NYA LAGBEREDNINGENSFÖRSLAG (Statens offentliga utredningar 1901:2)

NYA LAGBEREDNINGENS
FÖRSLAG

TILL

ANGÅENDE

VISSA INVÄNDNINGAR

RÄTTEGÅNG VID ALLMÄN UNDERRÄTT

SÅ OCK OM

SÅDAN RÄTTS BEHÖRIGHET 1 VISSA FALL

STOCKHOLM 1893

KUNQL. BOKTRYCKERIET. P. A. NOI18TEDT & BÖNER

/ / xr\\ u''j({

’ i \ ! V å i U l < i

/ /

i >/. i > *, h ; -I

A.H.

i \

»/

! /

''<!//

/./ii

11 i

> ■

AJi. i

u ms

»OM/(’.''■ >''P

TILL KONUNGEN.

Sedan Eders Kongl. Maj:t, genom nådigt Bref den 31 December
1892 anbefalt Nya Lagberedningen att, bland annat, utarbeta förslag
till de ändringar i rättegångsordningen, som kunde finnas erforderliga

i syfte, att det af Beredningen i dess förut afgifna förslag till lag angående
fullföljd af talan emot allmän domstols utslag i tvistemål förordade
förfarandet i fråga om fullföljd af talan i invändningsfrågor
måtte komma att så fullständigt som möjligt medföra dermed afsedda
fördelar, har Beredningen på grund häraf utarbetat förslag till lag
angående vissa invändningar i rättegång vid allmän Underrätt, så ock
om sådan Rätts behörighet i vissa fall; och får Beredningen härmed i
underdånighet öfverlemna detta förslag med motiv.

Derjemte får Beredningen anmäla, att f. d. Presidenten in. in.
Herr Karl Johan Berg jemlikt nådiga Brefvet den 1 Februari 1889 deltagit
såväl i Beredningens gemensamma öfverläggningar angående förenämnda
förslag som ock i förslagets granskning; och har Presidenten
Berg i allt hufvudsakligt biträdt detta förslag.

Underdånigst

AXEL BERGSTRÖM.

Johan Wold. Herman Bii.ling. Joh. O. Ramstedt.

Stockholm den 16 Mars 1893.

Förslag

till

Lag

angående vissa invändningar i rättegång vid allmän Underrätt, så ock om
sådan Rätts behörighet i vissa fall.

Med ändring af hvad 10 kap. 11 § Rättegångsbalken samt lag och
författningar i öfrigt innehålla stridande mot denna lag förordnas som
följer:

1 §•

Vill part jäfva ledamot i Underrätt, göre det vid första rättegångstillfälle,
då parten tillstädeskoramer och den ledamot i Rätten sitter,
eller, der den omständighet, hvarå jäfvet grundas, då ej var för handen
eller parten kunnig, vid nästa rättegångstillfälle sedan han derom erhöll
kännedom; och gifve Rätten så snart ske kan särskildt beslut
öfver jäfvet.

Framställes jäfvet senare, ankomme på Rätten, huruvida särskildt
beslut deröfver bör meddelas.

2 §•

Fråga om jäf mot domare i Underrätt eller mot häradsnämnd må
ej af högre Rätt upptagas i andra fall, än att talan mot beslut i dylik

fråga blifvit fullföljd eller jäfvet i Hofrätt göres af part, som ej varit
vid Underrätten tillstädes eller eljest ej haft tillfälle att jäfvet der
framställa.

Jäf mot särskild man i nämnden må ej i högre Rätt göras.

3 §.

Menar svarande vid Underrätt, att Rätten ej är behörig att målet
upptaga, göre invändning derom då målet första gången till handläggning
företages eller, der svaranden då är af laga förfall hindrad att
tillstädeskomma, vid nästa rättegångstillfälle sedan förfallet upphört;
och gifve Rätten så snart ske kan särskilt beslut öfver invändningen.

Göres invändningen senare, må den ej till pröfning upptagas, der
den ej afser fall, hvarom i 4 § sägs. I sådan händelse ankomine på
Rätten, huruvida särskilt beslut öfver invändningen bör meddelas.

4 §.

Anhängiggöres vid Underrätt mål, som Rätten ej är behörig att
upptaga, skall den, ehvad invändning göres eller icke, visa målet från
sig i de fall, att

1. målet är af beskaffenhet att böra af annan myndighet än domstol
eller af särskild domstol eller omedelbart af högre Rätt upptagas,
eller ock enligt lag bör omedelbart af skiljemän pröfvas, eller

2. målet bör upptagas af viss Underrätt, som ensam är behörig
att det slag af mål handlägga, eller

3. mål, som blifvit vid Häradsrätt anhängiggjordt, må allenast af
Rådstufvurätt upptagas, eller

4. tvist är om fast egendom, ehvad den rörer eganderätt, besittning
och nyttjande, missbyggnad, vanhäfd, afrad, bolstada skäl eller
annat dylikt, eller om inteckning i sådan egendom eller färla gsinteckning,
eller om skilnad i eller återgång af äktenskap, eller om omyndighets-
eller myndighetsförklaring, eller om testamentes giltighet eller

delning af död mans bo, eller om gäldenär försättande i konkurstillstånd,
eller om boskilnad eller undanskiftande af egendom i död makes
bo, eller

5. fråga är om ansvar eller annan påföljd för brott, som hörer
under allmänt åtal eller må af allmän åklagare, efter målsegandes angifvelse,
åtalas.

