NOMADLAPPARNAS FLYTTNINGAR (Statens offentliga utredningar 1909:3)

DE SVENSKA

NOMADLAPPARNAS FLYTTNINGAR

TILL NORGE

I ÄLDRE OCH NYARE TID

K. B. WIKLUND

UPPSALA 1908

ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.

INNEHÅLL.

Sid.

Forntiden .............................. 1

8 OO-tal et—1600-talet....................... »

Sammanfattning s. 21.

1700-talet............................. 22

Fjällapparnas betestrakter inom Nordlands amt........... 23

Yefsen s. 23. Rånen s. 29. Beieren s. 30. Saltdalen s. 35. Folden s. 41.
Sagfjorden, Tysfjorden s. 43. Ofoten s. 45. Sammanfattning s. 49.

Fjällapparnas betestrakter i Tromsö amts fastlandsdel........ 50

Gravfjorden och Gratangen s. 50. Lavangen s. 53. Salangen, Sör-Reisen och
Lenvik s. 55. Malangen s. 61. Balsfjorden s. 62. Ulfsfjorden, Lyngen s. 63.
Nord-Reisen och Kvsenangen s. 65. Sammanfattning s. 70.

Fjällapparnas betestrakter på öarna i Tromsö amt.......... 70

De trakter i svenska Lappland, från vilka de överflyttande lapparna

kommo............................. 84

Tiden för flyttningen över gränsen................. 86

Sammanfattning s. 93.

1800-talet och våra dagar.................... 95

Fjällapparnas betestrakter inom Nordlands amt........... 97

Yefsen s. 97. Ranen s. 105. Beieren och Saltdalen s. 108. Folden, Sagfjorden
och Tysfjorden s. 114. Ofoten s. 121. Öarna s. 126. Sammanfattning
s. 126.

Fjällapparnas betestrakter i Tromsö amts fastlandsdel........129

17 distr. s. 129. 16 distr. s. 132. 15 distr. s. 135. 14 distr. s. 138. 13

distr. s. 142. 12 distr. s. 144. 11 distr. s. 147. 10 distr. s. 151. 9 distr.
s. 154. 8 distr. s. 159. 7 distr. s. 162. 6 distr. s. 166. 5 distr. s. 167.

4 distr. s. 170. 3 distr. s. 172. 1 och 2 distr. s. 176. Allmännare uppgifter
s. 177. De från Koutokeino komna lapparnas flyttning till Tromsö amt s. 189.
Sammanfattning s. 194.

Fjällapparnas betestrakter på öarna.................194

Hinnön, Tjeldön, Västerålen och Lofoten s. 194. Rolla och Andörja s. 196.
Senjen s. 197. Kvalön s. 201. Rebhenesön s. 206. Ringvatsön s. 208. De
mindre öarna norr om Ringvatsön s. 210. Renön s. 210. Vandön s. 211.

Ulön, Kaagen och Amön s. 212. Sammanfattning s. 214.

De trakter i svenska Lappland, från vilka de svenska lapparna komma 215

Tiden för flyttningen över gränsen.................216

Nordlands amf: Vefsen s. 216. Ranen, Beieren och Saltdalen s. 217. Folden,
Sagfjorden och Tysfjorden s. 218. Ofoten s. 219. Sammanfattning s. 220.
Tromsö amts fastlandsdel: Tiden för flyttningen till Norge s. 220. Tiden

för flyttningen från Norge s. 226. Sammanfattning s. 228.

Öarna i Tromsö amf: Tiden för flyttningen från fastlandet till öarna s. 228.

Tiden för återflyttningen till Sverige s. 229. Sammanfattning s. 229.

Antalet renar, som föras över till Tromsö amt...........230

Slutord................................231

Tabell över antalet svenska lappar och renar, som enligt § 7 i 1883 års

lapplag anmälts till flyttning till de olika distrikten i Tromsö amt . 233

Tillägg.................................236

Anmärkningar.............................237

Forntiden.

Sedan långliga tider tillbaka bo lappar i de nordliga delarna av den skandinaviska
halvön. Från öster ha de säkerligen kommit dit, närmast från de norra
delarna av Finland, och vetenskapen visar, att detta skett redan i en ytterst avlägsen
forntid. De arkeologiska data, av vilka man kunde hoppas eu belysning av frågan
om tidpunkten för denna deras inflyttning, ha väl ännu icke blivit fullständigt bearbetade
och definitivt tydda, men man är lyckligtvis icke uteslutande beroende av
dem, då det gäller att söka ett svar på denna fråga. För ett bedömande av densamma
ger oss nämligen språkvetenskapen ett utomordentligt klart och pålitligt
material i de synnerligen talrika s. k. urnordiska lånorden i det lapska språket, ord,
som lånats av lapparna från skandinaverna redan under den “urnordiska" tiden,
före cirka 800 år e. Er., och visa, att lapparna redan då stodo i nära och intim
beröring med skandinaverna''. Det finns t. o. m. anledning att antaga, att vissa
lånord äro av s. k. urgermanskt datum och sålunda förutsätta beröring mellan
lappar och germaner redan före den urnordiska perioden och före Kristi födelse2.

Platsen för den tidigaste beröringen mellan lappar och skandinaver har naturligtvis
varit de nordliga delarna av vår halvö. Redan i en avlägsen forntid började
germanernas framryckning från söder längs kusterna dit upp. På den västra
kusten synes den skandinaviska bebyggelsen i norr ha varit mycket kraftigare än
på den östra, vilket visas av den stora mängd fasta fornlämningar, som man känner
från Nordlands och Tromsö amf, under det att sådana fornminnen äro ganska sparsamma
vid de norra delarna av den Bottniska viken. Troligt är väl alltså, att den
starkaste beröringen mellan lappar och nordbor ägt rum inom det nuvarande Norges
gränser, d. v. s. att den viktigaste delen av de urnordiska lånorden upptagits i
väster och icke i öster. Somliga dylika lånord peka för öfrigt i följd av sin betydelse
ovillkorligen mot väster: faJes “val", salled “sill", saidde “sej" och dylikt.
En hop lapska ortnamn i det nordliga Norge äro dessutom tydliga urnordiska
lån3 och vittna även de om en beröring mellan lappar och nordbor i Norge redan
under urnordisk tid, före vikingatiden. Lappar vistades således i det nordliga Norge
redan före cirka 800 år e. Er.

De hade kommit dit från öster. Ingen torde emellertid vilja antaga, att de
kommit dit utefter havskusten från norra Rysslands ishavsstränder, ty kusten

K. B. Wiklund. ,

är föga lämpad för ett framträngande till lands, och lapparna voro ingalunda något
sjöfarande folk. Deras båtar synas i äldre tider överallt ha varit av den mest
primitiva beskaffenhet, och det nordliga Rysslands och Norges stränder lämpade
sig icke för ett framträngande utefter kusten med så dålig materiell12. Lapparna
måste i stället ha kommit till Västerhavet och Ishavet över fjällen, över de låga
fjällplatåerna i nuvarande Finmarkens amt i öster och de höga alptrakterna i
Tromsö och Nordlands amt i väster och söder.

På vilken kultur ståndpunkt stodo då lapparna vid sin ankomst till havet? Voro
de redan då rennomader eller voro de ett folk av jägare och fiskare? Och när konimo
de dit?

För ett besvarande av dessa frågor är det nödvändigt att först klargöra några
omständigheter rörande renen själv, lapparnas förnämsta egendom.

Det är då väl för det första säkert, att renen icke förts hit till Skandinavien
av lapparna. Den fanns här i vilt tillstånd redan före dem, vare sig då den nuvarande
lappländska renen är en omedelbar descendent av den fossila renen i södra
Sverige eller, vilket kanske är troligare, har inkommit från öster4. Alla äldre källor
omtala den rikliga tillgången på vildren i norra Skandinavien, och det är tydligt,
att dessa renar voro värkliga vildrenar, icke blott förvildade tamrenar.

Den skandinaviska renen utgör för det andra icke någon särskild art av släktet
Rangifer, utan överensstämmer i alla avseenden med t. ex. den sibiriska renen, om
vilken vi äga von Middekdobffs utförliga skildring5. Liksom i Sibirien och för
övrigt också i den nya världen finnas dock även i Skandinavien två olika raser av
renen, skogsrenen och fjällrenen6, och att även de i våra nordliga trakter fordom
talrikt förekommande vildrenarna kunde uppdelas i samma två kategorier, framgår
ur äldre tiders skildringar av vildrensjakten, som gestaltade sig olika allt efter
som den gälde skogsrenar eller fjällrenar7.

Ett av de mest i ögonen fallande dragen i renens levnadssätt är de ständiga
vandringar den företager. Bland alla vandrande däggdjur är renen till och med
det, hos vilket vandringsdraget allra skarpast framträder. Överallt, där man kunnat
studera den vilda renens liv närmare, har man vidare funnit, att den under sina
vandringar så att säga oscillerar mellan tvänne poler — under sommaren leva
renarna på de stora tundrorna eller i de fjälltrakter, som ligga vid havskusten i
norr, under vintern vistas de mer eller mindre djupt inne i skogslandet i söder;
på våren draga renarna i samlad trupp mot havet eller fjällen, på hösten återvända
de i samlad trupp till skogarna. Och det är icke nog med att de vandra ned till
havskusten, de fortsätta också ofta sin färd simmande ut till öar, som ligga långt
från fasta landet8.

Enligt naturforskarnas mening är det huvudsakligen för att undgå hettan och
sina flygande plågoandar, bromsar, flugor och mygg, som renen vid sommarens
annalkande flyr från skogstrakterna till de svalare och mera blåsiga havsstränderna
och fjällen9. Fullständigt samma uppgift får man, då man vänder sig till de i

detta fall par preference sakkunnige, nämligen nomaderna själva, med en fråga
om orsaken till deras renhjordars vandringar. Dessa tillägga också som en orsak
till flyttningen, att renens sommarbete är bättre på fjället än i skogen10. Under
våren och försommaren äro renarna i själva verket särskilt känsliga för myggens
och andra flygfäns angrepp, enär deras nya horn just under denna tid växa fram
och då äro betäckta med en ytterst ömtålig, blodfyld hud, som utgör den tänkbarast
lämpliga angreppspunkt för mygg och dylikt. På hösten åter måste renarna
av brist på föda återvända till skogstrakterna.

Man har ingen som hälst anledning att antaga, att icke också den skandinaviska
vildrenen i forna tider företagit fullständigt samma siags vandringar som
den nordosteuropeiska och sibiriska. Samma klimatiska och andra naturförhållanden
rådde i det nordliga Skandinavien för tvåtusen år sedan som nu. Även då drev
mygg och värme renen till fjälls eller till havskusten på våren. Även då täcktes
betesmarkerna vid havet och i de västra fjälltrakterna med is och hård snö på hösten,
så att renen måste för vintern vandra till skogstrakterna i öster, där snön var
lösare och där han således kunde gräva sig ned till renlaven. Samma förhållanden,
som nu tvinga de tama renhjordarna till vandring mellan Sverige och Norge,
tvungo i forntiden de vilda renskockarna till en alldeles identisk vandring.

Det har redan påpekats, att renarna funnos i Skandinavien, innan lapparna
kommo dit. Vare sig då lapparna vid sin ankomst hit redan blivit rennomader eller
ännu befunno sig på jägarens och fiskarens ståndpunkt, måste de i Skandinavien ha
blivit i väsentlig grad bundna av renen och fått sina levnadsvanor bestämda av
detta sitt förnämsta husdjur eller jaktobjekt. Nomaden måste följa sin egendom
och jägaren sitt jaktobjekt, och det bör då ha varit renen, som från de östra
trakterna fört lapparna över fjällen ned till havskusten.

A priori är man naturligtvis benägen att antaga, att detta skett redan i en
ytterst avlägsen forntid. Detta bekräftas därav, att lapparna ha egna, icke från
nordborna lånade namn för åtskilliga havsdjur, särskilt för sådana, som äro av
vikt för en på ett primitivt stadium stående jägarbefolkning, såsom de olika sälarterna,
inklusive valrossen. Egendomligt är det emellertid, att de ha lånade,
urnordiska namn för valen (fales) och de flesta havsfiskarna, såsom sillen (salled),
sejen (saidde), torsken (dorslcé) m. fl. Av de viktigare matnyttiga havsfiskarna är
det nästan endast hälleflundran, som har äkta lapskt namn (baldes). Dessa urnordiska
fisknamn synas giva vid handen, att lapparna först genom nordbornas förmedling
lärt känna vederbörande havsfiskar, alltså också själva havet, vilket dock
motsäges av de äkta lapska namnen på sälarterna och hälleflundran. Denna egendomliga
motsägelse torde kunna förklaras på så sätt, att lapparna visserligen redan
före nordbornas ankomst till ishavstrakterna kommit ned till havet, men att de då
ännu stodo på ett mycket primitivt jägare- eller “samlare“-stadium. De kunde
då lära känna sälarterna och hälleflundran, vilken här och där under vissa tider
av året kan fångas med ljuster från stranden utan båt11, men de andra havs -

fiskarna kunde de med sina ytterst primitiva, med tågor hopbundna eller sammansydda
båtar12 icke lära känna. Först av skandinaverna lärde de sig bygga ordentliga,
sjödugliga båtar, och sålunda fingo de också först genom skandinavernas förmedling
kännedom om sill, sej, torsk o. s. v. och på samma gång de nordiska
namnen på dem.

Man kunde också antaga, att lapparna redan på denna tid idkade renskötsel,
men denna måste då ha varit av det primitiva slag, att de under sommaren lämnade
renarna i stort taget åt sitt öde och i stället ägnade sig åt jakt på de större
havsdjuren.

I alla händelser böra de emellertid ha kommit till havet redan innan nordborna
hunnit sprida sig till Skandinaviens ishavstrakter.

Huru skall man emellertid kunna härmed förlika det redan ovan sid. 1 och
anm. 3 berörda faktum, att en mängd av de viktigaste lokaliteterna, fjordarna,
öarna o. s. v., i Nordlands och Tromsö amt icke av lapparna benämnas med äkta
lapska namn, utan med sådana, som uppenbarligen äro i urnordisk tid lånade från
nordborna? Detta måste ju onekligen tyda därpå, att skandinaverna här varit de
första och att lapparna kommit hit efter dem. Denna uppfattning hyses också av
den man, som vi ha att tacka för alla uppteckningar av lapska ortnamn från dessa
trakter, nämligen rektor Qvigstad. I 1897 års lappkommissions Indstilling, tryckt
år 1904, s. 92 tf., yttrar han sig härom på följande sätt:

“Naar man betragter de lappiske Stedsnavne i Tromso Amt, finder man en
ioinefaldende Forskjel mellem Fastlandet og 0erne. Paa Fastlandet har de fastboende
Sjolapper egne lappiske Navne paa Fjorde, Fjelde, Elve, Vande og Nses,
saalangt den lappiske Bebyggelse strsekker sig*. Kommer man laengere ind i Landet
mellem Fjeldene eller op paa Vidderne, hvor Sjolappen hverken gjaster sin Buskap
eller henter Ved eller gaar paa Jagt og derför er ukjendt, har Fjeldlappen Navn
paa alle de Mserkepunkter, som ligger i hans Flytningsstrog, hvor han Vaar og
Hest fserdes mellem Indlandet og Kysten. Der er dog den Forskjel paa Fjeldlappen
og Sjolappen, åt medens denne i de Egne, hvor han först har ryddet Land,
har Navn paa hver Haug og Back, hvert Nses og hver Bugt, hvor ubetydelige de
end er, har Fjeldlappen i sit Flytningsstrog kun Navn paa de mere ioinefaldende
Lokaliteter, der er af Betydning for barn som Mserker under hans Vandring, og
selv der, hvor han slaar sig ned for Sommeren, er det kun de mere fremtrsedende
Punkter, han har Navn paa.

De lappiske Stedsnavne er dels almindelige Fsellesnavne, dels Ord, hvis Betydning
nu ikke lsengere kjendes, eller som er forseldede og sjelden bruges**. Der

# Sandenfor Malangen er de lappiske Navne paa Fjordene dannede af seldrc norske Former, medens
Halvaerne mellem Fjordene, hvor Fjeldlapperne fserdes om Sommeren, ligesom i den nordlige Del afAmtet
har egte lappiske Navne.

** Personnavne förekommer almindelig knn i Gaardsnavne, ellers sjelden.

livor Lapperne fra aeldgammel Tid bär faerdedes som Nomader eller liavt fast Bolig,
er den sidste Slags Stedsnavne talrige.

Paa Fastlandet har man överalt, livor norsk Sprog er kjendt, ogsaa norske
Stedsnavne; men i en rent lappisk Egn vil, selv om Lapperne kan Norsk, de norske
Navneformer vaere indskraenkede til de vigtigste Lokaliteter. Naar man kommer
et Stykke fra Kysten ind i Landet, horer de norske Stedsnavne op. En Undtagelse
gjor kun Indlandsbygderne Maalselven, Bardo og Salangsdalen; ellers er Nordmaendene
ukjendte i det Indre af Landet, livor kun Fjeldlappen faerdes med sine Rener.
I sin Navngivning holder Nordmaendene sig uafhaengige af de gamle lappiske
Navne, og det er ikke ofte, åt de fornorsker dem.

Paa 0erne har alle Lokaliteter norske Navne, selv i de af Lapper beboede
Egne, og de lappiske Stedsnavne paa 0erne er oftest kun en Omdannelse eller
Oversaettelse af de tilsvarende norske. I de af Sjolapper fra gammel Tid beboede
Egne forudsaetter de lappiske Stedsnavne, der er omdannede af norske, ofte aeldre
norske eller gammelnorske Former. De for Lapperne saeregne Stedsnavne paa
0erne synes åt vaere af yngre Oprindelse end de fleste af de saeregne lappiske
Stedsnavne paa Fastlandet, da de almindelig kun indeholder de i Lappisk saedvanlig
brugte Faellesnavne og naesten aldrig Ord med ukjendt Betydning. Åt maerke er
det, åt forsaavidt 0erne i Tromso Amt har egne lappiske Navne, er disse naesten
alle af norsk eller gammelnorsk Oprindelse. — — •—

De 0er, hvor man finder de fleste saeregne lappiske Stedsnavne og samtidig
de fleste lappiske Stedsnavne af gammelnorsk Oprindelse, er de Oer, hvor man har
havt en meget gammel Bebyggelse af Sjolapper med en eiendommelig Dialekt
(Kalfjorddialekten), nemlig Ringvaso og Kvalo i Tromsosundet. Denne Bebyggelse
har strakt sig fra Daafjorden paa Ringvaso långs denne Os Vestside paa begge
Sider af Skagosund og ind gjennem Kvalsund til Kaarvik og paa Kvaloens Vestside
ind gjennem Kalfjorden. Paa Senjenoen og Hinnoen findes meget faa saeregne
lappiske Navne, og kun i Egne, hvor Sjolapper har boet i gammel Tid, nemlig
Lysbotn, Graesmyrskogen og Lakselvdalen paa Senjen og Gullesfjordbotn samt
Egnen om Storvandet paa Hinnoen.

En noiere Undersogelse af de lappiske Stedsnavne i Tromso Amt har kun
bestyrket mig i den Anskuelse, som jeg for flere Aar siden udtalte i “Nordische
Lehnwörter im Lappischen “, S. 67, åt i Nordlands og Tromso Amt havde Nordmaendene
bosat sig ved Seilleden, i de ydre Dele af Fjordene og paa Oerne ude ved
Havet, forend Lapperne tog Bolig der. Hvis man opkaster det Sporgsmaal, om de
lappiske Stedsnavne paa Oerne i Tromso Amt skriver sig fra Fjeldlapper eller Sjolapper,
antager jeg, åt det er Sjolapper, som först er kommet ud til Oerne. Herfor
taler, åt saeregne lappiske Stedsnavne findes paa Oerne vaesentlig kun der, hvor
man har gammel Bebyggelse af Sjolapper."

Detta uttalande träffar säkerligen i huvudsak det rätta. De så gott som genomgående
nordiska namnen på de viktigaste lokaliteterna i de ifrågavarande trakterna,

d. v. s. öarna och från och med Malangen mot söder också fjordarna, torde knappast
kunna förklaras på annat sätt än att nordborna bär varit de förstkommande. Norr
om Malangen, där också enligt Ottars utsago (om honom se nedan sid. 9) nordbornas
nordgräns var, ändras emellertid förhållandena väsentligt, vad fastlandet
vidkommer. Det finns visserligen även där äkta nordiska namn för alla viktigare
fjordar, men endast i ett par fall ha lapparna upptagit dem: Ulsvuodna = Ulfsfjorden,
och Halsa = Reisen. Det senare namnet torde för övrigt egentligen tillkomma
Reisenälven13, som säkerligen redan tidigt drog nordborna till sig genom
sin rikedom på lax14. Eljes ha lapparna egna namn på fjordarna, och åtminstone
i ett fall (Kåfjord i Lyngen, jfr anm. 3) ha nordborna där redan i urnordisk tid
själva upptagit det lapska namnet på en sådan. Där torde således lapparna varit
de förstkommande.

En sammanställning av de uppgifter, som de lapska ortnamnen av urnordiskt
ursprung, de urnordiska lånorden för havsfiskarna och de äkta lapska namnen på
åtskilliga större havsdjur giva oss, låmnar oss således det resultatet, att lapparna
utefter havskusten i öster, kanske fr. o. m. Balsfjorden, men åtminstone fr. o. m.
Kvcenangen, kommit till havet före nordbornas ankomst till trakten, men att de i väster
och söder, åtminstone fr. o. m. Malangen, åro senare än nordborna.

Såsom redan påpekats, kan man emellertid icke antaga, att lapparna spritt
sig till dessa sydligare trakter följande kusten åt. En förutsättning härför vore,
att de skulle ha varit ett värkligt sjöfarande folk, men detta är för denna tid
väsentligen uteslutet. Av nordborna fingo de visserligen nu ordentliga båtar, men
den egentliga sjödugligheten kom icke lika hastigt, och utan denna är ett framträngande
utefter Finmarkens och Tromsö amts kuster otänkbart. Att lapparna för
övrigt även längre ned i tiden voro väsentligen stationära var och en i sin fjord,
visas av dialektolikheterna fjordarna emellan.

Lapparna böra i stället ha kommit till nuvarande Tromsö och Nordlands amt
över fjällen. Under denna förutsättning är det också lätt att förstå, varför de
kommo senare till dessa amt än till Finmarken. I det nuvarande Finmarken och
finska Lappland består — och bestod — landet till övervägande del av låga, björkskogsklädda
platåer, som icke lade några hinder i vägen för ett jagande och fiskande
naturfolks framträngande utefter vattendragen ned till havskusten. Väster om
denna trakt åter vidtager högfjällens region, som lägger vida större hinder i vägen
för ett framryckande.

Att den lapska befolkningen utefter kusten, “sjöfinnarna", äro av en ganska
olika art i öster och i väster eller söder och sålunda böra ha delvis olika ursprung
eller åtminstone böra ha kommit ned till kusten vid olika tid, visas också av en
annan intressant omständighet. Även i äldre tider synas nämligen de östligare
sjöfinnarna eller sjölapparna ha fört ett väsentligen annorlunda beskaffat levnadssätt
än de västligare. De förra voro ett slags halvnomader, som om sommaren höllo
sig längre ut i fjordarna på fiske, men om vintern bodde längre in och delvis t.

o. m. sysslade med renskötsel, do senare åter voro enligt Schnitlers och andras
uppgifter fullt fastboende och levde i alla avseenden på samma sätt som de norska
bönderna i trakten. Även detta synes häntyda på en gammal artskillnad mellan
sjölapparna i öster och väster. De förra levde sitt av fädren ärvda liv, de senare
voro f. d. fjällappar, som antagit norrmännens levnadssätt, röjt mark, skaffat sig
nötkreatur o. s. v.

Så länge lapparna blott voro jägare och fiskare, hade de häller icke så stort
intresse av att söka övervinna de hinder, som de höga fjällen på den nuvarande
svensk-norska gränsen lade i deras väg. Vildrenarna, deras förnämsta jaktobjekt,
försvunno visserligen till en stor del på våren och vandrade sin vana likmätigt till
de myggfria gräsfjällen vid Atlantens kust och ända ut till öarna, men lappen behövde
icke följa dem på dessa farliga vägar, utan hade nog och övernog av fisk
till sitt uppehälle i sjöarna öster om fjällryggen. Först då han börjat “tämja*
vildrenarna15 och anse en särskild skock av dem som sin privata egendom, fick
han ett starkare intresse av att följa dem på deras sommarvandring för att hålla
ett öga på sin hjord, och det var då han på allvar upptäckte havet väster om
fjällen och de stora öarna utanför kusten. Det var säkerligen renen, som förde
lapparna i Torne lappmark till havet. Tämjandet av renen och nomadfärderna till
nuvarande Tromsö armt gingo förmodligen hand i hand med varandra16.

Av lånorden i lapskan veta vi, att lapparna voro nomader redan under urnordisk
tid. *Det lapska ordet för “tam“, darnes, är nämligen ett otvetydigt urnordiskt
lån. Detta är för övrigt icke något epitet för den tama renen i allmänhet i motsats
till vildrenen, utan begagnas blott om de till körning eller lassdragning dresserade
renoxarna. Dylika korrenar förutsätta emellertid en redan något så när
ordnad renskötsel, och en sådan måste således ha existerat redan före den urnordiska
tidens slut, cirka 800 år e. Kr. Eftersom nu de ofta omtalade ortnamnen i
Tromsö amf äro urnordiska lånord, kunna vi då också sluta oss till, att lapparnas
nomadiserande renskötsel i dessa trakter härjade under urnordisk tid.

Det var således fjällapparna i vår nuvarande mening, som av nordborna upptogo
de urnordiska namnen på allehanda fjordar i Tromsö amf. Det finns då icke
häller någon anledning att antaga annat än att dessa samma fjällappar också upptogo
de urnordiska namnen på de förnämsta öarna. Att vildren fanns på dessa
öar, torde ingen vilja bestrida — en av dem, den relativt avsides liggande Renön,
fick t. o. m. sitt namn efter renarna redan under urnordisk tid (jfr anm. 3). Att
vidare dessa vildrenar, åtminstone på en tid, då traktens befolkning ej var särdeles
talrik, mer eller mindre regelbundet vandrade från och till dessa öar, torde också
i betraktande av renens allmänna egenskaper vara mer än sannolikt; jämför härvid
också, att vinterbetet för renarna på öarna är och väl också på denna tid var
tämligen sparsamt17.

I sitt ovan anförda yttrande antager Qvigstad, att det varit sjölappar, som
givit öarna deras lapska namn. Några bevis härför anför han emellertid icke,

och detta torde väl också vara omöjligt. Den s. k. Kalfjorddialekten, som talas i
en del av dessa trakter, är visserligen märkvärdig och i vissa avseenden ålderdomlig,
men den kan dock omöjligen ha avskiljt sig från de övriga lapska dialekterna
redan under urnordisk tid — då skulle olikheterna mellan denna och fastlandsdialekterna
vara ofantligt mycket större än de nu äro. Den kan således icke
gälla som ett bevis för, att en särskild sjölappsbefolkning existerat här på den tid,
då ortnamnen upptogos i lapskan.

Det är visserligen också sant, att man i nu tillgängliga källor icke anträffar
många lapska namn på fjäll och andra endast för fjällappar intressanta lokaliteter
ute på öarna, men sådana saknas dock ingalunda fullständigt. Från Kvalön vid
Tromsö anför Haukland i bihanget till “Beskrivelse af Tromso Amt“ 1874 enhet
råd sadana, vilka dessutom från amtskartan kunna förökas med några stycken till,
och från Senjen och Arnön citeras likaledes ett par. En närmare undersökning av
fjällapparnas namnförråd skulle säkerligen resultera i ännu mycket flera ursprungligen
lapska namn på fjäll och betestrakter på öarna.

800-talet—IGOO-talet.

När man från dessa avlägsna perioder kommer ned i den egentliga historiska
tiden, börja källorna även för lapparnas vidkommande att flyta rikligare. Vi ha
då först att observera en från slutet av 800-talet härstammande, intressant berättelse
om dessa nordliga trakter, som en hålogalänning Ottar (Ohthere) avgav inför
konung Alfred av England och som denne själv upptecknade, som det synes, med
fullt betryggande noggrannhet. Ottar “var en man, mycket rik på de ägodelar,
vari deras rikedomar bestå, det är vilda djur. Han hade dessutom, då han kom
till konungen, sexhundra tama, oköpta djur. Dessa djur kalla de renar; av dem
voro sex lockrenar; de äro my<&et dyra bland finnarna, därför att de med dem
taga vilda renar". Att Ottar kunnat själv sköta denna sin renhjord, torde vara
uteslutet. Det var utan lappars biträde lika omöjligt för en rik, jordbrukande
skandinav på den tiden, som det är nu. En så stor renhjord i en fastboende persons
ägo förutsätter också en betydande utveckling av lapparnas egna renhjordar
på samma tid.

Enligt framlidne prof. G. Storms välgrundade mening (Det Norske Geografiske
Selskabs Aarbog V, s. 93) bodde Ottar någonstädes vid det långa sundet

mellan Senjen och fastlandet söder om Malangen, således i en trakt, där både nu

och på 1700-talet (se nedan) lapparna och deras renar uppehålla sig om sommaren.
Samma naturbetingelser, som bestämde över renarnas och därmed också lapparnas
vandringar i avseende å tid och utsträckning, rådde då som nu, och man har därför
ingen orsak att antaga annat än att Ottars renar och renskötare under sommaren
vistades vid kusten i nuvarande Tromsö amt och under vintern i Torne
lappmark18.

Längre fram i tiden få vi i samma riktning gående antydningar om lapparnas
vandringar genom de underrättelser vi erhålla om de s. k. birkarlarnas värksamhet.
Dessa voro som bekant bönder från kustlandet vid Bottniska vikens övre del, vilka
drevo handel med lapparna och för detta ändamål under vissa tider av året reste
omkring uppe i lappmarken. De hade så småningom skaffat sig privilegium på

denna hantering, och slutligen hade varje birkarl t. o. m. “sina egna" lappar, med

vilka ingen annan än han fick handla. Med handeln förenades också upptagande av
skatt av lapparna.

K. B. Wiklund. • o

På dessa sina handels- och skattekrävningsresor kommo birkarlarna även till
Västerhavet. För första gången omtalas dessa resor över fjällen i ett öppet brev
för birkarlarna i Luleå och Piteå av den 14 febr. 1498, vilket utställts i anledning
av klagomål, som framställts på ett förut hållet ting i Luleå. “Tå klagade menigha
Bijrcharlar som byggia och boo i för:de Lula och Pittlia, till the gode men som
byggia och boo wid westerhaffuett, att the måghe ee niutta theres gambla häffdh
af the lappar, som ther boo och byggia, huilkett theres gambla föreldrer och tillförende
hälft hatfua, som theres gambla breff Kong Månses vthwisar medh flere andre
breff och bewissning som the ther vppå haffua. “ Något dylikt “breff Kong Månses“
är icke bevarat, och det är väl troligt, att härmed blott åsyftas den av drotset
Knut Jonsson under konung Magnus Erikssons minderårighet den 5 sept. 1328 utfärdade
handling, i vilken alla och envar förbjudas att hindra birkarlarna att fara
till lapparna, vistas hos dem och draga sina fårde ifrån dem med sina varor (“ Jtem
extitit placitatum quod — — — nullus debeat impedire — — — prefatos Birkarlaboa
ad eosdem Lappa accedentes, apud ipsos commorantes, vel ab eis cum suis
rebus denuo reuertentes “.) Det kan knappast vara tvivel underkastat, att birkarlarna
redan omkring 1328 besökte Västerhavets kust; i alla händelser gjorde de
det sålunda på 1400-talet19.

Ungefär samtidigt med nyssnämnda brev är en skrivelse av den 3 sept. 1498
från Kristian Bagge, konung Hans’ fogde på Stockholms slott, till fogdar, ämbetsmän
och menige allmoge i Norge, i vilken säges, “ath thet haffwer veridh aff
aldher och gamel sedwenie thet lappefogeden och fflere dan dac inse n aff bserchara j
norrebotn plsege filare jn i jdert landh aepter theress bärning och var naduge Herres
lappe skat“, och påbjudes, att de allt fortfarande skola få göra detta, “somtheriss
fforseldre ffor them aff ålder giort hawe“. Att således också den officielle lappfogden
for över till Norge för att uppbära skatten till Sverige, visar mer än annat
det intima sambandet mellan lapparna på västra och östra sidan Kölen. Förmodligen
var även lappfogden birkarl20.

Den skattekrävningsrättighet, som birkarlarna sedan gamla tider hade både
över fjällapparna och över sjölapparna vid Västerhavet, indrogs av Gustav Vasa
till kronan, och sjölapparna kommo därigenom att lyda direkt under Sverige.

Då man söker leda sig tillbaka till den ursprungliga orsaken, varför dessa
sjölappar på den norska kusten, i början utan någon egentlig invändning från de
norska myndigheternas sida, betalade skatt till Sverige, finner man denna otvunget
däri, att dessa lappar sedan gammalt stått i ekonomiskt beroende av birkarlarna.
Detta torde vidare icke kunna förklaras på något rimligare sätt, än att gamla
tiders sjölappar voro emigranter från Sverige av fullt samma art som den stora
mängd från Sverige komna “ bygdelappar “, vilka i senare tider slogo sig ned på
den norska kusten och rekryterade sjölapparnas led, d. v. s. de voro utarmade fjälllappar,
som när renarna tagit slut, sökte sitt uppehälle som fiskare vid havet.
Under sin välmaktstid på fjället hade de handlat med birkarlarna och betalat skatt

till dem. När fattigdomen kom, viixto skulderna till birkarlarna, och slutligen voro
lapparna nästan i bokstavlig mening birkarlarnas “egna", som naturligtvis icke
fingo handla med någon annan än sin fordringsägare och som väl också exploaterades
efter behag21. När så lapparna till slut för att uppehålla livet måste sätta
sig ned på den fiskrika norska kusten, måste också birkarlarna följa efter för att
hålla sina rättigheter över sina gäldenärer och skattekrävningsobjekt vid makt.

På detta sätt förklaras lätt, hur birkarlarna kunde få fast fot vid Västerhavet
och därigenom lägga grund till Sveriges blivande välde eller pretention på välde
därstädes22. Att sjölapparna till slut måste ses med oblida ögon av de norska myndigheterna
är icke underligt. De voro svenska undersåtar, som drogo fördel av norska
fiskevatten utan att skatta därför till norska kronan. Slutligen började man därför
tränga bort dem från deras boplatser och sätta norrmän i stället, något varöver
de svenska fogdarna under slutet av 1500-talet högljutt klaga och varom det
också blev tal vid de svenska och danska kommissariernas konferens vid Flakebäck
1603.

Av den omständigheten, att 1500-talets sjölappar voro skattskyldiga under
Sverige, kan man alltså draga den slutsatsen, att deras förfäder, särskilt i de västligare
trakterna, voro fjällappar, som under sina vandringar om sommaren plägade
komma så långt i väster eller norr, att havskusten med dess naturliga företräden
var dem väl bekant. Såsom ovan sid. 6 anmärkts, har man i de östligare trakterna,
i det nuvarande Finmarken, förmodligen att göra med ett annat slags
sjölappar, vilkas förfäder kommit dit redan på jägare- och “samlare“-stadiet.

Genom en närmare granskning av de västligare sjölapparnas utbredning kan
man sålunda å andra sidan få intressanta upplysningar rörande omfattningen av de
gamla fjällapparnas flyttningar.

Ur de svenska och norska fogdarnas räkenskaper och skrivelser från mitten
och slutet av 1500-talet och början av nästa århundrade erhåller man utförliga uppgifter
rörande sjölapparnas dåtida spridning. I nuv. Nordlands och Tromsö amt
träffar man dem sålunda omkring ifrågavarande sekelskifte på följande lokaliteter,
vilka dock med nu tillgängligt kartmaterial o. dyl. delvis äro svåra att identifiera23:

Beieren (enligt Hans Olssön).

Folden (d:o).

Sagfjorden, fordom kallad “Rotånger" o. dyl.

Ty sfjorden med dess grenar, som särskilt i Balzer Bäcks mantalslängd äro
noggrant specificerade: Titisfiordenn med Kär, Buden, Näferwick, Tårnäs, Drag,
Forsså, Rörwick, Siälnäss, Hielielandet och Vlnäss; Tifzfiorden med Käsewick och
Tiufznäss; Mannefiordh med Tårnäss, Kornäs och Glip; Städiefiordh med Lössweg,
Haeköö, Skarfberg, Siälenäss. Twerlandh och Kielkwijck; Pätzfiordh; Skrockzfiordh.
Enligt Hans Olssön delas Tysfjorden i Gjödsfjord, Mandsfjord, Grundfjord, Bedsfjord
och Helgemo,

2Edfjorden.

Ofoten med elva “innerfjordar“, som i en på holländska skriven förteckning
kallas Schoefde fioert (säkerligen Skjomen), Schofde(?), Lille Haechvich (Haakvik),
Leervich (Leirvik i Rombaken), Beesfioert (Beisfjord), Ibbenes (Emmenes, lapska
Ibbogeddi), Torrevich (kanske Taraldsvik), Robachen (Rombaken), Herianchs botten,
Heerjanchs Nees, Foeraes Vog (Forra).

(Från Hinnön omtalas inga sjöfinnar, oaktat sådana säkerligen funnos därstädes,
jfr att lappar omtalas härifrån år 1138—1139 i Heimskringla, Qvigstad, NL. s. 69.)

Gratangen (“Grytånger", “Grutanger“ o. s. v.).

Lavangen (“Lofånger“, “Loefanger" o. s. v.).

Salangen (“Selånger", “Selanger" o. s. v.) med Haakvik, Rotvik, “Enegardby“
eller “Enegarn“ eller “Aenegaren bui“ och “Skedewegby" eller “Skida wågh“
eller “Scheldevech bui“. 1601 nämnes här även ett “Tennwik*.

Saeter i Dyrösundet.

“Wasswicks Sort. ligt Nordvest vp Senie öhr 2 mil“ från Saeter (Raaf), bör
således ba legat på Senjen någonstädes vid Solbergf] orden; kanske amtskartans Vik,
i vars närhet flera insjöar, “vande", ligga. Clauss Urne säger i sin “Erklering
paa Finderne vdj Salthen, Senien och Trumsöe ihene" av år 1599 (danska Rigsarkivet,
Norske Sami., 7 Afd., n:o 26): “Wadtzuig liger [ ] vgessöe [ett slags

sjömil] fraa Thran[ ] kircke i suduest och er icke nogen fiordt, menns en liden vig,
huor y boer 3 skatefinder, och boer Normaend rondt omkring dennom".

Furön i S. Reisen.

Lakselv på Senjen (Hans Olssön).

Lökhelle på Senjen (d:o). Härmed är möjligen identiskt också Raafs “Hugwick
licht vf Senien ihn gigesundt 3 f[?] M: [= 3 fjärdedels mil] van veste landt
2. M:1 Norden van Fureöh".

Lysbotten på Senjen (Hans Olssön).

Stönnesbotten på Senjen (“Stufenäss Bota", Balzer Bäck).

Någonstädes här i närheten låg också Balzer Bäcks “Lille Lingzbotn" och
(eller?) “Limings Botnenn" (i en på Raafs mantalslängd stödd, utförlig mantalslängd
över alla lappmarker i Gränshandlingar, Lappland mot Norge 1563—1603).

Malangen med Grönjord, Sultenvik och Nordfjorden. I Jöns Olssons räkenskaper
för Västersjölapparna 1601 nämnes även Krakenes. Även ett “hultewiik i
målångers fierd" omtalas i den nyssnämnda utförliga mantalslängden.

Balsfjorden. Balzer Bäck nämner särskilt Ramfjorden.

Kalfjorden på Kvalön.

“Rebbeby", som enligt Raaf skall ligga på “Saleröhn", d. v. s. Kvalön, vars
gamla namn är Salar oy, lapska Sallir (Qvigstad, NL, s. 284). Hos Balzer Bäck
uppräknas Ramfiordh och Räbbeby tillsammans i en grupp och Gallefiordh och
Skogzfiordh tillsammans i en annan. I den holländska längden lyder denna passus
på följande sätt:

15 | Trompet Oe 1. M v. ouerl ; Calle(i()erde
| Eea van Trompe Stroem j

16 | Daer bei N. V. I 2. Ribbebui

17|Salleroe j 3. Schulgammel

Meningen härmed synes likaledes vara, att denna plats låg på Kvalön, och
samma uppfattning får man av Clauss Uknes “Erklering“, där det heter: “Rybbye
er enn Finnde bye och icke nogen fiordt huor i boer 7 skatte Finder, liger enn
vgeszöes wester for Thrumsöe kircke“, etc. Likheten med Rébbenesöns namn är så
stor, att man väl dock icke kan lösslita dem från varandra, utan (med Qvigstad,
NL, s. 69) får identifiera dem. Eftersom Rebbenesön ligger långt utanför segelleden,
ha kanske vederbörande fogdar o. a. icke varit dit själva, varför deras uppfattning
av platsens belägenhet blev mindre säker.

Skulgammen och (hos Balzer Bäck) Skogsfjorden på Ringvatsön.

Langsund mellan Ringvatsön och Renön.

Grundfjorden på Ringvatsön; hit hade lapparna blivit trängda från Langsund.

Mellan “grön fiörd“ och “Strömby* nämner Oravains skiss ett “bencktnes*.

Ulf sfjorden med “Stenesby “ och “Strömby".

Lyngen med “Sedenes fiort“, “Orenby Sort" (jfr Aaröholmen), Kaafjorden
och Ulön (här sutto år 1595 20 lappar, dels på ön och dels på fastlandet söder
därom). Av räkenskaperna för Torne lappmark 1598 framgår, att “Sedlie Nesz“
och “Kollewich* är detsamma; det betecknar alltså näset med berget Seidingcokka
vid Kvalvik söder om Lyngens kyrka. År 1596 upptages även “Rafualzöö*
(Ravelseidet) jämte “Yllaia“ (en gammal lapsk namnform för Ulön).

Maurnes (“Morens fiort“).

N. Reisen med Reisbotten och Oxfjorden.

Kvcenangen med Strömby, “Wittembergs fiord“ (väl vid Kvitbjerget), Burfjorden
och Spilderen. Hans Olssön delar Kvsenangen i Ekelfjord, Burfjord och
Strömmen.

En närmare granskning av dessa boplatsers geografiska utbredning visar oss
eu egendomlig överensstämmelse mellan denna och utsträckningen av fjällapparnas
vandringar i våra tider. Överallt där fjällappar nu vistas eller åtminstone
en gång notoriskt vistats under sommaren, där träffar man också på 1500-talet en
mer eller mindre stark bebyggelse av sjölappar. Särdeles märkligt är det att se,
att de även i forntiden ryktbara fiskeplatserna i Lofoten och Västerålen24 icke
dragit till sig några sjölappar, oaktat dessa trakter ju icke ligga längre från fastlandet
än t. ex. Rebbenesön och Langsund. År 1591 kunde fogden i Lofoten Mads
Pederssön t. o. m. inberätta, att det icke i Lofoten eller i det hela taget i Gert
Rantzaus län, som omfattade Lofoten och Yästerålen, fanns några lappar “eller
nogen tid har boet Lapper eller Finner fra Verdens Begyndelse*. Även fogden i
Yästerålen Erik Hansson säger “att thette lenn er affskyldt fra Laper och Funder,

saa her er jngenn af dette slags folck“ (G. Storm i norsk Hist. Tidsskr. 2 Rmkke
IV. s. 192). Detta visar otvetydigt, att det icke är fiskeplatsernas större eller
mindre förträfflighet, som reglerat sjölapparnas utbredning, utan helt andra faktorer.
Man torde icke taga mycket miste, om man säger, att fjällapparnas gamla sommarbetestrakter
härvid varit de bestämmande. Under sina flyttningar ha fjällapparna
noga lärt känna dessa trakter, och när så den ena eller andra av dem blivit utfattig,
har han satt sig ned att fiska på ett ställe, som han sedan gammalt varit förtrogen
med. Samma företeelse, som man känner från östra sidan av fjällryggen,
har upprepat sig på den västra sidan. Icke häller i öster bege sig lapparna gärna
långt från sina gamla stamhåll, då de av fattigdom eller andra orsaker sätta sig
ned som fastboende. En utflyttning till alltför avlägsna trakter betyder för övrigt
detsamma som ett fullkomligt avskärande av alla förbindelser med släkt och vänner,
och därtill har särskilt den fattige ingen anledning.

Det har ovan visats, att den begynnande renskötseln förmodligen var orsaken
till lapparnas första uppträdande i Nordlands och Tromsö amt. De ha icke kommit
dit som jägare och fiskare, utan som nomader. Detta bestyrkes således ytterligare
av sjölapparnas utbredning därstädes, vilken säkerligen gått i en åtminstone delvis
annan riktning, om lapparna kommit dit som ett huvudsakligen fiskande och jagande
folk. Av sjölapparnas utbredning i gammal tid kan man således omvänt studera
omfånget av fjällapparnas flyttningar, och man får på detta sätt ett icke värdelöst
stöd för den i och för sig synnerligen rimliga och sannolika meningen, att en
del fjällappar även i forntiden, följande renens vanor, om sommaren gått icke blott
till fastlandsdelen av nuv. Tromsö amt, utan även ut på öarna därutanför.

Direkta underrättelser om omfånget av lapparnas flyttningar äro emellertid
i äldre tider tämligen sparsamma.

I lappfogden Anders Anderssons räkenskaper för Pite lappmark för år 1596
(Kammararkivet) anmärkes, att i Lochta by 7 lappar, som att döma av skattepersedlarnas
art voro fjällappar, “skatta och til Norgevid 3 lappar göres ingen
dylik anmärkning. Av Simis Jerff skattade 2 lappar även till Norge, men 20 blott
till Sverige. Av Laijs skattade “till Swerije allene 42. till Suerije och Norge 24“.
Liknande anmärkningar göras även följande år då och då, såsom då t. ex. i 1603
års räkenskaper anföres i fråga om SemisJerf och Laijsby, att “ibland thesse lappar
ähre någre som och skatta till Norrige, för thet de bruclia fieldene på begge sijdhene
om Rågångenn". De norska fjäll, till vilka Lochtalapparna (nuv. Arvasbyn i
Arjeplog) gingo, lågo säkerligen i Saltdalen; de bägge andra byarna gingo väl,
såsom även längre fram i tiden, till Beierens och Rånens fjäll. Om Laisbyn säges
uttryckligen i 1607 års räkenskaper för Ume lappmark: “Laijs By the som Liggia
i Rån Och skatta Bådhe till Suärie Och Norie Och ähre Fiälle Lapper. “ Samma
och följande år uppföras även “Bindalz Lapper “ (7 lappar) och “Vaffzsen Lapper “
(13 lappar) såsom skattande till bägge rikena. Med Bindalens lappar måste menas
de allra sydligaste lapparna i Vefsen, som på denna tid kanske gingo längre i

väster än på Schnitlers tid, ända nod åt Bindalsfjorden. Ännu längre i söder falla
bl. a. de “Numdalz Lapper" och Snåsenlappar, som vid samma tid upptagas i Ume
lappmarks räkenskaper såsom likaledes skattande till bägge rikena.

Vid ett besök i Ume lappmark år 1670 utfrågade landshövdingen Johan Graan,
förmodligen å tinget, de församlade lapparna i denna lappmark rörande deras marker
och fiskevatten. På grundval av de sålunda vunna uppgifterna uppsattes ett
förslag till jordebok, vilket nu förvaras å svenska Riksarkivet i bunten Topographica,
Lappmarken 2 och är undertecknat i Lycksele den 10 jan. 1670 av ASgidius
Otto och Jacob Pawelsson Grubb. Av de trakter, som här behandlas och överhuvud
taget kunna identifieras, ligger för närv. eu del inom Norges gränser. De
folio under Lais- eller Ranbyns och Yapstenbyns område och angivas i manuskriptet
på följande sätt:

“Lais eller Raan.

Siul Andersson [och fyra andra lappar], Hans Landh heeter Kallfiäll. fiskiewattn
Kall träsk på Nåriges sijdan, Wiris träsk har och sitt Vtlopp Wäster Yth,
Bäfwerwattn och på Nåriges sijdan. [Kalfjeldet och Kalvandet på kartbladet Junkeren;
Virvand på bladet Yirvand; något Bäfwerwattn återfinnes ej på kartorna.] —
Per Nillsson, Hans Landh heeter Akasfiäll wästerom fiällryggen. fiskiewattn
heeter Akasswattn, Sucke mock Grunträsk. [Bladet Junkeren: Akersfjeldet, som väl
omfattade mera än nuv. kartans fjäll med detta namn, jfr namnet Store Akassfiället
nedan; Store Akersvand; Grundvand; Sucke mock kan ej identifieras.]

Siul Larsson, Joen Nilsson. Desse bruke samma Landh som Per Nilsson Vppå
Store Akassfiället. — — —

W apsten.

Nillss Mårtensson Ländzman, Hans landh ligger Vthi Oxenfiäll. fiskiewattn
Rautzwattn, Oraid wattn Kengeiauri. [Okstinderne och Rösvandet på bladen Rösvand
och Krutfjeld; de två andra namnen kunna ej identifieras.] — — —

Jacob Larsson, Hans Landh heeter Oxefiäll. fiskiewattn Rautzwattn, Rodewattn.
[Det sistnämnda namnet kan ej återfinnas.]

Jöns Nillsson, Hans Landh heeter Biällfiäll. fiskier Vthi Rautzwattn och welwatnet.
[Jfr Spjelthaugen och Spjeltfjelddalen i NO på bladet Krutfjeld; Welwatnet?]
— — —

Nillss Olofsson, Siul Joensson, Deres Landh ligger Vthi Ariefiell. fiskia Vthi
Arieträsk och Alssträsk. [Arefjeldet vid N:r 210 Are Rös och Övre Elgsvandet å
bladet Skarmodalen; Arevattnet ligger i Sverige, längst i SV å bladet 32 Tärna.]*
I Clauss Urnes “Erklering paa Finderne vdj Salthen, Senien och Trumsöe
lhene“ av år 1599 (jfr ovan s. 12) förekomma några uppgifter, som säkerligen
böra tydas därhän, att fjällappar (naturligtvis då Jjulelappar) även på denna
tid under sommaren sutto på Tysfjordens fjäll. Så säges om “Giödtz fiordt",

en av härvarande “innerfjordar“ (vilken?): “och boer ther ingenn hinder wdj samme
fiordt, meden haffuer thieris seter ther om sommeren thill theris queg“. Att detta
skulle betyda, att sjöfinnar skulle för sommaren flyttat till fäbodar eller sätrar i
de inre fjordarna med nötkreatur, torde vara uteslutet. Möjligen kan det betyda,
att därvarande “bygdelappar” om sommaren erhöllo sina renar av de från öster
kommande fjällapparna och då skötte dem själva på fjällen, men även detta förutsätter
alltså, att fjällappar kommo dit ned. Samma uppgifter lemnas om “Foullefiordt",
“Siffuerfiordt", “Helgemoe” och “Grundfiordt“, men om “ Stedefiordt“ säges uttryckligen,
att där “boer ingenn Finder, ey heller haffuer nogen sommer sether“.
Även om “Bedtzfiordt" i Ofoten säges, att där “bor ingenn Finder, mens findes nogenn
somer sether. “

I Samuel Rheens bekanta “Relation” om lapparnas leverne och seder in. in.,
vilken utgjorde en av huvudkällorna för Scheffers Lapponia och författades år
1671, finnas bl. a. också några värdefulla uppgifter rörande utsträckningen av lapparnas
flyttningar mot väster och tiden för deras ankomst till Norge. Relationen
avser huvudsakligen förhållandena i Lule lappmark, men meddelar också en hop
uppgifter från andra trakter. Där säges (Sv. Landm. XVII, 1, s. 17), att lapparna
i fjällen stanna “på ett Rum in till Johannis eller Medhsommars tijdh. Sedan när
grääs och örter begynna wäxa i fiällen och dalerne, fly the längre Opföre, somblige

in till Hall Ryggen, och somblige öfwer fiäll Ryggen,---I bemelte fiäll

Reesa the af och an alt till Bartholomaei tijdh [24 aug. g. st. = 3 sept. n. st.], tå
the åter begynna så sachta draga uthföre igen till Skoghgerna8. Dessa tidsuppgifter
hänföra sig tydligen närmast till förhållandena i Lule lappmark.

Om de renägande lapparna i Norge och lapparnas flyttning till öarna säger
han s. 67 f.:

“Thet finnes och någre lappar som boo på Wäste sijdan om fiäll Ryggen, och
äro desse twäggie slagz lappar.

Somblige kallas af the Norigske finnar, them och Messenius kallar Skrijkfinnar,
emedan the såsom andre lappar lööpa på Skijdh.

Desse lappar bo tillsamman medh the Norgiske, och bruka inga Reenar, uthan
somblige någre fåå. Men tlieras föda beståår mäst af booskapp, koor, gietter och
fåår, sampt lijtett åkerbruuk, så åt den som mäst såår kan hinna till een tunna
eller till dett högsta twå: theras språåk och klädhebonat är enahanda medh lapparnas,
huilka och fånga Biörnar, Swarta Räfwar, Ottrar: the byggia Jachter, them
the sällia till the som i Norige boo, hwar medh the segla till andra länder.

Detta folcket är ett Ogudhachtigt folck, bruka och enahanda wijdhskiepellsser
medh lapparna, såsom offer och annat afguderij.

Barnen theras värde döpte af the Norigske presterna, ther the höra predikan
och begåå Herrans Nattwardh: I een Summa the boo tillsammans medh Norrbaggarne,
och medh them bruuka skogh och fiske watn.

Föruthan desse lappar eller Skrijkfinnar, äre och någre fåå Rätte lappar, som
föda sigh allena af Reenar, som Swänske lapparna, doch äro the mast fattige och
af ingen stoor förmögenhet: ordsaken där till åt lapparna icke kunna så många
byggia och wistas på den Norigske Sijdan, som på the Swenskas, i det att fiällRyggen
är så när belägen in widh Waster hafwet, ther intet finnes något wijdt
begrepit landh, som theras Reenar beqwemligen föda kan. Item är och det een
ordsaak åt all landh som på then Norigske sidan belägne äro, hörer antingen Konungen
till, Ståtthållaren eller Laghman, eller och Prosten: Om nu någon lapp will ther

sig Oppehålla, måste han läija landet, antingen af Konungen, Junckaren, laghman
eller Prosten, till huilka the sin skatt och tribut, uthgiöra måste.

Nåriges landh beståå mäst af Öijar, hwarest om lapparna skole sigh medh
sine Reenar ther Vppehålla, måste the föra them på Öijarna, der the icke wäll
trijfwas.

Hwarföre om nu någre Swenske lappar Öfwerwinna, nödgas the strax begifwa
sigh tillbakas igen in på the Swenskas Sijda, och särdeles om the på Reenar äro
förmögne.

Men illgärningzmän och tiggiare uppehålla sigh mehrendels liooss the Norigske".

Stiliseringen av detta yttrande är delvis ganska dunkel. Det torde dock otvetydigt
framgå därur, att svenska lappar på Rheens tid gingo ut på de norska
öarna — närmast då väl i nuv. Tromsö amt — med sina renhjordar. Satsen “om
nu någre Swenske lappar Öfwerwinna" måste i realiteten betyda “när svenska
lappar trotsa svårigheterna och flytta över till öarna". Att de nödgades “strax
begifva sigh tillbakas igen in på the Swenskas Sijda" och att renarna “icke wäll
trijfwas" på öarna, betyder tydligen ingenting annat än att de icke kunde stanna
där året runt, utan måste flytta tillbaka till fastlandet och Sverige på hösten. Ett
alltför långt utsträckt vistande på öarna leder i följd av bristande vinterbete lätt
till förlust av renhjorden, såsom även en senare tids erfarenhet visar.

I fogderäkenskaperna för Nordlands amt för år 1693 (å norska Rigsarkivet)
sfinnes under Senjens fögderi bl. a. ett register över “Finde- og Lappeskat",
som upptager 23 lappar, varav tre med angivande av deras vistelseort:
Niels Sifuerssen Dstfiord (Östrefjord i Kva?fjorden på Hinnön), Erich

Pouelssen Tömmervig (ett ställe med detta namn finnesvid Sör-Reisens kyrka,
ett annat under Senjehesten), och Niels Sifuerssen Tranöebotten (på Senjens
södra strand). Att de lappar, som upptogos i detta register, värkligen voro fjälllappar,
framgår ur fogdens i Senjen svar på 40 posten i räntekammarens anmärkningar
rörande hans räkenskaper för år 1691, vilket lyder: “Belangende finde le ding,

eller Finde- oc lappeskat da kand ej dermed altid staae fast eller til en Vis
Summa Aarligen suares efttersom lapperne haver under skeedlige tilhold i Fieldene
med deris Reiner, saa åt huor, oc i huad Fogderij de ere, i det Eene Aar for flytter
de sig derfra til et andet Fogderj, eller oc til de Suenske Grendser i andet
eller 3£| Aar, oc det, naar deris Reiner haver optseret dend huide Maase som sam -

K. B. Wiklund.

mesteds paa Fieldene hafuer Woxet, oc naar nu samme huide Maase igien tilwoxer
oc deris Reensdyr kand hafve deris föde derved forflytter de sig da igien did, saa
de ofuei* dend aarsage hafuer ingen wis tilhold eller andre steder, end huor de ere
til deris skatter suarer." Det framgår likaledes ur detta fogdens svar, att de icke
voro stadiga norska undersåtar, utan ofta vistades i Sverige och således voro vanliga
svenska fjällappar, av vilka man blott ett eller annat år lyckades få någon
skatt i Norge. Dessa svenska fjällappar gingo således också ut till (Jama, åtminstone
till Hinnön och Senjen.

Ovan har redogjorts för de skäl, som tala därför, att lapparna sedan urminnes
tider gått ut även till öarna i Tromsö amt med sina renar. Det första
kända direkta omnämnande av detta förhållande daterar sig alltså från år 1671. I
förbigående kan påpekas, att lapparnas överflyttning till öarna i Finmarken ävenledes
omnämnes från ungefär samma tid eller några decennier förr. Sålunda heter
det i lappfogden Olof Burmåns itinerarium av år 1598 (i svenska Riksarkivet:
Danica, Gränshandlingar, Lappland mot Norge 1563—1603): “Een Öö ligger wthan
före Neudoma fierd heetter Salem, och Strecker then Eene Eenda sig till Räffuas
Wono, och är en mächtigh stoor Öö väll tre store milor om kringh, om Sommer
tiid haflua lapparna alle sine Renar ther på gångendes“. Med denna beskrivningavses
uppenbarligen Skogerön i Sydvaranger. Jfr också Hans Lillienskiolds
stora “Speculum Boreale eller den Finmarchiske Beschrifwelsis 1. Part. — — —
1698“ i avskrift i Kildeskriftfondets Samlinger å Kristiania Universitetsbibliotek,
s. 7: “Den store som Hoytbiergede Skogeron situerit mellem Beg oc Kio-Fiordens

indlob, nottis aff de Neidens-Finner till deris Reensdyrs fode.“ Och s. 37 om
“ Qval0en [vid Hammerfest] — Harer oc fugel underholder sig blant Krattet udj
dens daler, der Finnernis Rensdyr her iligemaade maest fodis oc opalis for dis
bsedre fra udyr åt beskiermis, som sielden her tilholder. “ På tamrenar syfta väl
också följande ord i beskrivelsen av Magerön i en från tiden 1570 —1590 härstammande
skildring av Finmarken: “Och er der paa Maugeröen fulld mett reinns diur “
(G. Storm, “Hist.-topogr. Skrifter om Norge", s. 224). Allaredan på denna tid funnos
så många fisklägen på och invid Magerön, att de vildrenar, som en gång funnits
där, säkerligen för länge sedan blivit utrotade, varför dessa “reinns diur" ovilkorligen
böra ha varit tamrenar.

Det är således alldeles ingenting ohört eller ovanligt, att lappar även på
1500- och 1600-talen gingo ut på öarna utanför kusten med sina renhjordar. De
gjorde det t. o. m. i de fall, där öarna icke voro särdeles lättillgängliga för renarna,
såsom särskilt var fallet med Magerön, där strömförhållandena lägga svåra
hinder i vägen för överflyttningen.

I ett kungligt brev, daterat i Roskilde 10 okt. 1601, omtalas, att “afgangne
Konning Haakon skal have givet Fjeldfinnerne udi vore Lene Finmarken
og Nordlandene et Privilegium åt flytte neder og bo ved Sosiden, dateret udi
Whage", d. v. s. Vaagan i Lofoten. Dessa fjällappar ha således utsträckt sina

vandringar ända ned till havsstranden. Vilken kung Haakon avses i denna tradition,
är okänt; G. Storm säger härom: “Der vides ikke om nogen Konge af Navnet
Haakon, åt han har vseret i Vaagan; derimod var Skule Jarl og flere af Kong
Haakons Hirdmsend der Aar 1224 (Forum, sogur IX 340)“. Möjligen kan traditionen
alltså ha anor från 1200-talet25.

I en handling från något av de första åren på 1600-talet, skriven av eu f.
d. fogde i Norrbotten, som varit delegerad vid gränsförhandlingarna med Ryssland
1596, säges följande om lapparnas flyttningar till Västerhavet: “Hwad som tilkommer
åt somblighe föregifwa thett wara Grenser som iagli frueter inthz bestånd
eller grund hafvva kunne, efter som för:dt är; för den orsack åt Lapperne och äre
vndtijdhen wedh Siösijdhon, af hwilke Swerigis Fougter vpbäre Skatten, wettli
icke iagli liAvadh grundh ther medli wara kan, efter att eu hop af samma Lappar
Skatte till Tre konunge Riiken, Så äre och Lapperne icke någet fast boende folcli
såsom Baggerne; vthan the medh theres Kåthor och Maijor flijte af och til vndertijdhen
up i Lapmarcken vnder tijdhen til Siösijdhon efter Fisk och Skinwaror, Tij
räfwar och vttrar fhå the mest vth medh hafuedh.“26 Att noggrant lokalisera
dessa uppgifter är icke rätt möjligt, men då skribenten strax efteråt talar om, att
“Thesse Lappar här wedh Titis fiorden äre skattskyllighe til Swerighe“, så kan
den “sjösida", till vilken de omtalade lapparna flytta, väl icke ligga så långt från
Tysfjorden — förmodligen avser beskrivningen alla de trakter vid Västerhavet,
där de svenska fogdarna togo skatt.

I fogderäkenskaperna för Torne lappmark för 1593 och många följande år
upptagas bland de sjöar, för vilka Tingivara by skattade, även “Linges tresk" och
“Althes tresk", d. v. s. amtskartans Lejnavand eller Löngesjavrre och Altevand
väster om riksröset 279 inom Norges nuv. gräns. Dessa sjöar hörde således till
lapparnas vanliga sommartrakter.

I Carl Raafs mantalslängd av år 159528 omtalas; vid Lyngenfjorden följande:
“binnen ihn bodden, dass iss belägen ein kleine lape elfwe Vmassiocki det bruken
d[??] Rognala lappen". Vilken av laxälvarna i Lyngen (Helland, “Beskr. over
Tromso amt“ I, s. 404) härmed avses, kan icke med nuvarande kartmaterial avgöras.
Emellertid måste det vara någon av älvarna inne i bottnen av Storfjorden (lapska
Omasvuodna), och lapparna från Rounala, d. v. s. Enontekis, lågo alltså på sommaren
med sina renar så nära denna trakt, att de kunde begagna sig av fisket i älven.

I sin i anm. 23 omtalade relation om lappskatten af år 1598 säger Hans Olssön
bl. a.: “Disse efter11,e 3 Finnebyer ligge udimellem Kjolen og Fjeldryggen og Scen
paa den Norske Grund: 1. Ravnholt [Rounala, Enontekis fjällappar] udi Tromso

Len, en stor Dagsreise fra Kjolen. 2. Tingvser [Tingivara, Jukkasjärvi Överby |
udi Senjen Len. 3. Sigvser [Siggevara, Jukkasjärvi Nederby] ligger op imod
Kjolen udi Salten Len“. Denna utsago har tydligen avseende på ifrågavarande
lappars sommarbete väster om vattendelaren på nuv. norsk grund. Att Rounala -

lapparna då vistades en lång dagsresa från, d. v. s. väster om Kölen, överensstämmer
ganska väl med de nuvarande förhållandena.

Sin kunskap om dessa förhållanden hade Hans Olssön förvärvat på en resa,
som han på danska konungens befallning företagit vintern 1597 — 1598 tillsammans
med en i konungens tjänst stående tysk adelsman Simon van Sallingen, som likaledes
avgav eu berättelse om de underrättelser han på denna resa inhämtat (nu i
danska Rigsarkivet, Norske Sami., 7 Afd., n:o 16 och 17). Här säges (i n:o 17):
■''Von dannen [d. v. s. Souwher = Sondavara, en av skogslappar bestående by i
Enontekis] nach Tromsz lehen auff Roulioltt, daruan dannen ihn seinen [Hans
Olssons] lehen [Senjen] auff Tingwhern, darnach widerumb uber den Kuellen
[Kölen] nach Zigwehr." Han synes således mena, att Siggevara låg öster om Kölen,
vilket även överensstämmer därmed, att Jukkasjärvi Nederby även längre
fram i tiden icke flyttade till Norge i samma utsträckning som de nordligare Tornelapparna.

I ett kungl. brev av den 20 febr. 1609 till Hartvig Biide, Befalingsmand udi
Nordlandene, omförmälas, att “I ydermere beretter os, åt Kvienerne (som er et
Svensk Folk) bruge Norges Krones Land, som er imellem Kjolen og den salte So,
og have der deres Reenlager al Sommeren igjennem oggive dog intet derföre til os og
Krönen, men de agte med slig deres Brug åt tilhevde sig Soen; item da skal forn.e.
Kvsener drage neder til Sosiden og der med vore Undersaatter drive Kjobmandskab,
fare til Baads fra en Sted til en anden, Sofinnerne til Skade og Afbrask; da ville
vi, åt du herefter aarligen klaver af de Finner, som bo udi de Byer [nämligen de
förut i brevet nämda “Sigvser“, “Thingvaer" och “Rafnholt\ d v. s. Siggevara,
Tingivara och Rounala, omfattande ungefär samma område som nuv. Torne lappmark],
saa meget udi Skaf, som de til Sveriges Krone udgive; derhos dennem
formelder, åt den Skat, som de til den Svenske Krone udgive, den give de ud
med Urette og for intet, thi de bo paa denne Side Kjolen. Ogsaa skalt du forbyde
og forhindre Kvsenerne ikke åt holde deres Rindlaug [renlag] paa vores
Grund paa denne Side Kjolen om Sommeren, ei heller åt drive Kjobmandskab
neder ved Soen, men formelde dem, åt de sig nsere udi deres eget Land og vores
Grund lade vaere ubrugt og vore Undersaatter umolesteret". Här omnämnes således,
att både Tornelappar och birkarlar uppehöllo sig med sina renhjordar väster om fjällryggen
på sommaren27.

Till Preben von Ahnen, vars län omfattade trakten fr. o. m. Helgeland t. o.
m. Tromsö län, avgick den 25 okt. 1653 ett kungligt brev, vari säges28: “eftersom
vi kommer i Förtäring, hvorledes åt Lappeme Tid efter anden skal komme over
Grsendserne fra Sverig og til vört Rige Norge og fremfor tilforne der holde deres
Sommer og Vinter Leger till en Deel vesten fra Kjolen og nogle Steder ved Fjordene,
hvor vore og Krönens Finner og Bönder boer — “.

Vid tinget i Enontekis den 6 febr. 1671 upplystes, “att förbe:dhe Ronula by,

mästedeles idkar och brukar sitt tiskierij, Vthi Wästerssiön, eftter ofwanrörde
Träsk [inom Sveriges nuv. gräns] swage äre“.

Vid tinget i Jukkasjärvi den 7 — 9 febr. 1699 förekom bl. a. ett mål rörande
ett misstänkt dödsfall. En pojke hade drunknat i Kasta-älven i Norge i maj
1697, då lapparna voro där med sina renar. Dessa lappar tillhörde Tingivara by.
Någon älv med dylikt namn har jag emellertid ej påträffat på kartorna. Att händelsen
inträffade i Norge, betonas i alla händelser uttryckligen i domboken.

Sammanfattning.

De direkta upplysningar, som våra källor från tiden före 1700-talet giva oss
om omfånget av lapparnas flyttningar till Norge och tiden för deras överskridande
av den nuvarande gränsen, äro således icke synnerligen många och kunna av naturliga
skäl icke häller vara det. Så sporadiska och sparsamma de än äro, ge de
dock en relativt fyllig bild av ifrågavarande förhållanden för tiden från och med
1590-talet till och med nästa århundrades utgång. Vad man där ser, är i korthet
följande:

Fjällapparna i Vefsen, Ranen, Beieren och Saltdalen skattade både till Norge
och Sverige, d. v. s. de voro svenska fjällappar, som på sommaren gingo över till
Norge.

Lulelappar hade “thieris seter om sommeren thill theris queg“ på Tysfjordens

fjäll.

Jukkasjärvilapparna flyttade över till Norge och hade en del av sina fiskevatten
på norsk grund.

Enontekislapparna flyttade likaledes till Norge; de fiskade i Västersjön och i
en av Lyngens laxälvar.

Svenska fjällappar flyttade ända ut till öarna i Tromsö amt; särskilt nämnas
Hinnön och Senjen.

De överflyttande Lulelapparna vistades i Norge under högsommaren, från
midsommar till Bartholomsei.

Jukkasjärvilapparna kommo redan i maj månad till Norge.

De flästa av dessa fakta äro visserligen bestyrkta blott för någon viss del av
den ovannämnda perioden 1590-talet—1600-talets utgång, men då man tager i betraktande,
att, såsom nedan skall visas, motsvarande förhållanden från mitten av
1700-talet väsentligen förblivit desamma ända till våra dagar och att de ytterst
bero på klimatiska förhållanden och hetestrakternas beskaffenhet, måste man komma
till den slutsatsen, att de nyss uppräknade fakta ha giltighet icke blott för de år,
från vilka de respektive källorna härstamma, utan för en vida längre tidrymd.

1700-talet

Mera detaljerade uppgifter om de svenska lapparnas flyttningar till Norge får
man först på 1700-talet. I anledning av gränsregleringen mellan Sverige och Norge
blev frågan om lapparnas flyttningar länderna emellan vid denna tid aktuell och
gjordes till föremål för ganska ingående undersökningar. Från norsk sida företogos
dessa under åren 1742 —1745 av major Peter Schnitler, vilkens vidlyftiga “examinationsprotokoll
“ i original förvaras i Grsendsereguleringsarkivet å norska Rigsarkivet.
Uppgifterna om de svenska lapparnas flyttningar till nuv. Nordlands och
Tromsö amf återfinnas i protokollens vol. II, omfattande 1742 års examinationer i
trakterna fr. o. m. Nordli t. o. m. Beieren, vol. III, omfattande 1743 års examinationer
fr. o. m. Salten t. o. m. Ofoten, vol. IV, omfattande samma års examinationer
å sträckan Gratangen — Kvaenangen, och vol. V, omfattande bl. a. 1745 års
examinationer på allehanda ställen. På grundval av protokollen och med åberopande
av dem insände Schnitler tid efter annan några kortare eller längre “relationer"
eller berättelser angående sitt arbete, men den utförliga huvudkällan för
kunskapen om här avhandlade förhållanden är dock protokollen själva. Vid examinationernas
anställande och protokollens avfattande synes Schnitler överallt ha
förfarit med den största noggrannhet och opartiskhet; de slutsatser han drager av
de uppgifter han insamlat, äro visserligen icke alltid oanfäktbara, men ha i och
för sig ingen betydelse för det nutida bedömandet av frågan.

De Schnitlerska protokollens vidlyftighet ha tyvärr i regeln avskräckt forskarna
från att närmare syssla med dem, och de ha därför icke i den utsträckning de förtjänat
fått bidraga till kunskapen om det nordliga Norges etnografiska, ekonomiska och
allmängeografiska förhållanden vid mitten av det adertonde seklet. Härtill har väl
också mycket bidragit, att de aldrig blivit tillgängliga i tryck. Endast ett litet
parti, omfattande en berättelse om lapparna i gränsfjällen mot Jämtland och
Härjedalen, har tryckts (i Det Norske Geogr. Selskabs Aarbog I, s. 40 tf.).
Eljes ha blott ett par av de sekundära “relationerna" offentliggjorts, men som
dessa, om också i många stycken synnerligen förträffliga, likväl äro i vissa punkter
ofullständiga, ha också de slutsatser, som byggts på dessa relationer allena,
ibland blivit bristfälliga. Man har sålunda t. ex. på detta sätt kommit till oriktiga
slutsatser rörande tiden för lapparnas vårflyttning till Norge på Schnitlers tid,

oaktat denne, såsom vi nedan skola se, i sina protokoll — om också icke i relationerna
— ger mycket fullständiga och detaljerade upplysningar härom.

I anledning av gränsregleringen företogos även från svensk sida vid ungefär
samma tid ganska vidlyftiga undersökningar rörande lapparnas flyttningar m. m.
De förnämsta redogörelserna härför finner man i landssekreteraren Lars Qvists
och vice häradshövdingen Anders Hei.lants “Berättelse om Tårneå Lappinarcker“,
dat. i augusti 1754, och “Berättelse om Wästerbotns Södra Lappmarker", dat. den
29 dec. 1756, bägge å svenska Riksarkivet i samlingen Topographica, Lappmarken
1.

I följande framställning av lapparnas flyttningar till Norge under 1700-talet
utgår jag från vår förnämsta källa, Schnitlers protokoll. På de punkter, där även
andra källor ha upplysningar att meddela, ha dessa infogats såsom värdefulla bidrag
till kännedomen om ifrågavarande spörsmål.

Fjällapparnas betestrakter Inom Nordlands amt.

Vefsen.

Enligt de Schnitlerska protokollen lågo de sydligaste betestrakterna inom
Vefsen i Susendalen29. Därom vittnade tredje vittnet i Helgelands fögderi vid
sammanträdet å gården Skog i Vefsen, vilket börjades den 31 aug. 1742, på följande
sätt: “Hand med en anden Lap-Fin have tilsammen til field-ssede det land,
fra Susen Elv i vsester til Krud-field östen for OnJcer-vandet i öster omtrent 3: mule;
i Söer har hand fra Börje-fieldet til Vesf sen-Elv i Nord Va Miil.“ Från Susenälven
är det emellertid mycket mindre än tre mil till fjällen öster om Unkervandet;
betestrakten sträckte sig väl alltså även till fjällen på älvens västra strand. Själv
var vittnet son av en bygde- eller tiggarlapp, men hade fått landet genom giftermål
med en änka, vars förra man “indehavde dette hands Field-Ssede, liige saa
Rambt og hviidt, som han det nu haver". Förutom hans kamrat bodde en deras
“husman" i samma trakt; inalles utgjorde de 14 personer. Trakten återfinnes på
kartbladen Börgefjeld, Ranseren, Hatfjelddalen och Skarmodalen; något Krutfjeld
upptaga dessa kartblad likväl icke.

Närmast i norr härom ligger den betestrakt, om vilken 4:de vittnet i Helgeland
vid samma tillfälle vittnar följande: “Nu til holder hand i Krudaa field Vaagfield
og Hatt-fielde, nemblig om Sommers tiid, liigesom om åe andre Finner för
er sagt, og paa disse Norske fielde har hand saaledes vseret i 7 aar, og Nflere t sig
som de andre Finner; — — — Hands Field Sflöde bestaar i de 3 forhen opreig -

nede fielde, og Dalene der omkring, hvor i grsesland er, Fiskerie har hand i Rysaaevandet
af Röer, Dette hands land imellem Vefsen Elv og Rysaae vand fra Söer i
Nord er 1 miil lång, og fra vänster i öster 2 miile lång. “ Krutfjeldene, Vaagvasfjeldet
och Hatfjeldet återfinnas på kartbladen Rösvand, Krutfjeld och Skarmodalen.
Ått döma av svaret på Schnitlers femte fråga (“Om hands Fader og Forfedere
have siddet paa samme Rom som hand haver, og har haftt samme viidde og
Strykning som hand?") synes vittnet ha fått detta land genom gifte. Tillsammans
sutto tre matlag där, inalles 13 personer. För en av vittnets kamrater
i beteslandet är en arrendesedel av den 10 aug. 1741 bifogad Schnitlers vol.
II såsom bilaga lit. D, vari ombudet för förpaktaren av lappskatten “byxler og
fester — — — til Niels Siursen den fieldmark kaldet Rysvatnet Krutaaen, Artfield
og Rysvatsholmen. som hans Fader Siur Larsen Nortman för har behoet og
brugt, og nu er fradöed". Enligt detta skulle landet ha en något annan omfattning,
nämligen sjön Rösvandet, trakten omkring Krutaaen, som faller ned i sjöns
sydöstra ända, Rösvasholmen i sjöns södra del och Artfjéldet vid riksröset n:r 216.

Norr härom ligger en betestrakt, om vilken det tredje vittnet upplyser, “åt
af Raens-Lap-Finner Joen Lassesen, der döde i vaar, har svaret til Sverrig af
vsestere-Brak-field, — — — 2 miile i nord fra Ferbe-field og Va Miil i öster fra
Ox-fieldet, hvilken skatt hand af gamble Folk har hört, de Svaenske have hsevet fra
Arrilds tiid. “ Härmed åsyftas Brakfjéldet vid riksröset n:r 214 å kartbladet
Krutfjeld.

Öster om dessa betestrakter sutto fjällappar, vilkas områden huvudsakligen
folio inom Sveriges nuvarande gränser, men också till en del inom Norge. Dessa
betestrakter bestodo av två särskilda områden, av vilka det södra omfattade “Arifield,
Nordost for Onker-vand“, varmed åsyftas Arefjeldet vid röset n:o 210 å bladet
Skarmodalen, samt “ Garv-field “, varmed åsyftas Gardfjället nordväst om Dikanäs
kapell å svenska kartbladet 40 Dikanäs. Här sutto tre skattelappar. Den norra
trakten omfattade „ Ferbe-field, 2 miile östen for Rysaae-vandet" och “Joe-field östen
for vsestere-Brak-field“ (3:dje vittnet, 4:de frågan), jfr riksröset n:o 211 Fcerbefjéld
å kartbladet Skarmodalen och Jofjeldet väster om riksröset n:o 213 å kartbladet
Krutfjeld. I denna trakt sutto 5 skattelappar.

I Qvista och Hellants berättelse om de södra lappmarkerna förekommer som
bilaga n:o 1 ett utdrag ur protokollet för Asele lappmarks häradsting den 10 jan.
1756, vilket innehåller en hop underrättelser om de fjällappar, både svenska och
norska, som på sommaren lågo i Vefsens fjäll. Det lyder på följande sätt:

“ 1° Frågas huru många Swenska lappar, som umgås med öfverflyttning årligen
härifrån til Norrige?

Swarades 22 —- men der ibland allenast 5 å 6: hushåll som äro ägare af Renar,
hwilkas antal sig tilsammans kan bestiga ungefärligen til 2000: stycken. Jfrån
Norrige brukas sådan öfverflyttning af 25 eller 26: hushåld hit innom Swerriges
gränts, deras Renars antal gaf Norriges Länsman Lars Jonsson wid handen sig be -

stiga til ungefärligen 4000 stE dock utan någon wiss räkning; Äfwen som ej eller
bem?e Länsman derpå både någon förtekning med sig, warande Ijkwäl hans utlåtelse
åt om detta ärende blefwit nemt i Norrige, så åt det med Renbetet skulle
förblifwa efter som gammalt warit til dess Gräntze Linien warder redresserad och
Rörlagd | vilket skedde först 17611.

2£° På frågan hwad tid flyttningen skier om året inpå Norriges Gräntz? Sw:
omkring midsommars tiden då starkaste betan infaller, hwaremot wåra Lappar söka
skydd bakom Bergen förblifwande på samma ort mera och mindre efter som Sommar
hetan aftager, til horton dagar, tre weckor eller högst eu månad.

3tio Frågades om Sweriges Lappar komma neder til hafwet: Swar: ej widare
än åt twå eller tre Lappar, som besöka Dollstad marknads Platz; liggande eljest
desse lappar omkring Ardovaik [i själva domboken står Ardowaid; troligen menas
härmed Ardofjället eller Artfjeldet vid riksröset n:o 216, eller någon dal Ardovagge
i dess närhet], och hellryggen hwarifrån til närmaste fjord och berörde marknads
ställe räknas twenne dagzleder. — — —

5*5 Fr: när Norrska Lapparne hytta hit innom Swerriges Gräntz? Sw: De som
bo närmare hafwet hytta ej förr än efter All Helgona tiden; Men häll lapparne
omkring Larssmässan.

6*2 På frågan om Swerriges lappar här innom Gräntzen ej allenast för sig
sielfwe, utan ock för fremmande hafwa tilräckeligit Renbete? Sw; J fjället derest
någon större myckenhet Renar hnnes, är betet nog otilräckeligt och knapt, men
här nedre [d. v. s. i skogslandet] der lapparne [skogslapparna] äro fattige och
ägare af få Renkreatur, är betet ymnigare.

Äljest klaga Sweriges lappar, åt de Norrske skola wisa sig bång styrige och
ej gierna wara någon ordning undergifne; deremot kunde närwarande af Norriges
Lappar ej klaga öfwer de Swenskas förehållande, widare än åt någre enskilte twister
dem emellan kunde förefalla.

7E2 Uppå tilfrågan när Norrska Lapparne med sine Renar härifrån afflytta?
sw: Wallborgsmässotiden eller den tiden som Renarne kalfwa. “

Vid det härpå följande tinget i Ume lappmark den 19 jan. undersöktes förhållandena
bland de lappar, som från denna trakt hyttade över till Vefsens fjäll,
särskilt väl de nordligare av dem, och sålunda tillhörde den s. k. Vapstenbyn,
som just har sitt namn av Vefsen. Lapparna i denna by uppropades och förhördes,
och det befanns då, att sju av dem hade “Sommar skatteland på ömse sidor
om fjällryggen“, elva hade “Sweriges Sommar skatteland“ och sju hade “Noriges
Sommarskatteland “. Alla de lappar, som ha land på svenska sidan, stanna där
hela sommaren, “utom någon enda tå och tå, som när het Sommar infaller, flyttjar
öfwer Gräntsen ungefär Jacobs Mässo tiden, tå the högst 14 dagar therstädes
sig uppehålla: Men annars plåga the fläste af Wapsten, Rån och Gran på någre

dagar gå öfwer Gräntsen åt handla, therwid sällan Renar medfölja, och om thet
skier, endast några få, som bära litet näfwer, som thit föres." Befallningsmannen

K. B. Wiklund. 4

Renhorn hade enligt § 17 av gränsetraktatens första kodicill sedan 1753 uppburit
“norska sommarskatten" av sex Vapstenlappar, vilkas namn återfinnas bland de
nyssnämnda elva innehavarna av “Sweriges Sommar skatteland". Åtminstone dessa
hade således på somrarna gått över till Norge. Vapstenlapparna “anlända wid
Dollsta Kyrka" vid överflyttningen till Norge. “Antalet på Swenska Renar, som
fara på Norrsk bottn, skal wara ganska ringa, så wida the, som förbemält är, merendels
om Sommaren uppehålla sig på fjällen, innom Swenska Gräntsen, men
theremot wistas mäst alla Norrska Lappars Renar om Wintertid i Swenska Lappmarken,
men wiss antal på sådane renar, såsom aldrig räknade, kunde eij upgifwas.
“

Genom 1751 års gränsetraktat övergingo en del av lapparna på Vefsens fjäll
till att bliva norska undersåtar. I § 3 av första kodicillen till traktaten stadgades
nämligen följande: “Til underrättelse för närvarande tid betingas, åt allthenstund
från Börje fiäll til Bonnäs fiäll, thet är, uti begynnelsen af Norrlands Amf och för
Helgelands Fögderi på then Norrska sidan, men för Ångerman-lands och Umeå Lappmarker
på Svenska sidan, Fjällryggen til Gränts är faststäld, och man således på
begge sidor therigenom mister the gamle Skatte-land och undersåtare, som man hit
intils thersammastädes inöfver Fiällryggen har haft; så skola the Lappar med
theras Familier, som nu för tiden hafva Skatteland therstädes på then Svenska
sidan af Gräntsen, anses för Svenska undersåtare och höra samma sida til, oaktat
af hvilkenthera sidan the förut hafva byxlat Landet och til hvilken sida the theraf
betalt skatt, lika som äfven the Lappar med theras Familier, som nu varande tid
hafva gammalt byxel-land på Norrske sidan af Gräntsen thersammastädes, skola
tilhöra Norige. “

Rörande de lappar, vilkas land låg på båda sidor om den nu fastställda gränsen,
stadgades i § 4 följande: “I fall någon Lapp för nu varande tid befinnes hafva
et på båda sidor af Gräntsen liggande gammalt Svenskt eller Norskt Sommar
Skatteland, thet är et sådant land, hvaraf för år 1742 til Sverige eller Norige
skatt häfver blifvit betald, tå liafve han frihet åt välja hvilken sidas undersåtare
han hädanefter vil vara, så framt han intet Vinter-skatteland på någondera sidan
äger. Häfver han Vinter skatteland på någonthera sidan, then Svenska eller
Norska, tilhöre tå then sidan, på hvilkens Territorio han sådant Vinter skatteland
äger. “

Enligt § 6 skulle detta val försiggå vid rössättningen i de kommitterades närvaro.
I Vefsen valde vid rössättningssammanträdet den 3 aug. 1761 blott 3 lappfamiljer
att tillhöra den norska sidan, medan 15 valde den svenska sidan, i Ranen
däremot valde vid sammanträden den 23 och 26 aug. 19 den norska och 17 den
svenska sidan. Orsaken till att icke flera än 3 familjer valde den norska sidan i
Vefsen uppges ha varit den, att de äldre lapptrakterna på norska sidan gränsen
på de senaste åren blivit upptagna av norska nybyggare.293.

De Vefsenlappar, som opterade för Norge, voro Anders Thomesen på södra
sidan av Börgefjäll, John Siursen på Arirfjäll och Olof Siursen på vältra sidan av
Färbefjäll. De som opterade för Sverige, hade sina land på östra sidan av Börgefjäll,
norra sidan av samma fjäll, Yardofjäll (två lappar), Ariefjäll (två) och Färbefjäll
(fyra); för två lappar uppges icke fjällets namn.

Enligt §§ 2 och 7 skulle ingen lapp vidare få inneha skatteland på bägge
sidor om gränsen. Följden häraf hlef således, att de tre familjerna i Yefsen förlorade
sitt skatteland på svenska sidan och de femton sitt land på norska sidan.
Detta innebar dock endast, att förlorade rättigheten att flytta till ett bestämt
distrikt inom det andra riket, där de framför andra ägde att beta sina renar.
Rättigheten att överhuvudtaget överflytta till det andra riket kunde de icke förlora;
den tillförsäkrades dem i stället med uttryckliga ord i kodicillens § 10:
“Althenstund Lapparne behöfva begge Rikens land, skal thet them, efter gammal
sedvana, vara tillåtit Höst och Vår åt flytta med theras Renhjordar öfver Gräntsen
in uti et annat Rike, och hädanefter, såsom tilförene, lika med landets undersåtare,
undantagande på sådana ställen, som här nedanföre anföres, få betjena sig åt
land och strand til underhåll för theras djur och sig sielfva." De fingo således
allt fortfarande enligt gammal sedvänja flytta över gränsen, men måste finna sig i
att enligt kodicillens §§ 13 och 14 betala en viss avgift till det andra riket för
betandet av sina renar och måste dessutom finna sig i, att deras gamla land på
andra sidan gränsen av vederbörande myndigheter upplätos till skatteland åt detta
rikes lappar.

Förhållandet mellan de lappar, som nu eventuellt kommo att skatta för ifrågavarande
land, och de som för sommaren, resp. vintern med stöd av gränstraktaten
flyttade in i detsamma, reglerades i sin ordning genom kodicillens § 16: “LappLänsmannen
och Nämdemännerne skola reciproce besörja åt the öfverflyttande
Lappar för theras djur njuta tilräckeligit underhåld, dock så åt Lappen sjelf, som
för Landet skattar, icke af främmande Lappar uttränges och lider brist. För then
orsaken skull skola Lapparnes Länsman och Nämdeman väl känna beskaffenheten
af Skattelanden på theras sida, samt veta antal på the djur, som then Lappen
äger, hvilken skattar för Landet, på thet främmande Lappar, om så behöfves och
begäres, til beqvämlige ställen må kunna anvisas. — — — “ Denna § 16 hade
sin förnämsta tillämpning i de fall, då norska lappar under vintern sutto på svenska
skogslappars land. Sedan gammalt var det nämligen i de flesta svenska lapptrakter,
om icke alla, så anordnat, att alla skogstrakter nedom fjällen voro fördelade
i lappland, för vilka skogslappar skattade. Skogslapparna ägde emellertid
i regeln blott obetydliga renhjordar och livnärde sig huvudsakligen med fiske och
jakt, varför det inom deras land fanns gott utrymme även för fjällapparnas renar
under vintern. Den landlega fjällapparna härför fingo betala till skogslapparna,
var ofta ganska betydlig och omtalas många gånger i handlingarna.30

Dylik landlega förekom emellertid icke blott i skogstrakterna, utan också i
fjällen. Schnitlers protokoll omtala sålunda “husmän“ i fjällapparnas sommarskatteland
(jfr t. ex. ovan sid. 23), d. v. s. sådana lappar, som lejde land av de egentliga
skattelappaina, och dylika husmän funnos förmodligen i ganska stor utsträckning.
Genom gränsetraktaten sattes nu de lappar, som haft skatteland på bägge
sidor riksgränsen, i samma ställning som dessa husmän, försåvitt nämligen de
skatteland, som de nu “mistat“, värkligen blevo med det egna rikets lappar såsom
ordinarie och officiella innehavare besatta. Eijes förblevo lapparna i fullständigt
okvald besittning av sina gamla land på andra sidan gränsen, och förhållandena
voro de samma som förut, blott med den skillnaden, att de nu icke betalade den
gamla lappskatten till det andra riket, utan den nya, genom gränsetraktaten bestämda
avgiften för renbete. Det för bägge rikenas regeringar huvudsakliga var
emellertid vunnet: en ordentlig riksgräns hade blivit fastställd, och lapparnas undersåtliga
tillhörighet hade en gång för alla bestämts.31

Från senare hälften av 1700-talet erhållas några upplysningar om de hithörande
fjällapparna i Abrah. Hulphers’ “Samlingar til en Beskrifning öfver Norrland,
Fierde Samlingen om Ångermanland", Vesterås 1780. Där säges i beskrivningen
över Åsele lappmark sid. 323, not h: “I stöd af Gränse-tractaten, komma
årligen omkring 30 Norrske Fjäll-Lappar om hösten hit til Svenska sidan, åt emot
viss afgift njuta vinter-mulbete för sine Renar, som de nyttja gemensamt, jämte
ortens egne högst 10 Fjäll-Lappar på Gran-Lappars land och Allmänningen. “ Om
de svenska fjällapparnas flyttning över gränsen säges således intet, vilket är påfallande.

Att emellertid även vissa av Åsele fjällappar gingo över till Norge, framgår
av det ovanstående utdraget ur Qvists och Hellants berättelse. Denna gäller visserligen
en något äldre tid, men förhållandena ha dock omöjligen kunnat väsentligen
ändra sig på blott tjugo år. Detta om lapparna i de sydligare delarna av Vefsens
fjäll. Att det kom svenska lappar även till de nordligare Vefsenfjällen, är notoriskt.
De kommo emellertid icke från Åsele, utan från Lycksele lappmark och omnämnas
t. ex. i uppbördslängden för lappmarkerna för år 1774 i Lappmarks Ecklesiastikverks
huvudbok för detta år (i Kammararkivet; lappmarksräntan var förpantad
till verket sedan 1752), enligt vilken “norska mulbetespengar" betalades till
ett belopp av 5 daler 10 öre silvermynt av Vapstebyn i Lycksele lappmark, som har sitt
namn just av Vefsen (på lapska Vapste). Endast denna och Ranbyn i samma lappmark
betalade dylika mulbetespengar, men icke t. ex. Pitelapparna, oaktat många
av dem flyttade till Norge. Den omständigheten, att Åselelapparna ej betalade
några sådana, kan således ej tjäna som bevis för att de icke överskredo gränsen.
Det visar blott, att bestämmelserna i gränsetraktaten i vissa fall aldrig blevo fullständigt
och konsekvent tillämpade, icke ens av en och samma ämbetsman. Det är
nämligen samma personer, häradsfogden Zach. Renhorn och häradshövdingen Carl J.
Furtenbach, som undertecknat både Lycksele och Pite lappmarkers räkenskaper.

lianen.

I de fjäll, som räknades till Ranen, sutto enligt Schnitler de sydligaste nomadlapparna,
3 familjer, på Artfjället, vilket ligger på bägge sidor om den nuvarande
riksgränsen vid riksröset n:o 216 (kartbladen Krutfjeld och 32 Tärna), jfr
uppgift av 9:de vittnet i Helgeland inför examinationsrätten å gården Selfos i Mo
den 24 aug. 1742 (i svaret å 9:de frågan).

Närmast norr därom sutto tre familjer på Grasfjeldet, jfr kartbladet .lunkeren,
och sex familjer på Oksfjeldet, jfr kartbladen Rösvand, Krutfjeld, Ranen och Junkeren
(9 vittnet, 9 frågan).

Det sjunde vittnet i Helgeland, en bonde, rekommenderade såsom särskilt
kunnig i trakten eu lapp, som bodde “ved Kalvatnet og Grön-fieldet“, jfr bladen
Junkeren och Dunderlandsdalen.

Det elfte vittnet i Helgeland hade “ Vir-vandet og Virvands-fieldet med Skoug
der omkring altsammen 1: Miil långt“, jfr kartbladen Yirvand och Näsa; där sutto
två familjer, inalles 15 personer.

I bilagan lit. E, omfattande räkenskaper för »Lappe-skatten i Raen for 1735,
1736 og 1737“, upptogos några lappar såsom boende i ännu andra trakter i Rånens
fjäll, av vilka följande torde kunna identifieras såsom belägna inom Norges nuvarande
gränser: Blegvaten -= Bleikvandet å kartbladet Rösvand; Orfjeld = Olfjeldet
vid riksröset n:o 215 å bladet Krutfjeld; Akersvaten = Store AJcersvandet, och Melkfjeld
vid röset n:o 220 å bladet Junkeren.

“Landskabet af disse Raens Finner bestaar i Fielde, bierke-skoug, og vande;
De nsere sig som andre Finner af Reendyer, Fiskerie og Skytteri" (9 vittn., 9 fr.).

Vid tinget i Ume lappmark den 19 jan. 1756 undersökte Qvist och Hellant
förhållandena bland dessa trakters fjällappar och funno då, att av Ranbyns lappar
sex hade sommarskatteland på ömse sidor gränsen, sådan som denna genom den
nyligen avslutade traktaten bestämts. Sexton lappar hade sina sommarskatteland
endast i Sverige och sju endast i Norge. “Uhmeå och Granbys Lappmäns skatteland
ligga på thenna sidan om fjällryggen och hafwa the i lag med Wapsten och
Rån altid nyttjat winterbetet i Swerige på härstädes befintelige Winter skatteland,
som ock hela Sommaren igenom alla förenämde Lappmän, som hafwa land på
Swenska sidan, therstädes förblifwa, utom någon enda tå och tå, som när het
Sommar infaller, flytbar öfwer Gräntsen ungefär Jacobs Mässo tiden, tå the högst
14 dagar therstädes sig uppehålla: Men annars pläga the fläste af Wapsten, Rån
och Gran på någre dagar gå öfwer Gräntsen åt handla, therwid sällan Renar medfölja,
och om thet skier, endast några få, som bära litet näfwer, som thit föres. “
Av sju av de nyssnämnda, alltigenom svenska Ranlapparna hade befallningsmannen
upptagit avgift för överflyttning till Norge och dessutom av fem lappar, som tillhörde
Granbyn.

Vidare “frågades å hwilka ställen i Norr ige Swenska Lapparne wid skieende
öfvverflyttningar komma in i Norrska Gebietet? Swarades åt Wapstlapparne anlända
wid Dollsta Kyrka och Ranbyn till Mokyrkan wid Iiansfjord.“ Samt “efterfrågades
om Lapp-Allmogen nu kan ungefärligen säga, huru många Swenska Renar
årligen fara öfwer till Norrige, och till hwad antal Norrska Renar hitkomma?
Swarades, åt antalet på Swenska Renar, som fara på Norrsk bottn, skal wara
ganska ringa, så wida the, som förbemält är, merendels om Sommaren uppehålla
sig på fjällen, innom Swenska Gräntsen, men theremot wistas mäst alla Norrska
Lappars Renar om Wintertid i Swenska Lappmarken, men wiss antal på sådane
Renar, såsom aldrig räknade, kunde eij upgifwas“ (bil. 2 till Qvists och Hellants
berättelse).

Även i Rånens fjäll blevo efter avslutandet av 1751 års gränsetraktat en del
lappar norska undersåtar, en del andra svenska undersåtar. Vad detta betydde
för de svenska lapparnas flyttning över gränsen, framgår av den nyss s. 27 f.
lämnade framställningen. De lappar, som vid valet av statsborgarskap föredrogo
Norge, innehade enligt det norska protokollet för den 26 aug. 1761 följande land:
Vitalitet (två lappar), Kiceringfield (tre; i sydost å bladet Dunderlandsdalen), Grönfield
(en), Kalvatnet (tre), Melkfieldet (en), Bratulsfield (fem; återfinnes blott på
svenska kartbladet 25 Nasafjäll och ligger, så vitt känt är, uteslutande på svensk
sida), Akelsvatnet (en), Maalvatnet (en; på bladet Ranen), Brackfield (en; återfinnes
ej på kartorna) och Akelsfield (en; norr om Store Akersvandet). De som opterade
för Sverige, bodde på Bertfjället (två), Laifjället (tre), Mjölkfjället (en), Tärnfjället
(två), Bongfjället (en), Jutfjället (en), Långfjället (tre, ej två, som det svenska protokollet
säger) och Artfjället (tre); för en lapp uppgives ingen boningsort.

Om de svenska lappar, som något längre fram på 1700-talet plägade flytta
över till Rånens fjäll, säges i Abr. Hulphers’ otryckta samlingar till en beskrivningöver
lappmarkerna (Vesterås Gymnasiibibliotek), 2 häftet med titel “Umeå el.
Lycksele Lappmark", sid. 27, not. x: “Norske Lappar som äro nödsakade vintertiden
flytta med sine Renar på Svenska sidan betala mulbetspgr ? ? [oläslig siffra
och myntbeteckning] för hvar 20 Vaja, el. miölkren. Svenska Lappar flytta och
om Somorn innom Norrska gränsen, och ärlägga til danska Kronan betespgr ? ? för
hvar 20 Waja och 3 öre mera om de idka något fiske. Uppgiften härrör sig från
ungefär samma tid som den nyssnämnda uppgiften från Åsele lappmark (s. 28 ovan).

Norr härom följa de fjälltrakter, som räknades till

Beieren.

Rörande lapparnas områden i dessa trakter lemnar Schnitler följande meddelanden,
vilka här ordnats geografiskt från söder mot norr:

Näsa, Stokkafjeldet strax norr därom (kartbladet Näsa) och Raufjeldet (kartbladet
Dunderlandsdalen) innehades av tvänne familjer på inalles 8 personer. Härom

vittnar Anders Mortensen, första vittnet i Saltens fögderi vid examinationsrättens
sammanträde å Solo gård i Beieren den 17 sopt. 1742 på följande sätt: “Hands
Field-Saede indbefatter, fra Söer åt reigne Nase-field, Stokke-lield og Röberg-field;
Jmellem Nase-field og Stokke-field er Field voliler, men imellem Nase-field og
Röberget er en Däld kaldes Gubeldalen med bierke-skoug i; Andet vand har hand
ikke, end Svany-vandet, hvor af Gubelaaen kommers Längre fram omnämnes, att
Raufjeldet “ligger fra Söer i Nord 2: miile, oger fra öster i vsester 1: miil breed“.
Landet hade han fått efter sina svärföräldrar, som “ have siddet der og haftt samme
Rum “.

Längre fram förklarar lian : “Yed grsendse-fieldene af denne Beierns böid har
det den beskaffenhed, åt der imellem er en field-dahl, Va Miil breed fra Söer i
Nord, og 1: Miil lång fra Vaester i öster; kaldet Tebunvagg [Dypendulen längst
i nordost på kartbladet Näsa], Jgiennem denne field-dal gaar dend Ordinaire pasage
for de Norske Finner, naar de om hösten Hötte öst over, og om Vaaren komme
til Norge tilbage; Paa dend Söndere Siide af denne field-dahl ligge 2: fielde Nemblig
Svangs-field [Svungsfjeldet vid riksröset n:o 229] og Streites Kiok [,Straitescokka
vid n:o 230], og paa dend Nordre Siide ere Liigeledes 2 fielde, nemblig Viskes
Kiok og Gaterre Klok [noggranna kartor över denna trakt äro ännu icke utkomna;
en stor del av namnen i denna och nordligare trakter återfinnes på de kartor, som
uppgjordes i samband med gränsregleringen], hvilke af ingen Norske Finner besiddes,
men af samtlige Finner i deres FlötningsFaehr tilfselles bruges og benyttes
— — —

“Knudt Petersen indehaver Tispa field og Storm-field med Biselaadalen [Tespfjeldet,
Stormdalsfjeldet och Bjellaadalen å kartbladet Dunderlandsdalen]; Vande har
hand ikke, uden de Elve Biselaaen Tispa-aaen, og Stormdals aaen.

Tispa-field er et snout field med Maasse paa höit og spitzagtig, liggendes fra
Söer i Nord 1: Miil lång, og en Va Miil breed.

Storm-fieldet er et flat field, strsekkende fra Söer i Nord 1 miil lång, og
liigesaa breedt.

Biselaadal ligger imellem Röberg og Tispa-field l;\ Miil breed og 2 Miile lång
fra Söer i Nord, der i er bierkeskoug og Myhr-grsess; J denne Biselaadal rinder
en Elv Nafnlig Biseldaaen, opkommendes af det vand Röde jaure, som ligger
Tset vsesten for Ulv-field, denne Biselaae Rinder fra Nord i Söer 3 Miile lång i
Raens Elv.

Tispa aaen udspringer af dend vsestere Siide af Tispa field, og Rinder i Syd
vaest i Stormdals aaen Va miil lång.

Stormdalsaaen udkommer af dend Söndere siide af Storms field, og löber först

1 öster og siiden i Söer over 1: Miil lång i Raens-Elv; Denne Knudt Petersens
Landz Strykning, som hand med Peter Bendtsen har tilfselles, er fra Söer i Nord

2 miile lång, og fra vaester i öster liige saa breedt.

Einer Petersen og Ole Jacobsen, saa og N:o 10 [Christen Mogensen Meidjokdal]
besidde fölgende Fielde: (1) Revivagge, (2) Saliv iis alle, (3) Krijppo-field, (4)
Klöp-field [noggranna kartor över dessa och närmast i norr följande trakter äro
ännu icke utkomna82]. Vande har de ikke, uden et Stökke afBeier-Elv, hvor dend
tager sin begyndelsse. Nogen store Furru- og bierke-Skoug er der i Beier dalen.

