulle även få stor nytta av ödebygdsvägarna, Under
nuvarande förhållanden måste lapparna till fots eller på skidor och med
tunga bördor på ryggen uppsöka sina boplatser i obygderna, Lapparna
hava emellertid under de senare decennierna blivit mera bofasta än
förr, vilket gör, att vägar för dem komma att alltmera spela samma
roll som för den övriga befolkningen.

Slutligen må i allra största korthet erinras om den utomordentligt
stora strategiska betydelsen för landets försvar av att det i dessa trakter
finnas för infanteri och eventuellt fältartilleri framkomliga vägar.
Inlandsbanans vikt för försvaret kommer givetvis att ökas, därest dessa
ödebygdsvägar komma till stånd. Dessutom skulle dessa vägar vara
till stort gagn i händelse av mobilisering såsom i hög grad underlättande
vederbörlig inställelse.

C. Vägbehovets tillgodoseende.

Av vad ovan anförts torde med all önskvärd klarhet hava framgått,
ej blott att ett stort och trängande behov förefinnes av sådana
enkla vägar, varom här är fråga, utan även att stora värden skulle
kunna tillvaratagas, om och i den mån vägnätet utvecklades. Då inställer
sig spörsmålen: Huru tillgodose detta behov? och vidare: Var
är det störst?

Den förra frågan kommer att upptagas till behandling i samband med
anslagsfrågans dryftande, den senare skall nu med några ord beröras.

En flyktig blick på kartan och en aldrig så liten kännedom om
förhållandena i nordligaste Sverige säger oss, att det är Lappland,
Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker, som med sin glesa,
mestadels fattiga befolkning och sina väldiga avstånd å ena sidan samt
sina stora naturrikedomar å den andra, i första rummet är i behov av
dessa vägar. Vad nu sagts om de båda nordligaste länens lappmarker
gäller även Jämtlands fjälltrakter, där förhållandena i stort sett torde
vara enahanda.

Mcu det, är icke allenast fjälltrakterna och lappmarkerna, som lida
av bristen på framkomliga vägar. Åven de stora skogsområdena i de
ovannämnda tre länen äro i stort behov av vägar av nu ifrågakomna
slag. Särskilt må härvid bringas i åtanke vad ovan sagts om skogsbruket
och om framforsling av livsmedel.

Det torde alltså vara ställt utom allt tvivel, att ödebygdsvägarna
äro av största behov påkallade i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län. Det vill emellertid synas sakkunnige, som om ett behov,
ehuru givetvis mindre än i de nämnda länen, av dylika vägar, även
förelåge för Västernorrlands län, särskilt dess nordvästra del. I sistnämnda
län finnas stora socknar, som till nästan hela arealen utgöras
av väldiga skogsområden med usla vägar och en fåtalig befolkning, och
där terrängen i stor utsträckning är synnerligen starkt kuperad.

Sakkunnige hava därför ansett sig böra föreslå, att jämväl Västernorrlands
län kommer i åtnjutande av det anslag, som kan varda beviljat
till anläggning av ödebygds vägar, varom mera längre fram på tal
om anslagets fördelning.

Innan sakkunnige lämna frågan om behovet av ödebygdsvägar,
torde något böra nämnas, om i vad mån även sydligare belägna län
kunna anses vara i behov av dylika vägar.

Härvid torde först böra erinras om en motion nr 41, framförd i
Andra kammaren vid 1915 års riksdag av herrar Åkerlindh och Mossberg,
däri motionärerna hemställde, att riksdagen ville besluta, att som
extra anslag för ombyggnad och förbättrande av enskilda vägar, som
i snar framtid kunde till allmänt underhåll indelas i Värmland, anslå
för 1916 av statsmedel 100,000 kronor. Det var det år 1913 beviljade
anslaget till enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län, som ingivit motionärerna tanken på och hoppet om att ett liknande
anslag skulle kunna beviljas för Värmlands län.

Ur motiveringen må följande anföras:

»Den strävan, som på senare tid börjat göra sig gällande i vårt land
att bereda så många som möjligt ett eget hem med utvecklingsmöjligheter
att försörja sig och sin familj, har även av statsmakterna på ett
glädjande sätt omfattats och vunnit understöd på flera olika sätt.

Ett led i dessa strävanden, då det gäller egna hem med jordbruk,
är att få goda kommunikationer. Vad som gjort, att städer och stationssamhällen
m. m. gått framåt och utvidgat sig, beror till stor del på
deras goda kommunikationsleder, men på landsbygden på flera ställen
i vårt land är denna fråga ännu olöst. Så t. ex. saknas det inom stora

1915 års
motion av
Herrar Åkerlindh
och
Mossberg.

Behov av
billigare
vägar i andra
landsdelar.

delar av Värmland ännu erforderliga vägar, och där det finnes vägar,
äro dessa på långa sträckor nästan ofarbara. Från västra Värmland
kan från ett område anföras, att då 1,271 km. äro allmänna lands- och
bygdevägar, finnas inom samma område 1,514 km. s. k. enskilda vägar,
som av lantmännen måste användas för att komma till allmänna landsoch
bygdevägar och möjligen närmaste järnvägsstation. På vissa ställen
kan det vara cirka l1/* mil till allmänna landsvägen. Dessa jordägare
måste dock underhålla allmänna lands- och bygdevägar, som kunna
ligga ända till 2 mil från där deras utfartsväg går ut till allmänna vägen.
Huru skola dessa jordägare — ofta är det mindre sådana —
kunna få någon hjälp med dessa vägar? Själva orka de ej bygga vägar,
betungade som de förut äro med vägunderhåll, och deras jordbruk
lider på grund av brist å goda vägar. Man kan ju invända, att staten
har trätt emellan. Det har den också gjort, men det förslår ej. Inom
Nordmarks härads vägdistrikt har man, oaktat statens bidrag till allmänna
vägars ombyggnad, ej hunnit längre än att ombygga 138,47 km.
sedan 1880,» och ännu återstode till ombyggnad 258,13 km. »Om det
ej kommer att påskyndas fortare härefter,» yttra motionärerna vidare,
»så dröjer det, ifall staten icke genom större anslag giver möjlighet
till vägarbetets forcering, 66 år, innan detta distrikt får goda vägar.
Inom samma distrikt finnes det dessutom enskilda utfartsvägar till en
sammanlagd längd av 274,8 km. av sämre art, än vad förut angivits,
och i östra Värmland är icke tillståndet mycket bättre. Uppgifter därifrån
skola infordras för att visa, att Värmland befinner sig i ett nödläge
i fråga om vägar, och att hjälp för de enskilda vägarna är med
första önskvärd, om icke dessa mindre jordbrukare skola gå under.»

Statsutskottet hemställde dock, »med hänsyn till de ekonomiska
konsekvenser av nästan oöverskådlig räckvidd, som otvivelaktigt skulle
föranledas av ett statens understödjande, på sätt av motionärerna ifrågasatts,
av enskilda vägar», att motionen icke måtte av riksdagen bifallas,
vilket även blev riksdagens beslut.

Utan tvivel föreligger ett stort behov av billiga vägar i Värmland,
och detsamma torde vara förhållandet med stora delar av både Gävleborgs
och Kopparbergs län.

Vad sistnämnda län beträffar, skulle det säkerligen vara till stor
fördel för särskilt dess nordligare delar, om de erhölle anslag till ödebygdsvägar,
då härigenom, särskilt efter Hedebanans färdigbyggande
genom Härjedalen, en avsevärd trafik torde kunna uppstå mellan

byarna i södra Härjedalen ocli norra Dalarne. Ett typiskt exempel
må anföras.

Från Tännäs by i Härjedalen leder en klövjeväg över Ilögvålen
söder ut förbi Sörvattnet och Fjätvallen till Lillfjäten i Kopparbergs
län.

Från sistnämnda by leder en god väg, anlagd av ortsbefolkningen,
till landsvägen mellan Sårna och Idre. Kunde nu dessa vägar sammanknytas
— för vilket ändamål en ödebygdsväg vore fullt tillfredsställande
— skulle detta naturligtvis vara av stor fördel för gränstrakterna i
båda länen.

I vad mån den vägtyp, som här nedan kommer att föreslås, bör
utsträckas till att gälla även inom Kopparbergs, Värmlands och Gävleborgs
län är ett spörsmål, som torde ligga utom ramen för sakkunniges
uppdrag och för övrigt torde först då kunna rätt bedömas, när vägtypen
i fråga någon tid vunnit tillämpning i de län, det här närmast gäller,
nämligen Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands.

De vägar, varom ovan talats, och vilkas betydelse, tekniska beskaffenhet
o. s. v. i nästan varje yttrande och flerstädes ganska omfattande
behandlats, hava dock knappast någonstädes gjorts till föremål
för en närmare karakterisering i vad avser deras egenskap av
allmänna eller enskilda vägar, ej heller hava några mera ingående uttalanden
gjorts angående huruvida och i vad mån gällande lagar och
författningar kunde behöva ändras eller kompletteras i och med de nya
vägarnas tillkomst. I de inkomna utlåtandena förekomma visserligen
en del förslag till ändringar i eller tillägg till Kungl. Maj:ts nådiga
kungörelser den 27 juni 1914 angående statsbidrag till väganläggningar
och vägförbättringar, bro- och hamnbyggnader samt upprensning av
åar och farleder, samt den 14 november 1913 angående villkoren för
erhållande av statsbidrag från anslaget till anläggning av enklare vägar
i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, varjämte väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i sitt yttrande den 18 januari 1918 i förbigående
anmärkt, att ödebygdsvägarna visserligen vore att anse såsom
en övergångsform mellan allmänna och enskilda vägar, men dock närmast
att hänföra till de senare, åtminstone med den karakterisering,
den nuvarande lagstiftningen gåve åt dessa båda slag av vägar. Styrelsen
fann det emellertid nödigt, att för de nu föreslagna vägarna
också särskilda nya bestämmelser bleve vederbörligen meddelade, vadan
i lagen om enskilda vägar på landet den 5 juli 1907 endast syntes

Ödebygdsvägar
och
statsunderstödda

utfartsvägar.

erfordras ett tillägg av ungefär följande lydelse: »Angående de så
kallade ödebygdsvägarna gälle vad därom särskilt är stadgat.»

Sedan sakkunnige tagit denna fråga under övervägande, bär
det småningom befunnits å ena sidan, att det icke låtit sig göra att
skapa allenast ett nytt slags vägar och inordna desamma under antingen
allmänna eller enskilda vägar, å andra sidan, att det icke synts erforderligt
att föreslå en helt ny lagstiftning för dessa ödebygd svägar.

För att avsikten med dessa vägar, att tillgodose det trängande
behovet av vägkommunikationer i de öde eller glest befolkade trakterna
i nordliga Norrland, skulle kunna nås, visade det sig snart no g
vid sakkunniges behandling av frågan erforderligt att uppdela de nu
som nödiga be funna vägarna i tvenne grupper, vilka, ehuru i tekniskt
avseende tämligen likartade, dock förete väsentliga olikheter ifråga om
behovets art, arbetets utförande, tilldelande av statsunderstöd m. m.
Sakkunnige hava då funnit, att den ena gruppen, ödeby g (Isväg ar i egentlig
mening, bör hänföras till de allmänna vägarna, men den Mildra,
statsunderstödda utfartsvägar till de enskilda vägarna.

Anledningen till den sålunda företagna uppdelningen av de tilltänkta
vägarna är det under sakkunniges förhandlingar tydligt klarlagda,
utomordentligt stora behovet av vägkommunikationer även i de
delar av de fyra nordliga länen, där odlingen dock nått den ståndpunkt,
att man ej längre kunde tala om ödebygd. 1 fråga om behovet få sakkunnige
hänvisa till vad därom ovan blivit anfört.

Det har synts sakkunnige, att det varken vore förenligt med rättvisa
och billighet eller överensstämmande med statens eget intresse,
om statsbidrag, och detta i så stor skala, som här ifrågasättes, skulle
beviljas för anläggning av vägar i ödebygderna, under det att befolkningen
i de mera uppodlade trakterna fortfarande skulle vara hänvisade
till de nuvarande väganslagen och därigenom berövade möjligheten att
inom överskådlig framtid, om ens någonsin, få sitt verkligt stora behov
av nödiga utfartsvägar tillgodosett.

Med ödebygdsväg i egentlig mening förstås väg, som till aysevärd
längd sträcker sig genom fjällbygd och skogar eller svagt bebyggda
områden, och som, ehuru icke av den vikt för allmänna samfärdseln,
att den kan hänföras till landsväg eller bygdeväg, prövas vara av
betydelse för det allmänna såsom ägnad att utbreda odling och bebyggelse.

Det är huvudsakligen dessa vägar, som avses i överdirektören
Wijnbladhs yttrande och i de utlåtanden, som däröver avgivits. De
skulle byggas och en tid efter fullbordandet även underhållas av staten

samt erhålla anslag till större delen av och stundom till hela byggnadskostnadon.
Då dessa vägar skulle komma att tjäna ett allmänt
intresse genom att dels i många fall utgöra förbindelse mellan allmänna
vägar och dels alltid på ett för det allmännas intresse betydelsefullt
sätt befordra kolonisation och utveckling i dessa bygder, skulle de som
ovan nämnts räknas till do allmänna vägarna och således höra under
lagen den 23 oktober 1891 om väghållningsbesvärets utgörande på landet,
vilken lag i anledning härav finge kompletteras på sätt framgår av
nedan införda, av motivering åtföljda förslag till ändring av denna lag.

Medan nuvarande väganslag kunna anlitas för understöd till byggande
av utfartsvägar av större betydelse såsom från allmän väg till
kyrka eller tingsstad och faktiskt anlitas för utfartsvägar från järnvägsstationer,
vilka vägar samtliga avse att tjäna den allmänna samfärdseln,
måste fortfarande utfartsvägar för byar och gårdar brytas av byamännen
eller respektive gårdsägare utan statsanslag. Det är givet, att detta
måste kännas ganska betungande för dem, som sakna dylika utfartsvägar.
Landstingen i ett par av länen hava också sedan länge anslagit medel
för åstadkommande av sådana mindre utfartsvägar, och i Norrbottens
län har för detta ändamål under de senare åren dessutom anvisats ett
årligt anslag av för närvarande 3,000 kronor från nödhjälpsfondens
avkomstmedel. Erfarenheten har givit vid handen, att dessa, i regel
helt måttliga understöd av landstingen varit till stort gagn för åstadkommande
av dylika utfartsvägar. I betraktande härav och med hänsyn
bland annat till att den effektiva kontroll, som ett i sin helhet
eller till större delen statsunderstött företag erfordrar, oundvikligen
medför vissa kostnader, vilka med det förenklade kontrollsystem, som
här nedan föreslås, kunna vid meddelande av relativt mera begränsade
anslag betydligt reduceras, hava sakkunnige ansett sig böra förorda
statsbidrag även till dessa utfartsvägar.

För att emellertid på ett någorlunda effektivt sätt avhjälpa bristen
på utfartsvägar måste staten ingripa genom att bevilja statsbidrag till
anläggning av dylika väg ar. Staten bör dock icke bispringa intressenterna
för dessa vägar i samma utsträckning som ödebygd sbefolkningen.
Sakkunnige hava ansett, att staten endast bör understödja
sådana utfartsvägar, för vilkas utförande även respektive landsting ställt
understödsmedel till Konungens befallningshavandes förfogande, och
vilka av Konungens befallningshavande prövas böra erhålla anslag, varigenom
staten bör erhålla erforderlig trygghet för att anläggningen
ifråga är av behovet påkallad och förtjänt av understöd från det allmännas
sida.

De olika
typernas användning.

Dessa vägar äro till sin natur otvetydigt enskilda, och böra därför
beträffande deras anläggning och — i den mån de ej efter fullbordandet
förklaras för allmänna vägar — även för deras underhåll bestämmelserna
i lagen om enskilda vägar på landet den 5 juli 1907 tillämpas,
vilket, även synes kunna ske utan tillägg till eller ändring i nämnda lag.

De statsunderstödda utfartsvägarna, varom nu är fråga, kunna liksom
andra enskilda vägar uppdelas i tvenne grupper, nämligen

dels sådana, som efter färdigbyggande och avsyning av Konungens
befallningshavande förklaras för allmänna vägar och

dels sådana, som efter byggandet indelas till enskilt underhåll enligt
lagen om enskilda vägar på landet.

I bägge fallen böra beträffande byggandet bestämmelserna i lagen
den 5 juli 1907 strikt tillämpas. Lagen ger alla möjligheter från frivillig
överenskommelse till tvång med avseende på deltagandet, användandet
av entreprenadförfarande eller naturabidrag i fråga om utförande
och underhåll m. m. dylikt samt undanröjer på ett lyckligt sätt alla
svårigheter beträffande jordlösen och intrång.

Då ett välordnat vägnät onekligen är ett statsintresse och enskilda
vägar flerstädes i Norrland utgöra det övervägande inslaget i vägnätet,
äro de enskilda vägarnas byggande, förbättring och underhåll även i
visst avseende av intresse för det allmänna. Därför bör också varje
enskild väg eller grupp av vägar vara föremål för statens intresse. Man
får icke heller betrakta eu »enskild väg» på samma sätt som annan enskild
egendom. Staten har därför ett verkligt intresse att uppmuntra
anläggandet av dessa vägar.

Vilka vägar skola utföras såsom ödebygdsvägar och vilka skola
hänföras till de statsunderstödda utfartsvägarna, torde liksom i fråga
om vanliga och enklare allmänna vägar böra bero på Konungens befallningshavandes
avgörande i varje särskilt fall. Härigenom torde man
dels uppnå en rättvis fördelning mellan de båda vägtyperna, låt vara,
att en dylik uppdelning på grund av den mängd gränsfall, som torde
kunna väntas, utan tvivel stundom kan bli rätt vansklig att företaga,
och dels kunna förhindra, att vägar, som rätteligen böra utföras såsom
vanliga eller enskilda vägar, göras till ödebygdsvägar eller statsunderstödda
utfartsvägar. Angående bedömandet av nämnda gränsfall torde
böra nämnas, att dylika spörsmål även nu ofta förekomma vid avgörandet
av om en väg skall vara allmän vanlig, allmän enklare eller enskild
väg.

De egentliga ödebygdsvägarna torde av naturliga skäl företrädesvis
komma till utförande i de folkfattigaste delarna av Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län, särskilt i lappmarkerna, varest de framförallt
behövas, men, såsom framgår av sakkunniges utredning angående
behovet, jämväl i de glesast bebyggda delarna av vissa socknar i Västernorrlands
län. En del av dessa vägar komma att tjäna trafikbehov,
som eljest under nuvarande ordning tillgodoses med enklare vägar, och
det kan därför också beräknas, att de i vissa fall skulle komma att
framdeles ombyggas till vägar av högre klass. På grund härav kan det
i flera fall hända, att arbetsplaner redan finnas, som det kan visa sig
fördelaktigt att omarbeta till att avse ödebygdsvägar, varav man lämpligen
bör begagna sig för att snarast möjligt under den första tiden
kunna igångsätta arbeten med vägar av denna nya typ. Ödebygdsvägarna
komma dessutom att i stor utsträckning anlitas för åstadkommande
av utfartsvägar från byar eller större komplex av gårdar samt
till en början framför allt från en del järnvägsstationer och hållplatser
vid inlandsbanan och tvärbanorna.

Om ödebygdsvägarna i egentlig mening äro avsedda för trakter,
där i regel inga som helst vägar finnas, så torde de statsunderstödda
ut fartsvägarna däremot komma till utförande i trakter, där det i ett
stort antal fall icke direkt saknas vägar, men där vägarnas usla beskaffenhet
är ett mycket svårt hinder för deras trafikerande. Det är
huvudsakligen i kust- och skogslandet, som dessa utfartsvägar skulle
komma till stånd, närmast då från byar eller större gårdar, särskilt sådana,
som ligga mera avlägset från befintliga eller för den närmaste
framtiden planerade allmänna vägar.

I en del av de yttranden, som ovan refererats, har det föreslagits,
att i analogi med det av vägkommissionen framlagda förslaget till klassindelning
av vägarna ödebygdsvägarna skulle benämnas »4 klassens
väg». Sakkunnige anse sig dock böra bestämt avråda från att redan
nu införa en dylik benämning. Vägar, som med en utveckling av kommissionens
tre klasser omfattande förslag hänfördes till fjärde klassen,
skulle till en början ej gärna kunna motsvara ödebygdsvägarna, sådana
de skulle utföras enligt sakkunniges förslag till tekniska bestämmelser
för dessa vägar. Vidare är det ju långt ifrån uteslutet, att kommissionens
klassificeringsförslag i framtiden även på annat sätt ändras, och
då vore det, såsom även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhållit,
synnerligen olyckligt att nu för ödebygdsvägarna införa en benämning,
som inom en snar framtid kanske finge en helt annan innebörd.

Vägarnas benämning.

Kolonisations-
och
odlingsvägar.

Namnet ödebygdsväg finnes redan i språket och bar således traditioner,
'' vartill kommer, att namnet onekligen ger ett ganska tydligt uttryck
för vad därmed menas och avses.

Beträffande nu ifrågavarande utfartsvägar åter Lava sakkunnige
icke ansett särskild benämning erforderlig, men tillagt Dstatsunderstödda»
för att skilja dem från andra utfartsvägar.

Förutom de nu nämnda båda vägtyperna torde några ord böra
nämnas om de s. k. odlingsvägarna. Beträffande dessa vägar tillåta
sig sakkunnige hänvisa dels till ovan intagna referat av forstmästaren
Gr. H. von Posts föredrag om Mo & Domsjö aktiebolags väganläggningar
i Anundsjö socken och dels till kolonisationskommitténs nyligen
utkomna betänkande.

Så till vida är det ju sant, att ödebygds vägarna även beröra kolonisationsintresset,
som de genom att underlätta kommunikationerna
för olika kolonisationsområden indirekt befrämja odlingen på dessa områden,
men att sammankoppla ödebygdsvägarna eller de statsunderstödda
utfartsvägarna med kolonisations- och odlingsvägarna, som närmast
avse brytande av ny bygd och uppodlandet av nya åkerarealer,
synes dock icke lämpligt. Sådana vägar böra ordnas genom respektive
markägares försorg och således, när det gäller statens skogar, av domänstyrelsen.
Och få sakkunnige härutinnan hänvisa till kolonisationskommitténs
nyss nämnda betänkande.

I ett avseende kan dock kolonisationen direkt främjas redan vid
vägarbetets utförande. Vid vissa av de vägbyggnadsföretag av denna
art, som kunna ifrågakomma, är avståndet mellan människoboningar så
stort, att de vid vägbyggnaden sysselsatta arbetarna ej där kunna taga
sin bostad, utan torde det vara nödvändigt att i sådana fall uppföra
baracker. Härvidlag vore det enligt sakkunniges mening lämpligt att
på en gång uppföra en bostad i ungefärlig överensstämmelse med vad
kolonisationskommittén föreslagit ifråga om mangårdsbyggnad för mindre
kolonat. Denna byggnad kunde då under arbetstiden användas av arbetarna,
men därefter överlämnas till den kolonisationsnämnd, som
enligt kommitténs förslag torde komma att utses. Givet är, att sådana
byggnader kunna ifrågakomma endast i de fall, då det låter sig göra
att uppföra desamma på plats, där odlingsbar mark förekommer i så
stor utsträckning, att helst tre kolonat kunna anläggas i varandras närhet.
Åven å enskild jord torde ett liknande förfarande kunna tilllämpas.
För vägfarande liksom ock för vägunderhållet skulle det vara
till synnerligt gagn, om sådana kolonat kunde uppstå redan i samband

41)

dylika fall bör ungefär så stor del av kost ______uppförande

bestridas av vägföretaget, som

svarar emot kostnaden för uppförande av barackbyggnad, och återstoden
bekostas av kolonisationsmedel.

med vägens byggande. 1
naden för boningshusets

På grund av vad sålunda anförts torde böra framhållas, hurusom
i de fall, då en ödebygdsväg eller statsunderstödd utfartsväg även karl
betjäna de ändamål, som avses med icke blott de nu nämnda kolonisations-
och odlingsvägarna utan även med de för virkestransport från
särskilt kronoskogar erforderliga skogsvägarna, ett samarbete tydligtvis
bör äga rum särskilt vid bestämmandet av vägarnas läge.

Ännu en synpunkt må bär påpekas. Vid anläggande och borttagande
samt reparation av telefon- och telegraflinjer är det helt naturligt
av stor fördel, om linjen i fråga följer befintliga vägar, och linjerna
framdragas därför också ''i regel utmed vägarna. Där sådana saknats
vid linjens framdragande, men sedermera blivit anlagda, hava linjerna
i många fall måst flyttas, vilket vållat telegrafverket betydande kostnader
och besvär. Det framstår därför som ett viktigt önskemål, att
ett ändamålsenligt samarbete äger rum mellan de olika myndigheter,
som hava hand om linjernas, respektive vägarnas framdragande, så att
dessa frågor bliva lösta, innan vägen kommer till stånd. Detta gäller
tydligtvis såväl ödebygdsvägarna som de statsunderstödda utfartsvägarna.

D. De tekniska kraven å vägarna.

Vad beträffar vägarnas tekniska utförande bör man tydligen eftersträva
att gorå dem så enkla som utan eftersättande av ändamålsenligheten
— även med hänsyn tagen till underhållet är möjligt. Man

måste härvid noggrannt se till, att å ena sidan icke utförandet förenklas
därhän, att underhållet — om icke omedelbart efter vägens färdigställande
så dock kanske inom några få år — blir så betungande, att
man riskerar vägens förfall och att å andra sidan ej heller så stora
kostnader till underhållstungans förminskande nedläggas pa utförandet,
att anläggningen blir onödigt dyrbar. Den största svårigheten ligger
just i att härutinnan på ett rätt sätt avväga kraven på anläggningen,
och bör delta tydligen ske på sådant sätt, att summan av anläggningskostnaden
och den kapitaliserade underhållskostnaden blir sa liten som
möjligt, varvid också såväl anläggnings- som underhållskostnaderna var

Samarbete
mellan olika
intressen.

Hänsyn till
telefon- och
telegraflinjer

Vägarnas
tekniska utförande.

för sig böra bliva lägre än för en på rätt sätt utförd allmän väg av
hittills enklaste brukliga typ, eu s. k. enklare väg, då som regel denna
enklare väg är avsedd för något större trafik än ödebygds- och ut fartsvägarna.
Att uppställa säkra riktlinjer för en vägs utförande efter
dessa principer är emellertid långt svårare än man i allmänhet torde
vara benägen att tro. På grund härav bör man också vara beredd
därpå, att man under sin riktiga strävan att vid utförandet begränsa
anläggningskostnaderna just så långt som man beräknar vara erforderligt
för nämnda måls uppnående på vissa sträckor råkar att få vägen
väl svag, varför man på dessa delar under de första åren får ett något
kostsammare underhåll. På grund härav synes det också påkallat, att
där staten utför själva anläggningen, staten också övertager underhållet
för viss tid efter vägens färdigställande.

Tydligt är, att nu nämnda regler ej i alla skilda fall kunna strängt
genomföras. Om t. ex. en ödebygdsväg på grund av trafikens stegring
framdeles behöver förstärkas och förbättras för dess överförande
till en väg av högre klass, enklare eller vanlig allmän väg, kommer
vägens underhåll under mellantiden, då trafikstegringen gör sig gällande,
också att betinga kostnader över de normala.

Med nu angivna mål för ögonen har man att undersöka, dels vilka
besparingar i anläggning kunna göras utan egentlig påverkan på underhållet
men med vissa andra eftergifter, och dels efter vilka grunder
vägarbetets utförande i övrigt bör ske under olika förhållanden.

Besparingar i förstnämnda avseende kunna åstadkommas genom
att giva vägen så liten bredd som ändamålsenligt kan tillåtas samt
genom att vid bestämmande av vägbanans höjdläge följa marken så
nära som möjligt — vilket åter medför, att skarpare kurvor och stigningar
måste tillåtas i större utsträckning än eljest — genom att tilllåta
brantare lutningar än på vanliga allmänna vägar samt genom att
i största lämpliga utsträckning draga fram vägen över fast mark.
Emellertid medföra samtliga dessa besparingar — den sistnämnda dock
i något mindre grad — att för en väg, som senare behöver taga upp
en större trafik och därför eventuellt skall ombyggas till väg av bättre
beskaffenhet, denna ombyggnad stundom onödigtvis försvåras, varför
man i de fall, då en sådan ombyggnad på något sätt kan förutses, bör
iakttaga eu viss måtta med förenklingarna av nu nämnda art.

1 övrigt torde man med uppställande av den fordran, att vägarna
skola alla årstider, då marken är bar, vara på ett fullt tillfredsställande
sätt framkomliga för kärrdon med lass, kunna lämpligen uppställa
följande huvudgrunder för deras utförande i tekniskt hänseende.

Som allmän regel tordo kunna uttalas, att vägen bör så vitt möjligt
framdragas över fast mark och givas ett sådant läge, att terrasseringsarbetena
i allmänhet kunna begränsas till rena planeringsarbeten.
Undantagen härifrån skulle huvudsakligast utgöras av dels sådana fall,
då -man för vinnande av • torrläggning för odlings- eller skogsvårdsändamål
eller för underlättande av vinterväghållningen kan ha anledning
gå fram över myrmark, och dels sådana, då utöver planeringsarbeten
även erfordras grundförstärkning, såsom på jäslera eller myr.

Lutningarna synas icke böra överskrida 1 : 10 och böra ytterligare
begränsas i sådana fall, då eu eller annan enstaka lutning eljest skulle
sätta ned hela vägens standard. Maximilutningarna böra för övrigt så
vitt möjligt undvikas på annat än kortare sträckor, där de till undvikande
av kostsammare arbeten erfordras.

Vägens körbanebredd synes böra uppgå till ettdera av måtten 2,2,

2,5 och 3,0 m. och bör sistnämnda mått användas i de fall, då man
kan förutse vägens framtida ombyggnad till enklare eller vanlig allmän
väg. I kurvor iakttages dessutom, att vägbredden i erforderlig
grad ökas. På vägar av 2.2 å 2,5 in. bredd måste mötesplatser ordnas.
De ras läge väljes främst med hänsyn till sikten, och bör deras inbördes
avstånd aldrig överstiga 200 m. De göras minst 3,5 m. breda på en
längd av minst 12 in. och vid vardera ändan ordnas en övergångsdel
av 5 å 8 m. längd. Bredden mellan dikena tages vid planering och
vid bank så stor, att även med beräknande av framtida breddökning
för körbanan till 3,6 å 4 in., erforderliga banketter kvarstå; i ''skärning
behöver ingen extra breddökning beräknas.

Vägen torrlägges omsorgsfullt med erforderliga längsgående diken,
trummor och avloppsdiken. På mera slät mark upptagas i regel diken
å båda sidor om vägen; på särskilt torr grus- eller sandartad fast botten
kunna diken helt och hållet utelämnas. Bankett mellan dike och vägbank
bör hava en bredd av 0,6 å 1,0 m. samt på myr av 1 å 2 m.
I snedterräng tarvas vanligt vägdike på översidan och dessutom ofta
ett s. k. överdike, som har till uppgift att hindra dagvattnet att nedrinna
mot vägen för att i dess ställe leda det direkt till vederbörande
trumöppningar. Till minskande av schaktningsmassorna i skärningar
kan man stundom med fördel anlägga överdike ovanför slänten samt i
vinkeln mellan vägbanan och slänten anordna enbart en rännsten, då
bottnen utgöres av grus eller pinnmo, samt både rännsten och en därunder
inlagd dränering, då bottnen består av vanlig lera. 1 jäslera åter
tarvas alltid dike, som dessutom behöver befästas med torvläggning,

varförutom slänten lägges i svagare lutning 1:2. Slänter för jordarbeten
göras eljest i regel 1 : 1,5 samt lör diken å myr 1 : 1.

Trummor utföras på vanligt sätt av sten i kallmur, av cementrör
eller av trä. Ett par enklare konstruktioner i trä visas å bilagda ritningar
(bil. 3—4)j av dessa lärer triangeltrumman eller »kiltrumman» särskilt
hava visat sig lämplig för Norrland. I stället för trummor kan
man också ofta med fördel använda tvärgående svackor (eller stora
rännstenar), som med svaga sidolutningar löpa tvärsöver vägen. Lutningarna
skyddas mot utskärning medelst stensättning eller kavelbroning.
Dessa »svackor» hava särskilt visat sig fördelaktiga under
snösmältningen, då vanliga trummor lätt svalla igen.

