OCH BYTE AF LÖS EGENDOM (Statens offentliga utredningar 1905:1)

FÖRSLAG

TILL

LAG

OCH BYTE AF LÖS EGENDOM

ÄFVENSOM TILL ANDRA DÄRMED SAMMANHÄNGANDE FÖRFATTNINGAR

AFGIFNA AP

DÄRTILL UTSEDDE KOMMITTERADE.

STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1903

TILL KONUNGEN.

Genom nådigt bref den 7 juni 1901 har Eders Kungl. Maj:t
uppdragit åt en kommitté att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning
beträffande köp och byte af lös egendom äfvensom de allmänna grund -

satserna om afsittande af aftal, med rätt för kommittén att, när det
för behörigt fullgörande af detta uppdrag funnes erforderligt, till behandling
upptaga jämväl andra till obligation srätten hörande ämnen;
och har i sammanhang därmed Eders Kungl. Maj:t bemyndigat kommittén
att med en dansk kommitté, som för motsvarande ändamål komme att
tillsättas, sammanträda till gemensamma förhandlingar i syfte att åstadkomma
största möjliga öfverensstämmelse mellan kommittéernas blifvande
förslag. Till ordförande i den svenska kommittén förordnades
dåvarande revissionssekreteraren, t. f. byråchefen för lagärenden juris
doktorn Knut Hjalmar Leonard Hammarskjöld samt till ledamöter undertecknade
Carlson och Fleetwood.

Sedan omförmälda danska kommitté blifvit tillsatt, därvid utsetts
till ordförande höiesteretsassessorn d:r juris Niels K. P. Lassen samt
till ledamöter professorn vid universitetet i Köpenhamn d:r juris Julius
Lassen och höiesteretssagföreren Octavius A. Hansen, sammanträdde
kommittéerna till gemensamma öfverläggningar i Stockholm den 16 september
1901, därvid jämväl en af Kungl. norska justits- og politideparternentet
förordnad delegerad, expeditionschefen Sigurd Lambrechts, kom
tillstädes för att taga kännedom om förhandlingarna.

Vid detta sammanträde, som pågick till och med den 21 i samma
månad, uppgjordes för det blifvande samarbetet ett program, som omfattade,
utom lagstiftning om köp och byte af lös egendom, åtskilliga
närliggande till obligationsrätten hörande ämnen, på sätt närmare
finnes angifvet i de motiv, som åtfölja kommitténs nu aflämnade förslag.

Efter det revisionssekreteraren Hammarskjöld utnämnts till statsråd
och i följd häraf entledigats från förordnandet att vara ordförande
i den svenska kommittén, utsågs därtill den 4 oktober 1901 undertecknad
Marks von Wurtemberg.

Sedan Eders Kung!. Maj:t den 30 december 1901 funnit godt bemyndiga
kommittén att sammanträda till gemensamma förhandlingar
jämväl med en norsk kommitté, som för behandling af ifrågavarande
ämnen komme att tillsättas, samt i sistnämnda kommitté blifvit utsedde
till ordförande expeditionschefen Lambrechts samt till ledamöter höiesteretsadvokaten
Anna3us Schjödt och professorn vid universitetet i Kristiania
Fredrik Stång, höllo de tre kommittéerna gemensamt sammanträde
i Köpenhamn den 1 — 25 mars 1902. Därvid beslöts, att af de i
kommittéernas program omförmälda ämnen frågan om lagstiftning angående
köp och byte af lös egendom skulle i främsta rummet företagas
till behandling, och att först sedan denna fråga blifvit slutbehandlad
kommittéerna skulle öfvergå till öfriga å programmet upptagna ämnen,
hvarjämte träffades öfverenskommelse, att hvar kommitté skulle hos
sitt lands regering söka utverka kommitténs förstärkande med en handelskunnig
ledamot.

På den svenska kommitténs i sådant syfte gjorda framställning
täcktes Eders Kung!. Maj:t den 13 juni 1902 förordna undertecknad
Höglund att från och med den 11 nästföljande augusti vara ledamot
af kommittén; och förordnades under sommaren samma år till ledamot
af den danska kommittén grosshandlaren P. Victor Höffding i
Köpenhamn och till ledamot i den norska kommittén grosshandlaren,
konsuln William Adolf Duborgh i Kristiania.

Sedermera hafva kommittéerna hållit gemensamma sammanträden
i Köpenhamn den 30 augusti—den 30 september 1902, i Kristiania
den 3—31 mars 1903 samt i Stockholm den 3 september—den 3 oktober
samma år.

Under den tid, då gemensamma sammanträden icke hållits, har
arbetet inom den svenska kommittén fortgått från den 15 augusti
1901, då kommittén första gången sammankom, till denna dag med

afbrott allenast under tiden mellan den 29 juni och den 10 augusti
1902.

I dessa arbeten har undertecknad Höglund dock endast under vissa
tider deltagit, hvarjämte undertecknad Carlson, i anledning af en för
kommitténs ändamål företagen, med anslag af allmänna medel understödd
resa, hvarom nedan förmäles, under tiden från och med den 4 januari till
och med den 18 februari 1903 varit förhindrad att taga del i kommitténs
gemensamma arbeten, samt undertecknad Marks von Wurtemberg
under tiden från och med den 5 maj till och med den 14 juli
samma år åtnjutit ledighet från kommittéarbetet.

Angående det sätt, hvarpå arbetet i öfrigt bedrifvits, anser sig kommittén
böra meddela följande närmare upplysningar. Ett redaktionsutskott,
sammansatt af en ledamot från en hvar af de tre kommittéerna,
nämligen från Sverige undertecknad Marks von Wilrtemberg, från Danmark
professorn Lassen och från Norge expeditionschefen Lambrechts,
har varit samladt i Köpenhamn dels under april och dels under större
delen af november månad 1902 och därunder på grundvalen af de
föregående gemensamma förhandlingarna utarbetat utkast till lagtext
beträffande köp af lös egendom. Under nämnda tider hafva undertecknade
Carlson och Fleetwood i Stockholm varit sysselsatta med utredning
angående vissa med de nya lagbestämmelserna angående köp sammanhängande
ämnen. I öfrigt har den svenska kommittén varit samlad
dels i Stockholm och dels under en månads tid sommaren 1903 vid
Skelderviken.

Innan öfverenskommelse kunnat träffas om den ordning, i hvilken
de å kommittérnas program upptagna ämnen borde företagas, har kommittén
jämväl ägnat studier och förberedande behandling åt samtliga
dessa ämnen.

Kommittén har tillika haft att behandla en fråga, som val icke
ligger inom ramen för kommitténs ursprungliga uppdrag, men, af skäl
som kommittén framhållit i underdånig skrifvelse den 20 oktober 1902,
ansetts böra upptagas i sammanhang med de vid uppdragets meddelande
åsyftade ämnen. I nämnda skrifvelse har kommittén hemställt,
att åt densamma måtte uppdragas att verkställa utredning, om och
i hvad mån handelskunnige män lämpligen kunna, utöfver hvad för
närvarande äger rum, erhålla säte och stämma i rådstufvurätt då
handelstvister mellan köpmän där förekomma, samt huruvida dylika
tvisters behandling i första instans kan öfverlämnas uteslutande åt rådstufvurätterna;
och har denna framställning den 7 november 1902 blifvit
af Eders Kungl. Maj:t bifallen. Kommittén är emellertid ännu ej i tillfälle
att aflemna betänkande och förslag angående nyssberörda ämne,
men hyser förhoppning att inom den närmaste framtiden kunna fullgöra
denna del af sitt uppdrag.

Under fortgången af sitt arbete har kommittén städse sökt att i
största möjliga mån göra sig förtrogen med de inom affärsvärlden rådande
uppfattningar angående åtskilliga inom kommitténs uppdrag fallande
ämnen, särskilt de i den större handeln brukliga s. k. köpklausuler
och öfriga aftalsbestämmelser äfvensom rådande handelsbruk.
Af sådan anledning har kommittén, redan innan den inom sig räknade
en representant för handelsståndet, trädt i förbindelse med handelskunnige
män. Den 24 januari 1902 täcktes Eders Kungl. Maj:t på framställning
från kommitténs sida förordna bankdirektören, vice häradshöfdingen
Per Reinhold Rabe att under februari månad samma år biträda
kommittén i dess arbete. I sammanhang med nämnda förordnande
behagade Eders Kungl. Maj:t, likaledes på kommitténs framställning,
uppdraga åt statsrådet och chefen för justitiedepartementet att anmoda
ett antal i handel kunnige personer att med kommittén sammanträda

till öfverläggning rörande åtskilliga af kommittén uppsatta frågor. I
enlighet med nämnda bemyndigande hafva såsom sakkunnige tillkallats:
grosshandlarne Axel Abramson och Henrik Axelson, bankiren Carl Cervin,
bankdirektörerna Louis Fraenckel och Edvard Heckscher, grosshandlarne
Herman Lamm, Johan Lundström och Fritz Moll, kontorschefen
Otto Rooth, generalkonsuln Albert Starck, grosshandlarne Viktor Ramstedt
och Olof Söderberg samt civilingeniören K. Y. Zacco, samtliga i Stockholm,
äfvensom grosshandlaren Gustaf Gyllander i Örebro; och hafva
öfverläggningar med dessa sakkunnige hållits vid särskilda sammanträden
under februari och april månader 1902 samt augusti 1903.

På framställning af kommittén har herr ministern för utrikes
ärendena låtit genom åtskilliga konsulat för kommitténs räkning
införskaffa ett större antal kontraktsformulär och slutsedlar samt
åtskilliga af trycket utgifna redogörelser för handelsbruk å olika
orter.

Sedan på grundvalen af de beslut, som fattats vid det gemensamma
sammanträdet i Kristiania, utarbetats förberedande utkast, och
det svenska utkastet, försedt med förklarande anmärkningar, blifvit till
trycket befordradt, har ock genom statsrådet och chefen för justitiedepartementet
tillfälle beredts samtliga handels- och sjöfartsnämnder i
riket samt ett större antal handelsföreningar att öfver nämnda utkast
afgifva yttrande, och hafva sådana yttranden inkommit från: Sveriges
allmänna handelsförenings förvaltningsutskott; Sveriges allmänna exportförening;
Sveriges kontoristförening; Stockholms handels- och sjöfartsnämnd;
Stockholms köpmannaförenings handelskammare; Stockholms
köpmansklubb; Handels- och sjöfartsnämnden samt Handelsföreningens
fullmäktige i Göteborg; Göteborgs köpmannaförening; Malmö köpmannaförenings
styrelse; styrelsen för Malmö börsförening; handels- och sjöfartsnämnden
i Galle; Gäfle köpmannaförenings styrelse; handels- och

sjöfartsnämnden i Helsingborg i samråd med handelsfullmäktige; handels-
och sjöfartsnämnden i Karlskrona; handels- och sjöfartsnämnden
i Kristianstad; köpmannaföreningen i Lidköping; handels- och sjöfartsnämnden
i Piteå; Uddevalla minuthandelsförening; handels- och sjöfartsnämnden
i Umeå; Umeå stads handelsförening; handels- och sjöfartsnämnden
i Västervik; Ystads köpmannaförenings styrelse; samt
Östersunds handels- och industriidkareförening. Därjämte har till kommittéen
öfverlemnats ett yttrande, undertecknadt af ett större antal enskilda
handelsfirmor i Göteborg.

Den resa, som undertecknad Carlson, på sätt förut angifvits, under
arbetets fortgång företagit, har haft till ändamål, dels att i Danmark,
Tyskland och Österrike, i hvilka länder handelskunniga män deltaga i
liandelstvisters afdömande, vinna omedelbar kännedom om de sålunda
anordnade domstolarnas organisation och verksamhet, dels ock att
från åtskilliga större handelsplatser inhämta upplysningar angående
vissa handelsbruk. De platser, som under resan besökts
äro: Köpenhamn, Hamburg, Berlin, Stettin, Dresden, Leipzig, Munchen
och Wien.

I kommittéernas sammansättning har ej vidare förändring ägt rum
än att, då höiesteretssagföreren Hansen af sjukdom hindrats att deltaga
i sammanträdena i september 1902 och mars 1903 samt under sistlidne
augusti aflidit, docenten, sedermera professorn vid universitetet i Köpenhamn
d:r juris L. A. Grundlig efter förordnande inträdt såsom ledamot
i den danska kommittén.

Såsom sekreterare i den svenska kommittén har efter dess uppdrag
tjänstgjort docenten vid universitetet i Uppsala juris doktorn Tore
August Almén.

Såsom resultat af sitt hittills utförda arbete får kommittén härmed
i underdånighet framlägga särskilda, af motiv åtföljda, förslag till

l:o) Lag om köp och byte af lös egendom;

2:o) Lag om ändrad lydelse af 166 § sjölagen;

3:o) Lag om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbalken;

4:o) Lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen.

Af dessa förslag äro de två förstnämnda tillkomna under sam arbetet

med de danska och norska kommittéerna, och öfverensstämma
i allt väsentligt med dessa kommittera motsvarande förslag, bvilkas text
jemväl bifogas. Förslagen om ändring i handelsbalken och utsökningslagen
afse allenast vissa, af de öfriga förslagen föranledda, mindre betydande
jämkningar i gällande lag.

Motiv till förslagen hafva ansetts böra utarbetas särskildt för hvarje
land; och varda de svenska motiven härmed öfverlemnade.

Underdånigst

E. MARKS v. WURTEMBERG
G. Carlson. C. M. Fleetwood. Otto M. Höglund.

T. Almén.

Stockholm den 30 oktober 1903.

Förslag

till

Lag

om köp och byte af lös egendom.

Med upphäfvande af 1 kap. 2, 3, 4, 6 och 7 §§ handelsbalken äfvensom
38 § konkurslagen förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

De i denna lag gifna stadganden om säljares och köpares rättigheter
och skyldigheter lände till efterrättelse, såvidt ej annat är uttryckligen
öfverenskommet eller eljes må anses aftaladt eller ock följer af handelsbruk
eller annan sedvänja.

Hvad i denna lag är stadgadt om köp skall i tillämpliga delar gälla
i fråga om byte.

2 §•

Betingar man sig af annan, att han skall mot vederlag i penningar
något förfärdiga och ämnet därtill bestå, den beställning vare såsom köp
af lös egendom ansedd, dock ej där fråga är om uppförande af hus,
vattenverk eller annan byggnad.

3 §•

Köp, som ej afser bestämdt gods utan allenast viss myckenhet af angifvet
slag, kallas i denna lag leveransaftal.

Har någon sålt viss myckenhet att ur bestämdt gods uttagas, det
köp vare ock under leveransaftal inbegripet.

4 §•

Köp, som är slutet mellan köpmän i och för deras rörelse, kallas i
denna lag handelsköp.

Med köpman förstås i denna lag enhvar, som, enligt hvad särskildt
finnes stadgadt, är pliktig att föra handelsböcker.

Om köpeskillingens bestämmande i vissa fall.

5 §•

År köp slutet utan att priset blifvit bestämdt, erlägge köparen hvad
säljaren fordrar, där det ej kan anses oskäligt.

6 §•

Varder vid handelsköp räkning å godset köparen tillställd, och meddelar
han ej så snart ske kan säljaren, att det i räkningen upptagna pris
icke godkännes, vare han pliktig att det pris gälda, där det ej visas, att
lägre pris blifvit bestämdt, eller ock det som fordrats är uppenbart
orimligt.

7 §•

Skall köpeskillingen beräknas efter godsets myckenhet, varde till
grund för beräkningen lagd den myckenhet godset utgör, då faran för
dess förstörelse öfvergår å köparen.

8 §•

I de fall, då köpeskillingen skall beräknas efter godsets vikt, varde
vikten af förpackning (taravikt) afräknad.

Om platsen för godsets aflämnande.

9 §.

Godset skall aflämnas, där säljaren vid köpet hade sitt hemvist, eller,
om han idkade handel eller annan rörelse och köpet därmed ägde samband,
där rörelsen idkades; dock att, där godset veterligen fanns annorstädes, aflämnandet
skall äga rum där det fanns.

10 §.

Skall godset af säljaren försändas från en ort till en annan att där
af köparen mottagas, vare det att anse såsom aflämnadt, då det omhändertagits
af någon, som åtagit sig dess forslande från den ort, hvarifrån försändandet
bör ske, eller, så framt det skall afsändas med fartyg, då det
är bragt innanför dess sida.

11 §•

Har säljaren att ombesörja godsets forslande till köparen utan att
likväl försändande från en ort till en annan ifrågakomma’, må ej godset
anses aflämnadt, förr än det kommit i köparens besittning.

Om tiden för köpets fullgörande.

12 §.

År ej tid utsatt för fullgörande af hvad enligt köpet åligger säljaren
eller köparen, och framgår ej af omständigheterna, att det skall verkställas
utan uppskof, varde det fullgjord t vid anfordran.

13 §•

Där viss tidrymd är utsatt, inom hvilken godset bör aflämnas, skall
rätten att närmare bestämma tiden för aflämnandet tillkomma säljaren, med
mindre af omständigheterna framgår, att det varit af hänsyn till köparen,
som tiden ej blifvit närmare bestämd.

Om rätt att innehålla godset eller köpeskillingen.

14 §.

Säljaren vare berättigad att hålla godset inne, till dess köpeskillingen
gäldas, och köparen att innehålla köpeskillingen, till dess godset hålles honom
till hända.

15 §.

Skall godset försändas från den ort, där det bör aflämnas, vare säljaren
ej på grund af hvad i 14 § är stadgadt berättigad att undandraga sig dess
afsändande men äge i stället hindra, att det å bestämmelseorten utgifves till
köparen.

16 §.

Utfärdas i fall, som i 15 § afses, för godsets försändande fram till
bestämmelseorten konnossement eller ock fraktsedel, som är så inrättad, att
säljaren efter dess utgifvande till köparen ej äger öfver godset förfoga,
skall godset anses såldt att betalas emot nämnda handling efter ty i 71 §
sägs.

Om faran för godset.

17 §•

Intill dess godset är aflämnadt stånde säljaren faran för att. det af
våda förstöres, försämras eller minskas. Dock ligge vid köp af bestämdt

gods, som skall af köparen afhämtas, faran å denne, så framt den tid är
inne, då han äger påkalla godsets aflämnande, samt godset hålles redo; och
vare förty i sådant fall köparen, änskönt godset må hafva af våda förstörts,
försämrats eller minskats, pliktig att köpeskillingen gälda.

Om godsets afkastning.

18 §.

Faller af godset afkastning förrän det skall aflämnas, den tillfälle
säljaren; dock vare köparen berättigad till afkastningen, där den, efter
hvad med fog kunnat beräknas, skolat först efter nämnda tid falla.

Afkastning, som faller efter det godset skolat aflämnas, tillfälle köparen,
där det ej kunnat med fog beräknas, att den skolat tidigare falla.

19 §.

aktie till ända innan den sålda skall aflämnas, och vill köparen, att teck ningsrätten

skall komma honom till godo, gifve han det säljaren tillkänna
före utgången af den för teckningen bestämda tid; vare ock pliktig att,

där säljaren det äskar, vid teckningen tillhandahålla honom belopp, som då

skall erläggas, samt ställa betryggande säkerhet för ytterligare inbetalningar.

20 §..

År köp slutet om räntebärande fordran, som grundas på skriftlig
handling, äge köparen uppbära den ränta, som vid köpet eller, där handlingen
skall å senare tid aflämnas, vid den tid var upplupen men ännu ej
förfallen; och åligger köparen att jämte den för fordringen bestämda köpeskillingen
gälda hvad mot sagda ränta svarar, med mindre fordringen
uppenbarligen blifvit såld såsom osäker.

Om dröjsmål å säljarens sida.

21 §•

Varder godset ej i rätt tid aflämnadt, och beror ej sådant af köparen
eller af händelse, för hvilken han står faran, stånde till honom, huruvida
han vill kräfva godsets aflämnande eller hafva köpet.

Var dröjsmålet af ringa betydelse för köparen, eller hade säljaren grundad
anledning att sådant antaga, må ej köpet häfvas, utan så är att köparen
betingat sig noggrant iakttagande af tiden för godsets aflämnande; dock
skall vid handelsköp hvarje dröjsmål medföra rätt till köpets häfvande,
med mindre det, som fördröjdt är, utgör allenast en ringa del af godset.

22 §.

Skall godset aflämnas efter hand i särskilda poster, och varder någon
af dem fördröjd, vare köparen ej på grund af hvad i 21 § är stadgadt
berättigad att håfva köpet i vidare mån, än såvidt rörer sagda post. Kan
upprepande af dröjsmålet skäligen befaras, äge köparen strax afvisa jämväl
hvad senare skolat aflämnas. Stå posterna i det sammanhang, att det skulle
lända köparen till förfång att delvis vidblifva köpet, må det i sin helhet
häfvas.

23 §.

Afser köpet bestämdt gods, och lider köparen skada genom dröjsmål
med godsets aflämnande, njute han ersättning af säljaren, med mindre det
visas, att dröjsmålet icke kan tillräknas denne såsom försummelse.

24 §.

som ej bort af säljaren vid köpets afslutande tagas i beräkning, såsom förstörelse
af allt gods af det slag köpet afser, eller krig, införselförbud eller
därmed jämförlig händelse.

25 §.

Varder, i fall då köp häfves och enligt 23 eller 24 § ersättning för
skada må utgå, utredning angående skadan ej förebragt, skall ersättningen
sättas till belopp, hvarmed vid den tid, då aflämnandet bort ske, priset å
sådant gods, som köpet afser, må hafva öfverstigit köpeskillingen.

26 §.

År godset ej aflämnadt, änskönt tiden, då sådant skolat ske, är förfluten,
och varder köparen af säljaren tillspord, huruvida han oansedt dröjsmålet
vill mottaga godset, gifve han utan oskäligt uppehåll säljaren därom
meddelande eller hafve förlorat sin rätt att kräfva godsets aflämnande. Har
säljaren ej framställt förfrågan, hvarom nu är sagdt, vare köparen likväl
förlustig rätten att kräfva godsets aflämnande, där han ej inom rimlig tid
meddelat säljaren, att han vill den rätt utöfva.

27 §.

Finnes, då godset kommer köparen till hända eller han af säljaren
underrättas om dess afsändande, att det är aflämnadt senare än ske bort,
och vill köparen å dröjsmålet tala, gifve han säljaren därom meddelande,
vid handelsköp genast och vid annat köp utan oskäligt uppehåll. Sker det
ej, vare köparen all talan förlustig. Vill på grund af dröjsmålet köparen
hafva köpet, meddele han det säljaren utan oskäligt uppehåll eller hafve
förlorat sin rätt att köpet hafva.

Om dröjsmål å köparens sida.

28 §.

Varder ej i rätt tid köpeskillingen erlagd eller åtgärd, hvaraf dess
utbekommande må bero, af köparen vidtagen, stånde till säljaren, huruvida

han vill hafva köpet eller kräfva dess fullgörande; dock må, där dröjsmålet
är af ringa betydelse, köpet ej häfvas, med mindre det är att till handelsköp
hänföra.

År godset kommet i köparens besittning, hafve säljaren ej makt att
hafva köpet efter ty nu är sagdt, så framt han ej därom gjort förbehåll
eller godset blifvit af köparen afvisadt.

29 §.

År vid köp af gods, som skall aflämnas efter hand i särskilda poster,
köparen pliktig att erlägga betalning särskild! för hvarje post, och inträffar
i afseende å sådan betalning dröjsmål, som enligt 28 § kan för säljaren
medföra rätt att i fråga om någon post håfva köpet, njute han enahanda
rätt beträffande de poster, som senare skolat aflämnas, dock ej där all anledning
saknas att befara dröjsmålets upprepande.

30 §.

Där köp af säljaren häfves efter ty här förut är sagd!, skola i fråga
om hans rätt till skadeersättning de i 24 § gifna stadganden äga motsvarande
tillämpning. Saknas utredning angående skadan, varde ersättningen
satt till belopp, hvarmed vid den tid, då dröjsmålet inträdde, köpeskillingen
må hafva öfverstigit priset å sådant gods som köpet afser.

31 §•

År köpeskillingen ej erlagd eller annan köparens åtgärd, som i 28 §
afses, ej vidtagen, änskönt tiden, då sådant bort ske, är inne, och är ej
godset kommet i köparens besittning, vare säljaren, där han af köparen tillspörjes,
huruvida han oansedt dröjsmålet vill vidblifva köpet, pliktig att utan
oskäligt uppehåll gifva köparen meddelande därom. Underlåtes det, hafve säljaren
förlorat sin rätt att kräfva köpets fullgörande. Har köparen ej framställt
förfrågan, hvarom nu sagdt är, vare säljaren likväl förlustig rätten att vidblifva
köpet, där han ej inom rimlig tid meddelat köparen, att han vill den rätt utöfva.

32 §.

Varder senare än ske bort köpeskillingen erlagd eller annan åtgärd,
som i 28 § sägs, vidtagen, och vill säljaren utöfva den rätt till köpets

häfvande, som på sådan grund må honom tillkomma, meddele han det köparen
vid handelsköp genast och vid annat köp utan oskäligt uppehåll.
Gör han det ej, hafve förlorat sin rätt att håfva köpet.

33 §.

Underlåter köparen att i rätt tid afhämta eller mottaga godset, eller
varder i följd af annat dröjsmål från hans sida godset ej till honom utgifvet,
vare säljaren pliktig att om godset taga vård intill dess dröjsmålet upphör
eller han utöfvar den rätt att hafva köpet, som enligt 28 § må honom
tillkomma; dock att, där godset blifvit försändt, det ej åligger säljaren att
å bestämmelseorten taga det i sin vård, med mindre där finnes någon,
som äger å hans vägnar omhändertaga godset, och sådant kan ske utan väsentlig
kostnad eller olägenhet.

34 §.

Kan, i fall som i 33 § afses, säljaren ej utan väsentlig kostnad eller
olägenhet fortfara med godsets vårdande, eller förfogar ej köparen öfver
godset inom skälig tid efter det han blifvit därom tillsagd, äge säljaren
låta det för köparens räkning säljas å offentlig auktion; gifve dock, såvidt
ske kan, köparen i god tid underrättelse om tid och plats för auktionen.
Kan ej försäljning sålunda ske, eller är uppenbart, att de med försäljningen
förenade kostnader ej skulle kunna ur köpeskillingen utgå, äge säljaren
bortskaffa godset.

35 §.

År gods, som säljaren enligt 33 § har att vårda, utsatt för förskämning
eller snar förstörelse, eller fordrar det alltför kostsam vård, vare säljaren
pliktig att låta godset för köparens räkning säljas efter ty i 34 §
är sagdt.

36 §.

Har i följd af dröjsmål å köparens sida säljaren haft kostnad för
godsets vård eller annan särskild utgift, njute lian af köparen ersättning;
äge ock rätt att till säkerhet för den ersättning godset innehålla.

37 §.

Varder i följd af dröjsmål från köparens sida godset ej i rätt tid
afläinnadt, och låg ej faran redan tillförene å köparen, skall den å honom
öfvergå, vid leveransaftal dock endast såvidt gods är för hans räkning afskildt.

Om ränta å köpeskillingen.

38 §.

I fråga om köpares skyldighet att gälda ränta skola de i 9 kapitlet
10 § handelsbalken stadgade grunder äga tillämpning; dock att vid handelsköp,
där ej anstånd med köpeskillingens erläggande är på viss tid gifvet, ränta efter
sex för hundra om året skall utgå från den tid godset aflämnades eller, i händelse
dess afrinnande blifvit af köparen fördröjdt, från det dröjsmålet inträdde.

Om köparens obestånd.

39 §.

Har, i fall då anstånd med köpeskillingens erläggande är medgifvet,
köparen efter köpets afsilande blifvit försatt i konkurstillstånd

eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld
eller, om han är köpman, inställt sina betalningar,
eller hafva, ändå att omständighet, som nu är sagd, ej inträffat, köparens
förmögenhetsvillkor så försämrats, att det måste antagas, att köpeskillingen
ej varder rätteligen erlagd;

vare säljaren berättigad att, intill dess betryggande säkerhet ställes
för köpeskillingens gäldande, hålla godset inne eller, där det är försändt
men ej kommit i köparens besittning, hindra dess utgifvande. År tiden för
godsets aflämnande inne, och vill säljaren bäfva köpet, hafve ock därtill lof,
så framt ej ofördröjligen efter anmaning säkerhet ställes för köpeskillingens
gäldande.

40 §.

Har köparen kommit i konkurstillstånd, och är ej tid inne vare sig
för godsets aflämnande eller för köpeskillingens erläggande, äge säljaren kräfva

besked, huruvida konkursboet vill köpet tillträda. Gifves ej sådant besked
utan oskäligt uppehåll, äge säljaren hafva köpet.

41 §.

Varder, efter det köparen kommit i konkurstillstånd, godset utgifvet
till konkursboet, och är ej köpeskillingen erlagd, äge säljaren kräfva godset
åter, med mindre boet gifver köpeskillingen ut eller, så framt den ej är till
betalning förfallen, förklarar sig vilja den gälda och ställer betryggande
säkerhet, där sådan af säljaren äskas.

Har boet afyttrat godset eller eljes däröfver för egen räkning förfogat,
så att det ej kan återställas i väsentligen oförändradt skick, äge boet
ej draga sig från köpet undan.

Om fel eller brist i godset.

42 §.

År bestämdt gods såldt och finnes däri fel, äge köparen hafva köpet
eller fordra sådant afdrag å köpeskillingen, som mot felet svarar. År felet
att anse såsom långa, må ej köpet häfvas, utan så är att säljaren svikligen
förfarit.

Saknade godset egenskap, som kan anses tillförsäkrad, eller har felet
efter köpet uppkommit i följd af säljarens vanvård eller försummelse, eller
ligger svikligt förfarande säljaren till last, vare han pliktig att ersätta köparen
dennes skada.

43 §.

Finnes fel i gods, som till fullgörande af leveransaftal aflämnats, äge
köparen hafva köpet eller kräfva gillt gods; vare ock, där han ej vill sålunda
afvisa godset, berättigad att fordra det afdrag å köpeskillingen, som mot
felet svarar. År felet att anse såsom ringa, må ej godset afvisas, med
mindre säljaren svikligen förfarit eller ock afvetat felet å sådan tid, att han
utan oskälig kostnad eller svårighet kunnat till köpets fullgörande anskaffa
felfritt gods.

Säljaren vare, ändå att felet ej kali anses bero af försummelse från
hans sida, pliktig att ersätta köparen dennes skada; dock skall hvad i 24 §
är för där afsedt fall stadgadt angående befrielse från ersättningsskyldighet
äga motsvarande tillämpning.

44 §.

Fråga, huruvida fel vidlåder godset, skall, så framt ej felet uppkommit
genom säljarens vållande, bedömas med hänsyn till godsets beskaffenhet
vid den tid, då faran för dess förstörelse öfvergick på köparen.

45 §.

Hvad i 25 § är stadgadt angående beräknande af skadeersättning då
köp häfves på grund af dröjsmål med godsets aflämnande äge jämväl tilllämpning
då köp varder häfdt i följd af fel i godset.

46 §.

Finnes, i fall då godset skall aflämnas efter hand i särskilda poster,
någon af dem behäftad med fel, vare köparen ej på grund af hvad här
förut är stadgadt berättigad att håfva köpet i vidare mån, än såvidt rörer
sagda post. Kan det skäligen befaras, att senare poster ock skola befinnas
felaktiga, må jämväl dessa strax afvisas. Stå posterna i det sammanhang,
att det skulle lända köparen till förfång att delvis vidblifva köpet, må det
i sin helhet häfvas.

47 §.

Har köparen haft tillfälle att före köpet undersöka det gods köpet
afser eller prof därå, må fel, som därvid bort märkas, ej af honom åberopas,
utan så är att köparen haft grundad anledning att anse undersökning
öfverflödig eller ock säljaren svikligen förfarit.

48 §.

År gods såldt å auktion, äge köparen ej tala å fel i godset, med
mindre säljaren svikligen förfarit eller godset ej motsvarar den beteckning,
hvarunder det utbjudits.

Hvad nu är stadgadt äge dock ej tillämpning, där köpman låter å
auktion försälja lager af handelsvaror.

49 §.

Vill säljaren afhjälpa fel i godset eller vid leveransaftal aflämna gillt
gods i stället för det, som felaktigt är, läte köparen sig med sådan rättelse
nöja, där den kan äga rum, innan han enligt 21 § skulle varit berättigad
att häfva köpet, och uppenbart är, att han ej skulle hafva kostnad eller
olägenhet af att låta rättelsen ske; dock njute han i hvarje fall den rätt
till skadeersättning, som enligt här förut gifna stadganden må honom
tillkomma.

50 §.

Hvad här förut är föreskrifvet om fel i godset skall i tillämpliga
delar gälla, där godset ej uppgår till full myckenhet men, efter hvad köparen
måste antaga, är af säljaren aflämnadt såsom fullt. Vill köparen kräfva
det felande ut, hafve därtill lof, ehvad bristen är större eller mindre.

51 §.

Vid handelsköp läte köparen, då godset aflämnats, eller, så framt det
är försända då det kommit honom till hända, så att han enligt 56 § skulle
vara pliktig att därom taga vård, föranstalta om sådan undersökning af
godset, som efter godt handelsskick kan ifrågakomma.

Skall prof å det gods, som såldt är eller af säljaren afses till köpets
fullgörande (utfallsprof), tillställas köparen, läte denne, så snart profvet
kommit honom till banda, det undersöka efter ty nyss är i fråga om godset
stadgadt.

52 §.

Yppas fel eller brist i godset, och vill köparen därå tala, gifve därom
säljaren meddelande, vid handelsköp genast och vid annat köp utan oskäligt
uppehåll. Gifves ej sådant meddelande, änskönt köparen märkt eller bort
märka felet eller bristen, vare köparen all talan förlustig.

Vill köparen håfva köpet eller vill han kräfva annat gods, meddele
han sådant säljaren utan oskäligt uppehåll. Underlåtes det, må ej godset
afvisas eller felande gods utkräfvas.

Har köparen ej inom ett år från det godset af honom mottagits gifvit
säljaren meddelande, att han vill tala å fel eller brist, hafve sin talan förlorat,
utan så är att säljaren åtagit sig att jämväl efter nämnda tid svara
för godset.

54 §.

Hvad i 51, 52 och 53 §§ är stadgadt om förlust af rätten att
tala å fel eller brist äge ej tillämpning där säljaren svikligen förfarit, ej
heller där han visat grof vårdslöshet och felet eller bristen länder köparen
till märklig skada.

Bestämmelser i fråga om afvisande af gods och häfvande af köp.

55 §.

År godset mottaget af köparen, vare denne, så framt han vill enligt
denna lag afvisa godset, pliktig att därom för säljarens räkning taga vård,
och njute han af säljaren ersättning för vården. Hvad i 34 och 35 §§ är
stadgadt i fråga om såldt gods, som skall af säljaren vårdas för köparens
räkning, äge motsvarande tillämpning beträffande det gods köparen efter
ty nu är sagdt har i sin vård.

56 §.

Har gods, som blifvit försändt till köparen, kommit honom till banda,
och vill han det afvisa, vare han pliktig att för säljarens räkning taga det
i sin besittning, där sådant kan ske utan erläggande af köpeskillingen, så
ock eljes utan väsentlig kostnad eller olägenhet. Hvad sålunda är stadgadt
äge dock ej tillämpning, så framt säljaren är tillstädes å bestämmelseorten

eller där finnes någon, som på grund af konnossement eller eljes äger att
för säljarens räkning omhändertaga godset.

Tager köparen godset i sin besittning, äge stadgandena i 55 § tillämpning.

57 §.

Varder köp häfdt enligt denna lag, äge säljaren ej återbekomma
godset med mindre lian återbär hvad han å köpeskillingen uppburit, men
vare ej heller pliktig att gifva köpeskillingen ut med mindre han återbekommer
godset väsentligen oförändradt och oförminskadt.

År, då köp sålunda häfves eller gods eljes afvisas, köparen berättigad
till ersättning af säljaren, äge han hålla godset inne till dess den ersättning
gäldas eller betryggande säkerhet ställes för dess gäldande.

58 §.

Hvad i 57 § är stadgadt om säljarens rätt att vid köpets häfvande
återbekomma godset utgöre ej hinder för köparen att hafva köpet, så framt
godset är af våda förstördt, försämradt eller minskadt, ej heller där det
undergått förändring allenast genom sin egen beskaffenhet eller till följd af
åtgärd, som för dess undersökande varit nödig, eller som eljes af köparen
vidtagits, innan fel eller brist, på grund hvaraf han vill håfva köpet, märkts
eller bort märkas.

Om hemulsskyldighet.

59 §.

Finnes godset hafva vid köpet tillhört annan än säljaren, vare denne,
ändå att han var i god tro, pliktig att ersätta köparen skada, som af sagda
anledning må honom tillskyndas.

Var, då köpet slöts, köparen ej i god tro, äge hvad nu är sagdt icke
tillämpning.

Om öppet köp.

60 §.

Är öppet, köp aftaladt, och har godset blifvit af säljaren aflämnadt,
vare köparen ej berättigad att draga sig från köpet undan, med mindre han
inom bestämd tid eller, där bestämmelse om tiden ej träffats, utan oskäligt
uppehåll gifver säljaren till känna, att han ej vill godset behålla. Intill
dess godset återlämnas, stånde köparen faran för dess förstörelse, försämring
eller minskning.

Om vissa meddelanden enligt denna lag.

61 §•

Är sådant meddelande från köparens sida, som afses i 6, 26, 27, 52
eller 53 §, inlämnadt för befordran med post eller telegraf eller eljes på
ändamålsenligt sätt afsändt, och varder det försenadt eller kommer det icke
fram, må ej den omständighet föranleda, att afsändaren förlorat talan eller
rättighet. Lag samma vare i fråga om meddelande från säljarens sida,
hvarom i 31 eller 32 § är sagdt.

Om betydelsen af vissa vid köp brukliga uttryck.

62 §.

Är gods såld! fritt om bord (fob) med angifvande af viss ort, skall
på köparen ankomma att befrakta fartyg eller tinga skeppsrum, som erfordras
för godsets fortskaffande från sagda ort.

Säljaren åligger att på egen bekostnad försända godset till lastningsorten
samt vidtaga de åtgärder i afseende å godsets inlastning, som enligt
lag eller sedvänja där ankomma på aflastare.

Godset skall anses aflämnadt, då det kommit innanför fartygets sida,
och stånde, intill dess sådant skett, säljaren faran, ehvad köpet afser bestämdt
gods eller är att till leveransaftal hänföra.

Den omständighet, att fartyget är af köparen befraktadt eller skeppsrum
af honom tingadt," medföre icke skyldighet för köparen att före godsets
framkomst till bestämmelseorten det undersöka, och utgöre ej heller hinder
för säljaren att utöfva sådan rätt, som i 15, 28 eller 39 § är nämnd.

I fråga om köparens skyldighet att erlägga betalning mot konnossement
gälle hvad i 16 och 71 §§ är stadgadt.

63 §.

Varder gods såld! frakt fritt (cost and freight, c <Sf f, c f) med angifvande
af viss bestämmelseort, åligger säljaren att på egen bekostnad
försända godset till den ort.

Godset skall anses aflämnadt, då det blifvit för befordran omhändertaget
såsom i 10 § sägs.

I fråga om köparens skyldighet att erlägga betalning mot konossement
eller fraktsedel gälle hvad i 16 och 71 §§ är stadgadt.

Köparen vare, ändå att köpeskillingen icke är till betalning förfallen
då godset framkommer, pliktig att i afräkning å köpeskillingen erlägga frakt,
som ej är af säljaren gulden. Ej må den omständighet, att köpeskillingen
sålunda till en del erlagts i förtid, medföra rätt för köparen att vid återstodens
gäldande njuta ränteafdrag.

64 §.

De föreskrifter, som enligt 63 § gälla för köp, som där afses, äge
jämväl tillämpning, då gods blifvit med angifvande af viss bestämmelseort
såldt eif (cost, Insurance, freiglit) eller caf (cout, assurance, fret).

Utöfver hvad i sagda paragraf är stadgadt åligger vid köp, hvarom
nu är fråga, säljaren att, efter ty sedvanligt är, försäkra godset mot fara,
för hvilken det under vägen är utsatt. Underlåtes det, njute köparen ersättning
för skada, som i följd af underlåtenheten uppstår; vare ock berättigad
att själf taga försäkring och låta kostnaden därför afräknas å köpeskillingen.
Vill köparen hellre håfva köpet, hafve därtill lof, dock ej där
han ägt vetskap om underlåtenheten men likväl utan förbehåll mottagit

konnossement å godset, ej heller där detta redan är framkommet och undgått
sådan skada, som försäkringen bort afse.

65 §.

Är gods, som skall försändas från ort till annan, såldt fritt {franco)
eller levereradt eller fritt levereradt å angifven ort, må ej godset anses aflämnadt
förr än det framkommit till sagda ort.

Varder ordet levereradt brukadt i förening med något af uttrycken
fraktfritt, eif eller caf, skall utan hinder däraf hvad om dessa senare uttryck
är i denna lag sagdt till alla delar äga tillämpning.

66 §.

Är vid leveransaftal godsets myckenhet angifven med uttryck, som
lämnar utrymme för val {cirka, från—till eller dylikt), ankomme på säljaren
att träffa valet, där ej af omständigheterna framgår, att det varit af hänsyn
till köparen, som myckenheten ej blifvit bestämdt angifven.

År beteckningen cirka brukad, skall den afvikelse från angifven
myckenhet, som må anses medgifven, utgöra, där fråga är om hel fartygslast,
tio för hundra och eljes fem för hundra.

67 §.

Har vid köp af gods, som skall sjöledes tillsändas köparen, godset
betecknats såsom fartygslast, och varder jämväl annat gods af säljaren inlastadt,
vare köparen, där sådant kan lända honom till olägenhet, berättigad
att hafva köpet; njute ock, ehvad köpet häfves eller icke, ersättning för
skada.

68 §.

Är tiden för vidtagande af åtgärd i afseende å godsets aflämnande
eller mottagande bestämd till början {primo) af en månad, varde åtgärden
vidtagen sist å månadens tionde dag. Med rnidten {medio) af eu månad
förstås månadens elfte till och med tjugonde dag samt med månadens slut
(ultima) dess återstående dagar.

Vid köp af värdepapper skall med början af en månad förstås dess
första helgfria dag, med midten af en månad dess femtonde dag eller, om
den infaller å helgedag, nästa helgfria dag, och med månadens slut dess
sista helgfria dag.

69 §.

Har säljaren förbundit sig till afskeppning eller aflastning inom viss
tid, skall det åtagande anses fullgjordt, då godset hlifvit före den bestämda
tidens utgång inlastadt.

Varder konnossement utfärdadt, och framgår ej af konnossementet, att
inlastningen är i rätt tid verkställd, äge köparen afvisa godset.

70 §.

Är gods såldt att betalas kontant, vare säljaren ej pliktig att låta
godset utgifvas till köparen, med mindre köpeskillingen gäldas. Varder det
ändock utgifvet, åligger köparen att genast sin betalningsskyldighet fullgöra.

71 §•

Har köparen förbundit sig att erlägga betalning mot konnossement
eller att mot erhållande af konnossement godkänna växel, som af säljaren
dragés, vare han ej berättigad att undandraga sig betalning eller godkännande
på den grund, att godset ej framkommit eller han ej haft tillfälle att
det undersöka.

Då betalning eller godkännande kräfves, skall säljaren hålla köparen
till banda, förutom konnossementet, räkning å godset samt, där det skall
af säljaren försäkras, jämväl försäkringsbref.

Hvad sålunda är föreskrifvet äge motsvarande tillämpning, där köparen
förbundit sig att mot sådan fraktsedel, som i 16 § är nämnd, erlägga
betalning eller godkänna växel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 190

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 166 § sjölagen.

Härigenom förordnas, att 166 § sjölagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Hvad i lag finnes stadgadt angående rätt för säljare att, på grund af
köparens obestånd eller underlåtenhet att fullgöra hvad honom i följd af
köpet åligger, hindra det sålda godsets utgifvande eller i visst fall kräfva
det åter af köparens borgenärer skall äga tillämpning, ändå att konnossement
å godset blifvit till köparen öfverlämnadt. Har på grund af öfverlåtelse
från köparen konnossement, som icke innehåller förbehåll mot öfverlåtelse,
kommit i annan mans hand, äge säljaren ej gentemot denne den
rätt nu är sagd, där det ej visas, att innehafvaren af konnossementet vid
dess förvärfvande icke varit i god tro, eller att han därvid handlat med
grof vårdslöshet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 190 . .

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af 9 kap. handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 9 kap. 8 § handelsbalken skall upphöra att
gälla, samt att 10 § i samma kapitel skall erhålla följande ändrade lydelse:

Häfver man lånt penningar på viss tid, och ej ränta för dem utfäst;
vare då ej skyldig den att gifva. Betalar han ej å föreskrifven tid; gällde
sedan ränta sex för hundrade om året. År ingen tid nämnd; då räknas
fem för hundrade ifrån den dag, han hos Konungens Befallningshafvande
eller domaren sökt varder.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 190 . .

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar af utsökningsiagen.

Härigenom förordnas, att Öl § utsökningsiagen skall upphöra att
gälla, samt att 37, 38, 39, 41 och 54 §§ i samma lag skola erhålla följande
ändrade lydelse:

37 §.

Utmätningsman ägc, utan särskildt bemyndigande, verkställa domstols
laga kraft ägande dom i tvistemål:

1. då skyldighet att gälda penningar blifvit den tappande ålagd;

2. då någon blifvit förpliktad att bestämd lös egendom till annan
utgifva;

3. då domstolen förordnat angående kvarstad eller skingringsförbud;

4. då dömdt är i fråga om tjänstehjons flyttning i eller ur tjänst;

5. då någon blifvit förpliktad att afträda fast egendom eller dömdt
är om flyttning i eller ur hus; och

6. då domen eljes innehåller förpliktande för den tappande att något
fullgöra, vid äfventyr att det, om han tredskas, må genom vederpartens
föranstaltande utföras.

38 §.

Kan laga kraft ägande dom icke, efter ty i 37 § är stadgadt, af utmätningsman
utan särskildt bemyndigande verkställas, ankomine på öfverexekutor
att om verkställighet och sättet därför förordna.

Skall någon tillhållas att något göra eller låta, och är ej tvångsmedel
eller äfventyr i domen utsatt eller i lag stadgadt, äge öfverexekutor förelägga
den tredskande vite, där det finnes lämpligt, samt honom till sådant
vite fälla.

39 §.

Är betalningsskyldighet i penningar någon ålagd, äge utmätningsman,
utan särskildt bemyndigande, hos den tappande verkställa utmätning,
ändå att ändring i domen sökes. Ej må dock utmätning å underrätts dom
ske förrän den vunnit laga kraft, där den, som tappat, ställer pant eller
borgen för hvad honom ålagdt är, så ock för skada, som genom uppehållet
vållas kan, eller ock styrker, att han, till fullgörande af domen, hos Konungens
befallningshafvande nedsatt penningar, svarande mot hvad dömd!
blifvit; ej heller å hofrätts dom, innan den vunnit laga kraft, där gäldenären
styrker att nedsättning skett, efter ty nu är sagdt. Visar efter
utmätning gäldenären, att nedsättning skett, och gäldar han tillika kostnaden
för utmätningen och godsets vård, gånge utmätningen åter, där så
ske kan.

livad nedsatt är må af den vinnande lyftas mot pant eller borgen.
Gifver han hos Konungens befallningshafvande till känna, att han ej vill
lyfta, skola penningarna insättas i bankinrättning, som af Konungens befallningshafvande
bestämmes, för att mot ränta innestå under den tid Konungens
befallningshafvande förordnar. Har den vinnande ej gjort sådant
tillkännagifvande, som nyss är sagdt, och yrkar den tappande, att penningarna
skola insättas i bankinrättning, lägge Konungens befallningshafvande
den vinnande viss tid före att sin lyftningsrätt utöfva; försittes den tid,
skola penningarna insättas efter ty nyss är föreskrifvet.

Huru hofrätts beslut, hvarigenom i tvistemål någon blifvit fälld till
böter eller vite, må utan hinder af ändringssökande verkställas, därom är
särskildt stadgadt.

41 §.

Har någon blifvit förpliktad att bestämd lös egendom till annan utgifva,
äge utmätningsmannen, ändå att ändring i domen sökes, befordra
den till verkställighet, om den vinnande ställer pant eller borgen för godsets
återbäring; gitter han ej ställa säkerhet, varde godset, där han det
äskar, af utmätningsmannen belagdt med kvarstad.

Hvad domstolen förordnat angående kvarstad och skingringsförbud
må ock utan hinder af förd klagan af utmätningsmannen verkställas. Lag
samma vare om dom angående tjänstehjons flyttning i eller ur tjänst.

54 §.

Vill man på grund af dom eller utslag, hvarigenom betalningsskyldighet
i penningar blifvit gäldenär ålagd, erhålla utmätning hos denne;
ingifve till utmätningsmannen domen eller utslaget samt, då fråga är om
skiljemannadom, öfverexekutors beslut om dess verkställande, så ock, där
fordran är på skuldebref eller annat skriftligt fordringsbevis grundad, fordringsbeviset
i hufvudskrift.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 190.; dock skola mål,
som vid nämnda tid redan äro anhängiga, behandlas enligt äldre lag.

MOTIV.

Frågan om genomförande i vårt land af förändrad lagstiftning angående
köp och byte af lös egendom har sedan åtskilliga år varit å bane. Genom
nådigt bref den 14 april 1893 anbefalldes nya lagberedningen att vidtaga en
revision af de delar af handelsbalken, hvilka folie inom den allmänna privaträttens
område och ej på senare tid undergått någon väsentlig omarbetning.
Sedan beredningen genom nådigt bref den 22 september 1893 erhållit förständigande
att så ordna sina arbeten, att lagförslag angående en eller flera
delar af handelsbalken, hvilka lämpade sig för särskild behandling, kunde
* inom utsatt tid aflämnas, inkom beredningen den 31 december 1894 med förslag
till lag om köp och byte äfvensom till andra därmed sammanhängande
författningar, därvid beredningen såsom skäl till, att köpeaftalet i främsta
rummet företagits till behandling, framhöll, att den härutinnan följt den i
handelsbalken antagna ordningen, samt att näppeligen inom någon annan del
af obligationsrätten .behofvet- af en ny, fullständig och efter nutida förhållanden
lämpad lagstiftning visat sig lika kännbart. Beredningens lagförslag
om köp och byte upptog emellertid — förutom speciella föreskrifter angående
rättsförhållandet mellan dem, som ingått dylikt aftal — jämväl åtskilliga
bestämmelser, som väl icke uttryckligen och direkt afsågo afslutande af andra
aftal än köp och byte, men enligt uttalande i motiven borde erhålla analogisk
tillämpning i afseende å ingående af aftal i allmänhet.