(1) Revivagge er et Flat field med nogen bierke-skoug og Maasse samt Myhrgraess
oven paa, liggendes fra Sönder i Nord 2 Miile lång, og liige saa breedt. J
vester ligger dette Field fra Rodejaure V4 miil. Fra Sakviis alle ligger det i öster
V* miil, og er imellem disse en slet däld med Myhr-grasss i:

i Nord fra Storm-field 2 miil, som er Snee og Steen land [dessa, senare in skrivna

ord synas hänföra sig till det följande]; (2) Sakviis alle, straskker sig fra
öster i vaester Va miil lång neer til Beierdalen imod Beier-Elv, og er fra Söer i
Nord Vs miil breed; Det ligger östen for Klöp-field, der er paa dend vaestere Siide
af Beier-Elv, 1 8 miil, Paa dend Söndere Siide har det den Dahl Meidjokdal,
som er fra öster i vaester, nemblig fra forbemelte Snee- og Steenland til BeierElv
1U miil stoer, og har liigsom Beier dal, med hvilken dend haenger sammen,
Furru-skoug og Myhr graess.

(3) Krijppo field er field fast med N:o (4) Klöp-field, og ligge begge fra Sydost
i Nord-Vaest, 2: Miile lång, og er Va Miil over breed; Disse fielde ere flad oven
paa, og liave Maasse. Beier-Elv kommer af Krijppo fields Nord östlige Siide, og
Rinder först i Nord 3: miile, siiden i sydvest og vaester 3 Va miil, i alt 6 Va miil

lång i botten af Beier Fiord. Der fra hvor Beier-Elv udlöeber af Krijppo-field i

Nord 3 miile, der ligger Beier-dal, paa begge Siider af Beier-Elv.

Disse 3: Lap:Finners Strykning paa deres Field-Saede er fra Söer i Nord 4
miile lång, og omtrent ligesaa breedt fra vaester i öster". — — —

Samma vittne “forklarede om Siur Andersen Tolaadal, og Anders Andersen
ibidem og Peter Andersen ibidem åt disse 3 maend besidde de fielde, Raudjok-field
Gielges oive med de 2:de Fiske-vande, det större og mindere Rodejaure, samt Furruog
bierke-skoug i Tolaadalen. Raudjok-field ligger imellem det vand, det större
Rodejoure og det field Revivagge, er fra Söer i Nord 2 miile lång, og straekker
sig förbi det större Rodejaure baade Nord og Söer, og er XU miil breed; Paa dend
Vaestre Siide har det naest ved sig det field Revivagge, og paa dend östere det
större Vand Rodejaure; Paa dend Söndere siide ligger taett der ved det field Gielgesoive,
og Paa dend Nordre Siide Va Miil der fra det field Ramschielskar. Det
Field Gielgesoive ligger taett ved dette Raudjok-field i Sönder, imellem det field
Revivagge, og det mindere Vand Rödejoure, er fra Söer i nord Va miil långt og
ligesaa breedt fra vaester i öster, oven paa er det fladt og har Maasse og Myhrgraess.

Af Raudjok-fields Nordre Ende udrinder en Elv, ved Nafn Toldaaen först i
Nord vaest siiden i vaester 2 V2 miil i Beier Elv.

Af det field Gielgesoives Söndere Ende udkommer en Elv kaldes Gielgesoivejok
eller Elv og riinder et liidet Stökke i vester saa åt dend kommer förbi den
Söndere Ende af samme field, dernest gaar dend i nord vatten förbi Roudjok, der
eftter i vaester i alt 2 Va miil ind i Toldaa Elven; Rödjaure det större vand ligger
imellem det field Rödjouk i vaester, og dend klimp Ulf-field i öster fra Söer i Nord
1 mil lång, og 1U Miil breed; Der fra i Söer W: ligger det mindere vand Rödejaure
jmellem Gielges oive i vaester og Ulfs field i öster, V* Miil lång fra Söer i
Nord og liigesaa breedt fra vaester i öster; Af hvilke begge Vande Elven Biaeldaaen
Rinder i Söer i llaens-Elv. Deres Skoug — bestaaende af Furru og bierk — have de
i Toldaadalen, igiennem hvilken dend Elv Toldaaen rinder, og er samme Dahl Va:
miil lång i Nordvaest efter Elven Toldaaen paa begge Siider; — — — Disse 3
Lap-Finners Lands Sträckning gaar fra Söer i Nord 3: miile og liigesaa långt fra
vaester i öster. — — — [De bägge sjöarna Rödejaure motsvara tydligen Övre och
Nedre Bjellaavand på Oberst Nissens “Kart over det nordlige Norge" 1905; Ulffield
är Ölfjeld82].

Pouel Pouelsen Ramschielskar brugendes det field Gassa-vara, haver alleene
de Fielde GiedgimKiok, Ramschielskar, og Gassa vara med 2:de Vande, Gnibbe
jaure, og Ramschiel-vand, og 2 Skouge af Furru og bierk. [Ramschielskar är detsamma
som nyssnämnda kartas Ramsgjelfjeld].

Det field GiedgimKiok er mest rund XU miil stoer, og har graess og Maasse
oven paa; Det har Vs miil fra sig i öster en tång af Ulf-field udgaaendes, som
Finnerne kalde Niöne, i vaester har det en bierke-slcoug SU Miil, straekkende sig i
vaester til det field Ramschielskar, i Sönder har det det Vand Store Rödjaure, J
Nord en Furru- og bierke-Skoug, som hörer Saltdalen i Saltedalens Sogn til,

Det field Ramschielskar er mest rund 1: Miil over fra Foed til Foed, liar Graess
og Maasse oven paa sig; J öster har det den bemelte bierke skoug, i vaester Toldaadalen,
liigesaa dend samme dahl i Söer; J Nord er Gassa-vara;

Det field Gassa-vara er mest rund, Flad oven paa, med Graess og Maasse paa
Va Miil stort; J öster har det fra sig 1U veis det Vand Grubbe jaure, hvoraf en
baek rinder et bösseskud först i öster, siiden i Nord ad Saltdalen; W vejs i Vaester
derfra ligger Beier-Skare [fjällpasset Beierskaret söder om Gjömmervandet på kartbladet
Bodö] med fleere fielde i vaester hend til Beier fiord; Va Miil Sönden fra
Gasse-vara ligger Ramschielskar, og Norden der fra Overdals-Skoug, Saltdalen tilhörendes.
Grubbejoure er et liidet rundt vand et bösse-skud stoert.

Ramschiel-Vand ligger Vaesten under det Field Ramschielskar 3/s Miil långt
fra öster i vaester, Vs miil breed, der af Rinder Elven Gied-aaen i Syd vaest, omtrent
Va m: Norden for Toldaaen, i Beier-Elv taet östen for den österste gaard i
denne böid 0stbakken, — — — Dend Eene Skoug af Furru- og bierk har denne
Finn jmellem Ramschielskar og Beier-skaret ^/^ Miil lång og breed; Dend anden
Skoug har hand af bierk östen for Grubbe-jaure, 1U miil breed til Fieldet i öster,
og Va Miil lång fra Söer i Nord.

K. B. Wiklund. O

Denne Finns Fields Siede straekker sig fra öster i v fester 2 miile lång, og fra
Söer i Nord liigesaa." — — —

Vol. III, sid. 22: “Sönden for SaltElven er Lönsdal, hvorigiennemLöns-Elven
fra Sör i Nord rinder i Salt-Elven, som af Bejerns LapFinner besiddes, og er lång
en 8 Miil.“

Förut omtalade vittne: “Saa snart man er kommet igiennem Grsendze passagen
Tebunvagg, kaldes det Svenske Finne-laug paa Fieldene, hvor over en Bensin
and er satt, Semisjanre-bye. “

De lappar, som sutto på Beierens eller, som det också säges, Gildeskaals
fjäll, sammanfattades i de svenska skattelängderna under namnet Söder Wrester Bye
och de lappar, som sutto på Saltdalens fjäll, under namnet Norder Wcesler Bye, allt
enligt detta samma vittne. Saltdalens södra område börjar med det ovannämnda
Viskeskiok.

Aven i Trondhjems Stiftsarkiv förvaras en del handlingar, som tillkommit
under eller i samband med Schnitlers undersökningar och särskilt röra fjällapparna i
Saltens fögderi, fr. o. in. Beieren t. o. m. Ofoten. De äro sammanförda i ett konvolut
med signum “Saltens Fögderi, Breve vedk. Ostlapperne 1740—1752“ och innehålla
bl. a. ett utdrag ur protokollet för “lappetinget“ på Bognan i Saltdalen den
26 sept. 1746, där lapplänsmannen för Beierens och Saltdalens Findlapper framlade
“een Liste over de Fieldlapper, som sig opholder i Bejerens Fielde“. En stor del
av dem hade infunnit sig och betalade sin skatt, varom säges: “Velbemelte Hr
Fogden derpaa Opraabte af Bejerens district, fölgende Lapper eftter Listen som er
leveret — 1) Ejner Pettersen Rebvaij som mödte og forklarede, åt hand er dend
samme som i aaret 1744 har anmeldet sig, og nödt tilladelsse: åt bruge ogbeboe
Fieldene Kryppoe med meere, dog har hand med sig udi interessentskab Ole Jacobsen
Stormyhr og Christen Mognsen ibidem som icke mödte. “ Dessa samma personer
omtalas också hos Schnitler, jfr s. 32 ovan, och Rebvaij är tydligen detsamma
som Schnitlers Revi vagge. Som n:o 2 uppropades Anders Andersen Tilling
eller Tolledahl, jfr Tolaadalen s. 32 ovan. Tellinyen är enligt Oberst Nissens karta
ett fjäll mellan Tollaaen och Beierelven82. Näste man var Peder Andersen KnapField
eller Tolledahl, som likaledes nämnes av Schnitler. N:o 4 Povl Povlsen KnapField
eller Tollefsdahl måste vara identisk med Schnitlers Pouel Pouelsen Ramschielskar.
N:o 5 Anders Mortensen Böddingen och n:o 10 Povl Ejnersen Röddingen
saknas hos Schnitler. N:o 6 Peter Bentzen Stormduhl omtalas även av Schnitler
som kamrat till Knudt Petersen. För n:o 7 Morten Bentzen (ej hos Schnitler)
finnes ej någon ortbeteckning. N:o 8 Morten Pettersen Camboe saknas likaledes
hos Schnitler; hans land återfinnes ej på nu tillgängliga kartor. N:o 9 är Schnitlers
Knudt Petersen. N:o 11 Anders Andersen Huld-Banduld anges av Schnitler bo
i Tolaadalen. N:o 12 Anders Mortensen Feen eller Rödberg torde vara densamma
som Schnitlers första vittne i Salten. N:o 13 Anders Baggesen Schieffield “er i
aar kommen til åt bruge Fieldene i Bejeren". Även n:o 14 Knudt Povelsen ibi -

dem saknas hos Schnitler. N:o 15 Peter Knudsen Jerf Field slutligen hade också
först detta år kommit “udi Fieldene". I denna förteckning anföras således åtskilligt
flera fjäll såsom innehavda av lappar än hos Schnitler, men med det nuvarande
kartmaterialet kan man tyvärr ej lokalisera dem32.

Vid tinget i Arjeplog den 4 febr. 1756 inhämtade Qvist och Hellant upplysningar
även om dessa lappar. Svaren på deras frågor återfinnas i bil. 4 till deras
ovannämnda berättelse. Där förekommer bl. a.:

“Frågades: hwilka byar pläga flytta årligen öfwer Gräntsen till Norriger''

Swar; större delen af Söder wäster byn och någre af Norrwästerbyn.---—

Att icke alla uti Söderwästerbyn flytta öfwer Gräntsen, och allenast några i Norrwästerbyn,
det skulle härröra deraf att icke flere, än de, som flytta, äga Sommar
Land i Norrige; Wid pass 1741. och 1742. skola de begynt att skatta till Norrige
och då Major Schnittler rest ut effter Gräntsen. På femb åhrs tid hafwa de nu
ingen skatt erlagt. “

Enligt bil. n:o 11, utgörande utdrag ur ett tingsprotokoll från Arjeplog av
den 31 jan. 1730, ägde Söderwästerbyn intet sommarland i Sverige. På flyttningen
från och till Norge höst och vår ägde de rättighet att passera Semisjaurlapparnas
land. Enligt bil. n:o 10, utdrag ur tingsprotokoll från Arjeplog av den 1
febr. 1710, måste de därvid dela på sig och icke fara alla igenom samma land,
varigenom detta skulle förstöras; de uppdelades därför i fyra grupper, två på fyra
och två på fem lappar.

Även Eric Tuneld omtalar i sin “Inledning til Geographien Öfver Sverige“,
Sthlm 1741, s. 311, att bland lappbyarna i Arjeplog finnes en med namn “Niarg,
eller Söderväster-by, ligger nämst in til Fiällryggen, består af 26 Lappmän, hvilka
hafva på Svenska sidan icke några vissa afdelte land; utan allenast en Skogs
park, och vistas therföre i Norrige öfver Sommartiden." Denna uppgift förekommer
sedan oförändrad alla upplagorna igenom.

Saltdalen.

Underrättelserna om Saltdalens lappar upptog Schnitler i Rognan vid Saltdalens
kyrka den 10 juni 1743 och följande dagar. De äro nedlagda i början av
vol. III av hans protokoll. Saltdalens fjäll uppdelades i ett sydligare och ett nordligare
“Field-Leje“, om vilka protokollen innehålla följande uppgifter:

Det sydligare området.

III, 34 ff.: “Det söndre Field-Leje — — — har en Strakning fra Sör i Nord.
nemlig fra Skademevagge, hvor deres Leje begynder, til imod Skarjahagorre [vid
riksröset n:o 235, jfr svenska kartbladet 18 Merkenes], hvor den i Nord endes,
omtrent 17» Miil. Fra Öster i Vester, nemlig fra Grsendse-gangen til imod Böydens

District, omtrent 3 Miile. Det bestaar af Fielde, Dale, Skouge og Yande, som
Söndenifra saaledes beskrives:

Norden tfa Gaterrekiok, et Grendse-Field, som hörer Bejerdals LapFinner til,
fölger en Jord-Dal, ved Navn Skademe-Vagge, lång fra Sör til Nord 1. Miil, og
ligesaa breed — — —

Norden for Skademe-Vagge ligger et Field, Skademe-kiok, fra Sör i Nord Vin.
Miil stor, men fra Vester i öster omtrent Va. Miil lång — — — Dog gaar dens
Smekning fra Syd-vest i Nord-ost.

Grendse-Gangen er nu fra Gaterrekiok Midt over den Jord-Dal Skademe-Vagge,
og Midt over Skademe-kiok, hvor den er höyest; Norden for Skademe-kiok ligger
Junkerdalen — — —; Den er ''/ie. Miil breed fra Sör i Nord, og strekker sig fra
Syd-vest i Nord-ost aU. Miil lång;

Norden for denne Dal er det Field Joxe-kioJc [med riksröset n:o 234] — —
Vin. Miil stort.

Grendsen gaar fra Skademe-kiok lige i Nord over Junkerdalen midt over
Joxe-kiok, hvor den er höyest.

Norden for Joxe-kiok ligger et u-jevnt steened Land, V*. Miil stor fra Sör i
Nord. Derpaa i Nord fölger en Field-Dal — — — Borris- Vagga [Täresvagge vid
riksröset 235 å kartbladet 18 Merkenes], 1U. Miil over fra Sör i Nord, men fra
Vester i öster Va Miil lång; Dette Dorris-vagge ligger öster for den Söndre Ende
af Balvatten. Norden for Dorris-vagge ligger et u-slet Field-Land, 1/i6. Miil stort
fra Sör i Nord till Skarjaha-gorre.

Grendse-Gangen over disse gaar fra Joxe-kiok i Nord over den vestre Deel
af Dorris-vagge til det Höyeste paa Skarjaha-gorre; —- — —

Fra det Söndre Grendse-Field Gaterre-kiok, dets vestre Ende udgaar en Aae
Gaterre-jok [ = Graddisälven, jfr nedan], og löber omtrent 1. Miil i Nord-vest i
Junker-Elven; Nordvest for denne Gaterre-kiok lU. Miil ligger et Vand RakesJaure
[Rakkes på bladet Merkenes], deraf löber en Aae i Vester nogle Riffel-Skud
lång i et andet Vand Lialla Jaure, deraf löber after Aaen i Vester til Norden i
Gaterre-Jok.

Et Stökke norden for disse Vande udkommer af Skademe-Vagge en Elv Skademe
Jok, og löber i Vester omtrent Va Miil lång i den Elv Gaterre-Jok, ikke
långt fra det Sted, hvor den falder in i Junker-Elven.

Imellem Rakes-Jaure og Skademekiok ligger et litet Field — — med Navn
Rakes-Vara [jfr Rakkesvarats på bladet Merkenes] — — —

Et Par Riffel-Skud vesten for dette Rakes-Vara imellem Lialla-Jaure og Skademe
Jok ligger et noget större Field — — -— Lialla-Vardo — — —-

Naar man gaar herfra i Nord over Junker-Elven, saa ligger tset Vesten for
Junker-Elven, hvor den löber fra Nord i Sör, ligeledes teet Norden for samme
Junker-Elv, hvor den har vendt sig i Vester, det Field Kiöries, — — — og
strekker sig fra Sör i Nord långs med- og vesten for Junker-Elven Miil lång,

og er fra öster i Vester Va- Miil breed, med sin Söndre Ende naar det til
Junker-Elven.

Vesten for dette Kiöries er det Field Vunnas — — — og strekker sig fra
öster i Vester over 1. Miil långt, og er fra Sör i Nord omtrent V/a. Miil breed;
Med sin vestro Ende er det Field-fast, ved en liden Field-Dal, med et andet
mindre, men liöyt Field Saldo, rundagtigt, Va. Miil stort, med 2. spidse Tinder i
Vejret — — —; Dette Saulo-Field ligger i Bugten af OverdalsElven, hvor denne
vender sig i Nord-vest, og antager det Navn Salt-Elven. — — —

Åt gaa nu lierfra igien op i öster med videre Beskrivelse af dette FieldLeje;
Saa ligger, Vesten for Grendse-Fieldet Joxe-kiok, en liden grses-groet Dal,
som strekker sig fra Nord i Sör, nemlig fra Bal-Vatten hen til Junker-Elven i
Junker-Dalen, og er 1. Riffel-Skud over breed.

Vesten for denne Dal ligger en liden Fieldklump med en Rygg ovenpaa,
grsesgroet; den strekker sig fra öster, långs med Junker-Elvens nordre Side i
Junker-dalen, i Vester til Sönden, nsesten hen imod det Field Kiöries, 1U. Miil
lång, og er 1. Riffel-Skud breed; Hvilken Field-Klump kaldes Skipa, — — —
Med dette Sleipa henger i- Nord-vest et andet Field Salla-Jciolc sammen, som
med sin östre Ende gaar hen imod Bal-vatnet; Dette Salla-kiok strekker sig fra
öster i Vester hen imod det Field Baasoive 1. Miil lång, og omtrent V*. breed.
Vesten for Sleipa ligger et långt og smalt, men meget höyt Field Satterre ldoh,

— — — Det er fra öster i Vester 1. Miil långt, og 1/t. Miil breedt.----

Fra det Field Salla-kiok udfalde adskillige Bsekke; deraf samles den Elv
Aivos-Jok, som rinder omtrent i Vester imellem Saterre-kiok og det Field Alvesniöne,
siden i Nord-Vest igennem den Skoug Aivos-Vuöbne [= Evenesdalen, jfr Qvigstad,
Nord. Lehnw. s. 87], imod 5 Miile lång, i Salt-Elven, V*. Miil Norden for
Timmerdal, den överste og Sönderste Gaard i Saltdalen. — — —

Dette er nu Beskrivelsen af de 2:de Lap-Finners Anders- og Ole Aanensönner
deres det Söndere Field-Leje i Saltdalen. “

Vid beskrivningen av Saltdalen och dess bidalar III, s. 21 f. förekomma följande
förklarande detaljer: från dalens krök “i öster, hvor den [Saltdalen] faar det
Navn af Overdalen, eller og Junkerdalen, som af forbemelte Aarsager for Bönder
er u-beboelig, og af Lap-Finner benyttes om Sommers Tid, 2 Miile.

Saa i Nord, som allene og eegentlig heder Junker-dalen, og Ligeledes af LapFinner
indehaves om Sommeren, 1. Miil.

Hvorfra i öster denne Junkerdal sig med Elven vender, hen til Limiten
imellem de Grendse-Fielde Skiademekiok og Joxekiok over V*. Miil.

I Sydost fra Junker-dalen strekker sig en dal fra Nord-vest i Syd-ost, effter
den Elv Gaterre-kiok [sic!], som fra Grendse-Fieldet Gaterre-kiok i Nordvest rinder
i Junker-Elven; denne dal af Lap-Finner om Sommeren beboes, og af dennem
kaldes Kradesse-Gors, eller Kradesse-dal [alltså Graddisdalen\, lång 1. Miil---“

Det nordligare området.

Vol. III, s. 41 ff.: “Fölger nu det Norderlige FieldLeje j samme Saltdalen, det
han, nemlig det 7:de Vidne Jon Pedersen, forklarer. åt have tilfaelles med 5. andre
Lap-Finner, nemlig Morten Jonsen, Jon Aanensen, Niels Pedersen, Ole Hendriksen
o g Peter Larsen, og beskriver paa fölgende Maade:

0sten for Bal-Vatten, Sönden-fra åt regne, ligge de Grendse-Fielde

(1) Skårjaka-gorre

(2) Vuetse-kiok

(3) Vuetse-gorre.

(4) og Sluppo.

(1) Skarjaha-gorre er et Field-Skare, 1. Börsse-skud 0sten for Bal-vattenet,
fra Sönden til Norden 10. Skritt omtrent breedt, fra Vester i 0ster 2 a 3. RiffelSkud
långt, — — —

(3) Vuetse-Gorre — — — er et Field-Skare -— — —

(4) Sluppo er et Field-Skare, det norden for Vuetse-Gorre, derfra hare ved en

smal Field-Houg adskilt, ligger fra Bal- Vatten i 0ster 1. Riffel-Börsse-Skud,---

Alle disse 4. navn-givne Grendse-Staeder, 0sten for Bal-vatten, bestaar i eet
sammenhengig Field.---

(5) Dorrokiok er et Field, som i Nord ligger tset ved Sluppo, og dermed

henger sammen, er fra Sör i Nord 2. Riffel-Skud over, med G ras begroet, og fra
Vester i 0ster 1. Miil lång; Fra det Norske Berg Joter ligger det i 0ster Va Miil,
derfra adskilt med en Field-Dal, hvorj Gras er.--—

6:te Grendse-Field er Saiilo-kiok, [Nuort. Saulo mellan riksrösena 236 och 237
å kartbladet 19 Staika], en meget höy og spidz Field-Klump — — —

Derpaa lige i Nord fölger

7:de Grendse-Field Eutue-kiok, — — — fra Sör i Nord 1U. Miil breed, og
fra Vester i 0ster strekker det sig 1. Miil lång til et andet Field i Pita-Lapmark,
navnlig Gask-oive, — — — Fra Serge-Vardo i Norge ligger dette Rutue-kiok 1.
Miil i 0ster, — — —

Norden for dette Rutue-kiok, som meldt, Va Miil er

8:de Grendse-Field Vassias-kielma, 1/4. Miil over fra Sör i Nord stor, rundt

og lavt, — — — Det ligger fra Salome-Jaure i 0ster V2. Miil,---Med

dette Vassias-kielma henger ved en Field-dal i Nord sammen

det 9:de Grendse-Field Vassias-kiok, — — — Fra Sör i Nord er det Va Miil
stort; Fra Vester i 0ster strekker det sig 1. Miil i Lasngden. — — —

Derpaa i Nord fölger

10. Grendse-Merke, nemlig den 0stre Ende af 0stre Laami Vand; hvilket
Vand strekker sig fra 0ster i Vester 1/i. Miil lång, og henger ved en liden Aae i
Vester sammen med det Vestre-Laami-Vand; — — —

Tset norden for 0stre og Vestre-Laami-Vande ligger det store Field Sulietelma,
hvor Vidnet er ubekiendt.

Vesten for Vidnets Fieldlejes sönderste Grendse-Field Skarjaha-Gorre, ligger
strax derved Bal-Vatten. 1. Miil stort, rundagtigt.

1. Kiffel-Skud Norden for Bal-Vatten ligger et lidet Berg, fladt oven paa,
rundagtig, med Graes begroed, navnlig Joter, 1 Riffel-Skud over stort. — -- —

2. Riffel-Skud i Nord-Ost fra Joter er et Vand Dorro-Jaure, V2. Miil stort,
rundagtigt; Udaf dets vestre Ende gaar en Aae, Dorro-Jok, et par Riffel-Skud lång
i Vester, i et andet mindre Vand Serge-Jaure, 2. Riffel-Skud långt, og 1. RiffelSkud
breedt;

Af dette Serge-Jaures vestre Ende udgaar en Aae, kaldet Serge-Jolc, 1. RiffelSkud
långt i Nord-vest i Leiter Elv.

Fra dette Serge-Jaure 1. Riffel-Skud i Nord ligger et lidet Berg, med Graes
og Bierke-Skoug paa, kaldet Serge-vardo.

Fra Serge-vardo 2. Riffel-Skud i Nord ligger det Vand Salome-Jaure, fra Öster

i Vester 2. Riffel-Skud långt, og halv saa breedt;---2. Börsse-Skud i Nord

fra Salome-Jaure ligger et bierg Kialmi bielle, med Grses begroed, rundagtigt.

3. Riffel-Skud i Nord fra Kialmi-bielle er et Bierg med Grses begroet, kaldet
Krapias-vara, V2 Miil stort.

1. Riffel-Skud derfra ligger i Nord Vestre-Laami-Vand -— — —

1. Riffel-Skud Vesten for Bal vatten ligger et Field Baas-oive, — — — er
fra Öster i Vester IV2 Miil stort og det over, og ligesaa breedt. — — —

1 /8 Miil i Nord fra Baas-oive ligger det Field Bald-oive, aU Miil, — —
Osten for Bald-oive, og norden for Bosne-Jaure er Rosne-vardo, 8/é Miil stort —--

T se t norden for Bald-oive, og vesten for Nenne-Jaure ligger det större Vand
Guliets-Jaure. — — —

Norden for Guliets-Jaure taet derved er et snaut spidz Field---Sqverte kiok,

Va Miil stort.

Nord-ost fra Sqverte-kiok er et Field, Avilen-kiok, — — — Va. Miil stort.

Vesten for dette ligger et andet Field Kiöries,---straekkende sig fra

Öster i Vester. 1 2 Miil omtrent.----

Videre åt forklare hans Field-Leje i Vester, Sönden ifra; Saa ligger i Sydvest
fra Baas-oive, et Field,----navnlig Alves-niöne.---strekker sif fra

Öster i Vester 1. Miil lång, fra Sönden i Norden 1 2. Miil breed.

Paa den Syd-vestlige og vestlige Sider af Alves-niöne er Bierke-Skoug, ved
navn Aivos vuöbne [Evenesdalen, jfr ovan s. 37], hvoraf Lap-Finnerne bruge den
Ostere Deel.

Norden derför strekker sig det Field Baas-oive did ned.

Der norden for ligger en Field-Dal, med Grses begroed, Butze-koppe.

Norden derför ligger det Field Deka-kiok, med Gräs begroed, 1U- Miil stort.

Norden derför er et höyere og större Field, Budune-kiok, fra Öster i Vester
1. Miil lång fra Sör i Nord V2. Miil breed.

Nsest norden derför ligger et lidet Field, Laulcc-vardo, Vs. Miil stort fra Sör
i Nord, og ligesaa breedt, med Graes paa.

Vesten tor Budune-kiok er det Field Gilde-Niöne, rundagtig, ''/V Miil stort.

Vesten for denne beskrevne District af det Nordre Saltdalens Field-Leje er
Field og Skoug, Kongens Alminding indtil imod Bonde-Böydene ved Saltens Fiord
og Elv, deres Strekning.--—

Samme Nordre FieldLeje strekker sig

fra Sönden til Norden, paa den 0stre Side, Hemlig fra Bal-Vattens Söndre
Ende i Nord til 0stre-Laamj Vand.............3 y4 Miil.

paa den Vestre Side fra den Skoug Aivos-Vuöbue, der hvor den grendser til
Böydens District, i Sör til Skiönsta-Aaen i Nord.......3 i/4 Miil.

Fra 0ster i Vester paa den Söndre Kant gaar Strekningen fra det GrendseField
Skarjaha-gorre, der hvor Raa-Gangen er, til bemeldte Skougdal Aivos-Vuöbne.
1 DagsReise, eller....................4 Miile.

Paa den Nordre Kant fra 0stre-Laami-Vands 0stre Ende, hvor Grendsen er.
til det Field Gilde-niöne i Vester, hvor Böydens district begynder, 1 stiv DagsReise,
eller over....................4 Miile. “

Vol. III, s. 24: Skogarna vid Langvatten (på norra sidan en halv mil i längd
och bredd och vid östra ändan likaså), i Junkerdalen (i dess övre del på en
sträcka av två mil, där älven är grund och stenig), vid Jorbruälven, Lönsån och
Gaterrejok begagnas blott av lappfinnar.

Vol. III, s. 26: •‘Den Strekning til Landz fra Saltdals böyden i Öster imellem
Salt Elven paa Söndre Side, og den Nordre Vatsdal fra Laamj-Jaure til
0vre-Vand, som er en 4. Miile stor, er af ingen, liden LapFinner, beboelig."

Vol. III, s. 56: De lappar, som sutto på det nordligare “fieldlejet", hade
också “et serdeles Field-Leje i Sverrigs Lap-mark strax 0sten for Lands-Kiölen",
vilket emellertid var mindre än det de hade i Norge, “thi det Stökke i Sverrig
kan kun vaere 1. Miil fra Vester i 0ster, og 3. Miile fra Sör i Nord stort". Det
upplyses icke, om icke också lapparna på det sydligare "fieldlejet”, vilka icke
voro vid rätten närvarande, hade land i Sverige jämte sitt land i Norge.

Vol. III, s. 51 f.: “Adkomst, det vaere sig Böxel- eller Faeste-Seddel, eller
I orlov har han, eller hans Cammerater ingen, ei heller have deres Forfaedre haft
nogen fra den Kongelige Norske 0frighed til deres Norske Field-Leje; De vide
sig ingen anden Rett dertil, end åt det har vaeret en gammel Skik og Brug, åt
Börnene efter Forasldrenes Död have holdet sig til Foraeldrenes Fieldleje, uden
åt spörge nogen derom, eller åt nogen åt vorde spurgt derom, og saaledes er det
gaaet til med dennem fra Arildz Tid, Mand efter Mand; Og paa samme Maade
sidder han, Vidnet, i sin afdöde Faders Fieldleje; Ikke er det bleven af dennem
fodret, ei heller have de begiert, åt tage nogen Böxel-Seddel; Og over det samme,
åt de ingen Böxel-Seddel, eller noget vist for sig have, hender det sig undertiden,
åt andre fremmede Lap-Finner baade Norske norden ifra, og Svenske Ostenifra

have trenget sig ind i deras Field-Lejes District, foregivendes, åt de ikke meere
Rett, end de fremmede, til Fieldeno hafde; Og som de efter Loven ei have tordet
tage, eller forskaffe sig selv Rett, saa have de maattet tie dertil, og taale det;
Saa åt Fieldene ere anseede, ligesom de have ingen isser tilhört, og åt en hver,
som kom der, hafde Rett, åt benytte sig deraf". Härmed bör jämföras, vad
samma vittne säger s. 56, att han betalar skatt till svenska kronan, “for et
Stökke Land, eller for et serdeles Field-Leje i Sverrigs Lap-mark strax 0sten for
Lands-Kiölen, han af Sverrigs Crone har faestet eller lejet; Hvorpaa han vel ikke
har faaet et Fseste- eller Böxel-Brev, mens det er ham sikkert nok, fordi det i
den Svenske Tingbog er indskrevet, åt han har det Stökke Land til Löje."

Med dessa uppgifter om Pitelapparnas flyttning till Norge, d, v. s. Beieren
och Saltdalen, må jämföras Samuel Öhklings uttalande i sin “ Dissertatio historicooeconomica
de Arieplog, paroecia Lapponue", Upsala 1773, s. 11: “Praecipuse vero
eorum migrationes fiunt tempore vernali, quo suis cum pecoribus ad Alpes Norrvegicas,
immo ad ipsa mans borealis littera se conferunt; & autumnali, quum revertentes
ad sinum Botnicum propius accedunt.«

På samma sätt uttalar sig om samma Pitelappar C. G. B. Alenius i sin “Diss.
Acad. Statum Oeconomise, qui liodie obtinet in Lapponia Pitensi, leviter adumbrans"
(praes. J. Bilmark), Åbo 1768, s. 13, not a: “Lappones in duos prsecipue
ordines disperti solent, Montanos scilicet & Sylvestres. Montani dicuntur, qui
quum pecoribus satis pabuli non prsebent terras illis addictae, ad Alpes, quse Norvagicso
dicuntur, tempore vernali sese conferunt, autumno ingruente ad pristina
loca reversuri. “

Vid det ovan s. 34 omtalade lapptinget på Rognan den 26 sept. 1746 inlemnade
lapplänsmannen också en förteckning på de fjällappar “som sig udi Saltdahlens
Fielde opholder, for saa vidt ham har vseret muelig åt udkundskabe“. Den
innehåller namn på 18 lappar, men blott för en av dem förekommer någon ortbeteckning:
“Peder Pedersen ved Laminggaard“, vars belägenhet är okänd. Ingen
av dessa lappar infann sig vid tinget.

Om uppgifterna hos Qvist och Hellant rörande "Norrvästerbyns" flyttande till
Norge, d. v. s. Saltdalens fjäll, se ovan s. 35.

Folden.

Den 25 juni 1743 började Sehnitler å gården Helland i Sörfolden examinationen
rörande förhållandena i Folden. Detaljerade uppgifter rörande det område
väster om vattendelaren, å vilket de svenska lapparna (“ östlapparna “) plägade
uppehålla sig någon tid av sommaren, erhöllos emellertid icke. Det säges blott,
att de, “om Vaaren komme over Iisfonden, eller Iiskiölen [d. v. s. glaciererna norr
om Sulitelma], mer denne Böyd og sidde paa denne Böyds Fielde kun en 3. å 4.

K. B. Wiklund. (i

tiger, siden herfra tilbage flotte over Iisfonden till Verri-Vatten [Virijaure å svenska
kartbladet 12 Sulitälma], hvilket de foregive åt vaere Svensk" (Vol. III, s. 92).

I de ovan s. 34 omtalade “Breve vedk. 0stlapperne 1740—1752“ förekommer
även ett protokoll för lapptinget den 8 okt. 1746 på Nedergaard i Torfjorden i
Folden, där en östlapp Lars Andersen Koch berättade, att lian och hans tre söner
bodde “paa Tetter Kiock [Te- otydligt skrivet] paa Westre Siide af Kiöllen" och
hade tillsammans 30 mjölkande renar. “J förrige Lider haver deres Faeder givet
til förrige Foged, een Skatt, som kaldtes kiöb-skatt, for åt handle paa Marked udi
Torfiorden, samme skatt bestoed endten Eet par Findskoe eller een Rein ost, af
Vaerdie a 4 til 8 s.“ Det är ovisst, var detta Tetter Kiock låg — möjligen menades
härmed Titirfjällen på östra sidan Virijaure inom det nuv. svenska området.
Detta strider i själva värket icke mot påståendet, att de bodde på västra sidan
om Kölen, enär en hög vattendelare går öster om Virijaure och Vastenjaure, vilken
vattendelare av vissa bland Schnitlers sagesman ansågs vara den riktiga Kölen,
d. v. s. vattendelaren mellan Bottniska viken och Västerhavet.

I bilagan n:o 6 till Qvists och Hellants berättelse över de södra lappmarkerna
förekomma även en del uppgifter rörande de svenska lapparnas överflyttning till
fjällen ovan Folden, Sagfjorden och Tysfjorden. De erhöllos vid ett sammanträde
i Jokkmokk den 16 febr. 1756 och lyda på följande sätt:

“Öfwer til förrige pläga flytta Turpenjaur- och Sirkas byars Lappar, ungfehrligen
åtta hushåll af den förra, och af Sirkas 12 å 16 hushåll. Till Aiti-fiord
och Torisjocki sträcka sig Torpens Lappar; horden, som Sirkas råka, kallas Tiuktaswoutna,
Reucktak och Kåtiwoudna. — — —

Fråg: Om de Norrske någon tid fordrat och tagit af Swenske Lappar Skatt?
Svvar: ingen skatt har hwarcken fordrats eller gifwits til Norrige, De Swenske
flyttande Lappar bruka hwarken fiska eller skiuta på Norska sidan. — — —

Fråg: hwarföre den minsta delen flytta öfwer gräntsen Sommartiden, och de
flere kunna qwarblifwa inom Swenska gräntsen? Svvar: Derföre skier öfwerflyttningen,
åt de hafwa sine Sommarland på Norske sidan: fråg: hwern som gifwit
dem samma land? Swar: utaf Norrske bönder och Invånare begära de lof och tilstånd
åt nyttia Sommarbetet; desutom blifwa de fläste Swenske Lappar öfwer
Sommaren här qware derföre åt de äga fiske-redskap och bruka fiska i de på deras
land belägne Siöar; men de som pläga flytta öfwrer Gräntsen, bo gräntsen närmare
och hafwa icke fiske-redskap, utan äro wahne med öfwerflyttning och handel. I
gemen hölts före, åt de öfwer gräntsen flyttandes Renjordar trifwas bättre, än
deras som bo på denna sidan Gräntsen, deraf, åt på fjällen är mera och kylachtigare
wäder, men neder i skogslandet warmare. — — —

De Swenske Lappar flytta öfwer til Norrige til Renkalfningstiden, par weckor
för Ersmäss: De Norrska Renarne [som de ha till sytning] föras med: När det
kring Michelsmässotiden begynner falla snö och siöarna tilfrysa, återgifva de Norske
sina Renar i dessas wård, då återresan skier. — — — “

Av de i denna handling omtalade lokaliteterna torde “Aiti-fiord“ motsvara
Sör-Folden, jfr det lapska namnet Ai’dé på gården Eidet längst ut vid denna fjordarm
(Qvigstad, “Nord. Lehnw. im Lapp.", s. 83). “Torisjocki" är kanske det
lapska namnet på någon älv, som går ned i Torfjorden i Folden (jfr Rygh, “Norske
Gaardnavne" XVI, s. 237, n:o 32, 41, 42). “Tiuktaswoutna" återger Tysfjordens
lapska namn (Qvigstad, s. 132). “Reucktak" och “Kåtiwoudna" äro väl att söka
bland Tysfjordens armar.

Sagfjorden.

Icke häller rörande fjällapparnas områden i de norska fjällen ovanom Sagfjorden
erhöll Schnitler. detaljerade uppgifter; examinationen rörande denna trakt
började den 9 juli 1743 å gården Hillingan i Hammerö. Vol. III, s. 150 säges det:
“I disse Rotangens [d. v. s. Sagfjordens] Fielde skeer det ligesaa, åt de Svenske
0st-Lapper om Sommeren sidde med deres Reen ved Sollo-jaure og Nomme-jaure
[Salojaure och Numirjaure öster om riksröset n:o 245 å svenska kartbladet 7 Akka |
paa begge Sider af Luli-edne [Luleälven], og paa Vaisa-Field [i Norge, jfr nedan]:
Hvormange? veed Vidnet ikke“. S. 155 säges emellertid tydligare: “Kongens
Alminding strekker sig fra Kiölen need til imod Rotangens-Fiords Bottene, Bruges
af de Svenske 0st-Lapper om Sommerne."

I de ovan s. 34 nämnda “Breve vedk. 0stlapperne 1740—1752“ befinner sig
bl. a. en “Antegnelse paa 0st Lapperne Og deris steder Som Sig udj Hammel''
Öens fieldis District, Som kaldis Lapmarchen paa Norges Grenser, Sig Opholder
Om Sommeren, fra d. 17. Junj til d. 12. Augustj, Som er udj Ugers tid j det
Lengste Og Siden forflötter Sig Öst paa Suerges Grenser", vilken handling är utstäld
av lapplänsmannen Christen Christensen Hillingen den 4 aug. 1746. De trakter,
som där upptagas såsom lapparnas vistelseorter, ligga emellertid inom Sveriges
nuvarande gränser omkring Salojaure öster om riksröset n:o 245.

Tysfjorden.

I Tysfjorden börjades undersökningen den 19 juli 1743 på gården Kjöbsnes.
Vol. III, s. 175 f.: “Svenske Ostlapper komme herover Vesten for Landzkiölen om
Vaaren, og opholde sig Sommeren over paa de Norske Fielde, deraf nogle nserme
sig Fiord-Bottene paa 1 og Va Miil. “ Mera detaljerade uppgifter gåvos av två
dylika “östlappar", varom anföres följande (III, s. 177 f.): Peder Pedersen tillsammans
med två andra familjer av svenska östlappar, inalles 15 personer, “tilholde
i Helmol-fiords-Botley af Tysfiord i Lödingens Gield Saltens Fogderie Sommeren
over; Der han saaledes i 20. Sommere efter hinanden har ligget. Han selv
siger, åt have en 15. Melke-Reen [lapparnas uppgifter om deras renars antal får

man som bekant ingalunda taga efter bokstaven]; den Eene hans Camerat har vel
ligesaamange, og den anden vel fleere.

Deres Fieldleje begynder fra Fiord-Botten af de naermeste Fielde paa et Rom
af 1. Miil-vejs, hvorpaa de holde deres Dyr, og i Fiorden benytte de sig af åt
fiske, saaledes nserende sig af deres Reen, og Fiskeri. “

S. 184 if.: “De naermeste Lapper paa den Norske Side, som sidde naermere
Grendsen, end dette Vidne Peder Pedersen, er (1) 0st-Lap Iver Aanesen, som nu
for Retten havde indfundet sig, og forklarede herpaa, åt han om Sommeren sidder
paa det Norske Vaisa Field, og kommer med hvert neer til Helmokfiorden åt fiske
derj; Han har 4. andre Svenske Lappe-familier i sit Naboe-laug paa de Norske
Fielde Stipoive og Rautoive [ - Rautoåive öster om riksröset 248 på svenska kartbladet
7 Akka].

(2) en anden Svensk Lappe-Enke sidder med sin Familie paa denne Norske
Side ved Runas Vatten; — — —

Denne Kongens Alminding strekker sig fra Grendserne i Vester hen til Tysfiordens
indre Fiorders Bottener, og benyttes alleene af Svenske 0stlapper,---.

Ingen Traette om disse Grendse-Staeder har nogen Tid vaeret imellem de
Norske og Svenske. Thi de Norske Bönder kan ikke bringe sig det Landskab til
nogen Nytte, og derför have de Svenske 0st-Lapper om Sommeren betient sig
deraf ubehindrede."

Bland de nyssnämnda “Breve vedk. 0stlapperne 1740—1752“ ligger också ett
av Schnitler den 15 sept. 1748 i Grundfjordbotten med ledning av de till marknad
ankomna östlapparnas uppgifter upprättat “Mandtal Paa de Öst-Lapper som Söger
Need i Grundfiordbotten i Tysfiorden, som i Aar har betalt Skap ligeleedes livor
mange Reens-Dyr eenhver Familie har, saa og Fieldenes Nafne, hvor forbemelte
Dyr gaar om Sommeren." Det upptager 26 lappar, av vilka en har angivit sig
ega 100 renar och den rikaste av de övriga icke mera än 40 sådana — tydligen
alldeles lögnaktiga uppgifter. Nio av dem uppgåvo sig vistas på det ovannämnda
Weijse Field, vilket torde ligga inom Norge. En bodde “paa dend Nordre Weijse
Field “.

Vid de underhandlingar, som föregingo avslutandet av 1751 års gränstraktat,
rådde mellan de svenska och de norska ombuden på vissa punkter olika meningar
rörande gränsens gång. Vid ett möte i Nordlands amt vintern 1747—1748 preciserades
och avhandlades dessa tvistepunkter närmare, för vilket 1748 års “Gränseföreningsprojekt"
(Danica, Den norska Gränskommissionen, svenska Riksarkivet)
utförligt redogör. Andra delen av den tjugonde tvisten rörde gränsen “ifrån Suletielma
till Ifwarsten [röset n:o 259], som består af hela Luleå Lappmarks Gräns."
De svenska ombuden yttrade i avseende härå (s. 345 f.): “I ty bör ock samma

Swenska linea ifrån Norra Suletielma till Tiorro fiell [röset 248], beständigt förblifwa
Riks gränssen. Äfwen ock synes den öfrige dehlen ifrån Tiorro fiell och

till Iwarsten kunna till Riks gräns antagas, ehuru Swerige af ålder haftt och har
ägande rätt å andra sidan fiellryggen ned till hafwet, emot det åt Caitom Lapparne
få cftter gammalt bruk flytta om Sommaren neder till hafs kanten och niuta där
gräs bete för sina Renar, samt fiske uti Wästerhafwets Siö wikar med Mätande | i
den norska texten återgivet med “med Krog eller Angel“ | — — —Gellivarelapparna,
åtminstone de inom södra och mellersta delen av socknen boende, vilka
hade sitt namn efter den stora Kaitumjaure, plägade således gå över till Tysfjordens
fjäll och ända ned till havsstranden. De nordligaste lapparna inom Gellivare
socken hade ursprungligen icke hört till Kaitumbyn utan till “ Sigge vara “, den sydligaste
byn i Torne lappmark, från vilken de avskildes vid bildandet av Gellivare
församling år 1742. Dessa flyttade över till Ofotens fjäll, jfr härom nedan!

Även Qvists och Hellants berättelse innehåller några uppgifter om Lulelapparnas
vistelse på Tysfjordens fjäll, jfr härmed ovan s. 42.

Ofoten.

Från Ofoten finnas i Schnitlers protokoll inga detaljerade uppgifter angående omfattningen
av fjällapparnas sommarbetesmarker på norskt område; det säges blott (III,
s. 213): “Over for Indfiordenes Botten boer Ingen, saasom Landskabet dertil af
Naturen skal vaere u-beqvem, åt forstaae for Bönder-Folk: Mens for Lap-Finner,
som holde Reen, er det om Sommers Tid beleiligt, åt ligge Gisten for Bottene i
Fieldene.“ III, s. 221: “De Svenske 0st-Lapper have, förend Missions Verket

[d. v. s. von Westens i början av 1700-talet] begyndtes, siddet til Deels om Vinteren
ved Fiordene, og skal have betalt derför til Fogden hver et Par LappeStövler
af Reen-Födders Skind, til Laug Manden 1. par Lappe-Skoe, til Sorenskriveren
1 par dito, som blev kaldet Lappe-Skat: Men da de ved Missionens
Stiftelse bleve holdné til åt la:sse, flöttede de over om Hösten til Sverrig; Siden
have de intet svaret, uden de som komme ned til Fiordene om Sommeren“, de betala
skatt. “Disse Svenske Ostlapper, siden de have extenderet de Svenske Grendser
ftoget vidt, og sagt, åt Landskiölen skulle gaae til nsesten ''/2. Miil nser Ofodens
Fiord, — — —.“ Ill, s. 237: “Kongens Alminding strekker sig fra Grendsen
[som Schnitler ansåg gå mycket längre mot öster än den nu går] i Vester ned
imod Böyden en 3. Miile vejs, bestaaer af vilde u-beboelige Fielde, bruges af de
Svenske 0stlapper, og kan af Ingen anden nyttes. “

I “Breve vedk. 0stlapperne 1740-—1752“ träffar man åtskilligt flera upplysningar
om deras flyttningar till dessa trakter. Där finnes bl. a. en utförlig “Specification
Over hvor Mange Ost lapper ieg Lensmand Lars Johanssen for Ofodens
Fierding Haver Tilsagt åt Mode Till Tinge og Märket d. 17 Octobris sidst [1746]
ligeledes og hvor Mange Riinsdyr Eenhver har Angivet." Den upptager hela 81

lappar, vilkas sammanlagda, naturligtvis alltför lågt angivna renantal var 3,944.
Blott tre hade angivit sig ega 200 renar och nio andra ett antal av 100—195.

I en bland dessa brev förvarad “relation0 av Schnitler, daterad “Sydre Siomnen“
den 25 juli 1748, omtalar lian, att vissa av östlapparna komma nedi “Sydre
Siombotten" och andra i Beisfjorden. Att dessutom en stor del av dem kom ned
i Rombaken, är tydligt. Schnitler meddelar också “Mand-Tallet Paa Ost-Lapperne
som Ligger Til Rombagen j Ofoden“, vilket är daterat i Hergotten i Rombaksfjorden
den 29 juli 1747 och upptager 85 lappar med inalles 5,088 renar (den rikaste
sade sig icke ha mer än 210). Ett annat mantal, daterat den 25 juli 1748, upptager
“de Öst-Lapper som Söger Need i Sydre Siomnen Som i Aar har betalt Skat,
Ligeledes hvor mange Reens-dyr Een hver Familie har, saa og Fieldenes Nafne
hvor forbemelte Dyr gaar om Sommeren" och omfattar 24 lappar med 900 renar;
de två rikaste skulle vardera ha blott 100 renar. Deras betestrakter lågo på Bergenees-Fieldet,
Snkas-Fieldet, Bierga Fieldet, Store Lie Fieldet, Mockelis Fieldet
[Måkkolis längst i norr på svenska kartbladet 7 Akka], Wirak Fieldet, Batni
Fieldet och Grcesse-Berget samt vid Sidas Vandet [Sitasjaure på samma kartblad).
Några av dessa fjäll lågo väl inom Norges nuvarande gränser. En av de hithörande
lapparna hade vid ting i Ofoten den 8 juni 1747 erhållit formlig tillåtelse
att vistas i Norge, varom tingsprotokollen för Saltens fögderi 1745 - 1750, fol. 125
upplysa följande: “Fogden i andledning af östlappen Olle Michelsens Forlangende

åt faae for sine Reens dyr, for aarlig taalelig Skatt til Norriges Crone sig bevilget,
de 24® smaae Field Dahle her paa Norriges Grendser Seid Bipe og Tiorda her
i Ofodens Fielde beliggende tilspurdte Almuen, 1: om bero*? 24? field Dahle virchelig
og uden dispute hörer til Norriges Riige og Ofodens Fielde, der til Almuen
svarade Jae; 24? om iche fleere öst lapper med deres Rejns dyr tilligemed Olle
Michelsens Reens dyr paa samme ständer kunde have Grisning; svarede, åt da
Olle Michelsen har om trent 1004? Rejns dyr Saa kand iche fleere paa samme 2de
staeder nyde Förnöden Gräsning, og 34? hvor laenge öst lapperne plejer åt ligge
med deres Rejn ? [oläsligt ord] ved oven meldte destricter, der til Almuen svarade
åt östlapperne iche komme saa långt ned i disse fielde, förend det lacher mod
S* Olai Lider, da de der eftter bliver liggende med deres Reens dyr 14 dage å 3
uger da de igien flotte höjere op til Fieldz og begiver sig paa hiem vejen.“ Var
dessa Sevi Ripe och Tiorda lågo, är med det nuvarande kartmaterialet omöjligt
att avgöra.

De lappar, som flyttade över till Ofoten, tillhörde väl huvudsakligen “Jukkasjärvi
Nederby", som innehade södra sidan av Torneträsk. Om dessa lappar
säges i 1746 års svenska gränsprotokoll under den 19 juli, att, denna sida av sjön
tillhör “ Juccasjerfwie Nederbys Lappar, som hafwa den sidan af Torneåträsket, till
sin nyttning och up- samt nedflyttningzort, då de fara til och ifrån fiellryggen;
uppå hwilken den Byen Sommaren öfwer merendels sitter och ganska få af de
dertil lydande Lappar komma längre neder åth hafs kanten, hwartil de ock utan

någon afgiffts erläggande til Norrska Öfwerheten berättigade warit; hwarmed de ock
nerwarande och under d. 15 uptecknade Juccasjerfwie Öfwerbyes Lappar instämbde".
Det framgår således härav, att även en del av dessa lappar på sommaren kommo
“längre ned åt havskanten“ i Norge.

Vid den ovan s. 44 omtalade konferensen i Nordland mellan svenska och
norska gränskommitterade blev även gränsens gång mellan de nuvarande rösena
262 i “ Kalam wagg“ och 268 på “Reuri fiell“ föremål för olika meningar, som
sammanfattades i den tjugoandra “tvisten". I det svenska förslaget rörande denna
läses s. 850: “Emedan Swenska Rättigheten å andra sidan fiellryggen neder till

hafwet, så wälil emot denne som alla eftterföliande Twister continuerar. Ty kan
man på intet annat sätt än med sådan condition som wid den XX Twisten är proponera!
[rörande överflyttningsrätt för fjällapparna] här eller på andra ställen alt
ifrån Titis hord antaga fiellryggen till en Begge Rikernes gräns." Härav framgår,
att svenska fjällappar även på denna sträcka av gränsen plägade överskrida densamma.
Vid den föregående, tjugoförsta tvisten, som rörde sträckan mellan rösena
259 och 262, vilken i förslaget till gräns av misstag blivit “lemnat utan Herre",
omtalas icke uttryckligen något vilkor rörande överflyttningsrätt, men att den
förutsattes även för denna punkt, framgår av det vid den tjugoandra tvisten begagnade
uttrycket “här eller på andra ställen alt ifrån Titis fiord",
vilken synes ha räknats ligga nedanför röset 248 (jfr ovan s. 44). Det framgar
också av svenskarnas yttrande s. 366 under tjugosjätte tvisten: “I betraktande

hwaraf så wähl som ock åt man å Swenska Sidan ifrån Titisfiorden och till Malanger
samt ett stycke der frammanföre redan har cederat halfwa landet å Norrska
Sidan om fiell ryggen till Norrska Cronan, emot en ringa douceur allenast för de
Swenska lapparne åt utan ringaste afgift fritt niuta Sommarbete och fiske derstädes
— — —“ Här undantages således icke gränsen mellan rösena 259 och 262
från detta allmänna vilkor.

Att en del av de lappar, som på sommaren kommo till Ofoten, hörde hemma
i nuv. Gellivare församling, framgår av upplysningar, som Qvist och Hellant erhöllo
vid ett sammanträde i Gellivare den 26 febr. 1756 och som meddelas som bilaga
n:o 7 till deras berättelse över de södra lappmarkerna. Där frågades:

“ 1» Ifrån hwilken By öfwerflyttningar plägar skie? Swar: åt både ifrån Kaitum
by och af dem, som ifrån Juckasjerfwi äro hitlagde, skie öfwerflyttningar, icke
alla åhr utaf alla, utan stundom de, annan tid åter andra.

2° Om de Lappar, eller någon utaf dem, som ordinairt ligga ned mot Landsrået,
pläga flytta öfwer Gräntsen till Norrige? Swar: Ingen, som har sitt wissa
Land neder i skogs landet [d. v. s. skogslappar] umgås med öfwerflyttning.----

4£ Hwad tid de, som pläga flytta öfwer Gräntsen, sådane flyttningar företaga?
Swar: litet efter gamla Mid-Sommarstiden, då myggorne som mast framkommit,
skier öfwerflyttningen;

52 Huru långt in öfwer Norrska gräntsen flyttas? Swar: til 1, 2 å 3 mihler
öfwer Gräntsen, alt som myggorne äro mer eller mindre; — — —

72 Huru många dagsleder eller mihler ifrån Gräntsen ned til närmaste Hord,
och hwad den fiorden kallas? Swar: en liten dagsled eller 1V2 mihl til Skefwa
eller på Norrska Skiomma [Skjomen i Ofoten];

8? Närmaste Kyrcka heter Ankenäs; — — —

112 Om de, hwilka flyttat öfwer Gräntsen någon sin gifwit skatt til de Norrske,
eller, ej, och om de Norrske fordrat skatt, samt hwad tid skatt fordrats? Swar:
för 3 eller 4 år sedan har Länsman i Skefwa på Norrska sidan tagit af dem ostar.
3 st: af de förmögnare, 2 af de mindre förmögne;

122 Om engång tliertil kommer, åt de, som flytta öfwer Gräntsen, skola enligit
Tractaten, betala för Renbetet, hwad de Swenske Lapparne då tveka sig
willja giöra? Swar: åt de icke thes mindre willja flytta; — — —

14? Ingen Norrsk Lapp medfölljer sine Renar, utan deras kreatur wallas af
de Swenske; skolandes ock de Norrske Lapparne wara fattige; — — —

202 frågades: hwad de tilhandla sig i Norrige? Swar: Miöl, Salt---;

dröija i fiordbotnarna 2 til 3 dagar, högst 8 dagar i motwind; dröija ej heller wäster
om fjällryggen längre, än högst 2 til 3 weekor, om det är mycken mygg. Ingen
fiskar der ej eller fångas fogel af Swenske Lappar. — — — “

I Qvists och Hellants “Berättelse om Tårneå Lappmarcker“ meddelas som
bilaga C följande uppgifter om Jukkasjärvilapparnas överflyttning till Ofoten m. m.,
vilka de erhållit å tinget i Jukkasjärvi den 28 jan. 1754: “Åt detta Tingslag är

delt uti 2:ne byar, nemligen i nedre eller Siggiwara [som flyttade på södra sidan
om Torne träsk] och öfre eller Tingiwara [som flyttade norr och öster om träsket],
bägge försedde med hwar sin LappLänsman, i skrifwande oöfwade. Åt af öfre byn
twå tredjedelar, men af den nedre allenast en tredjedel skiftewis skall wara nödsakade,
för swagt och otillräckeligt bete, med sine Reenkreatur å Norrska sidan
öfverflytta, thärest ock berörde djur sommartiden bättre skola trifwas, anseende å
samma sida warande kyligare Clima; Oagtat the thärstädes af the Jnsecter, som
Corrma förordsaka, swårare, än å thenna sidan beswäras. Åt öfwer flvtningen
härifrån i slutet af aprill månad företages och på 2:ne weekors tid fulföljes, tå the
af nedre Byn flyttande, anlända till fjordarne, Ostma [!, tydligen läsfel för Skjomen]
och Rombak, the af öfra Byn åter till Balsfjord, Nordfjord [i Malangen], Ma]anger,
Reisten, Salanger, Löfanger [Lavangen], Rytanger [Gratangen] och Ofotn.
åt the under theras wistande å nordska sidan idka, sedan the sig hos wederbörande
angifwit, så wäl skjutande som fiskande; dock thetta sednare icke i hafssjön, utan
i fjordarne, högst Henne weekors tid. — — — Åt åter flyttningen från Norrige
hit öfwer sker Olofsmässotiden [29 juli] och fulländas ungefär Michaelis tid [slutet
av sept.]. “

Sammanfattning.

Ett studium av våra källor visar således, att omkring mitten av 1700-talet
fjällappar med sina renar för en längre eller kortare tid av sommaren överflyttade
till nuv. Nordlands amt, där de upptogo ett så gott som fullständigt sammanhängande,
mer eller mindre brett område utefter riksgränsen ända från amtets sydligaste
punkt till dess nordligaste.

I söder började deras område på norra sidan av Börgefjeldets stora fjällmassi
v, över vilket gränsen till nuv. Nordre Trondhjems amt går. Det sydligaste
beteslandet uppgavs sträcka sig omkring tre mil “fra Susen Elv i vester til Krudfield
östen for Onker-vandet i öster", men det bör då i väster ha sträckt sig även
till fjällen på Susenälvens västra sida, eljest vore 3 mil en alltför överdriven siffra.

Härifrån går den västra gränsen för lapparnas område upp till Rösvandet, i
vilket de hade fiske. Även till fjällen på sjöns västra eller åtminstone nordvästra
sida synas de ha gått, att döma av att Bleikvandet hörde dem till (s. 29). Norr
därom ligga de stora Oksfjeldene eller Okstinderne, där många lappar vistades.
Deras område omslöt vidare Akersvandet och Akersfjeldet, varefter dess gräns synes
ha böjt något mot öster och, på avstånd följande den nuv. riksgränsen, omslutit
Kalvandet och norr därom Kjerringfjeldet söder om Virvasälvens inlopp i
Ranenälven. Här var norra gränsen för de lappar, som skattade till både Norge
och Sverige och som i samband med gränsregleringen fingo välja mellan att tillhöra
det ena eller andra riket.

Från denna punkt bredde lapparnas område ut sig mot väster och omfattade
fjälltrakterna ända bort till Svartisen, vilken det följde ganska långt ned i Beierdalen,
kanske ända till Beierfjorden. Fjällpasset Beierskaret söder om Misvserfjorden
låg likaledes inom lapparnas betestrakt, som härifrån sträckte sig bort emot
Saltdalen. Saltdalens övre del, från och med dess krök mot öster, innehades uteslutande
af lappar. Evenesdalen och fjälltrakterna öster om Saltdalen och Skjerstadfjorden
ända upp till Skjönstaån voro likaledes upptagna av fjällappar.

Sulitelmas och närgränsande fjälls glacierer lade här hinder i vägen för lapparnas
framryckande mot havet. Först norr om Sulitelma kunde några lappar
komma ned till trakterna ovan Foldenfjordarna och Sagfjorden. I Tysfjorden var
överflyttningen starkare. Här gingo lapparna med sina renar ned till fjordbottnarnas
omedelbara närhet och plägade dessutom själva fiska nere i fjorden.

Norr härom lade Frostisen ett nytt hinder i vägen för lapparnas flyttning över
gränsen. Öster och nordost om densamma ligga emellertid vida fjällsträckningar,
vilka begagnades av lapparna om sommaren och som brant stupade ned i Ofotenfjorden.
Säkerligen gingo renarna här mycket nära till fjordens stränder. Aven
på östra sidan av fjorden sutto en mängd fjällappar på sommaren. Om lappar på
Hinnöns Nordlandsdel och i Yästerålen se sid. 72.

K. B. Wiklund.

Fjällapparnas betestrakter i Tromsö amts fastlandsdel.

Gravfjorden och Gratangen.

Den 13 aug. 1743 gick Schnitler över edet från bottnen av Herjangsfjorden i
Ofoten till bottnen av Gratangen. Där på edet såg han, huru “mangestedz det
skiönneste Grsess, ganske tykt og. saa höyt, som til Hovten af en Mand, stoed,
efter Lappene, hvilke tiilig om Vaaren ligge der med deres Reen“ III, s. 251;
IV, s. 13 förklaras det ytterligare, att denna frodiga gräsväxt härledde sig från
gödslingen genom lapparnas renhjordar “heel tiilig om Vaaren

Den 16 aug. 1743 började^ examinationen å gården “Grötangensbotten", den
innersta gården i Gratangen. Åtskilliga svenska lappar voro närvarande, och av
dessa förklarade det andra vittnet i Senjens fögderi Lars Guttormsen, att hans
“Field-Leie“, som var det sydligaste i trakten, “begynder i Sör paa Eidet imellem
Ofodens og Gratangens Fiorder; Det Osterste [tydligen skrivfel för vesterste]
Field deraf heder Fladfield, rundagtigt, V*. Miil vidt fra Sör i Nord, og mindre
bredt, Grmss- og Maasse-groet med Bierke-Skoug omkring, ''/8. Miil i Sör fra Gratangens
Fiords Botten, og 1 knåp Miil Norden for Harjangers Fiordz Botten i
Ofoden; Ligger tset Vesten för Eidevatten [torde alltså vara identiskt med Snaufjeldet
mellan Labergdalen och Gratangseidet å kartbladet Narvik],

Tset 0sten for dette Eidevatten er det Field Leigasfield, höyt, [= kartans

Lceigastind] —--0stenfor Leigasfield er en dal, Bikodal med Grsess og Bierk

i, lång fra Sör, neml. fra Riko-vatten i Nord förbi Leigas field over 1. Miil, Vs
Miil breed [kartans Grsesdalen eller Rikovagge]. J denne dal er det Vand Bikojaure,
og Biko-jok, eller Aae, som länder i Sydvest i Börkvig Elven [kartans
Elvegaardselven, jfr gården Bjerkvik vid dess utlopp], med videre, som de i Ofoden
beskrevne ere.

Ostenfor denne Rikodal, og i Nord Va Miil fra Rikojok ligger Harvesöive, som
er rundagtigt, höyt og bratt, ubestigeligt, snaut uden Graess og Skoug, dette skal
va?re Va Miil vidt [kartans Harvescokka eller Bukkefjeldet och därmed sammanhängande
höga toppar].

Osten for Harvesöive fölger en Graess-dal med lave Grsess-houger i, Va Miil
breed i Öster til det Field Boirekiok rundt Vs. Miil stort, bratt, uopkommeligt,
snaut, med Snee paa“ [kartans Reure eller Börsefjeldene och därmed sammanhängande
toppar vid röset n:o 268], varefter landet inöver nuv. svenska gränsen
beskrives ända till västra ändan av Torne träsk. “Hid til Tornevatten gaaer 0stlap
Lars Guttormsens Field-Leje“ (vol. IV, s. 22 ff.). Lars Guttormsen innehade
denna trakt tillsammans med sin son och dennes familj.

Som bilaga lit. A är till vol. IV fogad en mantalslista på lappar i Gravfjorden,
Gratangen, Lavangen och Salangen, som också omtalar, att “Fieldenes
Navne, hvor de Nordske Finner om Sommeren plejer åt ligge ved med sine ReensDyr
fra Sör i Nord ere Efterskrevne: Rcevscharet, Schaarbcerfield, Due-Dalen, Store
Kaalbenfield, Hessebergfield,'' Moldfordal, Kelis o: Middags-field, Sage-fieldet, Kotte-Sem
o: Fiskelösfield, Alu o: Alfield, Varra-Dala o: fagerdal, Rundfieldef, Kal o: Kalkefield".
Av dessa namn torde “ Rsevscharet “ böra identifieras med Raevdalen öster
om Raevvandet, “ Due-Dalen “ ligger norr om Dudalstind (jfr kartans Dudalselven)
och “ Schaarbaerfield “ ligger någonstädes vid kartans Skodbergvand; om några av
de övriga lokaliteterna jfr nedan under Lavangen. Lappar med renar ha således
legat även väster om det nyssnämnda Snaufjeldet, men att döma av mantalslistans
uttryck “de Nordske Finner" i motsättning till “Svenske Lapper“ såsom de notoriska
fjällapparnas benämning torde det kanske huvudsakligen ha varit norska
“Böyde-Lapper“, d. v. s. utarmade, f. d. svenska fjällappar, som legat här på sommaren
med sina fåtaliga renar, vilka de på hösten sände över till Sverige med
fjällapparna. Möjligt är ju, att de ifrågavarande fjällen utgjort dessa fattiglappars
renbetesland också under deras välmaktsdagar som fjällappar; i alla händelser ha
värkliga fjällappar före tiden för Schnitlers undersökningar gått ut hit, jfr sid. 52.

Närmast i norr om Lars Guttormsens land låg det land, som innehades av
det tredje vittnet Lars Mikkelsen, och som vol. IV, s. 25 f. angives “åt vaere Ritavara,
Vs Miil Norden for Eidevatten, et Field med Grsess oven paa, og BierkeSkoug
paa begge Sider, Va Miil långt fra Sydvest i Nordost, et Par Riffel-Skud
bredt, med en rundagtig Tind i Sör, og en spidz Tind paa i Nord-ost. Fra dette
Rita-vara rinder en liden Aae i Vester, nogle Börsse-Skud lång i Gratangens Fiordz
Botten. [Synes således vara identiskt med Höitind på kartbladet Narvik.]

0sten for Rita-vara, er ved en Graess-dal af 3 Riffel-Skudz Bredde adskilt
Siss-oive [kartans Sistind eller Sisoaivve, troligen tillsammans med Melkefjeldet
och Grönfjeldet], fra Sydvest i Nord ost 1. Miil långt, og V2 Miil bredt, med noget
Graess og Maasse paa, fladt med 2. Tinder paa, den Söndre er höyest og spids, den
Nordre lavere og flad oven til.

0sten for Sisz-oive kommer en Graess-dal med nogen Bierke-Skoug i, et Par
Börsse-Skud vid i 0ster [förmodligen kartans Stordaleri], og derpaa i 0ster fölger
det Field Kierrom, med en fladagtig Tinde oven paa, med Snee og Jis dekket, fra
Sör i Nord, meere end 1U. Miil långt, og nsesten ligesaa bredt. [Namnet återfinnes
icke på amtskartan; mera detaljerade och noggranna kartor äro ännu icke utgivna
för dessa och nordligare trakter i Tromsö amt ]

Efter en Graess-dal 0sten for Kierrom ligger det Field Nörja-niönis, 8/4 Miil
långt fra Vester i 0ster, og 1U. Miil bredt, noget höyt og hvast ovenpaa, fra
Vester i 0ster, med den blåa Jis överlagt [troligen Njuonjevare vid röset n:o 271
å svenska kartbladet 3 Sjangeli och Nunnis på norska amtskartan]; Jmellem föl -

gende Yarvoive og Norja-niönis er en Grajss-dal, et Par Börsse-Skud vid i Öster,
hvorj en Aae fra begge Fieldene nedfalder, og rinder i Öster i Torne vatten.

I Nordost fra Norja-niönis er det Field Varvoive, rundt, temmelig höyt, fladt
oventil, som en Kiedel-bond, maasset ovenpaa, et Par Bösseskud stort.

Osten for Varvoive er en Bierke-Skoug med Grress og Myrland i, 1 Miil i
Öster hen til det Field jDunderelc, hvilket strekker sig lidet laengere i Vester, end
Tornevatten. Duöderek, som de ber kalde Tonderen [finska tunturi “fjället" —
lapska duoddarak idem], beskriver lian — — — åt stikke fra Sydvest i Nordost
en 2 dagers Reise lång, dog ikke saa vidt i Öster, som Torne-vatten; — — —
[alltså identisk med fjällpartiet Duoddaras, som enligt Haukland i “Beskriv, af
Troman Amt“, s. XXXIX omfattar trakten mellan Altevandets västsida och riksgränsen
från Vaggadak eller fjället Revkoaivve vid Gievdnejavrre till Rubben mellan
Bardo och Sördalen].

Efter Mitten af dette Duöderek gaaer Kiölen, eller FieldRyggen lige til den
Nord-östre Ende; Saasom der er det höyest, og derfra har han hört, åt baikke
rinde til begge sider baade ad Norge og Sverrig. — — —

Saavidt vandt denne Lars Mikkelsen. “

De svenska fjällapparnas sommarbetesland söder om Gratangenfjorden sträckte
sig alltså enligt Schnitlers uppgifter från den nuv. riksgränsen söder om Altevand
med säkerhet t. o. m. Snaufjeldet på Gratangseidet, möjligen ända till Skodbergvandet.
Att de likväl kunnat gå ända ut på näset mellan Gravfjorden och Ofoten,
framgår därav, att lapparna väl endast på denna väg kunde nå Hinnön, där do
enligt andra källor måste ha funnits redan betydligt före Schnitlers tid. Ur
tingsprotokoll kan man för övrigt konstatera deras närvaro här redan åtskilligt
före Schnitler. Sålunda förekommer i protokollet för tinget å Selsseter i Ibbestad
den 9 juli 1725 följande uttalande: “Af lige beskaffenhed [med förhållandena vid
Skaarvik i Salangen, jfr. nedan s. 60] är det med pladsen Opdahl [i Gravfjorden]
som i lång tid haver v aret under Taelter og smaa hytter beboed, hvis Rydning ogjord
dyrchelsse haver allene vseret åt opbrende Skowen, somme Aar ogsaa vseret
som öede derför", etc.

Vid höstetinget på Selsseter den 8 nov. 1725 förekom ett mål mot en fjällapp
Ole Joensön Orelöes rörande hemfridsbrott och mordbrand på Tovik i fastlandsdelen
av Trondenes väster om Gravfjorden. En del fjällappar hördes som vittnen,
varvid “Lars Knudssön som var dend tid Boegrande i fieldet med samme Olle
Joensön blev for Rsetten frem kaldet og tilspurdt hvor betimelig åt denne Sigtede
Olle Joenssön kom hjem til sit huuss, saa og hvor lång vej der er imelhem Toevigen
og det field de boer udj oven for Merreskaer [.Marskaret längst i nordost å
kartbladet Ofoten] — — — Hand suarede, åt Olle kom hiem ved Midnatztid
samme Nät efter åt gierningen var skeed, Vejen emellaem siger hand åt vaere Va
Miil og ond og slem Vej“ (fol. 93 verso). Målet var före vid flera ting, bl. a.
den 19 nov. 1726 (fol. 124 verso), då den .anklagade icke var närvarande, “saasom

foregives, åt hand er Teist op i Lapmarchen med sino Reiner åt bortviere paa
Vinteren“; lian var således svensk fjällapp. Eldsvådan hade inträffat “Tollismisdagen,
eller dagen for Juuleaften 1723“. Vederbörande lappar hade således detta
år övervintrat i Norge.

I den ovan omtalade mantalsförteckningen (vol. IV, bil. A) namngivas för
Gravfjorden, Gratangen och Lavangen tillsammans 34 svenska lappar, “som aarlig
om Sommeren hid til Grsenserne med deres Reens-Dyr plejer ad nedkome".

Om uppgifterna hos Qvist och Hellant rörande överflyttningen till Gratangen
se ovan s. 48.

Vid den ovan sid. 44 omtalade konferensen i Nordlands amt 1747- 1748 mellan
svenska och norska kommissarier rådde olika meningar även rörande gränsen mellan
nuv. Torne lappmark och Tromsö amt. Den tvistiga sträckan behandlas i “gränseföreningsprojektet“
1748 i tvisterna XXIII, omfattande sträckan från nuv. röset
268 till röset 272, XXIV mellan rösena 274 och 282 och XXV mellan rösena 285
och 294 (treriksröset vid Kuokimmuodka). Vid tvisten XXIII, som till största
delen rör den sträcka av gränsen, över vilken en del Jukkasjärvilappar gå vid
flyttningen till Gravfjorden, Gratangen och Lavangen, nämnes då visserligen intet
om överflyttningsrätt för lapparna, men att denna även för denna punkt ansågs
äga bestånd sedan gamla tider, framgår av de svenska kommissariernas ovan s.
47 anförda yttrande under tvisten XXVI, där intet undantag göres för någon del
av gränsen från Titisfjorden till Malangen.

Vid tvisten XXIV, som berör den del av gränsen, där flyttningsvägarna mellan
Torne lappmark och Salangen, Reisen och Malangen (delvis väl också Balsfjorden)
gå, föreslogs från svensk sida den nuvarande gränslinjen “med sådan condition som
wid XX och XXII Twisten är förmält Nembl. åt de Swenska lappar obehindradt
och utan Norsk beskattning måge fritt niuta gräsbete och fiske uti Wäster liafsfiordarne
efter gammal ovanlighet.* Vid tvisten XXV föreslogs likaledes från
svensk sida den nuvarande gränsen “med den reservation som förut giord är“.

Lavangen.

Följer så i Schnitlers protokoll det land i Lavangen, där första vittnet i
Senjens fögderi Hendrik Mikkelsen Biörndaler betade sina renar och som han beskrev
på följande sätt (IV, s. 28): “Strax 0sten for Lavangen Fiordz Botten er
det Field Kasta, rundt, 2. Börsse-skud stort, fladt ovenpaa, med Maasse og Graess
begroet, neden under havendes Bierke-skoug [troligen lika med amtskartans Tronfjeld
eller Gastabakti]; Dermed henger sammen ved en Myrdal, 1. Börsse-skud vid,
det Field Seidman/, fra Sydvest i Nordost imod Va Mbl långt, en knåp 74. Miil
bredt, fladt ovenpaa, deels graesset deels sneet [förmodligen felhört för Sseiuavarre
eller väl bättre Sseidnavarre, norska Snörlien, jfr kartan]; derpaa fölger i 0ster

Norju-möbme, en Skougdal med bierk og Grsess i, fra Vester i öster 1. Miil lång,
V*. Miil breed [förmodligen Salangsdalen],

J 0st der fra ligger Veitekiatza, et Field strekkende sig fra Nordvest i Sydost
1. Miil långt, hvori et Skar, en 3. Börsse-Skud bredt, rundrygget med en Tinde
noget höy, og spidz oven paa, nser den Nordvestre Ende, med Snee belagt, men
neden ved Sidene grsesset.

Derved i öster henger sammen Niönes, fra Nordvest i Sydost Va Miil långt,
1/* M“1 bredt, rundrygget, med Sand-Jord ovenpaa, uden Grsess, med 2. Knoller
paa, nser den östre Ende [jfr amtskartans Nunnis vid röset n:o 271, jfr ovan s. 51J.

Herpaa 1. Miil i öster fölger, efter en Grsess og bierke-dal, Duöderelc, hvilket
han beskriver ligesom nsest förrige Vidne [jfr ovan s. 52], etc.

Det Söndre Landskab af dette hans Field-Leje beskriver han saaledes: Sönden
for Kasta ligger Gratangens Fiord. Sönden for Seidevare er Ritavara [?, amtskartans
Ritavarre långt väster om Gastabakti]. Sönden for Norju-vuöbme er Sissoive
[som dock ligger mycket långt i söder]. Sönden for Veite-kiatza er Kierrom.
Sönden for Niönes ligger Norja-niönes og Varroive. Sönden for den Grsess og
Bierkedal er den Söndre Grsess- og Bierke-dal indtil Duöderek."

På åtskilliga punkter gör detta vittnesmål ett förvirrat intryck, vilket väl förorsakas
därav att vittnet, enligt Schnitlers ord, var “udlevet og svag".

I denna trakt ligger det ovan s. 51 omtalade “Store Kaalbenfield", vilket
sammanhänger med kartans KoTbansskaret sydost om Lavangsbottnen, och kanske
också “ Hessebergfield “, jfr gården Hessevik vid Lavangsfjorden.

I norr härom följer ett land, vars västra ända beskrives på följande sätt (IV,
s. 29): “ Imellem Lavangens og Salangens Fiorder ligger det Fieid Lodnogietke,
långt fra Vester i öster V4. Miil, og halv saa bredt, fladt, steenet, og sommestedz
graesset". Med nu förhanden varande kartmaterial kan detta fjäll icke till
sitt läge närmare bestämmas.

Här i närheten torde också det ovan sid. 51 omtalade “Sage-fieldet" ha legat,
jfr kartans Sagelv och Sagvand; fjällnamnet “Kelis" påminner om Gielnanjargga]
halvön mellan Lavangen och Salangen.

Om identifieringen av Kelis med Gielnanjargga icke är riktig, skulle att döma
av dessa beskrivningar de svenska lapparna i dessa trakter icke gått ut på de
egentliga näsen mellan fjordarna. Jfr dock härmed, vad som vittnades av dessa
samma lappar i “Jukkasjärvi Överby" inför de svenska gränsingeniörerna den 19
juli 1746; de sade nämligen, “liwad dem och deras By angick att de altid warit
wahne öfwerflytta Landz kiöhlen opåtalt och besöka hafs stranden till undvikande
af Myggen som deras diur i denne fiell tract mycket plågar innan Olsmässan."
Det förefaller otroligt, att lapparna med att besöka havsstranden menat att gå
ned blott till fjordbottnarna. Enligt deras utsago skulle för övrigt Schnitler vid
sammanträdet i Gratangsbotten den 16 aug. 1743 ha alldeles förfalskat deras utsagor,
något som dock knappast är troligt. Detta uttalande visar väl blott, att

lapparna voro uppskrämda av att genom förhör sättas i mellanhand mellan de
norska och svenska myndigheterna.

Till Schnitlers vittnen framställdes även följande fråga: “Om vaeret.nogen
Tvistighed imellem de Kongelig Norske og Svenske Undersaattere, eller Lapper om
disse Grendse Steder? Hvorom Laug-Rettet [de från trakten varande bisittarna i
rätten] blev tillige spurdt?“ Varpå svarades (IV, s. 35): “De have ikke hört til
nogen Tvistighed beröm; De Norske Bönder have ei kundet nytte Fieldene Osten
for deres Gaarders Leje, uden for saavidt Färre-skougen rakte, til behörende HuusTimmer,
og derföre ei agtet Fieldene: De Svenske Ostlapper have derimod giort
sig Fieldene om Sommeren saa nyttige, som de have kundet, og villet, uden af de
Norske åt vorde hindrede, eller turberede, og saaledes er det brugt fra Arildz Tid;
Ellers forestillede LaugRettet, åt disse Svenske Ost-Lapper komme dem tid efter
anden for nser, endog ind til deres Bue-Mark, hvor de bave deres Faee gaaendes,
dennem til Trsengsel; og omskiönt Bönderne forestille Lappene det, og advare dem,
åt blive derfra, siunes dog de Svenske Ost-Lapper lidet, eller intet åt agte det. “
Härav framgår således, att fjällapparna plägade komma alldeles inpå böndernas
marker, vilka på denna tid alla vore belägna intill sjön.

Det var ett mycket stort antal svenska lappar, som vistades här i trakterna
om sommaren; missionären på stället namngav en hop sådana, och de vid sammanträdet
närvarande lapparna menade, “åt af disse Svenske Ostlapper vare der vel
100. foruden deres Familier, som Vesten for Kiölen i Norske Fielde af dette Gields
[d. v. s. Astafjords] District tilholde* (s. 18).

Det framställdes också en fråga: “Hvorledes de Svenske OstLapper bruge de
Norske Fielde: Om de have der hvor sit visse aarlige Ssede paa et vist Rom, eller
om den, som af dem först kommer, indtager et Rom, som han vil, saa åt de Norske
Fielde ansees som fielledz for de Svenske Ost-Lapper? “ Härpå svarades (s. 21):
“De have gerne et sedvanligt vist Rom paa de Norske Fielde, hvor de aarlig om
Sommeren sidde; Ellers er ikke rart, åt den, som kommer först, og indtager et
Rom, for den viiger den anden Efterkommende. “ Jfr härom nedan under Lyngen.

Om uppgifterna hos Qvist och Helland rörande de svenska lapparnas överflyttning
till Lavangen se ovan s. 48. Om uppgifterna i gränseföreningsprojektet
1748 se ovan s. 53.

Salang en, Sör-Reisen och LenviJc.

Förhållandena i dessa trakter undersökte Schnitler på ett sammanträde å gården
Nordströmmen i Reisen, vilket började den 28 aug. 1743. Rörande omfattningen av
lapparnas sommarbetesland säges följande (IV, s. 52 tf.): “For åt fölge Ordenen efter
de nsestforrige Vidners Förklaring, beskrives Landets Leie Norden for Salangens
Fiord först, neml. SöeJcanten fra SalangenFiordz Nordre Ncess til MalangenFiordz

Sönclre Ncess er — — — lång fra Sör i Nord til 0sten 5 1U Miil. Fielde imellem
disse Fiorder og op i Landet ere nu fölgende:

Giskcfield ligger fra Sydvest i Nordost 1U. Miil långt, og noget mindre bredt,
med nogle Tinder, og snaut ovenpaa, men grsesset paa Sidene, havendes nogen
Bierke-skoug derhos; Paa Söndre og Yestre Sider steilt, paa de andre Sider haeldendes
[troligen = amtskartans Vindhammeren, jfr gårdarna Gjeskevik, Gjeskenes].

Strax Norden derför ligger Faxtinden, nogle Riffelskud vidt, höyt og spidz,
snaut oven paa, men Grsesset omkring i Liene.

Dette er field-fast i Nord med HundstrandFiéld, fra Sydvest i Nordost Va
Miil långt, og omtrent halv saa bredt, fladt med Grsess og lidet bierkeskoug ovenpaa
[jfr gårdarna Hundstrand vid Dyrösundet],

Ved en liden Myrdal er herfra i Nord-ost adskilt Börringen, et Field oventil
paa Sydvestre Side iidelig med Snee dekket, og rundrygget, fra Sydvest i Nordost
1. Miil långt, og Va. Miil meer og mindre bredt, paa Nord-ostlige Side graat
og snaut oven til, men paa Sidene nedentil grsess- og skoug-groet.

Haakierring-ncesset [vid Reisenfjordens mynning] ligger i Nordost fra Börringen,
ved et lidet Skare adskilt, mössrundt, 1U- Miil vidt, höyt og spidz oventil,
med Grsess og smaa Skoug-kratt ovenpaa, paa den Nordostlige Side bratt.

Åt gaa nu i Sör tilbage til Salangens Fiordz Nordre Side, saa ligger 0sten
for de nys beskrevne Fielde Giske, Faxtinden, Hundstrand, og for den Sydvestlige
Deel af Börringen en dal, Svanedal, med Löxevcitten og dens Aae i [jfr amtskartans
Löksebotten i Salangen], — — —

0sten for denne Aae ligger det i Gratangens Fiord. p. 29. angivne Field Varrndale,
som beteignes her med det Navn Favredale [jfr “Varra-Dala“ ovan s. 51].

0sten for Löxevatten er Longesoive, et rundagtigt, högt och ovenpaa fladt Field,
V4. Miil stort, med Snee paa, men grsesset paa alle Sider.

J Nord-ost fra Longesoive og i Sydost fra Börringen er Kiergebor-oivc, fra Sydvest
i Nordost V*. Miil långt og halv saa bredt, noget höyt og fladt ovenpaa,
snaut og sommestedz sneet, paa alle Sider gra?sset [detta eller följande fjäll torde
böra identifieras med amtskartans Stenfjeld].

Jmellem dette Kiergebor-oive paa 0stre-, og Börringen paa Vestre Side er den
dal med Slcodelv-vatten och Skodelven i [kartans Skovand och Skoelven],----

Norden for Kiergeboroive et Stökke ligger fieldet Jovoive, ''/4. Miil fra Sydvest
i Nordost långt, 1. Riffelskud bredt, höyt og rundrygget med Snee ovenpaa, grsesset
paa Sidene.

Med dette Jovoive henger i Nord sammen Middagsfield, rundagtigt, dog noget
aflangt fra Nordvest i Sydost en god V4. Miil stort, fladt og snaut ovenpaa, med
Grsess paa alle Sider [kanske kartans Gumpen; ett „ Middags Field Sönden for denne
Reisens Fiord “ omtalas som renbetesfjäll även annorstädes, t. ex. sid. 68].

Åt gaae tilbage i Sör; Saa ligger 0sten for Varradal eller Favredal J/o Miil, det

Field Madiz, rundt, l/t Miil over vidt, ikke ret höyt, fiadt og griesset ovenpaa,
og paa Sidene.

Med dette Madiz bengel’ i Nord sammen Kuivig Field, rundt, Va Miil vidt,
höyt og fiadt ovenpaa, grsesset over alt.

Norden for Kuivig l/t Mil er Voumoive, rundt, V* Miil vidt, höyt og spidz
med en Tinde paa, bål t, med et Skare i paa Vestre Side, hvor stedse ligger Snee
i, ellers paa Sidene gnesset.

Fra dette Voumoive ligger ved en kort Snee-dal adskilt det Field Tinden,
rundt, V* Miil vidt, höyt som Voumoive, med en Tinde paa, snaut.

Norden for Tinden strax derved er Balkesniunis, fra Sydvest i Nordost Va
Miil långt, mindre end 1/t. Miil bredt; dette Balkesniunis ligger 1. Miil 0sten for
og er det mermeste til lieisens Fiordz botten.

Tset ved Balkesniunis i öster er det Field Mad Field, rundt, Vs Miil vidt,
ikke ret höyt, fiadt og bart oven paa med Grsess paa Sidene.

1lt. Miil östen for Mad Field ligger Lyda-Fiéld, rundt, Vis. Miil stort, fiadt
med Grsess ovenpaa, og omkring [kartans Veltfjeld eller Lidavillo norr om Bardo
kyrka],

östen for Lyda er en god Furre-Skoug med nogen Bierk i, ved Navn BerdoSkoug
hen op til- og långs ved Berdo-Elv, hvorom pag. 48, er tält [vid beskrivningen
av skogarna i trakten; altså Bardodalen].

östen for Lyda Va Miil paa den Nordre Side af Berdo-Elv er Kalkoive, rundt,
''It Miil stort, ikke höyt, fiadt og snaut ovenpaa, paa Sidene grsesset [jfr. Kal o:
Kalkefield ovan s. 51]

Jmod Va Miil östen for Kalkoive ligger Veikoive, rundt og snaut oventil,
höyt opstigendes i Vejret, havendes Sönden for sig den dal Veikvagge, livorigiennem
Lappene fare fra Norge til Sverrig; dette Veikoive med Veikvagge er fra Sydvest
i Nordost V*. Miil långt, og 2. Riffelskud bredt; J denne Dal, og paa Sidene af
Veik oive er Gr aess. [Veikevagge, d. v. s. Koppardalen, är kartans Kobberskaret
nordväst om Altevands västra ända, jfr. “Beskriv, af Tromso Amf, s. XXXIX].

En knåp Va Miil östen for Veik oive ligger Lodnovara, rundt, ''It Miil stort,
höyt, fiadt og snaut ovenpaa, grsesset paa Sidene [kartans Luotnavarre]; Sönden for
dette Lodnovara strax derunder ligge de 2de Lodno-vande, hvoraf Aaen rinder i
Sör i Altes-jaures Vestre Ende, som pag. 46. er forklaret [vid beskrivningen av
vattendragen i trakten].

Va Miil i Sydost fra Lodnovara ligger Mtes-jaure, pag. 45. her beskreven
[Altevandet]; Og llt Miil östen for Altesjaures östre Ende er det Field Kiolmoive,
fra Vester i öster Va Miil långt, halv saa bredt, ikke ret höyt, fiadt oven paa
med Reen-Maasse, og med noget Grsess paa Sidene; dette Kiolmoivebliver et GrendseField,
Over hvis östre Ende, Vidnet har hört, åt LandzKiölen gaaer; helst siden
Norden for dets östre Ende det Vand Kamas-jaure ligger, hvoraf Aaen rinder i
Vester i det Norske Altes-jaure, hvorom meere er meldt pag. 46.

K. B. Wiklund.

lU Miil 0sten for Lödno-vara ligger det Field Goldk [kartans Gruollecjerro],
fra Vester i 0ster ligesaalangt som Altes-jaure. som bliver da omtrent 3. Miile
långt, 1. Miil over bredt, höyt med mangfoldige Tinder, nogle smaa, nogle höye,
og med noget Maasse paa, dog ere Tindene snaue og hare, og Grsess paa Söndre
Side, som häfder ned til Altes-jaure, saavel som paa Nordre Side; dette Gola!t stikker
med sin 0stre Ende i 0ster paa 7* Miil n;er det Field Toibal, imellem hvilke
2de Fielde en Skougdal, navnlig Sarevuöbme, med Bierk i, er. [Efter denna trakt
har den nuvarande lappbyn Saarivuoma i Jukkasjärvi sitt namn.]

Det Field Toibal ligger fra Vester i 0ster 1. Miil långt imod 74 Miil bredt,
oventil rundrygget med Maasse paa, og noget lidet Graess paa Sidene [Iso Tuoipala
vid röset n:o 283 å svenska kartbladet 1 Rostojaure].

Dette Toibal ligger Norden for den Fieldhoug Tarfelvara med sin Vestre
Ende; Dette Tarfelvara er för pag. 46. beskreven [vid beskrivningen av vattendragen;
Tarfalvarre återfinnes på amtskartan vid röset n:o 282],

Og Norden for Toibal ligger et Eid af slet landskab med nogen Maasse og
Steen-Urer paa, et Par Börsse-Skud over bredt, imellem 2de Vande, nemlig Hougojaure,
hvoraf Elven rinder i Vester ad Norge, see pag. 47. og Korve-jaure, hvoraf
Aaen gaaer i Öster ad Sverrig, see pag. 61. herefter [vid beskrivningen av landet
på östra sidan “landskölen"; jfr. kartorna]; hvilket Eid skal ligge Norden for
Toibals Vestre Ende; Thi har Vidnet hört, åt Lands Kiölen gaaer Sönden-fra först
over den Fieldhoug Tarfelvara, saa over Toibals Vestre Ende, demsest over dette
i Nord paafölgende Eid imellem de 2de Vande Hougo-jaure, og Korve-jaure.

78 Miil Norden for dette Eid er det Field S/okkeborr, fra Vester i Öster 17a
Miil långt, 8U Miil omtrent bredt, oventil fladt, med Maasse paa allevegne.

Over dette Stokkeborres Vestre Deel skal Landskiölen gaae; Thi Norden derför
ligge 2de Vande, nemlig Vestre-Raude-kiölma-jaure, og 0stre-Raude-kiölma-jaure
[ = de förfinskade namnen Yl. och AI. Salmijärvi på bladet 1 Rostojaure]; Af hin,
som för pag. 47. er beskrevet, rinder Aaen i Vester ad Norge, af denne, see pag.
98., flyder Aaen i Öster ad Sverrig; Eidet imellem disse 2de Vande er et Par
Börsse-Skud bredt slett land med Maasse paa, og dette Eid skal ligge Norden for
Stokkeborres Vestre Ende.

J Nord-vest taet ved Stokkeborr er det Field Besse, rundt, 7s Miil stort höyt
og spidz paa Nordre Side, og fladvoren paa Söndre Side, med Maasse oventil og
paa Sidene [amtskartans Baessevarre].

Norden for sidst omtalte Eid, som bliver et Grendse-Merke, imodtager det
Field Rosto” med Rostojaure etc., vilken trakt närmare beskrives; den ligger nu i
Sverige [kartbladen 1 och 2],

Åt gaa nu neer igien i Vester til Söe-kanten med Beskrivelsen: Saa ligger
Norden for ReisensFiord, og i sser Norden for dets Strömsvatten, som er Botten
af Fiorden, Eito-vardo fra Sydvest i Nordost en knåp 72 Miil långt, halv saa bredt,
fladt og greesset ovenpaa og omkring.

Efter eu liden Skougdal i Nord fölger Reenfield, rundt, Vs. Miil vidt, lladl
oven til, og graesset over alt [jfr kartan].

I Nordvest herfra neer ved SöeKanten er Kistefield, fra Sör i Nord 1. Miil
långt, Vs Miil bredt, deels fladt og gnesset, deels rundrygget med en snau Tinde
paa, skabt som en Liigkiste, deraf Tinden og Fieldet bär sit Navn; neden under
denne Tind ligger runton omkring Snee [jfr. kartan].

Tset Norden herfor er Corvig Field, som ved en liden Yiig fra Söen adskilles
fra Kistefieldet; dette Corvig-Field er fra Sör i Nord en god Va Miil långt og lige
saa bredt paa Nordre Side, men smalere paa den Söndre, ovenpaa fladt og Gr;essgroet,
men paa Yestre Side ad Söen steilt med nogen Skoug-Kratt i Revene [jfr.
kartans Kaarvik].

Tset Norden for Corvig er Lenvigfield, nsesten fiirkantet, paa hver Side Vin.
Miil vidt, höyt og fladt med Klimper paa, og med Grsess imellem Klimpene.

Nsest Norden derför er Aglap-Field [längst i norr på näset], langagtigt, efter
Strekningen af Malangens Fiord, fra Nordvest i Syd-ost; derfra det gaaer kr oget
0sten om LenvigField i Sör; og stöder an til Corvig Fieldz Nordostlige Ende,
og giör med Corvig Field 1 stor Miil.

Åt gaae nu tilbage i Sör: Saa ligger 0sten for Kistefield 1U Miil, og Norden
for Reenfield V* Miil Fagerfield, fra Sör i Nord Vs Miil långt, Vs. Miil bredt,
rundt oventil paa Nordre- og fladt paa Söndre Side, med 2. Tinder paa, hvilke
ere snaue, men Fieldet ovenpaa er sneet og steenet, paa Sidene graesset [jfr kartan],

V*. Mil i Nordost fra Fagerfield ligger Vatsbrynfield, fra Syd-Vest i Nordost
en knåp Vs. Miil långt, Vs Miil bredt, rundrygget med nogle Tinder paa, snaut
og Steen-uret med Snee ovenpaa, paa alle Sider bratt [jfr kartan].

0sten for Eito vardo et Par Börsse-Skud ligger Aise vardo, rundt, V*. Miil
vidt, fladt og Steen-uret ovenpaa, paa Sidene graesset [troligen =■-- kartans Audsfjeld
söder om Maalselvens kyrka].

0sten for Fagerfield og Aisevardo er Bierke- og Furre-Skoug [d. v. s. Maalselvsdalen]
til Kalkoive i 0ster, hvorom för pag. 48. [vid redogörelsen för skogarna
i trakten] er meldet, åt den strekker sig i Sör hen til Salangens Skoug; fra Kalkoive
siden i 0ster paa begge sider af Altesjaure hen til Grendsen bestaaer Skougen
mest i bierk.

Denne beskrevne Field-District 0sten for Söe-Kanten og Fiordene, som herefter
forklares bliver fra Söe-Kanten paa dette Sted hen imod en 9. Miile, indehaves
og benyttes af de Svenske 0stlapper (undtagen nogle faae Norske Field- og
0stlapper, — — —) liden den ringeste Recognition til Norges Crone, og uden åt
spörge, eller kiende den Norske, det vaere sig Geistlig, eller Verdzlig 0vrighed.
— — — de have af sig selv saaledes holdt den Viis fra Arildz Tid. “

Ovanstående beskrivning gäller således hela landet mellan å ena sidan nu v.
riksgränsen från röset n:o 279 till bortemot n:o 287 och å andra sidan havsstranden
från Salangen till Malangen.

Att lapparna här gingo ända ut “till sjökanten", d. v. s. på näsen, framgår
även därav, att då de svenska gränsingeniörerna den 25 juli 1746 voro i trakten
av nuvarande gränsröset n:o 280, vilket ligger i dessa lappars flyttningsväg, kunde
de icke finna några lappar där, utan voro de “ till 3 å 4 dagz resor i Norige nederwistande
uppå Hafsuddarne, där wädret på 3:ne sidor befrijade Renarne ifrån Myggen
samt giorde igenom blåsten de senare krafft löse“.

I protokollet för tinget på Selsa*ter i Ibbestad den 9 juli 1725 (Justitsprot.
for Senjens fögderi 1723—26 å Trondhjems Stiftsarkiv) läses fol. 80 verso: “0vre
og Na-dre Slcaarvigen [i Salangen] bäver Een lång tid Va-ret Een tilholdende Plads
for Seid finder og lapper åt flytte fra og til, tilholden udj Telter og Jord hytter,
om Vinteren med deris Reiner paa de Svensche grendser [d. v. s. i Sverige] og
om Someren her, alt lige som föden kunde haves for deris Reiner, hvis Rydning
haver vseret imidlertid åt afhugge Skowen til åt brende og Skiende baade Nät og
dag uden Nogen anden Jorddyrchning med Fm og Säd i nogen Maade “, förrän
två lappar satte sig ned där som nybyggare.

Vid tinget på Holm med Dyrö tinglaug den 14 juli 1727 förklarade de närvarande
lapparna å fogdens förfrågan, att “Finnerne haver deris Tilhold med Reiner
paa Fieldmarcken om Sommeren, og reiser need j böyden Stundelig åt forhandle
med Bönderne hvis Smaa & Store arbeide og andet som de kand tilveije bringe sig
til Nsering og levnetz ophold, Men mod Vinteren reisser de fleeste med alt deris
Pick Pach over Fieldet og sig der paa Sverrigs Siden hvor de kand have bedre
föd for Reins dyrene end her i landet" (fol. 19 verso i Just.prot. for Senjens fogd.
1727—31). Till Dyrö tinglaug hörde nuv. Dyrö, Tranö och Sör-Reisen herreder,
alltså också en del af fastlandet.

I räkenskaperna för Senjens fögderi för år 1729 upptages en lapp, som „er
her dette Aar, — — -— er i Broddestad Marchen" i Dyrö tingslag, d. v. s. vid
amtskartans Brödstad vid Dyrösundet. Även 1739 var samma “Tigare-Olle" där.
År 1734 och andra år upptages en annan fjällapp såsom tillhållande “iReisen over
Hemmingsjord", vilket likaledes ligger ute vid segelleden.

Vid tinget den 3 juli 1744 på 0vre Selsaeter med Astafjords tinglaug, till
vilket nuv. Ibbestad, Lavangen och Salangen herreder hörde, förklarade allmogen,
“åt baade 0stLapperne saa vel som Vore egne giör dem een stoer skade paa
Skougen i det de Needfselder Traeerne og hugger Bord der av, flaar Nafver av
Bierken og smlger til indbyggerne det de selv kunde forskaffe sig, og ville det
blive åt befrygte åt dersom disse 0stlapper skulle faa bevilling paa Field Leierne,
det da ville blive Almuen til allerstörste skade, saasom de da Ville blive desto
mere dristige og mueligens tregge Vind paa åt trmnge Bönderne fra deris Jorder"
(Just. prot. for Senjen 1741—51, fol. 76). De kommo således alldeles inpå böndernas
gårdar nere vid havsstranden.

Dessa svenska östlappar “paa de Norske Fielde ere om Sommeren Mangfoldige,
som de ej vidste Tall paa" (Schnitler IV, s. 51).

“De Svenske 0stlapper — — — have gemeenlig hver sit visse Rom om
Sommeren paa de Norske Fielde: dog om Een af dennem er kommet först paa eet
Sted, saa viiger den Anden Efterkommende for Hannem derfra* (s. 51). Jfr härmed
nedan under Lyngen.

Om uppgifterna hos Qvist och Hellant rörande överflyttningen till dessa trakter
se ovan s. 48. Om uppgifterna i gränseföreningsprojektet 1748 se s. 53.

Malangen.

Den 9 sept. 1743 sattes rätten på “Sultenviig, den yderste Bonde-Gaard paa
Yestre Side af Maalselven“, varest förhållandena i Malangen undersöktes. I stort
sett voro dessa sådana, att “Osten for Söe-Kanten og for Fiord-Bottene er ingen
Bönder-Gaarder, men allene Field-Lappernes Boeliger“ (IV, s. 87).

Det 18:de vittnet förklarade (IV, s. 102), att “hans FieldLeje er paa Corvigs
Fiéld ved Söekanten paa Vestre Side af Malangens Fiord [om västra sidan av samma
Kaarviksfjeld jfr ovan s. 59], saa og paa VatsbrunFidd, tset Vesten for Maals-elvIndfiord
[amtskartans Vasbrunen]; Han flötter Tid efter anden långs efter Maals
Elven i Öster” på samma sätt som det 16:de vittnet, jfr nedan. Han var “norsk
östlapp”, d. v. s. fjällapp, som i alla avseenden flyttade på samma sätt och i
samma trakter som de “svenska östlapparna“, men skattade till Norge. Emellertid
var han född i Sverige, döpt i Jukkasjärvi kyrka och “i sin Christendom oplaerdt
af den Svenske Klokker“. Hans tillhörighet till Norge grundade sig alltså därpå
att han “en 10. Aars Tid svaret Skat, först 48 s. siden 32 s. aarlig til den Kongelig
Norske Foged “ och att han sökte norskt ting och gick till nattvarden i norsk
kyrka. Även hans fader hade skattat till Norge.

