NY LAGSTIFTNING ANGÅENDETORRLÄGGNING AV MARK M. M (Statens offentliga utredningar 1920:3)

B E T Ä N K A N 1) E

FÖRSLAG

NY LAGSTIFTNING ANGÅENDE
TORRLÄGGNING AV MARK M. M.

(FÖRSLAG TILL LAG OM ÄNDRING I VISSA DELAR AV VATTENLAGEN)

AVGIVET AV

INOM JUSTITIEDEPARTEMENTET TILLKALLADE
SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1920

KUNG!,. BOKTRYCKERIET. I’. A. NORSTEDT SÖNER
193710

Till

Herr Statsrådet och Chefen för Kung!. •Justitiedepartementet.

Sedan Kung! Maj:t den 24 januari 1919 förordna! undertecknad Gärde att tillsvidare
biträda inom Justitiedepartementet vid fortsatt behandling av frågan om ny
lagstiftning angående torrläggning av mark och därmed sammanhängande ämnen
samt tillförordnade revisionssekreteraren, assessorn i hovrätten över Skåne och Blekinge
Albert Brycker den 4 april 1919 av Kungl. Maj:t erhållit förordnande att vara
behjälplig vid utförandet av nämnda uppdrag, har herr statsrådet den 20 juni 1919
på grund av samma dag erhållet nådigt bemyndigande kallat undertecknade Ewe.
Per Nilsson, Per Johan Persson och Johan Nilsson såsom sakkijnniga att jämte
undertecknad Gärde deltaga i berörda arbete; och har herr statsrådet uppdragit åt
uudertecknad Gärde att leda de sakkunnigas arbete, vid vilket Brycker tjänstgjort
såsom sekreterare.

Till grund för det åt oss anlörtrodda arbetet har legat det förslag till vattenlag,
som den 17 december 1910 avgivits av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna

jämte de över nämnda kommittéers förslag frän myndigheter och andra till Kungl.
Maj:t avgivna yttranden. Dessutom hava vi haft tillgång till en av numera statssekreteraren
Sven Hagströmer verkställd överarbetning av vissa delar i samma förslag,
vilken särskilt vad angår ordnandet av delaktigheten i dikningsföretag varit
till stor ledning.

Med hänsyn till angelägenheten, att den under år 1918 utfärdade vattenlagen,* i
vilken jämväl lagstiftningen uti ifrågavarande ämnen är avsedd att upptagas, snarast
måtte bringas i fullständigt skick och i överensstämmelse med herr statsrådets
därom uttalade önskan, har arbetet såvitt möjligt påskyndats för att förslaget måtte
kunna framläggas redan vid instundande års riksdag.

Sedan vårt arbete numera blivit avslutat, få vi härmed vördsamt överlämna nedannämnda
lagförslag med tillhörande motivering, nämligen förslag till:

1) lag om ändring i vissa delar av vattenlagen;

2) lag om vad iakttagas skall vid anläggande av järnväg eller spårväg till tryggande
av närliggande marks torrläggning;

3) lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 1(1 juni 1875 angående lagfart
å fång till fast egendom;

4) lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom; samt

5) lag om ändrad lydelse av 8 och 17 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet.

Slutligen vilja vi anmärka, att undertecknade Ewe, Per Nilsson, Per Johan Persson
och Johan Nilsson icke deltagit i den närmare behandlingen av de i 5 och 8
kapitlen av förslaget till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen upptagna
bestämmelserna om allmän farled och om kloakledning.

Stockholm den 15 december 1919.

N. GÄRDE.

£. Wilh. Ewe.
P. J. Persson.

P. Nilsson.
Joh. Nilsson.

Albert Bry eker.

LAGFÖRSLAG

;i 1:1-2:34

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av vattenlagen.

1 KAP.

Om rätt till vatten.

4 § (4* §). v)

Huruledes under vissa förutsättningar den, som äger råda över vatten, kan förpliktas
att till följd av företag, som avses i 2, 8, 5, 6 eller 7 kap., underkasta sig förlust i
honom tillkommande vattenmängd eller vattenkraft, därom stadgas i nämnda kapitel;
och galle i fråga om rätt till ersättning för sålunda tillskyndad förlust vad i 5 kap.
4 § och 6 kap. 5 § samt i 9 kap. finnes föreskrivet, dock med de inskränkningar, som
föranledas av stadgandena i 6 och följande §§ av detta kap. samt i 2 kap. 7 och 8 §§.

Beträffande skyldighet att i andra fall än i första stycket sägs underkasta sig
förlust, som ovan nämnts, så oek om gottgörelse därför gäfle vad särskilt är stadgat,
dock med här nedan föreskrivna inskränkningar i rätten till ersättning, där sådan
kunnat eljest ifrågakomma.

2 KAP.

Om byggande i vatten.

38 § (38* §).

Där arbete, som i detta kap. sägs, avser huvudsakligen utförande av vattenreglering
eller inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller av
allmän flottled, torrläggning av mark eller avledande av kloakvatten, skola stadgandena
i 2 och följande §§ av detta kap. äga tillämpning endast, såvitt sådant
finnes för varje fall i 3, 5, 6, 7 eller 8 kap. föreskrivet.

År fråga om företräde mellan olika företag, som röra samma vattenområde eller
av annan grund ej kunna jämte varandra utföras, skall företräde givas åt det företag,
som ur allmän och enskild synpunkt kan antagas bliva till största gagn; och
skall vid sådan frågas avgörande mellan stridiga intressen såvitt möjligt så jämkas,
att ettvart kan tillgodoses utan väsentligt förfång för annat.

*) Hänvisningarna inom parentes avse, den med * motsvarande § i vattenlagen i dess lydelse efter den
ändring densamma undergått genom lagen den 19 juni 1919 och, då * ej förekommer, motsvarande kap. eller
§ i vattenrätts- och dikningslagskommittéernas den 17 december 1910 avgivna förslag till vattenlag.

3: 1-3

3 KAP. (7 KAP.)

Om vattenreglering.

Om vattenreglering med tvångsdelaktighet.

1 § (1, 2 §§, 1* §).

Vill någon till gemensamt gagn för sig och annan reglera vattnets avrinning ur
sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag för åstadkommande av bättre hushållning
med vattnet eller eljest för beredande av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft
eller såväl för ändamål, som nu sagts, som ock för torrläggning av mark, och
påfordrar han att övriga, för vilka företaget i något av nu angivna hänseenden är
till gagn, skola efter ty nedan sägs taga del i kostnaden för detsamma, äge han
vitsord till företaget, såframt mer än hälften av den beräknade båtnaden därav belöper
å egendom, som tillhör honom eller honom och andra, vilka förenat sig med
honom om företaget.

Vad i denna lag stadgas om vattenreglering skall jämväl tillämpas i fråga om
vattenavledning, som i 7 kap. sägs, såframt dylikt företag sker såväl för torrläggning
av mark som för annat här ovan angivet ändamål.

År fråga om företag för reglering av vattnets avrinning med deltagande däri allenast
av ägare av mark, som genom företaget vinner torrläggning, galle beträffande
sådant företag vad angående vattenavledning i 7 kap. stadgas.

2 § (3, 22 §§, 2* §).

1 fråga om rätt att verkställa vattenreglering, som i 1 § sägs, så, att genom uppdämning,
sänkning av vattenståndet eller annan inverkan på vattenförhållandena
skada tillfogas eller intrång göres å jord, hus, fiske, bebyggt eller obebyggt strömfall
eller annan egendom, skola bestämmelserna i 2 kap. 3 § äga motsvarande tillämpning;
dock att, där i företaget skall deltaga jämväl ägare av mark, som genom företaget
vinner torrläggning, den i nämnda lagrum föreskrivna jämförelsen skall avse den
nytta och skada, som återstår, sedan nyttan av markens torrläggning gått i avräkning
mot sådan skada, som vid jämförelsen enligt 7 kap. 38 § icke skall beräknas
två gånger. Vid bedömande av företagets tillåtlighet skall skada eller intrång å
egendom, tillhörig annan än sökande till företaget eller den, som förenat sig med
sökanden, likställas med skada eller intrång å annans egendom.

I den män ej genom hänvisning till visst lagbud eller eljest särskilda bestämmelser
givas i detta kap. skall i övrigt beträffande företag, som i 1 § avses, i tillämpliga
delar lända till efterrättelse vad i 2 eller 7 kap. är för motsvarande fall stadgat.

3 § (4, 8 §§, 3* §).

Alla strömfall, för vilka vattenreglering, som i 1 § sägs, medför båtnad, så ock
all den mark, som genom företaget vinner stadigvarande torrläggning, utgöre i avseende
å företaget en samfällighet med skyldighet för ägarna, med de inskränkningar
nedan stadgas, att taga del i kostnaden för företaget, envar i mån av värdet
å den båtnad, som beredes hans egendom.

Där anläggning eller annat arbete för vattenreglering uteslutande eller till huvudsaklig
del är till gagn allenast för strömfall eller ock för mark, varde delaktigheten
dem emellan i motsvarande mån jämkad. Vad i 7 kap. 24—26 §§ stadgas om dikningssamfälligbets
uppdelning i avdelningar och om jämkning i vissa fall av delaktigheten
i (iikningskostnad skall äga motsvarande tillämpning med avseende å
mark, som tillföres båtnad genom vattenreglering.

Hava delägarna träffat överenskommelse om delaktigheten i företaget, vare sådan

överenskommelse gällande, såframt den vid prövning, som i 11 § sägs, tinnes lämplig
och varder till efterrättelse fastställd.

1 fråga om skyldighet för den, som förvärvar fastighet inom regleringssamfällighet,
att taga del i kostnaden för företaget, skall stadgandet i 7 kap. (it) § lända till efterrättelse.

4 § (5, 4* §).

Omfattar företag, som i 1 § avses, reglering av två eller flera sjöar eller skilda
sträckor i vattendrag, för vilkas reglerande tarvas särskilda dammbyggnader eller
eljest särskilda anläggningar, skall kostnaden för varje sådan del av företaget särskilt
beräknas och å dem, som hava gagn därav, fördelas efter de i 3 § stadgade
grunder. Förty vare ej i fall, som nu nämnts, någon pliktig att deltaga i kostnaden
för sådan del av regleringen, varav han ej har nytta.

5 § (6, 5* §).

Ej vare delägare i regleringssamfällighet skyldig att vidkännas större bidrag till
kostnaden för utförande av vattenreglering än som svarar mot värdet å den båtnad,
som därigenom beredes hans egendom, utan så är att han sökt företaget. Likställd
med sökanden vare den, som förenat sig med honom om företaget eller för vinnande av
ökad båtnad fört talan, som föranlett större anläggning än sökanden äskat.

Ii § (7, 9 §§, 6* §).

Ägare av strömfall inom regleringssamfällighet vare, såframt han ej själv sökt
vattenregleringen eller efter ty i 5 § sägs är likställd med sökanden, icke skyldig
att deltaga i kostnaden för företaget, förrän han begagnar den genom regleringen
vunna förbättringen. Den å hans fall belöpande andel i kostnaden skall, intill
dess den varder av honom erlagd, gäldas av övriga delägare i samfälligheten med
fördelning dem emellan jämlikt bestämmelserna i 3—5 §§; och åligge den, som efter
regleringens utförande träder till företaget, att taga del jämväl i sådan kostnad,
som belöper å strömfall, för vars ägare betalningsskyldighet ännu ej inträtt.

Varder efter regleringen anläggning för tillgodogörande av strömfall inom regleringssamfälligheten
ändrad, eller införes vid anläggningens drift förändrad ordning,
eller varder förut obegagnat strömfall inom samfälligheten bebyggt, skall, såframt ej
annat förhållande är uppenbart eller kan visas, ägaren av strömfallet anses hava
tagit den genom regleringen vunna förbättringen i bruk.

(Jtgöres båtnad, som fastighet vinner genom marks torrläggning, av annat än jordförbättring
eller värdeökning av tomtmark eller av mark, som eljest huvudsakligen
har värde som byggnadsplats, torgplats, övningsfält eller dylikt, skola i fråga om
skyldighet för fastighetens ägare att deltaga i kostnaderna för företaget bestämmelserna
i 7 kap. 29 § äga motsvarande tillämpning.

Delägare, som efter regleringens utförande inträder såsom deltagare i företager.,
vare ej pliktig att taga del i sådana utgifter för underhåll och drift, som dessförinnan
gjorts. Har för regleringen verkställt arbete måst till följd av olyckshändelse
eller annan likartad omständighet i avsevärd mån omgöras eller ändras, skall
kostnaden därför räknas såsom anläggningskostnad.

Är vid den tid, då delägare efter ty ovan sägs är pliktig att taga del i kostnaden
för vattenreglering, byggnad eller annan anläggning, som för företaget utförts, i sådant
skick, att dess värde kan anses väsentligt minskat, äge vattendomstolen på
därom framställt yrkande föreskriva, att den kostnad, vari han har att taga del,
skg.ll

Å belopp, som delägare, vilken efter regleringens utförande inträder såsom del2—193710 -

tagare i företaget, tiar att gälda, skall ej beräknas ränta för tiden före betalningsskyldighetens
inträde.

Vad i 7 kap. 28 § är stadgat om rätt för delägare i dikningssamfällighet att erlägga
å honom belöpande bidrag med fördelning på visst antal år skall lända till efterrättelse
jämväl i fråga om ägare av mark, som tillföres båtnad genom vatten reglering.

7 § (10 §).

Yattenreglering skall, i den mån det är förenligt med företagets huvudsakliga ändamål,
och hinder ej möter av bestämmelserna i 2 kap. 2 § eller eljest till följd därav,
att kostnaderna skulle oskäligt ökas, så utföras, att största båtnad vinnes för de
intressen, varom är fråga; och bör härvid mellan dessa så jämkas, att företaget må
ur allmän och enskild svnpnnkt bliva till största gagn.

8§ (11, 8* §). >

Har kommun, soin av vattenreglering enligt 1 § tillskyndas stadigvarande nytta i
annat hänseende än som i 3 § avses, till regleringens utförande lämnat visst anslag,
med förbehåll om delaktighet i företaget, vare kommunen ansedd såsom deltagare i
detsamma, därvid som grund för delaktigheten skall gälla anslagets storlek i förhållande
till den av vattendomstolen beräknade kostnaden för regleringens utförande;
dock må båtnaden för kommunen i ovannämnda hänseende ej tagas i beräkning
vid avgörande, om företaget må komma till stånd.

Vad nu sagts om kommun galle även om kronan och landsting.

9 § (12. 9* §).

Visas, efter det vattenreglering, som i 1 § sägs, blivit utförd, att densamma länder
till stadigvarande nytta för allmän hamn eller annan allmän farled eller för kloakledning
eller annan avloppsledning för spillvatten, må ägaren av farleden eller
kloak- eller avloppsledningen, där den vunna nyttan kan uppskattas till visst penningbelopp,
på talan av delägarna i företaget förpliktas att antingen på eu gång eller
med fördelning på visst antal år erlägga högst så stor del av nämnda belopp, som
svarar mot förhållandet mellan å ena sidan företagets anläggningskostnad och å den
andra den beräknade båtnaden därav i sådant hänseende, som i 3 § avses. För bidrag,
som nu nämnts, förvärvas ej delaktighet i företaget, och vare förty bidragsgivaren
ej skyldig att taga del i framtida kostnad för detta.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning med avseende å allmän
flottled, där genom vattenregleringen vinnes stadigvarande minskning i kostnaderna
för flottningen eller för flottledens underhåll; dock att flottledens bidrag skall av de
flottande betalas i den ordning, som finnes stadgad beträffande allmän flottleds anläggningskostnad.

Anslag, som i 8 § sägs, räknas i avseende, varom nu är fråga, den till godo, som
givit anslaget.

10 § (13, 10* §).

Byggnad i vatten eller annan anläggning, som gjorts för vattenreglering, skall,
där någons rätt kan vara därav beroende, av deltagarna i företaget behörigen underhållas.
Beträffande fördelningen av kostnad för underhåll och skötsel så ock av
andra utgifter för företaget, vilka icke äro att hänföra till anläggningskostnad, galle
i tillämpliga delar vad i 3, 4, 6 och 8 §§ är stadgat.

11 § (14. 20 §§, 11* §).

Vill någon verkställa vattenreglering, som i 1 § sägs, göre ansökan därom hos
vattendomstolen och varde målet därefter prövat i den ordning, som i 11 kap. stadgas
för ansökningsmål; dock att, där det med hänsyn till omfattningen av erforderlig
utredning eller eljest finnes lämpligt, vattenrättsdomaren eller vattendomstolen

7 3 11-14

äger förordna, att målet skall behandlas vid syneförrättning, som i 10 kap. 32 §
sägs. Meddelas sådant förordnande av vattendomstolen, må domstolen tillika lämna
föreskrift om de huvudsakliga grunder, som av synemännen skola iakttagas.

Då mål efter ty nu sagts hänvisas till syneförrättning, skall till ledning vid förordnande
av förrättningsman enligt vad i 10 kap. 32 § stadgas angivas, vilket av
de i 1 § omförmälda ändamål bör anses såsom företagets huvudsakliga.

Synemännens utlåtande angående vatten reglering skall underställas vattendomstolens
prövning; dock må ej vattendomstolen inga i bedömande av frågor rörande
ersättning i vidare mån än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anordningar
eller föreskrifter rörande företagets utförande.

Om verkan av vattendomstolens beslut eller synemännens utlåtande angående
vattenreglering äge vad i 7 kap. 56—58 §§ stadgas beträffande beslut i där omförmälda
mål motsvarande tillämpning; och skall bestämmelsen i 59 § om jämkning för
visst fall i utlåtande eller beslut rörande företag, som avses i 7 kap., lända till efterrättelse
jämväl beträffande vattenreglering.

12 § (16, 12* §).

Har till vattenreglering, som i 1 § sägs, medgivande i laga ordning erhållits, skola
stadgar antagas rörande handhavan det av de med företaget förenade angelägenheter
så ock styrelse för företaget utses.

Vid antagande av stadgar galle i fråga om rösträtt och besluts fattande vad i 22 §
finnes föreskrivet.

18 § (17, 13* §).

Stadgar rörande vattenregleringsföretag skola angiva:

företagets benämning och ändamål under hänvisning till de beträffande företagets
utförande och delaktigheten däri meddelade beslut;

den ort, där styrelsen skall hava sitt säte;

huru styrelsen "skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet;

huru revision av styrelsens förvaltning skall ske;

tiden för räkenskapsavslutning;

huru ofta ordinarie sammanträde med deltagarna i företaget skall hållas;

det sätt, varpå kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelanden bringas
till deltagarnas kännedom, ävensom den tid före sammanträde, då föreskrivna kallelseåtgärder
senast skola vara vidtagna:

så ock vad i övrigt kan finnas nödigt.

Styrelsen skall hava sitt säte inom den vattendomstols område, som lämnat medgivande
till företaget.

Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som finnes stridande mot denna eller
annan lags föreskrifter.

Stadgarna skola för att bliva gällande granskas och fastställas av Konungens befallningshavande
i den ort, där styrelsen har sitt säte, eller i fall, som omförmäles i
4 kap. 13 §, av Konungen. Vid granskningen skall särskilt tillses, att stadgarna innehålla
betryggande föreskrifter för tillgodoseende av sådana delägares rätt, för vilka efter
ty i 6 § sägs skyldighet att deltaga i företaget framdeles kan komma att inträda.

" Beslutad ändring av stadgarna äge ej giltighet, med mindre den varder i nyssnämnda
ordning fastställd.

14 § (18, 14* 8).

Innan stadgar för vattenregleringsföretag blivit antagna och fastställda, samt anmälan
om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande, må ej arbete å
annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång för annan vidtagas.

3 14—19

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen göra anmälan
därom hos Konungens befallningshavande.

Då anmälan om val av styrelse eller om ändring i dess sammansättning skett,
skall på deltagarnas i företaget bekostnad kungörelse därom införas i allmänna tidningarna
samt en eller flera av ortens tidningar.

15 § (15* §).

Till ledamot av styrelsen för vattenregleringsföretag må ej utses annan än här i
riket bosatt svensk medborgare, där ej för särskilt fall Konungen medgiver, att
styrelsen må till viss del, ej överstigande en tredjedel av hela antalet, bestå av medborgare
i annat land eller å utrikes ort bosatta svenska medborgare.

Ändå att tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till ända, må han
skiljas från uppdraget genom beslut av deltagarna i företaget.

16 § (16* §).

Konungen äger, om och när det för tillgodoseende av allmänt väl prövas nödigt,
utse en ledamot i styrelsen för vattenregleringsföretag. Sådan styrelseledamot äge
samma rätt att deltaga i handhavandet av de med företaget förenade angelägenheter
som de medlemmar, vilka blivit i enlighet med stadgarna till styrelse valda, och
åtnjute arvode, som bestämmes av Konungen.

17 § (17* §).

Har av deltagarna vald styrelseledamot avgått eller den tid, för vilken han blivit
vald, gått till ända utan att anmälan om nytt val skett, och är styrelsen med kvarstående
ledamöter ej beslutför, äge Konungens befallningshavande på yrkande av
någon, vars rätt kan vara beroende därav, att behörig styrelse finnes, förordna syssloman
att, intill dess efter inkommen anmälan om verkställt val förordnandet återkallas,
antingen ensam eller jämte de styrelseledamöter, som må finnas, handhava de
med företaget förenade angelägenheter och företräda delägarna på sätt om styrelsen
finnes nedan stadgat.

Förordnande av syssloman skall på deltagarnas bekostnad kungöras så som i 14 §
sägs. Syssloman åtnjute av deltagarna arvode, som bestämmes av Konungens befallningshavande.

18 § (18* §).

Styrelsen för vattenregleringsföretag äge ombesörja verkställandet av erforderliga
arbeten för företaget, hos deltagarna uttaga härför nödiga bidrag på sätt i 20 §
stadgas och i övrigt, i enlighet med vad i stadgarna eller genom deltagarnas beslut,
där detta ej är mot stadgarna eller mot lag stridande, föreskrivits, handhava de med
företaget förenade angelägenheter. Styrelsen äge att i allt vad som rör delägarna i

företaget samfällt själv eller genom ombud ej mindre i förhållande till tredje man

handla å delägarnas vägnar än även inför domstolar och andra myndigheter företräda
delägarna.

Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning i mål, som rör

företaget, så ock annat meddelande i fråga om företaget skall vad i 11 kap. 15 §

rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning.

19 § (19* §).

Såsom styrelsens beslut galle, där ej annorlunda är bestämt i stadgarna, den mening,
om vilken vid sammanträde de flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal
den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet.

Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan
honom och delägarna i företaget samfällt, ej heller angående avtal mellan delägarna
och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara

!l 3: 19-22

stridande mot delägarnas. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande
rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten eller tredje man.

20 § (20* §).

Uttaxering av deltagarnas bidrag skall, där ej annan ordning tinnes i stadgarna
föreskriven, verkställas sålunda, att styrelsen upprättar och vid sammanträde till
granskning framlägger debiteringslängd, upptagande det belopp, som skall uttaxeras,
vad därav enligt reglerna för delaktigheten belöper å varje deltagare samt tiden för
inbetalningen.

Förmenar deltagare, att den i längden verkställda fördelningen ej är med lagöverensstäm
mande, äge han genom stämning å styrelsen inom trettio dagar efter
sammanträdet påfordra rättelse i den gjorda debiteringen. Talan, som nu nämnts,
skall anhängiggöras hos allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte.

Ändå att dylik klandertalan väckes, vare deltagare pliktig att å tid, som av styrelsen
bestämts, inbetala å honom belöpande bidrag vid äventyr att, där ej rätten
annorlunda förordnar, beloppet må hos honom utsökas i enahanda ordning som om
betalningsskyldighet vore honom genom lagakraftagande dom ålagd.

21 § (21* §).

Styrelseledamöter, som genom att överskrida den dem tillkommande befogenhet
eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda delägarna i företaget skada,
svare för skadan en för alla och alla för en; svare ock på sätt nu nämnts för den
skada, som genom överträdelse av bestämmelse i 13 och följande §§ av detta kap.
eller i gällande stadgar tillskyndas tredje man.

Har i mål, som rör delägarna i företaget samfällt, betalningsskyldighet blivit dem
ålagd, vare styrelsen pliktig att utan dröjsmål hos deltagarna uttaxera och indriva
bidrag, som må erfordras för betalningsskyldighetens fullgörande. Prövas försumlighet
härutinnan ligga styrelsens ledamöter till last, svare de för gälden en för alla
och alla för en såsom för egen skuld.

22 § (22* §).

Rätten att handhava de med regleringsföretag förenade angelägenheter utövas å

sammanträde, därvid envar deltagare i företaget äger rösträtt efter det andelstal,

som jämlikt 3, 6 och 8 §§ är bestämmande för hans skyldighet att taga del i kostnaden
för företaget. Deltagare, som icke guldit förfallet bidrag, är förlustig sin rösträtt,
intill dess betalningen fullgöres. Ej må någon utöva rösträtt för mer än en
femtedel av deltagarnas sammanlagda, å sammanträdet företrädda andelstal. Ej
heller må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan deltaga i
behandlingen av fråga rörande avtal mellan honom och delägarna samfällt eller angående
avtal mellan dessa och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt

intresse, som kan vara stridande mot delägarnas gemensamma. Vad sålunda stad gats

äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom
eller tredje man.

Vid avgörande ay fråga, som rör uteslutande sådan del av företaget, i vars utförande
allenast vissa av deltagarna efter ty i 4 § sägs äro pliktiga att taga del,
tillkomme endast dessa deltagare rösträtt.

För beslut vid sammanträde erfordras, där ej i stadgarna finnes för visst fall annorledes
bestämt, allenast enkel pluralitet i röstetal, beräknat på sätt ovan nämnts.
Vid lika röstetal avgöres val genom lottning, i andra frågor galle den mening, som
biträdes av de flesta röstande eller, om jämväl antalet röstande är lika, av ordföranden
vid sammanträdet.

Delägare, för vilken skyldighet att taga del i kostnaden för företaget efter ty i

3: 22-27 10

6 § sägs ännu ej inträtt, ätande öppet att vid sammanträde närvara och deltaga i
förhandlingarna.

Över beslut, som å sammanträde fattas, skall genom styrelsens försorg föras protokoll,
vilket senast fjorton dagar efter sammanträdet skall vara för delägarna till
gängligt.

23 § (23* §).

Menar deltagare i regleringsföretag, att beslut, som lättats å sammanträde, icke i
behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författning eller mot
stadgarna, äge tala därå genom stämning å styrelsen inom .trettio dagar från beslutets
dag. Försummas det, vare rätt till talan förlorad. Ändå att talan föres mot
beslutet, gånge det i verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar.

Talan, som ovan nämnts, skall anhängiggöras hos allmän underrätt i den ort, där
styrelsen har sitt säte.

24 § (24* §).

Styrelsen äge, när den finner lämpligt, kalla deltagarna i företaget till extra
man träde.

ra sani -

Yarder extra sammanträde för uppgivet ändamål påfordrat av minst en femtedel
av företagets deltagare eller det mindre antal, som må vara i stadgarna bestämt
skall sammanträde av styrelsen utlysas.

“25 § (25* §).

Underlåter styrelsen att 1 föreskriven ordning kalla deltagarna i företaget till
ordinarie sammanträde, eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran, som
i 24 § sägs, utlyst extra sammanträde att hållas så snart det med iakttagande av
föreskriven kallelsetid kan ske, eller finnes ej behörigen utsedd styrelse, då skall
för den händelse ej i stadgarna bestämmelse finnes för dylikt fall, kallelse, som utfärdas
av minst en femtedel av deltagarna, äga samma giltighet som kallelse av
styrelsen.

Om vattenreglering utan tvångsdelaktighet.

26 § (2, 26* §).

Vill ägare av strömfall utan att påfordra förpliktande för annan att deltaga i
kostnaden reglera vattnets avrinning ur siö eller annan vattensamling eller i vattendrag
för åstadkommande av bättre hushållning med vattnet eller eljest för beredande
av ökad möjlighet att utnyttja vattenkraften i honom tillhörigt fall, skola
bestämmelserna i 2 kap. om byggande i vatten äga tillämpning beträffande företaget.

Vilja två eller flera strömfallsägare eller ock såväl ägare av strömfall som ägare
av mark till gemensam båtnad reglera vattnets avrinning,, och är ej fråga om skyldighet
för annan att däri taga del, galle i fråga om dylikt företag vad i 27 § här
nedan är för motsvarande fall stadgat.

Skall åtgärd till reglerande av vattnets avrinning ske uteslutande eller huvudsakligen
till förmån för allmän farled eller allmän flottled eller för torrläggnino- av
mark, vare lag som för varje fall i 5, 6 eller 7 kap. sägs.

o 27 § (23 §).

, Vaekes fråga om vattenregienng, som avses i 26 § första eller andra stycket, äge
den, vars rätt beröres av företaget i något av de i 3 § angivna hänseenden, förena
sig med sökanden om företaget; och skola, ändå att företag, som i 1 § ävses, icke
kommer till stånd, å dylik vattenreglering tillämpas vad i 2, 3, 4, 7, 8, 10 och 11 §§

11 3:27 5:4

samt, om deltagarna äro dera än två, vad i 12—25 §§ är för motsvarande fall
stadgat.

Vad nu sagts skall jämväl gälla om vattenavledning för marks torrläggning, där
någon vill för vinnande av båtnad för strömfall förena sig med sökanden om dylikt
företag.

28 § (27* §).

Har medgivande enligt denna lag lämnats till företag, som avses i 2(> § första
eller andra stycket, och skola ej enligt vad ovan stadgats bestämmelserna i 12—25
§§ äga tillämpning, äger Konungen att, om och när det för tillgodoseende av allmänt
väl prövas nödigt, utse lämplig person att övervaka företagets utförande samt utöva
tillsyn å företagets skötsel och handhavandet i övrigt av de med företaget förenade
angelägenheter. Sådan person åtnjute av den, för vars räkning företaget utföres, arvode,
som bestämmes av Konungen.

5 KAP (3 KAP).

Om allmän farled.

1 § (1 §)■

I vattenområde, där den 1 januari 1921 finnes allmän farled, som inrättats efter
det förordningen om allmän farled den 30 december 1880 trädde i kraft, skall allmän
farled jämväl framgent bibehållas.

Där vid tiden, då nämnda förordning trädde i kraft, var allmän farled, skall oek
densamma bibehållas, såframt under det förordningen gällde åtminstone vissa år i
leden idkats sjöfart med fartyg eller båtar eller framförande av flottgods i sammanlagda
flottar.

2 § (2, 3 §§).

Kan vattendrag, sjö eller annat vatten, varest allmän farled ej finnes, användas
därtill, må, där det prövas vara för den allmänna samfärdseln nödigt eller nyttigt,
efter ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, förordnas, att därstädes skall vara
allmän farled.

Om allmän farleds inrättande genom upptagande av ny vattenled vare i tillämp -

liga delar lag samma,

3 § (4, 7 §§).

Hav ansökan gjorts om inrättande av allmän farled, skall vattendomstolen, efter
det frågan behörigen utretts i den ordning, som i 11 kap. stadgas, med överlämnande
av eget yttrande till Konungens prövning hemställa, huruvida farleden bör
komma till stånd och, i sådant fall, huruvida särskilda villkor böra föreskrivas för
dess inrättande och begagnande.

Sedan Konungen meddelat beslut i anledning av hemställan, som ovan sagts, skall
målet överlämnas till vattendomstolen för den vidare prövning, som må föranledas
av bestämmelserna i 4 § eller eljest av vad i denna lag är stadgat.

4 § (6, 8 §§).

Erfordras för inrättande av allmän farled, att vatten, varöver annan råder, bortledes
ur sjö eller vattendrag eller att annan tillhörig egendom eljest tages i anspråk,
ftge vattendomstolen föreskriva, att vad för ändamålet tarvas skall av ägaren
avstås eller upplåtas. Finnes för allmän farleds inrättande någon anläggning eller
åtgärd i övrigt nödig, som kan inverka på annans rätt, vare denne pliktig att tåla
skada eller intrång, som därigenom vållas.

5: 4-12 12

För fast egendom, som avstås eller upplåtes, så ock för skada och intrång, som
eljest vållas genom anläggning eller åtgärd för farleden, skall ersättning gäldas
enligt bestämmelserna i 9 kap. Till skada eller intrång, varför ersättning skall givas,
räknas ej, att vatten, för vars tillgodogörande särskild anordning ej vidtagits vid tiden
för farledens inrättande, nyttjas för farledens räkning utan att bortledande därav sker.

5 § (5 §).

Vad i 2 kap. 2 och 8 §§, 11 § andra stycket, 12, 13, 18, 19, 27—30 §§ samt
32—34 §§ finnes stadgat om byggande i vatten skall äga motsvarande tilllämpning
med avseende å anläggning eller åtgärd för inrättande av allmän farled.

0 § (5 §).

Har efter ansökan i den ordning, som i 11 kap. sägs, förordnats om inrättande
av allmän farled, skola i fråga om verkan av dylikt beslut bestämmelserna i 2 kap.
22 och 24 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse; dock att den i 22 § meddelade
hänvisning till 23 § icke skall gälla beträffande allmän farled.

7 § (9 § 1 st.).

Vill någon utföra anläggning eller åtgärd för allmän farleds utvidgande eller förbättrande
och äro sannolika skäl, att allmän eller enskild rätt därigenom förnärmas,
skall vad ovan är stadgat om inrättande av dylik led äga motsvarande tillämpning;
dock vare, där arbetet ej är av större omfattning, hemställan, som i 3 § sägs, icke
erforderlig. Har anläggning eller åtgärd för allmän farled vidtagits utan föregången
prövning, må i den ordning, som nu sagts, godkännande därtill inhämtas.

Beträffande anläggning eller åtgärd, för vars utförande ej erfordras vattendomstolens
prövning, må ändock till beredande av trygghet för framtiden sådan prövning påkallas.

8 § (5 §).

Har någon efter den 1 januari 1921 vidtagit anläggning eller åtgärd för allmän
farled utan föregången prövning, vare han bevisningsskyldig i avseende å de före
arbetets utförande rådande förhållandena i vattnet.

9 § (9 § 2 st.).

Rensning, som med hänsyn till sjöfartens behöriga bedrivande är av nöden för
bibehållande av vattnets djup eller läge i allmän farled, må verkställas utan föregången
prövning; dock skall markens ägare förut därom tillsägas. Vill den, som
verkställer arbetet, påkalla prövning av dess laglighet, galle om sådan prövning vad
här ovan stadgats om allmän farleds inrättande; dock att föreskriften i 3 § icke skall
äga tillämpning. Har prövning, som nu sagts, icke ägt rum, skall i fråga om rensning
stadgandet i 8 § äga motsvarande tillämpning.

Vad i 2 kap. 36 § stadgas om uppläggande av jord eller annat, som vid rensning
upptages, skall jämväl lända till efterrättelse beträffande rensning, som sker för allmän
farleds räkning.

10 § (10 §).

Uppstår vid allmän farleds begagnande skada för annan genom vågsvall eller
dylikt, må i den ordning, som i 11 kap. stadgas, särskild talan föras om vidtagande
av de åtgärder till förebyggande därav, som må finnas erforderliga. För skada och
intrång skall gäldas ersättning efter ty i 9 kap. sägs.

11 § (11 §)■

Kan till följd av förändrade naturförhållanden allmän farled ej vidare användas
för samfärdseln eller finnes den vara obehövlig för sådant ändamål eller uppstår eljest
fråga om avlysning av allmän farled, ankomme ärendet på Konungens prövning.

12 § (12 §).

Erfordras reglemente eller eljest särskilda föreskrifter angående allmän farleds be -

gagnande eller underhåll eller rörande förvaltningen av farledens angelägenheter, äger
Konungen därom förordna.

13 § (13 §).

Beträffande inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän hamn galle vad
ovan stadgats i fråga om allmän farled; och skall till allmän farled räknas jämväl
det utrymme i vatten, som jämlikt denna lag upplåtes eller dessförinnan finnes i
laga ordning upplåtet till allmän hamn.

7 KAP. (5 och 6 KAP.)

Om. torrläg-gning av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning.

Om dikning.

Om upptagande av dike.

. 1 § (1, 15 §§).

Vill någon för torrläggning av sin mark upptaga dike, och möter mark, som tillhör
annan, då må denne ej hindra vattnets avlopp; vare ock, där för ändamålet tarvas
dike å hans mark, pliktig att tåla intrånget därav.

För skada och intrång, som vållas av dikningen, skall ersättning gäldas efter tv
i 9 kap. sägs.

2 § (26 §).

Ej må någon förvägras att för torrläggning av sin mark leda vatten till annans
dike. År för ändamålet nödigt, att diket fördjupas, utvidgas eller annorledes förändras,
eller uppkommer ökad kostnad för dikets underhåll, galle därom bestämmelserna
i 33 och 34 §§.

3 § (13 §).

vållas av dikning olägenhet för nedan liggande mark, dit vattnet ledes, och kan
sådan olägenhet genom dikning avhjälpas, åligge den, som dikar, att åt dikningen
giva den utsträckning och omfattning i övrigt, som är av nöden för olägenhetens avhjälpande.
Om deltagande i dikningen av markens ägare eller annan, för vilken
dikningen är till nytta, stadgas i 20 §.

Finnes kostnaden för olägenhetens avhjälpande genom dikning vara avsevärt större
än det belopp, vartill olägenheten kan skattas, vare den dikande berättigad att i stället
ersätta skadan enligt reglerna i 9 kap.

x . . 4 § (11 § 1 st., 12 §).

År tvist om dikes läge eller sträckning, skall det läggas så, att ändamålet med
dikningen ma utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för
annan. Vad nu sagts om dikes läge eller sträckning skall jämväl äga tillämpning i
fråga om dikes djup och beskaffenhet i övrigt; och må dike göras öppet eller täckt
eiter ty finnes lämpligast.

o Kan utan väsentligt ökad kostnad och svårighet för vattnets avlopp dike läggas i
råskillnad, varde det lagt där, om endera grannen äskar det. I råskillnad tages halva
diket av vardera grannens mark.

T , , 5 § (14 §).

J ord, som uppkastas ur dike, må läggas vid sidan av diket eller föras till lämpligt.
ställe i närheten; dock må jorden ej läggas så, att vattnets avrinnande hindras eller
fara uppstår för ras. Vill markens ägare göra sig dikesjorden till godo, äge rätt
därtill; vill han det ej, vare den dikande berättigad att bortföra jorden. Lider markens
ägare men av upplaget, njute ersättning, som i 9 kap. sägs.

3—193710

7: 6-11

6 § (25 §).

Vill deri, å vars mark dikning skall av annan verkställas, hellre själv utföra arbetet,
äge han rätt därtill, såframt det prövas kunna ske utan olägenhet för dikningsföretaget,
och njute ersättning efter ty skäligt prövas; vare dock, vid påföljd av
skadeståndsskyldighet och förlust av rätten att verkställa vad som kan vara ogjort,
pliktig att fullgöra arbetet inom tid och på sätt, som genom åsämjande eller eljest
i laga ordning bestämmes.

7 § (16, 17 §§).

Tarvas för torrläggning av mark, att genom väg vattenavlopp anordnas eller ock
befintligt sådant utvidgas eller fördjupas, skall arbetet ombesörjas av vägens ägare,
där denne ej hellre vill överlämna det åt den dikande. Arbetet skall, såvitt ej i
8 § annorledes stadgas, bekostas av den dikande.

Vad nu sagts om ägare av väg, skall i fråga om allmän väg avse vägstyrelsen.

8 § (16, 17 §§).

Har allmän väg till den del, varom fråga är, påbörjats efter den 1 januari 1880,
vare de väghållningsskyldiga pliktiga att vidkännas kostnaden för arbete, som i 7 §
avses, i den mån det tarvas för torrläggning till högst 1,2 meters djup av åker eller
äng, som jämväl vid tiden för vägens tillkomst varit att hänföra till sadant ägoslag;
dock äge vad nu sagts icke tillämpning i fråga om bro eller annan byggnad i vatten,
som verkställts i överensstämmelse med vattendomstolens besked, varom i 2 kap. 20
§ förmäles.

Vad i denna § stadgas om allmän väg skall jämväl gälla beträffande enskild väg,
som till den del, varom fråga är, påbörjats efter den 1 januari 1921. Såsom enskild
väg må i hänseende, som nu nämnts, icke anses väg, som huvudsakligen är avsedd
för hemkörslor eller underlättande av ägors brukande.

9 § (18 §). _

Tarvas för torrläggning av mark, att genom järnvägs banvall vattenavlopp anordnas
eller ock befintligt sådant utvidgas eller fördjupas, vare järnvägens ägare pliktig
att ombesörja aibetet.

Om och i vad mån järnvägens ägare är berättigad till ersättning för sadant arbete
stadgas i 10 och 11 §§.

10 § (19 § 1 st.).

Har järnväg till den del, varom fråga är, påbörjats före den 1 januari 1921, vara
järnvägens ägare berättigad till ersättning för arbete, som i 9 § sägs, i den mån ej
arbetet tarvas för torrläggning till högst 1,2 meters djup av åker eller äng, som jämväl
vid tiden för järnvägens tillkomst varit att hänföra till sådant ägoslag.

11 § (19 § 2 st.).

Har bro eller annan byggnad i vatten för järnväg verkställts i överensstämmelse
med vattendomstolens besked eller har, där sadant besked ej inhämtats, järnvägen
till den del, varom fråga är, anlagts, enligt vad därom är särskilt stadgat, i överensstämmelse
med de föreskrifter, som meddelats vid särskild syneförrättning, eller
med i vederbörlig ordning kungjord plan, mot vilken erinran ej framställts, eller med
erinran, som gjorts mot sådan plan, vare järnvägens ägare berättigad till gottgörelse
för arbete, som i 9 § sägs; dock må, där besked av vattendomstolen eller föreskrift
vid syneförrättning ej inhämtats, ersättning för sådant arbete icke utgå i den män
arbetet tarvas för torrläggning av mark intill ett djup av 1,2 meter.

Ändå att järnvägsanläggning utförts enligt vid syneförrättning meddelad föreskrift
eller vederbörligen kungjord plan, vare järnvägens ägare icke fri från skyldighet att

I'') 7: H I8

i fråga om bro eller annan byggnad i vatten på sin bekostnad vidtaga de ändringar,
som på grund av bestämmelserna i 2 kap. må varda ålagda honom.

12 § (16, 17 §§).

Har på grund av bestämmelserna här ovan vattenavlopp anordnats eller ändrats
genom väg eller järnväg, skall arbete, som erfordras för vägens eller järnvägens iordningställande
efter det avlopp vunnits, verkställas och bekostas efter enahanda
grunder, som gälla för avloppets upptagande.

Tarvas för avhjälpande av olägenhet till följd av dikning i andra fall, att bro,
trumma eller annan anläggning göres eller ändras, skall arbetet bekostas av den
dikande; och skall i fråga om arbetets verkställande bestämmelserna i 7 och 9 S§
äga motsvarande tillämpning.

13 § (24 §).

Skall allmän väg eller därtill hörande bro eller trumma genom vägstyrelsens försorg
byggas eller ändras och påfordrar ägare av mark, innan arbetet påbörjas, att
för markens framtida torrläggning vattenavlopp anordnas genom vägen i enlighet
med av honom framlagd, av sakkunnig person uppgjord plan, åligge vägstyrelsen att
sålunda utföra arbetet, där det kan ske utan men för anläggningens brukbarhet och
framtida bestånd; och njute ersättning därför med det belopp, varmed anläggningen
och underhållet därav må fördyras. Underlåtes det och kommer torrläggningsföretaget
sedermera till utförande, må, ändå att enligt i 7—12 §§ här ovan givna bestämmelser
arbetet skall bekostas av den dikande, större kostnad än nu sagts icke åläggas
honom.

Yad ovan stadgats skall äga motsvarande tillämpning å järnväg med därtill hörande
broar och trummor.

14 § (17, 20 §§).

Finnes, då fråga väckes om marks torrläggning, kostnaden för utförande av arbete,
som den dikande eller annan efter ty i 7—13 §§ sägs är skyldig att verkställa utan .
ersättning, vara avsevärt större än beloppet av den skada, som uppstår därigenom,
att arbetet icke utföres, vare han fri från sådan skyldighet, där han hellre vill ersätta
skadan.

15 § (21 §).

Genom vad i 7—14 §§ stadgas göres ej inskränkning i den rätt, som kan grundas
å dom, avtal eller annan särskild rättsgrund; dock vare ägare av mark, där för
markens torrläggning tarvas vattenavlopp genom väg eller järnväg, berättigad att
utan hinder av vad sålunda eller vid syneförrättning, som i 11 § sägs, kan hava
bestämts äska, att erforderligt avlopp göres på hans bekostnad.

Ej må vid expropriation av mark för väg eller järnväg meddelas bestämmelse, som
inskränker den markägare enligt 7—14 §§ tillkommande rätt.

16 8 (22 §).

Vad ovan stadgats om järnväg skall även gälla om spårväg, för vilken särskild
banvall finnes anlagd.

17 § (23 §).

Skall i anledning av dikningsföretag bro, trumma eller annan anläggning på den
dikandes bekostnad ändras eller byggas, må ej föreskrivas eller beräknas dyrare material
eller konstruktion än till förutvarande anläggning använts eller av de ändrade
förhållandena betingas; dock att anläggningen för varje fall skall utföras på ett med
hänsyn till föreliggande förhållanden betryggande sätt.

18 § (16 § 3 st.).

Där till följd av arbete, som efter ty ovan stadgats skall bekostas av den di -

7: 18-23 16

kände, uppstår ökning i kostnaderna för underhåll av bro, trumma eller annan
anläggning, åligge honom att ersätta sagda ökning. Varder underhållskostnaden
genom arbetet minskad, äge den dikande, om arbetet ombesörj es av annan, tillgodonjuta
motsvarande minskning i den för arbetet utgående ersättningen och, om det
utföres av den dikande, erhålla däremot svarande gottgörelse.

19 § (16 § 3 st.).

Där arbete i anledning av dikning på den dikandes bekostnad verkställes av annan,
skall, om ej annat överenskommes, den för arbetet utgående ersättningen utbetalas
i mån av arbetets utförande. Gottgörelse för ökning eller minskning i underhållskostnad
skall, om ej annat överenskommes, erläggas efter arbetets utförande på
en gång eller oek, om den betalningsskyldige det äskar, fördelas till utbetalning på
högst tio år. Gottgörelse för ökning i underhållskostnad skall i fråga om allmän väg
inbetalas till vägstyrelsen, som även har att gälda gottgörelse för minskning i dylik
kostnad.

Skall ersättning, som nu sagts, gäldas av den dikande, vare denne, om det äskas,
pliktig att för beloppet hos Konungens befallningshavande ställa pant eller borgen.

Om dikningssamf''ullighet.

20 § (2 §, 11 § 2_st.).

Vill någon upptaga dike för torrläggning av sin mark och åstundar annan att för
sin mark deltaga i dikningen, vare denne, såframt det är förenligt med dikningens
ändamål och hinder ej möter till följd av markens beskaffenhet eller läge eller därav,
att kostnaderna skulle oskäligt ökas, berättigad fordra, att åt diket gives det läge
och djup samt dikningen i övrigt erhåller den utsträckning och omfattning, att största
möjliga båtnad beredes hans mark.

Är dike, som någon vill upptaga, till båtnad jämväl för annans mark, vare denne
skyldig att taga de! i dikningen.

Vad ovan stadgats skall jämväl äga tillämpning i fråga om dike, som jämlikt 3 §
skall upptagas till förebyggande av olägenhet för nedanliggande mark, dit vattnet
ledes.

21 § (2 §).

All mark, för vilken dikningen medför båtnad och vars ägare skola däri taga del,
utgöre i avseende å företaget en samfällighet.

22 § (3 §).

Med avseende å mark, vars nytta av torrläggning består i höjning av dess alstringsförmåga,
skall såsom båtnad (jordförbättring) anses den genom företaget åstadkomna
höjningen däri genom torrläggning intill ett djup av 1,2 meter eller det större djup,
vartill jordens ägare äskat torrläggning av densamma, så ock den ökade möjligheten
till alstringsförmågans höjande på sätt nu sagts.

Med båtnad av marks torrläggning i andra fall förstås den värdeökning marken
vinner genom torrläggning till det djup, varom i varje särskilt fall är fråga, ävensom
genom den ökade möjligheten till torrläggning till nämnda djup.

Ej må till båtnad, som genom torrläggning beredes mark, hänföras förmån, som
består däri, att markens frostländighet minskas eller att de klimatiska förhållandena
eljest förändras.

23 § (4 §).

Delägare i dikningssamfällighet vare, såvitt ej nedan annorledes stadgas, skyldig

17 7: 23—28

att taga del i kostnaden för samfftllighetens torrläggning i mån av värdet å den båtnad
hans mark därigenom beredes.

Hava delägarna träffat överenskommelse angående delaktigheten i företaget, vare
den gällande, såframt den vid prövning, som i 36 § sägs, finnes lämplig och varder
till efterrättelse fastställd.

24 § (5 §). _

Erfordras för torrläggning av den till samfälligheten hörande marken särskilda
grenar av diket eller äro med utförandet av viss del av dikningen förenade särskilt
stora kostnader eller förefinnes mellan skilda till samfälligheten hörande områden
väsentlig olikhet i fallförhållanden, och kan på grund härav antagas, att kostnaden
i förhållande till båtnadsvärdet för torrläggning av något område skulle bliva mindre,
därest annat område icke ingått i samfälligheten, skall för sådan jämkning, som
nedan sägs, den till samfälligheten hörande marken hänföras till särskilda avdelningar,
allt efter som vattnet avrinner till olika grenar av diket eller till skilda, med
hänsyn till särskilt hinder för dikningen eller genom större brytning i dikets bottenlinje
naturligen avgränsade dikessträckor.

Å avdelning, som nu nämnts, må på grund av stadgandet i 23 § icke anses belöpa
större andel i kostnaden för företaget än som svarar mot förhållandet mellan
den beräknade kostnaden för torrläggning allenast av till avdelningen hörande mark,
å ena, samt den beräknade kostnaden för samfällighetens torrläggning, å andra sidan.

Överstiger den beräknade kostnaden för avdelningens torrläggning den kostnad, som
efter båtnadstalet skulle belöpa å till avdelningen hörande mark, därest till avdelningen
hänfördes jämväl den till en eller flera andra avdelningar hörande marken, skall
sistnämnda kostnadsbelopp anses såsom avdelningens torrläggningskostnad, dock att
ej därigenom kostnaden för någon av de andra avdelningarna må höjas utöver avdelningens
torrläggningskostnad, beräknad på sätt nu sagts.

25 § (6 §).

Har på yrkande av delägare i dikningssamfällighet åt dikningen givits större
omfattning än som erfordras för samfällighetens torrläggning till ett djup av 1,2
meter, skall, där ej samtliga delägare efter ty i 22 § sägs skola anses hava båtnad
av denna del av dikningen, särskild beräkning ske av kostnaden för sagda del samt
båtnaden av densamma ävensom det bidrag till nämnda kostnad, som enligt de i
23 och 24 §§ stadgade grunder må anses belöpa å varje delägare; och värde med
iakttagande härav delaktigheten i den sammanlagda kostnaden för företaget fastställd.

26 § (ny).

Finnes vid bestämmande av delaktigheten i företaget efter ty i 23—25 §§ föreskrives
någon delägares bidrag till den beräknade kostnaden för företaget överstiga det belopp,
vartill kostnaden för torrläggning av honom tillhörig mark må antagas hava
uppgått utan annans deltagande i dikningen, äge sådan delägare tillgodonjuta den
jämkning i delaktigheten, som svarar mot sistnämnda kostnad.

27 § (7 §).

Ej vare delägare i dikningssamfällighet skyldig att vidkännas större bidrag till
kostnaden för dikningen än som svarar mot värdet å den båtnad, hans mark därigenom
beredes, utan så är att han sökt företaget. Likställd med sökanden vare den,
som förenat sig med honom om företaget eller för vinnande av ökad båtnad fört talan,
som föranlett större anläggning än sökanden äskat.

. 28 § (ny)-

Delägare, som icke är sökande till företaget eller enligt vad i 27 § sägs likställd

7: 28-34 18

med sökanden, må berättigas att erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning
på visst antal år efter ty i varje fall prövas skäligt. Ä ognldet kapitalbelopp skall
beräknas ränta efter den räntefot, som finnes skälig.

29 § (.ny).

Utgöres båtnad, som fastighet vinner genom dikning, av annat än jordförbättring
eller värdeökning av tomtmark eller av mark, som eljest huvudsakligen bär värde
såsom byggnadsplats, torgplats, övningsfält eller dylikt, vare delägare, som i 28 §
avses, icke pliktig att, såvitt angår dylik båtnad, taga del i kostnaden för företaget,
förrän han begagnar sig av båtnaden, utan skall intill dess den å båtnaden belöpande
andel gäldas av övriga delägare med fördelning dem emellan enligt bestämmelserna
här ovan. Tiligodogöres förmånen av markens torrläggning såsom jordförbättring,
skall delägare jämväl för sådant fall anses hava begagnat sig av båtnaden.

Delägare, som sålunda träder till företaget, åligge att taga del jämväl i kostnad,
som må belöpa å annan delägare, för vilken enligt vad nu sagts betalningsskyldigshet
ännu ej inträtt, men vare fri från sådana utgifter för företagets underhåll, som
gjorts före hans tillträde. Ej heller må för tiden dessförinnan beräknas ränta å bidrag,
som han har att erlägga.

Vill fastighetens ägare begagna sig av båtnaden såsom jordförbättring eller eljest
huvudsakligen allenast för fastighetens eget behov, må på talan i den ordning 11
kap. stadgar det bidrag, som denne har att i anledning därav erlägga, bestämmas
till en mindre del av bidragets hela belopp och med gäldandet av återstoden tillsvidare
anstå.

30 § (15, 24 §§).

Ersättning, som tillkommer delägare i dikningssamfällighet för skada eller intrång
av dikningen, skall vid dikningskostnadens fördelning tillgodoräknas honom. Har
han på sätt och för ändamål, som i 13 § sägs, förskjutit medel, skall ersättning för
denna utgift med skälig ränta därå vid dikningskostnadens fördelning räknas honom
till godo, dock högst med det belopp, vartill nyttan av utgiften må skattas.

31 § (28 §).

Tarvas dike för oskift byamark eller annan samfälld mark, have den delägare
vitsord, som fordrar dike; och tage envar del i dikningen efter sin lott i samfälligheten.

32 § (10 §).

Till kostnad för marks torrläggning (torrläggningskostnad) räknas i denna lag förutom
arbetskostnaden jämväl skadestånd och annan ersättning, som föranledes av
företaget.

Om förrättningskostnaden och dess fördelning stadgas i 10 kap. 79 och 80 §§.

Om förbättring och underhåll av dike.

33 § (27 §).

Äskar någon bättre torrläggning av förut avdikad mark, och är för ändamålet nödigt,
att dike utvidgas, fördjupas eller annorledes förändras, eller tarvas sådan åtgärd
till följd därav, att någon leder vatten till annans dike efter ty i 2 § sägs,
galle i avseende å sådan förändring vad om upptagande av nytt dike är i denna lag
stadgat.

34 § (29 §).

Dike, som enligt denna lag varder upptaget, skall, där någons rätt kan vara därav
beroende, underhållas av deltagarna i företaget. Beträffande underhållsskyldighetens

19 7: 34 -38

fördelning galle enahanda grunder som i 23-26 §§ samt 29 § äro stadgade för skyldighet
att deltaga i kostnad för dikets upptagande.

Leder någon vatten till annans dike och uppkommer därigenom ökad kostnad för
dikets underhåll, vare han pliktig att svara för denna tillökning. Där förut befintligt
dike utvidgas, fördjupas eller annorledes förändras, svare ock ägaren av den mark,
för vars torrläggning förändringen skett, för den tillökning i underhållskostnad, som
därav må föranledas.

Om avdikning av vattendrägt mark.

35 § (30 §).

Vill någon för sin marks torrläggning avdika kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt
mark, vare lag som om dikning är stadgat.

Vållas till följd av dikningen märkbar inverkan å vattenförhållandena i vattendrag,
sjö eller annan vattensamling, skall å företaget tillämpas vad i denna lag stadgas
om vattenavledning.

Om prövning av dikning smål.

36 § (44, 45 §§).

Vill någon för torrläggning av sin mark upptaga dike å annans mark eller leda
vatten till annans dike eller eljest begagna sig av rättighet, som omförmäles i 1—19
§§, och kan ej överenskommelse därom träffas, då skall vid syneförrättning i den ordning,
som i 10 kap. stadgas, före arbetets påbörjande inhämtas besked, huru och under
vilka villkor arbetet må göras. År fråga om annans deltagande i dikningsföretag
efter ty i 20—32 §§ stadgas, skall ock, innan arbete för företaget må påbörjas,
därtill inhämtas medgivande, som nu sagts.

Där någon ärnar verkställa dikning, varför ej fordras föregående prövning, stånde
honom ändock fritt, om han så önskar, att till beredande av trygghet för framtiden
i den ordning ovan sägs påkalla sådan prövning.

Huru utlåtande, som meddelas vid syneförrättning, skall beträffande särskild fråga
underställas vattendomstolens prövning, därom stadgas i 10 kap. 52 §.

Om vattenavledning.

37 § (31 §).

Vill någon för torrläggning av sin mark sänka eller uttappa sjö eller annan vattensamling,
fördjupa, utvidga eller räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avleda
vatten därifrån, skall med iakttagande av föreskrifterna i 38—47 §§ å sådan vattenavledning
tillämpas vad ovan stadgats om dikning.

Vad enligt denna lag skall gälla angående vattenavledning lände jämväl till efterrättelse
i fråga om åtgärd för reglering av vattnets avrinning ur sjö eller annan vattensamling
eller i vattendrag eller införande av nya eller ändrade bestämmelser beträffande
vattenhushållningen vid befintlig byggnad i vatten, såframt dylik åtgärd huvudsakligen
avser torrläggning av mark och bestämmelserna i 2 eller 3 kap. icke äro
därå tillämpliga.

38 § (36, 38, 40-42).

Tarvas för ändamål, som i 37 § sägs, att annan tillhörigt strömfall borttages eller
dess fallhöjd minskas eller att till men för annans egendom, vare sig jord, hus, fiske
eller annat, vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller annan vattensamling eljest för -

7: 38-43 20

ändras, vare dylik åtgärd ej tillåten utan så är att nyttan därav efter avdrag av
kostnaden för dess verkställande finnes överstiga skadan och intrånget å annans egendom.
Tillskyndas ägare av strömfall förlust av tillgodogjord vattenkraft eller av
icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller under byggnad
varande anläggning, eller av annan förmån, som i fråga om vattenhushållning eller
vattentillgång tillkommer honom såsom ägare av byggnad för uttagande av vattenkraft,
eller vållas skada eller intrång å fiskeverk, bevattningsanstalt eller annan
därmed eller med byggnad för uttagande av vattenkraft jämförlig inrättning, skall
vid ovannämnda jämförelse förlust, skada eller intrång, som nu sagts, beräknas två
gånger.

I kostnaden för åtgärden skall inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget å
egendom, tillhörig den, för vars räkning företaget sker, må skattas; dock att, där
fråga är om företag, som efter ty ovan är stadgat verkställes för samfälld räkning,
skada eller intrång å egendom, tillhörig annan än sökande till företaget eller den,
som förenat sig med sökanden, skall likställas med skada eller intrång å annans egendom.
För skada och intrång skall ersättning givas efter ty i 9 kap. skils.

39 § (34, 3» §§).

Skulle åtgärd, som i 37 § sägs, hava till följd, att störré fabrik eller annan anläggning,
varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift väsentligt minskas
eller att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång, må åtgärden,
ändå att nyttan uppgår till värde, som i 38 § omförmäles, icke ske. Lag samma
vare, där genom dylik åtgärd skulle förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena,
varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust
för landets djur- eller växtvärld är att befara.

Prövas företaget vara av synnerlig betydelse för jordbruksnäringen eller för orten
eller eljest från allmän synpunkt, må Konungen, ändå att hinder mot företaget skulle
möta av bestämmelserna i 38 § eller vad i denna § är stadgat, efter hemställan av
vattendomstolen på sätt i 46 § sägs lämna medgivande till företaget.

( 40 § (2 kap. 14, 17 §§).

Tarvas för ändamål, som i 37 § sägs, att å annan tillhörig fastighet lägges damm,
vall eller väg eller ledning för vattnet eller att å annans grund i eller vid vattendrag
verkställes grävning, sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reglerande
eller till förebyggande eller minskande av skada, vare ägare av fastighet, som sålunda
tages i anspråk, pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. skils.

Ej må för ändamål, som nu sagts, tagas i anspråk tomtplats, trädgård eller park,

där det utan synnerlig olägenhet kan undvikas.

41 § (33 §).

A företag, som i 37 § sägs, skall vad i 2 kap. 2 och 8 §§, 11—13 §§, 27—30 §§ samt
32 § stadgas beträffande byggande i vatten äga motsvarande tillämpning.

42 § (43 <*).

Skall ersättning för vattenkraft, som till följd av företag enligt detta kap. går för
ägaren förlorad, utgå medelst kraftöverföring efter ty i 9 kap. skils, gälle med avseende
å de för sådan överföring erforderliga ledningar vad i 2 kap. 18 § finnes i så dant

hänseende stadgat för där avsedda fall.

43 § (39 §).

Tarvas för ändamål, som omförmäles i 37 §, att annans byggnad i vatten utrives
eller ändras, besörj e därom ägaren av den mark, som skall torrläggas. Skall byggnaden
ändras och vill byggnadens ägare själv utföra arbetet, gälle därom vad i 2
kap. 19 § finnes för där avsett fall stadgat.

21 7: 44-48

44 § (32 §).

Vad i denna lag är stadgat om skyldighet att taga del i dikningsföretag skall icke
äga tillämpning i fråga om företag, som avser sänkning eller uttappning av sjö, med
mindre den beräknade båtnaden av företaget med mer än hälften faller å egendom,
tillhörig den, som sökt företaget, eller honom och andra, vilka förenat sig med honom
därom. Vad nu sagts om sänkning eller uttappning av sjö lände jämväl till
efterrättelse i fråga om åtgärd för reglering av vattnets avrinning ur dylikt vattenområde.

45 § (44, 46 §§).

Vill någon utföra vatten avledning, som i 37 § sägs, och äro sannolika skäl, att
allmän eller enskild rätt därigenom förnärmas, skall, innan arbetet påbörjas, i den
ordning nedan sägs inhämtas besked, huru och under vilka villkor arbetet må göras.
År fråga om annans deltagande i företaget efter ty ovan stadgats, skall ock till
företaget utverkas medgivande, som nu sagts.

Ansökan om vattenavledning skall ingivas till Konungens befallningshavande och
varde frågan härom därefter prövad vid syneförrättning i den ordning, som i 10 kap.
stadgas. Avser företaget sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets
avrinning ur sådant vattenområde eller förändring av vattnets djup eller läge
i vattendrag, där kungsådra eller allmän farled eller allmän flottled finnes, skall synemännens
utlåtande underställas vattendomstolens prövning; dock må ej vattendomstolen
ingå i bedömande av frågor rörande ersättning i vidare mån än som föranledes
av anförda besvär eller av ändrade anordningar eller föreskrifter rörande företagets
utförande. Om underställning i visst fall av särskild fråga stadgas i 10 kap.
52 §.

46 § (4 kap. 13 §).

År fråga om företag, som avser sänkning av eller reglering av vattnets avrinning
ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller
Siljan, skola bestämmelserna i 4 kap. 13 § om Konungens prövningsrätt i vissa hänseenden
och om skyldighet för vattendomstolen att hemställa frågan Konungens avgörande
äga motsvarande tillämpning; och skall vad sålunda är stadgat jämväl gälla
beträffande annat företag, varigenom vattnets avrinning i större omfattning regleras
eller vattenförhållandena eljest väsentligt förändras, såframt Konungen förbehåller
sig sådan prövning och besked därom före målets avgörande lämnas synemännen
eller i fall, då enligt 45 § underställning skall ske, vattendomstolen.

Har vid syneförrättning, som i 45 § sägs, hinder ansetts möta mot tillämnad vattenavledning
på grund av bestämmelserna i 38 § eller 39 § första stycket och finner
vattendomstolen vid prövning av talan, som föres mot beslutet, eller efter underställning,
där sådan enligt 45 § skall äga rum, företaget med hänsyn till stadgandet i
andra stycket av 39 § böra tillåtas, skall frågan därom av domstolen hemställas
Konungens avgörande.

47 § (2 kap. 26 §).

Har efter den 1 januari 1921 vattenavledning verkställts utan föregången prövning,
vare den, för vars räkning arbetet skett, bevisningsskyldig i avseende å de före arbetets
utförande rådande förhållandena i vattnet.

48 § (45 § 2 st.)

Vill någon för torrläggning av sin mark verkställa rensning, som för bibehållande
av vattens läge eller djup är av nöden, äge han rätt därtill utan föregående prövning,
ändå att arbete inom annans område tarvas; dock skall i ty fall denne förut
därom tillsägas. Vill den, som ämnar företaga rensning, påkalla prövning av arbe 4—103710 -

1 48—54 22

tets laglighet eller är fråga om annans deltagande i arbetet, galle därom vad här
ovan stadgas i fråga om vattenavledning. Har föregående prövning icke ägt rum,
skall i fråga om rensning stadgandet i 47 § äga motsvarande tillämpning.

Vad i 5 § stadgas angående uppläggande av jord eller annat, som vid rensning
upptages, skall lända till efterrättelse jämväl beträffande rensning för marks torrläggning.

Om invallning (6 kap.).

49 § (1, 2, 9 §§).

Vill någon för sin marks torrläggning vid eller i vattendrag, sjö eller annan vattensamling
eller havet göra vall eller annan byggnad till skydd mot vattnet, skall
med iakttagande av föreskrifterna i 50—55 §§ beträffande sådan invallning vad ovan
stadarats om vattenavledning äga motsvarande tillämpning.

50 § (6, 7 §§).

Jord, sten, grus och grästorv må mot ersättning efter ty i 9 kap. sägs tagas å det
invallade området, där det tjänligast och till minsta skada för jordägare kan ske,
så ock å närbelägen mark, såframt ej avsevärd olägenhet därav uppstår för ägaren.

Vallar och gravar, som äro anlagda till marks skyddande, må ej användas till annat
ändamål utan samtycke av dem, som äga del i invallningen.

5L § (1, 2 §§).

Beträffande skyldighet för annan att taga del i kostnaden för invallning skall vad
i denna lag är stadgat om företag, som avser sänkning eller uttappning av sjö, äga
motsvarande tillämpning.

52 § (4 §).

Ingår i samfällighet för invallning mark, som med hänsyn till höjdläge eller andra
förhållanden uppenbarligen kan med mindre kostnad torrläggas genom dikning eller
vattenavledning, varde dess delaktighet i invallningen i mån därav jämkad.

Har invallning skett för marks torrläggning och äskas sedermera för samma ändamål
dikning, vattenavledning eller vattenregleriug, skall för bestämmande av den
delaktighet i det sålunda ifrågasatta företaget, som må belöpa å den invallade markens
ägare, uppskattning ske av den båtnad, som företaget må bereda honom därigenom,
att markens torrläggning genom företaget förbättras utöver vad som skett
genom invallningen. Medför företaget, att vidmakthållande av invallningen järnte
drift av uppfordringsverk, där sådant finnes, varder obehövligt eller kostnaderna
därför minskas, vare den invallade markens ägare tillika skyldig att i anledning
härav bidraga till kostnaderna för företaget; dock högst med hälften av det belopp,
vartill sagda utgiftsminskning må skattas. Sådant bidrag skall efter ty i varje fäll
prövas skäligt erläggas antingen på en gång eller ock med fördelning på visst antal
är. För bidrag, som nu nämnts, förvärvas ej delaktighet i företaget, och vare förty
bidragsgivaren ej skyldig att taga del i framtida kostnad för detta.

54 § (9 § 2 st.).

Har delägare i invallningsföretag icke sökt företaget och är han ej heller efter ty
i 27 § sägs likställd med sökande, vare han berättigad påfordra, att delägarna i
företaget skola med belopp, som i 9 kap. 49 § sägs, lösa all honom tillhörig mark,
som ingår i samfälligheten.

Vill någon begagna sig av rättighet, som nu sagts, skall yrkande därom framställas
medelst stämning å delägarna i den ordning il kap. stadgar inom sextio dagar

23 7: 54 58

efter det tiden för påkallande av sådan ny uppskattning av båtnaden, som omförmäles
i 10 kap. 77 och 78 §§, tilländagå^, eller, om sådan uppskattning påkallats,
inom samma tid efter det uppskattningen vunnit laga kraft.

Sedan sådan talan blivit anhängiggjord, vare ägaren av den fastighet, vartill marken
hör, fri från skyldighet att taga de! i företaget; och träde den lösta marken i
fastighetens ställe med skyldighet för ägaren att övertaga den delaktighet i företaget,
varifrån fastighetens ägare befriats.

Om rätt för fastighetens ägare att återbära förskjutet bidrag så ock om denne åliggande
ersättningsskyldighet i visst fäll stadgas i 0 kap. 49 §.

. 55 § (10 §).

A invallning. som sker i eller vid sjö eller i eller vid sådant vattendrag, som i 45
§ andra stycket sägs, skola bestämmelserna i nämnda § om underställning av synemännens
utlåtande äga motsvarande tillämpning.

Yad i 46 § första stycket är stadgat om Konungens prövningsrätt skall beträffande
invallning gälla allenast såframt Konungen i den ordning, som i sistnämnda § sägs,
förbehållit sig sådan prövningsrätt.

Gemensamma bestämmelser.

56 § (47 §).

Innefattar synemäns utlåtande, varvid enligt 10 kap. 75 § skall bero, eller vattendomstols
laga kraft ägande beslut rörande företag enligt detta kap. medgivande till före
taget, vare det gällande mot envar såväl vad angår rätten att utföra företaget och
för framtiden bibehålla dike och annan anläggning som beträffande skyldighet att
taga del i företaget, dock med de inskänkningar, som följa av bestämmelserna i 57 §
samt i 10 kap. 77 och 78 §§.

57 § (49 §).

Där genom utförande i enlighet med utlåtande eller beslut, som i 56 § sägs, av
företag, som i detta kap. avses, vållas skada eller intrång, som vid utlåtandets eller
beslutets meddelande icke av synemännen eller av vattendomstolen förutsetts, må utan
hinder av bestämmelserna i nämnda § den, som lider skadan eller intrånget, framställa
anspråk å ersättning enligt reglerna i 9 kap.; dock skall sådant anspråk för
att kunna upptagas till prövning anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller
den längre tid, högst tolv år, som i utlåtandet eller beslutet må hava föreskrivits,
räknat från utgången av den för företagets fullbordande i utlåtandet eller beslutet
eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd bestämda tiden.

År skada eller intrång, som i första stycket avses, av betydenhet, må inom tid,
som gäller för anmälan av anspråk enligt nämnda stycke, talan föras om meddelande
av sådana ändrade föreskrifter rörande skötseln av de för företaget gjorda anläggningar
och vidtagande på delägarnas i företaget bekostnad av sådana åtgärder, som utan
att förnärma tredje mans rätt eller för företaget medföra väsentlig olägenhet äro ägnade
att förebygga eller i största möjliga mån minska skadan eller intrånget för framtiden.

58 § (48 §).

Har företag, varom i detta kap. sägs, icke bragts till slut inom tid, som enligt 10
kap. 62 § föreskrivits, vare frågan om företaget förfallen; dock må, om giltigt skäl för
dröjsmål visas eller genom företagets inställande synnerligt men skulle uppstå, vattendomstolen
på därom före nämnda tids utgång gjord ansökan bevilja anstånd med
företagets fullbordande på högst tio år. Lider någon genom dröjsmålet skada, skall
ersättning gäldas av delägarna.

Har fråga om företag enligt detta kap. förfallit, äge deltagare i företaget påkalla

7. 58-64 24

vattendomstolens prövning, huruvida den å företaget nedlagda kostnad skall gäldas
allenast av sökanden och dem, som förenat sig med honom, eller om och i vilken
män jämväl övriga delägare skola med hänsyn till vunnen nytta i kostnaden taga del.

59 § (ny).

Finnes under företagets utförande, att visst arbete, som i utlåtandet eller beslutet
rörande företaget föreskrivits, kan anses obehövligt, eller erfordras till följd av oförutsedd
arbetssvårighet eller av annan dylik orsak jämkning av de rörande företagets
utförande meddelade bestämmelser, äge vattendomstolen på ansökan av deltagare i
företaget, föreskriva den ändring i nämnda bestämmelser, som av förhållandena påkallas.

60 § (58 §).

Har efter det medgivande lämnats till utförande av företag, som i detta kap. sägs,
fastighet inom torrläggningssamfälligheten övergått till ny ägare, vare jämväl denne
pliktig att efter ty ovan stadgats taga del i kostnaden för företaget; dock skall, där
föregående ägares skyldighet att erlägga å fastigheten belöpande andel i kostnaden
blivit genom dom eller annorledes fastställd eller, oavsett, huruvida den genom företaget
vunna båtnaden av denne tagits i bruk, åvilat honom, ny ägare ej svara för
bidrag, som förfallit till betalning mer än ett år innan han blev ägare till fastigheten
eller, om han inropat fastigheten å exekutiv auktion, för bidrag, som före försälj -ningsdagen förfallit till betalning.

Där föregående ägare försummat att verkställa arbete, som för utförande av företaget
eller för underhåll av detsamma ålagts honom, vare nye ägaren skyldig fullgöra
vad sålunda blivit eftersatt.

61 § (59, 64 §§).

Har till företag, som i detta kap. avses, medgivande i laga ordning erhållits, skall,
där delägarna äro flera än två, för handhavandet av de med företaget förenade angelägenheter
utses styrelse, bestående av en eller flera ledamöter.

Vilja delägarna antaga stadgar rörande handhavande av företagets angelägenheter,
stånde dem fritt; dock vare dylika stadgar ej gällande, med mindre de blivit av Konungens
befallningshavande granskade och fastställda. I fråga om stadgar för torrläggningsföretag
skola bestämmelserna i 3 kap. 13 § äga tillämpning.

.62 § (60 §).

Innan anmälan om styrelseval gjorts hos Konungens befallningshavande, må ej i
fall, som i 61 § avses, arbete å annans mark verkställas eller åtgärd eljest till förfång
för annan vidtagas.

Sker ändring i styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen göra anmälan
därom hos Konungens befallningshavande.

Då anmälan, som i denna § sägs, ägt rum, skall underrättelse därom intagas i
län skungörelserna.

63 § (59 §).

Har ej genom särskilda stadgar eller eljest genom beslut av deltagarna i företaget
blivit bestämt, huru styrelsen skall vara sammansatt, skall styrelsen utgöras av en
person, benämnd syssloman.

64 § (61-63 §§).

Vad i 3 kap. 15 samt 17 — 21 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om företag, som i förevarande kap. avses, dock att förordnande, som i 17 §
sägs, skall införas i länskungörelserna samt att, där i fastställda stadgar icke viss
ort bestämts såsom styrelsens säte, talan, som i 20 § omförmäles, skall anhängiggöra.?
hos den allmänna underrätt, inom vars domvärjo samfälligheten eller största delen
därav är belägen.

7:65 8:5

65 § (65 §).

Rätten att handhava de med företag, som i detta kaj», avses, förenade angelägenheter
utövas å sammanträde, därvid envar deltagare i företaget äger rösträtt efter det
andels tal, som jämlikt 23—26 §§ samt 29 § är bestämmande för hans skyldighet att
taga del i kostnaden för företaget. Beträffande sådant sammanträde skall i övrigt
vad i 3 kap. 22 § är föreskrivet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

66 § (66—69 §§).

Vad i 3 kap. 23—25 §§ är stadgat om talan mot beslut, som fattas vid sammanträde
med delägarna, samt om hållande av dylikt sammanträde skall äga motsvarande
tillämpning beträffande företag enligt detta kap.; dock att talan skall i fäll, som avses
i 64 §, anhängiggöras hos den allmänna underrätt, som i sistnämnda lagrum sägs.

Kallelse till sammanträde skall, där ej i särskilda stadgar annorledes bestämts, antingen
skriftligen delgivas samtliga delägarna minst en vecka före sammanträdet
eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras såväl i kyrkan för den eller de församlingar,
där samfälligheten är belägen, som ock i minst en av ortens tidningar.

8 KAP.

Om kloakledningar,

1 § (L §).

Tarvas för avledande av spillvatten eller annan flytande orenlighet från en eller
flera fastigheter eller ett eller flera samhällen, att kloakledning framdrages över annans
fastighet, vare ägaren av den fastighet pliktig att mot ersättning, som i 9 kan. sägs
tåla intrånget därav.

Med kloakledning förstås i denna lag avloppsledning för ändamål, som ovan
nämnts, ändå att därmed tillika må avses vattens avledande för torrläggning av begravningsplats
eller av samhälles planlagda område. Avloppsledning, varmed avses
dels avledande av spillvatten och flytande orenlighet och dels torrläggning av annan
mark än nyss nämnts, vare ock ansedd som kloakledning, där spillvattnets och orenlighetens
avledande är det huvudsakliga ändamålet.

Vatten och orenlighet, som framrinner i kloakledning, benämnes i denna lag kloakvatten.

2 § (13 §).

Kloakledning skall göras täckt, såframt ej med hänsyn till särskilda förhållanden
öppen ledning må tillstädjas.

_ 3 § (12 §).

Där för avledande av kloakvatten tarvas, att genom allmän eller enskild väg eller
genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde avlopp anordnas eller ock
befintligt sådant utvidgas eller fördjupas, skall arbetet bekostas av anläggaren samt
ombesörjas, där fråga är om väg, av vägens ägare, såvitt ej denne hellre vill överlämna
arbetet åt anläggaren, och i annat fall av järnvägens eller spårvägens ägare.

Vad nu sagts om ägare av väg, skall i fråga om allmän väg avse vägstyrelsen.

4 § (15 §).

1 den mån ej detta kap. innehåller särskilda föreskrifter skall vad i 7 kap. 4, 5,
12 14 och 17 19 §§ är stadgat om upptagande av dike i tillämpliga delar gälla
även beträffande kloakledningar.

■ 5 § (16 §).

Kloakledning skall, där någons rätt kan vara därav beroende, av ägaren behörigen
underhållas.

8: 6—il 26

6 § (2 §).

Finnes, då kloakledning bygges eller skall byggas för ett samhälle, det medföra
väsentlig fördel, att ledningen inrättas för avledande jämväl av annat samhälles
kloakvatten, skall, där det från sistnämnda samhälle påfordras, ledningen så
byggas.

7 § (5, 6 §§).

Skall kloakledning efter ty i 6 § sägs inrättas för avledande av kloakvatten jämväl
från annat samhälle, skall anläggningskostnaden för ledningen, i den mån den
är gemensam, mellan samhällena fördelas i förhållande till den kostnad för särskild
lednin g för vartdera samhället, som bortfaller därigenom att gemensam ledning bygges.
Är ett samhälles kloakvatten av beskaffenhet att medföra särskild kostnad
beträffande ledningens inrättande eller anordnande, skall hänsyn tagas härtill.

8 § (3, 5, 6 §§).

Vill samhälle inleda kloakvatten i annat samhälles redan befintliga kloakledning
och kan avledning av samhällets kloakvatten icke ändamålsenligt beredas på annat
sätt, må det ej förvägras; vare dock det samhälle, som vill tilleda kloakvatten, pliktigt
att vidtaga sådana anordningar, som till undvikande av- olägenhet av tilledandet
för det andra samhället må anses erforderliga.

Om skyldighet för samhälle, som sålunda tilleder kloakvatten, att deltaga i anläggningskostnaden
för den gemensamma delen av ledningen, beräknad till dess värde
i befintligt skick, galle vad i 7 § stadgas. Finnes tillföljd av tilledandet nödigt, att
ledningen utvidgas eller annorledes förändras, skall kostnaden åligga sistnämnda samhälle;
dock vare samhället ej skyldigt att i ty fall taga del i redan nedlagd kostnad,
som till följd av ändringen varder onyttig.

9 § (4, 6 §§).

I den mån kloakledning är gemensam för två eller flera samhällen, skall skötseln
och underhållet därav, såframt ej annorlunda överenskommes, ombesörjas av det
samhälle, för vars räkning ledningen ursprungligen anlagts, eller, där den byggts
för gemensam räkning av det samhälle, över vars område flen gemensamma sträckan
av ledningen eller väsentlig del därav framdragits, eller ock, för den händelse ledningen
huvudsakligen är belägen på annan mark, av det, varifrån största vattenmängden
beräknas tillrinna densamma.

Samhälle, som begagnar kloakledning, vars skötsel och underhåll åligger annat
samhälle, vare pliktigt att medelst årlig avgäld gottgöra det andra samhället skälig
andel av kostnaden för underhåll och skötsel av den gemensamma delen av ledningen.
Avgäld, som nu nämnts, skall bestämmas efter enahanda grunder som enligt
7 § skola lända till efterrättelse i fråga om anläggningskostnadens fördelning.

10 § (7 §).

Avgäld, som enligt 9 § åligger samhälle att utgiva, skall utgå från den dag, då
samhället tager kloakledningen i bruk, dock, i den händelse samhället jämlikt 6 §
på eget yrkande berättigats att begagna ledningen, senast från dag, som i sammanhang
med beslutet därom bör bestämmas.

11 § (10 §).

Inträffar, sedan bestämmelse meddelats rörande samhälles skyldigheter med avseende
å underhåll och skötsel av gemensam kloakledning eller kostnaderna därför,
väsentlig ändring i något förhållande, som lagts till grund för bestämmelsen, må,
talan i den ordning 11 kap. stadgar kunna föras om ändrade föreskrifter, dock ej
förr än minst fem år förflutit från det bestämmelsen meddelades.

12 § (ny).

Tarvas ombyggnad av kloakledning, som är för två eller flera samhällen gemensam,
skall vad här ovan är stadgat om ny ledning äga motsvarande tillämpning.

Sker ombyggnaden på yrkande av ett samhälle och är densamma ej tillika
erforderlig för det eller de andra samhällenas räkning, vare samhälle, som sist
sagts, ej pliktigt att till den ombyggda ledningens anläggning samt skötsel och
underhåll utgiva mera än som svarar mot de utgifter, varmed det varit pliktigt att
bidraga till den förut befintliga ledningens skötsel och underhåll.

13 § (2, 3. 8, il §§).

Yad i 6—12 §§ stadgas beträffande gemensam kloakledning för två eller flera
samhällen skall äga motsvarande tillämpning med avseende å kloakledning till gemensamt
bruk för två eller flera fastigheter eller för samhälle samt en eller flera
utom samhället belägna fastigheter.

14 § (11 §).

Ägare av mark, varifrån vattnet har naturligt fall åt det håll, där annans kloakledning
framgår eller skall anläggas, vare berättigad att för markens torrläggning
leda vattnet till kloakledningen under de villkor, som ovan finnas stadgade i fråga
om rätt att inleda kloakvatten; dock att, där markens torrläggning icke utan oskäliga
kostnader kan vinnas annorledes än medelst ledning över samhälles planlagda område
eller över bebyggd fabrikstomt, ersättningsskyldighet till följd av vattnets inledande
i samhällets eller fabrikens kloakledning icke åligger markens ägare i vidare
mån än som ma betingas av ökning i kostnaderna för ledningens anläggning samt
skötsel och underhåll.

15 § (17 §).

Vad i 7 kap. 36 § finnes stadgat därom, att fråga om dikning skall prövas vid
syneförrättning i den ordning 10 kap. föreskriver, skall ock äga tillämpning beträffande
avledande av kloakvatten.

I fråga om giltigheten av laga kraft vunnet utlåtande eller beslut rörande avledande
av kloakvatten skall vad i 7 kap. 56—58 §§ finnes stadgat beträffande företag
enligt nämnda kap. i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock med den
inskränkning, som föranledes av stadgandet i 16 § här nedan.

I avseende å de skyldigheter, som beträffande gemensam kloakledning åligga ny
ägare av fastighet, varifrån vatten genom ledningen avledes, äge stadgandet i 7 kan
60 § motsvarande tillämpning. L

_ 16 § (14 §).

Huruvida och i vilken mån det må vara tillåtet att genom kloakvatten förorena
vatten, varöver annan äger råda, eller luften, så ock i vad mån ersättning skall
gäldas för skada och olägenhet genom sådant förorenande, därom galle vad särskilt
är eller kan varda stadgat.

Föreskrifter, vilka till förekommande eller minskande av olägenheter till följd av
förorenande, som nu nämnts, blivit i laga ordning meddelade, skola vid anläggande
och skötsel av kloakledning noga iakttagas.

17 § (18 §).

Beträffande avledande inom samhälles planlagda område av kloakvatten från byggnader,
tomter, gator eller andra platser i samhället äge vad ovan stadgats ej tillämpning

18 § (19 §). ö j P ö Med

samhälle avses i detta kap. stad, köping och municipalsamhälle.

Vad i detta kap. stadgas om samhälle skall ock, där Konungen så förordnar, gälla
beträffande särskilt område a landet, som med förordnandet avses.

9:1-10:1 28

9 KAP.

Om ersättning.

1 § (1* §)•

Där jämlikt denna lag rätt medgives någon att tillösa sig samfällt strömfall med
eller utan utmål eller att eljest lösa eller taga i anspråk annan tillhörigt område
eller att tillgodogöra sig vattenmängd eller vattenkraft, som tillhör annan, eller att
vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans egendom lider skada eller intrång, varde, såvitt
ej i 1, 5 eller 6 kap. annorledes stadgas, honom ålagt att efter ty nedan sägs gälda
ersättning för egendom, som avstås, eller för förlust, skada eller intrång, som förorsakas.

48 § (36, 48* §).

Ersättning i penningar skall beräknas till fulla värdet och hälften därutöver, da
fråga är om ersättning för:

1. tillgodogjord vattenkraft så ock icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd
för befintlig eller under byggnad varande anläggning;

2. fiskeverk, hevattningsanstalt samt annan därmed eller med byggnad för utta gande

av vattenkraft jämförlig anläggning för vattnets nyttjande sa ock skada å
sådan anläggning; o

3. mark, vartill äganderätt avstås, ävensom skada å mark till följd av vattenuppdämning
eller annan ändring i vattenståndsförhållandena, dock med undantag av
mark, som på grund av stadgandet i 7 kap. 54 § skall lösas, ävensom av skada,
som består däri, att framtida torrläggning av mark genom vattenuppdämning hindras
eller försvåras;

4. fiske eller skada därå så ock sådant intrång i rätt till fiske, som föranledes av
förbud, varom i 2 kap. 14 § andra stycket förmäles;

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 §, så ock intrång genom ledning för elektrisk
kraftöverföring.

Om undantag för vissa fall från vad sålunda föreskrivits skils i 50 §.

49 § (37, 49* §).

Där ej efter ty i 48 § stadgas ersättning skall utgå med förböjning, varde den
bestämd till fulla värdet av den egendom, som avstås, eller, då fråga är om förlust,
skada eller intrång, till belopp, motsvarande full gottgörelse för förlusten, skadan
eller intrånget.

Ersättning för mark, som på grund av stadgandet i 7 kap. 54 § skall lösas av
delägarna i invallningsföretag, skall bestämmas till markens värde i dess skick efter
företagets fullbordande efter avdrag av det belopp, vartill båtnaden för samma mark
genom invallningen blivit i laga ordning uppskattad. Bidrag, som markens ägare
erlagt till företaget, skall gottgöras honom med skälig ränta därå från den dag,
då bidraget utgavs. Har markens ägare tillgodonjutit avkastning utöver den, som
varit att påräkna i markens skick före invallningen, äge delägarna för sagda ökning
bekomma skälig gottgörelse.

10 KAP.

Om syneförrättning''.

Om syneförrättning rörande företag enligt 6 kap.

1 § .

Till handläggande av syneförrättning rörande inrättande av allmän flottled skall
förordnas i vattenbyggnad kunnig och i flottning förfaren person, vilken på grund

29 SÖ lt—5

ar ådagalagda kunskaper och praktisk erfarenhet i hithörande ämnen av Konungen
förklarats behörig att halla dylik förrättning.

2 §.

Förordnande, som i 1 § sägs, skall efter ansökan, varom i 6 kap. 3 § 1 mom. förmäles,
meddelas av Konungens befallningshavande.

I ansökningen skola angivas det vattenområde, som med ansökningen avses, samt
den eller de församlingar, där flottleden är avsedd att framgå, ävensom, såvitt möjligt,
de bebyggda strömfall och med fast fiskebyggnad försedda fisken, vilka företaget
må angå, samt bebådande sådan egendom ägares och nyttjanderättshavares
namn och hemvist, så ock huruvida annan allmän flottled, allmän'' farled, vattenavtednings-,
invallnings- eller vattenregleriugsföretag, järnväg, allmän väg eller allmän
bro beiöres av den ifrågasatta flottleden.

Innan förordnande meddelas, äge Konungens befallningshavande, där förhållandena
påkalla sadant, fot dra att sökanden ställer säkerhet för förrättningskostnaden.

Underrättelse om förordnande av förrättningsman skall genast tillställas vattenrättsdomaren.

_ . 3 g

Förrättningsmannen skall vid syneförrättningen biträdas av två av Konungens
befallningshavande utsedda, om ortens förhållanden kunniga gode män, av vilka den
ene bör vara förfaren i flottning och den andre i jordbruk samt endera av dem
dessutom kunnig i skogsbruk. ''

Förekommer vid syneförrättning fråga, för vars bedömande tarvas särskilda fackkunskaper,
äg* synemännen hos Konungens befallningshavande begära förordnande
för ojävig, i sådant ämne sakkunnig person att biträda synemännen.

4 §.

Konungens befallningshavande läte om ansökningen underrätta vederbörande fiskeritjänsteman;
och åligger det denne att under förrättningen avgiva yttrande, huruvida
fiskeri näring kan genom företaget lida förfång och vilka särskilda åtgärder kunna
erfordras till skydd för fisket.

Tillika förordne Konungens befallningshavande skogstjänsteman att vid förrättningen
bevaka det allmännas intresse av skogshushållningen samt tillvarataga statsskogarnas
bästa, så ock att förebringa erforderlig utredning angående virkestillgången
inom flottledsomradet eller skilda delar därav.

Om förordnande av annat allmänt ombud, när anledning därtill förekommer, besörje
Konungens befallningshavande själv eller medelst underrättelse om ansökningen
till myndighet, under vars förvaltning viss egendom lyder eller som eljest äger utföra
viss talan.

Där förhållandena påkalla sadant, förordne Konungens befallningshavande en allmänt
betrodd,^ om ortens jordbiuksföihållanden kunnig man att såsom ortsombud,
närvara vid iörrättningen för att meddela de upplysningar och göra de framställningar,
som må finnas erforderliga för tillvaratagande av den jordbrukande ortsbefolkningens
gemensamma intressen. Där så finnes lämpligt, må olika personer förordnas
till ortsombud för skilda delar av vattenområdet.

5 §.

Syneförrättning skall hållas å tjänlig årstid och påbörjas snarast möjligt efter det
förordnande meddelats förrättningsmannen samt bör, såvitt ske kan, utan uppskov
fortsättas och avslutas.

Under förrättningen skola å lämpliga platser hållas sammanträden, minst ett inom
varje församling, där flottleden skall framgå; och äga strand-, bro-, fiske-, strömfalls5—193710 -

5—8

och skogsägare samt andra, som anse frågan kunna inverka å deras rätt, vid sådant
sammanträde eller i samband därmed företagen -synegång framställa de yrkanden,
vartill de finna fog.

6 §.

Om tid och ställe för sammanträde, som i 5 § sägs, så ock för synegång, som i
samband därmed företages, förordne förrättningsmannen efter samråd med övriga
synemän och sökanden, samt meddele sakägare och andra besked därom medelst
kungörelse, som av förrättningsmannen varder minst tre veckor före den för sammanträdet
utsatta tiden avsänd till vederbörande pastorsämbete för uppläsande, så
snart ske kan, i kyrkan för församling, där sammanträdet skall hållas, så ock minst
fjorton dagar förut införd i en eller, där förhallandena påkalla det, två eller flera
av ortens tidningar. Om tid och plats för första sammanträdet under förrättningen
varde därjämte underrättelse i god tid tillstäld allmänt ombud och ortsombud.

Finnas, dä kungörelse skall utfärdas, flera sammanträden lämpligen böra hållas
i följd efter varandra inom loppet av en vecka, och kan på grund härav tiden
för samtliga sammanträden icke bestämt angivas, må desamma ändock utlysas;
därvid för varje sammanträde och i samband därmed företagen synegång tiden
skall angivas så nära som möjligt med uppgift tillika på någon i orten boende
pålitlig person, minst en inom varje församling, hos vilken närmare besked om
tiden för sammanträde och synegång inom församlingen framdeles skall tillhandahållas;
och åligger det förrättningsmannen att om sammanträde och synegång, som
nti sagts, underrätta sådan person senast klockan 6 på aftonen dagen före samman
trädet.

Har sammanträde icke så kungjorts, som ovan sagts, må ändock sammanträdet
hållas med tillstädeskomna personer, men vare förrättningsmannen skyldig utsätta,
och kungöra nytt sammanträde för hörande av övriga, som äga yttra sig i ären
det.

7 §•

Skulle på vederbörligen kungjort sammanträde avsedd utredning icke medhinnas,
bör, innan sammanträdet avslutas, besked meddelas om tid och ställe för det nya
sammanträde, som sålunda kan bliva av nöden; och vare i sådant fall särskild
kungörelse icke erforderlig.

Förrättningsmannen åligger, att minst fjorton dagar före första sammanträdet
under förrättningen i betalt öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrättelse
om tid och ställe för sagda sammanträde till envar i ansökningen uppgiven
eller eljest för honom känd ägare och nyttjanderättshavare av bebyggt
strömfall eller med fast fiskebyggnad försedd fiskelägenhet, som företaget_angår.
Underrättelsen skall adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvida ej säker
kunskap vinnes om annan adress inom landet för mottagaren. År egendomen samfälld
för helt skifteslag eller eljest för flera fastigheter, erfordras ej underrättelse
till de särskilda delägarna i den samfällda egendomen. Finnes för denna känd
styrelse, varde styrelsen på nämnda sätt underrättad.

I samma ordning, som nu sagts, skall ock underrättelse tillsändas styrelse eller
känd förvaltning för sådana i 2 § omförmälda företag, varom sökande lämnat uppgift
eller förrättningsmannen eljest må äga kännedom.

Varder sakägare, som ovan nämnts, för förrättningsmannen känd först efter underrättelsernas
utsändande, skall förrättningsmannen ofördröjligen på förutnämnda
sätt lämna honom underrättelse om förrättningen eller om visst sammanträde.

31 IQ: 8 12

Befinnes underrättelse, som blivit å posten avlämnad, hava försetts med oriktig
adress och vinnes upplysning om mottagarens rätta adress, eller finnes sakägare,
till vilken underrättelse efter ty ovan sägs bort sändas, hava förbigåtts, vare lag
samma. Ej mä dock förrättningens företagande och avslutande uppehållas av anledning,
som nu sagts.

över avsända underrättelser skall förrättningsmannen upprätta förteckning med
angivande av avsändningsdagen. Förteckningen, som skalL av förrättningsmannen
underskrivas och bilfiggas förrättningshandlingarna, utgöre, där ej av eljest föreliggande
omständigheter annat förhållande framgår, bevis att den angivna dagen
underrättelser avsänts under de i förteckningen upptagna adresser.

9 §.

Förrättningsmannen åtnjute det skydd och vare underkastad det ansvar, som i lag
stadgas beträffande tjänsteman.

10 §.

Kommer ej förrättnings man tillstädes å den för sammanträde utsatta tid, och
infinner han sig ej heller inom tre timmar därefter; då må de, som tillstädeskommit,
åtskiljas. Utebliver god man, kalle förrättningsmannen genast i hans ställe annan
god man, förtal en i flottning, jordbruk eller skogsbruk, allt efter den särskilda sakkunskap
den utebl vne ägt.

Synemän, som utan skälig orsak utebliver från sammanträde, ersätte all skada och
olägenhet, som därav uppstår; förrättningsman ansvare därjämte såsom för tjänstefel.

Sökandens, annan sakägares, allmänt ombuds eller ortsombuds uteblivande från
sammanträde må ej hindra förrättningens fortgång.

11 §-

Vill sökanden återkalla ansökningen i dess helhet eller beträffande viss del av
vattenområdet, göre det skriftligen hos förrättningsmannen, innan förrättningen avslutas.
Har återkallelse skett, läte förrättningsmannen, där ej annan inträder som
sökande, tillsvidare inställa förrättningen eller den del därav, som av återkallelsen
beröres, samt anmäle förhållandet hos Konungens befallningshavande. som, där ej
kronan var sökande, har att inhämta besked, huruvida kronan vill fullfölja ansökningen.
Varder ej ansökningen inom två månader fullföljd av kr<>nan eller annan,
vare frågan förfallen; och åligge förrättningsmannen att härom skyndsamt underrätta
vattenrätt sdomaren. Fullföljes ansökningen, njute den, som gjort återkallelsen,
gottgörelse för förskjuten förrättningskostnad på sätt om annan anläggningskostnads
återgäldande är stadgat.

Äro sökandena flera och sker återkallelse av någon eller några av dem, vare den
eller de återstående fortfarande att anse såsom sökande.

12 §.

Mot synemän och sakkunnigt biträde enligt 3 § gälle dessa jäv: om han själv
eller någon, med vilken han är i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt
lag utgör jäv mot domare, eller någon, i vars enskilda tjänst han är anställd,
är sökande till förrättningen eller av företaget kan vänta synnedig nytta eller genom
anläggning eller åtgärd för detsamma kan vänta skada eller intrång eller vill
vid förrättningen kräva skyddsåtgärd eller ersättning för flottningsskada; om han
är vedeideloman eller uppenbar ovän till sakägare, som nu sagts; eller om han såsom
domare deltagit i åtgärd eller beslut, som rör saken. Söker någon, sedan ärendet
anhängiggjorts, sak med synemän eller sakkunnigt biträde eller tillfogar honom
något med ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det skall ej
räknas för jäv.

10: 12-17

Hänför sig jäv allenast till fråga om viss anläggning eller åtgärd eller till fråga
om ersättning för skada eller intrång å viss egendom, och är avgörandet av sådan
fråga icke av väsentlig betydelse för företaget i dess helhet, vare synemän eller
sakkunnigt biträde, mot vilken jävet förekommer, därav icke hindrad att deltaga i
förrättningen i övrigt.

13 §.

Menar sakägare, att synemän eller sakkunnigt biträde är jävig, anmäle jävet vid
det sammanträde, där han först är vid förrättningen tillstädes, eller, om jävet hänför
sig till viss fråga, som i 12 § andra stycket sägs, vid tillfälle då sådan fråga först
förekommer till behandling.

Ej må fråga om jäv senare väckas, utan så är att den omständighet, varå jävet
grundas, först efteråt tillkommit eller blivit sakägaren kunnig. I dylikt fall skall
jävet för att vinna beaktande framställas å det därefter infallande sammanträde, där
sakägaren först är närvarande.

14 §.

Över jävsinvändning äge synemännen gemensamt besluta; finna de jävet lagligen
grundat, åligge förrättningsmannen att, om han är jävig eller om sakkunnigt biträde
eller god man är av jäv hindrad att vidare deltaga i förrättningen, anmäla
det hos Konungens befallningshavande, som förordnar annan i den jävades ställe.

Är jäv mot sakkunnigt biträde eller mot god man av beskaffenhet, som i 12 §
andra stycket omförmäles, äge förrättningsmannen, under iakttagande av vad i 10 §
första stycket för där avsett fall stadgats, i den jävades ställe kalla annan att i den
utsträckning jävsanledningen påkallar deltaga i förrättningen.

Beslut, varigenom jävsinvändning varder gillad, skall ej medföra någon verkan till
rubbning eller upphävande av åtgärd eller beslut, som tillkommit innan invändningen
gjordes.

Ogillas jävsinvändning, må däröver anförda besvär ej utgöra hinder för förrättningens
fortgång.

15 §.

Synemännen må ej inlåta sig i prövning, huruvida vattenverk eller annan anläggning,
om vars ändring eller utrivning fråga väckes, lagligen tillkommit eller är av
laga beskaffenhet. Tvist härom föranleda ej uppehåll i förrättningen.

16 §.

Vid syneförrättningen böra synemännen, efter undersökning om vattenområdets
lämplighet för flottning, om strändernas odlingsgrad och om beskaffenheten av befintliga
vattenverk, fisken, broar och andra inrättningar, tillse å ena sidan huruvida
med hänsyn till påräknad virkestillgång och övriga omständigheter vattenområdets
upplåtande till allmän flottled är av nöden och kan medföra väsentligt gagn för orten
eller eljest lända till nytta för det allmänna, samt å andra sidan huruvida genom
sadant upplåtande väsentlig olägenhet kan uppstå, så ock huru ändamålet mä utan
oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för strandägare eller annan, vars rätt
är i fråga.

17 §.

I fråga om sättet och villkoren för flottledens ordnande och begagnande åligger
det synemännen att förebringa nödig utredning och därvid särskilt tillse:

1. ^huruvida den föreslagna leden lämpligen bör bilda en självständig flottled eller
ingå som del i annan, förut befintlig allmän flottled, så ock vilken utsträckning
uppåt och nedåt lämpligen bör givas åt densamma för tillgodoseende av ledens ändamål; -

2. vilka föreskrifter böra, där flotta ingen kan inverka störande på vattenområdets
nyttjande såsom farled, givas för fredande därav, såsom att farled och flottled å
vis*a ställen skiljas genom bommar, att flottningen någonstädes inskränkes till viss
tid av dygnet, att virket i farleden insläppes med vissa försiktighetsmått eller,
där så anses oundgängligen nödigt, framföres i ringbom eller sammanlagt i flottar
eller att, där bomledning tvärs över farleden anses behövlig, särskild vakt
hållning eller andra lämpliga åtgärder för ledningens skyndsamma öppnande an
ordnas;

3. vilka åtgärder eller föreskrifter kunna anses nödiga till fredande av all
män färjtrafik så ock till betryggande för strandägare och närboende av nödig
samfärdsel stränderna mellan och långs efter dem, även där allmän farled ej
finnes;

4. huruvida med hänsyn till befarad skada eller olägenhet för fiske eller stränder
erfordras, att flottningen i hela flottleden eller någon del därav inskränkes
till viss tid av året eller särskilda anordningar till fiskets skyddande vidtagas,
samt huruvida för åtgärder till fiskets bevarande särskild avgift bör åläggas de flottande; 5.

huruvida med hänsyn till vattenområdets beskaffenhet, där förekommande fiske
och andra på frågan inverkande förhållanden föreskrift bör meddelas om skyldighet
för de flottande att låta avbarka virke, innan det i flottleden utlägges;

6. vilka byggnader, åtgärder eller föreskrifter i övrigt kunna anses nödiga för att
emot skada och intrång skydda stränder, broar, färjor, vatten- och fiskeverk eller annan
egendom;

7. vilka särskilda bestämmelser erfordras i fråga om vattentillgångens fördelning
emellan flottningen och vattenverk ävensom i övrigt angående vattenhöjdens
reglering efter visst märke eller annorledes och om uppdämt vattens framsläppande;

x. varest och huru för flottledens ändamålsenliga ordnande eller för flottningens
underlättande strandröjning eller strömrensning eller annan åtgärd till strömbäddens
reglerande må verkställas eller vilka anläggningar eller åtgärder i övrigt böra för
ändamålet utföras;

9. huruvida tillhandahållande av särskilda byggnader för flottningsarbetarnas härbergerande
under flottaingstiden finnes vara av nöden samt i sådant fall varest sådana
byggnader lämpligen böra uppföras och huru desamma med hänsyn till yrkets
behov och ortens forhållanden skäligen böra anordnas;

10. huruvida och varest vältplatser böra anordnas eller skiljeställen för flottgodsets
utsorterande böra anläggas och nuru därför erforderliga anstalter böra inrättas, ävensom
huruvida särskilt område bör avsättas för utsorterat virkes sammanläggande och
förvarande i avbidan på dess forslande från platsen;

11. till huru stort belopp kostnaden för varje särskilt arbete bör beräknas;

12. huruvida förut verkställda flottledsbyggnader eller andra för flottnings bedrivande
avsedda arbeten äro för flottleden nödiga eller nyttiga och i ty fall med vilket
belopp de böra jämlikt 6 kap. 7 § ersättas;

13. huruvida och i vad mån skada eller intrång å annans egendom orsakas genom
anläggningar eller åtgärder för flottleden;

14. huruvida till rättvis fördelning av flottleds- och underhållsutgifterna leden bör
indelas i flottledsdistrikt samt i sådant fall huru indelningen bör göras, med iakttagande
därav att åt distrikten icke gives ringare utsträckning än behovet oundgängligen
kräver samt att kostnaden för anläggning till gagn för flera flottledsdistrikt
varder i män av båtnaden fördelad på samtliga dessa distrikt;

10 17—2! 34

15. huru stor myckenhet flottgods kan inom varje flottledsdistrikt årligen påräk
nas;

16. huruvida till rättvis fördelning av utflottnings-, inventarie- och förvaltnings
utgifter flottleden bör indelas i utflottningsdistrikt samt i sådant fall huru denna indelning
bör göras;

17. huruvida med hänsyn till vattendrags och flottled sbyggnaders beskaffenhet
visst högsta mått bör fastställas för virke, som må i flottleden framföras;

18. huruvida det i allmänna flottningen ingående flottgodset skall framföras gemensamt
eller allmän bestämmelse bör meddelas om flottning utan sammanblandning
av skilda ägares flottgods;

19. inom vilken tid företaget skall vara slutfört.

