NYA LAG BEREDNING i ENS (Statens offentliga utredningar 1887:1)

NYA LAG BEREDNING i ENS

FÖRSLAG

TILL

Xj A Gr

S K T L J E M Ä N

ÄFVENSOM TILL FÖRORDNING ANGÅENDE FÖRÄNDRAD LYDELSE AP
46 § UTSÖKN1NGSLAGEN DEN 10 AUGUSTI 1877.

STOCKHOLM 1885.

K O N G L, BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNER

-•

TILL KONUNGEN.

Nya Lagberedningen, som genom nådiga brefvet den 30 Augusti
1884 erhållit uppdrag att på de grunder, hvilka äro angifna i Beredningens
den 6 Juni samma år afgift!a betänkande angående rättegångs -

väsendets ombildning, utarbeta förslag till lagbestämmelser angående
skiljemän och särskild skadeståndsnämnd, får härmed öfverlemna förslag
dels till Lag om skiljemän och dels till Förordning angående förändrad
lydelse af 46 § utsökningslagen äfvensom motiv till dessa
förslag.

Derjemte får Beredningen anmäla att Presidenten i Eders Kongl.
Maj:ts och Rikets Svea hofrätt Karl Johan Berg, jemlikt nådiga brefvet
den 26 Februari 1883, deltagit såväl i Beredningens gemensamma
öfverläggningar angående förenämnda förslag som oek i förslagets
granskning, och har Presidenten Berg i allt hufvudsakligt biträdt
nämnda förslag.

Underdånigst

L. ANNERSTEDT.

E. Herslow. A. Norberg. C. Wåhlin.

Stockholm den 19 Februari 1885.

Förslag

till

Lag om skiljemän,

1 §•

Fråga af tvistemåls beskaffenhet eller angående ersättning för
skada, som någon genom brott annan tillfogat, må, så vida derom
uppkommen tvist kan genom förlikning mellan de tvistande afslutas,
af dem hänskjutas till afgörande af en eller flere skiljemän.

Aftal om sådana frågors afgörande af skiljemän, i händelse tvist
framdeles uppstår, eger giltighet endast i afseende å tvist, som häriiyter
af visst, i aftalct bestämdt rättsförhållande och kan genom
förlikning mellan de tvistande afslutas.

2 §•

Vill man ingå aftal om tvists afgörande af skiljemän, skall
skiljeaftalet, der det ej afslutas inför domstol, upprättas skriftligen
samt undertecknas af dem, som aftalet ingå, jemte vittnen.

Innehåller faststäld bolagsordning, gällande föreningsreglemeute
eller annan dylik handling, att uppkommande tvister skola afgöras af
skiljemän, må den omständighet, att handlingen ej är undertecknad
så som nyss är sagdt, icke utgöra hinder för handlingens giltighet
såsom skiljeaftal.

3 §.

År aftal träffadt om framtida tvisters afgörande af skiljemän,
och vill någon påkalla aftalets tillämpning å tvist, som ej är vid
domstol anhängig, skall yrkande derom skriftligen meddelas motparten
med angifvande af den fråga, hvarom skiljedom påkallas.

4 §•

Emot skiljeman gälla dessa jäf: om han ej fylt tjugufem år; om
han är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag
utgör jäf mot domare; om han eller någon, som med honom är
sålunda skyld eller besvågrad, eger i saken del eller kan deraf vänta
synnerlig nytta eller skada; om han såsom domare eller eljest å
embetes vägnar deltagit i åtgärd eller beslut, som saken rörer; om
han i saken varit fullmägtig eller deri vittnat; om han är part i eu
lika sak; om han är parts vederdeloman eller uppenbare ovän; om
han står under annans målsmanskap eller någondera partens husbondevälde
eller åt honom njuter lön eller underhåll; om han såsom
embets- eller tjensteman lyder under någondera partens förmanskap;
om han blifvit dömd för brott, som medfört förlust af medborgerligt
förtroende, eller står under tilltal för brott, som kan medföra sådan
påföljd; om han blifvit dömd ovärdig att i rikets tjenst nyttjas eller
att föra annans talan inför rätta.

Har saken varit handlagd vid häradsrätt, må den, som dervid
suttit i nämnden, ej af sådan orsak anses jäfvig såsom skiljeman.
Ej heller vare den, som af Kronan njuter lön eller underhåll, förty
jäfvig såsom skiljeman i sak, deri Kronan är part.

Söker någon sak med skiljeman eller tillfogar honom något med
ord eller gerning i uppsåt att dermed göi’a honom jäfvig, skall det
ej för jäf räknas.

Part må ej jäfva skiljeman, som han sjelf valt eller om hvars
väljande parterne varit ense, så framt jäfvet ej uppkommit eller
blifvit veterligt först efter valet.

5 §•

Derest någon, som genom skiljeaftalet blifvit till skiljeman utsedd,
afsäger sig uppdraget eller på grund af jäf eller af annan
anledning hindras att uppdraget fullgöra, vare i afseende å den tvist,
som är i fråga, aftalet förfallet, der ej parterne annorlunda öfverenskommit.

6 §•

Äro skiljemän ej nämnda i skiljeaftalet, och är deri ej heller
bestämdt, till hvilket antal och på hvad sätt de böra utses, skola
skiljemännen vara tre, af hvilka hvardera parten väljer eu och de
sålunda valde tillkalla den tredje.

7 §•

Skola i tvist, som ej är på domstols pröfning- beroende, parterne
enligt skiljeaftal hvar för sig välja skiljemän, och har endera parten
skriftligen underrättat motparten om sitt val och uppmanat honom
att fullgöra det val, som på honom ankommer, vare han, der ej annan
bestämmelse blifvit gifven i skiljeaftalet, pligtig att sist vid uppfordran,
som sker efter fjortonde dagen från det han mottagit uppmaningen,
lemna den andra parten skriftlig underrättelse om sitt val.

8 §.

Har någon, som annorledes än i skiljeaftalet blifvit af part
utsedd till skiljeman, afsagt sig uppdraget eller eljest derifrån afgått,
och har i anledning deraf parten erhållit skriftlig uppmaning att
välja skiljeman i den afgångnes ställe, galle angående skyldighet att
om sådant val lemna motparten underrättelse hvad i 7 § stadgas.

9 §.

Försummar part, som skall välja skiljeman, att fullgöra hvad honom
enligt 7 eller 8 § åligger, eger motparten, der ej skiljeaftalet för
sådant fall innehåller annan bestämmelse, att hos öfverexekutor i den
ort, der endera parten har sitt bo och hemvist eller någon tid sig
uppehåller, göra ansökning om val af skiljeman. Är skiljeaftalets
giltighet eller tillämplighet å den tvist, hvarom fråga är, antingen icke
bestridd eller ock af domstol pröfvad och godkänd genom beslut, som
eger laga kraft, har öfverexekutor att, der ej den försumlige, innan
ansökningen pröfvas, uppgifvit hvilken han till skiljeman valt, utse
sådan i hans ställe.

