MODERSKAPSFÖRSÄKRING (Statens offentliga utredningar 1912:5)

BETÄNKANDE

ANGÅENDE
INFÖRANDE AF

MODERSKAPSFÖRSÄKRING,

AFGIFVET DEN 19 DECEMBER 1911

INOM KUNGL. CIVILDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1911

ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG

I $ /

« /.I t

. - • t j t

A C- /I ■ f

i* i

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

SID.

Skrifvelse till Hen- Statsrådet och Chefen för Kungl. civildepartementet ........ 7

Utredning.

1 KAP. Frågan om moderskapsförsäkring inför Riksdagen........ 11

2 KAP. Moderskapsförsäkringens betydelse och innebörd.

1. Inledning ............................................................................................................ 15

2. Kvinnoarbetets förekomst och omfattning........................................ 17

''3. Yrkesarbete och moderskap .................................................................... 28

4. Moderskyddslagstiftning ............................................................................ 47

3 KAP. Moderskapsförsäkringen i utlandet.

I. Länder med obligatorisk sjukförsäkring.

A. Tyskland................................................................................................................ 55

1. Lagstiftning ................................................................................................ 55

2. Frivillig verksamhet.................................................................................... 64

B. Österrike................................................................................................................ 68

1. Gällande rätt............................................................................................... 68

2. Nytt lagförslag............................................................................................ 70

C. Ungern.................................................................................................................... 72

D. Luxemburg............................................................................................................ 73

SID.

E. Bosnien och Herzegovina ............................................................................ 73

F. Norge .................................................................................................................... 74

G. Sammanfattning samt statistiska uppgifter........................................ 76

II. Länder med endast frivillig sjukförsäkring.

A. Frankrike ...................................................................................... 80

1. Lagstiftningsåtgärder m. m......................................................................... 80

2. Frivillig verksamhet .................................................................................... 84

B. Italien ................................................................... 96

C. England ................................................................................................................ 103

D. Schweiz ............................. 105

E. Danmark ....................................................................................................... 106

F. Finland.................................................................................................................... 109

G. Sammanfattning ................................................................................................ 111

4 KAP. Moderskydd 1 Sverige.

T. Lagstiftningsåtgärder.

1. Minderårighetslagen och yrkesfarekommitténs förslag ................ 114

2. Fattigvårdslagstiftning ................................................................................ 116

II. Annan verksamhet.

1. Sjukkassorna........................................................................................................ 119

2. Barnbördshus........................................................................................................ 127

3. Småbarnshem........................................................................................................ 130

4. Mjölkdroppar....................................................................................................... 132

5. Barnkrubbor o. d............................................................................................... 133

5 KAP. Statistiska och ekonomiska utredningar.

I. Lönstatistik.

1. Tryckeri- och tobaksindustrierna ............................................................ 138

2. Industriarbeterskornas löner enligt kollektivaftalens bestäm melser

.............................................................................................................. 143

3. Genomsnittlig daglön för 1,600 industriarbeterskor under åren

o 1906-09 ............................ 151

4. Årslön för 3,538 industriarbeterskor i Stockholm........................... 157

SID.

II. Förekomsten af sjukkasseorgan i riket........................ 160

III. Moderskapsförsäkringens ekonomi.

1. Sambandet mellan understöd, fruktsamhet och afgifter................ 165

2. Moderskapsförsäkringens understöd ........................................................ 173

3. Fruktsamhetsstatistik ................................................................................... 178

a. Sverige ............................................................................................................ 178

b. Utlandet............................................................................................................ 192

c. Jämförelse mellan utländska och svenska siffror .................................... 200

d. Frivillig försäkring ........................................................................................ 208

4. Moderskapsförsäkringens kostnader ........................................................ 211

a. Obligatorisk försäkring ................................................................................ 213

b. Frivillig försäkring ........................................................................................ 216

Förslag.

1 KAP. Obligatorisk försäkring.

Förslag till lag om moderskapsförsäkring.................................................... 223

Förslag till lag om ändrad lydelse af 7, 18, 19 och 20 §§ i lagen
angående minderårigas och kvinnors användande till arbete

i industriellt yrke den 17 oktober 1900 ............................................ 239

Förslag till lag om ändrad lydelse af 2 och 93 §§ i lagen om sjukkassor
den 4 juli 1910 ............................................................................... 242

Förslag till kungörelse rörande ändrad lydelse af § 18 i reglementet

för barnmorskor den 3 september 1909................................................ 244

Allmän motivering till förslag till lag om moderskapsförsäkring 245
Speciell motivering till förslag till lag om moderskapsförsäkring 268
Speciell motivering till förslag till lag om ändrad lydelse af 7, 18,

19 och 20 §§ i lagen angående minderårigas och kvinnors användande
till arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900 295
Speciell motivering till förslag till lag om ändrad lydelse af 2 och

93 §§ i lagen om sjukkassor den 4 juli 1910 .................................... 299

Speciell motivering till förslag till kungörelse rörande ändrad
lydelse af § 18 i reglementet för barnmorskor den 3 september
1909 ................................................................................................... 300

2 KAP. Frivillig försäkring ..................... 301

Bilagor.

SID.

Italiensk lag den 17 juli 1910 angående inrättande af en statens moderskaps kassa

.................................................................................................................... 313

Tab. I. Genomsnittlig daglön för 1,600 industriarbeterskor under åren 1906—09 316
Tab. II. Genomsnittlig daglön för industriarbeterskor inom olika yrkesgrupper

under hvart och ett af åren 1906—09 ....................................................... 319

Tab. III. Förekomst af sjukkasseorgan inom Sveriges landskommuner ............ 322

Tab. IV. Ålders- och civilståndsfördelningen bland 32,517 industriarbeterskor

enligt af de sakkunniga inhämtade uppgifter m. fl. källor........................ 324

Tab. V. Ålders- och civilståndsfördelningen bland de i tab. IV redovisade
industriarbeterskor, rörande hvilka fullständiga uppgifter i berörda hänseenden
erhållits ............................................................................................... 325

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. civildepartementet.

Genom skrifvelse den 26 juni 1908 har herr statsrådet, enligt
nådigt bemyndigande, uppdragit åt undertecknade Schotte och Rydin
samt dåvarande assessorn i kungl. Svea Hofrätt K. J. Stenström att i
samband med uppgörande af förslag till lag angående sjukkassor jämväl
verkställa utredning och afgifva förslag beträffande frågan om moderskapsförsäkring
under statens medverkan, hvarom Riksdagen i skrifvelse
den 20 maj 1908 gjort framställning.

Sedan förslag till lag om sjukkassor afgifvits den 30 juni 1909,
har undertecknad Marcus den 21 april 1910 förordnats att, i stället för
Stenström, som på begäran entledigats från uppdraget, deltaga i utredningen
af frågan om moderskapsförsäkring samt afgifvandet af förslag
därutinnan.

Till fullgörande af detta uppdrag få vi härmed till herr statsrådet
öfverlämna betänkande, innehållande, förutom en utredning af ämnet, förslag
till lag om moderskapsförsäkring samt hvad därmed äger sammanhang.

Den i betänkandet upptagna redogörelsen för moderskapsförsäkringen
i utlandet är utarbetad af undertecknad Marcus, som efter
erhållet reseunderstöd af statsmedel under år 1910 företagit resor i
Tyskland och Frankrike för studerande af där rådande förhållanden och
vunna erfarenheter på ifrågavarande område.

Vid utarbetandet af i betänkandet innehållna lagförslag har jämlikt
nådigt förordnande den 19 oktober 1911 biträdt t. f. revisionssekreteraren
Sven Hagströmer. I den slutliga behandlingen af dessa lagförslag har
undertecknad Schotte icke deltagit.

Stockholm den 19 december 1911.

AXEL SCHOTTE. AXEL RYDIN. M. MARCUS.

UTREDNING.

1 KAP.

Frågan om moderskapsförsäkring inför Riksdagen.

Genom en af hr E. O. V. Wavrinsky i Stockholm vid 1908 års riksdag
inom Andra kammaren väckt motion bragtes frågan om moderskapsförsäkring
i vårt land inför Riksdagen. Efter redogörelse för behofvet
och gagnet af statens mellankomst för att bereda understöd åt barnaföderskor
samt de olika former, hvarunder man i utlandet sökt bringa
denna fråga till lösning, hemställde motionären, att Riksdagen behagade
besluta i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
låta utreda, huru moderskapsförsäkring må genom statens försorg kunna
beredas barnaföderskor och i samband därmed förbud stadgas för deras
arbete vid fabrik under skälig tid äfven före barnsbörden, samt att Kungl.
Maj:t ville för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill en sådan utredning
kunde föranleda.

Motionen remitterades till Andra kammarens tillfälliga utskott
nr 2, som i sitt betänkande framhöll, att den i motionen berörda frågan
utan tvifvel vore af stor betydelse. I vårt land med dess stora utvandring,
låga äktenskapsfrekvens och därmed sammanhängande svaga
folkökning vore åtgärder för minskande af barnadödligheten ännu mera
af behofvet påkallade än i de flesta europeiska länder, i det att endast
de romanska staterna hade att uppvisa en svagare verklig folkökning
än vår. Behofvet af skydd åt barnaföderskor både i svensk lagstiftning
hittills endast kommit till uttryck i minderårighetslagens bestämmelse
om barnsängsbvila för i industriellt yrke sysselsatt kvinna. Kontrollen

Motion vid
1908 års riksdag
af B. O. F.
Wavrinsky.

Motionens
behandling i
utskott och
riksdag.

öfver efterlefvande! af detta lagbud vore uppdragen åt yrkesinspektionen,
men torde i realiteten knappast utöfvas, och i inspektörernas berättelser
berördes ej heller hithörande förhållanden. Men äfven om en effektiv
kontroll kunde åstadkommas, torde, såsom erfarenheten från andra länder
lärt och af motionären äfven påpekats, föga vara vunnet, därest man
icke samtidigt sörjde för tillräckligt ekonomiskt understöd åt de från
sitt arbete afstängda kvinnorna. Den ifrågavarande lagen berörde
dessutom endast en del af de mindre bemedlade barnaföderskorna, de
i industriellt yrke sysselsatta, lämnande en ännu större del, som torde
vara minst lika mycket i behof af stöd och hjälp, utan beaktande.
Motionären syntes också hafva riktat sin uppmärksamhet hufvudsakligen
åt förstnämnda kategori.

Att, såsom motionären tycktes finna lämpligt, inrätta särskilda
försäkringskassor för understöd åt barnsängskvinnor, ansåg utskottet
icke vara tillfyllest utan att samtidigt försäkringstvång för alla mindre
bemedlade kvinnor inom vissa åldersgränser infördes. I länder med
högt utvecklad skyddslagstiftning hade man ansett, att sjuk- och moderskapsförsäkring
borde följas åt, och i öfverensstämmelse härmed i fråga
om vissa yrkesgrupper infört obligatorisk sjukförsäkring, genom hvilken
understöd såsom vid sjukdomsfall bereddes äfven barnaföderskor. I
uttalanden, som gjorts af med saken förtrogna personer i Tyskland
och Österrike, framhölles, att denna kombinerade anordning arbetade
tillfredsställande. Vissa anmärkningar, som mot systemet framställts,
gällde icke sammanförande af de båda försäkringsformerna till en, utan
afsåge andra förhållanden. Inom de länder åter, där intet lagstadgadt
sjukförsäkringstvång bestode, men i hvilka moderskapsförsäkring införts,
syntes erfarenheten icke tala till förmån för denna fristående försäkringsform.

Af motionären anförda uttalanden från vårt eget lands främsta
organ inom sjukkasseväsendet, de allmänna sjukkassekonferenserna,
syntes utskottet likaledes stödja den uppfattningen, att moderskapsoch
sjukförsäkring icke borde skiljas åt.

Motionärens framställning berörde vidare behofvet af att utsträcka
det lagstadgade skyddet för barnaföderskor till viss tid före barnsbörden.
I intet land, där en förhållandevis effektiv skyddslagstiftning för barnaföderskor
kommit till stånd — med undantag af Schweiz — hade
emellertid, påpekade utskottet, skyddet ansetts kunna utsträckas att
obligatoriskt gälla äfven viss tid före förlossningen. Alltför stora
svårigheter i fråga om kontrollen syntes hafva ställt sig i vägen härför.
Möjligen kunde den i den senaste spanska lagen anvisade utvägen att

bereda skydd, utan att stadga förhud mot arbete under viss tid före
barnsbörden, vara värd beaktande. Denna specialfråga torde i hvarje
fall ej vara så klar, att den af motionären ifrågasatta förbudsskärpningen
utan vidare skulle kunnat af utskottet tillstyrkas.

Ehuru utskottet sålunda för sin del kände sig öfvertygadt om,
att den enda fullt effektiva vägen för lösande af frågan om moderskapsförsäkring
vore en kombination af denna försäkringsform med sjukförsäkringen,
på samma gång som denna senare gjordes obligatorisk
för både män och kvinnor, så ansåg utskottet frågan vara både af den
betydelse och svårlösta beskaffenhet, att en fullständigare och grundligare
utredning än den motionären och uts*kottet kunnat åstadkomma borde
föregå eventuella lagstiftningsåtgärder, och torde en dylik utredning
endast genom Kungl. Maj:ts ingripande kunna vinnas.

På grund häraf och då dessutom sjukkasseväsendets ordnande för
närvarande vore föremål för speciell uppmärksamhet, tilläte sig utskottet
hemställa, att Andra kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhölle, det Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa
utredning af frågan om moderskapsförsäkring under statens medverkan
samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill en sådan
utredning kunde föranleda.

Andra kammaren godkände utan debatt denna utskottets hemställan.

Ärendet blef härefter föremål för behandling af Första kammarens
tillfälliga utskott n:r 2. I sitt betänkande rörande förevarande fråga
uttalade utskottet, att det vore enigt med motionären och Andra
kammarens tillfälliga utskott därutinnan, att det ur flera synpunkter
vore för staten af synnerlig vikt, att den kvinna, som väntade sin
nedkomst, måtte någon tid före förlossningen likasom någon tid efter
densamma kunna, ostörd af näringsbekymmer och skadliga ansträngningar,
förskaffa sig den hvila och vård, som kräfdes för att väl fylla
moöerskapets plikter.

Med Andra kammarens tillfälliga utskott öfverensstämde utskottet
vidare i det afseendet, att utskottet ansåge att lämpligaste vägen för
lösande af frågan om moderskapsförsäkringen vore den, att denna försäkringsform
kombinerades med sjukförsäkringen, hvilken sistnämnda art
af försäkring numera tagit stor utveckling inom landet.

Däremot vågade utskottet icke, innan utredning vunnits, instämma
i Andra kammarens tillfälliga utskotts åsikt därom, att vid en kombination
af moderskapsförsäkring med sjukförsäkringen, den senare borde
göras obligatorisk, enär bestämmandet af ett sådant villkor, ehuru
önskvärdt som slutmål, troligen blefve i många fäll vanmäktigt och i

hvarje fall antagligen skulle under längre tid fördröja införande af
moderskapsförsäkringen.

På grund af hvad sålunda anförts hemställde utskottet, att Första
kammaren ville biträda Andra kammarens beslut i denna fråga.

Utan debatt blef denna utskottets hemställan bifallen i kammaren.

I riksdagens skrifvelse i ämnet till Kungl. Maj:t den 20 maj 1908
framhölls bland annat nödvändigheten af att dels supplera minderårighetslagens
bestämmelse om viss tids arbetshvila för barnsängskvinna
med någon anordning, som sörjde för dessa kvinnors ekonomiska
understöd under den tid de voro afstängda från sitt arbete, dels ock
utvidga en dylik anordnings giltighetsområde jämväl till andra barnaföderskor
än dem, som afsågos i nämnda lagbestämmelse.

Till ledning för frågans bedömande borde enligt riksdagens mening
hänsyn tagas till i utlandet lorvärfvad erfarenhet.

Det syntes riksdagen slutligen, som om lämpligaste vägen för
lösande af frågan om moderskapsförsäkring vore den, att sådan försäkring
kombinerades med sjukförsäkring. Ett särskilt öfvertygande
skäl för en dylik kombination vore, att genom en sådan anordning
tillfälle skulle beredas alla kvinnor, särskildt ogifta barnaföderskor, som
torde vara mest i behof af sådant understöd, hvarom här vore fråga, att
få af dem tagen sjukförsäkring vid tillfälle af moderskap omedelbart
utvidgad till att omfatta äfven moderskapsförsäkring. Den ökning i
premierna för sjukförsäkringen, som erfordrades för att sjukkassorna
skulle kunna bära de häraf ökade utgifterna, torde då böra af statsverket
i sin helhet eller delvis garanteras, och en blifvande utredning
skulle komma att visa, huruvida i hvarje fall statsverkets bidrag kunna,
på viss tid eller måhända först efter understödets utbetalande, med
ett samladt belopp på en gång godtgöras kassan.

2 KAP.

Moderskapsförsäkringens betydelse och innebörd.

1. Inledning.

Bland de inånga frågor, som rymmas inom den moderna socialpolitiken,
äro få af så svårlöst och omfattande art som de, kvilka sammanhänga
med kvinnoarbetet.

Kvinnornas yrkesarbete är icke något för vår tid nytt problem
i den meningen, att det skulle hafva varit alldeles okändt för tider
med en annan organisation af det ekonomiska lifvet. Men det är nytt
så tillvida, att dess innehåll och betydelse blifvit af väsentligt annat
slag än förr. Ivvinn oyrkes frågan växte fram redan vid det utvecklingsstadium
i den ekonomiska historien, då vid sidan af den arbetsfördelning,
som utbildats inom familjen, uppstod en arbetsfördelning inom folkhushållet.
Redan den medeltida staden kände till kvinnliga skrän, kvinnliga
yrkesutöfvare och kvinnliga arbetslösa. Under ett senare skede, när
skräna sökt och äfven lyckats utestänga kvinnor från kandtverket,
öppnades nya arbetstillfällen för kvinnorna genom förlagsindustrien, som
begagnade sig af de i hemmen för förläggaren arbetande kvinnorna.

Men något synnerligen betydande omfång fick kvinnornas yrkesarbete
under dessa tider icke. Det var först, sedan en väsentlig förändring
i ekonomisk åskådning och politik i förening med den af stora
uppfinningar framkallade tekniska omhvälfningen i slutet af 1700-talet
hade möjliggjort en i grundläggande stycken ny organisation af produktionen
och hela det ekonomiska lifvet, som kvinnoarbetsfrågan hastigt
växte fram till en tidigare okänd betydelse. Den nya ekonomiska
organisationen, byggd på det kapitalistiska produktionssystemet, sträfvade
bl. a. främst efter att bereda det i en ekonomisk verksamhet ned -

lagda kapitalet så stor afkastning som möjligt. En af de viktigaste
förutsättningarna härför var den största möjliga begränsning af produktionskostnaderna.
Då det nu snart visade sig, att flertalet af de nya
verktyg, som kommo till användning i produktionsprocessen, maskinerna,
kunde betjänas lika väl eller understundom till och med bättre af
kvinnliga än manliga arbetare, men kvinnorna i regel nöjde sig med
lägre ersättning för sitt arbete än männen, så blef följden inom kort
den, att kvinnlig arbetskraft i allt större utsträckning togs i anspråk
för arbete i industrien. Likaså fann äfven handeln, hvilken sedermera
utvecklades i ett allt raskare tempo, det synnerligen fördelaktigt att i
största omfattning begagna sig af kvinnornas billigare arbete. Denna
företeelse, som är årsbarn med industrialismen och sålunda inom hvarje
särskildt land har en historia, hvars början infaller vid landets inträde
i den ekonomiska världsutvecklingens sista skede, har blifvit ett konstant
drag i dessa länders sociala lif. Allteftersom industrialiseringen har
fortgått och det ekonomiska lifvets intensitet ökats, har också kvinnoarbetets
ram vidgats och därmed dess betydelse för folkhushållet i dess
helhet blifvit större. Kvinnan har aflägsnats från arbetsområden, hvilka
tidigare så godt som helt kunnat fylla hennes arbetshåg och arbetskraft,
dessa områden hafva allt mer kringskurits och arbetet inom dem har
blifvit öfverflödigt, medan de nya uppgifter, som bjudits den arbetande
kvinnan, i stor utsträckning för henne inneburit faror af fysisk och etisk
art. Tvånget att för möjligheten af ekonomisk existens tillgripa förvärfsarbete
har blifvit utsträckt till en hittills alltjämt växande del af den
kvinnliga befolkningen såväl bland medelklass som arbetarklass. Det är
under sådana omständigheter klart, att fyllandet af det kall, som sedan
gammalt gällt för kvinnans viktigaste, moderskallet, skall för ett stort
antal kvinnor hafva blifvit förenadt med de största svårigheter. Hvad särskildt
arbetarklassen beträffar, så torde förhållandet inom betydande
grupper af denna hafva varit och alltjämt vara det, att mannens inkomst
icke räcker till för att uppehålla familjen, hvadan således hustrun tvingas
att med yrkesarbete stödja ekonomien. Samma dubbla uppgift af arbeterska
och moder blir äfven lotten för många bland de kvinnor, som
tillhöra änkornas, de frånskilda hustrurnas samt de öfvergifna mödrarnas
ingalunda fåtaliga grupper.

Ifråga om industriarbeterskornas förhållanden har den sociala
lagstiftningen redan jämförelsevis länge ansett det vara nödvändigt ingripa
till skydd för intressen, hvilka lätt visats vara af för samhället i
dess helhet synnerligen betydelsefull art. Fabrikslagstiftningen i de
flesta länder har gifvit arbeterskorna ett visst legalt skydd mot missbruk

af deras arbetskraft under för dem särskildt ogynnsamma förhållanden.
Sålunda har i regel arbete nattetid äfvensom i vissa farliga yrken eller
sysselsättningar förbjudits kvinnorna samt en viss tids hvila från industriarbetet
ålagts dem efter nedkomsten. I åtskilliga länder finnas dessutom
stadganden angående viss maximalarbetsdag för kvinnor. Men i
sträfvandet att såvidt möjligt mildra den dubbla tunga, som det samtidiga
utöfvandet af förvärfsarbete och moderskall lägger på så mångä
kvinnor, har man i de flesta länder icke kommit synnerligen långt.
Likväl återfinnas på detta område några af socialpolitikens viktigaste
uppgifter, afseende att trygga de fattiga mödrarnas hälsa och deras nyfödda
barns lif, ett arbete således, hvilket djupast går ut på skyddandet
af hela folkets sunda växt och fortbestånd.

2. Kvinnoarbetets förekomst och omfattning.

Det är för belysande af kvinnoarbetets betydelse för vår tids ekonomiska
lif i första hand af särskildt intresse att följa de statistiska
upplysningar, som lämnats af vissa länders yrkesräkningar.

De fullständigaste räkningar af detta slag, som verkställts inom
ett stort industriland, torde vara de i Tyskland företagna. De hafva
hittills ägt rum trenne gånger, efter i hufvudsak enhetliga grunder, den
första år 1882, den andra år 1895 och den tredje år 1907 i). Eu
jämförelse mellan dessa tre räkningars siffror rörande kvinnornas yrkesarbete
är förtjänt af särskild uppmärksamhet. I absoluta tal uppgick
antalet af de kvinnor, som voro upptagna af yrkesarbete såsom hufvudsysselsättning
(utom hos husbonden boende tjänare), till:

År 1882 1895 1907

4,259,103 5,264,393 8,243,498

Medan antalet kvinnor under perioden 1882—95 således ökades
med 23‘6 proc., växte den mellan åren 1895 och 1907 dubbelt så fort
eller med 56‘6 proc. Under kvartsseklet 1882—1907 hade de yrkesarbetande
kvinnornas antal nästan fördubblats.

I förhållande till hela den kvinnliga befolkningen utgjorde dessa
kvinnor (utom tjänstefolk, se ofvan):

År 1882 1895 1907

18-5 °/o 19-3 »/o 26-4 o/o

'') Statistik des Deutschen Reichs, Band (1884), 102 — 103 (1897), 111 (1899), 203 (1910).

De tyska
yrkes räkningarna.

År 1907 hade således mer än en fjärdedel af den kvinnliga befolkningen
förvärfsarbete såsom hufvudsaklig sysselsättning.

Dessa i och för sig höga siffror och denna högst betydande ökning
i den kvinnliga arbetskraftens användning får emellertid sin särskilda
betydelse vid en jämförelse med motsvarande tal för männens vidkommande.
Absoluta antalet af förvärfsarbete såsom hufvudsaklig
sysselsättning upptagna män utgjorde (utom bos husbonden boende
tjänstefolk):

År 1882 1895 1907

13,372,905 15,506,482 18,583,864

Uppåtgången mellan åren 1895 och 1907 bar sålunda äfven för
männen varit något, ehuru icke afsevärdt större än mellan åren 1882
och 1895 — i förra fallet 19’8, i senare 16‘0 proc. Under ingendera
perioden bar emellertid stegringen gått upp till motsvarande siffra som
för kvinnorna ens för åren 1882—1895, då dessas absoluta ökning likväl,
såsom nämnts, endast var hälften så stor som under åren 1895—1907.

Hvad beträffar de bär berörda yrkesarbetande männens antal i
förhållande till hela den manliga befolkningen, så belyses denna relation

af följande siffror:
År 1882	1895	1907
60*48 °/o	61-03 °/o	61-01 °/o

Denna proportion bar således varit nästan konstant, ja, mellan
åren 1895 och 1907 kan till och med en ringa nedgång konstateras.
Kvinnornas motsvarande siffra både däremot, såsom tidigare anförda
tal visa, under hela tjugufemårsperioden stigit med nära hälften, eller från
eu knapp femtedel till eu dryg fjärdedel af den kvinnliga befolkningen.

Mot bakgrunden af dessa siffror är det af ej ringa intresse att
iakttaga förändringarna i befolkningens sammansättning under här berörda
årsperioder. Under det att nämligen kvinnornas öfvertaligbet
mellan åren 1882 och 1895 stigit med 31,347 — från 920,615 till
951,962 — så sjönk den mellan 1895 och 1907 med ej mindre än
153,633 — från 951,962 till 798,329. Medan det år 1882 ännu fanns
4-2 kvinnor mer per 100 män, hade denna siffra år 1907 sjunkit till 2-6.
Såsom en följd häraf har äfven den absoluta ökningsprocenten minskats
för kvinnorna. Under den här behandlade tjugufemårsperioden växte den
manliga befolkningen med 37''5 proc., den kvinnliga däremot med blott
35’5 proc. Det visar sig sålunda, att det kvinnliga förvärf sarbetet tilltagit i
förhållande till männens i trots af att hvinnoöfverskottet af tagit och den
kvinnliga befolkningen vuxit långsammare än den manliga.

En af de viktigaste omständigheter, som sammanhänger med denna
kvinnornas ständigt ökade tillströmning till förvärfsarbetet, har blifvit,
att behofvet. af kvinnlig arbetskraft småningom i allt större utsträckning
har måst täckas genom rekrytering ur de gifta kvinnornas led. Redan
år 1895 räknade man bland med yrkesarbete sysselsatta, personer 1,046,381
gifta kvinnor och 935,623 änkor eller frånskilda. År 1907 hade motsvarande
siffror stigit till 2,808,864 och 1,000,472, således sammanlagd t
omkr. dubbelt så många som tolf år förut. Af alla med förvärf sarbete
såsom hufvudsaklig sysselsättning upptagna kvinnor voro således år 1907
46-2 proc. gifta eller hade varit gifta. Medan antalet ogifta per 100
med yrkesarbete sysselsatta kvinnor sedan år 1882 hade sjunkit från
64-3 till 53''8 och antalet änkor och frånskilda från 19-3 till 12*1, så
hade antalet gifta kvinnor under loppet af det berörda kvartsseklet
stigit från 16’4 till 34''l proc., d. v. s. mer än fördubblats.

Af de 8,243,498 kvinnor, som vid 1907 års yrkesräkning tillfördes
de med förvärfsarbete såsom hufvudsaklig sysselsättning upptagna, kommo
4,598,986 på jordbruket, 2,103,924 på industrien (inkl. bergsbruk) och
931,373 på handel och samfärdseln (inkl. hotell- och restaurantrörelse) eller
resp. 40"7, 18''6 och 8''3 proc. af hela antalet. Den ur de nu ifrågavarande
synpunkterna viktigaste af de tre nämnda yrkesgrenarna är emellertid
industrien. Under tjugofemårsperioden 1882—1907 växte dess personsiffra
(män och kvinnor) från 6,396,465 till 11,256,254 eller med mer
än tre fjärdedelar och har därmed öfver skridit motsvarande tal för jordbruket
med 1,372,997 personer. Af alla till denna yrkesgren räknade
människor tillhörde omkr. % arbetarnes klass, medan inom handel och
samfärdsel knappast hälften utgjordes af handelsbiträden o. d. samt
inom jordbruket blott 1/3 kunde räknas till de egentliga lönarbetarne.
Häraf framgår, att industrien är det viktigaste arbetsområdet, när det
gäller att undersöka arbetarklassens förhållanden och att kvinnans andel i
arbetet inom industrien är det betydelsefullaste kapitlet till belysande af
hennes yrkesarbete.

Af alla i industrien år 1907 sysselsatta personer voro 9,152,330
eller 18*7 proc. män och 2,103,924 eller 81‘3 proc. kvinnor. Mellan
åren 1882 och 1895 växte kvinnornas antal med 34''8, mellan åren 1895
och 1907 med 38-3 proc., medan männens ökningsprocent under den
sista perioden stannade vid 35''^!) Kvinnornas antal i förhållande

De tre hufvudområdena för kvinnligt industriarbete utgjordes af beklädnads-, textil- samt
närings- och njatningsämnesindustrierna, hvilka tillsammans omslöto nära s/i af samtliga industriarbeterskor.

till männens har sålunda gradvis ökats under bär ifrågavarande skede.
År 1882 voro 17-6, år 1895 18-4 och år 1907 18*7 proc. af inom
industrien sysselsatta personer kvinnor. Af dessa kvinnor voro år 1907
omkring 3/4 (1,562,698) att betrakta såsom egentliga lönarbeterskor,
motsvarande 18* 1 proc. af alla manliga lönarbetare. Medan bland dessa
sistnämnda majoriteten utgjordes af yrkeslärda, så är det karakteristiskt
för arbeterskorna, att deras flertal år 1907 bestod af icke yrkeslärda,
ehuru dessa senare ännu vid räkningen år 1895 hade befunnit sig i
minoritet — de voro då 52,584 arbeterskor flera än de yrkeslärda — under
det att dessa år 1907 voro 150,972 färre än sina icke yrkeslärda kamrater.
Utvecklingen har sålunda tydligen gynnat ett ökadt användande
af den icke yrkeskunniga kvinnliga arbetskraften.

Det är också inom det industriella arbetet af stort intresse att särskilt
undersöka, huru de där sysselsatta kvinnorna fördela sig med afseende
på civilstånd samt äfven ålder. Enligt de trenne här åberopade räkningarna
tedde sig civilståndsfördelningen för alla inom industrien sysselsatta
kvinnor på följande sätt:

År	Ogifta. Absolut °io	Gifta. Absolut	7°
1882	791,926 70-3	148,913	13-2
1895	1,048,818 69-o	250,666	16-5
1907	1,412,062 67-1	447,947	21-3

Änkor och frånskilda. Summa.

Absolut	7»	Absolut	7»
186,137	16''3	1,126,970	ioo-o
221,634	14-5	1,521,118	100-0
243,915	11*6	2,103,924	ioo-o

De gifta kvinnornas antal har sålunda befunnit sig i ständigt
stigande, medan de öfriga båda gruppernas siffror sjunkit. Mellan åren
1895 och 1907 hade de gifta kvinnornas tal ökats med t. o. m. nära
200,000 personer eller omkr. 8/io af 1895 års siffra. Af de gifta
kvinnorna voro 3/4 (333,018) egentliga lönarbeterskor, af livilka flertalet
torde hafva varit anställda i fabriker eller därmed jämförliga företag.
Af dessa siffror kan slutas, att, liksom efterfrågan på manlig arbetskraft
numera i stort sedt måste anses hafva nått utbudets högsta gräns, samma
förhållande gäller de ogifta och frånskilda kvinnorna samt änkorna. I
den gestaltning, arbetsmarknaden inom industrien för närvarande tagit,
nödgas icke blott de ensamstående kvinnorna, utan i allt större utsträckning
också hustrurna ägna sin liufvudsakliga tid åt yrkesarbete.

Här berörda företeelse belyses ytterligare genom en blick på de
tabeller, som i de tyska yrkesräkningarna angifva de arbetande kvinnornas
åldersfördelning. De egentliga lönarbeterskorna inom industrien fördelade
sig år 1907 efter åldersklasser på följande sätt.

. Antal.

Åldersgrupp. Absolut, »/o

under 14 år............. 13,401 0''9

14—16 >............. 147,901 9-5

16—18 »............. 207,798 13-2

18—20 »............. 199,758 12''S

Åldersgrupp.

Antal.

Absolut. °/o

20—30 år............. 521,524 33-4

30—50 »............. 353,279 22‘6

50—70 »............. 112,548 7-2

70 år och däröfver........ 6,431 0’4

Alla åldrar voro således här representerade. Mer än en tredjedel
af alla industriarbeterskor utgjordes af unga kvinnor, som ännu icke
fyllt 20 år och af hvilka en stor del tillhörde den ålder, då den fysiska
och psykiska utvecklingen ingalunda bragts till fullbordan, utan yrkesarbetet
i många hänseenden är förenadt med allvarliga vådor för kropp
och själ. Dessa unga flickor, som i allt väsentligt undanryckts familjens
uppfostrande inflytande, erhålla i fabriksarbetet icke någon ersättning, för
hvad de sålunda förlorat, och möta där heller knappast någon uppgift,
som kan sporra dem till särskildt pliktmedvetet arbete i hopp om socialt
uppåtstigande eller eu bättre framtid. Och likväl nödgas de stanna
kvar i förvärfsarbetet icke blott under tjuguårsåldern utan ock sedermera.
Af alla industriarbeterskor var Va i åldern 20—30 år och af dessa voro
4/6 ogifta. Men inom åldersgruppen 30—50 år, som samlade närmare V4
af arbeterskorna, utgjordes ej mindre än 2/3 och inom åldersgruppen
50—70 år 8/io af gifta kvinnor samt änkor och frånskilda. Dessa hade
antingen kvarstått i arbetet under hela sitt lif eller ock återvändt dit,
allt eftersom barnantalet ökades. Det är nämligen ett förhållande,
som på klaraste sätt belysts af de under senare tid företagna undersökningarna
rörande arbetarhushållens ekonomi, att nödvändigheten eif
hustrurnas förvärfsarbete växer med tilltagande barnantal. Ju mer omfattande
och viktigare modersplikten sålunda blir för dessa kvinnor, desto
mer trängande också tvånget att försumma denna uppgift för yrkesarbetets
skull.

De yrkesstatistiska uppgifter, hvilka insamlats vid de sedan år
1880 hvart tionde år företagna folkräkningarna i Österrike, hafva fr.
o. m. räkningen för år 1890 nått den fulländning, att eu detaljerad
yrkes statistik på grundvalen däraf kunnat utarbetas och offentliggöras.^
X fråga om vissa uppgifter kunna äfven de yrkesstatistiska delarne åt
1880 års folkräkning tjäna till jämförelse vid en öfversikt af utvecklingen
under tiden från nämnda folkräkning till den sist företagna,
hvilken afser förhållandena under år 1900. Omstående siffror belysa

De österrikiska
folkoch
yrkes•
räkningarna.

med ledning af dessa källor b graden af kvinnornas deltagande i förvärfsarbetet
under hvart och ett af åren 1880, 1890 och 1900.

Alla af yrkesstatistiken omfattade

I industrien sysselsatta

År.	män	kvinnor	män	kvinnor
absolut	i % af män + kvinnor.	absolut	i % af män kvinnor.
1880	6,619,603	4,117,084	38-4	1,746,648 534,413	23''4
1890	7,748,601	5,820,686	42-9	2,155,860 725,037	25-2
1900	8,258,093	5,850,503	41-5	2,420,902 717,898	22-9
	Siffrorna,	som på	grund af olika	räkningss3rstem emellertid må-

hända icke äro fullt jämförbara, visa en stark tillväxt ifråga om de
absoluta talen, såväl för män som kvinnor under åren 1880—1890, men
under den därpå följande perioden endast för männen. Den relativa
ökning af kvinnornas antal, som kan skönjas under perioden 1880—90,
s3m.es
om industrien kan i stället en tydlig såväl absolut som relativ tillbakagång
i kvinnornas antal konstateras. En närmare granskning af detaljsiffrorna
visar, att kvinnoarbetet under åren 1890—1900 ökats hufvudsakligen
blott inom de yrkesgrenar, där kvinnorna år 1890 ännu voro
jämförelsevis fåtaligt företrädda.

Hvad civilståndsfördelningen bland de af räkningarna berörda
kvinnorna beträffar, så hafva rörande de egentliga arbetarna följande
siffror med ledning af statistiken sammanställts.

Alla af yrkesstatistiken omfattade arbeterskor. Inom industrien sysselsatta arbeterskor.

År.

Ogifta

absolut

Gifta

absolut

Änkor

absolut

etc.

Ogifta
absolut %

Gifta

absolut

Änkor etc.
absolut %

1890

2,190,828

45''4

2,295,250

47-6

336,566

7-o

407,552 66-3

148,237

24-1

58,904

^''6

1900

1,959,732

42-5

2,384,938

51-7

266,215

5-8

395,267 65-5

158,587

26-2

49,909

8-3

Om någon mera betydande förskjutning inom civilståndsfördelningen
bland kvinnorna under det i tablån berörda årtiondet bära dessa
siffror icke vittne. Antalet gifta och änkor i förhållande till samtliga
arbeterskor var för alla de af yrkesstatistiken omfattade kvinnorna
år 1900 omkr. 6/io och för industriens arbeterskor drygt 7S.

År 1902 företogs i Österrike en särskild, mycket detaljerad 3Trkesräkning,
afseende industrien samt handeln och samfärdseln. Planen
och bearbetningen af denna räkning göra emellertid, att siffrorna
knappast i något fall är direkt jämförbara med de ofvan berörda folkräkningarnas,
hvadan de här skola anföras särskildt för sig.

'') Oesterreichische Statistik, Band XXXIII, h. 1, (1894), LXVI, h. 1. (1904).

1902 års yrkesräkning x) visar, att af samtliga i industri, handel
och samfärdsel sysselsatta personer 1,062,920 eller 26-2 proc. af samtliga
voro kvinnor. Inom industrien arbetade 839,138 kvinnor, utgörande
25‘2 proc. af alla där sysselsatta personer. Af dessa kvinnor voro
560,697 eller 66-8 proc. angifna såsom egentliga lönarbeterskor, men
till dessa torde ifråga om ekonomiska villkor böra föras äfven de 139,174
kvinnor, hvilka räknats såsom »själfständiga» hemarbeterskor, äfvensom
de 53,896 arbeterskor, som betecknats såsom medhjälpande familjemedlemmar
inom hemarbetet. Sålunda skulle dessa tre grupper tillsammans
utgöra 9/io af alla inom industrien sysselsatta kvinnor. De viktigaste
kvinnliga arbetsområdena visade sig äfven för de österrikiska arbeterskorna
vara textil-, beklädnads- och näringsmedelsindustrierna samt
hotell- och restaurantrörelse, hvilka yrkesgrenar (inkl. hemarbeterskorna)
tillsammans omslöto icke mindre än omkr. 9/10 af samtliga industriarbeterskor.

Med afseende på de yrkesarbetande kvinnornas civilstånd enligt
1902 års räkning märkes, att af alla med förvärfsarbete såsom hufvudsaklig
sysselsättning upptagna kvinnor (utom hemarbeterskor) 48‘4 proc.,
således omkr. hälften, voro gifta eller änkor. Inom industrien (utom hemarbetet)
var motsvarande siffra 40''4 proc., ett tal som äfven gäller
rörande antalet gifta kvinnor bland de egentliga industriarbeterskorna.
Under det att den förstnämnda siffran sålunda står i nära öfverensstämmelse
med motsvarande tal för Tyskland, är den senare vida ogynnsammare
än den tyska.

För Englands vidkommande kunna uppgifter af motsvarande art
inhämtas ur folkräkningen för England och Wales af år 1901.s) Enligt
denna källa voro 10,156,976 män och 4,171,751 kvinnor sysselsatta med
förvärfsarbete eller resp. omkr. 65 och 25 proc. af hela den manliga
och den kvinnliga befolkningen. Af kvinnorna voro 917,509 eller
22''0 proc. gifta eller änkor. Till industrien hänfördes 2,023,388 kvinnor
eller omkr. hälften af samtliga, och af dessa voro 514,004 d. v. s. '' 4
gifta eller änkor. Denna sistnämnda proportion var sålunda lägre än
hvad såväl Tysklands som Österrikes här ofvan anförda motsvarande
siffror utvisa. Likväl växlade den inom olika industrier och steg exempelvis
inom närings- och njutningsämnesindustrien till omkr. 4/io- Af
industriens kvinnor kommo 1,458,731 eller närmare 3/i af samtliga på

*) Oesterreicliische Statistik, Band LXXV, h. 1 (1908).

2) Census of England and Wales, 1901, Summary tables.

England.

Sverige.

beklädnads-, textil- samt närings- och njutningsämnesindustrierna. Med
afseende på de inom industrien sysselsatta kvinnornas fördelning på olika
åldrar må följande siffror meddelas.

Åldersgrupp.	Antal.	Däraf gifta eller änkor. %	Åldersgrupp.	Antal.	Däraf gifta eller änkor. %
Öfver 10-14 år	46,333	—	35—45 år	221,459	56-s
14—15 „	76.479	—	45—55 „	149,485	69-8
O Öl 1 12	555,778	0-4	55—65 ,,	95,234	77-s
20-25 „	437,687	8-8	65—75 „	42,568	83i
25—35 „	388,858	32-4	75 år och äldre	9,507	86-6

Siffrorna bekräfta sålunda det äfven af den sista tyska yrkesräkningen
konstaterade förhållandet, att antalet gifta kvinnor (inkl.
änkor och frånskilda), i förhållande till samtliga arbeterskor är större, ju
högre åldersklassen är.

De inom Sverige sedan år 1860 hvart tionde år verkställda allmänna
folkräkningarna lämna intet som hälst material i här berörda
ämne, enär de äro synnerligen otillfredsställande ifråga om uppgifter
rörande befolkningens fördelning efter yrken och icke taga någon hänsyn
till frågorna om fördelning efter ålder och civilstånd inom olika
yrken. Däremot lämnas rörande antalet kvinnliga arbetare inom industrien
och handtverket samt bergshandteringen utförliga uppgifter i de af
kommerskollegium utgifna årliga berättelserna angående fabriker och
handtverk samt bergsbruket, hvarjämte summariska uppgifter angående
antalet kvinnliga handelsbiträden återfinnas i den af samma ämbetsverk
utgifna årliga berättelsen, angående rikets handel. Enligt denna sistnämnda
redogörelse för år 1909 omfattade den s. k. handelsbetjäningen,
som af vederbörande myndigheter i regel uppgifves i enlighet med
mantalslängderna, 47,354 personer, nämligen 29,328 män och 18,026
kvinnor. Af hela antalet skulle således 8‘l proc. hafva varit kvinnor,
en proportion som sannolikt torde vara afsevärdt för låg.1)

’) Belysande i detta hänseende är, att den enda specialundersökning af statistisk art, som i
Sverige företagits med någon större del af handeln såsom föremål, nämligen en af Centralförbundet
för socialt arbete under år 1907 verkställd utredning angående butikstängningstiden i Stockholms
handelsbutiker, gaf vid handen, att i de af utredningen berörda affärerna, hvilka likväl säkerligen
icke omfattade hufvudstadens alla detaljaffär, voro sysselsatta 2,031 manliga och 3,167 kvinnliga
biträden, medan den officiella statistiken redovisade för såväl detalj- som engrosaffärer en biträdessiffra
af 5,962, hvaraf endast 1,981 kvinnor. Sistnämnda siffra var således högst väsentligt
lägre än den enskilda utredningens, ehuru denna omslöt ett mindre material. (Se Marcus, Butikstängningsfrågan,
Stockholm 1908, sid. 62).

Af de af kommerskollegium utgifna berättelser angående fabriker
och handtverk samt bergshandteringen, hvilka afse förhållandena under
år 1909 (den senast utgifna), inhämtas bl. a. följande. Under år 1909
voro 56,231 kvinnor sysselsatta såsom arbetare i fabriker, 6,914 inom
handtverket samt 233 i bergshandteringen. Rörande det redovisade antalet
arbeterskor inom industrien förtjänar likväl anmärkas, dels att arbetarna
vid hvarje verk till statistiken uppgifvits i medeltal för den tid, verket
varit i gång under redogörelseåret, och att sålunda den angifna siffran
i allmänhet icke fullt torde motsvara det individuella arbetarantalet, utan
något understiga detta, samt dels äfven att mejerierna, hvilka sannolikt
torde begagna sig af i hufvudsak kvinnlig arbetskraft, ännu icke underkastats
rapportskyldighet till den officiella näringsstatistiken, hvadan
sålunda icke häller deras personal ingår i dess siffror.

Beträffande kvinnornas användande i arbete inom olika industrigrenar
meddelas detaljerade upplysningar i efterföljande tabell.

De yrkesgrupper, som sålunda enligt tabellens siffror utgjorde de
viktigaste kvinnliga arbetsområdena, voro textil-, beklädnads- samt näringsoch
njutningsämnesindustri med resp. 18,780, 11,818 och 8,946 kvinnliga
arbetare eller sammanlagdt nästan jämnt Vio af alla industriarbeterskor.
Närmast dessa grupper kommo den kemisk-tekniska samt trämasse- och
pappersindustrien med resp. 4,394 och 3,867 kvinnor eller tillsammans
14''7 proc. af samtliga, så att på de nämnda fem industrigrupperna
kommo 85''0 proc. eller det vida öfvervägande flertalet af rikets alla
industriarbeterskor.

Det är vidare karakteristiskt för de flesta af här bérörda delar
inom industrien, att antalet där sysselsatta kvinnor i förhållande till det
manliga arbetarantalet är relativt stort. Främst böra i detta afseende
nämnas beklädnadsindustrien, hvars arbeterskor utgjorde 67*l proc.,
således mer än */* af hela arbetarantalet, samt textilindustrien, hvars
motsvarande siffra var föga lägre eller 60''8 proc. Inom enstaka till
dessa yrkesgrupper hörande industrigrenar nådde kvinnornas procentsiffra
emellertid vida högre. Således voro inom kravatt-, korsett- och
trikåfabrikerna så godt som alla eller mer än 9/j0 af alla arbetare kvinnor,
medan i möss-, sömnads- och bandfabrikerna mer än 8/i0 ehuru något
mindre än 9A0 och i bomullsväfverier, karamell- och chokladfabriker
omkr. 3/4 af arbetar styrkan var kvinnlig. Inom öfriga yrkesgrupper
med stark absolut besättning af arbeterskor utgjorde dessa för den
kemisk-tekniska industrien 36-3 proc. eller en dryg tredjedel och för
närings- och njutningsämnesindustrien 26''3 proc. eller mer än V4 af
hela arbetarantalet. Nästan hälften af arbetarne i de till yrkesgruppen

Kvinnors användande vid fabriker samt inom bergshan dteringen år 1909.

x rkesgrupper.

(Obs. Under de särskilda yrkesgrupperna
Uro endast viktigare industrigrenar
specificerade.)

A. Bergshandtering.......

1. Grufdrift o. d.......

Järngrufvor...........

Andra malmgrufvor ....
Stenkolsgrufvor......

2. Malmförädlingsindustri

Järn- och stålverk.....

Annan malmförädlingsindustri

B. Fabriker............

1. Tor (industri........

Torffabriker ........

Torfströ- och torfmullsfabriker

2. Närings- och njutningsäm nesindustri.

........

Fiskberedningsanstalter . . .

Bagerier..............

Mjöl- och grynkvarnar . . . .

Cnokladfabriker........

Karamell- o. d. fabriker . . .

Råsockerbruk.........

Sockerraffinaderier......

Tobaksfabrikör .........

Maltdrycksbryggerier.....

Läskedrycksfabriker . *.....

Charkuterivarufabriker . . . .

Margarinfabriker .......

Käxfabriker...........

Stärkelsefabriker .......

3. Textilindustri.........

Bomullsspinnerier.......

Jutespinnerier.........

Lin- och hampspinnerier . . .

Ullspinnerier..........

Bomullsväfverier........I

Juteväfverier..........

Linne- och hampväfverier . .

Ylleväfverier..........

Färgerier m. fl.........

Repslagerier........, .

Bandfabriker..........

4. Beklädnadsindustri.....

Hattfabriker..........

Mössfabriker..........

Korsettfabriker .........

Kravattfabriker.........

Sömnadsfabriker........j

Trikåfabriker..........

Pälsvarufabriker........

Handskfabriker ........

Skofabriker...........

A r	beta	r e.
Hela antalet.	Däraf	voro:
Kvinnor.
Antal.	°/o af hela antalet arbetare.
29,157	233	0''8
12,225	223	Ts
9,009	162	1-8
1,247	61	4*9
1,969	—	—
16,932	10	Öl
15,288	_
1,644	10	Om
289,205	56,231	19-i
3,260	533	16-3
1,177	192	16m
2,083	341	16m
34,046	8,946	26-3
794	526	66*2
1,873	617	32-9
4,064	31	0-8
582	426	73-2
1,256	935	74m
6,317	59	Om
2,848	628	22*1
4,907	3,302	67-3
6,113	1,317	21-5
1,137	489	43-» 1
516	78	15m
421	79	18-8
213	137	64-s
497	'' 30	6''0
30,891	18,780	60s
5,505	3.284	59-7
704	447	63*5
689	473	68-7
3,566	1,612	45-2
6,306	4,746	75-3
824	538	65’3
1,070	688	64''3
7,958	5,lo3	64-8
2,253	665	29m
437	176	40-3
375	330	88-0
17,614	11,818	67-i
1,215	846	69''s
587	518	88m
440	421	95-7
423	412	97m
4,166	3,471	83-3
3,077	2,805	91-2
599	390	65m
401	258	64-3
5,970	2,217	37m

Yrkesgrupper.

i (Obs. Under de särskilda yrkesgrupperna
1 äro endast viktigare industrigrenar
specificerade.)

5. Läderberedningsindustri .

Gummivarufabriker.....

6. Trävaruindustri......

Sågverk och hyflerier . . .

Träkolsverk .........

Snickeri- och möbelfabriker
Låd- och spånaskfabriker .

Korkfabriker.........

Tunnbinderier och drittelfab

rik er ............

7. Trämasse-o.pappersindustri

Trämassefabriker .....

Pappersbruk och pappfabriker
Album-, portfölj-, kartong- o

etuifabriker.........

Bokbinderier o. d. tillverkning

8. Grafisk industri.....

Boktryckerier .......

Lito- o. kemigrafiska anstalter

9. Metallindustri ......

Järn- och stålvarufabrikei

samt gjuterier......

Galvaniseringsfabriker . .
Guld- och silfvervarufabriker
Metallvarufabriker, »ej specif.»

10. Maskin-och skeppsbyggnads industri.

..........

Skeppsvarf och båtbyggerier
Tillv. af elektriska maskiner
Mekaniska verkstäder . .
Snickerifabriker för tillverk
ning af maskiner ....

11. Jord- och stenindustri .
Cementfabriker och -gjuterier

Kakelfabriker.........

Kalkbruk...........

Porslins- och fajansfabriker
Stenbrott och stenhuggerier

Tegelbruk....... ...

Glasbruk och glassliperier .

12. Kemisk-teknisk industri .
Ljus-, tvål- o. d. fabriker .

Tändsticksfabriker .....

Ammunitions- och patron

fabriker...........

Kemisk tekniska fabriker, »em

specif.»..........

Superfosfatfabriker ....

13. Belysning och vattenled

ning m. m........

Gasverk och koksfabriker

A r	beta	r e.
Hela antalet.	Däraf	voro:
Kvinnor.
Antal.	°/o af hela antalet arbetare.
4,309	1,015	233
1,352	652	48'' 3
55,290	946	1''7
35,576	243	0*7
6,039	55	0-9
10,004	152	1-5
1,637	173	10-6
411	215	52m
371	2	0-5
23,038	3,867	16-s
11,986	238	2-o
7,484	1,616	21-6
725	504	69-5
2,100	1,139	54''2
8,864	1,411	15-9
6,616	803	12m
1,978	573	29-o
28,316	2,180	7-r
22,473	1,102	4*9
770	210	27-3
927	41(i	44-9
3,744	270	7*2
33,687	746	2''2
4,304	10	0*2
3,080	185	6*0
21,523	41	0-2
802	38	4*7
35,002	1,568	4-5
2,226	12	OM
893	40	4*5
1,535	3	0-2
2,172	908	41-8
12,880	_	—
9,753	280	2-9
4,813	275	5-7
12,093	4,394	36''n
1,135	558	49-2
6,799	2,809	41-3
551	404	73-3
839	382	45m
601	5	0-8
2,795	27	To
1,606 ,	12	0*7

läderberedningsindustri hänförda gummivarufabrikerna voro kvinnor,
medan kvinnornas andel i hela arbetarantalet inom trämasse- och pappersindustrien
ej uppgick till mer än 16''S proc. (inom bokbinderierna dock
54- 2 proc.).

Af det anförda framgår, att kvinnornas betydelse såsom arbetskraft
äfven för den svenska industrien är af synnerligen framträdande
art. Af samtliga i fabriker år 1909 sysselsatta arbetare voro 19*4 proc.
kvinnor, en siffra, som står i den närmaste öfverensstämmelse med den
tidigare anförda motsvarande tyska, sådan den framgått ur 1907 års
yrkesräkning. Däremot vill det synas, som skulle denna proportion, i
olikhet med hvad som i Tyskland varit fallet, icke hafva undergått någon
väsentlig förändring under tiden sedan år 1896, för hvilken period den
svenska fabriksstatistiken meddelar jämförliga siffror. Antalet manliga och
kvinnliga industriarbetare samt det procentuella förhållandet dem emellan
tedde sig nämligen under åren 1896—1909 så, som nedanstående siffror
utvisa.

År.	Antal arbetare.	Däraf kvinnor.	7»	År.	Antal arbetare.	Häraf kvinnor.	7°
1896 ....	202,293	38,782	19-2	1906 ....	295,808	56,666	19-2
1897 ....	220,202	42,238	19-2	1907 ....	303,029	57,020	18-3
1898 ....	245,720	46,228	18-8	1908 ....	295,392	55,663	18-8
1899 ....	257,526	48,140	18-7	1909 ....	289,205	56,231	19-4
1900 ....	265,479	48,994	18''5	1896-1900	238,244	44,876	18 a
1901 ....	262,229	48,957	18-7	(medeltal).
1902 ....	263,244	48,623	18-5	1901-1905	271,096	50,879	18a
1903 ....	271,157	50,524	18-6	(medeltal).
1904 ....	277,853 ''	52,473	18-9	1906-1909	295,858	56,395	19-i
1905 ....	280,995	53,819	19-2	(medeltal).

Såsom af denna tablå framgår, har förhållandet mellan manlig
och kvinnlig arbetskraft inom den svenska industrien under den här
afsedda perioden utmärkt sig för en hög grad af oföränderlighet.
Antalet kvinnor i procent af hela arbetarstocken utgjorde lägst 18’5
och högst 19*4, svängde således mellan sins emellan synnerligen näraliggande
gränser. Medelsiffran för hvardera af perioderna 1896—1900
och 1901 —1905 uppgick till 18’8 proc. och för åren 1906—1909 till 19*1
proc., hvarvid den ringa stegringen för de sista åren väsentligen torde
vara förorsakad af den relativa ökningen under år 1909 af kvinnlig
arbetskraft, en ökning, som emellertid torde hafva haft sin särskilda,
tillfälliga orsak (den stora arbetstvisten).

Den enda uppgift, som af den officiella svenska statistiken meddelas
rörande arbeterskornas åldersfördelning, är den, som hänför sig
till ett angifvande af huru många, som stå öfver och under den enligt
lagen fastställda öfre minderårighetsgränsen af 18 år. Sålunda uppgåfvos
år 1909 11,747 af 56,231 till fabriksindustrien räknade kvinnor
vara under 18 år.

Någon som hälst ledning för bedömande af civilståndsfördelningen
bland de svenska arbeterskorna lämnas däremot icke af den officiella
svenska statistiken. Enligt en af de sakkunniga särskild! verkställd
utredning, för hvilken utförligare redogöres å sidd. 182 ff. synes
emellertid det relativa antalet ogifta arbeterskor vara ej oväsentligt högre
inom industrien i Sverige än hvad fallet är i ofvan berörda länder. Af
27,154 svenska industriarbeterskor voro nämligen, enligt hvad nyssnämnda
utredning gifver vid handen, 23,043 eller 84-7 proc. ogifta,
medan 3,004 voro gifta och 1,107 änkor eller frånskilda.

Äfven om dessa siffror således tyda hän på, att de svenska industriarbeterskornas
ställning i nu ifrågavarande hänseende synes vara
något gynnsammare än arbeterskornas i de stora industristaterna, så
gäller det också för Sveriges del — och torde af utvecklingen i andra
länder att döma än mer under en nära liggande framtid blifva fallet —
att mödrarna och hustrurna inom arbetarklassen tvingas till yrkesarbete,
till förfång för dem själfva, deras hem och barn. Problemet om dessa
kvinnors arbetsförhållanden och i sammanhang därmed alla yrkesarbetande
kvinnors ställning erhåller därmed i vårt land samma grad af aktualitet
som öfverallt annorstädes och framkallar kraf på ett sådant anordnande
af kvinnoarbetet och därmed sammanhängande förhållanden, som står i
bästa öfverensstämmelse med statens och samliällslifvets fordran på
skyddandet och bevarandet af kvinnornas och det nyfödda släktets hälsa
samt på vidmakthållandet inom alla befolkningsgrupper af ett sundt
familjelif.

B. Yrkesarbete och moderskap.

När i det följande något närmare skall redogöras för vissa sidor
af de olägenheter, som yrkesarbetet och särskild! sysselsättningen inom
industrien innebär för de arbeterskor, hvilka äro eller skola blifva
mödrar, skall framställningen på grund af det här föreliggande spörsmålets
natur begränsas till att omfatta en utredning af hvilken inverkan

kvinnans sysselsättning med förvärfsarbete under tiderna närmast före
och efter nedkomsten kan utöfva. Framställningen skall då uppmärksamma
ej blott inverkan af en sådan sysselsättning för kvinnan själf,
för hennes funktioner som arbeterska och som moder, utan äfven den
betydelse den kan äga för hennes nyfödda barn.

Hafvandeskapet medför som bekant särskildt under dess sista
månader betydande förändringar i den kvinnliga organismen. En följd
häraf måste också blifva, att en arbeterska, som befinner sig i framskriden
graviditet, ser sin fysiska prestationsförmåga, således sin arbetskraft
minskad. Men dessutom är det en allmänt påvisad omständighet, att
en sådan kvinnas mottaglighet för sjukdomar ofta är vida större än
under normala förhållanden och att hafvandeskapet särskildt är en
kritisk tid för kvinnor, som lida åt kroniska sjukdomar. Det är således
klart, att allt tyngre yrkesarbete, således i all synnerhet fabriksarbetet,
som lägger helt beslag på krafterna, måste vara särskildt betungande
för den hafvande kvinnan och innebära allvarliga vådor för hennes hälsa
samt äfven ogynnsamt inverka på fosterbildningen och med förlossningen
sammanhängande omständigheter.

Det är för belysande af hithörande förhållanden af särskildt intresse
att taga del af vissa uppgifter, som meddelats i en nyligen
offentliggjord, af den tyska arbetsstatistiska byrån verkställd, ingående
undersökning rörande sjukdomsförhållanden in. in. inom ortsjukkassan
för Leipzig med omnejd.1) Denna utrednings material omfattade
276,672 observerade kvinnliga personer i åldern 15—54 år, och af dessa
voro 25,749 frivilligt, de öfriga obligatoriskt försäkrade. De frivilligt
försäkrade utgjordes af sådana arbeterskor, som lämnade sin sysselsättning
en månad eller några veckor före nedkomsten för att under denna
tid bereda sig hvila. Huru denna hvila inverkade på hafvandeskapets
och barnsängens förlopp, framgår häraf, att medan bland de tvångsförsäkrade
på 100 förlossningar komrno 17-2 missfall *) var motsvarande
siffra för de frivilligt försäkrade endast 2-6, sålunda bortåt sju gånger
mindre. Äfven ifråga om antalet med sjukdom förbundna barnsängar
var siffran vida gynnsammare för de sistnämnda, i det att bland dem i)

i) Krankhet- lind Sterblichkeitsstatistik in der Ortskrankenkasse för Leipzig und Umgegend.
Bearbeitet im Kaiserlichen Statistischen Ainte, Abteilung för Arbeiterstatislik. I IV,
Berlin 1910.

s) För att förenkla framställningen afses i det följande med »missfall» såväl de egentliga
missfallen under de tidigare månaderna af graviditeten som alla fall af för tidig nedkomst.

Tiden före
nedkomsten.

af 100 förlossningar kommo endast 13‘2 med sjukdom, men bland de
tvångsförsäkrade 28*2 eller mer än dubbelt så många.

Dessa siffror visa sålunda med önskvärd tydlighet, att de kvinnor,
som haft tillfälle att före nedkomsten unna sig någon tids hvila från
yrkesarbetet, voro ifråga om förlossningens och barnsängens förlopp vida
fördelaktigare ställda än de kvinnor, som, gifvetvis i regel af ekonomiska
skäl, sågo sig nödsakade att fortsätta med sitt arbete till hafvandeskapets
sista dag.

Den berörda utredningen gifver emellertid möjlighet att äfven efterforska,
inom hvilka yrken kvinnorna varit mest utsatta för missfall. En
hög siffra i här förevarande afseende nåddes för såväl tvångsförsäkrade
som frivilligt försäkrade inom bl. a. följande yrkesgrenar.

På 100 förlossningar
kommo missfall.

Tvångs- Frivilligt
försäkrade, försäkrade.

Byrå- och kontorspersonal...................... 34’3 8''6

Arbeterskor i stilgjuterier...................... 22‘9 4-2

Butiksbiträden............................. 28''1 3-8

Tjänsteflickor ............................. 20-9 4''1

Köksor ................................. 22''3 3-6

Arbeterskor i väfverier, stickerier................. 18 4 3-2

„ „ ättiks- och mineralvatlenfabriker.......... 23-6 3-6

Springflickor, sortererskor, packerskor............... 17-2 5-2

öfver den nyss anförda genomsnittssiffran för enbart de tvångsförsäkrade
medlemmarna nådde bl. a. nedanstående yrken.

På 100 förlossningar kommo
missfall.

Tvångs- Frivilligt
försäkrade, försäkrade.

Metallpolererskor.................... 536 —

Arbeterskor i leksaks- och käppfabriker...... 25-5 Pi

Iläggerskor, punktererskor vid boktryck ..... 21''9 1-3

Arbeterskor i färgpappersfabriker ......... 20''o l-i

„ „ ullkammerier, spinnerier...... 19''0 1-2

„ „ boktryckerier............. 19’3 P5

Som motsats till dessa må åter anföras följande yrkesgrenar, där
antalet missfall understeg förberörda genomsnittstal.

På 100 förlossningar kommo
missfall.

Tvångs- Frivilligt
försäkrade, försäkrade.

Modister......................... 10‘2 2''4

Arbeterskor i skofabriker............... 14-o —

„ „ metallvarufabriker . . ....... 16’5 0''fi

„ „ bokbinderier och kartongfabriker . 12’9 2-5

Till alla dessa siffror bör emellertid erinras därom, att vid bedömandet
af orsakerna till det olika antalet missfall bland hafvande
kvinnor inom skilda yrken hänsyn bör tagas icke blott till det skadliga
inflytandet af vissa slag af arbete utan ock till sannolikheten af en mer
eller mindre talrik förekomst af ett afsiktligt framkallande af abort.
Med hänvisning till denna sistnämnda orsak torde böra förklaras den
höga missfallsfrekvensen bland kvinnor tillhörande sådana yrken som
byrå- och kontorspersonal, butiksbiträden, köksor, tjänsteflickor, i Indika
yrken en grossess på grund af kvinnornas omedelbara kontakt med
öfverordnade, publiken eller privathushållets medlemmar ofta är synnerligen
ovälkommen, men där själfva arbetet däremot icke synes vara af
särskild! hälsofarlig art. Det jämförelsevis ringa antalet missfall bland
de till dessa yrken hörande frivilligt försäkrade tordp också äga sin
närmaste förklaringsgrund däri, att försök till fo ster fördrifning från
deras sida i allmänhet icke torde förekomma.

Granskas de anförda siffrorna för öfriga kategorier af arbetande
kvinnor, framgår, att missfallsfrekvensen eljes synes vara störst inom de
delar af industrien, där arbeterskorna under sitt arbete komma i beröring
med giftiga ämnen af något slag — därpå tyda de höga talen för
metallpolererskor, arbeterskor i stilgjuterier, boktryckerier o. s. v. Härmed
har vidrörts den viktiga frågan om betydelsen af de industriella
gifterna för de kvinnliga arbetarnas hälsa.

Det har länge varit och är ännu en inom hithörande vetenskapliga
arbeten omtvistad fråga, huruvida kvinnorna äro mer mottagliga för
gifter än männen och något allmänt erkändt svar på spörsmålet torde
tillsvidare icke hafva gifvits. Likväl synas ett stort antal forskare
numera vara af den åsikten, att kvinnans kropp lättare angripes af
gifter än mannens.1) Denna uppfattning stödjes främst genom de af

’) Se närmare härom: Bluhm, Der Einfluss der gewerblichen Gifte auf den Organismus
der Frau. Schriften des ständigen Ausschusses zur Förderung der Arbeiterinnen-Interessen, h. 3.
Jena 1910.

yrkesinspektörer och sjukkassor meddelade uppgifter angående den
olika frekvensen af förgiftningssjukdomar hos män och kvinnor. Men
den har också framgått ur den iakttagelsen, att faran för förgiftningar
på grund af industriellt arbete växer i proportion till den giftmängd,
med hvilken arbetaren kommer i beröring. Därvid har påvisats, att
kvinnorna, när de hafva samma sysselsättning som männen, tack vare
sin klädedräkt och ofta äfven sitt hår, hvilka båda tjänstgöra såsom
upptagare af giftstoft, hafva större förutsättningar än männen att
komma i kontakt med betydliga giftmängder.

Äfven om det må lämnas därhän, huruvida kvinnorna af nu
nämnda orsaker löpa större fara att fälla offer för de industriella gifternas
verkningar än männen, så tillkommer likväl för de förras vidkommande
en särskild omständighet, som fullt berättigar särskildt hänsynstagande
till kvinnornas ställning i detta afseende. Denna omständighet sammanhänger
just med frågan om de kvinnliga arbetarnas moderskap. Man
har trott sig äga anledning antaga, att många gifter, särskildt bly och
kvicksilfver, inverka intensivast på de mest komplicerade af kroppens
celler. Till denna grupp organismer höra i främsta rummet de för
fortplantningen afsedda cellerna. Friska hustrur till män, som lida af
blyförgiftning, få mycket ofta missfall eller föda svaga barn. Lider en
hustru af blyförgiftning, så föreligger fara för en sjuklig förändring
icke blott af äggcellerna utan äfven af lifmodern, så att en normal
fosterutveckling och förlossning omöjliggöres. Äfven fostret själft upptager
under sådana förhållanden ständigt nytt gift ur moderns blod
— man har i fostervattnet och i fostrets organ hos industriarbeterskor
påvisat förekomst af nästan alla industriella gifter: bly, kvicksilfver,
fosfor, jod, koppar, anilin, nikotin.

Kampen mot de industriella gifterna gäller i närvarande stund
framför allt blyet. Bland de sjukliga förändringar, som en blyförgiftning
framkallar inom den kvinnliga organismen, äro de viktigaste de,
som drabba fortplantningsorganen, och framträda dessa rubbningar särskildt
under hafvandeskapet. De för blyförgiftning särskildt utsatta
arbeterskorna i stilgjuterier utvisade, såsom med den tidigare anförda
statistiken från Leipzig visats, en anmärkningsvärdt hög missfallsfrekvens.
Enligt Wiens sjukkassestatistik förekommo på 100 hafvande kvinnor
bland dessa arbeterskor anomalier (utom missfall) i 15 fall, bland tryckeriarbeterskor,
som äfven, ehuru i mindre grad, äro utsatta för denna form
af förgiftning, i 9 fall. Det är vidare bland läkare kändt, att blyförgiftade
kvinnors barn ofta födas döda eller med bildningsfel, t. ex.
hydrocephalus. Äfven synes dessa kvinnors mjölksekretion vara svag

och sinar ofta helt och hållet. Då vanligen de nyfödda barnen i dessa
fall på grund af moderns sjukdom redan äro föga motståndskraftiga,
måste bristen på naturlig näring blifva särskilt ödesdiger för dem.

Andra exempel på blyförgiftningens faror för hafvande kvinnor
lämnas i stor utsträckning af den på området redan vidlyftiga litteraturen.
Sålunda omtalas (Sternberg) från kapsylfabrikerna i Wien, där
arbeterskorna äro sysselsatta med arbete vid blylegeringar, att något mer
än 80 proc. af alla dessa kvinnor voro blyförgiftade och att öfver 30 proc.
af grossesserna slutade med missfall. För den keramiska industrien berättar
en holländsk yrkesinspektör, att intill hälften af alla kvinnor, som någon
längre tid varit sysselsatta med lerglasyrarbeten, voro blyförgiftade, och
en ungersk läkare (Cbyzer) meddelar rörande samma industri, att dels
antalet aborter inom vissa trakter stego till en oproportionerligt hög
siffra, dels ock barnadödligheten var så stor, att den unga generationen
blefve för fåtalig för yrkets vidmakthållande. Den engelska yrkesinspektionsberättelsen
för år 1897 meddelar att af 77 gifta blyhvittarbeterskor
15 voro barnlösa och 35 hade haft 90 missfall.

I större eller mindre utsträckning visa sig samma följder af kvinnors
användande inom alla de industrigrenar, där de komma i beröring
med gifter. Här skall endast ytterligare särskildt omnämnas den fara
för nikotinförgiftning, för hvilken cigarrarbeterskorna äro utsatta. Det
torde icke vara någon tillfällighet, att dessa arbeterskor förete en
mycket hög siffra för könsorganens sjukdomar och att dödligheten
hos deras barn synes vara alldeles osedvanligt hög. Fn fransk läkare
(Mutrel) har i detta sistnämnda hänseende t. o. m. visat, att dödligheten
bland tobaksarbeterskornas själfammade barn var nära dubbelt så stor
som motsvarande siffra för hela det samhälle (Nancy), där undersökningen
verkställdes, och två och en half gånger större än dödligheten bland
öfriga själfammade barn inom samma stad. En från fackföreningshåll
utförd utredning angående den genomsnittliga barnadödligheten inom
hela den franska tobaksfabrikationen visade ett tal af 70 proc. under
första lefnadsåret aflidna barn. Af 447 inom äktenskapet födda barn
till cigarrarbeterskor i Oppeln dogo i späd ålder 220 eller nästan jämnt
hälften.

Hvad som här ofvan anförts till belysande af frågan om de
industriella gifternas inflytande på arbeterskornas hälsa torde hafva
visat, att här föreligger ett område, som är värdt en serskild uppmärksamhet
vid alla de sträfvanden, hvilka gå ut på att skapa gynnsammare
arbetsförhållanden för industriens arbeterskor och i all synnerhet
vid de reformer, som gälla skyddandet af dessa kvinnors moderskap.

Tiden efter
nedkomsten.

I sammanhang med frågan om industriarbetets vådor för kvinnor
under graviditetens sista månader förtjänar äfven en annan omständighet
att här beröras. En fransk vetenskapsman (Pinard) har visat, hvilket
inflytande det har på det nyfödda barnets vikt, om modern har kunnat
afhålla sig från arbete af här berörda slag under den sista tiden före
nedkomsten. Med stöd af ett observationsmaterial af 4,500 barnaföderskor
ledde han i bevis, att de arbeterskor, hvilka inställt sitt
yrkesarbete under två eller tre månader före förlossningen, bragte barn
till världen, som uppvisade en omkr. 300 gr. högre genomsnittsvikt än
de barn, hvilkas mödrar varit sysselsatta med arbete i stående ställning
ända tills dagen för nedkomsten.

I tvänne franska barnbördshus, hvilkas hufvudsakliga klientel består
af arbeterskor (Maternité i Paris och Clinique Baudelocque), uppvisade
bland 188,000 nyfödda barn mer än 72,000 eller 38 proc. en vikt,
understigande 3,000 gr., och närmare 30,000 eller 16 proc. af alla
barnen voro födda för tidigt och vägde mindre än 2,500 gr. En fransk
läkare (Bachimont) fann för förstföderskor, hvilka intill nedkomsten
arbetat i stående ställning, en genomsnittlig vikt hos det nyfödda barnet
af 2,931 gr., för barn till kvinnor, som skötte maskiner i sittande ställning,
en motsvarande vikt af 2,950 gr. och hos barnen till öfriga
kvinnor, liksom de förutnämnda förstföderskor, hvilka intill nedkomsten
arbetat i sittande ställning, en vikt af 3,007 gr. För förstföderskor
däremot, hvilka hade unnat sig hvila under två eller tre månader före
nedkomsten, fann samme läkare en vikt hos de nyfödda af 3,291 gr.
Skillnaden mellan dessa sistnämnda barns vikt och deras, hvilkas mödrar
arbetat i stående ställning intill grossessens sista dag, utgjorde sålunda
ej mindre än 360 gr. — en differens af 11 proc. Den senare gruppens
kvinnor visade dessutom vid förlossningen ett större antal felaktiga
fosterställningar än den förra samt en i regel kortare grossess.1)

Om sålunda många afgörande skäl tala för den hittills likväl ofta
förbisedda nödvändigheten att bereda arbeterskan någon tids hvila före
nedkomsten, så borde det icke tarfvas någon längre bevisning för ådagaläggaude
af det berättigade i det kraf, som går ut på, att en viss tids
hvila skall åläggas henne efter förlossningen. Denna fordran, hvilken

1) Har anförda siffror hafva citerats efter: May et, Mutterschaftsversicherung, Congrés
internationnl des assurances sociales, Rome 1908; Oberholzer, Der Entwurf eines Bundesgesetzes
betr. die Kranken- und Unfallversicherung. Schiveizerische Bliitter för Wirtschafts- und Social,
politik, 1907, h. 11.

som bekant i allmänhet i viss mån beaktats af lagstiftningen, är motiverad
af hänsyn icke blott till arbeterskan själf utan ock till hennes barn.

Hvad arbeterskan själf beträffar, så bör det numera anses vetenskapligt
fastslaget, att ett för tidigt återupptagande af yrkesarbetet efter
nedkomsten ofta lägger grunden till en rad sjukdomar, i regel af kronisk
art. En obotlig invaliditet blifver sålunda ofta för dessa kvinnor följden
af, att de, såsom ingalunda sällan händer, återupptaga arbetet redan
omkring en vecka eller än tidigare efter förlossningen, vare sig de nu
drifvas därtill af oförstånd eller nöd, oftast måhända af bådadera.
Lifmodern behöfver gifvetvis efter nedkomsten en relativt hög grad
af ro för att återgå till normal ställning och storlek. Beredes icke
denna hvila åt organet, måste följden blifva slapphet och^blodöfverfyllnad
samt slutligen ett kroniskt inflammationstillstånd. Åtminstone
måste ett för tidigt återtaget, arbete, särskildt i stående ställning,
disponera för förändringar af lifmoderns läge, framkallade genom lifmoderbandens
bristning eller uttänjning af slidan (framfall). Men äfven barnaföderskans
hela organism tarfvar en viss, ej för kort tids hvila efter
nedkomsten för att åter bringa till normal funktion allt, som hafvandeskapet
och förlossningen förändrat ifråga om blodsammansättning, muskeloch
nervsystem, nutrition o. s. v.1) Dessutom — och det är en af de
viktigaste synpunkterna, från hvilka denna fråga bör bedömas — är
denna hvila nödvändig, för att modern skall kunna ägna sitt barn den
första vården och bereda det tillgång till dess lämpligaste föda, modersmjölken.

Ett af de mest kännetecknande dragen i vår tids befolkningsrörelse
är det sjunkande födelsetalet. Denna företeelse synes vara
gemensam för alla europeiska kulturstater och präglar befolkningsrörelsen
under så godt som hela den tid, som förflutit sedan 1800-talets första
årtionden. Under åren 1810—30 var födelsetalet ännu relativt högt
såsom en följd af de napoleonska krigens slut och den allmänna förbättringen
af de ekonomiska förhållandena. De därpå följande båda
årtiondena utmärkte sig för sjunkande födelsetal, eu följd sannolikt af
ogynnsamma ekonomiska förhållanden och häraf framkallad minskning
i giftermålstalet samt ökning af dödlighet och utvandring. En i allmänhet
kortvarig, uppåtgående kurva i födelsetalet under 1870-talet följes
af en från denna tid alltjämt fortgående, nästan oafbrutet nedåtgående
rörelse. Denna sistnämnda nedåtgång kan icke längre förklaras med

Födelsetalets

nedgång.

ö Jfr Wittrup, Barselforsikring. Tidskrift for Arbejderforsikring, Köpenhamn 1909.

hänvisning till det allmänna ekonomiska tillståndet, enär ju tiden efter
1880 inom större delen af världen karakteriseras af uppåtgående konjunkturer
och en i vissa fall anmärkningsvärd ökning af välståndet.
Orsaken till det sjunkande födelsetalet måste således för flertalet länder
sökas på andra områden.

Af de undersökningar,'' som i sådant hänseende under senare tider
verkställts, har det gjorts sannolikt, att en af de orsaker, som torde
förtjäna beaktande vid försök till förklaring af det minskade antalet
årligen födda barn, är den inom äktenskapen bland vissa grupper af
befolkningen framträdande benägenheten att medvetet begränsa afkommans
storlek.1) Här kan icke denna fråga närmare behandlas. Det
skall endast i detta sammanhang påpekas, att en dylik sjunkande tendens
hos den äktenskapliga fruktsamheten, hvilken numera icke, såsom tidigare
antagits, syDes känneteckna enbart de burgnare klasserna, stärker de
kraf, som gå ut på att bereda barnaföderskorna en i ekonomiskt hänseende
ej allt för ogynnsam ställning. Det är nämligen i hög grad
sannolikt, att fruktan för de särskilda kostnader och den mistade arbetsförtjänst,
som en barnsäng medför inom en stor del af till arbetarklassen
hörande familjer, utgör en af de faktorer, som inverka på det sjunkande
födelsetalet äfven bland denna del af befolkningen.

Såsom af nedanstående tablå framgår, hade Sverige af alla europeiska
länder, utom Frankrike, det lägsta födelsetalet i medeltal för
åren 1901—05.

Antalet lefvande födda per år och 1,000 invånare i medeltal för

Frankrike.....	. . 21-3	åren 1901—05?) Storbritannien o.Irland 27-9	Schweiz........	28
Sverige......	. . 26 i		. . 27-9		28
Danmark.....	. . 29-o	Italien.......	. . 32-9	Serbien........	38
Nederländerna . .	. . 31-5	Tyska riket....	. . 34-3	Rumänien.......	39
Portugal......	. . 32-3	Spanien......	. . 35-2	Bulgarien.......	40
Finland......	. . 32-s	Osterrike-Ungem	. . 36-5	Ryssland (1896—1900)	48

Hur denna siffra gestaltat sig för Sveriges vidkommande under
tiden efter 1750 framgår af följande siffror.

0 Se härom särskildt bl. a. Mombert, Studien zur Bevölkerungsbewegung in Deutschland
in den letzten Jahrzehnten, mit besonderer Beröcksichtigung der ehelichen Fruchtbarkeit. Karlsruhe
1907; samt Webb, The decline in the birth-rate, London 1907.

8) Enligt Sundbärg, Apercus statistiques int.ernationaux, Stockholm 1908, tab. 27.

Antalet lefvande födda per år och 1,000 invånare i Sverige efter år 1750.1)

Årl.	1751—1760	36-09	Årl.	1831—1840	31-47	År 1898	27-11	År 1906	25-70
„	1761—1770	34-44	11	1841—1850	31-10	„ 1899	26-3 5	„ 1907	25-53
	1771—1780	33-06	11	1851—1860	32-7 9	„ 1900	27-00	„ 1908	25-70
>>	1781—1790	32-os	}1	1861—1870	31-41	„ 1901	27-03	„ 1909	25-58
u	1791—1800	33-41	11	1871—1880	30-48	„ 1902	26-48
ii	1801—1810	30-89	11	1881—1890	29-06	„ 1903	25-70
ii	1811—1820	33-8 7	11	1891—1900	27-14	„ 1904	25-7 5
ii	1821—1830	34-64	11	1898—1907	26-22	„ 1905	25-66

Den tidigare omnämnda stegringen under åren 1811—30 liksom
ock den efter åren 1851—60 ständigt sjunkande kurvan är sålunda för
Sveriges vidkommande tydligt påvisbar. Hvad särskildt tiden efter år
1880 beträffar, under hvilken genomsnittssiffran aldrig stigit upp till
30 %o och för intet af åren 1903—08 till 26 °/00, må erinras om, att
före 1868 det endast under svåraste nöd- eller krigsår hände, att födelsetalet
gick ned under 30 %0. Också var medeltalet för halfseklet 1751
—1800 33-74 %o och för hela det nittonde århundradet 30’86 "/oo-1)

Såsom en hufvudorsak till Sveriges låga födelsetal måste framhållas
dess låga giftermålstal, hvilket i medeltal för åren 1901—05 uppgick till
5-9 0 och var lägre än alla andra europeiska länders. Men att den
äktenskapliga fruktsamheten, hvars betydelse för gestaltningen af födelsetalet
ofvan påpekats, äfven i Sverige under senare tid befunnit sig i
sjunkande och måste utöfva inflytande på motsvarande företeelse för
födelsetalet, visas af nedanstående siffror.

Barnaföderskor med larn inom äktenskapet på 1,000 gifta kvinnor i
åldern 15—45 år i Sverige efter år 1871.x)

Årl. 1871—1880	300-9	År 1898	275-2	År 1902	266-2	År 1906	259-0
„ 1881—1890	291-s	11	1899	268-1	„ 1903	259-5	„ 1907	255-8
„ 1891—1900	276-1	11	1900	273-5	„ 1904	260-4	„ 1908	256-4
„ 1898—1907	264-9	11	1901	272-0	„ 1905	259-8	„ 1909	253-9
Siffran	för år	1909	var	således lägre än något annat af de i tablån

anförda talen och öfver hufvud en af de lägsta, som någonsin förekommit.
Medeltalet för hela årtiondet 1898—1907 uppgick till 264-9 %o och var
betydligt lägre än motsvarande tal för tidrymden 1881—90, hvars medel -

x) Enligt den officiella befolkningsstatistiken för år 1909.

tal var 291’8 %0, liksom äfven lägre än medeltalet för århundradet 1751
—1850, hvilket uppgick till 288 °/oo- Den minskning i den äktenskapliga
fruktsamheten, hvarom dessa siffror otvifvelaktigt bära vittne, torde
likväl åtminstone till någon del böra anses bero på det mot förr betydligt
minskade antalet nyingångna äktenskap, hvilket inverkat höjande på
de bestående äktenskapens medelålder.1)

Inom ett land, där antalet årligen födda barn är litet, måste äfven
den naturliga folkökningen blifva ringa. Man finner också, att Sveriges
nativitetsöfverskott, i trots af att landets dödstal, näst Danmarks och
Norges, är det gynnsammaste i Europa, icke blott minskats under
senaste tid, utan ock, såsom nedanstående siffror visa, är ett af de lägsta,
som något land har att uppvisa.

Nativitetsöfverskott per 1,000 invånare i medeltal för åren 1901—051)

Frankrike......... l''G

Spanien.......... 9*2

Schweiz.......... 10''4

Sverige.......... 10-e

Belgien.......... 10’ 8

Italien........... 10" 8

Österrike-Ungern .... 11''2
Storbritannien o. Irland 11*4

Portugal......... 11*4

Finland.......... 13''3

Rumänien........ 13*7

Norge........... 13*8

Danmark......... 14*2

Tyska riket....... 14*4

Nederländerna...... 15*5

Serbien.......... 16*4

Ryssland (1896—1900) . 17*2
Bulgarien......... 18*2

Medan nativitetsöfverskottet eljes i Europa, väsentligen på grund
af dödstalets nedgång, stegrats, har det, som nämnts, i Sverige minskats
och befinner sig nu, i motsats till hvad tidigare var förhållandet, mestadels
något under det europeiska medeltalet (för åren 1896—1900 var
detta 12'' l2)-

En dylik af ett osedvanligt lågt födelsetal framkallad ringa naturlig
folkökning måste gifvetvis tala till förmån för alla åtgärder, som
kunna bidraga till födelsetalets höjande eller dödstalets sänkande. För
åstadkommande af en ökad födelsefrekvens torde, såsom tidigare nämnts,
alla de åtgöranden vara af betydelse, som afse att bereda ekonomisk lättnad
åt fattiga mödrar. För sänkandet af dödstalet torde åter intresset
närmast knytas vid hvad som kan företagas till förminskande af dödligheten
inom den spädaste åldern.

L) Enligt den officiella befolkningsstatistiken för år 1909.
’) Sundbärg, a. st. tab. 29.

Defc är allmänt kändt, att dödligheten i första lefnadsåret är större
än under något annat år, de högsta åldersgrupperna undantagna. Huru
stor denna dödlighet är inom olika länder framgår af följande siffror.

Antalet döda under första lefnadsåret bland 1,000 lefvande födda i
medeltal för åren 1891—1905.'')

1891—1900 1901—1905 1891—1900 1901—1905 1891—1900 1901—1905

Norge......	. . 97	81	Nederländerna .	. 158	136	Österrike . . .	236	213
Sverige.....	. . 102	92	Belgien......	. 161	148	Wurttemberg .	243	217
	128	120		. 162	139	Bayern.....	264	240
Danmark ....	. . 135	119	Hessen......	. 168	154	Ryssland . . .	268	—
	. . 142	131		. 176	167	Sachsen ....	273	246
Schweiz.....	. . 149	134	Preussen.....	. 203	190
England och Wales 154	138	Baden ......	. 217	202
Dessa	siffror	visa	således, att	vårt land i	detta hänseende	synes

vara relativt synnerligen gynnsamt ställdt. Dess tal — 102 för åren
1891—1900 och 92 för åren 1901—05 — voro bland alla anförda länders
de näst lägsta, endast omkr. hälften af Preussens och blott 37 proc. af
Sachsens siffror, hvilka sistnämnda voro de högsta för de af tablån
berörda länderna. Likväl är äfven den svenska siffran, som visar, att
af alla lefvande födda barn icke mindre än omkr. 1/10 dogo under första
lefnadsåret, ett i och för sig högt tal, särskildt om det jämföres med dödstalet
för hela befolkningen under motsvarande period, hvilket uppgick
till 16 %o, således till mindre än sjättedelen af barndödstalet. Detta
icke blott tyder hän på ett slöseri med nationens spädaste folkmaterial,
utan betyder ock, att för de kvinnor, som utstå hafvandeskapets och
barnsängens mödor, denna uppoffring i tio fall af hundra varit så godt
som förgäfves, i det att barnet icke fått upplefva mer än högst ett
enda år. Emellertid bör det vid bedömande af denna fråga beaktas, att,
enligt hvad särskilda undersökningar visat, det minsta tal för spädbarnsdödligheten,
som öfverhufvud iakttagits, stannat vid en siffra af 60—70 %o.
Westergaard fann hos de europeiska suveräna furstefamiljerna under åren
1841—90 en spädbarnsdödlighet af 64 %0 och liknande undersökningar
rörande adelsmäns, prästers, juristers och läkares familjer hafva gifvit
en motsvarande siffra af 70—87 %o En

för belysande af hela det här berörda ämnet viktig omständighet,
hvilken icke torde böra förbigås, är, att spädbarnsdödligheten under *)

Spädbarns dödlighet.

*) Sundbärg, a. st. tab. 29; Filrth, Die Mutterschaftsversiclierung, Jena 1911, sid. 28.

Naturlig eller
konstgjord
näring åt
spädbarn.

det första lefnadsårets första månader är, vida större än under de senare.
Sålunda visar den svenska befolkningsstatistiken i detta hänseende de
siffror som framgå af nedanstående tablå.

Spädbarnsdödligheten i Sverige år 1909 under första lefnadsårets

olika månader.

Döda under lista månaden........ däraf under de 5 första dagarna 1,944		Döda under 7:de månaden . . . v v 8’dc „ ...	439 430
77	under 2:dra månaden.....	1,116	7)	77	9:de , ...	424
v	77	3:dje ........	817	7)	Tf	S.rie kvartalet. . .	. . . 1,293
v	77	l.sta kvartalet.....	5,830	Tf	77	10:de månaden . . .	399
V	77	4:de månaden......	757	7.7	7)	lille	340
77	Tf	5:te , ......	600	7)	77	12:te , ...	352
77	7)	fide , ......	499	Tf	77	4 de kvartalet. . .	. . . 1,091
V	77	2:clra kvartalet.....	1,856	7)	V	lista året......	. . . 10,070

Dessa siffror, hvartill ungefärlig motsvarighet förefinnes inom öfriga
års och andra länders befolkningsstatistik, visa, att af de barn, som dogo
innan de uppnått ett års ålder, icke mindre än en dryg tredjedel
afled redan under sitt lifs första månad samt att antalet döda sedan
månad för månad sjunker, men likväl är jämförelsevis betydande ännu
under den andra och tredje månaden, så att af de här berörda barnen
afsevärdt mindre än hälften öfverlefde det första kvartalet. Dessa tal
visa hvilken betydelse gestaltningen af det nyfödda barnets lif under
de allra tidigaste veckorna (märk dödligheten under de fem första
dagarna!) måste äga för dess fortsatta lifsduglighet.

Vid sökandet efter orsakerna till den höga spädbarnsdödligheten
bör uppmärksamheten i främsta rummet fästas dels vid det slag af
näring, som bestås barnet, dels ock vid moderns sociala ställning.

Det är en af läkarvetenskapen numera allmänt godtagen sanning,
att det barn, som får modersmjölken, ifråga om utsikten att utvecklas
normalt och utan sjukdomar, är ojämförligt öfverlägset det med »flaska»,
d. v. g. med komjölk eller mjölksurrogat uppfödda barnet. Modersmjölken
förlänar barnet, enligt hvad senare tiders iakttagelse nästan
enstämmigt gifvit vid handen, ett nästan ofelbart skydd mot de vanligast
förekommande spädbarnssjukdomarne, de akuta och kroniska magoch
tarmlidandena, samt minskar faran äfven för andra sjukdomar,

såsom olika krampåkommor, engelska sjukan o. s. v. Det kan helt
visst med anspråk på allmängiltighet sägas, att ett normalt utrustadt
barn af friska föräldrar, som uppfödes vid moderns bröst, är så godt
som alldeles säkerställdt gent emot de faror, som hota dess lif under
dess första år. Låter man barnet gå miste om denna näring, till hvilken
det har naturlig rättighet, så minskas dess motståndskraft mot skadliga
inflytanden och detta i högre eller lägre grad allt efter arten och
beskaffenheten af den näring, som bjuds såsom ersättning. En fullgod
ersättning för modersmjölken gifves icke. Likväl kan komjölk af friska
djur, frambragt, förvarad och beredd under iakttagande af hygienens
alla föreskrifter, i flertalet fall anses vara eu tillfredsställande näring
för normala barn. Men det är allmänt kändt, hvilka svårigheter det
erbjuder att utan afsevärd kostnad erhålla felfri komjölk, och vidare,
huru sällan det kan antagas, att mödrarna förstå att ägna den nödiga
kontrollen och det erforderliga arbetet åt mjölkens beredning. Men illa
och osnyggt tillredd näring, försatt med surrogat af allehanda slag —
från skorpor till bedöfningsmedel af olika kvaliteter (alkohol, opium!) —
eu näring, hvilken kommer på ett mycket stort antal barns lott, verkar
i vissa fall direkt förgiftande på organismen.

Det är numera möjligt att med tillhjälp af statistiska data belysa
här omhandlade förhållanden. En af de mest omfattande undersökningar
som verkställts på området gäller Berlin. År 1900 dogo i nämnda stad
11,762 barn i åldern 0—1 år. För 9,558 bland dessa kände man
näringens beskaffenhet, och det visade sig, att 9-4 proc. hade uppfödts
med modersmjölk, 78''4 proc. med djurmjölk och 12''2 proc. på annat
sätt. Närmare 9/io af alla dödsfall kommo således på barn, som ej fått
enbart naturlig näring. Då enligt folkräkningen af samma år Vs af alla
Berlins barn uppfödts med och återstoden utan modersmjölk, (endast ett
fåtal med blandning af kvinno- och annan mjölk) torde således de
senares dödsrisk under första lefnadsåret hafva varit minst fyra gånger
större än de förras.

I en på ett synnerligen tillförlitligt prim ärm aterial uppbyggd
statistik (Howarth) för åren 1900—03 förekomma följande siffror, som
uppvisa ungefärligen samma proportioner som de nyssnämnda.

Familjer med:

Bröstbär!!.....................

Flaskbarn.....................

Barn med blandad näring (bröst och flaska)

Födda barn.	Af dessa dogo under första året
		»/oo
5,278	368	70
1,026	321	197
1,439	142	99

Moderns
sociala ställning.

En annan forskare (Tugendreich) har ur en spädbarnskliniks likformiga
material sammanställt följande uppgifter rörande mindre bemedlade
familjer med minst fyra barn.

Antal

Familjer med: familjer, barn. bfn Per Döda första „äret

familj. °/oo

Bröstbarn ...........	04	388	6*1	77	198
Flaskbarn ...........	33	229	6-9	99	432
Både bröst- och flaskbarn .	79	535	6-8	155	290

Hos de 64 familjerna med uteslutande bröstbarn hade 24 familjer
med tillsammans 109 barn efter minst femårigt äktenskap icke förlorat
något barn genom döden, under det att det ej fanns någon bland de 33
familjer, hvilkas barn uppfödts med flaska, där icke ett eller flere barn
under samma tid gått bort. Inom de 79 familjer, där en del af barnen
fått bröstet, andra flaska, framträder en grupp af 29 familjer med 85
bröst- och 109 flaskbarn, af hvilka efter minst femårigt, i genomsnitt
elfvaårigt äktenskap intet af bröstbarnen, men 57, d. v. s. öfver hälften
af flaskbarnen dödt, medan inom en annan grupp af 13 familjer med
48 bröst- och 23 flaskbarn af de förra alla, men af de senare intet vore
i lifvet.

Siffror af liknande innebörd som de här anförda hafva framgått
såsom resultat äfven af andra likartade undersökningar.*) Dödligheten
bland de med konstgjord näring uppfödda spädbarnen har i samma
trakter och under samma sociala förhållanden utan undantag visat sig
vara ojämförligt mycket högre än dödstalet bland de barn, som fått
moderns bröst.

Det torde således numera vara till fullo ådagalagdt, att det i
sträfvandet för barnadödlighetens bekämpande är alldeles särskild! viktigt
att beakta betydelsen af i hvilken utsträckning barnen få naturlig
näring och att uppmuntra alla bemödanden, som gå ut på, dels att upplysa
mödrarna om amningens betydelse, dels ock att bereda dem möjlighet
därtill, eu möjlighet, som ju måste vara åtskilligt begränsad särskild!
för de mödrar, hviika äro bundna af yrkesarbete utom hemmet.

Med denna sistnämnda omständighet har också den andra tidigare
påpekade hufvudorsaken till den starka spädbarnsdödligheten, nämligen 1

1) Hufvudmaterialet för den i texten gifna framställningen af detta ämne återfinnes hos:
Brugger, Finkelstein, Baum, Die Bekämpfung der Säuglingssterblichkeit, Leipzig 1905; Salse, Der
Kampf ums Leben im Säuglingsalter, Freiburg 1910. Hagel. a. st. Fiirth, a. st.

många mödrars ogynnsamma sociala ställning, i vissa afseenden direkt
beröring. Döden skördar icke i samma mått bland de rikas som bland de
fattigas barn. Spädbarnsdödlighetens storlek står i omvändt förhållande
till föräldrarnas ekonomiska och sociala nivå. Till bevis härför må anföras
några sitfror ur olika länders statistik.

Enligt uppgifter rörande hithörande förhållande i England har
beräknats, att af 100 lefvande födda barn voro vid utgången af första
lefnadsåret i lifvet inom aristokratien 90, inom köpmannaklassen 79
samt inom arbetarklassen 68 barn. I Köpenhamn visar en liknande
statistik, att dödligheten under första året för barn af arbetarklassen
var 204 °/00, men för öfriga klasser 167 %0. För Tysklands vidkommande
synas differenserna i detta hänseende vara än större, i det att där verkställda
liknande beräkningar gifvit vid handen en dödlighet inom spädbarnsåldern
af 89 °/oo för de högsta klasserna, 173 %o för medelklassen
samt 305 %o för arbetarklassen.

En mer ingående kännedom om dessa förhållanden gifva emellertid
de uppgifter, vid hvilka befolkningen fördelats ej efter yrken utan efter
inkomst eller bostädernas hyrespris. Bland dylika undersökningar må anföras
en österrikisk, som visar, att spädbarnsdödligheten för barn till
föräldrar med en årsinkomst, understigande 600 Mark, var 29 proc., men
sjönk vid en årsinkomst af 600—1,500 Mark till 25, vid 1,500—3,000
Mark till 18 och vid inkomster å minst 3,000 Mark till 15 proc. Nedanstående
tablå sammanställer ur en statistik för Berlin uppgifter rörande
spädbarnsdödlighet och hyrespriser.

Distrikt af Berlin.	Antalet lefvande födda.	Däraf födda i våningar om högst 300 Marks hyra antal °/° anta1, af alla födda.	Spädbarns. dödlighet °/oo.
I	552	74	13	173
II	1,007	380	38	182
III	6,183	4,259	68	217
IV	3,08»	2,107	68	220
V	5,795	3,653	63	239
VI	6,169	3,748	61	243
VII	3,860	3,020	78	260

Tablån visar, att spädbarnsdödligheten var högre inom de distrikt,
(III—VII), där största antalet barn födts i familjer, som bodde i våningar
om högst 300 Marks årlig hyra, än inom sådana distrikt, (I—II), där
flertalet invånare synes hafva haft råd till dyrare våningar och sålunda
intagit en gynnsammare ekonomisk ställning.

Hos familjer i Leipzig, där antalet invånare per rum utgjorde
0—1, var spädbarnsdödligheten 101''i °/00, men ökades med en rumsinvånartätket
af 2‘5—3''0 till 330''6 0/00 och af mer än 3 rumsinvånare
till 418-9 %o- Liknande siffror angifvas äfven för Wien och New-York.
Enligt den tidigare citerade folkräkningen i Berlin år 1900 uppgick antalet
lefvande födda barn till föräldrar, tillhörande de bättre situerade klasserna
(boende i våningar på mer än 2 rum och 450 Marks årshyra), till 7,607
och de fattigares barn till 30,687, sålunda en proportion af 1 : 4-3. Däremot
var förhållandet mellan dessa barn i fråga om dödlighet under
första året i mag- och tarmsjukdomar 1 : 15''5. Bland de fattigare
familjernas barn dogo således 3-6 gånger flere af denna orsak än bland
de öfriga klasserna.

Ett allmännare'' kändt förhållande, hvilket i detta sammanhang torde
böra särskildt beröras, är den stora dödligheten bland utom äktenskapet
födda barn i jämförelse med barn, hvilkas föräldrar ingått äktenskap
med hvarandra. Äfven denna olika grad af spädbarnsdödlighet
torde gifvetvis i främsta rummet böra tillskrifvas skillnader af ekonomisk
och social art. Här nedan skola meddelas några siffror till belysande
af dessa förhållanden.