Skada och intrång, som vållas genom anläggning eller åtgärd för allmän
flottled, skola synemännen uppskatta, ändå att yrkande därom ej göres. Om ersättning
för utmål, som i 6 kap. 6 § sägs, vare lag samma.

Askar någon, som kan vänta skada eller intrång i följd av flottningen. att
ersättning därför, efter ty i 6 kap. 5 § andra stycket sägs, bestämmes i fiottledsmålet,
åligge synemännen att verkställa uppskattning jämväl av sådan ersättning, där
skadan eller intrånget anses kunna beräknas på förhand.

Vill sakägare fordra ersättning eller påyrka särskilda anordningar eller föreskrifter
till förebyggande eller minskande av skada eller intrång, bör yrkandet framställas
sist vid sammanträdet för den sträcka av flottleden, där skada eller intrång är att
förvänta eller avsedda anordningar böra vidtagas.

19 §.

Vid syneförrättningen böra synemännen jämväl utreda:

1. efter vilka allmänna grunder särskilda slag av flottgods böra jämlikt 29 §
lagen om flottning i allmän flottled med varandra jämföras vid kostnaders fördelning; 2.

inom vilken tid och mot vilken ränta jämlikt SO § i nämnda lag anläggningskostnaderna
böra med hänsyn till den inom varje flottledsdistrikt beräknade
virkestillgången återgäldas till anläggare eller annan, som njuter anläggares rätt,
och huru med ledning av nämnda omständigheter taxa för flottledsavgifter bör uppgöras.

20 §.

Skall ersättning utgå för vattenkraft, som till följd av företaget går förlorad, skola
synemännen bestämma sådan ersättning i penningar, ändå ait från någondera sidan
yrkas, att den skall utgå genom tillhandahållande av kraft jämlikt de i 9 kap.
därför givna regler; och v.arde hänvisning lämnad den, som äskar kraftöverföring,
att föra talan därom hos vattendomstolen inom tid och på sätt, som finnes bestämd
för talan mot synemännens utlåtande i övrigt.

21 »■

Vilja sakägare träffa överenskommelse i fråga om ersättning eller annat,
skall särskild avhandling därom upprättas, av vederbörande underskrivas samt,
där ej synemännen finna överenskommelsen innehålla villkor, som är oförenligt
med flottledens intresse eller länder de flottande till men, förses med intyg om
synemännens godkännande; och varde därefter såian överenskommelse bindande
såväl för de flottande som för dem, som slutit överenskommelsen, och deras rättsinnehavare.

Rör överenskommelsen fastighet, tillhörig kronan eller allmän anstalt, skall den i

2f 2K

avseende å kronans eller anstaltens rätt ej gälla, med mindre den godkännes av
vederbörande myndighet.

22 8.

Ägare av fastighet, som saken angår, vare pliktig att till synemännen på anmodan
uppgiva nyttjanderättshavare, där dennes rätt beröres av saken. Underlåter han det,
och uppstår skada för nyttjanderättshavare, som saknat kännedom därom, att företaget
angår fastigheten, skall ägaren, där han visas hava ägt dylik kännedom, hålla nyttianderättshavaren
.skadeslös.

23 §.

Tvistas om fastighet, som företaget angår, vare den av de tvistande, som med
äganderättsanspråk innehar fastigheten, berättigad att med laga verkan tala och
svara för densamma, till dess den lagligen vinnes från honom.

Ny ägare må ej rubba överenskommelse, som förre ägaren ingått, eller annan i
ärendet vidtagen, för denne bindande åtgärd. Har i förut angiven ordning underrättelse
om förrättningen blivit förre ägaren tillsänd, vare underrättelse till nj^e ägaren
ej erforderlig.

24 §.

Stanna synemännen i olika meningar, då beslut eller utlåtande skall av dem meddelas,
gånge efter vad de flesta säga. Har var sin mening och kan ej jämkning ske,
galle förrättningsmannens mening.

25 §.

Förrättangsmaunen åligge att vid alla under syneförrättningen förefallande sammanträden
föra protokoll, varuti paragraferna numreras i ordningsföljd för hela förrättningen.
I protokollet böra noggrant antecknas alla under förrättningen gjorda
iakttagelser och på saken inverkande omständigheter samt yrkanden och upplysningar
av sakägare och andra så ock verkställda uppskattningar och i övrigt allt, som
för sakens slutliga bedömande är av nöden; och varde tillika därvid fogade alla
under förrättningen slutna överenskommelser och andra till synemännen ingivna
handlingar.

26 §.

Sedan erforderliga sammanträden hållits och alla vid förrättningen förefallande
frågor blivit utredda, upprätte synemännen skyndsamt provisorisk längd, upptagande
dels de anläggningar och åtgärder, vilka synas kunna ifrågakomma för flottledens
inrättande, med angivande av de platser, där dessa tänkts skola vidtagas, samt den
egendom, som för sådant ändamål behöver tagas i anspråk, dels ock den ersättning
för skada och intrång, som enligt skedd uppskattning synes böra utgå till vederbörande
sakägare.

Denna längd skall av förrättningsmannen så snart ske kan i bestyrkt avskrift
jämte meddelande om förrättningsmannens adress överlämnas till en eller flera i
orten boende, pålitliga personer, minst en inom varje tingslag, men i Norrbottens
och Västerbottens läns lappmarker minst en. inom varje församling, vilka enligt tillkännagivande
vid sammanträdena inom varje sådant område av synemännen utsetts
att mottaga handlingarna i målet och hålla dem tillgängliga. Om längdens framläggande
och platsen för dess tillhandahållande så ock om vad sakägare jämlikt 27
§ har att iakttaga för sin talans bevakande skall kungörelse införas i en eller flera
ortstidningar, och vare den under trettio dagar från den dag, då kungörelsen varit
i tidning senast införd, hos de utsedda personerna tillgänglig för en var, som åstundar
taga del därav.

27 32

27 §.

Under den för längdens granskning i 26 § bestämda tid äga de, som anse att
genom föreslagen anläggning eller åtgärd skada eller intrång kan dem tillskyndas, så
ock andra, vilkas rätt kan vara av företaget beroende, till förrättningsmannen ingiva
eller i betalt brev med posten insända de erinringar, de kunna önska framställa

28 §.

Efter utgången av den för erinringars avlämnande föreskrivna tid och sedan
den ytterligare utredning i ärendet ombesörjts, som av inkomna erinringar
må föranledas, give synemännen på grund av vad sålunda och förut i ärendet
förekommit^ snarast möjligt skriftligt utlåtande och hålle det för sakägarna tillgängligt
på tid och plats, varom det åligger förrättningsmannen att meddela besked^
medelst kungörelse i den ordning, som i 6 § första stycket sägs.

Då utlåtande sålunda gives, erfordras ej att synemännen äro samlade

29 §.

Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen,
rörande de i 16, 17 och 18 §§ omförmälta frågor med tillkännagivande, vid vilken
vattendomstol talan mot förrättningen i dessa delar må föras samt vad enligt
11 kap. 85 § bör iakttagas för sådan talans bevarande, så ock därom att utlåtan
det skall underställas vattendomstolens prövning.

Vid utlåtandet foge synemännen förslag till erforderliga bestämmelser rörande de
i 19 § omförmälta frågor med underrättelse, huru ärendet i dessa delar kommer att
jämlikt 14 § lagen om flottning i allmän flottled vidare behandlas och vad sakägare
därvid bör iakttaga för talans bevakande.

Sist förklare synemännen förrättningen avslutad.

Avskrift av utlåtandet och av nyssnämnda förslag skall genast tillhandahållas
sökanden så ock avsändas till den eller de enligt 26 § utsedda personer, och skall
besked härom lämnas i den kungörelse, som utfärdas.

30 §.

För förrättning, varom nu är fråga, njute synemännen gottgörelse i enlighet med
vad särskilt är stadgat. Angående beloppet av den ersättning, som tillkommer sakkunnigt
biträde, varom i 3 8 förmäles, beslute synemännen. Kostnad, som nu sagts,
så ock kostnad för kungörelser och underrättelser eller annat, som för syneförrättningen
är av nöden, skall genast förskjutas av sökanden eller, där flera äro sökande,
av dem bland dem, som gälda gitter.

Kostnad för skogs- och fiskeritjänstemans, annat allmänt ombuds samt ortsombuds
närvaro vid syneförrättningcn så ock kostnad för av skogs tjänsteman verkställd utredning
angående skogstillgången skall gäldas av allmänna medel enligt grunder,
som av Konungen bestämmas.

Sakägare njute ej ersättning för sin talans bevakande vid syneförrättningen.

Vad ovan stadgats i fråga om syneförrättning för inrättande av allmän flottled
skall i tillämpliga delar gälla jämväl sådant ärende rörande allmän tiottleds utvid
gande eller förbättrande, som enligt 6 kap. 21 § bör i enahanda ordning handläggas.

Om syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 och 8 kap.

32 § (1 §).

1 mom. Till handläggande av syneförrättning rörande företag, som i 7 kap. avses,
skall förordnas statens lantbruksingenjör eller annan, efter ty särskilt finnes eller

,i7 ‘O32 36

kan varda stadgat, därtill behörig tjänsteman eller ock annan person, vilken på
grund av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet i hithörande ämnen av
Konungen förklarats behörig att hålla dylik förrättning.

2 inom. Beträffande syneförrättning rörande vatten reglering, vars huvudsakliga
ändamål är torrläggning av mark, vare lag som i 1 mom. sagts.

3 mom. Skall vatten reglering ske huvudsakligen för beredande av ökad möjlighet
att utnyttja vattenkraft, skall till förrättaingsman förordnas person, som på grund
av avlagda kunskapsprov och praktisk erfarenhet i avseende å byggande i vatten
och därmed sammanhängande ämnen av Konungen förklarats behörig att hålla dy
lik förrättning.

4 mom. Till handläggande av syneförrättning rörande företag, som i 8 kap
sägs, skall förordnas person, som på grund av avlagda kunskapsprov och praktisk
erfarenhet i avseende å inrättande av kloakledningar av Konungen förklarats behörig
att hålla dylik förrättning. Är fråga om företag av mindre omfattning och
kan det ej antagas beröra motstående intresse av någon betydelse, ma dock förord
nan de, som nu sagts, meddelas jämväl annan i dylika frågor förfaren person, vilken
finnes lämplig.

33 § (2 §).

Förordnande, som i 32 § sägs, skall efter ansökan meddelas av Konungens befall
ningshavande. I ansökningen skola så fullständigt som möjligt uppgivas företagets
beskaffenhet, omfattning och verkningar med angivande av det vattenområde, som
av företaget kan komma att beröras. Ansökningen bör tillika innehålla uppgift å
de fastigheter, som företaget efter ty i 14 kap. 4 § sägs förmenas angå, samt ägarnas
namn och hemvist ävensom sådana nyttjanderättshavares, vilkas rätt kan vara
av företaget beroende.

Vad i 2 § stadgas om ställande av säkerhet för förrättningskostnaden samt om
underrättelse till vattenrättsdomaren äge tillämpning jämväl i fråga om förordnande
enligt denna §.

34 § (1, 4 §§).

År vid syneförrättning, som avses i 32 § 1 och 2 inom., fråga om ändring eller
utrivning av vattenverk eller annan åtgärd, varigenom ägare av strömfall tillskyndas
förlust av vattenkraft, eller om beredande åt strömfalls ägare av båtnad i avseende
å vattenkraft, skall, där den förordnade ej tillika är behörig att halla syneförrättning,
som i 3 mom. sägs, för att deltaga i behandlingen av dylik fråga och
vad därmed sammanhänger såsom biträdande förrättningsman förordnas den, som
innehar dylik behörighet, eller ock annan för sakkunskap å ifrågavarande område
känd person, som finnes lämplig.

. Vid syneförrättning, som avses i 32 § 3 mom., skall, där den förordnade ej tillika
är behörig att halla syneförrättning, som i 1 mom. sägs, till biträdande förrättningsman
förordnas person, som innehar dylik behörighet.

Om förordnande av biträdande förrättningsman galle i tillämpliga delar vad i 33 §
stadgas.

35 § (3 §).

Vid syneförrättningen skola biträda två gode män. Dessa skola utses bland dem.
som äro valda till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning
i orten. Gode männen tillkallas av förrättningsmannen efter samråd
med biträdande förrättningsmannen, om sådan förordnats.

36 § (5 §).

Den allmänna planen för företaget skall uppgöras av förrättningsmannen efter

6—183710

1036 40

samråd med gode männen ävensom biträdande förrättningsmannen, om sådan förordnats.
Är någon synemän av annan mening än förrättningsmannen, varde den
antecknad i protokollet. Finnes av sökanden uppgjord plan, skall beträffande granskning
av sådan plan vad nu sagts äga motsvarande tillämpning.

Är fråga om vattenreglering och har vattendomstolen i samband med målets hänvisande
till syneförrättning meddelat bestämmelse angående grunderna för företaget,
skall vad sålunda föreskrivits lända till efterrättelse.

37 § (24 §).

Vattendrag, sjö eller annan vattensamling med av- och tillopp, som beröres av
företaget, och den mark, vard företaget kan inverka, skola, om och i den män sådant
synes nödigt, avvägas, uppmätas, avtecknas och beskrivas.

38 § (6, 8 §§).

Efter samråd med de övriga synemännen ävensom med sökanden, där så lämpligen
kan ske, bestämme förrättningsmannen tid och ställe för syne förrättningen.
Rån skall därom ofördröjligen ej mindre underrätta de andra synemännen än även
utfärda kungörelse, vari tillika de fastigheter, som företaget förmenas angå, skola
namngivas eller, i den mån det kan ske på oförtydbart sätt. utmärkas medelst gemensam
geografisk eller annan beteckning; föranstalte ock därom, att kungörelsen varder
minst tre veckor före den för förrättningen utsatta tiden avsänd till vederbörande
pastorsämbete för uppläsande så snart ske kan i kyrkan för den eller de församlingar,
där fastighet, som nyss nämnts, är belägen, så ock minst tjorton dagar före förrättningssam
manträdet införd i en eller, där förhållandena påkalla det, två eller flera
av.ortens tidningar.

Är företaget av mindre omfattning och berör det uppenbarligen förutom sökanden
allenast viss eller vissa sakägare, vare kungörelse, som nu sagts, icke erforderlig;
dock skall underrättelse om tid och ställe för sammanträdet sist å åttonde dagen
förut delgivas sådan sakägare i den för stämning stadgade ordning.

39 § (ny).

Är fråga om företag, som avses i 32 § 2 och 3 mom., eller annat företag, som är
av större omfattning, bestämme förrättningsmannen tillika viss för parterna välbelägen
plats hos tjänsteman, kommunal befattningshavare, någon av synemännen eller
pålitlig enskild person, där till förrättningen hörande handlingar enligt vad nedan
sägs i avskrift skola hållas för granskning tillgängliga. Berör företaget två eller
flera län eller eljest ett vidsträckt område, må bestämmas flera dylika ställen. Underrättelse
om det eller de ställen, där handlingarna skola tillhandahållas, skall intagas
i kungörelse, som enligt 38 § utfärdas.

Avskrift av ansökningen jämte därtill hörande handlingar ävensom av kungörelsen
skall av förrättningsmannen ofördröjligen efter kungörelsens utfärdande översändas
till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits. Varder särskild plan angående
företaget upprättad, skall ock sådan plan snarast nföjligt tillhandahållas sakägarna
på sätt nu sagts.

Om tillhandahållande av utlåtande rörande företaget med därtill hörande handlingar
stadgas i 68 och 74 §§.

40 § (7 §).

Har kungörelse rörande företaget utfärdats, skall vad i 8 § är stadgat om avlämnande
av underrättelse till sakägare och andra samt om förteckning över avsända
underrättelser äga tillämpning jämväl i fråga om syneförrättning enligt 32 §,
med iakttagande att underrättelse, som i 8 § omförmäles, skall avsändas till envar
i ansökningen uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd ägare av fastighet,

8oni i kungörelsen avses, till de kända nyttjanderättshavare. vilkas rätt beröres i saken,
så ock till känd förvaltning eller styrelse för allmän farled eller vattenregleringsföre
tag eller fi ttningsstyrelse för allmän llottled eller syssloman eller styrelse för torrläggningsföretag,
där det företag, varom fråga är, berör led eller företag, som nu nämnts

41 8 (9 S).

Finnes fastighet, till vars ägare enligt 40 § underrättelse skall utsändas, tillhöra
kronan eller allmän anstalt eller av kronan eller dylik anstalt innehavas under nyttjanderätt,
insände förrättningsmannen utan dröjsmål underrättelse om kungörelsens
innehåll till Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten är belägen;
och åligge Konungens befallningshavande att ofördröjligen förordna ombud till bevakande
av kronans eller anstaltens rätt eller, där sådant bevakande tillkommer
annan myndighet, överlämna underrättelsen till den myndighet.

42 8 (ny).

År fråga om sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets avrin
ning ur sådant vattenområde eller förändring av vattnets djup eller läge i vatten
drag, där kungsådra eller allmän farled eller allmän flottlea linnés, eller kan företag,
som i 32 § 1—3 mom. avses, antagas eljest beröra allmänna intressen av någon
betydelse, skall avskrift av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen utan dröjsmål
av förrättningsmannen översändas till kammarkollegiet, som har att, där det prövas
nödigt, föra talan för tillgodoseende av de allmänna intressen, som kunna vara i fråga.

Föres efter ty nu sagts talan av allmänt ombud, åligge ombudet att på begäran
tillhandagå dem, vilkas rätt beröres i saken, med kostnadsfria råd angående bevakandet
av deras rätt. År fråga om företag, som avses i 32 § 3 mom., må på framställning
av synemännen eller, då det eljest linnes påkallat, Konungens befallniugshavande
förordna ortsombud, varom i 4 § sista stycket förmäles.

Om förordnande av allmänt ombud i andra fall besörje Konungens befallningshavande,
när anledning därtill förekommer.

43 8 (ny).

År fråga om sänkning eller uttappning av sjö eller reglering av vattnets avrinning
ur sådant vattenområde eller kan foretag, so.n avses i 32 §, antagas
eljest beröra fiskeintresse av någon betydelse, skall avskrift av ansökningshandlingarna
jämte kungörelsen utan dröjsmål av förrättningsmannen översändas till
lantbruksstyrelsen. Finner denna uppenbart, att fiskens upp- och nedgång eller
eljest fiskeintiesse icke kau röna inverkan av företaget, skall meddelande härom
skyndsamt lämnas förrättningsmannen; i annat fall förord ne styrelsen tiskeritjänsteman
att under syneförrättningen till förrättningsmannen avgiva yttrande, huruvida
fiskeriuäring av betydenhet kan genom företaget lida väsentligt förläng, så ock vilka
särskilda åtgärder kunna erfordras till skydd för fisket.

Kan yttrande, som ovan nämnts, icke avgivas utan att undersökning å platsen
ägor rum, ankomme på Konungens befallningshavande att efter inkommen anmälan
därom uppdraga åt den av lantbruksstyrelsen förordnade eller oek annan av styrelsen
föreslagen fiskeri tjänsteman att, såvitt angår företagets inverkan å fisket, såsom
sakkunnig biträda vid förrättningen ävensom i frågan avgiva utlåtande.

44 8 (ny).

År fråga om företag, som avses i 32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningen
jämte kungörelsen utan dröjsmål översändas till ortens hälsovårdsmyndighet ävensom
till förste provinsialläkaren i länet, som har att, om anledning därtill förekommer,
hos Konungens befallningshavande göra anmälan om företaget för den åtgärd, som
enligt 42 § sista stycket eller eljest må ankomma på Konungens befallningshavande.

!0 :45—51

45 § (ny).

I samband med översändande av handlingar efter ty i 42—44 §§ sägs bör för^
rättningsmannen tillika lämna de upplysningar rörande de i nämnda §§ omförmälda
frågor, som för honom äro att tillgå.

4ti § (4 § sista stycket).

I fråga om tillkallande av sakkunnigt biträde, där sådant är av nöden, galle vad
i 3 § andra stycket är stadgat.

47 § (10 8).

Kommer ej förrätta in gsm an eller biträdande förrätta in gsm an tillstädes å den för
förrättningen utsatta tid, och infinner han sig ej heller inom tre timmar därefter;
då må de, som tillstädeskommit. åtskiljas. Utebliver god man, kalle förrättningsmannen
genast annan god man i stället.

Synemän, som utan skälig orsak utebliver från förrättningen, ersätte all skada och
olägenhet, som därav uppstår; förrätta i ngsman och biträdande förrättningsman an
svare därjämte såsom för tjänstefel.

48 § (12 §).

Vill sökanden återkalla ansökningen, göre det skriftligen hos förrättningsmannen,
innan förrättningen avslutas. Där ej annan sakägare skriftligen förklarar sig vilja
fullfölja ansökningen, varde förrättningen inställd och frågan förfallen.

Äro sökandena flera, må utan samtligas medgivande återkallelse ej ske, utan så
är, att beträffande företag enligt 3 eller 7 kap. kostnaden av synemännen beräknas
unngå till mer än nio tiondelar av den uppskattade båtnaden av företaget.

49 § (13-15 §§).

Mot synemän och sakkunnigt biträde galle dessa jäv: om han själv eller någon, med
vilken han är i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv mot domare, är
sökande till förrättningen eller äger del i saken eller eljest kan vänta synnerlig nytta eller
skada av företaget, eller om han är vederdeloman eller uppenbar ovän till sakägare, som
nu nämnts, eller såsom domare deltagit i åtgärd eller beslut, som rör saken. Söker
någon, sedan ärendet anhängiggjorts, sak med synemän eller sakkunnigt biträde eller
tillfogar honom något med ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig,
det skall ej räknas för jäv.

Vad i 12 § andra stycket samt 13 och 14 §§ är stadgat i fråga om jäv mot syne
man eller sakkunnigt biträde äge tillämpning jämväl vid förrättning enligt 32 §:
och skall föreskriften i 14 § första stycket om anmälan av jäv mot förrättningsman
och förordnande av annan i den jävades ställe tillika gälla beträdande biträdande
förrättningsman. Ifråga om tillkallande av ojävig god man vare lag som i 35 § sägs

50 § (16 S).

Vid förrättningen hava synemännen att tillse, huruvida enligt de i denna lag stad
gade grunder hinder möter mot företaget; finna synemännen, efter det utredning skett i
nödiga delar, sådant hinder möta, give genast besked därom och avslute förrättningen.

51 § (18 §).

Där fråga är om avledande av kloakvatten, skola synemännen meddela sådana be
stämmelser, att vatten, varöver annan äger råda, eller luften ick** genom avledandet
förorenas eller, om sadant förorenande ej kan undvikas, att olägenheterna därav såvitt
möjligt minskas. Särskilda föreskrifter, som i nyssnämnda hänseende må hava
meddelats vid prövning i därför stadgad ordning, skola av synemännen noga iakttagas.

Har prövning, som nu nämnts, ej skett, och finnes frågan om kl akledningens
sträckning eller beskaffenhet icke lämpligen kunna avgöras utan föregående sådan
prövning, varde förrättningen inställd i avbidan på sagda hinders undanröjande.

52 § (ny).

Ingår i planen för företag, som avses i 32 s, anordnande eller ändrande av vattenavlopp
genom allmän väg eller järnväg, åligge förrättningsmannen att insända planen
i denna del till chefen för vederbörande väg- och vattenbygguadsdistrikt eller, i fråga
om statens järnväg, till vederbörande distriktsförvaltning, som har att skyndsamt till
förrättningsmannen avgiva yttrande, huru arbetet lämpligast bör verkställas. Vad nu
sagts äge motsvarande tillämpning, där eljest företag, som nu nämnts, berör bro,
trumma eller annan anläggning för allmän väg eller järnväg och särskild åtgärd kan
komma i fråga till skydd för sådan anläggning.

Har i synemännens utlåtande angående företaget gjorts avvikelse från vad sålunda
föreslagits, skall utlåtandet i denna del underställas vattendomstolens prövning.

53 § (19, 20 §§).

Yrkar vid syneförrättning rörande vattenreglering eller vattenavledning för
marks torrläggning markägare, vars rätt beröres av företaget, att i stället skall ske
torrläggning genom invallning, eller äskar vid syneförrättning rörande invallning
markägare, som nu sagts, att åt vattenavledning skall givas företräde, förelägge synemännen
den, som gjort yrkandet, att inom viss tid med företeende av synemännens
beslut i frågan anmäla yrkandet hos Konungens befailningshavande vid äventyr, om
det försummas, att yrkandet lämnas utan avseende.

Varder, innan syneförrättning rörande företag enligt 3 eller 7 kap. avslutats, ny
syneförrättning anhängiggjord angående annat dylikt företag, som rör samma vattenområde
eller av annan grund synes ej kunna jämte det förra företaget utföras, skall
vederbörande förrättningsman härom ofördröjligen göra anmälan hos Konungens
befailningshavande.

Göres anmälan, som ovan sagts, uppdrage Konungens befailningshavande enligt
de i 32 § stadgade grunder antingen åt den tidigare förordnade förrättningsmannen
eller, om två eller derå förordnats, någon av dem eller ock, där det linnes lämpligare,
åt annan person att såsom särskild förrättningsman jämte av honom tillkallade gode
män vid gemensamt sammanträde handlägga frågan, huruvida åt nagotdera företaget
bör lämnas företräde eller huru eljest lämpligen bör förfaras.

Om behandiingen av fråga, som nu sagts, skola bestämmelserna i detta kap. i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse; dock vare ej erforderligt, att i kungörelsen angående
förrättningen samtliga de fastigheter angivas, vilka av frågan beröras. Synemännens
utlåtande skall underställas vattendomstolens prövning.

»4 § (It), 20 §§).

Framställes vid syneförrättning rörande vattenavledning för marks torrläggning av
någon, vars rätt beröres av företaget, yrkande, som avses i 3 kap. 27 § andra stycket,
förelägge synemännen den, som gjort yrkandet, att inom viss tid, med företeende av synemännens
beslut i frågan, hos vederbörande vattendomstol anhängiggöra sådan ansökan,
som i 3 kap. 11 § sägs, vid äventyr, om det försummas, att yrkandet lämnas utan avseende.

Göres inom förelagd tid ansökan, som nu sagts, skall, där ej vattenrättsdomaren
eller vattendomstolen annorledes förordnar, den fortsatta behandlingen rörande företaget
av synemännen överlämnas åt vattendomstolen.

55 § (ny).

Anhängiggöres, innan syneförrättning rörande företag enligt 3 (dier 7 kap. avslutats,
jämlikt stadgande i 11 kap. eller i den ordning, som om syneförrättning rörande
företag enligt 6 kap. är föreskriven, ansökan om annat företag, som rör samma vattenområde
eller av annan grund synes ej kunna jämte det förra företaget utföras, ankomme
på vattendomstolen att i samband med prövning av ansökningsmålet eller

10:55 62

efter underställning, där sådan skall äga rum, meddela besked om företagens för
hållande till varandra; och må förty, innan dylikt besked lämnats, ej meddelas slutligt
utlåtande rörande företag, som först nämnts.

56 § (ny).

Vid avgörande av fråga, som i 53—55 $§ avses, skola de i 2 kap. 38 § och 3 kap.
7 § stadgade grunder vinna tillämpning.

Där åt företag gives företräde framför annat företag, skall tillika bestämmas viss
tid, inom vilken frågan om förstnämnda företag skall i den härför i denna lag
bestämda ordning fullföljas, så ock den tidpunkt, då företaget senast skall vara fullbordat,
allt vid äventyr, att, då frågan om det andra företaget äter upptages, detta
icke må hindras av yrkande, som ovan nämnts.

57 S (21 §).

Möter ej hinder mot företaget, böra synemännen, efter det sakägarna blivit hörda
och utredning skett angående de förhållanden, vilka kunna inverka på frågan, söka
att i de delar, varom tvist yppas, åvägabringa överenskommelse mellan dem, vars
rätt därav beröres; och varde, där sådan överenskommelse träffas, särskild avhandling
därom upprättad, av sakägarna underskriven samt medelst synemännens påskrift
vitsordad. Angår överenskommelsen annat än beloppet av sakägare tillkommande
ersättning, vare den dock ej gällande, med mindre den av synemännen prövas lämplig.

Dör överenskommelsen fastighet, tillhörig kronan eller allmän anstalt, skall den
i avseende å kronans eller anstaltens rätt ej gälla, med mindre den godkännes av
vederbörande myndighet.

58 § (22 §).

Vilja en eller flera sakägare förena s>''g med sökanden om företaget eller yrka, att
däråt gives större omfattning än sökanden äskat, göre det skriftligen; och värde handlingen
vitsordad medelst synemännens påskrift.

59 § (23 §).

Kommer ej enligt 57 § överenskommelse till stånd, varde frågan i de delar, som
äro tvistiga, prövad av synemännen jämlikt de i denna lag stadgade grunder.

60 § (25, 26 J5§).

För utrönande av värdet å båtnad för mark genom dess torrläggning, där sådan
med företaget avses, skola synemännen med tillämpning av de i 7 kap. 22 § stadgade
grunder efter undersökning av den mark, varom fråga är, uppskatta marken
såväl i dess skick före företaget som ock i det skick, vari den antages komma efter
företagets fullbordan.

Vid uppskattning av båtnad, som genom vattenreglering beredes strömfall, skola
de i 9 kap. stadgade grunder beträffande värdering av vattenkraft, som skall ersättas,
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

61 § (27 §).

Utgöres mark, varå uppskattning enligt 60 § bör ske, helt och hållet eller till någon
del av sjöbotten eller annan vattendränkt mark, och finnes uppskattningen av
båtnaden ej kunna, innan företaget blivit fullbordat, verkställas med tillförlitlig noggrannhet;
då skola synemännen medelst sannolikhetsberäkning enligt grunder, som
må finnas användbara, tillsvidare bestämma värdet å båtnaden: och varde slutlig
uppskattning utsatt att efter ty i 78 § sägs förrättas efter’ företagets fullbordan.

62 § (2* §).

I fråga om företaget hava synemännen att bestämma:

varest och huru dike, avloppsledning eller annan anläggning, som prövas nödig,
tjänligast skall göras, allt med hänsyn till de i 7 kap. eller eljest i denna lag stad -

SO:62 65

gade grunder ävensom till vattenmängd, fallförhållanden, jordens sättning och andra
omständigheter;

varest jord skall läggas, som uppkastas ur dike vid dess anläggande eller rensande:

varest och huru bro, trumma eller dylikt skall göras eller ombyggas, där sådan!
tarvas;

huru beträffande hushållningen med och framsläppandet av vattnet bör förfaras
vid dammbyggnad, som må erfordras för företaget, så ock eljest vad för vattenhöjdens
reglering och förekommande av skada genom översvämning eller annorledes
bör iakttaga, varvid med avseende å vattenmärkes utsättande skall iakttagas vad i
11 kap. Öl § finnes för där avsett fall stadgat;

huru i fråga om sättet för utförande av gemensamt arbete samt framtida under
håll av gjorda anläggningar tjänligast bör förfaras;

tiden, då vattenveiks ändring eller annat arbete för företaget må begynna; tiden
och sättet för fullgörande av samt betalningen för arbete, som enligt särskilda stadgande
markägare eller vattenverksägare berättigats ombesörja; så ock viss tid, i
regel minst fem och högst tio år, då företaget i dess helhet bör vara bragt till slut;

huruvida för avgörande, om företaget må anses fullbordat, eller av annan anledningbesiktning,
som omförmäles i lo kap. 1 §, bör äga rum;

så ock, där sådant finnes nödigt, företagets benämning samt i övrigt allt, som kan
lända till företagets ändamålsenliga anordning.

Dessa frågor skola handläggas av synemännen gemensamt; dock må förrättningsmannen
överlämna åt biträdande förrättningsmannen, om sådan förordnats, att jämte
gode männen handlägga de särskilda frågor, som föranlett dennes förordnande.

63 S (19 §).

Har den till dikningssamfällighet hörande mark blivit, efter ty i 7 kap. 24 §
sägs, uppdelad i särskilda avdelningar, och finnes någon avdelning så belägen, att
upp,agaude av dike därstädes ej tarvas för torrläggning av annan avdelning, äge
synemännen föreskriva, att sådant dike skall göras först då någon delägare i avdelningen
påkallar • det; och meddele synemännen i ty fall de bestämmelser, som erfordras
för avgörande av avdelningens förhållande till samfälligheten i övrigt.

64 g (30, 31 §§).

Ersättning, som till följd av företaget tillkommer sakägare för förlust, skada eller
intrång, skall i brist av åsämjaude bestämmas av synemännen enligt de i 9 kap
stadgade grunder; dock att, där fråga uppkommer om ersättning medelst kraftöverföring,
härom skall gälla föreskriften i 20 §. Skall ersättning utgå med förhöjning
över värdet, böra värdet och förhöjningen var för sig angivas.

Uppkommer eljest på grund av bestämmelserna i 3, 7 eller 8 kap. vid syneförrättning
fråga om ersättning åt delägarna eller annan för arbete eller dylikt, skall
ock sådan fråga prövas av synemännen.

65 § (32, 33 §§).

Förrättningen skall, såvitt ske kan, utan uppskov fortsättas och avslutas.

Varder nytt sammanträde av nöden, skall besked om tiden och stället därför meddelas
innan sammanträdet avslutas. Kan till följd av laga hinder tiden för sammanträdet
ej genast utsättas eller sammanträde ej å utsatt tid hållas, skall om tiden och
stället för det nya sammanträdet utfärdas kungörelse i den ordning, som i 38 § sägs,
eller ock sist å åttonde dagen förut i den för stämning stadgade ordning samtliga
sakägare kallas till sammanträdet. Ett exemplar av kungörelsen skall, då enligt 39 §
föreskrift meddelats om handlingars tillhandahållande, ofördröjligen översändas till
det eller de härför bestämda ställe eller ställen.

10:65 68 44

Finnes under förrättningens fortgång saken angå fastighet, som ej på sätt i 38 §
är föreskrivet angivits i förut utfärdad kungörelse om förrättningen, och har ej
ägare och känd nyttjanderättshavare till den fastighet ändock tillstädeskommit,
åligge förrättningsmanmn att därom utfärda kungörelse med tillkännagivande vad
ägare till sååan fastighet så ock nyttjanderättshavare, där dennes rätt är i fråga,
har att iakttaga för bevakande av talan vid sammanträde ävensom att till sakägare,
som nu nämnts, avsända underrättelse på sätt i 8 § stadgas. Kungörelsen skall
sist tre veckor före sammanträdet för uppläsande i kyrkan avsändas till pastorsämbetet
i den eller de församlingar, där i kungörelsen angivna fastigheter äro belägna,
så ock min-t fjorton dagar före sammanträdet införas i en eller flera av ortens
tidningar. Har enligt 39 § meddelats föreskrift om handlingars tillhandahållande,
skall ett exemplar ..av kungörelsen ofördröjligen översändas till det eller de härför
bestämda ställen. År uppenbarligen fråga allenast om viss eller vissa sakägares
hörande, vare kungörelse och underrättelse, som nu sagts, dock icke erforderliga, såframt
sådan sakägare i den för stämning stadgade ordning kallas till sammanträde
sist å åttonde dagen förut.

Har sammanträde ej på sätt ovan sagts tillkännagivits, vare det ändock gillt, där
alla sakägare komma tillstädes eller de uteblivna i den för stämning stadgade ordning
sist å åttonde dagen förut kallats till sammanträdet.

66 § (37 g).

Vad i 25 § är stadgat om protokoll äge tillämpning jämväl i fråga om förrättning,
som avses i 32 §. Protokollet bör vid varje sammanträdes slut uppläsas och
förses med synemännens underskrift

67 § (38, 39 §§).

Sedan erforderliga sammanträden hållits och alla vid syneförrättningen förefallande
frågor blivit utredda, skola synemännen upprätta utlåtande angående företaget.

Utlåtandet skall innehålla synemännens besked, med angivande av skälen i de i
62—64 8§ eller eljest här ovan omförmälda frågor. Avgift, som omförmäles i 11
kap. 95 8, så ock avgift enligt 2 kap. 10 §, där sådan bör utgå, skola bestämmas i
utlåtandet. Lämnas medgivande till vatten reglering, varde angivet, om företaget är
av beskaffenhet att stadgandena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå äga
tillämpning; och skall för sådant fall utlåtandet upptaga förslag till dylik avgift.

Skola två eller flera med skilda andelar taga del i företaget, skall utlåtandet innehålla
särskild längd, upptagande såväl den å varje strömfall eller fastighet belöpande
anparten i kostnaden för företaget med noggrant angivande av strömfall eller annan
egendom, som med delaktighet-n avses, som ock det belopp, vartill kostnaden för företaget
beräknats. För varje delägare skall anmärkas, huruvida han är sökande till
företaget eller på grund av föreskriften i 82 § att anse såsom likställd med sökande,
så ock beskaffenheten av den båtnad, som lagts till grund för delaktigheten, samt
det uppskattade värdet av sagda båtnad. Har på grund av bestämmelsen i 7 kap.
2ö § rätt medgivits delägare att erlägga å honom belöpa'' de bidrag med fördelning
å visst antal år, skall ock härom anteckning ske. Beträffande mark. som genom
företaget vinner torrläggning, skall längden innehålla uppgift för varje fastighet å
markens värde före och efter företaget. År i avbidan pa slutlig uppskattning delaktigheten
bestämd på sätt i 61 § sägs, varde anteckning därom gjord.

68 8 (ny).

Har i kungörelsen angående företaget förordnats, att handlingarna rörande detsamma
skola hållas för sakägarna tillgängliga på sätt i 39 8 sägs, skall förslag till
utlåtande, som i 67 § sägs, jämte därtill hörande handlingar ävensom meddelande

40 Kies 76

om förrättningsmannens adress sä snart ske kan i bestyrkt avskrift av lörrä ttningsmaunen
översändas till de i kungörelsen angivna ställe (iller ställen. Om förslagets
framläggande och platsen för dess tillhandahållande så ock vad sakägare jBmlikt 69 §
har att iakttaga för sin talans bevakande skall underrättelse införas i den eller de
ortstidningar, som bestämts för införande av kungörelse angående företaget.

69 § (ny).

Vill någon, vars rätt kan vara beroende av företaget, göra invändning mot förslag,
som i 68 § sägs, äge han inom trettio dagar från den dag, då kungörelsen
varit i tidning senast införd, till förrättningsmannen ingiva eller i betalt brev med
posten insända sina erinringar.

70 § (ny).

.. 71 § (ny).

År ej sådant fall för handen, som i 68 § avses, skall utlåtandet angående företaget
med därtill hörande handlingar framläggas vid sammanträde med sakägarna.

72 § (42 §).

Skall för handhavande av de med företaget förenade angelägenheter finnas styrelse,
skola före förrättningens avslutande synemännen uppdraga åt en eller flera av deltagarna
att i föreskriven ordning utfärda kallelse till sammanträde för styrelseval.

73 § (43 §.)

Skall jämlikt föreskrift i denna lag synemännens utlåtande i sin helhet eller beträffande
viss fråga underställas vattendomstolens prövning, åligge förrättningsmannen
att före syneförrättningens avslutande härom meddela besked. Förrättningsman
nen skall tillika giva sakägarna tillkänna, vid vilken vattendomstol talan mot förrättningen
må föras samt vad enligt 11 kap. 85 § bör iakttagas för sådan talans bevarande.
Underrättelse härom skall intagas i utlåtandet.

Sist förklara synemännen förrättningen avslutad.

74 § (44 §).

Avskrift av utlåtandet med därtill hörande handlingar skall i fall, som i 68 § avses,
så snart ske kan och sist inom trettio dagar efter förrättningens avslutande sändas
till det eller de för handlingars tillhandahållande i kungörelsen bestämda ställen.

Har ej ändring gjorts i avgivet förslag till utlåtande, skall meddelande härom jämte
sådan underrättelse, som i 73 § avses, inom samma tid översändas till nämnda ställe
eller ställen.

1 andra fall skall inom tid, som ovan stadgats, avskrift av utlåtandet med därtill
hörande handlingar överlämnas till någon i orten boende pålitlig person, som enligt
tillkännagivande vid förrättningen av synemännen utsetts att mottaga samma handlingar;
och vare de hos honom tillgängliga för envar, som åstunda!'' att granska dem
eller taga avskrift därav.

75 § (45 §).

Där ej inom föreskriven tid talan anhängiggjorts mot syneförrättning och ej heller
underställning av synemännens utlåtande skall ske, skall vid utlåtandet bero: och
gånge detsamma i verkställighet i den ordning, som för laga kraft ägande dom är
stadgad.

76 § (47 §).

Föres ej talan mot syneförrättning, och har ej heller underställning av synemän 1—1B3710.

liens utlåtande ägt rum, åligge förrättningsmannen att inom kalenderåret näst efter
det, då förrättningen avslutats, insända det därvid förda protokollet jämte kartor, ritningar,
kostnadsförslag och övriga handlingar, som röra saken, till vederbörande vattendomstol.

Efter det handlingarna inkommit till vattendomstolen, äge förrättningsinannen att
därifrån till Iåns utbekomma desamma under tid, som av vattenrättsdomaren bestämmes.

77 § (48 §).

Menar någon, efter det företag, som avses i 32 § 1—3 mom., blivit fullbordat, att
sedermera visat sig, att vid uppskattning, som skett enligt 60 §, till hans skada värdet
av den båtnad, som genom torrläggning beredes till samfälligheten hörande mark,
blivit oriktigt beräknat, äge då erhålla ny uppskattning av värdet, där han före utgången
av kalenderåret näst efter det, som i utlåtandet eller sedermera i anledning
av ansökan om anstånd bestämts för företagets fullbordande, eller, om dessförinnan
företaget efter besiktning förklarats fullbordat, efter det, då sådan besiktning ägt rum,
gör ansökan därom hos Konungens befallningshavande. Sådan ny uppskattning skall
efter ansökningstidens slut så snart lämpligen kan ske verkställas av de synemän,
som förrättat den föregående uppskattningen, eller, om hinder möter för dem, av
andra, vilka utses därtill på sätt ovan föreskrives; och må därvid på yrkande av annan
delägare än den, som sökt förrättningen, eller, där det eljest finnes lämpligt, ny uppskattning
ske jämväl beträffande andra markområden än dem, som avses i ansökningen,
i den män sådant är av nöden för vinnande av enhetlig tillämpning av grunderna
för uppskattningen. Angående dylik förrättning galle i tillämpliga delar
vad i detta kap. är stadgat ; dock vare ej erforderligt, att i kungörelse angående förrättningen
samtliga de fastigheter angivas, vilka beröras av företaget.

Sker genom uppskattningen ändring i vad förut blivit bestämt, varde fördelningen
av kostnad och utgift för företaget, så ock av underhållsskyldigheten jämkad
därefter.

Är någon missnöjd med den nya uppskattningen, fullfölje talan däremot i den ordning
11 kap. 85 § föreskriver.

78 § (49 §).

Har, efter ty i (51 § förmäles, slutlig uppskattning av båtnaden blivit utsatt att
äga rum efter ‘företagets fullbordan, äge envar markägare, vars rätt är av frågan beroende,
att inom tid, som i 77 § sägs, hos Konungens befallningshavande anmäla ärendet
för uppskattningens verkställande; men försummas det, vare all fråga om dylik
uppskattning förfallen och den förut gjorda värderingen gällande till framtida efterrättelse.

Om sådan slutlig uppskattning, som här avses, galle vad om ny uppskattning i
77 § stadgas.

79 §.

(40 § första och andra st,, 50 § första och andra st.)

Vad i BO § första och andra styckena är stadgat om förrättningskostnad lände
jämväl till efterrättelse i fråga om syneförrättning'', som avses i 32 §; dock att ersättning
till ortsombud. som omförmäles i 42 § andra stycket, skall förskjutas av
sökanden.

Äro liera pliktiga att förskjuta förrättningskostnad, svare envar av dem i förnailande
till de övriga allenast'' för så stor del av förskottet, som enligt nedan givna
regler skulle slutligen belöpa på honom, därest ej andra deltagare i företaget än de
förskottspliktiga funnes.

Delägare vare icke berättigad till ersättning för sin talans bevakande vid syneförrättningen.
Har annan sakägare måst vidkännas särskild kostnad för tillvaratagande
av sin rätt till skadeersättning i målet eller eljest för bevakande av sin rätt,
skall i utlåtandet tillerkännas honom skälig gottgörelse därför

•SO §.

(40 § andra och tredje st., 50 § sista stycket.)

Beträffande den slutliga fördelningen av kostnad, som i ''70 § sägs, galle enahanda
grunder som för fördelningen av kostnaden för själva företaget, dock att sådan
kostnad skall fördelas utan hänsyn till sådan begränsning i delaktigheten, som om -förmäles i 8 kap. 3 § andra stycket och 5 § samt 7 kap. 24—28 §§. Avgift enligt
11 kap. 95 § skall fördelas enligt samma grunder, som jämlikt sistnämnda lagrum skola
tillämpas vid avgiftens bestämmande.

Har sakägare eller annan framställt invändning eller påstående, ändå att han insett
eller skäligen bort inse, att log därför saknas, och vållas därav uppskov eller
eljest ökade kostnader, varde honom ålagt att såsom en honom enskilt åliggande
kostnad ersätta delägarna eller annan sakägare de utgifter, som därigenom åsamkats
dessa. Där vid sådan ny uppskattning, som i 77 § sägs, ändring ej göres i förut
verkställd värdering, skall den, som påkallat den senare uppskattningen, ensam offlda
kostnaden därför. °

81 § (ny).

Vad i 9 §, 10 § sista stycket, 15 § samt 22—24 §§ är stadgat skall jämväl äga
tillämpning å syneförrättning rörande företag,‘som avses i 32 §; och galle föreskriften
i 9 § om biträdande förrättningsman.

, 82 § (51 §).

bom sökande till förrättning, som i 32 § avses, anses ej allenast den eller de, som
sökt förrättningen, utan även den eller de, som i den ordning 58 § stadgar förenat
sig med sökanden eller för vinnande av ökad båtnad fört talan, vilken föranlett
större anläggning fin sökanden äskat.

11 KAP.

Om domstolar och rättegång i vattenmål.

2 § (2* §).

\ attendomstol består av en vattenrättsdomare såsom ordförande samt såsom Övriga
ledamöter två vattenrättsingenjörer och två vattenrättsnämndemän. Är anläggning,
företag eller annat, varom i vattenmål är fråga, utan nämnvärd inverkan å vattenförhållandena
och beröres därav ej heller motstående intresse av någon betydelse, vare
dock i sådant mål vattendomstolen beslutför med vattenrättsdomaren och vattenrftttsnämndemännen
samt allenast den ene av vattenrättsingenjörerna.

Vattenrättsdomare skall vara lagkunnig, i domarevärv erfaren man.

Vattenrättsingenjörerna skola vara i vattenfrågors tekniska behandling sakkunniga
och erfarna män, den ene särskilt beträffande byggande i vatten och den andre särskilt
i frågor om torrläggning av mark.

Vattenrättsnämndemännen, som böra vara allmänt betrodda, om sin orts förhållanden
kunniga^ män, skola vara valbara till nämndemansbefattning vid häradsrätt inom
orten och må ej hava uppnått sextiofem års ålder.

5 § (5* §).

Av de till vattenrättsnämndemän valda skola i vattendomstolen tjänstgöra de två,
som av vattenrättsdomaren för varje mål kallas därtill. Till tjänstgöring böra kallas

nämndemän från det län, som beröres av det ifrågavarande målet; avser målet företag,
som berör mer än ett län, avgöre vattenrättsdomaren, om nämndemännen skola
tagas från olika län eller från ett av dem.

Hålles vattendomstolens sammanträde vid syn på stället, böra företrädesvis de närmast
boende nämndemännen kallas att tjänstgöra.

Är vattendomstolen enligt vad i 2 § sägs beslutför med allenast den ene av vattenrättsingenjörerna,
skall vattenrättsdomaren till tjänstgöring i domstolen kalla den
av dem, som företrädesvis äger sakkunskap i det ämne, varom fråga är.

8 § (8* §).

Hos vattendomstol skall vara anställd en lagkunnig sekreterare, förordnad av
Konungen, som ock äger, när sådant finnes lämpligt, återkalla förordnandet. Ställföreträdare
för sekreteraren förordnas av vattenöverdomstolen.

16 § (16* §).

Vid utövandet av sin verksamhet som vattenöverdomstol skall Svea hovrätt bestå
av ordföranden å eu av hovrättens divisioner såsom ordförande, tre andra ledamöter
i hovrätten samt en ledamot i kammarkollegiet.

Är fråga allenast om ledighet för vattenrättsdomare, vattenrättsingenjör eller val
tenrättssekreterare eller om förordnande av ställföreträdare för dem eller om föreläg fande

att i vattenmål inkomma med handlingar eller om utsättande av ny tid eller
eviljande av anstånd med avseende å ingivande av handling eller vidtagande av
annan åtgärd i dylikt mål, må hovrätten vara sammansatt såsom vid handläggning
av andra mål än vattenmål.

Har ledamot i vattenöverdomstol ej förut avlagt domareed, skall han före inträde
i tjänstgöring avlägga sådan ed inför Svea hovrätt.

Angående jäv mot ledamot i vattenöverdomstol galle vad i 7 § andra stycket finnes
stadgat om jäv mot ledamot i vattendomstol.

IT g (15, 17* §).

Till vattenmål hänföras följande mål:

A. ansökaIngrsmtil:

1. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 20 §, huruvida och under vilka villkor
byggande i vatten må ske;

2. ansökan om godkännande jämlikt tredje stycket i nyssnämnda lagrum av verkställt
ändrings- eller reparationsarbete å byggnad i vatten;

3. ansökan om prövning jämlikt 2 kap. 25 § av befintlig vattenbyggnads laglighet ;

4. ansökan jämlikt 2 kap. 31 § första stycket om meddelande av bestämmelser
rörande hushållning med vatten;

5. ansökan jämlikt 2 kap. 34 § om rätt att utriva byggnad i vatten;

6. ansökan jämlikt 3 kap. 11 § om prövning, utan förutgången syneförrättning
enligt 10 kap., rörande sättet och villkoren för verkställande av vattenreglering, som
avses i 3 kap. 1 §, så ock angående delaktigheten i kostnaden för företaget;

7. ansökan om prövning jämlikt 4 kap. 1 §, huruvida och i vilken utsträckning
skyldighet må åläggas ägare av strömfall att tillhandahålla kraft åt kringliggande
bygd, så ock ansökan jämlikt 4 kap. 4 § att komma i åtnjutande av kraft, som på
grund av dylikt åläggande skall tillhandahållas;

8. ansökan om nyprövning enligt 4 kap. 5 eller 16 § så ock om bestämmande av
avgift enligt 14 § i nämnda kap.;

9. ansökan jämlikt 5 kap. 2 eller 7 § om inrättande, utvidgande eller förbättrande
av allmän farled;

10. ansökan jämlikt 6 kap. 12 § om ändrade anordningar med avseende å beslå
tade Uottledsarbeten;

11. ansökan jämlikt 0 kap. 21 § om prövning, utan förn t gången syneförrättning
enligt 10 kap., av fråga om anläggning eller åtgärd för befintlig allmän flottleds
utvidgande eller förbättrande eller om nya eller ändrade föreskrifter rörande hushållningen
med vatten eller annat för flottningens underlättande eller om bestämmelser
rörande virkes barkning eller fiskeavgift;

12. ansökan jämlikt 6 kap. 27 § första stycket om avlysande av allmän flottled;

13. ansökan jämlikt (i kap. 28 § om tillåtelse att bortskaffa flottledsanläggning;

14. ansökan om anstånd med fullbordande av företag, vartill medgivande enligt
denna lag lämnats, så ock, då fråga är om företag, som avses i 3 eller 7 kap., om
tillämpning av de i 7 kap. 58 § andra stycket och 59 § meddelade bestämmelser;

15. ansökan jämlikt 9 kap. 17 § om överflyttning från en fastighet till en annan
av rättighet till kraftbelopp, vilket utgår i ersättning för förlorad vattenkraft.

B. stämningsmål:

16. talan om borttagande eller ändrande av annan tillhörig byggnad i vatten för
uttagande av vattenkraft eller vattnets tillgodogörande annorledes i industriellt syfte,
för vattenreglering, för fiske eller fiskens framkomst, för bevattning, för allmän farled
eller för ändamål, som avses i 2 kap. 40 § andra stycket, eller för järnvägsbro
eller allmän vägbro, såframt talan grundas därå, att byggnaden icke tillkommit i
laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet;

17. talan om ersättning för skada eller intrång av sådan byggnad i vatten, som
under 16 sägs:

18. talan om ansvar för det sådan byggnad utförts eller ändrats i strid mot stadgande
i denna lag eller mot föreskrift, som meddelats i sammanhang med arbetets
medgivande, eller för det någon mot stadgandet i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåtit
att söka vattendomstolens godkännande av verkställd ändring å dylik byggnad:

19. talan jämlikt 2 kap. 24 § om ändrande av byggnad i vatten, vartill vattendomstolen
meddelat tillstånd, eller om ändrade föreskrifter rörande hushållningen
med vattnet vid sådan byggnad;

20. talan, beträffande andra företag enligt denna lag än de i 6 kap. avsedda, om
ansvar eller skadestånd för hushållning med eller framsläppande av vattnet i strid
mot lag eller givna föreskrifter så ock talan jämlikt 2 kap. 31 § andra stycket om
meddelande av dylika föreskrifter eller ändrande av förut givna sådana i fråga om
annan tillhörig byggnad i vatten;

21. talan, som grundas därå, att den, vilken är skyldig att underhålla sådan byggnad
i vatten, som under 16 sägs, brister i fullgörande av denna skyldighet, eller
därå, att någon utan erhållet medgivande, där sådant erfordras, ntriver dylik bygg
nåd;

22. talan, som utan samband med ansökningsmål föres jämlikt 2 kap. 23 § om
gottgöreise för damm eller annan vattenbyggnad eller om fortsatt tillgodogörande av
annan tillhörigt vatten och bestämmande av ersättning därför, jämlikt 2 kap. 10 §
om bestämmande av fiskeavgift, jämlikt 2 kap. 14 § om rätt till intrång å annans
fastighet i vissa avseenden, jämlikt 2 kap. 15 § om rätt att begagna annan tillhörig
byggnad i vatten eller jämlikt 2 kap. 16 § om rätt till utmål å annans fastighet;

23. talan utan samband med ansöknings- eller underställningsmål om tillämpning
av stadgandena i 1 kap. 6—-13 §§;

24. talan jämlikt 3 kap. 6 § om skyldighet för delägare i regleringssamfällighet

att deltaga i kostnaden för vattenreglering ocli om beräkning av den kostnad, vari
sådan delägare bär att taga del, så ock talan jämlikt 3 kap. 9 § om skyldighet för
åen, som av vattenreglering tillskyndas båtnad i annat hänseende än som omförmäles
i o § av nämnda kap., att lämna bidrag till företaget;

-5. talan jämlikt 5 kap. 10 § om vidtagande av sådana anordningar vid allmän
farled, som erfordras till förebyggande av skada genom vågsvall eller dylikt;

2(5. talan beträffande allmän flottled om vidtagande av sådana anordningar eller
åtgärder eller meddelande av sådana föreskrifter, som i 6 kap. 17 § första stacket
eller 18 § sägs; ~

27. talan om borttagande eller ändrande av anläggning eller om rättelse i åtgärd,
som skett för allmän flottled, såframt talan grundas därå, att anläggningen eller
åtgärden icke tillkommit i laga ordning eller icke är av laga beskaffenhet, så ock
talan om ansvar för vidtagande av dylik anläggning eller åtgärd eller för olovligt
hushållande med eller framsläppande av vattnet i allmän flottled;

28. talan jämlikt 6 kap. 13 § första stycket om förverkande av rätten till flottledsarbetes
vidare utförande;

29. talan jämlikt 7 kap. 29 § om skyldighet för ägare av mark att deltaga i

kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningsföretag så ock om sådan
jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omförmäles;

30. talan jämlikt 7 kap. 54 § om skyldighet för delägarna i invallningssamfällighet
att lösa mark, som ingår i dylik samfällighet;

3L talan, som grundas därå, att genom vattenavledning eller ^vallning vattenförhållandena
ändrats i strid mot stadgande i denna lag eller mot föreskrift, som
meddelats i samband med arbetets medgivande;

32. talan om tillämpning av stadgandena i 7 kap. 57 § andra stycket;

33. talan jämlikt 8 kap. 11 § om ändrade föreskrifter rörande delaktigheten i

underhåll och. skötsel av gemensam kloakledning eller kostnaderna därför;

34. talan jämlikt 9 kap. 2o, 29, 31 eller 42 § om ändrade föreskrifter rörande

krattbelopp, som utgår i ersättning för förlorad vattenkraft, samt om ändring i vad

förut bestämts angående uttagningskostnadens storlek och dess gäldande, så ock talan
om förnyad prövning av sådan ständig avgälds belopp, som omförmäles i 9 kap.

35. talan om fördelning av uppburen penningersättning, varom i 9 kap. 31 § för
mäles;

36. talan om fastställande av vite, som i 9 kap. 37 § sägs, eller om höjning eller
sänkning av redan bestämt sådant vite;

37. talan jämlikt 9 kap. 39 § om rätt att åter komma i åtnjutande av vattenkraft,
som strömfallsägare till följd av företag enligt denna lag gått förlustig;

38. talan jämlikt 9 kap. 73 § av innehavare av fordran, varför fast egendom häftar.
om högre ersättning för egendomen eller för därifrån förlorad vattenkraft eller
för skada eller intrång därå;

o9. talan jämlikt 9 kap. 74 § om rätt att få återlösa fast egendom, som på grund
av stadgande i denna lag blivit av annan löst.

C. besvärsmål:

40. besvär mot synemäns beslut, varigenom vid syneförrättning enligt 10 kap. jävsinvändning
ogillats, ävensom klagan över synemännens åtgöranden eller utlåtande i
fall, då utlåtande ej underställes.

I). under,stHIlninifsimil:

41. underställning av samt besvär mot utlåtande vid syneförrättning enligt 10
kap. i fall, då underställning av utlåtandet äger rum.

18 § (17* § sista stycket).

Där i denna lag linnes föreskrivet, att vad i något av de i 17 8 åberopade lagrum
stadgas skall äga tillämpning å annat fäll än som avses i samma lagrum, skall ock
talan, som rör sådan tillämpning, hänföras till vattenmål.

-20 § (20* §). _

Vid vattendomstol anhängiggjord talan, som ej enligt 17 och 18 §§ är att hänföra
till vattenmål, men som rör i denna lag behandlat ämne, må av vattendomstolen
upptagas, därest invändning mot domstolens behörighet icke i laga ordning göres
eller den väckta frågan finnes hava avsevärd betydelse för vattenförhållandena. Upptages
talan, som nu nämnts, varde målet räknat som vattenmål. Ej må dock på
grund av vad nu sagts vid vattendomstol upptagas talan om ansvar för gärning,
vard de i denna lag givna straffbestämmelser icke äro tillämpliga,

Där i denna lag stadgas särskild ordning för behandling av viss fråga, lände det
till efterrättelse.

21 § (21* §).

Finnes vid allmän domstol anhängiggjord talan, som ej enligt 17 och 18 §§ är att
hänföra till vattenmål, men som rör i denna lag behandlat ämne, angå fråga av avsevärd
betydelse för vattenförhållandena, äge, på hemställan av den allmänna domstolen,
vederbörande vattendomstol förordna om målets upptagande därstädes. Meddelas
sådant förordnande, hänvise den allmänna domstolen målet till fortsatt handläggning
och avdömande vid vattendomstolen, och varde målet räknat som vattenmål.
Har vattendomstol meddelat beslut i anledning av hemställan, som nu sagts,
skall vid det beslut förbliva.

Där någon, mot vilken vid allmän domstol föres talan om borttagande eller ändrande
av annan byggnad i vatten än som avses i 17 § 16 och 27, förrän målet blivit
vid underrätten avgjort visar, att han hos vederbörande vattendomstol gjort ansökan
om sådan prövning beträffande byggnaden, som i 17 § 3 sägs, skall, såframt ej frågan
rör tvist om äganderätt till fastighet eller omfattningen av fastighets ägoområde,
den allmänna underrätten hänvisa clet där anhängiga målet till handläggning och
avdömande vid vattendomstolen i sammanhang med ansökningsmålet. Varder den
hos vattendomstolen gjorda ansökningen avvisad eller återkallas densamma eller förklaras
den hava förfallit, skall på anmälan av någondera parten den allmänna underrätten
ånvo upptaga det där anhängig]orda målet och detsamma slutligen avdöma.

’ 27 § (23, 27* §).

/ mom. Ansökan enligt 17 § 1 skall vara åtföljd av de ritningar jämte beskrivning
och andra handlingar samt innehålla de upplysningar, vilka erfordras för
bedömande av det tillämnade företagets beskaffenhet, omfattning och verkningar.
Särskilt skola så fullständigt som möjligt uppgivas den eller de fastigheter, varå
byggandet skall ske eller vilka företaget eljest efter tv i 14 kap. 4 § sägs angår,
vederbörande ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist samt, om företaget
ej är av större omfattning, de ersättningsbelopp sökanden förmenar böra till följd av
företaget utgå till dylik fastighetsägare eller andra. Är fråga om utförande av byggnad
för vattens tillgodogörande, skall uppgift lämnas å det område, med vilket, enligt
sökandens åsikt, rätten till vattnets tillgodogörande lämpligen bör vara för framtiden
förenad. Beträffande anläggning för uttagande av vattenkraft varde därjämte

II: 27—32 n~

storleken av den vattenkraft, som beräknas kunna vid lågvatten uttagas genom anläggningen,
uppgiven.

T fråga om ansökan enligt IT § 2, 3, 4 och ti skall vad i första stycket stadgas i
tillämpliga delar lända till efterrättelse.

2 mom. Ansökan, som i 17 § 5 och 13 sägs, skall vara åtföljd av den beskrivning
å byggnadens eller anläggningens läge och beskaffenhet samt innehålla de upplysningar
i övrigt, som erfordras för bedömande av verkningarna utav byggnadens
utrivande eller anläggningens bortskaffande.

3 mom. I ansökan jämlikt 17 § 9. 10 och 11 skall uppgivas, såvitt möjligt, vilka
bebyggda strömfall eller med fäst tiskebyggnad försedda fisken saken må angå samtr
då ansökningen avser utförande eller godkännande av visst arbete, å vilken fastighet
arbetet skall utföras eller är utfört, så ock beträffande egendom, som nu nämnts,
ägares och nyttjanderättshavares namn och hemvist.

4 mom. I)å ansökan göres enligt 17 § 15, skall sökanden förete bevis därom,
huruvida den fastighet, varifrån rättigheten till överförd kraft skall överflyttas, är
besvärad med inteckning, ävensom de överenskommelser, som i ärendet må hava
träffats med inteckningshavare. Ansökningen skall därjämte innehålla uppgift å den
plats, dit kraften önskas för framtiden överförd, samt vara åtföljd av plan för den
erforderliga ledningens sträckning.

30 § (30* §).

Avses med ansökan enligt 17 § 1. 2, 9 eller 11 ändring av befintlig anläggning i
vatten, må, där ej enligt denna eller äldre lag medgivande erhållits till anläggningen
i dess skick före vidtagande av den ändring, varom fråga är, eller jämlikt 12 kap.
11 § första stycket ägarens rätt att bibehålla anläggningen är fri från klander, ansökningen
icke upptagas, med mindre jämväl prövning av anläggningens laglighet
påkallas.

32 § (27, 32* §;.

Aro ansökningshandlingarna fullständiga, eller varder vad därutinnan brister inom
förelagd tid fullgjort, skall vattenrättsdomaren skyndsamt inhämta nödiga upplvsningar
för bestämmande av det eller de ställen, där handlingarna efter ty nedan
sägs skola hållas för parterna tillgängliga, samt därefter om ansökningen utfärda
kungörelse.

Kungörelsen skall innehålla

dels tillkännagivande:

att, intill dess frågan blivit slutligen prövad, ett exemplar av ansökningshandlingarna
skall för dem, som önska taga del därav, finnas tillgängligt å viss för parterna
välbelägen plats hos tjänsteman, kommunal befattningshavare eller pålitlig
enskild person eller, där ansökningen angår företag, som berör två eller flera län
eller eljest ett vidsträckt område, å flera dylika ställen:

att, därest i målet avgivas erinringar eller påminnelser, varom i 39 § förmäles,
eller sådant utlåtande, som i 45 § sägs, jämväl dessa handlingar skola hållas tillgängliga
på förut angivna ställe eller ställen;

att även vattendomstolens utslag i målet skall därstädes i avskrift vara för parterna
att tillgå; samt

att kallelser och andra meddelanden till parterna, under det målet är anhängigt
vid vattendomstolen, skola, där de icke röra allenast sökanden eller ock särskilt tillställas
den eller dem, till vilka de äro riktade, ske på det sätt, att de genom vattenrättsdomarens
försorg införas i viss eller vissa tidningar inom orten och hållas tillgängliga
så som nyss är sagt;

II 32 33

dels ock erinran om innehållet i 38 och 53 §§ jämte besked om den tid, inom vilken
erinringar enligt 38 § skola ingivas.

1 mål, som avses i 17 § 1—8, 13 och 15, skola i kungörelsen de fastigheter, som
saken förmenas angå, namngivas eller, i den män det kan ske på oförtydbart sätt,
utmärkas medelst gemensam geografisk eller annan beteckning, varjämte," där sökanden
vill med ti Härnad byggnad tillgodogöra sig annan tillhörig vattenkraft, särskild
uppgift därom skall lämnas. I mål, som avses i 17 § it, 10 och 11, skall i kungörelsen
uppgivas, vilka bebyggda strömfall eller med fast fiskebyggnad försedda fisken
saken ma angå, så ock, då ansökningen avser utförande eller godkännande av visst
arbete, å vilken fastighet arbetet skall utföras eller är utfört.

Innefattar ansökan om tillstånd till utnyttjande av samfällt strömfall så, som i 2
kap. 7 § sägs, tillika inbjudan till övriga delägare att deltaga i företaget, skall i
kungörelsen, med omförmälan av sistnämnda förhållande, jämväl intagas föreläggande
för delägare, som vill begagna sig av inbjudningen, att tillkännagiva detta i den
ordning och inom den tid, som är förelagd för bestridande av ansökningen eller
framställande av invändningar i fråga om företaget, vid äventyr att den. som underlåter
detta, skall hava försuttit sin rätt att bliva delaktig i företaget.

Om kungörelsens innehåll i fall, som avses i fil § första stycket, gälle vad där
finnes stadgat.

År fråga om ansökan, varom i 17 § 10 och 14 förmäles, skall kungörelse enligt
denna § eller 61 § första stycket utfärdas allenast, då vattenrättsdomaren prövar det
nödigt. Utfärdas ej sådan kungörelse, skall dock tiden och stället för vattendomstolens
sammanträde sist å tjugoförsta dagen förut kungöras på sätt i 33 § första
stycket sägs.

Huruledes mål i visst fall må kunna behandlas utan förutgången kungörelse, därom
stadgas i fil § andra stycket.

33 § (28, 33* §).

.Kungörelse, som i 32 § sägs, skall genom vattenrättsdomarens försorg dels för
uppläsande sä snart ske kan i kyrkan genast avsändas, i mål, som i 17 § 1—8
samt 13 och 15 avses, till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där fastigheter,
som saken förmenas angå, äro belägna, i mål, som avses i 17 § 9, 10, 11 och
12, till pastorsämbetet i den eller de församlingar, där den del av farleden eller flottleden,
varom fråga är, framgår, samt i mål, som avses i 17 § 14, till pastorsämbetet
i den eller de församlingar, i vilka ansökan om företaget förut kungjorts, dels ock
inom tio dagar införas i en eller flera av ortens tidningar så ock i allmänna tidnin farna.

Ett exemplar av kungörelsen skall tillika med ett exemplar av ansökningsandlingama
ofördröjligen sändas till det eller de ställen, som i kungörelsen angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjämte, såframt i målet är fråga om ansökan enligt
17 § 1, 2, 8, 4, 6, 9, 10 eller 11, utan dröjsmål i betalt öppet brev eller brevkort å
posten avlämna underrättelse om kungörelsens utfärdande, om det eller de ställen,
varest handlingarna i målet hållas för parterna tillgängliga, samt om den för erinringars
avgivande bestämda tiden till envar i ansökningen uppgiven eller eljest för
honom känd ägare av fastighet, som i kungörelsen om förmäles, så oek till de kända
nyttjanderättshavare, vilkas rätt beröres i saken. Underrättelsen skall adresseras till
den fastighet, varom fråga är, såvitt ej säker kunskap vinnes om annan adress
inom landet för mottagaren. Varder efter ty i 37 § sägs sökanden ålagt att delgiva
viss sakägare kungörelsen, erfordras ej underrättelse, som nu sagts, till sådan
sakägare.

8—/937/O

11 33 45

Där sakägare, som i andra stycket sägs, varder för vattenrättsdomaren känd först
efter underrättelsernas utsändande, skall vattenrättsdomaren ofördröjligen på ovannämnda
sätt meddela sådan sakägare underrättelse om målet så ock om vad lian för
sin rätts bevakande må hava att iakttaga. Befinnes underrättelse, som blivit å posten
avlämnad, hava försetts med oriktig adress, och vinnes upplysning om mottagarens
rätta adress, eller finnes sakägare, till vilken underrättelse efter ty ovan sägs
bort sändas, hava förbigåtts, vare lag samma. Ej må dock målets handläggning och
avgörande uppehållas av anledning, som nu sagts.

Är jord eller annan fast egendom, som saken angår, samfälld för helt skifteslag
eller eljest för flera fastigheter, erfordras ej underrättelse, varom ovan förmäles, till
de särskilda delägarna i den samfällda egendomen. Finnes för denna känd styrelse.
värde styrelsen på nämnda sätt underrättad.

Ägare av fastighet, som saken angår, vare pliktig att till vattenrättsdomaren eller
vattendomstolen uppgiva innehavare av nyttjanderätt till fastigheten, där dennes rätt
beröres av saken. Underlåter han det, och uppstår skada för nyttjanderättskavare,
som saknat kännedom därom, att företaget eller åtgärder angår fastigheten, skall
ägaren, där han visas hava ägt dylik kännedom, hälla nyttjanderättshavaren skadeslös.
Erinran härom värde införd i den kallelse, som enligt denna § tillsändes fastighetens
ägare.

37 § (37* §).

Kan inverkan ske på kanal- eller slussanläggning, förelägge vattenrättsdomaren
sökanden att inom tid, som i varje fall föreskrives, och vid äventyr, som nedan sägs,
till vattenrättsdomaren ingiva bevis, att kungörelsen delgivits anläggningens ägare
eller styrelsen för densamma på sätt, som för delgivande av stämning är stadgat.
Lag samma vare beträffande känd förvaltning eller styrelse för annan allmän farled
eller vattenregleringsföretag eller flottningsstyrelse för allmän flott led eller syssloman
eller styrelse för torrläggningsföretag, där det företag, varom i målet är fråga, berör
led. eller företag, som nu nämnts.

Är fråga att genom tillärnad byggnad taga i anspråk av annan tillgodogjord val
tenkraft, förelägges sökanden enahanda delgi vn ingsskyldighet med ägaren av den anläggning,
där kraften tillgodogöres. Varder denne vid delgivningsförsök ä särskilda
dagar ej anträffad i sitt hemvist, må kungörelsen med samma verkan delgivas föreståndaren
för kraftanläggningen eller, där föreståndare ej finnes eller ej vid särskilda
delgivningsförsök anträffas, fästas å lämplig^plats vid anläggningen.

Där fråga är om ansökan, som i 17 § 15 avses, förelägge vattenrättsdomaren sökanden
att inom tid, som vattenrättsdomaren bestämmer, och råd nedan stadgat äventyr
ingiva bevis om kungörelsens delgivning med ägaren av det strömfall, från vilket
kraftbelopp, varom fråga är, tillhandabålles. Vad nu sagts äge motsvarande tilllämpniug
beträffande ansökan enligt 17 § 7 eller 8.

Försummar sökanden vad enligt denna § förelägges honom, skall ansökningen av
vattenrättsdomaren förklaras förfallen; och varde bevis därom med de skäl, varå beslutet''
grundas, tecknat å ett exemplar av ansökningen. Tillkännagivande om beslutet
skall lämnas parterna i den för kalLelser till dem stadgade ordning.

45 § (45* §).

1 inom. Erfordras för bedömande av målet särskild teknisk utredning eller vidlyftigare
värdering, uppdraga vattenrättsdomaren, där sådant finnes lämpligt, åt biträde,
som i 44 § sägs, eller ock åt annan sakkunnig person att efter iörberedande
undersökning avgiva utlåtande i målet. Tarvas utredning av mer än en person,
varde uppdraget lämpat därefter.

Undersökning, som nu nämnts, skall hallas sä snart ske kan. Om tiden för dess
företagande skall meddelande lämnas vattenrättsdomaren, som i den för kallelser till
parterna bestämda ordning underrättar dem därom. Sedan undersökningen bragts
till slut, skall utlåtandet utan dröjsmål översändas till vattenrättsdomaren och av
honom hållas för parterna tillgängligt a förut kungjorda ställe eller ställen. Förordas
i något hänseende andra tekniska anordningar eller andra regler för hushållningen
med vattnet än sökanden må hava föreslagit, skall utlåtandet hallas tillgängligt
under minst fjorton dagar före vattendomstolens sammanträde.

2 mom. _ Vattenrättsdomaren må ock, där så linnes lämpligt, uppdraga åt vattenrättsingenjörerna
eller eu av dem att. med eller utan biträde av vattenrättsnämndemännen
eller en av dem, verkställa undersökning å stället. 1 enklare fall må sådant
uppdrag kunna lämnas åt vattenrättsnämndemännen eller eu av dem.

Om tiden för sådan undersökning skall vattenrättsdomaren meddela parterna underrättelse
i den för kallelser till dem bestämda ordning. Protokoll över undersökningen
skall föras av den, vattenrättsdomaren därtill förordnat, och sedermera tillställas
vattenrättsdomaren. Där undersökning sker allenast såsom förberedelse för domstolens
sammanträde till syn på stället, vare dock underrättelse och protokoll, som nu
nämnts, ej .av nöden.

3 mom. Där vid undersökning enligt denna § i mål rörande vattenreglering en
eller flera strömfallsägare eller en eller flera markägare vilja förena sig med sökanden
om företaget eller yrka, att till vinnande av ökad båtnad däråt gives större omfattning
än sökanden äskat, göre det skriftligen; och varde handlingen vitsordad
medelst undersökningsförrättarens påskrift samt översänd till vattenrättsdomaren

46 § (46* §).

I mål, som i IT § 9 och 11 omförmäles, må vattenrättsdomaren, där sökanden därom
anhåller och ärendet finnes brådskande, medgiva vidtagande av erforderliga provisoriska
åtgärder. Omfattar sådan åtgärd vidlyftigare arbete eller är avsevärt intrång
på allmän eller enskild rätt därav att befara, må sådant förordnande av vattenrättsdomaren
lämnas, allenast såframt sökanden hos Konungens befallningshavande
ställer pant eller borgen för skadestånd, som han kan kännas skyldig utgiva till
följd av arbetet i fråga.

Beslut, som nu sagts, må utan hinder av däröver anförda besvär lända till efterrättelse,
såframt ej vattendomstolen eller vattenöverdom stolen annorlunda förordnar

49 § (49* §).

Vattendomstolen eller vattenrättsdomaren äge, där så finnes nödigt för målets avgörande,
från förvaltande myndighet begära utlåtande i fråga, som faller inom myndighetens
verksamhetsområde.

År fråga om inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled eller om
byggnad i eller vid allmän farled, skall vattendomstolen eller vattenrättsdomaren,
förrän målet avgöres, från lotsstyrelsen inhämta yttrande, huruvida från dess sida
något finnes att erinra i avseende å företaget.

56 § (56* §).

Vill sökanden före vattendomstolens sammanträde återkalla ansökningen, göre det
skriftligen hos vattenrättsdomaren, och avskrive denne målet från vidare behandling.
Efter det målet företagits till handläggning vid sammanträde med vattendomstolen,
må återkallelse av sökandens talan ske allenast hos domstolen.

Har återkallelse av talan skett, skall genom vattenrättsdomarens försorg meddelande
därom lämnas parterna i den för kallelser till dem bestämda ordning.

\ ad i 10 kaj). 48 § andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning be -

II: 56 65

träffande vattenregler ilig då sådant företag är föremål för behandling i den för ansökningsmål
stadgade ordning.

62 §.

1 mom. Där genom vattendomstols utslag lämnas medgivande att bygga i vatten,
skall utslaget innehålla noggranna bestämmelser om byggnadens läge och konstruktion,
om den ersättning, som skall till följd av företaget utgå, i den mån ej prövning
därav jämlikt 9 kap. 47 § göres beroende på särskild talan eller bestämmelser
därom skola träffas i den för expropriation stadgade ordning, samt om de villkor i
övrigt, som må vara behövliga för tillgodoseende av allmän och enskild rätt, så ock,
i den mån det prövas erforderligt, innefatta bestämmelse om vattenmärke eller andra
föreskrifter om hushållningen med och framsläppande av vattnet såväl efter byggnadens
fullbordan som under byggnadstiden.

2 mom. År fråga om byggnad för vattnets tillgodogörande, skall utslaget angiva,
med vilken fastighet rätten till tillgodogörandet skall för framtiden vara förenad.
Denna fastighet (strömfallsfastigheten) hör, där så lämpligen kan ske, omfatta allenast
den sökanden tillhöriga mark, som upptages av byggnaden och därmed förenade
anläggningar, järnte den del av vattenområdet, som sökanden äger. Vattenrättsdomaren
bör förty, när omständigheterna därtill föranleda, tillse att, såvitt möjligt, eu
till strömfallsfastighet lämpad fastighet varder under målets handläggning bildad.

Utslaget skall jämväl angiva, i vad man tillgodogörandet medgivits på grund av
äganderätt eller av annan grund, samt, där med byggnaden avses tillgodogörande
allenast av eu del av det framrinnande vattnet, huruvida utslaget vilar på antagande
att jämväl vattnet i övrigt i strömfallet eller den del därav, vars fallhöjd tages
i anspråk, eller den sida av strömfallet, om vars tillgodogörande är fråga,, tillhör
fastighet, för vilken sökanden såsom ägare fört talan i målet.

I utslag, varigenom medgivande lämnas till byggnad för utnyttjande av vattenkraft,
värde vidare angivet, huruvida byggnaden är av beskaffenhet, att de i 4 kap.
meddelade bestämmelserna om skyldighet för byggnadens ägare att tillhandahålla
kraft åt kringliggande bygd ävensom angående nyprövning och lösningsrätt för kronan
därå äga tillämpning.

3 mom. Vad i 1 mom. stadgats skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse beträffande
vattendomstols utslag i andra ausökningsmål. I utslag, varigenom lämnas
medgivande till utförande av vattenreglering, varde angivet, om regleringsföretaget
är av beskaffenhet, att stadgandena i 4 kap. om nyprövning och om avgifter därå
äga tillämpning, i fråga om meddelande av bestämmelser rörande delaktigheten i
företaget skola i tillämpliga delar gälla föreskrifterna i 10 kap. 67 §.

63 § (63* §)

1 sammanhang med beslut, varigenom ifrågasatt byggande i vatten eller utförande
av vattenreglering medgives, bestämme vattendomstolen viss tid, i regel ej överstigande
tio år eller, där fråga är om anläggning för allmän flottled, två år, inom vilken
arbetet skall vara fullbordat.

Yad i 10 kap. 56 § stadgas i fråga om företräde mellan olika företag skall äga
motsvarande tillämpning, då dylik fråga uppkommer i samband med ausökningsmål
i andra fall än som avses i nämnda lagrum.

65 $ (65* §).

Ändå att sökandens talan bifalles, varde honom ålagt att gottgöra motpart sådana
kostnader å målet, som prövas hava varit nödiga för tillvaratagande av hans rätt;
dock att i mål rörande företag enligt 5 eller 6 kap. sakägare ej är berättigad till
gottgörelse i annat fall än att han måst vidkännas kostnad för tillvaratagande av
sin rätt till skadeersättning i målet.

: 65 —73

Har svarandepart framställt invändning eller påstående i målet, ända att han
insett eller skäligen bort inse, att fog därför saknas, och vållas därav uppskov i
målet eller eljest ökade kostnader, gottgöre han sökanden de utgifter, som därigenom
åsamkats denne.

(iK § (68* §).

Anmälan om ersättningsanspråk, som avses i 2 kap. 24 §, 6 kap. 11 §, 5 kap.
6 §. 7 kap. 57 § och 8 kap. 15 §, skall göras skriftligen och i två exemplar ingivas
till vattenrättsdomafen. Ena exemplaret varde genom vattenrättsdomarens försorg
i rekommenderat brev tillsänt ägaren av den vattenbyggnad eller anläggning,
varom fråga är.

Efter utgången av den tid, inom vilken ersättningsanspråk, som nu sagts, må anmälas,
skall vattendomstolen för provning av anspråk, som inom behörig tid anmälts,
sammanträda till syn på stället. Aro liera anspråk anmälda, varde de såvitt möjligt
prövade i ett sammanhang. Om tiden och stället för vattendomstolens sammanträde
skall sist å fjortonde dagen förut till parterna avsändas underrättelse i rekommenderat
brev sä ock kungörelse införas i eu eller flera av ortens tidningar.

Angående skyldighet för byggnadens eller anläggningens ägare att ersätta motpart
kostnad, som föranledes av prövning enligt denna §, gälla vad i 65 § är om sökande
stadgat. Finnes den, som anmält ersättningsanspråk, hava saknat skälig anledning
därtill, varde honom ålagt, att gottgöra byggnadens eller anläggningens ägare de utgifter,
som denne till följd därav fått vidkännas.

69 § (ny).

Yad i 10 kap. 60 och 61 §§ samt 77 och 78 §§ är stadgat i fråga om uppskattning
av båtnad vid syneförrättning enligt nämnda kap. skall i tillämpliga delar
gälla jämväl beträffande ansökningsmål; dock att sådan ny uppskattning, som om
förmäles i 77 och 78 §§, skall påkallas medelst ansökan hos vattendomstolen. 1
fråga om behandling av dylik ansökan galle vad i detta kap. är stadgat om ansökan
enligt 17 § 14.

70 § (69* §).

För ingivande av erinringar eller påminnelser eller skrifter i anledning av förordnande
om ytterligare eller ny skriftväxling eller ock bevis om delgivning äge vatienrättsdomaren
bevilja anstånd på viss tid. när skäl därtill äro.

Varder före utgången av tid, inom vilken det åligger part att något fullgöra, laga
förfall visat, utsätte vattenrättsdomaren ny tid.

71 § (70* §).

Beträffande fråga, vari det enligt förestående stadganden tillkommer vattenrättsdomaren
att besluta, bör han, där frågans beskaffenhet det påkallar, rådgöra med
vattenrättsingenj örerna,

Av vattenrättsdomarens beslut är vattendomstolen ej förhindrad att annorlunda
förordna.

72 § (71* §).

Vattenrättssekreteraren åligge att över alla vid vattendomstolen anhängiggjorda
ansökningsmål fora förteckning, utvisande tiden, då varje mål inkommit, därmed vidtagna
åtgärder samt tiden för målets avgörande.

73 § (72* och 73* §§).

Vattenrättsdomaren före med biträde av vattenrättssekreteraren protokoll vid vattendomstolens
sammanträden och un der skri ve detsamma å domstolens vägnar. I målet
ingiven handling må ej i protokollet intagas, utan där allenast anmärkas.

För varje ansökningsmål skall av vattenrättssekreteraren upprättas en akt. ornfat -

It:

73 83

tande ett exemplar av samtliga de handlingar, som i målet ingivits, så oek avskrift
av de utav vattenrättsdomaren i målet utfärdade kungörelser och meddelade beslut
ävensom av vattendomstolens protokoll och utslag i målet jämte förteckning å de
kartor, ritningar och andra handlingar, som akten omfattar.

Vid akten skall jämväl fogas eu av vattenrättsdomaren underskriven förteckningöver
de underrättelser, vilka på grund av bestämmelserna i 33 och 47 §§ blivit av
honom å posten avlämnade; och skall förteckningen angiva den dag, då avlämnandet
skett. Där ej av eljest föreliggande omständigheter annat förhållande framgår, irtgöre
förteckning, som nu nämnts, bevis att den uppgivna dagen underrättelser avsänts
under de i förteckningen upptagna adresser.

Beträffande skyldighet att till Svea hovrätt insända ett exemplar av akten i målet
skall vad rörande insändande till hovrätt av underrätts dombok är stadgat äga motsvarande
tillämpning.

75 § (7•> '' §).

Vill någon mot annan föra talan, som i 17 § l(i—39 avses, ingive till vattenrättsdomaren
skriftlig inlaga, innehållande uppgift å svarandens namn och hemvist så
ock å kärandens påståenden jämte skälen därtill; bifoge oek de handlingar käranden
vill åberopa till stöd för sin talan.

Inlaga, som nu sagts, skall jämte därtill hörande handlingar ingivas i två exemplar;
dock äge i fråga om kartor och ritningar samt handlingar av vidlyftigare
beskaffenhet vattenrättsdomaren medgiva befrielse från denna skyldighet.

Beträffande mål rörande häktad galle vad i 84 § tinnes stadgat.

81 § (81* §).

Vad i 42—45 §§, 49 § första stycket, 50 § första stycket. 51, 52, 55 §§, 56 § första
stvcket, 57, 58, 64, 67, 70 — 72 §§, 73 § första, andra och tjärde .-uvckena samt 74 §
stadgas beträffande ansökningsmål skall, där annat ej framgår av vad nedan i denna
§ sägs, äga motsvarande tillämpning i fråga om stämningsmål.

Utlåtande, som i 45 § sägs, skall hållas för parterna tillgängligt å vattenrättsdomarens
tjänsterum.

I de fall, då, enligt vad för ansökningsmål tinnes föreskrivet, parterna skola erhålla
besked i den för kallelser till dem i 32 § bestämda ordning, skall i .stämningsmål
med avseende å sättet för meddelande av sådant besked i stället lända till efterrättelse
föreskriften i 80 §.

I avseende å stämningsmål, däri talan om ansvar föres, skall vad i 55 § tinnes
stadgat beträffande ansökningsmål icke äga tillämpning, såvitt angår svarande, vilken
ej under skriftväxlingen erkänt den förseelse, som lägges honom till last. .Förordnande,
som i 67 § sägs, må ej meddelas angående verkställighet av straff eller
annan påföljd av brottslig gärning.

83 § (71, 83* §).

Där någon, mot vilken talan föres i stämningsmål, till bemötande därav hos vattenrättsdomaren
gör ansökan, som i 17 § 2, 3, 4, 9, 10 eller 11 avses, varde målet
i dess helhet handlagt i den för ansökningsmål stadgade ordning, där det ej är av
beskaffenhet att jämlikt Öl § andra stycket ändock böra behandlas som stämningsmål.

Har i stämningsmål vattendomstolen eller har allmän domstol eller överexekutor
förordnat om borttagande eller ändrande av byggnad eller annan anläggning i vatten,
och göres därefter ansökan, som nyss nämnts, äge vattenrättsdomaren, om skäl därtill
äro och sökanden ställer pant eller borgen för kostnad och skada, förordna, att
utslaget ej må verkställas, innan ansökningsmålet blivit slutligen avgjort eller ock
vattendomstolen annorlunda förordnar.

85 8 (7;>, 85* §).

År sakägare missnöjd med beslut, varigenom under förrättning enligt 10 kap.
synemännen ogillat framställd jävsinvändning, ingive inom trettio dagar från det
beslutet avkunnats till vattenrättsdomaren sina besvär jämte utdrag av synemän
nens protokoll, i vad det avser det överklagade beslutet.

Är någon eljest missnöjd med åtgärd eller beslut under syneförrättning enligt 10
kap., eller vill lian föra talan mot synemännens utlåtande eller mot ny eller slutlig
uppskattning av båtnad enligt 77 och 78 §§ i o än in da kap., ingive i mål, som avse
företag enligt G kap., inom trettio men eljest inom sextio dagar från den dag förrättningen
förklarats avslutad sina till vattendomstolen ställda besvär.

I besvären skola fullständigt upptagas klagandens alla påståenden och skälen därtill;
och skola vid besvären fogas de handlingar klaganden vill åberopa till stöd för
ändringssökandet.

Besvär, varom i andra stycket förmäles, skola ingivas i tre exemplar. Hava besvären
ej ingivits i föreskrivet antal exemplar eller finner vattenrättsdomaren eljest flera
exemplar vara erforderliga, förelägge han klaganden viss tid att ingiva det antal
exemplar, som ytterligare är av nöden, vid äventyr, om det försummas, att på klagandens
bekostnad av besvärshandlingarna verkställes avskrift i erforderligt antal
exemplar.

Huruledes påståenden rörande synemännens åtgärder och förslag i frågor, som omförmälas
i 10 kap. 19 §, må .göras hos Konungens befallningshavande, därom skils i
lagen om flottning i allmän flottled.

87 § (75, 87* §).

Sedan de i 86 8 andra stycket omförmälda handlingar inkommit och besvärstiden
gått till ända, skall vattenrättsdomaren, så snart ske kan, låta ett exemplar av besvärshandlingarna
tillställas den eller de personer, som efter ty därom är stadgat
utsetts att mottaga förrättningshandlingarna, samt angående besvären utfärda kungörelse.

Kungörelsen skall innehålla

dels tillkännagivande:

att, intill dess målet slutligen avgjorts, ett exemplar av besvärshandlingarna ävensom
av inkommande förklaringar och påminnelser samt av utlåtande, som enligt 45 §
må komma att avgivas, skall hållas för sakägare tillgängligt hos bemälde person
eller personer:

att även vattendomstolens utslag i målet skall på nämnda sätt i avskrift vara för
parterna att tillgå; samt

att kallelser och andra meddelanden till parterna i målet, under det målet är anhängigt
vid vattendomstolen, skola, där de icke särskilt tillställas den eller dem, till
vilka de äro riktade, ske på det sätt, att de genom vattenrättsdomarens försorg offentliggöras
i viss eller vissa tidningar inom orten samt hållas tillgängliga hos ovannämnda
person eller personer;

dels ock erinran om innehållet i 89 § samt, där besvären ej angå allenast fråga
om värdet å båtnad eller om ersättning, besked om den tid, inom vilken förklaring''
skall enligt 89 8 avgivas.

Angå besvären allenast fråga om värdet å båtnad av företaget eller om ersättning,
varde kungörelsens innehåll, såvitt rör tiden för förklarings avgivande, lämpat efter
stadgandet i 89 § andra stycket.

1 sammanhang med kungörelsens utfärdande bör vattenrättsdomaren, om det lämpligen
låter sig göra, bestämma tid och ställe för det vattendomstolens sammanträde

II: 87 92

där målet skall företagas till handläggning, samt i kungörelsen intaga underrättelse därom.
Sammanträdet må i allmänhet ej utsättas till tidigare dag än trettio dagar efter den
för förklarings avgivande bestämda tid; dock må, där i besvären föres talan allenast beträffande
värdet å båtnad eller ersättning, tidigare dag för sammanträdet bestämmas.

88 § (76. 77 §§, 88* §).

Angående offentliggörande av kungörelse, som i 87 § sägs, galle beträffande mål,
som avse företag enligt 6 kap., vad i 83 § första stycket finnes stadgat i fråga om
mål enligt 17 8 10, 11 och 12 men i andra fall vad nämnda lagrum föreskriver
beträffande mål, som omförmälas i 17 § 1—8 samt 13 och 15.

Kungörelsen varde tillställd den eller de personer, som utsetts att mottaga förrättningshandlingarna.

Angå besvär, som anförts av enskild sakägare, allmänna intressen, skall, då fråga
är om företag enligt 3, 7 eller 8 kap., ett exemplar av besvärshandlingama jämte
kungörelsen tillställas den myndighet, som enligt vad i 10 kap. 42—44 8§ finnes för
varje särskilt fall föreskrivet äger bevaka nämnda intressen.

Där i besvär över syneförrättning rörande företag enligt 8, 7 eller 8 kap. föres
talan mot ägare eller nyttjanderättshavare till sådan fastighet, vilken ej angivits i
någon angående syneforrättningen offentliggjord kungörelse, förelägge vattenrättsdomaren
klaganden att inom viss tid ingiva bevis därom, att styrkt avskrift av besvären
jämte den rörande desamma utfärdade kungörelsen blivit i den för delgivande
av stämning stadgade ordning delgiven ägare eller nyttjanderättshavare, som ovan
sagts. Om dylikt föreläggande samt påföljden, där det ej fullgöres, äge vad i 37 8
stadgas motsvarande tillämpning.

89 § (78. 89* §).

Sakägare, som vill bemöta vad i besvären anförts och yrkats, skall till vattenrättsdomaren
ingiva förklaring i två exemplar inom viss tid, minst trettio dagar efter
kungörelsens dag vid äventyr, där förklaring ingives senare, att vattendomstolen ej
är pliktig att fästa avseende vid densamma, i den mån den rör annat än fråga om
värdet å båtnad eller om ersättning, som bör till följd av företaget utgå.

I fråga om tiden och sättet för avgivande av förklaring över yrkande, som i besvären
göres angående värdet å båtnad eller ersättning, så ock rörande påföljden av
underlåtenhet att avgiva sådan förklaring skall gälla vad i 53 § stadgas i fråga om
vrkanden och påståenden, som där avses.

91 § (79, 83 §8, 91* §).

I besvärsmål skall tid och ställe för målets handläggning inför vattendomstolen sist
a fjortonde dagen före sammanträdet tillkännagivas parterna i den för kallelser till dem
bestämda ordning, såframt ej underrättelse därom intagits i kungörelse enligt 87 §.

Underställningsmål skall jämte i målet anförda besvär företagas till avgörande å
tid och plats, som vattenrättsdomaren bestämmer och låter kungöra genom tre veckor
före sammanträdet utfärdad kungörelse, vilken offentliggöres på sätt i 88 § första
stycket är för motsvarande fall stadgat samt tillställes den eller de personer, som
utsetts att mottaga förrättningshandlingarna.

92 § (80, 83 88, 92* 8).

Vad i 29 8 andra stycket, 39—41 88, 56 § första stycket, 60 8 första, andra och
fjärde styckena, 70—72 88, 73 8 första, andra och fjärde styckena samt 74 8 stadgas
beträffande ansökningsmål skall äga motsvarande tillämpning å underställningsmål
ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål vid vattendomstolen, 60 8 dock med iakttagande
av bestämmelserna i 3 kap. It §, 6 kap. 3 81 mom. samt 7 kap. 45 och 55 88.

Bestämmelserna i 42—45, 48. 49 §§, 50 8 första stycket, 51, 52, 54, 55, 57—59,

1,1 II: 92—95

«2—64, 66 och 67 §§ skola i tillämpliga delar gälla besvärsmål vid vattendomstolen
och underställningsmål.

94 § (Kl, 94* §4

_ 1 underställningsmål rörande företag enligt (! kap. skall vattenrättsdomaren bereda
Konungens befallningshavande tillfälle att inom lämplig tid avgiva yttrande rörande
å ena sidan gagnet för orten av det i målet ifrågasatta företaget och å andra sidan
de olägenheter, som tilläventyrs av detsamma äro att förvänta.

Där i mål rörande företag enligt (i kap. bestämmelser erfordras angående frågor,
som omförmälas i 10 kap. 19 §, åligge det vattenrättsdomaren att, sedan målet blivit
hos vattendomstolen avgjort, för prövning av sådana frågor översända handlingarna
i målet till Konungens befallningshavande; och galle angående ärendets handläggning
hos denna myndighet vad därutinnan stadgas i lagen om flottning i allmän
flottled. Handlingarna i mål. som nu sagts, skola förvaras hos vattendomstolen
och böra förty, sedan målet blivit avgjort, av vederbörande myndighet dit återställas.

År beslut i mål rörande företag enligt 3 eller 7 kap. av beskaffenhet att föranleda
väsentliga förändringar i den enligt 10 kap. 67 § rörande delaktigheten i företaget
upprättade längden, äge domstolen uppdraga åt förrättningsmannen att upprätta ny
sådan längd i enlighet med domstolens beslut.

95 § (85, 95* §).

Lämnas jämlikt denna lag medgivande till byggande i vatten för vattnets tillgodogörande
^såsom drivkraft eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag,
som avses i 7 kap., eller meddelas i syfte att vinna ökad möjlighet att utnyttja vattenkraft
ändrade bestämmelser rörande hushållningen med vattnet, åligge sökanden
att, innan medgivet arbete må påbörjas, eller, där fråga är om ändrade hushållningsbestämmelser,
dessa må tillämpas, erlägga viss avgift såsom bidrag till kostnaden
för vattendomstolarnas organisation och verksamhet.

Avgift, som nu nämnts, skall beträdande byggnad för vattnets tillgodogörande
såsom drivkraft bestämmas i förhållande till den förut icke tillgodogjorda vattenkraft,
som beräknas kunna vid lågvatten uttagas vid byggnaden, dock med avdrag
för den vattenkraft, för vilken i samband med regleringsföretag avgift förut erlagts.

Där med vattenreglering eller med ändrade hushällningsbestämmelser åsyftas ökning
i uttagbar vattenkraft, skall avgiften bestämmas i förhållande till ökningen i den
vattenkraft, som vid lågvatten kan uttagas i sökandens eller, då fråga är om vattenreglering
enligt 3 kap. 1 §, samtliga till regleringssamfälligheten hörande strömfall.
Avses att möjliggöra utnyttjande av förut uttagbar vattenkraft på fördelaktigare
sätt, varde avgiften bestämd i förhållande till den ökning i vattenkraftens värde,
som genom företaget eller genom de ändrade hushållningsbestämmelserna beredes.

År ändamålet med vattenreglering jämväl torrläggning av mark skall avgift tillika
utgå i förhållande till värdet av den båtnad, som i nämnda hänseende vinnes genom
företaget. Yad nu sagts äge ock tillämpning i fråga om företag enligt 7 kap. Där
till grund för avgiften skall läggas storleken av viss vattenkraft, skall den utgå
med en krona för varje hästkraft till och med 5,000, femtio öre för varje hästkraft
över 5,000 till och med 10,000 samt tjugufem öre för varje hästkraft utöver 10,000,
men må ej, utom då fråga är om vattenreglering, överstiga tjugu tusen kronor.

Iskall avgiften beräknas efter ökningen i värde å vattenkraft eller efter båtnad, som
beredes mark, varde den erlagd med en för tusen av värdeökningen eller båtnaden.

Avgift, som efter ovan nämnd beräkning skulle uppgå till mindre belopp än tio
kronor, skall icke erläggas.

9 -103710

II: 96—108

96 § (86, 96* §).

Storleken av avgift, varom i 95 § förmärs, skall enligt där meddelade grunder
bestämmas av vattendomstolen eller, då fråga är om företag, vartill medgivande lämnas
vid syneförrättning enligt 10 kap., av synemännen.

Huru avgifter, som nu nämnts, skola indrivas och för det därmed avsedda ända
målet användas, därom förordnar Konungen.

97 § (87, 97* §).

Sökande i ansökningsmål vare pliktig att förskjuta:

kostnaden för sådana kungörelser och underrättelser i målet, vilka det åligger
vattenrättsdomaren att offentliggöra eller avsända, så ock för handlingarnas tillhandahållande,
såsom i 32 § sägs, där särskild utgift härför ifrågakommer;

ersättning för sådana utgifter för vattendomstolens sammanträde, varom i 11 8
andra stycket förmäles;

gottgörelse åt person, som jämlikt 35 § 1 mom. särskilt förordnats att biträda sakägarna
i målet;

gottgörelse åt sakkunnig person, som jämlikt 44 § tillkallas i målet såsom sakkunnigt
biträde åt domstolen;

ersättning för undersökning enligt 45 § 1 mom.; samt

gottgörelse åt vattendomstolens ledamöter och sekreterare för inställelse vid domstolens
sammanträde, där detta hålles, vid syn å stället, eller vid undersökning'' enligt
45 § 2 mom., dock ej ersättning för längre resa än från järnvägs- eller ångbåtsstation,
som ligger närmast sammanträdesplatsen.

Vad nu sagts beträffande sökande i ansökningsmål äge motsvarande tillämpning
i avseende å kärande i stämningsmål samt å klagande i besvärs- och underställningsmål,
i den män kostnaden förorsakats av hans besvär.

Där i underställningsmål kostnad, som nu nämnts, är av nöden, vare om dess förskjutande
lag, som i 10 kap. 30 och 79 §§ sägs, i den mån ej kostnaden efter tv
nyss sagts skall förskjutas av klagande.

Huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktas att gälda, skall helt eller delvis
gottgöras honom av annan part, varde avgjort enligt de rörande rättegångskostnader
i vattenmål gällande regler.

101 § (101* §).

Part, som vädjat mot vattendomstols utslag, skall i vattenöverdomstolen sig inställa
före klockan tolv å trettionde dagen eller, där anläggning, företag eller åtgärd, varom
fråga är, angår fastighet inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark, före
klockan tolv ä fyrtiofemte dagen från den dag, då utslaget gavs; dock att, där vadetalan
fullföljes mot vattendomstols utslag i mål, som avser företag enligt 5 eller 6
kap., part skall i vattenöverdomstolen inställa sig före klockan tolv å nittionde dagen
efter aet tiden för anförande av besvär jämlikt 108 § gått till ända eller, där sådan
besvärstalan förts, efter det slutligt utslag i anledning därav givits.

108 § (108* §).

Talan mot vattendomstols slutliga utslag i mål, som avser företag enligt 5 eller
6 kap., skall, i vad beslutet rör annat än förd ansvarstalan eller ersättning, fullföljas
hos Konungen genom besvär, som ingivas i vederbörande statsdepartement sist före
klockan tolv å trettionde dagen eller, där företaget berör område inom Norrbottens
eller Västerbottens läns lappmark, före klockan tolv å fyrtiofemte dagen från beslutets
dag.

I samma ordning, som nu sagts, skall ock talan fullföljas mot beslut, som vatten -

rättsdomaren jämlikt 6 kap. 13 § andra stycket meddelat i avseende å tiden för fullbordande
av föreskrivna tilläggsarbeten.

Beträffande besvärstalan, som i denna § avses, skall i tillämpliga delar gälla ved

1 105 och 107 §§ stadgats angående besvär, som anförts hos vattenöverdomstolen.

12 KAP.

Om vattenbok.

1 § (1* §).

För varje vattendomstols område skall föras bok för antecknande av de uppgifter
rörande företag enligt denna lag, varom här nedan stadgas. Denna bok kallas vattenbok.

