nOKTRYCKEniKT. P. A. NORSTEDT & SÖNER (Statens offentliga utredningar 1895:1)

NYA LAGBEREDNINGENS

ANGÅENDE HVAD

KUNOL.

FÖRSLAG

TILL

LAX f

FAST EGENDOM lR

STOCKHOLM 1892.

nOKTRYCKEniKT. P. A. NORSTEDT & SÖNER.

{«1 M ? i j

7 /

/.!

i jJ!r nUi! *//.

TILL KONUNGEN.

Sedan Riksdagen i skrifvelse den 12 Maj 1885 i underdånighet
gjort framställning derom, att Eders Kongl. Maj:t matte lata utreda
hvad som borde vara att till fast eller lös egendom hänföra och för

Riksdagen framlägga de förslag till tillägg i allmänna lagen, som
deraf knnde föranledas, samt till följd af denna framställning Landtbruksakademiens
förvaltningskomité och Kommerskollegium, enligt
erhållna nådiga remisser, hvar lör sig inkommit med underdånigt
utlåtande öfver äldre Lagberedningens förslag till Jordabalk 1 Kap.
I*-5 §§, hvarjemte Kommerskollegium öfverlemnat yttranden öfver
samma förslag från fabriksföreningar i rikets städer och Fullmäktige
i Jernkontoret, har Eders Kongl. Maj:t, som funnit nämnda förslag
numera icke kunna såsom lag antagas, genom nådigt Bref den
31 December 1891, med öfverlemnande af berörda skrifvelse och
de med anledning deraf afgifna yttranden, anbefalt Nya Lagberedningen
att utarbeta förslag till de lagbestämmelser uti det i skrifvelsen
omförmälda ämne, som kunde finnas vara af behofvet påkallade.

Med anledning af de tekniska frågor, som förekommit till besvarande
rörande hvad vid en fabriksbyggnad bör vara att hänföra
til] fast egendom, har Eders Kongl. Maj:t jemväl i nåder tillåtit Beredningen
att tillkalla de sakkunnige yrkesidkare, hvilka Beredningen
för erhållande af nödiga yttranden i detta ämne funne erforderligt
höra; och hafva vid behandlingen af nämnda frågor på kallelse tillstädeskommit
Ledamoten af Riksdagens Andra kammare vice Konsuln
A. Swartling, Kommerserådet Th. Nordström, Maskindirektören F. W.
H. Pegelow, Bruksdisponenten A. Lindman och Disponenten O. Carlson,
hvarförutom Beredningen låtit särskilda frågor i ämnet under
hand tillställas ett stort antal sakkunnige och erfarne yrkesidkare,
hvilka med anledning deraf meddelat Beredningen yttranden och
upplysningar.

Efter det Beredningen utarbetat förslag till Lag angående hvad
till fast egendom är att hänföra, får Beredningen härmed i underdånighet
öfverlemna detta förslag med motiv samt tillika återställa
Riksdagens skrifvelse jemte öfriga remitterade handlingar.

Derjemte får Beredningen anmäla, att Presidenten m. m. Herr
Karl Johan Berg jemlikt nådiga Brefvet den 1 Februari 1889 deltagit

såväl i Beredningens gemensamma öfverläggningar angående fbrenämnda
förslag som ock i förslagets granskning; och har Presidenten
Berg i allt hufvudsakligt biträdt detta förslag.

Johan Wold.

Underd&nigst

L. ANNERSTEDT.
Hekman Billing.

Stockholm den 4 Juli 1892.

-''vf<‘u »rf -i m-.-.m:,-- t,uii<t«>d<iv ■" _

ri?tiifcbta#il - -1 f (fao >y ■ i! an i.?<-

■• i i i n:

... i;[vr</j in: •{■ ''m -

i i

''km-u : i

.t<i3Tonart?:/ .j

.ava.uiti /AKsall

. ■ t a* • /t'' karg L

? fiol» £~ :i->u f;ttudjjd»jjH

Förslag

till

Lag

angående hvad till fast egendom är att hänföra.

1 §•

Fast egendom är jord å landet och i stad.

2 §•

Till jorden höra:

derå uppförda hus, vattenverk och andra byggnader, för vattens
afledande eller annat stadigvarande bruk i jorden anbragta ledningar
och andra anläggningar, så ock stängsel;

å rot stående träd och andra växter tillika med frukt derå;

å marken upplagd gödsel.

3 §•

Till byggnad höra:

fast inredning, såsom afbalkningar, ledstänger, spiltor, krubbor
och annat dylikt, så ock ledningar för uppvärmning, belysning, luftvexling
samt vattens inledande eller bortförande jemte till sådana
ledningar hörande motorer;

annat, som i vägg, tak eller golf är inmuradt eller intimradt;

dubbeldörrar, innanfönster, nycklar och annat dermed jemförligt,
som för stadigvarande bruk å byggnaden är anskaffadt, samt, om
byggnaden är brand försäkrad, brandredskap, så vidt den för försäkringsrättens
bibehållande erfordras.

Till fabrik eller annan för industriel verksamhet inrättad byggnad
böra dessutom hufvudledningar för öfverförande af drifkraft, så ock å
fasta, för ändamålet särskildt från grunden uppförda underlag hvilande
motorer, maskiner och redskap.

Finnes till något, som, efter ty i denna § sägs, till byggnad hörer,
reservdel eller duplett, då må den ej till den fasta egendomen hänföras.

4 §•

Har någon efter särskildt stadgande eller på annan emot en hvar
gällande grund eganderätt till byggnad eller annat, som, efter ty i
2 eller 3 § sägs, skulle till annans fasta egendom höra, då må det
ej till den fasta egendomen räknas.

För grufdrift afsedd byggnad, stängsel, ledning eller annan anläggning,
hvarom i 2 § är sagdt, må ej, ändå att den tillhör egaren
af den jord, hvarå grufvan är belägen, till den jord hänföras.

5 §-

Såsom fast egendom anses:

byggnad å ofri tomt i stad i förening med sådan rätt till tomten,
att den ej må af egaren atertagas, så länge tomtören erläggas eller
utan att lösen för byggnaden gifves;

vattenverk å annans grund i förening med sådan rätt till grunden,
att den ej må af egaren återtagas, så länge verket uppehälles;

i jordeboken upptaget fiskeri, hvarmed eganderätt till grunden ej
är förenad, samt

frälseränta.

6 §•

Genom denna lag göres ej ändring i hvad Förordningen innefattande
särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
af jernväg, så ock i fråga om förvaltning af jernväg under
konkurs den 15 Oktober 1880 stadgar rörande hvad i vissa fall är
att till jernväg hänföra.

MOTIV.

''• t

roi/

*; •'' '' \*

Vår lag innehåller, som bekant, icke några allmänna bestämmelser
rörande hvad till fast egendom är att hänföra. För pröfning
af hithörande frågor har man således måst nöja sig med den ledning,
som kunnat vinnas af spridda lagstadganden, hvilka ur olika synpunkter
handla om fast egendom. Det har emellertid länge utgjort
föremål för klagan, att på denna väg en bestämd begränsning af
nämnda begrepp icke kunnat åvägabringas, framför allt derföre, att
det ingalunda kan förutsättas såsom ostridigt, att detta begrepp i ett
visst gifvet. sammanhang, t. ex. i fråga om arfs- eller giftorätt, har
fullkomligt samma omfattning som i andra rättsförhållanden, trämmande
lagar lemna talrika exempel derpå, att gränsen mellan fast
och lös egendom alldeles icke inom ett och samma rättssystem är
fast och oföränderlig, och äfven hos oss har otvifvelaktigt fastighetsbegreppet
i vissa rättsförhållanden fått en vidare utsträckning än den
eljest vanliga.

Såsom den egentliga fasta egendomen framstår naturligen sjelfva
grunden. Jorden med hvad dertill hör har väl ock ursprungligen
betraktats såsom den enda arten af fastighet. Då andra förmögenhetsobjekt.
likstälts med den af naturen fasta egendomen, så tyder
ett dylikt tillvägagående på eu mera utvecklad rättsåskådning och
har derföre säkerligen ett senare ursprung. Så vidt nu fråga är om
den af naturen fasta egendomen, betecknas denna i 1734 års lag
gemenligen med uttrycket »jord». För stadsfastighet förekomma
vexlande beteckningar, såsom »hus och tomt», »hus och jord», »hus,
gård och tomt», m. fl. Att lagen vid angifvandet af fast egendom
i stad vanligen använder något ord, som betecknar byggnad, an -

tyder, att byggnad å egen grund i stad af ålder ansetts tillhöra fastigheten,
såsom ock naturligt var, då i regeln den å tomten uppförda
byggnaden utgjorde den långt värdefullare delen af egendomen. Å
landet var deremot byggnadernas värde i förhållande till hvad i öfrigt
till gården hörde vanligen jemförelsevis ringa, och byggnadssättet
var i äldre tider sådant, att husen ej sällan kunde utan synnerlig
svårighet eller skada flyttas från ett ställe till ett annat. Det kan
derföre ej väcka förvåning, då man i den äldre svenska rätten finner
byggnader å landet vara likstälda med lösören.