Det 17:de vittnet förklarade (IV, s. 100), att “hans Fieldleje i Norge er om
Sommeren paa det Field Moike — — — imellem de Norske Ouersfiord og Nordfiord,
Indfiorder af Malangens Fiord “ [härmed menas möjligen Mauken längre ini
landet mot söder; detta var dock väl även på denna tid blott höstbetestrakt, under
det sommarbetet söktes längre ut, jfr bihanget till “Beskrivelse af Tromso Amt“
1874, s. LII], Även detta vittne var norsk östlapp, men född, döpt och i sin
kristendom upplärd i Sverige. Hans fader hade också skattat till Norge.

Det 16:de vittnet, en svensk östlapp, “holder til om Sommeren i Norge paa
Bitavare, norden for Nordfiorden [amtskartans Slettind eller Ritavarre öster om
Malangens kyrka], og bruger det med Tolpolke-Field Sönden-derfor [ - kartans
Slettefjeld söder om Nordfjordbotten, jfr “Beskr. af Tromse Amt“, s. LII]; Han
flötter om Vaaren ved Toibal Grendse-Field [riksröset n:o 283] ind i Norge, og
derfra siden Tid efter anden lasngere i Vester långs med Malangens Elv, kaldet
Maalselv, först paa den Söndre Side [mellan älven och fjällen], — — — siden
farer han over Maalselven i Nord til Tolpolke og omsider til Rita-vara; Naar

det lier imod Hösten, farer han Tid efter anden samme Vej tilbage, — — —
Med hannem kan vsere i Fölge somme Aarer 20. somme Aarer 30. Svenske
Lappe-Familier, som bruge samme Flötnings Fasrd" (IV, s. 94). Samma vittne
förklarade (s. 95), att “i Torne Lapmark flotte Lapperne, ligesom her i Norge,
hvorhen, og naar de vill, saa deraf fornemmes, åt i Torne Lapmark maa Lappernes
Marke-Lejer ei, som der Sör, vaere afdeelte, men den Lapmark for samtlige
Lapper åt vaere til fselles Brug. “ Jfr härmed nedan under Lyngen, s. 64.

Om uppgifterna hos Qvist och Hellant rörande de svenska lapparnas överflyttning
till Malangen se ovan s. 48. Om uppgifterna i gränseföreningsprojektet
1748 se s. 53.

Balsfjorden.

Examinationen fortsattes den 18 sept. 1743 på gården Berg vid mynningen
av Balsfjorden. “Bönderne bo [i denna trakt] kun långs efter Söe-Kanten, og långs
med Fiordene, paa Söe- og Fiord-Braeddene; videre op i Landet boer Ingen: men
det er alleene LapFinner, som derpaa vanke omkring” (IV, s. 108). Dessa svenska
östlappar äro “mangfoldige i Tallet” och “idet de ere saa Mange, saa ere ingen
Plet i Fieldene, som de jo om Sommeren overfare“ (s. 133). De göra bönderna
“Förfång og Skade ei allene paa Field-Myrene, hvor Multibser ere, men og paa
deres Eng og i Bue-Mark, ved det åt Lappenes Reene overfare og nedtnede Multerne,
og Grasset, hvoraf de skulle have Nytte, og Foer til deres Creature; De
giöre Bonden og Skade i Skougen, med åt löbe Nsever-Barken af Bierken, hvorved
Trseerne fortörkes, og Skougen ödes; De bruge Skytterie i Skogen, og Kaab-Skytterie
[sälskytte] samt Fiskerie ned i Fiordene, hvor dennem lyster, liden Lov, og
oden Tiende deraf åt svare; Og omskiönt Bonden forbyder dem det, agte de det
ikke. “

Några mera detaljerade upplysningar om lapparnas betesområden erhöllos här
icke, enär de vid denna tid voro för långt borta från platsen. Det upplystes dock,
att de plägade göra skada på en stor hjortronmyr söder om Balsfjordens södra
botten, d. v. s. Sorl-josen (s. 118), och att de brukade begagna sig av Bredvikeidet
mellan Ramfjorden och Ulfsfjorden: “En Bierke-Skoug-Dal er imellem Ramfiordsbugten,
der hvor den vender sig fra Nord ad Sör; Fra denne Bugt strekker Dalen,
ligesom Ramfiordens förste halve Deel, sig i Nord-Nord-Ost over 1. Miil lång, og
''/i. Miil breed, hen til UlsFiordens Söndre Side; Denne Dal benytte de Svenske
Ostlapper sig af, og er derför riig paa Grasss (Thi hvor Reenen har ligget, der
frödig-giöres Jorden til överflödig Graess-gang) dog er den u-beboed af Bönder
(s. 119).

Ett vittne, en norsk fattiglapp, som förut varit svensk fjällapp, berättade:
“Dengang han var formuendes af Reen, og foer Rigerne-imellern, holdte han til,

iiser Söe-Kanten imellem denne BalsFiord og nseste UlsFiord, paa et lidet Field,
AasField eller paa Lappisk: Skiönna-vardo, kartans Cuonjavarak uppom Vaagsnes
nordost om Tromsö; jfr “Beskr. af Troman Amt“, s. LVI och Hellands “Beskr.
over Tromso amt“ I, s. 251], og indehavde en Smekning af Va Milis Vidde;
Hvilket Field-Saide han nu, siden han er bleven Norsk Böyde-Lap, önskede åt beholde,
for åt föde sine faa Ren derpaa om Sommeren" (s. 135).

Samma vittne förklarade, att var och en av de svenska östlapparna •‘har
gemeenlig sit visse Rom, hvor de fare til og om Sommeren ligge“ (s. 134). Senare
säger han likväl, att “i Torne Lapmark flotte Lapperne, ligesom her i Norge, hvor
dem Löster, og have ingen viss Boe-Pael" (s. 135). Jfr härmed nedan under Lyngen.

Vid tinget i Enontekis den 5 febr. 1754 framställde Qvist och Hellant samma
frågor till lapparna rörande deras överflyttning till Norge som de framställt vid
det nyss hållna tinget i Jukkasjärvi, “och ärhölts thärpå enahanda swar, som i
sistberörde Protocoll [se ovan s. 48] finnes antecknat, och således här nu åberopas,
dock med tillsats af nedan nämde omständigheter; nemligen åt thetta Tingslag
består af 15 nybyggare och 71 Skattlappar, hwaraf 49 höra till Raunala byalag, 9
till Peldojerfwi samt 13 till Sundowara. Åt the öfwerflyttande sig wid Balsfjord,
Uls fjorden, Ljungöfjorden [Lyngen], Kofjorden, Raisen, Nawona [det lapska
namnet på Kvänangen] och Qwananger uppehålla”.

Om uppgifterna i gränseföreningsprojektet 1748 se ovan s. 53.

TJlfsfjorden.

Den 5 okt. samma år sattes rätten på gården Jaegervand i Ulfsfjorden. Fjälllapparna
voro nu långt borta, varför Schnitler icke erhöll nagra närmare upplysningar
rörande deras betesområden. I hans protokoll säges blott, att “Bönderne
kun boe långs med Söe Kanten og paa Fiord-Breddene strö-viis: det indere Land
derimod af de Svenske Ostlapper om Sommeren indehaves“ (s. 146). Vid Jaegervand
hade renarna gjort skada på ängar och hjortronmyrar (s. 165). Ett vittne
omtalade, att “hvo som af de Svenske Ostlapper först om Vaaren kommer paa et
Norsk Field, der setter han sig, og skulle en Anden Ostlap komme hannem for
naer derpaa, jager han hannem af, bydendes hannem end og Hug og Slag" (s. 167).
Deras antal skulle vara 9 (d. v. s. familjer, s. 165).

Om uppgifterna hos Qvist och Hellant rörande flyttningen hit se ovan under
Balsfjorden.

Lyngen.

Den 17 okt. 1743 börjades undersökningarna i Lyngen å gården Dybvik och
kompletterades å ett sammanträde vid fjordbottnen i “Kieleng", en “Finne-Stue“,

25 nov. och följande dagar. “Bönderne boe alleene ude paa Söe-Kanten og FiordBreddene.
Mens det Indre af det fäste Land besiddes af de Svenske 0stlapper om
Sommeren” (s. 179). Närmare upplysningar meddelas endast rörande några få östlappars
sommarbeten. En av dem satt på Svartvara “der Sör ved Bakbord" och
de två andra “i sser paa Kolsvara, eller paa Norsk: Qvalvigsfield paa Yestre Side
af denne Löngens Fiord“, d. v. s. Goalssevarre sydvest om Lyngens kyrka (ss.
299, 306). En fjärde flyttade “imellem Balsfiord og Ulfsfiord til Osten for Kaafiord,
den Indfiord af Löngensfiord, paa de Fielde oven for Skarn/alerS på södra sidan
av Kaafjorden (s. 324). De svenska östlapparna i trakten skulle vara 31 familjer
(s. 202). Någon uppdelning av fjällen i särskilda betesland fanns icke, utan den
som kom först till ett land, satte sig där (s. 203).

Detta enligt de uppgifter, som Schnitler erhöll. Från ungefär samma tid
föreliggei emellertid ett intressant svenskt tingsprotokoll, som hav något annat
att förmäla. Vid tinget i Enontekis den 24—28 jan. 1732 avdömdes nämligen ett
mål, varom protokollets § 7 förmäler följande: “Utj twisten emellan Nemdeman
Jon Joansson med Tomas Nilsson ifrån Rounulla [d. v. s. Enontekis fjällappsby]
klarande ock gamle skikaren Jon Amundzon Junckj Jbidem swarande. angående dett
åt denne sennare skall förwekne sommar suttit uppå deras skatteland Fastedalen
wid wästersiökanten [norr om Lyngens kyrka] der han likwäll haftt sitt skatteland
på kopangen [Koppangen något längre i norr] eftter Norska upbördzmännernes upwjste
skattesedler näst förwekne åhr 1731, så förljktes nu parterne i så måtto,
att Jon Amundzon Junckj gaf dem hwardera 3 d^ koppel derföre, med försäkran åt
han intet wjdare skulle tränga dem dersammastädes eller wid Fastedalen: hwarföre
som parterne här på gåfwo hwarannan handen uphäfwandes alt widare påstående
och Laga bestraffning; så lät och HäradzRätten der wid förblifwa, sedan den uppå
begiäran låtit föregående wederbörandes afhandling i dess protocoll inflyta, docli
med förbehåll, åt, såframt Jon Amundzon Junckj här med widare skulle igenkomma,
denne saken lika fullt skulle för honom stå yppen, hvilket parterne tilbörligen
företyddes. “ Härav framgår således, att lapparna ansågo sig äga verkliga skatteland
även på den norska sidan och att denna äganderätt var så fast grundad, att
de t. o. m. kunde med framgång processa om densamma inför domstol. Att de
härföi valde svenskt forum, är icke enastående eller ovanligt. Överhuvudtaget
avdömdes alla mål, i vilka svenska fjällappar voro jiarter, vid svensk domstol,
även om den handling, varav målet förorsakats, begåtts på norskt område, och de
svenska domböckerna från Torne lappmark överflöda därför av mål rörande skuld,
stöld, dråp in. m. “vid Västersjön“. Det hände t. o. in., att erkänt norska undersåtar
av lapsk nationalitet läto mål sinsemellan avdömas vid svensk domstol, t. ex.
vid tinget i Enontekis 1733 (§ 7), vilket är ett vältaligt bevis för, hur fast de
kände sig bundna till sitt gamla hemland.

Om uppgifterna hos Qvist och Hellant rörande de svenska lapparnas flyttning
till Lyngen se ovan under Balsfjorden.

Nord-Reisen och Kvcenangen.

På tinget i Strömfjord i Nord-Reisen den 30 okt. 1743 erhöllos inga detaljerade
upplysningar rörande fjällapparnas sommarbetestrakter.

På tinget å Nord-Rotsund den 4 juni 1744 med Skjservö tinglaug, som omfattade
SkjaTvö, Nord-Reisen och Kva-nangen, berättade allmogen, att “fieldfinnerne
Noch foruRetter Dem Med åt drive deris Roins Diur Ned over deris Jorder,
som giör dem skade Noch med åt opsparche gra>s Roden, og fieldfinnerne sielv giör
dem Skade paa Skoven åt af flaa Naiver og ödelegger skouven, hvor over de tiidt
have klaget, og förrige foget haver og paa tingene forbödet fieldlapperne åt komme
her Need, som Dog intet haver frugtet. Skulle Nu fieldlapperne faa tilböxlet sig
Visse Districter af fieldene, Ville det fölge paa, åt de Ville blive dristigere, og
tilholde sig Meere frihed, og saaledes fortryche Böyde Almuen Med Naiver flaaen
og skouvens ödeleggelse, og deris Jorders overdriftt af deris Reinsdiur, åt de snart
Maatte fortrenges fra deris Jorder“ (Justitsprot. for Tromsö fögderi 1729—1744,
fol. 229). Fjällapparna girigo således ända ned till havskusten, där böndernas gårdar
lågo. Jfr härmed också de vittnesmål, som avtryckts nedan s. 67 ff.

Till Kvsenangen synas förnämligast Koutokeinolappar ha kommit, åtminstone
voro alla de lappvittnen, som avhördes på tinget å Sandnes (den innersta dåvarande
gården på västra sidan; ej på amtskartan) den 11 nov. samma år, från Koutokeino;
jfr dock uppgifterna hos Qvist och Hellant s. 63 ovan och 84 nedan rörande Enontekislapparnas
flyttning även till dessa trakter.

I samband med denna redogörelse för omfånget av lapparnas flyttningar i
Tromsö amt på Schnitlers tid måste omnämnas ett hans uttalande i en “ Deduction “
av den 26 juni 1745, tryckt som bilaga 7 till 1897 års lappkommissions Indstilling
(jfr också Indstillingens s. 30 f.). Han säger där s. 43. “Aarsag hvorfor Lappe
Skatten for nogen Tid har vseret suspenderet, er en Effect af den norske 0vrighed
over Lapperne deres Jurisdiction, thi da Lapperne har gaaet udenfor deres gamle
Field-Saeder (som har vseret et Stöcke 0sten for Fiord-Bottene op til Kiölen) ud
til Söe-Kanten, og paa Naeszene imellem Fiordene, og med deres Reene drevet
over Böndernes England, nedtraadt deres Multer-Jorder, flaaet Naever-barken af
Trseerne, og forödet deres liden Skaug baade i Böyde-Alminding og i Gaardenes
Hjemröst, hvortil Bönderne selv höyligen trsenge, ei åt tale om andre begangene
Excesser, som beviises med bilager Lit. E. H. — Saa har Lappernes slig ulovlig
Opforsel forvoldet, åt de paa et eller andet Sted, da mindelig Ad varsel ei kupdet
hielpe, af den norske 0vrighed ere bleven Landet forviiste, og forbudne åt komme
over Field-Kiölen ned paa Kongl. Norsk Grund; hvoraf Exempler haves i Anord -

K. B. Wiklund.

ninger af 30. Aug. 1648 [Rigs-Reg. IX, 132] — af 25. October 1653 [Rigs-Reg.
XI, 78, 81, jfr ovan s. 20] og 20de Juni 1673 [upprepning av brevet 30 aug. 1648]
item for nogle Aarer siden i Tromsöen, efter 4 Volum: pag. 293.“

De primäruppgifter, på vilka Schnitler stöder detta sitt uttalande, ha emellertid
icke mycket att förmäla om något sådant framträngande av lapparna utanför
deras gamla områden. Brevet av den 30 aug. 1648 angår alldeles icke lapparna,
utan “ skovfinnerne “ i Akershus län, d. v. s. de vid denna tid inflyttande finnarna
bortemot Värmlandsgränsen. Gentemot det i mycket allmänna ordalag hållna brevet
av den 25 okt. 1653 må sättas min ovan givna framställning av lapparnas flyttningar
i älsta tider och deras relationer till sjöfinnarna samt det kungl. brevet av
den 10 okt. 1601 (jfr ovan s. 19).

Rörande det “for nogle Aarer siden i Tromsöen“ utfärdade förbudet, angående
vilket Schnitler hänvisar till sin vol. IV, sid. 293, säges på detta ställe följande,
vilket den 25 nov. 1743 upptagits som vittnesmål av en svensk östlapp vid
Lyngensbotten: “4 Aar siden har han betalt til Proprietaieren Baron Petersens
[sk atteförp ak tårens] Fuldma-gtig, Mikkel Hvid Skat. 48 s. for 1 Aar, men siden
ikke; Thi den afdöde Kongelig Norske Foged skal have forbödet barn og de fleere
0st-Lapper, åt komme paa de Norske Fielde; Efter den Tid er han ikke bleven
kneved efter ei heller har han betalt nogen Skat til Norge; Jhvorvel han med de
fleere 0stlappar, Desuagtet har tilholdet paa de Norske Fielde Sommeren-over,
saasom de ej kan undvaere dem; derhos sigendes, åt han som de andre Svenske
0stlapper gerne vill svare Skat til Norge, dersom de faar Lov og Forsikring paa,
åt sidde paa de Norske Fielde om Sommeren.“ Det är ovisst, vilket förbud härmed
avses. Jag har icke lyckats finna något sådant, som utfärdats av fogden i
Tromsö fögderi, men väl ett, som år 1732 utfärdats av fogden i Senjen. Troligt
är kanske, att det just är detta, som här avses, oaktadt det ligger några år längre
tillbaka i tiden. Om 1732 års inflyttningsförbud innehåller domboken för Torne
lappmark för år 1733 under § 22 i protokollet för tinget i Enontekis den 25 — 29
jan. följande:

“Länssmannen Per Larsson Guttorm ifrån Rounulla företedde uppå menighetens
wägnar en skrifwelsse som ifrån Wästersiöstranden skal ankommit af följande innehåld.
Respective Ofrighed! og Rettens betienter Ved Enoticis ydmygste helsan!
Kongll Maij= Fogetz skrifwelsse ex dato Vång 12 Martij 1732 er mig for nogen
tid siden indhendiget liwor meldis, åt ingen Qväner maa föije sig hid ned om Sommeren,
uden alenist til de sedwanlige Mark neder, og sig strax igen sig hiem forföije
Item ingen Swenske Finner maa komme hid ned med sine Reendyr paa Norsk
grund etzå Dette Vilde den Respective Ofrighed for dend Enoteciske almue giöre
witterligt til en hwers eftterrättelsse, Jeg forblifwer dend Respective Öfrighedz
allerydmyste Tienare Niels Lemming Bonde Länsmand udj Helgöe Tingsted löngen
den 6 OctobJ 1732, hwarigenom som de förmena skie sig en stor oförrätt emot
wanligheten, då de fåt uppehålla sig wid Norska stränderne enär Kiöpskatten blif -

wifc på anfordran betalter, anhålla de om Rättens ändring här utinnan; Men som
detta aldeles intet hörer til HäradzRättens giöremål, Ty hlef före nämde Länssman
med denne ansökningen hänwistcr til Högwälborno Hr- Landzhöfdingen, hos hwilken
äfwen detta målet wid tilfälle ödmiukeligen skal blifvva anmält." Det är mig
okänt, vilken befattning landshövdingen tog med ärendet.

Om detta förbud säges ytterligare i Schnitlers “relation" av den 15 april
1744 (tryckt i “Indberetning fra den ved kong. Resol. af 6*? August 1892 til Undersogelse
af Lappeforholdene i Nordlands Amt anordnede Kommission" som bilaga
1), s. 59: “Som saaledes denne Nordlandske Fieldtrakt for Ingen, uden Fieldlapper,
om Sommers Tid, er beboelig; saa skulle det og blive vanskeligt, om man
endskiönt ville, åt forbyde Fieldlapperne disse Fielde; Thi i saa viid en Udörken
skulle det v*re umuligt, åt Ande dem i en liden Finnegamme, saa stor som et
Tadt, hvori 1 a 2 Familier tilholde, hvilken de med sig före, naar deres Ren fra
et til et andet Sted flotte; og naar man skulle have forjaget nogle af dem, komme
de, saasnart man vendte Ryggen, tilbage, saasom de umuelig med deres Ren kan
undva^re de Norske Fielde, med mindre man ville se dem med deres Dyr omkomme;
Exempel herpaa har erfaret Nordest i Tromsöens Fögderi. For''en 5 Aar,
efter Fieldlappernes Beretning, skal, (jeg ved ikke af hvad Anledning eller paa
hvad Grund?) Fieldlappene, nemlig de Svenske Ostlapper, af de Kongelige Norske
Betientere vtere forbudne åt komme paa de Norske Fielde; Fölgen af dette Förbud
har nu vseret denne: Fieldlapperne, som för havde betalt Lappeskatten, til Baron
Petersen, have ei turdet komme ned til Sökanten, åt erla:gge Fieldskatten, og
siddet saaledes i 5 Aar skattefri; og dog alligevel benyttet sig ligefuld i den Tid,
som tilforn, af de Norske Fielde, som noget, foruden hvilket de ei kan leve." På
detta sätt skrev Schnitler den 15 april 1744, på grundval av de uppgifter han
själv under sina opartiska undersökningar inhämtat. Däri finnes således intet om
att lapparna under senare tider börjat gå längre ned till havet än förr. I stället
säges det uttryckligen, att de nu icke såsom förr vågade öppet komma “ned til
Sökanten", d. v. s. ut till segelleden, såsom detta uttryck betyder hos Schnitler.
Då han något över ett år efteråt i sin deduktion skriver om samma sak, har han
fått nya upplysningar, vilkas halt genast skall närmare belysas.

I Schnitlers bilaga lit. E talas ingenting om att lapparna gått längre ned mot
havet än vanligt.

Bilagan lit. H utgör ett utdrag av ett protokoll från Rotsunds sommarting
den 12 juni 1745, rörande ett mål, varom i den i Trondhjems Stiftsarkiv förvarade
tingsprotokollsboken för Tromsön 1745 —1760 säges följande:

“Fieldfinnerne var ved Tolken bem.-te Nyensted, för Retten begierende, åt vedkommende
betient, hvem det tilkommer, ville give- dennem Skriftlig bevilling paa
de fielde åt besidde fremdeeles som de nu tilholder paa, eftterdj de skatter her til
Norges Crone, og endeel af dem her paa Tinget har betalt Skatt som fogden oppebaaret.
For dette destricts Norsk bönders vegne, svarede ombudsmanden [för för -

paktaren av lappskatten] Sl Michel Hvid, åt det maatte dragée i betsenkning, åt
give Fieldlapperne bevillings sedel for de begierte fieldpladser, saasom de ere långt
uden for Fiordbottnene beliggende, hvor de giör de norsk Skatte bönder förfång
paa deres böxlede jorder og Söefinnerne paa deres finne pladser, naar de lade deres
Reensdyr gaa over deres Eng-mark, föröder deres fornödne brendeveds Skove, benötter
sig Yejde-Skab [jakt], som lejlendingerne paa deres jorder, Vada'' og Skiter,
selv kunde benötte sig af med andre saadanne fleere Insolentier, derföre formoedes
åt fieldlapperne maattte tilholdes åt forblive paa de gamle field-lapmarker, imellem
fiordbottnerne og fieldRyggen eller Kiölen.“

Fogden frågade nu de tillstäde varande fjällapparna, som “haver anbudet sig
åt ville beboe endeel Seid dahle, imellem Sverrig og Norge, og derför betale til
Cronen aarl. Skatt, om det er grsentze fielde, fieldahle eller böygde alminding,
derom Retten ville behage åt indhente deres Svar? derpaa lapperne gav deres Svar:
åt de om-qvsestionerede grentze fielde eller fieldahle, er nter ved Söen beliggende
og ved bönder gaardene, men ikke oppe ved field-Kiölen, ligeleedes tilspurde fogden
dennem, hvor långt åt disse fielddale som de har begiert åt beboe, ligger fra
Söen og fra Böygde-almuen, enten en halv, heel eller fleere Miile? Derpaa svarede
lapperne, åt disse deres fieldSteder kand vtere Va fierdings vej op fra Söen, dog
meere og mindre.

Nok tilspurte fogden, nrervserende almue, om de anseer disse omrörte fielddahle
åt vajre nogen Alminding, enten Kongel. Alminding eller böygde Alminding?
Derpaa svarede almuen, åt de om spurte Almindinger ere böygde Almindinger,
Endnu tilspurde fogden dennem, hvoraf de veed, åt det er böygde Alminding ? Almuen
svarede: åt de veed det deraf, åt de af ålders tiid haver haftt det til deres jorder,
som de har böxlet fra fields til fisere, til deres fornödenhed med Skovhust, Nsever
flaaing, Skav til föede til Creatuerene om Yinteren og saa viidere. Fogden Sagde:
Åt siden her ikke paa enten Almuens eller fieldlappernes side, er tydelig Jllustreret,
hvilket med Reservation staar derved, åt foromme fielde enten stryker sig til
fieldkiölen eller er af Kongens eller böygde Alminding, saa understaar fogden sig
ikke, åt give de sig anbydende fieldlapper bevillingssedel paa de anförte fielde,
men vil have denne Casus henstillet til höyere övrigheds forgot befindende og nermere
despensation, og til hvilken ende fogden begierede det passerede beskreven
[d. v. s. anhöll om protokollsutdrag]. “

Efter någon diskussion mellan fogden och Michel Hvid rörande äganderätten
till lappskatten, vilken fogden uppburit, men denne senare å skatteförpaktarens
vägnar gjorde anspråk på, frågade fogden, “om lapperne fra Ålders tiid, har betalt
»ogen lappeskatt til Norge, og om de og med Retten er bleven plejede af de
Kongel: Norske Betientere, meedens lapperne sig her i Norge westen för Kiölen
haver opholdt? [Här börjar Schnitlers bilaga lit. H.] Derpaa svarede S- Hvid, åt
det er upaatvilelig, åt her har vajret betalt lappe Skatt af Ålders tiid, hvilket det
Kongel: allernaadigste Skiöde af 1666, udtrökkelig beviser, hand haver og Selv

ladet oppebsere samme lappeskatt paa lappe markederne i qvamgen, Schiibotten i
Löngen og andre markedspladser i Tromsen, og da er der holt Justitz over Lapperne
naar de noget haver begaaet som de ikke burde, men da de udstrsegte sig
forvit og giorde landets indbyggere adskillig förfång, hvorover meegen klage til
tingene indlöb, saasom lapperne flöttede sig ud långt uden for fiordbottnene, giorde
uskik med fiskeri og bemegtede sig land og strand, saa bleve de for nogle aar
siden forböden åt komme her ned, landets indbyggere til fortrjengsel og da kunde
man ikke bekomme nogen Skatt af dennem, men faar de nu den förrige frihed
igien, saa vil fölge paa, åt de baade faar Skatte og staa under den Norske övrigheds
Jurisdiction som tilforn.

Lapperne blev nu af Retten tilholt, eftter forestaaende omstendighed, åt holde
sig oppe i fieldene paa deres forfsedres gamle Sseder, paa den Kongel. Norske side
af Kiölen, for hvilket de skatter, men ikke åt komme ned til Söen i böygden med
deres Reen åt Prsejudicere de Norske indbyggere; Men dog åt svare den Skatt som
i förrige tiider som för er melt.

Lapperne blev tilspurt om de i förrige tiider, förend de bleve forbudne åt
komme her ned til Söe siden, har svaret nogen Skatt, eller deres forfedre for
dennem? derpaa de svarede: åt de og deris forfsedre har betalt Skatt til Norges
Crone förend forbudet; men angaaende Justitiens Haanthavelse, mindes eller ved
ikke lapperne noget om, dog berettede lensmanden, åt de i gammeltid blev indskrsenket
under Justitien ligesaa vel som andre, naar de forsaae sig, og man kunde
faae dennem fat“.

Endast på Michel Hvids auktoritet, utan att ens av lapparna själva söka utforska,
om de icke av forno gått med sina renhjordar ända ut till “Sökanten"
eller segelleden och icke blott till fjordbottnarna, avgör således fogden målet till
Michel Hvids och böndernas fördel.

De lappar, som det här är frågan om, voro tydligen de, som vistades på
Lyngens och Nordreisens fjäll, vilka ligga närmast till Rotsund. Att dessa vänligen
under 1700-talets första hälft skulle ha börjat gå längre ut åt havet än förut,
är emellertid alldeles otänkbart, särskilt därför att de bästa sommarbetena för ren
här ligga — och naturligtvis också på 1700-talet lågo — just ute på havsnäsen
mellan fjordarna, jfr beskrivningen på renbetestrakterna Cakkalak och
Nuovasnjargga av Haukland, sid. LXXI ff. i “Beskr. af Tromso Amt“ 1874. Det
är självklart, att lapparna och renarna även för 200 år sedan uppsökte de bästa
sommarbetesplatserna och icke nöjde sig med de sämre och myggrikare längre inåt
landet, allra helst som kusten då ännu icke var mycket upptagen av fastboende.
Domen från Rotsund den 12 juni 1745 är tydligen att hänföra till de vanliga resultaten
av konflikterna mellan fastboende och nomader. Då en bonde sätter sig fast
på en nomadlapps gamla trakt, blir han “trängd" av denne, och snart uppstår då
legenden om den gamla goda tiden, då lappen icke begagnade landet — sitt eget
land — i samma utsträckning som nu.

Sedan domen blifvit utsagd och Schnitler fått ett ofullständigt utdrag ur protokollet,
drog han, utan att ha tillfälle att närmare undersöka målets beskaffenhet,
den slutsatsen, att lapparna på ett eller annat ställe verkligen börjat gå utanför
sina gamla trakter. Detta ansåg han nu vara orsaken till det förbud för inflyttning
till Norge, som han i sin den 15 april 1744 daterade “relation” omtalat och
som han då icke vetat någon orsak till. I “deduktionen" av den 26 juni 1745
nämner han således detta förbud såsom orsak till att det under någon tid icke influtit
någon lappskatt, utan denna “vaeret suspenderet. “ I våra dagar slutligen
användes detta Schnitlers yttrande i deduktionen såsom bevis för att lapparna
överallt i Tromsö fögderi och icke blott i Rotsundstrakten “gaaet udenfor deres
gamle Fieldsaeder (som har vaeret et Stykke ostenfor Fiord-Bottene op til Kjolen)
ud til Soe-Kanten og paa Naessene imellem Fiordene" (1897 års lappkommissions
Indstilling, s. 30 f. med flera ställen). De premisser, på vilka denna slutsats
beror, visa sig alltså vid närmare undersökning vara alldeles otillfredsställande
och felaktiga.

Sammanfattning.

I stort taget kan alltså sägas, att de svenska fjällapparnas sommarbetesland
i dessa trakter omkring mitten av 1700-talet omfattade Tromsö amts hela fastlandsdel.

Fjällapparnas betestrakter på öarna i Tromsö amt.

I början av detta arbete har jag sid. 7 f., 11 ff. redogjort för de skäl av språkvetenskaplig
och historisk art, som tvinga oss att antaga, att lapparna redan sedan
urminnes tider som nomader gått ut till öarna i Tromsö amt. Sid. 16 f. har jag
vidare påpekat, att man från 1670-talet äger ett bestämt omnämnande av dessa
flyttningar. När man då i de Schnitlerska protokollen söker efter uppgifter om
samma sak, finner man, oväntat nog, icke några sådana och detta oaktat alla viktigare
öar i Tromsö amt där ganska noga beskrivas. Med kännedom om den
noggrannhet, med vilken Schnitler företog sina undersökningar, skulle man således
vilja antaga, att dessa flyttningar åter upphört så långt före Schnitlers tid, att
hans sagesman t. o. m. glömt av dem.

Att så icke varit fallet, framgår emellertid av en undersökning av Senjens
och Tromsö fögderiers räkenskaper från förra hälften av 1700-talet, förvarade å
norska Rigsarkivet, i vilka man träffar en mängd anteckningar om fjällappar på

öarna i Senjens fögderi, från Hinnön i söder till och med Senjen i norr. Rörande
hithörande förhållanden på de nordligare öarna, vilka hörde till Tromsö fögderi,
får man tyvärr inga upplysningar, enär “fieldfinneskatten" här var bortförpaktad
och hörde till baron de Pettersens gods; varför den i fogdens räkenskaper upptages
blott som en icke närmare specificerad summa, 3 rdr, för vilka godset skulle
skatta till kronan.

I Senjens fögderi upptogs under ifrågavarande tid fjällfinneskatten fr. o. m.
år 1717 och belöpte sig då till 24 rdr. 1 specifikationen (n:r 68) “over de Field
Finner Som Indevserende Aar haver indfundet sig her i fiordene“ upptagas detta Allo
lappar såsom uppehållande sig i Ast afjords Tingsteds distrikt, 8 lappar, uppehållande
sig på fjället i Dyrö Tingsted, och 3 andra. Somliga av dem uppgåvo
sig ha vistats där sedan 1714, andra sedan 1715 etc. — var och en har tydligen
ljugit efter bästa förmåga för att slippa undan med skatt för så få år som möjligt.

I specifikationen yttrar fogden, Anders Tönder, vidare: “Disse fieldfinner
haver indfundet sig indeva-rende Aar, og haver betalt oven indförte skatter, Huor
om Jeg underdanigst vil formode åt Staae til troende, Saasom Jeg ingen anden
beviis om dem kand forskaffe, til åt belegge mit Regenskab, eftterdj de ej Söger
Ting, ej heller opholder sig ved Söesidden, liden den Korte Stund, höieste Sommers
tid, naar de alleene udvender deris finnevalire her i fogderiet moed Madvahre igien,
til deris ophold, og Söger saa til fields igien med deris Reinsdyr, Saa åt om endskiönt
der kunde findes fleere af dem, er det mig u-bekiendt, og for mig u-mueligt
dem åt opsöge, naar de iche vil self indfinde sig“.

Räntekammaren gjorde en del anmärkningar rörande denna nya skattepost,
vilka anmärkningar återfinnas som 29:de posten i dess “ Anteignelser“ i fogdens
räkenskaper. I sin förklaring, vilken avgavs ett par år efter insändandet av ifrågavarande
års räkenskaper, säger fogden Anders Tönder:

“Jeg haver paa ingen Anden Maade vist åt begynde åt indfordre denne field
finne skat, end Regenskabet har udvist, sala som ieg forefant fieldfinnerne paa
Sommer tingene da ieg komb der og endelig fornamb åt de opholte sig dette Aar
med deres Reins dyr paa denne side field Ryggen, hver for ieg siuntes åt de burde
Contribuere noget til deres Kungl. May* derför, og der for a-skede den skat, som
nu hver eftter sin formue var god for åt give, hver eftter Regenskab er Svaret,
har og om samme fieldfinneskat Aarlig her eftter ladet mig vere Angelegen, åt
fornemme hos Allmuen paa et hver Ting, hvem som sig her om Sommeren har
opholdet, och der for Andbefalet Bonde Lensmendene åt tilsige dem åt söge Sommer
tingene åt de da udj skat kunde legges eftter en hvers vilkaar, og betale, som
og er skeed, paa det deres Kungl: May* kunde Nyde Noget for sin Allminding som
de bruger om Sommeren til deres Nötte, som sees kand af Eftterfölgende Aars
Allerund: Regenskaber og laeg, og paa Anden Maade kand Vel dermed iche omgaaes
som Amptmanden Noch her om er bekient, saa som de det Ene Aar iche
ere paa de Stseder som det Andet, hver om ieg og min Memorial til AmptManden

har indgivet som ieg Vil formode nermehre der paa har givet oplysning og fölger
her ved N£ 14“; memorialet innehåller intet nytt om saken.

Av detta års räkenskaper kan man likväl icke se, om några av där omtalade
fjällappar värkligen flyttade ut till öarna. Av fogdens yttranden i specifikationen
skulle man i stället vilja draga den slutsatsen, att de blott uppehöllo sig på fastlandet.
Dyrd Tingsted har visserligen namn efter en av öarna, men omfattade
också Sör-Reisen på fastlandet. Redan nästa år, 1718, får man emellertid bestämda
uppgifter om fjällappar på öarna. Då upptagas nämligen för Sands Tingsted,
vilket omfattade nuv. Bjarkö Herred och således bl. a. en väsentlig del av Grytön,
lapparna Grim Nielsen find, Svend Nielsen och Niels Erichsen. “Viedere findes
her iche i tingstedet som sig Kand opholde, og saasnart de ere her, saa forflötter
de sig Anderstedz igien og til Andre fougderier saa det vil falde tungt for fougden
åt faa noget hos dem.“ Och vidare: “Fougden til Spurte Allmuen udj Qvsefiords
Tingsted [på Hinnön] paa Sommertinget inden Retten om dem Var Vetterlig, åt
sig her nogen fieldlapper opholder, åt Mand da saadanne kunde efttersöge, og til
skatt Taxere: hvortil blef Svared åt her i dette tingsted ingen fantes Af saadanne
slags folch åt opholde sig uden åt de som snarrist kunde komme fra vester aalen
om Vinteren og Strax Reise af igien. “

Längre fram i tiden får man man ännu flera uppgifter om dessa fjällappar på
öarna. År 1721 funnos sålunda i Kvsefjord på Hinnön tre sådana, vilka “tilholder
over Elsnes Marchen [Elgsnes längst ute på udden nordväst om Trondenes kyrka]
og fleere Seid finner findes iche her udj Ting staedet dette Aar som sig her opholder0.
Nästa år hade en af dem flyttat till Sands Tingsted och “opholte sig
paa fieldet over den Jord dahle [på Grytön], og var en fattig Mand“. År 1724
funnos här 5 lappar, som “opholder sig her i fiordene dette aar“. Två år senare
vistades en av dem “under Skierstad Jorden" [Skjserstad vid Kasfjorden]; en annan,
som ej upptages i 1724 års förteckning, “tilholder sig nu udj Refsuns Marchen" [jfr
Refsnaes vid Östrefjord], Sammastädes hölls sommarting den 28 juni 1728, “hvor
da Allmuen og Lauvrettet blef af fogden tilspurt, om dem var witterlig åt her
nogen fieldfinner opholder sig her udj dette Tingsted: som iche nu blef tilfört udj
huus Mands Mantallet og kand have deres Reinsdyr, hvor til blev svared og giort
bekient,

åt aamund Grimsen som var förleden aar i skielles vig Marchen i Sands
Tingsted er nu dette Aar her udj Kars fiorden: Taxeris her for 48 s. — —- —

Per Joensen lap er her og har boelig udj Refsens Marchen. Taxeris for 48 s.

Per Ascheldsen som nu er nedkommen i Aar under schierstad Marchen og er

kommen fra Andenes fougderi er nu bleven Taxeret 48 s.----“. Året därpå

uppehöll sig en lapp vid “wichlands Elven" [vid Vikeland söder om Kvsefjord
kyrka] och en annan på “Kiengsnes" vid Östrefjord. År 1731 anmäldes den förre
av dem vara “en Stachel og kand slet intet Contribuere noget". År 1735 fans
det 3 fjällappar i Gullesfjorden och därjämte en del lappar, som uppfördes bland

husmännen och betalade husmansskatt. Året därpå blev det “borettet om on find
ved navn Christen Nielsen som skal vsere giftt avigte aar og tilholder i Guldholms
Marchen [vid Gullesfjorden]". År 1737 hade två för detta år nykomna lappar sitt
tillhåll i “Elde Marchen" [Elde vid Kvsefjordens mynning på dess östra sida]; en
likaledes nykommen vistades i “Gaafiorden", d. v. s. Godfjorden. Även nästa år
funnos de på samma ställen, men 1739 hade en av dem “i waar afreist herfra til
Andenes i Westeraalen, livor hand opholder sig“, och 1740 flyttade en lapp från
“Qvsefiord Eiet“ till Västerålen. År 1748 hade en lapp flyttat från Aspenes vid
Kvaefjordens mynning till Västerålen. År 1749 slutligen funnos fjällappar vid
Moldvigen [därintill], Aspenes, Schierstad och Östfiord.

Även från Fuskevaags tingslag, vilket omfattade nuv. Trondenes herred, omtalas
en del fjällappar, om vilka man dock i allmänhet ej får veta, om de uppehöllo
sig i tingslagets fastlandsdel eller på Hinnön. År 1727 säges likväl: “her
er needkommen i Aar Niels Erichsen find som tilholder udj Brochvig-Marchen
[nära Fuskevaag på Hinnön] og bruger Smaat Smie Arbeide. Taxeris udj 48 s. “
Han kan således knappast ha varit helnomad. Två år därefter funnos flera, varav
en uppehöll sig i “Sör vig Marchen" [Sövik norr om Fuskevaag] och två, som
voro “i Aar need kommen", i “halsse böe Marchen" [Halsebö invid Sövik], Dessa
trakter ävensom Bredvikmarken något längre i norr och Ervikmarken väster om
Trondenes kyrka (jfr nedan under Sands tingslag) blevo så småningom stamhåll
för lapparna på denna kant av Hinnön.

Från Sands tingslag omtalas år 1726 tre fjällappar i “skiellis vig Marchen"
ovan Skjellesviken på Grytön. År 1728 flyttade en lapp härifrån “til Sennien
landet paa den Anden side over fiorden", och 1730 säges det, att han “tilholder
udj Senniehesten“, fjället på Senjens södra udde. “Paa Sommertinget [1731] som
holtes d. 28 Junj paa Lundenes, giorde fogden til samplig Allmue inden Retten,
saa vel som til Bonde LensManden [tilspörsel] om dem var witterlig, åt sig her i
Tingstsedet nogen finner dette Aar sig opholder enten paa Allmindinger eller paa
leylendingernes Grunde: Med deres Reinsdyr, de da vilde Andgive dem og förklara
hvad de om en hvers wilkaar [visste] åt de nu til schat kunde Andföres.

her til blef Svaret, åt disse finner farer fra it Stsed til it Andet hver Aar,
saa åt Mand lidet kand vide af dem åt sige Men af dem som de kand vere bekient
dette aar her åt opholde sig findes,

Aamund Grimsen findes her dette Aar og andföres til schat 48 s.

Per Persen opholder sig dette aar under salig Brsemers i Ervigens Grund, i
Kalch dahlen kaldet Taxeres 48.

Jlige Maade er Anders Persen lind paa samme Stsed dette Aar. og legges i
schat 48.

Knud Andersen lap er i dette Aar her i Tingstedet Andkommen: legges udj 48.

Per Peersen som har sit tilhold paa Senniehesten blef lagt i Aar 48 s.

K. B. Wiklund.

fleere finner Viste Bonde lensManden eller Allmuen iche af åt sige åt holde
sig oppe her i dette tingsted dette Aar“.

Nästa år var Per Persen flod i Senjehesten borta; “ingen hafde fornummed
ham i Tingstaedet dette Aar, ey heller wiste af barn åt sige“.

Från Dyrd tingslag berättas år 1735, att Olle Haldvorsen find detta år uppehöll
sig “ber paa landet paa dyröen“. Även 1738 hade han “sit tilhold paa self
Dyröen". Två år senare var han “en fattig find“ och 1743 “ganske forarmet“.

Till detta tingslag hörde också nuv. Tranö herred, som även omfattar en del
av Senjen. Härifrån omtalas år 1729, att “Gumpe [förmodligen skrivfel för Junke]
lars find har sit tilhold over Robbestad i det field“. Rubbestad ligger vid Solbergfjorden.
Nästa år säger rätten, “åt dem var witterlig åt Juncke Lars er liggende
med sine Rein over Robbestad Marchen og hand kunde Noch betale 48 s.“,
d. v. s. den högsta skatt, som dessa fjällappar brukade få betala. Även nästa år
fans han här. Han var tydligen samma person som den nedan s. 78 omtalade
Junka-Lars. På Stangeneslandet, den väster om Dyrön utskjutande halvön, sutto
1735 två lappar. År 1737 “er Olle Olsen find tilkommen og bar sit leye under
lechangs Marchen [på samma halvö] som og har nogle Reins dyr skatter eftter
formuen 32 s.“ Äret därpå tog han emellertid tillsammans med en annan lapp
jord på Vasjord på Senjen “og der for her udelodes af dette Mandtal".

Om de fjällappar, som omtalas från Bältestad och Gisunds tingslag, omfattande
nuv. Hillesö, Len viken, Maalselven och Bardo, även gingo ut till Senjen, kan icke
med hjälp av dessa källor bestämmas.

Rörande Torskens, Gryllefjords, Bergs och Mefjords tingslag säges år 1724:
“Paa Sommer Tinget dette Aar eftter åt Ledingen var Lagt, saa Vel som liuus
Mends Mandtallet da blef Allmuen saa Vel som Lavrettet af fougden tilspurt, om
dem Var witterlig åt her udj disse Tingsteder nogen Seid finner dette aar vare
needkommen og sig her ved Söesidderne med deres Rensdyr sig opholder, åt de
til schat kunde Andföres, hvor Til blef Svared åt her i disse Tingsteder er slet ingen
af disse slags folch, saa som det er Alt Ved havsiden: hvar de iche kand komme ud“.

Av allt, som i räkenskaperna säges om dessa lappar, som betalade “fjällfinneskatt“,
framgår, att de voro nomader, som levde på renskötsel. De särskiljas sålunda
alltid strängt från “ sjöfinnarna “, som betalade en annan slags skatt av samma
art som norrmännens; år 1734 säges t, ex., att i Torsken, Gryllefjord, Berg och
Mefjord på yttersidan av Senjen icke finnas andra lappar än “de faae Söefinner,
som her tilholder og Aarlig har deres huuse [1735: finnegammer] under leylendingernis
Grunde: og bliver lagt for leding“. Icke häller år 1720 finnes det där
andra lappar än de “Söefinner som for dagskat og leding ere Taxerede og beboer
leilendingernes Grunde“. Så fort en fjällapp sätter sig ned såsom bofast, utgår
han också ur detta register och uppföres bland de bofaste norrmännen och sjöfinnarna.
varpå ett par exempel nyss ha anförts. Även då en fjällapp tog tjänst

hos en fastboende, uteslöts han ur registret, såsom uttryckligen säges om en lapp
i Sands tingsted år 1740.

Om dessa fjällappars levnadssätt säges i fogdens förklaring på 10:de posten
i räntekammarens “ Anteignelser" i hans räkenskaper för år 1720: “Thi det er
sandfterdig, åt disse fieldfinner maa Regulere sig eftter deres Reins dyr, saa åt
naar de slipper dem om hösten paa fieldet, eftter åt de har udMelchet dem om
Sommeren, löber de da paa deres Egen haand om winteren af Et field paa et andet
åt söge sig eftter deres föde, og Man da fieldfinden have Stoer u-mage for åt söge
op sine Rein igien, og saa flotte sig hvor hand Under dem om foraaret, oftte fra
et fougderi i et xlndet, Ja paa Sverriges grendser: og åt disse field finner [några,
som upptagits i föregående års räkenskaper] iche har vieret indfört her dette aar
til skatt: er åt de iche har vaeret her i fougderiet som finnelmgget [specif. n:r 115]
har forklaret, og det var bedre for Landet åt de iche komb her need om Sommeren,
thi de er en tyngsel for Allmuen, og opbrender schouven hvor de ere, og
i Anden Maader beschadiger den, saa de vil Raade over en hvers leyeboel hvor
de opholder sig, Nu med Nsever åt Rive af Trseerne Nu med trseskaaler og trouv
åt liugge, Nu med deris börse åt ödelegge hvad de Andel'', saa de agter ingen tiltale
eller A d var sel. “

Och 1724 säger fogden i sitt svar på post 18 i “ Anteignelserne “: “Belangende
disse Omstrippende og for Landet meget skadelige FieldLapper: som i det eene Aar
er her og det andet Aar der, end i it, end i it andet Fogderie, da har ieg paa
ingen anden maade kundet svare Regenskab for dem end skeed er, Og som deres
Kongl: Maj:t udi sin allernaadigste Förordning af 27 Septbr 1726 har ladet forbyde
åt disse Field Lapper iche skal söge Ting, mens i dend stod udngefnis it stod
hvor bonde Lensmanden skal annamme deris skatt, saa skal de [den?] vel Aar eftter
Aar aftage, thi de agter lidet Fogden og slet intet Lensmanden."

Att de t. o. m. voro nödsakade att uppsöka sina renar “paa Sverriges grendser",
betyder tydligen, att de åtminstone ofta måste flytta över till Sverige för
vintern, d. v. s. att de voro svenska fjällappar, som väl något år eller några år i
sträck kunde vedervåga att övervintra med sina renar i Norge, men likväl esomoftast
voro tvungna att flytta över till sin rätta vintertrakt öster om fjällryggen.
Härmed sammanhänger, att de alltid uppträda helt plötsligt i räkenskaperna, ofta
med en anmärkning, att den och den i år för första gången kommit “ned" eller
“ned från fjället", och härmed sammanhänger också, att de så ofta efter några
års förlopp åter försvinna ur räkenskaperna. På fogdens fråga efter dem svaras
då, att ingen vet, var de befinna sig, eller att de äro “under fjället" eller “på
fjället" eller åt "hand avigte Aar var her Mens i vinter er hand död paa fieldet
[d. v. s. i Sverige] hvor han hafde sit tilhold og berettes om Enclien åt hun paa
fieldet shal giftte sig igien med en Svensk lap" (Dyrö 1735) o. s. v. Ibland
anmälas de också ha flyttat till Ofoten eller till “Kanstad bordell i Saltens fogderie
i lödingens Gield" [på Hinnön] eller till Tromsö fögderi eller till Lyngen o. s. v.

Ofta händer det emellertid, att de stanna i Sentens fögderi för alltid. De
äro då i regeln fattiga och kallas för “ o tarmed" och “en Stachel “. Ett exempel
härpå har givits ovan s. 74 och många andra kunde tilläggas. Dessa äro de
“norske böydelapper“, varom Schnitler så ofta talar och vilkas eländiga liv han
skildrar (jfr nedan), men alla dessa “fieldlapper“ kunna ingalunda vara dylika
proletärer, utan en stor del av dem måste man ovilkorligen räkna till de värkliga
nomaderna, som efter urgammal sed flyttade mellan Sverige och Norge och ofta
kommo ända ut på öarna.

Att de icke voro riktiga norska medborgare, utan i detta avseende främlingar,
framgår också av fogdens ovilja mot dem och hans nyss citerade ord, att
det vore bättre, om de alldeles “iche komb her need om Sommeren". I en tid,
då penningknappheten var så stor, att man för att skaffa kronan pengar måste
påhitta sådana skattetitlar som perukskatt och “topskat", d. v. s. skatt på de förnämligare
damernas hårprydnader, hade fogden säkerligen yttrat sig på annat sätt
om dessa skattedragare, om de värkligen varit norska undersåtar. Den skatt de
fått betala, hade väl då också varit större än de 48 skilling, som nu var det högsta
beloppet.

Av detta låga skattebelopp får man ingalunda draga den slutsatsen, att de
lappar, som flyttade ut till öarna, voro särskilt fattiga. Icke häller de svenska
fjällappar, som med sina renar stannade på fastlandet, betalade mera till norska
kronan, de flesta t. o. m. mindre, oaktat säkerligen många av dem voro ganska
förmögna. De fjällappar ute på öarna, som särskilt angivas som fattiga, fingo
betala blott 24 å 32 skilling, t. ex. gamle Niels Aamundsen, som vid sommartinget
i Fuskevaags tingslag 1724 angavs “åt vere en fattig Mand og haver iche Mehre
end Een half Snees Reinsdyr. Kand ey schatte Mehre her end 1 m. 8 s. “ d. v.
s. 24 skilling.

Fjällapparna på öarna i Tromsö amf omtalas för övrigt från denna tid icke
blott i fogderäkenskaperna, utan även i en annan källa, nämligen i en av den
kände lappmissionären Isach Olsen, Thomas von Westens medhjälpare, skriven
“Underdanigst Underretning om Nordlandene", vilken är daterad den 27 nov.
1718 och finnes i Kgl. Bibi. i Köpenhamn (Kall. Sami. Folio N:o 228) och i avskrift
i Univ. Bibi. i Kristiania (Kildeskriftfondets Sami. N:o 301).

Han säger (s. 2 i avskriften i Kristiania): “J Jbbestad paa den 0e Rolla boer
Hr Christen Krog, og Tranens og Dyröens Kirker hörer hannem og til. Finde
Fjordene, der inden före, som og hörer dertil, som er Faxfjord, Salangen, Lauffangen,
Gradangen og Dradfjord [tydligen skrivfel för Gravfjord], skal vsere et heell
sledt Leffnet der inde hos dem.

Der vanker og Finne Lapper med deris ReinsDjur paa disse 0er, som Rolla,
Åndorja, Tranen, Dyröen, og paa den store Senjens 0e, som skal vaere 12 Mile
omkring. —--

De Svenskes Finne kappe Byer, der o ven före, sees i Kortet, saa og de fjord ske

Vande og Sjöer, som ere mit paa Fjeld Ryggen eller Kjöllen kaldet,---

[s. 15] J Qvjcfjorden paa samme 0e Hinden der nsest ved Thronses, er og en
Capelan. Der er og Finne Lapper i denne Fjord, men ellers vanker der Finnelapper
omkring alt paa denne store Hindens 0e, som skal vsere til en Snes Mile
omkring med deris Reensdjur; meget slette Mennisker; ja ogsaa undertiden paa de
andre store 0er der uden före, ogsaa med deris ReensDjur.“

Det finnes vidare bestämda uppgifter om att svenska lappar gingo över till
Hinnun med sina renar under senare delen av 1700-talet. Härom vittnar följande
skrivelse från amtmannen i Tromsö amf till Inredepartementet, daterad den 2
dec. 1872 och tryckt som bilaga n:o 7 till 1887 års stortingspropos. n:o 1, Hovedpost
VI, Kap. 9, Tit. 1 (s. 18 f.): “Ved nsermere åt foresporge om denne Sag
[spår av gamla lappläger på Hinnön, vilka omtalas i bilagan n:o 6, sid. 17 f.] fik
jeg af eu paalidelig og förståndig Lap ved Navn Henrik Andersen, som nu er Bumand
og Jorddyrker, boende paa Husjord, under Gaarden Roberg paa Fastlandssiden
af Throndenaes Herred, folgende Oplysninger:

Hans Farfader hed Ole Nilsen, var Fjeldfin foa Jukasjervi i Sverige og eiede
omtrent 1,000 Ren. Samtidig med denne Ole Nilsen levede de ligeledes svenske
Lapper Paul Alet, Per Paulsen og Knud Aanet her, som efter Beretterens Udsagn
eiede flere Tusinde Ren. Samtlige disse 4 Lapper laa stadig liver Sommer med
sine Ren paa Hindoen, ligesom deres Forfaedre havde gjort for dem. Men ikke
alene om Sommeren betede de der, ogsaa om Vinteren pleiede ialfald nogle af dem
af og til åt ligge over paa Hindoen med endel Ren. Da Ole Nilsen blev aeldre og
fandt Nomadelivet anstraengende, tog han Rydningsseddel paa Pladsen Husjord og
blev fastboende der. Sine Ren havde han fremdeles gaaende dels paa Hindoen,
dels paa Fastlandet, dels i Sverige. De bevogtedes, efteråt gamle Ole Nilsen som
anfört var bleven fastboende, dels af hans Son Anders Olsen, dels af andre Lapper.
Da Ole Nilsen dode, overtog Anders Pladsen og havde fremdeles sine Ren for det
meste paa Hindoen. Det gik imidlertid i Anders’s Tid lidt efter lidt ud med Renholdet,
dels fordi Anders ikke kunde skaffe paalidelige Vogtere, dels fordi de fastboende
paa Hindoen tiltoge i Antal og fortrsengte Lapperne. Anders Olsen lever
endnu nogle og niti Aar gammel som Kaarmand paa Husjord, som er övertaget af
hans Son ovenuaevnte Henrik Andersen, som nu efter eget Sigende blot eier 10 å
20 Ren.

Han tillagde, åt de ovennaevnte 3 gamle Lapper Paul Alets, Per Paulsens og
Knud Aanetsens Efterkommere ogsaa efterhaanden dels have mistet mange Ren,
dels ere blevne fastboende, hvilket er Grunden til, åt der nu i endel Aar dels ikke
er fort, dels kun er fort faa Ren over til Hindoen.

Beretteren bemserkede forovrigt, åt det var en blandt Lapperne vel kjendt
Sag, åt de fra Alderstid havde betet paa Hindoen — —■

Även från Senjen erhåller man tydliga och klara uppgifter ur liknande källor

om de svenska lapparnas flyttning till ön vid samma tid. Härom upplyser 1897
års lappkommissions Indstilling, sid. 89: “En 70-aarig Foderaadsmand, Gunder
Gundersen Graesmyrskogen, boende paa Senjenoen, hvor han er fodt af lappisko
Foraeldre og hvor han har boet al sin Tid, forklarede [inför kommissionen år 1898]:

Hans Fader, der dode, da Sonnen var 10 Aar gammal, havde oprindelig vaeret
svensk Flytlap. Faderen havde fortalt barn, åt svenske Flytlapper i 2—300 Aar
havde brugt åt flytte ud paa Senjenoen med sine Ren om Vaaren og tilbage om
Hosten til Sverige. Saaledes naevntes som saadanne Lapper hans Morfader Anders
Persen og Ole Amundsen og Junka-Lars [om vilken se ovan s. 74], Siden Faderens
Död havde ogsaa hans Morbroder Ole Andersen, der saavidt han erindrede
dode for omkring 20 Aar siden i 80-Aarsalderen som fastboende paa Senjenoen,
fortalt ham det samme. Ogsaa Ole Andersen havde oprindelig v inre t svensk Flytlap.

Gunder Lasse Olsen Tommerbakken, 50 Aar gammel, Gaardbruger paa Senjenoen,
Son af Ole Gundersen Tommerbakken, som er fodt i Sverige i 1812, oplyste,
åt hans Fader, som nu var syg og blind, saa han ikke kunde mode for
Kommissionen, havde meddelt ham folgende:

Hans (o: Gunders) Farfaders Moder med 4 Sonner fulgte i Begyndeisen af
Aarhundredet svenske Flytlapper til Senjenoen, hvor han tog fast Bopael. Ingen
af hendes Slaegt havde siden erriaeret sig som Flytlapper, om de end havde havt
Ren, som om Vinteren havde vaeret sendt til Sverige med svenske Flytlapper.

Han (Gunder) kunde selv mindes 40 Aar tilbage, og i denne Tid havde der
hvert Aar kommet svenske Flytlapper med Ren til Senjenoen om Sommeren.
Af aeldre Folk og sandig af sin Fader havde han hort, åt det samme skal have
vaeret Tilfaeldet, siden hans Familie flyttede til Senjenoen, ligesom åt der ogsaa
for den Tid skal have vaeret svenske Flytlapper paa Senjenoen. Dog havde han
ikke hort fortaelle, hvorlaenge dette skulde have fundet Sted, saerlig ikke åt det
skulde varet i 2—300 Aar, saaledes som af hans forannaevnte Farbroder, Gunder
Gundersen, forklaret. “

Gentemot dessa vittnesmål kunde man vilja sätta ett sådant, avgivet inför
samma kommission av en bonde, en 75-årig födorådsman, som var född och hela
sitt liv hade bott på Finfjordeidet söder om Kistefjeldet i Lenvik. Han berättade
(ibid., s. 88 f.): “Han kunde fra sin 8—10 Aarsalder erindre, åt der opholdt sig

paa Senjenoen 4 Lapper, nemlig Anders Paulsen Gronli, Thomas Larsen Gronli,
Gunder Larsen Graesmyrskogen og Ole Larsen Graesmyrskogen, hvilke boede paa
Eiendomme tilhorende Staten. Saavidt han vidste, var de i sin Tid komne fra
Sverige, men havde taget fast Ophold paa Senjenoen, hvor de blev boende til sin
Död. De brugte liver Hest åt jage sin Ren over Gisund ved Finsnaes til Fastlandssiden,
hvorfra svenske Flytlapper medtog dem til Sverige, og hvorhen de
utter bragte dem tilbage om Vaaren, idet Eierne saa igjen forte Renen over til
Senjenoen for Sommerbeitning. Han kunde ikke erindre, åt svenske Flytlapper i
hans Barndom flyttede over paa Senjenoen for der åt soge Beite for sine Ren.

Derimod kunde hau erindre, åt svenske Flytlapper holdt til paa Fjeldene paa Fastlandssiden,
sandig paa Kistefjeld og Fagerfjeld. Han har ikke bort af gamle Folk.
åt Flytning af svenske Flytlapper til Senjenoen skal liave fundet Sted for hans
Tid. Naar saadan Flytning er hegyndt, kunde han ikke nsermere angive." Vid
detta vittnesmål bör emellertid anmärkas, att vittnet icke bott på själva Senjen.
utan ett stycke in på fastlandet. Han kan därför omöjligen ha fått den intima
kunskap om förhållandena på ön som de nyss anförda vittnena, vilka dessutom
själva voro av lappstam, och man kan därför inför deras vittnesmål icke fästa så
stort avseende vid hans.

Ännu mindre avseende kan tydligen fästas vid en på samma ställe anförd förklaring
af kommunalordföranden i Hillesö, som erkänner sig sakna personlig kännedom
om fjällapparnas flyttning till Senjen, men dock är “tilboielig til åt antagen
att svenska fjällappar först omkring mitten av 1840-talet började flytta över till
Senjen över Gisund. Något bevis för detta sitt antagande synes han ej ha presterat.

Rörande fjällapparnas flyttningar till de nordligare öarna i Tromsö amt innehålla,
såsom redan påpekats, de eljes så värdefulla fogderäkenskaperna från första
hälften av 1700-talet ingenting. Att renskötsel likväl förekom även på dessa öar,
intygas emellertid av andra källor. Vid tinget på Elvevold med Helgö tingsteds
allmoge den 27 okt. 1741 förekom således (enligt Justitsprotokoller for Tromsö
Fögderi 1729—1744, fol. 182 verso; Thjems Stiftsark.) ett mål mellan “Aamund
Siursen find Söer grundfiord“ på Ringvatsön och “Lars Peersen find stoer steen
Nsesset udj Ulsfiorden“, därför att denne senare “skal have skaatten 24° af hans
Simle Rein [ renkor ] som gicli paa Ringöen", d. v. s. Ringvatsön eller möjligen
Renön. Emellertid var käranden möjligen blott sjölapp, om också hans renägareskap
visade, att han åtminstone härstammade från fjällappar.

Underrättelserna om fjällappars renskötsel på Kvalön gå med säkerhet tillbaka
till 1700-talet. Den år 1897 tillsatta norska lappkommissionen utfrågade år
1898 bl. a. också de på Kvalön liggande svenska lapparna, huruvida det funnits
fjällappar där före en Per Prost, som på 1830-talet och kanske också senare under
längre tid vistats på ön. Dessa kunde dock “intet Bidrag yde til Sporgsmaalet om,
hvorvidt der havde vaeret Lapper paa Kvaloen for Per Prost, uden forsaavidt som
de havde hort, åt saa skulde vivre Tilfaddet allerede länge for Prosts Tid, nemlig
paa en Tid, da der kun fandtes nogle faa Gaarde paa Kvaloen" (1897 års kommissions
Indstilling, s. 88). Vidare: “En 78-aarig Gaardbruger i Tromsosundet,

der i 32 Aar havde varet Lappeopsynsmand ved Rystrommen, forklarede, åt efter
hvad han har hort fortadle, skal der for Per Prost have vaeret én Mand, som holdt
til paa Kvaloen med Ren. Denne Mand skal have baaret Navnet Per Figenskoug
og antoges åt have vaeret Lap. Hvor han var fra eller kom fra, vidstes ikke.
Denne Per Figenskoug opholdt sig paa 0en nogle Aar baade Vinter og Sommer,
men flyttede saa til Balsfjorden. Senere kom saa til Kvaloen den tidligere nsevnte
Per Prost" (ibidem, s. 87). Ordföranden i Hillesö förklarade, att “da lian kom

til Kvaloen i 1854, opholdt sig der Enken efter Per Prost, som da af de Fastbo ende

opgaves åt have vseret den förste Renlap, som var kommet til 0en.--—

Foranlediget ved, åt de paa Kvaloen besogende Lapper paaberaabte sig Rester af
gamle Rengjarder i Stromsdalen og mellem Katfjord og Kalfjord som Bevis for
ajldre Lappebesog, oplyste Ordforeren, åt han kjendte disse Levninger, men åt han
var overbevist om, åt de ikke var jeldre end i Hoiden 40 Aar (jfr. dog Förhandlingsprotokollen,
Side 24—25).“ Då dessa förhandlingsprotokoll icke äro tryckta,
kan man tyvärr icke avgöra, om icke de på s. 24—25 anförda omständigheterna
möjligen äro av avgörande betydelse för frågan om renskötselns ålder på Kvalön.
I alla händelser torde man omöjligen, även efter ett studium av övriga inför kommissionen
avgivna vittnesmål från denna trakt, kunna instämma i kommissionens
yttrande s. 88: “Efter disse samstemmende Oplysninger förekommer det Kommissionen,
åt det ikke kan vsere synderlig tvivlsomt, åt den förste Lap er kommen til
Kvaloen i 30-Aarene“ av 1800-talet.

Inför de fakta, som ovan anförts från första hälften av 1700-talet, får man
således icke tyda Schnitlers tystnad angående renskötsel på öarna därhän, att
någon sådan icke på hans tid förekommit. Man får i stället söka förklara, hur
det kunde komma till, att Schnitler icke nämner något om den, oaktat den
faktiskt förekom. Förklaringen ligger i själva verket nära till hands. Schnitlers
egentliga uppgift var att studera förhållandena i gränstrakterna i och för
den Hivande gränsregleringen, men öarna hörde icke till gränstrakterna. Även
på den tid, då Sverige tvistade med Danmark—Norge om väldet vid Ishavet,
framställdes från svensk sida inga pretentioner på välde över öarna, oaktat många
svenska skattedragare, sjöfinnar, sutto där. Det var således naturligt, att Schnitler
skulle behandla öarna mera en passant och att lian fördenskull aldrig utlyste
officiella, sammanträden på dem, där han enligt sitt vanliga schema kunde få utfråga
allmogemännen, både lappar och bönder. Han inskränkte sig i stället till att
av prästen (så på Hinnön) eller av sorenskriveren (så på Senjen) erhålla en mer
eller mindre noggrann skildring av trakten. Det är blott för öarna fr. o. m.
Kvalön vid Tromsö mot norr, som han vid sammanträden på fastlandet av allmogemän
erhåller beskrivningar med ganska detaljerade upplysningar om den fastboende
befolkningen. Några frågor om eventuellt ditflyttande fjällappar framställer han
emellertid icke — och får sålunda icke heller några svar rörande dessa ting.

På Schnitlers tid vistades det enligt hans egna uppgifter Henne slag renägande
lappar i Tromsö amt.

För det första de svenska “ östlapparna“ från Torne lappmark.

För det andra några få norska östlappar — år 1743 endast sju familjer, en i
Sör-Reisens fjäll och de övriga i Malangen. Dessa flyttade mellan Sverige och
Norge på fullständigt samma sätt som de svenska östlapparna, men betalade skatt
till Norge, besökte de norska tingen och gingo till nattvarden i norska kyrkor.
Att de till alla delar voro ett med de svenska östlapparna, framgår för övrigt

därav, att alla de norska östlappar, som figurera som vittnen i Schnitlers protokoll,
voro födda av svensk-lapska föräldrar. Det 14:de vittnet i Senjens fögderi är ett
av dem. Han vittnar (IV, s. (57), att lian “er födt paa Tromsens Fielde i Norge
af Svenske Lappe-Forseldre, döbt i Tromsöe Kirke, hos hans Forreldre i Norge
opfödt, i sin Christendom noget af Bönder-Folk, noget af den Norske Missionaire
oplaerdt, over 40. Aar gammel, gift med en Svensk Lappe-Kone, og af en Svensk
Prajst i Torne Lapmark Jokaskervs LappeKirke segte-vied“. Hans fader hade
likaledes betalat skatt till Norge. Fn annan, 15:de vittnet, vittnar s. 68, att han
är “födt i Sverrigs Torne Lapmark i Granskougen 1. Dags Reisse Norden for
Jokaskervs LappeKirke af Svenske Lappe-Foraeldre, döbt i bem:te Jokaskervs Kirke,
opfödt hos hans Foraeldre, kommet hid til Norge, da han var 26. Aar gammel, i
sin Christendom af den Norske Missionaire oplaerdt, 50. Aar gammel, gift med en
Svensk Lappe-Kone, og af en Svensk Praest aegte-vied.“ Den tredje, 17:de vittnet
i Malangens fjord, berättar s. 100, att lian är “födt i Torne Lapmark af Lappe
Foraeldre, döbt i Jokaskervs LappeKirke, hos hans Foraeldre i Torne Lapmark opfödt,
i sin Christendom i Sverrig oplaerdt"; även hans fader hade skattat till Norge.
En broder till honom, 19:de vittnet (s. 103), hade varit svensk östlapp, men var
nu utarmad och hade blivit norsk “böydelap". Den fjärde norska östlappen slutligen,
18:de vittnet (s. 102), var “födt paa den Svenske Side, 2. Miile naer FieldRyggen
af LappeForaeldre, döbt i Jokaskervs Lappe Kirke, hos hans Foraeldre opfödt,
i Sverrig i sin Christendom oplaerdt af den Svenske Klokker". Även detta
vittnes fader hade skattat till Norge. Om de återstående tre norska östlapparna
också haft tillfälle att framlägga sina personalia inför Schnitler, skulle de förmodligen
ha innehållit ungefär detsamma, d. v. s. de skulle ursprungligen ha varit
svenska fjällappar, som av en eller annan anledning — förmodligen för att känna
sig tryggare inför de norska myndigheterna — börjat betala skatt till den norska
kronans rättsinnehavare.

Det tredje slaget renägande lappar i Tromsö amt utgjordes av ett litet antal
fattiglappar, vilka sedan sin välmaktstid som svenska fjällappar hade kvar några
få renar, som de om hösten sände till Sverige med de överflyttande fjällapparna
och återfingo på våren. Åtminstone en del af dessa “Norske Böyde-Lapper“ skötte
sina renar själva om sommaren, vilket framgår av några uppgifter hos Schnitler.
Sålunda säger han vol. IV, s. 19 f. rörande detta slags lappar i Gratangen och
kringliggande fjordar:

“Norske Böyde- eller Field-Lapper blive her og stadig i Norge, og tilholde
enten i Kongens Alminding, eller paa Böndernes Fielde, en deel have Böndernes
Forlov hertil, en deel ikke; Af disse Böyde-Lapper siger LaugRettet, åt Mangfoldige
fra Sverrig hidover komme udarmede, hvoraf nogle trygle [tigga] sig frem fra
et Sted til andet, åt det ret besvserger Almuen; Om Vinteren sidde de ved Fiordene
og fiske, og bruge Skougen, som dem lyster, liden åt spörge Bonden, paa den Tid,
(om Vinteren nemlig), de deres Reen med de Svenske Ostlapper til Sverrigs Lap -

K. B. Wiklund.

mark liave oversendte; Om Sommeren, naar de ved de Svenske Ost-Lapper liave
faaet deres Reen tilbage, ligge de i Fjeldene, hvor de vill, uden Lov; Nogle af
disse Böyde-Lapper liave nu nogle Reen, nogle Ingen: de som liave Reen, siger
Laug-Rettet, svare til den Norske Foged Skat aarlig, å 24. 32. og 48 s. liver, efter
sin Leilighed. “ Deras antal i Gravfjorden—Salangen var 49 familjer (s. 18).

I Sör-Reisen och Malangen funnos också några fä sådana “ Böyde- eller FieldLapper,
som blive stadige her i Norge, naere sig deels af deres Reen-Dyr, hvilke de
imod Vinteren med 0st-Lappene oversende til Sverrigs Torne Lapmark, og om
Vaaren faae derfra tilbage, deels leve af Fiskerie i Fiordene, deels af Arbeide för
Bönderne “ (s. 50). Deras antal var 9 familjer. En sådan bygdelapp vittnade, att
lian “holder stadig til her i Norge paa MiddagsField i Kongens Alminding paa
S^öndre Side af Reisens Fiordz Botten om Sommeren med nogle sine Reen, om
Vinteren sidder han neere ved den Norske Reisens Fiord, da han til Sverrig har
sine Dyr oversendt, og nasrer sig af Fiskerie i Fiordene, og Arbeide til Bönderne “
(s. ol f.). Han var född i Salangen av svenska lappföräldrar och var döpt och
upplärd i sin kristendom i Norge.

Samma förhållande ägde rum i Balsfjorden, där en “Norsk Böyde-Lap“ önskade
få behålla det betesland han som svensk fjällapp haft på Skiönna-vardo (jfr
ovan s. 63) “for åt fode sine faa Reen derpaa om Sommeren“ (s. 135). I Balsfjorden
funnos 3 sådana fattiglappar, i Ulfsfjorden 4, i Lyngen 6 och i NordReisen
7.

Till denna kategori av lappar hörde tydligen också de, om vilka Rheen talar
åt 1671: “ Föruthan desse lappar eller Skrijkfinnar [fastboende sjöfinnar], äre och
[i A oi ge] någre fåå Rätte lappar, som föda sigh alleena af Reenar, som Swänske
lapparna, doch äro the mäst fattige och af ingen stoor förmögenhet1'' o. s. v. [hela
yttrandet anfört ovan sid. 17].

'' Endast lappar av dessa trenne kategorier ägde på Schnitlers tid renar i
J romsö amt. Att döma av de föreliggande underrättelserna, både hos Schnitler
och andra, ägde däremot de egentliga, fullt bofasta sjöfinnarna i dessa trakter inga
renar, utan levde, såsom det ofta framhäves, på fullständigt samma sätt som “andra
bönder". Det var, såsom för övrigt redan ovan sid. 6 påpekats, en stor och bestämd
skillnad mellan dessa västligare och sydligare sjöfinnar och sjöfinuarna i nuv.
finmarkens amt, vilka ännu på 1700-talet också idkade renskötsel i icke alltför
obetydlig skala.

Även dessa omständigheter tala således med bestämdhet emot det antagande,
som göres i 1897 års lappkommissions Indstilling, tryckt 1904, sid. 92, där det
säges, att “det er visselig ialmindelighed norske Sjolapper eller saadanne Lapper,
som har slaaet sig ned paa 0erne som Fastboende, som ved siden af sin ovrige
Näring dersteds har udovet Renbeitning. Derpaa kan en og anden nomadiserende
Lap vsere kommet ud paa 0erne og have holdt til der Aaret rundt. De egentlige
svenske Flytlapper maa antages i en sene re Tid åt vane begyndt åt tnekke

over patt 0erne, livor de tildels er forblevne i nogle Aar, enten som Nomader
eller som Fastboende, idet de isaafald samtidig bär holdt endel Ren“. I de förliandenvarande
källorna torde ingenting kunna uppletas, som talar härför. Det
är i stället så, att särskilt de renägande lappar, som på Schnitlers tid vistades
i Tromsö amt och räknades för norska undersåtar, i alla de talrika fall, där man
kan undersöka förhållandet, voro f. d. svenska fjällappar. Man kan därför med
full trygghet påstå, att också de renägande lappar, om vilka inga närmare personuppgifter
lämnas, voro f. d. svenska medborgare och att det vid denna tid
överhuvudtaget icke fanns några verkliga norska renägande lappar i dessa trakter,
d. v. s. lappar, som under flera generationer såsom norska undersåtar idkat renskötsel
eller ägt ett väsentligt antal renar. Bevisningsskyldigheten åligger här
tydligen den, som påstår, att det omkring tiden för avslutandet av gränstraktaten
1751 här fanns norska renägande sjölappar och att också de renlappar, som fogderäkenskaperna
och Isach Olsen omtala från öarna i Tromsö amt, voro gamla norska
undersåtar.

Varifrån skulle för öfrigt dessa renägande norska lappar ha fått sina renar?
Icke lära de väl ha kunnat få dem genom köp eller genom någon skattekrävningsrätt
såsom hålogalänningen Ottar på kung Alfreds tid. Därtill voro dessa
lappar utan tvivel för fattiga, för svaga och initiativlösa. Återstår då, att de fått
dem genom arv. Men då måste deras fäder ha varit fjällappar, och fjällapparna
ansågos sedan länge tillbaka som svenska undersåtar, enär de under större delen
av året vistades öster om Kölen och betalade hela sin skatt eller åtminstone större
delen därav till Sverige. En och annan norsk sjölapp kunde visserligen ha tjänat
ihop dem såsom dräng hos fjällappar eller fått dem genom gifte med någon fjälllappflicka,
men dessa undantag kan man ju ej upphöja till regel.

Renskötsel kan för övrigt icke existera någon längre tid i oavbruten följd på
öarna i Tromsö amt utan flyttning till fastlandet, d. v. s. Sverige, enär vinterbetet
på öarna i längden är otillräckligt, något som visas av upprepade erfarenheter från
senare tider.33 Från vilken tid än renskötsel på öarna omtalas, förutsätter den alltså
överflyttning till fastlandet och Sverige för vintern, d. v. s. att vederbörande
lappar under större delen av året vistades i Sverige och således enligt det före
1751 års traktat vanliga föreställningssättet voro svenska lappar. Vistelsen på
öarna erbjudei’ och ei’bjöd emellertid den fördelen framför vistelsen pa fastlandet, att
öarna icke äro så hemsökta av varg och andra för renskötseln farliga rovdjur. Det
är därför icke underligt, att många lappar också försöka övervintra där. Snart nog
är emellertid vinterbetet slut på öarna, och då måste den gamla flyttningen till
fastlandet åter vidtaga. Flyttningen till öarna får således lätt en något annan
karaktär än den mellan skogslandet och fjällen, vilket yttermera framhäves därav,
att lapparna då och då av den ena eller andra orsaken underlåta att flytta ut till
öarna för några år. Särskilt under äldre tider, då utrymmet för sommarbetet

på fastlandet icke var sa strängt upptaget både av bönder och lajjpar som nu,
kunde dylika mellantider ofta förekomma. Sådana periodiska uppehåll i flyttningen
kunde emellertid naturligtvis icke förtaga dess hävd.

De trakter i svenska Lappland, från vilka de överflyttande

lapparna kommo,

angivas ganska noggrant i de Schnitlerska protokollen. De lappar, som uppehöllo
sig om sommaren i Susendalen i Vefsens fjäll, vistades sålunda på vintern i Åsele
lappmark (3:dje vittnet i Helgelands fögderi), likaså de som vistades i Krutfjeldene,
Vaagvasfjeldet och Hatfjeldet (4:de vittnet). Rånens fjällappar kommo
från Lycksele lappmark (9:de vittnet). Beierens fjällappar tillhörde Sörvästerbyn
och Saltdalens fjällappar Nordvästerbyn i Pite lappmark (jfr ovan s. 34); dessa
byar finnas ännu kvar i Arjeplog. Foldens. Sagfjordens och Tysfjordens fjällappar
kommo från Lule lappmark (III, ss. 150, 139, 177). Ofotens fjällappar hörde
hemma i Jukkasjärvi (III, ss. 222, 249), men delvis också i nuv. Gellivare (se
ovan s. 48). Rörande de trakter, från vilka fjällapparna kommo till Tromsö amt,
ger följande vittnesmål besked (V, s. 402): “Norden-fra åt reigne, saa komme
Part af de Enontekis-Lapper om Vaaren neer til Reisens- Part til Löngens- Part
til Ulfs- og en Part til Bals-Fiordene i Tromsöens Fogderie; Paa hvilket sidste
Sted de Rigeste af Lapperne skal tilholde; Fra Jokasjarfs Lappe-Hoved-Sogn
ligge og nogle ved sidstbenaevnte Balsfiord, nogle ved Malangens-Fiord, andre ved
Reisens-Fiord, og saa videre Söer ad i Senniens Fogderie “■ Till trakterna öster
om Nord-Reisen kommo enligt Schnitler endast Koutokeinolappar (V, s. 392): “De
Ofrige af Koutokeino [som icke komma till Alten] söge ned til Tromsöens Norske
Fiorder nordest i Nordland, nemlig i Qvaenangen, Oxfiord, Strömsfiord, Reisens
Fiord“, jfr härom nedan.

Aven i några andra gamla papper träffas uppgifter angående de trakter i
Norge, till vilka överflyttningen skedde från svenska sidan. Särskilt må anföras,
att vid tinget i Enontekis den 5 febr. 1754 en lapp från Peldojerfs lappby
förordnades till “Länsman öfwer dem af Lappallmogen uti Peldojerf och Sondowara,
af Enonteckis Lappmarck, som äro wane, åt, höst och wår, öfwerflytta till
Norrske Siöstranden samt fjordarne Kaiwouno eller Kofjorden, Raisen, och Nawuono
eller Qwenanger.“ En^ annan lapp skulle ha inseende “öfwer Lappallmogen af
Enonteckis och Raunala by, som wahne äro, åt, höst och wår öfwerflytta, til
Norrske sidan samt fiordarne Patswouno eller Balsfiorden, Muskawouno eller Uls -

fjorden, och Liungen eller Linkiö" (Qvist och Hei-i,ant, “Berättelse om Tårneå
Lappmarcker", bil. lit. O). Don sistnämnda byn, Raunala eller Rounola o. dyl.,
omfattade fjällapparna i Enontekis, både i den nuv. svenska och nuv. finska delen
av socknen. “Peldojerf0 synes från början ha omfattat uteslutande skogslappar
inom östra delen av nuv. finska Enontekis runt kartornas Peltovuoma m. m., men
omfattade vid nu ifrågavarande tid tydligen också några fjällappar. Samma förhållande
egde rum med “ Sondo vara “, som hade sitt namn efter ett berg i närheten
av Suantojärvi väster om finska Enontekis kyrka och som förmodligen från
början likaledes varit blott en skogslappby, men senare övergick till en by av
fjällappar med områden dels inom nuv. finska Enontekis, dels också inom den nuv.
svenska delen av socknen eller Karesuando. Vid tinget i Enontekis den 6 febr.
1671 “bleff ransakat om dhe Träsk och Lägenheeter, hwar och en brukar, och om
någre öde liggia“. Det befanns då, att till Sondawara by bl. a. hörde följande
sjöar, som ligga i nuv. Karesuando socken: “Kiälota Järfwi, d. v. s. Kellottijärvi,
och “Manna Järfwi”, Mannajärvi, väster om Karesuando kyrka: “Karissoua Elff“,
varmed närmast torde avses Kaarevuopio invid kyrkoplatsen; “Rådas Järfwi” =
ltuodusjärvi; “Tullinghsuando" någonstädes i närheten av Tuulinkivaara; “Luongas
Järfwi” = Luongasjärvi; alla de tre sistnämnda sydsydost om kyrkan. En
mycket väsentlig del av byn låg således inom nuv. Karesuando, och det var således
även i vår nuvarande mening svenska fjällappar, som några decennier senare
plägade härifrån överflytta till Kvienangen.

Under äldre tider synas egorättsförhållandena i avseende på beteslanden ha
varit ganska noggrant bestämda och iakttagna, även för sommarbetestrakterna på
norska sidan, jfr t. ex. det ovan s. 64 relaterade målet av år 1732. Längre fram
i tiden utvecklade sig emellertid en ganska stor godtycklighet vid flyttningarna,
så att de gamla gränserna mellan skattelanden och t. o. m. mellan de olika lappbyarna,
åtminstone inom Enontekis, till stor del försvunno. Häröver klagar Er.
J. Grape i sin beskrivning över Enontekis socken i Vet. Ak. Handl. 1803.
s. 275: “Hvarje by hetes väl hafva sin serskildta tract, och hvarje Lappe sitt

serskildta skatteland, men intetdera är genom råmärken utmärkt, och de fläste
göra nu mera intet afseende på gammal häfd, utan flytta efter behag, ifrån ena
byen till den andra, hvilket kunde och borde förekommas, såsom föranledande
till flere oredor så emellan dem sjelfve som för Prästen." På samma sätt
i ett något äldre manuskript av honom, daterat dec. 1794 (i Hiilpherska samlingen
å Gymnasiibiblioteket i Vesterås): “Men att så skatt-som oskattlagde Lappar, utan
föregången vederbörlig undersökning eller erhållet tillstånd dertill, årligen flytta
ifrån ena Lapp-byen till den andra, det både kunde och borde förekommas”, etc.
Att lapparna för övrigt även på andra håll gerna växlade sommarvistelseort, ses
av ss. 40 f., 55, 61 ovan.

Tiden för flyttningen över gränsen.

I de Schnitlerska papperen anges i allmänhet även tiden för överflyttningen
mycket noga, särskilt för de trakter, där lapparna under någon längre tid uppehöllo
sig i Norge. Samtidigt ger Schnitler också på några ställen viktiga upplysningar
rörande det sätt, på vilket flyttningen ägde rum.

För Susendalens fjäll i Vefsen gällde enligt tredje vittnet i Helgeland följande
tider: “Hand farer om Helgemaes-tiider Nembl: först i November [1 nov.]

her fra Norge over til Sverrig, og kommer til båge om Korsmesse nembl: först i
Maij-Maaned [3 maj]. “

Fjärde vittnet i Helgeland, vilken innehade Krutfjeldene, Vaagvasfjeldet och
Hatfjeldet i Vefsen, flyttade på samma tider som den föregående.

Elfte vittnet därsammastädes, vilken innehade Virvandet och Virvandsfjeldet.
i Ranen, flyttade liksom hans stamförvanter på nuv. svenska sidan om gränsen
“her fra over til Sverrig ved gamble helgemaes-tiider i November [varmed förmodligen
menas 1 nov. efter gamla stilen = 12 nov. efter nya stilen] og kommer til
Norge til båge i Maj maanet.“

Fjällapparna i Beieren flyttade enligt första vittnet i Salten, med vilket
övriga vittnen i trakten instämde, på samma tider som de föregående: “Hand Farer
om Helgemaes-tiider, nembl: först in November her fra Norge over til Svaerrig, og
kommer tilbage om Korsmaes nembl: först in Maj Maaned. “

Lapparna i Saltdalens fjäll “ere nödte til, om Hösten om Helgemiss Tider
åt fare over til Sverrig, hvor mangfoldig Gran-Skoug er, og om Vaaren om Kaarsmisse
Tider maa de vaere herover i Norge, som da er den Tid, åt Reenen kalver“
(III, s. 53).

I Folden berättades, att “de saa kaldede 0st-Lapper, som overvintre i Sverrig,
og om Vaaren komme over Iisfonden, eller Iiskiölen, naer denne Böyd og sidde paa
denne Böyds Fielde kun en 3. å 4. Tiger, siden herfra tilbage flotte over Iisfonden
til Verri-Vatten“ (III, s. 92). Vid sammanträdet, som hölls den 25 juni 1743, valen
östlapp närvarande, en annan sades ännu icke ha kommit över “ Iiskiölen “.

Lapparna på Hammeröns fjäll uppehöllo sig i Norge från den 17 juni till
den 12 augusti, högst 8 veckor, jfr ovan s. 43.

Rörande lapparnas överflyttningstider i de nordligare delarna av nuv. Nordlands
amf och de sydligare delarna av Tromsö amf lämnas inga närmare upplysningar.
Följande detaljer må dock anföras:

I en som bilaga lit. F. till vol. III bifogad skrivelse från missionären Jens
Kildal i Tysfjorden säges: “Den störste deel af de Svenske lapper ligger paa den
österste side af Field-ryggen, om sommeren, men nogle faae af dem, kommer dog.
i [oläsligt ord], og i u-orden ned til Vores fior-botner om Vaaren, hvor de kand
ligge en 14. dages tiid, indtil sneen tager noget af i Fieldene, end merkes paa ad -

skäligt, (: skiönt ingen gaar op til fieldryggen og ser de sveenske lappers boepsele:)
åt dog, en del af dem ligger, en liden tiid, om sommeren, paa den Vesterste side
iield-ryggen. “ Jfr också den ovan s. 42 avtryckta uppgiften.

Den präktiga gräsväxten på edet mellan Harjangen och Gratangen härledes
vol. IV, s. 13 därav, att “Lappene ligge der lieel tidig om Vaaren, med deres
Iteen, hvoraf Jorden giöres saa frodigt.

Den 28 aug. 1743, då sammanträdet i Sör-lteisen börjades, omtalades, att de
svenska östlappar, som på sommaren ligga i det ovan sid. 54 omtalade beteslandet
Lodnogietke mellan Lavangen och Salangen, “ere alt herfra flöttede 0st-ad“.

Om östlapparna “af Malangens Fielde“ beter det vol. V, s. 411 f.: “Disse
Jokasjarfs Lapper fare Osten-fra om Kaarsmisse, og nogle derefter, over FieldKiölen,
og holdc sig der nogle Tiger mer ved Kiölen paa dens A^estre Side, siden
flytte de neer, imod Fiord-Botten, en 8 Dage omtrent for S:t Hans Tid, blive en
4 Uger meer og mindre, herneere, og flytte op imod Kiölen igien, og ligge der en
Tid lång, men 8:de Dage omtrent for Mikkelsmiss [29 sept.] fare de over Kiölen
filbåge i Sverrigs Lapmark.“ Härmed överensstämmer, att de flesta svenska
lappar icke kunde komma ned till sammanträdet på Sultenvik den 9 sept. 1743,
enär de voro för långt borta. Blott en av dem var närvarande och “berettede om
de andre Svenske Ostlapper, som allerede vare faren Ost-over, åt, efter det bekomne
budskab om Majorens Komme, havde de gerne villet mode hannem, og ventet
efter hans Ankomst: men fordi det leed saa leenge ud paa Hösten, maatte de endelig
före deres Reen 0st-over“ (IV, s. 95).

För Enontekis lappar, vilka om sommaren kommo till Balsfjorden, Ulfsfjorden,
Lyngen och Nord-Reisen (jfr ovan sid. 84), gällde följande flyttningstider:
“De fare 0sten fra over Field-Kiölen neer til den Norske Söe Kant [d. v. s.
kusten ute vid segelleden] en Deel om Kaarsmiss, en Deel mitt i Maj., en Deel om
Pintze-Tid for og derefter alt til S:t Hans Tid; paa Vejen fra Kiölen til Söen tilbringe
de 2 å 3 Samdynge [dygn], og ligesaa lång Tid paa TilbageReisen; En deel
af dem blive nu ved den Norske SöeKant til S:t Olufs Tid [29 juli], en deel til
Bartholomaei [24 aug.] og derefter til sidst in augusto“ (V, s. 409). Detta vittnesmål
upptogs under maj månad 1745 i Lyngsbotten; under tiden 16—28 maj kommo
inalles 18 Enontekislappar dit, efterskickade av Schnitler.

Jämför härmed ett vittnesmål, avgivet i Lyngen på sammanträdet den 17—26
okt. 1743: “De nsermeste 0stlapper i Sör ere de af UlfsFiordens Fielde; de i
Nord nsermeste ere de i Reisens Fielde; Disse 0stlapper faxe om Mikkelsmiss
Tider [slutet av sept.] fra Fiordene ad Kiölen, og holde sig en Deel deraf paa den
Norske Side naer Kiölen til Helgemiss, primo Novembris: men de som have FiskeVande
i Sverrig, faxe strax over Kiölen didhen; Om Kaarsmiss den 3 Maj: komme
de filbåge ad Kiölen paa den Norske Side, og flotte efter Haanden ned ad de Norske
Fiorder“ (IV, s. 224). Med dessa uppgifter stämmer det, att inga östlappar
kunde komma ned till sammanträdet i Balsfjorden den 18 sept. 1743, enär de “sagdes

nu allereede åt vsere flottet saa långt 0st-over, åt man ei kunde naae dem“ (IV,
s. 106 f.). Icke häller på de närmast följande sammanträdena i Ulfsfjorden, Lyngen
och Nord-Reisen träffade Schnitler några östlappar.

Även i några andra norska 1700-tals manuskript träffar man en del upplysningar
rörande lapparnas flyttningstid, vilka väsentligen överensstämma med vad man
finner hos Schnitler.

Sålunda skriver prosten i Helgeland Anders Dass i en “Embeds Erklsering
— — — om Aarsagen til Fin-Lappernes Overflytning til Sverrig, og det allerbeqvemmeligste
Middel til Fin-Lappernes grundige Oplserelse i Christendommen “,
daterad Alstahoug den 2 jan. 1716, på följande sätt: "Lapperne i Nordlandene reiser
her ifra Norrig i September eller October Maanet over til Sverrig; derfra komme
de hidover igjen udi April eller Maij Maaned, og bliver saa her Vaaren, all Sommeren
og ud paa Hösten till i September eller October Maaned, da de farer over
igjen til Sverrig" (s. 79 i Kildeskriftfondets Sami. n:o 313 å Kristiania Univ. Bibi.,
kopia av n:o 4214 i det Holstein-Ledreborgske Bibi. og Manuskriptsaml. i Köpenhamn).
Dessa uppgifter gälla säkerligen närmast lapparna i Vefsen och Rånen,
vilka lågo närmast till prosteriets huvudort.

I Kildeskr. Sami. n:o 231, kopia efter Thottska samlingen n:o 17334 å Kgl.
Bibi. i Köpenhamn, finnas likaledes några upplysningar i detta ämne. Förf. är
anonym, men måste att döma av några uttalanden i manuskriptet ha varit missionär
bland Vefsens lappar, innan han skrev detsamma, och bör ha skrivit det
efter von Westens död 1727. Han säger s. 26: “Fjeldlapperne i Nordlandene og
i Finmarken flotte, som jeg för har sagt, om Vinteren ind paa de Svenske graendser
i det Svenske Lapmark; ved Micheldags Tider [slutet av sept.] flötter de österst i
vore Fjelde, og ved Alle Helgens Tid [1 nov.] reise de alle af de Norske Grasndser,
thi da er gjerne all Marken bedsekket af Snee, saa de kand beqvemmelig bruge
deres Skie og de för omtalte Kanel'' [slädar]; om Foraaret igjen in medio Martii,
begynde de igjen åt naerme sig vore Grsendser, og först eller midt i April ere de
gemeenlig alle i de Norske Fjelde indkomne." Med de norska fjällen tyckes förf.
mena hela fjälltrakten i motsats mot skogen i öster. Även härav framgår, att
hans beskrivning närmast avser förhållandena i Vefsen och väl också Rånen, enär
enligt den även på Schnitlers tid vanliga uppfattningen hos norrmännen i trakten
Norge här i öster sträckte sig icke blott till vattendelaren eller “Kölen", utan ända
till skogslandet öster om fjällen.

Utförligast äro de upplysningar man finner i ett anonymt manuskript “Om
Lappernes Vaesen i Levemaade og Afguds-Dyrkelse i Nordlandene fra förrige Tiider"
(n:o 263 i Kildeskr. Sami. = n:o 947 folio i den Thottska saml.). Förf. torde ha
varit någon missionär och har skrivit manuskriptet efter år 1752, vilket är det
sista däri omnämnda årtalet. Han säger s. 12: “Deres tiid [nämligen lapparnas
tid att flytta från Sverige till Norge] er först in Majo, saasnart de Norske Graendser
begynder åt blöttes for Snee, da de Lapper, som söge til Wefsen og Ranen

paa Helgeland, icke Komme saa tidlig, siden Sneen ligger laengere i Fjordene, og
de maae holde sig til sine visse böxlede Fjaelde, og icke strippe ned i Böygden
med sine Iteensdyr til Söekanten. Dend heele streckning Nordenfor [berättelsen
avser landet mot norr ända t. o. m. Lyngen] Kommer de saa meget tidligere
over, og af Förstningen, da Fjaeldene endnu er bedaecket med Snee, söger
de med sine Creaturer ligeneed til Söebredden for åt benytte sig af de förste
Fiacker, som for Snee blir blottet, hvertefter Soelen naaer sin Höyde, og Fjaeldene
blir derved for Snee blottet, flytter de laengere og laengere i öster op, indtil först
in September eller sidst in Augusti; ligesom Sneen Kommer hastig til i Fjeldene,
begir de sig til sine Vinter-Boeliger i Sverrig. “

Vid ting i Ofoten den 8 juni 1747 uppgav allmogen, åt “östlapperne iche
komme saa långt ned i disse fielde, förend det lacher mod St Olai tiider [29 juli],
da de der eftter bliver liggende med deres Reens dyr 14 dage å 3 uger da de
igien flotte höjere op til Fieldz og begiver sig paa hiem vejen" (jfr ovan s. 46).

Vid tinget på Elvevold med Helgo tingsteds allmoge den 17 juni 1743 (Justitsprot.
för Tromsö fögderi 1729 — 1744, fol. 224; Thjems Stiftsark.) förekom ett
mål rörande en skogseld vid Skibotten i Lyngen föregående sommar ungefär
samtidigt med tinget, som var den 2 juni. “Yidnet tillspurdes om der var fieldfinner
der i Marchen? Derpaa Yidnet svarede, åt der var vel Nogen; Mens iche
saa Nfcr ved den staed hvor branden Var.“ Det fans således fjällappar i denna
trakt redan Omkring den 2 juni.

Vid tinget den 12 juni 1745 på Nord-Rotsund med Skjaervö tingslag, till
vilket hörde Skjaervö, Nord-Reisen och Kvaenangen, tillfrågades de tillstädeskomna
lapparna, “hvad tiid det var beleiligst om aaret, åt holde lappeting
for dette destricts Seid finner og lapper samt paa hvad sted det for dennem beleiligst
kand holdes for åt haanthave Justitien imellem dennem. “ Lapparna svarade
härpå, “ åt paa denne tiid som det saedvanlige Sommerting holdes, kand ogsaa lappeting
for dennem forrettes, og det paa det ssedvanlige Sted Rotsund." Vid tiden
för sommartinget voro de alltså redan så långt ute vid havskusten, att Rotsund
vid sundet mellan Ulön och fastlandet låg lämpligt till för dem. Under åren 1729
—1745 hade tinget hållits där tidigast den 29 maj och senast den 14 juni och år
1750 hölls det så tidigt som den 21 maj.

Även från svensk sida finnas uppgifter rörande tiden för lapparnas flyttning
till Norge. Särskilt finnas sådana i bilagorna till Qvjsts och Hellants ofta citerade
tvänne berättelser rörande lappmarkerna. I bil. 1 till berättelsen om de södra
lappmarkerna, utgörande utdrag ur protokollet för tinget i Åsele lappmark den 10
jan. 1756, redogöres sålunda bl. a. för överflyttningen till och från fjällen i Vefsen,
jfr det ordagranna avtrycket ovan s. 24 f. De “norska lapparna avflytta härifrån"
Yalborgsmessotiden (1 maj) “eller den tiden som renarna kalva". Åselelapparna
flyttade till Norge omkring midsommartiden och stannade där (“bakom
bergen") 14 dagar, 3 veckor eller högst en månad. Återflyttningen skedde för

K. B. Wiklund.

“fjällapparna* omkring Larsmässan (10 aug.), men “de, som bodde närmare havet",
flyttade ej förrän efter Allhelgonatiden (1 nov.). Lapparna uppdelas således
här i tvänne grupper, den ena omfattande dem som hade sina sommarbetesland
längre i väster och därför måste flytta tidigare och kommo tillbaka senare, den
andra omfattande de lappar, som hade sina sommarland längre i öster, huvudsakligen
väl öster om den nuvarande riksgränsen, och överflyttade endast för den
egentliga högsommaren, då de sökte skydd bakom bergen och förblevo “på samma
ort“, d. v. s. denna ort väster om fjällryggen, “mera och mindre efter som sommarhettan
avtager", 14 dagar till en månad.

Till de förmodligen något nordligare fjällen i Y ef sen hänföra sig vidare de
uppgifter, som innehållas i Q vists och Hellants bilaga 2, omfattande ett protokollsutdrag
från tinget i Ume lappmark den 19 jan. samma år. Om de lappars överfly
ttningstid, vilkas sommarbetesland lågo väster om den faststälda riksgränsen, säges
här ingenting. Det upplyses blott, att de lappar, som hade sina skatteland på
svenska sidan, stannade där, utom någon enda då och då, som när het sommar inföll,
flyttade över gränsen ungefär vid Jakobsmessotiden (25 juli) och stannade på
dess västra sida högst 14 dagar (jfr ovan s. 25). Samma förhållande gälde för de
lappar, som flyttade över till Rånens fjäll.

I bil. 4, utdrag ur protokollet för tinget i Arjeplog den 4 febr. 1756, säges
om Södervästerbyns och Norrvästerbyns överflyttning: “Ersmäs [18 maj], och Midsommars
tiderne flyttas öfwer Gräntsen; Lägra sig hart nära in till Gräntsen; Lars
mäss [10 aug.] och Bärtelsmäss [24 aug.] flytta de åter hit öfwer tillbaka." De
gingo till fjällen i Beieren och Saltdalen.

Bil. 6 utgör ett utdrag ur protokollet för ett sammanträde i Jokkmokk den
16 febr. samma år och lemnar rörande lapparnas överflyttningstid en del uppgifter,
som troligen närmast gälla dem, som gingo över till Tyst jorden. (De övriga
till Norge flyttande Jokkmokkslapparna vistades väl blott någon kortare tid
på andra sidan gränsen, jfr Schnitlers uppgifter härom.) Enligt Qvist och Hellant
flyttade lapparna här över till Norge till renkalvningstiden, ett par veckor före Ersmäss
(18 maj), och flyttade tillbaka vid Mickelsmässotiden (29 sept.), då snön börjar
falla och sjöarna tillfrysa (jfr ovan s. 42).

I bil. 7 meddelas de uppgifter om vissa Gellivarelappars överflyttning till
Skjomen i O f o t e n, som erhöllos. på ett sammanträde i Gellivare den 26 febr.
1756. De flyttade över gränsen något efter midsommar enligt gamla stilen (d. v.
s. 5 juli enligt nya stilen), då myggorna äro svårast. De vistades icke väster om
fjällryggen längre än högst 2 till 3 veckor, beroende på myggförhållandena (jfr
ovan s. 47 f.).

Vid tinget i Jukkasjärvi den 28 jan. 1754 anmäldes, att lapparna företogo
flyttningen över till Norge i slutet av april och fullföljde den på två veckor, då
de anlände till Skjomen och Rombaken i Ofoten, Gratangen, Lavangen,
Salangen, Sör-Reisen, Malangen, Nordfjord i Malangen och Balsfjor -

den. Återflyttningen företogs Olofsmässotiden (29 juli) och var fullbordad ungefär
vid Mikaeli (slutet av sept.), jfr ovan s. 48.

Vid det därpå följande tinget i Enontekis den 5 febr. erhölls samma uppgifter
rörande de lappar, som överflyttade till Balsfjorden, Ulfs fjorden, Lyngen,
Nord-Reisen och K v mn a ngen, jfr ovan s. 63.

Härmed äro att jämföra de uppgifter, som meddelas av kyrkoherden i Enontekis
E. J. Gkape i hans “Enontekis Sokns Beskrifning", daterad december 1794.
Ett ex. av denna beskrivning finnes i manuskript i de Hiilpherska samlingarna till
en beskrivning över Lappmarken i Vesterås Gymnasiibibliotek. I utvidgad och
något omarbetad form trycktes densamma i Vet. Ak. Handl. 1803—04. Manuskriptets
§ 12 lyder: “Lappars årliga och ständiga Flyttningar äro bekanta. I hela
Församlingen finnas icke flera än 9 hushåll som icke hvarje våhr afflytta öfver
fjällen till Norrska stranden, och derföre kallas Outa- eller Skogsbygd-Lappar;
men äfven desse ombyta bostäder både sommar och vinter innom sina vidsträckta
tracter. I slutet af April afresa Fjäll-Lapparne ifrån Kyrkobygden och återkomma
i början af November. Vid pass hälften af denna tid [i VAH 1803, s. 287: Vid
pass 3 månader af året] vistas de på Norrsk bottn,--—Tiden för överflytt ningen

till Norge överensstämmer här fullständigt med de föregående uppgifterna.
Att alla Enontekislappar skulle ha vistats inom norskt område blott tre månader
av året, torde emellertid vara oriktigt och bero på alltför stark generalisering.