Dödligheten under första lefnadsåret bland inom och utom
äktenskapet födda barn.x)

	Dödlighet °/oo	Järn-		Dödlighet °loo	Järn-
	Inom	Utom	förelse-		Inom	Utom	förelse-
	äktenskapet	tal1 2)		äktenskapet	tal *)
Sver ige 1896 —1900....	92	164	178	Sachsen 1901—1905 . . .	233	329	141
Norge 1896—1900.....	89	177	199	Wurttemberg 1901—1905	210	289	138
Finland 1896--1900. . . .	135	190	140	Baden 1901—1905 . . . .	195	298	153
Nederländerna 1901—1905	134	223	166	Österrike 1896—1900 . .	215	293	136
Belgien 1896-1900 . . .	151	236	156	Schweiz 1896-1900 . . .	139	226	163
Preussen 1901—1905 . . .	179	331	185	Frankrike 1901—1905 . .	129	240	186
Bayern 1901—1905 ....	229	321	140	Italien 1896—1900. . . .	164	239	146

Förestående siffror visa undantagslöst en i allmänhet högst betydande
högre dödlighet för de utom än för de inom äktenskapet födda
barnen. Men den visar också, att skillnaden mellan de tal, som angifva
denna dödlighet, var ovanligt hög särskildt i Sverige, i det att där under

1) Sundbärg, a. st., tab. 93.

2) Dödligheten bland utom äktenskapet födda barn, om de inom äktenskapet födda
sättes = 100.

åren 1896—1900 i genomsnitt mot 100 inom äktenskapet födda samt
inom första lefnadsåret aflidna barn svarade 178 under första lefnadsåret
döda bland de utom äktenskapet födda barnen, en proportion, som
var högre endast i Norge, Frankrike och Preussen.

Nedanstående tablå belyser här berörda omständighet ensamt för
Sveriges vidkommande under åren 1891—1909.

Dödligheten under första lefnadsåret bland inom och utom äktenskapet
födda larn i Sverige under åren 1891—1909. f

År 1898	Dödlighet °/oo Inom Utom äktenskapet	Till- sammans °/oo	Jäm- förelse- tal	Dödlighet °/oo Inom Utom äktenskapet	Till- sammans °/o°	Jäm- förelse- tal
83-7	145*5	90*8	173	År 1905	80*8	141*6	88*3	175
1899	101*9	189*0	111*7	185	1906	73*9	129*7	81*0	176
1900	91*4	153*6	98*5	168	1907	70*o	121*8	76*8	174
1901	94*2	168*8	102*9	179	1908	78*9	127*9	85*o	162
1902	80*1	132*8	86*4	166	1909	66*7	105*7	72*2	158
1903	85*3	149*5	92*8	175	Årl. 1891—1900	93*s	166*2	101*6	177
1904	77*3	135*6	84*4	175	„ 1898—1907	83*9	146*8	91*3	175

Dessa siffror utvisa liksom föregående tablå för alla år en väsentligt
högre dödsrisk för de utom än för de inom äktenskapet födda
barnen och gifva tillika vid handen, att knappast någon förbättring till
de förras förmån under den berörda perioden synes hafva ägt rum.
Sålunda kommo under perioden 1891—1900 på de utom äktenskapet
födda barnen i medeltal 177 dödsfall mot 100 bland de inom äktenskapet
födda, medan motsvarande tal för perioden 1898—1907 var i
genomsnitt 175. Öfverhufvud taget har emellertid en försämring på
här förevarande område inträdt, enär antalet utom äktenskapet födda
barn i vårt land i förhållande till öfriga födelser under hela den här
omhandlade perioden — och, såvidt kändt, äfven förut — befunnit sig
i så godt som oafbrutet stigande. Sålunda utgjorde, såsom efterföljande
siffror visa, antalet utom äktenskapet födda barn i medeltal för
åren 1891—1900 10*9 6 proc. af samtliga födelser, men hade under åren
1898—1907 stegrats till i genomsnitt 12*0 7. År 1909 var siffran den
högsta hittills noterade eller 14*1 proc.

Enligt den officiella befolkningsstatistiken för år 1909.

Utom äktenskapet födda larn i proc. af alla lefvande födda i
Sverige under åren 1891—1909.

År 1898 11-.;
„ 1899 11-3
„ 1900 11-5
„ 1901 11-9

År 1902 11-9
„ 1903 11-8
„ 1904 12-1
„ 1905 12-4

År 1906 12-3
„ 1907 13-2
„ 1908 13-5
„ 1909 14-1

År 1891—1900 10*96
„ 1898—1907 12*07

Till fullsiändigande af i detta sammanhang meddelade uppgifter
kan äfven nämnas, dels att dödligheten bland utom äktenskapet födda
spädbarn var i Sverige mer än dubbelt större i städerna än å landsbygden,
dels ock att antalet dödfödda i förhållande till de lefvande
födda var betydligt högre bland utom än inom äktenskapet födda barn
— år 1909 var den antydda proportionen för de förra 3‘3, för de
senare 2‘4 proc.

Alla dessa siffror belysa, att lag spädbarnsdödlighet förekommer,
då ekonomisk och social trygghet skapa förutsättning för omsorgsfullare
vård af barn och moder, men att dödligheten stiger inom de lager af
befolkningen, som lida under ekonomisk osäkerhet och icke kunna påräknas
göra några besparingar eller extra utgifter för barnsängstid och
barnets vård under dess första lefnadsår.

Beträffande särskildt frågan om det af modern utöfvade yrkesarbetets
inflytande på spädbarnsdödligheten, så skola här slutligen anföras
några siffror ur det ingalunda rikhaltiga material, som direkt belyser
detta för den föreliggande utredningen framför allt viktiga ämne.

Tvänne tyska forskare hafva hvar för sig sammanställt följande
båda tablåer, hvilka visa en nära öfverensstämmelse ifråga om hufvudresultaten.
Den ena gäller 26 tyska städer, i olika grad industrialiserade.

Antal städer.	Sammanlagdt invånarantal.	Af alla kvinnor voro sysselsatta med yrkesarbete utom hemmet.
5	132,299	12 °/o
13	263,868	6—12 °/o
8	131,508	under 6 °/o

Spädbarnsdödlighet

°/oo

åren	åren	åren
1881—1890.	1891—1900.	1901—19
195	212	193
165	275	156
156	168	149

Den andra tablån afser förhållandena i några af Sachsens förnämsta
textilindustridistrikt.

Distrikt.

Kamenz.......

Bautzen.......

Löbau ........

Zwickau.......

Tyvärr saknas möjlighet att komplettera dessa siffror med uppgifter
angående ålders- och eivilståndsfördelning bland de ifrågavarande
kvinnorna, men likvisst torde dessa siffror få gälla som en talande
illustration till det nära sammanhanget mellan yrkesarbete och spädbarnsdödlighet
och visa, huru denna sistnämnda stiger, där det förras
frekvens ökas.

Antalet i fabriker
sysselsatta kvinnor
öfver 16 år

7»

4-4

6-2

12-8

18-6

Spädbarnsdödlighet

7oo

åren 1890—1895.

217

212

238

299

4. Moderskyddslagstiftning.

Den i det föregående gifna framställningen af några sidor hos de
företeelser, som i vår tid böra sättas i samband med det kvinnliga yrkesarbetets
förekomst, torde hafva gifvit vissa antydningar om dessa företeelsers
karaktär och betydelse. Det har kunnat konstateras, hurusom
en betydande del af näringslifvet inom kulturstaterna i dess nuvarande
gestaltning icke kan tänkas undvara den där använda kvinnliga arbetskraften,
i det att denna kvantitativt ej blott redan stigit till en högst
afsevärd omfattning, utan också denna kvantitet inom vidsträckta områden
synes vara stadd i en delvis hastigt fortgående absolut och relativ stegring.
Den tillgång på manlig arbetskraft, hvaröfver det ekonomiska lifvet
kan förfoga, synes redan hafva i hufvudsak nått sin öfre gräns och
den ytterligare efterfrågan, som det gällt att fylla, har sökt sin marknad
där, hvarest kvinnorna utbjudit sin arbetskraft. Medan de förvärfsarbetande
männens antal i förhållande till deras andel i befolkningen
hvarken ökats eller minskats, har de med yrkesarbete sysselsatta
kvinnornas antal under det sista kvartsseklet blifvit en ständigt växande
procentdel af den kvinnliga befolkningen. Och så stark har efterfrågan
på detta slag af arbetskraft småningom blifvit, att tillgången delvis sinat
äfven här. Det har slutligen icke varit till fyllest med de kvinnor,
hvilkas arbetskraft ej närmast kräfts för andra uppgifter, utan behofvet
af nya armar har måst i ökad utsträckning täckas bland de kvinnor,

hvilkas lif redan varit fylldt af andra kraf, hustruns och moderns. Så har
frågan om kvinnans yrkesarbete under utvecklingens gång kommit att
inom sig sluta många problem, men småningom har uppmärksamheten
riktat sig särskildt på spörsmålet om huru de båda uppgifterna moderskall
och yrkesarbete skola kunna förenas, ett spörsmål, hvilket framstått
såsom hela frågans kärnpunkt.

Man har konstaterat, att de fattiga klassernas kvinna måst gestalta
sitt lif så, att hennes naturliga uppgifter försummats eller icke kunnat
fyllas, emedan ekonomiskt tvång drifvit henne till förvärfsarbete. Men
detta fastställande af ett förhållande, åt hvilket våra dagars ekonomiska
lif gifver en alltjämt ökad omfattning, har också ledt till en efterhand
.vaknande insikt om det för viktiga allmänna intressen hotande
i en dylik utveckling. Denna insikt har tagit sig uttryck i offentliga
och enskilda åtgärder af en hittills likvisst i allmänhet trefvande karaktär
och ringa bärvidd. Dock har utgångspunkten varit riktig och syftet
väl oftast rätt fattadt. Utgångspunkten: moderns säregna skyddsbehof,
de särskilda faror, hygieniska, ekonomiska, etiska, som yrkesarbetet
innebär för den fattiga kvinnans moderskap. Syftet: ett skydd ej blott
till fromma för dessa mödrar, utan först och sist i samhällets och statens
intresse, som i kvinnan såsom moder ser bärarinnan af ett kommande
släkte.

Vid ett närmare skärskådande af de särskilda faror, som hota den
yrkesarbetande modern, hafva dessa, såsom framställningen här ofvan
sökt visa, befunnits gälla framför allt den i närmaste sammanhang med
nedkomsten stående tiden samt afse såväl moderns som barnets hälsa
och lif. Det har vidare framgått, att såsom förnämsta hufvudorsak till
alla i sådant sammanhang berörda vådor och missförhållanden måste
betecknas den bristande hvila och vård, som den arbetande modern ägnar
sig själf samt den otillräckliga omsorg hon nedlägger på sitt barns
skötsel. Anledningen åter till att så blifvit förhållandet måste ses mot
bakgrunden af det ekonomiska betryck, hvarunder dessa kvinnor lefva,
ett betryck, som det icke ligger i deras egen makt att håfva.

Den icke sällan företrädda åsikten, att farorna af kvinnans yrkesarbete
skulle yppa sig i särskildt hög grad inom industrien, är icke
fullt riktig. Visserligen knytes framställningen i dessa ämnen gärna
fast vid förhållandena inom industrien såsom varande de bäst kända och
undersökta. Men om det äfven är sant, att vissa slag af industriellt
arbete för de där arbetande kvinnorna innebära faror af ödesdigrare art
än andra slag af sysselsättning, så gäller detta likvisst endast ett
jämförelsevis begränsadt område af den industriella driften. Alla arbetande

4!)

kvinnor, som tillika hafva ett hem att sköta, som samtidigt äro arbeterskor
och mödrar, vare sig de tillhöra industrien, handeln, jordbruket, handtverket,
hemarbetet eller andra arbetsområden, möta i grunden samma
konflikt i sitt lif, se sig med i stort sedt samma svårigheter ställda
inför den tunga, som tvånget att förena brödförvärf med modersplikt
innebär.

Vid sökandet efter botemedel för de af kvinnornas yrkesarbete
framkallade missförhållandena har det ifråga om de kvinnor som haft
hustru- och modersplikter icke saknats förslag af synnerligen långt gående
beskaffenhet. Å ena sidan har man fordrat, att dessa kvinnor skulle
helt befrias från hushållsarbetet och barnskötseln, hvilka uppgifter i stället
skulle lösas genom vissa kollektivistiska eller socialiserande anordningar.
Å andra sidan har man med samma kraft i den vetenskapliga
och praktiska diskussionen kraft förbud för gifta kvinnors yrkesarbete,
åtminstone inom industrien. Den först anförda åtgärden hänför sig till
ett framtidsperspektiv, som näppeligen räknar med kvinnan sådan hon
nu är — hos kvinnorna synes i regel den önskan vara djupt rotad att
kunna inskränka förvärfsarbetet till förmån för de naturliga uppgifterna,
i stället för tvärtom. Härom vittnar den allmänt iakttagna företeelsen,
att hustrun lämnar fabriken, så snart mannens inkomst räcker ordentligt
till för familjens utkomst. Äfven den andra åtgärden — förbud mot
gifta kvinnors yrkesarbete — torde för lång tid framåt vara ogenomförbar
enär för mycket stora delar af den arbetande befolkningen,
kvinnans yrkesarbete är en nödvändig förutsättning för familjens
existens.

Den enda väg, som på utvecklingens nuvarande ståndpunkt i detta
fall torde kunna beträdas, är den, som leder till ett skyddande i vidsträcktaste
grad genom lämpliga lagstiftningsåtgärder af den yrkesarbetande
kvinnan. Granskar man ur denna synpunkt arbetarlagstiftningen
inom de europeiska staterna, sådan den hittills utformats, finner
man, såsom redan tidigare antydningsvis framhållits, att intet land med
en någorlunda utvecklad social lagstiftning saknar bestämmelser af denna
art, men ock att de i regel inskränkts till att gälla endast industriens
arbeterskor.

Hithörande stadganden kunna med afseende på sin innebörd och
sitt närmaste syfte uppdelas i tvänne grupper, hvaraf den ena omfattar
de föreskrifter, som taga särskild hänsyn till det skydd som kräfves för
den arbetande kvinnans moderskap, medan den andra gruppens bestämmelser
icke närmast gälla denna kvinnans särskilda funktion, utan

Skyddslagstiftning
för
kvinnor.

utgå från uppfattningen, att den kvinnliga arbetaren öfver hufvud är i
behof af ett i lag regleradt skydd mot arbetskraftens missbruk genom
öfveransträngning af något slag eller mot faror af sedlig art.

Bland de stadganden, som tillhöra den sistnämnda af ofvanberörda
båda grupper, äro de viktigaste de, hvilka föreskrifva en viss begränsning
af kvinnornas arbetstid.J) Sålunda har ifråga om maximalarbetsdag i
Tyskland införts bestämmelse om, att arbeterskor, sysselsatta i företag
med minst tio arbetare, icke få arbeta mer än 10 timmar om dagen, hvilken
tid på dagar närmast före sön- och helgdagar förkortas till 8 timmar.
Äfven Frankrikes arbeterskor hafva en genom lag föreskrifven maximalarbetsdag
af 10 timmar, och ett stadgande af samma innebörd träder
under 1912 i kraft i Nederländerna. Italien har visserligen också en
dylik särskild föreskrift, men har fixerat den längsta tillåtna dagliga
arbetstiden för kvinnor till 12 timmar. I England är maximalarbetsdagen
för kvinnor, arbetande i textilfabriker, 10 timmar — dagar före
sön- och helgdagar 5 V2 timmar — samt inom öfriga delar af industrien
10 Va timmar — dagar före sön- och helgdagar 7 Va timmar.

En särskild ställning i detta hänseende intager lagstiftningen i
några andra europeiska stater, där bestämmelserna angående en maximalarbetsdag
inom industrien gälla icke blott kvinnorna utan äfven männen.
Dessa länder äro Schweiz, Österrike och Ryssland, och deras resp.
maximalarbetsdagars längd är 11 (dag ar före sön- och helgdagar 9), 11,
och 11 Va (10) timmar.

En annan form för arbetstidens begränsning är den, som gäller
nattarbetet. Genom en internationell öfverenskommelse, hvilken biträdts
af Europas alla stater, utom Ryssland, Balkanländerna och Norge, har
förbud i de flesta länder, däribland äfven vårt eget, införts mot kvinnors
användande till arbete nattetid i företag med minst 10 arbetare. Natthvilan
skall omfatta en oafbruten tid af minst 11 timmar, hvari tiden
mellan kl. 10 e. m. och 5 f. in. skola ingå.

De öfriga bestämmelser, afseende att skydda arbeterskan med
hänsyn till hennes svagare arbetskraft eller ock af sedliga grunder,
som förekomma inom de olika ländernas lagstiftning, äro i regel af
mindre inbördes öfverensstämmelse. Förbud att använda kvinnor till
bergverksarbete under jord gäller likväl i flertalet kulturstater, hvarvid
föreskriften emellertid i Belgien och Finland är begränsad till kvinnor
under 21, respektive 18 år. Enligt den finska, italienska och belgiska

) Efterföljande uppgifter (sidd. 50 — 53) afse förhållandena endast i Europa.

lagstiftningen är stufveriarbete förbjudet för kvinnor under 18—21 år.

I ett flertal stater få kvinnor icke användas till smörjning eller rengöring
af i gång varande maskiner eller maskindelar, hvarigenom
kvinnorna ofta i praktiken utestängas från skötsel af ångpannor och
motorer. I Tyskland har förbjudits kvinnors användande till arbete i
koksberedningsanstalter samt vid transport af materialier vid byggen.
Slutligen och måhända principiellt viktigast innehåller såväl den tyska
som den österrikiska lagstiftningen en allmän bestämmelse, enligt hvilken
kvinnors användande till arbete i farliga, hälsoskadliga eller ur sedlig
synpunkt olämpliga företag kan förbjudas eller regleras genom särskild
förordning. 1 regel synes detta stadgande hafva tillämpats på sådant
sätt, att användande af kvinnlig arbetskraft inom här åsyftade delar af
industrien endast tillåtits under vissa närmare angifna villkor och inskränkningar.

Samtliga här anförda stadganden beröra, som redan påpekats,
endast den inom industrien sysselsatta kvinnliga arbetskraften. Det
kvinnliga yrkesarbetets öfriga stora områden hafva hittills blott i
ringare mån gjorts till föremål för laglig reglering af denna art, en
följd af att arbetarskyddslagstiftningen öfver hufvud taget ännu blott
undantagsvis sträckt sitt tillämpningsområde utanför det industriella
arbetet. Likväl bör här i sådant sammanhang uppmärksammas, att
den i åtskilliga länder, däribland äfven vårt eget land, genomförda lagstiftningen
angående förbud mot handelsbodars öppethållande utöfver
viss tid innebär en reglering af arbetstiden för det stora antal kvinnor,
som sysselsättas inom detaljhandelsyrket. Utom Sverige äga Tyskland,
Norge, England och Danmark en dylik lagstiftning. Särskild hänsyn
har ock tagits till den inom handelsyrket sysselsatta kvinnliga arbetskraftens
behof af skydd mot öfveransträngning i de lagar, som innebära
skyldighet för butiksinnehafvare att förse sina lokaler med tillräckligt
antal sittplatser åt sina kvinnliga biträden. Bestämmelser af denna art
återfinnas hos Englands, Tysklands, Frankrikes, Belgiens och några
schweiziska kantoners hithörande lagar.

De stadganden inom kvinnoskyddslagstiftningen, hvilka tillkommit
för att skydda arbeterskan i hennes särskilda egenskap af moder och
hustru, äro i själfva verket de, hvilka inom den sociala lagstiftningen
äro af äldsta datum och hvilkas förekomst numera är mest allmän.
Den vanligaste af dessa bestämmelser är den, som föreskrifver en viss *)

*) En liknande föreskrift innehålles i den svenska s. k. yrkesfarekommitténs förslag af år
1909 rörande lag om arbetarskydd.

tids ledighet efter nedkomsten. Bland europeiska stater med arbetarskyddslagstiftning
förekommer ett dylikt stadgande allestädes utom i
Finland och Frankrike. Den tidsperiod, till hvilken denna barnsängsledighet
fastställts, omfattar i regel 4 veckor efter nedkomsten, hvarvid
likväl enligt i Sverige, Danmark och Italien gällande bestämmelser
arbetet får återupptagas redan tidigare, om med läkarbetyg styrkes, att
detta kan ske utan men för arbeterskan. Norges lagstiftning föreskrifver
en ledighet af 6 veckor, hvartill förbudstiden kan utsträckas
äfven i Spanien, därest läkare vitsordar behofvet häraf. I Schweiz och
Tyskland föreskrifves en barnsängshvila af sammanlagdt 8 veckor,
hvaraf minst 6 efter nedkomsten.

Det behof af hvila före nedkomsten, som, enligt hvad tidigare
visats, är af stor betydelse för många arbeterskor, har i bindande form
endast tillgodosetts af den spanska lagstiftningen. Enligt denna kan
en kvinna, som befinner sig i åttonde månaden af sitt hafvandeskap,
fordra ledighet från arbetet, och skall sådan ledighet medgifvas henne,
om läkare tillstyrker den. Under denna tid — liksom för öfrigt äfven
under ledigheten efter nedkomsten — skall arbetsgifvaren hålla arbeterskans
plats reserverad åt henne. Den i de schweiziska och tyska
lagarna innehållna bestämmelsen om en sammanlagd barnsängshvila af
åtta veckor kan af arbeterskan tillämpas så, att hon erhåller högst 2
veckors ledighet före nedkomsten. Eljest förekommer i hithörande lagstiftning
intet särskildt skydd för hafvande kvinnor.

Däremot återfinnas i några länders lagstiftning särskilda föreskrifter
till fromma för mödrar, som hafva barn att amma samt för
hustrur som sköta hushåll. I förstnämnda hänseende bestämmes i Italien,
att i fabriker, där kvinnor sysselsättas, skall amning af dibarn medgifvas,
antingen i ett särskildt till anläggningen hörande rum eller på
sådant vis, att mödrarna, på sätt och tider som arbetsordningen bestämmer,
få lämna arbetet. 1 fabriker, som sysselsätta minst 50 kvinnliga
arbetare skall alltid finnas ett särskildt rum för amning, i hygieniskt
afseende så anordnadt som dess speciella ändamål kräfver. Den
ledighet, som utöfver de vanliga rasterna bör lämnas för amning, skall
uppgå till minst 1 timme för dem, som amma sina barn utom fabriken,
och Va timme för dem, som begagna fabrikens amningsrum. Från
skyldighet att hålla sådant rum fritagas fabriker, Indika ej sysselsätta
kvinnor öfver 15 år. I liknande syfte föreskrifves i Spanien, att kvinnor,
som hafva barn att amma, skola under sin arbetstid erhålla 1 timmes
ledighet för att gifva sina barn bröstet. Denna timme skall uppdelas
i två raster om 1U timme hvardera, af hvilka den ena skall infalla under

morgon-, den andra under eftermiddagsarbetet. Mödrarna äga att begagna
sig af dessa raster, när de finna för godt, blott de vid arbetets
början meddela arbetsledaren, Indika tider de valt. Den till amning
afsedda ledigheten får ej på något sätt föranleda afdrag i lönen.

I afseende å särskild ledighet för hushållsgöromål föreskrifva de
tyska och schweiziska lagarna, att arbeterskor, som hafva att sköta
hushåll, skola gifvas ledighet V* timme före middagsrasten, såvida ej
denna belöper sig till minst 1 V2 timme. J)

Härmed har i största korthet en öfverblick gifvits af det särskilda
skydd, som den yrkesarbetande kvinnan enligt nu gällande arbetarskyddslagstiftning
åtnjuter mot arbetskraftens missbruk samt till stöd för fyllande
af sina plikter som moder och hustru. Det är utan vidare klart,
att ett skydd, som icke bjuder mera, är af mycket ofullständig och
bristfällig art. Då det gäller att genom lagstiftning trygga den arbetande
kvinnans ställning särskildt under de tider, då fyllandet af moderekapets
uppgift gör yrkesarbetet till en dubbel tunga för henne, är det
visserligen nödvändigt att söka befria henne från tvånget af detta
arbetes utöfvande. Men det är ingalunda tillräckligt att, såsom fallet
med den sociala lagstiftningen hittills i stor utsträckning varit, stanna
vid en dylik åtgärd. Ett förbud mot arbete under viss tid krafvel’
som sitt nödvändiga komplement en anordning, som tryggar arbeterskans
existens under den tid hon måste afhålla sig från arbetet. Hon afstår
under denna tid från sin arbetsinkomst, i flertalet fäll den enda grundvalen
för hennes existens eller ett viktigt, oundgängligt bidrag till
familjens uppehälle. Tvingas lion att afstå från denna inkomst af hänsyn
till sig själf och sitt barn, hänsyn som af samhället ansetts vara af
den betydenhet, att de blifvit utgångspunkt för lagbud om ovillkorlig arbetshvila,
måste också genom liknande åtgärder af samhället sörjas för, att
arbeterskan beredes ekonomisk ersättning för den minskning i inkomst, för
hvilken hon utsattes genom den henne ålagda frånvaron från arbetet.

De kraf, som gå ut från en uppfattning af detta slag och som
sålunda fordra ett utbyggande af hela lagstiftningen angående moderskydd,
hafva under de senaste åren samlats kring tanken på eu mod erskaps
försäkring. Dennas begrepp innebär således i första hand en
anordning, enligt hvilken kvinnor, tillhörande den ekonomiskt svaga
delen af befolkningen, ekonomiskt säkerställas under en viss med nedkomsten
sammanhängande tid. Bet understöd denna moderskapsförsäk -

Moderakaps försäkriny.

3) Jfr härtill yrkesfarekommitténs förslag, återgifvet å sid. 116.

ring af ser att meddela skall för den fattiga kvinnan möjliggöra sökandet
af nödig hvila före och efter nedkomsten äfvensom hårandet af de med
barnsängen förenade särskilda kostnader, samt uppmuntra de mödrar,
som själfva amma sina barn.

Först genom en dylik anordnings genomförande skola alla hittillsvarande
föreskrifter i den särskilda moderskyddslagstiftningen kunna
göras effektiva och beröfvas det drag af hårdhet och bristande konsekvens,
som för närvarande i många länder vidlåder dem. Med stöd af
en moderskapsförsäkring skola äfven dessa bestämmelser, särskildt i
hvad de gälla viss tids ledighet från arbete, kunna skärpas, såväl ifråga
om tidens längd som dess ovillkorliga giltighet för en period äfven
före nedkomsten. Slutligen skall icke heller glömmas, att en moderskapsförsäkring,
hvilken — om tvångsvis eller frivilligt — låter alla
ekonomiskt svaga kvinnor blifva delaktiga af sina förmåner, äfven
underlättar moderskyddets utsträckande till vida större grupper af den
arbetande kvinnovärlden än den jämförelsevis begränsade krets därinom,
som hittills nästan uteslutande varit detta skydds föremål.

3 KAP.

Moderskapsförsäkringen i utlandet.

Vid en öfversikt af den form och den utsträckning, hvari Europas
olika länder bragt moderskapsförsäkringens problem till lösning, är det
lämpligt att skilja mellan de stater, hvilka infört obligatorisk sjukförsäkring
samt de, där sjukförsäkringen är helt öfverlämnad till den frivilliga
verksamheten. Det visar sig nämligen, att såväl förutsättningarna
som sättet för en lösnings genomförande varit sinsemellan jämförelsevis
analoga inom alla de länder, som byggt sin sjukförsäkring på tvångets
princip, medan i stater med enbart frivillig sjukkasseverksamhet moderskapsförsäkringen
antingen tillhör ’ de helt olösta socialförsäkringsproblemen
eller ock förverkligats på ett för resp. länder egenartadt sätt.

I den följande framställningen skall sålunda först redogöras för
hithörande förhållanden i de länder i Europa, hvilka f. n. äga obligatorisk
sjukförsäkring, samt därefter för dem bland öfriga stater, hvilka
i här berörda afseende äro ägnade att tilldraga sig särskild! intresse.

Länder med obligatorisk sjukförsäkring.

A. Tyskland.

1. Lagstiftning.

Den tyska lagstiftningens utvecklingsgång på här ifrågavarande
område bär tydligt prägeln af, att man i dess försäkringslagar direkt
anknutit försäkringsbestämmelserna till skyddslagarnas föreskrifter om
arbetsförbud för barnaföderskor.

Skydds- och
försäkringslagstiftning.

1903 års
novell.

Genom en lag af år 1878 infördes i Tyskland den första föreskriften
till skydd för barnsängskvinnor, innebärande förbud mot sysselsättande
af kvinnor i fabriker under tre veckor efter nedkomsten.
Sjukförsäkringslagen den 15 juni 1883 stadgade i anslutning härtill
skyldighet för de viktigaste slagen af sjukkassor att meddela ordinarie
kontant sjukhjälp åt kvinnliga medlemmar under tre veckor efter nedkomsten.

Bestämmelsen om förbud mot arbete under viss tid förändrades
genom en lag den 1 juni 1891 angående ändring af yrkeslagen, hvilken
föreskref (137 §), att i fabriker arbetande kvinnor icke under några
omständigheter finge sysselsättas under fyra veckor efter nedkomsten
samt under de följande två veckorna endast med stöd af läkarintyg.
På grund häraf ändrades också sjukförsäkringslagen, och i den edition
däraf, som bar namnet »sjukförsäkringslagen i den af novellen den 10
april 1892 gifna affattning», stadgades (20 §) för de viktigaste sjukkassorna,
att de skulle meddela föreskrifven kontant sjukhjälp åt kvinnliga
medlemmar under minst fyra veckor samt, därest kvinna jämlikt
bestämmelsen i yrkeslagen vore förbjuden att arbeta under längre tid,
jämväl för denna tid. I

I en senare formulering, fastställd genom novellen den 25 maj
1903, fick här berörda bestämmelse i sjukförsäkringslagen följande
lydelse (20 §, första stycket, punkt 2):

»Ortsjukkassorna (= Ortskrankenkassen) skola minst meddela:
— — — ett understöd af samma storlek som sjukhjälpen under sex
veckor efter nedkomsten till barnsängskvinnor, hvilka under det sista
året, räknadt från dagen för förlossningen, minst sex månader oafbrutet
hafva tillhört en i anledning af denna lag upprättad sjukkassa eller en
kommunsjukförsäkring.»

Genom denna bestämmelse höjdes således den obligatoriska understödstiden
till sex veckor. Understödet fastställdes skola utgå med samma
belopp som sjukhjälpen, d. v. s. enligt lagens stadganden (6 § och
20 §, första stycket, punkt 1) till halfva den å platsen sedvanliga daglönen
för »vanliga dagsarbetare» eller, för de grupper af försäkrade, för
hvilka kassan är upprättad, till halfva deras genomsnittliga daglön,
såvida denna icke öfverstiger fyra mark per arbetsdag. Bestämmelsen
afsåg försäkrade kvinnor, hvilka under barnsängen ej drabbas af någon
egentlig sjukdom. Skulle barnsängen emellertid gestalta sig såsom sjukdom,
så äga lagens vanliga bestämmelser angående sjukunderstöd full
tillämpning, hvilket i motiveringen uttryckligen utsagts.

Den här anförda föreskriften om barnsängsunderstödets minimum
blef utom för ortssjukkassorna obligatorisk äfven för fabriks-, byggnads-,
kandtverksarbetar- (= Innungs-) samt bergverks- (= Knappschafts-) sjukkassorna.
Undantagna från skyldigheten att meddela barnsängskjälp
voro hjälpsjukkassorna samt kommunsjukförsäkringen. Enligt 1908 års
statistik * *) fördelade sig medlemsantalet på män och kvinnor inom nämnda
olika slag af kassor på följande sätt:8)

Ortssjukkassor.............. Fabrikssjukkassor ........... Byggnadssjukkassor.......... Handtverksarbetarsjukkassor.....	Man. 4,346,214 2,535,562 23,220 226,770	„ . B& 100 män Kvinnor. j£ommo kvinnor. 1,973,404 45-4 638,758 25-2 661 2*s 42,306 18-7
Summa	7,131,766	2,655,129	37-2
Hjälpsjukkassor.............	861,043	87,785	10-2
Kommunsjukförsäkringen.......	1,034,614	553,757	53-5
Summa	1,895,657	641,542	33-9

Af förestående siffror framgår, att af de 3,296,671 kvinnor, som
år 1908 voro medlemmar af här berörda del af försäkringen, 641,542,
d. v. s. 19*5 proc. eller omkr. Vs af samtliga tillhörde grenar af organisationen,
hvilka icke af lagen voro ålagda utbetalande åt barnsängsunderstöd.
Af den rättighet, som lagen emellertid medgifver nämnda
försäkringsorgan att besluta utbetalande af berörda understöd, hade
enligt uppgifter i 1908 års statistik 3) endast tre kommunsjukförsäkringar
samt några få hjälpkassor begagnat sig. Det förtjänar i detta sammanhang
anmärkas, att det relativa antalet kvinnor var större inom kommunsjukförsäkringen
än inom något slag af sjukkassor.

Så långt den obligatoriska barnsängsförsäkringen enligt 1903 års
novell. Lagen innehöll likväl ytterligare åtskilliga föreskrifter, hvilka
gällde detta ämne och hvilka alla hade till syfte att fastställa, i hvad
mån förevarande gren af försäkringen skulle kunna utsträckas på grund
af myndighets beslut eller föreskrift eller genom frivilligt åtgörande.
Det har redan nämnts, att en kommun kunde för sin sjukförsäkring

Die Krankenversicherung irn Jahre 1908, Berlin 1909, sid. 4*.

*) Bergverkskassorna äro ej redovisade i sjukförsäkringsstatistiken.

*) a. st-, sid. 10 *.

införa barnsängshjälp och att äfven hjälpkassorna kunde besluta i sådan
riktning. För kommunförsäkringen gällde dock härvid som villkor, att
reservfonden nått en viss storlek.

Men af större betydelse än dessa lagens föreskrifter, hvilka, såsom
antydts, knappast haft åsyftad verkan, var följande stadgande (21 §,
första stycket, punkt 4):

»Åt hafvande kvinnor, som tillhört kassan i minst sex månader,
kan samma understöd som åt barnsängskvinnor beviljas under sex
veckor i anledning af förvärfsoförmåga, föranledd af hafvandeskapet.
Jämväl kan beslut fattas om fri barnmorskevård samt fri läkarbehandling
af hafvandeskapsbesvären.»

Med stöd af detta stadgande, hvilket gällde samma slag af kassor,
som föreskrifterna om den obligatoriska barnsängshjälpen, kunde föreskrifvas,
att de kvinnliga medlemmarna redan före barnsängsunderstödet
skulle utfå hafvandeskapshjälp, beräknad till samma kontanta belopp
som barnsängshjälpen, samt dessutom fri läkarvård under graviditeten
och fri hjälp åt barnmorska. Förutsättningen var, att kvinnan tillhört
kassan (en bestämd kassa, således strängare än ifråga om barnsängshjälpen)
minst sex månader äfvensom att förvärfsoförmåga inträdt.
Understödstiden vid hafvandeskapshjälpen behöfde icke vara oafbruten,
utan var endast begränsad till att omfatta en sammanlagd tid af sex
veckor.

Den officiella statistiken lämnar ingen vägledning för bedömande
af, i hvilken utsträckning de tyska sjukkassornas medlemmar kommit
i åtnjutande af den förmån, som beredts dem genom detta stadgande.
Fn tysk förf., som ägnat stor uppmärksamhet åt dessa frågor, uttalar
likväl den uppfattningen, att detta skulle hafva varit fallet med endast
ett försvinnande fåtal kassor (år 1908). Såsom exempel på dylika kassor
anför förf. tvänne fabrikssjukkassor, af hvilka den ena meddelade
hafvandeskapshjälp under sex, den andra under tre veckor, samt trenne
ortssjukkassor, af hvilka en utgaf dylikt understöd för sex och eu för
fyra veckor samt den tredje utom sistnämnda hjälp äfven 6 Mk vid
förlossningen. Orsaken till, att den möjlighet till förbättradt understöd,
som lagen erbjuder, så föga beaktats, ser förf. i den omständigheten,
att »kvinnorna hittills blott i enstaka fall deltagit i sjukkasseval och
sjukkassesammanträden samt att de manliga kassamedlemmarne vid
sammanträdena icke taga tillräcklig hänsyn till kvinnornas intressen.» 2) *)

*) Alice Salomon i Mutterschutz lind Mutterschaftsversicherung, Leipzig 1908, sid. 11.
3) a. st, sid. 11.

I det föregående omförmälda bestämmelser gällde de kvinnor, hvilka
enligt lagens stadganden tillhörde de försäkringspliktiga. Som bekant
räknades hit så godt som alla i ett relativt varaktigt arbetsförhållande '')
stående arbetare inom industri, handel och handtverk äfvensom flertalet
öfriga inom samma yrkesgrenar anställda personer med högst 2,000
Mks 1 2) lön. I regel torde sålunda alla de arbeterskor, på hvilka skyddslagstiftningens
föreskrift om viss tids arbetshvila efter nedkomsten äger
tillämpning, tillhöra de försäkringspliktigas kategori. Men dessutom
medgaf lagen försäkringspliktens utsträckande genom beslut af kommun,
förbundsstatsregering o. s. v. samt fakultativ försäkring äfven af andra
grupper. Sålunda har i Bayern, Baden, Wiirttemberg, Sachsen, Hessen,
Bremen, Hamburg och några småstater försäkringsplikten utsträckts till
tjänstefolk. Rörande frivillig försäkring föreskrefs (i 27 §), att personer,
som lämnat en anställning, hvilken medfört försäkringstvång,
utan att öfvergå till annan dylik sysselsättning, kunde förblifva medlemmar
af den kassa de tillhörde, så länge som de uppehölle sig inom
tyska riket. Härigenom bereddes alla af lagen berörda arbeterskor
möjlighet att, då de på grund af äktenskap lämnade sitt yrkesarbete, fortfarande
som hustrur stå kvar i sjukförsäkringen och tillgodogöra sig
dess förmåner. Den officiella statistiken upptager icke de frivilligt försäkrade
medlemmarna inom sjukkassorna, så att det icke låter sig göra
att meddela några siffror angående antalet af de kvinnor, som begagnat
sig af här berörda rättighet. 3)

Med stöd af en annan bestämmelse i lagen (26 § a, andra stycket,
punkt 5) kunde de fem tidigare nämnda hufvudslagen kassor genom
stadgeföreskrift medgifva inträde för andra personer än dem, som voro
försäkringspliktiga, såvida deras årliga inkomst ej öfverstege 2,000 Mk.
Härigenom öppnades vägen in i kassorna för bl. a. äfven hustrurna till
arbetare, handtverkare o. s. v. I hvad mån kassorna begagnat sig af
denna bestämmelse är icke möjligt att bedöma.

Mera direkt uppmanades kassorna emellertid slutligen att intressera
sig för de försäkrades anhöriga genom en föreskrift, som förekom
i samma stycke, hvilket handlade om fakultativ hafvandeskapsförsäkring.
Nu åberopade bestämmelse (21 §, första stycket, punkt 5), hade följande
lydelse:

1) Härmed menas, att sysselsättningen icke genom sin egen beskaffenhet eller på grund
äf förut träffadt aftal ar inskränkt till kortare tid än en vecka.

2) 1 Mark = 89 öre.

s) Om en undersökning rörande förhållandena i detta hänseende i Leipzigs ortsjukkassa
se sid. 196 fl''.

Reform förslag.

»Fri läkarvård, fri medicin och öfriga läkemedel kunna på särskild
framställning eller såsom regel meddelas åt sjuka medlemmar af kassamedlems
familj, såvida de icke själfva äro underkastade sjukförsäkringstvång.
Under samma förutsättning kan åt kassamedlems hustru beviljas
det understöd, hvarom i punkt 4 [hafvandeskapsförsäkring] sägs.»

Den förut citerade förf. har rörande tillämpningen af detta stadgande
den uppfattningen, att förståelsen för dess betydelse och därför
också dess användning genom motsvarande stadgeföreskrifter varit
ytterst ringa inom vederbörande kassor. fl Gifvetvis måste ju så också
vara, när icke hafvandeskapsförsäkringen ens åt försäkringspliktiga medlemmar,
såsom tidigare anförts, vunnit någon nämnvärd utbredning.
Rörande förevarande stadgande förtjänar i öfrigt anmärkas, att det
gaf kassorna befogenhet att i berörda fall endast bevilja hafvandeskapshjälp,
men ej barnsängsunderstöd.

Härmed har i korthet redogjorts för det hufvudsakliga af de stadganden,
hvilka i den senast gällande och ännu tills för kort tid sedan
tillämpade tyska sjukförsäkringslagen kunna sägas hafva ägt tillämpning
på det särskilda understöd, som kan tarfvas af barnaföderskor. I stort
sedt torde egentligen endast den bestämmelse hafva fått verklig praktisk
betydelse, som föreskref obligatorisk barnsängshjälp under sex veckor
efter nedkomsten inom de fem hufvudslagen af kassor. Alla öfriga
bestämmelser med deras mer eller mindre fakultativa karaktär synas
hafva nått en endast begränsad tillämpning eller, i vissa fall, knappast
alls hafva användts i syfte att tjäna en förbättrad moderskapsförsäkring.

Sedan den tid, då den sista novellen till sjukförsäkringslagen antogs,
har man inom Tyskland kunnat iakttaga en synnerligen liflig
verksamhet från socialreformatoriskt håll för att söka åvägabringa en
opinion till förbättring af lagarnas bestämmelser angående moderskydd.
Denna rörelse upptogs först af ett antal kvinnoorganisationer, hvilka
vände sig med petitioner till riksdagen. Sedermera hafva flera politiska
partier på sitt program upptagit krafvet på moderskapsförsäkringens
utbyggande, hvarjämte sammanslutningar för olika grenar af socialt
arbete på kongresser fattat resolutioner, som fordrat förbättring af
stadgandena angående moderskydd, hafvandeskaps- och barnsängsunderstöd
m. m.

Såsom de förnämsta bristerna framhöllos af nämnda korporationer
ifråga om arbetarskyddslagstiftningen, att dess arbetsförbud icke gällde

) Salomon, a. st., sid. 13.

hafvandeskapet samt beträffande sjukförsäkriugslagen, att dess omfattning
vore för ringa, understödet för lågt, understödstiden för kort
o. s. v. Bland de fordringar, som uppställdes på en reviderad lagstiftning
— fordringar, som gifvetvis fingo olika räckvidd inom från olika
håll härrörande framställningar — må här följande antecknas. Ifråga
om den obligatoriska barnsängshvilan kräfdes, att denna borde omfatta
någon tid, minst två veckor, äfven före nedkomsten, samt att den
skulle utsträckas att gälla äfven för jordbruk, hemarbete, tjänstefolk,
äfvensom i butiker och kontor anställda kvinnor. Moderskapsförsäkringens
ram ville man äfven hafva utvidgad, så att den komme att omfatta
dem bland nyssnämnda kategorier, som icke omslötos af sjukförsäkringen,
dessutom kassamedlems anhöriga, äfvensom för frivillig försäkring
alla kvinnor, för hvilka deras egen eller deras mäns inkomst
understege 3,000 Mk. Understöden skulle utgå med ett belopp, motsvarande
lönens fulla höjd under hela den af lagen skyddade tiden,
samt dessutom innefatta fri vård af barnmorska och läkare eller, i förekommande
fall, å förlossningsanstalt. Slutligen borde hafvandeskapshjälpen
göras obligatorisk och amningsbjälp till visst belopp utbetalas
åt mödrar, som sj kifva under fastställd tid ammat sitt barn.

Det synes vara otvifvelaktigt, att lagstiftningsarbetet på här förevarande
område under de sedan 1903 förflutna åren tagit intryck af de
kraf, som på nämnda sätt kommit till uttryck.

Genom novellen den 28 december 1908 förändrades yrkeslagens
sedan 1891 giltiga bestämmelse angående arbetshvila efter nedkomsten
till följande lydelse (137 §, sjätte stycket):

»Arbeterskor få före och efter nedkomsten icke sysselsättas under
sammanlagdt åtta veckor. För återinträde i arbete fordras intyg om, att
minst sex veckor förflutit från nedkomsten.»

Stadgandet gäller för alla industriella företag, där i regel minst
tio arbetare sysselsättas. Hänsyn har således genom denna bestämmelse
icke tagits till krafvet på vidgande af föreskriftens tillämpningsområde,
men väl till utsträckning af hvilotiden och till behofvet af arbetsförbud
för någon eller några veckor äfven före nedkomsten. En bestämd tid
har emellertid icke fastslagits för sistnämnda hvila, men om arbetet
icke nedlägges före dagen för förlossningen, får det icke återupptagas
förrän åtta veckor därefter. I

I det officiella förslag till riksförsäkringslag, som offentliggjordes
år 1909, hade nyssnämnda förändring af vrkeslagen föranledt en mot -

1908 dr t
skyddslagstiftning.

1909 års
förslag till
riksförsäkringslag.

1910 års
förslag till
riks försäkringslag.

1911 års riksförsäkringslag.

svarande utvidgning af hufvudstadgandet rörande barnsängsunderstöd.
Där . föreskrefs nämligen, att nämnda slag af sjukhjälp skulle utgå för
eu tid af tillsammans åtta veckor före och efter nedkomsten, dock med
det tillägget, att af dessa åtta veckor minst sex måste infalla efter förlossningen.
Utom denna förlängning af den obligatoriska understödstiden
med två veckor innehöll förslaget den högst väsentliga förbättringen
i förhållande till då gällande lag, att tillämpningsområdet utvidgats
i betydlig mån. Sålunda föreslogs sjukförsäkringen skola för
Iramtiden tvångsvis omfatta äfven landt- och skogsarbetare, tjänstefolk,
hemarbetare, tillfälliga arbetare (d. v. s. de som sysselsättas
kortare tid än en vecka), kontorspersonal, teater- och orkesterpersonal,
lärare m. fl. Inkomstgränsen för alla utom arbetare och hemarbetare
fastställdes till 2,000 Mk. Vidare hade kommunsjukförsäkringen med
dess tidigare påvisade undantagsställning uteslutits ur förslaget.

Eljes innehöll förslaget i här berörda hänseende nyheter egentligen
endast i så mån, att det fortfarande fakultativa hafvandeskapsunderstödet
föreslogs kunna minskas med det belopp, som af den obligatoriska
barnsängshjälpen utgått före nedkomsten (en relativ försämring),
samt att kassamedlemmarnas oförsäkrade hustrur tillerkändes villkorlig
rätt äfven till barnsängsunderstöd (en förbättring).

Sedan detta första förslag till riksförsäkringslag under behandlingen
i förbundsrådet undergått omarbetning, förelädes det i sin nya redaktion
i mars 1910 den tyska riksdagen. Ifråga om här berörda punkter
hade i det nya förslaget de förändringar vidtagits, att dels en bestämmelse
tillfogats angående rätt för kassorna att utbetala en amningshjälp
till halfva sjukhjälpens höjd under högst tolf veckor efter nedkomsten
till de försäkringspliktiga kvinnor, som under motsvarande tid
själfva amma sitt barn, dels ock den fakultativa hjälpen åt oförsäkrade
hustrur inskränkts till att omfatta blott barnsängs-, icke dessutom
hafvandeskapsunderstöd.

Vid behandlingen i riksdagen godtogos här anförda bestämmelser
i lagen i hufvudsak. Dock försämrades de till den nyinförda landtarbetarförsäkringen
hörande kvinnornas ställning, i det att den obligatoriska
understödstiden för deras vidkommande sänktes från åtta till fyra
veckor. Däremot förbättrades lagförslaget genom höjandet af ofvan
berörda, inkomstgräns till 2,500 Mk samt införande af en bestämmelse
om rättighet för kassan att i stället för barnsängshjälp bekosta fri vård å
förlossningsanstalt eller bekosta hemsköterskor.

Lagförslaget slutbehandlades i maj månad 1911 i riksdagen och
utfärdades den 19 juli s. å. såsom lag. Lagens text i här berörda
delar har följande lydelse.

Dill. Barnsängshjälp.

195 §.

Barnsängskvinnor, som sista året före nedkomsten varit oafbrutet
minst sex månader försäkrade mot sjukdom med stöd af riksförsäkringen
eller i en bergverkssjukkassa, erhålla barnsängshjälp till sjukhjälpens
belopp under åtta veckor, af hvilka minst sex måste komma på tiden
efter nedkomsten.

För de af landtsjukkassornas medlemmar, hvilka icke lyda under
allmänna yrkeslagen, fastställes tiden för barnsängshjälpens utgående
genom stadgeföreskrift, dock att den skall omfatta minst fyra och högst
åtta veckor.

Vid sidan af barnsängshjälp utbetalas icke sjukhjälp; veckorna
efter nedkomsten måste räknas i följd.

196 §.

Med barnsängskvinnans medgifvande kan kassan:

1) i stället för barnsängshjälp bekosta fri vård å förlossningsanstalt;

2) bekosta hjälp och uppassning af hemsköterskor med rättighet
att härför afdraga intill hälften af barnsängshjälpens belopp.

Vid användning af 1) gäller 186 § i tillämpliga delar.

197 §.

Har barnsängskvinnan under det sista året varit försäkrad i flera
sjukkassor, bergverkssjukkassor eller ersätta ingskassor, så skola de andra
kassorna till den betalningsskyldiga kassan på anfordran utbetala barnsängshjälpen
enligt 195 och 196 §§ i förhållande till medlemstiden.

'') Har försörjningen af den försäkrades anhöriga helt eller i hufvudsak påhvilat den försäkrade,
så skall vid anstaltsvård en penningsumma till sjukhjälpens halfva belopp utbetalas till
de anhöriga.

198 §.

Genom stadgeföreskrift kan för försäkringspliktiga hustrur eller
alla försäkringspliktiga kvinnor under den i 195 §, första stycket, gifna
förutsättning bekostas den vid nedkomsten nödiga vård af barnmorska
eller läkare.

199 §.

Genom stadgeföreskrift kan kassan åt hafvande kvinnor, hvilka
tillhört kassan minst sex månader,

1) om de på grund af hafvandeskapet blifvit förvärfsodugliga,
bereda hafvandeskapshjälp till sjukhjälpens belopp under tillsammans
sex veckor;

2) från kvinna före nedkomsten tillkommande barnsängshjälp
afdraga detta understöd;

3) bekosta för behandling af hafvandeskapsbesvär nödig vård åt
barnmorska eller läkare.

200 §.

Genom stadgeföreskrift kan åt de i 195 §, första stycket, omförmälda
barnsängskvinnor, så länge de amma sina nyfödda, beredas en
amningshjälp intill sjukhjälpens halfva belopp och intill utgången af
tolfte veckan efter nedkomsten.

V. Familjehjälp.

218 §.

Genom stadgeföreskrift kan beredas

2) barnsängshjälp åt försäkrades ej försäkringspliktiga hustrur.»

2. Frivillig verksamhet.

Till fullständigande af redogörelsen för de tyska förhållandena på
här förevarande område böra äfven några ord nämnas rörande den frivilliga
verksamhet, som söker komplettera lagens skydd för barnsängs -

kvinnor och spädbarn. Denna verksamhet stödjer sig i regel på frivilliga
organisationer, hvilka bildats i syfte att understödja eller omhändertaga
det arbete, som afser upprättandet af hem för ammande mödrar och
deras barn, mjölkdroppar, barnkrubbor o. d., eller anskaffande åt fattiga
mödrar af hemsköterskor, bildande af frivilliga kassor för moderskapsförsäkring
o. s. v.

Främst i praktisk betydelse bland dessa sammanslutningar synas Hemaköterskcf.
n. de föreningar stå, hvilka gjort till sin uppgift att förse fattiga f°remn9arbarnaföderskor
med hemsköterslcor. Genom dessa organisationers försorg
skickas till de barnaföderskor, som däraf äro i behof, för ändamålet
särskildt lämpade kvinnor, som bespara modern bekymren för hemmets
skötande, i det att de öfvertaga det arbete, som eljes inom familjen
åligger modern, och dessutom äfven vårda henne under barnsängs tiden.
Härigenom förhindras, att barnsängskvinnan stiger upp, innan en lämplig
tid efter nedkomsten förflutit, och möjliggöres sålunda på ett praktiskt
sätt för henne att bereda sig den hvila och vård, som är nödig för
återställande af hälsa och krafter.

Den första förening med detta syfte bildades i Frankfurt a. M.
år 1892 — det år 1908 upprättade centralförbundet af dylika organisationer
lär f. n. omfatta 27 föreningar, hvilka i vissa fall åtnjuta understöd
af kommunala medel. Utanför förbundet stå emellertid ytterligare
ett antal föreningar. I hufvudsak bestridas föreningarnas utgifter af
medlemmarnes afgifter och äro sålunda närmast att betrakta såsom led
i det enskilda välgörenhetsarbetet. I regel kunna endast de mest behöfvande
och barnrikaste familjerna komma i åtanke vid denna form af
understöd. Hemsköterskan, som erhåller en viss mindre kontant ersättning
per sjukdag af föreningen, är i allmänhet vid normalt barnsängsfall
i tjänst under 5 hela och 4 halfva dagar.

Ett annat slag af organisationer, som stå de förra nära med af- Forl°>™in9*-seende på syftet för sin verksamhet, äro de föreningar, som arbeta för
upprättande af förlossningshem. Äfven de vilja komma den nödställda
hustrun till hjälp, men med andra medel. De vilja under barnsängstiden
skapa en lindring i trycket af de fattigare klassernas bostadsförhållanden
och bjuda de kvinnor, som framlefva sitt lif i öfverbefolkade och
ohygieniska bostäder, ett hem, där de kunna finna nödig vård under
barnsängstiden, då ett vistande i deras egna bostäder skulle erbjuda
större olägenheter och faror än eljes. Dessa hem upptaga i regel endast
gifta kvinnor och bereda dem kostnadsfri plats under eu tid, som varar

Spädbarns hem.

Frivilliga
moder skåpskassor.

från kort före nedkomsten till 10 eller 14 dagar därefter. Hemmens
antal uppskattas f. n. till ett 30-tal.

För ogifta mödrar hafva under de sista åren i några städer upprättats
s. k. moder- och spädharnshem, Indika mottaga kvinnorna och
deras barn antingen före nedkomsten eller sedan de lämnat barnbördshuset
och låta dem kvarstanna en längre tid — 3—12 månader — för
att amma och sköta sina barn samt förrätta i hemmet förekommande
sysslor.

Slutligen skall i detta sammanhang något utförligare behandlas det
försök, som nyligen i Baden gjorts att skapa frivilliga sammanslutningar
för särskildt tillgodoseende af moderskapsförsäkringens kraf.

Utgående från den öfvertygelsen, att den bestående obligatoriska
moderskapsförsäkringen i Tyskland icke vore tillfyllestgörande hvarken
med hänsyn till det utbetalade understödets belopp eller med afseende
på lagens tillämpningsområde, bildade åtskilliga läkare m. fl. under år
1907 i Karlsruhe en »propagandaförening för moderskapsförsäkring».
Denna förening, till hvars verksamhet ett studium af de franska moderskapskassorna
torde hafva gifvit närmaste anledning, angifver såsom
sitt mål att genom alla slag af propaganda arbeta för en lagstiftning,
hvarigenom alla fattiga barnaföderskor skola tillförsäkras ett tillräckligt
skydd för sin egen och barnets hälsa. Föreningens slutmål är sålunda
laglig reglering af en moderskapsförsäkring, som omfattar alla ifrågakommande
mödrar. Men den vill icke stanna vid denna teoretiska
verksamhet, enär den är öfvertygad om, att dess slutmål icke kan nås
förr än om många år eller årtionden. Därför har föreningen själf velat
taga initiativet till bristernas utfyllande, och för sådant ändamål arbetar
den för upprättande af moderskapskassor. Dessa skola vara frivilliga
själf hjälpskassor, där såväl obligatoriskt försäkrade som oförsäkrade
kvinnor kunna vinna inträde, de förra för att öka det barnsängsunderstöd,
som sjukförsäkringen gifver dem, de senare för att vinna en förmån,
som sjukförsäkringslagen icke medgifver dem. Dessutom hoppas
föreningens stiftare, att moderskapskassan skall, sedan det visats, att
dess verksamhet är af gagnelig art, få subventioner från kommun, stat
och tyska riket.

Den första moderskapskassa, som bildats af här nämnda förening,
trädde i verksamhet i midten af år 1909 i Karlsruhe. Rörande dess
organisation må följande meddelas.

Medlem af kassan kan blifva hvarje i Karlsruhe bosatt kvinna

utan hänsyn till ålder, yrke, civilstånd eller konfession, hvars egna eller
»familjeinkomst» under året närmast före anmälan icke öfverstigit 3,000
Mk. Beträffande kassans inkomster innehålla stadgarna den uttryckliga
föreskriften, att dessa »företrädesvis skola bestå af medlemsafgifter».
Dessa sistnämnda äro fastställda till 50 Pf. per månad. Mot detta
bidrag svarar ett barnsängsunderstöd af 20 Mk efter ett års, af 30 Mk
efter två års och af 40 Mk efter fyra års oafbrutet medlemskap. Vid
tvillingbörd utbetalas ett tillskott af 10 Mk, vid missfall eller dödfödsel
erhålles det ordinarie understödet oafkortad^ Dör modern, utbetalas
beloppet för barnets räkning. De mödrar, som visa sig amma barnet
ännu sex veckor efter nedkomsten, få en amningspremie af 3 Mk, och
samma belopp utbetalas ånyo till de mödrar, som amma ännu efter sex
månader.

För att minska kassans ekonomiska risk har, som ofvan nämnts,
föreskrifvits en väntetid af ett år. Men dessutom har stadgats, att när
en medlem tagit kassans hjälp i anspråk, medlemskapet betraktas såsom
upphördt i så måtto, att den medlemstid, som kommit före nedkomsten,
icke räknas medlem tillgodo för bestämmande af understödets höjd vid
därnäst inträffande barnsäng, Titan betraktas en medlem vid dylikt
tillfälle såsom nytillträdd vid tiden för närmast föregående nedkomst.
Den ettåriga väntetiden bortfaller likväl vid denna beräkning.

Denna tyska moderskapskassa, hvilken redan lär hafva funnit
efterföljare i några andra städer, räknade enligt senaste uppgifter ett
medlemsantal af 400 medlemmar. Den är byggd på i hufvudsak samma
principer som den äldsta franska moderskapskassan i Paris (se om denna
sid. 85), ehuru man synbarligen bemödat sig om att något starkare än
denna trygga sig mot faran af ekonomisk bräcklighet. Också betona
kassans stiftare, såsom redan antydts, att denna icke skall blifva ett
verk, stödt på välgörenhet, utan att man bör hafva anledning hoppas,
att den skall kunna bestrida sina utgifter i hufvudsak med medlemmarnas
egna bidrag. Styrelsen har också förbehållit sig rätt att i
händelse af behof ändra grunderna för kassans ekonomi, hvarjämte
propagandaföreningen försett den med en grundfond af 2,000 Mk.

Det torde emellertid tillsvidare icke vara möjligt att bedöma, i
hvad mån denna kassa samt dess efterföljare skola vara i stånd att
infria de förhoppningar dess stiftare ställt därpå och således huruvida
de skola vara ägnade att fylla det därmed afsedda syftet att vara ett
komplement till den obligatoriska sjukförsäkringen. Om detta skall
komma att lyckas eller ej torde i hvarje särskilt fall blifva beroende
af, i hvilken utsträckning det skall vara möjligt för dessa frivilliga

Obligatoriskt
barnsängsunderstöd.

Rättspraxis.

kassör att inom sig samla icke blott gifta kvinnor i fruktsamhetsåldern
utan kvinnor af alla åldrar och växlande civilstånd. Ty härpå hänger
det, om kassans medlemstock skall blifva af den sammansättning, att
fruktsamlietssiffran inom den kommer att hålla sig öfver eller jämförelsevis
nära den för normalbefolkningen genomsnittliga, och om sålunda dess
utgifter för understöd skola blifva alltför höga eller relativt lätta att bära.

B. Österrike.

1. Gällande rätt.

Den österrikiska sociallagstiftningen har i åtskilliga af sina viktigaste
hufvuddrag valt den tyska såsom mönster. I all synnerhet gäller
detta försäkringslagstiftningen, där Österrike var det första land, som
efter tyska riket slög in på den obligatoriska försäkringens väg. Också
finner man, att Österrike ifråga om anordnandet af den lagstadgade
moderskapsförsäkringen följt samma hufvudprinciper som Tyskland.

Genom novellen den 8 mars 1885 till den österrikiska yrkeslagen
föreskrifves (i 74 §, femte stycket), att »barn sängs kvinnor först efter
loppet af fyra veckor efter nedkomsten få användas till regelbundet
yrkesarbete.» I anslutning härtill fastställde sjukförsäkringslagen den
30 mars 1888 (6 §, fjärde stycket), att

»barnsängskvinnor skola erhålla sjukhjälp vid barnsängens normala
förlopp under minst fyra veckor efter nedkomsten.»

Det obligatoriska barnsängsunderstödet synes i Österrike vara
något mera omfattande än i Tyskland, i det att det förra icke utgår
endast med sjukhjälpens kontanta belopp, utan dessutom äfven innesluter
fri läkarvård (inkl. förlossningshjälp) samt fria läkemedel. Än vidare
utgår den kontanta sjukhjälpen i Österrike med 60 proc. af den sedvanliga
daglönen för å orten arbetande försäkringspliktiga arbetare,
medan den i Tyskland oftast icke uppgår till mer än 50 proc. af denna
summa.

Däremot äger den österrikiska lagen, hvars tillämpningsområde i
allmänhet öfverensstämmer med den tyska sjukförsäkringslagens — att
märka är dock, att alla icke försäkringspliktiga personer under 35 år utan

vidare äro försäkringsberättigade — ingen motsvarighet till åtskilliga af
de fakultativa bestämmelser, som återfinnas i den tyska. Således torde
anspråk på att sjiikkassorna skola utbetala understöd vid hafvandeskap
o. s. v. icke utan vidare kunna grundas på uttryckliga stadganden i lagen.
Emellertid hafva för praxis de utslag, som fällts af vederbörande domstol
(Verwaltungsgerichthof) i tvister mellan förlossningsanstalter och
sjukkassor, fått en viss betydelse i detta hänseende. Dessa utslag hafva
under lagens hittillsvarande giltighetstid icke alltid gått i samma riktning.
Enligt en tidigare åskådning skulle med uttrycket i> sjukhjälp» i
här berörda sammanhang förstås ett understöd af alldeles samma slag
och storlek som det, hvilket kom alla insjuknade försäkringspliktiga
individer till del. Tiden före förlossningen kunde enligt denna uppfattning
endast i sådant fall räknas såsom understödstid, då verkliga sjukdomssymptom
uppträdde eller arbeterskan blef arbetsoförmögen just på
grund af sitt hafvandeskap (förekomst af hafvandeskapsanomalicr). I
senare utslag betecknas barnsängskvinnans tillstånd såsom ett stadium af
hjälplöshet, hvilket gifver anspråk på sjukhjälp och bör uppfattas alldeles
såsom en sjukdom. Fastställandet af en viss kortaste understödstid vore
i detta fall icke att betrakta som en inskränkning utan snarare som en
utsträckning af den för andra sjukdomsfall föreskrift^ sjukhjälpstiden.
Motivet till bestämmelsen angående barnsängsunderstöd vore liksom för
yrkeslagens stadgande om barnsängshvila att söka i sträfvandet att
under fyra veckor afhålla barnsängskvinnor, äfven vid barnsängens normala
förlopp, från ansträngande, långvarigt arbete, så att organismen
icke löpte fara att taga skada. Slutligen har domstolen emellertid på
sistone gått än vidare, i det att den förklarat en kvinna, hvilken redan
före nedkomsten på grund af hafvandeskapet blifvit urståndsatt att
arbeta, äga anspråk på lagstadgad sjukhjälp äfven i detta tillstånd af
hjälplöshet. Det vore för fastställandet af rätten till dylikt anspråk af
ingen betydelse, huruvida läkarvård samt förlossningshjälp erfordrades
eller icke, ty det vore tänkbart, att en sjukdom medförde arbetsoförmåga,
men kunde bäfvan endast genom t. ex. undvikande af ansträngning e. d.

Hurusom man äfven i några andra punkter genom högre myndighets
beslut sökt supplera lagens kortfattade bestämmelse angående barnsängshjälp
framgår af följande. Drifna af nöd, hafva de österrikiska arbeterskorna
i många fall, liksom förhållandet varit äfven i andra länder med
motsvarande bestämmelser, återupptagit sitt yrkesarbete» före den af
lagen stadgade barnsängshvilans slut. Frågan blef då, huruvida sjukkassan
äfven i sådant fall vore skyldig utbetala barnsängshjälpen oafkortad
för fjra veckor. Inrikesdepartementet förklarade med anledning

Reform förslag.

1908 års lagförslag
om
socialförsäkringen.

af härom framställd förfrågan, att kassan icke ägde rättighet att afdraga
någon del af den föreskrifna sjukhjälpen. Likaså uppstod tvist om,
huruvida sjukkassorna kunde åläggas utbetala barnsängsunderstöd åt
kvinnliga medlemmar, Indika tjänstgjorde som ammor i barnhus. Inrikesdepartementet
förklarade i detta fall, att anspråken enligt sjukförsäkringslagen
uteslutande grundade sig på inträdandet af där anförda
omständigheter och således ingalunda kunde göras beroende af andra
förhållanden, särskild! icke af medlemmarnas behof af understöd.1)

Slutligen har inrikesdepartementet utfärdat eu förordning den 16
januari 1908, hvari uttalas, att försäkring af alla en sjukkassemedlems
försäkringsfria anhöriga vore att betrakta såsom ett fall af den utsträckning
af kassans understödsverksamhet, hvilken lagen möjliggör.

2. hytt lagförslag.

Ehuru sträfvandena för en förbättrad moderskyddslagstiftning gjort
sig mindre ofta hörda i Österrike än i Tyskland, hafva emellertid äfven
i förstnämnda land röster höjts, som fordrat mer vidsträckta lagbestämmelser
på detta område. Särskild! har detta varit fallet under den tid,
då det officiella arbetet på en revision af hela den österrikiska socialförsäkringslagstiftningen
pågått. Därvid föreslogs af trenne universitetsprofessorer
en särskild försäkring för gifta kvinnliga sjukkassemedlemmar,
omfattande understöd för de sista fyra veckorna före och de närmaste
sex veckorna efter nedkomsten, en försäkring, för hvilken kostnaderna
skulle bäras till hälften af arbetsgifvarna och arbeterskorna hvardera
(i gällande lag betalas V3 af de förra och a/3 af de senare). En organisation,
representerande österrikiska arbeterskor, påpekade, att sjukhjälpens belopp
vore för lågt, så att barnsängskvinnorna af sådan anledning tvungos
återupptaga arbetet, innan förbudstiden vore ute. Därför borde snarare
en höjning af det kontanta barnsängsunderstödet företagas än en förlängning
af understödstiden. Kostnaderna för utsträckande af den obligatoriska
under stödstiden till sex veckor blefve lika störa som för höjande
af understödet för fyra veckor till 1 V2 gång sjukhjälpens belopp.

Det förslag till lag angående socialförsäkring, som af regeringen
framlades den 3 november 1908 och som omsluter alla arbetare och

1) Här meddelade utslag och förklaringar hafva anförts efter Marschner, »Die Mutterschaftsversicherung
von Ståndpunkt© der Versicherungswissenschaft», (i Zeitschrift för die gesamte
Versicherungs-Wissenschaft, Berlin 1910, X, 2, sidd. 344—0).

anställda, med högst 1,800 kr. i årslön, utgår i sin motiveringJ) rörande
bestämmelserna om moderskapsförsäkring från ett påpekande af, att
arbeterskorna under rådande förhållanden ofta återupptagit arbete, innan
fyra veckor förflutit efter nedkomsten, för att så snart som möjligt få
åtnjuta en inkomst, för hvilken sjukhjälpen endast delvis gåfve dem
ersättning. Härtill hade måhända bidragit, att lagen, som ofvan är
framhållet, i sådana fall icke tillåtit sjukhjälpens indragande, hvadan
denna nu kommit som tillskott till lönen. Lagens afsikt att med det
af densamma medgifna barnsängsunderstödet bereda äfven moderskydd
hade under sådana omständigheter icke uppfyllts. För att motverka en
sträfvan till dylikt för tidigt återinträde i arbete hade det synts lämpligast
att höja det kontanta barnsängsunderstödet så mycket, att moderns
materiella intresse för ett återupptagande af yrkesarbete i möjligaste
mån förringades. Därför föreslogs såsom obligatoriskt understöd för
kassorna (40 §, punkt 3):

»åt barnsängskvinnor, så länge de afhålla sig från lönarbete, under
loppet af fyra veckor efter nedkomsten, ett kontant understöd till ett belopp,
motsvarande en och en half gång sjukhjälpen. Består efter de
fyra veckornas förlopp fortfarande arbetsoförmåga, skall därefter enkel
sjukhjälp utbetalas.»

Men dessutom har förslaget äfven såsom fakultativ prestation infört
kafvandeskapshjälp, i det att där bland föreskrifter om hvad kassan
kan besluta utöfver stadgadt minimum af hjälp förekommer följande
bestämmelse (50 §, punkt 2):

»Kontant sjukhjälp kan beredas kvinnliga försäkrade, som befinna
sig i sista stadiet af bäfvandeskap och som på grund af sitt tillstånd
afhålla sig från lönarbete, dock ej under längre tid än fyra veckor och
såvida icke af annan anledning anspråk på sjukhjälp kan göras gällande.
»

Emellertid innehåller förslaget vidare äfven ett stadgande, enligt
hvilket kassorna äga befogenhet att något inskränka räckvidden af föreskriften
om den obligatoriska barnsängshjälpen. Från den tyska motsvarande
lagstiftningen har nämligen (52 §, punkt 5) upptagits den där
likväl obligatoriska bestämmelsen, hvilken medgifver utbetalande af
barnsängsunderstöd endast åt de kvinnor, som varit medlemmar af kassan
under sex månader före nedkomsten. Ån vidare synes möjligheten att
bevilja medlems anhöriga sjukhjälp i här förevarande fall enligt lagförslaget
vara utesluten (Öl §, punkt 2). *)

*) Gesetzentwurf, betreffend die Sozialversicherung, Wien 1908, sid. 177.

Vid den behandling, som detta lagförslag undergått i ett af riksdagen
tillsatt utskott, hafva här berörda bestämmelser i så måtto afsevärdt
förbättrats, att liafvandeskapshjälpen gjorts obligatorisk under
fyra veckor samt att kassorna medgifvits rätt att utbetala amningshjälp
till högst halfva sjukhjälpens belopp under eu tid af intill 12 veckor
(jfr tyska lagen!) åt de kvinnor, som själfva amma sina barn och under
denna tid afhålla sig från arbete.

C. Ungern.

Ungern fick tidigt eller redan genom lag af år 1884 i sin arbetarskyddslagstiftning
införd bestämmelse om förbud för fabriksarbetande
kvinnor att arbeta under fyra veckor efter nedkomsten. I anslutning härtill
upptog, också lagen den 9 juni 1891, hvilken införde obligatorisk sjukförsäkring,
ett stadgande, enligt hvilket barnsängskvinnor skulle erhålla
sjukhjälp under fyra veckor efter nedkomsten. Denna lag ersattes med
lagen den 6 april 1907 angående i industri och handel anställda personers
sjuk- och olycksfallsförsäkring. Lagen äger tillämpning å alla arbetare
eller med dem jämställda, som hafva en maximiinkomst af 2,400 ö. kr.
per år, inom större delen af det ekonomiska lifvet, vissa grupper af
hemarbetare inbegripna, dock med ett väsentligt undantag, nämligen
jord- och skogsbruk. Frivilligt medlemskap kan vinnas af bl. a. tjänstefolk,
försäkrades anhöriga och landtarbetare.

Ifråga om barnsängskvinnor föreskrifver lagen såsom obligatoriskt
minimiunderstöd dels fri vård af barnmorska och läkare (50 §, punkt 1),
dels ock kontant understöd till sjukhjälpens belopp från »första dagen
efter nedkomsten under loppet af sex veckor» (50 §, punkt 4). Sjukhjälpen
utgår med halfva genomsnittliga daglönens belopp. Efter de
sex veckornas förlopp utbetalas, därest förvärfsoförmåga alltjämt förekommer,
kontant sjukhjälp (54 §). Förutsättning för understödets åtnjutande
är emellertid tre månaders kassamedlemskap (53 §).

Efter måttet af sina medels storlek kunna de statliga centralkassor,
hos hvilka i Ungern hela sjuk- och olycksfallsförsäkringen är koncentrerad,
likväl bjuda högre understöd än det nyssnämnda. Emellertid får
barnsängshjälpen äfven i sådant fall ej öfverstiga 75 proc. af den genomsnittliga
daglönens belopp (51 §, punkt 1) samt understödstiden icke
utsträckas till att omfatta mer än sammanlagdt högst åtta veckor före
och efter nedkomsten.

De försäkrades familjemedlemmar kunna frivilligt försäkra sig på
i här berörda afseende samma villkor och mot åtnjutande af samma
fördelar som de försäkrade.

D. Luxemburg.

Efter mönster af den tyska lagstiftningen har äfven Luxemburg
genom lagen den 31 juli 1901 infört obligatorisk sjukförsäkring.

Försäkringspliktiga äro enligt denna lag hufvudsakligen arbetare
i kommunikationsväsende, industri, handel och handtverk, såvida sysselsättningen
varar minst en vecka, äfvensom öfriga inom nämnda yrkesgrenar
anställda personer, hvilkas lön icke öfverstiger 3,000 frs x) per år,
samt dessutom äfven vissa grupper bland hemarbetarne. Frivilligt
medlemskap kan vinnas af andra inom sjukkassas område bosatta personer.

Kvinnliga medlemmar hafva rätt till erhållande af ett understöd
till sjukhjälpens belopp under fyra veckor efter nedkomsten, såvida de
under en tidsperiod af tolf månader före nedkomsten varit medlemmar
af en sjukkassa i minst sex månader (14 §, 3).

Sjukhjälpen utgår med hälften af den genomsnittliga daglönens
belopp. Genom stadgebestämmelse kan barnsängsunderstödet fastställas
att utgå för en tid af intill sex veckor efter nedkomsten.

E. Bosnien och Herzegovina.

Den 15 februari 1909 sanktionerades för Bosnien och Herzegovina
en lag, hvarigenom den obligatoriska sjukförsäkringen infördes äfven i
dessa länder. Denna lags giltighetsområde är synnerligen vidsträckt, i
det att den omfattar alla tjänstemän, biträden och arbetare inom alla
slag af yrken och sysselsättning, såvida årsinkomsten icke öfverstiger
3,000 ö. kr. Hit räknas således också tjänstefolk, hemarbetare samt
landt- och skogsarbetare, anställda i företag, »där försäkringen låter
sig genomföra med hänsyn till företagets driftsart eller inrättning)).

Understödet till barnsängskvinnor utgår i samma utsträckning som
enligt den österrikiska lagen, d. v. s. med fri förlossningshjälp samt
sjukhjälp — 60 proc. af lönen — under fyra veckor efter nedkomsten. l

l) 1 fr. = 72 öre.

Emellertid medgifves dessutom rätt till sjukhjälp på grund af arbetsoförmåga
under de sista 14 dagarna före nedkomsten för de medlemmar,
som under loppet af ett år före förlossningen varit försäkrade minst
tre månader.

F. Norge.

Bland de europeiska länder, som för närvarande hafva obligatorisk
sjukförsäkring, är Norge det, hvars hithörande lagstiftning är färskast.

Frågan om införande af obligatorisk sjukförsäkring har i Norge
behandlats af två kommittéer, arbetande åren 1885—90 och 1900—02.
På grundval af den första kommitténs förslag framställdes under hvardera
af åren 1893, 1894, 1895 och 1896 k. propositioner till lag om
sjukförsäkring. I anslutning till 1896 års proposition framlade socialkommittén
förslag till en sjukförsäkringslag, afsedd att träda i kraft år
1898, men förslaget afvisades af odelstinget. Den andra af förenämnda
kommittéer hade sitt förslag färdigt år 1902, men föranledde detta icke
till afkunnande af någon k. proposition i ämnet. På grund af tvänne
år 1906 i stortinget väckta förslag om sjukförsäkringsfrågans återupptagande
till slutligt afgörande öfverlämnades. ärendet ånyo till socialkommittén,
som afgaf sitt betänkande år 1907. Detta, som innehöll
uttalanden rörande de grundsatser, enligt hvilka en obligatorisk sjukförsäkring
borde anordnas, behandlades i maj 1907 af stortinget, som därvid
beslöt hos regeringen hemställa om framläggande till nästa storting af
en lag om sjukförsäkring, byggd på försäkringsplikt. Samtidigt skulle
en kommitté tillsättas för afslutande bearbetning af ärendet. Denna
kommitté afgaf sitt betänkande i maj 1908, och på grundval däraf utarbetades
en k. proposition, som förelädes stortinget i februri 1909. Öfver
propositionen afgaf socialkommittén i maj samma år sitt betänkande,
hvilket i hufvudsak vann stortingets bifall. I anslutning härtill utfärdades
den 18 september 1909 lag om sjukförsäkring.

Försäkringspliktiga enligt denna lag äro lönearbetare samt betjänte
i offentlig eller privat tjänst, då de fyllt 15 år, såvida deras anställning
icke är inskränkt till kortare tid än 6 dagar. Undantagen från försäkringsplikten
är likväl den, som ensam eller tillsammans med icke försäkringspliktig
maka (make) har en årlig inkomst af mer än 1,200 kr.
på landet eller 1,400 kr. i stad eller som för sjukdomsfall är tillförsäkrad
full lön under minst tre månader.

Frivillig försäkring kan vinnas af hvar och en, som fyllt 15, men
ej 40 år samt hvars årliga inkomst tillsammans med makans (makens)
icke öfverstiger 800 kr. på landet eller 1,000 kr. i stad och där den
gemensamma förmögenheten icke uppgår till mer än 7,000 kr. på landet
och 10,000 kr. i stad.

Lagen stadgar rörande barnsängsunderstöd följande (16 §; 1, A, d):

»Vid kvinnlig medlems nedkomst [utbetalas] sjukhjälp (barnsängsunderstöd)
under 6 veckor samt vid behof nödig läkarhjälp. Denna
hjälp är beroende af, att vederbörande omedelbart förut har varit medlem
af offentlig eller godkänd enskild eller kommunal sjukkassa oafbrutet
i minst 10 månader. Kretssjukkassorna kunna i sina stadgar intaga
bestämmelse om, att denna sjukhjälp vid behof skall användas till
barnets vård.

Om sjukdom inträder, utgår i stället för barnsängsunderstöd samma
understöd som vid andra sjukdomsfall.»

Sjukhjälpen utgår enligt lagen med ett belopp, motsvarande 60
proc. af medeldagpenningen i någon af fyra nedanstående inkomstklasser:

Inkomstklass. Årsinkomst		Dagsinkomst	Medeldagpenning
kr.		kr.	kr.
I öfver 0 t. o. m. 300	öfver 0 t. o. in. l*oo	1*00
II * '' 300 „	600	„ l*oo „ 2-oo	1*50
III „ 600	900	„ 2*oo „ 3-oo	2*50
IV „ 900	1,400	„ 300 „ 46 7	3*50

Den till 6 veckor fastställda barnsängsnnderstödstiden står i öfverensstämmelse
med stadgandet i fabrikslagen den 10 september 1909 (28 §)
om förbud för fabriksarbeterskor att arbeta under de första 6 veckorna
efter nedkomsten. Denna paragraf har emellertid följande tillägg:

»Den hjälp, som af det offentliga beviljas i följd af tvång, som
uppstått såsom följd af bestämmelsen i denna paragraf, anses icke
såsom fattigunderstöd; den utbetalas af den kommun, i hvilken vederbörande
uppehåller sig, med rätt till regress hos barnets föräldrar.»

Detta stadgande, hvilket införts efter mönster af den danska lagstiftningen,
torde vara tillkommet i syfte att förbättra de fattiga mödrarnas
ställning, men synes erfarenheten från Danmark i motsvarande fall icke
gifva anledning att rörande dess praktiska verkan ställa förväntningarna
för högt (jfr sid. 106).

Understå dstid,
lagarnes giltighetsområde.

G. Sammanfattning samt statistiska uppgifter.

Den föregående framställningen af, huru lagstiftningen angående
moderskydd är anordnad inom de europeiska länder, hvilka för närvarande
äga lagar angående obligatorisk sjukförsäkring, torde hafva visat, att de
hufvudgrundsatser, hvarpå denna lagstiftning byggts, varit desamma
inom alla de här berörda länderna. I regel har sjukförsäkringslagens
stadgande angående obligatoriskt barnsängsunderstöd direkt anknutits
till skyddslagstiftningens bestämmelse om förbud mot arbete under viss
tid efter nedkomsten, i det att understöds- och förbudstid afsett samma
period. Såsom en blick på nedanstående tablå visar, där hithörande
hufvudstadgandeu inom de sex länderna sammanförts, öfverensstämde
den tid efter nedkomsten, under hvilken barnsängsunderstödet föreskrifvits
skola obligatoriskt utgå, i alla länder utom Ungern med det
antal veckor, under hvilket arbete var förbjudet för vissa grupper af
barnaföderskor. I Ungern var den förra tiden fastställd till två veckor
längre än den senare.

Barnsängsunderstöd m. m. åt försäkringspliktiga kvinnor i länder med
obligatorisk sjukförsäkring.

	Arbets-	Bamsängs- understöd		Amningshjälp	Kostnads-fördelning : af premien betala
	efter ned- komsten veckor.		belopp i	skaps- understöd veckor.	belopp i
	veckor.	proc. af 1 daglönenj minst. I	proc. af daglönen högst.	veckor högst.	arbets- bi- vare.	försäk- rings- pliktig.
Tyskland.............	8’)	8 »)	50	villkorligt 6 s)	villkorligt 25 \| 12	v»	V2
Österrike, gällande lag . . . .	4	4	80	villkorligt	—	—	Va	V»
„ regeringsförslag, om- arbetadt af utskott	4	4	iso *)	4	villkc 35	rligt IS	7»	7*
Ungern..............	4	6	50	—	—	—	7*	V2
Luxemburg...........	4	4	50	—	—	—	7*	7 *
Bosnien och Herzegovina. . .	4	4	60	2	—	—	V»	7»
Norge ..............	6	6	60	—	—	—	I/io	7.»«)

'') Sammanlagdt före och efter nedkomsten, minst 6 veckor efter nedkomsten.

2) Kan äfven uttagas obligatorisk hjälp under högst 2 veckor; jfr not 1).

8) 1 V2 gång sjukhjälpen, hvilken senare utgår efter lönklasser med lägst 40 heller och högst
4 ö. kr. per dag.

*) Dessutom ’/io af kommunen och 2/io af staten.

En jämförelse mellan skydds- och försäkringslagstiftningens giltighetsområden
visar, att i regel alla inom fabriksindustrien arbetande
kvinnor, således de, för kvilka arbete under viss tid förbjudits, folio
inom sjukförsäkringslagarnas ram. Men en öfversikt af dessa senare
lagars giltighetsområde gifver dessutom vid handen, att detta i allmänhet
är vidare än skyddslagstiftningens. En dylik betydande differens
mellan dessa båda laggruppers tillämpningsområden har bl. a. uppkommit
därigenom, att försäkringslagarna oftast medtagit äfven i handel och
handtverk anställda personer, hvilka af skyddslagstiftningen lämnas
utanför dess område. Men vidare förefinnes eu ytterligare viktig skillnad
af denna art i Tyskland, Norge samt i Bosnien-Herzegovina och skall
inträda äfven i Österrike, därest det där hvilande förslaget till socialförsäkringens
omorganisation kommer att antagas. Enligt nyssnämnda
lagar och lagförslag blifva nämligen bl. a. äfven landtarbetare, tjänstefolk
och hemarbetare delaktiga af den obligatoriska sjukförsäkringen,
hvilka stora befolkningsgrupper icke beröras af lagstiftningen om arbetarskydd,
ehuru kvinnornas antal bland dem torde vara synnerligen
afsevärdt.

Den i skyddslagstiftningen fastslagna grundsatsen om nödvändigheten
af viss tids hvila för barnaföderskor efter nedkomsten har således
inom försäkringslagarna funnit icke blott sitt betydelsefulla ekonomiska
komplement, utan har det af dessa lagar stadgade understödet kommit
äfven ett stort antal kvinnor till godo, för hvilka lagen icke föreskrifver
någon arbetsro, men som tack vare detta understöds förefintlighet sättas
i bättre tillfälle att bereda sig den ledighet, som för dessa kvinnor och
deras barn helt visst torde vara af i regel samma vikt som för industriens
arbeterskor.

Den obligatoriska understödstidens längd efter nedkomsten är i
Tyskland minst sex, i Ungern och Norge sex, i Österrike, Luxemburg
och Bosnien-Herzegovina fyra veckor. Likväl kan denna tid ofta under
vissa förutsättningar utsträckas, dock i regel ej med längre än två
veckor. Om sjukdom inträder efter understödstidens slut, blifver denna
föremål för vanlig sjukersättning. I Bosnien-Herzegovina stadgas emellertid
rättighet för kvinnlig medlem att göra anspråk på understödstidens
beräknande äfven för någon period före nedkomsten. Dylikt hafvandeskapsunderstöd
har numera i Tyskland gjorts obligatoriskt under två
veckor för de kvinnor, som göra anspråk på barnsängshjälp för endast
sex veckor efter nedkomsten.

Understödsbelopp.

Det belopp, hvarmed barnsängsunderstödet föreskrifves skola utgå
och hvilket är eu med sjukhjalpen analog summa, angifves i här berörda
fall i lagtexten till minst 50 å 60 proc. af medeldaglönen, ehuru
ett höjande af detta belopp till 75 proc. i några fall medgifves. Af den
tyska sjukkassestatistiken framgår emellertid, att år 1908 betalade 88-5
proc., således det öfvervägande flertalet af de tyska kassorna, en sjukhjälp,
uppgående till 50 proc. af daglönen, medan 9*4 proc. betalade mer
än 50 och högst 66''7 samt 2*1 proc. mer än 66''7 och högst 75 proc.
af lönen. Endast det österrikiska förslaget har höjt barnsängsunderstödet
till högre belopp än sjukhjälpen och föreskrifvit en barnsängshjälp af
1 Va gång sjukhjälpens belopp eller till ungefär hela lönens höjd.

Till hvilka faktiska belopp barnsängsunderstödet uppgick i de
båda största bland de här berörda länderna framgår af de i det följande
meddelade siffror, hämtade ur den tyska sjukkassestatistiken för år 1908
och den österrikiska för år 1907.

Inom tyska sjukkassor år 1908 utbetalade barnsäng sunderstöd m. m. r)

	Medeltal å kvinnliga alla med- medlemmar. lemmar.	Bamsängs- och hafvande- skaps- understöd.	På hvarje kvinnlig På hvarje medlem medlem kom utgift för barnsäng och hafvandeskaps-understöd.
•			Mark.	Mark.	Mark.
Ortssiukkassor.......	1,973,404	6,319,618	4,021,389	2*04	0*6 4

Fabrikssjukkassor.....	638,758	3,174,320	1,840,238	2*88	0*5 8
Byggnadssjukkassor ....	661	23,881	782	1*18	0*03
Handtverkarsjukkassor . .	42,306	269,076	38,528	0*91	0*14
Registrerade hjälpkassor .	81,894	913,224	26,070	0*3 2	0*03
Landsrättsliga „	5,891	35,604	594	0*10	0*02
Summa	2,742,914	10,735,723	5,927,601	2ie	0''5ö

Motsvarande tabell saknas i den österrikiska sjukkassestatistiken. 2)
Af där meddelade siffror kan likväl inhämtas, att under år 1907
kommo 1,541,076 sjukdagar på samtliga af kassorna understödda barnsängsfall
samt att i medeltal för hvarje sjukdag utbetalades en sjukhjälp
af 116''1 heller. Således skulle de kvinnliga medlemmarnas förlossningar
under nämnda år hafva kostat de österrikiska sjukkassorna

9 Tabellen hämtad ur »Die Krankenversicherung im Jahre 1908», Berlin 1909, sid. 11 *.

2) Die Gebarung und die Ergebnisse der Krankheitsstatistik der . . . Krankenkassen im
Jahre 1907, Wien 1909.

omkr. 1,789,000 ö. kr. *), d. v. s. i medeltal en utgift af 0-59 heller (=
0''49 Mk) per medlem (hela medelantalet medlemmar var 3,044,129) samt
2''59 heller (= 2" 17 Mk) per kvinnlig medlem (medelantalet kvinnliga
medlemmar var 690,095), siffror, hvilka ju nära öfverensstämma med
motsvarande, ofvan anförda tal för de tyska sjukkassorna.

De nämnda summorna visa, att det varit betydande belopp, som
såväl i Tyskland som Österrike utbetalats för barnsängsunderstöd till
de af den obligatoriska sjukförsäkringen berörda kvinnor. De gifva
emellertid ingen ledning för bedömande af den viktiga frågan om
hvilket belopp, som i genomsnitt utbetalats för hvarje barnsäng. I
detta afseende är det icke möjligt att med hjälp af den tyska riksstatistiken
erhålla några upplysningar, enär denna icke redovisar antalet
barnsängar.

Emellertid kunna till ledning för bedömande af genomsnittskostnaderna
för barnsängsunderstöd inom ortssjukkassorna meddelas följande
siffror, hämtade ur en större Berlinkassas statistik.

Barnsängsunderstöd i Berlins ortssjukkassa för
handelsbiträden m. fl.

År.	Antal barnsängar.	Understöds- belopp. Mk.	Per barn-säng. Mk.
1905 ......	999	43,468	43-51
1907 ......	1,145	56,813	49-61
1908 ......	1,275	60,833	47-U

I Frankfurt a. M. visar en liknande statistik ett belopp af i genomsnitt
omkr. 40-so Mk.

För Österrikes vidkommande kunna hithörande siffror beräknas
med ledning af uppgifter i riksstatistiken. Såsom nyss .nämnts, utbetalade
de österrikiska sjukkassorna under år 1907 barnsängsunderstöd
för 1,541,076 sjukdagar. Dessa fördelade sig på 55,046 barnsängar,
hvilket betyder en genomsnittlig understödstid per barnsäng af 28''o
dagar. Då nu hvarje sjukdag i medeltal kostade kassorna 116''1 heller
i sjukhjälp, följer häraf, att kassans utgift af detta slag för hvarje
barnsängsfall uppgick till 32-51 ö. kr. Emellertid skall enligt den
österrikiska sjukkasselagen kassan äfven vid förlossningar bestrida förekommande
kostnader för läkarhjälp och medicin. I hvilken utsträck- 1

1 ö. kr. = 75 öre = 100 heller.

Lagförslag om
arbetshvila
och understöd.

ning understöd af denna art tagits i anspråk af barnsängskvinnorna är
emellertid icke möjligt att med ledning af statistikens uppgifter angifva.
Det vill likväl förefalla och torde väl dessutom vara själffallet, att
utgifter af denna art icke ifrågakomma tillnärmelsevis lika ofta vid af
kassorna understödda barnsängsfall som vid vanliga sjukdomar. Dock
torde denna omständighet förtjäna beaktande så tillvida, att den ofvan
beräknade kostnaden för hvarje barnsäng icke må anses angifva mer
än denna kostnads genomsnittliga minimibelopp.

II.

Länder med endast frivillig sjukförsäkring.

A. Frankrike.

1. Lagstiftningsåtgärder m. m.

Ehuru Frankrikes kvinnoskyddslagstiftning i många afseenden intager
en jämförelsevis framskriden ståndpunkt, så innehåller den inga
bestämmelser angående arbetsförbud för barnsängskvinnor. Af alla
europeiska kulturstater är Frankrike vid sidan af Finland den enda,
som icke upptagit något stadgande af denna art i sin sociala lagstiftning.
Orsaken härtill synes i själfva verket hafva varit insikten om
otillräckligheten af ett dylikt lagstadgande. Åtminstone hafva de lagförslag,
som i ämnet väckts, nästan alltid utgått från den uppfattningen,
att samtidigt med arbetsförbudet borde i lagen stadgas något om de
villkor, under hvilka understöd skulle utbetalas till dem, som drabbades
af förbudet.

Sedan åtskilliga lagförslag i hithörande ämne framlagts inom
parlamentet under 1880- och 90-talen utan att föranleda till någon
åtgärd, upptogs frågan ånyo i en inom senaten afgifven motion b i
november 1899. Detta förslag hänvisades till särskild! utskott, som i
januari 1902 afgaf betänkande i ämnet. I november 1903 diskute -

’) Förslagsställare var Paul Strausa.

rades ärendet i senaten, och godkändes lagen i första läsningen. För
att underlätta dess antagande utarbetade motionären emellertid ett
nytt lagförslag af något mindre giltighetsområde, hvilket förslag förelädes
senaten i mars 1906. Jämt ett år senare kom frågan före i
plenum och hänvisades ånyo till utskott, som nu hade sitt betänkande
färdigt i oktober 1908. Årendet kom omedelbart under behandling,
hvarvid lagens ingångsparagraf godkändes. Vid diskussion af den
därefter följande hufvudparagrafen, som stipulerade fyra veckors arbetshvila
för alla i industri och handel sysselsatta kvinnor samt rätt för
dessa till barnsängsunderstöd af allmänna medel, framställde finansministern
åtskilliga anmärkningar mot lagens innehåll samt förklarade
sig hällre vilja godtaga en lag, som stadgade skyldighet för staten att
understödja moderskapskassorna, än en lag, som fastslog arbeterskornas
rätt till barnsängshjälp i samma ordning som tidigare föreskrifter om
rätt för behöfvande till kostnadsfri sjukhjälp. Dessutom föreslogs ett
tillägg till lagen af innebörd, att alla kvinnor, som arbetade mot lön,
måtte komma i åtnjutande af de föreslagna förmånerna. På grund af
dessa förslag till ändringar och tillägg återremitterades ärendet till
utskottet. Detta afgaf i februari 1910 sitt nya betänkande.

Som första hufvudstadgande innehåller det i nämnda betänkande
framställda lagförslaget förbud för alla i industri och handel sysselsatta
kvinnor att återtaga sitt arbete förr än fyra veckor efter nedkomsten
och utan företeende af läkarbetyg, som konstaterar, att arbetet ånyo
kan påbörjas utan men för moder eller barn. Därnäst förekommer i
följande paragraf denna bestämmelse:

»Hvarje kvinna af fransk nationalitet, som är utan uppehållsmedel
(privée de ressources) och som regelbundet arbetar mot lön såsom
arbeterska, biträde eller tjänarinna, har under den hvilotid, som går
omedelbart före och efter nedkomsten, rätt till ett dagligt understöd
på efterföljande villkor.»

För att erhålla något understöd före nedkomsten skall kvinnan
genom läkarbetyg styrka, att hon icke kan fortsätta att arbeta utan
fara för sig själf eller det väntade barnet. Efter nedkomsten har
vederbörande rätt till understöd för de första fyra veckorna, en tid,
som kan utsträckas endast med stöd af särskild! läkarbevis. Understödet
utbetalas icke, därest kvinnan ej afhåller sig från sitt yrkesarbete
och ej iakttager nödig hvila samt öfriga henne meddelade föreskrifter.

Begäran om understödets erhållande ställes till viss myndighet
inom den kommun, där sökanden har hemortsrätt, och utbetalas af denna.
Understödets belopp fastställes af kommunalstyrelsen till en summa, ej

1909 års lag
om rätt till
arbetshvila.

understigande 50 centimes per dag. Utom barnsängshjälp kan kommunen
jämväl medgifva utbetalande af ett särskildt understöd åt de
mödrar, som amma sina barn. Kommunen har att bära kostnaden för
de understöd, som utbetalas till mödrar, hvilka där äga hemortsrätt,
men erhåller ett visst bidrag af departement och stat för gäldande af
dessa belopp.

Huru dessa kostnader beräknats och huru deras fördelning ter

sig framgår af följande i motiveringen till lagförslaget meddelade siffror.
Antalet barnaföderskor per år inom af lagen berörda befolkningsgrupper
har beräknats till 127,000. Dessa antagas komma att åtnjuta ett
understöd af 1 fr. om dagen under 7 veckor af året, d. v. s. 49 eller,
i rundt tal, 50 frs per barnaföderska och år. Hela kostnaden för detta
understöd skulle sålunda uppgå till en årlig summa af 6,350,000 frs.
Enligt föreskrifterna i lagen den 15 juli 1893 skulle denna summa fördelas
på följande sätt:

staten 17‘3 proc. Frs 1,098,550

departementen 28-<; „ „ 1,816,100

kommunerna 54-1 „ „ 3,435,350

I en tilläggsbestämmelse till lagförslaget har införts det ej oviktiga
stadgandet, att kommunalstyrelsen kan uppdraga åt en välgörenhetsförening
eller moderskapskassa att handhafva tillämpningen af lagen
inom hela eller en del af kommunen samt i så fall till denna institution
direkt utbetala understödsbeloppen.

Detta lagförslag får sin särskilda karaktär därigenom, att det understöd,
hvars utbetalande här ifrågasatts, närmast är att jämföra med
fattighjälp. Därpå tyder främst den omständigheten, att man icke blott
alldeles alstått från hvarje försök att låta kvinnorna sjäifva eller deras
arbetsgifvare bidraga till kostnadernas gäldande, utan äfven det förhållandet,
att för rättighet till understöds erhållande tarfvas att vara
»utan uppehållsmedel». Dessutom är den lag af 1893, enligt hvars
grundsatser kostnaderna för denna barnsängshjälp skola bestridas, den
lag, som reglerar fattigsjukhjälpen i riket.

Lagförslaget har emellertid tillsvidare icke behandlats i franska
parlamentet. Däremot äger den franska sociallagstiftningen i närvarande
stund en lag, som direkt berör här behandlade ämne, ehuru dess bestämmelser
icke torde vara af allt för stort praktiskt värde. Genom
lagen den 27 november 1909 föreskrifves nämligen, att en kvinna har
rätt att afbryta sitt arbete under den månad, som föregår hennes för -

lossning, eller under den månad, som följer därefter, utan att ett dylikt
nedläggande af arbetet får af arbetsgifvaren betraktas såsom aftals- eller
kontraktsbrott. Afskedas arbeterskau likväl af sådan anledning, så blir
arbetsgifvaren skadeståndsskyldig gent emot henne. Innebörden af denna
bestämmelse torde vara, att arbeterskan har rätt att frivilligt söka nödig
hvila under den i lagen angifna tiden utan att löpa risken af att blifva
afskedad från sin anställning samt att ett dylikt afskedande från arbetsgifvarens
sida vore olagligt, När man vet, hur ofta det förekommer,
att arbeterskor i långt framskridet hafvandetillstånd af arbetsgifvaren
uppmanas att lämna sin plats och hur det å andra sidan är fruktan för
att vid återkomsten från barnsängen se sin plats upptagen af andra,
som drifver många arbeterskor till att fasthålla vid sitt arbete ända till
sista stunden före förlossningen och att sedan återtaga det redan efter
kortast tänkbara tid, så inses, att ett lagstadgande af den här omnämnda
franska lagens innebörd är af stor åtminstone principiell betydelse.
Dess praktiska verkan måste nog i främsta rummet blifva
beroende af den kraft, med hvilken tillsynen öfver en dylik lags efterlefnad
kan genomföras, samt af de möjligheter till ekonomiskt understöd,
som arbeterskan kan påräkna under den tid hon frivilligt afhåller
sig från arbete. Äfven i detta fall blir således af betydelse, hvad som
på moderskapsförsäkringens område kunnat åtgöras.

Ett direkt intresse för den frivilliga verksamheten till moderskapsförsäkringens
främjande har franska parlamentet emellertid visat genom
att i 1908 års budget, på förslag af samme motionär, som utarbetat
förslaget till ofvan anförda lag af år 1909, anvisa ett belopp af 400,000
frs 0 för understödjande af »organisationer till skydd för mödrar samt
barn under första lefnadsåret». Genom en ministeriel! förordning (10
september 1908) har uttryckligen förklarats, att moderskapskassorna vore
att räkna bland de organisationer, hvilka skulle komma i åtnjutande af
detta understöd. Enligt de upplysningar, som härom kunnat (af ref.) inhämtas,
fördelas statsunderstödet mellan alla ifrågakommande föreningar
pro rata parte efter antalet understödda kvinnor samt kassaunderstödets
belopp. Till hvilken summa statsbidraget i det enskilda fallet uppgått
har likväl varit omöjligt att exakt erfara; enligt en uppgift skulle det
emellertid utgå med 15 proc. af kassaunderstödet. Vid debatten i
deputeradekammaren uttalades emellertid af motionären, under allmän
tillslutning, den uppfattningen, att man borde reservera understödet åt

Offentligt
understöd åt
é sjukkassor
m. m.