Jordegaren tillhöriga åbyggnader torde dock i allmänhet hafva
åtföljt jorden. Genom utfärdade förbud mot hemmans afhysande betogs
jordegaren rätt att från sitt hemman bortföra de byggnader,
som voro afsedda för hemmanet såsom jordbruksfastighet; och härmed
var i sjelfva verket denna åbyggnads egenskap af tillbehör till
jorden faktiskt fastslagen. Att jemväl enligt 1734 års lag den jordegaren
tillhöriga, för jordbruket erforderliga åbyggnaden är att hänföra
till jorden, framgår otvetydigt af lagens stadganden. I fråga åter
om andra, jordegaren tillhöriga byggnader, såsom väderqvarnar, villor,
lusthus och dylikt, är lagen icke lika tydlig; och om dylika byggnaders
natur äro meningarna delade, i det att somliga anse, att de
äro att betrakta såsom sjelfständiga lösören, andra åter, att de utgöra
tillbehör till jorden. I lagskipningen torde emellertid den senare
meningen numera hafva gjort sig allmänt gällande. En lagstiftning i
denna riktning synes ock vara att ur praktisk synpunkt föredraga
såsom medförande de minsta svårigheterna vid tillämpningen, och
något skäl att i förevarande afseende göra skilnad mellan byggnader
i stad och på landet lärer icke förefinnas.

Huruvida byggnad å annans grund enligt allmänna lagens mening
bör hänföras till fast eller lös egendom har, såsom kändt är, åtminstone
såvidt angår byggnader å landet, utgjort föremål för olika meningar.
Att byggnaden i detta fall, den må nu vara belägen å landet
eller i stad, är ett sjelfständigt, från grunden skildt rättsobjekt, derom
råder väl intet tvifvel. Den romerska rättens regel, att all åbyggnad

åtföljer jorden (omne quod incedijicatur, solo cedit) har i fråga om dessa
byggnader icke vunnit insteg i vårt land. Meningsskiljaktigheten
gäller endast frågan, huruvida byggnaden för sig bör betraktas såsom
en fastighet eller icke.

Denna meningsskiljaktighet har egentligen föranledts af stadgandet
i 10 kap. 2 § Giftermålsbalken. Detta lagrum hade före tillkomsten
af Förordningen den 19 Maj 1845 följande lydelse: »Efter
landsrätt giftes frälseman och bonde till två delar, och hustru till
tridiung i alla lösören, som de å landet och i staden ega, eller ega
få, och i allt fast gods å landet, som de i hjonalag afla tillsammans.
I jord eller hus och vattenverk, ehvad de å egen, eller annans grund
byggde äro, som man, eller hustru före, eller under äktenskapet, ärft,
eller förut förvärft, eger ej han, eller hon, giftorätt; dock vare all
årlig ränta och afrad deraf under lösören räknad». Med stöd af detta
lagrum hafva åtskillige rättslärde sökt häfda den meningen, att byggnader
å annans grund å landet vore att anse såsom fast egendom,
dervid man dock, såsom det synes nog godtyckligt, gjort undantag
för vissa slag deraf, såsom väderqvarnar, backstugor och andra byggnader,
som uppförts allenast för nöje eller utan att vara för fastighetsbruket
behöfliga. Andra hafva deremot ansett, att det i lagtexten
använda uttrycket »hus och vattenverk» afser blott vattenverk med
tillhörande byggnader och att alltså af de å annans mark uppförda
byggnader endast dessa vore att på grund af detta lagrum betrakta
såsom fast egendom. Och medan några hållit före, att den bestämmelse
rörande naturen af byggnad å annans grund, som förmenades
vara i nämnda lagrum uttalad, vore tillämplig på alla rättsförhållanden,
hafva åter andra ansett den gälla blott i fråga om giftorätt och att
dylika byggnader beträffande andra rättsförhållanden borde betraktas
såsom lös egendom.

Att med bestämdhet afgöra, huru förenämnda uttryck »hus och
vattenverk å annans grund» rätteligen bör tolkas, är onekligen ganska
vanskligt. Med afseende å omständigheterna vid stadgandets tillkomst
vill det emellertid synas antagligt, att detta uttryck betyder

allenast vattenverk med dertill hörande byggnader å annans grund;
och öfvervägande skäl tala derför, att med stadgandet afses endast
de vattenverk, hvarmed sådan rätt till grunden är förenad, att egaren
ej må derifrån skiljas, så länge verket uppehälles. Åtskilliga sådana
verk torde af ålder funnits anlagda å Kronans mark, och andra lära
sedermera hafva tillkommit med stöd af stadgandet i 2 § af Manufaktur-
och Handtverkeriprivilegierna den 29 Maj 1739. I 10 kap. 17 §
Rättegångsbalken talas om lagfart å bruk och hamrar, och af 12 § i
1818 års inteckningsförordning framgår, att inteckning kunde beviljas
i hus, annan byggnad och vattenverk, hvarmed ständig rätt till
grunden var förenad. Med »ständig rätt till grunden», som jemväl
i de äldre lagförslagen uppstäldes såsom vilkor för att byggnad
å annans grund skulle anses såsom fast egendom, synes man hafva
afsett en s. k. superficiarisk rätt; och en dylik rätt ansågs tillkomma
icke blott innehafvare af ofri tomt i stad utan äfven ifrågavarande
vattenverksegare. Man torde alltså kunna antaga, att dessa vattenverk
i alla afseenden, således icke blott i fråga om giftorätt, äro att
anse såsom fast egendom, och detta ehvad de äro belägna å landet
eller ligga inom stads område. Nu framstälda åsigt lärer ock i praxis
hafva gjort sig allmänt gällande, i det att dylika vattenverk allmänneligen
behandlas såsom fast egendom.

Deremot lära eljest byggnader å annans grund å landet icke
ens i fråga om giftorätt betraktas annorlunda än såsom lös egendom,
äfven om deras egare har en ganska tryggad besittningsrätt till den
jord, hvarå de äro uppförda. Derom kan t. ex. ingen tvekan råda,
att åbo å kronohemman tillhöriga öfverloppshus äro att anse såsom
lös egendom. Detsamma gäller ock i fråga om dylika hus å de till
fromma stiftelser och inrättningar anslagna hemman, såsom hospitalsoch
skolegodshemman, hvilka icke blifvit till skatte sålda. Hvad
beträffar vissa förr under'' hvarjehanda benämningar i jordeböckerna
upptagna särskilda arter af hemman, såsom sämje- och stadgehemman,
stubbe- och röjselrättshemman, kronobergsmanshemman m. fl.,
så lärer förhållandet vara detsamma med öfverloppshusen å dylikt

hemman, der det i jordeboken upptages under rubriken kronohemman;
ty hurudan jordnaturen af dessa hemman än må ursprungligen hafva
varit, så finnas de numera, med anledning af det år 1724 utgifna
påbudet angående förenklad uppställning af jordeböckerna, allmänt
upptagna antingen såsom vanliga skattehemman eller såsom kronogods,
allteftersom skatteköp egt rum eller ej, någon gång måhända äfven
såsom frälsehemman. Likaledes behandlas äfven byggnader, som tillhöra
arrendatorer af enskild jord, allmänt såsom lös egendom. Genom
Förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 Juni
1875 torde i sjelfva verket numera få anses fastslaget, att byggnad
å annans grund å landet i allmänhet ej får lagfaras och således icke
heller är att ur civilrättslig synpunkt betrakta såsom fastighet.

Hvad byggnad å annans grund i stad beträffar, är sådan ostridigt
i vissa fall att anse såsom sjelfständig fastighet. I städerna förekommer
nemligen ej sällan, att delar af stadens egen mark blifvit för
bebyggande upplåtne åt enskilde mot skyldighet att erlägga tomtören.
Vanligen är då husegarens besittningsrätt till tomten så till vida
ständig och betryggad, att han ej kan mot sin vilja skiljas derifrån,
så länge tomtörena erläggas eller utan att lösen för de å tomten
uppförda byggnader gifves. I sådant fall har egendomen i besittningshafvarens
hand tillagts egenskapen af fastighet, och 1 § af Förordningen
angående lagfart å fång till fast egendom den 16 Juni 1875
har ytterligare bekräftat, att byggnad å ofri tomt, som på ofvan angifna
vilkor innehafves, skall i vanlig ordning lagfaras. Oaktadt såväl
i nyssnämnda lagrum som eljest, der i lag eller författningar detta
ämne beröres, gemenligen talas endast om de å ofri tomt varande
byggnader, måste dock sjelfva besittningsrätten till tomten med hvad
dertill hörer i detta fall, likasom i fråga om förenämnda vattenverk,
vara af samma natur som byggnaden och alltså vid aftal mellan
enskilde anses inbegripen i förfogandet om denna, såvidt ej annat
förbehållits.

Utom nu behandlade arter af förmögenhetsobjekt, som för närvarande
allmänneligen betraktas som fastigheter, ehuru eganderätt till

jord ej är med dem förbunden, upptager gällande lag uttryckligen
frälseränta såsom fast egendom. Äfven fiskeri, hvarmed ej är förenad
eganderätt till jorden, lärer, om det blifvit i jordeboken upptaget
såsom särskild lägenhet, hittills hafva betraktats och behandlats såsom
sjelfständig fastighet.

Att rörande ofvan nämnda fyra arter af förmögenhetsobjekt
ifrågasätta någon afvikelse från nu bestående förhållanden, dertill
föreligger, såvidt, Beredningen kan inse, ej någon anledning, utan
har, till förebyggande för framtiden af hvarje tvekan, i förslaget
uttryckligen angifvits, att de skola såsom fast egendom anses.
Å andra sidan lärer något giltigt skäl ej vara för handen att till
fastigheternas klass öfverflytta andra likartade förmögenhetsobjekt, t.
ex. andra byggnader å annans mark eller andra sjelfständiga sakrätter
i annans fasta egendom, såsom besittningsrätt till kronohemman
eller öfriga ofvan nämnda arter af hemman. Skulle behof yppa
sig att i afseende å vissa rättsförhållanden, t. ex. i fråga om utmätning
och tvångsförsäljning, behandla dylikt föremål såsom fast egendom,
kunna stadganden derom lämpligen införas i de författningar,
som ordna dessa förhållanden.

Att jordens alster, så länge de ej skilts från sambandet med
grunden, så nära sammanhänga med denna, att ett rättsligt förfogande
om grunden jemväl, der ej annorlunda uttryckligen aftalats, omfattar
alstren, är en naturlig och öfverallt antagen regel.