I gamla tingsprotokoll finner man likaledes en del uppgifter rörande tiden för
de svenska lapparnas vistelse i Norge och i allmänhet för deras flyttning över
gränsen. Sålunda förekom vid tinget i Jukkasjärvi i jan. 1732 ett mål rörande
mord på en svensk lapp, vilken blivit ihjälskjuten vid sin kåta, som för tillfället
befann sig “wijd Mala skog och Elf twå mihl ifrån Wästersiön Malangi Potj“,
alltså någonstädes vid Maalselvens nedre lopp. Mordet hade enligt protokollet begåtts
den 9 juni (gamla stilen, alltså 20 juni nya stilen). Vid denna tid hade således
fjällapparna redan hunnit så långt ned mot kusten. Ett av vittnena, likaledes
en svensk fjällapp, bodde då “wjd en ort Tionawardo eller Tånk [?] Eif",
vilket torde vara identiskt med Troldfjeld eller Cuonjavarddo nordost om Tromsdalen,
alltså ändå längre ut.

Vid tingen i Enontekis i jan. 1725 och jan. 1726 företogs ransakning rörande
ett misstänkt dödsfall. En svensk fjällapp hade drunknat vid det ställe, där “Karkamjockj
eller Patzjockj “ utfaller i “Patziwononpärä", d. v. s. Balsfjordsbotten,
“strax eller några dagar eftter missommaren". Hans by hade funnits strax i närheten.

Vid tinget i Enontekis i jan. 1733 förekom ett mål rörande slagsmål mellan
två familjer på flyttningen till Norge på landet Kummavuoma, varmed åsyftas
skogslandet vid Kummajoki nedanför Kilpisjärvi inom Karesuando. Slagsmålet
hade egt rum i början av maj. Dessa familjer hade således vid denna tid ännu
icke överskridit den nuvarande riksgränsen.

Vid tinget i Enontekis i jan. 1736 pliktfäldes en lapp för sabbatsbrott, enär
han med hela sitt hus och bohag flyttat hela tredje och fjärde dag pingst och
natten däremellan år 1734 (4 och 5 juni gamla stilen = 15 och 16 juni nya stilen)
“på andra sidan fiällryggen ifrån en ort wid Namn Muotkalachtj först förbj Wirrakortziwuolla
och sedan utj ett ryckande utan åt stadna ännu längre bort förbj
Lavanga Wuodda Suu en betes platz så kallad". Jag har ej kunnat utröna, var
dessa platser äro belägna. “Lavanga Wuodda Suu“ betyder kanske “början av
Lavangsskogen". Till denna trakt böra Jukkasjärvilappar ha flyttat, och härmed
stämmer också överens, att lappen uppgavs ha flyttat tillsammans med sina mågar,
“som woro utj et kåtalag med honom ifrån Juccasjerfwi", och att en namngiven
Jukkasjärvilapp flyttat samma väg före honom på annandag pingst. Ett
vittne i målet hade lägrat sig vid samma Lavanga Wuodda Suu redan något före
pingsthälgen för att tillbringa densamma där.

Vid tinget i Enontekis i jan. 1737 förekom ett mål mellan en lapp från Saarivuoma
by i Jukkasjärvi och en Enontekislapp Pilto för att en den förre tillhörig
rentjur “skall blifwit dräpen utj Piltos by framfarne Missommarstidh 1736 på Neita
Wacki Häll udde wid WästerSiön". Nieiddavagge är Andersdalen på Balsfjordens
östra sida (Hellant, “Beskr. over Tromso amt“ I, s. 251).

Följande mål äro upplysande för frågan om, huru länge på hösten lapparna
stannade i Norge:

Vid tinget i Jukkasjärvi i jan. 1733 förekom ett mål rörande beskyllning för
stöld, som skulle ha egt rum i Norge. Ett vittne anförde då bl. a., “åt han för 3
år sedan trenne dagar eftter Andersmäds [30 nov. g. st. = 11 dec. n. st.] skal rest
med sin Swärfader Anders Nilsson Walkia til Anders Andersson Mattis by medan
de ännu lågo på andra sidan fiällryggen."

Vid tinget i Enontekis i jan. 1732 förekom en tvist rörande ett skatteland,
varvid gränsen mellan Sondavara och Rounulla byar närmare beskrives. Den hade
blivit ånyo uppgången av därför särskilt utsedde lappar, som gåvo sig ut på denna
förrättning “en wicka för Simonsmässan eller den 21 October" [g. st. = 1 nov. n.
st.], men en av de utsedde kunde de icke få bud till, eftersom han ännu låg “wid
Wäster Siön“. Icke häller en annan kunde infinna sig, emedan han då låg “mot
wäster Siön“.

Vid tinget i Enontekis i jan. 1737 kärade en lapp i Rounullabyn till en lapp
i samma by, “för det han näst framfarne Höstars wid WästerSiön Simonsmässtidhen
[28 okt. g. st. = 8 nov. n. st.] skall förfölgt dess flychtiga i bet gåendhe
renar" och slaktat en av dem. Samme man tilltalades också för renstöld, som begåtts
år 1731, då han litet före Andersmäss [30 nov. g. st. = 11 dec. n. st.] flyttat
förbi kärandens läger vid “ Kilpijerfwiranta“, d. v. s. på Kilpisjärvis strand
längst uppe vid nuv. riksgränsen.

Gentemot dessa detaljerade och på vederbörliga punkter väsentligen samstämmande
uppgifter står ett uttalande i en skrivelse från Amtmanden i Nordlandene

Schjelderup av den 15 Febr. 1716 om “Finnernes og Lappernes nuvaerende Tilstand“
(sid. 86 i den ovannämnda n:o 313 i Kildeskr. Sami.): “Samme Fjeldfinner, som

saaledes om Sommeren söger ned paa dend Norske Siide, kaldes Graentze Lapper,
hvilcke for det beneficium de nyder derved, åt de om Sommeren, som er de 3 Maaneder,
Junius, Julius og Augustus, maae drive deris Iteensdyr paa dend Norske
Siide, skatter til Yores Konge Vs Deel imod det de til Sverige udgiver“. Yttrandet
i sin helhet visar emellertid, att ifrågavarande amtman icke hade någon
större personlig kännedom om lapparnas förhållanden, något som också framgår av
skrivelsens innehåll i övrigt. Den tid lapparna vistades i Norge kunde icke generaliseras
så allmänt, som här.blivit gjort, enär den var betydligt olika i olika
trakter. Även benämningen “Graentze Lapper“, som eljes synes vara alldeles
obekant, visar, att det var långt från Trondhjem, skrivelsens avfattningsort, till
Nordland och Finmarken.

En sammanfattning av alla dessa tidsuppgifter visar oss två väsentligen olika
arter av överflyttning till Norge.

Den ena arten bestod däri, att lapparna vistades med sina renar endast en relativt
kort tid av sommaren väster om riksgränsen. Så var förhållandet i fjällen ovan Ofoten
och Hammerön, kanske också i Foldens fjäll, åtminstone att döma därav, att
en av de dit överflyttande lapparna ännu den 25 juni icke kommit över “Iskölen“,
d. v. s. glaciererna väster om Virijaure. Det är tydligt, att dessa lappar flyttade
över gränsen endast för en kortare tid av högsommaren, då myggplågan i de lägre
fjällen är värst.

I alla andra trakter åter kommo lapparna betydligt tidigare. Den hos
Schnitler vanliga tidsbestämningen är Korsmessa, den 3 maj, och även de övriga
manuskripten ange en dylik tidpunkt: “först in Majo“ — “udi April eller Maij
Maaned“ — “Att öfwerflyttningen här ifrån i slutet af April månad företages och
på 2:ne weckors tid fullfölljes", o. s. v. Då man frågar sig, varför lapparna valde
just denna tid i de första dagarna av maj för sin ankomst till den norska havskusten
eller de norska fjällen, finner man lätteligen svaret däruti, att flyttningstiden
bestämdes av k al v ning en, som inträffar omkring mitten av maj. Några
renkor kalva visserligen före denna tid och några efteråt, men huvudmassan av
kalvarna komma medio maj. Under och närmast efter kalvningstiden måste renkorna
och de nyfödda kalvarna lämnas i så stor ro och frihet som möjligt och
kunna därför icke såsom vid flyttning drivas från ställe till ställe. Kalvningen bör
vidare om möjligt ske på något så när snöfri mark, enär de nyfödda kalvarna
annars vid inträffande oväder lätt frysa ihjäl, och måste försiggå i trakter, där
fjällrenen icke plågas för mycket av mygg och broms, alltså utanför det egentliga
skogslandet.

I de flesta lapptrakter finnas dylika för kalvningen lämpliga områden både

öster och väster om högfjällen, och hit sker således flyttningen i god tid före den
egentliga kalvningstidens början. I de norra delarna av Torne lappmark saknas
emellertid till stor del lämpliga kalvnings- och sommarbetestrakter på den östra
sidan om vattendelaren34, varför lapparna där måste flytta över till fjällens västra
sida, d. v. s. till Norge redan i de första dagarna av maj, något som en del lappar
även i äldre tider gjorde också i de sydligare lappmarkerna. I Tromsö amt och
norra delen av Nordlands amt måste i så fall flyttningen om möjligt utsträckas på
en gång ända till havskusten, enär det vid denna tid på året knappast finnes bete
för renarna i de högre belägna trakterna35.

Tiden för återflyttningen till skogstrakterna öster om fjällen var mycket mera
växlande och olika i olika trakter. I allmänhet stod densamma tydligen i förbindelse
med ankomsten av den första mera beständiga snön. Förmodligen stannade
man väster om vattendelaren så länge som man hade något så när säkert bete därstädes,
d. v. s. så länge som man kunde hoppas på att nytt töväder skulle lösa
upp och taga bort den “flen11 eller isskorpa över renlaven och den hårt packade
och svårgenomträngliga snö, som plägar bilda sig på fjällens västra sida.

Utan tvivel äro dessa flyttningsseder blott ett arv från den tid, då de nuvarande
tamrenarnas förfäder såsom vildrenar vandrade från och till fjällen och
havskusten. Aven vildrenarna måste uppsöka lämpliga kalvningstrakter och sommarbeten,
och dessa trakter kunna knappast ha varit några andra än de nuvarande,
ty naturen har väl här i huvudsak förblivit densamma ända sedan den tid, då lapparna
ännu icke hade börjat anse vildrenarna som sin personliga egendom och göra
dem till “tärna" renar. De nuvarande flyttning stiderna grunda sig således i huvudsak
icke på lapparnas eget tycke och förgottfinnande, utan på naturförhållanden, över
vilka människan ingen makt äger.

1800-talet och våra dagar.

Från de första decennierna av 1800-talet har man blott några få, i en del
resebeskrivningar etc. spridda underrättelser och notiser rörande omfanget av de
svenska lapparnas flyttning till Norge och tiden för gränsens överskridande. Under
denna tid bli emellertid i följd av odlingens framsteg konflikterna mellan lapparna
och de bofaste talrikare och en värklig lappfråga börjar uppstå, som nödvändiggör
myndigheternas ingripande och därigenom framkallar en hel litteratur av utlåtanden
och betänkanden, i vilka man finner en mängd upplysningar om allehanda
lapska förhållanden, först och främst naturligtvis om lapparnas flyttningar och vad
därmed står i sammanhang.

Den första svensk-norska lappkommissionen tillsattes genom kungl. resol. av
den 1 april 1843. Av dess år 1844 avgivna betänkande med tillhörande bilagor
har endast en del blivit tryckt såsom bil. 12—19 till 1897 års norska lappkommissions
Indstilling av år 1904. Av bilagorna till betänkandet har blott den viktigaste,
nämligen protokollet vid sammanträdena i Muonioniska den 27—28 mars
och i Karesuando den 30 mars 1844, blivit pa svensk sida bevarad i Justitiedepartementets
arkiv; de övriga, dels i original, dels i avskrift, finnas å norska Rigsarkivet.

1843 års kommissions arbete ledde icke till något slutligt resultat. De missförhållanden,
som föranlett kommissionens tillsättande, fortforo emellertid alltjämt.
De föranledde slutligen en skriftväxling mellan amtmannen i Finmarkens amt och
landshövdingeämbetet i Norrbottens län under åren 1859—1866, varunder meddelades
åtskilliga uppgifter angående omfånget av lapparnas flyttningar och tiden för
deras anträdande. Av särskild vikt är en av amtmannen den 26 maj 1862 meddelad
förteckning över de trakter i nuv. Tromsö amt, där svenska lappar plägade
färdas. I anledning av dessa misshälligheter anstäldes också förhör med lappallmogen
i Karesuando den 3 mars och Jukkasjärvi den 8 mars 1866 oc h i samband
härmed även i Gellivare, Jokkmokks och Arjeplogs socknar. Protokollen över

dessa sammanträden och den i anledning härav till Kungl. Maj:t från Kon. Bef. i
Norrbottens län sända skrivelsen av den 2 maj 1866 äro av stor vikt för kännedomen
om denna fråga.

Den 29 maj 1866 tillsattes så en andra svensk-norsk kommission för behandling
av lappfrågan. Under sommaren s. å. anstälde denna kommission förhör med
lappar och bofaste i Tromsö amt Protokollet häröver är tryckt såsom bil. 24 till
1897 års norska lappkommissions Indstilling av år 1904. Kommissionens betänkande
återfinnes i Kungl. Maj:ts prop. n:o 8 till 1871 års riksdag och prop. n:o 2
till samma års odelsting (Norges Storthings Forhandl. 1871 III).

Den brännande lappfrågan föranledde från norsk sida en noggrann undersökning
av renbetesmarkerna och lappförhållandena i Tromsö amt, vilken undersökning
företogs under åren 1870—1873 och leddes av agronomen Isak Haukland.
Den synnerligen värdefulla och utförliga redogörelsen härför, ur vilken i det följande
blott några få, viktigare utdrag meddelats, föreligger som ett bihang till en
år 1874 av Norges Geografiske Opmaaling utgiven “Beskrivelse af Tromso Amt“.
Att härvid observera äro också några därsammastädes offentliggjorda rapporter av
officerare, som tjänstgjort vid kartläggningen av amtet.

Frågan rörande en svensk-norsk lapplag förföll emellertid även denna gång.
Den upptogs dock åter och ledde slutligen till antagandet av 1883 års lag, vars
förarbeten återfinnas i Kungl. Maj:ts prop. n:o 18 till 1882 års riksdag och prop.
n:o 2 till samma års odelsting (Norges Storthings Forhandl. 1882, del 3), samt
prop. n:o 36 till 1883 års riksdag och n:o 6 till samma års odelsting (N. St. Forh.
1883, del 3).

En del upplysningar rörande lapparnas flyttning till Norge erhållas även i
“Förslag till förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i Sverige",
avgivet av en den 16 juni 1882 tillsatt komité, vilket förslag slutligen ledde till
1886 års svenska lapplag. De uppgifter man här finner, torde väsentligen vara
grundade på uppgifterna i förarbetena till 1883 års lag.

Rörande de svenska lapparnas flyttning till Nordlands amt erhållas upplysningar
i en den 24 juli 1894 avgiven “ Indberetning fra den ved kongelig Resolution
af 6te August 1892 til Undersegel af Lappeforholdene i Nordlands Amt anordnede
Kommission" och en separatbilaga därtill, innehållande utdrag ur uppgifter,
som lemnats av länsmän o. a. inom amtet.

En del upplysningar erhållas även i “Förslag till lag om de svenska lapparnes
rätt till renbete i Sverige", avgivet av en den 1 april 1895 tillsatt komité,
vilket förslag ledde till 1898 års svenska lapplag.

En mängd värdefulla upplysningar om de svenska lapparnas flyttning till
Norge erhållas i en i april 1904 avgiven “Indstilling" från en den 9 sept. 1897
tillsatt norsk lappkommission.

Slutligen behandlas denna fråga utförligt av en den 16 juni 1906 tillsatt
svensk kommission i dess i dec. s. å. till Konungen avgivna berättelse.

De i dessa officiella aktstycken meddelade uppgifterna äro emellertid av
ganska skiftande värde. Några av dem härstamma nämligen icke tillräckligt
omedelbart från de i detta fall enda värkligt sakkunnige, lapparna själva, utan
från ämbetsmän, som i följd af sin ställning dels icke kunnat komma i den intima
beröring med lapparna, att de kunnat till fullo tillgodogöra sig de upplysningar
de tilläventyrs fått av dem, dels icke kunnat genom egen iakttagelse erhålla kännedom
om lapparnas flyttningar till Norge och därmed sammanhängande omständigheter.
Aven då uppgifterna härröra från riktiga förhör med lappar, måste man
ibland fråga sig, om väldeligen frågorna framställts på ett sådant sätt, att rätta
och fullständiga svar kunnat erhållas. Och framför allt måste man tillse, att icke
generella slutsatser dragas av uppgifter, som endast röra en viss trakt, en regel,
mot vilken många försyndelser skett. Då det gäller att tolka uppgifterna i särskilt
de äldre officiella aktstyckena, måste man således iakttaga en ganska sträng
kritik, och på några punkter blir det också nödvändigt och lämpligt att avskilja
de underrättelser, som hänföra sig till ett bestämt, trängre område, från sådana
av mera allmän natur.

Fjällapparnas betestrakter inom Nordlands amt.

Vef sen.

1844. Till 1843 års kommission avgavs av kronolänsmannen E. Holmström
en i Lycksele den 4 mars 1844 daterad skrivelse, utgörande svar på vissa av
kommissionen framstälda frågor. Dessa senare synas icke vara bevarade, varför
några av svaren numera äro svåra att förstå. Såsom av 8:de svaret framgår,
avser skrivelsen både Åsele och Ume lappmarker och således också både Vefsen
och Ranen i Norge. Av densamma må här anföras följande partier:

“ 2) Svenska Lappar som ega Renbetesland längre ned från riksgränsen flytta
under hetaste Sommaren med sina Renar öfver på Norrska sidan på 3 å 4 veckors
tid och detta tillfälligtwis och föga under kalla Somrar.

3) I mon af Lappska Nationens minskning tycks öfverflyttningar aftaga, men
behofvet deraf qvarstår.

7) — — — Svenska Lappar lära väl ganska sällan med sina Renar besöka
hafskusten i Norrige, ty det är fjellhöjden, som är föremålet för deras utvandring.

8) Svenska Lappar besöka föga bebyggde trakter i Norrige, men Norrska
Lappar kunna någon gång hinna ända ned till Umeå Stad, dock hålla de sig som
ofvan nämnes mest inom Stensele, Sorsele och Wilhelmina Socknar.

15) De Svenska Lappar som ega Renbetesland å Fjellhöjderne vid Riksgränsen
behöfva icke besöka Norrige, men läre likwel icke sällan söka sin fördel (d.
v. s. bete) inom grannriket. *

K. B. Wiklund.

I en skrivelse av den 9 maj 1844 till de norska medlemmarna av 1843 års
lappkommission meddelar amtmannen i Nordlands amt bl. a. följande: “hvad den
ovrige Deel af Amtsdistrictet betrseffer, da hjemsoges det i större og mindre Grad

af Svenske Lapper,--— paa Helgeland er det i Sserdeleshed Vefsens Prseste gjeld,

hvor Lapper i det saakaldte Hatfjelddal og Susendal opholde sig, men er
dette kun, saavidt vides, om Sommeren, da Renene fra Yinteren af og til paafolgende
Foraar fodes i Sverige."

1873. Lapparna i Asele lappmark tillhöra “egentligen Vilhelmina, i hvars
stora fjällgrupp — Byrg-fjällen, med den stora Jadnems-klumpen — de hålla till
om sommaren, vandrande till och öfver norska gränsen långs Angermanelfven och
dess stora gren Wojm-ån. — — — Ume Lappar dels hålla till på fjällen mot
riksgränsen — — —, dels vandra de under sommaren in åt Norge till Ranen och
Vefsen.“ v. Duben, “Lappland och lapparne", s. 442.

1880. K. M:ts Bef. i Västerbottens län har “anledning antaga, att icke någon
större del af de vesterbottniska lapparne pläga med sina renhjordar tränga
långt in i Norge. Härom yttrar länsmannen i Vilhelmina socken, dels att det är
troligt, att renarne å många ställen inom Norge åstadkomma skada, men att han,
som i Vilhelmina varit länsman i trettio år, aldrig hört talas derom, ehuru nämnde
socken gränsar till Norge och lapparne från Vilhelmina årligen under sommarmånaderna
vistas på gränsen och inom Norge, dels ock att förbud kunde utfärdas för
svenska lappar att öfverskrida norska gränsen, hvilket ej heller vore för lapparne
behöfligt, enär sådant i forna tider ej var brukligt, då lapparne med sina renar
likväl befunno sig bättre än nu för tiden“ (sid. 140 i bil. till prop. n:o 18 till
1882 års riksdag). Att det dock i forna tider varit brukligt, att svenska lappar
under sommaren vistats inom ifrågavarande trakter i Norge, ses av redogörelsen
ovan s. 23 ff.

1883. “En del af dem [Vilhelminalapparna] uppehåller sig ock hela sommaren
på de fjäll, som ligga invid riksgränsen, andra deremot beta under högsommaren
sina renar äfven på norskt område. Dorothea-Lapparne — -— — föra renarne
på bete å ömse sidor om riksgränsen under högsommaren" (s. 46 i 1882 års
svenska lappkomités lagförslag). “Inom Stensele förekomma blott tvänne renbetesland,
inom Tärna kapellförsamling deremot femton, hvilka land innefatta såväl
fjällskogsmark som lågfjäll. De begagnas såsom renbetesland höst och vår, då
hvarje Lapp, som ensam är inrymd på något land, endast har sina renar under
vård, eller, der flere äro å landet inrymde, deras renar hållas tillsamman i en
hjord. Vid midsommaren draga de till fjälls samt gå ned i Norge, der de under
en del af Juli och Augusti månader beta sina renar dels å de fjällsluttningar och
fjällplatåer, som ligga i närheten af riksgränsen, dels längre österut [tydligen
tryckfel för västerut] inom Rånens och Wefsens dalgångar. Till höstvistena komma
de i början af September" (s. 45 ibidem).

1892 års lappkommission yttrar i sin Indberetning, s. 9 tf.: Renbetestrakten
“Susendalen, dor dannes af Trakten mellem store Borgefjeld og ltigsgramdsen, bestaar
hovedsagentlig af det til Hatfjelddalens Herred hörande Dalfore långs Susen elven.

— ---Her er store Fjeldvidder, der gjennemskjseres foruden af Susendalen

kun af en syd for samme og adskildt derfra ved Susenfjeld liggende bred Fjelddal,
der kaldes Teplingerne. — — — For omkring 50 Aar siden, ligesom tidligere —
saavidt vides —, beitede her udelukkendo norske Lapper sine Ren i Sommertiden,
medens de om Vinteren sogte ind i Sverige. Disse Lapper havde Bygsel paa
Renbeitetrakterne af Lappeskattens Indehavere Brodtkorb eller Holst. Nogle tiger
i den varmeste Sommertid har tildels enkelte svenske Lapper efter erhvervet Tilladelse
hos de norske Bygsellapper og mod Vederlag beitet et mindre Antal Ren nser
Rigsgrandsen i Teplingerne. Efterbaanden blev medlertid Vintertilvserelsen i Sverige
for de norske Lapper mere indskraenket og — — — Udskilningen i Vaartiden
vanskelig åt faa udfort, hvorfor det er gaaet meget tilbage for Lapperne i Trakten.
Kun tre Familier holder sig der endnu, men deres Renflokke er meget smaa.

Hvad som isaer har virket lammende saavel paa Lappernes som Bondernes

Bedrift baade i Susendalen og Hatfjelddalen er---Losrentrafikken fra Sverige,

som er begyndt for mellem 10 og 20 Aar siden og som, hvis den ikke snart stoppes,
i Lobet af faa Aar kan befrygtes åt blive skjajbnesvanger for disse Bygder. Denne
nye Maade åt beite Ren paa bestaar deri, åt svenske Lapper fra Grsendsedistrikterne,
fornemmelig Tärna, i Kalvningstiden om Vaaren udskiller de Simler, der
har Kalv, og lader Resten af Flokken paa egen Haand drive indover Susendalen
og Hatfjelddalen, uden Bevogtning, medens Lapperne selv lever i Leire paa den
svenske Side af Grsendsen, passer Simlerne og har det mageligt. Under foranforte
Thingsvidne og fra andre paalidelige Hold er det udtalt, åt ca. 10,000 Ren paa denne
Maade drives indover det fattige Hatfjelddalens Herred, hvor intet skaanes; Fjeldbeiter,
Udslaatter, ja endog tildels Ager og Eng inde ved Gaardene odelsegges af
disse halvvilde Dyr.--— Renen seger ikke op tilfjelds fra Bygden, for Var men

kommer, og i kolde Somre gaar den der helt til Hesten. — — —-

Hvad förän er anfert om Susendalen betrseffende Renbeitningen fra Sverige,
gjaelder i ikke mindre grad om selve Hatfjelddalen, dog med den Forskjel, åt for
omkring 20 Aar siden flyttede 2de Lappefamilier over paa den norske Side, opslog
sine Kojer og beitede sine Ren fra 1 til 4 Uger i August Maaned. Men omtrent
ved den Tid, da den nu gjseldende Lappelov gaves, ophorte de med Overflytningen
og släp Renen ind over Grsendsen uden Bevogtning. Hatfjelddalen lider nu om
muligt endnu mere end Susendalen under denne svenske Losrentrafik. De fleste
Fjeldstrsekninger var forhen bortbygslede til norske Lapper, men disse er efterhaanden
gaaet ekonomisk tilgrunde som Folge af den svenske Rentrafik. Den sidste Bygsellap,
Klemet Olsen, som endnu eiede Ren, maatte, for åt redde Resterne af sin
Hjord, opgive sit Bygselland og flytte vestenfor Rosvand for 6 Aar siden."

100

Från myndigheterna i Bindalen, Vefsen, Hatfjelddalen och Alstahaug erhöll
lappkommissionen följande svar på frågor rörande de svenska lapparna (separathilagan
till Indberetningen).

„14. Har svenske Lapper pleiet åt flytte ind i Distriktet for åt soge Beite
for sine Rensdyr og isaafald til hvilke Tider af Aaret? Hvorlaenge har dette Förhud
ved var et?

15. Hvor långt ind i Distriktet og til hvilke Gammer eller Kojesteder pleier
disse svenske Lapper efter Saedvane åt soge hen?

Bindalens Lensmand:

Ad 14. Ja, tildels i tidligere Tider og da udover Hosten paa Gjennemreise
til de sydligere Distrikter.

Ad 15. Kommer ostenfra og reiser gjennem Distriktet vestover og har Opholdet
da tildels varet flere Maaneder.

Bindalens Herredsstyrelse:

Ad 14. I de senere Aar vides kun en svensk Familie åt have sogt Beite for
sine Rensdyr her i Distriktet og var Opholdet da omtrent et Aars Tid.

Ad 15. Yed sidstnsevnte Tilfselde sogtes Beite i Fjeldene omkring överste
Gaard i Aabygden.

Vef sens Lensmand:

Ad 14 og 15. En enkelt Familie kun en sjelden Gång og da om Sommeren
over Hatfjelddalen til Herringbotn.

Vefsens Herredsstyrelse:

Ad 14 og 15. Kun sjelden flytter svenske Lapper hid, men tildels slipper de
Okser och Gjeldren uden Yogtere indover den norske Gramdse og for endel komme
disse ind i Herredet isaer om Yinteren og Vaaren.

Hatfjelddalens Lensmand:

Ad 14. Med de norske Lappers Tilladelse har de i addre Tid tildels flyttet hertil
og opholdt sig en kort Tid om Sommeren.

Ad 15. Det er kun naer Rigsgramdsen, åt dette Forhold har fundet Sted.

Hatfjelddalens Ordforer:

I det Vacsentlige som Lensmanden.

Alstahaug Herredsstyrelse:

Ad 14. Ganske undtagelsesvis. “

Rätten att uppbära lappskatt i Yefsen, vilken skatt utvecklade sig till att vara en
arrendeavgift för begagnandet av fjällen, såldes år 1666 av kronan till Jokum
Iegens och har sedermera genom arv och köp vandrat ur hand i hand, så att den
vid tiden för avfattandet av nyssnämnda Indberetning tillhörde ett engelskt bolag
»The North of Europé Land Company“. Det var ovisst, om bolaget överhuvudtaget
brydde sig om att uppbära dessa avgifter. Ett liknande förhållande rådde i
avseende på lappskatten i Ranen, se nedan s. 106. Jfr nyssnämnda Indber., ss. 16 tf.
och 119 ff.

101

En av det engelska bolagets föregångare, Fredrik Holst, har efterlämnat en
jordebok för åren 1847—1864, som utom ett antal af några och tjugo “Bygsellapper"
(d. v. s. familjer af sådana) i Vefsen och Hatfjelddalon också upptager 30
s. k. “Husmandslapper", som betalade en årlig avgift av 1—4 ort. Proprietseren
Fredrik Holsts son, sorenskriver Alex. Holst har upplyst, att dessa voro mindre
bemedlade lappar, som med bygsellappens samtycke lågo i hans land med sina
renar (Indber., s. 124). En jämförelse med de eljes kända siffrorna för nomadlapparna
i trakten på denna tid (1855: 248 personer; 1865: 169 personer, jfr Indber.
s. 68) gör det emellertid kanske mindre sannolikt, att alla dessa husmanslappar
värkligen voro norska undersåtar. Några och 50 familjer böra ha omfattat flera
personer än t. ex. 169. Åtminstone några av dem torde i stället ha varit svenska
lappar, som betalade en mindre avgift för sitt sommarbete i Vefsens fjäll, och det är
väl också härpå, som Hatfjelddalens länsman syftar i sitt nyss anförda svar “ad 14“.

1895. Vid sammanträde i Lycksele den 10 aug. upplystes det, att Tärnalapparnas
“flyttningar till Norge sträcka sig till sjön Rösvattnet, derifrån ströfrenar
tränga fram till närheten af Hatfjelldalens kyrka8, och om Vilhelminalapparna, att
“lapparna från socknens norra del pläga i juli, augusti och en del af september
flytta in i Norge till Hatfjelldalen, och från södra delen af socknen till Grong i
Nordre Trondhjems amt“ (s. 63 i bil. till 1895 års lappkomités lagförslag).

Under åren 1899—1902 utgjorde enligt lappfogdens i Nordlands amf uppgift
antalet svenska lappar (“Hovedpersoner“) och renar inom de sydligaste distrikten
i amtet (om vilkas gränser se nedan!) följande:

18 Kapfjeld	1899	Lappar: 0	Anmälda renar: 0	Sannolika renantalet 1,500
	1900	7	1,630	1,700
	1901	7	1,523	1,630
	1902	2	372	400
19 Susendalen	1899	0	0	5,000
	1900	28	6,700	7,000
	1901	28	6,581	7,000
	1902	21	5,185	5,500
20 Hatfjelddalen	1899	22	4,260	5,000
	1900	25	6,000	6,500
	1901	7	1,450	1,600
	1902	6	1,590	1,630
21 Rosaa	1899	0	0	1,000
	1900	4	600	?
	1901	0	0	1,000
	1902	1	500	550

102

		Lappar:	Anmälda renar:	Sannolika renantalet
22 Brurskanken	1902:	5	330	380
23 Toven	1902:	3	400	440
24 Syv Sostre	1902:	1	170	200

Lapparna i de fyra förstnämnda distrikten uppehålla sig en helt kort tid i
juli tätt intill riksgränsen (bil. 25 till 1897 års lappkomm:s Indstilling).

Enligt lappfogden voro de lappar, som uppehöllo sig i 18, 19 och 20 distrikten,
hemmahörande i Vilhelmina och Tärna och de i 21, 22 och 23 distrikten i
Sorsele, vilket senare dock måste vara ett misstag; för Sorsele bör här läsas Stensele
(Tärna).

Från Susendalens distrikt ha Vilhelminalapparna också utsträckt sina vandringar
till distriktet Smälteld, som till sin väsentliga del ligger inom Nordre Trondhjems
amt. Alla anmälningar om deras flyttningar till Kapfjeld, till Susendalen
och till Susendalen och Smälteld gemensamt ha därför, åtminstone under åren
närmast före 1903, upptagits på den till amtmannen i detta amt avgivna förteckningen
(nyssnämnda Indst., s. 135). Rörande dessa flyttningar skriver lappfogden
i Nordre Trondhjems amt den 30 okt. 1900 till amtmannen (ibid., bil. 27): “Af

svenske Lapper, som har beitet paa norsk Side i Rorvik Distrikt [distriktet n:o
11, som också delas i en östligare hälft, n:o 11 A Rorvik, och en västligare, n:o
11 B Smalfjeld], har jeg hidtil kun omhandlet Jemtlandslapper. Beitning i dette
Distrikt, saaledes som dets Nordgraendse oprindelig fastsloges [d. v. s. lika med
den gamla amtsgränsen, jfr nedan!] har imidlertid ogsaa vseret udovet af Westerbottenlapper.
Disse have nemlig ofte med store Renhjorde flyttet ind paa norsk
Side efter Ranserdalen (Ranseren Vand nordenfor Jadnems Ros) i Nordlands Amt
[kartbladen Börgefjeld och Ranseren]. Herfra har nogle Lappefamilier beitet i
Fjeldene omkring Tiplingvandene (som ikke maa forveksles med de ca. 30 km.
laengere mod Vest liggende Fiplingvande), medens andre have trukket sig vestover
mod store Tjukkelvand og derfra sydover ind i Rorvik Distrikt mod Giukarevand.
Flytningen tilbage er foregaaet samme Vei, altsaa paa Vest- og Nordsiden
af Vierma- og Jetnamsfjeldene. Ogsaa disse Flytninger, som de svenske Lapper i
80-Aarene udstrakte endnu laengere mod Syd, er nu blevne indskraenkede, saaledes
åt Lapperne neppe i Almindelighed komme sondenfor Lille-Tjukkelen.

De omhandlede Flytningers iElde har det hidtil ikke vaeret mig muligt med
nogen Paalidelighed åt konstatere. Lapperne paastaar imidlertid, åt Indflytningen,
ialfald til Tiplingvandene og videre vestover mod Kvigtinden, er foregaaet i saa
lång Tid, som man har Beretninger fra Fortiden, og jeg har vaeret tilboielig til åt
antage, åt denne Flytning er en Sidogren af den regelmaessige Flytning, som foregaar
mellem Westerbotten og Nordlands Amt. Hvorledes Flytningen i Nord og
Vest fra Tiplingvandene efter Susendalforet har artet sig, kjender jeg ikke til.

103

Heller ikke har jeg kunnet bringe nogenlunde paa det Rene, hvorvidt de svenske
Lapper, der som anfört nordfra har trångt ind i Rorvik Distrikt, i gamle Dage
har svaret nogen Afgift til norsko Lapper. Det turde imidlertid ligge nsermest åt
antage, åt Westerbottenlapperne i gamle Dage ikke har beitet Isengere mod Syd
end til Trakten om den gamle Amtsgramdse mellem Jadnems Ros og Kvigtinden.

— — — Jeg er gaaet ud fra, åt uagtet Amtsgrasndsen efter en Hoiesteretsdom
af 1897 skal gaa i en ret Linje fra Jadnems Ros til Bleikarfjeld og derfra i
ret Linje til Grsesbaekkens Udlob i Smalvandet, maa Graendsen mellem Rorvik og
Susendals Distrikter fremdeles gaa efter den tidligere Amtsgrsendse mellem Jadnems
Ros og Kvigtind, idet Resolutionen om Distriktsinddelingen i Nordland, som er
falden senere end ovennaevnte Hoiesteretsdom, angiver Susendalsdistriktets Sydgraendse
åt skulle vaere “mod Syd Amtsgraendsen fra Jadnems Ros til Kvigtind.“

Det tvistiga området utgör en trädlös högfjällstrakt på några kvkm., omfattande
Kjukkelvandene och några andra småsjöar i det nordöstra hörnet av Namsenälvens
vattenområde. Den nya, på kartbladen Börgefjeld och Ranseren utmärkta
amtsgränsen går något sydligare än den gamla.

Till distrikten Smalfjeld och Susendalen gemensamt anmäldes under “de sidste
5 Aar“ före den 4 maj 1903 i genomsnitt 25 lappar med 2,200 renar årligen. “Af
Vesterbottenlapper har der ikke, saavidt jeg ved, vseret nogen egentlig Indflytning
i Smalfjeld Distrikt i nogen af Somrene 1898—1902, men i 1898 og 1901 lod nok
endel af disse Lapper sine Ren nordenfra Nordland af beite indover Distriktet,
men ikke indover den nye Amtsgraense. I de ovrige af de nsevnte Somre ved jeg
ikke, åt de har vist sig i Smalfjeld Distrikt" (ovannämnde lappfogdes uttalande i
samma Indst., s. 135).

1906. I bilagan till 1906 års svenska lappkommissions berättelse läses: “Angående
inflyttningstiden upplystes från Wästerbotten, att under maj månad har
betet å norskt område hittills varit obehöfligt för samtliga länets lappar, något
som nog kommer att blifva förhållandet äfven hädanefter. Men under förra hälften
af juni månad kan det understundom blifva nödvändigt för dessa lappar att
söka bete i Norge eller också kan det inträffa, att svenska ströfrenar under denna
tid utan att lapparne kunna hindra det söka sig in på norskt område."

Av amtmannen i Nordlands amt R. Theisen framhölls inför kommissionens
medlemmar, “att Wästerbottenslapparne aldrig förr inkommit i Norge så tidigt som
under förra hälften af juni månad och att därför ett nytt förhållande skulle inträda,
i händelse de hädanefter skulle medgifvas inflytta vid denna tid.“ Han
stödde sig härvid förnämligast på 1882 års svenska lappkomités yttrande.

De ovan omtalade distrikten beskrivas i Departements-Tidende 1898, s. 641
ff. på följande sätt:

“Distrikt No. 18, “Kapfjeld Distrikt" [Kopfjeld är tryckfel], bestaaende af
den Del af Vefsens Herred, der ligger inden folgende Grsendser: Mod Syd Fögderi -

104

gramdsen mod Narri dal en, mod Vest 15de og 17de Distrikts 0stgrsendser [det senare
distriktets östgräns är Yefsenälven och Svenningdalsälven] til Svenningdalselvens
Udlob i Yefsenelv, mod Nord Vefsenelv til Herredsgrsendsen mellern Vefsen
og Hatfjelddalen og mod 0st nsevnte Herredsgrsendse efter Borgefjeld ned til Namdalen.

Distrikt No. 19, “Susendalens Distrikt", udgjorende Trakten mellem store
Borgefjeld og Rigsgrsendsen og bestaaende af en Del af Hatfjelddalens Herred inden
folgende Grsendser: Mod Syd Amtsgrsendsen fra Jadnem Ros til Kvigtind; mod
Vest 18de Distrikts Dstgrsendse, til denne lober ned i Vefsenelv; mod Nord og
0st Yefsenelven, Unkerelven, Unkervand og Skalmodalselven til Rigsgrsendsen ved
Grsendseros No. 209, samt videre efter Rigsgrsendsen til Jadnem Ros.

Distrikt No. 20, “Hatfjelddalens Distrikt", bestaaende af den Del af Hatfjelddalens
Herred, der begrsendses paa folgende Maade: Mod Syd Susendalsdistriktets
Nordgrasndse fra Grsendseros No. 209 til det Punkt, hvor Elven fra ostre Fisklosvand
lober ud i Yefsenelv ca. 3 Km. i Vest for Hatfjelddalens Kirke; mod Vest
Fiskloselven op til ostre Fisklosvand, over Yandet og fra dettes nordvestre Bugt
til Lillerosvandets sydvestre Bugt, långs Yandets vestre Bred og fra dets nordvestre
Bugt efter Bsekken ned til Rosvand ved Gaarden Sjaavik; videre efter Rosvandet
gjennem Aakerviksundet op til Bissedorelven, efter denne og store Bissedordalen
op til Fogderigraendsen i Retning af hoieste Okstind; mod Nord efter
Fogderigrsendsen i nordostlig Retning, indtil denne boier af i sydlig Retning, fra
dette Punkt i ret Linie til Grsesvandets sydligste Bugt og videre efter Vandet ind
til Rigsgrsendsen; mod 0st Rigsgrsendsen ned til Grsendseros No. 209, Vefsenelvs
Ros.

Distrikt No. 21, “Rosaa Distrikt", omfattende en större Del af Hemnses Herred
samt den paa Nordsiden af Rosvandet liggende Del af Hatfjelddalens Herred
inden folgende Grsendser: Mod Syd Rosvandet fra Bissedorelvens Udlob til Tustervand,
långs samme og Rosaaen, til denne overskjseres af Fogderigrsendsen; mod
Syd og Vest videre efter denne Grsendse over Lokttind ned tilVeien mellem Fustvasbygden
og Elsfjorden, efter denne Vei nord til Elsfjorden, efter denne Fjord og
Skarpsundet samt Ranenfjorden förbi Hemnsesberget; mod Nord efter Nord-Ranenfjorden,
indtil Herredsgrsendsen mellem Hemnses og Mo gaar ned til Fjorden, og
videre efter nsevnte Grsendse, samt mod 0st Rigsgrsendsen, Grsesvandet og 20de
Distrikts Vestgrsendse indtil Bissedorelvens Udlob i Rosvandet.

Distrikt No. 22, “Brurskankens Distrikt", bestaaende af de Dele af Vefsens
og Hatfjelddalens Herreder, der begrsendses saaledes: Mod Syd og Vest Vefsenelven
fra Fiskloselvens Udlob i samme inden Hatfjelddalens Herred og til Mosjoen
samt Vefsenfjorden ud til Kulstadsjoen og videre efter Landeveien over Fustvasbygden,
indtil denne Vei skjseres af Fogderigrsendsen mellem 0mesvand og Loktvand;
mod Nord og 0st 21de og 20de Distrikts Grsendser ned til Vefsenelv ved
Fiskloselvens Udlob i samme.

105

Distrikt No. 23, “Toven Distrikt", udgjorende Halvoen mellem Vefsenfjorden
og Ranenfjorden indtil Elsfjordcn og bestaaende af Dele af Vefsens, Alstahaug,
Naesne og Hemnses Herreder. Distriktets Sydostgnendse falder sammen med 22de
og 21de Distrikts Nordvestgramdse fra Kulstadsjoen ved Vefsenfjorden til Elsfjordens
Bund ved Ranenfjorden.

Distrikt No. 24, “Syv Sostre Distrikt", bestaaende af de sydlige 0er i Helgeland
fra og med Aasvmr, Donna og Lekta sydover til Vega Herreds Gnendser med
Undtagelse af de til Kvitfjeld Distrikt (No. 17) henlagte 0er (Havno, Minland, Redo,
Bara og Holtoen), — indbefattende Dele af Donnes, Naesne, Alstadhaug og Tjotta
Herreder samt bele Hero Herred."

Som en allmän anmärkning må tillfogas, att denna enligt § 6 av den svensknorska
lapplagen av den 6 juni 1883 värkställda distriktsindelning endast avser att
bestämma gränserna för de områden, inom vilka de lappar, som uppehålla sig där
med sina renar, i vissa fall äro underkastade gemensam ansvarighet för skada, som
renarna göra på de fastboendes egendom, men att den icke nödvändigt innebär, att
alla delar av distrikten skola vara tillgängliga för tillåtligt renbete. Enligt samma
lags § 3 äro lapparna fastmera berättigade att med sina renar uppehålla sig
endast “å de trakter, vilka vartdera rikets lappar efter gammal sedvana hitintills
hava besökt."

Hanen.

1817: “Einige derselben [d. v. s. lapparna i Ranbyn] — fast die einzigen in

Lycksele-Lappmark —geben auch an die Krone Norwegens Steuer", F.W. von Schubert,
“Reise durch Schweden, Norwegen, Lappland etc. in den Jahren 1817, 1818
und 1820", Bd II, Leipzig 1823, s. 332. Denna skatt är den genom 1751 års gränsetraktat
bestämda avgiften för renbete inom det andra riket. Att här är fråga om
flyttning till Rånens fjäll, framgår redan av namnet på den flyttande byn, Ranbyn.

1844. Om länsmannens i Lycksele uppgifter rörande Västerbottenslapparnas
flyttning se ovan s. 97.

Kyrkoherden i Sorsele A. Fjellner avgav den 21 mars s. å. följande svar på
dessa samma frågor:

“N:o 2. Flere Svenske Lappar i Sorsele besöka Norrige med deras Renhjordar
årligen i reguliera tourer. Intågen inträffa i slutet af Julii och början af Aug.
Återtågen göres i Augusti Månads slut och i början af September. Vistelsen varar
3 a 4 Veckor.

N:o 3. Desse besök hafva i långliga tider varit jemna.

N:o 7. De Svenske Sorsele Lapparne uppehålla sig å vissa orter längst efter
gränsesträckningen---—

N:o 8. Sorsele Svenska Lappar besvära merändels icke den bebodde delen i
Norrige.---

K. B. Wiklund.

106

X:o 12. Norrske Lappar inäga i Länet flytta efter vanligheten, dock med samma
fri och rättigheter samt skyldigheter som Svenske Lappar, då deremot Sorsele
Lapparne borde få, den hetaste sommartiden begagna Junkarfjell, Mjölkfjell (Mjelkevare),
Sillhotten (:Sildalje), Roufjell (Roupsatvaare) och Breddal (:Grårdahalla [?]).

X:o 13. Ifrån Sorsele pläga sina 50 hushåll med ungefärligen 5,000 Renar på
en månad årligen besöka Norrige, circa 10 Hushåll Norrska Lappar besöka Sverige
med öfver 1,000 Renar."

Av de nyssnämnda lokaliteterna, där väl alltså Sorselelappar på denna tid
brukade färdas, återfinnas Junkerfjeldet och Melkfjeldet på kartbladet Junkeren.
Silbotnet ligger norr om Grönfjeldet i södra kanten av bladet Dunderlandsdalen
och Baufjeldet i nordost på samma blad; Breddal är kanske detsamma som den
lilla Breidalen söder om Raufjeldet.

1866. Av de Arjeplogslappar, vilka enligt Kon. Bef. i Norrbottens län hade
skatteland i Norge (jfr nedan s. 109), torde säkerligen en del ha vistats i de norra
delarna av Mo i Ranen, jfr förhållandena år 1873 nedan s. 109 f.

1873. Om Umelapparnas flyttning till Ranen enligt v. Duben se ovan s. 98;
om Semisjaurlapparnas flyttning hit enligt samma källa se nedan s. 109 f.

1879. Om Semisjaurbyns flyttning till Ranen se nedan s. 110.

1883. Om Tärnalapparnas flyttning till Ranen jfr ovan s. 98. Om de sydligare
Arjeplogslapparnas flyttning jfr nedan s. 111.

1892—1894. Rätten till upptagande av lappskatt i Ildgrubens och Dunderlands
distrikt i Mo herred (om vilkas omfattning se nedan) befann sig enligt 1892
års norska lappkommissions Indberetning, ss. 16 ff. och 119 ff., vid denna tid if. d.
lapplänsmannen Esaias Hansen Langfjeedsjeters hand efter att år 1666 ha frånhänts
kronan och sedermera vandrat ur hand i hand (jfr ovan s. 100 f.). Inkomsterna
av lappskatten i Mo bestodo år 1894 förutom av avgifter en gång för alla för utfärdande
av bygselbrev samt den årliga lappskatten också av årlig “Told, en
Ydelse, der bemevnes saaledes og erbegges af svenske Flyttelapper, der ikke har
boxlet Land paa norsk Side, men bär erhvervet Tilladelse åt flytte sammen med
Boxellapperne og benytte Sommerbeite med dem i Fadlesskab. Denne Indtaigts
Storrelse sees kun åt have udgjort aarlig Kr. 15.oo. Leien har vaeret betalt med
Kr. 0.80 til Kr. 4.80 i Forhold efter Renantallets Storrelse" (Indber. s. 123, jfr
s. 19).

I Indberetningen säges vidare s. 20, att “medens indtil for 5 Aar siden
Lapperne kom flyttende fra Sverige omkring St. Hans og drog filbåge ved August
Maaneds Udgang, saa har nu — isscr i den sydlige Del af Mo — det samme Uvsesen
begyndt åt florere som i Hatfjelddalen med Losrentrafik fra Svenskegramdsen. —

__Antagelig 11,000 å 12,000 svenske samt henimod 400 (efter Opgave 360)

norske Ren soge nu Sommerbeite i Mo i Tiden fra St. Hans til Aug. Maaneds Udgang;
men dette Renbehcg vil antagelig snart vise sig åt v jure for stort." Och
s. 13 rörande Rosaa distrikt i Hemmes herred i Sörranen: “Ikke ubetydelig Ren -

107

drift har her [Dalforet långs Bjerkanelven, der fra Maal-Yandene laber ud i Sarfjorden]
forhen fundet sted; men er dette nu indskrsenket ved den större Bebyggelse,
samt derved, åt Esaias Hansen Langfjeldsmter under Paaberaabelse af
Skjode, thl. ’/12 1877, bortbygsler til svenske Lapper ogsaa Bele af Hemnses Herred.
--— I denne Trakt sommerbeiter nu 3 Lappefamilier ca. 1050 Ren, hvoraf

100 tilhorer svenske Tapper og Fastboende."

I en förteckning över nomadiserande lappar i Nordlands amt sommaren 1893
uppgives (Indber., s. 81), att det vistades 9 svenska lappar med 5,600 renar i distr.
Ildgruben och 9 svenska lappar med 6,000 renar i distr. Dunderland. De hade alla
bygsel i Mo.

På de ovan s. 100 refererade frågorna n:o 14 och 15 angående de svenska lapparnas
vistande i Norge erhöll kommissionen bl. a. följande svar från dessa trakter,
tryckta i en separatbilaga till Indberetningen :

* Hemnces Lensmand og Herrcdsstyrelse:

Ad 14. Enkelte svenske Lapper flytter over Gramdsen om Vaaren og flytter
tilbage om Hosten; dette Forhold har varet i umindelige Tider; minsket af i den
senere Tid.

Ad 15. De holder sig som Regel långs Graendsen.

Mo Lensmand:

Ad 14. Juni, Juli og August, — og fra umindelige Tider.

Ad 15. Solvklompen, Girivara, Silbotne, Kobbervand, Kaffebek, Jordbek, Rodfjeld,
Andfjeld, Näsa, Stormdal, Blakaadal, Mofjeld, Kaldfjeld, Melkfjeld 0. fl. [jfr
kartbladen Junkeren, Dunderlandsdalen och Näsa].

Fhv. Lappelensmand Langfjéldsceter-,

Ad. 14. Ja, svenske Tapper pleier åt flytte fra Sverige og indfinder sig i
Juli og flytter tilbage i September hvert Aar, tildels overvintrer de paa denne
Side Rigsgrsendsen.

Ad 15. Omtrent 2 Mil fra Rigsgramdsen og besoger de Koipladse for Sommeropholdet
paa et bekvemt Sted, hvor der er Adgang paa Brående og i Centrummet
paa sit Skatteland. “

I Indber., s. 39 upplyses, att “vedkommende Lapper ere antagelig vaesentlig
fra Sorsele Sogn (Granbyn og Ranbyn) i Ume Lapmark og fra Arjepluog Sogn
(fornemmelig Sörvesterbyn) i Pite Lapmark. De regne sig for svenske, men have
i Regien skaffet sig Bygselbrev fra Indehaveren af Lappeskatten i Mo. “

1895, den 10 aug., upplystes det vid sammanträde i Lycksele, att “en del
Sorselelappar fortfarande flyttar till Norge [d. v. s. Ranen], men endast till fjelltrakterna
närmast gränsen “.

Vid sammanträde i Arvidsjaur den 15 aug. s. å. upplystes det, att lapparna
från södra delen av Semisjaurs lappby i Arjeplog sommartiden gå över norska
gränsen till dalarna ovanför Ranen. Av Sörvesterbylapparna flytta en del sommartiden
till trakterna ovanför Ranfjorden. De fjällappar, som höra till Arjeplogs

108

lappby, gå sommartiden över till trakterna söder om Ranfjorden. Jfr. ss. 68, 83 i
bil. till 1895 års svenska lappkomités lagförslag.

Under åren 1899—1902 utgjorde enligt lappfogdens i Nordlands amf uppgift
antalet svenska lappar (“Hovedpersoner “) och renar inom de bägge huvuddistrikten
i Mo Herred följande:

		Lappar:	Anmälda renar:	Sannolika renantalet:
27 Ildgruben	1899	6	1,525	1,600
	1900	9	1,650	1,700
	1901	10	1,855	2,000
	1902	13	2,550	2,800
28 Dunderland	1899	17	2,245	2,500
	1900	2	500	600
	1901	4	1,005 ''	1,100
	1902	8	1,880	2,000

För de lappar, som flyttade till Rosaa och Toven distrikt, vilka även omfatta
delar av Hemnaes herred i Ranen, har redogjorts ovan s. 101 f. Jfr bil. 25 till 1897
års lappkomm:s Indstilling. Enligt lappfogden skulle de svenska lapparna i 27
och 28 distrikten komma från Tärna, vilket väl dock är misstag för Sorsele.

1906. Rörande de nuvarande förhållandena i dessa trakter se ovan s. 103.

I Dep. Tid. 1898, s. 644 beskrivas de ovannämda distrikten på följande sätt:

“Distrikt No. 27, “Ildgruben Distrikt", udgjorende en Del af Mo Herred, begramdset
saaledes: Mod Syd Mo Herredsgramdse mod Hemmes; mod Vest Ranenfjorden
op til Fjordens Bund og videre Dunderlandselven indtil Gronfjeldelven; mod
Nord Grnnfjeldelven op til Gaarden Dsterdal, derfra i ret Linie til hoieste Top af
Fjeldet Setekentsjok eller Jonkeren og videre i sydostlig Retning efter Hoideryggen
ind til Rigsgrsendsen; mod 0st Rigsgramdsen.

Distrikt No. 28, “Dunderlands Distrikt", udgjorende en Del af Mo Herred
med folgende Gramdser: Mod Syd 27de Distrikts Nordgramdse, mod Vest 26de
Distrikts 0stgramdse [från Lille Alterngaard vid Ranenfjorden i rät linie til Långvandets
sydligaste vik vid Strupen och därifrån utefter sjön och huvudälven - Glaamaaga
— som faller ned i sjöns nordvästra vik, till Svartisen] og Svartisen, mod
Nord Fogderigrtendsen, mod 0st Rigsgramdsen. “

Beieren och Saltdalen.

1817. “Sör- und Norrwästerbyn haben ihre Sommerweide in Norwegen und
ihre Winterweide in Schweden, daher sie in beiden Reichen Steuern erlegen und
ihr Schatz auf der Schwedischen Seite im Jahr 1811 herabgesetzt wurde"; v. Schubeet,.
“Reise" II, s. 339.

109

I “Budstikken“ för år 1817 förekommer en artikel “Om Bodoens Fra>stegjeld i
Nordlandene“ av Provst Aknold Schytte, som var präst i Bodö 1793 —1834. Här
omtalas spalt 442: “Kun 2de Lappe-Familier, som före omvankende Liv med deres
llensdyr, opholde sig i Sognet, dog ikko for beständig; en og anden Vinter tra:kke
de ostover Kjolen til Svensk Lapland, fra livilket de ere hidkomne, og egentlig
Ariploug Pastorat, livor de seldre og voxne ere dobte og underviste i den christelige
Religion; de soge nu hor Kirke og Altergang og forstaae nogenledes det norske
Sprog; deres llensdyr forskaffe dem alle deres Fornodenheder og er deres eneste
Nmringsvei. “ Dessa svenska lappfamiljer, som kommit ovanligt långt mot
väster, voro således på god väg att övergå till norska lappar. Bodö Prmstegjeld
sträckte sig på denna tid i söder till Saltenfjorden, “imod 0sten straekker det sig
ind igjennem den saakaldede Storstrom henimod Schierstads Sogn og imod Nordost
til Misten Fiord.“

1831. “Strax efter midsommaren flyttar Lappen ifrån detta sitt hem [vårvistet]
uppåt do höga fjellen, ty myggen och hettan, som då inträffa, tvinga hans
relmar att söka denna tillflyktsort. Då uppehåller han sig hela Juli och halfva
Augusti deruppe, till en del äfven i Norrige, ty många gifva sig ner i den Norrska
skogstrakten.“ P. LassTADius, “Journal“, s. 218. Sthlm 1831. Skildringen hänför
sig huvudsakligen till Arjeplogs lappar.

1844. I en skrivelse av den 9 maj 1844 till de norska medlemmarna av 1843
års lappkommission meddelar amtmannen i Nordlands amt bl. a. följande: “hvad
den ovrige Deel af Amtsdistrictet betrseffer, da hjemsoges det i större og mindre
Oråd af Svenske Lapper, fornemmeligen i Hammeroe og Foldens Pnostegjelder, men
og tildels i Saltdalens og Gilleskaals af Saltens Fogeddistrict. “

1866. “Åtskilliga lappar från denna socken [Arjeplog] innehafva såkallade
lappskatteland inom Norge, belägna emellan riksgränsen och skogslandet, för hvilka
de därstädes erlägga skatt, och begagnas dessa land vanligen endast under varmaste
tiden under sommaren. Det lärer under stundom inträffa, att dessa lappar
qvarblifva öfver vintern i Norge, hvarunder de uppehålla sig inom den skogsbeväxta
delen af landet samt vid hafskusten; när då våren kommer och marken börjar
grönska, livilket inträffar tidigare vid kusten än uppe på fjällen, så förmå lapparna
icke att sammanhålla sina hjordar, hvarför dessa då understundom göra åverkan
på innebyggarnes inägor, därigenom tvister uppstå, hvilka dock hitintills alltid
uppgjorts genom godvillig öfverenskommelse. . I öfrigt lefva lappar och norrmänn
godt och fredligt med hvarandra och de förra blifva med välvilja bemötta af de
senare. Att lapparne nu för tiden mindre allmänt besöka Norge än hvad förr
varit vanligt, anses härröra däraf att renhjordarna mer och mer sammansmälta, och
en del hushåll äro numera alldeles utan sådana djur." K. Bef:s i Norrbottens län
skrivelse till K. Maj:t den 2 maj 1866.

1873. Semisjaurlapparna och Njarka- eller Sörvästerbyn “flytta i medlet af
juni till Norge, der de till renbetesland fått sig upplåtna vidsträckta fjäll och dal -

Ilo

gångar i Salt-dalen, Bejeren och Moe. Dessa år från år allt mera till tagande
flyttningar till Norge ske på några få dagar, och den stora fjäll-sträcka i Sverige,
som ligger mellan vår- och höst-vistena å ena, norska gränsen å andra sidan,
lemnas obegagnad, ehuru hon är ett af de bästa ren-betesland i Norrbottens län.
I medlet af september äro desse Lappar åter vid sina visten “, dit de således flytta
direkt från Norge. Barturtelapparna eller Nordvästerbyn “gå äfven öfver i Norge
på några veckor". Arvaslapparna gå delvis “till Båll- och Langvand-sjöarna i
Norge “. v. Duben, s. 441.

1879. “Hvad ändtligen fjell-lapparne uti Arjepluog vidkommer, så flytta de
af dem, som hafva sina renbetestrakter omkring Pite eif och dess bigrenar [d. v. s.
Arvas och Bar tur te eller Nordvästerbyn], i likhet med dem i Jockmock, således
dels blott inom svenskt område, dels till riksgränsen, der de några veckor uppehålla
sig betande renarne än inom Sverige, än i Norge.---De fjell-lappar

åter i denna socken, som flytta söder om Pite eif efter de bergssträckningar och
fjell, som ligga omkring Skellefte- och Laiselfvens vattensystem [d. v. s. Semisjaur

och Njarka eller Sörvästerhyn],----vistas på de närmast skogslandet liggande

fjellplatåerna under vår- och hösttid, men flytta en vecka efter midsommar, görande
blott helt korta uppehåll, efter de egentliga fjellen in på norskt område och stanna
der, betande sina renhjordar å de fjell och de dalar, som ligga omkring och emellan
Ranen- och Saltenfjord till in uti September, då de lika hastigt som på dittåget
återvända till sina höstvisten. Flere af dessa lappar hafva skatteland uti Norge,
ehuru de hafva hemortsrätt i Sverige, hvilket synes vara stridande emot § 2 i
första codicillen till gränsetraktaten. Många af de fjell, som ligga emellan norska
gränsen och lapparnes höstvisten, begagnas numera ej till bete för renar, sedan
dels renhjordarna sammansmält till följd af orsaker, som det här icke torde vara
nödigt anföra, dels den nyssnämnda seden [uppkommit] att en större del af sommaren
låta renarne beta uti Norge, ehuru det skulle finnas sådant för stora hjordar
[på svenska sidan]. Lapparne sjelfva uppgifva, att de fjellsträckningar, som de
fått sig upplåtna till renbetesland uti Norge, äro ypperliga sådana och att renarne
derstädes kunna bättre hållas tillsamman m. m.“ Kon. Bef:s i Norrb. län utlåtande
av den 31 dec. 1879 i bil. till prop. n:o 18 till 1882 års riksdag, s. 107.

1883. “Lockteå-Lapparne [eller Arvas] —--följa vid sina flyttningståg

från sina visten, såväl vester- som österut, Piteå-dalen, lemna vistena om våren
uti Juni och flytta mot riksgränsen, vid hvilken en del af dem uppehåller sig under
den varmaste tiden af Juli och Augusti, hvarefter de vända åter till vistena samt
qvarblifva vid dem inemot den 1 December; andra af dem gå aldrig till riksgränsen.
— — —

Norrvesterby-Lapparne, äfven kallade Bartut-Lapparne efter det vidsträckta
lågfjäll, å hvilket de flesta bland dem hafva sina höst- och vårvisten, flytta från
dessa i Juni mot riksgränsen, betande derunder renarne på de fjäll, som ligga
emellan Piteå eif och de tillflöden, som från norr infalla i Skellefteå eif. Invid

riksgränsen, der de uppehålla sig i närheten af Mavas- och Ikisjaure, källsjöar den
förra till Piteå och den senare till Skellefteå eif, låta de renarne beta på begge
sidor om denna gräns. I början af September äro do åter i närheten af sina
visten —--

Semisjaurs-Lapparne---flytta i början af Juli från dessa visten i hastiga

dagsmarcher mot riksgränsen och in i Norge, der flere af denna bys Lappar erhållit
upplåtelse af renbetesland i de dalgångar, som genomskära fjällen. Från Norge
flytta de i September, lika hastigt som vid ditflyttningen, tillbaka till sina visten,
hvilka de åter hafva intagit i senare delen af denna månad. — — —

Mellan Laiselfven och Vesterbottens länsgräns ligga Sörvesterby-Lapparnes
hufvudvisten uti björkskogsregionen. Äfven dessa Lappar hafva för vana att vid
samma tid, som här nästförut är angifven för Semisjaurs-Lapparne, flytta öfver till
Norge, men de uppehålla sig icke derstädes så länge, utan anlita tillika i väsentlig
mån de betesmarker, som ligga i dalarne på denna sidan om Näsa och slutta ned
till Laiselfven. I September komma de åter till hufvudvistena,----“

S. 36 if. i 1882 års lappkomités lagförslag.

1892 års lappkommissions Indberetning, s. 21 f.: “Partiet mellem Bejeren
og Saltdalen, mellem Saltenfjord og Fogderigraendsen mod Mo, har betydelige Vidder,
der er skikkede til Sommerbeiter, men den bedste Del har tildels v aret hj em seg t
i nogle Tiger i varmeste Sommertid af en eller flere Svensklapper fra Arjepluog
socken med forholdsvis store Hjorder, hvorved Distriktets egne Lapper med de smaa
Flokke for en större Del er bleven hindrede fra åt udnytte Beitet her, da de har
frygtet for, åt deres Ren kunde gaa op i den större Hob.

Vanskeligheden med Övervintringen gjor, åt den ene svensk fodte Lap efter
den anden, naar han har forsogt åt holde til her om Vinteren, paa ganske faa Aar har
mistet sin Ren, og der findes nu i Skjaerstad og Saltdalen over 100 Lapper uden
Ren, medens 36 Lapper har tilsammen omtrent 150 Dyr. Her er nu kun en nomadiserende
Lap, nemlig den 21-aarige Ole Peter Pedersen [enligt Indber. s. 82 född i Sverige]
med 150 Ren som sin Families Eiendom; men han har til Syting 130 Dyr for en
fastboende Lap, Hans A. Kosmo, og for Bönder i Bejeren, Skjaerstad og Saltdalen
henimod 200 Ren, saa hans samlede Hjord er lidt over halvfemte Hundrede Dyr.

Hvorvidt der ved Rigsgraendsen mellem Näsa og Graddiselven i Sommertiden
beites noget större Antal Ren fra Sverige har Kommissionen ikke sikker Underretning
om; men lsengere ind i Distriktet har i de sidste Aar alene Anders Person
beitet med henimod 500 Dyr. Han er traengt saa långt frem, först mod Vest og
videre mod Nord, åt han er naaet til Gaasvand ca. 20 Km. i Syd for Misvaer, men
har holdt til her kun omkring 1 Uge hver Sommer. I den sydligere Del af Trakten
har Anders Person og andre Svensklapper for barn som Regel ikke beitet sine Ren
udenfor Tiden fra medio Juli til Barsok o: 24de August [rättare den vecka, inom
vilken Bartolemeusdagen faller]".

Denna trakt gjordes till ett distrikt med namn Harodalen, om vars gränser se nedan!

112

“I Streget ostenfor Saltenelv findes ikke nomadiserende norske Lapper, og indskraenker
de svenske Lappers Beitning- sig til Tiden fra medio Juli til Barsok. Den
naturligste Nordgraendse for dette Distrikt vilde vaere Yasleden fra Fineide ved
Saltenfjorden til og efter Sjoen Lommi Jaure ind til Rigsgraendsen; men for åt faa
samlet denne svenske Rendrift mere under et, finder man åt burde medtage en
mindre Straekning ogsaa nordfor denne Vasled oppe ved Fjeldet Blaamanden. Distriktet
vil komme til åt omfatte Dele af Saltdalens og Skjaerstad Herreder og benyttes
nu af svenske Lapper i 3 Partier. Sydligst ned mod Graddis Elv har man nu
Arjepluoglapperne Anders Nilson og Paulus Humpo med omkring 500 Dyr, men
disse har desuden en hel Del “Agtaren" (Sytingsren) dels fra norske og svenske
fastboende Lapper, dels ogsaa fra Bönder og “ bofaste “. Omkring Bal vand og Vasbottenfjeld,
altsaa i Distriktets Midtparti, beiter Brodrene Per og Nils Person Humpo
samt den forstes Svigerson, Lars Bentson, samtlige fra Arjepluog med tilsammen
henimod 1,000 Dyr og nordenfor Langvand oppe ved Blaamanden beiter en svensk
Lappefamilje med henimod 1,000 Ren.“

Denna trakt blev distriktet n:o 31 Balvand, om vars gränser se nedan!

S. 40 säges, att de lappar, som komma till dessa tvänne distrikt, “have formentlig
ellers Tilhold i den nordlige Del af Arjepluog Sogn, hvor man har Lapbyerne
Semisjaur, Norvesterby og Loekteå. De Lapper, som flytte over Rigsgramdsen,
hore antagelig til Semisjaur Lapby. “

I separatbilagan till samma Indberetning lemnas följande upplysningar av

“ Gildeskaal og Beierens Lensmänd:

Ad 6 [Til hvilke Aarstider har (de norske) Lapperne sogt Tilhold og Beite i
Distriktet, og i hvilke Dele deraf er Beitningen udovet?]: Har af og til overvintret
i Gildeskaal og Beieren, men har som Regel holdt sig om Vinteren paa svensk
Territorium, hvor de selv anser sig åt have sin egentlige Hjemstavn, og hvor de
som Regel er konfirmerede. Som Regel er de inden dette Distrikt kun nomadiserende.
Beierens Ordforer, hos hvem jeg har sogt Oplysninger, tilfoier under dette
No.: “For de i Distriktet boende hele Aaret, for norske Lapper delvis Sommertiden,
men tildels ogsaa Vinteren og for Lapper fra Sverige Juli og August Maaneder.
Beitningen er foregaaet over hele Herredet, men mest ostenfor Tolaadal. “

Ad 14 [frågornas ordalydelse anförd ovan s. 100]. Ja, i Maanederne Juli, August
til udi September. Se Sporgsmaal 6. Fra umindelige Tider.

Ad 15. I den ovre Del af Bygden (nemlig Beieren), Graataadal, Staupaamo,
Rebbivag, Lillejook m. fl. Steder.

Gildeskaal Herredsstyrelse:

Ad 14. For ca. 20 Aar tilbage var det ofte Tilfaeldet, åt svenske Lapper
flyttede hidover om Sommeren for åt soge Beite og tråk sig tilbage til Sverige
mod Vinteren. I de senere Aar har Lapperne opholdt sig mere stadig hele Aaret
i dette eller Nabodistrikterne.

Ad 15. Sirlig Strsekningen Forsaa — Sundsfjorddalen har Lapperne sine Telt.

113

Gammer liaves ikke. So Sp. 6 [Det bele Aar, om Vinteren for endel over bele
Herredet, ogsaa paa en Del af 0erne].

Bod0 Landsogns Herredsstyrelse:

Ad 14. Ja. Vinteren. I lsengere Tid.

Ad 15. Hovedsagelig sondre Side Salten. Tager Logi paa Gaardene.

Slcjerstad Lensinand:

Ad 14. Ja, et Par Maaneder om Sommeren i Langvandsfjeldene.

Ad 15. Kun et kort Stykke indover Graendsen og ligger kun i Telt, sedvanlig
paa Haukabakken ovenfor Langvand.

Skjerstad Herredsstyrelse:

Ad 14 og 15. Ja, om Hosten et Par Maaneder. Paa Langvandsfjeldene i
Telter.

Saltdalens Lensmand:

Ad 6. Fra Midten af Juli til Midten af September og udoves Beitningen paa
de fleste Fjelde, dog hovedsagelig paa den ostre Side af Dalforet.

Ad 14. Ja, som Besvarelse til Sporgsmaal 6.

Ad 15. Paa Fjeldene gjennem hele Distriktet og saa tilbage igjen. Fäste
Gammer eller Koiesteder har de ikke.

Saltdalens Herredsstyrelse:

Ad 6. Fra Midten af Juli til Midten af September og hovedsagelig paa Fjeldene
paa den ostre Side af Dalforet.

Ad 14. Besväret under Sporgsmaal 6 og har Forholdet varet i umindelige
Tider.

Ad 15. Da her kun findes Flytlapper med Ren, har de ingen fäste Gammer,
men flytter sine Telte, efterhvert som de flytter med Renen, og dette sker saagodtsom
paa alle Fjelde."

1895, vid sammanträde i Arvidsjaur den 15 aug., upplystes det rörande fjälllapparna
i Arjeplog, “att af Luoktalapparna en del om sommarmånaderna uppehåller
sig omkring riksgränsen, en del flyttar in i Norge till fjellen ofvanför Langvandet
och under regniga somrar ned till Saltdalen; — — — att Norrvesterbylapparna,
som äro till antalet få, om somrarna beta sina renar på ömse sidor om
riksgränsen och derifrån sträcka sina vandringar i Norge till Ofvernäsdalen [?, förmodligen
avses Evenesdalen], en bidal till Saltdalen; — — — att från Semisjaurs
lappby en del lappar, de nordligaste, sommartiden gå öfver norska gränsen
ned till Bejerns prestgäll och trakterna söder om Saltdalen; — — — att af Sörvesterbylapparna
en del sommartiden flyttar till trakterna ofvanför Ranfjorden och
en del till Saltdalen; — — —“ S. 82 f. i bil. till 1895 års lappkomités lagförslag.

Under åren 1899—1902 utgjorde enligt lappfogdens i Nordlands amt uppgift
antalet svenska lappar (“Hovedpersoner") och renar inom distrikten i dessa trakter
följande:

K. B. Wiklund.

114

30 Harodalen	1899	Lappar:	Anmälda renar:	Sannolika renantalet 500
31 Balvand	1899	4	844	1,100
	1900	3	680	800
	1901	6	1,450	1,550
	1902	4	1,360	1,430

Jfr bil. 25 till 1897 års lappkomm:s Indstilling. Enligt lappfogden skulle
dessa lappar höra hemma i Jokkmokk, vilket dock är oriktigt; de kommo tydligen
från Arjeplog.

1906. I bilagan till detta års svenska lappkommissions betänkande säges:
“Äfven inom Nordlands amf pläga en del Norrbottenslappar från Juckasjärvi,
Gellivare och Arjepluogs socknar under någon tid af sommaren söka bete för sina
renar, men den genom konventionen den 26 oktober 1905 förändrade flyttningstiden
är icke af någon betydelse för nämnda socknars lappar, enär de ej pläga föra
sina renar öfver riksgränsen förr än efter den 15 juni."

I Dep. Tid. 1898, s. 644 f. beskrivas de nämnda distrikten på följande sätt:

“Distrikt No. 30, “Harodalens Distrikt", indbefattende Dele af Beieren,
Skjserstad og Saltdalens Herreder med folgende Grsendser: Mod Syd 28de Distrikts
Nordgraendse [jfr ovan s. 108] fra Rigsgrsendsen til Bredekfjeld, mod Vest 29de
Distrikts 0stgraendse [Beierfjorden og Beierelven samt videre sydover til Fogderigrsendsen
mod Mo i Retning af Bredek Fjeld], mod Nord Saltenfjord, mod öst
Saltenfjord og Saltenelv samt Graddiselven efter dens nordre Lob ind til Rigsgrsendsen
og videre efter denne til Fogderigrsendsen. Til Distriktet horer ingen
0er.

Distrikt No. 31, “Balvand Distrikt", omfattende Dele af Saltdalens og Skjaerstad
Herreder med folgende Grsendser: Mod Syd og Vest 30te Distrikts östgrsendsé
samt Saltenfjorden fra dens Bund ved Rognan til Fineide; mod Nord Vasleden fra
Fineide til den nordostlige Bugt af övrevand, derfra i ret Linie til hoieste Top af
Blaamanden og videre i ret Linie til Sulitjelmas Top; mod öst Rigsgrsendsen."

Folden, Sagfjorden och Tysfjorden.

1806—1807. I biskop M. B. Kroghs “ Visitatsberetninger for Aarene 1806 —
1807", utgivna i utdrag av J. Skaar i Tromsoposten 1886 säges s. 70 om “Helmo
Fjorden" i Tysf jorden: “Her kommer svenske Lapper ned med deres Rensdyr.

Disse ytre til en vis Tid uimodstaaelig Drift til åt soge til vore Kyster, og ligeledes
til en vis Tid om Hosten åt gaa tilbage. Straks de kommer ned, ile de til

115

Scen for åt drikke salt Vand." Lapparna gingo således här ända ner till havsstranden.

Från anteckningar, gjorda år 1807, förskriver sig följande åskådliga skildring
av L. von Buch i hans “Reise durch Norwegen und Lappland", Berlin 1810, I, s.
398 f.: “Unter diesel- Pfarre [Lödingen] gehören auch einige hundert ansässige

Lappen im Innern von Tysfjord; allein die Lappen, welche den Sommer aus
Schweden herabkommen, werden als Fremde angesehen, und sind nicht mit unter
der Zahl von Lödingens Einwohnern gerechnet. Sie gehören zu den schwedischen
Pastoraten Gellivara und Jockmoch, beyde in Luleo-Lapmarck. Sie ziehen gewöhnlich
schon gegen den 14ten April uber das Gebirge, und nach dem Wasser
herunter. Sind sie dem Meerufer nalle, so laufen und drängen sich die. Kemithiere
mit Macht, recht båld den Fiord zu erreichen, und nun saufen sie begierig und fast
unmässig von dem gesalzenen Wasser. Das glauben die Lappen ist ihren Rennthieren
zum Gedeihen nothwendig. Aber ohnerachtet ihrer Lust, saufen die Thiere
dies Wasser doch nicht mehr als Einmal. Die Lappen treiben sie dann wieder aufwärts
gegen das Field und beziehen obere Thäler, die von Normännern nicht bewohnt
werden; und je nachdem der Sommer eintritt und der Schnee schmelzt, ziehen
sie hölier und höher am Gebirge herauf. Auf St. Olafstag, in der Mitte des
August [!], verlassen sie endlich diese Gegenden wieder, schwärmen noch einige
Wochen auf den Grenzen, und verstecken sich endlich im Herbst in den Wäldern,
welche die Kirche und den Pfarrsitz des Pastorates [d. v. s. i Sverige] umgeben."
Själv var von Buch icke in i Tysfjorden; han synes ha erhållit sina underrättelser
av prosten Schytte på Lödingen (I, s. 359 f.).

1817—1820. I F. W. von Schubert, “Reise durch Schweden, Norwegen,
Lappland, Finnland und Ingermanland in den Jahren 1817, 1818 und 1820", Leipzig
1823, band II, s. 353 säges om Gellivarelapparna: “oft halten sie sich auch in
Norwegen auf".

1844. Kyrkoherden i Jokkmokk Joh. Ullenius säger i en skrivelse av den
24 febr. d. å., utgörande svar på frågor36, som framställts av 1843—1844 års
lappkommission (1897 års lappkomims Indstilling 1904, bil. 15, s. 126 ff.):

“2°. Jockmocks Lappar pläga öfverflytta till Norrige reguliert hvarje år, vid
slutet af April och ofta icke förr än i slutet af Maii och början af Junii samt återflytta
hit till hemorten vid slutet af October och början af November månader.
Dock flytta icke alla Jockmocks Lappar till Norrige, större delen qvarblifver i
fjellen inom Svenska området hela sommaren.

65. Jockmocks Lapparnes tillhåll eller vistelseort i Norrige under sommarmånaderne
är egenteligen Hafslandet och fjordarnes stränder, under stundom uppehålla
de sig någon tid å fjellgrupperne mellan hafsfjordarne. Jockmocks Lapparne
från Tuorpens Lappeby flytta till syd och Norr-folden; Sirkas Lapparne som hafva
sina Rehnbetesland på södra sidan af stora Luleå Träsk flytta vanligen till Tyssf
jorden.

116

9®. Endast 10 å 12 hushåll af Jockmocks Lappalmoge besöka Norrige med
sina hjordar under somrarne. — — — antalet af Jockmocks Lappars till Norrige
årligen flyttande Rehnar, torde utgöra 3500 och Norrska Lapparnes, som här öfvervintra,
torde uppgå till högst 4000.“

Såsom svar å samma frågor yttrar kronofogden Eric Burman i en skrivelse,
dat. Akroken den 23 jan. 1844, vilken närmast avser Gellivarelapparna:

“N:o 2. Lapparnes med deras Rehnhjords besök i Norrige äro lika reguliera,
som flyttfåglarnes ankomst om Yåhren och äfven om Hösten. Uti slutet af Martii
Månad hvarje år aftåga Rehnarne från Skogslandet till Fjellen, då Lapparne
måste följa med ända öfver Fjellryggen och sluteligen stundom ända till Hafskusten.
Likvist uppehålla Rehnarne sig mästadels uppe i Fjellen om Sommaren.

N:o 4. — — — återvandringen sker i October och November Månader.

N:o 6. Såsom förut nämnt är, uppehålla sig Lapparne med sine Rehnhjordar då
de äro på Norrska sidan dels uppe i Fjellen dels invid kusten, då Rehnarne med
begärlighet dricka af saltsjö vatten, hvaraf de skola befinna sig väl.

N:o 9. Flytt Lapparne hvilka årligen från Gellivare besöka Norrska kusten
eller närheten deraf utgöra 77 hushåll, 35 för Södra och 42 för Norrakajtum men
huru stort Relin antalet är som dessa hafva med sig kan intet med någon bestemdhet
upgifvas, Likvist anser jag mig intet böra taga mycket felt, om jag upskattar
dessas samteliga Rehnjordar till åtminstone 20,000 lif — — —.“

I en följande skrivelse, daterad Gellivare den 10 febr. 1844, ger Burman delvis
något andra uppgifter:

“N:o 2. En del Lappar flytta hvarje år bestämt till Sjökusten och komma
likaledes åter, då deremot en del stadna på fjällen inom Svenska gränsen eller i
närheten deraf. Flyttningarne företagas i April Månad, allt efter som passande
före inträffar och komma vid Slutét af Junii Månad till Sjöstranden, sedan de uppehållit
sig vid Sjökusten några Veckor, företaga sig återfärden.

N:o 6. Såsom uti 2££ Punkten är svarat, stadna större delen af Renarne på
sjelfva fjellen och uppehålla sig på båda sidor om Riksgränsen samt en mindre
del vandrar ända till Sjökanten, hvarest utrymme för stora Rehnjordar intet finnes.

N:o 8. På Norrska sidan finnes efter Lapparnes kännedom inga till bete användbare
tracter, hvilka intet äro ställde under enskildt ägovälde, hvarföre Lapparne
alltid pläga öfverenskomma med Jordägarene om betet. “

I en skrivelse av den 9 maj 1844 till de norska medlemmarna av 1843 års
lappkommission meddelar amtmannen i Nordlands amt bl. a. följande: “hvad den
evrige Deel af Amtsdistrictet betraeffer, da björn,soges det i större og mindre Grad

af Svenske Lapper, fornemmeligen i Hammeroe og Foldens Prsestegjelder, —---

Slutteligen lades ei ubemserket, åt der i Aaret 1834 eller 1835 indkom til Amtet
Klage fra flere Gaardbrugere i Hammeroe Prestegjeld over Forulempen ved svenske
Lapper i den oven under N£ 4 antydede Retning [skadegörelse på ängar och betesmarker,
skog o. s. v.]; Besvaeringen blev insinueret vedkommende Landscancellie,

117

og da lignende Anke ei senere hen er fra Hammeroe fort, antages Forholdendet
der åt vsere heldigen forandret."

1866. I en skrivelse till Kungl. Maj:t den 2 maj 1866 yttrar K. Bef. i Norrbottens
län bl. a.: “För att erhålla kännedom om huruvida lapparne inom länets
öfriga lappmarker [Lule och Pitej under sina flyttningståg numera^ besöka Norge,
och huru de därstädes emottagas, hafva allmänna sammanträden hållits vid tingsställena
och hvaraf ingått, för

Gellivare socken i Luleå Lappmark.

Ifrån denna socken hafva endast 13 renägande lappar under förlidet år besökt
Norge. För icke så länge tillbaka flyttade nästan hvarenda lapp till Norge under
den varmaste tiden på sommaren, men dessa besök aftaga årligen, och torde orsaken
därtill förnämligast vara den mängd bosättningar, som ägt rum bär och där
längs kusten, hvarigenom svårigheten, att vårda renarna så, att de ej göra skada
på inägorna, hvilka i allmänhet icke äro omhägnade. ökats, men därjämte äfven
till någon del, att somrarna under de senare åren varit mycket kalla, hvarigenom
det blifvit möjligt att hålla renarna uppe på fjällen. Varma somrar och myggr
de förras säkra följeslagare, äro de orsaker, som inom denna socken tvinga lapparne
att söka västerhafvet, till undvikande af sjukdomar och förödelse bland rendjuren.
Allmänt uttalades den åsikt, att det skulle för renhjordarnas trefnad vara
fördelaktigt, om flyttningarna till Norge kunde företagas hädanefter likasom från
äldre tider och synnerligast under varma somrar, utan att åstadkomma någon skada
på norrmännens inägor.--—

Jochnocks socken i Luleå lappmark.

Härvarande lappar uppehålla sig för det mesta på svenska sidan och öfvergå
någon gång riksgränsen, hvarvid de endast en kort tid uppehålla sig på fjällen
utan att tåga ned till hafskusten. Däremot finnes det i Norge flere renägande
lappar, som stundom tåga öfver till Sverige med sina renhjordar. Det har icke
heller förut varit brukligt, att svenska lapparne tågat öfver till Norge med sina
renhjordar, emedan den smala landsträcka, som där finnes, knappt nog är tillräcklig

för dåvarande norska lappar.---“

1873. “Blott någre Gellivare-lappar flytta nu mera öfver till Norge, de fleste
uppe hålla sig på fjällen vid riksgränsen; de som flytta (år 1865 omkring 14 familjer)
gå till Tysfjorden.---Flere af Tuorpen och Sirkas flytta sommar tiden

på en vecka eller så in i Norge på fjällen närmast gränsen, men icke ned

till kusten." v. Duben, s. 439 f. _ , . ,

1879. “Af lapparne uti Gellivare flytta några familjer med sina renhjordar

till Nordlands amt och uppehålla sig der på de fjell, som ligga omkring de inre
fjordarna, under den varmaste tiden af sommaren. Flertalet lappar i denna socken
flytta icke längre än till närheten af riksgränsen, der de uppehålla sig en eller

118

annan vecka under högsommaren, låtande renarne beta än på den ena än på den
andra sidan nämnda gräns. “ De, som flytta över till Norge, medföra omkring
2,500 renar. Vissa fjällappar i Joclcmock “utsträcka sina flyttningståg öfver riksgränsen
och låta sina renar under en å två veckor i slutet af Juli månad beta än
på ena än på andra sidan af denna gräns." S. 106 f. i K. Bef:s i Norrb. län utlåtande
i bil. till prop. n:o 18 till 1882 års riksdag.

1883. “Ett fåtal af denna sockens [Gellivare] Lappar flyttar om somrarne ned
till Norge och förer der under sjelfva högsommaren sina renar på bete å sidorna
af de höga fjäll, som förekomma i norra delen af Nordlands amf. Desse till Norge
flyttande och de öfrige Lapparne lemna under vanliga år sina vårvisten, hvilka de
intagit i början af Maj månad, i medlet af Juni och sedan kalfvarne blifvit något
vuxna samt draga då under korta dagsresor mot riksgränsen, vid hvilken de derefter
uppehålla sig under högsommaren i de fjälldalar, som der finnas, hvarvid ock
en del af dem later sina renar beta för en och annan vecka än på svenska än på
norska sidan af riksgränsen, hvarefter de i korta tåg återvända till höstvistena,
hvilka de intaga i början af September. —- — —“ Sirkaslapparna komma i början
av maj till sina vårvisten, “derifrån de begifva sig i slutet af Juni mot riksgränsen,
hvilken en del af dem till och med öfvergår, dock blott för en eller tvänne
veckor, betande dervid renarne än på den ena än på den andra sidan om denna
gräns. Redan i slutet af Augusti månad äro de åter i närheten af sina" liöstoch
vårvisten. Ett fåtal av Tuorpenlapparna kommer under högsommaren “fram
till riksgränsen och betar sina renar på begge sidor om densamma under några
dagar. “ S. 31 ff. i 1882 års lappkomités lagförslag.

1892 års lappkommissions Indberetning, s. 22 ff.: “Trakten nordenfor [Balvand
distrikt] långs Rigsgrsendsen indenfor Saltenfjorden og Sorfoldenfjord har omtrent
samme Beskaffenhed som Balvand distrikt [jfr ovan s. 112]. Det er nmrmest skikket
som Sommerbeitetrakt; men desuagtet har en svenskfodt Lap ved navn Nils Amundson
B aval [förmodligen från Jokkmokk, där en lappsläkt Pavval finnes], der i lamgere
Tid sommerbeitede i Balvand Distrikt, medens han sogte til Sverige de fleste
Vintre, nu 3 af de sidste 4 Aar overvintret efter hans egen Opgave ca. 500 Dyr i
heromhandlede Trakt. Han har kjobt Gaarden Holtan paa Fauskeide, hvor han
for det meste opholder sig med sin Familje, deriblandt et Soskendebarn, Nils Olson
Pantzi, der har 30 Ren; men Renflokken beiter i Almindelighed nord i
Storskogen Statsalmenning, 4400 Ha., paa begge Sider af Storskogelven, der laber
ned i Sorfoldenfjorden, og Flokken fores tildels helt nord til Kolbakelven eller Sorfjordskarelven,
som kommer fra Gukkes Jaure eller Langvand og laber ud i Lerfjorden
en Arm af Sorfoldenfjord. En Vinter sogte Nils Baval, der formentlig
nu maa betragtes som norsk Lap, med sine Ren udover Halvoen mellem Saltenfjord
og Foldenfjord. Foruden de 500 Dyr, han har hos sig, skal han eie et större Antal
Ren, som vogtes hos hans Slsegtninger i Sverige". Denna trakt blev distriktet
n:o 32 Storskog, om vars gränser se nedan!

119

“Halv0en vestenfor Tysfjorden. Mollem Sagfjorden paa Sydsiden, Vestfjorden
mod Vest og Tysfjorden paa 0stsiden ligger en stor, bjergfuld Halvo, hvorhen
norske Lapper i lång Tid bär sogt hen om Vinteren med sine Ren. Den ene Renflok
efter den anden er medlertid gaaet tilgrunde af forskjellige Aarsager — isser
Ulv og Flein —, men af de svenske Lapper, der har sommerbeitet Ren mellem
Tysfjorden og Rigsgrsendsen, har altid nye Forsog vseret gjorte paa Övervintring
herude." Denna trakt blev distriktet n:o 37 Hammero.

“I Stenget omkring Bunden af Hellemobotten seger Tysfjordlapperne Sommerbeite
for sine 1000 Ren, der skjottes af Abmut (Amund) Larsen, Nils Mikkelsen
og Mikkel Pedersen Koljok. Den sidste slog sig först for 6 Aar siden ned i Norge
med 40 Ren. Nu har han 100 og skjotter 400 Dyr for Tysfjordlapperne. I den
varmeste Sommertid en 3 Uger fra Midten af Juli maa Tysfjordlappernes Ren
fores paa vestre Side af Hellemobotten; thi da kommer svenske Lapper fra Jockmock,
opslaar sine Kojer ved Rigsgrsendsen og beiter ca. Km 5 indover paa den
norske Side fra Daumandselven til Grundfjord med ca. 2000 Dyr. Lsengere. mod
Nord beiter Sor-Kajtums Lapper af Gellivare ca. 4000 Dyr 5 Km. indover Graendsen.
Nordligst, oppe ved Kjobsvik, beiter nogle Familier ogsaa af Gellivare-Lapper med
ca. 2000 Dyr. Disse sidste flytter imidlertid helt ud mod Fjorden i Nserheden af
Storaa og udstrakke saaledes Opholdet i Norge noget hcngere. “ Dessa trakter
blevo distriktet n:o 38 Hellemo.

I separatbilagan läses bland svaren å de ovan s. 100 anförda frågorna bl. a.
följande:

“Foldens Lensmand:

Ad 3 [rörande norska lappar]. Egentlige svenske Flytlapper er i den
sidste Tid mindre af. Har vseret mere for.

Ad 14. Ikke videre end om Hosten, naar de er hernede og forsyner sig med
de nodvendige Varer til Vinteren.

Ad 15. Blot paa Grsendsefjeldene.

S0rfoiden Herredsstyrelse:

Ad 14 og 15. For, men ikke nu.

Nordfoiden—Kjcerringo Herredsstyrelse:

Ad 14 og 15. Nei, aldeles ikke.

Hammero Lensmand:

Ad 14. Ja, Vaaren til Hosten. Antagelig 40 å 50 Aar.

Ad 15. Til Fjeldene omkring Sagfjorden og Saugvandene; forovrigt ubekjendt.

Hammero Herredsstyrelse:

Ad 14. Ja, om Vintertiden. Fra 60-Aarene [Kommissionens anmärkning:
“svenskfodte Tysfjordlapper"].

Ad 15. Lidt over Graendsen, helst i Sagfjorden.

Ty sfjordens Herredsstyrelse:

Ad 14. Ja, se Post 6 [Fra medio Juli til udi August, udovet paa Eiendommen
og tildels i Havnegangen paa Storaa, Grundfjord og Sorfjordj.

120

Ad 15. Gammer bruges ikke, kun Telt, der opslaaes i everste Partier af
Skovene i Bei temarken. “

Under åren 1899—1902 utgjorde enligt den norske lappfogdens uppgift antalet
svenska lappar (“Hovedpersoner“) och renar inom dessa trakter följande:

32 Storskog	1899	Lappar: 5	Anmälda renar: 520	Sannolika renantalet: 650
	1900	5	550	600
	1901	0	0	0
	1902	2	500	550
38 Hellemo	1899	1	250	280
	1900	1	300	330
	1901	1	220	300
	1902	1	440	500

Från 37 distr. upptar han inga svenska lappar. Jfr bil. 25 till 1897 års lappkomm:s
Indstilling. Enligt lappfogden skulle lapparna i 32 distr. höra hemma i
Jokkmokk och de i 38 distr. i Jukkasjärvi, vilket senare dock torde vara oriktigt.

1906. Rörande de nuvarande förhållandena härstädes se ovan s. 114.

De i denna avdelning nämnda distrikten beskrivas i Dep. Tid. 1898, s. 64S
f. på följande sätt:

“Distrikt No. 32, “Storskog Distrikt", bestaaende af Dele af Skjaerstad og
Serfoldens Herreder inden folgende Graendser: Mod Syd 3Itc Distrikts
[varom se ovan s. 114] fra Rigsgraendsen til Fineide og derfra efter Saltenfjorden
til Fauske; mod Vest Landeveien over Fauskeide til Dypvik i Folden, derfra Serfoldenfjord
og dennes Arm Lerfjord til Kolbakelvens Udlob i samme ved Serfjordskar;
mod Nord naevnte Elv op til Vandet Gukkes-Jaure, efter Vandet og ind til
Rigsgraendsen ved Graendseres No. 244; mod 0st Rigsgraendsen ned til Sulitjelma.

Distrikt No. 37, “Hammere Distrikt", bestaaende af Halvoen vestenfor Tysfjorden
med Finne, Tenn, Ulve og omliggende mindre 0er og udgjerende Dele af
Hammere og Tysfjorden Herreder. Distriktets Graendse mod Indlandet er: Fra
Sagfjordens Bund efter Yasleden op gjennem Sagvandene til Gaarden Strindnaes
og derfra i ret Linie til Gaarden Musken ved Hellemobotten.

Distrikt No. 38, “Hellemo Distrikt", bestaaende af en Del af Tysfjordens
Herred med folgende Grsendser: Mod Syd og Vest 36te Distrikts Nordgraendse
[Tysfjordens Herredsgraendse ind til Rigsgraendsen] og 37te Distrikts Sydostgraendse
ned til Musken ved Hellemobotten og derfra Fjorden op til Kjebsvik; mod Nord
Tysfjorden og Stremmen, dens nordre Arm, videre efter Elvefaret i Stremdalen
op til Frostisen og derfra ind til Rigsgraendsen ved Graendseros No. 252, samt mod
0st Rigsgraendsen."

121

Ofoten.

1821. Den 13 juli d. å. såg J. W. Zetterstedt tama renar, lappar och flera
lapptält omkring en halv mil från Ofotenfjordens strand ovan Bjerkvik i Herjangen,
att döma av beskrivningen högst upp i Herjangsmarken nedom Storforsen. Enär
han särskilt påpekar, att han längre ned i skogen såg fasta kåtor, torde man
kunna antaga, att de i tält boende lapparna voro rena nomader, kanske då svenska
sådana. Dagen förut hade han på svenska sidan skilts från lappar, som med sina
renar flyttade mot gränsen. Jfr hans “Resa genom Sveriges och Norriges Lappmarker,
Förrättad År 1821“, Lund 1822, II, s. 51 f.

1844. 1 en skrivelse av den 9 maj 1844 till 1843 års lappkommissions norska
medlemmar meddelar amtmannen i Nordlands am t följande svar (på icke bevarade
frågor) rörande de svenska lapparnas flyttning till Ofoten:

«Iste Qvestion. Fra omtrent St: Hans tid til först i Septbr hvert Aar(:naar
Sneen legger sig paa Marken:) drage Lapperne over hertil fra Sverige, opholder
sig med deres Reen circa 20 a 30 Familier, hver bestaaende af 3, 4 a 6 Personer,
paa Fjeldene i Fjordstrogene Harriangen, Rombakken, Beidsfjorden, Schjomen og
Ballangen.

2. Nei, Forholdet i denne Retning har paa lige Maade bestaaet fra Fortiden
af, Antallet maaskee snarere af- end tiltaget.

3. Hver Familie har efter Formuenheden almindeligvis fra 1 til 300 Reen,
en Enkelt iblandt dem af Skarf?] Yilpus af Gillevara Sogn eier imidlertid over 1000.

4. I flere af bemeldte Fjeldstrog anrettes ingen Skade, saasom Lapperne
holde sig med Renene tilfjelds, men i andre meget betydelig, fornemmelig i Haafjeldet,
ved åt Renen drives lige til Soen, eller gaaer ubevogtet om, altsaa paa

og over den dyrkede Jord, der optrampes, saa intet bliver tilbage åt slaae---

det er kun faae norske Lapper, som fra Hosten af drive deres Reen over paa svensk
Side, hvor de aflevere Renene til svenske Lapper, der vogter dem om Vinteren,
hvorpaa de atter hente dem igjen i Juni; de norske Lapper opholde sig saaledes
almindeligvis ikke lsenge i Sverige, hvor de — saavidt vides — ikke pleie åt
forulempe nogen. — — —

11. Her gjelder som ad N:o 4 bemaerket der gives ingen norske Lapper som
allene ernsore sig af Renen, men vistnok flere der eie saadanne ved Siden af åt
drive Gaardsbrug og Qvsegavl, de som eie Rene, fode dem her om Sommeren, og paa
Hostsiden drive de dem paa Fjeldene henad svensk Graendse, hvor efter forud truffen
Overenskomst svenske Lapper indfinde sig for åt modtage, vogte og paapasse dem
Vinteren over i Sverige, hvorpaa de i Mai Maaned igjen bringes tilbage og afhentes
ved Ejerne, der da erlaegge den betingede Afgift, Leie til Vogterne. “

1863. Ur prot. för sammanträde med Jukkasjärvi sockens lappallmoge den 2 febr.
d. å.: (jfr nedan s. 183): “Kalasvuoma stammen begagnar betesmarker inom Pajala Socken
och Juckasjärvi Lappmark på trakter öster om Kalix eif från Sattajärvi by inom
Pajala till norska gränsen. På dessa trakter uppehåller den sig från början af augusti

K. B. WiMund.

122

till medio af juni, hvarefter den i senare hälften af sistnämnde månad med sina renhjordar
öfverstiger norska fjellryggen och drager sig ner inom Ankernäs socken i Norge.
Sedan den der tillbragt större delen af juli månad, återvänder den öfver fjellryggen

och inträffar på svenska området i början af augusti,--— Som de serskilda

hushållen under dessa flyttningståg oupphörligt växla lägen och ombyta betestrakter
allt efter den större eller mindre tillgången på renmossa, kan någon bestämd
tid för vistelsen på ena eller andra stället icke uppgifvas, synnerligast som
de flesta uppehållsställen dessutom sakna namn. “ Till Kalasvuoma lappby räknades
31 familjer eller hushåll med inalles 145 personer och 7,700 renar.

Rautasvuoma lappby gick icke över till Norge[?], men “ifrån det ställe å
fjellryggen der stammen uppehåller sig [sommartiden] synes Rombacks fjord i Norge “.
Hit hörde 19 hushåll med 101 personer och 3,800 renar.

“Talma stammen uppehåller sig å trakterna öster om Torneå eif inom Juckasjärvi
Lappmark samt någon gång, ehuru mera sällan, inom Pajala socken. De
tider, som stammen vistas här, äro vanligen från medio af augusti till medio af
juni. I sistnämnde månad öfverstiger den norska fjellryggen och besöker dels
stränderna af Harrjangers och Gratangers fjordarna i Ibbestads socken, dels Bardodalen
i Bardo socken och Månselfvens prestgjeld i Norge, på hvilka ställen den
uppehåller sig till början af augusti månad, då den vanligen börjar anträda återtåget.
“ Hit hörde 28 hushåll med 137 personer och 7,925 renar.

1866. Vid sammanträde i Jukkasjärvi den 8 mars d. å. uppgavs av

“A. Kaalasvuoma-stammen, att densamma i allmänhet från slutet av Julii till
medlet af Augusti öfvergår Svensk Norska gränsen, söder om Sjangeli fjellet, eller
vid Riksröset Alagats-sock, men en del norr om Sjangeli, tågar sedan mellan
Paitas jaur och Rautusjaur neråt Kalasjaur, öster om Onkisuando, ankommer omkring
jultiden midtför Vittangi kyrkoby och i sednare hälften af Januari till trakten
af Parakkavaara by och Junosuando Masugn, belägen i sydligaste delen af denna
församling, der stammen uppehåller sig med renhjordarne under återstående vintren,
hvarefter den återvänder mot Norge, hvilket efter årgångens olika beskaffenhet inträffar
mellan den 1 April och den 1 Maji. Under renarnes kalfningstid vistas stammen omkring
Paitasjaur och fortsätter sedan tåget omkring medlet af Junii till Norska
kusten, dit ankomsten sker före och efter Midsommarhelgen och uppehåller sig
stammen derstädes som följer “ nämligen vid Rombaksfjorden 19 hushåll, i “Ankenäs“
1, “vanligen å fjellen“ 2 och å obestämd ort 1; fem hushåll åtföljde Rautusvuoma
lappby och 2 hushåll Talma lappby.

“B. Rautusvuoma stammen anländer samtidigt med nästföregående stam till
riksgränsen vesterom Torneträsk vid Kadderoive röset, tågar ner emellan Torneå
sjö och Rautusjaur tills den kommer till gamla kyrkobyn Juckasjärvi då en del
familjer öfvergå Torneå eif, hvarefter tåget fortsattes till trakterne omkring Vittangi,
dit ankomsten sker vanligen i slutet af Januari. Stammen återvänder sedan
mot fjellen vid Norge efter samma trakter som den ankommit och samtidigt med

123

föregående, vistas under kalfningstiden söderom Torneträsk, hvarefter en del tillbringar
hela sommaren på fjellryggen, men en annan del tågar lika med Kaalasvuoma
stammen till Ankenses socken, norrom Ofodens- eller Rombaksfjord eller
sålunda": 6 hushåll “ibland å fjellen, ibland Ankenses", 1 i Ankenses, 1 dels i
Ankenses, dels i Ibbestad och 12 i samma trakter som Talma lappby.

“C. Talma stammen ankommer från Norge samtidigt med näst föregående
stam till norra ändan af Torneträsk, tågar sedan mellan samma sjö och fjellryggen
till Stalojaur och vidare omkring Yittangiträsk förbi Soppero by vid Lainio eif
ned till trakterne vid Kuoksu och Kurkio byar eller sydligaste delen af församlingen
och nordligaste delen af angränsande Pajala socken, öster eller norrom Torne
eif, dit ankomsten sker i midvintren, återvänder sedan på våren såsnart vanliga
flyttningstiden d. v. s. skarsnö inträffar efter samma sträckning upptill trakten
norrom nedre ändan af Tornesjö, i närheten af Tjuoktju fjell, vistas derstädes under
kalfningstiden och den del af stammen, som plägar vistas under sommaren vid
Norska kusten anträder färden dit omkring den 10 Junii och framkommer efter
midsommarhelgen utom ett och annat hushåll, som före samma tid anländer. Sommarmånaderna
tillbringas på följande orter, neml." Ankenses 3 hushåll, Ankenses
eller Gratangsbotten 1, samma trakter som Rautusvuoma lappby 2, samma trakter
som Saarivuoma (jfr nedan s. 138 f.) 7, Gratangsbotten 3, Gratangsbotten eller också
Bardo socken mellan Bardodalen och Salangsdalen 1, Bardo socken mellan Bardodalen
och Salangsdalen 2, Bardo socken mellan Målsälven och Bardodalen 1, obestämd
ort 1.

