OCH MED DEM JÄMFÖRLIGA BOKSAMLINGAR (Statens offentliga utredningar 1905:3)

IJTLATANDEN

ANGÅENDE

OCH MED DEM JÄMFÖRLIGA BOKSAMLINGAR,

STATSBIDRAG TILL SOCKENBIBLIOTEK

1. UNDERDÅNIG SKRIFVELSE DEN 25 SEPTEMBER 1903 FRÅN STYRELSEN
FÖR SVENSKA SÄLLSKAPET FÖR NYKTERHET OCH FOLKUPPFOSTRAN,
DET ÅR 1837 STIFTADE SVENSKA NYKTERHETSSÄLLSKAPET.

2. SKRIFVELSE DEN 15 OKTOBER 1903 TILL STATSRÅDET OCH CHEFEN
FÖR KUNGL. ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET FRÅN CENTRALSTYRELSEN
FÖR SVERIGES ALLMÄNNA FOLKSKOLLÄRAREFÖRENING.

STOCKHOLM

IVAK HAäGGSTRÖMS BOKTRYCKERI A. B.

1. Underdånig skrifvelse från styrelsen för svenska sällskapet för
nykterhet och folkuppfostran, det år 1887 stiftade svenska
nykterhetssällskapet.

Till Konungen,

Eders Kung! Maj:t har den 7 november 1902 infordradt underdånigt
utlåtande af svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfastran öfver den
af senaste riksdag i skrifvelse af den 8 förutgångne maj framställda anhållan,
»att Kungi. Magt täcktes taga i öfvervägande, om och på hvilka
villkor statsbidrag skulle kunna lämnas till sockenbibliotek och med dem
jämförliga boksamlingar, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
utredningen, kan föranleda»; hvarjämte Eders Kungl. Maj:t till sällskapet
remitterat dels de yttranden i samma ämne, som afgifvits af öfverbibliotekarien
vid kungl. biblioteket, bibliotekarierna vid Uppsala och Lunds
universitetsbibliotek, föreningen för nyttig folkläsnings spridande inom
Karlstads stift, föreningen för folkbibliotek och läsestugor, sällskapet för
nyttiga kunskapers spridande, föreningen Heimdal, föreningen Yerdandi,
patriotiska sällskapet, dels ock de skrivelser och handlingar rörande folkbibliotek
i andra länder, som af kungl. utrikesdepartementet öfverlämnats
till kungl. ecklesiastikdepartementet.

Med återställande af alla dessa nådiga remisser samt deras bilagor
får sällskapet i underdånighet i ärendet afgifva följande yttrande.

Riksdagens skrifvelse synes åsyfta en utredning af frågan, huruvida
ett understödjande af sockenbibliotek och med dem jämförliga boksamlingar
bör betraktas som ett statsändamål1), och, därest detta skulle befinnas
vara fallet, huru staten lämpligast bör tillvägagå för befrämjandet häraf.

l) Jfr 2:dra k:s prot. 1902, n:r 26 sid. 16.

Folkbibliotekens
betydelse
för
staten.

Först bör alltså tillses, om så kallade folkbibliotek äro staten till så
afsevärdt gagn, att det bör ligga i statens eget intresse, att sådana finnas.

Sällskapet håller före att i samma mån som fulla politiska rättigheter
öfvergå till allt bredare folklager, måste det för samhällets lugna och
jämna utveckling varda allt nödvändigare, att statsmakterna sörja för att ''
dessa genom tillräckliga kunskaper vinna nödig politisk erfarenhet och
mognad. Såsom ett godt medel för detta syfte äro folkbiblioteken att
betrakta, icke blott därför att deras böcker tillföra läsarne direkta kunskaper
i hvarjehanda ämnen och därmed ökad omdömesförmåga utan
äfven därigenom, att de kunna förädla dem, stärka deras fosterlandskärlek
och höja dem i sedligt hänseende. Icke blott den särskild! härå riktade
litteraturen utan äfven den historiska och skönlitterära medverka härtill.

Ja, i viss mån kan det sägas om all god, intresseväckande litteratur. Ty
all sådan är ägnad att motarbeta och undanrödja frestelser till sysslolöshet
och skadliga tidsfördrif, bland hvilka i all synnerhet torde vara att bemärka
värdshuslifvet med dess vanliga följder: dryckenskap och osedlighet,
dessa farliga fiender till ett sundt och lyckligt familje- och samhällslif.
Sådana böcker äro äfven de bästa kämparne mot den myckna så väl till
innehåll som form usla kolportagelitteratur, som bland både de uppväxande
och vuxna så lätt finner sin kundkrets och som nog bör tagas
med i räkningen, då man söker efter orsakerna till den ungdomens råhet
och förvildning, som flerstädes framträder. Slutligen ligger nog ock i
öppen dag, att det för ett lands näringslif har den största betydelse att
de näringsidkande klasserna genom studier blifva alltmera hemmastadda
i sina fack. För att ett land skall kunna hålla ut i den skarpa konkurrensen
med andra länder, ligger det synnerligen stor vikt därpå, att jämte
det fackstudierna därinom göras djupare och mera omfattande den allmänna
bildningsnivån höjes och därmed ock åstadkommer ett förstärkande
af fackmannaintresset att på det mest rationella sätt inom alla områden
göra landets naturliga tillgångar fruktbärande. Då genom folkbiblioteken
en betydlig teknisk kunskap genom tillhandahållande af hithörande litteratur
kan utbredas, torde de alltså äfven för näringslifvet vara af stor
betydelse.

Dessa synpunkter torde vara tillräckliga för att ådagalägga, att folkbibliotek
äga en stor betydelse för samhället. De kunna bidraga till
ökandet af nationens välstånd, af dess politiska erfarenhet, dess fosterlandskärlek
och sedliga kraft.

De summor, som nedläggas på folkskolor och andra bildningsanstalter
liksom på föreläsningsverksamhet för den stora allmänheten, torde först
genom goda folkbibliotek kunna blifva fullt fruktbärande. Den läs -

kunnighet och de kunskaper, som i skolan förvärfvas, erhålla endast då
en verklig betydelse för lifvet, om de utgöra grunden för fortsatta studier
af undervisande och fostrande litteratur; och huru intresseväckande, uppryckande
och lärorik en populär föreläsning än kan vara, är det dock
icke sagdt att den gifver samma behållning, som en väl och lättfattlig
skrifven bok i samma ämne kan bereda den vetgirige läsaren. Oemotsägligt
torde emellertid vara att, jämte våra skolor, folkbiblioteken och
föreläsningarna måste anses vara de nödvändiga medlen för folkundervisningens
ändamålsenliga fullföljd.

Svaret på den frågan, om staten bör äga verkligt intresse af att folkbibliotek
finnas, kan sålunda blott blifva ett obetingadt ja. Hvarken i
Riksdagen eller i de handlingar, som ingått till ecklesiastikdepartementet
har heller något förnekande af folkbibliotekens betydelse för staten uttalats;
däremot hafva med mer eller mindre styrka där framhållits de
synpunkter, hvilka sällskapet tillåtit sig för sin uppfattnings styrkande här
sammanföra.

AP folkbibliotekens betydelse för staten får dock icke den slutsatsen
dragas, att de böra vara rena statsinstitutioner, upprättade och vidmakthållna
af staten allena. Det gagn sådana boksamlingar kunna göra samhället
i dess helhet beror först och sist på det intresse medborgarne visa
för dem. Hela folkbiblioteksväsendet måste uppbäras af ett allmänt utbreda
lefvande kunskapsintresse. Där sådant finnes, upprättas också folkbibliotek
i en eller annan form genom enskilda eller kommunala eller i
annan ordning anskaffade medel. Men den faran ligger alltid nära, att
de tillgångar tryta, som skulle behöfvas för bibliotekets förkofran; och
det kan ej undvikas att intresset för detsamma slappas, då det icke längre
äger förmåga att genom att följa med den nyutkommande litteraturen
allt fortfarande tillfredsställa läslusten. Då dylika bibliotek kunna vara
staten till så stort gagn, måste det därför ligga i statens eget intresse
både att förekomma en tillbakagång i folkbibliotekens verksamhet och att
befordra deras upprättande och förkofran genom att ekonomiskt stödja
och vägleda dem, som ägna detta folkbildningsarbete sin nitälskan. Liksom
de biblioteksmän och de öfriga för folkupplysningen arbetande sällskap,
hvilkas utlåtande regeringen infordrat, ansluter sig alltså äfven
Svenska sällskapet till den mening, som för öfrigt i praktiken redan tilllämpas
i ett stort antal länder, nämligen att statens intresse af folkbiblioteks
upprättande och vidmakthållande bäst befrämjas genom att understödja
enskildas, kommuners, föreningars med fieres företagsamhet på detta
område.

Behofvet
af statsunderstöd.

Såsom framhållits i den herrar Bergs och Hammarlunds motion, som
föranledt Riksdagens ofvannämnda skrifvelse, liksom äfven i flere af de
med anledning af denna skrifvelse sedermera afgifna utlåtandena, har
Sveriges efterblifvenhet i förevarande afseende måst förefalla så mycket
underligare som Sverige dock onekligen är ett föregångsland i fråga om
offervillighet för folkskolor och folkföreläsningar, eller två af de folkbildningsmedel,
som dock först genom medverkan af det tredje, folkbiblioteken,
kunna bli rätt fruktbringande.

I flere af utlåtandena har det ock erinrats, att sambandet mellan
folkbiblioteket och skolan redan erkändes vid den i folkskolans historia
så betydelsefulla riksdagen 1840—41, där sockenbibliotek förklarades vara
ett nödvändigt supplement till själfva skolundervisningen. Det var också
med anledning af Riksdagens uttalande, som i 1842 års folkskolestadga
bestämmelsen om inrättande af sockenbibliotek inrycktes, och äfven riksdagarne
1848 och 1850—51 hafva i sammanhang med sina beslut angående
främjandet af folkupplysning afgifvit förklaringar, hvilka innebära
ett erkännande, att spridandet af god folkläsning är ett statsintresse,
förtjänt af offentligt understöd. Detta understöd inskränktes emellertid
därtill, att Riksdagen inlöste eller bekostade utgifvandet af vissa folkskrifter,
hvilka som gåfva tillställdes kommunerna1). För öfrigt hafva
sockenbiblioteken för sin tillkomst och utveckling varit beroende allenast
af kommuners, enskilda korporationers eller privatpersoners offervillighet.
Sockenbibliotekens historia visar tillfyllest, att, huru nödvändig och värdefull
denna offervillighet än må vara, den i de flesta fall är allt för tillfällig
och otillräcklig, för att folkbiblioteken allenast på denna grundval
skulle kunna äga bestånd och vinna nödig utveckling. Sällskapet behöfver
som stöd för detta påstående blott hänvisa till de undersökningar angående
sockenbiblioteken, som anställts dels af öfverläraren Alfr. JDalin i
Huskvarna, dels af studentföreningen Heimdal i Uppsala och hvilkas
resultat blifvit offentliggjorda i »Verdandi, tidskrift för ungdomens målsmän
och vänner i hem och skola», årgången 1898, häftet 3, samt i Verner
Söderbergs arbete »Sveriges sockenbibliotek och öfriga anstalter för folkläsning»
(föreningen Heimdals folkskrifter n:r 69) samt till herrar Bergs
och Hammarlunds på dessa undersökningar grundade uttalande om orsakerna
till våra sockenbiblioteks förfall.

Af åtskilligt att döma är emellertid allmänhetens intresse för folkbibliotek
sedan några år i stigande. Därom vittna de många bruksbibliotek,
arbetareföreningars och arbetareinstituts, fack- och nykterhets -

’) Se Berg-Hammarlunds motion s. 9. Y. Söderberg, Sveriges sockenbibliotek, s. 9 S.

föreningars bibliotek, som på senare åren blifvit upprättade. I samband
med detta ökade intresse står också den lifliga verksamhet, som föreningarna
Heimdal och Verdandi liksom föreningen för folkbibliotek och lässtugor
varit i tillfälle att utveckla för folkbibliotekssaken. Det vore illa,
om detta intresse af brist på uppmuntran från statsmakternas sida skulle
domna af liksom den lifaktighet för inrättande af sockenbibliotek, som
utmärkte 1850- och 1860-talen. Alltså talar äfven det nu bland vårt folk
flerstädes framträdande intresset för folkbibliotek för att staten med det
första skall skänka dem sitt understöd.

Vid öfvervägande af frågan hvilka slags bibliotek, som böra åtnjuta maka slag
statsunderstöd, har sällskapet ansett, att sådant på vissa villkor bör be- af bibl.iotek''

• i • som uoru ut

VliJciS. staten under Do)

åt af offentlig myndighet kontrollerade folkbibliotek, till hvilka stii(lja8-äro att räkna sockenbibliotek, församlingsbibliotek, stadsbibliotek, skolbibliotek; 2:o)

åt af enskilda korporationer eller privatpersoner ordnade och
vederbörligen kontrollerade bibliotek, såsom bruks-, fabriks-, arbetare- och
sådana fackföreningsbibliotek, som äro upplåtna till allmänhetens begagnande.

Det är ej af nöden, att i detta sammanhang vidlyftigare argumentera
för ett understödjande af sockenbiblioteken, då deras behof af understöd
redan blifvit papekadt i detta utlåtande. Sällskapet ansluter sig i denna
punkt fullständigt till föreningen Heimdals uttalande1) liksom äfven i
fråga om stadsbibliotek, hvilka, såsom fallet också är med försam,Ungsbibliotek,
i hufvudsak äro att likställa med sockenbibliotek.

De ord, som samma förening i sitt utlåtande yttrar om skolbibliotek * i

’) Heimdals utlåtande s. 14, 15: Först förtjänar då att tagas i öfvervägande, hvilka
kategorier af bibliotek, som borde kunna komma i åtnjutande af dylikt anslag. I främsta
rummet naturligtvis sockenbiblioteken, de äro de äldsta af dessa institutioner, de äro till
antalet de flesta och afse äfven den största delen af landets befolkning, hvarjämte de redan
af gammalt genom folkskoleinspektionen varit föremål för särskild uppmärksamhet från
statens sida och i viss mån underkastats statsmyndigheters kontroll. Därtill kommer att
— såsom den på föreningens initiativ företagna undersökningen ådagalagt och äfven upprepade
uttalanden i folkskoleinspektörernas ämbetsberättelser ge vid handen — dessa bibliotek

i stort, sedt befinna sig i ett tillstånd af bedröfligt och snar hjälp kräfvande förfall. Att
institutionen som sådan dock fortfarande är värd all uppmuntran och att dessa bibliotek,
väl skötta, förmå fylla sitt syfte, visar utlåningsstatistiken från det fåtal, som med afseende
på sitt tillstånd bilda lysande undantag från den allmänna regeln.