J) För år 1909 har beloppet höjts till 500,000 frs.

Sjukkassorna
och barnsängs■
understödet.

de kassor, som både gjort eu obligatorisk fyra veckors hvila efter nedkomsten
till villkor för barnsängshjälps erhållande.

Åtskilliga kommuner i riket hafva också på den senaste tiden
begynnt att understödja moderskapsförsäkringen på sådant sätt, att de
till sådana sjukkassor, hvilka utbetala barnsängsunderstöd, beviljat ett
bidrag, utgående med viss del (15 å 25 proc.) af det belopp kassan
utgifvit. Härigenom torde en välbehöflig sporre hafva gifvits åt sjukkassorna
att ägna mer intresse åt denna verksamhet.

Ett förhållande, som ifråga om de franska statsmakternas och
myndigheternas åtgöranden på förevarande område förtjänar att slutligen
särskild! framhållas, är att staten i detta hänseende synes hafva tillfredsställande
sörjt för vissa i offentlig tjänst och med statens arbeten
sysselsatta kvinnor, hvilka åtnjuta ett skydd, som i själfva verket är
anordnad! efter moderskapsförsäkringens grundsats. Kvinnor anställda
inom den offentliga fattigvården, i postens, telegrafens och telefonens
tjänst samt inom statens undervisningsväsende åtnjuta nämligen ledighet
för barnsäng, de förstnämnda under 21, den andra kategorien under 35
och den tredje under 30 dagar med bibehållen lön. Arbeterskorna i
statens ekonomiska företag erhålla under månaden efter nedkomsten ett
dagunderstöd af 1 fr. 40 centimes i Paris och 1 fr. i landsorten,
samt dessutom en summa af 30 frs, d. v. s. sammanlagdt resp. 72
(Paris) och 60 frs (landsorten).

2. Frivillig verksamhet.

Det tidigare anförda torde redan hafva visat, att någon på offentlig
väg ordnad allmän moderskapsförsäkring icke finnes i Frankrike. Dess
socialförsäkring har ju — med undantag för grufarbetarlagstiftningen —
tills för helt kort tid sedan hvilat uteslutande på frivillighetens grund,
och i detta afseende har lagen den 5 april 1910 endast medfört förändring
för ålderdoms- och invaliditetsförsäkringens vidkommande. Sjukförsäkringen
är i Frankrike alltjämt i hufvudsak de frivilliga organisationernas
angelägenhet. Men dessa, de s. k. ömsesidiga sjukkassorna,
hafva endast ägnat ringa intresse åt moderskapsförsäkringeus problem.
Länge voro de öfver hufvud taget ogynnsamt stämda mot allt delägarskap
af kvinnor, ett förhållande som likväl under senare år förbättrats.
Emellertid har det stora flertalet uttryckligen undantagit
barnsäng från de fall af förvärfsförmåga, som grunda''anspråk på understöd
från kassan, och de hafva först under de sista åren visat intresse
för sträfvande! att ändra stadgarnas föreskrifter i detta afseende.

I stället har meddelandet af understöd åt barnsängskvinnor upptagits
såsom enda och uteslutande verksamhetsgren af ett antal frivilliga
organisationer af annan natur. Redan 1784 bildades i Paris en
förening för understöd åt mödrar, »Société de charité maternelle»,
som åt gifta kvinnor gifver ett understöd af 30 frs vid barnsängen och
af 5 frs för hvar och en af de 10 första månaderna därefter, således sammanlagdt
80 frs. Under åren 1900—04 understöddes af denna förening
genomsnittligt 1,800 mödrar om året. En annan liknande sammanslutning
med ungefärligen lika stor verksamhetskrets är »Société
de 1’allaitement maternel». Denna gynnar dock framför allt de
mödrar, som sjulfva amma sina barn, liksom äfven är fallet med den
af staden Paris iipprättade »Secours d’allaitement», hvilken till
mödrar, som själfva amma sina barn, utbetalar ett månadsunderstöd af
30 frs under amningstiden och sedan ett belopp af 20 frs i månaden,
tills dess att barnet är 18 månader, understundom t. o. in. 3 år gammalt.
Dessutom finnes en utbredd verksamhet för upprättande af barnkrubbor,
mjölkdroppar o. s. v.

Sannolikt efter mönster af en vid en fabrik i Miilhausen af arbetsgifvaren
till förmån för sina arbeterskor bildad kassa, grundlädes år
1891 i Paris »La mutualité maternelle», moderskapskassan, i syfte
att som medlemmar upptaga kvinnor, hvilka för den närmast efter
nedkomsten följande tiden ville försäkra sig om ett ekonomiskt understöd.
Kassan säger sig i sina stadgar vilja vara en sammanslutning
»för fattiga och rika mödrar, som har till ändamål att bereda medlemmarna
vid fall af barnsäng ett tillräckligt understöd, för att de skola
kunna afhålla sig från att arbeta under fyra veckor och för att sätta
dem i stånd att sköta sig samt gifva sitt barn den vård det erfordrar
under de första veckorna, som följa efter födelsen». Vid stiftandet
medgafs inträde i kassan för alla arbeterskor, som fyllt 16 år, voro
bosatta i Paris eller departementet Seine samt under minst ett år hade
arbetat i någon af följande trenne yrkesgrenar: konfektion och sömnad
för damer; spets- och annan broderi tillverkning; tillverkning af stickerier,
knappar, band. Sedermera utvidgades verksamhetsområdet äfven till
andra industrier, och från år 1904 har kassan beredt tillträde för alla
16-åriga arbeterskor, biträden och tjänarinnor. Medlemmarnes årsafgift
var i början fastställd till 6 frs per år, en »summa, som man hade ansett
icke skola blifva allt för betungande för arbeterskor, hvilka, när de
arbetade i de stora konfektionsmagasinen, förtjänade i medeltal 5 frs
per dag. Det visade sig emellertid inom kort, att denna beräkning

Paris* moderskapskassa.

slog fel, i det att dessa bättre ställda arbeterskor endast undantagsvis
sökte inträde i kassan. I stället utgjordes flertalet medlemmar af de
fattigaste arbeterskorna, som arbetade för en daglön af 75 centimes till
1 fr. 25 centimes och af hvilka nästan alla både en talrik familj. På
grund af hänsyn till dessa medlemmar sänktes årsafgiften fr. o. m. år
1895 med hälften eller till 3 frs.

I understöd utbetalar kassan 12 frs i veckan under fyra veckor
efter nedkomsten, förutsatt att medlemmen varit inskrifven i kassan
under nio månader före förlossningen och att hon afhåller sig från allt
arbete under de fyra veckorna. Understödet, som höjes till 15 frs för
den medlem, som förut är mor till sex barn, utgår, äfven om barnet dör
före utgången af fyra veckor. På särskild framställning af medlem
kan, under förutsättning att framställningen understödjes af läkare,
understödstiden förlängas med högst två veckor. Till hvarje mor, som
själf ammar sitt barn under de fyra första veckorna, utbetalas en
premie af 10 frs.

Utom dessa ordinarie medlemmar emottager kassan äfven extra
medlemmar, hvarmed förstås sådana, som söka inträde senare än nio
månader före nedkomsten. Dessa betala samma afgift som de öfriga,
men erhålla blott 5 frs i veckan under tre veckor efter förlossningen
samt dessutom 10 frs i amningspremie. Dylika extra medlemmar skulle
enligt kassans grundsatser endast mottagas inom nya sektioner under
deras första verksamhetstid för att sprida kännedom om kassans verksamhet
bland dem, som bäst behöfva dess hjälp. Emellertid vill det af
tillgängliga uppgifter förefalla, som om systemet med dylika extra medlemmar
utvecklat sig till en konstant institution och som om kassan i
regel icke vägrade mottaga nytillträdande medlemmar, äfven om dessa
redan befunne sig i graviditet.

Ett annat slag af medlemmar upptages af kassan på sådant sätt, att
en registrerad sjukkassa ansluter sig till moderskapskassan med alla sina
medlemmar eller med blott de kvinnliga eller till förmån för sina manliga
medlemmars hustrur, eller ock i sådan ordning, att en arbetsgifvare
bereder alla sina arbeterskor inträde i kassan. De utgifter, som betalas
för dylika medlemsgrupper skulle enligt hufvudregeln utgå med 1 fr.
per år och medlem, men överenskommelser grundade på andra villkor
— t. ex. en rund summa för hela medlemsstocken — synas äfven förekomma.
Understödet till här berörda medlemmar utgår med 48 frs
jämte 10 frs i amningspremie.

Ytterligare ett annat slag af medlemmar — mot ordinarie afgifter
och med ordinarie understöd — bar kassan under de båda senaste åren

upptagit, i det att den bildat särskilda s. k. militärsektioner, hvilka
som medlemmar mottaga hustrurna till de beväringsmän, som i Paris
aftjäna den tvååriga värnpliktstiden.

Hvad formen för understödens utbetalande beträffar, så märkes,
att när en förlossning hos en kassamedlem inträdt och underrättelse
härom ingått till kassans expedition, så begifver sig en inspektris omedelbart
till medlemmens hem och öfverlämnar där första veckans understöd.
Öfver detta besök aflägger inspektrisen detaljerad redogörelse enligt
fastställdt formulär. Äfven andra och tredje veckans understöd utbetalas
på samma sätt, hvarigenom inspektrisen kan göra sig öfvertygad om,
att arbeterskan fortfarande afhåller sig från arbete. Såvida icke sjukdom
tillstött, skall den fjärde veckans understöd afhämtas af medlemmen
personligen å kassans byrå. Här erhåller hon också amningspremien,
sedan det konstaterats, att hon själf ammar barnet. Inspektriserna äro
medlemmar af kassans eller en dess sektions styrelse och tillhöra i
regel den burgna klassens kvinnor. Deras arbete i kassans tjänst är
frivilligt och i allmänhet oaflönadt.

Tack vare detta system, som beredt för kassans arbete intresserade
personer tillfälle att taga närmare kännedom om medlemmarnas behof
och förhållanden, har sannolikt föranledts det utvidgande af kassans
verksamhet, som utgör ett betydelsefullt led i dess understödsarbete.
Sålunda förses behöfvande mödrar genom kassans försorg och för dess
medel med nödigt förråd af linne m. in. för sig och sitt barn, de hustrur,
som hafva ett stort hushåll att ombestyra, få kostnadsfritt särskild hjälp
härtill under de första nio dagarna, nödig vård vid förlossningen o. s. v.
Viktigast äro emellertid inom denna gren af kassans verksamhet dess
kostnadsfria spädbarnskliniker. Här skola barnen af sina mödrar uppvisas
för läkaren ett regelbundet antal gånger, helst två, i månaden
under loppet af två år, hvarvid barnet hvarje ffång väges och undersökes
och råd rörande dess skötsel meddelas. Öfver hvarje barn föres
noggrann journal, liksom äfven modern erhåller ett kort, hvarå de fortlöpande
uppgifterna rörande barnets vikt och hälsotillstånd införas. En
inspektris öfvervakar, att läkarens föreskrifter efterlefvas.

Den parisiska moderskapskassan samarbetar dessutom med stadens
många organisationer för mjölkdroppar och barnkrubbor och kan på
sådant sätt bereda sina medlemmar åtskilliga särskilda förmåner, bl. a.
god mjölk för barnet till reduceradt pris.

Enligt den sista tillgängliga årsberättelsen för moderskapskassans
i Paris verksamhet, hade denna vid 1909 års slut 60 sektioner i Paris
och dess närmaste omnejd, hvartill kommo 7 militärsektioner. Hvarje

Övriga moderskapskassor.

sektion arbetar som eu sjelfständig kassa med sina särskilda medlemmar,
styrelse, inspektriser o. s. v., och nästan alla sektionerna hafva upprättat
en egen spädbarnsklinik, hvaraf vid 1907 års slut förefunnos 46. Den
ekonomiska förvaltningen är emellertid det sammanhållande bandet mellan
sektionskassorna samt gemensam för hela moderskapskassan.

Den parisiska kassans exempel har ländt till efterföljd i hela landet,
och särskildt . under de senaste åren har nybildningen af kassor utaf
denna art varit synnerligen liflig. Dessvärre redovisas icke moderskapskassorna
särskildt i den officiella statistiken rörande de franska ömsesidighetsföreningarna
(mutualités), så att det låter sig icke göra att
med stöd. af officiella siffror fastställa antalet dylika kassor och deras
medlemsantal. På grund af öfriga tillgängliga källor har det likväl
varit möjligt att konstatera, att vid 1906 års slut 43 moderskapskassor
voro i verksamhet samt att under åren 1907—1909 ytterligare ej mindre
än 69 kassor af detta slag grundlagts1). Den starka tillväxten under
dessa sista år torde böra tillskrifvas dels den genom särskild upplysningsverksamhet
spridda kännedomen om kassornas betydelse och
karaktär, särskildt främjad genom en i november 1908 i Paris afhållen
nationell kongress för moderskapskassorna, samt dels och främst det
ökade statsunderstöd, som tack vare parlamentets beslut för år 1908
tillerkändes moderskapskassorna, ett understöd, som för år 1909 ytterligare
höjdes (se sid. 80).

I allmänhet skilja sig öfriga kassor ifråga om sin ekonomiska
organisation föga från Pariskassan. En undersökning rörande de olika
understödsvillkoren inom 16 kassor har lämnat det resultat, som framgår
af följande tablå.

Understödsbeloppets storlek inom 16 franska moderskapskassor.

Antal	Barn Belopp per vecka frs.	s ä n g s u n	d e r s t ö d.	Amnings-	Hela under-
kassor.	Antal veckor.	Totalbelopp frs.	premie frs.	stödsbeloppet frs.
1	9	4	36	2B	61
9	12	4	48	10	58
9	10	4	40	10	50
1	10	3	30	20	50
2	12	4	48	—	48
1	12	2	24	20	44

'') Huruvida alla dessa också trädt i verksamhet är icke möjligt att afgöra. Här meddelade
uppgifter äro hämtade ur de redogörelser för åtskilliga moderskapskassors verksamhet, som
åt ref. kunnat uppbringas i Paris samt ur berättelsen öfver moderskapskassekongressen år 1908,
»Premier congres national de la mutualité maternelle, Compte rendu général, Paris 1908».

Flertalet af dessa kassor meddelade sålunda i likhet med den i
tablån medräknade Pariskassan ett barnsängsnnderstöd af 12 frs under
4 veckor samt dessutom 10 frs i amningspremie, d. v. s. ett sammanlagdt
belopp af 58 frs. Endast en kassa utbetalade ett något högre
totalunderstöd eller 61 frs, men häraf utgjordes ej mindre än 25 trs af
amningspremien. Det lägsta understödet var 44 frs, hvilket emellertid
förekom blott inom en kassa.

Amningspremien oberäknad synes sålunda, som nämnts, barnsängsunderstödet
i regel utgå med 12 frs i veckan eller 1 Ir. 70 centimes om
dagen (= 1 kr. 22 öre). Till jämförelse härmed må meddelas, att enligt
den officiella franska sjukkassestatistiken sjukunderstödet per dag för
kvinnliga medlemmar utgjorde i genomsnitt endast 1 fr. 4 centimes,
således icke mer än 61 proc. af moderskapskassornas ofvannämnda
understöd.

Hvad medlemsafgiften inom olika moderskapskassor beträffar, så
utgjorde denna för 9 af tidigare nämnda 16 kassor 3 frs, för 2
kassor 5 frs 20 centimes samt för 4 kassor 6 frs, allt per år*). För
flertalet var således den årliga afgiften 3 frs eller 25 centimes per
månad.

Den till medlemsantalet de andra kassorna vida öfverlägsna är den
parisiska kassan. Vid 1909 års slut räknade denna 17,202 medlemmar,
under det att de öfriga kassornas sammanlagda medlemsantal vid samma
tidpunkt icke torde kunna uppskattas till mer än högst 5,000 (uppgifterna
synnerligen bristfälliga). Äfven om dessa siffror ökats något
under de allra senaste åren, så torde likväl böra sägas, att antalet af
de kvinnor, som i Frankrike komma i åtnjutande af den frivilliga
moderskapsförsäkringens förmåner, ännu är ringa trots det betydande
arbete och de ej mindre betydande kostnader, som offrats på fullföljandet
af denna verksamhet. Orsaken till detta förhållande torde djupast böra
sökas i den omständigheten, att de grunder, på hvilka dessa kassor organiserats,
icke äro ägnade att bereda dem den framgång deras syfte i så
hög grad förtjänar. De franska moderskapskassorna lida i sin nuvarande
organisation ännu af det hufvudfelet, att de nödvändigtvis måste ackumulera
dåliga risker. Det vida öfvervägande flertalet af dessa kassors
medlemmar bestå af de fattigare klassernas kvinnor ), som med största * 1

'') En kassa, hvilken ej inbegripits i några i texten meddelade siffror, var indelad i klasser
med afgifter å 3, 6 och 9 frs, svarande mot ett understöd af resp. 12, 15 och 18 frs per vecka.

2) Pariskassan uppgifver, att dess medlemmar i regel hafva en inkomst om 50 centimes till

1 fr. 25 centimes per dag samt att 33 proc. (år 1906) af medlemmarne hade minst o barn.

Pariskassans
ekonomi m. m.

sannolikhet komma att blifva nödsakade att söka kassans hjälp vid
upprepade tillfällen under tiden för sitt medlemskap och hvilka dessutom
ofta upphöra med detta under den tid, som förflyter mellan öfverstånden
barnsäng och ny grossess. Då deras medlemsafgift ju emellertid
i regel endast uppgår till 3 frs om året, men hvar och en af deras
barnsängar kostar kassan 58 frs, så inses lätt, att här lägges grunden
till ett uppenbart missförhållande mellan kassans inkomster och utgifter.
Också visa kassornas räkenskapstablåer, att kostnaderna för deras verksamhet
endast till en mindre del kunnat bestridas genom de bidrag medlemmarna
lämnat, på grund hvaraf ett hufvudsakligt stöd för ekonomien
varit de »ständiga» eller årliga afgifter till betydande belopp, som till
kassan inbetalats af en dess ordinarie stock af »hedersledamöter». Men i
många fall hafva icke heller dessa summor varit tillräckliga för att täcka
årsrörelsens deficit, utan har detta måst ske genom anlitande af offentliga
understöd samt inkomsten från till förmån för kassan anordnade lotterier,
basarer o. d. Den parisiska kassan, hvilken ju är den ojämförligt största
af alla och hvilken på grund af sitt jämförelsevis stora medlemsantal
borde hafva den gynnsammaste ekonomiska ställningen, uppvisar för år
1909 en ren förlust å rörelsen af omkr. 29,000 frs *), sedan bland inkomsterna
likväl redovisats såväl utomstående medlemmars afgifter som
räntorna å ett till synes betydande kapital. Kassatablån per ultimo
december 1909 visar nämligen följande hufvudsiffror:

Inkomster

Offentliga bidrag ........................................................... Frs 34,950

Hedersmedlemmars gåfvor och bidrag................................. » 13,783

Afgifter af medlemmar (och extra medlemmar) .................... » 28,805

Afkastning af kassans förmögenhet (donationer) .................. » 22,082

Diverse........................................................................... » 985

Förlust........................................................................... » 28,918

Summa Frs 129,523

Utgifter a)

Barnsängsunderstöd ........................................................ Frs 84,582

Amningspremier............................................................... » 22,185

Läkarvård ..................................................................... » 2,456

Förvaltning, upplysningsarbete etc.................................... » 20,300

Summa Frs 129,523

9 År 1906 var motsvarande siffra 14,700 frs, år 1907 22,908 frs.

3) Spädbamsklinikerna upprätthållas helt och hållet genom särskilda understöd.

En dylik verksamhet, hvilken mot 28,805 frs i medlemsafgifter
lämnar 109,223 frs i understöd, kan näppeligen; utan motsägelse göra
anspråk på benämningen själfhjälpsverksamhet, utan torde snarare tillhöra
den kategori af socialt arbete, där välgörenheten spelar den
afgörande rollen och hvilket utan välgörenhetens mellankomst icke
skulle kunna vare sig sättas i gång eller fullföljas.

Det har tidigare omnämnts, att Pariskassan sökt utvidga sin
verksamhet genom att förmå sjukkassor, arbetsgifvare o. s. v. att ansluta
sig till kassan med hela sin medlemsstock eller personal. I detta
sträfvande, hvilket äfven ländt till efterföljd hos andra moderskapskassor,
ehuru Pariskassan hittills synes hafva varit den enda, som i
detta afseende nått något mera betydande resultat, har man att se ett
uttryck för insikten hos donna rörelses egna representanter om nödvändigheten
af att finna nya former för kassornas arbete. I sj kifva verket
skulle ett fortskridande på denna väg sannolikt innebära en väsentlig
förbättring af hela den frivilliga moderskapsförsäkringens hittillsvarande
ståndpunkt i Frankrike. Genom en kollektiv anslutning från en sjukkassas
sida för alla dess kvinnliga medlemmar till en moderskapskassa
vinnes ju en högst betydlig förminskning af dennas ekonomiska risk, i
det att denna komme att fördelas i stället för på enbart kvinnor i
fruktsamhetsåldern, af hvilka flertalet gifta, på kvinnor af alla åldrar
och växlande civilstånd. Skulle anslutningen ske dessutom äfven för
de manliga medlemmarna inom eu sjukkassa eller ett industriellt företag,
förbättrades ju risken i än högre grad.

Med några sifferexempel skall innebörden af det nyss anförda
belysas. Antalet lefvande inom äktenskapet födda barn på 100 gifta
kvinnor i åldern 15—45 år har under årtiondet 1890—1900 i Frankrike
utgjort omkr. 17, och motsvarande siffra för alla födda barn på 100
kvinnor, gifta och ogifta, i fruktsamhetsåldern var omkr. 12. I en
moderskapskassa, som mot en medlemsafgift af 3 frs per år utbetalar
48 frs för hvarje barnsäng (amningspremien oräknad), och där alla
medlemmar äro gifta och i fruktsamhetsåldern, skulle således för 100
kvinnor premien blifva 300 frs och understödet (17x48=) 816 frs,
framkallande ett deficit af 516 frs eller 172 proc. af premien. Skulle
kassans medlemmar åter bestå af såväl gifta som ogifta kvinnor (i fruktsamhetsåldern),
skulle för 100 medlemmar mot en bidragssumma af 300
frs svara ett understöd af (12 x 48=) 576 frs, en underbalans således af
276 frs eller 92 proc. af premien. Men om moderskapsförsäkringen
skulle omfatta en kassa af den genomsnittliga franska sjukkassetypen,
där inom kassor med såväl manliga som kvinnliga medlemmar de sista

utgöra (år 1907) 31 proc. af hela medlemsstocken, så skulle mot premien
300 frs svara ett understöd af 179 frs, således blott

60 proc. af medlemmarnes bidrag.

Att fruktsamhetssiffran emellertid för de franska moderskapskassornas
vidkommande i regel icke blott är så hög som i det första
exemplet här ofvan angifvits (17 proc.) utan ofta vida större och sålunda
gifver anledning till en än ogynnsammare ekonomi, framgår af nedanstående
silfror, sammanställda ur den parisiska kassans årsredogörelser
för åren 1892—1909.

Antalet medlemmar samt födda barn inom Paris’ modersJcapskassa
under åren 1892—1909.

År.	Antal medlemmar vid slutet af året.	Antal födda barn under året.1)	Barn i proc. af med-lemmar. 2)	År.	Antal medlemmar vid slutet af året.	Antal födda barn under året. 4)	Barn i proc. af med-lemmar. 2)
1892	607	103	17-0	Trpt 13,631	4,008	—
1893	815	243	29-s	1902	1,308	310	23-7
1894	1,197	335	28-o	1903	1,765	366	20-7
1895	1,457	552	37-9	1904	2,669	385	14-4
1896	1,912	682	35*7	1905	6,362	1,445	22-7
1897	1,827	622	34-o	1906	11,202	2,596	232
1898	1,705	479	28-1	1907	20,906	2,049	9-8
1899	1,418	331	23-3	1908	26,088	2,517	9-6
1900	1,335	326	24-4	1909	17,202	2,667	15-5
1901	1,358	335	24’7
Trpt 13,631	4,008	-	Summa 101,133	16,343	16-2

Dessa silfror gifva utan tvifvel det allmänna intrycket, att denna
kassas riskprocent i regel varit osedvanligt hög, i det att antalet födda
barn, hvilket i stort sedt är liktydigt med antalet understödstagare bland
kassans medlemmar, för flertalet år utgjort ofta betydligt mer än 20
proc. af hela medlemsantalet. Siffran för 1907 är emellertid af särskildt
intresse icke blott på grund af dess jämförelsevis låga belopp i och för
sig, utan med anledning af den lätt skönjbara orsaken härtill. Under år
1907 mottog Pariskassan nämligen för första gången ett mera betydande

J) Här hafva såväl lefvande som döda födde medräknats, enär kassan betalar understöd i
båda fallen.

!j Dessa procentsiffror äro så tillvida ej exakta, att de hänföra sig till medlemsantalet vid
årets slut, ej till medelantalet medlemmar under året, hvilket vid olika tidpunkter varit ofta betydligt
växlande. Primärmaterialet har emellertid omöjliggjort meddelandet af andra siffror än de i tablån
anförda.

antal medlemmar eller icke mindre än 13,045 genom kollektiv anslutning
från i hufvudsak några sjukkassor med enbart kvinnliga medlemmar
samt ett stort finansinstitut (Crédit Lyonnais). Detta nya tillskott
af både gifta och ogifta kvinnor i alla åldrar sänkte, såsom af
tablån framgår, omedelbart födelsesiffran nästan ända ned till ett tal
— 9''8 proc. — hvilket t. o. m. är lägre än det, som tidigare angifvits
såsom det för en sålunda sammansatt befolkning normala. Medan förhållandena
under år 1908 tedde sig lika gynnsamma, ökades födelsetalet
för år 1909 ånyo, hvilket dels torde bero på en af särskilda orsaker
föranledd minskning af medlemssiffran, dels ock därpå, att år 1909 äfven
ur andra synpunkter synes hafva varit ett för kassan synnerligen ogynnsamt
år.

Vid ett studium af de franska moderskapskassornas verksamhet
bör särskild uppmärksamhet ägnas åt deras betydelse såsom främjare
af ökade insikter i rationell barnavård. Det är alldeles otvifvelaktigt,
att den omsorgsfulla och i regel med verkligt intresse utöfvade öfvervakningsverksamhet,
som anförtrotts åt kassornas inspektriser, burit
frukt i nya kunskaper hos mödrarna angående deras egen och barnets
vård och i ökadt aktgifvande på dessa kunskapers praktiska användning.
Det är också med särskild uppmärksamhet man har anledning
taga del af dessa kassors uppgifter angående barnadödligheten bland
af kassans medlemmar födda barn. Här skola rörande denna omständighet
anföras några siffror, gällande Pariskassan och hämtade ur dess
årsredogörelser.

Antalet födda och döda larn m. m. inom Paris’ moderskapskassa
under åren 1892—1909.

År.	Antal lefvande	Däraf har modern ammat	Under aflidna	året barn	År.	Antal lefvande	Däraf har modern ammat	Under året aflidna barn
	barn.	antal.	0/ 10’	antal.	°r /o*		barn.	antal.	Of /o*	antal. °/0.
1892	93	68	73''l	8	8-8	Trpt	3,689	2,989	—	254 —
1893	225	165	73‘S	22	9*3	1902	275	213	77*5	16 5‘S
1894	310	235	75-8	29	9-4	1903	323	268	83-o	18 5-6
1895	507	410	80-9	55	10-8	1904	358	308	86-o	18 5-o
1896	631	533	84-5	38	6-0	1905	1,347	1,225	90-9	57 412
1897	581	482	83-o	28	4*8	1906	2,479	2,245	90-6	124 5-o
1898	434	361	83-2	20	4-6	1907	1,958	1,740	88-9	102 5-2
1899	302	241	79-8	18	6-0	1908	2,420	2,168	89-6	108 4-6
1900	304	243	79-9	17	5-6	1909	2,569	2,275	88-s	86 3-8
1901	302	251	83-1	19	6-3
Trpt 3,689	2,989	—	254	—	Summa 15,418	13,431	87''i	783 5''i

Barna dödlighet

inom
Pariskassan.

Förestående siffror gifva otvetydigt vid handen, att man inom den
parisiska moderskapskassan lyckats nedbringa barnadödligheten till ett
anmärkningsvar dt lågt minimum äfvensom att antalet af de barn, som
— åtminstone under den första månaden — erhållit modersmjölk såsom
näring, varit synnerligen högt. Gifvetvis bör denna sista omständighet
betraktas såsom en af de viktigaste orsakerna till den låga barnadödligheten,
men därjämte bör äfven uppmärksammas, att kassans medlemmar
under de båda första åren af barnens lif hafva tillgång till för deras
räkning anordnade spädbarnskliniker, där det sätt, hvarpå barnet skötes,
kan kontrolleras och en god läkarhjälp erhållas. Också visa de siffror,
som vid en dylik jämförelse varit användbara, att dödligheten bland
barnen till medlemmar, tillhörande kassasektioner, hvilka ännu icke
upprättat någon spädbarnsklinik, var icke obetydligt högre än inom
öfriga sektioner. Sålunda var dödlighetsprocenten inom med kliniker
försedda sektioner år 1905 endast 3-o proc. samt 4-o proc. år 1906,
medan motsvarande siffror inom återstående sektioner voro 7’5 samt
6-3 proc.

De i tablån redovisade aderton årens resultat, enligt hvilka barnadödligheten
i medeltal uppgått till endast 5''1 proc. och antalet själf
ammande mödrar till 87-1 proc., äro emellertid synnerligen vackra,
särskild! som de vunnits bland medlemmar, som i öfvervägande antal
tillhöra den fattiga, ofta den allra fattigaste delen af befolkningen.

Antalet aflidna larn under ett år fi proc.) i vissa kommuner

år 1907. D

	Inom	Inom		Inom	Inom
Kommunens namn. ■, kommunen	kassa- sektionen	Kommunens namn.	hela kommunen	kassa- sektionen
	0/ 0*	°i /o*		0/ /o*	0/ /o*
Alfortville...............	I5’9	8-8	Issy-les-Moulineaux..	25‘7	8-8
Asniéres..................	9-6	3-1	Ivry.......................	. 14-9	11*3
Bagnolet ...............	19-5	0	Le Perreux ...........	11-7	10-0
Bellevue-Meudon......	18-2	14-3	Les Lilas ..............	. 17-6	9-o
Billancourt ■ Boulogne	10''8	0*3	Levallois-Perret .....	8-8	6*5
Bondy.....................	10-7	0	Maisons-Alfort........	. 10-3	3-6
Charenton...............	5*1	4''3	Nogent sur Marne..	. 12-8	0
Clamart ..................	7-9	0	Rueil....................	. 10-1	0
Courbevoie ............	10-1	3*7	S:t-Denis-Nord........	. 13-9	3-5
Créteil ..................	8-1	4-7	Sévres .................	9-6	6-2
Gentilly..................	17-6	6-2

J) Uppgifterna i 1909 års redogörelse ofullständiga.

Det är i sådant afseende belysande att sammanställa Pariskassans
dödlighetssiffror med motsvarande tal för de kommuner, inom Indika vissa
dess sektioner arbeta. En dylik jämförande öfversikt, afseende år 1907,
meddelas å föregående sida, hvarvid endast de kommuner medtagits,
där kassasektionen upprättat spädbarnskliniker samt där uppgifterna i
öfrigt varit jämförbara.

Siffrorna visa, att kassans barnadödlighet utan undantag var lägre
än kommunens genomsnittliga och att dessutom differensen i regel var
högst betydande. Mot hela kassans medeltal år 1907 för under första
lefnadsåret aflidna barn, d. v. s. 5‘2 proc. (nästföregående tablå), svarade
en barnadödlighet inom samtliga af kassans verksamhet berörda kommuner
i och utom Paris af 14''0 proc. Erfarenheterna från andra kassor
äro lika gynnsamma, och detta vare sig deras verksamhet förlagts till.
städer eller landsbygd.

Det torde sålunda till ett slutligt omdöme om de franska moderskapskassorna
kunna sägas, att deras verksamhet visat, att ett ekonomiskt
understödjande af modern under fyra veckor efter barnsängen i
förening med öfvervakande af att barnet icke blott får modersbröstet
utan äfven under det första lefnadsåret erhåller en rationell vård är
ägnadt att med stor framgång motarbeta faran för det nyfödda barnet
att icke kunna öfverlefva sitt första år. Dessutom har kassornas arbete
också helt visst haft gynnsam inverkan på stärkandet eller bibehållandet
af mödrarnas hälsa, främst tack vare tillsynen öfver, att de fyra veckornas
arbetshvila göres effektiv. De franska kassornas svaghet ligger i
deras ekonomiska organisation, hvilken hittills i allt för hög grad byggt
på välgörenhetens bistånd, hvadan åt dessa kassor och deras verksamhet
icke förlänats mycket af själfhjälpsrörelsens karaktär. Förr än moderskapskassorna
lyckats att inom sig upptaga en medlemsstock icke blott
af gifta kvinnor i fruktsamhetsåldern utan i en vida större utsträckning
än nu äfven af andra ekonomiskt svaga kvinnor, gifta och ogifta, gamla
och unga, kan ekonomien icke bygga på sund grundval, och förr kunna
dessa kassor icke inom någon bredare ram sägas hafva förverkligat
den på själfhjälp grundade moderskapsförsäkringens syfte.

Statistisk
utredning
rörande
industriarbet
er skoma.

B. italien.

Genom den italienska fabrikslagen den 19 juni 1902 (6 §) tillåtas
i industriellt yrke sysselsatta kvinnor att »återgå till arbetet först en
månad efter nedkomsten samt i undantagsfall äfven före denna tids
utgång, dock ej förrän tre veckor efter nedkomsten». Under den diskussion,
som i parlamentet föregick denna lags antagande, betonades nödvändigheten
af att såsom komplement till lagen införa bestämmelser om
moderskapsförsäkring. I de dagordningar, bvilka åtföljde fabrikslagens
antagande, ställde såväl senaten som deputeradekammaren en uppmaning
till regeringen »att framlägga ett lagförslag om upprättande af en eller
flera moderskapskassor, på det att arbeterskorna måtte tillförsäkras en
del af lönen under tiden för den lagstadgade arbetsbvilan».

På grund af denna parlamentets hemställan igångsatte det arbetsstatistiska
ämbetsverket (inom departementet för jordbruk, industri och
handel) en ingående undersökning rörande de af fabrikslagen berörda
arbeterskornas antal, ålder, lön etc. J) Undersökningen omfattade de
kvinnor, som voro sysselsatta i industrien den 30 nov. 1903, med året
1 dec. 1902—30 nov. 1903 som observationsår. För räkningen infördes
en enhet — årsarbeterskan — i det att hvarje arbeterska räknades såsom
en hel enhet eller en bråkdel däraf, allt eftersom hon hade varit sysselsatt
under hela observationsåret eller endast en del af detta. Rörande
hvarje arbeterska frågades, om hon hade tillhört fabriken under hela
året och i så fall om hon hade nedkommit med barn under denna tid.
Hade hon icke tillhört företaget under hela året, frågades om senaste
datum för anställningens början samt om arbeterskan sedan dess födt
barn. Vidare innehöllo frågeformulären uppgifter om arbeterskans ålder,
genomsnittliga dagsförtjänst samt antalet arbetsdagar per månad.

Undersökningens resultat omfattar 2,654 fabriker med 172,365
arbeterskor i åldern mellan 15 och 54 år, motsvarande 153,695 årsarbeterskor.
Enligt fabriksstatistiken för samma år utgjorde hela antalet 1

1) TJfficio del Lavoro: Basi tecniche di una Cassa di Maternita, Inchiesta per 1’applicazione
dell’ art. 6 delta legge 19 Giugno 1902, Roma, 1904. — misse Gobbi: L’assicurazione obligatoria
per la Maternita (i Giornale degli Economisti, ottobre 1904. — Ugo Broggi, Zur Einrichtung einer
staatlichen Mutterschaftsversicherung in Italien (i Zeitschrift fur die gesamte Versicherungswissenschaft,
V, 3). Närmare rörande denna utrednings resultat med afseende på fruktsamheten
se sidd. 199 —200.

arbeterskor (af alla åldrar) inom industrien 735,816, med stöd hvaraf
utredningen beräknat totalantalet årsarbeterskor i fruktsamhetsåldern
15—50 år till i rundt tal 500,000.

I medeltal kom på 1,000 af samtliga utaf utredningen medräknade
arbeterskor 45 förlossningar, medan fruktsamhetskoefficienten för hela
den kvinnliga italienska befolkningen var 120 °/oo- Den sålunda jämförelsevis
ovanligt låga fruktsam hetssiffran för industriarbeterskorna torde
förklaras däraf, att det relativa antalet ogifta kvinnor samt änkor bland
dem är mycket större än eljes inom den kvinnliga befolkningens helhet,
beroende bl. a. på, att arbetsgifvarne föredraga ogifta framför gifta
kvinnor samt att arbeterskan ofta lämnar fabriken, när hon gifter sig
eller blir mor.

På grund af den låga fruktsamhetssiffran drog man tvänne slutsatser.
Främst betonades lämpligheten af, att försäkringen gjordes
obligatorisk för alla arbeterskor samt vidare äfven, att en enhetspremie
borde införas, oberoende af den försäkrades ålder och sysselsättning.
Endast rörande tobaksarbeterskorna (anställda af statens monopolförvaltning)
borde i sistnämnda afseende ett undantag göras, enär deras fruktsamhetssiffra
visat sig vara särdeles hög — den gick upp till 104 %o.
Eljes skulle genom den föreslagna anordningen vinnas fördelen af en låg
premie, som icke komme att särskildt tungt belasta vare sig arbeterskorna
eller arbetsgifvarne, hvilka skulle bära hvardera hälften af kostnaden.

Det lönebelopp, som af utredningen redovisats för alla där berörda
arbeterskor, uppgick till 48,800,861 lire ''), hvaraf med stöd af ofvan anförda
siffra rörande antalet årsarbeterskor beräknats, att totala årslönen
för samtliga 500,000 industriarbeterskor i fruktsamhetsåldern skulle
uppgå till:

48,800,861 x = 158,758,779 lire.

lo3,b95

Häraf beräknades den genomsnittliga dagsförtjänsten till 1''344
lire och föreslogs, att understödet skulle utgå med SU af arbeterskans
medeldagsförtjänst, dock med minst 1 lira. Understödstiden skulle vara
30 dagar.

Det i anslutning härtill beräknade understödsbeloppet skulle utgöra
714,919 lire, till hvars täckande (inkl. förvaltningskostnader etc.) föreslogs
en premie af 0''004 5 per hvarje lira af lönen.

'') 1 lira — 72 öre.

1905 års
lagförslag
om en
moderskapskassa.

På grundvalen af denna statistiska utredning utarbetades ett lagförslag
till införande af obligatorisk moderskapsförsäkring för de af
fabrikslagen berörda arbeterskorna genom deras försäkring i en central
moderskapskassa. Detta lagförslag förelädes deputeradekammaren i maj
1905 (af minister Rava), och dess hufvudpunkter voro följande.

Moderskapskassans verksamhet skulle stå i direkt sammanhang
med 1902 års lag, i det ätt endast de där omhandlade arbeterskorna
skulle försäkras i kassan och detta endast för den tid af 30, eller
undantagsvis 21 dagar, för hvilken lagens arbetsförbud gällde. Försäkringen
gjordes obligatorisk för alla nämnda arbeterskor i åldern
15—50 år. Understödet skulle utgå med ett belopp per dag motsvarande
tre fjärdedelar af daglönen, och denna skulle läggas till grund för beräknande
af försäkringspremiens storlek. För sådant ändamål indelades
arbeterskorna i nedanstående sju lönklasser nämligen:

I klassen med en daglön af högst 0‘6 0 lire

II	»»	it tt	tt	„ 061 t. o. m. 120	lire
in	a	a tt	it	„ 1-21 „ 1-80	it
IV	a	it it	a	„ 1''81 „ 2-40	it
v	a	it it	„	„ 2‘4i „ 3-oo	it
VI	tt	ti tt	it	„ 3-01 „ 3-60	it
VII	tt	tt tt	a	„ 3-61 „ 4-20	it

Alla arbeterskor med en lön af mer än 4''2 o lire om dagen skulle
tillhöra den högsta lönklassen. Inom de olika klasser skulle afgifter och
understöd utgå med följande belopp:

I	klassen: årsafgift 1’20 lire	dagunderstöd	l-oo	lira
II	it • »	2-40 „	it	1''00	it
III	>5 • it	3-«o „	ii	1-35	lire
IV	it '' it	4-SO „	it	1-so	it
V	it • it	6-oo „	it	2-25	it
VI	it • it	7-20 „	it	2-70	it
VII	it * it	8-40 „	it	3*15	it

Årsafgiften skulle betalas af arbetsgivare och arbeterska med hälften
hvar. Den förre ålades att erlägga hela summan, men berättigades att
å lönen göra afdrag för arbeterskans halfpart. Regeringen skulle få
befogenhet att genom förordning ändra afgifternas och understödens
belopp, därest detta visade sig nödvändigt af försäkringstekniska skäl;

dock iinge premierna icke höjas med mer än 50 proc. af det föreslagna
beloppet.

Moderskapskassan skulle bilda eu särskild själfständig afdelning
åt nationalkassan för arbetares olycksfalls- och invaliditetsförsäkring
samt förvaltas åt en styrelse, där en fjärdedel skulle bestå af representanter
för arbeterskorna.

Detta lagförslag hänvisades till eu särskild parlamentskommission,
som emellertid icke bedref sina arbeten med särskild hastighet. Först
i december 1907 hade den sitt utlåtande färdigt. Detta tillstyrkte antag-andet
af en lag om upprättande af en statens moderskapskassa för
obligatorisk försäkring, ehuru regeringens lagförslag af år 1905 icke
godtagits utan väsentliga ändringar, hvilka emellertid godkänts af den
nya chefen för industridepartementet, Cocco-Ortu. Enligt det nu framlagda
förslaget skulle hela organisationen betydligt förenklas, i det att
lönklassindelningen borttogs och i stället fastställdes en för alla gemensam
summa å bidrag och understöd. Det förra skulle utgå med 1''5 0
lire per år, hvaraf arbetsgivare och arbetare skulle betala hvar sin
halfpart, det senare föreslogs till ett belopp af SO lire per barnsäng.
1 öfverensstämmelse med tidigare anförda beräkningsgrunder för denna
försäkrings kostnader skulle dessa således enligt det nya förslaget uppgå
för de försäkrade till 500,000 x 1''5 0 = 750,000 lire, hvaremot understöden
skulle uppgå till 22,500 x 30 = 675,000 lire.

I öfrigt var kommissionens förslag af samma hufvudsakliga innehåll
som regeringsförslaget af år 1905. Såsom framgår af det anförande,
med hvilket det nya förslaget af en bland kommissionens medlemmar
öfverlämnades till deputeradekammaren, hade man »inom kommissionen
velat — och hade i sådan riktning fattat ett afgörande beslut
— att äfven staten lämnat sin medverkan i samma grad som
arbeterskorna och arbetsgifvarne, hvarvid bidragen sålunda af dessa tre
parter skulle hafva gäldats i tre lika stora delar. Men det hade icke
varit möjligt att i denna fråga — som för kommissionen varit af fundamental
betydenhet, då denna ansåg statens kompletterande medverkan
nödvändig och som en social plikt — uppnå enighet med regeringen,
och hellre än att ytterligare uppskjuta eller sätta på spel antagandet af
lagen, som öppnade vägen för ytterligare lagstiftningsåtgärder, ansåg
kommissionen sig tvungen att minska understödet, i det den afstod
från statens bidrag.» *)

1907 års
förslag.

Ö Citeradt och 0 tv ersatt efter Bolletino dell’ Ufficio del lavoro, XIII, 6, sid. 1305.

100

Reform•
förslag.

Det nya förslaget gjordes ej till föremål för behandling i kammaren
förr än våren 1909 och öfverlämnades då ånyo till en särskild
kommission. Äfven denna yrkade redan i början af sina arbeten på
regeringens tillstånd att vid lagens omredigering få införa förslag om
statens medverkan, men förklarade sig vederbörande departementschef
alltjämt af ekonomiska skäl icke kunna understödja ett dylikt förslag,
ehuru han uppskattade det berättigade däri. Stämningen bland de för
frågans lösning intresserade kretsar i landet synes emellertid allt starkare
hafva fordrat en sådan anordning af kassans ekonomi, att äfven staten
under någon form lämnade bidrag till understödens fullgörande. Därom
vittnade särskildt ett under hösten 1909 till parlamentet inlämnadt
gemensamt memorial från Italiens båda största sammanslutningar bland
arbetsgivare och arbetare — Piemontesiska arbetsgivarföreningen samt
Allmänna arbetarföreningen. Detta aktstycke uttalade sig med stor
skärpa för önskvärdheten af, att staten gåfve sin medverkan till moderskapsförsäkringens
genomförande. Den i memorialet förekommande
motiveringen är af intresse, då den berör en af hela denna frågas
viktigaste principer och dessutom lyckats gifva ett samladt uttryck för
uppfattningen i ämnet hos såväl arbetare som arbetsgifvare i ett betydande
industriland. Af sådan anledning har det synts lämpligt att
här i öfversättning meddela ett utdrag af memorialets viktigaste innehåll,
i hvad det rör den här omhandlade hufvudfrågan. J)

»Det förbud», skrefvo de båda organisationerna, »h vilket enligt art. 6 i lagen af
den 19 juni 1902 utestänger barnafödande arbeterskor från arbete under de på nedkomsten
närmast följande 30 dagarna, dikterades icke endast i arbetarklassens och ej heller i industriidkarnas
intresse. Släktets bevarande och förbättring är något, som särskildt angår hela
samhället. Det är först och främst af vikt för samhället, att den blifvande arbetskraften,
som i en snar framtid skall bidraga till landets ekonomiska storhet, å ena sidan icke
genom sin födelse förstör redan förhandenvarande krafter och å andra sidan icke i sin
första utvecklingsperiod, då dess lif är som ömtåligast, saknar den ömma vård och de
omsorger, som den behöfver och som endast modern kan skänka. Staten drefs därför af
höga humanitära och sociala motiv, då den ålade arbeterskan-modern offret — som ofta
på grund af många arbetarfamiljers ekonomiska ställning är synnerligen tungt — att för
en månad efter nedkomsten afhålla sig från arbetet; och dylika humanitära och sociala
skäl borde leda den äfven vid lösandet af samma problems positiva sida, den nämligen, att
icke lämna den af lagens förbud drabbade arbeterskan alldeles utan existensmedel. I samhällets
intresse bör modern förblifva ledig från arbete och för en månad afstå från sin
ofta enda inkomstkälla. Detta är godt och väl: samhällets skäl gå före de enskilda individernas.
Men statens plikt upphör icke med det enkla framställandet af lagstiftande
principer: dess sociala verksamket kan icke inskränka sig till en enbart passiv roll. Den
bör antaga mycket konkretare och positivare former, när det gäller åtgärder för lättande

'') Bolletino, a. st., sidd. 1306 tf.

101

af följderna af en skada, som i hela samhällets allra högsta intresse eu del af samhället
är tvungen att lida.. .

... Ej blott arbetsgifvarna, utan också arbetarna själfva komma att till hvad pris
som helst fortsätta sin nuvarande agitation, om ock endast för att hindra fastslåendet i
den sociala lagstiftningen af följande princip: att staten i samhällets intresse kan för en
lång tid beröfva en <iel af medborgarna — de minst vällottade — deras enda inkomstkälla
utan att känna den moraliska och sociala plikten att bidraga till lättande af de
ekonomiska följderna af en dylik pålaga. Ja, än mer: emedan staten i här förevarande
fall ej endast förbjuder arbeterskan att arbeta under en månad, utan äfven ålägger henne
att skaffa sig existensmedel för denna period och vägrar att genom sitt bidrag erkänna,
att uppoffringen, som den pålagt henne, är en uppoffring, hvars goda frukter skola skördas
af hela samhället.

Det sociala motivet är de andra så öfverlägset i betydelse i denna alldeles speciella
fråga, att det skulle vara mer logiskt och rätt, om samhället, representeradt af sin
politiska organisation, staten, tänkte på att själf helt och hållet bära de bördor, som
äro följden af ett i samhällets intresse utfärdadt förbud. Men arbetsgifvare och arbetare
komma icke att undandraga staten sin medverkan till bildandet af kassan, komma ej att
vägra sitt bidrag, om staten lämnar sitt. Arbetsgifvarna icke, ej som om de ansågo moderskapet
för en industriell risk, utan därför att de, oafsedt hvarje indirekt fördel, som de
kunna få genom den nya institutionen, drifvas af en känsla af ädel och medborgerlig
solidaritet att medverka till genomförandet af en reform, som är till deras arbetares nytta,
inom de gränser och det mått, som den italienska industriens villkor tillåta. Och arbetarna ''
komma å sin sida att bidraga till moderskapskassan, icke som skulle de vara de enda,
fastän kanske mest direkt intresserade, utan emedan de äro öfvertygade om, att detta första
steg i denna riktning skall kunna bidraga till den italienska arbetarklassens moraliska och
ekonomiska höjande.

Arbetsgifvare och arbetare vägra därför icke att med sina krafter medverka till
bildandet af en moderskapskassa, men de vilja, att äfven staten inser sin skyldighet att
icke vara likgiltig för kassan, och de mena, att den icke bör tro sig hafva löst sin uppgift
endast med antagandet af en lag, som pålägger arbetarna och arbetsgifvarna t. o. m.
kostnaderna för inrättandet och förvaltningen af en institution, som, då allt kommer omkring,
angår samhället icke mindre än arbetarna och säkert mer än arbetsgifvarna.»

Den nja kommissionens underhandlingar med den efter kabinettskrisen
i december 1909 bildade ministären (Sonnino) rörande statens
finansiella stöd för moderskapsförsäkringens genomförande fingo ett
gynnsamt resultat, i det att regeringen förklarade sig godkänna det
förslag, som kommissionen för sådant ändamål framställde. Samma
förklaring afgafs af den efter ministären Sonninos afgång nybildade
regeringen (Luzzatti). ,

I juni 1910 framlade kommissionen sitt lagförslag. ]) Dess viktigaste i9io års lag.
nyhet var gifvetvis bestämmelsen om statens bidrag till moderskaps J)

Texten meddelas in extenso i bilagan.

102

Sjukkassorna.

försäkringen. Detta skulle enligt förslaget utgå med 10 lire för hvarje
af kassan utbetaladt barnsängsunderstöd, så att detta komme att höjas
från 30 till 40 lire per fall. Dessutom hade den ändringen vidtagits, att
bidragen föreslagits skola utgå ej med 1.5 0 lire såsom enligt 1907 års
förslag utan med 1 lira för hvarje arbeterska i åldern mellan 15 och
20 år samt med 2 lire för arbeterskor om 20—50 år. Vidare hade ur
tidigare förslag borttagits dess bestämmelse om befogenhet för regeringen
att inom vissa gränser ändra bidragens och understödens storlek,
ett stadgande, som väckt motstånd på många håll och som kritiserades
äfven i ofvan berörda memorial från arbetsgivare och arbetare.

Lagförslaget godkändes af parlamentet och har den 17 juli 1910
utfärdats såsom lag.

Den definitiva lösning frågan om moderskapsförsäkringens anordnande
sålunda nått i Italien är ägnad att väcka det största intresse.
Det är i sjäfva verket den första praktiska lösning inom en större
ram, som detta problem erhållit i ett land utan obligatorisk sjukförsäkring.
Af frågans utvecklingsgång i Italien finner man, hurusom äfven här
arbetsförbudsbestämmelsen i kvinnoskyddslagstiftningen omedelbart ledt
till krafvet på dess kompletterande genom föreskrifter om ekonomiskt
stöd för arbeterskorna under förbudstiden och huru man vid sökandet
af medel för detta krafs förverkligande konsekvent hållit sig inom den
af skyddslagstiftningen påbjudna ramen. Under sådana omständigheter
blef det utan vidare klart för lagstiftaren, att en försäkring af denna
art måste göras obligatorisk, enär äfven stadgandet om arbetshvila efter
nedkomsten var obligatoriskt. Men det synes ej heller hafva tarfvat
någon långvarig diskussion, innan man blifvit öfvertygad om, att moderskapsförsäkringen
tekniskt måste ordnas genom inrättande af en särskild
central statskassa i stället för att i en eller annan form anknytas till
den redan bestående frivilliga understödsverksamheten af samma eller
liknande slag.

Orsaken härtill torde bland annat hafva varit den, att själfhjälpsrörelsen
på detta område i Italien icke är särskild! starkt utvecklad.
Enligt den officiella statistiken funnos vid början af år 1905 i Italien
6,535 s. k. hjälpföreningar med beredande af sjukhjälp såsom hufvudsyfte.
Deras sammanlagda medlemsantal var 953,455 och omfattade
sålunda endast omkr. 3 procent af landets hela befolkning. Några få
bland dessa föreningar utbetalade barnsängsunderstöd åt sina kvinnliga
medlemmar.

103

Dessutom finnas i Italien ett mindre antal moderskapskassor,
upprättade efter franskt mönster. Endast två af dessa (kassorna i Milano
och Turin) förefunnos emellertid vid tiden för här berörda lagstiftningsarbetes
påbörjande, men dessa ägde så litet medlemsantal, att de saknade
större praktisk betydelse. Ännu år 1907 hade Milanokassan ej nått
upp till högre medlemssiffra än 55 och kassan i Turin till 494. Öfriga
moderskapskassor hafva bildats år 1905 eller senare, och deras omfattning
är ännu mycket obetydlig. Bidragen växla mellan 3 och 6 lire årligen,
understödet mellan 3Ö och 60 lire.

Emellertid ägnade den senaste af de här ofvan berörda parlamentskommissionerna
äfven dessa kassor sin uppmärksamhet, och den föreslog
deputeradekammaren att samtidigt med lagförslagets antagande
godkänna en dagordning, enligt hvilken regeringen uppmanades att i
budgeten för åren 1911—12 uppföra »en behofvet motsvarande summa
för att understödja de frivilliga åtgärder, som vidtagits för att bistå
de i industrien anställda kvinnor, hvilka icke skyddades af fabrikslagen,
samt de i handel, jordbruk, hemindustri samt personlig tjänst sysselsatta
kvinnor.»

Denna dagordning, hvilken af kammaren antogs, visar, att man i
Italien insett nödvändigheten af att skapa ett moderskapsförsäkringen
motsvarande skydd äfven för andra kvinnor än dem, för hvilka lagen
föreskrifvit barnsängshvila, men att man för dessa förstnämnda kvinnor
anvisat den frivilliga försäkringens väg.

C. England.

Det land, där den frivilliga verksamheten, i syfte att bereda barnsängsunderstöd
åt arbetarkvinnor och med dem jämställda, vunnit de
bästa resultaten, synes vara England. I intet annat land, utom Danmark,
torde själfhjälpsrörelsen hafva vunnit en sådan utbredning bland
befolkningen, och ingenstädes torde de frivilliga organisationer, som hafva
till .ändamål att till sina medlemmar utbetala bl. a. sjukhjälp, förfoga
öfver en större samlad förmögenhet. Då någon samlad officiell statistik
rörande det engelska själfhjälpsväsendet icke föreligger, är det icke
möjligt att angifva hela rörelsen omfattande siffror. Emellertid framgår
af de uppgifter, som meddelats angående de inregistrerade föreningarna
af detta slag, att vid 1903 års slut funnos 27,615 Friendly Societies
med ett medlemsantal af 5,951,901 och tillgångar af £ 36,824,731. *)

*) 1 £ = 18''-0 kr. = 20 shillings = 12 pence.

Moderskaps kassor.

Hjälp kassorna.

104

Men utom de registrerade Friendly Societies finnas ett hög-st betydande
antal oregistrerade föreningar af detta slag. Dessutom utbetala de flesta
Trade Unions afsevärda summor — i medeltal omkr. 20 proc. af sina
samtliga utgifter — i sjukhjälp åt medlemmarne.

Hvad som emellertid för här berörda fråga är af intresse att
betona, är den omständigheten, att ett stort antal af Friendly Societies
utbetala barnsängsunderstöd. Bland de föreningar, som bereda sina
kvinnliga medlemmar denna förmån, äro också åtskilliga af de större
och största. Den kassa, som i detta afseende torde äga de mest tillfredsställande
bestämmelserna, är den stora »Hearts of Oak», hvilken
betalar barnsängsunderstöd icke blott åt sina kvinnliga medlemmar, i
regel industriarbeterskor, utan äfven åt de manliga medlemmames
hustrur. Barnsängsunderstödet utgår med 30 shillings och har under
åren 1903—08 uppgått till det belopp, som nedanstående tablå utvisar.

Barnsängsunderstöd in. in. i sjålfhjäljgsförening en Hearts of Oak

åren 1903—1908.

År.	Medlemsantal.	Sjukhjälp	Däraf barnsängs-understöd
		£.	£.
1903	265,674	304,602	46,948
1904	272,444	335,430	47,628
1905	279,391	344,460	44,721
1906	284,361	365,657	44,319
1907	289,342	386,129	42,648
1908	294,740	411,038	42,585

Af dessa siffror framgår, att under den här afsedda perioden inom
berörda kassa understödts ej mindre än i medeltal omkr. 30,000 kvinnor
per år, hvartill åtgått ett jämförelsevis så betydande belopp som i
genomsnitt 13 proc. af hela den i sjukunderstöd utbetalta summan.
Då kassans statistik icke särskildt redovisar antalet understödda kvinnor,
är det icke möjligt att med dess ledning afgöra något angående orsaken
till den — under antagande af en för såväl män som kvinnor jiknnt
fortskridande medlemsökning — anmärkningsvärda omständigheten, att,
medan totala medlemssiffran år för år stigit, kostnaderna för barnsängsunderstödets
bestridande i stället sjunkit.J)

J) En tysk förf. vill med ledning af dessa siffror visa, att påståendet om moderskapsförsäkringen
såsom främjare af männens ansvarslöshet mot kvinnorna vore grundlöst. Jfr Fischer,
Uber Mutterschaftsversicherung und Mutterschaftskassen, Deutsche Viertelsjahrsschrift fur öffentliche
Gesundheitspflege 1909, h. III—IV.

105

För Englands vidkommande är emellertid numera att beakta, att i9ii års lagdär
i maj 1911 för parlamentet framlagts ett regeringsförslag rörande ^försök.
obligatorisk sjuk- och invaliditetsförsäkring af alla lönarbetare med ring.
högst 2,900 kr. i inkomst. Enligt detta lagförslag skulle försäkringskostnaderna
bäras af arbetare, arbetsgivare och staten gemensamt.

Bland de förmåner, som sjukförsäkringen skulle medgifva, upptages äfven
ett belopp af 30 shillings åt de barnsängskvinnor, som afhålla sig från
arbete under fyra veckor efter nedkomsten. Blefve denna lag antagen,
finge England sålunda eu obligatorisk moderskapsförsäkring för alla
yrkesarbetande kvinnor.

D. Schweiz.

De schweiziska sjukkassorna, Indika vid 1907 års slut omfattade
omkr. V8 miljon medlemmar, utbetala i regel intet barnsängsunderstöd.
Antingen förklara kassorna i sina stadgar barnsäng icke berättiga till
sjukhjälp, eller ock bestämmes för understöd åt barnaföderskor en karenstid
af minst två veckor. Att detta förhållande nästan mer än annorstädes
skall hafva tett sig såsom en väsentlig brist framgår däraf, att
Schweiz genom en lag af år 1877 blef det första land i världen, som
införde förbud för arbeterskor att återupptaga fabriksarbetet, förrän en
viss tid — i detta fall minst sex veckor — förflutit efter nedkomsten.

Det har icke häller saknats förslag att i Schweiz införa bestämmelser
om ett särskildt understöd åt barnsängskvinnor. Det förslag till
obligatorisk sjuk- och olycksfallslagstiftning, hvithet antogs af förbundsförsamlingen
den 2—5 oktober 1899 men som året därpå förkastades
genom folkomröstning, hade upptagit stadgande om obligatoriskt understöd
åt barnsängskvinnor. I det förslag till lagstiftning på samma områden,
som den 10 december 1906 offentliggjordes af förbundsrådet, afstod
man från införande af obligatorisk sjukförsäkring, men upptog bland
de för de frivilliga kassorna stadgade minimiprestationerna bl. a. äfven
barnsängsunderstöd. Enligt denna bestämmelse skulle åt barnaföderskor,
b vilka vid tiden för nedkomsten under minst sex månader varit medlemmar
af en eller flera sjukkassor, utbetalas understöd enligt samma
föreskrifter som vid vanliga sjukdomsfall. Om kvinnan blefve arbetsför,
innan lagen tilläte henne att återupptaga sitt arbete, så skulle understödet
under den återstående hvilotiden utgå med minst sjukhjälpens
halfva belopp.

I motiveringen till här berörda stadgande i lagförslaget förekommo

106

Skyddslag stiftningen.

äfven några beräkningar rörande fruktsamhetskoefficienten bland de
kvinnliga sjukkassemedlemmarna. Enligt den schweiziska fabriksstatistiken
af år 1901 kornme på 100 arbeterskor 24 gifta i fruktsamhetsåldern.
Man hade skäl att antaga, det samma proportionstal läte sig
tillämpas på alla kvinnliga sjukkassemedlemmar, enär fabriksarbeterskorna
bildade och väl äfven för framtiden komme att bilda majoriteten bland
dem. Enligt den schweiziska befolkningsstatistiken blefve af 100 gifta
kvinnor i fruktsamhetsåldern årligen 25 barnaföderskor. Sammanställdes
nämnda bada uppgifter, funne man, att på 100 sjukförsäkrade kvinnor
kommo årligen 6 barnaföderskor.

E. Danmark.

Deri danska fabriksarbeterskan är genom bestämmelse i fabrikslagen
den 11 april 1901 (12 §) förbjuden att arbeta under 4 veckor
efter nedkomsten, »såvida ej med läkarbetyg kan styrkas, att detta kan
ske utan skada för hennes egen eller barnets hälsa». Detta stadgande
har emellertid ett tillägg af följande lydelse:

»Det understöd, som af det allmänna utbetalas under den tid, då
kvinnan på grund af förestående bestämmelse ej har kunnat återupptaga
arbetet, skall icke hafva fattigunderstöds verkan.»

Gifvetvis har till grund för denna tilläggsbestämmelses införande
i lagen legat önskan att bereda arbeterskan lättare tillgång till understöd
under de fyra veckor förbudstiden varar. Men den erfarenhet,
som gifvits af lagens tillämpning, har icke förverkligat en förhoppning
af denna art. Främst märkes då, att det visat sig vara jämförelsevis
lätt för arbeterskan att redan två veckor efter nedkomsten förskaffa
sig det läkarbetyg, som för henne ånyo öppnat fabrikens portar. Men
vidare har det understöd, hvarom i bestämmelsens senare del talas,
endast mycket sällan tagits i anspråk. Den danske sjukkasseinspektören
företog under år 1907 en undersökning i detta ämne, hvarvid
förfrågningar ställdes till 76 köpstäder, huru många understöd af här
omhandlade slag, som af dessa städers fattigvård utbetalats under åren
1902—06. Bland de 68 städer, som svarade, hade 58 alls icke utgifvit
dylikt understöd. De återstående 10 städerna, däribland Köpenhamn,
hade under den åberopade femårsperioden utbetalat sammanlagdt 140
understöd till ett totalbelopp af 2,007 kr. eller 14 kr. 34 öre per understöd.
Sjukkasseinspektören anmärker, helt visst med rätta, till dessa
sitfror, att de icke betyda, att fabriksarbeterskorna vid fall af barnsäng

107

icke skulle hafva något behof af dessa understöd, utan blott att de,
särskildt de ogifta bland dem, draga sig för att söka hjälpen genom
fattigvården, äfven om de veta, att den ej har fattighjälps verkan.

»Det är småfolks oöfvervinnerliga motvilja för att utom i värsta nödfall
tv sig till det allmänna, att låta »förhöra» sig, låta »konstatera»
uppehållsorten på niomånadsdagen före nedkomsten o. s. v.» *)

Enligt den danska sjukkasselagen den 12 april 1892 (21 §) till- Sjukkattoma.
låtas kassorna att meddela barnsängsunderstöd åt alla kvinnliga medlemmar,
ett understöd, som kan fastställas till en rund summa. Vid
inträffande sjukdom har barnaföderska rätt till ordinarie sjukhjälp från
åttonde dagen efter nedkomsten. Medan denna bestämmelse visar, att
en normalt förlöpande barnsäng icke titan särskild stadgeföreskrift kan
bli föremål för kassans understöd, så gifver erfarenheten vid handen,
att sjukkassorna endast i ringa utsträckning begagnat sig af rättigheten
att genom dylik bestämmelse i stadgarna bereda de kvinnliga
medlemmarna barnsängshjälp. Som nedanstående siffror visa, utbetalade
under år 1906 endast 245 af då befintliga 1,419 registrerade sjukkassor
enligt stadgeföreskrift barnsängshjälp, medan såväl inom dessa som för
alla öfriga kassor barnsängen icke betraktades såsom sjukdom och sålunda
icke gaf anledning till utbetalande af ordinarie sjukunderstöd. Den af

Inom danska sjukkassor utbetaladt barnsängsunderstöd år 1906.

2 kr. 3 kr. 4 kr. 5 kr. 6 kr. 8 kr. 10 kr. Summa.

Köpenhamn, antal kassor — — — — 3 2 37 8 50

Landsortsstäderna, „ — 1 — 5 4 1 3 1 15

Landsbygden, „ 5 42 40_63_9 7_13_1_180_

Hela riket, „ 5 43 40 68 16 10 53 10 245

de i tablån anförda kassorna utbetalade barnsängshjälpen, hvilken inom
7,o af kassorna utgjorde högst 6 kr., hade tydligtvis snarare karaktären
af ersättning för de utgifter själfva förlossningen medförde (arfvode
åt barnmorska) än af ett understöd under en viss nödtvungen eller
frivillig hvilotid. Af de 245 kassorna utbetalades år 1906 ett under -

!) F. Wittrup, Barselforsikring, Tidskrift for Arbejdeforsikring 1909, h. 1, sidd. 293—312.
Uppsatsen utreder frågans nuvarande läge i Danmark och har utgjort hufvudkällan för textens
framställning i ämnet.

108

Laystiftningen

angående
ogifta mödrar.

stöd af denna art, livilket torde hafva uppgått till sammanlagdt omkr.
60,000 kr.1) eller endast 1*2 proc. af kassornas samtliga utgifter. Under
antagande af att det gemonsnittliga understödsbeloppet uppgick till 6 kr.
(se tablån här ofvan), skulle således omkr. 10,000 kvinnliga medlemmar
under år 1906 hafva kommit i åtnjutande däraf. Då de danska sjukkassorna
nämnda år räknade ett totalt medlemsantal af 513,668, hvaraf
259,916 kvinnor, 1 2) utgjorde alltså det antal bland dessa, som kommo i
åtnjutande af förlo ssningshjälp, endast 3-9 proc. af samtliga.

Ett visst beaktande för bedömande af de fattiga mödrarnas ställning
i Danmark förtjänar den särskilda lagstiftning, som gäller de
ogifta mödrarna.

Enligt lagen den 27 maj 1908 om bestämmelser angående utom
äktenskapet födda barn och dessas föräldrar kan den ogifta modern af
barnafadern fordra bidrag icke blott till bestridande af kostnaderna för
förlossningen — i regel 3,''e af härför erforderligt belopp — utan ock
bidrag till sitt eget underhåll 1 månad före och 1 månad efter nedkomsten.
Dessa belopp kan hon kräfva att få utbetalade af det allmänna,
och de skola utgifvas, äfven om barnet är dödfödt eller barnsängen
icke medför kostnader för modern personligen, d. v. s. om hon
exempelvis erhåller hjälp af den enskilda välgörenheten och väl också
om något understöd skulle utbetalas af den sjukkassa kvinnan tillhör
eller af en eventuell moderskapsförsäkring. Det allmänna (= kommunen)
har för dessa bidrag fastställt vissa normalbelopp. Sålunda har för
Köpenhamn och Fredriksbergs förstad stadgats ett understöd af 20 kr.
för hvardera månaden före och efter nedkomsten samt 12 kr. i förlossningshjälp,
medan motsvarande belopp inom hela det öfriga riket i båda
fallen är 12 kr.

Men äfven ifråga om bestämmelser angående barnuppfostringsbidrag
är denna lag märklig. I stället för den i äldre hithörande lagstiftning
fastslagna grundsatsen, att barnuppfostringsbidraget skulle fastställas,
sedan nedkomsten ägt rum, stadgas i 1908 års lag, att barnafadern
kan stämmas redan, när enligt intyg af läkare eller barnmorska
hafvandeskapets sjätte månad är öfver. Det genom utslag fastställda
bidragsbeloppet förfaller till betalning före nedkomsten och tages i för -

1) I sjukkasseinspektörens redogörelse för sjukkassornas verksamhet år 1906 förekommer
beloppet hopsummeradt med utgifter för förband o. d. Fr. o. m. år 1907 förekommer det emellertid
siirskildt för sig och uppgick sistnämnda år till 61,044 kr.

2) För år 1908 voro motsvarande siffror 594,837 och 303,593.

109

var af vederbörande myndighet. Dessutom medger lagen möjlighet att
för skuld häkta barnafader, som hafva för afsikt att lämna landet, men
icke hafva ställt säkerhet för barnuppfostringsbidraget, äfven om kvinnan
vid denna tidpunkt ännu icke förlösts.

F. Finland.

Finland är, som redan nämnts, vid sidan af Frankrike det enda
land i Europa, som i sin arbetarskyddslagstiftning icke infört förbud
för kvinna, som föder barn, att utföra arbete.

Den år 1906 tillsatta kommittén för granskning af arbetarlagstiftningen
föreslog i sitt den 25 maj 1907 afgifna betänkande angående
arbetarskyddslag m. in., att kvinna, som framfödt barn, icke finge
användas till arbete, som fäller under skyddslagen, under de fyra första
veckorna efter förlossningen, men i fall af barnets död kunde hon äfven
tidigare få börja arbetet, såframt med läkarbevis styrktes, att däraf
icke uppstode men för hälsan. För den tid kvinna af förenämnda
orsak vore förbjuden att användas i arbete, vore hon berättigad att
erhålla understöd, motsvarande full lön. Huru denna ersättning, som
icke vore att anse såsom fattigunderstöd, borde erläggas, finge bestämmas
genom administrativ förordning. Men enligt kommitténs åsikt borde
densamma utgifvas af staten på så sätt, att arbetsgifvaren förskotterade
ersättningen och sedermera uppbure ersättning af statsmedel.

I den af 1909 års senare landtdag med stöd af förenämnda kommittés
förslag antagna förordningen om arbete i industriella och andra
yrken stadgas (17 §) förbud mot användande i arbete af barnaföderska
under de fyra första veckorna efter nedkomsten samt jämväl af kvinna
i framskridet hafvandeskap, såvida arbetet kan vara skadligt för detta
tillstånd. Till den af landtdagen antagna lagen fogades vid remissen
till regeringen för vinnande af dennas stadfästelse å lagen en petition
med anhållan, att regeringen ville »låta undersöka, hvad i lagstiftningsväg
kunde göras för lindrande af de tryckande ekonomiska förhållanden,
som i följd af bamafödsel åsamkas i yrkesarbete sysselsatt kvinna, och
i sinom tid förelägga landtdagen nådig proposition i ämnet.»

Vid 1910 års första landtdag väcktes i föreliggande fråga petitionsförslag
dels om införande af moderskapsförsäkring samt dels om tillsättande
af en kommitté för att utreda möjligheten af moderskapsförsäkring i Fin -

Skyddslag stiftningen.

Moderskaps försäkring.

Sjukkassorna.

land samt dess ordnande. Socialutskottet, dit förslagen remitterades,
afgaf med anledning däraf den 20 april 1910 ett betänkande*), som
efter en kort motivering utmynnade i följande förslag:

»att landtdagen måtte anhålla:

att frågan om moderskapsförsäkring måtte i och för utredning
öfverlämnas åt förenämnda, för revision af arbetarlagstiftningen tillsatta
kommitté, hvilken i berörda syfte borde kompletteras med kvinnliga
medlemmar; samt

att regeringen på grundvalen af denna undersökning måtte till
landtdagen aflåta nådig proposition angående moderskapsförsäkring, så
vidt möjligt i samband med införandet af allmän sjukförsäkring.»

Detta utskottets förslag vann landtdagens bifall.

En minoritet inom utskottet, som ansåg en viktig synpunkt vid
denna frågas ordnande vara, att understödet blefve för alla lika och
tillräckligt för utkomsten, hade i en reservation hemställt om en petition
af innehåll, att

»regeringen snarast möjligt måtte förelägga landtdagen proposition
om grundandet af en försäkringsfond, ur hvilken åt enhvar barnaföderska,
hvars egna och mannens årsinkomster sammanlagdt understiga
å billigare orter 1,500 mark och å dyrare orter 2,000 mark, under en
tid af 14 veckor, af hvilka åtminstone 8 efter barnsbörden, måtte utbetalas
en för alla lika stor dagspenning, som motsvarar kostnaderna
för uppehället, samt beredas kostnadsfri barnmorske- och läkarhjälp,
dock sålunda att, då sådant med stöd af läkares utlåtande är för moderns
och barnets hälsa oundgängligt, understödstiden förlänges efter behof.»

Med anledning af ofvannämnda petition angående moderskapsförsäkring
har senaten under år 1911 bemyndigats att företaga en utredning
af frågan och framställa de förslag, till hvilka utredningen kan
föranleda. Emellertid uppgifves den i petitionen omnämnda arbetarlagstiftningskommittén,
som snart kommer att afgifva betänkande rörande
frågan om sjukförsäkring, hafva beslutat föreslå, att denna försäkring
skall omfatta jämväl understöd åt barnaföderskor. Ett dylikt förslag
skulle utan tvifvel underlätta det vidare handläggandet inom senaten af
frågan om moderskapsförsäkring.

Det finska sjukkasseväsendet, byggd! på frivillighetens grundval,
har föga bidragit till att bereda barnaföderska tillfälle till understöd.

‘) Socialutskottets betänkande 11:0 4 med anledning af särskilda petitionsförslag angående
moderskapsförsäkring. Hälsingfors 1910.

Ingå af de enligt lagen den 2 september 1897 bildade sjukkassorna
hafva i sina stadgar intagit bestämmelser, enligt Indika särskilda barnsängsunderstöd
utbetalas. I stället hafva åtskilliga kassor infört stadgande^
afseende att förvägra barnaföderska rätt att uppbära det understöd,
hvartill hon eljes vid inträffad sjukdom vore berättigad. Det har
sålunda föreskrifvits, att sjukunderstöd beviljas först efter det en viss
tid, 2—3 veckor, förflutit efter barnsäng. Enligt stadgarna för en del
kassor .beviljas sjukunderstöd endast åt gift barnaföderska, i andra fall
kan enligt stadgarna något understöd icke alls beviljas åt barnaföderskor,
och för somliga sjukkassor finnes stadgadt, att kvinna, efter det hon
ingått äktenskap, förlorar all delaktighet i kassan, äfven om hon skulle
kvarstanna i arbete vid samma fabrik. Däremot tillerkänna en del sjukkassor
arbetares hustrur och barn rätt att blifva delägare i kassan eller
tillförsäkra dem på grund af familjeöfverhufvudets medlemskap kostnadsfri
medicin samt till och med läkarvård; af denna förmån kunna jämväl
barnaföderskor i sådant fall blifva delaktiga. Vid utgången afår 1908
räknade de finska sjukkassorna, enligt till landtdagens socialutskott
lämnade uppgifter, 48,175 delägare, däraf 32,802 män och 15,373 kvinnor.

För afhjälpande af de bristfälligheter, som vidlåda sjukkassorna,
har regeringen lämnat den för granskning af arbetarlagstiftningen tillsatta
kommittén i uppdrag att jämväl uppgöra förslag till omorganisation
af arbetarsjukkassorna. Det häraf föranledda förslaget torde, enligt
hvad ofvan nämnts, inom kort afgifvas.

G. Sammanfattning.

Den i det föregående gifna öfverblicken af den utsträckning och
de former, i hvilka man inom några bland den frivilliga försäkringens
länder trädt frågan om moderskapsförsäkringens förverkligande till
mötes, torde hafva gifvit vid handen, att någon tillfredsställande lösning
på sjukkasserörelsens grundval knappast någonstädes gifvits åt spörsmålet.
I stället synes det omdömet kunna fällas, att den frivilliga
sjukkasseverksamheten, sådan den hittills bedrifvits i Europa, näppeligen
visat annat än, att den antingen saknat intresse eller ock förmåga att
med sitt arbete införlifva denna gren af socialförsäkringen. Orsakerna
till det bristande intresset torde vara att tillskrifva icke blott den jämförelsevis
stora okunnigheten om frågans betydelse och innebörd —
något som delvis står i sammanhang med kvinnornas åtminstone i flertalet
länder hittills jämförelsevis ringa delaktighet i den frivilliga sjuk -

112

kasserörelsen — utan äfven faran för den väsentliga belastning af kassans
ekonomi, som man väntat af ett genomförande af principen om barnsängs
jämställande med öfriga sjukdomsformer.

Då det sålunda i de flesta länder icke synts möjligt att få sjukkasserörelsens
intresse väckt för här berörda spörsmål, hafva i några
stater andra utvägar försökts att likväl bringa frågan till lösning.

Det system, som därvid närmast byggt på själfhjälpsverksamheten
såsom utgångspunkt, är det franska. Frankrikes moderskapskassor och
deras italienska — samt tyska — efterföljare är o egentligen frivilliga
sjukkassor, ehuru deras uppgift inskränker sig till att skydda sina
medlemmar endast mot en enda sjukdomsform eller rättare mot ett enda
slag af förvärfsoförmåga. Deras princip i och för sig är sålunda fullt
rationell. Men tillämpningen af denna grundsats har visat, att den leder
till förhållanden, hvilka försvåra dylika kassörs sunda utveckling. Det
frivilliga medlemskapet i moderskapskassorna sökes knappast af andra
än dem, som med största sannolikhet komma att falla kassorna till
last ett obestämdt antal gånger under sin medlemstid. Medlemsstocken
rekryteras icke på sådant sätt, att kassans risker blifva normala, och
därför bringas också dess ekonomi i fara. Detta missförhållande skärpes
ytterligare därigenom, att premierna i regel fastställts till så låga belopp,
att kassans bärighet under antydda omständigheter i särskildt hög grad
göres beroende af andra inkomster än medlemsafgifter. Den enda
utväg, att i dessa afseenden nå fram till större stadga hos moderskapskassorna
synes vara den, som valts af den största franska organisationen
af hithörande slag, då den sökt att för sin verksamhet intressera sjukkassorna
och de arbetsgivare, som i sin tjänst hafva ett större antal
kvinnor. Genom kollektiv anslutning till moderskapskassan från dylikt
håll icke blott ökas dess medlemstal, utan medlemstockens sammansättning
förändras äfven i en sådan riktning, att kassans risker väsentligt
förbättras. Eu anordning af denna art gifver moderskapskassan i förhållande
till de anslutna sjukkassorna eller deras medlemmar en ställning,
hvilken i viss mån kan sägas vara analog med de svenska fortsättningssjukkassornas
position gent emot till dem helt eller för vissa sina medlemmar
anslutna sjukkassor. Beredes åt en organisation af sådant slag
den nödiga ekonomiska tryggheten — den franska kollektivpremien
synes tills vidare hafva varit både något sväfvande och för låg —
skall den helt AÖsst utgöra en grund, på hvilken inom det frivilliga
sjukkasseväsendet ett betydande steg till förverkligandet af moderskapsförsäkringen
skall kunna tagas.

Motsatsen till det franska systemet erbjuder det italienska. Medan

113

man i Frankrike sökt bygga vidare på den frivilliga försäkringens grund
och af det olfentliga för här berörda syfte icke begärt annat stöd än
ekonomisk subvention, har man i Italien alldeles afstått från att taga
vare sig de bestående sjukkassorna eller annan frivillig verksamhet till hjälp
vid resandet af moderskapsförsäkringens organisation. I stället har man
byggt frågans lösning på obligatorisk försäkring enligt lag och på
dennas centralisation i en enda statsanstalt. Metoden har den betydande
fördelen, att den är fullt effektiv inom sitt verksamhetsområde och att
den således innebär en verklig och konsekvent lösning af problemet.
Liksom hvarje form af obligatorisk försäkring ligger äfven dennas
svaghet däri, att den icke kommer andra till godo än dem, som lagen
ställt under sin dom värjo. Då den italienska lagen anknutits direkt till
fabrikslagen och har identiskt samma giltighetsområde som denna, har
den emellertid förverkligat det grundläggande krafvet för moderskapsförsäkringens
genomförande.

Minder årighets lagen.

114

4 KAP.

Moderskydd i Sverige.

Lagstiftningsåtgärder.

1. Minderårighetslagen och yrkesfarekommitténs förslag.

Den enda bestämmelse i gällande svensk arbetarlagstiftning, som
afser att bereda kvinnan särskildt skydd af hänsyn till hennes ställning
som mor, är det stadgande, som inrymmes i 7 § af lagen angående
minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke
den 17 oktober 1900 (minderårighetslagen) och som är af följande
tydelse: »Med arbete i industriellt yrke må kvinna, som födt barn,
icke sysselsättas under de fyra första veckorna efter barnsbörden, därest
icke med läkarebetyg styrkes, att hon tidigare kan utan men börja
arbetet.»

Detta stadgandes hufvudgrundsats — föreskrifter om viss tids
barnsängshvila — har Sverige gemensamt med flertalet europeiska länders
skyddslagstiftning. Då emellertid den inskränkning af förbudstiden,
som genom bestämmelsens innehåll möjliggöres, synnerligen ofta lärer
tillämpas, kan det knappast sägas, att vårt land äger föreskrift om
fulla fyra veckors arbetshvila efter nedkomsten för fabriksarbetande
mödrar. Det bör också anmärkas, att, ehuru efterlefnaden af denna
liksom af öfriga minderårighetslagens föreskrifter står under yrkesinspektionens
tillsyn, det i själfva verket knappast någonsin från inspektörernas
sida ifrågasatts att kontrollera, i hvad mån bestämmelsen om
det lagstadgade arbetsförbudet för barnsängskvinnor ländt till efterföljd.
I yrkesinspektionens årsredogörelser förekomma ej heller några uppgifter
rörande denna angelägenhet.

115

Både affattningen och tillämpningen af här berörda stadgande tyda
sålunda på en brist, som tarfvar särskilda åtgärder för att afhjälpas.

1 det betänkande, som den 9 december 1909 afgifvits af den
kommitté, hvilken den 20 januari 1905 tillsattes för afgifvande bl. a.
af förslag till revision af minderårighetslagen (den s. k. yrkesfarekominittén),
föreslås ifråga om bestämmelserna angående kvinnoarbetet
endast mindre betydande ändringar eller tillägg. Ofvan citerade 7 § i
minderårighetslagen har i kommitténs lagförslag bibehållits i sak oförändrad
med undantag däraf, att enligt förslaget (23 §) läkar betyg för
tidigare återinträde i arbetet äfven skall utvisa, att sådant återinträdande
kan äga rum utan men för barnet. Vidkommande detta förslag har
kommittén anfört hufvudsakligen följande. * Med förevarande ändring
hade kommittén velat betona, att bestämmelsen icke vore inskränkt
till att blott åsyfta skydd för den nyblifna modern, utan äfven hade
till ändamål att bereda henne möjlighet att uppfylla de första modersplikterna.
För detta ändamål, som från social synpunkt måste tillerkännas
synnerlig betydelse, hade det, enligt kommitténs förmenande,
varit i hög grad önskvärdt, att tiden för här ifrågavarande ledighet
kunnat afsevärdt utsträckas. Då emellertid obligatorisk barnsängshvila
såsom ett nödvändigt komplement fordrade någon anordning, hvarigenom
modern tillförsäkrades skäligt underhåll under den tid, lagen
hindrade henne att skaffa sig arbetsförtjänst, hade kommittén för närvarande
ej ansett sig kunna föreslå någon utsträckning, utan bibehållit
de nu föreskrifna fyra veckorna. Så snart det under utredning varande
önskemålet om moderskapsförsäkring förverkligats, borde tydligtvis en
lagändring vidtagas för att bättre tillgodose här berörda ändamål.

Kommittén har ytterligare understrukit sin uppfattning om det nära
sambandet mellan arbetsförbudet för barnsängskvinnor och en moderskapsförsäkrings
genomförande vid motivering af den bestämmelse i
sitt förslag, enligt hvilken stadgandet om barnsängshvila skulle bibehållas
vid sitt hittillsvarande tillämplighetsområde. Behofvet af barnsängshvila
vore enligt kommitténs förmenande naturligtvis ej inskränkt
till sysselsättning inom den fabriksmässiga industrien, utan borde nog,
särskildt om man toge hänsyn till barnets vård, gifvas allmängiltig
tillämplighet. När kommittén ej föreslagit så, hade skälet varit detsamma,
som afhållit kommittén från att föreslå utsträckning af tiden
för barnsängshvila eller saknaden af någon anordning för att bereda
modern underhåll under hennes påtvingade ledighet. Då denna brist,
såsom man finge hoppas, blefve afhjälpt genom införande af moderskaps -

Yrkeajare kommittins förslag.

116

försäkring, borde således sistnämnda lagrum ändras icke blott med
hänsyn till hvilotidens längd utan ock i afseende å tillämpningsområdet.
Intill dess en sådan utsträckning af omfattningen ägt rum, kunde det
emellertid för ett eller annat verksamhetsområde finnas särskildt af
behofvet påkalladt att fä till stånd lagstadgad barnsängshvila. Möjligheten
härtill beredes enligt kommitténs förslag genom ett senare stadgande
(25 §), hvilket gifver Konungen rätt att »med hänsyn till särskilda
omständigheter» utsträcka bestämmelsen om arbetsförbud för viss
tid efter nedkomsten att jämväl äga »tillämpning å kvinnas användande
till arbete i annan verksamhet».

Hvad arbetshvila före nedkomsten beträffar, så ansåg kommittén,
oafsedd ofvan anförda skäl mot att för närvarande utsträcka ledigheten
vid barnsbörd, ett förbud mot användande af kvinnlig arbetare under
viss tid före hennes nedkomst nära nog omöjligt att genomföra, då
dagen för den väntade nedkomsten ej på förhand läte sig med någon
säkerhet bestämma och de blifvande mödrarna antagligen i många fall
skulle underlåta att i behörig tid gifva tillkänna sitt tillstånd.

Från yrkesfarekommitténs förslag må till sist antecknas, att det
såsom nytt stadgande infört följande bestämmelse (24 §): »Kvinna,
som själf ammar sitt barn eller har att sköta hushåll, bör beredas erforderlig
ledighet härför.» Med denna paragraf har kommittén afsett
att i någon mån motverka det ogynnsamma inflytande, som kvinnans
användande till yrkesarbete visat sig utöfva på hennes uppgifter som
moder och hemmets vårdarinna. Några preciserade föreskrifter om
ledighet för de i denna bestämmelse angifna ändamål har kommittén
dock ej, lika litet som ansvarspåföljd för bestämmelsens åsidosättande,
ansett sig böra föreslå. Det måste nämligen, yttrar kommittén, väsentligen
lämnas åt arbetsgifvarens goda vilja att fullgöra ifrågavarande
bestämmelse, ty i annat fall skulle den antagligen komma att inverka
menligt på de kvinnliga arbetarnas arbetstillgång och arbetsförtjänst.
Som en erinran för arbetsgifvarne och ett stöd för arbeterskorna kunde
bestämmelsen dock, enligt kommitténs förmenande, blifva till nytta.

2. Fattigvårdslagstiftning.

Den allmänna försörjningsplikten mellan föräldrar och barn har i
vår rätt tagit sig uttryck i 3 § i kungl. förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871, som lyder: »en hvar, som är arbetsför, skall
utan fattigvårdssamhälles betingande försörja sig själf och sina minderåriga
barn, så ock arbetsför man sin hustru; åliggande i öfrigt för -

117

äldrar och barn att i mån af behof, å ena, och förmåga, å andra sidan,
hvarandra försörja». Hvad särskildt beträffar föräldrars skyldigheter
mot sina utom äktenskapet födda barn, så är i 8 kap. 7 § Ärfdabalken
stadgadt, att »sådana barn skola af fader och moder njuta nödtorftig
föda och uppfostran, till dess de sig själfva nära kunna. Dör endera
och lämnar ej gods efter sig, föde då den barnet, som efter lefver.»

Måste den allmänna fattigvården vid den enskildes försummelse
af sin försörjningsplikt träda emellan, grundar detta rätt för vederbörande
fångvårdsstyrelse att af den försumlige utfå ersättning för det
lämnade understödet. Ett sådant kraf torde dock i allmänhet ej lända
till resultat. De familjeförsörjare, hvarom här är fråga, hafva sällan så
stora tillgångar, att vid en utmätning hos dem något finns att taga.

Emellertid äro också särskilda påföljder för försumliga familjeförsörjare
stadgade i §§ 35, 36, 41 och 42 fattigvårdsförordningen, enligt
livilka lagrum en familjeförsörjare, hvars försörjningsplikt måst fullgöras
af fattigvårdssamhälle, kan komma under fattigvårdsstyrelses husbondevälde
och därmed vara pliktig fullgöra det arbete, som fattigvårdsstyrelsen
sätter honom före. I vissa fäll kan tredska att fullgöra denna
ar betsskyldighet föranleda, att tvångsarbete kan ådömas den tredskande.
Enligt numer gällande praxis kunna de nu nämnda påföljderna drabba
äfven den, som, utan att hafva erkänt faderskapet till ett utom äktenskapet
födt barn, ådömts barnuppfostringsbidrag och genom sin försummelse
att gälda detta föranledt, att barnets försörjning måst omhändertagas
af den allmänna fattigvården.

De nämnda lagrummen äro dock mycket litet effektiva, och många
vanskliga formaliteter äro dessutom förenade med hvarje åtgärd att påkalla
lagbestämmelsernas tillämpning. Allt detta har medfört, att fattigvårdsstyrelserna
i stor utsträckning underlåtit att inskrida mot de försumliga
familjeförsörjarna. Vid den ingående undersökning rörande
vårt lands fattigvårdsförhållanden, som under åren 1905—06 verkställdes
af en utaf Centralförbundet för socialt arbete utsedd kommitté, utsändes
till alla Sveriges kommuner frågeformulär med begäran om upplysningar
rörande åtgärder mot försumliga familjeförsörjare. Af de 1,449 kommuner,
som meddelat svar i ämnet, förklarade 963, d. v. s. s/3 af hela antalet,
att i dem icke förekommer praxis att resa ersättningskraf mot försumliga
försörjare. Af de återstående 486 kommuner, där dylika kraf brukade
ske, var det emellertid endast 240 eller något mer än V? af samtliga
uppgiftslämnande kommuner, i hvilka detta förekom årligen. I dessa
240 kommuner hade under ett år noterats 1,368 sådana fall af återkraf,
men i de öfriga 246 kommunerna hade under en tidrymd af två till

118

tjugu år förekommit sammanlagdt endast 265 fall. Af alla dessa 1,663
kraf gällde:

641 fall ..................................... familjefäder,

314 „ .......................................... fäder till barn atom äktenskapet

265 „ .......................................... mödrar „ „ „ „ ,

292 „ .......................................... vuxna barn,

121 „ ......................................... okändt.

Kommitterade framställde äfven till samtliga kommuner den frågan,
huruvida försök gjorts att uppspåra och till tvångsarbete befordra afviken
försörjare samt i sådant fall med hvilket resultat. Af de 1,459
kommuner, som besvarade denna fråga, förklarade 1,320 eller mer än
•/io af samtliga, att sådant försök i dem icke förekommit. De återstående
139 kommunerna meddelade däremot, att de gjort sådant försök,
men 86 bland dessa, d. v. s. nära Va, förklarade, att försöken icke ledt
till något resultat.

Förhållanden sådana som dessa tala ett tydligt språk. De plikter,
som i första hand borde uppfyllas af den enskilde, öfverflyttas på samhället
och det utan att detta senare synes äga tillbörlig makt att härför
utkräfva erforderligt vederlag. Lagens bokstaf uppreser sig visserligen
mot, att en dylik ordning skulle vara den rätta, men lagens bristande
fullständighet och stränghet gör, att dess bestämmelser blifvit så godt
som värdelösa.

Men dylika missförhållanden på ett grundläggande område för
social lagstiftning har äfven den i här förevarande sammanhang särskildt
beaktansvärda följden, att mödrarnas ställning blir än sämre, än den
eljes skulle vara. Som en påföljd af här åberopade lagrums bristfällighet
i affattning och tillämpning har den allmänna uppfattningen rörande en
försumlig familjeförsörjares eller barnafaders skyldigheter blifvit synnerligen
sväfvande. Dessa senare inse knappast, att de begått någon orätt,
då de öfvergifvit den eller dem, om hvilka de bort draga försorg. Hos
hustrun eller den ogifta modern åter har den föreställningen lätt att
vinna insteg, som låter det te sig såsom nästan hopplöst att göra kraf
gällande mot den, som det närmast ålåge att hjälpa. Och därigenom
blir begäran om fattigunderstöd dubbelt tung att framställa.

Här föreligger således ett viktigt område för åtgärder i reformerande
anda. Skall mödrarnas och barnens rätt värnas så långt, som det
med lagens hjälp i här berörda afseenden är möjligt, så måste lagstiftningen
om försörjningsplikten få en sådan gestaltning, att den icke
längre blott är en bokstaf. Det måste skapas trygghet för mödrarna,

119

att de med lagens hjälp verkligen skola nå dem det vederbör och att
de skola bjudas ett i alla hänseenden tillförlitligt stöd vid utkräfvande
af den oeftergifliga rätt, som är i första hand deras, men till sist äfven
samhällets.

Det ligger utanför området af här förevarande uppdrag att närmare
ingå på frågan om, huru eu lagstiftning i berörda ämne lämpligen
bör anordnas och affattas.

Sedan Kungl. Maj:t den 21 juni 1907 uppdragit åt en särskild
kommitté att utarbeta förslag till förändrad lagstiftning angående fattigvården,
lära de viktigaste af förevarande frågor bli föremål för denna
kommittés utredning och förslag. Men då särskild! spörsmålet, huru de
ogifta mödrarna skola beredas ökad trygghet mot att icke ekonomiskt
blottställas af sina barns fäder, torde sträcka sig öfver fattigvårdslagstiftningens
ram, är det sannolikt, att ytterligare lagstiftning påkallas
för vinnande af bättre moderskvdd jämväl i nu förevarande afseende.

II.

Annan verksamhet.

1. Sjukkassorna.

De svenska sjukkassorna hafva hittills endast undantagsvis beredt
sina kvinnliga medlemmar sjukhjälp vid barnsäng. Eu af de sakkunniga
för ändamålet verkställd närmare granskning af hithörande bestämmelser
i samtliga vid 1910 års ingång registrerade sjukkassors stadgar har
visat, att antalet af de kassor, som härom ägt föreskrifter, i själfva
verket varit ytterligt ringa. Af alla vid nämnda tid registrerade 2,449
sjukkassor med 621,411 medlemmar hade endast 28 kassor med .4,953
medlemmar, således ett försvinnande litet procenttal af samtliga, i sina
stadgar upptagit en bestämmelse, enligt hvilken barnsängsunderstöd
utbetalades antingen i samma ordning som vid sjukdom eller ock för
viss tid efter nedkomsten. Till närmare upplysning härom har upprättats
nedanstående tablå, utvisande namn och registreringsort för vid
1910 års ingång registrerade sjukkassor, som i sina stadgar föreskrifva
utbetalande af barnsängsunderstöd, sådana kassors medlemsantal, den
berörda stadgeföreskriftens innehåll och det utbetalta understödets storlek.

120

Sjukkassor, som bereda sjukhjälp vid barnsäng.

Kassans namn.	Registreringsort.	Antalet medlemmar vid slutet af år 1909.	Tid efter förloss-ningen, för hvilken sjukhjälp lämnas. Dagar.	Under år 1909 utbeta-ladt under-stöd. Kr.
Män.	Kvin- nor.	Till- sam- mans.
Arb. vid Kommanditbol. Levins skofabrik sbk.	Stockholm.........	57	43	100	7
För. De förenade systrarnas sbk........			620	620		40*
Absolutisternas i Strängnäs in. omnejd sbk.	Strängnäs.........	85	64	149	■) (g)	39-33
Aktieb. L. & P. Widengrens arbetspers. sbk.	Södernd. läns landsbygd	45	11	56	2)	_
Björkviks allmänna sbk.............	» > »	74	1	75	•)	_
Lids med omnejd allmänna sbk........	» » »	143	69	212		25--
Svärta själfhjälpsför...............	» » »	136	69	205	2)(g)	71-
Drothems shför..................	ÖstergötL » »	267	106	373	2)	73--
Västra Hargs shför...............	» » »	127	74	201	2)	9--
Västra Husby arbetareför............	» » »	166	63	229	3) (gj	93--
För. för sbh. inom Kristdala socken ....	Kalmar » »	123	83	206	7	39-20
Karlskrona arbetareförenings sbk.......		J 91		206	8
Nva själfhjälpsför. i Karlskrona.......		184	114	993		63*
Pers. å Karlskrona hattfabrik sbk.....•		69	90	159		72--
Sbhför. S. F. i Karlskrona.........•		98	33	61	8
Kviinge sbk....................	Kristianst. läns landsbygd	85	68	153	2)
Freja n:r 1, Lunds kvinnliga sbk......			137	137	14	40*
Lunds kvinnliga sbk. För. F. W.......	» ............	—	116	116	9	40-so
Arbetareför. inom Fosie församling sbk. . .	Malmöhus läns landsbygd	225	85	310	9	_
Oxie sbk......................	» » »	83	29	112	9	67*50
Kvinnornas själfhjälpskassa..........			169	162	2\
Margarinfabriksarb. i Göteborg sbk......		94	14	108	/ 31
Sbk. Reform...................		57	95	82	)
Sömmerskornas sbk...............		244	244	J 21	211-50
St. Tunas utombrodels godtemplares och
templares gemensamma slik.........	Kopparb. läns landsbygd	21	4	25	2)	,
Sundsvalls godtemplares sbk..........		68	30	98	14
Eds sockens shför................	Västern, läns landsbygd	47	38	85	2)	100--
Hofvids arbetares sbk..............	» » »	158	13	171	2)	—
Summa \|\| —	2,533	2,420	4,953	—	984-os

(g) — understöd utgår endast till gift kvinna; sbk. — sjuk- och begrafningskassa; sb för. = sjukhjälps förening.

’) 10 kr. vid hvarje fall.

-’) Understöd utbetalas enligt samma grunder som vid sjukdom.

121

Af tabellen framgår först, att bland de där berörda kassorna
endast ett fåtal voro fabrikssjukkassor eller sådana kassor, inom hvilka
majoriteten kan antagas bestå af arbetare. Tabellen visar vidare, att
af kassornas medlemmar ungefär halfva antalet — 2,420 eller 48''9 proc.
— voro kvinnor. Af dessa kommo åter hälften eller 1,279 på de 5 kassor,
hvilka bildats uteslutande för kvinnor.

Hvad beträffar den särskilda formuleringen af den här omhandlade
föreskriften, så hade 15 kassor med 2,474 medlemmar, af hvilka 1,014
kvinnor, angifvit, att sjukhjälp vid barnsäng utbetalades enligt samma
grunder som vid sjukdom, medan en kassa med 56 medlemmar (11
kvinnor) stadgat utgifvandet af en viss summa, 10 kr., vid hvarje nedkomst.
Återstoden eller 12 kassor med sammanlagdt 2,423 medlemmar,
hvaribland 1,395 kvinnor, hade fastställt en viss tid efter nedkomsten,
under hvilken sjukhjälp utbetalades. Denna tid var för 5 kassor 7 dagar,
för 2 kassor 8 dagar, för 3 kassor 9 dagar samt för 2 kassor 14 dagar.
Af samtliga kassor hade trenne med sammanlagdt 583 medlemmar (196
kvinnor) stadgat, att här ifrågavarande sjukhjälp endast finge utgå till
gifta barnaföderskor.