5 §•

Har i mål, som blifvit anhängiggjordt vid annan Underrätt än
den, der målet enligt lag bort upptagas, svaranden uraktlåtit att å
den i 3 § första stycket stadgade tid göra invändning mot domstolens
behörighet, och är ej sådant fall för handen, att Rätten ändock, efter
ty i 4 § skils, bör visa målet från sig, vare så ansedt, som hade målet
blifvit vid rätt domstol anhängiggjordt.

6 §•

Aftal, hvarigenom någon utfäst sig att svara vid annan än rätt
domstol, vare utan verkan, der ej för visst slag af mål finnes i lag
annorlunda stadgadt.

7 §•

Har vid Underrätt svarande, som ej varit der tillstädes, för sin
utevaro haft laga förfall, ege han att i Hofrätten framställa invändning
mot Underrättens behörighet, ändå att invändningen ej afser fall, hvarom
i 4 § sägs.

8 §•

Är mål, hvarom i 4 § 5 mom. förmäles, pröfvadt af Underrätt,
må ej fråga om dess behörighet sedermera upptagas, der ej talan blifvit
fullföljd mot beslut, hvarigenom invändning mot domstolens behörighet

ogillats, eller ock Underrätten på grund af annat stadgande i nämnda
§ bort visa målet från sig.

Denna lag träder i kraft den 1 Januari . . . men skall icke ega
tillämpning å mål, som vid nämnda tid redan äro anhängiga.

MOTIV.

. /

? T

% I

i; [/

i Uti de motiv, som åtföljde Nya Lagberedningens den 31 December

1891 afgifna förslag till lagar angående fullföljd af talan emot allmän
domstols utslag, erinrade Beredningen (sid. 103), att det för tvistemål
föreslagna förfarandet i.afseende å särskild fullföljd af talan mot beslut
i vissa invändningsfrågor icke komme att fullständigt medföra dermed
åsyftade fördelar förr än nu gällande bestämmelser angående invändningar
i rättegången blifvit omarbetade i den rigtning, de äldre lagförslagen
och det s. k. principbetänkandet a narfve. Med anledning häraf
har Beredningen genom nådigt Bref den J^December 1892 fått sig
anbefaldt att utarbeta förslag till de ändringar i rättegångsordningen,
som kunde finnas erforderliga i syfte, att det föreslagna förfarandet i
fråga om fullföljd af talan i invändningsfrågor måtte komma att så
fullständigt som möjligt medföra dermed afsedda fördelar.

I förslaget till lag angående fullföljd af talan emot allmän domstols
utslag i tvistemål har af skäl, hvilka i motiven finnas utvecklade, såsom
i egentlig mening processhindrande upptagits allenast invändning mot
domstolens behörighet, hvarjemte jäf mot domare i viss mån likstälts
med nämnda invändning; och då det lagförslag, Beredningen nu haft
att utarbeta, afser att utgöra allenast ett tillägg till bestämmelserna
angående fullföljd af talan, har Beredningen redan på denna grund
icke ansett sig böra till vidare undersökning upptaga frågan, hvilka invändningar
lämpligen böra erkännas vara af processhindrande natur,
utan i detta hänseende anslutit sig till den af Beredningen förut angifna
uppfattning. Endast i en punkt, som dock är af jemförelsevis
underordnad betydenhet och omfattning, har Beredningen funnit sig ej
böra underlåta, att föreslå en utvidgning af begreppet processhindrande

invändning. Enligt förslaget till lag angående fullföljd af talan emot
allmän domstols utslag i tvistemål (24 §) kan invändning mot domstols
behörighet gå ut antingen derpå, att målet hörer till annan domstol,
eller ock derpå, att det är af beskaffenhet att skola af annan
myndighet än domstol handläggas. Fall förekomma emellertid, då tvistefråga
enligt lag skall,’ utan anlitande af domstols medverkan, omedelbart
afgöras af skiljemän (gode män). Då det i sådan händelse ej utan
oegentlighet kan sägas, att saken skall af en myndighet upptagas, men t

för frågans afvisande från domstols behandling finnas samma skäl, som
göra sig gällande, då tvist tillhörande administrativ myndighets handläggning
anhängiggöres vid domstol, har Beredningen ansett till de
processhindrande invändningarna böra hänföras jemväl anmärkning
derom, att målet på grund af lag bör af skiljemän pröfvas. Varder
denna Beredningens uppfattning godkänd, torde deraf föranledas en
mindre jemkning i 24 § af förslaget till lag angående fullföljd af talan
emot allmän domstols g i tvistemål.

Såsom redan blifvit framhållet, är det enligt Beredningens förenämnda
förslag endast i tvistemål, som fråga om domstolens behörighet och jäf
mot domare betraktats såsom processhindrande invändningar. Att Beredningen
det oaktadt ansett förevarande förslag böra omfatta äfven
brottmål, beror af den nära öfverensstämmelse i handläggningen vid
Underrätt af dessa olika slag af mål, som nu i allmänhet eger rum.

Derjemte har Beredningen förmenat, att genom antagandet af nu ifrågasatta
lagbestämmelser förfarandet äfven i afseende å brottmålen skulle
blifva i ej oväsentlig mån förbättradt.

1 och 2 §§.

I nyare utländsk lagstiftning hafva bestämmelserna angående domarejäf
stundom uppdelats i två hufvudgrupper, den ena afseende sådana
jäf, som skola af domstolen ex officio beaktas, och den andra de jäf,
hvilka endast på yrkande af part eller efter vederbörande domstolsledainots
anmälan till pröfning upptagas. Jäf af förra slaget kan af
part framställas när som helst under processens fortgång; hvaremot i

fråga om tiden för framställande af jäf af andra slaget stränga
preklusiva föreskrifter äro meddelade. Enligt vår gällande rätt äro
deremot samtliga bestämmelser angående domarejäf af förra slaget,
d. v. s. af publik natur. Något verkligt behof att göra en sådan uppdelning
af jäfven som den nyss nämnda lärer hos oss icke förefinnas, och
detta har ej heller ifrågasatts i föregående lagförslag. Det bör emellertid,
enligt Beredningens åsigt, icke möta betänklighet att upptaga be11
stämmelser, hvarigenom dels parts rätt att framställa jäf i viss mån

begränsas och dels befogenheten för högre Rätt att ex officio till pröfning
upptaga fråga om jäf mot ledamot i Underrätt borttages.