För erhållande av tillräcklig fasthet hos vägen är det av största
vikt, att före vägens utplanering i fall, då bankens höjd icke uppgår
till 30 cm., en noggrann bortröjning sker av mossa, tuvor, grästorv,
lös matjord, rötter, stubbar och stenar till ett djup av minst 30
cm. under vägplanet; pa torr botten av grus eller pinnmo behöva dock
stubbar i regel ej borttagas till större djup än strax under markytan.
På lös lera eller jäslera borttages icke grästorv, mossa eller dyjord,
utan endast större tuvor, varefter en i fullt sammanpackat skick minst
15 cm. tjock risbädd utlägges och därovanpå ett minst 25 cm. tjockt
lager av lämplig bindjord. På myrjord upplägges först av dikesjorden
en planerad bank av ''minst 30 cm. höjd — på torrlagd myr 20 cm. —
varovanpå utlägges antingen risbädd och bindjord på nyssnämnt sätt
eller ock enbart bind jord av SO å 40 cm. mäktighet eller ock slutligen
kavelbro. Denna senare utföres av tättliggande, i vägens tvärriktning
utlagt virke med 7 cm. topp, vilande pa längsgående slanoi med 0,5 m.
inbördes avstånd; längs sidorna påläggas medelst spikning, dymling
eller klykor väl fästgjorda överslag. Till avjämnande av kavelbrons
överyta kan densamma med fördel avplanas med laftyxa.

För hårdgörande av vägbanans slityta bör ordentlig grusning till
5 å 10 cm. tjocklek ske ovanpå bindjorden, där undergrunden utgöres
av lös lera, jäslera eller myrjord, såvida icke särskilt lämplig bindjord
kan erhållas, då stundom grusning även här kan undvaras. I övrigt
grusas i mån av behov, och på fin sand paföres till sandens bindande
något pinnmo eller lämplig, fastare lera. I den man erfarenheten undei
de första åren efter vägens öppnande för trafik så visar vara nödigt,
påbättras i behövlig mån grusningen. Av utomordentlig vikt är, att
endast breda hjulringar användas på vägarna, då härigenom vägbanan
ej så hårt påverkas av trafiken eller med andra ord väganläggningen
för en viss trafik kan utföras något billigare.

Mindre broar utföras på enklaste sett helt och hullet i trä. Som
stöd böra, där så lämpar sig, pålok användas; även bockar torde stundom
kunna med fördel användas. Brobanan förses med både bär- och
slitplank. Till virkets bevarande bör detsamma gärna tjäras. Bjälkarna
skyddas mot nedträngande väta medelst pålagd näver.

Något större broar utföras i trä med bärreglar av spänn- eller
hängverk. Ofta blir en kombination lämplig mellan eu bjälkkonstruktion
på pålok eller bockar och ett eller flera hängverk, som då placeras
över flottgodsöppningen.

Ännu större broar torde i regel endast förekomma, där flera vägar
åtminstone framdeles kunna beräknas komma att stöta samman vid ett
broställe, och böra då ordnas motsvarande en väg av sådan högre klass,
som där senare kan komma till stånd, åtminstone böra stöden utföras
så. För ödebygdsvägar synas eljest vid större vattendrag i allmänhet
endast färjeförbindelser höra sättas i fråga. På grund av de svårigheter,
som vid mera strömt vatten och för flottningens skull kunna
möta för användning av färjor, torde dock i vissa fall även lättare liängbroar
kunna ifrågasättas.

Som fri brobredd torde i allmänhet 2,5 in. böra anses vara tillräckligt.
På platser, där vägar av högre klass förutses, bör dock hänsyn
härtill tagas även vid bestämmandet av brobredden.

Med avseende på belastningar, bärighet och påkänning^ torde det
tillkomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att utarbeta särskilda med
hänsyn till ändamålet modifierade bestämmelser. Härvid torde särskilt
böra iakttagas, hurusom broarna vintertiden bliva utsatta för avsevärt
större belastningar än sommartiden, vilka därför bliva helt bestämmande
för sekundärkonstruktioner och mindre spännvidder. Detta förhållande
beror därpå, att mycket tyngre lass då framföras än på barmark.

Bland särskilda slag av arbeten, som ofta nog skulle lämpa sig
för dessa enkla vägar, torde böra nämnas torvsättningar, vilka med
stor fördel användas i koner för brolandfästen och vid trumöppningar
ävensom för stödmurar av olika slag. De kunna även användas vid
vattendrag, som ej bliva upprörda av ström eller storm. I dylika fall
kan nedre delen av konerna eller murarna utföras av sten och den
övre av torvmur. Några exempel på användningen av torvmur visas
å bilagd a ritningar (bil. 2).

Räcken eller skyddsvärn torde i regel böra undvaras, men vid särskilda
brådd] up och där med hänsyn till snö- och isförhållanden så kan
prövas nödigt, böra räcken dock uppsättas.

Längs vägen höra ordnas vattningsställen. Vidare böra uppsättas
vägvisare, kilometerpålar och vintervägmärken m. m.

Övriga på grund av speciella förhållanden på vissa platser eventuellt
erforderliga förstärknings- och skyddsanordningar m. m. böra utföras
i den ordning vederbörande distriktstjänsteman prövar erforderligt.

I vissa fall kan det visa sig lämligt att först verkställa röjning
längs hela eller större delen av vägen i fråga för möjliggörande bland
annat för själva arbetets bedrivande av transport vintertiden eller på
släpdon av viss material m. m. dylikt. Röjningen kan då lämpligen
ske efter en normalprofil, sådan, som å ritningarna visas. Befolkningen
erhåller då också under första tiden en användbar vinterväg-.

Nu angivna normer avse närmast ödebygdsvägarna, men de torde
i huvudsak även böra tillämpas med avseende på de statsunderstödda
utfartsvägarna.

De avvikelser, som oftast kunna vara påkallade, torde — beroende
på dessa vägars belägenhet i omedelbart grannskap av de byar och
gårdar, vars ägare därav betjänas och även skola underhålla dem —
särskilt komma att bestå däri, att den första anläggningen i någon
ringa mån förenklas och underhållsarbetet i motsvarande mån ökas,
vilket kan vara motiverat endast under den visserligen i regel förhandenvarande
förutsättningen, att vägen ligger bra till för underhållet,
men även däri, att körbanebredden i allmänhet för vägar av måttliglängd
ej torde komma att hållas mindre än 3,0 meter och stundom
något större.

De tekniska bestämmelserna för dessa vägar bliva under alla förhållanden
meddelade vid den förrättning enligt lagen om enskilda vägar
på landet, som förutsättes vara ett villkor för anslags beviljande. Som
ett gott exempel härutinnan anse sig sakkunnige lämpligen kunna anföra
de av undertecknad Molin, som i ett stort antal djdika fall varit
av Konungens befallningshavande förordnad som förättningsman, meddelade
bestämmelserna för dylika vägar.

Dessa bestämmelser, som äro avfattade för relativt trafikerade vägar,
lyda i sina huvudsakliga tekniska delar på följande sätt:

»Följande allmänna grunder och bestämmelser äro avsedda att lända
till efterrättelse vid arbetets utförande:

1) beträffande trummorna:

att, där ej särskilt angivits, att de skola vara av sten, och i allmänhet
alla trummor av 0,5 m. bredd i öppningen, de skola anordnas
såsom s. k. »kiltrummor» med 5 »kilstöd» av 4x4 tums kärnfriskt virke

mod 3 tums virke i väggarna, »kilstöden» nedpålade minst 0,5 i jorden,
och om markens beskaffenhet det ej tillåter tvärslåar i stället anbringas,
att trummor av 1 in. bredd i öppningen jämväl byggas som »kiltrummor»,
börande »kilstöden» förses med tvärslåar, som göras dubbla,
därest markens beskaffenhet ej tillåter att »kilstöden» nedpålas i marken,
att, därest andra mått ej föreskrivits, trumkronan förlägges minst
0,2 m. under balansplanet,

att trummor av större dimension än 1 in. anordnas med timrade
vägg ar och band, ett å varje varv, vilande å rustbädd, då marken består
av dyjord eller jäslera, samt försedda med 3 tums farved, som
fodras med 1 Va tums bräder;

2) beträffande vägbrytningen:

att vägen tages till 4 m. bredd inom dikeskanterna och terrasseras
så, att vägens mitt höjer sig minst 0,1 m. över balansplanet,

att stubbar och stenar borttagas till ett djup av minst 0,3 m. under
vägbanan i lerjord och 0,2 m. i sandig, fast eller stenig mark,

att matjord, där vägen genomgår åker, avlägsnas ur vägbanan och
upplägges snyggt och ordentligt minst 1 m. på sidan om dikena, vilken
matjord får av jordägaren tillvaratagas, i den mån jorden ej behöves
för torvbeklädnad av slänter,

att skog avröjes och rothugges intill 0,2 m. djup under balansplanet
och intill 1 m. utom ytterkanten av dikena, där sådana finnas,
eller där diken saknas 2 m. utom vägbanans ytterkanter, varvid iakttages,
att virket uppkvistas (ej apteras) och upplägges på sidan av
vägen för att av ägarna tillvaratagas,

att, då risning föreskrivits, den skall utföras så, att riset kommer
att hava en tjocklek av 0,2 m. i hoppackat tillstånd, varå ett 0,2 m.
tjockt jordlager uppkastats,

att dyjord och jäslera till ett djup av 0,2 m. under balansplanet avlägsnas
ur vägbanan,

att alla slänter skola hava en dosering av 1 : 1,5;

3) beträffande dikena:

att de i allmänhet och då några mått ej särskilt angivits, skola
hava en dagbredd av 1,2 m., en bottenbredd av 0,3 m. och ett djup
av 0,3 m. men att i stenig terräng med jämförelsevis ringa vattentillflöde
dimensionerna kunna inskränkas till respektive 1, 0,2 och 0,3 m.,
att större stenar, vilka ej särskilt angivits skola bortsprängas ur
diket, kunna grävas förbi,

Inledning -

att de diken, som förut finnas, rensas till föreskrivet djup och storlek
i övrigt med iakttagande av att dikesjorden, där den ej oundgängligen
behöves för fyllningar, ej må uppkastas å vägbanan,

att där vägen genomgår inägor och diken föreskrivits endast å ena
sidan av vägen, det åligger jordägaren ensam att iordningställa diket
å andra sidan vägen, och att denna skyldighet anses ingå i vägdelningen
såsom plus till den nytta envar jordägare bär av vägen,

att i priserna för schaktning ingå dikning å ömse sidor av vägen,
vadan särskilda pris ej uttörts för dikning å sådana ställen,

4) beträffande gräsning en:

att densamma är beräknad i zoner om 100 in. från närmaste grustag
och med en beräknad mängd grus av kbm. pr lass (vinteråkdon),
varvid dubbel gräsning, betecknad Vp angiver, att 1 lass påföres värjo
m. vägbana, hel gräsning, betecknad Vp angiver att 1. lass påföres
varje 2 m. vägbana och halv gipsning, betecknad Vp angiver att 1 lass
påföres varje 4 in. vägbana, och framgår grusberäkningen av den efter
uppskattnings- och deluingslängden för framtida underhållet intagna
grustabellen.»

E. Vägarnas undersökning, anläggning och underhäll.

Det har länge varit ett önskemål att få till stånd eu för varje län
upprättad plan för något antal år framåt, t. ex. 5 eller 10 år, utvisande
i vilken ordning ifrågakomma vägföretag borde komma till utförande.
Huru sådana planer lämpligen böra upprättas, kommer att göras till
föremål för ett något utförligare omnämnande längre fram i samband
med behandlingen av vissa spörsmål, som sammanhänga med anslagen
till de vanliga och enklare vägarna.

Här må endast påpekas, att såväl ödebygd svägarna i egentlig mening
som ock de statsunderstödda utfartsvägarna böra försvinnande av
största möjliga fullständighet och överskådlighet meotagas i dessa bygg -nadsplaner. Då det, som ovan nämnts, a ena sidan är av största v ikt
att ined det allra snaraste kunna påbörja arbetet å ödebygdsvägarna
och utfartsvägarna, särskilt med hänsyn till behovet av vägar till järnvägsstationerna,
men å andra sidan upprättandet av dessa fler-arsplaner även
måste draga eu viss tid, torde man för den allra första tiden höra
ordna utförandet av en eller annan särskilt brådskande väganläggning,
även om dylik byggnadsplan ej hunnit uppgöras. Dock måste väganlägg -

ningen ifråga så snart sko kan intagas i byggnadsämnen. Någon risk,
att genom ett dylikt föregripande eu väg, som icke bort understödjas,
erhåller statsbidrag, eller att en mindre angelägen väg kommer i åtnjutande
av statsbidrag före en, som tidigare bort komma i åtanke, torde
man icke behöva räkna med, alldenstund ett lånad större antal väy-ar
äro självskrivna att komma i fråga än som kan komma i åtnjutande
av statsbidrag under de allra första åren. Vad särskilt stationsvägarna
angår, så är ju deras uttolkande nära nog bestämt i och med stationernas
tillkomst.

På grund av den så att säga administrativa olikheten mellan de
båda vägtyper, varom här är fråga, i det att ödebygdsvägarna hänförts
till allmänna och de statsunderstödda utfarts vägar na till enskilda vägar,
kommer i det följande vardera kategorien att behandlas för sig, där ej
en gemensam behandling stundom kan befinnas lämplig.

Tidigare har framhållits hurusom 1909 års riksdag anvisade medel
till utförande av enkla vägar i Västerbottens läns övre lappmark. Detta
arbete vore enligt riksdagens uttalande av »utpräglad försöksnatur», och
överlämnades åt Konungens befallniugshavande att avgöra, vilken vägtyp
som i varje fall borde förekomma. Vidare har erinrats därom, att
med de av riksdagen för detta ändamål anvisade medlen utförts en s. k.
ödebygdsväg från Storumans sydöstra ända i Stensele till Tärna av
144 kilometers längd, vilken anläggning utfördes på så sätt, att Konungens
befallningshavande uppdrog åt en hemmansägare och f. d. schaktmästare
att utföra vägens stukning samt upprätta ritningar och arbetsbeskrivningar,
varjämte Konungens befallningshavande dels upprättade
kontrakt med Stensele och Tärna socknar om anläggningens utförande,
dels uppdrog åt kronolänsmannen i Stensele och kyrkoherden i Tärna
att utöva kontroll över arbetet. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
icke tagit annan befattning med denna anläggning än att distriktstjänstemän
granskat och reviderat det upprättade förslaget, uppgjort broritningar
samt verkställt slutbesiktningar av arbetet, vilket även blivit godkänt.

Då detta omfattande vägföretag kunnat utföras utan anlitande av
mera kvalificerad ledning, återstår att undersöka, huruvida arbetet utfallit
tillfredsställande eller skäl kunna förefinnas för ett frångående av
det sålunda på försök tillämpade systemet.

I detta avseende vilja sakkunniga erinra därom, att 1914 års statsrevisorer
i sin till 1915 års riksdag avgivna berättelse lämnat en redogörelse
för ifrågavarande väg företag, vilken lyder sålunda:

»För vart och ett av åren 1910, 1911 och 1912 har riksdagen på
extra stat anvisat ett anslag av 30,000 kronor att ställas till Kungl.

Ödebygdsvägarnas
tillkomst.

Maj:ts befallningshavandes i Västerbottens län förfogande för att i
huvudsaklig överensstämmelse med de i statsrådsprotokollet över civilärenden
den 12 januari 1909 angivna grunder användas till anläggande
av enklare vägar i Västerbottens läns övre lappmark.»

För utförande av en dylik s. k. ödebygds väg från södra ändan av
sjön Storuman i Stensele socken till Tärna kyrkoplats, en väglängd av
144 km., har Kungl. Maj:ts befallningshavande av omförmälda anslag
till Stensele kommuns förfogande ställt ett belopp av 59,000 kronor,
som avsetts för den på kommunen belöpande delen av ifrågavarande
väganläggriing, 80,450 meter.

Enligt de entreprenadkontrakt, som under år 1912 uppgjordes för
vägföretaget, skulle om arbetets utförande i huvudsak gälla följande
bestämmelser:

''Arbetet avser att åstadkomma en väg trafikabel med enspända
hjuldon utan fjädrar, samt, efter verkställd gräsning, trafikabel även
med åkdon försedda med fjädrar. Vägens normala bredd skall utgöra

3,6 m., som vid skärningar eller bankfyllningar överstigande 0,8 meters
höjd får minskas till 2,6 m. Maximilutningen skall i regel utgöra 1,15,
och endast i vissa undantagsfall får den uppgå till l.io. A myr och
jämnare sankmark dikas å ömse sidor om vägen; i sidolutande mark
upptages dike endast å vägens övre sida; å jämnare och torrländig
mark däremot utelämnas diken. För att bereda fasthet åt vägbanan
påföres pinnmo eller så fast jordmateria, som står att få utmed vägsträckningen.
Diken, där sådana erfordras å fastmark, göras 1,2 m. i
dagbredd, 0,3 m. i djup och 0,3 m. i bottenbredd. A sank mark och
myr göras dikena 1,5 m. breda i dagen, 0,6 m. djupa och 0,3 m. breda
i botten. Dikesjorden å myr uppkastas i vägbanan och planeras, innan
pinnmo eller bind jord till en tjocklek av minst 2,5 dm. påföres. Avståndet
mellan dikena å myr bör vara minst 6,5 m. Det virke, som
erfordras till broar, trummor, handräcken och dylikt får kostnadsfritt
erhållas från kronans skogar, under villkor att de i våglinjen befintliga
träd, som behöva fällas, först användas. Kommunen skall kostnadsfritt
för all framtid upplåta all för vägföretaget erforderlig mark. Gräsning
ingår ej i åtagandet.’

Vägföretaget, som påbörjades hösten 1912 och enligt kontraktet
skulle vara fullständigt utfört före den 1 oktober 1914, beräknas vara
fullbordat först under senare delen av år 1915.

Enligt revisionen tillhandakomna meddelanden hade kostnaderna
för den, såsom ovan nämnts, 80,450 in. långa vägsträckan inom Stenselo
socken beräknats till 70,352: 45 kronor, varuti dock icke medräk -

Hals ett par större broar samt vägens gipsning. Det bär emellertid
visat sig, att den beräknade kostnaden måst betydligt överskridas, beroende
på flera orsaker, såsom att ingen kostnad upptagits för arbetets
ledning och att bestämmelserna om vägbreddens inskränkning till 2,6 m.
vid skärningar och bankfyllningar med hänsyn till befarade olägenheter
vid trafik och underhåll frångåtts, så att normal vägbredd nästan genomgående
tillämpats. I följd härav har kommunen fått vidkännas ett
ansenligt tillskott i anläggningskostnaden, och den för vägsträckan inom
Stensele socken beräknade kostnaden cirka 70,350 kronor antages nu
komma att uppgå till cirka 88,000 kronor, däruti inberäknat försöksarbeten
för cirka 3,000 kronor. Ifrågavarande väg anknyter sig vid
sin södra ände till eu längs efter Storuman från dess sydligaste del
under åren 1908 och 1909 med nödhjälpsmedel och anslag från domänstyrelsen
anlagd väg av 10,520 meters längd, vilken sistnämnda väg
sålunda utgör sydligaste delen av vägan läggningen Stensele—Tärna.

Under besöket å kronoparken Gunnarn hava revisorerna tagit i
närmare skärskådande en del av denna väganläggning och hava därvid
fått det intryck, att vägar av den använda typen böra kunna motsvara
ändamålet att nödtorftigt tillgodose behovet av kommunikationer i dessa
trakter. Revisorerna anse sig dock, på grund av gjorda iakttagelser,
böra framhålla önskvärdheten av att vägtrummorna från början anläggas
så att de äro tillräckliga för ett säkert och snabbt genomsläppande av
de vattenmängder, som kunna väntas, ävensom att inskränkning av vägbanans
bredd åtminstone vid bankfyllningar såvitt möjligt bör undvikas.))

Då av statsrevisorernas ifrågavarande uttalande, som närmast
avsåg den inom Stensele belägna delen av vägen, framgår, att vägar
av s. k. ödebygdstyp befunnits ägnade att nödtorftigt tillgodose kommunikationsbehovet
i dessa trakter, och då sagda vägföretags planläggning
och utförande synts svara mot ett sådant ändamål, torde åtskilliga skäl
och ej minst de ekonomiska tala för att vid ett fortsatt byggande av
ödebygdsvägar tillämpa i viss mån liknande grunder.

Sakkunniga hava desto större anledning att förorda ett sådant förfarande,
som det synes uppenbart, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
distriktstjänstemän redan nu äro så upptagna med förberedande arbeten
samt med arbetsledning och kontroll vid övriga väg- och brobyggnader,
att ett åläggande för dem att omhändertaga såväl planläggningen av
ödebygdsvägarna som arbetsledningen vid desamma förvisso komme att
nödvändiggöra en ökning av distriktstjänstemännens antal utöver det
vid 1918 års riksdag föreslagna. Detta synes vara så mycket mindre
av behovet påkallat, som anlitandet av distriktstjänstemän för så enkla

företag som utförande av ödebygdsvägar måste anses innebära användning
av överkvalificerad arbetskraft. Härtill kommer, att distriktstjänstemännen
i allmänhet äro bosatta i de vid kusten liggande städerna,
varför dessa tjänstemäns resor för jämförelsevis enkla förrättningar i
de avlägsna fjällbygderna skulle kräva vida större kostnader än om i
dessa bygder boende schaktmästare anlitades för ändamålet.

I detta sammanhang vilja sakkunnige erinra därom, att i statsverkspropositionen
till 1913 års riksdag, sjätte huvudtiteln, departementschefen
i samband med framställning om anslag för enklare vägar i Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län anförde, »att det understundom
torde befinnas tillräckligt och lämpligt, att undersökning för ifrågavarande
vägar verkställes av någon erfaren schaktmästare». Emot detta
uttalande gjordes från riksdagens sida ingen invändning.

Emellertid hava de sakkunniga inhämtat, att i intet sådant fall
undersökning anförtrotts åt någon schaktmästare, utan hava till samtliga
dylika förrättningar förordnats uteslutande distriktstjänstemän. Då
schaktmästare sålunda av Kungl. Maj:t och riksdagen ansetts kompetent
att verkställa undersökning av enklare vägar, är det påtagligt, att
de med så mycket större skäl böra kunna anlitas för undersökning av
ödebygdsvägarna. Att däremot anlita distriktstjänstemän för dylika
undersökningar synes i allmänhet icke erforderligt.

På grund härav ävensom med hänsyn till gällande bestämmelser
rörande vägundersökningsmedlens utgående synes upprättandet av arbetsplaner
kunna tills vidare, och intill dess andra bestämmelser varda utfärdade,
ordnas så, att Konungens befallningshavande hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
anhåller om förordnande för i vägbyggnad erfaren
och lämplig, namngiven schaktmästare eller för distriktstjänstemän
att på bekostnad av de till Konungens befallningskavandes förfogande
ställda vägundersökningsmedlen upprätta förslag till ödebygdsväg. Förrättningsmannen
bör vid undersökningen biträdas av två i orten bosatta
personer, av vilka en utsetts av kommunalstämma och en av Konungens
befallningshavande, för bevakande av kommunens med flera intressen.
Väglinjens läge angives antingen å generalstabskarta, om sådan finnes,
eller särskilt upprättad karta, varvid god ledning torde kunna erhållas
av befintliga lantmäterikartor, varjämte upprättas profiler över större
broställen, större genomgående lutningar, samt å sträckor, där vattenavledningen
är svår att bedöma. Vidare lämnas uppgifter om folkmängd,
kreatursantal, odlingsmöjligheter samt andra på frågan inverkande omständigheter.
Hela våglinjen bör uppmätas och de delar, som ej avvägas,
noga beskrivas, varjämte hela sträckan kostnadsberäknas, till

vilket ändamål man för de delar, som icke befinnas erfordra närmare
undersökning, beräknar vissa genomsnittspris för till sin beskaffenhet
sinsemellan olikartade vägsträckor.

Vägens slutgiltiga sträckning bör ej fastställas förrän efter en omedelbart
före vägarbetets påbörjande utförd renstakning. Sedan förslaget
inkommit till Konungens befallningskavande, torde detsamma, därest
det icke upprättats av distriktstjänsteman, böra granskas av sådan
tjänsteman, innan det utsändes till vägdistriktet för yttrande.

Sedan ärendet föreliger utrett och vägdistriktet avgivit nödig förbindelse
om markupplåtelse och eventuella bidrag in. m., fattar Konungens
befallningshavande sitt beslut samt överlämnar handlingarna till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för erhållande av anslag.

För undersökningen av de statsunderstödda utfartsvägarna, vilka utfartsvägarju
falla under lagen om enskilda vägar på landet den 5 juli 1907 torde nas tillkomst
det av Kungl. lantmäteristyrelsen den 17 juni 1909 utfärdade cirkuläret
nr 7 (ser. 3) till rikets lantmätare med åtskilliga föreskrifter och formulär
att tjäna till efterrättelse vid förrättningar enligt nämnda lag,
i tillämpliga delar böra lända till efterrättelse.

Det synes sakkunniga lämpligt, att Konungens befallningshavande
beträffande dessa utfartsvägar får fria händer att fatta beslut om beviljande
av anslag, om sättet för arbetets kontrollerande m. m. Undersökningen
synes med fördel kunna utföras av en av Konungens befallningshavande
förordnad förrättningsman på sätt lagen om enskilda vägar
avser.

Ehuru frågan om anslag till såväl dessa väg ar som ödebygdsvägarna
kommer att behandlas längre fram i betänkandet, hava sakkunniga dock
ansett sig böra redan nu fästa uppmärksamheten på ett förhållande av
stundom avsevärd vikt.

Vid förrättningar enligt lagen om enskilda vägar på landet kan,
särskilt på grund av bestämmelserna i §§ 11—13 inträffa, att intressenterna
till följd av ekonomiskt svag ställning skulle bli alldeles för
hårt betungade, om de enligt lagens bestämmelser skulle åläggas att
ensamma utföra en väg, om vars nytta och behövlighet icke minsta
tvekan råder. Just för sådana fall vore det därför av vikt, att Konungens
befallningshavandes beslut om anslag till vägen kunde föreligga, så snart
kostnadsförslag upprättats, men innan förrättningen genomförts, ehuru
självklart ingen del av anslaget finge utbetalas, förrän styrkt blivit, att
vägdelningsförrättning, som verkställts under sådana förhållanden, vunnit
laga kraft. I samband med sådant beslut synes också, i de fall då

sådan framställning göres, böra av Konungens befallningshavande beslutas,
huruvida vägen ifråga efter iståndsättandet skall vara allmän väg.

Av det stadgande rörande denna fråga, som sakkunnige låtit införa
i sitt nedan återgivna förslag till villkor och bestämmelser för åtnjutande
av statsbidrag till dessa vägar, torde följa, att på grund
av nyss angivna önskemål statsbidrag i de flesta fall kommer att redan
i början av förrättningen sökas genom förrättningsmannen på grundval
av uppskattningen av kostnaderna för vägens iståndsättande, samt att
vägdelningen uppskjutes i avvaktan på Konungens befallningshavandes
efter landsfiskalens och kommunens eller väghållningsskyldiges hörande
fattade beslut i fråga om anslag.

Sedan av kostnadsförslag åtföljd arbetsplan för utfartsvägen utarbetats
samt planen godkänts av Konungens befallningshavande, som därest så
erfordras, må inhämta nödiga yttranden i saken, låter Konungens befallningshavande
upprätta kontrakt med intressenterna angående arbetets
utförande.

Såsom exempel på vad intressenternas ansökan om statsbidrag
och nyss nämnda kontrakt för vissa vanligare fall torde komma att
innehålla hänvisas till bilagda exempel på formuleringen av dylika handlingar
(bil. 9—11).

Enligt lagen om väghållningsbesvärets utgörande på landet tillerkännes
Konungens befallningshavande synnerligen vidsträckt befogenhet
att i väsentliga delar bestämma och döma i frågor angående det
allmänna vägväsendet. En befogenhet för Konungens befallningshavande
att fördela till dess disposition ställda statsmedel för understöd av
utfärtsvägars anläggning är därför i visst principiellt avseende intet
nytt, utan innebär endast ett lämpligt komplement till gällande bestämmelser
för att sätta Konungens befallningshavande i tillfälle att än
vidare verka för kommunikationsväsendets utveckling.

Att landstingen — som enligt sakkunnigas mening även böra bidraga
med anslag till utfartsvägarna, varom mera nedan i samband
med anslagsfrågan — skulle, på sätt tidigare skett med av landstinget
i Norrbottens län anvisade medel, för varje fall pröva inneliggande
ansökningar och förslag, synes endast vålla onödig tidsutdräkt och
omgång. Konungens befallningshavande torde på ett långt smidigare
och snabbare sätt än landstingen kunna analogt med vad i avseende på
landstingsmedlen numera är fallet i både Norrbottens och Västerbottens
län, handhava dessa angelägenheter. Med hänsyn till de av landstingen
beviljade medlen torde dock Konungens befalluingshavande böra avlämna
redogörelse för deras användning till varje års landsting.

Arbetets utförande bör, vad ödebygdsvägarna beträffar, eko helt
och hållet genom statens egen försorg. Man torde kunna uppställa
den regeln, att i ju högre grad staten ekonomiskt understödjer ett
arbete, desto större bör statens inflytande på arbetet vara, desto noggrannare
dess kontroll. Vid dessa vägar är det ju meningen, att staten
skall bidraga med ännu större de! än vad hittills varit brukligt av
och stundom med hela kostnaden, och då fordrar också konsekvensen,
att staten själv utför arbetet. Också har det av Norrbottens läns vägförening
tillsatta arbetsutskottet uttalat, att i de bygder, som i första
hand behöva tillgodoses med dylika vägar, staten bör utföra vägbyggnaderna
helt och hållet med de mindre anslag, vartill vägdistrikten
skäligen kunna förpliktas.

För vägbyggnadens utförande anställer Konungens befallningshavande
på vägföretagets bekostnad lämplig schaktmästare såsom arbetsledare,
vilken samtidigt torde kunna leda arbetet vid flera närbelägna
vägföretag. . För bevakande av ortens intressen vid arbetenas utförande
torde lämpligen kunna utses en nämnd, bestående av tre å fyra personer,
av vilken nämnd arbetsledaren då bör vara medlem. I närheten
av arbetsplatsen boende lämplig person förordnas av Konungens befällningshavande
att förvalta vägföretagets kassa.

I den män gällande bestämmelser lägga hinder i vägen för ett sådant
förfarande, torde det böra bero på Kungl. Maj:ts initiativ att undanrödja
dessa hinder.

Endast i undantagsfall och blott för kortare vägsträckor torde entreprenadsystemet
böra komma till användning. På grund av att befolkningen
i dessa trakter i regel har mindre erfarenhet i fråga
om vägarbeten, böra dessa icke utan vidare överlämnas till den minstfordrande,
utan prisuppgörelse ske med ledning av omsorgsfullt uppgjorda
värderingslängder.

Beträffande arbetarfrågan torde böra framhållas vik fen av att så vitt
möjligt kunna utföra arbetena med ortens folk till undvikande av de ökade
kostnader såväl för löner som för särskilda åtgärder för proviantering,
inkvartering m. m., som skulle bliva nödiga, om arbetare i större utsträckning
toges från andra håll. I de kontrakt, som nu upprättas
mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och respektive arbetsstyrelser
angående de vägbyggnader, till vilka anslag beviljats, föreskrives, att
vid arbetet skola företrädesvis användas tjänst- och sysslolösa personer.
Dylika arbetare, vilka befinna sig på platsen, men sakna annan anställning,
höra tydligtvis i främsta rummet även anlitas för ödebygdsvägarna.
Den jordbrukande befolkningen, som endast under en begränsad del av

ödebygds -vä <j urnan
utförande.

Tillgången på
arbetare.

Intressenternas
bidrags -skyldighet.

Arbetenas

övervakande.

året kan ägna sig åt dessa arbeten, torde däremot knappast kunna påräknas
annat än i sådana visserligen relativt talrika fall, då det särskilt
prövas lämpligt att med hänsyn just till denna arbetarfråga låta
arbetet fortskrida mera långsamt. I och för anskaffandet av erforderliga
arbetskrafter böra i övrigt anlitas länets centrala och lokala
organisationer för arbetsförmedling och arbetslöshetens bekämpande.

I avseende på skyldighet för intressenterna att bidraga till ödebygdsvägarnas
utförande anse sakkunnige i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att all för vägbyggnaden erforderlig, staten ej tillhörig
mark samt sådana byggnadsämnen som jord, sten, grästorv, grus,
virke o. d. alltid bör ställas till vägföretagets fria disposition, dock med
undantag för tomt och åker samt grövre virke. Det torde i regel ankomma
på väghållningsdistrikten att fullgöra dessa prestationer. Distriktschefen
Wedbergs förslag, att mera gynnsamt situerade vägdistrikt även
borde lämna kontant bidrag till visst av Konungens befallningskavande
bestämt belopp, synes också äga fullt fog. Mark i statens ägo skulle
tydligtvis alltid kostnadsfritt ställas till vägbyggnadens förfogande, liksom
all materiel av ovannämnda slag. Då intressenternas bidragsskyldighet
på detta sätt skulle vara fullt fixerad, är det tydligt, att om kostnadsberäkningarna
skulle överskridas, detta helt och hållet skulle komma
att drabba staten.