Under år 1909 utbetalades bland här berörda kassor barnsängsunderstöd
endast af 15. Detta understödsbelopp uppgick inom samtliga
dessa kassor till 984''03 kr. samt kom 75 kvinnor till del. Fördeladt
på hvarje understödd kvinna, kom således ett belopp af 13'' 12 kr. per
barnsäng, motsvarande 14 dagars sjukhjälp med 94 öre per dag. Berörda
15 kassor hade tillsammans 1,916 kvinnliga medlemmar, af hvilka
1,114 voro 50 år eller därunder och samtliga i tablån upptagna
kassor 2,420 kvinnliga medlemmar, af hvilka 1,467 i en ålder om högst
50 år. Den genomsnittliga fruktsamhetskoefficienten (för kvinnor i
åldern 15—50 år) skulle således inom samtliga här berörda kassor under
år 1909 hafva utgjort 51’l °/''0o samt inom de 15 kassor, som utbetalat
barnsängsunderstöd, 67• 3 %o, ehuru gifvetvis materialet är allt för ringa
för att på grund af dessa siffror några allmänna slutsatser skulle kunna
dragas rörande fruktsamhetens storlek inom de registrerade sjukkassorna
öfver hufvud.

Hvad eljes sjukkassornas stadganden i här berörda hänseende beträffar,
så har undersökningen gifvit vid handen, att inom 80 kassor
uttryckligen föreskrifvits, att barnsäng icke vore att anse såsom sjukdom
och sålunda vore undantagen från understöd, medan för 1,120
kassor bestämts, att sjukhjälp under viss tid efter förlossningen icke
utbetalades. Såsom häraf framgår, saknade något mer än hälften af
samtliga kassor alla föreskrifter af hithörande art. Säkerligen torde

122

emellertid häraf icke den slutsatsen böra dragas, att dessa kassor utbetalade
understöd till barnsängskvinnor såsom till sjuka medlemmar,
utan måste denna omständighet förklaras med hänvisning till, att man
vid dessa stadgars affattande helt visst ansett det vara öfverflödigt att
uttryckligen angifva, att barnsbörd icke berättigade till sjukhjälp, något
som dessförutan enligt det allmänna föi’eställningssättet inom kassorna
redan vore själfklart.t En granskning af dessa kassors sjukdomsberättelser
har också bekräftat detta antagande. Bland de ifrågavarande kassor,
som upptagit kvinnliga medlemmar, förekom icke i något fall barnsäng
angifven såsom sådan sjukdomsorsak, hvilken föranledt utbetalande af
understöd.

Af ofvannämnda 1,120 kassor, hvilka förbjödo sjukhjälps utbetalande
under viss tid efter nedkomsten hade, såsom nedanstående siffror visa,
481 kassor eller 43''0 proc. af samtliga fastställt denna tid till högst 10
dagar, medan nästan alldeles samma antal eller 483 kassor bestämt den
till 14 dagar.

Tid efter nedkomsten, för hvilken sjukhjälp icke utbetalas enligt stadgeföreskrift
i 1,120 sjukkassor.

Antal kassor.	Antal dagar.	Antal kassor.	Antal dagar.
1	3	Trpt 519
<o	4	36	13
i	5	483	14
o	6	11	15
29	7	1	16
76	8	5	20
217	9	33	21
153	10	10	28
10	11	3	29
28	12	19	30
Trpt 519	—	Summa 1,120	—

En af orsakerna till att de svenska sjukkassorna visat så ringa
förståelse för betydelsen af barnsängsunderstöden torde vara att söka
däri, att antalet kvinnliga medlemmar inom vårt lands sjukkasserörelse
ständigt varit och ännu är jämförelsevis ringa. Omstående tablå är
ägnad att gifva en bild häraf för tiden 1901 — 09.

123

Manliga och kvinnliga sjukkassemedlemmar vid slutet af
åren 1901—1909.

På, 1,000 Kvinnliga
manliga medlemmar
Manliga Kvinnliga kommo i % deri

sjukkassemedlemmar. kvinnliga kvinnliga

medlemmar, befolkningen.

1901	224,177	69,310	309	2-6
1902	245,934	75,091	305	2-8
1903	274,128	86,045	314	3-2
1904	299,424	95,280	318	3-5
1905	331,467	105,821	319	3-9
1906	374,322	115,636	309	4''2
1907	415,326	128,593	310	4’ 7
1908	447,007	138,881	311	5-o
1909	470,040	151,371	322	5-4

Af samtliga sjukkassemedlemmar voro således kvinnorna under
hela denna period endast knappt V*. Förhållandet mellan antalet män
och kvinnor har knappast nämnvärdt förskjutits under de berörda åren:
det utgjorde år 1901 på 1,000 män 309 och år 1909 322 kvinnor.
Däremot synes antalet kvinnliga medlemmar i proc. af den kvinnliga
befolkningen hafva varit stadt i uppåtgång. Slot 2-6 proc. år 1901
utgjorde denna siffra år 1909 5’4 proc. eller, om hänsyn tages endast till
den kvinnliga befolkningen öfver 15 år, 7''8 proc. och kvinnorna i åldern
15—50 år 11''4 proc. Att denna proportion likväl var mycket låg behöfver
icke särskild! påpekande.

Bland samtliga sjukkassor funnos, såsom omstående tablå utvisar,
år 1909 endast 58 kassor med allenast kvinnliga medlemmar till
ett sammanlagdt antal af 11,491. Af dessa kassor voro det öfvervägande
flertalet registrerade i städerna. Största delen af de kvinnliga sjukkassemedlemmarna
eller 92''4 proc. af samtliga tillhörde kassor med både
manliga och kvinnliga medlemmar. Inom déssa utgjorde kvinnorna
omkr. 3/io äf hela medlemsstocken.

124

Sjukkassekonferensen
i
Norrköping
1905.

Sjukkassorna fördelade efter medlemmarnes kön år 1909.

-	Kassor med	Kassor med både	Kassor med
	endast manliga	manliga ocli kvinnliga	endast kvinnliga
	medlemmar.	medlemmar.	medlemmar.
	Antal	Antal	Antal	Antal	Antal	Antal	Antal
	kassör.	män.	kassor.	män.	kvinnor.	kassor.	kvinnor.
I städerna.............	508	70,297	(163	215,189	96,399	54	11,180
A landsbygden...........	413	60,150	779	124,404	43,481	4	311
Summa	921	130,447	1,442	339,593	139,880	58	11,491

Sjukkassornas ringa intresse för beredande af understöd vid barnsbörd
torde i hög grad bero på den jämförelsevis stora okunnigheten om
1 rågans betydelse och innebörd samt faran för den som man trott väsentliga
belastning af kassans ekonomi, som man väntat af ett genomförande
af principen om barnsängs jämställande med sjukdom. Själfva denna
grundsats har nog också synts mången främmande och man mötes vid
diskussion om dessa ting ofta af påpekandet om, hurusom barnsbörd
ingalunda vore att betrakta såsom någon sjukdom utan vore en fullt
»normal företeelse». Man har saknat blicken för, att den kvinna, som
ligger i barnsäng, är hindrad från arbete på alldeles samma sätt som
den, hvilken bindes vid sjukrummet af hvilken sjukdom som hälst, och
att det är förekomsten af förvärfs- eller arbetsoförmåga, ej dennas orsak,
som bildar hela socialförsäkringskrafvets utgångspunkt. Man har äfven
förbisett, att en kvinna, som på grund af bristande tillgångar icke kan
bereda sig den hvila efter nedkomsten, som hänsynen till hennes normala
rekonvalescens bort göra nödvändig, ofta sedermera kan blifva eu
vida tyngre ekonomisk börda för kassan på grund af under barnsängstiden
åsamkade lidanden, än hon hade blifvit, därest vanlig sjukhjälp utbetalats
till henne under några veckor efter nedkomsten.

Om således hittills barnsängsunderstöd allenast i få undantagsfall
utbetalas af våra sjukkassor, har dock intresset för denna fråga blifvit
större med hvarje år, såsom framgår af den behandling frågan erhållit
vid sjukkassekonferenserna.

Vid den första svenska sjukkassekonferensen — i Norrköping år

125

1905 — framställdes i eu motion af sjuk- och begrafningskassan »Hjälpsamhet
och flit» i Stockholm förslag om åtgärders vidtagande för undanrödjande
eller lindrande af åtskilliga i kassornas stadgar förekommande
restriktiva bestämmelser, däribland äfven den som gällde förbud mot
sjukhjälps utbetalande vid barnsäng. Konferensens beredningsutskott
föreslog med anledning af denna motion, att kongressen måtte göra ett
uttalande af innebörd bl. a., att »barnsängskvinna måtte erhålla sjukhjälp
såsom vid andra sjukdomar». Under debatten framhölls svårigheten att
förmå kassorna till en dylik omläggning af en hittills allmänt vedertagen
princip för verksamheten, men betonades äfven, att den ifrågasatta
reformen vore synnerligen önskvärd bl. a. därför, att en vanvårdad
barnsäng lätt kunde medföra farliga eftersjukdomar, som kunde blifva
vida dyrbarare för kassan än den i motionen afsedda hjälpen under
själfva barnsängstiden. Konferensen enades emellertid om ett uttalande
af innehåll, att inskränkning i utbetalande af understöd för vissa sjukdomar
icke borde ske, men att denna fråga efter noggrannt öfvervägande
borde bero af hvarje enskild förenings afgörande.

Frågan återupptogs emellertid vid nästa sjukkassekonferens i Stockholm
1907.

Vid denna väcktes i ämnet tvänne motioner. I den första, afgifven
af sjuk- och begrafningskassan »Friska kvinnor» i Malmö, framställdes
utan närmare motivering frågan, huruvida »sjukkassorna med
sin nuvarande organisation kunde ikläda sig skyldigheten att utbetala
sjukhjälp till barnsängskvinna».

I den andra motionen, väckt af sjukkassornas centralförsamling i
Göteborg, påpekades, att staten insett, hurusom ett försvagadt släkte innebure
en nationalekonomisk förlust och därför stadgat förbud för kvinna,
som födt barn, att sysselsättas i industriellt yrke de fyra första veckorna
efter barnsbörden. Emellertid »envisades» sjukkassorna att ej utbetala sjukhjälp
till sina kvinnliga medlemmar för sjukdom, som ansåges bero på
hafvandeskap eller förlossning, i trots af att vid sådana tillfällen behofvet
af sjukunderstöd ofta vore störst. På grund af sjukkassornas uraktlåtenhet
att lämna dylikt understöd, tvunges kvinnan att arbeta till det yttersta, och
då förlossningen vore öfver, måste hon för att hålla hemmet i ordning
alltför tidigt lämna sjukbädden och beröfvas det lugn och den ro, som
för såväl hennes som barnets hälsa vore nödvändiga. Sjukkassorna
borde därför i sitt eget och samhällets intresse utbetala sjukhjälp till
barnsängskvinnor. Men det vore icke nog härmed: sjukkassor med
endast manliga medlemmar borde besluta att vid behof åt sina med -

Sjukkaasekonferensen

i Stockholm
1907.

126

Sjukkassekonferensen
i
Göteborg 1910.

lemmar utbetala ett kontant understöd till hjälp, då deras hustrur till
följd af barnsbörd vore urståndsätta att sköta hemmet. På grund af
hvad sålunda anförts föreslogs, att konferensen ville uttala sig i öfverensstämmelse
med den uppfattning, hvaråt motionen gifvit uttryck, samt
att konferensen uppdroge åt den där valda centralstyrelsen eller en kommitté
att företaga utredning, om och i hvad mån staten borde bekosta
barnsängskvinnornas uppehälle under den tid det ansåges hälsofarligt för
dem att arbeta.

Under diskussionen med anledning af denna motion föreslogs dels
ett uttalande, enligt hvilket sjukkassorna uppmanades att under alla
förhållanden låta barnsängskvinna komma i åtnjutande af sjukhjälp
under minst två veckor efter nedkomsten, såvida styrkts att hon under
nämnda tid iakttagit stillhet, dels ock att konferensen icke borde göra
något uttalande i ämnet, enär kvinnorna vore så fåtaligt representerade
vid sammanträdet och de kvinnliga sjukkassorna näppeligen vore i
stånd att utbetala sjukhjälp af här berörda art. Tillika yrkades bifall till
centralkommitténs resolutionsförslag, hvilket ock af konferensen godkändes.
Denna resolution var af följande lydelse:

»Uttalande önskvärdheten af, att denna fråga underkastas en sorgfällig
pröfning, beslutar konferensen hänskjuta densamma till förbundsstyrelsen,
med uppdrag för denna att i samband med uppgörande af
normalstadgar eller eljes, utreda spörsmålet i hela dess omfattning samt
till nästa kongress inkomma med förslag i ärendet.»

Förbundsstyrelsen, till hvilken ärendets närmare utredning sålunda
hänskjutits, fann emellertid enligt hvad af dess berättelse till 1910
års sjukkassekonferens framgår, att frågan borde hvila till dess den
utredning rörande moderskapsförsäkring hunnit slutföras, som under år
1908 af regeringen föranstaltats.

Vid sjukkassekonferensen i Göteborg år 1910 blef ämnet likväl
ånyo föremål för behandling. På anmodan af konferensbestyrelsen hölls
nämligen därvid af en af de sakkunniga, Marcus, ett föredrag i frågan, hvarpå
följde eu längre diskussion. Under denna uttalade sig det öfvervägande flertalet
talare och talarinnor varmt för önskvärdheten af en snar lösning
af moderskap sförsäkringens problem och visades allmänt intresse för att
frågan komme att lösas under medverkan från sjukkassorna. Af eu
talarinua, som representerade en kvinnokassa, där barnsängsunderstöd
sedan trenne år utbetalats i samma ordning som sjukhjälp, meddelades,
att erfarenheten från denna kassa visat, att en dylik verksamhet ingalunda
innebiirit någon fara för kassans ekonomi, i det att sjukhjälp

127

under nämnda tid tagits mindre i anspråk för sjukdomar än tillförene
och att det sålunda ville synas som om beredande af barnsängsunderstöd
förbättrade det allmänna hälsotillståndet hos kassans medlemmar. Diskussionen
utmynnade i antagandet af en resolution af följande innehåll:

»Kongressen uppdrager åt förbundsstyrelsen att med särskild
uppmärksamhet följa spörsmålet om moderskapsförsäkring och de uppgifter,
som beträffande denna kunna tänkas tillkomma sjukkasserörelsen,
och då denna fråga jämförelsevis nyligen blifvit uppförd bland de mera
aktuella försäkringsfrågorna och därför kräfver en utförlig och allsidig
belysning, bör styrelsen söka sörja för, att en sådan blir, så långt
görligt är, tillgänglig i första hand för sjukkassemedlemmarna.»

I detta sammanhang torde äfven böra omnämnas, att vid Svenska
Fattigvårdsförbundets första barnavårdsmöte i Stockholm den 28—31
mars 1911 frågan om vården af späda barn och deras mödrar var föremål
för behandling, hvarvid mötet beslöt göra följande uttalande i ämnet:

»1) samhällets understöd åt nödställda mödrar och deras späda
barn bör lämnas i sådan form, att icke sambandet mellan mor och barn
afslites annat än i undantagsfall;

2) de för en sådan anordning nödiga medlen anskaffas genom
moderskapsförsäkring under statens, landstingens och kommunernas medverkan
samt genom effektivare bestämmelser mot försumliga fäder;

3) barnavårdsbyråer upprättas, som bl. a. hafva till uppgift att
förmedla och eventuellt bestämma formen för det understöd, som i
hvarje särskildt fall är lämpligast».

2. Barnbördshus.

Antalet barnbördshus i Sverige är icke stort. I Stockholm finnas
trenne anstalter af detta slag samt en i hvardera städerna Uppsala,
Norrköping, Linköping, Lund, Malmö, Göteborg och Gäfle. Sjukvårdsinrättningar,
uteslutande tjänande detta syfte, äro emellertid endast barnbördshusen
i Stockholm, Norrköping, Linköping, Göteborg och Gäfle,
medan i öfriga angifna städer ifrågavarande anstalter utgöra en afdelning
af ortens allmänna sjukhus.

I de städer, där barnbördshus icke finnes, samt å öfriga orter
i riket måste förlossningar ske antingen i hemmet eller, i förekommande
fall, på förefintlig fattigvårdsinrättning. Länslasaretten mottaga

Fattigvårdsförbundets

barnavårdsmöte
år 1911.

128

nämligen i regel icke barnsängskvinnor, såvida icke särskild sjukdom
tillstöter, operativa ingrepp måste göras e. d., hvarvid remiss i vanlig
ordning sker af stads- eller distriktsläkare.

Enligt den tablå, som här nedan meddelas och där resultaten af
en för ändamålet särskildt verkställd utredning sammanförts, föddes å
rikets barnbördshus under hvart och ett af åren 1907, 1908 och 1909
resp. 8,624, 9,760 och 10,387 barn1). I proc. af samtliga under motsvarande
år i riket födda barn utgjorde nämnda tal 6''2, 6‘9 och 7''3.

Å barnbördshus födda barn m. m.

Barnbördshusets namn och plats.	Antal af vårdade patienter födda barn	1 Dag afgift i å allmän sal	Antal \|\| Medelan- j platser ] tal sjuk- j (inkl. bel- dagar peri o. half-en-i patient j J sk. rum). \|j år 1908. \|
	år 1907.	år 1908.	år 1909.	öre.
Allmänna barnbördshuset i Sthlm...	1,251	1,208	1,135	0	29	8-2
Södra » » *	3,150	3,690	3,864	0 - 200=)	100	9-3
Barnbördshuset Pro Patria » »	368	465	416	0—250s)	24	12-o
» » Uppsala	437	419	551	0	164)	9-3
» » Norr-
köping ....................................	434	438	499	0	18	11-7
j Vestmanska barnbördshuset i Lin-
köping....................................	—	63	159	200	11	11-5
Barnbördshuset i Lund ...............	617	651	763	0	21	11-7
» » Malmö...............	549	961	957	1005)	31	9-4
» » Göteborg .........	1,334	1,464	1,589	125	95	11-3
> » Gäfle ..............	484	401	454	100	18	10-3
Summa	8,624	\| 9,760	\| 10,387	! 1	363	9-g

*) Antalet barnaföderskor har med ledning af de från barnbördshusen genom benägen
medverkan af Svenska Stadsförbundets centralbyrå af de sakkunniga inhämtade uppgifterna icke
kunnat angifvas, enär bland de å ifrågavarande anstalter intagna patienter gifvetvis äfven upptagas
kvinnor, vårdade tör missfall, hvarjämte i vissa afseenden rörande patientsiffran dubbelräkningar icke
kunnat undvikas.

‘) Friplatser finnas. För intagning å dessa fordras, att patienten äger hemortsrätt i Stockholm,
äfvensom präst- och medellöshetsintyg.

a) Kvinnor, som vänta sin nedkomst, mottagas kostnadsfritt eller mot af direktionen fast.
ställd afgift. Då friplats sökes, tarfvas präst- och medellöshetsintyg. För betalande är dagafgiften
i deladt rum (2 — 4 personer) 2-öo kr.

*) I trängande fall 21.

5) Härtill kommer förlossningsafgift å 5 kr., från hvilken medellösa patienter äro befriade.

129

Flertalet barnbördshus bereda medellösa barnaföderskor kostnadsfri
vård. Af öfriga patienter uttages i regel en dagafgift, hvilken för
vistelse å allmän sal växlar mellan 1 kr. och 2‘5 0 kr. Dessutom finnas
för betalande patienter inom de flesta barnbördshus tillgång äfven till
enskilda och halfenskilda rum, där afgifterna äro högre. Huru patientantalet
under de tre åren 1907—09 fördelat sig mellan här berörda olika
kategorier vid rikets största barnbördshus, framgår af följande därifrån
benäget meddelade siffror.

Antal vårdade patienter å Södra barnbördshuset i Stockholm under åren 1907—09.

	Antal patienter, tillhörande Stockholm.	Antal patienter, tillhörande främmande kommun.	Summa patienter.	Samtliga.
År.	Allmän sal.	Hel- och halfensk. rum.	Allmän sal.	Hel- och halfensk. rum.	Friplatser och lag-sökta.	Be- talande.
Fri- platser.	Be- talande.	Lagsökta.	Be- talande.
1907	1,316	1,257	40	252	359	17	1,568	1,673	3,241
1908	1,614	1,382	89	318	363	20	1,932	1,854	3,786
1909	1,762	1,355	115	371	353	64	2,133	1,887	4,020

Att döma af dessa siffror synes antalet patienter under ifrågavarande
Henne år hafva fördelats någorlunda jämnt mellan betalande och
icke betalande. Hvad det förra slagets patienter vid barnbördshusen i
allmänhet beträffar, så uppgifves det från med hithörande förhållanden
förtrogna personer, att de utgöras såväl af medelklassens kvinnor som
af kvinnor, tillhörande arbetarklassen eller därmed ekonomiskt jämställda
befolkningslager. Bland de icke betalande återfinnas i främsta rummet
det öfvervägande flertalet af de ogifta barnaföderskorna samt dessutom
hustrurna till de fattigare bland arbetarne o. d.

Af under åren 1907 och 1908 vid de Henne barnbördshusen i Stockholm
vårdade patienter voro resp. 2,780 och 3,169 gifta eller änkor samt
2,461 och 2,685 ogifta. Vid Göteborgs barnbördshus voro motsvarande
siffror för år 1908 996 och 612.

Med afseende på de svenska barnbördshusens ställning må i öfrigt
slutligen erinras därom, att Södra barnbördshuset i Stockholm samt barnbördshusen
i Norrköping, Linköping, Göteborg och Gäfle äro under 17 -

130

hållna af vederbörande kommuner. Allmänna barnbördshuset i Stockholm
samt de båda anstalterna i Östergötland äro grundade genom donationer
af enskilda, hvilket äfven är fallet med »Pro Patria» i Stockholm,
som äfven underhålles med enskilda medel. Till underhåll af Allmänna
barnbördshuset samt Göteborgs barnbördshus bidrager staten på grund
af den därstädes bedrifna undervisningen. Öfriga barnbördshus äro
upprättade och underhållna af landstingsmedel.

3. Småbarnshem.

Såsom tablån öfver barnbördshusens verksamhet visar, utgjorde
medellängden för vården därstädes 10 dagar. Hela den föregående
utredningen har varit ägnad ådagalägga, att modern och det späda barnet
äfven efter denna tid ännu äro i behof af vård och hvila, äfvensom
att det är af största betydelse, att åtminstone under den första tiden af
barnets lif icke upplösa sambandet mellan mor och barn.

Insikten härom har, liksom tidigare i Tyskland och annorstädes,
äfven i Sverige ledt till upprättande af s. k. småbarnshem.1) Dessa anstalters
syfte är att upptaga ogifta mödrar, hvilka ju mer än andra äro
utsatta för tvånget att omedelbart efter utträdet från barnbördshuset
lämna sina barn ifrån sig, och gifva dessa och deras barn en hälst ett
helt år varande fristad, under hvilken tid mödrarna själfva skola amma
och vårda sina barn samt deltaga i arbetet i hemmet och dessutom
, utbilda sig i något yrke. Moderns anställning i tjänst samt barnets
^ackordering efter vistelsen i hemmet förmedlas af detta.

Det första småbarnshemmet i Sverige upprättades år 1901 i Stockholm
af Stiftelsen småbarnshem. Denna, som numera samarbetar med
Svenska fattigvårdsförbundet, har flyttat sitt första hem till Djursholm
och under år 1911 öppnat ett nytt i Stockholm. Ytterligare ett liknande
hem finnes i hufvudstaden. Utom i Stockholm finnas hem af denna art,
samtliga i hufvudsak upprättade och underhållna af enskilda medel, i
Sundbyberg (äfven plats för blifvande mödrar), Norrköping, Malmö (å
Årtholmen utanför staden) samt Göteborg. Sammanlagdt torde de för
närvarande disponera platser för 72 mödrar och 91 barn. Närmare
detaljer rörande de olika hemmens organisation m. m. framgå af här
nedan meddelade uppgifter.

’) I Stockholm finnas tvänne asyler för fattiga barnaföderskor och deras barn, som
under en tid af omkr. 4 å 6 veckor efter nedkomsten bereda obemedlade mödrar och deras
nyfödda barn ett tillfälligt hem. Plats finnes för högst 33 mödrar med barn.

131

Stockholm.

Stiftelsen småbarnshem, förenad med Svenska fattigvårdsförbundet.

Hemmet nr 1. Auravägen, Djursholm. Endast förstföderskor, hvilkas föregående
lif ger anledning att hoppas på en hederlig vandel i framtiden, vinna tillträde. Mödrarna
få kvarstanna i hemmet under amningstiden eller högst ett år; hvar och en har att utom
sitt eget barn vårda 1 å 2 fosterbarn samt att förrätta inom hemmet förekommande
arbete. För de barn, som vårdas af sina mödrar, fordras ingen afgift, för öfriga barn en
med gängse fosterlega öfverensstämmande månadsafgift. Barnen få kvarstanna i hemmet
intill 2 års ålder.

På hemmet finnes plats för 14 mödrar och 25 barn. Stockholms stadsfullmäktige
understödja verksamheten med ett årligt anslag af 2,000 kr. Fattigvårdsnämnden disponerar
5 af hemmets platser och erlägger härför 1‘75 kr. per mor och barn och 1''25 kr. för ensamt
barn, allt per dag. Under år 1909 voro 29 mödrar och 42 barn intagna å hemmet.

Hemmet nr 2, Brännkyrkagatan 114, Stockholm, har öppnats i januari 1911 och
är afsedt för 6 mödrar och 12 barn.

Hemmet för mödrar och barn, Hornsgatan 108. Hemmet öppnades i oktober 1908
af fröken H. Carleson. Plats finnes för högst 6 mödrar och 8 barn. Mor och barn kunna
mottagas 8 dagar efter barnets födelse. Ingen afgift erlägges, så länge barnet ammas, utan
utföra mödrarna då arbetet inom hemmet. Efter amningstidens slut kunna mor och barn

få stanna på hemmet, om modern har arbete ute. En afgift af 15 kr. i månaden erlägges

då för barnet samt 10 kr. för moderns bostad och kvällsvard. För intagning på hemmet
fordras läkarbetyg samt vitsord om godt uppförande.

Stockholms stads spädbarnshem öppnades år 1910. Ansökan att upptagas göres
hos resp. församlings fattigvårdsstyrelse. Högst 33 mödrar och 40 barn kunna samtidigt
emottagas.

Sundbyberg1.

Frälsningsarméns hem för ogifta mödrar, Skogsbo. Plats finnes för 21 kvinnor
och 15 barn. Afgiften utgör för kvinna, som väntar sin nedkomst 15 kr., för kvinnor med
späda barn erläggas i vissa fall en mindre, i andra ingen afgift. Mödrarna få stanna på
hemmet med sina barn, så länge dessa ammas, men kunna, om de så önska, lämna detsamma
förr. Ingen afgift erlägges, men af de intagna fordras, att de skola utföra inom

hemmet förekommande göromål samt deltaga i förfärdigande af arbeten, afsedda till försäljning.
Verksamheten understödjes af Stockholms fattigvårdsnämnd med visst årligt
belopp, hvilket för år 1909 uppgick till 1,500 kr.

Norrköping.

Småbarnshemmet. Hemmet öppnades i maj 1910. Plats finnes för 8 å 10 mödrar
och deras barn. Äfven ensamma barn mottagas i undantagsfall. Afgiften är för mor och
barn 10 kr., för ensamt barn under 1 år 5 kr. per vecka samt för barn öfver 1 år 3''7 5 kr.
per vecka.

Malmö.

Föreningens för nödställda, ogifta mödrar och deras barn hem, Ärtholmen
(utanför Malmö). På hemmet finnes plats för 12 mödrar och lika många barn. Vistelsen
där är afsedd att vara ett år, och från hemmets sida vidtagas åtgärder för att för framtiden
skaffa modern sådant arbete, som gör det möjligt för henne att framgent behålla barnet hos sig.
Mödrarna utföra arbetet inom hemmet, amma sitt eget barn och utföra en del arbete, afsedt
att skaffa hemmet inkomster.

132

Göteborg-,

Barnavärn II i Göteborg, grundades genom frivilliga bidrag 1907. Ändamål: hem
för ammande mödrar med deras barn, i förening med dagkrubba. Underhålles genom frivilliga
gåfvor och årsbidrag och förvaltas af en styrelse, bestående af fem personer. Allt
arbete utföres af mödrarna. Antal platser: 9 ammor, mestadels ogifta barnaföderskor, och
15 barn i ålder de första månaderna. Inträdesvillkor är hemortsrätt i Göteborg.

4. Mjölkdroppar.

Efter mönster af de franska »gouttes de huta hafva äfven i Sverige
upprättats anstalter, benämnda mjölkdroppar, som hafva till hufvuduppgift
att till fattiga, späda barn, som icke kunna erhålla modersmjölken,
under första lefnadsåret utlämna mjölk i lämplig blandning. Dessutom
äro emellertid barnen ställda under kontroll af läkare och sköterskor,
som på bestämda tider besiktiga barnen, förordna medicin, meddela råd
om barnens behandling m. m. På så vis blir mjölkdroppen ett slags
poliklinik för späda barn (jfr de franska spädbarnsklinikerna sid. 87).
Vid besök å mjölkdroppens lo‘kal två gånger i veckan vägas barnen,
och mödrarna få tillfälle att med läkaren rådgöra angående barnens
vård. Allt emellanåt besökas de hem, där mjölkdroppens klienter vistas,
af en sjuksköterska, som på detta sätt blir i tillfälle att kontrollera,
att de lämnade föreskrifterna iakttagas.

Dagkostnaden för mjölkdroppens skyddslingar kan beräknas till 23
öre per barn, förutom kostnad för lokal, aflöning m. m. Utgifterna för
mjölkdropparnas skötande bestridas dels af gåfvor och föreningsafgifter,
dels af bidrag från kommunerna.

Den första mjölkdroppen i vårt land öppnades 1901 i Katarina
församling i Stockholm. För närvarande finnas mjölkdroppar i följande
samhällen: Stockholm (6 st.), Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Karlstad,
Jönköping, Karlskrona, Lund, Uppsala, Falun, Gäfle, Hagalund (nära
Stockholm), Luleå. Från en del af dessa meddelas här nedan uppgifter.

Stockholm.

Föreningen Mjölkdroppen i Stockholm har fem filialer på olika ställen i hufvudstaden.
Understöd åtnjutes dels från resp. församlingars fattigvårdsstyrelse och dels från församlingarna.
Fattigvårdsstyrelsernas bidrag beräknas efter 20 öre per dag och barn intill
ett visst barnantal. Från december 1901 till medio af april 1910 ha 2,390 barn åtnjutit
vård vid Föreningen Mjölkdroppens i Stockholm anstalter, och vid midten af april 1910
vårdades där dagligen 272 barn. I främsta rummet sträfva anstalternas läkare efter att
framhålla betydelsen af den naturliga uppfödningen med modersmjölken, och först, då denna
uppfödning af giltiga skäl ej kan upprätthållas, inrättas helt eller delvis lämpliga mjölkblandningar.

Föreningen Maria Mjölkdroppe, S:t Paulsgatan 37. Understöd åtnjutes från
församlingens fattigvårdsstyrelse och beräknas efter 20 öre per barn och dag intill ett visst

133

barnantal. Med denna anstalt är förenad en »moders- och spädbarnsklinik». För upprätthållande
af sistnämnda verksamhet lämnar Stockholms stads fattigvårdsnämnd ett årsbidrag,
som år 1909 uppgick till 1,000 kronor.

Uppsala.

Föreningen Mjölkdroppen i Uppsala bildades år 1904. Verksamheten uppehälles
genom årsbidrag, räntor, frivilliga gåfvor och en ringa afgift af understödstagarna. Mjölkblandningar
utdelas till något mer än 50 barn årligen under ungefärligen 130 dagar för
hvarje barn mot en afgift af 5—15 öre per dag. Barnen skola hvar fjortonde dag uppvisas
för föreningens läkare för vågning och besiktning. Två frivilliga inspektriser inspektera
vid behof hemmen.

Land.

Mjölkdroppen i hund, grundad 1904. Underhålles genom frivilliga gåfvor, årsbidrag
samt årliga anslag af två sparbanker i Lund. Plats finnes för 20 till 25 barn.
Barnens intagningsålder: från nyfödda till 1 års ålder. Afgift: 5, 15 eller 40 öre per
dagportion. Intyg om medellöshet böra företes, om de lägre afgifterna skola tillämpas.
Barnens vårdarinnor få handledning i barnens skötsel och ordination af läkaren.

Karlstad.

Föreningen Mjölkdroppen i Karlstad grundades år 1903. Anstalten underhålles
genom frivilliga gåfvor och årsbidrag och står under läkares kontroll, hvilken hvar åttonde
å fjortonde dag undersöker och väger barnen. Lämpliga mjölkblandningar utdelas åt ett
40-tal barn; kostnadsfritt åt obemedlade, mot afgift åt dem, som kunna betala.

Karlskrona.

Karlskrona Mjölkdroppe grundades år 1903. Underhålles genom frivilliga gåfvor
och årsbidrag. Omkr. 50 barn under ett års ålder erhålla årligen bidrag.

Falun.

Mjölkdroppen i Falun grundades år 1904. Underhålles af frivilliga gåfvor.
Föreningens hjälp lämnas åt c:a 15 fattiga eller mindre bemedlade späda barn, tillhörande
Falu stad, när hälst vid undersökning af barnens förhållanden behof däraf pröfvas vara
af nöden.

5. Barnkrubbor o. d.

För att särskildt tillgodose de barns behof, hvilkas mödrar arbeta
utom hemmet, hafva, äfvenledes efter franskt mönster, upprättats s. k.
barnkrubbor, där mödrar af berörda slag kunna lämna sina barn under
den tid, då de vistas i sitt arbete, och beredas trygghet för, att åt barnen
ägnas nödig tillsyn och.- ett för deras fostran nyttigt intresse.

Barnens ålder är i regel 2—6 år, men på sina håll finnas äfven
spädbarnskrubb or, som afse att lämna barn under två år lämplig vård.
Den första krubban inrättades i Paris 1844; i Sverige följdes exemplet

134

redan tio år senare genom inrättande af en barnkrubba i Kungsliolms
församling.

Afgiften för barnens vård och mat är vanligen 10 öre per dag.
Bidrag erhållas genom enskilda gåfvor, afgifter, bidrag från kommuner
och arbetsgivare m. fl.

Småbarnsskolorna hafva en med krabborna likartad uppgift och afse
sålunda att mottaga fattiga barn under en del af dagen för att sysselsätta
dem med de första grunderna i läsning och skrifning m. m. Barn
från 4 år till skolåldern mottagas.

Äfven de anstalter, som benämnas barnavårn, hafva en med
krabborna likartad verksamhet.

Här nedan anföras data blott rörande en del af de många ifrågavarande
anstalterna.

Stockholm.

Stockholms barnkrubbor äro f. n. 11. En del af dessa mottaga allenast barn
om 2—7 år, andra vårda äfven späda barn under 2 års ålder, vanligen då i förening
med barnavårdsskola. Understöd åtnjutes i allmänhet från resp. församlingars fångvårdsstyrelse
och beräknas efter 20 öre per dag och barn intill ett visst barnantal. Understödet
utgår endast för den tid vederbörande barnkrubba hålles öppen.

Stockholms småbarnsskolor. I Stockholm finnas 4 dylika skolor. För verksamhetens
upprätthållande vid småbarnsskolorna lämnar Stockholms stads fattigvårdsnämnd
årsbidrag, som år 1909 uppgick till 1,500 kronor.

Barnavårn, Yalhallavägen 97. 30—40 gossar omhändertagas på e. m. och få
middag och aftonmåltid samt slöjdundervisning, allt afgiftsfritt. För verksamhetens upprätthållande
lämnar Stockholms stads fattigvårdsnämnd ett årsbidrag af 500 kr.

Barnavårn, Katarina fors., c:a 30 flickor tillbringa där e. m. och erhålla kost;
afgift 12 öre per dag (10 öre för syskon).

Engelbrekts barnkrubbas afdelning för barnavårn mottager ett 10-tal flickor i
skolåldern. Flickorna komma efter skolans slut kl. 3 till Barnavårn, där de få läsa sina
läxor, lära sig laga sina kläder o. s. v.

Skydds- och vårdanstalten Barnavårn har till uppgift att tillfälligt omhändertaga
bara ur fattiga familjer, hvilka sakna vård och tillsyn i sina hem på den grund, att föräldrarna
äro ute på arbete. För verksamhetens upprätthållande bidrager Stockholms stads
fattigvårdsnämnd med visst årligt belopp, som för år 1909 uppgick till 400 kr.

Sällskapet Barnavårds anstalt för utbildande af barnavårdarinnor. Å anstalten
emottagas ett 30-tal späda barn samt elever; afgift vanligen 15 kr. i månaden per barn
(då mödrarna själfva betala). Mot en dagafgift af 1''2 5 kr. mottagas barn i mån af utrymme
på remiss från Stockholms stads fattigvårdsnämnd.

Stockholms län.

•

Södertälje barnkrubba emottager till vård under söckendagar små barn till mödrar,
som genom arbete utom eller inom hemmet äro hindrade att själfva vårda dem. Krabban,
som öppnades den 1 december 1906, underhålles af räntor, årsbidrag, gåfvor etc.; lokal
erhålles fritt af staden. Antal platser: 20, dagafgift: 15 öre för barn.

135

Uppsala län.

Uppsala barnkrubba, som grundades år 1883 och står under fattigvårdsstyrelsens
förvaltning, emottager barn i en ålder af 9 månader till 7 år för tillsyn och omvårdnad
under mödrarnas bortovaro på arbete mot en dagafgift af 10 öre per barn. Barnen erhålla
frukost-, middags- och aftonmål. I undantagsfall kunna mödrar, som intagits å barnbördshus
eller sjukhus, få barnen omhändertagna äfven under nätterna mot afgift af 25 öre per
barn och dygn under de 10 första dygnen, därefter 50 öre per barn och dygn. Anstalten
rymmer 30 barn.

Karlsborgs barnkrubba, Uppsala, som grundades 1894, underhålles numera af
Gillbergska barnhusfonden och står under Gillbergska barnhusets styrelses förvaltning.
Barnen intagas på samma villkor som å Uppsala barnkrubba. Antal platser 30.

Södermanlands län.

Eskilstuna barnkrubba stiftades år 1887.

Nyköpings barnkrubba stiftades år 1891. För omkr. 80 barn.

Östergötlands län.

Norrköpings barnkrubba har till ändamål att till lättnad för utomhus arbetande
mödrar under söckendagar emottaga och vårda deras barn från 1 till 6 års ålder. Krubban
hålles öppen från kl. 6 f. m. till 1/i 8 e. m. och har plats för 34 barn. Behof af barns
intagning skall vara styrkt af fattigvårdens tillsyningsman i det distrikt, där den sökande
bor. På grund häraf meddelar krubbans styrelse genom jourhafvande direktrisen tillståndsbok,
hvari bestämmes den tid af högst en månad i sänder, för hvilken tillståndet gäller.
Endast friska och rena barn intagas, och skola de från hemmen vara försedda med nödiga
kläder. Betalningen för hvarje barn är 10 öre om dagen, hvilken afgift erlägges, när
barnet om aftonen afhämtas. Moder, som ej å utsatta tider hämtar sitt barn eller erlägger
afgiften, varder därigenom förlustig rättigheten att vidare inlämna barn.

Jönköpings län.

Västra skyddsskolan i Jönköping, grundad 1878 i ändamål att sysselsätta, bespisa
och till julen med kläder förse fattiga barn mellan 2 år och 7 år. Underhålles
genom bidrag af kommunen, insamling på listor samt räntor. Ungefär 70 barn understödjas
under 42 veckor för en afgift af 25 öre i veckan för hvarje.

Ostra församlingens skyddsskola i Jönköping, grundad 1862 i ändamål att sysselsätta
och bespisa små barn, medan deras fattiga mödrar arbeta utomhus. Underhålles
genom räntor samt bidrag af kommun och enskilda. Plats för 90 barn i en inträdesålder
af 2—7 år och afgift 25 öre i veckan, för hvilket belopp de erhålla bröd vid hemgången
från skolan.

Blekinge län.

Föreningen Karlskrona barnkrubba grundades år 1902 och har till ändamål »att
till lättnad för utom hemmet arbetande mödrar under söckendagar mottaga och vårda deras
barn i en ålder från några månader till 5 ä 6 år» mot en afgift af 10 öre per barn och dag.
Plats finnes för omkr. 30 dagbarn.

136

Malmöhus län.

Barnkrnbban, Lund, grundad 1892 i ändamål att bereda vård åt sådana minderåriga
barn, hvilkas inom Lunds stad boende föräldrar eller syskon af deras vårdande skulle
hindras i sitt arbete. Krubban underhålles genom årsbidrag af två sparbanker, af en
förening samt frivilliga gåfvor. Två gånger har kommunalt bidrag lämnats med 600 kr.
hvardera gången. Omkr. 50 barn kunna mottagas per dag, men blott 10 per natt. Ålder
vid inträdet: från och med 1 till och med 6 år. Barnen erhålla i krubban full kost samt
förkläde och näsduk under vistelsen därstädes. Afgift 10 öre per dag och 20 öre per dygn.

Göteborgs och Bohus län.

II. J. Heymans fond för fattiga barns vård (Barnkrnbban i Praktiska hushållsskolan)
i Göteborg stiftades år 1869 till vård af späda och minderåriga barn under de
tider på dygnet, då mödrarna äro af andra sysslor upptagna.

Småbarnsskolorna i Göteborg stiftades år 1839 i ändamål att meddela undervisning
och omvårdnad åt de fattigare klassernas barn från 2 till fyllda 7 års ålder. År
1905 omhändertogos 1,137 barn.

Älfsborgs län.

Vänersborgs barnhem bildades år 1874 i ändamål att lämna föda, undervisning
och vård åt minderåriga fattiga barn, hvilkas föräldrar om dagarna hafva sitt arbete utom
hemmen. År 1905 understöddes 40 barn.

Värmlands län.

Barnkrnbban i Karlstad grundades 1881 i ändamål att för en afgift af 10 öre
per dag bereda hem och vård åt fattiga barn, hvilkas mödrar genom utearbete äro förhindrade
att ägna dem nödig tillsyn. Underhålles genom frivilliga bidrag, dagafgifter och kommunalt
bidrag (fria lokaler och 1,000 kr. årligen). Plats finnes för 25 barn i en ålder af
1 Va—7 år.

Västmanlands län.

Västerås bcirnkrubba stiftades år 1888 för beredande af vård åt inlämnade mindre
barn af mödrar, som af arbete utomhus ej kunna tillse barnen. År 1905 vårdades 70 barn.

Västernorrlands län.

Sundsvalls barnkrubba, Sundsvall, grundades år 1894 till ändamål »att till lättnad
för utom hemmet arbetande mödrar till vård under dagen mottaga deras små barn under
7 år gamla». Underhålles genom räntor af donerade medel och frivilliga gåfvor; staden
har lämnat fri tomt. I medeltal mottagas 15 barn per dag mot en dagafgift af 10 öre
per barn (15 öre för natt i undantagsfall).

137

5 KAP.

Statistiska och ekonomiska utredningar.

Lönstatistik.

För den af uppdraget föranledda utredningens syften hade det af
flere skäl varit synnerligen önskvärd! att erhålla en tillfredsställande
bild af de svenska industriarbeterskornas löneförhållanden. Tyvärr utgör
lönstatistiken emellertid tillsvidare ett af den svenska socialstatistikens
minst utvecklade kapitel. Kännedomen om de svenska arbetarnes löneinkomst
är begränsad till endast några få industrier och yrken, rörande
bvilka specialundersökningar verkställts, b Men flertalet af dessa utred p

Key-Åberg, Inom textilindustrien i Norrköping sysselsatta arbetares lönevillkor och
bostadsförhållanden, Lorénska stiftelsens skrifter n:o 12, Stockholm 1896;

D:o, Arbetsstatistisk studie öfver glasindustrien i Sverige, Lorénska stiftelsens skrifter n:o 17,
Stockholm 1899;

af Geijerstam, Anteckningar om arbetsförhållanden i Stockholm, Lorénska stiftelsens
skrifter n:o 9, Stockholm 1894;

D:o, Anteckningar rörande fabriksarbetarnes ställning i Marks härad, Lorénska stiftelsens
skrifter n:o 10, Stockholm 1894;

Leffler, Zur Kentniss von den Lebens- und Lohnverhällnissen industrieller Arbeiterinnen
in Stockholm, Lorénska stiftelsens skrifter, Stockholm 1897; (

K. Kommerskollegium, Undersökning af bagerierna, Arbetsstatistik A: 1, Stockholm 1899;

D:o, Undersökning af tobaksindustrien i Sverige, Arbetsstatistik A: 2, Stockholm 1899;

D:o, Undersökning af den mekaniska verkstadsindustrien i Sverige, Arbetsstatistik A: 3 - 4,
Stockholm 1901, 1904;

D:0, Undersökning af tryckerier och därmed förenad handtering i Sverige, Arbetsstatistik
A: 7, Stockholm 1909;

D:o, Den svenska tobakshandteringen år 1908, Stockholm 1911;

D:0, Kollektivaftal angående arbets- och löneförhållanden i Sverige: III. Arbetstidens
längd och arbetslönens storlek inom olika näringsgrenar enligt gällande kollektivaftal (1907/08).
Arbetsstatistik A: 5, Stockholm 1911.

Inltdmng.

138

Tryckeri industrien.

ningar beröra förhållandena före den tid, då arbetarklassens sträfvanden
att förbättra sina löner krönts med någon större framgång,
hvadan också de löneinkomster, som i dessa arbeten afses, i regel icke
torde vara öfverensstämmande med dem, som numera i allmänhet i de
berörda yrkena ifrågakomma. Rörande den öfvervägande delen af det
industriella arbetet saknas för öfrigt alla och således äfven dylika föråldrade
uppgifter.

Af sådan anledning hade det synts de sakkunniga angeläget att
få för sitt ändamål vidtaga en särskild statistisk utredning rörande de
kvinnliga industriarbetarnas löner. Verkställandet af en dylik utredning
har emellertid afböjts af hänsyn till de därmed förenade kostnaderna
samt arbetets jämförelsevis tidsödande art.

Under sådana omständigheter hafva de sakkunniga varit hänvisade
till att ur tillgängliga källor sammanställa ett för frågans bedömande
möjligast tillfredsställande material. Därvid hafva kommit
till användning dels de under den sist förflutna tiden verkställda lönstatistiska
utredningar, hvarom nyss nämnts, dels ock vissa lättare tillgängliga
statistiska och ekonomiska primäruppgifter, hvilka hittills icke
bearbetats i här berörda syfte. Således hafva ur kommerskollegii publikationer
angående tryckeriindustrien och tobakshandteringen äfvensom
rörande kollektivaftalens lönebestämmelser sammanförts vissa uppgifter
angående under år 1908 (för tryckerierna 1905) till kvinnliga
arbetare utbetalta löner, hvarjämte med ledning af de till den officiella
olycksfallsstatistiken under åren 1906—09 inkomna anmälningar samt
taxeringsuppgifter för Stockholm år 1908 åtskilligt ytterligare material
till frågans bedömande blifvit samladt.

I det följande skall en kortare redogörelse lämnas för resultatet
af den på grundval af dessa källor verkställda utredningen.

1. Tryckeri- och tobaksindustrierna.

Enligt den af kommerskollegii arbetsstatistiska afdelning verkställda
utredningen rörande arbets- och löneförhållanden i tryckerierna
år 1905 (se sid. 137, noten) voro de kvinnliga arbetarne inom denna
industri fördelade på följande lönklasser.

139

Kvinnliga tryekeriarbetares löner. I.

Lönklass 1 (öfver 1,200 kr.) ........................... » 2 (1,200 -800 » ) ........................... » 3 (800 500 » ) ........................... » 4 (under 500 » ) ...........................	Årsinkomst, enl. aflönings-listorna.	Veckoinkomst, enl. aflönings-listoma.	Arbetslön för vecka, enl. arbetames uppgifter.
Antal.	%	Antal. °/o	Antal. \| °/o
30 89 233 140	6o 18-1 47-4 28-4	42 122 273 175	6''S 20-o 44''6 28-6	46 172 649 850	2-7 10-o 37-8 49-5
Summa 492	100 o	\| 612	1,717	100-o

De i de båda första kolumnerna upptagna siffrorna, Indika afse
års- och veckoinkomst, inberäknadt extra förmåner, hänföra sig till af
arbetsgifvare, de i den sista kolumnen anförda talen, som afse veckolön
utan inräkning af extra förmåner, till af arbetarne själfva lämnade
uppgifter.

Af de fasta kvinnliga arbetare, som beröras af uppgifterna i
tabellens första kolumn, hade .ej mindre än 233, motsvarande 47‘4 proc.,
en årsinkomst af 800—500 kr. Öfver 800 kr. kommo 119, eller 24*2
proc., och under 500 kr. 140, eller 28''4 proc. Ungefär enahanda var
fördelningen af de 612 kvinnliga arbetare, för hvilkas rec/minkomst
redogöres i tabellens andra kolumn. Af de 1,717 kvinnliga arbetare,
som själfva uppgifva sin veckoarbetslön (tredje kolumnen), befunnes ej
mindre än 850, eller 49-5 proc., hafva haft mindre veckolön än 10 kr.
(motsvarande 500 kr. för år), medan 649, eller 37‘8 proc., haft en
veckolön af 16—10 kr. (motsvarande 800—500 kr. för år) och endast
218, eller 12-7 proc., kommit till en högre veckolön än lfe kr. (800 kr.
för år).

Växlingen i inkomstens storlek för arbetarne inom några af de
viktigare yrkesspecialiteterna åskådliggöres genom efterföljande tablå. (II).

Inom den lägsta löneklassen (under 500 kr. om året resp. under
10 kr. i veckan) voro de i tablå III uppförda yrkesspecialiteter representerade
med, relativt sedt, höga procenttal, h vilka således utmärka låga
aflöningar.

140

Kvinnliga tryekeriarbetares löner. II.

Specialiteter.	Års-inkomst öfver 1,500 kr.	Vecko-inkomst öfver 30 kr., enl. aflö- ningslist.	Vecko-lön öfver 30 kr, enl. ar-betames "PPg.	Års-inkomst öfver 800 kr.	Vecko-inkomst öfver 16 kr., enl. aflö- ningslist.	Vecko-lön öfver 16 kr., enl. ar-betames uppg.
	7°	7°	7»	7°	7»	7»
Förmän ..........................................	33-3	33-3	201 o	100-o	100-o	100-o
Handsättare ....................................	8-7	6-2	3-3	82-6	83-o	73-2
Sättarelärlingar.................................	—	—	—	4*5	4*1	0-9
Digelpresstryckare ...........................	—	—	—	58-3	50''o	12-1
Iläggare ..........................................	—	—	—	10-3	10-i	4-1
Slipare.............................................		—	—	—	—	—
Fotokemigrafiska arbetare..................	—	—	7-7	37-5	44-5	30-8
»Öfriga» bokbinderiarbetare ...............	—	—	—	10-2	10-6	2-1
Samtliga specialiteter .....................	2-0	Te	0-7	24-3	26s	12-7

Kvinnliga tryekeriarbetares löner. III.

Specialiteter.	Årsinkomst under 500 kr. om året, resp. under 10 kr. i veckan.
Efter års-inkomst, enl. aflönings-listoma.	Efter vecko-inkomst, enl. aflönings-listoma.	Efter arbets-lön för vecka, enl. arbetames uppgifter.
	7»	7®	7»
»Ofriga» litografiska arbetare	100-o	100-o	90-9
Diverse arbetare ..................	75-o	75''0	71-4
Slipare ..............................	62-5	62-s	66-7
Sättarelärlingar ..................	54''6	54-2	67-o
Digelpresstryckare ...............	41-7	35''7	45''5
Iläggare..............................	33-3	31-5	38-9
»Ofriga» bokbinderiarbetare...	32-0	34-5	57''8

Rörande inkomsten per år för vuxna arbetare inom vissa yrkesspecialiteter
märkes, att denna växlade betydligt mellan olika arbetsorter
och grupper af anstalter. Medelinkomsten tedde sig dock på sätt omstående
tablå utvisar.

141

Medelinkomst per år för vuxna kvinnliga arbetare inom vissa

yrkes specialiteter.

Årsinkomst i
Antal. genomsnitt

kronor.

Förmän ...........................

Handsättare .....................

Sättarelärlingar ...............

Digelpresstryckare ............

Iläggare...........................

Slipare ...........................

Fotokemigrafiska arbetare
»Ofriga» bokbinderiarbetare

3	1,693
80	1,107
19	509
12	700
71	631
7	452
8	746
236	611

Medelinkomsten per år för en kvinnlig arbeterska i typografyrket
synes sålunda hafva uppgått till 711 kr. eller, om förmännen frånräknas,
till 704 kr.

Sedan den redogörelse utarbetats, ur hvilken de ofvan anförda
siffrorna äro hämtade, hafva nya lönetariffer för de typografiska yrkena
antagits af vederbörande arbetsgifvare och arbetarorganisationer. Dessa,
som trädt i giltighet från den 1 januari 1909, hafva i det stora hela
medfört en viss förhöjning i lönerna, hvilken dock inom åtskilliga bland
de af kvinnorna starkast besatta yrkesspecialiteterna icke äro särskildt
betydande och sålunda knappast afsevärdt rubba den bild af lönenivåns
höjd bland kvinnliga arbetare inom de typografiska yrken, som gifvits
af förestående uppgifter.

Den utredning rörande den svenska tobakshandteringen år 1908,
som af kommerskollegium verkställts och offentliggjorts (se sid. 137,
noten), berör 3,716 kvinnliga arbetare, hvaraf 1,556 kommo på cigarrfabriker,
629 på cigarrettfabriker, 45 på snusfabriker samt 1,486 på
fabriker för samtidig tillverkning af flere tobaksfabrikat. För 3,385
bland dessa uppgick veckoinkomsten enligt arbetsgifvarnes uppgifter till
de i omstående tablå angifna belopp.

♦

Tobaks industrien.

142

Veekoinkomst för kvinnliga tobaksarbetare.

Yrkesgrupp.	6 kr. och därunder.	6—12 kr.	12—18 kr.	18—24 kr.	Öfver 24 kr.
Antal	7»	Antal	7°	Antal	7®	Antal	7»	Antal	7®
Cigarrarbetare ...............	219	9-1	1,034	42-8	862	35-7	266	ll-o	33	1-4
Cigarrettarbetare ............	76	11-5	256	38-7	241	36-4	81	12-2	8	1-2
Röktobaksarbetare............	2	6-3	23	71-9	7	21-8	—	—	—	—
Tuggtobaksarbetare .........	59	27-2	127	58" 5	28	12-9	3	1-4	—	—
Snusarbetare ..................	24	40-o	28	46-7	8	13-3	—	—	—
Summa	380	11-2	1,468	43*	1,146	33s	3.50	103	41	1-3

Hufvudparten af arbeterskorna hade således en lön, växlande mellan
6 och 18 kr. i veckan, hvarvid 43''4 proc. af samtliga icke nådde högre
än till 6—12 kr., medan 33‘9 proc. folio inom den högre klassen med
en veckoinkomst af 12—18 kr.

Rörande årsinkomstens belopp lämnar nedanstående tablå, hvilken
berör 1,995 kvinnliga arbetare, upplysning.

Årsinkomst för kvinnliga tobaksarbetare.

Yrkesgrupp.	500 kr. och därunder.	500—800 kr.	800—1,000 kr.	1,000—1,200 kr.	Öfver 1,200 kr.
Antal	°/o	Antal	7®	Antal	7®	Antal	7®	Antal	°/o
Cigarrarbetare..................	456	30-1	650	42-8	285	18-8	103	6-8	23	1*5
Cigarrettarbetare ............	56	19-3	150	51-7	66	22-8	16	5-ö	2	0''7
Röktobaksarbetare............	9	50''o	5	27-8	4	22-2	—	—	—	—
Tuggtobaksarbetare .........	108	76-1	34	23-9	—	—	—	—	—	—
Snusarbetare .................	11	39-3	15	53‘6	2	7*1	—	—	—	—
Summa	640	32i	854	42s	357	17 9	119	6-o	25	13

Icke mindre än SU af arbeterskorna hade sålunda högst 800 kr. i
årsinkomst och Vs högst 500 kr.

En sammanställning af dessa och öfriga i nämnda utredning förekommande
siffror synes gifva vid handen, att den genomsnittliga årsinkomsten
för en tobaksarbeterska, hvilken varit i arbete under 50 arbetsveckor
om året, uppgick till omkr. 600 kr.

143

2. Industriarbeterskornas löner enligt kollektivaftalens bestämmelser.

De uppgifter rörande kvinnliga arbetares löneförhållanden, hvilka
återfinnas i de mellan arbetsgivare och arbetare afslutade kollektivaftalen,
äro dels jämförelsevis fåtaliga och beröra dels endast omkring
hälften af de i industriellt yrke sysselsatta kvinnor. Likväl afse de kvinnoarbetet
inom de flesta industrigrupper och lämna ett i viss utsträckning
beaktansvärdt bidrag till belysande af industriarbeterskornas löneförhållanden.
Det är emellertid möjligt att på grundval af kollektivaftalens
uppgifter i detta hänseende bereda en uppfattning om lönenivåns egentliga
läge bland af aftalen berörda kvinnor endast i de fall, där aftalen
för flertalet arbetare föreskrifva tidlön af viss angifven böjd. Inom ett
stort antal industrier, däribland åtskilliga af dem, där arbetarnes flertal
utgöres af kvinnor, är likväl ackordlönsystemet regel, hvaraf följer, att
aftalens prislistor icke i och för sig samt i allmänhet ej häller sedda i
sammanhang med öfriga i aftalen förekommande bestämmelser kunna
angifva beloppet å den arbetsförtjänst, som för en viss arbetsperiod
tillkommer arbeterskan.

I det följande skall lämnas en redogörelse för det hufvudsakliga
af de bestämmelser rörande beloppet å de kvinnliga arbetarnas löner,
hvilka förekommo i de vid 1908 års ingång gällande kollektivaftalen,
hvarvid såsom hufvudkälla användts den af kommerskollegii arbetsstatistiska
afdelning utarbetade redogörelsen angående bestämmelser om
arbetstid och arbetslön i nämnda aftal (se sid. 137, noten).

Huru de af dessa aftal berörda kvinnorna fördelade sig på olika
industrigrupper samt deras antal i förhållande till dessa gruppers hela
kvinnliga arbetspersonal framgår af omstående tablå.

De här anförda siffrorna bekräfta det tidigare påpekade förhållandet,
att af de här ifrågakommande arbeterskorna något mer än halfva antalet
voro berörda af kollektivaftalens bestämmelser. Inom pappersindustrien
voro emellertid icke mindre än 86''1 inom läder-, hår- och gummivaruindustrien
84''l inom närings- och njutningsämnesindustrien 68''3 och
inom maskin- och skeppsbyggnadsindustrien 63''2 proc. af arbeterskorna
berörda af vederbörande aftal. Endast inom jord- och stenindustrien
samt äfven inom textilindustrien var motsvarande proportion afsevärdt
lägre än medelsiffran för alla arbeterskor, i det att den för den förra
näringsgrenen utgjorde 27‘8 och för den senare 38''8 proc.

144

Af kollektivaftal berörda kvinnliga arbetare år 1907.

Industrigrupp.	Antal af kollektiv-aftal berörda kvinnor.	Hela antalet sysselsatta kvinnor (års-arbetare).1)	Af kollektiv-aftal berörda i °/o af antal kvinnliga årsarbetare.
Närings- och njutningsämnesindustri........	5,552	8,125	68-3
Textilindustri .......................................	7,353	18,938	38‘S
Beklädnadsindustri ..............................	5,910	10,808	54*7
Läder-, hår- och gummivaruindustri.........	800	951	84-1
Trävaruindustri ....................................	495	1,035	47-s
Pappersindustri ....................................	3,186	3,674	86-7
Grafisk industri ....................................	877	1,519	57-7
Metallindustri.......................................	1,080	2,011	53-7
Maskin- och skeppsbyggnadsindustri ......	421	666	63-2
Jord- och stenindustri ...........................	398	1,431	27-8
Kemisk- teknisk industri........................	2,357	4,104	57''t
Summa	28,429	53,262	53i

Närings- och njutningsämnesindustrien.

De för bagerier och konditorier gällande kollektivaftalsbestämmelser,
livilka berörde de flesta eller 574 af de inom yrkesgruppen sysselsatta
kvinnliga arbetarna, fastställde, såsom nedanstående tablå visar, för
arbeterskor i hvetebrödsbagerier veckolöner, växlande mellan 12 och 21
kr., hvarvid de lägsta lönesatserna för arbetare med vana i yrket uppgingo
till mellan 13 och 18 kr. i veckan.

Veckolöner för kvinnliga arbetare i hvetebrödsbagerier:

högsta lönesats
kr.

Stockholm 21

Riket i öfrigt 16—21

lägsta
för arbetare med
vana i yrket
kr.

13-16

lönesats

öfver hufvud
kr.

12-14

*) Siffrorna hänföra sig till antalet årsarbeterskor enligt i den officiella olycksfallsstatistiken
för år 1907 anförda tal.

145

För rågbrödsbagerier och konditorier förelågo för iå uppgifter af
detta slag, för att däraf några allmännare slutsatser skulle kunna dragas.

Lönerna till kvinnliga arbetare i karamell-, choklad- och käxfabriker
(aftalen berörde 544 arbeterskor) uppgingo till lägst 9’50 och högst 15
kr. i veckan. Den i de flesta aftal förekommande veckolönen synes hafva
varit 13 kr.

Inom sockerindustrien voro så godt som alla vid raffinaderierna
sysselsätta kvinnor berörda af där gällande aftalsbestämmelser. Enligt
dessa växlade timlönerna mellan 15 och 27 öre, men utgjorde vanligast
22—23 öre. Vid ett raffinaderi i Stockholm var fastställd en veckolön
af 15m; 0 kr. samt för kvinnliga sockerbruksarbetare i Göteborg eu
lön af 54 kr. i månaden.

Arbetet i tobaks fabrikerna bedrifves i hufvudsak på ackord, hvadan
aftalen, som berörde 2,519 kvinnliga arbetare, icke lämna vägledning för
belysande af tobaksarbeterskornas arbetsförtjänst, ifråga om hvilken
emellertid detaljerade upplysningar enligt andra källor meddelas å sid.
141—142 i det föregående. Här skall emellertid tilläggas, att vissa arbeten
inom cigarrfabrikerna likväl betalas med tidlön och i regel utföras
af kvinnor, hvilka ej sällan äro under 18 år och härför enligt aftalsbestämmelserna
betalades med en begynnelselön af 5—7-5 0 kr. samt efter
ett halfår med 9 kr. i veckan.

Äfven inom bryggerier, mälterier och läskedrycksfabriker, där 1,082
eller 62 procent af alla i yrket sysselsatta kvinnor berördes af aftalen,
var ackordslön regel för det af kvinnor hufvudsakligen utförda arbetet
— sköljning, tappning, kolfning och etikettering af buteljer. Emellertid
förekommo i vissa aftal tidlönsuppgifter, och kan månadsaflöningen, beräknad
på grundvalen af ett tjugutal dylika aftals siffror, angifvas till
belopp varierande mellan 37\50 och 75 kr., vanligen dock till omkr.
50 kr.

De aftalsberörda arbetarne i marg ar in fabriker utgjordes till en
sjättedel (62) af kvinnor, och var lägsta lönen för vuxna kvinnliga arbetare
fixerad till 12—14 kr. i veckan.

Inom slakterier och charkuterier var endast en ringa del af yrkets
utöfvare berörd af kollektivaftal och bland dessa blott 74 kvinnliga
arbetare. Emellertid återfunnos lönebestämmelser för arbeterskorna ej
sällan i aftalen. Såsom nyanställda betalades de första året med omkr.
10 kr. i veckan, andra året med 12—15 kr., och höjdes lönen ytterligare
med ökad vana, tills dess den för kvinnliga ansvarsarbetare kunde
uppnå 16—18 kr. i veckan.

146

Textilindustrien.

Aftal inom denna fabriksgrupp, hvilka gällde spinnerier, väfverier,
färgerier, blekerier, trikåfalriker m. in. berörde 7,353 kvinnliga arbeterskor
eller 39 proc. af samtliga. Kollektivaftalen afsågo särskildt större
anläggningar — en beräkning gifver vid handen, att de af aftalen berörda
fabrikerna i medeltal omfattade 169 arbetare, medan de utanför
aftalen stående företagen nådde en genomsnittlig arbetarsiffra af endast
04. De flesta lönebestämmelser gällde ackordsarbete, liksom ock större
delen af arbetet inom denna yrkesgren utföres på ackord. Då dessutom
premielönsystem ej sällan förekommer och vidare lönen understundom
utgår i form af i pänningar ej särskildt uppskattade förmåner,
framgår, att det är vanskligt att med stöd äfven af de i aftalen såsom
minimilöner förekommande tidlönsatserna gifva eu tillfredsställande bild
af den verkliga lönenivån inom yrket. Enligt en sammanställning utförd
på grundval af vid slutet af år 1907 gällande löner skulle emellertid
begynnelselönen för vana kvinnliga arbetare öfver 18 år hafva utgjort
12—21 öre, vanligast 16—20 öre i timmen. Likväl göra följande siffror
rörande den aftalsenliga timlönen för kvinnliga tidlönsarbetare, som
arbetat omkr. ett år i färgerier, blekerier och appreteringsverk, mera
anspråk på att träffa den verkliga aflöningen:

timlön

öre

Norrköping 18
Malmö 19

Landskrona 18
Halmstad 16

	timlön
	öre
Göteborg	187*
Borås	19
Örebro	18
Giille	20

Beklädnadsindustrien.

Af inom sömnadsfabriker och skrädderier sysselsatta kvinnor voro
3,221 eller omkr. hälften af alla berörda af kollektivaftal, hvilka emellertid
så godt som undantagslöst fastställde endast ackordslöner. Emellertid
förekommo äfven bestämmelser angående tidlön, växlande mellan 7''2 0
och 18 kr. i veckan för sömmerskor, som fullgjort sin elevtid.

Äfven inom skofabrikerna, där aftalen berörde 1,977 kvinnor eller
större delen af alla där sysselsatta kvinnliga arbetare, utgick betalningen
i öfvervägande grad såsom styckelön. Tidlön förekom mera såsom
supplerande lönform, där ackordspris ännu ej kunnat eller hunnit sättas
eller utgick ock såsom ersättning för vissa moment i tillverkningsprocessen.
Den aftalsenliga minimilönen • utgjorde för yrkeslärda vuxna
kvinnliga arbetare 15—26 öre, vanligen 20—26 öre i timmen.

147

Ehuru äfven inom handskfabrilcer och handskmakeri^'' (117 aftalaberörda
arbeterskor) ackordslönen är den förhärskande löneformen, så
föreskrefs likväl för handsksömmerska en minimilön vid fabriksarbete af
17 kr. i veckan i Stockholm och 15 kr. i öfriga delar af landet.

För buntmakeri^'' och pälsvarufabriker (192 aftalsberörda arbeterskor)
föreskrefs i ett aftal lönen för sömmerskor till 8—13 kr. i veckan.

Luder-, hår- och gammivaruindustrien.

Gummivarufabrilcationen, hvars aftal berörde 613 eller flertalet af i
industrien sysselsatta kvinnor, är visserligen i stor utsträckning ett
ackordsyrke, men likväl förekommo tidlönsbestämmelser i tillräcklig
omfattning för att gifva en tillfredsställande bild af lönenivån. För yrkesvana
vuxna kvinnliga arbetare växlade sålunda timlönen mellan 18 och
20 öre. Dessutom förekommo äfven bestämmelser rörande utbetalande af
premier å 5 proc. af lönen åt samvetsgranna arbeterskor.

I borst- och penselfabriker (103 aftalsberörda arbeterskor) betalades
till icke ackordsarbetare i Stockholm 10 kr. i veckan.

Kvinnliga arbetare användes äfven i viss utsträckning (67 aftalsberörda)
inom tapetserareyrket, men lönesatser för dem voro bekanta
endast från Stockholm, där ett särskildt aftal fanns för tapetseraresömmerskor.
Enligt detta betalades van ai''beterska med 35 öre, mindre van
med 25 öre per timme.

Tv ä v a r u i ndustrien.

I sågverk och hyflerier, där kvinnlig arbetskraft endast torde användas
i mindre utsträckning, berördes 111 arbeterskor af aftalens bestämmelser.
Särskildt omnämndes kvinnliga sågverksarbetare i aftalen
för två af våra största sågverk. Enligt det ena betalades arbeterskor,
sysselsatta med knubbplockning och rengöring i brädgården med resp.
l-70 och Doo kr. per dag. Enligt det andra aftalet betalades kvinnor med
15 till 20 öre i timmen.

Ätt döma af sistnämnda aftal sysselsattes kvinnor äfven vid det
tunga arbetet vid träkolsverkens milor och betalades där (3 arbeterskor)
med en timlön af 22 öre.

Kvinnliga arbetare användes i ej ringa utsträckning vid möbelfabriker
såsom polererskor. Minimitimlönen för dessa (117) var fastställd
i åtskilliga aftal och växlade enligt dem mellan 15 och 28 öre, samt syntes
vanligen utgöra 20 öre.

148

För i korkfabriker anställda kvinnliga arbetare, af livilka 218 eller
flertalet berördes af vederbörande aftal och där ackordslön var regel,
växlade tidlönen med arbetets art. I Stockholm betalades räknerskor,
stämplerskor och sortererskor med resp. 15, 14 och 12 kr. i veckan
eller 30, 30 och 25 öre i timmen. Enligt Skåneaftalen voro kvinnliga
arbetares timlön 20—22 öre, enligt Göteborgsaftalen 17—24 öre.

Pappersindustrien.

Medan det för de i trämassefabriker och pappersbruk hufvudsakligen
såsom balsömmerskor och papperssortererskor (974 aftalsberörda arbeterskor)
sysselsatta kvinnor icke låter sig göra att på grund af aftalens
bestämmelser, som endast angåfvo styck- och tonlöner, afgöra den verkliga
lönenivån, föreskrefvo aftalen för bokbinderier och kar torg fabriker.
som berörde 2,212 eller flertalet af alla där sysselsatta kvinnor, veckolöner.
Dessa utgingo för fabriker i Stockholm efter lärotidens slut med
13’SO kr. imder de två första åren samt efter fem år med 14''50 kr.
A öfriga orter voro lönerna i regel något lägre. De växlade mellan 10’5 o
och 13''5 0 kr. under de två första åren samt mellan 12''5 0 och 14’5 0
efter fem år, men syntes i allmänhet uppgå till omkr. 13 kr.

Grafiska industrien.

Inom boktryckerier och stilgjuteri, där aftalsbestämmelserna berörde
705 kvinnor eller omkr. 6/10 af de där sysselsatta arbeterskorna, voro
lönerna för dessa i regel de samma som för männen och utgingo sålunda
vid civilsättning för hand med belopp växlande mellan 20 och 27''5 0 kr.
i veckan. För kvinnliga iläggare var fastställd en veckolön första året
af 9 kr., andra året af 11 kr. och sedermera, efter fyllda 20 år, af
12 kr.

Äfven inom de kemigrafiska anstalterna (44 aftalsberörda kvinnor)
utgingo lönerna med samma belopp för män som kvinnor samt utgjorde
för utlärd medhjälpare 24 kr. under de båda första åren, 28 kr. under
de tre därpå följande och sedan 30 kr., allt per vecka.

Metallindustrien.

Kvinnliga arbetare sysselsattes endast i ringa utsträckning i järn- och
stålvarufabriker, hvarför lönen för arbeterskor blott sällan förekom i
aftalen. Vid en armatur fabrik i Nyköping betalades sliperskor med 28—
31 öre i timmen, vid en lampfabrik i Stockholm med 32 öre, medan å
sistnämnda arbetsställe andra kvinnliga arbetare aflönades med minimilöner
om 20—26 öre.

149

Inom galvaniserings- och kapsylfabrikerna, där 356 arbeterskor voro
berörda af aftalen, fastställdes såsom lägsta timlön för kvinnor öfver 18
år efter några månaders anställning i Stockholm 18 öre, Ronneby 16
öre, Hessleholm 18 öre, Malmö 18 öre och Lund 19 öre.

För arbeterskorna i guld- och silfvervaruf''abriker (243 aftalsberörda)
synas, i motsats till hvad fallet är med de mot ackordslön arbetande
männen, timlönsbestämmelserna spela en viss roll. Tvänne aftal innehöllo
nämligen en likalydande lönelista för kvinnliga arbetare, sysselsatta
med försilfring, förgyllning samt hand- och maskinslipning. Enligt
denna lönelista betalades kvinna, som fyllt 18 år, efter en månads anställning
med 20 öre, efter sex månader med 23 öre och efter tolf månader
med 27 öre, allt per timme.

Kemisk-tehniska industrien.

För färg- och fernissfabrikernas kvinnliga arbetare föreskref ett
aftal en veckolön af 13''S0—14 kr.

Inom ljus-, tvål- och parfymfabrikerna var en tredjedel eller 218 af
gruppens aftalsberörda arbetare kvinnor, och löner för dessa förekommo
i flertalet aftal. Enligt dem betalades vuxna kvinnor med någon vana i
Malmö med 10-5 o—13-5 o kr. per vecka, i Hälsingborg med 24 öre i
timmen samt i Göteborg med 11*50 kr. i veckan. Flickor under 18 år
betalades med 6—10 kr. i veckan.

De i viss utsträckning (62 aftalsberörda) vid sprängämnesfabriker
anställda kvinnliga arbetare aflönades enligt ett aftal med 26 öre, enligt
ett annat med 20—21 öre i timmen. Enligt förstnämnda aftal garanterades
dessutom ackordsarbeterskor en minimitimlön af 33 öre.

Bestämmelserna i för tändsticksfabrikerna gällande aftal, af hvilka
2,026 arbeterskor eller det öfvervägande antalet af inom industrien
sysselsatta berördes, lämnade endast ytterligt sparsamma uppgifter till
bedömande af arbetsförtjänsten. Vanliga timlönen för vuxna kvinnliga
arbetare syntes vara 15—20 öre. Askfyllning med maskin, som utfördes
af kvinnor, betalades med 1*2 5 kr. per dag.

För att särskilt belysa aflöningsförhållandena för kvinnliga arbetare
i Stockholm, där lönerna sannolikt äro i genomsnitt högre än annorstädes,
har i det följande meddelats en tablå, sammanförande bestämmelser
i de vid 1909 års ingång gällande kollektivaftal angående löner
för fullgoda kvinnliga arbetare öfver 18 år i Stockholm med närmaste
omgifningar.

150

Vissa kvinnliga arbetares aflöningsförhållanden i Stockholm vid
början af år 1909.»)

Den här upptagna högsta lönesatsen angifver icke arbetares högsta veckoförtjänst, utan
torde tabellens maximisiflra afsevärdt öfverskridas, särdeles i yrken, där ackordsarbete förekommer.
De i mediteval stil angifna veckolönerna äro beräknade på grundval af de i aftalen fastställda
tim-, dag- eller månadslöner, hvilkas belopp meddelas under »Anmärkningar». — *) angifver, att
aftalet berör ett enda arbetsställe.

Aflöning per vecka
enligt aftalets

Näringsgren och yrkes-specialitet.	lägsta löne-sats	högsta
öfver- huf- vud.	för arb. med vana i yrket.	löne. sats.
.	Kr.	Kr.	Kr.
Bagarier (fin-) ...............	15	18	21
» (limp-)...............	15	18	21
» (delikatessbröd-)..	15	16	20
Karamellfabriker *) .........	9	15	18
Käxfabriker *)..................	10	15	17
Sockerraffinaderier *).........	—	15-cc	—
Cigarrfabriker (riksaftal)...	7*o0	9	15
Bryggerier .....................	—	16*80	I9''20
Läskedrycksfabriker *) ......	10	ia‘93	1386
Margarinfabriker *) .........	11	12	13-50
Slakterier och charkuterier	_	15	16
Textilfabriker *)...............	6	12	15
Hattfabriker*)..................	8''4o	_	13*20
Herrskrädderier..........	9	15	20
Damskrädderier...............	_	15	21
Skofabriker (riksaftal) ......	—	1404
» (enskild fabrik)	—	136;	—
Handskfabriker (riksaftal)..	_	17	_
Tapetserarverkstäder ......	—	1250	17-5°
Snickerifabriker *)............	11*20
Korkfabriker .................	_	13	16
Tapetfabriker*) .......	11''97	15*39	_
Bokbinderier .................. Boktryckerier (riksaftal):		H''58	15’66
iläggare .....................	—	12	16
sättare ........................	—	26	30
Järn- o. stålvarufabriker *)	IO‘IO	I3''I3	I6-I6
Guld-o.silfvervaru fabrikör*)	q''8o	13-23	__
Kapsylfabriker*)...............	8''25	990	15
Ljus-, tvål- o. parfymfabriker	9	10	14
Sprängämnesfabriker *)	—	H''13	—

Anmärkningar.

Höjes med 3 kr., om ej 8 tim. hvilotid 7 e.m.—7 f.m.

» »2» »»8» » 7» 7»

Höjes med 2 kr., om nattarb. förekommer.

(Afser beredningsarbete, klistring och sortering:
I cigarrmakare aflönas uteslutande med stycklön.
28 och 32 öre per tim.

(Efter 2 mån. anställning erhålles månadslön,
t resp. 56 och 60 kr.

10, 20 och 25 öre per tim.

14 och 22 öre per tim.

26 öre per tim. erhålles efter 6 mån. i yrket.

30 »»» » »6»»»

Afser handsksömnad.

25 och 35 öre per tim.

20 öre per tim.

21 och 27 öre per tim.

27 och 29 öre per tim.

[Utföres lika tungt arbete som manlig arb., erhålles
samma lön, resp. 13 och 22 kr.

I Afser civilsättning; i andra specialiteter är lönen
[ högre, så vid tidningssättning resp. 30 o. 32 kr.
20, 26 och 32 öre per tim.

20 och 27 öre per tim.

15 och 18 öre per tim.

(26 öre per tim.; ackordsarb. garanteras 33 öre per
I tim. (i8''3i kr. per vecka).

j Se »Meddelanden från kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik», 1909, s. 299.

151

3. Genomsnittlig daglön för 1,600 industriarbeterskor
under åren 1906 —00.

Materialet till efterföljande, af de sakkunniga särskild! föranstaltade
undersökning af kvinnliga'' arbetares löneförhållanden inom vissa yrken
under åren 1906—09 är baseradt på de anmälningar, som det enligt § 1 i
kung!. kungörelsen angående anmälan om olycksfall i arbete den IT
november 1905 åligger arbetsgivare att afgifva inom de yrken som finnas
angifna i lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889 samt
lagen angående tillägg till samma lag den 13 december 1895 eller i lagen
angående ersättning för skada till följd af olycksfall i arbete den 5 juli
1901. I de af kommerskollegium fastställda formulären för dylik anmälan
skall arbetsgivaren bland annat äfven lämna uppgift. angående
den skadades »genomsnittliga arbetsförtjänst (extra förmåner inräknade)
per dag, per vecka eller månad». 1 allmänhet har uppgift därvid meddelats
om den genomsnittliga arbetsförtjänsten per dag. Där detta ej
varit fallet, bär på grund af den uppgifna vecko- eller månadsförtjänsten
beräknats den genomsnittliga daglönen efter 6 arbetsdagar per vecka
och 25 per månad. De få fall, där bostads- eller andra förmåner hafva
uppgifvits jämte den kontanta arbetsförtjänsten, hafva undantagits från
bearbetning i denna undersökning.

Undersökningen afser sålunda de berörda arbetarnes genomsnittliga
kontanta arbetsförtjänst per dag inom de yrken, i fråga om hvilka anmälningsplikt
för olycksfall i arbete gäller, och skulle således omfatta icke
blott bergshandteringen och industrien i egentlig mening, jordbrukets
s. k. binäringar häri inbegripna, utan äfven hela byggnadsverksamheten
i vidsträckt mening, skogsavverkning och flottning, lastning och lossning
samt järnvägs- och spårvägsdrift.

Vissa af dessa yrken hafva emellertid af undersökningen icke
kunnat beröras, enär kvinnlig arbetskraft blott undantagsvis eller i ringa
utsträckning där kommer till användning och inga anmälningar om möjligen
inträffade olycksfall, som drabbat kvinnliga arbetare, föreligga.

Materialets omfattning framgår af de i tab. I (bilagan) meddelade
siffror, enligt hvilka under de fyra af undersökningen berörda åren
1906—09 af de 1,600 kvinnor, rörande hvilka till bearbetning användbara
anmälningar förelegat, sammanlagdt 1,541 tillhörde tillverknings- och
förädlingsindustrien, 7 byggnadsindustrien, och 52 voro sysselsatta vid
järnvägs- och spårvägsdrift.

152

Inom tillverknings- ocli förädlingsindustrien, eller industrien i
egentlig mening, voro emellertid de olika industrigrupperna olika starkt
representerade, beroende bland annat på den olika olycksfallsfrekvensen.
Det absolut taget största antalet eller 527 löneuppgifter föreligger från
närings- och njutningsämnesindustrien, medan motsvarande siffra för
den kemisk-tekniska industrien var 392 och för textilindustrien 307.
På dessa tre industrigrenar kommo således tillsammans 1,226 uppgifter
eller nära 80 proc. af hela antalet.

Utom efter yrkesgrenar hafva kvinnorna enligt tab. I fördelats
äfven efter åldersgrupper. Af denna fördelning framgår, att 384 kvinnor
eller 24’0 proc. af samtliga utgjordes af dem som icke uppnått 18-årsåldern,
d. v. s. enligt minderårighetslagens bestämmelser voro att betrakta
såsom minderåriga. Endast 22 kvinnor eller l-4 proc. af hela
antalet hade nått en ålder af 60 år eller därutöfver, hvadan sålunda det
öfvervägande antalet af de utaf undersökningen berörda kvinnorna — 1,194
eller 74m proc. af alla — befunno sig inom någon af åldersklasserna
mellan 18 och 60 år, då arbetsförtjänsten i allmänhet synes hafva varit
högre än inom de öfriga åldrarna och dessutom någorlunda öfverensstämmande
för de olika åldersgrupperna sins emellan.

Genomsnittlig daglön för kvinnliga arbetare under åren 1906—09.

År.		Åldersgrupp	e r.
Under	18 år.	18-60 år.	60 år och däröfver.j
Antal ar-beterskor.	Medel- daglön kr.	... i Medel- Antal ar-1 , i« beterskor.! da«lön kr.	Antal ar-beterskor.	Medel- daglön kr.
1906 ........................................	108	1*22	“]j“ 306 \| 1*91	8	1-30
1907 .........................................	115	1-84	290 2-83	3	2-4 4
1908 .........................	99	1*42	342 2-15	7	l-(>9
1909 ....................	62	1''38	256 j 2'' 2 o	4	1*75
Medeltal för åren 1906—09.........	384	ISi	1,194 2-od	22	1-73

Såsom lörestående tablå utvisar, utgjorde genomsnittliga daglönen
för samtliga al utredningen berörda kvinnliga arbetare under åren
1906—09 för åldersgruppen under 18 år 1‘84 kr., för gruppen mellan

153

18—80 år 2*09 kr. och för gruppen 60 år och däröfver 1''73 kr. Det
är uppenbart, att dessa siffror kunna betraktas endast såsom ungefärliga
genomsnittstal. Men dessutom bör påpekas, att siffrorna utgöra endast
medeltal för det af undersökningen berörda materialet och kunna icke tiga
anspråk på att vara medelsiffror för de ifrågavarande industrierna såsom
helhet.

Jämföras beloppen å medellönen för hvart och ett af de olika åren,
så framgår det, att en stegring under fyraårsperioden förekommit, i det
att medellönen för år 1907 betecknar ett ganska betydande framsteg
framför 1906 års lön samt ökningen äfven under de därpå följande åren
fortgår, ehuru ej i så starkt tempo. De minderårigas lön uppvisar
emellertid en minskning år 1909 gent emot närmast föregående år, och
medellönen inom den synnerligen fåtaliga högsta åldersklassen förhåller
sig i här berörda afseende mer växlande.

Ett skärskådande af undersökningsresultatet i öfrigt, särskilt i
hvad detta gäller närings- och njutningsämnes-, textil- samt den kemisktekniska
industrien, gifver vid handen, att medellönen för såväl minderåriga
som vuxna kvinnliga arbetare mellan 18—60 år var relativt högst
inom närings- och njutningsäinnesindustrien med resp. 1*7 7 och 2*4 6 kr.
per dag. Därefter i ordningen kom textilindustrien med en likväl betydligt
lägre medellön om resp. 1*3 4 och 1*7 7 kr. per dag. Lägst bland de
trenne talrikast representerade industrierna ställde sig lönen inom den
kemisk-tekniska industrien (där uppgifterna från tändsticksindustrien utgjorde
92*1 proc. af hela gruppens uppgifter) med resp. 1*28 och 1*6 8
kr. per dag.

Bland de öfriga industrierna, där det representerade arbetarantalet
likväl inom flertalet grupper var synnerligen obetydligt, var medellönen
högst — bortsedt från de 7 byggnadsarbeterskorna — inom maskin- och
skeppsbyggnadsindustrien med resp. 1*8 6 och 2*4 2 kr. per dag. Därefter
kom yrkesgruppen landtransport (vagnstäderskor och grindvakter) med
2*2 2 kr. för vuxna arbeterskor. För yrkesgruppen beklädnadsindustri
utgjorde den genomsnittliga daglönen 1*2 3 för minderåriga och 2*09 kr.
för vuxna arbeterskor, inom trävaruindustrien resp. 1*3 7 och 2*02 kr.
och inom trämasse- och pappersindustrien resp. 1*19 och 2*00 kr. per
dag. En medellön understigande 2*00 kr. per dag för vuxna arbeterskor
förekom inom den grafiska industrien, där arbeterskorna mellan 18 och
60 år åtnjöto en daglön af 1*9 6 kr., läder-, hår- och gummivaruindustrien
med 1*8 9 kr., metallindustrien med 1*8 5 kr. samt slutligen mineralindustrien
med 1*7 6 kr.

154

En sammanställning af de genomsnittliga daglönerna för de vuxna
kvinnliga arbetarna . (åldersgruppen 18—60 år) gifver det resultat, som
utvisas af nedanstående tablå:

närings- och njutningsämnesindustri
maskin- och skeppsbyggnadsindustri

landtransport .........................................

beklädnadsindustri................................

trävaruindustri ........................................

trämasse- och pappersindustri ..........

grafisk industri........................................

läder-, hår- och gummivaruindustri .

metallindustri...........................................

textilindustri .........................................

mineralindustri ........................................

komisk-teknisk industri.........................

2-46	kr.	(484	arb.)
2''42	11	( 16	„ )
2-22	11	( 49	,, )
2-09	11	( 30	„ )
2-02	11	( 42	„ )
2-oo	11	( 36	„ )
1''96	11	( 11	” )
1''89	11	( 8	11 )
1''85	11	( 38	„ )
1-7 7	11	(211	n )
1''76	11	( 9	ii '')
1*6 8	11	(253	ii )

Vid en liknande sammanställning för minderåriga (åldersgruppen
under 18 år) blir ordningsföljden mellan de olika industrigrupperna den
följande:

maskin- och skeppsbyggnadsindustri ............	............ 1''86	kr.	( io	arb.)
närings- och njutningsämnesindustri ............	............ 1-77	11	( 39	„ )
metallindustri........................................................	............ 1-39	11	( 11	„ )
trävaruindustri......................................................	........... 1-37	11	( 9	„ )
textilindustri .......................................................	............ 1''34	11	( 90	„ )
kemisk-teknisk industri.....................................	.......... 1''28	11	(138	„ )
beklädnadsindustri................................................	............ 1-23	11	( 24	„ )
trämasse- och pappersindustri .......................	............ 1*19	11	38	„ )
mineralindustri....................................................	............ 1*19	11	( 9	„ )
grafisk industri.....................................................	............ ko7	11	( 16	» )

Att åldersförhållandena utöfva ett högst betydligt inflytande på
arbetsdugligheten och sålunda väsentligt inverka på arbetsförtjänstens
storlek, är ju uppenbart, och framgår detta inflytande inom de olika
yrkesgrenarna af uppgifterna i tab. I. I följande sammanställning af
några af nämnda tabells slutsiffror åskådliggöres detta förhållande, särskild!
med hänsyn till de tre talrikast företrädda industrierna.

155

Genomsnittlig daglön för kvinnliga arbetare i olika åldersklasser under åren 1906-09.

	Under 15 år.	15-18 år.	18—25 år.	25-30 år.	30-40 år.	40—50 år.	50-60 år.	60 år och däröfver.
	Antal \| arbeterskor.	Medeldag- lön kr.	Antal arbeterskor.	1 Medeldag- lön kr.	Antal arbeterskor.	Medeldag- lön kr.	Antal ] arbeterskor.	Medeldag- lön kr.	Antal \| arbeterskor.	Medeldag- lön kr.	Antal arbeterskor.	Medeldag- lön kr.	Antal arbeterskor.	Medeldag-lön kr.	Antal arbeterskor.	Medel dag-lön kr.
Närings- och njutnings-ämnesindustrien......	4	1-06	35	1*85	215 2*23	62	2’6»	120	2-C0	68	2''46	19	2''5S	4	1-7 2
Textilindustrien.........	31	1-21	59	1-10	no! l-to	28	1*84	35	1-08	28	1*82	10	1-68	6	1-60
Kem.-tekn. industrien...	52	1’00	86	1-40	155	l*#s	40	1-62	35	1’84	15	1-64	8	1*6 1	1	1-80
Medeltal för samtliga yrkesgrupper.........	116	In	268	l''u	560 1''96	in	2 m	246	2-31	155		62	2l3	22	1''73

Genomsnittlig daglön för kvinnliga arbetare inom närings- och njutningsämnesindustrien
under åren 1906—09.

	Under	18 år.	18-60 år.	60 år och där-öfver.
	Antal	Medel-	Antal	Medel-	Antal	Medel-
	arbe-	daglön	arbe-	daglön	arbe-	daglön
	terskor.	kr.	terskor.	kr.	terskor.	kr.
Bagerier och kuxfabriker ..............................	3	1*53	9	2*06	—	—
Sockerraffinaderier .......................................	6	2-16	61	2-io		—
Karamell-, konfekt- och chokladfabriker............	9	1-10	9	1-44		—
Maltdrycksbryggerier ..................................	12	2 2 9	351	2-6 2	1	1''50
Mineralvattenfabriker ... ................................	1	2-40	24	1-91	1	2-3 2
Tobaksfabrikör .............................................	3	1-Ö8	7	1*79	2	1*59
Mejerier ....................... ..............................	1	l-oo	n	1-48	_	—
Medellön för hela yrkesgruppen åren 1906—09	39	1 77	484	2" 46	4	1‘72
» » » » år 1906	11	1-49	121	2*22	2	1*66
» » » » » 1907	11	2-n	114	2-61	1	2-3 2
» » > » » 1908	12	1-79	139	2-50	—
» . » » » 1909	5	1-62	no	2*52	1	1-25

Såsom framgår af genomsnittstalen för samtliga yrkesgrupper under
fyraårsperioden, växte lönerna med åldern, tills de i åldersklassen 30—40
år uppnådde ett maximum af 2‘31 kr. per dag, hvarefter deras belopp

156

åter aftog. Liknande var i stort sedt lönekurvans förlopp inom textiloch
den kemisk-tekniska industrien. Inom närings- och njutningsämnesindustrien
nåddes däremot maximilönen redan af åldersklassen 25—30
år och aftog för de följande, om än sänkningen var högst obetydliginom
åldersklassen 30—40 år.

Närings- och njutningsämnesindustrien var, som nämndt, den industri,
där löneförhållandena syntes ställa sig relativt gynnsammast. Att
emellertid högst betydande olikheter i medellönens belopp förefunnos såväl
inom de olika yrkesklasserna som i genomsnittstalen för hela yrkesgruppen
under de fyra af undersökningen berörda åren, synes af förestående
tablå, som sammanställts ur tab. 1 och II.

Textilindustrien räknas ju sedan gammalt till de speciellt kvinnliga
yrkena. För de af föreliggande utredning berörda löneförhållandena
inom några af de hithörande viktigaste yrkesklasserna samt för genomsnittslönen
för hela industrigruppen under fyraårsperioden redogöres i
nedanstående tablå.

Genomsnittlig daglön för kvinnliga arbetare inom textilindustrien
under åren 1906—09.

	Under 18 år.	18-60 år.	60 år och där-öfver.
	Antal	Medel.	Antal	Medel-	Antal	Medel.
	arbe-	daglön	arbe-	daglön	arbe-	daglön
	terskor.	kr.	terskor.	kr.	terskor.	kr.
l Bomullsspinnerier och väfverier........................	19	1-88	62	1-83	4	1*56
Jute- » » s> ........................	9	1-47	35	1-84		—
Linne- och hampspinnerier och väfverier .........	6	1-43	13	1''79	1	1*35
Yllefabriker..................................................	44	1-34	85	1*7 0	1	2-oo
Genomsnittlig daglön för hela yrkesgruppen
åren 1906—09 ..........................................	90	1‘34	211	1-77	6	l''eo
d:o d:o år 1906	24	1-29	59	1*64	3	1*13
d:o d:o „ 1907	35	1-32	50	1*63	—	—
d:o d:o „ 1908	18	1-30	49	1-90	3	1-75
d:o d:o „ 1909	13	1*42	53	1*93	—	—

Den kemisk-tekniska industrien hade, såsom förut nämnts, bland de
trenne här mer talrikt representerade industrigrupperna att uppvisa den
lägsta medeldaglönen eller 1''6 8 kr. för de kvinnliga arbetarna inom
åldersgruppen 18—60 år. För de kvinnliga arbetarnas genomsnittliga

157

daglön vid tändsticksfabrikerna, hvarifrån 361 uppgifter eller 92• i
piioc. af antalet för hela gruppen föreligga, lämnas här nedan en mera
detaljerad framställning.

Genomsnittlig daglön för kvinnliga arbetare vid tändsticksfabriker
under ären 1906—09.

År. i	Under 18 år.	18—60 år.
Antal arbe- terskor.	Medel- daglön kr.	Antal arbe- terskor.	Medel- daglön kr.
1906 ............................	28	1*17	bl	1*58 !
1907 ............................	39	113	54	1*68
1908 ..............................	35	1*39	79	1*68
1909 ..............................	31	1''3 0	37	1''71
Medeltal för åren 1906— 09	133	1‘26	227	1 6ii

Beträffande den genomsnittliga daglönen inom öfriga yrkesgrupper,
från hvilka ett endast jämförelsevis ringa antal uppgifter föreligger, och
hvaraf hufvudresultaten meddelats i det föregående, hänvisas till tab. I,
där äfven genomsnittstalen för de inom de olika industrigrupperna
mest framträdande yrkesklasserna äro uppgifna.

4. Årslön för 3,538 industriarbeterskor i Stockholm.

För att ytterligare öka det material, som af de sakkunniga sammanbragts
till belysande af de kvinnliga industriarbetames arbetslöner,
har slutligen en undersökning verkställts äfven särskildt rörande dessa
förhållandens gestaltning i Stockholm, där ett betydande antal olika
industrier äro representerade och där en utredning af denna art således
kunde väntas beröra jämförelsevis många yrken. Såsom material för
denna undersökning bär tjänat de uppgifter, hvilka det numera åligger
hvarje arbetsgivare, sysselsättande minst fem arbetare, att afgifva till
taxeringsmyndigheten och hvilka skola upptaga beloppet å den lön
som hvarje arbetare under det sistförflutna året åtnjutit af arbetsgivaren.
Dessa taxeringsuppgifter, afgifna år 1909 och sålunda afseende lönen
under år 1908, hafva för här berörda ändamål hopsamlats från alla
Stockholms uppbördsdistrikt.

Vid bearbetningen har särskildt uppmärksammats, att endast
sådana uppgifter ägt intresse för statistiken, hvilka hänfört sig till

158

Årslön för 3,538 industriarbeterskor i Stockholm år 1908.

	Under 300 kr.	300— ■ 400 kr.	400— i 500 kr.	500— j 600 kr.	600— 700 kr.	700— 800 kr.	800— 900 kr.	900— 1,000 kr.	1,000— 1,500 kr.	1,500 kr. o. '' däröfver	1 1 »
			Antal	arbeterskor.
\| Närings- och njutningsämnesindustri.
Bagerier och käxfabriker .....................	9	6	7	7	13	20	24	8	5	—	99 \|
Sockerraffinaderier ..............................	8	3	3	3	8	36	2	—	—	—	6o*
Karamell-, konfekt- och chokladfabriker	12	9	5	13	18	17	—	2	2	2	80 j
j Brännvinsbrännerier och spritfabriker ...	—	1	i	6	6	8	4	—	—	—	26 \|
1 Maltdrycksbryggerier och mälterier.........	4	—	2	—	6	12	64	39	3	—	130
i Mineralvattenfabriker ...........................	1	3	2	2	16	10	2	—	—	—	36
j Margarinfabriker .................................	3	—	—	3	4	—	—	—	1	—	11
\| Slakterier och charkuterivarufabriker	2	3	2	—	2	2	7	—	—	—	18
j Konservfabriker .................................	-	—	3	5	1	2	—		—	—	11
Textilindustri.
\ Bomullsspinnerier och -väfverier............	i	7	11	32	34	23	3	—	—	—	in
Ylle- och sidenfabriker .......................	—	—	—	6	3	15	1		1	—	26
i Färgeri» och blekerier .............. ........	—	i	9	2	1	3	—	2	1	—	19 1
\| Annan textilindustri ...........................	5	3	5	O	2	—	—	—	_	—	18 j
Beklädnadsindustri.
Hattfabriker .....................................	10	12	17	27	14	9	4	4	3	—	100.
! Sömnadsfabriker och skrädderier .........	65	43	58	63	94	67	42	29	47	4	512 j
Trikå- och strumpfabriker.....................	3	4	10	16	19	13	3	5	6	—	79 \
1 Skofabriker ....................................	(i	12	23	44	45	33	18	13	7	—	201
Handsk-, pälsvara- och mössfabriker......	3	2	11	11	13	13	4	3	i	—	61
1 Tvättinrättningar................................	48	17	30	24	56	22	14	15	17	3	246
Läder-, hår- och gummivaruindustri...	8	(i	0	6	9	7	2	i	3	_	48
Trävaruindustri.
Korkfabriker.......................................	9	1	17	20	37	22	12	7	3	1	129
Trämasse- och pappersindustri.
Pappersbruk och pappfabriker...............	1	—	3	10	4	4	1	1	—	—	24
Bokbinderier och albumfabriker ............	15	20	23	23	16	. 16	18	10	12	2	155

159

Årslön för 3,538 industriarbeterskor i Stockholm år 1908 (forts.).

K1 |

Sfi

*■ I

- 1

''I S-I ! 5"I

Antal arbeterskor.

Grafisk industri.
Boktryckerier......................................	32	17	42	43	27	17	26	18	55	10	287
Lito- och kemigrafiska anstalter............	3	5	11	7	9	12	7	5	6	—	05
Metallindustri.
Järn- och stålvarufabriker.....................	5	3	—	3	15	5	3	i	5	1	41
Guld- och silfvervarufabriker ...............	6	5	7	13	33	18	14	5	8	—	109
	4	i	9	7	10	10	9	5		1	56
Maskin- och skeppsbyggnadsindustri. Fabriker för tillverkning af elektriska

maskiner och apparater ..................	—	i	5	6	15	31	27	23	17	1	126
Mineralindustri.
Porslins-, kakel- och fajansfabriker.........	32	13	29	61	55	38	19	9	5	—	261
Keniisk-teknisk industri.
Färg- och fernissfabrier ........................	2	1	4	14	5	1	_			—	27
Ljus-, tvål- och parfymfabriker............... Krutbruk, ammunitions- och sprängämnes-	9	—	13	49	86	26	6	4	4		197
fabriker..........................................	2	1	5	14	40	64	6	O O	—	—	135
Andra fabriker .................................	5	2	1	2	4	5	3	2	3	4	31
Summa	313\	202	37é\	545	720	581	345	214	215	29	3,538

Det visade sig således att af samtliga arbeterskor årslönen för:

8-9	0/ /o	utgjorde under	300	kr.,
5-7	11	11	300-	- 400	kr.
10-6	11	11	400-	- 500	ii
15-4	ii	11	500-	- 600	ii
20-4	ii	11	600-	- 700	ii
16-4	ii	11	700-	- 800	ii
9-7	ii	11	800-	- 900	ii
6-o	ii	11	900-	-1,000	ii
6-1	ii	11	1,000-	-1,500	ii
0*8	ii	11	1,500	kr. och	däröfver.