De äldre lagförslagen och principbetänkandet öfverensstämma derutinnan,
att jäf mot domare ansetts böra framställas genast vid rättegångens
början, innan den part, som vill jäfva, gjort annan invändning
eller yttrat sig i hufvudsaken, naturligtvis under förutsättning att jäfsförhållandet.
redan då var för handen och parten bekant. Af de i Lagkomiténs
och äldre Lagberedningens förslag begagnade ordalag synes
vidare framgå, att om part vid första rättegångstillfällei uteblefve, han
icke derigenom ovilkorligen skulle gå förlustig sin rätt att jäfva domaren,
utan, der målet uppskötes, egde att framställa sådan invändning
första gången han, personligen eller genom ombud, komme vid Rätten
tillstädes. Att enligt principbetänkandet part, som utan laga förfall
uteblifvit vid målets första handläggning, borde anses hafva försutit
sin rätt att jäfva domaren, synes deremot böra antagas, ehuru de der
använda ordalagen äro mindre bestämda och den motiverande förklaringen
icke innehåller något härom.

Utan tvifvel måste det erkännas vara principielt rigtigt, att jäf mot
domare är det, som först af allt bör underställas Rättens pröfning och
således föregå t. ex. invändning mot domstolens behörighet, då denna
fråga, lika litet som någon annan, bör af jäfvig domare tagas under
behandling. Om utförandet af rättegångar alltid vore anförtrodt åt
rättskunniga personer, skulle Beredningen derföre icke hafva tvekat att
ansluta sig till den i de äldre lagförslagen och principbetänkandet uttalade
uppfattningen. Men då det hos oss står en hvar fritt att sjelf föra sin

talan — en rätt hvilken, som bekant, i mycket stor utsträckning begagnas
— kan Beredningen icke anse det vara tillrådligt att införa en
så sträng bestämmelse, hvilken lätteligen kunde leda till förfång för en
i lagens former mindre hemmastadd part. Och den olägenhet, som kan
uppstå deraf, att tilläfventyrs en eller annan gång någon handläggning
af målet eger rum innan jäfvet mot domaren framställes, bör ej kunna
blifva af nämnvärd betydelse, derest, såsom Beredningen föreslagit, parts
rätt att göra jäfvet begränsas till den första rättegångsdag, då tillfälle J

dertill erbjuder sig för honom.

Då en part ej på förhand kan med full visshet veta, af hvilken
domare hans mål kommer att handläggas, och det således ej är möjligt
för honom att, förr än han träder fram för domaren, afgöra om han
har jäf att framställa, synes sjelfva sakförhållandet medföra, att parts
jäfsrätt måste stå honom öppen till det första rättegångstillfälle, då
han kommer tillstädes. Att i de fall, då den omständighet, hvarå
jäfvet grundas, efteråt tillkommit eller blifvit bekant för parten, denne
måste ega i''ätt att senare framställa jäfvet, ligger i öppen dag. Men i
denna händelse bör det åligga parten, svarande såväl som kärande, att
anmärka förhållandet så fort sig göra låter, det vill säga vid första
rättegångstillfälle sedan han derom erhöll kännedom, utan att parts
förfallolösa utevaro vid detta tillfälle må innebära någon ursäkt för honom.

Att i händelse ny domare inträder i Rätten part är befogad att jäfva
honom vid första rättegångstillfälle, då i partens närvaro saken inför den
domare handlägges, lärer vara i 1 § med tillräcklig tydlighet uttaladt.

Framställes jäfvet inom behörig tid, har Rätten att deröfver genast
eller, om nödig utredning i jäfsfrågan då ej vinnes, sedermera så snart
ske kan meddela särskilt beslut. Då enligt 13 kap. 1 § Rättegångsbalken
det alltid åligger domaren sjelf i hvilket skede af processen som
helst att, så fort han får veta jäf med sig, anmäla förhållandet för
Rätten, men det kan inträffa, att domarens uppmärksamhet på jäfsförhållandet
väckes först genom en af part efter den föreskrifna tidens
utgång framstäld anmärkning, kan det naturligen icke stadgas, att jäf,
som göres senare än vederbort, ej må till pröfning upptagas.