Skola skiljemän sjelfva tillkalla ytterligare en skiljeman, och
kunna de vid sammanträde ej förena sig om valet, skall på anmälan
skiljeman utses af öfverexekutor i den ort, der sammanträdet
hållits.

Mot öfverexekutors beslut, hvarigenom skiljeman blifvit utsedd,
må klagan ej föras.

10 §.

Part, som lemnat motparten skriftlig underrättelse om sitt val
af skiljeman eller hos öfverexekutor uppgifvit hvilken skiljeman han
valt, må ej utan motpartens medgifvande återkalla valet.

11 §.

Har, sedan yrkande om skiljeaftals tillämpning blifvit framstäldt,
part bestridt yrkandet, eller har part, som skolat välja skiljeman,
försummat fullgöra hvad honom enligt 7 eller 8 § ålegat, och vill
andra parten, hellre än att vidare påkalla skiljeaftalets tillämpning å
tvisten, sin talan deri vid domstol utföra, må skiljeaftalet, ej utgöra
hinder för tvistens pröfning af domstol.

12 §.

Parterne ega i skiljeaftalet bestämma viss tid, inom hvilken
skiljemännens uppdrag skall vara fullgjordt. År sådan bestämmelse
ej gifven, galle uppdraget ej för längre tid än sex månader, räknade
från den dag, då skiljeaftalet afslutades, eller, der skiljeaftalet afser
framtida tvister, från den dag, då dess tillämpning påkallades i den
ordning, som i. 3 § sägs; dock skall, derest tvist om skiljeaftalets
giltighet eller dess tillämplighet derefter anhängiggjorts vid domstol,
tiden räknas från den dag, då sådan tvist blifvit slutligen afgjord. År
ej skiljedom meddelad inom den för skiljemäns uppdrag bestämda tid,
eger part instämma tvis.ten till domstol.

Taga skiljemän, sedan tiden för deras uppdrag är ute, befattning
med tvisten, vare sådant ogilt.

13 §.

Göres ej i skiljeaftal förbehåll om rätt för parterna att klandra
skiljedomen, skola de anses hafva utfäst sig att dermed åtnöjas.

14 §.

År tvist redan vid domstol anhängiggjord, ege aftal, som derefter
träffas om tvistens skjutande under skiljemän, ej giltighet, derest
parterne förbehålla sig rätt att klandra skiljedomen. Träffas skiljeaftal
utan sådant förbehåll, läte domstolen saken hvila. Går tiden
för skiljemännens uppdrag till ända, utan att skiljedom dessförinnan
meddelats, eller har skiljeaftalet eljest förfallit, skall saken åter företagas
vid domstolen, om någon af parterna det äskar.

15 §.

Uppkomma mellan skiljemän olika meningar, galle den mening,
om hvilken flere än halfva antalet af skiljemännen sig förena. År ej
flertalet bland skiljemännen ense angående fråga, som blifvit till deras
pröfning öfverlemnad, vare i afseende derå skiljeaftalet förfallet, der
ej parterna annorlunda öfverenskommit.

16 §.

Skiljedom skall skriftligen affattas och af skiljemännen undertecknas;
dock må, der domen finnes vara af flertalet bland dem
undertecknad, den omständighet, att den eller de öfriga undandragit
sig att underteckna domen, ej föranleda dess ogiltighet.

17 §•

Står det part öppet att klandra skiljedom, och vill han anställa
sådant klander, vare han, så framt ej genom skiljeaftalet är annor 2 -

lunda bestämdt, pligtig att, vid förlust af vidare talan, uttaga stämning
inom trettio dagar efter det domen i hufvudskrift eller bestyrkt
afskrift honom tillstäldes, äfvensom fullfölja sitt klander å den dag,
i stämningen är utsatt.

18 §.

Vill part hafva skiljedom häfd på den grund att skiljeman var
jäfvig eller af annan orsak obehörig, eller att felaktighet eljest egt
rum i afseende å skiljemäns val, röstberäkningen eller annat dylikt,
eger han till domstol instämma sin talan, ändå att skiljeaftalet
ej innehåller förbehåll om rätt att klandra skiljedomen; vare dock
pligtig uttaga stämning och fullfölja talan inom den tid och vid den
påföljd, som i 17 § sägs.

19 §•

Öfverskrida skiljemän sitt uppdrag eller meddela de dom angående
fråga, som ej enligt lag må skjutas under skiljemän, skall hvad skiljemännen
sålunda dömt vara ogilt. År domen ogin i någon del, och
kan den af sådan anledning ej verkställas i öfrigt, vare den ogill i allo.

20 §.

Hafva skiljemän i sin dom förbigått fråga, som i skiljeaftalet
varit till deras pröfning öfverlemnad, och hafva de ej, innan tiden
för deras uppdrag utgick, meddelat särskild dom öfver det förbigångna,
står det en hvar af parterna fritt att till domstol instämma
sådan fråga, om den ej förut är vid domstol anhängiggjord, eller
anmäla frågan till fullföljd och pröfning, om den redan är anhängiggjord
vid domstol men enligt 14 § lemnats tadlande.

21 §.

Skiljemän ega att i sin dom tillägga sig skålig godtgörelse
för all med förrättningen förenad kostnad och tidspillan. Nöjes ej

part med skiljemännens beslut i den delen, eger han instämma klander
derå till domstol; vare dock pligtig anhängiggöra och fullfölja
klandret inom den tid och vid den påföljd, som i 17 § sägs.

22 §.

Der enligt lag eller författning viss fråga skall pröfvas af skiljemän,
galle hvad derom är särskildt stadgadt; och skall i öfrigt för
sådant fall lända till efterrättelse hvad af stadgandena i denna lag
kan derå tillämpas.

Denna lag skall icke gälla i tvist, der tillämpning af skiljeaftal
påkallats före den tid, då lagen trädt i kraft; ej heller skall hvad i
1, 2, 13 och 14 §§ finnes stadgadt angående dels vilkor för skiljeaftals
giltighet och dels parts skyldighet att åtnöjas med skiljedom tilllämpas
å skiljeaftal, som vid nämnda tid redan är ingånget.

Förslag

till

Förordning

angående

förändrad lydelse af 46 $ utsökningslagen den 10 Augusti 1877,

Härigenom förordnas att 46 § utsökningslagen skall erhålla följande
förändrade lydelse:

46 §.