Då beträffande ödebygdsvägar i egentlig mening staten i regel bör
bestrida så gott som hela den med företaget förenade kostnaden, synes
det vara klokt, att statens kontroll göres så effektiv som möjligt.
Därest såväl vägens planläggning som arbetets ledning, kontroll och
avsyning överlämnas åt en och samma myndighet, synes tryggheten i
detta avseende bliva mindre, än om ifrågavarande uppgifter fördelas mellan
Konungens befallningshavande och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Utöver den på ovan angivna sätt ordnade arbetsledningen på platsen
böra därför väg- och vatteubyggnadsstyrelsens discriktstjänstemän vid
de årliga inspektionsresorna utöva kontroll över arbetenas ändamålsenliga
utförande, verkställa granskning av räkenskaperna och avsyning
av arbetena samt deltaga i slutbesiktningen av respektive anläggningar.

Innan ödebygdsväg överlämnas till vägdistriktet för att av detsamma
underhållas — vilket på sätt vidare nedan omförmäles sker först
några år efter det vägen öppnats för trafik — verkställes slutbesiktningen
genom en nämnd av tre personer, av vilka väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
Konungens befallningshavande och vägdistriktet utse
vardera en.

Kostnaderna för Överinseendet genom distriktstjänstemännen över
pågående vägbyggnader skulle ej drabba företagen, utan bestridas av
det anslag på väg- och vattenbyggnadsstyrelsens stat, som är avsett för
inspektioner å distrikten.

Vid de statsunderstödda utfartsvägarna ter sig frågan om arbetets
utförande och kontrollen på ett annat sätt.

Här torde det vara skäl att så långt ske kan överlämna vägarbetet
åt intressenterna själva på sätt lagen om enskilda vägar på landet anvisar.
För dessa vägar finnes i regel ett mera personligt intresse att
få vägen till stånd, och om intressenterna finge själva bygga vägen
efter vissa angivna grunder mot åtnjutande av statsbidrag, »men utan
för mycket reglementerande», såsom Konungens befallningshavande i
Västerbottens län yttrar i sitt utlåtande, skulle de otvivelaktigt ådagalägga
mera intresse och på helt annat sätt vidkännas arbete och uppoffringar
för erhållande av den åstundade vägen, än om de ställdes så
att säga utanför frågan om dessa utfartsvägar.

Dessa vägar skulle därför med fördel kunna utföras av intressenterna
själva, vilka på grund av att arbetsplatsen väl i regel befinner sig
i närhet av deras hem, så att de ej behöva försumma sina övriga sysslor,
lättare skulle komma åt att allt emellanåt arbeta på vägen, än vad fallet
skulle bliva vid åtminstone en stor del av ödebygdsvägarna.

Arbetsledningen vid de statsunderstödda utfartsvägarna bör övervakas
samt kontrollen ombesörjas av Konungens befallningshavande,
som i hithörande ärenden vid behov kan infordra distriktstjänstemans
och eventuellt förste lantmätarens yttrande. Kontrollant förordnas av
Konungens befallningshavande, och till arbetsledare utses för uppdraget
lämplig person, som av Konungens befallningshavande godkännes. För
administration, räkenskapsföring o. d. böra bestämmelser utfärdas av
Konungens befallningshavande. Tillsynen på platsen torde i de flesta
fall endast erfordra en eller annan arbetsförman, vid större eller flera
varandra närbelägna företag, schaktmästare. Det torde få ankomma på
Konungens befallningshavande att pröva, om särskilda inspektioner av
distriktstjänsteman må anses erforderliga. Kostnaderna för arbetsledning
och kontroll torde, om saken ordnas på det för varje särskilt fall
lämpligaste sättet, kunna hållas inom ganska blygsamma gränser.

I det föregående har nämnts, hurusom sakkunnige funnit lämpligt
föreslå, att ödebygdsvägarna böra med anlitande av statsanslaget för

Ut fartsvägarnas
utförande.

Arbetenas

övervakande.

Vägarnas

underhåll.

dessa vägar underhållas, intill, dess vägbanan vunnit erforderlig stadga.
Huru länge detta underhåll, som även skulle kunna betraktas såsom ett
fortsatt byggande, skall fortgå, efter det vägen färdigställts, är beroende
av flera omständigheter av teknisk och ekonomisk art, såsom de
tekniska bestämmelser, vilka tillämpats vid vägens byggande, terrängens
beskaffenhet, arbetets utförande, respektive vägdistrikts ekonomiska bärkraft
m. m. och kan icke till tiden bestämt fixeras. Sakkunnige hava
emellertid ansett, att vägen i regel skulle överföras till underhåll genom
vägdistriktets försorg, när vederbörande distriktstjänsteman funnit, att
vägen erhållit nödig stadga och fasthet, då han skulle äga att anmäla
detta till Konungens befallningshavande, som sedan skulle besluta om
slutbesiktnings hållande och rörande underhållets övertagande av vägdistriktet.
Denna tid torde i allmänhet icke böra beräknas inträffa förlän
fem år efter vägens fullbordande. För att emellertid i någon män
få utrönt, i vilken grad byggnadssättet inverkar på underhållskostnaderna,
torde vid vägarnas utförande försök böra göras med i lämpliga
delar varierande byggnadssätt och arbetsmetoder. Det är av största
vikt, att underhållet noggrant kontrolleras av fullt kompetent person
såväl under de första åren, då underhållet skulle helt ombesörjas av
staten, som ock därefter.

Till bestridande av underhållet av dessa vägar, sedan vägdistriktet
övertagit detsamma, hava sakkunnige ansett sig böra föreslå ett väsentligt
högre statsbidrag än som nu utgår till övriga allmänna vägar,
och få sakkunnige i det avseendet hänvisa till vad därom på annat
ställe anföres i samband med övriga anslagsfrågor. Hur underhållet
skall ombesörjas, torde få avgöras av Konungens befallningshavande,
och vilja sakkunnige beträffande underhållet så väl sommartid som i all
synnerhet vintertid erinra om den Konungens befallningshavande enligt
allmänna väglagen tillkommande rätt att medgiva lindring i underhållsskyldigheten.
I fråga om underhållet vintertiden vilja sakkunnige
endast i förbigående nämna, att plogning av ödebygdsvägarna ofta nog
icke bör förekomma, dels på grund av att de härmed förenade besvär
och kostnader i dessa folkfattiga bygder skulle verka ytterligt betungande,
och dels emedan en över öde fjällvidder framdragen väg hastigt
nog yr igen under en snöstorm. I stället för genom plogning bör en
sådan väg göras framkomlig genom att snötäcket på densamma tillpressas,
exempelvis med en för ändamålet lämplig vägvält. Vidare må
i detta sammanhang framhållas vikten av att de i väglagen föreskrivna
vägmärkena utsättas i god tid på hösten, innan snön kommit. Kostnaderna
för dessa vägmärken kunna, där de göras av permanent kon -

sanktion, intagas i det för vägauläggniugen uppgjorda kostuadsförslaget.

Vad underhållet av ödebygdsvägarna i övrigt beträffar, torde bestämmelserna
i allmänna väglagen med däri av sakkunnige föreslagna
ändringar och tillägg böra lända till efterrättelse.

De statsunderstödda utfartsvägar, som ej förklarats skola efter
iståndsättandet bliva allmänna, och till vilkas underhåll statsbidrag således
icke bör utgå, komma att falla under lagen om enskilda vägar på
landet, och blir alltså frågan om dessa vägars underhåll reglerad enligt
stadgandena i nämnda lag.

Som exempel på bestämmelser för dessa utfartsvägars underhåll få
sakkunnige referera följande utdrag ur de av undertecknad Molin vid
vägdelningar enligt sagda lag tillämpade föreskrifter.

Beträffande underhållet »iakttages:

att varje väglottsägare är skyldig att underhålla tydliga vägmärken,

att, då diken finnas, de skola underhållas och upprensas så ofta det
kan anses nödvändigt, varvid iakttages, att jord aldrig får tagas från
vägkantsidan och att jorden ej uppkastas å vägbanan,

att å inägorna väglottägaren underhåller diket å vägens högra
sida (enligt mätningen) och markägaren underhåller diket å vägens
vänstra sida,

att stenar avlägsnas i den mån de genom tjäle eller annorledes
sticka upp ur vägbanan,

att, när annorlunda ej föreskrivits, skog avröjes intill 1 m. utom
ytterkanten av dikena, där sådana finnas, och där diken saknas, 2 m.
utom vägbanans ytterkanter, och att ut över vägbanan växande trädgrenar
borttagas,

att grusningen som verkställes så, att vägbanans mitt alltid skall
höja sig 0,1 över balansplanet —- — — — — — — —,

att gruset utföres vintertiden å vägbanan och utbredes vid tjällossningen,

att i priserna för grusningen anses ingå ersättning jämväl för dikesrensning,
röjning, hållandet av tydliga vägmärken samt vägens hållande
i synegillt skick, vadan väghållare tillätes att, där så ej kräves för
vägens bestånd, inskränka på grusningen och i stället ägna sig åt andra
förbättringsåtgärder för vägen,

att småsten efter grusningen räfsas ur vägbanan, när så befinnes
nödvändigt,

att i priserna för trummorna ingå kostnaderna för avloppsdikenas
rensning, där vägen genomgår skogsmark, ängsmark eller impediment,

varemot avloppsdikenas underhåll inom åkrarna verkställes av jordägaren,

att inga andra än de i längden särskilt angivna grindarna få vidmakthållas
för framtiden och att de tillåtna grindarna i varje fall skola
avlyftas från hakarna senast den 1 oktober varje år, efter vilken tid
grindarna ej få hållas stängda,

att underhållet av grindarna åligger de stängselskyldige, som äro
skyldige att hålla ordentliga på hakar eller gångjärn fritt hängande
grindar, försedda med lämpliga, lätt handterliga säkringsanordningar,
att emellertid de övriga grindarna, som funnits under den tid vägdelningsförrättningen
pågått må med tillämpning av föreskrifterna här
ovan i fråga om gångjärn, hakar och säkringsanordningar bibehållas i

......års tid efter det förrättningen vunnit laga kraft, på villkor att de få

hållas stängda endast under dagsljus i augusti och september månader
varje år och att de varje 1 oktober skola avlyftas från hakarna, allt
vid äventyr att, om dessa bestämmelser ej noggrant iakttagas, vederbörande
grindägare förlorar rätten att hålla griud stängd under den
återstående tillåtna fristen.»

I avseende på vinterväghållningen föreskrives bland annat följande:
»Plogfogde åligger:

att bedöma när plogning, skottning och vägmärkning skall ske,
att giva order till den, som står i tur att ploga, att sin plogturskyldighet
fullgöra,

att ombesörja, att vintervägen blir ordentligt märkt,
att över fullgjorda plogturer föra rediga räkenskaper (förteckning),
att därest plogturskyldig tredskar att sin plogturskyldighet fullgöra,
jämlikt 29 § i lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet, bevisligen
tillsäga den tredskande att ofördröjligen fullgöra denna sin
skyldighet och, om denna ändå tredskar, ofördröjligen ombestyra, att
plogningen verkställes samt sedermera vidtaga åtgärder för att kostnaderna
därför på exekutiv väg uttagas av den tredskande,

att vid behov påkalla två eller flera plogturskyldige samtidigt samt
påkalla hjälp för skottning och vägmärkning,

att före den 15 maj varje år hålla sammanträde med de plogningsskyldiga
för avgivande av redovisning för sitt uppdrag, varvid utjämning
uti plogningsskyldigheten genom utdebitering eller annorledes bestämmes,
åliggande det plogfogden, att i god tid om sammanträdet
underrätta samtliga i ploglaget,

att vid bortovaro hava utsett ställföreträdare.»

»Varje ploglag håller ordentlig snöplog, så byggd och avpassad,
att plogen borttager snö ur vägbanan 3,g meter mellan plogkanterna
eller till sådan bredd, att åkande och lasskörare obehindrat kunna
komma förbi varandra.»

»Efter snöfall nattetid skola do plogningsskyldige senast kl. 7 därpå
följande morgon hava påbörjat plogningen. För övrigt verkställes plogningen
efter plogfogdes order så ofta och på den tid omständigheterna
kräva.»

F. Erforderliga anslag.

Redan i de sakkunnigas ovan lämnade utredning angående behovet
av ödebygdsvägar och statsunderstödda ut fartsvägar har framhållits,
och därav torde även tydligt hava framgått, att befolkningen icke
förmår tillgodose detta behov utan kraftigt ekonomiskt understöd från
statens sida.

Innan sakkunnige ingå på frågan om vad i detta avseende kan
vara erforderligt, må en kort redogörelse lämnas för de åtgärder till
understödjande av den vägbyggnadsverksamhet varom här är fråga,
som hittills vidtagits av staten och de lokala myndigheterna m. fl.

Vad då först ödeby g dsv äg ärna angår må här blott nämnas, att den
enda med statsanslag understödda väg av dylik art, som kommit till
utförande, nämligen den ovan omnämnda vägen Tärna—Stensele åtnjutit
bidrag dels av nödhjälpsmedel och dels från skogsstaten för den
10,5 km. långa vägsträckan närmast den allmänna vägen vid Luspen.
I övrigt torde kostnaderna för vägen hava bestritts uteslutande av
ovan omtalade statsbidrag och de av de väghållningsskyldige tillskjutna
medlen.

Till de enskilda utj''artsvägarna hava bidrag lämnats, framför allt
från landstingen i Norrbottens och Västerbottens län. Då det torde
vara av ett visst intresse vid bedömande av anslagsfrågan, hava sakkunnige
ansett lämpligt att här lämna ett referat av en i Västerbottens
läns landsting år 1911 väckt motion av undertecknad Holmner.

Motionären framhåller till en början, att överallt, där äldre kommunikationsleder
funnes, odling, kultur och bebyggande tillkommit, och
detta desto raskare och fullständigare ju bättre och bekvämare kommunikationerna
varit. Omvänt måste alltså, där denna hävstång till social
och ekonomisk utveckling av ett land eller del därav saknades, ut -

Inledning.

Västerbottens

län.

vecklingen hämmas, även om landet i övrigt vore rikt på utvecklingsmöjligheter.

Lappland vore ett sådant land, fullt av outnyttjade naturrikedomar.
Men landskapet saknade förbindelse med havet, och skulle dess rika
utvecklingsmöjligheter komma till gagn, krävdes därför landkommunikationer,
framförallt järnvägar.

Motionären hälsade därför med glädje statsmakternas vid 1911 års
riksdag fattade beslut om byggandet av den del av inlandsbanan, som
överskrede läns- och lappmarksgränsen. Dock vore föga vunnet, om
nödiga utfartsvägar saknades. Genom anläggande av utfartsvägar skulle
otvivelaktigt varje tvekan hos statsmakterna om nyttan av banans fortsatta
byggande kunna hävas, och även där vägarna ej kunde sättas i
omedelbar förbindelse med järnvägen skulle de dock, såsom bidragande
till utvecklingen inom lappmarken, säkert hava sin betydelse för järnvägsfrågans
lyckliga lösning.

Då emellertid, på grund av de ofantliga avstånden i Lappmarken,
ett efter vanliga metoder utbyggt vägnät skulle sluka enorma summor,
som varken staten eller väghållniugsdistrikten skulle mäkta med, och
dessutom kräva mansåldrar för att fullbordas, vore det nödvändigt att
söka åvägabringa en annan, enklare och billigare vägtyp, som, om ock
provisorisk, kunde fylla det allra närmaste och mest trängande behovet
inom rimligare tidrymd och för överkomliga kostnader.

Åven om statsmakterna skulle vara benägna för ett tillgodoseende
av nyssnämnda behov, funnes dock alltjämt kvar ett behov av ännu
enklare vägar, och det vore dessa vägar, som avsåges i motionen.

Efter att hava anfört hurusom Konungens befallningshavande i
Västerbottens län hos 1910 års landsting hemställde om ett anslag av

5,000 kronor till åstadkommande av sådana vägar, varom här vore
fråga, yttrar motionären: »Visserligen nedsatte landstinget i enlighet
med avgiven reservation anslaget till 2,000 kronor, och visserligen uttalades
inom tinget åtskilliga betänkligheter emot beviljandet av något
anslag, men med hänsyn till såväl den stora välvilja och förståelse,
som förslaget rönte hos det övervägande flertalet inom landstinget, som
ock till den stora betydelse, detta anslag skulle kunna få för framgången
av strävandena till lappmarkens uppryckning, har jag icke
tvekat att upptaga saken. Ty det, får naturligtvis ej betraktas såsom
om detta anslag endast komme att verka med egna beloppet, utan det
måste ju, åtminstone i de allra flesta fall, medföra, att även den enskilde
och andra vederbörande uppmuntrades och sporrades till kraftiga tag,
och säkert skulle månget sådant vägföretag, som eljest ingen vågat

göra början med, sålunda kunna uppmuntras och stödjas samt bringas
till utförande. Och vad de uttalade betänkligheterna vidkommer, synas
de i främsta rummet hava riktats emot den möjligheten, att anslaget
ej uteslutande skulle avse lappmarken, utan även kunna användas på
andra orter inom länet. Att detta skulle ske i nämnvärd utsträckning,
torde dock lätt förebyggas genom t. ex. en bestämmelse om dess huvudsakliga
användning i lappmarken, där ju i allt fall behovet måste vara
störst och mest kännbart. Men att å andra sidan helt utestänga andra
länsdelar från möjligheten att i trängande fall kunna erhålla något
bidrag ur anslaget, torde dock ej vara varken klokt eller rättvist. Och
ehuru jag är den förste att önska det mesta av medlen till lappmarken,
där jag är övertygad att de bäst behövas, ville jag å andra sidan
vara den siste att förmena nedre landets invånare att få del av desamma
i det fall, att omständigheter och behov kunde med lappmarkens jämföras.
Och då så i enstaka fall möjligen kunde förekomma, torde en
bestämmelse i stil med ovan anförda vara fullt tillräcklig. Vad beträffar
att besluta, om vilka vägar som skola komma i åtnjutande av bidraget,
samt under vilka villkor detsamma i vart särskilt fall må erhållas,
torde säkerligen Konungens befallningshavande, med dess möjligheter
till bättre överblick av det hela och dess tillgång till mera
opartisk upplysningsmateriel, kunna sägas vara därtill bättre skickad
än landstinget, och säkert skulle landstingets därtill givna förtroende i
framtiden visa sig hava varit väl berättigat.

På grund av vad sålunda anförts, får jag vördsammast hemställa,

att landstinget för år 1912 anslår ett belopp av 5,000 kronor, att
ställas till Konungens befallningshavandes förfogande för att mot villkor,
som Konungens befallningshavande i varje särskilt fall prövar
lämpligt bestämma, användas till understöd för anläggning av enklare
vägar huvudsakligen inom länets lappmark, där sådana omständigheter
föreligga att penningehjälp oundgängligen är av nöden för att den behövliga
enkla vägen skall kunna komma till stånd.»

Landstinget biföll motionen, och anslaget, som för år 1911 utgjorde

2,000 kronor, har sedermera utgått för vartdera av åren 1912—1916
med 5,000 kronor samt för åren 1917 och 1918 med 8,000 kronor.

Norrbottens läns landsting har under en följd av år anvisat medel för
åstadkommande av dylika enkla utfartsvägar. Sålunda uppförde 1912 års
landsting i staten för vartdera av åren 1913, 1914 och 1915 ett anslag
av-3,000 kronor att användas såsom bidrag till anläggning av sådana
utfartsvägar, för vilka statsanslag ej kan erhållas, under vissa, av 1891
års landsting bestämda villkor och garantier för vägarnas ordentliga

Norrbotteyis

län.

byggande och underhåll. Enligt dessa villkor finge bland annat storleken
av bidraget till varje företag icke överskrida en femtedel av den
beräknade anläggningskostnaden. Detta villkor ändrades vid 1907 års
landsting därhän, att bidraget i fråga icke fick överstiga en fjärdedel
av nyssnämnda kostnad.

1913 års landsting beslöt i huvudsaklig anslutning till en av Konungens
befallningshavande i skrivelse den 28 juli 1913 gjord framställning dels

att höja det i landstingets stat för vartdera av åren 1914 och
1915 uppförda anslaget till bidrag för anläggande av sådana utfartsvägar,
för vilka statsanslag icke kan erhållas, från 3,000 kronor till
0,000 kronor samt besluta att i sin stat för vartdera av åren 1910 och
1917 uppföra ett anslag till samma belopp; samt

att anslagen måtte ställas till Konungens befallningshavandes förfogande
mot redovisningsskyldighet och redogörelse för anslagets användande; dels

ock att såsom villkor och bestämmelser för bidrags tillgodonjutande
föreskriva

att plan till arbetets utförande jämte kostnadsberäkning skall vara
uppgjord av därtill utav Konungens befallningshavande förordnad person
och hava vunnit Konungens befallningshavandes fastställelse;

att ansökning om bidrag skall, åtföljd av vederbörlig plan och
kostnadsförslag samt av vägstyrelsens och länsmäns yttrande om
utfartsvägens behövlighet och nytta, ingivas till Konungens befallningshavande,
som i ärendet beslutar;

att det bidrag, som Konungens befallningshavande kan komma att
bevilja, icke får sammanlagt med i utsikt ställda anslag från nödhjälpsmedel
överskrida en tredjedel av den beräknade anläggningskostnaden;

att i avseende å vägens byggande och framtida underhåll ävensom
i fråga om kontroll å arbetets utförande och tiderna för bidrags lyftande
skola gälla i huvudsak bestämmelserna i ett samtidigt framlagt förslag
till kontrakt, som vägintressenterna skola vara förpliktade att underskriva,
samt

att medlen, därest de beviljas, uttaxeras efter allmän grund.

Ur motiveringen till Konungens befallningshavandes framställningmå
anföras, att det enligt Konungens befallningshavandes förmenande
skulle dröja mycket lång tid, innan de nödvändigaste korta utfartsvägarna
bleve fullbordade, därest icke landstingets bidrag höjdes, och
dels att det i så fall sannolikt skulle bliva just de fattigaste byarna,
vilkas behov av vägförbindelse längst skulle bliva tillbakasatt, enär

7;}

utfartsvägar från mera betydande byar skulle kunna byggas såsom
enklare viigar och således erhålla statsanslag.

I Västernorrlands län beviljar landstinget sedan många år tillbaka vastemorrbetydande
belopp för väganläggningar, och utgå bidragen numera med jamtiandl
eu sjättedel av totalkostnaden inklusive jordlösen för alla statsunder- lan.
stödda vägbyggnader; dessutom bidrager landstinget sedan lång tid
med halva kostnaden för indelning av enskilda vägar.

I Jämtlands län återigen hava av landstinget inga medel anslagits
såsom bidrag till åstadkommande av vare sig allmänna eller enskilda
vägar.

I Norrbottens län anvisar Konungens befallningshavande sedan mdkjaips1916
ett belopp av 3,000 kronor av nödhjälpsfondens avkomstmedel medel.
till anläggning av smärre utfartsvägar. I sin ovanberörda skrivelse
den 28 juli 1913, däri detta anslag bebådas, motiverar Konungens befallningshavande
detsamma med, att enligt dess uppfattning förbättrade
kommunikationer vore ett det säkraste medel att förekomma nöd ute i
obygderna.

Att skogsstaten i stor utsträckning utför vägbyggnader i Norrland Skogsvårdens
har redan påpekat6, och må här ytterligare framhållas vikten av att
erforderliga åtgärder vidtagas för åstadkommande av ett ändamålsenligt
samarbete mellan olika av företagen berörda myndigheter, tjänstemän
och intressenter.

Även vissa trävarubolag och andra industriella företag hava bekostat
anläggning av en del utfartsvägar, och tillåta sig sakkunnige
att härutinnan hänvisa till forstmästare von Posts ovan refererade
föredrag.

Innan sakkunnige övergå till frågan om statsanslag till såväl öde- Renbetesbygdsvägar
som utfartsvägar, vilja sakkunnige fästa uppmärksamheten f°nderpå
ännu ett par utvägar att skaffa bidrag till ifrågavarande vägar.

I Jämtlands län finnas tvänne till gagn för lappväsendet i länet
inrättade fonder, nämligen dels Jämtländska lappväsendets fond och dels
Jämtländska renbetesfjällens skogsfond. Den förra fonden med en behållning
vid 1916 års slut av 222,230 kronor 43 öre har uppkommit
genom influtna arrendeavgifter för jakt, fiske, slåtter och beten, den
senare, som vid samma tidpunkt hade en behållning av 936,275 kronor
23 öre, genom försäljning av skog inom renbeteslanden.

Kommunala
anslag till
enskilda
vägar.

På förfrågan från sakkunnige bär lappfogden i Jämtlands län meddelat,
att så vitt lian hade sig bekant, endast en väg, nämligen från
Sörvattnet till Strådalen efter framställning från Konungens befallningshavande
byggts av »lappmedel», men däremot hade vederbörande jägmästare
genom domänstyrelsen årligen erhållit ett större belopp ur
renbetesfjällens skogsfond för vägbyggnadsändamål. Av den officiella
statistiken inhämtas, att ur sistnämnda fond, för vägbyggnader under
år 1916 utbetalts 8,631 kronor 60 öre.

I den mån vägar av nu ifrågavarande slag skulle kunna komma
till direkt gagn för lappbefolkningen, kunde tänkas, att även medel
från dessa fonder i vissa fall finge anlitas.

Av vida större betydelse vore det dock, om kommuner och väghållningsdistrikt
erhölle rätt att anslå medel till enskilda vägar. Enligt
gällande lagstiftning få endast allmänna vägar understödjas av kommuner
och väghållningsdistrikt, vadan till de här föreslagna statsunderstödda
utfartsvägarna dylikt bidrag icke skulle kunna lämnas. Detta måste
anses synnerligen olyckligt, och frågan om en ändring härutinnan har
också tagits upp i riksdagen. Särskilt är detta till olägenhet i Norrland,
där lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet vunnit
stor tillämpning. Antalet förrättningar angående delning av sådana
vägar, varom förordnande utfärdats, är för Norrbottens län 35, för
Västerbottens 38, för Jämtlands 51 och för Västernorrlands 62.

Vid 1907 års riksdag, hemställde lagutskottet om införande i lagen
av ytterligare en §, § 35, av följande lydelse:

»Vad i denna lag om väghållningsskyldighetens fördelning stadgas
må ej innefatta hinder för kommun att lämna bidrag till byggande och
underhåll av enskild väg eller bro.»

Förslaget godkändes av andra kammaren, men avslogs av första
kammaren. Utskottet hemställde därefter, att andra kammaren måtte
biträda första kammarens beslut, vid vilket förhållande frågan, huruvida
kommun ägde rätt att lämna bidrag till byggande och underhåll
av enskild väg eller bro, hädanefter som hittills skulle bliva att bedöma
efter kommunallagarna. Denna hemställan bifölls.

Sedermera väcktes av undertecknad Molin vid 1918 års riksdag
en motion, däri ånyo hemställdes om införande i lagen av nyssnämnda
paragraf. Till stöd för motionen anfördes bland annat följande:

»Bristen på vägar, särskilt i Norrland, är stor. Ofantliga områden
sakna vägar alldeles, och övervägande antalet byar hava att trafikera

usla byvägar för att komma i förbindelse med de fåtaliga allmänna
vägarna. I följd därav, och då det, allmänna väganslaget icke ens
torde täcka tiondelen av behovet, måste befolkningen, hellre än att
vänta kvartsekellång tid på landsvägar med statsanslag, tillgripa utvägen
att indela by- och utfartsvägarna till iståndsättning och framtida
underhåll enligt lagen om enskilda vägar på landet. Därigenom har
denna lag, vad särskilt Norrland beträffar, kommit att få en tillämpning,
som de flesta av lagstiftarna vid 1907 års riksdag knappast kunde ana.
Sålunda har inträffat, att vägar av flera mils längd, sammanbindande
flora socknar och till stadigvarande utfartsväg för massor utav fastigheter
och byar, indelts enligt lagen om enskilda vägar på landet, ehuru
vägarna äga alla tänkbara kvalifikationer för att bli förklarade och
byggda såsom allmänna vägar, såvida allmänna medel för ändamålet
inom rimlig tid stått till buds. Det måste i sådana fall, då kommunerna
ha sina livsintressen förbundna vid att drägliga kommunikationer
öppnas, anses som över hövan avvita, att lagstiftningen skall vara sådan,
att den rent av förbjuder dem att hjälpa till, då så behövs; med andra
ord, att lagstiftningen skall, om ej direkt så dock indirekt, förbjuda
kommun att understödja sina egna livsintressen.»

I sitt utlåtande över motionen åberopar jordbruksutskottet 1907 års
lagutskott, som funnit det önskvärt, att kommun beredes möjlighet
lämna bidrag till byggande och underhåll av enskild väg och bro. »Det
torde nämligen», säger utskottet, »särskilt i Norrland, på grund av fåtalet allmänna
vägar samt de enskilda vägarnas längd och dåliga beskaffenhet ofta
finnas skälig anledning för kommun att lämna bidrag till enskilda vägar.
Till undvikande av att kommun belastas med utgifter i förevarande
avseende, som icke stå i rimlig proportion till kommunens skäliga intresse,
synes bidrag böra lämnas endast för sådan enskild väg, som är
eller vars byggande kan bliva till betydande gagn för en avsevärd del
av kommunens medlemmar.»

Utskottet hemställde därför, »att riksdagen måtte, i anledning av
förevarande motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta verkställa utredning i vad mån behov av ändrade
bestämmelser föreligger för att bereda kommun möjlighet att lämna
bidrag till byggande och underhåll av enskild väg och bro, samt,
därest utredning därtill giver anledning, för riksdagen framlägga förslag
till lagstiftning i ämnet.»

Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren, men avslogs av
första kammaren.

Behovet av
statsanslag.

Då vad här yttrats om kommun, också i samma grad gäller väghållningsdistrikt,
synes den föreslagna befogenheten böra utsträckas
att gälla även dessa distrikt. De fall äro för visso icke sällsynta, då
en enskild väg är av avsevärd betydelse även för den allmänna samfärdseln,
men då också å ena sidan från vägdistriktets synpunkt sett
vägens iståndsättande och övertagande till underhåll helt och hållet
genom dess försorg med fullt fog kan synas de väghållningsskyldige mer
än rättvist betungande, på samma gång som de gärna skulle lämna ett
måttligt bidrag till de enskilda intressenterna för vägens iståndsättande,
under det att å andra sidan dessa intressenter skulle vara fullt
tillfredsställda med ett sådant bidrag. Under sådana förhållanden torde
det böra medgivas vara av verkligt praktiskt värde, om ett dylikt
tillvägagångssätt till båda parternas båtnad och tillfredsställelse kunde
lagligen ordnas. I verkligheten tillämpas också detta förfarande i stor
utsträckning av sagda rent praktiska skäl, men dylika beslut kunna
givetvis icke upprätthållas, om vederbörliga klagomål ingivas. Till befrämjande
av en i sig själv god sak och till undvikande av nu rådande
osäkerhet synes ett legaliserande av detta förfarande synnerligen lämpligt
och påkallat.

Angående den för sådant ändamål erforderliga ändringen i lagen
om enskilda vägar på landet tillåta sig sakkunnige hänvisa till nedan
i kapitlet »Lagar och författningar» framlagda förslag.

Om också de lokala myndigheterna, på sätt framgår av vad ovan
blivit anfört, visat en lovvärd önskan att bidraga till förbättrade kommunikationer
i form av utfartsvägar, så förmå de ändock på grund av
sina begränsade resurser och de mångahanda olikartade behov, som av
och genom dem måste tillgodoses, icke på långt när bispringa befolkningen
i den utsträckning, som är absolut nödvändig, om någon mera
genomgripande hjälp för vägbyggandets befrämjande skall kunna lämnas.
Det är en statens angelägenhet, att landet erhåller ett vägnät, som
motsvarar befolkningens behov, och det är då också ett statsintresse
av den största betydelse att genom anslag och på annat sätt understödja
vägbyggnadsverksamheten i landet, och detta i fråga icke blott
om allmänna, utan även i många fall om enskilda vägar. Ävenledes
är det att vänta, att landsting, kommuner, väghållningsdistrikt och enskilda
skola genom statens understödjande verksamhet och de gynnsamma
resultat, som densamma helt visst inom kort skall kunna uppvisa,
komma att i högre grad sporras till ökade ansträngningar och
ekonomiska uppoffringar för denna riksviktiga angelägenhet.

Vad angår frågan om storleken av anslagen till vägar av nu ifrågavarande
slag, ödebygdsvägar och statsunderstödda utfartsvägar, torde
först böra nämnas något om de kostnader, som äro förenade med anläggning
av dessa vägar.

Beträffande brytningskostnaderna för ödebygdsvägärna, oberäknat
större broar, torde man kunna beräkna denna till omkring 3 kronor per
meter även i händelse av förekomst av myr- och kärrmarker, berg,
stenskravel och jäslera.

För övrigt torde det icke vara möjligt att utan närmare undersökning
på marken ens tillnärmelsevis fixera totalpriset för en ödebygdsväg.
Det är så ofantligt många faktorer, som inverka på priset, alldeles
oavsett nu rådande, av krig och-kristid föranledda, exceptionella
förhållanden. Sålunda kan en väg, som framgår över god moränmark,
stundom utföras till det låga priset av 40 å 80 öre per meter
och ändå vara av sådan beskaffenhet, att den kan användas för automobiltrafik,
under det att, om t. ex. bindjord eller grus erfordras och
på grund av lång eller eljest försvårad transport måste betalas med 8
å 10 kronor per kubikmeter, såsom stundom är fallet, man självklart
måste räkna med en flera gånger högre anläggningskostnad.