Med sockenbiblioteken närmast jämförliga äro de stadsbibliotek, som finnas i en del
Smärre städer. Om dessa gäller därför ock i hufvudsak hvad om de förra blifvit anfördt.

vill sällskapet äfvenledes göra till sina. Heimdal yttrar: »Äfvenledes sockenbiblioteken
närstående och ofta till och med med dem sammanlänkade äro
skolbiblioteken, som dock i allmänhet äro af yngre datum och därför med
afseende på bokurvalet m. m. bära en modernare prägel. Nästan undantagslöst
visa de uppgifter föreningen om dem inhämtat, att de flitigt anlitas
och att behof af deras periodiska förnyelse starkt framträder. De
vända sig till den åldersklass, hos hvilken lusten att läsa är starkast, och
ha just därigenom en betydelse, som knappast kan öfverskattas. Denna
ungdomens läslust är nämligen ett dyrbart anlag, hvars lämpliga närande
och utvecklande alltför ofta förbises. Den som ej vänjer sig vid läsning
i sin ungdoms dagar, kommer sig sällan för att vid mognare år förkofra
sig i bokliga studier.

Om man därför vill söka böja läslusten och kärleken till boklig bildning
hos ett helt folk, är det till dess ungdom man i första hand måste
vända sig, och målet blir aldrig nådt, förrän en vid unga år för bokläsning
vunnen generation hunnit växa upp till mogen ålder. Ur denna
synpunkt är det som skolbibliotekens betydelse blir så oerhördt stor och
som anskaffandet af ett godt urval verkliga ungdomsböcker såväl för dem
som för den del af sockenbiblioteken, som är afsedd att ersätta skolbiblioteken,
där sådana saknas, ej nog kan behjärtas» '').

Föreningen har bär betonat skolbibliotekens stora betydelse för att
läslusten och kärleken till boklig bildning- må blifva nationella egenskaper.
Svenska sällskapet vill ock på det varmaste betona, att den bästa garantien
för att folkbiblioteken skola mäkta höja vårt folk till ett i sann
mening bildadt folk är, att goda, flitigt anlitade skolbibliotek finnas. Till
sann bildning hör icke i första rummet stora kunskaper. Dit hör väsentligast
sinnets ädelhet, en god och upphöjd karaktär. Denna skall grundas
i ungdomen, och därvid kunna goda ungdomsböcker göra den allra största
nytta. De kunna genom sina lifsbilder göra inbillningskraften rik utan
att gifva den herraväldet, viljan stark utan ätt förhärdas, hjärtat varmt
och friskt utan att slå öfver till känslosamhet. De kunna öppna ögonen
icke blott för fosterlandets och hembygdens natur utan äfven väcka och
nära känslan af samhörighet med ens folks lif i gångna tider och i den
nuvarande, en känsla, som för sin näring behöfver mer än fosterländska
fester och skolans historieundervisning. Ju starkare denna känsla är, ju
starkare är fosterlandskärleken. Mer än något annat förmå lifliga och
fylliga historiska skildringar göra denna känsla lefvande och outplånlig i
ungdomens sinnen. Goda ungdomsböcker bringa barnen ljus, friskhet,

*) Heimdals utlåtande s. 5—7 och 16.

glädje, allvar, intressen, bidraga därigenom till deras harmoniska utveckling
och därmed till att skydda dem från felsteg och förvillelser.

Bibliotekarien vid Uppsala universitetsbibliotek har ägnat äfven denna
fråga uppmärksamhet och uttalat samma åsikter om skolbibliotekens stora
betydelse, som här blifvit framställda. Han framhåller dessutom, att rätta
vägen för folkbibliotekens krattiga utveckling hade varit, att sockenbiblioteken,
hvad bokurvalet beträffar, från början hufvudsakligen hade blifvit
skolbibliotek. »Hade sockenbiblioteken från början uppväxt ur väl försedda,
ifrigt använda och därför snart af alla högt värderade skolbibliotek,
skulle deras ställning varit en helt annan, än den nu tyvärr blifvit och
frågan om den så kallade fortsatta folkbildningen befunnit sig i helt annat
läge, i det dess betydelse allmännare erkänts och uppskattats. Men jag
döljer ej heller för mig, att om denna allmännare och starkare utveckling
af de kombinerade skol- och sockenbiblioteken kommit till stånd, skulle
den ock i sinom tid föra till den tanken, att inrättningen blefve för kommunen
och staten lika obligatorisk som folkskolan. Därest dock inom
svenska folket en sådan uppfattning komme till mognad och den sålunda
af både kommuner och riksdag uppbures, vore därom intet att säga. I så
fall blefve anordningen af dylika bibliotek fullt nationell och nationell
såsom omfattande hela riket. Men för visso finge man då ock vara beredd
på att med öppna ögon möta en kostnadsfråga af helt andra dimensioner».

I detta uttalande kan sällskapet på det hela taget instämma. Gent
emot sista delen häraf kunde dock måhända anmärkas, att om sockenbiblioteken
icke blifvit hvad med dem åsyftats på grund däraf, att de ej
växt ut ur skolbibliotek, så skulle däraf synas följa att ett statens understödjande
af folkbibliotek för vuxna icke kunde blifva fullt gagneligt,
om icke dessförinnan skolbibliotek allmänt upprättats. Häremot vill dock
sällskapet bemärka, att om än dessa sistnämnda kunna betraktas som grundvalen
för hela folkbiblioteksväsendet, detta likväl måste tillerkännas en
fullt sjelfständig betydelse; folkbiblioteket för de vuxna står ock öppet
äfven för ungdomen och det bör, om det rätt anordnas, komma att tillgodose
äfven dennas, i mån af ökad mognad, mera omfattande bildningsbehof,
hvadan det ansluter sig till och fullföljer skolbibliotekens härutinnan
mera begränsade uppgift.

Med afseende på det, som i vårt land åtgjorts för sådana boksamlingar,
tillåter sig sällskapet hänvisa till V. Söderbergs citerade arbete s. 47—50.
Af de till utrikesdepartementet ingångna meddelandena om skolbibliotek
i andra länder inhämtas följande:

I Noryn existerar sedan 1896 ett filantropiskt sällskap, »Central styr et

for de norske folkeskolers bänne og ungdomsbiblioteker». Dess verksamhet
går ut på att skaffa alla Norges folkskolor god och billig barnläsning,
dels genom utgifvande af böcker af sådan art, dels genom öfverenskommelse
med förläggarne om tillhandahållande af utvalda böcker till skolboksamlingarna
till nedsatt pris. Man finner af en Centralstyrets förteckning,
att år 1902 funnos omkring 1,300 skolbibliotek i Norge, hvadan
närmare 25 procent af Norges folkskolor ägde sådana. Genom centralstyrelsens
och folkskollärarnes energi, förläggarnes tillmötesgående och
stortingets offervillighet skall för visso skolbibliotekens antal allt fortfarande
ökas1).

I Danmark lät »Komitéen til Understottelse af Sogne- og lignende
Bogsamlinger» (äfven kallad »Komitéen for Uddeling af Boggaver»), hvilken
hade att förvalta statens bidrag till folkbibliotek, i slutet af 1880-talet
anställa undersökningar om folkbibliotek och skolboksamlingar och uttalar
sig med afseende på de sistnämnda sålunda: »Medan antalet sogneboksamlingar
kan sägas vara rätt ansenligt, finns det jämförelsevis få skolboksamlingar.
De äro tillsammans 204, ett tal, som blir än mer försvinnande
litet, då man betänker, att det finns långt flere skolor än socknar.
En hel del sogneboksamlingar utlåna visserligen böcker gratis till skolbarnen,
och under alla omständigheter hafva ju dessa tillgång att läsa,
om föräldrarna betala afgift, men detta har i verkligheten icke mycket
att betyda, då böckerna i sogneboksamlingarna äro beräknade för vuxna
och därför endast undantagsvis kunna hafva intresse för barnen, som
därför också så godt som alls icke använda dem. Däremot framgår det
klart af de insända redogörelserna, att där skolboksamlingar finnas, läsas
böckerna i utomordentligt stor utsträckning af barnen, och därjämte visar
det sig, att i trakter, där skolboksamlingar finnas, är det »sgerlig god
Trivsel» i sogneboksamlingarna, hvilket torde hafva sin grund däri, att
läslusten redan är väckt och närd i barndomen och därför har djupare
rot, än där detta icke är fallet2).

Huruvida något direkt statsunderstöd kommit skolbiblioteken i Danmark
till del, framgår ej af tillgängliga handlingar. Indirekt understödjas
de af staten så tillvida, att »Udvalget for Folkeoplysnings Fremme», som
verkar genom utgifvande af billiga folkskrifter, användt sitt statsunderstöd
äfven till skolbibliotekens fromma. Aren 1874—1899 har Udvalget genom
gåfvor af böcker och tillhandahållande af sådana till betydligt nedsatt pris

-1) Se meddel. n:r 1 1898 s. 7. Norske skolekredse i aaret 1902. Rundskrivelse
til Norges Lasrerforenings kredsstyrer.

2) Se Ministerialtidenden for 1889: n:r 37 s. 916 o. 917. Anm. til § 21: Sserlige
Fonds Y Bore Akademi s. 822.

understöd! 500 skolboksamlingar1). Sedan 1889 måste således deras antal
kafva växt betydligt.

Angående tyska stater har endast från Baden utförligare meddelanden
om skolbibliotek lämnats.

Folkskolebibliotek äro där upprättade vid nästan alla folkskolor,
I början af 1890-talet voro ungefär 90 procent af folkskolorna försedda
med bibliotek, under loppet af de senaste åren grundades åter flere sådana
och intill medlet af 1903 väntades den sista folkskolan vara försedd med
ett bibliotek.

Grundandet af folkskolebibliotek går i Baden tillbaka till början af
1840-talet; med folkskoleväsendets nyorganisation på 1860-talet tog upprättandet
af skolbibliotek raskare fart. Jämte de nyskapade folkskoleinspektörerna
(Kreisschulvisitator) arbetade äfven die Bezirksämter härför,
i det att de på flere sätt intresserade de kommunala myndigheterna att i
kommunernas utgiftsstat upptaga ett årligt bestämdt anslag till upprättande
eller utvidgande och underhåll af skolbibliotek. I många kommuner finnas
äfven lokala fonder, ur hvilka dessa omkostnader helt eller delvis bestridas.
För öfrigt lämnar staten understöd till inköp af böcker åt fattigare
kommuner.

Skolbiblioteken i mindre och fattigare kommuner äga från 40 till 100
band, i större och rikare landskommuner och mindre städer till några
hundra, i de stora städerna motsvarande större antal* 2).

Från Preussen inhämtas i denna fråga endast, att skolbibliotek där
finnas och att de af alla folkbibliotek voro de första, som erhöllo statsunderstöd3).

I Österrike finnas 15,796 skolbibliotek på 19,055 allmänna folk- och
borgarskolor. Ministerialförordningen af den 20 augusti 1870, hvarigenom
en skol- och undervisningsordning för de allmänna folkskolorna fastställdes,
innehåller äfven den bestämmelsen, att ett behofvet motsvarande skolbibliotek
skall upprättas för hvarje skola. Genom ministerialskrifvelsen
af den 15 december 1871 gåfvos närmare bestämmelser angående dessa
skolbibliotek.

De med dem förbundna kostnaderna bestridas af de faktorer, som ha
att svara för folkskolornas förseende med materiel; statsunderstöd lämnas
endast på det sätt, att patriotiska och ungdomsskrifter, utgifna från

'') Bref af 4/, 1903 fr. M. Steenstrup till sv.-n. generalkonsuln i Kphm. Oversigt
over anvendelsen. Steenberg, Folkebogsamlingerne s. 66 f.

2) Grossh. Badischer Oberschulrats skrifv. d. 1 dec. 1902.

3) Bil. till Besk. i Berlin n:r 57/03. Berlin den 5 februar 1903.

1 2

kejserl. kung], skolboksförlaget, vid. tillfälle komma skolbiblioteken till
dell).

I Frankrike äro skolbiblioteken obligatoriska enligt eu ministeriel!
förordning af år 1862. Den senast publicerade statistiken rörande folkskoleväsendet
meddelar, att antalet folkskolebibliotek år 1897 utgjorde
41,498, och 1899 uttryckte Frankrikes ecklesiastikminister den förhoppningen,
att i en nära framlid alla Frankrikes kommuner skola vara försedda
med ett skolbibliotek. Dessa bibliotek grundas och utvecklas genom
municipalrådens, statens ech enskildes försorg.

Äfven i Belgien synas skolbibliotek åtnjuta statsunderstöd2).

Med de till den första kategorien hörande bib''iotek, som böra understödjas
af staten, kunna i viss mån biblioteken i kaserner och ä lägerplatser
likställas. Men som dessa boksamlingar sortera under landt- och sjöförsvarsdepartementen
och deras upprättande och förkofran äro en uteslutande
statsangelägenhet, torde de icke kunna räknas till de »folkbibliotek»,
som Riksdagen i sin underdåniga skrifvelse åsyftat. Sällskapet tilläter sig
dock, i likhet med bibliotekarien Annerstedt och föreningen Heimdal, betona
den utomordentligt stora betydelsen däraf, att goda bibliotek i kaserner
och å lägerplatser komma till stånd och utvecklas. Detta är af
särskild vikt nu, då landets värnpliktiga ungdom under så lång tid skall
där uppehålla sig. Genom sådana bibliotek med nödvändigtvis tillhörande
läsrum drager staten försorg därom, att krigstjänsttiden må kunna användas
icke blott till vanligt fältlii och förvärfvande af ökad militär duglighet,
utan ock till de vapenöfvades utbildning i andlig idrott. Bildande
och intressant litteratur hör ock till de medel, sorn bäst äro ägnade att
motverka de dåliga inflytelser, ett blandad! kainratumgänge inom kasernen
så lätt utöfvar. Den understödjer de bättre elementen bland manskapet
i deras uppsåt att motstå mötande frestelser, och den tjänar därför ock
det för landets försvarskraft så viktiga syftet att i sin mån värna och
stärka dessa ungas sedliga hållning. Man torde ock kunna hoppas att
det intresse för god läsning, som på detta sätt kan under ifrågavarande
tid förvärfvas, ock skulle allt sedan visa sig i ett flitigt begagnande af
folkbibliotekens böcker med därå beroende goda följder.

I huru hög grad ett understödjande af dessa militärbibliotek är af

■*) Bil. 2 till Besk. i Wien n:r 76/03.

2) Se Bil. 4 b. K. U. D:s 3U/12 02. Bel.-s utrikesministers skrifvelse till sv.-n. min.
i Bruxelles o. Haag af 24/]2 1902. Bil. 7. Besk. Paris n:r 13/1903. Bibliothéques scolaires
s. 7, 8, 9. Sv..n. ministerns i Paris skrifv. af d. 16/j 1903.

nöden, framgår af det i Heimdals utlåtande, sid. 19 — 21. meddelade resultatet
af föreningens undersökningar angående dessa boksamlingar.

^ De förut uppräknade, af enskilda korporationen eller privatpersoner
ordnade och kontrollerade biblioteken afse närmast att tillgodose arbetareklassens
allt starkare framträdande bildningsbegär och bildningsbehof. Sällskapet
har redan i det föregående erinrat om det för samhället synnerligen
viktiga uti att denna arbetareklassens vackra sträfvan i möjlig mån
underhjälpes och befordras. Ingenting kan vara för en lugn och lycklig
samhällsutveckling mera gynnsamt än att sagda så manstarka klass, hvars
inflytande i allt högre grad måste komma att göra sig gällande, beredes
lätta tillfällen att öka sina insikter och vidga sina vyer, och då de själfva,
ej sällan härvid understödda af sina arbetsgifvare, utvecklat en liflig verksamhet
för att bereda sig de hjälpmedel härför, som för dem afsedda
bibliotek erbjuda, kan det icke ifrågasättas att ju icke ock staten bör
känna sig uppfordrad att i detta deras sträfvande räcka dem en hjälpande
hand. Sällskapet anser därför att äfven svenska staten, liksom de utländska
stater, som gifva penninge- eller bokunderstöd till folkbiblioteken, bör i
möjlig mån gifva äfven detta slags bibliotek sitt understöd.