Vill någon erhålla verkställighet å skiljedom, söke det hos öfverexekutor.
Finnes dervid, att parterne under skiljemännen skjutit det,
hvarom dömdt blifvit, och att tiden för talan mot skiljedomen gått
till ända utan att sådan talan blifvit förd, och förekommer icke någon
omständighet, på grund hvaraf skiljedomen är ogin ändå att talan
derom icke föres, förordne öfverexekutor, att skiljedomen verkställas
må; och gånge den sedan i verket lika som domstols laga kraft
egande dom, der ej af högre myndighet annorledes förordnadt varder.

Lag samma vare, der skiljedomen eljest enligt lag skall gå i
verkställighet.

Har talan mot skiljedomen blifvit vid domstol förd men af domstolen
ogillats, och förekommer ej någon omständighet, på grund
hvaraf skiljedomen är ogill ändå att talan derom icke föres, eger öfverexekutor
förordna om verkställighet å skiljedomen så som vore den
domstolens beslut.

Hvad sålunda är stadgadt skall icke gälla i fråga om verkställighet
å skiljedom i tvist, der tillämpning af skiljeaftal påkallats förr
än denna förordning trädt i kraft.

M O TIV.

Förslag till lag om skiljemän.

Enligt de genom Kong!, brefvet den 30 Augusti 1884 gifna föreskrifter
angående ordningen för Nya Lagberedningens arbeten har det
ålegat Beredningen att på de grunder, som äro angifna i Beredningens
den 6 Juni samma år afgifna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning (det så kallade principbetänkandet), upprätta förslag
till lagbestämmelser angående skiljemän och särskild skadeståndsnämnd.
Då de grunder, å hvilka det upprättade förslaget hvilar, vid angifna
förhållande till hufvudsakliga delar återfinnas i redogörelsen för motiven
till motsvarande kapitel i principbetänkandet (18 kap. i första
delen), får Beredningen ur samma redogörelse anföra följande:

»Skiljemannainstitutionen har hos oss erhållit eu ganska vidsträckt
användning. Genom frivillig öfverenskommelse hänskjutas ofta till
skiljemäns afgörande redan uppkomna eller framdeles möjligen uppstående
tvister. I skadeståndsmål, särdeles då bestämda grunder för
skadeståndets bestämmande saknas, inträffar ock icke sällan att domaren
skjuter skadeståndsfrågan under pröfning af gode män, med
rättighet dock för part, som ej åtnöjes med gode männens beslut,
att klandra detsamma hos domaren.»

»1734 års lag lemnar emellertid icke erforderliga närmare föreskrifter
huru med en dylik skiljemannaförrättning skall förhållas.
Den talar väl om sakers pröfning af gode män men afser dervid blott
vissa särskilda fall, såsom dä parterna om ett dylikt hänskjutande
förena sig med utfästelse att åtnöjas med gode männens beslut (4
kap. 15 § utsökningsbalken); då efter förrättadt arfskifte fråga om
jemkning i arf uppstår (13 kap. 1 § ärfdabalken); eller då ersättning
skall bestämmas för skada, som bolagsman genom bedrägeri och för

sin egen nytta tillskyndat den andre (15 kap. 4 § handelsbalken).
Vidare stadgas i sjölagen och i förordningen om allmän flottled att
vissa ersättningsfrågor skola afgöras genom skiljemän, dock att part,
som ej nöjes med deras beslut, eger att draga tvisten under domstols
pröfning. Genom utsökningslagen bär öfverlemnats åt öfverexekutor
att förordna om verkställighet å skiljemannadom, när parterna under
skiljemännen skjutit det, hvarom dömdt blifvit, och utfäst sig att
nöjas åt skiljemännens beslut eller domen eljest enligt lag skall lända
till efterrättelse.»

»Såsom bekant innehöll lagkomiténs förslag en följd af bestämmelser
om särskild nämnd för utstakande af skadestånd, när domstolen
pröfvat någon skyldig att sådant gälda och bestämda grunder ej
funnes för handen, hvarefter beloppet af skadeståndet kunde mätas.
1 nämnda och den äldre lagberedningens dermed väsentligen öfverensstämmande
förslag meddelades hufvudsakligen följande föreskrifter.»

»Sedan laga kraft egande dom fallit, hvari blifvit stadgadt att
skadestånd skall gäldas, sättes den särskilda nämnden vid underrätt,
som dömt i saken. Denna nämnd väljes sålunda att hvardera parten
föreslår ett visst antal män, af hvilka vederparten utesluter en del.
Rätten nämner äfven ett visst antal män, af hvilka parterna utesluta
eu hvardera. De återstående utgöra nämnden. Sedan ledamöterna
aflagt ed, skall rättens ordförande underrätta nämnden om det ifrågavarande
ämnet och hvad som bör blifva föremål för dess pröfning.
Anser nämnden behöfligt att ytterligare höra parterna eller infordra
närmare underrättelse i saken eller hålla syn, innan den fattar sitt
beslut, eger den dertill rätt. När nämndens beslut är efter öfverläggning
fattadt ocli till domstolen skriftligen aflemnadt, antecknas
det i protokollet och domstolen gifver på grund deraf dom i saken.
Ändring i nämndens beslut får icke sökas, men sätter den skadestånd
till högre belopp än som af parterna varit äskadt, gäller dock ej
beslutet för mera än det fordrade beloppet. Frågor om jäf mot
nämndens ledamöter eller om fel vid densammas organiserande kunna
underkastas öfverrätts pröfning.»

»En liknande anordning — särskild nämnd eller jury för slutligt
afgörande af skadeståndsfrågor — har i vår rätt blifvit införd för
expropriätionsinål samt sjöförsäkrings- och haverimål, dock med den
skilnad att nämnden der sättes, innan dom fallit, samt pröfvar jemväl
frågan huruvida skadestånd skall gäldas, och i sistnämnda mål dessutom
andra tvistefrågor.»

»Men äfven om en så beskaffad anordning i vissa fall ansetts
lämplig, är den dock icke i allmänhet egnad att medföra några välgörande
verkningar i lagskipningen. Att alltid och således äfven vid
pröfning af obetydligare skadeståndsfrågor, hvilka höra till de vanligaste,
anlita de omständliga och tidsödande formerna för bildandet
af eu särskild n&mnd skulle efter Beredningens omdöme leda till betydande
olägenheter. Inom nämnden skulle säkerligen i många fall
de af parterna valda ledamöternas röster afgifvas ensidigt till den
väljandes förmån och således neutralisera hvarandra, i följd hvaraf
afgörandet egentligen komme att bero på den af rätten utsedda ledamoten
och således på eu enda oansvarig person, utan möjlighet för
parten att kunna åstadkomma rättelse ens i de mest påtagliga fel.
Opraktisk är i synnerhet den i de äldre lagförslagen förekommande
föreskriften att nämnden icke skall sättas förr än laga kraft egande
dom i saken fallit. Då nämndens sättande, framställandet af jäfsanmärkningar,
nya val i anledning af de förut valdes förfall eller
jäfvighet o. s. v. böra försiggå inför rätten, måste häraf ofta föranledas
ej ringa tidsutdrägt med tvistens afgörande, särdeles på landet
och framför allt i de orter, der ting icke hållas hvarje månad. I de
fall, då någon part, vare sig af processlystnad och tredska eller med
hänsigt till egen fördel, söker i möjligaste mån förlänga tvisten, torde
derföre tillfälle härtill genom anordningen af särskild nämnd ej sällan
yppas.»

