MED FÖRSLAG TILL LAGSTIFTNING ANGÅENDE (Statens offentliga utredningar 1919:5)

B E T A N K A N D E

MED FÖRSLAG TILL LAGSTIFTNING ANGÅENDE

KOMMUNALA NYBILDNINGAR

A V GI V E T D E N 12 DECEM B ER 19 17

DEN AV KUNGL. MAJ:T DEN 5 DECEMBER 1913
FÖRORDNADE KOMMITTÉ

STOCKHOLM 1918

KCNGI,. BOKTRYCK™ET. P. A. NOBSTEDT & SÖNER
158678

INNEHÅLLSFÖRTECK NIN G.

Sid.

Underdånig skrivelse till Konungen....................ix

Författningsförslag.

Förslag till

1) lag om ordning och villkor för ändring i rikets kommunala och

ecklesiastika indelning..................... 3

2) lag om kommunalförbund.................... 17

3) lag om kommunal rote..................... 28

4) lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning med mera i vissa

samhällen.........................• . 35

5) lag om ändrad lydelse av §§ 2, 3, 14, 37, 74 och 79 i förordningen

den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet........ 3?

6) lag om ändrad lydelse av §§ 2 och 54 i förordningen den 21 mars

1862 om kommunalstyrelse i stad................ 40

7) lag om ändrad lydelse av §§ 1, 6, 8, 11, 21 och 23 i förordningen

den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd . . 41

8) kungörelse om ändrad lydelse av § 1 mom. 1, § 6 och § 36 mom. 3

och 4 i förnyade nådiga stadgan den 10 december 1897 angående folkundervisningen
i riket....................• . 46

9) kungörelse om ändrad lydelse av mom. A punkt 4 i kungörelsen den

11 september 1909 rörande tillämpning i vissa städer av förnyade
nådiga stadgan angående folkundervisningen i riket den 10 december
1897 med flera författningar................ 48

10) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 9 juni 1871 angående
fattigvården.........•............. 49

Sid.

11) förordning om ändrad lydelse av § 1 mom. 1, § 6 mom. 1 och § 8

mom. 1 och 2 i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning
........................... 52

12) förordning om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 28 oktober

1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst ... 55

13) förordning om ändrad lydelse av 3 §, 29 § 1 mom., 32 och 39 §§

samt 49 § 1 mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering............ 56

Motiv.

Inledande översikt.

Kommitténs uppdrag..........................

Huvuddragen av rikets nuvarande indelning i olika hänseenden......

Oregelbundenheter i indelningen.....................

Anmärkningar angående vissa egendomligheter och bristfälligheter hos den
nuvarande indelningen.......................

Den kommunal;*, indelningens beroende av den kyrkliga indelningen sid. 83. —

Deri kamerala indelningens inflytande på annan indelning sid. 85. — Bildande
av skoldistrikt utan offentlig myndighets medverkan sid. 89. -— Skoldistriktets
och fattigvårdssamhällets bundenhet vid den kyrkliga resp. den kommunala indelningen
sid. 90. — Saknad av allmän lagstiftning angående förbund mellan
kommuner sid. 91.— Saknad av municipallagstiftning för stadsområde sid. 91.

Kommitténs program med särskilt framhållande av vissa grundläggande

synpunkter och förslag....................... 91

Lindrande av de olika indelningarnas inbördes beroende sid. 92. — Fastighets
uppdelning på olika förvaltningsområden sid. 94. — Skifteskommitténs förslag
sid. 96. — 1914 års fastighetsregisterkommissions förslag sid. 97. —- Lagstiftningen
angående fastighetsbildning i stad sid. 98. — Kommitténs förslag
sid. 100. — Lagstiftning angående ändringar i rikets indelning sid. 101. —

Ökad frihet med avseende å indelningen i skoldistrikt sid. 103. — Kommuners
sammanslutande till fattigvårdssamhälle sid. 103. — Lagstiftning angående
kommunalförbund sid. 104. — Nuvarande municipallagstiftningen för landsbygden
och frågan om lagstiftning med snarlikt syfte jämväl för stad sid. 104. — Lagstiftning
angående särskild bidragsskyldighet inom vissa samhällen sid. 104.