Yattenboken föres i tre avdelningar:

första avdelningen: för inskrivning av faktiska och rättsliga förhållanden rörande
anläggningar för tillgodogörande av rinnande vatten såsom drivkraft eller annorledes
så ock rörande dammbyggnader, ändå att de ej avse vattnets tillgodogörande; dock
att vad nu stadgats ej äger tillämpning å andra anläggningar för allmän farled eller
allmän flottled än dammbyggnader;

andra avdelningen: för införande av uppgifter om beslut i farleds- och flottledsmål
rörande inrättande av allmän farled eller allmän flottled eller rörande nya eller
ändrade anordningar eller föreskrifter med avseende å befintlig allmän farled eller
allmän flottled så ock om andra förhållanden, vilka efter ty därom stadgas i lagen
om flottning i allmän flottled böra antecknas i vattenboken; samt

tredje avdelningen: för förtecknande av alla efter den 1 januari 1921 i laga ordning
beslutade torrläggningsföretag och andra till första och andra avdelningen ej
hänförliga anläggningar med avseende å vatten.

I vattenboken böra ock anmärkas hydrografiska och topografiska beskrivningar
över de inom vattendomstolens område belägna vattendrag med tillhörande vattensamlingsområden,
i den män sådana beskrivningar äro eller varda av vederbörande
myndighet utarbetade.

3 § (3* §).

När, efter det denna lag trätt i kraft, beslut av domstol eller annan myndighet
meddelats och vunnit laga kraft rörande verkställande, ändrande eller borttagande
av anläggning, varom enligt 1 § inskrivning bör ske i vattenbokens första avdelning,
eller beträffande ^ hushållningen med vattnet vid sådan anläggning eller ock jämlikt

2 kap. 34 § angående skyldighet för annan än anläggningens ägare att underhålla
densamma, åligge det vattenrättsdomaren utan särskild ansökan att med ledning av
beslutet i sagda avdelning av vattenboken verkställa inskrivning av de huvudsakliga
förhållanden, som äro av vikt för kännedomen om anläggningens beskaffenhet samt
om de rättigheter och skyldigheter för framtiden, vilka äro förenade med densamma.
Vad nu sagts galle ock i fråga om beslut, som innefattar prövning jämlikt 2 kap.
25 §, 5 kap. 7 § eller (i kap. 2u § av redan verkställd anläggnings laglighet, så ock
beträffande beslut, varigenom ändring göres i förhållande, som förut inskrivits. Meddelas
jämlikt stadgande i 4 kap. föreskrift om skyldighet för ägare av strömfall att
tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd, skall beträffande sagda skyldighet inskrivning
göras i vattenboken.

Har beslut, som nu sagts, blivit av annan domstol eller myndighet än vattendomstolen
meddelat, skall underrättelse om beslutet jämte erforderliga handlingar och
upplysningar genom den beslutande myndighetens försorg så snart sig göra låter
tillsändas vattenrättsdomaren.

12:14 13 2

14 § (14* §).

När efter den 1 januari 1920 vattendomstol eller annan myndighet meddelat sådant
beslut i flottledsmal, varom anteckning bör göras i vattenbokens andra avdelning,
åligge det vattenrättsdomaren, sedan beslutet vunnit laga kraft, att utan särskild
ansökan i sagda avdelning göra anteckning därom, med angivande av dagen för
beslutet, det vatten, som därav beröres, samt företagets eller anläggningens huvudsakliga
beskaffenhet. Har annat beslut, varom anteckning bör ske i vattenbokens
andra avdelning, eller beslut rörande företag eller anläggning, som skall förtecknas
i vattenbokens tredje avdelning, meddelats efter den 1 januari 1921, skall i avseende
å sådant beslut vad nu sagts äga motsvarande tillämpning.

Har beslutet meddelats av annan domstol eller myndighet än vattendomstolen,
skall underrättelse om beslutet jämte erforderliga handlingar och upplysningar ge
nom den beslutande myndighetens försorg så snart sig göra låter tillsändas vattenrättsdomaren.

13 KAP.

Om besiktning'' och handräckning'' så ock om ansvar för överträdelse av

denna lag.

1 § (1* §)•

1 sammanhang med beslut, varigenom byggande i vatten eller utförande av annat
företag enligt denna lag medgives, äge vattendomstolen, eller, om medgivandet lämnas
vid syneförrättning i den ordning 10 kap. stadgar, synemännen, när skäl därtill
äro, föreskriva att, sedan arbetet fullbordats eller den för fullbordandet bestämda tid
gått till ända, besiktning å arbetet skall verkställas av sakkunnig person. Innehåller
beslutet rörande företaget, att vattenmärke jämlikt 11 kap. 64 § skall utsättas, skall
samtidigt meddelas föreskrift om besiktning av märket.

Har föreskrift om besiktning, som nu sagts, lämnats, men viss besiktningsman
icke samtidigt förordnats, tillkomme vattenrättsdomaren att förordna sådan vid tiden,
då besiktningen skall ske.

Där i mål, som avser företag enligt 6 kap., beslut meddelas om byggnads eller
annat arbetes utförande, skall, såvitt ej arbetet skall verkställas av flottningsföreningen
och det är av mindre betydenhet, föreskrift meddelas om besiktning, som
nyss nämnts.

Kostnad för besiktning enligt denna § skall i fråga om företag enligt 6 kap. förskjutas
av anläggaren, men i andra fall gäldas av den, för vars räkning byggnaden
eller arbetet utföres.

2 § (2* §).

Finnas vid besiktning, som i 1 § sägs, sådana avvikelser från vattendomstolens
beslut eller synemännens utlåtande vara gjorda, att allmän eller enskild rätt därigenom
kränkes, meddele besiktningsmannen, att rättelse bör ske inom viss tid vid
äventyr att förhållandet eljest anmäles för allmänne åklagaren i orten.

Till besiktning av arbete för allmän flottled skall anläggaren kallas så ock, där
annan än flottningsförening är anläggare, flottaingsstvrelsen. Finnes att till följd
av förändrade förhållanden värdet å arbetet avviker från det förut beräknade eller
att i annat avseende särskild värdering är av nöden, åligge besiktningsmannen att
med biträde av två ojävige gode män, som han själv äger tillkalla, företaga erforderlig
värdering.

11 § (il* 8).

Den, som mot bestämmelserna i 2 kap. 20 § första eller andra stycket bygger i
vatten titan därtill av vattendomstolen lämnat medgivande,

eller mot nämnda bestämmelser eller stadgandet i 3 kap. 11 § verkställer vatten -reglering utan att medgivande därtill inhämtats i därför stadgad ordning,

eller mot föreskriften i 2 kap. 20 § tredje stycket underlåter att söka vattendomstolens
godkännande av verkställd ändring å byggnad i vatten,

eller mot stadgandet i 2 kap. 34 § första stycket utan vattendomstolens med
givande utriver byggnad i vatten,

eller mot vad i 2 kap. 37 § finnes stadgat vidtager åtgärd för vattendrags återställande
utan medgivande av vattendomstolen,

eller mot bestämmelserna i 5 kap. 7 § utför anläggning eller åtgärd för allmän farled
utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant enligt 11 kap. 46 § är tillfyllest,
av vattenrättsdomaren eller mot stadgandena i 2 kap. 34 § första stycket och
ä kap. 5 § utan vattendomstolens medgivande utriver dylik anläggning,

eller mot stadgandet i 6 kap. 20 § första stycket utför anläggning eller åtgärd
för allmän liottled utan medgivande av vattendomstolen eller, där sådant enligt
11 kap. 46 § är tillfyllest, av vattenrättsdomaren,
eller mot föreskrifterna i 7 kap. 45 och 49 §§ utför vattenavledning eller invallning
utan att därtill inhämtats medgivande i den ordning, som i 45 fe omförmäles,
skall, där han insett eller skäligen bort inse, att jämlikt åberopade lagrum medgivande
eller godkännande, som nu nämnts, varit erforderligt, straffas med böter
från och med fem till och med fem tusen kronor eller med fängelse från och med
en till och med sex månader.

12 § (12* §).

Den, som efter erhållet medgivande till byggande i vatten eller till verkställande
av vattenreglering, vattenavledning eller ^vallning från beslutet rörande arbetets
verkställande gör avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt,
straffes med böter från och med fem till och med fem tusen kronor eller med fängelse
från och med eu till och med sex månader.

16 § (12 §).

Försummar den, som är skyldig att underhålla dike eller kloakledning, vad honom härutinnan
åligger, och bättrar han ej skyndsamt bristen, då han därom tillsäges, må den,
som lider men av försummelsen, kalla två ojäviga män att hålla besiktning och äge, sedan
bristen blivit av dem vitsordad, att på den försumliges bekostnad verkställa arbetet.

Vad nu är stadgat galle ock om annan ledning för vatten samt vall, som anlagts
för andra i denna lag avsedda företag än de i 6 kap. omförmälda.

Om underhåll av byggnader och anläggning'' för företag, som omförmälas i 6 kap.,
skils i lagen om flottning i allmän flottled.

17 § (13 §).

Har till utförande av torrläggningsföretag av allmänna medel lämnats län, som ej
till fullo återbetalats, eller har till sådant företag efter den 1 januari 1905 lämnats
bidrag utan återbetalningsskyldighet från de av staten för ändamålet anvisade
anslag eller ur skogsvårdskassa under villkor, att det verkställda arbetet vederbörligen
underhålles, skall, där försummelse i underhållet äger rum, den i 16 § stadgade
rätt för den, som lider men av försummelsen, att själv bota bristen tillkomma
Konungens befallningshavande eller den myndighet Konungen bestämmer eller ock,
då fråga är om företag, som åtnjutit understöd ur skogsvårdskassa, länets skogsvårdsstyrelse.
Kostnaden för underhållsarbetet må i fall, som nu nämnts, av utmätningsman
omedelbart uttagas hos den försumlige.

14 6-

14 KAP.

Slutbestämmelser.

6 § (6* §).

Ej må deu, vars rätt är beroende av hushållning med vattnet vid annan tillhörig
byggnad, förvägras tillträde till ställe, där vattenmärke (vattenståndsmätare, pegel)
är utsatt, eller att taga del av anteckningar, som det ålagts byggnadens ägare att
hålla över gjorda iakttagelser rörande vattenstånd eller vattnets avrinning. Vad nu
sagts om den, vars rätt är beroende av vattenhushållningen, galle ock beträffande
allmän åklagare samt tjänsteman vid statens meteorologisk-hydrografiska anstalt.

Tarvas för tillsyn å dike eller annan anläggning, som avses i denna lag, tillträde
till annans fastighet, det må ej heller förvägras. Vållas därav eller genom arbete,
som är av nöden för anläggningens vidmakthållande, skada för fastighetens ägare
eller annan, njute han därför skälig ersättning.

7 § (7* g).

Har enligt stadgandet ill kap. 32 § vattenrättsdomare förordnat, att handlingar
i vattenmål skola hållas för granskning tillgängliga hos ordförande i kommunalnämnd
eller kommunalstämma, municipalnämnd eller municipalstämma eller hos domhavande,
landsfiskal eller ordförande i magistrat, må sådan befattningshavare icke utan giltigt
skäl undandraga sig uppdraget, såframt företaget i fråga berör den kommun eller
det municipalsamhälle han tillhör eller den domsaga, det distrikt eller eljest det
område, som av hans tjänst omfattas. Ej heller må annan person, sedan han efter
eget åtagande mottagit uppdrag, som nu nämnts, utan giltigt skäl avsäga sig detsamma.
Prövar vattenrättsdomaren det anförda skälet giltigt, förordne han annan
person att omhändertaga handlingarna; och skall kungörelse härom utfärdas i den
för meddelanden till parterna bestämda ordning. Sedan målet slutligen avgjorts, äge
sökanden eller, om styrelse för företaget utsetts, styrelsen utbekomma handlingarna.
Av vattenrättsdomaren må bestämmas viss ersättning till den, hos vilken hand
lingarna skola hållas tillgängliga, att gäldas av sökanden i vattenmålet. Utgift, som
nu nämnts, räknas till kostnad i målet.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då enligt 10 kap. förordnats, att
handlingar skola hållas tillgängliga på sätt ovan nämnts, dock att i sådant fall
prövningen av fråga, varom i denna § förmäles, tillkommer synemännen.

(xenom denna lag upphävas:

förordningen den 20 februari 1764, huru sjöar, strömmar och åar överallt i riket
ärligen böra vårdas till skadliga vattendämningars avvärjande;

kungörelsen den 28 december 1822 angående strömrensningars verkställande samt
strömmars och åars öppenhållande;
lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten;
kungörelsen den 31 december 1879 angående vissa villkor för tillstånd från det
allmännas sida till vattenavledning med mera;
förordningen den 30 december 1880 om allmän farled; samt

kungörelsen den 30 december 1880 angående särskilda föreskrifter för handlägg
ning av frågor om allmän farled;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring
av vad sålunda upphävda bestämmelser innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna
i denna lag.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersättes
genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället tillämpas; och skall i
de hän«eenden, vari enligt 12 kap. il, 4 och 11 §§ vattenlagen tiden för samma lags
ikraftträdande är av betydelse'', i stället, såvitt rörer dammbyggnad för allmän farled,
dagen då denna lag träder i kraft komma i betraktande.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

De vid nämnda tid anhängiga mål,''vilka röra ämne, varom i denna lag bestämmelse
givits, skola handläggas och bedömas enligt äldre lag. Mål, som enligt lagen
den 20 juni 1879 om dikning och annan avledning av vatten skall prövas vid syneförrättning,
anses icke anhängiggjort förr än kallelse till parterna utfärdats enligt
31 § samma lag. Vad i lagen den 19 juni 1919 om ändring i vissa delar av vattenlagen
är stadgat angående den tidpunkt, då bestämmelserna i 10 kap. 1 § skola vinna
tillämpning, skall fortfarande gälla.

Dike, som, då denna lag träder i kraft, finnes upptaget, skall underhållas av den,
vilken dittills varit pliktig därtill, intill dess fråga om upptagande av nytt eller
förändring av gammalt dike blivit väckt och med tillämpning av de i denna lag
givna föreskrifter dikningsskyldigheten blivit annorledes bestämd. Försummas underhåll
av äldre dike, vare lag som i 13 kap. 16 och 17 §§ sägs.

Är någon på grund av bestämmelse vid laga skifte eller enligt gällande avtal förbunden
att hälla dike åt annan, och yppas i sammanhang med väckt fråga om förändrad
dikesläggning tvist, om och i vad män den, som hållit det äldre diket, bör
vidkännas underhållet av det nya eller förändrade diket, må ej dikningsskyldighetens
bestämmande jämlikt de i denna lag stadgade grunder uppehållas därav, utan ankomma
tvisten på särskild prövning av allmän domstol.

Vad nu sagts om dike gälle ock i tillämpliga delar om kloakledning ävensom om
annan ledning för vatten samt vall, som anlagts för andra i denna lag avsedda företag
än de i 6 kap. omförmälda.

Förslag

till

Lag

om vad iakttagas skall vid anläggande av järnväg eller spårväg till”tryggande

av närliggande marks torrläggning. 4

I)å järnväg skall byggas, åligge det järnvägsanläggaren att för ändamål, som
nedan sägs, till vattenrättsdomaren i den vattendomstol, inom vars område järnvägen
skall framgå, ingiva fullständig plan med beskrivning över järnvägens läge
och vattenavloppen genom dess banvall, angivande genom vilka kommuner och över
vilka fastigheter järnvägen skall framdragas, å vilka ställen och å vilket höjdläge
trummor eller andra vattenöppningar i banvallen skola läggas samt vilka dimensioner
skola givas åt dem. Sträcker sig järnvägen inom två eller flera vattendomstolars
områden, skall för varje vattendomstols område, som av järnvägsanläggningen sålunda
beröres, särskild plan jämte beskrivning upprättas och till vederbörande vattenrättsdomare
ingivas.

Med järnvägsanläggare förstås i denna lag i fråga om järnväg, som anlägges för
statens räkning, järnvägsstyrelsen samt i andra fall koncessionsinnehavaren, eller, om
särskild koncession ej meddelats, den, för vars räkning järnvägen anlägges.

Vid uppgörande av plan och beskrivning, som i 1 § sägs. skall iakttagas, att genom
åläggande av banvall för järnvägen den grad av torrläggning, som närliggande
mark redan innehar, ej må förminskas samt att den ytterligare torrläggning av marken,
som kan antagas bliva tekniskt och ekonomiskt utterbär, ej må förhindras.

Med närliggande mark förstås i denna lag mark, vars torrläggning är beroende av
vattenavlopp genom järnvägens banvall.

a §•

Av plan jämte beskrivning, som i 1 § sägs, skola genom vattenrättsdomarens försorg
avskrifter hållas för markägarna tillgängliga å ett eller flera välbelägna ställen
hos tjänsteman, kommunal befattningshavare eller pålitlig enskild person; och åligge
det järnvägsanläggaren att. tillhandahålla vattenrättsdomaren dylika avskrifter till
det antal, som denne i varje fall prövar erforderligt. Avskrift, som nu nämnts, må
avse allenast viss del av planen med tillhörande beskrivning, allt efter tv vattenrättsdomaren
med hänsyn till belägenheten av det ställe, där avskriften skall tillhandahållas,
samt andra omständigheter finner lämpligt.

Ii9

Om skyldighet för person att åtaga sig uppdrag, som nu nämnts, sä ock angående
ersättning därför skola bestämmelserna i 14 kap. 7 § vattenlagen äga motsvarande
tillämpning.

4 §.

Sedan handlingarna i fullständigt skick inkommit, åligger det vattenrättsdomaren
att snarast möjligt dels om järnvägsanläggningen utfärda kungörelse dels ock översända
de i 3 § omförmälda avskrifter till de ställen, som bestämts för deras tillhandahållande.
Kungörelsen skall innehålla tillkännagivande om de ställen, där avskrifterna
sålunda äro för granskning tillgängliga, med angivande för varje särskilt ställe
av den sträckning av järnvägen, som den där tillhandahållna avskriften avser, ävensom
underrättelse om vad markägare enligt 5 § har att iakttaga, om han vill beträffande
läge eller dimensioner för vattenavlopp genom järnvägens banvall påyrka ändring
i den ingivna planen.

Kungörelsen skall genom vattenrättsdomarens försorg dels för uppläsande så snart
ske kan i kyrkan genast översändas till pastorsämbetet i den eller de församlingar,
där järnvägen skall framgå, dels ock inom tio dagar införas i en eller dera av ortens
tidningar så ock i allmänna tidningarna.

§.

Förmenar någon, att åt de å planen angivna vattenavlopp ej givits det läge eller
de dimensioner, som erfordras för torrläggning av honom tillhörig mark, äge han
inom sextio dagar efter kungörelsens dag därom till vattenrättsdomaren inkomma
med skriftlig erinran i två exemplar.

Av inkomna erinringsskrifter äge järnvägsanläggaren utbekomma det ena exemplaret.

Om verkan av framställd erinran så ock därav, att erinran ej inom föreskriven tid
framställts, stadgas i 7 kap. 9 och 11 §§ vattenlagen.

0 §•

Har markägare framställt erinran, som i 5 § sägs, eller vill järnvägsanläggaren
eljest beträffande järnvägen i dess helhet eller viss sträcka därav bereda sig trygghet
för framtiden mot att på grund av bestämmelserna i 7 kap. 9 och 11 §§
vattenlagen nödgas bekosta nya eller ändrade vattenavlopp genom järnvägens banvall,
äge han påkalla frågans behandling vid syneförrättning i den ordning nedan
stadgas.

7 §.

Ansökan om syneförrättning skall ingivas till Konungens befallningshavande. Framgår
järnvägen till avsevärd del inom skilda län, skall för varje län särskild förrättning
påkallas.

Till förrättningsman förordne Konungens befallningshavande statens lantbruksingenjör
inom länet, eller, om hinder härför möter, annan, som enligt 10 kap. 32 § 1
mom. vattenlagen är behörig att hålla sådan syneförrättning, varom förmäles i
nämnda lagrum.

8 §.

Förrättnings mannen skall vid syneförrättningen biträdas av två gode män, vilka bland
dem, som äro valda till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättning
i orten, utses av honom.

10—103710

9 §.

Då förrättnings in an förordnats, åligge denne att från vattenrättsdomaren infordra
den i 1 § omförmälda plan jämte beskrivning ävensom de erinringsskrifter och andra
handlingar, som angå den sträcka av järnvägen, varom fråga är. Erfordras, då
skilda förrättningar skola hållas, avskrift av handlingarna, varde sådan på järn
vägsanläggarens bekostnad verkställd.

Syneförrättning skall hållas snarast möjligt och, där ej hinder möter på grund av
årstiden, påbörjas senast tre månader efter det förordnandet meddelats, dock ej före
utgången av den för erinringars framställande enligt 5 § bestämda tiden.

10 §.

Under syneförrättning skall sammanträde hållas å en, eller, där så med hänsyn
till sträckningens längd anses nödigt, flera lämpliga platser, därvid ägare av mark.
vars torrläggning förmenas vara beroende av järnvägsanläggningen, äga framställa de
yrkanden, vartill de finna fog. Hålles sammanträde å derå platser, skall varje sammanträde
avse viss sträcka av järnvägen.

Om tid och plats för sammanträde skall förrättningsmannen utfärda kungörelse,
vari den sträcka av järnvägen, som med sammanträdet avses, skall tydligen angivas;
föranstalta ock därom, att kungörelsen beträffande varje sammanträde varder minst
tre veckor förut avsänd till vederbörande pastorsämbete för uppläsande i kyrkan för
den eller de församlingar, där den del av järnvägen framgår, som med sammanträdet
avses, så ock minst fjorton dagar före sammanträdet införd i en eller flera av ortens
tidningar. Förrättningsmannen åligge ock att inom tid, som sist sagts, i betalt
öppet brev eller brevkort å posten avlämna underrättelse om förrättningen till ägare
av mark. som framställt erinran mot planen.

11 §■

Efter av förrättningsmannen verkställd avvägning, beräkning av vattensamlings -områden och mätning eller beräkning på annat sätt av den i diken eller vattendrag
framrinnande vattenmängden, allt i den mån sådant synes erforderligt, skola synemännen
meddela föreskrift, å vilka platser och å vilket höjdläge trummor eller andra
vattenöppningar i järnvägens banvall skola läggas samt vilka dimensioner skola givas
åt dem.

Vid förrättningen skola de i 2 § angivna grunder vinna tillämpning. Dock må
synemännen ej ingå i prövning av fråga om ändring i den enligt 1 § uppgjorda
plan i vidare mån än som föranledes av jämlikt 5 § framställd erinran eller ock
påkallas för markens torrläggning intill ett djup av 1,2 meter eller det större
djup, vartill marken vid järnvägens tillkomst redan är torrlagd. Ej heller må vid
syneförrättning upptagas fråga om bro eller annan byggnad i vatten, som för järnvägen
erfordras över älv, ström, å eller större bäck, såframt jämlikt 2 kap. 20 §
vattenlagen vattendomstolen därom meddelat besked eller ock järnvägens ägare förklarar
sig vilja angående byggnaden påkalla vattendomstolens bedömande.

För bedömande huruvida framtida torrläggning av närliggande mark är tekniskt
och ekonomiskt utförbar må förrättningsmannen ej utsträcka undersökningen att om
fatta uppgörande av fullständig plan för torrläggningen, utan skall undersökningen
verkställas på sådant sätt, att utan onödig tidsutdräkt och kostnad för järnvägs
anläggaren ett i möjligaste män betryggande resultat vinnes.

12 §.

Förrättningsmannen åligge att vid sammanträdet föra protokoll, vari framställda

yrkanden ock däremot gjorda invändningar skola upptagas. Protokollet bör vid sammanträdets
slut uppläsas och förses- med synemännens underskrift.

För varje sträcka av järnvägen, varom vid sammanträde enligt 10 § är fråga, skola
synemännen så snart ske kan efter sammanträdet meddela skriftligt utlåtande, upptagande
de ändringar i den enligt 1 § uppgjorda planen, som funnits erforderliga;
och åligge förrättningsmannen att samtidigt dels med posten avsända avskrift
av utlåtandet ävensom av det vid sammanträdet förda protokoll till den, som sökt
förrättningen, dels översända avskrift av utlåtandet i vederbörliga delar till det eller
de ställen, där enligt 3 § planen över ifrågavarande sträcka skall vara för gransk
ning tillgänglig. Om utlåtandets framläggande samt platsen för dess tillhandahållande
skall ofördröjligen meddelas besked medelst kungörelse på sätt i 10 § sägs.

Underrättelse om vad sakägare har att för talans fullföljd iakttaga skall intagas i
utlåtandet.

Då utlåtande sålunda gives, erfordras ej. att synemännen äro samlade.

13 §.

Vad i 10 kap. 9 §, 10 § sista stycket, 23, 24, 47, 49 och 76 §§ vattenlagen är
stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande syneförrättning enligt denna lag.

14 §.

Om fullföljd av talan mot beslut eller utlåtande vid syneförrättning enligt denna
lag galle vad i 11 kap. vattenlagen är stadgat om talan mot beslut eller utlåtande
vid syneförrättning, som avses i 10 kap. 32 § nämnda lag, med iakttagande, att den
i 11 kap. 85 § andra stycket angivna besvärstiden skall räknas från den dag, då
utlåtandet meddelades.

15 §.

Sakägare njute ej ersättning för sin talans bevakande vid syneförrättning enligt
denna lag.

Kostnad, som föranledes av kungörelse, handlingars tillhandahållande, underrättelser,
arvode till synemännen och annat dylikt, skall gäldas av järnvägsanläggaren.

16 §.

Där enligt stadgande i denna lag handling skall ingivas till vattenrättsdomaren,
må den i stället på vederbörande parts eget ansvar i betalt brev insändas med posten.

17 §.

Vad i 2 och 11 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning, då på grund av
bestämmelserna i 2 kap. 20 § vattenlagen fråga om bro eller annan byggnad i vatten
för järnväg göres till föremål för prövning av vattendomstolen i den ordning, som
föreskrives i 11 kap. nämnda lag; dock att vad i 11 § andra stycket sägs om erinran
skall gälla om erinran eller påstående, som framställts i den härför i 11 kap. stadgade
ordning.

18 §.

Vad i denna lag stadgats om järnväg, skall även gälla om spårväg, för vilken särskild
banvall skall anläggas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall den icke äga tillämpning
å järnväg eller spårväg, som anlagts före nämnda dag, och ej heller å sådan
del av järnväg eller spårväg, vars anläggning blivit dessförinnan påbörjad.

Förslag

till

L a g

om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å
fång till fast egendom skall erhålla följande ändrade lydelse:

Sökes lagfart å egendom, som till ny ägare övergått innan föregående ägare, vilken
varit skyldig att med sitt fång lagfara, sådant fullgjort, må lagfart å sista fånget
ej beviljas, förrän med förre ägarens fång blivit lagfaret.

Har det fång, varmed lagfaras skall, skett i enlighet med gällande författningar
om jords eller lägenhets avstående för allmänt behov eller om rätt i vissa fall för
nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område eller enligt
vattenlagen, vare för lagfarts beviljande ej av nöden, att med föregående fång lagfares,
eller att åtkomst styrkes, på sätt i 7 § är föreskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Förslag

till

Las?

om ändrad lydelse av *24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående

inteckning i tast egendom.

Härigenom förordnas, att 24 och 36. §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom skola erhålla följande ändrade lydelse:

24 §.

1 mom. Har i enlighet med gällande bestämmelser om expropriation eller enligt
vattenlagen fast egendom blivit avträdd samt ersättningen å behörig ort nedsatts,
eller, där fråga är om strömfall, för vilket enligt sistnämnda lag ersättningen bestämts
att utgå medelst kraftöverföring, denna i föreskriven ordning påbörjats, skall
vad sålunda avträtts ej vidare häfta för inteckning, som meddelats i egendomen;
skolande därom, sedan till rätten eller domaren inkommit anmälan om förhållandet,
göras anteckning i inteckningsprotokollet såsom i 23 § sägs.

Har egendom blivit avträdd jämlikt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, skall, sedan områdets inlösen
fullbordats, vad i föregående stycke stadgats äga tillämpning.

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen för förlorad
vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller lagen om flottning i
allmän flottled tillkommer jord- eller vattenverksägare för skada eller intrång, eller
av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i gruvestadgan avträtts till gruvägare,
betalning att utfalla å huvudstolen av inteckning i egendomen, eller utfäller
vid fördelning av medel, som jämlikt föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas
mellan rättsägare i fast egendom ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning
å huvudstolen av intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat ske,
vare inteckningen till motsvarande belopp utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen
visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning gjord i inteckningsprotokollet
som nyss sagts.

Yad sålunda stadgats skall jämväl tillämpas, där enligt gällande bestämmelser om
expropriation intecknad egendom tages i besittning av den exproprierande före expropriationens
fullbordande eller allenast till en del varder till honom avträdd eller ock
nyttjanderätt eller servitutsrätt till intecknad egendom upplåtes samt i något av de
fall nu sagda äro vid ersättnings fördelning betalning utfaller å huvudstol av in -

teckning, så ock där enligt vattenlagen intecknad egendom varder avträdd, innan
ersättningen blivit slutligen bestämd, eller enligt sagda lag eller gällande bestämmelser
om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område allenast en del av intecnad egendom avträdes och vid fördelning av
ersättningen betalning utfaller å intecknings huvudstol.

36 §.

1 mom. Har egendom, som gemensamt med annan häftar för inteckning, blivit
såld i den ordning utsökningslagen bestämmer, skall egendomen, sedan auktionen
vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, icke vidare häfta för större del av intecknade
beloppet än köparen enligt 131 § utsökningslagen kan hava fått avräkna
å köpeskillingen eller som enligt 117 § 1 mom. samma lag skall innestå i egendomen;
och varde därom, efter ty i 23 § sägs, anteckning gjord i inteckningsprotokollet.

Varda av gemensamt in tecknade egendomar en eller liera utmätningsvis sålda,
skola de övriga ej vidare häfta för vad av inteckningen kunnat utgå ur köpeskillingen
för de egendomar, som sålts; skolande därom, när det visas, huru köpeskillingen
fördelats och att fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, göras
anteckning i inteckningsprotokollet.

2 mom. Ej heller skola i det fall, att enligt gällande bestämmelser om expropriation
en eller flera av gemensamt intecknade egendomar helt eller delvis avträdas till
den exproprierande eller av honom före expropriationens fullbordande tagas i besittning
eller ock nyttjanderätt eller sevitutsrätt till en eller flera av gemensamt intecknade
egendomar upplåtes, eller att enligt vattenlagen eller lagen om flottning i
allmän flottled en eller derå av gemensamt intecknade egendomar varda helt eller delvis
avträdda eller åtgärd vidtages, som medför skada eller intrång å en eller flera av
gemensamt intecknade egendomar, eller att egendom, som gemensamt med annan
häftar för inteckning, delvis avträdes enligt lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare
att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område, eller att frälseränta, som
gemensamt med annan fast egendom häftar för inteckning, varder inlöst för statsverkets
räkning eller avlöst, de övriga egendomarna häfta för intecknat belopp, varför
betalning utfallit vid ersättnings fördelning; skolande jämväl därom göras anteckning
i inteckningsprotokollet enligt vad i 1 mom. andra stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

Förslag

till

L a g

om ändrad lydelse av 8 och 17 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående vägliållningsbesvärets
utgörande på landet.

Härigenom förordnas, att 8 och 17 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet skola erhålla följande ändrade lydelse:

8 §.

Kostnaden för underhåll av väg, som ej ingått i vägdelning, av bro, som ej är
till vägtrumma hänförlig, samt av färja bestrides ur vägkassan, i den mån sådan
kostnad icke utgår af statsmedel.

Ur vägkassan bekostas jämväl anläggning av ny och omläggning av gammal väg,
förändring av bygdeväg till landsväg, iståndsättande av enskild väg, bro och färja,
som till allmänt underhåll övertages, samt byggande av bro och färja, i den mån
sådan kostnad ej av statsmedel eller, efter särskilda åtaganden, af kommuner eller
landsting eller eljest annorledes gäldas.

Ur vägkassan gäldas ock utgifter för upptagande genom väg av vattenavlopp,
som det enligt 7 kap. 7 och 8 §§ vattenlagen åligger de väghållningsskyldiga att
bekosta, ävensom gottgörelse, där sådan, efter ty därom är i nämnda lag stadgat, skall
av vägstyrelsen utgivas för minskning i underhållskostnad till följd av arbete å bro,
trumma eller annan anläggning i sammanhang med utförande av företag för torrläggning
av mark.

17 §.

Njuter fastighet, till följd av gammal vägs indragning, omläggning eller inskränkning
till bredden eller i anledning av arbete å bro, trumma eller annan anläggning
i sammanhang med utförande av företag för torrläggning av mark, befrielse eller
minskning i vägunderhållet, erlägge den fastighet motsvarande ersättning till vägkassan.

Sådan ersättning debiteras, indrives och redovisas i sammanhang med vägskatten.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

MOTIV

Inledn.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av vattenlagen.

Vättenlagstiftningens omfattni ng.

Med det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna under år 1910 framlagda
förslaget till vattenlag hava nämnda kommittéer åsyftat att lämna en så vitt möjligt
fullständig reglering av vattenrättens hela område. I överensstämmelse härmed hade
i förslaget upptagits bestämmelser såväl i de ämnen, som plägat hänföras till den
s. k. lukrativa vattenrätten, till vattnets begagnande i nyttigt syfte och till dess
användning för samfärdselns behov, som ock i de delar, vilka särskilt avhandla
vattnets skadliga verkningar och medlen för dessas förebyggande, minskande eller
avlägsnande, den s. k. defensiva vattenrätten. I ett särskilt förslaget inledande kapitel
hade uppdragits de allmänna, i stort sett för hela vattenrätten gällande gränslinjerna
för den enskildes förfoganderätt över det å hans grund befintliga eller däröver
framrinnande vattnet.

Kommittéerna utveckla i motiven till förslaget utförligt de skäl, som varit bestämmande
för den ståndpunkt de sålunda intagit och vilken som bekant avviker
från den princip, som gjort sig gällande vid tillkomsten av äldre lagar i hithörande
ämne. Särskilt är det svårigheten att från varandra skarpt avgränsa vattenrättens
olika delar, som kommittéerna tillägga betydelse vid denna frågas besvarande. I
allmänhet stode visserligen enligt kommittéernas åsikt de intressen, varom dessa
olika delar rörde sig. särskilt den lukrativa och den defensiva, i en viss motsättning
till varandra, men ej sällan kunde å andra sidan förhållandena vara sådana, att
dessa olika intressen uppträdde gemensamt och för sitt tillgodoseende i ej ringa utsträckning
vore inbördes beroende av varandra. Det nu sagda gällde de s. k. vat -

1010 ars
kommittcförslag.

Inledn.

1917 års
sakkunnig
först ag.

1918 års
vattenlag

tenregleringarna, där jordbrukets och vattenkraftindustriens intressen ej sällan skulle
kunna komma varandra till mötes.

Jämväl beträffande den formella behandlingen av vattenmål hava kommittéerna
ansett det utgöra en fördel, att denna ordnades enhetligt för vattenrättens hela område,
något som i hög grad skulle möjliggöras, därest kommittéernas förslag att förlägga
denna behandling till särskilda domstolar, vattendomstolarna, bleve verklighet.

Med hänsyn till det av kommittéerna framlagda förslagets störa omfattning och
den delvis invecklade beskaffenheten av de spörsmål, som däri upptagas, visade det
sig vid förslagets fortsatta behandling ur praktisk synpunkt nödvändigt att uppdela
detsamma. De sakkunniga, som under år 1915 tillkallades av chefen för justitiedepartementet,
erhöllo sålunda i uppdrag att framlägga förslag till bestämmelser i de
ämnen, som huvudsakligen rörde den lukrativa vattenrätten.

Den anordning för lagstiftningsarbetets bedrivande å ifrågavarande område, som
sålunda vidtogs, grundade sig emellertid icke å någon från kommittéerna avvikande
uppfattning angående ändamålsenligheten av de vattenrättsliga bestämmelsernas
sammanförande i eu gemensam lag. Överensstämmelsen med denna uppfattning betonas
uttryckligen av nämnda sakkunniga i deras under år 1917 framlagda betänkande
liksom sedermera vid sakkunnigförslagets granskning inom lagrådet. Den kommer
också till uttryck i den uppställning, som de sakkunniga givit åt sitt förslag. 1
detta förslag hade nämligen särskilda kapitel reserverats för blivande lagstiftning angående
de delar av vattenrätten (allmän farled, allmän flottled, torrläggning av
mark, kloakledning), som icke varit föremål för de sakkunnigas behandling. I och
med det de lagstiftande myndigheterna vid antagande av 1918 års vattenlag givit
sitt godkännande av denna uppställning måste de också hava anslutit sig till kommittéernas
ståndpunkt i denna fråga.

Grenom 1918 års vattenlag reglerades de förhållanden, som hava avseende å rätten
till vatten i allmänhet (1 kap.) samt byggande i vatten och vattenreglering, särskilt
i ändamål av vattenkraftens tillgodogörande (2—4 kap.). Lagen upptager dessutom
stadganden angående ersättning (9 kap.), om rättegången (11 kap.), om inskrivning i
vattenbok (12 kap.), om besiktning och handräckning ävensom om ansvar (13 kap.)
och slutligen vissa allmänna bestämmelser (14 kap.). Beträffande allmän farled (5
kap.), allmän flottled (6 kap.), torrläggning av mark (7 kap.) och kloakledningar
(8 kap.) hänvisas däremot till gällande lagstiftning i dessa ämnen. Dessutom har ett
kapitel (10 kap.) reserverats för upptagande av bestämmelser angående syneförrättning.

Sedan 1919 års lagtima riksdag antagit Kung! Maj:ts proposition om vissa änd -

Inled».

ringar i vattenlagen, åsyftande att med densamma införliva lagstiftningen angående
allmän flottled, hava särskilt i (i och 10 kap. av lagen införts bestämmelser i dessa
ämnen.

De delar av vattenlagstiftningen, sådan densamma avgränsats i 191x5 års vattenlag,
som sålunda återstå för behandling, är lagstiftningen angående allmän farled, torrläggning
av mark samt kloakledningar. Med ifrågavarande delars införlivande skulle
det ursprungliga programmet för vattenlagstiftningen sålunda vara genomgånget.

Lagstiftningen angående marks torrläggning.

Av de delar av vattenrätten, varom nu är fråga, intaga utan gensägelse rättsreg- Dk alllerna
rörande marks torrläggning den främsta platsen med hänsyn till såväl ämnets ilnjerna^ör
omfattning som dess vikt och betydelse ur allmän och enskild synpunkt. Gällande överarbetbestämmelser
rörande de rättsförhållanden, som angå marks befriande från skadligt ^
vatten, upptagas som bekant till huvudsaklig de! i den år 1879 utfärdade lagen om
dikning och annan avledning av vatten.1) Såsom kommittéerna anmärkt torde de
grunder, varå denna lagstiftning byggts, visat sig väl ägnade att befordra den utveckling
av landets modernäring, som avsetts med nämnda lagstiftning. Uppgiften
för en revision hade i överensstämmelse härmed synts kommittéerna vara att med
bibehållande av nämnda huvudgrunder tillse i vad män erfarenheten givit vid handen,
att nämnda lagstiftning borde underkastas jämkning eller ändring för att motsvara
den närvarande tidens krav.

I detta uttalande anse vi oss till fullo böra instämma, t motsats till och i varje
fall i långt större utsträckning än vad förhållandet varit å den lukrativa vattenrättens
område tillgodose de grundsatser, varå den gällande torrläggningslagstiftningen
bygger, jämväl nutida krav. De allmänna intressen, som beträffande vattenlagstiftningens
hela område äga en så framträdande betydelse, hava redan vid tillkomsten
av 1879 års lag tillmätts ett betydande utrymme. Sålunda utgår lagen vid ordnandet
av hithörande rättsförhållanden i stort sett från nationalekonomiska synpunkter.

Härutinnan har lagstiftaren följt den väg, vilken redan anvisats i 1824 års förordning
angående ändring eller utrivning av Vattenverk, som genom uppdämning skada
jord eller hindra dess odling. I 1824 års förordning hade dessa grundsatser erhållit
tillämpning beträffande sjösänkningar och därmed jämförliga företag. Genom 1879

’) I det följande betecknad med D. L.

Inledn. 82

års lag vinna samma principer insteg i fråga om de med mera intensiva jordbruksmetoder
allt betydelsefullare dikningsföretagen.

De sålunda redan godkända grundsatserna för ifrågavarande lagstiftning synas nu
bära fullföljas och vidare utvecklas. Ej minst i vår tid är det för samhället av den
allra största vikt, att lagstiftningen å förevarande område så ordnas, att den blir ett
verkligt stöd för idogheten, arbetsdi ten och företagsamheten. Vad särskilt jordbruket
angår uppställer sig kravet å den enskildes verksamhet för det helas väl kanske
ännu starkare än å andra områden. Av den sista tidens erfarenheter har allt mera
framstått såsom en given följd, att med de stora samhällsvärden, som lagts i den
enskilde jordbrukarens hand, samhället icke kan förhålla sig likgiltigt till frågan,
huruvida och på vad sätt dessa värden utnyttjas.

Härmed hava vi i korthet angivit de synpunkter, som enligt vår uppfattning i
främsta rummet böra tilläggas betydelse vid ifrågavarande lagstiftnings behandling.
I stort sett överensstämma dessa synpunkter med dem som gjorts gällande redan av
kommittéerna. I några betydelsefulla frågor hava vi dock icke ansett oss böra stanna
vid de resultat, vartill kommittéerna kommit.

* *

Olika slag Gällande dikningslag skiljer mellan två slag av företag för jords torrläggning,
aVml°gsftrc- -nämligen dikning å ena samt vattenavledning å andra sidan.

tåg- jied dikning avses i första hand sådana åtgärder, som låta sig genomföra utan
någon mera väsentlig förändring av vattenförhållandena i sjöar eller vattendrag. År
fråga om sänkning av vattenståndet i sjö eller annan vattensamling genom upptagande
av nytt vattenavlopp eller utvidgning eller förändring av ett redan befintligt
eller avses med företaget eljest eu utvidgning eller fördjupning av ett befintligt vattendrag
eller annan förändring av dess vattenförhållanden, hänföres företaget till
vattenavledning. Till vattenavledning i D.L:s mening räknas också avdikning av
kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt mark. Däremot innehåller D.L. icke
några bestämmelser rörande det slag av torrläggningsföretag, som benämnes invallning.

Infällning. Liksom vattenavledningen har jämväl invallningen merendels till ändamål att
åvägabringa en förändring av vattenförhållandena i sjö eller vattendrag. Denna förändring
är vid invallningen emellertid av mera partiell natur, i det att den endast
avser det område, som avgränsats från det övriga vattenområdet genom anläggande
av vall.

*•"> Inleda.

Kommittéerna hava i sitt förslag upptagit rättsregler jämväl rörande invallning.

1 stort sett hade härvid hithörande rättsförhållanden ordnats efter samma grunder
som beträffande övriga torrläggningsföretag, även om kommittéerna med hänsyn till
den ringa erfarenhet, som ännu förelåge angående dessa företag, i vissa punkter ansett
sig böra ej oväsentligt skärpa villkoren för desamma.

I >en utvidgning av området för torrläggningslagstiftningen kommittéerna sålunda
förordat har allmänt hälsats med tillfredsställelse; dock har från flera håll framförts
som ett önskemål, att likställigheten mellan in valin ingarna och övriga torrläggningsföretag
borde mera konsekvent genomföras.

Beträffande vår egen ståndpunkt till denna fråga torde det vara tillräckligt att
i detta sammanhang framhålla, att vi i möjligaste män sökt att tillgodose det sålunda
framförda önskemålet.

* *

Det är särskilt två huvudgrunder, varå den gällande torrläggningslagstiftningen
blivit byggd. Den ena utgöres av skyldigheten för ett torrläggningsintresset motstående
intresse av enskild natur att under vissa förutsättningar och villkor giva
vika för det förra. Det är här sålunda fråga om en tvångsrätt till förmån för företaget
gent emot utomstående. Den andra grunden är principen om samverkan mellan
a''la dem, som genom det tillämnade företaget skulle tillskyndas fördel genom markens
torrläggning. Dr sistnämnda princip härleder sig den i D.L. stadgade skyldigheten
för jordägare, som av företaget har båtnad, att bidraga till kostnaderna för
företaget. Intiativtagaren kan gent emot en sådan jordägare göra gällande tvängsdelaJctighet
i företaget.

Vad då först angår tvångsrätten upptages det grundläggande stadgandet i detta
ämne i 1 § D.L- Detta lagrum innehåller, att om någon för sin jords odling eller
förbättring vill upptaga dike, och jord, som tillhör annan, möter, den sistnämnde ej
må hindra vattnets avlopp utan tillika är skyldig, om för ändamålet tarvas dike å
hans jord, att upplåta vad till diket åtgår. För upplåtelse av erforderlig mark så
ock för annat intrång, som orsakas av dikningen, är enligt 6 § jordägaren berättigad
till ersättning.

Till förmån för jords torrläggning föreligger emellertid enligt D.L. tvångsrätt ej
allenast beträffande dikning utan också i fråga om vattenavledning. Därest ett företag
av nu nämnd beskaffenhet vållar skada eller intrång å annans egendom, må före -

Huvudgrunderna
för
torrläggningslagstiftningen.

Tvångsrätt
till förmån
för marks
torrlägg -ning.

Inledn. 84

taget ändock tillåtas. .Kan ändamålet med företaget ej vinnas, utan att vattenverk
eller därmed jämförlig anläggning utrives eller ändras, uppställas dock härför vissa
särskilda villkor.

Den tvångsrätt, varom nu är fråga, avser enligt D.L. jords odling eller förbättring.
tydligt är» säga kommittéerna — »att med dessa ord åtminstone i främsta rummet,
hänsyftas på ett befrämjande av jordbrukets och väl även skogshushållningens
intressen, sålunda en förhöjning i jordens förmåga att lämna avkastning som åker,
äng, eller skogsbärande mark. Huruvida däremot ett till byggnadsplats använt eller
avsett områdes befriande från skadligt vatten är att hänföra till jords förbättring
har varit föremål för olika meningar, och ännu mera synes underkastat tvekan, om
D.L:s bestämmelser helt eller delvis äga tillämpning beträffande företag för möjliggörande
eller underlättande av torvtäkt (upptagande av bränntorv eller torvströ) eller
för blottande av ett stenbrott, ett ler- eller malmlager eller dylikt.»

På denna punkt hava kommittéerna funnit ett fullständigande eller i varje fall
ett förtydligande av D.L:s bestämmelser vara erforderligt. »Tillgodogörandet», yttra
kommittéerna, »av den grund, varå eller i vilken det skadliga vattnet förekommer,
på annat sätt än i jordbrukshänseende kan såväl för den enskilde ägaren som medelbart
för det allmänna vara av stor betydelse; och lagstiftningen bör fördenskull ej
underlåta att genom uttryckligt stadgande även beträffande torrläggning i sådant
syfte fastslå den på markens belägenhet grundade skyldigheten för ägare av nedanför
liggande mark att tåla vattnets framrinnande, vare sig detta sker i en naturlig
tära eller i en med konst gjord ledning, och att sålunda undanröja det hinder, som
annans äganderätt lägger i vägen för avförande av det skadliga vattnet, d. v. s. för
åvägabringandet av den första nödiga förutsättningen för tillgodogörandet. Att likväl
den rätt, som härigenom tillägges den, som önskar torrläggningens genomförande,
icke får utövas godtyckligt, följer av det stadgande, vilket i förslaget upptagits
från D.L, därom, att vid tvist om dikes (eller annat avlopps) läge eller sträckning
diket skall läggas så, att ändamålet med dikningen (vattenavledningen) må utan
oskälig kostnad vinnas med minsta intrång eller] olägenhet för den, å vars mark
diket bör upptagas.»

I överensstämmelse härmed hava kommittéerna föreslagit, att de tvångsrätter, som
avse dikning, vattenavledning eller invallning, i allmänhet skola gälla vare sig ändamålet
med företaget är beredande av jordförbättring eller syftet därmed är vinnande
av annan av markens torrläggning beroende förmån.

I denna fråga ansluta vi oss till fullo till kommittéernas uppfattning. Den före -

85 Inlerin.

slagna utvidgningen av tvångsrätten att avse ej allenast jordförbättring utan jämväl
annan av markens torrläggning beroende förmån synes oss utgöra en följdriktig utveckling
av de grundsatser, som vunnit erkännande redan i D.L. Den står också
väl tillsammans med motsvarande bestämmelser rörande byggande i vatten uti den
redan antagna vattenlagen. Liksom de i 2 kap. 3 § av nämnda lag upptagna reglerna
rörande tvångsrätt till förmån för byggande i vatten icke begränsats att avse
byggande i vatten för något särskilt ändamål, även om de otvivelaktigt äga sin hu -

vudsakliga betydelse för vattenkraftens tillgodogörande, synes det jämväl följdriktigt,
då fråga är om marks torrläggning, att låta tvångsrätten gälla utan hänsyn till det
speciella ändamålet med torrläggningen. Särskilt i fråga om tillgodogörandet av
landets torvtillgångar torde ur allmän synpunkt starka skäl tala för en dylik tvångsrätt.
Och att i detta sammanhang göra undantag för något särskilt fall, då tvångsrätten
möjligen icke kan anses vara fullt så väl motiverad, synes lika litet vara påkallat
här som i fråga om bestämmelserna i 2 kap I

överensstämmelse med denna ståndpunkt hava vi i förevarande hänseende ansett
oss böra fullt likställa de olika intressen, som äro beroende av marks torrläggning.

I vissa fall har denna princip i föreliggande förslag till och med utförts något längre
än i kommittéförslaget. Kommittéerna hade ansett sig böra gorå vissa undantag
från densamma beträffande sjösänkning och invallning. Jämväl i dessa fall hava
vi emellertid funnit fördelen av enhetlighet i bestämmelserna ur såväl principiell
som praktisk synpunkt vara övervägande.

Beträffande det närmare innehållet av den tvångsrätt, som sålunda skulle komma
att stå till buds för marks torrläggning, hava vi ansett oss böra underkasta kommittéförslaget
vissa jämkningar. Till en del hava dessa sin grund i önskan att vinna
överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i 2 kap. vattenlagen. Särskilt med
hänsyn till vattenregleringarna, vid vilka såsom redan kommittéerna förordat vattenkrafts-
och torrläggningsintressena skulle sammanföras i ett och samma företag, synes
det angeläget, att grunderna för tvångsrätten bliva såvitt möjligt enhetliga. Beträffande
de sålunda gjorda ändringarna och de ytterligare skäl, som legat till grund
för dem, skall emellertid här allenast hänvisas till den särskilda motiveringen.

I fråga om rätten att påkalla tvångs delaktig}''"* A—*“—*■----— 1 ’

till föreligger i varje fall, då företaget är av den beskaffenhet, att till förmån för ^ngs/oredetsamma
tvångsrätt kan åberopas. Då emellertid tvångsrätten är inskränkt att avse tåg.

nan, för vilken företaget är till båtnad, intager

D.L. den ståndpunkten, att rätt här- träff ande

12 —193710

företag, som hava jordens odling eller förbättring till ändamål, följer härav, att samma
begränsning enligt D.L. gäller i fråga om tvångsdelaktigheten som den, vilken nyss
avhandlats beträffande tvångsrätten. Med utvidgningen av tvångsrätten utöver de
härför i D.L. uppdragna gränserna inställer sig givetvis det spörsmålet, huruvida
motsvarande utökning hör ske jämväl beträffande tvångsdelaktigheten.

Kommittéerna hava med vissa förbehåll besvarat denna fråga nekande. Enligt
kommittéförslaget skulle rätt att påyrka delaktighet sålunda endast förekomma beträffande
företag, som hade till ändamål jords odling eller förbättring. Härmed hava
kommittéerna emellertid ansett böra likställas den ökning i värde, som genom torrläggning
tillföres mark, vilken användes till eller huvudsakligen har värde såsom
byggnadstomt, torgplats, övningsfält eller dylikt. Däremot ansågo sig kommittéerna,
ehuru efter mycken tvekan, icke kxmna biträda de förslag, som framkommit om utsträckning
av tvångsdelaktigheten att avse jämväl sådan genom torrläggning vunnen
förmån, som bestode i ökad möjlighet till torvtäkt eller minskad frostländighet eller
värdeökning i fråga om lertag, mineralfyndigheter e. dyl. Såsom skäl mot en sådan
utsträckning framhålla kommittéerna i främsta rummet vanskligheten att med någon
tillförlitlighet bestämma den i dessa fall genom torrläggningen åvägabragta värdehöjningens
belopp. Yad särskilt torvmossarna anginge kunde visserligen icke förnekas,
att våra torvmossars rationella användning vore en fråga av stor nationalekonomisk
betydelse samt att denna frågas lösning i viss mån skulle befordras, därest lagstiftningen
ordnades så, att delägare i en torvmosse ägde för dennas torrläggning påkalla
tvunget biträde såväl av övriga delägare som av ägare till jord, vilken genom det
från mossen upptagna diket skulle vinna förbättring. Kommittéerna hade emellertid
icke kunnat värja sig för farhågan att, därest lagen medgåve en dylik tvångsrätt,
det lätt skulle inträffa, att ägarna av mindre andelar i en torvmosse tvingades
att taga del i dennas torrläggning utan att äga de ekonomiska resurser, som erfordrades
för att utnyttja den genom torrläggningen åstadkomna möjligheten att tillgodogöra
sig mossen och således utan att i själva verket hava något gagn av torrläggningsarbetet.
Enligt den avfattning kommittéförslaget i överensstämmelse härmed
i denna del erhållit skulle en jordägare alltså icke i något fall äga rätt att påkalla
delaktighet i kostnaden för ett torrläggningsföretag av ägaren till en torvmosse, som
genom företaget gjordes användbar för torvtäkt, lika litet som mossens ägare skulle
kunna påfordra bidrag av jordägaren för den båtnad, som tillfördes hans jord i odlingshänseende
genom den utdikning, som igångsatts av mossens ägare.

Den ståndpunkt, som kommittéerna intagit till denna fråga, gjordes redan under

87 Inleda

kommittéernas arbete till föremål för erinran frän sakkunnigt håll. Sålunda uttalade
statens lantbruksingenjörer vid möte i november 1908, vid vilket förelåg till
behandling ett av kommittéerna utarbetat preliminärt förslag till lagstiftning i hithörande
ämnen, såsom sin mening, att i förslaget borde införas sådana bestämmelser,
att uppskattning av värdestegring i alla särskilda fall, där nytta kunde uppstå, borde
äga rum. Under diskussionen framhölls särskilt den stora nationalekonomiska betydelsen
därav, att icke något underlätes, som kunde främja våra torvmossars tillgodogörande
såväl till bränsle som för andra ändamål. Och enligt mötesdeltagarnas åsikt
förelåge icke större svårighet att i detta fall uppskatta båtnaden än då fråga vore
om tomtmark och dylikt.

I de yttranden, som sedermera avgivits över kommittéernas förslag, hava från flera
håll enahanda synpunkter gjorts med styrka gällande. Dessa synpunkter hava biträtts
av lantbruksstyrelsen i dess yttrande över förslaget.

Yad av statens lantbruksingenjörer och andra sålunda framhållits hava vi funnit
vara förtjänt av det allra största beaktande. Såväl tvångsrätten som tvångsdelaktigheten
äga otvivelaktigt sin grund i det allmännas intresse, att tillkomsten av för landet
gagneliga företag av lagstiftningen befordras. Ur principiell synpunkt kan det
sålunda enligt vår uppfattning icke göras till föremål för befogad anmärkning, att
tvångsdelaktigheten utsträckes att avse samtliga de intressen, i fråga om vilka tvångsrätt
ansetts böra medgivas. Enligt D.L. föreligger ju också överensstämmelse mellan
tvångsrättens och tvångsdelaktighetens omfattning.

Vad därefter angår de praktiska olägenheterna av tvångsdelaktighetens utvidgning
på sätt ifrågasatts, höra dessa givetvis icke underskattas. Vi äro också ense med
kommittéerna härutinnan, att den förmån, som ett torrläggningsföretag må antagas
medföra i avseende å frostländighetens minskande eller de klimatiska förhållandenas
förbättring, är av alltför osäker beskaffenhet för att kunna läggas till grund för
tvångsdelaktighet. I viss mån annat synes förhållandet vara beträffande sådan värdeökning,
som genom torrläggning beredes mark till följd av ökad möjlighet till torvtäkt
eller eljest till jord- eller bergarters tillgodogörande. Det ligger visserligen i
sakens natur, att det ej heller i dessa fall låter sig göra att ernå några exakta värden
å båtnaden, men denna omständighet enbart svnes icke höra föranleda, att båtnad av
detta slag alldeles lämnas ur räkningen.

Om vi sålunda icke ansett oss böra tillägga avgörande betydelse åt kommittéernas
skäl mot tvångsdelaktighetens utsträckande i dessa fall, hava vi dock funnit de av
kommittéerna i övrigt framhållna synpunkterna böra leda till att, då det gäller båt -

nåd av nyssnämnda slag. tvångsdelaktigheten anordnas efter delvis andra grunder
än i fråga om båtnad, som består i jordförbättring eller därmed av kommittéerna likställd
förmån. I dessa sistnämnda fall åligger vederbörande jordägare en omedelbar
bidragsskyldighet till företaget. I fråga om dennas inträde är det således utan betydelse,
om jordägaren verkligen tillgodogör sig båtnaden. Beträffande dylik båtnad
utgår lagstiftaren från den förutsättningen, att ett sådant tillgodogörande omedelbart
sker eller i varje fall lämpligen kan och bör ske. Helt annorlunda gestalta sig förhåilandena
beträffande sådan båtnad, som består i ökad möjlighet till torvtäkt eller
dylikt. Såsom kommittéerna framhållit är det ingalunda visst, att i dessa fall markägaren
förfogar över de förutsättningar i tekniskt eller ekonomiskt hänseende för att
skäligen å honom skulle kunna ställas kravet, att han omedelbart skulle träffa anstalter
för båtnadens tillgodogörande. Om lagstiftningen det oaktat ålade honom
omedelbar bidragsskyldighet till företaget, skulle eu dylik skyldighet måhända kunna
tvinga honom att för anskaffande av de för bidragets erläggande erforderliga penningmedlen
avyttra sin egendom och jämväl eljest åsamka honom ekonomiska svårigheter,
något som uppenbarligen icke skulle stå i överensstämmelse med rättvisa och
billighet. I själva verket göra sig i detta fall, såsom också framhållits i nåara av

de yttranden, som avgivits över kommittéförslaget, enahanda synpunkter gällande
som i den redan antagna vattenlagen i fråga om vattenreglering lett till bestämmelserna
att strömfallsägare, som icke är sökande till företaget eller att anse som
likställd med sökanden, ej är. skyldig att utgiva å honom belöpande bidrag förrän
han tillgodogör sig båtnaden. Det är också efter förebilden av dessa bestämmelser,
som vi ansett att bi dragsskyldigheten i dessa fall bör ordnas. Till förebyggande
av ett måhända alltför kännbart betungande särskilt av mindre bärkraftiga markägare
hava emellertid i nämnda bestämmelser gjorts vissa modifikationer. Sålunda
har upptagits ett särskilt stadgande för det fäll, att en fastighetsägare vill tillgodogöra
sig båtnaden huvudsakligen endast för sin fastighets eget behov. En sådan
fastighetsägare kan berättigas att omedelbart erlägga allenast en mindre del av bidragets
hela belopp, under det att med återstoden tillsvidare må anstå. I detta sammanhang
ma vidare erinras, att enligt ett stadgande i det av oss framlagda förslaget,
vartill vi i det följande skola återkomma, en fastighetsägare kan medgivas rätt att
fullgöra sin bidragsskyldighet genom avbetalningar under visst antal år.

Under våra överläggningar har jämväl varit ifrågasatt en annan utväg för ordnande
av torvmosseägares och andra dylika markägares delaktighet. Denna delaktighet
borde enligt nämnda förslag icke såsom beträffande jordbruks- och därmed

89 Inleda.

likställd båtnad bestämmas på förhand vid den förrättning, sola skulle föregå företaget,
utan först efteråt, då den ifrågavarande förmånen tages i anspråk. Vid denna
senare tidpunkt skulle en uppskattning ske av den genom torrläggningsföretaget
astadkomna värdeförhöjningen och på grundval av denna uppskattning borde delaktigheten
bestämmas. 1 stort sett skulle alltså i detta fall samma förfarande komma
till användning, somj anlitats i vattenlagen i fråga om bestämmande av det bidrag,
som borde utgå till en vattenreglering enligt fl kap. vattenlagen från intressenterna
i allmän farled eller allmän flottled eller ägaren av kloakledning.

Helt visst erbjuder denna lösning åtskilliga fördelar särskilt därutinnan, att en
tillförlitligare uppskattning av nyttan i varje särskilt fäll möjliggöres. De olägenheter,
som ur andra synpunkter äro förenade med detta sätt för frågans lösning, hava
vi emellertid funnit så betydande, att vi icke ansett oss kunna förorda densamma.
Särskilt synes det ur rättssäkerhetens synpunkt betänkligt, om sålunda med en fastighet
skulle förknippas framtida skyldigheter, beträffande vilkas tillvaro eller omfattning
det skulle erbjuda stora svårigheter att erhålla närmare kännedom. Sedan
eu längre tid förflutit efter det ett torrläggningsföretag blivit utfört, råka de förhållanden,
som varit rådande före företaget, ganska snart i glömska och för den, som
därefter genom köp förvärvar en fastighet, skulle det ofta bliva en fullständig överraskning,
då från torrläggningsföretagets sida anspråk göres gällande om bidrag till
företaget i anledning därav, att han tillgodogör sig t. ex. en å fastigheten befintlig
torvmosse. Även om han haft anledning antaga, att företaget berett fastigheten förmåner
i avseende å mossens tillgodogörande, finnes dock icke någon offentlig handling,
varav han kan hämta säker upplysning angående omfattningen av dessa förmåner
och de därmed förknippade förpliktelserna. Jämväl för torrläggningsföretaget
torde en dylik rätt att påyrka bidrag icke bliva av allt för stor betydelse. Då icke
genom offentlig undersökning konstaterats mossens beskaffenhet före och efter företaget,
torde det alltid komma att uppstå svårigheter i bevisningshänseende i fråga
om bidragets utkrävande.

Nu nämnda olägenheter föreligga däremot icke i samma grad vid det sätt för
denna frågas lösning, som av oss förordats. I detta fall sker redan vid företagets
tillkomst eu uppskattning av mossens beskaffenhet före och efter företaget och den
värdeförhöjning, som företaget således medför. På grundval härav bestämmes markägarens
andel i kostnaderna för företaget. Denna andel fästställes sålunda redan vid
företagets tillkomst och någon svårighet att bilda sig en uppfattning om förpliktelsens
omfattning förefinnes icke. För att erhålla visshet härom har en eventuell köpare

Snledn.

förrättningshandlin garna att tillgå. Givetvis bör det också åligga säljaren att utan
särskild anmaning därom lämna upplysning.

Jämväl ur en annan synpunkt synes den av oss förordade lösningen böra tillerkännas
företräde. Endast härigenom synes det vara möjligt att bereda torvmosseägare
och dylika tillfälle att bevaka sina intressen redan i fråga om företagets planläggning.
De äro nämligen enligt vårt förslag redan från början delägare i företaget
och äga i denna egenskap att utföra talan. Ur allmänt ekonomisk synpunkt
torde häri ligga en ej oväsentlig fördel.

Såsom redan

akti
inne

korrektiven ___

beträffande huvudregel

Tvånjsdel- Såsom redan i det föregående antytts, utgör den båtnad,

1 flärde<)ch hämtar av företaget för sin egendom, grunden för delaktigheten

som varje delägare
i företaget. I denna

som är gemensam såväl för D.L. och kommittéförslaget som för före -

äensamma.

D. L:s ståndpunkt.

Kommit téerna.

liggande förslag, erfordras emellertid vissa modifikationer. En sådan är redan avhandlad
i det föregående på tal om delaktighetens anordnande i fall, då båtnaden
utgöres av ökad möjlighet till torvtäkt eller annan dylik förmån.

Men jämväl i andra hänseenden krävas otvivelaktigt vissa korrektiv till förebyggande
av att en markägare, mot vilken tvångsdelaktighet med avseende å företaget
göres gällande, härigenom skulle bliva i alltför hög grad betungad.

Enligt D.L. göres beträffande denna fråga en åtskillnad mellan dikning och vatten
avledning. Beträffande dikning stadgas i 2 § D.L. att den, som icke fordrat dike,
ej är pliktig att vidkännas större bidrag till dikningen än som svarar mot den
nytta hans jord beredes genom diket. I fråga om vattenavledning däremot föreligger
väl icke någon dylik begränsning av bidragsskyldigheten men i stället har i 76 §
D.L. rätt tillerkänts den, som ej är sökande till företaget eller att anse som likställd
med sökanden, att vinna befrielse från skyldigheten att taga del i företaget.
För detta fall drabbas han emellertid av den påföljden, att han är nödsakad av sin
genom företaget förbättrade jord till de kvarstående deltagarna avstå så stor del
som i värde svarar mot den för nämnda jord vunna förbättringen. En sådan jordägare
har m. a. o. avsagt sig den å hans fastighet belöpande båtnaden av företaget.

Kommittéernas förslag ansluter sig i huvudsak i denna del till bestämmelserna i
D.L. Med hänsyn till den praktiska svårigheten att uppdraga någon bestämd gräns
mellan dikning å ena och vattenavledning å andra sidan hava emellertid kommittéerna
icke ansett företagets beskaffenhet böra tilläggas avgörandet i detta fall
utan i stället föredragit att låta detta bero av dels arealen av den mark, som genom

91 Inled».

företaget torrlägges, och dels beloppet av det bidrag till företaget, som skulle belöpa
å de särskilda jordägarna. Enligt kommittéförslaget skulle rätt att avsäga sig båtnaden
föreligga, då ovannämnda areal överstege ett hundra hektar och tillika det
bidrag, som belöpte å den ifrågavarande jordägaren uppginge till minst etthundra
kronor. Avsägelserätt skulle sålunda endast komma att förelinnas beträffande dt*
mera omfattande företagen och i fråga om dessa allenast i förhållande till sådana
delägare, vilkas bidrag uppginge till ett icke alltför obetydligt belopp.

Dessutom föreslogo kommittéerna vissa särkilda bestämmelser i nu antydd riktning
beträffande invallningar. Med hänsyn till invallningarnas säregna karaktär
skall ej heller i den närmast följande framställningen hänsyn tagas till dem utan
deras ställning i förevarande hänseende göras till föremål för särskild behandling.

Uti de yttranden, som avgivits över kommittéförslaget, hava kommittéernas stånd- Mot kompunkt
till förevarande fråga gjorts till föremål för åtskilliga anmärkningar. Dessa ""ramsunida1
anmäkn ingår rikta sig såväl mot grunderna för avsägelserätten överhuvudtaget som onmärkock
mot det sätt, varpå bestämmelserna härom utformats.

Av nästan samtliga förste lantmätare i riket har framhållits, att båtaadsavsägelsen
i allmänhet medförde stora olägenheter i den praktiska tillämpningen. Förste lantmätaren
i Västerbottens län erinrar i anslutning härtill om det olämpliga i att, såsom
i viss mån skulle bliva förhållandet enligt kommittéernas förslag, ytterligare
utvidga området för tillämpningen av detta institut. Det syntes som om man hellre
borde helt och hållet frångå den olämpliga form för korrektiv mot missbruk, som
båtnadsavsägelsen vore avsedd att utgöra, och i stället fastslå den grundsats, som
vore gällande i fråga om dikning. Bland dem, som hade närmare erfarenhet om
utbrytning av båtnadsjord, torde endast en mening vara rådande om olämpligheten
av dessa förrättningar, genom vilka fastigherna ofta betänkligt söndersplittrades och
nya fastigheter uppkomme, som i regel icke lämpade sig till självständiga brukningsdelar
samt hade föga värde för andra än förutvarande innehavare. De inköptes
även ofta av dessa. I sådant fall bleve utbrytningsåtgärden endast en besvärlig
omväg till det enda naturliga resultatet eller att den, som avsagt sig båtnad, finge
betala ett belopp, motsvarande förbättringen å hans jord. Distriktsingenjören i
östra väg- och vattenbyggnadsdistriktet anser det icke stå i överensstämmelse med
rättvisa och billighet, att en jordägare skulle kunna tvingas att till ett företag utgiva
större bidrag än som motsvarade hans nytta av företaget Av ett flertal lantbruksingenjörer
har påyrkats, att avsägelserätten måtte väsentligt inskränkas utöver
vad som skett i kommittéförslaget. Sålunda föreslås, att avsägelserätten begränsas

Inledn. 92

till de fall, då arealen av den mark, som genom företaget vinner torrläggning, uppgår
till minst 200 hektar. Dessutom påyrkas en höjning av det belopp, vartill bidragsskyldigheten
för varje särskild delägare skall uppgå för att denne må begagna
sig av avsägelserätt. Dock borde avsägelserätt i varje fall förefinnas vid sjösänkningar
och invallningar. Dessa synpunkter biträdas jämväl av lantbruksstyrelsen.

I delvis motsatt riktning gå åtskilliga andra uttalanden. Sålunda framhåller
Kopparbergs läns hushållningssällskap, att varje begränsning av avsägelserätten med
hänsyn till arealen av den mark, som genom företaget torrlägges, och till bidragets
storlek för den särskilde jordägaren måste framstå såsom godtycklig. Det vore därför
mest överensstämmande med rättvisa och billighet, att rätten till avsägelse utan
avseende å nämnda förhållanden stode öppen för varje jordägare, mot vilken tvångsdelaktighet
gjorts gällande. Till detta hushållningssällskapets uttalande har jämväl
länsstyrelsen i Kopparbergs län anslutit sig. Enahanda synpunkter framhållas av
väg- och vatten byggnadsstyrelsen. Jämväl styrelsen anser, att rätten till båtnadsavsägelse
bör göras så allmän som möjligt, dock bör enligt styrelsens åsikt dylik
rätt icke tillkomma jordägare, vars bidrag icke överstiger etthundra kronor.

En anmärkning, som riktar sig mot själva grunderna för avsägelseinstitutet, sådant
det i D.L. och kommittéernas förslag blivit utfört, är den, som framställts av lantmäteristyrelsen
i dess yttrande över nämnda förslag. Styrelsen anser — härutinnan
anslutande sig till vissa uttalanden av förste lantmätarna i deras yttranden — detta
institut innebära en orättvisa mot den ekonomiskt svage jordägare, som nödgades
begagna sig därav. Jordägaren vore skyldig att avstå hela båtnaden av företaget,
även om denna båtnad väsentligt överstege den andel i kostnaden för företaget, som
belöpte å honom. Den omständigheten att en jordägare av en eller annan anledning
för tillfället icke önskade eller icke förmådde deltaga i ett företag av ifrågavarande
slag syntes styrelsen icke böra föranleda, att han utan ersättning frånhändes denna
vinst. Densamma hade sin grund icke i torrläggningen utan i det potentiella värde,
som marken på grund av sin naturliga beskaffenhet hade redan före företaget. Detta
potentiella värde beaktades emellertid icke vid uppskattningen av jordens värde i
dess skick före företaget, varvid endast toges hänsyn till jordens dåvarande avkastning.
Då båtnadsavsägelse sålunda i regel medförde en rättsförlust av ingalunda
obetydlig storlek, kunde man enligt styrelsens åsikt utgå ifrån, att sådan avsägelse
i allmänhet icke förekomme i andra fall än då jordägaren på grund av sin ekonomiskt
svaga ställning icke ägde annat val. Detta förhållande utgjorde emellertid
allra minst tillräckligt skäl att tillskynda honom en rättsförlust. Enligt styrelsens

93 Inledn.

åsikt borde därför eu jordägare, som genom avsägelse vunnit befrielse från delaktig
bet i företaget, icke kunna förpliktas att avstå mera jord än som svarade mot deri
kostnad för företaget, som belöpte å honom.

Det var genom 1824 års förutnämnda förordning, som avsägelseinstitutet först införlivades
med vår rätt. Detta skedde i den form, att en jordägare, som hade båtnad
av en vattenavledning men det oaktat icke ville ansluta sig till företaget, underkastades
skyldighet att till deltagarna i företaget mot lösen avstå den jord, som
genom företaget förbättrades. Lösen skulle utgå efter jordens värde i dess skick
före företaget.

Denna bestämmelse modifierades sedan genom kungl. kungörelserna den 14 juli
1835 och den 30 november 1841 därhän, att ersättning borde givas i jord, som efter
de för ägoutbyte i allmänhet stadgade grunder lämnade fullt vederlag för vad som
avträddes. Ändringen motiverades av hänsyn till den icke deltagande jordägarens
intresse.

Ifrågavarande spörsmål har jämväl varit föremål för behandling av de kommittéer,
som under åren 1865 och 1870 avgivit betänkanden angående vattenlagstiftningen.
Den förra kommittén ansåg, att jämväl med den jämkning, som 1824
års förordning undergått genom 1835 och 1841 års kungörelser, bestämmelserna om
skyldighet för icke deltagande jordägare att avstå från jordförbättringen i viss mån
syntes innebära en orättvisa. »Endast under särdeles gynnsamma omständigheter»,
yttrar kommittén, »kunna de, som nödgas avstå deras jord, erhålla full ersättning
genom ägoutbyte eller fördelning av den förbättrade jorden, merendels bliva deras
ägor i alla fall sönderstyckade och åtminstone till sitt läge och sin form försämrade,
och även om den, som i anseende till bristande penningtillgång nödgas avstå någon
del av sin jord. skulle därför erhålla en så fullständig ersättning, att han icke
omedelbart försättes i en sämre ställning än förut, så berövas honom dock tillfället
att vid gynnsammare ekonomisk ställning genom deltagande i företaget mot en billig
kostnad vinna tillökning eller förbättring av sin egendom». Kommittén fäster därefter
uppmärksamheten å den dåtida främmande lagstiftningen i ämnet. I nämnda
lagstiftning funnes i allmänhet icke något undantag medgivet från skyldigheten att
deltaga i ett dylikt företag. Däremot hade man på andra sätt sökt att underlätta de
mindre bärkraftiga jordägarnas ställning, såsom genom låns beviljande o. dyl. Kommittén
finner emellertid särskilt med hänsyn därtill, att i vårt land jordbrukarnas
tillgång på kapital vore ringa emot i andra länder, denna utväg icke böra komma i
13—193710

Historik.

Inledn. 94

fråga. I stället förordar kommittén ett förslag, varigenom jämväl den i företaget
icke deltagande jordägaren tillerkännes del av vinsten av företaget.

Den kommitté, som under år 1870 avgav förslag till ny lagstiftning angående
vattenrätten, ansåg sig icke kunna biträda den förra kommitténs uppfattning utan
ställde sig i förevarande fall helt på den gällande lagstiftningens ståndpunkt. Något
skäl, varför en jordägare skulle berättigas till andel i en vinst, som uppkommit
genom andras arbete och omtanke, förefunnes icke enligt denna kommittés uppfattning.

Den rätt till befrielse från delaktigheten i ett torrläggningsföretag, som upptagits
i 1835 och 1841 års författningar, ävensom i de båda ovannämnda kommittéernas
förslag avsåg allenast sjösänkningar och andra vattenavledningar, ej de egentliga
diknin gsföretagen.

Nya lagberedningen upptager i sitt under år 1878 avgivna betänkande med förslag
till förordning angående torrläggning av jord till behandling spörsmålet huruvida
i förevarande hänseende någon ålskillnad bör göras mellan dikning å ena och
vattenavledning å andra sidan. Beredningen framhåller härvid, hurusom det icke
är praktiskt möjligt att uppdraga någon bestämd gräns mellan dessa båda olika slag
av företag. På dessa och andra skäl kommer beredningen till det resultat, att
de ifrågavarande förhållandena böra ordnas enhetligt för torrläggningslagstiftningens
hela område, Vid övervägande av de olika utvägar, som för dessa förhållandens
reglerande kunde komma i fråga, ansluter sig beredningen till den då gällande lagstiftningens
ståndpunkt. Enligt beredningens åsikt vore det nödvändigt att äga ett
korrektiv, så att ej skyldigheten för en jordägare, som ej frivilligt anslutit sig till
företaget, bleve oskäligt betungande. Nyttan av ett företag kunde vara stor och
obestridlig, det vore'' dock alltför möjligt att till följd av ogynnsamma naturförhållanden,
höga arbetspriser, skadeersättningar och ofall av varjehanda slag kostnaden
komme att överstiga värdet av den jordförbättring, som för den närmaste framtiden
kunde påräknas. Men även om företagen icke voro förluspringande, skulle understundom
denna ovillkorliga skyldighet att taga del i företaget bliva obillig. Mången
jordägare, som genom företaget skulle göra en vinst, saknade för tillfället medel att
bestrida sin andel i utgifterna och hade, oaktat hans egendom stege i värde, ingen
utväg att genom upplåning anskaffa vad som bruste. För flertalet jordägare stannade
det icke heller vid den omedelbara kostnaden för företaget, ty för att kunna
draga fördel av denna kostnad måste de vidkännas ytterligare utgifter för jordens
avdikning och upparbetande.

Beträffande den närmare innebörden av avsägelserätten ansluter sig lagberedningen
till den uppfattningen, att med begagnandet av denna rätt böi förknippas såsom
påföljd, att jordägaren är pliktig avstå hela den båtnad, som genom företaget
beredes hans jord, eller med andra ord att till de kvarstående deltagarna i företaget
av den förbättrade jorden avträda så stor del, som enligt verkställd uppskattning
svarar mot båtnadens värde, Till stöd för denna uppfattning åberopar lagberedningen
att, om företaget vore säkert och vinstgivande, ingen utan verkligt nödtvång
underläte att tillägna sig fördelen; i motsatt fall hade han sig själv att skylla och
måste erkänna billigheten av att vinsten stannade i andra händer.

Lagberedningen omnämner därefter en anmärkning, som ur praktisk synpunkt gjorts
gällande mot avsägelserätf; särskilt vid dikning, nämligen den, att densamma skulle
kunna leda till utbrytande av jämväl de minsta jordbitar, varvid måhända kostnaden
för utbrytningen komme att överstiga den utbrutna jordens värde. Beredningen
finner denna farhåga överdriven. Den säkraste borgen mot missbruk av avsägelserätten
läge, yttarlberedningen, n den hos svensken fast rotade kärlek till sin ärvda
eller förvärvda jord. en känsla som torde hos de mindre jordägarna tvivelsutan vara
starkare än hos de större».

I överensstämmelse med den ståndpunkt, som lagberedningen sålunda intog till
dessa spörsmål, föreslog beredningen, att avsägelserätten skulle vinna tillämpning
såväl beträffande dikningsföretag som vattenavlednings- och sjösänkningsföretag.

Vid den fortsatta behandlingen av beredningens förslag framställdes häremot anmärkning
särskilt från Högsta domstolens sida. Åtskilliga av dess ledamöter hemställde,
att avsägelserätten skulle bibehållas allenast beträffande vattenavledningsföretagen,
däremot skulle i fråga om dikning i stället införas en bestämmelse av
innehåll att den, som ej fordrat dike, ej borde vidkännas större bidrag till dikningen
än som svarade mot den nytta hans jord därigenom bereddes.

Denna ståndpunkt biträddes jämväl vid förslagets framläggande i statsrådet av
föredragande departementschefen. Denne framhöll härvid, att den av beredningen
anvisade utvägen med båtnadsavsägelse syntes lämplig, då fråga vore att genom
sänkning av en sjö eller torrläggning av ett kärr liksom vinna en ny mark, men
den förefölle icke lika tillfredsställande, då företaget avsåge att förbättra mark, som
redan \ore odlad eller i sitt naturliga skick med fördel kunde användas som äng
eller till bete. En avsägelse i dessa fall skyddade näppeligen jordägaren från all
förlust, i synnerhet om hans ägorymd vore liten. En minskning av en egendoms
areal vore nämligen också en minskning av dess kapitalvärde, även om avkastningen

Inledn.

De sakkunnigas
ståndpunkt.

för den närmaste tiden förbleve oförminskad, och detta torde säkrare inträffa ju
mindre arealen vore.

»En för begränsning av dikningsskyldigheten bättre lämpad anordning» fortsätter
departementschefen »synes mig kunna åstadkommas på det sätt flere bland Högsta
domstolens ledamöter föreslagit nämligen genom stadgandet att den, som ej fordrat
dike, icke mä vidkännas större bidrag än som svarar mot den nytta hans jord genom
diket beredes. För min del är jag av den mening, att ett sådant stadgande innefattar ett
säkrare skvdd emot förlust än avsägelserätten, ehuru måhända ingendera utvägen är
under alla omständigheter fullt betryggande. Om det icke vore en nyhet, som av
ingen blivit ifrågasatt, skulle jag icke haft något emot att även i fråga om de större
vattenavledningarna införa detta stadgande att jämte avsägelserätten tillämpas.»

Det ifrågavarande spörsmålet om avsägelserättens ställning och betydelse inom
torrläggningslagstiftningen är otvivelaktigt av synnerligen grannlaga och invecklad
beskaffenhet. Ändamålet med avsägelserätten har, såsom också framhålles av nya
lagberedningen, varit att bereda en jordägare, som icke frivilligt velat ansluta sig
till företaget, ett korrektiv mot oskäligt betungande dels i de fall, då själva företaget
såsom sådant varit osäkert, och dels för den händelse att jordägaren icke haft den
ekonomiska bärkraft, som erfordrats för utgörande av den å honom belöpande kostnaden
för företaget. I båda dessa fall föreligga otvivelaktigt skäl, som av lagstiftaren
måste respekteras, för jordägarens passiva ställning till företaget, Desto mera
är det ägnat att väcka uppmärksamhet, att denna passiva ställning förknippats
med en för vissa fall så sträng påföljd som den i gällande dikningslag. Såsom framgår
av den föregående framställningen innebär denna påföljd, att jordägaren nödgas
avstå ett värde, motsvarande ej allenast den å honom belöpande kostnaden för företaget
utan, om företaget medför vinst, dessutom hela hans andel i denna vinst. Den
i företaget icke deltagande jordägarens bidrag kommer sålunda i många fall att
överstiga det bidrag, som deltagarna själva hava att utgiva.

Endast i de fäll, då företaget är förlustbringaude. utgör avsägelserätten således
ett skydd, i andra leder den till verklig rättsavhändelse för den jordägare, som be
gagnat sig därav. Lagberedningen motiverar sin ståndpunkt till denna fråga därmed,
att om företaget vore säkert och vinstgivande ingen torde utan verkligt nödtvång
underlåta att tillägna sig fördelen, i motsatt fall hade han sig själv att skylla och
måste erkänna billigheten av, att vinsten stannade i andra händer. Ohållbarheten
av det senare påståendet torde med all erforderlig tydlighet framgå av vad här ovan
redan anförts.

Såsom redan lagberedningen antytt torde det endast i undantagsfall inträffa, att
en mindre jordägare begagnar sig av avsägelserätten. För honom kan jämväl avståendet
av en helt ringa jordrymd medföra en kännbar förlust. Det är visserligen
sant, att avståendet ej skall omfatta mera jord än som i värde svarar mot den båtnad,
som hans fastighet tillföres genom företaget. I allmänhet torde dock själva
minskningen av fastighetens areal, då fråga är om mindre fastigheter, i och för sig
leda till en minskning av fastighetens värde. Den mindre jordägaren torde därför
mer en en gång draga i betänkande att begagna sig av avsägelserätten, även da
ett sådant begagnande rent objektivt sett vore på sin plats. Enligt vårt förmenande
ligger häri en obillighet. Det är nämligen att märka, att, såsom de hithörande förhållandena
ordnats såväl enligt D. L. som i kommittéförslaget, avsägelserätten i de
fäll, varom nu är fråga, är den enda utväg, som stål- till buds för en jordägare, vilken
vill skydda sig för verkningarna av ett förlustbringan de företag, vari han mot sin
vilja indragits. Gör han ej avsägelse, blir han skyldig att i förhållande till sin delaktighet
i företaget taga de! i kostnaderna, även om det å honom belöpande bidraget
skulle komma överstig-a värdet av hans båtnad.

Enligt A-år uppfattning bör beträffande varje torrläggningsföretag av vad beskaffenhet
det vara må uppställas som allmän regel, att icke någon deltagare, som ej frivilligt
givit företaget sin anslutning, må vara skyldig att till företaget utgi\-a större
bidrag än som svarar mot hans båtnad av företaget. Bidragets storlek bör följaktligen
icke i något fall överskrida båtnadens värde. Det finnes enligt vårt förmenande
icke något skäl, Ararför denna regel, som nu gäller beträffande dikningsföretagen,
icke borde äga tillämpning jäniA-äl beträffande andra torrläggningsföretag. Dét
ligger tvärtom i sakens natur, att tvångsdelaktigheten icke må givas ett sådant innehåll
att den, mot vilken den riktas, därigenom tillskyndas förlust. Genom ett stadgande
av denna innebörd skulle, såsom chefen för justitiedepartementet framhållit
vid framläggande av förslaget till D. L., mot förlustbringande och dåligt beräknade
företag erhållas en garanti av helt annan trygghet för den enskilde än
den till sina verkningar tvivelaktiga avsägelse rätten. En dylik begränsning av bidragsskyldigheten
torde också vara av nöden, därest, såsom av- kommittéerna föreslagits
och jämväl av oss förordas, mellan torrläggnings- och vattenkraftsintressena
skall åvägabringas samverkan inom vattenregleringens ram. I fråga om deltagande
i vattenreglering föreskrives nämligen i kommittéförslaget för strömfallsägares del
den begränsning av bidragsskyldigheten, att strömfallsägare, som icke sökt regleringen
eller är att anse som likställd med sökanden, icke är skyldig att till företagets ut -

Inledn. 98

förande erlägga större bidrag än som svarar mot värdet av hans båtnad. Det är
uppenbart, att om motsvarande begränsning ej införes för jordägarna dessa skulle
kunna av ett dylikt företag komma att betungas i relativt högre grad än strömfallsägarna.

Med den begränsning av bidragsskyldigheten, som vi sålunda anse oundgänglig,
har den frågan inställt sig, huruvida tillräckliga skäl för avsägelserätten fortfarande
kunna anses kvarstå.

Av vad som redan anförts angående vår allmänna ståndpunkt till de spörsmål,
som föreligga inom torrläggningslagstiftningen, torde framgå, att denna lagstiftning
enligt vår uppfattning bör, i den män det kan ske utan kränkande av annans berättigade
intressen, giva sitt stöd åt de allmännyttiga företag, varom här är fråga.
Landets uppodling liksom förbättrandet av den redan odlade jordens hävd äro intressen
av den allmänna betydelse och den vikt för samhället i dess helhet, att icke
någon äger att ställa sig likgiltig inför dessa uppgifter. Flertalet av landets jordjordbrukare
torde helt visst vara fullt medvetna om sitt ansvar härutinnan. Och
otvivelaktigt är det allas uppfattning, att egensinne, bristande intresse eller verksamhetsolust
icke få lägga hinder i vägen för ovan antydda uppgifters främjande.

Vad som däremot kräver beaktande är hänsynen till de mindre bärkraftiga jord
brukarnas ställning. Väl hava förhållandena åtskilligt förändrats, sedan 1865 års
kommitté uttalade sina farhågor mot avsägelserättens avskaffande med hänsyn till
jordbrukarnas ringa kapitaltillgångar. Sedan dess hava jordbrukets kreditförhållanden
blivit väsentligt förbättrade. Dessutom har statens stödjande verksamhet
å detta område antagit en helt annan omfattning. Betydande summor utbetalas
numera varje år av statsmedel till torrläggningsföretag inom landets olika
delar dels såsom bidrag utan återbetalningsskyldighet och dels såsom lån med återbetalningsskyldighet
under för jordägaren synnerligen förmånliga villkor. Numera
torde det sålunda endast i enstaka fall inträffa, att ett torrläggningsföretag av någon
omfattning kommer till stånd utan lån eller bidrag av statsmedel. Det torde
härmed utan vidare vara uppenbart, att de ekonomiska förutsättningarna för dessa
företag väsentligt förbättrats. Emellertid vilja vi icke förbise, att i särskilda fall
förhållandena kunna gestalta sig annorlunda. I dessa fall kräva rättvisa och billig
het, att den enskilde jordägaren icke på grund av sitt indragande i ett företag, som
han själv ej åstunda!, pålägges en förpliktelse, som skäligen måste anses överstiga
hans ekonomiska bärkraft. Enligt vår uppfattning skulle i sådana fall en väsentlig
lättnad kunna beredas jordägaren, om han erhölle rätt att fullgöra sin befäl -

ningsskyldighet genom årliga avbetalningar under visst antal är. Han erhölle
härigenom befrielse från den omedelbara bidragsskyldigheten till företaget under
dess utförande och finge lämpligt rådrum att tillgodogöra sig den värdeökning,
som företaget beredde hans jord. Det bör i detta sammanhang beaktas, att den förmån,
varav jordägaren sålunda komme i åtnjutande, icke såsom avsägelserätten för
honom skulle medföra någon menlig påföljd i fråga om hans rätt till den genom
företaget vunna båtnaden.

Beträffande den förut avhandlade, av oss förordade bestämmelsen om begränsning
av bidragsskyldigheten till båtnadens belopp har anmärkts, att nämnda begränsning
icke utgjorde tillräcklig trygghet mot förlustbringande företag för den jordägare,
som ej ville ansluta sig till företaget. Allt för ofta inträffade nämligen, att värdet
av båtnaden överskattades. I sådana fall vore det enligt denna åsikt nödvändigt för
att skydda jordägaren från förlust att för denne bibehålla rätten till avsägelse av
all delaktighet i företaget. Helt visst förekommer ej sällan, att den uppskattning
av båtnaden, som verkställes vid syneförrättning före företagets utförande, är i ena
eller andra hänseendet missvisande. Det förefaller emellertid, som om avsägelserätten
vore ett mycket olyckligt korrektiv mot en dylik feluppskattning. Det förhåller sig
ju nämligen så, att denna uppskattning också ligger till grund för bestämmandet
av den jord, som till följd av avsägelsen skall av jordägaren avstås. Har båtnaden
överskattats, blir jordägaren ålagd att avstå mera jord än som rätteligen skulle skett.
Avsägelserätten lider alltså av samma bristfällighet, som anmärkts beträffande den
av oss förordade begränsningen av bidragsskyldigheten. Det torde härav vara uppenbart,
att korrektivet mot en oriktig uppskattning av båtnaden måste sökas i helt
annan riktning än sålunda ifrågasatts. Detta korrektiv synes böra bestå däri, att
den före företaget verkställda uppskattningen kan efter företagets utförande underkastas
förnyad prövning. Bestämmelser härom hava upptagits såväl i D. L. som i
kommittéförslaget.

Med de av oss sålunda föreslagna korrektiven, nämligen dels begränsning av bidragsskyddigheten
för jordägare, som icke frivilligt anslutit sig till företaget, och
dels rätt för sådan jordägare att i särskilda fall fullgöra sin bidragsskyldighet genom
avbetalningar, anse vi oss hava nöjaktigt tillgodosett de synpunkter, som ursprungligen
gjort sig gällande vid avsägelseinstitutets införlivande i vår rätt. Då
härtill kommer, att de brister, som måste anses vidlåda detta institut, äro av den
djupgående beskaffenhet, att det svårligen torde låta sig göra att helt avlägsna desamma,
hava vi känt oss alltmera övertygade, att det ur alla synpunkter är lyckligast,

om detta institut får helt försvinna ur torrläggningslagstiftningen. Särskilt synes
det oss oegentligt, att i en tid, då jordpolitiken alltmera bygges på grundsatsen om
ändamålsenligheten av såvitt möjligt slutna brukningsenheter, lagstiftningen å ett
annat område med åsidosättande av nämnda synpunkt bidrager till ett ofta meningslöst
sönderstyckande av jorden. Större eller mindre jordbitar skulle sålunda komma
att avstyckas från de fastigheter, till vilka de ur brukaingssynpunkt lämpligen höra
samman, för att överlåtas till andra. Ofta torde värdet av dessa jordbitar för de nya
ägarna, vilka ju ej alltid äro jordägare utan såsom vid vattenreglering kunna komma
att utgöras av ägarna till långt avlägsna strömfall, bliva helt ringa, I själva verket
kommer därför båtnadsavsägelse ej heller att för de kvarstående deltagarna medföra
en vinst, ens tillnärmelsvis motsvarande jordens värde för den tidigare ägaren. Vad
angår tomtmark och därmed jämförlig mark, som tillföres ökat värde genom ett torrläggningsföretag,
skulle avsägelserättens tillämpning i dessa fall uppenbarligen leda
till så gott som olösliga praktiska svårigheter. Beträffande strömfall, som bered c*
båtnad genom vattenregleriDg, har ju också avsägelserätten av praktiska skäl ansetts
kunna undvaras.

I detta sammanhang vilja vi än en gång framhålla oriktigheten av den ej sällan
förekommande uppfattningen, att genom avsägelse av båtnaden jordägaren skulle
vinna befrielse från bidragsskyldighet till företaget. Så är ingalunda förhållandet. 1
stället för att som eljest utgå i penningar kommer detta bidrag vid båtnadsavsägelse
att utkräves i jordbrukarens värdefullaste egendom, hans jord. Ej heller må förbises,
att värdet av den jord, som skall avstås, ofta väsentligt överstiger beloppet av
det bidrag i penningar, som belöpt å den ifrågavarande jordägaren.

Jämväl ur formell synpunkt synes det med hänsyn till önskvärdheten av lagstiftningens
enhetlighet innebära stora fördelar, om dessa frågor ordnades efter samma
grundsatser för torrläggningslagstiftningens hela område. Såsom redan lagberedningen
framhållit och kommittéerna ytterligare understrukit synes den åtskillnad
mellan dikning och vattenavledning, varå D. L. i detta hänseende bygger, icke äga
sin grund i förhållandenas egen beskaffenhet. Det må visserligen vara sant, såsom
ofta framhållits, att dikningsföretagen företrädesvis avse bättre hävd av redan för
odling tjänlig mark, under det att vattenavledningarna och invallningarna mera
hava till ändamål att vinna ny mark. Denna uppfattning synes dock icke kunna
tilläggas allmängiltighet. På sin höjd kan det här vara fråga om en gradskillnad,
mer eller mindre utpräglad för olika fall, och under alla förhållanden allt för obestämbar
för att å densamma må kunna grundas någon olikhet i rättsligt hänseende.

ioi Inlerin.

Ej heller de av kommittéerna uppdragna gränslinjerna synas i detta avseende tillfredsställande.
Såsom redan framhållits göres enligt kommittéförslaget förefintligheten
av avsägelserätt beroende dels av arealen av den mark, som genom företaget
torrlägges, och dels av storleken av det bidrag, varje särskild deltagare har att utgiva.
Överstiger arealen etthundra hektar, föreligger avsägelserätt för jordägare, vars
bidrag uppgår till minst etthundra kr. Om den torrlagda arealen sålunda uppgår
till allenast 99 hektar, skulle en jordägare, även om hans bi dragsskyldighet vore att
räkna i tusentals kronor, sakna avsägelserätt, under det om arealen ytterligare utökades
med en eller annan hektar sådan avsägelserätt skulle föreligga ej allenast
för honom utan också för de övriga delägare, vilkas bidrag uppginge till minst etthundra
kronor. En dylik bestämmelse skulle leda till en konstlad strävan att, allt
efter jordägarnas olika ståndpunkt, antingen utvidga eller begränsa företaget, något
som ur allmän synpunkt icke kan anses välbetänkt. Om möjligt än mera ojämnt
skulle avsägelserättens begränsning med hänsyn till storleken av de särskilda jordägarnas
bidrag verka. Antingen måste nämligen detta belopp sättas så lågt, att avsägelserätten
praktiskt taget blir allmän, eller ock torde det bliva nödvändigt för att
syftet skall nås att giva beloppet en sådan storlek, att det komme att med hänsyn
till olikheten i ekonomisk ställning verka i hög grad ojämnt.

Då efter frågans ingående behandling vi sålunda ansett oss höra förorda avsägelserättens
uteslutande ur torrläggningslagstiftningen och dess ersättande med nya regler,
kommer detta helt visst att förefalla mången såsom en alltför stor avvikelse från
vad hittills gällt och möjligen såsom ett åsidosättande av grunderna för den gällande
lagstiftningen. Emellertid förhåller det sig ej så, att vad vi härutinnan föreslå
utgör något steg ut i det okända. Det är ej här fråga om någon ny princip
utan allenast om en utvidgad tillämpning av regler, som gällt sedan lång tid tillbaka
och under denna tid funnits lämpliga. Att man vid tillkomsten av 1879 års
lag ännu drog i betänkande att utsträcka de ifrågavarande reglernas tillämplighet
till vattenavledningarna, är med den tidens åskådning, enligt vilken företag av
ifrågavarande natur huvudsakligen betraktades ur det enskilda intressets synpunkt,
icke ägnat att väcka förvåning.

Ett stöd för den ståndpunkt, som vi intagit till förevarande fråga, hava vi trott
oss finna i det resultat, vartill den under år 1909 tillsatta kommissionen för revision
av den norska vattenlagstiftningen kommit. Enligt 26 § i 1887 års norska ''vasdragslov’,
äger den, som icke frivilligt anslutit sig till ett företag, som har till ändamål
att invinna, förbättra eller betrygga ''jordsmon eller andre herligheder’, rätt att

14—193710

Inledn. 102

bliva befriad från bidragsskyldighet till företaget genom att avstå från den jord
eller annan ''herlighed'', som vunnit förbättring genom företaget, mot ersättning för
dess värde i dess skick före företaget. Denna ersättning kan, då det finnes lämpligt,
lämnas i jord. Här föreligger således en motsvarighet till D. L:s båtnadsavsägelse.

Den norska kommissionens yttrande är i översättning av denna lydelse: »Det var
med tvekan, som vattenlagskommissionen i sitt förslag1) anslöt sig till den äldre lagstiftningen
i denna fråga, i det man hänvisade till den obenägenhet, som vår rätt i
allmänhet visar att begränsa de enskilda ägarnas individuella frihet genom att tvinga
dem att deltaga i företag, som låt vara fördelaktiga dock icke motsvara deras förmåga
eller egna önskningar. Det förefaller som om den allmänna uppfattningen i denna
fråga nu går i en annan riktning. Av de ganska talrika uttalanden härutinnan, som
avgåvos till kommissionen i anledning av en under år 1910 utsänd rundskrivelse, går i
varje fall det stora flertalet ut på, att envar av företagets intressenter bör vara skyldig
att under fullt ansvar taga del i företaget. Och kommissionen tager för givet, att
tiden nu är inne att ändra lagen därhän, att skyldigheten att taga del i dylika arbeten
till gemensam nytta i samma mån kommer att åvila dem, i vilkas intresse de företagas,
alldeles oavsett huruvida de frivilligt anslutit sig till företaget eller ej. Här
igenom avlägsnas det hinder för nyttiga arbeten av detta slag, sqm ligger däri, att
någon genom att hålla sig utanför aktivt deltagande i företaget söker att tillskansa sig
eu gynnsammare ställning. Den möjlighet, som gällande lag bereder jordägaren att
bliva befriad från bidragsskyldighet genom avstående av den förbättrade jorden efter
dess värde före företaget, har emellertid icke allenast betydelse såsom ett medel för
denne att undgå förlust vid ett förlustbringande företag. Den erbjuder också en utväg
för den, som icke eller endast med svårighet är i stånd att gälda sin del av
kostnaderna. Detta är emellertid icke någon lycklig utväg. Den leder lätt till förlust
för den, som på detta sätt befrias från betalningsskyldighet, i det han är nödsakad
att avstå från den fördel, som företaget har medfört. Och jämväl de övriga
intressenterna kan den lända till nackdel, då det för dem är förknippat med svårigheter
att tillgodogöra sig de avträdda jordbitarna. Det inträffar också att några
begagna sig därav på de övrigas bekostnad. Kommissionen är av den uppfattningen
att det för ifrågavarande syfte vore lyckligare, om man kunde bereda en deltagare
tillfälle att fullgöra bidragsskyldigheten genom avbetalningar under en så lång följd
av år, att den icke gärna kunde kännas tryckande.»

*) Härmed åsyftas förslaget till 1887 års vattenlag.

103 Inledn.

Såsom redan förut antytts intaga in valin ingarna i viss mån eu särställning i fråga
om de skyldigheter, som må kunna åläggas en markägare, vilken ej frivilligt anslutit
sig till företaget. Kommittéerna hade visserligen jämväl i detta fall föreslagit
rätt till båtnadsavsägelse för sådan markägare och detta till och med utan sådan
begränsning med hänsyn till arealen av torrlagd mark och bidragsskyldighetens belopp,
som upptagits beträffande andra torrläggningsföretag. Den ovisshet, som enligt
kommittéernas åsikt i allmänhet vore förknippad med invallningarna, föranledde
emellertid kommittéerna att med avseende å invallningsföretag tillägga den till avsägelse
berättigade jordägaren en särskild förmån. Om man nämligen såsom beträffande
andra torrläggningsföretag stannade vid att den, som avsagt sig båtnaden,
finge frigöra sig från deltagande i företaget genom att avstå så stor del av den torrlagda
marken som i värde motsvarade båtnaden av invallningen för samma mark,
skulle i själva verket denne för den återstående delen av den honom tillhöriga
marken, som hade båtnad av invallningen, fortfarande vara beroende av dennas
effektivitet och sättet för dess skötande. För att befria honom från ett dylikt beroende
hade kommittéerna icke funnit annan utväg än att ålägga de kvarstående
deltagarna i invallningen skyldighet att från den, som avsagt sig båtnaden, om han
begärde det, lösa all den jord, som genom invallningen vunne torrläggning.

Jämväl enligt vår åsikt synas invallningarna med hänsyn till sitt ekonomiska
resultat ännu vara av den ovisshet, att beträffande dessa företag ett särskilt skydd
är erforderligt för den, som icke frivilligt vill ansluta sig till företaget. Visserligen
kommer därigenom, att enligt vårt förslag bidragsskyldigheten för sådan delägare
i varje fall skall vara begränsad till båtnadens värde, en väsentligt bättre ställning
en sådan jordägare till del än som skulle bliva förhållandet enligt kommittéförslaget.
Denna begränsning avser dock bidraget till företagets anläggningskostnad. Beträffande
diknings- och vattenavledningsföretag synes underhållskostnaden i allmänhet
ej komma att uppgå till sådan storlek, att någon betydelse bör tilläggas densamma
i förevarande hänseende. Vid invallningarna är förhållandet väsentligt annorlunda.
Kostnaden för invallningens vidmakthållande, för tillsyn och tätning av vallar, driften
av uppfordringsverk m. m. torde understundom stiga till avsevärda belopp. Därtill
är den risk, som är förknippad med själva företaget, även om den ofta torde
överskattas, dock ej obetydligt större än i fråga om andra torrläggningsföretag. För
denna risk erbjuder emellertid, såsom kommittéerna också framhållit, avsägelserätten
icke någon tillfyllestgörande garanti. Av den invallade marken skall nämligen efter
dess genom företaget förhöjda värde den jordägare, som gjort båtnadsavsägelse, till -

Sar skilt
korrektiv
mot tvångs
delaktighet
vid invall
ningar.

Dnledrt.

EU torrlägg
ningsföretags
förhål
lande till
allmänna
intressen.

104

läggas så stor del som svarar mot värdet av den invallade marken i dess skick före
invallningen, varemot återstoden av samma mark tillkommer de övriga deltagarna.
Trots båtnadsavsägelsen kvarstår således för jordagaren beträffande den honom tillagda
marken den risk, som må vara förknippad med företaget. Att nnder sådana förhållanden
bibehålla avsägelserätten särskilt vid invallning synes oss så mycket mindre
påkallat som otvivelaktigt den andra av kommittéerna anvisade utvägen härutinnan
erbjuder större säkerhet. Däremot hava vi ansett oss böra i övrigt giva vår anslutning
till de av kommittéerna i denna del föreslagna bestämmelserna och i överensstämmelse
härmed jämväl i vårt förslag’ tillerkänt den, som icke frivilligt anslutit
sig till företaget, rätt att påkalla att deltagarna i invallningen tillösa sig det område,
som beröres av företaget.