»Det förnämsta skäl, som blifvit anfördt för inrättandet af dylik
särskild nämnd, torde vara att derigenom beredes ett sätt för bestämmande
af skadestånd eller ersättning i de fall, då omständigheterna
äro sådana att, ehuru af dem kan inses verkligheten af eu tirnad

skada, densammas storlek likväl icke står att genom formlig bevisning
utreda. Detta skäl förlorar dock sin betydelse, derest domaren,
såsom Beredningen uti kap. XIII af rättegångsordningen i tvistemål
föreslagit, eger att efter öfvervägande af alla på frågan inverkande
omständigheter verkställa uppskattningen af skadeståndet enligt sin
egen öfvertygelse om hvad som i det förevarande fallet är antagligt.
Erfordras särskild sakkunskap för bestämmande af skadeståndets belopp,
synes ock vara lämpligast att domaren, efter att hafva inhemtat
sakkunnige mäns yttrande derom, dömer öfver skadeståndets belopp
i sammanhang med frågan om skyldighet att gifva skadestånd.»

»På nu anförda skäl har Beredningen ansett sig icke böra föreslå
inrättandet af särskild nämnd för afgörande af skadeståndsfrågor i
allmänhet. Skulle den anses lämplig för något visst slag af tvister
utom dem, der den redan linnes införd, torde frågan derom böra lösas
genom speciallagstiftning i ämnet.»

»Deremot bör enligt Beredningens tanke rättegångslagen innehålla
regler med afseende å användandet af skiljemannaförfarandet, så vidt
detta grundas å frivilliga öfver etisk omrnelser. Detta sätt för afgörande
eller biläggande af tvister är i ej ringa mån egnadt att förekomma
rättegångar, i synnerhet när parterna förbinda sig att nöjas med gode
männens beslut, så att detta skall ovilkorligen lända till efterrättelse.
Men, äfven om en sådan verkan icke tillägges skilj em annad omen, lärer
dock, sedan ett dylikt afgörande egt rum, tvistefrågan i de flesta
fall icke dragas under domstols pröfning.»

Med hänsyn till hvad sålunda blifvit anfördt och dä någon ändring
i de föreskrifter, som nu gälla angående skadestånds bestämmande
af särskild nämnd i vissa fall, hvarken blifvit i principbetänkandet
ifrågasatt eller synes vara af behofvet påkallad, innehåller
det nu afgifna förslaget endast de föreskrifter, som i afseende å skiljemanna-institutionen
funnits böra i lag upptagas.

1 §. Det aftal, hvarigenom till afgörande af eu eller flere skiljemän

hänskjutes fråga, hvarom tvist uppstått eller framdeles kan uppstå,
— det så kallade skiljeaftalet — är eu art af förlikning och kan för -

ty ej afse annan fråga ån en sådan, hvarom parterna ega ingå förlikning
med laga verkan. Följaktligen må frågor om äktenskaps giltighet
eller angående vissa familjerättigheter, ehuru dessa frågor visserligen
äro af tvistemåls beskaffenhet, dock ej skjutas under skiljemän.
Beträffande ett begånget brott, kan aldrig ansvarsyrkandet men väl
skadeståndsanspråket göras till föremål för skiljeavtal.

I bolags- och andra kontrakt förekommer icke sällan bestämmelse
att tvister, som i anledning af kontraktet kunna emellan kontrahenterna
uppstå, skola afgöras genom skiljemän. I öfverensstämmelse
med principbetänkandet har emellertid giltigheten af skiljeaftal angående
framtida tvister gjorts beroende deraf att aftalet afser tvister,
som härflyta från visst, i skiljeaftalet bestämdt uppgifvet rättsförhållande.
Fn vidsträcktare avtalsfrihet i detta hänseende torde
nemligen hvarken påkallas af något kändt behof eller öfverensstämma
med god ordning.

Då det är af synnerlig vigt att söka förebygga möjliga tvister 2 §.
om skiljeaftals verklighet, beskaffenhet och omfattning, har i förslaget
upptagits bestämmelse att skiljeaftal, som ej afslutas inför domstol,
skall skriftligen upprättas samt undertecknas af parterna jemte vittnen.

Från denna bestämmelse har dock medgifvits undantag för det fall att
faststäld bolagsordning, gällande föreningsreglemente eller annan dylik
handling innehåller, att uppkommande tvister skola afgöras af skiljemän.
Man torde nemligen på grund af de förhållanden, under hvilka
en dylik handling tillkommit, kunna godkänna densamma såsom tillförlitlig
bevisning uti ifrågavarande hänseende, äfven om den ej blifvit
omedelbart af de tvistande undertecknad.

Afslutas skiljeaftal inför domstol, utgör dess protokoll den
skriftliga urkund, som om aftalet och alla dermed förknippade vilkor
lernnar fullständig och tillförlitlig bevisning.

År aftal träffadt om framtida tvisters afgörande af skiljemän, och 3
vill endera parten påkalla ett dylikt afgörande af eu viss uppkommen
tvist, torde det i de fall, då tvisten ej är vid domstol anhängig, vara
nödigt föreskrifva, att yrkandet skall framställas skriftligen hos mot -

parten med angifvande af den fråga, hvarom skiljedom påkallas. Härmed
åsyftas icke allenast att förekomma framtida stridighet emellan
parterna angående omfånget och beskaffenheten af den tvist, hvars
afgörande genom skiljemän påyrkats, utan ock att, der verkställighet
af skiljedomen behöfver sökas hos exekutiv myndighet, bereda denna
erforderlig upplysning, huruvida den af skiljemännen pröfvade frågan
blifvit till dem hänskjuten. Den skriftliga delgifningen till motparten
af yrkandet om skiljeaftalets användning synes ock lämplig för erhållande
af en bestämd utgångspunkt för beräkning vid skiljeaftal,
som afse framtida tvister, af tiden, inom hvilken skiljeaftalets bestämmelser
böra vara fullgjorda och den uppkomna tvisten sålunda genom
skiljedom bragt till slut.