Desto större skiljaktighet yppar sig mellan de olika lagstiftningarna,
då fråga blir om att afgöra hvad i öfrigt skall tillhöra en
fastighet dels omedelbart såsom beståndsdel eller tillbehör (pertinens) till
jorden, och dels medelbart såsom förbundet med en å grunden befintlig
byggnad. I detta afseende kan man urskilja tvänne hufvudriktningar.
Den ena låter samhörigheten med fastigheten hufvudsakligen bero
derpå, om det i och för sig rörliga föremålet blifvit på ett eller
annat sätt fast förenadt med grunden eller en derå uppförd byggnad,
medan deremot den andra riktningen lemnar ett vida större utrymme

åt det inre sambandet, den så att säga ideella samhörigheten mellan
det fasta föremålet (hufvudsaken) och det rörliga (bisaken).

Såsom exempel på lagstiftningar tillhörande den senare hufvudriktningen
kunna nämnas franska rätten och allmänna preussiska
landsrätten. Enligt code civil är ett i och för sig rörligt föremål att
på grund af sin bestämmelse (par destination) anse såsom fast egendom
icke blott om föremålet är fästadt vid en fastighet, utan jemväl
om det eljest af jordegaren anbragts vid fastigheten till dess
tjenst och för dess häfdande (pour le service et Texploitation du fonds).
Till det senare slaget af tillbehör räknas exempelvis (art. 524): husdjur
för gårdens skötsel, åkerbruksredskap, utsäde som lemnats till
arrendator eller hälftenbrukare, dufvor i öppna dufslag (colombiers),
kaniner inom hägnader, bikupor, fisk i dammar, vinpressar, bryggkittlar,
destillationsapparater, reservoirer, fat, utensilier som erfoi’dras
för drifvande af smältugnar, pappersbruk och andra fabriker (usines),
halm och gödsel. Jemväl husdjur, som af jordegaren lemnats till arrendator
eller hälftenbrukare för gårdens skötsel (cheptel de fer), anses
tillhöra fastigheten, så länge de på grund af det mellan jordegaren
och brukaren träffade aftal qvarblifva vid gården (art. 522). Genom
dessa bestämmelser har, såsom man finner, begreppet tillbehör till
fastighet erhållit en mycket stor utsträckning.

I hufvudsak enahanda ståndpunkt intager allmänna preussiska
landsrätten. Sedan i I, 2 § 46 såsom allmän regel uttalats, att en
bisak, utan hvilken en hufvudsak ej kan för sitt ändamål brukas,
skall anses såsom tillbehör till den senare, lemnas i det följande en
särdeles rikhaltig förteckning å föremål, som äro att anse såsom
pertinenser till grunden äfvensom till byggnader, såväl i allmänhet
som särskilda slag deraf. Så betraktas såsom pertinenser till jordbruksfastighet
i allmänhet alla derå befintliga föremål, som användas
för åkerbruket eller boskapsskötseln (Gutsinventar), såsom förråd af
produkter, som erfordras för gårdsdriften, intill dess, efter naturens
ordning, nya alster frambringas; fältinventarier och öfriga åkerbruksredskap,
gödsel och utsäde; drag- och lastdjur samt andra nyttiga

kreatur jemte för dem afsedda redskap, äfvensom ungboskap, så vidt
den är erforderlig för kreatursstammens vidmakthållande. Deremot
räknas gödboskap eller för personligt bruk, nöje eller prydnad afsedda
djur icke till gårdens tillbehör. I fråga om hvad till en byggnad
skall hänföras gäller den allmänna regeln, att till boningshus hör
allt, som erfordras för att göra det fullt beboeligt — dock icke möbler,
husgeråd och redskap, så vidt de kunna bortflyttas, utan att byggnaden
skadas — och till en för industriel verksamhet afsedd byggnad
dessutom alla sådana redskap, hvilka efter byggnadens bestämmelse
äro afsedda för det yrke, som skall deri bedrifvas.

Till samma grupp som franska rätten och allmänna preussiska
landsrätten äro, utom de rättssystem, som i allt väsentligt hvila på
code civil, att räkna Oesterreichisches Allgemeines biirgerliches Gesetzbuch
och äfven, ehuru med vigtiga afvikelser, särskildt i fråga
om hypoteksrätten, Sächsisclies Gesetzbuch.

Bland de rättssystem, som i regel förutsätta ett mekaniskt samband
för att ett i och för sig rörligt föremål skall anses tillhöra en
fastighet, är i främsta rummet att märka den romerska rätten. Dess
allmänna ståndpunkt kännetecknas af regeln att intet annat hör till
fastigheten än det, som är jordfast (nikil fundi est nisi quod terra
tenet), eller såsom samma tanke i annan form uttryckes: för jorden
afsedd redskap hör ej till jorden (instrumentum fundi non est pärs
f undi). Sådana föremål som åkerbruksredskap, husdjur, förråd af säd
och foder — d. v. s. hvad i den germaniska rätten innefattas under
benämningen »Gutsinventar» — betraktades, likasom löst husgeråd
och andra redskap af alla slag, såsom lösören (res mobiles). I öfverensstämmelse
härmed ansågs till en byggnad icke höra annat än det,
som var väggfast eller eljest med någon del af byggnaden fast förenadt.
Undantagsvis tillerkändes dock ett helt och hållet rörligt
föremål egenskapen af pertinens, om det nemligen var så nära förenad!
med och afpassadt för fastigheten, att det, skildt från denna,
saknade all användning och förlorade sitt egentliga värde. Så betraktades
dörrnycklar, brunnslock o. d. såsom fastighetspertinenser.

Naturligt är, att i de länder, der romerska rätten vann insteg,
jemväl dess bestämmelser om fast och lös egendom i mer eller mindre
mån fingo tillämpning. I denna punkt lämpade sig emellertid de
romerska rättsreglerna icke rätt väl för de nyare folkens uppfattning
och samhällsförhållanden. Inom den romerska rätten hade nemligen
uppdelningen af förmögenhetsobjekten i fast och löst gods långt ifrån
den genomgripande betydelse som i senare rättssystem, framförallt
de germaniska, i hvilka jordegendomens bibehållande åt slägten och
ätten utgjorde ett af de vigtigaste föremålen för lagstiftarens omsorg.
Då skilnaden mellan fast och lös egendom grundläde en väsentligen
skiljaktig behandling af de olika slagen af föremål och rättigheter vid
arf, föryttring, förpantning, ordnandet af makars giftorätt o. s. v.,
framträdde helt naturligt en växande benägenhet att i den fasta egendomen
inbegripa äfven sådana föremål, som af naturen obestridligen
voro rörliga, om det på grund af föremålens höga värde eller af
annan orsak ansågs särdeles angeläget att bibehålla dem såsom slägtgods.
Det var sålunda i den äldre germaniska rätten ytterst vanligt,
att genom lag, sedvanerätt eller enskildt förfogande löst gods
tillädes egenskapen af fastighet, antingen i allmänhet eller blott
för vissa rättsförhållanden. Sålunda kunde det inträffa och var ingalunda
sällsynt, att en sak betraktades såsom fast egendom blott i
fråga om t. ex. arfsrätt, men i alla andra afseenden behöll sin naturliga
egenskap af lösöre. På grund af sitt stora värde räknades t. ex.
ofta föremål af ädla metaller äfvensom så kallade universitates
rerum, såsom apotek, boskapshjordar, bibliotek o. d., till fast egendom;
detsamma gäller harnesk och vapen, hvilka behöfdes för gårdens
försvar och derföre ansågos icke få skiljas derifrån. Å andra
sidan förekom, att i vissa rättsförhållanden såsom lösören betraktades
föremål, hvilka eljest pläga räknas till den fasta förmögenhetsdelen,
såsom växande träd och frukter, till och med någon gång verkliga
fastigheter, isynnerhet om de voro belägna i stad och ej utgjorde
gammalt ättegods. Då således någon fast utgångspunkt för indelningen
af föremålen i fasta och lösa icke fanns, blef deraf en följd, att

de germaniska partikularrätterna företedde och i stor utsträckning
ännu förete sinsemellan mycket olikartade afvikelser på detta område
från den »allmänna» (romerska) rätten; och oregelbundenheten blir
desto märkbarare, som ej sällan inom samma territorialområde föremålens
gruppering vexlar allt efter olika rättsförhållanden.

Bland vigtigare på senare tid utarbetade lagförslag visar förslaget
till civillag för Bayern en återgång till den romerska rättens uppfattning
i denna fråga. I detta förslag upptagas såsom tillbehör till
en byggnad: gårdsplanen med der befintliga uthus, brunnar och trädgårdar,
för huset särskildt afpassade dubbelfönster och dubbeldörrar,
dörrnycklar, lagerfat, vinpressar, brandredskap o. d. Såsom tillbehör
anses deremot icke sådana föremål, som husegaren anskaffat för personligt
bruk eller för idkande af yrke eller konst, särskildt husgeråd,
afsedt för egarens eller hans anhöriges bruk, icke heller för tillfälligt
ändamål i eller på huset anbragta prydnader, äfven om de äro fästade
vid byggnaden, och slutligen icke åkerbruksredskap, boskap, naturlig
eller artificiel gödsel.