Genom Kungl. Maj:ts remiss den 11 maj 1895 anbefalldes kommerskollegium
att, efter det tillfälle lämnats handels- och sjöfartsnämnderna i riket
att yttra sig öfver beredningens förslag, afgifva utlåtande däröfver, hvarefter

genom kommerskollegii åtgärd lämnades öppet åt vissa föreningar af handelsidkare
att uttala sig angående förslagen. Sedan sådana yttranden inkommit,
beslöt Kungl. Maj:t den 18 mars 1898, att högsta domstolens utlåtande öfver
förslagen skulle inhämtas. Sådant utlåtande afgafs den 24 oktober 1900 och
utvisade, att inom domstolen uttalats skilda meningar angående lämpligheten
af förslagets framläggande. Två af domstolens ledamöter funno sig böra afstyrka
förslagen dels på grund af principiella betänkligheter mot partiell lagstiftning
inom obligationsrättens område, dels — och företrädesvis — därför
att det syntes olämpligt att göra de allmänna bestämmelserna angående afslutande
af aftal direkt tillämpliga allenast på köp och byte samt påräkna
en analogisk tillämpning af samma bestämmelser på öfriga slag af aftal. De
tre öfriga i granskningen deltagande ledamöterna framställde däremot endast
anmärkningar mot särskilda bestämmelser i förslagen.

Emellertid hade riksdagen i skrifvelse den 14 maj 1900 anhållit, att
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån lagstiftningsarbetet
på obligationsrättens område lämpligen kunde, för vinnande af öfverensstämmelse
mellan de skandinaviska länderna, bedrifvas på grundvalen af samverkan
dem emellan.

Då denna skrifvelse den 22 februari 1901 anmäldes inför Kungl. Maj:t,
anförde chefen för justitiedepartementet bland annat: att det, på sätt af riksdagen
uttalats, syntes vara önskvärdt, att inom obligationsrättens område
lagstiftningsarbetet måtte bedrifvas under samverkan mellan de skandinaviska
länderna i syfte att ernå största möjliga likhet i lagbestämmelser; att till
hufvudsakligt föremål för det gemensamma arbetet torde till en början böra
bestämmas de ämnen, som behandlades i nya lagberedningens ofvan omförmälda
förslag, nämligen, förutom de särskilda reglerna rörande köp och byte af
lös egendom, de allmänna grundsatserna om afslutande af aftal, dock att det
gifvetvis icke borde möta något hinder att, när sammanhanget funnes sådant
erfordra, ingå äfven på ämnen inom obligationsrättens område, hvilka af nya
lagberedningen i nämnda förslag icke blifvit upptagna till behandling; samt
att, i likhet med hvad förut ägt rum vid åvägabringande af öfverensstämmande
lagar i de tre länderna, det gemensamma arbetet syntes lämpligen kunna
ordnas sålunda, att inom hvart och ett af rikena för ändamålet tillsattes en

kommitté, hvilken bemyndigades att med de inom de öfriga rikena tillsatta
kommittéer sammanträda till gemensamma förhandlingar.

Med gillande af hvad sålunda uttalats fann Kung!. Maj:t för godt att
dels bemyndiga departementschefen att sätta sig i förbindelse med chefen för
norska justits- og politidepartementet för inhämtande af upplysning, huruvida
Norge vore villigt att deltaga i det ifrågasatta samarbetet, dels uppdraga åt
chefen för utrikesdepartementet att hos danska regeringen göra framställning
om Danmarks anslutning till sagda arbete.

Ä de på grund häraf gjorda framställningar ingingo svar, hvilka den 7
juni 1901 inför Kungl. Maj:t anmäldes.

Svaret från chefen för norska justits- og politidepartementet innehöll, att
man icke för det dåvarande kunde från norsk sida taga del i det föreslagna
samarbetet. Ehuru man fullständigt erkände betydelsen af ett sådant samarbete,
hade man funnit sig nödsakad att intaga denna ståndpunkt, enär andra
omfattande lagstiftningsarbeten, som vore under förberedande behandling, för
den närmaste framtiden toge i anspråk de erforderliga arbetskrafterna.

Såsom svar från danska regeringen meddelades däremot, att Konungen
af Danmark behagat bifalla gjord hemställan, att en kommitté skulle tillsättas
med uppdrag att framställa förslag till förändringar i lagstiftningen beträffande
vissa delar af den i Danmark gällande obligation srätten, nämligen reglerna
om köp och byte och i sammanhang därmed de allmänna grundsatserna om
afslutande af aftal, med rätt för kommittén att, i den mån densamma funne
af hänsyn till detta arbete erforderligt, taga under behandling äfven andra
till obligationsrätten hörande ämnen, samt att kommittén bemyndigats att
träda i förbindelse med motsvarande i Sverige och eventuellt i Norge tillsatta
kommittéer i syfte att åstadkomma så vidt möjligt öfverensstämmande förslag
till lagstiftning på nämnda område för de särskilda rikena.

I anledning af hvad sålunda förekommit tillsattes den 7 juni 1901 den
svenska kommittén. Dess därvid fastställda uppdrag afsåg utarbetande af
förslag till förändrad lagstiftning beträffande köp och byte af lös egendom
äfvensom de allmänna grundsatserna om afslutande af aftal; och hade åt
kommittén lämnats rätt att, när det för behörigt fullgörande af detta uppdrag
funnes erforderligt, till behandling upptaga jämväl andra till obligations -

rätten hörande ämnen. Kommittén bemyndigades därjämte att med den danska
kommittén sammanträda till gemensamma förhandlingar.

De sålunda utsedda svenska och danska kommittéerna höllo under september
1901 sitt första gemensamma sammanträde i Stockholm, därvid jämväl,
efter framställning från norska justits- og politidepartementet, en representant
för sagda departement tillstädeskom. Vid detta sammanträde enades kommittéerna
om att för det blifvande samarbetet uppställa ett program af följande
innehåll:

»Utgående från den uppfattningen, att öfverensstämmelse mellan de nordiska
ländernas obligationsrätt bör i främsta rummet eftersträfvas beträffande
sådana partier, som hafva afseende på den ekonomiska samfärdseln och varuomsättningen,
hafva kommittéerna enats om önskvärdheten däraf, att — inom
gränserna för deras uppdrag — följande ämnen blifva föremål för gemensam
behandling.

1) Afslutande af förmögenhetsrättsliga aftal i allmänhet; därunder äfven
dels betydelsen af den ena eller andra kontrahentens inhabilitet — för så vidt
detta ämne kan behandlas utan inträngande på familjerättens område —; dels
afslutande af rättshandel genom fullmäktig och betydelsen af fullmakts öfverskridande
(falsus procurator) med särskild hänsyn till de inom handelsvärlden
vanligen förekommande fullmakter, t. ex. för platsagenter och handelsresande;
dels betydelsen af tvång och svek, i sammanhang med hvilket ämne tages
under öfvervägande behofvet af bestämmelser rörande villfarelse och »undue
influence».

2) Köp af individuellt eller generisk! bestämd lösegendom, därunder
äfven prestationstid, prestationsort, mora, retentionsrätt, skadeståndsskyldighet
och dylikt äfvensom äganderättens öfvergång och vindikation. Särskild hänsyn
tages till handelsförhållandena, bland annat på det sätt att, så vidt möjligt,
uttryckliga bestämmelser meddelas om viktiga i handelsvärlden förekommande
klausuler och aftalstyper, t. ex. eif, fob, accept mot konnossement, specifikationsköp.
I sammanhang härmed öfverväges behofvet af bestämmelser angående
afbetalningsköp och terminsaffärer.

Bestämmelsernas tillämplighet å köp af värdepapper göres till föremål
för pröfning.

I förbindelse med 1) och 2) behandlas de delar af konkursrätten, som
stå i sammanhang med lärorna om aftals afsittande och om köp af lös
egendom.

3) Kommissionsaftal.

4) Speditionsaftal.

5) Emission af värdepapper».

Den 20 december samma år ingick till chefen för det svenska justitiedepartementet
en skrifvelse från norska justits- og politidepartementet af
innehåll, att departementet, som mottagit berättelse af sin representant vid
ofvan nämnda sammanträde, med hänsyn till den därvid antagna begränsning
för det påtänkta samarbetet ansett önskligt, att också Norge kunde komma
att inom de angifna gränserna deltaga däri, hvarför man sträfvat att öfvervinna
de svårigheter, som stått i vägen. Då dessa sträfvanden nu lyckats,
kunde Norge deltaga i det framtida samarbetet inom de i programmet angifna
gränser; och skulle departementet draga försorg om, att vid nästa sammanträde
mellan de svenska och danska kommittéerna äfven delegerade från norsk
sida kunde komma tillstädes.

På grund af berörda meddelande fann Kungl. Maj:t den 30 december
1901 godt bemyndiga kommittén att, med upptagande till behandling af de
i omförmälda program angifna ämnen, sammanträda till gemensamma förhandlingar
med såväl norska som danska kommittérade, hvilka erhållit motsvarande
uppdrag.

Bland de ämnen, som finnas angifna i det af Kungl. Maj:t sålunda
godkända programmet, är det endast de under andra punkten upptagna
frågorna om rättsförhållandet mellan säljare och köpare, hvilka hittills utgjordt
föremål för kommittéernas samarbete och i det nu öfverlämnade förslaget
behandlas. Vid programmets utarbetande utgick man visserligen från
det antagande, att dess särskilda punkter skulle kunna i ett sammanhang
behandlas, så att förslag rörande alla de i programmet upptagna ämnen kunde
samtidigt öfverlämnas. Då emellertid med hänsyn till knappheten af det
tidsutrymme, som kunde anslås till kommittéernas gemensamma förhandlingar,
programmets fullständiga genomgående visade sig komma att erfordra längre
tid än från början antagits, och det måste anses angeläget, att ett resultat

af kommittéernas arbete under den närmaste framtiden förelåge, fattades vid
kommittéernas första gemensamma sammanträde beslut att till en början upptaga
och slutbehandla någon viss del af programmet, därvid lagstiftningen
om köp och byte, såsom viktigast och företrädesvis ägnad att i de särskilda
länderna väcka intresse, ansågs böra i första rummet komma under
behandling.

Jämfördt med nya lagberedningens lagförslag om köp och byte, företer
alltså det nu utarbetade den olikhet i afseende å det behandlade ämnets omfattning,
att allmänna bestämmelser om afslutande af aftal nu ej föreligga.
Att dylika bestämmelser ej böra ställas i särskild! samband med rättssatserna
om förhållandet mellan säljane och köpare utan fast hellre afmattas och
anordnas så, att de erhålla direkt tillämpning på alla de aftalsarter, för
hvilka de äro afsedda, har, såsom förut nämnts, blifvit inom högsta domstolen
med styrka framhållet vid granskningen af nya lagberedningens förslag.
Kommittén har för sin del trott sig äga desto större anledning att härutinnan
frångå det tidigare förslagets ståndpunkt, som det uppdrag kommittén
vid sitt tillsättande undfått synes åsyfta ett åtskiljande mellan å ena sidan
de speciella rättssatserna om köp och byte samt å den andra föreskrifterna
om de allmänna grundsatserna angående aftals afslutande. Ett dylikt åtskiljande
afses ock i kommittéernas program, hvilket på sätt förut är berördt
är att anse såsom af Kung! Maj:t godkändt.

Någon afsevärd betänklighet mot att, redan innan förslag föreligger
till de tillämnade allmänna bestämmelserna, genomföra nu föreslagna rättsregler
har kommittén ej ansett föreligga. Möjligen hade det från principiell
ståndpunkt kunnat anses tilltalande, om i enlighet med den ursprungliga planen
dessa senare rättsregler kunnat genomföras i samband med de äfven för
köpeaftalet, och kanske företrädesvis för detta aftal betydelsefulla allmänna
aftalsbestämmelserna. Men i praktiskt afseende har kommittén — som ingalunda
förbisett den jämväl från merkantilt håll betonade vikten af sistnämnda
bestämmelser — likväl ej funnit det förenad! med någon egentlig
olägenhet att utan afbidan på förslag till sådana bestämmelser lagstifta om
rättsförhållandet mellan säljare och köpare.

Vid utarbetande af det nu föreliggande förslaget bär kommittén i väsentlig
grad haft ledning af nya lagberedningens förslag och de yttranden,
som i anledning däraf afgifvits från handelskunniges sida, äfvensom af högsta
domstolens utlåtande öfver samma förslag. Hänsyn har jämväl i största
möjliga mån tagits till de upplysningar kommittén kunnat inhämta angående
merkantil uppfattning och rådande handelsbruk i de nordiska länderna och
annorstädes. Främmande lagstiftning i ämnet har ock i hög grad vunnit beaktande.
Med hänsyn till den ständigt stigande varuomsättningen med utlandet
har det naturligen ansetts önskvärdt, att den nya lagstiftningen på
förevarande område komme i öfverensstämmelse med de i utlandet mera allmänt
erkända rättssatser, där sådant kunde ske utan åsidosättande af de
ledande grundsatserna i det svenska rättssystemet.

Hvad beträffar förhållandet till de skandinaviska grannländerna, gifver
en jämförelse mellan de tre kommittéförslagens texter vid handen, att öfverensstämmelse
dem emellan i det stora hela uppnåtts, om ock afvikelser i en
eller annan punkt icke kunnat undgås.

Här må emellertid framhållas att det norska förslaget i så måtto
afviker från det svenska och det danska, som det förstnämnda allenast afser
köp af lös egendom och ej såsom de båda andra förslagen jämväl byte af sådan
egendom. Anledningen till att nämnda ståndpunkt intagits af den norska
kommittén, har varit, att med afseende å den ej obetydliga byteshandel,
som ännu lärer förekomma i det nordliga Norge, man ansett sig ej kunna
utan en noggrannare undersökning och utredning än omständigheterna medgåfve,
afgöra, i hvad mån de ifrågasatta reglerna om köp kunde vinna tilllämpning
i afseende å byte eller tilläfventyrs särskilda rättsregler för sistnämnda
aftal borde uppställas. Den svenska kommittén åter har i likhet
med nya lagberedningen trott särskilda bestämmelser angående byte ej vara
för vårt land af behofvet påkallade, helst de sedvänjor, som möjligen äfven i
nordligaste Sverige gälla vid byteshandel, måste anses tillräckligt uppmärksammade
genom de förbehåll 1 stycket af lagförslagets 1 § innehåller. Då
härtill kommer, att de i 1 kap. handelsbalken upptagna stadganden, hvilka
angå både köp och byte, till väsentlig del måste vid den nya lagstiftningens
genomförande upphäfvas i hvad rörer köpeaftal, och det ej lärer kunna ifråga 6 -

sättas att, såvidt angår allenast byte, låta samma stadganden kvarstå, har kommittén
ansett nödigt att låta jämväl bytesaftalet nu komma under behandling.

De skiljaktigheter, som i nu angifna hänseende eller i öfrigt förekomma
mellan de särskilda kommittéernas förslag, hafva ej varit af beskalfenhet att
utesluta möjligheten af en för de tre förslagen gemensam paragrafföljd; och
då öfverensstämmelse härutinnan tvifvelsutan är af stor betydelse, har man
ej velat därifrån afstå, fastän det af sådan anledning någon gång visat sig
nödigt att i samma paragraf hopföra bestämmelser, hvilka möjligen eljest
skolat få sin plats i skilda paragrafer.

Innan kommittén öfvergår till uttalanden om grunderna för förslagets
särskilda bestämmelser, anser den sig böra påpeka vissa mera genomgående
olikheter mellan dess förslag och nya lagberedningens.

Hvad först angår det nu framlagda förslagets yttre anordning, har med
hänsyn till dess omfattning ansetts önskligt, att efter föredöme af åtskilliga
nyare lagar stadgandena i förslaget blefve efter sitt innehåll sammanförda i
afdelningar under särskilda öfverskrifter. Såsom i utlåtanden öfver nya lagberedningens
förslag blifvit erinradt, länder en dylik indelning utan tvifvel
till öfverskådlighet och gör det, särskild! för den icke juridiskt bildade läsaren,
lättare än eljest att anträffa och sammanhålla de bestämmelser, som i
ett visst fall eftersökas. Ett särskild! skäl för en dylik anordning har
därjämte förelegat därutinnan, att i enlighet med det för kommittéernas arbete
uppställda program bestämmelser skolat i förslaget upptagas angående
vissa, i synnerhet i den större handeln brukliga klausuler och aftalstyper, en
åtgärd, som icke lämpligen kunnat vidtagas utan att åtminstone dessa bestämmelser
blifvit sammanförda till en afdelning för sig.

En annan skiljaktighet mellan nya lagberedningens och kommitténs förslag
består däri, att det senare för vissa fall innefattar särskilda föreskrifter
i fråga om köp, som slutits mellan köpmän i och för deras rörelse, i kommitténs
förslag benämnda handelsköp. Från intet håll lärer det förnekas, att
vid bedömande af rättsförhållandet mellan säljare och köpare hänsyn i vissa
fall bör tagas därtill, huruvida köpet är af nyss angifna beskaffenhet. Vid
handelsköp är det exempelvis i allmänhet mera än eljest af vikt, att aftalets
bestämmelser om tiden för köpets fullgörande noggrant iakttagas, att frågan

om såld varas kontraktsenlighet ej hålles sväfvande längre än nödigt är, och
att meddelanden, som .angå köpet, ej onödigtvis fördröjas. Af kontrahenterna
vid ett dylikt aftal lärer man ock kunna förvänta större sakkunskap i fråga
om såld vara, än eljest i allmänhet kan fordras, större intresse att omedelbart
efter varans mottagande undersöka dess kontraktsenlighet och större
skyndsamhet i afseende å meddelandens aflåtande. Åt den strängare uppfattning,
som icke allenast i nu antydda fall utan äfven i flera andra hänseenden
bör göra sig gällande i fråga om handelsköp, lärer lagen näppeligen
kunna gifva ett fullständigt uttryck, vare sig medelst allmänna uttalanden
eller genom regler för alla de särskilda fall, där handelsförhållanden
böra bedömas efter en strängare måttstock än den för andra förhållanden
lämpliga. Tvifvelsutan måste här såsom på andra områden ett ganska vidsträckt
utrymme lämnas åt lagskiparens omdöme och insikt. I åtskilliga afseenden
framträda emellertid omförmälda i förhållandenas natur grundade
olikheter mellan handelsköp och andra köp med en sådan styrka, att särskilda
rättsregler för handelsköp ej skulle kunna undvaras annorledes än genom att
gifva rättssatserna en synnerligen tänjbar och neutral affattning. Bland de
olägenheter, som häraf kunde uppstå, torde främst kunna nämnas den, att
domstolarna vid så beskaffade bestämmelsers tillämpning ej komme att med
tillräckligt eftertryck häfda de mera vidtgående kraf, som borde ställas på
köpmännen. Detta skulle åter säkerligen bidraga till att vidmakthålla en
på ett eller annat håll i handelsvärlden förspord, inom köpmännens egna
kretsar öfverklagad slapphet i uppfattningen af de plikter affärsverksamheten
enligt sin natur betingar, en slapphet, som utan tvifvel är ägnad att skada
handelns verkliga intressen.

De särskilda bestämmelser angående handelsköp, hvilka kommittén ansett
böra meddelas, äro ej af den mängd eller omfattning, att det skulle kunna
ifrågasättas att, såsom i vissa främmande länder skett, upptaga dem i en fristående
lag. Erfarenheten från andra länder med modern lagstiftning såsom
Tyskland och Schweiz visar ock, att där civillagen innehåller tidsenliga och
ej alltför knapphändiga stadganden rörande förhållandet mellan säljare och
köpare i allmänhet, de hithörande speciella bestämmelserna om handelsförhållanden
ej behöfva erhålla synnerlig omfattning. Om man det oaktadt i Tysk -

land och flera andra länder funnit lämpligt att anordna en särskild handelslagstiftning,
lärer sådant företrädesvis eller uteslutande hafva skett af hänsyn
till andra delar af rättssystemet än den nu föreliggande, såsom växelrätten,
sjörätten och bolagsrätten.

De i kommitténs förslag upptagna speciellt merkantila bestämmelserna
röra, såsom förut är nämndt, allenast sådant köp, där båda kontrahenterna
äro köpmän. Onekligen bör äfven i fall, där allenast endera kontrahenten
idkar handel, rättsförhållandet i vissa afseenden bedömas annorlunda, än då
ingendera är köpman. Kommittén har emellertid icke funnit särskilda stadganden
härom erforderliga utan ansett tillfyllest, det förslagets allmänna
rättsregler blefve så affattade, att de ej lade hinder i vägen för en dylik af
sakens natur följande tillämpning.

Af de i andra punkten af kommittéernas program upptagna frågor,
hvilka angå förhållandet mellan säljare och köpare, är det två, som ej i det
nu afgifna förslaget gjorts till föremål för speciell behandling, nämligen frågorna
om s. k. afbetalningsköp och om terminsaffärer.

Under uttrycket afbetalningsköp pläga vanligen inbegripas de i senare
tider allmänt förekommande köpeaftal, vid hvilka säljaren, med öfverlämnande
af godset till köparen, medgifver att köpeskillingen må efter hand å vissa
terminer gäldas, men förbehåller sig att, intill dess han till fullo bekommit
köpeskillingen, betraktas såsom ägare af godset, så att detsamma, i händelse
någon afbetalning uteblir, kan af honom återtagas, för hvithet fall vanligen
tillika är bestämdt, att köparen förverkat redan erlagda delar af köpeskillingen.
Att dylika aftal, särskild! där de innehålla bestämmelser om förverkande
af gjorda afbetalningar, kunna leda till väsentliga missförhållanden,
visar erfarenheten från främmande länder, och äfven i vårt land äro dylika
missförhållanden icke helt och hållet okända. A andra sidan lärer det ej
lida tvifvel, att berättigade ekonomiska intressen genom nämnda aftal tillgodoses,
och därest en prohibitiv lagstiftning på detta område skulle ifrågakomma,
torde den alltså ej böra gå ut på förhindrande af dylika köp utan
endast rikta sig mot därmed förenade missbruk.

Med hänsyn till ämnets fristående natur och de socialpolitiska synpunkter,
ur hvilka det företrädesvis bör betraktas, hafva kommittéerna emellertid

enat sig om att icke i detta sammanhang upptaga det till behandling. Huruvida
ämnet bör behandlas i samband med de allmänna frågorna om afslutande
af förmögenhetsrättsliga aftal och särskild! den i kommittéprogrammets
första punkt upptagna frågan om betydelsen af obehörigt inflytande (undue
influence) lärer vid behandlingen af dessa frågor komma att blifva föremål
för förnyadt öfvervägande.

Lika litet innehåller förslaget några särskilda bestämmelser angående
s. k. terminsaffärer. Att aftal om leverans af varor eller värdepapper slutes
under den uttryckliga eller tysta förutsättning, att aftalets fullgörande icke
kommer att å någondera sidan påfordras, utan att hvardera kontrahenten
allenast har att erlägga eller utkräfva differensen mellan det aftalade priset
och det vid den öfverenskomna leveranstiden gångbara, torde inom landet näppeligen
ifrågakomma. Däremot har det sedan länge förekommit, att i Sverige
bosatta personer å utländska börser deltagit i dylika affärer; och under senare
tider lärer sådant hafva skett i tämligen stor utsträckning. Till motverkande
af den osunda yttring af spekulation, som ifrågavarande affärer ofta innebära,
har man från flera håll ifrågasatt ändring eller förtydligande af de i
strafflagen förekommande ansvarsbestämmelser om vårdslöshet mot borgenärer.
Spörsmålet härom faller emellertid helt och hållet utom området för kommitténs
uppgift. Hvad åter beträffar frågan om civilrättsliga föreskrifter angående
giltigheten af berörda aftal har kommittén funnit det ur såväl rättslig som
ekonomisk synpunkt förenad! med betänklighet att —• i vidare mån än af
redan gällande grundsatser om spel eller vad må följa — frånkänna hithörande
aftal bindande verkan; och vill kommittén härjämte framhålla, att ämnet
i hvarje fall ej kunnat för närvarande göras till föremål för något gemensamt
förslag från de tre kommittéernas sida, enär man i Norge träffat
bestämmelser därom genom den år 1902 antagna lagen om en ny strafflags
trädande i kraft.

De i kommittéprogrammets andra punkt innefattade spörsmålen om
vindikation af lös egendom och om eganderättens öfvergång vid köp hafva
ansetts böra anstå till dess öfriga på programmet upptagna punkter komma
att behandlas.

Frågan om vindikation af lös egendom bör tydligen, där den af lagstiftningen
upptages, behandlas i hela sin vidd och ej allenast såvidt angår
egendom, som genom köp eller byte föryttrats.

Hvad angår spörsmålet om äganderättens öfvergång vid köp må erinras,
att vissa af de ämnen, som man plägat under nämnda hufvudspörsmål
innefatta — såsom frågorna om faran för det sålda godset, om dettas afkastning
och om förhållandet till köparens borgenärer — i förslaget vunnit
behandling. Beträffande åter öfriga hit hänförliga ämnen — nämligen frågorna
om öfverlåtelsens rättsverkningar gentemot tredje man och om förhållandet
till öfverlåtarens borgenärer — har det ansetts mindre lämpligt att
nu söka genomföra bestämmelser härom. Spörsmålet om rättsverkningarna
gent emot tredje man äger uppenbarligen det närmaste samband med reglerna
om vindikation och bör samtidigt med dessa behandlas; och hvad angår
förvärfvarens rättsställning gentemot öfverlåtarens borgenärer synes en
särskild anledning till uppskof föreligga därutinnan, att fråga på senaste
tid väckts om legislativt skandinaviskt samarbete på den materiella konkursrättens
område, hvarinom förevarande ämne hufvudsakligen faller. Kommitténs
förslag saknar alltså motsvarighet till den i nya lagberedningens
förslag upptagna allmänna regel om tidpunkten för äganderättens öfvergång
vid köp, en regel, hvars uteslutande för öfrigt blifvit vid högsta domstolens
granskning af sistnämnda förslag påyrkad af domstolens flesta ledamöter.

Förslag till Föreliggande lagförslag har, i likhet med det af nya lagberedningen
och lyte°af framlagda, endast afseende å köp och byte af lös egendom. Denna begränslös
egendom. n{ng af området för den nu föreslagna lagens tillämplighet framgår visserligen
häraf, att, enligt hvad dess ingress utvisar, lagen är afsedd att träda i
stället för vissa bestämmelser i 1 kap. handelsbalken, men har, i enlighet med
hvad högsta domstolen vid granskningen af nya lagberedningens förslag hemställt,
tillika blifvit i lagens benämning angifven. Att den afvikelse från
de norska och danska förslagens rubriker, som härutinnan föreligger, icke

innebär någon saklig skiljaktighet är klart däraf, att 1 § i dessa förslag
innehåller en bestämmelse, som utesluter lagens användning å köp af fast
egendom.

På sätt ingressen till förslaget utvisar, hemställes om upphäfvande af Ingressen.
2, 3, 4, 6 och 7 §§ i 1 kap. handelsbalken. I stället för de civilrättsliga
bestämmelserna i dessa paragrafer föreslås nya stadganden, som återfinnas i
förslagets afdelningar om hemulsskyldighet, om fel i såldt gods och om faran
för godset. I den mån åter sagda paragrafer äro af straffrättslig natur,
äro de delvis redan upphäfda genom 3 § i förordningen om nya strafflagens
införande den 16 febr. 1864 och i öfrigt sedan lång tid fullständigt komna
ur bruk. Däremot har kommittén icke föreslagit upphäfvande af 1 och 5 §§
i sagda kapitel. Den i 1 § uttalade rättsgrundsats, enligt hvilken köp bör
ske utan tvång och list med säljarens och köparens goda ja och samtycke
samt eljest är ogillt, hör till ett område af rättssatser, som ej beröres af
kommitténs nu föreliggande förslag, och lärer böra kvarstå i afvaktan på lagstiftning
om de allmänna grundsatserna angående afslutande af förmögenhetsrättsliga
aftal. Den i 5 § gifna föreskrift i fråga om den, som säljer
samma gods till två, står åter i närmaste sammanhang med frågan om vindikationsrätten
till lös egendom, hvilken fråga, såsom nyss framhållits, icke för
närvarande är föremål för kommitténs behandling. Hvad angår 8 och 10
§§ i kapitlet, torde de rätteligen vara att hänföra till andra områden af lagstiftningen
än det nu förevarande. Den i 38 § konkurslagen gifna bestämmelse
om säljares rätt att vid köpares konkurs innehålla det sålda
ersättes af de utförligare rättsregler härom som innefattas i förslagets
39 §.

Rättsförhållandena mellan säljare och köpare af lös egendom äro i all- Allmänna

bestäm mänhet

af den beskaffenhet, att åt de enskilda kan öfverlämnas att ordna melser.
dem, på sätt de för godt finna. Vid bedömande af dessa förhållanden måste 1 §■
därför i främsta rummet hänsyn tagas till de aftalandes egen vilja, vare sig
denna blifvit uttryckligen i tal eller skrift tillkännagifven eller eljest kan
utletas af de omständigheter, som vid aftalet föreligga. Då köpeaftal om lös
egendom icke för sin giltighet förutsätter iakttagande af vissa former, kan
åt aftalets uttryckliga innehåll icke från rättslig synpunkt tillerkännas något

företräde framför andra omständigheter, af hvilka kontrahenternas syfte och
mening framgå; kontrahenternas inbördes rättigheter och skyldigheter måste
städse bedömas efter hvad, med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter,
må anses dem emellan bestämdt.

Af synnerligen stor betydelse för bedömande af köpeaftalets rättsverkningar
äro de sedvänjor, som särskildt inom den större handeln under tidernas
lopp utvecklat sig. Äfven om dessa handelsbruk (usancer, kutymer) icke
erhållit den allmänna utöfning eller vunnit den stadga och fasthet, att de
måste anses äga giltighet såsom sedvanerätt i egentlig mening, bör till dem
tagas den största hänsyn. I all synnerhet gäller detta vid afgörande af handelstvister
köpmän emellan. Af köpmannen kan det i allmänhet med skäl
fordras, att han äger eller förskalfar sig kännedom om gällande handelsbruk
inom den bransch, hans affär tillhör, och, i händelse ett sådant handelsbruk
befinnes oförenligt med hans intressen, i förväg gifver medkontrahenten till
känna att han ej vill låta detsamma lända till efterrättelse. Underlåtes
sådant tillkännagifvande, måste det antagas att köpmannen, i de afseenden
hvarom särskilda bestämmelser icke träffats, underkastar sig de vid handel
uti ifrågavarande bransch gällande bruk. Skulle han söka undandraga sig
tillämpning af ett handelsbruk, på den grund att uttrycklig öfverenskommelse
om dess iakttagande ej blifvit träffad, lärer ett dylikt försök ej böra från
rättsordningens sida vinna understöd.

Oaktadt riktigheten af det sålunda anförda synes obestridlig, torde det
ej vara ur vägen att hos oss, såsom i flere främmande lagar skett, fästa
uppmärksamheten å den betydelse, som vid sidan af det uttryckliga aftalet
tillkommer omständigheterna vid dess afslutande och särskildt handelsbruk
och andra sedvänjor. Anledning härtill synes desto mera föreligga som en
viss benägenhet att öfverskatta det formliga aftalet någon gång ej minst
inom handelsståndet förspörjes, bland annat i uppfattningen om hvad som från
strängt rättslig ståndpunkt är att räkna till en säljares eller köpares förpliktelser
i motsats till det, som allenast från billighetssynpunkt skulle honom
åligga.

Då handelsbruken äro stadda i en ständig utveckling och sinsemellan
förete betydliga olikheter på skilda orter och för olika varuslag, kan det icke

fordras, att domstolarnas ledamöter om dem skola äga kännedom, utan har,
där sådan kännedom saknas, den part, som åberopar något handelsbruk, att
genom inkallande af sakkunnige eller annorledes ådagalägga dess tillvaro och
innehåll. Något hinder förefinnes emellertid icke för domstolen att, där sådant
anses lämpligt, genom infordrande af utlåtanden från sakkunniga personer
eller korporationer förskalfa sig kännedom om de i ett visst afseende rådande
handelsbruk; och om, såsom kommittén jämväl är betänkt på att föreslå,
handelskunniga män komma att vid de domstolar, där handelstvister i större
utsträckning förekomma, deltaga i dessas handläggning och afgörande, torde
däraf blifva en följd, att dylika yttranden oftare än hittills komma att från
domstolarnas sida inhämtas, enär vikten af noggrann kännedom om de inom
en viss affärsbransch rådande handelsbruk mången gång torde mindre tydligt
framträda för den lagfarne domaren än för den liandelskunnige bisittaren.
Klart är ock, att genom den sålunda ifrågasatta anordningen ökad kännedom
om förefintliga handelsbruk kommer att spridas bland de lagfarna ledamöterna
af nämnda domstolar och medelbarligen — genom den praxis, som där
utbildar sig — bland landets domarekår i dess helhet. Kommittén anser sig
i detta sammanhang böra framhålla, att, enligt hvad upplyst blifvit, de regler,
som är 1868 blifvit antagna af Stockholms börs att, då andra bestämmelser ej
träffats, gälla såsom handelsbruk för varuhandeln i Stockholm, och som någon
gång i rättstvister åberopas, ingalunda numera bland köpmän åtnjuta det
erkännande eller ens äro så allmänt bekanta, att de kunna betraktas såsom
gällande handelsbruk.

Dä, såsom nämndt är, handelsbruken kunna växla för olika orter icke
blott i skilda länder utan äfven inom samma land, vore det tvifvelsutan önskvärdt,
om det läte sig göra att, på sätt i utlåtanden öfver det af kommittén
utarbetade preliminära utkast ifrågasatts, i lag bestämma hvilken orts handelsbruk
i hvarje fall borde äga tillämpning. Särskildt då säljare och köpare
äro bosatta å olika orter, eller då gods är såldt att levereras å annan ort än
den, där kontrahenterna äro bosatta eller drifva sin rörelse, kunde en dylik
bestämmelse onekligen vara af praktiskt behof påkallad. Kommittén har
emellertid icke funnit sig kunna förorda, att en sådan bestämmelse i lagen
upptages. Spörsmålet, hvilken orts handelsbruk böra vara afgörande, sarnman 7 -

hänger nämligen på det närmaste med den till den internationella privaträtten
hänförliga frågan, hvilket lands lag hör läggas till grund för bedömande
af rättsförhållandet mellan säljare och köpare från skilda länder. Rörande
denna fråga hafva som bekant flera skiljaktiga meningar blifvit förfäktade,
utan att någon kan sägas hittills hafva lyckats göra sig allmänt gällande.
Fastmera har under senare tid allt starkare och, såsom det synes, med fullt
fog ifrågasatts, huruvida det öfver hufvud låter sig göra att uppställa en
regel af innehåll, att på rättsförhållanden af här antydd art det ena eller
andra landets lag skall i alla afseenden vara tillämplig. Vid sådant förhållande
och då man hittills icke i någon utländsk lagstiftning dristat försöka
gifva en lösning af spörsmålet om konflikter mellan olika orters
handelsbruk, har kommittén funnit detsamma ännu icke vara moget för
afgörande.

Endast för det fall att hvarken uttryckligt aftal, gällande handelsbruk
eller omständigheterna i öfrigt gifva vid handen, huru säljare och köpare
velat i ett visst afseende ordna rättsförhållandet sig emellan, bör detsamma
bedömas efter lagens bestämmelser. Om enhvar af dessa bestämmelser gäller
följaktligen, att dess tillämpning ifrågakommer allenast för så vidt ej, enligt
hvad i 1 § stadgas, andra regler böra läggas till grund för bedömande af
kontrahenternas rättigheter och skyldigheter; och då vissa af de frågor, som
föranledas af ett köpeaftal och i förslaget afhandlas, äro af den beskaffenhet,
att kontrahenterna ej gärna kunna undgå att på dem rikta sin uppmärksamhet,
så att de blifva föremål för uttryckligt aftal, samt andra åter synnerligen
ofta äro att bedöma efter handelsbruk eller sedvänja, följer häraf, att
en del af förslagets bestämmelser måste erhålla en ganska begränsad tillämpning.

Beträffande den i andra stycket af 1 § intagna bestämmelsen om lagens
tillämplighet å byte af lös egendom må allenast anmärkas, att dess införande
på denna plats i förslaget betingats af hänsyn till det önskvärda i att kunna
behålla en för de tre förslagen gemensam paragrafföljd.

3 §■ Den i förslagets 2 § afsedda art af arbetsbeting, som utmärkes däraf, att

den, hos hvilken beställningen göres, själf skall bestå materialet till det före -

Öl

mål, hvars förfärdigande han åtagit sig, lärer från rättslig synpunkt svårligen
kunna särskiljas från köpeaftal. Framför allt gäller detta, där fråga är om
varor, som ej skola vid tillverkningen afpassas efter beställarens individuella
behof utan hållas till salu i vissa på förhand gifna typer eller kvaliteter.

För den, som behöfver en dylik vara, likasom för den, till hvilken han vänder
sig för varans erhållande, är det i allmänhet likgiltigt, huruvida varan händelsevis
redan finnes på lager eller först måste tillverkas, och någon anledningför
lagstiftningen att skilja mellan dessa båda fall lärer ej föreligga. Men
äfven för den händelse, att beställningen afser ett föremål af mera egenartad
beskaffenhet, hafva förslagets bestämmelser ansetts kunna och böra vinna
tillämpning. En sådan tillämpning lärer ock i allmänhet vara att förvänta
äfven utan uttryckligt uttalande i lagen; men då det med hänsyn till vissa
af förslagets stadgande^ såsom föreskrifterna om ränta vid handelsköp (38 §)
samt om förlust efter viss tid af rätten att tala å fel eller brist i såldt gods
(53 §) icke utan vidare lärer kunna tagas för gifvet, att lagtolkning och lagskipning
utan bestämd föreskrift komme att gå i nyss angifven riktning,
har kommittén ansett nödigt, att den uppfattning, som i nyssberörda hänseende
legat till grund för förslaget, finge ett oförtydbart uttryck i själfva
lagen. 1

För att betraktas såsom köp skall enligt förslaget beställningen utföras
mot Amderlag i penningar. Består vederlaget i annat gods, föreligger ett
bytesaftal, hvarå jämlikt senare stycket i 1 § förslaget jämväl är tillämpligt.

Skall åter vederlaget utgå på annat sätt, t. ex. genom arbete, eller är vederlag
ej betingadt, kommer beställningen ej inom förslagets ram.

Aftal om uppförande af hus, vattenverk eller annan byggnad hafva
ansetts böra under alla förhållanden falla utanför de föreslagna bestämmelsernas
tillämpningsområde. Särskilda, från reglerna om köp i åtskilliga hänseenden
afvikande föreskrifter äro här af nöden, på sätt framgår såväl af
äldre svenska lagförslag som af främmande lagar. Däremot lärer hinder ej
möta att å andra beställningar, som afse att med fast egendom införlifva lös
sak, tillämpa förslagets regler.

I öfverensstämmelse med vanligt språkbruk hafva i förslaget under köp 3 §.
inbegripits icke blott aftal, hvarigenom äganderätten till individuellt bestämdt

föremål mot vederlag i penningar öfverlåtits, utan äfven aftal, som afser
öfverlåtelse mot dylikt vederlag af gods, som endast till art och myckenhet
angifves. Då enligt förhållandenas natur särskilda bestämmelser i åtskilliga
fall måste uppställas för dessa två slag af köp, framträder behofvet af
en kort och tydlig beteckning af sistnämnda slags aftal att användas jämsides
med uttrycket »köp af bestämdt gods». Uttrycket leveransaftal har
såsom sådan beteckning redan inom vår juridiska litteratur vunnit burskap,
och då annan lämplig term ej synts stå att finna, har sagda uttryck blifvit
i nu angifna betydelse upptaget i förslaget. Det är icke för kommittén obekant,
att uttrycken »leveransköp» och »köp på leverans» af köpmän användas,
dels för det särskilda fall att godset skall aflämnas först framdeles, dels ock
i sin mest inskränkta mening, för det fall att säljaren vid köpet ännu icke
förfogar öfver den sålda varan. Möjligheten att uttrycket leveransaftal, då
det i förslaget användes, skulle uppfattas i någon af dessa mera inskränkta
betydelser, torde emellertid genom ordalageniförevarandeparagraf varautesluten.

Då godset blifvit allenast till beskaffenhet och myckenhet angifvet eller,
såsom förhållandet plägar inom rättsvetenskapen uttryckas, är endast till
arten bestämdt, kunna gränserna för arten vara mera eller mindre noggrant
angifna. Nämnes till exempel vid försäljning af vin årgångeh och den plats, där
vinet är produceradt, utgöres arten af den myckenhet vin, som det året och
å den platsen alstrats. Af särskild betydelse blifva i detta hänseende de
fall, då det sålda godset skall uttagas ur ett bestämdt parti eller förråd,
till exempel då försäljning äger rum af ett lass hö af den myckenhet, som
finnes i en viss lada, eller af 500 ton järnmalm ur en viss flytande last. Beträffande
dessa så kallade halfgeneriska köp kan fråga uppstå, huruvida de
böra hänföras till leveransaftal eller till köp om bestämdt gods. Vid närmare
eftertanke lärer det emellertid visa sig att någon gräns ej låter sig
dragas mellan dessa köp och nyss angifna fall af leveransaftal med stark
begränsning af godsets art. En granskning af de bestämmelser, genom hvilka
i förslaget särskilda regler för köp af bestämdt gods och för leveransaftal blifvit
uppställda (17, 23, 24, 37, 42, 43, 49 och 66 §§), lärer ock gifva vid handen,
att bestämmelserna om leveransaftal äfven här kunna och böra komma till
tillämpning.

När eu kvotdel af bestämdt gods säljes, ligger det för tanken närmast
att antaga, det kontrahenterna åsyftat ett samäganderättsförhållande till
godset i dess helhet. Har detta varit meningen, faller aftalet naturligtvis icke
under förevarande paragraf. Men i merkantila förhållanden torde det ofta —
och äfven eljest någon gång — förekomma att, då godset betecknats såsom
kvotdel af ett varuparti, sådant endast innebär ett bekvämare uttryckssätt
för angifvande af en viss myckenhet, i hvithet fall uppenbarligen ett leveransaftal
föreligger. De tolkningsfrågor, som i antydda hänseende må uppstå,
kunna naturligen ej i lag vinna lösning.

De strängare grundsatser, som, enligt hvad i det föregående blifvit 4 §.
utveckladt, med fog kunna göras gällande i fråga om de merkantila köpen,
låta sig icke billigtvis använda beträffande hvarje köp, som är slutet mellan
köpmän. Visserligen kunde det ur enkelhetens synpunkt förefalla tilltalande
att behandla alla mellan köpmän ingångna köpeaftal lika. Sådant skulle dock
enligt kommitténs tanke innebära en hårdhet i sådana fall, då kontrahentens
egenskap af köpman icke i det ingångna aftalet gjort sig på något sätt gällande.
Något skäl, hvarför en köpman, som själf eller genom någon i hans
tjänst anställd person för sin enskilda hushållning gjort inköp af lifsförnödenheter
eller dylikt, borde, exempelvis i fråga om undersökningsplikt, bedömas
strängare än en annan person i jämförlig ställning, kan icke inses. Lika litet
bör väl den omständigheten, att en person, som i egenskap af jordbrukare
ingått aftal om köp eller försäljning af spannmål eller kreatur, vid sidan
af sin jordbruksrörelse drifven handel såsom yrke, medföra, att han,
så vidt fråga är om nyss nämnda aftal, bedömes strängare än andra idkare
af jordbruksnäringen. Detta gäller alldeles oafsedt, huruvida handeln eller
jordbruket kan anses som hans hufvudsakliga verksamhet. Först då köpet
skett i! och för den rörelse han såsom köpman idkar, kan förhållandet blifva
ett annat. Därmed är naturligen icke sagdt, att köpet måste hafva skett i
syfte hos köparen att genom återförsäljning af varan i oförändradt eller förädladt
skick bereda sig vinst, utan omförmälda strängare grundsatser synas
fullt ägnade att tillämpas jämväl i afseende å andra för köparens rörelse
slutna köp, såsom till exempel en fabriksidkares inköp af stenkol, maskiner
eller andra för fabrikens drift afsedda ämnen.

Då de särskilda stadganden angående handelsköp, som i förslaget upptagits,
för sin tillämplighet förutsätta, att köpet är slutet mellan köpmän,
samt förslaget jämväl i öfrigt (39 och 48 §§) innehåller bestämmelse angående
dylika näringsidkare, erfordras ett närmare bestämmande af, hvad med köpman
förstås. I detta hänseende afviker den svenska texten i förslaget från
den norska och den danska, i hvilka uppräknas de klasser af näringsidkare, som
äro att anse såsom köpmän. Ehuru fördelarna af att lagen sålunda själfständigt
angifver hvad med köpman förstås äro obestridliga, har den svenska
kommittén dock icke ansett lämpligt att föreslå motsvarande anordning för
Sveriges del utan anslutit sig till förordningen angående handelsböcker och
handelsräkningar den 4 maj 1855, som på detta område är grundläggande. Den
bestämmelse om bokföringsplikt, som förekommer i nämnda författnings båda
första paragrafer jämförda med dess 28 §, ligger till grund såväl för de i
konkurslagen förekommande särskilda stadganden om köpmän som ock för
motsvarande föreskrifter i lagstiftningen om handelsregister, firma och prokura
äfvensom bolagslagstiftningen. Att under sådana förhållanden i den nu föreslagna
lagen på ett annat och själfständigt sätt angifva de för egenskapen af
köpman utmärkande kännetecken lärer icke böra ifrågakomma, då sådant skulle
kunna bringa förvirring i lagstiftningen.

Eörslaget innehåller alltså, att med köpman förstås den, som, enligt
hvad särskildt finnes stadgadt, är pliktig att föra handelsböcker. Af de använda
ordalagen, jämförda med 1 § i förordningen om handelsböcker och handelsräkningar
i dess lydelse enligt lagen den 28 juni 1895, framgår, att frågan
om en person eller ett bolag är att anse såsom köpman icke uteslutande ankommer
på arten af den verksamhet som bedrifves; utan att till köpmän i
förslagets mening hänföras alla bokföringspliktiga bolag, äfven sådana som
ej idka näring, med hvars utöfning följer skyldighet att föra handelsböcker.
Att så skett, har sin grund däri, att den verksamhet, som bedrifves af dylika
bolag, exempelvis trafik- och grufbolag, vanligen äger en omfattning, som ställer
deras utöfvare fullt i jämnbredd med de större näringsidkarne.

Jämför man med hänseende till omfånget det i föreliggande förslag uppställda
köpmansbegrepp med motsvarande bestämmelser i de härutinnan med
hvarandra nära öfverensstämmande danska och norska förslagen, lärer finnas

uppenbart, att skillnaden icke är synnerligen betydande. De grupper åt näringsidkare,
som i sistnämnda förslag hänföras under beteckningen köpmän,
sammanfalla ganska nära med dem, som i 1855 års förordning upptagas såsom
pliktiga att föra handelsböcker, och öfverensstämmelsen blir än större, då
hänsyn tages till förordningens stadgande om vissa bolags bokföringsplikt.
Då emellertid i denna punkt de danska och norska förslagen onekligen beträffande
reda och enkelhet äga ett bestämdt företräde framför den svenska
lagstiftningen, lärer man äga god grund för den förhoppning att vid den
revision af stadgandena i 1 och 2 §§ af 1855 års förordning, som svårligen
kan länge undanskjutas, den olikhet med dansk och norsk rätt, som i förevarande
hänseende ännu förefinnes, kommer att utjämnas.

Den i förevarande paragraf gifna bestämmelsen afser naturligen endast
personer, hvilka här i riket drifva näring. Uppenbart är emellertid, att äfven
utländsk näringsidkares egenskap af köpman kan komma att blifva föremål
för svensk domstols pröfning, och att denna fråga bör bedömas efter de grundsatser,
som gälla i vederbörande utländska lagstiftning.

Att ett köp kan med bindande verkan slutas, utan att öfverenskommelse
träffas om köpeskillingens belopp eller om grunden för dess beräknande, har
förr varit bestridt men lärer numera ej dragas i tvifvelsmål. Stundom tyder
väl saknaden af bestämmelse i nämnda afseende därpå, att aftalet icke kommit
till fullbordan, men där kontrahenterna själfva ej åsyftat att göra de ömsesidiga
förpliktelsernas inträdande beroende på framtida underhandlingar och
enighet angående köpeskillingens storlek, föreligger uppenbarligen intet skäl
för lagstiftaren att ställa sig på annan ståndpunkt. Där aftal kommit till
stånd utan egentlig öfverenskommelse angående köpeskillingen, lärer esomoftast
af omständigheterna framgå, att kontrahenterna åsyftat dess beräknande efter
någon viss grund, men för de fall, där säker utgångspunkt för frågans bedömande
sålunda ej står att vinna, torde bestämmelser i lag vara erforderliga.

För en naturlig uppfattning tyder köparens underlåtenhet att på förhand
förvissa sig om priset närmast därpå, att han velat åt säljaren öfverlämna
att inom vissa gränser bestämma dess belopp, därvid det dock icke
kan antagas, att köparen velat finna sig i att betala mera än efter objektiva
grunder kan anses skäligt. I öfverensstämmelse med denna åskådning och

Om köpeskillingens
bestämmande
i
vissa fall.

5 §■

med anslutning jämväl till nya lagberedningens förslag är den i förevarande
paragraf intagna bestämmelsen affattad. Köparen har att betala
hvad säljaren fordrar, såframt det ej kan anses oskäligt. Vid bedömande
af prisets skälighet måste hänsyn naturligen tagas icke allenast till de i
handeln gängse pris å föremål af det slag köpet afser, utan äfven till omständigheterna
i det särskilda fallet och ej minst till de pris, som köparen
veterlig! pläga af den ifrågavarande säljaren beräknas. Vid handel sköp torde
dock i regel hvarje pris, som afsevärdt öfverstiger det gångbara, för merkantil
uppfattning framstå såsom oskäligt.

Att med hänsyn till de fall, där såld varas pris är underkastadt större
växling för olika tider och orter, uppställa närmare regler för bedömande af
skäligheten af det pris säljaren fordrar, torde, på sätt vid granskningen af
nya lagberedningens förslag blifvit inom högsta domstolen erinradt, ej vara
lämpligt, då de omständigheter, till hvilka härvid bör tagas hänsyn, äro af
alltför skiftande beskaffenhet.