Ill

AVDELNING I.

Förslag till lag om ordning och villkor för ändring i rikets kommunala och

ecklesiastika indelning.

Sid.

Lagstiftningens omfattning.......................109

Om kommunal indelningsändrings åstadkommande och innebörd......112

Förutsättningarna för kommunal indelningsändring............115

Redogörelse angående hittillsvarande praxis sid. 115. — Kommitténs förslag
sid. 128.

Ordnandet av kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden vid kommunal
indelningsändring.......................140

Allmänna synpunkter sid. 140. — Kommitténs ståndpunkt sid. 145. — Förmögenhetsförhållandenas
ordnande för det fall, att uppgörelse ej äger rum, sid.

146. — Uppgörelsen mellan kommunerna sid. 147; — Gator och vägar sid.

150. — Övriga tillgångar samt förbindelser sid. 154. — Delningsgrund sid. 155.
Fördelningens verkställighet. Tillgångarna sid. 155. — Skulderna sid. 157. —
Tillgång eller förbindelse må tilläggas del av ändrad eller nybildad kommun
sid. 158. — Särskilda ersättningsfrågor sid. 160. — Andra i sammanhang med
kommunala indelningsändringar förekommande ekonomiska uppgörelser sid. 165.

— Särskild anordning för fordringsägares skyddande sid. 168.

Indelningsändrings inverkan i fråga om lokala stadgars giltighetsområde . 171
Allmänna synpunkter sid. 171. — Allmänna författningar och av offentlig
myndighet meddelade stadganden med lokal giltighet sid. 172. — Kommunala
stadgar sid. 174. —• Kommitténs uttalanden och förslag sid. 178.

Tiden för kommunal indelningsändrings ikraftträdande..........182

Om åtgärder för kommunal indelningsändrings genomförande i vederbörlig

ordning..............................185

Inledning..............................185

Bedömande av hithörande spörsmål i praxis och rättsskipning.........18(5

Skattskyldigheten sid. 187. — Rösträtten sid. 195. — Besvärsrätten sid. 200.
— Särskilda av kommunal indelningsändring betingade åtgärder angående kom -

munalförvaltningens ordnande sid 200.

Kommitténs förslag...........................205

Den kommunala beslutanderätten sid. 206. — Särskilda föreskrifter beträffande
kommun, där beslutanderätten är överlåten åt fullmäktige, sid. 209. -— Den kommunala
skattskyldigheten sid. 210. — Den kommunala besvärsrätten sid. 210.

Den nya röstlängdens upprättande sid. 211. — Påföljd av underlåtenhet att betala
kommunalutskyld sid. 212. — Äldre röstlängds användande sid. 214. —
Nybildad kommuns organiserande sid. 214. — Tid för bestämmande av den
första utgifts- och inkomststaten sid. 216. — överlämnande av taxeringslängder
sid. 216.

Särskild bestämmelse angående nybildad kommuns länerätt........

Åtgärder för särskild kontroll ä kommunala beslut under tiden före indel ningsändrings

ikraftträdande............•.......

Om utredning angående ändring i kommunal indelning..........

Föreskrifter i gällande författningar...................

Tillvägagåendet i praxis.........................

Kommitténs förslag...........................

Väckande av fråga om indelningsändring sid. 233. — Anordnande av utredning
sid. 234. — Utredningens omfattning och beskaffenhet sid. 236. — Utredningsmannens
befogenheter sid. 237. — Utrednings avbrytande sid. 238.
— Uppgörande av förslag till indelningsändring sid. 239. — Konungens befallningshavandes
och kammarkollegii vidare befattning med förslaget till indelningsändring
sid. 241. — Särskild ordning för utredning sid. 241. — Frågan
om dubbelt flertal vid kommunalt beslut om ändring i kommunal indelning sid.
242. — Kostnaden för utredning sid. 243.

ilen föreslagna lagens tillämplighet på mnnieipalsamhällen ........