Hvad van äring sbiblioteken angår, som af föreningen för folkbibliotek
och läsestugor och föreningen Heimdal varmt rekommenderas till erhållande
af statsunderstöd, instämmer visserligen sällskapet fullt i dessa föreningars
åsikt om deras stora betydelse och synnerliga lämplighet särskildt för mera
aflägset liggande delar i vårt land; men då de genom sin säregna beskaffenhet
näppeligen kunna hänföras under rubriken »sockenbibliotek och
med dem jämförliga boksamlingar», har sällskapet icke kunnat finna dem
tillhöra de slag af sådana, om hvilkas understödjande Riksdagen väckt
fråga.

Om storleken af det belopp, som staten för hvarje år borde anslå för0™ storleken
folkbibliotekens effektiva understödjande, anser sig sällskapet icke böra
framlägga något förslag, da alla fasta hållpunkter för denna frågas be- länder,
dömande hos oss saknas. Någon ledning torde andra länders anslagssifiror
kanske kunna gifva, om de ställas i samband med de respektive
ländernas folkmängd och deras statsinkomsters storlek.

England och Förenta staterna, mönsterlanden i fråga om folkbibliotek,
måste dock härvidlag lämnas ur räkningen, då folkbiblioteken där äro
beroende af ekonomiska faktorer, Indika näppeligen i vårt land kunna
påräknas.

I England lämnas inga statsbidrag till folkbibliotek, men staten har
ändock sörjt för desamma. Sedan 1850 finnes där en bibliotekslag, seder -

mera förändrad och utvidgad, som tillåter kommun att för upprättande
och underhållande af en offentlig boksamling upptaga en skatt intill 1
penny för hvarje pund af kommunens skatteinkomst. De bibliotek, som
åtnjuta sådant understöd, så kallade Rate supported Libraries, äro emellertid
långt färre till antalet än andra folkbibliotek, men deras antal torde
under de senare åren hafva ytterligare stigit till följd af det alltmera
ökade intresset för de ifrågavarande biblioteken, hvartill många enskilda
personer anslagit betydande belopp under villkor att de blifva »Rate
supported». Det är framför allt det enskilda mecenatskapet, som höjt Englands
folkbibliotek till deras höga ståndpunkt1).

Detsamma gäller i ännu högre grad om Förenta staternas bibliotek,
hvilka dessutom efter engelskt mönster åtnjuta inkomster på grund af de
olika staternas bibliotekslagar. Exempel finnas där också på direkt statsunderstöd
i penningar2). Detta är formen för statsunderstöd i Europas
fastlandsstater.

Från år 1876 har norska stortinget hvarje år och med stigande belopp
gifvit bidrag till folkbibliotek, nämligen:

1876/77 — 2,000 spd.

1877/78—1885/86 årligen 8,000 kronor.
1886/87—1887/88 » 10,000 »

1888/89 -1891/92 » 12.000 »

1892/93—1894/95 » 15,000

1895/96—1896/97 » 16,500 »

därefter 20,000 » 3)

Men dessutom har stortinget beviljat särskilda anslag till skolbibliotek.
Af tillgängliga källor framgår ej, när sådana anslag började gifvas. År
1897—98 voro 3,000 kronor anslagna därtill, 1898—99 höjdes anslaget på
grund af det stora antalet ansökningar om statsbidrag, särskildt till grundläggande
af nya bibliotek till 10,000 »ordinärt» och 15,000 »extraordinärt».
Senare uppgifter saknas i de sällskapet tillställda officiella handlingarna,
men föreningen Heimdal uppgifver i sitt utlåtande, att norska statens
anslag till skolbibliotek uppgår till 10,000 kronor. År detta riktigt, har
sannolikt från 1899 denna summa årligen beviljats för detta ändamål4).

1) Bil. 1 till K. U. D:s 30/12 0 2, London d. 23 December 1902. N:o 404. Steenberg,
Folkebogsamlinger s. 15 ff.

2) Steenberg, Folkebogsamlinger s. 36 ff.

3) Folkebogsamlinger i Norge s. 7.

4) Enligt samma utlåtande kostar den centrala administrationen af såväl folkbibliotek
i allmänhet som skolbibliotek norska staten 9,400 kronor. Denna uppgift synes stå i strid

Alltså beviljas i Norge 30,000 kronor årligen till folkbibliotek. Dess folkmängd
var år 1900: 2,239,880; dess statsinkomster 1902/03: 102,250,000
kronor.

Danska statens anslag till Sognebogsamlinger var från 1883 6,000
kronor,^ förhöjdes 1889/90 till 10,000 kronor och 1897/98 fick det ett tilllägg
på 4,000 kronor, som särskild! skulle användas till understöd af folkbibliotek
i Köpenhamn och städerna. Sedan sistnämnda förmåner har statsanslaget
årligen utgjort 14,000 kronor1). Härtill kommer statsunderstödet
till »Udvalget for Folkeoplysnings Fremme».

År 1874/75 utgjorde det 3,000 kronor.

1875/76	till	1877/78 årligen	4,000 kronor.
1878/79	»	1879/80 »	6,000 »
1880/81	»	1883/84 »	8,000 »
1884/85	»	1890/91 »	10,000 »
1891/92:			15,000 »
1892/93	»	1898/99	13,000 *
1899/1900	»	1902/03	20,000 » * 2)

För folkbibliotekssaken offrar alltså Danmark 34,000 kronor. Dess
folkmängd var år 1901: 2,464,770; dess statsinkomster 1902/03: 72,871,598
kronor.

Preussen gaf 1901 till folkbibliotek 46,762 mark3). Dess folkmängd
var då: 34,472,509; dess inkomster: 2,657,213,000 mark.

I Baden synes ungefär 1,000 mark på statsbudgeten gå till Oberschulrats
disposition för inköp af böcker för folkskolebiblioteken, samt 7u0 mark
till folkbibliotek för äldre4). Folkmängd år 1900: 1,867,944; inkomster år
1902: 99,548,987 mark.

Från år 1876 erhålla folkbiblioteken statsunderstöd i Sachsen. Under
de första åren anslogos 15,000 mark, senare 18,000. År 1898 höjdes
summan till 20,000 mark. Om och huru stort anslag beviljas särskild!
till skolbibliotek är obekant. Folkmängd år 1900: 4,202,216; inkomster
år 1902: 97,799,960 mark.

med uppgifterna i »Meddelelser fx''a Centralstyret for de norske folkeskolers barne- og
ungdomsbiblioteker» n:o 2, s. 9 och »Rundskrivelse n:o 1 til de statsunderstöttede folkebogsamlinger»
fra Den K. norske regjer:s kirke- og undervisningsdep. d. 15/n 1902.

0 Steenbergs ofvan cit. Beretning om Statens komité til Understöttelse af Folkebogsamlinger.

2) Skrifv. f. Udvalget for Folkeoplysnings Fremme den 4 Jan. 1903 och »Oversigt
over Anvendelsen af de U. f. F. F. bevilj. Belöb.

•!) Bil. 1 till Besk. i Berlin n:o 57/03, Berlin 5/2 1903.

4) Grossli. Badischer Oberschulrat, Karlsruhe d. 1 dec. 1902.

Ungerska staten utbetalade 1901 till främjande af folkbibliotek 39,000
kronor och 1902 43,000 kronor1). Folkmängd år 1900: 19,254,559; inkomster
år 1903: 1,090,462,670 ungerska kronor.

På franska undervisningsministeriets budget finnes för närvarande
upptaget ett årligt anslag af 90,000 francs till inköp af böcker till folkbibliotek
och 93,000 till bokinköp för folkskolebibliotek och till pris, af
hvilken sistnämnda summa 75- å 78,000 pläga komma på bibliotekens del.
Omkring 170,000 francs beviljar sålunda Frankrike för ifrågavarande bildningsändamål.
Dess folkmängd år 1901: 38,961,945; inkomster år 1903:
3,574,876,812 francs.

På grund af källornas beskaffenhet har denna redogörelse för statsunderstöd
till folkbibliotek i olika länder måst blifva mycket ojämn och
ofullständig. Så mycket framgår dock af densamma, att de jämförelsevis
obetydliga belopp, som först beviljats, snart måst höjas. Detta har återigen
berott på det glädjande faktum, att där genom statens bistånd boksamlingar
upprättats eller förbättrats, folket snart lärt sig uppskatta desamma
och spridt intresset för dem i allt vidare kretsar. Så hafva med hvarje
år ansökningarna om statsunderstöd blifvit allt flera. Redogörelsen visar
också, att bland de omnämnda länderna Norge och Danmark stå främst i
offervillighet på detta område.

Statsanslagens I fråga om statsanslagets till folkbibliotek fördelning gäller som allmän
fördelning. reggl ■ ut}an(jet att understödet till hvarje bibliotek bör motsvara det belopp,
som på annan väg står till bibliotekets förfogande.

I Norge beviljas icke större statsbidrag till något bibliotek än 200
kronor, med afdrag af ungefär 5 procent såsom bidrag till lön åt den i
biblioteksangelägenheter sakkunnige, som är anställd i lcirkedepartementet.
Bidraget till hvarje skolbibliotek, företrädesvis till grundläggande af boksamlingen,
växlar från 10 till 50 kronor, hvaremot förnyadt bidrag till
skolbibliotek icke lämnas till större belopp än 25 kronor2).

I Danmark tages bland annat hänsyn till utlåningens storlek och till
det lokala bidraget, ehuru det icke fordras något bestämdt lokalt tillskott0).

I Preussen lämnas statsbidrag till folkbibliotek endast på det villkor,
att detta blifvit tillförsäkradt ett varaktigt understöd på annat sätt. Mot

0 Bil. 5 t. Besk. i Wien n:o 76/03.

2) Folkebogsaml. i Norge s. 11. Rundskriv. n:o 1 t. de statsunderstöttede folkebogsaml.
Kirke og undervisn.-dep:s låneblankett, s. 2; veileder ved grundläggare af
biblioteker og ved bestill. gjennem Centralstyret.

3) Steenbergs Beretning.

preussiska statens totalunderstöd af 46,762 mark år 1901 svara 124,343
mark, som åstadkommits på privat eller kommunal väg. Med ledning af
årsberättelserna öfver folkbibliotekens utveckling i hvarje provins fördelas
totalbeloppet på de särskilda provinserna1).

I Sachsen synas på annat sätt åvägabragta medel icke utgöra ett nödvändigt
men väl ett hufvud sakligt villkor för beviljandet af statsunderstöd*
2). De särskilda understöden röra sig i regeln mellan 15 till 120 mark.
De lämnas blott för en gång; vid behof måste ansökningarna förnyas3).

I Frankrike utgår statsunderstödet i böcker. Man beräknar, att hvarje
folkbibliotek, som blifvit rekommenderadt till understöd af vederbörande
prefekt, hvar adertonde månad erhåller en sändning (concession) om 70 å
80 band. Bestämda föreskrifter härom finnas icke. Många samhällen bevilja
penninganslag, men detta är fakultativt4).

Bibliotekarien vid Lunds universitetsbibliotek (s. 6), föreningarna Heimdal
(s. 23), Verdandi (s. 6), sällskapet för nyttiga kunskapers spridande
(s. 3), sällskapet för nyttig folkläsnings spridande inom Karlstads stift (s. 2),
samt patriotiska sällskapet (s. 4) hafva i sina utlåtanden yttrat sig om
anslagsbeloppet till hvarje statsunderstödt bibliotek. Alla äro ense därom,
att statsunderstödets storlek bör rättas efter det bidrag den sökande själ!''
förfogar öfver. För öfrigt divergera åsikterna något. Värmlandssällskapet
anser, att anslaget lämpligen bör bestämmas till 50 kronor per år och helst
utgå under tre år å rad. Patriotiska sällskapet föreslår ett maximianslag
af 100 kronor, samma summa föreslår sällskapet för nyttiga kunskapers
spridande som maximum och dessutom 50 kronor som minimum. Yerdandi
uttalar sig för ett maximianslag af 200 kronor, men däremot ej om
någon begränsning nedåt. Bibliotekarien vid Lunds universitetsbibliotek
finner de af herrar Kronlund och Centerwall i deras motion vid 1899 års
riksdag föreslagna maximi- och minimisiffrorna 200 och 50 vara väl afpassade,
men anser dock »lämpligast, att regeringen icke blefve absolut
bunden i fråga om maximibeloppets storlek, utan blefve berättigad att i
undantagsfall öfverskrida detsamma. Ty tillfällen kunna helt visst inträffa,
då sådant vore motiveradt, till exempel därest det vore fråga om upprättande
af bibliotek på ort, där sådant syntes särskild! behöflig!»5). Heimdal
har intet att invända mot ett maximianslag af 200 kronor, men anser
att minimum ej bör understiga 40 kronor, enär en alltför långt drifven

'') Bil. 1 t. Besk. i Berlin n:o 57/03. ä/2 1903.

2) Auszugsweise Absclirift.

3) Bil. t. Besk. i Berlin n:o 19/1903. Dresden 8/j 1903.

4) Bil. t. K. U. D. 28/i 03. Paris d. 16/, 1903 n:o 13.

3) Bibl:s vid Lunds universitetsbibl. utlåt. s. 7.

sönderstyckning af statsunderstödet minskar dess effektivitet, i det att
»erfarenheten ger vid handen, att ett eller annat tiotal af kronor — de
periodiska anslag, som flertalet enbart kommunalunderstödda sockenbibliotek
i regeln fått nöja sig med — ej på långt när varit tillräckligt för att
trygga deras lifskraft och utvecklingsmöjligheter».

För sin del vill svenska sällskapet tillråda, att statsunderstödet utgår
till hvarje ansökande med högst samma summa, som denne på annan väg
för ändamålet sammanbragt, dock ej mer än 200 kronor årligen. Detta
maximum må anses så högt tilltaget, att. det ej får öfverskridas. Då det
motsvaras af eu minst lika stor summa, som den ansökande anskaffat och
sålunda 400 kronor på en gång blefve disponibla för ifrågavarande bibliotek
samt anslaget dessutom efter ett eller annat år kunde förnyas, måste
sällskapet anse, att det vore väl sörjdt äfven för det af bibliotekarien i
Lund omnämnda fall.