160

arbetare, hvilka varit anställda lios den uppgiftslämnande arbetsgifvaren
under hela eller större delen af året. I de fall där icke af taxeringsuppgiften
framgått, att det varit fråga om dylika årsarbetare eller årslönen
på grund af tydlig uppgift om en kortare anställningstids längd
kunnat beräknas, hafva de meddelade siffrorna lämnats ur räkningen.

Undersökningen har berört 3,538 industriarbeterskor och har gifvit
det resultat som af förestående tabell framgår.

Ifråga om den lägsta och de båda högsta grupperna med löner å
resp. under 300 samt 1,000 kr. och däröfver torde sannolikt vissa
ofullständigheter vid uppgifternas lämnande hafva vållat ojämnheter
eller misstag vid bearbetningen, så att de här anförda talen äga mindre
värde, men då de äro ungefärligen lika stora, upphäfva de hvarandra.
I öfrigt visa siffrorna emellertid att omkr. 7io af alla arbeterskoma hade
mindre än 600, 7io mindre än 700 och drygt %, mindre än 800 kr. i
årslön. I medeltal för samtliga af utredningen berörda arbeterskor har
årslönen beräknats utgöra 663 kr.

II.

Förekomsten af sjukkasseorgan i riket.

Det har för anordnandet af den af de sakkunniga föreslagna obligatoriska
moderskapsförsäkringens organisation varit af vikt att äga närmare
kännedom om förekomsten af sjukkassor eller filialer däraf inom Sveriges
städer och landskommuner. För sådant ändamål hafva de till den officiella
sjukkassestatistiken från rikets registrerade sjukkassor influtna uppgifter
underkastats särskild bearbetning, för hvars resultat i det följande
skall i korthet redogöras. 0

Hvad först förekomsten af registrerade sjukkassor eller dessas
lokalafdelningar i städerna beträffar, så fanns det vid 1909 års slut
endast en stad i Sverige, nämligen Falsterbo, som saknade såväl sjukkassa
som lokalafdelning. Följande 12 städer hade endast lokalafdelningar
(en eller flera), nämligen Öregrund, Vimmerby, Borgholm, Skanör,
Laholm, Kungsbacka, Askersund, Kora, Säter,- Skellefteå, Piteå och
Haparanda, medan de 3 städerna Kungälf, Marstrand och Strömstad hade
endast hvar sin sjukkassa. Invånarantalet i den stad, som saknade så- i)

i) Hänsyn har tagits endast till förekomsten af registrerade sjukkassor och deras lokalafdelningar,
då endast rörande dessa uppgifter förelegat och den af de sakkunniga föreslagna
organisationen närmast hänför sig blott till dem.

161

Städer med både sjukkassor och sjukkassefllialer vid slutet af år 1909.

	Antal in- vånare.	Antal kassor.	Antal lokal- afdel- ningar
Stockholm.................	341,816	252	33
Göteborg ..................	163,957	213	22
Malmö .....................	81,169	101	15
Norrköping ...............	45,471	38	13
Hälsingborg ...............	32,763	43	12
(■lille ........................	31,930	41	10
Örebro .....................	29,107	18	10
Eskilstuna..................	27,777	33	15
Karlskrona..................	27,460	13	11
Uppsala.....................	25,620	15	11
Jönköping ..................	24,751	18	17
Borås........................	20,989	25	7
Lund ........................	19,791	22	9
Halmstad ..................	18,332	19	9
Linköping ..................	17,919	12	10
Västerås.....................	17,606	15	10
Karlstad.....................	16,762	7	6
Sundsvall ..................	16,508	13	7
Landskrona ...............	16,132	22	9
Kalmar ....................	15,062	5	6
Uddevalla ..................	12,277	8	9
Kristianstad ...............	11,570	15	9
Söderhamn ...............	11,377	19	12
Falun........................	11,273	7	12
Ystad........................	11,139	10	8
Södertälje ..................	10,525	14	12
Visby ........................	9,939	15	8
Västervik ..................	9,657	6	11
Trelleborg...... ...........	9,554	10	5
Nyköping ..................	9,423	11	8
Härnösand..................	9,358	3	9
Luleå ........................	9,028	2	11
Kristinehamn...............	8,669	6	7
Östersund ..................	8,209	3	5
Växjö........................	8,187:	13	5
Oskarshamn...............	7,933!	10	6
Sala..........................	7,661	5	7
Vänersborg ...............	7,432\|	7	3
Karlshamn..................	7,317	4	10
Varberg.....................	7,168	3	5

	Antal in- vånare.	Antal kassor.	Antal lokal- afdel- ningar.
Lidköping ...............	6,800	11	6
Sköfde ..................	6,496	6	3
Umeå .....................	5,831	3	7
Hudiksvall...............	5,825	5	4
Skara.....................	5,395	2	4
Eksjö .....................	5,385	4	7
Arboga ..................	5,123	2	3
Enköping ...............	5,116	2	8
Köping ..................	4,801	5	6
Alingsås..................	4,764	13	2
Falköping ...............	4,607	6	5
Mariestad ...............	4,528	5	6 ,
Falkenberg ............	4,350	5	8 !
Filipstad ...............	4,269	1	3
Åmål .....................	4,175	3	4 ;
Lysekil ..................	4,119	1	7 \|
Ängelholm...............	3,958	8	4 1
Norrtälje ...............	3,872	1	6 ''
Örnsköldsvik...........	3,525	2	5 1
Ronneby.................	3,460	4	9 I
Motala ..................	2,954	5	9
Sölvesborg...............	2,905	2	3
Strängnäs ..................	2,871	3	2
Lindesberg..................	2,769	1	3
Hedemora ..................	2,559	1	7
Vadstena ..................	2,469	4	4
Hjo...........................	2,175	1	1
Simrishamn ..............	2,128	2	3
Söderköping...............	2,083	5	2
Ulricehamn ...............	2,031	1	3
Torshälla ..................	1,859	6	1
Vaxholm ..................	1,557:	1	4
Skenninge..................	1,358	1	1
Mariefred ..................	1,313	2:	2
Grenna .....................	1,143	2 {	1
Trosa ......................	908	1	1
Östhammar ...............	822!	2 1	2
Sigtuna .....................	688 j	11	2
Summa	1,309,609!	1,226 j	562

162

väl kassa som filial däraf var under 1,000, medan bland de städer, som
hade endast lokalafdelningar 1 hade under 1,000, 8 mellan 1,000 och
2,000 samt 3 mellan 2,000 och 3,000 invånare. Af de städer, där endast
1 sjukkassa utöfvade sin verksamhet ägde 2 ett invånarantal af 1,000—
2,000 och den tredje af 2,000—3,000.

Alla öfriga 78 städer hade såväl kassor som lokalafdelningar, och
stego dessas antal i ungefärlig proportion till stadens storlek. Närmare
detaljer i detta afseende meddelas af följande tablå.

Antal landskommuner med fabriker, sysselsättande kvinnliga arbetare,

hvarest förekomma

	såväl sjukkassor som lokal-afdelningar.	enbart sjukkassor.	enbart lokal- afdelningar.	hvarken sjukkassor eller lokal-afdelningar.	Summa.
Stockholms län...................	5	2	13	4	24
Uppsala „ ...................	4	1	5	5	15
Södermanlands län .............	10	4	1	5	20
Östergötlands „ .............	24	11	2	6	43
Jönköpings „ .............	21	3	9	5	38
Kronobergs „ .............	13	4	7	3	27
Kalmar „ .............	22	5	10	1	38
Gottlands „ .............	2	—	1	4	7
Blekinge „ .............	7	—	6	1	14
Kristianstads „ .............	25	17	7	6	55
Malmöhus „ .............	20	20	1	13	54
Hallands ...............	3	2	2	3	10
Göteborgs o. Bohus län.......	..... 0	1	7	8	22
Alfsborgs „ .......	12	8	11	22	53
Skaraborgs „ .......	..... 5	10	6	14	35
Värmlands „ .......	14	3	12	6	35
Örebro „ ......	13	1	5	3	22
Västmanlands „ ......	8	—	7	6	21
Kopparbergs „ ......	14	—	14	—	28
Gäfleborgs „ ......	14	—	10	2	26
Västernorrlands „ ......	16	—	8	—	24
Jämtlands „ ......	..... --	—	8	2	10
Västerbottens „ ......	4	—	4	—	8
Norrbottens „ ......	..... 5	—	3	—	8

267

Summa

159

119

637

163

Hvad landskommunerna beträffar, hvarvid sjukkassorna lokaliserats
efter den kommun där styrelsen haft sitt säte eller där det eljes framgått
att den hufvudsakliga verksamheten varit förlagd, så visar den i
bilagan införda tab. III., att förhållandena där gestaltade sig vida ogynnsammare.
Medan sålunda sjukkasseorgan helt saknades endast i en enda
stad i riket, så var detta förhållandet i icke mindre än 1,087 landskommuner
eller 45-i proc. af samtliga. Endast 442 kommuner (18’3 proc.
af samtliga) hade både sjukkassor och filialer, 306 (12''7 proc.) enbart
sjukkassor och 23‘9 proc. enbart lokalafdelningar.

Emellertid bör ifråga om det jämförelsevis stora antalet kommuner
utan sjukkasseorgan erinras om, att en sjukkassas verksamhetskrets
icke är inskränkt till den kommun, där dess styrelse har sitt säte, utan
att dess arbetsfält väl i regel utsträckes äfven till grannkommunerna.
Åro dessa ringa befolkade, föreligger således ofta ingen anledning att
där upprätta en särskild sjukkassa eller lokalafdelning. Det är också,
såsom tab. III visar, företrädesvis i de smärre kommunerna som särskildt
sjukkasseorgan saknades. Tabellen visar nämligen att så var fallet i

343 eller 85''S °/o af alla kommuner med mindre un 500 invånare,

392	„ 59-5 °/o „ „	11	11	500-1,000	11
188	„ 39-6 °/„ „ „	„	11	1,000—1,500	11
85	„ 31-3 °/o „ „	*>	11	1,500- 2,000	11
79	„ 13''1 o/o „ „	11	11	2,000	11	och mer.

Af den sista gruppen tillhörde flertalet eller 54 proc. kommuner
med 2,000—2,500 invånare. Det var särskildt i Ålfsborgs och Skaraborgs
län, som ett stort antal kommuner utan sjukkasseorgan förekommo.

För den af de sakkunniga verkställda utredningens syften bär det
emellertid varit af särskildt intresse att undersöka, huruvida sjukkasseorgan
förekomma i de landskommuner, där fabriker, sysselsättande kvinnliga
arbetare, utöfva sin verksamhet. En dylik utredning har gifvit det
resultat, som framgår af tablån å sid. 162.

Inom 18''7 proc. af de här berörda kommunerna förekommo således
inga sjukkasseorgan och i 25''0 proc. endast lokalafdelningar.

En fullständigare bild af den betydelse det här påpekade förhållandet
äger gifves af tablån å sid. 164, där antalet fabriker jämte
arbeterskeantal redovisas för de ofvannämnda kommuner, som äga enbart
sjukkassefilialer eller som sakna hvarje sjukkasseorgan. Äf där
anförda siffror framgår således att 144 fabriker, sysselsättande 1,141

164

kvinnliga arbetare år 1909 voro belägna i kommuner, där hvarken sjukkassa
eller någon dess lok al afdelning ägde säte. Af dessa fabriker sysselsatte
emellertid endast 26 ett arbetarantal, uppgående till tio eller
däröfver per fabrik.

Antal fabriker och där sysselsatta kvinnliga arbetare i landskommuner
med enbart lokalafdelning ar eller utan både sjukkassor
och lokalaf delning ar.

Enbart lokalafdelningar.

Utan såväl sjukkassor
som lokalafdelningar.

Antal Antal Antal Antal
fabriker, arbeterskor. fabriker, arbeterskor.

Summa.

Antal Antal
fabriker, arbeterskor.

Stockholms län.....................

Uppsala „ .....................

Södermanlands län ...............

Östergötlands ,, ...............

Jönköpings „ ...............

Kronobergs „ ...............

Kalmar „ ...............

Gottlands „ ...............

Blekinge „ ...............

Kristianstads „ ...............

Malmöhus „ ...............

Hallands „ ...............

Göteborgs o. Bohus län.........

Alfsborgs „ .........

Skaraborgs „ .........

Värmlands „ .........

Örebro „ .........

Västmanlands „ .....

Kopparbergs „ .........

Gäfleborgs „ .........

Västernorrlands „ .........

Jämtlands „ .........

Västerbottens „ .........

Norrbottens „ .........

Summa

26	701	5
7	20	7
i	2	5
2	9	6
13	102	5
13	31	4
14	57	1
1	i	4
10	43	1
11	187	6
2	13	15
3	91	3
26	239	13
23	794	28
9	143	18
30	282	8
8	49	3
10	28	6
18	96	—
20	103	3
14	44	—
10	50	3
4	10	—
7	27	—
282	3,122	144

8	31	709
38	14	58
14	6	16
178	8	187
15	18	117
42	17	73
2	15	59
16	5	17
CJ	11	45
20	17	207
85	17	98
9	6	100
120	39	359
421	51	1,215
81	27	224
24	38	306
9	11	58
22	16	50
—	18	96
32	23	135
—	14	44
3	13	53
—	4	10
—	7	27

1,141 426 4,263

165

III.

Moderskapslorsäkringens ekonomi.

Moderskapsförsäkringens ekonomi är beroende af hufvudsakligen
trenne faktorer: understödens storlek, fruktsamheten bland de försäkrade
och slutligen storleken af de afgifter och bidrag, som erläggas för försäkringens
upprätthållande. Af dessa faktorer är understödet den primära,
öfver hvilken man kan sägas fritt förfoga, men hvars storlek emellertid
synes böra fastställas med hänsyn till förefintliga praktiska kraf, i främsta
rummet de försäkrades ekonomiska förhållanden. Fruktsamheten, hvilken
är beroende af försäkringsstockens sammansättning med afseende å ålder,
civilstånd m. in., är åter att betrakta såsom en gifven, ehuru till storleken
på förhand mer eller mindre obekant kvantitet, som det gäller att så
noggrant som möjligt lära känna. livad den tredje af de nämnda
faktorerna beträffar — försäkringsafgiften — betingas dess storlek gifvetvis
af de öfrigas värden och måste på grund af kännedomen om dessa
beräknas med hänsyn till villkoret att försäkringens debet och kredit
skola gå ihop.

Den följande framställningen afser att först i korthet klargöra sambandet
mellan de här nämnda olika faktorerna samt sedermera särskildt
diskutera deras storlek hvar för sig.

1. Sambandet mellan understöd, fruktsamhet och afgifter.

Med afgifterna till moderskapsförsäkringen förstås i det följande
de minsta belopp, som böra årligen inbetalas per försäkrad för att försäkringens
ekonomi utan andra intäkter därigenom skall vara betryggad.
Därvid bortses alldeles ifrån, huruvida dessa belopp erläggas af de försäkrade
själfva eller bestridas till eu del endast af dem, till en del af andra,
t. ex. arbetsgifvarne och staten. Det förutsattes, att försäkringen anordnas
under riskgemenskap för samtliga försäkrade eller större grupper af dem
samt att afgifterna skola vara fästa genom snittspremier, beräknade att
täcka utgifterna för ett år. Allt efter de regler, enligt hvilka understöden
fastställas, och försäkringsbördan fördelas mellan de försäkrade o. d.,

Inledning.

166

kunna en mångfald olika system för försäkringens ekonomi komma i
betraktande. Endast de tre i hithörande fall vanligast förekommande skola
likväl här upptagas till behandling.

A. Avgifter och understöd lika för alla. Utmärkande för detta
system är dess stora enkelhet i tillämpningen. Försäkringsstocken tankes
uppdelad i ett större eller mindre antal — n stycken — grupper af
försäkrade med hvar sin särskilda, för ifrågavarande grupp karaktäristiska
fruktsamhet. De resp. fruktsamhetssiffrorna må betecknas med

»h. .....m»;

och antalet försäkrade inom resp. grupper med

■ an.

Därest afgiftsintäkten skall jämnt täcka kostnaderna för understödens
bestridande, bör tydligen, om p och u beteckna det förra den gemensamma
afgiften, det senare det för alla lika understödet, följande likhet
vara uppfylld:

ax P + ai P + ■ • + a» P = ai m\11 + °2 m-i u + . . + a„ mn u;

alltså:

a, m1 + a% m2 + ... + «„ mn w .

V = — ; •

1 al + a2 + ... + an

eller

p — mu;............................(1)

hvarest m betecknar den för hela försäkringsstocken genomsnittliga
fruktsamheten.

Lyckas man bestämma m, kan afgiften alltså på ett synnerligen
enkelt sätt beräknas med tillhjälp af formeln (1).

Begagnar man vid beräkningen ett annat värde på den genomsnittliga
fruktsamheten än den faktiska, t. ex. m, uppstår vinst eller
förlust å försäkringsverksamheten. Dess storlek, som må betecknas med
U, bestämmes genom uttrycket1):

V = a (m'' — m) u;

a betyder här hela antalet försäkrade.

'') I hvad mån afgiften för en viss grupp af försäkrade är för stor eller för liten i förhållande
till fruktsamheten inom gruppen, angifves af samma uttryck, om man däri sätter a — 1
och med m'' och m, betecknar den genomsnittliga fruktsamheten bland samtliga försäkrade, resp.
inom ifrågavarande grupp.

167

Uppenbarligen bör man i detta fall, för att vara säker om försäkringens
bärighet, söka bestämma ett som är något, dock ej alltför
mycket större än den faktiska frekvenssiffran m, och bestämma den
gemensamma afgiften p sålunda:

p — m''u;

Ex. Utgör den genomsnittliga fruktsamheten bland de försäkrade,
drygt beräknad, 60 pro mille och utgår moderskapsunderstödet med
2 kr. per söckendag under en tid af 6 veckor, alltså sammanlagdt per
fall 72 kr., bör afgiften per försäkrad utgöra:

p — 0,06 . 72 = 4-32;

Skall arbeterskan själf inbetala hälften, arbetsgifvaren fjärdedelen och
staten slutligen likaledes fjärdedelen, blifva de resp. parternas afgifter
2''16, 1''08 och 1*08 kr.

Skall afgift icke erläggas för barnsängskvinna, som åtnjuter understöd,
för den tid understödet utgår — i nyssnämnda exempel 6
veckor — tarfvar den på nyss augifna sätt beräknade afgiften strängt
taget en korrektion med hänsyn härtill. I anseende till den ringa noggrannhet,
hvarmed kvantiteten m — fruktsamheten — kan bestämmas,
kan dpinna, korrektion dock praktiskt taget lämnas ur räkningen. Den
korrigerade afgiften beräknas i själfva verket ur formeln:

in u

p -----

2 6 in ’

~~~52

hvilken ger ett värde på p, som endast helt obetydligt skiljer sig från
det på förutnämnda sätt beräknade. Under de förutsättningar, som ligga
till grund för ofvan gifna exempel, befinnes t. ex. den korrigerade afgiften
utgöra 4-3 5 kr. (i stället för 4‘3 2 kr).

Med afseende å här behandlade system bör till sist framhållas,
att om afgiften bibehålies oförändrad stabiliteten i försäkringens ekonomi
är beroende af, huruvida den genomsnittliga fruktsamheten förhåller sig
närmelsevis konstant eller med tiden är underkastad väsentligare variationer.
Detta framgår af den ofvan anförda formeln V

V = a (m — m) u :

168

med hvars tillhjälp lätt inses, att förändringarna i det ekonomiska resultatet
af försäkringen förhålla sig såsom variationerna i fruktsamheten. Ökas
fruktsamheten uppstår snart förlust. Variationerna kunna vara beroende
dels på tillfälligheter, dels äfven på fortgående förändringar i en och
samma riktning i försäkringsstockens sammansättning, t. ex. med afseende
å civilståndsfördelning m. m. Dessa senare kunna tvifvelsutan
blifva betydande nog under förloppet af en längre tid.

B. Understöd och afgift utgår med viss procent—för alla
densamma — af barnaföderskans resp. den försäkrades arbetsförtjänst.
Fördelarna med detta system äro, att understöden äro tillmätta
i förhållande till den under barnsängshvilan förlorade arbetsförtjänsten
samt att den ekonomiska börda, som pålägges de försäkrade, fördeias dem
emellan i förhållande till deras ekonomiska bärkraft. Tänkas de försäkrade
i detta fall uppdelade i grupper på sådant sätt, att inom hvarje
grupp såväl barnsängsrisken som arbetsförtjänsten är för alla densamma,
och låter man de tre serierna af kvantiteter

mu mv.....

®1» a-2>.....

representera den första fruktsamheten, den andra arbetsförtjänsten
och den tredje antalet försäkrade inom de resp. grupperna samt betecknar
med q och k de konstanter, Indika bestämma den procent af
arbetsförtjänsten, hvarmed afgiften resp. understödet utgår inom samtliga
grupper, bör tydligen nedanstående likhet, angifvande att afgifter
och understöd skola täcka hvarandra, vara närmelsevis uppfylld:

a! (lh + a2 (lh +----+ an (lL = «,. »h hf + «2 m, klt + ... + an m„ kl„.

Af denna likhet följer:

k «1 m, h + a! »d h + -- + rnn ln
ai h + a2l,2 + ... + an ln ’

a, mt f + a2 m, l2 +----+ an mn /„

_ j. fli mi + aim3 + • ■ + an mn . q, m, + a2 m2 + .. + «„ mn .
axh + aflz + . . + an ln q, + q2 + . . + an

q, + q2 + ... + q„

, l

= km -j ■ m;

(2)

169

om man inför beteckningarna:

a	, ml lt + rt, m21, + .	.. + tfM vtn ln
	a, »i, + m2 + .	. + tf„ mn ’
L	/, + a, l, + . .
tfj + tf, + . . .	• + tf» ''
	a, m1 + a2 m2 + .	. . + tf»
?)l -	+ • • •	• + «„

Af de senast definierade kvantiteterna /, L och in betyda l den genomsnittliga
arbetsförtjänsten bland de understödstagande barnsängskvinnorna,
L den genomsnittliga arbetsförtjänsten bland samtliga försäkrade
och m såsom förut den genomsnittliga fruktsamheten bland samtliga de
försäkrade.

Betecknar man ined it understödet inom en af de ofvannämnda
grupperna, hvilken som hälst, och med p afgiften inom samma grupp,
framgår af likheten (2), om båda leden multipliceras med den vederbörande
af kvantiteterna

h, ^21 ■ • • • In)

att för hvarje grupp afgift och understöd inbördes sammanhänga på följande
sätt:

P =

L ‘

m u;

(3)

För att bestämma de försäkrades avgifter inom här ifrågavarande
system måste man följaktligen nöjaktigt känna kvantiteterna 2, Z och m.

Har man lyckats bestämma kvoten kan för ett hvilket som hälst, p

för praktiskt behof bestämmas med tillhjälp af likheten (3) genom att
däri insätta ett drygt tilltaget m, som dock icke bör tagas allt för stort.
Ett öfverskott uppstår därvid å försäkringsverksamheten, till storleken
beroende af bl. a. skillnaden mellan den faktiska fruktsamheten m och
den vid beräkningen använda m''. Närmare bestämdt blifver öfverskottet

V — k a l (m — m) ;

hvarest a betyder hela antalet försäkrade. Emellertid kan man icke
med säkerhet beräkna ett betryggande värde på p på sätt, som angifvits
i fråga om system A, eller genom likheten

p = m''u;

170

där in endast obetydligt öfverstiger den genomsnittliga fruktsamheten
bland de försäkrade. På grund af de rätt betydande olikheter, som
kunna förefinnas de försäkrade emellan med afseende å aflöningsförmåner

och barnsängsrisk, kan nämligen kvoten mycket väl hafva ett från 1

afsevärdt skildt värde: Skulle detta värde vara väsentligt större än 1,

riskerar man tydligen vid nyss angifna tillvägagångssätt att erhålla eu
för liten afgift.

Det ekonomiska resultatet af en enligt detta system anordnad försäkring
förändras gifvetvis med tiden i den mån de faktorer, hvaraf
försäkringens ekonomi beror, undergå förändringar. Hafva afgifterna
eu gång för alla beräknats enligt (3) med utgående från de vid viss tid
gällande värdena på l, L och in och hafva dessa kvantiteter vid en annan
tidpunkt värdena L och m'', uppstår å rörelsen öfverskott eller brist
F, till storleken utgörande:

foa''

V = j (ml L — in T L);

där a betecknar hela antalet försäkrade vid den senare tidpunkten.

Såsom häraf framgår, förändrars det ekonomiska resultatet af verksamheten
med fruktsamhetens växlingar. Men äfven om denna antages
oföränderlig, kan verksamhetens ekonomi tänkas röna inverkan af inträffande
fluktuationer i den genomsnittliga arbetsförtjänsten bland de
försäkrade. Storleken af denna inverkan framgår af uttrycket:

V —

kam

(IL —l''L).

Därest man kan förutsätta, att

l__ V
L~L'';

antager högra ledet i nästföregående likhet värdet 0.

C. De försäkrade indelas i ett mindre antal grupper. Understöd
och afgifter äro hvardera lika för alla inom samma
grupp, men olika för skilda grupper. Grupperas de försäkrade
med hänsyn till storleken af deras arbetsförtjänst, erbjuder detta tredje
system en medelväg emellan de båda förut behandlade därutinnan, att
det närmar sig ajustera A med afseende å enkelhet i tillämpningen,
medan det i högre grad än detta — i likhet med system B, ehuru ej
i samma mån som detta — tillgodoser krafvel på hänsynstagande till
olikheter i arbetsförtjänst.

171

Den följande behandlingen hänför sig till det fall, då antalet
grupper utgör 3.

Betecknas med

m2, ms

den genomsnittliga fruktsamheten, med
antalet försäkrade, med

uv us

understödets storlek och slutligen med

PvP»,P,

afgiftens storlek inom de resp. grupperna, böra tydligen afgifter och
understöd närmelsevis sinsemellan sammanhänga på sätt följande likhet
angifver:

ai Pj + Pa + «3 Pa = ai mi U1 + ai m2 u-2 + a3 nh u:i /

Denna likhet kan ock skrifvas:

(p, — m1 ut) + a3 (p, — mi u,) + a3 (ps — u3) = 0;

Uppenbarligen kan man för gifna värden på u1, u2 och us bestämma
PnP‘2 och Pa på en mångfald olika sätt, så att denna likhet satisfieras.

Den i visst hänseende rationellaste lösningen synes vara, att p,,
p2 och ps bestämmas på sådant sätt, att de olika grupperna hvar och
en för sig bilda ett själfständigt ekonomiskt helt så till vida, att utgifterna
för meddelande af understöd till gruppens egna medlemmar
helt täckas af gruppmedlemmarnas egna afgifter. Denna lösning är för
öfrigt teoretiskt taget den enda, som lämnar garanti för, att det ekonomiska
resultatet af försäkringen i dess helhet gestaltar sig någorlunda
oberoende af gruppernas olika, med tiden växlande inbördes storlek.
Ifrågavarande lösning innebär, att

px = ml ux; p.2 = m, us; p3 = ms u3;

För dess genomförande erfordras, att w,, m2 och ma äro hvar för sig
bekanta.

Fn annan lösning — till synes den enklaste — erhålles vid uppställandet
af den fordran, att förhållandet mellan afgift och understöd
inom alla grupper skall vara detsamma, med andra ord, att:

Ä_=A==S^l.

u! U, U,, ’

172

Genom utvecklingar, fullt analoga med de i fråga om föregående
system anförda framgår, att afgiften i detta fall erhålles för alla grupper
med tillhjälp af likheten

Pr~~fj- mur;.....(r = 2, 2, 3).....(4).

Här betyder m som vanligt den genomsnittliga fruktsamheten inom hela
försäkringsstocken, u och U det genomsnittliga understödet bland de
understödstagande barnsängskvinnorna resp. samtliga de försäkrade. Man
kan alltså icke heller här beräkna afgiften på samma sätt som i system
A ur formeln

p --- rn''u;

utan risk att försäkringens bärighet i någon mån äfventyras. Man måste

nämligen söka nöjaktigt bestämma kvoten och därpå beräkna p med

tillhjälp af formeln (4). Äfven i detta fall liksom i det förra förefinnes
en viss risk, att försäkringsverksamhetens ekonomiska resultat förändras
icke blott på grund af växlingar i fruktsamheten, utan äfven med inträffade
fluktuationer i de förhållanden, som bestämma de försäkrades
fördelning på de olika understödsgrupperna, såsom stegrade arbetslöner
m. m. Betecknas med m, w, U och m'' u'' U'' tre olika system af värden
å den genomsnittliga fruktsamheten samt det genomsnittliga understödet
bland barnaföderskorna och bland samtliga de försäkrade, motsvarande
tvänne skilda tidpunkter — i ena fallet tidpunkten för afgifternas
fastställande — angifves den af de förändrade förhållanden i nyssberörda
hänseenden förorsakade olikheten i verksamhetens ekonomiska resultat
vid den ena och den andra tidpunkten sålunda:

V —~(muTJ'' — m''u''U);

För den händelse man kan förutsätta

mt — m2 — m3;

d. v. s. att fruktsamheten är densamma inom de olika grupperna af försäkrade,
gestalta sig förhållandena väsentligen annorlunda än i det allmänna
fallet. Det visar sig nämligen, att man då har

173

Under sådana förhållanden är:

p = mu;

Afgifternas beräkning gestaltar sig sålunda i detta fall enklare.

2. Moderskapsförsäkringens understöd.

I det följande är i fråga om det med moderskapsförsäkringen afsedda
understödet bortsedt från ett eventuellt särskildt pänningunderstöd
åt de mödrar, som själfva amma sina barn, och endast det understöd
taget i betraktande, som skall utgå med visst belopp per dag under
viss tid, moderskapshjälpen.

Vid bestämmandet af moderskapshjälpens storlek spela de praktiska
lämplighetshänsynen den afgörande rollen. Då moderskapshjälpen
är afsedd att utgöra eu ersättning för den under barnsängshvilan förlorade
arbetsförtjänsten, då vidare inom moderskapsförsäkringen icke
liksom vid sjukförsäkringen fara för simulation förefinnes, nödgande till
att sätta understödet lägre än arbetsförtjänsten, och ej heller kostnaderna
för försäkringen ställa sig alltför betungande, äfven om understöden
bestämmas jämförelsevis höga, torde öfvervägande skäl tala för, att
moderskapshjälpens belopp fastställas så nära som möjligt lika med resp.
barnsängskvinnors dagliga arbetsförtjänst före nedkomsten.

Om moderskapshjälpen fastställes till ett för alla lika belopp,
synes man under sådana förhållanden böra tillse att detta belopp ungefärligen
motsvarar den genomsnittliga arbetsförtjänsten bland de försäkrade
eller, egentligare, bland de understödstagande barnsängskvinnorna.

På grund häraf och med hänsyn jämväl till de slutsatser, hvartill
vissa i det föregående anförda teoretiska utvecklingar hafva ledt, vore en
närmare undersökning till utrönande af de försäkrades genomsnittliga
arbetsförtjänst af betydelse. Af särskild vikt vore för detta ändamål
att kunna upprätta en utförlig statistik rörande arbetsförtjänsten bland
industriarbeterskor af olika civilstånd, åldrar och yrken.

De statistiska data i nyssberörda hänseenden, som föreligga samlade
af de sakkunniga, äro sammanfattade i tabb. I—II (bilagan). Visserligen
är det statistiska material, som därstädes framlagts, alltför litet
omfattande, för att några säkrare slutsatser rörande förhållandena i
ofvanberörda hänseenden bland industriarbeterskorna i vårt land däraf
skulle kunna dragas. Det torde dock vara af ett visst intresse att

174

Arbetsförtjänsten per dag bland 1,286 kvinnliga industriarbetare under åren 1906—09.

Yrkesgrupp.	Ålder 15-19 år.	Ålder 20—24 år.	Ålder 25—29 år.	Ålder 30—39 år.	Ålder 40—49 år.
Antal arbeterskor.	Medel-arbets-förtjänst per dag. Kr.	Antal arbeterskor.	Medel-arbets-förtjänst per dag. Kr.	'' Antal arbeterskor.	Medel-arbets-förtjänst per dag. Kr.	Antal arbeterskor.	Medel-arbets-förtjänst per dag. Kr.	Antal arbeterskor.	Medel-arbets-förtjänst per dag. Kr.
Bagerier och käxfabriker ..................	a	1*6 0	4	2-io	3	2*n	2	1*90		1*80
Sockerraffinaderier ...........................	6	2.20	27	2*35	11	2*54	14	2*4 7	7	2*3 9
Karamell-, konfekt- och chokladfabriker	7	1-20	7	1-3 5	1	1*67	—	1*60	1	1*50
Maltdrycksbryggerier ........................	12	2-35	143	2*50	38	2* 9 C	100	2*73	55	2*73
Miueralvattenfabriker ........................	1	1-75	14	Lss	ti	2*13	2	2*-	i	2*_
Tobaksfabrikör ................................	1	2-23	5	2*25	—	2*50	—	2*_	i	1*75
Bomullsspinnerier och -väfverier .........	12	1-30	33	l*so	6	2*05	12	2*—	8	2* —
Jutespinnerier och -väfverier ...........	5	1''60	17	1*80	5	2*0 7	7	1*97	4	1*66
Linne- och hampspinnerier och -väfverier	2	1-80	5	1*85	2	2*—	2	2*—	3	1*87
Yllefabriker ....................................	31	1-5 0	51	1*80	ii	1*80	9	2*03	11	1*77
Skofabriker.......................................	8	1*60	7	2*25	3	2*0 9	—	2*_	1	1*83
Trikå- och strumpfabriker ..................	-	1''5 0	3	1*80	4	2*2 2	1	2*_	—	2*_
Öfriga beklädnadsfabriker ..................	3	1*20	2	1*75	—	2*_	1	1*60	—	1*50
Läder-, hår- och gummivaruindustri......	-	1’50	2	1*75	2	1*85	2	2 —	1	2*-
Sågverk och hyflerier ........................	1	1-30	o	1*95	6	2* —	3	2*08	3	1*92
Korkfabriker ....................................	2	1''50	6	2*2 5	2	2*25	5	2*33	3	2*33
Annan trävaruindustri........................	5	1-50	—	1-75	i	1*80	2	1*7 6	_	1*50
Trämassefabriker, pappersbruk och papp-
fabriker ......................................	7	1''40	7	2*2 5	i	2*50	1	2*50	4	2*io
Bokbinderier och albumfabriker .........	23	* 1-35	12	2*_	3	1*94	4	1*87	2	1*75
Boktryckerier ....................................	10	1-35	5	2 —	2	2*45	1	2*3 0	_	2* —
Lito- och kemigrafiska anstalter .........	2	0-90	2	1*50	—	1*75	1	2* —	—	1*75
Järn- och stålvarufabriker ..................	4	1*40	7	1*90	4	2*0 2	5	2*09	5	1*58
Bleck-, plåt- och kopparslagerier .........	2	fao	2	1*35	1	1*50	2	1*42	2	1*05
Annan metallindustri ........................	3	1-50	6	2*25	2	2*06	i	1*80	_	1*60
Maskin- och skeppsbyggnadsindustri. ...	7	2* —	7	2*51	2	2*66	4	2*25	3	2*2 9
Mineralindustri ................................	7	1-30	3	1*50	2	1*73	1	1*75	3	2*08
Tändsticksfabriker..............................	82	1-40	135	1*65	38	1*65	33	1*78	14	1*59
Krutbruk, ammunitions- och sprängämnes-
fabriker..........................................	2	1*95	10	2*2 0	2	2*2 5	2	2*7 5	1	2*30
Öfriga kemisk-tekniska fabriker ........	2	1''60	10	1*65	—	1*75	—	1*75	—	1*65

175

här anföra de resultat, hvilka erhållits genom en närmare bearbetning
af ifrågavarande statistiska material ur nyssberörda synpunkter.

Alldenstund de i tabellen anförda lönesatserna förete en de! ojämnheter,
som uppenbarligen hafva sin grund i materialets ringa omfattning,
har en viss utjämning och — i några fall — komplettering af siffrorna
företagits, hvaraf framgått de siffror, som äro meddelade i tabellen å
motstående sida. Med utgående från de sålunda utjämnade lönesatserna
har en beräkning verkställts i syfte att utröna den genomsnittliga arbetsförtjänsten
per arbetsdag dels för samtliga de arbeterskor, som äro afsedda
att omfattas af den föreslagna moderskapsförsäkringen, dels för barnaföderskorna
bland dem. Därvid är hänsyn tagen till arbeterskestockens
sammansättning med afseende å åldrar, civilstånd och yrken med utgående
från de i tub. V. (bilagan) i det följande meddelade uppgifter
i dessa hänseenden äfvensom från den officiella fabriksstatistikens uppgifter.
Vidare har antalet barnaföderskor bland industriarbeterskorna inom olika
åldrar, civilstånd och yrken härledts med tillhjälp af dels nyssnämnda
grundsiffror dels de å sidd. 187 och 189 beräknade fruktsåmhetssiffror.

Resultaten af beräkningarna äro anförda i efterföljande tvänne
tabeller, hvilka utvisa löneförhållandena per 100,000 arbeterskor dels
bland de svenska industriarbeterskorna i allmänhet, dels bland dem, som
vänta sin nedkomst.

Löneförhållandena bland de svenska industriarbeterskorna (per 100,000 arbeterskor).

Ålder.	Gifta.	Ogifta.	Ti	. Isammans.
Antal kvinnor.	Daglig arbets-förtjänst per arbe-terska. Kr.	Samman-lagd arbets-förtjänst per dag. Kr.	Antal kvinnor.	Daglig arbets-förtjänst per arbe-terska.. Kr.	Samman-lagd arbets-förtjänst per dag. Kr.	Antal kvinnor.	Daglig arbets-förtjänst per arbe-terska. Kr*.	Samman-lagd arbets-förtjänst per dag. Kr.
15—19	53	1*80	95*40	30,376	1*51	45,867*7 6	30,429	1*51	45,963*16
20-24	1,225	1-91	2,339*7 5	24,464	1*88	45,992*32	25,689	1*88	48,332*0 7
25—29	2,415	2’os	4,974*90	13,810	2*06	28,448*60	16,225	2*06	33,423*50
30—39	4,102	1''98	8,039*92	13,748	1*96	26,946*0 8	17,850	1*96	34,986*00
40-49	2,274	1*85	4,206*9 0	7,533	1*85	13,936*05	9,807	1*85	18,142*9 5
Summa	10,069	l‘9o	19,656-st	S9.931	l''7''J	161,190''si	100,000	1’81	180,847-es

176

Löneförhållanden bland svenska industriarbeterskor, som vänta sin nedkomst

, (per 100,000 arbeterskor).

Ålder.	Gifta.	Ogifta.	Tillsammans.
Antal kvinnor.	Daglig arbets-förtjänst per arbe-terska. Kr.	Samman-lagd arbets-förtjänst per dag. Kr.	Antal kvinnor.	Daglig arbets-förtjänst per arbe-terska. Kr.	Samman-lagd arbets-förtjänst per dag. Kr.	Antal kvinnor.	Daglig arbets-förtjänst per arbe-terska. Kr.	Samman-lagd arbets-förtjänst per dag. Kr.
15—19	31	1*80	55*80	604	1-51	912-01	635	1*52	967-84
CM 1 O CM	518	1-91	989-38	1,375	1-88	2,585-oo	1,893	1-89	3,574-38
25-29	771	2-06	1,588-20	655	'' 2-oo	1,349-30	1,426	2-06	2,937*56
30-39	893	1*96	1,750-äS	466	1-116	913-36	1,359	1-96	2,663-6 4
! 40-49	115	1-85	212-75	38	1-83	70-30	153	1-85	283-05
! Summa	2,328	1-97	4,596-47	3,138	l''S6	5,830-oo	5,466	1‘91	10,426-47

Af beräkningarna framgår sålunda, att den genomsnittliga dagliga
arbetsförtjänsten bland vårt lands industriarbeterskor, med utgående
från de i den anförda statistiken angifna lönesatserna, skulle utgöra
1 kr. 81 öre. För dem, som vänta sin nedkomst, gifva beräkningarna
en motsvarande genomsnittssiffra af 1 kr. 91 öre.

Dessa lönesatser äro beräknade per arbetsdag. Fördelas arbetsförtjänsten
per vecka på veckans alla dagar, inkl. söndagen, blifva
de motsvarande genomsnittliga lönesatserna resp. 1 kr. 55 öre och
1 kr. 64 öre.

Af de anförda siffrorna framgår äfven, så långt dessa siffror verkligen
äro representativa för förhållanden inom hela kontingenten af
industriarbeterskor, att den å sid. 169 omtalade kvoten mellan den genomsnittliga
arbetsförtjänsten för barnsängskvinnor bland industriarbeterskor
och för samtliga industriarbeterskor skulle hafva följande värde:

£ = 1-055.

De tämligen sparsamma upplysningar i ämnet, som den statistiska
litteraturen på området lämnar, gifva emellertid antydningar om, att
arbetsför^ ad sten bland gifta arbeterskor ställer sig högre än bland ogifta,

177

något som möjligen torde hafva sin förklaring däri, att de gifta, hvilka
måste bidraga till sin familjs uppehälle, på grund häraf hafva större intresse
af att uppbringa sin arbetsförtjänst till den högsta möjliga och därför
bättre tillvarataga de tillfällen härtill, som erbjudas. Ett belysande
exempel må här anföras, hämtadt ur den af kommerskollegium år 1899
verkställda statistiska undersökningen af tobaksindustrien i Sverige. l)
Däri meddelas bl. a. följande uppgifter:

Kvinnliga arbetare och deras arbetsförtjänst inom
tobaksindustrien år 1897.

	Ålder.	Antal arb eterskor	o Årsinkomst i genom-snitt
	gifta.	ogifta.	gifta.	ogifta.
				Kr.	Kr.
Under 18 år.......................	—	82	—	295-so
18—25	v ........................	19	381	609-02	461-13
25-40	» .......................	146	283	626-89	539-2 3
40—55	V .......................	121	117	579-13	473-85
55-70	» ........................	43	38	402-71	372-2 5
70 år och däröfver...............	7	9	255-33	229-93
	Tillsammans	336	910	572-ss	466-17

De anförda siffrorna, visa bl. a., att den genomsnittliga arbetsförtjänsten
bland de gifta arbeterskorna inom tobaksindustrien betydligt
öfversteg den bland de ogifta.

Om man med stöd af dessa siffror sålunda antager, att arbetsförtjänsten
bland gifta industriarbeterskor är t. ex. 10 proc. högre än bland
ogifta, skulle detta, enligt hvad beräkningar utvisa, böra medföra en

förhöjning'' af den ofvannämnda kvoten — till 1,087. Förutsättes på

samma gång, att de gifta kvinnornas antal, per 100,000 beräknadt, vore
åtminstone dubbelt så stort som i det föregående antagits, blefve den
ifrågavarande kvotens värde 1*11 eller mera. Om man underlåter att
taga hänsyn till dessa omständigheter vid den å sid. 169 i det föregående
anförda beräkningen af afgiften till moderskapsförsäkringen, skulle
under nyssnämnda förutsättningar följaktligen såsom resultat erhållas ett
afgiftsbelopp, som med 10 proc. eller mera understege det exakt beräknade.

l) Se sid. 137, noten.

178

3. Fruktsamhetsstatistik.

a. Sverige.

För att kunna med nöjaktig säkerhet beräkna de kostnader, som
moderskapsförsäkringen kommer att bereda, måste man, såsom redan
framhållits, känna antalet barnaföderskor, absolut och relativt taget,
inom den grupp af kvinnor, som försäkringen kan väntas komma att
omfatta.

Fen svenska befolkningsstatistiken lämnar visserligen mycket utförliga
och ingående upplysningar beträffande förekomsten af barnaföderskor
bland landets kvinnliga befolkning. Dess uppgifter äro dock
icke tillräckligt detaljerade för att kunna lämna det erforderliga underlaget
för de beräkningar, hvarom här är fråga. De besitta sålunda nödig
utförlighet endast vidkommande den kvinnliga befolkningen i riket tagen
som helhet. För denna utrednings närmaste syften är det emellertid
äfven, ja i främsta rummet fråga om en viss grupp af kvinnor, nämligen
industriarbeterskorna. För deras vidkommande kunna med afseende
å fruktsamheten specifika förhållanden mycket väl tänkas göra
sig gällande, kvilka väsentligt afvika från de genomsnittliga förhållandena
i samma hänseende bland rikets kvinnliga befolkning i dess helhet.

Därtill kommer en annan viktig omständighet. Antalet barnaföderskor
varierar nämligen, som bekant, inom alla samhällslager högst
väsentligt med ålder och civilstånd. Bland kvinnor i t. ex. åldern 25 år
är fruktsamheten, oafsedt civilstånd, fem å tio gånger så stor som bland
kvinnor i åldern 40—45 år. Om man därför också vidkommande den
grupp af kvinnor, hvarom här är fråga, noggrant kände den relativa
fruktsamheten inom hvarje åldersklass för såväl gifta som ogifta, så kan
man likväl icke blott på dessa grunder sluta sig till den genomsnittliga
fruktsamheten för gruppen i dess helhet, hvilken kvantitet för denna
utredning är af den största betydelsen. Man måste för sådant ändamål
närmare känna äfven relativa antalet till hvarje särskild åldersklass
inom olika civilstånd hörande kvinnor inom den berörda befolkningsgruppen.
Men i dessa hänseenden lämnar den förefintliga svenska
statistiken inga närmare upplysningar.

Ehuruväl en särskild statistisk utredning angående fruktsamheten
bland arbetarebefolkningens kvinnor, särskildt industriarbeterskorna, torde
erbjuda stora svårigheter samt blifva förenad med omfattande arbete och
dryga kostnader, hade det emellertid af ofvan antydda skäl varit önskvärdt,
att en dylik utredning kunnat komma till stånd. Då hinder häremot

179

mött, hafva de sakkunniga varit hänvisade att i hufvudsak bygga sin
utredning angående moderskapsförsäkringens kostnader, i hvad den gällt
kännedom om barnaföderskefrekvensen, dels på de data, som tillgänglig
svensk statistik härutinnan lämnar, dels ock på de erfarenheter och rön
på området, hvilka vunnits och offentliggjorts i andra länder. I ett afseende,
nämligen i fråga om de svenska industriarbeterskornas åldersoch
civilståndsfördelning, har det likväl varit oundgängligt att införskaffa
vissa särskilda uppgifter och hafva de sakkunniga för sådant ändamål
genom utsändande af förfrågningar direkt till ett större antal arbetsgivare
i riket lyckats insamla ett för detta spörsmåls belysande jämförelsevis
representativt material.

På grund af den ofullständighet, som emellertid sålunda präglar
källorna för denna undersökning, kan den icke göra anspråk på att
med full säkerhet klargöra den fråga, som den skolat utreda, utan allenast
att för dess bedömande lämna så mycken vägledning som det varit
möjligt att under för handen varande omständigheter åstadkomma. För
undersökningens resultat skall i det följande en kortare redogörelse
lämnas.

Den årligen utkommande officiella svenska befolkningsstatistiken,
hvars senaste årgång afser år 1909, meddelar uppgifter angående antal
kvinnor och barnaföderskor i riket, fördelade bland annat på olika åldrar
och civilstånd. Fn sammanfattning af dessa uppgifter för de senaste
åren, angifvande antalet barnaföderskor pro mille inom de olika femårsåldersgrupperna,
lämnas i tabellen å nästa sida.

De där anförda siffrorna visa, att fruktsamhetens förändring med
åldern inom de särskilda civilstånden företer ett tämligen likformigt
förlopp under olika år. Vid en noggrannare jämförelse mellan siffrorna
för de särskilda åren under hela den tidsperiod, som tabellen omfattar,
förmärkes hos den äktenskapliga fruktsamheten en tendens till nedgång,
hos fruktsamheten bland de ogifta kvinnorna däremot en sakta fortgående
stegring. Denna företeelse, som än tydligare framträder, om
jämförelsen utsträckes längre tillbaka i tiden, är emellertid af den långsamt
förlöpande natur, att densamma här icke torde behöfva komma i
närmare betraktande.

Det förtjänar framhållas, att städerna och landsbygden synas
förete rätt störa olikheter med afseende å den kvinnliga fruktsamheten.
Närmare upplysningar i detta hänseende föreligga icke för senare tid
än tioårsperioden 1891—1900. För de sistnämnda åren gestaltade sig
emellertid förhållandena i förevarande hänseende sålunda: (se tab., sid. 181)

Befolknings statistiken.

180

Antal barnaföderskor per tusen kvinnor inom olika åldrar och civilstånd bland
Sveriges kvinnliga befolkning under åren 1891—1909.

Observationsår.			I.	Gifta kvinnor.
15—44 år	15—19 år.	20—24 år.	25—29 år.	30—34 år.	35—39 år.	40—44 år.	45—49 år.
	°/ /oo	0/ /oo	0/ /oo	0/ / 00	°/ /oo	0/ /oo	0/oo	0/ /oo
1891—1900	276-1	561-2	461-9	367*2	301-9	238-2	132-6	18-2
1900	273*5	590-9	466-0	369-1	296-4	232-2	128-1	17-e
1901	272-0	592-7	467-9	371-7	293-1	229-7	123-1	17-4
1902	266-2	615-1	463-4	361-2	288-5	223-0	120-7	15-3
1903	259-5	601-3	451-1	355-6	282-0	214-3	114-7	15-7
1904	260-r	623-3	449-9	355-3	284-6	212-2	116-1	14-5
1905	259-8	615-1	4-48-2	351-5	283-0	211-0	116-0	15-8
1900	259-0	640-1	452-s	350-6	278-3	210-1	114-9	14-5
1907	255-8	622-2	454-7	344-3	275-0	207-1	llO-o	13-5
1908	256-1	637-9	461-6	344-6	272-5	205-3	105-7	14-1
1909	253-9	622-1	446-8	341-2	268-4	204-3	103-6	13-9
		II. Ogifta kvinnor (inkl.	änkor och frånskilda).
	20-44	15—19	20—24	25—29	30—34	35-39	40—44	45—49
	år.	år.	år.	år.	år.	år.	år.	år.
	0/ /oo	0/ /oo	/oo	7 / 00	0/ 100	0/ 100	0/ /oo	0/ /oo
1891—1900	37-8	7-2	35l	41-o	35-9	27-8	13-2	1-4
1900	39-2	8-7	37-«	41-5	34-8	26-0	12-3	1*2
1901	40-3	9*o	38-9	43-9	33-3	26-5	13-3	1*5
1902	39-6	9-4	37-5	42-1	34-1	26-9	12-3	0-9
1903	38-i	9-0	36-8	39-6	32-6	25-1	11-9	1*2
1904	39-2	9-1	38-3	39-5	33-9	24-3	12-7	M
1905	39-8	10-1	38-3	41-o	33-1	25-0	11-6	1-2
1906	41-3	10-8	40-8	41-1	34-9	23-6	11-6	1-4
1907	41-9	11-5	40-4	42-1	34-1	26-0	11-9	1-1
1908	42-3	11-9	43-2	42-o	34-1	24-2	10-9	1-1
1909	44-7	12-9	44-3	43i	35-4	25-4	10-6	11

181

Antal barnaföderskor inom olika åldrar och civilstånd i
städerna och på landsbygden under åren 1891—1900.

Åldrar.	I städerna	Å landsbygden	I hela riket
gifta.	ogifta.	gifta.	ogifta.	gifta.	ogifta.
	»/oo	O/oo	°/oo	°/oo	°/oo	°/oo
15—19 år	523-1	9-6	568-5	6*5	561"2	7-2
20-24 „	426-8	41-7	471-0	32-5	461-9	35-1
25—29 „	333-1	48-4	376-8	37-3	367-2	410
30—34 „	264-1	39-5	312-5	33-o	301-9	35-9
35—39 ,,	197-0	29-1	249-2	26-9	238-2	27-8
40—49 „	60-ö	7-1	82-5	7-6	78-4	7-4

Om man antager, att det inbördes förhållandet mellan antalet
barnaföderskor inom motsvarande åldrar och civilstånd i å ena sidan
hela riket, å andra sidan dels städer, dels landsbygden, hvar för sig
tagna, var detsamma år 1909 som under tioårsperioden 1891—1900
och beräknas under detta antagande frekvenssiffrorna för förstnämnda
år särskildt för städerna och för landsbygden, erhåller man följande,
mot den närmast föregående svarande tabell för år 1909.

Antal barnaföderskor inom olika åldrar och civilstånd
i städerna och på landsbygden år 1909.

Åldrar.	I städerna	A landsbygden	I hela riket
gifta.	ogifta.	gifta.	ogifta.	gifta.	ogifta.
	°/oo	°/oo	°/oo	°/oo	°/oo	°/oo
15—19 år	579-s	172	630-2	11-6	622-1	12-9
20-24 „	412-s	53-2	455*7	41-5	446-s	44-8
25—29 „	309-5	50-9	350’i	39-2	341-2	43-1
30—34 „	234-9	38-9	277-S	33-1	268-4	35-4
35—39 „	1690	26-6	213.7	24-6	204-3	25-4
40—49 „	45-4	5-6	61-9	6*o	58-s	5-8

De anförda frekvenssiffrorna, hvilka gälla hela den kvinnliga befolkning
i riket, resp. i städerna och å landsbygden, kunna, såsom redan

182

Af de sakkunniga
insamlade
upp gifte}''.

framhållits, icke med säkerhet antagas gälla för den särskilda grupp af
kvinnor, hvarom här närmast är fråga — industriarbeterskorna. Förutom
att den kvinnliga fruktsamheten i och för sig mycket väl kan tänkas
påverkad af de ekonomiska, sociala och sedliga förhållanden, i hvilka
fabriksarbeterskornas tillvaro förflyter, kunna äfven andra faktorer, såsom
tidigare äktenskapsålder o. d., utöfva ett icke oväsentligt inflytande på
barnaföderskefrekvensen bland de kvinnor, som tillhöra nyssnämnda
klass. De nyss anförda siffrorna gifva ju exempelvis vid handen, hurusom
de olikheter i ena och andra hänseendet, som städerna och landsbygden
sinsemellan förete, ganska afsevärdt inverka på fruktsamheten
bland den kvinnliga befolkningen.

Äfven under förutsättning att industriarbeterskorna med afseende
på den specifika fruktsamheten förete ungefär samma siffror som rikets
kvinnliga befolkning i allmänhet, så inåste emellertid, såsom redan framhållits,
för erhållande af den genomsnittliga fruktsamheten bland dessa
kvinnor särskild hänsyn tagas till ålders- och civilståndsfördelningen
bland dem. Det är för beredande af närmare kännedom rörande detta
spörsmål, som de sakkunniga verkställt den ofvan nämnda särskilda
undersökningen, hvarvid alla arbetsgivare, sysselsättande minst 50 kvinnliga
arbetare, tillfrågats angående dessa arbetares fördelning på civilstånd
samt vissa åldersklasser inom fruktsamhetsåldern (15—49 år). De begärda
uppgifterna blefvo i regel med stor beredvillighet besvarade och
underkastades därefter bearbetning af de sakkunniga.

I tabb. IV och V (bilagan) äro sammanfattade de upplysningar i
ämnet, som på denna väg vunnits. Till förklaring af tabellernas uppställning
må anmärkas, att de inkomna uppgifterna i åtskilliga fall icke
tydligt angifvit arbeterskornas civilstånd, i det att änkor och frånskilda
blifvit sammanförda ibland med de gifta, ibland med de ogifta, utan att
närmare upplysning lämnats om, till hvilken kategori de förts. Vidare
må nämnas, att de i tablån anförda siffrorna beträffande tryckeri- och
tobaksinaustrierna icke framgått ur de sakkunnigas undersökning utan
äro hämtade ur förut offentliggjorda arbeten, fl

För ett närmare bedömande af de i tabellerna angifna siffrornas
värde såsom representativa för motsvarande förhållanden bland samtliga
i industriella yrken anställda kvinnliga arbetare i riket torde följande
påpekanden böra göras.

fl Dessa äro de i noten å sid. 137 angifna arbetena rörande tryckeriindustrien år 1905
och tobaksindustrien år 1908.

183

Antalet och fördelningen på olika industrigrenar af de i den
officiella statistiken rörande fabriker och bergshandtering för år 1909
redovisade arbeterskorna framgår af nedanstående tablå, hvari likväl
yrkesgrupperingen något modifierats för vinnande af större öfverensstämmelse
med den statistik, som utarbetats på grundval af de sakkunnigas
särskilda undersökning. *)

Antal kvinnliga industriarbetare i Sverige år 1909.

Industrigrupper.	Antal kvinnliga arbetare. r n1 IDäraf under Inalles. ! 10 Ä 18 år.
1. Närings- och njutningsämnesindustri (utom tobaksindustri) .........	5,644	813
2. Tobaksindustri........................................................................	3,302	628
3. Textilindustri ........................................................................	18,846	3,717
4. Beklädnadsindustri..................................................................	11,694	2,124
5. Läder-, hår, och gummivaruindustri .......................................	969	196
6. Trävaruindustri .....................................................................	879	171
7. Trämasse- och pappersindustri (ej bokbinderi) ...........................	2,728	798
8. Mineralindustri ....................................................................	2,101	722
9. Kemisk-teknisk industri............................................................	4,394	1,240
10. Metallvaruindustri ..................................................................	2,125	334
11. Maskin-, vagn- och skeppsbyggnadsindustri ..............................	690	196
12. Grafisk industri och bokbinderi................................................	2,515	698
13. Annan industri .....................................................................	344	no
14. Bergshandtering .....................................................................	233	56
Summa	56,464	11,803

De kvinnliga arbetare, som redovisas i denna tablå, omfatta i olikhet
med hvad förhållandet är i tabb. IV och V äfven åldrarna under 15 och
öfver 49 år. Af de särskildt redovisade arbeterskorna under 18 år torde
omkring en tredjedel kunna antagas utgöra sådana, som icke uppnått
15 års ålder. Hvad åter beträffar de kvinnliga arbetare, hvilka öfverskridit
åldern 49 år, torde med ledning af siffrorna i tab. IV kunna l

l) Yrkesgrupperingen är, hvad den egentliga industrien vidkommer, densamma, som tilllämpats
i den officiella statistiken rörande olycksfall i arbete, med den skillnad allenast, att bokbinderi
här sammanförts med grafisk industri.

184

beräknas, att de uppgå till ett antal af omkr. 7 proc. af samtliga
arbeterskor i åldern 15—49 år. Med utgående från dessa förutsättningar
hafva beräknats de siffror rörande totala antalet år 1909 i industriella
yrken anställda kvinnliga arbetare i åldern 15—49 år, hvilka meddelas
i nedanstående tablå, hvarest för jämförelse äfven angifvits antalet af
de arbeterskor inom samma åldersgrupp, som berörts af de sakkunnigas
särskilt inhämtade uppgifter (tab. Y).

Antal redovisade arbeterskor i åldern
15—49 år.

	Industrigrupper. I	(a) den officiella statistiken.	(b) I de sak-kunnigas statistik.	(b) i »/o af (a).
1.	Närings- och njutningsämnesindustri (utom tobaks-
	industri)............................................................	5,034	1,230	24-4
2.	Tobaksindustri......................................................	2,898	2,480	85-e
3.	Textilindustri ......................................................	16,498	8,531	51''7
4.	Beklädnadsindustri................................................	10,294	5,448	52-9
5.	Läder-, hår, och gummivaruindustri ........................	847	769	90-s
6.	Trävaruindustri ...................................................	770	287	37-3
7.	Trämasse- och pappersindustri (ej bokbinderi) .........	2,307	791	34-3
8.	Mineralindustri ...................................................	1,743	873	50-1
9.	Kemisk-teknisk industri..........................................	3,730	2,380	63-8
10.	Metallvaruindustri ................................................	1,887	155	8''2
11.	Maskin-, vagn- och skeppsbyggnadsindustri ............	586	385	65-7
12.	Grafisk industri och bokbinderi..............................	2,139	1,836'')	85‘ s
13.	Annan industri ......................r............................	288	—	0-o
14.	Bergshandtering ...................................................	201	—	0-o
	Summa	49,222	25,165	51i

De af de sakkunnigas uppgifter berörda arbeterskor, för hvilka
fullständiga uppgifter angående ålder och civilstånd föreligga, utgöra,
enligt hvad af ofvanstående tablå framgår, en betydande del af samtliga
arbeterskor i motsvarande åldrar. Detsamma torde på ett par undantag
när kunna sägas vara fallet äfven beträffande hvar och en af de särskilda
industrigrenar, som äro specificerade i tablån. Man synes under sådana
förhållanden kunna antaga, att den sammansättning med afseende å
ålder och civilstånd, som enligt tab. V är utmärkande för de olika yrkes J)

Denna siffra hänför sig i olikhet med de öfriga till en jämförelsevis långt tillbaka
liggande tidpunkt, nämligen till åren 1903—1904.

185

grupperna bland där redovisade kvinnliga arbetare, närmelsevis gälla
för samtliga inom resp. industrigrenar sysselsatta arbeterskor. Under
denna förutsättning kan man med behörigt hänsyntagande till olika
industrigrenars större och mindre betydenhet med afseende å den kvinnliga
arbetarpersonalens storlek ungefärligt beräkna civilstånds- och åldersfördelningen
iland samtliga svenska industriarbeterskor i fruktsamhetsåldern.

Beräknad per 100,000 arbeterskor, ter sig kalkylens resultat sålunda: -

Åldrar.	Gifta.	Ogifta.	Tillsammans.
15—19	53	80,376	30,429
20—24	1,225	24,464	25,689
25—29	2,415	13,810	16,225
30—34	2,263	8,294	10,557
35—39	1,839	5,454	7,293
40-49	2,274	'' 7,533	9,807
Summa	10,069	89,931	100,000

Under förutsättning af att dessa relativa tal gifva en tillräckligt
trogen bild af den verkliga ålders- och civilståndsfördelningen bland
industriarbeterskorna, samt att de förut å sid. 180 anförda siffrorna rörande
fruktsamheten inom olika åldrar och civilstånd bland den kvinnliga
befolkningen i riket i dess helhet äfven gälla beträffande dessa kvinnor,
kan det genomsnittliga antalet barnaföderskor bland dem lätt beräknas.
Med användning af 1909 års siffror angående antalet barnaföderskor
erhåller man då följande resultat, hänförande sig till ofvanberörda
100,000 arbeterskor:

Åldrar.	Antal Gifta.	barnaföderskor. Ogifta. Tillsammans.
15—19	33	392	425
20—24	547	1,096	1,643
25—29	824	595	1,419
30—34	607	294	901
35—39	376	138	514
40—49	134	44	178
Summa	2,521	2,559	5,080

Fruktsamheten bland de här berörda arbeterskorna skulle enligt
denna kalkyl uppgå till ungefär 51 pro mille.

Man torde emellertid icke böra utan vidare bygga på dessa siffror.
Med hänsyn till deras fundamentala betydelse för moderskapsförsäkringens

186

Korrektioner
med ledning
af befolknings-
och
industristatistiken.

ekonomi synes det vara af vikt att underkasta dem en pröfning med
ledning af andra kända förhållanden.

Åtskilliga i den svenska befolknings- och fabriksstatistiken berörda
omständigheter synas därvid i främsta rummet böra tagas i betraktande.

Af den officiella statistiken rörande fabriker och handtverk framgår
sålunda bl. a., att af de kvinnliga industriarbetarna i vårt land det
öfvervägande flertalet äro till finnandes i städerna. Den betydande
olikhet, som enligt de i tabellen å sid. 181 anförda siffror förefinnas
mellan städer och landsbygd med afseende å den kvinnliga fruktsamheten,
synes under sådana förhållanden gifva anledning att undersöka,
i hvad mån denna omständighet kan vara ägnad att influera på den
genomsnittliga fruktsamheten bland samtliga industriarbeterskor.

Enligt 1909 års fabriksstatistik fördelade sig de vid fabrikerna
sysselsatta arbeterskorna på städer och landsbygd sålunda:

Antal .
arbeterskor

I städerna ......................................... 38,415 68

Å landsbygden (inkl. köpingar) ............ 17,816 32

Summa 56,231 100

Med den kännedom om ålders- och civilståndsfördelningen bland
industriarbeterskorna i städerna och på landsbygden, hvar för sig, som
äfven vunnits genom det statistiska material, hvilket finnes sammanförd!
i tab. V, kan man då ungefärligt beräkna antalet industriarbeterskor
inom skilda åldrar och civilstånd såväl i städerna särskildt, som
ensamt för landsbygden. Därvid är visserligen icke möjligt att taga
behörig -hänsyn till olika industrigrenars större och mindre betydenhet
med afseende å den kvinnliga arbetarepersonalens storlek, på sätt som
skett vid uppställandet af tablån å sid. 185. Denna omständighet torde
emellertid vara af tämligen underordnad betydelse, enligt hvad en närmare
undersökning synes gifva vid handen fl. Med användning af de fruktsamhetssiffror,
som meddelats å sid. 181, särskildt för städerna och för
landsbygden, kan man under sådana förhållanden äfven beräkna antalet
barnaföderskor inom de olika, på nyss angifvet sätt erhållna åldersgrupperna
af arbeterskor. Resultatet beräknadt per 100,000 arbeterskor,
gestaltar sig på följande sätt: 1

1) Genom jämförelse mellan resultaten, om man för hela rikets vidkommande i ena fallet
räknar med den å sid. 185 meddelade med hänsyn till yrkesfrekvensen uppställda, å andra sidan
med den direkt ur tab. V erhållna ålders- och civilståndsfördelningen.

187

Antal industriarbeterskor och barnaföderskor bland dem af olika åldrar och
civilstånd i städerna och å landsbygden (per 100,000 arbeterskor).

Åldrar.	I städerna.	Å landsbygden.	Tillsammans.
Gifta.	Ogifta.	Gifta.	Ogifta.	Gifta.	Ogifta.
Antal arbe- terskor.	Däraf barna- föder- skor.	Antal arbe- terskor.	Däraf barna- föder- skor.	1 ''Antal j arbe-terskor. 1	Däraf barna- föder- skor.	Antal arbe- terskor.	Däraf barna- föder- skor.	Antal arbe- terskor.	Däraf barna- föder- skor.	Antal arbe- terskor.	Däraf barna- föder- skor.
15—19	48	28	20,454	352	_	—	10,797	125	48	28	31,251	477
20—24	993	410	16,558	881	\| 304	139	8,169	339	1,297	549	24,727	1,220
25—29	1,823	564	9,343	476	\| 582	204	3,965	155)1 2,405	768	13,308	631
30—34	1,659	389	5,556	216	608	169	2,368	78	2,267	558	7,924	294
35—39	1,312	222	3,570	95	544	116	1,635	40	1,856	338	5,205	135
40—49	1,652	75	5,032	28	778	48	2,250	14	2,430	123	7,282	42
Summa	7,487 1,688	60,513	2,0ié\ 1 2,816	67(51 29,184 751	110,303	2,364	89,697	2,799

Med utgående från de genom beräkning framgångna siffrorna i
de fyra sista kolumnerna i ofvanstående tabell erhåller man nu följande
med hänsyn till industriarbeterskornas fördelning på städer och landsbygd
korrigerade siffror beträffande fruktsamheten bland gifta och ogifta
industriarbeterskor i Sverige i olika åldrar:

Fruktsamhet °/00.

Åldrar.	Gifta.	Ogifta
15—19 år	579	15
20-24 „	42-3	49
25—29 „	319	47
30—34 „	246	37
35—39 „	182	26
40—49 „	51	6
	Tillsabimans 229	31

Dessa siffror befinnas gifva såsom värde på den genomsnittliga
fruktsamheten bland samtliga hithörande arbeterskor 52 pro mille. Huru
skiljaktiga förhållandena än visat sig vara med afseende å den kvinnliga
fruktsamheten i städerna och på landsbygden, framträda emellertid sålunda
dessa skiljaktigheter på motsatt sätt då den äktenskapliga fruktsamheten
och den bland de ogifta kvinnorna hvar för sig tagas i
betraktande, resulterande däri, att de genomsnittliga förhållandena i
förevarande hänseende, då städer och landsbygd betraktas tillsammans,
blifva så godt som oförändrade.

188

Vissa data, som meddelats i den svenska befolkningsstatistiken
under senare år, synas slutligen äfven gifva anledning att underkasta den
genomsnittliga fruktsamhetssiffran ytterligare någon modifikation. I befolkningsstatistiken
för de båda åren 1908 och 1909 förekomma sålunda
uppgifter rörande antalet barnaföderskor bland ogifta kvinnor inom
olika yrken och åldrar. År 1909 skulle enligt denna källa förhållandena
i förevarande hänseende särskildt för fabriksarbeterskornas vidkommande
hafva gestaltat sig på sätt följande tablå visar:

Ogifta barnaföderskor bland fabriksarbeterskor år 1909. I

Åldrar.	Antal barnaföderskor.
I städerna.	Å lands-bygden.	Summa.
15-19	129	33	162
20-24	271	98	369
25—29	124	52	176
30—34	01	23	61
35—39	31	10	41
40—	7	3	10

I betraktande af de många vanskligheter, som möta vid upprättandet
af en dylik statistik, torde det emellertid kunna antagas, att
näppeligen alla med barn utom äktenskapet nedkomna fabriksarbeterskor
här äro redovisade, utan hafva med all säkerhet ett afsevärdt antal
upptagits under åtskilliga af de öfriga rubriker, särskildt »arbeterskor
af obestämdt slag», »okända mödrar» etc., som förekomma i samma
statistik.

Beträffande de ofvan angifna barnaföderskorna, hvilka enligt hvad
i det följande skall visas, måste få anses utgöra en betydande del af samtliga
fabriksarbeterskor i samma omständigheter, borde på den grund
kunna förutsättas såsom ganska sannolikt, att de inom hvar och en af
de resp. åldersgrupperna utgöra ungefär samma bråkdel af samtliga
under året med barn utom äktenskapet nedkomna fabriksarbeterskor,
tillhörande samma åldersgrupp. Under detta antagande erhåller man,
genom att sätta de ofvan redovisade barnaföderskorna i relation till de
å sid. 185 anförda siffror å relativa antalet ogifta industriarbeterskor
inom olika åldrar, nedanstående tal rörande fruktsamheten bland ifrågavarande
grupp af kvinnor i jämförelse med de senast beräknade å förestående
sida anförda.

189

Fruktsamheten bland ogifta industriarbeterskor och ogifta kvinnor

inom rikets	hela kvinnliga	befolkning.
Åldrar.	Ogifta industri- arbeterskor.	Hela den ogifta kvinnliga befolkningen.
15—19 år	20. k	15
20—24 „	56.k	49
25—29 „	47. k	47
30-34 „	38. k	37
.35-39 „	28.k	26
40- 49 „	5.k	6

I denna tablå utgör k en visserligen obekant, men — under nyss
angifna förutsättning — för alla de ifrågavarande åldersgrupperna lika
stor proportionalitetsfaktor. Af de anförda siffrorna synes framgå, att
förekomsten af barnaföderskor i de båda yngsta åldersgrupperna, jämförda
med de öfriga grupperna, är högre bland de ogifta fabriksarbeterskorna
än bland ogifta kvinnor i riket i allmänhet. Om man nu, såsom synes
troligt, får antaga, att den specifika fruktsamheten bland industriarbeterskorna
nära öfverensstämmer med den bland rikets kvinnliga befolkning
i allmänhet samt hvad de ogifta beträffar, snarast öfverstiger
denna senare, så bör den ofvannämnda konstanten k sannolikt icke
tilldelas lägre värde än 1. I enlighet därmed skulle förekomsten af ogifta
barnaföderskor bland fabriksarbeterskor vara i det allra närmaste lika
stor som bland den ogifta kvinnliga befolkningen i allmänhet i fråga
om åldrarna öfver 25 år, men däremot något större inom åldrarna
under 25 år. Med utgående från dessa fruktsamhetssiffror kan man
bl. a. beräkna, att de ogifta barnaföderskor bland fabriksarbeterskor,
som blifvit redovisade i här ifrågavarande å föregående sida anförda
statistik, utgöra ungefär hälften af samtliga. Denna statistik torde sålunda
få anses tillräckligt representativ för förhållandena bland vårt
lands fabriksarbeterskor i förevarande afseende.

Några statistiska uppgifter vidkommande gifta fabriksarbeterskor,
motsvarande de ofvan anförda beträffande ogifta arbeterskor, föreligger
icke, utan är man hänvisad att i fråga om den äktenskapliga fruktsamheten
bland industriarbeterskorna använda de frekvenssiffror, som
äro å sid. 187 beräknade. Emellertid synes någon direkt anledning
icke förefinnas att sätta deras giltighet i fråga.

Med iakttagande af nu ifrågasatta modifikationer — med användande
sålunda beträffande gifta de å sid. 187 och beträffande ogifta de

190

å sid. 189 beräknade frekvenssiffror — skulle antalet barnaföderskor
bland de svenska industriarbeterskorna, beräknadt per 100,000, komma
att gestalta sig på följande sätt:

Åldrar.	Antal Gifta.	barnaföderskor. Ogifta. Tillsammans.	Frukt. samhet. °/oo.
15—19	31	604	635	21
20-24	518	1,375	1,893	74
25—29	771	655	1,426	88 ''
30-34	558	313	871	83
35—39	335	153	488	61
40—49	115	38	153	16
Tillsammans 2,328	3,138	5,466	55

I enlighet härmed skulle den genomsnittliga fruktsamheten, pro mille
beräknadt, utgöra för gifta 231, för ogifta 35 och för samtliga arbeter skor 55.

Med hänsyn till osäkerbeten i de grunder, hvarpå föregående
beräkningar bygga, torde det vara skäl att undersöka, i hvad mån
felaktigheter, som möjligen kunna vidlåda de använda frekvenssiffrorna
eller den antagna ålders- och civilståndsfördelningen bland
industriarbeterskorna, äro ägnade att utöfva inflytande på storleken af
den ur beräkningarna framgångna genomsnittliga fruktsamhetssiffran
för samtliga arbeterskor. För att förenkla denna undersökning må
införas några beteckningar.

Med

och

®H ®2>

«6

K K.....K

skola sålunda betecknas de gifta resp. de ogifta kvinnornas antal inom
de 6 särskilda åldersgrupper, hvarom i det föregående talas, beräknadt
per 100,000. Med

och

»!,»!,.....W6

må vidare angifvas fruktsamheten inom resp. grupper. Summan af de
gifta, d. v. s. af alla a:n, skall betecknas med a0 och den genomsnittliga
fruktsamheten bland dem med m0. Motsvarande kvantiteter för de ogiftas
vidkommande tecknas b0 och n0 resp. Den beräknade genomsnittliga
fruksamheten M för samtliga, gifta och ogifta, kan då uttryckas sålunda:

191

M = gi wi + ■ ■ • + V»a +&!«, + ••• + &«»« _ «o m„ + K na .

«o + bo ao+ho ’

Förutsattes nu en af de här ingående kvantiteterna, t. ex. mr (r något
af värdena 0, 1, 2, . . 6), vara felaktigt bestämd och att dess riktiga värde,
låt vara m''r, förhåller sig till det felaktiga sålunda:

m''r = mr(l +/*);

. betecknas vidare med M'' det med hänsyn till ifrågavarande fel korrigerade
värdet på den genomsnittliga fruktsamheten M, kan sambandet
mellan M'' och M uttryckas på följande sätt:

M''=M+/Ll.

ar mr

ao + K

(1).

Fn felaktighet i någon af kvantiteterna nr (r något af värdena 0, 1,2,.. 6)
ger anledning till en alldeles analog formel.

Detta må då först tillämpas på det fall, att fruktsamheten beräknats
i allmänhet för lag för de gifta, att den verkliga genomsnittliga
fruktsamheten m''0 bland dem på grund häraf t. ex. med 10 proc. öfverstiger
den förut beräknade m0. Man finner då med tillhjälp af formel
(1), att den riktiga genomsnittliga fruktsamheten bland samtliga försäkrade
M'' förhåller sig till den förut beräknade M på följande sätt:

M'' = M+ 0-1 .

«o mo

ao + V
M + 2-31;

enligt det föregående har man nämligen att sätta:

a0— 10,069; b0— 89,931; och m0 = 231;

Den korrigerade genomsnittliga fruktsamheten skulle alltså utgöra ungefär
57 pro mille, i stället för den ofvan beräknade siffran 55 pro mille.

Vore ''återigen fruktsamheten bland de ogifta arbeterskorna i allmänhet
för lågt beräknad och den verkliga genomsnittliga fruktsamheten
bland dem t. ex. 30 proc. högre, än som ofvan beräknats,
skulle detta, såsom man på analogt sätt finner, påkalla en höjning af
den genomsnittliga fruktsamheten med omkr. 9 pro mille eller från
55 till 64 pro mille.

Ett fel i någon af de fruktsamhetssiffror, som ofvan beräknats för en
af de särskilda åldersgrupperna, har gifvetvis än mindre inverkan. Om
exempelvis den af dessa siffror, som i här berörda hänsende har mest
att betyda, nämligen fruktsamheten för ogifta arbeterskor i åldern 20—24
år, rätteligen bort vara 20 proc. högre än den ofvan antagna, eller 67

192

i stället för 56 pro mille, blefve den däremot svarande förhöjningen i
den genomsnittliga fruktsamheten bland samtliga försäkrade

m. b, 56.24,464

0-2 -a^P"^-0''2 • 100,000

eller 2-7 pro mille, hvadan den korrigerade genomsnittliga fruktsamheten
alltså komme att blifva ungefär 58 pro mille.

Slutligen må äfven det fall tagas i betraktande, då ett fel föreligger
beträffande någon af de i det föregående beräknade siffror, som
angifva antalet arbeterskor inom olika åldersgrupper, beräknadt per
100,000. Antag exempelvis äfven nu, att den viktigaste af dessa siffror,
nämligen antalet ogifta kvinnor i åldern 20—24 år, beräknats 20 proc.
för låg, att emellertid öfriga hithörande siffrors inbördes storlek är oförändrad.
Genom en med den föregående analog ehuru något mera invecklad
kalkyl befinnes då den genomsnittliga fruktsamheten för samtliga
arbeterskor böra på grund häraf undergå en korrektion lika med

0’2

ao +

V I V « # # .."1

följaktligen undergår den genomsnittliga fruktsamhetssiffran ingen mark -

bar förändring. ...

Med all sannolikhet har man icke att befara större fel i de liar
ifrågavarande, för beräkningen af den genomsnittliga fruktsamheten
bland industriarbeterskorna fundamentala kvantiteterna, än som antagits
i de ofvan anförda olika exemplen.

På grund hufvudsakligen af hvad i det föregående anförts,
hafva de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att man vid
en obligatorisk moderskapsförsäkring, omfattande de svenska industriarbeterskorna
i åldern 15—49 år, icke bör räkna med eu
lägre genomsnittlig fruktsamhet än 55 pro mille. Ä andra sidan
torde den genomsnittliga fruktsamheten bland de försäki ade,
enligt de sakkunnig as mening, under den närmaste framtiden
knapp ast komma att öfverstiga 65 pro mille. Under sådana förhållanden
har det synts lämpligt, att vid de ekonomiska beräkningar,
som ligga till grund för uppgjordt lagförslag, utgå från
en fruktsamhetssiffra af 60 pro mille.

b. Utlandet.

För jämförelse och vinnande af någon kontroll rörande de ofvan beräknade
siffrornas tillämplighet skall i det följande redogöras för de erfarenheter,
som på här ifrågavarande område gjorts i vissa främmande länder.

193

Statistiskt bearbetade rön af mera detaljerad beskaffenhet beträffande
förekomsten af barnaföderskor bland industriarbeterskor och
dem närstående grupper af yrkesarbeterskor föreligga från Österrike,

Tyskland och Italien.

I Österrike har man i samband med den utförliga bearbetning, Österrike.
som materialet från den obligatoriska sjukförsäkringens sjukkassor blifvit .

underkastad vid tvänne tillfällen, äfven ägnat en ingående uppmärksamhet
åt den sida af kassornas verksamhet, som afser meddelandet af
moderskapsunderstöd.

Den tidigare af dessa undersökningar hänför sig till verksamhetsåret
1890 och meddelar detaljerade uppgifter angående antalet kvinnliga
sjukkassemedlemmar och antal fall, då till dem utbetalts moderskapsunderstöd.
Uppgifterna äro specificerade för olika grupper af sjukkassor
och alla åldrar, men däremot ej för de olika civilstånden. *)

Ett sammanfattande utdrag af ifrågavarande undersöknings liufvudsakliga
resultat meddelas i nedanstående tablå.

Antalet barnsängar bland kvinnor i fruktsamhetsåldern inom
de österrikiska sjukkassorna år 1890. -)

Åldrar.	Antal kvinnor.	Antal barn-sängar absolut. °/oo
15 73—20‘/s år .........	85,723	3,864	45‘i
20 7,-25 73 „ .........	63,011	8,709	138-2
25 73—30 73 „ .........	41,190	6,774	164-5
30 7,—35 7, „ .........	28,656	3,913	136-6
35 7,-40 7, ...........	23,267	2,039	87-6
417,—50 7, „ .........	30,348	528	17-4
Tillsammans	272,195	25,827	94s

Den senare af de båda ofvannämnda undersökningar, som blifvit
verkställda beträffande de österrikiska sjukkassornas verksamhet, omfattar
femårsperioden 1891—1895. I fråga om förekomsten af barnsängar bland * 2

x) Resultaten af ifrågavarande undersökning hafva ock gjorts till föremål för en närmare
försäkringsteknisk bearbetning, för hvilken redogörelse lämnats bl. a. vid den 8:de internationella
socialförsäkringskongressen i Rom 1910. Se äfven Frank et Keiffer: »L’Assurance Matemelle».
Denna bearbetning torde emellertid i detta sammanhang erbjuda ett så godt som uteslutande
teoretiskt intresse.

2) Kvinnornas ålder angifves i öfverensstämmelse med källan.

194

kassornas kvinnliga medlemmar föreligga från denna undersökning upplysningar
i ungefär enahanda afseenden som från den föregående.

Nedanstående, tablå gifver en sammanfattning af den sista undersökningens
resultat och ansluter sig ifråga om uppställning nära till
nyss anförda tablå.

Antal barnsängar bland kvinnor i fruktsamhetsåldern inom
de österrikiska sjukkassorna under åren 1891—95.

Åldrar.	Antal kvinnor.	Antal barn-sängar absolut. °/00
fr. o.	m. 16 t. o m.	20 år	482,549	21,912	45" i
„	21 „	25 „	425,943	58,746	137-9
VI	26 „	30 „	281,569	47,282	167-9
„	31 „	35 „	198,426	28,169	142-0
9	36 „	40 „	141,887	13,741	96-s
»	41 „	50 „	194,152	4,192	21-e
	Tillsammans	1,724,526	174,042	700-9

En jämförelse af de båda undersökningarnas resultat, sådana de
framställts i de tvänne ofvan anförda tablåerna, gifver vid handen en
nära öfverensstämmelse dem emellan, såväl med afseende på frekvenssiffran
för de särskilda åldersgrupperna som för totalsiffran. Denna
sistnämnda utvisade en fruktsamhet af 94-9 för år 1890 och af 100‘9
i genomsnitt för åren 1891—95.2)

De österrikiska sjukkassornas medlemmar, hvilka bestå af de enligt
lagen den 4 april 1889 försäkringspliktiga jämte ett mindre antal enligt
samma lag försäkringsberättigade personer, rekryteras till allra största •

'') Kvinnornas ålder angifves i öfverensstämmelse med källan.

2) För större tydlighets skull må anmärkas beträffande dessa tabeller, att anförda antal
kvinnor uttrycka antalet kvinnor under ettårig observation. De kvinnliga medlemmarna äro sålunda
medräknade endast i förhållande till den del af året de stått under observation, d. v. s. tillhört
någon af sjukkassorna. Hvad beträffar i tabellerna förekommande antal barnsängar, torde i de
angifna siffrorna äfven hafva räknats — detta nämnes nämligen icke uttryckligen i redogörelsen,
men synes vara själfklart — sådana möjligen inträffade fall, då nedkomsten försiggått efter det
barnaföderskan utträdt ur försäkringspliktigt yrke, men moderskapsunderstöd likväl utgått, antingen
på grund af att vederbörande varit medlem af sjukkassa under en föregående, nedkomsten nära
liggande tid, eller emedan hon efter utträdet ur försäkringspliktigt yrke fortfarande såsom frivillig
medlem kvarstått i sjukkassa.

195

delen från industrien. De kvinnor, som redovisats i den statistik, hvilken
här ofvan åberopats, hänföra sig sålunda i stort sedt till samma grupp
af kvinnliga arbetare, som varit föremål för den föregående utredningen
rörande Sverige. Enligt österrikisk erfarenhet skulle sålunda fruktsamheten
bland den grupp af kvinnor, hvarom här är fråga, vara icke
mindre än omkr. 75 å 80 proc. högre än den ofvan för vårt lands vidkommande
beräknade.

I detta sammanhang må äfven anföras de siffror, som meddelas i
den årliga österrikiska sjukkassestatistiken beträffande det genomsnittliga
antalet barnsängar under olika år bland sjukkassornas kvinnliga medlemmar.
Siffrorna hänföra sig till hela den kvinnliga försäkringsstocken,
sålunda icke endast till de i fruktsamhetsåldern varande kvinnliga försäkrade.
De äro därför icke fullt jämförbara med de förut anförda, men
likväl ägnade att belysa, huru den genomsnittliga fruktsamheten inom
den kvinnogrupp, hvarom det här rör sig, kan förändras från ett år
till ett annat.

Genomsnittliga antalet barnaföderskor pro mille bland de österrikiska

sjukkassornas kvinnliga medlemmar under åren 1890—1908.

Antal barna-	År.	Antal barna-
År.	föderskor	föderskor
	°/oo.		°/oo.
1890	79-o	1900	94-4
1891	85'' o	1901	91-s
1892	84-9	1902	91''0
1893	88-1	1903	87''0
1894	90-s	1904	86''7
1895	91-3	1905	79-1
1896	92-9	1906	81-0
1897	91-9	1907	79''8
1898	95''4	1908	76-o
1899	93''6
Äfven i Tyskland	hafva i här	berörda	ämne verkställts under- Tyskland.

sökningar, hvilka förtjäna att närmare omnämnas.

Den officiella statistiken rörande den sociala sjukförsäkringen i
Tyskland lämnar endast mycket summariska upplysningar angående den
sida af försäkringsverksamheten, som afser beredande af understöd åt
barnaföderskor. Beträffande särskildt antalet barnsängar bland försäkrade
af kvinnkön meddelas inga som hälst uppgifter.

196

Däremot föreligga numera utförliga uppgifter i berörda afseende
beträffande en af de största sjukkassorna i Tyskland, nämligen ortssjukkassan
för staden Leipzig med omnejd. Rörande dennas verksamhet
liar, som tidigare omnämnts, *) en vidlyftig utredning blifvit verkställd,
omfattande tiden Vi 1887—30/4 1905. I redogörelsen för denna utredningmeddelas
uppgifter bl. a. äfven rörande antalet barnsängar bland kassans
kvinnliga medlemmar, med fördelning på, åldrar (femårsgrupper), yrken
samt obligatoriskt och frivilligt försäkrade.

En sammanfattning af undersökningens resultat i hvad angår
förekomsten af barnaföderskor af olika åldrar och bland obligatoriskt
samt frivilligt försäkrade kvinnor gifves i nedanstående tabell, där emellertid
icke medtagits de i undersökningen inbegripna kvinnliga sjukkassemedlemmar,
som ej äro hänförliga till industriarbeterskornas klass (kontorsoch
butikspersonal, i hotell- och kaférörelse anställda, tjänstefolk in. fl.).

Antal barnaföderskor bland kvinnliga medlemmar inom ortssjukkassan
för Leipzig med omnejd.

Åldrar.	Obligatoriskt försäkrade.	Frivilligt försäkrade.	Tillsammans.
Antal kvinnor.	Antal barnsängar	Antal	Antal barnsängar	Antal kvinnor.	Antal barnsängar
absolut.	°/oo.	kvinnor.	absolut.	°/oo.	absolut.	°/oo.
15-19 år	54,662	900	16-5	1,340	764	570-1	56,002	1,664	29-7
20—24 „	53,714	4,208	78-8	3,990	4,407	1,104-s	57,704	8,615	149-3
25—29 „	24,958	2,189	87-7	3,494	2,714	776-8	28,452	4,903	1723
30—34 „	12,630	856	67-8	2,403	974	405-a	15,033	1,830	121-7
35—39 „	7,955	423	53-2	1,944	407	209-4	9,899	830	83-s
40—49 „	9,048	141	15*6	3,123	148	47-4	12,171	289	237
Tillsammans	162,967	8,717	53i5	16,294	9,414	577-s	179,261	18,131	lOH

I tablån angifna antal kvinnor beteckna antal på de observerade
kvinnliga individerna belöpande medlemsår — en omständighet, som
förklarar den skenbart stora fruktsamheten bland de frivilligt försäkrade.
Dessa sistnämnda kvinnor torde, såsom redan på annat ställe
(sid. 29) framhållits, till afsevärd del utgöras af sådana, som på grund
af förestående nedkomst frivilligt eller af tvång upphöra med sin för- l

l) Se sid. 29.

197

säkringspliktiga sysselsättning någon tid före nedkomsten och därigenom
under denna tid erhålla hvila från arbetet. Under hvilotiden
kunna dessa kvinnor emellertid icke kvarstå i resp. kassor såsom försäkringspliktiga
medlemmar. För att blifva delaktiga af moderskapsunderstöd
begagna de sig i stället af den lagligen dem medgifna rätten
att såsom frivilliga medlemmar tillhöra kassorna. Vid återgången till
arbetet efter barnsängstidens förlopp blifva dessa kvinnor vanligen
ånyo försäkringspliktiga. Det frivilliga medlemskapet blir på grund
häraf vanligen af jämförelsevis kort varaktighet, och den på angifna
sätt beräknade fruktsamheten måste sålunda för dessa kvinnor blifva
relativt hög.

Såsom af den ofvan anförda tabellen framgår, var antalet barnsängar
i genomsnitt för alla däri redovisade kvinnor 101‘i pro mille,
en siffra, som kommer motsvarande österrikiska tal mycket nära och
liksom dessa afsevärdt öfverstiger förut beräknade svenska. Beräknas

Antal kvinnliga medlemmar af Leipzigs ortssjukkassa inom olika yrkesgrupper
i åldern 15-54 år och antalet förlossningar bland dem.

Yrkesgrupp.	\| ■ • Obligatoriskt försäkrade.	jobligatoriskt och frivilligt försäkrade.
Antal kvin-nor '')•	Antal förloss-ningar	Antal kvin-nor ’)•	Antal förloss-ningar
absolut.	°/oo.	absolut.	>.
Beklädnadsindustri ..............................	51,754	1,724	33-3	61,298	3,271	53-4
\| Kemisk industia .................................	2,114	113	53-5	2,252	231	102-6
Hårindustri och lumphandel..................	3,175	260	81-9	3,470	415	119-6
Trävaruindustri....................................	3,865	230	59*5	4,208	512	121-7
Tillverkning af instrument (musik-, opti-
ska m. fl.) .......................................	4,915	325	66*1	5,162	661	128-1
Läder- och gummivaruindustri...............	2,805	296	105-s	2,965	449	1514
Metallvaruindustri ..............................	5,994	481	80-8	6,325	877	138-7
Närings- och njutningsämnesindustri......	6,118	358	58- 5	6,999	732	104-6
Pappersindustri....................................	31,866	1,841	57*8	33,835	3,808	112-5
Grafisk industri .................................	25,522	1,318	51-6	26,983	- 3,123	115-7
Textilindustri.......................................	27,184	1,773	65*2	29,057	4,054	139-5

J) Under ettårig observation.

198

Antal kvinnliga medlemmar af Leipzigs ortssjukkassa inom olika yrkesarter
i åldern 15—54 år och antalet förlossningar bland dem.

•	Obligatoriskt försäkrade.	Obligatoriskt och fri-villigt försäkrade.
Yrkesart.	Antal kvin-	Antal förlossningar	Antal kvin-	Antal förlossningar
	noTJ). j	absolut, i	°/oo.	nor ’).	absolut.	°/oo.
\| Konfektionssömmerskor........................	21,175	614	29-o	23,466	1,215	i 51-8 1
\| Skofabriksarbeterskor...........................	1,954	157	80-t	2,079	246	118-3 j
j Bundtmakerskor .................................	2,042	139	68-1	2,253	264	117-3
Arbeterskor i lumpaffärer o. d.............	953	102	107-o	1,011	123	121-7
„ i tafvelramsfabriker............	650	55	84-s	695	95	136-7
„ i leksaks- och käppfabriker .	2,025	no	54-3	2,216	298	134-5
„ i fabriker för tillverkning af musikinstrument ............	2,507	164	65-1	2,628	311	118-3 j
„ i tumstocksfabriker ............	2,305	154	66-s	2,426	337	138-9
,, i gummivarufabriker............	2,284	272	119-1	2,409	411	170-6 I
Metallpolererskor.................................	714	56	78''-i	754	99	131-s
Arbeterskor i metallvarufabriker............	4,493	382	85-o	4,736	692	146-1
„ i tobaks- och cigarrfabriker .	1,981	170	85-s	2,549	288	113-0
„ i ättiks- o. mineralvattenfabr.	3,421	127	37-1	3,664	349	95*3
„ i pappers- och pappfabrikev.	769	52	67-6	798	101	126-6
„ i bokbinderier o. kartongfabr.	23,211	1,399	60-3	24,702	2,699	109-3
„ i fabriker för tillverkning al färgadt papper...............	7,886	390	49-5	8,335	1,008	120-9
„ i stilgjuterier.....................	1,422	96	67-5	1,504	168	111-7
Ilfiggerskor och punktererskor i bok-tryckerier .......................................	14,491	810	55''9	15,328	2,065	134-7
Arbeterskor i boktryckerier ..................	7,172	353	49-2	7,564	756	99-0
„ i ullkammerier o. spinnerier	19,931	1,367	68-6	21,156	3,299	155-9
„ i väfverier och stickerier	3,525	267	75-7	3,833	520	135-7
i Brodöser, virkerskor o. d.....................	3,728	139	\| 37-a	4,068	235	57-8

emellertid fruktsamheten för enbart de obligatoriskt försäkrade, så uppgick
denna till blott 53''5 pro mille, således icke mycket mer än hälften
af siffran för samtliga kvinnor.

*) Under ettårig observation.

199

I tabellerna å sidd. 197 och 198 meddelas äfven några från bär
åberopade undersökning hämtade siffror, ägnade att belysa frågan, i
hvad mån olikheter ifråga om fruktsamheten för industriarbeterskornas
vidkommande göra sig gällande inom olika yrkesgrupper och yrkesarter.
Tabellernas siffror hänföra sig till åldrarna 15—54 år, hvadan
full motsvarighet mellan dessa tal och förut meddelade icke föreligger.
Då här endast afsetts att belysa hithörande förhållandens
relativa föränderlighet alltefter olika yrken, är denna omständighet
emellertid af underordnad betydelse. ,

Beträffande här ofvan anförda siffror må anmärkas, att de skiljaktigheter
olika yrkesgrupper och yrkesarter emellan i fråga om förekomsten
af förlossningar, hvarom siffrorna tala, gifvetvis icke är att
tillskrifva enbart specifika egenheter med afseende å den kvinnliga fruktsamheten,
utan till väsentlig del torde kunna förklaras af olikheter beträffande
ålders- och civilståndsfördelningen inom ifrågavarande grupper
af arbeterskor.

En tredje utredning angående förekomsten af barnaföderskor bland
kvinnliga arbetare, särskildt industriarbeterskor, föreligger från Italien.
För att erhålla erforderligt statistiskt underlag för kostnadsberäkningar
m. in., hvarpå ett förslag till införande af obligatorisk moderskapsförsäkring
för industriarbeterskor i detta land skulle grundas — samma
förslag, som tidigare omnämnts (sid. 98) — utfördes en ingående statistisk
undersökning, omfattande 172,365 vid 2,654 fabriker anställda
kvinnor i åldern 15—54 år. Utredningen afsåg att utröna bl. a.
förekomsten af barnaföderskor. Till föremål för observation gjordes
de kvinnliga arbetare, hvilka den 30 nov. 1903 voro anställda vid berörda
fabriksföretag. Observationerna omfattade den tid, som resp.
arbeterskor därförut oafbrutet — oafsedt tillfälliga afbrott på grund af
sjukdom o. dyl. — innehaft sin dåvarande anställning, dock endast
under perioden 1 dec. 1902—30 nov. 1903. Börande hvarje dylik
arbeterska inhämtades bl. a., huruvida hon under sagda tid nedkommit
med barn. Däremot synes man, såvidt redogörelsen för undersökningen
gifver vid handen, icke hafva efterfrågat hennes civilstånd, ej häller
åldern i vidare mån, än att uppgift begärts, om denna understeg 15
eller öfver steg 54 år.

Undersökningens hufvudsakliga resultat är, hvad förekomsten af
barnaföderskor vidkommer, sammanfattade i efterföljande tablå.

Det genomsnittliga antalet barnaföderskor bland här ifrågavarande
kvinnor synes sålunda hafva utgjort 44’8 pro mille. Denna siffra hänför
sig till åldrarna 15—54 år, medan de motsvarande siffror, hvilka

Italien.

200

Förekomsten af barnaföderskor bland italienska industriarbeterskor

i åldern 15—54 år.

Yrkesgrupp.	Antal kvinnor1).	Antal barna-föderskor 1 absolut. \| °/00- i
Bergshandtering, metallurgisk, mekanisk och kemisk industri ...	5,834	271	46*5
Närings- och njutningsämnesindustri.......................................	1,085	42	38-7
Textil- och beklädnadsänmesindustri.......................................	120,778	4,683	38''s
Pappers-, trä-, konfektions- och tobaksindustri m. fl................	25,998	1,897	73-0
Tillsammans	153,695	6,893	44-s

förut erhållits för de svenska och österrikiska kassorna samt Leipzigerkassan
tillhörande industriarbeterskorna afsett åldrarna lo—49 år. Med
ledning af de uppgifter, hvilka funnits att i dylikt hänseende tillgå
beträffande de österrikiska kassorna och Leipzigerkassan, synes man
kunna uppskatta inverkan af att åldrarna 50—54 inbegripits i den
italienska undersökningen till en minskning i den genomsnittliga fruktsamheten
af omkr. 2 proc. Den nyssanförda tabellens slutsiffra, hänförd
till endast åldrarna 15—49 år, skulle i enlighet härmed uppgå till
omkr. 47 pro mille. Detta tal understiger högst väsentligt de motsvarande
siffror, hvilka framgått af den österrikiska och den tyska
statistiken, men kommer den för Sverige beräknade siffran närmare,
ehuru den icke obetydligt understiger äfven denna.

c. Jämförelse mellan utländska och svenska siffror.

De fruktsamhetssiffror för industriarbeterskor och dem närstående
grupper af kvinnor, som framgått af ofvan relaterade, i andra länder
verkställda undersökningar på området, förete sålunda högst betydande
afvikelser såväl sinsemellan som från den i det föregående beräknade
fruktsamhetssiffran för de svenska industriarbeterskornas vidkommande.
Dessa afvikelser äro afsevärdt större än de, som framträda mellan de

J) Under ettårig observation.

201

allmänna fruktsamhetssiffrorna för de resp. länderna. Man måste då
fråga sig, huruvida de påvisade skiljaktigheterna verkligen bero på
bristande lagbundenhet i fruktsamheten bland här ifrågavarande klass af
kvinnor, eller åtminstone måste sägas härröra af obekanta faktorers
inverkan, eller om de kunna förklaras af pavisbara, för de resp. länderna
i allmänhet taget karakteristiska olikheter i ena eller andra hänseendet.
I förra fallet har man onekligen anledning att ställa sig mycket tveksam,
huruvida de följande öfverslagsberäkningarna rörande kostnaderna för
moderskapsförsäkringen med nöjaktig säkerhet kunna grundas på den
förut å sid. 192 beräknade genomsnittliga fruktsamheten bland de svenska
industriarbeterskorn a.

Den följande framställningen afser att visa, att man dess bättre
sannolikt torde kunna förklara de anförda, skenbara oregelbundenheterna
med tillhjälp af vissa för resp. länder egendomliga, redan åtminstone i
allmänna drag kända förhållanden.

Det ligger nära till hands att söka förklaringen dels i skiljaktigheter
beträffande ålders- och civilståndsfördelningen bland ifrågavarande
kvinnor i de olika fallen, dels äfven i de olikheter, som de skilda
länderna i allmänhet taget hafva att uppvisa beträffande den kvinnliga
fruktsamheten.

I sistnämnda hänseende torde följande bekanta siffror kunna tjäna
såsom utgångspunkter vid bedömandet af förevarande fråga. *)

Antalet af kvinnor i åldern 15—49 år lefvande födda barn, pro mille,

i Sverige, Sachsen, Österrike och Italien (i genomsnitt per år).

			Gifta	Ogifta
			kvinnor.	kvinnor.
Sverige	åren	1896—1905 ...	...... 219	23
Sachsen	n	it ''	...... 216	41
Österrike	it	1886—1895 ...	....... 250	40
Italien	it	1896—1905 ...	....... 232	19

Med dödfödda barn nedkomna barnaföderskor äro här visserligen icke
inbegripna; denna omständighet kan emellertid näppeligen förrycka de
relativa förhållandena beträffande den allmänna fruktsamheten. Enligt
dessa siffror är antalet barnaföderskor i Sverige i allmänhet lägre än i
något af de öfriga länderna. En afsevärdt — omkr. 14 proc. större
siffra än Sverige hade hvad gifta kvinnor vidkommer Österrike, medan

i) Se t. ex. t\ Mayr: Statistik und Gesellschattslehre, Bd. 3, sidd. 118 o. 133.

202

i fråga om ogifta kvinnor såväl detta land som äfven Sachsen företedde
en väsentligen högre — cirka 75 proc. — fruktsamhet.

Hvad vidare kvinnornas fördelning på olika åldrar och civilstånd
beträffar, känner man för de österrikiska sjukkassorna visserligen endast
åldersgrupperingen, medan däremot rörande civilståndssammansättningen
inga uppgifter föreligga. Sjukkassornas medlemmar rekryteras emellertid
hufvudsakligen från industrien. Man torde därför kunna antaga, att
bland de nämnda kvinnliga sjukkassemedlemmarna ungefärligen samma
förhållanden gjorde sig gällande i fråga om civilståndsfördelningen som
bland de inom den österrikiska industrien å samma tid sysselsatta kvinnliga
arbetare i allmänhet, I sistnämnda hänseende finnas för år 1890 -—
samma år sålunda, som berördes af den första af de båda ofvannämnda
undersökningarna angående de österrikiska sjukkassornas verksamhet —
närmare uppgifter, meddelade i den officiella redogörelsen för den allmänna
yrkesräkning, som sagda år verkställts i Österrike.

Denna yrkesräkning har emellertid icke särskilt redovisat antalet
kvinnor i åldern under 16 år. Senare offentliggjord statistik rörande
förhållanden inom olika yrken år 1902 visade emellertid, att antalet
arbeterskor under 16 år då utgjorde något mer än 7 proc. af samtliga
industriarbeterskor i åldern t. o. m. 50 år. Tillämpas deryia proportion
på de föreliggande siffrorna från 1890 års räkning, skulle ålders- och
civilståndsfördelningen bland de österrikiska industriarbeterskorna sistnämnda
år hafva gestaltat sig på följande sätt.

Ålders- och civilståndsfördelningen bland industriarbeterskorna
i Österrike år 1890.

Åldrar.	Antal arbeterskor	Procentisk civilstånds- ! fördelning
	gifta.	ogifta.	gifta.	ogifta.	tills. ;
16—20 år..................	2,225	157,816	1-4	98-6	100-0 \|
21-30 „..................	38,611	128,493	23-1	76‘9	100-o
31-40 „..................	43,226	44,155	49-5	50-5	100-o
41-50 „..................	31,069	29,673	51*1	48-n	100-o \|
Tillsammans	115,131	360,137	24-.’	75-8	100-i>

Enligt denna statistik voro de gifta kvinnorna betydligt mera
talrikt representerade inom den österrikiska industrien, än hvad fallet
visats vara beträffande den svenska. 1 betraktande af, att den äkten -

203

skapliga fruktsamheten vida öfvergår den bland de ogifta kvinnorna,
kan man redan häraf sluta sig till, att den genomsnittliga fruktsamheten
bland de österrikiska industriarbeterskorna år 1890 måste hafva
varit betydligt större än bland vårt lands f. n. Då den genomsnittliga
fruktsamheten är i hög'' grad beroende af ålderssammansättningen, kunna
emellertid säkra slutsatser i sistberörda hänseende icke dragas, med
mindre man känner åldersfördelningen bland arbeterskorna. En undersökning
i detta afseende är därför här behöflig.

Sammanställas siffrorna i föregående tablå med de tal som å sid.
193 angifvits beträffande fördelningen af de österrikiska kvinnliga sjukkassemedlemmarna
på olika åldersgrupper ifrågavarande år, erhållas de
i nedanstående tablå anförda siffror, utvisande bl. a. ålders- och eivilståndsfördelningen
bland de österrikiska sjukkassornas kvinnliga medlemmar
år 1890 sådan den kan beräknas enligt nyss antydda grunder. I tablån
äro till jämförelse meddelade motsvarande tal för de svenska industriarbeterskorna,
beräknade på grundvalen af de tidigare omnämnda statistiska
uppgifter, som blifvit införskaffade af de sakkunniga.

Ålders- och eivilståndsfördelningen bland de österrikiska sjukkassornas
kvinnliga medlemmar och bland svenska industriarbeterskor.

S v e r i g	e.		Ö s t e r r i	k e.
Åldrar.	Antal	arbeterskor °/o	Åldrar.	Antal kvinnliga sjukkassemed-lemmar °/o
gifta.	ogifta.	gifta.	ogifta.
15—19 år ..................	0''i	33-8	15 Va—20 V» år ............	1*8	41-1
O0 2Q	36*2	42''S	20 Vä—30 l/s „ ............	36-2	39-o
30 39		15*3	30 »/» 40 Vs „ ............	38-7	12-7
40—49 „ ..................	22-5	8-4	40>/j 50 Va „ ............	23''8	7''2
Stimma	100•<>	100-o	Summa	100-o	100''°

En jämförelse mellan siffrorna i denna tabell visar bl. a., att den
relativa åldersfördelningen bland å ena sidan de . svenska industriarbeterskorna
f. n. och å andra sidan de österrikiska sjukkassornas
kvinnliga medlemmar år 1890 i hufvuddrag ganska väl öfverensstämma
hvad de gifta kvinnorna beträffar. Ålderssammansättningen af den kvinnliga
medlemsstocken inom de österrikiska sjukkassorna belyses ytterligare

204

af följande af förutnämnda å sid. 193 anförda uppgifter framgående
siffror, utvisande mera i detalj den procentiska åldersfördelningen utan
hänsyn tagen till civilståndssammansättningen.

Åldersfördelningen bland de österrikiska
sjukkassornas kvinnliga medlemmar.

Åldrar.	Antal kvinnliga sjukkasse- medlemmar 7®
15 ''A—20 V» år.........	31-6
20 ''/a -25 Vä „ .........	23-1
25 Va—30 V» „ .........	15*1
30 V»—35 V» „ .........	10-5
35 Vä—40‘/a „ .........	8*5
40 V»—50 Vä „ .........	11-2
Summa	100 o

Med utgående från nu anförda förhållande och under antagande
— i öfverensstämmelse med hvad de meddelade siffrorna synas visa
vara närmelsevis fallet —, att åldersfördelningen bland de gifta kvinnorna
inom de österrikiska sjukkassorna är praktiskt taget densamma som
den beträffande de gifta svenska industriarbeterskorna konstaterade,
kan man bilda sig en tämligen detaljerad föreställning beträffande
ålders- och civilståndsfördelningen bland de österrikiska sjukkassornas
kvinnliga medlemmar år 1890. Med kännedom om fruktsamheten inom
olika åldrar och civilstånd vore det sedan lätt att närmelsevis beräkna
den genomsnittliga fruktsamheten bland dem. De ifrågavarande fruktsamhetssiffrorna
för Österrike äro dock icke med nöjaktig noggrannhet
kända.

Utför man emellertid en liknande beräkning med användande af
de fruktsamhetssiflfror, som å sidd. 187 och 189 beräknats för de svenska
industriarbeterskorna, erhåller man en genomsnittlig fruktsamhet af 81
pro mille. Detta vill nu med andra ord säga, att en förändring i åldersoch
civilståndsfördelningen bland de kvinnliga arbetarna inom vår
industri till öfverensstämmelse med de motsvarande förhållandena inom
de österrikiska sjukkassorna ensam för sig —• utan att sålunda de förut
antagna fruktsamhetssiflfrorna för olika åldrar och civilstånd förändrades

205

— vore i stånd att höja den genomsnittliga fruktsamheten bland
samtliga arbeterskor från förut beräknade 55 pro mille till 81 pro mille.

Den olikhet, som visats förelinnas i den genomsnittliga fruktsamheten
mellan å ena sidan de österrikiska sjukkassornas kvinnliga medlemmar
år 1890 och å andra sidan vårt lands industriarbeterskor f. n.

— den förra utgörande 95, den senare beräknad till 55 pro mille —
finner sålunda till två tredjedelar sin förklaring i olika ålders- och civilståndssammansättning.

En nöjaktig förklaring till den kvarstående differensen mellan
den ifrågavarande österrikiska och den beräknade svenska fruktsamhetssiffran
synas de olikheter erbjuda, Indika gorå sig gällande i fråga om
den allmänna kvinnliga fruktsamheten i Österrike och i vårt land.
Enligt de statistiska uppgifter, som meddelats å sid. 201, skulle sålunda
den äktenskapliga fruktsamheten inom åldrarna 15—49 år i Österrike
vid tidpunkten omkr. år 1890 med ungefär 14 proc. öfverstiga den för
Sverige under senare tid konstaterade. Beträffande de ogifta kvinnornas
fruktsamhet hade Österrike vid förstnämnda tid att i förhållande till
Sveriges nuvarande tal uppvisa en siffra, som var än högre cix-ka
75 proc. Det vill synas sannolikt, att dessa olikheter äfven gorå sig
gällande, om också möjligen icke i samma grad, beträffande å ena sidan
de österrikiska sjukkassornas hufvudsakligen från industrien rekryterade
kvinnliga medlemmar och å andra sidan de kvinnliga arbetarna inom
vårt lands industri. Antager man nu exempelvis att den äktenskapliga
fruktsamheten bland de förra är åtminstone 5 proc. större inom alla
åldrar än bland de sistnämnda, skulle därigenom den genomsnittliga
fruktsamheten för de österrikiska sjukkassornas alla kvinnor i fruktsamhetsåldern
höjas med 3 pro mille eller mera utöfver hvad densamma kan
beräknas till under antagande af samma fruktsamhet inom resp. olika
åldrar och civilstånd som bland de svenska industriarbeterskorna. Under
förutsättning å andra sidan, att fruktsamheten bland de ogifta kvinnorna
inom Österrikes sjukkassor genomgående med åtminstone 35 proc. öfverstiger
den bland våra ogifta industriarbeterskor, blefve den motsvarande
förhöjningen i den genomsnittliga fruktsamheten minst 9 pro mille.
Genom att på eu gång göra båda här nämnda antaganden skulle man
följaktligen för de österrikiska sjukkassornas kvinnliga medlemmar år
1890 komma till en genomsnittlig fruktsamhet af minst 93 pro mille,

— en siffra, som kommer den observerade helt nära. Åsyftar man endast
att finna en antaglig förklaringsgrund till den omständigheten, att sistnämnda
observerade siffra så mycket öfverstiger den i det föregående
för Sverige beräknade, synes detta alltså icke möta svårighet.

206

Om också de många till storleken växlande faktorer, livilka bestämma
här ifrågavarande förhållanden, utan tvifvel kunna tänkas samverka
på ett sätt, hvarigenom dessa i verkligheten gestalta sig väsentligen
annorlunda, än här ifrågasatts, torde dock den lämnade förklaringen
få anses ganska sannolik. De för en mera bindande bevisföring alltför
ofullständiga statistiska data, som eljes föreligga och möjligen kunna
komma i betraktande som bevismedel, hafva vid en närmare undersökning
icke synts ägnade att kullkasta densamma. Dessa data torde
emellertid knappast förtjäna att här anföras.

Beträffande den än större olikhet, som uppvisats mellan fruktsamheten
bland de kvinnliga medlemmarna af Leipzigerortssjukkassan och
den för vårt lands industriarbeterskor beräknade, synes man äga viss
anledning att efter den föregående utredningen förutsätta, att densamma
kan förklaras på samma sätt.

För Leipzigerkassans vidkommande känner man ej civilståndsfördelningen
bland de kvinnliga medlemmarna. Man äger däremot på grund
af den senaste yrkesräkningen i Tyskland — hvilken afser år 1907 —
kännedom rörande förhållandena i förevarande afseende inom hela den
kontingent af kvinnor, som vid sagda tidpunkt voro sysselsatta inom
den tyska industrien. De detaljerade uppgifter, som äro offentliggjorda
rörande nyssnämnda yrkesräkning, lämna t. o. m. upplysning angående
civilståndsfördelningen inom olika industrigrenar i genomsnitt för hela
det tyska riket. Gifvet är, att dessa genomsnittssiffror icke med säkerhet
kunna tillämpas på motsvarande grupper af kvinnor inom Leipzigerkassan.
Speciella lokala förhållanden äfvensom skillnaden i tid kunna
nämligen mycket väl tänkas åstadkomma afvikande siffror. Antager man
emellertid, att civilståndsfördelningen bland Leipzigerkassans kvinnliga
medlemmar inom de särskilda industrigrenarna gestaltar sig i öfverensstämmelse
med de ifrågavarande rikssiffrorna, erhåller man för förhållandena
inom berörda kassa de relativa tal, som meddelas i tabellen
å följande sida.

Siffrorna i tabellen hänföra sig till en representativt uttagen
kontingent af 100,000 kvinnor. Tillämpar man på talen i denna tabell de
fruktsamhetssiffror, som antagits gälla för de svenska industriarbeterskorna,
erhåller man antalet barnaföderskor inom olika ålders- och civilståndsgrupper
enligt svenska fruktsamhetsförhållanden. Sammanlagda antalet
barnaföderskor ger omedelbart den genomsnittliga fruktsamheten sådan den
med svensk fruktsamhet skulle gestalta sig inom en kontingent af kvinnor
med samma sammansättning med hänsyn till ålder och civilstånd som
den kvinnliga medlemsstocken inom Leipzigerkassan. Beräkningen

207

Ålders- oeh eivilständsfördelningen bland Leipzigerkassans
kvinnliga medlemmar (per 100,000 arbeterskor).

Åldrar.	Antal kvinnliga medlemmar
gifta.	ogifta.	till- sammans.
15—19 år .....................	237	31,340	31*577
20—24 „ .....................	3,102	29,286	32,388
25-29 „ .....................	4,845	11,021	15,866
30-39 „ .....................	6,372	7,343	13,715
40—49 ., .....................	2,982	3,472	6,454
Summa	17,638	82,462	100,000

resulterar i ett värde på den genomsnittliga barnafoderskefrekvensen af
76 pro mille.

I enlighet härmed skulle enbart olikheten i ålders- och civilståndsfördelningen
mellan å ena sidan den kvinnliga försäkringsstocken inom
Leipzigerkassan, å andra sidan kvinnorna inom den svenska industrien
till 46 proc. förklara olikheten i den genomsnittliga fruktsamheten i
ena och andra fallet.

En ytterligare förklaringsgrund torde äfven här vara att söka i
den olikhet, som med afseende å fruktsamheten såväl inom som utom
äktenskapet synes göra sig gällande mellan vårt land och konungariket
Sachsen. Enligt de siffror, som meddelats å sid. 201, öfverensstämmer
den äktenskapliga fruktsamheten i sistnämnda land nära med den
svenska under det att fruktsamheten utom äktenskapet i Sachsen med
omkr. 78 proc. öfverstiger den motsvarande för vårt land konstaterade.
Antager man, att denna olikhet består oberoende af yrkesförhållanden
och samhällsställning och i ungefär lika mån gör sig gällande inom de
olika åldersgrupperna, samt under denna förutsättning beräknar, hvilken
inverkan densamma är ägnad att åstadkomma i den genomsnittliga
fruktsamheten, finner man att denna senare därigenom skulle stiga till
100 proc., en siffra som nästan sammanfaller med den faktiska.

Den för industriarbeterskorna i Italien funna fruktsamlietssiffran
torde efter den utredning, som ofvan lämnats beträffande de österrikiska
och tyska siffrorna, icke behöfva göras till föremål för en särskild,
liknande undersökning,

’) Den frekvenssiffra, som framgått af den direkta undersökning af förhållandena, hvilken
verkställts i Italien, understiger som nämnts den beräknade svenska. Att äfven denna omständighet
delvis har sin förklaring i olikartade förhållanden i fråga om civilstånds- och ålderssamman -

208

Den föregående framställningen, som visserligen icke kan sägas
på ett bindande sätt förklara de skiljaktigheter, hvilka yppat sig mellan
den förut beräknade svenska fruktsamhetssiffran och de motsvarande af
utländsk erfarenhet framgångna, torde å andra sidan hafva ådagalagt,
att dessa senare siffror trots den stora olikheten icke behöfva anses stå
i strid med den förstnämnda, utan att de anförda skiljaktigheterna
sannolikt hafva sin tillräckliga förklaring i kända, för de resp. länderna
egendomliga och från motsvarande i vårt eget land afvikande förhållanden.

d. Frivillig försäkring.

Den beräkning af fruktsamhetens storlek, som innehållits i den
föregående framställningen, och hvilken synts gifva vid handen, att fruktsamheten
för de kvinnliga industriarbeterskorna i åldern 15—49 år sannolikt
kan beräknas till 60 pro mille, kan synbarligen läggas till grund
för en kalkyl af moderskapsförsäkringens kostnader endast då det gäller
en obligatorisk försäkring för ifrågavarande arbeterskor.

sättning synes på grund af den föregående utredningen mycket möjligt. Man skulle emellertid i
så fall väl närmast böra tänka sig den låga frekvenssiffran förorsakad däraf, att de italienska
industriarbeterskorna till ovanligt ringa del — betydligt mindre än för Sveriges vidkommande —
utgjordes af gifta kvinnor. Men då det relativa antalet gifta kvinnor, enligt hvad genom de sakkunnigas
undersökning konstaterats, för Sveriges del redan är ganska lågt, är man dock benägen
att misstänka, att förklaringen till någon del äfven är att söka annorstädes.

Törhända är den att finna i den metod, som blifvit använd vid den italienska undersökningen.
Denna berörde, såsom redan är omtaladt, de kvinnor, hvilka den 30 nov. 1903 voro
sysselsatta vid ett större antal industriella företag och afsåg att erhålla kännedom om antalet
nedkomster bland dem under den tid de närmast före sagda tidpunkt innehaft sin anställning intill
ett år tillbaka. Nu synes de uppgifter, hvilka å sid. 196 meddelats från Leipzigerkassan, gifva vid
handen, att ett afsevärdt antal industriarbeterskor vid tiden före nedkomsten lefva i afbållsamhet
från arbete och för en tid åtminstone lämna sin anställning. Visserligen äger detta förhållande
troligen förhållandevis oftare rum inom den tyska industrien än inom den italienska, just på grund
af den tyska moderskapsförsäkringen, som tillåter kvinnorna att utan ekonomisk olägenhet afhålla
sig från arbete under tiden före och efter barnsängen. Berörda förhållande torde dock äfven i
Italien äga rum i afsevärd utsträckning. De kvinnor, rörande hvilka detta varit förhållandet,
synas visserligen hafva redovisats i primäruppgifterna till den italienska undersökningen i de fall,
då kvinnorna i fråga eu tid efter nedkomsten återtagits i sin förutvarande anställning. Utan tvifvel
hafva emellertid icke så få fall förekommit bland den grupp af kvinnor, undersökningen afsåg,
då kvinnan efter nedkomsten icke eller åtminstone först efter längre tids förlopp återinträdt i den
anställning, hon på grund af sitt hafvandeskap lämnat. Detta kan hafva förorsakats af sjukdom
eller dödsfall, vållad af förlossningen, af genom moderskapet uppkommet behof att helt ägna sig
åt sina plikter som moder och maka o. s. v. Såvidt af redogörelsen för den italienska undersökningen
framgår, hafva dylika fall icke kunnat nås af denna undersökning. Om så är förhållandet,
måste undersökningen leda till en något för låg frekvenssiffra. Man skulle då äfven
häruti hafva en kanske icke så litet inverkande förklaringsgrund till den ringa fruktsamhet, som
man genom undersökningen ansett sig kunna konstatera.

209

Helt annorlunda ställer sig saken i fråga om en mera allmän och
därtill frivillig moderskapsförsäkring. Säkerligen komme inom en sådan
försäkring ett urval att göra sig gällande bland de kvinnor, för hvilka
försäkringen stode öppen. Sålunda torde under alla förhållanden de
försäkrade väl till förhållandevis stor del komma att utgöras af kvinnor
i den ålder och i den ställning, då den kvinnliga fruktsamheten är störst
och sannolikheten af inträffande moderskap följaktligen vore jämförelsevis
stor, i främsta rummet alltså yngre, tämligen nygifta kvinnor. Däremot
torde försäkringen i relativt ringa mån komma att vinna anslutning
bland exempelvis äldre kvinnor i allmänhet, särskildt ogifta, för hvilka
sannolikheten af inträffande barnsäng vore mycket ringa.

Den genomsnittliga fruktsamheten bland de frivilligt försäkrade
komme under sådana förhållanden att blifva relativt stor. Att på förhand
beräkna dess storlek med någon noggrannhet torde emellertid vara
omöjligt, då bl. a. det knappast under några förhållanden låter sig göra
att bilda sig eu någorlunda säker föreställning om, i hvad mån ett urval
af berörda slag skulle komma att göra sig gällande. Härtill kommer,
att man icke kan bedöma försäkringsstockens ålders- och civilståndssammansättning.

Någon, om ock ringa ledning för bedömande af denna fråga synes
man hafva i den erfarenhet, som under årens lopp vunnits bland
de frivilliga moderskapskassor, hvilka förekomma i Frankrike och hvarom
å sidd. 85 ff. i detta betänkande närmare är taladt. Enligt där meddelade
uppgifter skulle fruktsamheten bland Pariserkassans medlemmar under
åren 1893—1909 hafva uppgått till 164 pro mille1). Härvid är dock att
märka, att de sista åren haft att uppvisa jämförelsevis mycket låga
fruktsamlietssiffror. För tidigare år visar sig däremot fruktsamheten i
flere fall hafva varit väsentligt större än den nyssnämnda genomsnittliga.

Därest den frivilliga försäkringen för Sveriges vidkommande bundes
vid sjukkassorna på det sätt, att alla de kvinnliga medlemmarna i de
registrerade sjukkassorna ålades att inträda i försäkringen, och sålunda
hlefve så att säga partiellt obligatorisk, måste denna anordning gifvetvis
bidraga att sänka den genomsnittliga fruktsamheten. Man torde
emellertid hafva anledning antaga, att en förhållandevis stor del af den
kvinnliga medlemskontingenten inom våra sjukkassor f. n. utgöres af
gifta kvinnor, och dessutom måste förutsättas, att med införandet af en
dylik försäkring den kvinnliga medlemsstocken i sjukkassorna, — hvaribland
då de obligatoriskt moderskapsförsäkrade industriarbeterskorna

>) Denna fruktsamhetssiffra hänför sig till medelantalet kvinnliga medlemmar, beräknadt
efter medlemsantalet vid de olika årens början och slut.

210

lämnas ur räkningen — komme att undergå en förändring, i det att
därigenom sannolikt ett större antal sådana kvinnor tillfördes kassorna,
för hvilka möjligheten att snart blifva mödrar vore jämförelsevis stor.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden och utgående från nyssnämnda
franska erfarenhet synes försiktigheten bjuda att i fråga om en
frivillig moderskapsförsäkring i vårt land icke räkna med en väsentligt
lägre fruktsamhetssiffra än den nyssnämnda franska, sålunda knappast
lägre än 150 pro mille. Någon säkrare grund att bygga på erbjuder
denna siffra emellertid icke.

För att man emellertid öfverhufvud taget skall kunna tala om
någon lagbundenhet beträffande fruktsamheten bland de frivilligt försäkrade
och för att beräkningar rörande kostnaderna för en sådan försäkring
skola hafva något berättigande, måste förutsättas, att försäkringen
så anordnas, att riskgemenskap upprättas för samtliga försäkrade eller
större grupper af dem. Endast inom en större kontingent af försäkrade
kan nämligen fruktsamheten väntas komma att förete nöjaktig regelmässighet
eller m. a. o. en något så när konstant fruktsamhetssiffra
framträda.

Antal kvinnliga medlemmar i medeltal inom de registrerade
sjukkassorna under år 1909.

Antal kvinnliga medlemmar. 1— 5 ......................	Antal sjuk-kassor.
6—	10 ......................
11-	20 ......................
21—	30 ......................
31—	50 ......................
51—	75 ......''...............
76—	100 ......................
101—	150 ...................
151—	200 ......................
201—	300 .....................
301—	500 ......................
501-	750 ......................
751—	1,000 ......................
1,001 —

___ Summa 1,498 *)

*) Ofriga i den officiella sjukkassestatistiken redovisade kassor hade icke några kvinnliga
medlemmar.

211

Att ur sistberörda synpunkt de enskilda sjukkassorna i vårt land
icke lämpa sig såsom själfständiga bärare af en frivillig moderskapsförsäkring
under andra förhållanden än att jämväl männen deltaga i
bestridandet af försäkringskostnaderna, torde framgå af ofvan meddelade
tablå, hvilken utvisar, till hvilket ringa antal kvinnliga medlemmar i allmänhet
förekomma inom de svenska sjukkassorna.

I de meddelade silfrorna äro, såsom ofvan framhållits, äfven inberäknade
ett sannolikt betydande antal kvinnor bland sjukkassornas medlemmar,
som komme att falla under eu obligatorisk moderskapsförsäkring
för industriarbeterskor och sålunda här icke böra komma i betraktande.
Frånräknas dessa, skulle siffrorna ställa sig ännu ogynnsammare.

Utan en väsentligen större anslutning från kvinnornas sida är under
sådana förhållanden åtminstone en enbart af den kvinnliga medlemsko
ntingenten inom resp. kassor uppburen själfständig moderskapsförsäkring
så godt som otänkbar beträffande flertalet sjukkassor. Äfven inom
jämförelsevis stora kassor blefve eu dylik försäkring säkerligen förenad
med afsevärda vanskligheter. Utan tvifvel skulle mycket betydande
fluktuationer i den genomsnittliga fruktsamheten komma att uppträda.
Svårigheter måste på grund häraf möta att bygga försäkringens ekonomi
på fasta premier. Enligt sakens natur lärer ock erforderlig fondbildning
endast långsamt kunna ernås, bl. a. med hänsyn därtill, att fruktsamheten
i allmänhet torde komma att ställa sig jämförelsevis hög bland de nytillträdande
och låg bland de äldre medlemmarne. Dessa senare, hvilka
sålunda i främsta rummet finge bidraga till fondbildningen, torde emellertid
i anseende till den minskade barnsängsrisken — särskilt om, såsom
väl ofta skulle vara fallet, försäkringen blefve förenad med afsevärdare
kostnad — lätt mista sitt intresse för försäkringen och föranledas att snart
och så att säga i förtid utträda ur densamma.

4. Moderskapsförsäkringens kostnader.

I det följande skola meddelas resultaten af de beräkningar, hvilka
på grundvalen af de föregående utredningarna blifvit verkställda rörande
de kostnader, som synas påkräfvas för moderskapsförsäkringens genomförande.

Beräkningarna utgå från den förutsättningen, att understöd och
avgifter fastställas lika för alla försäkrade — i öfverensstämmelse sålunda
med det å sid. 166 närmare behandlade system A — och att för obligatoriskt
försäkrad arbetsgifvaren erlägger hälften af hvad den försäkrade
själf betalar.

212

Ifrågavarande kostnader beräknas — om förvaltningskostnaderna
lämnas å sido — för de olika parternas vidkommande enklast på följande
sätt. Såsom å sid. 166 angifvits, erhålles försäkringsafgiftens storlek p
med tillhjälp af likheten

p = m u;

hvarest m betecknar den genomsnittliga fruktsamheten bland de försäkrade
och u det understöd, som skall täckas genom afgiften.

Skall sålunda exempelvis de försäkrades egna afgifter täcka hälften
och arbetsgifvarnes afgifter fjärdedelen af moderskapshjälpen v,
blifver afgiften per försäkrad

p = m. I v;

och arbetsgifvax-ens afgift per arbeterska

p = m. I v;

och för samtliga hos honom anställda försäkringspliktiga arbeterskor,
om deras antal är k

p — k m. -f- v;

Statens utgift slutligen utgör tydligen skillnaden mellan hela den totala
kostnaden och den del däraf, som skall täckas medelst de försäkrades
och arbetsgifvarnes afgifter. I nyss anförda exempel, då sålunda sistnämnda
afgifter voro afsedda att täcka tre fjärdedelar af kostnaderna
för moderskapshjälpens bestridande, erhålles statsverkets utgift P medelst
likheten

P — a m (u — f v);

här betecknar a hela antalet försäkrade och u hela moderskapsunderstödet,
amningspremien inberäknad. Skall staten äfven bekosta förvaltningen,
tillkommer denna kostnad dessutom.

Då olika understödsbelopp och fördelning af försäkringsbördan —
särskild! beträffande statens andel i densamma — kunna ifrågasättas
och då dessutom olika meningar kunna råda rörande hvilket värde man
bör åsätta den till grundval för beräkningarna liggande fruktsamhetskoefficienten,
hafva beräkningarna blifvit genomförda under olika förutsättningar
i nu berörda hänseenden.

213

a. Obligatorisk försäkring1.

Hvad först en obligatorisk försäkring, omfattande alla industriarbeterskor
i åldern 15—49 år, beträffar, så lämnar nedanstående tabell de
upplysningar, som genom de verkställda beräkningarna vunnits angående
den årliga kostnaden för de försäkrade och deras arbetsgivare under i
tabellen närmare angifna olika förutsättningar.

De anförda premierna äro beräknade utan hänsyn till de med
försäkringen förenade förvaltningskostnaderna. Det har nämligen antagits,
att dessa bestridas af staten. Gäller det att beräkna statsverkets
årliga utgift för den obligatoriska moderskapsförsäkringen, måste afseende
sålunda fästas äfven vid förvaltningskostnaderna. För denna
beräkning erfordras vidare kännedom om hela antalet arbeterskor,

Årspremie per obligatoriskt moderskap sförsäkrad arbeterska, att erläggas af
den försäkrade och af arbetsgifvaren.

Understöds-belopp per söcken-dag.	Statens bidrag = /i af dagsunderstödet -+• ''/ af amningsbelöningen.	Statens bidrag = */i af dagsunderstödet -)- hela amningsbelöningen ’).
Amningsbelöning = 10 kr.	Amningsbelöning == 15 kr.
Arbets-givare^ premie per arbeterska.	Den för-säkrades premie.	Arbets -gifvarens premie per arbeterska.	Den för-säkrades premie.	Arbets -gifvarens premie per arbeterska.	Den för-säkrades premie.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
		1. Fruktsamheten = 55 pro mille.
1*50	0*ss	1*76	0*95	1*90	0*74	1*49
2*oo	1*13	2*26	/1*20	2*39	0*99	1*08
		2. Fruktsamheten — 60 pro mille.
1*50	0*96	Öl rH	1*04	2*0 7	0*31	1*62
• 2-oo	1*23	2*46	1*31	2*61	1''08	2-ie
		3. Fruktsamheten = 65 pro mille.
1*50	1*04	2*os	1*12	2*24	0*S8	1*76
2-oo	1*33	2*6 7	1*41	2*S3	1*17	2*34

'') Premierna äro här tydligen oberoende af amningsbelöningens storlek.

214

som kunna väntas komma att omfattas af försäkringen. Med ledning
af de siffror, som äro meddelade å sid. 184 torde detta antal för den
närmaste framtiden böra uppskattas till omkr. 55,000.

Med utgående från sistnämnda siffra hafva vid beräkning af statsverkets
årliga utgift för här ifrågavarande ändamål under olika förutsättningar
de resultat erhållits, som framgå af nedanstående tabell.

Framhållas må, att det antal försäkrade, som ligger till grund för
siffrorna i denna tabell, tilltagits jämförelsevis drygt. Finge man räkna
med det antal arbeterskor, som angifvits i tablån å sid. 184, i rundt
tal sålunda 49,500, skulle därigenom statsverkets årliga utgift blifva
10 proc. mindre än i tabellen angifvits. Gifvetvis komma dock utgifts -

Statsverkets årliga utgift för en obligatorisk moderskapsförsäkring af alla
industriarbeterskor i åldern 15—49 år.

Under- stöds- belopp per söcken- dag.	Amnings- belönin- gens belopp.	Staten bidrager med / af moder-skap shjälp en -f- 1/i af amnings-belöningen samt till förvaltningen enligt nedanstående grunder.	Staten bidrager med / af moder-skapshjälpen + hela amnings-belöningen samt till förvaltningen enligt nedanstående grunder.
Intet för-valtnings-bidrag.	Ett förvalt-ningsbidrag af 25 öre per försäkrad.	Ett förvalt-ningsbidrag af 50 öre per försäkrad.	Intet för-valtnings-bidrag.	Ett förvalt-ningsbidrag af 25 öre per försäkrad.	Ett förvalt-ningsbidrag af 50 öre per försäkrad.
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
		1.	Fruktsamheten = 55 pro mille.
1*50	10	48,400	62,150	75,900	71,088	84,838	98,588
1*50	15	52,181	65,931	79,681	86,213	99,963	113,713
2*oo	10	62,013	75,763	89,513	84,700	98,450	112,200
2-oo	15	65,794	79,544	93,294	1 99,825	113,575	127,325
		2.	Fruktsamlieten\= 60 pro mille.
1-50	10	52,800	66,550	80,300	77,550	91,300	105,050
1*50	15	56,925	70,675	84,425	94,050	107,800	121,550
2*oo	10	67,650	81,400	95,150	92,400	106,150	119,900
2*oo	15	71,775	85,525	99,275	108,900	122,650	136,400
		3.	Fruktsamheten = 65 pro mille.
1*50	10	57,200	70,950	84,700	84,013	97,763	111,513
1*50	15	61,669	75,419	89,169	101,888	115,638	129,388
2*oo	10	73,288	87,038	100,788	100,100	113,850	127,600
2*oo	15	77,756	91,506	105,256	117,975	131,725	145,475

215

siffrorna att ökas med tiden, i den mån antalet försäkrade med industriens
fortgående utveckling ökas. Då det totala utgiftsbeloppet står
i direkt proportion till antalet försäkrade, kan man emellertid med tillhjälp
af förestående tabell lätt bilda sig en föreställning om inflytandet af en
dylik ökning. Helt visst kommer den häraf föranledda stegringen i
statsverkets årliga utgifter att fortgå endast långsamt. Framhållas må
emellertid äfven, att i dessa utgifter liksom i tabellens siffror icke äro
inräknade kostnaderna för en eventuell öfvervakande statsmyndighet.

I detta sammanhang må till sist några påpekanden göras till
belysande af den ekonomiska betydelsen för resp. intressenter — d. v. s.
de försäkrade, arbetsgifvarne och staten — af ett felaktigt fastställande
af värdet å någon bland de faktorer, af hvilka försäkringens ekonomi
beror.

Huru förhållandena i detta hänseende i allmänhet gestalta sig,
framgår lätt med tillhjälp af den förut anförda formeln

p = m it:

För det fall exempelvis, då moderskapsunderstödet utgår med 2 kr.
per söckendag i 6 veckor samt en amningsbelöning af 15 kr. och
därvid amningsbelöningen helt och hållet bestrides af staten, medan
kostnaderna för moderskapshjälpen fördelas med hälften för de försäkrade
själfva, en fjärdedel på arhetsgifvarna och den återstående fjärdedelen
på staten, visar det sig, att en felaktighet i den antagna genomsnittliga
fruktsamheten af 5 pro mille betyder en ökning eller minskning i den
årliga af giften af-för den försäkrade 18 öre och för arbetsgifvaren 9 öre
per arbeterska. Fn bristande precision i bestämmandet af den genomsnittliga
fruktsamheten har sålunda för dessa parter föga att betyda.
Större afseende förtjänar den måhända från statens synpunkt. I det
såsom exempel nyss anförda fallet komme emellertid en felaktighet i
fruktsamhetssiffran af 5 pro mille icke att betyda mera än en ökning
eller minskning i den årliga utgiften af omkr. 9,000 kr.

På grund af hvad nu anförts vill det synas ur alla synpunkter
lämpligt att vid beräkningen af försäkringsafgifterna utgå från en jämförelsevis
drygt tilltagen fruktsamhetssiffra. Saken ställer sig emellertid
något annorlunda, därest exempelvis stadgas, att staten skall ikläda sig
täckandet af å försäkringen uppkommen förlust och i samband därmed
tillgodoföras därå uppkommen vinst. Storleken af vinsten V angifves,
såsom å sid. 166 anförts, af likheten: V

V = a (rri — in) it;

216

Till den del denna vinst härrör från de försäkrades och arbets
gifvarnes premier, innebär densamma under sådana omständigheter eu
afkortning i statens bidrag till försäkringen på de försäkrades och arbetsgifvarnes
bekostnad. Till storleken blefve denna afkortning i det ofvan
behandlade fallet

3/4 a (ni — m) v;

— hvarest v betecknar moderskapshjalpens belopp — i siffror uttryckt
alltså kr. 14,850. Härigenom finge staten bidraga till kostnaden förberedande
af moderskapshjälp med allenast 19 proc. i stället för 25 proc.
Med hänsyn till här anförda omständigheter bör man följaktligen, vid
en anordning af försäkringen på sätt senast ifrågasatts, söka undvika
att vid beräkningen af försäkringsafgifterna utgå från en alltför hög
fruktsamhetssiffra.

1 anslutning till hvad nu anförts må äfven påpekas, att man vid
fastställandet af lörsäkringsafgilterna till moderskapsförsäkringen, icke
får i alltför hög grad låta sig bestämmas af önskvärdheten att afrunda
afgiftsbeloppen. Därest man exempelvis i det här ofvan behandlade
fallet, då den exakt beräknade försäkringsafgiften utgör för den försäkrade
2 kr. 16 öre och för arbetsgifvaren 1 kr. 8 öre per arbeterska,
afrundar beloppen till resp. 2 kr. och 1 kr., skulle detta vålla en merutgift
lör staten af kr. 13,200 om året och pålägga staten 31 proc. af
kostnaderna för moderskapshjälpen i stället för såsom afsetts 25 proc.

Det anförda torde tillräckligt tydligt visa nödvändigheten af, att
de . en gång fastställda försäkringsafgifterna framdeles underkastas en
revision med ledning af småningom förvärfvad erfarenhet. En afsevärd
förskjutning i den ursprungligen afsedda fördelningen af försäkringsbördan
kan eljes lätt uppkomma.

b. Frivillig försäkring.

De kostnader, som en frivillig moderskapsförsäkring skulle komma
att medföra för resp. parter, d. v. s. de försäkrade och staten, låta sig
icke med samma säkerhet beräkna som för den obligatoriska försäkringen.
Anledningen härtill är tvåfaldig. Det är sålunda — såsom i det föregående
framhållits — beträffande den frivilliga försäkringen vida vanskligare
att på förhand bilda sig en närmelsevis riktig föreställning om
den fruktsamhet, med hvilken man bör räkna. Vidare befinner man
sig här i vida större ovisshet rörande de försäkrades antal.

Den närmast följande framställningen anknyter sig till följande
förutsättningar för anordning af den frivilliga moderskapsförsäkringen.

217

Försäkringen skulle bindas vid de enligt 1910 års lag registrerade
sjukkassorna, som för ändamålet borde för moderskapsriskens vidkommande
träda i riskgemenskap med hvarandra. Samtliga kvinnliga medlemmar
i kassorna skulle vidare vara skyldiga inträda i försäkringen
och utan tillhjälp af de manliga medlemmarna uppbära försäkringsbördan
genom erläggande af en fast, för alla lika premie, dock med
understöd af staten, hvilken skulle bestrida halfva kostnaden för moderskapsunderstödens
beredande. Dessa understöd skulle bestå af ett under
viss tid utgående för alla lika dagligt belopp. Amningsbelöning skulle
emellertid icke förekomma. Slutligen skulle staten äfven åtaga sig
kostnaderna för hela försäkringens förvaltning, för hvilket ändamål ett
förvaltningsbidrag, utgående med visst mindre belopp per försäkrad,
borde tilldelas sjukkassorna.

I anseende till hvad som anförts å sidd. 209 och 210 i det föregående
torde det icke vara möjligt att angifva en säkrare siffra å den genomsnittliga
fruktsamheten bland de frivilligt försäkrade. Det vill dock synas
sannolikt, att densamma icke bör förutsättas högre än 200 och ej häller
lägre än 100 pro mille. För att bedöma den sannolika omfattningen af
en enligt de anförda grunderna anordnad frivillig moderskapsförsäkring,
torde man böra utgå från det nuvarande antalet kvinnliga medlemmar
inom de enligt såväl 1891 som 1910 års lag registrerade sjukkassorna
i riket. Vid slutet af år 1909 — det sista år, för hvilket statistiska
uppgifter föreligga — uppgick antalet kvinnliga medlemmar inom de
enligt förstnämnda lag registrerade sjukkassorna till omkr. 150,000.
Bland dem förekomma dock tvifvelsutan ett större antal kvinnor,
hvilka komme att tillhöra den obligatoriska försäkringen och följaktligen
icke böra här medräknas. Dessa kvinnors antal kan emellertid icke
öfverstiga 55,000, utan understiger sannolikt ganska väsentligt sistnämnda
siffra. Vidare torde ett måhända ganska betydande antal af
de kvinnliga medlemmar, som äro redovisade i 1909 års sjukkassestatistik,
åtminstone under en tid framåt icke komma att tillhöra
den frivilliga moderskapsförsäkringen af den anledning, att sjukkassor
underlåta eller uppskjuta med att låta registrera sig enligt 1910 års lag
om sjukkassor. På grund häraf bör man törhända för den närmaste
framtiden icke räkna med ett större antal frivilligt moderskapsförsäkrade
än 100,000. Väsentligt lägre torde anslutningen till försäkringen dock
knappast böra förutsättas blifva. Å andra sidan synes icke sannolikt,
att antalet i sjukkassorna frivilligt moderskapsförsäkrade under de närmaste
åren kan komma att öfverstiga 150,000.

Med utgående från dessa förutsättningar hafva beräknats de i

218

efterföljande båda tabeller meddelade siffror, utvisande dels — i den
närmast följande — de försäkrades årliga premier, dels — i den senare —
statsverkets årliga utgifter för försäkringen. Beräkningarna äro, på sätt
af tabellerna närmare framgår, hänförda till ett antal olika förutsättningar
beträffande dels understödens storlek och varaktighet, dels fruktsamhetens
storlek och de försäkrades antal. I den senare tabellens siffror ingå
icke statens kostnader för åvägabringande af eventuell tillsyn öfver försäkringen.

Årspremie att erläggas af frivilligt moderskapsförsäkrad kvinna.

Understöds- tid	Understö ds- belopp per dag	Årspremie en	i kronor, beräknad efter fruktsamhet af
veckor.	kronor.	100 %o	150 »/oo	200 °/oo
3	l-oo	1-05	1*58	2*lo
3	1-50	1-5 8	2*3 6	3*15
4	l-oo	1-40	2*io	2-80
4	1-50	2-io	3*15	4*20

Af förut antydda skäl kunna de anförda siffrorna icke göra anspråk
på någon större grad af giltighet, utan endast att lämna en antydan
om, huru förhållandena med en viss sannolikhet torde komma
att gestalta sig.

Vid en anordning af den frivilliga moderskapsförsäkringen, enligt
hvilken denna anknötes till de enligt lagen den 4 juli 1910 registrerade
sjukkassorna såsom en för dem obligatorisk understödsform, med enahanda
bestämmelser i fråga om moderskapsunderstödets beskaffenhet,
storlek och varaktighet samt med samma bidrag af staten, som i föregående
fall, men hvarvid jämväl sjukkassornas manliga medlemmar
ålades att bidraga till försäkringskostnadernas bestridande i samma mån
som de kvinnliga medlemmarna, skulle statens utgifter för den frivilliga
moderskapsförsäkringen tydligen blifva desamma som nedan angifvits.
Sjukkassemedlemmarnas egna bidrag till den frivilliga moderskapsförsäkringen
blefve emellertid i detta fall äfven beroende af männens och
kvinnornas relativa antal inom resp. sjukkassor.

Därest man icke åt den frivilliga moderskapsförsäkringen vill gifva
den omfattning, som i det föregående förutsatts, utan stanna vid en anord -

219

Statsverkets årliga utgift för en frivillig moderskapsförsäkring.

Understöds- belopp per dag.	Understödstid.	Antal försäkrade =	100,000.	Antal försäkrade —	150,000.
Intet för-valtnings-bidrag.	Ett för-valtnings-bidrag af 25 öre per försäkrad.	Ett för-valtnings-bidrag af 50 öre per försäkrad.	Intet för-valtnings-bidrag.	Ett för-valtnings-bidrag af 25 öre per försäkrad.	Ett för-valtnings-bidrag af 50 öre per försäkrad.
Kr.	Veckor.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
		1.	Fruktsamheten = 100 pro mule.
1''00	3	105,000	130,000	155,000	157,500	195,000	232,500
noo	4	140,000	165,000	190,000	210,000	247,500	285,000
1-50	3	157,500	182,500	207,500	236,250	273,750	311,250
1*50	4	210,000	235,000	260,000	315,000	352,500	390,000
		2.	Fruktsamheten —150 pro mille.
1*00	3	157,500	182,500	207,500	236,250	273,750	311,250
1*00	4	210,000	235,000	260,000	315,000	352,500	390,000
1*50	3	236,250	261,250	286,250	354,375	391,875	429,375
1*50	4	315,000	340,000	365,000	472,500	510,000	547,500
		3.	Fruktsamheten = 200 pro mille.
loo	3	210,000	235,000	260,000	315,000	352,500	390,000
1*00	4	280,000	305,000	330,000	420,000	457,500	495,000
1*30	3	315,000	340,000	365,000	472,500	510,000	547,500
1*50	4	420,000	445,000	470,000	630,000	667,500	705,000

ning, enligt hvilken eventuella åtgärder från statens sida i hithörande
riktning inskränkas därhän, att ett visst bidrag af statsmedel tilldelades