Om ändring i ecklesiastik indelning...................

Lagstadgandenas omfattning sid. 247. —- Om ecklesiastik indelningsänd rings

förordnande och innebörden av sådan ändring sid. 248. — Förutsättningarna
för ecklesiastik indelningsändring sid. 249. — Den ekonomiska uppgörelsen
vid ändring i församlingsindelningen sid. 249. — Ecklesiastik indelningsändrings
inverkan i fråga om stadgars giltighetsområde sid. 249. — Tiden
för ecklesiastik indelningsändrings ikraftträdande sid. 250. — Åtgärder för ecklesiastik
indelningsändrings genomförande å därför bestämd tid sid. 254. — Utredning
angående ändring i församlingsindelning sid. 256. — Särskilt besvärsstadgande
sid. 257. — Särskild bestämmelse angående nybildad församlings lånerätt
sid. 258. — Om skoldistrikt sid. 258.

Sid.

217

219

222

224

230

245

247

AVDELNING II.

Om kommunalförbund.

Redogörelse angående förefintliga sammanslutningar mellan kommuner (skol -

distrikt) för tillgodoseende av särskilda kommunala uppgifter......261

Gemensamma tjänstebefattningar.....................262

Extra provinsialläkare sid. 262. — Distriktsveterinärer sid. 265. — Barnmorskor
sid. 265. — Vaceinatörer sid. 268. — Fjärdingsmän sid. 269. — Andra
tjänstebefattningar sid. 269.

Folkskoleväsen.............................270

Fattigvård...............................275

Sjukvård och hälsovård.........................288

Lasarett sid. 288. — Tuberkulossjukhus sid. 290. — Epidemisjukvård sid.
297. — Särskilda hälsovårdsanordningar sid. 302.

Gemensamma anordningar för andra kommunala angelägenheter......,‘505

Elektrisk kraft. Belysning sid. 306. — Brobyggnad sid. 308. — Kommunbibliotek
sid. 310.

Formerna för beslut i gemensamma angelägenheter............311

Principuttalanden från olika kommuner.................313

Förslag till lag om kommunalförbund...................313

Den föreslagna lagstiftningens behövlighet................318

Kommunalförbunds ändamål och medlemmar...............320

Kommunalförbunds ändamål sid.'' 320. — Kommunalförbunds medlemmar sid.

323.

Om kommunalförbunds organisation...................32(5

Kommunalförbunds ekonomi sid. 327. — Förbundsdirektion sid. 331. —
Revision sid. 336. — Ersättning för förtroendeuppdrag sid. 336. — Förbundsordning
sid. 337. — Besvärsrätt sid. 338.

Om kommunalförbunds bildande samt om ändring i sådant förbund .... 343

Fastställelse av offentlig myndighet sid. 343. —* Förberedande åtgärder sid.

344. — Förutsättningarna för bildande av kommunalförbund sid. 345. — Om
ny medlems inträde i kommunalförbund och om ändring i förbundsordningen
sid. 348.

Om medlems utträde ur kommunalförbund................348

Om kommunalförbunds upplösning....................351

Om medlemmarnas ansvarighet för kommunalförbunds skuld........353

Om kostnad för utredning........................355

Om fullföljd av talan mot Konungens befallningshavandes beslut.....355

Om förbund mellan skoldistrikt.....................35g

AVDELNING III.

Om differentiering av kommuns område med hänsyn till ekonomi och förvaltning.