Medan de genom köpeaftalet uppkomna rättsförhållanden mellan köpare
och säljare afvecklas, kan det på grund af sakens natur eller handelsbruk
under åtskilliga omständigheter åligga kontrahenterna att göra hvarandra
meddelanden och att besvara dylika. Med afseende härå må i detta sammanhang
erinras om de fäll, då en köpman emottager räkning eller konnossement
å såldt gods eller annan köpet rörande handling och däraf tror sig finna att
medkontrahenten i något hänseende underlåtit att uppfylla aftalet. I allmänhet
är denna reklamationsplikt alltför mycket beroende på sammanhanget
med förut gifna meddelanden och förhållandena i öfrigt för att kunna
i lag bestämmas och begränsas. Med hänsyn till den betydelse, som enligt
merkantil uppfattning tillmätes en köpares underlåtenhet att, då räkning å
godset (faktura) är honom tillställd, göra anmärkning emot däri uppfördt
pris, äro emellertid de allmänt antagna reglerna tillräckligt fasta och enkla
för att utan någon olägenhet kunna i lag upptagas. En särskild anledning
till uppställande af dylika regler har för kommittén förelegat däri, att man
eljest kunde, med förbiseende af fakturans betydelse, åt bestämmelserna i 5 §
gifva en alltför vidsträckt tillämpning.

Hvad beträffar köparens skyldighet att i andra hänseenden än såvidt
rörer priset göra anmärkning mot öfverlämnad faktura kunde det visserligen
ur säljarens synpunkt anses önskvärdt, att sagda skyldighet blefve i den nya
lagstiftningen fastslagen. En härtill syftande utsträckning af området för
bestämmelsens tillämplighet — hvarom under kommittéarbetets fortgång en
framställning från ett antal köpmän inkommit — skulle emellertid, enligt kommitténs
tanke, leda till ett åsidosättande af köparens berättigade intressen.
Det är till eu början tydligt, att köparens skyldighet att genast framställa
anmärkning icke kan fastslås beträffande andra köpevillkor än dem, som han
med fog kan vänta att finna i en faktura, såsom t. ex. tid och sätt för köpeskillingens
erläggande och skyldighet att betala godsets förpackning. En del
säljare hafva emellertid, särskildt på senare tider, tagit för sed att i fakturan
intaga en mångfald merendels tryckta, för fakturan egentligen främmande bestämmelser
och söka sålunda att genom en ensidigt utfärdad handling komplettera
ett måhända ofullständigt aftals innehåll. Benägenheten för ett sådant
bruk skulle naturligen genom eu lagbestämmelse i nu antydd riktning hastigt
tilltaga. Med afseende åter å sådana i fakturan upptagna villkor, som rätteligen
höra dit, måste köparens skyldighet att ofördröjligen åt dem ägna uppmärksamhet
anses beroende däraf huruvida de i fakturan återfinnas på en sådan
plats, där han kan hafva anledning söka dem. Så kan ej anses vara förhållandet,
om dessa köpevillkor förekomma instuckna bland en mängd andra
bestämmelser, hvilkas innehåll i öfrigt kanske är köparen likgiltigt och i allt
fall icke kan af honom granskas utan större möda och tidsspillan än man
kan af honom fordra. I betraktande af det sålunda anförda och då säljarens
befogade anspråk synas tillgodosedda genom de föreskrifter 22 och 25 §§ af
förordningen angående handelsböcker m. m. innehålla om tid för klander af
handelsräkning, har kommittén trött det ej böra ifrågakomma att ytterligare
skärpa bestämmelserna om påföljd af anmärknings uteblifvande.

Betydelsen af den i 6 § gifna föreskrift ligger hufvudsakligen däri, att
densamma inskränker möjligheten för en köpare, af hvilken köpeskillingen i
rättegångsväg utkräfves, att genom invändning i afseende å beloppet uppehålla
rättegången och sålunda bereda sig anstånd. Tydligt är, att den antagna
regeln ej kan fasthållas i fall, där det uppförda priset icke allenast

öfverstiger skälighetens gräns utan måste anses uppenbart orimligt, i hvilket
fall säljaren naturligen saknar anledning att af uteblifvande! af protest draga
någon slutsats rörande köparens villighet att erlägga det fordrade priset.
Ett förbehåll för dylikt fall har alltså måst i lagen intagas.

Den i paragrafen upptagna tidsbestämmelse, som innebär att reklamation
skall göras så snart ske kan, utmärker att hänsyn måste tagas till omständigheterna
i det särskilda fallet, hvilka äro alltför växlande för att medgifva
bestämmandet af en för alla fall lika tidrymd för reklamationens afgifvande.
I allmänhet bör köparen vara i tillfälle att ofördröjligen efter
fakturans mottagande framställa anmärkning, och han är då ock enligt förslaget
därtill pliktig. Bestämmelsen är emellertid så affattad, att köparen
undantagsvis har en något längre tid till sitt förfogande. På sätt blifvit
från handelskunnigt håll erinradt inträffar understundom, att köparen först
någon tid efter räkningens mottagande kommer i tillfälle att bedöma skäligheten
af fakturapriset, och att det följaktligen ej kan därförinnan åligga
honom att däremot göra anmärkning. Sådan inträffar, där i afseende å kvaliteten
af gods, som skall levereras, ett visst spelrum får anses hafva inrymts
säljaren och godset senare än fakturan tillhandakommer köparen. Då i
dylikt fall prisets skälighet uppenbarligen är beroende af godsets beskaffenhet,
kan köparen naturligen ej anses hafva försuttit sin rätt så länge godset
ännu ej är framkommet.

Någon ändring af nyss omformälda föreskrifter i förordningen angående
handelsböcker m. m. har kommittén ansett sig ej böra föreslå. Enligt dessa
gäller, såsom bekant, att handelsräkning, som tillställts köpman och ej inom
tre månader därefter af denne i föreskrifven ordning klandrats, är lika utmätningsgill
som förfallet skuldebref. Nämnda tid är så rymligt tillmätt, att köparens
intressen ej kunna anses genom dessa bestämmelser trädda för nära.
Å andra sidan torde de nu föreslagna stagdandena ingalunda göra de i sagda
förordning upptagna föreskrifter öfverflödiga, då deras hufvudsakliga betydelse
ligger i att för angifvet fall bereda säljaren möjlighet att i lagsökningsväg
utkräfva köpeskillingen, en möjlighet, som naturligen, särskild! då
köparen har sitt forum vid häradsrätt, är af stort värde.

Ofta inträffar, att priset å såldt gods är satt till visst belopp för viss, 7 §.
i aftalet angifven enhet i mått, mål eller vikt. Där sålunda köpeskillingens
belopp gjorts beroende af godsets myckenhet, kan spörsmål uppstå om rätta
tidpunkten för den beräkning af myckenheten, som härvid kan komma i fråga.

För de fall, där i följd af inträffad olyckshändelse godset minskas eller någon
del däraf upphör att vara leveransgill, erhålles i nu angifna hänseende erforderlig
ledning af de regler förslagets 17 och 37 §§ innehålla i fråga därom,
hvilkendera kontrahenten står faran för godset. Ofta är emellertid en uppkommen
minskning af godset föranledd, icke af någon yttre tilldragelse, utan
af godsets egen beskaffenhet eller de åtgärder, som äro af nöden för dess i
aftalet åsyftade forslande. Såsom exempel härå må anföras, att is smälter,
flyktiga vätskor afdunsta, stenkol sjunker samman eller vid lastning eller
lossning spilles. För dylika fall har en föreskrift angående den tid, hvilken
är afgörande för prisets beräknande, ansetts nödig, och har därvid, i
öfverensstämmelse med hvad sakens natur synes fordra och i handelsvärlden
i allmänhet iakttages, uppställts såsom regel, att beräkningen bör afse den
tid, då faran för godsets förstörelse öfvergår å köparen. Icke sällan förekommer
emellertid särskildt aftal, hvarigenom ifrågavarande § sättes ur tilllämpning,
såsom t. ex. då säljaren vid s. k. cif-köp ikläder sig garanti för
att varan vid lossningen skall hafva viss angifven vikt, och priset skall beräknas
efter denna.

I fråga om rätt för köpare att vid betalning af varor, som äro sålda s §.

efter vikt, njuta afdrag för förpackning, förekomma i de flesta branscher synnerligen
fasta handelsbruk. An dragés från godsets bruttovikt förpackningens
verkliga vikt; än frånräknas en medel- eller genomsnittstara; än
säljas varor »brutto för netto», d. v. s. utan all beräkning af taravikt.

För de fäll, där icke något afvikande handelsbruk utbildat sig, gäller emellertid
otvifvelaktigt, att afdrag för förpackningen skall äga rum. Med tillmötesgående
af en från merkantilt håll uttalad önskan har kommittén i lagförslaget
upptagit denna grundsats, om ock densamma, i betraktande af den
stadga handelsbruken i allmänhet på detta område vunnit, knappast kan anses
annat än såsom en supplerande regel.

Om platsen Den hufvudsakliga förpliktelse, som i följd af ett afslutadt köp åligger
{hämnande.säljaren, består i att låta köparen komma i besittning af det sålda. Någon
gång äro omständigheterna sådana, att nämnda förpliktelse utan särskild
åtgärd från säljarens sida är att anse såsom fullgjord. Så är fallet, då
köparen redan vid köpet innehar godset. Enahanda är vanligen förhållandet,
då godset vid köpets afslutande omhänderhafves af tredje man (t. ex. af en
lån- eller legotagare), hos hvilken köparen äger afhämta detsamma eller då
kontrahenterna eljest uppenbarligen åsyftat, att köparen utan medverkan från
säljarens sida skall taga godset om hand, något som exempelvis ofta inträffar
vid försäljning af naturprodukter (timmer, gröda etc.), som befinna sig i
det fria.

Vanligen erfordras emellertid för att köparen skall komma i besittning
af godset en eller annan åtgärd från säljarens sida. Denna åtgärd betecknas
i förslaget med uttrycket »godsets aflämnande». Häremot svarar den i förslaget
använda beteckningen »mottagande af godset», hvilken beteckning enligt
förslagets språkbruk innebär, att godset kommer i köparens besittning.

Där köp slutes mellan två å samma plats tillstädesvarande personer, och
godset är till hands, kan köpet omedelbart gå i fullbordan genom godsets
aflämnande och mottagande. Ofta inträffar emellertid i dylika fall, att köpet
slutes sålunda, att dess verkställighet uppskjutes, och fråga uppstår då hvar
aflämnandet bör äga rum. Enahanda spörsmål framställer sig jämväl i alla
sådana fall, där godset ej är till hands då köpet slutes, likasom ock där köp
genom brefväxling eller annorledes ingås mellan dem, som befinna sig å skilda
platser.

Erågan om hvar godset skall aflämnas (levereras) är af betydelse i flera
särskilda afseenden. På säljaren måste naturligtvis ankomma att, om godset
ej redan finnes å den plats, där aflämnandet skall äga rum, föranstalta om
dess ditförande. Skulle af någon anledning godset ej befinna sig å sagda
plats å den tid, då aftalet bör af säljaren fullgöras, inträda de verkningar,
som af lagen knytas till dröjsmål med köpets uppfyllande från säljarens sida.
Så länge godset ännu ej anländt till den plats, där det bör aflämnas, kan
enligt sakens natur hvad som af lagen benämnes faran för godsets förstörelse
eller försämring genom olyckshändelse (se 17 §) näppeligen läggas på köparen,

utan bör följden af dylik händelse så till vida drabba säljaren, att han helt
eller delvis går miste om köpeskillingen. Där åter godset å rätt plats tillhandahållits
köparen och därvid befunnit sig i felfritt skick, lärer den omständigheten,
att godset sedermera förstörts eller försämrats, ej kunna drabba
säljaren, utan bör denne uppenbarligen kunna oberoende af hvad sålunda inträffat
utkräfva köpeskillingen.

I det föregående hafva hufvudsakligen åsyftats sådana fall, där enligt
sakens natur godsets aflämnande och mottagande sammanfalla, så att säljarens
fysiska besittning upphör samtidigt därmed att godset omhändertages af
köparen eller något dennes ombud. Synnerligen ofta är emellertid förhållandet
ett annat, i det säljaren upphör att besitta godset innan köparens besittning
inträder. Detta gäller nämligen i alla de fall, där godset skall på säljarens
föranstaltande transporteras till köparen eller annan och transporten verkställes
af s. k. fraktförare, d. v. s. en person eller anstalt, som i förhållande
till såväl säljare som köpare intar den själfständiga ställning, att han ej kan
anses såsom någonderas ombud. I dylika fall låter det efter omständigheterna
tänka sig, antingen att säljarens förpliktelser i afseende å godsets tillhandahållande
anses fullgjorda redan då godset är afsändt, eller att de fortfara till
dess det är framkommet och af köparen mottages. Ett fastställande af platsen
för godsets aflämnande har alltså här den stora betydelsen att afgöra, på hvithet
skede af transporten säljarens ifrågavarande förpliktelser äro att anse
såsom uppfyllda, hvaraf åter här såsom eljest måste i väsentlig mån bero
hvilkendera af kontrahenterna står faran för olyckshändelse, som drabbar godset,
samt huruvida eljest uppkomna förändringar i godsets beskaffenhet och
myckenhet kunna af köparen åberopas.

Säljarens skyldigheter i afseende å godsets aflämnande lära ej, med 9 §.
mindre särskilda förhållanden föreligga, böra sträckas utöfver hvad nämnda
begrepp strängt taget innebär. På denna uppfattning hvila de i förevarande
paragrafen uppställda regler, enligt hvilka det i allmänhet ankommer på
köparen att afhämta godset i säljarens hemvist eller affärslokal eller där
det vid köpet veterligen fanns. Dessa regler torde ansluta sig till rådande
uppfattning och öfverensstämma jämväl med hvad främmande lagar i allmänhet
härom innehålla.

10 §.

I följd af aftal eller handelsbruk inträffar emellertid synnerligen ofta,
att ifrågavarande regler helt eller delvis sättas ur tillämpning. Då säljare
och köpare befinna sig å skilda orter, föreligger vanligen en uttrycklig eller
tyst öfverenskommelse, enligt hvilken det åligger säljaren att ombestyra
godsets försändande till köparen. Ett dylikt åliggande medför visserligen,
såsom vid 10 § skall närmare angifvas, icke i och för sig, att bestämmelseorten
betraktas såsom leveransort, men föranleder dock, på sätt af nämnda
paragraf framgår, någon förskjutning af platsen för aflämnandet, och ej sällan
inträffar, att genom öfverenskommelse bestämmelseorten eller annan ort, dit
godset skall sändas, göres till leveransort, så att säljarens skyldigheter i fråga
om aflämnandet ej anses fullgjorda, förrän godset dit framkommit.

Den omständigheten, att säljaren skall låta fortskaffa godset från en ort
till en annan, innebär, såsom i det föregående antydts, ingalunda med nödvändighet,
att denna senare är att anse såsom leveransort. Tvärtom har sedan
lång tid tillbaka den uppfattning trängt igenom, att där ej annat följer af
aftalet, godset skall anses aflämnadt, redan då det är afsändt. Någon rubbning
i denna allestädes antagna grundsats lärer ej kunna ifrågasättas.

Om således stadgandena i förevarande § öfverensstämma med den i 9 §
upptagna hufvudregeln, att aflämnandet skall äga rum hos säljaren eller där
godset vid köpet fanns, medför dock 10 § så till vida en jämkning i sagda
hufvudregel, att då försändelse till annan ort ifrågakommer och skall ombesörjas
af säljaren, dennes bostad eller affärslokal icke kommer att gälla
såsom plats för leveransen utan godset anses aflämnadt, först då det för befordran
omhändertagits af fraktförare, som skall verkställa transporten. Att
sålunda godsets framförande till fartyg eller järnvägsstation ansetts böra
försiggå på säljarens risk, har sin grund i enahanda förhållanden, som föranledt
den i nästföljande paragraf upptagna bestämmelse om den på säljaren
ankommande transporten vid platsköp, och må här hänvisas till hvad därom
nedan anföres.

För den händelse, att godset skall afsändas till lands, är för spörsmålet,
när aflämnandet skall anses verkställdt, enligt förslaget likgiltigt, på hvad
sätt godset blifvit af fraktföraren omhändertaget. Aflämnandet får alltså
anses fullgjordt, då godset t. ex. intagits i järnvägsmagasin eller eljest är

upplagdt under tillsyn af järnvägens folk men ännu ej hunnit inlastas. Annat
är enligt förslaget fallet, då godset skall afsändas sjöledes, i det aflämnandet
här ej anses verkställdt, förrän godset bragts ombord, alltså ej om det
å rederiets vägnar mottagits på kaj och där kvarligger. Grunden till denna
särskilda regel vid sjötransport skall omnämnas vid 62 och 63 §§.

I vissa utländska lagar har man i det hänseende, hvarom nu är fråga,
med fraktförare likställt speditör, så att aflämnandet anses fullgjordt, då godset
på afsändningsorten kommer i speditörens besittning. Då emellertid hos
oss speditörens allmänna rättsställning icke är genom lag eller fasta rättsgrundsatser
bestämd, samt det af sådan anledning möter svårighet att skilja
mellan eu speditör och ett af säljaren användt bud eller ombud, har stadgande
uti ifrågavarande riktning ansetts ej böra i förslaget upptagas.

Af de i 10 § använda ordalag framgår, att där flera fraktförare hvar
efter annan medverka vid godsets forslande, aflämnandet anses verkställdt,
så snart godset omhändertagits af den förste bland dem. Paragrafen äger
alltså tillämpning äfven i det fall, då godset afsändes till lands men sjötransport
sedermera vidtager. Detta gäller vare sig vid godsets afsändande
utfärdas s. k. genomgående konnossement eller icke och jämväl i sådana fall,
där viss tid och ort för sjötransportens böljan (»skeppning», »aflastning») är
angifven. Den ståndpunkt förslaget härutinnan intager torde visserligen
ännu ej få anses fullt oomtvistad, men enligt de upplysningar, som stått
kommittéen till buds, har den merkantila uppfattningen under senare tid alltmera
bestämdt gått i nu antydd riktning, och någon följdriktig lösning på
annan grundval har under kommittéens förhandlingar visat sig omöjlig att
genomföra. Att emellertid, där klausulen »fritt ombord» eller därmed
jämförlig klausul brukats, det nu sagda ej vinner tillämpning, framgår
af 62 §.

Äfven vid platsköp förekommer ofta, särskildt i detaljhandeln, att säljaren
åtager sig eller eljest anses pliktig att försända godset till köparens
bostad eller annan af köparen uppgifven plats. Vid ett dylikt fortskaffande
inom det område, där en säljare af sådant gods som köpet afser, plägar för
transportens verkställande betjäna sig af eget folk, måste det — oberoende
af huruvida i det särskilda fallet sådant sker eller sj anständig fraktförare

S 11.

anlitas — anses naturligt; och torde jämväl med den rådande rättsuppfattningen
öfverensstämma, att, om olyckshändelse inträffar under transporten,
följderna däraf drabba säljaren.

Om tiden för Tiden för godsets aflämnande och köpeskillingens erläggande framgår

köpets full görande,

vanligen af uttryckliga bestämmelser i köpeaftalet eller af omständigheterna
därvid. An är viss dag efter kalendern utsatt, än är tiden bestämd medelst
angifvande af vissa gränser — såsom då leverans skall äga rum under loppet
af viss vecka, månad eller årstid — än är den anknuten vid något förhållande,
som i framtiden inträffar, t. ex. segelfartens öppnande, eller vid eu tillsägelse
eller annan åtgärd från medkontrahentens sida. Aftalet kan ock gå därpå ut,
att endera kontrahenten skall fullgöra köpet genast eller omedelbart efter det
nödiga förberedelser träffats. I hvarje fall bör det enligt hos oss rådande
rättsuppfattning tillhöra den förpliktade att utan afvaktande af någon anmaning
företaga honom åliggande åtgärder, med mindre själfva aftalets innebörd
är sådan, att initiativet ankommer på medkontrahenten, såsom då godset
skall af köparen afhämtas hos säljaren eller tillsägelse från dennes sida eljest
är förutsatt.

För de fall åter, då hvarken själfva aftalet eller de omständigheter,
hvarunder det slutits, utmärka vid hvilken tid det skall fullgöras, kan en bestämmelse
därom i lagen icke undvaras. Hvad beträffar denna bestämmelses
innehåll, synes det strida mot det ingångna aftalets natur, att under här förutsatta
förhållanden ålägga vare sig säljare eller köpare att själfmant vidtaga
någon åtgärd för aftalets fullgörande, och kommittén har därför anslutit sig
till den uppfattning, som gjort sig gällande i lagkommitténs och äldre lagberedningens
förslag och som äfven får anses öfverensstämma med gällande
rätt, eller att köpet i dessa fall skall fullgöras vid anfordran från medkontrahenten.
Tarfvas för godsets aflämnande förberedelser å säljarens sida, är
denne alltså enligt förslaget icke pliktig att vidtaga ens sådana åtgärder
förrän anfordran skett.

13 §. När tiden för ett köps fullgörande icke blifvit i aftalet närmare bestämd

än att fullgörandet skall ske inom gränserna för en viss tidrymd, uppkommer
det spörsmål, huruvida säljaren eller köparen har att afgöra, å hvilken tidpunkt
inom de utsatta gränserna fullgörandet skall äga rum. Den naturliga

uppfattningen af ett köpeaftal med dylika sväfvande tidsbestämmelser torde vara,
att säljaren icke velat eller kunnat på förhand närmare angifva tiden för godsets
aflämnande utan förbehållit sig att framdeles därom besluta. I öfverensstämmelse
med denna uppfattning., som jämväl är inom köpmansvärlden härskande,
är regeln i 14 § afPattad, dock med uttryckligt förbehåll för de fall, då omständigheterna
visa, att det varit af liknande hänsyn till köparen, som tiden ej
blifvit närmare angifven. Så är i allmänhet fallet, då godset skall befordras
från en ort till en annan och köparen har att därom draga försorg, hvilket är
vanligt vid köp med klausulen »fritt ombord». Att det i öfverensstämmelse
med sakens natur och handelsbruk i sådana fall ofta åligger köparen att i
förväg underrätta säljaren om de åtgärder, han vidtager för godsets afhämtande,
har icke ansetts nödigt att i lagen påpeka.

Köp är ett ömsesidigt aftal, som i allmänhet skall å båda sidor samtidigt
fullgöras. Säljaren kan icke antagas hafva förpliktat sig att å den för
köpets fullgörande bestämda tiden aflämna godset med risk att sedermera gå
miste om sin betalning. Endast mot utbekommande af köpeskillingen är han
pliktig att låta köparen komma i besittning af godset. Ä andra sidan är
köparen icke skyldig att erlägga köpesumman, om han icke utfår det sålda
godset. Åt denna regel om ömsesidigheten och samtidigheten i fullgörandet
af säljares och köpares åligganden har i förevarande paragraf gifvits uttryck.
Om emellertid aftalet eller omständigheterna därvid utvisa, att godset skall
aflämnas vid en tidpunkt och köpeskillingen erläggas vid en annan, kan den
af kontrahenterna, som först skall lämna sin prestation, uppenbarligen icke
åberopa ifrågavarande stadgande till stöd för innehållande däraf.

För det fall, att godset skall af säljaren försändas från en ort till en
annan att där af köparen emottagas innehåller 10 §, att aflämnandet i allmänhet
skall anses äga rum, då godset omhändertages af den fraktförare, som
åtagit sig forslingen. Tillämpar man å detta fall den i 14 § uppställda regeln
om säljarens rätt att hålla godset inne, skulle däraf följa, att säljaren ägde
underlåta att aflämna godset till fraktföraren, därest icke köpeskillingen samtidigt
erlades. En så långt gående rätt för säljaren öfverensstämmer dock
icke med rådande uppfattning inom handelsvärlden och kräfves icke heller af
säljarens anspråk på skydd mot risken af förlust genom köparens under -

Om rätt att
innehålla
godset eller
köpeskillingen.

14 §.

15 §.

16 §■

låtenhet att betala köpeskillingen. Erånsedt vissa, låt vara högst väsentliga
undantag, som åsyftas i nästa paragraf, är det nämligen en inom frakträtten
antagen grundsats, att fraktföraren under transporten har att åtlyda afsändarens
föreskrifter om godsets disposition, hvaraf följer, att säljaren har i sin
makt att hindra köparen att å bestämmelseorten komma i besittning af godset
förrän han fullgör sin betalningsskyldighet, något som jämväl låter sig uppnå
genom förbehåll vid afsändandet (efterkraf, postförskott). Under sådana förhållanden
föreligger uppenbarligen ej någon anledning att berättiga säljaren
att i afbidan på betalningen inställa godsets afsändande, utan hans intressen
äro tillräckligt tillgodosedda därigenom, att lagen tillåter honom att genom
antydda förbehåll eller annorledes hindra godsets utlämnande till köparen.

I afseende å köparens rätt att innehålla köpeskillingen bör uppenbarligen
den i 14 § gifna regel äga tillämpning jämväl i det fall, som afses i
förevarande paragraf, hvaraf följer att köparen i allmänhet ej är pliktig att
erlägga betalning förrän godset hålles honom till hända å bestämmelseorten.
Tydligt är emellertid, att de i 17 § uppställda regler, enligt hvilka faran
för godset under transporten ligger å köparen, under vissa omständigheter
kunna medföra, att köparens betalningsskyldighet inträder oberoende af godsets
framkomst.

Då konnossement utfärdas å såldt gods, som skall till köparen försändas,
ligger det, med hänsyn till konnossementets rättsliga betydelse, nära till
hands, att så ordna betalningen, att köpeskillingen och konnossementet emot
hvarandra utväxlas. År ett sådant betalningssätt (kontant emot konossement,
kontant emot skeppningshandlingar) aftaladt, innebär detta enligt merkantil
uppfattning, att betalningen skall erläggas, icke såsom enligt 14 och 15 §
gäller, då godset hålles köparen till hända å bestämmelseorten, utan redan då
konossementet dessförinnan erbjudes honom. I själfva verket har detta betalningssätt,
åtminstone i den större handeln med utlandet, blifvit ett så
stadgadt handelsbruk, att vid sådan handel, en köpare, som icke betingat sig
andra betalningsvillkor, svårligen kan motsätta sig detsamma. Enligt hvad
kommittén erfarit, hyses inom det svenska handelsståndet en önskan, att detta
handelsbruk måtte i större utsträckning än hittills komma till användning
äfven i den inrikes handeln, och kommittén har trott denna önskan kunna

utan våda eller olägenhet vinna tillmötesgående. År det öfverenskommet att
köparen skall acceptera växel å köpeskillingen, gäller uppenbarligen om
accepten hvad nu blifvit yttradt om köpeskillingens erläggande.

Beträffande försändelser till lands och sådana sjöförsändelser, vid hvilka
konnossement ej utfärdas, har man någon gång påyrkat en motsvarande regel,
innefattande rätt för säljaren att mot tillhandahållande af fraktsedel utkräfva
betalning. Då emellertid vid dylika försändelser afsändarens befogenhet att
genom order till fraktföraren ändra sin disposition öfver godset ej uteslutes
därigenom att han afhändt sig fraktsedeln, har kommittén ansett en allmän
regel af nyssberörda innehåll ej kunna ifrågakomma.

Nyss anförda hinder föreligger dock ej beträffande det särskilda slag
af fraktsedlar, som enligt nyligen slutna överenskommelser kommit i bruk
vid järnvägsförsändelser mellan Sverige och vissa områden på kontinenten
(Tyskland, Holland, Belgien, norra Frankrike). Berörda överenskommelser
och de fraktsedlar, som på grundvalen däraf utfärdas, innehålla nämligen den
bestämmelse, att afsändarens order till järnvägsförvaltningen ej må efterkommas
med mindre det till honom utlämnade exemplaret af fraktsedeln uppvisas.
Enahanda regler innehållas i den konvention angående internationell
godstrafik å järnväg (»Bernerkonventionen»), till hvilken de flesta europeiska
stater anslutit sig, och hvars tillträdande för Sveriges del för närvarande är
beroende på Kungl. Maj:ts pröfning. Under sådana förhållanden och med
hänsyn därtill, att i länder, där ifrågavarande fraktsedlar mera allmänt äro i
bruk, betalning mot sådan handling lärer vara sedvanlig, har kommittén trott
sig äga anledning att uti det hänseende, hvarom här är fråga, likställa dylika
fraktsedlar med konnossement.

Det ligger i sakens natur att stadgandena i förevarande § icke kunnat
utsträckas till det fall, då godset är såldt att levereras å bestämmelseorten.

Då köparen i sådant fall icke står faran under transporten, kan han naturligen
icke vara pliktig att infria konnossementet förrän visshet vunnits, att
godset lyckligen framkommit.

Då en såld sak af våda, d. v. s. på grund af en yttre omständighet, som Om faran
är kontrahenterna otillräknelig, förstöres före den tidpunkt då aflämnandet fö^9°^sei
skulle äga rum, uppstår fråga, huruvida säljaren ändock äger åtnjuta betal -

ning, eller, med andra ord, huruvida köparen eller säljaren före aflämnandet
stod faran för godset. Gällande lag besvarar icke direkt denna fråga; men då
det enda lagbud, som berör densamma, 1 kap. 7 § handelsbalken, stadgar att,
om man köper varor, som skola vägas, mätas eller räknas, säljaren skall, till
dess sådant skett, vårda varorna, torde den slutsats vara fullt berättigad, att
i andra fall faran för såldt gods redan från köpslutet ligger å köparen.

I svensk rättsvetenskap är det ock, i öfverensstämmelse med don romerska
rättens läror, såsom hufvudregel antaget, att då bestämdt gods säljes,
faran för godset i och med köpslutet öfvergår på köparen. Följdriktigt genomförd
skulle dock denna regel i vissa fall leda till resultat, som synas hårda
och obilliga mot köparen. Nya lagberedningen, som i sitt förslag vidmakthöll
nämnda hufvudregel, förband med densamma ganska långt gående undantag.
I de fall, då säljaren åtagit sig att fortskaffa eller till annan ort försända
godset, ansågs faran böra ligga å säljaren till dess sådant blifvit fullgjordt
d. v. s. ända till aflämnandet. Efter denna begränsning återstodo för hufvudregelns
tillämpning endast köp, därvid köparen har att afhämta godset. Med
afseende å dessa köp stadgades dock undantag för de fall, då rådrum för
godsets aflämnande var för säljaren erforderligt; härunder inbegrepos tydligen
alla aftal, enligt hvilka denne hade att verkställa ändring eller bättring af
det sålda godset.

Yid den granskning förenämnda förslag inom högsta domstolen undergått
hafva lämpligheten och billigheten af bestämmelser, hvarigenom faran
sålunda i åtskilliga fall lagts på säljaren, ej satts i fråga. Fastmera hemställdes
enhälligt, att säljaren borde stå faran, äfven när han betingat sig
rätt att någon tid nyttja det sålda godset, innan det aflämnades.

Beträffande leveransaftalet föreslog nya lagberedningen att faran skulle
ligga å säljaren till dess godset blifvit afiämnadt; och inom högsta domstolen
framställdes icke häremot någon erinran.

I hufvudsaklig anslutning till de grundsatser, som sålunda blifvit af högsta
domstolen godkända, men med en väsentlig förändring i uppställningen, har
kommittén föreslagit en sådan affattning af stadgandena i förevarande ämne,
att säljaren förklaras i regel skola intill godsets aflämnande stå faran, men
att denna skall ligga å köparen, där köpet afser bestämdt gods, som skall af

köparen afhämtas, och den tid är inne, då han äger påkalla godsets aflämnande
samt godset hålles redo. Är en frist bestämd, inom hvilken köparen
ej får afhämta godset, lärer anledningen till uppskofvet i de allra flesta
fall vara antingen att säljaren är i behof af rådrum för godsets behöriga aflämnande
eller att han velat betinga sig någon tids nyttjanderätt till godset.
Skulle åter i något fall, där köparen ägde att när som helst afhämta godset,
säljaren enligt aftalet vara berättigad att intill dess sådant skett nyttja
godset, lärer en dylik nyttjanderätt vara af den prekära natur, att anledning
ej föreligger att med hänsyn till densamma låta faran förblifva å säljaren.
Den omkastning af hufvudregel och undantag, som det föreslagna stadgandet
innebär, är betingad af den stora betydelse man i vår tid måste tillägga
sådana köpeaftal, där säljaren har att försända eller fortskaffa godset äfvensom
af den större enkelhet i affattningen, som därigenom kunnat vinnas.

Från merkantilt håll har ifrågasatts att låta regeln om farans kvarstannande
å säljaren äga tillämpning jämväl i omförmälda, enligt förslaget undantagna
fall. En dylik lösning af frågan — hvilken komme att stå i öfverensstämmelse
med flera främmande lagstiftningar, bland andra den tyska —
skulle onekligen, frånsedt andra fördelar, leda till en väsentlig förenkling i
flera delar af förslaget. Då emellertid den allmänna rättsuppfattningen i
vårt land, åtminstone utanför köpmanskretsar, afgjordt torde gå i den riktning
att säljaren, där han allenast af hänsyn till köparen åtagit sig att behålla
och vårda godset, bör vara fri från faran, samt denna uppfattning jämväl
öfverensstämmer med andra hos oss rådande rättsgrundsatser — särskildt
i fråga om faran för deponeradt gods — har kommittén ansett sig förhindrad
att tillmötesgå nämnda hemställan.

I detta sammanhang torde med anledning af kommittén tillhandakomna
uttalanden böra erinras, att såsom rena afhämtningsköp icke kunna betraktas
sådana aftal, där det åligger säljaren att verkställa en om ock obetydlig lokal
transport för godsets öfverlämnande till en af köparen tingad fraktförare,
något som är af betydelse särskildt vid försäljningar under klausulen »fritt
ombord» och därför, till undvikande af missförstånd, blifvit uttryckligen uttalad!
i förslagets 62 §.

Beträffande leveransaftal kan det enligt sakens natur ej blifva fråga om
att köparen skulle stå faran, innan gods blifvit för hans räkning afskildt,
men icke ens om sådant skett, bör faran före aflämnandet ligga å köparen.
Det saknas nämligen anledning att låta säljaren före den utsatta
tiden genom en ensidigt vidtagen åtgärd öfverflytta risken på köparen, och
detta så mycket mera som säljaren icke kan anses af en sådan ensidigt företagen
åtgärd bunden utan är oförhindrad att för egen räkning förfoga öfver
det afskilda godset.

Till leveransaftal äro enligt 3 § att hänföra jämväl sådana köp, hvarigenom
någon sålt viss myckenhet att ur bestämdt större parti uttagas.
Att i dylika fall säljaren står faran, intill dess gods blifvit ur det större
partiet uttaget, är redan i 1 kap. 7 § handelsbalken uttaladt. Samma skäl,
som för andra leveransaftal blifvit uttalade, kunna emellertid anföras för
att äfven här låta faran stanna å säljaren ända till godsets aflämnande.

Den i förevarande paragraf uppställda hufvudregeln anknyter farans
öfvergång å köparen till den tidpunkt, då godset faktiskt aflämnas, ehvad
detta sker å den tid, som därför är bestämd, eller först senare. Att emellertid
köparen, där i följd af dröjsmål från hans sida aflämnandet icke kommer
till stånd å den därför bestämda tiden, redan därförinnan kan stå faran, framgår
af 37 §. Erinras må ock därom, att enligt förslagets 58 § faran för
godset undantagsvis fortfar att hvila å säljaren efter det godset aflämnats
eller mottagits af köparen.

Då enligt förevarande paragraf faran icke i något fäll kan komma att
före aflämnandet ligga på köparen med mindre godset af säljaren hålles redo,
har det varit öfverflödigt att, såsom i nya lagberedningens förslag skett, särskildt
stadga, att säljaren står faran i händelse inträffadt dröjsmål med godsets
aflämnande beror af honom.

Beträffande tidpunkten för farans öfvergång bör uppenbarligen samma
regel gälla, vare sig godset helt och hållet förstöres eller det endast försämras
eller minskas. Erinras må emellertid, att då godsets försämring eller
minskning ägt rum under den tid, då säljaren stod faran, köparen icke under
alla förhållanden kan undandraga sig betalning utan, om felet eller bristen

är ringa, i stället är hänvisad att kräfva afdrag å köpeskillingen, på sätt af
42, 43 och 50 §§ framgår.

Då försändelse af såldt gods äger rum under sådana förhållanden, att
försäkring plägar ifrågakomma, ligger det i köparens intresse att erhålla
underrättelse om tiden för godsets afgång så tidigt, att försäkring kan tagas.
Åtminstone i handelsförhållanden torde det ock vara brukligt att dylik underrättelse
gifves. Det kan ej vara underkastadt tvifvel, att den, som ej iakttager
ett sådant bruk, kan göra sig förfallen till skadestånd, hvars belopp
ej behöfver sammanfalla med köpeskillingen men i allmänhet ej lärer understiga
denna. Då kommittén icke ansett sig böra annat än i särskilda fall reglera
den efter omständigheterna skiftande plikt att lämna medkontrahenten
underrättelser, som i handelsförhållanden förefinnes, har någon uttrycklig
bestämmelse i denna riktning ej i lagförslaget upptagits.

I gällande lag finnes ej någon särskild bestämmelse om den tidpunkt, Om godsets

. _ . . -ni 0-i-| , p o oi afkastning.

vid hvilken rätten till det salda godsets afkastning öivergar pa köparen. is §.
Ofta sammanställes emellertid frågan om afkastningen med den om faran för
godset, så att afkastningen anses böra tillkomma den af kontrahenterna hvilken
faran påhvilar. Något nödvändigt samband mellan nämnda båda frågor
torde dock knappast kunna uppvisas. Frågan om faran gäller följderna af
helt och hållet tillfälliga och oberäkneliga händelser. Afkastningen beror
däremot i sina viktigaste former på omständigheter, som kunna förutses och
mer eller mindre regelbundet återkomma. För kontrahenterna torde ock i
allmänhet sambandet mellan risk och afbastning vara alldeles främmande. De
af kommittén föreslagna bestämmelserna om rätten till afkastningen anknyta
sig sålunda icke till reglerna om faran utan skilja sig i vissa afseenden från
dessa.

Afkastningen kan vara af två olika slag: å ena sidan den med korta
mellantider återkommande s. k. löpande afkastningen, å andra sidan den mera
tillfälliga eller oregelbundna, hvilken senare någon gång kan vara helt opåräknad.
Till det förra slaget höra exempelvis mjölk, ägg, spillning; till det
senare slaget åter afkomma af boskap, premier eller pris för utställda föremål,
vinst å premieobligation. I fråga om den löpande afkastning, som af
godset fäller före den för dess aflämnande afsedda tid, torde med kontrahen -

ternas afsikt bäst öfverensstämma, att den skall tillkomma säljaren. En motsatt
grundsats skulle ock leda till en synnerligen opraktisk och för säljaren
betungande redovisningsskyldighet. Beträffande åter den mera tillfälliga afkastningen
torde man ofta af prisets storlek eller andra omständigheter vid
aftalet kunna sluta sig till parternas mening, hvilken då jämlikt förslagets
1 § bör lända till efterrättelse. Där omständigheterna icke lämna en sådan
ledning, ställer sig frågan mera tvifvelaktig. Erån lagstiftningssynpunkt
synes emellertid lämpligast att jämväl i dessa fall låta afkastningen tillfalla
säljaren. Att uppställa särskilda regler för ifrågavarande två slag af
afkastning synes nämligen förenadt med oöfverstigliga svårigheter, då någon
skarp gräns dem emellan icke kan uppdragas. Kommittén har alltså trott sig
böra föreslå, att tiden för godsets aflämnande under alla förhållanden blir gränspunkt,
dock så att afgörandet kommer att bero icke däraf huruvida afkastningen
i verkligheten faller före eller efter nämnda tid utan af hvad i sådant
hänseende kunnat med fog beräknas vid aftalets ingående.

Mot den ståndpunkt förslaget sålunda intager lärer man ej kunna åberopa
den bland de rättslärde i vårt land härskande åsikten om äganderättens
öfvergång vid själfva aftalet. Att något nödvändigt sammanhang emellan
denna grundsats och frågan om afkastningen icke förefinnes, lärer bäst framgå
af hvad som anses i motsvarande hänseenden gälla i fråga om fastighetsköp,
där, utan hinder af äganderättens öfvergång, rätten till afkastningen i allmänhet
förblifver hos säljaren ända till dagen för fastighetens afträdande.

Af paragrafens affattning lärer tydligt framgå att, om förhållandet
mellan säljare och köpare icke normalt afvecklas, utan dröjsmål från endera
sidan inträder, sådant icke inverkar på rätten till afkastningen. Att dröjsmål
å säljarens sida ej bör lända till minskning af köparens rätt, är påtagligt.
Däremot kunde väl ifrågasättas, huruvida icke vid dröjsmål å köparens sida
säljaren borde få behålla den afkastning, som faller medan dröjsmålet varar.
Sådant skulle emellertid mången gång, i synnerhet om dröjsmålet icke är
köparen tillräkneligt, innebära en obillighet mot honom till förmån för säljaren.
Dennes intresse åter måste anses tillräckligt tillgodosedt genom den i 36 §
honom tillerkända rätt till ersättning för godsets vård, hvari naturligen ingår
äfven afkastningens tillvaratagande.

Den i förevarande paragraf uppställda regeln att köp af aktie omfattar
rätten till den utdelning som vid köpet ännu icke förfallit till betalning, står
i öfverensstämmelse med såväl inom som utom vårt land rådande handelsbruk.
I kursen å sådana aktier, som äro föremål för börsnotering, inbegripes den
icke förfallna utdelningen, så att, allteftersom förfallotiden närmar sig, kursen
stiger för att, sedan den dag kommit, då utdelningen får lyftas, åter sjunka,
ofta just med dennas belopp. Att köpet skett, efter det utdelningens belopp
blifvit genom bolagsstämmas beslut fastställdt men innan den för dess lyftande
bestämda dagen inträdt, medför ej rubbning i berörda förhållande. Ej heller
föranledes sådan rubbning af den omständigheten, att aktien icke strax, utan
först någon tid efter köpet skall aflämnas.

Till afkastning af aktie bör ock hänföras den rätt till teckning af ny
aktie, som kan tillkomma aktieägaren. Har beslut om en dylik företrädesrätt
af bolaget fattats före köpet, lära kontrahenterna sällan underlåta att
träffa bestämmelser om teckningsrätten. Lämna omständigheterna i sådana
fåll ej någon ledning, eller uppkommer, då köpet afser framtida leverans, teckningsrätten
först efter köpet, gälla här förut utvecklade grundsatser enligt
bruk jämväl beträffande köparens rätt att åtnjuta den ekonomiska fördel, som
teckningsrätten innebär. Det skulle också innefatta en hårdhet mot köparen,
om han skulle gå miste om denna förmån och således få åtnöjas med de äldre
aktierna, hvilka efter teckningsrättens utöfvande ofta stå i lägre kurs än den,
som gällde innan bolaget fattade beslut om teckningen.

Före de sålda aktiernas aflämnande är köparen urståndsatt att själ!'' utöfva
den teckningsrätt, som sålunda tillkommer honom. Det bör därför åligga
säljaren att på ett eller annat sätt lämna honom bistånd. I sådant afseende
kan emellertid ej fordras, att säljaren skall låta de nya aktierna tecknas i
köparens namn. Det ingångna köpeaftalet kan nämligen komma att häfvas,
i följd af att köparen icke rätteligen erlägger köpeskillingen; och det vore i
sådant fall obilligt, om köparen utan vederlag skulle hafva åtnjutit förmånen
att teckna de nya aktierna. Följaktligen bör det öfverlämnas åt säljaren
att verkställa teckningen i eget namn med skyldighet att vid leveranstiden
öfverlåta sin rätt på köparen. Säljaren bör emellertid icke nödgas att intill
nämnda tid förskjuta någon del af det belopp, som till bolaget skall för de

19 §.

SO §.

nya aktierna gäldas. På dessa grunder bär kommittén ansett säljaren böra
erhålla rätt att kräfva, det köparen då teckning sker tillhandahåller de penningemedel,
som därför erfordras, och därjämte aflämnar betryggande säkerhet
för att återstående belopp i rätt tid erläggas.

På aktier säljas att aflämnas å senare tid, händer det ofta, att säljaren
icke vid köpeaftalets ingående är ägare af de aktier köpet afser utan har
för afsikt att upphandla desamma vid det tillfälle före leveranstidens utgång
då det är för honom lägligast. Emedan teckningsrättens utöfvande förutsätter
antingen innehaf af äldre aktier i bolaget eller särskilda åtgärder för
teckningsrättens förvärfvande, men det icke kan ovillkorligen åläggas säljaren
att före leveranstidens inträde vidtaga åtgärder för anskaffande af aktier eller
teckningsrätt, bör det stå honom fritt att fullgöra sin förpliktelse med afseende
å de nya aktierna sålunda, att han — i stället för att själf teckna dessa —
tillhandlar sig aktier, som af andra tecknas. Den föreslagna lagtexten lämnar
rum för ett dylikt förfarande men antyder jämväl, att säljarens rätt att kräfva
penningar eller säkerhet äger rum endast då han väljer att själf verkställa
teckningen.

Vid köp af obligationer råder icke blott i vårt land utan äfven i flera
andra ett handelsbruk, motsatt det vid aktieköp gällande. Yid notering af
förstnämnda slags värdepapper tages ej hänsyn till upplupen ränta, och kursen
å dem företer därför icke samma periodiska stigande och fallande som
kursen å aktier. Yid försäljning efter kurs utgör således köpeskillingen
vederlag endast för själfva obligationen jämte den ränta, som efter köpet
upplöper, hvaremot säljaren i förhållande till köparen är berättigad till den
vid köpet upplupna delen af den icke förfallna räntan. Då emellertid räntan
i allmänhet erhålles endast mot aflämnande af kupong, måste den af kontrahenterna,
hvilken erhåller kupongen, till den andre utgifva ett belopp motsvarande
räntan för den tid, för hvilken icke han utan den andre är berättigad
till densamma. Det vanliga förhållandet är, att köparen öfvertager
kupongen mot erläggande utöfver köpeskillingen af hvad som kan motsvara
ränta för tiden mellan senaste förfallodag och köpet. Enligt samma grunder
plägar öfverlåtelsen af intecknade skuldebref försiggå, fastän kuponger icke
vid dessa förekomma.

I enlighet med sålunda gällande sedvänja äro föreskrifterna i denna §
affattade.

Naturligen inträffar stundom, att skriftliga fordringsbevis säljas under
sådana villkor, att hela den upplupna räntan inbegripes i priset och att
således jämlikt 1 § förevarande stadgande ej erhåller tillämpning. Uttryckligt
undantag har ansetts böra göras för det fall att fordringen uppenbarligen
blifvit såld såsom osäker, i hvilken händelse tvifvel ej kan råda därom
att köpeskillingen innefattar vederlag jämväl för ränta som vid köpet är
upplupen. Under nämnda undantag böra tydligen i allmänhet inbegripas
obligationer, som åtföljas af s. k. nödlidande kuponger, d. v. s. rån teposter,
som äro förfallna men ej kunnat utfås.

Angående de fall, då fordringshandlingen skall först någon tid efter
köpet aflämnas, innebär förslaget den från hvad som gäller aktieköp på framtida
leverans afvikande grundsatsen, att afkastning, som belöper å tiden
mellan köpslutet och den för aflämnandet bestämda dagen, tillkommer säljaren.
Jämväl härutinnan torde förslaget stå i öfverensstämmelse med hvad
redan nu anses gälla.

Denna afdelning af förslaget handlar likasom vissa senare om följderna Om dröjsmål
däraf, att ett köpeaftal icke rätteligen fullgöres. Bestämmelserna härom “ sf^reMS
upptaga en jämförelsevis betydande del af förslaget, en naturlig följd däraf,
att aftalets eget innehåll endast sällan beträffande nämnda följder gifver
samma ledning som i fråga om tiden, orten och sättet för dess fullgörande,
köpeskillingens belopp o. s. v. Förslagets bestämmelser rörande påföljderna
af underlätet fullgörande af aftalet eller kontraktsbrott i vidsträckt mening
kunna naturligen ingalunda vara uttömmande: förhållandena äro alltför
skiftande för att kunna efter allmängiltiga regler bedömas. Man har därför,
i anslutning till utländska lagstiftningsarbeten på detta område, inskränkt
sig till att i förslaget upptaga bestämmelser angående de praktiskt viktigaste
fallen af underlätet fullgörande, framför allt dröjsmål från den ene eller andre
kontrahentens sida samt fel eller brist i godset. Ett utmärkande drag för
dessa bestämmelser är den skillnad mellan mera betydande och ringare
kontraktsbrott, som i allmänhet göres, så att endast de förra för medkontrahenten
medföra rätt att frånträda köpet. Det torde kunna tagas för gifvet,

21 §.

att den princip, som sålunda genomgår förslaget, kommer att i rättskipningen
göra sig gällande jämväl vid bedömandet af sådana kontraktsbrott,
från säljarens eller köparens sida, bvilka ej i förslaget behandlats.

Då i fråga om godsets aflämnande inträffar dröjsmål — hvarunder naturligen
inbegripes det fall, att aflämnandet helt och hållet nteblifver — bör
köparen i allmänhet vara befogad att hafva köpet, d. v. s. gifva tillkänna att
han ej vidare kommer att utkräfva eller mottaga godset. Yissa utländska
lagstiftningar uppställa såsom förutsättning för denna befogenhet, att köparen
skall hafva utan resultat hos säljaren påfordrat köpets fullgörande. En sådan
förutsättning är för svensk uppfattning främmande. Visserligen kan,
om aftalet icke utmärker när godset bör aflämnas, en anfordran vara nödvändig
för att leveranstiden skall anses kommen, men då denna tid är inne,
inträda följderna af dröjsmålet utan särskild åtgärd från köparens sida.

Beträffande leveransaftalet har man någon gång velat häfda den grundsats,
att efter leveranstidens utgång köparen icke vidare skulle äga påkalla
köpets fullgörande. Om godset icke vid nämnda tidpunkt aflämnats, skulle
enligt donna uppfattning köparens på aftalet grundade rätt upplösa sig i
en rätt till skadestånd. Huru detta spörsmål enligt gällande svensk lag
bör besvaras, må lämnas därhän. Kommittén har i öfverensstämmelse med
den åsikt, som gjort sig gällande hos nya lagberedningen, ställt sig på
den ståndpunkt, att då vid leveransaftal godset icke i rätt tid aflämnats,
köparen fortfarande har rätt att fordra köpets fullgörande. Det förnämsta
skäl, som kan mot sistnämnda ståndpunkt anföras, synes vara, att köparen
därigenom kan komma i tillfälle att på säljarens bekostnad spekulera i
växlande priser. Detta skäl skulle vara af öfvervägande betydelse, om köparens
rätt att välja mellan köpets vidmakthållande och dess häfvande i obegränsad
tid stode öppen. Enligt förslaget synes vådan af en sådan spekulation
vara förebyggd genom de stadganden 26 § innehåller om skyldighet för
köparen att gifva tillkänna, hvilken af nämnda befogenheter han ämnar göra
gällande. Däremot kan det ej öfverensstämma med allmänna grundsatser, att
säljaren genom underlåtenhet att i rätt tid fullgöra en åtagen förbindelse
skulle kunna betaga köparen rätt att erhålla det gods han betingat sig. Ett
dylikt resultat synes isynnerhet hårdt i sådana fall, då köparen icke kan

från annan än säljaren erhålla gods af den beskaffenhet aftal et afser. Det
förefaller ock egendomligt, att om godset af säljaren anskaffats och finnes till
hands å leveransorten men i anledning af tvist om köpeskillingens belopp
eller om andra kontraktsvillkor ej blifvit utlänmadt, köparen ej skulle
vara berättigad att erhålla de lagskipande och exekutiva myndigheternas
bistånd för att komma i besittning af godset. Uppenbart är emellertid, att
verkställigheten af en dom, hvarigenom en säljare förpliktats fullgöra ett
leveransaftal, mången gång kan bereda svårigheter, hvarför en försiktig
köpare hellre torde välja den utväg, som står honom öppen att hafva köpet
och fordra skadestånd.