Vida större utsträckning har pertinensbegreppet erhållit i det
för några år sedan framlagda förslaget till allmän civillag för Tyska
riket. Tillbehör till en sak är enligt detta förslag hvarje rörlig
sak, hvilken, utan att vara beståndsdel af hufvudsaken, är bestämd
att fortfarande tjena densamma och blifvit bragt i ett mot
denna bestämmelse svarande yttre förhållande till hufvudsaken, såvida
ej en sådan sak efter ortens bruk i handel och vandel icke anses
såsom tillbehör. Under denna förutsättning räknas såsom tillbehör
till en landtegendom exempelvis: för landthushållningen afsedd redskap
och boskap samt jordens alster, så vidt de äro erforderliga för
gårdsdriften till den tid, då ny skörd af enahanda eller likartade alster
kan påräknas, äfvensom nödig gödsel. Såsom pertinenser till en för
industrielt ändamål inrättad byggnad betecknas i allmänhet de för det
industriella ändamålet afsedda maskiner och andra redskap (Geräthschaften).

Inom de skandinaviska länderna, hvilkas lagstiftning på nu ifrågavarande
område är väsentligen likartad, har i allmänhet pertinensbegreppet
vant temligen begränsad^

En afvikelse i viss mån från den hos oss i öfrigt gängse rättsuppfattningen
har man velat finna i 10 kap. 5 § Giftermålsbalken och
2 kap. 1 § Årfdabalken, hvilka lagrum före tillkomsten af Förordningen
den 19 Maj 1845 hade följande lydelse, det förra: »Efter stads rätt

eger borgare och ofrälseman, som i staden bor, giftorätt till hälften
i arf och aflingejord och hus i staden, så ock i alla lösören å landet
och i staden. Men hvad de å landet ega, eller ega få, i jord eller
fast, med boskap och åkerredskap, derom gånge med giftorätten efter
landsrätt» och det senare: »Dör fader, eller moder; ärfve då frälsemans
och bondes son efter landsrätt två lotter, och dotter tridiung.
Men efter stadsrätt, tage preste och borgares son hälft och hälft
dotter. Dock skiftes efter landsrätt den jord, med boskap och åkerredskap,
som borgare å landet eger; och efter stadsrätt frälsemans
och bondes hus och tomt i staden.» Enligt någras åsigt skulle visserligen
de i dessa lagrum förekommande bestämmelser angående
»boskap och åkerredskap» hafva afsett blott andelen i fråga om giftorätt
och arf och alltså genom Förordningen den 19 Maj 1845 förlorat
all betydelse utom i fråga om egendomsförhållandet mellan makar,
som ingått äktenskap innan nämnda förordning trädde i kraft. Den
allmännast antagna meningen torde dock vara den, att boskap och
åkerredskap enligt ifrågavarande lagrum vore att i fråga om giftorätt
och arfsrätt anse såsom tillbehör till jorden och att således i fall, då
jorden tillhörde ena maken enskilda någon giftorätt ej heller egde
rum i dylika inventarier. Huruvida under antagande, att denna senare
åsigt är den rigtiga, någon ändring i förevarande afseende bör
anses hafva inträdt genom Förordningen den 19 Maj 1845, synes vara
tvifvelaktigt. I tillämpningen torde dock numera boskap och åkerredskap
i fråga om giftorätt och arfsrätt icke behandlas såsom tillbehör
till fastigheten; och i allt fall synes för lagstiftaren någon giltig
anledning icke vidare förekomma att beträffande dessa inventarier

uppställa olika regler för olika rättsförhållanden. Klart är nemligen
— hvad väl ock aldrig förnekats — att ett rättsligt förfogande om
en landtfastighet icke omfattar boskap eller åkerredskap, så vidt sådant
ej uttryckligen aftalas, lika litet som dylika föremål inbegripas i de
objekt, som af fastigbetsinteckning besväras.

Att fullkomligt lösa föremål i följd af sitt inre samband med en
fastighet kommit att behandlas såsom verkliga pertinenser till denna
är dock icke helt och hållet främmande för vår rättsuppfattning. Så
lära väl exempelvis dörrnycklar, åtminstone en omgång deraf, städse
ansetts så nära sammanhänga med byggnaden, att de utan vidare
medföljt vid föryttring af denna. Samma grundsats bär, ehuru ej
lika obestridd gjort sig gällande i fråga om förefintligt förråd af den
å en landtegendom fallna gödsel. Huruvida sådana föremål som
dubbeldörrar och innanfönster i brist på uttryckligt aftal medföljde
fastigheten, har deremot varit tvifvelaktigt och ej sällan gifvit anledning
till tvister.

Genom Förordningen den 15 Oktober 1880 angående lagfart, inteckning
och utmätning af järnväg m. m. har, såsom bekant, för de i
förordningen afsedda fall pertinensbegreppet erhållit en mycket stor
utvidgning.

Största villrådigheten har emellertid yppats i fråga om sådana i
och för sig rörliga ting, som på ett eller annat sätt fästats vid en
byggnad. Vid bedömandet af hithörande frågor har man tvekat mellan
olika synpunkter, i det än arten af sambandet mellan hufvudsaken
och bisaken, än den senares större eller mindre behöflighet för
hufvudsaken, än omfånget af den skada, ett åtskiljande af föremålen
skulle åstadkomma, tillerkänts afgörande betydelse. I all synnerhet
har stor osäkerhet rådt, då det gält att pröfva, i hvilken mån maskiner
eller redskap vore att hänföra till en fabrik eller annan för likartadt
syfte inrättad byggnad. Det är lätt att inse, hvilka förvecklingar
och olägenheter en dylik osäkerhet måste framkalla. Ett
uttalande härom återfinnes i den skrifvelse af den 12 Maj 1885,
hvaruti Riksdagen anhåller om utredning af hvad till fast och

lös egendom är att hänföra. Det heter der: »De förvecklingar, hvilka
ofta uppstå och med nödvändighet måste framgå ur lagens nuvarande
brist i afseende å noggranna bestämmelser om hvad som är
att hänföra till fast eller lös egendom, tarfva lagstiftningens mellankomst
för vinnande af ordning och säkerhet uti hithörande förhållanden.
Enligt hvad Riksdagen har sig bekant, hafva under senare årtiondena
stora förluster drabbat så väl enskilda personer som kreditanstalter,
samt en mängd af rättegångar uppstått och under längre
tid fortgått till stort men för affärslifvets sunda utveckling, äfvensom
i förevarande hänseende mot hvarandra stridande domslut angående
föremål af samma eller likartadt slag meddelats.»

De hela civilrätten omfattande lagförslag, som utarbetats af Lagkomitén
och äldre Lagberedningen, innehålla naturligen bestämmelser
äfven i förevarande ämne.

Enligt den af särskilde komiterade uppgjorda »tablå, innefattande
jemförelse emellan Lagkomiténs förslag till allmän civillag och den
nu gällande», skulle berörda förslag icke innehålla någon annan
nyhet, än att grufvedelar samt växande gröda och frukt, som enligt
gällande lag i allmänhet ansåges såsom löst gods, i förslaget hänförts
till fast egendom.

Rörande särskildt hvad som skulle anses tillhöra byggnad innehåller
förslagets 3 § följande: »Till hus eller byggnad hörer hvad

deri väggfast eller inmuradt är, så ock annat, som ej kan från byggnaden
eller huset skiljas, utan att den del skadas, hvaruti det lastadt är.»

Mot detta stadgande — hvarmed, enligt de förslaget åtföljande
motiv, afsågs att beteckna sådana föremål, som på grund af sin bestämmelse
borde tillhöra fastighet — framstäldes vid lagförslagets
granskning åtskilliga anmärkningar. Göta Hofrätt, som ansåg förslaget
icke innefatta fullständigare underrättelse i ämnet, än hvad
gällande lag redan innehöll, föreslog, för vinnande af större tydlighet,
följande lydelse: »Till hus eller byggnad hörer hvad deri väggfast

eller inmuradt är; så ock dörrar med sina lås, fenster, spjäll och
annat fast innanrede, jemte yttre och inre tak och väggbonad.

Åro för viss slöjd och handtering särskilda redskap och inrättningar
anbragte, värden de ei till huset eller byggnaden räknade, derest ej
upplåtelsehandlingen sådant bestämdt innehåller. Lag samma vare,
der fråga uppstår om hvad till prydnad satt eller fästadt är. Finnes
i detta fall möbel inhuggen eller inmurad, då må den ej utbrytas,
så vida sävskildt förbehåll derom icke skett.» Högsta Domstolen ansåg,
att då till hus eller byggnad hörde allt, som efter sin bestämmelse
borde huset åtfölja, såsom dörrar, fönster, tapeter, kakelugnar med
mera dylikt, ett stadgande, som innefattade denna grundsats, borde
i lagen intagas.

De af äldre Lagberedningen upptagna bestämmelser i föreliggande
ämne ansluta sig ganska nära till hvad Lagkomitén föreslagit.
De vigtigaste af Lagberedningen gjorda tilläggen voro: att till
jordegendom räknats jemväl gödsel samt stängsel, som till egornas
fredande satt är; att, om byggnad rifvits för att åter uppföras, eller
om den genom olyckshändelse eller eljest tillfälligtvis förstörts, hvad
af förra byggnaden å stället funnes i behåll och vore nödigt för ny
byggnads uppförande skulle så anses, som vore det vid byggnad
fästadt; samt att till brandförsäkrad byggnad skulle höra för försäkringsrättens
åtnjutande föreskrifven brandredskap.

Med föranledande af Riksdagens i ofvannämnda skrifvelse den
12 Maj 1885 gjorda framställning lenmades ej mindre fabriks- och
handtverksföreningar i riket än ock Jernkontoret, Landtbruksakademien
och Kommerskollegium tillfälle att yttra sig öfver de af äldre Lagberedningen
föreslagna bestämmelser i detta ämne.