Någon särskild påföljd för parts försummelse att inom föreskrifven
tid framställa jäf emot ledamot i Underrätt är visserligen mindre af
nöden i brottmål, då i dessa mål särskild klagan öfver Rättens beslut,
hvarigenom framstäldt jäf ogillats, ej tillätes. Annorlunda är deremot
förhållandet med tvistemålen, i hvilka hädanefter enligt Beredningens
förut omförmälda förslag särskilda besvär öfver jäfsbeslutet. skulle få
anföras och parter alltså lätt blefve utsatta för frestelsen att genom
obefogadt framställande af jäf söka förhala målets afgörande. Såsom
korrektiv häremot skulle man visserligen kunna i fråga om tvistemål
stadga, att der ett för sent framstäldt jäf mot domare eller häradsnämnd
ogillades, talan emot beslutet ej finge fullföljas annorledes än
i sammanhang med hufvudsaken, en bestämmelse som uppenbarligen
borde hafva sin plats bland öfriga stadgande!] om fullföljd af talan
emot invändningar i rättegång. För att undvika rubbning af dessa
stadganden har Beredningen emellertid ansett sig böra såsom lämplig
påföljd för dylik försummelse föreslå, att parten icke eger påkalla
särskild! beslut öfver sitt för sent framstälda jäf. Finnes jäfvet vara
grundad!, har Rätten samma pligt, som om den på annat sätt erhållit
kännedom om förhållandet, nemligen att ofördröjligen förklara domaren
jäfvig; och öfver detta beslut står det enligt nyssnämnda förslag part
fritt att särskilt klaga. Men å andra sidan bör Rätten ega att, der
jäfsanmärkningen saknar skäl, uppskjuta dess besvarande till dess hufvudsaken
afgöres, och härigenom torde ett tillräckligt verksamt medel
att stäfja missbruk vara lemnadt i domarens hand. Härmed vinnes ock
den fördel, att påföljden för ifrågavarande försummelse kan sättas lika i
tvistemål och brottmål.

Då Underrätten är befogad och pligtig att ex officio tillse, huruvida
jäf mot någon dess ledamot förefinnes, lärer härigenom det allmännas
intresse i denna fråga vara vederbörligen tillgodosedt, hvadan dylikt jäf ej
bör kunna af högre Rätt proprio motu upptagas. Beträffande åter partens
rätt, så synes han, om han försummat att vid Underrätten jäfva ledamot
i denna, icke ega berättigad! anspråk att i högre Rätt framställa
sådant jäf i andra fall, än då han af eu eller annan anledning varit

urståndsatt att redan vid Underrätten anmärka jäfsförhållandet. Bestämmelser
i detta syfte finnas intagna i 2 §. Dessa afse ej blott de
fall, då svarande, som ej varit tillstädes vid Underrätten, der blifvit contumaciter
dömd. Om nemligen, såsom särskilt vid underrätterna på
landet någon gång inträffar, ny domare inträder i Rätten den dag, då
målet, utan att någon vidare handläggning eger rum, slutligen afgöres,
bör det uppenbarligen stå part fritt att i Hofrätten jäfva sådan domare.
Enahanda rätt måste ock tillerkännas part, som först efter det utslag
afkunnats fått veta, att domaren varit jäfvig. Har deremot målet blifvit
i andra instansen pröfvadt, förefinnes, enligt Beredningens åsigt,
icke i något fall giltig anledning att medgifva part rätt att i Högsta
Domstolen väcka jäf mot domare i Underrätten.

Befogenheten att i högre instans jäfva särskild man i häradsnämnd
skulle för part hafva någon egentlig betydelse endast i det fall, att denne
särskilde ledamot ensam förenat sig med Rättens ordförande och dymedelst
förhindrat, att en mening, som omfattats af nämndens öfrige ledamöter,
blifvit Underrättens beslut. Beredningen har emellertid icke ansett sig
för sådant, helt visst ytterst sällan förekommande undantagsfall böra
ifrågasätta rätt för part att i högre instans anföra jäf mot nämndeman,
desto mindre som enligt förslagen till lagar angående fullföljd af talan
emot allmän Underrätts utslag klagan öfver beslut rörande dylikt jäf ej
skulle få, ehvad jäfvet gillas eller ej, i Öfverrätt föras.

3-8 §§.

Enligt gällande lag äro bestämmelserna om forum oeftergifliga och
skola förty af domstolarne alltid beaktas, vare sig invändning från
parts sida göres eller icke. Häraf följer, att då i öfverrätt eller
Högsta Domstolen utrönes, att Underrätten varit obehörig att handlägga
målet, af domstolarne förut meddelade beslut måste undanrödjas. Då
emellertid den ena Underrätten i allmänhet icke bör antagas vara i mindre
grad än den andra skickad att utreda och afdöma en tvist, måste en
lagstiftning, som framkallar en dylik åtgärd, helst då denna icke af

någondera parten påkallats, erkannas vara i hög grad otillfredsställande;
och olämpligheten af nu gällande bestämmelser i detta ämne träder
än skarpare i dagen i fall, såsom lätt kan inträffa., kärandens rättsanspråk
under tiden i följd af åkommen preskription blifvit kraftlöst.
Också har man i nyare processlagstiftningar allmänneligen infört stadganden
af innehåll, att då svaranden uraktlåter att inom viss tid göra
invändning mot domstolens behörighet, frågan härom, med undantag
för vissa fall, der den eget1 mera allmängiltig betydelse, icke vidare får
vare sig af part eller inom domstolarne väckas. Dispositionsrätten i
fråga om forum, den s. k. prorogatio fori, var äfven tillämpad i Lagkomiténs
och äldre Lagberedningens förslag och det så fullständigt, att,
utom i vissa uppräknade fall, det skulle stå parter fritt, att då skriftligt
aftal uppgjordes, dervid öfverenskomma, vid hvilken domstol en
dem emellan på grund af samma aftal uppkommande tvistefråga
skulle anhängiggöras. Eu dylik aftalsfrihet har Beredningen dock af
praktiska skäl funnit sig icke kunna tillstyrka. Det kan nemligen med
fog befaras, att den skulle leda till missbruk eller i allt fall förorsaka,
att vissa domstolar, särskilt i de större städerna, blefve öfver höfvan
med tvistemål betungade. Säkerligen skulle det nemligen blifva ganska
vanligt, att i synnerhet större bolag, såsom försäkringsbolag o. d., men
äfven enskilde personer, hvilkas affärsverksamhet vore af sådan beskaffenhet
och utsträckning, att de kunde antagas skola emellanåt blifva
invecklade i rättegångar, till egen beqvämlighet i försäkringsbref, kontrakt
o. d. inryckte en bestämmelse, att uppkommande tvister skulle
upptagas vid en viss domstol, i de flesta fall naturligen bolagets eller
affärsmannens forum domicilii. Af sådan anledning har Beredningen
ansett särskilt aftal om annat forum än det lagenliga icke böra godkännas.
Det syftemål, som man egentligen nu vill nå, nemligen att
förhindra onödig kassation, sedan målet blifvit vid domstol handlagdt,
vinnes tillräckligt genom ett stadgande att invändning mot domstols
behörighet skall för att vinna beaktande göras i rättegångens början.
Härigenom torde all fara för missbruk i ofvan antydda hänseende vara
förebyggd, då käranden icke på förhand kan, äfven om han erhållit