Ett mera allmängiltigt bestämt svar på frågan, hur mycket det
kostar att anlägga ödebygdsvägar kan därför icke givas, utan man
måste nöja sig med att bestämma huru de skola utföras, och sedan
gäller det att för varje särskilt fall på bästa sätt, genom omsorgsfullt
val av väglinje, medelst lämpliga arbetsmetoder och med god arbetsledning
o. s. v., söka i görligaste mån nedbringa kostnaderna för
respektive väg.

De statsunderstödda utfartsvägarna böra av olika skäl, som delvis
redan berörts, kunna åstadkommas åtskilligt billigare. Brytningskostnaden
kan otvivelaktigt i allmänhet hållas lägre på den grund, att i
regel ett långsammare arbetstempo torde kunna hållas, på samma gång
som vägarna i de allra flesta fall skulle utföras av den inom orten boende
jordbrukande befolkningen själv, varförutom ofta ett enklare planläge
kan anses tillfredsställande. Åven arbetsledningen torde bliva betydligt
billigare för dessa vägar. Sakkunnige vilja dock framhålla, att
den omständigheten, att en väg ej är allmän, icke i och för sig utgör
någon garanti för att den också bör bli billigare än en ödebygdsväg;

Anslagens

storlek.

Anläggningskostnader
flit''
ödebygdsvttgarna.

Anläggningskostnaderna

för utfartsvägar.

det för varje särskilt fall avgörande bliva de på platsen givna naturliga
förhållandena och de på vägen uppställda anspråken.

Andra inver- Förutom kostnaden inverka även en del andra faktorer på storle kandisiidefH''

ken av erforderliga anslag, dels i riktning att stegra desamma, dels
återhållande.

En faktor av det första slaget ligger i den omständigheten, att,
såsom väg- och vattenbyggnad sstyrelsen anfört, de till ödebygdsvägar
anslagna medlen till en början måste användas för utförande av vissa
större utfartsvägar, där egentligen en enklare väg inneburit den rätta
lösningen, och där alltså ett dyrbarare byggnadssätt måste tillämpas;
särskilt gäller detta utfartsvägar till järnvägsstationer.

Däremot verkar i motsatt • riktning den omständigheten, att det
på grund av den begränsade tillgången på arbetskrafter icke är möjligt
att konsumera huru stort anslag som helst, åtminstone så vida
man vill undvika att allt för mycket driva upp arbetsprisen och därmed
kostnaderna för vägarna.

Anslags- På de skål, som ovan anförts, och på grund av de beräkningar,

bei°pP. gom j sammanhang därmed gjorts, samt med hänsyn tagen även till

de synpunkter, som nedan komma att framdragas i samband med sakkunniges
förslag till anslagets fördelning, hava sakkunnige ansett sig
böra beräkna ett årligt statsbidrag av inalles 600,000 kronor, fördelat
på tvänne anslag, det ena- till ödebygdsvägar och det andra till
statsunderstödda utfartsvägar, om respektive 400,000 och 200,000 kronor.

Då överdirektören Wijnbladh i sin framställning föreslagit allenast

250,000 kronor och såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som övriga
i ärendet hörda myndigheter stannat vid nämnda belopp, kan det nu
föreslagna synas stort, varför sakkunnige här vilja framhålla en del
synpunkter, som torde förklara, varför det ursprungligen förordade anslaget
måste anses alldeles otillräckligt.

Härvid är först och främst att märka, att det av överdirektören Wijnbladh
föreslagna beloppet dels beräknades endast för den första av de
nu avhandlade vägtyperna, nämligen ödebygdsvägarna, och dels avsåg
allenast Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, men icke Västernorrlands
län samt dels slutligen endast gällde den allra första tiden.
Den av sakkunnige företagna utredningen har emellertid visat, att det
även inom sistnämnda län föreligger ett stort behov av sådana vägar,
varom här är fråga, och sakkunnige hava därför ansett det icke vara

rättvist och billigt, ej heller med statens intresse förenligt att utesluta
nämnda län från att komma i åtnjutande av anslag till dylika vägar.

Vidare skulle det föreslagna anslaget, 250,000 kronor per år, även
om Västernorrlands län icke medtagite, ej räcka till för anläggning av
mer än 3 å 4 mil i vartdera av Norrbottens och Västerbottens samt
hälften så mycket i Jämtlands län. Skall anslaget kunna, om ock i
relativt ringa mån, verkligen lindra vägnöden i det nordliga Norrland
och gagna befolkningen därstädes, fordras tydligtvis ett högre belopp.

Slutligen måste vederbörlig hänsyn tagas till den alltjämt fortgående
stegringen av arbets- och materialpriser, en stegring, som kanske
drabbat dessa nordliga bygder i ännu högre grad än övriga delar av
landet, och varom en del ovan lämnade siffror och uppgifter lämna ett
övertygande vittnesbörd.

På grund av vad sålunda anförts hava sakkunnige funnit erforderligt,
att det årliga anslaget till ödebygdsvägarna höjes till minst 400,000
kronor.

Såsom förut nämnts, hava sakkunnige i sammanhang med uppdelningen
av vägarna i ödebygdsvägar och statsunderstödda utfartsvägar
funnit lämpligt, att även statsbidraget uppdelas i två däremot svarande
anslag. Beträffande proportionen mellan dessa hava sakkunnige, med hänsyn
till att ödebygdsvägarna dels äro avsedda att byggas med statsmedel
med vissa mindre bidrag från vägdistrikten och dels på grund av olika,
förut omnämnda förhållanden, komma att tarva något högre anläggningskostnad,
ansett, att den övervägande delen av statsbidraget bör
tillfalla nämnda vägar. De statsunderstödda utfartsvägarna åter, vilka
dels äro enskilda, dels komma att draga lägre anläggningskostnader
dels ock slutligen äro avsedda att såsom förutsättning för statsbidraget
jämväl understödjas av landstinget, torde, åtminstone i början, kunna
anses väl tillgodosedda med ett anslag å 200,000 kronor. Det är även
att märka, att anslaget för dessa vägar, då statsbidraget till dem skulle
utgå med i regel en fjärdedel till en tredjedel och allra högst hälften
av kostnaden, är så att säga drygare än anslaget till ödebygdsvägarna,
i det att mot ett visst anslagsbelopp svarar en cirka 3 gånger så lång
vägsträcka för de förra som för de senare.

Fördelningen av anslagen mellan de olika länen bör i första rummet
bestämmas efter trafikbehovet, men först därefter och endast i mindre
mån efter arealen. Härav följer, dels att Norrbottens och Västerbottens
län böra erhålla lejonparten av båda anslagen, och dels att ödebygdsvägarna
företrädesvis böra komma till utförande i de nordliga länen,

Anslagens
fördelning
mellan länen.

men de statsunderstödda utfartsvägarna fördelas något mera jämnt.
I Norrbottens och Västerbottens län synes böra beviljas 2 k 3 gånger
så stort anslag till ödebygdsvägarna som till utfartsvägarna, medan
behovet av ödebygdsvägar i Västernorrlands län är relativt betydligt
mindre. Såsom motiv för att icke behandla sistnämnda län och icke
heller Jämtlands län alltför styvmoderligt i förhållande till de båda övriga
länen må anföras, att Västernorrlands län dels genomskäres av den beslutade
järnvägsanläggningen Forsmo—Hoting, i samband varmed även
ett stort behov av vägar kommer att göra sig gällande, och dels har
en på vissa håll starkt sammanträngd befolkning, som lider av dålig
livsmedelstillförsel på grund av brist på kommunikationer, samt att
Jämtlands län saknar kustland med ty åtföljande möjligheter till transporter
sjöledes.

Sakkunnige hava efter noggrannt övervägande enats om följande
förslag till fördelning mellan länen av anslagen till ödebygdsvägar
och statsunderstödda utfartsvägar.

		Y äster-norrl.	Jämti.	Y aster b.	Norrb.	Summa.
		kr.	kr.	kr.	kr.	kr.
Ödebygdsvägar ............. .................		25,000	75,000	150,000	150,000	400,000
Statstunderstödda utfartsvägar.........		30,000	50,000	60,000	60.000	200,000
	Summa	55,000	125,000	210,000	210,000	600,000

Trots att anslaget så väsentligt höjts i förhållande till det ursprungliga
förslaget, vilja sakkunnige fästa uppmärksamheten på, att dessa

600,000 kronor torde vara att betrakta som endast ett första steg för
att avhjälpa den allra värsta vägnöden och till dess man hunnit närmare
utröna, huru mycket anslaget under kommande år kan behöva höjas.
När ansökningar om bidrag från de båda nu avhandlade anslagen
hunnit inkomma och äldre arbetsplaner för vanliga och enklare vägar
hunnit omarbetas, skall det utan tvivel visa sig, att det nu föreslagna
beloppet icke på långt när räcker till, utan måste succesivt höjas.

I detta sammanhang torde böra påpekas, att en viss besparing i
anslaget till vanliga och enklare vägar med säkerhet bör kunna påräknas
därigenom, att man tvivelsutan i ett flertal fall kan för att få
vägnöden avhjälpt i de trakter, varom här är fråga, åtnöjas med de nu
föreslagna enkla och billiga vägtyperna i stället för de hittills brukliga,
mera kostsamma.

Huru stort anslagsbehovet för vägbyggnader i dessa trakter verkligen
är, torde också belysas av bilagda grafiska sammandrag (bil. n:r
5—8) utav särskilt inhämtade uppgifter rörande i de olika länen befintliga
och för den närmaste framtiden erforderliga nya allmänna vägar.
Härav framgår, att längden av de senare vägarna uppgår till i medeltal
70 % av de befintliga vägarnas samt inalles utgör i runt tal icke
mindre än 8,600 km. Anläggandet av dessa vägar kommer tydligen
att kräva avsevärd tid, även om relativt stor del av desamma kunna
utföras som ödebygdsvägar.

Såsom ovan nämnts utgå för närvarande i de två nordligaste länen
anslag från de av landstingen och i Norrbottens län även från de av
Konungens befallningshavande ur nödhjälpsfonden beviljade medel till
utfartsvägar. För ett fortsatt utnyttjande av sådana medel, varigenom
totalanslaget också blir större, och för att framkalla offervillighet för
ändamålet från det allmännas sida även inom länen, synes det sakkunnige
synnerligen lämpligt och påkallat, att staten som villkor för
åtnjutande av bidrag från anslaget till utfartsvägar uppställer den fordran,
. att landstiget i respektive län beviljar ett tillskott till det för länet
utgående statsanslaget, uppgående till minst 15 % av detsamma.

Anslagens fördelning mellan de olika företagen synes i fråga om
ödebyg dsv äg ärna böra bestämmas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i enlighet med de villkor och bestämmelser, som för dessa vägar kunna
bliva utfärdade, samt med skyldighet för styrelsen, att då anslag begäres
till mer än nio tiondelar av den beräknade kostnaden, underställa
ansökningen Kungl. Maj:ts prövning och godkännande.

Vid de statsunderstödda utfartsvägarna bör Konungens befallningshavande
fördela anslaget med ledning av den förut omnämnda periodiska
j3ySgnadsplauen för länets vägar. Dessa bidrag böra företrädesvis utgå till
intressenter, som själva vilja bygga sin väg, och bör på ovan nämnt
sätt begränsas uppåt, men icke nedåt.

Som villkor för stats- och landstingsbidrags erhållande för utfartsvägar
bör stadgas,

att laga kraftvunnen förrättning å stället eller i dombok intagen
överenskommelse mellan sakägarna skett i enlighet med föreskrifterna
i lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet angående vägens
iståndsättande och framtida underhåll såväl sommmar- som vintertid,

att av Konungens befallningshavande godkänd plan för företaget
upprättats,

Bidrag från
landstingen
till utfartsvägama.

Anslagens

fördelning

mellan

företagen.

Statsbidrag
för underhållit.

att vederbörande ortsmyndigheter och tjänstemän yttrat sig rörande
vägens nytta samt dess behov av understöd från allmänna medel
samt, såvida icke vägen förklaras för allmän, dessutom
att tillsyningsman för vägens underhåll förordnas enligt § 30 av
nyssnämnda lag och

att intressenterna förbinda sig att ej avstänga vägen för allmän
trafik, dock med undantag för trafik med lastautomobil.

Rörande arbetets utförande och anslagets åtnjutande upprättar
Konungens befallningshavande kontrakt med intressenterna.

Då stats- och landstingsbidrag till utfartsvägar utgå endast till
anläggning, men ej till underhåll, torde det icke behöva befaras, att
vägen genom slarv eller försummelse utföres så bristfälligt, att den
efter fullbordandet ej kan hållas i trafikabelt skick. Underhållsskyldigheten
blir förövrigt ordnad därigenom, att respektive väg varit föremål
för laga förrättning eller överenskommelse på sätt nyss nämnts.

Förutom det pekuniära understöd i form av anslag, som föreslagits
att utgå till ödebygds- och utfartsvägarna skulle staten, på sätt ovan
nämnts även bidraga genom tillhandahållande av erforderlig, kronan
tillhörig mark och viss materiel av på platsen förekommande slag.

För att ödebygdsvägarna skola komma till avsett gagn utan att
befolkningens ekonomi äventyras genom ett alltför betungande vägunderhåll,
är det nödvändigt, att staten bidrager till underhållet av
dessa vägar i långt större utsträckning än vad nu är fallet med övriga
allmänna vägar. På grund av vägdistriktens ringa ekonomiska bärkraft
skulle eljest dessa vägar, som på grund av sitt enklare byggnadssätt
givetvis äro mera känsliga för de faktorer, som ogynnsamt inverka på
vägens bestånd, snart förfalla. Att dessa ödebygdsvägar omsorgsfullt
underhållas är ett statsintresse, ofta direkt, såsom då vägarna äro till
omedelbart gagn för statens domäner eller äro av betydelse för rikets
försvar, men alltid indirekt genom den betydelse de äga för kommunikationen
samt för kultur och civilisation.

Då det gäller att bestämma, huru stort bidrag staten skall lämna,
bör vederbörlig hänsyn tagas till bland annat kostnaderna för underhållet,
vägdistriktens ekonomiska bärkraft samt i vad mån bidrag kan
erhållas från landsting eller andra.

Vägdistriktens ekonomiska bärkraft är uppenbarligen av stor betydelse,
icke allenast för frågan om underhållet och anslaget till detta,
utan även för frågan om en viss ödebygdsväg över huvud skall komma
till stånd. Det är därför av stor vikt, att Konungens befallnings -

havande följer utvecklingen av distriktens ekonomi, så att Körningens
befallningsliavande erhåller erforderlig möjlighet att bedöma, huru stort
anslag till vägunderhållet, som bör utgå i varje fall. För en väg, som
på grund av lämpligt läge och goda utvecklingsmöjligheter för de
trakter den genomlöper, synes komma att leda till ett stort ekonomiskt
uppsving för ortens befolkning, bör distriktet sålunda kunna nöja sig
med ett mindre anslag, än om nämnda förutsättning saknas. Å andra
sidan kunde det lätteligen inträffa, att en i och för sig välbehövlig väg
icke alls skulle komma till stånd, om vägdistriktet icke kunde säkert
påräkna ett relativt betydande bidrag av statsmedel till underhållet.
Därför borde vägdistriktet vid behov kunna, redan innan vägen kommer
till utförande, erhålla upplysning om huru stort anslag i förhållande
till underhållskostnaden som kan förväntas. I regel torde kostnaderna
för underhållet bli något så när proportionella mot anläggningskostnaderna.

I det föregående har talats om landstingens bidrag till vägväsendet
inom länet och föreslagits en för de flesta landsting nog så betungande
skyldighet att bidraga till åstadkommande av de statsunderstödda utfartsvägarna.
Då landstingsmedlen sålunda redan äro eller föreslås bliva
hårt anlitade för vägbyggnadsändamål, torde något bidrag till underhållskostnaderna
för vare sig ödebygds- eller utfartsvägar icke höra utgå
av dessa medel. För övrigt torde en del intressenter komma att i vissa
fall bidraga till underhållskostnaderna.

Sådana förhållandena i allmänhet äro, torde dock ett kraftigt tillskott
från statens sida vara erforderligt, och sakkunnige hava därför
ansett sig böra föreslå, att statens bidrag till underhållet efter det att
respektive väg övertagits av vägdistriktet må, efter av Konungens befallningshavande
för varje särskilt fall företagen prövning, utgå med
högst tre tiondelar utöver det nu utgående bidraget till underhållet av
allmänna vägar eller tillhopa högst sex tiondelar av sammanlagda kostnaderna
för underhållet. Därest Konungens befallningshavande i särskilda
fall skulle finna nödvändigt, att ett ännu högre statsbidrag utginge,
torde frågan härom böra avgöras av Kungl. Maj:t, i den ordning,
som nedan angives i samband med därav betingade ändringar i väglagen.

Det anslagsbehov, som framdeles skulle komma att uppstå genom
den nu föreslagna höjningen av statens bidrag till underhållet av de
definitivt fullbordade ödebygdsvägarna kommer givetvis att påkalla
antingen en ökning av det nu utgående anslaget till vägunderhållet
eller ett nytt, särskilt, för ödebygdsvägarna avsett anslag. Då emellertid
denna fråga först om flera år kan förväntas bliva aktuell, erfordras
för det närvarande intet särskilt anslag för detta ändamål.

Hemställan.

Skrivelse den
9/n 1917 från
Norrbottens
läns vägförenings
arbetsutskott.

Vad de statsunderstödda utfartsvägar beträffar, som efter fullbordandet
icke förklaras för allmänna, hava sakkunnige icke ansett dem böra åtnjuta
bidrag till underhållskostnaderna, och hänvisas i detta avseende
till vad tidigare anförts.

På grund av vad här ovan blivit anfört få sakkunnige vördsamt
hemställa, att Herr Statsrådet ville hos Kungl. Maj:t göra framställning
därom, att Kungl. Maj:t i proposition till innevarande års riksdag
täcktes föreslå riksdagen

att å extra stat för år 1919 anvisa ett belopp
av 400,000 kronor att utgå såsom bidrag till anläggning
av s. k. ödebygdsvägar inom Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands och Västernorrlands län samt

att å extra stat för år 1919 anvisa ett belopp
av 200,000 kronor såsom understöd för anläggning
av utfartsvägar inom nämnda län.

II. Enklare vägar.

Som ovan nämnts, har riksdagen årligen å extra stat från och med
1914 anvisat ett anslag av 500,000 kronor att i enlighet med de.villkor
och bestämmelser, som finnas upptagna i Kungl. Maj:ts nådiga kungörelser
den 14 november 1913 och den 29 oktober 1915 användas till
anläggande av enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län.

Upprepade framställningar hava emellertid gjorts dels om ökning
av anslaget till de nu nämnda länen dels ock därom, att även andra
län, framförallt Västernorrlands län måtte få komma i åtnjutande av
statsbidrag till utförande av vägar av s. k. enklare typ.

Vad först beträffar frågan om anslagets ökning må här anföras
följande.

I underdånig skrivelse den 9 november 1917 hemställde Norrbottens
läns vägförenings arbetsutskott, att det nu utgående anslaget till
enklare vägar i länet måtte höjas så, att Norrbottens län kunde tilldelas

omkring'' 400,000 kronor av nämnda anslag. Efter att till stöd för denna
framställning hava åberopat dels de avsevärt förhöjda arbets- och materialpriserna
och dels det trängande behovet av vägförbindelser, bemöter
utskottet den nära till hands liggande invändningen, att vägarbeten
icke skulle i nämnvärd omfattning kunna hållas i gång på grund av
att befolkningen vore sysselsatt med kristidsarbeten. Detta vore ej fallet,
ty i de väglösa trakterna, ofta tiotals mil från järnväg, vore befolkningen
vanligen i saknad av möjlighet att deltaga i dylika arbeten,
sådana som anskaffningar av bränsle m. m. Arbetsutskottet framhåller
därefter betydelsen av vägar, när det gäller att skaffa fram livsförnödenheter,
och såsom exempel anföres, att det funnes byar på över 200
personer, som ännu saknade sommartiden framkomlig väg och därför
icke kunde försälja någonting av vad de frambringade under sommaren.
Det vore då ej heller att förvåna sig över, om böndernas söner
droges till industrien och lantbruket därigenom berövades sin arbetskraft.

I underdånig skrivelse den 28 november 1917 med överlämnande
av arbetsutskottets berörda framställning framhåller Konungens befallningshavande
i Norrbottens län, att den begärda förhöjningen icke vore
större, än att den motsvarade den under kristiden inträdda fördyringen,
vadan ett bifall till framställningen endast innebure, att byggande av
enklare vägar kunde fortgå enligt den för länet utarbetade planen för
vägnätets utveckling, och tillstyrkte Konungens befallningshavande för
den skull framställningen i fråga.

Genom remiss den 3 december 1917 anmodad att häröver avgiva
yttrande, anför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i underdånigt utlåtande
den 11 i samma månad huvudsakligen följande.

Då styrelsen i skrivelse den 1 september 1918 bland övriga riksdagspetita
hemställde om anvisande för år 1919 av samma anslag som
hittills, nämligen 500,000 kronor, till utförande av vägar av enklare
typ i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, hade styrelsen
dock framhållit, att en tendens till stegring av medelsbehovet för dessa
vägar vore att emotse, men att densamma ännu icke vore så regelbunden,
att mera bestämda slutsatser därav kunde dragas, vadan styrelsen
icke ansett lämpligt att då göra någon hemställan om ökning av detta
anslag. Styrelsen hade vidare haft för avsikt att ett kommande år eventuellt
framlägga förslag om att medel skulle kunna anvisas för utförande
av vägar av enklare typ även inom andra län än de tre, som för närvarande
komme i åtnjutande därav. Då det slutligen synts styrelsen

Konungens
befallningshav
andes i
Norrbottens
län skrivelse
den 28/n 1917.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

skrivelse den
n/i2 1917.

framförallt påkallat, att anslaget till vanliga vägar, för vilka anslagsbehovet
vore mångfaldigt större, bleve i särskilt hög grad ökat, hade
styrelsen ej ansett lämpligt att vid detta tillfälle föreslå någon höjning
av anslaget till de enklare vägarna.

Det vore emellertid ett känt faktum, att alla kostnader undan för
undan stegrats, och detta även under hösten 1917, så att de i december
detta år kunde beräknas uppgå till 70 å 90 % utöver de, som gällde
år 1914 samt till 50 å 70 % utöver de, som gällde vid slutet av 1915
och början av 1916. Då kostnadsförslagen för de enklare vägar, som
hittills erhållit anslag, i genomsnitt vore beräknade efter de priser, som
rådde vid sistnämnda tid, påkallades för bevarande av anslagets effektivitet
en höjning av 50 å 70 %. Erfarenheten under det gångna året
hade dock visat, att ett flertal vägarbeten i översta Norrland avsaktat
eller icke igångsatts på grund av de höga arbetskostnaderna och den
knappa tillgången på arbetare, vilket åter verkade reducerande på ananslagsbehovet.

På grund av anförda förhållanden hade styrelsen därför tills vidare
ställt sig i viss mån avvaktande i fråga om höjningen av anslaget
till enklare vägar. Dock ville styrelsen ingalunda motsätta sig en sådan
höjning, utan funne den tvärtom fördelaktig, varför styrelsen också
ansåge sig kunna tillstyrka densamma. Emellertid borde en dylik höjning
avse icke blott Norrbottens, utan även Västerbottens och Jämtlands
län samt borde till en början lämpligen begränsas till 50 varför
styrelsen i underdånighet hemställde, att anslaget till enklare vägar
för år 1919 måtte, därest det höjdes, utgå med inalles 750,000 kronor
för nämnda tre län.

Genom remiss den 15 december 1917 hava Konungens befallningshavande
i Västerbottens och Jämtlands län anbefallts avgiva yttrande
över nu ifrågavarande framställning från Norrbottens läns vägförenings
arbetsutskott.

Konungens Konungens befallningshavande i Västerbottens län åberopar såsom

befallnings- underdånigt utlåtande sin den 11 december 1917 dagtecknade skriVästerbottens
velse i anledning av framställningen från länets landsting om ökat anlän
skrivelser slag till vägbyggnader in. m. Sistnämnda skrivelse, som ovan referedCoch
den1''Vi rats i de delar, som röra ödebydsvägarna och de statsunderstödda ut1918.
fartsvägarna, innehåller i avseende å de enklare vägarna, huvudsakligen
följande.

De nu utgående anslagen till vanliga och enklare vägar vore alltjämt
alldeles otillräckliga, såsom framginge av väg- och vattenbygg -

nadsstyrelsens i ärendet förebragta, i statsrådsprotokollet rörande regleringen
av riksstatens sjette huvudtitel för år 1917 återgivna utredning.
Förteckningar, som av Konungens befallningshavande uppgjorts över
vägärenden, vilka under senare åren handlagts hos länsstyrelsen, utvisade,
att sammanlagda kostnad ssumman för vägar av enklare typ, om
vilkas utförande beslut redan fattats, men till vilka statsanslag ännu ej
kunnat beredas, uppginge till 250,000 kronor. Den beräknade kostnadssummen
för sådana vägar — såväl vanliga som enklare — beträffande
vilka plan med kostnadsförslag upprättats, men vilkas byggande
ännu ej beslutats, torde approximativt kunna beräknas till minst 4,000,000
kronor, vartill komme ett flertal ansökningar om statsbidrag till vägbyggnader,
om vilkas undersökning beslut ännu ej fattats. Konungens
befallningshavande framhåller därefter, att en del av nyss angivna kostnader
i verkligheten torde vara avsevärt för låga, beroende därpå att
kostnadsförslagen upprättats för flera år sedan och således icke vore
grundade på nu gällande arbets- och materialpris. Dessa hade under
senare åren stigit högst avsevärt, vilket medfört, att vägbyggnadsarbetena
inom länet så gott som avstannat. Då emellertid kostnaderna icke
kunde beräknas komma att under den närmare framtiden väsentligt nedgå,
men angelägenheten av att om möjligt åter få igång vägbyggnadsarbetena
i ett län som Västerbottens vore uppenbar, måste det vara önskvärt
att utfinna åtgärder, som kunde medföra ett återupptagande av
dessa arbeten, så vitt möjligt i större utsträckning än hittills. I främsta
rummet måste därvid ifrågasättas väsentligt ökade anslag från statsmakterna.
Flera av länets kommuner, som vore i största behov av
framkomliga vägar, vore så tyngda av skattebördor, att man nödvändigtvis
måste uppgiva kravet på, att de ensamma skulle bära de ökade
kostnader, som på grund av kristidens tryck eller av annan anledning
uppstått för de ifrågasatta byggnadsföretagens utförande. Slutligen
hemställer Konungens befallningshavande i avseende å vanliga och enklare
vägar, att Kungl. Maj:t täcktes hos riksdagen utverka sådan ökning
av nu utgående anslag till vägbyggnader, att erforderliga medel kunde
ställas till förfogande för Västerbottens län dels för den ökning av redan
meddelade statsbidrag för ännu icke utförda väganläggningar, som
kunde föranledas av efter vederbörande kostnadsförslags uppgörande
stegrade material- och arbetskostnader, och dels för de av Konungens
befallningshavande beslutade vägbyggnader, för vilka statsbidrag ännu
icke erhållits.

Vidare torde rörande de enklare vägarna böra ur Konungens befallningshavandes
i Västerbottens län förut refererade underdåniga utlå -

Konungens
befältning shavandes
i
Jämtlands län
skrivelse den
17 i 1918.

tande den 17 januari 1918 i fråga om anläggande av ödebygdsvägar
även följande böra återgivas.

Konungens befallningshavande erinrar bär ånyo om vikten av att
jämväl tillkomsten av sådana vägar inom länet, till vilkas byggande
anslag redan anvisats, d. v. s. vanliga och enklare vägar, på allt sätt
och om möjligt kraftigare än hittills befrämjades. Innan ett vägärende
enligt nu tillämpade grunder avancerat så långt, att vägbyggnaden kunde
påbörjas, plägade vanligen åtskilliga år förflyta. Under tiden inträffade
numera så gott som i regel, att det till grund för företaget upprättade
kostnadsförslaget, företrädesvis på grund av förändrade material- och
arbetspris, bleve otillförlitligt och vanligen för lågt. Som följd härav
bleve statsbidraget avsevärt lägre än som beräknats, varjämte de väghållningsskyldige
ikläddes större förpliktelser, än de från början haft
anledning antaga, stundom till verklig våda för kommunens ekonomi.
Det vore därför angeläget, om ärenden angående väganläggningar kunde
handläggas och slutföras snabbare än för det närvarande. Det väsentligaste
dröjsmålet föranleddes — förutom av den långa tid som åtginge
till vägundersökningen — därav, att statsbidrag icke kunde, på grund
av för knappt anslag, omedelbart erhållas, varigenom vägärendet uppehölles
år efter år i avbidan på dess tur att få del av disponibla medel.

Konungens befallningshavande i Jämtlands län instämmer i sitt den
17 januari 1918 avgivna utlåtande på det livligaste i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
ovan återgivna framställning om höjning av anslaget
till enklare vägar med 250,000 till 750,000 kronor.

Uti den skrivelse av den 20 november 1913, varmed Konungens
befallningshavande till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen insände den
plan till förevarande anslags användning inom länet, som i anledning av
anslagets beviljande först upprättades, beräknades byggnadskostnaden för
de vägar, som då ansåges böra ingå i planen, approximativt till högst

2,061,000 och lägst 1,966,000 kronor, beroende på valet av olika alternativa
linjer för vissa av dessa vägar. Efteråt verkställda undersökningar
med hänsyn till förestående byggande av de vägar, som därtill
först kommit i fråga, hade emellertid lett till en betydlig höjning av
de vid planens uppgörande antagna kostnaderna, vartill komme den under
de senaste åren inträdda stora ökningen i kostnaden för både materialier
och arbete. På grund härav torde kostnaden för byggande av
de i förenämnda plan upptagna vägarna numera icke kunna sättas lägre
än 3 å 372 miljoner kronor.

Kostnaden för de tre första i planen ingående vägarna, av vilka
ännu ingen blivit färdig, hade i den förberedande planen upptagits till

436,000 kronor. Den kostnadsberäkning, som gjordes vid undersökning
för vägarnas byggande, utvisade däremot en kostnadssumma av 552,990
kronor, och till följd av de under kristiden stegrade arbetslönerna och
prisen å materialier hade Konungens befallningshavande på vederbörande
vägbyggnadsskyldiges begäran nödgats hemställa om väsentliga
höjningar av bidragen till de delar av dessa vägar, som ännu icke vore
färdigbyggda. Aven beträffande dessa vägar, för vilka statsbidrag utginge
med belopp växlande från två tredjedelar till nio tiondelar av
kostnaden, återstode alltså ännu någon tid, innan statsbidrag till vägarna
kunde i sin helhet till fullo utgå. Visserligen hade en del av de i ovan
omförmälda plan upptagna vägarna på grund av förändrade förhållanden
ansetts böra byggas med bidrag från det allmänna vägbyggnadsanslaget
och därför numera därur uteslutits, men ännu flera hade tillkommit
på grund av yppade nya behov av samfärdsleder av förevarande
enklare slag, vadan de vägar inom länet, som numera ansåges böra tillgodoses
med ifrågavarande anslag, icke kunde beräknas att byggas under
en sammanlagd kostnad av 3 miljoner kronor.

Behovet av en förhöjning av anslaget för detta läns del vore därför
mycket trängande, och även med den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ifrågasatta höjningeD komme det att dröja en mycket lång
tid, innan den föreliggande planen för vägbyggnader av detta slag
kunde realiseras.

Vidkommande frågan om beviljande av anslag till vägar av enklare
typ jämväl inom Västernorriands län få sakkunnige anföra följande.

I skrivelse till herr statsrådet den 17 oktober 1917 hemställde
ordföranden i Västernorriands läns landsting S. H. Kvarnzelius, att herr
statsrådet i samband med uppgörande av statsverkspropositionen till
1918 års riksdag även måtte upptaga äskandet av ett anslag å 100,000
kronor att i enlighet med grunder, som av Kungl. Maj:t bestämdes,
användas till anläggning av enklare vägar inom Västernorriands län.
Ur motiveringen må följande återgivas.

Sedan landstinget i underdånig skrivelse den 13 september 1913
hemställt om ett anslag å nyssnämnda belopp för ifrågavarande ändamål,
men Konungens befallningshavande i sitt utlåtande häröver den 3
november samma år visserligen funnit sig böra understödja landstingets
framställning, då det givetvis måste vara till länets och dess innebyggares
fromma, att det behov av vägar, som obestridligen förefun 12 -

Anslag till
enklare vägar
i Västernorriands
län.
Skrivelse från
landstingets
ordförande
den 17/io 1917.