Om under handläggning af en vid domstol anhängig tvist
någondera parten invänder, att tvisten eller någon del deraf bör på
grund af skiljeaftal afgöras af skiljemän, tillkommer det väl domstolen
att meddela yttrande öfver invändningen och således, i händelse den
bestrides, pröfva det åberopade skiljeaftalets tillämplighet å den förevarande
frågan. Men den sålunda gjorda invändningen kan, äfven
om den blifvit af domstolen godkänd, ingalunda anses innefatta ett
sådant påkallande af skiljeaftalets tillämpning, som enligt 3 § fordras;
och följaktligen måste äfven i denna händelse part, som vill hafva
skiljeaftalet tillämpadt, skriftligen meddela motparten sitt yrkande
derom, sedan tvisten upphört att vara föremål för domstolens pröfning.
I annat fall saknas den handling, hvilken, dä fråga förekommer
om verkställighet å en på eventuelt aftal grundad skiljedom, är
behöflig ej blott för bestämmande af tvistens föremål och omfång
utan ock för beräknande af den tid, hvarunder skiljemännens uppdrag
galt.

Om likväl under pågående rättegång endera parten skulle, på
sätt i 3 § sägs, hos motparten påkalla tillämpning af skiljeaftal å den
vid domstol anhängiga tvisten, måste denna rättegång anses utgöra
ett ovilkorligt hinder derför att ett dylikt påkallande skulle medföra
någon verkan. Att tvisten ej är vid domstol anhängig har derföre

upptagits såsom en förutsättning för den åtgärd å parts sida, som i
formelt hänseende skulle utgöra grund och inledning till sjelfva
skiljemannaförfarandet.

Vill part, hvilken enligt skiljeaftalet har att utse skiljemän, i
den skrift, hvarmed han påkallar skiljeaftalets tillämpning, tillika
uppgifva hvilken skiljeman han valt, är han enligt förslaget dertill
oförhindrad. Då emellertid fall kunna förekomma, der parten, innan
skiljeman af honom utses, kan vilja inhemta upplysning huruvida
skiljeaftalets giltighet eller tillämplighet af motparten bestrides, har
i förslaget icke blifvit intagen någon föreskrift om skyldighet för part
att, för den händelse val af skiljeman honom åligger, uti ifrågavarande
skrift meddela motparten underrättelse om sitt val af skiljeman.

Då den, som utses till skiljeman, skall döma öfver den fråga, 4 §■
hvarom skiljeaftalet handlar, hafva de omständigheter, hvilka enligt
lag utgöra jäf mot domare, i förslaget förklarats grundlägga jäf äfven
mot skiljeman. Men till följd af de olika sätt, hvarpå domare och
skiljemän utses, upptager förslaget dessutom såsom jäf mot skiljeman
åtskilliga omständigheter, hvilka ej behöft i allmän lag nämnas såsom
jäf mot domare. Man kan nemligen ej förutsätta att den, åt hvilken
staten anförtrott ett domareembete, skulle t. ex. stå under parts
husbondevälde eller vara dömd förlustig medborgerligt förtroende
o. s. v. För domarens vilja och förmåga att sjelfständigt och oveldigt
utföra sitt värf förefinnas redan i vilkoren för hans tillsättning
garantier, hvilka beträffande skiljemannen, merendels utsedd af enskild
part, i större eller mindre mån saknas.

Då det icke lärer kunna antagas, att qvinna skulle vara olämplig
mottaga skiljemannauppdrag, som part velat åt henne anförtro, har
qvinligt kön ej upptagits bland de jäf, som i lagförslaget uppräknas.

1 fråga om parts befogenhet att jäfva skiljeman, som han sjelf
valt, åberopas principbetänkandet, deri anföres:

»Hafva parterna, med kännedom om en persons jäfsförhållande
till någon af dem, det oaktadt utsett honom till skiljeman, måste det

dock antagas att de eftergifvit jäfvet, och följaktligen bör detta sålunda
redan förut kända jäfsförhållande icke sedermera få af parterna
åberopas såsom hinder för skiljemannabefattningens utöfning eller
verka till rubbning i öfverenskommelsen om tvistens hänskjutande
under skiljemän.»

5 o. 6 §§. Vid motsvarande stadganden i principbetänkandet, finnes anfördt:

»Att skiljemanna befattningen är ett förtroendeuppdrag, till hvars
uppfyllande ingen genom tvångsmedel bör kunna förpligtas, är i sig
sjelf så klart att något uttryckligt stadgande derom icke lärer vara
erforderligt. Hafva nu genom sjelfva skiljeaftalet vissa personer blifvit
utnämnda till skiljemän, utgör emellertid detta en så väsentlig del
af aftalet att, om någon sålunda nämnd skiljeman afsäger sig uppdraget
eller af eu eller annan orsak afgår derifrån, aftalet måste anses
såsom förfallet, derest parterna ej annorlunda åsämjas. Helt annat
ar förhållandet om parternas öfverenskommelse innefattar att skiljemän
framdeles skola af dem utses. 1 sådan händelse är det uppenbart
att den omständighet att en skiljeman afgår icke bör föranleda
till upphäfvande af det emellan parterna träffade aftalet utan endast
dertill att en annan person utses i den afgångnes ställe.»

7—11 §§. De i förslagets 7—11 §§ upptagna bestämmelser hafva till ändamål
att förekomma, det ena parten skall genom underlåtenhet att
fullgöra hvad honom enligt skiljeaftalet åligger eller dröjsmål dermed
kunna föranleda, att skiljemän antingen alldeles icke eller först efter
förloppet af oskäligt lång tid blifva utsedda. Af sådan anledning är
föreskrift gifven ej mindre om skyldighet för part att inom viss tid,
sedan han erhållit skriftlig underrättelse om motpartens val af skiljeman,
sjelf fullgöra det val, som på honom ankommer, och på derom
af motparten framstäld förfrågan lemna skriftlig underrättelse om sitt
val, än ock om rättighet för motparten att, der part underlåter att
välja och uppgifva skiljeman, hos öfverexekutor göra ansökning om
val af skiljeman för den försumliga partens räkning.

Emellertid torde i de fall att part tredskas att välja skiljeman
eller ock uttryckligen bestrider skiljeaftalets giltighet eller tillämplig -

het å flen fråga, hvarom tvist uppstått, det mången gång leda till besparing
i både tid och kostnader, derest tvistefrågan omedelbart dragés
under domstols pröfning. Vid sådant förhållande och då skiljeaftalet,
derest det af endera parten bestrides eller ock af honom icke efterföljes
i enlighet med dess innehåll och mening, icke bör få af honom
åberopas såsom hinder för tvistens pröfning och afgörande af domstol,
har Beredningen ansett skiljeaftalet i dessa fall icke vidare böra
betaga den andra parten rättighet att genast instämma frågan till
domstol, — en rättighet, som dock tillkommer honom allenast under
förutsättning, att hvarken, på sätt medgifvet är, talan om skiljeaftalets
giltighet eller tillämplighet af honom föres och af domstolen
godkännes, ej heller öfverexekutor på hans yrkande utser skiljeman.