Då utsökningslagens bestämmelser synas lämna rum för tvekan, huru
vid verkställighet af dylika domar rätteligen bör förfaras, har kommittén
ansett sig böra förorda vissa ändringar i nämnda lag, på sätt särskildt förslag
utvisar.

Grunden till köparens rätt att bäfva köpet måste sökas däri, att hans
intresse af köpets fullgörande i regel minskas eller upphör, därest aftalet icke
i rätt tid fullgöres. Att vid sådant förhållande medgifva köparen häfningsrätt
vid hvarje, äfven det minsta dröjsmål synes obilligt mot säljaren
och är ej heller påkalladt af hänsyn till köparen, hvilken vid ett obetydligt
dröjsmål för visso ej skulle begagna sig af en sådan befogenhet i annat fall,
än då han kunde taga dröjsmålet till förevändning för att undslippa ett aftal,
som af någon anledning, t. ex. inträffadt prisfall å godset, gestaltat sig ofördelaktigt
för honom. Af dessa skäl och då rätten att håfva köpet icke gjorts
beroende af någon föregående anmaning till säljaren, har det ansetts nödigt
att i någon mån inskränka denna rätt. I sådant syfte upptages i andra
stycket af förevarande''paragraf den bestämmelse, att köpet i allmänhet ej må
häfvas, därest dröjsmålet var af ringa betydelse för köparen, eller säljaren
hade grundad anledning att sådant antaga. Vid bedömande häraf har man
naturligen att taga hänsyn icke blott till dröjsmålets tidslängd utan äfven
till andra omständigheter, af hvilka dess betydelse för köparen kan vara beroende,
eller som kunna påverka säljarens uppfattning af denna betydelse.
Då emellertid erforderlig bevisning rörande dessa omständigheter mången
gång torde vara förknippad med betydande svårigheter, bör utväg beredas

köparen att förebygga, det nu ifrågavarande stadgande af säljaren åberopas
äfven i fall, där dröjsmålet för köparen varit af väsentlig betydelse. I förslaget
uppställes af denna anledning ett undantag från regeln, att dröjsmål,
som för köparen är af ringa betydelse eller som säljaren haft grundad anledning
att så betrakta, ej får föranleda köpets häfvande. Har köparen betingat
sig noggrant iakttagande af tiden för godsets aflämnande, är han
enligt förslaget berättigad att bäfva köpet på grund af hvarje dröjsmål, som
öfver hufvud kan komma i betraktande, alltså utan afseende på dess mer
eller mindre väsentliga betydelse för honom. Då köparen är i tillfälle att
på detta sätt skärpa påföljden af säljarens underlåtenhet att iakttaga den aftalade
tiden, kan han icke med fog beklaga sig däröfver att i andra fall
endast de påräkneliga och bevisliga följderna af dröjsmålet tagas i betraktande,
då fråga uppstår om hans rätt att hafva köpet. Så t. ex. bör den, som beställt
en dräkt till viss dag, utan att upplysa tillverkaren därom, att han
samma dag skall anträda en resa, icke kunna undandraga sig att mottaga
dräkten, om den kommer några timmar för sent och därför ej kan, såsom meningen
varit, begagnas på resan.

Yid handelsköp är, oberoende af förbehåll, enahanda stränghet mot
säljaren som vid det ofvannämnda s. k. fixaftalet af behof påkallad. Här
ligger i allmänhet mera än vid det vanliga köpet vikt uppå ett noggrant
iakttagande af tiden för godsets aflämnande. Köparen måste vid handelsköp
ofta, om han skall kunna begagna sig af konjunkturerna, i sin ordning sälja
godset innan han ännu fått det i sin besittning; och då här jämväl hans
säljare är köpman, bör vikten af leveranstidens noggranna iakttagande vara för
denne uppenbar, i följd hvaraf ett häfvande af köpet ej under dessa förhållanden
kan anses obilligt. En riktig tillämpning af de allmänna reglerna angående
häfningsrätten skulle helt visst äfven utan uttryckligt lagbud medföra, att
vid handelsköp ett relativt obetydande dröjsmål, i öfverensstämmelse med
rådande merkantil åskådning, ansåges väsentligt och således gåfve rätt till
köpets häfvande, men det har icke desto mindre ansetts önskligt att i lagen
gifva ett tydligt uttryck åt de strängare fordringar, som i här berörda afseende
med fog kunna ställas på säljaren vid handelsköp.

Hvad här förut anförts åsyftar hufvudsakligen det fall att godset ej
till någon del aflämnats i rätt tid. Det låter emellertid äfven tänka sig att
leveransen blifvit allenast delvis fullgjord å den tid aftalet innebär. Såvidt
säljaren kan antagas hafva afsett att genom den verkställda leveransen fullgöra
allt hvad honom enligt aftalet åligger, komma de i förslaget upptagna
bestämmelser om kvantitetsbrist (50 §) till användning. I motsatt fall åter
blifva reglerna om dröjsmål å säljarens sida tillämpliga. Den i 21 § upptagna
regeln om ovillkorlig häfningsrätt vid handelsköp torde emellertid ej i förevarande
fall kunna fasthållas, då sådant skulle kunna leda till chikan och
komma att sakna motsvarighet i omförmälda bestämmelser om kvantitetsbrist.

Då gods är såldt till aflämnande efter hand i särskilda poster (successiv
leverans) och någon af dem fördröjes, vore det näppeligen lämpligt eller billigt
att låta frågan om köparens befogenhet att i detta fall hafva köpet bedömas
uteslutande efter den i 21 § uppställda regeln, så att posterna skulle
under alla förhållanden betraktas såsom ett helt och alltså köpet efter de i
nämnda paragraf angifna grunder skulle i sin helhet häfvas eller i allo fasthållas.
De fall, som här vid lag kunna förekomma äro med hänsyn till posternas
antal och storlek samt förhållande till hvarandra, likasom ock med afseende å
det skede af leveransen, hvarvid dröjsmålet kan inträffa, af tämligen växlande
beskaffenhet. Klai''t är dock, att om dröjsmålet — ehuru oväsentligt i förhållande
till hela leveransen — likväl är af beskaffenhet att enligt de i 21 § angifna
grunder hafva kunnat föranleda häfvande af köpet där detta afsett allenast
den fördröjda posten, köparen bör vara berättigad att afvisa densamma.
Det bör tydligen icke vara honom förment att på hvad sätt han vill och kan
fylla det behof, hvartill den fördröjda posten eljes skolat användas. Lika obestridligt
torde vara att, om dröjsmål af nyssnämnda beskaffenhet inträffar under
sådana förhållanden, att ett upprepande däraf skäligen kan befaras, köparen bör
äga omedelbart håfva köpet beträffande de poster, som ännu ej aflämnats. Om
alltså dröjsmålet beror af säljarens uppenbara försumlighet eller oförmåga att
fullgöra aftalet, bör köparen icke vara nödsakad att afvakta de tidpunkter,
då hvarje post skolat af säljaren aflämnas, för att, då nytt dröjsmål inträffat,
vidtaga erforderliga åtgärder för godsets anskaffande från annat håll. Där -

22 §.

emot saknas i allmänhet skäl att i nu afveckla fall medgifva köparen häfningsrätt
jämväl beträffande redan aflämnade poster. Endast undantagsvis lärer
dröjsmål med en senare post böra kunna åberopas såsom skäl för köpets häfvande
jämväl i fråga om hvad förut levererats, nämligen, då detta på grund
af det inbördes sammanhanget skulle blifva för köparen onyttigt eller af
väsentligen minskad användbarhet, såsom t. ex. om köpet afser särskilda
delar af en maskin, hvilka oberoende af hvarandra icke kunde för det afsedda
ändamålet begagnas.

Där ej någon af nu antydda omständigheter föreligger, lärer anledning
saknas att låta köparens rätt på grund af dröjsmål sträckas längre än att
han äger afvisa den fördröjda posten. Det vore utan tvifvel obilligt, om
köparen på grund af ett enstaka dröjsmål, som kanske vore säljaren otillräkneligt,
i allmänhet skulle kunna bäfva köpet i dess helhet. Så t. ex. måste
det anses orimligt att medgifva en köpare, som träffat aftal om daglig leverans
af eu naturprodukt under lång tid, rätt att håfva detta köp på den
grund att leveransen en eller annan gång uteblifvit eller fördröjts.

23 §. Rättvisa och billighet synas fordra, att då köpet afser bestämdt gods

och detta ej i rätt tid aflämnats, skillnad göres emellan det fall, då dröjsmålet
beror på försummelse från säljarens sida, och det, då dröjsmålet är
honom otillräkneligt. I det förra fallet bör skadeståndsplikt åligga säljaren.
I det senare åter saknas rättslig grund för hans förpliktande att ersätta
genom dröjsmålet timad skada. Då det emellertid i allmänhet måste vara
förenad! med vida större svårighet för köparen att styrka, det dröjsmålet
berott af säljarens försummelse, än för säljaren att, om olyckshändelse inträffat,
ådagalägga detta förhållande, har det ansetts lämpligt att, med afvikelse från
de allmänna reglerna om fördelningen af bevisbördan, i förevarande afseende
lägga denna på säljaren, något som äger motsvarighet i det liknande fall
111 § sjölagen afser.

24 §. Då det gods, som skall aflämnas till fullgörande af leveransaftal, endast

till sin art och myckenhet är bestämdt, ligger i sakens natur, att säljaren, så
länge gods af angifven beskaffenhet står att erhålla, är skyldig att fullgöra
leveransen, vid äfventyr att eljes vara förfallen till skadestånd. Om de åtgärder
till köpets fullgörande, som säljaren vidtager, blifva fruktlösa, t. ex. därigenom

att det gods, som han anskaffat, förstöres, får säljaren bära följderna äfven om
han handlat med all nödig omtanke och försiktighet.

Föreligger ett förhållande, hvarigenom möjlighet att i rätt tid och å rätt
plats leverera gods af det ifrågavarande slaget nteslutes, är så länge denna
omöjlighet varar en gräns satt för prestationens framtvingande. Häraf följer
emellertid ej med nödvändighet, att säljaren är fri från skyldighet att ersätta
skada, som för köparen uppkommer därigenom att leveransen var eller blef
omöjlig. Vissa af de omständigheter, som kunna föranleda omöjlighet att i
rätt tid prestera, äro af den art att enligt den allmänna uppfattningen i handel
och vandel säljaren måste anses hafva genom aftalets ingående iklädt sig
garanti mot följderna af deras inträffande. Om t. ex. det fartyg, hvarmed det
för leveransen afsedda godset af säljaren försändes till leveransorten, under
vägen förolyckas, och för leveransen tillräcklig myckenhet af det gods köpet afser
ej finnes å nämnda ort, då olyckshändelsen inträffar, lärer det ej enligt rådande
rättsuppfattning kunna antagas, att en sålunda inträffande omöjlighet
skulle kunna af säljaren åberopas till befrielse från skadeståndsskyldighet, utan
en olyckshändelse af här antydd art måste otvifvelaktigt hänföras till de omständigheter,
hvilka säljaren vid åtagande af leveransen bort taga i betraktande.
Å andra sidan skulle det tvifvelsutan anses strida mot billighetskänslans
kraf att ålägga säljaren skadestånd, där omöjligheten att å bestämd tid fullgöra
aftalet har sin grund i en sådan extraordinär och omfattande tilldragelse
som t. ex. ett krig, hvithet ej vid aftalets afslutande kunnat förutses.

För så vidt fråga är om gods, som förefinnes i obegränsad kvantitet eller
i allt fall till en myckenhet som väsentligen öfverstiger den i aftalet åsyftade,
har kommittén ansett skadeståndsfrihet på grund af omöjlighet att i rätt tid
prestera ej böra inträda i annat fall än då omöjligheten har sin grund i krigstillstånd
eller andra händelser af nyss antydda utomordentliga natur, såsom
blockad, in- eller utförselförbud, naturrevolutioner eller dylikt, därvid naturligen
bör uppmärksammas, att säljaren i särskild! fall kan anses hafva iklädt
sig garanti äfven mot dylik s. k. vis major.

Dessa grundsatser kunna synas stränga mot säljaren. Äfven om denne
vid sina förberedelser för aftalets fullgörande gått till väga med all möjlig
omtanke, kan det för honom blifva fråga icke allenast om förlust af köpeskillingen

— hvaremot han ju i allmänhet kan skydda sig genom försäkring af godset —
utan äfven om en stundom betungande och svårberäknelig skadeståndsplikt.

Förslagets ståndpunkt torde emellertid härutinnan öfverensstämma ej
allenast med nyare främmande lagstiftning, såvidt någon lösning af spörsmålet
där förekommer, utan ock med den uppfattning, som hittills här i landet
gjort sig gällande, något som bäst visar sig däraf, att i rättstvister angående
underlåtenhet att fullgöra leveransaftal invändningar om omöjlighet att i rätt
tid prestera knappast synas förekomma i andra fall än då i aftalet gjorts
förbehåll angående dylik omöjlighet. Vid öfver]äggningar, som af kommittén
hållits med representanter för handelsståndet, har en bestämmelse i den nu
föreslagna riktningen jämväl blifvit förordad, och har man tillika framhållit
nyttan af att på detta område erhålla en någorlunda bestämd regel, något
som knappast lärer vara möjligt på annan grundval än den i förslaget antagna.
I själfva verket torde ock, såsom i det föregående antydts, säljaren enligt
leveransaftalets natur vara närmare än köparen att bära följderna af att
gjorda beräkningar för köpets fullgörande slå fel. Köparens intresse framstår
här med synnerlig styrka. Han kan t. ex. i förlitande på det med säljaren
ingångna aftalet hafva i sin ordning föryttrat en motsvarande myckenhet af
det ifrågavarande varuslaget och äger gentemot sin afnämare naturligen icke
göra gällande, att en af hans affärsförbindelse med denne oberoende transaktion
slagit illa ut.

En försiktig säljare kan genom förbehåll vid kontrakts ingående mildra
de stränga påföljder ett ovillkorligt leveranskontrakt medför. I ändamål att
inskärpa vikten för säljaren af att, för undgående af sagda påföljd, göra
dylikt förbehåll har en erinran om denna utväg ansetts böra i förevarande §
inflyta.

Där det gods, som kan användas till aftalets fullgörande är mera begränsadt,
gälla enligt förslaget i viss mån andra grundsatser. Är köp slutet
om en viss myckenhet, som skall uttagas ur bestämdt parti (s. b. halfgeneriskt
köp, jfr 3 §), och inträffar en olyckshändelse, hvarigenom godset i sin helhet
går förloradt eller så stor del däraf förstöres, att återstoden ej förslår till
köpets fullgörande, föreligger för all framtid omöjlighet att prestera, och det
vore tydligen orimligt att i dylikt fall ålägga säljaren en skadeståndsplikt,

som ej skulle kafva inträdt, om försäljningen afsedt kela partiet ock alltså
23 § ägt tillämpning. Nu antydda fall kar i de exempel 24 § innekåller
blifvit uttryckligen uppmärksammadt. Liknande förkållanden föreligga i sådana
fall, som då årets skörd å en viss egendom blifvit såld ock skörden
fullständigt slår fel, eller då varor äro beställda att tillverkas vid en viss
fabrik och denna innan tillverkningen kunnat påbörjas nedbrinner.

Då köparen icke erhåller det sålda godset, ock priset å sådant gods vid
leveranstiden är högre än det pris, som vid köpet betingats, lider köparen
tydligen i regeln en emot prisskillnaden svarande förlust. Att sådan förlust
drabbat köparen, bör kan naturligen äga ådagalägga genom de vanliga bevismedlen.
Det kar visserligen någon gång blifvit ifrågasatt, att förlusten icke
skulle anses visad, därest köparen underlåter att i stället för det uteblifna
köpa annat gods: underlåter kan detta, skulle sådant innebära att kan ej
vidare har användning för godset ock följaktligen ej lidit någon förlust genom
dess uteblifvande. Denna mening leder dock till en för köparen onödigt
betungande omväg. Man bör nämligen förutsätta, att eu köpare, som icke
beköfver för egen räkning använda det gods kan tillhandlat sig, i allmänhet
har tillfälle att afyttra detsamma. På denna grund och i öfverensstämmelse
med den domstolspraxis, som utvecklat sig såväl i Sverige som i andra länder,
har kommittén ansett sig böra föreslå, att köparens förlust i dylika fall i
regeln beräknas till det belopp, hvarmed varans pris vid leveranstiden öfverstiger
köpeskillingen. Till detta belopp bör dock icke ersättningen ovillkorligen
begränsas; köparen kan på grund af särskilda omständigheter få vidkännas
ovanligt stor kostnad för anskaffande af annat gods — han kan t. ex.
för tids vinnande nödgas å bestämmelseorten eller annan ort uppköpa gods
till där gällande särskild! höga pris; kan kan ock kafva varit nödsakad till
andra utgifter, såsom faute-frakt för fartyg, som kan enligt köpeaftalet sändt
för varans afhämtande, eller måst erlägga vite på grund af köpslut, som han
i sin ordning ingått rörande godset. För sådana fall bör tillfälle lämnas
köparen att genom särskild bevisning uppnå en af förhållandena betingad
högre ersättning. Ä andra sidan må det icke vara säljaren betaget att styrka
att i det förevarande fallet köparens förlust varit mindre än den normala,
t. ex. om det lyckats denne att till ovanligt billigt pris uppköpa annat gods.

§.

26 §.

När det, såsom ofta är fallet, åligger säljaren att utan särskild godtgörelse
betala frakt från leveransorten, utgör köpeskillingen uppenbarligen
godtgörelse äfven för frakten. Vid tillämpning af den i förevarande § uppställda
regel, har man alltså att taga hänsyn icke allenast till den förändring,
som godsets pris å nämnda ort kan hafva undergått utan äfven till möjligen
inträffad fluktuation i fraktprisen. Samma synpunkt gör sig naturligen gällande
beträffande godsets försäkring, om kostnaden därför ingår i köpeskillingen.

Enligt hvad de närmast föregående paragraferna utvisa, kan vid dröjsmål
med godsets aflämnande köparen i allmänhet välja mellan att hafva köpet
och att påfordra dess fullgörande. Såsom redan vid 21 § antydts uppstår
i följd af denna valrätt möjlighet för köparen att göra sitt beslut beroende
af konjunkturernas växling, så att han vid stigande priser krafvel’ godsets
aflämnande men i händelse af prisfall häfver köpet. Möjligheten att sålunda
spekulera på säljarens bekostnad innebär tydligen för denne en viss våda och
lärer därför böra genom bestämmelser i lag begränsas. Härtill kommer, att
det för en säljare, som ännu ej fullgjort köpet men är sinnad att, då omständigheterna
sådant medgifva, utföra hvad honom åligger, uppenbarligen
ofta — särskildt vid distansköp — är af vikt att erhålla visshet, huruvida
godset trots dröjsmålet kommer att af köparen mottagas.

I nu antydda syften hade i nya lagberedningens förslag införts en bestämmelse
af innehåll, bland annat, att en köpare, som ville begagna sin af
säljarens dröjsmål följande rätt att hafva köpet, skulle därom genast gifva
underrättelse, då han af säljaren tillfrågades. Mot denna bestämmelse anmärktes
af ett flertal ledamöter i högsta domstolen, att den vore alltför litet
ägnad att utesluta köparens spekulationsmöjlighet; och hemställdes af sådan
anledning om en föreskrift angående åliggande för köparen att inom viss
kortare tid af egen drift gifva tillkänna, huruvida han ville håfva köpet.

.För det fall som i nu förevarande § afses — nämligen att godset ännu
ej är aflämnadt fastän leveranstiden är förfluten ■— torde emellertid en bestämmelse
i den inom högsta domstolen förordade riktning möta betänklighet.
Den köpare, som ej vid leveranstiden eller strax därefter bekommit godset
eller meddelande därom, lärer ofta nog antaga, att sådant beror af försenande
under transporten, eller att, där dröjsmål föreligger, detta skall blifva af kort

varaktighet; och under sådana förhållanden lärer köparen mången gång till
en tid hålla sig overksam. Uppstår sedermera ett längre dröjsmål än köparen
förmodat, bör det ej ligga honom till last, om han underlåtit att inom den
närmaste tiden efter dröjsmålets inträdande fatta sitt beslut och meddela
säljaren detta. En någorlunda fast utgångspunkt för beräknande af tiden för
reklamationens afgifvande synes här alltså näppeligen stå att finna. Härtill
kommer, att enligt hos oss rådande uppfattning och sed det, till och med i
handelsförhållanden, synes innefatta en alltför långt drifven stränghet mot
köparen att i här förutsatta fall, där från säljarens sida intet åtgjorts, ålägga
köparen vid äfventyr af rättsförlust att inom en kortare tid opåmint ingripa.

Å andra sidan lärer en bestämmelse sådan som den af nya lagberedningen
föreslagna upppenbarligen under vissa omständigheter ej leda till det
resultat man velat uppnå. Tydligt är nämligen, att om säljaren icke inser,
att dröjsmål med godsets aflämnande föreligger — exempelvis därför att han
på grund af en mer eller mindre ursäktlig missuppfattning håller före, att
något bindande köpeaftal ej kommit till stånd, eller att leveranstiden ännu
icke är inne — han saknar all anledning att till köparen rikta den förfrågan,
som i nya lagberedningens förslag afsågs och att således köparen i dylika
fall, där dock säljaren kan vara jämförelsevis utan skuld till dröjsmålet, behåller
sin spekulationsmöjlighet. Uppenbart är ock, att säljaren mången gång,
där det kan vara föremål för tvifvel, huruvida kontraktsbrott från hans sida
föreligger, skall finnas obenägen att framställa den förfrågan, som här afses,
då han därigenom skulle erkänna att kontraktsbrott ägt rum.

Nu antydda förhållanden hafva föranledt kommittén att föreslå de bestämmelser
förevarande § innehåller. Enligt dessa står det säljaren fritt att
kräfva besked om den ståndpunkt köparen vill intaga, men, där han af någon
anledning ej vidtager en dylik åtgärd, kan köparen ej under eu obegränsad
tid hålla sin valrätt öppen, utan rätten att kräfva köpets fullgörande går
förlorad, om den ej inom rimlig tid utöfvas. Genom regeln om säljarens rätt
att kräfva besked är möjlighet honom beredd såväl att afskära köparens obehöriga
spekulerande som ock att förvärfva sig visshet, huruvida det tjänar
till något att anskaffa och i enlighet med aftalet tillhandahålla köparen
godset. Föreskriften om skyldighet för den köpare, som vill utkräfva godset,

att inom rimlig tid själfmant gifva detta till känna, har till syfte att, såvidt
det enligt kommitténs tanke låter sig göra, af hjälpa de missförhållanden, som
kunna inträda när säljaren ej utöfvar sin rätt att framställa förfrågan.
Under uttrycket »rimlig tid» innefattas i förevarande sammanhang uppenbarligen
en. tidrymd, som är så rundligt tillmätt, att det måste betraktas
såsom chikan att efter dess förlopp fasthålla krafvet på godset. Att denna
tidrymd kommer att till omfattningen växla under olika förhållanden och
särskildt vid handelsköp gå till ända tidigare än eljes lärer vara själfklart.

Köparens skyldighet att besvara säljarens här åsyftade förfrågan skulle
enligt nya lagberedningens förslag inträda omedelbart då sådan förfrågan
framställts. Detta har synts kommittén kunna för vissa fall innefatta en
obillighet mot köparen, hvilken mången gång kan behöfva något rådrum för
att öfverväga, huruvida han bör begagna sin rätt att håfva köpet. I detta
afseende må exempelvis erinras, att köparen i sin ordning kan hafva afyttrat
det gods, hvars aflämnande fördröjts, och att i sådant fall hans behof af
godset kan vara beroende af de underrättelser han från sin afnämare kan
erhålla om dennes villighet att oafsedt dröjsmålet mottaga godset. Äfven
bortsedt från dylika fall torde det utom handelsförhållandenas område ej
billigtvis kunna kräfvas, att köparen ögonblickligen skall finna sig till rätta
i det nya och för honom kanske helt oväntade sakläge, som i följd af dröjsmålet
uppstått. I enlighet med denna uppfattning har i kommitténs förslag
skälig betänketid blifvit köparen inrymd.

Påföljden af köparens underlåtenhet att besvara säljarens förfrågan angående
köpets häfvande eller fasthållande var enligt nya lagberedningens
förslag, att köpet trots dröjsmålet blef bestående. Enahanda verkan skulle
enligt förenämnda inom högsta domstolen gjorda hemställan inträda såsom
följd af köparens underlåtenhet att strax efter dröjsmålets inträdande utöfva
sin valrätt. Kommittén har emellertid funnit det naturligare att uppfatta
köparens tystnad så, att han finner sig i det sakläge som föreligger, och
följaktligen ej äger kräfva fullgörande af köpet. Denna väg torde ock vara
den enda, som leder till det åsyftade hufvudändamålet, den obehöriga spekulationens
uteslutande. Uppenbart är nämligen, att, såsom i nya lagberedningens
förslag jämväl uppmärksammats, köparens tystnad ej rimligen skulle kunna

i vidare mån medföra förlust af rätten till köpets häfvande än så vidt anginge
redan förelupet dröjsmål, och att följaktligen, i händelse godsets aflämnande
ytterligare fördröjdes, häfningsrätt med däraf följande spekulationsmöjlighet
kunde ånyo uppstå.

För det fall, att godset kommit köparen tillhanda, lärer hinder ej möta
för dennes förpliktande att, så framt han ej vill finna sig i dröjsmålet, någorlunda
snart därom underrätta säljaren. Något ytterligare dröjsmål kan då
ej förekomma och betydelsen af det som förelupit bör af köparen kunna med
erforderlig säkerhet bedömas. En förfrågan från säljarens sida synes i detta
fall öfverflödig och lärer i afFärslifvet näppeligen förekomma.

På samma sätt förhåller det sig om vid distansköp godset väl ännu ej
kommit köparen tillhanda men blifvit på hans risk försändt och således enligt
förslagets språkbruk är att anse såsom aflämnadt, dock endast under förutsättning
att köparen genom tillhandahållande af afsändningsdokument eller
annorledes blifvit af säljaren underrättad om aflämnandet.

Det meddelande, som här afses, hör enligt kommitténs tanke göras utan
oskäligt uppehåll. Att utsätta någon viss tidsrymd, inom hvilken meddelandet
bör aflåtas, lärer ej gärna kunna ifrågakomma, då omständigheterna härvidlag
äro alltför växlande ej minst därutinnan, att man på en mindre bildad och i
affärsförhållanden erfaren köpare måste ställa mindre anspråk än på kontrahenter
i allmänhet. De strängare kraf, som, enligt hvad tidigare framhållits,
särskildt göra sig gällande i handelsförhållanden, föranleda emellertid i förevarande
hänseende, att hvarje uppehåll, som öfverstiger det enligt sedvanlig
affärsuppfattning nödvändiga, betraktas såsom oskäligt. Kommittén har ansett
angeläget att i lagen gifva ett uttryck åt detta i sakens natur liggande förhållande
och förty föreslagit att vid handelsköp meddelandet skall göras genast
då köparen på sätt i förslaget angifves fått kännedom om dröjsmålet.

Underlåter köparen att iakttaga hvad i förevarande § föreskrifves, har
detta enligt förslaget till följd, att han icke kan på grund af godsets försenade
aflämnande göra något som helst anspråk gällande gent emot säljaren. Han
är således icke blott utesluten från rätten att bäfva köpet utan kan ej heller
uppträda med kraf på skadestånd. I sistnämnda hänseende står förslaget i
öfverensstämmelse med hvad redan nu anses gälla i fråga om fel i godset, i det

27 §.

köparen genom underlåtenhet att inom skälig tid anmärka felet går förlustig
jämväl rätten till skadestånd. Något skäl, hvarför icke enahanda grundsats
bör komma till användning då godset blifvit för sent aflämnadt, kan icke inses.
Fastmera talar för dess utsträckande till dessa fall det skäl, att möjlighet
därigenom betages köparen att, då han sedermera kräfves å köpeskillingen,
framställa ogrundade kvittningsanspråk under förebärande att han lidit skada
genom dröjsmål med leveransen.

Vill man upprätthålla krafvel på skyndsamhet i aflåtande af här åsyftade
meddelanden, kan ej den fordran uppställas, att köparen redan i det
första meddelande, som han har att gifva, skall låta säljaren veta, hvilka
anspråk han i anledning af dröjsmålet vill göra gällande, särskild! huruvida
han vill hafva köpet eller icke. I all synnerhet vid handelsköp, där reklamation
måste göras genast, skulle det innebära en obillighet mot köparen, om
honom icke lämnades någon tid till att öfverväga, huruvida han borde begagna
sin rätt att hafva köpet. Skulle han exempelvis i sin ordning hafva sålt
godset, bör tillfälle vara honom beredt att, innan han beslutar sig härutinnan,
förfråga sig hos sin köpare, huruvida denne oansedt dröjsmålet är villig
att mottaga godset af honom. Förslaget innebär alltså i fråga om alla slags
köp, att köparen, där han på grund af dröjsmålet vill håfva köpet, har att
meddela säljaren detta utan oskäligt uppehåll, ett meddelande som efter omständigheterna
kan komma att göras i sammanhang med den förut omnämnda
allmänna reklamationen eller först senare.

Om dröj smal Att säljaren äger frångå köpet, då köparen underlåtit att i rätt tid betala

a sfdcienS köpeskillingen, är en i de moderna lagstiftningarna allmänt erkänd grundsats,
28 §. om än denna rätt enligt flera utländska lagar inträder först efter det säljaren
hos köparen framställt en särskild anmaning och denna icke efterkommits.
Med svensk rättsuppfattning lärer bäst öfverenstämma, att rätt att håfva
köpet då betalningstiden är förbi, icke göres beroende af en dylik
anfordran. Däremot kräfver billigheten här som eljest, att endast det kontraktsbrott,
hvars verkningar ej äro allt för oväsentliga för medkontrahenten,
medför denna rätt. År dröjsmålet af endast ringa betydelse — sådant må nu
bero på att tiden för betalningen endast obetydligt öfverskridits eller därpå
att en större del af köpeskillingen redan erlagts eller på andra orsaker —

bör dröjsmålet icke kunna medföra rätt för säljaren att för egen räkning
förfoga öfver godset, utan hans intressen måste i regel anses tillräckligt tillgodosedda
genom köparens skyldighet att gälda ränta och ersättning för
säljaren möjligen vållade kostnader för godsets vård. Det faller af sig själft,
att vid pröfning af frågan, huruvida ett dröjsmål är af betydelse, man ofta
måste lägga afgörande vikt vid en från säljarens sida skedd påminnelse. Då
fråga är om handelsaffärer, är punktlighet med betalnings erläggande af alldeles
särskild vikt; och har kommittén därför ansett sig böra uttala, att
hvarje dröjsmål med köpeskillingens erläggande vid handelsköp berättigar
säljaren att hafva köpet.

Om en säljare ej begagnar sig af den rätt att håfva köpet, som i anledning
af köparens dröjsmål tillkommer honom, äger han naturligtvis, vare sig
köpet afser bestämdt gods eller är att hänföra till leveransaftal, fordra att
köparen emot godsets utbekommande erlägger betalning. Säljarens rätt att vid
leveransaftal fasthålla köpet har hos oss från enstaka håll blifvit bestridd men
synes ännu mera klar än köparens motsvarande befogenhet vid dröjsmål å
säljarens sida; äfven en lag, hvilken såsom den engelska vid dylika aftal förmenar
en köpare att efter leveranstidens utgång kräfva godsets aflämnande,
medgifver dock säljaren att vid dröjsmål från köparens sida kräfva köpets
fullgörande.

I fråga om leveransaftal har ock hos oss någon gång antagits, att säljarens
rätt att hafva köpet skulle vara beroende däraf att han för köparens
räkning afskilde gods af det slag köpet afsåge. Det synes emellertid hårdt
att fordra det säljaren, medan frågan om köparens betalningsskyldighet ännu
är sväfvande, skulle vara skyldig att vidtaga åtgärder för leveransens fullgörande;
och ändamålet med afskiljandet skulle ofta nog förfelas, då säljaren,
sedan han afskilt gods, ägde återtaga detsamma så snart han på grund åt
ytterligare dröjsmål från köparens sida fått ny grund att håfva köpet. A
andra sidan är köparens rätt tryggad redan därigenom, att hans betalningsskyldighet
i allmänhet är beroende däraf, att godset öfverlämnas eller hålles
honom tillhanda. På dessa grunder har någon dylik skyldighet att afskilja
gods för leveransens fullgörande icke blifvit föreslagen såsom villkor för säljarens
rätt att fasthålla köpet. Vidtager säljaren emellertid sagda åtgärd,

åtnjuter han, såsom af stadgandet i 37 § framgår, förmånen att befrias från
faran för godset.

I fråga om verkningarna af ett dröjsmål från köparens sida måste med
försummande af köpeskillingens erläggande likställas underlåtenhet af sådana
åtgärder, som af säljaren betingats i ändamål att underlätta eller trygga betalningens
utfående, såsom lämnande af växelaccept eller ställande af säkerhet.
Likaså bör säljaren kunna behandla en köpare, som tydligen icke ämnar erlägga
köpeskillingen, på samma sätt som den, hvilken redan med afseende därå
försummat sig. En sådan afsikt hos köparen måste anses ådagalagd icke allenast
genom hans uttryckliga förklaring utan mången gång äfven däraf att
han icke fullgör hvad honom åligger med afseende å godsets afhämtande eller
emottagande. Om det t. ex. åligger köparen att befrakta fartyg, hvari det
sålda godset skall af säljaren inlastas, och köpeskillingen skall erläggas vare
sig vid konnossementets emottagande eller viss tid efter konnossementets datum,
blir betalningen uppenbarligen fördröjd, om köparen underlåter att ombesörja
att fartyg i rätt tid finnes tillstädes. Äfven då kredit är utlefvad till en viss
tid, som ej är satt i relation till godsets aflämnande eller mottagande, kan
förhållandet vara enahanda, t. ex. om köparen vägrar att emottaga godset
under förebärande, att säljaren icke rätteligen fullgjort leveransen, hvilket
köparens förfarande tydligen innebär, att han icke kommer att godvilligt erlägga
betalning å den utsatta tiden. Kommittén har därför ansett, att alla
de fall, då köparen underlåter någon åtgärd, hvaraf köpeskillingens utbekommande
må bero, böra anses lika med dröjsmål i fråga om själfva betalningen.

Till nyss berörda fall hör uppenbarligen det förhållande, som inträder
då enligt aftalet köparen skall först längre fram lämna närmare uppgift å
dimensioner eller andra egenskaper hos det gods, som skall levereras (specifikationsköp),
men dylik uppgift uteblir. I den nya tyska handelslagen har
införts en bestämmelse om rätt för säljaren att, där han sådant föredrager,
själf verkställa den sortering af godset, som eljes ankommit på köparen. Inom
kommittén har ock varit under öfvervägande, huruvida icke en bestämmelse i
sådant syfte borde inflyta i förslaget, och jämväl vid öfverläggning med särskilt
tillkallade sakkunnige har frågan härom varit å bane. De representanter
för handelsståndet, som härvid yttrat sig, hafva emellertid ansett en

dylik bestämmelse mindre lämplig, samt med afseende härå erinrat, bland
annat, att bestämmelsen hittills ej förekomme i annan europeisk lagstiftning
än den tyska, och att öfverensstämmelse med öfriga länder, med hvilka vårt
land drefve handel, på detta område vore mera önskvärd än anslutning till
den tyska regeln. Vid sådant förhållande och då säljarens intressen måste
anses tillräckligt tillgodosedda genom den rätt till köpets häfvande, som enligt
förevarande paragraf honom tillkommer, har kommittén ansett bestämmelsen
ej böra upptagas.

Att en säljare icke, sedan godset utlämnats, bör kunna hafva köpet på
grund af dröjsmål med köpeskillingens erläggande, är uppenbart för det fäll
att kredit är aftalad, då köpets häfvande i sådant fall skulle kunna leda till
åtskilliga förvecklingar. Äfven då kredit ej aftalats, bör emellertid enligt
svensk rättsåskådning den säljare, som utan att erhålla betalning låter godset
komma i köparens värjo, anses hafva definitivt uppgifvit sin rätt att hålla godset
inne och således icke sedermera kunna kräfva godset tillbaka. Rar en
köpare, som kommit i besittning af godset, anmodat säljaren att återtaga
detsamma under förebärande, att kontraktsbrott å säljarens sida föreligger,
står saken därefter tydligen åter på samma punkt som före godsets utgifvande.
Tydligt är ock, att om säljaren vid godsets utgifvande förbehållit
sig rätt att i händelse af dröjsmål med köpeskillingens erläggande återbekomma
godset, ett sådant förbehåll bör äga giltighet.

Har aftal om succesiv leverans slutits på villkor att köpeskillingen
skall erläggas särskildt för hvarje i leveransen ingående post, och fördröjes
i något fall betalningen, kan ifrågasättas huruvida den i 28 § föreslagna
påföljd af dröjsmål med betalnings erläggande bör utan någon jämkning
komma till användning. Är dröjsmålet väl icke så väsentligt, att det
enligt berörda paragraf skulle kunna föranleda häfvande af köpet i dess helhet,
men dock af den betydenhet, att säljaren bör äga hafva köpet beträffande
den post, hvarför betalning icke behörigen erlagts, kan säljarens rätt
näppeligen anses tillräckligt tillgodosedd, om den inskränkes till sistnämnda
befogenhet. I allmänhet måste dröjsmål i fråga om en betalningspost gifva
säljaren giltig anledning till antagandet, att köparen icke kommer att kontraktsenligt
fullgöra sin återstående betalningsskyldighet. Säljaren bör vid

29 §.

sådant förhållande i regel icke anses pliktig att aflämna de poster, som enligt
aftalet skolat levereras efter det dröjsmål inträdde. Blott för det fall
att omständigheterna undantagsvis äro sådana, att all anledning saknas till
nyssnämnda antagande — såsom t. ex. om dröjsmålet säljaren veterlig! berott
därpå att en penningförsändelse gått förlorad —, bör säljarens rätt att hafva
köpet vara inskränkt till den post, hvars betalande fördröjts. Att hafvande!
äfven hvad denna post angår mången gång kan vara uteslutet framgår af stadgandet
i andra stycket af 28 §.

30 §. Varder köpet i anledning af köparens dröjsmål häfdt, och lider säljaren

därigenom förlust, bör han i allmänhet vara berättigad till sådan ersättning,
att han därigenom ekonomiskt blir lika ställd som om aftalet blifvit uppfyldt.
I öfverensstämmelse med hvad i 24 § är stadgadt i fråga om säljarens skadeståndsplikt
vid dröjsmål med fullgörande af leveransaftal, måste motsvarande
plikt åligga köparen, äfven om dröjsmålet icke kan tillräknas honom såsom
försummelse. Billighet och följdriktighet kräfva, att från denna stränga regel
göres enahanda undantag, som innefattas i 24 §. Då emellertid det dröjsmål,
hvarom här är fråga, väsentligen och slutligen angår gäldande af penningar,
ligger i sakens natur, att sagda undantag högst sällan här kan komma till
användning. Något större utrymme för undantaget synes väl förefinnas, då
dröjsmål äger rum icke omedelbarligen i fråga om köpeskillingens gäldande
utan beträffande någon åtgärd, hvaraf dess utbekommande kan vara beroende.

31 och 32 §§. Liksom vid dröjsmål från säljarens sida köparen i allmänhet har rätt

att välja mellan köpets häfvande och utkräfvande af godset, kan säljaren å
sin sida, där köparen underlåter att i rätt tid erlägga köpeskillingen eller
vidtaga åtgärd, hvaraf dess utkräfvande må bero, i regel välja mellan att
hafva köpet och att påfordra dess fullgörande. Äfven för säljaren förefinnes
således en viss möjlighet att spekulera på medkontrahentens bekostnad. De
skäl, som ledt till de bestämmelser, hvilka i 26 och 27 §§ intagits i syfte
att förebygga vådorna häraf, göra sig med lika styrka gällande, då det är
säljaren, som valrätten tillkommer. Förevarande paragrafer innehålla ock i
detta afseende föreskrifter, hvilka i hufvudsak motsvara de nyssnämnda. I
fråga om de synpunkter, som varit bestämmande vid stadgandets affattning,
torde det således vara tillräckligt att hänvisa till hvad vid 26 och 27 §§ anförts,

Då en köpare underlåter att i rätt tid afhämta eller mottaga godset,
är denna underlåtenhet, på sätt förut blifvit framhållet, ofta förenad med
eller förebud till dröjsmål i fråga om köpeskillingens erläggande. Så är förhållandet,
då betalningen skall ske kontant eller eljest enligt aftalet är satt
i relation till godsets emottagande, och vidare — under förutsättning att
köpeskillingen icke blifvit betald i förskott — i alla de fall då köparen afvisar
godset under förebärande, att säljaren icke rätteligen fullgjort leveransen,
och därmed tillkännagifver sin afsikt att icke betala godset. Dessa fäll
höra alltså under stadgandet i 28 §. Om däremot, på sätt alltid är fallet
då köpeskillingen redan är erlagd och äfven eljest någon gång kan förekomma,
köparens underlåtenhet att emottaga godset icke medför, att säljarens utsikt
att i rätt tid bekomma betalningen minskas, och dröjsmålet således blott innebär,
att köparen afstår från att begagna sig af en honom tillkommande
rättighet, bör denna försummelse, på sätt högsta domstolen vid granskning
af nya lagberedningens förslag enhälligt hemställt, icke medföra samma stränga
påföljd som dröjsmål af förstnämnda art.

Däremot bör köparens underlåtenhet att emottaga godset befria en
säljare, som fullgjort hvad på honom ankommer och som icke själf är tillstädes
å den plats, där godset bort emottagas, eller där har ombud, från alla
vidare omsorger om detsamma. Finnes åter, såsom vid platsköp alltid måste
vara händelsen, säljaren eller någon, som å hans vägnar äger omhändertaga
godset, tillstädes, synes det åtminstone enligt modern rättsåskådning omöjligt
att annat än i undantagsfall medgifva säljaren rätt att prisgifva godset; all
sådan lagstiftning skulle i allmänhet vara för hård och i synnerhet visa sig
obillig mot köparen i de fall, då hans handlingssätt icke berott på tredska
eller vårdslöshet utan förorsakats af olyckshändelse eller bestämts af hans
från säljarens afvikande uppfattning om köpeaftalets rätta tydning eller om
godsets beskaffenhet. Ett ekonomiskt samhällsintresse bjuder ock att, såvidt
möjligt, tillse det godset ej förfares i följd däraf, att icke någondera kontrahenten,
medan en dylik tvistefråga är oafgjord, anser sig skyldig att taga
befattning med godset.

Om köparen underlåter att i rätt tid erlägga köpeskillingen eller att
vidtaga annan åtgärd, som afses i 28 §, kan lätt tänkas, att säljaren ej be -

sa §.

34 §.

gagnar sig af den rätt till köpets häfvande, som enligt nämnda § kan stå
honom öppen, utan föredrager att fasthålla köpet, därvid han naturligen i allmänhet
behåller godset i sin besittning eller hindrar dess utgifvande till köparen.
Så länge denna ställning fortfar, står säljaren uppenbarligen till köparen
i samma förhållande, som om dröjsmål förelåge allenast beträffande godsets
afhämtande eller mottagande; och hvad nyss blifvit anfördt om säljarens
vårdnadsplikt bör uppenbarligen jämväl här äga tillämpning.

Där godset blifvit försändt, måste, såsom nyss antydts, säljarens plikt
att å bestämmelseorten taga vård om godset inskränkas till det fall, att han
själf är tillstädes å bestämmelseorten eller där finnes någon som på grund af
konnossement eller eljest är legitimerad att å hans vägnar taga godset i besittning.
Jämväl en annan inskränkning har emellertid här ansetts nödig.
Det låter tänka sig, att tull, frakt eller andra utgifter, som måste erläggas
för godsets utbekommande, stiga till så betydliga belopp, att det ej skäligen
kan kräfvas, att säljaren skall å köparens vägnar förskjuta dessa kostnader;
och under sådana förhållanden bör han vara fri från all omsorg om godset.

Kan den säljare, som själf är tillstädes eller har ombud å den ort där
godset finnes, icke undgå skyldigheten att taga vård om godset, har man å
andra sidan att tillse, det denna plikt, som går utöfver hvad aftalet omedelbart
innebär, icke blir oskäligt betungande. Skulle godsets fortsatta vårdande
medföra väsentlig kostnad eller olägenhet för säljaren, bör han anses
tillräckligt tillgodose medkontrahentens intresse, om han för dennes räkning å
auktion försäljer godset. Då det emellertid ofta kan vara vanskligt att beräkna
hvad som i en blifvande rättegång kan komma att betraktas såsom
en väsentlig olägenhet för säljaren, har utväg blifvit honom beredd att skrida
till sådan försäljning, äfven om köparen erhållit tillsägelse att förfoga öfver
godset men underlåtit att inom skälig tid ställa sig denna tillsägelse till
efterrättelse.

I vårt land, där officiella noteringar å varor knappast förekomma, saknar
man i regeln hvarje säkert sätt att kontrollera, huruvida skäligt pris betingats
vid en under hand skedd försäljning. Också hafva de sakkunnige män,
med hvilka kommittéen haft tillfälle att rådgöra, enstämmigt förklarat, att i
de fall, då den ene kontrahenten vore berättigad att försälja godset för den

andres räkning, något annat realisationssätt än försäljning å auktion ej borde
ifrågakomma. Då emellertid företrädet af detta sätt för realisationen väsentligen
beror därpå, att den andre kontrahenten har tillfälle att vid auktionen
bevaka sin rätt, har det ansetts nödvändigt att föreskrifva, att säljaren, såvidt
ske kan, skall i god tid gifva köparen underrättelse om tid och plats för
auktionen. Denna skyldighet bör så mycket mindre blifva betungande för säljaren,
som det står honom öppet, att, därest han med stöd af förevarande
paragraf tillsäger köparen att förfoga öfver godset, på samma gång tillkännagifva
sin afsikt att i annan händelse försälja godset äfvensom när och hvar
en eventuell auktion kommer att hållas.

Det har ansetts obehölligt att i lagen införa föreskrifter om den säljaren
i fråga om val af tid och plats för auktionen naturligen åliggande skyldighet
att iakttaga hvad förhållandena i hvarje särskild! fall bjuda. Underlåtes
denna skyldighet, eller sker auktionen eljes på ett olämpligt sätt, t. ex. härutinnan
att godset utbjudes i alltför stora eller alltför små poster, kan säljaren
uppenbarligen ådraga sig ersättningsskyldighet. Att, såsom i den danska
och norska texten skett, bestämdt uttala, att i allmänhet köparen ej äger göra
anmärkning mot auktionens resultat, har ansetts öfverflödigt.

När födoämnen eller andra föremål, som säljaren har att för köparens
räkning vårda, äro utsatta för att snart förstöras eller skämmas, blifver
deras försäljande genom säljarens försorg det enda eller åtminstone det bästa
sättet att åt köparen rädda värdet af hans egendom. Säljarens skyldighet
att i dessa fall på förut föreskrifvet sätt föryttra godset är således en omedelbar
följd af hans vårdnadsplikt. Detsamma gäller för det fall, att godset
fordrar en vård, för hvilken kostnaden är alltför stor i förhållande till godsets
värde. Behofvet af ett stadgande för dylika fall har särskild! visat sig,
då beståndet af kreatursköp varit föremål för en långvarig rättegång, hvarunder
kostnaden för kreaturets utfodring hos endera parten sprungit upp till
betydliga belopp, utan att samma part under tiden haft jämförligt gagn af
kreaturet.

Däremot har det icke ansetts tillrådligt att utsträcka regelns tillämpning
till sådana fall, då godset är utsatt för hastigt fallande i värde. Ett
sådant stadgande skulle nämligen ofta leda till godsets försäljning under

,95 §.

tryckta konjunkturer — eu åtgärd, som naturligen kan vara alldeles stridande
emot köparens verkliga intresse.

36 §. De i 33, 34 och 35 §§ föreslagna bestämmelser om skyldighet för säljaren

att i särskilda fall vid dröjsmål å köparens sida i dennes intresse vårda eller
sälja godset, förutsätta naturligen, att kostnaderna därför skola drabba köparen,
och detta oberoende däraf om dröjsmålet är honom tillräkneligt eller orsakats
genom olyckshändelse. Detsamma torde böra gälla i fråga om kostnaderna
för godsets bortskaffande, då sådant enligt 34 § får äga rum, äfvensom beträffande
andra särskilda utgifter, som för säljaren uppkommit, i följd af
dröjsmålet, såsom t. ex. för godsets fruktlösa erbjudande åt köparen.

Att säljaren, såframt han ej redan afhändt sig besittningen af godset,
må äga kvarhålla det till säkerhet för den ersättning han sålunda kan vara
berättigad att utbekomma, synes ligga i sakens natur och öfverensstämmer
med de grundsatser vår lagstiftning på andra områden innehåller beträffande
dylik retentionsrätt. 1 hvad mån den nu ifrågavarande rätten skyddar säljaren
mot anspråk, som köparens borgenärer kunna väcka beträffande godset,
framgår af utsökningsiagen.

Att förslaget icke upptager motsvarande bestämmelser om rätt för köparen
att innehålla köpeskillingen till säkerhet för skadeersättning, som bör
utgå i följd af dröjsmål å säljarens sida, beror däraf, att de allmänna grundsatserna
om kvittning här ansetts göra till fyllest.