- Ett torrläggningsföretag inverkar ofta ej allenast å enskildas rättigheter och in -

tressen. Företaget kan ock komma att beröra det allmännas rätt. Beträffande dikningsföretagen
torde detta väl i allmänhet icke vara händelsen. Understundom kan
det dock förekomma, att för genomförandet av ett dylikt företag är av nöden att
göra intrång i förefintliga samfärdselintressen, såsom för anordnande eller utvidgande
av vattenavlopp genom allmän väg, järnväg eller spårväg. Yad vattenavledningarna
angår föreligga givetvis i långt större utsträckning tillfällen till konflikt med andra
av vattenförhållandena beroende intressen av allmän natur, såsom farleds-, flottledsoch
fiskeintressen. Till dessa intressen höra, i den mån vattenkraftens tillgodogörande
numera otvivelaktigt är av betydelse ur allmän synpunkt, jämväl vattenkraftintresset,
ävensom klimatiska och sanitära intressen samt naturskyddsintressen, då de äro av
mera framträdande betydelse.

Uppenbart är att, innan ett torrläggningsföretag sättes i verket, en prövning bör
äga rum, huruvida företaget med hänsyn till dess inverkan å allmänna intressen må
anses tillåtet. Det ligger nämligen i sakens natur, att den enskilde lika litet i detta
fall som eljest äger en sådan oinskränkt förfoganderätt över sin egendom, att det
allmännas intressen därigenom må kränkas eller bringas i fara. Å denna grund
bygger också den gällande lagstiftningen. Sålunda föreskrives i 13 § D. L, att
jordägare icke äger rätt att verkställa vattenavledning, med mindre tillstånd från det
allmännas sida erhållits i fall, där sådant är föreskrivet. De närmare bestämmelserna
om dylikt tillstånd hava meddelats i kungl. kungörelsen den 31 dec. 1879 angående
vissa villkor för tillstånd från det allmännas sida till vattenavledning m. m.
Enligt nämnda kungörelse skall den. som för sin jords odling eller förbättring eller

för vinnande av odlingsbar mark vill sänka eller uttappa sjö, vara pliktig att söka
tillstånd därtill hos Konungens hefallningshavande, ändå att företaget kan ske utan
förnärmande av annans rätt över vattnet. Med uttappning eller sänkning av sjö
likställes företag, varmed åsyftas förändring av vattnets djup eller läge i älv, å eller
annat vattendrag, där farled, flottled eller led för iiskens gång finnes, kongsådra av
ålder varit, kanal, slussverk eller annan sådan byggnad är anlagd, vattnet för allmän
vattenledning begagnas eller ock järnväg eller annan allmän väg framgår över
vattnet.

Finner Konungens befallningshavande anledning vara för handen, att företaget
skulle i angivna hänseenden medföra olägenheter, skall Konungens befallningshavande
med eget utlåtande hemställa frågan Kung! Maj:ts prövning.

Jämväl i kommittéförslaget upptagas åtskilliga föreskrifter till skydd för allmänna
intressen. Sålunda må icke vattenavledning eller invallning så verkställas, att olägenhet
av någon betydelse därigenom uppkommer för allmän farled eller allmän flottled
eller menlig inverkan på klimatet eller allmänna hälsotillståndet vållas eller
eljest allmänna intressen i avsevärd mån kränkas eller sättas i fara. Därutöver meddelas
i kommittéförslaget särskilda bestämmelser för att förebygga intrång i naturskydds-
och ortsintressen ävensom i vissa samhällsintressen. Sålunda föreskrives i
fråga om sänkning eller uttappning av sjö att, om därigenom skulle förorsakas sådan
bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt minskad trevnad för
närboende eller betydande förlust för landets djur- eller växtvärld är att befara, särskilt
skall prövas, huruvida med hänsyn till företagets övervägande gagn för orten
och andra föreliggande omständigheter detsamma ändock må tillstädjas. En liknande
bestämmelse har meddelats för det fall, att ändring eller utrivning av vattenverk
skulle medföra nedläggande av större fabrik eller annan anläggning, varav
många hava uppehälle, eller väsentlig minskning i dess drift. Med sistnämnda bestämmelse
hava kommittéerna ansett sig böra ersätta det i D. L. upptagna ovillkorliga
förbudet mot ändring eller utrivning av vattenverk, som är anlagt till bedrivande
av större bruk och bergverk eller större fabriksinrättning. Däremot hava
kommittéerna bibehållit det i D. L. upptagna förbudet för jordägare att påyrka ändring
eller utrivning av vattenverk, så länge avtal om skyldighet att tåla uppdämning
för vattenverket är gent emot honom bindande.

I stort sett hava beträffande den reglering av torrläggnings intressets förhållande
till allmänna intressen, som kommittéerna sålunda föreslagit, enahanda synpunkter
vunnit tillämpning som i fråga om de i 2 kap. vattenlagen upptagna bestämmel -

serna rörande byggande i vatten. De avvikelser, som föreligga, äro i allmänhet beroende
av de ändringar, som 2 kap. av kommittéförslaget undergått under den fortsatta
behandlingen av denna del av'' förslaget. Uppenbart är att, sedan genom
vattenlagens antagande grunderna för de olika intressenas förhållande till varandra
blivit fastställda, det nu icke kan komma i fråga annat än att göra dessa grunder
tillämpliga jämväl å förevarande del av vattenrätten.

Enligt kommittéförslaget skall prövningen av nu berörda frågor i allmänhet tillkomma
vattendomstolen. Den befogenhet, som i D. L. och förutnämnda kungörelse
i detta fall inrymts åt Konungens befallningshavande, skulle sålunda komma att
upphöra. Lämpligheten därav att alla de vattenrättsliga spörsmålen göras till föremål
för enhetlig behandling torde vara allmänt erkänd och kan för övrigt sägas
hava blivit vitsordad i och med vattenlagens antagande.

Emellertid är härmed icke sagt, att den administrativa myndighetens inflytande ä
dessa frågor bör upphöra. I viss mån måste redan vattendomstolens befattning med
dessa frågor tilläggas administrativ karaktär. Men såsom framhållits såväl vid vattenlagens
antagande som ock vid tillkomsten av den nya flottningslagsstiftningen
äro de intressen av allmän natur, som äro förknippade med våra sjöar och vattendrag,
otvivelaktigt ej sällan av den allmänna betydelse, att det inbördes avvägandet
mellan dem bör vara förbehållet Kungl. Maj:t såsom de allmänna intressenas högste
vårdare. Detta är ju också den grundtanke, varåt de gällande författningarna giva
uttryck. Med denna grundtankes erkännande i fråga om de redan antagna delarna
av vattenlagen har vår uppgift i detta fall i själva verket kunnat begränsas att
tillse, att överensstämmelse mellan vattenlagens olika delar bleve genomförd. I det
följande skall lämnas en kortfattad redogörelse för innehållet i de av oss i detta
ämne föreslagna bestämmelserna.

De intressen, som enligt vårt förslag skyddas för intrång genom ett torrläggningsföretag,
äro liksom i kommittéförslaget i främsta rummet farleds- och flottledsintressen
ävensom sanitära och klimatiska intressen. Förbudet mot ett förnärmande
av dessa intressen är ovillkorligt. Skulle åtgärd, som erfordras för
vattenavledning eller invallning, hava till följd, att större fabrik eller annan
anläggning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas eller dess drift
väsentligt minskas, eller att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång
eller skulle genom dylik åtgärd förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena,
varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande
förlust för landets djur- eller växtvärld är att befara, må åtgärden i allmänhet ej

107 Inledn.

tillåtas. I dessa fall lämnar emellertid förslaget eu utväg öppen till undantag. På
hemställan av vattendomstolen äger Kungl. Maj:t ändock medgiva åtgärden. Förutsättningen
härför är, att det ifrågavarande företaget prövas av synnerlig betydelse
för jordbruksnäringen eller för orten eller eljest från allmän synpunkt. Därest företaget
är av nu nämnd betydelse, kan Kungl. Maj:t jämväl tillåta undantag från de
i allmänhet gällande reglerna beträffande företagets tillåtlighet med hänsyn till motstående
intressen av enskild natur. I överensstämmelse med motsvarande stadganden
i 4 kap. vattenlagen har dessutom i förslaget intagits bestämmelse därom, att det
tillkommer Kungl. Maj:t att pröva, huruvida av militära skäl eller av hänsyn till viss
orts allmänna ekonomiska intressen eller till allmän farled eller allmän flottled eller
eljest till samfärdselns eller det allmännas intressen eller ur synpunkten av de ovannämnda
naturskydds-, fiske- eller samhälleliga intressena hinder möter mot företaget
eller särskilda villkor böra föreskrivas för dess utförande. Är fråga om sänkning av
eller reglering av vattnets avrinning ur någon av sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren,
Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan skall frågan härom alltid av vattendomstolen
hemställas Kungl. Maj:ts avgörande. Beträffande annan vattenavledning ävensom
invallning äger Kungl. Maj:t förbehålla sig sådan prövningsrätt. Genom de bestämmelser,
som av oss föreslås angående tillkallande av allmänt ombud vid behandlingen av
tillstånd till företag, som berör det allmännas intresse, hava vi sökt sörja för, att Kungl.
Maj:t må erhålla kännedom om de fall, då ett ingripande från Kungl. Maj:ts sida
bör ifrågakomma. Till denna fråga skola vi återkomma i det följande. Uppenbarligen
ligger det också i vattendomstolens befogenhet att om sådant förhållande göra
anmälan hos Kungl. Maj:t.

Såsom förut anmärkts hade i kommittéförslaget från D. L. upptagits ett stadgande
av innehörd att avtal, varigenom jordägare förbundit sig att tåla viss uppdämning,
skulle kunna utgöra hinder för tillämpning av de eljest meddelade bestämmelserna
om upphävande av en dylik dämningsrätt. Någon motsvarighet till denna bestämmelse
hava vi icke ansett oss böra förorda. Enligt vår mening bör icke enskildas
utfästelser lägga hinder i vägen för utövningen av en på det allmännas intresse
grundad tvångsrätt. Lika litet som ett avtal mellan en vattenverksägare och enskild
jordägare om skyldighet för den förre att icke överskrida en viss dämningshöjd tilllagts
någon betydelse vid bedömande enligt 2 kap. vattenlagen av frågan, huruvida
ytterligare dämning må medgivas vattenverkets ägare, lika litet bör för det motsatta
fallet någon verkan tillerkännas ett dylikt avtal. Yi vilja i denna fråga till fullo
instämma i vad kommittéerna i annat sammanhang yttrat på tal om olämpligheten

Inled».

Kraf es
någon motsvarighet
till
de i 4 kap.
I . L. upptagna
bestämmelserna
?

108

att i liknande fall begränsa dikningsrätten. »Det kan nämligen ej vara lämpligt
eller med det allmännas intresse förenligt» säga kommittéerna, »att den tillfällige
jordägarens försummelse eller hans individuella åsikt angående behovet av en avdikning
skall utgöra en hämsko även i framtiden för en önskvärd utveckling av
jordbruket eller för eu i annat hänseende löftesrik torrläggning av marken.» Om således
ett avtal av nu antydd innebörd icke bör lägga hinder i vägen för utövningen
av en eljest lagligen grundad tvångsrätt, ligger dock i sakens natur, att den, som går
miste om den förmån, som genom avtalet tillförsäkrats honom, därför bör erhålla
ersättning, såsom också framgår av bestämmelserna i 9 kap.

Som bekant hava i 4 kap. vattenlagen upptagits vissa bestämmelser om särskilda
villkor beträffande större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar. Dessa bestämmelser
innehålla föreskrifter om tillhandahållande av kraft åt kringliggande
bygd. om nyprövning, om kronans lösningsrätt, om Konungens prövningsrätt och
om avgifter.

Såsom redan framhållits har i vårt förslag bestämmelserna om Konungens prövningsrätt
vunnit tillämpning jämväl beträffande torrläggningsföretagen. Stadgande^
om tillhandahållande av bygdekraft, om nyprövning och om kronans lösningsrätt
äga huvudsakligen sin grund i de intressen av socialekonomisk natur, som ansetts
förknippade med den av vattenkraft alstrade energiens användning och fördelning.
Avsikten med nämnda bestämmelser har i främsta rummet varit att tillgodose
det allmännas rätt och bästa gent emot de storindustriella intressena. Enligt vårt
förmenande torde de med samma bestämmelser avsedda förhållanden icke äga någon
motsvarighet beträffande torrläggningsföretagen. Den genom ett dylikt företag vunna
båtnaden fördelar sig i allmänhet på ett större antal händer. Och i den mån den
moderna jordpolitiken alltmera inriktar sig på de större fastighetskomplexens uppdelande,
kommer denna strävan av sig självt att hava sin återverkan jämväl på förevarande
förhållanden. Några särskilda bestämmelser i denna riktning torde alltså i
detta sammanhang icke vara påkallade.

Vad därefter angår de i 4 kap. vattenlagen omförmälda avgifterna skola dessa
utgå vid större regleringsföretag med hänsyn till den ökning i uttagbaf vattenkraft,
som genom regleringen vinnes för de av densamma beroende strömfallen. Avgiften
bestämmes särskilt för varje strömfall. Ändamålet med avgiften är, såsom framgår
av uttalanden av chefen för justitiedepartementet vid vattenlagens framläggande, i
främsta rummet att utgöra ett vederlag för den genom regleringen vunna kraftvins -

109 Inleda

ten åt de strandägare- och bygdeiutressen, aom tillfogas intrång genom företaget. 1
överensstämmelse härmed skall enligt lagens föreskrifter avgiften i första hand användas
till förebyggande eller minskande av skada eller olägenhet, som vållas genom
företaget, ävensom till gottgörelse för sådan skada. I den mån medlen förslå därtill,
må de användas för tillgodoseende av annat ändamål beträffande den bygd,
som beröres av företaget, såsom jordbrukets främjande, särskilt genom jords torrläggning
eller beredande av tillgång till elektrisk kraft för samfärdsel, jordbruk,
hantverk eller småindustri eller eljest för befolkningens behov.

Av det anförda framgår, att med ifrågavarande avgifter väsentligen avsetts att
tillgodose samma intressen, varom vid torrläggningsföretagen är fråga. Redan
av denna anledning synes något utrymme för en dylik avgift beträffande sistnämnda
slag av företag icke förefinnas. De skäl, som beträffande större vattenregleringar
lett till införande av avgiftsskyldighet för strömfallsägarnas del, gorå
sig otvivelaktigt ej heller, i varje fall icke ens tillnärmelsevis med samma styrka,
gällande beträffande torrläggningsföretagen.

I detta sammanhang torde med hänsyn därtill att en vattenreglering kan komma
att avse såväl torrläggnings- som vattenkraftintressen böra framhållas, att det förhållandet.
att torrläggningsintresset kommer att deltaga i ett dylikt företag, givetvis
är utan inverkan å tillämpligheten av bestämmelserna i 4 kap. Huruvida en vattenreglering
skall bliva föremål för nyprövning, är sålunda liksom eljest beroende av
den kraftvinst, som regleringen medför. Uppenbart är, att torrläggningsintresset vid
eu eventuell nyprövning ej heller är underkastat någon sådan inskränkning, som
blivit i 4 kap. 6 och 16 §§ fastställd för vattenkraftintressets del. Motsvarande blir
förhållandet i fråga om avgiftsskyldigheten vid regleringsföretag. Denna avgiftsskyldighet
kommer sålunda icke i något fall att drabba torrläggningsintresset.

Enligt kommittéförslaget skulle frågor om marks torrläggning såsom enligt D. L. Prövningen
i första hand i allmänhet prövas vid syneförrättning av särskilda synemän. Mot ^ingsfrågnr
synemännens utlåtande skulle det stå parten öppet att fullfölja talan genom besvär
till vattendomstolen. I fall, där anledning förelåge, att allmänna intressen berördes
av företaget, skulle synemännens utlåtande i detta hänseende underställas vattendomstolens
prövning.

Den sålunda föreslagna ordningen för dessa frågors behandling synes oss i huvudsak
ändamålsenlig, och de avvikelser från kommittéernas förslag i denna del, som
vi ansett oss böra förorda, beröra icke i någon mån grunderna för nämnda förslag.

15—103710

Snledn. in»

Visserligen bär det under våra överläggningar varit ifrågasatt att i fråga om dikningsmål
bibehålla de allmänna underrätternas befattning med dessa mål. Vid ett
närmare övervägande av frågan hava vi emellertid funnit oss icke böra giva vår
anslutning till detta förslag. Även om till stöd härför kan framhållas, att dikningsfrågorna
så gott som uteslutande äro av agrikulturteknisk natur och sålunda icke
hava någon samhörighet med de vattenrättsliga spörsmålen i egentlig mening, synes
det dock erbjuda stora fördelar ur såväl saklig som formell synpunkt, att dessa frågor
liksom torrläggningsmål i allmänhet tillhöra vattendomstolarna. Till stöd härför
talar framför allt, att någon bestämd gräns mellan dikning qph torrläggningsföretag
av annat slag icke står att uppdraga. Och att i detta fall göra en avgränsning
efter andra grunder, såsom den genom företaget torrlagda markens areal eller
dylikt, förefaller allt för godtyckligt. Det bär också framhållas att, även om dikningsmålen
icke innefatta några egentliga vattenrättsliga spörsmål, de dock äga flertalet
av de frågor, som däri förekomma, såsom angående tvångsrätt och tvångsdelaktighet,
gemensamma med vattenavledningarna och invallningarna ävensom med
vattenregleringarna. Ej minst med hänsyn till rättstillämpningens enhet synes det
därför vara av betydelse, att ordningen för dessa frågors behandling är densamma
beträffande samtliga företag, som avse marks torrläggning. Då frågor om dikning
i allmänhet icke skola underställas vattendomstolen, torde det också kunna antagas,
att vattendomstolarnas arbetsbörda endast i ringa mån kommer att ökas genom deras
befattning med ifrågavarande mål. Någon erinran mot kommittéernas ståndpunkt
till denna fråga har ej heller framkommit i de yttranden, som avgivits över förslaget,

Fråya om Om således de skäl, som föreligga till stöd för kommittéernas ståndpunkt till
förenkling ^enna fråga, synts oss övertygande, hava vi dock å andra sidan icke kunnat undgå
domstolens att finna, att den sammansättning, som vattendomstolen enligt den redan antagna
sammansatt^ vattenlagen erpällit, ehuru otvivelaktigt i allmänhet ändamålsenlig, dock torde bliva
fnlL onödigt tyngande vid behandlingen av sådana torrläggningsfrågor, vilka i likhet med
dikningsmålen i allmänhet icke beröra något motstående intresse utan i stort sett
allenast avse ett ordnande av jordägarnas eller andras inbördes förhållande. För
dessa måls utredning och behandling lär det icke vara erforderligt, att däri skall
deltaga jämväl den vattenrättsingenjör, som särskilt äger sakkunskap beträffande
byggande i vatten, utan torde kravet å erforderlig fackkunskap fullt tillgodoses genom
den särskilt torrläggningssakkunnige av vattenrättsingenjörerna. Till följd härav

in Inledn.

torde det oek vara att förvänta, att vattenbyggnads i ngen jo rens ställning till dessa
frågor komme att bliva fullständigt passiv. De uppgifter, som åligga vattenbyggnadsingenjören
inom vattendomstolen, åro emellertid alltför viktiga och omfattande
för att hans intresse och arbetskraft må på detta sätt förspillas å ämnen, som ligga
utanför hans egentliga sakkunskap. Jämväl ur kostnadssynpunkt skulle det otvivelaktigt
utgöra en avgjord fördel såväl för det allmänna som för den enskilde, om
beträffande dessa mindre företag antalet ledamöter i vattendomstolen kunde något
nedbringas; och då enligt vår åsikt vattendomstolen jämväl utan vattenbyggnadsingenjörens
deltagande däri, och sålunda bestående av vattenrättsdomaren jämte de
båda vatttenrättsnämndemännen och allenast den särskilt torrläggningssakknnnige
vattenrättsingenjören skulle vara fullt kompetent i dessa fall, hava vi för vår del
icke tvekat att på det livligaste förorda en sådan förenkling av vattendomstolens
sammansättning.

Den sålunda väckta frågan om en förenkling av vattendomstolens sammansättning
beträffande handläggningen av mindre mål synes oss emellertid icke böra begränsas
att avse allenast torrläggningsmål. Visserligen torde det såsom allmän regel höra
gälla, att de egentliga vattenbyggnaderna, särskilt då med dem åsyftas vattenkraftens
tillgodogörande, beröra intressen av så skild natur, att för deras allsidiga bedömande
sakkunskapen såväl i fråga om byggande i vatten som beträffande torrläggning av
mark och därmed sammanhängande ämnen bör vara företrädd inom domstolen. Men
å andra sidan bör det ej heller förbises, att särskilt efter farleds- och flottningslagstiftningens
införlivande med vattenlagen det ej sällan torde förekomma, att till
vattendomstolens avgörande hänskjutas enklare frågor, som uppenbarligen icke i
någon mån beröra det område, vilket utgör föremål för torrläggningsingenjörens
sakkunskap, såsom t. ex. muddringsarbeten i en farled eller anbringande av ledbommar,
kistbyggnader och dylikt i en allmän flottled.

Det ligger i sakens natur, att den förenklade sammansättning av vattendomstolen,
som av oss sålunda förordats, icke bör ifrågakomma ännat än i fall. då fullt obetydligt
av förhållandena framgår, att konflikt mellan olika intressen icke är att
förvänta. Ur denna synpunkt torde det böra uppställas som ett oeftergivligt villkor
härför, att det företag eller den åtgärd, varom fråga är, icke är av nämnvärd inverkan
å vattenförhållandena.

Avgörandet huruvida målet är av den enklare beskaffenhet, som nu antytts, måste
givetvis av praktiska skäl i första hand överlämnas åt vattenrättsdomaren. Av
stadgandet i 11 kap. 70 § vattenlagen följer dock. att han, då frågans beskaffenhet

Inledn.

112

De allmänna
intressenas

bevakande.

det påkallar, härom hör samråda med vattenrättsingenjörerna. Uppenbart är ock,
att domstolen såsom sådan icke i något fäll är bunden av vattenrättsdomarens beslut.
Beträffande det närmare innehållet av de bestämmelser, som härutinnan av
oss föreslås, hänvisas till 11 kap.

En fråga, som i detta sammanhang icke bör förbigås, är den om sättet för de allmänna
intressenas bevakande vid behandlingen av frågor rörande marks torrläggning.
Kommittéerna intogo härtill den ståndpunkten, att de allmänna intressena
härvid icke skulle äga någon särskild representant, utan att det i varje fall borde åligga
synemännen och särskilt vattendomstolen att beakta dessa intressen. Denna ståndpunkt
sammanfaller med den som kommittéerna i allmänhet intagit till frågan om
de allmänna intressenas bevakande vid företag enligt vattenlagen.

Sedermera har emellertid vid den fortsatta behandlingen av kommittéförslaget
andra synpunkter i denna fråga gjort sig gällande. Visserligen har det icke kommit
i fråga att ens i någon mån begränsa domstolens eller synemännens rätt och plikt
att av eget initiativ tillvarataga det allmännas intressen, en inskränkning, som skulle
vara oförenlig med de allmänna grunderna för ifrågavarande lagstiftning, men det
har å andra sidan ansetts påkallat, att nämnda intressen tillförsäkras en särskild
målsman vid denna behandling. Härigenom skulle möjlighet öppnas till det djupare
inträngande i hithörande spörsmål, som ofta kunde åvägabringas allenast genom
förhandling mellan jämnställda parter och en därav föranledd mera allsidig utredning.
Det borde ej heller saknas utväg för det allmänna att i mera tveksamma fall
draga hithörande spörsmål under prövning inför högre rätt. Uppgiften att bevaka
det allmännas rätt i vattenmål har i vattenlagen anförtrotts åt kammarkollegiet.
De närmare föreskrifterna härom hava lämnats uti en den 23 dec. 1918 utfärdad
Kung! kungörelse ang. bevakande av det allmännas talan i vattenmål.

De skäl, som sålunda varit bestämmande för de lagstiftande myndigheternas ståndpunkt
beträffande den redan antagna vattenlagen, torde också i allt väsentligt äga
sin giltighet i fråga om de ämnen, som nu föreligga till behandling. I överensstämmelse
med denna uppfattning hava vi ock föreslagit bestämmelser, varigenom bevakandet
av det allmännas intressen skulle komma att ordnas efter samma grunder
som i motsvarande fall vunnit tillämpning i vattenlagen. Bestämmelser härom
hava intagits i 10 kap.

in* Inledn.

V attenregl enlig.

Med vattenregleringen såsom särskilt rättsinstitut hava kommittéerna åsyftat att
åvägabringa samverkan mellan vissa av vattenförhållandena i en sjö eller ett vattendrag
beroende intressen. Enligt kommittéförslaget äro dessa intressen å ena sidan
jordbrukets att vinna ökade odlingsmöjligheter, i främsta rummet genom vattenståndets
sänkning, och å den andra vattenkraftindustriens av ett fullständigare och mera
ändamålsenligt tillgodogörande av vattenkraften, särskilt genom vattenavrinningens
reglering. Såsom vattenreglering i kommitttéförslagets mening betecknas ett företag,
som tillgodoser antingen båda dessa syften samtidigt eller oek allenast det sistnämnda.
Ett företag, som uteslutande har till ändamål vinnande av jordförbättring,
hänföres däremot icke till vattenreglering utan till vattenavledning för marks torrläggning.

Enligt kommittéförslaget utgöra alla strömfall, som av vattenreglering tillskyndas
båtnad, så ock all jord, som därigenom vinner förbättring, en samfällighet med skyldighet
för ägarna att envar i mån av värdet av den båtnad, som företaget bereder
honom, taga del i företaget. Beträffande det närmare ordnandet av delaktigheten i
företaget hänvisas i stort sett till motsvarande bestämmelser angående torrläggning
av jord. En ej oväsentlig avvikelse föreligger dock. Strömfallsägare, som icke är
sökande till företaget och ej heller enligt de därom meddelade bestämmelserna att anse
som likställd med sökanden, är ej skyldig att erlägga å honom belöpande bidrag,
förrän han tillgodogör sig båtnaden. Såsom redan i det föregående blivit påpekat
har därjämte storleken av det bidrag en sådan delägare har att erlägga i varje fall
begränsats till båtnadens belopp, varemot någon rätt att avsäga sig delaktighet i företaget
icke tillerkänts honom.

Såsom kommittérna framhålla kunna understundom jämväl andra intressen än vattenkraftindustrien
och jordbruket hava gagn av en vattenreglering. Sålunda kan ur
farledsintressets synpunkt ett dylikt företag vara av betydelse för farbarheten av
sjöar och vattendrag. Vattenregleringarna fylla likaledes en ej oviktig uppgift vid
inrättande eller förbättrande av allmän flottled. Genom vattenavrinningens ökning under
flottningstiden möjliggöres eller underlättas ofta flottgodsets framkomst. För flottbargörandet
särskilt av mindre vattendrag erfordras ej sällan omfattande regleringsåtgärder.

Av kommittéernas betänkande framgår, att kommittérna haft under övervägande
att i fråga om vattenreglering likställa farleds- och flottledsintressena med vatten -

Korn nutté fnrni

nej rf.

Inledn. iu

krafts- och jordbruksintressena. Kommittéerua hava emellertid stanuat vid att icke
föreslå en dylik utvidning av vattenregleringens begrepp. Såsom skäl härför åberopa
kommittéerna svårigheten att finna någon ens tillnärmelsevis tillförlitlig norm för avvägandet
av den inbördes delaktigheten i ett vattenregleringsföretag mellan vattenkrafts-
och jordbruksintressena å ena samt farleds- och flottledsintressena å andra sidan.
Denna norm utgjordes, framhålla kommittéerna, för de båda förstnämnda intressena
av den i penningar uppskattade båtnad, som dessa intressen tillfördes. En
sådan uppskattning särskilt för farledsintressets del skulle däremot enligt kommittéernas
åsikt ställa sig alltför osäker för att på densamma lämpligen skulle kunna gran
das rätt för farledsintresset att påkalla tvångssammanslutning med jordbruks- och
vattenkraftsintressena. Det vore att befara, att farledens bidrag bleve beräknat allt
för lågt eller allenast till det belopp, som med säkerhet kunde styrkas, och att strömfalls-
och jordägare alltså kunde mot sin vilja inledas i vittutseende företag mot otillräckligt
bidrag från sökandesidan. Vad sålunda yttrats om allmän farled syntes
kommittéerna måhända icke hava fullt lika obestridd tillämplighet beträffande allmän
flottled, men då flottledsförhållandena icke utgjorde föremål för kommittéernas behandling,
hade man ansett frågan om flottledsintressets likställighet böra anstå tillen
framtida revision av flottledsförfattningarna.

Sedermera har, vad flottningsintresset angår, denna fråga upptagits till ny behandling
av de sakkunniga, som varit sysselsatta med revision av flottningslagstiftningen
och under år 1917 framlagt förslag i berörda ämne. Dessa sakkunniga hava därvid
stannat vid att avstyrka flottningsintressets likställande i fråga om vattenreglering
med jordbruks- och vattenkraftsintressena. Till stöd för denna uppfattning åberopas
i främsta rummet svårigheten att tillförlitligt i penningar uppskatta gagnet för flottleden
av en vattenreglering. Flottningsföreningarnas organisation och rättsställning
förmenades ej heller vara sådan, att den lämpade sig för flottledens deltagande i cn
regleringssamfällighet. För flottledens ekonomiska ställning vore det synnerligen
viktigt, att innan en flottledsanläggning av visst slag beslutades noga övervägdes,
huruvida flottleden kunde bära kostnaderna härför eller dess utförande till äventyrs
borde uppskjutas till ett senare mera lämpligt tillfälle. Om flottleden kunde tvingas
in som deltagare i regleringen, vore emellertid ett sådant avvaktande av den för flott
ledens ekonomi lämpliga tidpunkten tydligen uteslutet.

Om således farleds- och flottledsintressena icke tillerkänts delaktighet i eu vattenreglering
på samma sätt som vattenkrafts- och jordbruksintressena, hava dock kommittéerna
icke ansett sig böra lämna förstnämnda intressen alldeles å sido. Enligt

Inledn.

115

kommittéernas förslag skulle ägare av allmän farled och allmän flottled kunna förpliktas
att efter regleringens utförande och sedan det visat sig, att regleringen medförde
stadigvarande nytta för dessa intressen, till företaget utgiva visst bidrag.
Enahanda skyldighet har under vissa förutsättningar ålagts jämväl ägaren av kloak
ledning. Bestämmelser i denna riktning hava förordats av ovannämnda flottningss
ak kunniga.

1 den under år 1918 antagna vattenlagen upptagas som bekant jämväl bestäm- Vatten

l(l(/6Yl.

meker rörande vattenreglering. Med hänsyn till denna lagstiftnings begränsning,
pa sätt i det föregående framhållits, att huvudsakligen avse rättsreglerna rörande
vattnets tillgodogörande, avses med vattenreglering i den redan antagna vattenlagens
mening allenast främjande av vattenkraftindustriens intressen, alltså samverkan
mellan olika strömfallsägare inbördes. Såsom vid behandlingen av denna lagstiftning
framhölls, borde emellertid i samband med torr]äggningslagstiftningens revision tagas
i övervägande, huruvida icke delaktighet i eu vattenreglering borde beredas jämväl
andra intressen, särskilt jordbrukets.

Den grundtanke, varåt kommittéerna givit uttryck i sitt förslag rörande samverkan
mellan olika intressen vid en vattenreglering, står enligt vår uppfattning i god överensstämmelse
med de principer, vard den nutida vattenlagstiftningen bör byggas.
Ur samhällelig och allmänt ekonomisk synpunkt kan det icke framstå annat än som
synnerligen önskvärt, att i fråga om ordnande av vattenförhållandena i våra sjöar
och vattendrag samverkan kan åvägabringas särskilt mellan jordbruket och vattenkraftindustrien,
dessa båda för landets utveckling så betydelsefulla intressen. Ej
minst ur jordbrukets synpunkt torde det vara av betydelse, att de omfattande vattenoeh
sjöregleringar, som inom den närmaste tiden torde förestå, erhålla en sådan
planläggning, att de ej ensidigt tillgodose allenast ett intresse utan att av dessa företag
vinnes den största möjliga båtnad för samtliga av vattenförhållandena beroende
intressen eller m. a. o. att oberoende av varje intresses beskaffenhet de samhälleliga
och allmänt ekonomiska synpunkterna till fullo bliva beaktade. Med denna utgångspunkt
hade det otvivelaktigt varit följdriktigast om, såsom vattenfallsstyrelsen påyrkat
i sitt yttrande över kommittéförslaget, åtminstone farleds- och flottledsintressena
hade kunnat fullt jämställas med vattenkrafts- och jordbruksintressena. Då
emellertid såväl kommittéerna som. vad angår allmän flottled, de särskilda sakkunniga,
som varit tillkallade för lagstiftning i sistnämnda ämne, av praktiska skäl ansett sig

De saktom
nigas stånd
punkt.

böra avstyrka ett dylikt ordnande av denna fråga, hava vi icke ansett det tillkomma
oss att härutinnan göra gällande eu motsatt åsikt.

En betänklighet, som ligger nära till hands vid frågan om jordbrukets delaktighet
i en vattenreglering, är den, att detta skulle komma att härigenom betungas i allt
för hög grad. Denna anmärkning skulle helt visst icke sakna berättigande, därest
fråga vore om skyldighet för jordbruket att lämna bidrag till ett företag, som planerats
uteslutande eller huvudsakligen ur ett annat intresses synpunkt. Så torde emellertid
icke vara förhållandet i detta fall. Med jordbrukets delaktighet följer nämligen medbestämmanderätt
i fråga om företagets planläggning. Och fördelen härav synes för
jordbruket vara av den betydelse, att den vida överväger de nackdelar, som bidragsskyldigheten
måhända i annat hänseende kan medföra. Vid vårt arbete har det
också framstått som en betydelsefull uppgift att bringa till ett fullt tydligt uttryck
principen om de olika intressenas medbestämmanderätt i fråga om vattenregleringens
planläggning. Det kan alltför väl tänkas att ett intresse, t. ex. vattenkraftintresset,
skulle finna, med sin fördel förenligt att planlägga företaget uteslutande ur detta
intresses synpunkt och för sitt syftes vinnande helt avstå från varje påkallande av
delaktighet i företaget från jordbrukets sida. I dylika fall hava vi ansett, att det
andra intresset, ev. jordbruksintresset, bör äga en ovillkorlig rätt att vinna anslutning
till företaget och påyrka, att företaget erhåller den planläggning, som ur allmän och
enskild synpunkt i varje fåll kan anses mest ändamålsenlig. I denna punkt hava
vi funnit ett förtydligande av kommittéförslaget vara av nöden.

Såsom en följd av vår ståndpunkt till spörsmålen om tvångsrätt och tvångsdelaktighet
beträffande torrläggningsföretagen kommer kommittéförslaget jämväl i nu
förevarande del att undergå vissa ändringar. Någon anledning att särskilt beträffande
vattenreglering ordna dessa frågor efter andra grunder än de, som skola gälla
ifråga om torrläggningsföretagen, finnes uppenbarligen icke. I överensstämmelse
härmed kommer tvångsdelaktigheten vid en vattenreglering ej att vara inskränkt,
såsom enligt kommittéernas förslag, allenast till jord, som genom företaget vinner
förbättring, utan jämväl omfatta annan mark, som beredes värdeförhöjning till följd
av dess torrläggning genom företaget. Ej heller föreligger något särskilt skäl att
ifråga om rätten till båtnadasvsägelse vid vattenreglering införa andra bestämmelser
än eljest. Den omständigheten, att t. ex. en av jordägare planerad vattenavledning
kan utföras på sådant sätt, att den blir till gagn jämväl för strömfall och till följd
härav skall behandlas som vatten reglering, bör givetvis icke utöva någon inverkan i
fråga om de särskilda delägarnas ställning i förhållande till företaget,

117

1:4 2:38

1 KAP.

Om rätt till vatten.

4 § (4* §).

De ändringar, som gjorts i denna §, hava föranletts av upptagande i 5 och 7 kap.
av bestämmelserna rörande allmän farled och torrläggning av mark.

2 KAP.

Om byggande i vatten.

38 § (38* §).

I kommittéförslaget finnes icke upptaget något allmänt stadgande angående de Om föregrunder,
efter vilka ett uppkommet konkurrensspörsmål om företräde mellan olika ^oUl-a^föreföretag
skall lösas. Emellertid hava för särskilda fall regler meddelats i detta ämne, ta9-särskilt i 6 kap. 3 § och 7 kap. 23 §, varjämte i 10 kap. 19 och 20 §§ lämnats vissa
processuella föreskrifter rörande denna fråga.

I 6 kap. 3 § av kommittéförslaget behandlas frågan om företräde mellan vattenavledning
och invallning. Vattenavledning tillerkännes i allmänhet företrädet.

Undantag göres dock dels för det fall, att invallningen bereder lika omfattande torrläggning
som vattenavledningen med mindre kostnad och rubbning av vattenförhållandena
än vattenavledningen skulle komma att medföra, och dels för den händelse,
att den, som yrkar invallning, därigenom kan få sin jord torrlagd mot hälften eller
mindre av den kostnad, som skulle belöpa å honom såsom deltagare i vattenavledningen.
De i 7 kap. 23 § upptagna bestämmelserna avhandla frågan, under vilka
förutsättningar sökande till en vattenavledning jämväl skall anses såsom sökande till
ifrågasatt vattenreglering. Beträffande detta spörsmål hänvisas till vad som yttras i
det följande vid 3 kap. 27 § av vårt förslag.

16—193710

2 38

118

Mot de av kommittéerna föreslagna bestämmelserna i 6 kap. 3 § har vattenfallsstyrelsen
framställt den anmärkningen, att invallningarna syntes hava tilldelats en
alltför missgynnad ställning. En liknande erinran har gjorts av teknologföreningen;
som framhåller, att i de fall, då ur torrläggningssynpunkt båda företagen kunna
anses likvärdiga, företräde bör givas det företag, som med hänsyn till andra intressen
skänker största fördelen.

Jämväl enligt vår uppfattning hava ifrågavarande bestämmelser erhållit en alltför
snäv avfattning för att medgiva hänsyn till samtliga å frågan om företrädet inverkande
omständigheter. Det synes på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida
vattenavledningen bör tillerkännas företräde i varje fall, då ett dylikt företag bereder
mera omfattande torrläggning alldeles oavsett den större kostnad och rubbning av
vattenförhållandena, som må vara förenade med ett dylikt företag. I många fall
torde för andra intressen vattenförhållandenas rubbning leda till avsevärda olägenheter,
vilka genom invallningen måhända kunnat undvikas. Ur allmän synpunkt
kan det icke anses riktigt, att ett dylikt förhållande lämnas ur räkningen.

Jämväl den av kommittéerna föreslagna bestämmelsen om företräde för invallningen,
då ett dylikt företag för sökanden till detsamma skulle medföra minst samma båtnad
som vattenavledningen med hälften eller mindre kostnad än sistnämnda företag,
synes oss knappast tillfredsställande. Såsom allmän regel torde icke kunna godtagas,
att frågan om företräde mellan olika företag, som beröra såväl allmänna som ett
stort antal enskildas intressen, skall bedömas med hänsyn till företagets resultat för
någon särskild sakägare. Någon i sakens natur grundad rätt för den enskilde att
utan hänsyn till andra sakägares eller det allmännas intressen förändra vattenförhållandena
i sjö eller vattendrag föreligger uppenbarligen icke, och allra minst kan
en dylik rätt motiveras allenast av den vinst, som företaget skulle tillföra någon
markägare särskilt.

Enligt vår uppfattning synes det icke låta sig göra att lösa konkurrensfrågor av
förevarande beskaffenhet genom några mera i detalj gående regler. Liksom då fråga
är om sättet för utförande av en vattenbyggnad eller en vattenreglering bör avgörandet
i varje fall bero på ett övervägande av samtliga på frågan inverkande förhållanden
av såväl allmän som enskild natur.

Emellertid torde de bestämmelser, som erfordras för ifrågavarande spörsmåls reglerande,
icke böra inskränkas att avse allenast de skilda slag av företag, som kunna
ifrågakomma enligt 7 kap., utan fastmera utvidgas att avse hela området för vatten -

11‘)

lagens tillämpning. I själva verket torde behovet härav redan hava gjort sig gällande
under den korta tid, som förflutit efter lagens ikraftträdande.

Beträffande den plats, där stadgande i ämnet bör i lagen införas, kunna meningarna
möjligen vara delade. Måhända kunna vissa skäl tala för, att nämnda stadgande
meddelas i samband med föreskrifterna i 10 kap. om dylika frågors formella behandling.
Emellertid synes det knappast riktigt att i ett kapitel, som har till uppgift
att reglera själva förfarandet, angiva de materiellt rättsliga grunderna för avgörandet.
Då 2 kap. enligt sin lydelse upptager de allmänna bestämmelserna om byggande i
vatten i allmänhet, i den mån ej sådant arbete, då det har visst särskilt syfte, hänvisas
till behandling i de följande kapitlen, har det ansetts mest följdriktigt att giva
ifrågavarande stadgande plats i 2 kap., där det med minsta rubbning av bestämmelserna
i övrigt lämpligen synes böra upptagas såsom ett andra stycke till 38 §.

3 KAP. (7 kap.)

Om vattenreglering.

Detta kap. motsvaras i kommittéförslaget liksom i 1917 års sakkunnigförslag av
7 kap.

1 § (1, 2 §§, 1*§).

Första stycket i §:n motsvarar 1 § i kommitté förslaget. Avvikelserna från kommittéförslaget
hava sin grund dels i den förändrade lydelse motsvarande stadgande
erhållit i vattenlagen och dels i den utsträckning av tvångsdelaktigheten till marks
torrläggning överhuvudtaget som ägt rum beträffande torrläggningsföretagen.

Lika litet som mellan byggande i vatten enligt 2 kap. och vattenreglering det ur
teknisk synpunkt låter sig gorå att uppdraga någon bestämd gräns, lika litet fljreligger
någon skillnad i detta hänseende mellan vattenreglering och det särskilda slag
av torrläggningsföretag, som benämnes vattenavledning. Beskaffenheten av de åtgärder,
som erfordras för en vattenreglering och en vattenavledning, äro i stort sett
likartade och i varje fall skulle det leda till alltför stor obestämdhet att å eventuella
skiljaktigheter härutinnan bygga någon olikhet i rättsställning. Såsom framgår av
§:ns andra och tredje stycken beror avgörandet, huruvida bestämmelserna i 3 eller 7
kap. skola tillämpas, av ändamålet med företaget. Avser en vattenavledning såväl torrläggning
av mark som ock beredande av ökad möjlighet till vattenkrafts tillgodo -

2 38 3:1

Förutsättningarna

för tvångs
delaktighet
vid vattenreglering.

120

görande, skall den anses ock behandlas som vattenreglering enligt förevarande kap.
Omvänt skall en åtgärd för reglering av vattnets framrinning, vilken sker uteslutande
i torrläggningssyfte, vara underkastad bestämmelserna om vattenavledning. Föreskrift
härom återfinnes jämväl i 7 kap. 37 §.

2 § (3, 22 §§. 2* §).

Tillåtliyhe- I fråga om tillåtligheten av vattenreglering med hänsyn till dess inverkan å vattentavi
(iv vett tenreglering.

förhållandena hänvisar vattenlagen till reglerna i 2 kap. 3 §, alltså till de bestämmelser,
som i främsta rummet hava avseende å byggande i vatten för dess tillgodogörande.
Uppenbarligen är detta i full överensstämmelse med vattenregleringens
enligt vattenlagen begränsade ändamål att allenast avse ökad möjlighet med avseende
å vattenkrafts tillgodogörande.

Enligt kommittéförslaget, vari åt vattenregleringen givits samma innebörd som i
föreliggande förslag, skulle, då fråga vore om åtgärd, som medförde intrång i annans
egendom, tillåtligheten därav bero på en jämförelse mellan båtnaden av företaget å
ena samt skadan och intrånget å andra sidan. Båtnaden skulle i värde uppgå till
minst dubbelt mot skadan och intrånget. Yore företaget av särskilt gagn för det
allmänna, hade dock Konungen förbehållits att i varje fall lämna medgivande till
detsamma. Jämväl enligt kommittéförslaget skulle sålunda i stort sett de av kommittéerna
i 2 kap. upptagna bestämmelserna äga tillämpning.

Vid en jämförelse med de av kommittéerna föreslagna bestämmelserna angående
vattenreglering å ena samt vattenavledning å andra sidan hava vi icke kunnat
undgå att finna, att förutsättningarna för vattenregleringens tillåtlighet gjorts väsentligt
strängare gent emot företagaren. För tillåtligheten av intrång i annans rätt
genom vattenavledning uppställa kommittéerna icke i allmänhet något som helst
villkor av nationalekonomisk innebörd. Det är först, då fråga uppkommer om ändring
eller utrivning av vattenverk eller därmed likställd anläggning, som någon
garanti i detta hänseende kräves. Såsom framgår av de av oss föreslagna bestämmelserna
i 7 kap. 38 § hava vi ansett oss böra jämväl vid vattenavledning uppställa
vissa villkor av nationalekonomisk innebörd för tillåtligheten av en åtgärd, som vållar
intrång i annans rätt. I allmänhet förseskrives härför dock allenast, att nyttan skall
överväga skadan. Endast för sådana fall, då fråga är om ändring eller utrivning
av vattenverk eller därmed jämförligt intrång, skärpes detta krav därhän, att nyttan
skall uppgå till dubbelt mot skadan. Jämväl enligt vårt förslag komma sålunda

villkoren lör en vattenavledning att .ställa sig väsentligt gynnsammare än för byggande
i vatten enligt 2 kap.

1 detta sammanhang inställer sig uppenbarligen den frågan, huruvida vattenregleringen,
vilken, sådan den blivit bestämd i föreliggande förslag, kan sägas intaga en mellanställning
mellan byggande i vatten och vattenavledning, skall i avseende å tillåtligheten
bedömas enligt 2 eller 7 kap. Tillämpas bestämmelserna i 2 kap., kan det allt
för väl inträffa, att en vattenavledning, som därest den skulle behandlas enligt 7
kap. skulle vara tillåten, måste förvägras, om .samma företag skulle komma under bedömande
enligt 3 kap. Aven om en vattenavledning är till gagn för strömfall och
grund för ett påstående om skyldighet för strömfallsägare att bidraga till företaget
sålunda måste anses föreligga, skulle det likväl kunna tänkas inträffa, att jordägarna
måste avstå från att påkalla sådan delaktighet för att företaget icke må komma under
bedömande enligt reglerna i 3 kap. Denna olikhet i rättsställning mellan vattenreglering
och vattenavledning synes icke äga saklig grund. Om möjligt än mindre
tillfredsställande skulle det dock onekligen vara, om bestämmelserna i 7 kap. under
alla förhållanden gjordes tilllämpliga å vattenreglering.

Som en utväg för antydda frågas lösning skulle kunna ifrågasättas att låta företagets
huvudsakliga ändamål vara avgörande. Avsåge företaget huvudsakligen torrläggning
av mark, skulle tillåtligheten bedömas enligt 7 kap., i annat fall jämlikt reglerna i
2 kap. Ej heller denna lösning anse vi oss dock kunna förorda, då den synes alltför
godtycklig. Vi hava i stället föreslagit att i de fall, då företaget medför nytta genom
marks torrläggning, denna nytta skall gå i avräkning å sådan skada, som enligt 7
kap. 38 § skall ingå i jämförelsen allenast med enkla beloppet, samt därefter själva
jämförelsen mellan sålunda återstående nytta och skada ske med tillämpning av bestämmelserna
i 2 kap. På detta sätt torde torrläggningsintresset komma i åtnjutande
av de förmånligare bestämmelserna i 7 kap. samtidigt som, vad vattenkraftintresset
angår, de i 2 kap. fastställda grunderna för detta intresses förhållande till andra
intressen i stort sett icke rubbas. I den förmånligare ställning, som sistnämnda
intresse i viss mån beredes, därest företaget tillika medför nytta i avseende å marks
torrläggning, ligger givetvis en särskild anledning för vattenkraftintresset att om
möjligt planlägga företaget med antydda mål för ögonen.

Beträffande den föreslagna bestämmelsens tillämpning torde böra beaktas att, då
skada å åker och äng enligt regeln i 2 kap. 3 § skall beräknas tre gånger, den utjämning
av nytta mot skada, varom här är fråga, uppenbarligen i första hand bör
avse skadan å åker och äng och först, i den mån någon torrläggningsnytta därefter

122

3: 2

återstår, annan skada, som vid den enligt 7 kap. 38 8 föreskrivna j sira törel sen skall
beräknas allenast till sitt enkla belopp.

Såsom framhållits i 1917 års sakkunnigbetänkande är det nyttan för intressenterna
i företaget, vartill hänsyn skall tagas vid avgörande av frågan om företagets tillåtlighet.
Såsom skada å annans egendom skall enligt stadgandets lydelse i vattenlagen
anses skada jämväl å egendom, tillhörig deltagare i företaget. En deltagare i
företaget är således, även om han är sökande, icke berättigad till den förmån, som
enligt 2 kap. 3 § tillkommer den byggande, att få räkna skadan å egen egendom såsom
byggnadskostnad, varigenom sådan skada enligt nyssnämnda lagrum skulle komma att
ingå i jämförelsen allenast med enkla beloppet. Vid granskningen inom lagrådet av
1917 års förslag hava de inkonsekvenser, vartill nämnda undantagsbestämmelse skulle
leda, blivit påvisade av eu av lagrådets ledamöter. Därvid har framhållits den för
företagsamheten ogynnsammare ställning, som dessa bestämmelser skulle innebära i förhållande
till det fäll, att samtliga strömfallsägarna vore ense om företaget och bestämmelserna
i 2 kap. sålunda skulle komma till omedelbar tillämpning. Denna
åtskillnad synes oss icke vara sakligt motiverad. Särskilt beträffande torrläggningsföretagen
skulle den i allt för hög grad inskränka möjligheten för initiativtagarna
att göra gällande tvångsdelaktighet mot de övriga, som hava båtnad av företaget.
Det synes oss icke rättvist att beröva sökanden förmånen av det förmånligare beräkningssättet
i detta fall allenast av den anledningen, att en eller annan delägare icke
frivilligt ansluter sig till företaget. Enligt vår mening bör den i 2 kap. uttalade
principen om hänförande av skada å den byggande tillhörig egendom till byggnadskostnad
jämväl vara tillämplig beträffande skada, som vid en tvångsreglering vållas
å egendom, tillhörig sökanden till företaget eller den, som förenat sig med honom
därom. Däremot synes det vara fullt konsekvent, att skada å egendom, tillhörig
annan deltagare, likställes med sådan skada, som förorsakas å helt utomståendes
egendom.

Beträffande vattenreglering skall i övrigt, i den mån ej särskilda bestämmelser
meddelas i förevarande kapitel, lända till efterrättelse vad i 2 eller 7 kap. är för
motsvarande fall stadgat. På grund av denna föreskrift komma bestämmelserna i 2
kap. 2, 4, 8, 10—15 §§, 17. 18, 19, 21, 26-30 §§ samt 32 och 34 §§ att gälla jämväl
vattenreglering.

Av 7 kapitlets bestämmelser äro, i den mån företaget avser torrläggning av mark,
givetvis att tillämpa de särskilda stadganden, som härutinnan meddelats i 1—22 §§,
ävensom på grund av särskild hänvisning stadgandena i 24—26, 28 och 29 §§.

123

Vissa av de i 7 kap. upptagna bestämmelserna äro av den allmängiltighet, att de
äga tillämpning alldeles oavsett åtgärdens ändamål i det särskilda fallet. Hit höra
föreskrifterna i 30 och 32 §§ ävensom på grund av särskild hänvisning stadgandena
i 5(1—30 §§.

3 § (4. 8 §§, 3* §).

Stadgan (lena i första och andra styckena av denna § motsvara 4 § i kommittéförslaget.
I ett hänseende föreligger en avvikelse. Såsom förutsättning för att mark
skall hänföras till samfälligheten föreskrives i första stycket, att den torrläggning,
som genom företaget ernås, skall vara stadigvarande. Härmed hava vi velat förebygga,
att till samfälligheten kommer att hänföras mark allenast på grund av den
mer eller mindre ovissa utsikten, att dess torrläggning genom företaget förbättras.
Vid behandlingen av de vattenregleringar, som under senare år planlagts från vattenkraftintressets
sida, har det ej sällan inträffat, att vederbörande företagare med stöd
av uppgjorda diagram över vattenstånd och vattenföring före och efter företaget
gjort gällande, att detta. skulle medföra förbättrad torrläggning åtminstone under
vissa årstider. Däremot har företagaren icke velat ikläda sig någon motsvarande
förpliktelse i avseende å vattenhushållningen. Det ligger i öppen dag, att strandägarnas
ställning i ett dylikt fall saknar det rättsliga skydd, varå ensamt kan grundas
någon bidragsskyldighet till företaget. A andra sidan hör föreskriften om markens
stadigvarande torrläggning icke givas den tolkningen, att till sådan mark icke under
några förhållanden skulle kunna hänföras mark, som under någon tid besväras av
vatten. Bliva vattenförhållandena efter företaget sådana, att en vinstgivande torrläggning
av marken med visshet är att påräkna, bör det förhållandet, att vattnet
under någon mindre del av året besvärar marken, icke utesluta delaktighet i företaget
för markens ägare.

Enligt vattenlagen skall den inbördes skyldigheten för strö mfalls ägare att taga del
i en vattenreglering i första hand bestämmas efter den båtnad, som genom företaget
beredes varje särskilt strömfall. Som bekant bygger också D. L. i fråga om kostnadernas
fördelning vid ett torrläggningsföretag på denna grund. Uppenbarligen
bör densamma vinna tillämpning jämväl vid fördelning av kostnaden mellan olika
intressegrupper, som hava gagn av ett och samma företag. Till denna ståndpunkt
hava också kommittéerna anslutit sig.

Emellertid kunna för vattenregleringens del vissa modifikationer i nämnda regel
ifrågasättas. Det kan alltför väl tänkas, att vissa anläggningar eller åtgärder, som

Grunderna
för delaktighetens
bestäm
mande.

124

ingå i planen för företaget, uteslutande eller till övervägande del äro till gagn allenast
för det ena eller andra intresset. Sålunda kan särskilt för vattenkraftintressets tillgodoseende
anläggandet av en kanske dyrbar regleringsdamm vara av nöden. För vinnande av
den torrläggning, som åsyftas med företaget, erfordras måhända vattenståndets sänkande
till lägre nivå än som för vattenkraltintressets del kan anses påkallat. I dylika fall
skulle det näppeligen kunna anses stå i överensstämmelse med rättvisa och billighet,
om det intresse, för vilket den ifrågavarande åtgärden icke vore till något nämnvärt
gagn, skulle bidraga till kostnaden för densamma i mån av sin båtnad av företaget.
Det ligger nämligen i sakens natur, att huvudregeln om de särskilda delägarnas
båtnad som grund för fördelningen av kostnaderna vilar på den förutsättningen, att
dessa kostnader avse arbeten, som äro till gemensam nytta.

I första punkten av andra stycket upptages ett korrektiv i nu antytt hänseende.
Att stadgandet, som icke har någon motsvarighet i kommittéförslaget, emellertid icke
avviker från de grunder, vard nämnda förslag är byggt, torde framgå av de från
kommittéförslaget hämtade bestämmelserna i nästföljande §.

Bestämmelserna i andra styckets andra punkt motsvaras av stadgandet i 8 §
kommittéförslaget. Angående nämnda bestämmelser hänvisas till vad som yttras vid
24—26 §§ i 7 kap.

Stadgandet i tredje stycket har sin motsvarighet i 7 kap. 23 § andra stycket av
vårt förslag. Om motiven för detsamma hänvisas till vad som yttras vid nämnda
lagrum. Slutligen har genom den i sista stycket meddelade hänvisningen ersatts bestämmelserna
i vattenlagens 7 §.

4 § (5, 4* §).

De mindre jämkningar, som vidtagits i denna § i förhållande till vattenlagen, hava
föranletts av det förändrade innehåll, som givits åt 3 §.

5 § (6, 5* §).

Bidrags- I förevarande §, som till innehållet överensstämmer med stadgandet i 7 kap. 27 §,
tembegräns- tillförsäkras en delägare, som icke är sökande till företaget eller likställd med söniU%\ivi88t
kanden, att större bidrag till företagets utförande icke i något fall må utkrävas av
honom än som svarar mot värdet av hans båtnad. Uti kommittéförslaget hade denna
förmån tillagts allenast ägare av strömfall, däremot icke ägare av mark, som tillfördes
båtnad av företaget. I detta hänseende avviker ifrågavarande § från kommittéförslaget,
i det att markägare likställts med ägare av strömfall. Om skälen härför hänvisas
till vad i denna fråga yttrats i den allmänna motiveringen för vårt förslag.

la6 3,6,7

6 S (7, 9 88, 6'' 8).

Skyldighet att deltaga i kostnaden för företaget åligger enligt vattenlagen icke Förutsättomedelbart
strömfallsägare, som ej är sökande till företaget eller likställd med bidragsskylsökanden.
För betalningsskyldighetens inträde uppställes såsom villkor, att ström- dighetensm ZYQjCLC

X V188CI

fallsägaren tillgodogör sig båtnaden. Intill dess så skett, skall hans andel i kostna- fall.
den gäldas av övriga strömfallsägare med fördelning dem emellan enligt de i 3—

5 §§ stadgade grander. Dessa bestämmelser överensstämma med motsvarande stadganden
i kommittéförslaget.

Yad åter angår skyldigheten för ägare av mark, som ingår i regleringssamfällighet,
att erlägga å dem belöpande bidrag, bör denna fråga givetvis ordnas efter samma
grunder som anses böra tillämpas i fråga om dessas deltagande i torrläggningsföretag
enligt 7 kap. Såsom i den allmänna motiveringen för vårt förslag närmare utvecklats
hava vi förordat, att i detta hänseende en åtskillnad bör göras mellan å ena sidan
sådan mark, vars båtnad till följd av torrläggningen utgöres av jordförbättring eller
därmed likställd förmån, samt å andra sidan mark, som genom torrläggning vinner
värdeökning på grund av ökad möjlighet till torvtäkt och dylikt. I det förra fallet
skulle det åligga vederbörande markägare en omedelbar bidragsskyldighet till företaget
såsom förhållandet är enligt D. L. i fråga om där avhandlade företag, varemot,
om båtnaden består i ökad möjlighet till torvtäkt eller annan sådan förmån,
bidragsskyldigheten skulle ordnas efter samma princip, som enligt vattenlagen gäller
i fråga om båtnad för strömfall, som ingå i regleringssamfällighet. Det förändrade
innehåll, som sålunda enligt vår åsikt bör givas åt bestämmelserna i denna del, har
inarbetats i förevarande § och kommer särskilt till uttryck i §:ns tredje stycke.

Såsom fråmgår av den allmänna motiveringen för vårt förslag hava vi lika litet
beträffande vattenregleringar som torrläggningsföretag i allmänhet ansett någon rätt
för jordägare till båtnadsavsägelse böra förefinnas utan sökt på annat sätt tillgodose
de berättigade intressen, som avsetts med båtnadsavsägelsen. I detta hänseende
hänvisas till bestämmelsen i nästföregående § ävensom stadgandet i 7 kap. 28 §,
vilket sistnämnda stadgande uppenbarligen bör vinna tillämpning jämväl i fråga om
markägare, som är delägare i regleringssamfällighet.

7 § do §).

De olika in I

denna § meddelas de allmänna bestämmelserna för reglerande av förhållandet lres^nas in hördes

för mellan

de särskilda intressen, vilkas tillgodoseende genom företaget är i fråga. hållande i

I detta hänseende utgör §:n ett fullständigande av de föreskrifter, som upptagits i säftei för

IT—193710 verkställan de

av vattenreglering.

126

3: 7

2 kap. 2 § vattenlagen. Sistnämnda stadgande, som på grund av hänvisningen i 2 §
andra stycket jämväl äger tillämpning beträffande vattenreglering, avhandlar företagets
ställning till utomstående och uppställer härvid som regel, att företaget skall så verkställas,
att ändamålet må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet
för annan. De allmänt ekonomiska synpunkter, som erhållit uttryck i nämnda
stadgande, böra otvivelaktigt också göra sig gällande vid avvägandet av det inbördes
förhållandet mellan de olika intressen, som åsyftas med företaget.

I kommittéförslaget hade motsvarande stadgande erhållit den avfattning, att företaget,
i den mån det vore förenligt med dess huvudsakliga ändamål, skulle utföras
så, att största båtnad vunnes för de olika intressen, som därigenom befrämjades, med
minsta kostnad för deltagarna och minsta intrång eller olägenhet för annan. Med
hänsyn därtill att, såsom förut framhållits, ifrågavarande bestämmelser icke avse att
reglera förhållandet till utomstående intressen torde emellertid i detta sammanhang
icke böra vinna beaktande det intrång eller den olägenhet, som företaget orsakar för
annan. Ej heller kan det ur allmän synpunkt anses tillfredsställande att, såsom synes
vara åsyftat enligt kommittéförslaget, företräde i varje fall skulle lämnas åt det
alternativ, varigenom vinnes den största båtnaden och att kostnaden skulle tilläggas
betydelse allenast vid valet mellan olika förslag, som ställde i utsikt lika stor båtnad.
Jämväl i detta fall synes såsom beträffande stadgandet i 2 kap. 2 §
kostnadens skälighet i förhållande till det väntade resultatet böra tilläggas avgörandet.
I överensstämmelse med nu framhållna synpunkter hava bestämmelserna i kommittéförslaget
undergått jämkning.

Enligt kommittéförslaget har vid avvägande av de olika intressenas förhållande
stor vikt lagts å det huvudsakliga ändamålet med företaget. Med det huvudsakliga
ändamålet torde kommittéerna i detta sammanhang avse de intressen, som omnämnas
i 1 §, alltså torrläggnings- och vattenkraftsintressena. I förhållande till dessa har
allenast betydelse i andra hand tillagts de farleds-, flottleds- och andra intressen, som
åsyftas i 8 och 9 §§. Aven om denna ståndpunkt rent principiellt sett kan giva
anledning till den anmärkningen, att den icke fullt tillgodoser det nationalekonomiska
kravet, synas dock praktiska skäl tala för en dylik företrädesrätt för de enligt 1 §
initiativberättigade intressena, å vilka intressen ju vilar hela den med företaget förknippade
risken. Det inbördes förhållandet mellan dessa intressen, liksom, med den
begränsning, som nu antytts, överhuvud taget mellan de olika intressen, om vilkas
tillgodoseende är fråga, får däremot göras beroende ej allenast därav, från vilketdera
intresset initiativet utgått, utan av ett övervägande av samtliga på frågan inverkande

3:7—11

förhållanden, såsom vattenområdets lämplighet för det ena eller andra ändamålet m. m.
överhuvudtaget bör i dessa frågor den största betydelse tilläggas samhälleliga och
allmänt ekonomiska synpunkter. Vi hava ansett oss böra fullständiga stadgandet
med eu uttrycklig föreskrift i denna riktning. Att det tillkommer Kungl. Maj:t
att i mera betydelsefulla fall själv träffa avgörandet, torde framgå av bestämmelserna
i 4 kap. 13 §.

8-10 §§ (11—13, 8*—10* §§).

Dessa §§ hava i allt väsentligt bibehållits vid den lydelse, som de äga enligt vattenlagen.
Vissa mindre formella jämkningar hava dock föranletts av den förändrade
innebörd, som vattenregleringens begrepp enligt vårt förslag skulle erhålla.

I 9 § har dessutom uttrycket »på talan av deltagarna» ändrats till »på talan
av delägarna i företaget». Med den terminologi, varav vattenlagen i allmänhet
begagnar sig, avses med deltagare i företaget sådan delägare i samfälligheten, vars
betalningsskyldighet antingen icke är beroende av de i 6 § första och tredje styckena
uppställda förutsättningar eller ock, om det sistnämnda är förhållandet, enligt nämnda
bestämmelser redan inträtt. Däremot anses icke en delägare, som avses i 6 §, vara
deltagare i företaget före inträdet av hans betalningsskyldighet. Då den talan, som
avses i 9 §, otvivelaktigt är en talan, som avser delägarna samfällt, har »deltagarna»
här utbytts mot »delägarna». Att talan, varom nu är fråga, skall anhängiggöras och
utföras av styrelsen för företaget, framgår av 18 §. 11

11 § (14, 20 §§, 11* §).

Enligt vattenlagen skall fråga om vattenreglering anhängiggöras medelst ansökan prövning av

hos vattendomstolen och följaktligen prövas i den för ansökningsmål i 11 kap. stad- fråga om

or vattenregle gade

ordning. ring.

Kommittéerna hade föreslagit ett annat förfarande för prövning av dessa frågor.

Enligt kommittéförslaget skulle de behandlas i samma ordning som frågor om marks
torrläggning d. v. s. vid syneförrättning enligt 10 kap.; dock skulle synemännens
utlåtande, såvitt det ej rörde ersättningsfrågor, underställas vattendomstolens prövning.

Såsom skäl för den av kommittéerna föreslagna ordningen för prövningen av frågor
om vattenreglering framhålla de, att ifrågavarande företag på en gång tillhörde den
defensiva och luktrativa vattenrätten samt att deras syftemål att till ett gemensamt
befordrande förena skilda intressen läte sig bäst genomföras, om parterna vid en for -

3: II 138

undersökning finge tillfälle att för sin rätts bevakande utöva direkt inflytande på
själva planläggningen av företaget.

De sakkunniga, som under år 1917 framlagt förslag till vattenlag, anföra i sina
motiv, att de väl funnit det uppenbart, att genom den av kommittéerna föreslagna
anordningen arbetet för vattendomstolen väsentligen underlättades, då frågan om sättet
och villkoren för företagets verkställande med vad därmed sammanhängde komme
under vattendomstolens prövning. Att märka vore emellertid enligt de sakkunnigas
åsikt att de fördelar, som av kommittéerna framhållits vara förenade med dessa frågors
behandling vid syneförrättning, i viss mån kunde vinnas genom den förberedande
undersökning, varom vattenrättsdomaren enligt 11 kap. 45 § ägde förordna.
Vid en sådan undersökning erbjöde sig ett lämpligt tillfälle för sakägarna att sammanträffa
inför undersökningsförrättaren och att under dennes medverkan söka uppnå
enighet i omstridda frågor. Härtill komme, att de sakkunnigas uppdrag icke avsett
reglerna angående marks torrläggning eller således de företag, för vilka anordningen
med särskild syneförrättning ursprungligen tillkommit. Med hänsyn till vad sålunda
framhållits oeh då det ur lagteknisk synpunkt onekligen vore eu fördel att ej betunga
lagen med ett särskilt processuellt förfarande för vattenregleringsföretagen,
hade det synts de sakkunniga, att prövningen av frågan om en vattenreglerings tilllåtlighet
jämte bestämmandet av de särskilda strömfallsägarnas delaktighet däri borde
i likhet med mål om byggande i vatten enligt 2 kap. redan i första hand tillkomma
vattendomstolen.

Jämväl vid bedömande av föreliggande spörsmål kan uppenbarligen icke, lika litet
som i fråga om tillåtligheten av en vattenreglering, bortses från den mellanställning
ett dylikt företag intager mellan byggande i vatten enligt 2 kap. å ena samt marks
torrläggning å andra sidan. Då fråga är om vattenreglering, vars ändamål uteslutande
eller till övervägande del är beredande av vattenkraftsbåtnad, synes i allmänhet
den i vattenlagen redan föreskrivna ordningen för dessa måls prövning vara den
mest ändamålsenliga. I dylikt fall torde sökanden redan före frågans anhängiggörande
hava föranstaltat om de undersökningar, som kunna vara påkallade för företagets
bedömande ur teknisk och ekonomisk synpunkt. Vattendomstolens uppgift
inskränker sig i detta fall väsentligen till kontroll och komplettering av det redan
hopbragta materialet, och för denna uppgift synes den i 11 kap. 45 § föreskrivna
undersökningen väl ägna sig. I viss mån annorlunda gestalta sig förhållandena, då
initiativet till företaget utgår från torrläggningsintresset eller företaget eljest har till
sitt huvudsakliga ändamål tillgodoseende av nämnda intresse. I detta fall göra sig

12<J 3: ||

givetvis de skäl gällande, som lett till att beträffande torrläggningsföretagen i allmänhet
förundersökningen ansetts böra förläggas till särskild syneförrättning. Beträffande
dessa skäl skall här allenast hänvisas till vad som yttras under 10 kap.

Enligt vår mening kan det ifrågasättas, huruvida icke vattenregleringsföretagen
med hänsyn till sin stora betydelse ur allmän synpunkt samt de invecklade spörsmål
av såväl ekonomisk som teknisk art, vilka äro förknippade med dessa företag, böra,
såsom också i några yttranden över kommittéförslaget gjorts gällande, åtminstone i
viktigare fall redan i första hand tillhöra vattendomstolens behandling. Härigenom
skulle man kunna undgå den eventualiteten, att vattendomstolen, då synemännens
utlåtande på grund av parts klagan eller efter underställning kommer under
domstolens prövning, ser sig nödsakad att förordna om ny undersökning efter
helt andra grunder än de, som synemännen tillämpat. Det må visserligen äga sin
riktighet, att förhandlingarna inför synemännen lämna större möjligheter till sammanjämkning
mellan olika intressen. A andra sidan får ej heller förbises att i fall, då
verklig konflikt föreligger, det måste framstå som en brist, att, såsom framgår av
bestämmelserna i 10 kap., förrattningsmannen företrädesvis representerar sakkunskapen
beträffande det ena intresset; och det förhållandet att till biträdande förrättningsman
vid vattenreglering i vissa fall skall förordnas person, vars sakkunskap företräder
det andra intresset, torde icke vara ägnat att avlägsna denna olägenhet. Ej heller
torde det vara att förvänta, att de båda tillkallade godemännen — hur värdefull
deras medverkan än är ur andra synpunkter — skola äga den auktoritet, att de i
detta hänseende kunna åvägabringa en utjämning.

På de skäl, som nu anförts, hava vi ansett, att behandlingen av fråga om vattenreglering
icke i varje fall bör äga rum vid syneförrättning enligt 10 kap. Då å
andra sidan de praktiska fördelarna av denna ordning för nämnda frågors behandling
i vissa fall äro påtagliga, hava vi ej heller kunnat förorda, att densamma helt och
hållet övergives. Yi hava trott oss böra föreslå en medelväg på det sätt, att det i
varje särskilt fall överlämnas åt vattenrättsdomaren eller i tveksamma fall åt vattendomstolen
att avgöra, huruvida vattendomstolen bör omedelbart upptaga målet eller
hänvisa det till behandling vid syneförrättning. Denna lösning skulle möjliggöra den
anpassning efter föreliggande förhållanden, som i varje fall kan finnas lämplig. Genom
de vid 1919 års riksdag antagna ändringarna i vattenlagen har en i allt väsentligt
liknande anordning införts i 6 kap. 21 § beträffande åtgärd för allmän flottleds
utvidgande eller förbättrande.

Då vattendomstolen meddelar hänvisning om frågans behandling vid syneförrättning,

3: 8-27

130

Anslutningsrätt

vid vattenreglering.

hava vi ansett, att det bör tillkomma vattendomstolen att lämna föreskrift angående
de huvudsakliga grunderna för företaget. Fall kunna nämligen tänkas förekomma,
särskilt vid mera omfattande regleringsföretag, då det torde visa sig ändamålsenligt,
att vattendomstolen fattar ståndpunkt till de allmänna grunderna för företagets planläggning
samt först därefter överlämnar åt synemännen utredningen och behandlingen
av de särskilda frågor, som med hänsyn till den av vattendomstolen sålunda
intagna ståndpunkten återstå för behandling, såsom angående den inbördes delaktigheten
i företaget, ersättningsfrågor och dylikt.

Då mål hänvisas till syneförrättning, skall tillika angivas vilket ändamål skall
anses som det huvudsakliga med företaget. Denna bestämmelse står i samband med
de i 10 kap. 32 § meddelade föreskrifterna angående förordnande av förrättningsman
beträffande vattenreglering. Uppenbart är, att det bestämmande av företagets huvudsakliga
ändamål, som sålunda sker på ett förberedande stadium, icke är bindande
vid den tillämpning av stadgandet i 7 §, som under frågans fortsatta behandling må
ifrågakomma.

Bestämmelsen i tredje stycket är lika lydande med andra stycket i 14 § av kommittéförslaget.
Hänvisningen i nästa stycke motsvarar till innehållet 20 § i kommittéförslaget.

12—25 §§ (12—25* §§).

De i dessa §§ vidtagna ändringarna äro uteslutande av redaktionell natur.

Sålunda har 13 § näst sista stycket undergått en mindre jämkning i avsikt att
göra det i andra punkten intagna stadgandet tillämpligt ej allenast i fråga om strömfallsägare
utan jämväl vad angår annan delägare i regleringssamfälligheten. I 17 §
första stycket, 18 § första stycket, 19 § andra stycket samt 21 och 22 §§ har av enahanda
skäl, som anförts i fråga om motsvarande ändring i 9 §, »deltagarna» i vissa fall utbytts
mot »delägarna».

20 § (2, 26* §).

Beträffande den förändrade lydelse, som givits åt första och andra styckena, hänvisas
till vad som i det följande yttras vid behandlingen av 27 §. Tredje stycket
motsvarar tredje stycket i 2 § av kommittéförslaget.

27 § (23 §).

1 23 § av kommittéförslaget upptagas bestämmelser för det fall, att, sedan fråga
blivit väckt om sjösänkning eller annan vattenavledning för marks torrläggning, nå -

131 3:27

gon, vars rätt beröres av företaget, i stället yrkar, att detsamma skall behandlas
som vattenreglering enligt 3 kap. Enligt kommittéförslaget tillerkännes ett dylikt
yrkande vitsord under vissa förutsättningar.

Till stöd för det sålunda föreslagna stadgandet framhålla kommittéerna, hurusom
det lätt kunde inträffa, att en sjösänkning eller annan vattenavledning igångsattes
för jords torrläggning men att under förrättningens fortgång det befunnes, att även
strömfall hade gagn av företaget eller att detta kunde anordnas på sådant sätt, att
dylikt gagn uppstode. Det vore givet, att i sådan händelse hos sökandena till vattenavledningen
skulle uppstå önskan att i stället få företaget ordnat såsom vattenreglering
för att därigenom må kunna påräknas deltagande från strömfallsägares sida.
Emellertid kunde det hända, att någon bland sökandena vore ägare förutom till mark,
som hade gagn av torrläggningen, även till strömfall, som skulle vinna båtnad genom
företagets omläggning till vattenreglering. En sådan sökande kunde tänkas vilja
motsätta sig dylik omläggning i tanke att på detta sätt vinna kraftökningen utan
kostnad. Till förebyggande härav hade bestämmelserna i förevarande § tillkommit.

Såsom framgår av detta uttalande avser ifrågavarande stadgande i kommittéförslaget
närmast det fall, att en markägare, mot vilken tvångsdelaktighet göres gällande,
framställer yrkande, att företaget skall behandlas som vattenreglering för att därigenom
bidrag till företaget må kunna erhållas jämväl av strömfallsägare. Därest företaget
redan med den planläggning sökanden tillämnat detsamma, är till gagn jämväl
för strömfall, torde företaget jämlikt 1 § från början vara att anse som vattenreglering.
Har frågan om företaget icke anhängiggjorts i den ordning, som stadgas i 11
§ av förevarande kap., böra synemännen, då invändning därom göres, hänvisa sökanden
att fullfölja sin talan i den i nämnda lagrum stadgade ordning. Av bestämmelserna
i 3 § första stycket torde därefter följa, att sökanden icke kan motsätta sig,
att jämväl de strömfall, som hava gagn av företaget, hänföras till regleringssamfälligheten.
Något särskilt stadgande härom synes i detta fall icke vara av nöden.

I viss mån annorlunda gestaltar sig förhållandet, om företaget med sin ursprungliga
planläggning icke medför båtnad för strömfall utan härför kräves en omläggning
eller utvidgning av detsamma. Jämlikt grunderna för stadgandet i andra punkten
av 5 §, jämförd med bestämmelsen i 10 kap. 58 §, synes ett yrkande i nu antydd
riktning för att vinna avseende böra hava till förutsättning, att den, som gör yrkandet,
jämväl själv ställer sig som sökande, alltså i viss mening förenar sig med den
ursprungliga sökanden om företaget. Huruvida det framställda yrkandet i sakligt

hänseende är berättigat bör givetvis avgöras med hänsyn till de i 7 § av detta kap.
meddelade bestämmelserna om sättet för verkställande av vattenreglering.

I kommittéförslaget upptages en bestämmelse, att den ursprungliga sökanden till
vattenavledningen och de, som förenat sig med honom, skola anses som sökande jämväl
till vattenregleringen, såframt den jordförbättring, som därigenom beredes dem,
är lika stor som den, vilken är att påräkna av vattenavledningen samt regleringskostnaden,
i den mån den skall gäldas av nämnda personer, icke överstiger motsvarande
del av kostnaden för vattenavledningen. Därest dessa villkor icke uppfyllas,
skulle sökanden till vattenavledningen icke anses som sökande till vattenregleringen,
såvitt de icke frivilligt gjorde sådan utfästelse.

Med de av kommittéerna sålunda föreslagna bestämmelserna skulle i förevarande
fall sökanden till en vattenavledning komma att intaga en väsentligt annan ställning
än som under motsvarande förhållanden skulle tillkomma strömfallsägare vid en vattenreglering,
som ursprungligen planlagts uteslutande för vinnande av vattenkraftsbåtnad.
Det förhållandet, att en markägare ansluter sig till regleringen och att till
följd därav åt denna måste givas en delvis annan planläggning, hava kommittéerna
uppenbarligen icke ansett böra hava någon betydelse för strömfallsägarens ställning
av sökande. Dessa båda fall synas emellertid vara av den likartade karaktär, att de
böra behandlas enligt samma grunder. Såsom i det föregående utvecklats och jämväl
framhållits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i dess yttrande över kommittéförslaget,
föreligger icke någon principiell åtskillnad mellan en sjösänkning eller annan
vattenavledning, å ena, samt en vattenreglering, å andra sidan. Vattenavledningen
kan i själva verket betecknas såsom en vattenreglering med det begränsade
syftet att avse allenast marks torrläggning. Ur denna synpunkt synes det sålunda
icke föreligga något skäl att i förevarande hänseende behandla dem som skilda företag.
Det fall, att en strömfallsägare kräver anslutning till en vattenavledning, synes
sålunda böra alldeles likställas med det, att en jordägare vill ansluta sig till ett dylikt
företag eller till en vattenreglering. Den ursprungliga sökandens ställning gent
emot ett yrkande om anslutning, som framställts utan fog, kommer härigenom att
i såväl ena som andra fallet åtnjuta samma skydd. I detta hänseende är särskilt att
framhålla bestämmelserna i 3 § andra stycket angående bidragsskyldighetens jämkning,
i 5 § om likställande med sökande av person, som framställer yrkande om företagets
utvidgning, samt i 7 § om sättet för verkställande av företaget. Särskilt sistnämnda
bestämmelse torde innebära trygghet, att ett yrkande om anslutning ick^
kommer att bifallas i andra fall än då dess berättigande ur nationalekonomisk syn -

punkt är oomtvistligt. Slutligen må i detta sammanhang framhållas bestämmelsen i
10 kap. 48 §, som medgiver sökande rätt att under vissa förutsättningar återkalla
ansökningen.

Det är med ledning av de nu framhållna synpunkterna, som ifrågavarande § blivit
avfattad. Härvid hava vi, såsom framhållits i den allmänna motiveringpn, ansett
det angeläget att bringa till ett fullt tydligt uttryck den ur allmänt ekonomisk synpunkt
synnerligen betydelsefulla principen om anslutningsrätt till företag av ifrågavarande
beskaffenhet. Särskilt har det synts oss som om kommittéförslagets bestämmelser
i fråga om sådan vattenreglering, vartill initiativet utgått från vattenkraftsintresset
och utan att påstående om tvångsdelaktighet i företaget framställts, härutinnan
icke ägde erforderlig tydlighet. Någon meningsskiljaktighet torde dock icke
råda därom, att initiativtagaren ej heller i sådant fall bör kunna utan vidare motsätta
sig ett från annat intresses sida framställt yrkande om deltagande i företaget
ävensom den jämkning i företagets planläggning, som må anses betingad av ett dylikt
yrkande.

Såsom framgår av hänvisningen i första stycket skall den intressegemenskap, som
sålunda på grund av frivillig anslutning kommer till stånd, i allt väsentligt vara
underkastad samma bestämmelser som en tvångsreglering. Detta överensstämmer
också med den åsikt, som vid granskningen av 1917 års vattenlagsförslag uttalats av
en av lagrådets ledamöter. Denne ledamot har visserligen framställt vissa betänkligheter
att göra delaktigheten i företaget till en reallast, då deltagarnas överenskommelser
angående bidragsskyldighetens fördelning eventuellt kunde komma i strid med
andra sakägares intressen. Då emellertid en dylik överenskommelse icke i och för
sig tillagts bindande verkan utan, såsom framgår av 3 §, dess lämplighet i varje
fall skall prövas av den myndighet, som lämnar medgivande till företaget, torde
dessa betänkligheter härmed hava undanröjts.

Hänvisningen till 2 § har i främsta rummet föranletts av önskan att i fall, då frivillig
anslutning förekommer mellan vattenkrafts- och torrläggningsintressen, låta företagets
tillåtlighet bliva beroende av samma regler som vid tvångsdelaktighet mellan
nämnda intressen.

Jämväl vad angår den formella behandlingen av de frivilliga regleringarna har bibehållits
den för tvångsregleringarnas del föreslagna ordningen. Sålunda torde det,
framförallt då fråga är om samverkan mellan vattenkrafts- och jordbruksintressena,
vara lämpligt, att möjlighet finnes för frågans behandling vid syneförrättning enligt
10 kap. Tillämpningen av bestämmelserna i 12—25 §§ torde vara påkallad med

18—193710

3: 27-28 134

hänsyn till ordnandet av förhållandet såväl deltagarna inbördes emellan som ock till
utomstående.

De lagrum, vartill förevarande § hänvisar, böra uppenbarligen äga tillämpning
alldeles oavsett den ståndpunkt den ursprunglige sökanden intager till ett framställt
yrkande .om anslutning. Yilken denna ståndpunkt än må vara, är behovet av ett
närmare bestämmande av delaktigheten — detta bestämmande må nu ske på grundval
av träffad överenskommelse eller omedelbart enligt lagens föreskrifter — och
denna delaktighets förbindande med resp. fastigheter, liksom ett närmare ordnande
av det inbördes förhållandet i övrigt lika stort. Ej heller finnes något skäl att från
bestämmelsernas tillämpning undantaga de fall, då anslutningsrätten begagnats redan
före frågans anhängiggörande vid vattendomstolen eller m. a. o., då de ursprungliga
sökandena till företaget äro flera. Eör att någon tvekan i detta hänseende icke
må yppas, har åt nämnda förhållande givits särskilt uttryck genom den i 26 § intagna
hänvisningen till förevarande §.

28 § (27* §).

Ifrågavarande stadgande har upptagits väsentligen med samma avfattning som
det erhållit i vattenlagen. En jämkning har dock vidtagits. Under det att i vattenlagen
detsamma är tillämpligt å varje vattenreglering utan tvångsdelaktighet, har i
vårt förslag dess räckvid begränsats till sådana frivilliga vattenregleringsföretag, vilka
icke äro underkastade bestämmelserna om skyldighet att antaga stadgar och utse
styrelse. Ändringen är dock huvudsakligen av formell natur. Beträffande de frivilliga
vattenregleringar, i fråga om vilka nämnda skyldighet föreligger, tillgodoses
nämligen liksom vid tvångsregleringar det allmännas intresse i förevarande hänseende
på annat sätt, särskilt genom den befogenhet, som enligt 16 § av detta kap.
tillkommer Kung!. Maj:t att utse ledamot i styrelsen.

135 5:

5 KAP. (o kap.)

Om allmän farled.

Enligt förordningen den 30 november 1880 om allmän farled tillkommer det Konungens
befallningshavande att förordna om allmän farleds inrättande ävensom att
meddela de bestämmelser, som erfordras för farledsintressets förhållande till andra
intressen. Konungens befallningshavandes prövningsrätt är dock inskränkt i ett
viktigt hänseende. Denna prövningsrätt får nämligen icke sträcka sig in på det område,
där enligt expropriationslagstiftningen Konungen ensam tillerkänts dylik rätt.
Därest det sålunda för inrättandet av allmän farled är av nöden, att annan tillhörig
jord eller lägenhet begagnas på annat sätt än att därå lägges vad närmast är
att likställa vid ett servitut, bestående i skyldighet för ägaren att underkasta sig
ett av farledsanläggningen förorsakat intrång, eller att vatten annan till men bortledes
ur vattendraget, äger Konungens befallningshavande ej besluta i dylik fråga
utan måste i sådant fall, därest överenskommelse ej uppnås, Kung! Maj:ts tillstånd
till expropriation förvärvas. Beträffande ersättning för vad som på grund av Kung!
Maj:ts beslut, skall avstås komma expropriationslagens föreskrifter till tillämpning,
under det att gottgörelse för intrång, som Konungens befallningshavande medgiver,
skall bestämmas i domstolsväg.

Den sålunda stadgade ordningen för- farledsfrågors behandling hava kommittéerna
icke funnit tillfredsställande. Särskilt hava de ansett det olägligt, att den formella
behandlingen av farledsfrågor vore en annan än beträffande byggande i vatten i
allmänhet. Mot Konungens befallningshavandes lämplighet att handlägga farledsfrågor
kunde enligt kommittéernas åsikt riktas den anmärkningen, att denna myndighet
saknade teknisk sakkunskap i avseende å vattenfrågor. Med kommittéernas
förslag om inrättande av särskilda, för dylika frågors behandling speciellt utrustade
domstolar, vattendomstolarna, hade den frågan inställt sig, huruvida icke behandlingen
jämväl av farledsfrågor borde överlämnas åt nämnda domstolar.

Kommittéerna hava funnit övervägande skäl tala för denna utväg. Till stöd härför
framhålla de, att den uppgift, som tilldelas dessa domstolar, även vad anginge
företag i enskilt syfte, i minst lika hög grad vore av administrativ som av judiciell
natur. Den sammansättning, som föreslagits för vattendomstolarna, vore också sådan,
att dessa torde kunna förväntas komma att utan anläggande av alltför formella synpunkter
lösa vattenrättsliga spörsmål på ett sätt, som läte alla intressen komma till
sin vederbörliga rätt.

Gällande bestämmelser

om farledsfrågors
behandling.

Kommitté förslaget.

130

Anmärk ningar.

Emellertid hava kommittéerna i fråga om vattendomstolarnas befattning med farledsfrågor
ansett sig böra göra ett betydelsefullt förbehåll. Den stora betydelse, som
dylika frågor understundom ägde för landet i dess helhet, medförde, att de icke
alltid lämpade sig för behandling uteslutande av en lokal myndighet utan att avgörandet
borde tillkomma Konungen, såsom den högsta administrativa myndigheten.

I överensstämmelse med nu angivna grunder har kommittéförslaget i denna del
blivit avfattat. Enligt 2 och 3 §§ i nämnda förslag har det sålunda tillagts vattendomstolen
att efter ansökning förordna om inrättande av allmän farled samt om
sättet och villkoren därför. Emellertid har det i stor omfattning stadgats skyldighet
för nämnda domstol att före sitt avgörande hemställa dylik fråga Konungens
prövning. Denna skyldighet åligger domstolen i varje fall, då Konungen förbehåller
sig prövningsrätten. Men jämväl då dylikt förbehåll icke skett, skall, såsom framgår
av 4 § kommittéförslaget, i vissa viktigare fall sådan hemställan göras. Har hemställan
skett, tillkommer det givetvis Konungen att avgöra, huruvida farleden må
komma till stånd eller ej, ävensom att, i den utsträckning sådant finnes påkallat
och det ej anses böra överlämnas åt vattendomstolen, fastställa de särskilda villkoren
för farledens inrättande och begagnande. Konungens prövningsrätt är enligt kommittéförslaget
icke underkastad annan begränsning än beträffande förekommande ersättningsfrågor.
Dessa skola nämligen i varje fall överlämnas till behandling i särskild
ordning, i allmänhet av vattendomstolen, i visst fall dock av expropriationsnämnd.

Från åtskilliga håll hava i de över förslaget avgivna yttrandena framställts anmärkningar
mot de- grunder, varå kommittéförslaget i denna del är byggt.

Konungens befallningshavande i Jämtlands län håller före, att frågor om farled
ej lämpade sig för domstolsbehandling. Åstadkommande av en farled berodde —
utom på tekniska utredningar, vilka fortfarande såsom hittills borde på ett fullt
tillfredsställande sätt kunna åstadkommas genom väg- och vattenbyggnadsstatens
tjänstemän — på underhandlingar och uppgörelser med ortsbefolkningen eller andra
intresserade, åstadkommande av medel till företaget genom kommunala anslag, insamlingar
och statsanslag med flera dylika åtgärder. Det gällde här för övrigt ett
allmänt intresse, vars bevakande och befordrande syntes fortfarande som hittills böra
åligga Konungens befallningshavande och Kungl. Maj:t.

Överståthållarämbetet anser jämväl lämpligast, att frågor om allmän farled fortfarande
tillhörde Konungens befallningshavande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner det olämpligt, att vattendomstol skulle

137 5;

avgöra, om förhållandena äro sådana, att en farledsfråga bör hemställas Konungens
prövning. Enligt styrelsens åsikt böra farledsfrågor avgöras av Kungl. Maj:t, men
dessförinnan bör den vattenrättsliga utredningen vara gjord genom vattendomstolen
samt den tekniska utredningen genom vederbörande fackmyndigheter såsom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och lotsstyrelsen.

Vad särskilt beträffar kommittéförslagets bestämmelser om inrättande av allmän
hamn har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framställt anmärkning mot att sådan
fråga skulle prövas av vattendomstolen. Styrelsen yttrar i denna del: Fråga om
och huru hamn skall byggas avgjordes för närvarande icke av Konungens befallningshavande
utan av Kungl. Maj:t efter väg- och vattenbyggnadsstyrelsens och
lotsstyrelsens hörande. Beträffande fiskehamnar och andra mindre hamnar erfordrades
nämligen gemenligen upplåtande av annan tillhörig jord eller lägenhet, varjämte
statsanslag för sådana hamnar behövdes; i fråga om större stadshamnar begärdes
fastställelse av förslag även för det fall att statsbidrag icke äskades. Att till
vattendomstol överlämna avgörandet av hamnfrågor syntes ingalunda lämpligt, då
dessa frågor till sin natur voro kommunikationsfrågor och i allmänhet icke av vattenrättslig
innebörd. Vattendomstolarna kunde icke vara kompetenta att handlägga
och pröva frågor om t. ex. fördjupning av inseglingsränna i havet till hamn eller
nybyggnad eller förändring av en hamnkaj. Avgörandet borde i dessa fall tillhöra
Kungl. Maj:t och, såvitt det gällde hamnfrågor i havet eller större insjö, torde det
ej erfordras någon föregående utredning av vattendomstolen. Inginge hamnanläggning
i förslag till inrättande av farled i rinnande vatten, komme vattendomstolens
utredning givetvis att röra även hamnanläggningen, i vad denna kunde hava vattenrättslig
betydelse.

Jämväl eljest har från vattenbyggnadshåll framhållits, att det särskilt med hänsyn
till de trafiktekniska spörsmålens enhetliga behandling som allmän regel borde tillkomma
Kungl. Maj:t att avgöra om inrättandet av allmän farled, varemot de vattenrättsliga
frågorna borde överlämnas åt vattendomstolen.

Vad då först angår de anmärkningar, som rikta sig emot, att den formella be- Föreligganhandlingen
av farledsfrågor skulle komma att överflyttas från Konungens befall- de försla9-ningshavande till vattendomstolarna, torde böra framhållas, att sedan nämnda anmärkningar
framställts, de lagstiftande myndigheterna beträffande ett närliggande
område, nämligen flottningslagstiftningens, ansett en dylik överflyttning böra äga
rum. De skäl, som härvid varit bestämmande och som här icke skola återupprepas,
torde äga samma giltighet för farledsfrågornas del. I detta sammanhang må

138

endast framhållas, att vattendomstolen ingalunda saknar utväg att erhålla kännedom
om ortsbefolkningens åsikter i förekommande farledsfrågor. Såsom framgår av 11
kap. 48 § vattenlagen äger vattenrättsdomaren att beträffande den inverkan ett tillämnat
företag kan medföra å allmän samfärdsel eller flottning eller eljest allmänna
intressen förordna om särskilda sammanträden med vederbörande kommuner, trafikanter
eller andra ävensom att för anordnande av dylika sammanträden påkalla biträde
av Konungens befallningshavande. Det ligger i sakens natur, att denna utväg
är av särskild betydelse vid farledsfrågors behandling.

Den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framställda anmärkningen, att avgörandet
av farledsfrågor såsom allmän regel borde tillkomma Kungl. Maj:t, synes värd
allt beaktande. Endast härigenom kan vid dessa frågors behandling främjas den
planmässighet, som är av så väsentlig betydelse för en lycklig utveckling av landets
kommunikationsväsen. Detta skäl har uppenbarligen ytterligare vunnit i styrka,
sedan statsmakterna fattat beslut om inrättande av ett särskilt kommunikationsdepartement.
Ur nu angivna synpunkt synes fråga om allmän farleds inrättande i
varje fall böra hemställas Konungens avgörande, och detsamma torde böra gälla i
fråga om arbete av större omfattning för en redan befintlig allmän farleds utvidgande
eller förbättrande.

Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ifrågasatts en särskild ordning för behandling
av fråga rörande allmän hamn. Härför tala onekligen vissa skäl. Emellertid
torde också olägenheterna härav icke höra underskattas. Då fråga är om inrättande
av allmän farled, torde det knappast visa sig lämpligt att lösgöra frågan
om erforderliga hamnar och deras inrättande från den övriga behandlingen. Jämväl
i fall, då fråga är om utvidgande eller förbättrande av en allmän farled, torde ofta
därmed förknippas frågor om befintliga hamnars fördjupning eller utvidgning. Det
skulle helt visst stöta på avsevärda svårigheter av såväl formell som praktisk natur
att från varandra särskilja begreppen »allmän hamn» och »allmän farled». En dylik
åtskillnad saknar också stöd i gällande lagstiftning.

I några av de över kommittéförslaget avgivna yttrandena hava framkommit farhågor,
att kommittéernas förslag om farledsfrågornas behandling skulle innebära ett
tillbakasättande av de tekniska svnpunkterna. Dessa farhågor synas icke äga fog
för sig. Såsom framhållits av kommittéerna torde Kungl. Maj:t givetvis, då hemställan
gjorts, komma att inhämta de särskilt farledssakkunniga ämbetsverkens utlåtande
före sitt avgörande. Dessa myndigheter, lotsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, komma på detta sätt i tillfälle att utöva inflytande

5:1

å Kungl. Maj:ts beslut. Vad särskilt lotsstyrelsen angår har i 11 kap. 49 § intagits
bestämmelse, att lotsstyrelsens yttrande skall av vattendomstolen inhämtas i
varje fall, då; fråga är om anläggning för allmän farled, och enligt samma lagrum
har befogenhet tillagts vattendomstolen eller vattenrättsdomaren att inhämta yttrande
jämväl av annan myndighet.

1 § (1 §)•

De allmänna farleder, som för närvarande finnas, äro dels sådana, som funnos då y arest all män

fcivlcd

gällande farledsförordning av den 30 december 1880 trädde i kraft den 1 maj 1881, skall finnas.
och dels sådana, som efter nämnda dag inrättats i enlighet med sagda förordning.

Härifrån bör dock givetvis undantagas de av dessa farleder, som efter sistnämnda
dag kunna hava blivit avlysta. Enligt 1 § av farledsförordningen skulle vid förordningens
ikraftträdande allmän farled anses finnas, där sjöfart med fartyg eller
båtar eller framförande av flottgods i sammanlagda flottar då allmänneligen idkades
eller var tillåten.

I 1 § kommittéförslaget meddelas bestämmelser, varest allmän farled fortfarande
skall anses finnas efter det vattenlagen trätt i kraft. I huvudsak skola de farleder,
som enligt vad ovan sagts för närvarande finnas, fortfarande äga bestånd. En inskränkning
har dock ansetts höra äga rum. Såsom framgår av det föregående räknas
för närvarande såsom allmän farled jämväl sådant vatten, där sjöfart den 1 maj 1881
väl var tillåten, men ej allmänneligen idkades. Beträffande sådan farled hava kommittéerna
föreskrivit, att den skall anses såsom allmän farled endast för den händelse
farleden sedermera allmänneligen tagits i bruk. Kommittéerna hava nämligen icke
ansett lämpligt att genom lagbud söka upprätthålla egenskapen av allmän farled för
vattenområden, som varken under sistförfluten trettio år eller, såvitt man visste, dessförinnan
begagnats för sådant ändamål. Här funnes nämligen intet yttre tecken på
farledens tillvaro, något som medförde osäkerhet för allmänheten och särskilt för
strandägarna, vilkas rådighet över vattnet i många avseenden lede intrång, där allmän
farled funnes.

Mot de av kommittéerna föreslagna föreskrifterna anmärker lotsstyrelsen i sitt utlåtande
över förslaget, att genom desamma de sjöfarandes rätt till begagnande av
vattenområde inom skärgårdsområdena vid våra kuster och i större insjöar skulle
inskränkas. Det vore, framhåller styrelsen, önskvärt, att begreppet allmän farled

140

bestämdes sålunda, att därav otvetydigt framginge, att berörda skärgårdsområden
stode öppna för sjöfarten.

Vattenfallsstyrelsen föreslår i sitt yttrande, att den av kommittéerna förändrade
bestämmelsen i farledsförordningen bibebålles i sitt ursprungliga skick. Dess bibehållande
syntes nämligen ej kunna medföra någon olägenhet av betydelse, varemot
dess borttagande vore ägnat att för den allmänna samfärdseln stänga vattenområden,
som förut varit för densamma tillgängliga samt föranleda tvister om rätt att å sådant
område idka sjöfart.

De skäl, som i de angivna yttrandena anförts mot den av kommittéerna föreslagna
inskränkningen i fråga om allmän farleds befintlighet, torde icke kunna tillerkännas
större betydelse. Såsom framhålles uti ett annat över förslaget avgivet yttrande användas
de ifrågavarande, vid sidan av eller innanför de ställen, där allmän sjöfart
idkas, belägna vattenområdena endast undantagsvis för sjöfart, i det att de begagnas
av med trakten särskilt förtrogna sjöfarande eller vid särskilda tillfällen såsom vid
kryssning eller ankring eller då ishinder föreligger i den vanliga leden. Sätt att
sålunda begagna vattenområdet torde emellertid förefinnas, även om området ej utgör
allmän farled, i den mån härigenom ej göres nämnvärt intrång i annans enskilda
rätt till vattnet. Såsom framhållits av kommittéerna ävensom vid den fortsatta
behandlingen av bestämmelserna i 1 kap. vattenlagen är allmänhetens befogenhet
att under nu angivna förutsättning begagna sig av ett vattenområde för sjöfar
en i sakens natur grundad rätt, vari någon inskränkning icke gjorts genom bestämmelserna
i 1 § av sistnämnda kap. Med hänsyn härtill torde något behov icke föreligga
att utvidga farledens begrepp att innefatta jämväl dylikt vattenområde.

Om sålunda giltiga skäl icke synas föreligga att frångå kommittéernas ståndpunkt
till denna fråga, har dock i annat hänseende vissa avvikelser skett från kommittéförslagets
bestämmelser i denna del. Sålunda har för att sådan farled, som enligt
farledsförordningen är att anse såsom allmän på den grund, att sjöfart där var tilllåten
vid förordningens ikraftträdande, fortfarande skall bibehållas såsom allmän
farled, i föreliggande förslag uppställts det villkoret, att under det förordningen gällde
åtminstone vissa år i leden idkats sjöfart med fartyg eller båtar eller framförande
av flottgods i sammanlagda flottar. Villkoret innebär en viss inskränkning i den av
kommittéerna fordrade förutsättningen, att farleden sedermera »allmänneligen tagits
i bruk», i det att villkoret torde vara uppfyllt, därest exempelvis allenast ett visst
rederi upprätthållit sjöfart i farleden. I detta fall kan det nämligen knappast sägas,
att farleden allmänneligen tagits i bruk. För att sjöfart skall kunna sägas hava

141

idkats i farleden är det dock givetvis ej tillräckligt, att ett eller annat enstaka far- 0 ^ ^
tyg gått fram i leden, utan måste det vara fråga om en mera reguljär trafik. Ändringen
i förevarande avseende torde därför endast vara av mindre betydelse.

Enligt kommittéförslaget skall allmän farled fortfarande finnas, där sjöfart allmänneligen
idkades vid farledsförordningens ikraftträdande, oavsett huruvida sedermera
någon sjöfart idkats i leden eller icke. Har emellertid icke någon sjöfart idkats i
farleden under de snart fyrtio år, som förflutit från den 1 maj 1881, synes det ej
förefinnas större skäl att bär fastslå befintligheten av allmän farled än då fråga är
om sådant vatten, i vilket sjöfart väl var tillåten men ej allmänneligen idkades vid
nämnda tid. På grund härav bar jämväl för allmän farleds befintlighet i nämnda
fall uppställts det villkoret, att sjöfart skall åtminstone vissa år hava under förordningens
giltighetstid idkats i farleden. Stadgandet har härigenom bragts i överensstämmelse
med motsvarande lagrum i 6 kap. 1 §.

Slutligen har någon motsvarighet icke upptagits till den i kommittéförslaget från
farledsförordningen hämtade föreskriften, att farleden skall bibehållas i det läge och
till den storlek, som med hittills gällande lag eller särskilda föreskrifter överensstämmer.
Såsom framgår av Nya lagberedningens motiv har med hänvisningen till hittills
gällande lag åsyftats det i samband med vattenrättsförordningens utfärdande
upphävda stadgandet i 20 kap. 3 § B. B., ett stadgande, som numera icke torde vara
av någon betydelse. Med särskilda föreskrifter åsyftas däremot de bestämmelser,
som meddelats i särskilda fall beträffande någon viss farled. Att dessa föreskrifter
fortfarande skola gälla torde jämväl utan uttryckligt stadgande vara uppenbart.

2 § (2, 3 §§).

Avfattningen av denna § har skett i nära anslutning till motsvarande bestämm el- Allmän fa
ser i 6 kap. 2 § rörande inrättande av allmän flottled. Emellertid har det icke ansetts
erforderligt att upptaga någon uttrycklig erinran, att vid prövningen av fråga
om allmän farleds .inrättande hänsyn skall tagas jämväl till företagets menliga inverkan
å motstående intressen. Någon sådan menlig inverkan torde i allmänhet
icke kunna antagas uppkomma genom farleds anläggande, i varje fall icke i samma
omfattning som genom inrättande av allmän flottled. Yad särskilt vattenkraftsintresset
angår torde inrättandet av allmän farled i allmänhet icke medföra något intrångav
betydelse för nämnda intresse. Det torde emellertid ligga i sakens natur att,
därest i något fall mera väsentliga störningar vållas andra intressen, hänsyn härtill
19—193710

5:2—4

Tvångsrätt
till förmån
för allmän
farled.

142

bör tagas. Att för dylika undantagsfall meddela särskild föreskrift synes dock
knappast erforderligt.

I stället för det i kommittéförslaget uppställda villkoret, att farleden skall prövas
vara för den allmänna samfärdseln behövlig, har i föreliggande förslag använts en
något vidare formulering.

3 § (4, 7 §§).

Angående denna paragraf hänvisas till vad som yttrats i motiveringen under förevarande
kap.