Det i 9 § gifna förbud att öfverklaga öfverexekutors beslut, hvarigenom
skiljeman blifvit utsedd, kan dock icke utgöra hinder för parten
att enligt 18 § föra talan vid domstol om skiljedomens upphäfvande
och att såsom grund för sådan talan åberopa de felaktigheter,
som hos öfverexekutor må hafva förekommit vid utseende af
skiljeman.

Då utsedda skiljemän icke kunna tvingas att åtaga sig uppdraget 12 §.
eller att fullgöra det inom viss tid, måste någon tid bestämmas, efter
hvars utgång part eger till domstol instämma den tvist, som ej blifvit
pröfvad i den ordning, skiljeaftalet förutsätter. För den händelse
att dylik tidsbestämmelse ej gifvits i skiljeaftalet, har förslaget i 12
§ utsatt den tid, efter hvars förlopp skiljeaftalet ej må hindra tvistens
dragande under domstols pröfning. En föreskrift härutinnan synes
ej lägga något obehörigt band på parternas aftalsfrihet, hvilken ej
rimligen kan vara så vidsträckt att möjligheten af tvisters afgörande
derigenom äfventyras.

1 afseende å den i förslaget förekommande bestämmelsen att, der
tvist om ett åberopadt skiljeaftals giltighet eller tillämplighet uppstått,
tiden för skiljemännens uppdrag skall räknas från den dag, »då
sådan tvist blifvit slutligen afgjord», torde här böra anmärkas, att en
tvist ej kan sägas vara slutligen afgjord förr än en för parterna bin -

13 o.l4 §§.

dande förlikning''träffats eller laga kraft kommit å dom, som i tvisten
blifvit meddelad.

Taga skiljemännen, sedan tiden för deras uppdrag är ute, befattning
med tvisten, är enligt förslaget sådant ogilt. Ett dylikt tillvägagående
af skiljemännen har nemligen synts närmast jemförligt
dermed att skiljemännen eljest öfverskrida sitt uppdrag, i hvilket fall
enligt nedan gifven bestämmelse (19 §) hvad skiljemännen sålunda
dömt skall vara ogilt. Då part blifvit berättigad att instämma tvisten
till domstol, så snart den för skiljemännens uppdrag bestämda
tid tilländagå^ utan att skiljedom blifvit meddelad, torde ock bestämmelsen
om skiljedomens ogiltighet i det fall, att den blifvit utfärdad
efter utgången af ofvanberörda tid, vara erforderlig, på det
att ej, efter tvistens instämmande till domstol, skiljemännen sådant
oaktadt må kunna i tvisten meddela en dom, hvilken, om part af
någon anledning skulle försumma att inom föreskrifven tid öfverklaga
den, komme att mot honom vinna lag kraft.

Beredningen får härvid åberopa hvad i principbetänkandet vid
motsvarande stadgande!! anföres:

»Såsom förut är antydt kan en tvistefråga hänskjutas till skiljemän
antingen med förbehåll att den, som ej är nöjd med skiljemännens
dom, eger utföra saken vid laga domstol, eller ock utan sådant
förbehåll eller med uttrycklig utfästelse af parterna att nöjas åt skiljemännens
beslut. Det förra sättet innefattar endast ett försök att få
tvisten afslutad; derigenom hänskjutes saken till ett slags förlikningskomité
utan skyldighet för parterna att låta det bero vid förlikningsmännens
åtgärd. Det senare sättet åter är beräknadt på att tillvägabringa
sakens slutliga afgörande utan rätt för den ene eller andre
parten att klaga öfver eller få ändring i skiljemännens beslut. Innan
parterna anlitat domstolens åtgärd för tvistefrågans lösning, bör det
icke vara dem förment att förbehålla sig rätt att klandra skiljemännens
beslut. I sakens natur synes dock ligga att, om förbehåll derom
ej uttryckligen göres, hänskjutandet till skiljemän innebär sakens öfverlemnande
till dessas slutliga och inappellabla afgörande, hvadan

sålunda, i saknad af dylikt förbehåll, det bör anses såsom om parterna
både utfäst sig att nöjas med beslutet.»

»År saken anhängig vid domstol, kan det icke vara lämpligt att
den från domstolen öfverlemnas till skiljemän och sålunda uppehälles
i sin lagliga gång, så vida icke parterna förbinda sig att nöjas med
hvad skiljemännen besluta och saken sålunda kan afslutas på samma
sätt som genom en förlikning. Men då det icke beror ensamt på
parterna att få skiljemannaåtgärden bringad till slut, utan hinder
derför kan möta från skiljemännens sida, i det att de icke åtaga sig
uppdraget eller icke inom föreskrifven tid fullgöra detsamma, så kan
domstolen icke skilja saken ifrån sig, innan det visat sig om slut
derpå verkligen ernås hos skiljemännen. Derföre har föreslagits att
saken skall förklaras hyllande under den tid, som är bestämd för
skiljemannaåtgärden, och att, om denna tid gått till ända utan att
skiljemännen dessförinnan meddelat dom, saken skall åter företagas
vid domstolen, om någon af parterna önskar det.»

Då i 13 § blifvit uppstäldt såsom eu allmän regel att, der ej i
skiljeaftal göres förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen,
de skola anses hafva utfäst sig att dermed nöjas, har i 14 §
vilkoret för parternas befogenhet att till afgörande af skiljemän
hänskjuta en vid domstol redan anhängig gjord tvist blifvit sålunda
uttryckt att parterne icke förbehållit sig rätt att klandra
skiljedomen.

Om parterna icke i skiljeaftalet uttryckligen tillkännagifvit, att 7,5 ^
skiljemännen borde vid omröstning sins emellan iakttaga de föreskrifter,
som gälla för omröstning vid domstol, synes man ingalunda
kunna antaga, att parterna åsyftat, att dessa föreskrifter skulle tillämpas
äfven vid omröstning emellan skiljemännen. Nämnda föreskrifter
förutsätta för sin rätta tillämpning eu icke ringa grad af juridisk
bildning och äro berättigade i främsta rummet af nödvändigheten att
bestämma hvad som skall anses för den kollegiala domstolens beslut.
Domstolen får och kan nemligen icke under några förhållanden lemna
en på dess pröfning beroende fråga oafgjord. Såsom en ovilkorlig

16 §.

17 o. 18 §§.

pligt åligger det deremot ej skiljemän att afgöra den fråga, som till
dem hänskjuta. 1 de fall, der så stor skiljaktighet förefinnes emellan
skiljemännen, att absolut pluralitet icke kan åvägabringas för någon
mening, torde parternas rätt blifva bäst tillgodosedd genom att låta
skiljemännens uppdrag att afgöra tvisten förfalla.