De yttranden, som af fabriks- och handtverksföreningar afgifvits,
beröra hufvudsakligen bestämmelserna om hvad till byggnad skulle
hänföras. Härom voro meuingarne mycket delade. Medan några köllo
före, att större vigt än hittills borde fästas vid ändamålsbegreppet
eller, med andra ord, att vid industriella anläggningar maskiner och
redskap, som uteslutande eller hufvudsakligen tjenade till industriens
utöfning, i allmänhet borde, dock med undantag för egentliga liandverktyg,
betraktas såsom pertinenser till byggnaden, har från annat

håll uttryckts den alldeles motsatta önskan, att vid dylika anläggningar
allt, som utan fara för sj elfva byggnadens bestånd kunde bortföras
och användas på annat ställe, måtte räknas för lös egendom.

Samtliga i frågan hörda myndigheter afstyrkte hvarje förändring
i nu gällande bestämmelser rörande grufvors natur. I öfrigt hemstälde
Laudtbruksakademiens förvaltningsutskott, att till utgångspunkt
för lagstiftningen i ämnet måtte tagas den grundsats, att till byggnad
hörer hvad uteslutande är afsedt att i byggnaden begagnas och sådant,
som för byggnadens syfte har den betydelse, att byggnaden derförutan
ej kan till sitt ändamål användas. Kommerskollegium ansåg, på
anförda skäl, det af äldre Lagberedningen utarbetade förslag icke
vara af beskaffenhet att böra till godkännande antagas, men uttalade
icke någon egen åsigt om den riktning, hvari lagstiftningen i frågan
borde gå.

Att, på sätt inom åtskilliga främmande lagstiftningar skett, till
jordbruksfastighet hänföra boskap, åkerbruksredskap och annat, som
för jordens skötsel erfordras, har Beredningen icke trott böra ifrågasättas.
En dylik åtgärd — som för öfrigt icke, så vidt Beredningen
har sig bekant, hos oss påyrkats — skulle nämligen stå i alltför skarp
strid med den i vårt land af ålder rådande rättsuppfattningen och vara
egnad att i betänklig grad förrycka bestående rättsförhållanden.

Beträffande hvad enligt Beredningens åsigt bör hänföras till en
byggnad i allmänhet hänvisas till hvad derom här nedan vid § 3 anföres.
I fråga åter om de grundsatser, som Beredningen ansett böra
vara bestämmande vid afgörandet af den vigtiga frågan, hvad till en
fabrik eller annan för industriel verksamhet afsedd byggnad skall
räknas, torde redan här några antydningar böra lemnas.

Då det synts Beredningen vara af vigt att, så vidt möjligt, söka
inhemta, huruvida bland landets industriidkare, hvilkas intressen stadganden
i denna fråga närmast beröra, förefunnes någon mera allmänt
utbredd åsigt om den riktning, hvari lagstiftningen borde gå,
har Beredningen anmodat ett antal framstående yrkesidkare, tillhörande
särskilda vigtigare industrigrenar inom riket, äfvensom sty 4 -

relser för en del större brandförsäkringsinrättningar att besvara
vissa i sådant syfte uppställa frågor; och hafva i anledning häraf
uttalanden från sakkunnige män i stort antal kommit Beredningen
tillhanda.

Bland dem, hvilka begagnat sig af det sålunda erbjudna tillfället
att yttra sig i ämnet, hafva icke saknats de, som påyrkat, att vid
bedömandet af denna fråga afgörande vigt borde fästas vid den inre
samhörigheten mellan föremålet (maskinen eller redskapet) och byggnaden
i dennas användning för det dermed afsedda ändamålet, eller,
med andra ord, att i allmänhet sådana förhandenvarande inventarier,
som användes vid fabriksrörelsen och vore för dennas uppehållande
erforderliga, borde betraktas såsom tillbehör till byggnaden. För en
dylik åsigt kunna ock utan tvifvel ganska beaktansvärda skäl anföras.
Till en början lärer det ej kunna nekas, att man från denna utgångspunkt
lättast kan uppnå en enkelhet i lagstiftningen, som är af högt
värde, särskildt på ett område som detta, der det, såsom i Riksdagens
skrifvelse framhålles, kan sägas vara af jemförelsevis mindre vigt, hvar
gränsen dragés, än att den så tydligt och bestämdt utmärkes, att
anledning till tvekan och tvist i möjligaste mån undvikes. Endast
undantagsvis bör nemligen svårighet möta att afgöra, huruvida befintliga
maskiner och redskap verkligen användas för fabriksrörelsen och
äro för dennas drifvande erforderliga, då detta i regeln gäller om hela
det tillgängliga förrådet deraf. Likaledes skulle man på denna väg i
väsentlig mån undvika de oegentligheter och inkonseqvenser, som alltid
måste uppstå, om det mekaniska sambandet mellan hufvudsaken
och bisaken lägges till grund för afgörande^ enär det ju i många fall
beror på fabriksegarens godtfinnande eller annan tillfällig orsak, om
ett sådant mekaniskt samband åvägabragts eller icke. Men dertill
komma andra ej oväsentliga omständigheter. Vid frivillig öfverlåtelse
af en industriel anläggning står det alltid kontrahenterna öppet att
genom fullständiga och noggrant affattade kontraktsbestämmelser så
ordna sina inbördes rättsförhållanden, att tvist ej behöfver uppstå, och
för dessa fall hafva således lagens stadganden egentligen endast sub -

sidiär betydelse, nemligen för den händelse och i den mån förhållandena
ej blifvit genom aftal ordnade. Icke så vid tvångsrealisation,
då någon öfverenskommelse mellan rättsegande med sins emellan
stridiga intressen vanligen ej kan ske, utan allt måste pröfvas uteslutande
efter lag. De bestämmelser, som i detta ämne gifvas, komma
således att få sin förnämsta betydelse för ordnandet af å ena sidan
fastighetsinteckningshafvares, å den andra oprioriterade borgenärers
eller förlagsinteckningshafvares rättigheter. Klart är nu, att i ju större
utsträckning maskiner och andra fabriksinventarier förklaras tillhöra
sjelfva byggnaden, desto mera ökas, förutsatt att byggnaden är att
anse såsom tillhörande fastigheten, föremålen för fastighetsinteckningarna,
medan i samma mån tillgångarne till förnöjande af förlagsinteckningshafvare
eller oprioriterade fordringsegare minskas. Men
det inses lätt, att till en fabriksrörelse hörande inventarier, helst om
de äro för platsen särskilt afpassade, i regeln hafva långt större
värde i dens hand, som eger eller eljest förfogar öfver fabriken, än
i någon annans. Om ur en för viss industri inrättad fabriksbyggnad
maskiner och redskap bortfly tf as, nedsättes ofta fabrikens återstående
värde till en obetydlighet, och i allt fall uppstår för den nye egaren ett
störande och för affärens gång synnerligen menligt afbrott i verksamheten.
Å andra sidan lärer det vara ett lika sällsynt som lyckligt undantagsfall,
om maskinerna och öfriga inventarier för förlagsinteckningshafvares
eller oprioriterade borgenärers räkning kunna till skäligt pris
afyttras, då dylika föremål i regeln icke, såsom boskap och landtbruksinventarier,
hafva ett allmänt gångbart saluvärde, som utan svårighet
kan när och hvar som helst betingas. I många, om ej de flesta,
fall torde knappast annat återstå än att afyttra maskiner och redskap
till fabrikens nye egare till det pris, denne finner lämpligt erbjuda.
Af det nu sagda framgår, att till fabrik hörande maskiner och redskap,
om de förklarades sammanhöra med byggnaden, i allmänhet kunde
antagas skola, i händelse af tvångsrealisation, lemna bättre utbyte, än
om de bibehålla sin egenskap af lösören. Då nu, enligt hvad kändt
är, fastighetsinteckningar, såsom innebärande verklig sakrätt, på den

allmänna lånemarknaden äro vida begärligare än förlagsinteckningar,
har det ej utan fog kunnat påstås, att en utsträckning af pertinensbegreppet
till sådana maskiner och redskap, som användas vid och
erfordras för fabriksrörelse, skulle sätta industriidkaren i tillfälle att
erbjuda långifvare större realsäkerhet och följaktligen vara egnad
att stärka industrikrediten.

Ehuru Beredningen icke underskattar vigten af de skäl, som sålunda
kunna för den ofvan ifrågasatta anordningen anföras, hafva de
dock ej synts böra blifva afgörande.

Skall lagstiftningen föras in i den ofvan antydda riktningen, så
måste, om den ej skall förfela sitt syfte och framkalla ändlösa tvister,
steget tagas fullt ut och således alla vid fabriksrörelsen använda
maskiner och redskap, af hvad slag och huru lätt flyttbara de än må
vara, räknas såsom tillbehör till byggnaden. Men en åtgärd, som till
den grad strider mot den hos oss allmänt gängse rättsuppfattningen
och hvilken skulle medföra så betänkliga rubbningar i bestående förhållanden,
bör, enligt Beredningens åsigt, icke vidtagas, med mindre
vid noggranna undersökningar fördelarne deraf visa sig säkra och
betydande; och Beredningen har desto mindre bort ifrågasätta en
dylik åtgärd, som den hvarken inom Riksdagen eller eljest, så vidt
kändt är, vunnit någon större anslutning. Fastmera har det vida
öfvervägande flertalet bland de sakkunnige män, hvilka uttalat sig i
frågan, med bestämdhet såsom sin mening framhållit, att en sådan
utsträckning af pertinensbegreppet icke bör ifrågakomma, och äfven
de, som anslutit sig till den motsatta åsigten, hafva merändels velat
göra förbehåll för så kallade handverktyg — en begränsning, hvarigenom
åter fältet skulle öppnas för tvister och olika tolkningar.
Jemväl ur kreditens synpunkt möta dessutom helt visst allvarsamma
betänkligheter. Då maskiner och redskap i allmänhet rätt hastigt
förslitas och äfven eljest till följd af nya uppfinningar och.förbättrade
metoder äro underkastade starka värdeförändringar, skulle naturligen,
om de betraktades såsom tillbehör till fastigheten, äfven dennas värde
blifva vida mera vexlande och svårt att med någon högre grad af

tillförlitlighet beräkna än nu är fallet. Men detta skulle utan tvifvel
verka synnerligen menligt på kreditförhållandena, helst som, enligt
hvad kändt är, de inrättningar och kassor, hvilka i väsentlig mån
stödja fastighetskrediten, merändels vid sina utlåningar söka hufvudsakliga
ledningen af taxeringsvärdena. En annan omständighet, väl
värd att beaktas, är förhållandet till brandförsäkringsinrättningama,
med hvilkas nuvarande reglementen och försäkringsvilkor en mera
betydande utsträckning af pertinensbegreppet, enligt hvad Beredningen
har anledning tro, ej utan synnerliga svårigheter låter sig förena.
Följderna af en större rubbning i så ömtåliga förhållanden låta sig ej
lätt beräkna; och Beredningen har i allt fall ansett det icke vara dess
sak att taga första steget till en så genomgripande förändring. Förslaget
ansluter sig derföre till den uppfattning, som för närvarande
torde vara den här i landet såväl vid domstolarne som bland industriidkarne
mest allmänna.