Landshövdingens
i Västernomlands
län
skrivelse
den 8/n 1917.

nes inom skilda delar av länet, bleve tillgodosett, men å andra sidan
ansett sig böra framhålla, att det för länet vore av större fördel att
tills vidare koncentrera åtgärderna på att erhålla större, genomgående
eller eljest mera betydelsefulla och för mera avsevärd trafik lämpade
vägar i fullt fargillt skick, hemställde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i sitt den 15 januari 1916 avgivna yttrande, att landstingets ifrågavarande
underdåniga framställning måtte lämnas utan avseende, och
proposition i saken hade ej heller blivit framlagd. Motioner, väckta i
riksdagens kamrar vid 1915, 1916 och 1917 års riksdagar hade ävenså
blivit utan resultat.

Frågan hade nu ånyo varit före vid 1917 års landsting och remitterats
till landstingets förvaltningsutskott för utredning och förnyad
framställning. Emellertid hade ordföranden ansett frågan vara av den
vikt, att proposition i ärendet borde avlåtas redan till 1918 års riksdag.
Han yttrar:

»I likhet med landstingets övriga ledamöter är jag fullt övertygad
om nödvändigheten av ilrågavande anslag, och det var endast i misströstan,
att en direkt förnyad framställning från landstinget skulle röna
samma oförståelse som tidigare sådana, som nu föranledde, att förvaltningsutskottet
anmodades föranstalta utredning i saken. Skall nu denna
utredning, som enligt min uppfattning är alldeles obehövlig, verkställas,
kan ärendet icke förekomma vid nästinstundande riksdag, och därigenom
går ännu ett år förlorat, utan att något göres för dessa hårt
betryckta innevånare i länet, som nu sakna möjlighet att på drägligt
sätt komma i förbindelse med de vägar och kommunikationsmedel, som
finnas. Utom den missmodighet, som härigenom alstras bland befolkningen,
så innebär det en allvarlig fara för att avfolkningen från dessa
orter tilltar i omfattning.

Givetvis vore det bättre, om större, mera förstklassiga vägar kunde
åstadkommas, men då det icke låter sig göra inom en överskådlig framtid,
måste det anses vara en billig begäran och en angelägenhet av
högsta vikt, att vägar av enklare typ och beskaffenhet genom det allmännas
medverkan snarast möjligt komma till stånd.»

I anslutning till ovan refererade hemställan från landstingets ordförande
har landshövdingen i Västernorrlands län C. M. Ström i skrivelse
till herr statsrådet den 3 november 1917 inkommit med en liknande
framställning, och till stöd för densamma yttrat i huvudsak följande.

Vid 1913 års landsting hade framlagts en av landstingets vägkommitté
verkställd utredning angående vägstyrelsernas önskemål ifråga

om vägbyggnader. Denna utredning upptog byggnader till en sammanlagd
längd av 1,623,041 meter för eu beräknad kostnad av 11,822,830
kronor, fördelad på följande sätt:

under byggnad varande, återstående kostnad ...... kronor 331,800: —

slutdömda för vilka statsanslag begärte.................. » 2,147,140: —

» » » » ännu icke begärts » 961,100: —

undersökta, men ej slutdömda ................................... » 4,208,950: —

undersökning ej ännu slutförd.................................... » 1,139,500: —

av vägstyrelserna föreslagna enligt vanlig typ ... » 1,839,440: —

» » b » enklare »

(bredd 3,0 meter, lutning 1: 10 samt broar

och trummor av enklare beskaffenhet)............ » 1,194,900: —

Kronor 11,822,830: —

I enlighet med vägkommitténs hemställan hade landstinget besluta
bland annat dels att för vart och ett av åren 1914 till och med 1918
till vägbyggnader anvisa högst 100,000 kronor att utgå med XU av vad
som kunde utverkas i statsanslag, motsvarande f/e av sammanlagda
kostnaden, dels att påkalla länsstyrelsens medverkan till erhållande för
dessa fem år av ett så stort årligt statsanslag, att landstingets anslag
i sin helhet kunde tagas i anspråk, eller således 400,000 kronor, dels
att ingå till Kungl. Maj:t med underdånig framställning att, i likhet
med vad ägt rum i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, ett
extra anslag av 100,000 kronor måtte beviljas för anläggning av vägar
av enklare typ och beskaffenhet under de villkor, Kungl. Maj:t kunde
finna lämpligt föreskriva.

De av Konungens befallningshavande den 3 november 1913 och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen den 15 januari 1916 avgivna utlåtandena
över landstingets ifrågavarande framställning hava ovan berörts.
Landshövdingen erinrar nu om att vid den tid, då Konungens befallningshavandes
utlåtande avgavs, ingen utredning varit tillgänglig angående
dessa enklare vägars betydelse för den allmänna samfärdseln och
att de väghållningsskyldige då ännu ej ålagts att utföra något av de
58 företag av enklare typ, som vägkommittén föreslagit. Några önskemål
om de enklare vägarna hade ej heller avhörts förut. Den av landstinget
gjorda och av Konungens befallningshavande i utlåtandet den 3
november 1913 understödda framställningen om ett anslag av 400,000
kronor till vanliga vägar hade visserligen resulterat i någon höjning
av anslaget till dessa väg ar, men denna höjning hade ej motsvarat be -

Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens

skrivelse
den Via 1917.

hovet. Det hade därför allt mer gjort sig gällande en livlig önskan
att åtminstone genom ett årsanslag till vägar av enklare typ kunna i
någon mån erhålla bidrag till olägenheternas avhjälpande. Landshövdingen
yttrar vidare:

»Landstinget har vid tre olika tillfällen utan meningsskiljaktighet
uttalat sig för utverkande av statsanslag till dessa enklare vägtyper,
och samtJiga länets riksdagsmän i bägge kamrarna motionerade därom
vid innevarande års riksdag. För egen del finner jag denna inom länet
rådande mening vara värd allt understöd. Det synes ej oskäligt, att
då anslagen till vägar av vanlig typ icke torde kunna vara att förvänta
till något så när erforderliga belopp, Västernorrlands län förunnas
lika förmåner i förevarande hänseende som de tre andra norrlandslänen.»

De enklare vägarna i Norrbottens och Västerbottens län hade visserligen
delvis till uppgift att åstadkomma förbindelseleder mellan de
efter älvdalarna, i allmänhet från väster till öster, gående större vägarna,
men Västernorrlands län kunde i fråga om behovet av enklare
vägar mångenstädes anses fullt jämförligt med Jämtland.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som genom remisser den 22
oktober och den 9 november 1917 anbefallts avgiva yttrande i frågan
och med anledning därav låtit höra distriktsingenjören majoren A. Lundström,
erinrar i sitt utlåtande den 1 december 1917 till en början om
sin framställning den 1 september 1917, däri styrelsen i samband med
övriga riksdagspetita i korthet omnämnt, att »behovet av anslagets till
enklare vägar höjning vore att emotse, varmed styrelsen avsett att
förbereda på en kommande framställning om anslagets höjande, och
detta icke blott för tillgodoseende av motsvarande behov för Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län, utan jämväl för de övriga
län, för vilka tillgång till detta anslag kunde finnas påkallad». Härefter
yttrar styrelsen: »Bland dessa län står tydligtvis Västernorrlands
län i främsta rummet och närmast därefter torde följa Kopparbergs,
Värmlands och Gävleborgs län. Som emellertid även på andra platser
i landet dylika vägar av enklare typ torde vara önskvärda, torde
kunna sättas i fråga, om ej framdeles anslagsfonden för dessa vägar
borde vara gemensam för hela landet, varvid dock den ojämförligt
större delen skulle komma de norra länen till godo.»

Vad nu vägbyggnaderna i Västernorrlands län anginge, vore det
först att märka, att sedan flera år tillbaka endast de två nordligaste
länen kommit i åtnjutande av större statsbidrag till vägbyggnader än
Västernorrlands län, som alltså på intet sätt kunde sägas hava fått stå

tillbaka för övriga län. Emellertid vore det påtagligt, att för byggnad
av vanliga vägar för don närmaste framtiden ej kunde påräknas i stort
sett större stegringar än ungefär i förhållande till dels den höjning av
vägbyggnadsfonden, som kunde av riksdagen varda beviljad, och dels
anslagskraven för de företag inom länet, för vilka vederbörliga handlingar
angående statsbidrags erhållande inkommit till väg- och vattenbyggnadsstyrelscn.
I detta senare avseende rådde just för Västernorrnorrlands
län ett synnerligen ogynnsamt förhållande mellan de vägar,
till vilkas utförande framställningar om anslag funnes hos styrelsen
inneliggande, och de vägar, beträffande vilka Konungens befallningshavande
meddelat utslag, men till vilka statsbidrag ännu ej blivit sökt,
Av den utredning, som distriktsingenjören Lundström verkställt, framginge,
att mot en beräknad anläggningskostnad för de senare, av icke
mindre 4,270,235 kronor, svarade en anläggningskostnad av endast
1,708,860 kronor för de i styrelsen inneliggande s. k. vilande planerna,
d. v. s. sådana arbetsplaner, för vilkas genomförande möjlighet till
anslags meddelande avvaktades.

Utom dessa vanliga vägar vore det emellertid tydligt, att även
vägar av enklare typ hade en viktig uppgift att fylla också i Västernorrlands
län, även om både vederbörande mydigheter och statsutskottet
haft fullt fog för att som hittills skett avstyrka anslag för sådana vägar,
och detta särskilt på grund av kristidsförhållandena. För styrelsen
syntes det även vara av betydelse, att först nu någon bestämd erfarenhet
börjat förefinnas med avseende på dessa vägar inom de tre län, där
behovet vore mest trängande, och för vilka frågan därför måste ordnas
först. Avslutandet av vägkommissionens arbeten och åtgärder med
anledning därav syntes däremot icke alls böra inverka på denna fråga,
som borde ordnas utan ett i sådant fall oundvikligt dröjsmål på flera
år. Den av vägkommissionen föreslagna lösningen av flera viktiga frågor
vore nämligen sådan, att den på intet sätt kunde tänkas komma
att av Kungl. Maj:t och riksdagen antagas, och vidare funnes ingen
orsak att befara, att ett beviljande av anslag till enklare vägar inom
ännu ett eller flera län skulle på menligt sätt kunna inverka på formen
eller effektiviteten av en blivande omorganisation av landets vägväsen.

Den av Västernorrlands läns landsting planerade närmare utredningen
angående behovet av enklare vägar inom länet syntes icke vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen erforderlig för konstaterande av själva
gagnet för länet av dylika vägar, men vore tydligen nödvändig för ett
närmare bedömande av behovets storlek. Då emellertid, som ovan
antytts, erfarenheten från de tre län, för vilka anslag till enklare vägar

utginge, visade, att en ökning av anslaget för dem torde bliva erforderlig,
borde man därav kunna sluta, att med det numera starkt reducerade
penningevärdet ett belopp av 100,000 kronor per år skulle finna
full användning i Västernorrlands län.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen både visserligen avsett att först
efter en fortsatt utredning framkomma med förslag till höjning av
fonden för anläggning av s. k. vägar av enklare typ, men hade dock
intet att erinra mot att redan nu medel bleve anslagna även för tillgodoseende
av behovet därutinnan inom Västernorrlands län och tillstyrkte
därför den av herr Kvarnzelius gjorda framställningen.

Konungens
befallningshavandes
i
Västernorrlands
län
skrivelse
den 17/i 1918.

Slutligen har Konungens befallningshavande i Västernorrlands län
i underdånigt utlåtande den 17 januari 1918 huvudsakligen anfört
följande.

Till en början erinras om den av Konungens befallningshavande i
underdånigt utlåtande den 3 november 1913 tillstyrkta, ovan återgivna
framställningen från länets landsting, däri bland annat begärdes ett
extra anslag av 100,000 kronor för anläggning av vägar inom länet
av enklare typ och beskaffenhet under de villkor Kungl. Maj:t kunde
finna lämpligt föreskriva. Konungens befallningshavande, som icke
hade anledning frångå sin då fattade ståndpunkt, hemställde därför, att
anslag måtte beviljas för år 1919 för anläggning av enklare vägar jämväl
inom Västernorrlands län.

För bedömande av anslagsbehovet ville Konungens befallningshavande
till en början erinra om sitt i förutnämnda underdåniga utlåtande
den 3 november 1913 gjorda uttalande, hurusom det för länets
vidkommande vore av större fördel att i första hand erhålla större,
genomgående eller eljest mera betydelsefulla och för avsevärdare trafik
beräknade vägar i fullt farbart skick. För sådana nya vägars anläggning
och för äldre vägars omläggning erfordrades redan då bidrag av
statsmedel till så betydande belopp, att utsikter icke ansåges förefinnas,
att behovet av statsbidrag för dessa företag kunde inom närmaste tiden
tillgodoses. Såsom förhållandena sedan dess utvecklat sig inom länet,
vore det icke heller nu mindre angeläget, att erforderligt statsanslag
bereddes åt väg- och broföretag, som vore avsedda för förbindelser
mellan för samfärdseln viktigare orter.

I väg- och vattenbyggnadsstyrelsen funnes inneliggande arbetsplaner,
för vilkas genomförande avvaktades möjlighet till statsanslags
meddelande, med en beräknad anläggningskostnad av 1,708,860 kronor,
och genom utslag, som vunnit laga kraft, hade Konungens befallnings -

havande ålagt vederbörande väghållningsskyldige att utföra väg- och
brobyggnadsföretag för eu beräknad kostnad av 1,661,600 kronor, för
vilka arbetens utförande statsbidrag ännu icke sökts, men inom närmaste
tiden torde komma att begäras. Väg- och brobyggnader med en beräknad
anläggningskostnad av tillhopa 505,700 kronor hade föreskrivits
till utförande genom utslag, som, så vitt känt vore, ännu deri 1 8 januari
1918 icke tagit åt sig laga kraft. Arbetsplaner för väg- och brobyggnader
med en beräknad kostnad av sammanlagt 2,981,300 kronor funnes
upprättade, om vilka företags utförande frågor vore anhängiga och beroende
på utredning. Slutligen vore, enligt distriktsingenjören Lundströms
yttrande i ärendet den 23 november 1917, på undersökningsförrättares
utredning beroende åtskilliga företag, för vilka kostnaderna
approximativt beräknats till 1,544,516 kronor. Sammanlagda beräknade
kostnaden för dessa företag utgjorde sålunda 8,401,976 kronor, vadan
allenast för dessa företags utförande enligt gällande bestämmelser erfordrades
ett statsanslag av 5,601,310 kronor. Härförutom tillkomme
statsanslag för företag, vilka till någon del erhållit statsbidrag och
sålunda redan nu vore under byggnad, men för vilka ytterligare statsbidrag
erfordrades. Dessutom borde framhållas, att frågor om vissa
vägundersökningar dels redan vore väckta och på utredning beroende,
dels ock alltid vore att tid efter annan emotse.

Vid företagen granskning av hittills upprättade förslag hade
Konungens befallningshavande i likhet med vederbörande undersökningsförrättare
kommit till den bestämda uppfattning, att, med hänsyn till
den påräknade trafikens fordringar och vägnätets rationella utbyggnad,
samtliga de föreslagna vägarna, möjligen med undantag för något mindre
företag, borde utbyggas i enlighet med de bestämmelser, som för vanliga
vägar för närvarande vore i allmänhet gällande.

Det nu ifrågasatta anslaget till enklare vägar skulle alltså icke
kunna annat än i obetydligaste utsträckning förminska behovet av anslag
från allmänna vägbyggnadsanslaget och allmänna brobyggnadsanslaget,
från vilka sålunda bidrag till avsevärda belopp fortfarande komme att
erfordras, och följaktligen icke heller kunna tagas i anspråk för utförande
av redan undersökta och planlagda företag.

Av de företag, som vore beroende på utredningar av vederbörande
undersökningsförrättare, borde däremot en del kunna utföras med mindre
anspråk på trafikförmåga än som i allmänhet ställdes på vanliga vägar.
Särskilt gällde detta två vägföretag inom Anundsjö vidsträckta, men
glest bebyggda socken. Vid bedömande, huruvida ett ifrågasatt vägföretag
borde utföras enligt enklare typ eller icke, finge dock, enligt

Konungens befallningshavandes uppfattning, hänsyn icke tagas allenast
till de önskemal, som av vederbörande ortsinvånare framställdes, och
som kunde vara fotade icke så mycket på framsynta beräkningar, utan
på den lokalegoistiska synpunkten att få vägföretaget fortast möjligt
utfört, utan även, och fastmera, till det allmännas intresse, helst kostnaderna
för vägbyggnaderna till övervägande del ankomme på statsverket.

Fordringarna på vägar och broar, som skulle ingå i det allmänna
vägnätet, finge icke sättas för låga. Det borde icke förbises, att de
allmänna vägarna icke byggdes allenast med hänsyn till den trafik, de
omedelbart efter utförandet hade att upptaga och förmedla, utan, såsom
avsedda för en längre framtid, måste beräknas motsvara de trafikanspråk,
som framdeles efter påräknad utveckling av orten och dess
förhållanden kunde förväntas. Det vore icke heller överensstämmande
med en sund vägpolitik att utföra en eller annan väg något enklare
och följaktligen hastigare än eljest plägade ske, med utsikt att, sedan
en väg av dylik beskaffenhet med dess ofördelaktiga lutningsförhållanden
och på den grund reducerade trafikförmåga väl tagits i bruk, anspråk
inom kort framställdes på vägens omläggning för borttagande av
besvärande backar.

Efter att hava framhållit önskvärdheten av att en periodisk byggnadsplan
för vägnätets utveckling måtte komma till stånd, samt påpekat,
att i planen även borde upptagas de vägar, som, ehuru icke av
sådan vikt för den allmänna samfärdseln, att vederbörande väghållningsdistrikt
kunde förpliktas till deras utförande, eljest kunde anses vara
av andra hänsyn eftersträvansvärda såsom tillfartsvägar till eller inom
det allmänna vägnätet, anför Konungens befallningshavande, att vägar
av sist angivna art just syntes vara avsedda i den av ordföranden i
länets landsting till herr statsrådet gjorda framställningen i ämnet, då
däri angåves, att det begärda anslaget vore angeläget för de invånare
i länet, som nu saknade möjlighet att på drägligt sätt komma i förbindelse
med befintliga vägar Och kommunikationsmedel. Att ett verkligt
behov av sådana vägar, vilka Konungens befallningshavande dock ej
funne i allmänhet vara av den beskaffenhet, att de åtminstone för det
närvarande kunde anses nödiga eller nyttiga för den allmänna samfärdseln
och förty icke heller kunde åläggas vederbörande väghållningsskyldiga
till utförande, förefunnes inom vissa delar av länet, vore obestridligt
och hade vid av Konungens befallningshavande nu föranstaltad
detaljundersökning till fullo bekräftats. Icke mindre än ett femtiotal
vägar av denna karaktär hade nämligen upptagits såsom av behovet

påkallade eller eljest synnerligen önskvärda. Av dessa vore det övervägande
antalet beläget inom de vidsträckta och jämförelsevis glest
bebyggda skogssocknarna Anundsjö, Björna, Fjällsjö, Bodum och Junsele.
Men äv>-n inom andra socknar, såsom Nätra, Ådalsliden, Resele,
Helgum och Gideå förelåge eldigt uppgift behov av dylika vägar. Såsåsom
behövliga vägar hade jämväl upptagits nu som gångstigar och
styckevis som skogsvägar befintliga vägar inom Indalslidens och Ljustorps
socknar, där ansenliga odlingsmarker förefunnes, vilka dock icke
kunde utnyttjas av brist på kommunikationsmedel.

Anläggandet av dylika vägar skulle enligt Konungens befallningshavandes
övertygelse på verksamt sätt bidraga till åstadkommande av
odlad bygd inom vidsträckta trakter av länet, där en nu förefintlig gles
befolkning utan kommunikationsmöjligheter eller i bästa fall med dåliga
sådana levde under ogynnsamma villkor, som motverkade dessa trakters
bebyggande och även kunde i sin mån bidraga till en eventuell avfolkning.
Konungens befallningshavande tillstyrkte därför på det livligaste,
att anläggandet av dylika vägar i erforderlig utsträckning av statsmakterna
på lämpligt sätt understöddes.

Kostnaden för dessa vägar, för vilka förutsattes en vägbredd av

3,6 å 3,0 meter, beräknades till i medeltal 2,000,000 kronor med en anläggningskostnad
av 3 kronor för meter. Lutningarna borde kunna
överstiga 50 %o, men körbanans beskaffenhet finge ej göras sämre än
för vanliga vägar. I fråga om statsunderstöd till dessa vägar uttalar
Konungens befallningshavande sig för att ett anslag till anläggning av
enklare vägar inom länet borde få anlitas under lämpliga villkor och
bestämmelser. I sådant hänseende syntes de i nådiga kungörelsen den
14 november 1913 bestämda villkoren för erhållande av statsbidrag
från anslaget till enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län kunna tillsvidare lända till efterrättelse i tillämpliga delar. I
följd av dessa vägars enskilda natur borde då den i mom. 2 av kungörelsen
intagna bestämmelsen rörande beslut av Konungens befallningshavande
angående företagets utförande utgå, så vitt därmed avsåges
beslut enligt 4 § väglagen.

Konungens befallningshavande synes dock förutsätta, att endast de
vägar, som skola tillhöra det allmänna vägväsendet, komme att erhålla
bidrag från anslaget till enklare vägar, ty sedan ovan refererade
approximativa kostnadsberäkning för de nämnda, ej allmänna vägarna,
lämnats, anför Konungens befallningshavande, att i fråga om de vägar,
som skulle anses tillhöra det allmänna vägväsendet, men ansetts kunna
utföras efter enklare typ eller efter enahanda grunder som nu vore gäl 13 -

Behovet av
enklare vägar.

Erforderliga

anslag.

lande beträffande enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands
län, vore Konungens befallningshavande icke i stånd att ens
approximativt uppgiva erforderligt kostnadsbelopp. Vid sådant förhållande,
och för den händelse det nu ifrågasatta anslaget skulle anlitas
för anläggning allenast av allmänna vägar, saknade Konungens befallningshavande
anledning att för det närvarande såsom erforderligt för
länet beräkna annat belopp än vad i ärendet förut begärts eller 100,000
kronor.

För de förutnämnda enskilda vägarna borde anslag få åtnjutas enligt
gällande villkor för erhållande av bidrag från anslaget till enklare
vägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, vilka bestämmelser
därför borde jämkas så, att bidrag skulle få tillgodoujutas för
vägföretag, som icke kunde sägas vara av nytta för den allmänna samfärdseln,
men av behovet påkallade för vissa avlägset belägna trakters
ekonomiska utveckling och tillgodoseendet av där boende befolknings
nödvändigaste trafikbehov.

Av vad ovan blivit anfört så väl i nu refererade utlåtanden angående
de enklare vägarna som ock i den av sakkunnige förebragta utredningen
angående ödebygdsvägarna och de statsunderstödda utfartsvägarna
har otvivelaktigt framgått, att det föreligger ett mycket stort
behov av s. k. enklare vägar och detta icke blott i de län, där redan
nu anslag utgår till dylika vägar, nämligen Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län, utan även i Västernorrlands län. Sakkunnige hava
därför icke funnit nödigt att ingå på en ytterligare motivering av detta
behov utan få endast hänvisa till vad härutinnan redan blivit anfört.

I fråga om anslagsbehovet och därmed sammanhängande frågor få
sakkunnige anföra följande.

Av det faktum, att det sedan 1914 utgående anslaget till enklare
vägar, utom i vad gäller Norrbottens län, först under sista året helt tagits
i anspråk, vill det måhända förefalla, som om någon ökning av detsamma
ej vore direkt av behovet påkallad. Anledningen härtill är emellertid
den, att arbetsplaner för dylika vägar i regel först under de allra senaste
åren hunnit utarbetas och vederbörligen handläggas, vadan dels
ansökningar om bidrag från detta anslag i de flesta fall ännu ej hunnit
inkomma, och dels anslagen för de två första åren huvudsakligen först
under år 1916 kunnat fördelas, vilket visar en tillströmning av ansökningar
så stor, att nära nog hela anslagsbeloppet för fyra år förbrukats
under loppet av två år, eller med andra ord, att ansökningarna under de

senaste åren motsvara ungefär dubbelt så stora anslag som de tillgängliga.
Sedan förstnämnda hinder i och med upprättandet av arbetsplaner
småningom bortfallit, hava ansökningar i nyss nämnd och alltjämt ökad
omfattning ingivits till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, och det alltjämt
stegrade krav på anslag till enklare vägar, som synes vara att förvänta,
torde mer än väl motivera den höjning av anslaget, som sakkunnige
här nedan föreslå, en höjning, som även den inom kort torde visa sig
alldeles otillräcklig. Härvid må särskilt erinras om utfartsvägarna till
stationer vid inlandsbanan och tvärbanorna.

I Norrbottens län hade i motsats till vad fallet varit i de båda
övriga länen, redan i förväg arbetsplaner upprättats, och där kunde
också anslaget avsevärt tidigare tillgodogöras. Till enklare vägar i
detta län finnas för närvarande hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inneliggande ansökningar om statsbidrag till belopp, som vid ingången
av år 1918 uppgingo till 400,000 kronor, det vill säga dubbelt så mycket
som i de båda andra länen. För Norrbottens läns vidkommande föreligger
alltså en stor skillnad mellan behov av och tillgång på anslagsmedel.
Dock vilja sakkunnige framhålla önskvärdheten av att en viss
sådan skillnad, motsvarande ett års anslag eller så, förefinnes, enär möjlighet
härigenom vinnes att mera rättvist och jämnt reglera anslagstilldelningen,
så att det viktigaste behovet under alla förhållanden i första
hand blir tillgodosett.

En annan viktig omständighet, som också innebär en anledning
att öka anslaget till de enklare vägarna må även anföras. I avsikt att
fortare erhålla statsbidrag hava en del vägdistrikt låtit omarbeta förut
upprättade kostnadsförslag för vanliga väg ar till att, där vägar av
enklare typ befinnas tillräckliga, avse sådana vägar. Om nu anslaget
till sistnämnda vägar bleve avsevärt höjt, skulle detta innebära, att
dylik omarbetning av äldre kostnadsförslag kunde ske i ökad grad, till
största fromma såväl för det hårt överbelastade anslaget till vanliga
vägar som för vägbehovets tillgodoseende över huvud taget.

Beträffande anslagets storlek hava sakkunnige funnit erforderligt
föreslå en ökning till 1,100,000 kronor. Såsom skäl för denna höjning
vilja sakkunnige framhålla dels det betydligt ökade antal ansökningar
om statsbidrag, som förväntas inkomma på grund av de många arbetsplaner,
vilka för närvarande äro under utarbetande, dels de nu rådande,
abnormt höga arbets- och materialpriserna och dels tillkomsten av
Västernorrlands län bland de län, till vilka detta anslag skulle utgå.

Vid anslagets fördelning mellan länen hava Norrbottens och Västerbottens
län hittills erhållit 200,000 kronor vartdera och Jämtlands län

100

100,000 kronor. Vad angår behovet av enklare vägar i Västernorrlands
län, torde det få anses svårt att. direkt beräkna, huru stort detsamma till
en början bör skattas. Så mycket torde emellertid vara tydligt, att anslagsbehovet
i detta län får anses åtskilligt mindre än i de övriga länen.
Då härtill kommer att klokheten torde bjuda, att icke forcera utvecklingen
utan först sedan erforderlig praktisk erfarenhet vunnits angående
de enkla vägarnas lämplighet och nytta för länet ifråga, fortsätta på
den eu gång inslagna vägen, så hava sakkunnige ansett det vara riktigt
att för närvarande icke föreslå högre statsbidrag till detta län än
som till en början tillerkändes Jämtlands län eller 100,000 kronor.
Med hänsyn vidare därtill, att ännu intet behov synes föreligga att
ändra proportionen mellan andelarna av anslaget för de övriga länen,
synes fördelningen böra ske så, att 400,000 kronor beräknas för vartdera
av Norrbottens och Västerbottens län samt 200,000 kronor för
Jämtlands län.

Enklare Slutligen vilja sakkunnige erinra om att motioner blivit väckta i

”andra™T riksdagen med hemställan om statsbidrag för anläggning av vägar
av enklare typ även inom andra län, särskilt Värmlands län. Sakkunnige
hava även i samband med ödebygdsvägarna refererat en motion
i andra kammaren vid 1915 års riksdag av herrar Åkerlindh och Mossberg
om anslag till omläggning och förbättring av enskilda vägar, som
i en snar framtid komma att indelas till allmänt underhåll i Värmland.
Motionärerna åberopa härvid anslaget till enklare vägar i Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län, vadan det närmast var denna vägtyp,
vars införande i Värmland de då avsågo.

Sakkunnige äro övertygade om, att vägar av enklare typ kunna
vara synnerligen påkallade såväl i Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs
län som ock i glest befolkade, skogrika trakter av Västmanland
och Småland, men det synes lämpligt att först så småningom i mån av
vunnen erfarenhet utsträcka deras användning till övriga delar av landet
och att nu begränsa sig till deras införande i Västernorrlands län.

Hemställan. I anslutning till vad sålunda anförts få sakkunnige vördsamt hemställa,
att Herr Statsrådet ville föreslå Kungl. Maj:t att av innevarande
års riksdag äska,

att riksdagen måtte som anslag till anläggande
av enklare vägar inom de fyra nordligaste länen å
extra stat för år 1919 anvisa ett belopp av 1,100,000
kronor.

101

III. De allmänna väg- och brobyggnadsanslagen.

A. De nuvarande anslagen.

Av statsverkspropositionen till 1918 års riksdag finna sakkunnige,
det Kungl. Maj:t enligt herr statsrådets vid ärendets föredragning
framlagda förslag funnit erforderligt nedsätta det av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen i dess underdåniga framställning den 1 september
1917 upptagna beloppet för de allmänna väg- och brobyggnadsanslagen
5,000,000 och 1,000,000 kronor till respektive 4,500,000 och

900.000 kronor. Denna nedprutning, som tydligtvis tillkommit av rikshushållningsskäl,
synes sakkunnige dock med hänsyn till det stora
behovet av ifrågavarande anläggningar av olika slag böra om möjligt
undvikas.

Anslaget för anläggning av nya samt förbättring eller omläggning
av backiga eller eljest mindre goda vägar, i korthet ofta benämnt »allmänna
vägbyggnadsanslaget», har från och med år 1915 utgått med

2.500.000 kronor samt utgår för detta år med 3,500,000 kronor. 1 sin
framställning om sistnämnda höjning hade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
särskilt framhållit, att ej heller detta belopp på långt när motsvarade
det verkliga behovet, fastän med hänsyn till den sparsamhet,
som då på grund av kristiden särskilt anbefallts, styrelsen ansåg sig
nödsakad att stanna vid sistnämnda belopp. Vid avgivandet av sin
framställning den 1 september 1917 angående anslag att äskas av nu
pågående riksdag anförde styrelsen, att en mera effektiv ökning av anslaget
ej längre kunde anstå, då behovet ytterligare stegrats i sådan
grad, att ett fortsatt uppskov ej kunde tillrådas. Och då bebovet av
anslag är mångfaldigt större än som motsvarade tillgången, måste man
tydligen inrikta sig på att öka anslagen därhän, att de icke blott motsvara
den årliga tillströmningen av nya ansökningar om statsbidrag,
utan också möjliggöra en alltjämt fortgående minskning av den brist,
de tillgängliga anslagsmedlen visa i jämförelse med behovet därav. 1
anslutning härtill uttalade också väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i
senaste framställning, att en höjning till minst 5,000,000 kronor vore
erforderlig.

Huru behovet och tillgången ställa sig till varandra framgår av
följande sammanställning från de i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
inneliggande ansökningar om bidrag från nu i frågavarande anslag, med
beloppen avrundade till hela tusental.

Vägbyggnad''.sanslaget.

102

Brobyggnads anslaget.

Vid ingången av år	Antal inne- liggande förslag.	Beräknad kostnad. Kronor.	Erforderligt anslag. Kronor.	Tillgängligt anslag. Kronor.	Brist i anslag. Kronor.
1906..........................	120	6,936,000	4,624,000	1,000,000	3,624,000
1909..........................	249	11,288,000	7,536.000	1,250,000	6,286,000
1912.........................	235	14,959,000	9,972,000	1,750,000	8,222,000
1915...........................	308	19,724,000	13,146,000	2,500,000	10,646,000
1918..........................	419	24,597,000	16,398,000	3,500,000	12,898,000

Här angivna beräknade kostnader hänföra sig till de kostnadsförslag,
som tillhöra arbetsplanerna, och då dessa revideras först kort
före bestämmandet av respektive anslag och endast för därtill ifrågakommande
arbeten, motsvaras ovan angivna för detta år erforderliga
anslag 16,398,000 kronor i verkligheten av ett belopp, som långt överskrider
20 miljoner kronor.

Anslaget för understödjande av brobyggnader och, företrädesvis
mindre, hamnar samt upprensning av åar och farleder, det även s. k.
allmänna brobyggnadsanslaget, har från och med år 1914 utgått med

600.000 kronor årligen samt höjdes av föregående års riksdag till

750.000 kronor för detta år. Motsvarande sammanställning för detta
anslag visar följande silfror.