Däremot finner sällskapet det olämpligt, att en minimigräns fastställes,
da detta kunde verka för syftet hämmande. Sattes minimisumman
af statsunderstöd till 40 kronor och en kommun, inom hvilken frågan vore
ny och intresset svagt, bestämde ett något mindre belopp, skulle den alltså
icke kunna bli delaktig af statsunderstöd. Och dock skulle den, om sådant
erhölles, kunna förskaffa sig åtskilliga värdefulla böcker; dessa skulle kunna
öka läslusten och höja intresset, som därmed ock skulle kunna bli i stånd
att sporra den måhända fattiga kommunens ansträngningar för bibliotekets
utvidgande. Detta bör ock vara ett säkrare sätt för åstadkommande af en
vidsträcktare utbredning och en kraftigare utveckling af folkbibliotek än
att genom statsunderstödets fixerande till 40 kronor söka tvinga kommunerna
att höja sina årsanslag till åtminstone denna summa. Finns icke intresset
att göra några nämnvärda uppoffringar för sockenbibliotek, lär det
ej kunna väckas af utsikten till statsunderstöd. Åtminstone lämnar icke
ett fixerande af minimibeloppet någon garanti för att sockenbibliotekens
lifskraft och utvecklingsmöjligheter blifva tryggade.

Som första villkor för att de här till statsunderstöd förordade biblioteken
skola komma i åtnjutande af sådant, bör — med undantag för skolbibliotek
— hos oss liksom i utlandet bestämmas, att de måste vara tillgängliga
för allmänheten afgiftsfritt eller mot en låg afgift och sålunda
icke endast för en viss korporations eller en viss förenings medlemmar.

Det andra villkoret har flere gånger varit vidrördt: den ansökandes
skyldighet att med egna eller af andra skänkta medel understödja biblioteken.
Sällskapet har i denna punkt på det hela taget samma uppfattning
som föreningen Heimdal, som härom yttrar: Det torde böra vara ett gifvet

förbehåll, att minst en lika stor summa som statsanslaget skall af kommunala
myndigheter eller på enskild väg vara ställd till det om understöd
ansökande bibliotekets förfogande. Därvid bör emellertid detta vid hvarje
ansökan få räkna sig till godo alla de bidrag af dylik art, som det sammanlagdt
erhållit under hela den tidsperiod, hvilken förflutit, sedan statsbidrag
senaste gången beviljades. Endast första gången ett bibliotek söker
hjälp"af staten skulle detsamma sålunda behöfva så att säga lägga fram
på bordet ifrågavarande af kommunen eller enskilda lämnade penningmedel.
Mindre tillrådligt anser dock sällskapet vara att, såsom Heimdal
ifrågasätter, öppna möjlighet till undantag från den förordade regeln.
Därest, såsom sällskapet föreslagit, ingen minimigräns för statsbidraget
fastställes, lärer behof af undantag från ifrågavarande villkor knappast
behöfva förekomma.

Vidare torde vissa fordringar böra uppställas angående folkbibliotekens
skötsel. I detta afseende gälla följande bestämmelser i Norge: Hvarje
kommuns invånare har rätt att efter de regler, som af kommunal-(herreds)-st vrelsen varda bestämda erhålla böcker till låns ur boksamlingen. Bibliotekets
styrelse öfvertages af tre af vederbörande kommunalstyrelse i eller
utanför dess krets valda män, livilka det åligger:

a) att till bibliotekarie och räkenskapsförare med eller utan godtgörelse
antaga en på lämplig plats i bygden boende man och för denne
utfärda nödig instruktion;

b) att bestämma hvilka böcker, som skola anskaffas och hvilka som
utslitna böra utgå ur samlingen;

c) tillika med bibliotekarien föra kontroll öfver böckernas behandling
och däröfver, att de bestämda utlåningsreglerna iakttagas;

d) att granska och afgöra de årliga räkenskaper, som skola framläggas
af bibliotekets räkenskapsförare;

e) I den instruktion, som utfärdas för bibliotekarien, skall upptagas
bestämmelse därom, att han har att föra årliga räkenskaper samt ett protokoll
öfver böckerna, i hvithet antecknas tillkomna och utmönstrade böcker
och en noggrann förteckning öfver de utlämningar, som göras; hvad nytillkomna
böcker angår, anföres, när de blefvo bibliotekets egendom och
om de äro anskaffade för dess räkning eller skänkta af privata personer;
hvad utmönstrade böcker angår, upplyses, när de efter styrelsens bestämmelse
utgå ur samlingen;

f) Boksamlingen förblir kommunens egendom;

g) Statsbidraget och detsamma motsvarande, pa annat sätt avägabragta
beloppet skola användas till inköp af böcker och bindning. Boksamlingens

öfrig a utgifter (bibliotekslön, hyra, anskaffning af inventarier o. s. v.) må
täckas på annat sätt.

h) Boksamlingen bör hållas assurerad1).

Det är val antagligt, att de statsunderstödda folkbiblioteken efter hand
komma att tillämpa det åt kirke- og undervisningsdepartementet varmt
förordade utlåningssystemet. Det är samma system, som i regel användes
vid de engelska och amerikanska biblioteken. Det har den stora fördelen,
att det inskränker bibliotekariens arbete till det minsta möjliga. Hvarje
bok har sitt en gång för alla bestämda nummer och sin'' särskilda förkortade
beteckning. På insidan af bakre pärmen på hvarje bok är anbragt
en pappersficka Då boken ej är utlånad, förvaras i denna ficka ett bokkort,
upptagande bokens fulla titel, dess i katalogen äfven upptagna förkortade
beteckning, en spalt för anteckning af dess återlämningsdag såsom
utlånad samt en för anteckning af låntagarens nummer. Hvarje låntagare
erhåller nämligen ett nummer. För att hålla reda på hvilken låntagare
som representeras af hvarje nummer för bibliotekarien anteckning häröfver.
Hvarje låntagare erhåller såsom sina representanter i och tillträdeskort till
biblioteket tvenne kort — utlåning skört — det ena för skönlitteratur det
andra för icke-skönlitteratur. På dessa kort antecknas öfverst hans nummer,
namn och bostad och i de tre därför afsedda spalterna respektive: lånets
förfallodag, bokens nummer och dagen, då den återlämnats. Då en bok
utlånas, ^uttager bibliotekarien bokkortet ur dess ficka, gör nödiga anteckningar
a detsamma och förvarar det; gör så nödiga anteckningar å vederbörande
utlåningskort och insticker nu detta i fickan. På densamma skrifves
äfvenledes bokens förfallodag. Skönlitteratur bör utlånas högst två, annan
litteratur högst fyra veckor. Ofverskridas dessa tider, må — lågt bestämda
— öfverdagspengar betalas. De utlånade böckernas bokkort ordnas,
sedan utlåningen för dagen slutat, efter förfallodagen alfabetisk och i nummerföljd,
^ skönlitteraturen för sig, den andra för sig, och i dagboken antecknas
lånens antal. Sedelkatalog förordas2).

Beträffande de norska skolbiblioteken torde bestämmelser i nu omhandlade
afseende finnas intagna i skolstadgan.

I Danmark tyckas inga obligatoriska bestämmelser om bibliotekens
skötsel göras till villkor för statens understöd.

De franska statsunderstödda folkbiblioteken, både de municipala och
de _ fria (föreningsbiblioteken) måste ställa sig till efterrättelse vissa föreskrifter
af ministeriet rörande skötseln. De municipala äro dock mycket

J) Departementets utlåningsblankett andra sidan.

) Departementets rundskrifvelse n:r 2 till de statsunderstödda folkbiblioteken, den
3% 1903.

mera bundna genom föreskrifter angående en mängd detaljer. Deras styrelse
utses af undervisningsministern, och dess själfskrifne ordförande är mären.
Denne utser bibliotekarie och municipalrådet bestämmer hans arfvode.
Bibliotekarien får ej tillhöra biblioteksstyrelsen, men han bevistar dess
möten med rådgifvande stämma. Hvarken municipal- eller de fria bibliotekens
böcker få säljas, fördelas eller bortskänkas. Om en förening, som
bildat ett fritt bibliotek, upplöses, återgå de af ministeriet tilldelade
böckerna till staten. De franska föreskrifterna om det löpande biblioteksarbetet
äro till stor del lika med de norska. De franska skolbiblioteken
placeras i ett af skolrummen och stå under skollärarens vård, som fördenskull
har att följa vissa i biblioteksreglementet intagna föreskrifter1).

Från Tyskland stå inga detaljföreskrifter i detta afseende till buds.
Ur preussiska ecklesiastikministerns, anvisning för öfverpresidenterna i fråga
om deras förhållande till folkbiblioteken förtjänar anföras hvad som säges
om bibliotekens tekniska inrättande. »Med afseende på bibliotekens tekniska
organisation synes mig verksamhetens förenkling som den första och
viktigaste uppgiften. Detta" mål vinnes säkrast genom inskränkning af
skrifning och katalogisering, så långt denna inskränkning låter sig förena
med en ordnad förvaltnings fordringar. Från denna synpunkt är det förfarandet
att rekommendera, att hvarje läsare erhåller för det första ett
med ett bestämdt nummer försedt läskort, med hvilket han vid hvarje lån
legitimerar sig, och för det andra ett byteskort, hvarpå den lanade bokens
biblioteksnummer är antecknadt. Ett liknande kort med samma anteckning
befinner sig i bibliotekariens händer. Vid bokens återlämnande blir
på båda korten det därvid fria numret utstruken •).

Sachsiske ecklesiastikministern yttrar sig om äganderättsfrågan rörande
statsunderstödda förenings- eller privatbibliotek på följande sätt: Här maste
man sörja därför, att en bestämmelse må träffas, enligt hvilken biblioteket,
för den händelse vederbörande privatperson dör, respektive vederbörande
privatförening upplöses, skall öfvergå till en pa förhand bestämd kommun
eller en annan af den allmänna lagen erkänd juridisk person (einer anderen
juristischen Person des öffentlichen Rechts). Redan häraf är det tydligt,
hvilken betydelse äganderättsfrågan har för folkbiblioteken. Denna fråga
skall därför för hvarje särskild! fall pröfvas och klargöras3).

Äfven de flesta till sällskapet remitterade utlåtandena hafva upptagit

1) Bil. t. K. U. D. * 2% 03. Paris d. 16/t 03. N:r 13.

Bil. 2. Bibi. populaire communale.

Bil. 4. Bibi. populaire (libre). Bil. 7. Bibi. scolaires s. 7 ff.

2) Abschrift zu U. III A. 3236. Berlin d. 18/7 1899. U. III. A. 1675. s. 22 f.

3) Auszugsweise Abschrift s. 3.

reglerandet^ af flera eller färre af de med biblioteksvården sammanhängande
fragorna såsom villkor för statsbidrag. Dessa frågor röra styrelse, föreståndare,
löpande biblioteksarbete, lokal, äganderätt och assurering.

I flertalet utlåtanden framhalles, att en biblioteksstyrelse måste tinnas.
Bibliotekarien i Uppsala anser, att en sådan lämpligen utses af skolrådet
inom eller utom dess krets; sällskapet för nyttiga kunskapers spridande
förordar, att skolrådet och kommunalnämnden (i städer och municipalsamhällen:
magistraten eller municipalstyrelsen) tillsammans välja biblioteksstyrelse,
denna anordning pa grund af den ofta rådande meningsskiljaktigheten,
huruvida biblioteken i fråga äro att anse såsom en den kyrkliga
eller den borgerliga kommunens angelägenhet; bibliotekarien i Lund
och föreningen Verdandi vilja lägga valet i kommunalstämmans hand på
landet och stadsfullmäktiges i städerna, under det att patriotiska sällskapet,
Heimdal och föreningen för folkbibliotek och läsestugor icke yttra sig om
sättet för styrelsens väljande.

Äfven svenska sällskapet vill uppsätta tillvaron af biblioteksstyrelse
som villkor för statsunderstöd, men anser dock på samma gång, att intet
bör bestämmas om sättet för dess väljande; ty dels komme statsunderstödet,
om sällskapets underdåniga råd följdes, så många olika slags folkbibliotek
till del, att dessa styrelser icke lämpligen kunde utses af samma
valkorporation, dels är också frågan om sockenbibliotekens ställning till
kommunen och kyrkan tvistig.

Alla, som förorda en biblioteksstyrelse, vilja äfven gifva densamma
uppdraget att utse en biblioteksföreståndare. Så äfven detta sällskap. Hans
liksom styrelsens funktioner, det löpande biblioteksarbetet och lokalfrågan
hafva blifvit utförligast behandlade af bibliotekarien Annerstedt1). Säll b

Denne yttrar härom i sitt utlåtande s. 11—17: Tager jag därefter frågan om
sockenbibliotekens lokala anordning under öfvervägande, urskiljer jag i den följande fyra
hufvudpunkter: 1

L En fast styrelse erfordras för vården och ledningen af biblioteket. En sådan torde
lämpligen kunna af skolrådet utses inom eller utom dess krets.

Denna styrelses uppgift skall vara:

1) att utse bibliotekarie,

2) att jämte honom bestämma om bokinköpen, till ledning för hvilka böra föreligga
genom cckl.-departementets försorg anskaffade och årligen förnyade förteckningar å
böcker som lampa sig för dylika bibliotek. Man har tvistat om styrelsen skall vid inköpet
hafva alldeles fria händer eller om staten på grund af sitt bidrag bör hafva medbestämmanderätt.
Eget är att det handlingarne vidfogade norska förslaget går ut på att
låta hela inköpet, äfven för kommunens pengar, ske genom departementet. Till grund fölen
sådan anordning ligger ej blott erkännandet af att statsmyndigheten bör taga del i en
sak. som den bekostar, utan insikten i att denna kan köpa böcker i parti och således för
billiga pris och önskan att så få till stånd i departementet en slags tryckt stom-katalog,

skåpet ansluter sig i hufvudsak till hans uttalande i dessa punkter. Hvad
särskild! arfvodet till bibliotekarien angår, finner sällskapet det fullt befogad!,
att sådant under vissa förhållanden gifves. Ibland torde dock

hvaraf alla bibliotek kunna begagna sig. Ej minst har kanske den farhågan verkat, att
de lokala myndigheterna icke skola äga nödiga kvalifikationer, för att göra goda inköp;
och säkert torde vara, att en dålig bok kan anställa lika mycket ondt, som tio goda göia
godt. Men äfven med fullt erkännande af styrelsernas sannolika brister i detta hänseende,
skulle jag våga tro, att, därest de visade sig kunna tämligen väl fullgöra denna inköpsfunktion,
det vore för själfva saken förmånligare att lämna dem fria händer. De finge
härigenom ett helt annat intresse för saken, och äfven ett inköp genom statens försorg
allena kan hafva sina olägenheter, särskildt genom en viss ensidighet. För öfrigt står,
såsom jag redan anmärkt, styrelsen ej utan ledning, om departementet besörjer förteckningar
å lämpliga böcker;

3) att ingå till Kungl. Maj:t med ansökan om statsbidrag och därvid styrka befintligheten
af det belopp, som genom kommunens försorg eller på annan väg står till dess
disposition samt uppvisa, att öfriga villkor, som Kungl. Maj:t bestämt för statsbidragets
åtnjutande, äro uppfyllda. Dessa ansökningar tillställas folkskoleinspektören för distriktet,
hvilken med eget yttrande insänder dem till Kungl. Maj:t;

4) att vaka öfver bibliotekets förvaltning i dess helhet samt till Kungl. Maj:t afgifva
årlig redogörelse för såväl medelförvaltningen som för bibliotekets verksamhet. Huru detaljerad
denna bör vara, kan synas vara en blott smaksak. Men man får ej förgäta, att ju
större fordringar ställas, dess mera kommer man att öka obenägenheten för det olönade
uppdraget. Och man må ej trösta sig med, att styrelsen kan lägga hela besväret på bibliotekarien
(hvars uppgifter naturligen ligga till grund för redogörelsen), ty det blii blott att
göra ondt dubbelt värre. Man kunde åtnöja sig med ett kort sammandrag af räkenskaperna
(som i klump angåfve utgiften för vissa konti, såsom bokinköp, bindning etc.)
och redogörelse för inköpta böcker, årets utlåning, för hvilket ändamål departementet
utfärdade enkla formulär att ifylla.