37 §. Under det den i 17 § föreslagna bestämmelsen är tillräcklig för besva rande

af frågan hvem faran åligger vid dröjsmål å säljarens sida, erfordrar
denna fråga vid dröjsmål å köparens sida särskilda föreskrifter. Att i allmänhet
faran här bör åligga köparen, oberoende af, om dröjsmålet är honom
tillräkneligt, ligger i öppen dag, då ur aftalet ej kan härledas någon skyldighet
för säljaren att bära faran för godset längre än till den för aflämnandet
bestämda tid. Hvad angår leveransaftal bör emellertid ett dröjsmål från
köparens sida i allmänhet icke föranleda, att sedan en olyckshändelse drabbat
något hos säljaren förefintligt gods af det slag, som med köpet afses, han
under förklarande, att just detta gods var det för leveransen afsedda, skulle
kunna på köparen öfverföra förlusten. A andra sidan kan icke för farans
öfverflyttande uppställas det villkor, att säljaren på ett för honom själf bin -

elände sätt skall hafva bestämt köpets föremål, då härför i allmänhet fordras
köparens medverkan. För farans öfverflyttande å köparen bör vara tillräckligt,
att i det ögonblick eu olyckshändelse inträffar ingen tvekan förefinnes
om att det gods, som af olyckshändelsen drabbas, var för leveransen afsedt.
I öfverensstämmelse härmed har i fråga om leveransaftal föreslagits, att
i anledning af dröjsmål, hvarom här är fråga, faran skall öfvergå å köparen,
såvidt gods finnes för hans räkning afskildt. Ett sådant afskiljande förutsätter
icke med nödvändighet någon efter dröjsmålets inträdande vidtagen
åtgärd utan kan vara företaget redan tidigare, t. ex. då godset under
köparens adress blifvit öfverlämnadt till en fraktförare för att forslas till
leveransorten. Undantagsvis kan gods anses vara för köparens räkning afskildt
redan genom den omständighet, att den i aftalet bestämda myckenheten
eller en del däraf finnes i säljarens vård, såsom då det gods, som
skall levereras, är af så egendomliga dimensioner eller eljest af så ovanlig
beskaffenhet, att det icke kan antagas vara för annat ändamål afsedt.

Vid öfvervägande af frågan om köparens skyldighet att gälda ränta å
köpeskillingen har kommittén haft anledning att mer än eljest taga hänsyn till
lagstiftningen på öfriga områden af obligationsrätten och alltså ansett sig icke
böra föreslå andra ändringar än sådana, som låta sig genomföras utan rubbning
af de grunder, hvarpå de gällande bestämmelserna angående ränta äro byggda.
Då man äfven i Norge och Danmark måste taga en viss hänsyn till gällande
lag i dessa länder, har full öfverensstämmelse emellan de tre förslagen
icke på detta område kunnat uppnås. I fråga om handelsköp hafva dock
samma grundsatser kunnat i samtliga lagförslagen genomföras; och vid sådant
förhållande torde man icke hafva skäl att befara att någon större praktisk
olägenhet af de förefintliga skiljaktigheterna skall uppstå vid varuutbytet
mellan länderna.

Kommittén har ej funnit grundad anledning att från de gällande bestämmelserna
föreslå någon afvikelse för annat fall än det, att vid handelsköp ej
viss tid betingats för köpeskillingens betalning. För detta fall gäller nu,
såväl inom som utom handelsförhållanden, att säljaren äger rätt att erhålla
ränta efter fem för hundra från den dag köparen hos Konungens befallningshafvande
eller domaren sökes. Alltså får enligt gällande lag köparen icke ens

Om ränta
å köpeskillingen.

38 §.

Om köparens
obestånd.
39 §.

efter det tiden för köpeskillingens betalning inträdt genom anfordran från
säljarens sida, tillgodoräkna sig ränta, förr än lian genom stämning eller lagsökning
gör sitt kraf gällande. En sådan reglering af ränteplikten måste
anses vara för kandelsköp synnerligen olämplig, då vid sådana köp ofta betydliga
belopp äro i fråga, och domstol eller exekutor i allmänhet icke anlitas
annat än i nödfall och ofta först efter det mer eller mindre vidlyftiga underhandlingar
visat sig fruktlösa. Det måste emellertid medgifvas, att icke heller
en anfordran af enskild natur utgör någon lämplig utgångspunkt för räntans
beräkning, då det ej sällan kan vara svårt att afgöra, om ett af säljaren
fälldt yttrande rörande hans köpeskillingskraf bör betraktas såsom anfordran
eller icke. Däremot öfverensstämmer det med allmän affärsuppfattning, att
en köpman, så framt han ej betingat sig kredit på viss tid — något som allmänt
anses innebära räntefrihet — icke i sin rörelse tillgodogör sig annans kapital
utan att därå erlägga ränta, och att en kredit på obestämd tid således i handelsförhållanden
presumeras vara förenad med skyldighet att erlägga ränta. I
enlighet med nämnda grunder är förslaget i denna del affattadt.

I det fall, att godset skall försändas från leveransorten, lärer enligt
gängse handelsbruk ränteberäkning icke förekomma, där betalning erlägges
vid företeende af konnossement eller, om konnossement ej utfärdats, genast
vid framkomsten. Att likväl den föreslagna grundsatsen om räntas beräknande
från tiden för allämnandet är af betydelse jämväl för här afsedda distansköp,
visar sig däruti, att om betalning fördröjes, säljaren enligt rådande
handelsuppfattning är berättigad att njuta ränta alltifrån den dag godset är
aflämnadt.

Då kredit af säljaren beviljats, kan han naturligen icke i den föreslagna
14 § hämta stöd för någon befogenhet att hålla godset inne i ändamål att
därmed trygga sin rätt till köpeskillingens utfående. Har emellertid köparen
kommit på obestånd, så att hans tillgångar och möjligheter till förvärf ej
lämna någon utsikt, att han skall kunna fullgöra sina förpliktelser efter hand
som de förfalla, kan det med fog ifrågasättas, huruvida det står i öfverensstämmelse
med det ingångna köpeaftalets verkliga innebörd, om man skulle
tvinga säljaren att låta köparen komma i besittning af det sålda, utan hänsyn
till att sådant skulle innebära en säker förlust af det vederlag han betingat

sig eller åtminstone en del däraf. För det fall att köparen kommit i konkurs,
stadgas ock i 38 § konkurslagen, att om de sålda varorna ej före konkursens
början till gäldenären eller annan för hans räkning aflämnats, säljaren ej är
skyldig att utgifva varorna, där borgenärerna ej dem betala. I fråga om varor,
å hvilka konnossement utfärdats, har i 166 § sjölagen enahanda grundsats i
något vidsträcktare omfattning kommit till-uttryck, i det s. k. stoppningsrätt
här medgifves jämväl för sådana fall, då köparen vid utmätning funnits sakna
tillgång att betala sin gäld eller, om han är köpman, inställt sina betalningar.

I svensk rätt är således redan nu, om ock endast för vissa fall, erkändt
att, då köparen kommit på obestånd, säljaren, i trots af att kredit är aftalad,
äger inställa godsets utgifvande. Det synes emellertid under sådana förhållanden
mindre följdriktigt, att, där konkurs, utmätning eller betalningsinställelse
ännu ej inträffat, men köparen faktiskt blifvit fullkomligt insolvent, säljaren
skulle vara pliktig att fullgöra sin prestation, fastän han saknar hvarje
utsikt att utfå köpeskillingen. Någon gång framträder obilligheten häraf synnerligen
bjärt, såsom då köparen veterligen för gäld rymt eller tagit sig af daga.
Utöfver de i konkurslagen och sjölagen upptagna fall torde man emellertid
icke kunna uppgifva en eller annan yttre omständighet, som, oberoende af
förhållandena i öfrigt, kan anses utgöra fullt bevis om obestånd. I följd
häraf har kommittén, med anslutning till lagkommitténs och äldre lagbered
ningens förslag äfvensom till de flesta nyare främmande lagstiftningar, ansett
säljarens rätt att i strid med aftalets ordalydelse inhibera godsets utgifvande
böra inträda i hvarje fall, då obestånd föreligger. Riktigast torde vara att
härvid taga hänsyn endast till obestånd, som inträffat efter köpets afslutande,
då i motsatt fall säljaren skulle kunna frestas till försummande af att
före köpets afsilande anskaffa de upplysningar angående köparens solvens,
som stå till buds; dock lärer, såvidt fråga är om konkurs, betalningsinställelse
eller utmätningsförsök, ett dylikt åtskiljande, hvilket är för den gällande
rätten främmande, näppeligen böra äga rum, då sådant skulle i vida högre
grad än vid andra fäll af obestånd vara ägnadt att framkalla tvist angående
tiden för obeståndets inträdande.

I fråga om den vidsträckta befogenhet för säljaren, som nu föreslagits,
skulle kunna invändas, att densamma särskildt vid stigande pris kunde i en

100

hänsynslös säljares hand föranleda missbruk. Faran härför har ock af kommittén
framhållits i de förklarande anmärkningar, som bifogats det förberedande
utkast, hvilket varit utdeladt till granskning af landets handelskorporationer,
och hvilket i förevarande afseende upptog en föreskrift, till innehållet
öfverensstämmande med den nu föreslagna. De betänkligheter, som i nämnda
hänseende förekommit inom kommittén, har man emellertid efter tagen del af
utlåtandena öfver utkastet låtit falla. Utkastet har härutinnan i allmänhet
lämnats utan anmärkning. De erinringar, som från ett eller annat håll förekommit,
hafva icke innefattat bestridande af behofvet utaf vidtgående bestämmelser
i här antydda riktning, utan hufvudsakligen gått ut på att framhålla
önskvärdheten af ett närmare omnämnande af de omständigheter, som
kunde anses med bestämdhet utmärka att köparen vore på obestånd. Ett sådant
uppräknande kan emellertid, såsom ofvan framhållits, näppeligen åstadkommas
och har ej heller, så vidt kommittén har sig bekant, blifvit i någon
lagstiftning försökt.

För de fall, då köparen råkat i konkurs, har kommittén, i öfverensstämmelse
med hvad 38 § konkurslagen innehåller, ansett konkursboet böra
äga rätt att tillträda köpet. Af nämnda lagstadgande framgår icke med
full tydlighet, å hvilken tid boet är skyldigt att i berörda hänseende gifva
besked, och ej heller huruvida boet har att erlägga betalning redan då godset
erbjudes, eller om det är tillräckligt att köpeskillingen gäldas å senare tid,
då betalning enligt köpeaftalet skall erläggas. Säljarens intresse skulle
emellertid ej kunna anses vara tillräckligt tillgodosedt, om han vore hänvisad
allenast till att innehålla godset till köpeskillingens förfallodag och
först då kunde begagna sig af den rätt att håfva köpet, som enligt 28 § vid
betalnings uteblifvande tillkommer honom. Det måste nämligen för säljaren
innebära en afsevärd olägenhet, om han under tiden skulle vara förhindrad
att sälja godset eller eljest däröfver för egen räkning förfoga, hvarjämte den
möjlighet till spekulation på säljarens bekostnad, som sålunda för konkursboet
skulle uppkomma, måste väcka betänkligheter. Säljaren bör alltså vara
berättigad att genast erhålla besked, huruvida boet är villigt att ikläda sig
betalningsskyldighet. Men äfven om boet åtager sig nämnda skyldighet, kan
säljarens rätt äfventyras, ty enligt hvad erfarenheten utvisar kan det inträlfa

101

att boets tillgångar ej förslå till täckande af dess egna förbindelser. Ä andra
sidan synes säljaren icke billigtvis kunna göra anspråk på att utfå betalning
tidigare än å den aftalade förfallodagen. På dessa grunder bar kommittén ansett
befogenhet böra inrymmas säljaren att, då tiden för godsets aflämnande är kommen,
affordra boet betryggande säkerhet för betalningens erläggande i öfverensstämmelse
med köpeaftalet och att, om sådan säkerhet ej ställes, hafva köpet.

Äfven för det fall, att köparen råkat på obestånd utan att konkurs
inträffat, lärer ett afvägande af båda kontrahenternas intressen föranleda,
å ena sidan att säljarens befogenhet icke inskränkes till rätten att i afbidan
på förfallodagen hålla godset inne, och å andra sidan att tillfälle beredes
köparen att genom ställande af säkerhet afböja häfvandet af ett kanske för
honom förmånligt köpeaftal.

Af skäl, för hvilka vid 15 § redogjorts, har den i köpeaftalets natur
liggande grundsatsen om prestationernas samtidiga fullgörande ansetts böra
i fråga om distansköpet sålunda jämkas, att säljaren icke äger i afvaktan på
köpeskillingens erläggande inställa godsets afsändande men väl hindra dess
utgifvande å bestämmelseorten. Då 39 § har till förutsättning, att köparen
redan är på obestånd, och godsets försändande under sådana förhållanden
oftast skulle blifva ändamålslöst, har förevarande paragraf så affattats, att
det står säljaren öppet att vid dylika köp kvarhålla godset å afgångsorten.

Det i 39 § upptagna stadgande om säljarens rätt att affordra konkurs- 40 §.
boet säkerhet och, där den ej ställes, hafva köpet, förutsätter, att tiden för
leveransen är kommen. Då före denna tid konkurs inträffar, leder konkursboets
rätt att välja mellan köpets tillträdande och dess häfvande till behöfligheten
af ett stadgande om rätt för säljaren att erhålla besked om boets
val. Obehöflig! blir ett sådant stadgande blott i händelse tiden för köpeskillingens
erläggande inträder innan köparen blir försatt i konkurstillstånd,
i hvilken händelse säljaren tydligen är skyddad af bestämmelserna i 28 § om
påföljd af köparens dröjsmål med köpeskillingens erläggande.

Att boet före leveranstidens inträde skulle ställa säkerhet, torde icke
billigtvis kunna fordras, då säljaren i detta fall ännu är i besittning af godset.

Om gods, som en konkursgäldenär före konkursen köpt, sedermera utan 41 §.
betalnings erläggande utlämnas till konkursboet, torde sådant i de allra flesta ''

102

fall bero därpå, att säljaren ej ägde kännedom om konkursen eller i följd af
de faktiska förhållandena var urståndsatt att hindra utgifvandet. Detta inträffar
isynnerhet vid distansköp, enär det lätteligen kan hända, att eu af
säljaren gifven order om godsets innehållande eller utlämnande till annan icke
i tid kommer fraktföraren till hända. Det skulle uppenbarligen vara för rättskänslan
stötande, om konkursboet finge rätt att under dylika förhållanden
tillägna sig godset, så att säljaren måste nöjas med den utdelning, som kunde
komma att belöpa å köpeskillingen. Säljarens rätt att återkräfva sådant gods
har därför blifvit i förslaget erkänd. Skulle det någon gång inträffa, att
säljaren till boet öfverlämnar godset i syfte att erhålla konkursborgenärs rätt,
träder naturligtvis förslagets 1 § i tillämpning.

I det fall, som i förevarande § afses, bör naturligen konkursboet bibehållas
vid sin befogenhet att tillträda köpet, likasom säljaren vid sin rätt att
erhålla besked, huruvida boet vill utöfva nämnda befogenhet. Har boet föryttrat
godset eller däröfver eljest förfogat såsom öfver sitt eget, måste boet
därigenom anses hafva tillträdt köpet och således af säljaren kunna behandlas
såsom köpare.

Om fel eller I fråga om de befogenheter, som vid köp af bestämdt gods böra tillkomma
köparen då fel i godset yppas, innebär förslaget i öfverensstämmelse
med gällande lag att felet kan åberopas äfven i sådana fäll, där säljaren
saknat all kännedom om dess tillvaro. Det har ansetts obilligt, att säljarens
okunnighet om beskaffenheten af det gods han försäljer skall lända honom till
båtnad, så att han får behålla den köpeskilling, som köparen under antagande
af godsets normala beskaffenhet utfäst. Har emellertid köparen innan köpet
slöts kunnat utan kostnad eller olägenhet företaga undersökning af godset och
därigenom uppdaga felet, kan jämlikt den föreslagna 47 § köparen komma att
gå miste om rätten att åberopa ett för säljaren okändt fel, och detsamma
gäller naturligen på grund af 1 § i de fall, där godset kan anses såldt med
det förbehåll, att köparen skall nöjas därmed ehvad det är bättre eller sämre,
något som enligt 48 § i allmänhet skall anses vara fallet då godset är såldt
å auktion.

Den väsentligaste befogenhet, som i anledning af yppadt fel i godset
kan tilläggas köparen, består i rätten att hafva köpet d. v. s. afvisa godset

103

och innehålla eller återkräfva köpeskillingen. Att i regel denna rätt bör
tillkomma en köpare, som öfver hufvud äger åberopa felet, lärer vara uppenbart,
då felet esomoftast medför att godset ej ägnar sig till den användning
köparen därmed åsyftat. Härjämte tillägger förslaget köparen den alternativa
befogenheten att fordra sådant afdrag å köpeskillingen, som mot felet svarar,
eller, mera fullständigt uttryckt, att å det utfästa beloppet afräkna en efter
förhållandet mellan godsets värde i felfritt och i felaktigt skick proportionellt
afpassad andel af nämnda belopp. Uppenbart är, att i sådana fall, där köparen
ej i anledning af godsets felaktiga beskaffenhet är berättigad till skadestånd,
hans rätt att göra felet gällande skulle kunna blifva tämligen värdelös, om
den enda utväg, som i sådant afseende stode honom öppen vore att håfva
köpet. Det låter nämligen lätt tänka sig att köparen befinner sig i den
ställning, att han trots felet är nödsakad att för undvikande af förlust genast
taga det felaktiga godset i bruk på ett sätt, som utesluter möjligheten af
köpets häfvande, och det kan ej anses billigt, att en dylik tillfällighet skall
bereda säljaren en fördel på köparens bekostnad.

Befogenheten att fordra afdrag å köpeskillingen är, så vidt kommittén
har sig bekant, utanför de skandinaviska länderna allestädes erkänd och stod
jämväl enligt nya lagberedningens förslag köparen öppen. Vid förslagets behandling
i högsta domstolen blef emellertid bestämmelsen härom, utom för
vissa undantagsfall, afstyrkt af domstolens flesta ledamöter, hufvudsakligen
på den grund, att den ansågs innebära något för rättsuppfattningen här i
landet främmande och stundom kunna på ett kännbart sätt förnärma säljarens
befogade anspråk att själf få bestämma priset på sin vara.

Kommittén har emellertid ej ansett sig kunna tillmäta dessa erinringar
afgörande betydelse. Väl lärer köparen enligt nu gällande lag och rättstillämpning
ej äga den befogenhet, hvarom nu är fråga; men att den skulle
stå i strid med någon utvecklad rättsuppfattning anser sig kommittén äga
anledning att betvifla, då det af kommittén utsända preliminära utkastet icke
i förevarande hänseende föranledt någon som helst erinran.

Ej heller kan kommittén för sin del erkänna, att en säljare, som, låt
vara i god tro, sålt en felaktig vara skulle äga något berättigadt anspråk
att motsätta sig krafvet på prisminskning. En nedsättning af priset lärer

104

endast högst undantagsvis kunna för säljaren medföra annan ekonomisk olägenhet,
än den som ligger däri att godset befinnes äga mindre värde än säljaren
på grund af sin obekantskap med felet föreställt sig; och om i ett eller annat
fall större förlust skulle kunna tillskyndas säljaren därigenom att han tvingas
att finna sig i prisnedsättning, lärer det ligga närmare till hands att låta
honom bära denna förlust än att tvinga köparen att vidkännas den kostnad
och skada, som kan uppstå genom köpets återgång eller därigenom att köparen
nödgas behålla och till fullo betala det felaktiga godset.

Kommittén har ej heller förbisett, att sedan köparen tagit godset i bruk,
det ofta nog blir omöjligt för säljaren att föranstalta besiktning å godset.
Oaktadt det i sådant fall åligger köparen att styrka, att det fel, hvarå han
gör anmärkning, förelegat vid godset aflämnande, innebär det dock en våda
för säljaren, att motbevisningen sålunda försvåras eller kanske till och med
omöjliggöres. Då det emellertid enligt 52 § i förslaget åligger köparen att,
vid äfventyr af talans förlust, underrätta säljaren om fel, som han blifvit
varse, torde säljaren i regeln komma i tillfälle att, om han så önskar, låta
besiktiga godset, innan det af köparen användes. Det ligger för öfrigt i
sakens natur, att domstolarna vid pröfning af bevisningen om godsets beskaffenhet
skola anse en omständighet mot köparen föreligga, om han under
dylika förhållanden med onödig brådska gör bruk af godset, äfvensom att till
motvägande af sagda omständighet en mer än vanligt stark bevisning om
godsets felaktiga beskaffenhet kommer att fordras. Det är förty att vänta,
att köparen mången gång af omtanke för sin egen trygghet låter å godset
taga besiktning af sakkunnige och opartiske män, och om möjligt i god tid
förut därom underrättar säljaren eller ombud för honom.

Den rätt till prisnedsättning, som här åsyftas, har kommittén ansett
böra äga rum under alla förhållanden, då felet öfver hufvud må af köparen
åberopas. Katten att håfva köpet skulle däremot, om den gjordes lika ovillkorlig,
kunna till förfång för säljaren missbrukas, och kommittén har alltså
i öfverensstämmelse med de föreslagna bestämmelserna om häfningsrätt vid
dröjsmål å säljarens sida funnit rätten att på grund af fel bäfva köpet böra
vara utesluten, där felet är att anse såsom ringa, dock att, jämväl i sådant
fall häfningsrätt naturligtvis bör äga rum om säljaren förfarit svikligt.

105

Vid pröfning af frågan om felets betydenhet, kan man uppenbarligen ej utgå
från allenast objektiva synpunkter utan måste likasom i fråga om betydenheten
af dröjsmål med godsets aflämnande taga hänsyn till köparens ställning
och hvad säljaren hade anledning att därom antaga, äfvensom till hvad köparen
må hafva vid aftalet betingat sig rörande godsets beskaffenhet. Att i lagen
upptaga en uttrycklig erinran härom har ansetts öfverflödigt, då af redaktionen
framgår att det ej uteslutande kommer an på felets betydenhet efter
allmän måttstock.

De strängare grundsatser, som i allmänhet böra uppställas i fråga om
handelsköp, måste naturligen göra sig gällande äfven då fråga är att bedöma
betydenheten af ett fel. Att, i enlighet med hvad i 21 § föreslagits,
uppställa den regel, att i handelsförhållanden hvarje om än så obetydligt
fel kunde föranleda köpets häfvande, skulle emellertid enligt kommitténs tanke
alltför lätt kunna leda till chikanör och rättsliga förvecklingar; och vill
kommittén särskildt erinra, att, medan vid ett obetydligt dröjsmål med godsets
aflämnande det mera sällan kan blifva föremål för olika bedömande, huruvida
.leveranstiden öfverskridits, gränsen mellan felaktigt och felfritt gods ofta nog
är synnerligen svår att uppdraga. Att en regel om ovillkorlig häfningsrätt
i handelsförhållanden härvidlag skulle, särskildt såvidt rörer distansköp, vara
alltför sträng, anser kommittén äfven antydas däraf, att i världshandeln föreligga
handelsbruk, som för vissa branscher högeligen inskränka häfningsrätten.
Någon framställning om eu mot slutbestämmelsen i 21 § svarande
regel angående häfningsrätt i följd af fel har ej heller försports från de
handelskorporationer, som här i landet yttrat sig angående kommitténs preliminära
utkast.

Den omständigheten, att vid köp af bestämdt gods köparen, på sätt här
förut är nämndt, i flertalet fall bör kunna åberopa äfven ett för säljaren
okändt fel, innebär ingalunda med nödvändighet, att köparen äger fordra ersättning
för den skada han lidit i följd af att godset saknat egenskaper, som
köparen ägt förutsätta hos detsamma. Att säljaren, så framt svibligt förfarande
ligger honom till last, är pliktig att gälda dylik skada är uppenbart,
och lika tydligt är, att köparen bör njuta ersättning där felet efter köpet
men före godsets aflämnande uppkommit genom någon säljarens försummelse.

106

Har säljaren under förhandlingarna om köpet uttryckligen garanterat tillvaron
af en viss egenskap eller eljest förhållit sig så, att köparen haft giltig
anledning att anse en dylik garanti från hans sida föreligga, — något som
oftast torde vara fallet vid yrkesmässig försäljning af handels- eller fabriksvaror
— synes det ock naturligt att låta ett dylikt uppträdande från säljarens
sida medföra skadeståndsplikt oberoende däraf, huruvida säljaren ägt
vetskap om felet eller icke. Där åter något förhållande af nu antydd art,
ej är för handen, synes giltig anledning ej stå att finna för säljarens förpliktande
att i anledning af honom obekanta fel gälda skadestånd. Att, såsom
nya lagberedningens förslag innebar, här tillägga köparen ersättning för »kostnader»
torde från principiell ståndpunkt vara mindre berättigadt och därjämte
ägnadt att i tillämpningen medföra svårighet, då någon gräns mellan dylik
ersättning och skadestånd i vidsträckt mening ej synes kunna uppdragas.

Det skadestånd, som under nyss antydda förhållanden bör tillkomma
köparen, skall enligt förslaget utgå vare sig köpet häfves eller icke. Att
köparen sålunda, äfven då han för egen räkning behåller godset, kan fordra
skadestånd, öfverensstämmer icke med hittills rådande praxis i vårt land, och
de erinringar, som vid högsta domstolens granskning af nya lagberedningens
förslag framställdes i fråga om den föreslagna rätten till prisminskning, afsågo
tvifvelsutan äfven rätten att utan afvisande af godset kräfva skadestånd.
Hvad här förut anförts till försvar för köparens rätt till prisminskning
torde emellertid jämväl äga tillämpning i fråga om hans rätt till skadestånd.
Ställer lagen köparen i valet mellan att helt och hållet afstå från skadestånd
och att afvisa godset, drifves han naturligen att anlita den senare utvägen
i många fall där han har verkligt behof af godset äfven i dess felaktiga
skick. Mången gång lärer äfven ligga i säljarens välförstådda intresse
om lagen tillåter köparen att utan underhandling med säljaren tillägna sig
godset med bibehållande af sina skadeståndsanspråk.

Lika litet som nya lagberedningens förslag innehåller det föreliggande
några bestämmelser om huru långt säljarens skadeståndsplikt sträcker sig.
Besvarandet af denna fråga synes ej heller tillhöra det nu förevarande ämnet.
Här må endast erinras, att enligt allmänna rättsgrundsatser skadeståndsplikten
icke kan omfatta sådan skada, som varit alldeles oberäknelig. Framhållas

107

bör äfven, att förslaget ej åsyftar någon lösning af spörsmålet om säljarens
ansvarighet för skadebringande egenskaper hos såldt gods, som köparen eller
annan tagit i besittning, ett spörsmål, som uppenbarligen ej står i särskildt
samband med reglerna om köp utan är af vida allmännare innebörd.

I afseende å hreaturslöp innehålla vissa främmande lagstiftningar särskilda
bestämmelser om fel i det sålda. Hvad som i synnerhet utmärker dessa
vanligen mycket detaljerade bestämmelser är, att för hvarje slag af kreatur
uppställts regler om de fel, som kunna af köparen åberopas, samt om den tid,
inom hvilken sådant måste ske, därvid tillika stadgats att fel, som före sagda
tids utgång göres gällande, presumeras vara uppkommet så tidigt, att det bör
drabba säljaren. Då det emellertid under de tre kommittéernas samfällda
öfverläggningar ansetts olämpligt att för närvarande göra ämnet till föremål
för gemensam skandinavisk lagstiftning, har den svenska kommittén icke ansett
sig äga anledning att upptaga ämnet till vidare behandling; och vill
kommittén framhålla, att om en speciallagstiftning på förevarande område
skulle anses önskvärd, frågan därom ingalunda undanskjutes genom antagande
af kommitténs förslag.

Den valrätt mellan köpets häfvande och prisets nedsättande, som vid
köp af bestämdt gods tillkommer köparen då godset befinnes felaktigt, lärer
äfven böra erkännas för det fall, att fel yppas i gods, som aflämnas till fullgörande
åt leveransattal. De skäl, som vid nästföregående paragraf anförts till stöd
för rätten till prisminskning, äga äfven i detta fall giltighet, och frågan synes
här vara af än större praktisk betydelse, i det fel vida oftare göras gällande
vid leveransaftal än vid köp af bestämdt gods, där köparen esomoftast har tillfälle
att före köpet undersöka godset. Utom nu nämnda befogenheter bör vid
leveransaftal köparen uppenbarligen, likasom han vid godsets uteblifvande
äger påkalla den aftalade prestationens framtvingande, äga rätt att i stället
för det felaktiga godset kräfva felfritt gods.

Rätten att afvisa godset synes emellertid äfven här böra bortfalla, så
framt felet är att anse såsom ringa. Kommittén har ej funnit någon grundad
anledning att i detta afseende skilja mellan leveransaftal och köp af be-,
stämdt gods. Med eiunran, att de flesta distansköp äro att hänföra till leveransaftal,
vill kommittén fastmera framhålla, att det enligt dess uppfattning

43 §.

108

U §.

skulle leda till eu oskälig hårdhet mot säljaren, om man tilläte köparen att
på grund af ett än så obetydligt fel afvisa godset, sedan det efter en tilläfventyrs
lång och dyrbar transport framkommit till bestämmelseorten och där
kanske dragit en hög tull. Till förebyggande af det missbruk, att säljaren
afsiktligen aflämnade en vara af något sämre beskaffenhet än med aftalet åsyftats,
har kommittén emellertid ansett nödigt att föreslå, det säljaren, så framt
han i tid afveta! felet, skall, oberoende af dess betydenhet, vara underkastad
påföljden af köpets häfvande.

Af de i 24 § antagna grundsatser om skyldighet för säljare af generiskt
bestämdt gods att i allmänhet ersätta skada, som uppkommer genom dröjsmål
med godsets aflämnande, lärer följa, att en sådan säljare i regel ock är pliktig
att ersätta skada, som köparen lider därigenom att godset ej är af utlefvad
beskaffenhet. Det skulle uppenbarligen vara föga rimligt, om säljaren
genom att aflämna en i sista stund anskaffad, afgjordt underhaltig vara
kunde befria sig från de påföljder, som jämlikt 24 § borde inträda. De hänsyn,
som föranleda, att från regeln om säljarens skadeståndsplikt vid dröjsmål
med fullgörande af leveransaftal göres undantag för det fall, att i följd af förhållanden,
som ej bort af säljaren beräknas, möjligheten att aflämna sådant
gods, som köpet afser, är utesluten, betinga naturligen motsvarande undantag
från regeln om säljarens skadeståndsplikt i följd af felaktig leverans. En
hänvisning till de i 24 § upptagna bestämmelser angående omöjlighet att fullgöra
aftalet har alltså i nu förevarande paragraf intagits. Beträffande det s. k.
halfgeneriska köpet må erinras om det ingalunda oviktiga fall, att hela det
parti, hvarur godset skolat tagas, befinnes behäftad! med ett fel, som säljaren
ej afvetat. I dylikt fall blir enligt förslaget säljaren i regel skadeståndsfri,
något som uppenbarligen kräfves däraf, att han, om försäljningen omfattat
hela partiet, undsluppit skadestånds gäldande.

Earans öfvergång på köparen innebär, att denne har att gälda hela köpeskillingen
äfven om godset genom olyckshändelse förstöres eller försämras;
det är alltså själffallet, att köparen icke kan åberopa ett fel, som genom dylik
händelse uppkommit. För sådana fäll, då godset utan yttre händelse på
grund af sin egen beskaffenhet eller den behandling, som däråt måste ägnas,
är underkastadt förändring eller minskning, erfordras däremot föreskrift om

109

den tid, till hvilken man bör hänföra sig vid bedömande af godsets kontraktsenlighet.
Det är uppenbart att, då afvikande aftal ej träffats — något som
vid distansköp tämligen ofta förekommer — tidpunkten för farans öfvergång
bör vara afgörande äfven för denna fråga.

I afseende å det i paragrafen intagna förbehåll angående fel, som uppkommit
genom säljarens vållande, lärer knappast behöfva erinras, att här ej
åsyftas åtgärder, som kunna tänkas ifrågakomma efter godsets aflämnande.

Af köpeaftalets natur följer tydligen, att hvad säljaren på detta stadium företager
ej äger inflytande på köparens skyldighet att gälda köpeskillingen utan
endast kan medföra skadeståndsplikt.

Ordalagen i 42 § gifva vid handen, att då vid försäljning af bestämdt
gods viss egenskap blifvit köparen tillförsäkrad, och fel yppas, säljarens skyldighet
att gälda skadestånd är beroende af godsets beskaffenhet vid köpet.

Då köp häfves på grund af fel i godset, är köparen uppenbarligen 43 §.
i samma ställning i förhållande till säljaren, som om godset uteblifvit eller
fördröjts och köpet af sådan anledning varder häfdt. För beräkning af det
skadestånd, som i förstnämnda fall må tillkomma köparen, kan alltså, såsom
ock i 45 § skett, hänvisas till den i 25 § gifna regel för skadestånds beräkning
vid dröjsmål från säljarens sida.

Skall det köpta godset aflämnas efter hand i särskilda poster, betingas 46 §.
däraf, såsom vid 22 § utvecklats, vissa modifikationer i de allmänna reglerna
om den rättsliga verkan af dröjsmål med godsets aflämnande. Af samma
skäl föranledas under enahanda förutsättning motsvarande jämkning uti de i
42 och 43 §§ uppställda regler om köparens rätt, då såldt gods finnes behäftadt
med fel. De i 46 § föreslagna bestämmelser i detta hänseende öfverensstämma
ock fullständigt med innehållet af 22 §.

Ägde köparen redan vid aftalets ingående kännedom om att godset i ett 47 §.
visst afseende ej var af normal beskaffenhet, måste han anses vid köpevillkorens
uppgörande hafva härtill tagit hänsyn; och utan särskild föreskrift i
lag lärer få anses själfklart, att han ej äger såsom fel åberopa ifrågavarande
af honom kända förhållande.

Klart är ock, att om köparen före köpet undersökt godset men på grund
af vårdslöshet ej upptäckt ett däri befintligt fel, rätten att å ett sådant fel

48 §.

tala bör anses utesluten. Rådande uppfattning synes i allmänhet jämväl innebära,
att en viss granskningsplikt i allmänhet åligger en köpare, som utan
afsevärd kostnad eller olägenhet har möjlighet att före köpet undersöka godset.
Underlåter han att begagna sig af tillfälle till undersökning, bör han icke
ställas bättre än nyss är närnndt. Huru ingående en här afsedd undersökning
bör vara, bestämmes genom bruket och förhållandena i hvarje särskildt fall.
Ofta kan säljarens förfarande vara sådant, att köparen med anledning däraf
måste anse granskning öfver hufvud eller i ett visst afseende öfverflödig, såsom
t. ex. om säljaren bestämdt tillförsäkrat köparen, att godset i allo är
felfritt eller att det är i besittning af viss egenskap.

Ej sällan sättes köparen före köpet i tillfälle att undersöka ett prof å
godset. I sådana fall gäller naturligen hvad ofvan anförts om undersökning af
godset. Skulle i godset finnas fel, som icke kunnat uj>pdagas vid granskning af
profvet, bör köparen icke gå förlustig sin talan å sådant fel. Då säljaren
lämnar prof, innebär sådant fastmera en försäkran att godset motsvarar profvet.

Såsom i det föregående antydts, förekommer stundom, att gods säljes sådant
som det befinnes, i hvilket fall af aftalets eget innehåll följer, att köparen
icke på grund af fel i godset kan göra något civilrättsligt anspråk
gällande.

Enligt gängse uppfattning anses i allmänhet försäljning å auktion äga
rum med nyssnämnda förbehåll, vare sig detta vid auktionen uttryckligen tillkännagifves
eller icke. Åt denna uppfattning, hvilken har sin rot i den omständigheten,
att auktionen är den utväg, som vanligen anlitas för realiserande
af större myckenheter begagnadt eller felaktigt gods, har kommittén ansett
böra i lag gifvas uttryck.

Innefattar utropet en särskild utfästelse, som upphäfver eller inskränker
nämnda förbehåll, blifver en dylik utfästelse naturligen på grund af förslagets
1 § gällande. Särskild uppmärksamhet har kommittén ansett böra ägnas åt
de fall, då godset ej motsvarar den beteckning, hvarunder det utbjudits. Så
är händelsen t. ex. om vid en bokauktion ett verk i flera band, hvaraf dock
ett eller flera saknas, utbjudes så, som vore det hela verket, eller om ett utbjudet
föremål, i strid emot verkliga förhållandet, angifves vara af ädel metall.
Likaså är enligt förslaget bestämmelsens tillämpning utesluten då en köpman

å auktion föryttrar lager af handelsvaror. Då sådana varor i allmänhet af
köpman tillhandahållas kunderna i öppen bod, torde den omständighet, att köpmannen
undantagsvis låter sälja varorna på auktion, icke föranleda, att kunderna
äga ställa andra eller lägre anspråk på säljaren än om han afyttrat
varorna på vanligt sätt.

Är en viss tidrymd utsatt, inom hvilken godset bör aflämnas, tillkommer
det enligt 13 § i regeln säljaren att inom sålunda bestämda gränser välja tidpunkten
för aflämnandet. Har han emellertid träffat sitt val genom att aflämna
godset samt därom på ett eller annat sätt underrätta köparen, tillkommer
honom icke någon rätt att ändra den vidtagna åtgärden. En sådan befogenhet
skulle naturligen kunna på det allvarsammaste äfventyra köparens
rätt, då denne just på grund af underrättelse om godsets aflämnande kan hafva
iklädt sig förbindelser, som han ej kan fullgöra, därest säljaren ändrar sina
dispositioner beträffande godset. Om t. ex. en köpman i Stockholm, som köpt
en vara att från nordamerikansk hamn skeppas senast den 1 September, erhållit
konnossement, som utvisar, att varan blifvit för hans räkning inlastad
i Newyork den 1 Juli, och i förlitande därpå i sin ordning sålt varan att levereras
i Stockholm den 15 Augusti, skulle det för honom innebära en rättskränkning,
om han vore nödgad att antaga säljarens anbud att inom den uttalad
e skeppningstiden leverera ny vara. Äro åter förhållandena sådana, att
eu köpare uppenbarligen ej har kostnad eller olägenhet af att invänta nytt
gods eller däraf, att han tillåter säljaren att själf besörja behöflig ändring
eller bättring af godset, förefinnes ej något skäl att förmena honom att inom
den bestämda leveranstiden verkställa rättelse. Billigheten synes till och med
fordra, att under nämnda förutsättning denna säljarens rätt utsträckes ända
därhän, att köparen anses pliktig nöja sig med att rättelse vidtages inom den
tid, som, därest godset eller den felaktiga delen däraf fördröjts, skulle förflutit
innan dröjsmålet blifvit så väsentligt, att köparen enligt förslagets 21 § ägt
håfva köpet. Denna utsträckning af säljarens rätt, som på grund af särskilda
strängare bestämmelser rörande handelsköp därvid saknar nästan hvarje användning,
har däremot en ej ringa betydelse för beställningar. Det skulle vara
synnerligen härd! för en handtverkare om han, då det tillverkade godset vore
behäftadt med ett kanske obetydligt fel, skulle i och med aflämnandet vara

49 §.

112

afskuren från möjlighet att verkställa ändring eller bättring däraf, äfven om
sådant icke skulle lända köparen till den ringaste olägenhet.

SO §. Har en del af det sålda godset fördröjts eller uteblifvit, böra verknin garna

häraf, i allmänhet bedömas efter de i 21—27 §§ föreslagna regler i
fråga om dröjsmål från säljarens sida, och ej likställas med följderna däraf,
att fel i godset förefinnes. Detta betingas af sakens natur samt lärer, på sätt
vid 52 § kommer att närmare utvecklas, jämväl föranledas af de föreslagna
bestämnelserna om fel i godset. Om emellertid säljaren måste antagas hafva
afsett att med den del af det sålda godset, som han aflämnat, fullständigt
fullgöra aftalet, hvilket kan vara fallet t. ex. då felräkning förelegat eller
godset under transporten till leveransorten genom omlastning minskats i vikt
eller ock till någon del förkommit, är det mera naturligt att likställa bristen
i godsets myckenhet med fel i godset än med dröjsmål beträffande godsets
^Hämnande. I öfverensstämmelse härmed hafva ock frågorna om fel och brist
i godset blifvit uti förslaget i ett sammanhang behandlade. Vid handelsköp
kommer i regeln att af den räkning, som åtföljer godset, framgå huruvida
säljaren afsett att aflämna full] myckenhet eller icke. Äfven vid andra köp
torde hans mening i nämnda afseende oftast framgå af omständigheterna vid
aflämnandet.

51 och 52 §§. I svensk rättspraxis torde vara erkändt, att om en köpare upptäcker fel
eller brist i godset men dröjer att hos säljaren göra anmärkning därom, rätten
att tala å felet eller bristen efter någon tids förlopp går förlorad. Denna
grundsats lärer emellertid ej i och för sig under alla förhållanden vara tillfyllest
för tillgodoseende af säljarens befogade anspråk för köpets slutliga afvecklande.
Om köparen efter längre tids förlopp framställer anmärkning och
uppgifver sig ej hafva tidigare ägt kunskap om felet eller bristen, lärer denna
uppgift mången gång vara tämligen osannolik men likväl ej lätteligen kunna
bestämdt vederläggas af säljaren. Bortsedt härifrån synes det i och för sig
mindre billigt, att köparen genom att underlåta den granskning af godset, som
en någorlunda omsorgsfull person i hans ställning plägar vidtaga, skall kunna
hålla sin rätt mot säljaren öppen längre än eljest vore möjligt. Det lärer
ej kunna anses innefatta någon oskälig stränghet mot köparen att, såsom i 52
§ föreslagits, låta honom gå förlustig sin talan icke allenast genom underlå -

113

tenhet att anmärka ett bevisligen uppdagadt fel utan under vissa förhållanden
ock genom försummelse att om godset taga kännedom.

Några mera bestämda allmängiltiga regler i fråga om den skyldighet,
som i sistnämnda afseende må anses åligga köparen, torde näppeligen kunna
uppställas. Att kräfva det en köpare äfven utanför handelsförhållanden skulle
genast efter godsets mottagande föranstalta om undersökning däraf, vore
uppenbarligen alltför strängt. Tillfälliga omständigheter, såsom bortovaro
eller sjukdom, kunna uppenbarligen innefatta giltig ursäkt för undersökningens
uppskjutande. Äfven bortsedt från dylika omständigheter lärer man ej
hos köpare i allmänhet kunna förutsätta den vakenhet och påpasslighet i egna
angelägenheter, som skulle kräfvas för införande af en ovillkorlig bestämmelse
om rättsförlust på grund af underlåtenhet att genast undersöka godset, utan
torde det böra efter omständigheterna i hvarje särskildt fall pröfvas, huruvida
köparen försummat hvad af en person i hans ställning skäligen kan begäras.

I afseende å handelsköp lärer emellertid hinder ej möta, att, på sätt nyare
främmande lagar i allmänhet innehålla och den föreslagna 51 § jämväl åsyftar,
uppställa en föreskrift om ofördröjlig undersökning af godset. I rena
handelsförhållanden är det i vida högre grad än eljest af vikt för säljaren,
att frågan om det sålda godsets kontraktsenlighet så snart som möjligt upphör
att vara sväfvande; och köparen lärer här af omsorg om sina egna intressen
i allmänhet drifvas att snarast möjligt förvissa sig om godsets beskaffenhet.
Utgående från att godt handelsskick sålunda under alla förhållanden
krafvel’, att en köpman med det första företager en mer eller mindre omfattande
undersökning af gods, som han tillhandlat sig, har kommittén alltså
föreslagit, att han, i den mening här förut är angifven, skall anses pliktig att
företaga den undersökning, som kan anses affärsmässig. Att närmare än
sålunda skett angifva undersökningens beskaffenhet har ej ansetts möjligt och
är ej heller i främmande lagar försökt.

Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida ej ifrågavarande föreskrift borde
äga giltighet jämväl i de fall, då allenast köparen vore att anse såsom köpman.
Då emellertid en skyndsam afveckling af rättsförhållandet här ej är
för säljaren af samma vikt som i tvåsidiga handelsförhållanden, samt utanför

114

dessas område fall torde kunna tänkas, där en köpman saknar anledning att
med den skyndsamhet, som här åsyftas, företaga undersökning, har en dylik
utsträckning af stadgandets tillämplighet ansetts ej böra ifrågakomma. Att
emellertid vid tillämpning af'' den i 52 § upptagna mera allmänna bestämmelsen
om undersökningsplikt köparens egenskap af köpman i hvarje fall bör till
en viss grad komma i betraktande, är uppenbart.

Tillämpning af sistnämnda föreskrift bör tydligen ock äga rum i händelse
den omedelbart företagna undersökningen ej kunnat leda till uppdagande
af ett förefintligt fel, men detta bort upptäckas längre fram under gången af
en normalt ordnad affärsverksamhet.

I fråga om tiden för inträdandet af den undersökningsplikt, som i 51 §
afses, innebär förslaget, att undersökningen skall äga rum, vid platsköp så
snart godset aflämnats men vid distansköp först efter dess framkomst till bestämmelseorten.
Man har någon gång sökt göra gällande, att undersökningen
äfven vid sistnämnda köp borde äga rum då godset aflämnades, men enligt
kommitténs uppfattning skulle det strida mot sakens natur och billighetens
kraf att uppställa en dylik regel och således ålägga köparen en rättsförlust
på grund däraf, att han ej på den måhända aflägsna och för honom alldeles
främmande afgångsorten låtit undersöka godset. Att emellertid någon gång
de omständigheter, hvarunder aftalet ingåtts, eller ett för någon affärsbransch
egendomligt handelsbruk kan föranleda, att undersökningsplikt inträder redan
på afgångsorten, vill kommittén ej förneka.

För den händelse att vid platsköp köparen på grund af en felaktig uppfattning
af aftalets innehåll eller andra förhållanden vägrar att mottaga
godset, eller, han eljest föranleder, att aflämnande ej å aftalad tid äger rum,
synes det obilligt att beröfva honom möjligheten att sedermera, då han kommer
i besittning af godset, göra anmärkning å fel, som han förut ej afvetat. .De
omständigheter, som kunna föranleda dröjsmål med godsets mottagande, äro
mången gång af den art, att nyssnämnda påföljd skulle vara alltför sträng. Annat
är förhållandet vid distansköp, där jämlikt 56 § köparen ofta nog är pliktig
att för säljarens räkning omhändertaga gods, som han vill afvisa. Att köparen
genom åsidosättande af denna förpliktelse skulle kunna till skada för säljaren
framskjuta den tid, inom hvilken anmärkning må framställas, kan ej an -

115

ses rimligt. Förslaget har därför affattats så, att undersökningsplikten här
inträder samtidigt med vårdnadsplikten.

De skäl, som föranledt det i 51 § intagna stadgandet om skyldighet att
undersöka godset, göra sig äfven gällande därest på grund af köpslutet ett s. k.
utfallsprof tillställes köparen. Ett stadgande om skyldighet att undersöka dylikt
prof har därför blifvit i förslaget infördt.

De i 52 § upptagna bestämmelser om hvad köparen har att iakttaga,
där han efter upptäckten af fel eller brist vill i anledning däraf göra något
anspråk gällande, ansluta sig till de föreskrifter, som 27 § innehåller för det
fall att godset blifvit för sent aflämnadt. Kommittén kan alltså hänvisa till
de skäl som vid sistnämnda § anförts till stöd för där föreslagna föreskrifter.

Har endast en del af godset aflämnats, och är det tydligt, att säljaren
ej afsett ett fullständigt fullgörande af leveransen, eller framstår hans mening
ej fullt klar för köparen, vore det uppenbart orimligt att, såsom en
tillämpning af 52 § skulle medföra, låta köparens underlåtenhet att reklamera
medföra den påföljd, att han nödgades erlägga köpeskillingen i dess
helhet samt ginge miste om rätten till skadestånd. Detta förhållande betingar
med nödvändighet en sådan affattning af reglerna om kvantitetsbrist, att
här antydda fall ej kommer att bedömas efter nämnda regler utan efter
stadgandena i 26 § och öfriga paragrafer, som angå dröjsmål å säljarens sida,
något som ock blifvit vid affattandet af 50 § iakttaget.

Den enligt förslagets 52 § köparen åliggande skyldighet att göra anmärkning
å fel eller brist, som han märkt eller bort märka, utesluter icke, att frågan
om godsets kontraktsenlighet kan stå öppen ännu långt efter det godset
kommit köparen tillhanda. I godset befintligt fel är mången gång så fördoldt,
att det först efter någon tids förlopp kan komma i dagen. Enligt gällande lag
finnes för köparens rätt att tala å sådant fel ej annan tidsbegränsning än
den tioåriga preskriptionen, som afskär köparens anspråk såväl å skadestånd
som, vid häfvande af köpet, å återbekommande af köpeskillingen. Olämpligheten
af en till tiden så utsträckt befogenhet för köparen torde näppeligen
kunna förnekas. Kommittén har i öfverensstämmelse med nya lagberedningen
föreslagit en ettårig frist. Från vissa håll hafva önskningar framställts
om fristens begränsning till ett hälft år. Då det emellertid i ät -

sa §.

skilliga affärsgrenar och särskildt i maskinhandeln icke med säkerhet lär
kunna påräknas, att ett fel inom så knappt tillmätt tid upptäckes, har kommittén
ej ansett sig kunna gå dessa önskningar till mötes.

Det är som bekant synnerligen brukligt, att en säljare ikläder sig s. k.
garanti för viss längre tid, något som uppenbarligen åsyftar att han under
hela den bestämda tiden ansvarar för godsets beskaffenhet. Att en dylik utfästelse
bör erhålla giltighet gentemot den föreslagna preskriptionsbestämmelsen,
synes kommittén uppenbart. Men då, oaktadt föreskrifterna i förslagets
1 §, någon tvekan möjligen kunde uppstå, huruvida sådant vore åsyftadt,
har en erinran härom ansetts böra inflyta i förevarande paragraf.

54 §. Med de i 51—53 §§ föreslagna bestämmelser afses att säljaren efter

någon tids förlopp skall vara tryggad emot påståenden från köparens sida
om fel eller brist i godset. Den förmån, som man sålunda i rättssäkerhetens
intresse velat bereda säljaren, bör uppenbarligen icke tillkomma honom, därest
han förfarit svikligt emot köparen. Med ett af säljaren begånget svek har i
förevarande afseende grof vårdslöshet ansetts böra under vissa förhållanden
likställas. En säljare, som svikligen förfarit, skulle eljest kunna komma i
åtnjutande af nämnda förmån i de ofta förekommande fall, då köparen icke
vill påstå eller icke kan styrka, att säljaren handlat med sådant uppsåt, att
straff kan ifrågakomma, men detta likväl är förhållandet. Endast för såvidt
felet eller bristen ländt köparen till mera betydande skada, synes emellertid
tillräcklig anledning föreligga att i förevarande afseende tillägga säljarens
vårdslöshet betydelse.

Bestämmel- De skäl, som vid 33 § anförts till stöd för säljarens förpliktande att
om afvisande vårda godset vid dröjsmål från köparens sida, hafva motsvarande giltighet
häfvande C\fme<^ afseende å köparen, då denne kommit i besittning af godset och på grund
köp^ af fel eller brist däri eller dröjsmål från säljarens sida vill afvisa detsamma.
Behofvet af ett stadgande om sådan vårdnadsplikt för köparen är uppenbart
för det fall, att säljaren eller någon, som för honom äger taga hand om godset,
ej linnes på platsen. Men äfven om säljaren eller ombud för honom är
tillstädes, måste köparen, då han redan innehar godset, anses närmare än säljaren
att vårda detsamma. Synnerligen betungande kan denna plikt ej blifva,
då köparen, därest hans afvisande af godset linnes befogadt, enligt förslaget

117

är berättigad till ersättning för vårdnadskostnaden och jämlikt andra stycket
af 57 § äger att till säkerhet för denna ersättning kvarhålla godset, hvartill
kommer, att de utvägar, som enligt 34 § erbjudas säljaren till att genom
godsets försäljande å auktion eller någon gång genom dess bortskaffande befria
sig från fortsättande med vården, här blifvit öppnade äfven för köparen.