Vid ingången av år	Antal inne- liggande förslag.	Beräknad kostnad. Kronor.	Erforderligt anslag. Kronor.	Tillgängligt anslag. Kronor.	Brist i anslag. Kronor.
1906...........................	35	2,204,000	1,366,000	400,000	966,000
1909......................	75	2,857,000	1,906,000	400,000	1,506,000
1912 ..........................	66	4,723,000	3,149,000	500,000	2,649,000
1915.........................	72	4,628,000	3,081,000	600,000	2,481,000
1918.........................	89	5,676,000	3,784,000	750,000	3,034,000

På samma sätt som i fråga om väganslaget, måste även i detta
fall det erforderliga anslaget 3,784,000 kronor i verkligheten motsvaras
av ett högre, säkerligen betydligt över 5 miljoner kronor.

103

Då emellertid på detta sätt anslagsbehovet för varje år växer och Hemställan.
för närvarande med all säkerhet oppgår till inalles mer än 25 miljoner
kronor, på samma gång som vägnöden i landet, särskilt såsom ovan
framhållits i dess norra delar, är utomordentligt stor, samt slutligen
dessutom även under de senaste månaderna prisstegringarna fortgått,
synes det sakkunninge vara av största behov påkallat, att anslagen icke
bliva nedsatta, utan helst ytterligare förhöjda, så mycket mera som
den närmare framtiden även torde visa arbetsbrist, varunder det särskilt
på grund av de rådande kristidsförhållandena synes tillkomma
staten att i den mån det är möjligt söka bereda arbetstillfällen åt dem,
som därav äro i behov, varför sakkunnige vördsamt hemställa, att
Herr Statsrådet vid den blivande propositionens avlåtande måtte föreslå

att de allmänna väg- och brobyggnadsanslagen
för år 1919 upptagas till allra lägst de av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen föreslagna beloppen 5,000,000
och 1,000,000 kronor.

B. Särskilt kristidstillägg.

I detta samband torde också böra upptagas frågan om eu särskild Behovet av
reglering av de senare årens anslag därhän, att de måtte bättre räcka till tillägg''
för genomförandet av de företag, till vilka de anvisats. Prisstegringarna
under dessa år hava som känt varit enastående våldsamma. En följd
härav är, att ett väg-, bro- eller annat företag, vartill statsanslag utgår
till viss del av den beräknade kostnaden, under det att återstoden skall
bekostas av intressenterna, kan komma att för sitt utförande drabba
dessa synnerligen hårt, då den verkliga kostnaden under den tid, som
åtgår, innan företaget hinner fullbordas, kan stiga till 50 å 100 % utöver
den beräknade. Då prisstegringen varit synnerligen hastig, är man
ej heller hjälpt därmed, att kostnadsberäkningen revideras i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen omedelbart före avlämnandet av den underdåniga
framställningen om statsanslag, ty i regel förlöpa några år, innan arbetet
hinner slutföras. Om t. ex. en dylik revision utförts under våren eller
sommaren 1916, således kort före det, att den starkaste prisstegringen
började göra sig gällande, och arbetet i fråga erhållit två tredjedelar av den
då beräknade kostnaden i statsbidrag samt vidare fullbordas under åren
1917 och 1918, så torde den verkliga kostnaden stiga till 60 å 100 %
utöver den beräknade. Följden härav blir med nuvarande utomordent -

104

Erforderligt

anslag.

ligt stränga bestämmelser, enligt vilka för ett och samma arbete intet
tillägg till statsbidraget kan eller får beviljas, att intressenterna få vidkännas
en kostnad av 93 å 133 % i stället för 33 % av den beräknade
kostnaden eller i runda tal 3 å 4 gånger så mycket, som från början
beräknats. Detta kan naturligtvis drabba dem mycket hårdare, än de
med en sund hushållning mäkta bära, och ofta mer än skäligt. Under
sådana förhållanden synes det därför också påkallat, att staten träder
hjälpande emellan och särskilt medgiver en skälig eftergift i nyssnämnda
bestämmelse, så att vissa tilläggsbidrag möjliggöras.

Tydligt är emellertid att vid en sådan omläggning den största
försiktighet måste till förekommande av missbruk iakttagas. För detta
ändamål tarvas en säker kontroll av utgifterna för företaget, varför
staten för framtiden bör närmare övervaka även medelsförvaltningen
och räkenskaperna. För redan fullbordade arbeten eller delar därav
får man inskränka sig till en så detaljerad granskning som möjligt av
för arbetet gjorda utgifter. Sedan synes det, som om efter särskild prövning
i varje fall och med hänsyn tagen till sådana försvårande omständigheter
som den nuvarande kristiden samt eljest även till intressenternas
ekonomiska bärkraft in. m. dylikt, tilläggsbidrag skulle kunna
beviljas och detta allra högst till samma del av stegringen i kostnader
— så långt desamma av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen befunnits
välgrundade — som det ursprungliga anslaget utgjort av den för dess
bestämmande fastställda beräknade byggnadskostnaden.

Härför erforderliga förändringar i nu gällande bestämmelser behandlas
längre ned i samband med författningarna för anslagens utgående.
•

• Här skall i samband med anslagsfrågorna upptagas en annan därmed
sammanhängande fråga, nämligen om huru medel lämpligen böra göras
tillgängliga för dessa tilläggsbidrag och huru stora belopp därför kunna
erfordras. Av vad ovan anförts i fråga om de allmänna väg- och brobyggnadsanslagen
framgår, att, om tilläggsbidragen skulle tagas från
de vanliga anslagen, dessa skulle bliva allt för hårt ansträngda och
anslagsbristen ytterligare ökas. Och då vidare de erforderliga tdläggsbidragen
uppgå till betydande belopp, synes något sådant icke heller
böra sättas i fråga.

För beräknande av de erforderliga beloppen torde man lämpligen
kunna utgå från de anslagsbelopp, som under sommaren och hösten
1916 vid de då företagna årsinspektionerna ännu icke förbrukats, och
i fråga om 1917 och 1918 års anslag från därav hittills anvisade belopp

105

med frånräknande av vad som motsvarar vissa brobyggnader, för vilka
särskilt tillstånd utverkats att utföra arbetena före anslagens beviljande,
samt sedan beräkna vissa procentuella tillägg därpå, motsvarande den
ökning i kostnad, som på då återstående delar av arbetena skäligen
kunna med hittills vunnen erfarenhet av stegringarnas fluktuationer
beräknas. En sammanställning av nämnda resterande belopp med tilllägg
synes lämpligen kunna uppställas på följande sätt för de olika
anslagen under skilda år.

	Anslag.	Anslagsbelopp, som ej förbrukats vid 1916 års inspektioner. Kronor.	Upp- skattat tillägg i %■	Ytterligare erforderligt anslag. Kronor.
För	Allmänna vägbyggnadsanslaget: år 1913 ..........................................................	64,000	50	32,000
»	» 1914 ..........................................................	176,000	100	176,000
))	» 1915 ..........................................................	723,000	80	578,400
1 U	» 1916 ..........................................................	1,341,000	70	938,700
»	.» 1917 ..........................................................	2,500.000	60	1,500,000
»	» 1918 ..........................................................	3,366,700	40	1,346,680
För	Allmänna bro- och hamnbyggnadsanslaget: år 1916 ..........................................................	94,000	80	75,200
1 *	» 1917 ..........................................................	387,000	70	270,900
»	» 1918 ..........................................................	398,200	50	199,100
För	Anslaget för enklare vägar: år 1914 ..........................................................	310,000	70	217,000 ''
»	» 1915 ..........................................................	362,000	60	217,200
))	» 1916 ..........................................................	381,000	50	190,500
„	» 1917 ..........................................................	500,000	40	200,000
	Summa erforderligt tillägg kronor	—	—	5,941,680

Det sålunda beräknade beloppet 5,941,680 kronor torde icke vara
att anse såsom annat än lågt beräknat i och för sig, men med hänsyn
å ena sidan därtill att alltid några entreprenadavtal fullföljts under
tiden, att räkenskaperna i en hel del fall ej kunna tillräckligt starkt
motivera ett tillägg — då som sagt härutinnan stora anspråk böra
uppställas, särskilt vid en granskning i efterhand — och att vissa väl 14 -

Hemställan.

106

situerade vägdistrikt och andra intressenter torde böra kännas vid mindre
dylika ökningar i kostnad, samt å andra sidan därtill att framdeles
en ny dylik reglering i fall av behov torde kunna ske, synes det sakkunnige,
som om för närvarande ett engångsanslag av 5 miljoner kronor
borde anvisas. Det synes då lämpligt, att ifrågavarande anslag uppföres
å 1918 års tilläggsstat.

På grund av vad sålunda anförts få sakkunnige vördsamt hemställa
att Herr Statsrådet ville föreslå Kungl. Maj:t att avlåta nådig
proposition,

att riksdagen på 1918 års tilläggsstat måtte anvisa
ett belopp av 5,000,000 kronor att under vissa
villkor utgå som tilläggsanslag till företag, för vilka
medel anvisats från de allmänna väg- och brobyggnadsanslagen
samt från anslaget till enklare Amgar.

IV. Upprättande av flerårsplaner för vägbyggnaderna.

I det föregående bar på flera ställen vidrörts frågan om upprättande
länsvis av periodiska vägbyggnadsplaner. De myndigheter,
vilkas yttranden i fråga om ödebygd svägarna och de statsunderstödda
utfartsvägarna samt de enklare vägarna ovan refererats, hava i allmänhet
också uppehållit sig vid detta spörsmål. Sålunda yttrar Konungens
befallningshavande i Västernorrlands län i sitt utlåtande den 18 januari
1918: »Den svårighet, som mött och alltjämt möter att åstadkomma en
på samma gång för det allmänna som för de skilda lokalintressena väl
anpassad och såvitt möjligt fullgod lösning av länets vägfrågor, skulle,
enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening, kunna ganska
avsevärt avhjälpas genom en för länet i dess helhet jämte angränsande
delar av andra län uppgjord, för någon längre tid avsedd, översiktligplan
för vägnätets utveckling. Såsom ett önskemål av vikt tillåter sig
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande därför i detta sammanhangframhålla,
att genom vederbörlig väg- och vattenbyggnadsdistriktstjänsteman
bleve upprättad en på undersökning av befolknings- och
andra ortsförhållanden grundad allmän plan för vägnätets utbyggande
inom länet i dess helhet ävensom inom andra läns gränstrakter, i den
mån de kunna beröras av vägnätet för detta län, vilken plan borde
efter vederbörlig granskning fastställas att lända till efterrättelse för

107

en period av t. ex. tio år, dock; att, därest förändrade förhållanden
under perioden påkallade ändring i planen, sådan ändring borde för
särskilt lull kunna medgivas. En sådan plan borde då upptaga de företag,
som syntes böra under perioden komma till utförande med angivande
av deras större eller mindre betydelse för den allmänna samfärdseln,
varav kunde bedömas, vilka anspråk borde ställas på de olika
vägarnas trafikkapacitet. Därjämte borde i planen tillika upptagas de
vägar, som, ehuru icke av sådan vikt för den allmänna samfärdseln,
att vederbörande väghållningsdistrikt kunde förpliktas till deras utförande,
eljest kunde anses vara av7 andra hänsyn eftersträvansvärda
såsom tillfartsvägar till eller inom det allmänna vägnätet.»

Konungens befallningshavande i Västerbottens län har i sitt yttrande
den 17 januari 1918 framlagt ett detaljerat förslag beträffande
det förfaringssätt, som enligt Konungens befallningshavandes mening
bör komma till användning vid tillkomsten av ödebygds- och utfartsvägarna.
Detta förslag, som finnes in extenso återgivet på sid. 17 i
sakkunniges betänkande, förutsätter likaledes en dylik periodisk byggnadsplan.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar i fråga om dylika byggnadsplaner
följande: »Till underlättande av en systematisk fortgång av
ödebygdsvägarnas tillkomst bör genom Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
försorg uppgöras en plan för ett visst antal — 5 å 10 — år
framåt över vilka vägar av nu ifrågavarande slag som böra komma till
utförande. Dessa planer insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som på vanligt sätt förordnar om nödiga undersökningar i ovan nämnd
omfattning. Med stöd av sålunda gjord utredning och sedan frågan
om erforderliga åtaganden för intressenterna ordnats, skulle styrelsen
äga att besluta angående anslagets fördelning eller hänskjuta avgörandet
i vissa delar till Eders Kungl. Maj:t i enlighet med de bestämmelser
därutinnan, som framdeles kunna varda i vederbörlig ordning meddelade.
»

I Norrbottens län tillämpas redan sedan flera år tillbaka ett dylikt
system, som visat sig vara till stor nytta vid det planmässiga utbyggandet
av länets vägnät.

Det torde utan vidare vara klart, att en för hela landet upprättad,
för varje län särskilt utarbetad, periodisk byggnadsplan, som omfattade
alla föreslagna eller önskvärda, allmänna och enskilda vägar, vilka vore
i behov av statsunderstöd för sin tillkomst, skulle vara till ovärderlig
nytta för utvecklingen av vägväsendet i vårt land.

En sådan byggnadsplan skulle kunna åstadkommas på följande sätt.

108

För varje vägkållningsdistrikt utser Konungens befallningshavande
eu vägkommitté, vari synas böra ingå representanter även för distriktets
mera avlägset liggande delar samt för de norra länen vederbörande
revirförvaltare. Åt denna kommitté skulle uppdragas att till Konungens
befallningshavande inkomma med förslag till de vägar inom distriktet,
som kommittén ansåge böra komma till utförande under loppet av eu
viss period, exempelvis 8 år. Efter utgången av halva perioden, i
detta fall således 4 år, uppgöres och insändes till Konungens befallningshavande
nytt förslag, omfattande nästa 8-årsperiod o. s. v. Dessa
förslag böra innehålla noggranna uppgifter om vägarnas läge samt
huruvida de i varje särskilt fall böra utföras såsom vanlig väg, enklare
väg, ödebygdsväg eller enskild väg med eller utan statsunderstöd. Till
planen bör även till förtydligande av uppgifterna fogas en karta, angivande
vägarnas sträckning.

Sedan uppgifterna inkommit till Konungens befallningshavande,
upprättas med biträde av distriktstjänsteman och efter börande av de
tjänstemän och myndigheter, Konungens befallningshavande prövar
nödigt, byggnad splaner med tillhörande kartor för en tid motsvarande
högst nyssnämnda kortare tidsperiod, således 4 år, varvid utgallras de
av ortskommittéerna föreslagna vägar, som Konungens befallningshavande
antingen finner icke böra understödjas, eller vilkas utförande
anses tåla uppskov. För utrönande härav liksom för bestämmande av
vägarnas klass och ordningsföljd sins emellan låter Konungens befallningshavande,
om så i vissa fall prövas erforderligt, verkställa besiktningar
på platsen eller enkla undersökningar. Under ovan antagna
förutsättning, att byggnad splanen omfattar en period av 4 år, torde
vara lämpligt att efter 2 års förlopp företaga en revision för vidtagande
av sådana förändringar, som eventuellt visa sig påkallade,
samt komplettera planen för nya 4 år framåt, detta till vinnande av en
önskvärd kontinuitet i serien av 4-årsplaner.

Med ledning av dessa 4-årsplaner utfärdas därefter förordnanden om
undersökning i vanlig ordning för de allmänna vägarna. För utfartsvägarna
åter uppgöras planer enligt lagen om enskilda vägar på landet.
Fullföljandet av 4-årsplanerna övervakas i övrigt av Konungens befallningshavande.

Det torde böra framhållas, att en dylik byggnadsplan endast avser
att angiva riktlinjerna för vägbyggnadsverksamheten inom länet, och
därest förhållandena så påkalla, bör naturligtvis ändring kunna ske i
den en gång uppgjorda planen. Likaledes bör, såsom redan nämnts,
en väg, vars utförande brådskar, kunna utföras, ändock att densamma

109

icke hunnit uppföras i byggnadsplanen eller däri upptagits till utförande
på eu senare tidpunkt. Härutinnan torde vidare lä hänvisas till vad å
sid. 56—57 anförts.

Bland de fördelar, som en dylik plan erbjuder, må särskilt framhållas
den överskådlighet över utbyggandet av länets vägnät, som härigenom
uppnås, och som är av särskilt stor vikt i de fyra nordligaste
länen på grund av det stora antal olika vägtyper, som förekomma där.
Genom dessa planer blir Konungens befallningshavande bättre i tillfälle
att avgöra, om en föreslagen väg bör utföras såsom vanlig eller
enklare allmän väg, såsom ödebygdsväg eller såsom statsunderstödd utfartsväg,
och således kan också förekommas, att en väg utföres efter
lägre eller högre klass, än med hänsyn till trafikbehov m. in. bör ske.

V. Lagar och författningar.

A. Ändringar i allmänna väglagen och i lagen om enskilda vägar.

Såsom ovan antytts, nödvändiggör den nu föreslagna tillkomsten
av ödebygdsvägarna, vilka skulle utgöra en ny typ av allmänna vägar,
vissa förändringar i och kompletteringar av lagen den 23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Åven i avseende på lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på
landet hava sakkunnige funnit ett tillägg påkallat. Detta är visserligen
icke nödvändiggjort av nu föreslagna statsunderstöd till utfartsvägar,
men har på sätt ovan framhållits synts i högsta grad önskvärt
med hänsyn till möjligheten för kommuner och vägdistrikt att befordra
tillkomsten av utfartsvägar.

De lagändringar, som sålunda befunnits lämpliga, innehållas i
nedanstående av särskild motivering åtföljda förslag.

Förslag till ändringar i lagen av den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet.

§ 1.

Det väghållningsbesvär, varom denna lag stadgar, avser väg på
landet, som prövas vara för allmänna samfärdseln nyttig och nödig.
Sådan väg benämnes allmän och är av två slag,

a) landsväg, vartill hänföres väg, som för allmänna samfärdseln är
av större betydelse och förenar riket med annat rike eller ett län med
annat län, leder från en stad till annan eller tjänar att förbinda något
härad i dess helhet eller till väsentlig del med stad, större hamn- och
lastageplats, järnvägsstation eller annat jämförligt ställe;

b) bygdeväg, vartill räknas väg av förenämnda beskaffenhet, men
som ej är av den vikt för allmänna samfärdseln, att den bör till landsväg
hänföras, så ock väg emellan härad eller socknar, från allmän väg
till kyrka eller tingstad samt annan med dessa jämförlig väg.

ödebygdsväg, varmed förstås väg, som till avsevärd längd sträcker sig
över fjäll och skogar eller glest befolkade trakter och, ehuru icke av den
vikt för allmänna samfärdseln, att den kan hänföras till landsväg eller
bygdeväg, prövas vara av betydelse för det allmänna såsom ägnad att utbreda
odling och bebyggelse i obygd, skall jämväl såsom allmän väg anses,
och skall förty vad i denna lag om allmän väg sägs gälla även beträffande
ödebygdsväg.

2 §•

Landsväg skall vara 6 meter, bygdeväg 3,6 meter och ödebygdsväg
2,5 meter bred, ägande dock Konungens befallningshavande att, där
för särskilda vägsträckor förhållandena sådant påkalla, såväl medgiva,
att väg må hava mindre bredd, som ock, när ny väg anlägges eller
gammal väg omlägges, förordna om dess utläggande till större bredd,
än här stadgats.

Där redan anlagd väg är bredare, än här föreskrives, varde den
så vidmakthållen, därest icke Konungens befallningshavande prövar densamma
kunna utan olägenhet till bredden inskränkas.

Likaledes äger Konungens befallningshavande, där redan anlagd
väg har mindre bredd, än denna lag bjuder, och dess utläggande till
stadgad bredd bleve förenat med betydande svårigheter eller kostnader,
att låta därvid bero, dock att ödebygdsväg ej må utläggas till mindre
bredd än 2,a meter.

3 §: Ingen ändring (se motiven).

4 §•

Uppstår fråga om anläggning av allmän väg, då skall ansökning
därom göras hos Konungens befallningshavande, som låter höra samtliga
väghållnings skyldiga, vilka i väghållningen med arbete eller penningar
deltaga; varefter, och sedan landsfiskalen avgivit yttrande,
Konungens befallningshavande meddelar beslut i frågan.

1 enahanda ordning avgöras frågor om indragning av allmän väg,
omläggning av backig eller eljest för rörelsen obekväm allmän väg
samt förändring av redan befintlig väg till ödebygdsväg, bygdeväg eller
landsväg.

Anläggning, {stånd''sättande eller omläggning av ödebygdsväg samt
byggande eller istånd sättande av till sådan väg hörande bro eller färja
verkställes genom statsverkets försorg, men äger Konungens befallningshavande
att vid meddelande av beslut i frågan förplikta de väghållningsskyldige
i vederbörande väghållningsdistrikt att med visst av Konungens
befallningsliavande till beloppet bestämt bidrag deltaga i kostnaden för företaget
ävensom att såsom villkor för företagets utförande föreskriva, att erforderlig
mark och på platsen tillgängliga materiel kostnadsfritt tillhandahållas.
Det bidrag, väghållningsdistrikt sålunda förpliktas utgiva, må icke
överstiga en sjättedel av den beräknade kostnaden, dock att Konungens befallning
shav ande, där i särskilda fall större bidrag, med hänsyn till vederbörande
väghållning sdistrikts ekonomiska bärkraft, prövas skäligen kunna
utgöras, äger förordna om utgående av sådant större bidrag.

Intill dess genom statsverkets försorg sålunda anlagd, iståndsatt eller
omlagd ödebygdsväg vunnit nödig stadga och fasthet, ankommer vägens
underhåll på statsverket, skolande Konungens befallningsliavande, när vägen
prövas hava erhållit sådan stadga och fasthet, ålägga vederbörande väghållning
sdistrikt att övertaga vägens underhäll från utgången av det år,
Konungens

5, 6 och 7 §§: Ingen ändring.

8 §•

Kostnaden för underhåll av väg, som ej ingått i vägdelning, av
bro, som ej är till vägtrumma hänförlig, samt av färja bestrides ur
vägkassan, i den mån sådan kostnad icke utgår av statsmedel. Det
bidrag de väghållning sskyldige ålagts utgiva till byggande, iståndsättande
eller omläggning av ödebygdsväg med därtill hörande bro eller färja utgår
även ur vägkassan.

Beträffande övriga allmänna vägföretag gäller, att ur vägkassan jämväl
bekostas anläggning av ny och omläggning av gammal väg, förändring
av ödebygdsväg till bygdeväg eller landsväg och av bygdeväg till
landsväg, iståndsättande av enskild väg, bro och färja, som till allmänt
underhåll övertages, samt byggande av bro och färja, i den mån sådan

112

kostnad ej av statsmedel eller, efter särskilda åtaganden, av kommuner
eller landsting eller eljest annorledes gäldas.

9—13 §§: Ingen ändring.

14 §.

Varder väg omlagd, skall den, intill dess ny vägdelning övergår
väghållningsdistriktet, underhållas av de fastigheter, som förut underhållit
den gamla vägen, samt för sådant ändamål i den ordning, 45 §
stadgar, på dem indelas. Betungas härigenom fastighet med svårare
vägunderhåll, än den förut haft, njute densamma ur vägkassan motsvarande
ersättning.

Förändras ödebygdsväg till bygdeväg eller landsväg eller bygdeväg
till landsväg eller varder väg till bredden utlagd, njute likaledes den,
vilkens vägunderhåll härigenom försvåras, ersättning ur vägkassan.

15—40 §§: Ingen ändring.

41 §.

Under förrättningen skola till en början följande frågor, på sätt här
nedan sägs, till handläggning företagas, nämligen:

l:o) om bestämmande av de vägar, vilka skola såsom allmänna
anses, samt deras egenskap av landsväg, bygdeväg eller ödeby gdsväg-,

2:6) om urskiljande av de broar, vilka ej böra till vägtrummor
hänföras och således skola från delningen undantagas för att medelst
vägkassan underhållas; samt

3:o) om väghållningsdistriktets delning i mindre områden, eller
om två eller flera väghållningsdistrikts förening till ett, därest förslag
därom blivit väckt.

42 §: Ingen ändring.

43 §.

Sedan de i 41 § upptagna frågor blivit slutligen avgjorda, fortsättes
förrättningen medelst vägarnas gradering; åliggande förrättningsmannen
att, innan förrättningen åter företages, minst fjorton dagar
förut låta i väghållningsdistriktets kyrkor kungöra dagen och stället
för förrättningens fortsättande.

113

Vid vägs gradering skall hänsyn tagas till dels vägens egenskap
av lands- eller bygdeväg, dels olika beskaffenhet av mark, varöver
vägen går, dels tillgång till och antaglig kostnad för sand, grus eller
annat ämne, varmed vägen underhållas kan, dels behovet av skyddsvärn,
dels trafikens omfattning och den därav föranledda större eller
mindre slitning av vägen, dels ock andra omständigheter, som under
eu längre fortgående tid må kunna på vägunderhållet inverka, så att,
där större svårigheter i en eller annan av dessa delar möta, skälig
minskning i vägens längd däremot beräknas.

Efter det vägarnas gradering försiggått, låter Konungens befallningshavande,
på förrättningsmannens därom gjorda framställning,
åsätta vägtal, varuppå och sedan förrättningsmannen med gode männen,
efter de väghållningsskyldigas hörande, bestämt, vilka vägar eller vägsträckor
jämlikt 12 § böra från delningen uteslutas, förrättningen avslutas
medelst vägarnas fördelning.

Vid fördelningen skall iakttagas, att jämväl sådan ödebygdsväg, vars
underhäll vid tiden för vägdelningen ankommer på statsverket, i vägdelningsinstrumentet
påföras vederbörande fastigheter till underhåll frän den
tidpunkt, då vägens underhåll genom statsverket upphör.

44—59 §§: Ingen ändring.

60 §.

Av uppskattade kostnaden för underhållet av allmän väg, bro och
färja lämnas tre tiondelar''j av statsmedel.

Finnes inom väghållning sdistriktet ödebygdsväg, lämnas av statsmedel
ett tillägg sbidrag, motsvarande tre tiondelar av uppskattade kostnaden för
underhållet av sådan väg med tillhörande bro eller färja, vilket bidrag
emellertid, därest Kungl. Maj:t, efter i ärendet gjord ansökning, på grund
av särskilda förhållanden finner skäligt sådant medgiva, må utgå med
högre belopp, dock ej överstigande sex tiondelar av berörda kostnad. Utöver
nu nämnda bidrag må väghållningsdistrikt, som äro med väghållning
synnerligt betungade, kunna efter Kungl. Maj:ts prövning av staten
erhålla särskilt understöd, i den mån medel, som för sådant ändamål
må vara anslagna, därtill lämna tillgång.

Statsbidraget utbetalas till vägstyrelsen. Det statsbidrag, som belöper
på underhållet av indelad väg, tillkommer dem, som sådant underhåll
bestrida, och tillhandahålles dom av vägstyrelsen på lämpligt *)

*) Statens bidrag till vägunderhållet har av 1918 års riksdag bestämts till tre
tiondelar efter att förut hava utgjort tre tjugondelar av den uppskattade underhållskostnaden.
15

114

sätt, därvid iakttag es att nämnda tillägg sbidrag fördelas på samtliga natur aväghållarna
ä de allmänna vägarna i distriktet.

Den av särskilda nämnden uppskattade kostnad för underhåll av
all indelad väg inom distriktet skall, efter avdrag för bidraget av statsmedel,
fördelas på de enligt 7 § till vägunderhåll in natura förpliktade
vägfyrkar, varefter det belopp, som enligt denna fördelning på varje
sådan fyrk belöper, såsom vägskatt påföres varje annan vägfyrk. Vad
därutöver erfordras för bestridande av vägkassans utgifter enligt den
fastställda utgiftsstaten påföres samtliga vägfyrkar till lika andel för
envar av dem.

Under den tid ödebygdsväg, som varit föremål för vägdelningsförrättning,
underhälles av statsverket, skola de fastigheter, som enligt vägdelningsinstrumentet
hava att efter nämnda tids utgång fullgöra naturaunderhäll
å sådan väg, i stället för detta underhåll bidraga till väghållningen
med penningar. Det ifrågavarande fastigheter sålunda åliggande bidrag,
som ingår "till vägkassan samt debiteras, indrives och redovisas i sammanhang
med vägskatten, utgår med det belopp, vartill kostnaden för vederbörande
fastighet enligt väg delning sinstrumentet tillkommande underhåll å
sådan ödebygdsväg av särskilda nämnden bestämts efter avdrag motsvarande
naturaväghållarna inom distriktet tillkommande statsbidrag.

61—74 §§: Ingen ändring.

75 §.

Skulle i en eller annan ort andra anordningar för vinterväghållningen
prövas lämpliga, ankommer på Konungens befallningshavande,
sedan vederbörande blivit hörda, på sätt i 69 § sägs, att därom förordna,
dock med iakttagande att även i slikt fall kostnaden för vinterväghållningen
utgöres efter grund, som i denna lag är stadgad.

Likaledes må Konungens befallningshavande beträffande ödebygdsväg
eller viss del därav medgiva de lättnader i fråga om vinterväghållningen,
som Konungens befallningshavande, efter vedcrbörandes hörande på sätt
ovan nämnts, må finna av omständigheterna påkallade.

76—85 §§: Ingen ändring.

115

Motiv.

1 §•

Såsom framgår av de sakkunniges allmänna motivering, hava de
sakkunnige tänkt sig, att ödebygdsvägarna skulle komma till utförande
inom de nordligaste delarna av vårt land, närmare bestämt Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län. Emellertid har från
åtskilliga håll, och som det vill synas icke utan allt fog, gjorts gällande,
att behov av ödebygdsvägar förefinnes även i vissa trakter av Kopparbergs
län samt möjligen också i någon del av Värmlands län.

Åven om det anslag, som må kunna bliva beviljat för anläggning
av ödebygdsvägar, kommer att avse endast sådana vägar inom de fyra
nordligaste länen, har det med hänsyn till ovan anförda förhållande
icke synts de sakkunnige erforderligt eller lämpligt att i väglagen fastställa
en motsvarande begränsning. För den händelse statsmakterna
framdeles skulle finna, att jämväl Dalarne och Värmland skäligen borde
bliva delaktiga av anslag för ifrågavarande ändamål, har det nämligen
synts de sakkunnige lämpligare, om en sådan anordning då läte sig
genomföras utan lagändring.

I övrigt må beträffande vad under denna § föreslagits endast framhållas,
hurusom enligt de sakkunniges förmenande den omständigheten,
att en väg å en kortare sträcka kommer att genomlöpa bebyggda orter,
icke bör utgöra hinder för Konungens befallningshavande, att, med
hänsyn till vägens betydelse för utbredning av bebyggelse och odling,
förordna om sådan vägs anläggning såsom ödebygdsväg, endast vägen
i övrigt och till avsevärd längd sträcker sig genom obygd eller glest
befolkade trakter.

2 §•

Vidkommande bredden av ödebygdsväg hava de sakkunnige, såsom
av det föregående framgår, tänkt sig denna böra, allt efter som förhållandena
påkalla, bestämmas till 2.2, 2.5 eller 3 meter, därvid de sakkunnige
emellertid ansett, att dylik väg för intet fall borde givas mindre
bredd än 2.2 meter. Med hänsyn till den vidsträckta befogenhet i fråga
om bestämmande av bredden å allmän väg, som gällande väglag tillerkänner
Konungens befallningshavande, och då man väl får utgå
från att Konungens befallningshavande vid meddelande av beslut an -

116

gående bredden av ödebygdsväg giver vederbörligt beaktande åt de
synpunkter, som i sådant avseende kunna göras gällande vid frågans
om ödebygdsvägarna behandling av statsmakterna, har det synts de
sakkunnige kunna ifrågasättas, huruvida icke särskild bestämmelse i
väglagen om så att säga normalbredden å ödebygdsvägar skulle kunna
undvaras.

Då emellertid väglagen innehåller stadgande angående bredden å
lands- eller bygdeväg, hava de sakkunnige förmenat, att motsvarande
bestämmelse lämpligen också borde i väglagen införas beträffande ödebygdsväg
och hava i sådant avseende som normalbredd föreslagit 2.5
meters bredd.

3 §.

På sätt lärer framgå av vad sakkunnige i fråga om vägarnas tekniska
utförande anfört, torde i 3 § väglagen för vägs anläggning givna
bestämmelser icke till fullo överensstämma med vad enligt de sakkunniges
mening borde i sådant avseende gälla beträffande ödebygdsväg.
När de sakkunnige emellertid icke föreslagit något särskilt, från det i
3 § givna avvikande stadgande beträffande sättet för ödebygdsvägs
byggande, beror detta därpå, att sakkunnige, som för övrigt vid uppgörande
av föreliggande förslag utgått från angelägenheten att i möjligaste
minsta mån göra rubbning i nu gällande väglag, förmenat sig
hava fog för den uppfattningen, att tillämpning i nu förevarande avseende
av nu gällande bestämmelse icke på något sätt behöver innebära
frångående av det sätt för anläggning av ödebygdsväg, som bäst överensstämmer
med vägens karaktär och det ändamål, den är avsedd att
tjäna. Ett stöd för denna uppfattning hava de sakkunnige trott sigfinna
däri, att då de s. k. enklare vägarna infördes och väglagens bestämmelser
blevo på dem tillämpliga, ingen ändring vidtogs beträffande förevarande
§, oaktat i det störa hela enahanda förhållanden synas föreligga
ifråga om sättet för dessa vägars anläggning, som enligt de sakkunnigas
förmenande borde gälla vidkommande anläggning av ödebygdsvägar.