sådana enligt 1910 års lag registrerade sjukkassor, hvilka i sina
stadgar af fri vilja upptaga bestämmelse om utgifvande af moderskapsunderstöd
enligt vissa grunder, ställa sig statsverkets utgifter betydligt
lägre. Till belysande häraf skall här anföras en öfverslagsberäkning,
anknytande sig till det fall, att ett statsbidrag utbetalas till de kassör
af berörda slag, hvilka utfäst sig att betala barnsängsunderstöd under
en tid af minst 4 veckor med minst 90 öre om dagen, och att detta
statsbidrag fastställes till exempelvis 50 öre för hvarje dag, för hvilken
sådant understöd lämnats, dock högst för 6 veckor (21 kr.) per barnsängsfall.

Af samma skäl, som å sid. 209 anförts i fråga om en frivillig
moderskapsförsäkring af ofvan angifvet slag, låter sig gifvetvis en mera
tillförlitlig beräkning af de kostnader, som meddelandet af nu sist ifråga -

220

satta bidrag skulle åsamka statsverket, näppeligen utföras. Vill man
ändock, i den man ske kan, söka bilda sig en föreställning om kostnadens
storlek, synes det ligga närmast till bands att utgå från den
verksamhet af förevarande slag, som f. n. förefinnes inom vårt lands sjukkasseväsende.
Såsom idet föregående å sidd. 120—121 anförts, visar det
sig då, att vid 1909 års slut endast 28 registrerade sjukkassor med tillsammans
2,420 kvinnliga medlemmar meddelade understöd vid barnsäng.
Från ifrågavarande kassor föreliggande uppgifter gifva, såsom anfördes,
vid handen, att antalet understödda barnsängskvinnor under
berörda år uppgick till 75. Därest denna siffra kan förutsättas närmelsevis
representera de normala förhållandena inom dessa kassor i förevarande
hänseende och om man vidare får antaga, att samtliga kassorna
under de närmaste åren blifva inregistrerade enligt 1910 års sjukkasselag
och därvid fortfara att lämna understöd åt sina kvinnliga medlemmar
vid barnsbörd, i den utsträckning likväl, som här ifrågasatts, samt att
under den närmaste framtiden nya kassor af samma slag icke bildades
och ej häller anslutningen till de ifrågavarande befintliga kassorna nämnvärdt
ökades, komme statens utgift för här berörda ändamål enligt
ofvan angifna grunder att stanna vid allenast omkr. 1,500 kr. för år.
Ehuru, så vidt kunnat utrönas, någon egentlig nybildning af dylika kassor
under senaste tid icke försports, torde man, i anseende till det ökade
intresse för moderskapsförsäkringen, som inom sjukkassekretsar gjort
sig gällande under de sista åren, och såsom en följd jämväl af statens
här ifrågasatta medverkan, likväl böra vänta sig en måhända betydligt
högre siffra. Det vill dock synas sannolikt, att man för den närmaste
framtiden icke torde behöfva räkna med mer än högst det tiodubbla
af nämnda belopp, med andra ord en årlig kostnad för statsverket af
15,000 kr. Helt säkert torde den tid ännu vara tämligen aflägsen, då
ifrågavarande statsutgift skulle komma att stiga till afsevärdare belopp.

FÖRSLAG.

223

1 KAP.

Obligatorisk försäkring.

Förslag

till

Lag om moderskapsförsäkring.

Inledande bestämmelser.

Moderskapsförsäkring enligt denna lag kar till ändamål att åt
kvinna, som är anställd i industriellt företag, bereda understöd med visst
penningbelopp för dag {moderskapshjälp) under den tid före ock efter
barnsbörd, då hon enligt 7 § i lagen angående minderårigas ock kvinnors
användande till arbete i industriellt yrke den 17 oktober 1900,
sådant detta lagrum lyder enligt lagen den......., icke må syssel sättas

med arbete i dylikt yrke, äfvensom att genom viss penningbelöning
för amning {åmningsbelöning) uppmuntra sådan kvinna att själf
amma sitt barn.

Med industriellt företag förstås i denna lag företag, vid kvilket
utöfvas verksamhet, som är känförlig till något af de yrken, som omförmälas
i 1 § i nyssnämnda lag den 17 oktober 1900.

Moderskapshjälp ock amningsbelöning kallas i denna lag moderskapsunderstöd.

224

2 §■

Moderskapsförsäkringen handhafves, på sätt härnedan närmare angifves,
af den i 80 § i lagen om sjukkassor den 4 juli 1910 omnämnda
tillsynsmyndighet genom af denna utsedda försäkringsorgan.

Om försäkringsplikt.

3 §•

Kvinna, som sysselsättes med arbete i industriellt företag, skall
vara moderskapsförsäkrad i enlighet med bestämmelserna i denna lag.

Hvad sålunda stadgats afser icke kvinna, som innehar allenast
tillfällig anställning på kortare tid än två arbetsveckor, ej heller kvinna,
som icke fyllt femton år, eller kvinna, som uppnått femtioett års ålder.

4§-

Den tid, för hvilken försäkringspliktig kvinna skall vara försäkrad,
räknas från och med den dag, under hvilken hennes arbete på grund
af anställning i industriellt företag tagit sin början, eller, om hon då
ännu ej fyllt femton år, från och med den dag, under hvilken hon
uppnått denna ålder.

Angående den tid, inom hvilken arbetsgifvare skall till försäkringanmäla
hos honom anställd försäkringspliktig kvinna, stadgas i 27 §
härnedan.

Om försäkringsafgift och sättet för dess utgörande.

5 §•

Till moderskapsförsäkringen skall för hvarje försäkrad upptagas
en försäkringsafgift af tjugusju öre i månaden. Af detta belopp tillskjuter
den försäkrade aderton öre och den försäkrades arbetsgifvare
nio öre.

225

Angående försäkringsafgifts utgörande för del af månad stadgas

i 8 §.

Hvad utöfver försäkrings afgift erfordras för moderskapsforsäkringens
genomförande utgår af statsmedel.

Aftal, hvarigenom arbetstagare förbundit sig att helt och hållet
eller delvis bestrida jämväl den arbetsgifvaren åliggande del af försäkringsafgiften,
vare ogillt.

6 §•

Försäkringsafgift skall inbetalas till vederbörande försäkringsorgan
för hvarje kalendermånad inom de sju första dagarna af påföljande
månad. Hurusom för visst fall försäkringsafgift skall erläggas tidigare,
än nu sagts, förmäles i 27 § 3 mom.

Arbetsgifvaren åligger att fullgöra denna inbetalning jämväl med
afseende å den del af försäkringsavgiften, som skall tillskjutas af den
försäkrade. Då aflöning utbetalas till den försäkrade, äger arbetsgifvaren
af aflöningen innehålla det belopp, som den försäkrade har att erlägga
i försäkringsafgift för den tid, för hvilken aflöning utbetalas, eller för
tid dessförinnan.

Försäkrads rätt till moderskapsunderstöd må ej röna inverkan
däraf, att arbetsgifvaren underlåtit fullgöra honom åliggande inbetalning
af försäkringsafgift.

7 §•

För tid, under hvilken försäkrad kvinna åtnjuter moderskapshjälp,
utgår ej försäkringsafgift, men skall kvinnan det oaktadt anses vara
under den tiden försäkrad.

Åtnjuter försäkrad kvinna med arbetsgifvarens begifvande ledighet
från sitt arbete och är kvinnan af arbetsgifvaren tillförsäkrad aflöning
under ledigheten, utgöres, därest ej det i 1 mom. af denna § afsedda
fall är för handen, för denna tid försäkringsafgift i enlighet med de i
5 och 6 §§ gifna bestämmelser.

Upphör i annat fall, än nu nämnts, försäkrad kvinna att sysselsättas
med arbete i industriellt företag, och återupptager kvinnan icke
arbetet inom nittio dagar från arbetets upphörande och börjar hon icke
heller inom samma tid arbete i annan anställning, å hvilken denna lag
är tillämplig, skall försäkringen, utom i det fall, som omförmäles i 9 §
2 inom., anses hafva slutat samtidigt därmed att kvinnan upphört med
arbetet.

226

Återupptager kvinnan däremot arbetet inom nyssnämnda tid af
nittio dagar eller börjar hon inom samma tid arbete i annan anställning,
å hvilken denna lag äger tillämpning, skall hon anses hafva varit under
hela den tiden försäkrad och inträder skyldighet för kvinnan att för
den tid, som förflutit från arbetets upphörande, vidkännas såväl sin
egen som arbetsgifvarens del af försäkringsafgiften, i den mån sådan
icke kan hafva på grund af bestämmelsen i 9 § 2 mom. redan erlagts.

Försäkringsafgift, hvarom här är fråga, skall till vederbörande försäkringsorgan
inbetalas af den arbetsgivare, hos hvilken den försäkrade
vid tiden för nyssnämnda skyldighets inträde är anställd, och äge hvad
öfrigt i 6 § finnes stadgadt motsvarande tillämpning i nu förevarande fall.

8 §•

Med afseende å skyldigheten att tillskjuta försäkringsafgift är
hvarje kalendermånad indelad i tre odelbara perioder, af hvilka den
första omfattar den första till och med den tionde dagen, den andra
består af den elfte till och med den tjugonde dagen samt den tredje
bildas af månadens återstående dagar.

För hvarje period räknas försäkringsafgiften till nio öre, däraf
den försäkrade tillskjuter sex öre och arbetsgifvaren tre öre. För period
utgöres dock afgift allenast, därest enligt de i denna lag i öfrigt
stadgade grunder afgift skall utgå för periodens första söckendag, och
skall i så fall afgiften för hela perioden tillskjutas af den eller dem,
som skola tillskjuta afgiften för nämnda dag.

Om moderskapslijälp och sättet för dess utbetalande.

9 §.

Berättigad till moderskapshjälp är kvinna, hvilken omedelbart före
barnsbörden varit under oafbrutet etthundraåttio dagar försäkrad i enlighet
med denna lag.

Inträffar för kvinna barnsbörd inom nittio dagar, efter det hon
uti något af de i 7 § 3 mom. afsedda fall upphört att sysselsättas
med arbete i industriellt företag, är kvinnan berättigad till moderskapshjälp,
därest vid barnsbörden etthundraåttio dagar förflutit från det hon

227

blifvit försäkrad. Kvinnan vare dock i så fall vid moderskapshjälpens
utbekommande pliktig vidkännas afdrag med det belopp, hvartill såväl
hennes egen som arbetsgifvarens oguldna del af försäkringsafgiften för
tiden från arbetets upphörande och till barnsbörden belöper sig.

10 §.

Moderskapshjälp utgår med ett belopp för söckendag af två kronor.

u §■

Till kvinna, som är berättigad till moderskapshjälp, utgår sådan
hjälp för den tid, under hvilken hon på grund af stadgandet i 7 § i
lagen angående minderårigas och kvinnors användande till arbete i
industriellt yrke den 17 oktober 1900, sådant detta lagrum lyder enligt
lagen den...................., icke fått med där afsedt arbete syssel sättas.

Moderskapshjälp utgår dock i intet fall för längre tid än sex
veckor, däraf för högst två veckor närmast före barnsbörden, samt utgår
ej för annan del af dessa sex veckor, än den, under hvilken kvinnan
afhållit sig från sådant arbete, som nyss nämnts.

Skall moderskapshjälp utgå till kvinna, som i 9 § 2 mom. Sägs,
må det ankomma på henne att bestämma, huruvida den tid, för hvilken
hon är berättigad att uppbära moderskapshjälp, skall förläggas i sin
helhet till tiden omedelbart efter barnsbörden eller ock med högst två
veckor till tiden närmast före barnsbörden.

12 §.

Anmälan om försäkrad kvinnas barnsbörd skall ofördröjligen göras
skriftligen till vederbörande försäkringsorgan af den barnmorska, som
förlöst kvinnan.

Har den försäkrade för förlossningen vårdats å barnbördshus eller
annan förlossningsanstalt, åligger berörda anmälningsskyldighet vederbörande
anstalt.

Har barnmorska ej vid barnsbörden anlitats och har denna ej
heller skett å sådan anstalt, som nyss nämnts, må dylik anmälan aflåtas
af barnsängskvinnan själf eller af annan trovärdig person, som äger
kännedom om förhållandena; dock skall i så fall hvad i anmälningen
uppgifves bestyrkas af ytterligare minst en person.

228

13 §.

Moderskapshjälp för tid före barnsbörden skall, om denna tid uppgår
till minst tre dagar, utbetalas sist å andra dagen sedan anmälan om
barnsbörd ingått. År däremot den tid före barnsbörden, för hvilken
moderskapshjälp utgår, kortare än tre dagar, utbetalas moderskapshjälpen
för den tiden samtidigt med första utbetalningen af moderskapshjälp
för tid efter barnsbörden.

Moderskapshjälp, som utgår för tid efter barnsbörden, skall utbetalas
för vecka, sist å andra dagen efter det veckan gått till ända.
Skulle med iakttagande häraf sista utbetalningen komma att afse kortare
tid än eu vecka, skall denna utbetalning ske sist å andra dagen efter
utgången af denna tid.

År kvinna, som är berättigad till moderskapshjälp, i nödställd
belägenhet, må henne tillkommande moderskapshjälp kunna utbetalas i
förskott. Därvid skall dock iakttagas, att dylik förskottsbetalning för
hvarje gång icke äger rum för längre tid än en vecka samt att kvinnan
icke före barnsbördeu uppbär sådan förskottsbetalning för längre tid än
sammanlagdt två veckor.

14 §.

Moderskapshjälp utbetalas af vederbörande försäkringsorgan.

Moderskapshjälp skall tillställas den försäkrade kvinnan själf eller
af henne befullmäktigadt ombud, och äger fördenskull, om kvinnan står
under målsmanskap af annan, denne icke utan hennes särskilda bemyndigande
uppbära moderskapshjälpen. Moderskapshjälp må dock, därest
uti den i 12 § omförmälda anmälan framställning därom göres, kunna
för kvinnans räkning utbetalas till annan i anmälningen uppgifven person.

Uppehåller sig kvinna vid tid, då henne tillkommande moderskapshjälp
skall utbetalas, å annan ort än den, där det för hennes försäkring
anlitade försäkringsorganet utöfvar sin verksamhet, äger försäkringsorganet
att för moderskapshjälpens utbetalande äfvensom för utöfvande
af den kontroll, som kan pröfvas erforderlig, påkalla biträde af försäkringsorgan
för den kommun, inom hvilken kvinnan vistas, eller, om
dvlikt organ ej finnes, af hälsovårdsnämnden eller, där sådan ej finnes,
kommunalnämnden i omförmälda kommun. Dylikt uppdrag skall fullgöras
utan ersättning för det besvär, som är förenadt med uppdraget.

229

Försäkringsorgan och sådan för moderskapshjälps utbetalande
anlitad nämnd, som nyss sagts, äger, därest utbetalningen icke utan större
omgång eller besvär kan ske på annat betryggande sätt samt ej heller
af vederbörande blifvit för försäkringsorganet eller nämnden anmäldt,
att moderskapshjälpen skall afhämtas, fullgöra utbetalningen medelst
betald postan visning, därvid vederbörande afsändare äger genom afdrag
å det kvinnan tillkommande beloppet godtgöra sig portot för anvisningen.

15 §.

Aflider kvinna, som är berättigad till moderskapshjälp, i barnsäng
eller efter barnsbörd före den tid, för hvilken moderskapshjälpen skolat
utgå, skall moderskapshjälpen eller hvad däraf återstår oguldet ofördröjligen
tillställas målsmannen för kvinnans nyfödda barn för att användas
till dettas vård och underhåll. Lefver sådant barn ej efter, skall,
därest vederbörlig framställning därom göres hos försäkringsorganet, hela
den ännu ej utbetalade delen af moderskapshjälpen öfverlämnas till
kvinnans stärbbusdelägare.

16 §.

Rätt till moderskapshjälp går förlorad, om anspråk därå ej hos
vederbörande försäkringsorgan framställes inom ett år efter barnsbörden.

Om amningsbelöning och sättet för dess utbetalande.

17 §■

Berättigad till amningsbelöning är kvinna, som vid barnsbörden
ägt rätt till moderskapshjälp och som under en tid af minst nittio dagar
närmast efter barnsbörden själf ammat sitt barn.

18 §.

Amningsbelöning utgår med ett belopp af femton kronor för hvarje
barn, som kvinnan själf ammat under den i 17 § nämnda tid.

230

19 §.

Framställning om erhållande af amningsbelöning skall göras inom
ett år efter barnsbörden vid äfventyr, att rätten till amningsbelöning
eljest går förlorad.

Sådan framställning skall åtföljas antingen af intyg af läkare
eller barnmorska, att kvinnan under eu tid af minst nittio dagar närmast
efter barnsbörden själf ammat sitt barn, eller ock af ej mindre intyg
af nu nämndt innehåll, utfärdadt af två andra trovärdiga personer, än
äfven intyg af läkare eller barnmorska, att kvinnan efter utgången af
nyssberörda tid varit i stånd att själf amma sitt barn.

För sådant intyg må, därest det utfärdas af civil eller militär
tjänsteläkare eller af barnmorska, som är anställd i kommuns tjänst, icke
fordras högre betalning än en krona.

20 §.

Amningsbelöning utbetalas inom fem dagar efter det vederbörlig
framställning därom ingått.

21 §.

Beträffande sättet för amningsbelönings utbetalande äfvensom
angående huru förfaras skall, därest kvinna, som är berättigad till
amningsbelöning, aflider, skall hvad i 14 och 15 §§ stadgas i fråga om
moderskapshjälp lända till efterrättelse.

Om moderskapsförsäkringens organisation och tillsynen å försäkringen.

22 §.

För hvarje kommun, inom hvilken finnes industriellt företag, vid
hvilket försäkringspliktig arbetstagare är anställd, skall tillsynsmyndigheten
utse ett eller flera försäkringsorgan. Därest omständigheterna
därtill föranleda, kan dock gemensamt försäkringsorgan utses för två
eller flera kommuner äfvensom försäkringsorgans verksamhetskrets inskränkas
till ett eller flera bestämda industriella företag.

Till försäkringsorgan skall företrädesvis utses registrerad sjuk -

231

kassa. Kan för viss kommun sådan kassa icke lämpligen utses till
försäkringsorgan, skall härtill utses kommunens hälsovårdsnämnd eller,
där sådan ej finnes, kommunalnämnd.

Registrerad sjukkassa är pliktig mottaga förordnande som försäkringsorgan;
dock må sjukkassa icke mot sitt bestridande förordnas
till försäkringsorgan för annan kommun än sådan, inom hvilken dess
styrelse enligt stadgarne har sitt säte eller lokalafdelning för kassan
finnes upprättad.

Försäkringsorgan äger uppbära viss ersättning för sitt besvär med
moderskapsförsäkringens handhafvande. Efter hvilka grunder denna
ersättning skall utgå, bestämmes af konungen.

23 §.

Tredskas sjukkassa mottaga sådant förordnande till försäkringsorgan,
som den ej är berättigad att afvisa, äger tillsynsmyndigheten,
på sätt i 93 § i lagen om sjukkassor den 4 juli 1910, sådant detta

lagrum lyder enligt lagen den.................. stadgas för där afsedt

fall, hos rätten eller domaren göra ansökning om åläggande för kassan
att träda i likvidation.

Lag samma vare, därest tillsynsmyndigheten finner, att till försäkringsorgan
utsedd sjukkassas verksamhet med afseende å moderskapsförsäkringen
afviker från bestämmelserna i denna lag eller eljest lämnar
anledning till anmärkning samt kassan icke tillbörligen ställer sig till
efterrättelse af tillsynsmyndigheten på grund däraf lämnad anvisning.

24 §.

Försäkringsorgan utses för tre år i sänder. Finner tillsynsmyndigheten
nödigt att under löpande treårsperiod utse nytt försäkringsorgan,
gäller sålunda meddeladt förordnande allenast till periodens slut.

Förordnande som försäkringsorgan kan när som helst återkallas.

25 §.

Tillsynsmyndigheten skall i god tid före hvarje treårsperiods början
kungöra, hvilka försäkringsorgan utsetts för perioden, med angifvande
tillika af hvarje försäkringsorgans verksamhetsområde och postadress.
Sker under tiden mellan dessa kungöranden ändring med afseende å
något, som sålunda blifvit kungjordt, skall jämväl sådan ändring af
tillsynsmyndigheten ofördröjligen kungöras.

232

Af kungörelse, hvarom här är fråga, skall exemplar af tillsynsmyndigheten
tillställas ett hvart försäkringsorgan inom riket äfvensom
en hvar arbetsgifvare, som sysselsätter enligt denna lag försäkringspliktiga
arbetstagare. Kungörelse om sådan ändring, som nyss nämnts,
tillställes dock, förutom försäkringsorganen, endast de arbetsgifvare,
hvilka pröfvas böra om ändringen erhålla kännedom.

26 §.

Arbetsgifvare vare skyldig att för försäkring af hos honom anställda
försäkringspliktiga arbetstagare anlita försäkringsorganet för
den kommun, inom hvilken ifrågavarande industriella företag är beläget.
Finnas för kommunen flera försäkringsorgan, må arbetsgifvaren anlita
hvilket försäkringsorgan han önskar; dock vare arbetsgifvaren skyldig
att hafva alla vid samma företag anställda försäkringspliktiga arbetstagare
försäkrade genom ett och samma försäkringsorgan äfvensom att,
då för företagets personal afsedd sjukkassa blifvit utsedd till försäkringsorgan,
densamma anlita.

Har mer än halfva antalet af de vid ett företag anställda försäkringspliktiga
arbetstagarne skriftligen hos arbetsgifvaren anhållit, att
visst försäkringsorgan måtte anlitas, och vill arbetsgifvaren icke tillmötesgå
denna anhållan, bestämmer tillsynsmyndigheten, efter anmälan
af arbetsgifvaren eller någon af arbetstagarne, hvilket försäkringsorgan
skall anlitas.

27 §.

Före utgången af första veckan, efter det försäkringspliktig kvinna
börjat sysselsättas med arbete i industriellt företag eller eljest inträdt
skyldighet för kvinna att vara försäkrad enligt denna lag, skall arbetsgifvaren
skriftligen anmäla kvinnan till försäkring hos vederbörande
försäkringsorgan.

Erhåller försäkrad kvinna, som sysselsättes med arbete i industriellt
företag, ledighet från arbetet af den anledning, att hon inom kort väntar
sin nedkomst, skall arbetsgifvaren sist å tredje dagen, efter det ledigheten
tagit sin början, därom göra skriftlig anmälan hos försäkringsorganet.

Upphör försäkrad kvinna med arbete i industriellt företag och
uppgift er hon för arbetsgifvaren, att hon ämnar taga anställning i annat
sådant företag, vare arbetsgifvaren pliktig att ofördröjligen göra an -

233

mälan därom hos försäkringsorganet och samtidigt därmed till detta
inbetala försäkringsafgiften för den del af hennes anställningstid hos
arbetsgifvaren, för hvilken dylik afgift icke redan blifvit erlagd.

Upphör i annat fall, än nu sagts, försäkrad kvinna att sysselsättas
med sådant arbete, som nyss nämnts, skall arbetsgifvaren därom gorå
anmälan hos försäkringsorganet sist inom den i 6 § 1 mom. för försäkringsafgifts
inbetalande stadgade tid, vid äfventyr att eljest vid försäkringsafgiftens
uttagande af arbetsgifvaren hänsyn ej tages till arbetets
upphörande.

Blir arbetet, efter det anmälan om dess nedläggande gjorts, åter
upptaget, skall anmälan därom ske inom en vecka, efter det återupptagandet
ägt rum.

28 §.

Då till försäkringsorgan inkommit anmälan, som i 27 § 1 mom.
sägs, skall försäkringsorganet utfärda en försäkringsbok öfver den tagna
försäkringen. I denna försäkringsbok, som öfverlämnas till den försäkrade
kvinnan för att af henne omhänderhafvas, skall försäkringsorganet
göra nödiga anteckningar angående det försäkringsförhållande,
boken afser.

Det åligger den försäkrade att, så snart hon blir antagen i anställning,
å hvilken denna lag äger tillämpning, för arbetsgifvaren förete försäkringsboken,
äfvensom att hvarje gång, inbetalning af försäkringsafgift
skall ske eller anmälan rörande försäkringsförhållande skall af arbetsgifvaren
göras hos försäkringsorganet, antingen själf för detta förete
försäkringsboken eller ock för sådant ändamål hålla försäkringsboken
arbetsgifvaren tillhanda. Den försäkrade vare jämväl pliktig att, när
helst eljest försäkringsorganet eller tillsynsmyndigheten det fordrar, för
dem uppvisa försäkringsboken.

I försäkringsbok må ej göras annan anteckning än sådan, som
afser försäkringsförhållandet, ej heller må försäkringsbok förses med
märke af något slag. Det vare en hvar utom tillsynsmyndigheten,
försäkringsorgan och af sådant organ anlitad hälsovårdsnämnd eller
kommunalnämnd förbjudet att i försäkringsbok göra anteckning.

29 §.

Det åligger i Stockholm öfverståthållarämbetet samt i öfriga
städer vederbörande magistrat eller stadsstyrelse och å landet kronolänsmännen
att årligen före utgången af februari månad till tillsynsmyndig 30 -

heten insända uppgift å de arbetsgivare inom staden eller distriktet,
som under närmast föregående år haft hos sig anställda försäkringspliktiga
arbetstagare.

30 §.

Arbetsgivare vare pliktig att årligen före utgången af januari
månad till vederbörande försäkringsorgan insända förteckning å de under
nästföregående år af arbetsgifvaren sysselsatta försäkringspliktiga arbetstagare
med angifvande tillika af början och slutet af tid, under hvilken
hvarje sådan arbetstagare varit hos arbetsgifvaren sysselsatt med arbete.

Förenämnda förteckning skall inom påföljande februari månad af
försäkringsorganet insändas till tillsynsmyndigheten, därvid försäkringsorganet
har att förse förteckningen med de erinringar, hvartill det finner
anledning.

31 §.

Formulär till anmälningar, som omförmälas i 12 och 27 §§, till
försäkringsbok samt till de i 29 och 30 §§ omnämnda uppgift och
förteckning fastställas af tillsynsmyndigheten, och åligger det tillsynsmyndigheten
att tillställa försäkringsorganen i enlighet med de fastställda
formulären upprättade försäkringsböcker och blanketter för att af försäkringsorganen
afgiftsfritt hållas vederbörande till hända.

I försäkringsbok skall införas denna lag eller en för de försäkrade
lämpad sammanfattning af dess bestämmelser äfvensom finnas inhäftade
blanketter till anmälan, som i 12 § sägs.

32 §.

Försäkringsorgan åligger att föra särskilda räkenskaper, som skola
afslutas för kalenderår, öfver de för moderskapsförsäkringen handhafda
medel samt att efter hvarje kalenderårs slut till tillsynsmyndigheten
afgifva redovisning för den af försäkringsorganet under året förmedlade
moderskapsförsäkring.

Närmare föreskrifter om räkenskapernas förande och redovisningens
lämnande meddelas af tillsynsmyndigheten.

Försäkringsorgan vare pliktigt att när som helst hålla sina
räkenskaper och öfriga moderskapsförsäkringen rörande handlingar tillgängliga
för tillsynsmyndigheten eller af densamma förordnad granskningsman.

235

På därom gjord framställning äger tillsynsmyndigheten lämna försäkringsorgan
förskott för bestridande af med moderskapsförsäkringen
förenade utgifter.

33 §.

Menar någon, som anser sig berättigad till moderskapsunderstöd,
att försäkringsorgan utan rätt vägrat utbetalande af sådant understöd,
skall den missnöjde inom den i 16 och 19 §§ stadgade tid till försäkringsorganet
ingifva till tillsynsmyndigheten ställd ansökning om understödets
utbekommande vid äfventyr att, om sådan ansökning ej inom berörda
tid ingifves, den missnöjde skall hafva förlorat sin rätt till talan om
moderskapsunderstödets utbekommande.

Har ansökning, som nyss nämnts, till försäkringsorgan inkommit,
åligger det försäkringsorganet att ofördröjligen insända densamma jämte
eget yttrande till tillsynsmyndigheten.

Pröfvar tillsynsmyndigheten sökanden hafva visat sin rätt, förordne
tillsjmsmyndigheten, att moderskapsunderstödet skall till sökanden
utbetalas. I annat fall hänvise tillsynsmyndigheten sökanden att, vid
talans förlust, inom sex månader från dagen för tillsynsmyndighetens
beslut medelst stämning å kronan anhängiggöra sin talan. Angående
delgifning af sådan stämning gälle hvad i 11 kapitlet 19 § rättegångsbalken
finnes stadgadt; dock må stämning med laga verkan jämväl delgifvas
det försäkringsorgan, som vägrat utbetalningen.

Rätt domstol för sådan talans upptagande är den underrätt, vid
hvilken det försäkringsorgan, som vägrat utbetalningen, har att svara
i mål angående gäld i allmänhet.

34 §.

Om tillsynsmyndighetens beslut i ärende, som rör moderskapsförsäkringen,
skall skriftlig underrättelse ofördröjligen öfverlämnas eller
med allmänna posten försändas till den, på hvars ansökning beslutet
meddelats eller å hvars rätt beslutet är af beskaffenhet att kunna inverka.

Öfver tillsynsmyndighetens beslut i fråga, som i 33 § omförmäles,
må klagan ej föras.

År någon missnöjd med annat af tillsynsmyndigheten meddeladt
beslut, än nyss nämnts, må, vid talans förlust, besvär öfver beslutet hos
konungen anföras, där klaganden är bosatt inom Norrbottens, Västerbottens,
Jämtlands eller Västernorrlands län, före klockan tolf å fyrtiofemte
dagen och, där klaganden är bosatt inom annan del af riket, före
klockan tolf å trettionde dagen från beslutets dag.

236

Straffbestämmelser.

35 §.

Försummar arbetsgivare att i föreskriven ordning göra anmälan,
hvarom i 27 § 1, 2, 3 och 5 mom. är sagdt, böte för hvarje arbetstagare,
med afseende å hvilken sådan försummelse ligger arbetsgivaren
till last, från och med fem till och med etthundra kronor.

Åsidosättes föreskrift, som är meddelad i 28 § 2 mom., eller öfverträdes
förbud, som är meddeladt i 28 § 3 mom., eller försummar arbetsgivare
att i rätt tid till vederbörande insända sådan förteckning, som
omförmäles i 30 §, straffes den, hvilken förseelsen ligger till last, med
böter från och med fem till och med femtio kronor.

Meddelar någon i anmälan, som i 12 § sägs, eller arbetsgifvare
i anmälan, som det enligt denna lag åligger honom att afgifva, eller i
förteckning, som nyss nämnts, mot bättre vetande oriktig uppgift, eller
underlåter någon att ställa sig till efterrättelse stadgandet i 32 § 3 mom.,
böte från och med tjugufem till och med ettusen kronor, där ej förseelsen
enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.

Det åligger allmän åklagare att åtala förseelse enligt denna lag.
Förseelse mot 28 § 2 mom. må dock ej åtalas af allmän åklagare, där
den ej till sådant åtal angifves af vederbörande försäkringsorgan eller
ock tillsynsmyndigheten.

36 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna
strafflagen.

Särskilda bestämmelser.

37 §.

Rätt till moderskapsunderstöd kan icke öfverlåtas och må förty
ej tagas i mät för gäld.

38 §.

Försäkringsafgift, som arbetsgifvare icke erlägger i behörig tid,
må, utan föregående utslag eller dom, genom utmätning hos honom
uttagas.

237

För vinnande af utmätning åligger det försäkringsorganet att å
landet till kronofogde och i stad till stadsfogde eller, där stadsfogde
icke finnes, magistrat aflämna af försäkringsorganet till riktigheten
bestyrkt restlängd, upptagande den betalningsskyldig^ namn och
hemvist, namnen å de försäkrade, för hvilka arbetsgifvaren häftar i
betalning, samt, för hvarje sådan försäkrad, beloppet af de oguldna
afgifterna; och skall restlängd en tillika innehålla kolumn för anteckning
af medel, som inflyta, eller hinder som mött.

I öfrigt lände i fråga om utmätningens verkställande och redovisning
därför samt uttagande af ersättning åt förrättningsmannen ni. in.
till efterrättelse hvad i förordningen angående förändrade föreskrifter
om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna afgifter
m. m. den 12 juli 1878 är stadgadt.

39 §.

Drifves industriellt företag af staten eller kommun, skall staten
eller kommunen vidkännas den del af försäkringsafgiften, som enligt
5 § skall tillskjutas af arbetsgifvaren, men skall hvad i öfrigt i denna
lag stadgas om arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.

40 §.

Tillsynsmyndigheten skall hvarje år till konungen afgifva redogörelse
för moderskapsförsäkringen i riket under närmast föregående år.

41 §.

De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad denna lag innehåller,
må erfordras med afseende å moderskapsförsäkringens genomförande,
meddelas af konungen.

Skulle andra bestämmelser, än de här ofvan gina, befinnas böra
stadgas för yrken, som äro af den natur, att i dem vid vissa tider af
året förekommer hopadt arbete, s. k. säsongarbete, ankommer det på
konungen att därom förordna.

42 §.

Det åligger tillsynsmyndigheten att i sammanhang med utarbetandet
af den i 40 § omnämnda årliga redogörelsen verkställa undersökning,
huruvida — under antagande att, på sätt jämväl förutsatts vid

288

bestämmandet af storleken af den bärofvan i 5 § omnämnda försäkringsafgift,
med statsmedel bestridas en fjärdedel af moderskapshjälpen, hela
amningsbelöningen och samtliga förvaltningskostnader — någon jämkning
af den stadgade försäkringsafgiftens belopp bör vidtagas och i så fall
härom göra anmälan hos konungen.

Öfrergångsstadganden.

43 §.

Med afseende å försäkringspliktig kvinna, som redan vid denna
lags trädande i kraft sysselsättes med arbete i industriellt företag, räknas
den tid, för hvilken hon skall vara försäkrad, äfvensom den tid af eu
vecka, inom hvilken arbetsgifvaren skall till försäkring anmäla henne
hos vederbörande försäkringsorgan, från och med dagen för lagens
ikraftträdande.

Försummar arbetsgifvare att göra anmälan, som nyss nämnts, vare
lag, som i 35 § i mom. sägs.

Inträffar för kvinna, hvarom här är fråga, barnsbörd inom de
etthundraåttio första dagarne från lagens ikraftträdande, är hon berättigad
till moderskapshjälp, därest vid barnsbörden förflutit minst etthundraåttio
dagar, från det hennes anställning i det industriella företaget tog
sin början, samt hon varit försäkrad enligt denna lag från dess ikraftträdande
och till barnsbörden.

Den arbetsgifvare åliggande skyldighet att inom viss tid till vederbörande
försäkringsorgan insända sådan förteckning, som omförmäles i
30 §, inträder först året efter det år, under hvilket denna lag träder
i kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191.; dock åligger det
vederbörande att redan under år 191 . (året innan det år lagen träder i
kraft) ställa sig till efterrättelse hvad i 22, 23, 24, 25 och 31 §§ samt
32 § 2 mom. tinnes föreskrifvet.

239

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse af 7, 18, 19 och 20 §§ i lagen angående
minderårigas och kvinnors användande till arbete i
industriellt yrke den 17 oktober 1900.

Härigenom förordnas, att 7, 18, 19 och 20 §§ i lagen angående
minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke
den 17 oktober 1900 skola erhålla följande ändrade lydelse:

7 §-

1 inom. Kvinna, som födt barn, må icke sysselsättas med arbete
i industriellt yrke, förr än det förflutit minst fyra veckor från barnsbörden
och minst sex veckor från det hon kan hafva före barnsbörden
sysselsatts med dylikt arbete.

Företer kvinna, som användes till arbete i industriellt yrke, intyg
af läkare eller barnmorska, att bon har att med sannolikhet vänta sin
nedkomst inom två veckor, må ledighet från arbetet ej förvägras henne.
Kvinna, som på grund af väntad nedkomst upphört att af arbetsgifvare
sysselsättas med arbete, som nyss nämnts, må icke af honom återtagas
i arbetet, därest icke med tillförlitligt intyg visas, att nyssberörda tid
af fyra veckor från barnsbörden gått till ända.

Intyg, som i detta moment sagts, skola förvaras af arbetsgifvare,
till dess vederbörande yrkesinspektör eller bergmästare vid besök å
arbetsplatsen tagit del af intygen.

2 mom. Kvinna, som är hafvande och sysselsättes med arbete i
industriellt yrke, må icke afskedas med mindre hafvandeskapet medför

240

betydlig nedsättning i hennes arbetsförmåga eller annat särskildt förhållande
lägger väsentligt hinder i vägen för hennes fortsatta sysselsättande.
Det åligger arbetsgifvaren att, såvidt ej särskildt förhållande
lägger väsentligt hinder i vägen därför, bereda kvinna, hvarom i 1 mom.
andra stycket sägs, tillfälle att efter den föreskrifna ledighetens förlopp
åter inträda i arbetet.

3 mom. Kvinna, som själf ammar sitt barn, bör beredas erforderlig
ledighet därför.

4 mom. Till arbete under jord i grufva eller stenbrott må kvinna
icke användas och ej heller minderårig af mankön under fjorton år.

18 §.

För intyg, som omförmälas i 2 § andra stycket och 7 §, må,
därest sådant intyg utfärdas af civil eller militär tjänsteläkare eller af
barnmorska, som är anställd i kommuns tjänst, icke fordras högre betalning
än en krona.

19 §.

Om emot de i denna lag gifna eller på grund af densamma utfärdade
föreskrifter minderårig eller kvinna användes i arbete, straffes
yrkesidkaren med böter från och med tio till och med femhundra kronor.
Har öfverträdelsen skett med den minderåriges faders eller målsmans
vetskap och vilja, vare jämväl fadern eller målsmannen förfallen till
böter från och med fem till och med tjugu kronor.

Öfverträder yrkesidkare förbud, som är meddeladt i 7 § 2 mom.,
eller försummar yrkesidkare att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna
i 12, 14 och 17 §§, straffes med böter från och med fem till och med
tvåhundra kronor.

Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse
mot denna lag, samma förseelse fortsätter, skall, när han därtill varder
lagligen förvunnen, för hvarje gång stämning därför utfärdats och delgifvits,
fallas till de böter, som för förseelsen äro bestämda.

20 §.

Förseelse mot 7 § 2 mom. må ej åtalas af annan än målsägande.

1 öfrigt åligger allmän åklagare att åtala förseelse, hvarom i 19 §

241

sägs; skolande förseelsen åtalas hos polisdomstol, där särskild sådan är
inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän
domstol; och gälle i fråga om klagan öfver domstols eller poliskammares
beslut i dessa mål hvad om besvär i brottmål är förordnadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 .

242

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse af 2 och 93 §§ i lagen om sjukkassor
den 4 juli 1910.

Härigenom förordnas, att 2 och 93 §§ i lagen om sjukkassor den
4 juli 1910 skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 §.

Registrerad sjukkassa vare ej tillåtet att meddela högre begrafningshjälp
än tvåhundra kronor, ej heller att utöfva verksamhet, som
uppenbarligen är främmande för det ändamål, kassan enligt 1 S har
att fullfölja.

Angående den verksamhet, som åligger sjukkassa, hvilken blifvit
utsedd till sådant försäkringsorgan, som i lagen om moderskapsförsäkring
den.......sägs, stadgas i nämnda lag.

93 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att öfvervaka, att sjukkassas
verksamhet står i öfverensstämmelse med denna lag och kassans
stadgar äfvensom i öfrigt utöfvas på ändamålsenligt sätt; och har tillsynsmyndigheten
jämväl att ej mindre i fråga om sjukkassas bildande
och affattande af dess stadgar än äfven beträffande det lämpliga inrättandet
af dess verksamhet tillhandagå med råd och upplysningar.

Finner tillsynsmyndigheten, att afvikelse från denna lag eller
kassans stadgar förekommer eller att eljest anledning till anmärkning
mot kassans verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten med -

243

dela kassan anvisning att vidtaga den åtgärd eller förändring af kassans
verksamhet, som pröfvas erforderlig; och må tillsynsmyndigheten
jämväl i anvisningen bestämma viss tid, inom hvilken anvisad åtgärd
skall hafva vidtagits.

Har anvisning enligt denna § eller 24 § meddelats af tillsynsmyndigheten
och finnes sjukkassan icke tillbörligen ställa sig anvisningen
till efterrättelse, äger tillsynsmyndigheten hos rätten eller
domaren göra ansökning om åläggande för kassan att träda i likvidation.
Har sådan ansökning gjorts, skall rörande kungörelse om ansökningen
och förordnande af syssloman samt angående underrättelse om
sådant förordnande för registrering gälla hvad i 61 § är föreskrifvet.
Styrker ej kassan å den utsatta tiden, att meddelad anvisning behörigen
efterkommits, förklare rätten, att kassan skall träda i likvidation, och
förordne en eller flera likvidatorer att verkställa densamma.

Hurusom tillsynsmyndigheten jämväl i andra fall, än nu nämnts,
äger göra ansökning om åläggande för sjukkassa att träda i likvidation,
förmäles i 23 § i lagen om moderskapsförsäkring den.....

Denna lag träder i kraft den 1 januari 191 ..

244

Förslag

till

Kungörelse rörande ändrad lydelse af § 18 i reglementet
för barnmorskor den 3 september 1909.

Härigenom förordnas, att § 18 i reglementet för barnmorskor den
3 september 1909 skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 18-

Har barnmorska blifvit kallad till barnaföderska, hvilken kan antagas
vara moderskapsförsäkrad enligt lagen om moderskapsförsäkidng

den......., skall barnmorska göra sig underrättad, om dylik

försäkring föreligger, samt, om så är förhållandet, skaffa sig de upplysningar,
som erfordras för att barnmorskan skall kunna fullgöra den
anmälningsskyldighet, som åligger henne enligt 12 § i nämnda lag.

Biträder barnmorska barnaföderska, som är så nödställd, att hon
saknar utväg till härberge eller lifsuppehälle, åligger det barnmorskan
att anmäla sådant hos vederbörande fattigvårdsmyndighet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 191 . .

245

Allmän motivering till förslag till lag om
moderskapsförsäkring.

1. Försäkringens karaktär och omfattning.

I det föregående har erinrats om, att Riksdagen, i sin skrifvelse
den 20 maj 1908 angående utredning af frågan om moderskapsförsäkring
under statens medverkan, uttalade, att lämpligaste vägen för detta
spörsmåls lösande syntes vara en kombination af denna nya försäkringsgren
med sjukförsäkringen. Andra kammaren gaf därjämte uttryck åt
den uppfattningen, att en dylik lösning af moderskapsförsäkringsfrågan
nödvändiggjorde samtidigt införande af obligatorisk sjukförsäkring för
både män och kvinnor.

Det torde vara ställdt utom hvarje tvifvel, att den lämpligaste
vägen för genomförande af en moderskapsförsäkring är dess sammanbindande
i en eller annan form med den folkliga sjukförsäkringen.
Föremålet för moderskapsförsäkringen, barnsängen, erbjuder uppenbarligen
stor likhet med sjukförsäkringens föremål, sjukdomen. Inom
de mindre bemedlade klasserna, de befolkningslager således, där behofvet
af sjukförsäkring i främsta rummet förefinnes, framträder ock i motsvarande
grad behof af moderskapsförsäkring. Denna försäkringsgren
har därför sin naturliga plats vid sidan af och i förening med sjukförsäkringen.
Genom en dylik kombination tarfvas för moderskapsförsäkringen
inga särskilda eller åtminstone jämförelsevis enkla anordningar.
Det organisationssystem, som erfordras för sjukförsäkringen,
har de bästa förutsättningar att äfven kunna väl betjäna moderskapsförsäkringen,
hvars ekonomiska förvaltning blir ett organiskt led i sjukförsäkringsverksamheten,
tarfvande en säkerligen ringa ökning af det

Kombination
af sjuk- och
moderskapsförsäkring.

246

Obligatorisk
sjuk- och
moderskapsförsäkring.

med denna verksamhet förenade administrativa arbetet. Ett visst beaktande
förtjänar äfven den omständigheten, att sådan den sociala sjukförsäkringen
gestaltat sig, i det att inom flertalet af dess organ såväl
män som kvinnor samtidigt äro medlemmar, kostnaderna för en med
sjukförsäkringen förbunden moderskapsförsäkring kunna täckas genom
ett obetydligt tillägg till den för sjukförsäkringen eljes upptagna afgiften
i den mån männen åläggas att deltaga i dessa kostnaders bestridande.

Den tidigare gifna framställningen af moderskapsförsäkringens
anordnande i utlandet torde hafva visat, att i alla länder med obligatorisk
sjukförsäkring moderskapsförsäkringen tillhör de lösta socialförsäkringsproblemens
kategori och att lösningen undantagslöst skett på
grundvalen af en anordning, hvarigenom det till barnaföderskor utgående
understödet inordnats inom ramen af den obligatoriska försäkringens
förmåner. Visserligen har detta understöd i olika länder
tillmätts efter i vissa afseenden olika grunder, men i fråga om belopp
och rättigheten af dess åtnjutande har det i hufvudsak jämställts med
sjukhjälpen. Det har vidare kommit alla de kvinnor till del, som omfattats
af den obligatoriska sjukförsäkringen. I sistnämnda hänseende
bör särskildt erinras om, att sjukförsäkringen i här berörda länder
småningom erhållit ett vidsträckt giltighetsområde, som oftast omfattat
icke blott industriarbetarne, utan ock i handel och handtverk sysselsatta
personer, äfvensom i vissa fall landtarbetare, tjänstefolk och hemarbetare.
En dylik bred ram för den obligatoriska sjukförsäkringens tillämpning
torde kunna sägas gifva en, hvad omfattningen gäller, praktiskt taget
tillfredsställande lösning af moderskapsförsäkringens problem, i den mån
detta begränsas att omfatta endast förvärfsarbetande kvinnor.

Af det sagda torde framgå, att, om åt moderskapsförsäkringsfrågan
i vårt land kunde gifvas en sådan lösning som af Andra kammaren i
dess ofvan åberopade uttalande åsyftats och som den i den obligatoriska
sjukförsäkringens länder bragts till förverkligande, vore, i den mån
en tillräckligt vid omfattning gåfves åt den obligatoriska försäkringen,
spörsmålet löst på ett lyckligt sätt. Man skulle därigenom hafva till fullo
utnyttjat de fördelar, som, enligt hvad ofvan framhållits, kunna vinnas
genom moderskapsförsäkringens kombination med sjukförsäkringen äfvensom
skapat garantier för att försäkringen skulle nå dem, som därmed
afsetts. Emellertid torde i vårt land en dylik möjlighet icke för närvarande
föreligga. Som bekant antog 1910 års Riksdag på grund af
Kungl. Maj:ts framställning en ny lag till reglering af det frivilliga

247

sjukkasseväsendet. Vid föredragning i statsrådet af det till grund för
nämnda framställning liggande lagförslaget anförde departementschefen,
att lian ansett sig bäst befrämja sjukförsäkringsrörelsens utveckling i
vårt land genom framläggande af ett förslag till understödjande af det
frivilliga sjukkasseväsendet, ehuru han vore benägen att principiellt
gifva det obligatoriska sjukförsäkringssystemet ett visst företräde framför
ett på frivillighet grundadt och således förutsåge, att det förra systemet
komme att framstå såsom slutmålet för den sociala sjukförsäkringens
ordnande. Ett införande af en ny lagstiftning till befrämjande af den
frivilliga sjukkasserörelsen vore emellertid icke att betrakta såsom något
hinder för ett dylikt måls nående, utan syntes det fastmera vara sannolikt,
att ett utveckladt frivilligt sjukkasseväsen skulle visa sig vara till
gagn vid ett eventuellt framtida införande af försäkringsplikt. Frånsedt
den förra försäkringsformens roll att utgöra en komplettering af den
senare, syntes det vara ganska gifvet, att tillvaron af en välordnad frivillig
sjukkasseverksamhet skulle blifva till fördel vid genomförandet af
en på försäkringsplikt baserad. Det torde nämligen vara all anledning
antaga, att en betydande del af de frivilliga sjukkassorna skulle, här i
landet, liksom i främmande länder, befinnas såväl dugliga som villiga
att blifva organ för den obligatoriska försäkringens verksamhet. Och
det gåfves väl knappast något bättre medel till höjande af sjukkassornas
lämplighet i berörda afseende än att genom lagstiftning bringa dem att
för framtiden ordna sin verksamhet efter tillfredsställande grunder och
i öfrigt motsvara befogade anspråk. Ej häller borde man underskatta
betydelsen af en på sådant sätt utöfvad frivillig sjukkasseverksamhets
inverkan till väckande och stegrande af intresset för en social sjukförsäkrings
angelägenheter och mål.

Genom den sålunda tillkomna nya lagstiftningen för det frivilliga
sjukkasseväsendet har frågan om införande i vårt land åt en sjukförsäkring
på obligatorisk grund blifvit undanskjuten. Ehuru ett sjukförsäkringssystem
af sistnämnda art utan tvitvel bör stå såsom det
mål, hvarefter bör sträfvas, lärer det dock vara uppenbart, att det för
närvarande viktigaste sträfvandet måste gå ut på att söka åvägabringa
en sådan konsolidering af vårt sjukkasseväsen, som gör en öfvergång
från frivillighetens till tvångets princip möjlig utan för stark omhvälfning
af bestående förhållanden.

Då emellertid åstadkommandet af en moderskapsförsäkring i Sverige
sålunda icke för närvarande kan ske i samband med införande af obligatorisk
sjukförsäkring, har frågan om en annan lösning af problemet
måst undersökas.

248

Enbart
frivillig
moderskapsfÖr
säkring
i utlandet.

Närmast framträder då tanken på en enbart frivillig moderskapsförsäkring.
Söker man rörande en dylik försäkring efter utländska
förebilder och erfarenheter, finner man, att dessa endast gifva ringa
vägledning. De enda länder, hvilka i likhet med vårt eget sakna en
på tvångssystem grundad sjukförsäkring, men där ett visst intresse
ägnats åt frågan om en moderskapsförsäkring, äro, enligt hvad som af
den föregående utredningen framgår, England, Frankrike och Italien.

I det sistnämnda landet har problemet i viss mån lösts, men ej på
den frivilliga försäkringens grundval. I England är det framför allt
några af de största sjukkassorna, hvilka genom att utbetala barnsängsunderstöd
åt kvinnliga medlemmar, beredt kvinnorna tillgång till eu
frivillig moderskapsförsäkring, hvaraf de ock sannolikt i ej obetydlig
utsträckning begagnat sig. Den engelska själfhjälpsrörelsen står emellertid
ifråga om ekonomisk styrka och omfattning på ett i jämförelse
med motsvarande förhållanden i de flesta andra stater väsentligt olika
plan. Redan af denna anledning kunna inga allmänna slutsatser dragas
rörande tillämpligheten i andra länder, och särskildt hos oss af ett där
i vissa fall förekommande system för anordnande af en frivillig moderskapsförsäkring.
Därtill kommer, att de engelska sjukkassorna i regel
rekryteras bland andra grupper af befolkningen än dem, där de kvinnor
återfinnas, för hvilka en moderskapsförsäkring är särskildt behöflig.

Den form för denna försäkrings ordnande, hvilken valts i Frankrike,
är typisk för det äfven annorstädes pröfvade försöket att lösa problemet
helt på frivillig grund, utan närmare anslutning till någon redan
bestående själfhjälpsrörelse. De franska moderskapskassorna, sådana de
hittills utvecklats, innebära emellertid knappast någon lösning af frågan
annat än inom en synnerligen begränsad ram och under förutsättning
af rikligt ekonomiskt understöd från enskilda, för saken intresserade
kretsar. Det är icke häller sannolikt, att dessa kassor, äfven om deras
medlemsantal ökades och understöden från den enskilda välgörenheten
ersattes med statshjälp, skulle komma att betyda en slutgiltig eller ens
öfvergångsvis tillfyllestgörande lösning af moderskapsförsäkringens problem.
Det är nämligen troligt, att, om äfven kassornas medlemsantal
skulle kunna väsentligt ökas, detta antal likväl knappast skulle nå en
sådan omfattning, att alla de personer, hvilka genom en moderskapsförsäkring
böra skyddas, komme att nås af dessa kassors verksamhet.
Denna svaghet, denna oförmåga till fullständig omfattning och anslutning,
hvilken ju är förknippad med allt frivilligt organisationsarbete,
gäller, enligt hvad erfarenheten rörande de flesta länders frivilliga sjukkasseväsende
gifver vid handen, i främsta rummet kvinnornas samman -

249

slutningssträfvanden. Men då de frivilliga moderskapskassornas medlemmar
just skulle rekryteras bland kvinnorna och verksamheten helt
komma dessa och deras nyfödda barn till godo, inses lätt, att möjligheten
af att kunna nå till en omfattande moderskapsförsäkring på enbart
eller ens hufvudsakligen den af de franska moderskapskassorna inslagna
vägen icke kan vara synnerligen stor.

Om sålunda af den utländska erfarenheten på området föga står
att vinna vid försöken att i Sverige anordna en enbart frivillig moderskapsförsäkring,
så torde likväl åtskilliga olika vägar för denna frågas
lösning hos oss kunna bringas i öfvervägande. En närmare utveckling
af detta spörsmål, hvarvid äfven dess många vanskligheter antydas,
har af de sakkunniga gifvits å annat ställe i detta betänkande (se sidd.
301 tf). I detta sammanhang skall ämnet endast i korthet beröras.

Den närmaste vägen för åvägabringande i vårt land af en frivillig
moderskapsförsäkring under statens medverkan vore sannolikt en anordning,
enligt hvilken den anknötes till den bestående, vidt utgrenade
frivilliga sjukkasseverksamheten, som för ändamålet i en eller annan
form särskildt uppmuntrades att ägna intresse äfven åt denna försäkringsgren.
Härvid kunde exempelvis så förfaras, att vid fastställandet af de
grunder, enligt hvilka statsbidrag till de på grund af 1910 års lag registrerade
sjukkassor utgår, det bestämdes, att storleken af det belopp, som tillerkändes
kassan, sattes i visst förhållande bl. a. till de utgifter den fått
vidkännas för sjukhjälp eller läkarvård eller bådadera åt medlemmar,
som under en viss tid efter nedkomsten understödts af kassan.

Mot en dylik enbart frivillig moderskapsförsäkring kan främst anföras,
hvad som nyss påpekats rörande hvarje försök att lösa moderskapsförsäkringsfrågan
helt på den frivilliga försäkringens väg eller att. en dylik
anordning ej skulle komma att omfatta ett tillräckligt antal kvinnor och
att det dessutom alltid vore tvifvelaktigt, huruvida bland de af försäkringen
omslutna befunno sig de kvinnor, hvilka man med denna försäkringsgren
främst ville nå. I de svenska sjukkassorna voro vid 1909
års slut försäkrade 151,371 kvinnor, om hvilkas civilstånd och yrke
emellertid inga som hälst upplysningar stått att vinna*. I förhållande
till hela den kvinnliga befolkningen i riket utgjorde dessa kvinnor ett
obetydligt fåtal.

Förhoppningarna på en ökad anslutning af kvinnor till den frivilliga
sjukkasseverksamheten på grund af ett åt de registrerade sjukkassorna
utgifvet statsbidrag för af dem meddelad sjukhjälp vid barnsäng
böra emellertid ej ställas för högt. När det gäller den omsorg

jEnbart frivillig
moderskapsförsäkring
i
Sverige.

250

Obligatorisk
moderskapsförsäkring.

om framtiden, det behof af trygghet gent emot de ovissa öden denna
kan. föra med sig, hvarpå den enskildes initiativ till åtgärder för försäkring
af en eller annan art skall byggas, så torde det få antagas såsom
nästan själffallet, att detta initiativ skall försvagas och således äfven
anslutningen till försäkringen skall minskas i samma grad, som den
särskilda anledning till förvärfsoförmåga, mot hvilken försäkring skall
ske, för den enskilde ter sig såsom mindre sannolik. Medan sjukdomsrisken
torde vara den för alla människor närmast liggande faran af
detta slag och därför kan i främsta rummet påräknas såsom grund för
ett frivilligt trälfande af tryggande åtgärder af den art som nyss
nämnts, så torde risken af en blifvande barnsäng däremot vara af den
natur, att den icke kan tänkas påkalla samma allmänna uppmärksamhet
hos individerna själfva. Å ena sidan är nämligen inom de flesta lager
af befolkningen insikten om betydelsen af en verklig hvilotid efter nedkomsten
ännu säkerligen mycket ringa. Å andra sidan ter sig för ett
mycket stort antal kvinnor möjligheten af att någonsin blifva mor såsom
alldeles utesluten och för öfriga kvinnor såsom en eventualitet, som
visserligen kan inträffa, men hvilken i hvarje fall ej är att vänta med
samma grad af sannolikhet och framför allt icke med samma fara för
återupprepning som ifråga om sjukdomar.

Om nu också på upplysningens väg skulle kunna vinnas, att förståelsen
af barnsängshvilans betydelse småningom nådde en allmännare
utbredning, än hittills torde vara fallet, så skulle visserligen på grund däraf
kunna hysas förhoppning om en talrikare anslutning från kvinnornas sida till
en frivillig sjukkasserörelse, för hvilken beredande af barnsängsunderstöd
blifvit själfgjord eller ålagd plikt. Men en dylik utveckling skulle
helt visst tarfva en afsevärd tid, och det skulle således dröja, innan mera
betydande resultat däraf vunnes. Dessutom skulle en upplysning af denna
art och alla öfriga möjliga försök att förmå kvinnorna att, på grund af
den förmån som erhållande af barnsängsunderstöd innebär, söka medlemskap
i sjukkassa alltjämt i stor utsträckning komma att stranda på det
bristande intresse, som hos dem skall förefinnas mot försäkring af en
risk, hvilken för många ter sig såsom i hög grad problematisk.

Af den enbart frivilliga verksamheten på detta område kan således
någon tillfredsställande lösning af frågan icke förväntas.

Såsom af hela den föregående utredningen torde hafva framgått, har
samhället i här ifrågavarande afseende de viktigaste intressen att bevaka.
Frågan om bevarandet af den arbetande kvinnan-moderns och barnets hälsa
och lif är på det närmaste förbunden med spörsmålet om en normal

251

befolkningstillväxt, den moderna statens främsta problem på befolkningspolitikens
område. Genomförandet af en effektiv moderskapsförsäkring
måste betraktas såsom ett synnerligen betydelsefullt led äfven i denna gren
af statsstyrelsen. Det kan således med fog sägas, att samhället som
sådant har ett minst lika stort intresse af en dylik anordnings införande
som de individer sjkifva, hvilka äro dess närmaste objekt.

Under sådana omständigheter synes det ofrånkomligt, att i ett
land som vårt, där obligatorisk sjukförsäkring saknas, och då för moderskapsförsäkringens
genomförande intet effektivt resultat står att vänta
af endast den frivilliga verksamheten, söka lösa frågan enligt ett system,
där staten genom sin lagstiftning ålägger vissa kategorier kvinnor att på
närmare angifvet sätt bereda sig försäkring mot de ekonomiska följderna af
barnsängstidens förvärfsoförmåga. En dylik lagstiftning skulle innebära
införande af en ny, särskild försäkringsgren, endast omfattande moderskapsförsäkring,
och byggd på försäkringstvångets grundval. Genom
att göra försäkringen obligatorisk afvärjdes alla de svårigheter ifråga om
försäkringens effektivitet, som ett lösande af frågan enbart på frivillighetens
grund skulle innebära.

Med införande af försäkringstvång vinnes emellertid icke blott den
fördel, som innebäres i vissheten att nå alla dem som med försäkringen
afses. En obligatorisk moderskapsförsäkring blifver äfven ekonomiskt
vida lättare att genomföra. Den gifver tillfälle att i försäkringen medtagna
äfven de kvinnor, för hvilka barnsängsrisken är ingen eller jämförelsevis
ringa, och som utan det lagstadgade tvånget sannolikt i afsevärd utsträckning
skulle afhålla sig från anslutning till försäkringen. Genom
att låta försäkringstvånget drabba äfven dessa kvinnor, de ogifta samt
de gifta i framskriden ålder, hvilka sålunda endast i obetydlig mån
komma att förorsaka utbetalande af understöd, samt ålägga dem samma
afgifter till försäkringen som öfriga försäkringstagare, möjliggöres ett
sänkande af dessa afgifters belopp. Då det likväl måhända ur rättvisans
synpunkt vore mindre lämpligt att påtvinga äfven de kvinnor,
för hvilka möjligheten af barnsbörd är helt och hållet utesluten, deltagandet
i en försäkring, af hvars förmåner de aldrig skulle komma i
åtnjutande, torde en obligatorisk moderskapsförsäkring icke böra omfatta
andra kvinnor än dem, hvilka befinna sig i fruktsamhetsåldern.
En längre gående utgallring, hvarvid ytterligare hänsyn skulle tagas till
åldersperioder med större eller mindre fruktsamhet eller till olika civilstånd
eller till båda dessa faktorer, synes icke böra ifrågasättas. Visserligen
blifva riskerna afsevärdt växlande äfven inom en försäkringsstock,
bestående endast af kvinnor i fruktsamhetsåldern, men eu viss risk

252

förefinnes dock i här berörda hänseende för så godt som hvarje sådan
kvinna. Den fordran, att alla dessa kvinnor, utan af ålder eller civilstånd
betingad uteslutning eller gradering, skola omslutas af en obligatorisk
moderskapsförsäkring, kan näppeligen uppgifvas, om en af de
viktigaste fördelarna med tvångssystemet, den relativt låga försäkringsafgiften,
skall vinnas. Det är för öfrigt just det föga afsevärda beloppet
af denna afgift, som lär komma tvångsanslutningen till försäkringen att
te sig som en ringa börda äfven för dem, som icke vänta sig någon
större fördel däraf.

Den på utvecklingens nuvarande ståndpunkt för vårt land bästa
lösningen af det förevarande problemet gåfves sålunda sannolikt genom
ett införande under statens ekonomiska medverkan af en obligatorisk
moderskapsförsäkring, hvilken inom sitt giltighetsområde upptoge hela den
ekonomiskt svaga delen af vår kvinnliga befolkning i fruktsamhetsåldern.
Men det inses utan vidare, att därmed skulle åt denna nya försäkringsgren
gifvas en omfattning, hvilken kräfde icke blott ett vidtutgrenadt organisatoriskt
system, utan ock ett betydande mått af ekonomisk uppoffring
för det allmänna. En obligatorisk försäkring af den omfattning,
som bär förutsatts, skulle komma att omsluta flertalet förvärfsarbetande,
ekonomiskt osjälfständiga kvinnor inom industri, handtverk, handel,
jordbruk, personlig tjänst, hemarbete o. s. v. Det är icke möjligt
att med tillhjälp af siffror ens någorlunda exakt angifva, hur stort antal
dessa kvinnor representera. Men de statistiska uppgifter, som äro tillgängliga,
upplysa bland annat om, att i Sverige voro år 1909 inom industrien
sysselsatta 56,231 kvinnliga arbetare, bvarjämte antalet kvinnliga
biträden inom handeln nämnda år kunde uppskattas till omkr. 20,000
(sannolikt för lågt tal!) och antalet kvinnliga tjänstehjon inom jordbruket
till omkring 230,000. 0 Dessa trenne kategorier kvinnor omfattade
således tillsammans öfver 300,000 personer, af hvilka sannolikt
flertalet befann sig i de åldrar, som af försäkringen skulle omfattas.

Om det också torde vara uppenbart, att en så vid ram för
moderskapsförsäkringen bör stå såsom det mål, mot bvilket man bör
sträfva, enär det säkerligen inom den fattiga kvinnliga befolkningens
alla lager förefinnes behof af att komma i åtnjutande af en dylik
försäkrings understöd, så torde det likväl vara både klokt och lämpligt
att vid det första försök, som göres att i vårt land lösa detta i många
hänseenden redan dessförutan ganska invecklade problem, icke låta *)

*) Beräknadt med stöd af siffror, som anförts hos Wohlin, Den jordbruksidkande befolkningen
i Sverige 1751—1900, Stockholm 1909.

253

dess ram blifva allt för vid. Ändamålsenligast synes därför vara att
vid denna första tillämpning af en i det stora hela i här föreslagen
ordning helt opröfvad försäkringsform begränsa omfattningen till ett
mindre, öfverskådligt område. Därvid synas i främsta rummet de
grenar af det kvinnliga yrkesarbetet böra komma ifråga, åt hvilka
den redan nu gällande lagstiftningen ägnat sin uppmärksamhet af
hänsyn till såväl samhällets som de arbetande kvinnornas intressen.
De kvinnor, hvilka på grund af skyddslagstiftningen i de flesta länder,
äfven Sverige, tvungits att underkasta sig viss tids hvila efter nedkomsten,
hafva, såsom upprepade gånger i den föregående framställningen
betonats, en alldeles särskild rätt till att med stöd af någon
statens åtgärd ekonomiskt tryggas under den tid lagen förbjuder dem
att arbeta. Det är med hänsyn till dessa kvinnors kraf, som moderskapsförsäkringen
ursprungligen införts inom den obligatoriska sjukförsäkringen,
och det är till förmån ensamt för dessa kvinnor, som man
i Italien stiftat den hittills enda, men opröfvade lagen om obligatorisk
moderskapsförsäkring.

Goda skäl synas sålunda tala för att äfven i vårt land låta den första
lagstiftningen rörande obligatorisk moderskapsförsäkring omfatta endast de
kvinnor, som enligt arbetarskyddslagstiftningen äro förbjudna att sysselsättas
i visst arbete under viss tid efter nedkomsten. Härigenom skulle ett
i stort sedt likformigt område komma att af den nya försäkringen beröras
och äfven dess ekonomiska och organisatoriska genomförande
väsentligt underlättas. Med stöd af de erfarenheter, som vid en sålunda
begränsad lagstiftnings tillämpning kunde inhämtas, och i samma man,
som intresset för denna nya försäkringsform grepe vidare omkring sig,
än hvad tillsvidare torde vara fallet, synes den obligatoriska moderskapsförsäkringens
tillämpningsområde sedermera kunna och böra vidgas
till förmån för andra grupper af den kvinnliga befolkningen, af hvilka
många helt säkert äro i lika stort, åtskilliga måhända i än större behof
däraf, men som på denna frågas nuvarande ståndpunkt måste ställas
utanför.

* Då det emellertid måste anses ur många synpunkter önskvärdt att
redan från början bereda den stora mängd af arbetande eller med dem
socialt jämställda kvinnor, hvilka sålunda tillsvidare icke skulle inrymmas
under en obligatorisk moderskapsförsäkring, tillfälle att komma i åtnjutande
af en dylik försäkrings förmåner, synes såsom en fråga för
sig böra tagas i öfvervägande, om och på hvad sätt vid sidan af tvångsförsäkring
äfven kan gifvas plats för och uppmuntran åt en försäkring på
frivillighetens grund. Därigenom skulle äfven kännedomen om moder -

254

skapsförsäknngens betydelse och fördelar småningom spridas i vidare
kretsar och möjlighet gifvas för ett efter hand skeende upptagande af
nya grupper inom den obligatoriska försäkringens ram. Frågan om en
dylik frivillig försäkring har gjorts till föremål för behandling i ett
särskilt kapitel i det följande, hvartill här hänvisas (se sidd. 301 ff.).

Tillämpningsområdet för den af de sakkunniga föreslagna lagen
om obligatorisk moderskapsförsäkring torde sålunda tillsvidare böra inskränkas
till att omfatta allenast de yrken, som falla under lagen angående
minderårigas och kvinnors användande till arbete i industriellt yrke den
17 oktober 1900, hvars 7 § innehåller det enda stadgande om obligatorisk
barnsängshvila, som vår rätt känner. Denna lag — den redan förut
omnämnda s. k. minderårighetslagen — angifver sitt giltighetsområde
med orden »industriellt yrke». Hvad härmed förstås utvecklas närmare
i lagens 1 §, där industriellt yrke definieras på följande sätt: »idkande
såsom näring af sågverks- och därmed förenad brädgårdsrörelse; grufdrift
eller annat därmed jämförligt arbete; masugn eller hytta, stångjärnsbruk,
manufakturverk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande
eller förädling af mineralrikets alster och ej är att såsom handtverk
anse; fabrik; skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mejeri-, bryggeri-, kvarnsamt
handtverkerirörelse, som drifves i så stor omfattning eller länder
sadana förhållanden i öfrigt, att den skäligen må anses som fabriksrörelse;
boktryckeri; bränneri och annan med fabriksdrift jämförlig handtering».

I detta sammanhang torde böra omnämnas, att denna definition,
trots sin utförlighet, snart nog gaf anledning till en olikartad uppfattning
om hvilka företag, som rätteligen borde hänföras till minderårighets1
agens giltighetsområde. Fn följd häraf blef den, att yrkesinspektörerna
vid sammanträde den 3 december 1902 enades om den öfverenskommelsen,
att de i sin verksamhet såsom yrkesinspektörer skulle såsom industriellt
yrke betrakta: »a) hvarje yrkesrörelse idkad såsom näring och drifven
med motor eller kreatursvandring, oberoende af antalet arbetare, som i
rörelsen sysselsättas utom deras resp. bostäder; b) hvarje yrkesrörelse
idkad såsom näring, och där sådan ångpanna brukas, att ånga däri
alstras till ett tryck, som med mera än en half kg. pr kvem. öfverstiger
atmosfärens, oberoende af antalet arbetare, som i rörelsen sysselsättes
utom deras resp. bostäder; samt c) hvarje annan yrkesrörelse idkad såsom
näring, och där på samma arbetsplats antingen under bar himmel eller
inom för ifrågavarande yrke afsedda arbetslokaler minst tio (10) arbetare
under någon tid af året samtidigt sysselsättas».

Så som bestämmelsen om tvång till barnsängslivila enligt den
svenska lagstiftningen för närvarande af yrkesinspektörerna tillämpas,

255

torde den sålunda äga giltighet i hufvudsak för kvinnor, sysselsatta dels
i företag med minst tio arbetare, dels oek, oberoende af arbetarantalet,
i företag med drift af motor eller kreatursvandring eller bruk af ångpanna
med visst minimitryck.

2. Organisation.

Med afseende å den lösning, de sakkunniga gifvit åt frågan om
den här föreslagna obligatoriska moderskapsförsäkringens organisation,
må följande korta anmärkningar göras.

Det enda land, där en försäkringslag af principiellt samma karaktär Den italienska
som den af de sakkunniga föreslagna hittills införts, är Italien. Äfven m°''lZsanPS''
där saknas såsom hos oss en obligatorisk sjukförsäkring, till hvilken
moderskapsförsäkringen i likhet med hvad som skett öfverallt i den
obligatoriska sjukförsäkringens länder utan vidare kunnat anknytas.

Såsom tidigare visats, har i Italien det föreliggande organisationsproblemet
lösts genom en anordning, afsedd att funktionera fullt fristående,
utan någon som hälst samverkan med den på sjukförsäkringens område
förefintliga själfhjälpsrörelsen. Enligt den italienska lagen skulle för
moderskapsförsäkringen inrättas en särskild, central statskassa, där de
af lagen omfattade kvinnorna skulle genom sina arbetsgifvares försorg
försäkras. Huruvida meningen vore, att denna centrala moderskapskassa
för det närmare handhafvande! af sin uppgift skall begagna sig af lokala
organ och huru i så fall dessa skulle vara inrättade, framgår icke af den
för öfrigt mycket kortfattade lagen. De föreskrifter, som tarfvades för
försäkringens organisation, skulle, enligt lagen, utfärdas såsom reglemente,
och först sedan detta utfärdats, skulle lagen träda i kraft. Ett
dylikt reglemente synes emellertid, såvidt af tillgängliga källor kunnat
inhämtas, tillsvidare icke hafva offentliggjorts, hvadan det sålunda vill
förefalla som om den italienska moderskapsförsäkringen ännu icke trädt
i verksamhet.

Emellertid synes det italienska systemet, sådant dess grunddrag
framträder redan i den af parlamentet godkända lagen, icke böra tjäna
till mönster vid införandet i vårt land af en obligatorisk moderskapsförsäkring.
Skapandet hos oss af en särskild, endast för denna försäkring
afsedd centralkassa med eller utan lokala ombud skulle innebära

256

Riksdagens

uttalande.

ett afsteg både från den väg, som af Riksdagen framhållits såsom den
naturligaste och som äfven af andra orsaker icke synes böra utan de
mest vägande skäl öfvergifvas: en anknytning af den nya försäkringen
till sjnkkasseverksamheten. Visserligen kan, såsom redan framhållits,
en dylik anordning icke för närvarande åvägabringas på det sätt, som
i Andra kammarens ofvan berörda uttalande ifrågasatts, eller genom
samtidigt införande af obligatorisk sjukförsäkring. Ett blifvande genomförande
af denna sistnämnda lagstiftning bör emellertid icke genom
nya anordningar af motverkande innebörd försvåras. En obligatorisk
sjukförsäkring synes i vårt land böra bygga på den grund, som lagts
af den frivilliga sjukkasseverksamheten — ett syfte, till hvilket 1910
års sjukkasselag afsetts att medverka. Under sådana omständigheter är
det uppenbart, att en anordning, genom hvilken moderskapsförsäkringen
organiserades såsom en helt fristående gren af socialförsäkringen, skulle
utgöra en fara för snedvridandet i en viktig punkt af utvecklingen hän
mot obligatorisk sjukförsäkring samt försvåra moderskapsförsäkringens
senare inordnande under en dylik försäkring enligt i hufvudsak det
system, som i detta afseende hittills tillämpats i utlandet och som väl
äfven torde böra anses såsom den slutgiltiga formen för moderskapsförsäkringens
ordnande i vårt land. I

I Riksdagens ofta åberopade skrifvelse den 20 maj 1908 framhålles
såsom ett särskildt öfvertygande skäl för en kombination af sjukoch
moderskapsförsäkringen, att genom en sådan anordning tillfälle skulle
beredas alla kvinnor att få af dem tagen sjukförsäkring vid tillfälle af
moderskap omedelbart utvidgad till att omfatta äfven moderskapsförsäkring.
Under en så enkel form, som antydes genom detta uttalande,
torde emellertid en obligatorisk moderskapsförsäkring icke kunna kombineras
med vår frivilliga sjukförsäkring. Enligt gällande sjukkasselagstiftning
är så godt som full frihet medgifven sjukkassorna att upptaga
och utesluta medlemmar. Ett stadgande om försäkringstvång ifråga om
moderskapsförsäkring skulle i strid häremot nödga sjukkassorna att utan
fri pröfning mottaga vissa kategorier medlemmar. Därtill kommer, att
ett dylikt tvång endast skulle förplikta till att i sjukkassa försäkra
sig mot moderskapsförsäkringens speciella risk, men däremot icke mot
sjukdomsrisken. Antingen måste därför tvånget till moderskapsförsäkring
förbindas med tvång till sjukförsäkring eller ock måste sjukkassa
åläggas att såsom medlemmar tvångsvis mottaga personer endast för
beredande af moderskapsunderstöd. Bortsedt från att båda dessa
alternativ synas vara skäligen främmande för en frivillig verksamhet af

257

här berörda art, icke minst för sjukkasserörelsen i vårt land, torde deras
genomförande möta betydande tekniska och organisatoriska svårigheter.
Ett tvång af denna art synes därjämte kunna komma att drabba sjukkassorna
tämligen ojämnt.

I stället synes man böra åt den obligatoriska moderskapsförsäkringen,
under bibehållande af dess anknytning till sjukkasseverksamheten,
bereda i viss mån en särställning. Härför tala, utom de redan anförda
orsakerna, bland öfriga skäl denna försäkrings karakteristiska riskförhållanden,
dess understöd, som lämpligen fastställas oberoende af de växlande
verksamhetsformerna inom sjukkassorna, äfvensom dess kostnader, till
hvilkas bestridande icke endast de försäkrade, utan jämväl andra parter
synas böra bidraga. Enligt den anordning, som sålunda synes vara de
sakkunniga ändamålsenligast för ett genomförande för närvarande af den
föreslagna obligatoriska moder skaipsför säkring en, skulle denna i förhållande
till försäkring stag änne närmast förmedlas af sjukkassorna, men ett medlemskap
i moderskapsförsäkringen icke nödvändigt sammanhänga med ett i
vanlig mening fattadt medlemskap i sjukkassa samt vidare åt moderskapsförsäkringen
i förhållande till sjukförsäkringen och annan af sjukkassorna
utöfvad verksamhet gifvas en i ekonomiskt hänseende fristående ställning.
Först genom ett dylikt ekonomiskt särställande af försäkringen kan likformighet
beträffande afgifts- och understödsvillkor på ändamålsenligaste
sätt åvägabringas och därmed en viktig förutsättning gifvas för en
gynnsam lösning af en af denna frågas största praktiska svårigheter.
Men det fulla utnyttjandet af denna tanke torde tarfva, att ifråga om
försäkringens ekonomiska handhafvande träffas en ytterligare anordning.

Den grupp af försäkrade, åt hvilka eu hvar enskild kassa skulle
förmedla moderskapsförsäkringen, torde nämligen synnerligen ofta
blifva alltför fåtalig och dess sammansättning med hänsyn till åldersoch
civilståndsfördelning alltför ogynnsam eller växlande, för att en
dylik försäkringsstock lämpligen skulle kunna bilda en ur försäkringssynpunkt
själfständig enbet. För att förebygga häraf uppkommande
olägenheter synas de sjukkassor, hvilka i egenskap af försäkringsorgan
komma att förmedla moderskapsförsäkringen, i fråga om den ekonomiska
sidan af den häraf föranledda verksamheten böra sammanknytas till en
gemensam helhet. Först genom att låta samtliga försäkringsorgan bilda
denna enhet kan fullständig ekonomisk gemenskap samt en full likformighet
beträffande afgifter, understöd o. s. v. upprätthållas inom försäkringen.
Därigenom möjliggöres äfven den erforderliga riskutjämningen
samt underlättas den ekonomiska medverkan af staten och andra.

De sakkunnigas
förslag.

258

Uppgiften att åvägabringa den bär antydda anordningen, att förmedla
den ekonomiska gemenskapen, att öfvervaka och att utöfva tillsyn
öfver försäkringen synes böra anförtros åt en central myndighet. Af
hänsyn till det nära samband, i hvilket den på föreslaget sätt inrättade
•moderskapsförsäkringen afsetts komma att äga och helt visst äfven
kommer att få med vårt lands sjukkasserörelse, torde uppdraget att
vara moderskapsförsäkringens centralmyndighet böra uppdragas åt den
genom lagen den 4 juli 1910 upprättade tillsynsmyndigheten öfver sjukkasseverksamheten
i riket. Härigenom ernås, utom vinsten att icke
behöfva inrätta någon ny statsinstitution, äfven den afgjorda fördelen
att kunna för den obligatoriska moderskapsförsäkringens genomförande
vinna stöd af ett statens organ, som på grund af sin verksamhet äger
noggrann kännedom om och nära kontakt med sjukkasseväsendet —,
tvänne förutsättningar, utan hvilka den föreslagna centralmyndigheten
icke kan tänkas tillfredsställande fylla sin kräfvande uppgift.

Centralmyndigheten skulle bl. a. äga befogenhet att bland rikets
registrerade sjukkassor utse organ för moderskapsförsäkringen. Med
afseende härpå torde böra anmärkas, att det å vissa större orter kan
befinnas lämpligt anmoda flera sjukkassor att samtidigt vara försäkringsorgan
samt i de fall, där inom ett industriellt företag särskild
sjukkassa för företagets arbetare finnes inrättad, dylik kassa i regel torde
böra, oberoende af eljes å orten förekommande lokalorgan, omhändertaga
moderskapsförsäkringen för de försäkringspliktiga arbeterskorna inom
företaget. Det kan med en dylik anordning af moderskapsförsäkringen
tänkas, att icke någon sjukkassa eller filial däraf förefnnnes å vissa
orter, där försäkringspliktiga arbetare sysselsättas. Såsom framgår af
en för ändamålet särskildt verkställd vidlyftig utredning rörande den
geografiska fördelningen af rikets registrerade sjukkassor och deras
lokalafdelningar, hvars resultat meddelats i det föregående (se sidd.
160—164), synes emellertid å de flesta orter i riket, där för moderskapsförsäkringens
genomförande så tarfvas, minst en sjukkassa eller
någon sådan sjukkassas lokalafdelning utöfva sin verksamhet. Af sådan
anledning föreligger knappast något skäl förmoda, att behofvet af upprättande
af andra försäkringsorgan skall göra sig särskildt kännbart på
grund af obefintligheten af sjukkassa eller sådan kassas lokalafdelning.
Skulle så emellertid visa sig vara fallet eller om centralmyndigheten af
någon anledning funne sig icke kunna godtaga befintlig sjukkassa såsom
försäkringsorgan, bör den kunna äga möjlighet förordna, att försäkringsorgan
å närmast belägna plats må utsträcka sitt verksamhetsområde
att äfven omfatta dylik ort eller ock att försäkringen må ske hos annat

259

af myndigheten utsedt organ, och hafva hälsovårds- eller kommunalnämnd
ansetts bäst lämpa sig för sådant ändamål.

För genomförande i öfrigt af den föreslagna organisationen skulle
de arbetsgivare, hvilka sysselsätta försäkringspliktiga arbeterskoi, åläggas
att hos närmare angifvet försäkringsorgan försäkra nämnda arbeterskor.
Af försäkringsorgan ombesörjes försäkringsafgifternas inkassering, understödens
utbetalning, försäkringsböckers förande, nödig kontroll o. s. v.,
således försäkringens hela lokala förvaltning. Till centralmyndigheten
redovisas enligt fastställda grunder för den verksamhet, som kommer
på den obligatoriska moderskapsförsäkringens konto och genom dess förmedling
utjämnas de olika försäkringsorganens skilda ekonomiska resultat
af försäkringen.

Då hela denna verksamhet helt visst kommer att förorsaka åtskilligt
arbete för försäkringsorganen, men detta arbete är af vikt för moderskapsförsäkringens
genomförande, synas starka skäl tala för att af sådan
anledning till försäkringsorganet utgifves viss ersättning af statsmedel.
De sakkunniga hafva för detta ändamål velat föreslå ett förvaltningsbidrag
af 50 öre per år och försäkrad, hvarigenom statsverket, enligt
de beräkningar, som anförts å sid. 214, skulle vidkännas en årlig utgift
af 27,500 kr.

3. Understödstid och understiidsbelopp.

Den barnsängshvila, hvilken enligt nu gällande svensk skyddslagstiftning
ålägges industriens arbeterskor, omfattar principiellt en tid af
fyra veckor efter nedkomsten. Såsom tidigare påpekats, kan denna tid
emellertid förkortas, såvida med stöd af läkarbetyg visas, att arbeterskan
utan men kan tidigare återupptaga arbetet. Det torde likväl af den
meddelade utredningen rörande bekofvet och betydelsen af barnsängshvilan
för kvinnan själf och hennes barn hafva med önskvärd tydlighet
framgått, att en ledighet af fyra veckor efter nedkomsten måste betraktas
såsom ovillkorligt minimum. Af sådan anledning har ock af de sakkunniga
föreslagits, '' att skyddslagstiftningens bestämmelse i detta afseende
bör beröfvas sin hittillsvarande i viss mån fakultativa karaktär,
och att således barnsängshvilan föreskrifves skola omfatta minst fyra
veckor efter nedkomsten.

Ett kraf, som dessutom äfven synes böra vinna beaktande, är det,
som afser att bereda barnsängskvinna tillfälle till hvila under någon tid
äfven före nedkomsten. Hvad som i det föregående anförts till belysande

Obligatorisk
barnsängshvila
före och
efter nedkomsten.

260

» Moderskaps understöd.

af deri stora betydelsen af en dylik livilotid för arbeterskans hälsa, barnsängens
lyckliga förlopp och barnets lifsduglighet borde vara särskildt ägnadt
att styrka ett dylikt krafs berättigande. Lämpligast synes en lagföreskrift
af denna art emellertid böra sammanbindas med den tidigare nämnda
rörande förbud mot arbete viss tid efter nedkomsten, såsom, enligt hvad
tidigare anförts, skett i den tyska och schweiziska lagstiftningen. Den
åsyftade bestämmelsen synes sålunda, i enlighet med hvad de sakkunniga
föreslagit böra afse beredande af tillfälle till sex veckors ovillkorlig hvila,
af hvilken hvilotid fyra veckor föreskrifvas skola uttagas efter nedkomsten.
(Se vidare de sakkunnigas förslag sidd. 239—241 och motiv sidd.
295—298.)

1 nära anslutning till dessa bestämmelser om ovillkorlig barnsängshvila
böra moderskapsförsäkringens föreskrifter angående understödstidens
längd vara affattade. Denna understödstid torde sålunda böra motsvara
den period af sex veckor, för hvilken föreskriften om hvila före och efter
nedkomsten gjorts obligatorisk.

Med afseende på det belopp, hvarmed moderskaps understödet skall
utgå, står vid dess fastställande valet mellan i hufvudsak tvänne olika
system. Antingen kan nämligen, såsom fallet visats vara inom de franska
moderskapskassorna och den italienska centralkassan, understödet utgå
med ett på förhand fixeradt, för alla försäkrade lika stort belopp, eller ock
kan detta bestämmas till en summa, som står i visst förhållande till den
understödda moderns lön, ett system, hvilket följts inom den obligatoriska
sjukförsäkringens länder. Visserligen bereder den senare metoden möjlighet
att så nära som möjligt afpassa moderskapsunderstödet efter den
arbetslön, för hvilken det skall vara en ersättning, och vore af sådan
anledning måhända att föredraga. Men då dess tillämpning betydligt
invecklar och försvårar försäkringens praktiska organisation och då
dessutom den af de sakkunniga verkställda utredningen visar, att,
ehuru betydande skiftningar förekomma ifråga om storleken af de
svenska industriarbeterskornas löner, likväl det öfvervägande flertalet
bland dessa arbeterskor synas tillhöra i hufvudsak samma inkomstklass,
har här föreslagits att välja det tekniskt vida enklare och det sannolikt
för föreliggande behof fullt tillfredsställande systemet, enligt hvilket
understödet utgår med ett i lagen fastställdt, för alla försäkrade lika
stort belopp. (Jfr sidd. 137—160 och 165—173 i föregående utredning.)
Detta torde till sin storlek böra motsvara ej blott en viss del, utan
hela den genomsnittliga lönesumman. Den fara för simulation, som
inom den obligatoriska sjukförsäkringen bl. a. motiverat sjukhjälpens

261

utgående med ofta väsentligt lägre belopp än lönen, föreligger icke alls
vid en moderskapsförsäkring, där i stället en ersättning till lönens fulla
belopp måste anses ur alla synpunkter väl motiverad. Det af de sakkunniga
till ett belopp af 2 kr. per söckendag föreslagna understödet
(moderskapshjälpen) öfverstiger t. o. m. något den beräknade genomsnittslönen
för de af lagen berörda arbeterskorna, sådan denna lön
gestaltar sig vid tiden för nedkomsten (jfr sid. 176). Men då barnsängen
oftast torde medföra en del extra utgifter för arbeterskan (barnmorska,
passning och hjälp i hemmet, barnutstyrsel o. s. v.), så synes
ett dylikt tillskott väl befogadt.

Dessutom torde ett särshildt belopp (amningsbelöning) böra utbetalas
såsom uppmuntran och understöd åt de mödrar, som under viss
föreskrifven tid själfva amma sina barn, hvilket, såsom förut visats, är
för barnets lifsduglighet af afgörande betydelse. Det af de sakkunniga
för sådant ändamål föreslagna beloppet har ansetts böra bestämmas till
15 kr. och utgå såsom belöning till de mödrar, hvilka under tre månader
efter nedkomsten ammat sitt barn.

Moderskapsunderstödets hela belopp skulle sålunda i regel utgöra
högst 87 kr., hvaraf 72 kr. i moderskapshjälp (—36x2 kr.) samt 15 kr.
i amningsbelöning. Ett understöd till dylikt belopp, hvilket för eu
arbeterska torde vara eu ingalunda obetydlig pänningsumma, vunnen
genom en jämförelsevis obetydlig ekonomisk uppoffring, synes kunna
ingifva den förhoppningen, att den föreslagna försäkringen skall blifva
till verkligt gagn för de försäkrade och därigenom indirekt äfven för
det allmänna.

4. Afgifter.

Vid behandlingen af frågan om moderskapsförsäkringens afgifter
framträder främst spörsmålet, huruvida andra än arbeterskorna själfva
skola åläggas bidragsskyldighet och i så fall, huru denna skyldighet
skall fördelas mellan olika parter.

Moderskapsförsäkringen torde bland öfriga grenar inom socialförsäkringen
till sin natur mest närma sig sjukförsäkringen. Den tidigare
meddelade redogörelsen för, huru denna försäkring anordnats inom
tvångsförsäkringens länder, visar, att bidragsbördan i alla länder utom
Norge fördelats i viss proportion endast mellan arbetare och arbetsgifvare.
Denna proportion har i flertalet berörda länder fastställts så, att arbetarne
ålagts betala % och arbetsgifvarne Va af afgifter!. Endast i

Af gifterna»
fördelning.

262

Ungern har bidragsskyldigheten bestämts skola fördelas med lika andelar
på båda parterna.

Af den obligatoriska sjukförsäkringens länder är det som sagdt
endast i Norge, som man, utom från arbetare och arbetsgifvare, fordrat
bidrag äfven från annat håll, nämligen af stat och kommun. Arbetarne
skola där betala 6/jo, arbetsgifvarne och kommunen hvardera Vio och
staten 2/j0 af premien. Såsom skäl till kommunernas bidragsskyldighet
anfördes i motiven till lagförslaget, att den fordrade andelen i sjukförsäkringspremierna
icke vore att betrakta såsom en ny utgift för
kommunerna. Man kunde nämligen utgå från antagandet, att, på
grund af sjukförsäkringens genomförande, betydande belopp kunde
sparas på kommunens fattigvårdsbudget, så att det i hufvudsak
blefve fråga endast om en omläggning af vissa poster i utgiftsstaten.
Statens bidragsplikt synes hafva motiverats väsentligen med hänsyn
till den frivilliga försäkring, åt hvilken den norska lagen ägnar stort
intresse och som man velat särskildt uppmuntra genom medgifvande
af lika stort statsbidrag som till den obligatoriska försäkringen. Orsaken
till att arbetsgifvarnes bidrag fastställts till endast Vio af hela
premien, torde hafva varit den, att försäkringen beräknats komma att
till */s omfatta andra än industriens arbetare, således arbetare, till en
stor del anställda hos ekonomiskt mindre bärkraftiga arbetsgifvarkategorier,
samt att storleken af arbetsgifvarnes andel i försäkringsafgiften
måst bestämmas med hänsyn till dessa ekonomiskt svagare
arbetsgifvargrupper. Dessutom har emellertid hänsyn tagits äfven till
de egentliga industriarbetarnes arbetsgifvare, rörande hvilka framhölls
deras redan förut i regel jämförelsevis mycket höga belastning i beskattningshänseende.

Vid genomförande i Sverige af den föreslagna obligatoriska moderskapsförsäkringen
torde först rörande de bidragspliktiga arbeterskornas
afgifter böra uppmärksammas, att de kvinnliga arbetarne i allmänhet
tillhöra de grupper inom industriarbetarklassen, hvilkas löner äro jämförelsevis
lägst. Af sådan anledning torde i detta fall arbeterskornas
andel i premieumgälderna böra fastställas enligt den grundsatsen, att
den dem åliggande bidragsskyldigheten icke skall innebära någon högre
grad af ekonomisk tunga. Sålunda torde man böra afstå från att i
detta hänseende följa det af den obligatoriska sjukförsäkringens länder
hittills i allmänhet använda systemet, enligt hvilket arbetarne åläggas
betala Va af försäkringsafgiften, Titan i stället söka anordna fördelningen
så, att af arbeterskorna icke kräfves mer än erläggande af halfva det
belopp, till hvilket kostnaderna för moderskapshjälpen beräknats. En

263

ytterligare sänkning af arbeterskornas andel torde däremot icke vara
af hänsynen till deras ekonomi påkallad, enär, enligt de sakkunnigas
förslag till afgifter, arbeterskornas premie icke skulle komma att uppgå
till högre belopp än 18 öre per månad, d. v. s. två kronor 16 öre om
året; ej häller synes den fördel, som moderskapsförsäkringen innebär
för de försäkrade själfva, af dem böra vinnas, med mindre deras ekonomiska
uppoffring motsvarar åtminstone hälften af den för understödets
utgörande beräknade kostnaden.

Hvad åter angår täckandet af den återstående hälften af kostnaden
för moderskapshjälpen, vill det synas lämpligast att fördela denna med
lika belopp på arbetsgifvarne och staten. Visserligen kan det tänkas att
liksom i Norge låta äfven kommunerna bära en viss del af kostnaderna
för denna försäkring. Men då det måste anses tvifvelaktigt, huruvida
genom moderskapsförsäkringens införande fattigvårdsbördan verkligen
minskas i eu grad, som motsvarar den särskilda utgift för bestridande
af någon del af denna försäkrings kostnader, som kunde åläggas kommunerna,
torde det icke vara lämpligt att f. n. betunga de för öfrigt
synnerligt ojämnt beskattade svenska kommunerna med en ytterligare
belastning för statsändamål. Det vill dessutom synas, som om kommunernas
verksamhet, i den mån deras ekonomiska förmåga kan utsträckas
att omfatta åtgärder till fyllande af med moderskapsförsäkringen nära
sammanhängande syften, borde afse understödjande eller upprättande af
småbarnshem, mjölkdroppar, barnkrubbor o. s. v., hvilket hittills i endast
ringa grad varit fallet, men hvarpå den kommunala offervilligheten i
här berörda hänseenden närmast synes böra inriktas.

Arbetsgifvarnes bidragsskyldighet vid genomförande af en obligatorisk
arbetarförsäkring kan på socialförsäkringens nuvarande utvecklingsstadium
icke afvaras och måste jämväl af principiella skäl häfdas.
Hela den på tvångets princip byggda arbetarförsäkringslagstiftningen
utgår från den grunduppfattningen, att den lön, som utbetalas till en
arbetare, icke blott skall räcka till för att täcka hans dagsbehof, utan ock
för säkerställande af den risk, som den ständigt öfverhångande möjligheten
till kortare eller längre tids ofrivillig arbetsoförmåga innebär,
äfvensom för att sätta honom i stånd att fostra en ny generation.
År lönen icke tillräcklig för tillgodoseende af dessa kraf, så förbrukas
arbetarens och därmed en hel arbetargenerations krafter, utan att i
behöflig män ersättning gifves genom skapande af en ny lifsduglig
generation i den gamlas ställe. När sålunda den sociala försäkringen
fordrar bidrag af arbetsgifvarne, så får denna afgift karaktären af en
del af lönen, hvilken samhället ålägger arbetsgifvaren att utgifva för

264

ett särskilt ändamål, nämligen för tryggandet af arbetarnes och arbetarfamiljernas
. existens under tider, då arbetarne icke genom arbete kunna
förvärfva sitt uppehälle.

Med en dylik motivering kan ett åläggande för arbetsgifvarne
att deltaga i kostnaderna äfven för eu moderskapsförsäkring af deras
kvinnliga arbetare utan tvifvel stödjas. Men det intresse, som särskildt
industriens arbetsgifvare synas böra äga af en effektiv försäkring af bär
berörda art, torde äfven kunna fotas på andra grunder. Såsom tidigare
visats, har antalet inom den svenska industrien sysselsatta kvinnor under
de sista femton åren uppgått till i genomsnitt närmare 7S af hela den där
använda arbetarstammen, hvarjämte inom åtskilliga viktiga industrigrenar
kvinnornas antal vida öfverstigit männens. Det torde sålunda kunna
sägas, att kvinnornas arbetskraft på industriens nuvarande utvecklingsstadium
i vårt land är för dess verksamhet helt och hållet oundgänglig.
Under sådana omständigheter vill det synas påtagligt, att industriens
arbetsgifvare borde äga ett särskildt intresse af att inom gränserna för
sin ekonomiska förmåga bidraga till en så gynnsam lösning som
möjligt åt den konflikt, i hvilken kvinnan just genom sitt industriella
yrkesarbete kommit, och för henne underlätta möjligheten af ett samtidigt
uppfyllande af arbetets och moderskapets plikter. Den för öfrigt
jämförelsevis ringa uppoffring, som arbetsgifvarnes här föreslagna bidragsskyldighet
skulle medföra — enligt de sakkunnigas förslag skulle
kostnaden blifva 9 öre per månad, d. v. s. en krona 8 öre per år och
arbeterska eller för hela industrien 59,400 kr. om året — torde helt
visst komma att uppvägas af den fördel, som innebäres i sysselsättandet
af en arbetarstam, för hvilken ett af dess viktigaste ekonomiska problem
tack vare arbetsgifvarnes medverkan erhållit en tillfredsställande lösning.

Med afseende på storleken af den del af kostnaden för den obligatoriska
moderskapsförsäkringen, hvilken borde påhvila arbetsgifvarne,
har det, såsom redan nämnts, synts ändamålsenligast att fastställa denna
till by af kostnaden för moderskapshjälpens utgörande eller till hälften
af arbeterskornas andel. Det bör härvid icke lämnas oanmärkt, att de skäl,
som ofvan. anförts till stöd för arbetsgifvarnes bidragsskyldighet, hade
kunnat motivera en sådan fördelning af kostnaden, att bestridandet af eu
större del däraf än den föreslagna hade ålagts arbetsgifvarne. Då så
likväl ej blifvit förhållandet, har detta skett af hänsyn dels därtill, att
socialförsäkringen i vårt land ännu är föga utvecklad och betydelsen
af dess allmännare genomförande måhända tillsvidare icke tillbörligt uppskattad,
dels ock till den omständigheten, att särskildt moderskapsförsäkringens
betydelse för tillgodoseende af ett viktigt statsintresse syn -

265

nerligen väl motiverar krafvet på ett icke allt för ringa understöd äfven
från det allmänna.

Såsom nämligen flerstädes i det föregående framhållits, är det
ekonomiska skydd, som moderskapsförsäkringen afser att erbjuda de
fattiga mödrarna och deras nyfödda barn, af den största betydelse för
arbetet på upprätthållande af en normal befolkningstillväxt. En dylik
sträfvan bör gifvetvis påräkna understöd från statens sida. De uttalanden,
som gjorts vid frågans behandling i Riksdagen, äfvensom den.
ofta citerade riksdagsskrivelse^ af den 28 maj 1908 begäran om ett
eventuellt förslag till moderskapsförsäkring »under statens medverkan»
visa också tydligt, att det ansetts både nödvändigt och billigt, att
statsverket öfvertager en del af de kostnader, som komma att föranledas
af moderskapsförsäkringens genomförande. Erfarenheten från det enda
land, där en lag om speciell, obligatorisk moderskapsförsäkring hittills
antagits,’ nämligen Italien, gifver äfven vid handen, att frågan där bragts
till lösning först, sedan grundsatsen om statens finansiella medverkan
genomdrifvits (se den utförliga motiveringen härför sidd. 100—101).

Det bör således kunna anses såsom befogadt att låta den återstående
fjärdedelen af den för moderskapshjälpens utgörande beräknade
kostnaden erläggas af statsmedel. Men då den uppmuntran åt mödrarna
att själfva amma sina barn, som den af de sakkunniga föreslagna
amningsbelöningen innebär, med skäl kan sägas vara ett viktigt statsintresse
— amningens betydelse för spädbarnsdödlighetens sänkande
är i den föregående utredningen särskildt påpekad — så måste det
anses väl motiveradt att låta statsverket vidkännas hela utgiften för detta
understöd. Dessutom skulle af statsmedel bestridas alla med försäkringens
genomförande förenade förvaltningskostnader. Hela det belopp,
som årligen skulle komma att utgifvas af staten för den obligatoriska
moderskapsförsäkringens understödjande, skulle, frånsedt kostnaden för
tillsynsmyndighetens verksamhet, enligt de sakkunnigas beräkningar —
se sid. 214 — uppgå till 136,400 kr. hvaraf 59,400 kr. till moderskapshjälp,
49,500 kr. till amningsbelöning och 27,500 kr. till förvaltningsbidrag
åt försäkringsorganen.

Sedan härmed angifvits de hufvudsakliga grundsatser, på hvilka Slutanmärkenligt
de sakkunnigas förmenande en obligatorisk moderskapsförsäkring
i vårt land synes böra byggas och hvilka äfven utgjort grundvalen
för det förslag till lag i ämnet, som af de sakkunniga iitarbetats och

266

här ofvan meddelats, skall slutligen äfven den frågan vidröras, huruvida
ett genomförande af denna lagstiftning bör anses vara för närvarande
lämpligt och af behofvet påkalladt. Såsom i det föregående påpekats,
skulle införandet af en obligatorisk sjukförsäkring underlätta realiserandet
äfven af en moderskapsförsäkring. Då emellertid tanken på införandet
hos oss af en dylik försäkring ingalunda uppgifvits, utan endast på grund
af den nya lagstiftningen angående det frivilliga sjukkasseväsendet
.undanskjutits, kunde det möjligen ifrågasättas, huruvida äfven frågan
om moderskapsförsäkringen borde uppskjutas att lösas i sammanhang
med genomförandet af en obligatorisk sjukförsäkring.

Emot ett dylikt uppskof tala emellertid flere vägande skäl. Det
är sålunda å ena sidan ovisst, när tiden kan befinnas vara inne att i
vårt land införa en obligatorisk sjukförsäkring — i hvarje fall torde
den nya sjukkasselagen, som först år 1911 trädt i kraft och af hvilken
man bl. a. hoppas möjliggörande af eu lättare öfvergång från* frivillig
till obligatorisk sjukförsäkring, beredas tillfälle att under någon tid låta
sina verkningar framträda, innan lagstiftningen ånyo omdanas. Men å
andra sidan torde det af hela den föregående framställningen hafva
framgått, att en snar lösning af moderskapsförsäkringsfrågan i vårt land
måste betraktas såsom synnerligen önskvärd, såväl af hänsyn till samhällets
som till de af frågan närmast berörda individernas intresse. Det
ej minst tungt vägande skälet för att en dylik lösning ej fördröjes synes
vara, att genom moderskapsförsäkringens införande ett så godt som
nödvändigt komplement gifves till den viktigaste skyddsbestämmelse,
som vår kvinnoskyddslagstiftning innehåller, ett komplement, hvars
hittillsvarande frånvaro i hög grad äfventyrat denna bestämmelses
effektivitet. Denna synpunkt . förtjänar särskilt beaktande just för
närvarande, då, enligt hvad som med stor sannolikhet kan förutses,
redan 1912 års riksdag får sig förelagdt ett förslag till revision af
hela vår arbetsskyddslagstiftning. Möjligheten att därvid kunna beakta
krafvet på att bereda denna lagstiftnings föreskrift om arbetshvila för
barnsängskvinnor nödig effektivitet samt att låta den omfatta eu tillräckligt
lång hviloperiod synes så godt som helt och hållet vara beroende
af samtidigt införande af en moderskapsförsäkring för de af nämnda
föreskrift berörda kvinnorna.

Af dessa orsaker och då dessutom de sakkunnigas förslag till lag
om moderskapsförsäkring torde innebära en lösning af problemet, som
utan kombination med en obligatorisk sjukförsäkring likväl gifver en
fullt effektiv försäkring, torde inga betänkligheter böra hysas angående
lämpligheten af att utan uppskof införa en dylik moderskaps -

267

försäkring. Det bör också rörande denna lösning af fragan till sist
påpekas, att den föreslagna moderskapsförsäkringens inordnande under
tillsynsmyndigheten för sjukkasseväsendet, hvilken väl torde äga de
största förutsättningar att blifva äfven en kommande obligatorisk sjukförsäkrings
ledande organ, samt moderskapsförsäkringens anknytning i
öfrigt, enligt Riksdagens uttalade önskemål, till sjukkasseverksamheten,
i viss'' mån särskild! till den del däraf som bundits vid vårt lands industri,
i hög grad torde underlätta moderskapsförsäkringens senare sammanbindande
med en blifvande obligatorisk sjukförsäkring.

268

Speciell motivering till förslag till lag om
moderskapsförsäkring.

1 §•

Denna paragraf afser att i korthet angifva ändamålet med förevarande
lag äfvensom att definiera vissa i lagen förekommande begrepp
(industriellt företag, moderskapshjälp, amningsbelöning och moderskapsnnderstöd).

Att vid angifvandet af den industriella verksamhet, å hvilken
lagen äger tillämpning, användts uttrycket »industriellt företag» och
icke t. ex., såsom i 1 § af den s. k. minderårighetslagen, »industriellt
yrke», har sin orsak däri, att det begrepp, för hvilket man i förevarande
afseende vid lagens affattande behöfver en kort och uttrycksfull
beteckning (se särskildt 7 §), är icke ett visst slags yrke, utan ett visst
företag, utan hänsyn till hvilken yrkesgrupp den där bedrifna verksamheten
bör anses tillhöra. Uttrycket »industriellt företag» har för öfrigt
redan förut vunnit en viss häfd i lagstiftningen genom dess användande
bland annat i lagen angående förbud mot kvinnors användande till
arbete nattetid i vissa industriella företag den 20 november 1909 (den
s. k. nattarbetslagen).

2 §•

I fråga om innehållet i denna paragraf hänvisas till den allmänna
motiveringen sidd. 257 ff.

3 §■

I denna paragraf bestämmes lagens tillämplighetsområde samt
fastslås försäkringens obligatoriska karaktär. Det stadgas där, att hvarje
kvinna, som sysselsättes med arbete i industriellt företag, skall vara
moderskapsförsäkrad i enlighet med bestämmelserna i förevarande lag.

269

Med tillämpning- af nyssnämnda i 1 § lämnade definition å industriellt
företag blir innebörden af denna bestämmelse den, att hvarje kvinna,
som arbetar i sådant yrke, som omförmäles i 1 § i den s. k. minderårighetslagen,
underkastas försäkringstvång. Minderårighetslagen och
moderskapsförsäkringslagen komma således att i detta afseende så att
säga täcka hvarandra, ett förhållande, som står i full öfverensstämmelse
med hvad i 1 § i nu förevarande lag uppställts såsom moderskapsförsäkringens
ändamål: att bereda just sådana kvinnor, å hvilka den s. k.
minderårighetslagen är tillämplig, under vissa närmare angifna förhållanden
understöd och belöning.

Från hvad sålunda bestämts stadgar 3 § 2 mom. dock undantag
i två hänseenden. För det första har man velat från försäkringsplikt
undantaga kvinnor, hvilkas sysselsättande med arbete i industriellt
företag haft sin grund allenast i en kortare tids tillfällig anställning i
företaget. När så är förhållandet och det således kan med ganska stor
visshet förutses, att försäkringen icke kommer att fortsättas, måste det
nämligen anses olämpligt att ålägga vederbörande arbetstagare och
arbetsgivare såväl som försäkringsorgan den tunga och det besvär,
som äro förknippade med försäkringsafgifts inbetalande. Hur lång den
tid skall sättas, som medför försäkringsplikt, är naturligen alltid i viss
mån en godtycklig sak. I utländsk lagstiftning angående obligatorisk
sjukförsäkring har den ofta bestämts till blott sex dagar. Då de sakkunniga
emellertid föreslagit en tid af fjorton dagar, har detta skett
hufvudsakligen med hänsyn till bestämmelsen i 8 §, enligt hvilken den
minsta tid, för hvilken försäkringsafgift öfver hufvud skall erläggas,
bestämts till i stort sedt en tredjedels månad.

Det andra undantaget från den i 1 mom. gifna regeln består
däri, att försäkringsplikten af skäl, som omnämnts i allmänna motiveringen
s. 251, inskränkts jämväl i den riktningen, att densamma förklarats
omfatta allenast kvinnor i fruktsamhetsåldern, hvilken tid, med
hänsyn till hvad den svenska befolkningsstatistiken i detta afseende
utvisar, föreslagits skola sättas så vidsträckt som från och med deras
sextonde till och med deras femtioförsta år. Såsom framgår af den lagförslaget
åtföljande utredningen, hafva visserligen de i lagförslaget fastställda
försäkringsafgifterna beräknats under den förutsättning, att moderskapsförsäkringen
bestämdes omfatta allenast kvinnor i åldern femton
t. o. m. fyrtionio år. Att den öfre åldersgränsen utsträckts till åldern
femtioett år, är dock, enligt hvad för ändamålet verkställda öfverslagsberäkningar
gifvit vid handen, icke ägnadt att utöfva sådan inverkan
på afgiftens storlek, att afseende därå behöfver fästas.

270

4 §•

För att undvika de möjligheter till tvist, som saknaden af en uttrycklig
bestämmelse rörande den tid, vid hvilken försäkringsplikt skall
inträda, kan föranleda, har i denna paragraf ett särskildt stadgande i
ämnet meddelats. Med den affattning, paragrafen fått, torde bland
annat hafva undanröjts hvarje tvifvelsmål om, huru med afseende å
tiden för försäkringsplikts inträde bör bedömas det fall, då en tillfällig
anställning, som från början afsetts att vara allenast kortare tid än två
arbetsveckor, sedermera faktiskt kommit att omfatta två fulla arbetsveckor
eller än längre tid. Den tid, för hvilken kvinna i sådant fall skall
vara försäkrad, räknas enligt 4 §:s lydelse från och med den dag,
under hvilken hennes anställning i det industriella företaget tagit sin
början.

Angående den tid, då försäkringsplikt inträder för kvinna, som
redan vid denna lags trädande i kraft sysselsattes med arbete i industriellt
företag, stadgas i 43 §.

5 §•

Med afseende å innehållet i denna paragraf hänvisas till sidd. 261 ff.
i den allmänna motiveringen.

Den försäkringsafgift af 27 öre i månaden, hvilken af de sakkunniga
i denna paragraf föreslagits, afser, såsom å nyss anförda ställe
äfven påpekas, bestridandet af 3U af kostnaderna för moderskapshjälpen,
hvars återstod, i likhet med amningsbelöningen och förvaltningskostnader,
skall gäldas af statsmedel. Vid beräknandet af afgifternas belopp
hafva de sakkunniga, utom från denna förutsättning, utgått äfven från
antagandet af en fruktsamhet af 60 pro mille bland de af moderskapsförsäkringen
berörda kvinnorna, enligt skäl, som närmare utvecklas å sidd.
178—192 i den föregående utredningen. Den årsafgift, som under dessa
förutsättningar kräfves för utgifvandet af en moderskapshjälp af 2 kr. per
söckendag under sex veckor efter nedkomsten, d. v. s. 72 kr. till hvarje
af försäkringen omfattad barnsängskvinna, har i tablån å sid. 213 beräknats
till 3 kr. 24 öre eller per månad 27 öre, d. v. s. just det i denna paragraf
fastställda beloppet. I hvad mån förändringar i den till grund för
beräkningarna liggande fruktsamhetssiffran kunna medföra höjningar eller
sänkningar i denna afgift, framgår af nyssnämnda tablå äfvensom af hvad
å sid. 215 i ämnet anförts. I full öfverensstämmelse med den proportion

271

mellan den försäkrades och arbetsgifvarens afgiftsskyldighet, som de sakkunniga
i den allmänna motiveringen förklarat sig anse vara den riktiga,
har tillika bestämts, att af månadsafgiften, 27 öre, den försäkrade skall
tillskjuta *Y;f eller 18 öre och arbetsgifvaren V3 eller 9 öre.

Att i denna paragraf mera i detalj, än i 3 mom. skett, angifva,
till hvilken del de med moderskapsförsäkringens genomförande förenade
kostnaderna skola bestridas af statsmedel, har icke ansetts erforderligt,
särskildt som detta förhållande i allt fall kommer till synes i lagen,
därest dess 42 § erhåller den affattning de sakkunniga föreslagit.

Bestämmelserna i 5 § 4 mom. torde ej behöfva någon närmare
motivering. Orsaken därtill, att ej jämväl stadgats, att ett aftal, hvarigenom
en arbetsgifvare åtagit sig att bestrida äfven den arbetstagaren
åliggande delen af försäkringsafgiften, skall vara ogillt, är gifvet,vis
den, att förekomsten af sådana aftal, långt ifrån att böra förbjudas,
tvärtom är att betrakta som önskvärd.

6 §.

Af praktiska skäl och i öfverensstämmelse med hvad som inom
den utländska obligatoriska försäkringslagstiftningen i motsvarande afseenden
plägar vara fallet torde det vara lämpligt att ålägga arbetsgifvaren
att fullgöra inbetalningen af hela försäkringsafgiften, således
jämväl den försäkrades del af densamma, samt i sammanhang därmed
tillerkänna arbetsgifvaren rätt att, då aflöning utbetalas till den försäkrade,
af aflöningen innehålla det belopp, som den försäkrade har att
erlägga i försäkringsafgift. Särskildt med hänsyn till bestämmelsen i
7 §:s sista moment torde denna rätt att af aflöningen innehålla ett belopp,
motsvarande den försäkrades försäkringsafgift, icke böra inskränkas
till att gälla försäkringsafgiften allenast för den tid, för hvilken aflöningen
utbetalas, utan i paragrafen uttryckligen utsägas, att denna rätt äfven
gäller försäkringsafgift för tid dessförinnan. I öfverensstämmelse härmed
har 6 § 2 mom. affattats.

I hvilken grad den förpliktelse, som sålunda ålagts arbetsgifvarne,
kommer att för dem verka betungande, beror i ej ringa män på de
regler, som komma att gälla med afseende å betalningsterminerna. I
samma mån som dessa göras korta, ökas också arbetsgifvarnes besvär
med inbetalningen. De sakkunniga hafva dels med hänsyn härtill, dels
ock på grund af den enkelhet och reda, det skulle medföra vid tillämpningen,
föreslagit, att hvarje kalendermånad skall utgöra en betalningstermin
samt att försäkringsafgiften för hvarje månad skall inbetalas till

272

vederbörande försäkringsorgan inom de sju första dagarna af påföljande
månad.

Klart torde vara, att, då man sålunda lagt ansvaret för försäkringsafgiftens
riktiga erläggande å arbetsgifvaren, denne skulle, ifall
annat ej stadgades, blifva pliktig att ersätta den försäkrade den skada,
denna kunde komma att lida därigenom, att arbetsgifvaren icke fullgjort
den honom åliggande skyldigheten att för den försäkrade erlägga försäkringspremie.
Att emellertid stanna härvid och sålunda låta en försäkrads
rätt till understöd förvandlas till ett mer eller mindre osäkert
skadeståndsanspråk hos arbetsgifvaren har icke ansetts tillfredsställande.
Det har synts lämpligare, att på sätt de sakkunniga i 6 § 3 mom.
föreslagit, i stället införa en bestämmelse därom, att den omständigheten,
att arbetsgifvaren kan hafva underlåtit att för en försäkrad erlägga
försäkringsafgift, icke skall inverka på rätten till utbekommande af
moderskapsunderstöd. Skulle således en sådan underlåtenhet, som
nyss nämnts, ligga en arbetsgivare till last med afseende å en hos
honom anställd försäkrad kvinna och skulle för denna kvinna inträffa
barnsbörd under tid, för hvilken arbetsgifvaren häftar i skuld för ogulden
försäkringsafgift, skall, med stöd af denna bestämmelse, moderskapsunderstöd
i allt fall utgå till kvinnan, där hon eljest är därtill berättigad,
och blir det försäkringsorganets sak att hos arbetsgifvaren uttaga de
oguldna försäkringsafgifterna.

7 och 9 §§.

I 9 § 1 mom. har såsom villkor för moderskapshjälps utbekommande
stadgats, att kvinnan skall hafva omedelbart före barnsbörden
varit under oafbrutet etthundraåttio dagar försäkrad i enlighet med
förevarande lag. Ett införande af en dylik så kallad väntetid har
ansetts lämpligt på den grund, att en kvinna eljest lätt skulle kunna
tänkas låta sig af utsikten till erhållande af moderskapsunderstöd lockas
till att, då allenast kort tid återstode till hennes barnsbörd, taga anställning
i ett industriellt företag. Från den sålunda uppställda regeln har
dock i 43 § stadgats undantag för sådan kvinna, som redan vid tiden
för ifrågavarande lags trädande i kraft har anställning i industriellt
företag. I fråga om skälet härtill hänvisas till den speciella motiveringen
till nämnda paragraf.

Ett undantag från regeln kan också i viss mån 9 § 2 mom.
anses innehålla. Anledningen till stadgandet där har varit den, att
man velat förhindra, att en kvinna skulle gå miste om den fördel,

273

försäkringen medför, af den orsak, att arbetsgifvaren afskedat henne
på grund af hennes långt framskridna hafvandetillstånd. Genom ifrågavarande
stadgande har tillika kvinna, som är i framskridet hafvandeskap
och måhända på grund däraf är i starkt behof af hvila eller också,
exempelvis till följd af nyligen ingånget äktenskap, vill helt lämna sin
anställning, beredts möjlighet att kunna taga ledigt från arbetet eller
helt afsked från sin anställning redan en afsevärd tid före barnsbörden
utan att därför gå miste om det understöd, som moderskapsförsäkringen
medför och hvarå hon genom erläggande af afgifter under en längre
tid torde få anses hafva ett i viss mån berättigadt anspråk.

En fråga, hvars ordnande beredt en viss svårighet, har varit den,
när en sådan väntetid, som nyss nämnts, skall anses hafva blifvit afbruten.
En utväg, hvilken måhända kan synas vara den strängt taget
riktigaste, vore att stadga, att väntetiden icke finge anses afbruten
på grund af arbetsledighet, hvilken icke vållas af den försäkrades eget
åtgörande. En sådan bestämmelse skulle dock säkerligen vid sin tillämpning
i praktiken möta svårigheter af betänklig art. Det torde nämligen
ofta vara omöjligt att fastställa, huruvida en ledighet vållats af
arbetstagaren själf eller icke. I detta afseende må endast erinras om
den svårighet, som ej sällan föreligger att afgöra, om en arbetsnedläggelse
är att hänföra till lockout eller till strejk eller till bådadera —
förutsatt att en lockout i hvarje fall får anses hafva »vållats» af arbetsgifvaren,
en strejk af arbetstagaren, något som ingalunda alltid torde
vara själfklart. Vidare må framhållas, huru ofta det kan vara delade
meningar om, huruvida ett afskedande haft sin grund i ett förhållande,
för hvilket arbetstagaren måste anses bära skulden (exempelvis i ett
dennes dåliga uppförande eller i arbetstagarens oskicklighet i sitt yrke),
eller ock i ett förhållande, i hvilket arbetstagaren icke har någon som
helst del (t. ex. i en af läget å arbetsmarknaden framtvingad inskränkning
af driften vid ifrågavarande företag).

Ett af de sakkunniga till en början ifrågasatt förslag att affatta
eu bestämmelse i förevarande ämne i öfverensstämmelse med hvad, på
sätt nyss nämnts, måhända skulle vara det riktigaste, har af nu angifna
skäl ansetts icke lämpligen kunna vidhållas. Det har då gällt att
finna en annan utväg. De sakkunniga tro sig hafva funnit en sådan i
de bestämmelser, som föreslagits i 7 §. Vid affattningen af dessa
bestämmelser har förutsatts såsom önskvärdt, dels att försäkringsförhållandet
i största möjliga utsträckning lämnas oberördt af sådana afbrott
i arbetet, som äro att betrakta såsom endast tillfälliga, dels att åt ifrågavarande
bestämmelser gifves sådant innehåll, att de blifva lätta att i

274

praktiken tillämpa, samtidigt som de uppfylla rimliga kraf på rättvisa
med afseende å skyldigheten att utgöra försäkringsafgift. Gränsen
mellan ett tillfälligt och ett stadigvarande afbrott i arbetet har — särskildt
med hänsyn till sådana afbrott, som bero af lockout eller strejk — icke
ansetts kunna sättas till kortare tid än nittio dagar. Afbrott i arbetet,

hvilkas längd icke öfverstigit denna tidrymd, skola således icke rubba

själfva försäkringsförhållandet. Återupptager en kvinna inom loppet af
denna tid arbetet eller börjar hon inom samma tid arbete i annan
anställning, å hvilken denna lag är tillämplig, skall hon anses hafva
varit försäkrad under den tiden och inträder skyldighet för kvinnan att
för den tid, som förflutit från arbetets upphörande, vidkännas såväl sin
egen som arbetsgifvarens oguldna del af försäkringsafgiften. Med dessa
bestämmelser torde fordringen på enkelhet i tillämpningen hafva blifvit
tillbörligen beaktad, i det att alla afbrott i arbetet, anledningen till dem
må nu hafva varit den ena eller den andra, komma att -— med

de obetydliga och lätt förklarliga undantag 7 § 1 och 2 mom.

innehålla — behandlas lika. För uppnåendet af denna enkelhet —
hvilket i detta fall säkerligen får betraktas såsom ett hufvudönskemål —
har krafvet på full rättvisa med afseende å hvem skyldigheten att
erlägga försäkringsafgiften för afbrottstiden skall åligga måst i viss
män eftersättas. I förslaget har nämligen, såsom nyss nämnts, förpliktelsen
att vidkännas ifrågavarande försäkringsafgift i dess helhet,
d. v. s. med afseende å jämväl arbetsgifvarens del af densamma, ålagts
den försäkrade, ehuru det kan ifrågasättas, huruvida icke det riktigaste
varit, att i de fall, då afbrottet i arbetet vållats af arbetsgivare^f denne