4 § (6, 8 §§.)

Enligt kommittéförslaget skulle fråga om skyldighet för den enskilde att för allmän
farleds inrättande avstå jord eller annan egendom eller eljest tåla intrång i
sin rätt i de fall, då frågan om farleds inrättande hemställts Konungens prövning,
avgöras av Konungen i samband med nämnda prövning, men i andra av vattendomstolen.
I viss mån avviker det sålunda föreslagna förfarandet från de grunder,
som enligt vattenlagen eljest skola tillämpas vid hithörande frågors ordnande. Såväl
då fråga är om byggande i vatten enligt 2 kap. som inrättande av allmän flottled
enligt 6 kap. tillkommer det vattendomstolen att lämna medgivande till det intrång
i annan rätt, varom i varje särskilt fall kan vara fråga, och från denna regel har
icke gjorts någon avvikelse för det fall att det, såsom enligt 4 kap. 13 § eller 6 kap.
3 §, i vissa fall tillagts Konungen att fastställa de villkor, som skola gälla i fråga
om företaget. Det torde vara uppenbart, att de av Konungen meddelade föreskrifterna
jämväl skola ligga till grund för avgörande av frågan om det intrång i annans
rätt, som må av vattendomstolen medgivas. För att tillgodose de synpunkter, som
torde hava legat till grund för ifrågavarande bestämmelser i kommittéförslaget, synes
det sålunda icke vara erforderligt att göra en sådan uppdelning av prövningsrätten
som av kommittéerna föreslagits. Det intrång i annans rätt, som vållas genom
allmän farleds inrättande, är ingalunda av annan beskaffenhet eller av större omfattning
än som förorsakas av byggande i vatten i allmänhet. Och då prövningen
av förekommande ersättningsfrågor jämväl enligt kommittéförslaget skall med visst
undantag tillkomma vattendomstolen, synes det ur praktisk synpunkt mest lämpligt,
att också frågan om skyldigheten att tåla intrång prövas av vattendomstolen.

5:4

14a

Denna utväg erbjuder den fördelen, att i förekommande fall större beaktande kan
ägnas åt vederbörande rättsägares intressen och önskemål.

Bestämmelserna om skyldighet för annan att för allmän farleds inrättande avstå
egendom eller eljest tåla intrång i sin rätt upptagas i första stycket av förevarande
§, motsvarande 6 § i kommittéförslaget. Avfattningen överensstämmer, frånsett vissa
jämkningar bl. a. föranledda av vad här ovan anförts, med motsvarande stadgande
i kommittéförslaget. I allmänhet torde det intrång i annans rätt, varom här är fråga,
kunna begränsas till en skyldighet att tåla visst intrång, d. v. s., sett från farledens
synpunkt, till en servitutsrätt. Detta överensstämmer med vattenlagens allmänna
ståndpunkt. I undantagsfall bör dock jämväl ett avstående med äganderätt kunna
ifrågakomma. Härvid göra sig enahanda synpunkter gällande, som ligga till grund
för bestämmelserna i 6 kap. 6 §.

Såsom förut framhållits tillkommer det enligt kommittéförslaget i allmänhet vatten- Prövnimj
domstolen att bestämma ersättning för egendom, som skall avstås för allmän farled,n?ngsfrågor
ävensom för skada, förlust eller intrång, som därav vållas. Ett undantag härifrån
har dock stadgats. Är. fråga om avstående av fast egendom, som hör till planlagt
område för stad, köping eller municipalsamhälle, skall ifråga om ersättningens bestämmande
lända till efterrättelse gällande bestämmelser om expropriation.

Vattenfallsstyrelsen har i sitt utlåtande framställt anmärkning mot nämnda undantag.
Styrelsen finner det egendomligt att, om för en hamnanläggning samtidigt
skulle behöva tagas i anspråk mark såväl inom planlagt område som utanför detsamma,
ersättningsfrågorna skulle behandlas helt skilda från varandra och av olika
myndigheter. En dylik åtskillnad syntes styrelsen så mycket mindre motiverad,
som även den mark, som läge utanför det planlagda området, med all sannolikhet
komme att uppskattas till ett värde föga understigande gällande tomtpris inom bredvid
liggande planlagt område. En lämpligare utväg att avhjälpa vattendomstolens
brist gå sakkunskap i fråga om handläggning av angivna ersättning vore enligt styrelsens
förmenande att, då sådan fråga förekomme, såsom vattenrättsnämndeman inkallades
person,'' vilken hade vana vid och insikt i dylika värderingar.

Den av vattenfallsstyrelsen framställda anmärkningen torde vara befogad. Helt
visst kommer den erfarenhet, som står vattendomstolens ledamöter till buds vid ersättningsfrågors
bedömande, att medföra erforderlig kompetens jämväl för ifrågavarande
uppgift. Givetvis är domstolen oförhindrad, såsom framgår av 11 kap. 44 §,
att som biträde tillkalla i förevarande fråga särskilt sakkunnig person. Hed hänsyn
härtill ävensom till de praktiska olägenheter, som ett bibehållande av kommittéför -

144

5:4—7

slaget i denna del skulle föranleda, har ifrågavarande undantagsbestämmelse ansetts
böra utgå.

I kommittéförslaget har skett en erinran om den begränsning av ersättningsskyldigheten,
som följer av bestämmelserna i 1 kap. Då någon dylik hänvisning icke
införts i vattenlagen i fråga om andra, därmed likställda fall och densamma för
övrigt framgår av 1 § i 9 kap., har den ansetts icke böra bibehållas. Däremot har
i förevarande § upptagits en annan begränsning av ersättningsskyldigheten, motsvarande
en bestämmelse i 6 kap. 5 §.

5 och 6 §§ (5 §).

I dessa paragrafer hänvisas till vissa bestämmelser i 2 kap., som skola gälla jämväl
för farledens del. I stort sett avses med hänvisningen samma lagrum, som
åsyftas med motsvarande hänvisning i kommittéförslaget. Med hänsyn till avfattningen
av 4 och 7 §§ i föreliggande förslag har det dock icke ansetts erforderligt,
att bland dessa lagrum upptaga 2 kap. 14, 17 och 31 §§ (i kommittéförslaget 15, 17
och 25 §§). Hänvisningen till 2G § har ersatts med stadgandet i 8 §.

7 § (9 § 1 st.).

Utvidgande Enligt 9 § första stycket kommittéförslaget skola bestämmelserna om inrättande
bättrande av a^män farled äga motsvarande tillämpning, då fråga är om farleds utvidgande
av allmän eller förbättrande. I förevarande paragraf stadgas en huvudregel av samma innebörd.
Vissa undantagsbestämmelser hava dock ansetts nödiga. I överensstämmelse
med vad som föreslagits i 7 kap. 45 § beträffande arbete för vattenavledning och
jämväl finnes föreskrivet i 6 kap. 20 § rörande anläggning för allmän flottled, har
i förevarande paragraf stadgats, att dylik prövning endast är av nöden, då det föreligger
sannolika skäl att genom åtgärden allmän eller enskild rätt kommer att förnärmas.
Vidare har den inskränkning i tillämpningen av de beträffande farleds inrättande
givna reglerna synts böra göras, att hemställan till Kungl. Maj:t icke föreskrivits,
då arbetet ej är av större omfattning. Det torde nämligen varken vara
nödigt eller lämpligt, att frågan om ett mindre arbete dragés inför Kungl. Maj:t.

I kommittéförslaget saknas bestämmelser om rätt till prövning av lagligheten av
sådant arbete för allmän farled, som redan blivit utfört. Då en dylik prövning,
vilken är tillåten beträffande byggande i vatten enligt 2 kap. liksom anläggning för
allmän flottled, synts böra ske under samma former, som föreslagits beträffande

145 5:7-12

iarleds ''utvidgande eller förbättrande, hava bestämmelser härom meddelats i förevarande
paragraf.

Denna paragraf motsvarar den
2 kap. 26 § i samma förslag.

« § (5 §).

5 § kommittéförslaget gjorda hänvisningen till

9 § (9 § 2 st.).

Bestämmelserna i denna paragraf rörande sådan rensning i allmän farled, som är Rensning i
nödig för sjöfartens behöriga bedrivande, hava ansetts böra ersätta den i kommitté- d<lr

förslaget upptagna hänvisningen till 2 kap. 36 §.

10 § (10 §).

Den jämkning, som vidtagits i avfattningen av denna paragraf, är uteslutande av
formell natur.

11 § (11 §).

I denna paragraf, har
jämkning.

delvis efter förebilden av

6 kap. 27 §, vidtagits en mindre Avlysande

av allmän
farled.

12 § (12 §).

I anledning av bestämmelsen i 12 § i kommittéförslaget, att reglemente för allmän Reglemente
farleds begagnande skall meddelas av Konungens befallningshavande eller ock av led^befag''
Konungen, om han så finner lämpligt, har Konungens befallningshavande i Göte-nande m'' m
borgs och Bohus län föreslagit såsom en lämpligare bestämmelse, att Konungen skulle
utfärda dylikt reglemente, såframt han icke i särskilt fall förordnade, att det skulle
meddelas av Konungens befallningshavande. Den befogenhet, som enligt kommittéförslaget
tillkomme Konungens befallningshavande i förevarande hänseende, vore i
varje fall alldeles för obestämd.

Den gjorda anmärkningen har ansetts sålunda böra vinna beaktande, att i förevarande
paragraf föreskrivits, att Konungen äger förordna om reglemente. Bestämmelsen
lägger givetvis icke hinder för, att Konungen i särskilt fall må uppdraga åt
Konungens befallningshavande att utfärda dylikt reglemente.

2-7 146

Då reglemente kan erfordras ej blott beträdande farledens begagnande utan även
med avseende å dess underhåll eller förvaltningen av dess angelägenheter, hava bestämmelserna
i förevarande paragraf utvidgats att jämväl avse reglemente eller andra
särskilda föreskrifter, som i sistnämnda hänseenden kunna vara av nöden.

13 §. (13 §).

Allmän Rörande denna paragraf hänvisas till vad som anförts i motiveringen under kapihamn■
telrubriken.

7 KAP. (5 och 6 kap.)

Om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller ^vallning.

Enligt D. L. göres såsom av det redan anförda framgår en terminologisk åtskillnad
mellan dikning och vattenavledning, en åtskillnad som kommer till uttryck jämväl
i lagens uppställning, i det att rättsreglerna om dikning och om vattenavledning
uppdelats å särskilda kapitel i lagen.

I kommittéförslaget har denna åtskillnad gjorts mindre framträdande. Väl har i
rubriken till 5 kapitlet av nämnda förslag såsom föremål för de däri meddelade bestämmelserna
angivits »dikning och annat avledande av vatten för torrläggning av
mark» men vid grupperingen av kapitlets bestämmelser har någon särskild plats icke
anvisats åt dikningsföretagen. Den uppställning och avfattning kommittéförslaget i
denna del erhållit sammanhänger uppenbarligen med kommittéernas uppfattning, enligt
vilken skillnaden mellan dikning och vattenavledning vore alltför obestämbar
för att densamma i rättsligt hänseende skulle kunna tilläggas betydelse.

I stort sett hava vi anslutit oss till den av kommittéerna sålunda intagna ståndpunkten.
Svårigheten att uppdraga någon bestämd gräns mellan dikning och vattenavledning
synes böra leda till, att båda dessa slag av företag i största möjliga utsträckning
behandlas efter enhetliga grunder. Såsom framgår av den allmänna motiveringen
har också denna synpunkt bland andra varit bestämmande, då vi ansett
oss böra föreslå avskaffande av rätten till båtnadsavsägelse jämväl vid vattenavledning
och de hithörande förhållandenas ordnande, med visst undantag, efter samma
principer för torrläggningslagstiftningens hela område. Av enahanda skäl hava vi
bibehållit kommittéernas förslag att låta fullföljden jämväl av dikningsmål ske till
vattendomstolen.

Även om det sålunda icke bör ifrågakomma att i denna del i sakligt hänseende

147 ~l

göra någon avvikelse från kommittéförslaget, hava vi dock icke funnit tillräckliga
skäl att helt övergiva den gruppering av materialet, som vunnit tillämpning i dikningslagen
och på grund av lång tids hävd redan kan anses hava vunnit burskap i
den allmänna uppfattningen. Otvivelaktigt bidrager också en dylik uppdelning ej
oväsentligt till överskådlighet och reda. Det kan ej heller förbises, att ur mera
principiell synpunkt vägande skäl härför måste anses förefinnas. Rent begreppsmässigt
sett äro dikning och vattenavledning obestridligt till sin natur väsentligt
skilda företag. Särskilt bör uppmärksammas, att endast vattenavledningen är att
hänföra till byggande i vatten enligt den definition, som i 2 kap. 1 § gives av detta
begrepp. Detta förhållande har givetvis sina konsekvenser i fråga om gestaltningen
av vattenavledningen såsom ett i viss mån fristående institut. Vattenavledningens
nämnda egenskap av byggande i vatten har således till följd, att särskilda bestämmelser
erfordras för reglering av förhållandet till andra av vattenförhållandena beroende
intressen såsom allmän farled, allmän flottled, fiske m. m., ett behov som icke
har sin motsvarighet i fråga om dikningsföretagen. Ur nu angivna synpunkt kräves
jämväl med hänsyn till den formella behandlingen av vattenavledningsfrågor vissa
garantier utöver dem, som kunna anses påkallade beträffande dikning. Uppenbart
är, att nu anmärkta förhållanden ej heller kunnat undgå kommittéernas uppmärksamhet.
Ehuru skillnaden mellan dikning och vattenavledning skenbart fått försvinna
i kommittéförslaget, har dock densamma gjort sig märkbar vid dessa frågors
behandling jämväl i nämnda förslag (jmfr kommittéförslaget 5 kap. 31, 33 och 46
§§; 6 kap. 3 och 11 §§; 7 kap. 23 § samt 13 kap. 15 §).

Av den uppställning, som givits åt den redan antagna vattenlagen, har blivit en
följd, att i förevarande kap. såsom en särskild avdelning upptagits bestämmelserna
om invallning, något som ur såväl formell som saklig synpunkt synes vara till fördel.
Med hänsyn härtill och av skäl, som härovan antytts, har någon jämkning
skett i avfattningen av kapitelrubriken.

Förutom i de hänseenden, som ovan utvecklats, har också i övrigt en viss omgruppering
av motsvarande bestämmelser i kommittéförslaget ägt ruin. Sålunda har
till vinnande av större överskådlighet i kapitlets första avdelning »Om dikning» i
särskilda underavdelningar sammanförts bestämmelsen om tvångsrätt (»Om upptagande
av dike»), om ordnande av deltagarnas inbördes förhållande (»Om dikningssamfällighet»),
om förbättring och underhåll av dike, om avdikning av vattendränkt mark
och om prövning av dikningsmål. En annan avvikelse är, att vissa för samtliga de
behandlade slagen av företag gemensamma bestämmelser av mera allmän natur upp -

148

7: 1-2

tagits efter behandlingen av de särskilda företagen i en särskild grupp med rubriken
»Gemensamma bestämmelser».

1 § (1, 15 §§).

Stadgandet i det paragrafen tillagda andra stycket har hämtats från 15 § kommittéförslaget.
Bestämmelsen i sistnämnda paragraf om ersättning för upplåtelse av mark,
som åtgår till dike, har därvid uteslutits. Sådan ersättning måste nämligen utan
särskilt uttalande härom betraktas såsom ersättning för intrång, som vållas av dikningen.
Genom ändringen har stadgandet bragts i överensstämmelse med bland annat
avfattningen av 2 kap. 14 § samt 6 kap. 5 §.

Bestämmelsen i 15 § kommittéförslaget om rätt för markägare, som tillika deltager
i dikningen, att vid dikningskostnadens fördelning tillgodoräkna sig ersättning, som
i förevarande paragraf sägs, har fått sin plats i 30 § av det överarbetade förslaget.

2 § (26 §).

Orättens. Enligt 8 § D. L. må ej någon förvägras att för sin jords odling eller förannans
dike. bättring leda vatten till annans dike. Den, som sålunda tilleder vatten till annans
dike, kan väl bliva skyldig, att, om till följd härav uppkommer ökning i underhållskostnad
eller om för ändamålet erfordras utvidgning eller annan förändring av det
äldre diket, vidkännas utgifterna i sådant hänseende, men han är alltid fri från att
bidraga till den ursprungliga kostnaden för dikets upptagande och underhåll.

Den grundsats, varåt D. L. i denna fråga giver uttryck, har också vunnit tillämpning
i kommittéförslaget. Emellertid hava kommittéerna ansett sig böra vidtaga viss
jämkning i densamma.

Rätt att för torrläggning av sin mark leda vatten till annans dike tillkommer nämligen
enligt 26 § kommittéförslaget icke den, som vid dikets upptagande befriats från
skyldighet att taga del däri på den grund, att hans mark redan förut behörigen torrlagts
genom vattnets ledande åt annat håll. Den, som »sålunda undandragit sig delaktighet
i dikningsföretaget» bör enligt kommittéernas mening ej äga rätt att sedermera
njuta fördel av detsamma, såframt ej övriga deltagare lämna sitt medgivande
därtill. Helt visst kan det ifrågakomma fall, då det skulle vara ekonomiskt fördelaktigt
för en markägare att ansluta sig till det nya dikningsföretaget, oaktat han
redan har sin mark torrlagd genom äldre dikning. Underhållskostnaden för redan
befintligt dike kan vara så stor, att det skulle vara billigare att ingå i det nya företaget.
Emellertid är härvid att beakta att, om en markägare redan är delägare i ett

äldre dikningsföretag, han i allmänhet icke torde undgå bidragsskyldigliet till det
äldre dikets underhåll, även om han avleder vattnet genom det nya diket. Han skall
dessutom bidraga ej blott till det nya dikets underhåll utan också till dess upptagande.
I regel torde det därför icke medföra någon fördel för en markägare, som
redan har marken torrlagd, att ingå i det nya företaget. Det måste därför anses
fullt rättvist, att en sådan markägare befrias från delaktighet i sistnämnda företag.
Förhållandena kunna emellertid förändras. En markägare, som skulle hava gjort
förlust, om han ingått i dikningsföretaget, kan i framtiden t. ex. vilja torrlägga sin
mark till större djup än som tidigare varit ansett såsom erforderligt, och härför kan
det vara nödvändigt att leda vattnet åt det håll, där det nya diket går. Det skulle
i ett dylikt fall framstå såsom en obillighet, om markägaren skulle vara betagen
rätten att leda vattnet till diket. Att göra denna rätt beroende av en överenskommelse
med delägarna i dikningsföretaget synes icke tillfredsställande. Och
såsom redan framhållits synes frestelsen för markägaren att vid dikningsföretagets
tillkomst ställa sig avvaktande för att sedermera tillskansa sig fördelar på dikningsintressenternas
bekostnad ej allt för stor. Ur denna synpunkt torde stadgandet i kommittéförslaget
icke kunna anses äga någon nämnvärd praktisk betydelse.

Med hänsyn till vad nu anförts hava vi icke ansett oss böra förorda någon inskränkning
i den ur jordbrukets synpunkt ej oviktiga rätt att leda vatten till annans
dike, som redan enligt gällande lag tillkommer en markägare.

3 § (13 §;.

Enligt 3 § D. L. är den dikande icke skyldig att deltaga i kostnaden för upp - Förebyggan .

,.ii r deavolägen tagande

av större dike än som tarvas för torrläggning av hans egen jord till lyra het till följd

fots djup. Erfordras det sålunda för förebyggande av skada för nedan liggande mark,
dit vattnet ledes, att diket göres djupare eller utsträckes längre än som är av
nöden för torrläggning av den dikandes jord till sagda djup, åligger det ägaren av
den nedan liggande marken att därom på egen bekostnad draga försorg. Dessa regler
gälla dock utan inskränkning endast såvitt angår dikningsföretag. Beträffande
vattenavledningar givas i 14 § D. L. bestämmelser, som ålägga den, vilken
vill utföra ett dylikt företag, vissa skyldigheter med hänsyn till förebyggande av
skada som nyss sagts. Nämnda paragraf avser, bland annat, det fall att det vid
vattenavledning enligt 2 kap. D. L. är nödigt att till förekommande av olägenhet
för nedan liggande jord, dit vattnet ledes, vattenavledningen där sträckes utöver
vad för samma jords torrläggning eljest varit behövligt. För sådan händelse skall

20—193710.

7: 3 l0°

kostnaden för tillökningen åligga den jordägare, som av den vattendränkta markens
torrläggning kar nytta; därjämte är denne pliktig att inrätta ledningen så, att skada
ej tillskyndas annan. Såsom exempel på fall, då stadgandet kan komma
till användning, anföres i Nya lagberedningens motiv att medelst grävning genom
en höjd vattnet från ovan liggande kärr eller annan dylik i hög grad
vattendränkt mark samlas och avledes i dike i stället för att förut till största delen
hava avdunstat eller långsamt silat sig fram genom jorden. Till följd av den ökade
vattenmängden erfordras här större eller djupare dike å den mark, dit vattnet komme
att ledas, än eljest varit för densammas torrläggning nödigt. Enligt 14 § D. L.
åligger det alltså i dylikt fall den, som utför vattenavledningen, att vidtaga de anordningar
för avloppets reglerande, varigenom skada kan förebyggas. Ägaren av
nedan liggande jord skall dock bidraga till kostnaden med det belopp, som han i
varje händelse skulle fått vidkännas för sin egen marks avdikning till lämpligt djup,
därest det ökade vattenflödet uteblivit.

I D. L:s ifrågavarande bestämmelser hava kommittéerna i 13 § föreslagit ändring
i vissa avseenden. Enligt kommittéförslaget skola hithörande bestämmelser
tillämpas ej blott å vattenavledningsföretag utan även å dikningsföretag. Därjämte
har den ändringen vidtagits, att ägaren till nedan liggande mark själv skall draga
försorg om arbetets utförande. Hans rätt är begränsad till att av de dikande erhålla
ersättning för skillnaden mellan kostnaden för upptagande av det för hans egen marks
torrläggning nödiga diket och kostnaden för den till förekommande av olägenhet
för samma mark erforderliga dikningen. Han får utföra arbetet om och när han
finner det lämpligt och kan därtill ej tvingas av deltagarna i företaget. Till sist
är att märka, att enligt kommittéförslaget tillämpligheten av stadgandet inskränkts
till de fall. då olägenheten för nedan liggande mark är avsevärd, samt att den dikning,
som i förevarande fall är att anse såsom nödig för den nedan liggande markens
torrläggning, bestämts till det dike, som erfordras för markens torrläggning till
1,2 meters djup.

I likhet med kommittéerna äro vi av den meningen, att skillnaden mellan dikning
och vattenavledning i förevarande hänseende bör försvinna. Däremot hava vi
varit av delvis annan åsikt, då det gällt att fastställa innehållet i den skyldighet,
som bör åläggas den dikande gentemot ägare av nedan liggande mark, dit vattnet
ledes. Såsom närmare skall utvecklas synes det nämligen som om tillämpningen av
kommittéförslagets bestämmelser i denna del i vissa fall skulle bliva oskäligt betungande
för den nedan liggande markens ägare. Förhållandena kunna vara sådana,

151 7:3

att denna mark redan innan olägenheten uppkommer på grund av svårtramkomlighet
i terrängen eller av annan orsak ej kan med någon fördel avdikas. År då det dike,
som behöver upptagas till följd därav, att vattnet ledes ned över marken, ej större
än det, som eljest erfordrats för markens torrläggning till 1,2 meter, skulle någon
ersättning icke tillkomma den nedan liggande markens ägare. I ett sådant fall har
markens ägare knappast annat val än att finna sig i skadan genom vattnets tillledande
utan någon ersättning; dikning skulle nämligen medföra förlust. Även om
tillökning av diket skulle behövas och ersättning alltså utgå för tillökningen, kommer
markens ägare ej i nämnvärt bättre ställning. I själva verket kommer genom kommittéförslagets
bestämmelser i denna del markägaren att åläggas dikningstvång utan
att han därvid tillförsäkras de förmåner, som eljest enligt förslaget tillkomma den,
som intvingats i ett dylikt företag. Enligt vår mening synes det icke föreligga
tillräckliga skäl att göra den ifrågavarande markägarens ställning mindre gynnsam
än för en icke-sökande till dikningsföretag i allmänhet. Genom ett dylikt likställande
kommer markägarens ställning i förhållande till den dikande att regleras
enligt de rörande dikningsskyldigheten i allmänhet gällande bestämmelserna
och han kommer i åtnjutande av de förmåner, som i lagen tillförsäkras en
icke-sökande. Sålunda vinner han trygghet att hans dikningskostnad aldrig kommer
att överstiga den kostnad, som skulle åtgått för torrläggning av hans egen mark,
utan att annan däri tagit del, eller som svarar mot båtnaden för hans mark, men
däremot väl att kunna understiga nämnda kostnadsbelopp beroende på hur fördeldelningen
mellan delägarna av kostnaden för samfällighetens torrläggning utfaller.
Därjämte erhåller han de fördelar, som enligt 28 och 29 §§ kunna tillkomma honom
såsom icke-sökande, nämligen att få gälda sitt bidrag medelst amorteringar och att
i visst fall vara befriad från att utgiva bidraget, innan båtnaden tages i anspråk.

Det har såsom skäl mot indragande i dikningssamfälligheten av ifrågavarande
mark framhållits, att samfälligheten härigenom skulle kunna komma att utsträckas
utöver vad som kan anses lämpligt. Faran härför synes oss dock icke böra tillmätas
större betydelse.

Enligt vårt förslag skall alltså i dikningen ingå ej blott det dike, som tarvas för
markens torrläggning, utan även det förstorande eller utvidgande av diket, som erfordras
för avhjälpande av olägenhet för nedan liggande mark, dit vattnet ledes.
Mark som har båtnad av, dylikt förstorande eller utsträckande skall jämväl ingå i
samfälligheten. Särskilda bestämmelser härom givas i 20 §.

Det kan emellertid inträffa, att sådant förstorande eller utsträckande av dik -

152

ningen, som förut sagts, drager större kostnad än som svarar mot det belopp,
vartill olägenheten kan skattas. Då det i dylikt fall skulle vara en obillighet mot
den dikande att utkräva den för olägenhetens avhjälpande erforderliga dikningen,
och något sådant ej heller ur allmänt ekonomisk synpunkt läte sig försvara, har i
andra stycket av förevarande paragraf medgivits rätt för honom att, om kostnaden
för sistnämnda dikning avsevärt överstiger det uppskattade beloppet av olägenheten,
ersätta skadan enligt reglerna i 9 kap. i stället för att utföra dikningen.

4 § (11 § 1 st., 12 §).

Dikes läge
och beskaffenhet
i
övrigt.

I förevarande paragraf hava sammanförts bestämmelserna i 11 § första stycket och
12 § kommittéförslaget, å vilka båda ställen lämnas föreskrifter om sättet för dikningens
utförande. Sammanförandet har synts så mycket lämpligare, som vi ansett,
att den från 4 och 43 §§ D. L. hämtade och i förstnämnda båda paragrafer bibehållna
skiljaktigheten mellan bestämmelserna för dikes läge och sträckning och för
dikes djup och beskaffenhet i övrigt bör bortfalla och att dikningen i alla avseenden
bör göras så, att ändamålet med densamma utan oskälig kostnad vinnes med minsta
intrång eller olägenhet för annan. Genom denna ändring komma föreskrifterna i
överensstämmelse med vad som gäller för byggande i vatten enligt 2 kap. 2 §, som
jämväl skall tillämpas i fråga om vattenreglering.

Det har anmärkts mot lydelsen av stadgandet i 4 § första punkten i D. L.,
som i kommittéförslaget motsvaras av 12 § första punkten, att stadgandet synes
förutsätta såsom redan bestämt, å vilkens mark diket skall framdragas, ehuru denna
fråga tydligen skall avgöras efter de grunder, som i stadgandet angivas. För undanröjande
av den oegentlighet, som härutinnan kan förelinnas, hava orden »för den, å
vars mark diket upptagas bör» utbytts mot »för annan». Härmed har också vunnits,
att stadgandet kan bliva tillämpligt jämväl för den händelse den dikande på grund av
goda fallförhållanden ej behöver draga diket längre ned än till sin egen ägogräns
och därifrån låter vattnet rinna ned på annans mark utan dike. Även i detta fall
bör den dikande vara skyldig att, då så kan ske utan oskälig kostnad, lägga diket
på sin mark sa, att dikningen medför minsta olägenhet för den nedan liggande.

Bestämmelsen i 4 § D. L., att dike i visst fall skall läggas i råskillnad, vilken
bestämmelse i 12 § kommittéförslaget inskränkts till att avse allenast öppet dike,
hava vi ansett höra bibehållas i sin gamla form. Ej sällan torde, då det är fråga
om tillsyn eller reparation av täckdike, det visa sig fördelaktigt, att diket ligger i
rågången.

Stadgandet i 11 § andra stycket
det överarbetade förslaget.

153 7: 4—8

kommittéförslaget har sin motsvarighet i 20 § av

5 § (14 §).

För rätten att upplägga dikesjord å annans mark hava kommittéerna i 14 § upp- Dikesjorda
ställt det villkor, att avsevärda olägenheter därav ej vållas. Det torde emellertid annans

enligt vad vi inhämtat ej sällan förekomma, att jorden icke kan uppläggas utan att mar ■

de olägenheter, som därav vållas, bedömda ur en särskild markägares synpunkt,
måste betecknas såsom avsevärda. Då det av kostnadsskäl ej heller alltid låter sig
göra att bortföra jorden, skulle ifrågavarande bestämmelse kunna komma att lägga
hinder i vägen för månget dikningsföretag, som med hänsyn särskilt till jordbrukets
förkovran måste anses såsom synnerligen gagneligt. Ur allmänt ekonomisk synpunkt
är detta ej tillfredsställande. Då någon motsvarighet till ifrågavarande villkor ej
heller förefinnes i D. L., hava vi ansett tillräckliga skäl saknas att nu införa detsamma.

Ifrågavarande paragraf i kommittéförslaget har vidare undergått den ändringen,
att den i 5 § D. L. upptagna bestämmelsen om rätt för den dikande att bortföra
, därest markens ägare ej vill tillgodogöra sig densamma, återinförts utan att
därmed kan antagas hava gjorts någon ändring i vad kommittéförslaget åsyftat.

Däremot har stadgandet om ersättning till markens ägare för men av upplaget erhållit
eu något vidare avfattning, varigenom detsamma i denna del bragts i överensstämmelse
med motsvarande bestämmelser i 2 och 6 kap.

6 § (25 §).

I 25 § kommittéförslaget har ej gjorts någon annan ändring än att orden »i dess
helhet» uteslutits. Det sätt, varpå en ovanliggande del av diket upptages, kan nämligen
i regel ej vålla någon olägenhet för ägare av nedan liggande mark och alltså icke
för dikningsföretaget i dess helhet. Att olägenhet uppstår för de jordägare, som
skola begagna nämnda del av diket, torde emellertid vara nog för att motivera borttagandet
av rätten för markens ägare att själv utföra dikningsarbetet å sin mark.

7 och 8 §§ (16, 17 §§).

Ett avsevärt hinder för utförande av månget torrläggningsföretag utgöres av före- Om vatten avlopp

ge fintliga

vägar och järnvägar. För möjliggörande av den åsyftade torrläggningen är nom väg för

marks torrläggning.

7=8 154

det ofta nödigt att anordna trummor eller andra vattenöppningar genom vägen eller
järnvägen eller att ändra redan befintliga sådana.

Yad beträffar vattenavlopp genom vägar, därom förevarande båda paragrafer innehålla
bestämmelser, gives det enligt gällande rätt ingå särskilda föreskrifter om
skyldighet att bygga väg så, att den icke hindrar en blivande torrläggning av närliggande
mark. I 23 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet stadgas visserligen rörande allmän väg, att å båda sidor av vägen
skola diken till erforderlig bredd och djup med nödigt avlopp göras, därest sådana
icke, efter vederbörandes prövning, utan olägenhet kunna undvaras. Denna
föreskrift torde emellertid i första hand avse den med hänsyn till vägens eget bestånd
och underhåll erforderliga dikningen och i varje fall anses uppfylld, så snart
avloppen äro av beskaffenhet, att därigenom ej en redan befintlig torrläggning
försämras. Någon skyldighet att taga hänsyn till markens ytterligare torrläggning
i framtiden torde icke avses genom föreskriften i fråga. Ej heller torde i den administrativa
prövning, som skall föregå anläggande av allmän väg, ligga någon garanti,
att nu nämnda synpunkter beaktas. Har en väg, vare sig allmän eller enskild, blott
byggts så, att den icke hindrar redan befintlig torrläggning, finnes i varje fall icke
någon rätt för ägare av närliggande mark, att sedermera, då avlopp behövs för ytterligare
torrläggning, fordra att vägens ägare bekostar arbetet. I 6 § andra stycket
D. L. stadgas nämligen att, om till följd av dikning tarvas, att väg, bro, trumma
eller dylikt bygges eller ändras, den dikande skall draga försorg därom, såvida icke
den, vars rätt är i fråga, hellre tager ersättning. Markägarens rätt inskränker sig
sålunda till att på egen bekostnad få upptaget vattenavlopp genom vägen.

Kommittéförslagets bestämmelser rörande vattenavlopp genom väg för möjliggörande
av marks torrläggning (16, 17 §§■) överensstämma i det stora hela med nyssnämnda
stadgande i D. L. Att kommittéerna icke, såsom skett i fråga om järnvägar,
ålagt ägare av väg att i vissa fall bekosta dylika avlopp, har enligt motiven
till 24 § kommittéförslaget sin grund däri, att väghållningsbesväret mångenstädes i
landet i allt fall ansetts så betungande, att en ytterligare ökning däri av hänsyn
till befrämjandet av torrläggningsföretag icke synts böra åstadkommas.

I några av de över kommittéförslaget avgivna yttrandena hava anmärkningar
gjorts mot kommittéernas ståndpunkt i förevarande fråga. Teknologföreningen
föreslår, att i lagen införes bestämmelse därom att, när ny landsväg bygges,
avloppen genom densamma skola förläggas på sådant djup, att ovanliggande
åker och äng kan torrläggas till 1,2 meters djup. Blekinge länshushållningssällskap

155 7:8

Iramhåller, att det lätt låter tänka sig, att mindre jordägares avdikningsiuöjligheter
genom allmän väg äro avstängda och att härigenom dikningens utförande på grund
av de stora kostnaderna bliva allt för betungande för ägarna.

Då det gäller att giva föreskrifter rörande de för torrläggning erforderliga
vattenavloppen genom väg, måste det först och främst fastslås, att en markägare under
alla förhallanden är berättigad att få till stånd sadana vattenavlopp genom vägen,
som tarvas för markens torrläggning. Föreskrifter rörande denna markägare
jämväl enligt D. L. och kommittéförslaget tillkommande rätt givas i 7 § i föreliggande
förslag. Den ändring i gällande rätt, som kan komma i fråga, bör givetvis
avse skyldighet för vägens ägare i vissa fall att bekosta avloppets upptagande.

I likhet med vad framhållits i ovan återgivna anmärkningar äro vi av den uppfattningen,
att de bestämmelser rörande vattenavlopp genom väg för torrläggning av mark,
som nu gälla eller av kommittéerna föreslås, icke tillräckligt skydda den jordbrukande
befolkningens intressen. Den av kommittéerna i 24 § föreslagna bestämmelsen,
att markägare vid anläggande eller ändring av allmän väg genom vägstyrelsens försorg
under vissa förutsättningar skall kunna fördra, att arbetet utföres så, att vägen
ej hindrar en framtida torrläggning av marken mot skyldighet att vidkännas den
uppstående ökningen i arbetskostnaderna, torde visserligen vara ett steg i rätt riktning
men är enligt vår mening icke nog. Frånsett att bestämmelsen ej
gäller enskilda vägar och ej ens alla allmänna vägar, kommer den i själva verket
att bliva till gagn allenast för sådana torrläggningar, som vid tiden, då vägen bygges
eller ändras, äro sa bestämda för utförande, att markens ägare låter uppgöra plan
över avloppets upptagande. Eu bestämmelse med så inskränkt räckvidd torde icke
Itömma att försätta markägarna i en väsentligt bättre ställning än de för närvarande
intaga uti ifrågavarande avseende.

Enligt vår uppfattning synes utan obillighet kunna uppställas det kravet, att en
väg, vare sig allmän eller enskild, anlägges på sådant sätt, att den icke förhindrar
en blivande torrläggning av närliggande åker och äng till ett djup av 1,2 meter.

I överensstämmelse härmed har i 8 § av det överarbetade förslaget föreskrivits, att
då fråga är om väg, allmän eller enskild, som till den del, varom fråga är, anlagts
efter det lagen trätt i kraft, de väghållningsskyldiga äro pliktiga att vidkännas
kostnaden för arbete med upptagande av erforderligt vattenavlopp, i den mån det
tarvas för torrläggning till högst 1,2 meters djup av åker eller äng, som jämväl vid
tiden för vägens tillkomst varit att hänföra till sådant ägoslag. Genom detta stadgande
torde det vara sörjt för att vägar, som härefter anläggas, icke komma att ut -

15(5

gorå hinder för den torrläggning av mark, som måste anses hava den största betydelsen
ur allmän ekonomisk synpunkt utan att därigenom någon oskälig börda lagts
å vägens ägare. Denne bör nämligen lätt kunna utröna vid vägens byggande vilka
avlopp, som kunna behövas, och anlägger han dem i samband med vägens byggande,
torde de i regel ej förorsaka någon mera avsevärd kostnadsökning. Att gå längre
och ålägga vägens ägare att upptaga djupare avlopp än som erfordras för torrläggning
till 1,2 meter eller avlopp för torrläggning av annan mark än åker och äng,
hava vi däremot icke ansett oss böra tillstyrka. En'' utsträckning av skyldigheten
på detta sätt skulle i många fall bliva oskäligt betungande och skulle dessutom göra
nödigt, att ett förfaringssätt stadgades, enligt vilket vägens ägare vid vägens anläggning
kunde få fastställt de avlopp, som han vore skyldig att bekosta. En sådan
förundersökning bör, såvitt möjligt, undvikas, då den fördröjer arbetet och drager
stora kostnader.

Vad nu anförts gäller anläggande av nya vägar. Under vart arbete har den frågan
uppkommit, huruvida icke motsvarande bestämmelser åtminstone i vissa fall
borde göras tillämpliga å vägar, som tillkommit före lagens ikraftträdande.

Vad då först angår enskilda vägar hava vi stannat vid det resultat, att beträffande
dylika vägar någon återverkande kraft icke bör tilläggas nämnda regler. Har en
enskild väg anlagts enligt de föreskrifter, som gällde vid tiden för anläggningen, synes
det icke vara överensstämmande med billighet att sedermera fordra en i vissa
fall ganska kostsam ändring å väganläggningen för beredande av vattenavlopp. Särskilt
torde detta gälla de ägare, som förvärvat sina fastigheter efter det vägen byggts
och innan lagen trött i kraft. Dessa hava vid sitt förvärv av fastigheten icke haft
anledning att taga hänsyn till den eventualiteten att dyrbara vattenavlopp genom väg
skulle kunna utkrävas av dem. Upptagandet av vattenavloppet skulle i många fall
bliva en lika tung börda för den enskilde fastighetsägaren som det skulle bliva en
lättnad för den dikande. Ej heller ur allmänt ekonomisk synpunkt synes därför tillräckliga
skäl föreligga att göra bestämmelserna retroaktiva i fråga om enskilda
vägar.

Vidkommande åter allmänna vägar torde den nyss anförda billighetssynpunkten i
fråga om dessa ej göra sig gällande med på långt när samma styrka. Kostnaden för
vattenavloppets upptagande kommer här att fördelas på så många väghållningsskyldiga,
att bördan för den enskilde i regel ej kommer att bliva så stor. Den torde i
varje fall bliva ringa i jämförelse med den minskning i dikningskostnaden, som beredes
den dikande. Det är därför att antaga, att införande av föreskrifter för äldre

157 7:8

allmänna vägar, motsvarande dem, som föreslagits i fråga om nya vägar, skulle i
väsentlig mån bidraga till underlättande av torrläggning av mark utan att nämnvärt
betunga dem, som skola bära kostnader. Med hänsyn till den stora betydelsen
av torrläggning i jordbruksändamål hava vi ej heller tvekat att föreslå införandet
av dylika föreskrifter beträffande visso av de allmänna vägar, som tillkommit före
lagens ikraftträdande.

Uppenbarligen kan den ifrågavarande tillämpningen icke utsträckas så långt, att
den kommer att avse alla allmänna vägar, oavsett tidpunkten för deras tillkomst
En stor del av dessa vägar hava anlagts på en tid, då man hade en helt annan upp
iåttning än den nu rådande om det djup, vartill torrläggning borde äga rum. Den
nu härskande uppfattningen, att åkerjord bör torrläggas till fyra fots djup, torde icke
hava slagit igenom förrän med införandet av D.L. Det torde därför skäligen icke
böra ifrågakomma att beträffande dessa äldre vägar införa en skyldighet av den omfattning,
varom nu är i fråga. På denna grund hava vi ansett oss höra föreslå, att
nämnda skyldighet endast skulle föreligga beträffande sådana äldre vägar, som till
den del, varom fråga är, tillkommit efter det D.L. den 1 januari 1880 trädde i kraft
En sådan uppdelning av de äldre vägarna torde också vara motiverad därav, att det
i de flesta fall, då vägen härleder sig från längre tid tillhaka, måste vara synnerligen
svårt att avgöra, till vilket ägoslag marken vid sagda tid varit att hänföra.

Bestämmelserna om skyldighet för ägare av väg att på sin bekostnad upptaga
vattenavlopp gälla enligt föreskrift i 8 § första stycket icke i fråga om bro eller annan
byggnad i vatten, som verkställts i överensstämmelse med vattendomstolens be
sked, varom i 2 kap. 20 § förmäles. Det ligger nämligen i sakens natur, att vid
denna prövning vattendomstolen bär att tillse, att byggnaden så inrättas, att den
icke hindrar en sådan torrläggning av marken, varom i denna paragraf är fråga.

Har sådant besked meddelats men ej följts vid vägens byggande, är vägens ägare
givetvis skyldig att utgiva den ökade kostnad, som föranledes av avvikelsen.

Beträffande frågan om vem, som skall utföra arbete för beredande av vattenavlopp
genom vägen, har i 7 § stadgats, att vägens ägare är pliktig att verkställa arbetet,
där han ej hellre vill överlämna det åt den dikande. Enligt .stadgande i samma
paragraf skall vad som sagts om vägens ägare i fråga om allmän väg avse vägstyrelsen.
Dessa föreskrifter avvika från motsvarande bestämmelser i 16 och 17 §§
kommittéförslaget allenast beträffande allmän väg. Enligt förstnämnda paragraf är
det väghållaren, som har skyldigheten att utföra arbetet, om han ej vill låta den
dikande utföra det. Ersättning'' till väghållaren för utfört arbete skall dock gäldas

21—19.1710,

7:8 158

till vägstyrelsen, som har att utbetala densamma till väghållaren i mån av arbetets
utförande. Av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, distriktsingenjören i södra vägoch
vattenbyggnadsdistriktet samt Blekinge läns hushållningssällskap har mot bestämmelserna
i kommittéförslaget anmärkts, att det vore lämpligast, att ifrågavarande
arbete alltid utfördes av vägstyrelsen. Då vägstyrelsen måste anses mest skickad
att ombestyra arbetet, hava vi så tillvida tillmötesgått denna anmärkning, att det
i 7 § stadgats, att arbetet skall ombesörjas av vägstyrelsen och ej av väghållaren,
men rätten att överlämna arbetet åt den dikande har bibehållits. Vägstyrelsens intresse
av att arbetet utföres på bästa sätt med hänsyn till vägens användbarhet och
framtida, bestånd torde väl föranleda, att styrelsen i allmänhet själv låter utföra arbetet,
men skulle styrelsen undantagsvis finna arbetet utan olägenhet kunna överlämnas
åt den dikande, synes styrelsen icke böra vara betagen rätten härtill.

Gentemot det av oss föreslagna sättet för arbetets utförande torde möjligen
invändas, att vägens ägare i de fall, da arbetet skall av honom bekostas, icke
bör äffa rätt att överlämna arbetet åt den dikande. En sådan invändning synes dock
sakna fog. Det torde nämligen ej föreligga skäl att gå så långt, att vägens
ägare ålägges eu ovillkorlig skyldighet att utföra arbetet. 1 regel är det till fördel
för den dikande att själv få upptaga avloppet. Han blir härigenom i tillfälle att
anordna arbetet på den tid och det sätt, som bäst passar torrläggningsföretaget.

Såsom framgår av 8 § sista stycket anses icke som enskild väg i det hänseende,
varom här är fråga, väg, som huvudsakligen är avsedd för hemkörslor eller underlättande
av ägors brukande. Tillräckliga skäl synas ej föreligga för att i dylikt fall
ålägga vägens ägare att bekosta upptagande av avlopp genom vägen.

Bestämmelserna i förevarande, paragrafer avse vattenavlopp, som tarvas för torrläggning
av mark till större djup än det. vartill marken varit torrlagd vid vägens
tillkomst. Har vägen åter byggts på det sätt, att den försämrar en redan befintlig
torrläggning, och upptagande av avloppet sålunda har till syfte att återställa det
rubbade förhållandet, gälla andra regler. Här har vägen åstadkommit ett intrång,
som bör ersättas eller avhjälpas efter vanliga skadeståndsregler. Bestämmelser härom
hava ej synts behövliga.

Beträffande de stadganden i lli och 17 §§ kommittéförslaget, som ej berörts här
ovan, hänvisas till vad som anföres under 12. 14. 18 och 19 §§ här nedan.

ir>!»

9-11 §§ (18, 11) §§).

Ett allmänt, särskilt trän lantbruksingenjörshåll, överklagat missförhållande är,
att vid utförandet av järnvägsanläggningar inom landet mången gång allt för liten
hänsyn tagits till bevarande eller beredande av möjlighet till närliggande marks
torrläggning, i det öppningar för vattnets avledande genom järnvägarnas banvallar
icke gjorts tillräckligt vida eller icke förlagts på ett för ändamålet tillfredsställande
djup. Detta missförhållande jämte bestämmelsen i (i § D. L., att kostnaden för den i
sammanhang med ett ifrågasatt torrläggningsföretag nödiga ombyggnaden av bro
eller trumma skall bestridas av intressenterna i företaget, bär ofta medfört högst betydande
hinder för verkställande av en önskvärd torrläggning. Frågan om avhjälpande
av detta missförhållande bragtes inför riksdagen genom eu år 1904 i andra
kammaren väckt motion. Motionen resulterade i eu riksdagens skrivelse, i vilken
riksdagen hemställde, att Kungl. Maj:t täcktes dels taga i övervägande, huruvida
vid beviljande av tillstånd till och fastställande av plan för järnvägsanläggning
kunde utan järnvägsägarens oskäliga betungande stadgas sådana villkor, att framdeles
ifrågakommande avdiknings- och vattenavledningsföretag, såvitt möjligt, icke
hindrades eller väsentligen försvårades, dels och låta utreda, i vad mån särskild lagstiftning
kunde vara erforderlig för att rätt avväga och bestämma jordägares och
järn vägsägares rättigheter och skyldigheter med hänsyn till avdiknings- och vattenavledningsföretag,
som ifrågakomme efter det järnvägsanläggningen blivit utförd.

Med avseende å denna fråga hava kommittéerna varit av den övertygelsen, att det
vore oavvisligen nödvändigt att genom andra bestämmelser än det i (i § D. L. förekommande
stadgandet reglera rättsförhållandet mellan en järnvägs ägare samt ägare
av mark, vars torrläggning är beroende av vattenavlopp genom järnvägens banvall.
Vid ordnandet av dessa förhållanden hava kommittéerna i stor utsträckning utgått
ifrån den grundsatsen, att järnvägens ägare borde själv bekosta det för nämnda ändamål
erforderliga arbetet.

Av praktiska skäl och av billighetshänsyn hava dock i nämnda huvudregel väsentliga
modifikationer ansetts böra göras.

Vad då först angår järnvägar, som anlagts, innan lagen träder i kraft, har det icke
synts kommittéerna lämpligt ålägga ägaren skyldighet att bekosta varje ändring i
anläggningen, som beiinnes nödig för utförandet av ett kanske långt efter järnvägens
tillkomst påtänkt vattenavledningsföretag. Järnvägens ägare skulle härigenom kunna
utsättas för mycket kännbara utgifter på grund av förpliktelser, om vilka han vid

7: 9 -||

Om vätte/,ta
Klapp genom
järnvägs
banvall
för marks
torrläggning.

järnvägens tillkomst ej käft kännedom och för vilkas uppfyllande han således ej då
varit i tillfälle att vidtaga nödiga åtgärder. Vid bestämmandet, hur långt eu dylik
järnvägsägarens skyldighet uti ifrågavarande avseende bör sträcka sig, hava kommittéerna
ansett sig böra skilja mellan å ena sidan torrläggningsföretag, i den mån
dessa avse förbättrad torrläggning av mark, som redan vid tiden för järnvägens tillkomst
varit tagen i kultur, samt å andra sidan torrläggningsföretag, i den mån dessa
avse annan mark än nyss nämnts. Kommittéerna hava utgått från det betraktelsesättet,
att man allenast för det fall, att järnvägen byggts på sådant sätt, att vattnets
avledande från redan i kultur tagen mark förhindrats eller försvårats, kunde
tala om en skada, vilken framträtt redan då järnvägen anlades och vilken det därför
borde vara j äril vägsägarens plikt att på sin bekostnad avhjälpa. På grund härav
b ava kommittéerna ansett ägare av järnväg, som fullbordats innan vattenlagen
trätt i kraft, böra åläggas skyldighet att utföra dylikt ändringsarbete utan gottgörelse
endast för den händelse att fråga vore om erforderligt vattenavlopp för torrläggning
till högst 1,2 meters djup av åker och äng, som jämväl vid tiden för järnvägens
tillkomst varit att hänföra till sådant ägoslag. En i överensstämmelse härmed avfattad
bestämmelse är införd i kommittéförslagets 19 § första stycket.

Vad åter beträffar de järnvägar, som anläggas först efter det vattenlagen trätt i kraft,
har det visserligen icke synts kommittéerna föreligga något rättsligt hinder att stadga
en obegränsad skyldighet för järnvägsägaren att, där järnvägen, sedan den blivit
utförd, funnes hindra eller försvåra vattens avledande i ändamål av marks torrläggning,
på egen bekostnad ombesörja det ändringsarbete å järnvägen, som vore nödvändigt
för att torrläggningsföretaget skulle komma till stånd. Givet vore emellertid,
att det för en dylik järnvägsägare ej vore möjligt att med säkerhet förutse, vilka
torrläggningsföretag kunde i en närmare eller fjärmare framtid komma till utförande.
I ändamål att bereda honom eu mera säker ställning i det förevarande avseendet
hava kommittéerna framställt förslag därom, att. innan järnväg anlägges, offentlig
syneförrättning skall hällas för bestämmande, varest och till vilken storlek öppniugac
för vattens framrinnande skola göras i järnvägens banvall till förekommande av vattenskada
å kringliggande mark samt, där denna ej redan är torrlagd till 1,2 meters
djup, möjliggörande av markens torrläggning till detta djup. Genom anordnandet av
en dylik offentlig förundersökning skulle man enligt kommittéernas åsikt vinna den
fördelen att tillfälle bereddes vederbörande markägare att framställa de yrkanden beträffande
vattenavloppen, vartill de kunde duna fog. Stadganden i nu nämnda riktning
hava av kommittéerna intagits dels i 19 § andra stycket i vattenlagen, dels ock —

7:9.....(t

såvitt angår själva syne förrätt ningen — i ett särskilt lagförslag (Förslag till lagom
syneförrättning för anläggande av järnväg). Kommittéerna hava ansett, att, därest
en järnvägsanläggning utfördes i överensstämmelse med vad vid eu dylik föregående
syneförrättning — eller i vissa fall av vattendomstolen — blivit bestämt, järnvägsägaren
måste anses hava iakttagit allt vad på honom ankommer.

Mot de av kommittéerna i förevarande avseende föreslagna bestämmelserna har.
såvitt angår skyldighet för ägare av järnväg, som tillkommit innan lagen trätt i
kraft, att i vissa fall bekosta erforderligt vattenavlopp, någon erinran icke framställts,
utan hava såväl järnvägsstyrelsen som Svenska järnvägsföreningen förklarat sig vilja
tillstyrka deras antagande i denna del. De av oss i 10 § föreslagna bestämmelserna
i detta hänseende hava ej heller undergått någon annan ändring i förhållande till
kommittéförslagets föreskrifter härom i 19 § första stycket än att tillämplighetsområdet
något utvidgats. Bestämmelserna i 10 § avse sålunda ej blott de järnvägar*
som fullbordats innan lagen träder i kraft, utan även de, som till den del, varom
fråga är, påbörjats men ej fullbordats före berörda tidpunkt. Arbetet kan vid sistnämnda
tid hava skridit så långt, att det står inför sin fullbordan. Det vore uppenbarligen
obilligt att i dylikt fall fordra omläggande av avloppen i enlighet med de
bestämmelser, som gälla för järnvägar, påbörjade efter det lagen trätt i kraft.

Kommittéförslagets bestämmelser i övrigt hava uti åtskilliga hänseenden gjorts
till föremål för kritik från järn vägshåll.

Järnvägsstyrelsen riktar i sitt utlåtande sina anmärkningar i första hand mot förslaget,
att järnvägs byggande skall föregås av en obligatorisk förundersökning rörande
de erforderliga vattenavloppen. Styrelsen framhåller, att en dylik förundersökning
skulle hava till följd, att arbetet å järnvägen komme att bliva mycket försenat. Ansenlig
tid komme nämligen att åtgå till uppgörande av kartor och profilritningar
beträffande diken och dylikt. För vissa vattenavlopp kunde storleken ofta ej
bestämmas förrän såväl höst- som vårflodens verkningar iakttagits och detta skulle
ej sällan förorsaka en tidsutdräkt utöver året. Dessutom vore det just stenarbetena
för vattenavlopp, som tidigast igångsattes. Dessa arbeten utfördes ofta, särskilt
vid enskilda järnvägar, å entreprenad. Ovissheten om vatten avloppens läge och
storlek samt om tiden för arbetenas påbörjande skulle omöjliggöra upprättandet av
entreprenadkontrakt inom skälig tid. Genom arbetenas försenande skulle också kostnaderna
för järnvägarna bliva väsentligt ökade. Det vore vidare att befara, att järnvägen
skulle åläggas att göra mera kostsamma vattenavlopp än som kanske i framtiden
skulle visa sig behövligt. Man kunde nämligen hava anledning föreställa sig.

162

att vederbörande förrättningsman för att för framtiden trygga sitt utlåtande skulle
föreskriva djupare lagda eller i övrigt vidlyftigare avlopp, än som verkligen krävdes.
Förläggandet av en trumma endast något litet djupare än som behövdes kunde å
vattensjuk eller lös mark medföra betydlig ökning av kostnaderna. Enligt styrelsens
åsikt skulle den obligatoriska förundersökningen alltså komma att tillskynda
järn vägsbyggaren avsevärda olägenheter.

Beträffande det förfaringssätt, som nu användes för bestämmande vid järnvägsbyggnad
av avloppens läge och dimensioner, anför styrelsen: Enligt det nu praktiserade
tillvägagångssättet verkställde järnvägsbyggaren genom egen försorg förundersökning
angående erforderliga vattenavlopp. Härigenom försenades icke järnvägsbygget,
då undersökningsförrättarna hade tillfälle att i god tid inhämta kännedom
om de faktorer, som vore bestämmande för vatten avloppets storlek och läge.
Lämpligheten av föreslagna arbeten samt sättet och villkoren för deras utförande bestämdes
och kontrollerades i fråga om statens järnvägar av styrelsen och i fråga om
enskilda järnvägar av distriktscheferna vid väg- och vattenbyggnadsdistrikten. Olägenheten
med det nu använda tillvägagångssättet torde bestå däri, att för beaktande
av markägarnas intressen i förevarande avseende saknades viss lagstadgad form.

För avhjälpande av sistnämnda brist har styrelsen uppgjort ett förslag, som jämväl
skulle ersätta kommittéernas förslag till järnvägssyn. Enligt styrelsens förslag
skulle järnvägsbyggaren åläggas att för varje del av järnvägens sträckning, som berör
fastigheter, liggande inom en och samma domsaga, före arbetets påbörjande uppgöra
en fullständig plan beträffande erforderliga vattenavlopp genom järnvägens banvall,
angivande avloppens dimensioner och lägen. Planen skulle efter kungörelse
hallas tillgänglig under viss tid hos domhavanden, till vilken anmärkningar mot
planen skulle, jämväl inom viss tid, ingivas av den, vars rätt berördes av planen.
Kunde parterna icke enas, hade domhavanden att förordna en person med särskild
sakkunskap på detta område, som med biträde av två gode män, utsedda en av vardera
parten, hade att förrätta syn å stället och avgiva utlåtande. Talan mot utlåtandet
skulle fullföljas genom besvär till vattendomstolen. Påbörjandet av järn
vägsanläggningen skulle kunna äga rum så snart planen ingivits, med skyldighet
för anläggaren att vidkännas kostnaderna för de ändringar i planen, som föranleddes
av synenämndens utlåtande.

Vad beträffar beskaffenheten av de vattenavlopp, som järnvägen skulle bekosta,
har järnvägsstyrelsen ej heller härutinnan ansett sig kunna tillstyrka kommittéförslaget
i oförändrat skick. Enligt kommittéförslaget skulle, såsom förut

163 7:9 i''l

nämnts, åt de vattenavlopp, som föreskreves vid den obligatoriska förundersök
ningen, givas sådana fägen och dimensioner, att den grad av torrläggning marken
redan innehade bibehölles och att den ytterligare torrläggning till 1,2 meters djup,
som syntes tekniskt och ekonomiskt utterbär, kunde liga rum. Mot dessa bestämmel
meker, såvitt de avse åker och ting, har styrelsen ej hatt något att erinra. Ifråga
om dessa ägoslag har styrelsen t. o. m. gått längre än kommittéerna föreslagit,
Styrelsen tillstyrker sålunda, att järnvägsägare skulle kunna förpliktas att på sin
bekostnad anordna vattenavlopp för torrläggning av åker eller äng till större
djup än 1,2 meter, därest före tiden för meddelande av koncession eller, vad statsbana
anginge, fastställande av definitiv plan för statsbanelinje, det förelåge plan
för dikning^- eller vattenavledningsföretaget, som angåve vattenavloppens läge
och storlek för torrläggning till nyssnämnda större djup. Vad åter beträffar torrläggning
av annan mark än åker och äng, synes styrelsen ej vilja tillstyrka, att
järnvägsägarna åläggas några som helst förpliktelser till ersättningsfritt anordnande
av därför erforderliga vattenavlopp.

Svenska järnvägsföreningen har pa 1 huvudsak samma skäl, som järnvägsstyrelsen
anfört, avstyrkt kommittéernas förslag till lag om järnvägssyn. Gentemot vad kommittéerna
anfört om behovet för markägarna att, innan järnvägen byggdes, sättas i tillfälle
att taga kännedom om hur vatten avloppen skulle utföras, erinrar föreningen, att
städse, innan koncession meddelas, vederbörande länsstyrelse inhämtar ortsbefolkningens
yttrande å offentligen för ändamålet utlyst sammanträde. Ortsbefolkningen hade där
för redan under nuvarande förhållanden kännedom om en tilltänkt järnvägsanläggning
och hade således tillfälle att tillvarataga sina intressen i fråga om torrläggningsföretag
antingen genom hänvändelse till järnvägens ägare, vilken borde tillförbindas
att meddela markägaren de för denne erforderliga upplysningar, eller, i händelse
av olika meningar mellan järnvägens och markens ägare, genom frågans hänskjutande
till statens kontrollerande ingenjör, som redan nu hade att å statens vägnar
öva tillsyn över järnvägsbyggnaden.

I likhet med järnvägsstyrelsen anser järnvägsföreningen, att järnvägens ägare allenast
i fråga om åker och äng bör förpliktas att utan särskild framställning göra
vattenavlopp för torrläggning till 1,2 meters djup. Föreningen tillstyrker emellertid
därutöver, att järnvägens ägare ålägges skyldighet att utan ersättning göra vattenavlopp
för torrläggning av mark (d. v. s. ej blott åker och äng utan även annan märk) till
större djup än 1,2 meter, under förutsättning att det i laga ordning visas, att vat
tenavloppet kräves för utförande av ett torrläggningsföretag, som antingen redan

164

7 9 II

igångsatts före järnvägsarbetets påbörjande eller ock endast planerats, i sistnämnda
fall dock under villkor, att förslag till företaget visas vara utarbetat så långt, att
vattenavloppens lägen och storlek äro fastslagna innan järnvägens terra» seringsarbeten
å resp. platser blivit påbörjade.

Distrikts ingenjören i östra väg- och vattenbyggnadsdistriktet förklarar sig i sitt
utlåtande anse, att den föreslagna lagstiftningen skulle medföra övervägande fördel
för järnvägarna, om den ej orsakade avsevärd tidsförlust. Det borde stå järnvägens
ägare fritt att genom offentlig syneförrättning tillägna sig de därmed förenade fördelarna.
Borttoges tvånget, vunnes den fördelen, att järnvägarne kunde föranstalta
om synens hållande, då det fälle sig lägligt. Därigenom undvekes i görligaste män
tidsförlust.

Teknologföreningen framhåller, att stadgandena i den av kommmittéerna
föreslagna lagen om järnvägssyn skulle kunna föranleda till utförande av onödigt
vidlyftiga och dyrbara utredningar och därför torde böra ersättas med mera
efter det praktiska behovet lämpade bestämmelser. Beträffande enskilda järnvägar
kunde möjligen frågan bäst lösas på det sätt, att den kontroll, som redan nu utövas
för statens räkning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen genom tjänstemännen vid
väg- och vattenbyggnadsdistrikten, utsträcktes till att gälla dimensionering av och
bestämmande av vattenavlopp i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder det nya
lagförslaget förutsatte. För statens järnvägsbyggnader torde bestämmelser för ett
på motsvarande sätt förenklat förfarande böra införas.

Konungens befallningshavande i -Jämtlands län anför: Bestämmelserna om järn vägssyn

borde såsom olämpliga utgå. Numera torde vid uppgörande av planer till
järnvägs byggande även hänsyn tagas till angränsande markers avdikningsförhållanden.
Att för varje järnvägsföretag fordra syn av lanthruksingenjör skulle förorsaka
hindersamma kostnader och oläglig tidsntdräkt. Järnvägskommunikationerna vore av
den stora betydelse för eu ort, att man ej i vidare mån än som vore absolut nödvändigt
borde för dem lägga några hinder eller svårigheter. Vad man genom synen
ville åstadkomma, syntes kunna vinnas genom bestämmelser, att vid uppgörande av
planer till järnvägsföretag hänsyn till angränsande markers behov av torrläggning
borde i görligaste mån tagas. Skedde ej detta, syntes den kostnad, som kunnat
undvikas, om planen för järnvägsbyggnaden varit tillfredsställande, böra stanna å
järnvägen.

I övrigt har några mera vittgående anmärkningar icke framställts mot ifrågavarande
bestämmelser. i

160 7: S II

Det torde ej rada någon meningsskiljaktighet, att ett närmare reglerande av
järn vägsägares skyldighet i nu förevarande hänseende är av behovet starkt påkallat.

Enligt vår mening torde kommittéerna också hava löst frågan på ett i stort sett
lyckligt sätt. Dock torde det, särskilt, med hänsyn till de förut återgivna anmärkningarna,
vara av nöden att företaga vissa jämkningar i de av kommittéerna
föreslagna bestämmelserna.

Den fråga, till vilken det först gäller att taga ståndpunkt, är, huruvida järnvägens
ägare skall vara skyldig att vid avlopps upptagande taga hänsyn till annan mark
än åker och äng. Såsom kommittéerna föreslagit synes det riktiga vara, att all
mark, som har behov av torrläggning, tillgodoses i förevarande avseende. Beträffande
åter det djup å torrläggningen, med hänsyn till vilket avloppet skall anordnas, finna
vi oss ej helt kunna dela kommittéernas uppfattning.

Det synes nämligen som om den, vilken vill torrlägga sin mark till större djup
än 1,2 meter, enligt kommittéförslaget erhållit en väl ogynnsam ställning. År det
fråga om torrläggning av åker, äng eller skogbärande mark, torde frågan i allmänhet
sakna praktisk betydelse, då sådan mark väl endast undantagsvis har behov av djupare
torrläggning än till 1,2 meter. Vad däremot angår annan mark, särskilt tomtmark
och torvmossar, torde 1,2 meters gränsen icke utgöra något normaldjup för
den behövliga torrläggningen. Det har därför synts oss, sorn om det saknades tillräckliga
skäl att under alla förhållanden frånkänna ägare av sådan mark rätt att,
därest marken behöver djupare torrläggning än till 1,2 meter, ersättningsfritt få anordnat
hela det avlopp han sålunda behöver. Såsom framgår av vad här ovan anförts har även
järnvägsstyrelsen i sitt förslag beaktat denna synpunkt och ålagt järnvägens ägare
att i vissa fall bygga järnvägen så, att åker och äng kan torrläggas till större djup
än 1,2 meter, och järnvägsföreningen har ansett sig böra föreslå en i huvud
sak liknande utsträckning av järn vägsägarens skyldighet jämväl till annan mark än
åker och äng. Enligt järnvägsföreningens förmenande bör en dylik skyldighet icke
för järnvägsföretagen bliva av allt för betungande beskaffenhet. Då frågan om den
djupare torrläggningen, otvivelaktigt har en ganska stor betydelse ur allmän synpunkt
särskilt för torvmossarnas tillgodogörande, hava vi icke ansett oss böra underlåta
att biträda vad järnvägsföreningen i detta hänseende föreslagit. Men för att en
dylik skyldighet icke skall bliva allt för betungande synes det, såsom järnvägsstyrelsen
och järnvägsföreningen framhållit, vara av nöden att förknippa densamma med
vissa förbehåll. Visserligen synes det som om allenast den omständigheten, att plan
för ett torrläggningsföretag icke föreligger i utarbetat skick vid tiden för järnvägens

22—193710.

7:9—11 166

tillkomst, ej bör utesluta sådan skyldighet. A andra sidan bör det givetvis, då
fråga är om sådan djupare torrläggning, åligga markägaren att redan vid järnvägens
tillkomst härom göra framställning och bör det härvid stå järnvägsägaren till buds
att, därest han ej utan vidare vill efterkomma densamma, draga frågan om det påyrkade
avloppets erforderlighet ur teknisk och ekonomisk synpunkt under sakkunnig
prövning. Med tillämpning av nu angivna synpunkter hava vi såsom allmän regel
icke ansett oss böra ålägga järnvägens ägare att på sin bekostnad föranstalta om
djupare vattenavlopp än som erfordras för markens torrläggning till 1,2 meters djup
eller det större djup, vartill marken vid järnvägens tillkomst varit torrlagd, i andra
fall än då särskild framställning därom göres. Beträffande det närmare ordnandet
av förfarandet i dessa fall hänvisas till den följande framställningen.

Yad därefter angår den förundersökning, som enligt kommittéernas förslag skall
föregå järnvägs byggande, hava vi i ej oväsentliga punkter ansett oss böra tillmötesgå
de härutinnan gjorda anmärkningarna. Genom dessa anmärkningar synes
det oss vara ådagalagt, att det icke kan anses lämpligt att under alla förhållanden
göra en dylik förundersökning obligatorisk. Ä andra sidan torde det ej heller vara
att tillråda att, såsom järnvägsföreningen gjort gällande, helt stänga den utväg för
de ifrågavarande förhållandenas reglerande, som en dylik förundersökning innebär.
Ur järn vägsägarens egen synpunkt torde det nämligen vara till stor fördel, att ett
förfarande finnes, varigenom han med bindande verkan för framtiden kan få fastställt
storlek och läge för de vattenavlopp, som kunna fordras av honom. Enligt vår
uppfattning bör det därför lämpligen överlämnas åt dennes eget avgörande, huruvida
en dylik förundersökning bör äga rum eller ej. Underlåter järnvägens ägare att underkasta
frågan om erforderliga vattenavlopp prövning, utsätter han sig givetvis för
risken att framdeles, då fråga om dylikt avlopp väckes, på sin bekostnad få vidtaga
de åtgärder, som då finnas erforderliga för den närliggande markens torrläggning.
Har däremot denna fråga redan vid järnvägens tillkomst varit föremål för prövning
i den härför stadgade ordning, är han, om de därvid meddelade föreskrifterna av
honom iakttagas, för framtiden tryggad mot någon vidare ekonomisk uppoffring i
detta hänseende.

Beträffande det närmare anordnandet av förfärandet hava vi i åtskilliga punkter
ansett oss böra följa järnvägsstyrelsens framställning, såsom framgår av 1—5 §§ i vårt
förslag till lag om vad iakttagas skall vid anläggande av järnväg eller spårväg till
tryggande av närliggande marks torrläggning. I överensstämmelse med vad styrelsen
föreslagit hava vi sålunda ansett, att förfarandet bör inledas genom framläggande

iråu järnvägsägarens sida av en fullständig plan med beskrivning över järnvägens
läge och vattenavloppen genom dess banvall. Planen med beskrivning skall angiva,
genom vilka kommuner och över vilka fastigheter järnvägen skall framdragas samt
ställe, höjdläge och dimensioner ä de tillämnade vattenavloppen. Vid planens upp
görande skall iakttagas, att banvallen göres så, att den ej förminskar den grad av
torrläggning, närliggande mark redan innehar, eller hindrar den ytterligare torrläggning
av marken, som kan antagas bliva ekonomiskt och tekniskt utförbar. Sedan
planen med beskrivning inkommit till vattenrättsdomaren, åligger det denne att till
ett eller flere välbelägen ställen, som angivas i av honom utfärdad kungörelse, översända
avskritt av handlingarna för att där hållas tillgänglig för granskning. Den,
som anser, att de å planen upptagna vattenavloppen ej fått det läge eller de dimensioner,
som erfordras för torrläggning av hans mark, äger att inkomma till vattenrättsdomaren
med skriftlig erinran därom inom sextio dagar efter kungörelsens dag.
Av erinringsskrifterna, som skola ingivas i två exemplar, äger järnvägsanläggaren utbekomma
det ena exemplaret.

Har erinran icke gjorts, bör detta givetvis icke befria anläggningens ägare frän
varje skyldighet i avseende å anordnande av vattenavlopp för den närliggande markens
torrläggning. Att erinran icke framställts, torde i allmänhet icke kunna antagas
vara liktydigt med att planen godkänts. På grund av svårigheten för de
flesta att utan sakkunnigt biträde bedöma, huru ett å planen angivet avlopp kommer
att verka, torde i de flesta fall en utebliven erinran mindre bero på godkännande
av planen än på okunnighet om att avloppen äro otillräckliga. Och att markägarna
mera sällan komma att anlita sakkunnig person för utredning av hithörande
förhållanden är säkerligen att förvänla. Med hänsyn till den stora vikten för jordbrukets
del av att tillräckliga avlopp finnas hava vi icke ansett det tillrådligt att
låta planen vinna laga kraft vid utebliven erinran, såvitt angår avlopp för torrläggning
av närliggande mark intill 1,2 meter. Därest järnvägens ägare vill vinna
trygghet i avseende å dessa avlopp, bör han vara skyldig underkasta frågan
sådan prövning, varom förmäles i det följande. Beträffande avlopp för djupare torrläggning
än 1,2 meter har en utebliven erinran ansetts alltid höra vara förknippad
med den påföljd, att järn vägsägaren för framtiden är befriad från att på sin bekostnad
upptaga annat avlopp än planen angiver.

Därest erinran mot planen framställes, bör givetvis eu sådan erinran äga den verkan,
att planen icke utan vidare blir för jordägaren bindande. Vill järn vägsägaren icke
efterkomma den framställda erinran, har lian därför att låta underkasta frågan vidare

168

prövning. Underlåter lian detta, anses han hava medgivit den framställda erinringens
befogenhet och är han sålunda pliktig att, då fråga om vattenavlopp sedermera uppkommer
ställa sig erinringen till efterrättelse. Givetvis föranleder det förhållandet,
att markägare framställt erinran, icke någon inskränkning i den skyldighet, som enligt
vad här förut framhållits åligger järnvägsägaren för det fall, att erinran icke framställes.

Den undersökning, som för frågans vidare utredning må anses av järnvägsägaren
påkallad, hava vi ansett böra äga rum vid särskild syneförrättning, anordnad i
huvudsaklig överensstämmelse med den av kommittéerna föreslagna. De väsentligaste
avvikelserna, som av oss förordas, äro, att syneförrättningen ej är obligatorisk utan
fakultativ och att förrättningen ej behöver avse järnvägen till hela dess längd utan
kan ifrågakomma jämväl beträffande viss sträcka av densamma.

Bestämmelserna rörande syneförrättning finnas intagna i 6—15 §§ i den förut omnämnda
särskilda lagen om vad iakttagas skall vid anläggande av järnväg eller
spårväg till tryggande av närliggande marks torrläggning. Rörande det närmare
innehållet i sagda bestämmelser hänvisas till nämnda lag.

Såsom förhållandena nu ordnats kan järnvägens ägare välja mellan att genom
särskilt förfarande få avloppen fastslagna eller att upplaga avloppen efter eget
bedömande. Genom det föreslagna förfarandet hava enligt vårt förmenande de
olägenheter, som medfölja den obligatoriska syneförrättningen, i huvudsak undanröjts
utan att järnvägsanläggaren berövats möjligheten att få avloppen på förhand bestämda
i de fall, då han därav verkligen har behov.

Såsom framgår av 2 kap. 1 § är uppförande av bro i allmänhet att hänföra till
byggande i vatten och till följd härav kan sådan anläggning komma att underkastas
prövning av vattendomstolen enligt bestämmelserna i 20 § av nämnda kap. Blir
detta förhållandet, bör vattendomstolen i ett sammanhang bedöma byggnadens laglighet
överhuvudtaget och således jämväl i de hänseenden, varom nu är fråga. Särskild
syneförrättning rörande järnvägsanläggningen i denna del är sålunda icke
påkallad. Däremot bör det förhållandet, att syneförrättning rörande en brobyggnad
ägt rum, icke befria anläggare!! från den skyldighet, som må åligga honom enligt 2
kap. 20 § att inhämta vattendomstolens medgivande till sådan byggnad. Av densamma
kunna beröras andra intressen än torrläggningsintresset såsom farleds-, flottleds-
och fiskeintressen, och det är uppenbart, att prövningen vid syneförrättning i
dessa hänseenden icke kan tilläggas någon betydelse. Eu uttrycklig erinran härom
har upptagits i andra stycket av 11 §. I övrigt hänvisas beträffande den nu berörda
frågan till bestämmelserna i 11 och 17 §§ av nyssnämnda särskilda lag.

"i9 7:12

12 Si de, 17 SS),
innehållas i första stycket

iv denna paragraf, äga0m forebyg
1 ö b gande av

i kommittéförslaget. De hava ansetts böra medtagas olägenhet

för att icke deras utevaro möjligen skall kunna ^dikning1"

De bestämmelser, som
icke någon motsvarighet
närmast av formella skäl och
giva anledning till den missuppfattningen, att eu dikande, då han skall bekosta vattenavlopp
genom väg eller järnväg, allenast är skyldig att bekosta det arbete, som
erfordras för att vattenavlopp skall kunna erhållas. Den, som helt eller delvis be
kostat avloppets upptagande, har i paragrafen förklarats skyldig att gälda kostnaderna
för vägens eller järnvägens iordningställande, sedan avlopp vunnits, efter samma
grunder, som gälla för avloppets upptagande. Skall det sålunda t. ex. upptagas
ett avlopp genom en väg för torrläggning av mark till 2 meters djup, och är vägens
ägare pliktig att bekosta avloppet, i den mån det tarvas för markens torrläggning till
1,2 meter, har den dikande att gälda de kostnader, varmed arbetet för avloppets upptagande
och vägens iordningställande ökats därigenom, att avloppet avsett ett torrläggningsdjup
av 2 meter i st. f. 1,2 meter.

Då ett torrläggningsföretag utföres, kan det i vissa fall vara nödvändigt att för
undvikande av olägenhet vidtaga andra åtgärder, som ej heller behövas för själva
torrläggningen. För det fall, att de erforderliga åtgärderna bestå i dikning, hava
bestämmelser givits i 3 §. Andra åtgärder kunna emellertid erfordras t, ex. uppförande
av en bro över ett upptaget dike, flyttning av en gärdesgård eller dylikt
Understundom torde det visa sig erforderligt särskilt vid vattenavledningar, varå på
grund av hänvisningen i 37 § de ifrågavarande bestämmelserna jämväl skola äga tilllämpning,
att vidtaga särskilda åtgärder till skydd för broar eller andra dylika anläggningar.
I fråga om bekostande och utförande av dylika åtgärder, finnas, såvitt angår
väg, bestämmelser givna i 16 och 17 §§ kommittéförslaget, där det stadgas, att
om till följd av dikning tarvas, att allmän väg, bro eller trumma bygges eller ändras,
eller att samma åtgärder vidtagas beträffande enskild väg, bro, trumma eller dylikt,
den dikande har att draga försorg om arbetet, där väghållaren ej hellre tager ersättning.
Dessa bestämmelser, som jämväl avsågo för torrläggningens åstadkommande
erforderliga åtgärder, hava till den del de röra åtgärder, som tarvas för förebyggande
av olägenhet till följd av dikningen, med vissa formella ändringar intagits i andra
stycket av förevarande paragraf och utsträckts att avse ej blott broar och trummor å
vägar utan även å järnvägar och överhuvud taget varje anläggning, till vars skydd
särskild åtgärd finnes vara nödig. Är det fråga oro arbete å järnväg, skall arbetet
dock alltid utföras av järnvägens ägare.

7: 12—13

170

Beträffande arbetets utförande skiljer sig förevarande paragraf i en punkt från de
bestämmelser, som för motsvarande fall givits i kommittéförslaget. 117 § av sistnämnda
förslag stadgas nämligen, att då fråga är om anläggning, som huvudsakligen är avsedd
för hemkörslor eller för underlättande av ägors brukande, den dikande allenast
skall åläggas skyldighet att giva ersättning för arbete, som i förevarande paragraf
avses, såframt ej ägaren uttryckligen fordrar, att den dikande drager försorg om arbetet,
eller den dikandes befriande från arbetets utförande prövas lända ägaren till
synnerligt men. Stadgandet har enligt motiven till 17 § tillkommit för att arbetet
skall kunna göras billigare för den dikande. Vi hava icke funnit de av kommittéerna
anförda skälen för nämnda undantagsbestämmelse vara fullt övertygande.
Den av kommittéerna anlagda kostnadssynpunkten torde i de flesta fall bliva tillgodosedd
därigenom, att parterna hava tillfälle komma överens om att anläggningens
ägare skall utföra arbetet mot ersättning. År en sådan överenskommelse förmånlig
för ägaren, torde den väl också i regel komma till stånd; är den åter oförmånlig för
honom, bör han ej påläggas arbetet, Vi hava därför icke ansett oss böra upptaga
ifrågavarande bestämmelse.

Beträffande den bestämmelse i 17 § kommittéförslaget om väg för hemkörslor eller
för underlättande av ägors brukande, som ej berörts här ovan, hänvisas till vad som
anförts under 14

13 § (24 §).

Åtgärder för Enligt de i 7—11 §§ meddelade bestämmelser är den dikande ej berättigad att få

de av mark» till stånd vatten avlopp genom väg eller järnväg förrän dylikt avlopp verkligen tarvas,

''rid byagm?- även om den dikande själv skall bekosta avloppets upptagande. Det är dock tydligt.

de eller änd- att utgifterna för den dikande i sistnämnda fall i regel måste bliva betydligt mindre, om
ring av all- _ ro

män väg avloppet kan upptagas samtidigt med att vägen eller järnvägen bygges eller ändras.

eller i (iY''ii ~

väq. hör att den dikande även för eu torrläggning, som han tänker bringa till stånd någon
gång i framtiden, skall kunna begagna sig av den gynsamma tidpunkt för vattenavloppets
upptagande, då eu väg eller därtill hörande bro eller trumma bygges eller
ändras, har det för vissa fall givits honom eu utväg härtill genom bestämmelserna i första
stycket av förevarande paragraf, som frånsett vissa mindre ändringar överensstämmer
med 24 § första stycket kommittéförslaget.

I anslutning till en mot sistnämnda paragraf framställd anmärkning har i förevarande
paragraf stadgats, att den dikandes yrkande på vattenavlopp för att vinna
beaktande skall framställas, innan arbetet i fråga påbörjas. Vidare bar den dikande

171 7: 13 14

ålagts att utgiva ersättning jämväl med det belopp, varmed till följd av arbetet
underhållet kommer att fördyras. I övrigt hava allenast redaktionella ändringar
vidtagits. Föreskrifterna i kommittéförslaget om sättet för ersättnings gäldande och
säkerhets ställande hava uteslutits, enär generella bestämmelser i dessa avseenden
meddelas i 18 och 1!) §§.

Såsom framgår av det föregående kommer första stycket i förevarande paragraf att
få ett mera begränsat tillämplighetsområde än som tillämnats motsvarande bestämmelser
i kommittéförslaget. Enligt nämnda förslag skulle bestämmelserna avse alla
vattenavlopp genom allmän väg, som skall byggas eller ändras genom vägstyrelsens
försorg, under det att enligt föreliggande förslag ifrågavarande bestämmelser på grund
av de nya föreskrifterna i 7 och 8 §§ komma att företrädesvis äga betydelse beträffande
sådana avlopp genom allmän väg, som den dikande själv har att bekosta.

Enligt stadgande i andra stycket av paragrafen skola bestämmelserna i första
stycket tillämpas jämväl å järnväg med därtill hörande broar och trummor. ’ Kommittéförslaget
hade eu liknande bestämmelse i 24 § andra stycket. Sistnämnda bestämmelse
förklaras i motiven till 24 § hava tillkommit med hänsyn till vattenavlopp,
som erfordras för torrläggning till större djup än 1,2 meter. Vattenavlopp för
torrläggning till mindre djup skulle nämligen alltid bestämmas vid den av kommittéerna
föreslagna syneförrättningen, som skulle föregå järnvägs byggande. Det
av kommittéerna anförda skälet för bestämmelsernas tillämpning å järnväg förelig
ger visserligen ej längre i samma utsträckning, sedan det gjorts möjligt för en
markägare att vid järnvägens byggande få bestämt avlopp för torrläggning till större
djup än 1,2 meter att upptagas på järnvägsägarens bekostnad. Bestämmelsernas till -lämplighet å järnväg har emellertid ansetts böra bibehållas särskilt av den anledningen,
att de kunna vara av betydelse, då det är fråga om att ändra bro eller
trirmma å sådan äldre järnväg, som omförmäles i 10 §.

Bestämmelserna i 24 § tredje stycket kommittéförslaget återfinnas i 30 §.

14 § (17. 20 §§).

I förevarande paragraf återgivas med vissa ändringar och tillägg föreskrifterna i Om
20 § kommittéförslaget om rätt för järnvägs ägare att i visst fall lämna ersättning Jghel attbför
skada i stället för att bekosta upptagandet av vattenavlopp genom järnvägens
banvall. Den i sistnämnda paragraf uttalade principen har emellertid synts böra mot eråclttkomma
till användning ej blott i nämnda fall, utan även dä fråga är om upptagande ”xlw/a.''
av vattenavlopp genom väg eller då enligt 12 § arbete i annans intresse skall verk -

7: ,4 15 172

ställas av flen dikande ock överhuvudtaget i alla fall, dä fråga är om utförande av
arbete, som den dikande eller annan jämlikt 7—13 §§ är skyldig att verkställa utan
ersättning. Regeln bär emellertid undergått en jämkning. För dess tillämpning erfordras
sålunda, att kostnaden för dylikt arbete finnes vara avsevärt större än beloppet
av den skada, som uppstår därigenom, att arbetet icke utföres. Den i 20 § kommittéförslaget
såsom förutsättning för stadgandets tillämplighet gjorda föreskriften,
att skadan skall vara ringa mot kostnaden, har ansetts allt för sträng mot den, som
skall bekosta arbetet. 1 17 § kommittéförslaget finnes åter eu bestämmelse av liknande
art, som i fråga om förhållandet mellan kostnad och skada synes innebära en
viss obillighet i motsatt riktning. Där stadgas nämligen, att, om till följd av dik
ning tarvas, att enskild väg, bro eller trumma, som huvudsakligen är avsedd för hem
körslor eller för underlättande av ägors brukande, bygges eller ändras, samt kostnaden
för arbetets utförande prövas överstiga värdet å skadan, om arbetet ej göres,
den dikande allenast skall vara pliktig gälda gottgörelse för skadan. Jämväl i ett
dylikt fall hava vi ansett, att den i förevarande paragraf uttalade principen bör tilllämpas
och har förty något särskilt stadgande härom ej varit erforderligt.

1 fråga om tillämpningen av paragrafens bestämmelser må slutligen anmärka»
följande. Därest ägare av väg eller järnväg på grund av bestämmelserna i denna
paragraf är i ett givet fall berättigad att i stället för bekostande av avlopp lämna
ersättning för den skada, som vållas därigenom att arbetet icke utföres, skall givetvis
allenast hänsyn tagas till skadan å den mark, för vars torrläggning till visst djup
vägens eller järnvägens ägare enligt de i 7—18 §§ givna reglerna är skyldig att bekosta
avlopp. Det kan nämligen tänkas, att samma avlopp erfordras jämväl för torr
läggning av annan mark än nyss sagts. Skadan å denna mark genom att avloppet
icke upptages skall alltså ej medräknas.

15 ii (21 §).

Om verka« 1 sina yttranden över 21 § kommittéförslaget hava Västmanlands läns hushållnings tal

''dier an- sällskap ävensom lantbruksstyrelsen framhållit, hurusom det icke sällan inträffat, att
"rättfninfv''^ expropriationsförrättningar eller eljest i avtal, som uppgjorts i samband med
å de i 7—14 järn vägs byggande, icke beaktats de framtida olägenheterna av järnvägen med hänS,
V(7 Ikyldisj- syn till kringliggande marks torrläggning. De både lämnats ur räkningen, när det
tei '' gällt att bestämma ersättning för »intrång, skada och olägenheter av alla slag». Där för

föreslå dessa myndigheter, att de i paragrafen meddelade undantagsbestämmelserna
skulle lända till efterrättelse allenast för det fall, att i sammanhang med förvärv av

1,3 7 15

mark för järnväg eller eljest jämlikt särskild rättsgrund rättigheter och skyldigheter
bliyit uttryckligen särskilt bestämda och reglerade. Vi hava ingående behandlat detta
spörsmål och därvid kommit till det resultat, att något stadgande i angiven riktning
knappast torde vara på sin plats.

Den rätt, som markägare hittills haft ifråga om upptagande av avlopp genom väg
eller järnväg, har bestått däri, att han kunnat fordra, att vägen eller järnvägen göres
med sådana avlopp, att den icke försämrar en redan befintlig torrläggning och att de
vattenavlopp, som erfordras för markens ytterligare torrläggning, må upptagas antingen
av den dikande själv eller på hans bekostnad (6 § D. L.). Om en väg eller järnväg
anlagts på det sätt, att den förminskat möjligheten till en ytterligare torrläggning
av närliggande mark, torde detta icke hava betraktats såsom ett intrång i markägarens
rätt, därför ersättning bort utgå. Därest sålunda vid expropriation av mark
ersättning bestämts att utgå till markägaren »för intrång, skada och olägenheter av
alla slag», lär dylik ersättning såsom allmän regel icke böra anses hava avsett intrång
av det slag, varom nu är fråga.

En markägares rätt att enligt de av oss föreslagna bestämmelser ersättningsfritt
erhålla vattenavlopp för torrläggning av sin mark till större djup än det, vartill marken
varit torrlagd vid.vägens eller järnvägens tillkomst, torde alltså icke i allmänhet
vara inskränkt genom ett före lagens tillkomst meddelat beslut om expropriationsersättning.
Det nu sagda gäller givetvis dock icke sådana fall, då ersättningen uttryckligen
angivits skola utgå för försvårande av sådan torrläggning eller eljest av förhållandena
framgår, att därmed avsetts sådant intrång. I dylikt fall föreligger en sådan
särskild rättsgrund, som måste respekteras för framtiden.

Genom de nu föreslagna bestämmelserna kommer emellertid markägarens rätt till
vattenavlopp genom väg eller järnväg för åstadkommande av ytterligare torrläggning
att delvis ändra karaktär. I stället för att markens ägare förut endast varit
berättigad att få vattenavlopp upptaget på egen bekostnad, vinner han nu rätt att i
vissa fall ersättningsfritt erhålla avlopp. Det intrång, som sker genom att en väg
eller järnväg bygges så, att ytterligare torrläggning hindras, skall alltså gottgöras
enligt lagen på det sätt att, då torrläggningsarbetet skall utföras, därför erforderligt
vattenavlopp i viss utsträckning skall upptagas på bekostnad av vägens eller järnvägens
ägare. Om efter den nya lagens ikraftträdande vid expropriation av mark för
väg eller järnväg ersättning begärdes för dylikt intrång, torde i saknad av särskilt stadgande
härom ersättning härför möjligen tillerkännas markens ägare. Med hänsyn till

det nu sagda skulle det också kunna ifrågasättas, huruvida icke redan själva expro 23—i93710.

174

7: 15-17

priationsförfarandet och rättens däri meddelade beslut komme att utgöra en sådan
särskild rättsgrund, som uteslöte tillämpningen av de i lagen givna reglerna. Detta
synes icke tillfredsställande. Framstftlles särskilt yrkande om ersättning för intrång,
varom nu är fråga, är det visserligen mindre att erinra emot att ersättning kommer
att utgå, även om markägaren härigenom mister sin rätt att framdeles erhålla vattenavlopp
utan ersättning. Emellertid torde i flertalet fall något preciserat ersättningsyrkande
icke framställas. Ägaren förbiser ej sällan, att intrång av ifrågavarande beskaffenhet
verkligen föreligger. Det skulle sålunda allt för väl kunna inträffa, att
markens ägare utan vetskap därom och utan särskilt vederlag ginge miste om sin
rätt till ersättningsfritt vattenavlopp i framtiden. Härigenom skulle de i lagen meddelade
bestämmelserna om rätt till sådant avlopp i verkligheten komma att förlora
en stor del av sin betydelse och syftet med desamma väsentligen förfelas- Till förebyggande
härav har därför i andra stycket av förevarande paragraf stadgats, att vid
expropriation av mark för väg eller järnväg bestämmelse icke far meddelas, som inskränker
den markägare enligt 7—14 §§ tillkommande rätt. Det torde utan vidare
vara uppenbart, att ifrågavarande bestämmelse icke utgör hinder för att i expropriationsmålet
ersättning bestämmes för intrång, som uppstår därigenom att till följd av
anläggning av väg eller järnväg befintligt dike eller annat vattenavlopp behöver flyttas
eller ändras.

Med hänsyn till de i 7—8 §§ meddelade bestämmelserna rörande skyldighet för
ägare av väg att i vissa fall på sin bekostnad upptaga vattenavlopp hava bestämmelserna
i första stycket av förevarande paragraf utvidgats att avse jämväl väg.
Dessutom hava sistnämnda bestämmelser även i övrigt undergått någon jämkning.

17 § (23 §).

I huvudsaklig överensstämmelsfe med en av distriktschefen i södra väg- och vattenbyggnadsdistriktet
framställd anmärkning har till bestämmelserna i 23 § kommittéförslaget
gjorts det tillägg, att anläggningen för varje fåll skall utföras på ett med
hänsyn till föreliggande förhållanden betryggande sätt. Skulle härigenom anläggningen
komma i bättre skick än förut och till följd härav underhållskostnaden för
framtiden minskas, är den dikande härför berättigad till ersättning enligt bestämmelserna
i 18 § av föreliggande förslag.

17:’ 7:18—19

in § (K) § :■’» st.)

I 16 § tredje stycket kommittéförslaget stadgas, att, om till följd av dikning tarvas, Ökning eller
'' , ,, , ,, , , , minskning

att allmän väg, bro eller trumma bygges eller ändras och genom arbetet utgifterna av under för

vägunderhållet för framtiden minskas, den dikande skall vara berättigad att nr

vägkassan erhålla bidrag till arbetskostnaden, motsvarande den sålunda åstadkomna trumma eller

0 o '' annan an lindringen

i väghållningsbesväret. Då den uppfattning, som bär har gjort sig gill-läggning till
lande, synes äga giltighet jämväl i fråga om dylikt arbete å enskild väg eller ^läggningsjärnväg
med därtill hörande broar och trummor, har i förevarande paragraf den företag.
anförda bestämmelsen utsträckts till att avse allt arbete, varom stadgas i 7—17 §§
och som skall utföras på den dikandes bekostnad. Varder underhållskostnaden genom
sådant arbete ökad, framgår det ju visserligen av 1 § andra stycket att ersättning
därför skall utgå, men har det med hänsyn till att i 19 § lämnas bestämmelser
om sättet för ersättningens gäldande för fullständighetens skull synts lämpligt att i
förevarande paragraf göra en erinran om sagda ersättningsskyldighet.

19 § (16 § 3 st.).

1 denna paragraf lämnas föreskrifter om sättet för gäldande av ersättning för ar- Sättet för

cnsci ilning 8

bete, som på den dikandes bekostnad utföres av annan, samt av gottgörelse för ök- erläggande i
ning eller minskning i underhållskostnad, som uppstår genom på den dikandes bekostnad
utfört arbete. Det har icke ansetts lämpligt att föreskriva förskottsbetalning
för arbete av förstnämnda slag, utan har i enlighet med vad som i 24 § kommittéförslaget
föreskrivits för där avsett fall ersättning för sådant arbete bestämts
att betalas i mån av arbetets utförande. Någon risk att, såsom från visst håll
befarats, denna bestämmelse skall av den ersättningsberättigade kunna begagnas
så, att ersättning kräves dag för dag under arbetets fortgång, föreligger knappast.

Det ligger nämligen i sakens natur, att betalningsskyldighet ej intrader förrän en
icke allt för obetydlig del av arbetet blivit utfört. Föreskrifterna om sättet för
gäldande av gottgörelse för ökning eller minskning i underhållskostnad överensstämma
med vad för liknande fall stadgats i 16 § tredje stycket kommittéförslaget. Är
det fråga om allmän väg, skall gottgörelse för ökning i underhållskostnad inbetalas
till vägstyrelsen, som också har att gälda gottgörelse för minskning i dylik kostnad.

Att gottgörelse, som nu sagts, skall gäldas ur vägkassan, har föreskrivits uti ett av
oss föreslaget tillägg till 8 § väglagen. Avser gottgörelsen trumma, som underhålles
av enskild väghållare, torde dennes ställning med anledning av den ökade eller min -

176

7: 19—21

skade underhållskostnaden ordnas av bestämmelserna i 16 och 17 §§ väglagen, sedan
sistnämnda paragraf ändrats i enlighet med av oss framställt särskilt förslag.

20 och 21 §§ (2 §, 11 § 2 st.).

Dikning- Den bestämmelse, som enligt gällande rätt är grundläggande för skyldigheten
{et. ^ att taga del i dikning, innehålles i 2 § D. L., där det stadgas, att om dike,
som någon vill upptaga för sin jord, finnes bliva till nytta jämväl för annans jord,
denne är skyldig att taga del i dikningen. Den, som på grund av denna bestämmelse
tvingas in i ett dikningsföretag, är liksom annan deltagare i dikningen enligt
3 § D. L. berättigad fordra, att diket göres så, att hans jord kan torrläggas
till fyra fots djup, såvitt ej markens beskaffenhet eller läge hindrar det. I allmänhet
överensstämmer det med den dikandes intresse att den, som har nytta av dikningen,
jämväl deltager däri. Understundom torde dock förekomma fall, då den dikande
finner det mest förenligt med sin fördel att ej begagna sig av sin rätt att
tvinga in en annan markägare i företaget, särskilt på grund av dennes nämnda rätt att
utvidga företaget. Den senare synes i dylikt fall få finna sig i att stå utanför företaget,
även om det skulle för honom vara fördelaktigt att deltaga i dikningen. D. L. torde
nämligen ej medgiva någon ovillkorlig rätt för en jordägare att ansluta sig till ett av annan
igångsatt dikningsföretag. En möjlighet till anslutning har dock förefnnnits. Den
jordägare, som förvägrats att taga del i dikningen, har nämligen kunnat begära särskild
syneförrättning och därvid yrka, att dikningen utsträckes att avse båda jordägarnas
mark. På så sätt torde han i vissa fall hava kunnat tvinga jordägare, som
först velat dika, att taga del i det sist planerade företaget och avstå från det först
tilltänkta.

Den ståndpunkt, som D. L. sålunda intager, synes genom kommittéförslaget ej
hava förändrats.

Enligt vår mening bör det i lagstiftningen givas ett uttryckligt erkännande
av rätten till anslutning i fråga om företag av förevarande beskaffenhet. Dessa
företag äro i allmänhet av gemensamhetsnatur. Ur allmänt ekonomisk synpunkt
såväl som med hänsyn till jordbrukets utveckling är det av vikt, att planläggningen
redan från början blir den mest ändamålsenliga. Detta syfte synes kunna
ej oväsentligt främjas genom ett stadgande, vari det medgives rätt för markägare
att ansluta sig till ett av annan planerat dikningsföretag och fordra, att åt
diket gives det läge och djup samt dikningen i övrigt erhåller den utsträckning och
omfattning, att största möjliga båtnad beredes jämväl hans mark. Förutsättning

177

härför bör dock vara, att hans deltagande är förenligt med dikningens ändamål och
att hinder ej möter till följd av markens beskaffenhet eller läge eller därav, att
kostnaderna eljest skulle oskäligt ökas. Med dikningens ändamål avses tydligen
torrläggning till avsett djup av den mark, som initiativtagaren till dikningen ämnar
•torrlägga. Huruvida kostnaderna i ett givet fall ökas oskäligt eller icke bör givetvis
bedömas icke med hänsyn till ökningens absoluta belopp utan av förhållandet mellan
detta och värdet av den båtnad, som vinnes genom den ifrågasatta utsträckningen
av dikningen.

Att initiativtagaren ej kommer att lida någon verklig olägenhet genom att anslutningsrätt
begagnas, torde vara förebyggt dels genom nyssnämnda stadgande, att
deltagandet skall vara förenligt med dikningens ändamål och att kostnaderna ej få
oskäligt ökas, och dels genom bestämmelserna om kostnadernas fördelning vid
dikning. Särskilt synes bestämmelsen i 26 §, att ingen må betungas med större
bidrag för dikningen än som må antagas hava åtgått för torrläggning av hans mark
utan att annan däri tagit del, utgöra en garanti i berörda avseende.

I fråga om skyldighet att taga del i dikning hava vi ej funnit anledning att
frångå den princip, som tagit sig uttryck i 2 § D. L.; och har förty i förevarande
paragraf stadgats, att var och en, som för sin mark har båtnad av dikningen,
är skyldig att däri taga del. Med dikningen förstås här givetvis ej blott
dikningen såsom den ursprungligen planerats utan ock såsom den kommit att utsträckas
på grund av yrkanden av dem, som anslutit sig till eller intvingats i
företaget. Att den, som intvingats, bär samma rätt att fordra dikningens utsträckande
som den, vilken ansluter sig till företaget, faller av sig själv. Likaså att
den, som anslutit sig eller intvingats, har samma rätt som sökanden att påfordra
delaktighet i företaget av någon, som för sin mark har båtnad av detsamma.

Beträffande innehållet i den rätt till bestämmande av dikningens omfattning,
som enligt 3 § D. L. tillkommer dikningsskyldig, har det gjorts gällande, att en
markägare, som intvingats i ett dikningsföretag, igångsatt av ägare till nedan liggande
mark, icke har rätt att fordra dikningens utsträckande längre upp än som
erfordras för torrläggning av sökandens mark. Hans rätt enligt nämnda paragraf
skulle bestå däri, att han ägde fordra att diket genom sökandens mark och vidare
så långt nedåt behovet kräver göres så djupt, att den dikningsskyldige genom att
leda vattnet från sina ägor till diket kan torrlägga desamma till fyra fots djup.
Till stöd för denna uppfattning har anförts, att det dike, 3 § I). L. avser, är det
dike, som någon för sin jord upptaga vill (2 §). Huruvida det varit lagstiftarens

: 20-21

178

7: 21—22

Båtnad åt
marks torrläggning.

mening, att dikningssamfälligheten sålunda icke skall på annan delägares vitsord
kunna utvidgas uppåt utan endast nedåt, må här lämnas därhän. Med den lydelse,
som ifrågavarande bestämmelse erhållit i vårt förslag, torde det vara tydligt, att den,
som frivilligt eller tvångsvis deltager i dikning, är under de i paragrafen angivna
förutsättningar berättigad fordra, att dikningen erhåller den utsträckning jämväl
uppåt, att största möjliga båtnad beredes hans mark. Utan yrkande därom av ägaren
till ovan liggande mark är den dikande däremot givetvis icke berättigad fordra, att
dikningen utsträckes längre uppåt än som erfordras för torrläggning av den dikandes
egen mark. ,

All den mark, för vilken dikningen medför båtnad och vars ägare skola däri taga
del, utgör i avseende å företaget en samfällighet. Bestämmelse härom gives i 21 §.
Dikningssamfällighet är sålunda en sammanfattande benämning å den mark, för
vilken bidrag kommer att lämnas till dikningens utförande. Först när alla yrkanden
äro framställda och med ledning härav dikningens utsträckning bestämts, visa sig
gränserna för samfälligheten.

22 § (3 §).

I 3 § l). L. stadgas, att ingen må med dikningsskyldighet betungas utöver
vad för torrläggning av'' hans egen jord till fyra fots djup erfordras. Detta
stadgande anses jämte annat innebära, att vid bestämmandet av den nytta, efter
vilken delaktigheten i företaget skall beräknas, ej får medräknas den båtnad, som
jorden tillskyndas därigenom, att den blivit torrlagd till större djup än 1,2 meter.
Denna uppfattning sammanhänger med att D. L:s bestämmelser i främsta rummet,
och möjligen uteslutande, torde hava avseende allenast å mark, vars nytta av
torrläggningen består i höjande av dess avkastning såsom åker, äng eller skogbärande
mark. För sådan mark är i regel en torrläggning till fyra fots djup tillräcklig.
Berörda uppfattning om beräknande av båtnaden har icke fått något uttryck
i kommittéförslaget, men det torde kunna antagas, att kommittéerna ej på denna
punkt avsett att göra någon ändring i gällande rätt, då härom intet säges i motiven.
Vi hava emellertid funnit oss böra meddela en särskild föreskrift uti ifrågavarande
avseende. Det har därför i förevarande paragraf stadgats, att såsom båtnad
för mark, vars nytta av torrläggning består i höjande av dess alstringsförmåga,
skall anses den till följd av företaget åstadkomna höjningen i dess alstringsförmåga
genom torrläggning intill ett djup av 1,2 meter eller det större djupvartill
markens ägare äskat torrläggning av densamma, ävensom den ökade möjlig

betel) till alstrings förmågans höjande på sätt nu sagts. Båtnad av nämnda beskaffenhet
benämnes i vårt förslag, liksom i kommittéförslaget, »jordförbättring . Den
gjorda begränsningen av djupet för jordens torrläggning till 1,2 meter gäller ej den
jordägare, som äskat djupare torrläggning än till 1,2 meter. Båtnaden för dennes
jord bör givetvis beräknas med hänsyn till det djup, vartill han äskat torrläggning.
Att såsom båtnad för jord jämväl räknats den ökade möjligheten till alstringsförmågans
höjande överensstämmer med gällande rätt och kommittéerna synas ej i
denna fråga intaga någon avvikande ståndpunkt, såsom torde framgå av 10 kap. 20 §
i kommittéförslaget.