Redogörelse och uttalanden av kommittén angående municipallag stiftning en

för landsbygden och därmed sammanhängande spörsmål........361

Kommunalförordningens möjligheter till lokal differentiering av landskommunen
annorledes än medelst municipalbildning...........361

Rotebildning..............................363

Rotebildning enligt fattigvårdsförordningen sid. 363. — Rotebildning enligt
folkskolestadgan sid. 365.

Sid.

Municipalsamhället...........................367

Munieipallagstiftningens tillkomst och grunddrag sid. 367. — Olika typer av
municipalsamhälle med hänsyn till området sid. 370. — Municipalbildnings

upphörande sid. 372. — Municipalsamhälle enligt 80 § 4 mom. sid. 374. —
Stadsstadgornas delbarhet sid. 376. — Omfattningen av de municipala uppgifterna
enligt praxis sid. 378. — Municipalsamhällenas ekonomiska tunga

sid. 384.

Kommitténs uppfattning angående mnnicipalinstitutets läge och behov . . . 386

Förslag till lag om kommunal rote....................394

Inledning................................394

Kommitténs uppdrag sid. 394. — Enhetlighets- och likställighetsprincipen i
det nuvarande stadssamhället sid. 394. — Likställighetsöverenskommelser sid.
396. — Särskilda undantag från kommunalförordningens allmänna grundsatser
angående stadskommuns ekonomi sid. 398. — Förefintliga möjligheter till differentiering
av stadsområde med hänsyn till ekonomi och förvaltning sid. 399. —
Skäl, som tala till förmån för medgivande av rotebildning i stad, sid. 400. —■
Svårigheter med avseende å rotebildnings anordnande sid. 402. — Vissa grund -

drag i den föreslagna rotelagstiftningen sid. 404.

Om rotes uppgift............................405

Om rotes organisation..........................409

Rotestadga sid. 409. — Rotes medlemmar sid. 409. — Rotes ekonomi sid.

410. —- Rotes beslutande myndighet sid. 415. — Rotes förvaltande myndighet
sid. 418.

Om Totes bildande och om ändring i rotestadga..............418

Om rotes upplösning...........................422

Särskilda bestämmelser.........................423

Förordningen om kommunalstyrelse i stad tillämplighet på rote sid. 423. —
Fullföljd av talan mot Konungens befallningshavandes beslut sid. 424. — Om

rotebildning i sammanhang med områdes införlivande med stad sid. 424. —
Särskilda bestämmelser angående Stockholm och angående fögderistad sid. 425.
Om köping sid. 425.

AVDELNING IV.

Förslag till lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning med mera

vissa samhällen.

Inledning sid. 429. — Nuvarande ordning i städerna sid. 433. — Nuvarande
ordning i stadsliknande samhällen på landsbygden sid. 436. — Tillämpningen
av 59 § förordningen om kommunalstyrelse i stad sid. 439. — Kommitténs
förslag sid. 441.

VII

AVDELNING V.

Förslag till ändringar i visaa gällanda författningar.

Sid.

Förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 2, 3, 14, 37, 74 och 79 i förord -

ningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet......451

Förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 2 och 54 i förordningen den 21

mars 1862 om kommunalstyrelse i stad...............463

Förslag till lag om ändrad lydelse av §§ 1, 6, 8, 11, 21 och 23 i förordningen
den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd 467
Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av § 1 mom. 1, § 6 och § 36
mom. 3 och 4 i förnyade nådiga stadgan den 10 december 1897 angående
folkundervisningen i riket samt till kungörelse om ändrad lydelse av

mom. A punkt 4 i kungörelsen den 11 september 1909 rörande tillämpning
i vissa städer av förnyade nådiga stadgan angående folkundervisningen
i riket den 10 december 1897 med flera författningar . . . 479
Förslag till lag om ändring i vissa delar av förordningen den 9 juni 1871

angående fattigvården.......................486

Författningarna angående mantalsskrivning, bevillning och taxering .... 495
Inledning................................495

Huvudreglerna för bestämmande av skattskyldighet och rösträtt: Mantalslängd
sid. 496. — Taxeringslängder sid. 497. — Kommuns debiterings- och uppbördslängd
samt röstlängd sid. 498. — Kyrkoförsamlings röstlängd och debiteringslängd
sid. 501. — Särskilda bestämmelser för fall av oregelbundenhet sid. 502.