skulle vara pliktig att vidkännas åtminstone sin egen del af försäkringsafgiften
för afbrottstiden. Visserligen vore det tänkbart att låta den
försäkrade under afbrottstiden tillskjuta allenast sin egen del af försäkringsafgiften
samt helt och hållet afstå från upptagandet af arbetsgifvarens
del af densamma. En dylik anordning har emellertid från
försäkringsteknisk synpunkt ej ansetts lämplig.

8 §•

Såsom bestämmelserna angående försäkringsafgifts utgörande blifvit
affattade i förslaget, kommer det ofta att inträffa, att försäkringsafgift
skall utgå endast för del af kalendermånad eller att för del af månad
försäkringsafgift kommer att utgöras efter annan grund än för månaden
i öfrigt (exempelvis kan på grund af bestämmelsen i 7 § 4 mom.
försäkringsafgift komma att bestridas för några af månadens dagar af

275

deri försäkrade ensam, för andra af såväl arbetsgifvaren som den försäkrade).
Infördes ej något särskildt stadgande för dylika fall, skulle
det alltså ej sällan gälla för vederbörande att uträkna, hur stor del af
försäkringsafgiften, som belöper å endast ett visst antal af månadens
dagar, och därvid skulle det ej kunna undvikas, att vederbörande komme
att behöfva röra sig med bråktal af ören. En sådan uträkning skulle
ofta nog vara ganska besvärlig och möjligen dessutom understundom
på grund af sin ganska invecklade beskaffenhet förete bristande korrekthet.
De särskilda afgifterna skulle ofta utgöras af minimala belopp
och det skulle därjämte blifva nödigt att stadga, huru det skulle förfaras,
när vid denna beräkning uppstode ett brutet tal. Det är för att
råda bot för dessa olägenheter, som 8 § tillkommit. På sätt denna
paragraf utvisar, har föreslagits, att hvarje kalendermånad skall med
afseende å skyldigheten att tillskjuta försäkringsafgift vara indelad i
tre odelbara perioder, af hvilka de två första skola omfatta tio dagar
hvardera samt den tredje komma att, allt efter månadens längd, bestå
af åtta, nio, tio eller elfva dagar. Vidare har månadsafgiften, 27 öre,
oberoende af periodernas olika längd, uppdelats lika dem emellan, så
att på hvarje period sålunda faller en afgift af 9 öre, af hvilket belopp
den försäkrades del utgör två tredjedelar eller 6 öre samt arbetsgifvarens
del återstående tredjedelen eller 3 öre. Slutligen har föreskrifvits,
att för viss period afgift utgöres allenast, ifall enligt de i förevarande
lag i öfrigt stadgade grunder afgift skall utgå för periodens första
söckendag, samt att afgiften i så fall skall för hela perioden tillskjutas
af den eller dem, som skola tillskjuta afgiften för nämnda dag. Med
de föreskrifter, paragrafen sålunda innehåller, blir det för vederbörande
synnerligen lätt att afgöra, när en afgift skall utgå samt hvem eller
hvilka hafva att bestrida densamma. Hvad som erfordras är endast att
afgöra, huruvida enligt de regler, som i öfrigt gälla om försäkringsafgifts
utgörande, afgift skall utgå för första söckendagen af en viss
period, samt att, ifall så är förhållandet, enligt samma regler utfinna,
hvem eller hvilka det åligger att tillskjuta afgiften för denna första
söckendag. Afgiften för hela perioden skall nämligen, som sagts, i sin
helhet vidkännas af den eller dem, som skola tillskjuta afgiften för
periodens första söckendag.

Till ytterligare belysande af ifrågavarande stadgandes innebörd
må anföras följande exempel. En kvinna, som ej förut är moderskapsförsäkrad,
tager anställning i ett industriellt företag och börjar på grund
däraf sitt arbete i företaget måndagen den 4 mars. Hon fortsätter
därmed till och med fredagen den 22 mars. Från och med påföljande

276

lördag den 23 mars nedlägger hon emellertid arbetet till följd af vid
företaget utbruten strejk och denna arbetsnedläggelse varar månaden
ut. Hur skall då försäkringsafgift utgöras för mars månad? Svaret
blir detta. För månadens första period skall afgift ej alls utgå, ty
kvinnan innehade ej försäkringspliktig anställning under periodens första
söckendag, fredagen den 1 mars. För andra perioden utgöres afgiften
på vanligt sätt, ty kvinnan arbetade i företaget under periodens första
söckendag, måndagen den 11 mars. För tredje perioden utgår afgiften
likaledes på vanligt sätt, ty hon sysselsattes med arbete i företaget
äfven under denna periods första söckendag, torsdagen den 21 mars.
Den afgift, som inom de sju första dagarna af april skall af arbetsgifvaren
erläggas för denna kvinna, blir således 18 öre, däraf kvinnan
själ!’ skall slutligen vidkännas 12 och arbetsgifvaren 6 öre. Ett annat
exempel är följande. En kvinna har haft anställning vid ett industriellt
företag och följaktligen äfven varit moderskapsförsäkrad till och
med juni månads utgång. Hon går sedan arbetslös till måndagen den
15 juli, från och med hvilken dag hon sysselsattes med arbete i ett
annat industriellt företag, och arbetar där månaden ut. Hur skall då
afgiften för juli månad utgöras? Svaret blir följande. På grund af
bestämmelsen i 7 § 4 mom. skall kvinnan anses hafva varit försäkrad
under den tid, som förflutit från det hon lämnade sin förra anställning
och till dess hennes arbete i den nya anställningen tog sin början,
d. v. s. från och med måndagen den 1 till och med söndagen den
14 juli, och åligger det kvinnan att för denna tid vidkännas såväl
sin egen som arbetsgifvarens del af försäkringsafgiften. Som denna
tid omsluter såväl första söckendagen i juli månads första period, måndagen
den 1 juli, som ock första söckendagen i månadens andra period,
torsdagen den 11 juli, skall kvinnan vidkännas afgiften i dess helhet
för båda dessa perioder. För månadens tredje period åter utgår afgiften
på vanligt sätt, enär kvinnan under denna periods första söckendag,
måndagen den 22 juli, arbetat i sin nya anställning. Den afgift, som
den nye arbetsgifvaren har att inom de sju första dagarna af augusti
erlägga till vederbörande försäkringsorgan, belöper sig således till full
månadsafgift, 27 öre, däraf dock kvinnan skall slutligen vidkännas 24
öre och arbetsgifvaren själf allenast 3 öre.

Att perioderna valts på det sätt, att hvar och en af dem kommer
att bestå af i stort sedt en tredjedels månad, faller sig synnerligen
lämpligt, då ju med en dylik indelning det belopp, hvartill den månatliga
försäkringsafgiften fastställts, enligt hvad ofvan visats, låter, utan

277

att brutna tal uppkomma, uppdela sig såväl mellan hvarje period som
äfven inom hvarje period mellan den försäkrade och arbetsgifvaren.

Emellertid har ej förbisetts, att denna indelning — trots sin enkelhet
— dock i viss mån verkar uppkonstruerad, och därför har äfven
undersökts möjligheten af en annan, om man så vill, naturligare periodindelning.
Därvid har den anordning synts kunna träffas, att försäkringsafgiften
fortfarande i regel skulle utgå för kalendermånad, men att,
då det gällde att beräkna afgiften för endast del af månad, den skulle
utgå med G öre för hvarje under månaden infallande hel eller påbörjad
kalendervecka, af hvilket belopp då 4 öre skulle utgöra den försäkrades
och 2 öre arbetsgifvarens del, dock på det sätt, att veckoafgift skulle
utgå allenast för den händelse att, enligt de i lagen i öfrigt stadgade
grunder afgift skulle utgöras för veckans första söckendag samt att
i så fall hel veckoafgift skulle tillskjutas af den eller dem, som skulle
tillskjuta afgiften för nämnda dag. Härigenom skulle man, som nämndt,
få en i viss mån naturligare periodindelning, i det att till grund för
denna komine att ligga den redan befintliga kalenderveckoindelningen.
Den ändring af försäkringsafgiftens storlek, som är förenad med denna
anordning — en veckoafgift på 6 öre i stället för en månadsafgift på
27 öre — är, då det ju här endast är fråga om bestämmelser för
undantagsfall, icke af beskaffenhet att man behöfver taga hänsyn därtill
vid bedömandet af anordningens lämplighet. Den ifrågasatta anordningen
är dock behäftad med den olägenheten, att med densamma alla kalendermånader
icke skidle komma att bestå af lika många perioder, utan
somliga af fyra och andra af fem, ett förhållande, som torde vara ägnadt
att i viss mån försvåra dess tillämpande i praktiken. Anledningen till
att de sakkunniga stannat vid att förorda den i lagförslaget upptagna
anordningen, är också den, att denna synes dem vara den — särskildt
från kontroll- och redovisningssynpunkt — enklaste och redigaste.

10 §.

Af skal, som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen
(sid. 260), har föreslagits, att moderskapshjälpen skall utgå med ett i
lagen fastställdt, för alla försäkrade lika stort belopp. Med denna moderskapshjälps
syfte att i främsta rummet vara en ersättning för den aflöning,
kvinnan går miste om under sin lagbestämda ledighet vid barnsbörden,
står bäst i öfverensstämmelse att icke låta understödet utgå för sönoch
helgdagar, utan allenast för söckendagar. Beträffande det föreslagna
dagunderstödets belopp, 2 kronor, hänvisas till den allmänna
motiveringen.

278

11 §.

I denna paragraf bestämmes den tid, för hvilken moderskapshjälp
skall utgå. Då ändamålet med moderskapsförsäkringen enligt denna lag,
på sätt lagens 1 § angifver, är att bereda de i industriellt företag anställda
kvinnorna understöd under den tid före och efter barnsbörd, då
de enligt 7 § i den s. k. minderårighetslagen icke få sysselsättas med
arbete i industriellt yrke, är det naturligt, att den tid, hvarunder moderskapshjälp
skall utgå, fastslagits just till nyssnämnda ledighetstid. Med
den lydelse, berörda 7 § i minderårighetslagen enligt de sakkunnigas
förslag skulle erhålla, skulle den tid före och efter barnsbörd, under
hvilken en kvinna ej finge sysselsättas med arbete, som nyss nämnts,
och under hvilken tid hon då också enligt nu förevarande paragraf skulle
äga rätt att uppbära moderskapshjälp, i vanliga fall uppgå till sex veckor.
I vissa undantagsfall skulle det dock kunna hända, att den för kvinnan
påbjudna ledighotstiden komme att blifva längre än sex veckor.. De
fall, som härvid afses, äro de, då en kvinna genom företeende af intyg
af läkare eller barnmorska därom, att hon med sannolikhet har att vänta
sin nedkomst inom två veckor därefter, förskaffat sig ledighet före
barnsbörden, men barnsbörden sedermera icke inträffat, förr än någon
tid efter det att dessa två veckor gått till ända. I dessa fall kommer
kvinnans lagbestämda ledighetstid att ökas i samma mån, som
den tid, hvilken faktiskt förflutit från arbetets upphörande till barnsbörden,
kommit att öfverskrida två veckor. Har barnsbörden t. ex. infallit
först tre veckor, efter det kvinnan på grund af företeende af ett
sådant intyg fått ledigt, kommer alltså den kvinnan påbjudna ledigheten
att uppgå till sju veckor. Att i nu förutsatta fall låta moderskapshjälpen
utgå för hela ledighetstiden skulle kunna leda till missbruk.
Én kvinna skulle lätt frestas att genom oriktiga uppgifter söka förskaffa
sig intyg därom, att hon har att vänta sin nedkomst tidigare, än
hvad verkligen är fallet, och på detta sätt kunna tilltvinga sig ledighet
och följaktligen äfven moderskapshjälp under kanske vida längre tid än
sex veckor. Det är för att förekomma ett sådant missbruk, som i 11
§ införts den bestämmelsen, att moderskapshjälp i intet fall utgår för
längre tid än sex veckor, däraf'' för högst två veckor närmast före
barnsbörden.

Utom nu nämnda föreskrift har det ansetts nödigt att uttryckligen
angifva, att moderskapshjälpen skall utgå endast för dagar, under hvilka
kvinnan verkligen af hållit sig från industriellt arbete.

279

Följande exempel torde vara ägnadt att belysa hvad nu blifvit
sagd!. Én kvinna företer den 1 juli för sin arbetsgivare vederbörligt
intyg om, att hon har att med sannolikhet vänta sin nedkomst inom två
veckor, samt får på grund däraf ledigt från arbetet från och med nämnda
dag. Som barnsbörden emellertid låter vänta på sig, återtager arbetsgivaren
— trots detta är honom i lag förbjudet — kvinnan i arbetet den
17 juli, hvarefter kvinnan är i arbete till dagen för barnsbörden den 20
juli. Sedan därefter fyra veckor förflutit, upptager kvinnan åter arbetet
den 17 augusti. På grund af stadgandet om begränsningen af den tid,
hvarför moderskapshjälp skall utgå, till sex veckor, däraf högst två veckor
närmast före barnsbörden, blir denna kvinna icke berättigad att uppbära
sådan hjälp för annan tid än från och med den 6 juli till och med
den 16 augusti, men på grund af bestämmelsen, att moderskapshjälp
utgår allenast för den del af ifrågavarande sex veckor, under hvilken
kvinnan afhållit sig från arbete af nu ifrågavarande slag, utgår, moderskapshjälp
icke ens för hela denna tid. Den utgår nämligen icke för
de tre dagar, den 17 t. o. in. den 19 juli, under hvilka kvinnan var i
arbete. Kvinnan är således berättigad till moderskapshjälp allenast för
nio söckendagar före barnsbörden och tjugufyra söckendagar etter
barnsbörden.

Vid affattningen af 11 § 1 mom. hafva de sakkunnige närmast
haft för ögonen det sannolikt oftast förekommande fallet: att kvinnan
vid den tid, då hon väntat sin nedkomst, haft anställning i ett industriellt
företag och på grund af den stundande barnsbörden fått ledigt
från sitt arbete däri. 1 detta vanligaste fall kan den tid, för hvilken
moderskapshjälp skall utgå, sägas gifva sig själf. Annorlunda är i viss
mån förhållandet med det undantagsfall, hvarom 9 § 2 mom. handlar,
d. v. s. det fall, då barnsbörden inträffar inom nittio dagar, efter det
kvinnan i något af de fall, som omförmälas i 7 § 3 inom., upphört att
sysselsättas med arbete i industriellt företag. Att den tid, för hvilken
en sådan kvinna är berättigad att uppbära moderskapshjälp, skall uppgå
till sammanlagdt sex veckor före och efter barnsbörden (förutsatt naturligtvis,
att hon under så lång tid afhållit sig från industriellt arbete),
torde vara själf klart. Däremot skulle kunna uppstå tvifvel om, huru dessa
sex veckor skola fördela sig på tiden omedelbart före och omedelbart efter
. barnsbörden. I det fall, som nyss betecknats såsom det vanligaste, berodde
denna uppdelning till en viss grad på huru kvinnan själf. valde
sin ledighet. I nu förevarande undantagsfall torde kvinnan åter i regel
icke hafva genom någon sin åtgärd gifvit försäkringsorganet kännedom
om sin önskan rörande understödets fördelning. Det har därför ansetts

280

nödigt att för detta fall meddela en särskild föreskrift och därvid har
det synts mest lämpligt att äfven i detta undantagsfall tillerkänna
kvinnan rätt att välja mellan att låta moderskapshjälpen utgå i sin
helhet för tid efter barnsbörden eller till högst två veckor för tid därförut.
Tillfälle att träffa sitt val har hon vid afgifvandet af den anmälan,
som omförmäles i 12 §.

lä §.

En nödvändig förutsättning, för att ett försäkringsorgan skall
kunna på behörigt sätt tillställa en försäkrad kvinna henne tillkommande
moderskapshjälp, är, att försäkringsorganet erhåller tillförlitlig kännedom
om att barnsbörd inträffat samt om tiden därför. Rörande träffande af
härför nödiga åtgärder meddelas föreskrifter i 12 §. Där stadgas sålunda,
att anmälan om inträffad barnsbörd skall hos vederbörande försäkringsorgan
ske skriftligen, och åligger sådan anmälningsskyldighet i
första hand den barnmorska, som förlöst kvinnan, eller, därest hon förlösts
å förlossningsanstalt, sådan anstalt. Har barnmorska ej anlitats
och förlossningen ej heller ägt rum å förlossningsanstalt, äger barnsängskvinnan
att själf ombesörja anmälningen. Då hon emellertid på
grund af sin nedkomst kan vara urståndsatt därtill, har stadgats, att
anmälan äfven kan aflåtas af trovärdig person, som äger kännedom om
förhållandena. För de fall, i hvilka anmälningen skett af barnmorska
eller förlossningsanstalt, har någon garanti utöfver den, som ligger i
anmälarens ställning, ej ansetts erforderlig. För de fall åter, då barnsängskvinnan
själf eller annan än barnmorska och förlossningsanstalt
aflåtit anmälningen, har stadgats, att hvad i anmälningen uppgifves
skall vara bestyrkt af ytterligare minst en person.

Hurusom straff stadgas för den, som i anmälan enligt denna
paragraf mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift, förmäles i 35 §
3 mom.

13 §.

Anledningen därtill, att utbetalningen af moderskapshjälp, såsom
i denna paragraf stadgas, i regel skall ske i efterskott, är den, att,
såsom förut nämnts, i 11 § föreskrifvits, att moderskapshjälp skall utgå
allenast för tid, under hviken kvinnan afhållit sig från industriellt arbete,
samt att man gifvetvis ej på förhand kan säkert veta, om hon kommer
att göra detta eller icke. Från regeln om efterskottslikvid har dock

281

stadgats undantag för det fall, att kvinnan är i nödställd belägenhet.
År detta händelsen, får moderskapshjälpen med vissa i paragrafen närmare
angifna begränsningar utbetalas i förskott.

Moderskapshjälpen skall ej utbetalas på en gång utan i olika omgångar.
Därvid har skiljts på moderskapslijälp för tid före barnsbörden
och sådan hjälp för tid därefter. Moderskapskjälp för tid före barnsbörden
skall i sin helhet utbetalas sist å andra (lagen, efter det anmälan
om barnsbörden ingått. På det att ett försäkringsorgan likväl ej skall
behöfva underkasta sig besväret med utbetalning äfven då den moderskapshjälp,
till hvilken kvinna är berättigad, uppgår allenast till ett
ringa belopp, har stadgats, att, därest den tid före barnsbörden, för
hvilken moderskapslijälp skall utgå, är kortare än tre dagar, moderskapshjälpen
för den tiden skall utbetalas samtidigt med första utbetalningen
af moderskapslijälp för tiden efter barnsbörden. Angående sistnämnda
hjälp åter är föreskrifvet, att den skall utbetalas för hvarje
vecka sist å andra dagen, efter det veckan gått till ända. Härifrån är
stadgadt allenast det undantaget, att, därest med iakttagande häraf sista
utbetalningen skulle komma att afse kortare tid än en vecka, denna
utbetalning skall ske sist å andra dagen efter utgången af denna tid.

14 §.

Denna paragraf innehåller närmare föreskrifter rörande sättet för
moderskapshjälpens utbetalande. Med vederbörande försäkringsorgan i
1 mom. afses det försäkringsorgan, genom hvars förmedling kvinnan
senast varit försäkrad. Det är alltså detta försäkringsorgan, som ansvarar
för att moderskapshjälpen tillställes den det vederbör. Emellertid
har det ansetts nödigt att meddela närmare föreskrifter angående hvem
som äger utkvittera moderskapslijälp. Detta har skett dels i barnsängskvinnans
intresse — för att vinna garanti för att moderskapshjälpen
verkligen kommer henne själf och ej annan till godo och detta utan
allt för stort dröjsmål — och dels i försäkringsorganets intresse — för att
detta skall veta, till hvem det kan öfverlämna moderskapshjälpen utan
att utsätta sig för möjligheten af en klandertalan. Med afseende å de
särskilda bestämmelser, som i detta dubbla syfte föreslagits, torde vara
tillräckligt att hänvisa till den affattning paragrafen i förslaget erhållit.
Här må endast påpekas, att bestämmelsen därom, att, därest i anmälningen
om barnsbörden uppgifvits viss person, till hvilken moderskapshjälp
skall utbetalas, sådan hjälp får tillställas denne, har tillkommit
särskilt med tanke på det fall, att barnsängskvinnan kan på grund af

282

sin nedkomst vara urståndsatt såväl att själf utkvittera moderskapshjälpen
som ock att utfärda fullmakt för annan att göra det.

Huru ett försäkringsorgan äger förfara för den händelse eu kvinna,
som är berättigad till moderskapshjälp, uppehåller sig å annan ort än
den, där det för hennes försäkring anlitade försäkringsorganet utöfvar
sin verksamhet stadgas i 14 § 3 mom.

På sätt framgår af affattningen af 14 § sista momentet, har där
berörts bland annat det fall, att vid anmälningen om barnsbörden
uppgifvits eller eljest hos försäkringsorganet af vederbörande anmälts,
att moderskapshjälpen kommer att hos försäkringsorganet afhämtas.
År detta händelsen, har försäkringsorganet — frånsedt den kontroll,
som kan pröfvas erforderlig — allenast att afvakta ett sådant afhämtande.
I motsatt fall åter åligger det försäkringsorganet — utan
annan anmaning därtill än den, som ligger i själfva anmälningen om
barnsbörden — att på lämpligaste sätt tillställa vederbörande moderskapshjälpen.
År barnsängskvinnan eller annan, som äger uppbära
moderskapshjälp, ej alltför aflägset boende, synes den, som för försäkringsorganets
räkning verkställer utbetalningen, böra själf öfverbringa
eller genom annan person, för hvilken försäkringsorganet hyser förtroende,
låta öfverbringa moderskapshjälpen till vederbörande i dennes
bostad. År kvinnan åter aflägset boende eller kan af annan orsak ett
sådant öfverbringande icke äga rum utan större omgång eller besvär,
torde en dylik åtgärd från försäkringsorganets sida ej rimligen kunna
begäras. I förevarande paragraf har därför införts en bestämmelse
därom, att försäkringsorganet eller af detsamma anlitadt biträde, som
omnämnes i paragrafens 3 mom., berättigats att i sådant fall tillställa
vederbörande moderskapshjälpen medelst betald postanvisning.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att, därest i något fall
tvekan uppstår, huruvida barnsbörd, däri inbegripen för tidig nedkomst,
eller allenast missfall föreligger, moderskapshjälp ej bör utbetalas, förr
än med intyg af sakkunnig person styrkes, hur det i detta afseende förhåller
sig. Att märka är nämligen, att, därest endast missfall föreligger,
kvinnan ej är berättigad till moderskapshjälp.

15 §•

Det har ansetts nödigt att meddela föreskrifter rörande det fall,
att en kvinna, som är berättigad till moderskapshjälp, aflider, innan
hon hunnit uppbära hjälpen i dess helhet. Vid affattandet af förevarande
paragrafs bestämmelser härom hafva de sakkunniga utgått därifrån,
att, så snart barnsbörd inträffat och kvinnans rätt till moderskaps

283

hjälp sålunda blifvit konstaterad, denna rätt icke är att betrakta annorlunda
än såsom hvarje annan förmögenhetsrättslig rättighet och sålunda
jämväl är af beskaffenhet att kunna gå i arf. Emellertid har det ansetts
vara mest i öfverensstämmelse med moderskapshjälpens natur af ett
understöd icke blott för barnsängskvinnan utan äfven för hennes nyfödda
barn, att stadga, att, därest sådant barn lefver efter, moderskapshjälpen
eller hvad däraf återstår oguldet, skall öfverlämnas till barnets
målsman för att användas till dess vård och underhåll.

16 §.

Af praktiska skäl har det ansetts lämpligt, att med afseende å rätten
till utbekommande af moderskapskjälp fastställa en viss kortare preskriptionstid
än den eljest i allmänhet gällande åt tio år. Denna särskilda
preskriptionstid har, i likhet med hvad som är fallet i den förut
ofta omnämnda italienska lagen, föreslagits till ett år efter barnsbörden.

17-21 §§.

Dessa paragrafer, som innehålla särskilda bestämmelser om amningsbelöning
och sättet för dess utbetalande, synas icke erfordra någon
vidlyftigare motivering utöfver den, som lämnats i den föregående
utredningen. Här må endast påpekas, att det ansetts nödigt att bland
dessa bestämmelser äfven upptaga en med särskildt syfte att vinna garanti
för att amningsbelöning tillerkännes endast sådana kvinnor, som gjort
sig förtjänta däraf. Dessutom skola något närmare utvecklas de skäl,
som framkallat förslaget om formulerandet af denna garantibestämmelse
så, som 19 § 2 mom. utvisar. En tillförlitlig garanti uti ifrågavarande
afseende skulle gifvetvis skapas, därest såsom villkor för amningsbelönings
utbekommande stadgades företeende af intyg af läkare eller barnmorska
därom, att kvinnan under minst nittio dagar närmast efter barnsbörden
själf ammat sitt barn. Att uppställa ett dylikt intygs företeende som
en ovillkorlig fordran för rätt till amningsbelöning skulle dock säkerligen
i många fall beröfva en däraf förtjänt kvinna möjligheten af att
göra sin rätt gällande. En läkare eller barnmorska kan väl med lätthet
intyga, att en kvinna vid ett visst tillfälle — i detta fall, sedan minst nittio
dagar förflutit från barnsbörden — är i stånd att amma, samt kan
äfven från detta faktum sluta sig till, att kvinnan under åtminstone
större delen af den tid, som förflutit från barnsbörden, ammat. Men
detta är icke nog, för att ett intyg af nyss nämnda innehåll skall kunna
utfärdas. Härför fordras, att läkaren eller barnmorskan äfven sitter
inne med kännedom om, att det varit sitt eget barn, kvinnan ammat,

284

och att kvinnans förmåga att amma icke härrört däraf, att hon under
en tid tjänat som amma åt annans barn. Men en sådan kännedom kan
läkaren eller barnmorskan icke annat än i undantagsfall förutsättas äga
och för en till amningsbelöning berättigad kvinna skulle därför säkerligen,
om nämnda fordran gjordes ovillkorlig, vägen till belöningens
utbekommande ofta vara stängd på den grund, att hon icke såge sig i
stånd att uppfylla den formella betingelsen därför. Det är med hänsyn
härtill, som nu ifrågavarande bestämmelse fått den affattning, 19 § 2
mom. utvisar. Det må synas strängt, att sålunda icke ett intyg, som
utfärdats af två trovärdiga personer därom, att kvinnan under minst
nittio dagar efter barnsbörden själf ammat sitt barn, skall kunna ensamt
godtagas som garanti uti ifrågavarande hänseende. Men med tanke på
den lätthet, hvarmed en kvinna skulle kunna föra andra än på området
verkligen sakkunniga personer bakom ljuset med afseende å det förhållande,
hvarför ett sådant intyg är ämnadt att utgöra bevis, har
fordringen därpå, att ett dylikt intyg skall kompletteras med ett bevis af
läkare eller barnmorska därom, att kvinnan, efter det minst nittio dagar förflutit
från barnsbörden, varit i stånd att själf amma sitt barn, icke kunnat
uppgifvas. Risken af ett sådant uppgifvande framträder så mycket tydligare,
om man betänker, hur uttänjbart begreppet »själf amma sitt
barn» är. Det må nämligen här framhållas, att, för att en kvinna
skall kunna sägas själf amma sitt barn, det å ena sidan gifvetvis ej
kan vara tillräckligt, att hon t. ex. endast en gång om dygnet lägger
barnet till bröstet; men lika naturligt torde å andra sidan vara, att,
om icke hela bestämmelsen om amningsbelöning skall i väsentlig grad
förfela sitt syfte, man ej får vara alltför sträng vid bedömandet af, när
en kvinna skall anses hafva själf ammat sitt barn. Mot lämpligheten
af en sådan sträng tillämpning af ifrågavarande stadgande talar den
stora, numera allmänt erkända betydelsen för det nyfödda barnet däraf,
att en moder i de fall, då omständigheterna förbjuda henne att uppföda
sitt barn enbart med modersmjölk, i allt fall i möjligast största
utsträckning själf ger sitt barn bröstet. Till belysande af hvad sålunda
sagts må anföras följande exempel. En kvinna, hvars mjölktillgång
icke är tillräcklig för barnets behof och som därför ser sig nödsakad
att. för dess uppfödande delvis anlita äfven annan näring, men dock i
möjligast största utsträckning ammar sitt barn, bör naturligtvis vara
berättigad till amningsbelöning. Likaså den kvinna, som under hela
den tid, hon efter sin barnsbörd vant ledig från arbetet — således
under en tid af minst fyra veckor — lifnärt sitt barn uteslutande eller
hufvudsakligen genom att lagga det till bröstet, men däremot under

285

den återstående tiden af de nittio dagarna på grund af återinträde i
arbetet samt därmed förenad svårighet att erhålla för amningen nödigledighet
sett sig tvungen att dagligen vid ett eller annat mål ersätta
modersmjölken med annan föda. De nu lämnade exemplen torde hafva
med tydlighet uppvisat, huru vanskligt det ofta kan vara att afgöra,
huruvida en kvinna kan sägas hafva själf ammat sitt barn eller icke.
Att till ledning för bedömandet häraf stadga några detaljerade bestämmelser
förbjuder sig själft. Det har då ej återstått annan utväg än att
låta sakkunskapen — representerad af läkare eller barnmorska — på
sätt ofvan nämnts göra sig gällande i den största utsträckning, som
varit förenlig med ett praktiskt ordnande af ifrågavarande förhållande.

Slutligen må anmärkas, att 18 § erhållit den formulering, att
däraf med tydlighet framgår, att, därest en kvinna fått tvillingar och
under den föreskrift^ tiden själf ammat dem, hon är berättigad till
dubbel amningsbelöning.

22-25 §§.

I dessa paragrafer meddelas närmare bestämmelser om, efter hvilka
regler tillsynsmyndigheten har att utse de lokala försäkringsorganen,
äfvensom föreskrifter angående hvad därmed äger sammanhang. Rörande
ifrågavarande stadganden hänvisas i hufvudsak till hvad om försäkringens
organisation anförts i den allmänna motiveringen (sidd. 257 ff.).

Till försäkringsorgan skall enligt föreskrift i 22 § tillsynsmyndigheten
företrädesvis utse registrerad sjukkassa. Under detta begrepp
faller gifvetvis icke blott sjukkassa, som registrerats enligt 1910 års
sjukkasselag, utan äfven sjukkassa, som vunnit sin registrering på grund
af 1891 års sjukkasselag. Till försäkringsorgan kan följaktligen —
under den tid, den äldre sjukkasselagen ännu är tillämplig å vissa
kassor, eller således till den 1 januari 1916 — utses äfven sjukkassa,
som blifvit registrerad enligt denna äldre lag. Härigenom kan visserligen
uppstå den oegentligheten, att såsom försäkringsorgan kan komma
att fungera en sjukkassa, som icke såsom sådan lyder under tillsynsmyndigheten.
Men denna oegentlighet har ansetts mer än väl uppvägas
af den fördel, det otvifvelaktigt innebär, att tillsynsmyndigheten har
möjlighet att välja försäkringsorgan bland alla registrerade kassor i riket.

Att märka är, att, om i en kommun upprättats en lokala fdelning
af en viss sjukkassa samt tillsynsmyndigheten finner, att den verksamhet,
som tillkommer ett för kommunen utsedt försäkringsorgan, lämpligen
bör kunna utöfvas af denna lokalafdelning, tillsynsmyndigheten
dock oj kan till försäkringsorgan för kommunen utse nämnda lokal -

286

afdelning, utan att i så fall bör till sådant organ förordnas den sjukkassa,
af hvilken lokalafdelningen är filial. Hvad sålunda i detta afseende
gäller torde stå i full öfverensstämmelse med en lokalafdelnings
egenskap att ej vara ett själfständigt rättssubjekt, utan endast en integrerande
del af sjukkassan i dess helhet. En annan sak är, att sjukkassan
naturligtvis är oförhindrad att utöfva sin verksamhet som försäkringsorgan
för ifrågavarande kommun genom den i kommunen befintliga
lokalafdelningen. Detta sker emellertid i så fall på sjukkassans
risk. Det blir sjukkassan i sin helhet, som får stå det ansvar, som är
förenadt med verksamheten såsom försäkringsorgan.

Af hvad ofvan i den allmänna motiveringen yttrats, torde framgå,
att en nödvändig förutsättning för moderskapsförsäkringens genomförande
på den väg, de sakkunniga i sitt förslag beträdt, är den, att
en sjukkassa skall kunna äfven mot sin vilja tvingas att åtaga sig
ett förordnande som försäkringsorgan. En sådan skyldighet har också
i 22 § ålagts sjukkassa såsom regel. Att lämna tillsynsmyndigheten
fullt fria händer härutinnan skulle otvifvelaktigt ej medföra större
olägenhet. Tillsynsmyndigheten skulle helt säkert ej begagna sin makt
därhän, att den till försäkringsorgan för en viss kommun förordnade
en sjukkassa, som ej redan dessförinnan hade sitt verksamhetsområde
förlagdt dit eller i allt fall till en ort nära därintill. För att emellertid
sjukkassorna måtte beredas full trygghet uti ifrågavarande afseende,
hafva de sakkunniga föreslagit den bestämmelsen, att sjukkassa icke
får mot sitt bestridande förordnas till försäkringsorgan för annan kommun
än sådan, inom hvilken dess styrelse enligt stadgarna har sitt säte
eller lokalafdelning för kassan finnes upprättad.

Skall med stadgandet om skyldighet för sjukkassa att mottaga
förordnande som försäkringsorgan vinnas det syfte, som därmed afses,
måste till tillsynsmyndighetens förfogande stå ett medel, hvarigenom
den kan göra sin vilja gällande gent emot en tredskande sjukkassa.
Att för ett dylikt fall stadga straff har ej ansetts lämpligt eller ens
tillfyllestgörande. Ett fullt effektivt medel torde däremot hafva skapats
åt tillsynsmyndigheten, om de bestämmelser, 23 § innehåller, blifva lag.
Dessa bestämmelser stå i full samklang med dem, som för liknande fall
föreskrifvits i 93 § af 1910 års sjukkasselag.

Härvid har icke förbisetts, att det tvångsmedel, som sålunda lagts
i tillsynsmyndighetens hand, är användbart allenast mot de sjukkassor,
som vunnit registrering enligt 1910 års sjukkasselag, men icke gent
emot de sjukkassor, som registrerats endast enligt den äldre sjukkasselagen
af 1891. För att emellertid en sjukkassa af sistnämnda slag icke

287

skall kunna alldeles utan olägenhet vägra att mottaga ett förordnande
som försäkringsorgan, torde lämpligen böra i de kungl. kungörelser,
som kunna blifva utfärdade angående statsbidrag till sjukkassor under
de år, moderskapsförsäkringslagen och 1891 års sjukkasselag kunna
komma att samtidigt vara gällande, såsom villkor för att en allenast
enligt 1891 års lag registrerad sjukkassa skall kunna tillerkännas statsbidrag
stadgas, att kassan ej tredskats mottaga sådant förordnande,
som nyss nämnts. Därest det af någon anledning skulle befinnas mindre
lämpligt att såsom tvångsmedel mot de enligt 1910 års lag registrerade
sjukkassorna införa ofvanberörda stadgande om rätt för tillsynsmyndigheten
att göra ansökan om deras trädande i likvidation, så torde ett
förfarande sådant som det nyss nämnda — statsbidrags vägrande —
kunna ifrågasättas för tillämpning i motsvarande fall jämväl i fråga
om dylika kassor.

En följdriktig konsekvens däraf, att sjukkassorna sålunda i regel
kunna äfven mot sin vilja förordnas till försäkringsorgan, torde vara
den, att rätt till ersättning tillerkännes dem för det besvär, som är forenadt
med moderskapsförsäkringens handhafvande. Bestämmelse härom har
också influtit i 22 § 4 mom. Att i lagen fastslå denna ersättnings belopp
torde ej vara lämpligt. Det har därför föreslagits, att det skall tillkomma
konungen att bestämma, efter hvilka grunder ersättningen skall utgå.

26 §.

Såsom regel har i''26 § bestämts, att, om ett industriellt företag
är beläget inom en kommun, för hvilken utsetts mer än ett försäkringsorgan,
det må ankomma på arbetsgifvaren att för den moderskapsförsäkring,
som kan ifrågakomma, välja det försäkringsorgan han finner
lämpligast. Att sålunda åt arbetsgifvaren och ej åt de försäkringspliktiga
lämnats valrätt härutinnan, torde icke vara mer än billigt i
betraktande däraf, att det är arbetsgifvaren och ej de försäkrade, som
ålagts besväret med inbetalningen af försäkringsafgifterna. För att
emellertid förebygga, att en arbetsgifvare, oaktadt han utan större
olägenhet kan som försäkringsorgan anlita en sjukkassa, i hvilken de
flesta af de hos honom anställda försäkringspliktiga arbetstagarna äro
medlemmar och med hvilken nämnda arbetstagare således redan förut
hafva beröring, likväl i stället såsom försäkringsorgan anlitar en annan
sjukkassa, med afseende å hvilken detta ej är förhållandet, har ansetts
lämpligt att bereda de försäkringspliktiga arbetstagarna den möjlighet
att göra sin vilja i detta afseende gällande, som stadgandet i 26 §
2 mom. erbjuder.

288

27 §.

En nödvändig förutsättning för att ett försäkringsorgan skall
kunna nöjaktigt kontrollera, att försäkringsafgifter blifva behörigen
erlagda, äfvensom kunna afgöra, om en kvinna vid inträffande barnsbörd
äger rätt till moderskapshjälp, är den, att försäkringsorganet äger
kännedom om, när försäkringsplikt för en kvinna inträdt eller ock
upphört. I förevarande paragraf har därför blifvit arbetsgifvare ålagdt
att inom viss kortare tid om dessa förhållanden göra anmälan hos vederbörande
försäkringsorgan.

Med afseende å bestämmelsen i 1 mom. kan framhållas, att i det
fall, att en tillfällig anställning från början afsetts att vara allenast
kortare tid än två arbetsveckor, men sedermera faktiskt kommit att
omfatta två fulla arbetsveckor eller än längre tid, den tid af en vecka,
inom hviken anmälan skall ske, kommer att räknas från de två arbetsveckornas
slutdag, ehuru, på sätt redan omnämnts i speciella motiveringen
till 4 §, den tid, för hvilken kvinnan i sådant fall skall vara försäkrad
och följaktligen försäkringsafgift skall utgå, räknas från och med den
dag, under hvilken hennes anställning tagit sin början, d. v. s. från och
med första arbetsveckans första dag.

På sätt 2 mom. utvisar, har den tid, inom hvilken en arbetsgifvare
har att hos vederbörande försäkringsorgan göra anmälan om arbetets
upphörande, satts så kort som till tre dagar för det fall, att anledningen
till arbetets upphörande varit den, att kvinnan på grund af snart
stundande barnsbörd fått ledigt från arbetet. Orsaken härtill är den,
att det är af vikt, att en anmälan om detta förhållande inkommer till
försäkringsorganet utan dröjsmål, för att detta skall kunna i tid erhålla
tillförlitlig kännedom om, för hvilken tid före barnsbörden moderskapshjälp
skall utgå. Öfverensstämmer arbetsgifvarens uppgift härom med hvad
i detta afseende kan hafva blifvit uppgifvet i den i 12 § omnämnda
anmälan — med afseende å hvars närmare innehåll hänvisas till den
speciella motiveringen under 31 § — torde försäkringsorganet utan
några vidare efterforskningar kunna, vid sin beräkning för hvilken tid
före barnsbörden moderskapshjälp skall utbetalas, utgå ifrån, att kvinnan
från den sålunda angifna tidpunkten för arbetets nedläggande och till
barnsbörden afhållit sig från industriellt arbete.

Bestämmelsen i 3 mom. torde vara i behof af en närmare förklaring.
En sådan erhålles måhända bäst genom anförande af ett
exempel. Lämnar en försäkringspliktig kvinna en sin anställning

289

under löpande kalendermånad — exempelvis den 15 i månaden —
och tillträder hon omedelbart en annan anställning i industriellt företag,
åligger det enligt förut utvecklade regler den arbetsgivare,
hos hvilken hon nämnda dag upphört med sitt arbete, att betala försäkringsafgiften
för månadens två första perioder, men den nye arbetsgivaren
att verkställa inbetalningen af försäkringsafgiften för månadens
tredje period. År nu den nye arbetsgivaren — exempelvis på den
grund att det af honom ledda industriella företaget är beläget å annan
ort — pliktig att för ifrågavarande kvinnas försäkring anlita annat
försäkringsorgan än det, genom hvilket hon dittills varit försäkrad, kan,
då båda arbetsgifvarnes inbetalningar ju skola enligt 6 § verkställas
inom de sju första dagarna af påföljande kalendermånad samt enligt
28 § 2 mom. kvinna är pliktig att, då inbetalning sker, antingen själf
uppvisa sin försäkringsbok för vederbörande försäkringsorgan eller ock
för sådant ändamål hålla försäkringsboken arbetsgifvaren till hända, lätt
inträffa, att för kvinnan uppstår en oundviklig pliktkollission. Det är
för att förekomma detta, som bestämmelsen i 3 mom. införts.

För försummelse att göra sådana anmälningar, som omförmälas i
1, 2, 3 och 5 mom. af denna paragraf stadgas straff i 35 § 1 mom.
Att stadga straff äfven för den, som underlåter att göra anmälan, hvarom
4 mom. talar, har ej ansetts nödigt, utan har såsom enda påföljd för
en dylik försummelse allenast stadgats, att vid försäkringsafgiftens
uttagande af arbetsgifvaren hänsyn ej tages till det förhållande, hvarom
anmälan skolat ske. Arbetsgifvaren blir således i detta fall pliktig att
inbetala afgift äfven för den tid, under hvilken kvinnan icke varit i
arbete, äfven om han eljest icke skulle varit skyldig därtill.

Har arbetsgivare i anmälan, som det enligt 27 § åligger honom
att ingifva, mot bättre vetande meddelat oriktig uppgift, skall han härför
straffas enligt bestämmelse i 35 § 3 mom.

28 §.

Det i 3 mom. af denna paragraf innehållna förbud att förse
försäkringsbok med märke af något slag har till ändamål att förhindra
arbetsgivare och andra att till förfång för den försäkrade i boken införa
tecken e. d., begripliga endast för vissa i deras tydning invigda och
afsedda att meddela uppgifter rörande arbeterskornas förhållande i
tjänsten eller andra med hennes person sammanhängande omständigheter,
ett system, till hvars tillämpning i motsvarande fall ansatser å
andra håll icke saknats.

290

För åsidosättande af föreskrift, som är meddelad i denna paragrafs
2 inom., äfvensom för öfverträdande af det i paragrafens 3 mom. stadgade
förbud, finnas straffbestämmelser stadgade i 35 § 2 mom. Enligt
bestämmelse i 35 § 4 mom. må dock förseelse mot 28 § 2 mom. ej
åtalas af allmän åklagare, om den ej till sådant åtal angifves af vederbörande
försäkringsorgan eller ock tillsynsmyndigheten.

29 och 30 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer hafva tillkommit för att möjliggöra
för tillsynsmyndigheten att öfver moderskapsförsäkringen öfva
erforderlig kontroll.

För arbetsgifvares försummelse att i rätt tid till vederbörande
insända förteckning, som omförmäles i 30 §, meddelas straff i 35 § 2
mom., hvarjämte i 35 § 3 mom. stadgas straff för den arbetsgivare,
som i dylik förteckning mot bättre vetande meddelar oriktig uppgift.

31 §.

Af de i denna paragraf omnämnda formulär torde det särskildt
ligga vikt uppå, att det, enligt hvilket den i 12 § stadgade anmälan
skall ske, blir upprättadt med nödig fullständighet. Detta formulär bör
erhålla en sådan formulering, att af detsamma med tydlighet framgår,
att anmälningen skall omfatta exempelvis följande upplysningar: barnsängskvinnans
fullständiga namn, året och dagen för hennes födelse,
numret på hennes försäkringsbok, noggrann uppgift på hennes adress,
namnet på det industriella företag, i hvilket hon senast varit sysselsatt
med industriellt arbete, tiden, då hon upphört med detta arbete, tiden
för nedkomsten, namnen på den läkare eller barnmorska, som kan
hafva biträdt vid förlossningen, eller på de andra personer, som om
förlossningen kunna lämna upplysningar, uppgift, huruvida kvinnan är
villig att själf låta afhämta moderskapshjälpen eller hur hon eljest helst
vill att densamma varder henne eller annan för hennes räkning tillställd
o. s. v.

Vidare må påpekas lämpligheten däraf, att formuläret till don
anmälan om arbetes upphörande, som omnämnes i 27 §, blir upprättadt
på det sätt, att, ifall orsaken till arbetets upphörande varit den, att
kvinnan inom kort väntar sin nedkomst, denna orsak till arbetets upphörande
äfven kommer till syneis i anmälnineren.

i o

291

32 §:

Högsta'' handhafvandet af moderskapsförsäkringen är, som förut
nämnts, lagdt i tillsynsmyndighetens hand. Inför denna myndighet
hafva de särskilda lokala försäkringsorganen att aflägga redovisning.
Med dessa försäkringsorgans ställning följer utan vidare, att de skola
öfver de medel, de handhafva i och för moderskapsförsäkringen, föra
räkenskaper, helt skilda från de räkenskaper, de kunna vara nödsakade
att föra på grund af dem åliggande penningförvaltning i andra afseenden
än det, hvarom nu är fråga. Icke desto mindre har det
ansetts lämpligt att införa ett uttryckligt stadgande därom. Angående
redovisningen har endast föreskrifvits, att sådan skall lämnas årligen.
Närmare föreskrifter angående redovisningen har ansetts lämpligen
kunna uppdragas åt tillsyningsmyndigketen att meddela. Bland
dessa föreskrifter kommer gifvetvis icke att saknas en med syfte att
reglera, hur ett försäkringsorgan har att förfara, om under det år, redovisningen
afser, uppstått öfverskott å den af försäkringsorganet förmedlade
försäkringsrörelsen.

För underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse föreskriften i 32 §
3 mom. stadgas straff i 35 § 3 mom.

33 och 34 §§.

Frågan, huruvida en kvinna är berättigad till utbekommande af
moderskapsunderstöd eller icke, är tydligen af den beskaffenhet, att, i
händelse tvist därom uppkommer, denna tvist bör i sista hand i vanlig
ordning slitas af domstol. Innan saken emellertid öfverlämnas till den
vidlyftiga procedur, en domstolsprocess oftast innebär, har det ansetts
lämpligt, att de skäl, på grund af hvilka försäkringsorganet vägrat att
utbetala understödet, blifva pröfvade af tillsynsmyndigheten. Det är
med hänsyn härtill, som 33 § fått den affattning förslaget utvisar. Att
låta den uppkomna tvistefrågan gå än vidare på administrativ väg torde
däremot icke vara lämpligt och har därför i 34 § 2 mom. stadgats, att
öfver tillsynsmyndighets beslut i fråga, som i 33 § omförmäles, klagan
ej må föras.

38 §.

I lagen, sådan den ofvan föreslagits, torde angående sättet för
försäkringsafgifternas utgörande hafva lämnats så noggranna och lätttillämpliga
bestämmelser, att tvekan om, hvem en dylik betalnings -

)

292

skyldighet åligger eller när den skall fullgöras, icke bör kunna uppstå.
Vid sådant förhållande torde något tvifvel ej råda om lämpligheten
däraf, att en försäkringsafgift, som en arbetsgivare ‘icke erlägger
i behörig tid, kan utan föregående utslag eller dom hos honom uttagas
genom utmätning. Ett stadgande därom har därför också influtit i 38 §.
De närmare bestämmelser, paragrafen innehåller i detta ämne, äro i
hufvudsaklig del hämtade från kungl. kungörelsen angående uppbörd af
afgifter till vissa på ömsesidighet grundade försakringsanstalter den
22 oktober 1886.

41 §.

Att åt alla de bestämmelser, som kunna vara nödiga för moderskapsförsäkringens
genomförande, gifva civillags natur, torde af lätt
insedda skäl ej vara lämpligt. I förevarande paragraf har därför införts
det stadgandet, att konungen har att meddela de ytterligare föreskrifter,
som kunna pröfvas erforderliga. I detta afseende må endast
erinras därom, att lagförslaget ej i nödig omfattning irinehåller bestämmelser
om tillsynsmyndighetens verksamhet med afseende å moderskapsförsäkringen,
ej heller angifver de grunder, efter hvilka den i 22 § 4
mom. omnämnda ersättningen till försäkringsorganen skall utgå.

Det har icke förbisetts, att lagen, sådan som den blifvit af de
sakkunniga föreslagen, måhända skall komma att befinnas mindre väl
lämpa sig för vissa under lagen fallande yrken. De yrken, som härvid
afses, äro de s. k. säsongyrkena, d. v. s. sådana yrken, som äro af den
natur, att i dem vid vissa tider af året förekommer hopadt arbete, s. k.
säsongarbete, och de bestämmelser i lagen, som kunna befaras komma
att visa sig ej fullt passa för dessa yrken, återfinnas i 7 och 9 §§. På
grund af stadgandena i 9 § om etthundraåttio dagars väntetid samt 7 §
3 mom. blir en kvinna, som år efter år arbetar som säsongarbeterska i ett
industriellt företag, vid hvilket säsongarbetet hvarje år pågår ondast
kortare tid än nittio dagar, men hvilken däremot icke mellan de olika
arbetssäsongerna sysselsätter sig med industriellt arbete af något slag,
underkastad skyldighet att årligen erlägga försäkringsafgift för en kanske
ganska afsevärd tid, utan att hon dock någonsin kan blifva berättigad
till moderskapsunderstöd. Vid industriella företag åter, där säsongarbetet
har större varaktighet än nu sagts, gå visserligen sådana kvinnor, som
nyss nämnts, icke miste om all utsikt att vid inträffad barnsbörd uppbära
moderskapsunderstöd, men i alla de fall, där tiden mellan tvänne
arbetssäsonger''kommer att öfverskrida nittio (lagar, börjar dock för dem

293

löpa en ny väntetid på etthundraåttio dagar och dessa kvinnors rätt till
dylikt understöd blir följaktligen afsevärdt kringskuren. Det skulle sålunda
kunna starkt ifrågasättas, huruvida icke särskilda bestämmelser i nu
ifrågavarande afseende borde stadgas för de s. k. säsongyrkena. Då de
sakkunniga emellertid icke tilltrott sig kunna med säkerhet afgöra,
huruvida det föreligger ett verkligt behof af dylika bestämmelser, hafva
de stannat vid att ej föreslå sådana, utan i stället i 41 § 2 mom. i
lagförslaget inryckt ett stadgande därom, att, ifall andra bestämmelser
än de i lagen gifna, skulle befinnas böra stadgas för yrken, i hvilka
förekommer s. k. säsongarbete, det ankommer på konungen att därom
förordna.

Huru sådana särskilda bestämmelser, som nyss nämnts, böra affattas
för att bäst fylla sitt ändamål, blir gifvetvis lättare att afgöra,
efter det lagen en tid varit i tillämpning. Emellertid kan redan nu
nämnas, att en utväg, genom hvilken man synes kunna komma ifrån
de olägenheter, lagen väntas medföra för de s. k. säsongyrkena, är den,
att gifva den ifrågasatta kungl. kungörelsen ungefärligen det innehåll
följande förslag utvisar:

»År industriellt företag, hvarom är fråga i lagen om moderskaps försäkring

den....., af den natur, att vid detsamma vid vissa tider

af året förekommer hopadt arbete, s. k., säsongarbete, och har anledningen
därtill, att i sådant företag anställd kvinna upphört att sysselsättas
med arbete i företaget, varit den, att tiden för dylikt säsongarbete
gått till ända, samt blifver kvinnan sedermera under närmast
påföljande arbetssäsong åter sysselsatt med arbete i företaget, skall hon,
äfven om den tid, som då förflutit från arbetets upphörande är längre
än nittio dagar, anses hafva varit under den tiden försäkrad i enlighet
med nyssnämnda lag och skall kvinnan för samma tid vidkännas såväl
den försäkrades som arbetsgitvarens del af försäkringsafgiften, i den
mån sådan afgift icke kan hafva, antingen på den grund, att kvinnan
under ifrågavarande tid varit sysselsatt med arbete i annat industriellt
företag, eller ock af annan orsak, redan blifvit erlagd.

Inträffar för kvinna, hvars sysselsättande med arbete i industriellt
företag upphört af anledning, som nyss nämnts, barnsbörd före närmast
påföljande arbetssäsongs inträde, vare lag som i 9 § 2 mom. i förutnämnda
lag den.....sägs.»

42 §.

Angående den i denna paragraf omnämnda undersökning hänvisas
till hvad i den föregående utredningen å sid. 215 blifvit sagdt.

294

43 §.

I dessa paragrafer meddelas särskilda bestämmelser för de kvinnor,
som redan vid tiden för lagens ikraftträdande innehafva anställning i
industriellt företag.

Grunden till stadgandet i 9 § 1 mom. af en väntetid af etthundraattio
dagar är, på sätt framhållits i den speciella motiveringen till nämnda
lagrum, den, att en kvinna eljest kunde låta sig af utsikten till att erhålla
moderskapsunderstöd lockas till att, då endast kort tid återstode
till hennes barnsbörd, taga anställning i ett industriellt företag. Med
denna grund till väntetidsstadgandet är det ej förenligt att låta samma
stadgande i oförändrad form gälla äfven för kvinnor, som redan vid
tiden för lagens ikraftträdande hafva anställning i industriellt företag.
Det är med hänsyn härtill, som en särskild bestämmelse rörande dessa
kvinnor införts i 43 § 3 mom.

Att ej med afseende å den uppgift, som omförmäles i 29 §, meddelats
en liknande föreskrift, som den, som i 43 § 4 mom. är lämnad
beträffande den i 30 § omnämnda förteckning, har sin grund däri, att
det ansetts önskvärdt, att en dylik uppgift inkommer till tillsynsmyndigheten
redan under första året lagen är i gällande kraft, på det att denna
myndighet må kunna kontrollera, att försäkringsorgan blifvit utsedda
för alla de kommuner, för hvilka sådana organ böra finnas.

295

Speciell motivering till förslag till lag om ändrad lydelse af 7,18,
19 och 20 §§ i lagen angående minderårigas och kvinnors
användande till arbete i industriellt yrke
den 17 oktober 1900.

7 §•

1 inom. I den föregående utredningen (sid. 108) har redogjorts
för den ställning, som af den s. k. yrkesfarekommittén intagits till
frågan om en revision af minderårighetslagens stadgande angående industriarbeterskornas
barnsängshvila. Kommittén hade icke föreslagit
någon afsevärd ändring af nu gällande bestämmelser, särskild! af den
anledning, att någon anordning icke förefunnes, hvarigenom modern tillförsäkrades
skäligt underhåll under den tid lagen hindrade henne från
att skaffa sig arbetsförtjänst. Emellertid borde, enligt kommitténs förmenande,
så snart önskemålet om moderskapsförsäkring förverkligats,
en lagändring vidtagas för att bättre tillgodose barnaföderskans och
barnets behof af hvila och vård.

Den af de sakkunniga föreslagna nya formuleringen af ifrågavarande
föreskrift i minderårighetslagen afser att bereda kvinna ledighet från
arbetet under längre tid, än hvad som nu stadgas. Det har tidigare
betonats, att den för närvarande till fyra veckor efter nedkomsten fastställda
arbetshvilan på grund af bestämmelsens formulering näppeligen
allmänt torde genomföras, utan att den effektiva tid, under hvilken
barnaföderska med stöd af här berörda föreskrift afhåller sig från arbete,
ofta med en eller till och med två veckor torde understiga den såsom
maximum fastställda perioden. Då en arbetshvila af fyra veckor efter
nedkomsten emellertid måste anses såsom den under alla förhållanden
minsta nödvändiga, torde en revision af ifrågavarande bestämmelse i
minderårighetslagen främst böra syfta till att göra en dylik arbetshvila
fullt effektiv.

296

Ett förbud mot arbete under fyra veckor efter nedkomsten motsvarar
likväl blott det blygsammaste kraf, som på utvecklingens nuvarande
ståndpunkt bör ställas på ett stadgande af denna art. Det har
i den ofvan meddelade utredningen vid upprepade tillfällen betonats,
dels att någon tids hvila före nedkomsten i regel vore af synnerligen
gynnsamt inflytande på såväl barnsängens lyckliga förlopp som det nylödda
barnets hälsa och krafter, dels ock att eu afhållsamhet från
•förvärfsarbetet under en längre tid efter barnsbörden möjliggjorde för
modern att ägna sitt barn nödig vård under den mest kritiska perioden
af dess lif. Af sådana grunder har det synts vara af behofvet synnerligen
påkalladt att utsträcka den föreskrifna hvilotiden från fyra till sex
veckor, men att lämna arbeterskan själf valet öppet ifråga om fördelningen
af den del af denna tid, som öfverstiger de obligatoriska fyra
veckorna efter barnsbörden, och således bereda henne möjlighet att antingen
erhålla ledighet redan två veckor före nedkomsten eller att utsträcka
arbetshvilan efter barnsbörden till fulla sex veckor eller ock att
förlägga endast någon del af de två veckorna före samt återstoden efter
nedkomsten.

I öfverensstämmelse med dessa grundsatser har förslaget till 1 mom.
i 7 § af minderårighetslagen affattats.

Genom bestämmelsen i detta moments andra styckes första punkt har
skapats ett medel, hvarigenom en kvinna, då endast kort tid väntas återstå
till hennes nedkomst, kan tilltvinga sig ledighet. Arbetsgifvaren är
nämligen enligt detta stadgande pliktig att gifva henne ledigt från
arbetet, därest hon företer intyg af läkare eller barnmorska, att hennes
nedkomst med sannolikhet kan väntas inom två veckor. Härvid
har icke förbisetts, hur vanskligt det kan vara äfven för nämnda på
området sakkunniga personer att afgöra, om så är förhållandet eller icke.
Skall emellertid med bestämmelsen i 1 mom. uppnås hvad man därmed
åsyftat — beredandet af möjlighet för kvinna, att förlägga en del af
den lagstadgade hvilotiden till tiden före barnsbörden — torde ett
stadgande, sådant som det nu nämnda, vara oundgängligt.

Garantien för, att en minimihvila af fyra veckor efter barnsbörden
iakttagits, har ansetts böra äga formen af ett intyg. Lämpligast i
detta afseende är gifvetvis ett intyg, afgifvet af barnmorska eller läkare,
som skött barnsängskvinnan, men då svårighet möjligen kan möta för
anskaffande af dylikt intyg, har ansetts, att äfven annat tillförlitligt
intyg bör kunna godtagas.

Det torde till här föreslagna stadgande till sist|böra anmärkas,
att den sammanlagda tidsperiod af sex veckor, hvilken arbetshvilan förut -

297

satts böra omfatta, måste anses vara den kortaste tid, som efter genomförande
af en moderskapsförsäkring kan ifrågasättas. Likväl synes man
för närvarande icke böra gå längre, enär dels den föreslagna utsträckningen
af hvilotiden dock icke är obetydlig och dels icke nödig erfarenhet
vunnits om det lämpligaste anordnandet af här ifrågavarande tidsperiod
med hänsyn till hvilan före och efter nedkomsten. Att med den
formulering, 1 mom. erhållit, kvinnan slagstadgade barnsängshvila emellertid
i vissa fall faktiskt kan komma att blifva längre än sex veckor, har
redan påpekats i den speciella motiveringen till 11 § i moderskapsförsäkringslagen,
hvartill hänvisas.

2 inom. En af de vanligaste orsakerna till, att arbeterskan under
nuvarande förhållanden tvingats eller trott sig tvingad till att så snart
som möjligt och före utgången af de fyra veckorna efter nedkomsten
återtaga sitt industriarbete, har varit att söka i hennes farhåga för att
eljest gå miste om sin plats. Då nu genom den föreslagna affattningen af
1 mom. sex veckors arbetshvila skulle göras obligatorisk, blefve denna
farhåga sannolikt ytterligare grundad. Men då det dessutom utgör
den bärande grundvalen i moderskapsförsäkringens hela system att
i möjligaste mån trygga den arbetande moderns ställning, bär det
ansetts nödigt att redan af denna orsak söka ordna villkoren för hennes
åtnjutande af nödig arbetshvila på sådant sätt, att hon icke genom
iakttagande af den föreskrift^ hvilotiden riskerar sin ekonomiska. existens.
Af sådana grunder har föreslagits eu bestämmelse, enligt hvilken
det åligger arbetsgivare!! att, såvidt ej särskildt förhållande lägger
väsentligt hinder därför, bereda kvinnan tillfälle att efter den föreskrift^
ledighetens förlopp återinträda i arbetet.

För att göra ett dylikt stadgande i möjligaste mån effektivt samt för
att dessutom söka förhindra, att en arbeterska afskedas endast på grund
af arbetsgivarens motvilja mot att sysselsätta en hafvande kvinna eller
obestyrkta fruktan för att hennes arbetsprestation skall blifva af lägre
valör, har rätten till afskedaude af kvinna på grund af iråkadt hafvandeskap
inskränkts till de fall, där hafvandeskapet medför betydlig nedsättning
i hennes arbetsförmåga eller anuat särskildt förhållande lägger
väsentligt hinder i vägen för hennes fortsatta sysselsättande.

3 mom. Såsom ytterligare nytt stadgande i förevarande paragraf
har från den s. k. yrkesfarekommitténs förslag till lag om arbetarskydd
upptagits bestämmelse om beredande af erforderlig ledighet för
kvinna, som själf ammar sitt barn. Liksom kommittén icke ansett sig böra

298

föreslå några preciserade föreskrifter om åsyftade ledighet eller någon
ansvarspåföljd för bestämmelsens åsidosättande, har så ej häller i bär förevarande
förslag skett. Visserligen innehålla åtskilliga främmande länders
hithörande lagstiftning, såsom Italiens och Spaniens, enligt hvad tidigare
meddelats (sid. 52), ingående föreskrifter af denna art. Men dels äro
förhållandena i motsvarande fall hos oss afsevärdt skiljaktiga från dessa
i ett annat klimat belägna länders och dels torde de detaljerade lagbestämmelser,
som för ifrågavarande syfte synas vara nödvändiga, icke
väl öfverensstämma med graden af vår hittillsvarande kvinnoskyddslagstiftnings
utveckling i öfrigt. Tillsvidare torde stadgandet ifråga sålunda
icke böra gifvas annan affattning än den föreslagna, men likväl blifva
till nytta, såsom yrkesfarekommittén anmärkt, »som en erinran för arbetsgifvarne
och ett stöd för arbeterskorna».

29!)

Speciell motivering till förslag till lag om ändrad lydelse
af 2 och 93 §§ i lagen om sjukkassor
den 4 juli 1910.

2 §•

Denna paragraf har endast undergått den ändring, att i densamma
tillagts ett 2 moln., angifvande att eu registrerad sjukkassa, utan hinder
af bestämmelsen i paragrafens 1 inom., äger att utöfva den verksamhet,
som åligger kassan enligt den föreslagna moderskapsförsäkringslagen.

93 §.

Det har ansetts lämpligt att såsom ett sista moment i denna
paragraf införa en erinran därom, att laglig grund till ansökan om sjukkassas
trädande i likvidation kan föreligga äfven i andra fall, än de
i denna paragraf omnämnda, nämligen i de fall, som omförmälas i 23 §
i den föreslagna moderskapsförsäkringslagen.

300

Speciell motivering till förslag till kungörelse rörande ändrad
lydelse af § 18 i reglementet för barnmorskor den
3 september 1909.

§ 18-

I denna paragraf har såsom 1 moro. inryckts en bestämmelse om
hvad en barnmorska har att iakttaga, därest hon blifvit kallad till en
barnaföderska, hvilken kan antagas vara försäkrad enligt den föreslagna
moderskapsförsäkringslagen.

Paragrafens 2 mom. motsvarar paragrafens nuvarande lydelse.

301

2 KAP.

Frivillig försäkring.

När den obligatoriska moderskapsförsäkringen föreslagits skola Färtätcringma
begränsas till industriens arbeterskor, så har detta, såsom ofvan fram- ano,dmn9-hållits, skett af hänsyn till nödvändigheten åt att åt en ny försäkringsgren
af denna art vid dess första tillämpning icke gifva ett allt
för stort giltighetsområde och därmed försvåra dess praktiska genomförande,
äfvensom af den anledning, att en obligatorisk moderskapsförsäkring
afsetts närmast böra lösa frågan om de barnaföderskors ställning,
rörande Indika skyddslagstiftningen innehåller föreskrift om viss tids
arbetshvila. I den mån den föreslagna försäkringen i sin tillämpning
visar sig fylla det därmed afsedda syftet, skall helt visst krafvet på utvidgning
af dess verksamhetsområde snart nog framträda och äfven vinna
gehör.

För att förbereda eu dylik utveckling samt icke minst för att tillgodose
det behof af eu ordnad moderskapsförsäkring, som hos störa
grupper af andra kvinnor säkerligen ofta i samma grad som hos industriarbeterskan
förefinnes, torde emellertid möjligheten af att på ett
tillfredsställande sätt anordna eu frivillig moderskapsförsäkring böra
tagas under öfvervägande. För de obligatoriskt försäkrade kvinnorna
torde eu dylik försäkring dessutom äga betydelse som ett komplement
till den obligatoriska försäkringen, på samma sätt som exempelvis i den
obligatoriska sjukförsäkringens länder, där de obligatoriskt försäkrade
äga möjlighet att, vid utträde ur försäkringspliktig anställning och
sålunda äfven ur den obligatoriska försäkringen, vinna inträde i den
frivilliga försäkringen.

Det vill emellertid dessvärre synas som skulle afsevärda svårigheter
möta för genomförandet af en frivillig moderskapsförsäkring. Det är sålunda
högst sannolikt, att de kvinnor, hvilka i första rummet skulle blifva med -

302

lemmar af en sådan frivillig försäkring, i regel skulle rekryteras bland de
åldrar och inom det civilstånd, som representera den högsta fruktsamheten,
och sålunda oftast tillhöra de gifta kvinnornas klass, under det att bland de
ogitta endast ett obetydligt fåtal skulle visa sig uppskatta moderskapsförsäkringens
förmåner. Det vore än vidare väl tänkbart, att äfven
de gifta kvinnorna komrne att tillhöra försäkringen endast under den
tid af sitt lif, da deras fruktsamhetsperiod inlölle, ja, att de inträdde
i försäkningen först efter påbörjad graviditet samt utträdde därur,
sedan understödet efter nedkomsten upphört att utgå.

Då man emellertid icke kan från försäkringen utestänga dem, som
i framstå rummet äro i behot däraf — försäkringen skulle ju under
sadana förhallanden blifva väsentligen förfelad — men man äfven måste
tillse, att icke försäkringskostnaderna blifva så höga, att de för många
blifva afskräckande, synes man vid anordnandet af en frivillig moderskapsförsäkring
höra inrikta sina bemödanden i främsta rummet på att
i så stor utsträckning som möjligt tillföra försäkringen jämväl andra
kvinnor än sådana, för hvilka barnsängsrisken är tämligen öfverhängande,
äfvensom att i möjligaste mån bereda de försäkrade lättnader vid
försäkringsbördans uppbärande. Dessutom måste det vara en viktig förutsättning
för genomförandet af denna liksom af hvarje försäkring i egentlig
mening, att en tillräckligt talrik försäkringstock omslutes af försäkringen.

h ör uppfyllandet af dessa fordringar på en frivillig moderskapsförsäkring
synes träffandet af olika slag af anordningar kunna tagas i
öfvervägande.

Ln första möjlighet synes då vara, att den frivilliga försäkringen
anordnades i nära anknytning till den obligatoriska på sådant sätt, att en
livar svensk kvinna tillerkändes rättighet att moderskapsförsäkra sig i
samma institution, som förmedlade den obligatoriska moderskapsförsäkringen,
och att full gemenskap upprätthölls mellan de båda slagen af
försäkring. . Gifvetvis måste härvid uppställas vissa villkor, såsom exempelvis
skyldighet att underkasta sig viss väntetid o. s. v. De frivilligt
försäkrade skulle i likhet med de obligatoriskt försäkrade åtnjuta statens
medverkan till försäkringskostnadernas bestridande. 1 anseende till
den jämförelsevis låga fruktsamheten bland de obligatoriskt försäkrade
och den betydande medlemstock, som dossa från början tillförde försäkringen,
skulle eu sålunda anordnad frivillig försäkring sannolikt
gestalta sig jämförelsevis tillfredsställande. Emellertid skulle dess
genomförande säkerligen afsevärdt fördyra den obligatoriska försäkringen
och ställa dess ekonomi på en mera osäker grund, än hvad
eljes torde blifva fallet. Redan denna olägenhet synes vara af den

303

vägande beskaffenhet, att tanken på den frivilliga moderskapsförsäkringens
anordnande på här ifrågasatt sätt måste nppgifvas.

I stället synes en anordning, hvarigenom den frivilliga moderskapsförsäkringen
anknötes direkt till sjukkasseverksamheten, erbjuda jämförelsevis
goda möjligheter för denna försäkrings realiserande utan att medföra
de olägenheter, som komme att vidlåda det nyss antydda systemet.
I sådant syfte skulle meddelandet af moderskapsunderstöd i viss
utsträckning åläggas hvarje sjukkassa såsom en skyldighet. Härigenom
blefve moderskapsförsäkringen direkt sammanförd med sjukkassornas
öfriga verksamhet och denna sålunda utvidgad i en riktning, som måste
anses såsom synnerligen lämplig och nyttig. Härigenom blefve det
också möjligt att för den frivilliga moderskapsförsäkringens vidkommande
genomföra det system, hvilket utgör regel inom den obligatoriska
sjukförsäkringen och hvilket äfven synts Riksdagen vid dess behandling
af ärendet vara det närmast riktiga: att nämligen låta den af eu
kvinna i en sjukkassa tagna försäkring omfatta icke blott understöd vid
sjukdom i vanlig mening, utan ock vid barnsäng.

Vid en dylik direkt till sjukkassornas öfriga verksamhet anknuten
moderskapsförsäkring synes det vara egentligast att låta sjtikkassornas
manliga medlemmar bidraga till gäldandet af kostnaderna. Dessa kostnader
skulle således med ett afsevärdt understöd af statsmedel, bestridas genom
en för ändamålet tillräcklig, för manliga och kvinnliga medlemmar lika stor
förhöjning af den för sjukkassans medlemmar eljes fastställda afgiften.

En dylik anordning af den frivilliga försäkringen komme sannolikt
att i de flesta fall funktionera på ett ganska tillfredsställande sätt och torde
dessutom kunna betraktas såsom en naturlig och enkel lösning af problemet
samt ur dessa synpunkter således vara att föredraga.

Mot denna anordning resa sig emellertid viktiga praktiska betänkligheter.
Det är ett kändt, förhållande, hvilket äfven i den föregående
utredningen påpekats, att vårt lands sjukkassor hittills endast undantagsvis
meddelat understöd på grund af barnsäng. I de få fall, då
detta skett, hafva understöden dessutom i regel varit knappt tillmätta.
Orsaken härtill torde, såsom äfven i det föregående antydts, vara att söka
i farhågor för att meddelande af här ifrågavarande understöd skulle afsevärdt
belasta sjukkassornas ekonomi. Förhållandet torde också visserligen vara,
att den kvinnliga medlemstocken inom våra sjukkassor otta nog till
stor del utgöres af gifta kvinnor, företrädesvis manliga medlemmars
hustrur, en omständighet, som måste bidraga till att göra den genomsnittliga
fruktsamheten bland medlemmarna jämförelsevis stor och sålunda
kostnaderna för beredande af ett moderskapsunderstöd af mera effektiv

304

beskaffenhet relativt höga. Sannolikt torde äfven antalet kvinnliga sjukkassemedlemmar,
tillhörande åldrar och civilstånd med större fruktsamhet,
blifva jämförelsevis betydligt, därest sjukkassorna ålades att meddela
barnsängsunderstöd. Äfven om dessa farhågor i stort sedt vore öfverdrifna
och i hvarje fall borde träda tillbaka i betraktande af de fördelar,
som genom den ifrågasatta anordningen sannolikt skulle ernås,
så är den däraf’ framkallade, nyss antydda obenägenheten hos sjukkassorna
för en utvidgning af verksamheten i angifven riktning så framträdande,
att det är omöjligt att bortse därifrån vid planens praktiska
förverkligande. Det synes nämligen ingalunda vara uteslutet, att ett
ingripande af här ifrågasatt art från lagstiftningens sida skulle leda till
den påföljd, att kvinnorna, särskildt de som främst vore i behof af
moderskapsförsäkringen, utestängdes från de af män och kvinnor gemensamt
bildade sjukkassorna. En dylik redan i och för sig beklaglig
konsekvens skulle uppenbarligen göra vissa af fördelarna med den här
åsyftade försäkringen i ej så ringa mån illusoriska. Visserligen stode
för kvinnorna den utvägen öppen att bilda uteslutande för dem afsedda
sjukkassor. Men inom dylika kassor komme gifvetvis en med sjukkasseverksamheten
kombinerad moderskapsförsäkring att draga jämförelsevis
dryga kostnader, särskildt i förhållande till kassor med både
manliga och kvinnliga medlemmar, där de manliga medlemmarnes medbetalningsslcyldighet
komme att afsevärdt minska den afgiftsökning, som vore
nödvändig för bestridande af kostnaderna för en med moderskapsförsäkring
kompletterad sjukförsäkring. Öfverhufvud taget skulle ett stadgande
om männens skyldighet att bidraga till dessa kostnader, ehuru
en dylik grundsats ur rättvisans och billighetens synpunkt bestämdt
måste häfdas, vålla eu ojämn belastning för medlemmarne inom olika
kassor, i det att inom kassor med endast manliga medlemmar den här
ifrågasatta afgiftsökningen alls ej skulle förekomma, medan dess storlek
i kassor för både män och kvinnor blefve beroende af antalet kvinnliga
medlemmar och inom blott af kvinnor bildade kassor möjligheten af en
minskning i de för moderskapsförsäkringen utgående afgifterna på grund
af manliga medlemmars medbetalningsplikt vore utesluten. Det förefaller
slutligen ovisst, huruvida — under det nuvarande omdaningsskedet
inom vårt sjukkasseväsende, då ett stort antal sjukkassor helt nyss
omlagt sin verksamhet efter den nya sjukkasselagens fordringar och
flertalet af de öfriga förbereda en dylik omläggning — den nu ifrågasatta
förändringen och utvidgningen af sjukkassornas verksamhet icke
skulle inverka i någon mån ogynnsamt på genomförandet af den reform
af sjukkasseväsendet, som lagen den 4 juli 1910 afsett att åstadkomma.

305

Af alla liär antydda orsaker synes sålunda en anordning af den
frivilliga moderskapsförsäkringen enligt det senast ifrågasatta systemet
ej kunna utan vidare förordas. Med utgångspunkt från grundtanken i
detta system eller moderskapsförsäkringens direkta anknytning till sjukkassorna
synes likväl en anordning kunna träffas, hvarigenom en antaglig
lösning af detta problem vunnes. Planen för en sådan anordning skulle i
hufvudsak vara följande.

Utgifvandet af barnsängsunderstöd skulle visserligen äfven enligt
detta system bindas vid sjukkassorna såsom en i viss mening obligatorisk
understödsform. För att förebygga de möjliga, i det föregående
antydda ofördelaktiga verkningarna af att sjukkassornas manliga
medlemmar ålades att dela kostnaden för moderskapsunderstödets beredande
skulle emellertid endast de kvinnliga medlemmarna bidraga till
försäkringen. Därigenom vunnes äfven, att afgifterna för försäkringen
blefve oberoende af ett med tiden växlande förhållande mellan männens
och kvinnornas antal inom sjukkassorna. Men då de kvinnliga
medlemmarna inom flertalet sjukkassor äro fåtaliga, och de enskilda
sjukkassorna på grund häraf i regel icke vore ägnade att utgöra själfständiga
organ för en frivillig moderskapsförsäkring, skulle sjukkassorna
— där de omfattade kvinnliga medlemmar — i fråga om sin verksamhet
med afseende på den frivilliga moderskapsförsäkringen antingen
samtliga eller ock i större grupper sammanföras till ett gemensamt
helt. Hvarje sådan grupp, eventuellt samtliga kassor, skulle hvad moderskapsförsäkringen
beträffar utgöra en ekonomisk enhet med de enskilda
därunder inordnade sjukkassorna såsom lokala organ, hvilka hvart för
sig förmedlade den frivilliga moderskapsförsäkringen för sina medlemmar
såsom en från sjukförsäkringen ekonomiskt skild, särskild försäkring.
Inom hvarje dylik enhet borde utgifter och understöd utgå
med lika belopp för alla kvinnliga medlemmar, oberoende af hvilken
klass de tillhörde. Hela försäkringen skulle ställas under öfverinseende
af en central tillsynsmyndighet, hvilken äfven skulle träffa nödiga
anordningar för den omnämnda gruppbildningen och förmedla den
erforderliga kostnadsfördelningen kassorna emellan på ungefärligen
samma sätt, som föreslagits beträffande den obligatoriska försäkringen.
Då det bidrag från arbetsgifvarnes sida, hvilket med fog kunnat påräknas
för den obligatoriska försäkringens genomförande, vid den frivilliga
försäkringen måste bortfalla, men det allmännas intresse af den
största möjliga anslutning äfven till den frivilliga moderskapsförsäkringen
är uppenbart, synas skäl tala för, att staten ikläder sig gäldandet af
icke blott samma andel af premierna som vid den obligatoriska försäk 39 -

306

ringen, utan dessutom äfven den del, som vid denna, enligt den af de
sakkunniga föreslagna organisationen, påhvilar de försäkrades arbetsgifvare.
Härigenom skulle således afgifterna för den af den frivilliga
moderskapsförsäkringen meddelade moderskapslijälpen bestridas till
hälften af statsmedel och till hälften af de försäkrade själfva. Men
dessutom synas af statsmedel böra bekostas äfven viss ersättning åt
sjukkassorna för försäkringens förvaltning, utgående med ett belopp af
exempelvis 50 öre per år och försäkrad.

Såsom skäl för att staten sålunda torde böra starkare belastas för genomförande
af en frivillig än af den föreslagna obligatoriska moderskapsförsäkringen
talar äfven den omständigheten, att kostnaderna för den förra
sannolikt blefve relativt afsevärdt högre än för den sistnämnda på grund af
den större fruktsamhet, med hvilken måste räknas ifråga om den frivilliga
försäkringen. För att öfverhufvud taget begränsa dennas kostnader till ej
alltför höga siffror torde understödsbeloppet äfven böra sättas väsentligt
lägre än inom den obligatoriska försäkringen och knappast kunna fastställas
ens till hälften åt det af denna utgifna understödet. Eu orättvisa
kan genom eu dylik olikformighet till synes uppstå, i det att kvinnor, Indika
intaga en med industriarbeterskan fullt jämförlig ställning i socialt och
ekonomiskt hänseende, endast på grund däraf, att de icke falla under den
för denna sistnämnda gällande lagstiftningen måste nöja sig med en og}mnsammare
moderskapsförsäkring. Dylika ojämnheter i den sociala i a rastid
ningens tillämpning kunna emellertid tyvärr icke på dennas nuvarande
utvecklingsståndpunkt undvikas. Detta gäller särskild! i här
föreliggande afseende, där eu obligatorisk försäkring för första gången
i vårt land skulle komma att införas och där det af sådan anledning
icke synts vare sig möjligt eller lämpligt att genast från början gifva
denna en omfattning af så vidsträckt art, att därigenom alla nås,
som öfverhufvud kunde tänkas böra komma ifråga. Erfarenheten från
den utländska sociala försäkringslagstiftningen gifver vid handen, att
man äfven där i första rummet låtit industriarbetarbefolkningen komma
i åtnjutande af de förmåner, som afsetts med lagstiftningen, och att man
först efter en lång utvecklingsperiod ansett sig böra utsträcka giltighetsområdet
till äfven andra grenar af det ekonomiska lifvet än industrien.

Enligt de beräkningar, som i det föregående (sidd. 216 tf.) meddelats
angående kostnaderna för genomförandet af en frivillig modei’-skapsförsäkring i den ordning här ifrågasatts måste, under förutsättning
af en fruktsamhet af 150 %o — därest man utgår från att den
absoluta utgift som ålägges den försäkrade bör vara ungefärligen lika
stor inom den frivilliga som inom den obligatoriska försäkringen —

307

inom den frivilliga försäkringen såväl understödstiden förkortas till fyra
veckor som dagunderstödet minskas med hälften eller till 1 kr. För en
dylik försäkring skulle nämligen, enligt hvad af tabellen å sid. 218
framgår, årspremien för försäkringstagaren belöpa sig till 2 kr. 10 öre
(mot 2 kr. 16 öre inom den obligatoriska försäkringen).

Statsverkets kostnader för genomförandet af en frivillig försäkring
enligt dessa grunder af 100,000 kvinnor skulle uppgå till 365,000
kr., hvaraf 50,000 kr. för ett ifrågasatt förvaltningsbidrag till sjukkassorna
af 50 öre per år och försäkrad. Då dessa kostnader, hvari
icke inbegripits utgifterna för tillsynsmyndighetens verksamhet, sålunda
redan för moderskapshjälp och förvaltningsbidrag uppgå till ett jämförelsevis
ansenligt belopp, torde det vara väl befogadt att, såsom vid
deras beräkning skett, utgå från förutsättningen, att inom den frivilliga
försäkringen någon amningsbelöning icke skulle utbetalas af statsmedel.

En anordning af den frivilliga moderskapsförsäkringen, sådan den
här af de sakkunniga angifvits, förutsätter för sitt genomförande främst
eu sådan ändring i den för sjukkassorna gällande lagstiftningen hvarigenom
sjukkassa ålägges att bereda tillfälle till utfående af understöd
under viss minimitid efter nedkomsten för barnsängskvinna, hvilken är
medlem af kassan. Bestämmelser i sådant syfte synas böra införas
endast i 1910 års sjukkasselag, enär den äldre lagen af 1891 knappast
i något afseende hyilar på grundsatsen om ett reglerande af sjukkasseverksamhetens
materiella åligganden och den dessutom numera äger
eu blott öfvergående giltighet. Den frivilliga moderskapsförsäkringen
komme sålunda icke omedelbart att omfatta alla registrerade sjukkassor
i riket, utan endast dem, som läte sig registreras enligt den nya sjukkasselagen.
Dock torde det öfvervägande flertalet af rikets sjukkassor
efter den medgifna öfvergångstidens slut eller den 1 januari 1916 hafva
blifvit registrerade enligt den sistnämnda lagen och därmed moderskapsförsäkringen
hafva bragts i tillämpning i önskvärd utsträckning.

Då det är af största vikt, att nödigt samband upprätthålles mellan
den obligatoriska och den frivilliga moderskapsförsäkringen, synas vidare
för sådant ändamål särskilda föreskrifter böra utfärdas. I den förteckning,
som det, enligt hvad tidigare föreslagits, skulle åligga arbetsgivare
att i vissa fall afgifva till försäkringsorgan rörande hos honom
sysselsatta försäkringspliktiga arbeterskor, torde, med ledning af från
dessa inhämtade uppgifter, anteckning böra ske angående den sjukkassa,
i hvilken den försäkrade i förekommande fall är medlem. Underrättelse,
om att sådan medlem är obligatoriskt försäkrad, skulle genom försäkrings -

Ändring i
sjukkasselagen.

308

organs försorg delgifvas vederbörande sjukkassa, hvilken af sådan anledning
fritoge dylik medlem från afgift till den frivilliga moderskapsförsäkringen.
Moderskapsunderstöd skulle utbetalas genom den kassa,
där medlem vore sjukförsäkrad, hvadan sålunda obligatoriskt moderskapsförsäkrade
sjukkassemedlemmar mottoge detta understöd af den kassa,
hvaraf de äro medlemmar, oafsedt om denna vore försäkringsorgan eller
ej. I senare fallet skulle det af sjukkassa till obligatoriskt moderskapsförsäkrad
medlem utbetalta beloppet genom försäkringsorganet återgäldas.
För att bereda möjlighet för en obligatoriskt försäkrad kvinna,
hvilkens försäkringsplikt upphört, att erhålla tillgång till frivillig
moderskapsförsäkring torde i vissa fall lättnader för henne böra gälla i
fråga om tillämpningen af stadgande!! rörande karenstid och väntetid.

Deri frivilliga
försäkringens
genomförande.

Till den lösning af den frivilliga moderskapsförsäkringens problem,
som här ifrågasatts och hvilken synes de sakkunniga ändamålsenligast,
skall emellertid anmärkas, att det icke undgått de sakkunniga, att åtskilliga
betänkligheter kunna resas mot dess genomförande, hvadan
något fullständigt förslag därtill ej häller af de sakkunniga utarbetats.
Utan tvifvel kräfver denna lösning en tämligen vidlyftig apparat och
ett kräfvande administrationsarbete af sjukkassorna, hvartill kommer,
att kostnadernas storlek icke kan med säkerhet på förhand beräknas,
enär såväl försäkringstockens omfattning som dess på fruktsamheten
inverkande sammansättning kunna te sig helt annorlunda än som förutsatts.
Denna försäkring kräfver dessutom för sitt möjliggörande eu
betydande ekonomisk uppoffring såväl af det allmänna som af de försäkrade,
hvilken uppoffring måhända kan synas allt för betungande i
betraktande af det jämförelsevis ringa understöd, som kan beredas, och
af den ännu på många håll ringa insikten om moderskapsförsäkringens
uppgift och betydelse. Det torde äfven böra erinras om, att införandet
af denna nya form af sjukhjälp under en tid, då sjukkassorna på grund
af den nya sjukkasselagens genomförande i många afseenden befinna
sig i ett omdaningsskede, kan vara ägnadt att i viss mån öka svårigheterna
för den frivilliga moderskapsförsäkringens tillämpande. Slutligen
må anföras, att denna försäkring, såsom flerstädes betonats, sannolikt
endast i en viss utsträckning skall komma de kvinnor till godo, för
hvilka den är afsedd att vara ett stöd och en hjälp, i det att dels de
minst bemedlade, dels ock de ogifta kvinnorna endast till mindre antal
kunna väntas sluta sig till försäkringen.

Det är likväl uppenbart, att frågan om ett konsekvent ordnande
af moderskapsförsäkringen i vårt land icke är löst genom införande

309

enbart af en obligatorisk försäkring för indnstriarbeterskorna. Då den
obligatoriska försäkringens omfattning af tidigare anförda skäl tillsvidare
torde böra begränsas till en viss grupp kvinnor, måste det sörjas
för, att åtminstone möjlighet till beredande af ekonomiskt understöd
vid barnsäng står öppen äfven för alla andra kvinnor. En dylik möjlighet
kan beredas endast genom en särskildt reglerad frivillig moderskapsförsäkring,
och det har sålunda varit de sakkunniga angeläget att,
såsom i nu förevarande förslag skett, söka anvisa den väg, på hvilken
frågan om denna försäkrings anordnande synes höra lösas.

Därest de betänkligheter, som ofvan anförts, skulle göra ett undanskjutande
af frågan om genomförandet af den frivilliga moderskapsförsäkringen
i den ordning, i det föregående ifrågasatts, nödvändigt,
synes emellertid någon åtgärd från det allmännas sida böra företagas
till uppmuntran och understödjande af de sjukkassor, som af eget
initiativ infört eller framdeles kunna befinnas villiga införa moderskapsförsäkring
för sina kvinnliga medlemmar, d. v. s. utbetala sjukhjälp vid
dessa medlemmars barnsäng. I det föregående har visats, att antalet af
de sjukkassor i vårt land, som f. n. utöfva dylik verksamhet, är ytterligt
ringa. Men då utbetalandet af barnsängshjälp för dessa kassor innebär
eu utgift utöfver de ordinarie utgifterna inom det öfvervägande flertalet
svenska sjukkassor''Och därmed dessutom nås ett syfte, som här ofvan
ofta påpekats vara af ett stort samhälleligt intresse, synas goda skäl
föreligga för ett understödjande från statens sida af denna verksamhet,
äfven om den täcker endast en ringa bråkdel af det behof, som här
föreligger. Ett dylikt understöd torde emellertid äfven kunna beräknas
utöfva den verkan, att andra sjukkassor ägna uppmärksamhet åt denna
gren af arbetet och att sålunda kassornas intresse för utbredande åt en
frivillig moderskapsförsäkring småningom skall väckas och stegras.

Med afseende på den form, under hvilken här berörda statsunderstöd
bör fastställas, synes vara lämpligast och ändamålsenligast att låta
det utgå med viss summa för hvarje dag, för hvilken barnsäng sunderstöd
af kassan utbetalas. Väljes denna anordning och bestämmes nämnda
belopp till 50 Öre per sjukdag, skulle den utgift, som häraf förorsakades
statsverket, enligt hvad de å sid. 219 anförda beräkninger utvisa, sannolikt
de första åren knappast öfverstiga en summa af 1,500 kronor och
äfven, sedan en afsevärd tid förflutit från bestämmelsens första tillämpning,
icke gå upp till mer än högst 15,000 kr. per år.

Statsbidrag åt
sjukkassor,
som utgifva
barnsängsunderstöd.

310

Vid beviljandet af ett dylikt bidrag, hvarom bestämmelser lämpligen
torde böra införas i den årliga kungörelsen angående statsbidrag
åt registrerade sjukkassor, synes det villkoret emellertid böra fästas, att
af kassan ett mot sjukhjälpen svarande belopp till barnsäng skvinna utbetalas
under en tid af minst fyra veckor efter nedkomst en, enär eljes
ett understöd af denna art torde äga allt för ringa effektivitet. Det
berörda statsunderstödet torde slutligen böra förbehållas de sjukkassor,
som låta sig registreras enligt 1910 års sjukkasselag, enär beträffande
öfriga kassor nödig kontroll i här berörda hänseende torde vara svår
att upprätta.

BILAGOR.

313

Italiensk lag den 17 juli 1910 angående inrättande af en statens

moderskapskassa.

Art. 1. — En moderskapskassa bildas med ändamål att vid barnsäng och vid
för tidig nedkomst lämna understöd åt de i lagen af den 10 december 1907, n. 848, om
kvinno- och barnarbete berörda arbeterskorna.

Kassan har sitt säte i Rom.

Den förvaltas af nationalkassan för arbetarnas invaliditets- och ålderdomsförsäkring,
såsom själfstyrande sektion af denna samma kassa, och åtnjuter alla de förmåner (med
undantag af de donationer och inkomster, som nämnas i art. II i lagen af den 30 maj
1907, n. 376), privilegier och all den skattefrihet, som äro denna beviljade.

Intyg, attester, kvittenser och alla andra handlingar, som tarfvas, för att arbeterskorna
skola komma i åtnjutande af kassans förmåner, äro fritagna från stämpelskatt och utlämnas
gratis.

Art. 2. Moderskapskassans inkomster bestå af:

1) ett årligt obligatoriskt bidrag, som inbetalas:

med 1 lira för hvarje arbeterska i åldern mellan 15 och 20 år;

med 2 lire för hvarje arbeterska i åldern mellan 20 och 50 år.

2) de belopp, som inflyta genom penningböterna för öfverträdelser af denna lag och
reglementet för dess tillämpning, och de summor, som inbetalas af arbetsgifvaren i enlighet
med art. 6 i denna lag;

3) donationer och gåfvor, som skänkts kassan af institutioner eller enskilda personer,
eller hvarje annan inkomst, som i framtiden kan komma att tillfalla kassan.

Det obligatoriska årliga bidraget, hvarom i 1 mom. sägs, gäldas af arbeterskan och
arbetsgifvaren med hälften hvardera.

Arbeterskans halfva andel i bidraget skall af arbetsgifvaren afdragas från hennes
lön, och arbetsgifvaren är förbjuden att, af någon som hälst orsak eller förevändning, såsom
hennes bidrag innehålla större summa, vid straff af böter från 50 till 500 lire.

Art. 3. — Kassan utbetalar till hvarje arbeterska vid barnsäng eller i fall af för

tidig nedkomst ett understöd å 30 lire på villkor, som i reglementet skola bestämmas, med
undantag för det fall af fosterfördrifning, hvarom nämns i art. 381 af strafflagen, och i
hvilket fall understödet icke utgifves.

314

Understödet skall utbetalas till arbeterskan-modern i första veckan efter nedkomsten,
i den ordning af reglementet bestämmes. Där kan desslikes föreskrifvas, att understödet
i sin helhet eller delvis skall utbetalas i förskott af arbetsgifvaren, med rättighet för denne
att af moderskapskassan återfå sitt utlägg.

Art. 3-bis. — Understödet, hvarom i föregående artikel sägs, böjes medelst det af
staten beviljade bidraget å 10 lire till 40 lire för hvarje bamsängskvinna.

Art. 4. — Det bidrag, hvarom i art. 2 sägs, skall utbetalas i vissa bestämda

delar på tider, som i reglementet skola angifvas, och betalningen skall verkställas af arbetsgifvaren
i den form och på det sätt, hvarom i samma reglemente bestämmes.

Art. 5. — En understödsfordran kan icke öfverlåtas, ej häller utpantas eller med

kvarstad beläggas.

Hvarje öfverenskommelse, som göres i afsikt att undandraga sig understödens utbetalning
eller minska deras i art. 3 fastställda belopp, är ogiltig.

Art. 6. — Preskriptionstiden för laga stämning för utfåendet af det i art. 3 och
3-bis fastställda understödet utgör ett år, räknadt från dagen för nedkomsten eller aborten,
med undantag för det fall att åtal väckts för fosterfördrifning, i hvilket fall preskriptionstiden
utsträckes, tills domstolen gifvit sitt slutgiltiga utslag.

Arbeterska har rätt till förutnämnda understöd, äfven i fall af underlåtelse att till
moderskapskassan inbetala hela eller en del af de i art. 2 fastställda bidragens belopp.
Den, som gjort sig saker till en sådan underlåtenhet, är förfallen till böter från 50 till 500
lire, och den skyldige arbetsgifvaren skall dessutom till moderskapskassan erlägga en summa,
motsvarande tio gånger det belopp, som han underlåtit att inbetala.

Art. 7. — Direktionen för Nationalkassan för arbetarnas invaliditets- och ålderdomsförsäkring
skall genom en af densamma tillsatt styrelse sköta förvaltningen af moderskapskassan.

Sagda styrelse skall till en tredjedel bestå af arbetsgifvarnas och till en tredjedel
af arbetarnas representanter, hvilka utses af jordbruks- industri- och handelsministern, de
förra bland de arbetsgifvare, som ha kvinnor anställda, och de senare bland de arbetare,
som äro ledamöter af skiljenämnder.

Art. 8. — Inkasserandet af de summor, som på grund af bestämmelserna i föreliggande
lag böra inbetalas till moderskapskassan, skall göras af förvaltningen enligt de
former och föreskrifter samt med de förmånsrättigheter, som gälla för inkasseringen af de
direkta skatterna.

Art. 9. — Denna lag äger icke tillämpning å de i statens industriella företag
sysselsatta arbeterskor, hvilka genom särskild lag eller förordning böra tillförsäkras barnsängsunderstöd,
icke understigande det, som af denna lag fastställts.

Art. 10. -—I ett reglemente, som skall kungöras genom kungl. dekret inom 6
månader efter antagandet af denna lag och efter arbetsrådets, sociala försäkringsrådets och
ministerrådets hörande, skola närmare föreskrifter för kassans verksamhet och förvaltning
så väl som straffen för uraktlåtenhet att iakttaga sagda föreskrifter fastställas.

Art. 11. — Jordbruks-, industri-och handelsministern skall hvarje år till parlamentet
afgifva redogörelse samt redovisning rörande kassans verksamhet tillika med rapport öfver
eu rörande dess förvaltning och ställning verkställd teknisk revision.

315

Art. 12. — Nationalkassan för arbetarnas invaliditets- och ålderdomsförsäkring skall
förskottera erforderliga fonder för bildandet af moderskapskassan och för dennas förvaltning
och verksamhet under dess första arbetsår. De sålunda förskotterade summorna skola med
4 proc. ränta i fem annuiteter återgäldas af de inkomster, som till moderskapskassan inflyta
under de första fem åren af dess verksamhet.

Art. 13. — Denna lag skall träda i kraft tre månader efter offentliggörandet af
det i art. 10 nämnda reglementet.

Tat). I. Genomsnittlig daglön för 1,600 industriarbeterskor under åren 1906—09,

	Under 15 år.	15—18 år.	18—25 år.	25—30 år.	30—40 år.	40—50 år.	50—60 år.	60 år och där-öfver.	Samtliga ålders. klasser.	Ålders-gruppen 18—60 år.
Yrkesgrupp (-klass).	U O rz ® 5 u d £ « X tf	a to Tb <8 . ® -Ö tf 3	o a£ <4 tf X re	d O ''So tf . ''O H i—i -b) •Ö ©	o -c* tf	d tO Te tf • ® TJ tf 3	u 0 32 1	d to « ^ ert H XJd tf T3 tf s	(h O $ SS tf ■e tf	d to Ti 5 jj 3 n0 tf s	U O *2 j=3 ■8 tf	d :© Tc tf • ert tf ^ no « a	h O *2 © X tf	d 2 T3d ert ^ Seid tf ''d tf S	0 tf « ♦j *- d « <5 © 1	d IO T3d « .• 25 tf ^ ''d © 2	In O — M 32 ö3 © ■8 tf	d 2 Tb tf . 2J3 tf ''d © 3	U 0 r-e* 3 2 d3 •<!* tf ^X ö	d 2 Tb in tf ''d tf 3
Närings- och njutn ingsämnes-industri .........................	4	1-06	35	1*85	215	2*23	62	2*69	120	2*66	68	2*46	19	2*58	4	1*72	527	2*40	434	2* 46
Bagerier och käxfabriker ......	-	-	3	1*33	4	2*08	3	2*14	2	1*96	—	—	—	—	—	—	12	7*93	9	2(16
Sockerraffinaderier ..............	-	-	6	2*16	27	2*33	11	2*54	14	2*4 7	7	2*3 9	2	2*23	—	—	67	2-38	67	2*40
Karamell-, konfekt- och clioko- ladfabriker ....................	2	1''00	7	1*13	7	1*31	1	1*67			1	1*50			_		18	1*27	9	7*44
Maltdrycksbryggerier............	-	-	12	2*29	143	2*46	38	2*96	100	2*73	55	2*73	15	2*71	i	1*50	364	2si	357	2* G3
Mineralvattenfabriker............	-	-	1	2*40	14	1*81	6	2*18	2	1*75	i	2*oo	1	2*3 3	i	2*3 2	26	1*95	24	1*91
Tobaksfabrikör....................	2	ris	1	2*83	5	2*17	-	—	-	—	i	1*00	1	1*67	2	1*59	12	T77	7	7*79
Mejerier..............................	-	-	1	1*00	8	1*37	1	2*oo	1	1*80	-	-	-	-	-		11	1*43	10
Textilindustri......................	31	1‘21	59	1*40	no	1*70	28	1*84	35	1*98	28	1*82	10	1*63	6	1*60	307	1*64	211	7*77
Bomullsspinnerier och -väf-verier ..............................	7	1''25	12	1*46	33	1*75	6	2*05	12	1*81	8	2*00	3	1*66	4	1*56	85	1-71	62	7*88
Spinnerskor ..................	6	1*2 2	4	1*62	11	1*71	-	—	1	2*08	-	—	—	—	—	_	22	Tös	12	7*74
Väfverskor.....................	-	—	3	1*47	14	1*78	5	1*96	8	1*90	6	2*04	2	1*90	2	1*92	40	Tm	35	7*89
Jutespinnerier och -väfverier .	4	1*39	5	1*54	17	1*75	5	2*0 7	7	1*97	4	1*66	2	1*45	—	—	44	1*74	35	i*8i
Spinnerskor ..................	3	1*27	2	1*69	4	1*90	3	2*3 2	1	2*10	1	1*55	1	1*40	—	—	15	7*7 8	10	7*96
Väfverskor....................	1	1*75	3	1*48	8	1*50	2	1*70	5	1*89	2	1*7 2	—	—	—	—	21	1*64	17	-1*67
Linne- och hampspinnerier samt -väfverier ...............	4	1*26	2	1*76	5	1*84	2	1*73	2	1*56	3	1*87	1	1*85	i	1*35	20	1''66	13	7*79
Yllefabriker ........................	13	ri9	31	1*41	Öl	1*79	11	1*72	9	2*03	11	1*77	3	1*50	i	2*oo	130	l‘e 4	85	7*79
Spinnerskor ................	6	1*18	7	1*44	12	1*89	1	1*70	—	—	1	1*50	—	—	—	—	27	Tät)	14	1*84
Väfverskor....................	1	1*42	10	1*48	23	1*86	2	1*77	2	2*oo	3	1*72	2	1*65	-	-	43	1-7 4	32	7*83
Beklädnadsindustri ............	9	1*10	15	1*31	14	1*96	8	2*10	3	l*so	4	2*6 8	1	2*33	_	—	54	1-71	30	209
Skofabriker ........................	8	1*15	8	1*54	7	2*23	3	2*09	—	—	1	1*83	—	—	_	—	27	Te7	11	2*43
Trikå- och strumpfabriker.....	-	-	-	-	3	1*76	4	2*22	1	2*oo	-	—	1	2*33	—	—	9	'' 2 OK	9	2oe
Tvättinrättningar ...............	-	-	4	1*01	2	1*58	1	1*75	1	1*80	3	2*97	-	-	-	-	11	T 79	7	223

317

Tab. I. (Forts.). Genomsnittlig daglön för 1,600 industriarbeterskor under åren 1906—09.

	Under 1 15 &r.	15—18 år.	18-25 år.	25—80 år.	30—40 år.	40—50 år.	50—60 år.	60 år och där-öfver.	Samtliga ålders- klasser.	Ålders- gruppen 18—60 år.
Yrkesgrupp (-klass).	O 5 £ öS ® •e cd	d to ''be Cd al 25 ® no 4) ä	u o $ £ «3 * ce	•o cd . 25 ''d o B	*4 O _ M ££ u ed	d 0 1 . >rj 8 ■3* ''d a	o 3 £ 0) cS	d o ''3c cd . 25 ''d O 3	o 5 £ c-2 a	d ••o 2 tf ^ 25 o nd 9 S	u o r-i-X II ed	Q tO 2 ed . 25 ® ''Ö 1	O $ £ s	d 2c tf ert fn — Ad tS 9 a	V." O II ed	d O 2) cd . 25 ® ^ ''d o s	O aj •s a	d ■0 2 Cd . ert tH rrt Ad ■d ® a	U O SE aZ ® u cd	d 0 2 cd . frt ■3* Hd 1
Läder-, hår- och gummivaru-industri..........................					2	1*73	2	1*85	2	2*oo	i	2*oo	1	2*oo			8	7*89	8	1''89
Trävaruindustri..................	1	1*10	8	1*40	12	2*03	9	1*92	10	2*14	6	2*12	5	1*80	5	1*79	56	7*89	42	2 09
Sågverk och hyflerier .........	1	1*10	1	1*20	6	1*92	6	1*83	3	2*08	3	1*92	4	1*62	4	1*61	28	T 78	22	1''87
Korkfabriker........................	-	-	2	1*16	6	2*18	2	2*25	5	2*33	3	2*33	1	2*50	1	2*50	20	2-16	17	2sg
Trämasse- ochpappersindustri	8	0*91	30	1*27	19	2*06	4	1*83	5	2*oo	6	2*18	2	1*26	1	1*50	75	l''R9	36	2on
Trämassefabr., pappersbruk och pappfabriker.....................			7	1’31	7	2*2 2	1	1*50	1	2*50	4	2*10	2	1*26	1	1*30	23	1‘79	15	203
Bokbinderier och albumfabriker	8	0*91	23	1*25	12	1*97	3	1*94	4	1*87	2	2*3 5	-	-	-	-	52	Töo	21	T 98
Grafisk industri ..................	4	0*68	12	1*19	7	1*77	2	2*45	2	2*15	—	—	—	—	—	—	27	1''43	11	7*96
Boktryckerier .....................	—	—	10	1*27	5	1*92	2	2*45	1	2*so	-	-	-	-	-	-	18	1''64	8	2*40
Lito- och kemigrafiska anstalter	4	0*68	2	0*83	2	1*42	-	-	1	2*oo	—	-	—	—	-		9	1''03	3	1’61
Metallindustri .....................	2	1*36	9	1*42	15	1*99	7	1*92	8	1*89	7	1*43	1	2*oo	1	1*50	50	1‘75	38	l’8ö
Järn- och stålvarufabriker......	_	—	4	1*36	7	1*89	4	2*02	5	2*09	5	1*38	-	—	—	-	25	Tso	21	7*89
Bleck-, plåt- och koppar-slagerier .......................			2	1*50	2	1*65	1	1*30	2	1*42	2	1*05	1	2*oo			10	l’4o	8	1‘44
Annan metallindustri............	2	1*36	3	1*44	6	2*23	2	2*06	i	1*80	-	-	-	-	1	1*30	15	1-84	9	2*44
Maskin- och skeppsbyggnads-industri......................''.....	3	1*23	7	1*99	7	2*51	2	2*66	4	2*25	3	2*29	_	__	.	__	26	2*4,4	16	2*43
Mineralindustri ..................	2	0*92	7	1*27	3	1*47	2	1*73	1	1*75	3	2*08	-	-	1	1*20	19	1''46	9	7*rs
Kemisk-teknisk industri ......	52	1*09	86	1*40	155	1*68	40	1*62	35	1*84	15	1*64	8	1*61	1	1*80	392	, l''S4	253	7*68
Tändsticksfabriker ...............	51	1*09	82	1*3 8	135	1*64	38	1*59	33	1*78	14	1*59	7	1*60	1	1*80	361	i T 31	227	7*65
Krutbruk, ammunitions- och sprängämnesfabriker .........			2	1*95	10	2*19	2	2*2 5	2	2*75	1	2*30	_	_	_	__	\| 17j 2*34	75	2*38
Öfrig kemisk-teknisk industri	1	1*12	2	1*75	10	1*63	-	-	-	-	-	-	1	1*6 5	-	-	14	\ l''e	17	7*«3
Husbyggnadsarbete...............									1	2*30	3	3*06	3	2*83	—	—	7	2si	7	2*88

318

Tab. I. (Forts.). Genomsnittlig daglön för 1,600 industriarbeterskor under åren 1906—09.

Yrkesgrupp (-klass).	Under 15 år.	15—18 år.	18—25 år.	25—30 år.	30—40 år.	40—50 år.	50—60 år.	60 år och där-öfver.	Samtliga ålders- klasser.	Ålders-gruppen 18—60 år.
h O fl * u Cd	d JO H •8 o a	u o st Is ed	d so ''Sb eg . «rt Jh — JA 0) ''O o a	H-* S 2 T- © © 1 0	d so Ti 0 .• 25 o •d o X	u o _ å* 5 £ fl£ o ä	d SO ''So cd . i—< JA ©^ d © a	h o *3 » Sh s	d so ''So ce . ''O ti I"- •d 9 *	o 3A 52 aS -4 0) ■e cd	d JO % c8 . r3 Sh dS JA 9* 9 a	u o _ M s 2 a 2 © ^JO cd	d so ''So - . 25 ''O © a	In O 2 2 © *8 cd	d o "bi) cd . e— Sh ■5)*“ rö O a	O s 2 flis h ed	d » "tJD cd . ■d ^ 3“ © a	_5 22 b2 -é © x> 3	d SO "3) cd . ert ^ ** T3 © a
Landtransport.....................					i	1*20	5	2*13	20	2*31	n	2*33	12	2*38	3	2*23	52	222	4.9	2*32
V agnsstäderskor:
Järnvägar, statens ...............	—	-	—	—	—	—	2	1*80	6	2*44	6	2*33	6	2*97	3	2*33	23	247	20	2sr
„ enskilda ............	—	—	—	—	—	—	—	-	1	1*7 5	1	2*3 3	2	2*59	—	—	4	231	4	2*31
Spårvägar, kommunala.........									2	0*97	1	2*40	—	—	—	—	3	1-43	3
„ enskilda ............	—	—	—	—	—	—	3	2*3 5	u	2*31	3	2*80	—	—	—	—	17	234	47	2*34
Summa 1906—09	116	In	268	1-44 560	1‘9G	171	2-13	246	2-31	155	2-19	62	2-13	22'', 1-7.1	1,600	1*91	1,194	2*09
År 1906 ...........................	28	l-oi	80	1-33	141	1 * 73	46	2*09	62	2*07	41	2*18	16	1*7 5	8	1*50	422	1-74	300
„ 1907 ..........................	37	1*13	78	1 *44	114	1*92	36	2*07	62	2*49	27	2*31	21	2*3 5	3	2*4 4	408		290
„ 1908 ...........................	30	1*15	69	1-53	172	2*05	55	2*17	63	2*33	43	2*38	9	2*03	7	1*69	448	1''98	342	2*is
„ 1909 ...........................	21	l-u	41	1*50	103	2*17	34	2*30	59	2*36	44	2*03	16	2*36	4	1*75	322	204	250	2*20

319

Tal). IT. Genomsnittlig daglön för industriarbeterskor inom olika yrkesgrupper

• under hvart och ett af åren 1906—09.

	1 j Under 15 år.	15	—18 år.	18	—25 år.	I 25	—30 år.	30	-40 ir.	40	—50 år.	50	—60 år.	60 år och där öfver.	Samtliga ålders- klasser.	Ålders-gruppen 18—60 år.
Y rkesgrupp.	Antal arbeterskor.	a o ''ti 2 b o r3 ©	Antal \| arbeterskor.	Medeldaglön ! kr.	Antal arbeterskor. i	a 0 To 2ji ''a © a	Antal arbeterskor. 1	a ro Td eö . TÖ T* ''Ö 0 a	Antal arbeterskor. !	Medeldaglön \| kr.	Antal arbeterskor.	a :0 T; « ,• « ''O © a	Antal arbeterskor.	Medeldaglön kr.	Antal arhet.erskmv	a 0 Ti T''4 ''O å	Antal arbeterskor.	a T) SJi © ©	Antal arbeterskor.	Medeldaglön kr.
År 1906. Närings- och njutningsämnes-industri...........................	2	! 1*12	8	; i*58	52	1*92	Ig	2*7C	28	2*3 2	. 18	2*55	8	2*oo	1 2	1*66	134	2u	121	2lä
Textilindustri .....................	?	l-n	17 1*30	30	1*61	7	1*69	11	1*7 9	9	1*34	2	1*18	3	1*45	86	1‘54	59	It*
Beklädnadsindustri...............	2	1-25	8	l*n	4	1*72	3	1*78	1	1*60	2	2*29	—	—		—	20	1''49	10	1-84
Luder-, hår- och gummivaru-
industri...........................	—	—	—		—	—	—	—	1	2*oo	—	—	—	—	—	_	7	2’oa	i	2 00
Trävaruindustri ..................	: _	—	2	f 1*28	1	2*oo	2	2*12	1	2*oo	3	2*33	3	1*92	1	1*20	13	1''90	10	2io\
Trämasse- och pappersindustri	4	0*S3	14	1*14	3	2*27	—	—	1	1*6 7	1	1*40	1	1*00	—	—	24	lss	6	1''6B
j Grafisk industri ..................	i	0-58	5	1*17	4	1*81	2	2*45									12	1*55	6	2)13
j Metallindustri .....................	—	—	2	1*50	4	1*67	2	1*57	4	1*90	3	1*31	—		—	_	15	l''6i	13	1''66
! Maskin- och skeppsbyggnads-
industri...........................	—	—	4	2*18	1	2*oo	—	—	3	2*2 2	—	—	—	_	—	_		2-n	4	2''17
j Mineralindustri ..................	i	0*7 5	1	1*00	1	1*60	—	—	—	—	1	2*oo	—	_	1	1*20	5	1''31	2	1''80
\| Kemisk-teknisk industri.........	ii	1*03	18	1*81	41	1*50	14	1*66	9	1*70	1	2*30	2	1*47	—	_	96	1*46	67	T 57
1 Byggnadsindustri ...............	—	—	—	—	—	—	—	—	1	2*50	2	2*84	-1	_	—	_j	3	273	3	273
1 Landtransport.....................		—	—	—	—	—	1	2*251	2	2*21	1	2*oo		—	1	l‘9o\|	5	2''io	4	2-17
Medeltal för samtliga ofvan-stående yrkesgrupper år 1906	28	I‘02	8o	»•33141	»73	46	2^9	62	2*07	4»	2''lS	16	»75	8	1*50	422	*''7 4	}o6	1-91
År 1907. Närings- och njutningsänmes-
industri...........................	—	—	11	2*u	54	2*31	9	2*91	35	2*86	12	2*64	4	3*76	1	2*3 2	126	2s~	114	2 si
Textilindustri .....................	12	1*24	23	1*36	30	1*51	6	1*66	7	1*98	4	1*82	3	1*68	—	—	85	l''so	50	1''63
Beklädnadsindustri...............	3	1*20	3	1*45	1	1*92	3	2*40	1	1*80	—	—	1	2*33	._	_	12	1''79	6	221
Läder-, hår- och gummivaru-
industri...........................	—	—	—	—	1	1*67	—	—	1	2*00	1	2*oo	—	—	—	—	3	1‘89	3	1''89
Trävaruindustri .................	—	—	3	1-43	2	1*S3	4	1*75	4	2*17	1	2*oo	1	2*oo	1	2*oo	16	lss	12\	1’94
Trämasse- och pappersindustri	2	1 * 161	8	1*49	7\|	1*92	—	-1	1	2*50	3	2*C5	—	—	—	—	21	1’82	U\	2it\

320

Tab. II. (Forts ). Genomsnittlig daglön för industriarbeterskor inom olika yrkesgrupper

under hvart och ett af åren 1906—09.

	Under 15 år.	15—18 år.	18—25 år.	25—30 år.	30—40 år.	40—50 år.	50—60 år.	60 år och där-öfver.	Samtliga ålders- klasser.	Ålders- gruppen 18—60 år.
Yrkesgrupp.	U O *2 0) eg	d ''So Ö . ''O ^ ©^ V a	u o _ 24 a S 0) *e eg	d 0 % ed . -t3 ''C © s	u 0 «2 "t	d 0 ''So eg . 2 s 0) ''O © a	*4 0 _ 24 s’ å2 £	d o ''Sb OS t! ©^ V a	u 0 ^24 eg g "© -s eä	d ■ff. a-a ''d v a	u 0 ^24 32 eg	d O Tb eg • ''Ö £ ©	"m 0 3e dS 1	d so Ud es • © ^ © a	»4 0 * £ dii <1 © t-(S	d 2 H eg . fQ fn rH 24 © a	i4 0 ^24 ^ 2 d <• © ■e eg	d « U) eg . 2j< © S	4 O _24 2 ål << © *£ eg	d so "Sb eg . © rö « a
Grafisk industri .................	1	0-83	3	1*11	2	1*83	_	_	2	2*15	_	_	_	_	—	_	8		4	1*99
Metallindustri ............... .....	—	—	3	1*40	4	1*71	2	2*25	2	1*85	l	1*00	1	2*oo	—	—	13	1*74	10	1*80
Maskin- och skeppsbyggnads-industri...........................					3	2*72	1	2*oo	__	_	l	1*71	___	_	_	_	5	2*38	5	2*38
Mineralindustri ..................	1	1’10	2	1*50		—	1	1*6 7	1	1*73							5	1’50	2	1*71
Kemisk-teknisk industri........	18	1*04	22	1*22	40	1*67	10	1*60	6	1*98	2	1*77	2	1*84	—	—	100	T18	6''0	1*70
Byggnadsindustri ...............	—	—	—	—		-	—	—	—	—	—	—	1	3*30		—	1	3*30	1	3*30
Landtransport.....................	—	—	—	—	—	—	-	-	2	1-90	2	2*60	8	2*oo	1	3*oo	13	fo	12	208
Medeltal för samtliga ofvan-stående yrkesgrupper år 1907	37	i''i3	7»	1*44	144	1*92	36	2*07	62	2''49	27	2*31	21	2"35	3	2*44	408	r?r	290
År 1908. Närings- och njutningsämnes-industri .........................	2	l-oo	10	1*94	66	2*3 5	24	2*62	28	2*6 7	18	2*64	3	2*27			151	2*44	139	2‘50
Textilindustri .....................	8	1*31	10	1*45	29	1*87	4	1*88	10	1*98	5	1*97	1	1*50	3	1*7 5	70	1*67	49	1*90
Beklädnadsindustri...............	4	0*88	4	1*62	7	2*09	1	2*50	—	—	2	3*07	-	—	—	—	18	1''85	10	2*33
Läder-, hår- och gummivaru-industri ...........................							2	1*83	_	_		_	_		_	_	2	1*83	2	1*83
Trävaruindustri ..................	1	l-io	1	2*oo	7	2*13	2	2*00	3	2*oo	1	1*25	—	—	2	1*62	17	1*91	13	2*04
Trämasse- och pappersindustri	2	0*83	4	1*40	5	2*12	3	1*94	1	1*83	2	1*87	1	1*52	1	1*30	19	1*70	12	1*98
Grafisk industri ..................	1	0*6 7	3	1*22	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	4	1*08	—	-
Metallindustri.....................	1	1*43	4	1*3 9	7	2*3 4	2	2*06	1	2*oo	1	3-oo		—	—	—	16	2*o.i	11	2*32
Maskin- och skeppsbyggnads-industri...........................	3	1*53	1	2*20	2	2*35	_				1	1*84	_	_	__	__	7	1*92	3	2*48
Mineralindustri ..................	—	—	3	1*02	2	1*40	1	1*80	—	—	1	1*75	—	—	—	—	7	1*34	4	1*59
Kemisk-teknisk industri.........	8	1*11	29	1*49	47	1*69	14	1*60	13	1*84	8	1*63	2	1*62	1	1*80	122	1*61	34	1*67
Byggnadsindustri ...............	—		—		—	—	—	—	—	-		-	1	2*00	—	—	7	2*00	1	2*00
Landtransport.....................	—	—	—		—		2	2*20	7	2*66	4	2*4 2	1	3*20	—	—	14	. 2*08	14	2*58
Medeltal för samtliga ofvan-stående yrkesgrupper år 1908	30	115	69	*•53	172	2*05	55	l 2*i7	65	l 2-33	43	2*2f	9	2*03	7	1*69	/*$>£	I ! 343 ni

321

Tab. II. (Forts.). Genomsnittlig daglön för industriarbeterskor inom olika yrkesgrupper

under hvart och ett af åren 1906—09.

Yrkesgrupp.	Under 15 är.	15—18 år.	18—25 år.	25—80 år.	80—40 år.	40—50 år.	50—60 år.	60 år och där-öfver.	Samtliga ålders- klasser.	Ålders-gruppen 18—60 år.
>h'' O 32 s£ ra	d 2 "Sb * k’ ® d ®	r o d£ a	d o ”S) J5 r « d 9 s	t» o g.2 *£ 33	d o "Sb « d ®	o 52 3- -	:C ''Sb ce r 2-3 "® d ®	r o «a R -U -<j ® ju c3	d so "Sb 2 ^ ® d ® a	r o 52 aS <2 R ce	d »0 "Sb =5 R* ® d ® 3	r o TSg aS R ce	d o "So =3 R 2* ® d ® s	r’ O 1! ce	d o "Sd J§ ** 2* 9 d ® a	R C _J4 ce g d ® d -*j ce	d O b ® d ® a	R O .M d-2 <i ce	d :0 "Sb 2 R d J4 ® d ® s
År 1909.
Närings- och njutningsämnes-
industri...........................	—	—	5	1-62	43	2*55	14	2*51	29	2*74	20	2*io	4	2*7 9	i	1*25	116	2’47	no	2-öb
Textilindustri .....................	4	1''14	9	1-54	21	1*88	11	2*02	7	2*04	10	1*90	4	1*85	—	—	66	7*83	53	1''93
Beklädnadsindustri...............	—	—	-	—	2	2*00	1	1*75	1	2*oo	-	—	-	-	—	—	4	1''94	4	1''94
Läder-, hår- och gummivaru-
industri ..........................	—	—	—	—	1	1*80	-	—	-	—	—	—	1	2*oo	—	—	2	1''90	2	1''90
Trävaruindustri ..................	—	—	2	1*17	2	1*90	1	2*oo	2	2*3 7	1	2*50	1	1*25	i	2*50	10	1'' 91	7	2‘oé
Trämasse- och pappersindustri	—	—	4	1*12	4	2*0 7	1	1*50	2	1*99							11	lus	7	1-07
Grafisk industri ..................	1	0-66	1	1*50	1	1*50	-	—	-	—	—	—	—	—	—	—	3	1''22	7	l''r,o
Metallindustri .....................	1	l-io	—	—	-	—	1	1*70	1	1*60	2	1*04	—	—	i	1*50	e	1''33	4	1''34
Maskin- och skeppsbyggnads-
industri ...........................	—	—	2	1*50	1	2*6 7	1	3*33	1	2*33	1	3*38	—	—	-	-	6	2''44	4	2-91
Mineralindustri ..................	—	—	1	1*85	-	—	—	—	—	—	1	2*50	—	—	—	—	2	2-17	7	2,50
Keraisk-teknisk industri.........	15	1-18	17	1*55	27	1*92	2	1*66	7	1*89	4	1*42	2	1*50	—	—	74	1''64	42	lss
Byggnadsindustri ...............	—	—	—	—	-	—	-	—	—	—	1	3*50	1	3*20	—	—	2	3 36	2	3-35
Landtransport.....................	—	—	—	—	1	1*20	2	2*oo	9	1*92	4	2*19	3	2*73	i	1*76	20	2*«6	7.0	2-07
Medeltal för samtliga ofvan-													1
slåendeyrkesgrupper år 1909	21	1-I4	4''	i*50	103	2-17	34	1 2''2C	1 59	1 2''it	1 41	2-o;	1 i<	>\| 2*2<	> 4	175	1 122	2’04	,2/d\| *\20

322

Tab. III. Förekomst af sjukkasse -

		Under 500 invånare.	500—1,000 invånare.	1,000 — 1,500 invånare.
Både sjuk- kassör och lokal- afdel- ningar.	Enbart sjuk- kassör.	Enbart lokal- avdel- ningar.	Hvarken sjuk- kassor eller lokal- afdel- ningar.	Både sjuk- kassor och lokal- afdel- ningar.	Enbart sjuk- kassor.	Enbart lokal- afdel- ningar.	Hvarken sjuk- kassor eller lokal- avdel- ningar.	Både sjuk- kassor och lokal- afdel- ningar.	Enbart sjuk- kassor.	Enbart lokal- afdel- ningar.	Hvarken sjuk- kassor eller lokal- afdel- ningar.
												A	n t a 1
Landsbygden.
[ Stockholms	län ......	i	—	—	it	—	2	12	25	7	_	7	3
\| Uppsala	11 ......	i	—	2	20	—	2	5	21	4	2	5	9
Södermanlands	11 ......	—	—	—	9	_	6	9	12	6	6	4	9
\| Östergötlands	» .....	-	3	2	12	8	26	4	13	12	12	3	8
Jönköpings	!} ......	-	—	4	8	5	2	15	18	12	4	19	5
Kronobergs	11 ......	—	1	2	5	—	2	4	12	2	_	6	ii
Kalmar	JJ ......	—	1	1	10	3	2	6	16	5	6	7	3
j Gottlands	„ ......	—	5	3	48	4	3	9	15	1	_	3	1
j Blekinge	>> ......	—	—	—	1	—	—	—	2	1	_	2	1
Kristianstads	>» ......	i	3	2	6	5	12	6	14	12	15	7	9
Malmöhus	»» ......	—	4	2	48	7	29	6	47	6	25	1	14
Hallands	11 ......	-	—	1	10	—	-	8	22	_	_	5	12
Göteborgs- och Bohuslän	-	-	1	2	—	—	3	16	1	2	5	13
Älfsborgs	län .....	-	—	1	55	1	5	5	63	1	2	7	33
Skaraborgs	» ......	-	5	4	88	3	8	28	67	3	6	7	21
Värmlands	)) ......	—	—	—	2	_	1	_	9	_	1	7	8
Örebro	U ......	—		_	3	—	1	1	4	_	2	3	3
Västmanlands	11 ......	—	-	3	3	1	_	4	8	2	4	6	7
Kopparbergs	11 ......	-	-	—	—	—	—	1	_	_	_	4	_
Gäfleborgs	11 ......	-	—	—	1	—	—	—	2	1	_	3	1
Västmanlands	„ ......	-	—	1	—	—	—	1	1	2	_	6	2
Jämtlands	11 ......	-	i	2	1	—	—	2	5	i	__	4	10
Västerbottens	)) ......	—	—	—	—	—	_	_	_	_	_	_	3
-Norrbottens	” ......	-	-	-	—	—	—	—	—	_	_	_	2
	Summa	3	23	31	343	37	101	129	392	79	87	121	188

323

organ inom Sveriges landskommuner.

1,500 — 2,000 invånare.	2,000 invånare	ocli däröfver.		Tillsammans.
Både sjuk- kassör och lokal- afdel- ningar.	Enbart sjuk- kassor.	Enbart loltal- afdel- ningar.	Hvarken sjuk- kassor eller lokal- afdel- ningar.	Både sjuk- kassor och lokal- afdel- ningar.	Enbart sjuk- kassor.	Enbart lokal- avdel- ningar.	Hvarken \| sjuk- j kassor j eller j lokal-afdel-ningar.	Både sjuk- kassor och lokal- afdel- ningar.	Enbart sjuk- kassor.	Enbart lokal- afdel- ningar.	Hvarken sjuk- kassör eller lokal- afdel- ningar.	Summa.
o m m 3	u n o r. \| 1	n	4	6		17	2	17	3	47	45	112
2	1	—	1	5	i	2	2	12	6	14	53	85
6	1	2	4	12	i	2	i	24	14	17	35■	90
6	12	1	—	20	5	1	i	46	58	11	34	149
4	3	8	—	13	2	6	2	34	11	52	33	130
—	3	3	3	14	i	8	9	16	7	23	40	86
1	3	4	1	23	4	7	2	32	16	25	32	105
—	_	_	—	_	—	—		5	8	15	64	92
_	_	1	1	9	—	15	2	10	—	18	7	35
10	7	_	6	18	8	4	—	46	45	19	35	145
3	12	3	8	17	7	1	2	33	77	13	119	242
	_	5	7	4	3	4	5	4	3	23	56	86
—	—	2	11	10	1	8	11	11	3	19	53	86
3	2	3	11	9	3	9	8	14	12	25	170	221
2	_	1	6	2	4	4	4	10	23	44	186	263
2	_	7	7	15	2	17	11	17	4	31	37	89
5	5	5	3	15	2	4	4	20	10	13	17	60
3	i	5	4	11	—	6	1	17	5	24	23	69
1	_	3	3	19	—	17 i	1	20	-	25	4	49
_	_	6	—	19	—	13	2	20	-	22	6	48
3	—	5	_	17	—	23 ;	3	22	-	36	6	64
_	_	7	4	1	_	18	3	2	1	33	23	59
	_		_	4	—	15	2	4	-	15	5	24
_	—	—	1	6	-	11 1	1	6	-	11	4	21
54	51	82	85	269	44	212	79	442	306	575	1,087	2,410

824

Tat). IV. Ålders- och cmlståndsfördelningcn bland 32,517 industriarbeterskor
enligt af de sakkunniga inhämtade uppgifter in. fl. källor.

1. Med fördelning enbart efter yrkesgrupper.

Närings- och njutningsämnesindustri (utom

tobaksindustri) .......................................

Tobaksindustri ..........................................

| Textilindustri.............................................

j Beklädnadsindustri ....................................

! Läder-, hår- och gummivaruindustri ............

Trävaruindustri..........................................

Trämasse- och pappersindustri.....................

Mineralindustri ..........................................

i Kemisk-teknisk industri ..............................

| Metallvaruindustri ....................................

| Maskin-, vagn- och skeppsbyggnadsindustri

| Grafisk industri..........................................

Malmförädlingsindustri ..............................

Byggnadsindustri ......................................

Summa

I åldern 15—19 år .............

20 -24 „ .............

25-29 ...............

30-34 „ .............

35 -39 ...........

40-49 ...............

50 år och däröfver

Summa !

	K v i n n 1	iga arbetare.	.
Samtliga af under-sökningen	Kvinnor, rörande hvilka fullständiga uppgifter angående ålder och civilstånd erhållits
berörda kvinnor.	ogifta.	gifta.	änkor o. frånsk.	Till- sammans.
1,499	1,085	116	105	1,306
2,889	2,096	592	201	2,889
11,949	7,773	1,089	390	9,252
6,655	5,112	428	114	5,654
870	550	197	34	781
406	265	51	30	346 \
1,046	810	23	23	856 i
960	743	153	64	960 \|
3,002	2,235	206	87	2,528
724	143	23	15	181
393	343	32	18	393
1,928 69 127	1,762	94	25	1,881
126	_	1	127
32,517	23,043	3,004	1,107	27,154
9,083	7,762J)	13‘)		7,775
7,839	6,217'')	3421)	17	6,576
4,854	3,364	631	62	4,057
3,246	1,925	586	103	2,614
2,185	1,186	475	136	1,797
3,022	1,505	611	350	2,466
2,193	989	346	439	1,774
\| 32,422	22,948	3,004	1,107	j 27,059

'') Motsvarande siffra för tobaksindustriens vidkommande är ej med full säkerhet känd,
utan endast approximativt beräknad, hvadan äfven tabellens siffra utgör en beräknad approximativ
siffra. Att slutsiffrorna i tabellens båda afdelningar icke fullständigt öfverensstämma sinsemellan
beror däraf, att i tabellens första afdelning jämväl medräknats ett antal tobaksindustriarbeterskor
i åldern under 15 år. (Jfr. tab. V.)

325

Tab. V. Ålders- och civilståndsfördelningen bland de i tab. IV redovisade
industriarbeterskor, rörande livilka fullständiga uppgifter i
berörda hänseenden erhållits.

	15—19 år	20—24 år	25—29 år	30—34 år	35—39 år	40—49 år	50 år o. däröfver.	Till- sammans	Summa.
Näringsgrupper.	ogifta, änkor o. frånsk.	[3. rf* ef ~	ogifta, änkor o. frånsk.	CQ. p	ogifta, änkor o. frånsk.	% P	ogifta, änkor o. frånsk.	CB. p	ogifta, änkor o. frånsk.	°s. P"	ogifta, änkor o. frånsk.	cg. f	ogifta, änkor o. frånsk.	1 P	ogifta, änkor o. frånsk.	1 P
Närings- och njutnings-ämnesindustri (utom to-baksindustri) ............	327		289	8	196	28	121	26	81	20	113	21	63	13	1,190	116	1,306
Tobaksindustri ...........	610	7	581	89	306	123	166	90	116	84	197	in	226	88	2,202	592	2,794
Textilindustri ...............	2,444	4	1,985	106	1,152	220	757	206	535	173	707	242	583	138	8,163	1,089	9,252
Beklädnadsindustri ......	1,620	2	1,566	48	853	93	500	95	227	63	290	91	170	36	5,226	428	5,654
Läder-, bär- och gummi-varuindustri ............	210		156	27	97	59	43	62	36	28	35	16	7	5	584	197	781
Trävaruindustri ............	72	—	55	2	33	5	28	10	17	12	39	14	51	8	295	51	346
Trämasse- och pappers-industri.....................	388		187	3	87	4	34	1	28	1	52	6	57	8	833	23	856
Mineralindustri ............	258	—	196	12	99	24	59	22	39	31	90	43	66	21	807	153	960
Kemisk-teknisk industri	930	—	555	27	243	47	149	36	131	37	180	45	134	14	2,322	206	2,528
Metallvaruindustri.........	32	—	35	3	28	6	15	7	13	4	12	—	23	3	158	23	181
Maskin-, vagn- o. skepps-byggnadsindustri ......	132	_	85	3	53	7	37	10	16	6	35	1	3	5	361	32	393
Grafisk industri............	732	—	497	14	243	15	109	21	74	16	94	21	38	7	1,787	94	1,881
Malmförädlingsindustri...	—	—		—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—
Byggnadsindustri .........	7	—	47	-	36	—	10	-	9	-	11	—	7	—	127	—	127
Summa	7,7621	131	6,234	342	3,426	631	2,028	586	1,322	475	1,855	611	1,428	346	24,055	3,0041	27,059
Häraf för landsbyggden [	1,705 \|	—	1,290	48 \|	626	921	374	96	258	861	355,	123		-*)	*)_	‘)-\|	l)~

'') Ej beräknade.