Av Saarivuoma lappby slutligen åtföljde 2 hushåll Talmastammen; om de övriga
se nedan s. 138 f.

I 1866 års lappkommissions protokoll, bil. 24 i 1897 års komm:s Indstilling,
s. 176 omnämnes, att den stora flyttningsvägen på norra sidan av Torneträsk
delar sig “henved dettes vestre Ende — formentlig mellem 272de og 273de Grsendserose
— i 2de, af hvilke den ene gaar til Ofoten med en Sidearm, der strax vestom
270de Grsendserose gaar ned igjennem Stordalen i Salangsdalen paa Stordalselvens
vestre Bred til Bonaes. — — — Fra Bonaes gaar en Yei — — — til Fjeldstraekningerne
mellem Harjangen og Rombaken i Ofoten."

1873. Jukkasjärvilapparna uppehålla sig omkring 5 veckor under sommaren
i bl. a. Ankenäs. v. Duben, s. 438.

1879. Om K. Bef:s i Norrbottens län utlåtande angående Gellivare- och
Jukkasjärvilapparnas flyttningar till Norge, alltså också Ofoten, se ovan s. 117 och
nedan s. 187.

1883. 1882 års svenska lappkomités uttalanden om Gellivarelapparnas flytt ning

till Norge, alltså även Ofoten, ha återgivits ovan s. 118. Om Jukkasjärvilapparna
säger komitén i sitt år 1883 avgivna lagförslag, s. 28 f., att en del av
Kalasvuomalapparna “flyttar under sommarmånaderna in i Norge [säkerligen Ofoten],
dit de anlända i medlet af Juli och der de qvarstanna omkring fem veckor, hvare -

124

mot en del af dem vistas under högsommaren i närheten af riksgränsen inom svenskt
område". Flertalet av Rautasvuomalapparna “flyttar under sommaren, 15 Juli—
25 Augusti, till Norge [säkerligen Ofoten]. En del af dem uppehåller sig derunder
i närheten af riksgränsen, en del flyttar längre vesterut mot norska kusten". Saarivuomalapparna
“flytta till Norge under sommarmånaderna, der en del af dem
stannar i närheten af riksgränsen, utan att komma i beröring med den bofasta
befolkningen, hvaremot en del af dem ströfvar ända ned till kusten. De komma
till Norge i slutet af Juni, lemna detta land i medlet af Augusti och hinna åter
sina höstvisten i medlet af September". Talmalapparna flytta tillsammans med
Saarivuomalapparna.

1892. I 1892 års norska lappkommissions Indberetning säges s. 25 f. rörande
trakten mellan Tysfjorden och Ofotenfjorden: “I Juli Maaned kommer svenske
Lapper ind i Distriktet og beiter med ca. 500 Dyr helt op til Haafjeld nordligst
paa Halvoen mellem Ballangen og Efjord; Opholdet ved Haafjeld varer et Par
Ugers Tid, men der fores med fuld Grund stserke Klagemaal fra Bondernes Side
over den Skade, de lider af denne Drift, der saavidt muligt hor indskraenlces.
Laengere ostlig ved Ofotenfjorden beiter ca. 4500 svenske Ren i den varmeste
Sommartid i flere Partier." Kommissionen föreslår inrättande av tre olika distrikt
härstädes, om hvilkas gränser se nedan. Distriktet n:o 39 Frostisen skulle användas
både som sommar- och vintertrakt för 500 renar. “I nogle Uger i Juli
og August Maaneder kan derhos 500 svenske Ren beites nser Rigsgrsendsen samt
ved Borsvand.“ N:o 40 Sjomen skulle få “et Renbelseg af indtil 1500 Dyr, der
beiter fra St. Hans til Barsok", d. v. s. Bartolomei, 24 aug. Dessa förslag torde
säkerligen överensstämma med de redan förefintliga förhållandena. I n:o 41
Harjangen finnas c:a 700 norska renar. “I et ca. 5 Kilometer bredt Belte långs
Rigsgrsendsen beites hovedsagelig fra St. Hans til Barsok ca. 3000 [svenska] Ren,
der faerdes i Sverige forovrigt". S. 40 omtalas, att “de i Sjomen og Harjangen
Distrikter beitende svenske Ren tilhore Lapper fra den sydlige Del af Jukkasjärvi
Sogn i Tornio Lapmark." Av yttranden på föregående spalt synes framgå, att
även Lulelappar betat sina renar i “den Del af Lodingens Herred, som er beliggende
sondenfor Ofotenfjorden, Hemlig det inderste Parti af den saakaldte Efjorden
samt i Ankenses og Evenses Herreder."

I separatbilagan till samma Indberetning läsas följande uttalanden såsom svar
på de ovan s. 100 refererade frågorna:

“ Ankences Herredsstyrelse:

Ad 14. Ja, svenske Lapper seger delvis Beite om Sommeren for sine Rensdyr
fra Midten af Mai eller Juni til udi September Maaned. Dette har varet fra
gammel Tid.

Ad 15. Harvisvaggi, Roddalen, Hundalen og Stromsnsesfjeldene, Håkvikdalfjeldene
og Sjomfjeldene [jfr kartbladet Narvik],

Evences Herredsstyrelse [jfr kartbladet Ofoten]:

125

Ad 3. [Naar skal, efter hvad De har erfaret, norske Lapper förste Gång
have segt Beite for sine Rensdyr i Distriktet? Vides dette Forhold senere stadig
åt have vedvaret? Eller med livilke Mellemrum?] For Mandsminde. Forholdet
har for Distriktet som Helhed vseret afbrudt af tildels länge Mellemrum. Kun i
Fjeldene om Rondalen og Borsvand har Beitningen vedvaret uden Afbrydelse.

Ad 6. [Til hvilke Aarstider har Lapperne sogt Tilhold og Beite i Distriktet,
og i hvilke Dele deraf er Beitningen udovet?] I Almindelighed i Juli og August;
paa Nordlandet dog i den senere Tid i Vintermaanederne Januar, Februar og Marts
under Flytning til 0erne. Beitningen sirlig udovet i Rondals- og Borsvandfjeldene
samt Haafjeldet paa Sorlandet og paa Lavangseidet paa Nordlandet.

Ad 14. Se Sporgsmaal 6. Det der anforte gjselder kun svenske Lapper. Se
tillige Sporgsmaal 3.

Ad 15. Til Haafjeldet og Lavangseidet. Se forovrigt Sporgsmaal 6. I Mands
Minde vides ingen Lap åt have havt Gamme eller Koie inden Distriktet, kun Sommertelt.

L0dingens Lensmand:

Ad 14. Ja, fra Vaar til Host; men hvorlaenge dette Forhold har vedvaret,
vides ikke.

Ad 15. Överalt hvor Lapper pleier opholde sig.

L0dingens Herredsstyrelse:

Ad 14. Ja, i Juli Maaned. Fra umindelige Tider.

Ad 15. Til Langvaag i Efjorden."

Under åren 1899—1902 utgjorde enligt den norske lappfogdens uppgift antalet
svenska lappar (“ Ho vedpersoner “) och renar inom dessa trakter följande:

Lappar:

39	Frostisen	1899	2
		1900	2
		1901	3
		1902	2
40	Sjomen	1899	10
		1900	20
		1901	9
		1902	19
41	Harjangen	1899	2
		1900	2
		1901	2
		1902	1

Anmälda renar:	Sannolika renantalet:
500	600
600	650
540*	600
760*	820
1,420	1,500
4,280**	850
1,500	1,600
2,655	2,800
500***
500	560***
—	560***
120	150***

* Yarav 105 norska.

** “Af de anmeldte 20 Lapper med 4,280 Ren tillodes der kun 3 åt flytte med opgivet 807 Ren.“

#* “Beiter en kort Tid i 17de Distrikt i Troms0 Amt.M

126

Jfr bil. 25 till 1897 års lappkommissions Indstilling. Alla dessa lappar hörde
hemma i Jukkasjärvi.

1906 års lappkommissions uttalande om de svenska lapparnas flyttning till
Ofoten är återgivet ovan s. 114.

I Dep. Tid. 1898, s. 646 f. beskrivas de ovan omtalade distrikten på följande sätt:

“Distrikt No. 39, “Frostisen Distrikt", bestaaende af Dele af Tysfjordens, Lodingens
og Evenses Herreder med folgende Grasndser: Mod Syd 38te Distrikts
Nordgrsendse [jfr ovan s. 120], mod Vest Tysfjorden, mod Nord Ofotenfjorden, mod
Nordost Rondalen og Rondalsvand, derfra i ret Linie til Rigsgrmndsen ved Grmndseros
No. 255, mod Ost Rigsgraendsen ned til Grsendseros No, 252.

Distrikt No. 40, “Sjomen Distrikt", bestaaende af Dele af Ankenms og Evenaes
Herreder med folgende Graendser: Mod Syd Rigsgraendsen fra Grtendseros No.
259 til No. 2o5, mod Vest 39te Distrikts Ostgrsendse ud til Ofotenfjord og videre
denne Fjoi''d op til Rombaken, mod Nord Rombaken og Hunddalselven ind til Rigsgraendsen
og mod Ost Rigsgraendsen.

Distrikt No. 41, “Harjangens Distrikt", bestaaende af en Del af Ankenaes
Herred inden folgende Graendser: Mod Syd 40de Distrikts Nordgramdse fra Rigsgraendsen,
indtil Rombaken förhinder sig med Hovedfjorden, mod Vest Harjangfjorden
til Hartvikelvens Udlob i samme, og videre efter en ret Linie op til Amtsgraendsen
i Retning af Gratangfjordens Blind, hvor Elven rinder ud i samme, mod
Nord Amtsgraendsen ind til Rigsgraendsen og mod Ost Rigsgraendsen."

Öarna.

För de svenska lapparnas flyttningar till öarna i Nordlands amt redogöres
nedan i samband med Tromsö amts öar.

Sammanfattning.

En jämförelse mellan de uppgifter, som våra källor från 1800-talet och 1900-talets första år lemna rörande de svenska lapparnas överflyttning till Nordlands
amt, och det vi veta om samma flyttning från äldre perioder visar oss, att
lapparnas sommarbetesområde inom amtet numera på några punkter är icke obetydligt
trängre och mindre än förr. Framför allt har det inskränkts genom den
stigande uppodlingen, som i form av åker och äng tagit ifrån lapparna en del
sträckor, där de förut kunnat ostört vistas med sina renar, men det har också
minskats på så sätt, att lapparna numera icke på alla punkter gå så långt mot
väster som förr, oaktat där ännu finnas vida landsträckor, som icke kommit under
odling. På somliga håll har antalet invandrande lappar betydligt minskats, oaktat
deras betesområde är ungefär detsamma som förr.

127

I Vefsen ha lapparnas betestrakter sålunda under tidernas lopp, så vitt man
kan se, förlorat något i omfång. Våra äldsta uppgifter, från 1607 och följande
år (ovan s. 14 f.), synas giva vid handen, att lapparna då tämligen regelbundet
gått ända ned åt Bindalsfjorden. På Schnitlers tid gick deras västgräns åtskilligt
östligare, över fjällen på Susenälvens västra strand upp till Rösvandet (s. 23 f.).
År 1844 gingo enligt amtmannen i Nordlands amt svenska lappar till Susendalen
och Hatfjelddalen (s. 98). 1892 års lappkommision säger visserligen (ovan s. 99),

att det uteslutande skulle ha varit norska lappar, som på 1840-talet och tidigare
betat sina renar här, men dotta motsäges på det bestämdaste av amtmannens
skrivelse från just denna tid.

År 1900 uppgåvo lapparna (s. 102), att de sedan länge tillbaka plägat flytta
in i Norge även söder om Susendalen längs ltanserens vattendrag till trakterna
omkring Tiplingvandene och Kvigtinden. Förmodligen är denna flyttning längs en
från Sverige över gränsen gående dalgång till högfjällen på själva vattendelaren
urgammal och i alla händelser har den väl ägt rum även på 1840-talet, ty så långt
tillbaka bör traditionen åtminstone kunna sträcka sig.

Omkring sekelskiftet ha några svenska lappar tidtals också vistats i någon
del av Kapfjelds distrikt väster om Susendalen samt, tydligen mera tillfälligt, i
Brurskankens och Tovens distrikt m. m. längre ut åt havet (s. 102 f.). Även
till Bindalen har en och annan tillfälligtvis kommit (s. 100). I det stora hela ha
dock de svenska lapparnas reguliära betesområden — då de icke släppt renarne utan
vårdare ned över bygden — varit inskränkta till högfjällstrakterna närmast gränsen
och ha alltså omfattat ett åtskilligt mindre område än i forna dagar.

Enligt vissa uppgifter ha de svenska lapparna vid flyttningen till Yefsens fjäll
skatfat sig tillåtelse därtill av de norska lapparna (s. 99 f.). Detta är tydligen en
direkt fortsättning av det “husmans“-väsen, som Schnitler omtalar (s. 28).

I Ranen tyckes lapparnas område icke ha undergått några väsentligare inskränkningar.
Bleikvandet nordväst om Rösvandet nämnes visserligen icke mera
och ej heller Okstinderne, men det är väl knappast tänkbart annat än att de
svenska lapparna även nu gå till dessa senare fjäll, som äro de högsta i trakten
och ligga så nära riksgränsen. Förmodligen inneslutas Okstinderne i det “o. fl.“,
med vilket länsmannen i Mo avslutar sin förteckning (s. 107). Norr om Okstinderne
är området oförändrat: den i dess västra kant liggande fjälldalen Silbotnet
(s. 106) ligger intill det hos Schnitler omtalade Grönfjeldet (s. 29), och Kobbervand,
Jordbek m. m. (s. 107) höra till Kjerringfjeldet (s. 30). Längre upp i norr
hör Stormdalen ännu i dag till lapparnas område (ss. 31, 107). Blakkaadalen intill
Svartisen, som nu också hör dit (s. 107), omtalas väl ej uttryckligen av Schnitler
såsom hörande till lapparna, men torde knappast kunna skiljas från Stormdalen.
Fjällen mellan de båda dalarna hörde i alla händelser hit enligt Schnitlers framställning
av Stormdalsåns lopp (s. 31 nederst). Schnitler för dessa senare fjälldalar
till Beieren, dit de också med avseende på riktningen av lapparnas inflyttning och

128

samhörigheten med lapparna i de egentliga Beierdalarna lämpligen kunna räknas;
geografiskt höra de till Ranen och administrativt föras de nu för tiden också hit.

Av de tillgängliga upplysningarna är det svårt att se, om de svenska lapparna
numera på alla punkter utsträcka sina vandringar i det egentliga Beieren lika långt
som fordom. Av de uppgifter, som länsmannen i Beieren och Gildeskaal lemna.!,
(s. 112), framgår det visserligen, att de i väster gå ända till Graataadalen, dit de
även fordom gått (s. 32 och anm. 32), och en del lappar gå t. o. m. ut till havet
till Forsaa och Sundsfjorddalen (s. 112), vilket kanske är en utvidgning av deras
gamla vandringar, men det är mera ovisst, om de komma lika långt ned mot Beieren-
och Saltenfjordarna som förr (Beierskaret s. 33).

I Saltdalen synas de svenska lapparnas betesmarker ha ungefär samma utsträckning
som förr. Till fjällen ovan Folden och Sagfjorden gå nu liksom förr blott
ett mindre antal lappar. På 1830- och 1840-talet synes dock överflyttningen ha
varit ganska betydlig (s. 115 f.). Om lapparnas betesområden ha samma utsträckning
nu som fordom, är obekant.

Till Tysfjordens fjäll var överflyttningen fordom ganska stark, och ända långt
in på 1800-talet synes den ha varit relativt betydlig. År 1866 säges, att för icke så
länge sedan nästan alla Gellivarelappar gingo över till Norge (d. v. s. Tysfjorden och
Ofoten), men denna överflyttning hade sedermera högst betydligt inskränkts (s. 117);
siffrorna för anmälningar till 38:de distriktet (s. 120) äro väl ändock missvisande.
Att döma av uppgifterna i 1892 års kommissions Indberetning (s. 118 f.
ovan) torde lapparnas betestrakter här vara ungefär desamma nu som fordom.

I Ofoten synas de svenska lapparnas betestrakter ha ungefär samma utsträckning
nu som förr. Några bestämdare gränser för dem kan man emellertid icke
finna, vare sig i de nyare eller äldre källorna.

Rörande antalet svenska renar, som för närvarande föras på sommarbete i
Nordlands amt, är det omöjligt att erhålla några fullt pålitliga uppgifter. Intressanta
äro de siffror, som lemnas i bil. 6 till 1892 års norska lappkommissions Indberetning
och som utgöra en sammanfattning av de ovan passim meddelade uppgifterna.
Enligt denna källa skulle renantalet år 1893 ha varit i distrikten

27 Ilgruben.......5,600

28 Dunderland......6,000

30 Harodalen...... 500

31 Balvand.......2,500

38 Hellemo.......8,000

39 Frostisen....... 500

40 Sjomen........1,500

41 Harjangen......3,000

Summa 27,600 svenska renar.

129

Dessutom förekommo en betydlig mängd svenska strövrenar i distrikten 19
Susendal och 20 Hatfjelddalen. År 1900 antogos 7,000 svenska renar beta i det
förra distriktet och 6,500 i det senare, och med inräknande av ett liknande antal
även för år 1893 skulle man komma upp till en summa av omkring 40,000 svenska
renar på sommarbete i Nordlands amt. Några år senare skulle enligt lappfogden i
Nordlands amt (bil. 25 i 1897 års komm:s Indstilling) medeltalet för de renar, som
värkligen sökt sommarbete inom amtet under åren 1899—1902, böra sättas till
minst 21,000. Högst var antalet år 1900, nämligen i

18 Kapfjeld.......1,700

"19 Susendalen......7,000

20 Hatfjelddalen.....6,500

21 Rosaa........1,000

27 Ildgruben.......1,700

28 Dunderland...... 600

31 Balvand....... 800

32 Storskog....... 600

38 Hellemo....... 330

39 Frostisen....... 650

40 Sjomen........ 850

41 Harjangen...... 560

Summa 22,290 svenska renar.

Skillnaden mellan dessa bägge slutsummor är alltför stor och visar blott, på
vilka svaga fötter statistiken här står.

Från äldre tider finnas inga uppgifter om renantalet, som kunna tillåta en
sammanfattning.

Fjällapparnas betestrakter i Tromsö amts fastlandsdel.

Enär den år 1883 införda distriktsindelningen blivit av största betydelse för
översikten av lappförhållandena inom amtet, lägges den i det följande till grund
för indelningen, varvid de från tidigare decennier av 1800-talet härstammande
uppgifterna, så gott sig göra låtit, närmare lokaliserats och hänförts till de nuvarande
distrikten.

Gravfjorden, Gratangen, trakterna söder om Lavangen samt Melkefjéldpartiet.

(17 distriktet.)

Enligt Dep. Tid. 1883, s. 761 och 1903, s. 455 samt Helland, “Beskriv, over
Tromse amt“ I, s. 287 (resol. av 23 april 1892 är ej upptagen i Dep. Tid.) äro

K. B. Wiklund.

130

gränserna för detta distrikt följande: mot söder amtsgränsen och riksgränsen, mot
öster Sordalselven, mot norr rid- och gångvägen från Sormo i Sordalen till Bonnes
i Salangsdalen, Salangselven från Bonnes till Lund, bergskammen på norra sidan
Kolbanskaret fram till Fosbakken i Spandsdalen samt Spandsdalselven och Lavangens
fjord, mot väster havet.

1835. IJ. Krafts “ Topographisk-Statistisk Beskrivelse overKongeriget Norge “,
Yl, Kristiania 1835 säges s. 459 angående Throndenses prastegjeld, omfattande
Throndenses och Sand och delvis gående in även på fastlandet: “Begge Sogne be boes

egentlig blot af Norske, endskjondt her findes endeel Lappe-Familier, der om
Sommeren liave deres Reensdyr ved Soekanten, men om Yinteren i svensk Lapmark.
“ Förf. synes anse dem vara svenska lappar, jfr hans kapitel om “ ReensdyrAvl“
s. 481 f.: “Denne er fornemmelig Lappernes Sag. Naar undtages endeel bosatte
Soefinner paa Senjen-0e under Lenvigs Prsestegjeld, nogle Enkelte i Tranoe
Prsestegjeld, samt endeel i Ibbestads, Lyngens og Skjervoe Prsestegjelde, der endnu
eie Reensdyr, tilhorer Maengden Fjeld-Lapperne, meest svenske og russiske fra Jukasjerfvi
og Enontekis Districter i Lapland, og for en mindre Deel Yest-Finmarkens
Lapper. Disse Lapper skulle efter Tractater og Vedtsegter bolde sig paa Fjeldryggen;
dette iagtages imidlertid ikke, da de om Sommeren oversvomme hele
Fogderiets Fastland, hvor de odelsegge Skovene og deres Reensdyr nedtrsede Engene.
-— _ — Det er en Naturdrift hos Reensdyrene om Foraaret åt soge til Soekanten,
ligesom om Efteraaret åt vende tilbage til Fjeldene---“

1862. I skrivelse av den 26 maj d. å. meddelar amtmannen i Finmarkens
amt, att de svenska lapparna om sommaren inom detta distrikt pläga uppehålla sig
på “Eidet mellem Lavangen og Gratangen Fjorde“, vid Gratangsbunden, i Stordalen
söder om Bonnes, Budalen öster om Bonnes och Roddalen sydväst om samma plats
samt på Gronfjeldet mellan Salangsdalen och Spansdalen.

1863. Om Talmalapparnas betande i Gratangen se nedan s. 183.

1864. I en skrivelse till amtmannen i Tromsö amt av den 1 nov. 1886 (1887

Sth. Prp. No. 1, Hovedpost VI, Kap. 9, Tit. 1, Bilag No. 6, sid. 17) säger länsmannen
C. A. Ström: “Betrseffende Renbeitningen paa Hindoen skal jeg serbodigst
meddele de Oplysninger og Erfaringer, som jeg, i de 22de Aar, jeg nu har vseret
Lensmand her i Throndenses, har erfaret. Da jeg i 1864 kom hertil, pleiede endel
Nomadelapper fra Sverige om Sommeren åt beite med deres Ren paa den paa Fastlandet
liggende Del af Throndenses, og havde de tillige under Agtning de Distriktets
fastboende Lapper tilhorende Rensdyr—--“ (forts, se nedan s. 195).

1866. Om Jukkasjärvilapparnas flyttning till dessa trakter enligt prot. för
sammanträde i Jukkasjärvi 1866 se ovan s. 123.

I protokollet för 1866 års svensk-norska lappkommissions undersökningar i
Tromsö amt samma år, tryckt som bil. 24 till 1897 års komm:s Indstilling, meddelas
s. 176 rörande flyttnings-vägarna i dessa trakter följande uppgifter, som erhöllos
på ett sammanträde på Lund i Salangsdalen den 14 aug.: “Der for -

131

klaredes, åt de Lappcr, som soge detta Distrikt [från Salangen mot söder] najsteu
alle komma ad en stor Kenvei, der gaar långs Torneåvandets nordro Bred, noglo
faa ad den for beskrevne Vei syd for Altevandet, hvilke sidste isaafald drage over
Sordalen og derfra igjennem 2 Skar, det ene ved Bonaes, det andet ved Lund i
Salangsdalen. Den nacvnte store Vei ved Torneå-Vandet deler sig benved dettes
vestre Ende — formentlig mellem 272de og 273de Graendserose — i 2de, af hvilke
den ene gaar til Ofoten med eu Sidearm, der strax vestom 270de Graendserose gaar
ned igjennem Stordalen i Salangsdalen paa Stordalselvens vestre Bred til Bonaes,
og den anden et kort Stykke fra Graendsen paa denne Side af samme deler sig i 3
Veie, der ligeledes alle gaa til Bonaes. Den ene af disse 3 Yeie gaar paa ostre
Side af Sordalselven og over denne Va Mils Yei syd for Sorgaard, den anden paa
samme Elvs vestre Side, hvor den i Skaret ved Bonaes lober sammen med den
förste, og den tredje igjennem Bodalen paa begge Sider af Bodalselven. Fra Bona:s
gaar en Vei långs Salangselvens ostre Bred til Livelten, en anden vestenfor Elven
til Fjeldene mellem Lavangen i Ibestad og Gratangen med en Sidearm til Fjeldene
syd for Gratangen, og en tredie til Fjeldstraekningerne mellem Harjangen og Rombaken
i Ofoten.“ S. 177: “Lapperne flytte idelig med sine Ren, efterhaanden som
Betesmarkerne blive afgraessede. Saavidt vides, ere alle Fjeldlapper fra Jukkasjärvi;
men deres Antal kan ikke opgives. “ S. 178 (från sammanträde å Sondre Kroken den
15 augusti): “Antalletaf reneiende Flytlapper, som vanke i Ibestad Praestegjeld med
Salangen og Salangsdalen, anslaaes til omtrentlig 30, der alle, saavidt vides, bore
bjemme i Jukkasjärvi. De ere i Almindelighed uformuende, en Enkelt opgives åt

eie 7 å 800, et Par andre hver omtrent 400 Ren.---Fjeldlapperne pleie åt

komme hertil omkring St. Hanstiden og drage herfra i den förste Halvdel af September.
Ad 4 [se anm. 37], I det vsesentlige er Ned- og Opflytningstiden uforandret,
dog er Nedflytningen i de seneste Aar, antagelig paa Grund af Aarstidens
Beskaffenhed, foregaaet noget senere end for. Ad 10 og 11. Bände Fjeld- og Sofinnerne
bete deres Ren saavel i som ovenfor de Fastboendes Havnegange. Af flere
tilstedevaerende, som ikke tidligere herom have ytret sig, fremfores nu Klagemaal
over, åt der herved tilfoies dem stor Skade. Ad 12. De tilhore dels Private, dels
Staten. Ad 13. De have benyttet dem fra gammel Tid af. Ad 44. Antallet af
Ren, tilhorende Sofinner, er tiltaget, da Hjordene have formeret sig. Ogsaa af
svenske Lapper antages der åt komme til Ibestads Sogn flere nu end för."

1870 1872. Resultaten av de under dessa år företagna undersökningarna av
renbetesmarkerna i 17 distriktet återfinnas i “Beskriv, af Tromso Amt“, 1874, på
följande ställen: S. XLIII f. beskrives Melkefjdelpartiet eller Dalbmaccerro, som begränsas
av den översta delen av Salangsdalen, i N. av Kolbanskaret och i Y. och
S. av Gratangen, Harjangen, Harvescokka och riksgränsen. I denna trakt, efter
vilken för öfrigt Palma lappby i Jukkasjärvi har sitt namn, ha samma släkter
betat sina renar i flera hundra år. “For Tiden havner her aarligen efter Lappernes
eget Opgivende 10,000 Ren.“ Flyttningsvägarna hit beskrivas noggrant. S. LXVII

132

beskrives Coarvvenjargga eller lialvön mellan Lavangen och Gratangen och på nästa
sida partiet mellan Gratangen och Ofoten utförligt. Jfr härmed också s. Y—Vill.

1893. Vid möte på Sajtermoen i Bardo den 17 aug. 1893 uttalades det, att
renmängden i senare tid betydligt tilltagit i dessa trakter; härmed torde bl. a.
också åtminstone en del av 17 distriktet ha avsetts. 1892 års lappkommissions
Indberetning, s. 107.

1906 års svenska kommission inhämtade rörande lapparna i 17 distr. följande:
“Till detta distrikt flytta uteslutande lappar från Juckasjärvi. Lapparne hade vid
tiden för kommissionens besök å trakten [21 juni] icke inkommit till distriktet.
Ej heller lyckades det kommissionen att å svenskt område träffa någon af distriktets
lappar. Kommissionen har inhämtat af de bofaste i Bonnes, hvilka bo vid
distriktets gräns, att lapparne ligga i sina sommarvisten vid Polno på svenska
sidan i närheten af riksröset med samma namn vid ändan af Torneträsk. De flyttade
med renarne in i distriktet under våren. Någon bestämd tid för flyttningen
kunde ej angifvas. Renarne komme genom Stordalen och Budalen och ginge igenom
Rödaiskaret. De lappar, som medföljde renarne, lägrade sig i Stormyrbotten vid
Fosbakkens gård samt mellan Höitind och Melkerfjeld samt på Gratangseidet. De
ansågo, att detta distrikts lappar alls icke vore beroende af tidig inflyttning, ty de
borde kunna hålla sina renar inom svenska gränsen, där likadana marker funnes
och betet lika tidigt blefve tillgängligt."

Halvön mellan Lavangen och Salangen med det innanför liggande SngrJcenpartiet och

So r dalspartiet.

(1 6 distriktet.)

Enligt. Dep. Tid. 1883, s. 761 och 1903, s. 455 samt Helland, “Beskriv, over
Tromso amt* I, s. 287 äro gränserna för detta distrikt följande: mot söder 17
distriktets nordgräns (jfr ovan s. 130), mot öster Sordalselven och Bardoelven, mot
norr en rät linie dragen över Kobberyggen från Kirkemoen i Bardo till Brandvold
i Salangsdalen, samt Salangselven och Sagfjorden, mot väster havet.

1862. Enligt en skrivelse av den 26 maj d. å. från amtmannen i Finmarkens
amf pläga de svenska lapparna i detta distrikt uppehålla sig på fjällen vid Salangsdalen,
på fjällryggen mellan Salangsdalen och Bardo, på Snorken.och i “Tvaerelvdalene
Iselvdalen [Isdalen] og Traedalen [jfr lapska Muoravagge “trädalen"] mellem
Meldhus og Lokstad."

1863. Om Talmalapparnas betning i Bardo m. m. se nedan s. 183.

1866. Om Jukkasjärvilapparnas flyttning hit enligt prot. för sammanträdet i
Jukkasjärvi 1866 se ovan s. 123. Av Saarivuoma flyttade två hushåll till “ Bardoe,
vid Salangsfjord" och två hushåll medföljde Talmabyn, se i övrigt nedan s. 138 f.

I prot. över 1866 års svensk-norska lappkommissions undersökningar i

133

Tromsö amt d. å., tryckt som bil. 24 till 1897 års komm:s Indstilling, meddelas
s. 17b följande upplysningar rörande flyttningsvägarna inom dessa trakter, vilka
upplysningar erhållits vid ett sammanträde på gården Lund i Salangsdalen den 14

aug.: “Fra Bonses gaar en Vei långs Salangselvens ostre Bred til Livelten.---

Fra Sordalen gaar ogsaa en Vei igjennem Skaret ved Lund tvertaf Melhus i Sordalen.
Fremdeles have Sofinnerne, som komme fra Sordalen igjennem dette Skar, i
de sidste 4 Aar taget sig en Vei tversover Salangsdalen sy dfor Sletten og Sollid,
altsaa imellem Veiene til Liveltet og Gratangen, til Fjeldeno imellem Lavangen i
Ibestad eller Spandalselven paa den ene Side og Salangselven paa den anden Side,
livor der i de senere Aar ikke skal have vanket Fjeldfinner. Disse Sofinner ero
Fastboende, som holde Ren, hvilke de om Vinteren lade bevogte af Fjeldfinner i
Sverige og ved Fjeldfinnernes Tilbagekomst derfra selv afhente fra Grsendsefjeldene. “

S. 177: “Ad 1. 7. 8----37 End videre oplystes, åt der fra Ssetermoen gaar

en Vei over Kobberyggen til Salangselven mellem Nygaard og Lerbmkmo, og åt
denne Vei saa godt som udelukkende benyttes af Fastboende, der komme fra Bardo
med sine Ren, for hvilke de pleie åt soge Bete paa Fjeldene imellem nfevnte Elv

og Spandalselven. —---Samtlige omforklarede Veie paastaaes åt vsere gamle

Renveie, dog har nok Veien om Sollid og Sletten, efteråt disse Gaarde bleve bebyggede,
kun vseret benyttede i de senere Aar. Det antages åt vsere noget over
30 Aar, siden de bleve bebyggede. Flytlapperne pleie åt opslaa sine Telte i den
överste Skovkant, tildels ogsaa ovenfor denne, dog saa nser, åt de have let Adgang
til Brående i Skoven. De flytte omkring, efterhaanden som Betesmarkerne blive
afgrsesede paa de forskjellige Steder, uden nogen bestemt Orden eller Regel. De
fastboende Sofinner, som holde Ren, pleie åt overlevere denne til Bevogtning af
Flytlapperne under disses Vinterophold i Sverige. De drive den selv afsted om
Hosten ved Mikaelis Tider indtil de trseffe Flytlapperne, der drage afsted noget
tidligere, sedvanlig i Forstningen af September Maaned. Om Vaaren hente de igjen
selv sin Ren og begive sig i den Anledning gjerne afsted til Fjeldene [vid Altevandet,
jfr nedan s. 137] 8 å 14 Dage for St. Hans. — — —S. 173, spalt 2:
“nedenfor Sordalen paa vestre Side af Bardoelv skal der for Tiden ikke findes nogen “
lapp med renar. Se för övrigt citaten från s. 177 ff. ovan s. 131, vilka avse även
denna trakt.

1870—1872. Resultaten av de under dessa år företagna undersökningarna av
renbetesmarkerna i 16 distr. återfinnas i “Beskriv. afTromso Amt“ 1874 på s. XLIff.,
där Sordalspartiet och Snorkenpartiet beskrivas, och s. LXVIII, där halvön mellan
Lavangen och Salangen beskrives; jfr också s. V ff. och 120. Sordalspartiet var år
1870 upptaget av omkring 5,000 renar, “men var det let åt se, åt dette var et altför
stort Belseg; og de Lapper, som saedvanligen ligge her, klagede starkt over Overfyldning.
Der var nemlig iaar kommet flere “Nordfinner“ med omtrent 3,000 Ren,
som for ikke have varet seet i disse trakter. “ Härmed torde åsyftas den nedan ss. 135
och 156 nämnde Lars Sikko och hans kamrater. Snorkenfjällen begagnades uteslu -

134

tande av fastboende norska lappar till renbetesland, vilket också tycktes vara fallet
med halvön mellan Lavangen och Salangen.

1893. Om uttalandena vid mötet på Sretermoen i Bardo d. å. se ovan s. 132
och nedan s. 137.

1906 års svenska kommission inhämtade rörande lapparna i 16 distr. följande :

“Allenast lappar från Juckasjärvi inflytta hit. — — —

Af lappar träffades endast förmannen Olof Nilsson Sunna, hvilken den 24
juni uppsöktes på Melhussätern, stadd på inflyttning i distriktet. Han uppgaf, att
distriktets lappar vanligen ginge öfver riksgränsen vid Gamasjaur i början af maj
[in i 15 distr.] och flyttade därpå med dräktiga vajor och späda kalfvar under
ungefär en veckas tid öfver Astojokk (Strömmen), som utgör föreningsälfven mellan
Lönnesjaur och Altevand, förbi Rokkomborre fjäll ned mot Bardo älf, hvilken de
följde på västra sidan förbi Indset nedöfver Rubbens norra sida och rundt dess
spets. Därpå öfvergingo de Sördalelven, genom Strömsmogårdens ängsmarker och
inkommo i distriktet på Lundengsmon. Efter någon välbehöflig hvila här gingo de
öfver denna fram till Melhusån, hvilken de följde uppigenom Melhusskaret till
Kobberygsskaret, där kalfningstiden tillbragtes.

Med den öfriga hjorden, oxar, gallkor och äldre kalfvar, hvilka kvarhållits i
fjälltrakten vid Gamasjaur stundom till inemot slutet af maj, inflyttades efter ofvan
uppgifua flyttningsväg, men högre upp efter fjällsidorna. Föga skador hade inträffat
efter denna flyttningsväg i maj, men helt annorlunda komme saken att ställa sig, om
lapparne skulle lämna riksgränsen först den 15 juni. Då måste skador förekomma
här och där efter hela flyttningsvägen från och med Indset, enär lapparne med de
späda kalfvarne ej kunde komma fram högt uppe i fjällen, hvarjämte de ovillkorligen
måste draga fram öfver mycken odlad mark.

Kalfningstiden kunde lapparne icke tillbringa i högfjällen vid Gamasjokk utan
att utsätta sig för att en väsentlig del af kalfvarne ginge under af köld och brist
på bete samt den därpå följande flyttningens mödor. Olof Nilsson Sunna förklarade
vidare, att han all sin tid eller minst 30 år inflyttat i distriktet med renkorna i
maj och att han funne detta fortfarande oundgängligt. Någon enda gång hade han
inflyttat med alla renar samtidigt efter kalfningen, men i sådant fall hade största
delen af kalfvarne förgåtts i följd af ogynnsamma betes- och väderleksförhållanden
samt strapatserna under flyttningen.

Vid besök hos gårdsbrukarne Ole Larsen Livelten och Ingebrit Joramo å
Lundamo i Salangsdalen den 21 juni uppgåfvo dessa angående lapparnes flyttningar
i distriktet, att dessa vanligen tillbragte kalfningstiden i Melhusskaret i början af
maj stundom med alla renarne, men vanligen endast med vajorna. Renarne sprede
sig sedan öfver distriktet och lapparne läge en sommar i det skaret, en annan i ett
annat skar eller fjälldal. — — —

Förmannen Olof Nilsson Senna meddelade, att distriktets renar under sommarvistet
vore fördelade på olika fjälldalar sålunda: en del hade sitt hufvudviste

135

i Ivobberygsskaret, Liveltskaret och Forsäterskaret, andra flyttade genom Jörnskaret
öfver Salangselven till Sörfladen, Sagvand och Solliskaret, andra åter gingo förbi
Strömskaret till Salangsfjällen t. ex. Snörken".

Duoddaraspartiet.

(15 distriktet.)

Enligt Dep. Tid. 1883, s. 761 och Helland “Beskriv, over Tromso amt“ I,
s. 287 äro gränserna för detta distrikt följande: mot söder riksgränsen, mot norr
Leinavandet, Altevandet och Bardoelven, mot väster Sordalselven.

1862. Enligt skrivelse från amtmannen i Finmarkens amf av den 26 maj d.
å. skulle de svenska lapparna inom Bardo socken bl. a. uppehålla sig i “Wasskaret
og Skindskaret op for Stromsmo" samt på bägge sidor om “Lillevandet".
Wasskaret är kanske att tyda som Salvasskardalen inom 15 distr. Något Lillevand
tyckes icke finnas inom Bardo; förmodligen är det felskrivning för Altevand.

1863. Om Talmalapparnas betning i Bardo m. m. se nedan s. 183.

1866. Om Jukkasjärvilapparnas flyttning hit enligt prot. för sammanträdet i
Jukkasjärvi 1866 se ovan s. 123.

Under 1866 års svensk-norska lappkommissions undersökningar i Tromsö amt
erhöllos vid möte å Nedre Stromsmo i Bardo följande uppgifter rörande dessa trakter
(1897 års komm:s Indstilling, bil. 24, s. 173 ff.): “Ad 1, 7, 8 — — —87 Angaaende
Renveiene for de Lapper, som soge Bardodalen, forklaredes, åt de dels gaa
over Kirkeelv- og Iselvdalen, dels nord om Altevandet og dels syd om Altevandet.
— —• ■ — De, der komme sondenom Altevandet, passere en Graendserose, som
er beliggende paa Vuoskomuotke, 1 Mil fra Enden af Altevandet [troligen n:o 279],
gaa i en kortere eller lsengere Afstånd fra Altevandet og gaa over Stallojok ned i
Sordalen, dels ved Lundberg, dels ved de överste Gaarde over Sordalselven. I
Sordalen blive de dels liggende, dels gaa de videre nedover mod Kirkemoen. Disse
Veie have vseret benyttede fra Ålders Tid og foruden dem gaar der mange andre
Yeie paakryds og tvärs inden Distriktet. Sine Telte opslaa Lapperne dels i Skovranden
og dels kenger nede. De flytte dem efterhaanden efter Betningens Behov. Det
opgaves, åt Lapperne her i Distriktet for Tiden ere fordelte saaledes: VedStromslid

3 Reneiere,--paa Straskningen mellem Alte- og Torneåvandet 8 Reneiere, hvor iblandt

en Karesuando Lap Lars Jonsen Sikko, som alene skal have omtrent 4000
Ren, i Sordalen 3; — — — Om Antallet af Ren var det ikke muligt her åt erholde
nogen Oplysning. Der forklaredes kun, åt mange Lapper her have mange Ren.

ad 2. De Lapper som fserdes her, ere fra Jukkasjärvi, med Undtagelse af
nogle Faa, som hore hjemme i Karesuando, men dog i den senere Tid have havt
Yinterbete i Jukkasjärvi.

136

ad 3. Lapperne pleie åt komme hertil [d. v. s. närmast trakterna i närheten
av gården Nedre Stromsmo i Bardo, där sammanträdet hölls] imellem St. Hans
og Begyndeisen af Juli og drage tilbage fra Slutningen af August til Midten af
September. Norske Sofinner, som have Ren i Sverige om Vinteren, pleie dog åt
drage med deres Ren igjennem dette Distrikt noget tidligere om Vaaren og noget
senere om Hosten. De hente nemlig selv deres Ren paa Fjeldet, efter åt den om
Vinteren har vaeret under Bevogtning af Flytlapper.

ad 4. Nedflytningen har i de sidste Aar foregaaet noget senere, og Tilbageflytningen
noget tidligere end i foregaaende Aar. Aarsagen hertil opgives af Lapperne
for Nedflytningens Vedkommende åt vaere, åt Vaaren i de senere Aar har
vaeret saa köld og streng, og for Tilbageflytningens Vedkommende, åt Betesmarkerne
efterhaanden har vist sig mere utilstraekkelige. — — —

ad 12. Strsekningerne tilhore private Selveiere og undtagelsevis nogle Bygselbrug
paa Statens Grund. I Almindelighed strsekke de private Enemaerker sig
til hoieste Fjeld, undertiden dog kun saalangt som Sko v findes.

ad 13. Lappernes Sommerbete har fra Ålders Tid fundet Sted omtrent i
samme. Omfång som nu, men de Private have ikke anseet Lapperne berettigede til
noget Faellesskab i deres Havnegange.

ad 16. Begge Hjon komme paa en Tid.

ad 21. Der antages ikke i Bardo åt vaere Straekninger, som kunne afgive
Bete for noget större Antal Rensdyr, naar disse skulle holdes ganske borte fra de
Dele af Udmarkerne, der tiltrsenges til Havnegang, Slaatte- og Saeterbrug. Lapperne
ere enige heri, men tilfoie, att Aarsagen dertil er den, åt de Fastboende
have sin Havnegang paa deres Opholdssteder. De Fastboende bemserke, åt her
vistnok i Distriktet gives nogle Sidedale, adskilte fra den Havnegang, der ligger
Gaardene naermest, og som tidligere have vaeret benyttede af Lapperne, men disse
Dale traenges nu i Almindelighed under Faedriftens Udvikling, navnlig til Sseterbrug,
hvortil de anse sig berettigede, da Dalene ligge indenfor de i Hjemmelsbrevene
optrukne Graendser for de forskjellige Eiendomme. Derimod paastaa de Fastboende,
åt der naermere Rigsgraendsen i Omegnen af Torneå- og Altevandene
findes store Straekninger, som i Tiden mellem St. Hans og September afgive tilstraekkeligt
Bete for Tusinder af Rensdyr og tildels ere bevoxede med Birkeskov.
I de to sidste Aar har en Karesuandolap, den ovenfor naevnte Lars Jonsen Sikko
(jfr om honom nedan s. 156), som tidligere har flyttet til nordre Side af Balsfjorden,
med sin talrige Rensdyrhjord opholdt sig mellem Rigsgraendsen og Altevandet
ganske i Naerheden af det sidste. Paa det sidste Sted har tidligere ikke
opholdt sig Papper uden om Hosten paa Tilbageflytningen til Sverige. Lapperne
bemaerke i den Anledning, åt Lars Jonsens Ren streife nedover Bardo, og paastaa,
åt der ikke er Plads for flere i de ovenberorte Straekninger.

ad 44. Antallet af overflyttende Rensdyr her i Sognet er snarere til- end af -

137

taget, uden åt dertil kan anfores nogen anden Aarsag end Dyrenes egen Formerelse
ved Fortplantning. “

De ovan s. 133 meddelade uppgifterna om Salangens “Sofinners" renskötsel
ha även avseende på detta distrikt. S. 178 säges nämligen, att “de hervairendo
Sofinner have ligesaa lidt som de Fastboende noget Kjendskab til Landskabet omkring
Torneåvandet, idet Sofinnerne lier ikke soge did, men andre Steder, saedvanligst
til Altevandet, for åt aflevere og bente deres Ren. Om Strakningerne ved
Altevandet forklare Sofinnerne, åt de isser ere bevoxede med Renmose og anden
Mose samt Senegrses, tildels ogsaa andet Dras; men ud paa Sommeren torrer Mosen
og er lidet tjenlig til Fode for Renen; i den Tid findes der ogsaa Myg og Insekter
i store Masser. Disse Straekninger ansees derför i det Hele taget lidet brugbare
som Sommerbetesmarker for Renen, hvorfor de ogsaa dertil kun lidet benyttes.
“ Vidare finnes där blott föga skog, likväl fullkomligt tillräckligt till bränsle.

1870. Under detta år undersöktes renbetesmarkerna i Duoddaraspartiet eller
15 distriktet; redogörelsen härför återfinnes i “Beskriv, af Tromso Amt“ 1874, s.
XXXIX ff. “I dette Distrikt har Lars Sikko havnet i 2 Aar, men maatte forlade
det, dels fordi der stodte for mange andre Familier til ham, saa åt Distriktet blev
overfyldt, men fornemmelig fordi den sydlige Del var saa overordentlig mygfuld,
åt Renen drog vest- og nordover mod Salangsdalen og Bardo, hvor han i Skadeserstatning
maatte betale betydelige Pengesummer. — — — Over Duoddaras flytte
efter Lappernes Opgivende aarligen over 20,000 Ren, der samtlige have sine Sommerpladse
vestenfor Bardo. “ Dess västra del kunde användas till sommartrakt åt
3,000 renar. Låglandet öster om Rokomborre kunde ej användas till sommarbete,
men på flyttningarna och under kalvningstiden användas de i stor utsträckning.
Jfr också ss. V, XXII och 120.

1893. Vid möte på Saetermoen i Bardo den 17 aug. 1893 upplyste “Gaardbruger
Peder Stromsmo, 63 Aar gammel, åt Lapperne under sin Tilflytning i seldre
Tid opholdt sig med Renen inde ved Altevand i Mai Maaned, hvilket isier siden 1852
er sendret derhen, åt som Folge af det större Antal af Lapper og Ren kun en Del
holder til ved Altevand, medens Resten nu seger ind i Distriktet allerede först
i Mai. Rigtigheden af denne Oplysning erkjendtes af samtlige tilstedevaerende “,
av vilka tio voro svenska fjällappar. Renmängden hade i senare tid betydligt tilltagit
inom distriktet. 1892 års norska lappkommissions Indberetning, s. 106 f.

1906 års svenska kommission inhämtade rörande lapparna i 15 distr. följande:
“Distriktets lappar äro från Juckasjärvi. — — — I Sörgård den 24 juni mötte
distriktets förmän Per Nilsson Sunna och Anders Olsson Svonni och uppgåfvo
desse: att lapparne vid midten af maj i Kaivaretrakten öfvergå riksgränsen med
hela hjorden och uppehålla sig vid Astojok omkring två veckor eller till maj månads
slut. Härunder afskiljdes oxarne och vallades särskildt å ömse sidor riksgränsen
allt efter vind- och väderleksförhållandena. Under tiden hade kalfningen

K. B. Wiklund.

138

afslutats och lapparne flyttade därefter med vajor och kalfvar längre ned i distriktet
för att finna skydd och föda åt de späda kalfvarne. Att hålla alla renarne
inom svenska gränsen till den 15 juni skulle genom sammanträngande af vajorna
och kalfvarne, å ena, samt oxrenarne, å andra sidan, vålla de flesta kalfvarnes
undergång. Före nämnda tid behöfde de nödvändigt flytta med kor och kalfvar
åtminstone så långt in i distriktet som till Stordalen och Rakkisvagge, där inga
gårdar eller slåttermarker funnes."

De'' uppgåvo vidare, “att distriktets renar under våren uppehölle sig vid Altevand
samt mellan Astojokk och Gievnejaur och under sommaren å hela fjället
Rubben. Då de voro där uppe, var det svårt att afhålla renarne från att nedgå
såväl åt öster till sluttningarne vid Bardo älf, Indsets gårdarne, som i synnerhet
åt väster ned i Sördalen, å hvars mot söder vettande fjällsidor växte lockande
bete. Stängsel vid nedgångsställena skulle i betydlig mån underlätta renens kvarhållande
på Rubben, där föda ej saknades sommaren igenom, äfven om renen fullständigt
afstängdes från att nedgå i dalgångarne, förnämligast Sördalen, som vore
full af slåttermarker."

Trakten mellan Salangen, Sör-Reisen och Bardo.

(14 distriktet.)

Enligt Dep. Tid. 1883, s. 761 äro gränserna för 14 distr. följande: mot söder
16 distriktets nordgräns (jfr ovan s. 132), mot öster Bardoelven och Maalselven,
mot norr Anselven, Ansvandet och en linie från detta till Strommen i Sör-Reisen,
mot väster havet.

1862. I en skrivelse av den 26 maj d. å. säger amtmannen i Finmarkens
amt, att de svenska lapparna inom nuv. 14 distr. uppehålla sig på fjället Börringen
“nedimod Skovandet", i “Dalstroget ovenfor Gumpedalen op imod Bardo", i
“Dalstroget mellem Bardo ogReisen", i “Stortinden i Reisfjeldene", varmed Hjerttinden
synes avses, i fjällsträckningen ovanför Brodstadmarken upp emot Salangen,
och på “Kobryggen op for Borskogen", varmed tydligen avses Kobberyggen
mellan Bardo kyrka och Salangsdalen. Även i “Tverelvdalen ved Graahoiden og
Gronfjeldet (Alen)" i Bardo vistades svenska lappar; Graahojden ligger på Bardoälvens
östra sida och fjällen Store och Lille Ala på dess västra, varför beskrivningen
är otydlig.

1866. Vid sammanträde i Jukkasjärvi den 8 mars 1866 erhölls bl. a. följande
uppgifter om därvarande lappars flyttningar (jfr ovan s. 122 f.): “ Saarivuoma eller
numera s. k. Pulsuvuoma stammen ankommer i sednare hälften af September och
en del i början af October från Norge till riksgränsen vid röset Haukivuoma, tågar
neråt landet efter vestra sidan af trakten Pulsuvuoma, å ömse sidor om Lainio

139

eif förbi Soppero by till Lainio bys närhet och anländer dit sämtidigt med föregående
stam eller i slutet af Januari, återvänder sedan den vanliga flyttningstiden
efter Påskhelgen och uppehåller sig under kalfningstiden i trakten af Saarivuoma,
stundom på norska stundom på Svenska sidan om riksgränsen, går vidare norrom
Keipama träsk till Norge, allmännast till Maalselfs eller (Reis) Tran» socknar.
Sommartiden tillbringas å följande orter" : i Reiscn 1 hushåll, “i Maalselfs socken
emellan Maalself och Bardocdalen" 4, i “Bardoe, vid Salangsfjord" 2, vid Balsfjorden
1, på Senjen 1; 2 hushåll medföljde Talmalapparna. 7 hushåll av Talma
medföljde Saarivuoma. Saarivuoma lappby har sitt namn efter låglandet Sarrevuobme
på norska sidan gränsen mellan rösena 280 och 283.

Bland de uppgifter, som erhöllos av 1866 års svensk-norska kommission vid
deras undersökningar i Tromsö amt d. å., torde en del av de ovan s. 131 anförda
data, vilka antecknades å gården Sondre Kroken, hava avseende även på detta
distrikt. Vid sammanträde å Nedre Strornsmo i Bardo upplystes det vidare (1897
års komm:s Indstilling, s. 173), att en stor flyttningsväg norr om Altevandet övergår
Bardoelven vid Bardojordet, går fram till Kirkemoen och “videre imellem
Langvandet og Skovandet op til Reisen paa begge Sider af Gaedgejaure eller
Stenvandet", en källsjö till Bsekkebottenelven, som från norr faller ut i Salangselven.
“Nedenfor Sordalen paa vestre Side af Bardoelv skal der for Tiden ikke
findes nogen" lapp med renar. De uppgifter från samma sammanträde, som meddelas
ovan s. 135 f., hänföra sig även till denna trakt.

Även vid sammanträdet å Moen i Maalselven den 7 aug. 1866 (ibid. s. 169 fl.)
erhöllos några uppgifter rörande detta distrikt: “ad 1, 7, 8, 14 etc.87 Angaaende
Veiene for de Lapper, der gaa til den Del af Maalselven, som ligger paa Elvens
vestre Side, til Lenvig, til Senjeno og til Reisen, Annex til Trano, forklaredes, åt deres
Flytningsvei gaar over G ramd sen ved 3dje Gramdserose syd af Rostavandet i Sverige,
åt de komme ned i Kirkelvdalen, livor de ved Kirkejord gaa over Kirkelv;
derfra gaar Veien i Nserheden af samme Elv nord mod Iselvmo, hvor der gaaes
over Iselven. Veien gaar derfra videre over Kjaervelelv op til Bardodalen, hvor
den ved Elvskiftningsnaes gaar over Bardo Elv. Imellem Bardoelven og Andselven
deler Veien sig i 2, den ene gaar syd om Andsvandet henimod Reisen og derfra
over Skoelven nordenfor Skovandet, samt videre ned imod Dyrosund; den anden
gaar over Andselven nordover til Ssetren vest af Maalselvens Kirke (Storbakken).
— — — Alle disse Veie have vaeret benyttedo fra gammel Tid af. De Lapper,
som flytte ad disse Veie, tage Ophold långs samme. De ere fot Tiden saaledes
fordelte: Ved Iselven 4 Reneiere, ved Kjaervelelv 2, Syd af Reisen i Trano 1,
ved Saetren 1, ved Taarnvandet 1 og paa Senjeno 3. De opgaves tilsammen åt
have omtrent 2550 Ren. Ved Reisen have tidligere flere Lapper havt Tilhold, men
Ulven har nu fordrevet dem derfra, heller ikke holder sig nogen paa Nsesset nordenfor
Finfjordeidet i Lenvig. Alle disse Lapper ere fra Jukkasjärvi. — — —
Fremdeles klagedes over Skade paa Skoven, fornemmelig Ungskoven, som odelaeg -

140

ges dels ved Betniflgen og dels derved, åt Dyrene afgnide Huden af Hornene ved
åt skubbe dem mod Traeerne, hvilket de ssedvanlig begynde åt gjore inden Hostflytningen.
— — — Skaden paa Skoven formentes for en vsesentlig Del åt ville
undgaaes, naar Lapperne paa deres Tilbagereise til Sverige ville folge de egentlige
Renveie, men dette gjore de ikke. Lapperne bemajrkede hertil, åt de ikke
vidste, åt der blev gjort nogen Skade paa Ager eller Eng og mente heller ikke,
åt det kunde vmre Skoven til nogen Skade, åt Renen rispede Lov af samme. Renen
begynder först åt gnide Huden af Hornene i Begyndeisen af September Maaned,
og paa den Tid ere de sedvanlig allerede paa Tilbagefiytning til Sverige, saa
det kun kan vmre Skoven i de ovre Dele af Dalforerne, som derved kan blive forulempet.
Paa Havnegang og Udslaatter indrommer de, åt Renen nok undertiden kan
gjore nogen Skade, fornemmelig i koldt og disigt Veir, naar de ikke ere istand til
behörigen åt bevogte den. De paastaa, åt de paa Tilbagereisen folge de samme
Yeie, som paa Hidreisen, men for Betningens Skyld kunne de jo af og til tage af
til en af Siderne.

ad 2. Besväret i foregaaende.

ad 3. De komme hertil omkring St. Hanstid, de, der skulle til Senjen, dog
noget tidligere, omtrent i Begyndeisen af Juni. De flytte tilbage i den sidste Halvdel
af September Maaned.

ad 4. Kun forsaavidt Nedflytningstiden angaar, idet Nedflytningen i de senere
Aar er foregaaet noget senere 38 end Tilfteldet tidligere var. Grunden hertil
er den, åt Lapperne ville soge åt undgaa Skadetilfoielser paa.Ager og Eng, som
lettelig foranlediges, naar de komme for tidlig herned, inden der endnu er Bete
paa hoiere liggende Steder.

ad 10. De Fastboendes Havnegange og de hoiere beliggende Strsekninger af
Skov og Fjeld.

ad 11. Frafaldes.

ad 12. Dels Private, dels Staten.

ad 13. Fra Ålders Tid.

ad 21. De Fastboende antage, åt der hoiere op er tilstrsekkelig Betesmark,
uden åt Lapperne skulde tiltraenge Bumsendenes Udmarker, medens Lapperne paastaa
Nodvendigheden af, åt de med sine Hjorde maa soge laengere ned til Soen, da
Dyrene ikke trives laengere oppe.

ad 44. Rensdyrenes Antal antages åt vaere tiltaget, da der liave vmret gode
Aaringer for Renen, saa Kalvene have levet. “

1870. Resultaten av den detta år skedda undersökningen av renbetesmarkerna
inom 14 distr. återfinnas i “Beskriv, af Tromso Amt“ 1874, s. XLV ff. under
rubriken Hjerttindpartiet (Slallonjargga), jfr också s. Vill f. Så kallas den
stora renbetestrakt, som omger Hjerttinden (Bassevarre) och i öster begränsas av
Store och Lille Ala, i norr och nordväst av Sorhusfjeld, Madfjeld, Sletfjeld och
Gumpen, i sydväst av Hauglifjeld och i söder av 0refjeld. Den synes sålunda icke

141

vid denna tid ha omfattat trakterna väster om Skoelven och B«‘kkebottenelven. I
övre delarna av Skoelvdalcn funnos en del utslåtter, som voro “gamle Rengjserder
og Leiringspladse, som ere frugtbargjorte netop ved Lappernes Bedrift, og hvis
Frugtbarhed iklce kan paaregnes åt vare i kengere Tid uden fornyet Opgjodsling.
Åt de Fastboende udenvidere tage i Besiddelse saadanne Rengjaerder, forarge Lapperno
sig moget over, og synes det ogsaa obilligt, åt ikke tusindaarig Benyttelse
skal kunne sikkre dem for Fortriengelse fra dores gamle, tilvante Pladse." 4,000
renar uppgåvos beta på Stallonjargga, men värderingsmännen ansågo, att det fans
utrymme för 6,000.

1893. Vid möte på Ssetermoen i Bardo den 17 aug. d. å. uttalades den meningen,
att renmängden på senare tiden hade betydligt tilltagit inom kringliggande
trakter, bl. a. även 14 distr.

1906 års svenska lappkommission inhämtade rörande lapparna i 14 distr.
följande: “Till detta distrikt flytta hufvudsakligen Juckasjärvilappar, hvilka vistas
å olika ställen inom distriktet, men äfven några familjer från Karesuando inflytta
till distriktet och uppehålla sig vid fjället Boringen. Lapparne från Juckasjärvi
hade icke inkommit ännu [slutet af juni]. Kommissionen hade icke tillfälle att uppsöka
de fåtaliga Karesuandolapparne. “

Rörande inflyttningsvägar och -tider uppgav länsman Thomas Andersen i
Salangen: “Lapparne från Juckasjärvi flyttade i början af maj från riksgränsen med
vajorna och kalfvarne på norra sidan af Altevand, en del genom 12:te distriktets
fjälltrakter till Brandmo, där de öfverginge älfven, och en del utefter Bardo älf
på norra sidan förbi Indsetgårdarne nedför Bangskaret genom Sätermoen och in i
distriktet vid Kirkemo. Oxrenarne fördes först vid midsommartiden in i distriktet.
Lapparne slogo sig ned dels vid Rundhaugen i Skoelvdalen och dels vid Stenvandet
i Salangen. Inflyttningen öfver distriktsgränsen, hvilken, om riksgränsen ej finge
öfverskridas före den 15 juni, ej kunde försiggå före midsommar eller därefter,
torde ej kunna ske utan årliga skador i den tätt bebyggda trakten vid Stendal,
Asplund och Stensrud, där lapparne måste flytta efter landsvägen; ännu svårare
blefve flyttningsvägen den tiden för dem, som i norr öfver Brandmo, Grannäs, Finsund
och Rustad sökte öfvergå distriktsgränsen. Synnerligen stor blefve svårigheten
för de unga kalfvarne att komma öfver vattendragen. Gamla flyttningsvägen öfver
Finsund vore för lapparne omöjlig, tillföljd af odlingar.

Vid besök å Sörmo, Nordre Björnsmo i Skoelvdalen den 27 juni förtäljde härom
f. gårdsbrukaren Lars Olsen, 77 år gammal, och hans dotter änkan Brynhild,
att lapparne för omkring 30 år sedan börjat på våren i maj, innan Bardoälfven
gått upp, inkomma i distriktet med vajor och yngre renar i anseende till besväret
att frakta kalfvarne i båt öfver nämnda älf, men oxrenarne inkommo först vid
midsommartiden, alla öfver Sätermoen. Lapparne lägrade sig i Skoelvdalen å
Rundhaugen, Stenvand och Kampen. Förr i tiden infördes alla renar samtidigt
midsommartiden. — — —

142

Ole Tollefsen på Fagerlid, 77 år gammal, beskref lapparnes flyttningsväg
till detta distrikt såsom anförts vid distrikt XIII [s. 143 f. nedan] med tillägg, att de
sedan de inkommit i distriktet förläde sig dels till Skoelvdalen och en del till
Boringen samt att de i gamla tider hållit sina renar så långt uppe i marken, att
de ej gjorde någon förtret. I senare tid däremot, sedan 20 å 30 år, flyttade en
del af distriktets lappar genom bygden utefter Maalselven öfver Klöven och Mörkelby
och gingo öfver älfven'' vid Brandskogsnes. De kommo med vajor och kalfvar
i början och med oxarne i slutet af maj. En del lösren utan åtföljande lappar
öfvergingo älfven vid Finsund och andra ställen omväxlande. — — —

Gårdsbrukaren Johan Andeksson Sandeggen anmärkte vid passerandet af
gården Jensvold i Kirkesdalen den 29 juni, att lapparne, som flyttade till 14:de
distriktet, liksom de till 24:de, öfvergifvit den gamla flyttningsvägen efter molandet
förbi gårdarne Jensvold och Evenstad på andra sidan dalen, där ingen skada under
någon årstid behöfde förekomma, och i stället nu flyttade utmed den tätt bebyggda
Maalselven. — — —

Vid sammanträffande vid Nordhus den 4 juli med Knut Mathias Högli, 62
år gammal, hvilken var af norsk lappsläkt och ehuru jordbrukare förr varit ägare
af ren, uppgaf denne, att en del lappar från Karesuando flyttade genom 13:de till
det 14:de distriktet och förläde sig i Boringen, dit de plägade ankomma i maj före
kalfningstiden. Han hade under lång tid sett renarne komma så tidigt, men aldrig
iakttagit någon skada af deras tidiga ankomst. — — — “

Gårdsbrukaren Ole Tollefsen Fageklidal anförde bl. a.: “Lapparne hade på
sista mansåldern aldrig vaktat renarne. Den gamla oförargliga renskötseln upphörde
så snart de hänsynslösa Nordlapparne kommo in i distrikten både från Karesuando
och Juckasjärvi. De sammanhöllo aldrig sina renar, flyttade ej heller med
dem in i distrikten, utan läto dem lösa och utan all tillsyn ströfva hvar de ville,
medan lapparne själfva aldrig syntes till. De öfriga lapparnes renar inblandades i
dessa hopar och ingen skötsel var vidare möjlig. Alltsedan dess släpptes renarne
utan tillsyn fritt öfver markerna och ödeläde ibland både inmarker, “buhavnen“,
och utängsslåttrar. Detta skulle ovilkorligen kunna undvikas genom vaktande,
genom att “passe“ renen. Han berättade om förra tiders renskötsel, huru lapparne
bodde med sina kåtor och familjer inne i distrikten bland renarne, huru de vallade
en del samt hade kor och kalfvar i sin hand. — — — “

Trakten mellan Sör-Reisen, Lenvik och Maalselven.

(13 distriktet.)

Enligt Dep. Tid. 1883, s. 761 äro gränserna för detta distrikt följande: mot
söder 14 distriktets nordgräns, mot öster Maalselven och Malangens fjord, mot
väster havet (Gisund m. m.).

143

1806—1807. I “Biskop M. B. Kkoghs Visitatsberetninger för Aarene 1806 —
1807, i Uddrag meddelte af Johannes Skaar" i Tromsoposten 1886 finnas s. 17
några upplysningar om lapparnes flyttningar till Lenvik: “Fra Sverige kommer lier
en Del Lapper om Sommeren og ligger paa Fjeldene. Rensdyr kommer undertiden
ned paa don slette Mark, og det er ei denne til Fordel, da de opsparker Jorden,
ister for åt Ande Koden af menyantes trifol. febr., hvorefter de er meget begjairlige. “

1862. Enligt en skrivelse av den 26 maj d. å. från amtmannen i Finmarkens
amf vistades de svenska lapparna i detta distrikt i fjällsträckningen från Andsfjeldet
i Maalselven till ned imot Bergskallen [varest?] i Reisen, på Renfjeldet i
Maalselven och Kistefjeldet, Bukskindsfjeldet, Fagerfjeldet och Vasbrunfjeldet i
Lenvik.

1866. Vid sammanträde å gården Moen i Maalselven den 7 aug. d. å. erhöll
den svensk-norska lappkommissionen även en del upplysningar rörande lappförhållandena
i detta distrikt. Flyttningsvägarna hit gingo från riksgränsen till distriktets
gräns på det sätt, som ovan s. 139 (ad 1 etc.) meddelas. Mellan Bardoelven
och Andselven delade sig vägen i två grenar, varav den ena söder om Andsvandet
gick åt Reisen till; “den anden gaar over Andselven nordo ver til Saetren vest af
Maalselvens Kirke (Storbakken). Ved Saetren deler den sig atter i 2, af hvilke den
ene gaar mod Vest til Finfjordeidet og over dette. Strax nordenfor Eidet gaar en
Vei af til Finsmes og over Loghellesundet til Senjenoen, hvor Renen drives om i
forskjellige Retninger, medens Veien iovrigt gaar nordover i Len vigs Sogn til Kistelv
og Sletnaes. Den anden af de sistommeldte Veie gaar fra Saetren nordover imod
Taarnvandet og paa begge Sider af dette og paa Naesset mellem Rogsfjordvand og
den indre del af Malangen Fjord. Alle disse Veie liave vaeret benyttede fragammel
Tid af. De Lapper, som flytte ad disse Veie, tage ophold långs samme." Vid
Saetren satt en lappfamilj och vid Taarnvandet en; på näset norr om Finfjordeidet
i Lenvik fanns ingen. Alla voro från Jukkasjärvi. Jfr i övrigt uppgifterna ovan
s. 140, vilka avse även denna trakt.

1872. Detta år undersöktes renbetesmarkerna även här; redogörelsen härför
återfinnes i “Beskriv, af Tromso Amt“ 1874, s. LXIX under rubriken “ Andsfieldet
og Vasbrun“, jfr också s. IX.

1906 års svenska kommission erhöll följande uppgifter angående 13 distr.:

“ Samtliga till distriktet anmälda lappar äro från Karesuando med undantag af
en från Juckasjärvi socken, som i år anmält sig dit. Om flyttningstider och vägar
kunde beträffande detta distrikt inga uppgifter inhämtas af lapparne, enär dessa i
följd af vinterns svåra förhållanden ännu icke inkommit i distriktet, utan afgåfvos
härom följande upplysningar af nedannämnde bofaste:

Ole Tollefsen Fagerlidal, 77 år gammal, jämte Simon Åsgård: Lapparne, som
komma från trakten af Dödesvand och fjälltrakterna i ll:te distriktet, flyttade förr
i tiden genom Iselvdalen och Kjerelvdalen förbi Istinderne i 12:te distriktet öfver
Bardo älf på Fosmo bro; men sedan år 1862, då denna förstördes, till Finsund, där

144

renarne simmade öfver älfven och kalfvarne fraktades i båt, samt vidare öfver
Andselven med alla renar in i distriktet. Denna inflyttning skedde vid midsommartiden
och vållade ingen förtret, ty renarne vaktades och höllos högt uppe i
marken. Men i senare tid, sedan omkring 30 år, hafva äfven detta distrikts lappar
tagit sin väg genom 11 :te distriktet efter Maukerne norr om Maalselven, hvilken
de öfvergingo norr om Brandskogsnäs. Yajorna komma numera före kalfningstiden
i början af maj och oxarne i slutet af samma månad. — — —

Jens Florup Andreasen i Bjerkli i Tagelvdalen, 67 år gammal, bosatt därstädes
sedan 28 år, yttrade vid besök den 3 juli, att lapparne under hans tid flyttat
genom Tagelvdalen till 13:de distriktet under första veckan af maj med vajorna,
eller innan dessa kalfvat, medan oxrenarne kommit efteråt på olika tider. De hade
öfver älfven vid Guldhav ingått i 13:de distriktet. “

Trakten mellan Bardoelven, Maalselven och Diviélven.

(12 distriktet.)

Gränserna för detta distrikt äro enligt Dep. Tid. 1883, s. 760 följande: mot
söder Bardoelven, Altevandet och Leinavandet, mot öster riksgränsen och Divielven,
mot norr Maalselven och mot väster Bardoelven.

1862. Enligt skrivelse av den 26 maj d. å. från amtmannen i Finmarkens
amt betade de svenska lapparna i detta distrikt sina renar i Iselvdalen och Skindskaret
samt på Alapfjeldet; jfr också uppgifterna om “Tverelvdalen ved Graahoiden"
ovan s. 138 och om Altevand s. 135.

1863. Om Talmalapparnas betning i Bardo och Maalselven se nedan s. 183.

1866. Om Talma- och Saarivuomalapparnas betning i dessa trakter enligt

protokollet från sammanträdet i Jukkasjärvi d. å. se ovan ss. 123, 139.

Under 1866 års svensk-norska lappkommissions undersökningar i Tromsö amt
erhöllos allehanda upplysningar rörande förhållandena i detta distrikt på sammanträden
den 7 aug. på Moen i Maalselven, den 9 aug. på Overgaard i samma socken
och den 13 aug. på Nedre Stromsmo i Bardo, jfr 1897 års kommissions Indstilling,
bil. 24, s. 169 ff. och ovan ss. 135 ff., 139 f., 143. På Overgaard erhöllos av de tillstädeskomna
bönderna bl. a. följande uppgifter (s. 172): “Paa Strykningen ovenfor
Kjserveldalen paa begge Sider af Maalselven findes for Tiden kun Lapper i Iselvdalen,
nemlig Ole Nilsen Nutti, Ole Nilsen Nia, Jon Olsen Nia, Jon Mikkelsen Pove
samt dennes 2 Sonner med Familie, Knud Knudsen og en Enke med Dreng Anders
Persen, tilsammen med 4 Telte og alle fra Jukkasjärvi. De have ligget der i hele
Sommer og ere komne ad Yeien ved Kirkejord. For övrigt fyr des paa denne Strykning
baade de Lapper, der have deres Flytning ad sistnsevnte Vei, og de, der ad
Veien syd for Rostavandet flytte op långs Maalselvens ostre Bred, og af hvilke
endel nu ogsaa gaa over Maalselven ved Nordmo, og derfra drage op långs Alapijeldet.
— — — Överst i Dalen indfinde Lapperne sig ssed vanligs t midt i Juni,

undertiden noget tidligere, formentlig efter Aarstidens beskatfenhed. —--Lige saa

klagedes meget over, åt Lapperne her i den senere Tid ikke holde sig til de
gamle Renveie, men fare omkring med deres Dyr, hvorsomlielst det falder dem ind. “

Vid mötet på Moen förklarades bl. a., att det för tillfället låg 4 renägare vid
Iselven och 2 vid Kjaervelelven. Man erhöll här också upplysningar rörande de
lappar, som flyttade igenom distriktet på väg till 13 och 14 distrikten, liksom i
allmänhet om renbetesförhållandena i trakten, jfr ovan s. 139 f. Såsom ställen, där
skada skedde på åker och äng “i de trangere Datorer, hvor Passagen er vanskeligere“
nämndes särskilt Jensvold och Evenstad i Kirkesdalen och Iselvmo i Iselvdalen
(1897 års komnrs Indst., bil. 24, s. 170).

Vid mötet på Nedre Stromsmo avhandlades likaledes flyttningarna till och
genom 12 distriktet (jfr ovan s. 135 tf.). Det upplystes (bil. 24, s. 173) rörande
frågorna 1,7, 887, att de lappar, som uppsöka Bardodalen. dels gå över Kirkeselvdalen
och Iselvdalen, dels norr om Altevandet, dels söder om Altevandet (dessa
sistnämnda gå till 15 och 16 distr.). “I Kirkelvdalen gaa de ligesom de Tapper,
der forblive i denne Dal, over Elven ved Kirkejord, derfra igjennem Iselvdalen over
Iselven ved Iselvmo og derfra over imod Bardojordet (Gaardene Eggen, Elvevold
og Bangen), hvor de tildels blive liggende paa begge Sider af Tvserelven, tildels
gaa videre ned igjennem Dalen förbi Kirkemoen till Rydningen [nordost om Bardo
kyrka]. Veien nord om Altevandet kommer over Gramdsen ved en Graendserose,
som er beliggende paa son dre Ende af Gjeppavare eller Sodfjeldet [troligen n:o 280]r
gaa derfra i vest i en Afstånd fra Altevandet af V2 til D/2 Mil ned igjennem
Bardodalen til Bardojordet, hvor den gaar over Bardoelv“ o. s. v. till 14 distr., jfr
ovan s. 139. “Disse Veie have vseret benyttede fra Ålders Tid og foruden dem
gaar der mange andre Veie paakryds og tvsers inden Distriktet. Sine Telte opslaa
Lapperne dels i Skovranden og dels lsengere nede. De flytte dem efterhaanden efter
Betningens Behov. Det opgaves, åt Lapperne her i Distriktet for Tiden ere fordelte
saaledes: Ved Stromslid 3 Reneiere, ved Bardojordet og i Stnekningen lamgere
ned i Bardodalen paa ostre Side af Elven tilsammen 10, — — •— Om Antallet
af Ren var det ikke muligt her åt erholde nogen Oplysning. Der forklaredes kun,
åt mange Tapper her have mange Ren.“

Svaren på frågorna 2, 3, 4, 12, 13, 16, 21, 44, vilka till stor del även angå
detta distrikt, äro avtryckta ovan s. 135 ff.

1870. För resultaten av de under detta år företagna undersökningarna av
dessa trakter redogöres i “Beskriv, af Tromso Amt“ 1874, s. XXXVII ff. under
rubrikerna “Det östlige og vestlige Utsinjarggaparti“. Jfr även ss. V, VIII, 120 f.
Ett antal av omkring 18,000 renar betade där.

1893. Vid sammanträdena å Ssetermoen i Bardo den 17 aug. och Bakkehaug
i Maalselven den 19 aug. d. å. (jfr ovan ss. 132, 137) erhöllos även åtskilliga uppgifter
rörande renbetesförhållandena inom 12 distr. Sålunda upplyste egaren av
Jensvoldsätern i Kirkesdalen, “åt Lapperne kom did i Begyndeisen af Mai og lagde

K. B. Wiklund.

146

sig med Renen ind til Ssstervolden samt blev liggende der i Havnegangen til Augusts
Udgang“ (1892 års komrms Indberetning, s. 109). Hit refererar sig förmodligen även
den av Peder Stromsmo lemnade upplysningen, “åt Lapperne under sin Tilflytning
i asldre Tid opholdt sig med Renen hide ved Altevand i Mai Maaned, hvilket isaer
siden 1852 er ten dr et derhen, åt som Polge af det större Antal af Lapper og Ren
kun en Del holder til ved Altevand, medens Resten nu seger ind i Distriktet allerede
först i Mai “. Det framhölls också av bönderna, “ åt Renmsengden i de senere
Aar er i betydelig Grad eget, ligesom Lapperne i den senere Tid har trukket opholdet
i Norge ud, helt ut til det i Lovens § 6 [tydligen fel för g 4] naevnte Tidsrum
[utgången av september], altsaa ud over den aeldre saedvanlige Brug. De addre
i Forsamlingen oplyste, åt i deres Ungdom kom de allerforste Lapper paa Gjennemreise
til Senjen sidst i Mai Maaned [d. v. s. mitt under kalvningen, vilket tydligen
är en orimlighet!], medens de Lapper, der opholdt sig i Distriktet, ikke kom ned
fra Fjeldene for efter Kalvningen og heller ikke da ned til Buhavnen, idet Renen
blev saa godt vogtet, åt den naesten aldrig gjorde Skade".

1906 års svenska kommission erhöll följande uppgifter angående 12 distr.:

“De lappar, som flytta i detta distrikt äro från Juckasjärvi. — — — De
uppgåfvo, att inflyttningen till detta distrikt skedde i början af maj, då lapparne
med vajor och fjolårskalfvar öfvergingo riksgränsen vid Gamasjaur och flyttade
en del nedåt Dividalen och därifrån emellan Storfjeld i Bardo och fjället Alappen
ned emot Maalselven intill Alapmoens gårdar. En annan del ginge öfver Gamasjokk
förbi Yuobmesjaur och Anavandene till Iselvdalen och Kirkesdalen. Oxrenarne
däremot kvarhölles vanligen på gränsfjällen till inemot midsommartiden, då de
infördes i distriktet. Återflyttningen om hösten skedde ungefär efter samma flyttningsvägar.

Lappen Nils Persson Nutti, 63 år gammal, hvilken förr i många år varit
förman i detta distrikt, uppgaf, att lapparne för omkring 50 år sedan äfven
under kalfningstiden uppehållit sig med alla renarne i fjälltrakterna inom den norska
gränsen och först omkring en vecka före midsommar flyttat längre ned i distriktet.
Denna senare inflyttningstid vore det dock nu för tiden svårt om ej omöjligt att
iakttaga till följd af flyttningens försvårande numera genom alfvar och vattendrag.
Lapparne kunde nämligen nu icke som förr färdas med renarne i dalgångarne utan
måste hålla sig högre upp efter fjällsidorna, i följd däraf att många gårdar och
sätrar nu förlagts på lapparnes gamla vägar och visten såsom vid Lappskaret i
Kirkesdalen, Jensvoldsätern, Kristianiamo i Revelvdalen, Andmo m. fl. Ifrågavarande
uppgift vitsordades af närvarande gårdsbrukaren Paul Olsen å Björkåsen. — — —

Mot Nils Persson Nuttis uppgift, att gamla visten och gamla flyttningsvägar
numera upptagits af sätrar och gårdar, erinrade lappfogden E. Myre, att sådana
gamla visten ännu vore tillgängliga t. ex. vid Kristianiamo, men att lapparne själfva
öfvergifvit dem samtidigt med att “Nordlapparne“ från Kautokeino inkommit inom
Tromsö amt och den då rådande goda renskötseln upplösts; lappfogden erinrade sig

147

•väl, huruledes lapparne på den tiden hade sina renar samlade och att man då aldrig
såg renarne nere i ängs- och betesmarkerna. Efter nordlapparnes ankomst blef det
vanligt, att väl se renar där, men ingen lapp. — — —

Nils Iselvmo å Kirkesnes i Maalselven, 70 år gammal, hade för 36 år sedan
hitflyttat. Denne uppgaf, att distriktets renar så långt han mindes delvis inkommo
i maj, men de flesta ej förrän till midsommar, utan uppehöllo de sig till dess i
trakten vid Altevand, hvarefter de koinmo flyttande in i distriktet till Kirkesdalen
och Iselvdalen med flera platser. Sedan “nordfinnarne" inkommit, upphörde emellertid
dessa flyttningar, i det renarne släpptes utan tillsyn af renvårdare in öfver
distriktet. Inga lappar flyttade öfver Kirkesnes, men ströfrenar syntes där emellanåt.
— — —

Länsman Andersen, Salangen: Denne uppgaf, att under senare åren endast
förmännen inkommit i distriktet, där de tagit sitt viste vid Påvemoen, men öfriga
lappar hade med familjer stannat uppe i distriktet vid riksgränsen. — — —

Förutnämnde Nies Iselvmo å Kirkesnes uppgaf angående lapparnes renskötsel
och villkoren därför, att renarne i hans ungdom vaktades och sammanhöllos såväl
oxar som vajor, hvarje hjord för sig, renkorna mjölkades hvarje kväll och jordbrukarne
hade intet som helst obehag af renarne. Lapparne, som då vistades i
distriktet, hade sina kåtor och visten inne i distriktet bland renarne i Kirkesdalen,
Iselvdalen, på Påvemoen m. fl. ställen och ombytte visten efter behofvet att förflytta
renen till ny betesmark. Men dessa fredliga förhållanden förstördes så snart
de s. k. Nordfinnarne från Kautokeino började inflytta i Tromsö amt tillsammans
med Karesuando och Juckasjärvi lapparne. Såväl inflyttningen med samlade hjordar,
som renarnes noggranna sammanhållning och skötsel i distriktet upphörde med
ens, ty “Nordfinnarne" kastade in sina renmassor utan ordning och tillsyn. Distriktets
öfriga lappars renar inblandades och uppslukades af dessa, hvarigenom de gamla
lapparne nödgades uppgifva all skötsel och förlorade delvis sina renar. Och allt
sedan dess är ej att tala om någon skötsel af renarne. De släpptes nu in i distriktet
utan någon ledning och höllo sig under varmt vårväder i fjälldalar och lider,
men om våren blefve kall och snön mycken, trängde renarne sig ofelbart ned på
Inmarken, en invasion som jordbrukaren i följd af foderbristen på våren och däraf
följande behof af första betet för sina egna kreatur icke kunde tillåta."

Trakten närmast öster och norr om Divielven och Maalselven intill
Fjeldfroskvandet och Nordfjordbotten.

(11 distriktet.)

Enligt Dep. Tid. 1883, s. 760 och 1899, ss. 222, 308 äro gränserna för detta
•distrikt följande: mot söder och väster Divielven och Maalselven, mot norr Malangens
fjord till Nordfjordbotten och därifrån en rät linie över nedre ändan av

148

Sagelvandet och Omasvarre till Fjeldfroskvandet, varifrån en rät linie går till
riksröset n:o 292, så att gården 0verlid vid Fjeldfroskvandet och gårdarna Olsrud
och Hoiset i Tamokdalen falla norr om gränslinien, mot öster riksgränsen.

1844. Jfr länsman Gbapes uppgifter nedan s. 178 ff.

1862. Enligt skrivelse av den 26 maj d. å. från amtmannen i Finmarkens
amf betade de svenska lapparna i detta distrikt sina renar på Maukfjeldet; de inre
fjälltrakterna omnämnas icke.

1868. Vid sammanträde i Karesuando den 3 mars d. å. erhöllos följande uppgifter
rörande Lainiovuomastammens flyttningar: “den anländer från Norge till
Svenska Riksgränsen vester om sjön Rostojaur omkring den 1 september, tågar
sedan å ömse sidor om Rosto el. Lainio eif förbi Soppero by i Juckasjärvi Lappmark
neråt byarne Lainio i sistnämnda socken samt Oksajärvi, Kangos och Kärändöjärvi
inom Pajala socken, dit den anländer jemväl i slutet af Januari månad, begagnade
samma betesmarker som föregående stam [Köngämä], återvänder sedan
omkring slutet af Mars månad upp mot fjellryggen efter samma sträckning, som
den anländt och hvilken trakt närmare Norska gränsen benämnes Pulsuvuoma och
Tavavuoma; vistas under den tid renhonorna bära vid skogsgränsen å ömse sidor
om riksgränsen eller från omkring den 18 Maji till omkring den 10 Junii, hvarefter
tåget fortsättes öfver Rostoelfven och efter dess östra sida i allmänhet ner
till Balsfjords socken och Sörtjosen, dit ankomsten sker i slutet af Juni månad.
Vistelseorterna på Norska området till början af Augusti månad, uppgåfvos nu som
följer:" 3 familjer på Fiskelösfjäll i Maalselven socken; rörande de övriga se
nedan s. 152.

Under 1866 års undersökningar i Tromsö amf erhöll detta års svensk-norska
lappkommission allehanda uppgifter rörande renbetesförhållandena i 11 distr. på
ett sammanträde på Storstennsesset vid Sörkjosen i Balsfjorden den 18 juli (1897
års komm:s Indstilling, bil. 24. s. 155 ff.). Endast två lappar voro närvarande, en
från Jukkasjärvi och en från Karesuando. Det avgavs här bl. a. förklaring om en
gammal renväg, “der gaar fra Rostavandet sydom Fjeldfroskvandet og Tagvandet
til nogle Lappeheim beliggende vestfor sidstnsevnte Vand, livor blandt Andre de
idag tilstedevserende Lapper have Tilhold. — —- — Lapperne opslaa sine Telte
vestenfor Tagvandet i Retningen mellem Myre og Tagelvdalen paa begge Siden
af Grsendsen mellem Maalselven og Balsfjordon. Paa dette Sted ligge 9 Familier,

hvoraf 5 fra Jukkasjärvi, 4 fra Karesuando. —--Antallet baade af Mennesker

og Dyr opgives åt v inre overordentlig stort, men nsermere forman de ikke åt bestemme
det.

Ad 387. De som agte sig til Kvaloen, ankomme sidst i April eller först i
Mai, de som slaa sig ned her, ankomme omkring St. Hans, helst noget senere.
Farstumvnte flytte förbi paa Opturen i Lobet af September, Sidstnsevnte flytte bort
senest strax over Midten af August eller fra 1 til 3 Uger efter Olsok [29 juli].

ad 4. Ingen vaesentlig.

149

ad 10, 11. De benytte baade de i Skoven vserende Havnegange og Udslaatter
saavelsom de ovenfor överste Skovrand vmrende Markstrsekningor. — — —

ad 12. Dels Proprietär Moursund, dels Staten.

ad 13. Betningen har foregaaet paa disse Strmkninger saa långt som de
Tilstedevierende kunno erindre tilbage.

ad 16. Til Lappeheimene nedenfor Fjeldfroskvandet [i 10 distr., jfr nedan
s. 152 f.] flytte Simler og Oxer samtidig, ligeledes til de Heim, som ligge ved
Sagelvandet, hvorimod af de Renhjorde, som flytte udover til Nsesset og Kvaloen,
Oxerne komme först her förbi. For de sidstes vedk. fordele Lapperne imellem sig
Bevogtningen af Oxerne og de bagefter kommende Simler. Dog paastaa Nogle af
de Tilstedevserende, åt Vogterne forlade Oxerne aldeles, naar Simlerne skulle afhentes.

ad 44. Ja, fordi Aaringerne have vseret gode, og Folkemamgden er ogsaa
tiltaget.“ Inflyttning från Koutokeino ansågs också ha bidragit till förökningen.

1870. Resultaten av undersökningarna av renbetestrakterna i 11 distr. återfinnas
i “Beskriv, af Tromso Amt“ 1874, s. XLVIII tf. under rubrikerna Sondre
Rostaparti och Nordre Rostaparti och s. LII under rubriken MauJcen og Maartinderne
(Akanjargga), där också renvägarna och flyttningssättet beskrivas. Jfr även
s. LXI och s. Vill ff. samt s. 121.

1893. En del av de uppgifter, som erhöllos vid ett sammanträde å Bakkehaug
i Maalselven den 19 aug. d. å., torde även ha avseende å denna trakt (jfr
1892 års komm:s Indberetning, s. 108); åtminstone synes detta vara fallet med
uppgiften, att renmängden under de senare åren betydligt ökats och att lapparna
förlängt sitt uppehåll i Norge ända till utgången av september (jfr ovan s. 146).

1898. Vid detta år av norska myndigheter föranstaltad räkning av renarna
inom distriktet befanns deras antal vara omkring 3,000 i st. f. de anmälda 1,980
(1897 års komm:s Indstilling, s. 82).

1906 års svenska lappkommission inhämtade följande underrättelser rörande
11 distr., vilket den besökte 30 juni — 4 juli:

“Äfven i detta distrikt äro lapparne från Karesuando. De olika förhållanden,
som råda i olika delar af distriktet, hafva framtvingat, att redogörelsen angående
detsamma ej kunnat göras sammanhängande, utan lämnas i stället en redogörelse
för hvad som förekommit å de platser som besökts. — —• —

Nils Henriksson Heikkå, 57 år gammal, berättade angående förhållandena
uti äldre tider, att hans föräldrar flyttade in i Norge i början af maj, att gamla
kåtaplatser voro då å Sletfjeld, på sluttningen af Maukerne och i Nergaards-skaret.
Dessa platser hade lapparne sedermera nödgats lämna, emedan där på senare tid
uppförts så många gårdar eller sätrar. Lapparne förfogade numera egentligen icke
öfver så stort område, att de på detsamma kunde stå med en fot. De gamla renbetesmarkerna
voro nu beteshagar, så att det icke ginge för sig att nu som
förr valla renarne och flytta från plats till plats.

150

De bofaste medgåfvo, att orsaken till att lapparne lämnat Sletfjeld varit den
stigande odlingen, som tvungit dem därtill.

Lars Bjerkeng förmälde, att förr hade i distriktet icke så mycket hvarken
lappar eller renar funnits, men medgaf, att trakten hlifvit mera odlad. Yore färre,
skulle svårigheterna ändock kunna öfvervinnas.

Lappen Gustaf Nilsson Simma upplyste, att i trakten af Rognmoen nedanför
Tagelvdalen vore 6 sätrar, där förr varit renbetesland, af hvilka några lågo i skogsgränsen
samt andra så långt ofvanför denna, att man måste vandra ned ett stycke
för att hämta sin ved. — — — Vidare förmälde han, att förr visserligen skett
så, att större delen af ll:te distriktets renar på våren flyttade in allenast till
Dödesvand eller Ruostavand, hvarest de stannade till omkring midsommar, men att
detta icke gerna skulle kunna nu äga rum, emedan det då varit ett ringare antal
lappar, ringare antal renar och ett fåtal gårdar. Förr öde land och inga hinder
— nu tvärtom.

Heikka vidhöll sin uppgift, att hans föräldrar alltid flyttat in i maj och att
vajorna buro vid Maukerne. — — —

Per Knutsson Nutti, 54 år gammal, sade sig minnas, att Nils Henriksson
Heikkas föräldrar alltid flyttat till Maukerne i maj, hvarest vajorna kalfvat. Hans
och hans fars vajor kommo förr icke längre än till Dödesvand, där vajorna kalfvade,
hvarefter de vid midsommartid flyttade längre in i distriktet. Han erinrade
sig, hurusom vid ett tillfälle vid denna tid 50 kalfvar på en gång omkommit
vid öfvergång af eu älf. Tillfrågad om det ej vore möjligt att äfven nu vistas
omkring Dödesvand till den 15 juni, genmälde Per Knutsson Nutti, att detta numera
vore omöjligt, emedan å ett fjäll, där omkring 3,000 renar uppehållit sig
hvart år under 17 år och vajorna kalfvat, numer vore svartätet och föda för renar
ej funnes. Äfven andra fjäll i den nämnda trakten vore nu upptagna af sätrar.
Det funnes ock allt för många renar för att alla skulle kunna uppehålla sig
i nämnda trakt, hvarförutom kölden i närheten af gränsryggen skulle döda kalfvarne.
— — —

Vid besök å Bjerkli i Tagelvdalen närvoro gårdsägarne Jens Florup Andreassen,
67 år, bott å Bjerkli i 28 år, samt Joh. Mathiesen.

Jens Florup Andreassen meddelade, att vid tiden för 28 år sen kommo lapparne
i början af maj öfver Mauken med vajorna för att få ro åt dem vid kalfningen.
Lapparne lämnade dem där och reste tillbaka till kåtorna i gränsfjällen.
Under sommarens lopp kommo de en och annan gång för att se till renarne. Den
öfriga hjorden kom i spridda flockar efteråt. — — — Angående flyttningsväg
och tid upplyste han, att ll:te distriktets lappars flyttningsväg ginge öfver Flakkefjeldssätern,
som ägdes af ägaren till gården Hallen vid Balsfjord, att lapparne
brukade ha sommarviste vid Slettefjeld. Lapparne å ön Senjen brukade flytta
efter Tagvandet, genom Bjerkli, efter Mauken, öfver älfven vid Guldhav och

151

vidare öfver fjället Vassbrunnen. Deras vajor hade icke kalfvat, när de inflyttade.
— — —

Å gården Solli träffades endast Erik Amundsens hustru Berti, 53 år, bott på
Solli öfver 20 år. Hon förmälde, att de lappar, som flyttade till Senjen, kommo
flyttandes öfver ägorna å Solli och hade alltid kommit i början af maj. — — —

Vid besöket å Storejord närvoro gårdsägaren Petter Karlssen, 33 år gammal,
och hans syster samt lappförmannen Gustaf Nilsson Simma. Karlssen upplyste,
att förr kommo renarne tidigt i maj, men lapparne själfva syntes ej till
förr än vid midsommartiden. På de senare åren, då Gustaf Nilsson Simma varit
förman, hade dock lapparne infunnit sig och vaktat. Förr i gamla tider, då
hvar och en lapp flyttade in med sin hjord och alla distriktets lappar icke flyttade
i klump, brukade vajorna kalfva, en del å Maukerne, en annan del mellan Tagelvdalen
och Storejord (Sollitinderne), en tredje del norr om Vesterli vid Fiskelösvandene.
— — — “

Länsmannen i Maalselven Valderhaug upplyste, att 11 distriktets lappar
flyttade ömsom med hela hjorden, ömsom med vajorna först. “ll:te distriktets
lappfamiljer följde ej med sina renar. Familjerna brukade bo på olika ställen, på
Brandmo, Ödefjäll och Meukstali — men renarne släpptes, så att de begåfvo sig
än åt Balsfjorden, än åt andra håll. — — —

Angående ll:te distriktets lappar meddelade Knut Bakkehaug vid besök å
hans gård den 28 juni, att desse renar komme så fort det blefve något grönt nere
på hemjorden. Efter hand som snögränsen flyttades högre, flyttade renarna högre
till fjälls. Lapparne själfva bodde i sina kåtor sydost om Bjerkeng samt flyttade
mot slutet af juni till Mauktind. Renarne ströfvade öfver allt från Mauktind upp
till halfön mot Malangen. — — — “

Halvön mellan Malangen och Balsfjorden samt inlandet söder om Balsfjordsbotten.

(10 distriktet.)

Enligt Dep. Tid. 1883, s. 760 och 1899, ss. 222, 308 äro 10 distriktets gränser
följande: mot väster och söder Malangens fjord och 11 distriktets nordgräns, mot
öster en rät linie från riksröset n:o 292 till norra ändan av Tabmokvandet och därifrån
Nordkjoselven, Nordkjosen och Balsfjorden, mot norr havet.

1844. Vid sammanträde i Muonioniska den 27—28 mars d. å. inför 1843 års
svensk-norska lappkommission hördes bl. a. även Olof Nilsson Markenes, hemmahörande
i Balsfjorden, där han bott i 22 år. Markenes ligger i Sörkjosen inom
detta distrikts gränser. Han upplyste, “att Balsfjorden sommartiden besökes af en

mängd Lappar och renar,----att flyttlapparne och renarne de sednare åren

mycket tilltagit vid Balsfjorden, så att, då under de första åren af Olof Nilssons
bosättning vid Balsfjorden endast trenne Lappska hushåll besökte närheten af hans

152

hemvist, i trakten nu pläga uppehålla sig åtta å nio sådane,---att till den

trakt, der Olof Nilsson har sitt hemvist, renarne anlända midsommarstiden nästan
utan all bevakning eller med få och halfvuxna väktare, hvaremot först flere dagar

derefter de egenteliga Lappska hushållen ankomma---“.

Jfr också länsman Gbapes uppgifter nedan s. 178 ff.

1862. I skrivelse av den 26 maj d. å. meddelar amtmannen i Finmarkens amf,
att svenska lappar i detta distrikt uppehålla sig i skaret mellan Kobbevaag i Balsfjorden
och Bakkeby i Malangen och på fjällen vid Hestnes, Malangseidet och
Tennes. De inre fjälltrakterna omnämnas icke.

1866. De upplysningar om Lainiovuoma lappbys flyttningar, som erhöllos vid
sammanträdet i Karesuando den 3 mars d. å., äro avtryckta ovan s. 148. På
“ Hestenäsfjell, Skutvattenfjell” i Balsfjorden uppehälle sig 12 familjer, varav 1 tillfälligt;
Skutvatten bör väl vara identiskt med Skutvikvattnet på halvön mellan
Malangen och Balsfjorden, ett Hestenses ligger på Balsfjordens östra sida och ett
på dess västra. På Malangseidet lågo 8 familjer. På “Middagsfjell el. bugten"
(varest?; jfr Middagsbugt nordväst om Balsfjordens kyrka) lågo 9 familjer. Vid
Kobbevaag lågo 6 familjer, varav 2 tillfälligt. Av Köngämälapparna låg en familj
på Tsennaesfjell vid Balsfjordens kyrka.

1866 års svensk-norska lappkommission undersökte förhållandena i dessa trakter
på ett möte på Sletten i Balsfjorden den 17 juli d. å., där både lappar och bönder
från fjordens västra sida voro närvarande; jfr 1897 års komims Indstilling, bil. 24,
s. 154 f.

“ Kvaestionerne besvaredes saaledes:

ad 1, 7, 8 37 ---Nmrmeste Renvei gaar långs Skovkanten under Fjeldet

ved Balsfjorden. Lapperne paastaa, åt de ogsaa folge denne Vei, dog saaledes, åt
de, naarVeireter stygt, traekke sig laengere nedi Skoven, hvorimod de Fastboende
paastaa, åt de jaevnligen drage med Renen baade gjennem Skoven og over Ager
og Eng uden Förnödenhet. Denne Vei har vseret benytted i Mands Minde.

Lapperne opslaa sine Telte paa forskjellige Steder paa Halvoen niellera Balsfjorden
og Malangen, men ikke sondenfor en Linie niellera Nordfjordens Blind i
Malangen og Sjaanses i Balsfjorden, i en Afstånd af fra XU til aU Mil fra Balsfjordens
Strand. De flytte ikke sine Telte om Sommeren.---

ad 2. De forbidragende Lapper ere alle fra Karesuando, og Antallet af
Familiefsedre 32, foruden dem, som ere dragne over til Kvaloen, og 10, som ikke
ere komne over til Kvaloen efter Bestemmelsen [härom se nedan s. 204]. Dyrenes
Antal vide de ikke åt angive. Ifver Familie eier fra 50 til 500 Ren.

ad 3. De som agte sig til Kvaloen, ankomme sidst i April eller först i Mai,
de som sina sig ned her, ankomme omkring St. Hans, helst noget senere. Forstnsevnte
flytte förbi paa Opturen i Lobet af September, Sidstnsevnte flytte bort
senest strax over Midten af August eller fra 1 til 3 Tiger efter Olsok [29 juli],
ad 4. Ingen vsesentlig, undtagen for Kvafölappernes Vedkommende [om dem
se nedan s. 203],

153

ad 10, 11. De benytte Havnegangene paa den ene eller anden Side af Fjeldet,
da der lidet eller intet Bete findes paa Fjeldet. Renmos findes ikke.

ad 12. Alt er Bygseljord tilhorende Proprietär Moursund med Undtagelse af
enkelte Selveiergaarde over paa Malangssiden.
ad 16. De ankomme til samme Tid.

ad 44. Ja, fordi Aaringerne have vseret gode, og Folkemamgden er ogsaa
tiltaget."

På mötet den 18 juli på Storstennaesset vid Sörkjosen erhöllos upplysningar
för de östligare delarna av distriktet. Här svarades bl. a.:

“ad 1, 7, 8---Angaaende de gamle Renveie afgaves i det Vsesentlige

samme Forklaringer som ved Modet igaar,---Videre blev forklaret, åt de over

Rostavandet kommende Lapper istedenfor åt laegge Yei nedom Sortjosen, godt vilde
kunne hjaelpe sig med Veien sondenfor Fjeldfroskvandet og Tagvandet [i 11 distr.]
for åt komme til deres Opboldssteder paa Halvoen meliem Balsfjorden og Malangen.
De tilstedevaerende Lapper bemaerkede hertil, åt Grunden til åt de her omhandlede
Lapper ikke folge sidstnaevnte Vei, dels er den, åt Renerne nu engang ikke ere
vante til åt gaa den, dels ogsaa, åt der er rummeligere og bedre Betesmark paa
Veien om Sortjosen. — — — I Markenaesdalen op imod Fjeldfroskvandet ligge
4 Familier, alle af Karesuando. — — —

ad 2. Förste Del besväret. Antal baade af Mennesker og af Dyr opgives åt
vaere overordentlig stort, men nsermere formaa de ikke åt bestemme det.
ad 3, 4. Besväret som igaar.

ad 10, 11. De benytte baade de i Skoven vaerende Havnegange og Udslaatter

saavelsom de ovenfor överste Skovrand vaerende Markstraekninger.---

ad 12. Dels Proprietär Moursund, dels Staten.

ad 16. Til Lappeheimene nedenfor Fjeldfroskvandet flytte Sinder og Oxer
samtidig, ligeledes til de Heim, som ligge ved Sagelvandet, hvorimod af de Renhjorde,
som flytte udover til Naesset og Kvaloen, Oxerne komme först her förbi.
For det sidstes Vedk. fordele Lapperne imellem sig Bevogtningen af Oxerne og de
bagefter kommende Sinder. Dog paastaa Nogle af de Tilstedevaerende, åt Vogterne
forlade Oxerne aldeles, naar Simlerne skulle afhentes.

ad 44. Ligesom igaar og med Tillaeg, åt Indflytning fra Koutokeino vel ogsaa
har bidraget til Forogelsen."

Vid sammanträdet den 19 juli på Overgaard på Balsfjordeidet upplystes det,
att inga lappar hade sommarbostad där i trakten, “og navnlig findes ingen omkring
Nordtjosbunden og Storfjordbunden.---Det bemaerkes, åt de igaar naevnte

4 Lappefamilier i Markenaesdalen have forladt denne inåt og gaaet ud over Halvoen
meliem Balsfjorden og Malangen."

1870. Resultaten av detta års undersökningar av renbetestrakterna i 10 distr.
meddelas i “Beskriv, af Tromso Amt“ 1874, s. L f. och LIII f. under rubrikerna
Tamolcpartiet (i öster omkring Tabmokdalen m. in.) och Jakobnjargga (= halvön

K. B. Wikhmd.

154

mellan Malangen och Balsfjorden). Jfr också ss. LXI, IX f. och 121. Antalet av de
renar, som årligen passera Tamokpartiet, anslogs till omkring 20,000. På halvön
hade det år 1870 “vaeret ikke mindre end 8,000 Ren, hvilket Lapperne selv maatte
erkjende var et mange Gånge for stort Antal og beklagede de sig over, åt de af
den Grund kun kunde opholde sig her en ganske kort Tid.“ De lappar, som beta
på Kvalön, flytta över Jakobnjargga tidigt på våren.