För den händelse att annat ej blifvit i skiljeaftalet bestämdt, har
Beredningen derföre ansett böra föreskrifvas, att, der skiljemän stanna
i olika meningar, den mening skall gälla, om hvilken liera än halfva
antalet skiljemän sig förenat, men att skiljeaftalet förfaller, såvida icke
någon mening erhåller absolut röstpluralitet.

Enär tiden för anställande af talan å skiljedom skall räknas från
den dag, då domen i hufvudskrift eller bestyrkt afskrift tillstäldes
den part, som vill föra sådan talan, har Beredningen ej ansett nödigt
meddela bestämd föreskrift om skyldighet för skiljemän att förse
domen med anteckning om tiden, då den beslöts eller utfärdades.
Beredningen föreställer sig emellertid, att skiljedomar ändock komma
att i de flesta fall förses med dylika anteckningar.

I principbetänkandet anföres följande:

»Der parterna, på grund af gjordt förbehåll, ega rätt att vid
domstol klandra skiljemännens beslut, torde det vara ändamålsenligt
att — i öfverensstämmelse med hvad förordningen om allmän flottled
innehåller angående klander å beslut af de skiljemän, som der omtalas
— eu viss kort preskriptionstid stadgas för anställandet af sådant
klander. Eljest skulle part, som ej åtnöjes med skiljemännens beslut,
ega att inom den för fordringars utsökande i allmänhet stadgade tid
anhängiggöra sin talan vid domstol. Att skiljemannaförfarandet varder
mera verksamt och användbart derigenom att eu kortare preskriptionstid
stadgas för anställande äf klander å skiljemännens beslut torde
derföre ligga i öppen dag. Enahanda preskriptionstid, som stadgas
för anställande af klander på ofvan angifna grund, synes äfven böra
gälla ej mindre för det fall att part vill hafva skiljemannadom häfd
af det skäl att skiljeman varit jäfvig eller af annan orsak obehörig
eller att felaktighet eljest egt rum i afseende å skiljedomstolens sam -

mansättning, röstberäkning eller annat dylikt, än äfven då klander
anställes å skiljemannadomen i fråga om godtgörelse för de med skiljemannaförrättningen
förenade kostnader, tidsspillan och besvär.»

»Om skiljemännen öfverskrida sitt uppdrag eller meddela dom i W §■
sak, som enligt lag ej må skjutas under skiljemän, måste naturligtvis
livad skiljemännen sålunda åtgjort vara ogilt. Likaså klart torde vara
att, om domen är ogill i någon så väsentlig del att den ej kan oberoende
deraf i det öfriga verkställas, domen skall vara ogill i allt.

Härom meddelas stadgande i förslaget, hvaremot skäl icke torde förefinnas
att lemna någon uttrycklig föreskrift eller anvisning att den,
som på sådan grund vill hafva domen ogillad, må instämma sin talan
till domstol. Det är nemligen icke behöfligt för den missnöjda parten
att, anlita domstol för att få verkan af en dylik dom omintetgjord.

Om felaktighet förefinnes af ofvannämnda beskaffenhet är domen i
sig sjelf en nullitet, utan att något förklarande derom af domstol
erfordras. Det tillhör då exekutor att vägra verkställighet å domen,

* och om part vill vid domstol anhängiggöra den talan, som blifvit af
skiljemännen obehörigen pröfvad, är han dertill berättigad utan att
anställa särskild klandertalan mot skiljemännens beslut. Men om part
för att hindra verkställighet eller söka återvinna hvad han utgifvit
eller af annan orsak vill vid domstol anhängiggöra talan för att på
grund af sådan felaktighet, som ofvan sägs, få skiljemännens beslut
ogilladt, är han naturligtvis oförhindrad att anställa en sådan talan.»

»För den händelse att skiljemän i utgifven dom förbigått fråga, 20 §.
som varit öfverlemnad till deras pröfning, och icke heller, innan tiden
för deras åtgärd utgick, meddelat särskild dom öfver det förbigångna,
bör naturligtvis något sätt finnas för parterna att få sådan fråga
pröfvad, om de det önska. Förslaget innehåller derföre att det står
en hvar af parterna fritt att instämma sådan fråga till laga domstol,
om den icke förut är vid domstol anhängig, eller att anmäla frågan
till fullföljd och pröfning, om saken redan är anhängig vid domstol
men der lemnats hvilande i följd af dess öfverlemnande till handläggning
af skiljemännen. För anställande af en dylik talan synes

icke kunna gälla någon annan preskriptionstid än den i allmänhet i
lag stadgade.»

22 §. »Då åtskilliga stadganden för närvarande äro gällande och fram deles

kunna tillkomma derom att tvister, som röra vissa rättsförhållanden,
skola afgöras genom skiljemän, har det ansetts nödigt att
lemna hänvisning till hvad i sådana stadganden kan vara eller blifva
förordnadt. I de delar, hvarom dessa stadganden ingenting föreskrifva,
böra dock de i förslaget gifna bestämmelser tillämpas, så vidt de ej
stå i strid emot hvad i särskilda fall är föreskrifvet.»

Såsom i det föregående redan blifvit anfördt, afser det förslag,
Beredningen nu haft att afgifva, de regler, som finnas erforderliga
i fråga om skiljemannaförfarandet, så vidt detta grundas å frivilliga
överenskommelser. Utom förevarande ämne ligger följaktligen frågan
derom, huruvida det af domstolarna understundom använda förfarande
att, oaktadt något skiljeaftal emellan parterna ej föreligger och utan
särskild föreskrift i lag, hänskjuta instämda tvister i vissa delar till
afgörande af gode män, må anses lämpligt och höra vid den blifvande
ombildningen af rättegångsväsendet bibehållas, eller icke.

Då af de allmänna grunderna för vår rättegångsordning torde
tydligen följa, att edgång, '' som i anledning af uppkommen tvist
kan ifrågasättas, ej må fullgöras annorstädes än inför domstol,
har Beredningen ej funnit nödigt att i likhet med Lagkomitéen
och den äldre Lagberedningen uttryckligen förklara, att ed ej
må afläggas inför skiljemän. — Hvad de af Lagkomitéen och den
äldre Lagberedningen utarbetade förslag till rättegångsbalk innehålla
derom, att skiljeman bör handla på ära och samvete i den befattning,
som blifvit honom anförtrodd, och att han ej är underkastad ansvarighet
för sådan befattning, torde vara sjelfklara följder af skiljemannabefattningens
egenskap af ett förtroendeuppdrag och förty ej
behöfva i lagen uttryckligen utsägas.