Att tillägga köparen rätt att utan säljarens medgifvande återsända godset
har ej ansetts tillrådligt. En sådan åtgärd kunde nämligen mången gång
vara stridande emot säljarens intresse, såsom i fall, då godset därigenom
skulle belastas med utgifter för tull och returfrakt, eller bättre marknad för
detsamma finnes å köparens ort än å säljarens.

Beträffande platsköpet kan det icke gärna ifrågasättas, att om en köpare,
som ännu ej fått godset i sin besittning, vägrat att för egen räkning mottaga
detsamma, han ändock skulle vara skyldig omhändertaga det för säljarens
räkning. Enahanda är förhållandet, om godset blifvit försändt och säljaren
själf'' eller genom ombud är i tillfälle att å bestämmelseorten utbekomma
det från fraktföraren. Har åter godset kommit köparen tillhanda, så att
det är till honom godset skall af fraktföraren utlämnas, såsom t. ex. i allmänhet
är fallet då köparen innehar konnossement å godset eller sådan fraktsedel,
som i 16 § omförmäles, synas omständigheterna fordra, att köparen, oaktadt
han förklarar sig vilja afvisa godset, tager det i sin värjo för att vårdas
för säljarens räkning. En dylik grundsats, hvilken äfven uttalats i
nyare främmande lagar, lärer öfverensstämma med handelssamfärdselns intressen
och äfven påkallas af skälig hänsyn till säljaren. Skulle emellertid
väsentlig kostnad eller olägenhet åsamkas köparen genom besittningstagande!,
vore det obilligt att ålägga honom ifrågavarande förpliktelse. Icke heller
kan det anses rimligt, att köparens plikt att tillvarataga säljarens intresse
skulle sträcka sig ända därhän, att han måste sätta sig i besittning af godset
i sådana fäll då köpeskillingens erläggande är villkor för godsets utfående,
såsom t. ex. är förhållandet om försändelsen skett med förbehåll om efterkraf.
I många fall kunna äfven andra utgifter, som måste betalas vid godsets utlämnande,
uppgå till väsentliga belopp; dock torde erläggande af tull ofta
nog kunna undvikas genom godsets inläggande på nederlag, en åtgärd som

56 §.

118

57 §.

under många förhållanden måste anses innefatta en lämplig form för godsets
vårdande.

Att ett köp häfves innebär, att kontrahenterna äga återbekomma hvad
de i enlighet med köpeaftalet kunna hafva hvar å sin sida utgifvit. Äro både
godset och köpeskillingen utgifna, följer af köpeaftalets ömsesidiga natur, att
prestationerna, då de återgå, skola mot hvarandra utväxlas, så att hvardera
kontrahenten äger innehålla hvad han uttagit, till dess han utbekommer motprestationen.
Stadgande härom innehålles i första stycket af förevarande §.

De regler 55 § innebär om rätt eller i vissa fall plikt för köpare,
som innehar godset men vill afvisa detsamma, att realisera det för säljarens
räkning, medföra naturligen, utan att sådant behöfver uttryckligen i lagen
framhållas, undantag från regeln om säljarens rätt att återbekomma godset,
och åtskilliga andra undantag äro omnämnda i 58 §.

Där åter regeln om godsets återställande gäller, måste den i allmänhet
innebära, att det skall återställas i samma skick och myckenhet, hvari det
vid aflämnandet befanns, så att där detta ej kan ske, häfvande af köpet ej
kan ifrågakomma. Det skulle emellertid leda till obillighet att fasthålla denna
grundsats äfven med afseende å den obetydligaste förändring eller minskning,
t. ex. då godset i någon ringa mån begagnats eller till någon ringa
del förbrukats. Säljarens intressen måste anses tillräckligt tillgodosedda genom
den själfklara rätt, som tillkommer honom att vid köpeskillingens återlämnande
göra afdrag för den minskning i värde godset må hafva undergått.

Har köparen vårdat godset för säljarens räkning och i anledning däraf
haft kostnad, fordrar rättvisan, att han till säkerhet därför, på sätt senare
stycket af 57 § afser, äger kvarhålla godset. Mera tvifvelaktig ställer sig
frågan, huruvida dylik rätt bör tillkomma köparen med afseende å ersättning
för förlust, som tillskyndats honom genom säljarens underlåtenhet att riktigt
fullgöra aftalet. Då emellertid, om dylik rätt ej erkändes, ersättningens utbekommande
mången gång skulle försvåras eller äfventyras, isynnerhet då säljaren
är boende i främmande land, har kommittén ansett sig böra föreslå, att
rätten till godsets innehållande utsträckes på sätt nyss är nämndt. Som det
emellertid ofta är föremål för tvist, huruvida eller till hvilket belopp skade -

119

stånd skall utgå, och det ej skäligen kan begäras, att säljaren skulle för återbekommande
af godset utgifva ett belopp, hvartill han ej anser köparen berättigad,
torde, på sätt förslaget innehåller, säljaren böra äga att i stället för
ersättnings gäldande i penningar ställa säkerhet därför.

Om en köpare, som afvisar godset på grund af däri befintligt fel, ej vill
bäfva köpet utan yrkar aftalets fullgörande genom afiämnande af gillt gods,
synes någon rätt att till säkerhet för möjligen er.lagd köpeskilling kvarhålla
det allämnade godset icke vara af sakens natur påkallad. Med afseende
åter å den ersättning, som i sådant fall må för kostnad och förlust tillkomma
köparen, lärer hans rätt att kvarhålla godset böra vara densamma, som om
köpet blifvit häfdt.

Från den i 57 § uppställda regeln innefattar 58 § åtskilliga synnerligen
viktiga undantag.

Om förhållandena äro sådana att köparen har grundad anledning att
yrka köpets häfvande, och godset efter aflämnandet genom olyckshändelse
eller ock på grund af sin beskaffenhet utan köparens vanvård eller vållande
förstörts, försämrats eller minskats, skulle det innebära en hårdhet mot köparen,
att i följd af en dylik af hans åtgärd eller vilja oberoende omständighet
låta rätten till köpets häfvande gå förlorad. Säljaren åter skulle
vinna en alldeles oförtjänt förmån, om han af nämnda anledning befriades
från den påföljd han genom underlåtenhet att riktigt fullgöra kontraktet,
ådragit sig.

Undantagsvis bör ock köparen vara vid sin rätt att hafva köpet bibehållen,
oaktadt han genom egna åtgärder orsakat, att godset icke kan i väsentligen
oförändradt skick återställas. Så är uppenbarligen förhållandet, om
godset ej undergått annan förändring än den, som varit en nödvändig följd
af en sådan undersökning, hvartill köparen i hvarje fäll är berättigad och
under vissa förhållanden pliktig. Till och med om förändringen uppkommit
därigenom att köparen tagit godset i bruk, bör hans rätt att hafva köpet icke
vara ovillkorligen utesluten; har han ej före godsets användande märkt, att fel
eller brist i godset förefinnes, och ej heller med iakttagande af nödig omsorg
bort sådant märka, lärer han ej skäligen kunna drabbas af den rättsförlust, hvarom
här är fråga. I saknad af en härtill syftande undantagsbestämmelse skulle

58 §.

120

Om hemul#-skyldighet.
''59 §.

möjligheten att hafva köpet vara utesluten exempelvis för den, som köpt utsädesspannmål
och först efter sådden upptäckt, att den varit till utsäde otjänlig,
eller för den, som tillhandlat sig ett slaktdjur, men efter dess nedslaktande funnit
köttet på grund af sjukdom hos djuret vara till människoföda odugligt.

Frågan om ägares rätt att återvinna lös egendom, som blifvit honom
rättsstridigt afhänd, samt om sättet och villkoren för utöfning af denna rätt
sträcker sig, såsom i annat sammanhang framhållits, utöfver området för lagstiftningen
om köp och byte. Nämnda fråga har därför ansetts falla utanför
den uppgift, som närmast föreligger kommittén, och kommer enligt planen för
kommitténs arbeten att på ett senare skede upptagas till behandling. Tills
vidare har kommittén att utgå från den rådande uppfattningen af gällande
rätt, enligt hvilken en köpare, som i god tro kommit i besittning af annan
tillhörigt gods, icke är pliktig att utgifva godset annorledes än mot erhållande
af lösen.

Spörsmålet om det rättsförhållande, som mellan säljare och köpare uppstår,
då godset på grund af tredje mans rätt frångår köparen, torde däremot
falla inom förslagets område och är i förevarande paragraf behandladt.

Vid det köpta godsets vindikation kan naturligtvis utöfver den förlust,
som godtgöres köparen genom lösens erhållande, annan skada honom tillskyndas.
Särdeles påtagligt blir detta om — såsom ofta antages — lösen icke må
beräknas högre än till köpeskillingens belopp men godset vid den tid vindikationsrätten
göres gällande har högre värde. Såsom ytterligare exempel på
skada, hvarom nu är fråga, kan anföras det fall, att någon köpt föremål, som
tillsammans bilda en helhet, och denna betingar högre pris än summan af prisen
på de särskilda föremålen, samt något af dessa frånvinnes köparen.

Beträffande skyldigheten att ersätta sålunda uppkommen skada, lärer af
allmänna rättsgrundsatser följa, att sådan skyldighet åligger säljare, som icke
är i god tro. Däremot kan ifrågasättas, huruvida säljaren, om han var i god
tro, kan vara pliktig att ersätta skadan. Denna fråga torde emellertid böra
besvaras jakande. Jämförelse med säljarens ansvarighet för fel i såldt gods
ligger här synnerligen nära till hands. Likasom säljaren blir ersättningsskyldig,
då godset saknar egenskap, som måste anses tillförsäkrad, bör ersättningsplikt
åligga honom i förevarande fall. Fm säljare, som ej genom sär -

121

Om Öppet
köp.

60 §.

skildt förbehåll fritagit sig från hemulsskyldighet, lärer nämligen få anses
hafva iklädt sig garanti för att han äger förfoga öfver godset.

Hade köparen, då köpet slöts, skälig anledning att betvifla säljarens
rätt att förfoga öfver godset, måste han anses hafva iklädt sig risken af
att det kan honom frånvinnas och vid köpeskillingens bestämmande tagit hänsyn
till denna möjlighet. I sådant fall bör han, såsom i paragrafens andra stycke
uttalats, icke äga rätt till ersättning för skada, som i följd af köpet har
honom tillskyndats.

För det fall att vid s. k. öppet köp godset är af säljaren aflämnadt,
synas bestämmelser tarfvas såväl i fråga därom, när köpet kan anses för köparen
bindande, som beträffande faran för godset. Hvad angår det förra
spörsmålet lärer den omständigheten, att köparen ej inom öfverenskommen eller
skälig tid afgifver bestämdt yttrande, naturligast vara att uppfatta så att
han önskar upprätthållande af det bestående förhållandet, d. v. s. att godset
förblifver hos honom på förut afhandlade villkor. I fråga åter om faran för
godset bär kommittén, med anslutning till hvad högsta domstolen vid granskning
af nya lagberedningens förslag uttalat, funnit det mest öfverensstämmande
med såväl rådande rättsuppfattning som billighetens kraf, att faran
ligger å köparen.

Här säljare och köpare icke vilja eller kunna omedelbart och muntligen Om vissa
afhandla de frågor, som dem emellan uppstå i anledning af köp, utanmKgt^denna
måste för meddelande sig emellan använda sådana utvägar som budskickning la9-eller anlitande af post eller telegraf, måste någon tid förflyta mellan medde- 61
landets aflåtande och dess mottagande, hvarförutom kan inträffa, att meddelandet
genom ett eller annat missöde fördröjes, förvanskas eller alldeles icke
framkommer. Vid sådant förhållande uppstår frågan, hvilken af kontrahenterna
har att bära följderna af ett dylikt missöde.

Då de meddelanden, om hvilka i lag finnes föreskrifter, i allmänhet
hafva till syfte att lämna adressaten tillfälle eller anledning att vidtaga en
eller annan åtgärd, lärer häraf följa — hvad ock enligt gängse språkbruk
ligger i själfva ordet meddelande där det utan närmare förklaring användes
— att risken för ett aflåtet meddelande bör ligga på afsändaren. Denna synpunkt
har dock icke giltighet beträffande de reklamationer, som anses i lag

böra åläggas en kontrahent i anledning af en å medkontrahentens sida
förelnpen underlåtenhet att riktigt fullgöra aftalet eller i följd af annan
under aftalets afvecklande begången oegentlighet. Bestämmelserna om
dylika reklamationers framställande hafva sitt berättigande däri, att en
tids passivitet häntyder på, att någon afsevärd rättskränkning i själfva
verket ej föreligger; och hvad angår flera af dessa bestämmelser är deras
hufvudsyfte att afskära möjligheten af spekulation på medkontrahentens bekostnad.
Tages detta i betraktande, synes man ej äga fog att ovillkorligen
fordra, att en afsänd reklamation kommer adressaten till hända, utan det
bör vara till fyllest att den blifvit afsänd på ett sätt, som i allmänhet anses
ändamålsenligt. Det är visserligen uppenbart, att om ett meddelande af ifrågavarande
beskaffenhet förkommer eller försenas, skada därigenom kan uppstå
för adressaten, ity att han mången gång kommer att i sitt handlingssätt
utgå från det antagande, att reklamation ej aflåtits; men det synes naturligare,
att en dylik olägenhet drabbar adressaten, å hvars sida en eller
annan oegentlighet jn förutsättes hafva förekommit, än att följderna af ett
sådant missöde, som här afses, skola stanna å afsändaren, änskönt denne i afseende
å meddelandets befordran gått till väga på ett sätt som i handel och
vandel anses betryggande.

På den sålunda uttalade uppfattning hvila de i förevarande paragraf
upptagna bestämmelser angående sådana reklamationer, som i förslaget
åsyftas.

Då post och telegraf äro de inrättningar, som i den allmänna samfärdseln
oftast anlitas för befordran af meddelanden mellan personer å skilda orter,
lärer af det förut anförda följa, att reklamation, som i form af postförsändelse
eller telegram i vanlig ordning aflämnats, bör anses behörigen aflåten. Beträffande
postförsändelser har det visserligen ifrågasatts, att frihet från den
risk, hvarom här är tal, skulle äga rum endast om försändelsen blifvit rekommenderad;
men då det måste anses olämpligt att betunga afsändaren
med skyldighet att iakttaga strängare former än de sedvanliga, har kommittén
ansett sig ej kunna förorda en dylik bestämmelse. Den ståndpunkt kommittén
härutinnan intagit har ock blifvit från så godt som alla håll lämnad utan
anmärkning. Som emellertid skyldigheten att bevisa försändelsens aflämnande

123

åligger afsändare]!, torde denne ofta af omtanke för sin egen säkerhet
rekommendera försändelsen.

I fråga om ändamålsenligheten af andra än nu afsedda sätt för meddelandens
befordran, har det ej ansetts möjligt att i lagen uppställa någon allmän
regel, utan lärer, där annan utväg för befordrandet väljes, frågan om
dess ändamålsenlighet böra pröfvas i hvarje särskildt fall.

Att meddelandets afsändande med post i förslaget betecknats såsom ett
ändamålsenligt sätt för dess befordran, må naturligen icke uppfattas så, att i
fall där särskild skyndsamhet är af nöden — såsom i fråga om varor, som
äro underkastade hastig förskämning — aflåtaren skulle vara ovillkorligen
försvarad, om han, i stället för det snabbare sätt för meddelandets befordran
som telegrafen erbjuder, anlitar posten. Möjligheten af en dylik missuppfattning
torde vara utesluten genom den affattning stadgandet erhållit.

För en riktig tillämpning af en lag, som berör handelsförhållanden, er- Om betydelfordras,
att vissa för den större handeln egendomliga uttryck, som af köpmän Im köp brukmera
allmänt användas vid ingående af aftal, blifva i enlighet med merkantilliga wttryc!cåskådning
tolkade, då tvist yppas; och äfven ur andra synpunkter torde det
få anses önskvärdt, att i lagen upptagas bestämmelser rörande innebörden af
åtskilliga dylika s. k. klausuler. Då emellertid i flera fall klausulerna hafva
växlande betydelse inom olika branscher — något som ofta påkallas af sakens
natur — samt i andra fall deras innebörd kan med hänsyn till handelsförhållandenas
utveckling väntas undergå förändring, är det tydligt, att om man
ej vill motverka hufvudändamålet med ämnets behandling i lagstiftningen —
en rätt tydning af parternas mening — det ej gärna kan blifva tal om definierande
af alla förekommande klausuler eller om fullständigt angifvande af
hvad den ena eller andra klausulen i särskilda hänseenden innebär.

Bland de aftalstyper, som förekomma i den större handeln, är försälj- e,2 §.
ning under klausulen »fritt ombord» en af de för säljaren minst betungande.

Han är befriad från kostnaden för transporten och från risken därvid. Enligt
regeln har han ej heller att ombesörja befraktningen, vare sig fråga är om
att skaffa fartyg för hel last eller att tinga skeppsrum för ett såldt parti.

Denna regel, som strängt taget gäller äfven då godset är afsedt att försändas
med ångare som gör regelmässiga turer, modifieras dock särskildt i dylika

124

fall ofta därigenom, att säljaren enligt ett uttryckligt eller stillatigande uppdrag
från köparen öfver tager bestyret med befraktningen. Under alla förhållanden
är, såsom redan af klausulens ordalydelse framgår, köparen befriad
från att taga befattning med godset å afsändningsorten. De skyldigheter med
afseende å inlastningen, som enligt sjölagen åligga betraktaren, tillkomma här
säljaren, så vidt förhållandet emellan honom och köparen är i fråga. Säljaren
har alltså att i enlighet med 116 § sjölagen framföra godset till fartygets sida
och att vid inlastningen lämna det biträde, som i följd af rådande sedvänjor
kan ifrågakomma.

Spörsmålet, vid hvilken tidpunkt godset skall enligt förslagets språkbruk
anses aflämnadt och följaktligen faran öfvergå på köparen, är i viss mån
tvifvelaktigt. Då styckegods skall försändas med fartyg, som gör regelbundna
turer, förekommer det ofta, att godset för fartygets räkning mottages
å kaj för att senare af fartygets folk inlastas. Det kan med anledning häraf
ifrågasättas, huruvida ej aflämnandet borde anses äga rum, då godset blifvit,
likgiltigt på hvad sätt, omhändertaget af rederiet. En i enlighet härmed affattad
regel skulle emellertid stå i strid med klausulens ordalydelse och för
de fall, då köparen vill taga försäkring för sin risk, vara mindre praktisk, i
det den försäkring, som här vid lag i regel''ifrågakommer, afser allenast skada,
som inträffar efter det godset för att föras ombord skilts från land. Vid
sådant förhållande har kommittén trott sig böra föreslå, att aflämnandet ej
må anses verkställdt förr än godset kommit innanför fartygets sida.

Vid bedömande af godsets kontraktsenlighet har man jämlikt 44 § att
taga hänsyn till dess beskaffenhet på nämnda tidpunkt, och om betalning
skall erläggas efter godsets myckenhet, bör jämlikt 7 § till grund för beräkningen
läggas den myckenhet, hvartill det vid nämnda tidpunkt uppgår.

Då, såsom här antages vara fallet, befraktningen är verkställd af köparen,
kunde det ifrågasättas, och har jämväl både hos oss och annorstädes blifvit ifrågasatt,
huruvida icke godset redan genom inlastningen finge anses vara kommet
i köparens besittning, något som skulle leda därhän, att säljaren icke vidare
ägde i fall af betalnings uteblifvande eller köparens obestånd återtaga godset.
Af den neutrala ställning, som befälhafvaren enligt den moderna frakträtten intager
i förhållande till afsändaren, följer emellertid, att man icke vid bedöman -

125

det af besittningsförhållandet i afseende å inlastadt gods bör tillägga någon afgörande
betydelse däråt, huruvida fartyget är befraktadt af den ene eller
andre kontrahenten. Ett bestämdt uttalande härom bar ansetts böra i förslaget
inflyta. Af den affattning sagda uttalande erhållit framgår, att man
ej ansett nödigt eller lämpligt att i antydda hänseenden intaga någon ståndpunkt
för de jämförelsevis sällsynta fall, då godset afhämtas med ett köparen
tillhörigt fartyg.

I fråga om köparens undersökningsplikt torde redan af 51 § framgå,
att densamma icke, frånsedt speciella kutymer eller särskilda omständigheter
vid aftalets ingående, kan inträda förr än vid godsets framkomst till bestämmelseorten;
men till förebyggande af hvarje missförstånd har uttrycklig bestämmelse
i angifven riktning upptagits.

I allmänhet tänker man sig, att säljaren är boende eller har sin rörelse
å den ort, hvars namn förbindes med klausulen »fritt ombord». Denna ort är
emellertid ofta en omlastningsort, dit godset till lands eller sjöss sändes på
säljarens kostnad och risk. I vissa fall kan den genom klausulen angifna
skeppningsorten till och med vara köparens ort, nämligen då köparen är
en mellanhand, som i sin ordning sålt godset för afskeppning. Att säljaren,
då en försändning till den angifna skeppningsorten ifrågakommer, har att bestrida
kostnaden för godsets fortskaffande dit, kan ej vara föremål för tvist. Frågan,
hvilkendera kontrahenten skall under nyssnämnda försändning bära faran
för godset, har däremot i utlandet varit föremål för olika meningar. Förslagets
ståndpunkt, enligt hvilken säljaren har att bära denna fara, öfverensstämmer
emellertid med enstämmiga yttranden från köpmanskretsar inom de tre
skandinaviska länderna.

Klausulen »fritt ombord» innebär, såsom föregående paragraf utvisar, att det
tillkommer köparen att draga omsorg om godsets transporterande från den i
aftalet angifna ort, hvilken oftast, om ock ej alltid, är orten för säljarens
rörelse eller ligger i dennas närhet.

I förevarande paragraf och de två närmast följande afhandlas däremot
tre andra hufvudformer af distansköp, hvilka alla äga det gemensamt, att det
tillhör säljaren att ombesörja godsets försändande.

63 §.

126

Vid 9 och 10 §3 har framhållits, hurusom då säljare och köpare bo på
skilda orter, eu uttrycklig eller tyst öfverenskommelse vanligen föreligger, på
grund hvaraf säljaren är förpliktad att ombesörja godsets försändande till
köparen, utan att likväl detta förhållande medför, att bestämmelseorten betraktas
såsom leveransort.

Därest säljarens nyss antydda förpliktelse inskränker sig till själfva
afsändande! föreligger ett s. k. enkelt försändningsköp. Godset anses, såsom
förhållandet plägar på köpmansspråk uttryckas, såldt att försändas för höparens
räkning ock risk, så att köparen har att ej mindre bestrida transportkostnaden
än äfven stå faran för olycksfall under transporten. Å denna aftalstyp är
den föreslagna 10 § utan vidare tillämplig, och särskilda föreskrifter erfordras
alltså ej i nu förevarande afdelning af förslaget.

Säljarens åtagande att försända godset kan emellertid äfven, såsom i 63
§ åsyftas, vara förenadt med förpliktelse att betala transportkostnaden. Såvidt
förpliktelsen inskränker sig härtill •— och ej är af den art som i 64 eller
65 §§ afses — uttryckes förhållandet oftast med klausulen »fraktfritt» eller,
vid sjöförsändelser, »cost & freight» (kostfrakt) eller förkortade former af
sagda uttryck, därvid till klausulen plägar fogas namnet å bestämmelseorten.

Att säljaren sålunda åtager sig att bestrida transportkostnaden, innebär,
efter hvad i världshandeln är antaget, icke att bestämmelseorten blir att anse
såsom leveransort, utan i fråga om den tidpunkt, då godset skall anses aflämnadt,
gälla samma regler som vid det enkla försändningsköpet.

I enlighet härmed hänvisas i 63 § till de uti 10 § upptagna bestämmelser
angående leveransorten, enligt hvilka godset anses aflämnadt, vid försändelse
till lands då det omhändertagits af fraktförare, men vid sjöförsändelse då det
kommit innanför fartygets sida. Grunden till att sålunda vid sjöförsändelser
ett omhändertagande före inlastningen ej medför, att aflämnandet anses verkställdt,
ligger däri, att, af skäl som vid 62 § omnämnts, en motsvarande regel
funnits böra uppställas för köp under klausulen »fritt ombord». Att här vid lag
låta olika grundsatser gälla allteftersom fraktkostnaden påhvilar säljaren
eller köparen, torde nämligen ej vara lämpligt, något som tydligt framträder
i det förhållande, att klausulen »cost & freight» anses, för såvidt godset skall

127

från början försändas sjöledes, sammanfalla med det stundom brukade uttryckssättet
»fritt ombord inklusive frakt».

För det fall att godset afsändes till lands men sjötransport sedermera
vidtager, innebär förslaget att, i enlighet med bestämmelserna i 10 § men i
olikhet med hvad som gäller för försäljning unden klausulen »fritt ombord»,
orten för afsändandet och ej skeppningsorten skall anses såsom leveransort;
och må i fråga härom hänvisas till hvad som blifvit anfördt i motiven till
sistnämnda paragraf. Afvikelsen från de i 62 § antagna grundsatser torde
äga sitt berättigande däruti, att vid det i sistnämnda paragraf afsedda köpet
orten för transportens början är klart angifven, men vid köp, hvarom i nu
förevarande paragraf är fråga, i allmänhet endast orten för dess slut, så att
någon fast hållpunkt för leveransortens bestämmande näppeligen gifves, med
mindre man fasthåller bestämmelserna i 10 §.

Det har icke undgått kommitténs uppmärksamhet, att i kontrakt, hvari
klausulen »c &f» nyttjas, numera icke sällan förekommer den bestämmelse, att
godset skall betalas efter utlossad vikt d. v. s. efter dess vikt å bestämmelseorten.
Äfven om denna kontraktsbestämmelse icke må vara afsedd att komma
till användning, då varan genom olyckshändelse helt eller delvis gått förlorad,
utan afser att skärpa säljarens åligganden endast på det sätt, att han göres
ansvarig för den viktminskning, som godset under vanliga förhållanden kan
lida vid fortskaffande^ står bestämmelsen likväl ej i öfverensstämmelse med
här föreslagna regler, jämförda med stadgandena i 7, 10, 17 och 44 §§. Då
emellertid bestämmelsen om betalning efter utlossad vikt, enligt hvad kommittén
inhämtat, är en undantagsbestämmelse, som icke får utan särskild anledning
underförstås, har man icke ansett densamma böra i förevarande paragraf
särskildt behandlas.

Af det förhållande, att vid en försäljning under klausulen »c & f» fraktkostnaden
drabbar säljaren, följer icke med nödvändighet, att frakten af denne
direkt till fartygets befälhafvare utbetalas. Då det är regel, att frakten eller
åtminstone en större del däraf betalas vid framkomsten, har tvärtom det bruk
utvecklat sig, att köparen till befälhafvaren erlägger det oguldna fraktbeloppet
och erhåller godtgörelse genom motsvarande afdrag å köpeskillingen.
Detta förhållande har ansetts böra i lagen uppmärksammas, och ett med

128

nämnda bruk öfverensstämmande stadgande bar alltså influtit i förevarande
paragraf.

Har köparen att erlägga betalning emot konnossement, eller skall köpeskillingen
gäldas genast vid godsets framkomst, kan nyssnämnda tillvägagångssätt
ej sägas medföra någon olägenhet för denne. Om han däremot allenast
förbundit sig att emot konnossementet godkänna växel, hvilkens förfallodag
infaller senare än godsets framkomst, eller eljest anstånd med betalningen
är medgifvet, nödgas i här afsedda fall köparen betala eu del af köpeskillingen
tidigare än efter aftalets ordalydelse skulle ske. Då emellertid anståndet
i själfva verket icke kan antagas afse den del af köpeskillingen, som
motsvaras af frakten, lärer, såsom förslaget oek innehåller, köparen sakna
berättigande att vid slutlikvid fordra ränteafdrag för det han sålunda före den
i aftalet nämnda betalningstiden erlagt nämnda i köpeskillingen ingående
belopp.

64 §. Klausulen »eif», hvilken nästan uteslutande användes då sjöresa ingår i

transporten, utmärker, att säljaren åtagit sig — förutom godsets försändande
till den ort, som i sammanhang med klausulen nämnes, och transportens bekostande
— jämväl att försäkra godset mot fara, som det under transporten
löper. Sistnämnda åtagande innebär, enligt hvad allmänt erkännes, icke någon
rubbning i de allmänna reglerna om leveransorten, utan hvad som i detta
afseende gäller vid det enkla försändningsköpet och vid köp under klausulen
»c & f» (10 och 63 §§) äger äfven tillämpning vid cif-köp. Om under resan
inträffar olyckshändelse af beskaffenhet, att försäkringsgifvaren därför svarar,
får köparen hålla sig till denne. Säljaren står icke i något fall faran under
transporten, än mindre är han, då godset förgås, skyldig att gälda skadeersättning.

Rörande omfattningen af den försäkring säljaren bör taga torde enligt
handelsbruk för de flesta men likväl ej för alla branscher gälla, att en försäkring
under förbehållet »fri från enskild skada utom i strandningsfall» är
tillfyllest. Enligt den i Sverige brukliga försäkringsplanen svarar vid försäkring
under nämnda förbehåll försäkringsgifvaren för kostnader, för bidragtill
gemensamt haveri och för uteblifvande samt för sådan enskild skada, som
tillkommit därigenom, att fartyget strandat, stött mot fast eller flytande före -

129

mål eller sjunkit, eller som orsakats af eld eller explosion, Däremot omfattar
försäkringen icke t. ex. godsets försämring genom inträngande vatten, då
fartyget utan kollision springer läck i öppen sjö men ej sjunker. En sådan skada
blir alltså köparens ensak.

Det belopp säljaren har att försäkra kan naturligtvis ej under några
förhållanden understiga köpeskillingen. På grund af handelsbruk torde det
emellertid i många fall åligga säljaren att därutöfver försäkra något belopp
såsom motsvarande köparens handelsvinst.

Med hänsyn till det läge, hvari frågan om försäkringspliktens gränser
sålunda befinner sig, lärer det ej böra ifrågakomma att i lagen upptaga
närmare föreskrifter angående omfattningen af säljarens ifrågavarande plikt,
helst som det är möjligt, att kommunikationernas och affärslifvets utveckling
kommer att medföra förändring i de nu rådande kutymerna. Sakkunniga
personer, med hvilka kommittén hållit öfverläggningar, hafva ock uttalat
sig emot införande af dylika bestämmelser. Förslaget innehåller således
endast en anvisning, att säljaren härutinnan bör rätta sig efter hvad
lifligt är. Härmed är äfven frågan om säljarens ansvarighet för försäkringsgifvarens
vederhäftighet besvarad. Tages försäkringen hos en försäkringsgifvare,
som enligt allmän uppfattning kan af en försiktig köpman anlitas,
bör risken för dennes solvens ligga å köparen, och säljaren alltså vara skyddad
emot efterräkningar.

Vid cif-köp likasom vid köp under klausulen »c & f» förekomma ej sällan
särskilda aftalsbestämmelser om betalning efter utlossad vikt; och må i
afseende å dessa uppmärksammas hvad motiven till 63 § därom innehålla.
Stundom förekomma äfven i samband med klausulen »eif» andra bestämmelser,
som i ett eller annat afseende närma rättsförhållandet till det, som gäller vid
användande af de i 65 § nämnda klausuler.

I fråga om köparens skyldighet att förskjuta frakt måste uppenbarligen
vid cif-köp gälla samma regler som vid försäljningar under klausulerna »fraktfritt»
eller »c & f».

För den händelse, att säljaren skulle försumma sin skyldighet att försäkra
godset, hafva bestämmelser om köparens däraf följande befogenheter ansetts
nödiga. Att köparen i sådant fall i allmänhet bör äga häfva köpet,

130

65 §.

torde ej bestridas. Här såsom eljest vid liandelsköp bör emellertid köparen
vara pliktig att omedelbart reklamera i anledning af försummelsen; och förslaget
innebär därför, att häfningsrätten går förlorad, om reklamation ej aflåtes,
då köparen med vetskap om försummelsen mottager konnossement å
godset. Det skulle äfven vara obilligt att låta rätten till köpets häfvande
fortfara sedan godset i oskadadt skick framkommit och är lossadt, i hvithet
fall köparen ej vidare kan hafva något men af försummelsen.

Det för säljaren strängaste bland de olika slag af köpeaftal, vid hvilka
ett försändande af godset emellan skilda orter ifrågakommer, föreligger,
då kontrahenterna med hänsyn till stadgandena i 9 och 10 §§ träffa det förord,
att godsets aflämnande skall försiggå å bestämmelseorten, eller då, såsom
detta ofta uttryckes, godset säljes »levereradt» eller »fritt levereradt» å viss
ort. Säljaren har då icke allenast att betala kostnaderna för transporten
och att enligt 17 § stå faran för det fall, att godset under vägen genom
olyckshändelse går förloradt, utan är, om sådan händelse inträffar, vid
leveransaftal i regel jämväl underkastad skyldighet att lämna nytt gods, om
köparen det äskar, och att ersätta denne den förlust, som kan uppkomma därigenom
att aftalet icke i rätt tid uppfylles. Äfven sådana förändringar i
myckenhet och beskaffenhet, som utan vådlig händelse drabba godset, får säljaren
vidkännas i följd af stadgandet i förslagets 44 §.

Hvad angår klausulen »fritt» (»franco»), torde man icke inom svenska köpmanskretsar
vilja motsätta sig den uppfattningen, att nämnda klausul, hvilken för
öfrigt ofta förekommer med närmare bestämningar, såsom »fritt å banvagn»
»fritt på kaj» eller »mastfritt», är liktydig med uttrycken »levereradt» och »fritt
levereradt» samt således utmärker, icke allenast att köparen är befriad från kostnad
för frakt och försäkring, utan äfven att säljaren, om han underlåtit att göra
särskildt förbehåll, är bunden till nyssnämnda stränga ansvar med afseende på
kontraktets fullgörande å bestämmelseorten. Däremot har vid domstolarna i
Tyskland den mening arbetat sig fram, att klausulerna »fritt levereradt», »fritt»
och »franco» äro liktydiga med »fraktfritt», hvaraf följer, att afsändningsorten
betraktas såsom leveransort, och att säljaren icke ens har skyldighet att bekosta
godsets försäkring. Såsom en konsekvens af denna åsikt har en tysk domstol
till och med beträffande klausulen »fob», hvilken ju i själfva verket också

131

innehåller ordet »fritt», uttalat, att köparen bär risken under järnvägstransport
till den ort, där enligt aftalet godset skall inlastas å fartyg. Kommittén
har så mycket mindre ansett sig kunna fästa afseende vid denna för svensk
uppfattning främmande åsikt, som densammas riktighet veterligen är inom tyska
köpmanskretsar lifligt bestridd. Det torde emellertid knappast behöfva framhållas,
att lagförslagets grundsatser om tolkningen af dessa och andra vid
köp vanliga uttryck lika litet som förslagets öfriga bestämmelser kunna
komma att gälla annat än såvidt svensk lag eller därmed öfverensstämmande
stadganden äga tillämpning.

Enligt det merkantila språkbruket användes ordet »leverera» utan omförmälda
stränga betydelse, när det förbindes med en klausul, som ej utmärker
leveransorten, såsom då någon förbinder sig att »leverera eif» eller sälja
godset »fraktfritt levereradt». För att förebygga det missförstånd, att 65 §
vore afsedd att äfven i dylika fall tillämpas, har en särskild erinran om detta
språkbruk ansetts nödvändig.

Vid leveransaftal är det ofta för kontrahenterna af vikt, att myckenheten
af det gods, som med aftalet åsyftas, icke hehöfver strax noggrant angifvas
utan först senare under köpets afveckling fastställes. För detta ändamål
angifves myckenheten antingen genom ett medeltal, hvartill fogas ordet
»cirka» eller något liktydigt uttryck, eller ock genom nämnande af de gränser
inom hvilka myckenheten får växla, såsom t. ex. då 100 å 200 liter af en uppgifven
vara säljas. Det ligger i sakens natur och är jämväl öfverensstämmande
med hvad i 13 § stadgats för det fall, då tiden för godsets afiämnande är endast
inom vissa gränser bestämd, att det utrymme för närmare bestämmande af
godsets myckenhet, som sålunda kan finnas medgifvet, i regeln måste anses hafva
tillkommit i säljarens intresse. Särskilda omständigheter kunna dock äfven här
utvisa, att det varit af hänsyn till köparen, som myckenheten ej blifvit närmare
bestämd, såsom då denne har att befrakta fartyg för godsets afhämtande.

Beträffande frågan, huru stor afvikelse må göras från den myckenhet, hvarmed
uttrycket »cirka» förbundits, förekomma i särskilda branscher något växlande
handelsbruk. Där ej annat handelsbruk utbildat sig, torde för svenska
förhållanden kunna med visshet antagas, att genom uttrycket »cirka» medgifves
en afvikelse af fem procent, då det försålda partiet icke utgör hel fartygslast,

66 §.

132

men att, då fråga är om hel last, en afvikelse af tio procent tillätes. Då
anledningen till, att större utrymme i fråga om val af myckenhet sålunda
medgifves vid hel last, är att söka i svårigheten att finna ett fartyg, hvars
dräktighet jämt motsvarar den angifna myckenheten, är man naturligen
icke berättigad att, om i anseende till godsets myckenhet flera fartyg erfordras
för transporten, tillämpa regeln i vidsträcktare mån än beträffande den sista
fartygslasten.

67 Enligt merkantilt språkbruk användes uttrycket »last» — i motsats till
»parti» — om en myckenhet gods, hvilken fyller ett helt fartyg. Det kan
icke vara för köparen likgiltigt, om det fartyg, hvarmed de af honom inköpta
varorna transporteras, jämväl medför andra handelsvaror. Svårighet
kan i sådant fall möta för öfverenskommelse med befälhafvaren om ändring
af destinationsorten, där möjlighet till dylik öfverenskommelse eljest föreligger;
lastning eller lossning kan fördröjas och större omgång uppstå vid fartygets
inklarering i hamn. Aro de varor, som jämte köparens inlastas, sådana, att
han kan befara att de skola i konkurrens med hans egna utbjudas i marknaden,
blir kränkningen af hans rätt så mycket mera uppenbar. Det
torde få antagas, att i alla fall, då någon verklig olägenhet för köparen
uppkommer af säljarens åtgärd att i strid emot aftal et låta andra handelsvaror
än köparens inlastas, denna afvikelse från hvad som måste anses
hafva ingått i köpeaftalet bör, på sätt i förslaget skett, berättiga köparen
till köpets häfvande.

68 §. De i 68 § gifna föreskrifter rörande uttrycken början, midten och slutet

af en månad öfverensstämma med hvad, enligt inhämtade upplysningar, måste
anses här i landet vedertaget. Till förekommande af de olägenheter som
bristande kännedom härom skulle kunna föranleda, har kommittén ansett
föreskrifterna böra i lag upptagas.

99 §■ Uttrycket »afskeppning» har enligt merkantilt språkbruk samma bety delse

som »aflastning» och afser alltså icke fartygets afgång från skeppningsorten.
År godset inom den för aflastning eller afskeppning utsatta tid inlastadt
och konnossement i öfverensstämmelse därmed utfärdadt, har säljaren

vid försändningsköp fullgjort hvad å honom i fråga om försändandet ankom i

/ o.i.)''''C. i ''• ; ;.., i : . ■ ■ \ : : , i • U vro ■

133

mer, och köparen får alltså vidkännas olägenheterna däraf att befälhafvare:!
fördröjer affärden eller genom obehöriga omvägar försenar godsets framkomst.

1 Sverige förekommer ett ganska utbredt handelsbruk, enligt hvilket 70 §.
uttrycket »kontant» anses innebära, att betalning ej behöfver erläggas förr än
trettio dagar efter godsets aflämnande. Då emellertid denna användning
af uttrycket står i uppenbar strid med dess egentliga betydelse, som
lärer gå därpå ut att betalning erlägges mot det köpta godsets aflämnande,
och ej heller står i öfverensstämmelse med bruket i de flesta länder, med
hvilka Sverige står i handelsförbindelse, har kommittén ansett sig böra söka
återföra ordet till dess ursprungliga betydelse. Häremot har icke heller någon
anmärkning från merkantilt håll framkommit vare sig vid de öfverläggningar,
som hållits med särskild! tillkallade sakkunniga, eller i de utlåtanden, som
inkommit öfver det utsända utkastet.

Det kan ifrågasättas, huruvida det ifrågavarande handelsbruket, som ju
innebär, att köparen ej gör sig skyldig till dröjsmål, om han underlåter att
erlägga betalning före utgången af ofvannämnda tid, också betager den säljare,
som ej litar på sin köpare, rätten att innehålla godset till dess betalning erlägges.
Vid de af kommittén med sakkunniga personer hållna öfverläggningar
hafva bland dem olika meningar uttalats i denna fråga, ett förhållande,
som utvisar att åtminstone härom någon allmänt gängse sedvanemässig uppfattning
ej föreligger.

År en vara såld att betalas emot konnossement eller, såsom samma för- 71 g
hållande öfver plägar uttryckas, »emot skeppningshandlingar», har köparen,
på sätt vid 16 § omförmälts, skyldighet att, när konnossementet honom erbjudes,
erlägga betalning utan afseende å om godset då framkommit eller icke.
Uppenbart är, att om köparen vid granskning af konnossementet och de handlingar,
som åtfölja detsamma äfvensom åt prof å varan, där sådant är bifogadt,
finner, att köpet icke är å säljarens sida behörigen fullgjordt, han är berättigad
att utöfva den rätt att håfva köpet, som lagen medgifver honom. Huruvida
köparen åter, där han undantagsvis kan på annat sätt konstatera fel i
godset, äger undandraga sig inlösen af konnossementet, är en fråga, som ej
genom den föreslagna bestämmelsen afgöres.

134

Förslag till
lag om ändrad
lydelse
af 166 § sjölagen.

Förslag till
lag om ändring
i vissa
delar af 9
kap. handelsbalken.

Enligt rådande bruk skall konnossementet, när det för betalning företes,
vara åtföljdt af faktura. Krafvet härpå kan så mycket mindre eftergifvas,
som köparen, hvilken icke har tillgång till själfva godset, icke alltid af konnossementet
kan utröna arten och myckenheten af det gods, som erbjudes
honom. Att vid cif-försäljningar därjämte bör bifogas försäkringsbref, är eu
omedelbar följd af bestämmelserna i förslagets 64 §.

Genom bestämmelserna i 28 och 39 §§ af förslaget till lag om köp och
byte af lös egendom blifva stadgandena i de båda första punkterna af 166 §
sjölagen öfverflödiga. På samma sätt förhåller det sig med de i sistnämnda §
upptagna ''föreskrifter om säljarens skyldighet att vid köpets häfvande återlämna
hvad han i följd af köpet bekommit. Rättsregler härom innefattas nämligen
i 57 § af nämnda förslag. Hvad angår den i 166 § sjölagen meddelade
bestämmelse om säljarens skyldighet att vid köpets häfvande ersätta köparen
dennes utgifter för godset, lärer frågan härom böra lösas efter allmänna rättsgrundsatser.
Att i sådant afseende meddela särskilda föreskrifter för det fall
att konnossement utfärdats och till köparen öfverlämnats, torde ej vara nödigt
eller lämpligt.

Till förebyggande af det missförstånd, som möjligen kunde uppstå i följd
af konnossementets egenskap att — såsom förhållandet plägar uttryckas —
representera varan, har kommittén däremot funnit lämpligt att i 166 § sjölagen
upptaga en erinran, att den rätt att hindra godsets utgifvande eller
kräfva det åter, som enligt lagen om köp och byte kan tillkomma sälj siren,
står honom öppen jämväl i det fall att konnossement å godset blifvit utfärdadt
och till köparen öfverlämnadt.

Andra punkten af 166 § sjölagen i dess lydelse enligt kommitténs förslag
öfverensstämmer med tredje punkten af samma lagrum, sådant det för närvarande
lyder.

De bestämmelser förslaget innehåller om ränta å köpeskilling äro afsedda
att träda i stället för stadgandena i 9 kap. 8 § handelsbalken. Kommittén föreslår
därför, att nämnda lagrum upphäfves och att med anledning däraf sådan
ändring vidtages i samma kapitels 10 §, att där förekommande hänvisning
till 8 § ersättes med en bestämmelse af samma innehåll, som den, hvilken
med hänvisningen åsyftats.

135

Föi’ det fall, att saldt gods ej i rätt tid afläinnas, äger enligt förslaget Förslag till
till lag om köp och byte af lös egendom köparen, vare sig köpet afser be- l<nng\ vissa
stämdt gods eller är att hänföra till leveransaftal, rätt att utkräfva godset. ufsökningsSpörsmålet
om verkställigheten af en dom, som innefattar bifall till ett af la9enköparen
i sådant afseende framställdt anspråk, lärer ej erbjuda svårighet såvidt
fråga är om utgifvande af bestämdt gods. Beträffande detta fall meddelas
ock i 37 § 2 mom. samt 41 § utsökningslagen otvetydiga bestämmelser.

Där åter köpet är att hänföra till leveransaftal och domen alltså afser
utgifvande af viss myckenhet gods af angifvet slag, är frågan i sig mera
svårlöst och gällande bestämmelser i utsökningslagen mindre tydliga. Såvidt
man från gällande rätts ståndpunkt anser det öfver hufvud kunna ifrågakomma,
att någon förpliktas utgifva gods, som är allenast till sin beskaffenhet
angifvet, kan i afseende å domens verkställande ifrågakomma att tillämpa
antingen det i 37 § 1 mom. gifna stadgande om dom, som innefattar åläggande
af betalningsskyldighet i varor, eller den i 2 mom. af samma paragraf
intagna föreskrift angående dom, hvarigenom någon förpliktats utgifva viss
lös egendom, eller och de regler 38 § innehåller beträffande dom, som faller
utanför bestämmelserna i 37 §. Af dessa tre utvägar har kommittén trott
den sistnämnda vara af lagen åsyftad; och densamma synes jämväl från lagstiftningssynpunkt
vara att förorda. Det bör nämligen ankomma på den exekutiva
myndigheten att efter omständigheterna i hvarje särskild! fall pröfva,
huruvida verkställighet lämpligen kan åstadkommas genom föreläggande af
vite — något som vid uppenbar tredska ligger närmast till hands — eller
genom eftersökande hos säljaren af sådant gods, som köpet afser, eller möjligen
genom andra åtgärder, t. ex. upphandling af dylikt gods. En sådan pröfning
är nämligen af den art, att det ej kan anses lämpligt att, såsom vid
tillämpning af 37 § skulle blifva fallet, uppdraga densamma åt underordnade
exekutiva organ, utan synes här vid lag nödigt att, på sätt 38 § afser,
låta det ankomma på öfverexebutor att förordna om verkställighet och sättet
härför.

I ändamål att tydligen utmärka, att 38 § och ej 37 § här bör vinna tillämpning,
har kommittén föreslagit vissa ändringar i sistnämnda paragraf.

136

Den skyldighet att »gälda» varor, som afses i 1 mom. af 37 §, omfattar
visserligen enligt kommitténs tanke ej förpliktelse att utgifva såldt gods, som
är allenast till beskaffenhet och myckenhet angifvet, men då en annan uppfattning
härom ingalunda är utesluten, samt en säker gräns mellan betalningsskyldighet
och leveransskyldighet ej torde stå att finna, har det legat nära
till hands att öfverväga, huruvida ej äfven dom, som innefattade betalningsskyldighet
i varor, lämpligen kunde hänföras under 38 §. Då kommittén ej
funnit någon betänklighet häremot föreligga, har 37 § 1 mom. ansetts böra
ändras därhän, att det komme att afse endast dom, hvaingenom någon förpliktats
att gälda penningar.

Då vidare, hvad beträffar 2 mom. i 37 §, det visat sig att stadgandena
angående dom om utgifvande af viss lös egendom ansetts tillämpliga a dom
angående leveransaftals fullgörande, har uttrycket »viss» egendom blifvit utbytt
mot »bestämd» egendom, hvilket senare uttryck i den föreslagna lagen
om köp och byte af lös egendom ställes i motsats till den ifråga om leveransaftal
brukade termen gods af angifvet slag.

Den föreslagna ändringen i 38 § har till ändamål att låta det tydligare
än af gällande lydelse framgå, att öfverexekutor efter omständigheterna äger
att för framtvingande af verkställighet tillgripa andra utvägar än föreläggande
af vite.

Ändringarne i 39, 41 och 54 §§ föranledas af den föreslagna affattningen
af 37 § 1 och 2 mom.

Om verkställighet af dom angående betalningsskyldighet i varor ej längre
i första hand ankommer på utmätningsman, lärer någon sådan utmätning af
vara, som afses i 61 § ej vidare kunna ifrågakomma, och stadgandet i sistnämnda
paragraf måste alltså, på sätt förslaget innebär, för dylik händelse
upphäfvas.

PARALLELLTEXTER,

Svensk text.

Förslag till Lag om

köp och byte af lös egendom.

Med upphäfvande af 1 kap. 2, 3, 4, 6 och 7 §§ handelsbalken äfvensom
38 § konkurslagen förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

De i denua lag gifna stadganden om säljares och köpares rättigheter
och skyldigheter lände till efterrättelse, såvidt ej annat är uttryckligen
öfverenskommet eller eljes må anses aftaladt eller ock följer af handelsbruk
eller annan sedvänja.

Hvad i denna lag är stadgadt om köp skall i tillämpliga delar gälla
i fråga om byte.

2 §•

Dansk text.

Norsk text.

Utkast

til

Lov

om Köb.

Almindelige Bestemmelser.

§ I Denne

Lovs Bestemmelser komme
kun til Anvendelse, forsaavidt ikke
andel er udtrykkelig aftalt eller maa
anses indeholdt i Aftalen eller folger
af Handelsbrug eller anden Smdvane.

Loven gadder ikke for Kol) af
fast Ejendom.

§ 2.

Bestilling af Genstande, som först
skulle tilvirkes, anses i denne Lov
som Kob, saafremt det for Tilvirkningen
fornodne Stof skal ydes af
den, der har paataget sig Tilvirkningen.
Loven gaelder dog ikke for
Opforelse af Bygning eller andet
Anlseg paa fast Ejendom.

Hvad der i denne Lov er bestemt,
om Kob, tinder tilsvarende Anvendelse
paa Bytte.

U (1 k a s t

til

Lov
om Kjöb.

Almindelige Bestemmelser.