Att med en på denna grund byggd lagstiftning åstadkomma en
så skarp begränsning, att icke tvistiga fall emellanåt kunna förekomma,
torde ej ligga inom möjlighetens område; men då exempel till meningens
förtydligande anförts på de ställen, som företrädesvis kunde
gifva anledning till missförstånd, vågar Beredningen tro, att härigenom
tillräcklig ledning för tolkning af lagens bestämmelser blifvit lemnad.

Slutligen bör här erinras, att de nu utarbetade lagbestämmelserna,
såsom af rent privaträttslig natur, uppenbarligen icke afse att
verka någon rubbning i bevillningsförordningen, kommunalförordningarna
eller andra lagar och författningar, tillhörande den offentliga
rättens område, i hvilka ur de synpunkter, som der ensamt varit bestämmande,
en uppdelning af föremål i fast och lös egendom blifvit
gjord. Att i sammanhang med nu föreliggande förslag ifrågasätta
några förändringar i dessa lagar har emellertid, enligt Beredningens
uppfattning, desto mindre bort komma i fråga, som den redan nu
befintliga bristen på öfverensstämmelse mellan dem och allmänna civillagens
stadgande!) icke kommer att genom Beredningens förslag ökas.

I 1 § uttalas den allmänna regeln, att fast egendom är jord å
landet och i stad. Närmast följande §§ upptaga bestämmelser om
sådana föremål, som i förevarande hänseende medräknas till den fasta
grunden af det skäl, att de på ett eller annat sätt äro förenade med
denna, antingen omedelbart (2 §) eller medelbart, såsom satta i samband
med en å jorden uppförd byggnad (3 §). 4 § meddelar be stämmelser,

innefattande undantag från de i sistnämnda två §§ uppstälda
regler, hvarefter i 5 § angifvas vissa föremål och rättigheter,
som, oaktadt de ej äro förbundna med eganderätt till jord, anses såsom
fast egendom.

1 §■ Uttrycket »jord» i 1 § tages i så vidsträckt bemärkelse, att derunder
innefattas alla de inom svensk jurisdiktion belägna delar af
jordytan, som äro föremål för eganderätt, vare sig de utgöras af torr
mark eller äro täckta af vatten och ehvad de tillhöra staten, kommuner,
korporationer, stiftelser eller enskilde. Till fastighet å landet,
hvilken i nu gällande lag vanligen betecknas med uttrycket »jord»,
räknas alltså icke blott hemman, hemmansdelar och öfriga under eget
nummer i jordeboken upptagna lägenheter jemte de från sådan egendom
afsöndrade områden, utan äfven all annan mark, såsom allmänna
vägar och platser, de utom hemmansindelningen fallande vattendragen
m. m. Den för bebyggande afsedda grunden i stad kallas i lagen
vanligen »tomt», en benämning, som dock i vissa fall användes å jordrymder
jemväl utom stads område. Då emellertid äfven i städerna
förekomma områden, som ej benämnas tomter, såsom gator, allmänna
platser, stadsjordar, länderier och dylikt, har det allmänna uttrycket
»jord» ansetts lämpligen kunna användas för att beteckna den fasta
grunden jemväl i stad.

Huru jorden uppdelas i särskilda områden, hvilka, hvart för sig,
bilda sjelfständiga fastigheter, har ej legat inom Beredningens uppgift
att söka utreda, så mycket mindre som förslaget icke afser att
i afseende härå göra någon ändring i nu bestående förhållanden.

I förslaget förutsättes såsom sjelfklart, att allt, som utgör en
verklig beståndsdel af ett föremål, inbegripes i detta och alltså har

samma egenskap af fast eller lös egendom som sjelfva föremålet. Af
denna regel, tillämpad på jorden, följer, att matjord, alf, torf, lera,
grus, sten, mineralstreck eller dylikt i och för sig och så länge det ej
gjorts till föremål för särskild! besittningstagande skall såsom del af
jorden medräknas till den fasta egendomen. Detta hindrar dock uppenbarligen
icke, att rätten att tillgodogöra sig en eller flera af dessa beståndsdelar
kan vara jordegaren frånhänd. Sålunda kan t. ex. rättigheten
att inom ett visst område upptaga bränntorf vara åt annan
person upplåten. Af denne upptagen torf är visserligen lös egendom,
men den ännu oupptagna utgör fortfarande en del af den fasta egendomen
och delar dennas öde; den inbegripes således i fastighetens
utmätning och försäljning, dock med skyldighet för den nye egaren
att, derest nyttjanderätten blifvit genom gällande inteckning eller på
annat giltigt sätt tryggad, respektera den skedda upplåtelsen. Rättigheten
att tillgodogöra sig bränntorfven är alltså i nämnda fall en
rättighet i en annans fastighet, men är icke sjelf att betrakta såsom
fast egendom.

Hvad särskildt mineralfyndigheter beträffar, så har med afseende
å de om tillgodogörande deraf i vår rätt gällande särskilda
bestämmelser ett likartad! betraktelsesätt gjort sig gällande. Sjelfva
mineralstrecket är utan tvifvel fortfarande att betrakta såsom hörande
till den fasta egendom, hvarå det finnes, men den genom inmutning
och öfriga i grufvestadgan föreskrifna åtgärder vunna rättigheten att
bearbeta fyndigheten anses såsom lös egendom. Det i allmänna språkbruket
och äfven i lagen vanliga förfarandet att nämna föremålet för
eganderätt i stället för sjelfva eganderätten har emellertid funnit
motsvarande användning jemväl i fråga om rättigheten att tillgodogöra
sig mineralfyndigheter. Då man sålunda säger, att grufva enligt vår
rätt är att anse såsom lös egendom, uttrycker man dermed icke något
annat, än att rätten att bearbeta de i grufvan befintliga mineralier
är att anse såsom lös egendom. För att denna rätt, som för öfrigt
kan till en del eller i sin helhet innehafvas af jordegaren sjelf, må
blifva tillbörligen tryggad, synes det ingalunda nödigt, att den af

lagen hänföres till fast egendom. Då det, efter hvad redan är nämndt,
af Lagkomitén ifrågasattes, att grufvor och stenbrott skulle betraktas
såsom sjelfständiga fastigheter, anmärktes af Högsta Domstolen vid
granskning af förslaget, att i betraktande deraf, att efter gällande
bergsförfattningar rättigheten till grufvor och stenbrott, upptagna å
annans grund, kunde gå förlorad genom underlåtenhet en viss tid att
dem bearbeta, sådana lägenheter icke borde hänföras till fast egendom
i annat fall, än om nämnda författningar ändrades, så att de med ett
dylikt stadgande kunde förenas; och samma förslag, som jemväl upptogs
af äldre Lagberedningen, väckte motstånd hos samtliga de myndigheter,
hvilka, efter särskild remiss, afgåfvo yttranden i förevarande
ämne. För Beredningen har ingen anledning förelegat att återupptaga
detta förslag, som skulle innebära en fullständig omstörtning af de på
detta område nu bestående rättsförhållanden.

2 §. Ordet »byggnad» tages i förslaget i den vidsträckta betydelse,
att det omfattar alla genom menniskohand å jorden medelst timring,
murning eller på annat dermed jemförligt sätt uppförda konstruktioner.
I en dylik omfattande betydelse finnes detta uttryck redan i lagspråket
använda Beredningen kan i detta hänseende erinra, hurusom
t. ex. broar, bryggor, jernvägsanläggningar, vattenledningar, laxpator,
ålkistor o. d. benämnas byggnader. Äfven stängsel kan stundom vara
sådant, att det bör inbegripas i det allmänna begreppet byggnad.
Då det oaktadt stängsel blifvit i förslaget särskildt omnämndt såsom
tillbehör till jorden, har detta skett dels derföre, att det någon gång
kan vara så inrättadt, att det ej förtjenar namnet byggnad, och dels
af den anledning, att i det fall, som förutsättes i 12 § af Förordningen
om egors fredande emot skada af annans hemdjur samt om
stängselskyldighet den 21 December 1857, stängsel bör tillhöra
en fastighet, äfven om det blifvit af dennas egare uppfördt å grannens
mark.

Att i jorden för stadigt bruk anbragta rörledningar och andra
anläggningar, såsom reservoirer, källare och dylikt, äfven i de fall,
då de ej kunna såsom byggnader anses, äro att betrakta såsom till -

behör till fastigheten, lärer väl i allmänhet anses sjelfkärt, men har
dock, då en särskild lag i ämnet framlägges, bort för undvikande af
missförstånd uttryckligen uttalas.

A rot stående träd och andra växter tillika med frukt derå räknas
i följd af sitt samband med jorden såsom tillbehör till denna. Att
utsäde i och med sådden blifver att anse såsom tillbehör till jorden
torde ej vara nödigt att i lagen utsäga.