sin vederparts löfte, med säkerhet veta, huruvida icke denne kommer
att begagna sig af sin rätt att göra invändning mot domstolens behörighet.

Det bör, såsom i principbetänkandet yttras, i allmänhet icke vara
förenadt med någon svårighet för svaranden att redan från begynnelsen
bedöma, huruvida den domstol, till hvilken han blifvit instämd, är så
otjenlig eller obeqväm för handläggningen, att han har skäl att förneka
densainmas behörighet att upptaga målet. Vid sådant förhållande och
då under rättegången timade förändringar jemlikt 10 kap. 13 §

Rättegångsbalken icke i detta afseende få öfva något inflytande, kan
och bör svaranden, om han vill framställa invändning mot domstolens
behörighet, göra det vid första rättegångstillfälle, då målet handlägges.
Af de i 3 § använda ordalag lärer med erforderlig tydlighet framgå,
att om vid första rättegångstillfället part jäfvar ledamot i Rätten
och i följd häraf någon handläggning af målet ej kan företagas,
svaranden bibehålies vid sin rätt att, då första gången verklig handläggning
inför ojäfvig domare eger rum, framställa ifrågavarande invändning.
Om deremot svaranden uteblir vid det första rättegångstillfälle,
då målet handlägges, har han förlorat sin rätt att göra sådan
invändning, så framt han ej för sin utevaro haft laga förfall, i hvilken
händelse han uppenbarligen bör ega tillfälle att begagna sig af sin rätt
vid första rättegångstillfälle sedan förfallet upphört. 1 öfverensstämmelse
med nu gällande lag och sakens egen natur har i förslaget upptagits
en föreskrift om åliggande för Rätten att ofördröjligen öfver invändning,
som i rätt tid göres, meddela särskildt beslut.

I åtskilliga fall äro emellertid antingen så vigtiga allmänna intressen
beroende deraf, att ett mål handlägges af behörig domstol, eller ock
i öfrigt sådana särskilda omständigheter för handen, att dispositionsrätt i
afseende å forum ej kan part medgifvas, utan att domstolen sjelf och i
regeln jemväl öfverdomstolarne måste ega både rätt och pligt att pröfva
Underrättens kompetens. Detta är förhållandet, då antingen saken på
grund af gällande författningar ej tillhör domstols handläggning, eller
den är af beskaffenhet att böra upptagas vid domstol af annat slag eller

annan grad i instansordningen, eller det i följd af målets särskilda natur
är af vigt, att det vid viss allmän Underrätt handlägges.

Bestämmelser i detta ämne innehållas i 4 §, så grupperade, att
1 mom. afser de fall, då målet enligt lag ej tillhör allmän Underrätts
upptagande, under det att de öfriga momm. beröra de händelser, då målet
skall af annan allmän Underrätt behandlas. De skal, som föranledt
uppställande af dessa undantag från regeln om enskilde parters dispositionsrätt
i afseende å forum, torde i allmänhet utan någon vidare förklaring
inses; och kan Beredningen fördenskull i fråga härom inskränka
sig till nedanstående erinringar.

Såsom redan i det föregående omförmälts, har Beredningen ansett,
att med de fall, då tvist skall upptagas af annan myndighet än domstol,
böra likställas de, i hvilka rättsanspråk enligt lag eller författning
skall pröfvas omedelbart af skiljemän. Gällande sjölag innehåller
som bekant åtskilliga fall, då tvister på detta sätt skola afgöras, såsom
23 § om platsen och vilkoren för fartygs försäljning å offentlig auktion
vid rederis upplösning, 24 och 68 §§ rörande fartygsbefälhafvares lönevilkor
i visst fall och beräkningen deraf, 45 § om ersättning åt fartygs
besättning för minskad kost, 28, 81, 110 och 115 §§ om skada och
förlust till följd af obehörigt medtagande af gods. Från andra områden
inom lagstiftningen må vidare anföras följande exempel: Förordningen
angående lotsverket den 15 Februari 1881, 10 § rörande
skada å lotsbåt eller dess förlorande genom fartygsbefälhafvares eller
besättnings vållande, samt 35 och 36 §§ angående godtgörelse åt lots i
vissa andra fall, äfvensom Kongl. Kungörelsen angående tillämpning
under viss tid af förändrade föreskrifter rörande statens upphandlingsoch
entreprenadväsende den 10 Maj 1889, 37 § i fråga om vissa anspråk
mot leverantör eller entreprenör.

Under bestämmelsen i 4 § 1 mom. hänföras deremot icke de fall,
då på grund af skiljeaftal tvist skall genom skiljemän afgöras. Invändning
härom har ej i *Beredninges förslag till lag angående fullföljd af
talan emot allmän domstols utslag i tvistemål blifvit upptagen såsom
processhindrande i den betydelse, detta uttryck der erhållit, och

någon anledning till förändrad uppfattning härutinnan har icke förekommit.