II. Den utsedde bibliotekarien, hvilken väl kan antagas tillsvidare nästan öfverallt
blifva folkskoleläraren, deltager med styrelsen i bokinköpet och sköter under dess öfverinseende
den löpande förvaltningen på sätt nedan angifves. Hans arfvode, där sådant befinries
erforderligt, bestrides af de medel, som återstå efter att statsbidraget och minst lika
stort belopp från annat håll afsatts för bokinköp och bindning. I denna arfvodesfråga är
jag benägen att se ett af sockenbibliotekens betänkligaste spörsmål. Det är ej sagdt, att,
äfven där arbetet ställer sig jämförelsevis lättare, synnerligen många skola vara benägne
att utan särskild ersättning förrätta det, och i den mån man genom sträng reglementering
ökar bibliotekariens börda och i öfrigt, med bibliotekets stegrade användning, hans eget
arbete för detta växer, kan han knappast och torde ej heller vara benägen att göra det
utan skälig ersättning. Och ersättes ej hans arbete såsom billigheten kräfver, tröttnar han
eller afslår. Skall åter detta förhindras genom stegrade kraf på kommunen, så händer
att denna å sin sida sviktar och tröttnar. Det är med ögat fäst på denna fara, som jag
såväl ofvan som i det följande önskar varna för allt reglementerande af den art att det,
utan att vara absolut nödvändigt, stegrar bibliotekariens arbete. Och i det stora hela
torde man få gifva noga akt uppå, att icke den ekonomiska bördan för kommunen genom
lön åt bibliotekarien, anskaffande af lokal och medel till böckers anskaffande blifver så
tung, att man därigenom för tvinsot utsätter den sak, som man velat förhjälpa till nytt lif.

lämplig arbetskraft utan. ersättning vara att erhålla; på sina håll torde
också arbetet blifva för litet för att något arfvode borde komma i fråga.
Därför bör enligt sällskapets förmenande intet nämnas om arfvode till
bibliotekarien bland villkoren för statsunderstöd.

Man må orda om statsbidraget såsom en småsak för staten jämförd med statsregleringens
milliontal, men för kommunerna lärer saken ingalunda komma att ställa sig på det sättet.

III. En bestämd bibliotekslokal måste af kommunen anskaffas på dess bekostnad
och af den art, att böckerna kunna där i god ordning uppställas och deras vårdare utan
onödig svårighet sköta sitt värf. Bristen på egen lokal har säkerligen i hög grad medverkat
till bibliotekens vanvård och förfall. Det säger sig nästan själf, att en boksamling,
som förvaras i kyrkan eller undanskjutes i en skräpvrå eller påtränges en trångbodd skollärare,
hvarken kan rätt vä7''das eller pa lämpligt sätt tillg-odogöras, ej heller tillvinna sig
den hänsyn och det intresse, som är nödvändigt för dess fortbestånd och verksamma lif!
Eget hem är dess första villkor. — Det bör ock kunna hållas öppet på bestämda tider,
utan för stora mellanskof och vara för alla kommunens medlemmar, skolungdomen såväl
som den fullvuxne tillgängligt. Huruvida låneafgifter skola upptagas och af hvad art
(för hvarje lån eller för året) bör väl helt och hållet öfverlämnas åt skolstyrelsen att
afgöra. Men ju mera utlåningen lättas, dess bättre är det naturligen för saken, och afgifter
kunna visserligen i många fall bli till hinder. Å andra sidan ligger däri något
berättigad!, 0°k det har ju visat sig, att en helt låg afgift stundom verkat som en eggelse,
i det för mången en sak ej får något värde, därest den icke för till någon uppoffring.

IV. Den löpande förvaltningens funktioner kunna sammanföras till följande uppgifter:

1) Bokinköp, hvarom ofvan är taladt, samt inbindning. Man kunde väl tycka, att den
senare frågan är för obetydlig att vidröra här. Men det är dock alltid en kostnadsfråga
och relativt af större betydelse här än vid månget större bibliotek. Bindning är här nödvändigare
än annorstädes, och, trots önskligheten af största sparsamhet vid dessa inrättningar,
måste vid dem mycken hänsyn tagas till inbindningens varaktighet, ty böckerna
skola ju komma i stark användning och visserligen ej alltid i vårdsamma händer. Enkel
ma därför bindningen vara, men styrka måste den äga. — I sammanhang härmed må
erinras om det afförande af förkomna eller så godt som förstörda böcker, hvilket vid
dylika bibliotek måste med tiden för hvarje år rätt ofta förekomma. Det bör åligga bibliotekarien
under styrelsens kontroll.

2) Bokförrådets ordning och katalogisering. Dessa uppgifter ställa sig naturligen helt
olika vid större och vid mindre boksamlingar. För de förra äro stränga systematiska
regler nödiga, livilka för sin tillämpning erfordra både specialinsikter och mycket arbete.
Men att reglementera på dylikt sätt för smärre boksamlingar är alldeles onödigt och för
ifrigt rätt betänkligt, emedan svårigheterna kunna bringa verket i stockning. Vi möta
här såväl den ofvannämnda med hvarje stegring i arbetet förknippade arfvodes-frågan, som
ännu en annan, den som vill kräfva fackinsikter af dessa samlingars vårdare. Hufvudsaken
är att allmänheten lätt kan få veta hvad som finnes och att en begärd bok utan
någon tidsförlust kan framtagas. Uppställning och katalogisering böra därför läggas i
bibliotekariens hand och till hans vägledning en kort promemoria genom departementets
försorg utarbetas. Likaså böra bestämmelserna om angifvande af dagen för en boks förvärf,
sättet för förvärf (köp eller gåfva) m. m., om de verkligen skola anses nödiga, icke
onödigtvis försvåras. — Man har å flera håll med eftertryck yrkat på katalogernas tryckning.
Fördelen för läsarne är obestridlig. Men utgiften spelar ock en viktig roll vid dessa

Aganderättsfrågan har vidrörts endast i bibliotekariens i Lund utlåtande1).
För de kommunala biblioteken ger den frågan icke anledning
till några bestämmelser för framtiden, men väl för andra statsunderstödda
folkbibliotek. I det nämnda utlåtandet föreslås, att om en förening, som
för sitt bibliotek åtnjutit statsunderstöd, upplöses, biblioteket icke får förskingras,
utan skall öfvergå i den kommuns ägo, inom hvilken föreningen
haft sin verksamhet.

Sällskapet instämmer i förslagets syfte och vill för sin del tillråda,
att statsunderstödet i detta fall gjordes beroende äfven af det villkoret,
att den enskilda korporation, som för sitt bibliotek begärde statsunderstöd,
måste i sina eller bibliotekets stadgar hafva insatt den bestämmelsen, att
i händelse af upplösning boksamlingen öfverginge till någon offentlig bildnings
in sti tutio n.

Assurering af biblioteken mot eldfara har ingen föreslagit bland villkoren
för statsanslag. Den frågan torde ock äga en för olika fall rätt * i

bibliotek, som oftast torde blifva rätt torftigt utrustade med penningmedel; och en ej obetydlig
minskning i deras köpförmåga synes mig vara en allvarligare olägenhet, än frånvarons
af tryckt katalog. Och i ingen händelse borde tryckningen göras obligatorisk. Det
norska betänkandet framlägger ett ganska sinnrikt förslag att undanrödja svårigheten genom
att lägga på departementet uppgiften att utarbeta en omfattande förteckning på böcker som
lämpa sig för sockenbiblioteken, och till densamma utgifva årliga fortsättningar. Sedan
skulle hvarje lokalbibliotek kunna använda den för sitt ändamål genom att däri förpricka
sitt bokbestånd. Idén är verkligen god och kan möjligen tillämpas, om man här vill
fastslå samma grundsats som i Norge, att departementet utväljer de böcker som skola
köpas. Då detta knappast torde här vinna anklang och jag för egen del ofvan yttrat mig

i motsatt riktning, vill jag ej längre därvid uppehålla mig, endast anmärkande, att förslaget
allt tarfvar en noggrann besiktning. Blotta tanken på att för dylika småbibliotek
använda decimalsystemet kommer mig att studsa, då dessa bibliotek i medeltal väl ej
komma att räkna flera böcker, än systemet räknar grupper.

8) Lånejoarnal måste föras, om ock efter de enklaste regler, och jag skulle anse i
hög grad olämpligt att ålägga bibliotekarien afgifvandet af några statistiska redogörelser
rörande utlåningens art m. m. Så intressant detta än kan vara för den som vill bilda
sig ett omdöme om allmänhetens så att säga litterära smak, är det alldeles onödigt för
fyllande af bibliotekets uppgift och således en obehöflig tillökning i bibliotekariens arbetsbörda.

4) Räkenskaperna föras af bibliotekarien under styrelsens kontroll och ansvar.
Sammandrag af dessa i enlighet med af departementet utdelade formulär skall, som ofvan
sagts, ingå i den årliga redogörelsen till Kungl. Maj:t. Revision af dessa räkenskaper kan
lämpligen öfverlämnas åt samma personer, som revidera kommunens räkenskaper Att
åter, såsom föreslaget blifvit, åt dessa uppdraga äfven en revision af boksamling, journaler,
kataloger m. in. finner jag både olämpligt och onödigt. En dylik ligger redan i styrelsens
funktioner och kompletteras af folkskoleinspektörens granskning.

*) s. 12.

olika betydelse och bar nog ansetts utan större risk kunna öfverlämnas åt
vederbörandes på eget intresse beroende tillvägagående. Sällskapet har
dock funnit sig böra påpeka hurusom nog ändå fall kunna förekomma,
där ett dylikt villkor kunde verka gagneligt, då mångenstädes på landsbygden
försäkringsmöjligheten allt för litet beaktas.

Ledning och
kontroll af
statsunderstödda
folkbibliotek.

Slutligen har sällskapet att yttra sig om statens ledning af och kontroll
öfver folkbiblioteken.

Förhållandena i Norge gestalta sig härvidlag på följande sätt. Någon
inspektion af folkbibliotek förekommer ej ännu men torde införas, sedan
undervisningsdepartementet blifvit färdigt med de första uppgifterna i samband
med dess ledning af folkbiblioteksväsendet. Denna nya gren af
departementets verksamhet förestås af den person, som blifvit anställd som
dess sakkunniga biträde i biblioteksärenden. Hans årslön utgör 1,200
kronor, och han har att å departementets vägnar gifva upplysningar om
folkboksamlingar, deras upprättande och skötsel och att till deras tjänst
redigera bokkatalogerna öfver lämplig litteratur. Hans viktigaste arbete
har hittills varit att med biträde af flere fackmän ombesörja utarbetandet
af en stor stomkatalog. Denna föreligger nu färdig, omfattande inemot
3,000 arbeten och angifvande såväl boklådspris som de reducerade pris,
departementet lyckats åstadkomma genom förläggarnes och bokhandlarnes
tillmötesgående. Den skickas af departementet ut till alla statsunderstödda
folkboksamlingar, och genom rundskrifvelser till dem söker departementet
leda deras verksamhet på ett enhetligt och praktiskt sätt. Af den andra
af dessa rundskrifvelser inhämtas följande. Boksamlingen beställer böckerna
genom sin bokhandlare. Han tillskrifver de särskilda förläggarne, som
sända böckerna till departementets expedition. Betalning för böckerna
skall boksamlingen sända till den bokhandlare, genom hvilken beställningen
skett. Samtidigt därmed, att boksamlingen beställer böckerna hos sin bokhandlare,
underrättas kyrkodepartementet om den skedda beställningen
genom utfyllning af den därtill bestämda blanketten. Departementet lämnar
meddelandet till sin expedition (»Folkebogsamlingernes expedition»), som,
så snart böckerna mottagits från de olika förläggarne, ombesörjer deras
inbindning och därefter direkt tillställer boksamlingen desamma. Betalningen
för inbindningen sändes till Folkebogsamlingernes expedition. Som
prof på den utstyrsel, som är bestämd för folkboksamlingarnas böcker,
följes rundskrifvelsen af eu bunden bok som gåfva till hvarje boksamling.
Böckerna lämnas inbundna och utstyrda som profbandet till ett pris af

40 öre, oafsedt deras storlek. Alla böcker, som beställas efter kataloger),
måste inbindas J).

_ Åt flen tryckta blanketten för ansökning om statsbidrag till folkbibliotek
inhämtas: Ansökningarna om statsbidrag insändas till amtmannen
före utgången af december månad och skola innehålla uppgift om storleken
af bibliotekets bokbestånd; när och huru stort statsbidrag sista gången
lämnades; utdrag af reviderade räkenskaper för nämnda år, utvisande, att
statens och detsamma motsvarande, på annat sätt åvägabragta bidraget
har kommit biblioteket till godo samt förteckning öfver de böcker, som
anskaffats till boksamlingen, sedan statsbidrag sista gången beviljades;
dessutom genom utdrag ur herreds(kommune)-styrets beslut eller genom
skrifvelse ^ från ordföranden bestyrkt uppgift på den summa, som för det
löpande aret blifvit boksamlingen beviljad eller garanterad ur herreds
(kommune)-kassan, däri icke inberäknadt låntagarnes afgift. Huru stor
denna är, skalig äfven meddelas och förbindelse gifvas, att de af staten för
understöds erhållande uppställda villkoren skola uppfyllas.

Beträffande de norska skolbiblioteken kan i nu omhandlade afseende
endast meddelas, att ansökningar om statsbidrag insändas af skolstyrelsen
genom skoldirektören till undervisningsdepartementet före utgången af
september. Beställningar pa böcker kunna insändas genom »Centralstyret
for de norske folkeskolers barne- og ungdomsbiblioteker». Denna styrelse
bestar af tie af departementet valda medlemmar och fyra af Norges lärareförening
valda. Föreningen utarbetar kataloger öfver lämpliga barn- och
ungdomsböcker, och den, som beställer böcker genom styrelsen, får dem
till betydligt reduceradt pris* 2).

I Danmark är ledningen af folkbiblioteken uppdragen åt »statens
komité til Understottelse af Folkebogsamlinger». Denna består af två
medlemmar, af hvdka den ene är den om folkbiblioteken högt förtjänte
läroverksadjunkten i Horsens And. Sch. Steenberg, den andre ämbetsman
\ kultusministeriet. Deras sammanlagda honorar är 1,400 kronor, som i
likhet med förhållandet i Norge bestrides af statsanslaget till folkbibliotek.
Kommittén utdelar gratis Steenbergs med offentligt understöd utgifna bok:
»Folkebogsamlinger, deres Historia og Indretning», utsänder Vandrebogsamlinger,
som gratis utlånas till små och begynnande boksamlingar på landet,
samt sökte och fick 1901/02 det ordinarie anslaget till folkbibliotek extra -

b Folkebogsamlinger i Norge s. 18 och 15. Dep:s rundskrivelse n:r 2 til de statsunderstettede
folkebogsamlinger d. 30 Juni 1903. Katalog o ver boger skikket for folkebogsamlinger
udg. af kirkedepartementet.