I andra stycket av förevarande paragraf stadgas, huru båtnaden skall bestämmas,
då fråga är om mark, som icke är att hänföra till jord. Med båtnad av marks torrläggning
i detta fall förstås den värdeökning marken vinner genom torrläggning
ävensom ökad möjlighet för torrläggning till det djup, varom i det särskilda fallet är
fråga. Här finnes alltså ingen begränsning till visst djup, utan skall värdeökningen
beräknas med hänsyn till det djup, vartill marken faktiskt torrlägges eller kan
torrläggas genom dikningen.

Det kan understundom inträffa, att den torrläggning marken vinner genom dikningen
kan tillgodogöras på olika sätt. Sålunda kan exempelvis en torvmosse genom
torrläggningen komma i det skick, att den kan användas såväl för odling som för
torvtäkt. Uppenbarligen skall i dylikt fall såsom båtnad av torrläggningen anses
den förmån, vars utnyttjande under föreliggande omständigheter lämnar det bästa
ekonomiska resultatet.

För den händelse sist berörda förhållande kan leda till kollision i fråga om bidragsskyldighetens
fullgörande hava vi sökt lösa detta genom en bestämmelse i
29 §.

Såsom redan anmärkts i den allmänna motiveringen har tvångs delaktighet av
oss föreslagits ej skola äga rum i avseende å sådan förmån genom torrläggningen,
som består däri, att marks frostländighet minskas eller att de klimatiska förhållandena
eljest förändras. Bestämmelser härom givas i tredje stycket av förevarande
paragraf, där det stadgas, att förmån, som nyss sagts, ej skall hänföras till
båtnad, som genom torrläggning beredes mark. Närmast uttryckes härmed, att den,
som sätter i gång ett dikaingsföretag, ej kan påfordra delaktighet i företaget av
ägare till mark på den grund, att marken anses beredas dylik förmån genom torrläggningen.
Men härav torde ock utan vidare följa, att den, som vill verkställa
dikning uteslutande för att bereda sin mark en förmån, som nyss sagts, ej kan

180

7: 22—24

tvinga en annan markägare att deltaga i företaget, även om denne genom företaget
skulle för sin mark erhålla båtnad i den mening, som avses i paragrafens första
eller andra stycke.

Med hänsyn till den utvidgning av tvångsdelaktigheten, som av oss förordats,
hava vi icke ansett det vara av behovet påkallat, att i vårt förslag upptages någon
motsvarighet till bestämmelserna i 5 kap. 9 § kommittéförslaget.

23 och 24 §§ (4, 5 §§).

Fördelning
av dikningskostnad.

Enligt 2 § D. L. är en var, som för sin jord har nytta av dike, som annan vill
upptaga för sin jord, skyldig att i mån av nyttan taga del i dikningen, dock ej med
större bidrag än som svarar mot den nytta, hans jord genom diket beredes. I 3 §
D. L. stadgas vidare, att ingen må med dikningsskyldighet betungas utöver vad för
torrläggning av hans egen jord till fyra fots djup erfordras. Sistnämnda stadgande
synes enligt Nya lagberedningens motiv till D. L. innebära, bland annat, att ingen
är skyldig att deltaga i större del av diket än som behövs för utdikning av hans
egen mark till nämnda djup. Emellertid torde stadgandet, som givit anledning till
olika tydningar, i allmänhet ej hava tillämpats på sagda sätt. Såsom framhålles i
motiven till 2—5 §§ i kommittéförslaget har i stället i allmänhet kommit till användning
det förfaringssättet, att kostnadsfördelningen ägt rum enligt vad man
kallat gemensamhetsprincipen, som innebär, att envar jordägare får i mån av sin
nytta av dikningen taga del i kostnaden för hela företaget. Därvid har man dock,
om på någon viss punkt funnits speciella arbetssvårigheter till följd av förekomsten
av berg eller dylikt, till förebyggande av att härav orsakade kostnader
drabba dem, vilka ej närmast äro beroende därav, ansett företaget böra uppdelas i
lämpliga avdelningar med särskild kostnadsfördelning efter jordförbättringsvärdet
inom varje sådan avdelning.

Såsom framgår av motiven hava kommittéerna ansett, att det sålunda i allmänhet
använda förfaringssättet från både principiell och praktisk synpunkt vore att föredraga
framför eu fördelning, som grundade sig på avgörande, om och i vilken mån
varje särskild del av det dike, om vars upptagande vore fråga, beredde varje särskild
deltagares jord nytta. Enligt kommittéernas uppfattning utgör all den mark,
som har båtnad av dikningen, en naturlig samfällighet och bör i överenstämmelse
härmed fördelningen av kostnaderna för företaget i dess helhet i största möjliga utsträckning
ske på det sätt, att varje delägare i samfälligheten får deltaga i nämnda
kostnad i mån av värdet å den båtnad, hans mark därigenom beredes. Den stånd -

181 7: 23-24

punkt, som kommittéerna intagit till denna fråga, hava vi ansett oss i huvudsak
böra biträda. Till stöd för densamma synes särskilt tala, att den redan under eu
lång följd av år vunnit praktisk tillämpning och att därvid någon erinran mot densamma
ej framkommit. De anmärkningar, som i denna del framställts mot kommittéförslaget,
röra ej heller i någon mån frågans principiella sida utan allenast vissa
spörsmål av mer underordnad betydelse.

Föreskrifter rörande berörda huvudregel för fördelningen givas i 23 § första stycket
av vårt förslag, som med obetydliga ändringar i redaktionellt hänseende motsvarar
4 § i kommittéförslaget

Ehuru en fördelning av företagets kostnader å delägarna efter vars och ens båtnad
sålunda i allmänhet synes oss rättvis, kan det ej förnekas, att, såsom kommittéerna fram.
hållit och redan antytts, fall kunna förekomma, då en fördelning allenast efter sagda
grund kan bliva obillig mot vissa delägare. Såsom exempel må nämnas,> att på eu
viss punkt av diket finnes en större arbetssvårighet, som orsakar särskilt stor kostnad.
Den mark, varifrån vattnet avrinner till diket nedanför den punkt av diket,
där arbetssvårigheten föreligger, har ej behov av diket ovanför densamma. Vid en
fördelning enligt 23 § komma emellertid ägarna av nämnda mark att få deltaga i
kostnaden för arbetssvårighetens undanröjande, varigenom de kunna komma att betungas
på ett sätt, som måste anses obilligt. Kommittéerna hade till undvikande
härav föreslagit, att, då dylikt förhållande förelåge, den till samfälligheten hörande
marken skulle uppdelas i avdelningar och att sådan avdelning icke finge betungas
med större andel i kostnaden för samfällighetens torrläggning än som motsvarade
kostnaden för torrläggning av den till avdelningen hörande jorden. Då det måste
anses billigt, att i ett dylikt fall det område, som ej för sin torrläggning har behov
av den del av diket, där arbetssvårigheten förefinnes, icke betungas av den kostnad,
densamma föranleder, hava vi ansett oss böra biträda kommittéernas förslag om jämkning
av den enligt 23 § å området fallande kostnaden. Såsom framgår av det följande
torde en dylik jämkning vara motiverad ej blott då en arbetssvårighet förefinnes
å viss del av diket utan även i vissa andra fall.

Kommittéernas bestämmelser om samfällighetens indelning i avdelningar och om
jämkning i den enligt huvudregeln i 4 § kommittéförslaget å avdelning belöpande
kostnaden givas i 5 § kommittéförslaget. Enligt sistnämnda paragraf, som i vårt
förslag motsvaras av 24 §, utgör villkoret för att indelning i avdelningar skall äga
rum, att de tekniska eller ekonomiska förutsättningarna för jordens torrläggning äro
väsentligt olika för olika områden av den i samfälligheten ingående jorden. I dy 24—193710.

7:23 24 182

likt fall skall för undersökning, huruvida jämkning bör ske i delaktigheten, jorden
hänföras till särskilda avdelningar, allt efter som vattnet avrinner till olika grenar
av diket eller till skilda, genom brytning i dikets bottenlinje eller med hänsyn till
den beräknade arbetskostnadens förhållande till förbättringsvärdet naturligen avgränsade
dikessträckor. Såsom exempel på en väsentlig olikhet i förutsättningarna för
jordens torrläggning angives i motiven det fall, att för dikets framdragande på någon
punkt erfordras genomskärning av ett mera motståndskraftigt bergparti eller att till
följd därav, att diket korsar en väg, en med särskilt höga kostnader förenad anläggning
eller ändring av bro eller trumma nödvändiggöres. Ett sådant arbete vore förutsättning
allenast för torrläggning av den mark, varifrån vattnet avrunne till diket
ovanför denna arbetssvårighet, men ej för marken nedanför. För åskådliggörande
av, huru jämkningen av kostnaden bör äga rum, hava kommittéerna i sina motiv till
2—5 §§ u.tfört exempel, utvisande huru därvid bör gås till väga,

De anmärkningar, som föranletts av 5 § kommittéförslaget, hava huvudsakligen
avseende å frågan om samfällighetens indelning i avdelningar.

Lantbruksstyrelsen yttrar i sitt utlåtande över kommittéförslaget i denna del:
»Samfällighetens uppdelande i avdelningar på grund av den beräknade kostnaden är
eu synnerligen vansklig sak och bör ej förekomma, därest ej sådana omständigheter
som olika höjdläge, större broar, vattenverk, betydande bergskärningar o. dyl. göra
det uppenbart, att kostnaden ovanför eller nedanför fallet, bron eller bergskärningen
maste bliva väsentligt olika. Mindre skiljaktigheter i beräknade kostnaden böra
däremot ej föranleda eu sådan uppdelning, ty den beräknade kostnaden skiljer sig
ofta mycket från den verkliga och är föga ägnad att utgöra rättsgrund. Endast om
kostnaden är betydligt olika, böra avdelningar förekomma, ty eljest skulle ett konsekvent
och principtroget förfarande kunna föranleda sönderstyckningar i oändlighet.
Det torde alltså komma i främsta rummet att bero på tillämpningen, huru det nya
stadgande, som kommittérade här föreslagit, skall i praktiken verka. Till ledning
för en riktig tillämpning av stadgandet torde böra framhållas, att det i främsta rummet
är olikhet i höjdläge, som kan betinga områdets skiljande i olika avdelningar,
samt att denna uppdelning till en början endast försöksvis göres av förrättningsmannen
för att utreda frågan, men ej bör leda till ett definitivt uppdelande eller
skiljande i avdelningar, med mindre synemännen finna, att kostnaden enligt beräkning
ställer sig betydligt olika för skilda avdelningar .

Teknologföreningen framhåller i sitt yttrande, att uppdelning av dikningssamfällighet
i avdelningar endast borde förekomma, när väsentligt olika förutsätt -

1811 7:23—24

ningar funnes för de olika till samfälligheten hörande områdena. Det i motiveringen
till kommittéförslaget anförda exemplet syntes föreningen däremot missvisande, tv
skiljaktig!!eterna vore där uppenbarligen för små för uppdelning i avdelningar såsom
skett.

Enligt 5 § kommittéförslaget utgör förutsättningen för samfällighetens indelning i
avdelningar, såsom förut nämnts, att de tekniska eller ekonomiska förutsättningarna
för jordens torrläggning äro väsentligt olika för olika områden av den i samfällig -beten ingående jorden. Med de tekniska förutsättningarna torde i detta sammanhang
avses fallförhållanden och arbetssvårigheter. Med de ekonomiska förutsättningarna
åter torde — dä dessa förutsättningar sättas såsom motsats till de tekniska
— åsyftas jordens förbättringsvärde. Då det emellertid ej kan anses fullt tydligt,
vad som förstås med tekniska och ekonomiska förutsättningar för jordens torrläggning,
och det språkligt sett ej heller torde vara riktigt att göra någon skillnad
dem emellan, enär de tekniska förutsättningarna väl även i regel äro av ekonomisk
innebörd, hava vi ansett oss böra på annat sätt än i kommittéförslaget skett angiva
förutsättningarna för samfällighetens indelning i avdelningar. Enligt vårt förmenande
bör en allmän betingelse för att två områden av samfälligheten skola hänföras till
olika avdelningar vara den, att det kan antagas, att kostnaden i förhållande till
båtnadsvärdet för torrläggning av det ena området skulle bliva mindre, därest det
andra området icke ingått i samfälligheten. Men allenast på den omständigheten, att
ett område får en mindre relativ torrläggningskostnad,1 om det ej torrlägges i samband
med ett annat område, kan tydligen ej grundas någon föreskrift om indelning
i avdelningar, som är praktiskt användbar. Då skulle man i så gott som
varje fall bliva tvungen att uppdela marken i en otalig massa avdelningar. Av
praktiska skäl är det därför nödigt att inskränka bildandet av avdelningar till sådana
fall, då naturliga förhållanden sätta en mera skarpt markerad gräns mellan
olika områden av samfälligheten.

En sådan naturlig skillnad mellan olika områden av samfälligheten bildas för det
första därigenom, att ett dike uppdelats i olika grenar. Det markområde, varifrån
vattnet avrinner till en gren av diket, har ej för sin torrläggning behov av en annan
gren av diket. Därest det kan antagas, att ägarna av förstnämnda markområde
skulle få lägre relativ kostnad, om den mark, varifrån vattnet avrinner till den andra
dikesgrenen, icke ingått i samfälligheten, böra områdena hänföras till olika avdel -

1 Relativ kostnad = den kostnad, som motsvarar varje krona av det beräknade båtnadsvärdet.

184

7: 23 -24

ningar. Ägarna av det markområde, i vars intresse indelningen sker, undgå härigenom
att betungas med kostnad för den andra dikesgrenen.

Såsom ett andra skäl för indelning i avdelningar har i 24 § upptagits det förut
antydda fall, att med utförandet av viss del av dikningen äro på grund av arbetssvårighet
eller annan orsak förenade särskilt stora kostnader. En på detta sätt
uppkommen större ökning av kostnaden på en viss punkt verkar såsom en skillnad
mellan olika områden av samfälligheten. De områden, som sålunda skiljas åt,
äro: det ovanför ifrågavarande del av diket belägna område, som på grund av att
det har tillräckligt fall tidigare ej för sin torrläggning erfordrar sagda dikesdel,
det område, som för sin torrläggning har behov av dikesdelen, och det nedanför
liggande område, som ej har behov av densamma. I fall, som nu nämnts, föreligger
det en viss sannolikhet, att området ovanför och nedanför det område, som
har behov av berörda dikesdel, skulle erhålla en mindre relativ kostnad, om det
område, som har behov av dikesdelen, ej ingått i samfälligheten. Huruvida kostnaden
i verkligheten blir mindre, beror dock tydligen på storleken av sistnämnda
områdes båtnadsvärde i förhållande till de andra områdenas. Båtnadsvärdet för sagda
område kan vara så stort, att det mer än väl uppväger den större kostnaden för
upptagande av den för torrläggning av detta område särskilt erforderliga dikesdelen.
På grund härav skola enligt kommittéernas förslag avdelningarna bildas allt efter som
vattnet avrinner till skilda, med hänsyn till den beräknade arbetskostnadens förhållande
till förbättringsvärdet naturligen avgränsade dikessträckor. Det torde emellertid
knappast kunna sägas, att dikessträckorna äro naturligen avgränsade med hänsyn till den
beräknade arbetskostnadens förhållande till förbättringsvärdet. Vi hava därför i vårt
förslag återgivit det nn nämnda sättet för avdelningsbildning genom bestämmelsen,
att marken skall hänföras till särskilda avdelningar allt efter som vattnet avrinner
till skilda, med hänsyn till särskilt hinder för dikningen naturligen avgränsade
dikessträckor. Föreligger ett särskilt hinder för dikningen på eu viss punkt, såsom
vattenverk, väg, berg etc., måste i regel kostnaderna här bliva särskilt stora. Tillbörlig
hänsyn tages dock jämväl enligt vårt förslag till förbättringsvärdet genom den
av oss upptagna allmänna betingelsen för avdelningsbildning eller att kostnaden i förhållande
till båtnadsvärdet för torrläggning av något område skulle bliva mindre,
därest annat område icke ingått i samfälligheten.

Däremot kan det ifrågasättas, om icke vårt förslag i en närliggande fråga innebär
en avvikelse från kommittéförslaget. Enligt detsamma skall avdelningsbildning kunna
äga rum, då de ekonomiska förutsättningarna för jordens torrläggning äro väsentligt

185 7: 23—24

olika för olika delar av samfälligheten. Härmed torde, såsom förut antytts, avses
det fall, att jordförbättringsvärdet för ett område är väsentligt mindre än för ett annat.
Ett dylikt förhållande kan givetvis i vissa fall inverka på kostnadsfördelningen
på sådant sätt, att det skulle bliva till förmån för ett område, om ett annat område
icke ingått i samfälligheten. Yi hava emellertid icke ansett ett dylikt förhållande
böra utgöra särskild grund för avdelningsbildning, då en avdelningsindelning efter
denna grund skulle leda till allt för stora praktiska olägenheter.

En tredje anledning till samfällighetens indelning i avdelningar har i 24 § angivits
vara, att mellan skilda till samfälligheten hörande områden förefinnes väsentlig
olikhet i fallförhållanden. Den till samfälligheten hörande marken skall i detta
fall hänföras till särskilda avdelningar, allt efter som vattnet avrinner till skilda,
genom större brytning i dikets bottenlinje naturligen avgränsade dikessträckor
Det område, varifrån vattnet avrinner till diket ovanför brytningspunkten, har
endast behov av en del av diket nedanför denna punkt. Är då kostnaden för
upptagande av diket nedanför hög i förhållande till båtnadsvärdet å marken
därstädes, kan det vara till fördel för området ovanför, att samfälligheten indelas i
avdelningar. Omvänt kan en sådan indelning vara till fördel för ägarna av det område,
varifrån vattnet avrinner till diket nedan brytningspunkten, då det ovanför liggande
området drager en relativt stor dikningskostnad. Någon annan ändring, som
kan hava saklig betydelse, har icke skett i kommittéförslaget på denna punkt än
att brytningen i dikets bottenlinje i vårt förslag förklarats skola vara större. Såsom
framgår av motiven, skall enligt kommittéernas mening ej varje brytning i dikets bottenlinje
föranleda en avdelningsgräns utan endast för den händelse en mera avsevärd
olikhet i förutsättningarna för torrläggning ovan- och nedanför brytningspunkten föreligger.
Enligt vårt förslag skall avdelningsbildning äga rum, om det föreligger en
större brytning i dikets bottenlinje och det på grund härav kan antagas, att den relativa
kostnaden för området ovan- eller nedanför brytningspunkten skulle bliva mindre,
därest det andra området ej ingått i samfälligheten. Såsom förut antytts fordras
nämligen av praktiska hänsyn, att avdelningar endast bildas där, varest naturliga
förhållanden orsaka en mera skarpt markerad skillnad mellan områdena.

Föreskrifter, huru jämkningen skall verkställas, efter det indelning i avdelningar
ägt rum, lämnas i 5 § andra och tredje styckena kommittéförslaget. I andra
stycket 5 § stadgas, att ägare av jord inom avdelning må på grund av stadgandet
i 4 § icke betungas med större andel i samfällighetens torrläggningskostnad än å hans
jord efter förbättringsvärdet belöper av kostnaden för torrläggning av all till avdel -

18li

7: 23-24

ningen hörande jord till 1,2 meters djup eller till det ringare djup, som må med
dikningen avses. I tredje stycket föreskrives, att vad som stadgats med avseende å
avdelning skall ock, om förhållandena därtill föranleda, äga tillämpning beträffande
sammanhängande grupp av två eller flera avdelningar. Särskilt mot tredje stycket
kunna anmärkningar riktas. Ordalagen i detta stycke giva närmast vid handen, att
ägare av jord inom avdelningsgrupp icke skulle på grund av stadgandet i 4 § få
betungas med större andel i samfällighetens torrläggningskostnad än å hans jord
efter förbättringsvärdet belöper av till avdelningsgruppen hörande jord till förut omnämnt
djup. En sådan regel torde emellertid endast för vissa fall äga giltighet, såsom
t. ex. då det föreligger två avdelningar och ingen av dessa kan torrläggas ensam
för mindre relativ kostnad än som faller å avdelningen, om båda avdelningarna
torrläggas såsom en samfällighet för sig. Kan däremot den ena avdelningen ensam
torrläggas för mindre relativ kostnad än sist sagts, torde regeln leda till ett oriktigt
och antagligen icke avsett resultat. I dylikt fall bör tydligen kostnaden för båda avdelningarnas
gemensamma torrläggning fördelas så, att den ena avdelningen far bära
den billigare kostnaden för sin egen torrläggning och å den andra avdelningen faller
återstoden av förstnämnda kostnad, varefter den å varje avdelning sålunda belöpande
kostnaden fördelas å markägarna inom avdelningen efter båtnadsvärdet. Stadgandet
i tredje stycket måste därför, för att kunna användas i alla fåll, fullständigas genom
ett tillägg, att stadgandet icke får tillämpas så, att därigenom kostnaden för någon
annan avdelning eller grupp av avdelningar höjes utöver kostnaden för avdelningens
eller avdelningsgrnppens egen torrläggning. Möjligen har detta tillägg skolat uttryckas
i orden: mm förhållandena därtill föranleda». Omformuleringen av 5 §:ns
andra och tredje stycken har i första hand ägt rum, för att nyssnämnda tillägg skall
komma till uttryck i lagtexten. I övrigt har det sökts att åt föreskrifterna om jämkningens
verkställande giva eu form, som tydligt uttrycker, vad med jämkningen
avses.

Sedan indelning i avdelningar skett, skall enligt 24 § i vårt förslag jämkningen
mellan avdelningarna av den å desamma enligt 23 § belöpande kostnaden verkställas
efter de grunder, som här nedan i korthet angivas.

Ändamålet med jämkningen är att nedsätta den å avdelning belöpande kostnaden
till det lägsta belopp, som skulle kommit å avdelningen, därest viss eller vissa avdelningar
icke ingått i samfälligheten. Kör vinnande av detta syfte måste det först tillses,
huru stor den relativa kostnaden för varje avdelning skulle bliva, om avdelningen
torrlädes såsom en samfällighet för sig, Därefter bör undersökas, med vilken eller vilka

avdelningar, avdelningen .skall sammanföras för att ä avdelningen skall falla den lägsta
relativa kostnaden, därest de sålunda sammanförda avdelningarna torrlädes gemensamt
såsom en samfällighet för sig och kostnaden fördelades ä samtliga markägare inom
gruppen efter båtnadsvärdet. Medför ej enligt denna undersökning ett sammanförande
med en eller flera andra avdelningar lägre kostnad för avdelning än den kostnad, som
faller ä avdelningen, om den torrläggas ensam för sig, skall sistnämnda kostnad utgöra
avdelningens torrläggningskostnad. Större del av kostnaden för samfällighetens tonläggning
än som svarar mot förhållandet mellan den beräknade kostnaden för avdelningens
egen torrläggning och den beräknade kostnaden för samfällighetens torrläggningtår
ej påföras avdelningen. Överstiger däremot den relativa kostnaden för avdelningens
egen torrläggning den relativa kostnad, som vid nämnda undersökning befinnes falla
å avdelningen, skall sistnämnda kostnad anstes såsom avdelningens torrläggningskostnad.
Denna regel gäller dock ej oinskränkt i alla fall. utan här finnes en viktig begränsning.
Genom ett dylikt sammanförande med en eller flera andra avdelningar får
ingen av dessa avdelningars torrläggningskostnad höjas. Detta innebär, att kostnaden
ej får fördelas mellan de sammanförda avdelningarna på det sätt. att för någon
enskild avdelning eller grupp av avdelningar kostnaden höjes utöver kostnaden för
torrläggning av den till avdelningen eller avdelningsgruppen hörande marken. Därest
sålunda exempelvis avdelningen A får den lägsta relativa kostnaden, om den torrlägges
tillsammans med de nedanför liggande avdelningarna B och C, skall denna kostnad,
det vill säga den relativa kostnaden för gruppens ( A + B + C) torrläggning, utgöra
avdelningen A:s torrläggningskostnad. Dock får härigenom avdelningarna B:s och C»
torrläggningskostnad ej höjas. Antages, att dessa avdelningar få den lägsta relativa
kostnaden, om de torrläggas i samband med varandra, innebär ett tilläggande av avdelningen
A till gruppen B + C och fördelning efter båtnadsvärdet å A, B och C av
kostnaden för torrläggning av den till denna grupp hörande marken, att den relativa
kostnaden för avdelningarna B och C ökas. Då sammanförandet ej får hava till
följd, att sistnämnda avdelningars torrläggningskostnad ökas, måste kostnaden för
gruppens A + B + C torrläggning så fördelas mellan avdelningarna, att B och C
tillsammans få bära så stor del av sagda kostnad, som svarar mot kostnaden för
dessa avdelningars egen torrläggning, och avdelningen A bära återstoden av kostnaden
för hela gruppens torrläggning.

Vid avfattandet av andra stycket av förevarande paragraf har hänsyn jämväl
tagits till vissa mot kommittéförslagets motsvarande bestämmelser riktade anmärkningar.
En av anmärkningarna är, att bestämmelserna föranleda till den missuppfatt -

188

7: 23- 24

'' ningen, att en jordägares kostnad är en gång för alla fastslagen till ett beräknat
fixt belopp, oberoende av hur den verkliga kostnaden för samfällighetens torrläggning
kommer att ställa sig i förhållande till den beräknade kostnaden. Detta
torde ej vara meningen. Då jämkningen företages, känner man endast den beräknade
kostnaden för dikningen. Genom jämkningen fördelas denna kostnad å
delägarna på ett annat sätt än som skett enligt 28 §. Förhållandet mellan
den kostnad, som härvid fäller å varje delägare, samt den beräknade kostnaden för
samfällighetens torrläggning bildar det tal, som utvisar delägarens delaktighet i de
verkliga kostnaderna för företaget. För avlägsnande av nämnda oegentlighet har i
förevarande paragraf stadgats, att å avdelning må på grund av stadgandet i 23 §
icke anses belöpa större andel i kostnaden för företaget än som svarar mot förhållandet
mellan den beräknade kostnaden för avdelningens egen torrläggning, å ena, samt
den beräknade kostnaden för samfällighetens torrläggning, å andra sidan. Att den
på avdelning belöpande kostnaden skall fördelas å ägarna av mark inom avdelningen
efter regeln i 23 § första stycket har ansetts ligga i sakens natur och särskilt
stadgande härom har synts obehövligt.

En annan anmärkning mot kommittéförslagets bestämmelser avser det sätt, varpå
deras tillämpning begränsats med hänsyn till visst djup för torrläggningen. Andra
stycket i 5 § utvisar, att den i paragrafen stadgade jämkningen endast har avseende
å kostnaden för torrläggning av samfälligheten till ett djup av 1,2 meter eller det
ringare djup, som må med dikningen avses. Rörande kostnaden för torrläggning till
större djup än 1,2 meter lämnas särskilda föreskrifter i 6 §. Beträffande kommittéförslaget
i denna del må anmärkas, att hänsyn ej tagits till det fall, då samtliga delägare
äro skyldiga att deltaga i torrläggning till större djup än 1,2 meter. Det kan
t. ex. tänkas, att delägarna i samfälligheten, som består av tomtmark, kommit
överens att torrlägga till 2 meters djup. I ett dylikt fall finnes givetvis ingen anledning
att inskränka jämkningen enligt 5 § till ett torrläggningsdjup av 1,2 meter.
Vi hava ej i förevarande paragraf lämnat några bestämmelser om visst djup å
torrläggningen, utan infört dessa i 25 §, motsvarande fi § i kommittéförslaget.
Av 25 § framgår hur enligt vår mening fördelning av kostnaderna bör äga rum,
då samfälligheten eller viss del därav skall torrläggas till större djup än 1,2
meter. Därest samtliga delägare efter ty i 22 § sägs skola anses hava båtnad av
den del av dikningen, som verkställes för torrläggning till sådant större djup, skall
24 § tillämpas utan vidare. I annat fall skall delaktigheten bestämmas enligt reg -

189 7: 23 24

tema i 25 Beträffande tillämpningen av dessa liänvisas till vad som anföras vid
sistnämnda paragraf''.

Mot 5 § andra stycket kommittéförslaget har ytterligare riktats en anmärkning, som
avser stadgandet, att där någon avdelnings torrläggningskostnad är lägre än dess andel
efter jordförbättringsvärdet i samfällighetens torrläggningskostnad, delaktigheten i
företaget skall i mån härav jämkas. Mot detta stadgande kan anmärkas, att det
allenast passar för den första jämkning, som äger rum inom samfälligheten. Genom
att jämkning skett för eu avdelning höjes nämligen den kostnad, som belöper å övriga
avdelningar inom samfälligheten; nämnda kostnad kommer att utgöras av samfällighetens
torrläggningskostnad efter avdrag av kostnaden för den avdelning, för vilken
jämkning ägt ruin. För nästa avdelning skall sålunda jämkning äga rum redan då
dess enligt 24 § beräknade torrläggningskostnad understiger det belopp, vartill avdelningen
genom den första jämkningen fått sin kostnad höjd. Efter enahanda grund
skall jämförelse ske, då nästa jämkning äger rum o. s. v. Någon bestämmelse i förevarande
avseende har ej ansetts behövlig i 24 §. då det väl ändå torde vara klart, att
jämkningen skall ske på nu angivet sätt.

Enligt 3 § i vårt förslag är den dikande, utom i visst undantagsfall, pliktig att
giva diket den utsträckning och omfattning, som erfordras för avhjälpande av olägenhet
till följd av dikningen för nedan liggande mark, dit vattnet ledes. Ett dylikt
iörstorande av diket utöver vad som är behövligt för torrläggning av den dikandes
mark torde särskilt vara erforderligt vid avdikning av kärr eller annan vattendränkt
mark. Då det enligt förevarande paragrafer gäller att beräkna kostnaden för torrläggning
av samfälligheten eller viss del därav, skall givetvis i sagda kostnad inräknas
utgifterna för det förstorande av diket, som sålunda kan visa sig erforderligt,
eller, i berörda undantagsfall, det skadestånd, varom stadgas i 3 § andra stycket.

Kar överenskommelse träffats mellan delägarna i företaget angående delaktigheten,
kan kostnaden dem emellan komma att fördelas på annat sätt än i 23 § första stycket
och 24 § stadgas. En överenskommelse mellan delägarna skall dock enligt vårt
förslag icke utan vidare äga giltighet. Ehuru allmän bestämmelse härom meddelas
i 10 kap. 57 §. har det synts vara lämpligt att i detta kapitel meddela en särskild
bestämmelse rörande överenskommelse om delaktighet i företaget. T 23 § andra
stycket har därför stadgats, att eu dylik överenskommelse skall vara gällande allenast
såframt den vid prövning, som i 36 § sägs, finnes lämplig och varder till efterrättelse
fastställd. Stadgandet torde innebära en ändring i gällande rätt. Enligt

25—193710.

7:23 - 24 190

D. L. torde delägarna kunna vid syneförrättning ingå förening angående delaktigheten
med den verkan, att synemännen hava att utan vidare prövning lägga densamma
till grund för delaktighetens bestämmande. Härigenom kan exempelvis, då en delägare
äger två av de i samfälligheten ingående fastigheterna, denne å endera fastigheten
lägga betydligt större del av den å fastigheten belöpande kostnaden för företagets
utförande och underhåll än som svarar mot fastighetens nytta av företaget.
Frånsett att detta kan vålla förvecklingar i förhållande till efterföljande ägare ävensom
innehavare av annan sakrätt i fastigheten, vilken ej haft anledning antaga, att å
fastigheten vilat mer än vanlig dikningsskyldighet och därför ej förvissat sig om
rätta förhållandet, har det synts höra till en god ekonomisk ordning, att dikningsskyldigheten
fördelas å fastigheterna på ett sätt, som svarar mot nyttan.

För att underlätta tillämpningen av bestämmelserna i andra stycket av 24 §
har nedan utförts en jämkning med användande av det i motiven till 5 § kommittéförslaget
såsom alternativ IT angivna exemplet och eu därstädes åberopad
karta, som här bifogas. Huruvida den i detta exempel gjorda indelningen i avdelningar
blivit utförd på ett sätt, som överensstämmer med vår ovan uttalade uppfattning,
kan här ej avgöras, då tillräckliga uppgifter saknas för bedömande av skälen
till avdelningendning å vissa punkter. Det .synes dock som om avdelningsbildningen
kunnat något inskränkas. Vi utgå emellertid från den i exemplet gjorda indelning»-''.

Alternativ II.

Förutsättning: För ernående av tillräckligt fall för avdelningarna GH och FGf erfordras
upptagande av allenast en mindre del av nedanför liggande avlopp. Kostnaden
för det arbete, som nedanför punkten G tarvas för GH:s torrläggning, beräknas
utgöra *50 kronor och kostnaden för arbete nedanför punkten F, erforderligt för
FG:s torrläggning, beräknas till 090 kronor. För en var av de övriga avdelningar
nas torrläggning erfordras (i stort sett) upptagande av hela diket ned till B.

Kostnaden för varje dikessträeka och förbättringsvärdet för varje avdelning framgår
av följande tablå:

			Förbätt- ringsvärde	Kostnad för
Dikes- sträcka	Kostnad.	Avdel- ning	förbättrings- krona
B—C......	.... 290: —	BC	625: Gu	0,4G
C—D.....	.... 930: —	CD	3,764: 40	0.25
1)—E.....	... 430: —	DE	4,250: 40	0,10
E F.....	.... 1,750:-	EF	5,735: 20	0.31

1!U . 7: 23—24

Dikes- sträcka	Kostnad	Avdel- ning	Furbätt- ringsvärde	Kostnad för förbättrings-krona
F—fl......	.... 310	—	KO	3,937: 40	0,08
G—B.....	.... 390	—	Gir	2,509: —	0,1 (i
1>—O.....	.... 400	—	no	849: 40	0,47
C—J.....	.... 160	—	0.1	378: 20	0,42
.1—K.....	... 1,160	—	JK	70: —	16,57
K—L......	.... 1,380	—	Kl,	5,996: 20	0,23
.1—M......	.... 75	—	JM	124: 80	0,«o
M—N.....	.... 500	—	MN	1,096: 80	0.46
	7,775	—		29,337: 40	0,266

Kostnaden för dikningssamfällighetens torrläggning blir sålunda beräknad efter 23 §
7 775:—

—-= 0,265 kr. pr förbättringskrona.

29.337:40 ö

Först skall kostnaden beräknas för torrläggning av varje avdelning, därest den
torrlagts såsom ett område för sig. Avdelningen BC kan, såsom framgår av ovanstående
uppställning, torrläggas för en relativ kostnad av 0,46 kr. Frånsett avdelningarna
FG ock GH, erfordra de övriga avdelningarna för sin torrläggning dike
ända ned till B. Deras relativa kostnad, om de torrlädes var och en för sig, komme

•MO a. q ao

därför att uppgå till följande belopp: för CD 0,32 kr. ( 370440 ~ 0,32); DE 0,39

kr.; EF 0,59 kr.; DO 1,90 kr.; C.T 1,19 kr.: JK 23 kr; KL 0,50 kr.; JM 4,20 kr.
och MN 0,93 kr.

Avdelningen FG:s relativa kostnad, om den torrlägges ensam, är såsom framgår
av det föregående

310 + 690 1.000

-------- -------— O 2539

3,937,40 — 3,937,40 ''

Avdelningens GH:s egen torrläggningskostnad är

390 + 60 450^

2,509”" = 2,509

0,1793 kr.

Härefter skall undersökas, med vilken eller vilka avdelningar varje avdelning skall
sammanföras för att å avdelningen skall falla den lägsta relativa kostnaden, därest
de sammanförda avdelningarna torrläggas såsom en samfällighet för sig och kostnaden
fördelas å avdelningarna efter båtnadsvärdet.

Efter beräkningar, som här ej utföras, giver en dylik undersökning beträffande
varje enskild avdelning följande resultat:

7: 23—24

192

Avdel- ning	Sammanförda avdelningar	Kostnad för förbättringskrona
BO	BC + CD + DE........... • • •	.... 0,19096
CD	> ...............	.... 0,19096
DE	» ..............	.... 0,19096
EF	BC + CD + DE + EF + FG + GH.....	.... 0,1969
FG	BC + CD + DE + EF + FG + GH.....	. . 0,1969
GH	ensam...................	.... 0,179S
DO	samtliga avdelningar............	.... 0,265
CJ	samtliga avdelningar utom DO, JM och MN .	.... 0,249
JK	J 5 » »	.... 0,249
KI,	, > >	.... 0,249
JM	samtliga avdelningar utom DO.......	.... 0,259
MN	» » .......	.... 0,259

Denna undersökning utvisar, att det endast är för avdelningen GH, som ett sammanförande
med andra avdelningar ej medför någon lägre relativ kostnad. Då denna
avdelnings egen torrläggningskostnad, 0,1793 kr., är lägre än den å avdelningen
enligt 23 § fallande andelen av samfällighetens torrläggningskostnad (0,265) skall
avdelningens kostnad jämkas till 0,1793 kr. Härigenom stiger den relativa kostnaden
för de övriga avdelningarna till

7,775 — 450 _ 7,325 . af.n

'' 29,337,40 —2,509 “ 26,828,40 ’

För alla andra avdelningar överstiger kostnaden för avdelningens egen torrläggning
den kostnad, som skulle falla å avdelningen, om avdelningen torrlädes tillsammans
med viss eller vissa andra avdelningar. För dessa avdelningar skall alltså såsom
varje avdelnings torrläggningskostnad anses den relativa kostnad, som belöper å avdelningen,
därest till densamma hänföres jämväl den till eu eller flera andra avdelningar
börande marken. Nämnda relativa kostnad för varje avdelning framgår av
den nyss intagna uppställningen. Nu skall emellertid iakttagas den stadgade inskränkningen,
att ingen annan avdelnings torrläggningskostnad får höjas genom sammanförandet.

Vid den undersökning, som för detta ändamål bör äga rum, är det mest praktiskt
att börja med den minsta gruppen av avdelningar (BO + CD + DE) och därefter
övergå till närmast större grupp. Ingen av avdelningarna BO, CD eller DE kan,
såsom förut nämnts, självständigt torrläggas för en relativ kostnad, understigande
0,273 kr. eller torrläggas för mindre relativ kostnad än 0,19096 kr., om någon av
avdelningarna sammanföres med en eller flera andra avdelningar. Sistnämnda kost -

193 7:

nåd belöper å dem, om de torrläggas gemensamt. Ingen av dessa avdelningars torrläggningskostnad
höjes alltså genom sammanförandet. Begränsningsregeln skall därför
ej tillämpas, utan alla tre avdelningarna få samma relativa kostnad, 0,19096 kr.
Till detta belopp skall sålunda den å avdelningarna enligt vad förut sagts fallande
relativa kostnaden, 0,273 kr., jämkas.

Den relativa kostnaden för de avdelningar, som icke fått sin kostnad jämkad, höjes
genom sistnämnda jämkning till 0,312 kr.

290 + 930 + 430 1,650

23 24

BC + CD + DE

625,60 + 3,764,40 + 4,250,40 8,640,40

= 0,19096

7,325 —_1,650
26,828,40 — 8,640,40

5,675

18,188

= 0,312

Närmast större grupp är den, i vilken avdelningarna EF och EG skola ingå för
att erhålla den minsta relativa kostnaden (BO + CD + DE + EF + EG 4- GH).
Därest avdelningarna EF och FG skulle få sin kostnad jämkad till denna grupps
relativa kostnad, 0,1969 kr., skulle avdelningarna BC, CD, DE och GH få sin redan
jämkade torrläggningskostnad höjd, vilket icke får ske. Kostnaden för gruppens
(BC + CD + DE + EF + FG + GH) egen torrläggning är 4,100 kr., motsvarande
kostnaden för upptagande av dikessträckan B—H. Av denna kostnad faller å de
avdelningar, för vilka jämkning redan skett, 2,100 kr. (BC + CD + DE = 1,650;
GH = 450). Återstoden 2,000 kr. skall alltså falla å avdelningarna EF och FG.

2,000 _ = 2,000

5.735.20 + 3,937,40 9,672,60

0,2068

Avdelningarna EF och FG skola sålunda få sin kostnad jämkad till 0.2068 kr.
För de till jämkning återstående avdelningarna (DO, C.J, JK, KL, JM och MN)
höjes härigenom den relativa kostnaden till 0,4315 kr.

5,675 — 2,000 = 3,675 =

18,188— 9,672,60 8,515,40 ’

De avdelningar, som härefter äro i tur att få sin kostnad jämkad, äro G''J, JK
och KL, som ingå i närmast större grupp. Dessa avdelningar få den lägsta relativa
kostnaden, om de torrläggas i förening med varandra och med avdelningarna
vid dikessträckan ’B—H. Då de sistnämnda avdelningarna fått å sig beräknad
kostnaden för sagda dikessträcka och deras kostnad ej får höjas, faller å avdelningarna
CJ, JK och KL kostnaden för upptagande av dikessträckan från C—L,
eller en relativ kostnad för varje avdelning av 0,419 kr., vartill jämkning alltså

skall ske.

| 160 +1,160 4- 1,380 2,700 _____|

1378,20 + 70 + 5,096.20 6.444,40 j

Avdelningarna JM:s, MN:s

och DO:s relativa kostnad höjes därmed till 0,4708 kr. Avdelningarna JM och
MN få den lägsta kostnaden, om de sammanföras med varandra och med avdelningar,
för vilka jämkning redan skett. Sistnämnda avdelningar hava vid jämkningarna
erhållit en kostnad, svarande mot utgifterna för upptagande av dikessträckorna
B—H och C—L. På grund härav skall såsom avdelningarna JM:s och MN:s
kostnad beräknas utgifterna lör upptagande av diket J—N. Å en var av avdelningar 75

+ 500 575

na faller alltså en relativ kostnad av 0,4707 kr.

124,80 + 1,096,80

= 0.47071

1.221,60 I’

till vilket belopp jämkning skall ske. Den återstående avdelningen DO får härigenom
en relativ kostnad av 0,4709, motsvarande kostnaden för upptagande av dikessträckan
D—O. Någon jämkning för DO kan ju icke komma i fråga, ty eu sådan
kan ej göras, utan att torrläggningskostnaden höjes för annan avdelning.

Fördelningen av kostnaderna avdelningarna emellan blir således följande:

Avdel-	Förbättrings-	Kostnads-	Kostnad per förbättrmgskrona
ning	värde	belopp	Sakkunniga	Kommittéerna
BO.....	.... 625: 00	119: 47	0,19090	0,1885
CD.....	.... 3.764:40	718: 80
DE.....	.... 4.250:40	811: 07	>	»
ED.....	.... 5,735: 20	1,185: 87	0,2008	»
EG.....	.... 3,937:40	814: 18	»	0,2387
GH . . .	.... 2.509: —	450: —	0,1793	0,1793
DO.....	.... 849: 40	400: —	0,4709	0,4711 1
OJ.....	.... 378: 20	158: 45	0,4190	0,4190
JK.....	.... 70: —	29: 33	»	>
Ki......	..... 5,996: 20	1,512: 22	»	»
JM.....	.... 124: 80	58: 74	0,4707	0,4707
MN.....	. . 1,096: 80	516: 20	>	2
	29,837: 40	7,775: —

1 Felräkning: bör vara 0,4709.

Såsom synes har jämkningen för avdelningarna BO, CD, DE, EF och FG- lett
till ett annat resultat än det, som angives i kommittéernas exempel. Olikheten torde
bero därpå, att kommittéerna icke slutfört undersökningen beträffande frågan med vilken
eller vilka avdelningar avdelningen FG bort förenas med för att få den minsta relativa
kostnaden, utan att kostnaden för annan avdelning höjts. Kommittéerna hava ansett,

1!)u 7: 23 25

jitt avdelningen I'''' G bort sammanföras med avdelningen (tH och antagligen förbisett,
att avdelningen EG tätt eu ännu lägre relativ kostnad, om den sammanförts ej blott
med avdelningen GH utan även med avdelningarna EF, DE, CD och BC. Hade
sä skett, skulle resultatet av jämkningen blivit lika enligt kommittéernas och vår
undersökning.

25 § (b §t.

Samfällighetsprincipen, fullt genomförd, innebär, såsom ovan framhållits, att alla j^élning
delägare i dikningssamfälligheten skola efter båtnaden för vars och ens mark deltaga
i hela det dikningsföretag, som skall komma till stånd, oavsett djupet för torrlägg-nhujr intill
ningen. I denna princip har i föregående paragraf gjorts eu inskränkning för att
förhindra, att en delägare skall komma att få gälda större bidrag än han skulle hava
fått, därest viss mark icke ingått i samfälligheten. I förevarande paragraf göres i
överensstämmelse med de grunder, vara saväl I). L. som kommittéförslaget i denna
fråga bygger, ytterligare en inskränkning i principen. Den åsyftar att förhindra
att delägare, vilkens båtnad utgöres av jordförbättring, skall fä för stort dikningsbidrag
sig ålagt därigenom, att på annans yrkande viss del av samfäldgheten kommer
att torrläggas till större djup än 1,2 meter d. v. s. det djup. som i allmänhet
anses tillräckligt för jordförbättring.

Utgöras samtliga delägare av jordägare, som påyrkat sådan djupare dikning, som
nyss sagts, eller av ägare av annan mark än jord, skola alla deltaga i kostnaden
för hela företaget och bestämmelserna i paragrafen icke tillämpas. Finnes däremot
bland delägarna i samfälligheten en eller flera jordägare, som icke hava båtnad i
22 §:s mening av en djupare torrläggning än till 1,2 meter d. v. s. ej begärt sådan
djupare torrläggning, skall företaget för beräknande av delaktigheten i detsamma
uppdelas i två sektioner, den ena omfattande den del av dikningen, som behövs för
samfält]ghetens torrläggning till ett djup av 1.2 meter, och den andra omfattande
den del av dikningen, som ej behövs för sagda torrläggning. För varje sådan sektion
skall särskilt beräknas kostnaden för densamma och varje delägares båtnad
därav. Enligt de i 23 och 24 §§ stadgade grunder skall därefter särskilt för vardera
sektionen bestämmas det belopp, varmed delägare, som har båtnad av ifrågavarande
del av dikningen, skall bidraga till kostnaden för densamma. Båda sektionerna
kunna sålunda komma att för sig indelas i avdelningar enligt 24 §. Sedan delägares
bidrag till den beräknade kostnaden för vardera sektionen blivit bestämd, skall
den andel, varmed delägare har att deltaga i den verkliga kostnaden för företaget i

7:25 190

dess helhet i överensstämmelse härmed fastställas. Denna andel kommer tydligen
att utgöras av förhållandet mellan å ena sidan det belopp, som enligt nyssnämnda
beräkning kommer att belöpa å delägaren antingen av den beräknade kostnaden för
båda sektionerna, om han skall deltaga i kostnaden för båda, eller eljest av den
beräknade kostnaden för endera sektionen samt å andra sidan den beräknade kostnaden
för samfälligketens torrläggning.

Bestämmelserna i förevarande paragraf torde i vissa hänseenden avvika från motsvarande
stadganden i 6 § kommittéförslaget. I sistnämnda paragraf föreskrives, att
om någon äskar få sin jord torrlagd till större djup än 1,2 meter, han och de, som
förenat sig med honom, skola ensamma svara för det belopp, varmed kostnaderna
för sådan dikning överstiga utgifterna för jordens torrläggning till 1,2 meters djup.
Enligt detta stadgande synes det dikningsarbete, som efter upptagandet av nödigt dike för
torrläggning till 1,2 meters djup av dens jord, som framställt yrkandet, utföres för jordens
ännu djupare torrläggning, böra uteslutande bekostas av dem, på grund av vilkas
yrkande arbetet utföres. Eu ieke-sökande delägare, som genom nämnda arbete kan
få sin jord torrlagd intill 1,2 meters djup, skulle alltså icke deltaga i kostnaden för
arbetet, oavsett huruvida hans jord vunne nytta av torrläggningen genom ökning i
alstringsförmågan eller jorden utgjordes av tomtmark eller annan sådan mark, som
omförmäles i 3 § andra stycket kommittéförslaget. Den inskränkning, som här gjorts
i samfällighetsprincipen, synes vara större än som erfordrats. Enligt vår mening
torde all obillighet vara undanröjd, därest befrielsen från deltagandet i den djupare
dikningen inskränkes till att avse den dikning, som ej tarvas för samfällighet ens
torrläggning till 1,2 meters djup, samt befrielsen allenast får tillgodonjutas av markägare,
som ej påyrkat djupare torrläggning och vars båtnad av torrläggningen består
av ökning i jordens alstringsförmåga. I fråga om torvmossar, som brukas till torvtäkt,
ävensom tomtmark, ler- och grustag etc. kan det däremot ej sägas, att en torrläggning
till 1,2 meters djup i allmänhet är tillräcklig, varför anledning torde saknas
att för dylik mark göra en sådan begränsning, varom här är fråga.

Jämväl beträffande sättet för föx-delningeii av kostnaden för den djupare dikningen
mellan de delägare, som skola bidraga till densamma, avviker vårt förslag från
kommittéförslaget. Enligt sistnämnda förslag torde en sådan delägare endast skola
bidraga till kostnaden för den särskilda del av den djupare dikningen, som han själv
påkallat. Den djupare dikningen skulle alltså till olika delar kunna komma att bekostas
av olika delägare och sålunda den samfällighetsprincip här ej tillämpas, som
ligger till grund för bestämmelserna i 4 § kommittéförslaget och 23 § i vårt förslag

1117

7: 25 26

och som tillämpas vid fördelning- av kostnaden för den dikning-, som avser samfällig -hetens torrläggning intill 1,2 meter. Någon anledning till att på sä sätt låta två
helt olika grundsatser komma till användning i fråga om de olika sektionerna av
dikningen synes ej föreligga, varför enligt vårt förslag kostnaden för upptagandet
av vardera sektionen skall fördelas efter enahanda grunder.

2<> § (ny).

Stadgandet i 8 § i). L., att ingen må med dikningsskyldighet betungas utöver vad
för torrläggning av hans egen jord till fyra fots djup erfordras, torde bland annat
innebära, att delägare ej får åläggas att utgiva större kostnad för dikningen än som
skulle uppstått, om fråga endast varit om utdikning av hans egen mark till sagda
djup. Någon motsvarande bestämmelse finnes icke i kommittéförslaget. Antagligen
torde val också delägarna i allmänhet, särskilt om samfälligheten jämlikt 24 § indelas
i avdelningar, komma att undgå större bidragsskyldighet än nu sagts. Någon säkerhet
för att så i undantagsfall kan ske föreligger likväl icke. Särskilt skulle detta
någon gång kunna inträffa vid större dikningssamfölligheter i de fåll, då något av
de i 24 § angivna förhållanden, som berättiga till indelning i avdelningar, icke
föreligger. En delägare synes dock rimligen kunna fordra, att han ej pålägges så
stor kostnad för dikningen, att han tillskyndas förlust därigenom, att han, eventuellt
på grand av annans yrkande om anslutning, dragits in i ett företag, som blivit mera
kostsamt än han från början haft anledning antaga. För att förhindra en dylik
eventualitet har i förevarande paragraf meddelats bestämmelser, gående ut på att
ingen må betungas med större kostnad för dikningen än som skulle hava åtgått för
torrläggning av hans egen mark utan att annan däri tagit del.

Såsom framgår av paragrafens avfättning skall den jämkning i dikningsskyldigheten,
varom i paragrafen är fråga, ske i samband med bestämmande av delaktigheten
i företaget. Härvid göres alltså eu beräkning av det belopp, vartill med tillämpningav
23—25 §§ markägarens bidrag skulle uppgå. Överstiger detta belopp den beräknade
kostnad, som kan antagas hava åtgått för markens torrläggning, om ägaren dikat
ensam, skall motsvarande jämkning ske i delaktighetstalet för denne.

Några större praktiska svårigheter synas icke möta för bestämmelsens tillämpning.
Det torde nämligen endast i undantagsfall vara nödigt att särskilt beräkna eu dikan
des egen torrläggningskostnad. I allmänhet torde det nog vara så, att den kostnad,
som åligger honom enligt eljest meddelade regler för kostnadsfördelningen, uppenbar -ligen är mindre än kostnaden för utdikning allenast av hans egen mark, och detta

26—193710.

Begränsning
i delaktigheten
med hänsyn
till kostnaden
för
torrläggning
allenast av
den hidragsskyldiges

mark.

7; 26- 28 10<S

torde i regel av förrättningsmannen kunna konstateras utan mera ingående beräkningar.
Först då tveksamhet uppstår om vilken kostnad, som är störst, behöver en
noggrann beräkning av den egna dikningskostnaden ske.

Stadgandet i förevarande paragraf avser alla delägare, alltså även sökanden.

27 § (7 §).

Beträffande innehållet i denna paragraf hänvisas till vad i allmänna motiveringen
blivit anfört.

28 § (ny).

Erläggande Borttagandet av den rätt till avsägelse av båtnaden, som enligt D. L. tillkommer
avbetalmn icke-sökande deltagare i vattenavledningsföretag, har, såsom i den allmänna motive!lnr-
ringen framhållits, ansetts böra ersättas, bland annat, med en rätt för denne att i
vissa fall erlägga å honom belöpande bidrag med fördelning på visst antal år. Att
närmare än som i paragrafen skett reglera de fall, då rätt att gälda bidraget i avbetalningar
skall kunna medgivas, har icke ansetts lämpligt utan får avgörande träffas
efter vad i varje fall prövas skäligt. Givetvis bör i första hand hänsyn tagas till
delägares förmögenhetsförhållanden men även andra omständigheter kunna motivera
en tillämpning av bestämmelserna. Den vunna båtnaden kan t. ex., även om den
ntgöres av jordförbättring, vara av den beskaffenhet eller omfattning, att det icke
skäligen kan begäras, att jordägaren annat än efter en längre tids förlopp skall vara
i stånd att till fullo utnyttja densamma. Jämväl i dylika fall kunna goda skäl för
uppdelning föreligga.

Beträffande sättet för bidragets erläggande i förevarande fall hava synemännen
visserligen lämnats fria händer, men det torde vara uppenbart, att i allmänhet fullgörandet
av inbetalningen av ifrågavarande belopp jämte ränta bör uppdelas i årliga
amorteringar under visst antal år efter företagets utförande. Bestämmelserna
i paragrafen lägga ej hinder i vägen för att ordna betalningen på det sätt, att
skyldigheten att börja avbetalningarna inträder först vissa år efter företagets fullbordande.
Däremot torde det i regel knappast vara lämpligt, att utdebitering sker
i vanlig ordning å delägaren och det för varje gång utdebiterade beloppet fördelas
till betalning på visst antal år. Det ligger i sakens natur, att det belopp, som sålunda
utestår oguldet, av de övriga delägarna måste under tiden förskjutas i förhållande
till vars och ens delaktighetstal. Någon bestämmelse härom har ej ansetts
erforderlig. Då beloppet sedermera inflyter, skall det i samma mån, som det för -

I!,:'' 7: 28 29

skjutits, tillgocloföras dom, som utgivit detsamma. En fordran på återbekommande
av sålunda förskjutet belopp är givetvis ej för den fastighetsägare, som förskjutit
beloppet, någon personlig fordran utan följer fastigheten såsom en fordran för
fastighetens ägare. Avgörandet av de spörsmål, som enligt denna paragraf kunna
uppkomma, tillkommer synemän nen vid syneförrättningen. Deras uppgift sträcker
sig emellertid tydligen icke ända därhän, att ett fastställande må ske av det belopp,
som skall av delägaren utgöras, utan hava de allenast att bestämma de tider, dä
det å honom belöpande beloppet skall erläggas, ocb den andel, som å varje tid
skall inbetalas. Däremot böra de givetvis bestämma den räntefot, efter vilken
delägaren skall gälda ränta å oguldet kapitalbelopp.

29 § (ny).

L Ö kap. 6 § vattenlagen givas bestämmelser, enligt vilka ägare av strömfall, som
intvingats i företag för vattenreglering, är befriad från utgivande av bidrag till före- Udragsskyltaget,
förrän ban tager båtnaden i anspråk. Bestämmelserna utgöra ett av korrekti- trädande i
ven mot missbruk av rätten att tvinga annan till deltagande i företaget, 1 föreva- ’ma fnU''
rande paragraf lämnas beträffande dikningsföretag föreskrifter i liknande syfte. Ägare
av mark, vars båtnad av dikningen utgöres av annat än jordförbättring eller värdeökning
av tomtmark eller av mark. som eljest huvudsakligen har värde såsom byggnadsplats,
torgplats, övningsfält eller dylikt, berättigas i paragrafen, såvitt han icke
är sökande eller enligt 27 § likställd med sökande, att uppskjuta inbetalningen av
bidraget för dylik båtnad intill dess båtnaden tages i anspråk. Stadgandet kommer
tydligen att gälla ägare av torvmossar, som användas för torvtäkt, samt av malm-,
ler- och sandfyndigheter och dylikt. Det är huvudsakligen i dessa fall, som billigheten
kräver, att bidraget ej tages ut genast. Tillgodogörandet av dylika tillgångar
är så beroende på omständigheterna i det särskilda, fallet, att det icke i regel kan
förväntas, att båtnaden omedelbart skall tagas i anspråk. För dess ändamålsenliga
utnyttjande torde också ofta krävas förutsättningar i såväl ekonomiskt som tekniskt
hänseende långt utöver dem, som skäligen kunna förväntas föreligga hos markägare
i allmänhet.

Enahanda synpunkter skulle möjligen kunna göras gällande i fråga om tomtmark
eller mark, som eljest huvudsakligen har värde såsom byggnadsplats, torgplats’
övningsfält eller dylikt. Vi hava dock ansett, att för mark av detta slag bidraget
skall betalas på samma sätt som gäller beträffande jord. Praktiska skal

7: 29 200

synas nämligen lägga hinder i vägen för begagnande i dessa fall av undantagsbestämmelserna
i paragrafen och dessutom torde bestämmelsernas tillämplighet här ej
vara i samma grad som eljest påkallad av billighetshänsyn. Anledningen till att
även mark, vars båtnad består av jordförbättring, ställts utanför paragrafens tillämplighetsområde
beror därpå, att jordförbättringen i regel kan antagas komma att tagas
i anspråk inom kort efter företagets utförande. Någon vinst på att dröja härmed är
nämligen i allmänhet ej att påräkna, tvärtom är det nog oftast så, att den, som uppskjuter
att tillgodogöra sig båtnaden, går miste om en vinst. För övrigt är det nationalekonomiska
intresset av att båtnaden snarast tages i anspråk så stort, att uppskov
därmed ej bör genom lagbestämmelser underlättas.

Såsom anförts vid 22 § skall, då mark vinner nytta av torrläggningen i olika hänseenden,
såsom båtnad av densamma anses den förmån, vars utnyttjande kan väntas
giva det bästa ekonomiska resultatet. Det kan emellertid inträffa, att markens ägare
begagnar sig av torrläggningen genom att taga i anspråk sådan förmån av densamma,
som icke uppskattats såsom båtnad. Sålunda kan exempelvis en delägare uppodla
en torvmosse, vars båtnad av dikningen uppskattats med hänsyn till dess ökade
användbarhet för torvtäkt. För att ej en icke-sökande delägare i dylikt fall skulle
undandraga sig bidragsskyldighet av skäl, att han icke kunde anses hava tagit den uppskattade
båtnaden i anspråk, har i förevarande paragraf stadgats, att, om förmånen av
markens torrläggning tillgodogöres såsom jordförbättring, delägaren ändock skall anses
hava tagit båtnaden i anspråk. Att emellertid bidragsskyldigheten i sådant fall kan
komma att nedsättas, framgår av bestämmelsen i sista stycket.

Såsom framgår av första stycket i paragrafen, skall den del av kostnaden, som
skolat falla å delägare, för vilken betalningsskyldighet ännu ej inträtt, gäldas av
övriga delägare i samfälligheten efter vars och ens delaktighetstal. Stadgandet har sin
förebild i de bestämmelser, som enligt 3 kap. 6 § vattenlagen gälla beträffande skyldighet
för strömfallsägare att taga del i vattenreglering. Att ej skyldigheten att förskjuta
ifrågavarande bidrag begränsats allenast till sökandena torde jämväl i detta
fall äga goda skäl för sig. Därest, såsom enligt kommittéförslaget i allmänhet är
förhållandet, bidragsskyldighet icke kunnat göras gällande mot ägare av torvmossar
och annan dylik mark, varom här är fråga, hade ju de övriga delägarna fått bära
hela kostnaden. Enligt det överarbetade förslaget erhålla de nu den utsikten att
framdeles återbekomma det sålunda förskjutna beloppet. Det kan därför icke anses
obilligt, att jämväl icke-sökande delägare får bidraga till ifrågavarande kostnad. Givetvis
gäller dock jämväl i detta fall den allmänna begränsningen i fråga om icke -

201

sökandes bidragsskyldighet, att han ej ma åläggas att i något fall utgiva mera än
som svarar mot hans båtnad.

Den undantagsställning, varom i paragrafen är fråga, gäller icke sökande eller med
sökande likställd delägare. Därest en markägare för vinnande av båtnad fordrar mera
omfattande eller djupare dikning än sökanden äskat, är han enligt 27 § att anse som
likställd med sökande och han äger alltså icke åberopa sig å bestämmelserna i förevarande
paragraf.

När delägare, som i paragrafen avses, tager båtnaden i anspråk och sålunda träder till
företaget, är han skyldig att erlägga ej blott den på honom enligt hans delaktighetstal
fallande andelen av kostnaden för företagets utförande utan även den på honom efter
samma grund belöpande delen av bidrag, som skall gäldas av delägare, för vilken
betalningsskyldighet enligt reglerna i denna paragraf ännu ej inträtt. Däremot är
han fri från att gälda någon ränta å sitt bidrag för tiden innan båtnaden tages i
anspråk och att deltaga i utgifter för företagets underhåll, som gjorts före hans tillträde.
Jämväl denna bestämmelse har sin motsvarighet i 3 kap. 6 § vattenlagen.

I allmänhet skall delägare, som avses i denna paragraf, utgöra sitt bidrag så snart
båtnaden, om ock endast delvis, tagits i anspråk. Fall kunna dock uppstå, då det.
vore obilligt att fordra, att bidraget skulle betalas så snart även den allra minsta
del av båtnaden tillgodogöres. Det kan. för att nämna ett exempel, antagas, att genom
dikningen en större mosse blivit torrlagd och att ej den nuvarande ägaren förfogar
över de ekonomiska förutsättningarna för upptagning av torv i sådan omfattning,
att det med hänsyn till den honom åvilande bidragsskyldigheten kan anses lönande.
Agaren skulle då vara förhindrad att upptaga ens den ringa mängd, han
kan behöva för sitt eget husbehov. Eu dylik konsekvens synes strida mot billigheten.
För att bereda en sådan delägare möjlighet att ej behöva inbetala större del av
bidraget än som svarar mot den del av båtnaden, som tages i anspråk, har i paragrafens
tredje stycke stadgats, att, om fastighetens ägare vill begagna sig av båtnaden
huvudsakligen allenast för fastighetens eget behov, det bidrag, som denne i anledning
därav har att erlägga, må bestämmas till en mindre del av bidragets hela
belopp och med gäldandet av återstoden tillsvidare anstå. Fråga om sådan lindring
i betalningsskyldigheten prövas av vattendomstolen antingen i mål om utbekommande
av förfallet bidrag efter invändning av markens ägare eller ock efter av denne anhängiggjord
särskild talan.

Delägare i dikningssamfällighet, som enligt förevarande paragraf befrias från att
taga del i kostnaderna för företaget, innan båtnaden tages i anspråk, är visserligen

: 29

7: 29—34

Dikning ä
samfälld
mark.

Underhåll
av dike.

202

delägare i företaget men anses ej såsom deltagare i detsamma förrän betalningsskyldighet
för honom inträtt.

30 § (15, 24 §§).

Bestämmelserna i förevarande paragraf återgiva motsvarande stadganden i 15 och
24 §§ i kommittéförslaget utan annan ändring av saklig betydelse än att i stället
för föreskriften om fem procent ränta å sådan utgift, som omförmäles i sistnämnda
paragraf, det stadgats, att skälig ränta å densamma skall tillgodoräknas den, som
gjort utgiften.

31 § (28 §).

I denna paragraf, som motsvarar 28 § kommittéförslaget, har gjorts den ändringen,
att ordet »avloppsdike» utbytts mot »dike». Föreskrifterna i paragrafen torde nämligen
äga tillämpning allenast å mark, vilken icke undergått någon delning, som avsetts
skola bliva av mera varaktigt bestånd. Marken måste alltså i allmänhet antagas
ligga under sambruk. För att marken skall erhålla den åsyftade torrläggningen
är det emellertid oftast ej tillräckligt att upptaga avloppsdike utan torde dessutom
åtskillig annan dikning behöva göras i samband med avloppsdikets upptagande.
Jämväl till sådan dikning bör eu delägare äga vitsord med skyldighet för övriga
delägare att deltaga i kostnaden efter sin del i samfälligheten.

34 § (29 §).

I 29 § kommittéförslaget föreskrives, att dike skall underhållas av ägaren till den
mark, för vars torrläggning dikningen gjorts. Denna föreskrift har i förevarande
paragraf utbytts mot bestämmelsen, att diket skall underhållas av deltagarna i företaget.

Beträffande förutsättningen för skyldighet att underhålla dike har vidare i förevarande
paragraf stadgats, att dike skall underhållas, där någons rätt kan vara därav
beroende. Föreskriften överensstämmer med vad för motsvarande fall stadgats i
fråga om vattenreglering i 3 kap. 10 §.

Beträffande underhållsskyldighetens fördelning gälla enligt kommittéförslaget enahanda
grunder som för dikets upptagande. Av detta stadgande, som har sin motsvarighet
i 10 § D. L., synes ej fullt tydligt framgå, huruvida jämväl vid fördelning
av underhållskostnaden hänsyn bör tagas till det i 27 § omnämnda förhållande, att
delägarens bidrag skulle överstiga värdet av hans båtnad. Enligt vår mening bör
hänsyn icke tagas härtill i detta fall. Av denna anledning har stadgandet omarbe -

tafs, varigenom också ernåtts den fördelen, att det kommit i överensstämmelse med
vad för motsvarande fall föreskrivits i 3 kapitlet 10 8 angående fördelning av kostnad
för underhåll av anläggning, som gjorts för vattenreglering.

Bestämmelserna i andra stycket av förevarande paragraf motsvara andra och tredje
punkterna i 29 8 andra stycket kommittéförslaget. De ändringar, dom gjorts, äro uteslutande
av redaktionell natur. Särskilt har föreskriften i tredje punkten om fördelning
av underhållskostnaden, då ett dike utvidgas, fördjupas eller annorledes förändras,
ansetts höra omarbetas. Enligt kommittéförslaget skall i dylikt fall underhållsskyldigheten
-i män av vars och ens andel i det förändrade diket fördelas mellan
de förut underhållsskyldige och dem, för vilkas räkning förändringen skett».
Detta stadgande uttrycker mindre väl vad som enligt motiven till stadgandet därmed
avses. Någon ledning för bedömandet av storleken av nämnda andel lämnas
ej heller, utan tinnes möjlighet till olika tolkningar. Vi hava ansett, att den uppfattning,
som ligger till grund för kommittéförslagets nämnda bestämmelse, kommer
till tydligt uttryck genom ett stadgande, liknande det, som föreslagits rörande
underhållsskyldighet för den, som leder vatten till annans dike. Ägaren av den
mark, för vars torrläggning ifrågavarande förändring skett, har därför ålagts att svara
för den tillökning i underhållskostnad, som därav må föranledas. För beräkning av
tillökningen måste tydligen i båda dessa fall uppskattning ske dels av kostnaden för
dikets underhåll innan tilledningen eller förändringen ägt rum och dels av kostnaden
för dikets underhåll efter denna tidpunkt. De förut underhållsskyldiga skola gälda
så stor andel i den verkliga kostnaden för dikets underhåll efter nämnda tidpunkt,
som svarar mot förhållandet mellan sagda två uppskattade kostnadsbelopp. Återstoden
faller å den eller dem, som skola svara för tillökningen. Skola flera markägare
svara för tillökningen, skall kostnaden för tillökningen dem emellan fördelas enligt
bestämmelserna i första stycket av förevarande paragraf.

35 § (30 §).

Det har yppats tvekan, huruvida ett företag, avseende torrläggning av kärr, mosse
eller annan dylik vattendränkt mark, bör anses såsom dikning eller vattenayledning.
Enligt 11 § D. L. räknas ett sådant företag såsom vattenavledning. Kommittéerna
hava däremot likställt dylikt företag med dikning. Sedan skillnaden mellan dikning
och vattenavledning i fråga om reglerna för delaktigheten borttagits i vårt förslag,
är frågan huruvida företaget skall hänföras till det ena eller andra slaget av torrläggningsföretag
utan nämnvärd betydelse. Det riktiga har emellertid synts oss vara,

Om utdikning
av vattendränkt

mark.

att företaget betraktas såsom dikning utom i de fall, då dess utförande inverkar förändrande
på vattenförhållandena i vattendrag, sjö eller annan vattensamling. En sådan
inverkan kan giva sig tillkänna på olika sätt, Å ena sidan kan det inträffa, att
genom avdikningen vattnet ledes åt ett annat håll än förut, varigenom vattentillgången
minskas i det vattendrag, däri vattnet tidigare haft sitt utlopp. Å andra
sidan kan vattentillgången genom dikets upptagande ökas i det vattendrag, vari
avloppet utmynnar. I båda fållen kan skada uppkomma, vid minskning av vattenmängden
t. ex. för vattenverk eller annan anläggning och vid ökning genom
översvämning oeh på dylikt sätt. Då en åtgärd för avdikning av vattendränkt
mark, varigenom vattenförhållandena på detta sätt förändras, icke bör få vidtagas
under andra villkor än de, som stadgas för tillåtlighet av åtgärd för vattenavledning,
som har dylik verkan, bär i andra stycket av paragrafen stadgats,
att, om till följd av dikningen vållas märkbar inverkan å vattenförhållandena i vattendrag,
sjö eller annan vattensamling, skall å företaget tillämpas vad som stadgas
om vattenavledning.

m § (44, 45 §§.).

I 27 och 28 §§ D. L. stadgas, att tvist rörande vissa, frågor angående dikning eller
vattenavledning skall, utom i särskilda undantagsfall, föregås av förundersökning
enligt bestämmelserna i 4 kap. I). L. De frågor, som avses, äro sådana, som angå
dikes eller annan anläggnings läge. storlek eller beskaffenhet i övrigt, jordägares rätt
att leda vatten till annans dike eller vattenavledning eller göra anläggning å annans
mark. skyldighet att deltaga i företaget och framtida underhåll, ersättning, som skall
gäldas, eller annat, som hör till arbetets utförande. Förundersökning skall jämväl
hava föregått, då jordägare vill begagna den rätt att göra intrång å annans egendom,
som tillkommer honom enligt 3 kap. D. I;. Vissa frågor hava dock ansetts vara av
den beskaffenhet, att de icke påfordra förundersökning. Är det nämligen vid dikningsföretag
fråga om att leda vatten till annans dike eller att upptaga dike å annans
mark, kan den dikande välja mellan att föranstalta om förundersökning och att
utan föregående prövning instämma frågan till rätten. I de fall, då förundersökning
eljest erfordras, torde en sådan emellertid kunna ersättas därigenom att överenskommelse
ingåtts rörande den fråga förundersökningen skulle hava avsett.

Bestämmelserna i 27 och 28 §§ D. L. hava intagits i 44 och 45 §§ i kommittéförs
laget utan större ändringar. Vad beträffar dikningsföretag har den avvikelsen

2or>

gjorts, att frågan om rätt att leda vatten till annans täckta dike upptagits bland
de fall, då syneförrättning alltid skall äga rum.

I vårt förslag hava åtskilts reglerna för prövning av mål angående dikning och
av mål angående vattenavledning. Föreskrifterna om prövning av dikningsmål äro
intagna i förevarande paragraf, under det att motsvarande bestämmelser angående
vattenavledningsföretag fått sin plats i 45 och 46 §§. Bestämmelserna i förevarande
paragraf avvika särskilt i två avseenden från kommittéförslagets motsvarande bestämmelser.
Den ena ändringen består däri, att rätten i vissa fall att rrtan förundersök
ning erhålla prövning vid allmän domstol av fråga om ledande av vatten till annans
dike eller upptagande av dike å annans mark borttagits. Ändringen har synts motiverad
av flera skäl. Instämmes målet till häradsrätten, torde det ofta visa sig, att
syn på stället är erforderlig. Då en av häradsrätten företagen syn är både mera
kostsam och omständlig än en syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, torde det i
allmänhet ej innebära någon fördel att få instämma i målet omedelbart till allmän
domstol. Ett ytterligare skäl för att denna fördel ej kan skattas högt ligger däri,
att frågan om domstolens behörighet att avgöra ett dit instämt mål vid målets
instämmande ej kan fullt överblickas. Det kan nämligen allt för väl tänkas, att
under målets behandling vid domstolen göres yrkande av annan sakägare om anslutning
till dikningen eller om sådan ändrad planläggning av densamma, att andra
markägare skulle förpliktas att deltaga i dikningen. Då det, med den avfattning
stadgandet enligt D. L. och kommittéförslaget äger, icke torde tillkomma allmän
domstol att i första hand pröva fråga om annans deltagande i företaget, skulle alltså
i dylikt fall domstolen se sig nödsakad att avvisa målet. Härigenom skulle vållas
tidsutdräkt och för parterna onödiga kostnader. Till sist må framhållas det olämpliga
i att mål av samma eller likartad beskaffenhet skulle i vissa fall komma att
behandlas av vattendomstolen och fullföljas till vattenöverdomstolen och i andra fall
handläggas av allmän underrätt och fullföljas till vederbörande hovrätt.

Den andra ändring, som vidtagits, rör verkan av en överenskommelse beträffande
dikningsföretag, vari annan skall taga del. Även om en sådan överenskommelse
skett, skall nämligen enligt vårt förslag syneförrättning föregå, innan arbete för företaget
må påbörjas. Givetvis medför den omständigheten, att förundersökning icke
föregått, ej den verkan, att dikningsarbetet till följd härav anses som olagligt. Överenskommelsen
innebär emellertid allenast en personlig förpliktelse för den, som deltagit
däri, och är i och för sig utan betydelse för ordnandet av det inbördes förhållandet
mellan de särskilda fastigheterna. Att konstituera en samfällighet av ifråga ■21—193710.

: 36

varande natur uteslutande genom avtal synes i regel icke vara lämpligt. Först och
främst torde ett dylikt avtal ej utan vidare gälla mot en följande ägare av den
fastighet, för vilken avtalet ingåtts, utan förutsätter skyldighetens övergång å denne
förbehåll vid överlåtelsen eller inteckning. Genom en förundersökning torde också
i största möjliga grad förebyggas, att tvist uppkommer om kostnadens eller underhållsskyldighetens
fördelning och utgörande. Vid förundersökningen skall visserligen
hänsyn tagas till överenskommelsen, men denna tillägges icke utan vidare bindande
verkan utan hava synemännen, såsom framgår av 23 § andra stycket, att pröva lämpligheten
av densamma.

Erfordras ej föregående syneförrättning, är den dikande dock enligt andra stycket
i paragrafen berättigad att, om han så önskar, påkalla dylik prövning till beredande
av trygghet för framtiden.

I sitt över komittéförslaget avgivna yttrande har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhållit, att den prövning, som för närvarande sker av fråga om byggande eller
ändring av bro eller trumma å allmän väg till följd av dikning, ur vissa synpunkter
icke kan anses tillfredsställande. Då allmän väg byggdes, tillsåges genom tjänstemännen
i väg- och vattenbyggnadsdistrikten, att såväl vägen som broar och trummor
utfördes på ett för den allmänna samfärdseln betryggande sätt och erhölle tillräcklig
bärighet bland annat för arméns fordon. Vore det åter fråga om att bygga eller
ändra allmän väg, bro eller trumma till följd av dikningsföretag, underginge förslaget
härom granskning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen allenast då företaget utfördes
med statsunderstöd. Det vore emellertid ej mindre nödigt, att sådant förslag
underkastades granskning ur berörda synpunkter, då statsunderstöd ej begärts. På
grund härav föreslår styrelsen, att vägstyrelsen, då allmän väg, bro eller trumma till
följd av dikning skall byggas eller ändras, alltid skall underställa förslaget väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens prövning och godkännande, innan arbetet därmed får utföras.

De av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sålunda framhållna synpunkterna göra sig
otvivelaktigt med samma styrka gällande jämväl beträffande järnvägar. I samtliga
nu berörda fall torde det vara lämpligt att låta den för företaget uppgjorda planen,
såvitt den rör vattenavlopp genom allmän väg eller järnväg, undergå granskning ur
teknisk synpunkt. Denna granskning synes, då fråga är om enskild järnväg eller
allmän väg, böra åligga vederbörande distriktschef och i fråga om statens, järnväg
vederbörande distriktsförvaltning. Uppenbarligen föreligger icke något formellt hinder
för synemännen att avvika från den granskande myndighetens förslag, men i dessa

207 7: 36 37

fall torde synemännens utlåtande i denna del böra underställas vattendomstolens
prövning. De närmare bestämmelserna härom hava meddelats i 10 kap. 52 §.

37 § (31 §).

En vatten avledning i teknisk bemärkelse åsyftar eu sänkning av vattenståndet i eu
vattensamling eller ett vattendrag för torrläggning av den kringliggande marken. 1
förevarande paragraf lämnas en beskrivning på de åtgärder, som äro att anse såsom
vattenavledning. De för sänkningen erforderliga åtgärderna bestå vanligast i förändring
av ett vattendrags bädd. Genom att vattendraget fördjupas, utvidgas eller rätas
underlättas avrinningen och vattenståndet sänkes. Åtgärder av denna art inrymmas
under bestämmelserna i första stycket av paragrafen. Den för sänkningen erforderliga
förändringen i avrinningen kan emellertid även åstadkommas genom borttagande
•av hinder, som ej utgöra delar av vattendragets bädd, exempelvis genom borttagandet
av en dammbyggnad. En sådan åtgärd kommer jämväl under bestämmelserna i
första stycket. Å densamma bör nämligen tillämpas bestämmelsen om att någon vill
»eljest avleda vatten» från vattensamling eller vattendrag.

I paragrafens första stycke avses företrädesvis sådana åtgärder, som en gång för alla
vidtagas för att underlätta avrinningen. Sedan de blivit utförda, får avrinningen så att
säga sköta sig själv och vattenståndet allenast påverkas av vattenföringens storlek.
Emellertid kunna förhållandena vara sådana, att det skulle möta allt för stora svårigheter
att på detta sätt verkställa en vattenavledning. Ofta måste av hänsyn till
sänkningens inverkan på vattenverk, fiske, farled, flottled eller andra intressen eu
särskild reglering av framrinningen och vattenståndet äga rum. Yattenavledningar,
som ske på detta sätt, avses i andra stycket. Vid företag av detta slag erfordras i
allmänhet vidtagandet av särskilda anordningar, anläggande av dammar och dylikt.
En dylik vattenreglering förutsätter dock icke nödvändigtvis utförande av nya anläggningar.
Den erforderliga regleringen kan även åstadkommas genom införande av
nya eller ändrade bestämmelser beträffande vattenhushållningen vid redan befintlig
byggnad i vatten. Detta kan ske antingen på så sätt, att själva byggnaden ändras,
exempelvis därigenom att en överfallsdamm förses med luckor eller att dammen sänkes,
eller ock på det sätt, att reglerna beträffande dammens skötsel ändras.

Enligt paragrafens andra stycke skall angående ett företag av nyssnämnda beskaffenhet,
om det sker för marks torrläggning, gälla vad som stadgas om vattenavledning.
Undantag härifrån har dock gjorts för de fall, då bestämmelserna i 2 eller 3
kap. äga tillämpning beträffande företaget. Sker en vattenreglering såväl för marks

l atteiuirIctlnhuj.

208

7: 37 38

torrläggning som för vinnande Jäv vattenkraftsbåtnad, är företaget att behandla enligt
reglerna i 3 kap. Undantagsvis kunna också bestämmelserna i 2 kap. bliva tillämpliga.
Enligt 31 § andra stycket i sistnämnda kap. står det nämligen en markägare
öppet under vissa förutsättningar att utverka ändrade bestämmelser beträffande vattenhushållningen
vid annans vattenbyggnad.

38 § (36, 38, 40—42).

Vattenav- J ovan angivna paragrafer av kommittéförslaget meddelas bestämmelser rörande

miiglietnted rätten att utföra ett företag enligt 5 kap. i samma förslag på sådant sätt, att intrång
motstående göres 1 enskilda hindrande intressen. I 36 § stadgas, att ändring eller utrivning av
vattenverk, som lagligen äger bestånd och är av laga beskaffenhet, kan under vissa villkor
få ske och enligt 40 § skall vad sålunda stadgas om vattenverk jämväl gälla beträffande
fiskeverk, bevattningsanstalt samt annan därmed eller med vattenverk jämförlig
byggnad eller anläggning för vattnets nyttjande. De närmare villkoren återgivas
i 38 §. I sistnämnda paragraf stadgas, bland annat, att utrivning av vattenverk
eller sådan ändring därav, varigenom verket för framtiden försämras, ej är tilllåten,
där ej värdet av den jordförbättring eller annan förmån, som erhålles genom
företaget, finnes stiga till dubbelt mot fulla värdet av den vattenkraft, som går för
verkets ägare förlorad. I 41 och 42 §§ lämnas föreskrifter angående annan skada,
som vållas av företaget. Sådan skada hindrar ej företagets tillkomst; företaget har
endast att ersätta skadan.

Mot dessa bestämmelser i kommittéförslaget, som i huvudsak återgiva motsvarande
föreskrifter i D. L., hava i de över kommittéförslaget avgivna utlåtandena gjorts
anmärkningar från flera håll. Anmärkningarna gå ut på, att den i 38 § uppställda
fordran på ett visst förhållande mellan nytta och skada bör utvidgas så, att hänsyn
tages ej blott till vattenkraft, som går förlorad för ägare av redan uppförda
vattenverk, utan även till förlust av omonterad vattenkraft samt skada och intrång
å egendom i Övrigt.

Vattenfallsstyrelsen har i detta avseende anfört huvudsakligen följande: Vid bedömande,
huruvida den nytta, som vållades av ett planerat torrläggningsföretag, stode
i det förhållande till därav föranledd skada, att företaget borde tillåtas, hade kommittéerna
å debetsidan upptagit endast den vattenkraft, som ginge förlorad för ägare
av redan uppförda vattenverk. Hänsyn toges följaktligen ej till skada och intrång
av annat slag, som tillskyndades vattenverken, och ej heller till förlust av omonterad
vattenkraft eller skada å annan egendom. Eu dylik avvägning av vinst- och för -

20! I

i: 38

lustsidan kunde uppenbarligen icke vara nationalekonomiskt berättigad, i synnerhet
som erfarenheten givit vid handen, att vid torrläggningsföretag den blivande vinsten
av företaget ofta beräknats betydligt högre än den sedermera visat sig vara. Om
kommittéernas förslag i denna del bibehölles oförändrat, skulle det lätt kunna inträffa,
att tillstånd meddelades att utföra torrläggningsföretag, som vållade större
skada än gagn och som följaktligen både vore nationalekonomiskt olämpligt och för
företagarna förlustbringande. Ändring torde därför enligt styrelsens uppfattning
böra göras, så att å företagets debetsida uppfördes den skada och det intrång, som
sammanlagt vållades genom företaget, och detta således tillätes endast om den sålunda
bestämda skadan och intrånget vore mindre än halva nyttan av företaget.

Svenska vattenkraftföreningen har i sitt yttrande anfört: Det vore enligt de av
kommittéerna i förevarande avseende gjorda bestämmelser icke uteslutet, att ett torrläggningsföretag
kunde komma att tillåtas, ehuru nyttan av detsamma vore mindre
än skadan. Rättvisan syntes fordra, att nyttan av företaget vägdes mot all den
skada, detsamma beräknades förorsaka, och att företaget tillätes endast för det fall,
att nyttan därvid funnes vara minst dubbel mot skadan. En sådan gräns skulle
säkerligen mången gång vara till nytta för strandägarna själva, enär förhastade och
för jordägarna allt för betungande torrläggningsföretag därigenom kunde undvikas.

Malmöhus läns hushållningssällskap påpekar i sitt yttrande inkonsekvensen av att
i 7 kap. 3 § kommittéförslaget vid vattenreglering fordrades minst dubbel båtnad mot
skada under det att vid vanliga sjösänkningar, som dock i regel medförde större
skada, icke funnes någon bestämmelse om det erforderliga förhållandet mellan båtnaden
och skadan.

Sedan förestående yttranden avgåvos, har en del av vattenlagen utfärdats. I densamma
har beträffande byggande i vatten och vattenreglering stadgats eu delvis
annan proportion mellan nytta och skada än den, som i dessa avseenden hade föreslagits
av kommittéerna. I 2 kap. 3 § vattenlagen föreskrives, att ingen får bygga
i vatten så, att genom inverkan på vattenförhållandena skada tillfogas eller intrång
göres å annan tillhörig egendom, utan så är, att nyttan av byggnaden eller den del
därav, som föranleder skadan eller intrånget, prövas efter avdrag av byggnadskostnaden
uppgå till ett värde, motsvarande tre gånger den skada och det intrång, som
göres å åker och äng, samt två gånger skadan och intrånget å annan egendom. I
byggnadskostnaden skall inräknas det belopp, vartill skadan och intrånget å den
byggande tillhörig egendom må skattas. Enligt 3 kap. vattenlagen äger detta stadgande
motsvarande tillämpning i fråga om vattenreglering. Genom dessa bestämmel -

210

7: 38

ser har man velat skapa en garanti för att det företag, varom är fråga, ur nationalekonomisk
synpunkt är av den betydelse att andra intressen av enskild natur
böra vika för detsamma. En dylik synpunkt ligger givetvis också till grund
för bestämmelserna i 17 och 24 §§ D. L. samt 38 § kommittéförslaget. Dessa
bestämmelser torde dock i verkligheten icke lämna den åsyftade garantien. Det första
villkoret för att ett företag skall ur nu förevarande synpunkt anses nationalekonomiskt
förmånligt är, att företagets bruttonytta överstiger den kapitalförlust, som
vållas av företaget. Såsom framhålles i motiven till 2 kap. o § i det överarbetade
förslag till vattenlag, som av särskilda sakkunniga avgavs under år 1917, ingår i
nämnda kapitalförlust ej allenast den skada, som tillfogas annans egendom, utan
också skadan å egendom, tillhörig den, som utför företaget, ävensom de kostnader,
som äro förenade med företagets utförande. Vid den jämförelse mellan nytta och
skada, som göres i berörda bestämmelser i D. L. och kommittéförslaget, taees
emellertid ingen hänsyn till sistnämnda kostnader och ej heller till annan skada än
den, som göres å annan tillhöriga vattenverk, fiskeverk och övriga förut uppräknade
anläggningar. Det är därför, såsom vattenfallsstyrelsen och vattenkraftföreningen i
sina yttranden framhållit, ej uteslutet, att ett vattenavledningsföretag skulle kunna
enligt kommittéförslagets bestämmelser anses tillåtet, oaktat detsamma är förenat med
så stora kostnader eller vållar så stor skada å annan egendom, att dess tillkomst ej
kan anses vara motiverad ur allmänt ekonomisk synpunkt.

Med hänsyn till vad sålunda framhållits synes förslaget i dessa delar böra b: ingas
i överensstämmelse med de grunder, som gälla för den redan antagna delen av vattenlagen,
även om, såsom i det följande närmare skall utvecklas, de i 2 kap. vattenlagen
härutinnan meddelade bestämmelserna måste underkastas ganska väsentlig
jämkning för att lämpa sig för de förhållanden, som äro av betydelse å torrlägg -ningslagstiftningens område.

I likhet med vad som iakttagits vid avfattningen av bestämmelserna i 2 kap
synes som om till en början åtskillnad bör göras mellan å ena sidan sådan kapi
talförlust genom företaget, som utgöres av kostnad för arbetets utförande och skada
å företagaren själv tillhörig egendom, samt å andra sidan skada och intrång å annans
egendom. Till den del kapitalförlusten utgöres av kostnad och skada av förstnämnda
slag uppställes allenast det villkoret att nyttan överstiger sådan kostnad
och skada. Den jämförelse mellan nytta och skada, som skall äga rum vid prövning
av tillåtligheten av en åtgärd för vattenavledning, bör sålunda avse å ena sidan
bruttonyttan efter avdrag av arbetskostnad och skada å företagarens egendom

211 7 38

och å andra sidan skadan å annans egendom. (I>å härefter talas om nytta, avses
den efter sagda avdrag återstående nyttan).

Såsom redan framhållits föreskrives i 2 kap. § såsom allmän regel, att nyttan
av åtgärden skall uppgå till dubbelt mot skadan. Härifrån göres undantag bl. a
beträffande skada å åker och äng, i vilket fall nyttan skall uppgå till tre gånger
skadan. Anledningen till denna skärpning har, såsom framgår av de sakkunnigas
motiv, varit den stora betydelse, som ur allmän och social synpunkt måste tillmätas
jordbruket såsom landets modernäring.

De företag, varom nu ifrågavarande del av vattenlagen rör sig, torrläggningsföretagen,
hava i främsta rummet till uppgift att höja jordbruksnäringen. Ett fullföl
jande av den grundtanke, som är innesluten i de redan antagna bestämmelserna i 2
kap., måste alltså enligt vårt förmenande leda till, att dessa företag komma i åtnjutande
av en väsentligt gynnsammare ställning i förevarande hänseende än vattenbyggnadsföretag
i allmänhet. Under de närmast förflutna åren har också jordbruksnäringens
stora samhälleliga betydelse framträtt allt skarpare. Vid sådana förhållanden
anse vi, att man bör stanna vid att för tillåtligheten av åtgärd för vattenavledning
såsom allmän regel uppställa, att nyttan av åtgärden överstiger skadan å
annans egendom. I denna regel kräves dock en skärpning i vissa fall. Liksom
vid vattenbyggnadsföretagen i allmänhet den för odling i anspråk tagna jorden
tillerkänts ett ökat skydd, torde goda skäl föreligga att skapa en motsvarande garanti
med avseende å de värden i fråga om vattnets tillgodogörande, som kommit
till användning för produktionen. Den uppfattning, varåt redan gällande D. L. i
detta hänseende giver uttryck, synes oss välgrundad. I överensstämmelse härmed
hava vi ansett oss böra föreslå, att då fråga är om förlust av tillgodogjord vattenkraft
eller av icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd för befintlig eller
under byggnad varande anläggning eller av annan förmån, som i fråga om vattenhushållning
eller vattentillgång tillkommer ägare av byggnad för uttagande
av vattenkraft, ävensom då fråga är om skada eller intrång å fiskeverk, bevattningsanstalt
eller annan därmed eller med byggnad för uttagande av vattenkraft jämförlig
inrättning, förlusten, intrånget eller skadan skall vid jämförelsen med nyttan
tagas i beräkning två gånger. Är det åter fråga om skada å obegagnade strömfall
. eller fiske, som ej utnyttjas genom fiskeverk, eller å vattenställe eller andra sådana
förmåner, för vars tillgodogörande ej gjorts särskilda anstalter, eller å brygga, båteller
badhus eller andra dylika inrättningar, som icke tillkommit i produktivt syfte,

212

7: 38- 39

torde ett torrläggningsföretag vara tillräckligt motiverat, därest nyttan endast överstiger
skadan.

Vid den jämförelse mellan nytta och skada, som skall sire enligt förevarande paragraf,
skall hänsyn endast tagas till sådan skada, som föranledes av genom företaget
orsakad ändring i vattenförhållandena. Den skada, som sker därigenom att t. ex.
damm, vall eller väg behöver för företaget läggas å annans mark, eller den, som
uppkommer därigenom, att jord eller annat upplägges å annans mark, är i allmänhet
allt för obetydlig för att äga någon betydelse ur allmänt ekonomisk synpunkt. För
tillåtligheten av en dylik skada uppställes ej annat villkor än att den åtgärd, varom
är fråga, kan anses påkallad för ett ändamålsenligt fullföljande av företaget.
Bestämmelse härom meddelas i 40 §, vars innehåll överensstämmer med 14 och 17 §§
i 2 kap. I denna punkt står alltså förslaget på samma grund som motsvarande bestämmelser
i 2 kap.

Som förut nämnts skall vid den i förevarande paragraf stadgade jämförelsen mellan
nytta och skada från bruttonyttan avdragas, förutom annat, det belopp, vartill
skadan och intrånget å egendom, tillhörig den, för vars räkning företaget sker, kan
skattas. År det fråga om företag, som utföres för samfälld räkning, uppstår fråga,
huru det skall förfaras med skada å egendom, tillhörig delägare i företaget. I över
ensstämmelse med vad som framhållits vid motsvarande bestämmelse i 3 käp. anse
vi, att skada och intrång å egendom, tillhörig sökanden eller den, som förenat sig
med sökanden, skall likställas med byggnadskostnad, men att däremot skada eller
intrång å annan delägares egendom skall behandlas såsom skada eller intrång å
annans egendom.

Beträffande den skadelidandes rätt till ersättning för skada och intrång, som i
denna paragraf avses, hänvisas i paragrafens slut till bestämmelserna i 9 kap. Av
bestämmelserna i 1 § av nämnda kap. framgår, att i allmänhet ersättning skall utgå
för skadan. Hurusom för vissa fall denna ersättningsskyldighet är underkastad
begränsning framgår av hänvisningen till 1 kap. Beträffande frågan om företagets
tillåtlighet är dock denna begränsning ej av betydelse.

39 § (34, 38 §§).

Vatten- I näst föregående paragraf har behandlats företagets ställning i förhållande till

ö y »6wWi?w s i

tilllåtlighet motstående intressen av enskild natur. Förevarande paragraf åter har till uppgift
afl bedöma företaget ur mera allmänna synpunkter. I detta hänseende kan uppen »finna

In- ^årligen den i 38 § föreskrivna jämförelsen mellan nytta och skada icke tilläggas

tr essen.

21;; 7: 39-40

utslagsgivande betydelse. Verkningar, som ej kunna i penningar uppskattas, kunna
följa av företaget och vara av betydelse vid bedömande av frågan om företagets tillåtlighet
i såväl positiv som negativ riktning.

I paragrafens första stycke behandlas den menliga inverkan, som företaget kan
väntas utöva å vissa intressen av allmän natur. Till de verkningar, som här avses,
hör först och främst, att ett större antal personer till följd av företaget bliva nödgade
att söka sin utkomst på annat håll. Med hänsyn till en dylik verkan stadgas
i förevarande paragraf, att åtgärd för företaget icke må ske, om till följd av densamma
större fabrik eller annan anläggning, varav många hava uppehälle, måste nedläggas
eller dess drift väsentligt minskas eller om genom åtgärden fiskerinäring av
större betydenhet lider väsentligt förfång. I huvudsak likartade bestämmelser återfinnas
i 38 § kommittéförslaget; tillägget rörande fiskerinäring av större betydenhet
står i överensstämmelse med vad för motsvarande fall stadgats angående byggande i
vatten i 2 kap. 3 § andra stycket, vilket stadgande jämväl iiger tillämpning i fråga
om vattenreglering. Åtgärd för vattenavledning får ej heller verkställas, därest genom
densamma skulle förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena,
varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust för landets
djur- eller växtvärld är att befara. Enligt 34 § kommittéförslaget skulle en
dylik verkan tagas i betraktande allenast om den härledde sig från företag, avseende
sänkning eller uttappning av sjö. Yi hava ansett stadgandet böra utvidgas att avse
ej blott sjösänkningsföretag utan varje åtgärd, som avses i 87 §.

Emellertid kan det ur allmän synpunkt vara av särskilt stor betydelse, att företaget
kommer till stånd. I dylikt fäll måste de betänkligheter giva vika, som måhända
kunna resas mot företaget ur enskild synpunkt till följd därav, att företaget
i fråga om jämförelsen mellan nytta och skada icke fyller måttet, och det kan väl
tänkas, att det allmänna intresse, som är förknippat med företaget, är så starkt, att
det jämväl bör anses överväga de intressen, som skyddas i paragrafens första stycke.

För dylika undantagsfall har, efter förebilden av motsvarande bestämmelser i 2 kap.,
stadgandet i paragrafens andra stycke tillkommit.

40 § (2 kap. 14, 17 §§).

För utförande av eu vattenavledning är det oftast ej tillräckligt att allenast verk- Rätt till

„ , dammfäste

ställa arbete å sökandens mark eller eljest vidtaga förändringar i avseende a hans m.

egendom. Det kan för torrläggningens åstadkommande vara nödigt, att annans byggnad
i vatten utrives eller ändras. Att en byggnad i vatten icke får stå hindrande

28—103710.

7: 40—41 214

i vägen för ett vattenavlednings företag, därest den med avseende å byggnaden erforderliga
åtgärden är tillåten enligt 38 och 39 §§, torde utan vidare följa av bestämmelserna
i nämnda lagrum och framgår jämväl av stadgandet i 43 §. Det vanligaste
torde dock vara, att å annans grund i eller vid vattendrag behöver verkställas grävning
eller sprängning eller annan åtgärd till strömbäddens reglerande eller till före
byggande eller minskande av skada. Beträffande dylika åtgärder ävensom det fall,
att å annans fastighet behöver läggas damm, vall eller väg eller ledning för vattnet,
stadgas i förevarande paragraf, att ägare af fastighet, som sålunda tages i anspråk,
■är pliktig att tåla sådant intrång mot ersättning, som i 9 kap. sägs. Stadgandet har
avfattats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i 2 kap. 14 §. Såsom
redan framhållits vid behandlingen av 38 § föreskrives för åtgärdens tillåtlighet icke
någon sådan jämförelse som beträffande de i 38 § omförmälda åtgärder. Emellertid
bör här uppmärksammas, att i den mån t. ex. ett grävningsarbete inverkar å vattenförhållandena,
dess tillåtlighet faller under bestämmelserna i 38 §.

Det i andra stycket av förevarande paragraf gjorda undantagsstadgandet utgör en
motsvarighet till bestämmelsen i 2 kap. 17 §.

41 § (33 §).

Hänvisning
till 2 köp.

Den i förevarande paragraf gjorda hänvisningen till lagrum i 2 kap., som skola
tillämpas jämväl i fråga om vattenavledning, har erhållit ett delvis annat innehåll
än motsvarande stadgande i 33 § kommittéförslaget. Hänvisningen i sistnämnda
paragraf till 2 kap. 10—13 §§, motsvarande 2 kap. 11—13 §§ i vattenlagen, har bibehållits,
därvid dock är att märka att vissa oväsentliga skiljaktigheter finnas mellan
dessa paragrafer i kommittéförslaget och i vattenlagen. Yi hava emellertid ansett,
att åtskilliga andra lagrum i 2 kap. böra göras tillämpliga å vattenavledningar.
Dessa lagrum äro 2 §, som innehåller den allmänna principen för en vattenbyggnads
utförande med hänsyn till tredje mans rätt, 8 § angående skyldighet för den, som
bygger i vatten, att vidtaga erforderliga åtgärder till förebyggande av skada å
fisket, samt 27—SO §§ ävensom 32 §. Bestämmelserna i 2 kap. 2 § hava visserligen
kommit till uttryck i 4 § av förevarande kap. i avseende å dikning och böra således
redan på grund av hänvisningen i 37 § tillämpas å vattenavledning, men för att icke
giva anledning till den uppfattningen, att principen ej skall tillämpas å vattenavledningsföretaget
i sin helhet utan endast å de arbeten, som äro analoga med de i 4 §
omförmälda, har hänvisningen till 2 kap. 2 § gjorts.

Då en vattenavledning utföres genom reglering av vattnets avrinning från sjö

7: 41-44

215

.iller vattendrag, är det i allmänhet nödigt att uppföra eu dammbyggnad eller begagna
sig av en redan befintlig sådan. För hushållningen med vattnet vid byggnaden
kunna erfordras bestämmelser angående vattenmärke, dämningshöjd, dammluckas
öppnande etc. Sådana bestämmelser hava i förevarande paragraf meddelats genom
hänvisningen till de för byggnad i vatten i sagda hänseenden givna föreskrifterna
i 2 kap. 27—30 §§. Särskilt för nu berörda fall är jämväl hänvisningen till 8 § av
betydelse. Däremot hava vi icke funnit tillräckliga skäl föreligga att för torrläggningsföretagens
del införa någon motsvarighet till bestämmelserna i 2 kap. 10 § om
fiskeavgift. I denna del hava vi alltså anslutit oss till kommittéernas ståndpunkt.

Hänvisningen till 2 kap. 32 § har medfört, att särskilt stadgande, motsvarande
5 kap. 35 § kommittéförslaget, ej erfordrats.

44 § (32 §).

Enligt 13 § D. L. är sänkning eller upplappning av sjö, om vilken ej alla
jordägare äro ense, otillåten, såvida ej de, som förena sig om företaget, äga mer sjösänkning
än hälften av den jord, som skall vinnas eller förbättras genom företaget. Att ett
dylikt villkor för tillåtlighet, som ej förefinnes beträffande andra vattenavledningsföretag
än sjösänkningar, uppställts ifråga om sistnämnda företag, har enligt Nya
lagberedningens motiv till ifrågavarande bestämmelser sin grund däri, att sjösänkningarna
ansetts medföra vissa betydelsefulla verkningar, som ej i samma grad förekomme
vid andra vattenavledningsföretag. Genom utvidgning eller fördjupning av
de rinnande vattnen förlorade dessa nämligen ej i väsentlig män sin naturliga formation
utan fortfore i allmänhet att vara användbara för samma ändamål som förut,
Sjön däremot upphörde genom uttappning helt och hållet och genom sänkning
till större eller mindre del att vara sjö. En sjösänkning medförde, i synnerhet för
strandägarna, allehanda obehag, förluster och olägenheter, särskilt klimatiska och
sanitära, som ej kunde i penningar uppskattas. Sjösänkningarna vore också de
vattenavledningsföretag. som lättast misslyckades. De borde därför enligt beredningens
förmenande komma till stånd på övertygelsens väg eller åtminstone gillas av
en majoritet bland dem, vilkas rätt frågan närmast rörde,

I kommittéförslaget hava de bestämmelser, som skola motsvara nämnda stadgande
i D.L., fått sin plats i 5 kap. 32 §. Där stadgas, att sänkning eller uttappning
av sjö ej är tillåten, med mindre det av företaget beräknade jordförbättringsvärdet
med mer än hälften faller å egendom, tillhörig sökanden eller honom och andra,
som förenat sig med honom om företaget. Har sjösänkningen huvudsakligen annat

ändamål än jordförbättring, är förutsättningen för tillåtlighet den, att mer än hälften
av sjöns areal tillhör sökanden och dem, som förenat sig med honom, samt att
nyttan av företaget uppgår till minst dubbelt mot skadan. Sistnämnda bestämmelse
avser t. ex. det fall, att .sjösänkningen äger rum för blottande av ett malmstreck.
Då enligt kommittéförslaget tvångsdelaktighet ej förefanns i dylika fall, ansågo kommittéerna,
att vid majoritetens bestämmande sjöns areal borde vara det avgörande.
Enligt vårt förslag skall jämväl i fall, som nyss sagts, tvångsdelaktighet finnas,
varför något skäl för att uppställa särskilda regler för majoritetens bestämmande i
sådana fall ej längre förefinnes. Att kommittéerna åter i fråga om sjösänkningar,
som huvudsakligen avsåge jords förbättring, gjort ändring i sättet att beräkna majoriteten,
berodde på tvenne anledningar. Dels ansågo de nämligen jordförbättringsvärdet
vara en rättvisare norm än arealen och dels föranleddes ändringen av en
önskan att bringa stadgandet i överensstämmelse med de bestämmelser, som föreslagits
beträffande vattenreglering.