Såsom motsats till »allmän Underrätt» betecknar uttrycket »särskild
domstol» hvad man gemenligen benämner specialdomstol, såsom
krigsrätt, egodelningsrätt, domkapitel och den med icke lagfarne domare
förstärkta Rådstufvurätt, * som har att pröfva klander af dispache (Sjölagen
314 § 2 mom.).

4 § 2 mom. afser de fall, då eu viss Underrätt, med alla andra
Underrätters uteslutande, är behörig att handlägga särskild! slag af mål.
Så är Stockholms Rådstufvurätt ensam behörig att upptaga tvist om
främmande varumärke (Lagen om skydd för varumärken den 5 Juli
1884, 18 §), vissa patenttvister (Förordningen angående patent den 16
Maj 1884, 17—20 §§), samt embetsförbrytelse af olönad vicekonsul eller
lönadt konsulatbiträde (Förordningen angående konsulatväsendet den 4
November 1886, 40 §).

4 § 3 mom. behandlar det fall, att mål, som enligt lag må endast
af stadsdomstol upptagas, blifvit vid Häradsrätt anhängiggjordt. Bland
dessa slag af mål böra framförallt nämnas vexelmål samt sådana sjörättsmål,
om hvilka ej vid 2 mom. redan är nämndt. Så vigtiga skäl tala
för bestämmelserna om dylika måls handläggning uteslutande vid stadsdomstolarne,
att någon ändring härutinnan ej synts böra ifrågakomma.
I afseende deremot å möjligheten att få mål af detta slag upptagna vid
annan Rådstufvurätt än den, som enligt lagens föreskrift är dertill
behörig, gäller redan för sådana sjörättstvister, som afses i 323 § Sjölagen,
att de må instämmas till den Rådstufvurätt, hvarom parterna
öfverenskommit. Der ej sådan öfverenskommelse skett, så ock beträffande
öfriga hithörande mål hafva de allmänna stadgandena om dispositionsrätt
i afseende å forum ansetts kunna utan olägenhet vinna tillämpning,
desto hellre som det stundom kan vara tvifvelaktigt, hvilken af
närbelägna städers Rådstufvurätter må vara att anse såsom rätt domstol.

I 4 mom. af 4 § finnas upptagna de grupper af civila tvistemål,
hvilka visserligen till sin art äro sådana, att de kunna vid hvarje allmän
Underrätt handläggas, men som ansetts i hvarje särskildt fall icke

böra få af annan än den i lag föreskrifna domstol upptagas. Hit höra
i första rummet alla sådana tvister, Indika, såsom rörande fast egendom,
böra handläggas vid forum rei sitae, d. v. s. vid Underrätten
i den ort, der egendomen är belägen. De uttryck, som i förslaget
blifvit använda för att beteckna denna grupp af mål, äro hemtade från
10 kap. 14 § Rättegångsbalken, endast med den afvikelse att ordet
»åverkan», hvilket enligt gängse språkbruk betecknar en handling,
som faller under Strafflagens bestämmelser, blifvit uteslutet, medan
deremot orden »och annat dylikt» tillagts för att derunder innefatta
sådana fast egendom rörande tvistefrågor, som icke förut blifvit särskilt
uppräknade, såsom servituts- och lösningstvister. Såväl i de
äldre lagförslagen som i allmänhet i de utländska lagstiftningar, hvilka
tillerkänna parter dispositionsrätt i afseende å forum, göres undantag
härifrån för tvister om fast gods. Visserligen kunna dylika tvister
någon gång, t. ex. i fråga om arrende- eller hyresafgifter, vara så likartade
med vanliga skuldfordringsmål, att det ur principiel synpunkt
knappast finnes skäl att uppställa en ovilkorlig fordran på deras handläggning
vid domstolen i orten. Men Beredningen har dock förmenat
det icke vara lämpligt att söka i detta hänseende nu utbryta vissa slag
af tvister om fastighet. Anses giltig grund förefinnas för en dylik utbrytning,
bör den lämpligast ske i sammanhang med en omarbetning af
gällande bestämmelser om forum i allmänhet, en uppgift som nu icke
förelegat.

Nödvändigheten af att tvister om inteckningar, om omyndighetseller
myndighetsförklaring, om testamentes giltighet, om delning af
död mans bo, om gäldenär^ försättande i konkurstillstånd, om boskilnad
och om undansättande af egendom i död makes bo varda
vid rätt domstol handlagda torde utan någon bevisföring inses. Hvad
särskilt angår testamentstvister vill Beredningen fästa uppmärksamheten
derå, att — något som för öfrigt tydligt framgår af stadgandets
affattning — endast då fråga är om klander af testamente domstolens
obehörighet utgör ett oeftergifligt eller publikt processhinder. Afser
åter tvisten tolkning af testamentsbestämmelser, bör processhindret vara

af dispositiv natur och således beroende derpå, att invändning i behörig
tid af svaranden framställes, förutsatt att tvisten icke på annan
grund är af beskaffenhet, att domstolens behörighet, ehvad invändning
göres eller icke, bör blifva föremål för pröfning.