2) Veiledning ved grundlseggelse af biblioteker etc.

ordinärt förhöjdt med 2,000 kronor till inköp af 1,500 exemplar af »Fortegnelse
over Böger påseende for Sogne- och Landbragsbiblioteker, udg. af
det kongl. danske Landhusholdningsselskab. Tillög. Kbh. 1902», till hvars
utgifvande det kongl. Landhusholdningsselskab både nedsatt ett utskott
med herr Steenberg som ordförande. Någon kontroll öfver boksamlingarna
föres i allmänhet icke. Dock reser ibland Steenberg för att undersöka
bestående boksamlingar liksom äfven för att, då man önskar upprätta en
boksamling, på ort och ställe dryfta saken på ett offentligt möte och gifva
råd till det utskott, som skall sätta saken i gång. I mars månad insattes
i tidningarna en kungörelse, att ansökningar om understöd skola insändas
före utgången af april månad 1).

Den ledande grundsatsen i Preussen är att låta biblioteken utveckla
sig alldeles fritt ur förhandenvarande behof och att staten blott bör ingripa
väckande och understödjande. Därför göras inga bestämda förslag
från ministeriet angående valet åt böcker lör folkbiblioteken. Blott allmänna
direktiv gifvas på grund af de i öfverpresiclenternas årsberättelser
framträdande erfarenheterna. Som allmän regel gäller dock, att inga böcker,
som i konfessionellt eller politiskt hänseende förfäkta eu bestämd ståndpunkt
ensidigt och på ett för annorlunda tänkande sårande sätt få upptagas
i folkbiblioteken. Mindre bibliotek taga till stor del sina böcker
genom en af de stora föreningar, som satt som sill uppgift att upprätta
förteckning på tjänliga böcker. De äro den pa utprägladt kristlig patriotisk
grund stående »Christliche Zeitschriftverein» och »Verein fur Volksbildung»,
hvars sträfvanden äro mera allmänt humant färgade, öfverpresidenterna
fördela den del af anslaget, som kommit på hvars och ens provins, till
bibliotekens styrelser och ledare, eller där sådana icke finnas till underordnade
ämbetsverk, särskildt Landratsämbetena, som hafva att verka för
folkbiblioteks upprättande2).

Sachsens ecklesiastikdepartement har förbehållit sig att själft fatta beslut
angående alla ansökningar om understöd till folkbibliotek. Dessa
skola mottagas och samlas af * Amtshauptmann»-skapen, hvilka i samråd
med »bezirks»-utskottet och »bezirks »-skolinspektören skola pröfva och därefter
med detaljerad! utlåtande insända ansökningarna till det nämnda
ministeriet. I de fyra största städerna ha stadsfullmäktige denna »Amtshauptmann»-skapens
åliggande att ingifva utlåtande. Ministeriet har 1876
offentliggjort en mönsterkatalog, till hvilken biblioteksstyrelserna vid statsunderstödets
användande hufvudsakligen hafva att hålla sig. Katalogen

x) Steenbergs beretning.

2) Erlass 18/7 99 s. 8 o. 9, Berlin 5/2 1903.

utkom 1882 i tillökad upplaga, och sedan 1900 har i stället för densamma
träd! den i samråd med ministeriet bearbetade, af Gemeinniitziger Verein
i Dresden i fjärde upplagan utgifva mönsterkatalogen för folkbibliotek.

I Ungern åligger uppsikten öfver folkbibliotek det 1897 bildade LandesRath
för Museen und Biblioteken, hvars statuter stadfästas af konungen.
Detta Landes-Rath har bland annat till uppgift att grunda folkbibliotek
och understödja redan befintliga. Dessa folkbibliotek äro i första rummet
afsedda att vårda och utveckla nationalkaraktären, och för detta ändamål
har Landesrath med ungerska ecklesiastikdepartementets tillstånd författat
eu katalog öfver lämpliga verk för folkbibliotek. Det författar instruktioner
för bibliotekens grundande, utrustning, organisation och användning; bestämmer
öfver tid och plats för bibliotekets upprättande. Det uppbär i
statsunderstöd 9,000 kronor. Detta går till underhåll af dess byrå i Budapest,
som består af en sekreterare, en kanslist och en vaktmästare.

I Frankrike verkställer undervisningsministeriet, efter yttrande af en
central kommitté, inköpet och fördelningen bland de af vederbörande prefekter
till Hågkommande anbefallda bibliotek. De bibliotek, som åtnjuta
ifrågavarande förmån, äro underkastade inspektion af ministeriets »inspecteurs
généraux des bibliothéques et des arts». Äfven andra arbeten än
de af ministeriet skänkta få tillhöra biblioteket men inga af starkt polemiskt
innehåll. Till ledning för bibliotekarien har ministeriet låtit trycka
eu instruktion (instruction sömmare sur le classement des bibi. populaires).

I fråga om skolbiblioteken har ministeriet upprättat en mönsterkatalog
med supplement, äfven försedd med biblioteksreglemente. Ministeriet verkställer
själf inköp af böcker för det till skolbiblioteken på statsbudgeten
uppförda anslaget. Den 31 december hvarje år redogör läraren i märens
närvaro för bibliotekets liksom kassans ställning. Redogörelsen insändes
genom skolinspektören till l’inspecteur d’académie.

Af denna redogörelse för utländska bestämmelser angående statens
ledning af folkbibliotek framgår, att statens vägledning vid bokinköpen
kan taga en tvåfaldig form, en negativ censur genom förbud att inköpa
böcker af visst innehåll, en positiv genom anvisning på lämpliga böcker.

Om censur i fråga om bokinköp hafva bibliotekarien vid Lunds universitetsbibliotek
(s. 9), föreningarne Heimdal (s. 25 ff.) och Yerdandi (s.
7 ff.) och föreningen för nyttig folkläsnings spridande inom Karlstads stift
yttrat sig. 1 den sistnämndas allmänna uttalande, att statsbidrag må lämnas
till inköp endast af god och sund litteratur, får väl anses ligga ett råd
om utöfvande af censur från statens sida. De trenne öfriga, som yttrat
sig i frågan, afråda all statscensur. De anse att inga förbud mot inköp
af skrifter, som behandla sociala, religiösa eller politiska spörsmål af aktuellt

intresse böra bestämmas, ocli de båda föreningarna afråda dessutom i detta
sammanhang från att uppställa det villkoret för statsunderstöd, att endast
sådana böcker, som vore upptagna i en af staten auktoriserad katalog,
skulle få inköpas. För denna åsikt anföres som skäl bland annat, att
hvarje sådant tvång lägger en kraftig hämsko på det enskilda intresset,
som är folkbibliotekens lifsnerv; att det vore att beklaga, om icke folkbiblioteken
satte däraf intresserade i stånd att få religiösa, politiska och
sociala frågor utredda och sedda från olika synpunkter; att vid all censur
ödesdigra misstag kunna begås, och att folkbiblioteken, såsom de redan
fritt utvecklat sig, alls icke gjort sig förtjänta af något berättigadt klander
med afseende på valet af inköpt litteratur.

Ehuru det icke direkt utsäges, torde dock de nämnda föreningarna
vara af samma mening som bibliotekarien i Lund, då han yttrar, »att
vederbörande biblioteksstyrelse äger att tillse, att icke biblioteken genom
arten af gjorda inköp eller mottagna gåfvor komme att tjänstgöra såsom
verktyg för någon politisk eller religiös agitation i vare sig en eller annan
riktning. Därjämte böra styrelserna vara förpliktade att tillse, det icke
arbeten, hvilkas innehåll ur sedlighetssynpunkt måste anses förkastligt,
genom biblioteken åt allmänheten tillhandahållas. Fn bestämmelse härom
måste anses vara af särskild vikt i betraktande däraf, att biblioteken af
yngre personer mycket anlitas».

I full öfverensstämmelse med detta uttalande stå dels Heimdals förordande
af inspektion såsom en bättre garanti än censur, dels Verdandis
hemställan, att bibliotek, som i detta eller andra afseenden uppenbart vanskötas,
vid understödens utdelande nästa gång helt naturligt ej komma i
åtanke.

Om behofvet af eu katalog till ledning för bokinköp råder enstämmighet
hos alla, som yttrat sig i den frågan.

För sin del vill svenska sällskapet påpeka den garanti för ett rätt
användande af statsunderstöden till folkbibliotek, som ligger i en till ledning
upprättad katalog samt i risken att ej komma i åtnjutande af vidare
anslag, om penningarne blifvit illa använda, och tillstyrker, att biblioteksstyrelserna
uppmanas tillse, att ingen osedlig litteratur eller verkliga agitationsskrifter
i nutidens religiösa och politiska frågor — gäller således ej
rent sakliga utredningar — må upptagas i biblioteken.

Hvad kontrollen öfver bibliotekens verksamhet beträffar, föreslås i flertalet
utlåtanden inspektion och inlämnande till departementet af årsredogörelse
från hvarje statsunderstödt bibliotek. De flesta anvisa folkskoleinspektörerna
såsom lämpliga att utöfva denna inspektion. Heimdal förordar
ett antal af staten utsedda särskilda folkbiblioteksinspektörer med

ett icke alltför snäft afgränsadt verksamhetsfält för hvar och en, medan
Verdandi vill öfverlämna inspektionen åt en af staten aflönad folkbiblioteksinspektör,
som äfven skulle hafva andra funktioner.

Svenska sällskapet finner, att, huru lämpliga än folkskoleinspektörerna
io allmänhet torde vara för ifrågavarande ändamål, det väl näppeligen torde
låta sig göra ^att obligatoriskt förena inspektionen af folkbibliotek med
deras syssla. Knappast skulle dessa tjänstemän i regel medhinna att ordentligt
fullgöra ett sådant åliggande.

Hvad Heimdals förslag angar, förefaller det, som om staten icke utan
rätt störa kostnader skulle kunna anordna en sådan inspektion. Detsamma
gäller äfven om Verdandis förslag, som dessutom tycks vara rätt opraktiskt,
da ju en inspektion, som skulle utöfvas af en enda person och omfatta
alla Sveriges folkbibliotek, väl icke kunde blifva effektiv.

Svenska sällskapet har tänkt sig inspektionen ordnad i analogi med
inspektionen af de statsunderstödda föreläsningsföreningarnas verksamhet.
Konungens befallningshafvande utse biblioteksinspektörerna bland därför
kvalificerade män. Den bästa kraften tages, där den är att få. Härmed
blir det möjligt, att hågade och för uppdraget lämpliga folkskoleinspektörer
blifva till nytta äfven inom detta område.

För arsredogörelsers upprättande af biblioteksstyrelsen och insändande
till ecklesiastikdepartementet uttalar sig äfven detta sällskap.

Som ett centralorgan för folkbiblioteksarbetet föreslår föreningen för
folkbibliotek och läsestugor upprättandet af eu centralbyrå i hufvudstaden
med uppgift att pa begäran stå folkbiblioteken till tjänst med bokförteckningar,
råd och upplysningar, förmedling af bokinköp, upprättande och
uthyrande af vandringsbibliotek, utgifvande af förteckning öfver nyutkomna
böcker jämte anmälningar om deras innehåll samt i allmänhet följa folkbiblioteksarbetet
i in- och utlandet. Föreningen har förslagsvis tänkt sig,
att af ett eventuellt statsunderstöd till folkbibliotek 1,500 kronor årligen
kunde lämnas till centralbyråns verksamhet och 1,500 a 2,000 kronor årligen
till upprättande af vandringsbibliotek.

Heimdal tillstyrker tillsättandet af en centralkommitté efter danskt
mönster med samma uppgift som denna centralbyrå. Verdandi framhåller
äfvenledes önskvärdheten af en dylik anstalt i Stockholm under ledning
af den af denna förening föreslagne folkbibliotebsinspektören.

Behofvet och nyttan af anstalter för åstadkommande af ett så planmässigt
och godt samt på samma gång så billigt folkbiblioteksarbete som
möjligt kunna de nämnda föreningarna bevisa genom sin egen verksamhet.
Att en statsunderstödd centralbyrås upprättande i samband med statsunderstöds
beviljande till folkbibliotek skulle vara alldeles nödvändigt, an -

ser dock svenska sällskapet icke vara ådagalagdt. Ännu synes den° pågående
verksamheten kunna af de enskilda föreningarna vinna det bistånd,
den tvifvelsutan behöfver. Men om den allt mera utbreder sig och dessa
enskilda föreningar, sedan intresset för folkbiblioteken genom statens beviljande
af understöd blifvit ännu mera allmänt och lifligt, icke längre
förmå nöjaktigt fylla de kraf, som ställas på dem, — då torde det visa
sig oundvikligt att staten äfven i dessa afseenden på lämpligt sätt hjälpande
inskrider.

Stockholm den 25 september 1908.

Underdånigst

för svenska sällskapet för nykterhet och folkuppfostran,

dess styrelse:

SIGFRID WIESELGREN.

Axel Rappe.	K. H. Gez. von Schéele.	W. Rudin.
J. 0. Rosenberg.	E. Almquist.	Sven Almqvist.
E. Melander.	Viktor Almquist.	P. Graham.
G. H. von Kock	Karl Hildebrand	Er. Hammarsten.
(med reservation).	(med reservation).
	Reservation.	N. Sandels.

I fråga om vandring sbibliotek hafva undertecknade ej kunnat biträda
styrelsens mening, utan se oss nödsakade att reservationsvis framlägga
särskild! yttrande.

Ett hufvudsyfte vid fördelningen af ett eventuellt statsanslag för folkbiblioteken
torde böra vara, att bidrag lämnas ej blott till stora och lifskraftiga,
i jämförelsevis förmögnare kommuner redan förefintliga bibliotek,
från hvit k a ansökningar väl närmast kunna väntas inkomma, utan att
äfven fattigare och mera vid sidan af de stora kulturvägarne belägna
kommunernas behof af högre bildningsmedel tillgodoses något som

äfven framhölls mom Kiksdagen vid behandlingen af den Berg-Hammarlundska
motionen.