1898. Under detta år föranstaltades av norska myndigheter räkning av 10:de
distriktets renar och befanns antalet vara 1,800 i st. f. anmälda 520 (1897 års
komm:s Indst., s. 82).

1906 års svenska kommission inhämtade rörande 10 distr. följande upplysningar:
Hithörande lappar voro från Karesuando. “Distriktets alla lappar skilde
vid flyttningen sina renar i 2:ne hopar, den ena utgörande vajorna, den andra
oxarne. Vajorna kalfvade alltid i Sverige, hvarpå lapparne med dem och kalfvarne
gingo öfver gränsen en vecka före midsommar. Om tidig vår inträffade, kunde
lapparne inflytta några dagar förr. Oxarne däremot stannade på svenska sidan
något längre och fördes senare öfver gränsen. Flyttningsvägen för såväl vajor som
oxar ginge från Kummajaur, Leirvatn, förbi Sottontjassa, Tamokfjeld, Sar-revare
öfver Sörkjosens södra del. I och med det lapparne passerat Sottontjassa hade de

inkommit i distriktet sådant detta nu mer vore till sina gränser bestämdt.-----

Lapparne ansågo sig hafva goda betesförhållanden inom distriktet. Såsom uppehållsort
brukade lapparne under första tiden efter inflyttningen och på hösten begagna
Marknesdalen, hvaremot de under högsommaren vistades å Malangseidet.“
Om Ringvatsö- och Kvalölapparnas flyttning genom 10 distr. jfr nedan s. 205 f.

Halvön mellan Balsfjorden och TJlfsfjorden.

(9 distriktet.)

Enligt Dep. Tid. 1883, s. 760 äro gränserna för detta distrikt följande: mot
söder Laxvandeidet mellan Laxvandbugt och Sörfjordens botten, mot öster Sörfjorden
och Ulfsfjorden, mot norr och väster Grötsundet, Tromsösundet och Balsfjorden.

1844. Vid 1843 års kommissions sammanträde i Karesuando den 30 mars avhördes
några lappar, av vilka en plägade flytta till Tromsödalen inom detta distrikt
och en annan till Balsfjorden. De uppgåvo:

“att Lapparnes flyttningstid från Torneå Lappmarker inträffar gemenligen i
slutet af April, då rendjuren, utan att Lapparne kunna sådant förhindra, uppbryta
mot fjellen, dock ej fortare, än att Lapparne om de på upbrottet äro beredde
kunna medfölja;

att Lapparne med renarne sedermera uppehålla sig å fjellen under kalfningstiden,
vanligen hela Maij och början af Junii månad, vid hvilken tid, då ock gräs -

155

groningen inträffar, renarne med sådan häftighet begifva sig ned från fjellen till
Norrska kusten, att Lapparne, oaktadt hundarnes användande, ej förmå uppehålla
dem, och således ej eller med lika hastighet medfölja, utan först i skogarne samt
på näsen och uddarne uphinna dem. [Denna passus lyder i det norska protokollet
på en punkt väsentligen olika: “I Slutningen af April Maaned begynder Lappernes
Flytning til Norge, idet åt Reensdyrene da begive sig tilfjelds, hvilket dog ikke
skeer med större Ilurtighed, end åt Lapperno selv kunne folge efter dem for åt
samle dem i Fjeldene, hvor Reensdyrene derefter kaste deres Kalve — paa enkelte
Undtagelser naer endnu paa Svensk Grund. Hermed hengaar en Tid af 2
Tiger idet Mindste, hvorefter Oxerenene og de Sinder, der ikke have Kalve, i

Slutningen af Mai eller Begyndeisen af Juni---styrte til Soekysten“ etc.,

1897 års komm:s Indstilling, bil. 13, s. 121. I det svenska protokollet säges intet
om att kalvningen huvudsakligen försiggår på svenskt område. Om renarnas brådstörtade
marsch till kusten, då de känna lukten av det spirande gräset, jfr också
en Ivoutokeinolapps och en Karasjoklapps vittnesmål ibid., s. 120.]

att de vajor som kalfvat, redan å fjellen skiljas från oxrenarne och gallvajorne,
af hvilka många oaktadt bevaktningen bereda sig tillfälle, att skilja sig
från flocken och draga förut till Norrige;

att Lapparne väl söka att sjelfve medfölja vajorne med kalfvarne, men derest
de äro oberedde till upbrott då vajornes upbrotts tid inträffar, så kunna Lapparne ej

eller hinna åtfölja denna del af deras hjordar, utan skyndar äfven den förut; —---

att Lapparne alt efter årstidernas beskaffenhet anlända till deras sommartillhåll
å näsen och uddarne stundom en och stundom 2R5 veckor efter midsommaren
samt dröja der till slutet af Augusti, då, sedan gräset blifvit sträft och sämre,
återfärden mot fjellen, till följd af lika instinkt hos djuren som i afseende på framtågen
sagdt är, börjas, dervid Lapparne ej eller alltid hinna medfölja, i anseende

till den hastighet hvarmed renarne äfven då stundom färdas;---

att flyttlapparnes och rendjurens antal under sednare tider något tilltagit, men

att renarne likväl under de sista 35| år förminskats;---

att Lapparne, i anseende till lidna förluster i följd af innevånarenes [de norska
böndernas] tilltag och sjelfsvåld, varit föranlåtne öfvergifva vissa tillförene begagnade
sommartillhåll, och sålunda blifvit satte i nödvändighet att concentrera sig å
andre trakter."

Jfr också länsman Grapes uppgifter nedan s. 178 ff.

I en skrivelse från amtmannen i Finmarkens amt av den 13 mars d. å. omnämnes
bl. a., att lappar och renar hvarje sommar ligga i Tromsödalen V* mil
från Tromsö, jfr. nedan s. 178.

1862. I skrivelse av den 26 maj d. å. meddelar amtmannen i Finmarkens
amt, att de svenska lapparna i detta distrikt beta sina renar på fjället vid Svartnäs,
i Lavangsdalen, i “Mellemdalen" vid Ramfjorden, på fjällen vid Kristoferjord
och Kalvebakken vid Ramfjorden, i Andersdalen, Tromsdalen, Movikdalen, Older -

156

vikdalen och Bredvikdalen. “Stordalen“ och “Dalen ved sondre Eidet“ ligga
kanske också här.

1866. Vid sammanträde i Karesuando den 3 mars d. å. erhöllos följande
uppgifter om Köngämälapparnas vandringar: “Köngämä stammen, som ock kallas
flosto, flyttar från Norge så att den anländer till svenska gränsen vid Njerivaggi
el. Peltsama, beläget omkring 2 mil vester om Kilpisjaur emellan den 25 augusti
och 15 September, vistas någon tid der på fjellryggen, tågar sedan omkring den
1 October neråt emellan Köngämä eller Muonio eif i öster och Kosto- eller Lainio
eif i vester ända till trakterna vid Kärändöjärvi och Parkajoki byar och hemman
inom Pajala socken, der stammen inträffar i Januari månad och utbreder sig jemväl
till vestra sidan af nämnde Lainio eif, återvänder sedan om våren, så snart
snön börjar bilda skare, som vanligen inträffar omkring den 1 April men jämväl
senare ända till slutet af samma månad och tågar efter samma sträckning som
den ankommit upp mot fjellryggen, dit den i allmänhet ankommer vid den tid då
renhonorne (vajorne) bära kalf, men eu del hushåll, som i Norge pläga tillbringa
sommaren på holmar i Westerhafvet måste påskynda flyttningen så att de kunna
derstädes inträffa i början af Maj månad, hvaremot de hushåll, som under kalfningsperioden
uppehållit sig på ömse sidor om Kölen eller dels på Svenska och
dels på Norska sidan om gränsen, fortsätta tåget omkring den 10 Juni och anlända
till sommarvistelsen i Norge före och omkring Midsommartiden eller i sednare
hälften af Juni. Vistelseorterne inom Norska området till början af Augusti
och för dem som uppehålla sig å holmar till omkr. den 1 September uppgåfvos
sålunda": i Tromsödalen 5 familjer, i Ramfjorden, Pigstendal 1 familj, i Ramfjorden,
“Saltdalen, Kalsöbacken" 1 familj, i Ramfjorden 1 familj, i Andersdalen
6 familjer, på Svartnäsfjället vid Balsfjorden 3 familjer, vid “Stornäs, Laxvattnet"
i Balsfjorden 1 familj, vid “Storfjord & Oldervigdalen“ på Ulfsfjordens västra strand
5 familjer; i Bredvikdalen 3 familjer; i “Nommedalen" = Nammavagge i Bredvikdalen
(Haukland, s. LV1II) 2 familjer; i Lavangsdalen i Ramfjorden hade 3
familjer (bland vilka Lars Sikko, jfr ovan s. 136) till år 1865 plägat uppehålla
sig, men blivit utträngda därifrån och hade sedan vistats på fjällryggen i närheten
af Torneträsk. Av Lainiovuoma lappby bodde några familjer tillsammans med
Köngämä, nämligen i Lavangsdalen eller Pigstensfjällen 4 familjer, i Ramfjorden
och Pigstendalen 2 familjer, i Bredvikdalen 2 familjer, i Tromsödalen 2 familjer,

1 OIdervikdalen 1 familj, i Andersdalen 1 familj. Av Rommavuoma lappby vistades
2 i “Storfjord & OIdervikdalen". Av Suontavaara lappby slutligen vistades

2 familjer i OIdervikdalen, 1 i Lavangsdalen, 1 i Bredvikdalen, 1 i Andersdalen.
Alltså inalles 7 i Tromsödalen, 10 i Ramfjorden med Lavangsdalen och Pigstendalen,
8 i Andersdalen, 3 på Svartnäsfjället, 1 vid Laxvattnet, 8 i Bredvikdalen,
10 i OIdervikdalen, tillsammans 47 familjer. Några Köngämäfamiljer vistades dessutom
på obestämd ort.

157

1866 års svensk-norska lappkommission erhöll uppgifter rörande dessa trakter
på sammanträden vid Laxvandbugten den 20 juli och på Sakariasjord den 21 juli
1866, jfr 1897 års komm:s Indstilling, bil. 24, s. 158 f. Lapparnas gamla renväg
till detta distrikt gick förbi Laxvandbugten och “over Lavangen långs et Dalfore,
som naar frem til llamfjorden ved Sakariasjord, hvilken Vei drager sig långs den
ostre Side af Dalen for saavidt muligt åt undgaa Skade, indtil den ved Sakariasjord
stöder paa en liden Elv,“ där stridigheter uppstått med en jordegare. “Angaaende
de Lapper, som have Tilliold niellera Svartna^ og Sakariasjord, blev det
oplyst, åt der ligger 7 Familier i Andersdalen, i Pigstendalen 2, i Rgevkrogsdalen
3, og i Mellemdalen 2. Desuden blev det opgivet, åt der i Tromsodalen ligger
9 Lappefamilier."

Även vid sammanträdet på Gjovik i Lyngen den 31 juli erhöllos åtskilliga
upplysningar (s. 166 tf.). Angående renvägarna upplystes det, att de renhjordar,
som från Laxclvdalen i 8 distr. fördes in hit, följde “Stranden hen til Sorstrommen,
hvor Renen svammel'' over. Veien gaar derpaa dels i Fjaeren og dels strax
ovenfor samme hen til Stordalen, derfra op igjennem denne Dal til Skognses, hvor
den gaar over Elven ikke långt ifra dens Udlob. Den gaar derefter atter i noget
Isengere Afstånd fra Stranden ned til Sorfjorden lige i Nmrheden af Kirken og derfra
syd og vest om Nakvandet til Stormaheim 1U Mil sondenfor Bredvig, hvorfra
den dels gaar nedom Stranden ved Bredvig og dels over Elven 1U Mil Isenger
vest, hvorfra begge Yeie atter gaa videre til Oldervig i Tromsosundets Prsestegjeld.
I Oldervig findes 2 Lappeheim med 7 Reneiere, forovrigt findes långs den her beskrevne
Vei ved Stormaheim 1 Lappeheim med 5 Reneiere. — — — Fremdeles
afgaves Förklaring om den for beskrevne Ren vei förbi Sakariasjord til Nordbugt,
åt den ved sidstnsevnte Sted deler sig i 2 Veie, af hvilke den ene gaar i Vest hen
mod Rundberg hvor der omtrent 1U Mil fra Soen findes 1 Lappeheim med 3 å 4
Reneiere, og den anden gaar nordover til Tromsodalen, hvor der efter tidligere
modtaget Oplysning i det Hele skal ligge 9 Reneiere. Tidligere har der ogsaa

ligget Lapper Isenger nord i Movigdalen, men for Tiden findes der ingen.----

De oven omforklarede Veie have alle, saavidt vides, vseret benyttede fra Ålders
Tid. Lapperne i her omhandlede Distrikt pleie ikke åt flytte deres Telte til de
forskjellige Tider af Sommeren. — — —

ad 287. Fra Karesuando. De der holde til ved Laxelvdal have omtrent 1,600
Ren, de ved Stormaheim 1,200 Ren, de ved Oldervig omtrent 1,600 Ren. Hvor
mange Ren der findes ved Rundberg og i Tromsodalen, kan ikke her oplyses.

ad 3. De komme ssedvanlig omkring St. Hanstid, og drage tilbage fra Midten
indtil Udgangen af August; til Sorfjorden ankomme de dog lidt tidligere, ligesom
de ogsaa flytte lidt senere derfra.

ad 4. Nei.

ad 5. Lapperne anse det nödvändigt og tilfoie paa Anledning, åt de Lapper,
som flytte hid, lade deres Ren kalve, forinden de ankomme her til Landet.

158

ad 10. Överalt, hvor der findes Fode for Renen, der saagodtsom er uden Bevogtning.

ad 12. Samtlige Striekninger tilhore Private og henhore med Undtagelse af
nogle faa Gaarde paa Bredvigeidet til Hagens og Moursunds Proprietsergods, hvorfra
de for storste Delen ere erhvervede ved Kjob og forovrigt bygslede.

ad 13. De bave benyttet dem fra Ålders Tid.

ad 44.----Over Bredvigeidet flytter derimod et långt större Antal nu

end for. — — — Lapperne angive som Aarsag til Forogelsen Indflytningen af
en del Renlijorde fra Kautokeino saavelsoin Folkemsengdens og Rensdyrhjordenes
Vaext uafhaengig af Indflytningen."

1870—1872. Resultaten av dessa års undersökningar av renbetesmarkerna i
9 distr. meddelas i “Beskriv, af Tromso Amt“ 1874, s. LV tf. under rubriken
Stuoranjargga med underrubrikerna “Det sydvestlige Stuoranjarggaparti”, “Nieiddavagge
(Andersdalen)" och “Det östlige Stuoranjarggaparti". “Af de Fastboende
i Tromsosundet oplystes, åt dette Parti [väster och norr om Bredvikeidet] hvert
eneste Aar var overfyldt af Ren, åt Renen kom hid tidligt om Vaaren, forend
Sneen var smeltet bort i Hoiden, og ad Renen da hovedsagelig ernaerede sig långs
Fjseren paa deres Eng og Indmarker. Videre sagdes der, åt en uendelig Msengde
Oxeren strommede omkring her og paa Bredvikeidet uden ringeste Bevogtning.

--— Der gives vist neppe noget Parti i Tromso Amt, der er saa eftertragtet

som denne Del af Stuoranjargga. Dette hidrorer naturligvis ogsaa derfra, åt
Tromso By er i Naerheden, og åt Lapperne der har det bedste Marked for sine
Produkter. Folgen heraf er, åt denne Dal almindeligen er overfyldt, saa åt Opholdet
bliver kortvarigt. Under saadanne Omstmndigheter maa Renhjordene drage
indover, hvorved disse for vel besatte Strog da ogsaa blive overfyldte, eller der
forvoldes en uregelmsessig Flytning, der i Slaataannen foraarsager stor Skade for
den fastboende Befolkning långs Balsfjordens frugtbare Strand." Om renvägarna
se s. LVIII f.

1898. Vid detta år av norska myndigheter företagen räkning av renantalet
inom distriktet befanns det vara 6,255 i st. för anmälda 2,680 (1897 års komm:s
Indst., s. 82).

1906 års svenska kommission erhöll följande upplysningar rörande detta
distrikt:

“Lapparne i detta distrikt äro från Karesuando. Den 5 och 6 juli samlade
kommissionen lapparne från 9:de, 21:ta, 23:de och 24:de distrikten till möte i
Tromsö. Närvarande voro ett 30-tal renägare, bland dem förmännen inom distrikten.
Vid mötet inhämtade kommissionen lapparnes mening angående en del frågor,
som rörde renskötseln i Norge i allmänhet.

Förr i tiden, innan Kautokeinolapparne (nordfinner, nordlappar) på 1850- och
1860-talet inflyttat till Karesuando och därifrån till Juckasjärvi, plägade de i sistnämnda
socknar boende oblandade lapparne flytta icke såsom nu hela distrikt ge -

159

mensamt, utan begaf hvarje större renägare sig skild från andra med sitt husfolk,
sina kåtor och sina renar till de platser, där de sedan gamla tider slagit upp sitt
sommarviste. De holk) sina renar i närheten af kåtan, vaktande dem och samlade
dem hvarje kväll inom eu karte (mjölkningsgärda). Under denna tid förekom icke
osämja mellan lapparne och de bofaste.

Lapparne ansågo det icke vara möjligt att nu återinföra denna gamla renskötsel,
ty de gamla gärdena, inom hvilka de samlade renarne, voro dem fråntagna
och till nya fingo de icke taga skog. Det vore nog lämpligt, att lapparne
flyttade med sitt husfolk och sina kåtor längre in i distrikten, men att hålla de
olika renägarnes hjordar åtskiljda, så att de sköttes hvar för sig, vore omöjligt
under nuvarande förhållanden, enär icke något distrikt funnes med så goda betesförhållanden,
att det tilläte en dylik skötsel. Renar, som sammanhöllos i hjord,
behöfde vidsträcktare område för bete än om de finge ströfva fritt omkring.---

Distriktets lappar delade vid inflyttningen i Norge sina hjordar och ginge med
vajorna öfver gränsen i maj vid fjället Peldsa i Sverige, hvarefter de förde vajorna
genom Signeldalen och sedermera in öfver i 8:de distriktet, förbi Elvkroken
vid Overgaard och vidare uppåt öfver Laksvandseidet in i distriktet, hvarest vajorna
kalfva i Tonsvikdalen, Oldervikdalen m. fl. ställen. Med oxarne, som under
tiden uppehållit sig å Ruostafjällen på svenska sidan om gränsryggen, flyttade lapparne
in i distriktet en vecka före eller en vecka efter midsommar, alltefter som
väderleksförhållandena vore.---“

Länsmannen i Tromsösundet Labs Iveesen Schjetlein uppgav, att 9:de distriktets
renar förr i tiden icke kommit förrän vid midsommartid.

Trakten öster och söder om Sörfjorden.

(8 distriktet.)

Enligt Dep. Tid. 1883, s. 760 äro gränserna för detta distrikt följande: mot
väster och söder Sörfjorden, edet mellan Sörfjordbotten och Laxvandbugt, Balsfjorden,
Nordkjosen, Nordkjoselven till Tabmokvandet och en rät linie därifrån
till riksröset n:o 292, mot öster en rät linie härifrån till den punkt på gränsen
mellan Lyngens och Sörfjordens socknar, som ligger rätt i väster från södra sidan
av Kilengdalens mynning, samt från denna punkt sockengränsen upp till Kjosen,
mot norr Ulfsfjorden.

1844. Det ovan s. 154 f. meddelade vittnesmålet från sammanträdet i Karesuando
den 30 mars d. å. torde i tillämpliga delar ha avseende även på detta distrikt,
enär åtminstone en av de lappar, som avgåvo detsamma, på sommaren plägade
vistas vid Sörfjorden. Jfr också länsman Grapes uppgifter nedan s. 178 ff.

160

1862. I skrivelse av den 26 maj d. å. meddelar amtmannen i Finmarkens
amt, att de svenska lapparna i nuv. 8:de distr. vistas i Laxelvdalen och på fjällen
vid Bomstad och Tomasjord.

1866. De ovan s. 156 ur prot. för sammanträdet i Karesuando d. å. meddelade
utdragen rörande Köngämälapparnas flyttningar avse i tillämpliga delar
även detta distrikt. Till Laxelvdalen (som i prot. felaktigt angives tillhöra Karlsö
prastegjeld) flyttade 1 familj av denna lappby, 6 familjer av Rommavuoma och 8
av Suontavaara.

Samma års svensk-norska lappkommission anställde sina undersökningar om
förhållandena i dessa trakter på 0vergaard paa Balsfjordeidet den 19 juli (1897
års komm:s Indstilling, bil. 24, s. 157 f.). De närvarande bönderna upplyste, att
det låg 4 Karesuandolappar vid Storvandet ovanför Bomstad. “Iovrigt have ingen
Lapper Sommerbosted i dette Distrikt, og navnlig finnes ingen omkring Nordtjos bunden

og Storfjordbunden.---Gaardene 0vergaard og Smorpund ere for nemmelig

udsatte for Beskadigelse, da alle Lapper, som skulle udover i Balsfjorden
og tildels videre, flytte förbi og derunder vanskelig kunne undgaa åt komme
ind paa Jorden, baade den opdyrkede og Fsemarken." Gården Postdal låg likaledes
mitt i lapparnas renväg. Vid mötet på Gjovik i Lyngen den 31 juli erhöllos
flera upplysningar:

“ad 1, 7, 837 — — — Angaaende Renveiene da forklaredes der, åt en saadan
gaar i Fortsasttelse af Renveien förbi Mrelen ved Storfjorden op igjennem Kilengdalen
paa Elvens nordre Side, derfra over Fjeldene til Laxelvdalen ned til Laxelvenses,
hvor den gaar over Elven i Fjseren ved Scen. Fra dette Sted folger den
Stranden hen til Sorstrommen, hvor Renen svammel'' over“ och övergår till 9 distr.
“Paa Strsekningen fra Laxelvnms til Gjovig [på östra sidan Sörfjorden] findes for
Tiden ingen Lapper. Tidligere har ogsaa En og Anden ligget paa denne Stekning.
--— De oven omforklarede Veie have alle, saavidt vides, vseret benyt tede

fra Ålders Tid. Lapperne i her omhandlede Distrikt pleie ikke åt flytte
deres Telte til de forskjellige Tider af Sommeren.--■—

ad 2. Fra Karesuando. De der holde til ved Laxelvdal have omtrent 1600
Ren.---

ad 3. De komme sedvanlig omkring St. Hanstid, og drage tilbage fra Midten
indtil Udgangen af August; til Sorfjorden ankomme de dog lidt tidligere, ligesom
de ogsaa flytte lidt senere derfra.

ad 4. Nei.

ad 5. Lapperne anse det nodvendigt og tilfoie paa Anledning, åt de Lapper,
som flytte hid, lade deres Ren kalve, forinden de ankomme her til Landet.

ad 10. Överalt, hvor der findes Fode for Renen, der saagodtsom er uden
Bevogtning.

ad 13. De have benyttet dem fra Ålders Tid.“

161

ad 44. Till Laxelvdalen flyttar ett långt större antal renar nu mot förr.
“Lapporne angive som Aarsag til Forogelsen Indflytningen af en Del Renhjorde
fra Kautokeino saavelsom Folkemmngdens og Rensdyrhjordens Ysext uafhsengig af
Indflytningen. “

1872. “Beskriv, af Tromso Amt“ 1874, s. LXI tf. meddelar resultaten av
1872 års undersökningar av renbetesmarkerna i detta distrikt. Dess sydöstra del
utgöres av “ Stallovarre- og Vidjikpartiet", varom säges: “I Hovedstraget gaar en
af de starste Flytveie. Starstedelen af Stuoranjarggas Tusinder af Ren gaar lier
og förbi 0vergaard paa Balsfjordeidet. Flytningen gjennem dette Parti tager mindst
14 Dage og foregaar omkring St. Hans Tid. Iaar, da Foraaret indtraadte tidigt,
var Flytningen först förbi den 28de Juni. Om Hasten foregaar Flytningen gjennem
dette Strag i August." Lakopartiet eller Stuoranjargga bcelle omfattar trakten
sydost om Laxelvdalen omkring Pigtind m. in. Jfr också s. 121 f.

1906 års svenska lappkommission säger rörande detta distrikt:

, “Den 13 juli besöktes detta distrikt och gården Övergaard. Närvarande voro
lapparne Lårs Olsson och Olof Olsson Blind, Gårdsägaren Randulf Isåkssen å
Övergaard samt lappfogden Myre. Lapparne i detta distrikt äro från Karesuando.
Bägge de ofvannämnda lapparne sade sig sedan gammalt varit i detta distrikt,
men hade af Stifts-amtmanden innevarande år hänvisats till 5:te distriktet. Förman
inom distriktet var Per Olsson Blind. Utom honom hörde till detta distrikt
Anders Olsson Blind, Nils Nilsson Labbas sterbhus, Anders Andersson Blinds änka
samt Tomas Nilsson Hotti.

I. Inflyttningstid och väg.

a) Uttalande af lapparne.

Detta distrikts lappar afskiljde på svensk sida vid flyttningen vajorna från
oxarna och öfriga djur. Sedan vajorna kalfvat i Sverige och erhållit tillbörlig
vård, flyttade lapparne med dem öfver gränsen vid Nirjejaur, nedigenom Signaldalen
och vidare förbi Ottestind och till Lakselven. Här lågo de tills betet började
i fjällen. Inflyttningen öfver gränsen med vajorna skedde omkring 2 veckor
före midsommar och inkommandet i distriktet inträffade omkring en vecka före
nämnda tid.

Oxarne höllo distriktets lappar längre i Sverige. De plägade komma in i distriktet
vid midsommartid.--—

b) Uttalande af bofaste.

Randulf Isåkssen å Öfvergaard, 49 år, född på stället. Han menade, att
renarne gjorde mera skada vid midsommartid, därest de skulle först då flytta in,
ty vid denna tid vore gräset mera vuxet. De lappar, som bodde på öarne, plägade
flytta i maj med vajorna och gjorde då ingen skada, emedan snö betäckte nästan
all mark. Oxrenarne tillhörande ödistrikten brukade inkomma något före mid -

K. B. Wiklund.

162

sommar. 9:de distriktets lappar flyttade ock genom distriktet med vajorna i maj
ock 2 veckor före midsommar med oxarne. — — —“

Halvön mellan Ulf sfjorden, Lyngen fjorden och Kjosen.

(7 distriktet.)

Enligt Dep. Tid. 1883, s. 760 innefattar detta distrikt Lyngseidet och hela
den norr därom liggande halvön; dess sydgräns är fjällhöjderna längs södra sidan
av Lyngseidet.

1844. Vid sammanträde i Muonioniska den 28 mars d. å. inför 1843 års
svensk-norska lappkommission avgav länsman Ulrik Berg från Karlsö ett vittnesmål,
vilket säkerligen framför allt angick detta distrikt, som ligger närmast till
hans boningsort. Han berättade,

“att Svenske Lappar pläga uppehålla sig om sommaren vid Balsfjorden och
nordanföre Lyngsedet och Sörfjorden, men om andre districter inom Norrige, som
voro af Svenske Lappar besökte, likasom om Norrske Lappar bruka uppehålla sig
i Sverige, kände icke Berg, hvaremot han intygade att å berörde trakt norrom
Lyngsedet äfven Ryska Lappar pläga sommartiderne hafva sitt uppehåll;

att Lapparnes besök å nämnde ställen i sednare tider tilltagit, utan att Berg
hade sig bekant om denna tillväxt skett bland Svenska eller Ryska lappar;---

att närmaste orsaken dertill, att Lapparnes flyttningar till den ort Berg bebor
tilltagit under de sednare åren, bör sökas deri, att Lapparne i anseende till skedda
bosättningar och upodlingar å vissa andra trakter, dem Lapparne förut plägat
besöka, derifrån blifvit utträngde;

att i granskapet af Bergs hemvist gifves näs der förut blott något enkelt
Lapphushåll sig uppehållit, då deremot samma trakt nu utgör tillhåll för tio sådana
familier och än flere;

att i afseende på de rendjur, som vistas i Bergs granskap, deras bevakning
i sednare tider icke tilltagit, hvilket Berg vill tillskrifva den omständigheten, att
de yngre Lapparne sysselsätta sig med fiskeri i stället för att deltaga i renarnes
eftersyn;---

att både Svenska och Ryska Lappar drifva fiskeri i Norrige —---“

Jfr också länsman Grapes uppgifter nedan s. 178 ff.

1862. I skrivelse av den 26 maj d. å. meddelar amtmannen i Finmarkens
amt, att de svenska lapparna i detta distrikt vistas i Ruselvdalen, på “Hsesofjeldet“
[varest?], vid Nordlenangsbotten, på Middagsfjeldet i Sondre Lenangen, i
Rendalen, vid Sorlenangsbotten och på “Furuholten ved den den ovre Side af Jaegervandet“
samt i Fastdalen i Lyngen.

168

1866. Rörande Roinniavuoma lappby upplystes vid sammanträde i Karesuando
den 3 mars d. å. följande: “Största delen deraf anländer från Norge till riksgränsen
vid sjön Kilpisjaur i medlet af September månad''och går genast inpå Finska
området såsom seden ifrån gamla tiden varit, men en mindre del af stammen kommer
vid samma tid vesterom nämnda sjö in på Svenska området, dock så att några
af dem tåga på Finskt område närmast fjellryggen. De hushåll, som sålunda als
icke eller till mindre del begagna Finska betesmarken äro följande, neml. Henrik
Nilsson Palopää, Lars Andersson Tomma, Henrik Persson Kuhmunen, Lars Larsson
Tomma & Per Persson Sokea. Hela stammen tågar derefter neråt och inträffar vid
jultiden i trakten af Karesuando, då en del hushåll öfvergå till Svenska området,
hvarefter tåget fortgår till Kätkesuando och Muonioniska byai-3 granskap, sålunda
att en del af stammen fortfarande uppehåller sig på östra eller finska sidan af
Muonio eif, såsom fallet i allmänhet .med denna stam varit för tiden ända till år
1863, då betningen på finska området, i anledning af hinder från myndigheternas
sida derstädes inskränktes. Denna stam återvänder mot fjellryggen och Norge i
medlet af April månad. Under kalfningstiden uppehåller den sig på fjellen, å ömse
sidor om riksgränsen och tågar sedan förbi fjellet Haldiskar till Norge, dit ankomsten
sker i förra hälften af juni. Stammen stannar under sitt vintertåg i trakten
af Parkajoki hemman i öfre delen af Pajala socken, och på Norska kusten tillbringas
sommaren på nedannämnde ställen neml.“ vid Lenangen, Nordlenangsbotten
4 familjer. Hit gick också en Suontavaarafamilj, Till Fastdalen norr om Lyngens
kyrka gick en familj av Suontavaara.

Vid sammanträde å Lyngseidet den 28 juli s. å. erhöll 1866 års svensk-norska
lappkommission följande underrättelser rörande förhållandena i 9 distr. (1897 års
komm:s Indstilling, bil. 24, s. 162 ff.):

“ad 1, 7, 837 — — — [En renväg går från söder upp] til Lyngseidet, strax
nordenfor hvilket Veien atter deler sig, idet en Del drage om Tyttebserbugt og
Storstennses til Jsegervandet, Sor- og Nord-Lenangen i Karlso Prsestegjeld, og en
Del drager nordover mod Fastdalen og Kopang i Lyngen. — — — Over Lyngseidet
skal i dette Aar vajre passeret 3 Familier, der ere dragne til Karlso Prmstegjeld
med omtrent 12- å 1300 Ren. Derimod findes iaar i Lyngens Prsestegjeld ingen
Lapper nordenfor Lyngseidet. Samtlige her omforklarede Veie opgives åt vsere de
samme, som fra gammel Tid af have vseret benyttede. Med Undtagelse af Lapperne

i Kaafjorden —--pleie Lapperne her i Lyngen ssedvanligen åt flytte deres Telte

1 Gång hver Sommer, eftersom de tiitrsenge ny Betesmark for deres Dyr.---

ad 2. De ere alle fra Karesuando — — —

ad 3. Om Vaaren, sedvanlig omkring St. Hanstid, undertiden noget tidligere,
endog i Mai Maaned, om Hosten ssedvanligst mellem Midten af August og Midten
af September. — — —

ad 4. Nogen vsesentlig Förändring med Ned- og Opflytningstiden antages ikke åt
vsere foregaaet. Lappernes tidligere eller senere Ankomst betinges hovedsagelig af

164

Aarstidens Beskaffenhet idet de, naar Vinteren vaner länge, gjerne lade deres
Simler kal ve hinsides Grsendsen. — — —

ad 5. Lapperne anse det nodvendigt, åt Flytningerne foregaa til de angivne
Tider, da de maa rette sig efter Aarstiderne og deres forskjellige Beskaffenhed.
Tidligere end lste Mai og senere end 30 September vil man kun ganske undtagelsesvis
traeffe Ren i dette Distrikt.

ad 10. Överalt, livor der findes Fode for Renen, der saagodtsom er uden
Bevogtning.

ad 12. Samtlige Straekninger tilhore Private — — —

ad 13. Saa långt de Tilstedevserende kunde erinre tilbage.

ad 44. Lapperne erklsere, åt Antallet er tiltaget. De Fastboende have ingen
Mening om, hvorvidt saadant er Tilfseldet. Aarsagen, sige Lapperne, er, åt der
har vseret gode Aar for Renen. “

Vid sammanträdet på Gjovik i Lyngen den 31 juli (s. 165 ff.) upplystes om
de tre renegarne norr om Lyngseidet, “åt de have deres Heim ved Sorlenangen,
men ogsaa holde sig ved Jaegervandet og Gamvig“. De brukade “forandre Opholdssted
af og til, formentlig eftersom Betesmarken paa de forskjellige Steder
bliver afgrsesset.“ Ad 44: “Fra Jaegervandet svares, åt Antallet i de sidste Aar
er noget formindsket, hvortil Grunden antages åt vsere, åt Ulven i den senere
Tid mere har segt ud paa Halveen.“

1872, Resultaten av undersökningarna angående renbetesmarkerna i detta
distrikt meddelas i “Beskriv, af Tromse Amt“ 1874, s. LXV ff. under rubriken
lddonjargga. Iddovarre eller Selsnaesaasen har sedan gammalt varit lapparna
huvudpunkt här. Inom distriktet beta långt mer än 3,000 renar. “Lapperne have
her den Uskik, åt de först jage Simlerne hid de förste Dage af Mai for åt lade
dem kalve her. Derefter vende de tilbage efter Oxerenerne, overladende Simlerne
uden Bevogtning og komme ikke tilbage for långt ud i Juli. Iaar vare Lapperne
ikke komne udover till Jsegervandet og Lyngstuen, hvor Renerne havde sit Ophold,
lOde Juni, uagtet Renopsxnet flere Gånge havde sendt Bud efter dem. “ Flera finska
lappar flytta hit med sina små renflockar. Renvägen inom distriktet beskrives, jfr
även s. 122.

1906 åro svenska kommission meddelar följande rörande 7 distriktet:

“Den 7 juli besöktes gårdarne vid Jsegervatn och närvoro Johannes Abrahamssen
och Kristoffer Brynhildssen, boende vid Jsegervatn. Den 10 och 11 juli
besöktes Lyngseidet och K josen. Sammanträffande skedde med de flesta af distriktets
lappar, inalles 17 fullvuxna män och 10 kvinnor, med Länsmannen i Lyngen
Rivertz, ägarne af Rottenvik, samt Lappuppsyningsmannen Jeremias Figenschog.
Kommissionen erfor med afseende å de i distriktet vistande lapparne, att af lappar,
som hänvisats till andra distrikt, än 7 distriktet, här olofligen uppehöllo sig Per
Mikelsson Utsi, Jon Nilsson Kitti, Henrik Andersson Tomma och Per Andersson
Valkeapää, alla åtföljda af sina renar. Lapparne i detta distrikt äro från Karesuando.

165

1. Inflyttningstid och väg.

a) Uttalande af lapparne.

Detta distrikts lappar dela sina hjordar och flytta in i Norge i 2:ne omgångar
på följande tid och sätt.

Strax före kalfningen, i början af maj, fördes vajorna öfver gränsen ända till
trakten af Rippojavrre eller Goldajavrre, hvarest kalfningen försigginge. Sedan
denna del af hjorden erhållit den vård och ro, hvaraf den vore i behof, fördes den
in i distriktet ungefär en vecka före midsommar förbi Kirkenes och Stendalen. Att
bestämma eu viss dag för inflyttning öfver gränsen eller i distriktet vore, enligt
lapparnes mening, en ren omöjlighet, då så många förhållanden med väder och
annat här spela in.

Den andra hopen, bestående af mestadels oxar, lämnades kvar i Sverige vid
Kilpisjärvi tills ett par veckor före midsommar, då den ginge öfver gränsen samt
fördes så hastigt omständigheterna tilläte förbi Goldajavrre, Kirkenes och Stendalen
in i distriktet.

Lapparne voro alla ense därom, att inom norska gränsen måste åt vajorna
beredas uppehållsort under kalfningen närmare eller fjärmare från själfva gränsryggen
allteftersom året'' vore. Ginge snön tidigt bort, så att renarne funne bete vid
Rippojavrre och Goldajavrre, kunde kalfningen försiggå där; blefve det sen vår,
måste vajorna få komma något längre in mot fjorden. Någon gång hände det, att
vargarne voro så svåra, att lapparne för att undgå deras härjningar måste skynda
undan inåt distrikten. I år t. ex. kommo lapparne Per Nilsson Hurri, Per Mikelsson
Utsi, Guttorm Andersson Valkeapää och Jon Henrik Hotti (den senare uteslutande
vaktare af norska skötesrenar) med sina renar in i distriktet i början af
maj, beroende såväl på särdeles svåra förhållanden å gränsryggen som på vargens
härjningar — men dylik tidig inflyttning hörde till undantagen. En annan afdelning
af distriktets lappar, Anders Persson Vasara, bröderna Nils Nilsson och Jon
Nilsson Hurri samt Nils Nilsson Unga härdade ut med oxarne vid Kilpisjärvi och
med vajorna vid Rippojavrre samt kommo först 2 veckor efter midsommar in i
distriktet, beroende denna sena tid på att djuren voro vid särdeles dåligt hull och
kunde flytta ytterst sakta, hvarjämte den rådande floden i vattendragen hindrade
hastig framkomst. Det vanliga.vore dock, att alla distriktets lappar komme sent
in i sitt distrikt, men ginge tidigt inöfver gränsen med vajorna för kalfningens skull
såsom ofvan blifvit sagdt.

b) Uttalande af de bofaste.

Johannes Abrahamssen Ja:gervatn (Jmgervand), 64 år, född iB arfjord och
därstädes bosatt sedan 40 år. Han berättade, att för 40 år sen kommo renarne in
i början af maj. Vajorna jagades öfver älfven vid Jsegervatn, hvarpå lapparne

166

återvände till Kjosen. Nu för tiden konlmo en del af renarne på samma tid och
sätt. — — —

Lapparne, hörda däröfver, hafva sedermera enstämmigt påstått, att de visserligen
i år med en del vajor kommit redan i maj såsom ofvan anförts, men att
detta ej skedde under vanliga förhållanden och att de under sådana ej heller behöfde
komma in i distriktet så tidigt. — — —

Lyngseidet är en mycket besökt turistort. Handlanden Anton Gisever därstädes
önskade hafva lapparne i närheten af Lyngseidet med kåtor och en mindre
renhjord för att såväl lappar som renar skulle kunna visas för de mycket talrika
turister, som besöka Lyngseidet. På grund af den ersättning, lapparne erhålla för
förevisning af renarne, på grund jämväl af det stora tillmötesgående, som visas
dem af bemälde Gisever, hvilken är särskildt vänligt stämd mot lapparne, genom
upplåtande af mark, uppsättande af hägnader m. m., hafva alla distriktets lappar
för hela sommaren uppslagit sina kåtor några kilometer från Lyngseidet. Och att
bo här är för dem fördelaktigt äfven ur den synpunkten, att de till turisterna få
sälja renhudar, renhorn och af dem förfärdigade lappslöjdalster, genom hvilka lapparne
beredas en god inkomst. Då lapparne nästan uteslutande uppehålla sig på
en plats inom distriktet samt det anmärkta måste inverka störande på renskötseln,
måste häraf blifva den följd, att renarna i distriktet vållade skador. ----“

Trakten väster om Storfjorden i Lyngen.

(6 distriktet.)

Enligt Dep. Tid. 1883, s. 759 f. äro gränserna för 6 distriktet följande: mot
norr fjällhöjderna längs södra sidan av Lyngseidet, mot öster Storfjorden, mot söder
en rät linie, dragen rätt i väster från södra sidan af Kilengdalens mynning, mot
väster gränsen mellan Lyngens och Sörfjordens socknar.

1844. Jfr länsman Gbapes uppgifter nedan s. 178 ff.

1862. Enligt skrivelse av den 26 maj d. å. från amtmannen i Finmarkens amt
vistades i detta distrikt svenska lappar i Elvevolddalen och K val vikdalen.

1866. Vid sammanträde i Karesuando den 3 mars d. å. upplystes, att av
Köngämä lappby (jfr i övrigt ovan s. 156) en familj flyttade till Kvalvikdalen i
Lyngen. Av Suontavaara lappby (jfr i övrigt nedan s. 184) flyttade en familj till
“Skibotten, Elvevaldalen'', varmed förmodligen menas dalen ovan Elvevold på
Storfjordens västra sida.

Vid sammanträde å Lyngseidet den 28 juli upplystes (1907 års komm:s Indstilling,
bil. 24, s. 163), att en flyttningsväg från Kilengelven går “ långs Stranden
til Storeng og derfra op igjennem Storengdalen til Lyngsdalen, hvorfra de i en
Isengere Afstånd fra Scen passere frem til Lyngseidet'' o. s. v. “ Paa Strsekningen
vest om Storfjorden skal efter de Fastboendes Förklaring findes folgende Lappeheim:

167

i Storeng 1 Reneier, efter Sigende en russisk Lap, Jon Jonsen Labba, og i Kvalvigdalen
1 lleneier. — — — Sanitlige her omforklarede Veie opgives åt vaere de
samme, som fra gammal Tid af have vseret benyttede." Lapparna pläga “ssedvanligen
åt flytte deres Telte 1 Gång hver Sommer, eftersom de tiltreenge ny Betesmark
for deres Dyr“.

“ad 287. De ere alle fra Karesuando, med Undtagelse af de ovenfor Ommeldte,
som antages åt vaere russiske Undersaatter. “

Svaren på övriga frågor även rörande detta distrikt meddelas ovan s. 163 f.

1872. Resultaten av de detta år utförda undersökningarna av renbetestrakterna
i 6 distr. meddelas i “Beskriv, af Tromso Amt“ 1874, s. LXIV f. under
rubriken Njala- och Goalsevarrepartiet, jfr också s. LXIII rörande Rievsatvagge.
Renvägen genom distriktet beskrives s. LXV.

1906 års svenska kommission erhöll av lapparna i 6 distr., vilka alla hörde
hemma i Karesuando, följande uppgifter: “Vanligtvis bruka distriktets lappar under
kalfningstiden uppehålla sig å nordvästra stranden af Kilpisjärvi eller pa gränsryggen
och pläga vanligtvis med hela hjorden något före midsommar gå öfver
gränsen, därvid de kommo in i distriktet någon dag före midsommardagen. Om
kalfningen skett senare än vanligt, inkommo de något efter nämnda dag. Endast
2:ne gånger hade det så långt förmannen mindes händt, att distriktets lappar redan
omkring Valborgsmessotiden i maj med vajorna gått öfver gränsen. Lapparne sade,
att det någon gång kunde för dem på grund af särskilda väderleksomständigheter
och betesförhållanden vara nödvändigt komma öfver gränsen före den 15 juni, —
men under normala och vanliga förhållanden behöfde de det ej. — —

Det skulle här anmärkas, att enligt den af Norske Geografiske Opmaaling år
1874 utgifna Beskrifvelse af Tromsö amt (sid. 122) flyttningsvägen upp till 6 och
7 distrikten gick “långs Stranden af Storfjorden indtill Njalavarre, paahvis vestre
Side Veien forer ind i Lyngsdalen", men att enligt den af samma geografiske Opmaaling
år 1874 utgifna karta öfver Tromsö amt i skala ‘/soo.ooo ifrågavarande
flyttningsväg utlagts icke längs stranden utan inåt höjdsträckningarna cirka en
half kilometer från stranden. Lapparne påstodo, att de flyttade längs stranden.
Lapparnas nämnda uppgift om att flyttningsvägen gått utmed stranden bestyrkes
af de uppgifter, som de bofasta och lapparna lämnat den 28 juli 1866 vid ett möte
i Lyngseidet inför 1866 års svensk-norska lappkommission (se Lappkommissionens
Förhandlingsprotokoll sid. 163, sp. 2, intaget i den norska Lappkommissionens Indstilling
1904).“

Trakten söder om Storfjordsbotten i Lyngen.

(5 distriktet.)

Enligt Dep. Tid. 1883, s. 759 äro gränserna för 5 distriktet följande: mot
norr Storfjorden och 6 distriktets sydgräns, mot väster en rät linie från den punkt,

168

där denna sydgräns skär gränsen mellan Lyngens och Sörfjordens socknar, till riksgränsen
vid röset n:o 292, mot söder riksgränsen mot Sverige och Finland, mot
öster en linie, dragen från röset n:o 295 över fjällen på norra sidan av Elsnmsdalen
ned till Storfjorden.

1844. Jfr länsman Grapes uppgifter nedan s. 178 ff.

1862. I den ofta omtalade skrivelsen från amtmannen i Finmarkens amf av
den 26 maj d. å. nämnas inga trakter i detta distrikt.

1866. På sammanträdet å Lyngseidet den 28 juli d. å. erhöll 1866 års svensknorska
lappkommission följande underrättelser rörande 5 distr. (1897 års komnus Indstilling,
bil. 24, s. 162 lf.): Det ligger “endel Lappeheim i Elsnmsdalen, efter Opgivenae
6 Reneiere, af hvilke Nogle skulle vsere russiske Undersaatter. Ogsaa disse komme ned
sondenfor Skibotnelv, og gaa fra denne over Fjeldene til Elsnsesdalen. De Lapper,
som ligge i Storfjordelvdalen og Kitdalen, hvorom henvises til Forhandlingerne i
Modet den 19de Juli [på Overgaard på Balsfjordseidet, där det upplystes, att det
låg 4 lappar i Kitdalen 11/a mil från havet och 4 lappar i Storfjordelvdalen omkring
3 mil från Storfjordbotten; de voro alla från Karesuando; omkring Storfjordbotten
hade inga lappar sommarbostad], have deres Yei dertil långs Govdajaure paa
begge Sider af samme. Samme Yei paa begge Sider af Govdajaure folge ogsaa de
Lapper, der förbi sidstommeldte Lappeheim drage videre paa begge Sider af Kitdalselven
ned til Bunden af Storfjorden, hvor de imellem Hatten og Mmlen, smdvanligvis
i Fjmren, gaa over Kitdalselven og Storfjordelven, som her have ftelles
Udlob. Fra Bunden af Storfjorden gaa de videre til Kilengelv" och så vidare till
8:de och 6:te distrikten. “Samtlige her omforklarede Veie opgives åt vmre de
samme, som fra gammel Tid af have vseret benyttede." Lapparna pläga “seedvanligen
åt flytte deres Telte 1 Gång hver Sommer, eftersom de tiltraenge ny Betesmark
for deres Dyr. — — —

ad 337. Om Vaaren, sedvanlig omkring St. Hanstid, undertiden noget tidligere,
endog i Mai Maaned, om Hosten smdvanligst mellem Midten af August og
Midten af September. De som ligge hoiere op i Landet, begynde dog allerede ved
Olsoktiden — 29 Juli — åt drage tilbage.“

Rörande svaren på de övriga frågorna se ovan s. 163 f.

1872. Rörande detta års undersökningar av renbetesmarkerna inom 5 distr.
se “Beskr. af Tromso Amt“ 1874, s. LXIII f. underrubriken Itieppevarrepartiet och
s. XI. Om renvägarna genom distriktet se s. LXIY. “Svenske Lapper vil ikke
bo her; men finske, der ikke har Adgang til Kysten, Ande sig meget vel her.“

1906 års svenska lappkommission inhämtade rörande detta distrikt följande
underrättelser:

“Distriktets lappar pläga vid vårens början gå in i Norge öster om Goldajavrre
och låta kalfningen försiggå i närmaste skyddande dal, men komma ej till bebyggda
orter före den 15 juni. Med afseende på flyttningstid och väg uppställa sig inga
olägenheter för distriktets lappar, men så mycket stöi’re för de lappar, som nödgas

169

flytta genom 5:te distriktet, nämligen lapparne från 6:te, 7:de, 8:de och 9:de
distrikten. Det är synnerligen ett ställe, där förhållandena äro svåra, nämligen
Kirkenes söder om Storfjorden. Den gamla flyttningsvägen har tydligen gått öfver
näset vid den krok, Lyngselven bildar strax invid gården Kirkenes. Från näset
hafva renarne simmat öfver den tämligen breda älfven till motsatta vänstra stranden,
och vid höstflyttningen från stranden till näset. Lapparne påpekade, att flere
olägenheter varit förenade med öfvergången här, och hafva ofta flere kalfvar där
omkommit. Nu hade olägenheterna ytterligare ökats därigenom att en landsväg
anlagts på den högra stranden, att klippstycken och stenar därvid sprängts ut
och vräkts ned mot älfven, hvarigenom den strandremsa, på hvilken renarne skola
uppstiga, blifvit ytterst smal och vid högvatten försvunne helt och hållet. Under
sådana förhållanden hade lapparne på senare tid flyttat en bekvämare väg, i det
de tagit öfvergången något längre upp, där älfven är synnerligen smal, samt därvid
gått ungefär Va kilometer tvärs öfver Johan och Knut Finnskogs gård, Kirkenes.
Förut hade marken, där ifrågavarande väg tagits, icke varit uppodlad, men
hade detta skett i år, hvarjämte den blifvit stängd genom gärdesgårdar. Lapparne
påpekade, att å detta ställe vatten, nyanlagd väg och stängsel på alla håll hindrade
dem vid deras flyttning, hvarför vid Kirkenes anledningar till strid och split förekomme
nästan hvarje år.

Det skulle här antecknas, att kommissionen funnit, att för lapparne stora
svårigheter uppkommit genom väganläggningen. — —

Distriktet är till största delen obebodt. Gårdar och sätrar finnas icke förrän
vid Lyngselven och Kitelvens utlopp i Storfjord. Den stigande odlingen i Norge
har icke gjort sig och torde på grund af landets beskaffenhet icke kunna göra sig
distriktet till godo. Ur denna synpunkt är distriktet synnerligen förmånligt som
renbetesland. Men andra olägenheter finnas, som nästan göra denna förmån om
intet. Genom distriktet måste 6:te, 7:de, 8:de och 9:de distriktens lappar flytta
såväl vår som höst. Lapparne framhöllo därför, att detta distrikt icke vore lämpligt
som sommaruppehållsort, dels emedan flera distrikt såväl sommar som höst
måste flytta därigenom, tillföljd hvaraf betet för renarne lätt toge slut, dels emedan
icke blott Kautokeino- utan ännu mer finska renar, som inträngde hvarje sommar,
toge hvad de genomflyttande hjordarne lämnat. Dessa renhjordar blandades lätt
med möjligen befintliga svenska renar, hvilka senare då ofta gingo förlorade antingen
på så sätt, att de stulos och nedstuckos, eller så, att de ommärktes med
någon Kautokeino- eller finsk lapps märke, i hvilket senare fall de på hösten drefvos
bort, så att ägaren icke finge tåg i dem.

De bofaste instämde härutinnan och lappfogden E. Myre intygade, att de i
år till detta distrikt hänvisade 5 lappar med omkring 800 renar icke vågat flytta
till distriktet förnämligast för den finska invasionens skull.

Det skulle här antecknas, att de närmaste åren efter 1883 års lags tillämpning
icke några lappar anmält sig till inflyttning i detta distrikt; att sedermera

K. B. Wiklund.

170

från och med 1887 en del lappar anmält sig, men ej stannat i distriktet längre än
tre år; att sedermera lappar endast tillfälligtvis anmält sig samt att icke anmälningar
till distriktet skett efter 1896.

Till detta liksom till 3:dje och 4:de distrikten samlas oärliga lappar från
Sverige, Norge och Finland, hvarför alla redbara lappar högeligen frukta att blifva
hänvisade hit.

På grund af alltför stort renantal inom andra distrikt hade stiftsamtmanden
i Tromsö hänvisat åtskilliga Karesuandolappar till 4:de och 5:te distrikten. Såvidt
veterligt är har ingen enda hörsammat denna befallning. Mathias Persson Lange
(till Karesuando inflyttad Kautokeinolapp) samt bröderna Lars Olsson och Olof
Olsson Blind hafva för kommissionen uppgifvit, att anledningen, hvarför de icke
åtlydt tillsägelsen att flytta till 5:te distriktet vore dels att distriktet genomfors
af flere andra distrikts lappar, dels att vargen brukade på senvintern eller under
våren grassera allra värst här och dels slutligen att finska lappar och Kautokeinolappar
plägade idka rentjufnad.

Per Mikelsson Utsi (till Karesuando inflyttad Kautokeinolapp) samt Per N.
Jakobsson Nutti, hvilka hänvisats till 4:de distriktet, hafva förmält, att om de
åtlydt Stiftsamtmandens tillsägelse, de hade befogad anledning till att frukta det
de skulle förlorat alla sina renar, hvarför de ansågo det förmånligare att underkasta
sig den plikt, som öfverträdelsen af Stiftsamtmandens bud kunde föra med
sig.----“

Skibotndalen och Mandalen i Lyngen.

(4 distriktet.)

Enligt Dep. Tid. 1883, s. 759 äro gränserna för 4 distriktet följande: mot
söder 5 distriktets östgräns och riksgränsen mot Finland, mot öster riksgränsen
till röset n:o 302 och därifrån en linie över fjällen mellan Mandalen och Kaafjorddalen
till Kaafjorden 3 kilometer öster om Skarvdalen, mot norr och väster Kaafjorden,
Lyngenfjorden och Storfjorden.

1844. Jfr. länsman Grapes uppgifter nedan s. 178 ff.

1859. I skrivelse av den 28 nov. d. å. meddelar amtmannen i Finmarkens
amt Kon. Bef. i Norrbottens län, “åt de Lapper — formentlig fra Karesuando —,
som om Sommeren have deres Tilhold i Skibotndalen i Lyngens Prsestegjeld i
Tromso Fögderi, i förrige Aar ikke drog filbåge over Grsensen for ved Udgangen
af November og altsaa ophöldt sig i Skibotns Alminding i 2 Maaneder over den
Tid, i hvilken de, efter gammel Skik, ere berettigede til åt vaere der, hvoraf
Folgen skal vsere bleven den åt Mose-markerne der i Dalen, navnligen i Lulleskogen
og ligesaa ovenfor og nedenfor, er i hoi Grad ruineret og nogetnser odelagt. Da
dette neermest er til Skade for de svenske og finländske TJndersaatter, der med

171

Renskyds sago ned til de Markeder, som i November, Januar og Marts holdes i
Skibotn, liar jeg troet åt burde gjore Herr Landshövdingen bekjendt med denne
Klage og åt turde henstille til Dem åt det maa blive indskjaerpet Flytlapperne af
Norbottens Laen åt det er deres Pligt åt drage tilbage over Graendsen inden Septbr
Maaneds Udgang, saaledes som fra gammel Tid har vaeret Skik, og åt de bor spare
Renmosen långs Markedsveien til Skibotn for deMarkedssogende fra Sverige og Finland. “

1862. Enligt skrivelse av den 26 maj d. å. från amtmannen i Finmarkens
amt vistades svenska lappar på “Nordnaesfjeldet mellem Skibottendalen og Mandalen,
fra livilket Fjeld Rensdyrene ofte streife i Mandalen og Skarvdalen”.

1866. På sammanträde i Karesuando den 3 mars d. å. upplystes, att följande
lappar plägade flytta till detta distrikt: av Köngämä lappby (om vilken i övrigt
se ovan s. 156) en familj till Skibotn och “Nordenäsfjellet" (den plägade ankomma
omkring den 10 maj och återvända omkring den 1 augusti “efter finska området").
Av Rommavuoma by (se för övrigt s. 163 ovan) gick en familj till Skibotn och
en till Skarvdalen i Kaafjord. Av Suontavaara by (se för övrigt s. 173 nedan)
gick en familj till Skarvdalen, två till “Kalfdalen" i Kaafjord, varmed kanske
också menas Skarvdalen, och tre till Mandalen.

På möte å Lyngseidet d. 28 juli d. å. erhöll 1866 års svensk-norska lappkommission
följande underrättelser om lappförhållandena i dessa trakter (1897 års komm:s
Indstilling, bil. 24, s. 163 tf.): “De Lapper som soge til Mandalen, gaa over

Graendsen et Par Mile sondenfor Kolasjaure [Guolasjavrre ovan Kaafjordbotten] og
derfra over Fjeldene ned i Mandalen, hvor der kun findes 1 Lappeheim, 2 til 2V*
Mil fra Scen. Til Skibotn, hvor der kun findes 2 Lappeheim, det ene Va Mils Vei
ost af Svendsvandet, det andet Va Mils Vei vestfor samme paa vestre Side af
Skibotnelv, gaa 2 Renveie, den ene 1 Mils Yei sondenfor Yeien til Mandalen og
den anden strax sondenom Pyhä Auta [Helligskoven] og et i Neerheden af samme
liggende Vand. Disse Lappers Ren sprede sig ned gjennem Skibotndalen og videre
ind imod Gaarden Berg i Syd og Nordnaes i Nord. Forovrigt ligger der ogsaa
endel Lappeheim i Elsnaesdalen [i 5 distr.], efter opgivende 6 Reneiere, af hvilke
nogle skulle vaere russiske Undersaatter. Ogsaa disse Lomme ned sondenfor Skibotnelv,
og gaa fra denne over fjeldene til Elsnaesdalen.--— Samtlige her

omforklarede Veie opgives åt vaere de samme, som fra gammel tid af have vaeret

benyttede. —--Lapperne pleie her i Lyngen saedvanligen åt flytte deres

Telte 1 Gång hver Sommer, eftersom de tiltraenge ny Betesmark for deres Dyr.
— — — Videre klagede man her ogsaa over, åt Flytlappernes Ren er tilstede i
Skibotnelvdalen i saa stor Maengde, åt de aldeles fortaere og odelaegge Renmosen
i denne Dal, som nodvendig tiltraenges af de Lapper, der soge Markederne paa
Skibotn, og som ville Lomme i stor Forlegenhed, naar Betesmarkerne her blive
ganske odelagte.

ad 237. De ere alle fra Karesuando, med Undtagelse af de ovenfor Ommeldte,
som antages åt vaere russiske Undersaatter. Efter Opgivende af Lensmanden er

172

her til Distriktet [i hela Lyngen] ankommet omkring 20 Reneiere, med omtrent
5 til 6000 Ren. Desuden skulle findes flere Hundrede russiske Ren.“

Svaren på de övriga frågorna återgivas ovan s. 163 f.

1872. Resultaten av detta års undersökningar av renbetesförhållandena i
4 distr. meddelas i “Beskriv, af Tromso Amt“ 1874, s. LXIX f. under rubriken
Vestre Reiduodarpartiet eller Nuortanjargga, jfr. också ss. LXIV och XI f. “Over
Stroget mellem Skibottendalen og Guolasjok drives omtrent 10,000 Ren, af hvilke
2,000 stadig beite i dette Strog, der, som for nsevnt, i Midten er en ode Stenmark.
Over Stroget mellem Skibottendalen og Markusvarre flytter omtrent 15,000 Ren,
medens her er stadig Beite for 2,000. Mellem Didnojok, Guolasjok og Koltavagge
flytte mindst 50 Familier og mellem Didnojok og Guolasjok mindst 20.“

1906 års svenska lappkommission yttrar rörande detta distrikt: “Till bet ning

i 3 och 4 distrikten anmäldes omedelbart efter 1883 års lags tillämpning ett
icke obetydligt antal renar af Karesuandolappar, dels ursprungliga sådana, dels
ock af de från Kautokeino inflyttade. Från början af 1890-talet upphörde ett
större antal Karesuandolappar att anmäla sig till dessa distrikt, utan hafva de
till större delen dragit sig till andra distrikt. Det har uppgifvits, att anledningen
till detta öfvergifvande af distriktet varit icke den, att distriktet skulle sakna
goda betesplatser, utan berott fastmer på, att i dessa distrikt sommartiden olofligen
inflyttade oärliga lappar från Kautokeino och Finland, till stor förlust för
distriktets lappar, hvilkas renar nedstuckits eller ommärkts. De få lappar, som
nu anmäla sig till 3 och 4 distrikten, utgöi''as af såväl ursprungliga Karesuandolappar
som från Kautokeino till Karesuando inflyttade lappar. De hafva icke
mycken gemenskap med Karesuandos öfriga lappar samt besöka sällan kyrkobyn,
hvarjämte deras rykte icke är uteslutande godt."

Kommissionen har vidare inhämtat, “att 4:de distriktets lappar vid vårens
början ginge öfver gränsen vid den punkt, där vintervägen mellan Kilpisjärvi och
Skibotten skure riksgränsen; att kalfningen försigginge på norskt område i närmaste
fjälldal innanför gränsen, samt att de icke inkomme till distriktets odlade
trakter före den 15 juni." Jfr också ovan s. 170.

Trakten mellan Kaafjorden i Lyngen och Nord-Iieisen.

(3 distriktet.)

Enligt Dep. Tidn. 1883, s. 759 äro gränserna för detta distrikt följande: mot
väster Lyngenfjorden, Kaafjorden och 4 distriktets östgräns, mot söder riksgränsen
mot Finland och gränsen mot Finmarkens amt, mot öster Reisenelven och Reisenfjorden,
mot norr havet (Maursund och Rotsund).

1844. Jfr länsman Grapes uppgifter nedan s. 178 tf.

1857. Se nedan under avdelningen Tillägg.

173

1862. I den ofta omtalade skrivelsen av den 26 maj d. å. från amtmannen
i Finmarkens amt namnes intet om detta distrikt.

1863. Om Suontavaara lappbys flyttande till dessa trakter se nedan s. 184.

1866. Vid sammanträde i Karesuando den 3 mars d. å. erhöllos följande

uppgifter om Suontavaara lappby: “Suontavaara-stammen flyttar samtidigt med
nästföregående stam [Rommavuoma, som till största delen “anländer från Norge till
riksgränsen i medlet af September månad" och genast går över gränsen, jfr. ovan
s. 163] och efter samma trakter sålunda, att denna stam i början af tåget från
Norska kusten eller vid Kellivare befinner sig öster om Rommavuoma-Lapparne men
efter ankomsten till Finska Enontekis församling blandas stammarne med hvarandra.
En del familjer tåga ock efter vestra eller svenska kusten af Muonio eif
och de som i brist af tillräckligt bete på vestra sidan nödgas uppehålla sig på
Finska sidan beta närmast riksgränsen för att kunna fly på svenska området såsnart
de hafva att frukta något från Finska myndigheternes sida. På närmare
fråga medgaf allmogen, att den trakt, som sålunda begagnades till bete inom
Finska området, är 4 å 5 mil bred. Stammen återvänder lika med föregående eller
Rommavuoma [d. v. s. i medlet av april], uppehåller sig under kalfningstiden i närheten
af Haldiskarfjellet på ömse sidor om Norska gränsen, dock mera inom sistnämnda
lands område, ankommer till hafskusten äfven samtidigt med nästföregående stam
[i förra hälften av juni] och vistas under sommaren på nedannämnde orter, neml.“
vid Rotsund 9 familjer och i Samueldalen i Reisen 7 familjer. Även av Köngämä
lappby flyttade 3 familjer till Rotsund och av Rommavuoma 1 familj. Av Rommavuoma
flyttade dessutom 4 familjer till Troldvik i Kaafjorden.

Vid de undersökningar, som 1866 års svensk-norska lappkommission d. å. anställde
i Tromsö amt, erhöllos på sammanträdet i Sorkjosen i Reisen den 25 juli
följande uppgifter angående lappförhållandena i 3 distr. (1897 års komm:s Indstilling,
bil. 24, s. 159 ff.).

“ad 1, 7, 837 — — — Om Renveiene, som före til dette Distrikt, oplystes,
åt de komme iud paa norsk Territorium ved Grsendsen imod russisk Enontekis i Nserheden
af Kolasjaure og ost for samme, hvorfra de igjennem et Dalfore gaa ned til
Reisendalen, hvor de folge Reisenelvens vestre Bred. Enkelte Lapper, som overskride
Grsendsen noget ostligere, folge Reisenelvens ostre Bred. I Nserheden af
Kolasjaure er der et Lappeheim paa 9 Familier og 3 Mile nedenfor ogsaa et paa
9 Familier, hvilket sidste er beliggende 2 Mile fra nsermeste Fastboende, som bo
ved et Sted, kaldet Sappen. Rensdyrene gaa ned igjennem Reisendalen ud paa
Nsessene og 0erne, og blive kun for en Del filbåge i Dalen, dog ikke saa långt
oppe som ved de nsevnte Heim. I disse have kun de Lemmer af Familien sit
Tilhold, som ikke vogte Renerne, nemligen Konerne med Bornene. Husfaderen
derimod med Tjenerne af begge Kjon gaa ned over Dalen for åt passe paa Renerne
og have ikke noget fast Tilhold under Sommertideu, men fserdes af og til, hvor
det bedst hover, idet de dog enkelte Gånge gaa op til Gammerne eller de nsevnte

174

Lappeheim for åt hente Niste. 0stenfor Reisenelv og Reisenfjord findes kun 3
Reneiere, som henhore til Karesuando; de ovrige, som opholde sig i dette Strog
eller ostligere ere Lapper fra Kautokeino. Vestenfor Reisenelven og de dertil
stodende Naes faerdes kun Lapper fra Karesuando, der ogsaa liave sine Ren paa

oerne Ulo, Kaagen og Arno.--— De paa Fastlandet väsende Renveie forme nes

åt have vaere benyttet fra Ålders Tid.--—

ad 2. Den förste Del af Sporgsm. er for besväret. Der antages iaar åt
vaere kommet fra Karesuando her til Praestegjeldet noget over 3,000 Ren.

ad 3. De Ren, som ere bestemte til 0erne, hvor Kalvningen i Almindelighed

foregaar [jfr. nedan ad 16], ankomme did i förste Halvdel af Mai. De ovrige

flytte liertil omkring St. Hans, i kolde Aaringer noget senere, i varmere Aar tid ligere.

De, som ere paa 0erne, flytte op 14 Dage for Mikaelis, de ovrige omkring

Midten af August.

ad 4. Der er ingen Förändring foregaaet.

ad 10 og 11. Lapperne benytte hovedsagelig Havnegangene, ud paa Somnieren
fornemmelig de fjernere Dele af samme, og da ogsaa de Straekninger, som
ligge hoiere end dem, der benyttes af Bofaeet.

ad 12. Straekningen ovenfor Roielen Martinuslid eies af Staten, den ovrige
Del af disse Straekninger tilhorer dels det Interessentskab, som i sin Tid kjobte
Skjaervogodset, dels Almuesmaend, som have kjobt saerskildte Gaarde af dette Interessentskab.
Baade paa Interessentskabets og Statens Andele af Distriktet findes
endel Bygselmaend.

ad 13. Besväret ovenfor.

ad 16. Naar Simlerne, som ere bestemte for 0erne, kalve paa Fastlandet,
gaa Oxerenerne af sig selv over til 0erne, hvor de da gaa uden Bevogtning; dog
förbliver ogsaa en Del af Oxerenerne paa samme Steder, hvor Simlerne ere.

ad 21. I den förste Tid efter Lappernes Ankomst her til Distriktet findes
der naeppe Straekninger, som Lapperne kunde benytte uden nogen Fortraengsel for
de Fastboende, da Marken paa de hoiere liggende Steder endnu er bedaekket med
Sne og Graesset ialfald ikke der fremspiret, men senere from paa Sommeren, fra
Tiden 8 å 14 Dage efter St. Hans, formene de Fastboende, åt de vilde Ande tilstraekkelig
Fode for deres Ren i de Dele af Udmarken, som ligge ovenfor de Fastboendes
almindelige Havnegange, og hvor de ikke vilde vaere de Fastboende
til Fortraengsel. Nogen bestemt Graendse mellem Havnegang og egentlig Udmark
kan ikke i sin Almindelighed paavises, men til Havnegangen henregner man den
Indmarken naermest tilliggende Udmark, hvor de Fastboende nogenlunde bekvemt

kunne soge og virkelig soge Havn for deres Storfae. —--Lapperne erklaerede,

åt de ikke kjende nogen bestemt Graendse for Havnegangene, men vel, hvor långt
de Fastboende paa de forskjellige Steder seger Bete for deres Storfae. Skulde
de til enhver Tid soge Bete for sine Ren udenfor disse Straekninger, vilde de
ialfald i den förste Del af Sommeren ikke have tilstraekkeligt Bete for sine Ren;

175

senere og navnlig fra Midten eller Slutningen af Juli efter Aarets Beskaffenlied
erkjende de det åt vsere Tilfaeldet.

ad 44. Antallet af Mennesker og Dyr er tiltaget, de sidste paa Grund af
gode Aaringer."

Vid sammanträdet å Lyngseidet den 28 juli erliöllos likaledes några upplysningar
rörande dessa trakter (bil. 24, s. 163 ff.):

“ad 1, 7, 8---De Lapper som komme ned ved Kaafjorden og derfra

gaa videre långs Kaafjorden og Lyngsfjorden til Vinterdalen, folge samme Vei
over Grsendsen som de Lapper, der soge til Reisendalen. De skille sig ifra dem
2 til 3 Mile ovenfor Sappen, og derfra gaa de over Fjeldene ned imod Kaafjorddalen
og komme ned i denne Dal ved Kilen, omtrent 8A Mile fra Kaafjordens
Bund. Fra Kilen gaa de videre ned til Fjordbunden, hvorfra de folge Kysten op
til Vinterdalen, idet de passera gjennem de der Boendes Udmarker. Fra Vinterdalen
spreder Renen sig videre nordover lige mod Spokenses. —--Samtlige

her omforklarede Veie opgives åt vsere de samme, som fra gammel Tid af liave
vseret benyttede.“ Lapparna i Kaafjorden “tage fast Bopsel i den överste Del af
Dalen" och flytta icke sina tält under sommaren.

“ad 2. De ere alle fra Karesuando,---“

Svaren på de övriga frågorna återfinnas ovan s. 163 f. Lapparna uppgåvo
också (ad 19), att av renar, som höra hemma i ryska Enontekis, “her paa Strsekningen
mellem Reisen og Storfjorden iaar findes et Antal af 2 å 3,000. Saavidt
de vide, har dog ikke nogen svensk Lap taget saadanne Dyr under Bevogtning."

1872. Resultaten av 1872 års undersökning av renbetestrakterna i detta
distrikt återfinnas i “Beskriv, af Tromso Amt“ 1874, ss. LXXI f. och XII f.

Trakten kallas här det östra Reiduodarpartiet eller Cakkalak. Samuelsdalen
“benyttes lidet af svenske Lapper uden paa Flytningerne, men af finske Lapper,
der egentligen skulde have sine Pladse i Boatsavuobme. De flytte herud med

sine Hjorde i den hedeste Aarstid." Det egentliga Cakkalak, d. v. s. Rotsunddalens
förgreningar, är partiets bästa del och “en seldgammel Sommerplads for
flere tusinde Ren.“ Flyttningsvägen till 3 distr. beskrives s. LXXII. “Efter et
gammelt Sagn hos Lapperne skulde Reisenelv danne Grsendsen for SvenskeLappernes
Flytningsret til norske Sommerbeiter, hvorfor de nodig have vseret
taalte paa Cakkalakpartiet for Grsendsespserringen mod Rusland [?, detta parti
ligger ju väster om Reisenelven]. De fleste af dem, som nu flytte her, ere gamle
norske Undersaatter, men som nu tilhore Karasuando." S. XII: “Paa Reiduoddars

vestlige Del, Cokolak, mellem Kaafjorden og Rotsundelv, flyttede [1872] 5 Karasuando-
og 2 Russelapper; 7 Telte med omtrent 5000 Ren. — — — Reisendalen,
Samuelsdalen og Piltri med omliggende Fjelde samt den 4 Mil ovenfor Sappen
liggende Hjertavuobme ere de bedste Renbeiter paa Vestsiden af Reisenelv. —

176

— — Lappernes Antal er tiltaget i de sidste Aar, og da Velstanden er den samme,
maa ogsaa Renens Antal vsere tiltaget.”

1906 års svenska kommission erfor, “att en del af 3:dje distriktets lappar
plägat och pläga uppehålla sig året om inom distriktet, sommartiden i Yinterdalen
och Nordmanviksdalen, vintertiden företrädesvis å gränsfjällen, hvadan för dessa
icke i själfva verket kunde blifva tal om någon inflyttningstid och väg". Jfr. vidare
ovan s. 172.

Trakten öster om Reisenelven.

(1 och 2 distriktet.)

Enligt Dep. Tid. 1883, s. 759 innefattar 1 distriktet “den del af Skjervo
Prsestegjeld, som ligger paa ostre Side af Kvaenangsfjorden og den i sammes
Blind udlobende Elv“ och 2 distriktet trakten mellan 1 distr. och Reisenelven.

1862. I Finmarkens amtmans ovan omtalade skrivelse av den 26 maj d. å.
nämnes intet rörande dessa distrikt.

1866. Vid sammanträde i Karesuando den 3 mars d. å. uppgavs, att en
familj av Rommavuoma och 5 familjer av Suontavaara flyttade till Strömfjord i
Skjervö (d. v. s. Nord-Reisen). Om deras flyttningstider och vägar se ovan s. 173.

På sammanträde å Sorkjosen i Reisen den 25 juli s. å. erhöll 1866 års svensknorska
lappkommission den upplysningen, att “ostenfor Reisenelv og Reisenfjord
findes kun 3 Reneiere, som henhore til Karesuando; de ovrige, som opholde sig i
dette Strog eller ostligere, ere Lapper fra Kautokeino." Jfr i övrigt ovan s. 173 tf.

1872. Resultaten av detta års undersökningar av renbetesförhållandena inom
1 och 2 distr. återfinnas i “Beskriv, af Tromso Amt“ 1874, ss. LXXII tf. och XII f.
Inom 2 distr., på lapska Nuovasnjargga, “flytte hovedsagelig norske Undersaatter,
og her er baade Sommer- og Vinterbeite for Renen" (s. LXXII). På Favresordda,
som enligt s. LXXIV är den del av distriktet, som ligger väster om Storskoven
och Oksfjorddalen, flyttade enligt s. XII “for det Meste Koutokaeinolapper eller fra
Koutokseino til Karasuando Indflyttede. Disse Sidste soge dog nu mere og mere
over paa Reiduoddar [3 distr.], da de maa betale Skat baade til Karasuando og
Koutokseino, naar de flytte her, saavelsom Sommerskat til Tromso Amt.“ Här
flyttade 1872 3 Karesuando- och 2 Koutokeinolappar samt en finsk lapp, inalles 6
tält med c:a 3,500 renar. På det egentliga Nuovasnjargga, öster om Storskoven
och Oksfjorddalen, flyttade 7 Koutokeino- och 7 Karesuandolappar med 4 å 5,000
renar. Överflyttningen till Reisenselvens västsida “vil snart afstedkomme Overfyldning
i disse Strog, medens den östlige Side vil gjaestes af långt herre Ren, end
den afgiver Beite för.” Finska lappar föra ofta sina renar in på norskt område;
“disse Overskridere af Grsendsen ere meget vanskelige åt paagribe, baade paa
Gi-und af Afstanden, deres Levevis, og fordi Lapper i Sverige staa i Ledtog med
dem.“

177

1906 års svenska lappkommission yttrar rörande dessa distrikt: “Till första
och andra distrikten flytta numera ej några lappar från Sverige. Efter tillkomsten
af 1883 års lag anmälde sig till flyttning i dessa distrikt allenast i Karesuando
kyrkoskrifna Kautokeinolappar, af hvilka större delen sedermera återflyttat till
Kautokeino, under det att de öfriga anmält sig till andra distrikt. Sedan 1890
hafva icke några lappar från Sverige anmält sig till inflyttning i dessa distrikt, i
hvilka lappar från Kautokeino uppehålla sig.“

Allmännare uppgifter.

Förutom de meddelade uppgifterna rörande de svenska lapparnas betestrakter
inom Tromsö amts fastlandsdel, vilka uppgifter antingen direkt hänföra sig till
något visst distrikt eller åtminstone kunna utan svårighet hänföras till någon viss
del av amtet, finner man i källorna även en del upplysningar av mera allmän art,
som icke på alla punkter kunna fullt noggrant lokaliseras, men som dock vid sidan
av de mera detaljerade uppgifterna kunna ha värde såsom allmännare bevis för
att svenska lappar vid en given tidpunkt plägat vistas inom amtet och för det
sätt, på vilket deras renbete bedrivits. Några av dessa allmännare uppgifter äro
tydligen i ett eller annat avseende ofullständiga, men kunna likväl icke alldeles
förbigås i en mera fullständig redogörelse för frågan. För dem alla gäller, att de
i vissa punkter äro alltför generaliserande. Den nyss givna följden av detaljuppgifter
visar, att renbetesförhållandena gestalta sig betydligt olika i olika delar av
amtet, och detsamma kan man även på åtskilliga punkter konstatera från tiden före
1800-talet. Det är då en farlig sak att av uppgifter från en punkt på det vidsträckta
området sluta sig till förhållandena på andra punkter. En dylik generalisering
kan lätt leda vilse, såsom den också många gånger gjort.

Med denna allmänna reservation må här lämnas följande utdrag ur en del
något äldre källor:

1821. Rörande Jukkasjärvilapparna säger J. W. Zetterstedt i sin “Resa
genom Sveriges och Norriges Lappmarker, förrättad år 1821“, Lund 1822, I, s.
205 f.: “Flyttlapparne, som äfven kallas Fjällappar och Renlappar, äro de talrikaste.
I slutet af April månad föra de sina Renar öfver stora Fjällryggen till
Norrska stranden, der de beta dem hela sommaren, och återföra dem i slutet af
November eller början af December ned till Skogslandet.” Alla Jukkasjärvilappar
gingo dock väl icke ut till kusten. Tidsbestämningen är tydligen förvirrad.

1844. På en del av 1843 års svensk-norska lappkommission framställda, till
lydelsen för mig okända frågor svarade amtmannen i Finmarkens amt i en skrivelse
av den 13 mars 1844 på följande sätt:

“Ad Sp: 1, [tydligen rörande omfattningen av de svenska lapparnas betesområde]
Fjeldryggen omkring Lyngsfjorden og Ulfsfjorden samt Balsfjorden saavel K.

B. Wiklund.

178

som omkring Mallangfjorden med Molselvdalen i Lenvigs Prsestegjeld samt Bardo
Annex med Sallangsdalen i Ibbestads Prcestegjeld. Fjeldfinnerne före deres Rene
fra Fjeldet ned til Fjordbundene og derfra videre udefter de store Fjeldrygge, der

adskille Fjordene.--—“ Varken kuststräckan söderom Malangen eller öarna

omnämnes här, vilket tydligen är oriktigt.

“ad 3, Antallet formodes åt vsere omtrent som tilforn. De bedre og ordentlige
svenske Lapper kommer hvert Aar tilbage til det samme Sted i Norge og
vogte sig for åt beskadige de Fastboendes Ejendomme; de mindre Skikkelige vise
sig ligegyldige for Andres Rettigheder, hvorover de komme i Uenighed med Indvaanerne,
med hvilke de derför ikke onske nseste Aar åt komme i Berorelse, hvorfor
de da soge snart til det ene, snart til et andet Sted.

ad 5, Paa de samme Steder, hvor svenske Finner komme, indfinde ikke de
norske sig. Klager ere ogsaa horte hvor Finnerne ere norske, saasom over Kautekeino-Finner
under deres ophold i Skjervo og Loppens Praestegjelde.--—

ad 6, Lignende Klager, som i senere Tid, have i mangfoldige Aar vaeret horte,
neppe er deres Msengde tiltaget.

ad 10, Nei ikke saavidt vides. Det er iovrigt uden tvivl en Fordom, åt
Renene behove åt komme til Sokysterne eller åt drikke Sovand. Renene ved Roraas
i Dsterdalen og i Bergens Stift kommer aldrig til den salte So; de Rene som
ligge i Tromsodalen V* Mil fra Tromso, hver Sommer, vides heller ikke åt bli ve
drevne ned til Soen.“

Upplysningar rörande lapparnas flyttningar till Norge infordrades av samma
kommission även från kronofogden P. Öhrling; de inkomna svaren (1897 års
komm:s Indstilling, bil. 14) torde emellertid, och detta med rätta, icke ha förefallit
fullt pålitliga, varför man infordrade yttrande över dem av f. länsmannen i
Karesuando E. U. Grape (bil. 16). Följande partier av dessa yttranden äro av
betydelse för vår framställning:

2:o. “Om Svenska Lapparnes och deras Rehnjordars besök i Norrige äro tillfällige
eller reguliera och hvilka tider de aftåga och återvända.“ Öhrlings svar:
“Svenska Lapparne tåga med deras Rehnjordar, som följa deras Naturlagar, om
Sommaren till Norrska sjöstranden och till vintern hit på södra sidan fjellen. De
aftåga härifrån i Martii månad och framkomma till Norrska sjöstranden medsommarstiden,
och återvända derifrån i Medio Julii, icke tillfälligt utan reguliert.“
Grape: “Framkomsten till sjöstranden i Norrige sker oftast en vecka före midsommar,
likväl beror sådant på årgången; återtåget sker först efter medlet af
Augusti och ofta i slutet af samma månad. “ Kronofogdens svar, såväl på denna
fråga som på vissa andra, visar, att han var föga inne i lapparnas förhållanden,
vilket också är helt naturligt, då han bodde nere vid kusten och kom upp till
lappmarken blott för några få dagar varje år och även då kom i en högst flyktig
beröring med lapparna, huvudsakligen i sin egenskap av kronouppbördsman. Men
även länsman Grape synes ha haft en tämligen ungefärlig kunskap om lapparnas för -

179

hållanden under deras vistelse i Norge sommartiden. Av hans vittnesmål vid sammanträdet
i Muonioniska den 27 mars 1844 (bil. 13) framgår tydligen, att han icke
ägde någon personlig kännedom om Tromsö amt (s. 116: “ Med Hensyn til om Befolkningen
i de Norske Fjelde i de senere Aar har tiltaget, vidste Comparenten kun
åt opgive, åt endeel Fastboende havde nedsat sig indtil en Distance af 3 eller 5
Miil (hvilken af Deelene kunde han ikke opgive) fra Bunden af Balsfjorden og
Ulvsfjorden — — — Comparenten kunde forovrigt ingen Oplysning give om
Localiteten paa de Steder, hvor de ovenomhandlede Nedssettelser af Fastboende
have fundet Sted, ligesaalidt som om der paa disse Steder er Adgang til Agerdyrkning
og Underholdning for Faeecreature udenfor de Steder, der ere blevne opgjodslede
ved Lappernes Reensdyr“ etc.). Karakteristiskt för hans bristande detaljkännedom
är också, att han icke tycks ha sig något bekant om lapparnas flyttning
till öarna, inte ens till Senjen, och att lian tydligen icke vet något bestämt
om Jukkasjärvilapparnas flyttningar, vilket senare han även själv medgiver (bil. 16,
s. 129, spalt 2). När man tager hänsyn till dessa fakta, kan man omöjligen lägga
den stora vikt vid hans ord, som 1897 års norska lappkommission gör i sin Indstilling,
s. 91, och det torde särskilt vara rådligt att icke anse hans tidsuppgifter
absolut pålitliga för alla punkter, enär de säkerligen äro alltför starkt
generaliserade. Både på Schnitlers tid, vid tiden för 1866 års kommissions och
agronom Hauklands undersökningar och i våra dagar äro förhållandena i detta
avseende så pass olika i olika delar av amtet, att något liknande även bör ha
varit fallet på Grapes tid.

3:o. “Om dessa tåg vare sig af Norrska eller Svenska Lappar och Renhjordar
pläga iverkställas i ett sammanhang för hvarje Lapmark och efter en och samma
Väg, eller om det sker i spridda Flockar än här och än där.“ Öhrlings svar: “Förenämnda
tåg verkställes för hvarje Lappmark i ett sammanhang och efter samma väg
till framkomsten till Norrige, då hushållen med deras hjordar sprida sig på olika Landtuddar.
I öfrigt och ännu innan framkomsten till Norrige tågar en del å vägen till
Lyngen och en annan del å vägen till Balsfjord, hvarå spridningen vid framkomsten
ytterligare sker.“ Grape: “Fogdens svar ej med förhållandet enligt. Tågen sker ej
för hvarje Lappmark i ett sammanhang, utan sprida Lapparne sig genast på denna
sidan af fjellen; dock så att de vanligen följas Byavis; sålunda tåga Enotekis
Lappar på 4ra särskildta vägar, näml. Rommavuoma by flyttar på en väg till
trakterna emellan Reis och Lyngsfjorden, Suontavaara och Kängemä byalager samt
en del af Lainiovuoma byalag på tvänne särskildta vägar till trakterne emellan
Lyngen och Balsfjorden; och största delen af Lainiovuoma byalag flyttar på en
väg till tracterne emellan Bals och Malangensfjorden, dock grena sig dessa vägar
åt flera håll, då de komma nämnare kusten och Norrska uddarne. Föröfrigt uppehålla
sig en mängd Norrska och Ryska Lappar jemväl i tracterne af Reis och
Lyngsfjordarne, hvilka tåga i sällskap med eller åtminstone samma väg med förr
nämnde Rommavuoma byalag; äfvensom minst tvänne hushåll Ryska Lappar flytta

180

efter samma väg med större delen af Lainiovuoma by, till tracterne emellan Bals
och Malangens fjordar, men huru vida Kyska Lappar flytta med Suontavaara och
Kängemä byar känner jag ej, ehuru sådant är troligt. Efter hvilka vägar flyttningarne
ske i Juckasjerfvi känner jag ej vidare, än att några hushåll från sagde
Lappmark flytta med förenämnde Lainiovuoma by, till tracterne af Bals och Malangens
fjordarne.“

Av övriga frågor och svar må endast anföras Grapes yttrande (s. 130): “Af
hvad jag förut sagt om Lapparnes flyttningsvägar, torde vara upplyst, att hela
Finmarken är af Svenska, Norrska och Ryska Lappar besökt, dock mäst af Svenska
Lappar söderom Lyngsfjorden." I svaret på 9:de frågan uppger Öhrling, att
icke under 100 hushåll med 20,000 renar från Karesuando och lika många från
Jukkasjärvi besöka Norge. Grape anser, att från Karesuando kanske 100 hushåll,
men visst icke över 15,000 renar och från Jukkasjärvi vida mindre än 100 hushåll,
men vida över 20,000 renar flytta över gränsen, allt uppgifter, som av naturliga
skäl icke kunna vara särdeles pålitliga.

Även kyrkoherden L. L. L^stadius avgav till 1843 års kommission ett yttrande,
vilket är bifogat 1897 års komm:s Indstilling som bil. 17 och är formulerat
som svar å frågor, vilkas lydelse likväl numera icke är bekant. Här må anföras
följande:

“2:o. Detta förhållande är kändt med tillägg att Svenska Lappar vistas inom
Norrska området ifrån medio af Junii till medium af October; men deras vistelse
på de i Ishafvet utskjutande fjellnäsen varar ifrån slutet af Junii till slutet af
September och således ungefärligen i Tre månader [tydligen alltför generaliserat].

4:o. Sä väl Svenska som Norrska Lappar hafva från urminnes tider haft
sina bestämda flyttnings vägar, från hvilka de icke kunna afvika, sålunda går en
flyttningsväg till den fjellsträckning, som sticker ut i Ishafvet emellan Balsfjord
och Lyngenfjord; en annan flyttningsväg leder till fjellsträckningen emellan Lyngen
och Reisenfjord, åter en annan flyttningsväg går söder om Balsfjord o. s. v. —--—

5:o. Locala förhållanden göra det Nödvändigt för flere Lappfamiller, hörande
till ett eller flere district, att flytta efter samma flyttningsväg, och vistas på samma
fjellsträckning; men någon begränsning för Lapparnes vistelse å en eller annan
ort är icke möjlig, emedan Rehnarne under heta somrar vistas i fjellens högre regioner,
men under kalla och regniga somrar nedstiga Rehnarne i dalarne, ända till
hafskusten, hvilket förhållande icke kan förekommas eller förhindras. Ofta flytta
både Norska, Svenska och Ryska Lappar efter en och samma flyttningsväg, och
hafva sina sommarstationer på en och samma fjellsträckning. Likaledes hafva
Svenska, Norska och Ryska Lappar sina vinterstationer jemte hvarandra på Svensk,
Norsk eller Rysk grund.“

På 13:de frågan svarades, att vid pass 300 hushåll med ett obekant antal
renar årligen flyttade över till Norge från Torne lappmark.

Vid kommissionens sammanträde i Muonioniska den 27 mars 1844 gav den

181

nyssnämnde länsmannen E. U. Grapf, en längre sammanhängande redogörelse för
lapparnas flyttningar, ur vilken här vissa delar må anföras. Han upplyste,

“att tiden för Lapparnes flyttning från Svenska Lappmarken till Norrige vanligen
inträffar i slutet af April eller vid vårens början, då rendjuren, utan att sådant
kan af Lapparne förekommas, begifva sig up mot fjellen, der de stanna och
under bevakning, som ofta är mycket besvärlig, uppehålla sig allmännelig hela
Maij till början af Junii månad, under hvilken tid wajorne kalfva och kalfvarne
hinna blifva så utväxte, att de utan äfventyr kunna medfölja tågen till Norrige,
hvilka då, sedan vajorne med kalfvarne blifvit, så vidt görligt är, skiljda från Oxrenarne,
företagas och slutas ungefär midsommartiden å uddarne å näsen, der Lapparne
förnämligast välja sina sommar tillhåll:

att vajorne med kalfvarne fordra sorgfälligare eftersyn, hvarföre de åtföljas
af de äldre bland Lapparne, då deremot Oxi’enarne draga ett stycke förut i skiljda
flockar under tillsyn af det yngre folket, men i anseende till den hastighet hvarmed
renarne närma sig Norrska kusten förmå Lapparne icke öfver alt att åtfölja
och vakta dem, till följd hvaraf de renar, som under tågen skiljt sig från de öfriga
och skyndat förut, måste af Lapparne återsökas vid desses inträffande vid
fjorderne och å näsen, varande äfvenledes renbevaktningen vårtiden, då tågen
börja, förenad med många svårigheter:

att i slutet af Augusti, då gräset blifvit svagt och af frost anlupit, renarnes
återtåg tager sin begynnelse med brådskande steg tills djuren upnå fjellen der de
uppehålla sig till medlet af September, då de nedstiga i skogarne; skolande renarnes
bevakning likaledes under dessa tåg vara svår och vanskelig serdeles då
dimmig väderlek inträffar:

att Lapparne från Enontekis eller Karesuando Lappmark flytta dels till trakten
emellan Reisen och Lyngen, der dock blott få hushåll uppehålla sig, dels till
nejden emellan Lyng- och Balsfjorden, der de flesta qvarstanna utom en del som
draga öfver Lyngsedet längre ut på näset samt öfver edet emellan Strömsfjord och
Balsfjord, dels ock till nordöstra sidan af Landtungan emellan sistnämnde fjord och
Malangen, hvarförutan en del, som ej få rum på nämnde trakter, välja sina sommartillhåll
i botten af sagde fjorder:

att största delen af Ryska eller finska Lappar draga öfver Lyngsedet och
några få af dem öfver edet vid Balsfjorden och Strömsfjorden, hvaremot Norrska
Lapparne eller fjellfinnarne sommartiden uppehålla sig för det mästa nordanföre
Reisfjorden och endast några få hushåll söka trakten emellan Reisen och Lyngfjorden:

att som de renar, hvilka uppehålla sig i fjord bottnarne, under varma somrar
äro blottställda för sjukdomar och flygfän, Lapparne företrädesvis välja sina tillhåll
för sommaren på uddar och näs:

att Juckasjerfvi Lapparne flytta till sydvestra delen af landtungan emellan
Balsfjorden och Malangen och å de uddar som i sistnämnde vatten utskjuta äfvensom
i dess botten, som äfven af Gellivara Lappar besökes[?]:

182

att på de ställen, der alla tre nationernas eller ock 2:ne nationers Lappar sig
uppehålla, deras bostäder placeras om hvar andra äfvensom deras rendjur å sådane
trakter och serdeles vid öfvergången af Lyngsedet vandra tillsamman, så att, då
skada af dem åstadkommes, svårighet möter att bestämma hvilkens renar skadan
gjort:

att sedan Grape tillträdde Länsmans tjensten för 18 år tillbaka hafva de till
förrige årligen öfverflyttande hushållen ifrån ungefär 70 tilltagit till vid pass 100,
men icke rendjuren i samma förhållande, ehuru äfven de något ökats utom under
de 3 sista åren, hvarunder deras antal aftagit dels i följd af missöden med kalfvarne
dels genom vargarnes härjningar dels ock genom menniskors hända åverkan:
att på hvarje från Karesuando öfverflyttande hushåll kunde högst beräknas

200 renar och således för hela denna Lappmark på sin höjd 20,000 rendjur----

[renarna bevakas noggrannare nu] än tillförene, då bruket var, att drifva oxrenarne
och gallvajorne utpå näsen och uddarne, der de lämnades åt sig sjelfve
utan tillsyn, men Lapparne nu deremot till följd af erhållne upmaningar från Grapes
sida, grundade på Norrska amtmannens påbud, behålla oxrenarne och gallvajorne
i granskapet der kalfvajorne vistas och der egna allesamman sin tillsyn
—

att Karesuando lapparne tåga till Norrige på fyra serskildta vägar, hvaraf
den nordligaste leder till Kofjorden i Lyngen och 2£f till trakten emellan Lyngen
och Balsfjorden samt den fjerde till södra sidan af Balsfjorden, hvaremot dessa
vägar närmare vid kusten grena sig i flere serskildte stråter; och hafva desse vägar
från uråldriga tider varit begagnade af Lapparne och de af deras rendjur, som
burit deras husgeråd och förnödenheter, hvaremot de egentelige renhjordarne färdats
dels på fjellen och dels i fjellbrynen och fjellkanterne.--—“

Motsvarande norska protokoll för detta sammanträde är avtryckt i 1897 års
komm:s Indstilling, bil. 13.

Vid denna tid hade man ännu icke fått ögonen fullt öppna för nödvändigheten
av att framför allt inhämta sina upplysningar på ort och ställe och så vitt möjligt
utan mellanhand från de i saken närmast intresserade och bäst kunnige. Av de
frågoformulär, som utsändes till allehanda myndigheter och ämbetsmän, framgår
också tydligt, att kännedomen om de faktorer, som bestämma lapparnas liv och
givit anledning till hela lappfrågan, ännu var skäligen dunkel, åtminstone hos de
svenska komiterade. Det är då naturligt, att resultatet av de anstälda undersökningarna
icke kunde på alla punkter bli fullt tillfredsställande, något som man vid
användandet av dessa samma resultat måste hava för ögonen. Först med tillsättandet
av 1866 års svensk-norska kommission sker en avgörande ändring härutinnan.
Undersökningarna bli noggrannare och mera omfattande och alltså också resultaten
högst väsentligt bättre. De ha också alla inarbetats i den ovan lemnade detaljerade
framställningen.

183

1862. Tillsättandet av nämnda kommission föranleddes ytterst av från norsk
sida förda klagomål över skador, som de svenska renarna gjorde på norskt område.
Dessa klagomål sammanfattas i en skrivelse av den 8 jan. 1862 från amtmannen i
Finmarkens amt till K. Maj:ts Bef. i Norrbottens län, ur vilken skrivelse här må
anföras följande: “Som Hz Landshövdingen bekjendt, besoges den sydlige Deel af
dette Amt [== nuv. Finmarkens och Tromsö amtj — fornemmelig Lyngens, Karlso,
Tromsosundets, Balsfjordens, Maalselvens og Lenviks Prsestegjelde , i Medhold
af Tractaten af 7/18 October 1751, hver Sommer af en stor Mmngde svenske Lapper
med deres talrige Renhjorde. Allerede ved Udgangen af April begynde de åt
komme herned og det varer lige ud i October forend man igjen bliver fri for dem.

___Medens de, som allerede bemEerket, begynde åt komme ned til den norske

Kyst allerede i Slutningen af April, ankomme de sidste af dem til deres Sommerpladse
ikke for ved Udgangen af Juni eller endog i Begyndeisen af Juli og maa
altsaa passere flere beboede Egne her i Landet paa en Tid, da Engen allerede staar
i god Vext og Korn- og Potetesagrene ligeledes ere komne et godt Stykke paa
Veien, og uagtet, ifolge [gränsetraktatens] § 16 in fine, under saadanne Omstsendigheder
er deres strenge Pligt åt tage sig noie i Agt for ikke åt gjore Landets
Indvaanere Skade, hender det dog meget ofte, åt Flokke af Rensdyr paa mango
Hundreder komme streifende alene, ganske ubevogtede saavel af Eierne og deres
Folk som af deres Hunde, idet Folkene med Hundene ligger långt bagefter, ikke
sjelden sovende oppe i Skoven. — — — Endelig er der ogsaa undertiden enkelte
svenske Lapper, som ikke blot tilbringe Sommeren her, men ogsaa forblive liggende
her Vinteren over, uden dertil åt have nogen Hjemmel i Tractaten.

1863. Samma år, 1862, hade från finskt håll klagan försports över skador,
som svenska och norska lappars renhjordar förövat på finskt område. I anledning
härav föranstaltades om undersökningar angående omfanget av lapparnas vandringar
o. s. v., vilka undersökningar företogos vid sammanträden i Vittangi med
lappallmogen i Jukkasjärvi den 2 febr. och i Karesuando den 9 febr. 1863. Ur
protokollen för dessa sammanträden må här några utdrag meddelas, som äro av
vikt för den nu föreliggande frågan. Vid sammanträdet i Vittangi upplystes bl. a.,
att av därvarande lappbyar “Talma stammen uppehåller sig å trakterna öster om
Torneå eif inom Juckasjärvi Lappmark samt någon gång, ehuru mera sällan, inom
Pajala socken. De tider, som stammen vistas här, äro vanligen från medio af augusti
till medio af juni. I sistnämnde månad öfverstiger den norska fjellryggen
och besöker dels stränderna af Harrjangers och Gratangers fjordarna i Ibbestads
socken, dels Bardodalen i Bardo socken och Månselfvens prestgjeld i Norge, på
hvilka ställen den uppehåller sig till början af augusti manad då den vanligen börjar
anträda återtåget." Till denna lappby hörde 28 hushall med 137 personer,
egande 7925 renar. Jfr ovan s. 121 f. och nedan s. 198.

Vid sammanträdet i Karesuando den 9 febr. 1863 erhöllos bl. a. följande uppgifter
rörande de olika lappbyarnas flyttningar:

184

“ Köngämä stammen begifver sig med sina renar i slutet af Juli och Augusti
månader ifrån Norska hafskusten, der de med sina renhjordar uppehålla sig vid
det s. k. Stornäset, beläget vesterom Ulsfjorden och österom Balsfjorden och anlända
till fjellryggen efter omkring två veckors färd, hvarefter de ifrån slutet af
Augusti till slutet af September, utbredande sig omkring Kilpisjärvi träsk, beläget
nära fjällryggen flytta med sina renar på båda sidor om Muonio eif [nedåt Pajala
socken]^ derifrån de i första hälften af April månad, småningom åter draga

sig uppåt fjellryggen på samma vägar som de derifrån anländt, att de i Maji ankomma
till fjellryggen, der de vanligtvis måste qvarstanna något öfver två veckor
i anledning deraf att renvajorna då föda, hvarefter de ankomma till Norska hafskusten
en eller två veckor före Midsommar der de qvarstanna fem veckor eller
något derutöfver, då de åter begifva sig till fjellryggen på sätt här ofvan blifvit

uppgifvet. “ Till Köngämä lappby hörde 55 hushåll med 272 personer och 15,606
renar.

Lainiovuoma stammen: att stammen vid samma tid som föregående ankommer
med sina renar från Norska hafskusten, der de uppehålla sig vesterom Balsfjorden
på ett ställe, kalladt Balsnäs [halvön mellan Malangen och Balsfjorden],
beläget på 1U mils afstånd från Stornäset [halvön mellan Balsfjorden och Ulfsfjorden],
till fjellryggen, derifrån de genom lägre delen af fjellet Pulsuvuoma
[skogslandet runt Pulsujärvi på kartbladet 5 Soppero] draga sig under hösten och
vintren småningom till Lainio by i Juckasjärvi församling; att de omvexlande med
föregående stammen till en del begagna samma renbetesmarker, i synnerhet i trakterne
närmast fjellryggen, hvarefter de inom Juckasjärvi församling begagna samma
renbetesmark, som der befintliga Saarivuomastammen, samt att ifrågavarande stam
under samma tid som föregående begagnar dessa renbetesland och återvänder samma
väg till fjellryggen samtidigt med föregående stammen och inträffar vid Norska
hafskusten en eller två veckor före Midsommaren." Till denna lappby hörde 58
hushåll med 267 personer, egande 11,490 renar.

“Eommavuoma stammen: att stammen samtidigt med föregående kommer från
. Norska hafskusten, der den uppehåller sig på en landsträcka österom Ulsfjorden i
Lyngens Prestgäll, hvarpå de efter att hafva passerat fjellryggen vid norra ändan
af Kilpisjärvi träsk inkomma på Finskt område, hvarest de beta sina renar i närheten
af Lettaseno elfven, der de ock sammanträffa med Finska Lappar och jemte
dem, dragande efter fjellryggarne Pallastunturi, Ounastunturi och Olostunturi slutligen
nedkomma i trakten af Finska Muonioniska, derifrån de i samma tid som
föregående och i samma ordning som de anländt, återflytta till Norska hafskusten."
Hit hörde 19 hushåll med 60 personer och 3,100 renar.

Om Suontavaara lappby upplystes, att den “under sommaren uppehåller sig
på fjellet Haldiskar på gränsen emellan Norge och Finland, derifrån deras renar
dock ströfva ner till den 2 mil nedanför belägna Norska hafskusten i trakten af
Raidsens fjord och Kopfjorden [d. v. s. Kaafjorden], att Finska Lapparne hvilka

185

jemväl under sommaren uppehålla sig på förenämnda ljell, icke, i anledning af förbudet
våga sjelfva fara ned till Norska hafskusten, men betydligaste delen af deras
renar följer dock med de svenska Lapparna till hafskusten, enär renarne under
den hetaste delen af sommaren tyckas hafva ett oundgängligt behof att vara i närheten
utaf hafvet; att Lapparne derefter med sina renhjordar flytta på östra sidan
om Lettas eno eif, der de begagna samma renbetesland som Rommavuoma stammen
och återvända till fjellryggen på samma tid som förenämnde stam och i samma
sträckning som de anlända Hit hörde 39 hushåll med 179 personer och 8,440 renar.