Då familjen är att anse såsom en af statens grundvalar, kan tvist
om upplösning af en äktenskaplig förbindelse med rätta sägas beröra
jemväl det allmännas intresse, och med hänsyn härtill finnes ock i andra
länder flerstädes föreskrifvet, att staten skall vid dylika tvister företrädas
af ett särskildt organ. Hos oss eger detta visserligen icke rum,
och nu gällande bestämmelser angående forum i dylika mål äro af den
beskaffenhet, att upplösning af ett äktenskap ingalunda alltid försiggår
vid makarnes forum domicilii, ehuruväl, såsom Lagkomitén framhållit,
den allmänna ordningen fordrar, att frågor om äktenskapsskilnad ej må
dragas från den domstol, under hvilken makarne eljest lyda. Under
förutsättning att vid en blifvande omarbetning af 10 kap. Rättegångsbalken
den nyss uttalade principen skall i vidsträcktare mån än nu är
förhållandet komma att göra sig gällande, har Beredningen ej velat
föreslå, att den för parter eljest ifrågasatta prorogation srätten må omfatta
äfven mål af detta slag. Särskildt i de fall, då ansökan om äktenskapsskilnad
är grundad på sådant förhållande, att efterlysning af andra
maken skall ega rum, lärer det dessutom vara oundgängligt, att saken
förhandlas inför vederbörlig domstol.

I de fall, då det gjorts beroende helt och hållet af den förorättades
godtfinnande, om han vill åtala en mot honom begången förbrytelse,
och det således uteslutande ankommer på enskild part såväl
att anhängiggöra talan eller ej som ock att återkalla talan, som redan
anhängiggjorts, har det ej synts böra möta några betänkligheter att
öfverlemna till svarandens godtfinnande att, der han instämts till obehörig
domstol, ändock vid denna svara. Annorlunda gestalta sig förhållandena
i sådana brottmål, der allmän åklagare, efter angifvelse eller
utan att sådan göres, är berättigad och pligtig att å tjenstens vägnar
föra talan. Det kan uppenbarligen icke anses med god ordning öfverensstämmande,
att den ene åklagaren ingriper i den andres verksamhets -

område, och särskildt i sådana fall, der åklagaren af saken kan hafva
ekonomiskt intresse'', i form af andel i - böter eller i förverkadt gods,
skulle en dispositionsrätt i afseende å forum uppenbarligen kunna leda
till betänkliga missbruk. Beredningen har derföre i 4 § 5 mom. föreslagit
bestämmelser af innehåll, att i brottmål, som må af allmän åklagare
utföras — ehvad yrkandet går ut på ansvar eller annan påföljd
för den brottsliga gerningen — domstolen skall vara berättigad och
skyldig att pröfva sin behörighet, änskönt invändning derom icke från
den tilltalades sida göres.

Har svaranden försummat att inom den i 3 § första stycket stadgade
tid framställa invändning mot domstolens behörighet, men göres
sådan invändning senare under rättegången, bör, om öfverhufvud principen
om dispositionsrätt i fråga om forum skall få sinvrätta och verkliga
betydelse, invändningen icke upptagas, så framt ej något af de i
4 § uppräknade fall är eller af svaranden förmenas vara för handen.
I detta syfte har i 3 § föreslagits den bestämmelse att, med nyssnämnda
undantag, invändning, som göres för sent, ej må upptagas, d. v. s. att
svarandens begäran om pröfning, huruvida domstolen är behörig eller
ej, skall afvisas. Då Rättens beslut härom således icke kommer att
innehålla något uttalande om domstolens behörighet, får enligt Beredningens
förslag till lag angående fullföljd af talan emot allmän
domstols utslag i tvistemål särskild klagan öfver beslutet icke föras;
och om talan fullföljes i sammanhang med hufvudsaken, har Öfverrätten
att bedöma, allenast huruvida sådana förutsättningar varit för
handen, att invändningen bort af Underrätten upptagas. Stadgandet
i 3 § andra stycket fullständigas genom bestämmelsen i 5 § att, der
i mål, som anhängiggjorts vid obehörig domstol, svaranden försummat
att i rätt tid göra invändning härom, det skall — med undantag
för fall, hvarom i 4 § förmäles — anses så, som om målet hade
blifvit vid rätt domstol anhängiggjordt. Af denna bestämmelse lärer
framgå, att i t. ex. vaidiga förmögenhetsrättsliga tvister och brottmål af
beskaffenhet att endast kunna af enskild målsegande åtalas Underrätten
icke eger befogenhet att sjelfmant inlåta sig på någon undersökning om

sin behörighet. Denna, skulle nemligen blifva beroende deraf, huruvida
invändning inom rätt tid framställa eller icke. Innan denna tid gått
till ända, vore det således för tidigt att yttra sig om behörigheten; och
sedan tiden tilländalupit utan att invändning gjorts, är domstolen
icke längre att anse såsom obehörig. Men stadgandet i 5 § har derjemte
ett annat ej mindre betydelsefullt syfte. Flerstädes i lag och
författningar förekomma, såsom kändt är, stadganden af innehåll, att rätt
förverkas, så framt ej talan derom inom utsatt tid blifvit till viss domstol
instämd. Så föreskrifves — för att anföra några exempel — i 3 §
af Förordningen i afseende på handel om lösören, som köparen låter i
säljarens vård qvarblifva, den 20 November 1845, att fordringsegare,
som vill fullfölja vid utmätningstillfälle framstäldt jäf mot lösöreköpsafhandling,
skall inom tre månader instämma säljare och köpare till
domstolen i den ort, der godset finnes, vid äfventyr att vara all talan i
målet qvitt; och ett likartadt stadgande återfinnes i 69 § Utsökningslagen.
I 24 § af Förordningen angående handelsböcker och handelsräkningar
den 4 Maj 1855 föreskrifves att, der räkning å varor, utborgade
till köpman utan aftal om öppen kredit, blifvit gäldenären
vederbörligen tillstäld, men denne ej inom tre månader derefter bevisligen
tillsagt fordringsegaren att räkningen ej godkännes eller ock till
Rätten, hvarunder gäldenären lyder, klander derå instämt, räkningen
skall vara lika utmätningsgild som förfallet, skuldebref. Har i dessa
eller likartade fall talan blifvit till annan än rätt domstol instämd, skall
ändock enligt förslagets 5 §, der svaranden försummar att i rätt tid
göra invändning härom, förhållandet bedömas så, som hade saken blifvit
vid den i lag föreskrifna Rätten anhängiggjord.