4 §.

Ehuru enligt de sakkunniges mening anläggningen av ödebygdsvägar
i huvudsak lärer vara att betrakta såsom en på statsverket ankommande
angelägenhet, har det emellertid synts föreligga fullgoda
skäl, för att åt Konungens befallningshavande gives befogenhet att vid

117

meddelande av beslut ifråga om utförande av sådan väg förplikta vederbörande
väghållningsdistrikt att med visst mindre av Konungens befallningshavande
fixerat belopp deltaga i kostnaden för anläggningen.
Därjämte synes det rimligt, att Konungens befallningshavande må
såsom villkor för väganläggningens utförande föreskriva, att utan kostnad
skall tillhandahållas erforderlig mark samt vid platsen tillgänglig
materiel såsom sten, torv, virke och grus m. m.

Då emellertid anläggningen av ödebygdsvägarna i det huvudsakligaste
ankommer på statsverket, synes jämväl underhållet av dessa vägar,
intill dess de vunnit nödig stadga och fasthet böra — såsom på visst
sätt hörande till anläggningsarbetet — vara statsverkets ensak, något
som också av de sakkunnige framhållits i den allmänna motiveringen.

Vid dryftandet av de med det åt de sakkunnige givna uppdrag
sammanhängande spörsmål hava de sakkunnige fäst sin uppmärksamhet
vid det förhållande att i gällande väglag ej finnes uttryckligen bestämt,
huruvida brygga, som utgör slutpunkten av en väg, också skall anses
tillhöra vägen och således iståndsättas och underhållas i samma ordning
som själva vägen. Då ödebygdsvägarna givetvis ej alltför sällan komma
att framdragas till sjöar, varöver samfärdseln vidare måste förmedlas
genom större farkoster, erfordras också vid dessa vägars slutpunkter
vid sjöarna anordnande av bryggor. Men för de trakter, varom nu är
fråga, lära väl i allmänhet avsevärda svårigheter möta för iståndsättande
och vidmakthållande av sålunda erforderliga bryggor, därest icke dessa
kunde tillkomma i samma ordning som själva vägarna. De sakkunniga
hava emellertid ansett sig kunna utgå från den uppfattningen, att ehuru
något uttryckligt stadgande därom icke föreligger, väglagens innebörd
likväl avser sådan anordning.

Beträffande slutligen den omständigheten, att i förevarande § föreslagits
viss bestämmelse angående ödebygdsvägs underhåll, ehuru paragrafen
i väglagen är införd i det kapitel, som handlar om ödebygdsvägs anläggning,
indragning eller förändring, tillåta sig de sakkunnige erinra, att
detta har sin förklaring däri,’ att, såsom ovan anförts, ifrågavarande
underhåll ansetts vara att i viss mån hänföra till anläggning av ödebygdsväg.

43 §.

Här föreslagna tillägg lärer vara erforderligt med hänsyn därtill,
att vid vägdelnings förrättande underhållet av ödebygdsväg fortfarande
kan ankomma på statsverket.

118

50 §.

De sakkunnige hava ansett det kunna ifrågasättas, huruvida icke
kostnaden för särskilda nämndens uppskattning, i vad avser ödebygdsväg,
skäligen borde gäldas av statsverket. Emellertid hava de sakkunnige,
med hänsyn, bland annat, till det förhöjda statsbidrag till
underhåll av ödebygdsväg, som föreslås under 60 §, icke ansett lämpligt
framlägga något förslag om distriktets befriande från ifrågavarande
kostnad.

60 §.

Oaktat statsverket — enligt de sakkunniges förslag — skulle bära
den huvudsakligaste kostnaden för ödebygdsvägarnas anläggning, lärer
det likväl icke låta sig förnekas, att dessa vägars anläggning och framförallt
underhåll kommer att medföra en avsevärd tunga för väghållningsdistrikten
och de enskilda väghållarna. Härvid är även att märka,
att vederbörande v äghållningsdi strikt i allmänhet ej höra till de ekonomiskt
mera bärkraftiga.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden har det synts sakkunnige
skäligt, att av statsmedel utginge, utom det ordinarie till 3/io av uppskattade
underhållskostnaden uppgående statsbidraget jämväl ett tillläggsbidrag,
beräknat ''allenast å kostnaden för underhållet av ödebygdsvägar
inom distriktet. Detta bidrag synes böra i allmänhet utgå med
3/io av denna kostnad. Dock synes Kungl. Maj:t böra kunna, efter
gjord ansökning, medgiva bidragets förhöjning intill 6/io av samma
kostnad.

Att låta detta tilläggsbidrag tillkomma allenast dem, som fullgöra
naturaunderhåll å ödebygdsväg, lärer emellertid ej vara lämpligt. Även
om vissa skäl kunde anföras för att lämna dessa, sannolikt i regel
mindre väl ekonomiskt situerade naturaväghållare ett större statsbidrag,
synes dock en sådan särställning gent emot de andra natura väghållarna
ej tillräckligt motiverad. Härtill kommer ytterligare, att till följd av
det sätt, varpå vägskatten enligt gällande väglag beräknas och debiteras,
en sådan anordning skulle medföra, att jämväl samtliga ickenaturaväghållare
skulle komma i en gynnad ställning gent emot dem,
som hade att fullgöra naturaunderhåll å lands- eller bygdevägar.

Vid sådant förhållande och då för övrigt den tunga, som ödebygdsvägarnas
anläggning och underhåll medför, i det stora hela lärer kunna
anses vila lika på hela väghållningsdistriktet, har det synts de sakkunnige
lämpligast att låta förutom vägkassan för på densamma an -

119

kommande vägunderhåll även naturaväghållarna å lands- eller bygdevägar
bliva delaktiga av ifrågavarande tilläggsbidrag, som då skulle
tillgodokomma samtliga naturaväghållare inom distriktet i samma proportion
som det andra statsbidraget.

Vidkommande de fastigheter, som enligt vederbörande vägdelningsinstrument
skola hava att underhålla ödebygdsväg, som ännu är föremål
för statsunderhåll, synas dessa lämpligen böra, under den tid statsunderhållet
varar, i stället för nämnda naturaunderhåll å ödebygdsvägen,
bidraga till väghållningen med penningar. Det bidrag, som sålunda
skulle åligga dessa fastigheter att utgiva, synes skäligen böra utgå med
det belopp, vartill kostnaden för vederbörande fastighet enligt vägdeldelningsinstrumentet
tillkommande underhåll å sådan ödebygdsväg av
särskilda nämnden bestämts, efter avdrag motsvarande naturaväghållarna
inom distriktet tillkommande statsbidrag.

75 §.

Beträffande slutligen vinterväghållningen å ödebygdsväg har det
synts lämpligen böra överlämnas åt Konungens befallningshavande
att — efter vederbörandes hörande — medgiva viss lindring i densamma.

Förslag till tillägg till lagen av den 5 juli 1907 om enskilda vägar

på landet.

35 §.

Vad i denna lag om väghåilningsskyldighetens fördelning stadgas
må ej innefatta hinder för kommun eller väghållningsdistrikt att lämna
bidrag till byggande av enskild väg eller bro.

Motiv.

Vid innevarande års riksdag har, på sätt ovan omnämnts, av undertecknad
Molin väckts en motion med hemställan, att riksdagen för sin

120

del måtte besluta följande tillägg till lagen om enskilda vägar på landet:
»§ 35. Vad i denna lag om väghållningsskyldighetens fördelning
stadgas må ej innefatta hinder för kommun att lämna bidrag till
byggande och underhåll av enskild väg eller bro.»

Den sålunda föreslagna bestämmelsen överensstämde med ett av
lagutskottet vid 1907 års riksdag framlagt förslag, vilket dock, som av
ovan lämnade redogörelse framgår, icke av riksdagen då godkändes.
Den vid årets riksdag väckta motionen har icke heller vunnit riksdagens
bifall.

Vid dryftande av frågan om åstadkommande av utfartsvägar med
eller utan statsunderstöd hava sakkunnige ej kunnat undgå att komma
till den bestämda uppfattningen, att det vore önskvärt och angeläget,
att kommunerna erhölle möjlighet att bidraga till anläggningar av
sådana vägar. Det har nämligen synts de sakkunnige uppenbart, att
i ett flertal fall dylika vägar — de må vara aldrig så nyttiga och nödvändiga
— likväl svårligen lära kunna komma till stånd, därest ej bidrag
därtill lämnas av kommunerna. Då nu dessa vägar givetvis måste
få stor betydelse för kommunerna, synes ett sådant understödjande
jämväl ur kommunernas synpunkt vara synnerligen välbetänkt.

Vidkommande vad av jordbruksutskottet vid 1918 års riksdag anförts
därom, att bidrag borde lämnas endast för sådan enskild väg,
som vore till betydande gagn för en avsevärd del av kommunens medlemmar,
hava de sakkunnige förmenat, att faran för en kommuns oskäliga
belastande med utgifter i förevarande avseende torde vara tämligen
obetydlig, då anledning icke lärer förefinnas att antaga, att ett kommun
alstämmobeslut om bidrag till enskild väg kommer till stånd, därest
icke ett verkligt intresse för kommunen föreligger. På grund av vad
sålunda anförts hava de sakkunnige funnit sig böra upptaga det förslag,
som nämnda vid årets riksdag väckta motion innehåller, därvid
de sakkunnige likväl med hänsyn till de skäl, som kunna anföras emot
lämpligheten att för en enskild väg belasta en kommun med de mera
permanenta utgifter, som bidrag till underhållet av sådan väg skulle
medföra, icke ansett sig böra föreslå, att den avsedda möjligheten för
kommun att bidraga till enskilda vägar skulle sträcka sig utöver lämnande
av bidrag till själva anläggningen av sådan väg.

Hava de sakkunnige sålunda i ett avseende ansett sig böra iakttaga
en viss inskränkning uti det i motionen framlagda förslagets omfattning,
har det i ett annat avseende synts de sakkunnige föreligga starka skäl
att gå något utöver vad motionen avser. De sakkunnige hava näm -

121

ligen ansett, att jämväl väghållningsdistrikten böra beredas möjlighet
att lämna bidrag till inom desamma belägna enskilda vägar.

Det bär synts de sakkunnige uppenbart, att eu väganläggning
även om den ej är av sådan betydelse, att den bör komma till stånd
i den ordning, lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet avser, likväl mången gång kan vara av sådan vikt för allmänna
samfärdseln inom ett vägkållningsdistrikt, att ett bidrag därtill från
distriktets sida — därest anläggningen eljest icke kunde komma till
stånd — också kan vara väl grundat. Vid sådant förhållande ävensom
av de skäl i övrigt, som ovan (sid. 74—75) framlagts, synes det de sakkunnige,
att fullgoda skäl föreligga att tillerkänna väghållningsdistrikten
rätt att lämna sådana bidrag.

Med anledning av vad sålunda anförts få sakkunnige hemställa, Hemställan.
att Herr Statsrådet ville hos Kungl. Maj:t föreslå avlåtande av nådig
proposition,

att riksdagen måtte för sin de! besluta sådana
äudringar i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet och i lagen
den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet, som av
sakkunnige föreslagits.

B. Författningar rörande anslagens utgående.

I de båda för närvarande gällande nådiga kungörelserna den 14 Kungörelnovember
1913 angående villkor för erhållande av statsbidrag till enk- den ujllam3
lare vägar och den 27 juni 1914 angående statsbidrag till väganlägg- och den ”/•
ningar och vägförbättringar, bro- och hamnbyggnader samt upprens- 1914''

ning av åar och farleder höra tydligen redan för det fall, att framlagda
förslag att bereda möjlighet till erhållande i vissa fall av tilläggsanslag
skulle bliva genomfört, en del förändringar vidtagas. Men även
i vissa andra avseenden synas förändringar påkallade.

Vad först beträffar frågan om att för vägbyggnad erforderlig mark Upplåtelse
skall kostnadsfritt tillhandahållas av landsting, kommun eller enskilda av markär
att märka, hurusom från dessa anslags första utgående även marklösen
inräknats i de kostnader, på vilka beräkningen av statsbidragets
storlek grundats, allt intill dess vid 1914 års första riksdag detta ändrades
därhän, som framgår av nådiga kungörelsen den 27 juni 1914.

122

För anslaget till enklare vägar, som utgått först från och med 1914,
har hela tiden denna senare grundsats varit gällande.

Nämnda förändring i förut gällande bestämmelser tillkom på grund
av motionen nr 54 i första kammaren av herr E. Lindblad. Som huvudmotiv
anförde han, att villkoret i fråga året förut fastslagits för de
enklare vägarna, varför det vore följdriktigt att även för de vanliga
vägarna införa samma bestämmelse samt att därigenom någon del av
statsmedlen skulle inbesparas till förmån för andra företag, i det att
de för varje år anvisade anslagen skulle räcka till för flera företag.
Statsutskottet anslöt sig till motionärens förslag med den begränsning,
att villkoret skulle gälla endast sådana företag, som Konungens befallningshavande
efter den 1 januari 1915 ålagt väghållningsskyldige att
genomföra. Riksdagen biföll utskottets förslag, som sedan infördes i
meranämnda nådiga kungörelse av den 27 juni 1914.

Konungens befallningshavande i Jämtlands län har i sitt ovan omnämnda
underdåniga utlåtande den 18 januari 1918 även upptagit detta
spörsmål och uttalat, att villkoret om den för statsverket kostnadsfria
upplåtelsen av mark vore av största betydelse såsom innebärande det
enda någorlunda verksamma bandet på den enskilda vinningslystnaden
hos ägarna till av företaget berörd mark, då man på grund av erfarenheten
eljest hade anledning befara, att denna vinningslystnad skulle
göra sig bred och kostnaderna för marken uppdrivas till jämförelsevis
oskäliga belopp, vilket vore så mycket mer obefogat på grund av den
stora fördel, som i regel tillskyndades de egendomar, över vars mark
vägarna framdroges. Visserligen funnes alltid utvägen att genom expropriation
bestämma dessa kostnader, men då erfarenheten visat, att
expropriationsersättningarna i allmänhet beräknades till högsta möjliga
belopp, ett beräkningssätt, varpå den nya expropriationslagen lämnade
anvisning, så kunde icke heller med detta förfarande garanteras, att
kostnaderna för marklösen komme att hållas inom skäliga gränser.
Genom bibehållande av villkoret om kostnadsfri markupplåtelse skulle
också främjas framkallandet av ett mera verksamt ortsintresse att få
dessa kostnader nedbringade.

Mot denna bestämmelse, om vars återtagande redan vid 1915 års
riksdag motionerades, dock utan resultat, har med ett visst berättigande
anmärkts, dels att det vore ett misstag att tro, det staten finge
bidraga till de genom oskäliga markpriser vållade ökningarna uti jordlösenskostnaderna,
då ju statsbidraget utginge som bestämd del av den
beräknade kostnaden och således varje ökning utöver denna drabbade
intressenterna och icke staten, och dels att borträknandet av marklösen

123

från anläggningskostnaderna vållade, att statsbidraget nedbringats avsevärt
under det förut i normala fall till två tredjedelar av totalkostnaderna
beräknade statsanslaget, varför den tanken framkastats, att
statsbidraget borde till kompensation härav böjas till 75 å 80 % av
den beräknade kostnaden exklusive marklösen. Angående förstnämnda
erinran torde böra nämnas, att i de under normala tider icke sällsynta
fall, då den verkliga totalkostnaden för arbetet utan jordlösen understiger
den beräknade, en ökning av marklösen utöver den beräknade
också till viss del drabbar staten; detta inträffar dock ej så ofta, att
det förtjänar något beaktande. I sistnämnda avseende är att märka,
att enligt en till statsutskottet vid 1914 års första riksdag ingiven beräkning
marklösen i södra och mellersta delen av landet uppginge till
i medeltal 9,2 % och i norra delarna till 7 % av hela anläggningskostnaden,
på grund varav en höjning av statsbidraget från två tredjedelar
till tre fjärdedelar av anläggningskostnaden exklusive marklösen skulle
mer än fullt kompensera inverkan av det år 1914 införda villkoret.

Sådana förhållandena för närvarande äro, anse sakkunnige, att villkoret
rörande markupplåtelse bör bibehållas, och att liksom utgift för
markförvärv icke får i den beräknade anläggningskostnaden upptagas,
ej heller ersättning för intrång, hägnad o. d. må däri inräknas,
emedan själva huvudbestämmelsen eljest blir illusorisk.

Emellertid synes det sakkunnige påkallat, att bestämmelsen om
till huru stor del av den beräknade anläggningskostnaden statsanslag
må beviljas ändras därhän, att i vissa fall — oberäknat hamnbyggnader
— större del än två tredjedelar må kunna utgå, på samma gång
som anslaget i flera andra fall må kunna sättas lägre än nämnda del.
Enligt gällande bestämmelse får anslag — med nyssnämnda undantag
för hamnar — icke sättas högre än två tredjedelar av den beräknade
kostnaden, vilket i verkligheten tillämpats så, att alltid detta maximum
beviljats, detta dock, så vitt sakkunnige ha sig bekant, med ett enda
undantag på de senaste tio åren. Det synes önskvärt, att Konungens
befallningshavande i sina resolutioner, i stället för att som nu ålägga
ett vägdistrikt att under förutsättning av statsbidrag till två tredjedelar
av kostnaden utföra ett visst företag, efter granskning av distriktets
ekonomiska bärkraft och beskattning av olika slag m. m. dylikt i varje
fall särskilt prövade, huru stort bidrag som borde utgå. Då kunde
särskilt välsituerade distrikt få åtnöjas med helt små anslag, under det
att ett betungat kunde erhålla ett större. Och då synes också möjligt
att sätta detta maximum högre än två tredjedelar, t. ex. tre fjärdedelar

Stati b idragets
storlek.

124

Tilläggs anslag.

eller fyra femtedelar. Därigenom skulle visserligen för ett betungat
distrikt förut omnämnda kompensation av bestämmelsen om markupplåtelse
i viss mån kunna erhållas, men detta torde icke böra anses annat
än rättvist, och ej heller skulle det medföra tidigare påklagade olägenheter,
då på grund av bestämmelsernas karaktär samma sporre till
offervillighet i avseende på avståendet av jord för företaget ändock vore
kvar. Det synes som om i medeltal anslagen till de olika företagen ej
borde ökas, utan endast en lämplig förskjutning mellan olika distrikt
behövde ske.

Enligt för närvarande gällande författningar kan icke någon ökning
av statsbidraget till ett företag utöver det efter kostnadsberäkningens
fastställelse eu gång beviljade bidraget medgivas, åtminstone
icke annat än för arbeten utanför den fastställda planens ram, vilka senare
visa sig nödiga. Emellertid överskrida anläggningskostnaderna
tydligtvis rätt ofta de beräknade, om också under tidigare år ej i särskilt
hög grad. Men under de senaste åren, särskilt från och med år
1916, har det visat sig, att på grund av de genom kristiden framkallade
prisstegringarna kostnaderna, på sätt ovan i fråga om beredande
av visst tilläggsanslag framlagts, överskridas i så hög grad, att särskilda
åtgärder nödvändigtvis påkallas. Att helt enkelt övergå till att
bidraget skall bestämmas till viss del av verkliga kostnaden synes alls
icke tillrådligt, främst på den grund att företagarna då icke få samma
intresse för en god hushållning. I dess ställe synes lämpligt medgiva
att under förutsättning av noggrann kontroll från statens sida i avseende
på utgifterna för företaget tilläggsanslag efter särskild prövning
i varje fall rörande nedlagda kostnader, rådande prisstegringar av försvårande
slag, intressenternas bärkraft m. fl. inverkande omständigheter
må utgå i fall, då kostnaderna avsevärt överskridit de beräknade
och detta då allra högst till samma del av de överskjutande anläggningskostnaderna,
som det ursprungliga anslaget utgjort av de beräknade.
För att möjliggöra denna förändring av bestämmelserna nödvändiggöres
tydligen i fråga om redan utförda delar av arbetena, att
den noggrannaste möjliga granskning göres av räkenskaperna för företaget
i fråga, samt i fråga om framtida arbeten, att staten övervakar
arbetenas ekonomiska förvaltning. Detta mål torde enklast kunna nås
på det sätt, att kassaförvaltare för respektive företag förordnas av Konungens
befallningshavande och att den distriktstjänsteman, som fungerar
såsom statens kontrollant, ägde att vid inspektioner också tillse, att
det ekonomiska handhavandet av arbetet vore betryggande.

125

I anslutning till vad sålunda anförts få sakkunnige föreslå, att följande
förändringar införas i meranämnda nådiga kungörelse den 27 juni
1914 angående statsbidrag till väganläggningar och vägförbättringar, broocli
hamnbyggnader samt upprensning av åar och farleder, nämligen:

Mom. 3. Statsbidrag må utgå med belopp i allmänhet icke överstigande
två tredjedelar av den beräknade kostnaden enligt den fastställda
arbetsplanen; dock dels att för mindre hamnar företrädesvis fiskehamnar,
anslag må av Kungl. Maj:t bestämmas till högst nio tiondelar av den
beräknade kostnaden, i vilket fall av statsanslaget endast sju niondelar
må kunna användas till arbetets utförande, varemot återstående
två niondelar skola avsättas till en hamnfond på sätt i mom. 14 sägs,
dels att för andra anläggningar i fall, dd sd med hänsyn till intressenternas
bärkraft och andra inverkande omständigheter kan prövas särskilt påkallat,
anslag må av Kungl. Maj:t beviljas till högst fyra femtedelar av den beräknade
anläggningskostnaden;

och skola menighet, bolag eller andra vederbörande, vilka antagas
komma att av ett genom statsbidrag understött företag hava nytta,
genom kontant tillskott, materialier, arbete eller andra bidrag bestrida
den återstående, icke av statsmedel anvisade andelen av kostnaderna
för företagets fullbordande, varvid bestämmelsen i mom. 4 skall iakttagas.

I fråga om väganläggningar eller vägförbättringar, vilka Kungl.
Majrts befallningshavande efter den 1 januari 1915 må ålägga väghållningsskyldige
att utföra, skall för åtnjutande av statsbidrag gälla, att för
anläggningen eller förbättringen erforderlig mark kostnadsfritt skall
tillhandahållas av landsting, väghållning sdistrikt, kommuner eller enskilda;
och må förty i den beräknade kostnaden för företaget icke upptagas
utgift för förvärv av mark eller ersättning för intrång, hägnad eller dylikt.

Mom. 4. Vid meddelande av statsbidrag skall, där Kungl. Maj:t
icke finner undantag böra äga rum, iakttagas, att, om verkliga kostnaden
för arbetets utförande skulle befinnas understiga den beräknade,
av vederbörande myndighet granskade och godkända kostnaden, det
beviljade statsbidraget minskas med så stor del av den ifrågavarande
besparingen, som det beviljade statsbidraget utgjort av den beräknade
kostnadssumman. I de fall, dä den verkliga kostnaden avsevärt överstiger den
fastställda beräknade, må, där allmänna större kostnadsstegringar, som ej kunnat
förutses, eller intressenternas ringa ekonomiska bärkraft så särskilt påkalla,
tilläggsanslag kunna efter noggrann prövning beviljas till högst samma del av
skillnaden mellan den verkliga kostnaden, sådan densamma efter granskning av
räkenskaper m. m. kan godkännas, och den vid arbetsplanens fastställelse beräknade
kostnaden, som det ursprungligen beviljade bidraget utgör av sistnämnda

Förslag
rörande vägoch
broans
lagen.

126

Förslag

rörande

enklare

vägar.

kostnad. Vid sådana vägarbeten samt hamn- och brobyggnader avseende
företag, till vilkas utförande statsbidrag beviljats, skola räkenskaper av
vederbörande intressenter föras på sådant sätt, att den verkliga kostnaden
för det av staten understödda arbetsföretaget må kunna säkert
uppskattas.

På enahanda sätt få sakkunnige föreslå, att även i mom. 5 av
nådiga kungörelsen den 14 november 1913 införes motsvarande bestämmelse
angående jämkning av statsbidraget på samma gång som kungörelsens
rubrik ändras att avse villkoren för erhållande av statsbidrag
från anslaget till enklare vägar i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands
och Västernorrlands län.

Vidare få sakkunnige rörande mom. 15, i anslutning till vad av
Konungens befallningshavande i Norrbottens län och distriktschefen
Wedberg anförts, föreslå, att för tydlighets skull i detta moment uttalas,
att anslaget till enklare vägar i vissa fall må kunna användas för ombyggnad
eller förbättring utav vägar av lägre klass till enklare vägar.
Härvid synes dock sådan komplettering av bestämmelsen böra göras, att
utom ödesbygdsvägar även enskilda vägar nämnas.

På grund av vad sålunda anförts få sakkunnige föreslå, att mom. 5
och 15 erhålla följande ändrade lydelse.

Mom. 5. Vid beviljande av statsbidrag skall, där icke Kungl.
Maj:t för särskilt fall finner undantag böra äga rum, det förbehåll göras,
att om verkliga kostnaden för arbetets utförande skulle befinnas understiga
den enligt fastställd arbetsplan beräknade, det beviljade statsbidraget
minskas med så stor del av den sålunda uppkomna besparingen,
som det beviljade statsbidraget utgjort av den beräknade kostnadssumman.
1 de fall, då den verkliga kostnaden avsevärt överstiger den fastställda
beräknade, må där allmänna större kostnadsstegringar, som ej kunnat
förutses eller intressenternas ringa ekonomiska bärkraft så särskilt påkalla,
tilläggsanslag kunna efter noggrann prövning beviljas till högst samma del av
skillnaden mellan den verkliga kostnaden, sådan densamma efter granskning
av räkenskaper m. m. kan godkännas, och den vid arbetsplanens fastställelse
beräknade kostnaden, som det ursprungligen beviljade bidraget utgör av sistnämnda
kostnad. Räkenskaperna skola av vederbörande intressenter föras
på sådant sätt, att den verkliga kostnaden för det av staten understödda
arbetsföretaget må kunna säkert uppskattas.

Mom. 15. På framställning hos Kungl. Maj:t kunna i särskilda
fall medel av ifrågavarande anslag även anvisas till enklare broar å redan

127

färdiga vägar samt till utbyggande, omläggning och förbättring av ödebygdseller
enskilda vägar till enklare vägar.

I vad avser ödebygdsvägärna synes ingen motsvarande kungörelse
med föreskrifter för intressenterna vara av behovet påkallad, alldenstund
anslaget för dessa vägar skulle direkt användas av staten. Härför
torde endast erfordras, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erhåller
i uppdrag att analogt med vad nu är fallet för enklare vägar till
Kungl. Maj:t avgiva förslag angående anslagets fördelning för varje år
mellan de fyra länen och att, när nådigt beslut härutinnan föreligger,
fördela anslaget mellan de olika företagen eller ock i de fall, då större
anslag än nio tiondelar av den beräknade kostnaden begäres, överlämna
framställningen med yttrande till Kungl. Maj:t.

Vad slutligen angår anslaget till de statsunderstödda ut fartsvägarna
få sakkunnige i anslutning till vad ovan anförts rörande dessa vägars
tillkomst framlägga följande

Förslag till villkor för erhållande av statsbidrag från anslaget till anläggande
av utfartsvägar inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands
och Västemorrlands län.

Mom. 1. Ansökning om bidrag skall ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande
och vara åtföljd av

plan för anläggningen med betänkande och kostnadsförslag, samt,
därest delaktigheten i den föreslagna vägens byggande blivit genom
överenskommelse eller vägdelning enligt lagen den 5 juli 1907
om enskilda vägar på landet vederbörligen bestämd, sådan överenskommelse,
vid vägdelningen träffad förening eller annan handling, varigenom
nämnda delaktighet bestämts, ävensom bevis, att vägdelningen
vunnit laga kraft.

Mom. 2 Innan Kungl. Maj:ts befallningshavande beviljar bidrag
från ifrågavarande anslag, bör Kungl. Maj:ts befallningshavande i ärendet
höra vederbörande kommunal- eller vägstämma ävensom landsfiskalen
i orten.

Mom. 3. Kungl. Maj:ts befallningshavande må ej disponera medel
från ifrågavarande anslag, med mindre vederbörande landsting för det

Ödebygdsvägarn
a.

De statsunderstödda

utfarts -vägarna.

128

ändamål, som med anslaget avses, beviljat medel, uppgående till minst
15 % av det belopp, som utav anslaget blivit för länet anvisat.

Mom. 4. Statsbidraget, som i allmänhet icke bör utgå med mer
än en fjärdedel till en tredjedel av den beräknade kostnaden för anläggningen,
må ej för något fall av Kungl. Maj:ts befallningshavande bestämmas
till högre belopp än som motsvarar hälften av samma kostnad.

Mom. 5. Om arbetets utförande skall mellan Kungl. Maj:ts befallningshavande
och intressenterna eller vederbörligen utsedd arbetsdirektion
kontrakt i vederbörlig ordning avslutas. Kontraktet skall innefatta
förbindelse för intressenterna att i noggrann överensstämmelse med
arbetsplanen och under skyldighet att därvid vara underkastade kontroll
enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes bestämmande påbörja och fullborda
arbetet inom viss bestämd tid utan att väcka anspråk på ytterligare
bidrag av statsmedel, att, sedan väganläggniugen blivit fullbordad,
i gott skick underhålla vägen med därtill hörande broar, intill dess sådan
underhållsskyldighet kan varda andra i laga ordning ålagd eller intressenterna
från underhållsskyldigheten befriats, samt att ej avstänga vägen
för trafik, dock med undantag för trafik med lastautomobil.

I kontraktet skola vidare intressenterna, som äro skyldiga att påkalla
förordnande genom Kungl. Maj:ts befallningshavande av sådan
tillsyningsman, som i 30 § av lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar
på landet sägs, förbinda sig att godtaga den av Kungl. Maj:ts befallningshavande
sålunda utsedde tillsyningsmanuen.

Mom. 6. För fullgörande av sådant kontrakt ävensom för de lyftade
statsmedlens återbäring, i fall mot kontraktet brytes, skall ställas
sådan säkerhet, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande godkännes,
varande dock väghållningsdistrikt och kommuner från dylik skyldighet
frikallade.

Mom. 7. Statsbidrag må ej av Kungl. Maj:ts befallningshavande
utanordnas, med mindre av Kungl. Maj:ts befallningshavande godkänd
plan för företaget upprättats, samt, därest flere äro delaktiga i vägföretaget,
laga kraftvunnen förrättning å stället ägt rum eller i dombok
intagen överenskommelse mellan sakägarne träffats i enlighet med
nämda lag om enskilda vägar på landet angående vägens iståndsättande,
skolande Kungl. Maj:ts befallningshavande, därest vägen icke förklaras
för allmän, förordna sådan tillsyningsman, som i mom. 5 sägs.

Mom. 8. Beviljat bidrag utbetalas med en tredjedel, sedan kontrakt
om arbetets utförande blivit på sätt ovan sägs vederbörligen avslutat
samt arbetet påbörjats, en tredjedel efter det vederbörande kontrollant
å arbetet intygat, att hälften därav blivit utförd, och återstå -

12!)

ende tredjedel, sedan arbetet blivit vederbörligen avsynat och godkänt
samt styrkt blivit, att vägens framtida underhåll såväl sommar- som
vintertiden ordnats enligt lagen om enskilda vägar på landet vare sig
genom laga kraftvunnen vägdelning eller i domboken intagen överenskommelse
mellan intressenterna.

Mom. 9. De säkerhetshandlingar, som förr statsbidrags utbekommande
avlämnats, skola av Kungl. Majrts befallningshavande förvaras;
dock skola sådana handlingar, som vederbörande ämbetsmyndigheter
kunna bliva i behov att begagna, till dem på behörig rekvisition utlämnas.

Mom. 10. I händelse avvikelse, utan därtill erhållen vederbörlig
tillåtelse, skett från arbetsplanen eller arbetet, utan av Kungl. Maj:ts
befallningshavande medgivet anstånd med detsammas utförande, icke
blivit fullbordat inom därför bestämd tid, inställes all vidare utbetalning
av statsbidraget och ankommer på Kungl. Maj:t att låta återfordra vad
därav uppburits att på en gång eller successivt till Kungl. Maj:ts befallningshavande
inbetalas inom den tid, som bestämmes av Kungl.
Maj:t eller av riksdagen, till vars prövning frågan överlämnas, därest
längre anstånd med inbetalning än till nästa riksdag anses erforderligt.
Kungl. Maj:ts befallningshavande bör tillse, att inbetalning ingår i
vederbörlig ordning; och skall det åligga vederbörande att å medel,
som sålunda återbetalas, erlägga fem procent årlig ränta från lyftningsdagen,
till dess återbetalningen sker.

Mom. 11. De arbetsföretag, för vilkas utförande statsbidrag beviljats,
böra vara påbörjade inom tid, som i det om företagets utförande
upprättade kontrakt blivit bestämd; kommande, om arbetet icke påbörjats
inom den sålunda bestämda tiden, utan att anstånd lämnats av
Kungl. Maj:ts befallningshavande det beviljade beloppet att reserveras
till riksdagens förfogande.