För glest befolkade^ skogsbygder — såsom större delen af Norrland —
och sönderskurna skärgårdar erfordras andra anordningar än annorstädes.
Kommunerna hafva ej alltid något gifvet centrum, någon plats, lämplig
för ett fast sockenbibliotek. Om man här vill främja annan bokläsning
än den kringvandrande kolportage-romanförsäljare medföra, måste man
använda v ändring sbibliotek, d. v. s. små boksamlingar, förvarade i särskildt
afpassade lador, hvilka på lämpliga mellantider flyttas från by till by.
De betänkligheter, som styrelsen för svenska sällskapet för nykterhet och
folkuppfostran hyser mot att räkna dylika småbibliotek till i riksdagsskrifvelsen
omnämnda »sockenbibliotek och med dem jämförliga boksamlingar»,
kunna vi icke dela. Det utmärkande för ett därtill liänförligt
bibliotek kan ej vara, att det är fast; så har ej heller styrelsen direkt förklarat,
hvilket gör, att ambulatoriska bibliotek inom en och samma kommun
möjligen skulle kunna inräknas bland de bibliotek, som enligt dess
mening böra komma i åtanke vid eventuella statsanslags fördelning. Men
nian bör,. synes det oss, gå längre och uttryckligen medtaga vandringsbibliotek
i allmänhet, alldenstund de hafva till uppgift att, där förhållandena
sa kräfva, supplera de fasta biblioteken. Vår uppfattning härutinnan
bestyrkes för öfrigt af den erfarenhet som redan i vårt land vunnits om
vandringsbibliotekens användbarhet och stora nytta. De torde för öfrigt
kunna anses vara fullt ut lika »jämförliga» med de fasta biblioteken, som
de arbetare- och fackföreningsbibliotek, hvilka medtagits i förteckningen
på de bibliotek, som vid statsanslags fördelning borde kunna ifrågakomma.

Villkoren för statsanslags åtnjutande borde dock vara desamma som
eljes, d. v. s. anskaffandet genom anslag eller enskild insamling af minst
samma belopp som begärdt statsanslag, årsberättelses insändande och inspektion.
Nagra svårigheter att fylla dessa villkor torde ej behöfva finnas.
De korporationer eller enskilda personer, som anskaffa'' medel till vandringsbibliotek,
skulle ingå med begäran om statsanslag och afgifva årsberättelse,
hvilken utan olägenhet borde kunna gälla flera sådana bibliotek
pa en gång; hvad inspektionen angår, borde den naturligtvis ej vara svårare
att anordna för flera inom ett visst bestämdt område förefintliga
vandringsbibliotek än i fråga om en och samma föreläsningsförenings föreläsningar
för olika orter.

Vi^ ha ^ ansett det onödigt att här annat än antydningsvis ingå på
sättet för villkorens uppfyllande, emedan vi äro öfvertygade om, att kung!,
ecklesiastikdepartementet eller annan myndighet, som kan få med eventuellt
statsanslags fördelning att skaffa, skulle kunna med sakkunnigt

biträde lätt fastställa de särskilda regler, som kunna vara af behofvet påkallade.

Af ofvan angifva skäl hålla vi före, att styrelsen i förteckningen öfver
bibliotek, som skulle af staten understödjas, bort särskild! upptaga vandringsbiblioteken,
samt att den längre fram i skrifvelsen förekommande
utvecklingen om nämnda bibliotek bort få sådan affattning och syftning,
att vandringsbibliotek kraftigt och varmt förordats till åtnjutande af
statsbidrag.

Karl Hildebrand.

G. H. von Ko ch.

2. Skrifvelse från centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärareförening.

Till statsrådet och chefen för kung! ecklesiastikdepartementet.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening, som erfarit,
att utlåtanden öfver Riksdagens skrifvelse den 8 maj 1902 angående
statsbidrag åt sockenbibliotek och med dem jämförliga boksamlingar blifvit
infordrade från åtskilliga, föreningar och sällskap, tager sig härmed friheten
vända sig till herr statsrådet med en vördsam framställning af de
åsikter, hvilka i denna med folkundervisningen på det närmaste sammanhängande
fråga gjort sig gällande inom Sveriges allmänna folkskollärareförening.

I egenskap af representant för svenska folkskolans lärarekår har
centralstyrelsen känt sig så mycket starkare uppfordrad att taga till orda
i denna sak, som intresset för sockenbiblioteken och de med dem jämförliga
boksamlingarna i vårt land liksom annorstädes varit på det närmaste förknippadt
med intresset för folkskolan.

Redan i det utskottsbetänkande, som den 29 juni 1840 afgafs öfver
Kung!. Maj:ts för nämnda års riksdag framlagda förslag om folkskoleväsendets
lagstadgande, uttalades den åsikten, att staten borde gifva sin
uppmuntran åt »för skolundervisningens fortgång och befrämjande» upprättade
sockenbibliotek. Såsom formuleringen af dessa biblioteks syfte
visar, hade man ursprungligen helt visst tänkt sig, att de i främsta rummet
borde direkt tjäna undervisningen, d. v. s. för folkskolorna vara hvad

läroverksbiblioteken voro för de då så kallade elementarläroverken. Vid
betänkandets behandling inom stånden anmärktes på grund häraf ej utan
ett visst berättigande, att de lämpligen borde erhålla benämningen »skolbibliotek».
I det nya betänkande, som med anledning af återremiss afgafs
den 7 januari 1841 och som i hufvudsak lades till grund för vår första
folkskolestadga, genmäldes emellertid häremot, att utskottet med sitt förslag
åsyftat äfven något annat: för folkundervisningens befrämjande inom ett
skoldistrikt kräfdes nämligen, jämte folkskolan, icke blott ett för lärare
och lärjungar afsedt skolbibliotek, som utgjorde »ett oundgängligt inventarium
vid hvarje skola», utan ock ett för både ungdom och äldre personer
afsedt bibliotek, som vore »ett nödvändigt supplement till själfva
skolundervisningen». Båda dessa slag af boksamlingar synes man under
ärendets behandling ha tänkt sig inbegripna under benämningen »sockenbibliotek»,
och i folkskolestadgan af den 18 juni 1842 blef i enlighet
härmed inryckt en bestämmelse, som ålade prästerskapet »att uppmuntra
till inrättande och begagnande af sockenbibliotek samt att därtill tjänliga
böcker föreslå». Genom nu gällande folkskolestadga har motsvarande
föreskrift erhållit en lydelse, som närmare uttrycker hvad som torde varit
den ursprungliga meningen, i det skolrådet där ålägges att »befrämja inrättandet
och begagnandet af socken- och skolbibliotek samt tillse, att
lämpliga böcker därtill anskaffas». Ej blott skolbiblioteken utan äfven
»sockenbiblioteken» ha sålunda af vår lagstiftning ställts i närmaste
samband med folkskolan.

Sträfvande! att göra anförda bestämmelser till verklighet har ock
intill senaste tider gått hand i hand med sträfvande! för folkskolans utveckling.
Betecknande i detta hänseende är, att de män, som i vårt land
tänkt högst om folkskolan och gjort mest för hennes framåtgående, tillika
varit folkbibliotekssalcens kraftigaste befrämjare, samt att hvad som ute i
de skilda orterna allt intill de senare åren blifvit uträttadt för vidmakthållande
och fortsättande af deras verk, i stort sedt varit en frukt af det
arbete, som folkskolans målsmän och framför allt dess lärare därpå nedlagt,
ofta under starkt motstånd och nästan alltid utan någon som helst godtgörelse.
Innan universitetsungdomens intresse för saken väcktes, stod
lärarekåren i detta afseende så godt som ensam.

Under sädana förhållanden har det sagt sig själft, att frågan om åtgärder
för skol- och folkbibliotekens upphjälpande hört till dem, hvilka
Sveriges allmänna folkskollärareförening ansett sig böra upptaga till
behandling.

Naturligt är, att det härvid varit skolbiblioteken, d. v. s. lärjunge- och
lärarebiblioteken, som i främsta rummet påkallat föreningens uppmärksamhet.

Redan år 1893 utsändes frågan om lärjungebiblioteken till öfverläggning
inom föreningens olika kretsar. Härvid uttalades bland annat, att
ett lärjungebibliotek borde antingen upprättas vid hvarje skola eller ock
ingå såsom eu särskild afdelning i det för kommunen gemensamma »sockenbiblioteket)
samt att folkskollärarekåren borde arbeta för tillhandahållandet
af sund läsning åt vårt folk, i främsta rummet åt ungdomen. För
sistnämnda ändamål har föreningens centralstyrelse låtit utarbeta en förteckning
öfver sådan litteratur, som ansetts särskildt lämplig för barn,
hvilken förteckning utgifvits i tre starka upplagor. I anslutning till densamma
har centralstyrelsen vidare upprättat ett mönsterbibliotek, som
upprepade gånger varit utlånadt till bestyrelse!’ för större skolmöten i
ändamål att af dem utställas och sålunda bidraga till väckande af allmännare
intresse för saken. Genom kretsföreningarna har centralstyrelsen
dessutom insamlat uppgifter om befintliga lärjungebibliotek vid folkskolorna,
hvarigenom blifvit konstateradt, huru mycket som ännu återstår,
innan folkskolestadgans bestämmelser om dylika bibliotek blifva en verklighet.
För att främja arbetet för lärjungebiblioteks åstadkommande har
centralstyrelsen vänd! sig till en del förläggare och af dem lyckats utverka,
att å böcker, som genom centralstyrelsens bemedling rekvirerats
för lärjungebiblioteks räkning, dessa erhållit rätt betydlig rabatt. Till en
början ombesörjde centralstyrelsen själf förmedlingen af rekvisitionerna,
men i samma mån som dessas antal vuxit, har för deras expedierande
anlitats den bokförmedlingsbyrå, som upprätthålles af »Folkbildningsförbundet»
(»Föreningen för folkbibliotek och läsestugor») härstädes. Som
centralstyrelsen funnit, att vårt land hittills varit jämförelsevis fattigt på
goda och tillika billiga barn- och ungdomsböcker, har den sedan flera år
tillbaka genom för ändamålet utsedda kommitterade deltagit i arbetet för
åstadkommande och utgifvande af lämplig litteratur af denna art,

Centralstyrelsen har sålunda för vårt land sökt verka i ungefär
samma riktning som inom vårt broderland »Centralstyret for de norske
folkeskolers barne- og ungdomsbiblioteker», ehuru den i saknad af ekonomiskt
understöd från det allmännas sida icke hittills kunnat utveckla
en så omfattande verksamhet som detta.

Äfven de skolbibliotek, hvilka äro afsedda för lärare och lärarinnor
och åsyfta att vara till omedelbart gagn för undervisningen, har centralstyrelsen
i någon män sökt främja. För detta ändamål har den under de
senare åren utdelat ett antal understöd på 100 kronor hvartdera för upprättande
af lärarebibliotek, hvarjemte den dels offentliggjort en omfattande
»Förteckning öfver pedagogisk litteratur lämplig för lärarebibliotek», dels
inom föreningen inrättat ett särskildt pedagogiskt litteratursällskap, som

med understöd af statsmedel utgifver eu fortlöpande följd pedagogiska
skrifter af framstående in- och utländska författare. Med afseende å den
s. k. preparations- eller förberedelselitteraturen, som för ett lärarebibliotek
är af måhända ännu större betydelse än den teoretiskt pedagogiska, föreligger
för närvarande ett förslag, att Sveriges allmänna folkskollärareförening
skulle under samverkan med motsvarande föreningar i Norge och
Danmark söka tillgodose det behof af sådan litteratur, hvilket, i samma
mån som fordringarna på folkskoleundervisningens inre halt stegrats, gjort
sig på ett synnerligen kännbart sätt gällande äfven inom vårt lands
folkskollärarekår.

Vid sidan af intresset för skolbiblioteken har emellertid från nämnda
kår uppmärksamhet ägnats äfven åt folkbibliotekssaken i allmänhet. Såsom
redan blifvit antydt hafva en mängd af kårens enskilda medlemmar nedlagt
mycket arbete på vidmakthållandet af sockenbiblioteken i sina hemorter;
ja, de hafva ej sällan för dessa iklädt sig ekonomiska uppoffringar. Äfven
Timra offentligt har folkskollärarekåren gifvit uttryck åt sitt intresse härför.
År 1898 lämnade en af centralstyrelsens ledamöter i uppfostringstidskriften
»Ver dand i» en på själfständiga undersökningar hvilande redogörelse för
våra folkbiblioteks historiska utveckling, nuvarande tillstånd och framtida
utsikter, hvilken redogörelse riktade pressens uppmärksamhet på den viktiga
saken; vid det på hösten samma år hållna tolfte allmänna svenska folkskolläraremötet
i Norrköping var frågan föremål för en liflig öfverläggning,
och efter anmodan från centralstyrelsen väckte vid föregående års
riksdag tvenne dess ledamöter den motion om statsunderstöd åt sockenbibliotek
och med dem jämförliga boksamlingar, hvilken föranledde riksdagsskrivelsen
af den 8 maj 1902. Slutligen ha vid det nyligen hållna trettonde
allmänna svenska folkskolläraremötet mötesdeltagarna utan meningsskiljaktighet
uttalat såsom önskemål, att stat och kommuner måtte lämna
afsevärdt ekonomiskt understöd åt sådana fasta och vandrande boksamlingar,
Indika hafva till ändamål att verka för den allmänna folkbildningens
höjande.

Det är den erfarenhet, hvilken under nu i korthet antydda verksamhet
blifvit vunnen, som föranledt centralstyrelsen att vända sig till herr
statsrådet med här föreliggande framställning.

1 den motion angående statsunderstöd åt sockenbibliotek och med
dem jämförliga boksamlingar, hvilken föregående år vann Riksdagens bifall,
hänfördes skolbibliotek, d. v. s. lärjunge- och lärarebibliotek, uttryckligen
till de boksamlingar, som borde genom dylikt understöd befrämjas. Att

folkundervisningen för att kunna blifva rätt fruktbringande behöfver en
utfyllnad i form af vill ordnade och flitigt anlitade lärjungebibliotek, är
lätt att inse. I Riksdagens skrifvelse framhölls ock med alldeles särskild
styrka vikten af »att kunna bereda de unga möjlighet att erhålla en god
och sund läsning». I undantagsfall kan det visserligen inträffa, att läslust
uppkommer äfven hos personer, som ej redan i barndomen eller öfvergångsåldern
lärt sig älska boken. Men i stort sedt måste lärjungebiblioteken
anses vara den grundval, hvarpå folkbiblioteken hafva att bygga
vidare. Lämnas de förra utan omvårdnad, lär för de senare någon framtid
näppeligen vara att vänta.

En lika grundläggande betydelse för folkbildningsarbetet tillkommer
de skolbibliotek, som närmast äro afsedda för lärarne. Om ett dylikt
bibliotek redan 1841 kunde betraktas som »ett oundgängligt inventarium
vid hvarje skola», så gäller detsamma i vida högre grad i våra dagar.
För ett par mansåldrar sedan sattes ganska allmänt folkskollärarens hufvudsakliga
uppgift deruti, att han skulle vara läxförhörare samt pa sin höjd
därjämte äfven läxförberedare. Numera ställer man pa honom vida större
kraf; man fordrar, att han skall verka utvecklande och uppfostrande pa
sina lärjungar, och för detta ändamål begär man, att han skall meddela
en åskådlig och intresseväckande undervisning. Men härför kräfvas vid
sidan af de korta och sammanträngda läroböckerna äfven andra och rikare
hjälpmedel; en lärare utan sådana är eu soldat utan vapen, en arbetare
utan redskap.