§ I Denne

Lovs Bestemmelser kommer
kun til Anvendelse, forsaavidt
ikke Andet er udtrykkelig aftalt eller
maa ansees indeholdt i Aftalen eller
fölger af Handelsbrug eller anden
Saedvane.

Loven gjadder ikke Kjöb af fast
Eiendorn.

§ 2.

Bestilling af Gjenstande, som först
skal tilvirkes, ansees i denne Lov
som Kjöb, saafremt det for Tilvirkningen
fornödne Stof skal ydes af
Tilvirkeren. Loven gjadder dog ikke
Opforelse af Bygning eller andet
Anleeg paa fast Eiendom.

Svensk text.

3 §•

Köp, som ej afser bestämdt gods utan allenast viss myckenhet af angifvet
slag, kallas i denna lag leveransaftal.

Har någon sålt viss myckenhet att ur bestämdt gods uttagas, det
köp vare ock under leveransaftal inbegripet.

Köp, som är slutet mellan köpmän i och för deras rörelse, kallas i
denna lag handelsköp.

Med köpman förstås i denna lag enhvar, som, enligt hvad särskildt
finnes stadgadt, är pliktig att föra handelsböcker.

Dansk text.

Norsk text.

§ 3.

Ved Kob af Genstande, bestemte
efter Art, förstaas i denne Lov ikke
alene Kob af en vis Masngde af eu
angiven Art Genstande, men ogsaa
Kob af en vis Maengde af et angivet
Parti.

§ 4.

Ved Handelskob förstaas i denne
Lov Kob, som indgaas mellem Handlende
i eller for deres Bedrift.

Som Handlende anses herved enhver,
der gor sig til Bedrift åt afflående
dertil indkobte Varer, åt drive
Vexellerer- eller Bankforretning, Forsikringsvirksomhed,
Kommissionshandel,
Forlagsvirksomhed, Apotek, Bevaertning,
Haandvaerk eller Fabrik,
åt overtage Udforelse af Bygningseller
Ankegsarbejder eller åt befordre
Personer, Gods eller Meddelelser.
Dog anses ikke som Flandlende den,
som uden anden Medhjaelp end sin
FEgtefadle, sine Born under femten
Aar og sit Hustyende driver Bevmrtning,
Haandvaerk, Befordringsvirksomhed
eller saadan länge Handel,
hvortil ikke kraeves sandig Adkomst,
eller hvortil Borgerskap udstedes
uden Betaling.

§ 3.

Ved Kjöb af Gjenstande, som er
bestemte efter Art, forstaaes i denne
Lov ikke alene Kjöb af en vis Mamgde
af en angiven Art Gjenstande, men
ogsaa Kjöb af en vis Mamgde af et
angivet Parti.

§ 4.

Ved Handelskjöb forstaaes i denne
Lov Kjöb, som indgaaes mellem Handlende
i eller for deres Bedrift.

Som Flandlende ansees Enhver,
som gjör sig til Bedrift åt afflående
dertil indkjöbte Varer, åt drive
Vexeler- eller Bankforretning, Kommissionshandel,
Forlagsvirksomhed,
Apothek, Bevakning, Haandvaerk,
Fabrik eller Bergverk, åt overtage
Udforelse af Bygnings- eller
Anlaegsarbeider eller åt befordre
Personer, Gods eller Meddelelser.
Dog ansees ikke som Handlende den,
som uden anden Medhjaelp end sin
iEgtefaelle, sine Börn under femten
Aar og sit Tyende driver Bevakning,
Haandvaerk eller Befordringsvirksomhed.

Svensk text.

Om köpeskillingens bestämmande i vissa fall.

5 §.

År köp slutet utan att priset blifvit bestämdt, erlägge köparen hvad
säljaren fordrar, där det ej kan anses oskäligt.

Skall köpeskillingen beräknas efter godsets myckenhet, varde till
grund för beräkningen lagd den myckenhet godset utgör, då faran för
dess förstörelse öfvergå!’ å köparen.

I de fall, då köpeskillingen skall beräknas efter godsets vikt, varde
vikten af förpackning (taravikt) afräknad.

6 §•

7 §•

Dansk text.

Norsk text.

Om Bestemmelse af Kobesummen.

§ 5.

Er Kob sluttet, men intet aftalt
om Kobesummens Större] se, har Koberen
åt betale, hvad Saelgeren fordi’er,
forsaavidt det ikke kan anses
for ubilligt.

§ 6.

Er i Handelskob Regning (Faktura
eller Nota) tilstillet Koberen,
og gor han ikke, saasnart ske kan,
Indsigelse mod den i Regningen
anforte Pris, er han pligtig åt betale
denne, medmindre lavere Pris oplyses
åt vaere aftalt, eller Regningen er
aabenbart urimelig.

§ 7.

Skal Kobesummen beregnes efter
Tal, Maal eller Vaegt, bliver Mamgden
paa det Tidspunkt, da Faren
for Salgsgenstandens hamdelige Undergång
gaar over paa Koberen,
åt begge til Grund for Beregningen.

§ 8.

Skal Kobesummen beregnes efter
Varens Vaegt, antages Indpakningens
Vaegt (Taravsegten) åt skulle fradrages.

Om Bestemmelse af Kjöbesummen.

§ 5.

Er Kjöb sluttet, men Intet aftalt
om Kjöbesummens Störrelse, har
Kjöberen åt betale, hvad Sadgeren
förlänger, forsaavidt det ikke kan
ansees for ubilligt.

§ 6.

Er i Handelskjöb Regning (Faktura
eller Nota) tilstillet Kjöberen,
og gjör han ikke, saasnart ske kan,
Indsigelse mod den i Regningen anförte
Pris, pligter han åt betale denne,
medmindre det oplyses, åt lavere
Pris er aftalt, eller Regningen er
aabenbart urimelig.

Skal Kjöbesummen beregnes efter
Tal, Maal eller Vaegt, bliver Maengden
paa det Tidspunkt, da Faren
for Salgsgjenstandens hamdelige Undergång
gaar over paa Kjöberen, åt
kugge til Grund for Beregningen.

§ 8.

Skal Kjöbesummen beregnes efter
Varens Vagt, antages Indpakningens
Vaegt (Taravaegten) åt skulle fradrages.

Svensk text.

Om platsen för godsets aflemnande.

9 §•

10 §.

11 §•

Har säljaren att ombesörja godsets forslande till köparen utan att
likväl försändande från en ort till en annan ifrågakommer, må ej godsetanses
aflämnadt, förr än det kommit i köparens besittning.

Dansk text.

Norsk text.

Om Stedet, hvor Salgsgenstanden skal
leveres (Leveriugsstedet).

§ 9.

Sadgeren har åt levere Salgsgenstanden
paa det Sted, hvor han
ved Kobets Afslutning havde sin Bolig.
Drev han paa dette Tidspunkt
Forretning, og stod Salget i Förbindelse
derived, skal Levering ske
paa Forretningsstedet.

Befandt Genstanden sig ved Kobets
Afslutning paa et andet Sted
end ovenfor me vilt, og vare Parterne
eller bui’de de vmre vidende derom,
anses dette som Leveringssted.

§ 10.

Skal Genstanden af Sadgeren forsendes
fra et Sted til et andet for
der åt overgives i Koherens Besiddelse,
anses Levering for sket, naar
Genstanden er övergivet til en
Fragtforer, som har paataget sig
Forsendelsen fra vedkommende Sted,
eller den, hvis Afsendelsen sker
med Skib, er bragt indenfor Skibssiden.

§ IL

Skal Sadgeren besorge Genstanden
sendt til noget inden Pladsens
Gränser beliggende Sted, anses Le -

Om Stedet, hvor Salgsgjenstanden
skal leveres (Leveriugsstedet).

§ 9.

Sadgeren har åt levere Salgsgjenstanden
paa det Sted, hvor " han
ved Kjöbets Afslutning havde sin
Bolig. Drev han paa dette Tidspunkt
Forretning, og stod Salget i Förbindelse
dermed, skal Levering ske paa
Forretningsstedet.

Befandt Gjenstanden sig ved
Kjöbets Afslutning paa et andet
Sted end ovenfor mevnt, og var Parterne
eller burde de vtere vidende derom,
ansees dette som Leveringssted.

§ 10.

Skal Gjenstanden af Sadgeren
forsendes fra et Sted til et andet for
der åt overgives i Kjöberens Besiddelse,
ansees Levering för skeet,
naar Gjenstanden er övergivet til
en Fragtforer, som har paataget
sig Forsendelsen fra vedkommende
Sted, eller den, hvis Afsendelsen
sker med Skib, er bragt indenfor
Skibssiden.

§ IL

Skal Sadgeren besörge Gjenstanden
sendt til noget inden Pladsens
Ganser beliggende Sted, ansees

Svensk text.

Om tiden för köpets fullgörande.

12 §.

13 §.

Om rätt att innehålla godset eller köpeskillingen.

14 §.

Säljaren vare berättigad att hålla godset inne till dess köpeskillingen
gäldas, och köparen att innehålla köpeskillingen till dess godset hålles honom
till hända.

Dansk text.

Norsk text.

vering ikke åt vsere sket, forinden
Genstanden er kommen i Koherens
Besiddelse.

Om Tiden for Aftalens Opfyldelse.

§ 12.

Er Tid for Kobesu mmens Betaling
eller Salgsgenstandens Levering
ikke bestemt, og fremgaar det ikke
af Omstsendighederne, åt Opfyldelse
skal ske snarest muligt, skal den
ske ved Paakrav.

§ 13.

Er et Tidsrum fastsat for Leveringen,
har Saslgeren Ret til indenfor
dettes Grsenser åt vaslge Tidspunktet
for Leveringen, medinindre
det fremgaar af Omstaendighederne,
åt Spillerummet er fastsat i Koherens
Interesse.

Om lletten til åt kraeve Ydelse mod
Tdelse.

§ 14.

Er der ikke givet Henstand fra
nogen af Siderne, er Sadgeren ikke
pligtig åt levere Salgsgenstanden,
medmindre Kobesummen samtidig
betales, og Koberen ikke pligtig åt
betale Kobesummen, medmindre
Salgsgenstanden samtidig stilles til
hans Raadighed.

Levering ikke for skeet, för Gjenstanden
er kommet i Kjöberens Besiddelse.

Om Tiden for Aftalens Opfyldelse.

§ 12.

Er Tid for Kjöbesummens Betaling
eller Salgsgjenstandens Levering
ikke bestemt, og fremgaar det
ikke af Omstaendighederne, åt Opfyldelse
skal ske snarest muligt, skal
den ske ved Paakrav.

§ 13.

Er et Tidsrum fastsat for Leveringen,
har Saelgeren Ret til indenfor
dettes Grsenser åt vselge Tidspunktet,
medmindre det fremgaar af
Omstasndighederne, åt Spillerummet
er sat i Kjöberens Interesse.

Om Iletten til åt kraeve Ydelse mod
Ydelse.

§ 14.

Er der ikke givet Henstand fra
nogen af Siderne, pligter Saelgeren
ikke åt levere Salgsgjenstanden,
medmindre Kjöbesuramen samtidig
betales, og Kjöberen ikke åt betale
Kjöbesummen, medmindre Salgsgjenstanden
samtidig stilles til hans
Raadighed.

Svensk text.

15 §.

Skall godset försändas från den ort där det bör aflämnas, vare säljaren
ej på grund af hvad i 14 § är stadgadt berättigad att undandraga sig dess
afsändande men äge i stället hindra, att det å bestämmelseorten utgifves till
köparen.

i«i

16 §.

Dansk text.

Norsk text.

§ 15.

Skal Genstanden forsendes fra
Leveringsstedet, kan Sadgeren dog
ikke i Medför af Bestemmelsen i
foregaaende Paragraf undlade åt
afsende den, men kan hindre, åt
den overgives i Koherens Besiddelse,
saalaenge Kobesummen ikke
er betalt.

§ 16.

Benyttes ved Genstandens Forsendelse
fra Leveringsstedet til Besternmelsesstedet
Konnossement eller
Fragtbrev af saadan Beskaffenhed,
åt Sadgeren efter dets Udlevering
til Koberen ikke kan raade over
Genstanden, skal Kobesummen betales
mod Udlevering af paaggeldende
Dokument overensstemmende
med Reglerne i § 71.

§ 15.

Skal Gj enstan den forsendes fra
Leveringsstedet, kan Sadgeren dog
ikke i Medför af Bestemmelsen i
foregaaende Paragraf undlade åt
sende den, men kan hindre, åt den
overgives i Kjöberens Besiddelse,
saalsenge Kjöbesummen ikke er
betalt.

§ 16.

Benyttes ved Gjenstandens Forsendelse
fra Leveringsstedet til Bestemmelsesstedet
Konnossement eller
Fragtbrev af saadan Art, åt Sadgeren
efter dets Udlevering til Kjöberen
ikke kan raade over Gjenstanden,
pligter Kjöberen åt betale mod
Dokumentet efter Reglerne i § 71.

Svensk text.

Om faran för godset.

17 §.

Intill dess godset är aflämnadt stånde säljaren faran för att det af
våda förstöres, försämras eller minskas. Dock ligge vid köp af bestämdt
gods, som skall af köparen afhämtas, faran å denne, så framt den tid är
inne, då han äger påkalla godsets afrinnande, samt godset hålles redo; och
vare förty i sådant fall köparen, änskönt godset må hafva af våda förstörts,
försämrats eller minskats, pliktig att köpeskillingen gälda.

Om godsets afkastning.

18 §.

Afkastning, som faller efter det godset skolat aflämnas, tillfälle köparen,
där det ej kunnat med fog beräknas, att den skolat tidigare falla.

Dansk text.

Norsk text.

Om Faren (Risikoen) för Salgsgenstanden.

§ 17.

Saelgeren b aer er Faren för Salgsgenstandens
hamdelige Undergång
eller Forringelse, indtil Lavering har
fundet Sted (jfr. §§ 9—11).

Angaar Kobet en bestemt Genstand,
som skal hentes af Koberen,
og er Tiden inde, da den ifolge Aftalen
kan hentes, samt Genstanden
holdes rede, beerer dog Koberen
Faren og maa saaledes betale Kobesummen,
selv om Genstanden haendelig
er gaaet til Grunde eller forringet.

Om Udbytte af Salgsgenstamlen.

§ 18.

Udbytte, som vindes af Salgsgenstanden
inden Leveringstiden, tilfalder
Sadgeren, med mindre det
med Grund kunde paaregnes först
åt ville falde senere.

Udbytte, som vindes efter Leveringstiden,
tilfalder Koberen, medmindre
det med Grund kunde paaregnes
allerede åt ville falde forinden.

Om Faren (Risikoen) for Salgsgjenstanden.

§ 17.

Indtil lavering er skeet (jfr. §§
9—11), barrer Sadgeren Faren for
Salgsgjenstandens hamdelige Undergång
eller Forringelse.

Angaar Kjöbet en bestemt Gjenstand,
som skal hentes af Kjöberen,
bserer dog Kjöberen Faren, saafremt
den Tid er inde, da Gjenstanden efter
Aftalen kan hentes, og Saidgeren er
fåordig til åt levere.

Om Udbytte af Salgsgjenstanden.

§ 18.

Udbytte, som vindes af Salgsgjenstanden
för Leveringstiden, tilfalder
Sadgeren, medmindre det med
Grund kunde paaregnes först åt ville
falde senere.

Udbytte, som vindes efter Leveringstiden,
tilfalder Kjöberen, medmindre
det med Grund kunde paaregnes
allerede åt ville falde tidligere.

Svensk text.

19 §.

Köp af aktie skall anses omfatta den utdelning, som vid köpet ännu
ej förfallit till betalning, så ock den rätt till teckning af ny aktie, som åtföljer
eller kan komma att åtfölja den sålda. Går tiden för teckning af ny
aktie till ända innan den sålda skall aflämnas, och vill köparen, att teckningsrätten
skall komma honom till godo, gifve han det säljaren tillkänna
före utgången af den för teckningen bestämda tid; vare ock pliktig att,
där säljaren det äskar, vid teckningen tillhandahålla honom belopp, som då
skall erläggas, samt ställa betryggande säkerhet för ytterligare inbetalningar.

20 §.

Dansk text.

Norsk text.

§ 19.

K0b af Aktie omfatter det Udbytte,
som ikke var forfaldent paa
den Tid, da Enbet sluttedes.

Er eller bliver der til Aktien
knyttet Ret til åt tegne ny Aktie,
nyder Eoberen godt heraf. Hd 1 ober
Tegningsfristen, inden Leveringstiden
kommer, har Koberen, hvis han onsker
Tegningsretten benyttet til sin Fordel,
åt give Sadgeren Meddelelse derom
inden Fristens Udlob, hvorhos han
paa Seelgerens Forlangende er pligtig
åt stille til dennes Raadighed ved
Aktiens Tegning det Belob, som da
skal betales, samt åt stille betryggende
Sikkerhed for senere Indbetalinger.

§ 20.

Kob af rentebmrende skriftlig
Fordring omfatter de ved Enbet
eller, hvis senere Levering skal
Ande Sted, de ved Leveringstiden
paalnbne, men endnu ikke forfaldne
Renter. Fremgaar det ikke af Omstaendmhederne,
åt Fordringen er
solgt som usikker, bliver det til
Renterne svaren de Belnb åt betale i

§ 19.

Ejöb af Aktie omfatter det Udbytte,
som ikke var forfaldent, da
Ejöbet sluttedes.

Er eller bliver der til Aktien
knyttet Ret til åt tegne ny Aktie,
nyder Ejöberen godt deraf. Udlöber
Tegningsfristen, inden Leveringstiden
kommer, har Ejöberen, hvis han
önsker Tegningsretten benyttet til
sin Fordel, åt give Smlgeren Meddelelse
derom inden Fristens Udlöb.
Har Ejöberen givet saadan Meddelelse,
pligter han, hvis Sadgeren förlänger
det, åt stille til hans Raadighed ved
Aktiens Tegning det Belöb, som da
skal betales, samt stille betryggende
Sikkerhed for senere Indbetalinger.
Gjör han det ikke, har han forspildt
sit Erav paa åt nyde godt af Tegningsretten.

§ 20.

Ejöb af rentebserende skriftlig
Fordring omfatter de ved Ejöbet
eller, hvis senere Levering skal
finde Sted, de ved Leveringstiden
paalöbne, men endnu ikke forfaldne
Renter. Fremgaar det ikke af Omstaendighederne,
åt Fordringen er
solgt som usikker, bliver det til
Renterne svarande Belöb åt betale

Svensk text.

Om dröjsmål å säljarens sida.

21 §.

22 §.

Skall godset aflämnas efter hand i särskilda poster, och varder någon
af dem fördröjd, vare köparen ej på grund af hvad i 21 § är stadgadt
berättigad att hafva köpet i vidare mån, än såvidt rörer sagda post. Kan
upprepande af dröjsmålet skäligen befaras, äge köparen strax afvisa jämväl
hvad senare skolat aflämnas. Stå posterna i det sammanhang, att det skulle
lända köparen till förfång att delvis vidblifva köpet, må det i sin helhet
häfvas.

Dansk text.

Norsk text

Tillasg til Kobesummen o g samtidig
med denne.

Om Försökelse fra Sselgerens Side.

§ 21.

Leveres Salgsgenstanden ikke i
rette Tid, og skyldes dette ikke
Koherens Forhold eller en hsendelig
Begivenhed, for hvilken han bmrer
Faren, har Koberen Yalget mellem
åt forlange Genstanden leveret og åt
hseve Kobet.

Var Forsinkelsen eller maatte
den af Sselgeren forudssettes åt vaere
af uvsesentlig Betydning for Koberen,
kan denne dog ikke hseve Kobet,
medmindre han har betinget sig Opfyldelse
nojagtig til bestemt Tid.

I Handelskob anses enhver Forsinkelse
for vsesentlig, medmindre
det alene er en ringe Del af det
solgte, som er forsinket.

§ 22.

Skal Sselgeren levere efterhaanden,
og floder Forsinkelse Sted med
en enkelt lavering, kan Koberen
i Medför af foregaaende Paragraf
alene hseve Kobet, forsaavidt angaar
denne Lavering. Dog kan han
ogsaa hseve Kobet for senere Leveringers
Vedkommende, saafremt Gen -

i Tillägg til Kjöbesummen og samtidig
med denne.

Om Forsinkelse fra Sselgerens Side.

§ 21.

Leveres Salgsgjenstanden ikke i
rette Tid, og skyldes dette ikke
Kjöberens Forhold eller en hsendelig
Begivenhed, for hvilken han bserer
Faren, har Kjöberen Valget mellem
åt forlange Gjenstanden leveret og
åt hseve Kjöbet.

Var Forsinkelsen eller maatte
den af Sselgeren forudssettes åt vaere
af uvsesentlig Betydning for Kjöberen,
kan denne dog ikke hseve Kjöbet,
medmindre han har betinget sig Opfyldelse
nöiagtig til bestemt Tid.

I Handelskjöb ansees enhver Forsinkelse
for vsesentlig, medmindre
det alene er en liden Del af det
Solgte, som er forsinket.

§ 22.

Skal Sselgeren levere efterhaanden,
og Under Forsinkelse Sted
med en enkelt Levering, kan Kjöberen
i Medför af foregaaende
Paragraf alene hseve Kjöbet, forsaavidt
angaar denne Levering. Dog
kan han ogsaa hseve Kjöbet for senere
Leveringer, saafremt Gjentagelse af

Svensk text.

23 §.

Afse)'' köpet bestämdt gods, och lider köparen skada genom dröjsmål
med godsets afkunnande, njute lian ersättning af säljaren, med mindre det
visas, att dröjsmålet icke kan tillräknas denne såsom försummelse.

24 §.

År köpet att hänföra till leveransaftal, och uppstår skada genom
dröjsmål å säljarens sida, varde, ändå att dröjsmålet ej kan tillräknas säljaren
såsom försummelse, skadan af honom ersatt, utan så är att han på
grund af förbehåll vid köpet är från ersättningsskyldighet befriad, eller ock
möjligheten att fullgöra aftalet må anses utesluten i följd af omständighet,
som ej bort af säljaren vid köpets afsittande tagas i beräkning, såsom förstörelse
af allt gods af det slag köpet afser, eller krig, införselförbud eller
därmed jämförlig händelse.

25 §.

Varder, i fall då köp häfves och enligt 23 eller 24 § ersättning för
skada må utgå, utredning angående skadan ej förebragt, skall ersättningen

Dansk text.

tagelse af Forsinkelsen maa ventes,
eller endog hteve Kobet i dets Helhed,
saafremt dette er begrundet i
Sammenhaengen niellera Lev er inger
ne.

§ 23.

Angaar Kobet en bestemt Genstand,
og bliver denne ikke leveret
i rette Tid, har Stelgeren åt svare
Skadeserstatning, medmindre det oplyses
åt Forsinkelsen ikke kan tilregnes
ham.

§ 24.

Ved Kob af Genstande, bestemte
efter Art, er Stelgeren, selv om Forsinkelsen
ikke kan tilregnes ham,
pligtig åt svare Skadeserstatning,
medmindre han har forbeholdt sig
Fritagelse derför, eller Muligheden
af åt opfylde Aftalen maa anses for
udelukket ved Omsttendigheder, der
ikke ere af saadan Beskaffenhed, åt
Stelgeren ved Kobets Afslutningburde
have taget dem i Bergning, saasom
ved htendelig Undergång af alle Genstande
af den Art eller det Parti,
Kobet angaar, ved Krig, Indforselsforbud
eller lignende.

§ 25.

Hseves et Kob og skal Erstatning
svares i Henhold til § 23 eller § 24,

Norsk text. 21

Forsinkelsen maa ventes, eller endog
hteve Kjöbet i dets Helhed, saafremt
dette er begrundet i Sammenhtengen
mellem Leveringerne.

§ 23.

Angaar Kjöbet en bestemt Gjenstand,
og bliver denne ikke leveret
i rette Tid, har Saelgeren åt svare
Skadeserstatning, medmindre det oplyses,
åt Forsinkelsen ikke kan tilregnes
ham.

§ 24.

Ved Kjöb af Gjenstande, som er
bestemte efter Art, pligter Stelgeren,
selv om Forsinkelsen ikke kan tilregnes
ham, åt svare Skadeserstatning,
medmindre han har forbeholdt
sig Fritagelse derför, eller
Muligheden af åt opfylde Aftalen
maa ansees udelukket ved Omsttendigheder,
som ikke er af saadan Beskaffenhed,
åt Stelgeren ved Kjöbets
Afslutning burde taget dem i Bergning,
saasom ved hamdelig Undergång
af alle Gjenstande af den Art
eller det Parti, Kjöbet angaar, ved
Krig, Indförselsforbud eller Lignende.

§ 25.

Hteves et Kjöb, og skal Erstatning
svares i Henhold til § 23 eller

Svensk text.

sättas till belopp, hvarmed vid den tid, då aflämnandet bort ske, priset å
sådant gods, som köpet afser, må hafva öfverstigit köpeskillingen.

26 §.

Är godset ej aflämnadt, änskönt tiden, då sådant skolat ske, är förfluten,
och varder köparen af säljaren tillspord, huruvida han oansedt dröjsmålet
vill mottaga godset, gifve han utan oskäligt uppehåll säljaren därom
meddelande eller kåfve förlorat sin rätt att kräfva godsets aflämnande. Har
säljaren ej framställt förfrågan, hvarom nu är sagdt, vare köparen likväl
förlustig rätten att kräfva godsets aflämnande, där han ej inom rimlig tid
meddelat säljaren, att han vill den rätt utöfva.

27 §.

Dansk text.

Norsk text.

bliver denne i Mangel af Bevis for,
åt anden Skade er lidt, åt fastsaette
til det Bclob, hvormed Prisen for
Genstande af samme Art o g Godhed
som de solgte paa Leveringstiden
överstiger Kobesummen. Foretager
Koberen oden ugrundet Ophold Dadcningskob
paa försvarligt Sted, hvor
der er Marked for Varen, ved autoriseret
Maegler, der er underrettet om
Kobets Art, kan Sadgeren ikke rejse
Indsigelse imod, åt Kobesummen för
den saaledes indkobte Vare betragtes
som Genstandens Pris.

§ 26.

Er Leveringstiden forloben, og
har Levering ikke fundet Sted, maa
Koberen, om han vil fastholde Kobet,
paa Foresporgsel fra Sadgerens
Side uden ugrundet Ophold give
Meddelelse derom. Undlader han
dette, laber han sin Ret til åt bravo
Levering. Det samme gaelder,
selv om han ikke har modtaget nogen
Foresporgsel, dersom han ikke inden
rimelig Tid meddeler, åt han vil fastholde
Kobet.

§ 27.

Har Levering fundet Sted efter
Leveringstidens Udlob, maa Koberen,
naar det ved Genstandens Fremkomst
eller Underretning fra Sadgeren viser

§ 24, bliver denne i Mangel af Bevis
for, åt anden Skade er lidt, åt fastsajtte
til det Belöb, hvormed Prisen
for Gjenstande, som er af samme Ai''t
og Godhed som de solgte, paa Leveringstiden
överstiger Kjöbesummen.

§ 26.

Er Leveringstiden udlöbet, og
har Levering ikke fundet Stod, maa
Kjöberen, om han vil fastholde Kjöbet,
uden ugrundet Ophold meddele det
til Sadgeren, saafremt denne spörger
ham derom; ellers laber han sin Ret
til åt kraeve Levering. Det samme
gjselder, selv om han ikke har modtaget
nogen Forespörgsel, dersom
han ikke inden rimelig Tid meddeler,
åt han vil fastholde Kjöbet.

§ 27.

Har Levering fundet Sted efter
Leveringstidens Udlöb, maa Kjöberen,
naar det ved Gjenstanden Fremkomst
eller Underretning fra Säd -

Svensk text.

ej, vare köparen all talan förlustig. Vill på grund af dröjsmålet köparen
hafva köpet, meddele han det säljaren utan oskäligt uppehåll eller hafve
förlorat sin rätt att köpet bäfva.

Om dröjsmål å köparens sida.

28 §.

Varder ej i rätt tid köpeskillingen erlagd eller åtgärd, hvaraf dess
utbekommande må bero, af köparen vidtagen, stande till säljaren, huruvida
han vill håfva köpet eller kräfva dess fullgörande; dock må, där dröjsmålet
är af ringa betydelse, köpet ej häfvas, med mindre det är att till handelsköp

hänföra. _ ...

Är godset kommet i köparens besittning, hafve säljaren ej makt att
håfva köpet efter ty nu är sagdt, så framt han ej därom gjort förbehåll
eller godset blifvit af köparen afvisadt.

29 §.

Är vid köp af gods, som skall aflämnas efter hand i särskilda poster,
köparen pliktig att erlägga betalning särskildt för hvarje post, och inträffar
i afseende å sådan betalning dröjsmål, som enligt 28 § kan för säljaren

Dansk text.

Norsk text.

sig, åt Leveringen er sket for sent,
i Handelsköb strax o g ellers uden
ugrundet Ophold meddele Sajlgeren,
åt han vil paaberaabe sigForsinkelsen.
Undlader han dette, kan han ikke
senere paaberaabe sig Forsinkelsen.
Vil Eoberen benytte sin Ret til
åt luvve Enbet, maa han under
denne Reta Fortabelse uden ugrundet
Ophold meddele Saelgeren dette.

Om Forsinkelse fra Koherens Säde.

§ 28.

Betales Kobesummen ikke i rette
Tid, eller troeffer Koberen ikke i
rette Tid Föranstaltning, hvorpaa
Kobesummens Betaling beror, har
Saelgeren Valget imellem åt fastholde
og åt haj ve Enbet. Er
Forsinkelsen af uvajsentlig Betydning,
kan Enbet dog ikke hseves. I Handelsknb
anses enhver Forsinkelse for
vaesentlig.

Er den solgte Genstand allerede
övergivet til Enberen, kan Sajlgeren
ikke haeve Enbet, medmindre han
enten maa anses åt have taget Forbehold
i saa Henseende, eller Genstanden
afvises af Enberen.

§ 29.

Skal Saelgeren levere efterhaanden,
og skal Betaling erlaegges ''särskilt
for hver Levering, bliver den i fore -

geren viser sig, åt Leveringen er skeet
för sent, i Handelskjöb strax og ellers
uden ugrundet Ophold meddele Saelgeren,
åt han vil paaberaabe sig Forsinkelsen;
ellers laber han Betten
hertil. Vil Ejöberen hseve Ejöbet,
maa han uden ugrundet Ophold
meddele Sajlgeren dette; ellers er
Retten hertil tabt.

Om Forsinkelse fra Kj Öb er ens Side.

§ 28.

Betales Kjöbesummen ikke i rette
Tid, eller trajffer Ejöberen ikke i
rette Tid Föranstaltning, hvorpaa
Ejöbesummens Betaling beror, har
Saelgeren Valget mellein åt fastholde
og åt hmve Ejöbet. Er
Forsinkelsen af uvajsentlig Betydning
kan han dog ikke hmve Ejöbet.
I Handelskjöb ansees enhver
Forsinkelse for vmsentlig.

Er den solgte Gjenstand allerede
övergivet til Ejöberen, kan Sajlgeren
ikke hmve Ejöbet, medmindre
han enten maa ansees for åt have
taget Forbehold i denne Henseende,
eller Gjenstanden afvises af Ejöberen.

§ 29.

Skal Sajlgeren levere efterhaanden,
og skal Betaling erlajgges saerskilt
for hver Levering, bliver den

Svensk text.

medföra rätt att i fråga om någon post hafva köpet, njute han enahanda
rätt beträffande de poster, som senare skofat aflämnas, dock ej där all anledning
saknas att befara dröjsmålets upprepande.

30 §.

Där köp af säljaren häfves efter ty här förut är sagdt, skola i fråga
om hans rätt till skadeersättning de i 24 § gifna stadganden Tiga motsvarande,
tillämpning. Saknas utredning angående skadan, värde ersättningen
satt till belopp, hvarmed vid den tid, då dröjsmålet inträdde, köpeskillingen
må hafva öfverstigit priset å sådant gods som köpet afser.

31 §•

Är köpeskillingen ej erlagd eller annan köparens åtgärd, som i 28 §
afses, ej vidtagen, änskönt tiden, då- sådant bort ske, är inne, och är ej
godset kommet i köparens besittning, v#re säljaren, där han af köparen tillspörjes,
huruvida han oansedt dröjsmålet vill vidblifva köpet, pliktig att utan
oskäligt uppehåll gifva köparen meddelande därom. Underlåtes det, hafve säljaren
förlorat sin rätt att kräfva köpets fullgörande. Har köparen ej framställt
förfrågan, hvarom nu sagdt är, vare säljaren likväl förlustig rätten att vidblifva
köpet, där han ej inom rimlig tid meddelat köparen, att han vill den rätt utöfva.

Dansk text.

Norsk text.

gaaende Paragraf givne Regel åt
anvende saaledes, åt Saelgeren, hvis
Betalingen för eu enkelt Lavering
ikke sker i rette Tid, kan lite ve
Kobet ogsaa for de folgende Leveringers
Vedkommende, medmindre
der ikke er nogen Grund til åt befrygte
Gentagelse af Forsinkelsen.

§ 30.

Hsever Saelgeren i Medför af de
to foregaaende Paragrafer Kobet,
har han Krav paa Skadeserstatning
efter de Regler, som ere givne i
§ 24. Erstatningen bliver i Mangel
af Bevis for, åt anden Skade er
tidt, åt fastsaettc til det Belob, hvormed
Kobesummen överstiger Prisen
for Genstan de af samme Art og
Godhed som de solgte paa den Tid,
da Forsinkelsen indtraadte.

Foretages Sälg af Genstanden ved
autoriseret Magier som i § 25 allvist,
kan Koberen ikke rejse Indsigelse
imod, åt den indvundne Kohesion
betragtes som Genstandens Pris.

§ 31.

Er Kobesummen ikke betalt, uagtet
Betalingstiden er forloben, eller
har Koberen undladt åt traeffe saadan
Föranstaltning, som i § 28 er
mevnt, og er Salgsgenstanden ikke
övergivet til Koberen, har Saelgeren,
naar han vil fastholde Kobet, paa Foresporgsel
fra Koherens Side liden u -

i foregaaende Paragraf givne Regel
åt anvende saaledes, åt Saelgeren, hvis
Betaling for eu enkelt Levering ikke
erlägges i rette Tid, kan haeve Kjöbet
ogsaa for de fölgende Leveringer, medmindre
der ikke er nogen Grund til
åt frygte for, åt Forsinkelsen vil gjentage
sig.

§ 30.

Elever Saelgeren i Medför af de
to foregaaende Paragrafer Kjöbet,
har lian Krav paa Skadeserstatning
overensstemmende med, hvad der
foreskrives i § 24. Erstatningen
bliver i Mangel af Bevis for, åt anden
Skade er lidt, åt fastsaette til
det Belöb, hvormed Kjöbesummen
överstiger Prisen for Gjenstande af
samme Art og Godhed som de Solgte
paa den Tid, da Forsinkelsen indtraadte.

§ 31.

Er Betalingstiden forlobet, men
Kjöbesummen ikke betalt, eller er saadan
Föranstaltning, som omhandles
i § 28, ikke truffet, og er Salgsgjenstanden
ikke övergivet til Kjö~
beren, urna Sielgeren, saafremt han vil
fastholde Kjöbet, liden ugrundet Ophold
meddeie Kjöberen det, hvis denne

Svensk text.

32 §.

Varder senare än ske bort köpeskillingen erlagd eller annan åtgärd,
som i 28 § sägs, vidtagen, och vill säljaren utöfva den rätt till köpets
häfvande, som på sådan grund må honom tillkomma, meddele han det köparen
vid handelsköp genast och vid annat köp utan oskäligt uppehåll.
Gör han det ej, hafve förlorat sin rätt att håfva köptf.

33 §.

Underlåter köparen att i rätt tid afhämta eller mottaga godset, eller
varder i följd af annat dröjsmål från hans sida godset ej till honom utgifvet,
vare säljaren pliktig att om godset taga vård intill dess dröjsmålet upphör
eller han utöfvar den rätt att håfva köpet, som enligt 28 § må honom
tillkomma; dock att, där godset blifvit försända det ej åligger säljaren att
å bestämmelseorten taga det i sin vård, med mindre där finnes någon,
som äger å hans vägnar omhändertaga godset, och sådant kan ske utan väsentlig
kostnad eller olägenhet.

Dansk text.

Norsk text.

grundet Ophold åt give Meddelelse
derom. Undlader lian detta, laber
han sill Ret til åt fastholde Eobet.
Det samme gadder, selv om han ikke
har modtaget nogen Foresporgsel,
dersom han ikke inden rimelig Tid
meddeler, åt han vil fastholde Enbet.

§ 32.

Betales Kobesummen for sent,
eller tryffel'' Koberen for sent saadan
Föranstaltning, som i § 28 er mevnt,
maa Sadgeren, hvis han paa Grund af
Forsinkelsen vil haevö'' Enbet, give
Enberen Meddelelse derom, i Handelsknb
strax og ellers liden ugrundet
Ophold. Undlader han dette, laber
han sin Ret til åt Ineve Enbet.

§ 33.

Undlader Enberen åt afhente eller
modtage Salgsgenstanden i rette Tid,
eller har hans Forhold invrigt bevirket,
åt den ikke i rette Tid er
bleven övergivet i hans Besiddelse,
har Sadgeren for Enberens Regning
åt dragé Omsorg for Genstanden, indtil
Forsinkelsen ophnrer, eller Sadgeren
benytter den Ret til åt haive
Enbet, som efter § 28 maatte tilkomme
harm Er Genstanden forsendt
og kommen til Bestemmelsesstedet,

spörger barn derom ; ellers taber Sadgeren
sin Ret til åt fastholde Ejöbet.
Det samme gjadder, selv om han ikke
har modtaget nogen Foresporgsel,
dersom han ikke inden rimelig Tid
meddeler, åt han vil fastholde Ejöbet.

§ 32.

Betales Ejöbesutnmen för sent,
eller 1 radier Ejöberen för sent saaden
Föranstaltning, som i § 28
er mevnt, maa Sadgeren, hvis han
paa Grund af Forsinkelsen vil hteve
Ejöbet, give Meddelelse derom i Handelskjöb
strax og ellers uden ugrundet
Ophold. Undlader han dette,
laber han sin Ret til åt lue ve Ejöbet.

§ 33.

Undlader Ejöberen åt afhente eller
modtage Salgsgjmistanden i rette Tid,
eller har hans Forhold iövrigt bevirket,
åt den ikke i rette Tid er
övergivet i hans Besiddelse, har Stelgeren
for Ejöberens Regning åt drage
Omsorg for Gjenstanden, indtil Forsinkelsen
ophörer, eller Sadgeren benytter
den Ret til åt haeve Ejöbet,
som han efter § 28 maatte have.
Er Gjenstanden forsendt og kommet
til Bestemmelsesstedet, gjadder dette

Svensk text.

34 §.

35 §.

Dansk text.

Norsk text.

gajlder dette dog kun, naar der her
findes nogen, som paa Stelgerens
Vegne kan tage den i Besiddelse,
og saadant kan ske uden väsentlig
Omkostning eller Ulempe.

§ 34.

Kan Stelgeren ikke uden vtesentlig
Omkostning eller Ulempe vedblive
med åt sorge for Genstanden, eller
raader Koberen ikke over den inden
rimelig Tid, efteråt han dertil er
bleven opfordret, har Säd ger en Ret
til åt stelge den for Koherens Regning.
Forinden Sälg finder Sted,
har Stelgeren saavidt inuligt åt give
Koberen betimeligt Varsel. Foregaar
Salget enten ved autoriseret
Mtegler, som er undcrrettet om Salgets
Art, paa försvarligt Steel, hvor
der er Marked for Varen, eller ved
en försvarlig bekendtgjort og afholdt
Auktion, kan Koberen ikke gore nogen
Indsigelse mod den opnaaede
Pris. Kan Sälg ikke Ande Stod,
eller er det aabenbart, åt de med
et Sälg forbundne Omkostninger
ikke ville kunne dtekkes af Salgssummen,
er Stelgeren berettiget til
åt skäfte Genstandeu bort.

§ 35.

Er Genstanden udsat for hurtig
Fordtervelse, eller vil dens Bevaring
medfore uforholdsmtessig store Omkostninger,
er Stelgeren med den Be -

dog kun, naar der her tindes Nogen,
som paa Stelgerens Vegne kan tage
den i Besiddelse, og dette kan ske
liden vaesentlig Omkostning eller
Ulempe.

§ 34.

Kan Stelgeren ikke uden väsentlig
Omkostning eller Ulempe vedblive
åt sörge för Gjenstanden, eller
raader Kjöberen ikke over den inden
rimelig Tid, efteråt han dertil er
blevet opfordret, har Stelgeren Ret
til åt stelge den for Kjöberens Regnig.
Forinden Sälg finder Sted,
har Stelgeren saavidt muligt åt give
Kjöberen betimeligt Varsel. Foregaar
Salget ved en försvarlig bekjendtgjort
og afholdt Auktion, kan
Kjöberen ikke med Virkning gjöre
Indsigelse mod den ved Auktionen
opnaaede Pris. Kan Sälg ikke finde
Sted, eller er det aabenbart, åt de
med et Sälg forbundne Omkostninger
ikke vil kunne dtekkes af Salgssummen,
er Stelgeren berettiget til
åt skaffe Gjenstanden bort.

§ 35.

Er Gjenstanden udsat for hurtig
Fordtervelse, eller vil dens Bevaring
medföre uforholdsmtessig store Omkostninger,
pligter Stelgeren med den

Svensk text.

36 §.

Har i följd af dröjsmål å köparens sida säljaren haft kostnad för
godsets vård eder annan särskild utgift, njute han af köparen ersättning;
äge ock rätt att till säkerhet för den ersättning godset innehålla.

37 §.

Varder i följd af dröjsmål från köparens sida godset ej i rätt tid
aflämnadt, och lag ej faran redan tillförene å köparen, skall den å honom
öfvergå, vid leveransaftal dock endast såvidt gods är för hans räkning afskildt.

Om ränta å köpeskillingen.

38 §.

I fråga om köpares skyldighet att gälda ränta skola de i 9 kapitlet
10 § handelsbalken stadgade grunder äga tillämpning; dock att vid handelsköp,
där ej anstånd med köpeskillingens erläggande är på viss tid gifvet, ränta efter
sex för hundra om året skall utgå från den tid godset aflämnades eller, i händelse
dess afläirinande blifvit af köparen fördröjdt, från det dröjsmålet inträdde.

Dansk text.

Norsk text.

grisning, som folger af Slutningsbestemmelsen
i foregaaende Paragraf,
pligtig åt stelge den. Kan Sälg paa
nogen af de i samme Paragraf omhandlede
Maader ikke uden Skade
oppebies, skal Genstanden sielges som
bedst ske kan.

§ 36.

Har Forsinkelse fra Koherens
Side paafort Saelgeren Udgifter til
Genstandens Bevaring eller anden
foroget Omkostning, kan Saelgeren
fordre Erstatning og til Sikkerhed
for denne holde Genstanden filbåge, i

§ 37.

Baerer Saelgeren Faren for Salgsgenstanden,
men Koherens Forhold
bär bevirket, åt den ikke bliver leveret
i rette Tid, överföres Faren
paa Kobercn, ved Kob af Genstande,
bestemte efter Art, dog ikke forinden
bestemte Genstande ere udskilte for
ham.

Om Reute af Kebesnmmen.

§ 38.

I Handelskob har Koberen, naar
der er givet Henstand med Betalingen
for en bestemt Tid, og denne
oversiddes, åt svare Rente af Kobesummen
fra Kredittidens Udlob med

Begramsning, som fölger af Slutningsbestemmelsen
i foregaaende Paragraf,
åt saelge den.

§ 36.

Har Forsinkelse fra Kjöberens
Side paafört Saelgeren Udgifter til
Gjenstandens Bevaring eller anden
foröget Omkostning, kan han kria ve
Erstatning og til Sikkerhed for denne
holde Gjenstanden tilbage.

§ 37.

Bserer Saelgeren Faren for Salgsgjenstanden,
men Kjöberens Forhold
har bevirket, åt den ikke bliver leveret
i rette Tid, överföres Faren
paa Kjöberen. Ved Kjöb af Gjenstande,
som er bestemte efter Art,
Iller er Kjöberen dog ikke Faren, medmindre
bestemte Gjenstande er udskilte
for ham.

Om Rente af Kjöbesummen,

§ 38.

Har Kjöberen faaet Henstand paa
bestemt Tid, og oversidder han denne,
har han åt svare Rente fra Kredittidens
Udlöb, i Handelskjöb med 6
pCt aarlig og el lera med 5 pCt.

Svensk text.

Om köparens obestånd.

39 §.

Har, i fall då anstånd med köpeskillingens erläggande är medgifvet,
köparen efter köpets afslutande blifvit försatt i konkurstillstånd

eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld
eller, om lian är köpman, inställt sina betalningar,
eller hafva, ändå att omständighet, som nu är sagd, ej inträffat, köparens
förmögenhetsvillkor så försämrats, att det måste antagas, att köpeskillingen
ej varder rätteligen erlagd;

Dansk text.

Norsk text.

6 pCt. aarlig. Er saadan Henstand
ikke givet, har Koberen åt svare
naevnte Rente fra den Tid, da Levering
har fundet Sted, eller, om
Leveringen paa Grund af Koherens
Forhold er bleven forsinket, fra den
Tid, da Forsinkelsen indtraadte.

I andre Kob har Koberen, hvad
enten der er givet Henstand med
Betalingen eller ej, åt svare 5 pCt.
aarlig Rente af Kobesummen fra den
Tid, da Betaling skulde have v såret
erlagt. Modtager Koberen Regning
fra Sa3lgeren paa et Tidspunkt, da
Kobesummen kan kraeves betalt, paalober
Renten fra Regningens Modtagelse,
uden åt yderligere Paakrav
er fornodent.

Bestemmelserne i Lov af 6. April
1855 § 3 om Forhojelse af Renter
fra den Dag, Fordringshaveren soger
sin Ret, komme ikke til Anvendelse
med Hensyn til de förän hjemlede
Renter.

Om Koherens manglende Betalingsevne.

§ 39.

Kommer Koberen efter Kobets
Afslutning under Konkurs, har
Sselgeren, skönt der er givet Henstand
med Betalingen, Ret til åt
holde Salgsgenstanden tilbage eller,
hvis den er forsendt fra Leveringsstedet,
åt hindre dens Overgivelse til

Har Kjöberen ikke faaet Henstand
paa bestemt Tid, har han i Handelskjöb
åt svare 6 pCt i aarlig Rente
fra den Tid, da Salgsgjenstanden
blev leveret, eller om Levering paa
Grund af Kjöberens Forhold er blevet
forsinket, fra den Tid, da Forsinkelsen
indtraadte.

Om manglemle Bctalingsevne hos
Kjöberen.

§ 39.

Aabnes efter Kjöbets Afslutning
Konkurs eller Akkordforhandling i
Kjöberens Bo, har Sselgeren, skjönt
han har givet Henstand med Kjöbesummen,
Ret til åt holde Salgsgjenstanden
tilbage eller, hvis den er
forsendt fra Leveringsstedet, hindre

Svensk text.

vare säljaren berättigad att, intill dess betryggande säkerhet ställes
för köpeskillingens gäldande, hålla godset inne eller, där det är försändt
men ej kommit i köparens besittning, hindra dess utgifvande. År tiden för
godsets aflämnande inne, och vill säljaren håfva köpet, hafve ock därtill lof,
så framt ej ofördröjligen efter anmaning säkerhet ställes för köpeskillingens
gäldande.

40 §.

Har köparen kommit i konkurstillstånd, och är ej tid inne vare sig
för godsets aflämnande eller för köpeskillingens erläggande, äge säljaren kräfva
besked, huruvida konkursboet vill köpet tillträda. Gifves ej sådant besked
utan oskäligt uppehåll, äge säljaren hafva köpet.

41 §.

Dansk text.

Norsk text.

Konkursboet, indtil betryggende Sikkerhed
stilles for Kobesummens Betaling
til Forfaldstid. Er Tiden for
Leveringen kommen, og Boet ikke paa
Saelgerens Opfordring stiller saadan
Sikkerhed, kan han haeve Kobet.

Disse Bestemmelser komme ogsaa
til Anvendelse, hvis efter Kobets Afslutning
Koberen ved Exekution er
fonden åt mangle Midler til åt betale
sin Gadd, eller han, om han er
Handlende, har standset sine Betalinger,
eller hans Formuesforhold ere
blevne saaledes forvasrrede, åt han
maa antages åt ville vasre ude af
Stånd til åt betale Kobesummen,
naar den forfalder.

§ 40.

Er Koberen kommen under Konkurs,
og er hverken Tiden for Leveringen
eller Tiden for Kobesummens
Betaling kommen, kan Saslgeren
opfordre Boet til åt erklasre, om det
vil indtraede i Kobet, og hvis Boet da
ikke snarest muligt og senest inden 3
tiger eller, om Tiden for Leveringen
eller Betalingen indtraeffer förbuden,
da til dette Tidspunkt erklaerer åt
ville indtraede i Kobet, kan Saelgeren
hasve Kobet.

§ 41.

Er Salgsgenstanden efter Konkursens
Begyndelse övergivet til
Konkursboet, og er Kobesummen ikke

dens Overgivelse til Boet, indtil betryggende
Sikkerhed stilles for Kjöbesummens
Betaling til Forfaldstid. Er
Tiden for Leveringen kommet, og
Boet ikke paa Saslgerens Opfordring
stiller saadan Sikkerhed, kan han
has ve Kjöbet.

Disse Bestemmelser kommer ogsaa
til Anvendelse, hvis efter Kjöbets Afsilning
Kjöberen ved Exekution er
fondet åt mangle Midler til åt betale
sin Gjaeld, eller han, om han er
Handlende, har indstillet sine Betalinger
(jfr Konkurslovens § 4), eller
hans Formuesforhold er blevet saaledes
forvasrrede, åt det maa antages,
åt han vil vasre ude af Stånd
til åt betale Kjöbesummen, naar den
forfalder.

§ 40.

Aabnes Konkurs eller Akkordfor|
handling i Kjöberens Bo, og er hverken
! Tiden for Leveringen eller for Kjöbesummens
Betaling kommet, skal Boet
} liden ugrundet Ophold give Saelgeren
Svar, hvis denne forespörger, om Boet
vil indtraede i Kjöbet. Giver Boet ikke
bekrasftende svar, kan Saslgeren hasve
Kjöbet.

§ 41.

Er Salgsgjenstanden, efteråt Konkurs
eller Akkordforhandling er
aabnet, övergivet til Boet, og er

Svensk text.

betalning förfallen, förklarar sig vilja den gälda och ställer betryggande
säkerhet, där sådan af säljaren äskas.

Har boet afyttrat godset eller eljes däröfver för egen räkning förfogat,
så att det ej kan återställas i väsentligen oförändradt skick, äge boet
ej draga sig från köpet undan.