— Brister i nuvarande lagstiftning med avseende å fall av oregelbundenhet
sid. 506.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av § 1 mom. 1, § 6 mom. 1 och
§ 8 mom. 1 och 2 i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning
.............................509

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 23 oktober
1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst samt

till förordning om ändrad lydelse av 3 §, 29 § 1 mom., 32 och 39 §§
samt 49 § 1 mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering..............515

Andra författningar, som beröras av kommitténs förslag.........521

Sakregister...............................523

Ortregister...............................535

Tryckfel, som ansetts vara av beskaffenhet att före begagnandet rättas . . . 539

U—153878

Till KONUNGEN.

Den 5 december 19.13 beslöt Eders Kung). Maj:t uppdraga åt en
kommitté att verkställa en allsidig utredning angående dels behovet av
friare former än de nu tillgängliga för sammanslutning mellan olika

kommuner eller delar av kommuner för tillgodoseende av ett eller flera
gemensamma kommunala behov, dels behovet av att kunna i vidare omfattning,
än som för närvarande enligt municipallagen är medgivet, för
viss ort inom en kommuns område träffa särskilda kommunala anordningar,
därvid jämväl borde övervägas, huruvida icke dylika kommunala anordningar
skulle kunna medgivas på för orten mindre betungande villkor än
de i municipallagen uppställda, dels det formella förfarandet vid behandlingen
av uppkommande frågor om ändringar i den bestående administrativa,
kommunala, ecklesiastika och judiciella indelningen, dels ock de
materiella grunder, efter vilka dylika frågor böra bedömas, ävensom att
uppgöra förslag till de författningsbestämmelser, vartill den verkställda
undersökningen kunde föranleda; och förordnade Eders Kungl. Maj:t till
ordförande i denna kommitté undertecknad Petersson samt till ledamöter
i kommittén undertecknade Bååth, Dahlberg, Larsson och Wåhlin.

Sedan kommitténs arbeten numera avslutats, får kommittén härmed
i underdånighet överlämna av motiv åtföljda förslag till:

1) lag om ordning och villkor för ändring i rikets kommunala och
ecklesiastika indelning;

2) lag om kommunalförbund;

3) lag om kommunal rote;

4) lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning med mera i
vissa samhällen;

5) lag om ändrad lydelse av §§ 2, 3, 14, 37, 74 och 79 i förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet;

6) lag om ändrad lydelse av §§ 2 och 54 i förordningen den 21
mars 1862 om kommunalstyrelse i stad;

7) lag om ändrad lydelse av §§ 1, 6, 8, 11, 21 och 23 i förordningen
den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt husgeråd och skolråd;

8) kungörelse om ändrad lydelse av § 1, mom. 1, § 6 och § 36
mom. 3 och 4 i förnyade nådiga stadgan den 10 december 1897 angående
folkundervisningen i riket;

9) kungörelse om ändrad lydelse av mom. A punkt 4 i kungörelsen
den 11 september 1909 rörande tillämpning i vissa städer av förnyade

nådiga stadgan angående folkundervisningen i riket den 10 december 1897
med flera författningar;

10) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 9 juni 1871
angående fattigvården;

11) förordning om ändrad lydelse av § 1 mom. 1, § 6 mom. 1 och
§§ 8 mom. 1 och 2 i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning; 12)

förordning om ändrad lydelse av § 6 i förordningen den 28
oktober 1910 angående bevillning av fast egendom samt av inkomst;

13) förordning om ändrad lydelse av § 3, 29 §§ 1 inom., 32 och
39 §§ samt § 49 mom. 1 i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering.