Uttrycket »å marken upplagd gödsel» omfattar tydligen icke blott
spillning, som finnes hopsamlad ute å fria taltet, utan äfven sådan,
som lagts i gödselstad eller i s. k. komposthög. Deremot afses dermed
icke i magasin eller eljest i särskildt förvaringsrum befintliga
artificiella gödningsämnen.

I fråga om vissa särskilda med eganderätt till jord förbundna
rättigheter hänvisas till hvad derom här nedan under 5 § anföres.

Af den förut anförda allmänna, men i lagen ej uttalade regeln, 3 §.
att allt, som utgör en verklig beståndsdel af ett föremål, inbegripes
i detta föremål, följer, att till en byggnad räknas först och främst
dess egna beståndsdelar, såsom yttre och inre väggar, tak, golf,
enkla dörrar, fönster och luckor, trappor, fastklistrade tapeter, panel
och dylikt. I 3 § angifves hvad derutöfver är att anse såsom hörande
till en byggnad.

Härvid upptages i främsta rummet den fasta inredningen. Till
byggnaden hörer all sådan inredning, oberoende af det sätt, hvarpå
den är fäst vid byggnaden, således vare sig den är inmurad, intimrad,
fastlödd, fastlimmad eller fäst genom spikar, nitar eller skrufva!-.

Huru den stundom svårbestämda gränsen mellan byggnadens egna
beståndsdelar och den fasta inredningen uppdrages blir sålunda praktiskt
likgiltigt. Af större vigt är att skilja mellan den fasta inredningen,
å ena, samt vid byggnaden fastsätta möbler, maskiner och redskap,
å andra sidan, då dessa senare endast under de i 3 § särskildt uppgifna
förutsättningar äro att anse såsom till byggnaden hörande.
Beredningen vågar dock antaga, att betydelsen af uttrycket »fast
inredning» — eller »fast innanrede», såsom den benämnes i 27 kap.

10 § Byggningabalken — så ingått i den allmänna föreställningen,
att endast i mera sällsynta undantagsfall någon tvekan bör kunna
uppstå. Till den fasta inredningen räknas sålunda allmänt icke blott
vindskontor, garderober, kakelugnar, fasta spislar, hissar, spiltor, bås,
kalfkettar, krubbor och dylikt, utan äfven sådana möbelliknande inrättningar
fasta köksbord (s. k. vaskar), bänkar, vedlårar, hyllfack,
fil- och andra fasta arbetsbänkar eller bord m. m. — som särskildt
apterats för byggnaden och vanligen skulle efter utbrytning blifva af
jemförelsevis ringa värde; hvaremot dit icke räknas vanliga möbler,
maskiner eller redskap, äfven om de blifvit genom spikar, nitar eller
skrufvar vid byggnaden fastsätta. Till den fasta inredningen torde
väl ock i allmänhet kunna hänföras ledningar för uppvärmning, belysning,
luftvexling samt vattens inledande eller bortförande; men
till undvikande af missförstånd hafva dessa ledningar blifvit i förslaget
särskildt omnämnda, helst som förslaget ansetts böra upptaga en föreskrift,
att jemväl de till sådana ledningar hörande motorer skola anses
höra till byggnaden. Denna senare bestämmelse åter har införts med
hänsyn dertill, att det ofta vid ombyte af egare kunde komma att
vålla synnerlig olägenhet, om genom motorns frånskiljande ledningarna
under någon tid ej kunde begagnas.

Hvad i vägg, tak eller golf är inmuradt eller intimradt lärer väl
ofta vara att räkna antingen till byggnadens egna beståndsdelar eller
till den fasta inredningen. Men äfven då detta ej är fallet, torde föremål,
såsom maskiner samt kärl och andra redskap, som blifvit på detta
sätt med byggnaden förenade, böra till denna hänföras, helst som
genom dylikt föremåls frånskiljande vanligen åstadkommes afsevärd
skada antingen å föremålet sjelft eller å byggnaden. Utgår man
från denna uppfattning, synes den omständigheten, huruvida föremålet
är i sin helhet eller blott till någon mindre del inmuradt eller intimradt,
icke skäligen böra tilläggas någon betydelse.

Till byggnad böra vidare hänföras vissa helt och hållet lösa
föremål, som för stadigvarande bruk å densamma blifvit anskaffade,
såsom dubbla dörrar, fönster och luckor, nycklar och annat dermed

jemförlig! För den händelse särskilda fasta hakar eller dylikt blifvit
för dessa föremål anbragta, såsom vanligen är fallet med dubbeldörrar,
lära väl föremålen egentligen vara att hänföra till den fasta inredningen,
men för öfriga fall måste en särskild föreskrift meddelas.
I sammanhang härmed har föreslagits, att till brandförsäkrad byggnad
jemväl skall hänföras befintlig brandredskap, dock endast så vidt
den är erforderlig för försäkringsrättens bibehållande.

Hvad hittills blifvit anfördt gäller byggnader i allmänhet, således
jemväl fabriker och andra för industriel verksamhet inrättade byggnader.
Till dylika »byggnader hänför förslaget, utöfver hvad som
räknats såsom tillbehör till hvarje byggnad, hufvudledningar för
öfverförande af drifkraft samt å fasta, för ändamålet särskilt från
grunden uppförda underlag hvilande motorer, maskiner och redskap,
äfven om dessa ej enligt förut gifna regler skulle anses höra till
byggnaden. Då hufvudledningar för öfverförande af drifkraft närmast
äro jemförliga med fast inredning, hafva de ansetts böra
hänföras till fastigheten. Till dem räknas alla kraftledningar med
tillhörande remtrissor, remmar, linor och dylikt, med undantag
blott af de ledningar, som från det allmänna kraftledningssystemet
öfverföra drifkraft till särskild, till lös egendom hänförlig maskin.
Sådana mindre, till det allmänna kraftledningssystemet icke direkt
hörande axlar, lager och remskifvor, hvilka vanligen medfölja vid
inköp af maskiner och tjena till att förmedla kraftens öfverförande
till endast viss maskin, som icke tillhör byggnaden, äro alltså att
hänföra till lös egendom. Till fasta underlag hänföras naturligen icke blott
murar utan jemväl timmer- och jernkonstruktioner. Då enligt förslaget
de å dylika underlag hvilande motorer, maskiner samt kärl
och andra redskap medräknats till fastigheten, äfven om de icke äro
särskildt fästade vid underlaget, så har detta skett dels för att tillmötesgå
den från många håll uttalade och enligt Beredningens åsigt
berättigade önskan, att genom lagbestämmelse måtte så ordnas, att
såväl motorer, med undantag af lokomobiler, som synnerligen stora,
tunga och dyrbara maskiner och redskap, i förhållande till hvilka

sjelfva byggnaden ofta är att anse egentligen som en beklädnad och
hvilka icke sällan äro särskild! konstruerade för den plats, der de
finnas uppstälda, i regeln komma att räknas till fastigheten, och dels
på den grund, att dylika föremål just genom den för dem inrättade
särskilda grundläggningen blifvit så att säga närmare införlifvade
med byggnaden.

Då, såsom förut anförts, förslaget förutsätter såsom sjelf klart, att
allt, som utgör en verklig beståndsdel af ett föremål, inbegripes i detta,
måste alltså jemväl sfidana helt och hållet lösa föremål, som ingå såsom
delar i den fasta inredningen eller i maskiner*, redskap eller annat,
som enligt 3 § hörer till byggnaden, anses såsom tillbehör till denna.
Detta gäller sålunda t. ex. om lösa spjell, till jernspislar hörande ringar
och lock, valsar, skyttlar, skrufnycklar med mera sådant. Då deremot
en maskin eller ett redskap är att anse såsom fullt komplett äfven utan
reservdelar och dupletter, hvilka gemenligen anskaffats för kommande
behof, hafva dylika föremål ansetts icke i något fall böra hänföras till
fastigheten, hvadan ett stadgande härom blifvit i denna § infördt.
Uppenbart är, att lösa handverktyg, som användas vid bruket af
maskiner utan att vara delar af dem, ej under något förhållande kunna
komma att hänföras till fastigheten. Att föremål, hvilka enligt 3 § äro
att anse såsom till byggnad hörande, icke förlora denna sin egenskap
derigenom, att de för tillfälligt ändamål, t. ex. lagning, skilts från
byggnaden, torde ej behöfva särskildt i lagen uttalas.

4 §. Förslagets bestämmelser om tillbehör till jord eller byggnad hvila
på den förutsättningen, att jordens eller byggnadens egare jemväl har
eganderätt till dess pertinens. Huruvida denna förutsättning förefinnes
eller saknas, måste i hvarje särskildt fall efter föreliggande omständigheter
pröfvas med ledning af gällande lagbestämmelser i öfrigt; och det
är denna allmänna grundsats, som första punkten af 4 § afser att uttala.
På liknande sätt hafva såväl Lagkomitén som äldre Lagberedningen
gått till väga vid utarbetandet af sina förslag till stadganden i förevarande
ämne. Lagkomiténs förslag innehöll emellertid allenast i fråga
om jordens växande alster det förbehåll, att dessa icke skulle vara att

anse såsom tillhörande jorden, då annorlunda funnes stadgadt eller
aftaladt. Af äldre Lagberedningen utvidgades förbehållet derhän, att
det skulle komma att gälla äfven byggnad och öfverhufvud allt, som
eljest, enligt förslaget, bort anses som tillbehör till jorden eller någon
derå varande byggnad. Det i sådant afseende föreslagna stadgandet
(1 kap. 4 § Jordabalken) hade följande lydelse: »Eger någon, efter särskilt
stadgande eller på annan gällande grund, rätt till byggnad å
annans jord, eller till hvad efter 2 eller 3 § eljest skulle jord eller
byggnad tillhöra; njute sådan rätt till godo.» Emot denna affattning
anmärktes dock af en ledamot, att det icke i lagen behöfde sägas, att
den, som hade rätt till en byggnad på annans jord, skulle ega njuta
denna rätt till godo, men att det deremot erfordrades ett förklarande,
att i nämnda fall byggnaden ej skulle räknas till den fasta egendomen.
Den sålunda gjorda anmärkningen synes Beredningen vara
befogad, då här ej är fråga om att ordna rättsförhållandena mellan en
fastighetsegare och hvar och en annan, som har någon rätt med afseende
å denna främmande egendom, utan i detta sammanhang syftet
är allenast att fastställa, hvad till fast egendom är att hänföra. I
öfverensstämmelse med denna uppfattning är derföre det föreslagna
stadgandet affattadt.