Om fel eller brist i godset.

42 §.

År bestämdt gods såldt och finnes däri fel, äge köparen håfva köpet
eller fordra sådant afdrag å köpeskillingen, som mot felet svarar. År felet
att anse såsom ringa, må ej köpet häfvas, utan så är att säljaren svikligen
förfarit.

43 §.

Finnes fel i gods, som till fullgörande af leveransaftal aflämnats, äge
köparen hafva köpet eller kräfva gillt gods; vare ock, där han ej vill sålunda

Dansk text.

Norsk text.

betalt, kan Saelgeren krseve Genstanden
tilbage, inedmindre Boet erklaerer
åt ville indtroede i Enbet og betaler
Enbesummen eller paa Opfordring
stiller Sikkerhed for dens Betaling
til Forfaldstid. Har Boet afhaendet
Genstanden eller iovrigt for egen
Regning raadet saaledes over den,
åt den ikke kan tilbageleveres i vaesentlig
uforandret Stånd, har Sadgeren
Ret til åt anse Boet som indtraadt
i Enbet.

Om Mangler ved Salgsgenstanden.

§ 42.

Angaar Enbet en bestemt Genstand,
og lider denne af en Mangel,
kan Eoberen haeve Enbet eller krseve
et forholdsmaessigt Afslag i Enbesummen.
Maa Manglen anses som
uvaBsentlig, er Knberen dog ikke berettiget
til åt haeve Enbet, medmindre
Saelgeren har handiet svigagtigt.

Savnede Genstanden Egenskaber,
som maa anses tilsikrede, eller er
Manglen efter Enbets Indgaaelse
foraarsaget ved Saelgerens Forsemmelse,
eller har Saelgeren handiet
svigagtigt, kan Eoberen krseve Skadeserstatning.

§ 43.

Ved Enb af Genstande, bestemte
efter Art, kan Eoberen, saa fremt

Ejöbesummen ikke betalt, kan Saelgeren
krseve Gjenstanden tilbage, hvis
ikke Boet erklaerer åt ville indtraede
i Ejöbet og betaler Ejöbesummen
eller paa Opfordring stiller Sikkerhed
for dens Betaling til Forfaldstid.

Har Boet afhsendet Gjenstanden
eller iövrigt for egen Regning forföiet
saaledes over den, åt den ikke
kan tilbageleveres i vtesen ilig uforandret
Stånd, har Saelgeren Ret til
åt anse Boet som indtraadt i Ejöbet.

Om Mangler ved Salgsgjenstanden.

§ 42.

Angaar Ejöbet en bestemt Gjenstand,
og lider denne af en Mangel,
kan Ejöberen hseve Ejöbet eller k ra; ve
et forholdsmaessigt Afslag i Ejöbesummen.
Maa Manglen ansees som
uvsesentlig, er Ejöberen dog ikke
berettiget til åt hteve Ejöbet, medmindre
Saelgeren har handiet svigagtig.

Savnede Gjenstanden Egenskaber,
som maa ansees tilsikrede, eller er
Manglen efter Ejöbets Afslutning
foraarsaget ved Stel gerens Försummelse,
eller har Saelgeren handiet
svigagtig, kan Ejöberen krm ve Skadeserstatning.

§ 43.

Ved Ejöb af Gjenstande, som er
bestemte efter Art, kan Ejöberen, saa -

Svensk text.

afvisa godset, berättigad att fordra det afdrag å köpeskillingen, som mot
felet svarar. År felet att anse såsom ringa, må ej godset afvisas, med
mindre säljaren svikligen förfarit eller ock afvetat felet å sådan tid, att han
utan oskälig kostnad eller svårighet kunnat till köpets fullgörande anskaffa
felfritt gods.

Säljaren vare, ändå att felet ej kan anses bero af försummelse från
hans sida, pliktig att ersätta köparen dennes skada; dock skall hvad i 24 §
är för där afsedt fall stadgadt angående befrielse från ersättningsskyldighet
äga motsvarande tillämpning.

45 §.

Dansk text.

den leverede Genstand lider af en
Mangel, Ineve Enbet eller kr* ve
Omlevering eller fordre et forholdsmaessigt
Afslag i Eobesummen.

Maa Manglen anses som uvtesentlig,
kan Enbet dog ikke haeves
eller Omlevering fordres, medmindre
Stelgeren har handlet svigagtigt eller
har kendt Manglen paa saadant, Tidspunkt,
åt han uden urimelig Opofrelse
havde kunnet skatte mangelfri
Genstand.

Saelgeren er, selv om han er uden
Skyld, pligtig åt betale Skadeserstatning
dog saaledes, åt Bestemmelserne
i § 24 Ande tilsvarende Anvendelse.

§ 44.

Ved Afgorelsen af, om Salgsgenstanden
lider af en Mangel, bliver,
forsaavidt Manglen ikke er hid fort
ved Sselgerens Forsommelse, det
Tidspunkt åt tage i Betragtning, da
Faren gik over paa Eoberen.

§ 45.

Bestemmelserne i § 25 om Skadeserstatningens
Beregning komme
ogsaa til Anvendelse, naar Eobet
haeves paa Grund af Mangel ved
Genstanden.

Norsk text. 41

fremt den leverede Gjenstand lider af
en Mangel, haeve Ejöbet eller kraeve
Omlevering eller forlange forholdsmaessigt
Afslag i Ejöbesummen.

Maa Manglen ansees som uv*-sentlig, kan Ejöbet dog ikke haaves
eller Omlevering forlanges, medmindre
Saalgeren har handlet svigagtig
eller har kjendt til Manglen paa saadant
Tidspunkt, åt han uden urimelig
Opofrelse havde kunnet skaffe
mangelfri Gjenstand.

Saalgeren pligter, selv om han er
uden Skyld, åt betale Skadeserstatning,
dog saaledes åt Bestemmelsen
i § 24 finder tilsvarende Anvendelse.

§ 44.

Ved Afgjörelsen af, om Salgsgjenstanden
lider af en Mangel, bliver,
forsaavidt Manglen ikke er
hidfört ved Saelgerens Forsommelse,
det Tidspunkt åt lasgge til Grund,
da Faren gik over paa Ejöberen.

§ 45.

Bestemmelserne i § 25 om Skadeserstatningens
Beregning kommer ogsaa
til Anvendelse, naar Ejöbet hajves
paa Grund af Mangler ved Gjenstanden.

Svensk text.

46 §.

47 §.

48 §.

År gods såldt å auktion, äge köparen ej tala å fel i godset, med
mindre säljaren svikligen förfarit eller godset ej motsvarar den beteckning,
hvarunder det utbjudits.

Dansk text.

Norsk text.

§ 46.

Skal Sselgeren levere efterhaanden,
og er en enkelt Lavering mangelfuld,
kan Eoberen i Medför af §§ 42 og 43
alene hteve Enbet forsaavidt angaar
denne Levering. Dog kan han ogsaa
haeve Enbet for senere Leveringers
Vedkommende, saafremt det maa
ventes, åt ogsaa disse ville blive
mangelfulde, eller endog hseve Enbet
i dets Helhed, saafremt dette er be- j
grandet i Sammenhamgen mellem
Leveringerne.

§ 47.

Har Enberen haft Adgang til
fnr Enbets Afstakning åt undersnge
Salgsgenstanden eller en Prnve af
den, kan han ikke paaberaabe sig
Mangler, der ved saadan Undersegelse
burde vaere opdagede af
ham, medmindre han har haft gyldig
Grund til ikke åt foretage Undersngelse,
eller Sselgeren har handiet
svigagtigt.

§ 48.

Sker Sälg ved Auktion, kan Enberen
ikke paaberaabe sig, åt Genstanden
lider af nogen Mangel,
medmindre Genstanden ikke svarer

§ 46.

Skal Sselgeren levere efterhaanden,
og er en enkelt Levering mangelfuld,
kan Ejöberen i Medför af
§§ 42 og 43 alene hasve Ejöbet, forsaavidt
angaar denne Levering. Dog
kan han ogsaa haeve Ejöbet for senere
Leveringer, saafremt det maa ventes,
åt ogsaa disse vil blive mangelfulde,
eller endog haeve Ejöbet i dets Helhed,
saafremt dette er begrundet
i Sammenhaengen mellem Leveringerne.

§ 47.

Har Ejöberen havt Anledning
til för Ejöbets Afstakning åt undersöge
Salgsgjenstanden eller en
Pröve af den, kan han ikke paaberaabe
sig Mangler, som han ved
Undersögelsen burde opdaget, medmindre
han har havt gyldig Grund
til ikke åt foretage Undersögelsen,
eller Sselgeren har handiet svigagtig.

§ 48.

Sker Sälg ved Auktion, kan Ejöberen
ikke paaberaabe sig, åt Gjenstanden
lider af nogen Mangel, medmindre
Gjenstanden ikke svarer til den

Svensk text.

Hvad ou är stadgadt äge dock ej tillämpning, där köpman låter å
auktion försälja lager af handelsvaror.

49 §.

Vill säljaren afhjälpa fel i godset eller vid leveransaftal afkunna gillt
gods i stället för det, som felaktigt är, läte köparen sig med sådan rättelse
nöja, där den kan äga rum, innan han enligt 21 § skulle varit berättigad
att bäfva köpet, och uppenbart är, att han ej skulle hafva kostnad eller
olägenhet af att låta rättelsen ske; dock njute han i hvarje fall den rätt
till skadeersättning, som enligt här förut gifna stadganden må honom
tillkomma.

50 §.

Hvad här förut är föreskrifvet om fel i godset skall i tillämpliga delar
gälla, där godset ej uppgår till full myckenhet men, efter hvad köparen
måste antaga, är af säljaren aflämnadt såsom fullt. Vill köparen kräfva
det felande ut, hafve därtill lof, ehvad bristen är större eller mindre.

Dansk text.

Norsk text.

til den Betegnelse, under hvilken den
er solgt, eller Sselgeren har handiet
svigagtigt. Hvad her er foreskrevet,
gselder dog ikke, naar en Handlende
stelger sirie Varer ved Auktion.

§ 49.

Tilbyder Sselgeren åt afhjaslpe
eu Mangel eller åt foretage Omleveiing,
maa Koberen dermed lade
sig nöje, hvis det kan ske inden
Udlobet af den Tid, da han er pligtig
åt afvente Levering (jfr § 21),
og det aabenbart ikke kan medfore
Omkostning eller Ulempe for ham.

Koherens Ret til Erstatning berores
ikke af denne Bestemmelse.

§ 50.

Hvad i denne Lov er bestemt
om Mangler ved Salgsgenstanden Under
tilsvarende Anvendelse, hvor den
leverede Maangde er for ringe, saafremt
Koberen maa gaa ud fra, åt
det, som er leveret, er ment åt
skulle tjene som fuldstaendig Opfyldelse
af Aftalen. Koberen kan i
dette Tilfgelde ikke i Medhold af
§ 43 fordre Omlevering men kan i
Stedet herfor krseve efterleveret, hvad
der mangler, hvad enten dette udgor
en större eller mindre Del af det,
som skulde leveres.

Betegnelse, hvorunder den er solgt,
eller Saelgeren har handiet svigagtig.
Hvad her er foreskrevet, gjeelder
dog ikke, naar en Handlende stelger
sine Varer ved Auktion.

§ 49.

Tilbyder Sielgeren åt afhjaelpe
en Mangel eller åt foretage Omlevering,
maa Kjöberen dermed lade
sig nöie, hvis det kan ske inden
Udlobet af den Tid, da han pligter
åt afvente Levering (jfr § 21), og
det aabenbart ikke kan medföre Omkostning
eller Ulempe for ham.

Kjöberens Ret til Erstatning beröres
ikke af denne Bestemmelse.

§ 50.

Hvad i denne Lov er bestemt om
Mangler ved Salgsgjenstanden, finder
tilsvarende Anvendelse, hvor den leverede
Maängde er for liden, saafremt
Kjöberen maa gaa ud fra, åt det, som
er leveret, er ment åt skulle vsere fuldstaendig
Opfyldelse af Aftalen. Kjöberen
kan i dette Tilfselde ikke i
Medhold af § 43 fordre Omlevering,
men kan i Stedet krseve Efterlevering
af det Manglende, hvad enten dette
udgjör en större eller mindre Del
af det, som skulde leveres.

Svensk text.

51 §•

Vid handelsköp läte köparen, då godset aflämnats, eller, så framt det
är försändt, då det kommit honom till hända, så att han enligt 56 § skulle
vara pliktig att därom taga vård, föranstalta om sådan undersökning af
godset, som efter godt handelsskick kan ifrågakomma.

Skall prof å det gods, som såldt är eller af säljaren afses till köpets
fullgörande (utfallsprof), tillställas köparen, läte denne, så snart profvet
kommit honom till hända, det undersöka efter ty nyss är i fråga om godset
stadgadt.

52 §.

Vill köparen hafva köpet eller vill han kräfva annat gods, meddele han
sådant säljaren utan oskäligt uppehåll. Underlåtes det, må ej godset afvisas
eller felande gods utkräfvas.

Dansk text.

NorsJc text.

§ 51.

I Handelsko b har Koberen, naar
Salgsgenstanden er leveret, eller en
aftalt Udfaldsprove kommen ham i
Hyende, åt foretage saadan Undersogelse,
som ordentlig Forretningsbrug
kra3ver. Skal Genstanden forsendes
fra et Sted til et and et, er
Koberen dog ikke pligtig åt undersoge
den, forend den paa Bestemmelsesstedet
er stillet saaledes til
hans Raadighed, åt han ifolge § 56
vilde vtere pligtig åt drage Omsorg
for den.

§ 52.

Viser det sig, åt den solgte
Genstand lider af en Mangel, har
Koberen, saafreint han vil paaberaabe
sig Manglen, åt give Saslgeren
Meddelelse derom i Handelskob strax
og ellers uden ugrundet Ophold.
Afgiver han ikke saadan Meddelelse,
uagtet han har opdaget eller burde
have opdaget Manglen, kan han ikke
senere gore den gmldende.

Vil Koberen hrnve Kobet, eller
vil han kraeve Efterlevering eller
Omlevering, skal han uden ugrundet

§51.

1 Flandelskjöb har Kjöberen, naar
Salgsgjenstanden er leveret, eller en
aftalt Udfaldspröve kommet ham
Hyende, åt foretage saadan Undersögelse,
som ordentlig Forretningsskik
krmver. Skal Gjenstanden forsendes
fra et Sted til et andet, pligter
Kjöberen dog ikke åt undersöge den,
för den paa Bestemmelsesstedet er
stillet saaledes til hans Raadighed,
åt han ifölge § 56 vilde pligte åt
drage Omsorg for den.

§ 52.

Viser det sig, åt den solgte
Gjenstand lider af en Mangel, har
Kjöberen, saafremt han vil paaberaabe
sig Manglen, åt give Sselgeren
Meddelelse derom i Handelskjöb
strax og ellers uden ugrundet Ophold.
Afgiver han ikke saadan Meddelelse,
uagtet han har opdaget eller
burde opdaget Manglen, kan han
ikke senere gjöre den gjmldende.

Vil Kjöberen haave Kjöbet, eller
vil han kraeve Efterlevering eller
Omlevering, skal han uden ugrundet

Svensk text.

53 §.

Har köparen ej inom ett år från det godset af honom mottagits gifvit
säljaren meddelande, att han vill tala å fel eller brist, hafve sin talan
förlorat, utan så är att säljaren åtagit sig att jämväl efter nämnda tid
svara för godset.

54 §.

Bestämmelser i fråga om afvisande af gods och häfvande af köp.

55 §.

Är godset mottaget af köparen, vare denne, så framt han vill enligt
denna lag afvisa godset, pliktig att därom för säljarens räkning taga vård,

Dansk text.

Norsk text.

Ophold give Saelgeren Meddelelse
derom, o g har ellers tabt sin Ret
til åt afvise Genstanden eller kraeve
Efterlevering.

§ 53.

Har Koberen ikke inden et Aar
efter Genstandens Overgivelse til harn
ineddelt Saelgeren, åt han vil paaberaabe
sig en Mangel, kan han ikke senere
gore den gaeldende, medmindre
Saelgeren har paataget sig åt indestaa
for Genstanden i laengere Tid.

§ 54.

De i §§ 51, 52 og 53 givne Besternmelser
om Tab af Koherens Ret
til åt paaberaabe sig Mangler komme
ikke til Anvendelse, naar Saelgeren
har handiet svigagtigt eller har gjort
sig skyldig i grov Uagtsomhed, og
denne medforer betydelig Skade for
Koberen.

Bestemmelser vedrorende Afvisning
af leverede Geustando og Ophsevelse
af Kol).

§ 55.

Er Koberen kommen i Besiddelse
af Genstanden, og vil han afvise den,

Ophold give Saelgeren Meddelelse
derom og har ellers tabt sin Ret
til åt afvise Gjenstanden eller kraeve
Efterlevering.

§ 53.

Har Kjöberen ikke inden et A ar
efter Gjenstandens Overgivelse til
harn meddelt Saelgeren, åt han vil
paaberaabe sig en Mangel, kan han
ikke senere gjöre dengjaeldende, medmindre
Saelgeren har paataget sig
åt indestaa for Gjenstanden i lrengere
Tid.

§ 54.

De i §§ 51, 52 og 53 givne
Bestemmelser om Tab af Kjoberens
Ret til åt paaberaabe sig Mangler
kommer ikke iil Anvendelse, naar
Saelgeren har handiet svigagtig, eller
han har gjort sig skyldig i grov
Uagtsomhed, og denne medförer stor
Skade for Kjöberen.

Bestemmelser for Tilfselde, bror
Gjenstanden afvises, eller Ejöbet
kaeves.

§ 55.

Er Kjöberen kommet i Besiddelse
af Gjenstanden, og vil han af 7 -

Svensk text.

och njuta han af säljaren ersättning för vården. Hvad i 34 och 35 §§ är
stadgadt i fråga om såldt gods, som skall af säljaren vårdas för köparens
räkning, äge motsvarande tillämpning beträffande det gods köparen efter
ty nu är sagdt har i sin vård.

56 §.

Har gods, som blifvit försändt till köparen, kommit honom till hända,
och vill han det afvisa, vare han pliktig att för säljarens räkning taga det
i sin besittning där sådant kan ske utan erläggande af köpeskillingen, så
ock eljes utan väsentlig kostnad eller olägenhet. Hvad sålunda är stadgadt
äge dock ej tillämpning, så framt säljaren är tillstädes å bestämmelseorten
eller där finnes någon, som på grund af konnossement eller eljes äger att
för säljarens räkning omhändertaga godset.

Tager köparen godset i sin besittning, äge stadgandena i 55 § tilllämpning.

57 §.

Varder köp häfdt enligt denna lag, äge säljaren ej återbekomma
godset med mindre han återbär hvad han å köpeskillingen uppburit, men
vare ej heller pliktig att gifva köpeskillingen ut med mindre han återbekommer
godset väsentligen oförändradt och oförminskadt.

Dansk text.

Norsk text.

er lian pligtig til åt drage Omsorg
for den, o g kan af Saelgeren fordre
Erstatning for de ham derved paaforte
Omkostninger. De i §§ 34 o g
35 givne Regler finde tilsvarende
Anvendelse.

§ 56.

Er i Tilftelde af Genstandens
Forsendelse Koberen saf i Stånd til
paa Bestemmelsesstedet åt komme i
Besiddelse af Genstanden, og vil han
afvise den, er han pligtig åt tage den i
sin Besiddelse for Stelgerens Regning.

Dette gsclder dog ikke, hvis Stelgeren
selv er tilstede paa Bestemmelsesstedet,
eller hvis Ihaendehaver
af Konnossement eller anden Person,
som paa Stelgerens Vegne kan
tage sig af Genstanden, er tilstede
der, eller hvis Koberen ikke kan
faa Genstanden i sin Besiddelse
liden åt betale Kobesummen eller
åt paadrage sig anden v tesen Ilig Omkostning
eller Ulempe.

Naar Koberen har taget Genstanden
i sin Besiddelse, komme Reglerne
i foregaaende Paragraf til Anvendelse.

§ 57.

Hteves Enbet, er Saelgeren ikke
berettiget til åt faa Genstanden filbåge,
medmindre han tilbagegiver,
hvad han har modtaget i Betaling,

o Ö*

vise den, pligter han åt drage Omsorg
for den og kan hos Saelgeren
krteve Erstatning for derved voldte
Omkostninger. De i §§ 34 og 35 givne
Regler Under tilsvarende Anvendelse.

§ 56.

Er i Tilftelde af Gjenstandens
Forsendelse Kjöberen saf istand til
paa Bestemmelsesstedet åt komme i
Besiddelse af Gjenstanden, og vil han
afvise den, pligter han for Saelgerens
Regning åt tage den i sit Vterge.

Dette gj tel der dog ikke, hvis
Stelgeren selv er tilstede paa Bestemmelsesstedet,
eller hvis Ihaendehaver
af Konnossement eller anden
Person, som paa Stelgerens Vegne
kan tage sig af Gjenstanden, er tilstede
der, eller hvis Kjöberen ikke
kan faa Gjenstanden i sit Vterge
uden åt betale Kjöbesummen eller
paadrage sig anden vtesentlig Omkostning
eller Ulempe.

Naar Kjöberen har taget Gjenstanden
i sit Vterge, kommer Reglerne
i foregaaende Paragraf til Anvendelse.

§ 57.

Hteves Kjöbet, har Stelgeren ikke
Ret til åt faa Gjenstanden filbåge,
medmindre han tilbagegiver,
hvad han har modtaget i Betaling,

Svensk text.

Är, då köp sålunda häfves eller gods eljes afvisas, köparen berättigad
till ersättning af säljaren, äge lian hålla godset inne till dess den ersättning
gäldas eller betryggande säkerhet ställes för dess gäldande.

58 §.

Hvad i 57 § är stadgadt om säljarens rätt att vid köpets häfvande
återbekomma godset utgöre ej hinder för köparen att håfva köpet, så framt
godset är af våda förstördt, försämradt eller minskadt, ej heller där det
undergått förändring allenast genom sin egen beskaffenhet eller till följd af
åtgärd, som för dess undersökande varit nödig, eller som eljes af köparen
vidtagits, innan fel eller brist, på grund hvaraf han vill håfva köpet, märkts
eller bort märkas.

Om liemulsskyldighet.

59 §.

Finnes godset hafva vid köpet tillhört annan än säljaren, vare denne,
ändå att han var i god tro, pliktig att ersätta köparen skada, som af sagda
anledning må honom tillskyndas.

Dansk text.

Norsk text.

o g Koberen ikke berettiget til åt faa
Kobesummen tilbage, medmindre han
tilbageleverer det modtagne i väsentlig
samme Stånd o g Msengde,
hvori det var ved Leveringen.

Koberen har, naar han häfver
K obet eller krsever Omlevering, Ret
til åt holde Genstanden tiibage,
indtil Sadgeren svarer skyldig Erstatning
eller stiller betryggende
Sikkerhed for denne.

§ 58.

Selv om Genstanden er gaaet til
Grunde eller forandret, kan Koberen,
uanset Besteminelserne i foregaaende
Paragraf, haeve Kobet, saafremt Undergången
eller Förändringen skyldes
en hsendelig Begivenhed eller
Genstandens egen Beskaffenhed eller
Foranstaltninger, som udkraevedes til
dens Undersegel, eller som ere
trufne inden den Mangel, der medforer
Ophsevelse af Kobet, er opdaget
eller burde vsere opdaget.

Om Yanhjemmel.

§ 59.

Oplyses det, åt Salgsgenstanden
ved Kobets Afslutning tilhorte en anden
end Sselgeren, kan Koberen, selv

og Kjöberen har ikke Ret til åt
faa Kjöbesummen tilbage, medmindre
han tilbageleverer det Modtagne i vscsentlig
samme Stånd og Masngde,
hvori det var ved Leveringen.

Kjöberen har, naar han hajver
Kjöbet eller kraever Omlevering, Ret
til åt tilbageholde Gjenstanden, indtil
Stelgeren svarer skyldig Erstatning
eller stiller betryggende Sikkerhed
for denne.

§ 58.

Selv om Gjenstanden er gaaet
timrande eller er forandret, kan Kjöberen,
uanseet Reglerne i foregaaende
Paragraf, haeve Kjöbet, saafremt Undergången
eller Förändringen skyldes
en baendelig Begivenhed eller Gjenstandens
egen Beskaffenhed eller Foranstaltninger,
som udkraevedes til dens
Undersögelse, eller som er trufne,
för den Mangel, som medförer Ophaevelse
af Kjöbet, er opdaget eller
burde vaeret opdaget.

Oäii Yanhjemmel.

§ 59.

Oplyses det, åt Salgsgjenstanden
ved Kjöbets Afslutning tilhörte eu
Anden end Saelgeren, kan Kjöberen,

Svensk text.

Var, då köpet slöts, köparen ej i god tro, äge hvad nu är sagdt
icke tillämpning.

Om Öppet köp.

60 §.

Är öppet köp aftaladt, och har godset blifvit af säljaren aflämnadt,
vare köparen ej berättigad att draga sig från köpet undan, med mindre han
inom bestämd tid eller, där bestämmelse om tiden ej träffats, utan oskäligt
uppehåll gifver säljaren till känna, att han ej vill godset behålla. Intill
dess godset återlämnas, stånde köparen faran för dess förstörelse, försämring
eller minskning.

Om vissa meddelanden enligt denna lag.

61 §.

Dansk text.

Norsk text.

om Sadgeren var i undskyldelig
Vildfarelse om sin Adkomst, krseve
Skadeserstatning hos denne. Dette
gselder dog ikke, hvis Koberen ved
Kobets Afsittning ikke var i god Tro.

Om Kol) paa Prove.

§ 60.

Er en Genstand kobt paa Prove
eller paa Besigtigelse, og er den
leveret, bliver Koberen bunden ved
Kobet, saafremt han ikke inden aftal!
Tid eller, om ingen Tid er aftalt, inden
passende Frist har meddelt Sadgeren,
åt han ikke vil beholde Genstanden.

Saal »inge Koberen har Gen standen
til Prove eller Besigtigelse, baerer
han Faren for den.

Om Meddelelser efter denne Lov.

§ 61.

Er saadan Meddelelse fra Koberen,
som omhandles i §§ 6, 26,
27, 52 og 53, indleveret til Befordring
med Telegraf eller Post, eller,
hvor andet försvarligt Befordringsmiddel
benyttes, afgivet til Befordring
dermed, medforer det ikke
Tab af Ret for Afsenderen, åt Med -

selv om Sadgeren var i undskyldelig
Vildfarelse om sin Adkomst,
krteve Skadeserstatning hos denne.
Dette gjaslder dog ikke, hvis Kjöberen
ved Kjöbets Afsilning ikke var
i god Tro.

Om Fjöl) paa Pröve.

§ 60.

Er en Gjenstand kjöbt paa Pröve
eller paa Besigtigelse, og er den leveret,
bliver Kjoberen bundet ved
Kjöbet, saafremt han ikke inden aftalt
Tid eller, om ingen Tid er aftalt,
inden passende Frist har meddelt
Sadgeren, åt han ikke vil beholde
Gjenstanden.

Saalsenge Kjoberen har Gjenstanden
til Pröve eller Besigtigelse, brerer
han Faren for den.

Om Meddelelser efter denne Lov.

§ 61.

Er saadan Meddelelse fra Kjöberen,
som omhandles i §§ 6,

26, 27, 52 og 53, indleveret til
Befordring med Telegraf eller Post
eller, hvor andet försvarligt Befordringsmiddel
bruges, afgivet til Befordring
dermed, medförer det ikke
Tab af Ret for Afsenderen, åt Med -

Svensk text.

Om betydelsen af vissa vid köp brukliga uttryck.

62 §.

År gods såldt fritt om bord (fob) med angifvande af viss ort, skall
på köparen ankomma att befrakta fartyg eller tinga skeppsrum, som erfordras
för godsets fortskaffande från sagda ort.

Säljaren åligger att på egen bekostnad försända godset till lastningsorten
samt vidtaga de åtgärder i afseende å godsets inlastning, som enligt
lag eller sedvänja där ankomma på aflastare.

Den omständighet, att fartyget är af köparen befraktadt eller''skeppsrum
af honom tingadt, medföre icke skyldighet för köparen att före godsets
framkomst till bestämmelseorten det undersöka, och utgöre ej heller hinder
för säljaren att utöfva sådan rätt, som i 15, 28 eller 39 § är nämnd.

1 fråga om köparens skyldighet att erlägga betalning mot konnossement
galle hvad i 16 och 71 §§ är stadgadt.

Dansk text.

Norsk text.

delelsen forsinkes eller ikke kommer
frem.

Det samme gaelder om de Meddelelser
fra Saelgeren, som omhandles
i §§ 31 og 32.

Om Betydningen af visse Salgsklausuler.

§ 62.

Er en Vare solgt »frit ombord»
(fob) paa et angivet Sted, har Koberen
åt befragte Skib eller betinge
Skibsrurn til Varens Befordring fra
dette Sted.

Sselgeren har åt besorge og bekoste
Varens Forsendelse til Afskibningsstedet
og åt traeffe de Foranstaltninger
med Hensyn til dens Indladning,
som ifolge der gaeldende
Lov eller Saedvane paahviler en Aflader.

Naar Varen er kommen indenfor
Skibssiden, ophorer Sselgeren åt b inre
Faren for den.

Om Varen lider af Mangler bedommes
efter dens Tilstand paa
samme Tidspunkt, ligesom ogsaa
dens Msengde paa dette Tidspunkt
bliver åt laegge til Grund, saafremt
Kobesummen skal beregnes efter
Maal, Vaegt eller Tal.

Den Omstaendighed, åt Koberen
har befragtet Skib eller betinget
Skibsrurn, medför er ikke Pligt för
Koberen til åt undersoge Varen for
dens Fremkomst til Bestemmelses -

delelsen forsinkes eller ikke kommer
frem.

Det samme gjaelder de Meddelelser
fra Saelgeren, som omhandles i
§§ 31 og 32.

Om Betydningen af visse Salgsklausuler.

§ 62.

Er en Vare solgt «frit ombord»
(fob) paa et angivet Sted, har Kjöberen
åt fragte Skib eller tinge
Skibsrurn til Varens Befordring fra
dette Sted.

Saelgeren har åt besörge og bekosta
Varens Forsendelse til Afskibningsstedet
og åt traeffe de Foranstaltninger
med Hensyn til dens
Indlastning i Skibet, som efter Lov
eller Saedvane paa Stedet paahviler
en Aflader.

Naar Varen er kommet indenfor
Skibssiden, ophörer Saelgeren åt
baere Faren for den.

Varens Kontraktmsessighed bedömmes
efter dens Tilstand paa
samme Tidspunkt, ligesom ogsaa
dens Maengde paa dette Tidspunkt
bliver åt laegge til Grund, saafremt
Kjöbesummen skal beregnes efter
Maal, Vaegt eller Tal.

Den Omstaendighed, åt Kjöberen
har fragtet Skib eller tinget
Skibsrurn, medförer ikke Pligt för
Kjöberen til åt undersöge Varen för
dens Fremkomst til Bestemmelses -

Svensk text.

63 §.

Varder gods såldt fraktfritt (rost and freiglit, c (f* f, c f) med angifvande
af viss bestämmelseort, åligger säljaren att på egen bekostnad
försända godset till den ort.

Godset skall anses aflämnadt, då det blifvit för befordran omhändertaget
så som i 10 § sägs.

I fråga om köparens skyldighet att erlägga betalning mot konnossement
eller fraktsedel galle hvad i 16 och 71 §§ är stadgadt.

Dansk text.

Norsk text.

stedet o g afskaerer ikke heller Saalgeren
fra åt udove de i §§ 15,
28 og 39 omhandlede Rettigheder.

Om Koherens Pligt til åt betale
mod Konnossement gaelder, hvad der
i §§ 16 og 71 er bestemt.

§ 63.

Er en Vare solgt »fragtfrit» (cost
and freight, c & f, c f), har Sselgeren
åt besorge og bekoste dens Forsendelse
til Bestemmelsesstedet.

Faren gaar over paa Koberen,
saasnart Varen overensstemmende
med de i § 10 givne Regler er övergivet
til en Fragtforer eller bragt
indenfor Skibssiden.

Om Varen lider af Mangler bedommes
efter dens Tilstand paa det
Tidspunkt, da Faren for den gaar
over paa Koberen, ligesom ogsaa
dens Masngde paa dette Tidspunkt
bliver åt begge til Grund, saafremt
Kobesummen skal beregnes efter
Mani, Vasgt eller Tal.

Med Hensyn til Koherens Pligt
til åt betale mod Konnossement eller
Fragtbrev gaelder, hvad der i §§ 16
og 71 er bestemt.

Koberen har, selv om Kobesum- :
men ikke er forfalden til Betaling
ved Varens Fremkomst, åt betale
den Fragt, som ikke er erlagt af
Sadgeren, mod Fradrag i Kobesummen
men uden Godtgorelse for
Rente.

stedet og afskjaarer heller ikke Saslgeren
fra åt udöve de i §§ 15, 28
og 39 omhandlede Rettigheder.

Med Hensyn til Kjöberens Pligt
til åt betale mod Konnossement gjaelder,
hvad i §§ 16 og 71 er bestemt.

§ 63.

Er en Vare solgt «fragtfrit» (cost
and freight, c & f, c f), har Sadgeren
åt besörge og bekoste dens
Forsendelse til Bestemmelsesstedet.

Faren gaar over paa Kjöberen,
saasnart Varen overensstemmende
med de i § 10 givne Regler er
övergivet til Fragtförer eller bragt
indenfor Skibssiden.

V arens Kontraktmaassighed bedömmes
efter dens Tilstand paa det
Tidspunkt, da Faren gaar over paa
Kjöberen, ligesom ogsaa dens Maengde
paa dette Tidspunkt bliver åt laegge
til Grund, saafremt Kjöbesummen
skal beregnes efter Maal, Vaegt eller
Tal.

Med Hensyn til Kjöberens Pligt
til åt betale mod Konnossement eller
Fragtbrev gjadder, hvad i §§ 16 og
7! er bestemt.

Kjöberen har, selv om Kjöbesummen
ikke er forfalden til Betaling
ved Varens Fremkomst, åt betale
den Fragt, som ikke er erlagt af
Sadgeren, mod Fradrag i Kjöbesummen
og uden Godtgjörelse for
Ren ter.

Svensk text.

64 §.

De föreskrifter, som enligt 63 § gälla för köp, som där afses, äge
jämväl tillämpning, då gods blifvit med angifvande af viss bestämmelseort
såldt eif (cost, insurance, freiglit) eller caf (cout, assurance, fret).

Utöfver hvad i sagda paragraf är stadgadt åligger vid köp, hvarom
nu är fråga, säljaren att, efter ty sedvanligt är, försäkra godset mot fara,
för hvilken det under vägen är utsatt. Underlåtes det, njute köparen ersättning
för skada, som i följd af underlåtenheten uppstår; vare ock berättigad
att själf taga försäkring och låta kostnaden därför afräknas å köpeskillingen.
Vill köparen hellre bäfva köpet, kåfve därtill lof, dock ej där
han egt vetskap om underlåtenheten men likväl utan förbehåll mottagit
konnossement å godset, ej heller där detta redan är framkommet och undgått
sådan skada, som försäkringen bort afse.

65 §.

År gods, som skall försändas från ort till annan, såldt fritt (franco)
eller levereradt eller fritt levereradt å angifven ort, må ej godset anses aflämnadt,
förr än det framkommit till sagda ort.

Dansk text.

Norsk text.

61,

§ 64.

Er en Vare solgt »eif» (cost, insurance,
freight) eller »caf» (cout, assurance,
fret), gaelder, hvad der i
foregaaende Paragraf er bestemt.

Saslgeren har derhos för den Del
af Forsendelsen, under hvilken han
ikke bserer Faren, for Koberen åt
tegne sasdvansmgessig Forsikring.
Undlader Saslgeren dette, kan Koberen
kraeve Erstatning for Skade, som
maatte folge af Undladelsen, eller
selv tegne Forsikring og afdrage Omkostningerne
i Kobesummen. Vil
Koberen hteve Kobet, har han Ret
dertil, saafremt han ikke uden Forbehold
har modtaget Konnossement
paa Varen, uagtet han vidste, åt
Forsikring ikke var tegnet, eller
Varen er oplosset paa Bestemmelsesstedet
uden åt have lidt saadan Skade,
som Forsikringen skulde dtekke.

§ 65.

Er en Vare solgt »leveret» eller
»frit» (franco) paa et angivet Sted,
anses Levering ikke for sket, forend
Varen er kommet frem til dette Sted.
Sselgeren har saaledes åt besorge og
bekoste dens Forsendelse dertil og
bterer under Forsendelsen Faren.

Om Varen lider af Mangler bedommes
efter dens Tilstand ved
Fremkomsten, ligesom ogsaa dens

§ 64.

Er en Vare solgt «cif» (cost, irisurance,
freight) eller «caf» (cout,
assurance, fret), gjaelder, hvad der
i foregaaende Paragraf er bestemt.

Saelgeren har derhos for den
Del af Forsendelsen, under hvilken
han ikke barrer Faren, for Kjöberen
åt tegne ssedvansmaessig Forsikring.
Undlader Saelgeren dette, kan Kjöberen
kraeve Erstatning for Skade,
som maatte fölge af Undladelsen,
eller selv tegne Forsikring og afdrage
Omkostningerne i Kjöbesummen.
Vil Kjöberen hseve Kjöbet,
har han Ret dertil, saa fremt han ikke
uden Forbehold har modtaget Konnossement
paa Varen, uagtet han
vidste, åt Forsikring ikke var tegnet,
eller Varen er oplosset paa Bestemmelsesstedet
uden åt have lidt
i Skade, som Forsikringen skulde
dsekket.

§ 65.

Er en Vare solgt «leveret» eller
«frit» (franco) paa et angivet Sted,
ansees Levering ikke for skeet, för
Varen er kommet frem til dette
Sted. Sselgeren har saaledes åt besörge
og bekoste dens Forsendelse
dertil og baerer under Forsendelsen
Faren.

Varens Kontraktmaessighed bedömmes
efter dens Tilstand ved

Svensk text.

66 §.

År vid leveransaftal godsets myckenhet angifven med uttryck, som
lämnar utrymme för val {cirka, från—till eller dylikt), ankomme på säljaren
att träffa valet, där ej af omständigheterna framgår, att det varit af hänsyn
till köparen, som myckenheten ej blifvit bestämdt angifven.

År beteckningen cirka brukad, skall den afvikelse från angifven
myckenhet, som må anses medgifven, utgöra, där fråga är om hel fartygslast,
tio för hundra och eljes fem för hundra.

67 §.

Har vid t köp af gods, som skall sjöledes tillsändas köparen, godset
betecknats såsom fartygslast, och varder jämväl annat gods af säljaren inlastadt,
vare köparen, där sådant kan lända honom till olägenhet, berättigad
att håfva köpet; njute ock ehvad köpet häfves eller icke, ersättning för
skada.

Dansk text.

Maengde paa (Jette Tidspunkt, bliver
åt laegge til Grund, saafremt Kobesummen
skal beregnes efter Maal,
Vasgt eller Tal.

I Sammenssetning med »fragtfrit»,
»c & f», »c f», »eif» eller »caf» har
Benyttelsen af Ordet »leveret» ingen''
Betydning for Forstaa elsen af de
naävnte Klausuler.

§ 66.

Er en Vare kobt med saadan
Angivelse af dens Mtengde, åt der
for samme er aabnet et vist Spillerum,
saasom »cirka», »fra—til» eller
lignende, tilkommer det Sselgeren åt
trasffe Valget, medmindre det fremgaar
af Omstasndighederne, åt Spillerummet
er indrommet i Koherens
Interesse.

Er Betegnelsen »cirka» benyttet,
er Spillerummet 10 pCt. op eller
ned for Badning og ellers 5 pCt.

§ 67.

Er der solgt »en Badning», maa
Sadgeren ikke sende andre Varer
med samme Skib. Sker det, og kan
det for Ivoberen medfore Ulempe, kan
denne hasve Kobet; enten Kobet
hseves eller ikke, har han Ret til
Skadeserstatning.

Norsk text. 63

Fremkomsten til Leveringsstedet,
ligesom ogsaa dens Maengde paa
dette Tidspunkt bliver åt begge til
Grund, saafremt Kjöbesummen skal
beregnes efter Maal, Vasgt eller Tal.

I Sammensaetning med «fragtfrit»,
«c & f,» «c. f», «cif» eller «caf>> har
Benyttelsen af Ordet «leveret» ingen
Betydning for Forstaaelsen af de
naevnte Klausuler.

§ 66.

Er en Vare kjöbt med saadan
Angivelse af dens Maengde, åt der
for samme er aabnet et vist Spillerum,
saasom »circa», «fra—til» eller
lignende, tilkommer det Sadgeren
åt teeffe Valget, medmindre det
fremgaar af Forholdet, åt Spillerummet
er sat i Kjöberens Interesse.

Er Betegnelsen »circa» benyttet,
er Spillerummet 10 pCt op eller
ned för Badning og ellers 5 pCt.

§ 67.

Er der solgt «en Badning», maa
Saelgeren ikke sende andre Varer
med samme Skib. Sker det, og kan
det for Kjöberen inedföre Ulempe,
kan denne hteve Kjöbet; enten Kjöbet
hseves eller ikke, har han Ret
til Skadeserstatning.

Svensk text.

68 §.

Är tiden för vidtagande af åtgärd i afseende å godsets aflemnande
eller mottagande bestämd till början (primo) af en månad vare åtgärden
vidtagen sist å månadens tionde dag. Med midten (medio) af en månad
förstås månadens elfte till och med tjugonde dag samt med månadens slut

(ultimo) dess återstående dagar. . a , .

Vid köp af värdepapper skall med början af en manad förstas

dess första helgfria dag, med midten af en månad dess femtonde dag e ler,
om den infaller å helgedag, nästa helgfria dag, och med månadens slut
dess sista helgfria dag.

Har säljaren förbundit sig till afskeppning eller aflastning inom viss
tid, skall det åtagande anses fullgjordt, då godset blifvit före den bestämda

tidens utgång inlastadt. . . . , .

Varder konnossement utfärdadt, och framgår ej af konnossementet,

att irilastningen är i rätt tid verkställd, äge köparen afvisa godset.

Dansk text.

Norsk text.

§ 68.

Er det aftalt, åt Varen skal leveres
eller aftages »i Begyndelsen»
(»primo»), »i Midten» (»medio») eller
»i Slutningen» (»ultimo») af en Maaned,
förstaas herved henholdsvis den
förste til tiende, den ellevte til tyvende
og den enogtyvende til sidste
Dag i Maaneden.

Ved Kob af Vmrdipapirer betyder
»primo» den förste Sognedag i
Maaneden, »medio» den femtende Dag
i Maaneden eller, om denne Dag
falder paa en Helligdag, den folgende
Sognedag, og »ultimo» den sidste
Sognedag i Maaneden.

§ 69.

Har Sadgeren af en Vare forpligtet
sig til åt foretage »Afsining»
eller »Afladning» inden eu vis
Frist, skal Afskibningen eller Alladningen
anses för åt värre tilendebragt
i rette Tid, naar Varen er
indladet inden Fristens Udlob.

Er Konnossement udfarrdiget, og
fremgaar det ikke af dettesUdvisende,
åt Indladningen er sket i rette Tid,
kan Koberen afvise Varen.

§ 68.

Er det aftalt, åt Varen skal leveres
eller udtages «i Begyndelsen»
(«primo»), «i Midten» («inedio») eller
«i Slutningen» («ultimo») af en Maaned,
forstaaes herved den förste til
tiende, den ellevte til tyvende og
den en og tyvende til sidste Dag i
Maaneden.

Ved Kjöb af Varrdipapirer betyder
«priino» Maanedens förste Hverdag,
»medio» dens femtende Dag
eller, hvis denne falder paa en Helligdag,
den fölgende Idverdag og
«ultimo» Maanedens sidste Hverdag.

§ 69.

Har Saigeren af en Vare forpligtet
sig til åt foretage »Afskibniug»
eller »Afladning» inden eu vis
Frist, skal Afskibningen eller Afladningen
ansees för åt värre tilendebragt
i rette Tid, naar Varen
er indiastet inden Fristens Udlöb.

Er Konnossement udfaerdiget, og
fremgaar det ikke af dets Udvisende,
åt Indlastningen er skeet i rette
Tid, kan Kjöberen afvise Varen.

Svensk text.

70 §.

71 §.

Har köparen förbundit sig att erlägga betalning mot konnässement
eller att mot erhållande af konnossement godkänna växel, som af säljaren
dragés, vare han ej berättigad att undandraga sig betalning eller godkännande
på den grund, att godset ej framkommit eller han ej haft tillfälle
att det undersöka.

Då betalning eller godkännande kräfves, skall säljaren hålla köparen
till hända, förutom konnossementet, räkning å godset samt, där det skall af
säljaren försäkras, jämväl försäkringsbref.

Hvad sålunda är föreskrifvet äge motsvarande tillämpning, där köparen
förbundit sig att mot sådan fraktsedel, som i 16 § är nämnd, erlägga betalning
eller godkänna växel.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 190. .

Dansk text.

Norsk text.

§ 70.

Naar »kontant Betaling» er aftalt,
er Feber en pligtig åt betale samtidig
med, åt Salgsgenstanden stilles til
hans Raadighed (jfr §§ 14 og 15).

§ 71.

Har Koberen forpligtet sig til åt
betale mod Konnossement (»kontant
mod Konnossement» eller lignende)
eller til åt akceptere Vexel mod
Konnossement, kan han ikke naägte
Betaling eller Åkcept, fordi den
solgte Vare ikke endnu er kommen
frem, eller han ikke har haft Adgang
til åt undersege den.

Naar Betaling eller Akcept kraeves,
skal Konnossementet, saafremt
Sadgeren har paataget sig Varens
Forsikring, vaere ledsaget af Forsikringspolice,
hvorhos Regning paa
Varen maa v te re kommet Koberen i
Htende.

Hvad förän er bestemt finder
tilsvarende Anvendelse, naar Koberen
har forpligtet sig til åt betale mod
saadant Fragtbrev, som omhandles

i § 16.

§ 70.

Naar »kontant Betaling» er aftalt,
pligter Kjöberen, selv om anden
Koutume findes, åt betale samtidig
med, åt Salgsgjenstanden stilles til
hans Raadighed (jfr §§ 14 og 15).

§ 71.

Har Kjöberen forpligtet sig til
åt betale mod Konnossement (»kontant
mod Konnossement» eller Lignende)
eller til åt akceptere Vexel
mod Konnossement, kan han ikke
nsigte åt indlöse Konnossementet,
fordi Varen ikke endnu er kommet
frem, eller han ikke har havt Anledning
til åt undersöge den.

Konnossementet maa, naar det
tilbydes Kjöberen til Indlösning,
va1 re ledsaget af Forsikringspolice,
saafremt Säd ger eu har paataget sig
Varens Forsikring. Desuden maa
Regning paa Varen vasre kommet
Kjöberen ihaende.

Hvad her er bestemt, finder tilsvarende
Anvendelse, hvis Kjöberen
har forpligtet sig til åt betale mod
saadant Fragtbrev, som er omtalt i
§ 16.

Svensk text.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 166 § sjölagen.

Härigenom förordnas, att 166 § sjölagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Hvad i lag finnes stadgadt angående rätt för säljare att, på grund
af köparens obestånd eller underlåtenhet att fullgöra hvad honom i följd af
köpet åligger, hindra det sålda godsets utgifvande eller i visst fall kräfva
det åter af köparens borgenärer skall äga tillämpning, ändå att konnossement
å godset blifvit till köparen öfverlämnadt. Har på grund af öfverlåtelse
från köparen konnossement, som icke innehåller förbehåll mot öfverlåtelse,
kommit i annan mans hand, äge säljaren ej gentemot denne den rätt
nu är sagd, där det ej visas, att innehafvaren af konnossementet vid dess
förvärfvande icke varit i god tro, eller att han därvid handlat med grof
vårdslöshet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 190. .

Dansk text.

Norsk text.

U il k a s t

til

Lov

om forandret Affattelse af Selovens
§ 166.

S0lovens § 166 affattes saaledes:
Deri Ret, en Saelger efter gadd ende
Lov maatte have til åt hindre Udlevering
af Godset eller til åt krrnve
det tilbageleveret, naar Kollerett bliver
ude a,f Stånd til åt betale Kobesumrnen
eller undlader åt foretage,
hvad der ifolge Kobet paahviler harn,
bortfalder ikke derved, åt Koberen
har faaet Konnossement.

Er Konnossementet af Koberen
överdraget til Tredjemand, har Saelgeren
ikke mod denne saadan Ret, medmindre
Konnossementet indeholder
Förbud mod Overdragelse, eller det
godtgores, åt Indehaveren af Konnossementet
ved dets Erhvervelse ikke
har vasret i god Tro eller har handlet
med grov Uagtsomhed.

Förslag

til

Förändring i Sjöfartslovens § 166.

Sjöfartslovens § 166 skal herefter
lyde saaledes: Den Ret, en Srelger efter
gjasldende Lov maatte have til åt
hindre Godsets Udlevering eller til
åt krseve det tilbageleveret, naar
Kjöberen bliver ude af Stånd til åt
betale Kjöbesummen eller undlader
åt foretage hvad der ifölge Kjöbet
paahviler ham, bortfalder ikke derved,
åt Kjöberen har faaet Konnossement.

Er Konnossementet af Kjöberen
överdraget, til Tredjemand, har Stelgeren
ikke saadan Ret mod denne,
medmindre Konnossementet indeholder
Förbud mod Overdragelse,
eller det godtgjöres, åt Indehaveren
af Konnossementet ved dets Erhvervelse
ikke har vasret i god Tro eller
har handiet med grov Uagtsomhed.

Innehållsförteckning.

Sid.

Underdånig skrifvelse.......................... 1

Förslag till lag om köp och byte af lös egendom ............... 9

Allmänna bestämmelser....................... 9

Om köpeskillingens bestämmande i vissa fall..............10

Om platsen för godsets afrinnande.....-.............11

Om tiden för köpets fullgörande...................11

Om rätt att innehålla godset eller köpeskillingen.............12

Om faran för godset........................12

Om godsets afkastning........................13

Om dröjsmål å säljarens sida.....................14

Om dröjsmål å köparens sida.....................15

Om ränta å köpeskillingen......................18

Om köparens obestånd.......................18

Om fel eller brist i godset......................19

Bestämmelser i fråga om afvisande af gods och häfvande af köp......22

Om hemulsskyldighet........................23

Om öppet köp...........................24

Om vissa meddelanden enligt denna lag................24

Om betydelsen af vissa vid köp brukliga uttryck............24

Förslag till lag om ändrad lydelse af 166 § sjölagen.............28

Förslag till lag om ändring i vissa delar af 9 kap. liandelsbalken........29

Förslag till lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen..........30

Motiv..............................33—136

Parallelltexter.