Vid avgivandet av sitt betänkande har kommittén pa grund av Eders
Kungl. Maj:ts nådiga befallning i remiss den 31 decembar 1914 haft att
taga i betraktande ett av särskilda den 15 juli 1914 av chefen för justitiedepartementet
tillkallade sakkunniga för omarbetning av förut uppgjort
förslag till förordning angående fastighetsregister för stad in. m. utarbetat
och i bemälde sakkunniges den 31 december 1914 avgivna betänkande
innefattat förslag till låg med vissa bestämmelser angående överflyttning
av jord eller lägenhet från ett förvaltningsområde till annat i anledning
av förändring i administrativ indelning; och innefattas det yttrande, vartill
berörda nådiga remiss ansetts böra föranleda, i den inledande översikten
till kommitténs motivering (sid. 98).

Stockholm den 12 december 1917.

Underdånigst

Albert Petersson.

Johan Bådth.
Yngve Larsson.

Knut Dahlberg.
S. Wälilin.

Öl—15.3078

FÖRF A TT NIN GS FORSLA G.

163818

Förslag

till

Lag om ordning och villkor för ändring i rikets kommunala och ecklesiastika

indelning.

1 KAP.

Om ändring i kommunal indelning.

Inledande bestämmelser.

1 §■

Med kommun förstås i denna lag landskommun, köping med egen
kommunalförvaltning samt stad.

2 §•

Om ändring i rikets kommunala indelning förordnar Konungen.
Därvid må kommuns område ökas eller minskas, kommun upplösas,
så ock ny kommun bildas.

Om förutsättningar för indelningsändring.

3 §.

Kunna genom ändring i kommunal indelning vinnas fördelar för
den kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning i kommunala
bördor eller finnes ändringen främja den ekonomiska utvecklingen inom
orten eller eljest medföra gagn, må om sådan ändring förordnas.

-t

Motsätter sig kommun, som av ifrågasatt ändring i kommunal indelning
beröres, sådan ändring, må därom förordnas endast då ändringen
finnes vara av betydande allmänt behov påkallad, såsom

då oregelbundenhet i rikets indelning eller annat förhållande vållar
hinder eller olägenhet i allmänna ärendens behandling eller i tillgodoseende
av kommunala behov,

eller viss kommunal uppgift av större vikt finnes vara eftersatt, så
att avsevärd olägenhet därav uppkommit eller kan väntas uppkomma,

eller bestående indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska
utvecklingen inom orten,

samt ändring i kommunal indelning prövas nödig för att undanröja
eller avsevärt minska sålunda förefintligt missförhållande.

Om ekonomisk uppgörelse mellan kommunerna vid indelningsändring.

4 §•

Vid ändring i kommunal indelning skola, där så finnes nödigt, de
av indelningsändringen berörda kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden
ordnas genom uppgörelse, som fastställes av Konungen i sammanhang
med förordnande om ändringen; dock att uppgörelse i visst avseende
må kunna, där Konungen så bestämmer, senare verkställas i den
ordning och enligt de grunder, som i förordnandet angivas.

5 §.

Finnes inom område, som vid indelningsändring övergår från en
kommun till annan, mark, som är utlagd till väg, gata, torg eller annan
allmän plats, skall den förstnämnda kommunens rätt till sagda mark övergå
till den kommun, inom vars område marken efter indelningsändringen
kommer att ligga.

6 §•

Andra kommunala tillgångar, än som i 5 § sägs, ävensom kommunala
förbindelser må, där kommunen genom indelningsändringen delas,

antingen tilläggas endera av de ändrade eller nybildade kommunerna eller
mellan dem fördelas, efter ty skäligt prövas med hänsyn till förhållandet
i beskattningsföremål eller invånarantal mellan de områden, i vilka den
äldre kommunen delats, eller till annat förhållande, som må anses bestämmande
för vartdera områdets andel i den äldre kommunens tillgångar
och förbindelser.