Slutligen har Beredningen velat anmärka, att vid de bestämmelser
i förslaget, hvilka enligt Beredningens uppfattning äro af den beskaffenhet
att de genom särskild öfverenskommelse i skiljeaftalet kunna
af parterna efter deras godtfinnande förändras, detta blifvit i förslaget
tydligen angifvet genom intagande af ett uttryckligt förbehåll om en
sådan rätt för parterne, hvadan samtliga de stadganden, vid hvilka
dylikt förbehåll icke finnes infördt, äro sådana, hvilka enligt Beredningens
åsigt böra vara för parterna ovilkorligen förbindande.

II.

Förslag till förordning angående förändrad lydelse af 46 § utsökningsiagen.

De grunder, enligt Indika Nya Lagberedningen haft att utarbeta
förslag till lag om skiljemän, innefatta vissa bestämmelser, som, derest
de varda antagna, påkalla ändring af 46 § utsökningsiagen. Detta lagrum
förutsätter såsom vilkor för verkställighet å skiljedom antingen
att parterne under skiljemännen skjutit det, hvarom dömdt blifvit,
samt utfäst sig att nöjas åt skiljemännens beslut, eller ock att domen
eljest enligt lag skall lända till efterrättelse. Det senare vilkoret,
hvarmed åsyftas stadgande!), som ej beröras af det uppgjorda lagförslaget
om skiljemän, bör alltså qvarstå utan annan ändring än paragrafens
nya lydelse i öfrigt föranleder. Beträffande åter det fall att verkställighet
sökes å skiljedom, som meddelats på grund af parternes
frivilliga aftal, förekommer, hurusom förslaget angående skiljemän
(13 §) utgår från den förutsättning, att parter, hvilka hänskjuta tvist
till skiljemäns afgörande utan att vid aftalet fästa förbehåll om rätt att
klandra skiljedomen, dermed ock underkastat sig samma dom såsom
definitiv lösning af tvistefrågan, på samma gång nyssnämnda förslag
likväl lem nar part öppet, dels (18 §) att, der skiljeman varit jäfvig
eller af annan orsak obehörig, eller der felaktighet eljest egt rum i
afseende å skiljemans val, röstberäkningen eller annat dylikt, på sådan
grund vid domstol väcka talan om skiljedomens undanrödjande, ehuru
förbehåll i slikt hänseende ej gjorts i skiljeaftalet, dels ock (21 §)
att klandra skiljemäns beslut i fråga om dem sjelfve tillagd godtgörelse
för kostnad och tidspillan. Härtill kommer, att i vissa fall
skiljedom — äfven om talan deremot ej föres — anses ogiltig, såsom

då skiljemännen öfverskrida gränserne för sin befogenhet, vare sig
i afseende å tiden, hvarunder uppdraget galt, eller beträffande ämnet
för den tvist, som dragits under deras pröfning (12 och 19 §§).

Af de antydda bestämmelserna i förslaget om skiljemän följer,
att öfverexekutor, hos hvilken verkställighet af skiljedom sökes, måste

— i fall dessa bestämmelser blifva lag — åt verkställighetsfrågan
egna en mera. omfattande pröfning än den som af hittills gällande
föreskrifter i ämnet påkallats. Honom skulle sålunda tillkomma att
tillse: att domen är grundad å ett i laga ordning, enligt 2 § i förslaget,
upprättadt och för parterne bindande skiljeaftal; att de personer,
som utgifvit domen, äro enligt skiljeaftalet eller eljest af parterne
eller af öfverexekutor jemlikt 7, 8 och 9 §§ utsedde skiljemän;
att skiljedomen är affattad och undertecknad i enlighet med föreskrifterna
i 16 §; att tiden för talans anställande mot domen, hvarom 17
och 18 §§ handla, förflutit och att sådan talan antingen ej anstälts
eller ock blifvit af domstol ogillad; att i allt fall domen blifvit meddelad
inom den i 12 § under särskilda förutsättningar stadgade tid;
samt att för öfrigt domen beflnnes icke vara ogill vare sig derigenom
att skiljemännen, emot hvad 19 § innehåller, öfverskridit sitt uppdrag,
eller att de dömt angående fråga, som jemlikt grunderna i 1 § ej
må till skiljemäns afgörande öfverlemnas.

Under vilkor att i intet af dessa hänseenden hinder möter, torde
skiljedomen på derom gjord ansökning böra till verkställighet befordras.
En följdrigtig tillämpning af grunderna för utsökningslagens
stadgande!! i ämnet synes dock fordra, att, så vida domstols beslut,
hvarigenom talan mot skiljedomen ogillats, ej eger laga kraft, annan
verkställighet å skiljedomen ej må meddelas, än den som kunnat följa å
domstolens beslut, derest detta varit af samma innehåll som skiljedomen;
men eger beslutet laga kraft, lärer ock, likasom i det fall att talan
mot skiljedomen icke blifvit inom stadgad tid anstäld, samma dom

— under de vilkor i öfrigt, hvarom ofvan förmäles — få verkställas
i likhet med laga kraftegande dom.

I öfverensstämmelse med dessa åsigter är Beredningens förslag
till ändrad lydelse af ifrågavarande § i utsökningslagen affattadt.

Då sålunda enligt förslaget öfverexekutors pröfning af den meddelade
skiljedomen blifver helt annan än som enligt hittills gällande
lag honom ålegat, torde de nya föreskrifterna för hans pröfning, — i
öfverensstämmelse med hvad vid utfärdandet af lagar utaf processuel
natur vanligen föreskrifves, — ej böra tillämpas i fråga om verkställighet
å skiljedom i tvist, som genom påkallande af skiljeaftals tilllämpning
påbörjats förr än förordning i ämnet trädt i kraft. Ett
stadgande härom, af enahanda lydelse med en motsvarande föreskrift

1 förslaget om skiljemän, är ock vid det nu afgifna förslaget rörande
46 § utsökningslagen tillagdt.

För öfrigt, torde — i afseende å den pröfning, som, efter hvad
ofvan anförts, skall jeralikt föreliggande förslag tillkomma öfverexekutor
— här endast böra anmärkas att, då vid förslaget till lag om
skiljemän är fogad en föreskrift bland annat derom, att hvad i 1 och

2 §§ af samma lagförslag finnes stadgadt angående vilkoren för skiljeaftals
giltighet icke skall ega tillämpning å skiljeaftal, som redan,
innan den föreslagna lagen trädt i kraft, är ingånget, så följer deraf
att, när fråga förekommer om verkställighet å skiljedom, grundad
på dylikt äldre aftal, öfverexekutor vid fullgörande af sin pröfning,
så vidt den afser de omständigheter, hvarom i nyssnämnda §§ stadgas,
skall taga behörig hänsyn till nu anförda öfvergångsstadgande i lagen
om skiljemän.