Genom den förändring, som kommittéerna gjort ifråga om beräknande av majoriteten
vid sjösänkningar, synas de icke hava velat göra någon ändring beträffande syftet
med maj or itets villkoret vid dylika företag. Av en jämförelse med kommittéförslagets
bestämmelser rörande vattenreglering torde emellertid framgå, att ändamålet
med uppställande av fordran på majoritet vid dessa företag delvis är ett annat än
det, som ligger till grund för motsvarande stadganden vid sjösänkning. I fråga om
vattenreglering stadgas i 7 kap. 1 § i kommittéförslagét, att om någon vill till gemensamt
gagn för sig och annan reglera vattnets avrinning ur sjö eller annan vattensamling
eller i vattendrag för beredande av ökad vattenkraft eller bättre hushållning
med vattnet eller såväl för sådant ändamål, som nu sagts, som ock för jords
förbättring genom torrläggning, han äger vitsord till dylik vattenreglering, såframt
mer än hälften av den beräknade båtnaden av företaget faller å egendom, tillhörighonom
och de, som förenat sig med honom. I 2 § i samma kap. stadgas vidare, att
om ägare av strömfall vill utan att påfordra annans förpliktande att deltaga i kost
naden utföra företag, som i 1 § sägs, eller flera strömfallsägare vilja utföra sådant
företag och det ej är fråga om kostnadens fördelning dem emellan eller om skyldig
het för annan att deltaga, företaget skall behandlas som byggande i vatten enligt 2
kap. Av dessa bestämmelser framgår, att en vattenreglering, beträffande vilken icke
påfordras annans deltagande, enligt kommittéförslaget är tillåten alldeles oberoende
av majoritet, blott de allmänna förutsättningarna för byggande i vatten enligt 2 kap.
äro för handen. Majoritet erfordras allenast i det fall att tvångsdelaktighet påfordras.

211 7:44

Vid vattenreglering har majoritetsvillkoret alltså uppenbarligen ett annat ändamål än
vid sjösänkning. Majoritetsvillkoret är tydligen här uppställt ur rent ekonomisk synpunkt
och för att skydda dem, som icke vilja deltaga i företaget. Finnes majoritet
ifråga om båtnaden hos dem, som vilja utföra företaget, måste det nämligen i allmänhet
anses, att faran för icke-sökandena att dragas in i ett förlustbringande företag
är mindre än om företaget drives fram av personer, på vilka endast kommer eu
mindre del av båtnaden genom företaget och därför ej skola mer än till en mindre
del bekosta företagets utförande. Ju flera det är, som genom sin anslutning till
företaget visa sitt förtroende för detsamma, desto större skäl finnes det till antagande
att företaget är gott. Dessutom utgör den omständigheten, att majoritet förefinnes,
en garanti för att så stora penningmedel finnas till förfogande för företaget, att detsamma
verkligen kommer till utförande. Däremot innebär majoritetsvillkoret icke
någon som helst garanti för strandägarnas intressen. Detta framgår redan därav,
att majoriteten kan och i regel väl också vid dessa företag kommer att utgöras av
båtnad för ett eller flera strömfall. I själva verket är det här oftast fråga om för
strandägarna helt främmande intressen.

Den olika betydelse, som sålunda tillagts majoritetsvillkoret vid sjösänkningar och
vattenregleringar, synes icke grunda sig å förhållandenas egen natur. Vid en jämförelse
mellan de verkningar, som åstadkommas av en sjösänkning, och de, som uppstå
till följd av en vattenreglering, synes det nämligen icke som om skillnaden
skulle vara så stor, att ur denna synpunkt särskilda villkor böra uppställas för
sjösänkningarnas tillåtlighet. En reglering av en sjös vattenyta kan medföra verkningar
för de närboende av samma beskaffenhet och omfattning som vid en sjösänkning.
Sålunda kunna områden, som förut varit torra, försumpas och därigenom
medföra sanitära olägenheter, frostländighet och andra sådana påföljder. Vid övervägande
av de olika utvägar, som kunna komma ifråga för utjämnandet av nu
anmärkta skiljaktighet, hava vi ansett oss böra stanna vid, att de regler, som enligt
kommittéförslaget gälla beträffande vattenregleringar, också böra göras tillämpliga
i fråga om sjösänkningar. Majoriteten i båtnad för sökandena skulle alltså utgöra
villkor ej för företagets tillåtlighet utan för rätten att påfordra tvångsanslutning.

Genom en dylik lösning torde strandägarnas intressen icke hava trätts för när.
Nämnda intressen synas nämligen vara tillräckligt skyddade genom bestämmelser,
som antingen redan finnas i vattenlagen eller ock upptagas i det överarbetade förslaget.
Hit hör först och främst stadgandet i 2 kap. 12 §, att byggnad i vatten ej
får göras så, att menlig inverkan på klimatet eller allmänna hälsotillståndet vållas

7: 44—46

Prövning åt
fråga om
vattenavledning.

218

eller eljest allmänna intressen i avsevärd män förnärmas, vilket stadgande enligt 7
kap. 41 § skall gälla även ifråga om vattenavledningsföretag. Vidare må erinras
om bestämmelsen i 7 kap. 39 §, att vattenavledning icke utan Konungens tillstånd
får utföras så, att därigenom förorsakas sådan bestående ändring av naturförhållandena,
varigenom väsentligt minskad trevnad för närboende eller betydande förlust
för landets djur- eller växtvärld är att befara. Enligt stadgandet i 7 kap. 46 §
tillkommer det i sista hand Kungl. Maj:t att pröva, huruvida ur nu nämnda synpunkter
hinder för företaget må anses föreligga eller särskilda villkor därför höra
uppställas. Till sist är att märka det i 9 kap. 8 § intagna stadgandet, att vid avgörande,
om och i vilken mån skada tillskyndas någon genom företag eller åtgärd
enligt vattenlagen, hänsyn skall tagas jämväl till skada eller lidande av annan beskaffenhet
än rent ekonomisk.

Genom den överensstämmelse, som sålunda skulle komma att förefinnas mellan
lagens olika delar i detta hänseende, vinnes jämväl åtskilliga fördelar i formellt
hänseende. Frågan, huruvida ett företag skall behandlas som sjösänkning eller vattenreglering,
förlorar härigenom till stor del sin betydelse. Med kommittéförslagets
lydelse skulle det däremot kunna inträffa, att ett och samma företag, igångsatt såsom
vattenreglering skulle vara tillåtet under det att däremot, därest detsamma betrakta
des såsom sjösänkning, hinder härutinnan skulle möta. Huruvida det ena eller
andra slaget av företag skulle föreligga, är åter beroende av den tillfälligheten, om
jämväl vattenkraftintresset har båtnad av företaget. Med den av oss föreslagna lydelsen
skulle nu anmärkta oegentlighet försvinna.

45—46 §§ (44, 46 §§ 4 kap. 13 §)

1 I förevarande paragrafer meddelas föreskrifter om förfarandet vid prövning av frågor
.angående vattenavledningsföretag. I 45 § föreskrives sålunda, att den, som vill utföra
vattenavledning, skall, om det föreligger sannolika skäl, att allmän eller enskild
rätt förnärmas genom företaget» ingiva ansökan därom till Konungens befallnings
havande, varefter frågan skall prövas vid syneförrättning i den ordning, 10 kap.
stadgar. Innan besked sålunda meddelats om Mättet och villkoren för arbetets utförande,
får arbetet icke påbörjas. År fråga om annans deltagande i företaget, skall
dylik syneförrättning under alla förhållanden föregå arbetets påbörjande.

Ifrågavarande bestämmelser avvika i viss mån från de stadgande^ som för motsvarande
fall meddelats i 27 och 28 §§ I). L. och 44 § kommittéförslaget, i det att i
nämnda förslag lika litet som i D. L. i förevarande hänseende göres någon skillnad

mellan dikning och vattenavledning. L värt förslag liar däremot i förevarande hän
seende, gjorts åtskillnad mellan dessa båda slag av''torrläggningsföretag. Beträffande
dikning hava vi sålunda ansett, att vid dess utförande hänsyn huvudsakligen allenast
behöver tagas till enskildas rättigheter. Till följd härav har dikningsföretag ansetts
kunna medgivas utan föregående förundersökning allenast överenskommelse föreligger
mellan de olika rättsägare, som beröras av företaget. Vid utförande av vattenavleduingsföretag
är det däremot nödigt att taga hänsyn till motstående intressen av allmän
natur såsom allmän farled, allmän flottled samt sanitära eller klimatiska förhållanden.
Den verkan en förändring av vattenförhållandena medför är för övrigt
för en icke sakkunnig så svår att bedöma, att det icke bör anförtros åt den enskilde
att själv beräkna företagets verkningar. Detta gäller den inverkan företaget kan
hava på såväl allmänna som enskilda intressen. Med hänsyn härtill och i huvudsaklig
överensstämmelse med de grundsatser, som vunnit tillämpning såväl beträffande
byggande i vatten i allmänhet som i fråga om anläggning för allmän flottled, har i
45 § av vårt förslag föreskrivits, att redan den omständigheten, att det föreligger
sannolika skäl, att genom en vattenavlednings utförande allmän eller enskild rätt
förnärmas, medför skyldighet att vid syneförrättning inhämta besked om sättet och
villkoren för arbetets utförande, innan detsamma får påbörjas.

I själva verket skulle det kunna ifrågasättas, huruvida icke i varje fall vattenavledning
borde prövas vid .syneförrättning. Ett dylikt stadgande skulle åtminstone i
vissa fall stå i överensstämmelse med grunderna för 2 kap. 20 §. Emellertid hava
vi icke ansett oss böra föreskriva en ovillkorlig skyldighet i detta fall. Ofta är det
vid en vattenavledning fråga allenast om arbeten i mindre vattendrag såsom rätande
eller fördjupande av en bäck. Förhållandena äro här sådana, att åtgärderna kunna
till sina verkningar med största sannolikhet bedömas. Behöver arbetet ej utföras å
annans mark och fordras ej annans deltagande i åtgärden eller synes denna i övrigt
efter ett objektivt bedömande ej vara av den beskaffenhet, att den förnärmar annans
rätt, bör den få företagas utan förprövning.

I andra stycket av 45 § regleras de fall, då underställning av synemännens utlåtande
skall äga rum. Med hänsyn till de allmänna intressen, som kunna beröras
av en vattenavledning, hava kommittéerna i 46 § föreslagit, att synemännens utlåtande
i vissa fall skall underställas vattendomstolens prövning. Såsom framgår av
den allmänna motiveringen hava vi anslutit oss till denna uppfattning. Emellertid
hava vi ansett oss böra föreslå vissa ändringar i kommittéernas förslag, särskilt med
anledning därav, att vi i 10 kap. intagit åtskilliga nya bestämmelser till skydd för

1 46 220

de allmänna intressen, underställningen i första hand avser. Sålunda liar i vårt förslag
underställning ej föreskrivits skola ske, då företaget avser förändring av vattnets
djup eller läge i vattendrag, där fisken har sitt drev, eller vattnet begagnas för allmän
vattenledning eller järnväg eller annan allmän väg framgår över vattnet. Skyldigheten
att göra underställning har nämligen synts oss böra inskränkas till sådana
fall, då företaget orsakar en mera väsentlig rubbning i vattenförhållandena. På denna
uppfattning vilar också otvivelaktigt de av kommittéerna föreslagna bestämmelserna
om skyldighet för synemännen att alltid underställa utlåtande angående vattenregleringsföretag
vattendomstolens prövning. Ur nämnda synpunkt torde underställning
i de nyss anförda fallen knappast vara erforderlig. Med hänsyn till de nya bestäm
melser, som av oss föreslagits i 10 kap. och varigenom representanter för nu ifrågavarande
intressen lämnats tillfälle att närvara vid syneförrättningen och i målet avgiva
yttrande, har det synts oss vara tillräckligt sörjt för dessa intressens tillbörliga
beaktande. Vad särskilt beträffar det fall, att järnväg eller annan allmän väg framgår
över vattnet, skola enligt föreskrifter i 10 kap. 52 § de myndigheter, som hava
överinseende över vägar och järnvägar, yttra sig angående det lämpligaste sättet för
arbetets utförande, då företaget berör bro, trumma eller annan anläggning för allmän
väg eller järnväg eller särskild åtgärd kan komma i fråga till skydd för sådan anläggning,
och därest i synemännens utlåtande göres avvikelse från vad i sådant yttrande
föreslagits, skall utlåtandet i denna del underställas vattendomstolens prövning.

Om de fall, vid vilka underställning skall ske, sålunda något begränsats i förhållande
till kommittéförslaget, har i annat hänseende en utvidgning av kommittéförslagets
bestämmelser i denna del ägt rum. Enligt kommittéförslaget är vattendomstolens
prövning inskränkt till frågan om och i vad man allmänna intressen beröras
av företaget. Härutinnan har en ändring skett, i det vi utsträckt underställningen
att avse utlåtandet i dess helhet. Ersättningsfrågor få dock ej prövas i vidare mån
än som föranledes av anförda besvär eller av ändrade anordningar eller föreskrifter
rörande företagets utförande. Den gjorda utvidgningen bär föranletts i främsta rummet
av önskemålet att erhålla överensstämmelse med motsvarande stadganden rörande
syneförrättning för inrättande av allmän flottled (6 kap. 3 §) ävensom vad saväl ai
kommittéerna som av oss föreslås angående vattenreglering. Då i vissa fall ett och
samma företag kan komma att behandlas såsom vattenavledning eller vattenreglering,
beroende på delaktigheten i företaget, synes det icke vara lämpligt att i dessa fall
gorå någon skillnad ifråga om omfattningen av de frågor, som skola underställas.
Det torde dock vara tydligt, att vattendomstolens prövning i första hand kommer att

221 7; 46-49

inriktas på tillgodoseendet av de allmänna intressen, för vilka underställningen
närmast äger rum. Men givetvis uteslutes icke, att vattendomstolen företager sådan
ändring i planläggningen för det ifrågasatta företaget, som kan anses lämplig ur
allmän eller ekonomisk synpunkt, eller fastställer eu riktigare grund för delaktigheten
än den, som av synemännen bestämts.

I 46 § lämnas föreskrifter angående Konungens prövningsrätt i vissa fall i frågor
angående vattenavledningsföretag. Körande dessa föreskrifter hänvisas till vad i den
allmänna motiveringen anförts.

47 § (2 kap. 26 §).

I likhet med vad i 2 kap. 26 § stadgats beträffande byggande i vatten och jämväl
gäller i fråga om åtgärder för vattenreglering, har det ansetts böra föreskrivas angående
vattenavledning, att, om efter lagens trädande i kraft vattenavledning verkställes
utan föregående prövning, den, för vars räkning arbetet skett, skall vara bevisningsskyldig
i avseende å de förhållanden i vattnet, som rått före arbetets utförande.

48 § (45 § 2 st.).

De i denna paragraf givna bestämmelserna om rensning för bibehållande av väft- Rensning i
,. ,1-, , „„ . vattendrag

nets djup eller läge, som i torrläggningssyfte företages i sjö eller vattendrag, mot - för torrlägg svara

i huvudsak föreskrifterna i 45 § andra stycket kommittéförslaget. Efter före- ”mark''’
bild av bestämmelserna i 2 kap. 36 § rörande rensning i vattendrag i annat ändamål
har dock i förevarande paragraf meddelats vissa föreskrifter, som ej återfinnas i
kommittéförslaget. Sålunda har det stadgats, att om den, som ämnar utföra rensningen,
vill påkalla prövning av arbetets laglighet, en sådan prövning skall äga rum
på samma sätt, som gäller rörande vattenavledning, samt att, därest rensningen utföres
utan föregående prövning, den, för vars räkning arbetet skett, är bevisningsskyldig
i avseende å de dessförinnan rådande vattenförhållandena.

49 § (1, 2, 9 §§).

Enligt 6 kap. 1 och 9 §§ kommittéförslaget skola i allmänhet å invallningsföre- Inrättning.
tag tillämpas bestämmelserna i 5 kap. angående sjösänkningar eller, där särskilda
stadganden därom ej finnas, bestämmelserna i samma kapitel om dikning och annat
avledande av vatten. I förevarande paragraf har i huvudsaklig överensstämmelse
härmed gjorts en allmän bestämmelse, att å invallningsföretag skall med iakttagande
av föreskrifterna i 50—55 §§ tillämpas vad förut stadgats om vattenavledning. Till

29—103710.

7: 49-51

222

den del särskilda regler finnas angående sjösänkning äga de enligt bestämmelse i
51 § motsvarande tillämpning å invallningar. Den föreslagna hänvisningen till reglerna
angående vattenavledningar har tydligen ur materiell synpunkt en annan
innebörd än hänvisningen enligt kommittéförslaget. Härvid syftas på de ändringar,
som beträffande dikning och vattenavledning gjorts i kommittéernas förslag och som
alltså även komma att gälla invallningsföretag. I detta sammanhang må erinras om
utsträckandet av tvångsdelaktigheten och borttagandet av båtnadsavsägelsen. Utsträckandet
av tvångsdelaktigheten till ägare av annan mark än sådan, som omförmäles
i 5 kap. 3 § kommittéförslaget, har föranlett, att uti förevarande paragraf icke,
såsom skett i 1 och 2 §§ kommittéförslaget, gjorts någon skillnad mellan invallningar,
som ske i ändamål av jords förbättring, och sådana, som komma till stånd
huvudsakligen i annat ändamål. Att det i 1 § kommittéförslaget förekommande uttrycket
»vid eller i vatten» utbytts mot »vid eller i vattendrag, sjö eller annan vattensamling
eller havet» har allenast berott på formella skäl. Invallning för vinnande
av havs- eller sjöbotten är givetvis att anse såsom invallning för »marks» torrläggning,
vilket här anmärkes i anledning därav, att tvivel härom uttalats i några över
kommittéförslaget avgivna yttranden.

Öl § (1, 2 §§).

Om tillåt- För tillåtlighet av invallningar, som företagas i ändamål av jords förbättring,
vallning uppställes i 1 § kommittéförslaget, bland annat, det villkor, som föreslagits för tillätdighet
att ligheten av sjösänkningar, eller att mer än hälften av det beräknade jordförbättringstagadeldän.
faUej. & egendonl) tillhörig sökanden eller honom och de, som förenat sig med
honom. Erfordras uppfordringsverk eller dylik anstalt för vattnets upphämtande
skall ytterligare ett villkor vara uppfyllt. Sådant företag får nämligen ej mot bestridande
av någon, vars rätt beröres därav, komma till stånd med mindre jordförbättrings
värdet stiger till eu och en halv gång sammanlagda beloppet av den beräknade
anläggningskostnaden, lösen och ersättning för skada och intrång samt den
kapitaliserade kostnaden för uppfordringsverkets drift. Sistnämnda villkor har uppställts
av det skäl, att, då uppfordringsverk behöves, företagets ekonomiska utfall enligt
kommittéernas mening är ännu vanskligare att beräkna än eljest. Villkoret synes
alltså närmast hava tillkommit med hänsyn till tvångsdelaktigheten, men skulle
enligt motiven kunna åberopas av var och eu, som genom företaget lede skada eller
intrång. Beträffande invallningsföretag, som huvudsakligen avser annat ändamål än
jords förbättring, fordras enligt 2 § kommittéförslaget ej blott enkel majoritet, här be -

räknad efter arealen av den mark, som torrlägges, utan även den i 1 § uppställda
proportionen mellan nytta ock skada, detta vare sig uppfordringsverk beliöves eller
ej. Då tvångsdelaktigket ej enligt kommittéernas förslag förefinnes i fråga om dessa
företag, äro villkoren tydligen stadgade av hänsyn till utomstående, som lida skada
eller intrång genom företaget.

Såsom anförts vid 44 § hava vi ansett oss böra i fråga om sjösänkning skilja på
villkoren för tillåtlighet och tvångsdelaktighet. För tillåtlighet gäller sålunda den
i 38 § stadgade proportionen mellan nytta och skada samt de villkor, som omförmälas
i 39 §. Sjösänkningsföretag äro enligt vårt förslag tillåtna under samma villkor,
som gälla för vattenavledningsföretag i allmänhet. En invallning medför i regel
mindre rubbning i vattenförhållandena än en vattenavledning, särskilt en sjösänkning.
Yattenkraftföreningen har även i sitt yttrande över kommittéförslaget
framhållit såsom synnerligen önskvärt, att tillkomsten av invallningar underlättas,
enär genom desamma mången gång kunde avvärjas den skada, som kan uppstå å jord
och annan egendom genom dämning för vattenkraftens tillvaratagande och dessa företag
således vore ägnade att utjämna motsatserna mellan vattenkrafts- och jordbruksintressena.
Teknologföreningen har yttrat sig i samma riktning. Yi hava med hänsyn
härtill icke ansett den omständigheten, att ett gott ekonomiskt resultat möjligen
må vara svårare att påräkna i fråga om invallningar än beträffande andra
torrläggningar, utgöra tillräcklig anledning till att uppställa strängare villkor för
tillåtligheten av invallningar än som gälla för vattenavledningar. I detta sammanhang
må framhållas, att den i 38 § föreskrivna jämförelsen avser sådant intrång,
som har sin orsak i vattenförhållandenas förändring till följd av invallningen. Rätten
att å annans fastighet lägga vall, som erfordras för företaget regleras av stadgandet i 40 §.

Beträffande villkoren för tvångsdelaktighet vid invallningar, har denna fråga synts
oss mera tveksam. Såsom skäl för att större fordringar för tvångsdelaktighet skulle
ställas å invallningar än å andra torrläggningsföretag har anförts, att invallningarnas
ekonomiska bärighet i allmänhet är vanskligare att beräkna än andra torrläggningsföretags,
särskilt då uppfordringsverk behöver användas. Denna anmärkning
torde icke kunna frånkännas ett visst berättigande och bör givetvis föranleda, att åtminstone
lika stränga fordringar uppställas för invallningar som för sjösänkningar.
Vid våra överläggningar har emellertid därutöver varit ifrågasatt, att, när uppfordringsverk
behöves, tvångsdelaktighet icke borde tillåtas, om icke båtnaden av företaget
med minst två tredjedelar belöpte å egendom, tillhörig sökanden och de, som
förenat sig med honom. Vi hava emellertid funnit oss böra stanna vid att föreslå

224

7: 51-52

enkel majoritet jämväl vid invallningar. Den osäkerhet, som ansetts känneteckna invallningar
med uppfordringsverk i förhållande till andra invallningar, torde vara väsentligt
överdriven. I varje fall synes med den allt mer underlättade tillgången på
elektrisk kraft för driften av uppfordringsverk de därmed förenade olägenheterna i
långt högre grad än tidigare kunna förebyggas. Faran att misstag skola begås vid
bedömande av den vattenmängd, som skall avlägsnas, och vid anskaffande av uppfordringsverk
torde även vara minskad. Den teoretiska insikten på området har
vuxit och genom de misslyckanden, som skett, torde fackmännen på området hava
samlat en värdefull praktisk erfarenhet, som kommer de nya företagen till godo. Med
hänsyn härtill och till den stora vikten av att för invallning lämpliga områden bliva
tillgängliga för odling hava vi trott det vara riktigast att icke i detta hänseende
skapa en missgynnande undantagsställning för invallningarna. Den uppställda fordran,
att sökanden och de, som förena sig med honom, skola äga mark, på vilken kommer
mer än halva båtnaden av företaget, torde förmodligen komma att visa sig utgöra
en tillräcklig garanti för att icke invallningar komma till stånd, som sakna
förutsättningarna för att bliva lönande.

52 § (4 §).

Jdelaktig- '' Mark’ som vinner båtnad genom invallning, torde understundom kunna erhålla

heten intimt den åsyftade torrläggningen jämväl genom vattenavledning. Undantagsvis kan markens
läge vara sådant, att den även kan torrläggas genom dikning. Blir i dessa
fall torrläggningskostnaden mindre, om invallning utföres, förefinnes ingen tvekan,
att marken bör ingå i invallningssamfälligheten. Annorlunda förhåller det sig om
markens torrläggning genom dikning eller vattenavledning skulle draga den minsta
kostnaden. I 4 § kommittéförslaget föreskrives, att marken icke skall ingå i samfälligheten,
om den genom dikning kan torrläggas till ett djup av 1,2 meter för
mindre kostnad än genom invallning, som sker i ändamål av jords förbättring. Jord
i detta förmånliga läge har nämligen av kommittéerna ansetts icke skäligen böra
tvångsvis underkastas de risker, som äro förenade med invallningen. Enligt vårt förmenande
hava emellertid ägarna av dylik mark blivit försatta i en bättre ställning
än som erfordras. Sedan de uteslutits ur invallningsföretaget, kunna de nämligen i
regel ersättningsfritt begagna sig av den gjorda invallningen utan att utföra någon
dikning. Givetvis bör det i möjligaste mån tillses, att markägare, varom nu är fråga,
icke åsamkas större kostnader genom invallningen än de skulle hava fått utgiva för
dikning eller vattenavledning, men att gå längre torde ej vara nödigt. Enligt vår

225

uppfattning torde deras intresse på ett rättvist sätt tillgodoses genom stadgandet i
förevarande paragraf, att ägare av i in vall n i n gssamfäll i gliet ingående mark, som med
hänsyn till höjdläge eller andra förhållanden uppenbarligen kan med mindre kostnad
torrläggas genom dikning eller vattenavledning, är berättigad till jämkning i delaktigheten.
Jämkningen skall utföras så, att markens ägare icke påföres större beräknad
kostnad för invallningen än den, som må antagas hava åtgått, därest han torrlagt
sin mark genom dikning eller vattenavledning.

Beträffande 3 § första stycket i kommittéförslaget hänvisas till 2 kap. 38 §. Bestämmelserna
i andra stycket av förstnämnda paragraf hava i utvidgad form intagits
i 10 kap. 56 §.

53 § (8 §).

Såsom i föregående paragraf framhållits föreligger understundom sådana förhållanden,
att viss mark kan torrläggas såväl genom invallning som genom torrläggningsföretag
av annat slag. Därest marken torrlagts genom invallning och sedermera
utföres dikning, vattenavledning eller vattenreglering, som berör den invallade mar- 1
ken, uppstår fråga om markägarens ställning till det nya företaget.

Den invallade markens ägare kan vinna fördel av det nya företaget i tvänne hänseenden.
A ena sidan kan marken genom detsamma vinna förbättrad torrläggning’
Till den del detta äger rum, är markens ägare tydligen skyldig att efter vanliga
regler deltaga i företaget. Bestämmelser härom givas såväl i 8 § kommittéförslaget
som i förevarande paragraf. Å andra sidan kan hans fördel av företaget bestå däri,
att han i framtiden erhåller minskade utgifter för invallningens vidmakthållande
och drift av eventuellt befintligt uppfordringsverk. Jämväl för detta fall lämnas
föreskrifter i kommittéförslaget.

I 8 § av kommittéförslaget, som dock endast avser förhållandet mellan invallning
och en ifragasatt vattenavledning, har frågan om markägarens ställning i sistnämnda
fall ordnats så, att markens ägare förklarats pliktig deltaga i vattenavledningsföre
taget. För bestämmande av delaktigheten skall enligt kommittéförslaget uppskattning
ske av den nytta, vattenavledningen bereder honom genom minskning i utgifter
för invallningen. I motiven till ifrågavarande paragraf framhålles, att vinsten
för den invallade jordens ägare av befrielsen från utgifterna för invallningens vidmakthållande
och drift av uppfordringsverk icke motsvarade dessa utgifters hela
belopp. Därifrån borde nämligen dragas den på honom belöpande andel i underhållet
av de för vattenavledningen erforderliga anläggningar. För att få en fast
utgångspunkt i detta hänseende hade kommittéerna ansett det lämpligt att genom

7: 52- 53

Invallarcs
bidragsslcgldighet
till
torrläggningsföre.
-ag av annat
slag.

7: 53 226

lagbud fixera den vinst i sistnämnda avseende, varför invallaren skall deltaga i vattenavledningsföretaget.
Denna vinst har i 8 § kommittéförslaget föreskrivits skola beräknas
till den kapitaliserade summan av halva den årliga kostnad, som varder obehövlig
för invallningens vidmakthållande och drift av uppfordringsverk, där sådant finnes.

Lantbruksstyrelsen, som i sitt yttrande berört denna fråga, finner det betänkligt
att bestämma nyttan för invallaren efter de grunder kommittérna föreslagit. Det
kunde nämligen ingalunda anses givet, att den kostnad för invallningens vidmakthållande
och drift av uppfordringsverk, som för framtiden inbesparades, stode i det
förhållande till kostnaden för vattenavledningens underhåll, som kommittéerna syntes
förutsätta. Det syntes styrelsen riktigare, att någon bestämmelse härom icke förekomme
i lagen, utan att det finge bero på prövning i varje särskilt fall rörande å
ena sidan värdet av de minskade utgifter, som vid vattenavledning vunnes beträffande
förut invallad jord, samt å andra sidan beloppet av den underhållskostnad, som
vattenavledningen kunde anses medföra. Ännu viktigare syntes vara, att de kostnader,
som blivit nedlagda för invallningens åstadkommande, bleve åtminstone i
någon mån ersätta- Det skulle eljest begås en stor orättvisa mot den, som företagit
en invallning, sedan det visat sig omöjligt att få en vattenavledning till stånd.
Under antagande, att kostnaderna för invallningen i regel amorterades på 20 år,
borde det enligt styrelsens mening stadgas, att ersättning för den nödiga kostnad
för invallningsanläggningen, som genom vattenavledningen bleve onyttig, skulle ersättas
med fulla värdet efter avdrag av en tjugondei för varje år invallningen ägt bestånd.

Frågan om den ställning, som den invallade markens ägare bör intaga till ett
torrläggningsföretag, som visserligen ej medför förbättrad torrläggning av marken,
men däremot minskning i utgifter för invallningen, synes böra besvaras olika i olika
fall. Understundom torde det kunna inträffa, att markens ägare icke vidare vill
begagna sig av invallningen utan föredrager att ingå i det nya företaget. I dylikt
fall bör han givetvis deltaga i företaget och hans båtnad därav beräknas med hänsyn
till den torrläggning, som vinnes genom det nya företaget efter det invallningen
nedlagts. Om han däremot icke vill deltaga i det nya företaget, synes han enligt
vårt förmenande icke böra tvingas därtill allenast på den grund, att hans kostnad
för invallningens vidmakthållande minskas. Förutsättningen för delaktighetstvång
synes nämligen böra vara, att markens ägare genom torrläggningsföretaget vinner
båtnad genom möjlighet till bättre torrläggning än förut, något som i förevarande
fäll ej skulle bliva förhållandet. Därmed är givetvis icke sagt, att han helt och
hållet skall undgå att lämna bidrag till kostnaderna för företaget. För den förmån

227 7: 53 5*

han vinner till följd av det nya företagets utförande synes det icke obilligt att inom
vissa gränser ålägga honom ersättningsskyldighet. Denna ersättningsskyldighet synes
dock skäligen ej böra överstiga hälften av det belopp, vartill den uppkomna besparingen
i utgifter uppgår. En bestämmelse härom har intagits''''! paragrafens senare
del. Det sålunda utgående bidraget skall bestämmas av synemännen vid syneförrättningen.
För att icke ersättningsskyldigheten skall bliva betungande därigenom,
att utbetalningen av densamma sker genast, under det att vinsten för invallaren
uppkommer genom årliga inbesparingar, har tillika stadgats, att ersättningen skall
utgå antingen på en gång eller med fördelning på visst antal år.

Genom de av oss sålunda föreslagna bestämmelserna torde den invallade markens
ägare i vissa fäll komma i en bättre ställning än enligt kommittéförslagets bestämmelser.
Enligt de sistnämnda skulle han nämligen kunna komma att få bidraga till
anläggningskostnaderna för vattenavledningen med hela den beräknade båtnaden
d. v. s. hälften av de inbesparingar han väntas göra till följd av vattenavledningen.

Men därjämte är att märka, att han skulle efter sin båtnad jämväl deltaga i kostnaden
för vattenavledningens underhåll. Hans bidrag härtill skulle kunna uppgå
-till och till och med överstiga den återstående hälften av de till följd av vattenavledningen
gjorda inbesparingarna. Han skulle sålunda i undantagsfall komma att
förlora på att ingå i vattenavledningsföretaget. Enligt vårt förslag däremot kommer han
i varje fall att få behålla hälften av de inbesparingar han gör genom det nya företaget.

54 § (9 § 2 st.).

I 9 § andra stycket kommittéförslaget har medgivits rätt för den, som avsagt sig Inlösen av
båtnaden av ett invallningsföretag, att påfordra, att de kvarstående deltagarna skola lösa jord.
all honom tillhörig jord, som ingår i samfälligheten. Ehuru vi föreslagit borttagande
av rätten till båtnadsavsägelse, hava vi dock såsom framgår av den allmänna motiveringen
och på där anförda skäl ansett oss böra bibehålla rätten för den delägare,
som varken sökt företaget eller jämlikt 27 § är likställd med sökande, att fordra
inlösen av den honom tillhöriga mark, som ingår i samfälligheten. Bestämmelser i
detta avseende lämnas i förevarande paragraf, som jämväl innehåller närmare föreskrifter
angående den ordning, i vilken ett dylikt anspråk skall göras gällande.

I samband med frågan om inlösen av invallad mark uppställer sig spörsmålet,
huru det i äganderättsligt hänseende må anses förhålla sig med den inlösta marken.

Såsom kommittéerna i motiven till 5 kap. 52—54 §§ framhållit beträffande jord,
som utbrutits till följd av båtnadsavsägelse, är det icke lämpligt, att denna jord

7: 54 228

tillägges de fastigheter, som ingå i företaget, enär dessa härigenom skulle kunna få
till sina övriga ägor lagda smärre områden, kanske inom andra kommuner, härad
eller län. Detsamma gäller givetvis även den mark, varom här är fråga. Den inlösta
marken torde sålunda böra anses såsom fast egendom för sig. Huruvida densamma
skall anses tillhöra delägarna personligen eller företaget självt, är åter eu
fråga, som ej saknar praktisk betydelse. Kommittéerna synas hava varit av den förstnämnda
uppfattningen. Enligt denna mening torde varje delägare i företaget äga
lott i den inlösta marken i förhållande till sin delaktighet i företaget. Lagen om
samäganderätt skulle i detta fall vara tillämplig och i regel alltså fordras samtliga
delägares samtycke för förfogande över egendomen i dess helhet eller för vidtagande
av åtgärd i avseende å egendomens förvaltning. Den enskilde delägaren skulle också
kunna avhända sig sin lott i egendomen utan redovisningsskyldighet i avseende å
den härigenom uppkomna vinsten. Betraktas åter marken såsom en tillhörighet till
företaget såsom särskilt rättssubjekt, blir lagen om samäganderätt ej tillämplig, utan
dispositionen över egendomen äger rum enligt de regler, som i allmänhet gälla för
handhavandet av företagets gemensamma angelägenheter. Enligt vår uppfattning
bör äganderätten anses tillkomma företaget och icke de enskilda delägarna. Särskilt
av hänsyn till framtida delägare i företaget torde det vara riktigast, att den
enskilde delägaren icke får disponera den vinst, som kan uppstå genom den inlösta
markens försäljning, utan att densamma kommer att tillhöra företaget och användas
enligt beslut av deltagarna. Med en motsatt uppfattning synes det även vålla vissa
svårigheter att på ett tillfredsställande sätt ordna de rättigheter och skyldigheter i
förevarande avseende, som må tillkomma delägare, vilken enligt 29 § icke skall erlägga
sitt bidrag förrän båtnaden tages i anspråk.

Befrielsen från delaktighet för ägaren av den fastighet, vartill marken hört, åstadkommer
givetvis ökning av de övriga delägarnas bidrag under den tid, företaget är
ägare av marken. En annan fråga är, huruvida denua ökning skall fortfarande
åvila dessa delägare efter det företaget avhänt sig marken. Så torde enligt gällande
rätt vara förhållandet med mark, som utbrutits till följd av båtnadsavsägelse. Enligt
5 kap. 57 § kommittéförslaget skulle däremot den utbrutna marken träda i stamfastighetens
ställe med skyldighet för markens ägare att övertaga den delaktighet,
varifrån fastighetens ägare befriats. I det förra fallet blir sålunda markens ägare ej
delägare i företaget, i motsats till vad som är förhållandet i det sistnämnda fallet.
Såsom framgår av tredje stycket i förevarande paragraf ansluta vi oss beträffande
inlösen av invallad mark till kommittéernas nyssnämnda uppfattning. Markens ägare

229 7:54-55

är nämligen i så hög grad beroende av invallningens bestånd och ändamålsenliga
skötsel, att han synes böra äga tillfälle att såsom delägare i företaget inverka på
handhavandet av dess angelägenheter. I enlighet med den uppfattning här kommit
till uttryck torde de delägare, som erlagt lösenbeloppet och eventuellt fått utgiva å
den inlösta marken belöpande bidrag, äga att av köpeskillingen för marken återbekomma
vad de sålunda utbetalt. Den vinst eller förlust, som uppstår genom försäljningen
skall tydligen stanna å företaget och köparen av marken sålunda komma
att deltaga i densamma. Det torde möjligen invändas, att skyldigheten för köparen
att ingå såsom delägare i företaget skulle, med hänsyn till ovissheten om storleken
av det bidrag denne har att utgiva, kunna verka hindrande vid försäljning av marken.
En sådan invändning anse vi dock icke vara av större betydelse, då markens
försäljning ej gärna kan komma att äga rum förrän invallningen blivit utförd och
bidragets storlek alltså är känt.

55 § (10 §).

Enligt 46 § första stycket i vårt förslag skall fråga om företag, som avser sänl
ning av eller reglering av vattnets avrinning ur någon av sjöarna Vänern, Vättern,
Mälaren, Hjälmaren, Storsjön i Jämtland eller Siljan, innan frågan slutligen av
vattendomstolen avgöres, hemställas Konungen för prövning, huruvida med hänsyn
till vissa allmänna intressen hinder möter mot företaget eller särskilda villkor böra
föreskrivas för dess utförande. Då en invallning i allmänhet i betydligt ringare
mån inverkar förändrande å vattenförhållandena än en vattenavledning, har det icke
ansetts nödigt, att fråga om invallning, som berör någon av nämnda sjöar, under
alla förhållanden skall hemställas Konungens prövning. På grund härav har i förevarande
paragraf föreskrivits, att sådan hemställan allenast skall äga rum, såframt
Konungen i den ordning, som i 46 § sägs, förbehållit sig dylik prövningsrätt. I

Prövning av
fråga om
inrullning.

I värf förslag har ej intagits någon motsvarighet till bestämmelsen i 11 § konimittéförslaget
avseende det fall, att ett torrläggningsföretag omfattar dels uppförande
av vall till skydd mot vattnet dels ock anläggande av dike eller annat vattenavlopp.
Enligt kommittéförslaget skulle i dylikt fall företaget allt efter dess huvudsakliga
beskaffenhet i sin helhet hänföras antingen till invallning eller till dikning eller vattenavledning.
Denna bestämmelse har synts oss leda till konsekvenser, som ej kunna
anses tillfredsställande. Sålunda skulle, om företaget hänfördes till invallning, jämväl
en sådan icke-sökande delägare, som ej för sin marks torrläggning vore beroende

30—193710.

7: 55-56

280

av vallen, kunna fordra, att hans mark löstes. Hänfördes åter företaget till dikning
eller vattenavledning, ginge den delägare, vars mark vore beroende av vallen för sin
torrläggning, miste om sin rätt att fordra inlösen av marken. Dessutom synes stadgandet
allt för mycket gynna en sammanslagning av ^vallning med andra torrläggningsföretag.
Enligt vår mening böra dessa företag, särskilt med hänsyn till invallningens
dyrare underhåll, så mycket som möjligt hållas isär. De böra sålunda, där
så lämpligen kan ske, uppdelas i olika företag. Härigenom undgås de ovan påpekade
konsekvenserna i fråga om markens inlösen. Skulle i något fall en dylik uppdelning
av praktiska skäl icke kunna äga rum, torde starka skäl tala för, att företaget i sin
helhet bör hänföras till invallning, såvitt icke den båtnad, som vinnes genom vallens
uppförande, är allt för obetydlig i förhållande till den sammanlagda båtnaden av
företaget.

56 § (47 §).

Rättsverkan j överensstämmelse med vad som föreskrivits i 47 § kommittéförslasret stadg-as i
av utlåtande : ° ö

eller beslut förevarande paragraf angående de materiella rättsverkningarna av synemäns utlåningsm&l.
tande, varvid enligt 10 kap. 75 § skall bero, eller domstols laga kraft ägande beslut
rörande företag enligt detta kap., att sådant utlåtande eller beslut är gällande mot
var och en såväl beträffande rätten att utföra företaget och för framtiden bibehålla
dike eller annan anläggning som i fråga om skyldighet att taga del i företaget.

Det anförda stadgandet gäller emellertid icke oinskränkt. Vad i 47 § komittéförslaget
stadgats om inskränkningar i stadgandet har dock i förevarande paragraf
undergått vissa ändringar. Genom borttagande av rätten till båtnadsavsägelse har
sålunda den inskränkning bortfallit, som denna rätt innebär. Vidare har uteslutits
föreskriften i andra stycket av 47 § kommittéförslaget, att utlåtande eller beslut
rörande företaget skall vara utan verkan mot fastighetsägare, som ej lagligen varit
part i målet. I de fall, som här avses, har utlåtandet eller beslutet icke vunnit
formell rättskraft gentemot den, vars rätt därav beröres. Först då han försummar
att inom den i 25 kap. 10 § rättegångsbalken föreskrivna tid föra talan mot utlåtandet
eller beslutet vinner detta laga kraft mot honom. Föreskriften i fråga utgör
således icke någon inskränkning i den materiella rättsverkan av ett sådant lagakraftvunnet
utlåtande eller beslut, varom här är fråga. Såsom en dylik inskränkning
torde däremot, utom det i 57 § av föreliggande förslag omförmälda och i 47 § kommittéförslaget
upptagna fall, böra betraktas den rätt till ny uppskattning av båtnaden,
varom bestämmelser meddelas i 10 kap. 77 och 78 §§.

281 7: 57

57 § (49 §).

I 75 § D.L. stadgas, att deltagarna i företag, som tillätes enligt nämnda lag, äro
pliktiga att efter rättens beprövande gälda ersättning för i följd av företaget uppkommen
skada, som ej blivit förutsedd och på förhand ersatt. I 49 § kommittéförslaget
meddelas bestämmelser i samma hänseende, genom vilka ej torde hava skett
någon annan ändring i gällande rätt än att viss tid bestämts för anhängiggörande
av talan om utfående av dylikt skadestånd. Talan om ersättning för skada eller intrång
har sålunda förklarats skola väckas inom fem år efter utgången av den för företagets
fullbordande i utlåtandet eller beslutet eller ock sedermera i anledning av sökt anstånd
bestämda tiden. Liknande bestämmelser, ehuru begränsade allenast till visst fall, hade
i 2 kap. 24 § föreslagits beträffande byggande i vatten. I den slutliga redaktionen
av sistnämnda lagrum har stadgandet omarbetats, utom i annat avseende, på det
sätt, att det nu avser skada eller intrång, som vid beslutets meddelande icke av vattendomstolen
förutsetts. Härigenom har man, enligt vad som framgår av motiven
till 1917 års sakkunnigförslag, sökt framhålla, att sakägare icke äger rätt att påkalla
ny värdering av en skada, som i hela sin omfattning tagits i beaktande vid
vattendomstolens medgivande till byggnaden, även om måhända någon felaktighet
förelupit vid den uppskattning av skadan, som då verkställts. Av samma skäl har
liknande ändring vidtagits i första stycket av förevarande paragraf. Därjämte har
den ändringen gjorts, att det givits möjlighet till utsträckande av tiden för framställning
av anspråk, varom nu är fråga. I likhet med vad som föreskrivits beträffande
byggande i vatten i 2 kap. 24 § har sålunda stadgats, att anspråket skall
anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som i
utlåtandet eller beslutet må hava föreskrivits, räknat från utgången av den tid, som
ovan nämnts. Anledningen till att åt synemännen och domstol givits befogenhet att
utsträcka tiden till tolv år är den, att det i vissa fall kan behövas en så lång tid
för att man med säkerhet skall kunna konstatera, hur de företagna arbetena verka
under exceptionellt svåra flödes- och torkperioder.

Uti 49 § kommittéförslaget har föreslagits en i gällande rätt ej förefintlig inskränkning
i de preklusiva verkningarna av utlåtande eller beslut, varigenom medgivande
lämnats till utförande av torrläggningsföretag. Där har nämligen medgivits rätt
för den, som till följd av företagets utförande i enlighet med utlåtandet eller beslutet
lider skada eller intrång av betydenhet, att under vissa villkor erhålla ändring i
föreskrifterna rörande skötseln av de för företaget gjorda anläggningar och få åtgärder
vidtagna för förebyggande eller minskande av skadan eller intrånget för fram -

Oförutxrdd

skada.

7: 57-59 232

tiden. Dessa bestämmelser hava fått sin plats i andra stycket av förevarande paragraf.
De ändringar, som vidtagits i förhållande till kommittéförslaget, hava skett
för vinnande av överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i 2 kap. 24 §, något
som särskilt för vattenregleringarnas del är av betydelse.

59 § (ny).

Ja£tsplV HurU noSSranna de undersökningar och beräkningar än varit, efter vilka en arbetsnen-
Plan uppgjorts, visar det sig understundom nödvändigt att vidtaga ändringar i den
fastställda arbetsplanen, sedan medgivande till företaget lämnats. Anledningen härtill
kan vara, att arbetssvårigheter yppas, som förut icke varit kända. Sålunda kan
exempelvis, när arbetet kommit längre ned på djupet, påträffas berg, vars tillvaro
man på grund av de gjorda undersökningarna ej haft anledning antaga. En dylik
arbetssvårighet kan medföra så stor ökning i kostnaderna, att det blir nödvändigt
att ändra planen, om företaget skall löna sig. På grund av svårigheten att på förhand
beräkna verkningarna av ett planerat arbete händer det ock någon gång, att
ett arbete, som ingår i planen, under företagets utförande visar sig obehövligt för
den avsedda torrläggningen. Det är givetvis meningslöst att i sådan händelse utföra
arbetet allenast på den grund, att det ingår i den fastställda planen. Ett fall,
som också kan inträffa, är att den asyftade torrläggningen visar sig kunna vinnas
. för mindre kostnad, därest ett visst arbete utföres i stället för ett, som ingår i planen.
Uppkomsten av sadana situationer, som nu nämnts, kan tydligen även bero på
felaktiga beräkningar och andra rena misstag från synemännens sida.

Enligt gällande rätt torde, såvitt avser förhållandet till utomstående, ändring i
planen i fall, som ovan anförts, kunna göras, därest allmän eller enskild rätt härigenom
ej trädes för när. Vad åter beträffar förhållandet mellan delägarna inbördes,
torde sådan ändring ej vara tillåten, därest densamma för någon delägare skulle
medföra mindre båtnad eller större kostnad än om arbetet utförts enligt planen. Enligt
vad som försports från lantbruksingenjörshåll har det mången gång berett intressenterna
i företaget svårighet, att de ej kunnat vinna ändring i den fastställda
planen. Det har synts oss påtagligt, att här föreligger eu olägenhet, som bör av
lagstiftningen avhjälpas. I förevarande paragraf har därför meddelats bestämmelser,
enligt vilka vattendomstolen uti ifrågavarande fall äger efter ansökan av deltagare,
vars rätt därav beröres, göra den ändring i bestämmelserna rörande företaget, som av
förhållandena påkallas. En motsvarighet till detta stadgande finnes i 6 kap. 12 § i den
redan antagna delen av vattenlagen beträffande arbete för inrättande av allmän flottled.

1m 7: 59-GO

Den jämkning, varom i paragrafen är fråga, måste alltid i första hand avse en
ändring i fråga om företagets utförande. Eu ändring i arbetsplanen kan emellertid
i sin ordning föranleda ändring i den gjorda uppskattningen av båtnaden och på så
sätt även i den redan fastställda kostnadsfördelningen. Visserligen skulle en oförutsedd
arbetssvårighet, även om därav icke föranledes någon ändring i planen kunna
hava haft inflytande å kostnadsfördelningen, därest den varit känd vid medgivandet
till företaget. Tillräckliga skäl att giva paragrafen tillämpning jämväl i dylikt fall
torde dock knappast föreligga.

Itätt att påkalla jämkning tillkommer en var deltagare, vars rätt beröres därav.

En icke-sökande deltagare har visserligen ej rätt att bringa företaget till utförande
men det har dock icke synts böra frånkännas honom att genom åstadkommande av
ändring i planen förhindra att företaget, om det av sökanden igångsättes, utföres på
ett sätt, som icke överensstämmer med vad som måste anses lämpligt och riktigt.

Delägare, som jämlikt 29 § ej skall erlägga sitt bidrag förrän han tager båtnaden i
anspråk, har däremot ej synts böra tillerkännas eu dylik rätt med hänsyn därtill,
att det mycket väl kan tänkas, att han aldrig tager båtnaden i bruk.

GO § (58 §).

Bestämmelserna i denna paragraf motsvara föreskrifterna i 58 § kommittéförslaget, Ny ägares
allenast med en ändring, som föranletts av de i 29 § införda bestämmelserna om ansvari9heträtt
för eu icke-sökande delägare i företaget att i vissa fall uppskjuta erläggandet av
sitt bidrag till dess han tager båtnaden i anspråk. Såsom framhålles i motiven till
7 kap. 7 § i 1917 års sakkunnigförslag, som i vattenlagen motsvaras av 3 kap. 7 §,
torde det i dylika fall ofta vålla svårigheter för övriga delägare i företaget att förskaffa
sig visshet om när förfallotiden inträtt. Därest nu eu efterföljande ägare skulle
kunna undandraga sig betalningsskyldighet under hänvisning, till det för övriga
delägare obekanta förhållandet, att båtnaden av förre ägaren tagits i bruk mer än
ett år före ombytet av ägare eller, vid försäljning å exekutiv auktion, redan före
törsäljningsdagen, skulle delägarna kunna lida förlust genom sin ovetenhet om nämnda
förhållande. Till förhindrande härav har i förevarande paragraf, efter förebild av
en motsvarande bestämmelse i 3 kap. 7 §, föreskrivits, att den i paragrafen gjorda
begränsningen av efterföljande ägares betalningsskyldighet skall gälla allenast det
tall, att före ombytet av ägare den föregåendes betalningsskyldighet blivit i vederbörlig
ordning fastställd.

7: 61-66

234

61—66 §§ (59-69 §§)''.

Styrelse för Förevarande paragrafer innehålla bestämmelser angående handhavande av torrdi
Jemna s- •

företag man. läggningsföretags angelägenheter, evad de avse förhållandet till tredje man eller

det inbördes förhållandet delägarna emellan. De avvikelser, som gjorts från motsvarande
föreskrifter i 59—69 §§ kommittéförslaget, hava i allmänhet företagits för
vinnande av överensstämmelse med 3 kap. 12—25 §§ i den redan antagna vattenlagen.
Beträffande frågan om styrelse för företaget hava dock av andra skäl vidtagits
vissa ändringar i kommittéförslagets bestämmelser.

Vad angår sistnämnda fråga finnes i D.L. ingen bestämmelse, att deltagarna i ett
torrläggningsföretag skola utse styrelse för företaget. Däremot stadgas i 74 § D.L.
att, om deltagarna i gemensamt företag äro flera än fem och delaktigheten i arbetets
första verkställande och det framtida underhållet icke blivit sa bestämd, att var och
en står i ansvar för viss sträckning å marken, de skola utse syssloman att tala och
svara i mål, som angå företaget. Sysslomannens uppgift är alltså begränsad till
viss del av företagets angelägenheter. Någon rätt att ombesörja företagets arbeten
har han icke, utan ombestyres oftast denna angelägenhet av en av deltagarna
utsedd arbetsstyrelse. Kommittéerna hava däremot ansett eu särskild representation
för deltagarna med uppgift att ombesörja samtliga de angelägenheter, som
äro för deltagarna gemensamma, icke kunna undvaras. Fördenskull har i 59 §
kommittéförslaget stadgats, att under de omständigheter, som enligt D.L. föranleda
tillsättande av syssloman, skall för handhavande av företagets angelägenheter utses
en styrelse, bestående av en eller flera ledamöter. Härutinnan hava vi först
och främst föreslagit den ändring, att styrelse skall utses, även om var och en
delägare svarar för upptagande och underhåll av viss del av diket. Jämväl i
detta fall torde nämligen styrelsen hava uppgifter att fylla. Styrelsen har sålunda
att se till att arbetet utföres på vederbörligt sätt och att, om så icke sker, åstadkomma
rättelse. För övrigt torde det nu för tiden mera sällan förekomma, att
arbetet uppdelas på ifrågavarande sätt, varför den uteslutna bestämmelsen synes
sakna praktisk betydelse. I kommittéförslagets bestämmelser om styrelse hava vi
vidare föreslagit den ändring, att styrelse skall utses redan när deltagarna i företaget
äro flera än två. Det kan nämligen jämväl i de fall, som genom denna utvidgning
komma att inrymmas under bestämmelserna, vara av vikt, att en styrelse
finnes, som har hand om de gemensamma angelägenheterna.

235 8: |-2

8 KAP.

Om kloakledningar.

Den omgruppering, som bestämmelserna i förevarande kap. undergått, bar föranletts
av önskan att såvitt möjligt sammanföra de stadganden, som avhandla tvångsrätt
för anläggande av kloakledning, å ena sidan, och frågan om annans deltagande i
dylikt företag å den andra sidan. Till grund för denna omgruppering ligga sålunda
samma skäl, som gjort sig gällande vid uppställningen av 7 kap. i vårt förslag.

1 § (1 §)•

Bestämmelserna i denna paragraf, som motsvarar 1 § kommittéförslaget, hava
endast undergått ändring i redaktionellt hänseende.

Uti ett över kommittéförslaget avgivet yttrande har det — under framhållande av
att en väsentlig del av kloakledning utgöres av särskilda tekniska anordningar såsom
samlingsbrunnar, pumpverk, maskinella anordningar och reningsverk — ifrågasatts
en ytterligare precisering av begreppet kloakledning. Ett tillägg i antydd riktning
har icke ansetts erforderligt. Såsom del av kloakledning torde visserligen endast
böra räknas sådana anläggningar, som erfordras för vattnets avledande. För de anläggningar
åter, som kunna ifrågakomma för vattnets befriande från föroreningar,
skulle alltså tvångsrätt enligt denna paragraf icke stå till buds. I allmänhet torde
någon tvångsrätt för detta ändamål icke vara erforderlig. Därest emellertid ett motsatt
förhållande i något fall skulle föreligga, får frågan bedömas enligt expropriationslagen.

2 § (13 §).

Från flera håll har i de avgivna utlåtandena försports farhåga, att närboendes intresse
ej skulle vara tillräckligt skyddat genom det i förevarande paragraf gjorda
stadgandet, att öppen kloakledning under vissa förhållanden må tillåtas. Någon
ändring härutinnan har dock ej synts vara av nöden. Det torde nämligen vara
uppenbart, att synemännen vid den förrättning, vid vilken frågan enligt 15 § skall
prövas, endast komma att tillåta öppen ledning, då det föreligger alldeles särskilda
förhållanden, såsom då det är fråga om avledande från en sockerfabrik av vatten, som

Kloakled ning.

Öppen kloakledning -

8:2-3 236

använts till sköljning av sockerbetor, och dylikt. Den föreskrift, som härvid av synemännen
meddelas om beskaffenheten av det avloppsvatten, som må avledas genom
ledningen, åligger det givetvis kloakledningens ägare att noga iakttaga. Skulle i
fall, då öppen ledning medgivits, densamma visa sig medföra sanitära olägenheter,
torde det också på grund av stadgandet i 16 § av detta kap. ligga i vederbörande
hälsovårdsmyndighets befogenhet att förordna om rättelse. I denna fråga hänvisas
till 16, 22 och 35 §§ i hälsovårdsstadgan av den 10 juni 1919.

3 § (12 §).

Kloakledning
genom I denna paragraf, som motsvarar 12 § i kommittéförslaget, regleras förhållandet
järnväg eller

'' spårväg, mellan kloakledningen å ena sidan och vissa motstående trafikintressen å den andra.

Enligt motsvarande bestämmelse i kommittéförslaget, skulle det åligga ägare av
järnväg eller spårväg att ombesörja arbete för anordnande av avlopp genom järnvägens
eller spårvägens banvall eller stationsområde. Då fråga vore om kloakledning
för ett i järnvägens eller spårvägens omedelbara närhet beläget samhälle, stadgades,
att halva kostnaden för avloppet skulle erläggas av järnvägens eller spårvägens
ägare. I övrigt skulle kostnaden vidkännas av kloakledningens ägare.

Mot detta stadgande hava åtskilliga anmärkningar framställts.

Järnvägsstyrelsen uttalar en bestämd gensaga mot järnvägarnas betungande med
kostnaden ifråga och anför vidare: »Om exempelvis en järnväg anlagts och vid expropriationen
fått betala ersättning till ovanför liggande marks ägare för olägenheter
av vad slag det vara månde och vederbörliga vattengenomlopp anlagts för att avleda
vattnet från dessa ovanför liggande marker, bör järnvägen sedan icke rimligtvis vara
skyldig deltaga i kostnaderna för kloakledningars tillkomst genom banvallen, om
markägarne ovanför, till sin egen vinning, vilja indela sina ägor i tomter och planlägga
dem på sätt, som kräver kloakledningars framdragande genom banvallen. Järnvägen
bör ej få lägga hinder i vägen för ledningarnas anordnande, men bör å andra
sidan icke kunna åläggas deltaga i kostnaderna för så vitt icke järnvägen siälv har
nytta av ledningarna. Kommittéernas motivering, att genom järnvägens tvångsdeltagande
i kostnaderna kloakledningen lättare skulle ordnas på det mest ekonomiska
sätt, torde knappast vara grundad på verkliga förhållanden, då samhällenas entreprenörer
vanligen utan järnvägens medverkan fastän under dess kontroll framdraga
ledningarna även inom järnvägens område.»

Svenska Järnvägsföreningen yrkar, att järnvägens ägare befrias från ifrågavarande

8: 3—4

bidragsskyldighet och frarahäller, att något hållbart skal varken gjorts eller kunnat
göras gällande för att denna tunga, som för vissa järnvägar kunde medföra betydande
ekonomiska uppoffringar, skulle bland kommunens skattskyldiga åläggas just järnvägarna,

Overståthållarftmbetet anför i sitt yttrande: (Giltig grund saknades för den föreslagna
skyldigheten. Genom järnvägens framdragande och stationens anläggande hade en
synnerlig fördel tillskyndats samhällets innevånare och särskilt ägarna av den mark,
å vilken samhället vore beläget. Fastighetsägarne hade genom järnvägen icke. lidit
något ont utan tvärtom vunnit s. k. oförtjänt värdestegring. Det syntes onödigt, att
de därutöver skulle åtnjuta den ifrågasatta förmånen.

De betänkligheter, som sålunda gjorts gällande mot att låta ägare av järnväg eller
spårväg bidraga ■ till ifrågavarande kostnader, torde icke kunna frånkänna» berättigande.
De fall, då behov av kloakledning redan föreligger vid järnvägens framdragande,
torde vara relativt sällsynta, För dessa fall gives det enligt den i 4 §
gjorda hänvisningen till 7 kap. 13 § en möjlighet för samhället att, då järnvägen
bygges, få upptaget genom banvallen det avlopp, som tarvas för kloakledningen, mot
ersättning för härigenom uppstående ökning i kostnad. I allmänhet torde förhållandet
vara, att samhällets utveckling till den storlek, att det har behov av kloakledning,
sker efter järnvägens tillkomst och har sin huvudsakliga grund däri. I dessa fall
later det sig ej göra att, såsom vid anordnande av avlopp för marks torrläggning,
på förhand bestämma, varest och till vilka dimensioner för ändamålet erforderliga
avlopp böra inrättas. Järnvägens ägare är alltså icke i stånd att vid järnvägens
anläggning taga hänsyn till dessa förhållanden. Det synes i dylika fall knappast
överensstämma med rättvisa och billighet att ålägga järnvägens ägare bidragsskyldighet
till företaget. Har järnvägens eller spårvägens ägare nytta av ledningen för avledande
av kloakvatten från honom tillhöriga, utom samhället belägna fastigheter,
kommer han helt visst att begagna sig av den rätt till anslutning, som omförmäles
i 6 och S §§ av förevarande kap., i vilket fall det åligger honom att bidraga till
kostnaderna för ledningen enligt bestämmelserna i 7 §.

Bestämmelserna uti ifrågavarande paragraf hava utvidgats att avse jämväl väg.?!.

4 § (15 §).

Genom hänvisningen i förevarande paragraf göras vissa stadganden i 7 kap. till- Hänvisning

lämpliga jämväl å kloakledningar. Någon annan nämnvärd ändring i den hänvis- rXjT

31—193710

Underhålls skyldighet.

Rätt att
deltaga i
kloakledningsföretag.

238

ning, som i samma syfte göres i 15 § kommittéförslaget, har härigenom ej ägt ram
än den, som följer därav, att ifrågavarande stadgande!! i 7 kap. själva i åtskilliga
hänseenden undergått ändringar. Beträffande dessa hänvisas till vad som anförts
vid resp. paragrafer i 7 kap.

5 § (16 §).

Grenom bestämmelsen i 16 § kommittéförslaget avses uppenbarligen att stadga
underhållsskyldighet för delägarna i kloakledningsföretag ej blott gent emotutomstående
utan även med hänsyn till enskild delägares rätt och för att denna
mening tydligare skall framgå har i förevarande paragraf »annans» utbytts mot
»någons». Dessutom har ansetts böra utsägas, att ledningen skall av ägaren underhållas.
Att ägare sålunda åliggande underhåll, då flera äro delägare -i ledningen,
i allmänhet skall ombesörjas av en av dem, framgår av 9 och 13 §§.

6 § (2 §).

Då kloakledning skall byggas för samhälle eller fastighet, är enligt 2 § kommittéförslaget
annat samhälle eller ägaren av annan fastighet berättigad att fordra, att
ledningen inrättas för avledande jämväl av sistnämnda samhälles eller fastighets
kloakvatten, om detta Annes medföra väsentlig fördel. Liknande bestämmelser meddelas
i förevarande paragraf. På därom framställd erinran har dock i formellt hänseende
gjorts den ändring, att bestämmelserna uttryckligen gjorts tillämpliga jämväl
å sådana ledningar, som redan äro under byggnad. Kommittéförslaget har tydligen
åsyftat detsamma enligt vad som framgår av 5 § i nämnda förslag, ehuru det ej
kommit till uttryck i 2 §.

Den rätt att ansluta sig till ett av annan planerat kloakledningsföretag, som sålunda
förefinnes enligt kommittéförslaget, hava kommittéerna icke ansett böra motsvaras
av en skyldighet att deltaga i företaget. Något allmänt behov av delaktighetstvång
förelåge nämligen icke enligt kommittéernas mening och i varje fall syntes
svårigheter att med något så när exakt tillförlitlighet uppskatta nyttan av företaget
för de olika deltagarna lägga hinder i vägen för införande av eu dylik skyldighet.

Kommittéernas uppfattning i fråga om tvångsdelaktighet i förevarande avseende
har rönt gensägelse från stadsförbundets sida. Förbundet anför i sitt yttrande härom:
Förslaget syntes i vissa fall innebära ett gynnande av förstäder och dylika sam -

hällen på bekostnad av huvudorten. Särskilt gällde detta beträffande anläagandet
av kloakledningar. Frågan härom uppstode naturligtvis först inom huvudorten. Även
om det vore aldrig så klart, att även grann sam häl len a skulle hava stort gagn av
anläggningen, kunde de ej tvingas att deltaga däri. men de ägde å andra sidan rätt
att påkalla, att anläggningen byggdes så, att den kunde upptaga jämväl deras kloakvatten.
hör ett rationellt ordnande av kloakväsendet inom ett större område, vilket
förutsatte en för området i dess helhet gemensam plan, hade det varit lämpligt, om
staden, som i de flesta tall härtill toga initiativ, erhållit rätt att redan från början
påfordra, att kloakledningen anlades för samtliga intresserades räkning och att således
ett visst tvång till omedelbart deltagande i hela kostnadsn pålagts de samhällen,
som hade gagn av anläggningen. I sammanhang härmed påmindes om hälsovårdsstadgans
9 §, genom vilken hälsovårdsnämnd i stad ålagts att, om i stadens närmaste
grannskap funnes vattensamling eller vattensjuk mark, som vore menlig för hälsotillståndet
hos närboende eller inom staden i allmänhet, ägna omsorg däråt, att denna
olägenhet undanröjdes. Givet vore, att hälsovårdsnämndens uppgift skulle i hög grad
underlättas genom en lagstiftning, som grundade tvång till gemensamt kloaksystem.

Den ståndpunkt kommittéerna i fråga om tvångsdelaktigheten intagit synes äga
goda skäl för sig. Det torde nämligen endast för den händelse, att eu kloakledning
av sanitära skäl är nödvändig, böra åläggas någon att bygga sådan ledning. Huruvida
en kloakledning ur sistnämnda synpunkt är behövlig, synes icke böra bedömas
i den ordning, som enligt vattenlagen må föreskrivas för prövning av fråga om sådan
lednings byggande utan tillkomma de myndigheter, som i allmänhet hava till uppgift
att bevaka de sanitära intressena. Enligt hälsovårdsstadgan av den 19 juni
1919 tillkommer det i stad hälsovårdsnämnden att verka för, att vatten avloppet inom
staden sa ordnas, att spillvatten och annan flytande orenlighet avlägsnas från staden
samt att för nämnda ändamåls tillgodoseende allmänna vatten- och avloppsledningar
anläggas. Finner hälsovårdsnämnd i stad, att fabrik, upplag eller annan dylik anordning,
som är belägen utanför stadens område, medför sanitära olägenheter för
stadens innevånare, åligger det enligt 33 § i nämnda stadga hälsovårdsnämnden att
anmäla förhållandet hos vederbörande länsstyrelse. Dessutom skall enligt 34 § hälsovårdsstadgan
vad däri föreskrives om stad gälla i tillämpliga delar för köping, hamn,
fiskläge eller annat ställe med större sammanträngd befolkning, där länsstyrelsen
efter vederbörandes hörande sådant förordnat. I sista hand utövas tillsynen över
hälsovården i riket av medicinalstyrelsen, varjämte länsstyrelserna, var inom sitt län,
tillagts befogenhet att genom föreläggande av lämpliga viten tillhålla kommuner och

240

8: 6—7

hälsovårdsnämnder att fullgöra sina åligganden i avseende å den allmänna hälsovården
(55 §).

Med hänsyn till den behandling, soni sålunda redan ägnats detta ämne, torde det
icke vara på sin plats, att i detta sammanhang upptaga frågan om skyldighet att
deltaga i anläggande av kloakledning, även om den av kommittéerna anförda svårigheten
att uppskatta nyttan skulle kunna övervinnas. Något behov av tvångsdelaktighet
torde ej heller föreligga, därest rätten att inleda kloakvatten i annans redan
befintliga ledning förknippas med sådana villkor, att det icke blir förmånligare för
den, som skulle kunna hava nytta av att gemensam ledning bygges, att ställa sig
avvaktande och sedermera leda in sitt vatten i den färdiga ledningen. Sådana villkor
hava ock uppställts i såväl kommittéernas som föreliggande förslag, varför den, som
verkligen bär behov av kloakledning och nytta av att gemensam ledning bygges, i
sitt eget intresse kan väntas komma att från början frivilligt ansluta sig till det
företag, som av annan planeras.

Oaktat någon skyldighet för annan att deltaga i byggande av kloakledning ej
föreskrivits, har dock i 2 § kommittéförslaget stadgats, att den, som skall bygga
kloakledning, är. om det medför väsentlig fördel, berättigad inrätta ledningen på det
sätt, att därmed jämväl kan avledas kloakvatten från annat samhälle eller annan
fastighet. Denna bestämmelse har enligt motiven avseende på det fall, att den, som
bygger ledningen, bär anledning förmoda, att annan i en snar framtid skall bliva i
behov av ledning för sitt avfallsvatten. Det kunde vara av vikt för den förre att
till undvikande av eu eljest framdeles ifrågakommande ombyggnad redan från början
inrätta ledningen på sådant sätt, att den andre kan betjäna sig därav. I föreliggande
förslag har ej upptagits någon sådan bestämmelse, varom nu är fråga.
Rätten att utföra ledningen på det sätt, som nyss nämnts, synes nämligen vara så
tydlig, att särskilda föreskrifter härom ej kunna vara erforderliga,

7 § (5, Ö §§).

Fördelning 1 förevarande paragraf meddelas föreskrifter om fördelning av anläggningskostna4fdrkanlägg-ien''
kloakledning, som ett samhälle vill bygga, på yrkande av annat samhälle
ning av jnrättas för avledande jämväl av detta samhälles kloakvatten.

9kloakled- Enligt 5 § första stycket i kommittéförslaget skall det samhälle, som framställt
mng'' sådant yrkande, erlägga den ökning i anläggningskostnad, som uppkommer genom
ledningens inrättande jämväl för detta samhälles begagnande. Samhället skall vidare

- " 8: 7

enligt 6 § kommittéförslaget genom årlig avgäld gottgöra det andra samhället skälig
andel av kostnaden för den gemensamma delen av ledningen, i den mån denna kostnad
ej förut på grund av nämnda stadgande i 5 § ersatts. Vid bestämmandet av
denna avgäld skall hänsyn tagas till den vattenmängd, som beräknas från vartdera
samhället tillrinna kloakledningen. Den del av anläggningskostnaden, som skall
ersättas genom årlig avgäld, torde sålunda utgöras av en i förhållande till vattenmängden
bestämd andel i det belopp, som återstår, sedan från den gemensamma
ledningens anläggningskostnad avräknats berörda kostnadsökning.

Kommittéförslagets ifrågavarande bestämmelser hava givit anledning till anmärkningar
från liera håll.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att byggnadskostnaden för kloakledningar
ej är beroende endast av storleken av den vattenmängd de skola framföra,
d. v. s. av ledningarnas dimensioner, utan även av terrängförhållandena å den
sträcka, där ledningen skall framdragas, och andra dylika omständigheter. Vattenmängden
såsom grund för kostnadsfördelningen vore därför icke under alla förhållanden
rättvis. Enligt styrelsens förmenande borde kostnaden för den gemensamma
ledningens byggande fördelas mellan samhällena i förhållande till de kostnader,
som vartdera samhället skulle få vidkännas för framdragande av egen efter dess
behov avpassad ledning.

Teknologföreningen är likaledes av den uppfattningen, att kostnaden för den
gemensamma ledningen bör fördelas i proportion till kostnaden för självständiga
ledningar för resp. samhällen på den ifrågavarande sträckan. Stadsfullmäktige och
drätselkammaren i Malmö hava yttrat sig i samma riktning.

Distriktsingenjören i östra väg- och vattenbyggnadsdistriktet anser däremot, att eu
beräkning uteslutande efter vattenmängden vore både enklare och rättvisare.

I flera yttranden har anmärkts därpå, att bidraget’till anläggningskostnaden skall
uppdelas i ett belopp eu gång för alla enligt 5 § och en årlig avgäld enligt 6 §.

Det har ansetts oriktigt ur såväl principiell som praktisk synpunkt, att anläggningskostnad
betalades genom årlig avgäld. Vidare har påpekats svårigheten att bestämma
eu dylik avgäld så, att den verkligen bleve ersättning för anläggningskostnad, därest
ej tillika bestämdes viss tid, under vilken avgälden skall utgå. Någon sådan
tidsbegränsning framginge emellertid ej av kommittéförslagets bestämmelser.

Såsom i sistnämnda yttranden framhållits, torde det riktiga vara, att i förevarande
fall bidraget till anläggningskostnaden i sin helhet betalas på en gång. Här före
ligger nämligen ej något tvång till anslutning, som skulle kunna motivera, att bi -

8:7 242

draget fördelades på visst antal år. I detta avseende har ändring därför ansetts
böra äga ram. Jämväl efter en dylik ändring torde emellertid bestämmelserna under
vissa förhållanden leda till otillfredsställande resultat.

Det är tydligt, att den kostnadsökning, som enligt 5 § kommittéförslaget skall
erläggas av det samhälle, som ansluter sig till företaget, kan bliva väsentligt olika
allteftersom det ena eller det andra av två samhällen tagit initiativet till lednin
gen. Härav följer, att ett samhälles bidrag till anläggningen kan komma att uppgå
till olika belopp, beroende på från vilken sida initiativet till ledningen utgått. Jämväl
fördelningen av vinsten därav, att gemensam ledning anlägges, kommer härigenom
att bliva beroende av nämnda omständighet. Att bidragets storlek får bestämmas
av en sådan omständighet som att ett visst samhälle planerat ledningen,
torde dock knappast vara riktigt. En ändring härutinnan synes alltså böra äga ram.

En rättvis fördelning av anläggningskostnaden torde förutsätta, att intet samhälle
får erlägga större kostnad än det nödgats utgiva, om samhället inrättat ledning
allenast för eget behov, samt att den vinst, som uppkommer därigenom, att en gemensam
ledning anlägges i stället för flera särskilda ledningar, i någon mån kommer
varje samhälle till godo. Dessa villkor synes under alla omständigheter uppfyllas,
därest kostnaden för den gemensamma ledningens byggande, såsom från flera
håll föreslagits, fördelas mellan samhällena i förhållande till den kostnad, som varje
samhälle skolat fä vidkännas för framdragande av egen, efter dess behov avpassad
ledning. Denna regel torde dock närmast hava avseende å det fall, att till följd av
den gemensamma ledningen särskilda ledningar för samhällena icke erfordras. Så är
emellertid ej alltid förhållandet. Det kan nämligen inträffa, att ett samhälle för att
få anslutning till den gemensamma ledningen måste upptaga en särskild ledning,
som ej skulle hava erfordrats, om samhället inrättat en helt och hållet egen ledning.
Kostnaden för nämnda särskilda ledning måste samhället ensam vidkännas. Det
synes därför som om berörda fördelningsregel utan förändring av grundtanken borde
modifieras därhän, att kostnaden för anläggning av den gemensamma ledningen
komme att fördelas i förhållande till den kostnad för särskild ledning för vartdera
samhället, som bortfaller till följd av den gemensamma ledningen. Sistnämnda kostnadsbelopp
skulle sålunda utgöras av kostnaden för särskild ledning för samhället,
om gemensam ledning ej inrättats, efter avdrag av kostnaden för den särskilda led
ning för samhället, som blivit en följd av den gemensamma ledningen. Den vinst,
som uppstått genom anläggandet av gemensam ledning, kommer tydligen att utgöras
av skillnaden mellan å ena sidan summan av berörda kostnadsbelopp för de olika

-4;$ 8: 7 8

samhällena samt å andra sidan kostnaden för den gemensamma ledningen. Denna
vinst blir sålunda fördelad å samhällena i samma proportion som dessa få deltaga i
kostnaden för den gemensamma delen. Då ifrågavarande fördelningsprincip synes
under alla förhållanden leda till ett rättvist resultat, som blir detsamma, från vilket
håll initiativet till ledningen än utgått, hava föreskrifter i överensstämmelse härmed
meddelats i förevarande paragraf. Det inflytande, som vattenmängden har å anläggningskostnaden,
kommer jämväl vid en fördelning efter denna grund att giva sig
till känna. Ju större vattenmängden är, desto större blir nämligen kostnaden för
sten särskilda ledning, samhället fått inrätta, om gemensam ledning ej anlagts, och
storleken av sistnämnda kostnad är, såsom framgår av det föregående, i första hand
bestämmande för deltagandet i kostnaden för den gemensamma ledningen.

Då det väl är tänkbart, att anläggningskostnaden kan påverkas av beskaffenheten
av det kloakvatten, som skall avledas, har i förevarande paragraf tillika stadgats,
att, om ett samhälles kloakvatten är av beskaffenhet att medföra kostnad beträffande
ledningens anordnande, hänsyn skall tagas härtill vid fördelning av anläggningskostnaden.

8 § (3, it, 6 §§).

I 3 § kommittéförslaget stadgas beträffande rätten att inleda kloakvatten i inledande
annans redan befintliga kloakledning, att sådant inledande ej får förvägras samhäll&ten^i annans
eller fastighetsägare med mindre synnerliga olägenheter vållas därav och avledning ledning.
kan ändamålsenligt beredas på annat sätt.

Att rätt till inledande av kloakvatten i annans kloakledning under vissa förhållanden
bör finnas, har i de avgivna yttrandena ej bestritts från mer än ett håll.

Däremot har i flera yttranden riktats anmärkning mot de förutsättningar, som uppställts
för befintligheten av en dylik rätt. Särskilt har det ansetts oriktigt, att ett
samhälle, som ändamålsenligt kan avleda sitt kloakvatten på annat sätt, skall vara
berättigat att inleda vattnet i annans ledning, så att härigenom uppstår olägenheter,
låt vara att dessa ej äro synnerliga.

I enlighet med sistnämnda anmärkning, som synts befogad, har i förevarande paragraf
stadgats, att samhälle skall äga inleda kloakvatten i annat samhälles ledning
allenast då avledning av kloakvattnet ej kan ändamålsenligt beredas på annat sätt.

Om vattnets bortledande pa annat sätt visserligen är tekniskt möjligt men skulle
orsaka oskäliga kostnader, kan ett sådant avledande givetvis ej anses »ändamålsenligt.

8: 8 244

Uti sitt yttrande över förslaget har hälsovårdsnämnden i Grävle framhållit, hurusom
bestämmelser erfordrades om beskaffenheten av-den ledning, som skall förenas
med den förut befintliga. Exempel saknades nämligen ej, att förstadssamhälle anlagt
en synnerligen dålig ledning med få eller inga brunnar, mer eller mindre otät.
så att jord och slam utifrån inkommit o. s. v. Det samhälle, vars ledning skall
mottaga innehållet från en sådan dålig ledning, borde enligt nämndens förmenande
hava rätt att få den försatt i gott skick innan anslutning ägde rum.

Sistnämnda anmärkning har på det sätt vunnit beaktande, att i förevarande paragraf
föreskrivits, att det tilledande samhället är pliktigt att vidtaga erforderliga anordningar
för undvikande av olägenhet genom tilledandet för det andra samhället.

I fråga om skjddighet för det tilledande samhället att deltaga i kostnaden för
ledningens anläggning gälla enligt kommittéförslaget samma regler som då fråga är
att på yrkande av ett samhälle bygga en av annat samhälle planerad kloakledningså,
att den kan användas av båda samhällena. Det samhälle, som vill inleda kloakvatten,
skall alltså enligt 5 § andra stycket en gång för alla erlägga den kostnad,
som kan uppstå därigenom, att inledandet nödvändiggör en utvidgning eller annan
förändring av ledningen. Därjämte skall samhället enligt 6 § kommittéförslaget medelst
årlig avgäld gottgöra det andra samhället en i förhållande till samhällets vattenmängd
beräknad skälig andel av kostnaden för anläggandet av den gemensamma
delen, i den män denna kostnad ej förut ersatts på grund av stadgandet i 5 §.

För de anmärkningar, som framställts mot dessa bestämmelser, har redogjorts under
föregående paragraf.

Beträffande fördelningen av anläggningskostnaden i förevarande fall har det icke
från något båll ifrågasatts, att såsom gäller, då vattnet ledes till annans dike. den
tilledande allenast skall utgiva kostnaden för den ändring av anläggningen, som till
följd av tilledandet varder nödig. En sådan föreskrift kan tydligen här icke ifrågakomma,
då möjlighet saknas att vid ledningens anläggande tvinga annan till deltagande
däri. Det tilledande samhället bör sålunda erlägga eu viss del av anlägg
ningskostnaden, vare sig anläggningen behöver ändras eller icke. Huruvida ändring
behöver ske eller ej, synes dock icke vara utan betydelse i fråga om den grund,
enligt vilken fördelningen skall äga rum.

Erfordras för tilledningen ingen ändring i den befintliga ledningen, sy nes det naturligt,
att anläggningskostnaden för den gemensamma ledningen fördelas på samma
sätt, som i 7 § föreslagits för den händelse ledningen på yrkande av ett utomstående
samhälle från början bygges så, att den kan användas jämväl av detta sam -

245 8: 8 9

hälle. Då det emellertid i förevarande fall ofta torde vara svårt att utröna den
verkliga anläggningskostnaden för en för längre tid sedan anlagd ledning, torde
kostnaden för anläggning av den gemensamma ledningen böra beräknas till ledningens
värde i befintligt skick. Givetvis bör i detta fall vid beräkning av den kostnad
för särskild ledning, som för samhälle bortfaller därigenom, att gemensam ledning
begagnas, även i fråga om det samhälle, som anlagt ledningen, hänsyn tagas
till den kostnad, som samhället skulle fått utgiva, om ny ledning inrättats.

Tarvas åter för inledandet, att den erforderliga ledningen utvidgas eller pa annat
sätt ändras, torde särskilda regler för fördelningen vara nödiga. I detta fall förfogar
det ena samhället redan över en ledning, tillräcklig för dess behov, och synes
det därför vara riktigt att, såsom kommittéerna föreslagit, det tilledande samhället
ensamt får vidkännas kostnaden för ändringen. Det torde alltså vara kostnaden
för ledningen i dess befintliga skick, som skall fördelas mellan samhällena. Här
synes dock den inskränkningen böra göras, att det tilledande samhället, som ensam
får betala ändringen, befrias från bidrag till kostnaden för sådan del av anläggningen,
som till följd av"än dr i ngen blir onyttig. 1 enlighet härmed hava bestämmelser
meddelats i andra stycket av förevarande paragraf.

9 § (4, fi §§).

^Enligt första stycket i förevarande paragraf, som är av samma lydelse som 4 § i
kommittéförslaget, skall, för den händelse kloakledning är gemensam för två eller
derå samhällen, ett av samhällena i allmänhet ombesörja underhållet av ledningen''
Av kostnaden härför skall samhälle, som begagnar ledningen, enligt 6 § kommittéförslaget
genom årlig avgäld gottgöra det samhälle, som ombesörjer underhållet, en
skälig andel, vid vars bestämmande hänsyn huvudsakligen skall tagas till den vattenmängd,
som beräknas från vartdera samhället tillrinua ledningen. 1 andra stycket
av förevarande paragraf meddelas bestämmelser i samma hänseende, därvid dock
ändring ansetts böra göras i fråga om sättet för avgäldens bestämmande. De grunder,
som vunnit tillämpning vid fördelning av kostnad för underhåll av dike, hava
nämligen synts leda till ett rättvist resultat jämväl i förevarande fall och har därför
stadgats, att avgälden skall bestämmas efter enahanda grunder, som enligt 7 och
8 §§ gälla i fråga om anläggningskostnadens fördelning. Av hänvisningen till 7 §
torde bland annat framgå, att vid avgäldens bestämmande hänsyn skall tagas jämväl
därtill, att ett samhälles kloakvatten är av beskaffenhet att medföra särskilda
kostnader för ledningens skötsel och underhåll.

32—193710.

Skötsel och
underhåll av
gemensam
kloakledning.

246

8: 10

10 § (7 §).

Begynnelse- 1 7 § ko in in i ttéför slage t meddelas bestämmelser om begyn nelsetiden för erläggande
läggande av av afgäld, som enligt 6 § i samma förslag skall av samhälle, som begagnar kloakavgald.
ie(jning, utgivas till det samhälle, som ombesörjer ledningens skötsel och underhåll
Sådan avgäld föreskrives skola i allmänhet utgå från den dag. då samhället tager
ledningen i bruk. Det kan emellertid inträffa, att kostnaden för eu lednings anläggning,
skötsel eller underhåll ökas därigenom att på yrkande av ett samhälle en av
annat samhälle planerad ledning bygges för båda samhällenas gemensamma bruk eller
samhället får inleda sitt kloakvatten i annat samhälles redan befintliga ledning.
Därest nu det samhälle, som framställt yrkandet, skulle dröja alltför länge med att
taga ledningen i bruk, komme det andra samhället att under tiden ensam få bära
den ökade kostnaden, i den mån den skulle ersättas genom årlig avgäld, och därigenom
tillskyndas förlust. Till förekommande härav har i 7 § kommittéförslaget
stadgats, att, i den händelse samhälle på eget yrkande berättigats att begagna ledningen.
avgälden skall utgå senast från den dag, som bör bestämmas i sammanhang
med beslutet härom.

Förevarande paragraf innehåller i huvudsak samma bestämmelser, som meddelats i
7 § kommittéförslaget. Särskilt med hänsyn därtill, att enligt föreliggande förslag
avgälden icke skall utgöra ersättning för anläggningskostnad utan allenast för ledningens
skötsel och underhåll, har dock en ändring ansetts böra vidtagas. Ändringen
avser det fall, att ett samhälle yrkar att få begagna en redan befintlig ledning.
För denna händelse har det synts tillräckligt, att det tilledande samhället alltid erlägger
avgälden från dagen för ledningens tagande i bruk. Behöver ledningen ej
ändras genom tilledandet, får nämligen ej det samhälle, som anlagt ledningen, några
ökade kostnader för ledningens skötsel och underhåll, även om det andra samhället
skulle dröja med att taga ledningen i bruk. Erfordras åter ändring av ledningen,
till följd varav dess underhåll eller skötsel ökas, skall kostnaden för ändringen genast
gäldas av det tilledande samhället, varför det i regel kan antagas, att ändringen ej utföres
alltför lång tid innan ledningen tages i bruk. På grund härav har i förevarande
paragraf stadgats, att viss dag, från vilken avgälden senast skall utgå, allenast
skall bestämmas, då samhälle jämlikt 6 § på eget yrkande berättigas begagna
ledningen.

247 8: 12—13

12 S (ny).

Eu kloakledning, som är gemensam för två eller liera samhällen, kan med tiden Ombyggnad
behöva ombyggas på grund av otillräcklighet, bristfällighet eller av annan orsak. Ikioaklcd"1
Teknologföreningens yttrande över kommittéförslaget framhålles såsom en brist däri, flått
bestämmelser saknas för ombyggnad av gemensam ledning. Då föreskrifter i berörda
avseende synts nödiga, hava sådana meddelats i förevarande paragraf.

Såsom huvudregel för fördelning av kostnaden för ombyggnad av gemensam ledning
har i paragrafens första stycke stadgats, att i avseende å nybyggnaden skola
gälla de bestämmelser, som föreskrivits beträffande ny ledning. Denna regel, som
synts naturlig, då ombyggnaden är ett gemensamt behov för de i ledningen intresserade
samhällena, kan''emellertid icke anses rättvis, när så ej är förhållandet. Har
ett samhälle icke behov av ombyggnaden och ej heller påyrkat densamma, synes det
icke''hora vara pliktigt att bidraga till kostnaden för ombyggnaden, med mindre det
kan antagas, att kostnaden för ledningens underhåll och skötsel genom ombyggnaden
minskas i framtiden. Bidraget synes i detta fall dock ej böra sättas högre än till
det belopp kapitaliserat, som samhället inbesparar genom minskning i kostnaden för
framtida underhåll och skötsel. Skulle denna kostnad i stället ökas, bör samhället
givetvis ej utgiva något bidrag till ombyggnaden och till ledningens skötsel och underhåll
ej vara skyldig att utgiva mera än det bidrag, som skulle utgått till den
förut befintliga ledningens underhåll och skötsel. I överensstämmelse härmed hava
föreskrifter meddelats i andra stycket av förevarande paragraf.

13 £ (2, 3, 8, 9 §§).

Bestämmelserna i 6—12 §§ b ava omedelbart avseende å kloakledning för två eller Kloakledflera
samhällen. I 2 och 3 §§ kommittéförslaget har emellertid föreslagits rätt järnval
för samhälle och ägare av utom samhället belägen fastighet inbördes samt olika Jastig ägarna

av två eller derå fastigheter sinsemellan att ansluta sig till ett från motsidan
planerat kloakledningsföretag eller att inleda kloakvatten i redan befintlig ledning.

Dessa bestämmelser återgivas i förevarande paragraf genom föreskrift att i berörda
- fall skall gälla vad som förut stadgats om gemensam ledning för två eller flera sam
hällen.

Beträffande fördelning av kostnaden för ledningens anläggning, skötsel och underhåll
i nyssnämnda fall hava i kommittéförslaget meddelats olika bestämmelser, allt
eftersom det är fråga om ledning, som är gemensam för samhälle och utom samhäl -

let belägen fastighet, eller om ledning gemensam för skilda fastigheter. I förstnämnda
fall skall enligt 8 § kommittéförslaget samma regler gälla som föreslagits för ledning
till gemensamt bruk för olika samhällen. Med avseende åter å ledning, som är gemensam
för skilda fastigheter, har i 9 § kommittéförslaget meddelats i viss mån
skiljaktiga bestämmelser. I fråga om sådan ledning har såsom huvudregel stadgats,
att fastigheternas ägare skola deltaga med lika stora andelar i kostnaden för ledningens
anläggning, skötsel och underhåll. Rätt till jämkning bär dock medgivits för
det fall, att vattenmängden är väsentligt olika från olika fastigheter eller särskilda
kostnader för ledningens skötsel och underhåll uppstå till följd av beskaffenheten av
kloakvattnet från någon av fastigheterna. Har gemensamheten i ledning uppkommit
därigenom, att vatten från eu fastighet inletts i annan fastighets ledning, skall anläggningskostnaden
jämkas efter det skick, vari ledningen befinner sig. Den fastighetsägare,
som inleder vattnet, skall emellertid bära kostnaden för den ändring av
ledningen, som till följd av tilledandet är nödig.

I övererensstämmelse med kommittéförslaget stadgas genom föreskriften i förevarande.
paragraf, att kostnaden för ledning, gemensam för samhälle och utom samhället
belägen fastighet, skall fördelas på samma sätt som då fråga är om ledning
för olika samhällen.

Beträffande kostnaden för anläggning, skötsel och underhåll av en för skilda fastigheter
gemensam ledning framgår av det föregående, att kommittéförslagets bestämmelser
härutinnan skilja sig från föreliggande förslags motsvarande bestämmelser rörande
ledning för olika samhällen huvudsakligen i fråga om grunden för kostnadsfördelningen.
Mot den av kommittéerna föreslagna delningsgrunden torde emellertid
kunna anmärkas, att genom lika fördelning en fastighetsägare i vissa fall skulle
kunna komma att få utgiva större kostnad för gemensam ledning än han fått utgiva,
om han inrättat en egen ledning för sin fastighet. Något tillräckligt korrektiv
häremot ligger icke i bestämmelsen om jämkning, då vattenmängden från fastigheterna
är väsentligt olika. Såsom även framhållits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och teknologföreningen synes det icke föreligga något skäl att bestämma annan
grund för fördelningen i förevarande fall än då fråga är om förhållandet mellan
olika samhällen. På grund härav har genom föreskrift i förevarande paragraf de för
samhällen inbördes härutinnan stadgade bestämmelserna gjorts tillämpliga jämväl å
det fall, varom nu är fråga.

Vidkommande frågan om skötsel och underhåll av ledning, som är gemensam för
skilda fastigheter, saknas i kommittéförslaget bestämmelser, motsvarande dem, som

21!'' 8: 13-15

där föreslagits beträffande gemensam ledning för olika samhällen. Enligt motiven
till 10 § i kommittéförslaget har det ansetts i flera avseenden mindre lämpligt, att
skötseln och underhållet av dylik ledning uteslutande uppdrages åt ägaren av en av
fastigheterna. Fastigheternas ägare borde enligt kommittéernas mening ingå såsom
delägare i ledningen och en samfällighet skapas av enahanda art som enligt 5 kap.
kommittéförsl aget.

Med anledning av kommittéernas sistnämnda yttrande torde det böra framhållas,
att jämväl då skilda samhällen bidragit till anläggningskostnaden för gemensam ledning
för samhällena, dessa äro att anse såsom delägare i ledningen. I detta hänseende
torde, åtminstone enligt föreliggande förslag, ej föreligga någon skiljaktighet
mellan dylik ledning och ledning, som är gemensam för olika fastigheter. Huruvida
sedan i fråga om ledning av sistnämnda slag skötseln och underhållet alltid skall
ombesörjas enligt beslut av delägarna eller, såsom föreslagits beträffande ledning för
samhällen, en av fastighetsägarna skall hava rätt och skyldighet att ombesörja arbetet,
är en fråga av uteslutande praktisk innebörd. Det synes dock som om övervägande
skäl talade för att jämväl i detta fall meddela likartade bestämmelser.

För ägaren av den mark, över vilken en kloakledning framgår, är det av synnerlig
vikt, att ledningen skötes och underhålles väl. Med hänsyn härtill synes det lämpligt,
att en ledning, som anlagts för gemensamt bruk av skilda fastigheter, skötes
och underhålles av den delägare, över vars mark den största delen av den gemensamma
sträckan framgår. Att den fastighetsägare, som anlagt en ledning för sin
fastighet, fortfarande ombesörjer ledningens skötsel och underhåll jämväl efter det en
annan fastighetsägare lätt rätt att begagna ledningen, torde jämväl äga goda skål för
sig. Genom att sålunda, där ej annorlunda överenskommits, ifrågavarande arbete alltid
kommer att åligga en viss av fastighetsägarna torde särskilda bestämmelser rörande
styrelse för företaget, beslut av delägarna o. s. v. knappast vara av nöden och
ett fullständigande av kommittéförslaget i denna riktning sålunda icke erfordras.

15 § (IT §)•

Beträffande prövning av fråga om avledande av kloakvatten har i 17 § kommitté- Provning av
förslaget stadgats bland annat, att, då fråga är om vattnets avledande från enskilda *kloakle<P
boningshus för sammanlagt högst tjugu hushåll, yrkande om rätt att leda kloakvatt- ning.
net till annans öppna ledning eller att draga fram kloakledning över annans mark,
i motsats till vad eljest är föreskrivet, ej behöver prövas vid föregående syneförrättning
utan kan omedelbart instämmas till allmän domstol.

8: 15—9: 48

250

Mot stadgandet i fråga har teknologföreningen och drätselkammaren i Jönköpingförklarat
sig hysa betänkligheter. Drätselkammaren anser, att, då ett ärende av så
ringa omfång kunde på ett betydligt snabbare, billigare och lika tillfredsställande
sätt avgöras av synemän, skäl ej förelåge för att giva sökanden valrätt, i all synnerhet
som domstol i regel ej torde avgöra frågan utan syn på stället och med biträde
av sakkunnig.

Stadgandet har i föreliggande förslag uteslutits av samma skäl, som förut anförts
för borttagandet ur 7 kap. 36 § av den i 5 kap. 45 § kommittéförslaget stadgade
rätten för den, som för torrläggning av mark vill leda vatten till annans öppna dike
eller upptaga dike å annans mark, att instämma saken till domstol utan förprövning.

Rörande rättsverkan av lagakraftvunnet utlåtande eller beslut om avledande av
kloakvatten lämnas i förevarande paragrafs andra stycke samma bestämmelser som i
17 § andra stycket kommittéförslaget dock med ett tillägg. Då det synts nödigt,
att bestämmelser finnas rörande villkoren för att ett kloakledningsföretag skall anses
förfallet, hava dylika bestämmelser föreslagits genom hänvisning till de i 7 kap.
58 § för torrläggningsföretag föreslagna bestämmelserna i samma syfte. Beträffande
den eljest gjorda hänvisningen till 7 kap. är att märka, att bestämmelserna i 57 § i
nämnda kap. i viss mån avvika från motsvarande stadganden i 5 kap. 49 § kommittéförslaget
såsom framgår av vad vid förstnämnda lagrum anförts.

9 KAP.

Om ersättning.

1 § (1* §).

Den jämkning, som denna paragraf undergått i förhållande till lagrummets lydelse
i vattenlagen, sammanhänger med den begränsning av rätten till ersättning, som avhandlas
i 5 kap. 4 §.

48 § (36. 48* §).

nin ^av°er den lydelse, som p. 5 i denna § erhållit i vattenlagen, skall jämväl sådant

sättningen i intrång, som avses i 2 kap. 14 § första stycket ersättas med fulla värdet och hälften
''vissa fd \ l

därutöver. I sistnämnda lagrum avhandlas åtgärder, för vilkas verkställande annan

- 9: 48 49

tillhörig fastighet i ena eller andra hänseendet tages i anspråk såsom för anläggande
av damm, vall eller väg eller ledning för vatten, ävensom grävnings-, sprängningseller
rensningsarbeten, som skola företagas inom annans område. Enligt kommitté -förslaget skulle dylikt intrång, som i allmänhet icke kunde antagas bliva av någon
större omfattning, ersättas utan förhöjning. 1 det av Kungl. Maj:t vid 1918 års
riksdag framlagda förslaget till vattenlag hade emellertid i samband med viss ändring
av 2 kap. 1 (i § jämväl beträffande intrång enligt 14 § i nämnda kap. införts
rätt till ersättning med fulla värdet och hälften därutöver.

Såsom framgår av 7 kap. 40 och 49 §§ hava vi för vattenavledningarnas och invallningarnas
del i överensstämmelse med kommittéerna föreslagit bestämmelser, som
på det närmaste ansluta sig till stadgandet i 2 kap. 14 § vattenlagen. Jämväl det
intrång, som vållas genom upptagande av dike å annans mark, torde i allt väsentligt
vara av likartad beskaffenhet. Enligt kommittéförslaget skall i båda dessa fall
ersättningen utgå utan förhöjning, något som också överensstämmer med D L:s bestämmelser
i ämnet, och det synes oss icke böra ifrågakomma att frångå den gällande
rättens ståndpunkt härutinnan.

Denna uppfattning torde emellertid böra föranleda, att jämväl intrång enligt 2 kap.

14 § första stycket ersättes allenast med fulla värdet. Särskilt i fråga om vattenreglering
skulle det ej sällan möta stora vanskligheter att avgöra, huruvida ett intrång
av ifrågavarande beskaffenhet skall bedömas enligt 2 eller 7 kap.; och det kan
i varje fall icke anses lämpligt att ersättningstagarens ställning göres beroende av,
hur ett dylikt avgörande utfaller. Av dessa skäl har det ifrågavarande stadgandet
ansetts böra underkastas jämkning i antytt hänseende.

Förutom 5 punkten har jämväl 3 punkten i vårt förslag underkastats viss jämkning.
Angående innebörden härav hänvisas till vad här nedan yttras under 49 §.

49 § (37. 49* §§).

Enligt 37 § i kommittéförslaget skall lösen för jord, som jämlikt 6 kap. 9 § (mot- Ersättning8-svarande 7 kap. 54 § i vårt förslag) skall lösas från delägare i invallningsföretag, ''^inlösen av

ersättas med en och en halv gång jordens värde i dess skick före invallningen, dock ^14%*

högst med det belopp, vartill jorden uppskattats efter företagets fullbordan. Såsom
framhålles i kommittéernas motiv hava kommittéerna i detta fall ansett samma skäl
föreligga för förhöjning som i de fall, vilka upptagas i 48 § (36 § i kommittéförslaget).
Enligt den ståndpunkt, som kommittéerna utvecklat i fråga om bestämmelserna
i sistnämnda lagrum, hava dessa avfattats i första hand med fäst avseende på, huru -

vida genom skada å fast egendom sker inskränkning i möjligheten av dess framtida
utveckling till ökad produktivitet eller icke.

Jämväl enligt vår åsikt bör den av kommittéerna angivna synpunkten uti ifrågavarande
hänseende tilläggas avgörande betydelse. Däremot hava vi ansett det mera
tvivelaktigt, huruvida nämnda synpunkt, tillämpad å förevarande fall, verkligen leder
till det av kommittéerna angivna resultatet. Invallningens inverkan å den mark,
varom är fråga, innebär icke något hämmande av markens produktivitet eller möjligheten
till dess framtida värdeökning. Syftet med företaget är uppenbarligen det
helt motsatta. Visserligen går fastighetens ägare genom markens avstående miste
om utsikten att för egen del tillgodogöra sig denna värdeökning, men nämnda förhållande
har icke — såsom då vid uppdämning för ett vattenverk skada vållas å
jord — sin grund i företaget såsom sådant utan i ägarens eget val att påkalla inlösen
av marken. I dylikt fall, då markägaren alltså frivilligt avstår från den utvecklingsmöjlighet,
som företaget erbjuder, synas oss tillräckliga skäl för förhöjd ersättning
icke förefinnas.

Jämväl i annat hänseende föreligger enligt vårt förslag en avvikelse från kommittéförslaget.
Enligt kommittéförslaget skall ersättningen bestämmas med hänsyn till
jordens värde i dess skick före invallningen. För att bereda större tillförlitlighet åt
uppskattningen hava vi föreslagit att till grund härför skall ligga markens värde i
dess skick efter företagets fullbordande, från vilket värde skall avdragas det belopp,
vartill båtnaden för samma mark blivit i laga ordning uppskattad. Vid bestämmande
av markens värde efter företagets fullbordan är vattendomstolen givetvis oförhindrad
att avvika från den uppskattning härav, som ägt rum vid syneförrättning.
Förhöjning av markens värde t. ex. genom dess uppodling kommer sålunda alltid
markägaren till godo, liksom å andra sidan en minskning av nämnda värde genom
ägarens åtgörande faller honom själv till last. Däremot är den värdering av båtnaden,
som skett vid syneförrättning, bindande jämväl för vattendomstolen. Visar
sig denna värdering oriktig, har en fastighetsägare, som vill påkalla inlösen, att
däri söka rättelse i den ordning, som stadgas i 10 kap. 77 §.

För ordnandet av förhållandet mellan samfällighetens delägare och den fastighetsägare,
som påkallar inlösen, hava slutligen i förevarande § upptagits några bestämmelser,
vartill motsvarighet återfinnes i 5 kap. 51 och 55 §§ av kommittéförslaget.
Att delägarna i invallningen icke äga att tillträda det inlösta markområdet förr än
den enligt ifrågavarande paragraf bestämda ersättningen guldits, torde framgå av 58 § i
förevarande kap.

25:5 IQ: I 23

10 KAP.

Om syneförrättning.

Om syneförrättning rörande företag enligt 6 kap.

1—23 §§.

Dessa §§ hava upptagits i den lydelse, som de erhållit genom lagen den 19 juni
1919 om ändring i vissa delar av vattenlagen. Då i den följande avdelningen av
kapitlet i åtskilliga hänseenden hänvisas till ifrågavarande lagrum, har det för översiktlighetens
skull ansetts lämpligt att här återgiva dem.

Om syneförrättning rörande företag enligt 3, 7 och 8 kap.

I 27 § D. L. föreskrives såsom regel, att fråga om dikning eller annan vattenavledning
icke skall omedelhqrt prövas av domstol utan denna prövning i första hand
äga rum vid en på visst sätt anordnad förundersökning. Eu sådan anordning hade
redan införts genom 1824 års förutnämnda förordning beträffande sådana företag,
som hade till följd ändring eller utrivning av vattenverk, och i praxis hade densamma
fått en även därutöver utsträckt användning. Genom D. L. blev den emellertid
lagstadgad i fråga om torrläggningsföretag i allmänhet. Denna undersökning,
som i D. L. benämnes syn, skall förrättas av en särskild å området sakkunnig förrättningsman
med biträde av två gode män. Förrättningsmannen förordnas av Konungens
befallningshavande. Godemännen tillkallas av förrättningsmannen.

Fördelen av en förundersökning sådan som den ifrågavarande torde vara uppenbarDå
det gäller flera markägares deltagande i ett torrläggningsföretag, kräves för en
rättvis fördelning av vars och ens delaktighet i företaget en noggrann utredning
angående den nytta, som företaget kommer att medföra för en var, som beröres
därav. En sådan utredning kan emellertid .verkställas allenast av personer, hos
vilka finnas förutom erfarenhet i jordbruk kännedom och vana vid avvägningar,
mätningar, värderingar m. m. Genom en dylik utredning vinnes också den fördelen,
att ett företag redan från början blir ordnat efter en ändamålsenlig plan, varigenom
många misstag och onödiga utgifter kunna undvikas. Förundersökningen bereder
parterna tillfälle att under bemedling av sakkunniga och ojäviga personer träffa

33—193710.

10=32 254

överenskommelse i de delar, varom tvist yppas. Genom förundersökningen erhålla
de av företaget intresserade markägarna en så vitt möjligt tillförlitlig utredning av
företagets utsikter i tekniskt och ekonomiskt hänseende.

Kommittéerna framhålla, att förundersökningen, sådan den blivit anordnad i D. L, i
stort sett visat sig väl motsvara sitt ändamål. Antalet av de förrättningar, som
dragits under domstols prövning, vore försvinnande litet i jämförelse med antalet av
dem, med vilka parterna åtnöjts. Enligt kommittéernas åsikt borde därför förundersökningen
i den form densamma erhållit i D. L. i huvudsak bibehållas. Åven beträffande
de av kommittéerna på den defensiva vattenrättens område föreslagna nya instituten,
invallning och kloakledning, liksom i fråga om vattenregleringar hade kommittéerna
funnit den ifrågavarande ordningen för behandling av de med dessa företag
förknippade trågorna vara ändamålsenlig.