Föreligger åter något af de fall, som i 4 § afses, eller säger svaranden,
att sådant fall är för handen, kan uppenbarligen eu för sent
framstäld invändning ej utan vidare afvisas och detta af enahanda skäl,
som ofvan utvecklats i fråga om ett för sent framstäldt domarejäf. År
nemligen svarandens invändning grundad, föreligger sådan omständighet,
att Rätten af sig sjelf bör visa målet från sig. Beredningen har fördenskull
föreslagit, att en efter föreskrifven tid gjord invändning mot

domstolens behörighet i nu förutsatt händelse skall behandlas på samma
sätt som ett för sent väckt jäf mot domare.

Här ofvan hafva redan angifvits skälen till den i 6 § intagna bestämmelsen,
att ett på förhand träffadt aftal, hvarigenom någon utfäst
sig att i allmänhet gent emot viss man eller i särskildt mål svara vid
annan än rätt domstol, ej medför laga verkan. Giltigheten af dylikt
aftal är emellertid för vissa fall (Sjölagen 324 §) uttryckligen i lag
medgifven, och då någon anledning till ändring i dessa bestämmelser nu
icke förekommit, har förbehåll i angifna syftet blifvit i 6 § gjordt.

Af samma skäl, som föranledt bestämmelsen i 2 § första stycket,
har i 7 § föreslagits, att en vid Underrätt contumaciter dömd svarande,
som haft laga ursäkt för sin utevaro, men ej der styrkt sitt förfall,
eger att, oafsedt målets beskaffenhet, i Hofrätten framställa invändning
mot Underrättens behörighet.

Då Underrätten är obehörig af skäl, som finnes oranämndt i 1, 2,
3 eller 4 mom. af 4 §, bör, derest Underrätten sjelf underlåtit att visa
målet från sig, sådant rättas i högre instans. Det har visserligen af
Lagkomitén blifvit ifrågasatt, att i vissa mål Underrättens försumlighet
i nyssnämnda afseende ej skulle föranleda annan åtgärd, än att afskrift
af dess protokoll och dom skulle öfversändas till den Underrätt, dit
saken rätteligen hört. Men detta förfarande har, i fråga om en del
tvister rörande fast egendom, redan äldre Lagberedningen funnit mindre
tillfredsställande, och Beredningen för sin del anser de skäl, som i allmänhet
tala för att ifrågavarande mål böra handläggas af rätt domstol,
vara af den vigt, att eftergift häri icke bör tillåtas, hvilka olägenheter
än må vara förenade dermed, att den föregående handläggningen af
målet sålunda omintetgöres. Så stränga fordringar på domstolens behörighet
hafva deremot icke ansetts nödiga i fråga om brottmål, hvarom
i 4 § 5 mom. förmäles. Väl bör det, såsom ock i 4 § föreslagits, i
dylika mål åligga Underrätten att, oberoende deraf, om invändning göres
eller icke, pröfva sin behörighet. Men om det någon gång skulle
inträffa, att Lnderrätten uraktlåtit att visa målet från sig, eller att det
först i högre instans utrönes, att brottet blifvit begånget utom Under 4 -

rättens domvärjo, finnes enligt Beredningens åsigt icke tillräcklig grund
att af sådan anledning hänvisa målet till ny handläggning. Underdomstolens
pröfningsrätt lärer nemligen få antagas erbjuda fullt tillfredsställande
skydd för missbruk af den art, hvarom i detta sammanhang
förut talats, och någon undersökning af lokala förhållanden kan ej gerna
hafva varit af nöden, enär i sådan händelse Underrätten svårligen kunnat
undgå att inse sin obehörighet. Dertill kommer, att förvisning till
ny handläggning vid annan domstol bör, så vidt möjligt är, med ännu
större omsorg än eljest undvikas i brottmål, der en dylik åtgärd medför
större moraliskt och, då fråga är om häktad person, jemväl fysiskt lidande
för svaranden än fallet i allmänhet är i tvistemål. Beredningen
har derföre ansett sig ega fullgiltigt skäl att i 8 § föreslå den bestämmelse,
att högre Rätt ej sjelfmant må i brottmål taga Underrättens behörighet
under ompröfning. Äfven här har dock undantag bort göras
för det fall, att målet på annan i 4 § angifven grund ovilkorligen bort
vid rätt domstol handläggas.

Att Beredningen icke uttryckligen föreslagit upphäfvande af någon
del af 16 kap. Rättegångsbalken beror derpå, att de åtgärder härutinnan,
hvilka eljest bort ifrågakomma, redan vidtagits i sammanhang
med framläggandet af förslagen till lagar angående fullföljd af talan
emot allmän domstols utslag, till hvilka förslag det förevarande på det
närmaste ansluter sig.

Med hänsyn till rättegångssättet i öfverdomstolarne har Beredningen
ansett något behof icke nu förefinnas att vidtaga ändring i gällande
bestämmelser om jäf mot domare i öfverrätt eller invändning
mot dylik Rätts behörighet.

Slutligen har Beredningen ansett sig böra erinra att, såsom ock
rubriken till föreliggande lagförslag utvisar, detta icke afser rena ansökningsärenden,
i afseende å hvilka följaktligen nu gällande bestämmelser
i de hänseenden, hvarom här är fråga, fortfarande skulle eg a
tillämpning.