Mom. 12. Alla kostnader, som i följd av erhållet statsbidrag föranletts
för Kungl. Maj:ts befallningshavande, skola utan undantag bestridas
eller gottgöras av den eller dem, som erhållit bidraget.

På grund av vad sålunda andragits få sakkunnige hemställa, att
Herr Statsrådet behagade föreslå Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga
åtgärder för

att de hittills gällande villkoren för åtnjutande
av statsbidrag från de allmänna väg- och brobyggnadsanslagen
och från anslaget till enklare väg ar måtte
bliva ändrade samt föreskrifter rörande villkoren för

Hemställan.

bidrag från de nu föreslagna båda anslagen till ödebygdsvägar
och statsunderstödda utfartsvägar meddelade,
allt i huvudsaklig överensstämmelse med vad
ovan föreslagits.

131

Reservationer.

l:o. Av herr Insulander:

Sakkunnige hava i sitt betänkande (sid. 63 och 64) uttalat, att det
tekniska utförandet av ödebygdsvägarne syntes böra tillgå i sådan ordning,
att Konungens befallningshavande anställde lämpliga schaktmästare som
arbetsledare, samt att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens distriktstjänstemän
vid de årliga inspektionsresorna utövade kontroll över arbetenas
utförande.

Som motiv för denna anordning anföres närmast, att det för ernående
av en så effektiv kontroll som möjligt från statens sida —
vilken befunnits önskvärd med hänsyn därtill att staten skulle hava att
bestrida så gott som alla kostnader för dessa arbeten — syntes erbjuda
större trygghet att på sagda sätt fördela arbetets ledning och kontroll
mellan Konungens befallningshavande och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
än att överlämna bådadera åt en och samma myndighet. Ett
andra skäl har varit den enligt sakkunniges mening gynnsamma erfarenheten
från ödebygdsvägen Tärna—Stensele, som utfördes under ledning
av en schaktmästare. Sakkunnige anföra härutinnan, att man för
fortsatta arbeten med ödebygdsvägar borde använda i viss mån liknande
grunder (sid. 59).

Den av sakkunnige sålunda uttalade uppfattningen har icke undertecknad
kunnat biträda.

Det enda såväl från organisatorisk som från praktisk synpunkt
riktiga måste enligt min mening vara, att arbetet fördelas på sådant
sätt mellan nämnda båda myndigheter, att handläggandet av med ödebygdsvägarnas
tillkomst sammanhängande administrativa frågor uppdrages
åt Konungens befallningshavande samt av alla tekniska frågor åt vägocb
vattenbyggnadsstyrelsen och dess tjänstemän i distrikten. Detta
skulle medföra endast den ändringen i det av sakkunnige föreslagna förfarandet,
att tillsättandet av arbetsledaren skulle ombesörjas av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen eller dess distriktschefer, vilka utgöra statens
organ för handhavandet av landets arbeten av ifrågavarande art. Att
arbetsledaren skulle tillsättas genom Konungens befallningshavandes

132

försorg, torde också vara oriktigt på den grund, att Konungens befallningshavande
i regel icke kan tänkas besitta erforderlig kompetens
för bedömandet av kvalifikationerna hos den för varje fall erforderliga
arbetsledningen.

Som arbetsledare bör även enligt min mening, i överensstämmelse
med vad de sakkunnige föreslagit, schaktmästare förordnas i normala
fall. För vissa vägar torde man för övrigt kunna åtnöjas med en
vanlig arbetsförman. Men å andra sidan skulle det ovedersägligen
också vara till stor fördel, om vederbörande distriktsbefäl och dettas
ingenjörsbiträden kunde bistå med råd och anvisningar, när helst
så kunde påkallas, eller till och med direkt för kortare tid vid vissa
arbeten sköta arbetsledningen, såsom i fråga om vissa brobyggnadseller
svårare grundläggningsarbeten, vilket allt på enklaste och bästa
sätt skulle möjliggöras just genom att arbetets utförande helt och hållet
ställdes under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och dess distriktsbefäls
överinseende, då detta senare hade möjlighet att under arbetets gång
följa detsamma och att i fall av behov ingripa på för tillfället erforderligt
sätt.

Tydligtvis kräves på intet sätt större eller annorlunda kvalificerad
personal för den av mig nu ifrågasatta anordningen än med den av
sakkunnige förutsatta.

En annan konsekvens av sakkunniges ovan omnämnda motivering
skulle vara, att andra statens arbeten, exempelvis sådana, som utföras av
järnvägsstyrelsen eller vattenfallsstyrelsen, också borde antingen ledas eller
kontrolleras genom annan myndighets försorg. En sådan uppfattning
har visserligen också kommit till uttryck bland de sakkunnige,
liksom även tidigare inom riksdagen, men synes ingalunda riktig, särskilt
på grund av därmed förbunden brist i den oundgängligen nödiga
enhetligheten i dessa arbetens handhavande. Förefintligheten av denna
uppfattning torde emellertid i sin mån kunna förklara, att sakkunnige
även uti nu föreliggande fråga kommit till ett liknande resultat. Men
då nämnda uppfattning av riksdagen underkänts, kan den tydligtvis ej
heller äga giltighet i fråga om ödebygdsvägarna.

I vad avser de förmenta gynnsamma erfarenheterna från vägen
Tärna—Stensele torde böra erinras därom, att vägen ursprungligen var
avsedd att på barmark endast möjliggöra klövjning och kreaturstransporter
samt varuforsling med släpstötting, men att det av Kungl.
Maj:t uppdrogs åt Konungens befallningshavande att bestämma, att
delar av vägen, där så kunde prövas påkallat, skulle utföras på sådant
sätt, att de även kunde användas för hjuldon. Emellertid upptog

Konungens befallningshavande sedan i kontrakten med socknarna denna
senare bestämmelse för hela vägsträckan med den påföljd, att anslaget
blev alldeles för litet på samma gång som företaget blev synnerligen
betungande för befolkningen, som dock med tillfredsställelse över att
få vägen till stånd genomfört företaget. Visserligen har det endast
varit med tillgripande av en synnerligen välvillig tolkning av kontrakten,
som arbetet kunnat godkännas, men vägen är ingalunda i det
skick, vari den som körväg borde vara. Anmärkningarna på delen
inom Tärna voro också till en början mycket stora, och i avsyningsbevis
rörande olika delar uttalas särskilt, att det endast varit med en
»rimlig» tolkning av kontraktet, som arbetets godkännande kunde tillstyrkas.
I besiktningshandlingarna förekommer även det uttalandet,
att arbetets beskaffenhet i förhållande till de synnerligen måttliga kostnaderna
är tillfredsställande, men också att resultatet med en mera
kompetent ledning kunnat bliva ännu bättre.

Vägen är tydligtvis till utomordentligt stor nytta redan i det skick
den befinner sig, men det har ändock redan visat sig nödigt att ytterligare
förstärka och förbättra densamma, varför nya anslag beviljats
härför från anslaget till enklare vägar.

Arbetet har från början avsetts att vara ett försök, och detta bär
så till vida utfallit väl, att vägen på nyssnämnda sätt visat sig vara till
stort gagn, samt att vikten och fördelen för dessa bygder av vägförbindelser
klart framträtt. Det av statsrevisorerna efter besiktning
av en liten del av den ännu icke fullbordade vägen gjorda uttalandet
(sid. 59), att de »fått det intryck, att vägar av den använda typen
böra kunna motsvara ändamålet att nödtorftigt tillgodose behovet av
kommunikationer i dessa trakter,»*) synes särskilt med hänsyn såväl
till de nyss angivna förhållanden, under vilka det gjorts, som till de
reserverade uttryck, som däri använts, synnerligen väl grundat.

Men att av dessa olika omständigheter draga så vittgående slutsatser,
som sakkunnige synas vilja, kan ej vara berättigat, så mycket mer
som dels vägen först sistlidne höst fullbordats, och således erfarenheten
är ytterst kortvarig, dels inspektionsförrättarna särskilt framhållit, att
arbetet med en mera kompetent ledning kunnat giva ett bättre resultat,
samt dels det redan befunnits nödigt att ytterligare förstärka och förbättra
vägen.

Slutligen torde böra framhållas, att den omständigheten, att de
statsunderstödda utfartsvägarna utföras under enklare former, icke kan

*) Kursiveringarna gjorda bär.

134

innebära något skäl att förfara på samma eller liknande sätt med ödebygdsvägarna,
alldenstund statsbidraget för de förra, som äro enskilda
vägar, utgår med ett synnerligen måttligt och till storleken begränsat
belopp, för att därigenom intressenterna skola bliva i stånd att för
övrigt reda sig själva, under det att bidraget till ödebygdsvägarna,
som skulle bliva allmänna vägar, utgår med hela eller nästan hela byggnad
skostnaden, under vilka förhållanden staten också har allt intresse
av att själv på det närmaste övervaka arbetena och deras handhavande
i såväl tekniskt som ekonomiskt hänseende. Detta har även framhållits
av de sakkunnige (sid. 63 och 64), men den därav betingade konsekvensen
beträffande arbetenas ledning och övervakande synes icke
hava blivit utdragen.

På grund av vad sålunda anförts får jag som min mening uttala,
att överinseendet över ödebygd svägarnas utförande i tekniskt avseende
bör anförtros åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på sätt av mig ovan
i korthet angivits.

Carl J. Insulander.

2:o. Av herr Rosén;

De sakkunnige hava ansett, att Konungens befallningshavande bör
hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anhålla om förordnande för schaktmästare
eller för distriktstjänsteman att på bekostnad av de till Konungens
befallningshavandes förfogande ställda vägundersökningsmedlen
upprätta förslag till ödebygdsväg. Anledningen till att Konungens befallningshavande
ej skulle äga att utfärda sådant förordnande angives
vara, att nu gällande bestämmelser rörande till Konungens befallningshavandes
förfogande ställda vägundersökningsmedel skulle lägga hinder
i vägen för ett sådant förfarande.

Detta förslag har jag av flera skäl icke kunnat biträda. Det
synes mig nämligen vara nödvändigt, att frågan om ödebygdsvägarnas
undersökning och utförande redan från början ordnas på ett praktiskt
och ändamålsenligt sätt. I sådant syfte torde åt Konungens befallningshavande
böra anförtros uppdraget att förordna erfaren och lämplig
schaktmästare att på statens bekostnad verkställa undersökning och
upprätta förslag till ödebygdsväg. De hinder, som av de sakkunniga
åberopas, lära icke vara större än att desamma kunna av Kungl. Maj:t
undanröjas, på samma gång som Kungl. Maj:t i enlighet med de sakkunnigas
hemställan undanröjer de hinder, som kunna möta för ett över -

135

låtande på Konungens befallningshavande av uppdraget att förordna
arbetsledare vid vägföretag av nu ifrågavarande slag.

Det lärer vara så mycket mindre lämpligt att uppdraga åt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen att förordna undersökningsförrättare, som
denna myndighet enligt de sakkunnigas mening endast tills vidare
och intill dess andra bestämmelser varda utfärdade skulle äga att
utfärda dylika förordnanden. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen är,
såsom nogsamt framgått av avgivna yttranden, överhopad med göromål,
för vilkas rätta utförande kräves kvalificerad personal, och
det kan under sådant förhållande ej vara välbetänkt att ens tillfälligtvis
öka dess arbetsbörda genom nya uppgifter av så enkel
beskaffenhet som de nu ifrågavarande, vilka kunna med lika gott resultat
utföras genom Konungens befallningshavandes försorg. Förlägges handläggningen
av dessa undersökningsfrågor till Konungens befallningshavande,
vinnes en snabbare behandling av dylika ärenden och undvikes
inrättandet av de nya tjänster, som torde bliva erforderliga, därest
frågor rörande de norrländska ödebygdsvägarna skola handläggas av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Men även ur en annan synpunkt har jag varit förhindrad att ansluta
mig till de sakkunnigas mening rörande sättet för förordnande av
undersökningsförrättare. Såsom de sakkunniga framhållit, har hittills
ingen undersökning av s. k. enklare väg fått utföras av schaktmästare,
ehuru Kungl. Maj:t i propositionen till 1913 års riksdag uttalade, »att
det understundom torde befinnas tillräckligt och lämpligt, att undersökning
för ifrågavarande vägar verkställes av någon erfaren schaktmästare».
Och då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kunnat underlåta
att beträffande de s. k. enklare vägarna ställa sig det åberopade uttalandet
till efterrättelse, lärer styrelsen icke anse sig alltför hårt bunden
av ett uttalande i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, som
för övrigt möjliggör förordnande av distriktstjänsteman även i de fall,
där Konungens befallningshavande förordat en schaktmästare.

Den vägbyggnad av försöksnatur, som på grund av riksdagens
beslut utförts mellan Stensele och Tärna, har stakats och undersökts
av en av Konungens befallningshavande därtill förordnad jordbrukare,
vilken även upprättade instruktion för arbetets utförande, och de
vägbyggnader, som inom Västerbottens län utförts med landstingsmedel,
hava undantagslöst stakats av personer i orten, alltid med
gott resultat. De statsunderstödda utfartsvägar, som enligt de sakkunnigas
förslag skola komma till utförande, torde bliva av lika god
beskaffenhet som ödebygdsvägarna, men undersökningsförrättare ut -

136

ses av Konungens befallningshavande, dock utan föreskrift, att förrättningsmannen
skall vara schaktmästare eller distriktstjänsteman. Konungens
befallningshavande skall för sådana vägföretag förordna »lantmätare,
kronobetjänt eller annan person, åt vilken uppdraget finnes
kunna anförtros». Det finnes sålunda enligt min mening ingen anledning
att betunga väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med handläggningen
av dylika frågor.

På grund av vad sålunda anförts bar jag ansett, att de sakkunniga
i avseende å undersökning och upprättande av förslag till ödebygdsväg
bort föreslå, att ^konung ens befallningshavande förordnar erfaren och
lämplig schaktmästare att på bekostnad av de till nämnda myndighets
förfogande ställda vägundersökningsmedlen upprätta förslag till ödebygdsväg.
Förrättningsmannen bör därvid biträdas av två i orten bosatta
personer» etc.

Gustav Rosén.

^gy/on?fe/7

&//-/-

/^cr /os? ^7/7«/

/^c? ^fesr^/r^c? v^e/-

(Sr (Sf/crc/ c//es- jO/r?rr?e^

t/oS~C7 Sfer?®77yy /-?? &//e7/7/-tss?7 es/SyS/<rsi ''Trea''

cfr e/Xsr- /uo»(7.

/&?■/STTcrs-^r.

/■K^/y/y /Peo''>P«
^ /^7 -W//<W7-

w/W.

ÄV7 Cfrx7s? <?/We/>

<3f7? /S''77/é£sL^/ors&Z£&:\

y''c/?/esT7-

&''''7<7>bs-<7''

crrfc^OV SO er yo crrr.

/^C7 /77y/~-

srr/rr-9^ 0.7 mcSes -

<£ew. Stab. L:r. Anst. Stockh.

\/C7S?//y <6c7S?/r_

STSGc/ //~C75‘/fo770/''.

'' j> c/y

/ 5 / W(^P/7 jr/e/7^ C^/7//757

r^/^5

Z cr&^cr/re/yy/Gr \

Sen. Stab. Lit. Anst. Stockh

/S/A 3,

S?4/h/?p*3aArSAos9 /tZ- oc/, ^

^''/<?/7A<y/w/^o/''.

7~?~c7/i> /~o.

/V*-//-

eris y/fe/7

Sffo'' s-css/éeroi/

Sfe''ef frcrcScrcA -

■■**}**

mgm.Masa!

^Per-je/’//

^jocr/s-gr/-

.yg/7gy

£?<evt7&/?//s-css77S7?cs sTrecf

^Vf f/-e//7?^?o/- /res/v^cr /trersrers <sS

^/cy/7/0/7^ o^cr År os? ey /r-css7s?cr c/s?cy\s,afr~C7’9.

^yTrsa

fejyefxX

''"•■ t* ** r y-i in i ■*,1''* s>l<-

■gZEBéi

Scb. Sb*. I.it akst. Stock»

fiscrr-^e/rfr

Z. £7/7^y<3>e/■//

/R//7/ a//er /r/csvc/ v/r/re.

Z/4Z

för /c^re f/e^/^Aycsfcrr?cZe. rrrorr//.

/%87/f gS/ar /9/isvef v/s/rG

(yefreZ&e/, /t fes ve f

v/r/re -"-------''

för yforre fresmmor

e/refva 9 saxerr/^ea
aå /efs77S>//& ^o/V.

J^Z&råfrc/Z/ j?\SG?c?/rc7.

Z c£rj<yeZ_^eZrZs ''cir? -

Gen Stab L:t. Åt, st. Stockh.

Z5T//.S.

/7///77<Z7/7/7c7 \sc7c?c7s:

IZ%få///7/^?cZ/*/r/>r/- \/C7^/<£>/r/7C>sy~/c7/7C7/j3'' /cXA?-

A/7/. O SO -4o 40 (JO /CO /SO /40 /AO /do 200 220 24o 260 £80 300 J120 340 360 380 400

9. C7C/C//7?CSS7C&-C?

/O. &oA^>07

/£? fpo/Ze/A/ec?

A?- /Z>G''/r72^e/&

/&- AA/yycp''^

/<?_ ^/SS?gA?\SC7//

&//. (5.

/J//f77C7^/yc/ i/C7C/<rss:

___7c7/T7//&/7C7^? /C7S7-

///no ao ro do so /oo /so /vo /so /so soo aao s/o a do seo eoo jao 3/0 ?60 seo roo

£?. /t£?ucT/y/pcy

5~- /7b''/7?/7?e>/rc7b//

/o oy/éy-c7&''/

/so soo aao avo a do eeo 700 sao svo z&o seo roo

/.C/S7C7C/'' 07/ /d7r///^/C7 e//<S/'' /0&/5<0/yc7C/''ca ZC7£7

-» » £>es./cs/orc/e. /77e,/y <s/ //cr/xD/yc/c/e zc/<^/c/''~

JJ ” o/syc/r //ost? a/7Ä5 6o/-c/ /ro7777/7cy ////c///o''/r •</// c/o

G§n. Stab. Lit Anst. Stogkh

/^///77C7/7/7C?’

/c?/7.

\z&?/s&///7/h^<2''A/r//r/.

/. /yos&h?c////?£/~

Z j7/re//<2/9ecr

&. Afc7/cy-/yo/-j7/ ''o/

/3- ^p/e/y^e/tB

/j5~- ^örs^e/s

/&- £?0/''0/''<5C7''

&//. &.

iycYpr(y/r:

yry''cD/''/~^> cy//1/ciy/y^

5- /Ve‘c/^/-/o''/ec''

<g\ C>ve/r-/o''/e?cy

//- &<s///v,c7/~e

Yr&r/ Crcs^y&v''

v £(S^>£sr/CP’C7& /7?£V7 G/

/O /fcr/y?^c/c7s?c?&

/9. yrc/e/G/-.^-

tto ^PO s<o

GtN. Stab. Lit. Anst. Stockh

Bil. 9

Bil. 9.

Exempel

på, ansökan till Konungens befallningshavande om förordnande av förrättningsman
enligt lagen om enskilda vägar på landet.

(Alternativ 1 avser det fall att sökanden icke ämnar begära statsunderstöd
och alternativ 2 att sådan begäran sedermera kommer att ingivas.)

Till Konungens befallningshavande i ................................län.

Härmed få undertecknade vördsamt anhålla om förordnande för ..................

.................... (att Konungens befallningshavande behagade förordna förrättnings man)

att i enlighet med lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet

till iståndsättande och framtida underhåll såväl sommar- som vintertid emellan
de fastigheter, som återfinnas i bifogade förteckning från häradsskrivaren, och
vilka samtliga utgöra de fastigheter saken angår, verkställa delning av

1. en ifrågasatt ny väg (utfartsväg) i lämplig sträckning

från .............................................till............................................

2. den enskilda utfartsväg, som sträcker sig

från .............................................till...........................................

Förrättningen avser jämväl vägens omstakning för undvikande av större
krokar och backar, där så kan anses lämpligt, ävensom anordnandet av erforderliga
anslutningsvägar.

i anledning av tillämnad

1. anläggning av en ifrågasatt ny väg (utfartsväg)

från.............................................till.............................................,

2. omläggning och iståndsättande av vägen

från............................................till.............................................,

till vilket företags utförande vi hava för avsikt att hos Konungens befallningshavande
söka bidrag av stats- och landstingsmedel, verkställa erforderlig utredning
och uppgöra arbetsplan med tillhörande kostnadsförslag.

Alt. 1 och 2.

Alt. 1.

Alt. 2.

Bil. 9—10

Alt. 1 och 2. Därest anmärkning inkommer emot den föreslagne förrättningsmannen, an hålles

att därav få del och bliva i tillfälle avgiva påminnelser.

............................................ den ........................... 19......

Bil. 10.

Exempel

på ansökan till Konungens befallningshavande om statsbidrag till

utfartsväg m. m.

(Alt. 1 avser det fall, att ansökan ingives under pågående vägdelningsförrättning,
och Alt. 2, att frivillig överenskommelse om vägdelning träffats.)

Till Konungens befallningshavande i .............................................län.

Alt. l. Genom Konungens befallningshavandes förordnande den _....................•••••••;

åligger det undertecknad att i enlighet med föreskrifterna i lagen _ den 5 juli
1907 om enskilda vägar till iståndsättande och framtida underhåll såväl sommarsom
vintertiden mellan vederbörliga fastigheter fördela den enskilda utfartsväg,

som (med tillfartsvägar) sträcker sig från ..................... ■ ..... vid .........................

förbi .................................... till ................................... vid........................_......

Under förrättningen, som påbörjats den .............. ......................, har fråga

uppstått om åtgärder i syfte att åt vägföretaget bereda anslag av de av riksdagen
och landstinget anvisade medlen till statsunderstödda utfartsvägar, (samt
att påkalla Konungens befallningshavandes beslut, huruvida vägen ifråga efter
arbetets utförande och avsyning skall förklaras såsom allmän väg).

I enlighet med åt mig enligt bifogat protokollsutdrag av sakägarne givet
uppdrag, får jag härmed överlämna vederbörligen upprättad uppskattningslängd
över kostnaderna för vägens iståndsättande jämte därtill hörande betänkande och
föreskrifter angående arbetets fullgörande, varav framgår, att vägen är ........meter

lång, och att totalkostnaden för hela vägens byggande av mig (och biträdande

godemän) uppskattats till ............ kronor, varjämte för arbetsledning och kontroll

förslagsvis upptagits ett belopp av ............... kronor. Tillika bifogas förteckning

över samtliga de fastigheter, som vid förrättningen befunnits böra deltaga i vägens
iståndsättande, med angivande för varje fastighet av ägarens namn och hemvist,

Bil. 10

dess taxeringsvärde samt den andel i anläggningskostnaden, som fastigheten
skäligen bör tåla. Indelningen av vägen har lämpligen synts böra anstå, intill
dess frågan om bidrag till vägens byggande av Konungens befallningshavande
avgjorts. Först sedan detta skett och såväl undertecknad förrättningsman som
vederbörande sakägare erhållit vetskap om huruvida anslag är att påräkna samt
i händelse av bifall till framställningen, även om storleken av det stats- och
landstingsbidrag, som kan erhållas, kan förrättningen, i vad den gäller indelning
till vägens iståndsättande, fortsättas och avslutas.

Frågan, huruvida jämlikt meddelat förordnande vägen skall indelas till
framtida underhåll såväl sommar- som vintertiden, torde också lämpligen böra
anstå, intilldess Konungens befallningshavandes beslut föreligger, huruvida vägen
skall förklaras allmän efter vägens iståndsättande (byggande) och avsyning enligt
bifogade plan.

Tillfölje dessa omständigheter har förrättningen med samtliga därvid närvarande
sakägares bifall uppskjutits, intill dess Konungens befallningshavandes
beslut åtminstone med avseende å anslagsfrågan föreligger, varjämte förrättningsmannen
och sakägarna förbehållit sig rätt att, för den händelse Konungens befallningshavandes
beslut i fråga om vägens förklarande som allmän genom klagomål
eller eljest skulle komma att fördröjas utöver tiden för beslutet rörande
anslags beviljande, vidtaga dispositioner för tryggandet av framtida underhållet
genom förening, indelning i vägskiften eller eljest, så att förrättningen kan avslutas
och vägbygget igångsättas.

Undertecknad får därför å sakägarnas vägnar och under hänvisning till den
utredning, som förebragts särskilt beträffande vägens stora betydelse som utfartsväg,
anhålla, att Konungens befallningshavande måtte

Genom förening den ......................................., som enligt § 27 i lagen den

5 juli 1907 om enskilda vägar på landet vederbörligen intagits i häradsrättens
dombok, hava vi överenskommit att under förutsättning av bidrag till belopp,
som möjliggör vägarbetets utförande inom tid och på villkor i övrigt, som av
Konungens befallningshavande kan bestämmas, iståndsätta och, därest vägen
icke förklaras för allmän för framtiden, såväl sommar- som vintertiden underhålla

1. en ifrågasatt ny utfartsväg

2. den redan befintliga enskilda utfartsväg, som sträcker sig

från.................................. till ................................ enligt av ...................................

(på vårt uppdrag) jämlikt Konungens befallningshavandes förordnande den .........

....................... upprättad plan jämte kostnadsförslag.

Med överlämnande av nämnda förening och plan jämte kostnadsförslag få
vi härmed anhålla, att Konungens befallningshavande måtte

l:o) anslå högsta möjliga bidrag av stats-, landstings- eller andra medel till Alt.
vägbyggnaden i fråga enligt bifogade (av Konungens befallningshavande efter
vederbörandes hörande reviderade) plan och kostnadsförslag på villkor, som av
Konungens befallningshavande må bestämmas;

2:o) förklara vägen såsom allmän väg med skyldighet för ..............................

väghållningsdistrikt att för framtiden såväl sommar- som vintertiden underhålla
densamma, sedan sakägarna med eller utan det bidrag, som i punkt 1 sägs, utfört

Alt. 2-

1 och 2.

Bil. 10—11

anläggningen i noga överensstämmelse med nämnda plan ocli väganläggningen av
Konungens befallningsliavande efter vederbörlig avsyning förklarats godkänd, samt

3:o) i händelse av bifall till framställningen i punkt 1 här ovan dels godkänna
...........................såsom arbetsledare dels förordna kontrollant för vägbygget.

Enligt bifogat protokollsutdrag har till arbetsdirektion för vägföretaget utsetts

...............................................................med uppdrag bl. a. att å sakägarnas vägnar

med Konungens befallningshavande avsluta kontrakt angående vägföretagets utförande,
därest detsamma erhåller bidrag av stats- och landstingsmedel.

Å bifogade karta (generalstabens, skifteskarta) är vägens läge angivet i
röd färg.

Av vederbörande myndigheters, korporationers m. flis yttranden över denna
framställning anhålles att få taga del och bliva i tillfälle att däröver avgiva påminnelse.

......................................... den ............................. 19.....

V ägdelningsförr&ttare
enl. uppdrag.

Bil. 11.

Exempel

på kontrakt mellan Konungens befallningshavande och vederbörande
intressenter (arbetsdirektion) ang. utförande m. m. av
statsunderstödd utfartsväg.

(Alt. 1 avser det fall, att laga förrättning i och för vägdelningen pågår,
och Alt. 2, att sådan förrättning vunnit laga kraft eller att frivillig, lagligen fastställd
överenskommelse träffats.)

Kontrakt.

Alt. l och 2. Sedan Konungens befallningshavande i .................................... län den .........

.............................. i och för iståndsättande av utfartsväg från .................................

till ................................. enligt av .................................................. upprättad plan

och kostnadsförslag, som (med den på förslag av ................................ vidtagna

förändring) av Konungens befallningshavande fastställts, beviljat ett anslag utan
återbetalningsskyldighet av .................. kronor, därav ................. kronor av stats -

Bil. 11

medel, .................. kronor av landstingsmedel och .................. kronor av...............

medel, hava undertecknade intressenter (har undertecknad av vederbörande intressenter
befullmäktigade arbetsdirektion) i och för detta företag (å intressenternas
vägnar) med Konungens befallningshavande avslutat följande kontrakt.

§ I Vi

förbinda oss (å intressenternas vägnar) att, sedan den delaktighet i väganläggningen,
varom vid nu pågående vägdelning är fråga, blivit vederbörligen
bestämd och laga kraftvunnen,

Yi förbinda oss (å intressenternas vägnar) att

utföra väganläggningen i noga överensstämmelse med av Konungens befallningshavande
fastställd plan utan att väcka anspråk på ytterligare statsbidrag, samt
att underkasta oss av Konungens befallningshavande föreskriven kontroll över
arbetets ordentliga fullgörande enligt nämnda plan och de föreskrifter i övrigt,
som kunna komma att meddelas av den genom Konungens befallningshavande
utsedde kontrollanten.

§2-

Arbetet skall påbörjas senast ............ dagar efter det förrättningen i vad

avser vägens iståndsättande vunnit laga kraft, tiden från 1 november till 1 maj
dock oräknad, samt vara fullbordat senast ............ månader därefter.

Arbetet skall påbörjas senast den ........................ och vara fullbordat senast

den ........................

§3.

Yi förbinda oss att ansvara för vägunderhållet såväl sommar- som vintertid,
intill dess sådan underhållsskyldighet kan varda andra i laga ordning ålagd,
eller intressenterna från underhållsskyldigheten befriats, skolande vägen förty i
laga ordning till underhåll indelas eller vederbörlig förening därom träffas och i
domboken intagas.

§4.

Under anhållan att Konungens befallningshavande måtte utse sådan tillsyningsman
för vägens underhåll, som i 30 § av lagen om enskilda vägar på
landet avses, förbinda vi oss att godtaga den tillsyningsman, som sålunda må av
Konungens befallningshavande utses.

§5.

Yi förbinda oss att, sedan vägen färdigbyggts och avsynats, icke under någon
som helst förevändning avstänga densamma för någon annan trafik än med lastautomobil.

§6-

Skulle väganläggningen icke fullbordas inom den ovan bestämda tiden eller
efter medgivande av anstånd med dess fullbordande tiden för sådant anstånd

Alt. 1.

Alt. 2.
Alt. 1 och 2.

Alt. 1.

Alt. 2.

Alt. 1 och 2.

Bil. 11

utgå utan att väganläggningen fullbordats, förbinda vi oss att till Konungens befallningshavande
återbära vad av de för väganläggningen beviljade anslagsmedlen
uppburits jämte 5 % ränta därå från den dag, anslagsmedlen av oss ljftats. Enahanda
återbäringsskyldighet åligger oss jämväl för det fall, att vägunderhållet
sommar- eller vintertiden icke behörigen fullgöres eller mot detta kontrakt i övrigt
brytes.

§ 7.

Av bidraget må lyftas en tredjedel, då styrkt blivit, att

Alt. l. delaktigheten i vägens iståndsättande blivit vederbörligen bestämd och laga kraftvunnen,

Alt. 2. den om delaktigheten ingångna föreningen blivit i domboken vederbörligen
intagen,

Alt. l och 2. intyg av trovärdiga personer företetts, att arbetet påbörjats, samt av Konungens
befallningshavande godkänd säkerhet för kontraktets fullgörande blivit ställd, en
tredjedel efter det vederbörande kontrollant å arbetet intygat, att hälften därav
blivit utförd, och återstående tredjedel, sedan arbetet blivit genom Konungens
befallningshavandes försorg vederbörligen avsynat och godkänt samt dessutom
vederbörligen styrkts, att vägens framtida underhåll såväl sommar- som vintertid
slutgiltigt ordnats genom vägdelningsförrättning enligt lagen om enskilda vägar
på landet eller genom i domboken intagen förening.

Kontroll och avsyning verkställes på intressenternas bekostnad på sätt av
Konungens befallningshavande förordnas.

............................................ den ........................... 19......

Att .................................................................. egenhändigt tecknat sina namn

här ovan, bestyrkes av undertecknade, på en gång närvarande vittnen:

Ovanstående kontrakt har denna dag av Konungens befallningshavande
antagits.

den

... 19

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Ödebygds- och utfartsvägar :

A. Inledning.......................................................................................................... ]

B. Vägbehovet i övre Norrland .............................................................................. 28

C. Vägbehovets tillgodoseende................................................................................. 40

D. De tekniska kraven å vägarna ........................................................................... 49

E. Vägarnas undersökning, anläggning och underhåll................................................ 56

K Erforderliga anslag............................................................................................. 69

Hemställan......................................................................................................... 84

II. Enklare vägar ...................................................................................................... 84

Hemställan ....................................................................................................... 100

III. De allmänna väg- och brobyggnadsanslagen:

A. De nuvarande anslagen....................................................................................... 101

Hemställan......................................................................................................... 103

B. Särskilt kristidstillägg ........................................................................................ 103

Hemställan..............................................................................................._........ 106

IV. Upprättande av flerårsplaner för vägbyggnaderna............................................... 106

V. Lagar och författningar:

A. Ändringar i allmänna väglagen och i lagen om enskilda vägar.............................. 109

Hemställan......................................................................................................... 121

B. Författningar rörande anslagens utgående............................................................ 121

Hemställan......................................................................................................... 129

Reservationer ...................................................................................................... 131

Bilagor.