Såsom framgår av de av oss i 3 kap. 11 §, 7 kap. 36, 45 och 49 §§ samt 8 kap.
15 § föreslagna bestämmelserna hava vi i allt väsentligt biträtt kommittéernas ståndpunkt.
Endast för vattenregleringarnas del hava vi ansett oss böra förorda viss
avvikelse. Härom hänvisas till vad som yttrats vid behandlingen av 11 § i sistnämnda
kapitel.

32 § (1 §).

Vilkaärobe- Till förrättningsman vid syn enligt D. L. skall enligt 29 § nämnda lag förordnas
hänga till »getens lantbruksing-njör, lantmätare eller annan efter ty särskilt stadgas därtill
ningsmän? behörig tjänsteman». År fråga allenast om dikning, må dock, om ej företaget är av
större omfattning, till förrättningsman utses jämväl annan person, som finnes därtill
lämplig.

I dessa bestämmelser föreslå komittéerna vissa ändringar. Med hänsyn till det
olika ändamålet med och beskaffenheten av de företag, varom här är fråga, göres en
åtskillnad mellan å ena sidan företag, som huvudsakligen hava till syfte torrläggning
av mark, och å andra sidan sadana, som i främsta rummet tjäna vattenkraftens
tillgodogörande. Till den förra gruppen hänföra kommittéerna samtliga de företag,
som afhandlas i 7 kap. (5, 6 kap. enligt kommittéförslaget), varjämte till denna
grupp jämväl ansetts böra räknas företag enligt 8 kap. Vad vattenregleringarna
angår hava desamma förts dels till första gruppen, nämligen i de fall, då det huvudsakliga
ändamålet är marks torrläggning, och dels i övrigt till andra gruppen.
Till förrättningsman vid företag hörande till den första gruppen skall enligt förslaget
förordnas »lantbruksingenjör eller annan efter ty särskilt finnes eller kan varda

255 10=32

stadgat därtill behörig tjänsteman eller ock annan person, vilken på grund av avlagda
kunskapsprov och praktisk erfarenhet i hithörande ämnen av Konungen förklarats
behörig att hålla dylik förrättning».

Enligt kommittéförslaget skulle således den behörighet, som i D L. tillagts lantmätare
i denna hans egenskap, komma att upphöra. Ej heller skulle det framdeles
i något fall tillkomma Konungens befallningshavande att till förrättningsman utse
peison, som icke ägde den tör dylikt uppdrag i allmänhet föreskrivna kompetensen.

Till stöd för de föreslagna avvikelserna hava kommittéerna framhållit de stora
toidringar i avseende å teknisk kunskap, författningskännedom och praktisk erfarenhet,
som särskilt efter den nya vattenlagens antagande måste ställas å ledaren av
en syneförrättning. Brister i den formella handläggningen hade ofta vållat rättegångar
och olägenheter av andra slag Vad särskilt lantmätarna anginge hade
kommittéerna funnit, att dessa i allmänhet icke ägde den utbildning eller praktiska
erfarenhet i vattenfrågor, som erfordrades för dessas tillfredsställande behandling.

Mot kommittéernas förslag uti ifrågavarande del hava framställts åtskilliga anmärkningar.
Särskilt har föreskriften, att lantmätare ej utan vidare skulle vara
behörig att förordnas till förrättningsman, från lantmätarhåll (Sveriges Lantmätarförening,
Kopparbergs och Västerbottens Lantmätarföreningar och lantmäteristyrelsen)
mötts av skarpa protester. Såsom skäl har därvid i huvudsak framhållits, att
den undervisning, som meddelades de blivande lantmätarna, vore ägnad att giva
dem fullt tillräckliga teoretiska insikter på ifrågavarande område, att talet om lantmätarnas
ringa praktiska erfarenhet i torrläggningsfrågor icke vore riktigt, att skiftesförrättningar
och torrläggningsförrättningår stode i så nära samband med varandra,
att de ej borde skiljas åt, samt att allmänheten skulle bliva lidande på förändringen
så till vida som det vore av stor betydelse att på nära båll hava tillgång
till personer med behörighet att mottaga förordnande som förrättningsman. Gent
emot vad sålunda framhållits har lantbruksstyrelsen i sitt yttrande sökt göra gällande,
att lantmätarna ingalunda kunde anses vara utan vidare kompetenta för ifrågavande
uppdrag. Samma ståndpunkt förfäktas i en till Kungl. Maj:t ingiven
skrift från särskilda kommittérade, utsedda vid ett i februari 1913 hållet möte
mellan statens lantbruksingenjörer och stipendiater.

För ett rätt bedömande av den sålunda uppkomna tvistefrågan torde det vara
lämpligt att i detta sammanhang i största korthet Jämna en jämförande framställning
av lantmätarnas och lantbruksingenjöremas teoretiska och praktiska utbildning

JO; 32 256

dels före och dels efter den reformering båda dessa kårers utbildning undergått under
år 1911.

Före 1911 bestod lantmätarens utbildning i två års anställning som elev hos lantmätare
samt därefter avlagd lantmäteriexamen. I denna senare, som föregicks av en
omkring sju månaders teoretisk kurs samt två månaders praktiska övningar i mätning
och avvägning, ingick även ämnet agronomi, men det mått av kunskap, som
däri meddelades, synes hava varit ringa. För befordran till vice kommissionslantmätare
fordrades ytterligare fem års väl vitsordad praktisk tjänstgöring hos lantmätare.

De kompetensvillkor, som före år 1911 uppställdes för befordran till lantbruksingenjör,
voro huvudsakligen: att under ett år hava deltagit i de vid ett lantbruk
förekommande göromål, att hava genomgått en tvåårig kurs vid något av statens
lantbruksinstitut, att under två år hava såsom lantbruksstipendiat åtföljt i statens
tjänst anställd lantbruksingenjör, att under ett år hava tjänstgjort som elev hos i
statens tjänst anställd lantmätare, att hava avlagt lantmäteriexamen samt att hava
dels under ett år varit anställd i praktisk tjänstgöring vid större med bidrag av
allmänna medel understödda vattenavledningsföretag dels ock inför någon av lantbruksstyrelsen
— tidigare lantbruksakademiens förvaltningskommitté — därom anmodad
person eller myndighet undergått godkänd prövning i vissa delar av allmän
byggnadslära, hydraulik och vattenbyggnadskonst.

En jämförelse mellan de olika kårernas utbildning efter år 1911 giver följande
resultat. Lantmäteriexamen har utvidgats till en tvåårig kurs, varemot elevtiden
inskränkts till ett år. Därjämte har tillkommit en särskild kurs i kulturteknik av
omkring ett års varaktighet. Ändamålet med sistnämnda kurs har i första hand
varit att bereda lantmätarna kunskap i agronomi samt väg- och vattenbyggnadslära.
Efter omkring tre års praktisk tjänstgöring inträder behörighet för den, som avlagt
lantmäteriexamen, att mottaga förordnande såsom vikarie för distriktslantmätare och
extra lantmätare. För befordran till lantbruksingenjör har efter 1911 uppställts följande
kompetensfordringar. Den blivande lantbruksingenjören skall hava under minst
ett halvt år deltagit i de vid ett lantbruk förekommande göromål, genomgått en treårig
kurs vid tekniska högskolan, en ettårig kurs vid ett av statens lantbruksinstitut
samt en kurs i rättskunskap, allt enligt lantbruksstyrelsens närmare bestämmande,
under tre år, därav två som stipendiat, hava tjänstgjort hos någon statens lantbruksingenjör
och därvid förvärvat praktisk erfarenhet i alla till dennes befattning hörande
verksamhetsgrenar, under ett och ett halvt ar hava varit anställd i praktisk

257

tjänstgöring vid vattenbyggnads- och torrläggningsarbeten av olika slug, som av
lantbruksstyrelsen prövas vara för ändamålet lämpliga, samt att däröver hava till
lantbruksstyrelsen avgivit godkänd berättelse, och slutligen under ett halvt år hava
tjänstgjort som tekniskt biträde hos byråchefen för agrikulturtekniska ärenden i
lantbruksstyrelsen.

Beträffande den omfattning, vari lantbruksingenjörer och lantmätare anlitats för
ifrågavarande uppdrag, är det av intresse att taga del av en angående denna fråga
upprättad statistik, avseende tidsperioden 1889 — 1912. Av densamma framgår, att
under den angivna tiden meddelats sammanlagt 6 290 förordnanden för lantbruksingenjörer
och lantmätare att handlägga syn enligt D. L. Av dessa förordnanden
hava ej mindre än 5 875 eller 93,4 % tilldelats lantbruksingenjörer och återstoden 415
stycken eller 6,6 % tillkommit lantmätare.1

Vid övervägande av de skäl, som å ömse sidor anförts, hava vi funnit oss ''eke
kunna annat än biträda kommittéernas ståndpunkt till denna fråga. Redan ur arbetsfördelningens
synpunkt torde det såsom allmän regel vara lämpligast, att ifrågavarande
göromål tillkomma en och samma kår. Väl är det riktigt, att skiftes- och vattenavledningsfrågor
äga vissa beröringspunkter, men det torde dock vara tyrdl igt, att de
i stort sett var för sig äro av den säregna beskaffenhet, att den utbildning och erfarenhet,
som kiäves för deras riktiga behandling, i väsentliga punkter måste inriktas
å helt skilda mål. Vad vattenavledningarna angår torde företrädesrätten med
hänsyn till såväl utbildning som erfarenhet icke rättvisligen kunna frånkännas lantbruksingenjörerna.
Det nu sagda gäller i synnerhet förhållandena före 1911. Det
synes oss uppenbart, att före nämnda år den blivande lantmätarens utbildning icke
varit sådan, att den med fog kan betecknas såsom jämförlig med lantbruksingenjörens
i de hänseenden, varom nu är fråga. Redan denna omständighet torde utgöra tillräckligt
skäl att icke tillerkänna varje lantmätare i denna hans egenskap behörighet
som förrätte in gsm an. Otvivelaktigt hava genom den omläggning av utbildningen,
som ägt rum efter 1911, dessa förhållanden i viss mån förskjutits till lantmätarnas fördel.
Såsom framgår av den avfattning kommittéernas förslag i denna del erhållit, står det
också Kung!. Maj:t öppet att i särskilda fall meddela personlig kompetens såsom syneförrättare
åt den, som med hänsyn till utbildning och erfarenhet finnas därtill
lämplig. Givetvis bör härvid den frågan komma under omprövning, huruvida icke
för meddelande av dylik kompetens i allmänhet böra uppställas vissa villkor särskilt

1 Ifrågavarande statistik, som grundar sig å uppgifter från vederbörande länsstyrelser, är såsom särskild
bilaga vidfogad lantbrnksingenjörernas ovannämnda, under år 1913 till Kungl. Maj:t ingivna skrivelse.

10 32

10:32 258

med hänsyn till den praktiska utbildningen utöver dem, som innefattas i fordran att
hava genomgått den särskilda kursen i kulturteknik.

Med hänsyn till den ringa omfattning, vari lantmätare redan tidigare anlitats för
ifrågavarande uppgifter, synes det icke vara att befara att genom de av kommittéerna
föreslagna bestämmelserna allmänhetens berättigade intressen skulle komma att eftersättas.
Vad kostnadsfrågan angår torde vara att beakta, hurusom lantmätare och
lantbruksingenjörer äga att debitera arvode efter samma taxa samt att lantbruksingenjörens
alla tjänsteresor, om de vederbörligen ordnas, betalas av statsverket. Det
torde också utan vidare vara klart, att Kungl. Maj:t vid utövningen av sin befogenhet
att meddela personlig kompetens, kommer att taga skälig hänsyn till de berättigade
anspråken hos allmänheten att äga tillgång till erforderligt antal förrättningsmän
i landets olika delar.

Uppenbarligen åsyfta de av kommittéerna föreslagna bestämmelserna icke någon
begränsning av den befogenhet, som enligt gällande skiftesförfattningar må tillkomma
lantmätare att i samband med delning av jord till behandling upptaga jämväl torrläggningsfrågor.

I några yttranden, som avgivits över kommittéförslaget, har såsom ett önskemål
framhållits, att den befogenhet, som enligt D. L. tillkommer Konungens befallningshavande
att vid dikningsföretag till förrättningsman förordna person, som icke innehar
den eljest stadgade behörigheten härför, måtte bibehållas. Särskilt vid mindre
dikningsföretag vore det av vikt, att såsom förrättningsman kunde förordnas hushållningssällskapens
jordbrukskonsulenter eller länsagronomer eller i skogsvårdsstyrelsernas
tjänst anställda jägmästare.

Ej heller dessa anmärkningar torde vara av beskaffenhet att föranleda någon ändring
i kommittéernas förslag. Enligt vad kommittéerna framhålla hade erfarenheten
visat, att D. L:s bestämmelser i denna del icke verkat gynnsamt och lantbruksstyrelsen
har obetingat vitsordat denna uppfattning.

Åtskilliga myndigheter och andra, som yttrat sig över förslaget, hava gjort gällande,
att bestämmelserna i nämnda förslag, i vad de avse förordnande av förrättuingsman
i fråga om kloakledning, icke innebure tillräcklig garanti, att till förrättningsman
vid dessa företag komme att utses på detta område fullt sakkunniga personer.
Med hänsyn till den särskilda sakkunskap, som i synnerhet vid avledande
av kloakvatten från samhällen och industriella inrättningar ej minst ur sanitär
synpunkt erfordras för dessa frågors behandling, hava vi ansett, att ifrågavarande
uppdrag i allmänhet allenast bör anförtros åt person, som av Kungl. Maj:t för -

259 10:32-33

klarats därtill behörig. Härifrån har dock av praktiska skäl gjorts undantag beträffande
mindre kloakanläggningar. Ifråga om dylika mindre företag hava vi ansett
Konungens befallningsbavande böra tillerkännas rätt att, da företaget ej kan antagas
beröra motstående intresse av någon betydelse, utse jämväl annan lämplig person
till förrättningsman.

Beträffande slutligen det slag av vatten regleringar, vars huvudsakliga ändamål är
beredande av ökad vattenkraftsbåtnad, har särskilt lantbruksstyrelsen ifrågasatt
lämpligheten av kommittéförslagets bestämmelser i denna del. Styrelsen framhåller
såsom det mest ändamålsenliga, att behörigheten såsom förrättningsman ordnades
efter samma grunder alldeles oavsett regleringens ändamål. Särskilt svårigheten för
Konungens befallningshavande såsom den förordnande myndigheten att erhålla en
något så när tillförlitlig uppfattning om det huvudsakliga ändamålet med företaget
talade för en dylik lösning.

Såsom framgår av 3 kap. 11 § i vårt förslag har den ändringen vidtagits i kommittéföislaget
i denna del, att det i varje fall skall tillkomma vattenrättsdomaren
eller vattendomstolen att till ledning vid förordnandes meddelande angiva företagets
huvudsakliga ändamål. Med denna ändring synas i viss man de skäl, som lantbruksstyrelsen
anfört för sitt förslag, hava förfallit.

De i 1 § av kommittéförslaget upptagna bestämmelserna om biträdande förrättningsman
hava erhållit plats i 34 §.

33 § (2 §).

I denna paragraf meddelas närmare bestämmelser angående förordnande av för- £tvft™äU
rättningsman. ningsman

I sista stycket av motsvarande paragraf i kommittéförslaget hade från 29 § D. L.
intagits föreskrift därom att, då sökanden föreslagit viss person till förrättningsman
och förslaget ej godkänts av samtliga sakägare, dessa skulle lämnas tillfälle att yttra
sig över förslaget. Lämpligheten av denna bestämmelse har i några av de avgivna
yttrandena blivit ifrågasatt. Jämväl enligt vår mening synes erforderlig trygghet
att till förrättningsman kommer att förordnas allenast person, som för uppdraget är
fullt lämplig, vara vunnen genom de i 32 § uppställda villkoren för behörighet i
detta hänseende. Då någon motsvarighet till nämnda föreskrift ej heller upptagits i
fråga om syneförrättning rörande företag enligt 6 kap., har den ifrågavarande bestämmelsen
uteslutits. I detta sammanhang må framhållas, att den särskilt vid

260

10:33—34

vatten reglering ömtåliga frågan om vad som skall anses såsom företagets huvudsak
liga ändamål med den av oss föreslagna formuleringen av 3 kap. 11 § ej skulle tillkomma
Konungens befallningshavande utan vattenrättsdomaren eller vattendomstolen.

Dessutom hava bestämmelserna i första stycket, motsvarande första och andra
styckena i kommittéförslaget, undergått någon jämkning, varjämte genom hänvisningen
i andra stycket vissa av de i 2 § meddelade föreskrifterna om förordnande
av förrättningsman vid syneförrättning rörande allmän flottled gjorts tillämpliga
jämväl i förevarande fall.

34 § (1, 4 §§).

Biträdande Enligt föreskrift i 1 § av kommittéförslaget skall, då fråga är om syneförrättning
ningsman röran(^e vattenreglering, vars huvudsakliga ändamål är beredande av vattenkrafts
båtnad, och den förordnade förrättningsmannen icke tillika är behörig att hålla syneförrättning
rörande torrläggningsföretag, till biträdande förrättningsman förordnas
person, som innehar sådan behörighet. I 4 § av nämnda förslag meddelas bestäm
meker angående tillkallande av särskild god man i vissa fall. Sålunda skall vid
syneförrättning rörande torrläggningsföretag, varvid fråga uppkommer om ändring
eller utrivning av vattenverk eller därmed jämförlig anläggning eller åtgärd, varigenom
ägare av strömfall tillskyndas förlust i icke utnyttjad vattenkraft, eller om
beredande av båtnad åt strömfallsägare i avseende å vattenkraft, beträffande sådan
fråga och vad därmed sammanhänger i förrättningen deltaga en för sakkunskap och
pålitlighet känd god man. Avser syneförrättning anläggande av kloakledning från
samhälle eller fabrik, skall i allmänhet också särskild god man biträda vid prövning
av frågor, som angå vattnets eller luftens förorenande.

Mot de. av kommittéerna föreslagna bestämmelserna hava från åtskilliga håll an
märkningar framställts. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och
teknologföreningen m. fl. framhålla, att det skulle innebära ett obehörigt tillbakasättande
av landets vattenbyggnadsingenjörer, om i de fall, då lantbruksingenjör
vore förrättningsman, vattenbyggnadsingenjören skulle intaga ställning av
god man, under det att i motsatt fall lantbruksingenjören vore biträdande förrätt
ningsman. Deras ställning och befogenhet borde i båda fallen ordnas efter enahanda
grunder. Lantbruksingenjören borde i överensstämmelse härmed såsom biträdande förrät
ningsman endast deltaga i frågor, som anginge skada å mark eller marks torrläggning.

261

Det sålunda framställda yrkandet om formell likställighet mellan lantbruksingenjören
och vattenbyggnadsingenjören i förevarande avseende bär synts oss berättigat.
Däremot hava vi funnit kommittéernas förslag att åt lantbruksingenjören såsom biträdande
förrättningsman inrymma en mera vidsträckt befogenhet än som i motsvarande
fall tilldelats vattenbyggnadsingenjören äga goda skäl för sig. Vi hänvisa
i denna fråga till vad kommittéerna anfört. Någon ändring härutinnan anse vi sålunda
icke böra vidtagas.

Beträffande tillkallande av sakkunnig god man vid syneförrättning rörande kloakledning
har i vissa yttranden gjorts gällande, att detta icke vore erforderligt, därest
till förrättningsman i nu avsedda fall förordnades en verklig expert på området. Då
enligt de i 32 § meddelade bestämmelserna mera omfattande förrättningar av detta
slag skola anförtros åt personer av mera framstående kompetens å området, hava vi
ansett tillkallandet av sakkunnig god man i dessa fall icke vara av nöden. Beträffande
de sanitära intressenas bevakande vid syneförrättning rörande kloakledning
hänvisas i övrigt till bestämmelserna i 44- §.

Uti de ifrågavarande bestämmelsernas avfattning hava ytterligare vissa jämkningar
vidtagits. Sålunda har tillkallandet av vattenbyggnadsingenjör såsom biträdande
förrättningsman icke ansetts böra ifrågakomma i fall, då förrättnings man nen tillika
är behörig att hålla syneförrättning, som avses i 32 § 3 mom. Härigenom har
stadgandet bragts i överensstämmelse med vad som gäller för motsvarande fall, då
särskild torrläggningssakkunnig skall tillkallas som biträdande förrättningsman.
Vidare har det icke ansetts erforderligt att tillkalla biträdande lörrättningsman, då
företaget vållar skada å fiskeverk och dylika anläggningar. Med den kompetens, som
enligt förslaget skulle tillkomma förrättningsinannen, torde detta icke vara nödigt.

Bestämmelserna om tillkallande av sakkunnigt biträde hava överflyttats till 46 §.

35 § (3 §).

I fråga om de i denna paragraf meddelade bestämmelserna hava vattenkraftföreningen
och vattenfallsstyrelsen anmärkt, att den krets, inom vilken gode männen skola utses,
icke borde begränsas som skett utan att till gode män borde kunna utses jämväl
andra, som vore särskilt förfarna på det område syneförrättningen berörde.

Denna anmärkning synes vila på en missuppfattning av de uppgifter, som vid
syneförrättningen tillkomma gode männen. Anledningen till gode männens tillkallande
är icke den att i dem erhålla representanter för den särskilda tekniska sakkunskap.

34—193710.

10:34 35

(dåde män.

10:35—36 262

varom i varje fall är fråga, utan i främsta rummet att, såsom kommittéerna också
uttryckligen framhållit, vid syneförrättningen erhålla tillgång till ortskännedom och
erfarenhet särskilt vid ersättningsfrågors bedömande. Gfode männen kunna betecknas
såsom allmänhetens representanter vid syneförrättningen och motsvara i denna egenskap
nämndemännen vid häradsrätterna och vattenrättsnämndemännen i vattendomstolen.

Lantbruksstyrelsen anser stadgandet, att den biträdande förrättningsmannen, då
sådan förordnats, skall utse den ene gode mannen, icke vara tillfredsställande. I ett
annat yttrande har framhållits, att med en sådan anordning det lått kunde uppstå en
olämplig dualism inom synenämnden.

Under förutsättning att den krets, inom vilken gode männen böra utses, begränsas
på sätt kommittéerna föreslagit anse vi det lämpligast, att båda gode männen utses
uv förrättningsmannen, dock med skyldighet för denne att om valet samråda med
biträdande förrättningsmannen. Stadgandet har ändrats i nu angiven riktning.

36 § (5 §).

Företagets Den avfattning denna paragraf erhållit i kommittéförslaget har föranlett den anplanlägg-
märkningen, att sökanden till ett företag genom densamma skulle betagas rätten att
genom annan sakkunnig person än förrättningsmannen uppgöra ett första förslag till
företaget. För undvikande av dylikt missförstånd har bestämmelsen förtydligats i
nu nämnda avseende.

Även om ifrågavarande paragraf får antagas hava sin största betydelse med avseende
å vatten regleringsfö re tag, torde tillräckliga skäl dock ej föreligga att på sätt
som skett i kommittéförslaget inskränka dess tillämplighetsområde att omfatta allenast
dylika företag. Stadgandet har i anledning härav undergått en mindre jämkning.

Ehuru på skäl kommittéerna framhållit förrättningsmannen ensam bör vara bestämmande
i fråga om den första provisoriska planläggningen av företaget, ligger det
likvisst i sakens natur, att han jämväl i dessa frågor bör samråda med övriga synemännen.
Yi hava ansett det lämpligt, att åt denna uppfattning jämväl gives uttryck
i lagtexten. Den beslutanderätt, som i nu ifrågavarande fall tillerkänts förrättningsmannen,
bör tydligen icke medföra någon inskränkning i den samtliga synemännen
tillkommande befogenheten att under förrättningens fortgång deltaga i förekommande

2(53

frågor om ändring i planen och om dess slutliga fastställande i samband med synemännens
utlåtande.

37 § (24 §).

Då de åtgärder, varom i denna paragraf är fråga, i stort sett torde sammanhänga
med den allmänna planläggningen av företaget, hava bestämmelserna härom givits
plats närmast efter dem, som avse företagets planläggning. De jämkningar i avfattningen,
som vidtagits, äro uteslutande av redaktionell natur.

38-40 §§ (6-8 §§).

Några av de viktigaste förändringar, som kommittéerna föreslagit i nu gällande
bestämmelser om syneförrättning, äro de, som röra syneförrättningens kungörande och
parternas kallande till densamma.

Enligt 31 § D. L. skall särskild kallelse tillställas såväl jordägare, mot vilken påstående
väckes om skyldighet att taga del i företaget eller att därtill upplåta mark
30m ock ägare av vattenverk eller annan lägenhet, varå företaget kan inverka. År
fråga om vattenavledning eller om ändring eller utrivniDg av vattenverk, skall dessutom
kungörelse om förrättningen minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan för
den eller de församlingar, där hemman, vattenverk eller annan lägenhet, som saken
förmenas angå, är belägen. Om någon sakägare bort till synen kallas men ej bevisligen
undfått del av kallelsen och ej heller kommit tillstädes vid synen, är enligt
stadgande i 51 § D. L. synemännens utlåtande mot sådan sakägare utan all verkan.

I dessa bestämmelser hava kommittéerna föreslagit den genomgripande förändringen,
att personlig kallelse av varie sakägare ersatts medelst kungörelse såsom den lämpligaste
formen för sakägarnas inkallande, fullständigad medelst särskilda å posten
avlämnade underrättelser till sakägarna. Beträffande den närmare innebörden av
dessa förändringar hänvisas till kommittéernas betänkandé. Åt kommittéförslaget i
denna del torde utan tvekan kunna givas det erkännande, att härigenom tillgodoses
ett verkligt behov av lättnad i de hittills tunga formerna för parternas kallande till
syn enligt D. L. De av kommittéerna föreslagna bestämmelserna hava också mötts
av enhälligt gillande.

De närmare bestämmelserna om kungörelseförfarandet upptagas i vårt förslag i 38 §
första stycket, motsvarande 6 § kommittéförslaget. De jämkningar, som vidtagits
i förhållande till sistnämnda förslag, äro av övervägande redaktionell natur.

10:36 40

Syneförrättnings
kungö
rande och
sakägarnas
kallande.

JO: 38—41 264

Andra stycket av 38 § motsvarar närmast 8 § kommittéförslaget. Av bestämmelserna
i sistnämnda lagrum framgår, om ock endast medelbart, att kungörelseförfaran
det i vissa fall kan ersättas med personlig kallelse. Det har ansetts lämpligt, att
detta förhållande mera direkt kommer till uttryck i lagtexten.

Någon motsvarighet till bestämmelserna i 39 § upptages icke i 10 kap. av kom
mittéförslaget. Däremot föreskrives i 11 kap. 32 § vattenlagen ifråga om ansökningsmål
såsom allmän regel att i samband med kungörelses utfärdande vattenrättsdomaren
tillika skall bestämma viss för parterna välbelägen plats, där ett exemplar av ansökningshandlingarna,
parternas skriftväxling, sakkunnigutlåtanden o. d. ävensom av
vattendomstolens utslag i målet skall hållas tillgängligt för granskning. Uppenbar
ligen föreligga starka skäl att jämväl i de fall, varom nu är fråga, bereda sakägarna en
motsvarande lättnad. I likhet med vattenbyggnader enligt 2 kap. beröra de företag,
som bliva föremål för behandling vid syneförrättning, ej sällan ett stort antal sakägare,
för vilka det skulle leda till besparing av såväl besvär som kostnader, om dem bereddes
tillfälle att hos någon inom sin ort taga närmare kännedom om ett ifrågasatt företag.
Särskilt bör i detta sammanhang erinras, att fråga om vattenregiering kan bli\a föremål
för prövning såväl vid syneförrättning enligt 10 kap. som uti den i 11 kap.
stadgade ordning. Något skäl att i förstnämnda fall göra sakägarnas ställning mindre
gynnsam föreligger uppenbarligen icke.

På nu anförda skäl hava vi ansett, att bestämmelser motsvarande de i 11 kap. intagna
ej heller böra saknas beträffande syneförrättning. Att i detta fall gå ända
därhän och föreskriva handlingars tillhandahållande inom orten vid varje företag,
som kommer under behandling vid syneförrättning, hava vi dock, ej minst ur kostnads:
synpunkt, icke ansett oss böra tillstyrka. Behovet av dylikt tillhandahållande torde
ej heller i samma grad göra sig gällande beträffande de mindre företagen. I fråga
om de nu föreslagna bestämmelsernas avfattning hänvisas till nyssnämnda stadganden
i 11 kap.

Bestämmelserna i 7 § av kommittéförslaget hava till större delen kunnat ersättas
genom en hänvisning till 8 § av förevarande kapitel i den lydelse detsamma erhållit
genom innevarande års lagändring.

41 § (9 §).

Avfattningen av denna paragraf har bragts i överensstämmelse med bestämmelserna
i 11 kap. 34 §.

2,55 10:42 45

42—45 §§ (nya).

De skäl, som föranlett till upptagande av ifrågavarande bestämmelser, hava fram- jjc allmän
ställts i den allmänna motiveringen för vårt förslag. na intresse

Genom dessa bestämmelser tillmötesgås också vissa av de anmärkningar, som här- bände
utinnan riktats mot kommittéförslaget. Särskilt har lantbruksstyrelsen funnit det
■otillfredsställande, att tillfälle icke beretts åt målsmännen för fiskeintresset att vid
.syneförrättningen bevaka nämnda intresse.

Bestämmelserna i 42 och 43 §§ hava avfattats i närmaste överensstämmelse med
stadgandena i 11 kap. 35 och 36 §§. Jämväl i de fall, varom nu är fråga, har det
sålunda ansetts böra tillkomma kammarkollegium att bevaka de allmänna intressenas
rätt. Endast härigenom synes det vara möjligt att erhålla följdriktighet med bestämmelserna
ill kap. Det nu sagda gäller givetvis i främsta rummet företag, som
åsyfta förändring av vattenförhållandena i sjöar och vattendrag. Vad de egentliga
dikningsföretagen angår torde någon konflikt med allmänna intressen icke vara att
motse. I de fall, då sådan konflikt föreligger, är det i allmänhet allenast kommunikationsintresset,
som därav beröres. Angående sättet för tillvaratagande av sistnämnda
intresse, hänvisas till föreskrifterna i 52 §.

Beträffande företag för anläggande av kloakledning har för bevakandet av de sanitära
intressen, som kunna komma att beröras av ett dylikt företag, det ansetts
erforderligt, att ortens hälsovårdsmyndighet ävensom förste provinsialläkaren i länet
erhålla tillfälle att närmare undersöka ett dylikt företags inverkan å sanitära intressen,
varjämte det tillagts Konungens befallningshavande såsom den myndighet, vilken har
den allmänna uppsikten över hälsovården inom länet, att efter framställning av
förste provinsialläkaren eller då eljest anledning föreligger förordna ombud eller
vidtaga annan åtgärd för nämnda intressens bevakande.1 Understundom torde inledande
av kloakvatten i sjö eller vattendrag jämväl kunna utöva skadlig inverkan
å fisket. Att i dylikt fall det tillkommer lantbruksstyrelsen att bevaka fiskets intresse,
torde framgå av den avfattning 43 § erhållit.

I 45 § har lämnats en anvisning åt förrättningsmannen att i samband med översändande
av ansökningshandlingarna jämväl meddela den myndighet, vilken handlingarna
enligt föregående paragrafer skola tillställas, tillgängliga uppfinningar om
företagets inverkan å det intresse, varom i varje särskilt fall är fråga. Ej sällan

1 Jmfr 1 och 5 §§ i läkarinstruktionen den 30 dec. 1911 samt 1, 16, 22, 24, 35, 50 och 55 §§ i hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919.

10: 42-56 266

torde det nämligen komma att inträffa, att de upplysningar ansökningshandlingarna
därom innehålla äro allt för knapphändiga för att medgiva något omdöme i frågan
I sådant fall bör det ankomma på förrättningsmannen att i samband med de undersökningar,
som ofta torde visa sig erforderliga för att vinna upplysning i de hän
seenden, varom kungörelsen skall innehålla uppg ft, jämväl göra sig underrättad om
de sannolika verkningarna av företaget uti nu ifrågavarande hänseenden. På detta
sätt skulle utan nämnvärda kostnader arbetet avsevärt underlättas för den myndighet
som har att iakttaga det ifrågavarande intresset. Härigenom skulle också kunna undgås,
att ombud förordnades i fall, då sådant icke vore erforderligt.

48 § (12 §).

Avfattningen av 12 § första stycket i kommittéförslaget har undergått en mindre
jämkning för att bringa den i överensstämmelse med de i 11 § av detta kapitel rörande
flottledssyn meddelade bestämmelserna.

49 § (13-15 §§).

Jäv. Ifrågavarande paragraf upptager rättsreglerna angående jäv mot synemän eller
sakkunnigt biträde. De i kommittéförslaget upptagna jävsanledningarna hava bibehållits;
dock har det icke ansetts påkallat att i detta hammanhang göra någon åtskillnad
mellan sakägare och >-den, som äger del i saken». I övrigt har beträffande
ordningen för jävs framställande och dylikt ansetts böra tillämpas de beståamelser,
som enligt 1919 års lagändring skola gälla i fråga om flottledssyn. Hänvisning har
därför skett till nämnda bestämmelser.

52 § (ny).

Någon motsvarighet till denna paragraf återfinnes icke i kommittéförslaget. I fråga
om de skäl, som påkallat dess upptagande, hänvisas till vad som yttrats vid 36 §
i 7 kap.

53-56 §§ (19, 20 §§).

I 19 och 20 §§ av kommittéförslaget avhandlas vissa konkurrensfrågor. I 19 §

Fråga om

företräde meddelas bestämmelser för det fall, att vid syneförrättning uppkommer fråga om före-’
meföretag!*a trädesrätt mellan vattenavledning, invallning eller vattenreglering. I sådant fall skall
det åligga den, som framställer yrkande om företrädesrätt för annat företag, att inom

2(57 10:53-56

viss förelagd tid anmäla sitt yrkande hos Konungens befallningshavande, varefter
Konungens befallningshavande har att meddela nytt förordnande åt den förutvarande
förrättningsmannen eller ock åt annan behörig person att handlägga jämväl den nyväckta
frågan. Sedan saken vunnit erforderlig utredning, tillkommer det synemännen
att avgöra vilketdera företaget bör hava företräde.

Bestämmelserna i 20 § avse det all fatt, innan syneförrättningen rörande visst
företag avslutats, ny förrättning anhängiggöres angående annat företag, som rör
samma vattenområde eller av annan grund ej kan jämte det förra företaget utföras.

Jämväl i detta fall skall anmälan om förhållandet göras hos Konungens befallningshavande,
varefter det åligger Konungens befallningshavande meddela föreskrift därom,
att förrättningarna skola sammanslås och enligt de i 19 § stadgade grunder handläggas
av den förrättningsman, Konungens befallningshavande förordnar.

1 kommittéförslagets ifrågavarande bestämmelser hava vi ansett oss böra föreslå vissa
jämkningar. Det har härvid, såsom framgår av 53 § i vårt förslag, synts oss lämpligt
att tydligare än som skett i kommittéförslaget utskilja frågan om företrädesrätten och
göra denna till föremål för självständig behandling. Enligt vår åsikt bör, därest det
framställda yrkandet om företräde för annat företag vid denna behandling finnes böra
avslås, det icke utgöra något hinder för den tidigare förordnade förrättningsmannen,
även om behandlingen av själva konkurrensfrågan icke uppdragits åt honom, att fortsätta
syneförrättningen rörande det först ifrågasatta företaget. Lämnas däremot företräde
åt det företag, varom fråga senare uppkommit, blir härav en följd, att särskilt förordnande
bör meddelas förrättningsman att handlägga syneförrättning rörande sistnämnda
företag. Yad angår behandlingen av konkurrensfrågan hava vi ansett det
lämpligast, att Konungens befallningshavande tillägges befogenhet att till förrättningsman
förordna den person, som härför i varje fall kan anses lämpligast, dock
givetvis med iakttagande av de i 32 § stadgade grunderna ifråga om behörigheten.

Med hänsyn till frågans betydelse ej minst ur allmän synpunkt, torde det vara
lämpligt, att synemännens avgörande i varje fall underställes vattendomstolen.

En annan förändring, som vidtagits i kommittéförslaget, avser förhållandet mellan
vattenavledning och vatten reglering. Såsom framgår av 3 kap. 27 § och vad i motiven
yttras i samband med sistnämnda lagrum innebär ett framställt yrkande, att
en ifrågasatt vattenavledning i stället skall behandlas som vattenreglering, icke någon
konkurrens mellan två till sin natur åtskilda företag utan rör ett dylikt yrkande i
allmänhet allenast en förändrad planläggning av vattenavledningen. I överensstämmelse
härmed har, såsom framhållits i nyssnämnda lagrum i 3 kap., ett yrkande

10:53 - 56 268

om företagets behandling som vattenreglering i varje fall ansetts böra tillerkännas
vitsord. Därest ett dylikt yrkande framställes, bör följaktligen den fortsatta behandlingen
äga rum i den ordning, som omförmäles uti 3 kap. 11 §. I dessa fall erfordras
sålunda allenast föreskrift om frågans anhängiggörande i nu nämnd ordning.
Stadgande härom har upptagits i 54 § i vårt förslag.

Framställes vid syneförrättning rörande vattenreglering, som planlagts uteslutande
med hänsyn till båtnad för strömfall, påstående om anslutning av markägare för vinnande
av torrläggningsbåtnad, är ett sadant yrkande, som icke avser någon förändring
av företagets egenskap av vattenreglering utan allenast i planläggningen av företaget,
däremot utan inverkan å den formella behandlingen.

I kommitté förslaget upptages icke någon bestämmelse för det fall att, innan syneförrättning,
som avses i 32 §, avslutats, hos vattendomstolen eller i den ordning 10
kap. 1 § föreskriver anhängiggöres fråga om annat konkurrerande företag. I sådant
fall torde det emellertid vara lämpligast, att frågan om företrädet mellan företagen
överlämnas till avgörande av vattendomstolen. Om sålunda ett vattenavledningsföretag
är föremål för behandling vid syneförrättning och samtidigt hos vattendomstolen
göres ansökning om utbyggnad av ett strömfall, vars borttagande ingar i planen tör
vattenavledningen, bör det i varje tall tillkomma vattendomstolen att avgöra förhållandet
mellan de båda företagen. Finner vattendomstolen, att vattenavledningen icke
bör komma till stånd utan att företräde i stället bör givas åt ansökan om strömfallets
utbyggnad, lämnar vattendomstolen bifall till sistnämnda ansökan ooh frågan
om vattenavledningen är härmed åtminstone tillsvidare förfallen. Skulle däremot
vattendomstolen anse, att vattenavledningen bör lämnas företräde, kommer frågan om
sistnämnda företag att återupptagas till behandling vid syneförrättning. Givetvis
kan ifrågakomma eu tredje utväg nämligen den, att båda företagen, dock med vissa
förändringar i planläggningen, kunna bringas till utförande. Vattendomstolen har
då att i sitt beslut angiva grunderna för de båda företagens förhållande till varandra.
Bestämmelser av nu angiven innebörd hava upptagits i 55 §. Av dessa torde
framgå, att ett vid syneförrättning framställt yrkande om företräde för sådant konkurrerande
företag, som avses i 55 §, bör vinna beaktande först, då ansökan om
medgivande till det konkurrerande företaget i vederbörlig ordning anhängiggjorts.
Det förhållandet att frågan om visst företag redan är föremål för behandling vid
syneförrättning enligt 10 kap. 32 § bör följaktligen icke utgöra hinder för upptagande
av ansökan enligt 11 kap. eller i den ordning 10 kap. 1 § föreskriver om annat
konkurrerande företag.

20!J 10:56 SG

lHir det tall, att fråga om visst företag redan anhängiggjorts vid vattendomstolen
eller i den ordning 10 kap. 1 § föreskriver, då syneförrättning enligt 32 § angående
annat därmed konkurrerande företag påkallas, meddelas icke några bestämmelser i
kommittéförslaget. Behov av dylik föreskrift i förevarande kap. synes ej keller föreligga.
Det torde nämligen i saknad av annan bestämmelse utan vidare vara öppen
bart, att den tidigare anhängiggöra talan utgör formellt hinder för synemännen
att lämna medgivande till det senare företaget. Ett yrkande om företräde för sistnämnda
företag bör således göras gällande såsom invändning vid behandlingen av
det först ifrågasatta företaget. Då utlåtande vid syneförrättning enligt 10 kap. 1 §
alltid skall underställas vattendomstolen, kommer i varje fäll eu dylik invändning
under vattendomstolens prövning.

Det har ansetts lämpligt att, i första stycket av 56 § intaga eu hänvisning till
bestämmelserna i 2 kap. 38 § och 3 kap. 7 §. Hänvisningen till sistnämnda lagrum
har ansetts påkallad särskilt med hänsyn till stadgandet i 54 §. Stadgandet i andra
stycket av 56 § har i utvidgad form överflyttats från 6 kap. 3 § andra stycket''

57 § (21 §).

Den rätt att träffa överenskommelse i förekommande frågor, som i 21 § kommitté- Överenskom
förslaget tillagts sakägarna, har ansetts icke böra lämnas utan någon som helst ^lansak
begränsning. Ordnandet av det inbördes förhållandet mellan delägarna inom eu torr- ägarnn
^ggningssamfällighet är, såsom framhållits redan i det föregående, en angelägenhet,
som icke uteslutande berör de särskilda sakägarnas intressen. Det sätt, på vilket
företaget planlägges och kommer till utförande, kan ej sällan inverka å allmänna
intressen. Med hänsyn härtill har, särskilt efter förebilden av den i 9 kap. 45 och
46 §§ för motsvarande fall meddelade bestämmelsen, i förevarande paragraf ansetts böra
utsägas att, då överenskommelse rör annat än beloppet av viss ersättning, för dess
giltighet förutsättes, att den av synemännen prövas lämplig. De ändringar stadgandet
i övrigt undergått äro av redaktionell natur.

60 § (25 och 26 §§).

1 25 och 26 §§ av kommittéförslaget meddelas vissa bestämmelser till ledning vid Uppskatt
uppskattning av båtnad, som vinnes genom marks torrläggning eller genom vatten- Tätnad
reglering. Huvudregeln innefattas i 25 § av kommittéförslaget. Ifråga om jordförbättring
föresknves i nämnda lagrum, att uppskattning skall ske av jorden såväl

35—193710.

»0: 60—62 270

i dess skick före företaget som ock i det skick, vari den antages komma efter företagets
fullbordan. Skillnaden mellan dessa värden är båtnaden av företaget. I 26 §
meddelas vissa anvisningar till ledning för synemännen vid uppskattningens verkställande.
Avseende skall fästas å jordens naturliga beskaffenhet till matjord och alv
och den större eller mindre svårigheten och kostnaden vid brukningen. Från nu
nämnda utgångspunkter skola med varandra jämföras jordens avkastning i dess av
vatten besvärade skick och den avkastning, som med hänsyn till möjligheten av jor
dens mer eller mindre fullständiga torrläggning är att påräkna.

Mot avfattningen av 26 § i kommittéförslaget har anmärkning framställts särskilt
av lantbruksstyrelsen, som härvid framhållit, att ett närmare bestämmande av avkastningens
värde skulle erbjuda stora vanskligheter. Enligt styrelsens åsikt borde avseende
fästas icke i främsta rummet vid avkastningen utan vid själva jordförbätt
ringen.

Vid den granskning, som vi underkastat bestämmelserna i 26 § av kommittéförslaget,
hava desamma synts oss icke äga den fullständighet och tydlighet, att de kunna förvän -tas hliva i högre grad vägledande för förrättningsmannen. Båtnaden bör i varje fall
bestämmas med hänsyn till den värdeökning, beräknad efter gängse prisförhållanden
och med hänsyn till normala betingelser i övrigt, som marken tillföres genom torrlägg
ningen. Att storleken av denna värdeökning, då fråga är om jordförbättring, är beroende
av, i vilken grad jordens alstringsförmåga höjes, framgår redan av bestämmelserna
i 7 kap. 22 §. Grunderna för värderingen äro sålunda angivna redan i nämnda lagrum.
Att därutöver i lagen upptaga några mera detaljerade anvisningar i detta av
seende synes varken nödigt eller lämpligt. Vi hava därför icke ansett oss böra föreslå
någon motsvarighet till bestämmelserna i 26 § kommittéförslaget.

62 § (28 §).

Frågor, vari
besked skall
meddelas av
synemännen.

Denna paragraf har undergått vissa jämkningar.

Sålunda har ifråga om sättet för utförande av gemensamt arbete det icke ansetts
påkallat att särskilt omnämna de olika alternativ, som härvid kunna komma ifråga.
I regel torde den i kommittéförslaget anvisade utvägen att uppdela sådant arbete
de särskilda deltagarna emellan icke visat sig lämplig.

Beträffande den tid, som skall av synemännen bestämmas för företagets fullbordande,
hade kommittéerna föreslagit tio år såsom den längsta tid, som i allmänhe!
borde ifrågakomma, varemot någon lämplig minsta tid icke angivits. Med hänsyn
särskilt till den påföljd, som enligt 7 kap. 58 § kan föranledas av ett åsidosättande

271

av (len för fullbordandet fastställda tidsfristen, hava vi ansett det angeläget, att
denna tidsfrist från början icke tillmätes alltför knapp. Ur denna synpunkt hava vi
fullständigat stadgandet med föreskrift om fem år såsom en i allmänhet lämplig minsta
tid för företagets fullbordande.

Enligt kommittéförslaget skola synemännen bestämma, huruvida och på vilket sätt
avsyning skall ske å arbetet för avgörande om företaget må anses fullbordat. Det
har ansetts lämpligt att låta de i 13 kap. 1 § meddelade bestämmelserna om besiktning
vinna tillämpning jämväl å den undersökning, varom bär är fråga. Då dylik
undersökning kan ifrågakomma ej allenast för det ändemål, som kommittéerna omnämnt,
utan jämväl av hänsyn till andra intressen, har den ifrågavarande bestämmelsens
avfattning jämväl i övrigt något jämkats.

Det har framhållits, att till vinnande av ordning och reda det ofta skulle vara
lämpligt, om synemännen gåve en särskild benämning åt företaget. En föreskrift
härom torde icke böra saknas, dock har det ansetts böra ankomma på synemännen
att avgöra, huruvida i varje särskilt fäll behov av särskild benämning av företaget
må anses föreligga.

Sista stycket i denna paragraf har erhållit en från kommittéförslaget avvikande
avfattning. Andringen har skett i överensstämmelse med ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framlagt förslag och har föranletts av önskan att bereda utväg till
lämplig arbetsfördelning jämväl för det fall, att den biträdande förrättangsmannen
utgöres av vattenbyggnadstekniskt sakkunnig person.

64 § (30 och 31 §§).

Denna paragraf avser synemännens befogenhet att avgöra förekommande ersättningsfrågor.
De ändringar, som paragrafen undergått i förhållande till motsvarande
bestämmelser i kommittéförslaget, äro av redaktionell natur. Sålunda må anmärkas,
att de i 30 § andra stycket av kommittéförslaget meddelade föreskrifterna gjorts överflödiga
genom upptagande i 9 kap. 52 och 53 §§ av motsvarande stadganden, varjämte
den i 31 § av kommittéförslaget omförmälda inskränkningen i synemännens
befogenhet kunnat ersättas med en hänvisning till 20 § av förevarande kap. enligt
dess lydelse i lagen den 19 juni 1919.

65 § (32 och 33 §§).

De ändringar, som vidtagits i denna paragraf i förhållande till motsvarande bestäm
meker i kommittéförslaget hava skett i förtydligande syfte.

10 62 65

Synemännens
beslutanderätt

beträffande
ersättningsfrågor.

10:67 70

Vtlhlu utleta
imirlnW.

Framläggande
av
förslag till
utlåtande.

■m

67 § (38 och 39 §§).

Bestämmelserna i denna paragraf motsvara i utvidgad form 38 och 39 §§ i lcommittéförslaget.
Till övervägande del hava de gjorda tilläggen föranletts av de
nya regler angående delaktigheten, som upptagits i 7 kap., och vad särskilt vattenregleringar
angår jämväl av nödvändigheten att ernå överensstämmelse med motsvarande
föreskrifter i 11 kap. 62 §.

68—70 §§ (nya).

De bestämmelser, som meddelas i dessa paragrafer, hava icke någon motsvarighet
i kommittéförslaget; däremot hava de tillkommit närmast efter förebilden a\ de
stadgande^ som influtit i 26-28 §§ av förevarande kapitel rörande syneförrättning
för allmän flottled. Till stöd för nyssnämnda stadganden hava de flottnmgssakkunniga
i sitt betänkande framhållit, hurusom strandägare och andra, som berördes
av en allmän flottleds inrättande, enligt gällande lag i allmänhet icke hade
tillfälle att taga en mera ingående kännedom om den tillämnade planläggningen
av företaget före det synemännen meddelade sitt utlåtande. Det vore emellertid
enligt nämnda sakkunnigas åsikt eu billig fordran, att sakägarna erhölle tillfälle
att redan hos synemännen göra sina erinringar i hithörande frågor. Misstag i avseende
å företagets planläggning kunde därmed utan omgång bliva rättade. Då
vidare, enligt förslaget all anläggningsskada skulle av synemännen uppskattas och
deras beslut härom vunne laga kraft, om det ej överklagades, vore det särskilt för de
skadelidande av stor betydelse att, innan det slutliga beslutet fattades, de finge möjlighet
att framställa sina anmärkningar mot den verkställda värderingen. Även för
sökanden vore det till fördel att på ett tidigare stadium få taga del av planen för
att avgöra, huruvida företaget ur ekonomisk synpunkt vore genomförbart eller borde
genast uppgivas. Av skäl, som sålunda framhållits, hade de sakkunniga ansett sig
höra föreslå att, sedan erforderliga sammanträden under syneförrättningen hållits och
förefallande frågor blivit utredda, synemännen skulle upprätta en provisorisk längd,
i vilken angåves dels de anläggningar och åtgärder, vilka syntes böra komma ifråga
för flottledens inrättande, och dels den lösen och ersättning, som enligt skedd uppskattning
ansetts böra utgå. Denna längd skulle efter kungörelse finnas tillgänglig
för parterna å lämplig plats inom orten, och skulle det tillkomma envar, vars rätt
berördes av företaget, *tt inom viss tid till förrättningsmannen inkomma med erinringar
däremot.

De förhållanden, som berörts av nämnda sakkunniga, torde äga sin motsvarighet
jämväl beträffande företag, varom nu är fråga. Liksom inrättande av allmän flott
led berör eu vattenavledning eller en vattenreglering ej sällan ett stort antal sakägare.
Uppenbarligen föreligga för varje särskild, sakägare stora svårigheter att följa
hela behandlingen av en viss fråga. I dessa fall skulle det bereda sakägaren eu avsevärd
lättnad och större trygghet, om lian, förrän utlåtandet meddelades erhölle tillfälle
att taga närmare del av synemännens ståndpunkt. En dylik förberedande
granskning av det tillämnade utlåtandet från sakägarnas sida skulle ofta för synemän
nen själva innebära en ej oviktig kontroll. Enligt vad som meddelats oss torde
det ej heller vara alldeles ovanligt, att förrättningsmannen redan enligt gällande lag
till sakägarnas granskning framlagt förslag till utlåtande och härom överlagt med
dessa. Det är, såsom de flottningssakkunniga framhållit, uppenbart, att härigenom
många misstag utan onödig omgång kunna rättas liksom sakägarnas missuppfattning
angående utlåtandets innebörd i mången punkt undanröjas. I siu mån skulle eu
dylik anordning sålunda kunna minska de fall, då talan mot synemännens utlåtande
komme att fullföljas. Med syneförrättningens mera formfria karaktär torde ett förfarande
av nu antydd beskaffenhet stå väl tillsamman.

Med beaktande av de fördelar, som det av de flottningssakkunniga sålunda föreslagna
förfarandet erbjuder, hava vi dock icke ansett oss böra gå ända därhän att
föreslå dess införande beträffande varje företag, som kan bliva föremål för behandling
vid syneförrättning. Sålunda synes det icke böra ifrågakomma annat än i fråga
om de mera omfattande företagen. Yi hava i detta hänseende ansett lämpligt att
anknyta till den uppdelning av företagen, som skett genom bestämmelserna i 39 § i
det föregående. Endast i de fall, då förrättningsmannen förordnat om handlingars
tillhandahållande enligt sistnämnda lagrum, skall alltså det i förevarande paragrafer
stadgade förfärandet tillämpas. Denna anknytning har synts oss så mycket naturligare
som i stort sett samma synpunkter ligga till grund för såväl bestämmelserna
i 39 § som det nu förordade förfarandet.

72-74 §§ (42—44 §§).

Dessa paragrafer hava i förhållande till motsvarande lagrums lydelse i kommittéförslaget
underkastats vissa jämkningar, till större delen föranledda av ändringar i
andra delar av förslaget.

I olikhet med vad som föreslås av kommittéma har det icke ansetts erforderligt.

JO: 72—76

Förutsättningarna

för att syntmännens
utlåtande
må
gå i verkställighet.

Förrätt ningshand Ungarnas redovisning -

274

att jämväl svnemännens protokoll skall tillhandahållas sakägarna pa sätt i 74 i5 andra
stycket omförmäles. Den i kommittéförslaget förekommande föreskriften om ifrågavarande
handlingars överlämnande till styrelsen för företaget har med något ändrad
avfattning överflyttats till 14 kap. 7 §.

75 § (45 §)•

Denna paragraf är av samma lydelse som motsvarande lagrum i kommitéförslaget.

1 41 § av kommittéförslaget har frän 49 § D. L. upptagits ett stadgande av inne
håll att, då samtliga sakägarna nöjas åt utlåtandet, de därå skola teckna godkän
nande, varefter intvg därom skall meddelas av synemännen. Da ifrågavarande föreskrift
icke torde vara av nämnvärd praktisk betydelse och dess lämplighet torde
kunna ifrågasättas, hava vi icke ansett oss höra upptaga densamma.

Enligt 64 § D. L. hava synemännen medgivits befogenhet att, då fråga är allenast
om dikning, förordna, att utlåtandet må utan hinder av anmält mistnöje under vissa
förutsättningar gå i verkställighet. En bestämmelse av samma innebörd hai upp
tagits i 46 § kommittéförslaget. Enligt 11 kap. 67 § äger vattendomstolen under
vissa förutsättningar förordna, att utslag i vattenmål ma utan hinder av däremot
förd klagan gå i verkställighet. Nämnda bestämmelser skola enligt stadgande i 11
kap. 92 § äga tillämpning jämväl å besvärs- och underställningsmål, som avgöras av
vattendomstolen. Genom nämnda stadganden synes oss delägarnas intresse, att före
taget icke må uppehållas genom obefogad klagan, hava blivit nöjaktigt tillgodosett.
Med hänsyn härtill och då det icke kan anses lämpligt att i förevarande hänseende
gorå åtskillnad mellan dikning och annat torrläggningsföretag har den ifrågavarande
bestämmelsen i kommittéförslaget fått utgå.

76 g (47 §).

Enligt 60 § D. L. åligger det förrättningsmannen, där ej talan föres mot förrättningen.
att inom ett år efter dess avslutande insända det därvid förda protokoll järn tf
• övriga till förrättningen hörande handlingar till länets lantmäterikontor att där förvaras.
Har talan mot förrättningen blivit till rätten instämd, skola handlingarna,
sedan målet blivit avgjort, till lantmäterikontoret från rätten insändas. Motsvarande
föreskrifter hava i kommittéförslaget meddelats i 47 § av förevarande kap. samt 11
kap. 84 §. Enligt sistnämnda bestämmelser skulle handlingarna rörande samtliga
företag, som varit föremål vid behandling vid syneförrättning, alltså såväl dikning?-

--’7* 10:76

.som vattena vledniags- och vattenregleringsföretag ävensom kloakledningar komma att
förvaras hos lantmäterikontoret.

Under våra överläggningar har ifrågasatts, huruvida dessa bestämmelser numera
efter vattendomstolarnas inrättande kunna anses fullt lämpliga. I allmänhet komma
handlingarna i de mål, som varit föremål för vattendomstolens bedömande, att förvaras
hos vattendomstolen. Detta blir sålunda förhållandet med handlingarna 1
ansökningsmål om byggande i vatten enligt 2 kap., om inrättande av farled enligt
5 kap. och om flottledsanläggning enligt 6 kap. Enligt stadgande i 11 kap. 94 §
vattenlagen i dess lydelse efter 1919 års lagändring skola jämväl för det fäll, att
fråga om inrättande av allmän flottled behandlats vid syneförrättning, förrättnings
handlingarna förvaras hos vattendomstolen.

Då enligt vårt förslag fråga om vattenreglering kan anhängiggöras såväl vid vattendomstolen
som vid syneförrättning skulle, därest kommittéförslaget i denna del
bibehölles oförändrat, handlingarna rörande regleringsföretag i vissa fall komma att
förvaras hos vattendomstolen och i andra fall hos lantmäterikontoret.

Ett av de skäl, som föranlett kommittéerna att bibehålla D. L:s stadganden i detta
ämne, torde hava varit, att kommittérna icke torde åt vattendomstolarna hava tillämnat
en sådan fastare organisation, som synts nödvändig för inrättande och skötseln
av särskilda arkiv vid nämnda domstolar. Med de uppgifter, som i detta
hänseende redan tillagts vattendomstolarna, lär emellertid detta skäl icke kunna tillmätas
större betydelse. Ur praktisk synpunkt skulle det uppenbarligen vara till stor
fördel, om samtliga handlingar rörande vattenförhållandena inom ett visst område
förvarades å en och samma plats, vilket skulle vara till stor lättnad för den rättssökande
allmänheten. Och att detta ställe bör föreläggas till vattendomstolens kansli
synes oss ur alla synpunkter lämpligast. A vattendomstolens kansli förvaras vattenboken.
För de uppgifter, som, särskilt rörande vattenregleringar, skola intagas i vattenboken,
är det nödvändigt för vattenrättsdomaren att hava tillgång till handlingarna
i dessa mål. Dessutom skall till vattenboken höra eu särskild förteckning,
upptagande alla efter lagens ikraftträdande i laga ordning beslutade torrläggningsföretag.
Ingenting torde vara naturligare än att den rättssökande, som vill taga del
av anteckningarna i vattenboken, jämväl å samma ställe kan erhålla tillgång till de
handlingar, som ligga till grund för nämnda anteckningar.

Förutom den ändring ifrågavarande bestämmelser undergått i nu antytt hänseende
hava desamma på hemställan av lantbruksstyrelsen underkastats någon jämkning med

fO: 76— 78 276

hänsyn till den tid, inom vilken förrättningshandlingarna skola av förrättningsmaanen
insändas.

77 och 78 §§ (48 och 49 §§).

Ny upp- De i dessa paargrafer meddelade bestämmelserna avse att utgöra ett korrektiv

Täflande den uppskattning av båtnaden, som sker vid syneförrättning före företagets
utförande. I överensstämmelse med vad som redan finnes stadgat i 61 § D. L.
medgiva förevarande bestämmelser delägare i samfälligheten rätt att, sedan företaget
fullbordats och båtnadens värde sålunda kan med större tillförlitlighet utrönas,
påkalla ny uppskattning av densamma.

Såsom jämväl iakttagits i motsvarande bestämmelser i kommittéförslaget är den
omvärdering, som avses i förevarande paragrafer, begränsad till båtnad genom marks
torrläggning. I några yttranden över kommittéförslaget har framhållits önskvärdheten
av att bestämmelserna utvidgades att avse jämväl båtnad, som genom vattenreglering
tillfördes strömfall. Denna fråga har behandlats av de sakkunniga, som
under 1917 framlagt förslag till ny vattenlag, och hava dessa därvid kommit till det
resultat, att tillräckliga skäl för en dylik omvärdering icke förelåge i fråga om båtnad
av detta slag. Med hänsyn härtill hava vi icke ansett oss böra föreslå någon
ändring härutinnan.

Uti kommittéförslagets bestämmelser hava emellertid vissa ändringar i andra hänseenden
vidtagits. Enligt kommittéförslaget skall ansökan om ny uppskattning göras
före utgången av kalenderåret näst efter det, under vilket företaget fullbordades.
Utgången för tidsfristens beräkning har synts oss allt för obestämd för att i detta
hänseende kunna anses fullt lämplig. Frågan om tiden, då företaget är att anse som
fullbordat, kan bliva föremål för olika meningar. Ur denna synpunkt hava vi funnit
det mera tillfredsställande att i förevarande hänseende tillägga betydelse åt den
för företagets fullbordande bestämda tidpunkten. Därest företaget vid särskild besiktning
förklarats fullbordat, torde tiden för besiktningen dock lämpligen kunna
tjäna till utgångspunkt.

Den rätt att påkalla ny uppskattning, som i förevarande lagrum tillagts en delägare,
bör avse ej allenast mark, som tillhör den, vilken gör sådan ansökan, utan
jämväl markområden, tillhöriga andra delägare. Har båtnaden för sistnämnda delägare
uppskattats för lågt, inverkar givetvis ett dylikt förhållande på sökandens rätt.
För åstadkommande av ett rättvist resultat torde det emellertid ej sällan visa sig

SO:77 80

277

oundgängligt att utsträcka den nya uppskattningen att avse jämväl andra markområden
än dem, i fråga om vilka sökanden påkallat sådan. För detta ändamål hava
kommittéerna tillagt befogenhet åt annan delägare att påyrka förrättningens utvidgning
till annan mark än som av sökanden ifrågasatts. Enligt vårt förmenande bör
en dylik utvidgning av uppskattningen icke i varje fall vara beroende av särskilt
yrkande från annan delägare, utan torde det böra oberoende härav tillkomma synemännen
att i fall, då det synes erforderligt för ernående av ett rättvist resultat, giva
uppskattningen en dylik vidsträcktare omfattning. Med hänsyn härtill har stadgan"
det underkastats en mindre jämkning.

Från D.L. har i 48 § andra stycket av kommittéförslaget införts ett stadgande om
rätt för deltagarna i företaget att träffa förening om ny uppskattning i andra fall
liksom om annan tid och ordning för uppskattningens verkställande än i lagen angivas.
Då en dylik avtalsfrihet icke synes lämplig, har detta stadgande fått utgå.

79 och 80 §§ (40 och 50 §§).

Enligt 50 § första stycket kommittéförslaget, som i huvudsak återgiver innehållet
i 58 § D.L., skall i fråga om synemännens rätt till ersättning för syneförrättning
gälla vad därom är särskilt stadgat. Sådan ersättning ävensom annan kostnad, som
är föranledd av syneförrättningen, skall förskjutas av sökanden eller, om flera äro
sökande, av den bland dem som gälda gitter. Denna bestämmelse har kunnat ersättas
genom en hänvisning till första stycket av 30 § i detta kap. enligt dess lydelse
i lagen den 19 juni 1919. Genom denna hänvisning har också kommit till uttryck
den i 4 § av kommittéförslaget upptagna bestämmelsen, att synemännen äga att besluta
om arvode åt sakkunnigt biträde.

I andra stycket av 30 § enligt dess lydelse i 1919 ars lag skall kostnaden för
allmänt ombuds och ortsombuds inställelse vid förrättningen utgå av allmänna medel.
Detta stadgande synes böra äga tillämpning jämväl beträffande de företag, varom nu
är fråga; dock har undantag ansetts böra göras ifråga om ersättning till ortsombud.
Enligt bestämmelserna i 11 kap. 97 § skall ersättning åt dylikt ombud i mål, som
avses i nämnda kap., förskjutas av sökanden, och tillräckliga skäl att i förevarande
fall frångå nämnda grundsats synas icke föreligga.

Andra stycket i 79 § återgiver motsvarande bestämmelser i 50 § andra stycket
kommittéförslaget.

I fråga om ersättning åt sakägare för talans bevakande vid syneförrättning stadgas
i 59 § D.L., att det åligger jordägaren att i mål, som avses i 3 kap. nämnda

3§—193710.

Förrättningskostiiaden
och
dess fördelning.

10:79 80 -78

lag, ersätta vederparten hans kostnad för inställelse vid syneförrättning ävensom för
talans bevakande och utförande vid första domstolen. De i 3 kap. avsedda mål röra
ändring eller utrivning av vattenverk eller därmed likställda anläggningar samt
skada eller intrång å obebyggda strömfall, fisken o. d., alltså frågor, som avse företagets
förhållande till utomstående. Såsom kommittéerna framhållit giva ifrågava
rande bestämmelser otvivelaktigt uttryck åt den uppfattningen, att delägare i före
taget icke äger åtnjuta ersättning för sin talans bevakande vid syneförrättningen
Kommittéerna hade i överensstämmelse härmed i första st. av 40 § upptagit ett stadgande
av innehåll, att ägare av fast egendom, som hade båtnad av företaget, ävensom
annan deltagare däri icke skulle vara berättigad till ersättning för sin talans
bevakande vid syneförrättning, såvitt ej särskilda förhållanden påkallade sådan ersättning.
Såsom dylikt särskilt förhållande angiva kommittéerna i motiven till
nämnda lagrum, att sakägarens inställelse varit ändamålslös till följd av förrättningsmannens
uteblivande eller sökandens återkallelse av ansökningen eller att viss part
onödigtvis föranlett uppskov eller dylikt. Beträffande rätt för den, som av företaget
lider skada eller intrång att undfå gottgörelse för nödiga utgifter, meddelas bestämser
i 40 § andra stycket av kommittéförslaget.

Det synes oss icke böra ifrågakomma att frångå de grundsatser, å vilka redan den
gällande lagstiftningen i förevarande fråga är byggd. I överensstämmelse härmed
bör rätt till ersättning i förevarande hänseende icke tillerkännas delägare i samtal
ligheten. Det synes oss näppeligen erforderligt att såsom skett i kommittéförslaget
begränsa denna regel. Därest förrättningsmaDnen utan giltigt förfall underlåter att
komma tillstädes, följer redan av stadgandet i 47 §, att han kan ådraga sig skade
ståndsskyldignet i förhållande till sakägarna. Av stadgandet i 80 § andra stycket,
som motsvarar 40 § sista stycket i kommittéförslaget, torde också framgå, att ersättning
jämväl i andra fall kan komma att utgå till delägare. Men icke i något av nu
angivna fall är det fråga om en företaget såsom sådant åliggande ersättningsskyldighet.
Uppenbarligen avser stadgandet i 79 § sista stycket allenast nämnda ersättningsskyldighet.

Beträffande grunderna för den slutliga fördelningen av förrättningskostnaden hava
vi anslutit oss till kommittéernas ståndpunkt. Bestämmelserna härom återfinnas i
80 § första stycket, motsvarande i kommittéförslaget tredje stycket i 40 § och sista
stycket i 50 §. I andra stycket av 80 § hava sammanförts bestämmelserna i 40 §
sista stycket i kommittéförslaget ävensom en föreskrift, upptagen i 50 § sista stycket.

-7!) ||: 2 18

11 KAP

Om domstolar och rättegång i vattenmål.

De ändringar, som av oss föreslås i förevarande kap., hava närmast föranletts av
de i 5, 7 och 8 kap. npptagna materiellt rättsliga bestämmelserna. Till övervägande
del ansluta sig dessa ändringar till vad som härutinnan föreslagits av kommit
teerna eller ock för ffottledsfrågors del redan upptagits i vattenlagen genom 1919 års
lagändring. Någon närmare motivering för deras innebörd torde därför i detta sammanhang
endast i undantagsfall vara erforderlig.

2 § (2* §).

Beträffande den ändring, som denna § undergått, hänvisas till vad som yttrats i
den allmänna motiveringen.

5 § (5* §).

Sista stycket av denna § har tillagts i vårt förslag. Tillägget har föranletts av
den ändrade lydelse, som givits åt 2 §.

8, 16 §§ (8*, 16* §§).

Enligt 24 § i stadgan den 6 december 1918 angående tjänstgöringen vid vattendomstolarna
tillkommer det Svea hovrätt att förordna vikarie för vattenrättssekreterare.
Anledningen, att denna befogenhet ej tillagts vattenöverdomstolen, torde hava
varit, att den förenklade sammansättning av vattenöverdomstolen, varom stadgas i
16 §, enligt stadgandets ordalydelse avser förordnande av ställföreträdare allenast
iör vattenrättsdomare och vattenrättsingenjör, däremot icke för vattenrätts ■‘ekreterare.

Då det emellertid synes lämpligast, att jämväl förordnande av vikarie för vattenrättssekreterare
tillhör vattenöverdomstolen, har bestämmelse härom införts i 8 §, i
samband varmed nyssnämnda stadgande i 16 § undergått därav påkallad jämkning.

17—18 §§ (15, 17* §).

I förevarande § hava införts de tillägg, som blivit en följd av 5, 7 och 8 kapit- Vattenmål.
lens upptagande. I allmänhet hava genom dessa tillägg icke gjorts någon avvikelse,
frånsett vissa redaktionella jämkningar, i vad kommittéerna för motsvarande fall föreslagit.
I vissa fall föreligger dock dylik avvikelse. Sålunda har det icke ansetts

|i|: 18-27

280

erforderligt att medgiva den, som vill verkställa en vattenavledning eller ^vallning,
rätt att dessförinnan hos vattendomstolen utverka särskilt förklarande, att hinder
mot företaget från det allmännas sida ej möter. För den, som vill vinna trygghet
för framtiden i nämnda hänseende, står nämligen alltid den utvägen öppen att i den
härför i 7 kap. 45 § stadgade ordning inhämta medgivande till företaget, och några
särskilda skäl att i motsats till vad som enligt vattenlagen eljest gäller medgiva en
särskild talan i nu förevarande fall synas icke föreligga vare sig ur formell eller ur
praktisk synpunkt.

I 25 p., motsvarande 14 p. i kommittéförslaget, har en mindre avvikelse gjorts.
Enligt kommittéförslaget hänföres här till stämningsmål »talan om vidtagande av sådana
anordningar vid allmän farled, som erfordras till förebyggande av skada genom
vågsvall eller dylikt samt i samband med sådan talan framställda skadestånds- och
andra anspråk».

Den efter dylikt följande meningen har i vårt förslag fått utgå. Vid den granskning,
som lagrådet underkastade 1917 års sakkunnigförslag, framhölls önskvärdheten
av att 17 § kompletterades med en bestämmelse av innehåll, att det tillkomme vattendomstol,
i den mån det funnes lämpligen kunna ske, pröva yrkanden, vilka hade
samband med den ansökan eller talan, varom i målet huvudsakligen vore fråga, samt
att om så skedde uppenbarligen borde utgå i §:en förekommande utvidgande tillägg
av förevarande lydelse. Sedermera har vid avfattningen av 20 § i vattenlagen lagrådets
ifrågavarande hemställan efterkommits. Den nu ifrågavarande ändringen är
således uteslutande av formell natur.

I 31 p., motsvarande 17 p. i kommittéförslaget, har vattenregleringsföretag uteslutits,
då redan av föregående punkter framgår, att för vattenregleringarnas del sådan talan,
varom här är fråga, skall hänföras till vattenmål.

Vad angår avfattningen av 40 och 41 p. hänvisas till den lydelse motsvarande bestämmelser
erhållit genom 1919 års lagändring (35, 36 p.)

Då, sedan lagstiftningen angående såväl allmän farled som torrläggning av mark
upptagits i vattenlagen, någon motsvarighet till 18 § vattenlagen icke erfordras, hava
de däri upptagna bestämmelserna fått utgå. I stället har åt sista stycket i vattenlagens
17 § givits plats som 18 §.

27 § (23, 27* §)

De ändringar, som denna § undergått i förhållande i ill dess lydelse enligt 1919
års lagändring, hänföra sig dels till 1 mom. och dels till 3 mon. Il mom. har be -

-M Ii: 27

gräfning gjorts i skyldigheten för sökanden att lämna uppgift ä de ersättnings
belopp, som han förmenar höra utgå till fastighetsägare eller andra, i det att denna
skyldighet förklarats endast skola gälla beträffande företag, som icke är av större
omfattning. Det har nämligen visat sig, att vid mera omfattande företag denna skyl
dighet blivit synnerligen betungande för sökanden samtidigt som uppgifternas erhållande
icke nämnvärt underlättat vattendomstolens arbete. I anledning härav har i
överensstämmelse med den mening, som uttalats av vattenrättsdomarna vid möte sistlidne
höst, föreskriften något jämkats.

I 3 mom. har införts jämväl ansökan om inrättande, utvidgande eller förbättrande
av allmän farled. Övervägande skäl torde tala för, att dylik ansökan uti ifrågavarande
hänseende likställes med ansökan angående anläggning för allmän flottled
1 denna punkt föreligger en avvikelse från kommittéförslaget, vari ansökan angående
allmän farled hänförts till den i 1 mom. upptagna gruppen.

32, 33 §§. (27, 28, 32* 33* §§).

De ändringar, som vidtagits i dessa §§ i förhållande till lagrummens lydelse efter
1919 års lagändring, hänföra sig till farledsmålens upptagande bland ansökningsmålen.
Såsom i 27 § hava de jämväl uti ifrågavarande hänseenden likställts med
flottledsmålen.

Enligt kommittéförslaget skulle underrättelse, som avses i 33 § andra stycket, utsändas
jämväl då ansökan avsåge fördelning av kostnad, nedlagd å torrläggningsföretag,
som icke blivit fullbordat inom bestämd tid (17 § 14 i föreliggande förslag).

Da emellertid en dylik fördelning icke torde kunna avse andra fastigheter än som
ingått i den vid syneförrättning bestämda torrläggningssamfälligheten, har det icke
ansetts erforderligt att i detta — lika litet som i övriga i 17 § 14 upptagna fall —
meddela föreskrift om underrättelsers utsändande.

45 § (45* §).

Den ändring, som denna § undergått, hänför sig till 3 mom. och har föranletts av
den utvidgning, som enligt vårt förslag givits åt vattenregleringens begrepp, ävensom
av de i 3 kap. 27 § föreslagna bestämmelserna.

46 § (46* §!.

De skäl, som föranlett, att vattenrättsdomaren beträffande arbeten för allmän flottled
tillagts befogenhet att lämna provisoriskt medgivande till dylikt arbete, torde

SI: 46-65 282

äga giltighet jämväl i fråga om arbeten för allmän farleds räkning. Stadgandet har
därför utvidgats att omfatta arbete av sistnämnda slag.

49 § <49* §).

I 29 § kommitéförslaget har föreskrivits att vattenrättsdomaren i mål, som angår
inrättande, utvidgande eller förbättrande av allmän farled, skall om kungörelsen un
derrätta lotsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Detta stadgande har i förevarande § ersatts med en föreskrift, att före avgörandet
av dylikt mål lotsstyrelsens yttrande skall inhämtas. Däremot har det icke ansetts
nödigt att stadga någon ovillkorlig skyldighet att inhämta väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande. Av bestämmelserna i första stycket av denna § framgår dock.
att vattendomstolen äger befogenhet att, da det finnes vara av nöden, begära utla
tände i frågan från såväl sistnämnda styrelse som också vattenfallsstyrelsen, vederbörande
länsstyrelse eller annan myndighet.

Dessutom har första stycket undergått den jämkning i förhållande till vattenlagen.
att det tillagts jämväl vattenrättsdomaren att infordra utlåtande, som där avses, en
ändring, som överensstämmer med den grundtanke, varå förfarandet i vattenmål är
byggt, eller att erforderlig utredning om möjligt skall föreligga i färdigt skick redan
vid vattendomstolens sammantiäde.

62 § (62* §).

Den ändring, som detta lagrum undergått i förhållande till dess avfattning enligt
1919 års lagändring, hänför sig till 3 mom. och är huvudsakligen av redaktionell natur

63 § (63* §).

Beträffande det i förevarande lagrum tillagda andra stycket hänvisas till vad som
yttrats vid 10 kap. 53—56 §§.

65 § (65* §).

De skäl, som ligga till grund för det genom 1919 års lagändring i förevarande §
upptagna undantagsstadgandet för flottledsmal, torde äga samma giltighet i fråga.
om mål, som angå allmän farleds inrättande, utvidgande eller förbättrande. Stad
gandet har i anledning härav utvidgats att avse sistnämnda slag av mål.

85 § (73, 85* §).

1 denna §, i dess lydelse efter 1919 års lagändring, hava införts de i 7.3 § korn
mittåförslaget upptagna föreskrifterna rörande besvär över syneförrättning, som avser
vatten reglerings-, torrläggnings- eller kloakledningsföretag. Vissa avvikelser hava dock
ägt rum. Således har föreskriften i §:ens första stycke om klagan i jävsfråga
gjorts tillämplig jämväl beträffande syneförrättning enligt 32 §. Det har icke ansetts
erforderligt att i denna § upptaga någon föreskrift om den tid, inom vilken
besvär över beslut eller utlåtande vid syneförrättning för anläggande av järnväg eller
spårväg skall anföras. På grund av hänvisningen i 14 § i lagen om vad iakttagas
skall vid anläggande av järnväg eller spårväg till tryggande av närliggande marks
torrläggning skall om fullföljd av talan i sistnämnda fall gälla samma bestämmelser
som i fråga om syneförrättning, som avses i 10 kap. 32 §.

88 § (76, 77 §§, 88* §).

1 denna § har till fullföljande av den grundtanke, som lett till upptagande i 10
kap. 42—44 §§ av särskilda föreskrifter om de allmännas intressena bevakande vid
syneförrättning, införts ett stadgande att, då av enskild sakägare anförda besvär angå
allmänna intressen, ett exemplar av besvärshandlingarna jämte kungörelsen skola
tillställas den myndighet, som enligt nämnda §§ i varje fall hava att bevaka det
allmänna intresse, varom är fråga. Däremot synes det knappast påkallat att, då
kronan uppträder såsom sakägare, tilldela kronan någon undantagsställning i förevarande
hänseende.

I 11 kap. 83 § av kommittéförslaget hade upptagits ett stadgande om skyldighet
för vattenrättsdomaren att översända förrättningshandlingar i besvärs- och underställningsmål
till vederbörande lantmäterikontor. Av skäl, som anförts vid 10 kap.
76 §, har någon motsvarighet härtill ansetts icke böra upptagas.

95, 96 §§ (85, 86, 95*, 96* §§).

I huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittéerna föreslagit ha i dessa §§
inarbetats bestämmelser om skyldighet att erlägga vattendomstolsavgift jämväl för
torrläggningsföretagens del. Avgiften skall beräknas å båtnadens värde och utgå
med en för tusen av sagda värde.

Ii: 101-13: 2

284

101, 108 §§ (101*, 108* §§).

För att vinna överensstämmelse med de bestämmelser angående fullföljd av talan i
flottledsmål, som föreslagits av flottningssakkunniga i det av dem framlagda förslaget till
ny ilottningslagstiftning och sedermera genom 1919 års lagändring införts i vattenlagen,
har i förevarande §§ jämväl i fråga om mål, som angå företag enligt 5 kap.
föreslagits enahanda ordning för fullföljden, som sålunda skall gälla beträffande flottledsmål.
Till stöd härför torde det vara tillräckligt att hänvisa till de skäl, som
nämnda sakkunniga anfört i fråga om sin ståndpunkt till denna fråga och vilka
uppenbarligen i allt väsentligt äga giltighet jämväl för farledsfrågornas del.

12 KAP.

Om vatten bok.

De tillägg, som införts i detta kap. hava avfattats i nära anslutning till den lydelse
motsvarande lagrum erhållit i förutnämnda av särskilda flottningssakkunniga avgivna
förslag. Beträffande anläggningar för allmän farled har det ansetts riktigast,
att de i förevarande hänseende likställas med flottledsbyggnader. Dylika anläggningar
skola alltså, då de ej utgöras av dammbyggnader, inskrivas i andra avdelningen.
Dammbyggnader skola däremot alltid införas i första avdelningen. Det i 12
kap. 5 § vattenlagen i dess lydelse efter 1919 års lagändring upptagna undantagsstadgandet
i avseende å inskrivning av flottledsdamm har icke utvidgats att avse
jämväl dylik anläggning för allmän farled.

13 KAP

Om besiktning och handräckning sä ock om ansvar för överträdelse av

denna lag.

1, 2 §§ (1*, 2* §§)

De i dessa §§ upptagna bestämmelserna hava i förhållande till deras lydelse efter
1919 åis lagändring undergått den jämkningen, att jämväl vid syneförrättning enligt
10 kap. må kunna förordnas om besiktning, som i 1 § avses. Ändringen står i
samband med det i 10 kap. 62 § upptagna stadgandet i nämnda hänseende.

2xr>

11, 12 88 (11*, 12* 8§).

De till dessa §8 gjorda tilläggen avse ansvarsbestämmelser för överträdande av
föreskrifterna i 5 och 7 kap. om särskild förundersökning såsom villkor för anläggning
för allmän farled eller vattenavlednings- eller in valin ingsföretag, Vad angår
den för farledsanläggningars del meddelade straffbestämmelsen torde höra framhållas,
att densamma endast avser arbeten, som utföras i ett till farled redan upplåtet vattenområde.
Innan området förklarats utgöra allmän farled, är ett arbete däri att
hänföra till byggande i vatten enligt 2 kap. och de för sådant fall meddelade
straffbestämmelserna bliva tillämpliga.

14:7

it;, it 88 (12, 13 88).

Dessa §§ äro med någon mindre jämkning lika lydande med motsvarande bestämmelser
i kommittéföTslaget. Angående den närmare innebörden av desamma hänvisas
till vad kommittéerna härutinnan anfört i sitt betänkande.

14 KAP.

Slutbestämmelser.

(i 8 (6* 8)

De i andra stycket upptagna bestämmelserna hava tillagts i vårt förslag. Den
rätt att erhålla tillträde till annans fastighet, som omförmäles i nämnda stycke, torde
visserligen redan enligt sakens natur tillkomma ägaren av en sådan anläggning,
varom här är fråga; emellertid torde det, särskilt i fråga om dihesanläggningar,
vara av ej ringa betydelse, att ifrågavarande befogenhet kommer till ett otvetydigt
uttryck i lag. Den föreskrift om ersättning, som upptagits i samma stycke, har sin
motsvarighet i 7 § av lagen den 28 juni 1918 om rätt att över annans mark framdraga
ledning för vatten till husbehovsförbrukning. Ej heller denna föreskrift torde
innebära någon nyhet i förhållande till gällande rätt.

7 8 (7* §,).

Uti denna 8 har vidtagits vissa jämkningar, vilka i främsta rummet påkallats av
de i 10 kap. 39 § upptagna bestämmelserna.

37—193710.

288

Övergångsbestämmelser.

Kommittéerna hade från den allmänna regeln, att de vid lagens ikraftträdande redan
anhängiga mål skulle prövas enligt äldre lag, upptagit ett undantag, i det att
ifråga om fullföljd av talan mot sådan syneförrättning enligt D. L., som avslutats
efter den dag, då vattenlagen trätt i kraft, skulle tillämpas 11 kap.:s bestämmelser.
Vattendomstolens prövning skulle i detta fall ske efter de materiellt rättsliga bestämmelserna
i I). L., under det att beträffande den formella behandlingen vattenlagen
komme att tillämpas. Med hänsyn till det nära sambandet mellan dessa båda grupper
av bestämmelser i vattenlagen — det torde i detta sammanhang vara nog att hänvisa
till föreskrifterna i 7 kap. 56—58 §§ — synes en dylik uppdelning icke vara
lämplig. Då vid den föregående syneförrättningen icke kunnat iakttagas de härutinnan
i 10 kap. vattenlagen upptagna föreskrifterna, torde jämväl ur formell synpunkt
svårigheter komma att uppstå Av skäl, som nu antytts, har den ifrågavarande
bestämmelsen fått utgå.

Till övergångsbestämmelserna har med någon jämkning överflyttats de i 14 kap.
9 § upptagna stadgandena rörande underhåll av äldre dike m. m.

287

Förslag

till

Lagom
vad iakttagas skall vid anläggande av järnväg eller spårväg till tryggande
av närliggande marks torrläggning.

Enligt 9—11 §§ i vårt förslag till 7 kap. vattenlagen skall det i vissa fall åligga
ägare av järnväg att bekosta upptagandet av de vattenlopp genom järnvägens banvall,
som erfordras för närliggande marks torrläggning, och vad som i detta avseende
är stadgat för järnväg skall även gälla beträffande spårväg, för vilken särskild banvall
är anlagd. Beträffande järnväg, som påbörjas efter det förevarande del av
vattenlagen trätt i kraft, åligger det sålunda järnvägens ägare att upptaga och bekosta
de avlopp, som erfordras för verkställande av den torrläggning av marken,
som är tekniskt och ekonomiskt utförbar. Uppenbarligen skulle det leda till stor
besparing av kostnader, om de erforderliga avloppen kunde upptagas redan i samband
med järnvägens byggande. Med hänsyn till svårigheten att på förhand beräkna,
vilka torrläggningsföretag, som i framtiden kunna komma till utförande, finnes
emellertid ingen säkerhet för, att de avlopp, som från början anläggas, framdeles
skola visa sig tillräckliga eller behövliga. Denna omständighet skulle göra ifrågavarande
förpliktelser allt för tunga för järnvägens ägare, därest det icke medgåves
honom en möjlighet att vid järnvägens anläggning kunna få på ett för framtiden
bindande sätt fastställt, vilka avlopp som kunna fordras av honom. Därest undersökningen
härav sker med erforderlig sakkunskap, synes ej heller ur torrläggnings
intressets synpunkt något vara att däremot invända. Såsom framgår av vad som
anförts vid ovannämnda lagrum i 7 kap. vattenlagen hava vi därför ansett, att eu
dylik utväg bör stå järnvägsanläggaren till buds. I förevarande lagförslag meddelas
bestämmelser rörande det förfarande, som skall tillämpas för avloppens bestämmande.

Förberedande
åtgärder.

28X

1—5 §§.

I clessa paragrafer lämnas föreskrifter om vissa förberedande åtgärder, som skola
föregå den egentliga sy neförrättn i ngen för avloppens bestämmande. I stort sett vila
dessa bestämmelser å samma grundtanke, som beträffande mål angående byggande i
vatten i allmänhet lett till upptagande i 11 kap. vattenlagen av ett särskilt förberedande
förfarande och i samband därmed anordnad skriftväxling mellan parterna.
I den plan, som skall av järnvägsanläggaren uppgöras och framläggas, erhålles eu
grundval för förhandlingarna vid den därpå följande svneförrättningen. För de
markägare, vilkas rätt beröras av företaget, innebär det uppenbarligen eu stor fördel,
att dessa redan före de egentliga förhandlingarna vid syneförrättn ingen kunna taga
del av planen och därtill fatta ståndpunkt. Det förhållandet att planens utarbetande
anförtrotts åt järnvägsanläggaren innebär dessutom eu ej oviktig garanti, att de sär
skilt järn vägstekniska synpunkterna komma till sin rätt. Såsom vid behandlingen
av bestämmelserna i 7 kap. 11 § vattenlagen framhållits har också järnvägsstyrelsen
förordat ett förberedande förfarande i huvudsaklig överensstämmelse med det av oss
föreslagna.

I stort sett hava ifrågavarande bestämmelser avfattats efter förebilden av motsvarande
lagrum i 11 kap. vattenlagen. Särskilt i ett hänseende föreligga dock
skiljaktigheter av mera principiell natur. Sålunda har i föreliggande förslag redan
själva det förberedande förfarandet i viss utsträckning tillerkänts rättsbildande betydelse,
även om detsamma icke följes av eu verklig undersökning såsom slutmål,
något som icke är förhållandet med det förberedande förfarandet enligt vattenlagen.
Det står sålunda järnvägsanläggaren öppet att nöja sig med det i nu ifrågavarande
paragrafer angivna förfarandet och avstå från dess vidare fullföljd vid särskild syneförrättning.
Visserligen vinner han utan dylik syneförrättning icke någon fullständig
trygghet, men det förberedande förfarandet är, såsom framgår av 11 8 i
7 kap., av stor betydelse med hänsyn till järnvägsägarens skyldighet att på egen
bekostnad anordna avlopp för markens torrläggning till större djup än 1,2 meter.
Däremot föreligger överensstämmelse såtillvida, att det förberedande förfarandet
alltid utgör eu nödvändig förutsättning för frågans vidare behandling vid särskild
syneförrättning.

Beträffande de särskilda bestämmelsernas innebörd torde någon närmare motivering
icke vara erforderlig. Dock må i detta sammanhang framhållas, att den erinran,
som avses i 5 §. givetvis icke behöver innehålla närmare uppgifter om läge och

dimensioner å de äskade avloppen, utan att det är tillräckligt med eu i allmänna
ordalag hållen anmärkning, att avloppen äro otillräckliga eller eljest otillfredsställande.
Uppenbarligen måste dock noggrann uppgift lämnas angående den mark, för vars
torrläggning avloppen avses.

tf §•

1 förevarande paragraf medges rätt för järnvägsanläggaren att fullfölja det förbe- Syneför t

n rättnhiff.

redande förfarandet #enom påkallande av särskild syneförrättning*. Såsom redan
framhållits föreligger icke någon ovillkorlig skyldighet för järnvägsanläggaren i detta
hänseende utan det är överlämnat åt hans eget avgörande, huru härmed i vaije fall
skall förfaras. Härutinnan avviker vårt förslag från kommittéförslaget, enligt vilket
syneförrättningen gjorts obligatorisk. En annan avvikelse från kommittéförslaget
är, att syneförrättningen ej behöver avse järnvägen i hela dess omfattning utan jämväl
kan påkallas allenast beträffande viss eller vissa sträckor av densamma.

7—8 5?§.

Enligt kommittéernas förslag till lag om järnvägssyn skulle syneförrättningen hål- Synemän.
las av statens lantbruksingenjör inom det län, inom vilket järnvägen skulle anläggas.

Med hänsyn till det summariska förfaringssätt, som användes vid förrättningen, ansåges
det nämligen av vikt, att förrättningsmannen på förhand ägde största möjliga
kännedom om ortens förhållanden beträffande jordens beskaffenhet, nederbörd in. m.
förrättningsmannen skulle icke biträdas av gode män. Anmälan om syneförrättning
.skulle göras direkt hos förrättningsmannen.

Kommittéförslagets ifrågavarande bestämmelser hava föranlett erinringar från skilda
håll.

Järnvägsstyrelsen framhåller sålunda, att det ingalunda kunde tagas för givet, att
vederbörande lantbruksingenjör alltid sutte inne med erforderlig kompetens för att
bedöma det för järnvägen lämpligaste sätt, varpå vattenavloppen borde utföras. I
varje fall borde syneförrättningen, om den skalle bliva obligatorisk, hållas av därtill
särskilt kvalificerade lantbrnksingenjörer, exempelvis förordnade av lantbruksstyrelsen,
varigenom sakkunskapen och enhetligheten vid förrättningarna skulle bättre tillgodoses.
Styrelsen framhåller vidare, att den tekniska sakkunskapen inom väg- och vattenbyggnadsfacket
borde vara representerad vid en syneförrättning av ifrågavarande
slag, särskilt för att vattenavloppens läge ej skulle komma att bestämmas där, varest

290

deras utförande skulle medföra oskäliga kostnader i jämförelse med, om arbetet utfördes
på annan i byggnadstekniskt hänseende lämpligare plats, som för torrläggningen
kunde vara lika god.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erinrar, att i avseende å såväl dimensioner som
läge å vattenavloppen funnos åtskilliga omständigheter, som måste på fullt sakkunnigt
sätt bedömas med hänsyn både till byggnadens bestånd och till trafiksäkerheten.
Det vore därför icke lämpligt, att en lantbruksingenjör skulle bestämma vattenavloppens
storlek och läge, under det att distriktschefen i vederbörande väg- och vattenbyggnadsdistrikt-
såsom statens kontrollerande ingenjör vid järnvägsanläggning vore
ansvarig lör utförandet av järnvägens broar och vattenavlopp. Styrelsen föreslår därför,
att statens kontrollerande ingenjör vid järnvägsanläggningen eller, då fråga är
om anläggning av järnväg för statens räkning, en av Konungen härför särskilt förordnad
sakkunnig skall vara förrättningsman med statens lantbruksingenjör inom
länet såsom biträdande förrättningsman. .1 samma riktning uttala sig distriktschefen
i östra ävensom distriktsingenjören i södra väg- och vattenbyggnadsdistriktet.

Jämväl lantbruksstyrelsen finner bestämmelserna i fråga icke vara fullt tillfredsställande.
Enligt styrelsens åsikt bör ansökan om syneförrättning inlämnas till styrelsen,
som hade till åliggande att ordna och övervaka lan tbruksingenjOrera as verksamhet.
I första hand skulle av styrelsen till förrättningsman förordnas lantbruksingenjören
inom länet, men därest annan lantbruksingenjör bättre lämpade sig för
ändamålet eller länets ingenjör ej så skyndsamt som vore önskligt kunde utan större
olägenheter för redan påbörjade arbeten tagas ifrån dessa, skulle annan lantbruksingenjör
kunna förordnas. Lantbruksstyrelsen framhåller vidare, att det ej lede tvivel,
att förrättningsmannens åtgärder och beslut skulle mötas med större förtroende
av båda parterna och i synnerhet av jordägarna, om han vid ifrågavarande förrättningar
och särskilt vid sammanträden biträddes av gode män.

Vad järnvägsstyrelsen och väg och vattenbyggnadsstyrelsen sålunda framhållit har
icke övertygat oss om lämpligheten att i denna del frångå kommittéernas förslag.
Det torde vara tydligt, att syneförrättaren vid ifrågavarande undersökning icke bär
att befatta sig med frågan om det ur teknisk synpunkt mest lämpliga sättet för arbetets
utförande. Uppenbarligen kommer den tekniska sakkunskapen att göra sig
gällande vid utarbetande av den plan, som enligt vårt förslag skall ligga till grund
för syneförrättningen. Därest mot förmodan vid syneförrättningen skulle meddelas
föreskrifter, som ur teknisk synpunkt måste anses olämpliga, står det ju också järnvägsanläggaren
Öppet att genom besvär till vattendomstolen däri utverka ändring.

291

Däremot ansluta oss vi till fullo till lantbruksstyrelsens uppfattning, att förrättningsmanuen
vid ifrågavarande förrättning bör biträdas av gode män.

Beträffande utseende av förrättningsman hava vi ansett lämpligast att förrättningsman
efter ansökan a v järn vägsan läggaren förordnas av Konungens befallningshavande.
Härmed vinnes överensstämmelse med motsvarande föreskrifter beträffande torrläggningsföretag
enligt 7 kap. Till förrättningsman skall i första hand förordnas statens
lantbruksingenjör inom länet, vilken såsom kommittéerna framhållit i allmänhet måste
anses bäst skickad för uppdraget. Om hinder möter för denne, bör emellertid till förrättningsman
kunna utses annan för uppdraget fullt kvalificerad person. Härigenom
torde det vara sörjt för, att förrättningen i minsta mån fördröjes genom att förrättningsmannen
är upptagen av andra göromål.

11 S.

1 denna paragraf meddelas bestämmelser rörande förrättningens utförande i huvud- <
saklig överensstämmelse med vad kommittéerna föreslagit, dock med de ändringar,
som påkallats av vår ställning till frågan om torrläggning till större djup än till
1.2 meter. Ändring i planen för åstadkommande av sådan djupare torrläggning skall
endast ske i den män den påkallas av eu i detta avseende mot planen gjord erinran
eller för bibehållande av redan befintlig torrläggning.

I likhet med kommittéerna hava vi ansett oss böra meddela bestämmelser till förhindrande
av att undersökningen kommer att gå allt för mycket i detalj. Det kan
ej komma i fråga, att en fullständig plan uppgöres över torrläggningen. Huvudsaken
är, att undersökningen utföres så, att utan allt för stora kostnader och för stor tidsutdräkt
ett i möjligaste mån betryggande resultat vinnes. Är det sålunda fråga om
bro över ett större vattendrag, ligger det i sakens natur, att synemännen icke kunna
göra någon allt för ingående undersökning om vilka torrläggningsföretag, som kunna
antagas komina till utförande i framtiden. I dylika fall torde de nödgas inskränka
sig till sådana företag, som äro under utförande eller planerade eller som eljest kunna
antagas vara så lönande, att de med större grad av sannolikhet komma att utföras.

lo §.

I kommittéförslaget saknas bestämmelser rörande synemans eller sakägares utevaro
vid förrättningen, jäv, in. fl. formella frågor. T den mån sådana bestämmelser ansetts
nödiga, hava de meddelats i förevarande paragraf genom hänvisning till motsvarande
föreskrifter i 10 kap. vattenlagen.

''i funder na
för syneför
rättning
en.

17 §.

292

Provning av För den händelse upptagande av vattenaviopp genom banvallen enligt 2 kap. 1 §
stol. vattenlagen är att anse såsom byggande i vatten, skall jämlikt 20 § i samma kap.
i vissa fall inhämtas vattendomstolens medgivande till arbetet Någon inskränkning
i nämnda skyldighet åsyftas icke genom föreliggande förslag. Såsom framhållits
vid 11 § i 7 kap. synes det i sådant fall lämpligast, att vattendomstolen i ett
sammanhang prövar arbetets laglighet jämväl i de hänseenden, varom nu är fråga.
L 11 § av föreliggande förslag har också från behandling vid syneförrättning undantagits
sådan fråga, såframt jämlikt 2 kap. 20 § vattenlagen vattendomstolen därom
meddelat besked eller ock järnvägens ägare förklarat sig vilja inhämta dylikt besked.

Vid den prövning, som frågan om vattenavloppen sålunda kan komma att underkastas
av vattendomstolen, böra uppenbarligen de i föreliggande förslag angivna grunderna
vinna tillämpning. Bestämmelser härom hava upptagits i förevarande paragraf,
hånligt dessa skall, på samma sätt som gäller beträffande syneförrättning, av vattendomstolen
lämnas sådana föreskrifter, att redan befintlig torrläggning av närliggande
mark bibehålies och hinder e j lägges i vägen för den ytterligare torrläggning, som är
tekniskt och ekonomiskt utterbär. Beträffande djupare torrläggning än till 1,2 meter
eller det större djup, vartill marken redan är torrlagd, galler dock jämväl här en
inskränkning. Hänsyn får nämligen ej tagas till sådan djupare torrläggning med
mindre markens ägare gjort framställning om upptagande av avlopp för dylik torr1
agga ilig. Beträffande den ordning, i vilken ett dylikt yrkande skall framställas för
att i varje fall vinna beaktande, meddelas föreskrifter i 11 kap. vattenlagen.

Förslag''
till
L a ii om

äiulrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom.

Uti ovannämnda paragraf i dess nuvarande lydelse stadgas bland annat, att för
den händelse det fång, vara lagfart sökes.. skett enligt gällande bestämmelser om
ändring eller utrivning av vattenverk eller enligt vattenlagen, det är obehövligt att
lagfara med föregående fång eller att på föreskrivet sätt styrka förre ägarens åtkomst.
Denna bestämmelse har i vårt förslag undergått formell ändring till följd
därav, att bestämmelserna om ändring eller utrivning av vattenverk enligt vårt förslag
ersättas av föreskrifter i vattenlagen.

Sfi—1U37II).

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 24 cell :«> §§ i förordningen den 1<> juni 1875 angående

inteckning i fast egendom.

De uti ifrågavarande paragrafer gjorda ändringarna hava föranletts därav, att
lagen om dikning och annan avledning av vatten, innefattande jämväl gällande bestämmelser
om ändring eller utrivning av vattenverk, genom vårt förslag upphäves
och ersättes av bestämmelser i vattenlagen.

Förslag

till

L a g

om ändrad lydelse av 8 och 17 §§ i lagen den 23 oktober 18111 angående väghållningsbesvfirets
utgörande på landet.

8 §.

Enligt 7 och 8 §§ i vårt förslag till 7 kap. vattenlagen äro de väghållningsskyldiga
pliktiga att i vissa fall bekosta upptagandet av det vattenaviopp genom allmän
väg, som erfordras för närliggande marks torrläggning. Därest åter en dikande på
egen bekostnad anordnar vattenavlopp genom vägen och kostnaden för vägens underhåll
i framtiden minskas till följd av avloppets upptagande, är den dikande enligt
18 och 19 §§ i vårt förslag till samma kap. berättigad att av vägstyrelsen utfå mot
minskningen svarande gottgörelse. För att det må vara tydligt, att dylik kostnad
och gottgörelse skall gäldas nr vägkassan, har bestämmelse härom införts i tredje
stycket av förevarande paragraf.

17 §.

Grenom den i förevarande paragraf föreslagna ändringen har det givits vägstyrelsen
möjlighet att av den enskilde väghållaren erhålla ersättning för minskning
i underhållskostnad, som föranletts av upptagande på de väghållningsskyldiges bekostnad
av vattenavlopp genom vägen, samt helt eller delvis återfå den gottgörelse,
som utgivits till den dikande i det under 8 § här ovan omfömiälda fall. Ersättningen
från väghållaren skall givetvis utgå genom årligt bidrag. I övrigt hänvisas
i denna del till vad som anförts vid vårt förslag till 7 kap. 19 § vattenlagen.

INNEHÅLLSFÖRTEC KNING

Sid.

Skrivelse till lierr statsrådet och chefen för justitiedepartementet.........BLI

Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av vattenlagen................ 3

1 kap. Om rätt till vatten..................... 3

2 kap. Om byggande i vatten................... 3

3 kap. Om vattenreglering..................... 4

5 kap. Om allmän farled..................... 11

7 kap. Om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller in vallning

. . ........................ 13

8 kap. Om kloakledningar..................... 25

9 kap. Om ersättning....................... 28

10 kap. Om syneförrättning..................... 28

11 kap. Om domstolar och rättegång i vattenmål............ 47

12 kap. Om vattenbok....................... 03

13 kap. Om besiktning och handräckning så ock om ansvar för överträdelse

av denna lag...................... 64

14 kap. Slutbestämmelser...................... 66

Lag om vad iakttagas skall vid anläggande av järnväg eller spårväg till tryggande

av närliggande marks torrläggning.................. 68

Lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart

å fång till fast egendom....................... 72

Lag om ändrad lydelse av 24 och 36 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.................... 78

Lag om ändrad lydelse av 8 och 17 §§ i lagen den 23 oktober 1891 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet................ 75

Motiv:

Förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen........... 79

Inledning............................. 79

1 kap. Om rätt till vatten.....................117

2 kap. Om byggande i vatten...................117

3 kap. Om vattenreglering.....................119

5 kap. Om allmän farled.....................135

7 kap. Om torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller in vallning.

.......................146

8 kap. Om kloakledningar.....................235

9 kap. Om ersättning.......................250

10 kap. Om syneförrättning.....................253

11 kap. Om domstolar och rättegång i vattenmål............279

12 kap. Om vattenbok.......................284

13 kap. Om besiktning ocli handräckning så ock om ansvar för överträdelse

av denna lag.....................284

14 kap. Slutbestämmelser......................285

Förslag till lag om vad iakttagas skall vid anläggande av järnväg eller spårväg till

tryggande av närliggande marks torrläggning..............287

Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 § i förordningen don 16 juni 1875 angående
lagfart, å fång till fast egendom . . ...............293

Förslag till lag om ändrad lydelse av 24 och 36 SS i förordningen den 16 juni

1875 angående inteckning i fast egendom...............294

Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 och 17 i lagen den 23 oktober 1891

angående väghållningsbesvärets utgörande på landet...........295

•.veu r* /S / /0OO

i/Vester
hult

___±_J__L_i__I.

±_L_!__i_J__

SH $3 9V 91 so 89 88 ob 8<T 85" AV 83 8* 81 do 7J9 78 77 7i 7<T 7¥ 73 7» 7/

7*5- 7*¥ 7*2 7»* 7*7 7*o

73773* 733 73* 737 ISO 7*3 7*8 1.

JC I TV

3 */. S 6. 7. & 3 /o ?>^gi5e/;

\---

i J&. Z. 1 //o

___4Ä ZS mkéce.

*| HS| <i| tsl

__J__±__L__1__!j ''

u <1 ^

J__lJJ _l_

J_J__l_J__!

193710.

Geii. Stab. Lit. Anst. Stockh