De upplysningar, som erhöllos vid 1863 års undersökningar, äro således till
största delen av ganska allmän och föga detaljerad natur. Särskilt tidsuppgifterna
äro tydligen alldeles för generaliserade.

1873. I G. von Dubens arbete “Om Lappland och Lapparne“, Stockholm
1873, förekommer s. 438 en framställning av Tornelapparnas flyttning till Norge,
vilken framställning enligt noten på samma sida huvudsakligen stöder sig på uppgifter
av H. A. Widmark. Där läses: “Köngemä bys Lappar komma 25 aug.—
15 sept. från sommar-vistelsen i Norge (Balsfjord, Tromsö- och Marknäsdalen) till
trakten af Kilpisjaure, der de då uppehålla sig någon tid; der efter tåga de ned
åt höglandet mellan Köngemä, Rosto och Lainio elfvar till Kärändö-järvi och Parkajoki
byar i Pajala socken, der de inträffa i januari. Om våren, i april, vända de
åter samma väg och anlända till fjällryggen kring medlet af maj. En del skyndar
då till Norge; en annan utväntar kalfningen och anländer först vid midsommar till
Norge. — Lainio-vuoma tågar på ungefär samma tider från Balsfjorden, på ömse

sidor af Lainio-elf —--Romma-vuoma kommer från (Ivåfjord-, Laxelf-, Kit och

Storfjord-dalarne i) Norge till Kilpisjaure samtidigt med de förut nämda; efter
gammal vana tågar nu största delen af byn öster om Köngemä eif — — —
Suontavaara by flyttar hufvudsakligen på samma vägar och sätt som Rommavuoma,
och stundom blandad med denna by.“ Jukkasjärvilapparna, “som under sommaren
omkring 5 veckor uppehålla sig vid Ankenäs, Bardö, Ibestad, Målselfven, Tranö och
Senjen i Norge, intaga och beta under vintern landet kring Tornio sjö och eif---*

1879. Under en lång följd av år hade H. A. Widmark, dels såsom kartograf,
dels från 1873 såsom landshövding i Norrbottens län haft tillfälle att göra
sig förtrogen med Norrbottenslapparnas förhållanden. Till en i alla detaljer klar
och riktig kännedom om Tornelapparnas vistelse i Norge kom han emellertid icke,
något som framgår redan av hans nyss anförda uppgift om den tid Jukkasjärvilapparna
pläga vistas där, vilken för dem alla icke inskränker sig till blott 5
veckor. Anmärkningsvärt är också, att han icke också upptager t. ex. NordReisen,
Ulfsfjorden och Kvalön bland Karesuandolapparnas uppehållsorter. Även
i det utlåtande, som han såsom landshövding avgav till Kungl. Maj:t den 31
dec. 1879 och som finnes intaget i prop. n:o 18 till 1882 års riksdag, s. 103 ff.,
finner man vissa mindre pålitliga uppgifter om tiden för lapparnas flyttning
över gränsen, vilka man tyvärr utan närmare undersökning tagit för goda och

K. B. Wiklund.

186

som sedermera i en eller annan form gått igen i en del officiella uttalanden.
Rörande Tornelapparna och renbetesförhållandena i Tromsö amt yttrar han här s.
103ff.: “Gränsspärrningen år 1852 har orsakat att norska lappar, hvilka derförut hört
hemma i Kautokeino, tid efter annan, medförande sina renar, nödgats inflytta till
de svenska lappmarkerna och att många af de finska lappar, som flyttat med sina
renar på norra sidan af Köngämä eif, inflyttat till svenska Enontekis (Karesuando).
Den förstnämnda inflyttningen är en helt naturlig följd deraf att utrymmet i
Finnmarken blef för inskränkt för de renhjordar, som derstädes funnos, då deras
egare icke kunde för dem begagna sig af vinterbete i Sverige; den senare åtgärden
har vidtagits för att derigenom bereda renbetesrätt i Norge under sommarmånaderna.
Af inhemtade upplysningar framgår, att flere af de lappar, som inflyttat
från finska till svenska Enontekis, fortfarande låta sina renar beta på norra sidan
af Köngämä eif under höst och vår och under vintern sällan beträda svenskt område
samt att en del af de finska lappar, som flytta i samma trakt, men icke låtit
skrifva sig i Enontekis, när de komma till norska gränsen, öfverlemna sina renar
till vård under sommarmånaderna åt svenska lappar och återtaga dem i egen vård,
när de på hösten åter komma inom svenskt eller finskt område. Detta allt, jemte
det att renarne under de senare åren i allmänhet haft godt bete och icke så,
som en del år derförut inträffat, omkommit genom sjukdomar eller till betydligt
antal dödats af vargar, har gjort att renhjordarna i synnerhet inom Enontekis
tillväxt och att lapparne, för att erhålla sommarbete åt dem i Norge och för att
förekomma att det på vissa trakter skulle blifva för öfverfullt af renar, nödgats
flytta med dem till trakter, som tillförene ej begagnats till renbete. Så t. ex.
låta de nu sina renar beta på öar, till hvilka förut ej renar förts. Detta oaktadt
kan man säga att å vissa trakter i Tromsö amt under sommarmånaderna varit så
mycket renar att renbetet der blifvit knappt. Dessutom har en sed börjat inrota
sig bland en del af Enontekis-lapparne, den nemligen att föra renarne till Norge
så tidigt på våren, att ej vajorna (renkorna) ännu kalfvat, hvilket för ett eller
annat tiotal af år sedan icke lärer hafva förekommit. Vanligast är dock ännu att
flyttningen till Norge företages omkring midsommar, sedan kalfvarna hunnit blifva
så försigkomna att de kunna uthärda med att åtfölja vajorna vid flyttningen. Nyssnämnda
sed eller tilltag torde hafva sin rätta förklaringsgrund deruti, att det
blifvit så öfverfullt af renar uti Enontekis socken, att tillräckligt bete under vårtiden
för dem ej är att tillgå inom svenskt område. En annan sed, hvilken är
allmän bland Enontekis-lapparne och äfven vunnit insteg bland andra lappar, är
att flyttningen till Norge företages i tvenne omgångar på så sätt att oxrenarne
tåga förut under slapp tillsyn af de yngre och oerfarnare bland barn och tjenare
och att vajorna med kalfvarna, förda af husfolket och de mera erfarne tjenarena,
komma två å tre veckor senare. Sedan lapparne kommit till sina sommarvisten,
hvilket, med undantag för dem, som ditflyttat före kalftiden, kan antagas ega rum
i början eller medlet af Juli, qvarstanna de der till slutet af Augusti eller början

187

af September, hvarefter de anträda återflyttningen till Sverige och intaga sina inom
svenska området belägna höstvisten. Dessa flyttningar ske emellertid icke samtidigt
för de lappar, som hafva samma flyttningsväg, utan med en eller annan dags uppehåll;
detta för att i någon mån förekomma sammanblandning af renhjordarne. Då
renarne på våren trå vesterut och på hösten österut, är det, synnerligast under
oväder, snöyra, dimma in. in., svårt att hålla en renhjord tillsamman under flyttningståget.
Sammanblandning af renar från olika egare uppstår derföre alltid vid
flyttningarne i mer eller mindre grad; flockar af renar skilja sig från hjorden och
begifva sig utan ledare förut till de af dem kända och eftertraktade betesmarkerna,
eller sälla de sig till en annan lapps hjord. När en lapp, stadd på flyttning, kommer
i närheten af en sådan frånskild flock, inkorporerar han den så att säga med
sin egen hjord. Omedelbart efter sedan de kommit fram till sina sommarvisten
och under vintern företages så kallad skirning af renarna, så att hvar och en
lapp under några veckor på sommaren och senare delen af vintern intill vårflyttningen
egentligen kan sägas hafva blott sina egna renar och de renar, som han
sköter för bofaste, under sin vård.

Enligt deras egna till vederbörande länsman lemnade uppgifter medförde Enontekis-lapparne
förra året 35,190 renar till Tromsö amt. Huru ringa tillit, som kan
ställas till dessa uppgifter, ådagalägges af närslutne af ombudet i Tromsö för de
svenska lapparna hit meddelade afskrift af den redogörelse stiftsamtmannen i Tromsö
derom ingifvit till det norska departementet för det Indre. Han beräknar på grund
dels af uppsyningsmännens uppgifter, dels af andra källor, hela det antal renar, som
haft sommarbete uti amtet nämnda år till 104,000, då det enligt lapparnas egna
uppgifter icke skulle uppgått till stort mera än hälften deraf eller 55,100. Eders
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande tager för afgjordt att den af stiftsamtmannen lemnade
uppgiften kommer det rätta nära och att antalet af honom icke uppgifvits
för högt, samt att lapparna från Enontekis, hvilka sjelfva för nutiden ega omkring
50,000 renar, föra med sig till sommarbete i Tromsö amt icke allenast dessa,
utan äfven, enligt hvad ofvanföre blifvit påpekadt, en mängd andra renar, som
tillhöra finska lappar. Från Enontekis kommer således det jemförelsevis största
antalet af de renar, som endast under sommarmånaderna äro inom Tromsö amt.

Lapparne från Jukkasjärvi flytta äfven med sina renar till Norge och uppehålla
sig derstädes under Juli och Augusti. Dessa lappar hafva i allmänhet namn
om sig att egna renarna god vård. De under de senare åren till denna lappmarkssocken
inflyttade lapparna från Kautokeino äro deremot illa tålda både af bofaste
och af andra lappar för bristande omvård, tjufaktighet m. m. För öfrigt gäller
om denna sockens lappar och deras flyttningståg mycket af hvad som här ofvan
blifvit anfördt om deras grannar från Enontekis. Uppgiften, som lapparne lemnat
om det antal renar, de fört med sig till Norge år 1878, är påtagligen alldeles
origtig. Man torde utan fara för låg beräkning kunna antaga detta antal till omkring
15,000 eller tre gånger större än det de sjelfve uppgifvit.“

188

Att vissa Enontekislappars sed att inflytta i Norge före kalvningstiden skulle
vara ett nytt påfund, som ej skulle ha varit känt ett eller annat decennium före
år 1879, är ett påstående, som icke håller stånd inför en kritisk granskning, jfr
ss. 21, 87, 90 i detta arbete. Även seden att föra renhjorden över till Norge
i två omgångar är av gammalt datum, jfr ss. 155, 181.

1883. Samma uppgifter förekomma, i samband med en mera detaljerad beskrivning
av flyttningarna, även i det förslag till svensk lapplag, som den 25 aug.
1883 avlemnades av 1882 års lapplagskomité, vars ordförande var landshövding
H. A. Widmark. Där uppgives s. 23 f., att lapparna i Karesuando “antagas för
närvarande ega omkring 50,000 renar, men renbetesmarkerna äro för ett så betydligt
antal renar ganska inskränkta. Renlafmarkerna varda allt för strängt anlitade,
vår- och höstbetena likaså. Deraf blifver en följd, att många Lappar måste tidigare,
än tillförene varit vanligt, på våren söka sig ned till Norge — “ I följd

av goda år och inflyttning av renegande lappar från finska Enontekis och Koutokeino
har renantalet inom socknen betydligt tilltagit. “Denna renhjordarnes betydliga
tillväxt under de senare åren, jemte det inskränkta utrymmet inom socknen
och den ringa tillgången på vårbetesmarker, har nödgat dertill, att flere bland
Lapparne måste företaga flyttningen till Norge före renkornas kalfning, hvilket i
äldre tider icke varit sed. Först när kalfvarna blifvit så vuxna, att de utan olägenhet
kunnat medfölja den öfriga hjorden på flyttningen, har nemligen denna
öfverflyttning tillförene egt rum. Numera torde ett ungefärligen lika stort antal
renar föras in till Norge före kalfningen som efter densamma. En del af Enontekis-Lapparne
kommer sålunda i första dagarne af Maj till Norge. Desse flytta
nästan dagligen, åtminstone utan att göra något längre uppehåll, ifrån vinterbetesplatserna
in i Norge, der de redan i medlet af Maj [jfr Rättelser, s. 148] intaga
sina sommarvisten. De, som bibehålla gamla sedvanan, komma deremot ej till
Norge förrän i slutet af Juni eller i början af Juli. De förre föra alltid renarne
i samlad hjord; de senare föra stundom — der renhjorden är stor — handjuren
och gallvajorna en eller annan vecka tidigare öfver gränsen än de andra vajorna
och kalfvarne.

Allt efter det flyttningen till Norge försiggår före eller efter kalfningen, tillgår
den på följande sätt:

Ifrån vinteruppehållsställena — — — tåga Lapparne från början af April till
början af Maj vesterut mot riksgränsen, hvilken då öfvergås af de förstkommande,
hvaremot de, som senare gifvit sig af från vinteruppehållsställena, intaga sina vårvisten,
hvilka äro belägna i öfverstå björkskogsregionen, der de qvarstanna in i
Juni. De, som gå direkt in i Norge, framföra alltid, såsom ofvanför är antydt,
sina renar i samlad hjord och på en gång, de öfriga deremot afskilja, för så vidt
renhjorden är af någon betydenhet, handjuren och gallvajorna från den öfriga
hjorden, vakta dessa särskildt och föra dem redan i första eller andra veckan af
Juni öfver till Norge och till sommarvistena derstädes, dit vajorna och kalfvarne

189

föras en eller annan vecka senare i kortare dagståg, och inkomma med dem till
soinmarvistena i slutet af Juni eller början af Juli månad. Emellan den 25 Augusti
och den 15 September ske uppbrotten från Norge för återflyttning till Sverige, der
Lapparne uppehålla sig på sina höstbetesplatser i närheten af riksgränsen till början
af November, hvarefter de draga ned mot skogslandet — — — “

Om de nordligare Jukkasjärvilapparna säges s. 28 f.: Saarivuomalapparna
“flytta till Norge under sommarmånaderna, der en del af dem stannar i närheten
af riksgränsen, utan att komma i beröring med den bofasta befolkningen, hvaremot
en del af dem ströfvar ända ned till kusten. De komma till Norge i slutet af
Juni, lemna detta land i medlet af Augusti och hinna åter sina höstvisten i medlet
af September." Talmalapparna flyttade tillsammans med Saarivuoma. De hade
utträngts från sina gamla täkter av inflyttande Koutokeinolappar.

Om dessa uppgifter gäller i tillämpliga delar vad nyss sagts om 1879 års meddelanden.

De från Koutokeino komna lapparnas flyttning till Tromsö amt.

Ett märkligt kapitel i de svenska Tornelapparnas senare historia utgöres av
de norska Koutokeinolapparnas inflyttning till Torne lappmark och de från denna
invasion härrörande störingarna i de gamla renbetesförhålandena såväl i Torne
lappmark som i Tromsö amt.

Redan på 1840-talet plägade en del Koutokeinolappar under vintern flytta
över med sina hjordar till Karesuando, ett förhållande, soin enligt L. L. L^stadius
(1897 års komm:s Indstilling, bil. 17, n:o 7) skulle ha fortfarit sedan urminnes
tider. Att överflyttningen skulle ha varit av synnerligen gammalt datum, motsäges
emellertid bestämt av de hos Schnitler förekommande uppgifterna (samma Indstill.
, s. 42), som tydligt visa, att Koutokeinolappar icke gingo över till nuvarande
Karesuando på hans tid. Enligt länsman E. U. Grape (ibid., bil. 13, s. 117, sp. 2)
kommo stundom flera, stundom färre familjer över till Karesuando, “hvorpaa Maengden
af Ulve har Indflydelse, medens Fjeldfinnerne da soge mere til Skovtracterne
end ellers, ligesom ogsaa Beteslandets Beskaffenhed paa Norsk Side. Enkelte af
dem komme ogsaa til Pajala Sogn.“ Enligt länsman Johannes Isaksen Wsetta —
i svenska protokollet Johan Nilsson Hätta, vilket familjenamn säkerligen är det
riktiga — flyttade 3 ä 4 lappbyar, var och en bestående av flera familjer, över
till Karesuando (bil. 13, s. 119 f.). Enligt Kestadius (bil. 17, n:o 1) vistades de
inom Sverige från början av december till mitten av april.

Några år senare förklarade lapparna inför en norsk kommission av år 1852
(ibid., s. 47 f.), att ungefär en femtedel av alla Koutokeinolappar lågo på svensk
botten om vintern. Ett par lappar ansågo, att omkring 10 “byar“ med 2 å 4

190

familjer i var by flyttade dit, en annan åter menade, att det blott var 4 norska
lappbyar, som flyttade till Sverige på vintern.

Den norsk-ryska gränsspärrningen av år 1852, genom vilken norska — men
ej svenska — lappar förbjödos att såsom förut söka vinterbete på finskt område,
hade till följd, att en hop Koutokeinolappar, som haft för sed att på vintern flytta
till finska Enontekis och — åtminstone till en del — därifrån till svenska Karesuando,
nu utflyttade från Koutokeino till Sverige, varifrån de som svenska undersåter
fortfarande kunde få beta på finskt område och över finskt område flytta
till sina gamla sommarbetestrakter på norska sidan.

Till en början fortforo dessa lappar att uppsöka sina gamla sommartrakter
vid kusten, säkerligen till största delen, om icke uteslutande i Nord-Reisen och
Kvaenangen i Tromsö amt. Den norska lappkommissionen av år 1857 meddelar
härom, att “Ordforeren for Kautokeino Formandskap, Handelsmand Berger, antager,
åt de Samtlige, med Undtagelse af 6 eller 7, ville komme til åt opsoge
de samme Oplioldsteder ved Kysten, som for Udflytningen“(ibid., s. 77 f.). Detta
synes icke ha varit väntat. Man hade på norsk sida hoppats på en minskning av
den alltför stora renmängden i Koutokeinolapparnas betestrakter och därför sökt
bereda dem lättare tillträde till svenska betesmarker, där likväl utrymmet redan
förut var mycket knappt.- Man hade trott, att Koutokeinolapparna i och med sin
utflyttning till Karesuando skulle ha alldeles avskurit alla förbindelser med sin
gamla hemsocken, och en naturlig och för vederbörande myndigheter naturligtvis
klar och medveten konsekvens därav skulle då ha blivit, att de med sina renhjordar
skulle ha efter utflyttningen åtföljt de ursprungliga Karesuandolapparna
till de något sydligare delarna av Tromsö amt, där dessa sedan urminnes tider
hade sina sommarbetestrakter — det var ju en allom bekant sak, att det icke fanns
några sommarbetestrakter för renarna inom själva Karesuando. Man torde alltså
ha antagit, att de sydligare delarna av amtet icke voro mera upptagna av renar
än att de kunde tåla en sådan förökning av renantalet.

Rörande tiderna för dessa lappars flyttning över gränsen upplyser 1857 års
kommission (ibid., s. 77), att deras “talrige Hjorde udbrede sig allerede i April
Maaned over de Betesmarker [i västra delen av Koutokeino], som knapt yde vore
egne Reensdyr det aller Nodtorftigste, naae Kysten i Mai eller Juni, vende filbåge
igjen den samme Vei i September og gaae först seenhostes tilbage over
Graendsen."

Ännu år 1866, vid de undersökningar, som utfördes av detta års svensk-norska
lappkommission, förspörjer man föga om att Koutokeinolappar börjat flytta till
sydligare delar av Tromsö amt, och några klagomål över att de tränga de gamla
lapparna avhöras alldeles icke. De omtalas endast vid sammanträdet på Storstennaeset
vid Sorkjosen i Balsfjorden den 18 juli, där det på fråga om renantalet tilltagit
i det nuv. 10 distriktet svaras “Ja, fordi Aaringerne have vseret gode“ med
tillägg att “Indflytning fra Koutokeino vel ogsaa har bidraget til Forogelsen“ (s.

191

157). På mötet i Nord-Reisen den 25 juli upplyses det, att till trakten kommit
“350 Ren tilhorende et Par Kautokeinofinner, som have taget Indflytningsattest til
Skjservo [dit de väl kanske även förut flyttat på sommaren] og om Vinteren sende
og tildels flytte med sine Ren til Sverige" (s. 162). På sammanträdet på Gjovik i
Lyngen den 31 juli upplyses det (s. 169), att det flyttade ett långt större antal
renar över Bredvigeidet i 9 distr. och til Lakselvdalen i 8 distr. än förr. “Lapperne
angive som Aarsag til Forogelsen Indflytningen af en Del Renhjorde fra Kautokeino
saavelsom Folkmsengdens og Rensdyrhjordenes Vaext uafhsengig af Indflytningen."
Vid alla övriga sammanträden säges det uttryckligen, att renantalets tillväxt berodde
på de goda åren. Så åtminstone enligt kommissionens utförliga undersökningsprotokoll.
I dess på grund av de gjorda undersökningarna utarbetade Indstilling
av den 12 okt. 1866 säges det däremot (Oth. Prp. N:o 2 för 1871, A. O.
N:o 1, sid. 8, spalt 1), att de till Sverige inflyttade Koutokeinolapparna “have
fort betydelige Hjorder med sig, for hvilke de for en stor Del soge Sommerbete
lsengere syd, end de for fandt sig foranledigede til åt gjore". Någon specifikation
göres likväl icke, varför det är svårt att se, hur denna uppgift skall kunna
förlikas med undersökningsprotokollets meddelanden.

Det kan således knappast ha varit något stort antal Koutokeinolappar, som
lemnat sina gamla sommartrakter och flyttat till nya. Av kommissionens protokoll
framgår visserligen, att en överfyllning av renar vid denna tid bör ha förekommit
någonstädes inom amtet, förmodligen på en punkt norr om Balsfjorden. På detta
sätt skulle man nämligen vilja tyda den omständigheten, att kommissionen vid
sammanträdena fr. o. m. Balsfjorden mot söder bl. a. också framställer följande
fråga till besvarande: “45. Findes der Naturforholde, som hindrer Karesuando
Lapperne fra åt flytte laengere sydover end nu sker, saa åt Byrden af deres Sommerophold
paa norsk Grund bliver jevnere fordelt?" Vid sammanträdet på Sorkjosen
i Nord-Reisen den 25 juli, där förhållandena i Nord-Reisen och Kvajnangen
undersöktes, ändrades åter den 45:te frågan såsom “ikke passende her“ till ett
“ Sporgsmaal om Naturforholde ere til Hinder for, åt Karesuando Lapper flytte lsengere
nord" (bil. 24, s. 162). Aven vid de följande sammanträdena på Lyngseidet, där
förhållandena i Lyngen undersöktes, och på Gjovik i Lyngen, där bl. a. förhållandena
i Ulfsfjorden och i 9 distr. kommo till tals, bortföll frågan 45. Man kan därav
kanske draga den slutsatsen, att punkten för överfyllningen låg väster om Ulfsfjorden.
Den skulle sålunda ha legat i nuv. 9 distriktet mellan Ulfsfjorden och
Balsfjorden, men det är då att observera, att det just i denna trakt vid denna
tid förekom mycket svåra sammanstötningar mellan lappar och bofaste (jfr härom
“Beskriv, af Tromso Amf" 1874, s. LVIII f.), och att det således mycket väl
kan hända, att det var för den orsakens skull och icke i anledning av Koutokeinolappars
inflyttning, som Köngämälappen Lars Sikko och hans följe vid
samma tid övergav Ramfjorden och Lavangsdalen och flyttade till 15 distriktet
(jfr ovan s. 156).

192

Att Koutokeinolapparnas antal ännu år 1866 icke kan ha varit särdeles stort
i dessa sydligare trakter, framgår också därav, att sådana alldeles icke omtalas
härifrån i “Beskriv, af Tromso Amt“ 1874. De nämnas blott från trakterna
mellan Kaafjorden och Kvsenangen (ss. XII och LXXIY), vilket ingalunda kan
bero blott på en tillfällighet. “Nordfinner" omtalas visserligen från nuv. 12 och
16 distrikten (ss. XXXVI, XLII), men det är tydligt, att därmed menas Lars Sikko
och hans följe (jfr. s. XL f.).

I 1882 års svenska lappkomités lagförslag, avgivet 1883, läses s. 28 f.:
“Från och med 1865 hafva några Kautokeino-Lappar, efter att hafva vistats ett
eller annat år i Enontekis, inkommit till socknen [Jukkasjärvi] och slagit sig ned
på Tallma-Lapparnes områden. Sålunda hafva 32 personer af nämnda stam under
årens lopp inflyttat från Enontekis. En del af dem har dragit längre söderut till
Gellivare, men dock utgöra Kautokeino-Lapparne i Jukkasjärvi för närvarande 15
familjer, hvilka ega omkring 12,000 renar. Socknens öfriga lappar undvika beröring
med dessa Kautokeino-Lappar så mycket som det är dem möjligt. De inflyttade
Lapparne äro nemligen i hög grad tjufaktige och stå i alla afseenden på en
lägre moralisk ståndpunkt än de infödde Lapparne. Derför hafva ock TallmaLapparne,
ehuru tillräckligt utrymme finnes äfven för dem å det område, som
tillhör byn, öfvergifvit sina gamla land och flytta numera tillsammans med Saariwuoma-stammen.
—--Hvad åter de inkräktande Lapparnes flyttningar vid kommer,

så föra de sina renar före kalftiden, d. v. s. i början af Maj månad, öfver
till Norge [alltså förmodligen till de sydligaste delarna av Tromsö amt eller till
Ofoten], egna dem der ganska liten omvårdnad, i det de, sedan de slagit sig ned
vid de större insjöarne i närheten af riksgränsen på svenskt eller vanligast på
norskt område, antingen tillbringa sin tid i sysslolöshet eller syssla något med
fiske, öfva rentjufnad m. m. När tiden är inne, att renarne börja trå mot öster,
röra de på sig, insamla sina renar, taga på samma gång andra Lappars renar med
sig, tillegna sig af dessa renar sådana, hvilkas renmärken lätt kunna förändras,
samt vistas efter återkomsten från Norge i September till inemot Jul i fjäll- och
skogsregionen" etc.

Ur tillgängliga källor kan man icke se, till vilka delar af Tromsö amt de
från Koutokeino till Sverige inflyttade lapparna i senare tider gått. Troligt är
väl, att en stor del av dem så småningom började följa de socknars lappar, dit de
flyttat, på dessas tåg till den norska kusten. Redan före år 1879 hade Koutokeinolappar
från Karesuando genom Jukkasjärvi spritt sig ända ned till Gellivare
(jfr. härom K. Bef:s i Norrbottens län skrivelse till konungen av den 31 dec.
1879), och det är väl då troligt, att t. ex. de som flyttat till Jukkasjärvi, även
började åtfölja Jukkasjärvilapparna till de sydligare delarna av Tromsö amt o. s. v.

Under årens lopp inflyttade ett stort antal Koutokeinolappar till Sverige,
under åren 1853—1871 icke mindre än 274 personer med ett uppgivet antal av
20,530 renar (1897 års komm:s Indst., s. 75). Sedan den finska gränsen år 1889

193

stängts även för svenska renar, flyttade många av dem åter tillbaka till Koutokeino,
under åren 1890—1897 inalles 92 personer med 9420 renar, tydligen sådana,
som allt fortfarande liöllo sig i närheten av sina gamla flyttningsvägar till och
över finskt område och som nu icke mera hade någon nytta av svenskt medborgarskap.

Denna invasion blev av avgörande betydelse för renskötseln i Torne lappmark.
Genom sin tjuvaktighet och hänsynslöshet bräkte Koutokeinolapparna
överallt förvirring i förhållandena, och de stora renmängder de medförde, gjorde
de trånga betesmarkerna ändå trängre. Att, såsom skett i t. ex. 1897 års norska
lappkommissions Indstilling, s. 79 tf., anföra Koutokeinolapparnas — och eu del
finska Enontekislappars — inflyttning till Sverige och därifrån till Tromsö amt
såsom den väsentligaste orsaken till den stora ökningen av renantalet inom
amtet är emellertid mindre riktigt. Gränsspärrningen 1852 kunde icke värka någon
större ökning av renantalet inom amtet, såsom helhet betraktat. Före gränsspärrningen
flyttade dels Karesuandolapparna, dels de finska Enontekislapparna och
dels en hop norska Koutokeinolappar till Tromsö amt för sommaren. Efter gränsspärrningen
flyttade de svenska Karesuandolapparna som förut in i Tromsö amt,
de finska lapparna flyttade dit i hemlighet eller läto sina renar följa med de svenska lapparna
och Koutokeinolapparna slutligen flyttade dit som förut, antingen till sina gamla
sommarbetestrakter i Nord-Reisen och Kvsenangen eller till sydligare delar av amtet.
Något plus i renantal, vad hela amtet beträffar, kunde således icke uppkomma. Något
sadant kunde förekomma endast i det fall, att sådana Koutokeinolappar, som förut
om sommaren icke vistats i Nord-Reisen och Kvaenangen, utan i Västfinmarken,
börjat flytta till Tromsö amt. Den enda uppgift om en sådan inflyttning, som
kunnat påträffas, återfinnes i “Beskriv, af Tromso amt“ 1874 (dock icke i Hauklands
rapport), s. 141, där det heter: “Spserringen [1852] har betydlig foroget

Antallet af Ren, der om Sommeren seger Beite i Tromso Amt, idet eu hel Del
Koutokseinolapper, der tidligere om Vinteren laa med sin Ren i russisk Finland
og om Sommeren i Finmarkens Amt, ere flyttede over til det svenske Sogn Karasuando,
hvorfra de om Sommeren trsekke over til Tromso Amt.“ Detta motsäges
emellertid av de ovan meddelade upplysningarna till 1857 års norska kommission,
som alltigenom synas utgå därifrån, att dessa lappar om sommaren vistades i
Tromsö amt (jfr också 1897 års komm:s Indstilling, s. 77: “For en del ved b 1 e v
Hemlig — — de udvandrede Lapper om Sommeren åt soge til Tromso Amts nordligste
Del“). Att några av dessa överflyttande lappar förr kunnat gå till kusterna
av Finmarkens amt må visserligen icke bestridas, men den ökning renantalet i
amtet genom dem erhöll, kan icke ha varit så särdeles betydande. Man måste
således komma till den slutsatsen, att gränsspärrningen 1852 icke eller åtminstone
i oväsentlig mån bidrog till ökning av renmängden i Tromsö amt, betraktat i
dess helhet. Den astadkom i stället så småningom en förskjutning i renmassan

K. B. Wiklund. _ _

194

från norr till söder genom en del (men icke alla) utflyttade Koutokeinolappars
övergång till sydligare sommarbetestrakter. Den faktiskt inträdda ökningen i renantalet
kan således endast förklaras genom en följd av för renskötseln fördelaktiga
år.

Sammanfattning.

Sedan mitten av 1700-talet ha de svenska lapparnas sommarbetestrakter i
Tromsö amt blivit på åtskilliga punkter väsentligen inskränkta i omfång. Den
betydelsefullaste inskränkningen har skett genom odlingens framsteg. På Schnitlers
tid voro ännu t. ex. Målsälvens och Bardoälvens dalgångar ödemarker, och
där nu stora bygder ligga, voro lapparna då sina egna herrar. Men även på en
del andra punkter träffar man numera icke eller blott undantagsvis svenska lappar.
Sålunda tyckas sådana numera blott sällan gå till de delar av 17 distr., som ligga
väster om Gravfjorden (s. 132), ävensom till halvön mellan Salangsfjorden och
Dyrösundet i 14 distr. (s. 140 f.). Likaså tyckas de egentliga svenska lapparna
numera icke som förr (ss. 63, 65, 84 f.) gå till Kvsenangen.

Fjällapparnas betestrakter på öarna.

Iiinnön, Tjeldön, Västerålen och Lofoten.

(43 distriktet i Nordlands amt och 27 distriktet i Tromsö amt.)

Enligt Dep. Tid. 1898, s. 647 innehåller 43 distr. i Nordlands amt den till
amtet hörande delen av Hinnön samt Tjeldön; enligt Dep. Tid. 1883, s. 762 innehåller
27 distr. i Tromsö amt den inom detta amt liggande delen av Hinnön.
Yästerålens och Lofotens öar ha icke varit föremål för indelning i distrikt.

Såsom ovan s. 72 f. och s. 77 framhållits, ha svenska lappar sedan gamla tider plägat
gå över med sina renhjordar till Hinnön, ibland t. o. m. över Hinnön ännu längre ut
till havs. S. 77 har visats, att detta förhållande fortfor även under 1800-talets
första decennier, och det omtalas även i en skrivelse av den 9 maj 1844 från
amtmannen i Nordlands amt till 1843 års lappkommissions norska medlemmar, att
“i Yesteraalen skal og en enkelt Gång Lapper have vist sig med Ren“, varvid
det av sammanhanget framgår, att det är fråga om svenska lappar.

Emot slutet av 1830-talet synes emellertid överflyttningen till Hinnön ha
till stor del upphört för flera decennier framåt (jfr dock den nedan meddelade
uppgiften, att en liten renhjord allt fortfarande hölls på den sydvästra
delen av ön, ovisst dock om av svenska undersåtar). I den ovan ofta omtalade

195

skrivelsen av den 2G maj 18(52 från amtmannen i Finmarkens amt nämnes sålunda
icke häller Hinnön bland de trakter, där svenska lappar pläga beta sina renar.
Först 1866 synas de ha på allvaret återupptagit den gamla vanan att flytta hit
för sommaren, jfr härom följande skrivelse av den 1 nov. 1866 från länsmannen
i Throndenses O. A. Ström, avtryckt i stortingsprop. n:o 1 för 1887, Hovedpost VI,
Kap. 9, Tit. 1, Bilag 6, s. 17 f.:

“ Beträffande Renbeitningen paa Ilindoen skal jeg serbodigst meddele de Oplysninger
og Erfaringer, som jeg, i de 22de Aar, jeg nu har vseret Lensmand her
i Throndenses, har erfaret. Da jeg i 1864 kom hertig pleiede endel Nomadelapper
fra Sverige om Sommeren åt beite med deres Ren paa den paa Fastlandet liggende
Del af Throndenses, og havde de tillige under Agtning de Distriktets fastboende
Lapper tilhorende Rensdyr. Disse Lapper angave da åt ville överföre deres Rener
til Hindoen, idet de forklarede, åt Iienbeiterne paa Fastlandet var adskillig medtagne,
og åt deres Fsedre tidligere havde en Tid af Sommeren opholdt sig paa
Hindoen. De Lapper, som i 1865 talte om åt ville flytte over, var Ole Johnsen
Binge, Niels Nilsen Nia, Ole Nielsen Sarr og Ole Nielsen Nut, alle af Jockasjärvi.
Ole Nielsen flytte först over til Tjeldo i Lodingen og derefter flyttede i 1866
Anders Nielsen Inga af Jockasjärvi over liertil [till Hinnön], og senere har han
hvert Aar havt en större eller mindre Del af sin Hjord paa Strsekningen fra
Kongsvikdalen [kartbladet Ofoten längst upp i NV] paa Fjeldstrsekningen, som
tilhorer Throndenses og Kvsedfjord, idet han snart har opholdt sig paa den vestlige
Del, som fra Gullesfjord straekker sig til Sortland og Dverberg, og dels paa den
östlige Del. En tredie Renlap skal opholde sig paa den Del af Hindoen, som
grsendser mod Lofoten, og derfra tildels flytte over til Lofotoerne.

Antallet af de Rener, som under Anders Ingas og Ole Nielsens Agtning beite
paa Hindoen, kan angivelig udgjore omkring 1,600 Rener, hvoraf omtrent 7 ä
800 under Anders Ingas Ledning beiter paa den nordlige Del af Hindoen og delvis
paa Fastlandet, samt tildels for endel paa Andorn i Vesteraalen. —- — —

Det er her en bekjendt Sag, åt svenske og norske Nomadelapper fserdedes
med deres Rensdyr ogsaa paa Hindoen, og åt Grunden til, åt de imod Slutningen
af Trediveaarene ophorte åt drive sine Dyr herover, var dels, fordi åt Beitestr®kningerne
vare blevne utilstrsekkelige, da Renmosen tildels voxer sent til, men
fornemmelig fordi der var tilsamlet en stor Maengde Rovdyr, fornemmelig Ulv.
Henimod Midten af Femtiaarene var Ulven igjen udryddet paa Hindoen, og da
dette blev bekjendt, blev der blandt Lapperne strax Tale om åt flytte tilbage.
Paa den sydvestlige Del af Hindoen holdtes nok den bele Tid en liden Renhjord,

som tildels overfortes til Lofotoerne.---

Jeg skal derhos paapege, åt der paa flere Steder i Throndenses og Kvsedfjord
bor Lapper, som nedstamme fra norske og svenske ltenlapper, som have fsestet
Pladse som Rydningsmsend, og paa flere Steder i Throndenses, saasom Storvandet,
Harstadhatten, Kvsedfjordeidet, Kasfjordeidet, saavelsom i Kvsedfjord vil der endnu

196

findes, dels Spor af gamle Rengjaerder og Leirpladse, og dels Stedsnavne, som Fingamelven,
Sjurdalen med flere, der minde om Tilholdspladse for nomadiserende
Lapper." — — —

Även i “Beskriv, af Tromsu Amf" 1874, s. LXXXIII lemnas liknande uppgifter
(från år 1873): “Paa Hinduen fserdes rigtignok nu nogle hundrede Ren, der

dels opholde sig i den saakaldte Almenning paa Tromsu Arnt-Siden, dels i Nordlands
Amt; men det skal ikke vaere mere end 3 a 4 Aar, siden de kom. För
disse kom overflyttende, skal der efter paalidelige lvilder vmre hengaaet over 40
Aar, siden der var Ren. Overflytningen til Hinduen foregaar over Tjeldesund ved
Sandtorv." Jfr också s. XIV.

Den nyssnämnde Anders Nilsen Inga har sedermera * nedsat sig som Gaardbruger
i Throndenses, men eier fremdeles ca. 200 Ren, som fordetmeste beites paa
Hindoen hele Aaret. I de nsermest fulgende Aar har ligeledes nogle andre Lapper
segt med sine Ren til 0en og taget Tilhold ogsaa i den til Nordlands Amt hot ende
Del af samme", 1892 års norska lappkomnus Indberetning, s. 27. På samma
ställe omtalas en f. d. Karesuandolapp Guttorm Jonsen Ömma, som på 1870-talet
upphörde med att flytta till Sverige och i stället från Lenvik över Senjen, Bjarkö
och Grytö kom till Hinnön och Andön (om honom jfr nedan s. 207). En broder
till honom kom “for 2 Aar siden" från Sverige till Hinnön med c:a 400 renar.
Även några andra lappar från dessa trakter omtalas på samma ställe (jfr också
s. 28 ff.), och att döma av bil. 7, s. 85, härstammade de alla eller åtminstone
nästan alla från Sverige. Någon överflyttning till Sverige för vintern synes emellertid
under senare tider icke ha förekommit, utan de lappar, som flyttat hit, ha
vanligen stannat här för beständigt (jfr härom också separatbilagan till nyssnämnda
Indberetning, s. 11 ff. och 1897 års komnns Indstilling, s. 90). Några

av dem gingo även ut till Västerålens och inre Lofotens öar.

Efter tillkomsten av 1883 års lapplag ha inga svenska lappar anmält sig till

flyttning till Hinnön.

Bolla och Andörja.

(2 5 och 26 distrikten.)

Enligt Dep. Tid. 1883, s. 761 innefattar 26 disk. i Tromsö amt “Roluen"
och 25 distr. “Andorgoen".

På sammanträde å Sundre Kroken den 15 aug. 1866 inför den svensk-norska
lappkommissionen upplystes, att inga flyttlappar funnos eller funnits på Rolla,
Andörja, Dyrö och Tranö (1897 års komm:s Indstilling, bil. 24, s. 177).

Efter tillkomsten av 1883 års lapplag ha inga svenska lappar anmält sig till
flyttning till 26 distr. och till 25 distr. blott en år 1888 med 80 renar och två år
1900 med 110 renar.

197

Senjen.

(24 distriktet.)

Enligt Dep. Tid. 1883, s. 761 omfattar 24 distr. i Tromsö amt Senjen.

Redan ovan s. 77 ff. ha meddelats några uppgifter rörande svenska nomadlappars
flyttning till denna ö under 1800-talet. Andra dylika uppgifter äro följande:

1807. I sin “Reise durch Norwegen und Lappland" I, s. 415 f., Berlin 1810
berättar L. von Buch om de lappar, som flytta över till Senjen vid Gibostad:
“Hier schwimmen jährlich 500 Rennthiere vom festen Lande ber, fiber das Wasser,
um auf Senjens Alpen den Sommer zu weiden. Senjen kann sie den ganzen Winter
durch nicht ernähren; deswegen ziehen die Finnen mit ihnen gegen den Winter
nach Schweden heriiber." S. 419 säger förf., att det år 1801 fans 1,550 personer
på Senjen, varibland 8 lappfamiljer. Förmodligen menas härmed de fastboende
lapparna, ty de nyssnämnda, till Sverige överflyttande voro säkerligen, att döma av
de ovan s. 77 ff. meddelade uppgifterna, svenska medborgare.

1817. I tidskriften “Budstikken" för år 1817 förekommer bl. a. en uppsats
“Et og Andet om Tranoe Prsestegield" av N. Norman, som var sogneprmst i Tranö
1803—1816. Tranö omfattade på denna tid de områden på södra delen av Senjenlandet,
som för närvarande lyda under Tranö och Sör-Reisen. Förf. säger spalt
274: “Rensdyr gives her i Prmstegjeldet ikke uden om Sommeren, da nogle Fin lapper

opholde sig med en Deel paa Senjen indtil Hosten, da de igjen reise bort
med dem.“ Man får intet alldeles bestämt besked, om dessa lappar voro svenska
eller norska. På spalt 275 säges visserligen: “Iblandt Opsidderne ere 17 [familjer]
Finner", men eftersom de kallas Opsiddere, böra de ha varit fastboende och få
därför icke förblandas med de nomadiserande “Finlapperne". Då dessa senare således
icke inräknas bland socknens ordinarie invånare, ha de väl hört hemma annorstädes,
förmodligen då i Sverige.

1820. I sitt arbete “A winter in Lapland and Sweden", London 1827 yttrar
Arthur de Capell Brooke på s. 34 följande rörande de svenska lapparnas flyttning
till öarna i Tromsö amt, som han bereste år 1820: “The Swedish Laplanders,
that repair to the coasts of Tromsöe and Senjen, belong chiefly to Torneå Lapmark,
inhabiting the shores of the Torneå Träsk. These parts are also the resort
of those from Enontekis, in Russian Lapland. — — — In choosing a convenient
situation for their summer abode, the health and safety of tlieir herd is the principal
object kept in view; for on this their own existence depends; and their comforts
are but secondary considerations. The numerous islands on the western
coasts of Norway and Lapland are preferred by them for their summer residence,
both on account of their superior coolness, and the greater security the deer are
in from wolves and bears" etc.

198

1824. I sitt arbete “Om möjligheten och fördelen af allmänna uppodlingar i
Lappmarken", Sthlm 1824, s. 81 säger L. L. L^stadius, att fjällapparnas “nornadiska
bana året om är mellan Norrska hafvet och Bottniska viken. Om sommaren
vistas de på högsta fjellryggen och i Norrska skärgården---“. Troligen av ser

detta närmast förhållandena i Torne lappmark.

1835. I Jens Krafts “Topographisk-Statistisk Beskrivelse over Kongeriget
Norge" VI, Ivristiania 1835, läses s. 481 f., att de flesta renar tillhöra “FjeldLapperne,
meest svenske og russiske fra Jukasjerfvi og Enontekis Districter i Lapland,
og for en mindre Deel Vest-Finmarkens Lapper. Disse Lapper skulle efter
Tractater og Vedtsegter holde sig paa Fjeldryggen; dette iagtages imidlertid ikke,
da de om Sommeren oversvomme hele Fogderiets Fastland, hvor de odelsegge Skovene
og deres Reensdyr nedtrmde Engene. Selv flere af Havsidens 0er forskaanes
ikke for de uvelkomne Gjmster. Saaledes er den store Senjen-0e, samt 0erne i
Skjervoe Sogn, aarlig hjemsogt af Reensdyr, der af Lapperne jages svommende til
den förste 0e over Oisund og til de sidste over Maursund. Det er en Naturdrift
hos Reensdyrene om Foraaret åt soge til Soekanten, ligesom om Efteraaret åt vende
tilbage til Fjeldene, men disse Reensdyrenes Vandringer medfore mango Ulemper
for denne Egns Almue og standse Oprydningen i Fjelddalene. Paa nogle 0er i
Tromsoe District, saasom Ringvadsoe, Reenoe, Vandoe in. fl. have forhen Fjeldlapper
opholdt sig Aaret igjennem med deres Reensdyr, da disse 0er ere rigelig
forsynede med Reensmos; men Dyrene bleve siden solgte til disse 0ers norske Beboere,
hvorved de bleve vilde og ere efterhaanden forsvundne. Det Antal Reensdyr,
der tilhore de norske Soefinner, vende med de ovrige Dyr tilbage til Lapmarken
om Efteraaret, og forblive der Vinteren over med Lappernes egne." Renegande
“Sofinner" funnos på Senjen under Lenvik, i Tranö, Ibbestads, Lyngens och
Skjervö prsestegjeld.

1862. I skrivelse av den 26 maj 1862 meddelar amtmannen i Finmarkens
amt, att svenska lappar pläga beta sina renar i de fjäll på Senjen, som höra till
Lenviks sogn samt i Bergs sogn på Senjens västra sida i Stromsdalen, 0sterdalen,
på Giskehoien, som väl ligger vid Sifjordens biarm Gjiska, samt i Sifjorddalen.

1863. Vid sammanträde i Vittangi den 2 febr. 1863 upplystes rörande Saarivuoma
stam eller lappby i Jukkasjärvi, att den “begagnar betesmarker inom Juckasjärvi
Lappmark på båda sidor om Lainio eif upp till det ställe, der Pulsu eif
infaller deri. Derefter följer den Pulsu elfvens östra sida till Tava träsk, som ligger
sex mil i öster från Torneå träsk, hvarifrån flyttningståget norrut fortsättes
till de tre sjöarne Kiepamanjärvi, Korvijärvi och Tjolmajärvi, som ligga på fjället
invid norska gränsen. Här öfverstiger stammen fjellryggen och besöker i Norge
trakterna vid Senjens 0, som ligger öster om Månselfvens utlopp i Malangens fjord
i Månselfvens prestgjeld[!]. Tiderna för stammens vistelse i Sverige och Norge sammanfalla
med Kalasvuoma Lapparnas", som passerade riksgränsen i senare hälften
av juni och åter “inträffade på svenska området i början af augusti."

199

1866. Vid sammanträde i Jukkasjärvi den 8 mars d. å. upplystes bl. a., att
eu familj av Saarivuoma lappby flyttade till Senjen.

1866 års svensk-norska lappkommissibn erliöll vid sammanträdet å Moen i
Maalselven den 7 aug. s. å. åtskilliga upplysningar rörande flyttningarna till Senjen
(1897 års komrms Indstilling, bil. 24, s. 169 f.). Rörande vägen hit förklarades,
att det strax norrom Finfjordeidet “gaar en Vei af til Finsnres og over Logbellesundet
til Senjenoen, livor Renen drives om i forskjellige Retninger." På
Senjen fans detta år 3 lappar, alla från Jukkasjärvi. Om flyttningsvägarna från
riksgränsen till Finfjordeidet jfr ovan s. 139. Lapperne “komme hertil [d. v. s.
till trakten av Moen i Maalselven] omkring St. Hanstid, de, der skulle til Senjen,
dog noget tidligere, omtrent i Begyndeisen af Juni. De flytte tilbage i den sidste
Halvdel af September Maaned." Jfr i övrigt ovan s. 139 f.

1873. Resultaten av detta års undersökningar av renbetestrakterna på Senjen
meddelas i “Beskriv, af Tromso Amt" 1874, s. LXXXI ff., där det bl. a. säges:
“De Lapper, som nu for Tiden fserdes paa 0en, ere halvt bosiddende og halvt Nomader.
Om Sommeren ligge Kvinderne tilfjelds med Renen, medens Msendene
drive Fiskeri og Jordbrug; om Vinteren byttes Rollerne, idet nemlig Msendene, forsaavidt
Lapperne holde Ren her om Vinteren, vogte Renen, medens Kvinderne
stelle hjemme. Efter de Oplysninger, jeg fik, er der neppe over 3 å 400 Ren paa
0en hele Aaret, og er det kun i den sidste Tid, åt de Lapper, jeg talte med, have
opholdt sig her om Vinteren. Det Antal Ren, der flytte til Senjenoen om Vaaren
og tilbage om Hosten, angaves til 2,000. Da Senjenoen ligesom Kvaloen og de
ovrige af de befarede 0er for en stor Del mangler Renlav, Renens naturligste
Vinterfode (Trakten omkring Tranobotten har lidt Renlav, ligesaa Stangenseslandet),
burde heller ikke her Ren findes om Vinteren uden i ganske liden Udstrsekning.
Derimod har Senjenoen Sommerbeitesmark for mange tusinde Ren. Beitesmarkernes
Beliggenhed långt inde i Landet, fjernt fra de Fastboende, gjor 0en
meget skikket for Rentrafikken, ligesom Fjeldenes og Dalenes rige Grsesvsext yder

Havn for store Hjorder. —---De Lapper, der have Sommerophold paa 0en,

have ogsaa den Skik åt före Renen over, forend den har kalvet, til Ulempe for
de Fastboende. Det U heldige ved denne tidlige Flytning ligger ikke alene deri,
åt Simlerne fores over paa 0en og blive liggende långs Stranden, men ogsaa deri,
åt de ere aldeles uden nogensomhelst Bevogtning, medens Lapperne ere paa Fastlandet
for åt hente Oxerenen. Overflytningen til Senjenoen foregaar for 0ens nordlige
Del over Gisund ved Gibostad og for den sydlige Del over Lokhelsund, ikke långt
fra Kloven." Härefter beskrives flyttningsvägen till ön och de svårigheter, som
äro förbundna med flyttningen hit, vilka förmodas ha mycket bidragit till att
“Senjenoen hidtil saa lidet er bleven benyttet. De Lapper, som i den senere Tid
have slaaet sig fast paa 0en, angave dog ikke dette som Grund til, åt de havde
ophort med Flytningen af sine Ren, men foregave, åt de maatte ophore med åt
sende Renen til Sverige om Vinteren paa Grund af det overhaandtagende Renty -

200

veri, som der hersker. Kunde Renen uden altför store Ulemper for begge Parter
fores over til Senjenoen i saa store Maengder, som antydet, saa vilde det vsere et
stort Gode og for en stor Del forebygge Overfyldning af Ren paa den Del af
Fastlandet, der ligger mellem Maalselven og Spandsdalen.2 * * * * * 8

Av dessa uttalanden framgår det icke fullt tydligt, om här blott skulle finnas
hälft fastboende lappar som renegare eller om det också kommer rena nomader hit.
Av uttalanden s. XIV f. framgår det emellertid, att även sådana årligen komma
till Senjen med omkring 6,000 renar.

1906 års svenska lappkommission yttrar rörande 24 distr. följande:

“Distriktet omfattar ön Senjen och hit inflytta allenast lappar från Karesuando.

1. Inflyttningstider och vägar. Uppgifter af lapparne.

Vid besök i Gibostad och omnejd den 18 juli mötte ett flertal lappar.

Förste förmannen Henbik Persson Pilto uppgaf, att distriktets lappar med
hela hjorden öfverginge riksgränsen under första dagarne i maj öster om Ruostajärvi.
Flyttningsvägen ginge öfver Övergaard vid Maalselven, öfver Tabmokelvens
bro, efter Maukerne och öfver Maalselven vid Fredriksberg, öfver Andsfjällen förbi
Finfjordsnäs och Kistefjäll till Gibostad, där de öfverginge Gisundet mellan den 8
och den 12 maj, alltefter årstiden, och släppte renarne på Gibostadgårdarnes skogsmark.
Då funnes vanligen icke något gräs utan blott snö på marken, hvarför renarne
lifnärde sig af renmossa, som växte på den ytterst steniga marken uppåt
trädgränsen, där stormen bortfört snön, så att barfläckar uppstode tidigt om våren.
Kalfningen försigginge i distriktet mellan bergen, dit renarne genast efter inflyttningen
begåfve sig. Oxrenarne ginge till sina gamla betesmarker högre upp bland
fjällen, men droge sig gärna nedåt gårdarne, då gräsväxten tilltog därstädes. Det
gällde då att vakta dem och hålla dem från strandmarkerna. Taxt förekomme
stundom där, då vaktningen slappats. Renarne hölles vanligen samlade under hela
sommaren och hopsamlades för återflyttning i början af september. Därvid inträffade
de flesta skadorna mest på fastlandssidan af sundet, där stranden öfverallt
vore bebyggd och odlad. —--

2. Uppgifter af bofaste om Senjenlapparnes flyttningar och renvård.

Den 3 juli vid besök i Tagelvdalen uppgaf Jens Floeup Andreasen i Bjerkli,

att en del af dessa lappar flytta efter Tagvandene, Mauken och öfver 13:de di striktet

till Senjen. Vid denna genomfart hade renkorna icke kalfvat. Han ansåg

otvifvelaktigt, att dessa renar skulle göra stor skada, om de skulle passera vid

midsommar. Äfven vore det då svårt för de späda kalfvarne att slippa öfver
vattendragen. Lämpligaste tiden vore i maj, då gräsväxten vore så litet utvecklad.

Samma uttalanden om dessa lappars flyttning gjordes af Länsman Walderhaug
i Moen och Gaardsbrugeren Karl Petter Karlsen å Storjord den 4 juli.

201

Vid besöket å Senjen den 18 juli uppgaf Gunnar Andersen Vannås, född
1845 och hela sin tid bosatt på Senjen, att lapparne för 40 å 50 år sen komnio
öfver till Senjen omkring en vecka före midsommar; en del flyttade öfver sundet
vid Gibostad och nedsatte sig i Svartfjeld, andra flyttade öfver vid Lökhelle till
Svanelvdalen. Lapparne kommo då öfver med hela hjorden samtidigt och kalfvarne
togos öfver med båtar. Detta kunde försiggå på den tiden, då lapparne voro
få och trakterna, hvilka de hade att genomflytta, ej så bebyggda och odlade. Att
nu, som den tiden, komma vid midsommartid, skulle medföra ständiga skador i den
täta bygden, där allt då vore sådt och uppväxt.

Gårdsbrukarne Karl Möller, 58 år, Lorens Möller, 54 år, och Hans Möller,
48 år, förmälde, att de få lappar, som under deras barndom inflyttat till Senjen,
kommo öfver vid Lökhelle. De erinrade sig blott en lapp, som flyttade öfver vid
Gibostad. Ingen flyttade heller sedan där under lång tid i följd af vederbörande
fogdes förbud, förr än en lapp, Guttorm Ömma, oaktadt förbudet för omkring 22
år sedan började flytta öfver Gibostad. Dessa flyttningar, ville gårdsbrukarne erinra
sig, skedde i maj.

Angående inflyttningstiden yttrade dessa samfäldt, att ju senare lapparne
komme, desto större skador vore att befara; de borde hellre komma i maj än i
juni. För sju år sedan kommo lapparne inflyttande sent och då gjordes stor skada.
Amtman Kjerschow hade hänvisat lapparne till Senjen, som då för tiden var ringa
bebygd.---“

liv alön.

(2 3 distriktet.)

Enligt Dep. Tid. 1883, s. 761 utgör Kvalön 23 distr. i Tromsö amt.

Ovan s. 79 f. har redan meddelats en del uppgifter rörande de svenska
nomadlapparnas flyttning hit under 1800-talet. Även de nyss s. 197 f. meddelade
uppgifterna från åren 1820 och 1824 torde ha avseende på Kvalön, varjämte de
lappar, som enligt v. Buch 1807 hade en rest av sina renhjordar kvar på Ringvatsön
(jfr nedan s. 208), förmodligen hade flyttat dit över Kvalön och väl även på
denna tid vistades där.

Anmärkningsvärt är emellertid, att Kraft i sitt ovan s. 198 citerade verk
av år 1835 ej nämner några lappar här. I en skrivelse av den 13 mars 1844 talar
amtmannen i Finmarken blott om norska fjällappar på Kvalön och Ringvatsön;
“I Senjen og Tromso Fögderi bor ikke andre norske Fjeldfinner end en paa Q vaken
udenfor Tromsoen og 2:de paa Ringvaseen, henhorende til Tromso og Carlso Sogne.
Forstnaevnte ejer omtrent 200 Reen og de Sidstnmvnte tilsammen 7 ä 800. Disse
Finner holde sig paa Fjeldryggen af 0erne, og der vides ikke åt Ande Uenighed

K. B. Wiklund.

202

Sted niellera dem og de Fastboende, uden forsaavidt dog, åt disse paa Qvaloen
have for et Par Aar tilbage indkaldt den der boende Fin, som for omtrent 4 Aar
siden er flyttet derhen, til Forligelseskommissionen, da de antoge, åt Fjeldbeiterne
paa 0en tilhorte dem.“ Eftersom både Kvalön och Ringvatsön äro dåliga vinterbetesmarker
(“Beskriv, af Tromso Amt“ 1874, ss. LXXXI, LXXXIV), måste man
antaga, att dessa lappar i regeln flyttat över till fastlandet och Sverige för
vintern.

1862. I skrivelse av den 26 maj 1862 nämner amtmannen i Finmarkens amt,
att svenska lappar på Kvalön beta vid Torsnes i Hilleso och i Lyfjorddalen, på
fjället vid Bjornsletten, i Baarsvikdalen, vid “Hukobotten“ och i Stromsdalen i
Tromsosundets sogn.

1866. Vid sammanträde i Karesuando den 3 mars d. å. upplystes, att av
Ivöngämä lappby 1 familj flyttade till Kvalön eller Andersdalen (på fastlandet),
4 familjer till “Skafverdalen (Kalfjord)", som av prof. antages ligga i Karlsö
prsestegjeld, samt 3 familjer till “Heikobottn", som väl är identiskt med Hauköbund
på Kvalön. Av Lainiovuoma flyttade 2 familjer till “Strömsdal på Qvalö", d. v. s.
Ravnjevagge ovan Ryströmmen (ravdnje “ström"); en familj flyttade till Lyfjorddalen
i Kalfjorden. Rörande Köngämälapparnas flyttningsvägar jfr ovan s. 156;
angående flyttningstiden upplystes, att “en del hushåll, som i Norge pläga tillbringa
sommaren på holmar i Westerhafvet, måste påskynda flyttningen så att de
kunna derstädes inträffa i början af Maj månad" till kalvningen. Tillbakaflyttningen
sattes “för dem som uppehålla sig å holmar till omkr. den 1 September".
De Lainiovuomalappar, som vistades ute på öarna, flyttade väl på samma tider.

1866 års svensk-norska lappkommission inhämtade en hop upplysningar rörande
renbetesförhållandena på Kvalön vid sammanträde å gården Strömmen på Kvalön den
13 juli samt å gården Nordfjord i Katfjorden den 14 juli och å gården Kjosen i
Kalfjorden och gården Finland vid Sandsund den 16 juli (1897 års lappkomnns
Indstilling, bil. 24, s. 150 ff.). Som talman för bönderna å sträckningen Skognaes
—Tisnses framträdde å det första sammanträdet gaardbruger Kristoffer Nilsen
Stromsgaard, 45 år gammal, och för lapparna Jon Persen Pilto, 44 år gammal.
De besvarade de framställda frågorna37 på följande sätt:

“ad 1. Paa dette Sted har der fra gammel Tid af, ialfald saalsenge som
Komparenten [bonden] mindes, gaaet Renvei fra Fastlandet over Ryoen til nsermeste
Odde paa Kvaloen, Hellen kaldet. Lappernes Förklaring ligelydende.

ad 2. [lappens svar] Lars Jonsen Pilto, Jon Nilsen Heikka, Jon Henriksen
Rasti, Jon Persen Pilto, Guttorm Jonsen Ömma, Henrik Larsen Rasti, Ole Mortensen
Blinde, alle af Karesuando, med Undtagelse af Guttorm Jonsen Ömma og
Henrik Larsen Rasti, der begge mindst i 20 Aar have holdt sig dels i Karlso,
dels i Tromsosundets Prsestegjeld, uden åt flytte til Sverige [?, jfr s. 207 nedan;
2 av dessa nämnas icke i prof. för det ovannämnda sammanträdet i Karesuando
den 3 mars 1866; nedan under 18 namnes ytterligare en lapp såsom vistande här].

203

Dyrenes Antal anslaaor han for förrige Aar til omtrent 4,000 og for indevmrende
Aar til omtrent 2,200 foruden de fremmede Ren, som muligens ere komne blandt
deres egne.

Til Besvarelse af 2den Kvsestion fremstode 2 af de af det offentlige ansatte
Opsynsmtend ved Överfarten over Ryoen, nemlig Ole Olsen Haakenstad, 38 Aar
gammel, og Vilhelm Mortensen Kalsletten, 41 Aar gl., og gave samme Förklaring
som Jon Person Pilto angaaende de Lapper, som iaar have passeret dette Sted,
dog saaledes, åt de kun efter disses eget Opgivende kjende Sognet. De Dyr, som
ere forte over paa heromhandlede Sted, have de saavidt muligt med Noiagtighed
tsellet, og er Antallet efter denne Tyfling 2,734.

ad 3. Begge Talsmaend svarede: Om Vaaren fra Begyndeisen af Mai til

St. Hans og om Hosten fra Begyndeisen til Midten af September.

ad 4. Fra begge Sider: Ikke nogen vsesentlig Förändring, kun er Nedflyt ningen

i de seneste Aar foregaaet noget senere end tidligere, navnlig fordi Vintrene
have vseret strengere og langvarigere.

ad 5. Nedflytningen antages åt maatte foregaa til den anforte Tid, fordi
Simlerne maa vsere fremme, for Ivalvningen foregaar, medens de fjorgamle Kalve
paa Grund af Aarstidens Strenghed senere kunne fremdrives. Op- eller Tilbageflytningen
kan ikke lettelig foregaa tidligere, da man ellers er udsat for, åt de
endnu uslaaede Udslaatter nedtrampes og beskadiges af Renen. Desuden indtrseder
Brunsttiden ved Mikaeli og forinden denne Tid maa Opflytningen foregaa, da man,
naar den indtrseder, ikke er istand til åt styre Renen.

ad 7. Ordforer for Lapperne: Paa forskjellige Steder i Skov og Udmark

Isengere nede paa Vaaren, Isengere op senere. Jon Persen Pilto, Jon Nilsen Heikka,
Jon Henriksen Rasti og Ole Mortensen Blinde i Skavelddalen en halv Mil fra Soen
— Hukobotten —; Lars Jonsen Pilto ved Finvig omtrent i samme Afstånd fra
Soen. Til disse Steder drive de Rensdyrene långs Hoiderne i et Par hundrede
Favners Afstånd fra den dyrkede Mark. Guttorm Jonsen Ömma og Henrik Larsen
Rasti agte åt opslaa sine Telte i Stromsdalen, aU Mil omtrent fra Soen. Ogsaa
til disse Steder drives Rensdyrene i nogen Afstånd fra Soen ovenfor den dyrkede
Mark.

Talsmanden for de Fastboende: Han antog de omspurgte Steder rigtig op givne

af Talsmanden for Lapperne og indrommede ogsaa, åt Rensdyrene iaar ere
fremdrevne paa den af denne antydede Maade uden åt komme ind paa iastboendes
Marker. Dette har derimod ikke vseret Tilfaeldet i de nsermest foregaaende Aar,
hvori det stadig har vseret Lappernes Ssedvane åt slippe Renen lige ved Overfartsstedet
og senere åt lade den gaa uden Bevogtning, saaledes åt den har spredt sig
over de Fastboendes Ind- og Udmark.

ad 8. De flytte en Gång i Lobet af Sommeren, nemlig naar Betespladsen
ved deres förste Bosted er afspist. Fra Hukobunden i Retning mod Katfjorden,
fra Finvig i Retning mod Lyfjord og ifra Stromsdalen lsenger op i samme. Paa

204

begge Bosteder have de Torvegammer. Herved er ikke taget i Betragtning den
Flytning som foregaar fra Strandbredden, hvor Lapperne strax ved Ankomsten
opslaar sine Telte. Enstemmig fra begge Sider.

ad 10. Om Sommeren holde de til paa Fjeldene, fra de Fastboendes Sida
nsevnes vel 1 Maaned, fra Lappernes 2 Maaneder — men fra om Vaaren og til
omkring Midten af Juli, da der ingen Fode endnu er paa Fjeldene, nodes de til åt
bete i de Fastboendes Udslaatter og Havnegange. — — —

ad 12. Udelukkende Private, dels Selveiere, dels Bygselmaend paa Proprietser
Maursunds Gods.

ad 13. Fra norsk Side forklaredes, åt det for mange Aar siden kun fandtes
1 Lap paa Kvaloen og åt denne opholdt sig der Aaret rundt; senere begyndte
Invandring af Lapper, som, saavidt vides, begyndte i 1846. Tilstedevserende Lap
Per Larsen Simma forklarede, åt han var den 3die Fjeldlap her paa 0en, hvorhen
han kom fra Karesuando for omtrent 25 a 30 Aar siden og holdt til ved Lyfjord
Aaret rundt. Men for omtrent 5 Aar siden flyttede han atter op til Karesuando
og kommer nu ned som de andre Lapper. Han mener sig åt vaere 50 Aar. For
ham havde Knud Johansen og Per Prost levet her med sine Rener.

ad 44. Antallet er voxet, da Lapperne have havt gode Aar for sine Dyr. “
På sammanträdena den 14 och 16 juli besvarades dessa frågor på i allt väsentligt
samma sätt.

Vid sammanträde på Sletten i Balsfjorden (i 10 distr.) den 17 juli erhöllos eu
del upplysningar rörande Kvalölapparnas flyttningar på fastlandet. De fastboende
förklarade här (s. 145): “Paa Strsekningen ved Balsnses er det kun de Lapper,

der gaa over til Kvaloen, som gjore Skade, og denne Skade bestaar deri, åt de
nedtrampa Havnegang, Ager og Eng. Lsengere ind i Fjorden foraarsages
lignende Skade af de nsermest boende Lapper under Sommeropholdet, men ikke
under Flytningen, hvilket derimod er Tilfseldet med de Lapper, som flytte förbi
til Kvaloen. Lapperne ville ikke bensegte, åt det nok er muligt, åt deres Oxerener
kunne gjore Skade, derimod tro de ikke, åt dette skulde vaere Tilfseldet med Simlerne,
som holdes under Bevogtning.

ad 2. De forbidragende Lapper ere alle fra Karesuando, og Antallet af Familier
faedre 32, foruden dem, som ere dragne over til Kvaloen, og 10, som ikke ere
komne over til Kvaloen efter Bestemmelsen. [Till följd av oriktigt uppgivet renantal
tillätos detta år 10 lappar icke att flytta över till ön; vid mitten av augusti
flyttade de ändock över, jfr 1871 Oth. Prp. N:o 2, A. O. N:o 1, sid. 1 f.] Dyrenes
Antal vide de ikke åt angive. Hver Familie eier fra 50 til 500 Ren.

ad 3. De som agte sig til Kvaloen, ankomme [till trakten av Sletten] sidst

i April eller först i Mai —--og flytte förbi paa Opturen i Lobet af September.

ad 4. Ingen vsesentlig, undtagen for Kvalolappernes Vedkommende [jfr föreg.
sida, ad 4].“

1873. Resultaten av detta års undersökning av renbetesmarkerna på Kvalön

205

meddelas i “Beskriv, af Tromso Amt“ 1874, ss. LXXX f. och XV. “Kvaloen har
lly for åt eie de bedste Renbeiter i Tromso Amf og underholder ogsaa hver Soinmer
et stort Antal Dyr, efter nogle Beboeres Udsagn omtrent 2,000 Stykker."

1898. För de uppgifter, som 1897 års kommission d. å. erhöll å Kvalön,
har redogjorts ovan s. 79 f. Enligt kommissionens Indstilling, s. 87 f. förklarade
vidare en på Kvalön född och där bosatt bonde, att efter (den ovan s. 79 f. omtalade
lappen) “Per Prosts Död hengik nogen Tid, hvor der ingen Lapper kom til Ivvaloen.
Men saa begyndte de svenske Papper jevnlig hvert Aar fra Vaar til Host åt soge
Beite der for sine Ren.“

Ordföranden i Hillesö förklarade, att “da han kom til Kvalaen i 1854, opholdt
sig der Enken efter Per Prost, som da af de Fastboende opgaves åt have vseret
den förste Renlap, som var kommet til 0en. Hans nsevnte Enke var da omkring
60 Aar gammel og eiede ikke Isengere Ren. Samme Aar kom til 0en en Lap
ved Navn Per (Larsen?) med Ren, og i hans Folge var flere Iteneiere, deriblandt
en, som kaldtes Lodde-Nils. Disse Lapper forbleve paa Kvaloen i to Aar uafbrudt,
men flyttede det tredie Aar bort, da de ikke fandt tilstrsekkeligt Vinterbeite paa
0en for sine Dyr. Derefter sommerbeitede nsevnte Per en Rsekke Aar paa 0en.
Först efter denne Tid begyndte de egentlige aarlige Sommerbesog af Lapper fra
Sverige."

Den ovan s. 79 omtalade 78-åriga gårdbrukaren och lappuppsyningsmannen
meddelade även följande: “I de 32 Aar, Komparenten nu har vseret Lappeopsynsmand,
er der hvert Aar kommet svenske Lapper med Ren til Kvaloen. De er
komne i Begyndeisen af Mai og er reist filbåge i Slutningen af August eller i
Begyndeisen af September. Den samme Trafik har fundet Sted, för Komparenten
blev Opsynsmand, inindst ca. 20 Aar, idet han med Bestemthed erindrer, åt den
har vedvaret i 50 Aar. I al denne Tid har der ikke vseret Lapper med Ren paa
Kvaloen om Vinteren" (Stortingsprop. n:o 58 år 1898—99, s. 17).

År 1898 företogs vid Ryströmmen räkning av de renar, som skulle beta på
Kvalön; deras antal befanns vara 3,850 eller i alla fall minst 3,500 (Indst. s. 82).

1906 års svenska kommission erfor rörande 23 distr. följande:

“Distriktet omfattar Kvalön och hitflyttande lappar äro från Karesuando.
Frågor angående detta distrikt alhandlades dels vid möte med lapparne i Tromsö
den 6 juli, dels vid besök å Kvalö den 17 juli, hvarvid gårdarne i Strömsbugten
och Hommeren besöktes. Närvarande i Strömsbugten och Hommeren voro lappen
Matthias Persson Lango, en del gårdsbrukare, Karl Larsson i Hommeren samt
lappfogden Myre.

1. Inflyttningstid och väg.
a) Uttalande af lapparne.

I allmänhet sammanfölle detta distrikts inflyttningstid och väg med 21:sta
distriktets. Vajorna fördes in i distriktet i början af maj, där kalfningen försig -

206

ginge i Ravnevagge m. fl. ställen. Det har dock någon gång händt, att man med
en del af vajorna måst för kalfningens skull stanna i 10:de distriktet, hvarför inkommandet
i eget distrikt med denna del af hjorden skett senare. Oxrenarne
plägade komma in i distriktet vid midsommartid. — — —

b) Uttalande af bofaste.

Karl Larsen å Hommeren, 61 år gammal och bosatt där i 32 år, meddelade,
att så länge han mindes hade lapparne kommit i början af maj med vajorna, men
med oxarne först vid midsommartid. Sedan vajorna simmat öfver sundet vid
Ryöen, brukade de hvila någon timme på land, hvarefter de fördes strandsträckan
till Torsnes, hvilken sträcka visserligen icke vore någon flyttningsväg, men hvilken
lapparne i alla fall använde. Vid Torsnes släppte de renarne och gingo själfva
tillbaka till Hommeren, där de bodde någon tid, hvarpå en del af lapparne färdades
tillbaka till Sverige efter oxrenarne, en annan del stannade kvar här eller i
Tromsö. Vajorna och med dem några klöfjerenar finge under tiden gå fritt utan
tillsyn. — — —

2. Betesförhållandena och renskötseln under sommarvistet,
b) Uttalande af de bofaste.

Karl Larsen å Hommeren framhöll upprepade gånger, att den största
skada befolkningen lede af renarne, åstadkommes i början af augusti. Redan då
började renarne nämligen från det inre af ön längta öfver till fastlandet och vidare
mot öster. Hommeren och andra strandgårdar rent af öfversvämmades då af
renar, hvaraf följden blefve, att korna sinade och skador gjordes å marken. Hela
strandsträckan Tisnes-Strömsbugten lede däraf och under lång tid från början af
augusti. Karl Larsen meddelade, att lapparne syntes icke till för öfvande af tillsyn.
Någon gång blott kunde man se en lappdräng på stranden vid öfvergångsstället,
hvilken lapp syntes hafva till uppgift att mota tillbaka renarne in i marken,
när de ville simma öfver till fastlandet. Men ju flere, som på så sätt motades
tillbaka, ju flere måste strandborna dragas med på sina betesmarker och ängar.--“

Rebbenesön.

(22 distriktet.)

1862. I skrivelse av 26 maj d. å. meddelar amtmannen i Finmarkens amf,
att svenska lappar pläga beta sina renar sommartiden även på Rebbenesön, både i
Tromsösundets och Karlsö socknar, från vilken senare Toftefjordbotten nämnes
såsom betesplats.

207

1866 års svensk-norska lappkommission erhöll vid sammanträde å Gjovik i
Lyngen den 31 juli följande upplysningar rörande lapparnas flyttningar till vissa
öar (1897 års komnus Indstilling, bil. 24, s. 166): “Til 0erne nord for Grotsundet,

navnlig Ringvadso, ltebbenmso, Grote, Kvalo [ej att förväxla med Kvalön vid
Tromsö], Helgo, Väno og Reno gaa ingen gamle Renveie, da Lapperne först i de
senere Aar skulle liave indfundet sig med Ren paa disse 0er, hvorfra de i de sidste
Par Aar igjen ere begyndte åt trsekke sig tilbage, idet Indvaanerne, der ikke anse
dem berettigede til åt opholde sig her, have segt åt bolde dem borte. I indevserende
Sommer vides ingen Flytlapper åt have Tilhold paa disse 0er, paa enkelte
af hvilke derimod findes Fastboende, som bolde nogle faa Ren, der baade Vinter
og Sommer have Tilhold paa samme Steder. Disse Dyr gaa omkring i saa godt
som vild Tilstand, men der hores ingen Klage over, åt de gjore Skade.“ Denna
uppgift måste dock tydligen mottagas med kritik. Att det vid denna tid fans
flyttande lappar på åtminstone Ringvatsön, framgår av andra källor (jfr. nedan
s. 209). Att uppgiften är riktig för Rebbenesöns vidkommande torde dock vara
säkert.

1897 års norska lappkommission yttrar i sin Indstilling, s. 86 följande om
denna ö: “Efter af Kommissionen erhvervede Oplysninger skal i Aaret 1857

Ren förste Gång vsere kommet til 0en. Da kom dertil en svenskfodt Lap, Guttorm
Johansen Ömma, f. T. paa Hindoen [jfr ovan s. 196], med Familie og Ren.
Han paastod åt vsere norsk Lap og blev ogsaa anseet som saadan. Han blev paa
0en 3—4 Aar. I Begyndeisen af 80-Aarene har to Lappefamilier, nemlig Henrik Råstek
[om honom se ovan s. 202] og Johannes Kittilä’s, opholdt sig der, hver 1 å 2 Aar.
Disse Lapper var ogsaa svenskfodte, men ansaa sig som norske Undersaatter.
Hvorfor de fraflyttede 0en, vides ikke.“ Rörande frågan om Guttorm Johansen
Ommas statsborgarskap må emellertid anföras, att han åtminstone ar 1862 både
av de svenska och norska myndigheterna ansågs som svensk undersåte. _ Den 17
mars d. å. översände nämligen landshövdingen i Norrbottens län till amtmannen i
Finmarkens amt en klagoskrift från “skattelapparne Henrik Anderson och Guttorm
Jonsson Ömma” angående nedskjutning av renar samt hot från den norske länsmannens
sida. I sin den 9 juni s. å. avgivna förklaring uppfattar länsmannen
Guttorm Jonsson som svensk lapp och omtalar, att denne på hösten 1860 vid
flyttning från Rebbenesön och Kvalön gått över till själva Tromsön med sin hjord,
troligen i avsikt att därifrån gå över till fastlandet, men att han funnit sig så
väl på Tromsön, att han tänkte kvarstanna där. Han måste emellertid snart
draga sig därifrån med sina renar och gick då tillbaka till Kvalön i st. f. till fastlandet.
Även amtmannen vet i sin skrivelse av den 21 juni s. å. intet annat, än
att Guttorm Jonsson är svensk lapp. Det kan således knappast vara fullt riktigt,
att han, såsom vid sammanträdet på gården Strommen på Kvalön den 13 juli
1866 uppgavs (1897 års komm:s Indstilling, bil. 24, s. 151), i minst 20 år hade uppehållit
sig dels i Karlsö, dels i Tromsösundets prsestegjeld utan att flytta över till

208

Sverige. I prot. för sammanträdet i Karesuando den 3 mars 1866 uppföres lian
också bland Köngämälapparna och anges på sommaren beta 300 renar på Hersön
i Helgö; hans familj utgjorde 9 personer.

Efter tillkomsten av 1883 års lapplag ha inga svenska lappar anmält sig till
flyttning till Rebbenesön.

Bingvatsön.

(21 distriktet.)

1807. I sin “Reise durch Norwegen und Lappland” I, Berlin 1810 säger L.
von Buch s. 454 f.: “Ringvadsöe ist gross, aber nicht sehr bewohnt. Die Insel ist
zu hoch. Lappen zogen wohl sonst vom festen Lande heriiber auf die Berge; aber
jetzt erlaubt man es ihnen nicht mehr. Denn in der Nähe eines kultivirten Eigenthums
sind diese Lappen sehr unbequeme und schädliche Gäste.---Auf Ring vadsöe

leben jetzt nur noch einige zwanzig Rennthiere wild; ein Rest der vorigen
Ileerden; die Lappen halten sie auch noch immer för ihr Eigenthum, und kommen
im Sommer heriiber, einige zu schiessen. Sie gehören, wie alle Lappen bey Tromsöe
und auf den Bergen von Balsfiord zu Enontekis Pastorat in Schweden.” Dessa
uPPgifter gå således förmodligen upp ända till 1700-talet.

1835. Ovan s. 198 ha avtryckts Krafts uppgifter rörande lappar och renar
på Ringvatsön.

1844. Om norska lappar på denna ö se ovan s. 201.

1862. Enligt skrivelse av den 26 maj d. å. från amtmannen i Finmarkens
amt betade svenska lappar sommartiden sina renar vid Daafjorden och Skogsfjordvandet
på Ringvatsön.

1866. De uppgifter, som 1866 års kommission erhöll om Ringvatsön, äro avtryckta
ovan s. 207.

1873. Resultaten av detta års undersökningar av renbetestrakterna å ön
återfinnas i “Beskriv, af Tromso Amt“ 1874, s. LXXXIII f., där det bl. a. heter:
“Til Ring vase flyttes over Kvaloen og Kvalsund. Den länge Flytvei og den Vanskelighed,
som er förbunden med åt svomme Renen over det brede og stromfulde
Kvalsund, bidrager til, åt Lapperne ikke gjerne soge Ringvaso til Sommerbeitesplads.
Iaar (1873) opholdt der sig over 2,000 Ren. Jeg saa en stor del af Flokken
i Kaarvikdalen, nylig för Lapperne agtede åt flytte fra 0en, og jeg syntes, åt
Renen var ^sedvanlig stor og fed. Lapperne have segt åt overvintre sine Ren
her, men af Mangel paa Fode er en stor Del af Hjorden gaaet tilgrunde.“ Jfr
också s. XV: “Paa Ringvaso findes ganske gode Renbeiter, der indtil for 12 Aar

siden bleve benyttede af et stort Antal Ren. Af en eller anden Grund fortrak
imidlertid Lapperne med sine Dyr fra 0en, som det siges, fordi Opsidderne om
Skogsfjordvand gjorde dem Opholdet for broget. Siden have de ikke sogt dertil
for i 1872, da atter et ubetydeligt Antal Dyr blev drevet over.“

209

1897 års norska lappkommission erhöll följande underrättelser om renbetesförhållandena
på ön av den 62-årige kirkesangeren Raste på Helgö (Indstilling, s.
86): “Af sine Forseldre og andre har han hort, åt der i 1836 paa 0en kun fandtes
Åt Rensdyr som Rest af den Hjord, som tidligere skulde have vseret der, og åt
den Lap, som havde vmret der for, skulde have hedt Nils. Saavidt Raste havde
forstaaet det, skulde denne Nils have opholdt sig saa lamge i Norge, åt han maatte
vaere åt anse som norsk. Naar denne Nils havde vseret der, kunde ikke oplyses.

Åt svenske Lapper med Ren i seldre Tid skulde have sogt 0en, har Raste
intet erfaret om. Da hans Forseldre i 1836 flyttede did med sine Ren, som forovrigt
efterhaanden gik over til åt blive Vildren, sogte de om Tilladelse dertil af
de Fastboende og fik saadan af 70 Opsiddere, d. v. s. Storsteparten af 0ens Jordbrugere.
Raste slutter heraf, att det var saavel hans Forseldres som Opsiddernes
Opfatning, åt Lapper ikke havde noget Krav paa åt soge Beite der for sine Ren.

Förste Gång, svenske Lapper kom til Ringvadsoen efter 1836, var omkring
1848, da 5—6 fattige Lappefamilier sogte derhen med sine faa Ren. De blev der
7 — 8 Aar og beitede der hele Aaret rundt. Hvorfor de forlod 0en, vides ikke.
Antagelig har den paa 0en vserende Vildren generet deres Rendrift. Formentlig i
Aaret 1863 var Vildrenen paa 0en imidlertid bortskudt, og et Par Aar derefter
kom saa svenske Lapper dertil. Fra den Tid har der hvert Aar fserdedes svenske
Lapper og Ren paa 0en. De kommer i Midten af Mai og har atter forladt Distriktet
i Midten af September. Raste antager, åt de svenske Ren paa 0en er
gaaet op til et Antal af 4 ä 5000, medens 0en efter hans Mening ikke taaler mere
end 1000—1500 under Forudstetning af försvarlig Bevogtning.“

Kommissionen meddelar ytterligare: “For åt komme til Ringvadsoen maa

Renen svomme over den mellem Fastlandet og Kvaloen gaaende Rystrom, derpaa
passere over sidstnsevnte 0 og saa igjen svomme over Kvalsund. Vistnok flyttede
i nogle Aar endel Ren, tilhorende Matis Persen Lango og Nils (Nikolai) Henriksen
Ömma, direkte over Grotsund fra Fastlandet til 0en, men denne Flytningsvei er
nu ganske forladt.”

År 1898 företogs vid Ryströmmen räkning av de renar, som skulle till Ringvatsön;
antalet befanns vara 1,460 (Indst. s. 82).

1906 års svenska kommission erhöll följande upplysningar angående inflyttningstid
och väg till Ringvatsön:

“a) Uttalande af lapparne.

Detta distrikts gamla flyttningsväg ginge från riksgränsen vid fjället Peldsa
upp efter Signaldalen in i 10:de distriktet och genom detta med passerande af den
s. k. Elvkroken vid Overgaard. Färden fortsattes öfver sundet vid Ryöen, genom
östra delen af Kvalö samt öfver Kvalsundet.

Labs Petter Nutti påpekade, att stiftsamtmannen påbjudit ändring af denna
flyttningsväg därhän, att lapparne nu skulle flytta från Signaldalen på södra sidan

K. B. Wiklund.

210

af Vassdalen till Höjset, vidare uppåt till Markenesdalen samt därifrån samma väg
som 10:de distriktets lappar till Sörkjosen. Denna befallning hade lapparne ännu
icke kunnat åtlyda och ansåge Lars Petter Nutti det vara ytterst svårt för lapparne
att kunna genomföra denna ändrade flyttning, enär renarne gärna ville gå
de vanda vägarne.

Lars Petter Nutti upplyste vidare, att distriktets lappar flyttade endast med
vajorna i maj månad men med oxarne däremot alltid senare eller efter den 15
juni, emedan de med dem kunde komma fram öfver de höga fjällplatåerna.---

b) Uttalande af de bofaste.

Gårdsbrukaren och fiskaren Sören Olsen på Sandslett uppgaf, att lapparne

brukat komma i maj med vajorna och några klöfjerenar.---Den skada, som

öborna och särskildt Sandsletts ägare lede under maj månad, förorsakades af klöfjerenarne
samt under sommaren af dem och den i juni inkommande stora oxhopen.
----*

De mindre öarna norr om Ringvatsön.

Dessa äro för närvarande icke inbegripna i distriktsindelningen. År 1862
meddelar emellertid amtmannen i Finmarkens amt i en skrivelse av den 26 maj,
att svenska lappar sommartiden plägade beta sina renar på Andammen, “sondre
og nordre" Grötö, Maasvser “ved Hermandsfjord“ och Hersön samt på Finsula på
Kvalö. Om Hersön se även ovan s. 208.

Renön.

(20 distriktet.)

1835. J. Krafts uttalanden om lappar och renar på Renön äro avtryckta
ovan s. 198.

1862. I den ofta omtalade skrivelsen av den 26 maj d. å. nämner amtmannen
intet om lappar på Renön.

1866 års svensk-norska kommission erhöll rörande denna ö upplysningar, som
äro meddelade ovan s. 207.

1873. “Beskriv, af Tromso Amf 1874 meddelar s. LXXXIV följande uppgifter
om Renön på grund av 1873 års undersökningar: “Her har fra gammel Tid

vseret Ren. Nu i nogle Aar har den vmret borte, isser paa Grund af Uenighed

211

melleni de Fastboende og Lapperne. Renen urna flyttes til 0en paa Baad, hvilket
skal vrnre et meget besvserligt Arbeide. 0en kan godt yde Sommerbeide for 600
Ren. Erfaring har vist, åt Renen ikke kan bolde sig ber Vinteren over af Mangel
paa Renlav. Da 0en ikke har videre Skov til Brmnde, bor Lapperne ogsaa
af denne Grund undlade åt overvintre her.“

1897 års norska lappkommission erhöll av den ovannämnde kirkesangeren
Raste den upplysningen, “åt, saavidt han ved, har Lapper med Ren ikke sogt hen
til Renoen for i 1845. Da kom dertil en svensk Lap ved Navn Nikolai Kittilä og
senere et Par Lappefamilier fra Sverige. Disse holdt til paa 0en i ca. 7 Aar, saavel
Vinter som Sommer. Da saa 0en var afbeitet, forlod de Stedet og vendte filbåge
til Sverige" (Indstilling, s. 85). Tromsosundets länsman meddelade “omtrent
de samme Oplysninger."

Under åren 1886—1891 ha 1—2 svenska lappfamiljer varit anmälda till inflyttning
till Renön med 120—340 renar. Enligt 1897 års kommis Indstilling, s.
86 skall det likväl också “i enkelte af de sidste Aar vaeret svenske Lapper" på
ön enligt meddelande från Karlso Formandskab den 27 dec. 1897.

Vandön.

(19 distriktet.)

1835. J. Krafts uppgifter om renskötseln på Vandön äro avtryckta ovan
s. 198.

1862. I den ofta omtalade skrivelsen av den 26 maj nämner amtmannen i
Finmarkens amf, att svenska lappar sommartiden beta sina renar i Skibsfjorddalen
på Vandön.

1866. På sammanträde i Karesuando den 3 mars 1866 klagade lappen Lars
Persson Heikka, “att ehuru han sålunda till renbete arrenderat en liten holme af
3:e jordegare i Carlsö och Skibfjorddalen neml. Hilbert, Enkan Carolina Jeremied:r
och Per Eliesson å Stor Skorrö, hade likväl på 3:dje året af arrendetiden eller
1865, den förstnämnde företagit sig att skjuta eller låta skjuta Heikkas renar,
hvarmed fortsattes genom vintren och Carolina Jeremiedotters folk skulle i gerningen
deltagit. Den förutnämnde Hilbert skulle medgifva sig hafva fällt tvenne
djur, men Heikka påstod att antalet af djur, som fällts eller efteråt dödt af erhållna
sår, tillfogade med hagelskott, skulle uppgå till 100 stycken, sägande Heikka
sig hafva vittnen såväl på arrendekontraktets verklighet, som ock angående den
olofliga jakten och nämnde i sådant afseende Hans Henriksson och Nils Andersson
i Skibsfjord samt Jens Caspersson." Skibsfjorddalen ligger på Vandön och Stora
Skorön på Vandöns nordöstra sida.

212

1866 års svensk-norska lappkommissions uppgifter rörande renarna på Vandön
äro meddelade ovan s. 207.

1897 års norska kommission meddelar i sin Indstilling, s. 85: “Til Vandeen

----er ikke bleven anmeldt Ren i Aarene fra 1884 til nu [1902], Den vides

heller ikke åt vaere bleven besogt af Lapper og Ren, for en gammel Lap, Per
Persen, antagelig for ca. 50 Aar siden kom dertil, hvor han siden opholdt sig til
sin Död for nogle Aar siden, idet han dog af og til flyttede med sine Ren over til
Renoen og Ringvadsoen. Hans Familie flyttede derpaa over til Renoen. I 1897
kom imidlertid en tidligere svensk Flytlap til 0en, hvor han fremdeles er og opholder
sig hele Aaret. Det er derhos sagt, åt der skal have vseret Lapper paa
Yandoen ogsaa for Per Persen og åt iEtlinger af dem lever der nu som Fastboende,
men nsermere Oplysninger om dette har ikke vseret opnaaelige." Karlso
Forinandskab har den 27 dec. 1897 uttalat, att “der i enkelte af de sidste Aar
vseret svenske Lapper" också på Vandön.

Efter tillkomsten av 1883 års lapplag ha inga svenska lappar anmält sig till
inflyttning till detta distrikt.

Ulön, Kaagen och Arnön.

(18 distriktet.)

1835. J. Kbaft säger i sin “Beskriv, over Kongeriget Norge", Kristiania
1835, VI, s. 482: “Selv flere av Havsidens 0er forskaanes ikke for de uvelkomne
Gjsester. Saaledes er den store Senjen-0e, samt 0erne i Skjervoe Sogn, aarlig
hjemsogt af Reensdyr, der af Lapperne jages svommende til den förste 0e over
Gisund og til de sidste over Maursund" etc., och s. 481: “Naar undtages endeel

bosatte Soefinner — — — i Skjervoe Prsestegjelde, der endnu eie Reensdyr, til horer

Msengden Fjeld-Lapperne, meest svenske og russiske fra---Enontekis

Districter i Lapland, og for en mindre Deel Vest-Finmarkens Lapper." Det var
således lappar både från Enontekis och Koutokeino, som flyttade ut till ifrågavarande
öar. Jfr vidare ovan s. 198.

1862. Amtmannens i Finmarkens amt ofta omtalade skrivelse av den 26 maj
d. å. nämner intet om renskötsel på dessa öar.

1866. På sammanträde i Karesuando den 3 mars d. å. upplystes, att en familj
av Rommavuoma gick till Ulön och två familjer av Suontavaara till Arnön.

Om flyttningstiden m. m. se ovan ss. 163, 173.

På sammanträde å gården Sorkjosen i Nord-Reisen den 25 juli d. å. erhöll

1866 års svensk-norska lappkommission följande svar å sina frågor rörande renskötseln
i detta distrikt (1897 års komm:s Indstilling, bil. 24, s. 159 tf.):

“ad 1, 7, 837 ---Vestenfor Reisenelven og de dertil stodende Nses her des

kun Lapper fra Karesuando, der ogsaa have sine Ren paa 0erne Ulo, Kaagen

213

og Arne. Til Uloen er Overfartssteder ved Rotsundelv eg den indre Del af Ravelseidet
ligeoverfor Sicter paa Uloen, til Kaagen over Moursund ved Gaarden
Moursund paa Kaagen, og fra Kaagen over til Arno ved Gaarden Singlen paa

sidstnsevnte 0. Paa 0erne ligge Lapperne dels i Telte, dels i Logis hos de Fast boende.

Paa Ulo haves Lappeheim ved Gaarden Sicter, hvor der er 3 Reneiere,
som först opslaa sine Telte ved Soen og senere lsengere op. Over Kaagoen er
egentlig kun Renvei for dem, der drage over til Arnoen, men det hsender stadig,
åt en Del af den for sidstnsevnte 0 bestemte Ren bliver gaaende paa Kaagen hele

Sommeren over. Noget Lappeheim findes ikke paa Kaagen; derimod findes 3 saa danne

paa Arnoen, hvori der i det Hele er 10 Familier, som af de Fastboende erhverve
Tilladelse til åt opslaa deres Telte. Heimene paa Arnoen ere beliggende
ved Grundfjord, Langfjord og i Rsekvigdalen; de 2 forstnsevnte Steder lige ved
Soen. De paa Fastlandet vaorende Renveie formenes åt have vseret benyttet fra
Ålders Tid, og Lapperne ville heller ikke vide Andet, end åt der, saalangt Mands
Minde rsekker, bar vseret Flytlapper paa 0erne, dog indromme de, åt de have erhvervet
vedk. Eieres Tilladelse, naar de have taget Ophold paa Ulo, hvor de enkelte
Aaringer ikke have vseret.

De Fastboende oplyse derimod, åt de af gamle Folk have hort åt der for lång
Tid filbåge, omkring 70 Aar, ikke var Flytlapper paa disse 0er, og åt den förste,
som indfandt sig paa Arno, hed Sjur Olsen. Denne nedsatte sig imidlertid paa Den
som Fastboende, dog saaledes åt han framdeles holdt Ren, der om Hosten sendtes
filbåge over Grsendsen.----

ad 2. Den förste Del af Sporgsm. er for besväret. Der antages iaar åt vsere
kommet fra Karesuando ber til Prsestegjeldet [d. v. s. också fastlandet] noget over
3000 Ren.

ad 3. De Ren, som ere bestemte til Derne, hvor Kalvingen i Almindelighed

foregaar, ankomme did i lste Halvdel af Mai.---— De, som ere paa Derne,

flytte op 14 Dage for Mikaelis---

ad 4. Der er ingen Förändring foregaaet.
ad 13. Besväret ovenfor.

ad 16. Naar Simlerne, som ere bestemte for Derne, kalve paa Fastlandet,
gaa Oxerenerne af sig sel v over til Derne, hvor de da gaa uden Bevogtning; dog
förbliver ogsaa en Del af Oxerenerne paa samme Steder, hvor Simlerne ere.

ad 44. Antallet af Mennesker og Dyr er tiltaget, de sidste paa Grund af
gode Aaringer. “

Jfr i övrigt ovan s. 173 tf.

1873. Resultaten av detta års undersökningar i 18 distr. meddelas i “Beskriv,
af Tromso Amt“ 1874, s. LXXXIII tf., där bl. a. säges: “Kaagen og Ulo have nu
ogsaa Ren, men kunne vel neppe komma i Betragtning anderledes end som Gjen nemgangssteder

for Ren [till Arnön], isser hvad den forstnsevnte 0 angaar.---—

Arnoen har Sommerbeite for 800 Ren.“ Och s. XV: “Paa Arno flytter 1 Skjervo -

214

lap og 7 Karasuandolapper. Den rigeste Lap eier kun 200 Ren, den fattigste 60.
Det samlede Antal Ren, der i 1872 gjtestede 0en, var 6 å 700.“

1897 års norska kommission bär angående dessa öar inhämtat följande uppgifter
(Indst., s. 85): “Lappeopsynsbetjent Nils Bertelsen Rotsund har forklaret, åt
der i de sidste 50 Aar har vseret Ren paa disse 0er. Saavidt han erindrer, var
de furste Lapper, som kom did, norske. “Naar svenske Lapper furste Gång har
segt Beite for sine Rensdyr paa 0erne, vides ikke; men er det de samme Familier,
som nu holder til paa 0erne i Sommertiden, der ogsaa tidligere har ligget der.
Disse Lapper har til sine Tider vseret svenske Undersaatter og til sine Tider norske.
For Tiden erklserer de fleste åt vsere norske Lapper, men opholder sig kun Sommertiden
i Distriktet. “ Det tilfeies, åt der i Distriktet ikke findes nogen hjemmeborende
nomadiserende Lapper. “ Dessa ganska svävande uppgifter förlora mycket
i pålitlighet vid en jämförelse med de ovan anförda upplysningarna från 1835 och
1866.

Under åren 1884 —1898 anmäldes 1—9 svenska lappar med 70—1,050 renar
till inflyttning hit, fr. o. m. 1899 blott norska lappar, 2—8 familjer med 300—1,060
renar. “Hvorvidt disse tidligere har vseret svenske Lapper, kan ikke sees, men det
er antageligt" (Indst., s. 84). Endast ett par år, 1903 och 1904, har ett obetydligt
antal svenska renar anmälts hit, jfr tabellen s. 235.

Sammanfattning.

Under 19:de århundradet har renskötseln på öarna utanför Tromsö amts kust
— inclusive Tjeldön, Hinnön, Västerålens och Lofotens öar — undergått åtskilliga
förändringar, jämfört med förhållandena under äldre tider. Vissa öar, som förut
tjänat som renbetesmarker, besökas numera icke av nomadlapparna. På andra
öar åter har antalet renar och överflyttande lappar ökats.

Den förnämsta av de öar, som numera synas vara definitivt övergivna av de
svenska flyttlapparna, är Hinnön (s. 196). De lappar, som under senare tider
flyttat hit, ha stannat kvar här för beständigt, och den regelbundna flyttning mellan
ön och fastlandet, som förut förekommit (s. 77), har upphört. Över Hinnön
gick också vägen till Västerålen och Lofoten, dit emellertid någon regelbunden
flyttning knappast någonsin förekommit. Flyttningarna till Tjeldön tyckas likaledes
ha varit mera tillfälliga (s. 195). Från Grytön, Rolla och Dyrön omtalas
inga fjällappar från 1800-talet, och till Andörja tyckes i senare tid blott en och
annan lapp ha helt tillfälligt kommit (s. 196).

Till Senjen och Kvalön åter fortfar överflyttningen alltjämt och synes numera
omfatta ett mycket större antal renar än fordom. Även till Ringvatsön föres alltjämt
som fordom ett betydande antal svenska renar, men till de mindre öarna i
Helgö och Karlsö socknar flyttar numera ingen; till Renön anmäldes dock svenska

215

renar ännu år 1891. Även till öarna i Skjervö socken ha svenska lappar och renar
endast undantagsvis anmälts sedan år 1898.

Ovan s. 83 har redan framhävts, att flyttningen till öarna lätt får en något
annan karaktär än flyttningen mellan skogslandet och fjällen. Den senare är årlig
och regelbundet återkommande, den förra avbrytes ofta av mellantider, då lapparna
antingen stanna på fastlandet hela sommaren över eller också övervintra
ett eller kanske flera år i sträck ute på någon ö. Ofta har det också hänt, att
överflyttningen till en ö varit ett inledande steg till definitiv bosättning därstädes
och upphörande med nomadlivet. Det är icke lätt att säga, om denna karaktär
hos flyttningen ut till öarna varit mera framträdande förr än nu och om således
flyttningen numera är mera regelbunden och årligen återkommande än förut. Övervintringen
på öarna torde väl nu genom bestämmelserna i § 3 av 1883 års lapplag
vara inskränkt till ett minimum. Siffrorna för antalet till inflyttning anmälda
lappar äro emellertid för olika år högst väsentligt olika, något som knappast kan
uteslutande bero på bristande nöjaktighet i anmälningen. Till Senjen anmäldes sålunda
under 1884 och följande år resp. 3, 5, 9, 16, 9, 10, 14, 14, 13, 18, 14, 18,
19, 14, 17, 19 etc. lappar och till Kvalön 23, 16, 8, 19, 20, 13, 11, 16, 17, 13, 4,
9, 15, 11, 13, 12 etc. Det är väl troligt, att det bland dessa lappar finnes en
stamtrupp av familjer, som för varje år återkomma till samma ö, men uppenbart
är också, att det jämte denna stamtrupp även måste finnas eller åtminstone för icke
länge sedan fanns en hop familjer, som blott mera tillfälligt flytta ut till öarna.
Samma förhållande råder således med öarna som med fastlandsdistrikten, i det att
lapparna icke äro genom traditionen absolut fast bundna till någon viss sommarbetestrakt
eller något visst distrikt, utan ibland av den ena eller andra orsaken kunna
övergiva sina gamla sommartrakter och söka sig nya. Men detta är alldeles samma
förhållande som det i gamla tider rådande — även på 1700-talet var det vanligt,
att flyttningarna till öarna avbrötos av mellantider, då lapparna stannade på fastlandet.
Troligt är dock kanske, att flyttningarna till öarna numera i det stora
hela äro mera regelbundna än fordom, vilket då tydligen bör sammanhänga därmed,
att utrymmet på fastlandet blivit inskränkt genom odlingens framsteg på
samma gång som renantalet ökats. Det är av denna orsak numera icke så lätt för
en ölapp att stanna på fastlandet som fordom.

De trakter i svenska Lappland, från vilka de svenska lapparna

komma.

Till de sydligare fjällen i Vefsen omkring Susendalen och Hatfjelddalen komma
lappar från Dorotea (1883; s. 98) och Vilhelmina (s. 101 etc.). Till fjällen vid
Rösvattnet komma Tärnalappar (s. 101). Till Italien komma Sorselelappar (s. 107,

216

jfr s. 106) och väl även en del Tärnalappar; till de nordligare fjällen, omkring Dunderlandsdalen
etc., komma emellertid lappar från den sydligare delen av Arjeplog
(s. 107). Till Befaren och Saltdalen gå de nordligare Arjeplogslapparna (s. 113)
och till Folden och Sagfjorden Jokkmokkslappar (s. 118). De nordligaste Jokkmokkslapparna
gå dock kanske närmast till Ty sfjorden (s. 119), dit dessutom Gellivarelappar
flytta över. Även till Ofoten komma troligen en del Gfellivarelappar
{s. 123), men de flesta svenska lappar, som beta sina renar här, höra hemma i Jukkasjärvi.
Jukkasjärvilappar flytta dessutom till 17, 16, 15, 14, 13 och 12 distrikten i
Tromsö amt samt i mindre utsträckning till Senjen (1885 tre familjer, 1886 fem,
1887 två, jfr s. 231). Karesuandolapparna flytta till 11 och 13 och norr därom
liggande distrikt samt Senjen och de nordligare öarna, också till 14 distr. (s. 141).
Man kan från senare tider konstatera en bestämd förskjutning av Karesuandolapparnas
sydgräns mot söder: år 1844 kommo Jukkasjärvilappar till 11 distr. och,
som det synes, även till den sydvästra delen av 10 distr. (s. 181); år 1866 fanns
det 5 Jukkasjärvilappar och 4 Karesuandolappar i 11 distr. (s. 148), medan alla
Senjenlappar ännu voro från Jukkasjärvi (s. 199); år 1906 kommo endast Karesuandolappar
till 11 distr. (s. 149) och Senjen (s. 200), nästan endast sådana till
13 distr. (s. 143) och några dylika t. o. m. till 14 distr. (s. 141).

Tiden för flyttningen över gränsen.

Nordlands amt.

Vefsen.

1844. De svenska lapparna flytta över till Norge för 3 å 4 veckor under
hetaste sommaren (ovan s. 97).

1883. Dorotea- och Vilhelminalapparna vistas i Norge under högsommaren.
Tärnalapparna draga till fjälls vid midsommaren och gå ned i Norge, där de beta
sina renar under en del av juli och augusti månader, samt återkomma till höstvistena
öster om fjällryggen i början av september (s. 98).