De i 2 och 3 §§ gifna regler angående hvad till jorden eller
någon derå varande byggnad hörer hafva således ej tillämpning i de fall,
då annan än fastighetsegaren efter särskildt i lag gifvet stadgande eller
på annan emot en hvar gällande grund har eganderätt till ett föremål,
som eljest skulle tillhöra fastigheten. Det inses lätt, att här icke
kunnat utan stor vidlyftighet meddelas bestämmelser om de förutsättningar,
under hvilka ett dylikt föremål är att anse såsom tillhörigt
jordegaren eller tredje man. På grund af särskilda stadganden
i lag gälla sålunda i allmänhet för åbor å kronohemman, boställsinnehafvare
och arrendatorer åt allmän eller enskild jordbruksfastighet,
att byggnader, som af åbon eller brukaren uppförts till fullgörande af
den honom åliggande byggnadsskyldighet, äro att anse såsom jordegaren
tillhöriga, hvaremot öfverloppshus under vissa förutsättningar

blifva åbons eller brukarens enskilda egendom och alltså få af honom
bortföras. Byggnader, som å annan fastighet uppförts af nyttjanderättsinnehäfvare,
blifva ock i regeln dennes tillhörighet. Huruvida
och under hvilka förutsättningar eganderätt till byggnad, som af jordegaren
sjelf uppförts eller inköpts, eller till annat föremål, som en
gång kommit i pertinensförhållande till en fastighet, må kunna, utan
att byggnaden eller föremålet bortflyttas från stället, förvärfvas af
tredje man, måste afgöras med ledning af lagens bestämmelser i
öfrig!. Uppenbart är emellertid, att ett aftal om försäljning af ett
dylikt tillbehör, som lemnas qvar å stället, kan vara bindande för
säljaren utan att gälla mot inteckningshafvare eller andra, som hafva
någon rätt till fastigheten. Genom en öfverlåtelse, som sålunda gäller
blott mot upplåtaren men måste vika för tredje mans rätt, kan sambandet
emellan fastigheten och dess pertinens icke anses såsom upplöst.
Här har blott skolat uttalas den allmänna grundsats, att i fall
någon har ovilkorlig d. v. s. emot en hvar gällande — eganderätt
till ett föremål, som eljest enligt 2 eller 3 § skulle tillhöra annans
fastighet, detta föremål ej må till den fasta egendomen räknas.

Då grufva är att räkna för lös egendom, och det till grufvan
hörande inmutade område eller utmål i sjelfva verket fortfarande
tillhör den fastighet, hvarå grufvan finnes upptagen, följer af
föregående stadganden, att grufegaren tillhörig, å utmålet uppförd
byggnad, eller annan anläggning i allmänhet icke är att hänföra till
fast egendom. Men att detsamma skall gälla äfven för det fall, då
egaren af byggnaden eller anläggningen tillika är egare af sjelfva
jorden, har, såsom utgörande ett verkligt undantag från den allmänna
grundsatsen, behöft särskild! uttalas. Klart är, att om grufvan Bönås
eller nedlägges och således upphör att finnas till såsom grufva, å
det forna grufområdet befintliga byggnaders natur af fast eller lös
egendom skall bedömas efter vanliga regler.

5 §. Ehuru uppdelningen i fast och lös egendom enligt sakens natur
och vanligt språkbruk egentligen hänför sig allenast till kroppsliga ting,
hvilka utgöra föremål för eganderätt, har den dock i sjelfva verket

tillämpning äfven på okroppsliga förmögenhetsobjekt eller rättigheter,
och sådana omständigheter kunna inträffa — t. ex. då fråga är om
bestämmande af makes lott i boet (jfr. 9 kap. 5 § Giftermålsbalken)
eller i följd af testamentariska förordnanden — att denna indelningsgrund
måste användas på rättigheter af alla slag. I detta hänseende
är då till en början att märka, att enär eganderätt till ett ting i sig
innebär behörighet att i alla hänseenden förfoga öfver detta, sådana
rättigheter som strand-, fiske- och jagträtt å en fastighet uppenbarligen
äro att anse såsom utan vidare inbegripna i eganderätten till densamma.
Med eganderätt till eu fastighet kunna ock vara förenade vissa rättigheter
i annan fastighet, såsom servitutsrätt eller lösningsrätt. Att enligt gällande
lag dylika s. k. osjelfständiga rättigheter äro att anse såsom fast
egendom, som med eganderätten till sjelfva fastigheten är förenad, och
att i följd häraf jemväl de för tillgodogörande af en servitutsrätt å den
tjenande fastigheten uppförda särskilda byggnader och andra anläggningar
äro att, såvida de tillhöra egaren af den herrskande fastigheten,
anse såsom hörande till denna, torde vara obestridligt, och Beredningen
har ansett uttryckligt stadgande derom icke vara erforderligt. Beträffande
åter sjelfständiga rättigheter har i främmande lagstiftningar,
särskildt de germaniska, visat sig en stundom ganska stor benägenhet
att i fråga om vissa eller alla rättsförhållanden tillägga hvarjehanda
slag af rättigheter, såsom nyttjanderätt och vissa andra rättigheter i
annans fastighet, färjerätt., apoteksprivilegier o. d., karakteren af fast
egendom. Äfven vår lag känner, dock i vida mindre utsträckning, rättigheter,
som likstälts med fastigheter, och i gällande bestämmelser
härom afser Beredningens förslag icke att göra någon ändring. De
sjelfständiga rättigheter, hvilka sålunda bibehållas vid sin egenskap
af fast egendom, upptagas i 5 §, hvarest jemväl angifvas vissa andra
föremål, som af lagen betraktas såsom fast egendom, oaktadt eganderätt
till jord ej är dermed förenad.

Till denna klass hänför förslaget först byggnad å ofri tomt i stad
i förening mod sådan rätt till tomten, att den ej må af egaren återtagas,
så länge tomtören erläggas eller utan att lösen för byggnaden

gifves. I öfverensstämmelse med de i den äldre lagstiftningen använda
uttryckssätt nämnes i 1 § 2 mom. af Förordningen angående
lagfart å fång till fast egendom den 16 Juni 1875 såsom föremål
för fång och lagfart allenast åbyggnaden, ehuru besittningsrätten
gifvetvis måste i förevarande hänseende vara af samma natur som
åbyggnaden. Principielt måste till och med besittningsrätten vara att
anse såsom hufvudsak och åbyggnaden såsom ett accessorium; men
en sådan uppställning skulle medföra den oformligheten, att man
finge räkna ett kroppsligt föremål såsom tillbehör till en rättighet.
I likhet med nyssnämnda förordning nämner derföre förslaget uttryckligen
allenast åbyggnaden såsom det föremål, hvilket skall såsom fast
egendom anses, men förutsätter, att sjelfva besittningsrätten till tomten
med hvad dertill hörer fortfarande såsom hittills skall, utan att
särskildt lagbud derom gifves, anses vara af samma natur som åbyggnaden.
Så vidt Beredningen har sig bekant, har ock hittills ingenstädes
hinder mött mot erhållande af lagfart å ofri tomt, som icke
varit bebyggd. — Det torde förstås af sig sjelft, att genom nu
föreslagna bestämmelser ej någon rubbning skett i gällande regler
angående vilkoren och sättet för lösen af hvad till ofri tomt
hörer.

Såsom fast egendom skall vidare enligt förslaget anses vattenverk
å annans grund i förening med sådan rätt till grunden, att den
ej må af egaren återtagas, så länge verket uppehälles. Enligt hvad
redan i den inledande framställningen blifvit anfördt, synes uttrycket
»hus och vattenverk å annans grund» i 10 kap. 2 § Giftermålsbalken,
sådant detta lagrum lydde före tillkomsten af Förordningen den 19
Maj 1845, hafva afsett just ifrågavarande fastigheter. Likasom i fråga
om hus å ofri tomt i stad antages här såsom gifvet, att sj elfva
besittningsrätten till grunden med hvad dertill hörer medräknas till
den fasta egendomen.

Slutligen skall enligt 5 § såsom fast egendom anses i jordeboken
upptaget fiskeri, hvarmed eganderätt till grunden ej är förenad,
äfvensom frälseränta. Att rätt till fiske å egen grund inbegripes i

eganderätten till jorden och att fiskebyggnad är att anse såsom tillbehör
till jorden följer redan af föreskrifterna i 1 och 2 §§. Här har
endast behöft framhållas, att i jordebok upptaget fiskeri å annans
grund skall såsom fast egendom anses; och torde af detta stadgande
följa, att jemväl fiskebyggnad, som för sådant fiskeri må vara uppförd,
är att anse såsom till fiskeriet hörande och af samma natur som
detta.

Att de i 2, 3 och 4 §§ uppställa regler ega tillämpning äfven på
de i 5 § omförmälda arter af fastighet, såvidt i betraktande af dessas
natur sådant kan ifrågakomma, lärer utan vidare vara klart.