I vårt brödraland Norge har man visat sig äga blick för denna
sanning. Enligt hvad centralstyrelsen erfarit har förslag om såväl statssom
landstingsunderstöd åt undervisningsbibliotek där varit af ecklesiastikdepartementet
utarbetadt och förelagdt stortinget, ehuru detta ännu ej
hunnit behandla detsamma. I Finland, hvars folkskoleväsen i mer än ett
hänseende kunnat tjäna som förebild för åtskilliga större och mera lyckligt
lottade nationer, har man likaledes beaktat detta oumbärliga folkbildningsmedel.
Efter hemställan af ständerna uppfördes i statsverksregleringen
för 1892—1894 ett årsanslag af 17,000 finska mark för åstadkommande
af bibliotek för folkskollärare och folkskollärarinnor, och denna post har
sedan kvarstått å budgeten samt för perioden 1901—1904 blifvit höjd till
25,000 finska mark. Under de första åren var lärarebibliotekens antal
inskränkt till ett eller några få inom hvarje inspektionsområde, och boksamlingen
placerades då i den mest centrala kommunen inom distriktet.
Men senare ha sträfvandena gått ut på att skaffa lärarne inom hvarje
kommun sitt eget undervisningsbibliotek, och denna anordning lärer nu
vara nästan fullständigt genomförd. Det årliga understödet åt hvarje

sådant bibliotek liar växlat mellan 40 och 90 finska mark, livilket med
hänsyn till den jämförelsevis ringa omfattningen af Finlands litteratur på
ifrågavarande område ansetts något så när tillräckligt.

Enligt centralstyrelsens uppfattning gifves det intet medel, hvarigenom
man med så ringa kostnad och så kraftig verkan skulle så väsentligt
kunna bidraga till folkskoleundervisningens och den allmänna folkbildningens
höjande som genom uppmuntrande af lärare- eller undervisningsbiblioteken.
Skall folkskoleundervisningen förbättras till sin inre halt och
sitt däraf beroende bildningsvärde, så måste man bereda folkskolläraren
likaväl som läroverksläraren tillgång till för ändamålet behöflig litteratur.

*- *

I fråga om betydelsen af de s. k. folkbiblioteken (sockenbiblioteken,
församlingsbiblioteken, stadsbiblioteken, arbetarebiblioteken in. m.) kan
centralstyrelsen inskränka sig till ett instämmande i hvad härom blifvit
anfördt i herrar Bergs och Hammarlunds motion samt i Riksdagens därpå
grundade skrifvelse.

Som verksamheten för dessa bibliotek just för närvarande befinner
sig i en stark utveckling, hvars slutliga resultat ingen ännu torde vara i
stånd att med full säkerhet förutse, synes det önskvärdt, att de bestämmelser,
som kunna komma att fastställas för beviljande af understöd,
blifva så affattade, att utvecklingen erhåller tillräcklig frihet. Det kan
eljest lätt nog inträffa, att just de former af biblioteksverksamheten, som
äro allra bäst anpassade efter de faktiskt förefintliga behofven och därför
inrymma de största utvecklingsmöjligheterna, blifva i saknad af statens
uppmuntran, medan denna åter på grund af bestämmelsernas snäfhet förbehålles
sådana former, hvilka måhända under folkbildningsrörelsens fortgång
skola visa sig mindre tidsenliga. Enligt centralstyrelsens uppfattning
gifves sålunda ingen anledning att i fråga om understödets tilldelande
göra någon åtskillnad mellan biblioteksanstalter med olika ledning eller
af olika organisation. Visserligen kan det vara ganska antagligt, att
somliga former hafva företräde framför de öfriga. Men dels komma i så
fall deras fördelar nog att göra sig gällande af sig själfva, i samma mån
som större erfarenhet vinnes, dels torde det vara sannolikt, att icke säga
visst, att ett anordningssätt lämpar sig företrädesvis för somliga trakter
af vårt vidsträckta och olikartade land, ett annat åter för andra. Sålunda
har ju erfarenheten redan visat, att man på vissa orter helst velat låta
skolrådet sköta biblioteksinrättningen, medan man på andra föredragit
kommunalnämnden och på ännu andra öfverlämnat åt den enskilda före -

tagsamheten alt åtminstone till eu början taga band om saken och bana
väg för dess vidare utveckling. Likaså är genom erfarenheten ådagalagdt,
att den myndighet, som fått biblioteksanstaltens vård sig anförtrodd, på
somliga orter ansett lämpligt att gifva dess bokförråd en fast lokal, att
den på andra föredragit att fördela detsamma i smärre samlingar, hvilka
cirkulerat mellan olika delar af anstaltens område, och att den på ännu
andra pröfvat tjänligast att låta det bestå icke af köpta böcker utan af
förhyrda och hvarandra efter regelbundna mellantider aflösande så kallade
vandringsbibliotek. Såsom i den till grund för riksdagsskrifvelsen liggande
motionen blifvit påpekadt, räknar denna sistnämnda form för bokförrådets
anskaffande snart hundraåriga anor, ehuru först våra dagars utvecklade
samfärdsmedel gjort dess vidsträcktare användning möjlig. I Danmark
har den, såsom ock i samma motion anförts, på ett alldeles särskilt sätt
uppmuntrats af staten. Efter sitt införande i Sverige genom »Föreningen
för folkbibliotek och läsestugor» (»Folkbildningsförbundet») har den ock
slagit synnerligen an såsom i hög grad ägnad att inom aflägsnare och
fattigare trakter väcka håg för läsning samt tjäna såsom ett slags vägbrytare
och förelöpare för de fasta biblioteken.

Det enstämmiga erkännande, som »vandringsbiblioteken» på kort tid
vunnit, samt i allmänhet de många nya uppslag, som på folkbiblioteksområdet
under senare tiden framkommit, böra enligt centralstyrelsens
öfvertygelse utgöra en maning att ej genom onödiga detaljbestämmelser
söka intvinga biblioteksrörelsen i på förhand godtyckligt utstakade banor.
Hvad som för samhället måste vara hufvudsaken är naturligtvis att själfva
ändamålet med folkbiblioteken vinnes. I hvilka former detta sker, bör i
största möjliga utsträckning öfverlåtas åt de bildningssökande själfva. Den
enda inskränkning i afseende å bibliotekens art, som ligger i sakens natur
och utan vedervågande af dess framtid kan göras, är den, att understöd
af nu ifrågasatt slag beviljas endast sådana bibliotek, som äro med sockenbiblioteken
till sitt väsende jämförliga, d. v. s. sådana som åsyfta den allmänna
folkbildningens höjande.

I öfrigt anser centralstyrelsen, i likhet med motionärerna vid 1902
års riksdag, att villkoren för erhållande af statsunderstöd åt folkbiblioteken
böra i tillämpliga delar blifva likartade med de villkor, som uppställts
för statsunderstöd åt sådana anstalter eller föreningar, som anordna föreläsningskurser
för arbetsklassen.

Såsom en första förutsättning för statsunderstöd åt folkbiblioteksanstalt
vill centralstyrelsen sålunda uppställa, att densamma vårdas af en
styrelse, som förordnar bibliotekarie och ansvarar för bibliotekets tillhanda -

hållande under vissa tider samt förbinder sig att underkasta sig den
kontroll, som Kungl. Maj:t kan pröfva nödig.

En andra förutsättning synes böra vara, att biblioteksanstaltens styrelse
vid ansökan om statsbidrag visar, att tillgångar till minst lika stort
belopp som det sökta understödet blifvit af kommunala myndigheter eller
från enskildt båll för ändamålet ställda till dess förfogande.

Med afseende på storleken af det statsunderstöd, som hvarje biblioteksanstalt.
borde erhålla, torde man emellertid ej kunna ifrågasätta, att det
i hvarje fall^ skall uppgå till fullt samma belopp, som från annat håll
anskaffats. Efter all erfarenhet att döma blir det säkerligen de tätare
befolkade orterna, som komma att i första hand behjärta behofvet af god
och sund folkläsning samt åtaga sig de för dess anskaffande erforderliga
uppoffringarna, detta dels därför att nödvändigheten af en motvikt mot
nöjen och förströelser af lägre art måhända här träder klarare i dagen,
dels därför att ifrågavarande orter i allmänhet förfoga öfver större ekonomiska
resurser. Under förutsättning af någon uppmuntran från statens
sida kan på grund häraf förutses, att det å dessa orter ej skall stöta på
oöfvervinneliga svårigheter att utverka någorlunda tillräckliga kommunala
anslag för folkbiblioteks upprättande och underhåll. Af denna anledning
torde utan risk för sakens framgång ett maximum kunna fastställas, utöfver
hvilket statsbidrag till ett skol- eller folkbibliotek ej erhölles, äfven
om det af kommun eller enskilda lämnade understödet till äfventyrs vore
vida högre. Bestämmandet af ett sådant maximum komme visserligen att
innebära ett gynnande af de mindre bemedlade biblioteksinrättningarna
framför de bättre situerade, men mot en dylik afvikelse från den fullkomliga
likställigheten lärer ur rättvisans och billighetens synpunkt knappast
något vara att invända. Samma syftemål, nämligen gynnandet af de
ekonomiskt svagare orterna framför de mera välmående, skulle möjligen
kunna tänkas vunnet genom att göra statsunderstödet tillgängligt endast
för sadana kommuner, hvilka dokumenterade sig såsom i särskild grad
ekonomiskt^ hjälpbehöfvande. Enligt centralstyrelsens uppfattning vore
dock. ett sådant .medel i hög grad olämpligt och opraktiskt. Statens befrämjande
af biblioteksrörelsen skulle därigenom få karaktären af ett slags
lattigunderstöd och följaktligen blifva alldeles olikartad med dess verksamhet
för befordrande af andra samhälleliga bildningsmedel: folkskolorna,
folkhögskolorna, de populärvetenskapliga föreläsningarna m. fl. Från
understöds erhållande skulle dessutom i så fall förmodligen blifva uteslutna
alla bibliotek, som ej tillhörde kommuner, och af kommunala
bibliotek komme just de att lämnas utan uppmuntran, hvilka — i händelse
sådan kunde erhållas — ägde förutsättningar att utveckla sig kraftigast

och att tjäna såsom föredömen för andra. Någon norm, efter hvilken de
bidragssökande kommunernas medellöshet skulle kunna på ett tillfredsställande
sätt bedömas, lärer för öfrig! icke vara möjlig att utgrunda.

Skola de bidrag, hvarmed staten kan komma att understödja verksamheten
för skol- och folkbibliotek, blifva så använda, att syftet därmed till
fullo uppnås, måste denna verksamhet erhålla nödig ledning. Förteckningar
öfver lämplig litteratur för de olika arterna af bibliotek böra tid
efter annan utgifvas och spridas, tillfälle bör beredas biblioteksanstalterna
ute i bygderna att efter rekvisition så skyndsamt och billigt som möjligt
få önskade böcker anskaffade, vare sig genom köp eller till låns i form
af »vandringsbibliotelc», och af fackmän utarbetade anvisningar rörande
bibliotekens ändamålsenliga skötsel in. in. höra tillhandahållas de personer,
som med biblioteken hafva befattning. Ändamålet med allt detta måste
naturligtvis vara att hjälpa och stärka rörelsen, icke att lägga densamma
under något tryckande förmynderskap, hvars verkan för öfrigt ofelbart
skulle blifva, att de statsunderstödda biblioteken efter någon tid hämmades
i sin utveckling och att biblioteksrörelsen i det hela drefves att, äfven
med afstående af statsbidraget, söka sig nya och friare vägar. Fn ledande
och stödjande verksamhet af här antydt slag har visserligen, hvad skolbiblioteken
angår, i någon mån utöfvats af centralstyrelsen för Sveriges
allmänna folkskollärareförening samt, hvad folkbiblioteken beträffar, dels
af studentföreningarna Yerdandi och Heimdal i Uppsala, dels af »Föreningen
för folkbibliotek och läsestugor» (*Folkbildningsförbundet») i Stockholm,
af sistnämnda organisation genom dess centrala bokförmedlingsbyrå,
hvilken varit verksam för såväl skolbibliotek som folkbibliotek. Utan
statens uppmuntran och understöd lärer dock detta af frivilliga enskilda
krafter bedrifna lednings- och förmedlingsarbete hvarken kunna erhålla
den omfattning eller den kontinuitet, som för sakens framgång kräfvas,
hvadan äfven för detta arbete bidrag af allmänna medel måste anses
vara behöfliga.

Den nödiga inspektionen öfver statsunderstödda biblioteksinrättningar
borde enligt centralstyrelsens mening helst uppdragas åt folkskoleinspektörerna.
I den för dessa utfärdade instruktionen äro skolbiblioteken jämte
öfriga undervisningsmedel uttryckligen ställda under deras tillsyn. Skulle
betänkligheter möta att åt folkskoleinspektörerna anförtro uppsikten äfven
öfver folkbiblioteksanstalterna, torde dock denna uppsikt möjligen kunna
ordnas på hufvudsakligen samma sätt som inspektionen öfver statsunderstödda
föreläsningsinrättningar, d. v. s. så att länsstyrelserna, hvar för sitt
område, finge i uppdrag att utse biblioteksinspektörer bland härtill skickade
personer.

* *

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt får centralstyrelsen såsom
sin åsikt uttala följande.

1. Det skulle för folkbildningens utbredning och fördjupande vara
af synnerligen stor betydelse, om i enlighet med Riksdagens skrifvelse den
8 maj 1902 statsunderstöd lämnades åt sockenbibliotek och med dem
jämförliga boksamlingar: dels åt »skolbibliotek» (lärjunge- och lärarebibliotek),
dels åt »folkbibliotek» (sockenbibliotek, arbetarebibliotek in. in.).

2. Såsom villkor för statsunderstöd åt biblioteksanstalt af ifrågavarande
slag torde böra uppställas:

att anstalten direkt afser den allmänna folkbildningens höjande;

att den vårdas af en styrelse, som förordnar bibliotekarie och ansvarar
för bibliotekets tillhandahållande under vissa tider samt förbinder
sig att underkasta sig den kontroll, som Kung!. Maj:t kan pröfva nödig;

att dess styrelse vid ansökan om statsbidrag visar, ett tillgångar till
minst lika stort belopp som det sökta understödet blifvit af kommunala
myndigheter eller från enskildt håll för ändamålet ställda till dess förfogande.

3. Jämte det åt biblioteksanstalterna i de skilda orterna utgående
statsbidraget bör understöd lämnas äfven åt centrala organisationer, hvilka
utgifva och sprida förteckningar öfver lämplig litteratur för de olika
arterna af bibliotek (lärjungebibliotek, lärarebibliotek, folkbibliotek), förmedla
inköp af böcker för deras räkning, uppsätta och tillhandahålla
vandringsbibliotek åt de biblioteksanstalter, som däraf vilja begagna sig,
samt meddela af fackmän utarbetade anvisningar angående bibliotekens
ändamålsenliga skötsel m. m.

4. Inspektionen öfver statsunderstödda lärjunge- och lärarebibliotek
bör utöfvas af vederbörande folkskoleinspektörer; för de statsunderstödda
folkbiblioteken torde den kunna uppdragas antingen åt dessa inspektörer
eller ock möjligen åt af länsstyrelserna utsedda lämpliga personer i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad nu är stadgadt beträffande tillsynen
öfver statsunderstödda föreläsningsanstalter och föreläsningsföreningar.

Stockholm den 15 oktober 1903.

Enligt uppdrag af

centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärareförening
dess verkställande utskott:

EMIL HAMMARLUND.

J. G. Söderberg. Alexander Jonsson. J. J. Dalström. Fridtjuv Berg.