1892. En del svenska lappar ha betat sina renar vid Teplingerne “nogle
Tiger i den varmeste Sommertid“. Svenska lappar, förnämligast från Tärna,
skilja ut renkorna vid kalvningstiden på våren och låta de övriga renarna driva in
över Susendalen och Hatfjelddalen utan vaktning. För omkring 20 år sedan (från
1892) flyttade 2 lappfamiljer över till Hatfjelddalen, där de betade sina renar 1—4
veckor i augusti (s. 99).

1895. Lapparna i norra delen av Vilhelmina vistas i Hatfjelddalen i juli,
augusti och en del av september (s. 101).

1899—1902. I distrikten Kapfjeld, Susendalen, Hatfjelddalen och Rösaa uppehålla
sig enligt den norska lappfogden de svenska lapparna en helt kort tid i juli (s. 102).

217

1906. Det är understundom nödvändigt för västerbottenslapparna att flytta
in i Norge redan under förra hälften av juni månad, men icke i maj (s. 103).

lianen.

1844. De svenska lapparna flytta över till Norge för 3 å 4 veckor under
hetaste sommaren (ovan s. 97).

En del Sorselelappar flytta in i Norge i slutet av juli eller början av augusti,
vistas där 3 å 4 veckor och återvända i slutet av augusti eller början av september
(s. 105).

1866. En del Arjeplogslappar vistas här under varmaste tiden på sommaren,
men övervintra också en och annan gång (ss. 106, 109).

1873. De sydligare Arjeplogslapparna flytta till Norge i medlet av juni och
äro åter vid sina höstvisten i Sverige i medlet av september. Flyttningarna ske
på några få dagar (s. 109 f.).

1879. Dessa samma lappar flytta en vecka efter midsommar, görande blott
helt korta uppehåll, in i Norge, där de vistas till in i september, då de återvända
lika hastigt som de kommit (s. 110).

1883. Tärnalapparna draga till fjälls vid midsommaren och gå ned i Norge,
där de beta sina renar under en del av juli och augusti, samt återkomma till höstvistena
öster om fjällryggen i början av september (s. 98). Semisjaurslapparna i
Arjeplog flytta i början av juli i hastiga dagsmarscher från sina vårvisten mot riksgränsen
och in i Norge, varifrån de sedermera återvända lika hastigt i september.
Sörvästerbyn flyttar till Norge vid samma tid, men uppehåller sig icke där så
länge (s. 111).

1887. Enligt 1892 års lappkommissions Indberetning komma lapparna till
Norge omkring midsommar och återvända i slutet av augusti (s. 106).

1892. Enligt länsmannen i Mo vistas de svenska lapparna därstädes under
juni, juli och augusti. Enligt f. d. lapplänsmannen Langfjeldsa:ter komma de i
juli och flytta tillbaka i september, men övervintra också delvis i Norge (s. 107).

1906 = Yefsen.

Beieren och Saltdalen.

1866 = Ranen.

1873. De sydligare Arjeplogslapparna = Ranen. Barturtelapparna eller Nordvästbyn
gå över till Norge för några veckor (s. 110).

1879. De sydligare Arjeplogslapparna = Ranen. De nordligare uppehålla sig
under sommaren delvis vid riksgränsen, där de under några veckor beta sina renar
än i Sverige, än i Norge (s. 110).

K. B. Wiklund.

218

1883: De sydligare Arjeplogslapparna—Rånen. Barturteiapparna flytta i juni
från vår- och höstvistena mot riksgränsen, där de låta renarna beta på bägge
sidor gränsen; i början av september äro de åter vid vistena. En del av Lockteålapparna
vistas vid riksgränsen under den varmaste delen av juli och augusti (s. 110).

1892 års norska lappkommission uppger, att de svenska lapparna vistas i
fjällen söder om Saltenfjorden och mellan Beieren och Saltdalen några veckor under
den varmaste sommartiden. Utefter riksgränsen ha de i regeln icke betat under
annan tid än från mitten av juli till Bartolomei (s. 111). Enligt länsmannen i
Gildeskaal och Beieren ha de betat i Beierens fjäll under månaderna juli och augusti
till ut i september. Skjerstad länsman uppger, att betandet i Langvandsfjällen pågått
ett par månader på sommaren. I Saltdalen har det pågått från mitten av
juli till mitten av september (s. 112 f.).

1906: Arjeplogslapparna pläga ej föra sina renar över riksgränsen förrän efter
den 15 juni.

Folden och Sagfjor den.

Till dessa trakter hänföra sig förmodligen följande uppgifter:

1866: Jokkmokkslapparna övergå någon gång riksgränsen, varvid de endast
en kort tid uppehålla sig på fjällen utan att gå ned till havskusten (s. 117).

1873: En del Jokkmokkslappar flytta sommartiden på en vecka eller så in i
Norge till fjällen närmast gränsen, men icke ned till kusten (s. 117).

1879: Vissa Jokkmokkslappar låta sina renar beta på båda sidor om riksgränsen
under en å två veckor i slutet av juli (s. 118).

1883: En del Sirkaslappar beta renarna på bägge sidor om riksgränsen under
1 å 2 veckor. Ett fåtal Tuorpunlappar beta renarna på bägge sidor om gränsen
under några dagar på högsommaren (s. 118).

1892: Enligt länsmannen i Hammerö beta svenska lappar inom hans distrikt
“Vaaren til Hösten" (s. 119).

Ty sfjorden.

1807: De svenska lapparna gå redan inemot den 14 april över fjället och ned
till havet. Omkring Olofsdagen lemna de de närmare till bygden liggande trakterna,
men svärma ännu några veckor omkring i gränstrakterna (s. 115).

1844: En del Gellivarelappar komma till havsstranden i slutet av juni och
vistas vid kusten några veckor (s. 116; de övriga uppgifterna från 1844 synas i
denna punkt mindre tillförlitliga och torde till en del åtminstone ha avseende på
flyttningen från och ankomsten till skogslandet i Sverige).

1866: En del Gellivarelappar vistas i Norge under den varmaste delen av
sommaren (s. 117).

219

1879: Några Gellivarefamiljer vistas på fjällen omkring de inre fjordarna under
den varmaste tiden av sommaren. Andra uppehålla sig en eller annan vecka
under högsommaren på bägge sidor om gränsen (s. 117 f.).

1883 = 1879.

1892 års norska kommission uppger, att de svenska lapparna vistas på Tysfjordens
fjäll en tre veckor från mitten av juli. Längst i norr, vid Kjobsvik, gå
lapparna ända ned till fjorden och stanna något längre i Norge (s. 119). Tysfjordens
herredsstyrelse uppger, att de vistas i Norge från mitten av juli till ut i augusti
(s. 119).

1906: Lulelapparna pläga ej föra sina renar över gränsen förrän efter den
15 juni (s. 114).

Ofoten.

1821: Den 13 juli träffades (svenska?) lappar och renar i Herjangsmarken
(s. 121).

1844: De svenska lapparna ankomma omkring midsommar och återvända i
början av september, när snön lägger sig på marken (s. 121). Av svaren på frågorna
4 och 11 framgår icke med full tydlighet, om det är på svensk (4) eller
norsk (11) sida, som de norska lapparna på våren mottaga sina renar av de svenska,
och om detta sker i maj (11) eller juni (4).

1863: Kaalasvuoma lappby överstiger norska fjällryggen i senare hälften av
juni och drager sig ned inom Ankenvs socken. Sedan den därstädes tillbragt större
delen av juli, återvänder den över fjällryggen och inträffar på svenskt område i
början av augusti (s. 122). Denna beskrivning bör väl tydas så, att byn vistas
inom Norge f. o. m. senare hälften av juni t. o. m. början av augusti och att den
under denna tid vistas närmare havssti-anden under större delen av juli. Talma
lappby överstiger norska fjällryggen i (mitten av?) juni och vistas vanligen där till
början av augusti, då den börjar återvända. I mitten av augusti är den åter på
svenskt område (s. 122).

1866: Kaalasvuoma lappby överskrider gränsen omkring mitten av juni och
ankommer till kusten före och efter midsommar. I slutet av juli eller mitten av
augusti överskrider den gränsen på återvägen. Rautasvuoma flyttar samtidigt med
Kaalasvuoma. Talmalapparna anträda färden över fjällryggen omkring den 10
juni och komma till kusten efter midsommar utom ett och annat hushåll, som
kommer före midsommar; återfärden företages samtidigt med föregående (s. 122 f.).

1873: Jukkasjärvilapparna uppehålla sig omkring 5 veckor under sommaren i
Norge (s. 123).

1879 = Gellivare ovan; Jukkasjärvilapparna vistas i Norge under juli och
augusti (s. 187).

1883: Kaalasvuomalapparna komma till Norge i mitten av juli och kvar -

220

stanna omkring 5 veckor. Rautasvuomabyn vistas i Norge 15 juli—25 augusti,
Saarivuoma och Talma slutet af juni—mitten av augusti (s. 123 f.).

1892 års norska lappkommission uppger, att lapparna komma ned på fjordens
södra sida i juli. I distriktet 40 Sjomen skulle de beta sina renar från midsommar
till Bartolomei och i 41 Harjangen huvudsakligen samma tid (s. 124). Ankenaes
herredsstyrelse uppger, att svenska lappar söka bete inom socknen från mitten av
maj eller juni till ut i september. I Evenses betade de i allmänhet i juli och
augusti. Vid Allfjorden vistas de i juli (s. 124 f.).

1906: De lappar från Jukkasjärvi och Gellivare, som överflytta till Nordlands
amf, pläga ej överskrida riksgränsen förrän efter 15 juni (s. 114).

Sammanfattning.

Ett studium av alla dessa olika uppgifter visar, att de svenska lappar, som
pläga överskrida gränsen till Nordlands amf, i allmänhet numera beta och likaledes
under 1800-talet betat sina renar i Norge endast under den egentliga högsommaren,
i vissa trakter även under eftersommaren. De komma vanligen vid
midsommartiden, eller t. o. m. senare och återvända i augusti eller september.
Före kalvningstiden synas under senare tider blott en del strövrenar ha kommit
in i Yefsen (1892); enligt en troligen mindre tillförlitlig uppgift skulle svenska
lappar också söka bete inom Ankenaes i Ofoten redan i mitten av maj (1892). Av
helt annan natur var den överflyttning, som omtalas 1807 från Tysfjorden — här
kommo lapparna, liksom i en del nordligare trakter, redan i god tid före kalvningen
ned till havet, jfr de likalydande uppgifterna från 1700-talet ovan ss. 86, 90. Denna
metod för flyttningen har sedermera övergivits, vilket i dessa trakter gick lätt för
sig, då lämpliga kalvnings- och vårbetestrakter här finnas även längre upp till fjälls.

Tromsö amts fastlandsdel.

Ett studium av den stora mängden tidsuppgifter från detta vidlyftiga område
visar, att flyttningstiderna både år 1906 och år 1866 äro mycket olika i olika delar
av området. Detsamma finner man även hos Schnitler och i andra äldre källor
(jfr ovan s. 87 f.). Man kan därav med full säkerhet sluta till, att det blott beror
på onöjaktighet och otillbörlig generalisering, då en del nyare källor uppge
samma flyttningstid för t. ex. alla Karesuandolappar.

Tiden för flyttningen till Norge.

1844.

Om tiden för passerandet av riksgränsen får man icke många upplys
ningar i 1844 års källor. Den enda säkra uppgiften är lemnad af lappar, som höra

221

till nuv. 9:de distriktet, kanske också 8:de, och får således icke hänföras även till
andra trakter. De omtalade (jfr ovan s. 154 f.), att de under kalvningstiden, vanligen
hela maj och början av juni, vistades i fjällen. Det norska protokollet tilllägger
här, att kalvningen skedde “paa enkelte Undtagelser naer endnu paa Svensk
Grund", varom det svenska protokollet intet upplyser.

Dessa samma lappar skilde kalvkorna från oxarna och gallkorna, vilka, åtminstone
delvis, i slutet av maj eller början av juni på egen hand drogo till kusten.
Lapparna själva ankommo till kusten med kalvkorna 1 å 2 veckor efter midsommar.
Även till trakten av Sörkjosen i 10 distr. ankommo renarna vid midsommartiden
och lapparna några dagar senare (s. 152).

Övriga uppgifter man från detta år erhåller äro tydligen så generaliserade,
att man ej kan fästa större avseende vid dem. Bäst äro länsman Grapes upplysningar,
jfr ovan s. 181 (och 178), men man vet ej, vilken trakt de närmast
skola avse. Av större betydelse är det, att 1866 års svensk-norska lappkommission
vid sina undersökningar alltid efterforskade, om det i senare tid skett någon förändring
i avseende på flyttningstiden (4:de frågan), och i sin berättelse noggrannt
redogör för de erhållna svaren. Överallt erhöll den det beskedet, att någon väsentlig
förändring icke egt rum, och detta svar avsåg helt säkert en tid, som bakåt
sträcker sig åtminstone till 1840-talet. Ur 1866 års uppgifter (jfr nedan) kan man
således med stor säkerhet sluta sig även till 1844 års förhållanden.

1857.

De från Koutokeino till Karesuando utflyttade lapparna kommo under sin vårflyttning
till Norge över gränsen in i västra delen av Koutokeino redan i april och
nådde kusten i maj eller juni (s. 190).

1862.

I en i mycket allmänna ordalag meddelad uppgift (ovan s. 183) säges, att de
svenska lapparna börja komma ned till kusten i slutet av april och att de sista
komma ned i slutet av juni eller t. o. m. i början av juli.

1863.

Även detta års notiser äro till största delen alltför allmänt hållna. Något
mera detaljerad är blott uppgiften ovan s. 183, att Talmalapparna passera gränsen
i mitten av juni. Den s. 184 meddelade notisen, att alla Karesuandolappar
skulle vistas “på fjällryggen" (i Sverige?, i Norge?) under kalvningstiden och komma
ned till kusten 1 å 2 veckor före midsommar, kan tydligen icke för alla delar
av amtet vara riktig.

222

1 866.

Rörande tiden för passerandet av gränsen erhöllosvid de från svensk sida
anordnade sammanträdena i Karesuando den 3 mars och Jukkasjärvi den 8 mars
följande upplysningar:

Talmalapparna, som flyttade till Ofoten samt 17, 16, 15, 14 och 12 distrikten
i Tromsö amt, anträdde färden över fjällryggen omkring den 10 juni (s. 123).

Saarivuomalapparna, som bl. a. flyttade till 14 och 12 distr., tillbragte kalvningstiden
i fjällen på bägge sidor om gränsen (s. 139).

Lainiovuoma lappby, som flyttade till 11 och 10 distr., vistades under kalvningstiden
“eller från omkring den 18 Maji till omkring den 10 Junii“ vid skogsgränsen
på ömse sidor om gränsen (ss. 148, 152).

De Köngämälappar, som flyttade till 9 och 8 distr., uppehöllo sig under kalvningstiden
på ömse sidor gränsen (ss. 156, 160), enligt en annan källa blott i Sverige
(ss. 157, 160 ad 5).

De Rommavuomalappar, som flyttade till 7 distr., uppehöllo sig likaledes i
fjällen på bägge sidor gränsen under kalvningen (s. 163).

De lappar av Suontavaara by,., som flyttade till 3 distr., uppehöllo sig under
kalvningen på bägge sidor om gränsen, men mest inom norskt område (s. 173).

Alla de till Tromsö anits fastlandsdel flyttande lappar, om vilka underrättelser
finnas, hade alltså år 1866 för sed att under kalvningstiden, d. v. s. andra hälften
av maj och början av juni, vistas med sitta hjordar i fjällen på bägge sidor om gränsen,
d. v. s. de kunde passera gränsen redan före kalvning stidens början, i första
hälften av maj. Under själva kalvningstiden kunde av naturliga skäl ingen flyttning
med vajor och kalvar ega rum.

Den svensk-norska lappkommissionen av samma år efterforskade i regeln icke tiden
för passerandet av gränsen, utan endast tiden för ankomsten till sommarbetesmarkerna,
vid kusten eller uppe i landet. Den erhöll följande uppgifter:

Till 17 distr. ankommo lapparna omkring midsommar (s. 131).

Till 16 distr. omkring midsommar (ss. 133, 131); de norska sjölapparna hämtade
sina renar hos fjällapparna och kommo hit med dem 8 å 14 dagar före midsommar
(s. 133).

Till 15 distriktets nedre delar mellan midsommar och början av juli, de norska
sjölapparna något tidigare (s. 136).

Till 14 distr. omkring midsommar (s. 140).

Till 13 distr. omkring midsommar (s. 143).

Till 12 distriktets nedre delar mellan midsommar och början av juli (s. 145).

Till 11 och 10 distr. omkring midsommar, hälst något senare (ss. 148, 152).

Till 9 och 8 distr. omkring midsommar, till Sörfjorden litet tidigare (s. 157,
160); enligt prot. för sammanträdet i Karesuando den 3 mars s. å. “före och omkring
midsommartiden eller i senare hälften av juni” (ss. 156, 160).

223

Till 7, 6, 5 och 4 distr. vanligen omkring midsommar, ibland något tidigare,
t. o. m. i maj månad (ss. 163, 167, 168, 171); enligt Karesuandoprot. kommo 7 distriktets
lappar i förra hälften av juni (s. 163) och en av 4 distriktets lappar omkring
den 10 maj (s. 171).

Till 3 distr. omkring midsommar, i kalla år något senare, i varma tidigare;
de som skola ut till öarna, kommo dit i första hälften av maj, men stanna då

ibland på fastlandet (s. 174, ad 3 och 16); enligt Karesuandoprotokollet komma de

även i detta distrikt till kusten i förra hälften av juni (s. 173.)

Till sina sommarbetestrakter i Tromsö amts fastlandsdel kommo således lapparna
i allmänhet omkring midsommar, till de nedre delarna av 15 och 12 distr. och till
11 och 10 distr. något senare, till 7, 6, 5 och 4 distr. ibland något tidigare, t. o. m.
i maj. Enligt Karesuandoprotokollet kommo de till 7, 6, 5, 4 och 3 distr. i förra
hälften av juni.

Kommissionen erhöll även en del upplysningar rörande den tid, då vissa
längre ut åt kusten eller på öarna tillhållande lappar plägade passera
genom distrikten. Det upplystes sålunda, att

Senjenlapparna passerade 14 och 13 distr. i början av juni (ss. 140, 143);

en del norska sjölappar passerade 15 och 12 distr. något tidigare än de

som stannade där, vilka kommo mellan midsommar och början av juli (ss. 136,
145);

Kvalölapparna passerade 11 och 10 distr. sist i april eller först i maj (ss.
148, 152);

de som skulle till 18 distr., passerade 3 distr. i första hälften av maj (s. 174).

1872.

Vajorna komma till 7 distr. före kalvningen, oxarna långt fram i juli (s. 164).

187 3.

Köngämälapparna komma till fjällryggen i medlet av maj, varvid en del genast
går ned i Norge och en annan del stannar där över kalvningen och kommer
till Norge vid midsommar (s. 185). Om Widmark till denna sin uppgift fogat, att
han med “fjällryggen* avsåg fjälltrakterna på bägge sidor om gränsen, hade den
i allt väsentligt överensstämt med uppgifterna från år 1866.

1 879 och 1883.

Om uppgifterna från dessa år se ovan s. 185 ff.

224

189 3.

I 15 distr. sutto lapparna förr vid Altevandet i maj, nu komma de delvis ned
i distriktet i början av månaden (s. 137).

Till 12 distr. komma lapparna i början av maj, vilket de förut icke gjort (jfr
s. 145 f.).

1906.

Rörande tiden för passerandet av gränsen erhöll detta års svenska lappkommission
följande upplysningar:

16 distr:s lappar gå över gränsen i början av maj (s. 134).

15 distr. i mitten av maj (s. 137).

14 distr. Jukkasjärvilapparna, som gå hit, flytta från gränsen i början av
maj (s. 141).

12 distr:s lappar gå över gränsen i början av maj, åtminstone med vajor och
kalvar, under det att oxarna hållas på gränsfjällen till inemot midsommar (s. 146);
även för omkring 50 år sedan vistades de med alla sina renar i fjällen inom norska
gränsen under kalvningen (s. 146).

II distr:s lappar ha sedan gammalt gått över gränsen i början av maj (s. 149 f.).

10 distr:s lappar vistas med sina renar under kalvningstiden i Sverige och

flytta över gränsen med vajor och kalvar en vecka före midsommar, eller om tidig
vår inträffar, något förr; oxarna stanna något längre på svenska sidan (s. 154).

9 distr:s lappar gå med vajorna över gränsen i maj före kalvningen; oxarna
hållas under kalvningstiden på svenska sidan (s. 159).

8 distr:s lappar låta vajorna kalva i Sverige och gå över gränsen med dem
omkring 2 veckor före midsommar; oxarna stanna längre i Sverige (s. 161).

7 distr:s lappar föra vajorna över gränsen i början av maj och oxarna ett
par veckor före midsommar (s. 165).

6 distr:s lappar gå vanligen med hela hjorden över gränsen något före midsommar;
endast två gånger hade det, så långt förmannen mindes, hänt, att de redan
omkring Valborgsmessotiden i maj gått över gränsen med vajorna (s. 167).

5 distr.-s lappar pläga vid vårens början gå in i Norge och låta kalvningen
försiggå i närmaste skyddande dal (s. 168).

4 distr:s lappar låta kalvningen försiggå på norskt område i närmaste fjälldal
innanför gränsen (s. 172).

Gränsen överskrides alltså före kalvningen av lapparna i 16, 15, 14, 12, 11,
9, 7, 5 och 4 distrikten, och efter kalvningen, 1 — 2 veckor före midsommar, av
lapparna i 10, 8 och 6 distrikten.

Enligt samma källa är tiden för ankomsten till sommarbetestrakterna
följande:

225

Till 17 distr. hade lapparna ännu ej inkommit den 21 juni 1906 (s. 132).

Till 16 distr. var en lapp stadd på inflyttning den 24 juni 1906 (s. 134).

Till 15 distr:s lägre delar flyttade lapparna efter kalvningstiden (s. 138).

Till 14 distr. inkomma lapparna med vajor och kalvar i början av maj, med

oxarna vid midsommar eller enligt andra uppgifter i slutet av maj; för omkring
30 år sedan skulle alla renar ha kommit in vid midsommar (s. 141). År 1906 hade
de Jukkasjärvilappar, som gå hit, ännu icke inkommit i slutet av juni; Karesuandolapparna
voro ankomna.

Till 13 distr. komma vajorna i början av maj, oxarna efteråt på olika tider
(s. 144).

Till 12 distr:s lägre delar komma vajorna före kalvningstiden och oxarna vid
midsommar; förr kommo icke häller vajorna förr än något före midsommar (s. 146).

Till 11 distr:s yttre delar (t. ex. Mauken) flyttade åtminstone vissa lappar
även i gamla dagar före kalvningstiden, andra vid midsommar; numera tyckas de
i allmänhet komma i maj (jfr s. 149 tf.).

Till 9 distr. föra lapparna vajorna före kalvningstiden och oxarna en vecka
före eller en vecka efter midsommar (s. 159).

Ned i 8 distr. komma lapparna med vajorna omkring en vecka före midsommar
och med oxarna vid midsommar (s. 161).

Till 7 distr. komma vajor och kalvar ungefär en vecka före midsommar, någon
gång i början av maj; oxarna gingo över riksgränsen ett par veckor före midsommar
och fördes så hastigt som möjligt till distriktet (s. 165).

Till 6 distr. komma lapparna med hela hjorden någon dag före midsommardagen
(s. 167).

Till närheten av bygden i 5 och 4 distr. komma lapparna ej före 15 juni
(ss. 168, 172).

Lapparna komma alltså till sina sommarhetestrakter i Tromsö amts fastlandsdel
dels med vajor och kalvar i början av maj, före kalvningstiden (i 14, 13, 12, 11, 9
och någon gång 7 distr.), varvid oxarna komma senare, dels med hela hjorden efter
kalvninq stiden (15 distr.) eller omkring midsommar (17?, 16, Jukkasjärvilappar na i
14, 8, 7, 6, 5 och 4 distr.).

Kommissionen erhöll också följande upplysningar rörande den tid, då vissa
längre ut åt kusten eller på öarna tillhållande lappar pläga
passera genom distrikten:

16 distr:s lappar passera 15 distr. med vajorna före kalvningen; oxarna
komma i slutet av maj (s. 134).

14 distr.s Jukkasjärvilappar passera 12 distr. med vajorna i början av maj
och oxarna fram emot midsommar (s. 141). Karesuandolapparna komma hit genom
13 distr. före kalvningen (s. 142).

13 distr.-s lappar passera 11 distr. före kalvningen (s. 144); förr skulle de

K. B. Wiklund.

226

enligt vissa uppgifter ha gått genom 12 distr. och kommit till 13 distr. vid midsommar
(s. 143).

<Se?y''en-lapparna passera 11 distr. före kalvningen (s. 200).

Kvalö-lapparna och Ringvatsö-lapparna passera 8 och 10 distr. med vajorna i
maj före kalvningen; deras oxar inkomma något före midsommar (ss. 161, 205, 209).

9 distr:s lappar passera 8 distr. med vajorna i maj och oxarna 2 veckor före
midsommar (s. 162).

7 distr:s lappar låta vanligen kalvningen försiggå i 5 distr. och komma in i
7 distr. genom 6 distr. ungefär en vecka före midsommar; oxarna föras över riksgränsen
ett par veckor före midsommar och gå så hastigt som möjligt genom 5
och 6 distr. (s. 165).

Tiden för flyttningen från Norge.

18 44.

Enligt de generaliserande uppgifterna från detta år skulle lapparna lemna
kusten i slutet av augusti (s. 181); denna uppgift anföres särskilt rörande 9 distr.
(s. 155).

185 7.

De från Koutokeino till Karesuando utflyttade lapparna lemnade på sin höstflyttning
kusten i september och gingo först sent på hösten över gränsen (s. 190).

1 85 9.

Från 4 distr. gå lapparna vanligen före september månads slut över gränsen
(s. 171).

1 86 2.

Enligt en alltför generaliserad uppgift (s. 183 ovan) återvända de sista
lapparna först fram i oktober.

18 63.

Talmalapparna lemnade Norge i början av augusti (s. 183); Karesuandolapparna
lemnade kusten i slutet av juli och i augusti (s. 184).

1866.

Den svensk-norska lappkommissionen erhöll följande uppgifter rörande de
tider, då lapparna lemna distrikten (även Karesuandoprotokollets uppgifter
om tiden för deras ankomst till gränsen äro här inarbetade):

227

Lapparna i 17 distr. bryta upp i första hälften av september (s. 131).

Från 16 distr. flytta de i början eller första hälften av september; de norska

sjöfinnarna föra upp sina renar vid Mikaeli (ss. 133, 131).

Från 15 distr. flytta de i slutet av augusti — mitten av september, de norska
sjölapparna något senare (s. 136).

Från 14 distr. flytta de i senare hälften av september (s. 140) och komma
likaledes till riksgränsen i senare hälften av september, en del i början av oktober
(s. 138).

Från 13 distr. flytta de i senare hälften av september (ss. 143, 140).

Från 12 distr. flytta lapparna i slutet av augusti — mitten av september; de
norska sjölapparna passera senare genom distriktet (s. 145).

Från 11 distr. bege sig lapparna strax efter mitten av augusti eller 1—3

veckor efter 29 juli (s. 148) och komma till gränsen omkring 1 september (s. 148);
Kvalölapparna passera genom distriktet under september

Från 10 distr. fara lapparna 1—3 veckor efter 29 juli; Kvalölapparna passera
distriktet under september (s. 152).

Från 9 distr. flytta de i mitten—slutet av augusti, från Sörfjorden litet senare
(s. 157); de stanna vid kusten till början av augusti (s. 156). Till gränsen komma
de 25 augusti—15 september (s. 156).

Från 8 distr. (Sörfjorden) flytta lapparna något senare än från 9 distr. (s. 160).

Från 7 och 6 distr. flytta de mitten av augusti—mitten av september (ss. 163,
167) och komma till gränsen vid mitten av september (s. 163).

Från 5 distr. flytta de vanligen vid mitten av augusti—mitten av september,
några redan 29 juli (s. 168).

Från 4 distr. flytta lapparna omkring 1 augusti (s. 171), enligt andra uppgifter
på samma tid som från 7 distr. (s. 172).

Från 3 distr. flytta de vid mitten av augusti (s. 174) och övergå gränsen vid
mitten av september (s. 173).

1873.

Enligt v. Duben skulle alla Karesuandolappar komma till gränsen 25 aug.
—15 sept. (s. 185).

1879 och 1 883.

Om uppgifterna från dessa år se ovan s. 185 ff.

1 893.

Från 12 distr. flyttade lapparna förr i slutet av augusti, nu i slutet av september
(s. 146). *

I 11 distr. vistades de ända till slutet av september (s. 149). ;::r- . .. • -i

228

Sammanfattning.

De värdefullaste upplysningarna rörande tiden för de svenska lapparnas flyttning
till och från de olika delarna av Tromsö amts fastlandsdel härstamma alltså
under denna period från åren 1866 och 1906; de säkrare upplysningar man från
andra tider erhåller, röra endast enstaka trakter. En jämförelse mellan de olika
uppgifterna visar, att någon förskjutning i tiden för överskridandet av riksgränsen
på väg till Norge knappast kan ha skett under ifrågavarande period; den sammanfattande
uppgiften från år 1866 ovan s. 222 synes i allt väsentligt stämma överens
med uppgiften från år 1906 s. 224 — i allmänhet överskreds gränsen eller kunde
åtminstone överskridas före kalvningstiden. I avseende på tiden för ankomsten
till kusten har emellertid en bestämd förskjutning inträtt sedan år 1866. I många
trakter komma lapparna nu till kusten redan före kalvningen, åtminstone med
vajorna, under det att de år 1866 i allmänhet kommo dit först efter kalvningstiden,
omkring midsommar. I somliga trakter synas de emellertid komma senare nu än
förr (7, 6, 5 och 4 distr., jfr ovan ss. 223 och 225). Rörande tiden för återflyttningen
till Sverige kan man av de förhandenvarande källorna knappast se, om
någon allmännare förskjutning skett under 1800-talet.

Öarna i Tromsö amt.

Tiden för flyttningen från fastlandet till öarna.

Från de första decennierna av 1800-talet eger man inga underrättelser om
tiden för lapparnas ankomst till öarna. Det säges blott (jfr s. 198), att de komma
till Senjen på våren. Den första bestämda uppgiften om deras ankomsttid härstammar
från 1863 (s. 198) och innebär att bl. också Sewyen-lapparna skulle passera
riksgränsen i senare hälften av juni och återvända över gränsen i början av augusti.
Denna uppgift, som dessutom är mycket summariskt hållen, kan likväl icke vara
riktig, vilket visas av de underrättelser, som 1866 års svensk-norska lappkommission
inhämtade och som även skulle ha avseende på något äldre tider. De lyda,
att Äenjen-lapparna kommo till trakten av Moen i Maalselven i början av juni
(s. 199) och att Kvalö-lapparna kommo till trakten av Sletten i Balsfjorden sist i
april eller först i maj (s. 204) och till Kvalön i början av maj (s. 202) eller
under tiden från början av maj till midsommar (s. 203). 18 distr:s lappar kommo

ut till öarna i första hälften av maj (s. 213).

År 1873 uppgavs det emellértid, att lapparna komma till Senjen med korna
före kalvningstiden och med oxarna senare (s. 199).

229

År 1898 säger ett vittne, att lapparna kommit till Svålon i början av maj
åtminstone sedan 32 år tillbaka (s. 205). Till Ringvatsön kommo de i mitten av
maj (s. 209).

År 1906 uppgavs det, att /Sen/en-lapparna med hela sin hjord passerade riksgränsen
under de första dagarna av maj och Gisundet mellan 8 och 12 maj (s. 200).
Yissa vittnen säde, att lapparna även för 40—50 år sedan kommit till Senjen i
maj, andra åter, att de då för tiden kommit dit omkring en vecka före midsommar
(s. 201). Till Kvalön komma lapparna, så länge man kan minnas tillbaka, med
korna i början av maj och med oxarna vid midsommar (s. 205 f.). Till Ringvatsön
slutligen komma korna i maj och oxarna efter den 15 juni (s. 210).

Tiden för återflyttningen till Sverige.

Från de första decennierna av 1800-talet uppges det, att lapparna vistades
på Senjen till hösten (jfr ovan s. 197); år 1807 säges det, att de lemnade ör.
mot vintern (s. 197). År 1863 uppgives det, att de passera riksgränsen redan i
början av augusti (s. 198), vilket emellertid icke kan vara riktigt. Rimligare är
säkerligen 1866 års uppgift, att de återvända under sista hälften av september
(s. 199); ifca/ö-lapparna återvände enligt detta års meddelanden omkring 1 september
(s. 202) eller i början — mitten av månaden (s. 203) och passerade Sletten
i Balsfjorden i samma månad september (s. 204). 18 distr:s lappar återvände 14
dagar före Mikaeli (s. 213).

År 1898 säger ett vittne, att Kvalö-lapparna plägat lemna ön i slutet av
augusti eller början av september sedan åtminstone 32 år tillbaka (s. 205). Från
Ringvatsön återvände de i mitten av september (s. 209).

År 1906 uppgives det, att lapparna lemna Senjen i början av september
(s. 200).

Sammanfattning.

De tillgängliga uppgifterna äro således, vad Senjen beträffar, för något äldre
tider motsägande, i det att de flesta uppgifterna synas tyda därpå, att lapparna
ännu på 1860-talet icke kommit dit förrän efter kalvningstiden, något före midsommar;
somliga vittnen från år 1906 ville emellertid veta, att de även för 40—50
år sedan kommit dit i maj, såsom de, åtminstone med renkorna, notoriskt gjort
fr. o. m. 1870-talet. Möjligen kan motsättningen förklaras så, att de även på
1860-talet kommit med vajorna före kalvningen och med oxarna efteråt, och att
somliga vittnen endast fäst sig vid eller kommit ihåg oxarnas ankomsttid.

Till Kvalön, Ringvatsön och öarna i Skjervö ha de, så långt uppgifterna gå
tillbaka, kommit före kalvningstiden, åtminstone med korna.

Återfärden synes i allmänhet ha anträtts omkring början av september.

Antalet renar, som föras över till Tromsö amt.

(Jfr tabellen sid- 233.)

Från äldre tider finnas inga uppgifter rörande antalet av de svenska renar,
som på sommaren föras över till Tromsö amt. För första gången meddelas sådana
uppgifter år 1844 av de norska medlemmarna i 1843 års kommission, vilka uppge,
att från Torne lappmark ett antal av 40,000 renar gå över till Norge (1897 års
komm:s Indst., bil, 12, sid. 82). 1866 års kommission antager, att omkring 60,000

svenska renar inkomma i Tromsö amt (samma Indst., s. 81). Enligt de norska
lappuppsyningsmännens antaganden var antalet år 1875 94,500, år 1876 92,000,
åt- 1877 100,520, år 1878 104,000, år 1879 90,000 och år 1880 89,000, under det
att lapparnas egna anmälningar omfattade blott omkring halva detta antal (Oth.
Prp. n:o 2 för 1882, sid. 121). Det är uppenbart, att de tal, som lapparna själva
uppgivit, äro alldeles oriktiga; uppsyningsmännens uppgifter äro förmodligen riktigare.
I alla händelser har renantalet utan tvivel stigit högst betydligt efter
1852 års gränsspärrning, jfr härom ovan s. 193 f. och 1897 års komm:s Indst.,
s. 79 ff. De svenska lappkommittéerna beräkna, att sammanlagda renantalet i Torne
lappmark år 1882 var 78,300 och år 1895 73,850 (1883 års lagförslag, s. 59 och
1896 års, s. 79), och av dessa renar fördes säkerligen den största delen över
till Tromsö amt. Lapparna själva åter anmälde år 1895 blott 20,850 renar till
överflyttning, jfr tabellen nedan s. 234. 1897 års kommission säger i anledning

härav med rätta (Indst., s. 83 f.): “Der er efter dette ingen Grund til åt betvile,

åt den aarlig i Tromso Amt sommerbeitende Renmsengde har fra 1865 og udover
til Begyndeisen af 90-Aarene steget til et Antal af omkring 90,000 å 100,000,
maaske enkelte Aar hoiere. Åt den i de sidste Aar er sunket noget, er visselig
Tilfeldet. Dette skyldes dels Tilbageflytningen af Kautokeinolapper, dels den for
Lapperne i det nordlige Norrbotten overmaade ugunstige Vinter 1893—1894, der
medforte en Odelaeggelse af 20,000—30,000 Ren, og dels, att Grsensespserringen i
1889 mellem Finland og Sverige formentlig efterhaanden har fort til en Indskrmnkning
i det gjennem Menneskealdre drevne Misbrug, åt de svenske Lapper
efter Overenskomst medtager finske Ren til Sommerbeitning i Norge."

Orsaken till ökningen i antalet svenska renar i Tromsö amt torde väsentligen
böra sökas i goda år med för renskötseln lämpliga väderleksförhållanden, som låtit de
nyfödda kalvarna leva och renhjordarna växa till, jfr s. 193 f. Några andra orsaker
härtill torde man icke kunna finna. Särskilt kan icke den fortskridande uppodlingen
och jordbrukets utveckling i Norrbottens län ha haft något inflytande på antalet av
de renar, som föras över till Norge. Uppodlingen kan i Norrbotten inskränka
sommarutrymmet endast för skogsrenen, men denna går icke till fjälls, Och inga
försök ha häller veterligen på allvar gjorts att föra skogsrenar över till Norge.

Slutord.

De uppgifter om de svenska nomadlapparnas flyttningar till Norge, som man
i källor av äldre och yngre datum kan erhålla, äro visserligen tämligen sporadiska
och ibland dessutom otillförlitliga, men ett ingående, kritiskt studium av dessa
uppgifter kan dock utan tvivel lemna en i det stora hela och allt väsentligt riktig
bild av det sätt, på vilket flyttningarna under tidernas lopp gestaltat sig, och av
det omfång i rum och tid, som de under olika perioder haft.

De synas ha uppkommit redan i en grå forntid samtidigt med att lapparna
började anse renen som sin personliga egendom. De måste då hålla ett öga
på den renflock, som de ansågo för sin, och när renarna efter gammal
vana om våren drogo till de myggfria gräsfjällen vid Norges kust, måste lapparna
följa efter. Om hösten åter måste de följa renarna på deras vandring
tillbaka till lavtrakterna öster om vattendelaren. Både flyttningstiden och förmodligen
också omfånget av vandringarna bestämdes sålunda av vanor, som renen
själv sedan oräkneliga släktled tillbaka förvärvat, långt innan den ännu blivit
människans personliga egendom. Dessa vanor åter bestämdes av klimatiska och
andra naturförhållanden, som voro och allt fortfarande äro egendomliga för vara
nordliga trakter (jfr s. 2 f. med anm. 9 och 10).

Från tiden före 1700-talet äro upplysningarna om lapparnas vandringar till
Norge ännu mycket sporadiska, jfr sammanfattningen ovan s. 21. Från mitten av
1700-talet eger man däremot särdeles fylliga uppgifter, jfr sammanfattningarna ss.
49, 70 och 93 och framställningen ss. 70 — 84. Dessa uppgifter visa, att de områden,
där de svenska lapparna plägade beta sina renar under uppehållet i Norge,
på denna tid visserligen i stort sett voro desamma som nu, men dock på vissa
punkter icke obetydligt omfångsrikare, jfr översikterna ss. 126, 194, 214 f. Den
viktigaste inskränkning, som betesmarkerna undergått, hänger emellertid icke
samman med den på vissa punkter möjligen försiggångna förskjutningen av deras
västra gräns mot öster eller ens därmed, att Karesuandolapparna upphört att flytta
till trakterna öster om Reisenälven, utan har förorsakats av den stigande uppodlingen,
som tagit ifrån lapparna en mängd av den för renarnas vår- och sommarbete
bästa marken inom den allt fortfarande bestående västgränsen och förvandlat
en hop gamla renvallar o. d. till åker och äng.

232

Även tiden för flyttningen över till Norge är i allt väsentligt densamma nu
som vid 1700-talets mitt, jfr framställningen ovan ss. 86 ff. och 216 ff. Förmodligen
har den varit densamma så länge som lapparna överhuvudtaget haft för
sed att flytta över fjällryggen, enär den säkerligen på det närmaste sammanhänger
med de klimatiska förhållandena i trakten, vilka icke ha under överskådlig
tid förändrats. Detsamma synes gälla om tiden för återflyttningen över gränsen;
uppgifterna härom äro emellertid tämligen ofullständiga.

De svenska lapparnas renbete i Norge har således under de senaste 250 åren
icke utsträckts, vare sig vad betesområde eller betestid — åtminstone betestidens
början — angår. I avseende å de hjordars storlek, som föras på bete i Norge,
har emellertid säkerligen en stor förändring skett, i det att utan tvivel numera ett
betydligt större antal renar föres till Tromsö amt än vad förut varit fallet, jfr
härom s. 230 ovan. I Nordlands amt, åtminstone i vissa delar därav, torde åter
antalet svenska renar ha sjunkit, jfr s. 128 f.

233

Tabell över antalet svenska lappar och renar, som enligt § 7 i 1883 ärs lapplag
anmälts till flyttning till de olika distrikten i Tromsö amt.

Distrikts- nummer	1884	1885	1886	1887	1888	1889	1890	1891
Lappar	Renar	Lappar	Renar	Lappar	Renar	Lappar	Renar	Lappar	Renar	Lappar	Renar	Lappar	Renar	Lappar	Renar
i	1															—
2	5	1020	5	1000	5	860	6	1800	6	1800	5	1610	1	100	—	—
3	9	1070	4	750	6	1040	6	890	9	1430	9	1680	6	1470	9	1600
4	12	2 230	8	1080	10	2130	18	3100	12	3580	10	3 245	5	2490	5	2 000
5	—	—	—	—	—	—	4	990	5	1960	4	1300	—	—	—	1
6	4	440	4	740	2	550	4	1810	—	—	1	200	3	1400	3	1250
7	10	1750	4	1170	3	950	4	680	6	1490	7	1390	4	760	4	640
8	3	1030	1	200	5	1150	—	—	3	2 000	2	1200	11	3920	8	2 420
9	36	7 700	22	4 790	16	2 720	25	4 040	28	4670	22	4 570	22	4 790	19	4930
10	20	3 510	18	3 490	12	2 350	15	2 880	13	2 660	17	3 910	17	4070	20	4 6101
11	15	3110	8	1430	8	1530	13	2 570	14	2 840	16	3140	19	3 590	20	4220 1
12	1	140	11	3 678	12	2 940	13	3 470	14	4048	10	3 710	12	4 554	19	6137
13	4	1240	4	700	5	910	4	1200	3	450	3	480	5	830	5	930 \|
14	5	2 730	7	2 469	7	1940	10	2130	10	1775	12	1851	9	1501	14	1874
15	9	3 000	7	1990	7	1862	14	3 060	15	2 505	9	2357	9	1664	12	2 818
16	1	300	9	1511	6	545	7	890	7	1000	7	690	5	670	7	905
17	4	915	6	1095	11	1575	11	1535	15	2521	11	1928	8	1455	9	2137
18	9	1050	8	680	6	520	6	590	6	580	7	670	—	—	3	370
20	—	—	—	—	1	150	1	120	2	340	1	190	1	200	1	300
21	16	2 730	7	1360	8	1190	15	2170	12	1510	13	1920	11	1650	21	2 990
23	23	3010	16	2 710	8	1300	19	2 500	20	2 670	13	2270	11	2 540	16	3 350
24	3	480	5	1150	9	1330	16	2 690	9	1250	10	1220	14	2 240	14	2 390
25									1	80	—	—	—	—	—	—
\|Summa\|l90	37 855	154	31993	147	27 542	211	39115	210	41159	189	39 531	173	39 894 \|209	45 871

Till 19, 22, 26 och 27 distr. ha inga anmälningar skett

(Forts.)

K. B. Wiklund.

234

(Forts.)

	1892	1893	1894	1895	1896	1897	1898	1899
Hds
-Ö s .2 S P fl	Lappa]	Renar	Lappa]	Renar	Lappa)	Renar	Lappa]	Renar	Lappa]	Renar	Lappa]	Renar	Lappa]	Renar	Lappa]	Renar
1 2 3			7	1410			3	580
4	—	—	5	560	—	—	7	530	—	—	—	—	2	100	2	80
5	—	—	2	800	—	—	1	80	5	270	—	—	—	—	—	—
6	2	1000	3	900	—	—	1	100	—	—	—	—	1	250	1	200
7	3	650	6	860	6	—	7	1110	10	1350	8	760	5	360	8	460
8	6	1960	3	750	—	—	—	—	1	100	—	—	—	—	3	450
9	24	5340	22	6190	5	—	15	2 830	21	3 020	23	3 710	18	2 680	13	2 290
10	22	4 340	15	2 780	1	—	4	590	10	1430	6	960	5	520	6	740
11	18	3 890	16	3 560	20	—	26	2 910	18	2 480	20	2 250	19	1980	10	790
12	12	5137	8	2 795	—	—	9	2 305	15	3 430	7	1168	10	1500	7	1360
13	4	850	5	1100	—	—	5	650	5	570	7	910	5	530	4	650
14	10	1946	15	2114		—	10	960	18	1595	17	1423	18	1250	19	1800
15	6	1779	8	2 594	—	—	13	2 910	12	2 870	8	2190	14	2 620	13	2 780
16	8	1577	5	440	—	—	4	420	4	620	4	465	6	870	6	950
17	2	200	7	1745	—	—	5	1305	8	1840	6	1720	4	1110	8	1830
18	—	—	1	150	—	—	2	260	2	260	2	260	1	70	—	—
20
21	13	2 260	16	2 600	1	—	9	770	13	1080	11	920	7	730	9	880
23	17	2450	13	2 720	4	—	9	950	15	1600	11	920	13	1320	12	1300
24	13	1970	18	2 680	14	—	18	1590	19	1810	14	1070	17	1360	19	1810
25
Summa	160	35 349	175	36 748	—	—	148	20 850	176	24 325	144	18 726	145	17 250	140	18370

(Forts.)

235

S ®	1900	1901	1902	1903	1904	1905	1906	15)07	1908
.-a a £ s .2 s Q c	Lappar	Kenar	Lappar	Renar	Lappar	Renar	Lappar	Renar	Lappar	Renar	Lappar	Renar	Lappar	Renar	Lappar	Renar	Lappar	Renar
1 2 3			5	145	4	190	5	220	5	240	8	490	8	425	5	300	5	450
4	—	—	4	120	5	145	5	140	6	150	10	1400	12	920	9	395	8	440
5													5	800	—	—		—
6	3	330	4	520	2	310	5	460	8	660	7	700	7	1170	5	1 080	9	1290
7	9	670	13	830	12	860	13	1310	9	1270	4	600	6	890	12	1240	10	1220
8	3	600	6	1220	2	500	4	900	5	1050	4	900	5	1280	2	600	4	810
9	26	4 310	26	4 490	ce CM	4 530	27	4 940	17	3130	16	2 500	20	3 730	26	4 640	20	5135
10	9	1070	8	870	5	530	7	700	8	770	6	800	8	770	10	1330	11	1600
11	9	740	17	1470	5	510	17	1280	11	1110	15	1700	27	1915	24	1645	19	1605
12	12	3140	16	3 535	17	3565	14	3 810	22	3 995	21	4140	26	4845	24	4 405	24	4085
13	4	710	5	640	2	310	4	510	2	330	4	390	8	740	6	620	7	700
14	17	1345	20	1210	15	1265	16	1225	18	1325	11	890	15	1400	17	1436	24	2 535
15	14	2 985	16	3 085	16	3110	16	3 255	14	2 525	19	4115	15	4195	22	3 564	25	4 220
16	7	960	8	1070	11	1305	6	895	5	430	5	480	n	980	8	530	7	500\|
17	9	1650	11	2 330	10	2 225	9	2 200	7	2100	8	2 295	12	2 895	«	838	9	1799
18	—	—	—	—	—	—	1	70	1	70	—	—	—	—		—	—	—
20																	—	—
21	9	990	12	1320	12	1560	13	1230	15	! 1800	15	1770	13	1670	19	1975	16	1400
23	17	1830	18	2180	17	2 080	21	2 310	21	2110	12	1710	17	2 600	20	2 760	22	2 985
24	15	1550	17	1690	15	1530	15	1690	15	1870	18	2 200	13	1690	14	1905	12	1410
25	2	no													1	no	—	—
Summa	165	\| 22 990	206	26 725	173	24 525	198	27 145	189	\| 24 935	183	27 080	228	32 915	230	29 373 232	32184

Tillägg.

Till s. 21, rad 7: Kasta-älven rinner kanske i närheten av amtskartans fjäll
Gastabakti vid Lavangsbotten.

Till s. 77: Om renar på Andön i slutet av 1700-talet se 1892 års norska lappkommissions
Indberetning, s. 30 och dess separatbilaga s. 13.

Till s. 79: Rörande uppgifterna om renar på Ringvatsön jfr de s. 208 citerade
uppgifterna hos v. Buch, vilka troligen gå upp till 1700-talet.

Till s. 84, rad 9: Enligt Qvist och Hellant samt uppbördslängder kommo
de nordligare Vefsenlapparna från Lycksele lappmark, jfr ss. 25, 28.

Till s. 92: Aven följande mål äro upplysande om, huru länge på hösten
lapparna stannade i Norge:

Vid tinget i Jukkasjärvi i febr. 1711 förekom ett mål rörande horsbrott, varvid
ett vittne sade: “Enär [= när] dee berörde höst [1710] Atte dagar efter Bartholomej
flyttiade ifrån Noriges sidan---“ Ett annat vittne yttrade: “huru ledes

1708 Jacobi tijd [25 juli g. st. = 5 aug. n. st.], enär dee flytte ifrån Norjes
sijdan, hörde hon“ etc.

Vid tinget i Jukkasjärvi i jan. 1739 förekom ett mål rörande inbrottsstöld,
begången i Trieldal i Ankenaes vid Bartolomeitiden 1738 av lappen Anders Mickelsson
Nija, som vid denna tid låg där med sina renar. Det omtalas också, att Nija
den 19 aug. varit fram till havsstranden för att fiska, och “som nu tiden instundade
på hwilcken de der i negden sommaren öfwer tvistande Lapar skulle förfoga sig hem
öfwer fiällen hwar til sin ort i Swenska Lapmarken, hwilka omtränt Nijo eller Tijo
wara kunde til hushållen räcknade ifrån åtskilliga orter, så“ etc.

Vid tinget iEnontekis i jan. samma år förekom ett mål rörande lägersmål. En
flicka, som hade tjänst hos lappar, som lågo vid Koppangen i Lyngen, befanns vara
havande, varför husbondfolket sände henne hem till hennes föräldrar, som likaledes
lågo vid Koppangen. Hon kom till dem “om tränt en wicka eftter Lars Mäss.—
— Ock som de i Matzmässwickan [Matteus den 21 sept. g. st. = 2 okt. n. st.] flyttade
derifrån ärnandes sig öfwer fiällen “, så blev flickan sjuk på vägen etc.

Till s. 172 nederst: 1857. Enligt de underrättelser, som 1857 års norska
lappkommission inhämtade, gick nordgränsen för de svenska lapparnas överflyttning
till Tromsö amt detta år icke norr om Kaafjorden i Lyngen (1897 års komm:s
Indst., s. 94). Om så verkligen var förhållandet, kan detta tydas endast som ett
mera tillfälligt avbrott i en gammal sedvana, jfr uppgifterna om Suontavaarabyn
från 1700-talet ss. 65 och 84 f. och från 1863 s. 184.

Anmärkningar.

1. Upptäckten av de urnordiska lånorden i lapskan och finskan var ett evenemang för
den nordiska språkvetenskapen, och än i dag hör Vilhelm Thomsens avhandling om »Den
gotiske sprogklasses indflydelse på den finske», Köpenhamn 1869, vari han redogör för dessa
lånord, till de märkligaste verk, som denna gren av filologin frambrakt. Thomsens resultat
ha från alla håll vunnit fullständigt godkännande; endast i mindre väsentliga detaljer ha de
behövt en justering, men själva huvudsaken -— finskan och lapskan innehålla en mängd runordiska
lånord — är en gång för alla fastslagen. Den ende, som sökt rubba tilltron till
detta huvudresultat, är rektor J. Qvigstad, som i sitt arbete »Nordische Lehnwörter im
Lappischen», Kristiania 1893 (här citerat KL), sökt göra gällande, att man icke »är nödsakad
att föra tillbaka språkformen i lånorden på en nordisk språkform, som skulle motsvara
språket i de äldsta runinskrifterna», d. v. s. det urnordiska språket. De skäl, som av honom
framstäldes härför, upptogos till behandling av mig i »Entwurf einer urlappischen lautlehre, I»
Helsingfors 1896, s. 50 ff. (här citerat UL), och som jag hoppas, lyckades jag däri visa, att
den nyss omtalade, av Thomsen inaugurerade uppfattningen av de äldre germanska lånorden
i lapskan är oantastligen riktig.

Allt fortfarande fasthåller jag i allt vid den uppfattning av vederbörande företeelser, som
jag i nyssnämnda arbete framstält. Blott i ett par detaljer, som icke ha något inflytande på
själva huvudfrågan, har jag sedermera kommit till en något annan och som jag tror riktigare
mening. Det gåtfulla norsklapska baiskok »påsk» (= isl. påskar < lat. pascha) med dess
underliga och omotiverade diftong får en välkommen belysning av tvänne andra nyare lånord
med —sk—, vilka även de erhållit ett oorganiskt i-inskott: NL s. 156 fuössko eller fuoisko
»gården Fauske i Skjerstad»; NL 138 duiska,-eena,ni, tuiska,-cerium »Tyskland», vars —ui—
Knappast är att bedöma på samma sätt som i NL 273 ruito »gryta», där det återger ett
långt y\ jfr också NL 110 Sors. Tära. bliiiga »blyg», NL 330 Lule suieotit av sv. dial.
syta »sköta». Det ser alltså ut, som om särskilt konsonantförbindelsen —sk— skulle älska
ett i-förslag. I alla händelser kunna dessa ord icke på något sätt styrka en allmän ljudlag
ä> ai o. dyk, vilken icke häller kan styrkas genom några få exempel på att i mycket unga
lån ett i inskjutits mellan e, ce och en följande dental: einostet, énostet < fi. ennustaa »förebåda,
spå»; ei''seval''de < fi. esivalta »överhet»; eisigen < fi. ensinkään »alls»; NL 113
po-teita, < no. potet »potatis»; NL 117 pro-feita »profet». NL 197 Kvänangen timid, »häl»
innehåller troligen ett minne från den tid, då i det nordiska originalet ett i stod omedelbart
före dess l, Nokeen Aisl. Gr.3 §§ 59, anm. 1; 129. Även NL 215 lallra, »läder» torde finna
sin förklaring ur en norsk mellanform *lceer < lader. Sydlapska Bäikare »bägare» torde
böra förklaras ur ett äldre *Blkärs med brytning enligt UL s. 269 = fsv. bikare, bikar, isl.
bikarr. Det sydlapska brievie »brev», vars —ie i st. f. —a eller —a är egendomligt och
leder tanken till de eljes alltid urnordiska lånorden på lp. —ie, —é < urn. —a (UL s. 56),
finner lätt sin förklaring därur, att det nordiska brev härstammar från lat. breve (scil. scriptum),
jfr Tamm, Etym. Svensk Ordb. s. v. brev. Ur den nordiska litteraturen torde ingen

238

form med utljudande —e vara belagd hos detta ord; endast de sydlapska dialekterna ha
behållit detsamma.

Någon ytterligare diskussion rörande de äldre nordiska lånordens ålder i lapskan har
sedan denna tid icke förts, utan ha alla, som haft anledning att yttra sig rörande densamma,
utan vidare omfattat Thomsens mening. Det enda undantaget är dr Ande. M. Hansen, som i
sin bok »Landnåm i Norge», Kristiania 1904, utgår från Qvigstads uttalanden och med dessa*
som huvudargument söker stöda sitt antagande, att lapparna först i sen tid inflyttat till Norden.
Då emellertid dr Hansen dels icke känner till de invändningar, som gjorts mot Qvigstads
hypotes, och dels uppenbarligen icke är hemma i språkvetenskapen, måste man lämna
hans teori ur räkningen. I förbigående må omnämnas, att också de arkeologiska stöd, som
dr Hansen anför till fromma för sin mening om tiden för lapparnas ankomst till Skandinavien,
av A. W. Beoggee i »Studier over Norges Stenålder, I», Kristiania 1906, blivit avvisade såsom
fantastiska.

2. Sålunda visar det norsklapska viekko »vikt på två pund» en förurnordisk palatal
vokal, ur vilken det urnordiska ä i *wägö, isl. vyg id. utgått. Ett ord som buoiddc »fett»
hänvisar på ett urgerm. *poid - -, varur det urnord. *fait - -, isl. feitr framgått. Endast dessa
båda, som jag tror, fullt otvetydiga exempel må här anföras. Tillfogas må blott, att växlingen
M '' g i viekko, gen. viego visar, att detta ord icke är en avledning ur verbet vikkit
»väga», i vilket fall det borde hetat gen. *viekko.

3. Säkra kännetecken på urnordiska lån bland de lapska ortnamnen äro följande:

a) Namnet innehåller ett ai, motsvarande ett urnordiskt ai, senare nordiskt ei, e, ä etc.
Exempel härpå äro:

NL s. 99 baidär Beieren i Nordland; oarjeli-bai där (»Syd-Beieren») Gildeskaal i Nordland;
den lapska formen visar otvetydigt, att den urn. formen innehållit ett båld - - och att
således den av Rygh givna etymologi i »Norske Gaardnavne» XYI, s. 193 ej kan vara riktig.

NL 208 lairåg-vuödna Leinesfjorden i Ledingen, Nordland, visar på ett urn. *laiRang—,
ur vilket det senare Lceidangr, Ledingen utvecklat sig, Rygh XYI, 250.

NL 318 staf go, gen. =, Steigen i Nordland, av en urn. grundform till fno. Steig, Rygh

XVI, 249. Den starka stammen i den lapska genitiven synes förutsätta en urn. iö-stam.

NL 84 ai-laddi Helland i Tysfjorden; den lapska formen förutsätter ett urn. *Jiail - -, varför
alltså Ryghs etymologi XVI, 279 f. måste förfalla.

NL 255 rafs a S. och N. Reisen i Tromsö amf, förutsätta den urn. grundformen till
fno. i Rceisu Dipl. Norv. VI 229, a Rceisu Dipl. Norv. VI 321, i Reisu Dipl. Norv. VI
349 (Ryghs mskpt om ortnamnen i Tromsö amf å Norska Riksarkivet; alla följande citat
ang. ortnamn i Tromsö amt äro hämtade från detta mskpt).

NL 282 sälg’is, sälg''is Sessön i Hillesö, Tromsö amt; vare sig ordet är af nordiskt

eller lapskt ursprung, bär övergången mellan språken skett i urn. tid; 1610 Sexa, 1614

Sexöenn, 1723 Sedsöen, nuv. uttal Scessöia.

NL 255 ratna, raidna Renön i Tromsö amt; en ren heter urnordiskt *hrainaz.

NL 85 allo Helgö i Karlsö, Tromsö amt; 1610, 1723 Hclgöe, 1614 Helgöen, nuv.
uttal Hcellöia; den lapska formen förutsätter ett urn. *hail - -

NL 160 gai-vuödna Kaafjord i Lyngen; namnet är, såsom Qvigstad påpekar, av lapskt
ursprung; utvecklingen ai till långt ä (varav senare det nuv. långa å uppkommit, men jfr
ännu namnets finska form Kaavuono) har skett i urn. tid.

b) Namnet innehåller i första stavelsen en vokal, vars nordiska motsvarighet vid upptagandet
av lånet ännu icke undergått omljud eller brytning och således bör betraktas som
urnordisk. Exempel äro:

NL 83 aggal-suölo Engelön i Steigen. Rygh XVI, 261.

NI. 82 äda-vuödna iEdfjord i Lödingen; namnet innehåller utan tvivel isl. dör »ejder».

239

NL 129 diet da Tjeldön i Lödingen, Rygh XVI, 301; måste väl vara lånat, innan det
nuvarande norska je uppstått ur det äldre ja, som i sin tur uppkommit ur urn. e.

Saj$a Senjen; Qvigstad i Finn.-Ugr. Forsch. II 139, Wiklukd i Journ. de la Soc. FinnoOugr.
XXIII, 10, 2.

NL 93 ar sä Hersön i Hillesö; skrives i äldre tider Hergesö, Herresöönn, 1614 Herridtzöenn,
1723 Hertzöen, nuv. uttal Hcerrsöia; även en lapsk namnform kergig förekommer,
vilken synes vara en senare bildning.

NL 93 ar sä Hersö i Helgd; skrives 1610, 1614 llerritzö, 1723 Hersöen, nuv. uttal
Hcerrsöia.

NL 345 vavca-vuödna Vseggefjord längst i norr på Ringvatsö; den lapska formens
vard- förutsätter ett urn. *tvagj-.

c) Namnets andra stavelse innehåller sådana element, som dels icke kunna vara tillagda
av lapparna vid inlånandet, dels icke förekommit i grundspråket efter urnordisk tid. Exempel
äro bl. a.:

NL 329 svarbi Kvarv i Skjerstad och Sörfolden, av urn. *hwart>a, fno. hvarf; Rygh
XVI, s. 218, 237; Inledn. s. 58.

NL 337 ul''bé Ulvön i Västerålen; ulpé-gieddé gården Ulvik i Tysfjorden, innehåller
en urn. form av fno. ulfr varg; Rygh XVI, s. 370, 276.

NL 347 viester-älas eller -allas Västerålen; den urn. nominativändelsen är här bibehållen;
Rygh XVI, s. 371.

NL 97 avki Haukön i Tysfjorden; Rygh XVL, s. 276.

NL 97 av ko Haukön i Skjtervö; den andra stavelsens o i st. f. det väntade i, e (ur
urn. a) synes häntyda på så gammalt lån, att det forum, o ännu varit bibehållet.

NL 230 mälik&r-avjo Magerön; -avjo visar på det urn. *awjö av *agwiö (som också
kunde vara original till det lapska ordet), jfr min Urla. Lautl. s. 27.

NL 168 gidne Nordkyn visar samma intressanta urn. form på -a (varur regelmässigt lapska
-e) av en konsonantstam som mielkke »mjölk», nuotte »fisknot» o. a., jfr det latinska
lånordet melca »en maträtt av sur mjölk» med sitt egendomliga -a (Kluge i Pauls Grundriss2,
s. 330, 453); det fno. leinn är konsonantstam, Fritzner, Ordbog s. v.; Rygh, Inledn.
s. 60; Nokeen, Aisl. Gr.3 § 406. Även i finskan träffar man exempel på detta egendomliga
utljud: markha »mark», nuotta »fisknot» o. a.

Särskild uppmärksamhet förtjäna här några sammansatta namn, vilkas första sammansättningsled
slutar på -o, vari man vill igenkänna ett förumordiskt element av samma art
som i Chario-ualdus, Lang o-bar di etc. (jfr Streitberg, Urgerm. Gramm. § 55 a; Brugmann,
Kurze Vergl. Gramm. § 369 A 7). I vissa delar av Tromsö amt har visserligen ett utljud
-ö spritt sig över områden, där det ursprungligen icke hört hemma (jfr t. ex. NL 325: Lenvik
stuöhkkö »huggstubbe» bredvid alla andra dialekters -é eller nyare -a), men i kompositionsfog
synes detta icke ega rum och kan i alla händelser icke användas för att bortförklara
-ö i namn från andra trakter. Exempel äro:

NL 354: Tysfjorden vcessto-älipé Västfjorden; ähpé är lånat ur det urn. originalet
till hav.

NL 94 arvo-vuödna Aursfjorden i Malangen; metatesen -ur- till -rv- är dock ovanlig
(NL 35).

Friis Buvro-vuodna Burfjord i Skjaervö.

NL 343 vargo-nuörri Vargsund i Västfinmarken.

d) Förutom dessa nu behandlade grupper finnas en hel hop ortnamn, som kunna vara
urnordiska lån, men som icke förete sådana kännetecken, som med nödvändighet fordra antagandet
av urnordiskt ursprung och utesluta tanken på senare lån. Sådana äro t. ex. namnen
på Folden NL 156, Hammerö 187, Tannö i Hammerö 123, Sagfjorden (»Rptangen»)

240

267, Tysfjorden 132, Ballangen i Ofoten 100, Gratangen 267, Kolla 257, Grytö i Trondenes

268, Lavangen 213, Salangen 286, Dyrt) 131, Tranö 252, Malangen 230, Tusse i Hillesö
137, Grindö vid Tromsö 266, Lyngö vid Vengsö 217, Risö väster om Rebbenesö 266, Andammen
83, Yandö 342, Karlsö 162, Fuglö 195, Yorterö 349, Rödö i Kvsenangen 261 och
många andra. På grund af sitt läge och sin betydenhet böra väl de hasta av dessa lokaliteter
ha varit kända för lapparna under sina germanska namn redan under urnordisk tid.

Det ovan sid. 7 f. citerade uttalandet av Qvigstad, att de i äldre tid från skandinaverna
lånade lapska ortnamnen i norra Norge förutsätta »seldre norske eller gammelnorske Former»,
är således icke på alla punkter riktigt — det fins en mängd ortnamn, som gå tillbaka på
vida äldre, urnordiska och icke blott »gammelnorske» original.

4. Nålborst, »Sveriges geologi», Sthm 1892—94, ss. 303, 306.

5. I hans stora verk »Reise in den äussersten Norden und Osten Sibiriens» IY, 2, St.
Petersburg 1875. Jfr även A. Bkauers monografi »Die arktische Subregion» i Zoologische
Jahrbucher, Abteil. för Systematik, in, ss. 194—216, 277—281, Jena 1888.

6. Jfr v. Middendorff, ss. 949 ff., 1175 f.

7. Jfr t. ex. ToKtMi berättelse om fjällapparnas sätt att jaga vildrenar i fjällen vintertiden
och skogslapparnas renjakt i skogarna både vid fastlagstiden på våren och brunsttiden
på hösten, Sv. Landsmålen XVII, 3, s. 55 ff.

8. v. Middendorff säger härom s. 956 f.: »Das Rennthier bewohnt fast alle zur Notli
ihm Nahrung bietenden Inseln des Eismeeres, und scheint in der Leichtigkeit und der Liebhaberei,
mit der es weite Wass ers tre eken durchschwimmt, ein vorzugliches Mittel zu grösserer
Yerbreitung zu besitzen. Bei der geringfugigsten Veranlassung habe ich es sich in den Taimyrsee
störzen und mehr als zwei geographische Meilen hinöberschwimmen gesehen. Oft ist
es von Segelschiffen im Meere, tern von allen Kusten, aufgefischt norden, und es zögert aucli
nicht, wenn es von Jägem oder Wölfen verfolgt wird, sogar auf Eisschollen, die im Meere
schwimmen, Schutz zu suchen», o. s. v. Jfr också uppgifterna om renens förmåga att simma
i A. Helland, »Beskr. over Tromsö amt» I, s. 246, och skildringen av renskötseln på öama
och skären utanför Helgelands kust i den norska lappkommissionens av 6 aug. 1892 Indberetning,
s. 14 f.

9. v. Middendorff, s. 1125: »Suchen wir nach dem Grunde, der die Rennthiere zu
ihren Wanderungen treibt, so könnten wir uns fast bei der Annahme beruhigen, dass sie ursprunglich
Waldthiere sind, welche dem Geschmeisse im Fröhsommer zu entgehen suchen, und
nicht fruher zur Waldgränze zurukkzukehren wagen als bis sie vor ihren Peinigern sicher
sind.

Hat man die furchterliche Mukken- und Moskito-Plage in Sibirien durchgemacht, die

ich zu Anfang dieses Bändes und in meiner Abhandlung uber die Barabå beschrieben; ---

— — hat man die Nomaden Sud-Sibiriens mit ihren Heerden schon fruhe im Jahre aus den
fettesten Weidegrunden der Steppe sich auf die noch spärlich grunenden Gebirgshöhen begeben
gesehen; hat man selbst im höheren Norden Sibiriens die Rukken der Rennthiere von hakig
bewaffneten Bremsen-Larven sieb- oder vielmehr durchslagartig durehlöchert gefunden, gesehen
wie die Thiere sich schutteln um ihre Peiniger geschossartig von sich zu schleudern; hat
man endlich erlebt, wie ängstlich der Nomade seine Rennthiere zur Plagezeit uberwacht, und
wenn sie auf und davon sind, sicher voraussagt, wo sie zwischen West bis Ost auf der Nord
hälfte des Horizontes zu finden sein mussen, da sie unaufhaltsam gegen die wehende Luftströmung
ziehen; — hat man das Alles selbst erlebt, so zögert man gewiss nicht, die volle
Bedeutung anzuerkennen, welche das Hervorkommen des Geschmeisses för die armen Geplagten
hat.

Sei es dass die Thiere zu immer höheren und höheren, zu immer luftigeren und kuhleren
Gebirgsgipfeln liinansteigen; sei es dass sie vor ihren Peinigern sich ins Wasser versen -

241

ken, oder wie am Ochotskischen Meere sich dicht an die ilberhängend tropfenden, zur Fluthzeit
gestrandeten Eisblökke drängen, nicht hier, nicht dort der Gefahr achtend, dass das reissende
Thier und der Mensch sie in dieser Lage so leicht berttkkt — (lberall seben wir zur
Sommerzeit in dem Geschmeisse, das dem Moder der ITrwildnisse entsteigt, die grosse Hauptfrage
fur das Leben der Renntliiere.»

Jfr om myggplågan också »Beskrivelse af Tromsp Amf», Kristiania 1874, bihanget, s.
XXVII f.

10. I 1746 års protokoll över den svenska gränseförrättningen vittna under den 19
juli några lappar från Jukkasjärvi Överby (vilken flyttade på norra och östra sidan om Torneträsk),
»att de altid warit wahne öfwerflytta Landz kiöhlen opåtalt och besöka hafs stranden
till undvikande af Myggen som deras diur i denne hell tract mycket plågar innan Olssmässan.
»

Den svenske »östlappen» Lass Petersen från Jukkasjärvi avgav den 9 sept. 1743 i
Sultenvik i Malangen ett vittnesmål inför major Peter Schnitler, ur vilket följande må
här anföras (vol. III, s. 94 f.): »Derhos sigendes, åt de Svenske Ostlapper ei kan undvsere
de Norske Fielde om Sommeren, deels for de store Klaegger [bromsar] og den mangfoldig
Utöyg, i Lapmarkens Dale; varende Sommerens Heede, hvoraf Reenen plages, og drives til
Norriges kolde Fielde, deels fordi i Lapmark vel er Maasse nok, men intet (thess, som
Reenen om Sommeren vil have, og de kan faae i Norge».

Handskriften n:o 263 i Kildeskriftfondets Samling å Kristiania Universitetsbibliotek
(kopia av n:o 947 folio i Thottske Sami. i det store Kgl. Bibi. i Köpenhamn) med titel »Om
Lappernes Veesen i Levemaade og Afguds-Dyrkelse i Nordlandene fra förrige Tiider», skriven
efter 1752 och företrädesvis avseende lapparna i Nordlands Amt och Senjen (Qvigstad, »Kildeskrifter
til den lappiskeMythologi», s. 90). I detta mskpt säges s. 14 f.: »Dend Maengde
af disse store Brsemser i den tycke Gran Skoug over paa den Svendske siide, der plager
iidelig disse Creaturer, er Aarsag, åt disse Reensdyr, fölgelig og deris Eijermaend, maae paa
den tiid [våren] söge over til de Nordske Fjaelde för åt undgaae disse sine Fiender, og Endskjönt
de vell og derover har een stor Deel i fölge med sig, saa dog kand det icke forslaae
mod den store Maengde i Skougen paa den Svendske siide, ligesom og Lapperne med sine
Reensdyr paa den tiid söger over til de Nordske Fjelde, fordi der falder långt ftedere Gräsgång
ved en vis Slags Mose, de der Under til Föde, som de Ere heel begjaerlige efter.»

På samma sätt uttalar sig Jokkmokksprästen Samuel Rheen i sin år 1671 skrivna
»Relation om Lapparnes Lefverne och Sedher», Svenska Landsmålen XVII, 1, s. 17: »Sedan
när grääs och örter begynna wäxa i fiällen och dalerne, fly the längre Opföre, somblige in
till fjäll Ryggen, och somblige öfwer Gäll Ryggen, och dhet för Myggarne skull, som ther
förmycket wancka och giöra theras Reenar stohr wånda; hvarföre åt undvika desse ohyror,
som deras Reenar hårdt plåga, måste the medh them fly på the högsta bergh the finna och
kunna komma.»

I samma riktning yttrar sig också kyrkoherden i Piteå Olaus Graan i sin år 1672
skrivna relation, Svenska Landsmålen XVII, 2, s. 34.

Gent emot dessa uttalanden stå de åsikter, som förfäktades av lapparnas kände missionär
från 1700-talet Pehr Högström och deras förnämste skildrare från vår tid G. von Duben.
Den förre säger i sin präktiga »Beskrifning öfwer de til Sveriges Krona lydande Lapmarker»,
Sthm 1747, s. 95 f.: »Egenteliga orsaken, hvarföre Lapparna flytta sina hemvisten, är dels
den, åt de hafva sina land oppe i fjällen, för hvilka de til Kronan betala skatt. Då de således
vintertiden och medan de vistas i skogsbygden, verkeligen ligga på andras land, hvarföre
de måste gifva dem en skälig vedergällning. Och emedan Renarna lefva sommartiden
mast af gräs, som de i Fjällen finna ymnigt nog, men om vintren kunna Lapparna i snöfjällen
för brist på ved och andra orsaker ej lefva, hafva både Lappar och Renar fått vanan

K. B. Wiklund.

242

att flytta, den de näpligen lära aflägga, och utlåta sig således ej vara med sina indelningar
missnögde. Dels trifvas ock Renarna (besynnerligen de som fått vanan) bättre i Fjällen. De
blifva för det kalla climatet med mindre sjukdomar plågade, och på de släta Fjällen ej så
hårdt af myggor ansatte. Här til kommer ock, åt de i Fjällen, hvarest ej finnes någon skog,
hafva bättre före åt bevaka sina Renar, hälst sommartiden då de ej kunna se fjäten, än i
skogslandet, der de icke altid kunna hafva dem så noga i ögnasikte. Dock tror jag, åt om
alla Lappar hade på denna sidan om Fjälryggen sina afskilda land och marken vore tilräckelig,
skulle de, i anseende til de olägenheter de hafva af flyttningen, väl gifva sig tilfrids
åt vistas här hela året.» Varpå han som bevis härför åberopar sig på skogslapparna, som
vistas i skogen hela året om.

Det är dock tydligt, att Högströms uttalande beror på ett ensidigt teoretiserande. Han
erkänner själv, att renarna sommartiden trivas bättre i fjällen i följd av det svala vädret,
bristen på mygg och det bättre gräsbetet samt att lapparna personligen ha olägenheter av
flyttningarna och väl därför ej alldeles självmant ge sig ut på dem. Jfr i detta avseende
också hans uttalande sid. 99: Vårtiden får lappen »stundom ej längre uppeholla sig på et
ställe än en dag eller ock en natt, då lian måste åter bort. Hälst då snön begynner blifva
hård, och Renarna mena den tiden är inne, på hvilken de skola få fara ju förr ju hälre
til sina sommarvisten. Då de ock stundom ej stort fråga Lappen til råds, utan laga sig på
resan, om deras husbonde vil eller ej. Derföre vet man vara händt i en viss Lapmark, åt
medan Lapparna för några år tilbaka voro i Januarii månad til marknads, kom en sådan väderlek,
som satte Renarna i den rörelse, åt våren vore nu inne; och togo altså afsked samt

begåfvo sig på resan, medan deras Herrar voro til marknads: då det ej annat var til göran des,

än skynda sig efter til deras vanliga sommarhemvisten». Om Högström vetat av eller
kunnat veta av, att även de vilda renarna i de länder, där de ännu förekomma, företaga alldeles
likadana vandringar, oberoende av någon vana, som människor kunnat bibringa dem,
hade han säkerligen låtit sin teori om människans ingripande falla.

På s. 94 yttrar Högström vidare: »En lärd man [Linné] har hollit före, åt Lapparna
för Renarnas Korma eller Kurbma [larverna av renstynget, Hypoderma tarandi] blifva nödsakade
åt begifva sig alla somrar til Fjällen. — — — Men detta måste hafva kommit af

osäkra berättelser om alla dessa saker, emedan andra orsaker äro, hvarföre Lappen måste

flytta och ej kan ligga qvar på et ställe. Ty, först har denna fluga i sielfva Fjällen, dit
Lappen sommartiden flytter, sit egenteliga tilhold; och de Lappar, hvilka sommartiden ej flytta,
hafva ej eller af samma flugor så stor olägenhet, som de förra: då det således ej vore, åt
flytta undan, utan til denna ohyran.» Härmed förhåller det sig så, att det är renarna
själva, som i sin egen kropp transportera styngflugornas larver till de trakter, vare sig på
fjällen eller i skogarna, där de tillbringa sommaren. Där komma larverna ut ur renens rygg
(Hypoderma tarandi) eller nos (Cephenomyia Trompe), falla till marken, förpuppa sig och
utvecklas i sinom tid till dessa styngflugor, som äro renens värsta flygande fiender (jfr Fr.
Brauers »Monographie der Oestriden», Wien 1863). Dem kan således renen icke fly undan,
enär han själv bär dem med sig, men den övriga delen av den olidliga insektsplågan undandrager
sig fjällrenen genom sin flykt till fjällen och havskusten.

Underlig är G. von Dubens uppfattning i hans verk »Lappland och lapparne», Sthlm
1873. Sedan han på sid. 84 ff. utförligt redogjort för de orsaker, som enligt det vanliga
antagandet driva renarna till fjällen, fortsätter han sid. 87: »till vandringen föranleddes renen
ursprungligen icke af bromsen, icke af myggen, icke af värmen hvar för sig, icke ens af alla
tillsammans, utan af Lappens vilja; icke ens nu äro de det bestämmande. Det här till vigtigaste
momentet är vanan.» Och s. 49 f.: »Utom de af Stockfleth nämda [bl. a. den
gamla traditionen, att renen behöver dricka havsvatten, som skulle vara »ett botemedel mot
den mask i munnen, varav renen plågas under månaderna april och maj», d. v. s. larverna

av Cephenomyia Trompe] finnas äfven andra skäl, Indika troligtvis mera än de uppgifna bestämma
renens vandring till liafvet. Skogsrenarnas förhållande visar, att renen icke nödvändigt
behöfver lemna skogen under sommaren, icke behöfver saltet, och det är anledning tro,
att dessa vandringar till liafvet äro införda temligen sent. De verkliga skälen till denna
vandring äro: att vistandet vid liafvet skonar sommarbetet i skogen och gör detta följaktligen
ymnigare till vintern, samt att Lappen under vintern slagtat och jagat, och der igenom skaffat
sig diverse saker att sälja, Indika han förer till kusten under sommaren, då de flesta köpmännen
finnas der, så att han kan betinga högsta pris för sina varor och få köpmannens
billigast. Det är således Lappens egen förmån, icke renens behof, som framkallet dessa hafsfärder.
» Jfr också IL A. Widmakks uttalanden i samma verk, s. 481.

Med en enda hänvisning till de vilda renarnas vanor kullkastas denna teori, som det
är egendomligt att finna hos en naturforskare som förf. Det behövs icke mycken autopsi för
att veta, att det överallt i litteraturen återkommande och alltid med den största bestämdhet
framstälda yttrandet, att det egentligen är lappen, som följer renhjorden och i sina vandringar
bestämmes av den, och inte tvärtom, är i allt väsentligt fullkomligt sannt. Särskilt är
detta händelsen under den tid av året, då marken är bar och renen icke av den djupa snön
hindras att fritt röra sig, vart och huru långt den vill. Om då vädret är gott och lämpligt
för vallning, kan nog renhjorden drivas, dit man vill, men vid första svårare oväder eller
dimma eller anfall av rovdjur spränges hjorden synnerligen lätt, och då är människans herravälde
över densamma fullkomligt slut, ofta för en ganska lång tid. Då går renen dit han
vill, i den riktning, som tusentals generationers samlade erfarenhet om klimat, betestrakter
och myggplåga bjuder honom att slå in på, trotsande politiska gränser, förordningar och
sekvesteringspåbud, som dekreterats utan att man tagit hänsyn till det som naturen i dessa
trakter sedan urminnes tider förelagt och förelägger sina innebyggare (jfr också 1897 års
lappkommissions Indstilling, tryckt 1904, s. 171, spalt 2).

Det kan icke nog ofta framhävas, att renen icke är eller blir ett husdjur i samma
mening som häst och ko, som med jämförelsevis ringa möda kunna hållas inom vissa av
egorättsförhållanden bestämda gränser. Renen förblir alltid halvvild och till en del stående
utanför egarens domvärjo. Han är i stället mera än de vanliga husdjuren bunden av naturens
bud, och dessa äro desamma för tamrenen som vildrenen. Icke utan skäl yttrade sig
också representanten för Östfinmarken Saba, själv härstammande från fjällappar, vid stortingets
sammanträde den 6 dec. 1906 på följande sätt (prot. s. 565): »Karlstadoverenskomsten
bestemmer, åt de svenske fjeldfinner ikke skal komme til de norske kyster för den 15de
juni. Men vi ved, åt renen bryder sig ikke om Karlstadoverenskomsten. Forholdet er omtrent
det samme, som om man vilde sige til traekfuglene: »I skal ikke komme til Norge för
den 15de juni.» Naar mai maaned — renkalvens maaned, som finnerne siger —• kommer,
saa vil renen til kysten. Folger ikke finnen den, saa kommer den alene.»

Det är visserligen sannt, att lappen under vintern många gånger, åtminstone i vissa
trakter, utsträcker sina vandringar längre än vad renarna själva behöva, ned till trakter, där
hans produkter stå högre i pris och de varor han själv behöver äro billigare, men detta är
också möjligt för honom blott under vintertiden, då snön hjälper honom att hålla renarna i
sin hand. Under sommaren är det möjligt blott i ganska ringa utsträckning och det kan dä
omöjligen upphöjas till princip för flyttningen. I så fall vore det ju onekligen allra lämpligast
för lapparna att hålla sig så nära som möjligt till den stora bygden i öster och inte

till den- i väster, så sluppe de även ifrån de mödosamma och ofta farliga fjällvandringarna.

Av v. Dubens kategoriska yttrande, att »vistandet vid havet skonar sommarbetet i skogen
och gör detta följaktligen ymnigare till vintern», framgår detsamma, som man av hans
citerade arbete, sid. 65 ff. vet, nämligen att han ej haft fullt klart för sig, att renens huvudsakliga
föda under sommaren icke är renlav, utan allehanda gräsarter. Det är nog ändå

244

sant, att vinterbetet i någon mån skonas därigenom att renarna äro i fjällen om sommaren,
men detta kommer sig huvudsakligen därav, att renarna då icke kunna förstöra lavmarkerna
genom att trampa ned dem, vilket är lätt gjort, då laven om sommaren är mycket torr och
spröd. Det är också ett av fjällapparnas stående klagomål över skogslapparna, att de senares
renar förstöra renlaven under sitt ideliga kringströvande i skogen på sommaren.

11. Jfr t. ex. Helland, »Beskr. over Tromsö amt» I, ss. 369, 391 f.; Yet. Ak. Handl
1771, s. 250 f.

12. v. Duben, s. 92 f.

13. Rygh, »Norske Elvenavne», s. 189.

14. Helland, »Beskr. over Tromsö amt» I, s. 403.

15. Steget från renjägare till nomad eller åtminstone halvnomad är kort och lätt taget.
Särskilt i våra nordliga trakter, där snön mestadels faller djup, är det under snörika vintrar
lätt att hålla en renhjord kvar inom ett begränsat område. Det var också under forntiden
lätt att under sådana förhållanden försäkra sig om ett slags eganderätt till en skock vildrenar,
varav en stor del icke behövde mera än vänja sig något vid åsynen av människan för
att bli »tamrenar» i vår nuvarande mening. Då sedan sommaren kom, spredos renarna visserligen
över alla fjäll och skogar, men på vintern kunde man åter samla dem. Sådan och
icke mycket högre utvecklad är vissa lappars renskötsel ännu i dag, jfr t. ex. Genetz’ skildring
från Kola-halvön i hans »Wörterb. der Kola-lapp. Dial.», Hfors 1891, s. XXVI.

Att skilnaden mellan tamrenar och vildrenar ofta är minimal, är för övrigt en känd sak.
Ibland består den blott däruti, att vildrenen är omärkt, men tamrenen försedd med örmärke.
Seden att märka renarna i öronen synas lapparna ha upptagit från nordborna, som även de
i gammal tid märkte sin boskap med allehanda klipp i öronen. Hos andra renskötande folk
förekomma icke örmärken.

16. Det påstås visserligen ibland, att den lapska renkulturen är ett utflöde och eu
omedelbar fortsättning av den samojediska och allmänsibiriska renkulturen, jfr t. ex. Ande.
M. IIansen, »Landnåm i Norge», s. 182 f., men någon bevisning härför har mig veterligen icke
presterats. Lika stor som överensstämmelsen är mellan den samojediska och den östligare
renskötseln, lika stor är skilnaden mellan den lapska och den samojediska. I sin östra utlöpare
på Kolahalvön, som borde vara den naturliga övergången till de samojediska förhållandena,
visar sig den lapska renskötseln t. o. m. mest olik den samojediska. Kolalapparua äro
typiska halvnomader med föga intensiv renskötsel, samojederna åter de mest typiska lielnomader
med ytterst intensivt handliavande av renarna. Jfr också den lapska renslädens fundamentala
olikhet med den samojediska. Detta för renskötseln mest karaktäristiska redskap
borde dock något så när överensstämma på de båda hållen, om de båda arterna av renskötsel
värkligen utgått från samma rot. I stället synes den lapska släden ha utgått från skidkälken,
de sammanbundna skidorna, vilka ju i och för sig äro ett hos de flästa nordliga folkslag, även
de icke nomadiserande, känt redskap. Allt synes mig sålunda tyda på, att den lapska renskötseln
icke kommit från öster, utan utvecklat sig inom Skandinavien.

17. Helland, »Beskr. over Tromsö amt» I, s. 257 f.

18. Jfr Qvigstads framställning i NL, s. 66, där han bl. a. yttrar: »Doch erreichten

ihre Wanderungen zur Zeit Ottars, da die Weideplätze ergiebiger und die Herden weniger
zahlreich waren, wolil kaum eine Ausdehnung bis zur Seekiiste, wenigstens nicht zu der gewöhnlichen
Seefahrtstrasse (nw. »Seilleden») innerhalb der Inseln, in denjenigen Gegenden.
in welclien die Norweger sich an der Seefahrtstrasse schon angesiedelt hatten; die Lappen
durften sich vielmehr, wie noch heute im Stift Drontheim und Jernband, innerhalb eines
kleineren Gebietes aufgehalten haben.» Några bevis härför anföras icke och torde väl knappast
häller kunna presteras, jfr min framställning i föreliggande arbete. . >

19. Handl. rör. Skand. Hist. XXIX, s. 32; Dipl. Suéc. IV, s. 73.

245

20. Handl. rör. Skand. Hist. XXIX, s. 34 f. Om birkarlarnas Norgesfärder i senare
tid jfr t. ex. J. Nordlander i Hist. Tidskr. 1906, ss. 238, 241 f. och K. Ahlenius »Olaus
Magnus och hans framställning af Nordens geografi», Upsala 1895, ss. 204, 354 (»Scongen»
motsvarar väl Skjomen i Ofoten), 360.

21. Att kreditväsen även kan existera hos ett naturfolk, är en känd sak. Hur det
gick till särskilt hos lapparna, ser man av den åskådliga skildringen hos Torn^eus (Sv. Landsm.
XVII, 3, sid. 63), en skildring, som troligen eger giltighet även för birkarlarnas tid. Intressant
är att se, att den av Torn2eus omtalade karvstocken, som begagnades för räkenskapers
förande, på finska heter pirlcka, vilket är ett nordiskt lånord och tydligen på något sätt
sammanhänger med bir/c-karlarnas namn.

22. Jfr framställningen hos P. A. Munch, »Sand. Afhandl.» II, s. 272 f.; K. Pira,
»Svensk-danska förhandlingar 1593—1600», Sthlm 1895, s. 20.

23. Huvudkällor för denna förteckning äro:

En på tyska skriven mantalslängd av år 1595, uppgjord av kanslisten Carl Raaf; finnes
å svenska Riksarkivet i Danka, Gränshandlingar, Lappland mot Norge 1563—1603.

En skiss över Torne lappmark år 1591 av lappfogden Nils Oravain; därsammastädes.

En på holländska skriven förteckning på sjöfinnarnas fjordar bland Joestincks handlingar
i samma bunt.

Ett »Mantall widh westresiön» 1608 och 1609, undertecknat av Balzer Bäck; ibidem,
Lappland mot Norge 1604—1699.

»Extrakt af Hans Olssons Relation om Finneskat, som Söfinner give Svensken og Ryssen»
av år 1598; Norske Rigsreg. III, s. 537 ff.

24. Om Västerålens utsträckning i äldre tider se P. A. Munch, »Norge under Middelalderen»,
Moss 1849, s. 62.

25. Norske Rigsreg. HI, s. 643; G. Storm, »Hist.-topogr. Skrifter om Norge», Kristiania
1895, s. 181.

26. K. Pika, anf. arb. s. 169 f.

27. Norske Rigsreg. IV, s. 300 f.

28. Ibid. XI, s. 78.

29. Det område, för vilket Sverige utkrävde s. k. lappskatt, sträckte sig i väster
icke så långt som till »field-ssedet» i Susendalen och det närmast i norr därom liggande, som
•omfattade Krutfjeldene, Vaagvasfjeldet och Hatfjeldet med tillhörande dalar och fiskevatten,
jfr härom närmare det svar, som tredje vittnet i Helgelands fögderi gav på Schnitlers fjärde
fråga. Detta betyder emellertid icke, att de lappar, som sutto på dessa bägge skatteland och
betalade lappskatt till Norge, därför icke stodo i något som hälst undersåtligt förhållande till
Sverige. Lappskatten var nämligen här vid denna tid icke en personlig skatt, utan närmast en
arrendeavgift. Härom yttras i 1892 års lappkommissions Indberetning s. 120 (jfr. s. 17) bl. a.:
»Kongeskjödet af 3die Marts 1750 hjemlede altsaa Peter Dass Eiendomsret til alt Almenningsland
i Rån en og Vefsen, men med Forbehold af Adgang for Lapperne til Brug af de Strcekninger,
»hvor ingen Rydning kan ske eller Bofolk sig nedssette». Nogen territorial Udstraskning med fäste
■Grsendser ligeoverfor nasvnte Brug er, som det vil sees, ikke herved angivet. Af amtmand Schelderups
i Skjödet af 1750 refererede Erklsering fremgaar derhos, åt Lappeskatten opfattes af barn
som en Skaf eller Afgift for Brugen »af de Steder, hvor ingen Rydning kan ske» o. s. v. Efter
denne Betragtning er Lappeskatten formentlig naermest en Jord- eller Landleieafgift. Dette
har neppe vseret Lappeskattens oprindelige Vaesen. Fra Begyndeisen af var den visselig en
personlig Skat eller Udgift, hvorved Lappernes undersaatlige Forhold til den norske Stat blev
manifesteret. Men allerede för Midten af förrige Aarhundrede opfattedes Lappeskatten ogsaa
af Lapperne, ligesom af Skatteeieren, som en Landleie. Dette formenes med Tydelighed åt
fremgaa af Major Peter Schnitlers Examinations-Forretninger og Relationer i Anledning af

246

Grsendsereguleringen mod Sverige. Sirlig har denne Opfatning af Lappeskatten faaet sit
Udtryk i den af Schnitler oftere omliandlede Ssedvane, åt Lappeskatforpagteren i Helgeland,
Enkemadame Sverdrup, udstedte Bygselsedler till Lapperne paa bestemte Fjeldsseder. En
saadan Bygselseddel hjemler vedkommende Lap eller Lapper en Brugsret over den bygslede
Fjeldstrsekning» etc.

Icke häller i de närgränsande svenska lappmarkerna var lappskatten vid denna tid en
personlig avgift. Redan år 1670 uppgjordes ett förslag till jordebok för linie lappmark
(jfr. ovan s. 15), och i samband med 1695 ärs definitiva omreglering av lappskatten upprättades
sedermera officiella jordeböcker för lappmarkerna, i vilka lapparnas land och fiskevatten
så vitt möjligt upptogos. Lappskatten hade här fått grundskatts natur.

Att Sverige icke fordrade lappskatt för Susendalen, Krutfjeldene, Vaagvasfjeldet och
Hatfjeldet betydde således, att man icke pretenderade äganderätt till detta land. Att de
lappar, som sutto här på sommaren och i Sverige på vintern, därmed icke voro befriade
från svenskt undersåtareskap, framgår därav, att de betalade personliga avgifter till de svenska
ämbetsmännen. Härom säger tredje vittnet i Helgelands fögderi vid svaret på Schnitlers
tredje fråga: »om Yiinteren opholder hand sig i Aaselle-Lap-Mark, hvor hand indtet noget
betaler til dend Svenske Skatte Foged, men allene Skoug leje til Svenske Lap-Finn, hos
hvilken hand inde sidder [d. v. s. skogslappen, jfr ovan s. 27], Nembl.: 36 eller 48 [i i
Vserdie; Til Laugmand eller Hserrets Hövdingen og Prsesten betaler hand ikke noget som en
Skyldighed, uden noget liidet de i goed villighed kand fordre dennem.» Samma svar gåvo
tjärde och femte vittnena i Helgelands fögderi rörande sina skyldigheter till Sverige. Att
de sade sig icke vara skyldiga att betala avgifter till de svenska ämbetsmännen, utan blott
göra det »i godvillighet», får man tydligen icke mycket fästa sig vid; denna uppgift härrör
säkerligen av fruktan för reprimander från de norska myndigheternas sida.

I fråga om skattskyldighet till svenska kronan voro således dessa lappar att jämföra
med t. ex. den svenske fjällapp, som Schnitler examinerade den 19 juli 1743 på Kjobsnes
i Tysfjorden (III, s. 177 tf.) och som förklarade, att »han selv bär ingen Marke-Land af
Sverrigs Crone der til Furste: men sidder inde hos en anden Svensk Lap; Til Cronen betaler
han intet, ei heller til Laugmanden i Sverrig, saasom han er fattig, og bruges til åt giöre
Skydz eller Fodringskah; Til Svenske Praesten yder han aarlig 8 å 12 (3». Även dennes
svenska medborgarskap manifesterades sålunda genom en personlig avgift, betalad till en
svensk ämbetsman

Frånsett — och jämte —■ deras undersåtliga förhållande till Norge stodo de ovannämnda
lapparna alltså också i undersåtlig! förhållande till Sverige. De voro inga »prfvative
norske Lapper» enligt det gamla uttrycket, utan hörde liksom så många andra lappar i
dessa trakter till bägge rikena, ett egendomligt förhållande, på vilket först 1751 års gränstraktat
gjorde slut.

Denna deras dubbla egenskap var också fullt medveten för Schnitler. I sin relation
av den 15 april 1744 omnämner han (1892 års komm:s Indber., s. 56 f.) inga norska fjälllappar
från dessa trakter, utan blott svenska. Först vid Senjens fögderi (s. 58) omnämner
har 7 norska fjällappar, som icke betala något alls, då de övervintra i Sverige (om
vilka se ovan s. 80 f.). Enligt Oberst Mangelsens skrivelse till den danska konungen av den
6 febr. 1749 (1897 års komm:s Indstill., s. 27 och bil. 8, s. 59) skulle visserligen även dessa
årligen fullgöra vissa prestanda till de svenska ämbetsmännen, men detta är tydligen misstag,
då varken Schnitlers nyssnämnda relation eller hans examinationsprotokoll veta av något
sådant. I dessa senare säger i stället 14:de vittnet i Senjens fögderi, en norsk östlapp, uttryckligen
(IY, s. 67): »I Sverrig betaler han ingen Skat, og det derför, åt han er en Norsk
Skatte-Lap, ei heller nogen Told til Lavmanden, eller Prsest, eller til den Svenske Lap, hvor

247

lian sidder hide hos». På samma sätt yttrade sig 15:de (s. 68), 17:de (s. 101) och 18:do
vittnet (s. 102).

29 a. 1897 års lappkommissions Indstilling, tryckt 1904, s. 40.

30. Jfr t. ex. Schnitlers prof., II, 3 och 6 vittnet i Helgeland, 1 v. i Salteu; III, ss.
55, 179, samt hans relation av den 15 april 1744, avtryckt i 1892 års lappkommissions
Indberetning, sid. 61, mom. 4.

31. På samma sätt förfors med de lappar, som egde sommarskatteland i Norge och
på samma gång vinterskatteland i Pite, Lule eller Torne lappmarker. Enligt kodicillens § 5
»mistade» de det ena av dessa sina skatteland. Om man medels en lagtolkning in pejorem
partem skulle tyda detta som en inskränkning i lapparnas genom § 10 fastslagna generella
rätt till överflyttning till det andra riket, skulle man komma till den orimliga konsekvensen
att dessa lappar, som förut egt både vinterskatteland i det ena riket och sommarskatteland i
det andra, genom traktaten blevo uteslutna från överflyttningsrätten, men att de som egde
skatteland blott i endera riket, skulle bibehålla densamma. Frånsett att de förra väl i rättsligt
avseende genom att lagfästa sina betesland i bägge rikena hade skaffat sig betydligt större
formell rätt till överflyttning än de senare, vore alltsammans eu meningslöshet i en traktat,
som på allt sätt söker att i humanitetens namn värna om nomadlapparnas intressen.

32. Till en liten del har bristen på kartor över dessa trakter nu avhjälpts genom den
med det just utkomna första häftet av Amund Hellands »Beskriv, over Nordlands amt» följande
kartan över Svartisen med dess omgivning, i vilken en del av det äljes icke utgivna
kartbladet Beierdalen ingår. Man kan här sammanställa Schnitlers Revivagge med Rsevfjeldet
intill mitten av kartans östra kant; hit hörde väl också lågfjällen norr därom; jfr också
Hellands nyssnämnda arbete, s. 426, där »Rebbivagges myrstraekninger» omtalas. Sa Junis
alle tycks motsvara kartans Tveraafjeldet. Meidjokdal är väl den lilla dalen norr om Magdatind
eller Magdacokka. Krijppo field och Klöp-field är den långsmala fjällsträckningen
mellan Beierdalen och Graataadalen. Tollaaen återfinner man längst i nordost. Där finnes
Aven Ramsgjelheia och söder om Tollaaen Téllingen. KnapField i lapplänsmannens förteckning
är tydligen detsamma som Knabben vid Tollaaen. Till slut bör också särskilt
framhävas, att denna nya karta även i de övra partierna av Arstaddalen har
några lapska namn (Guölievagge, Habresdalen med Ilabrestind, Kovdisdalen med Kovdistind,
kanske också Sokumfjeldet, på vars nordöstra sida Lapflytterskaret ligger), vilka
alltså visa, att nomadlapparna gått över även till denna dalgång och således
ända ut till havskusten. Huruvida lapparna flyttade till dessa trakter även på 1700-talet, är emellertid obekant.

33. »Beskriv, af Tromsö Amt» 1874, ss. LXXXI, LXXXIV.

34. Jfr härom bland yttranden från äldre tid det ovan i anm. 10 anförda uttalandet
av fjällappen Laks Peteksen och från nyare tid, vad härom säges av Kon. Bef. i Norrbottens
län i dess betänkande av den 31 dec. 1879 (K. Maj:ts Prop. n:o 18 till 1882 års riksdag,
s. 108 f. = Oth. Prp. 1882, n:o 2, sid. 92).

35. Jfr 1897 års lappkommissions Indstilling, ss. 301, 307.

36. Dessa frågor lydde på följande sätt:

»2:o. Om Svenska Lapparnes och deras Rehnhjordars besök i Norrige äro tillfällige
eller reguliera och Indika tider de aftåga och återvända.

4:o. Huruvida locala förhållanden och Rehnkreaturens behof af bete må medgifva att
tågen till och ifrån Norrige ske i ett sammanhang för hvarje Lappmark och efter en och
samma eller flere bestämda vägar, derest dessa skulle antagas till en betydelig bredd af t. ex.
V2 mil.

6 :o. Hvarest Svenska Lapparne under deras vistande i Norrige egentligen uppehålla
sig, om det sker vid hafsstranden eller på sjelfva landsbygden.

248

8:o. Om kändt är, huruvida locala förhållanderne i Norri ge må medgifva, att vissa
bestämda med erforderligt bete försedde tracter till Svenska Lapparna och deras hjordar
upplåtas.

9:o. Huru många hushåll årligen pläga från Jockmocks Lappmark besöka Norri ge och
med huru stort antal Renar tillhopa, samt likaledes huru många Norrska Lappar och Renar
årligen besöka Sverrige.»

37. Detta protokoll innehåller huvudsakligen svar på en del frågor, av vilka de för
denna framställning viktiga lyda på följande sätt:

»1. Har det fra seldre Tider gaaet og gaar det nu nogen Renvei förbi Stedet, og i
modsat Tilfselde hvor gaar nsermeste Renvei?

2. Hvilke og fra hvilke Sogn er de Lapper, som passerer förbi med sine Ren, og

hvor stort kan Antallet af Mennesker og Ren antages åt vsere?

3. Naar farer Lapperne förbi om Yaaren og naar om Hösten?

4. Er der i senere Tid foregaaet nogen Förändring i Ned- og Opflytningstiden, og

hvad er isaafald Aarsagen dertil?

5. Er det nodvendigt, att Nedflytningen sker saa tidligt og Opflytningen saa sent, som
Tilfseldet nu er?

7. Paa hvilke Steder opslaar Lapperne sine Telt?

8. Flytter Lapperne i Sommerens Löb sine Telt og Beitespladse, og isaafald hvad er

Aarsagen dertil?

10. Hvilke Omraader henytter Lapperne til Beite for Renen?

11. Hvorledes er disse Omraader beskaffede?

12. Hvem tilhprer disse Trakter? Staten eller private Personer?

13. Hvor laenge har Lapperne benyttet disse Omraader?

16. Saafremt Simlerne ankommer först, hvilke Forföininger trseffes da for tilstraekkelig
Bevogtning af dem, medens Okserenen hentes?

19. Kjender Lapperne de Ren, som er samlede ved hvert särskilt Tilfselde, og det
omtrentlige Antal, som hver Eier har i samme Flok?

21. Findes i Nserheden Trakter, som Lapperne kan benytte uden Ulempe for de Fasthoende,
og for hvilket Renantal?

44. Har Antallet af overflyttende Ren tiltaget eller aftaget, og isaafald hvad er
Aarsagen ?

38. I Indst., s. 170 står »noget tidligere», vilket dock icke ger någon mening, varför
det måste vara tryck- eller skrivfel.