Där särskilda omständigheter därtill föranleda, må vid uppgörelse
träffas bestämmelse, varigenom kommunal tillgång eller förbindelse tilllägges
allenast del av ändrad eller nybildad kommun.

7 §•

Vid fördelning av tillgångar och förbindelser bör, så vitt lämpligen
ske kan, iakttagas:

att fast egendom, som uteslutande eller huvudsakligen är avsedd till
gagn för visst område, tillägges den kommun, som området kommer att
tillhöra;

att fordran för ogulden kommunalutskyld övertages av den kommun,
inom vilken debiteringen skulle hava skett, om indelningsändringen då varit
genomförd;

att annan i uppgörelsen ingående egendom tilldelas den kommun,
som med hänsyn till egendomens beskaffenhet eller rättvis fördelning finnes
mest berättigad att övertaga densamma;

att skuld, som vilar å eller tillkommit för egendom, som tilldelas
viss kommun, till betalning övertages av samma kommun; samt

att annan skuld fördelas till betalning, efter ty med hänsyn till
övertagna tillgångar och i övrigt rättvis fördelning finnes skäligt.

Har endera av de ändrade eller nybildade kommunerna övertagit,
större andel av tillgångarna eller förbindelserna än som med hänsyn till
fördelningen i Övrigt skäligen må anses å densamma belöpa, bör utjämning
ske genom ersättning i penningar.

8 §.

Varder genom indelningsändringen endera kommunens ekonomiska
ställning avsevärt försämrad, utan att sådant kan anses uppvägas av den

befrielse från kommunala förpliktelser, som genom indelningsändringen
vinnes, och finnes den andra kommunen skäligen böra därför giva ersättning,
må dylik ersättning stadgas att utgå på en gång eller under viss
övergångstid.

9 §•

Där ej annat föranledes av stadgandet i 5 § eller blivit vid uppgörelse,
som i 6 § sägs, bestämt, galle:

att, då kommuns område ökas, kommunens tillgångar och ansvarigheten
för dess förbindelser tillkomma den ökade kommunen;

att, då kommuns område minskas, kommunens tillgångar och ansvarigheten
för dess förbindelser tillkomma den minskade kommunen; samt
att, då kommun införlivas med annan kommun eller ingår i nybildad
kommun, kommunens tillgångar och ansvarigheten för dess förbindelser
tillkomma den ökade eller nybildade kommunen.

10 §.

Har skuld, på sätt i 6 § sägs, blivit till betalning överförd från en
kommun till annan eller fördelad mellan olika kommuner, och brister
kommun i fullgörande av sålunda bestämd betalningsskyldighet, vare överföringen
eller fördelningen ej hinder för fordringsägaren att för bristen
hålla sig jämväl till den del av den äldre kommunen, som genom uppgörelsen
befriats från betalningsskyldighet. Lag samma vare i fråga om
skuld, som på grund av stadgandet i 9 § förbliver hos minskad kommun.

Vill fordringsägare göra sådan rätt, som nu är sagd, gällande, göre
han därom anmälan hos Konungens befallningsbavande, som äger förordna
om bristens uttagande antingen genom försäljning av egendom, som vid
uppgörelsen överflyttats från den äldre kommunen, eller genom utdebitering
inom ovannämnda kommundel.

över beslut, som Konungens befallningshavande jämlikt denna paragraf
meddelat, må besvär anföras hos Konungen inom den tid, som i
allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut.

Om indelningsändring-s inverkan på kommunala b tadlare giltighet.

11 §•

Gälla inom kommun, som beröres av ändring i kommunal indelning,
särskilda kommunala stadgar, vare dessa även efter ändringen i tilllämpliga
delar gällande inom samma område som förut, där ej i sammanhang
med beslutet om ändringen eller sedermera i laga ordning annorledes
förordna».

Om indelningsän drings ikraftträdande och åtgärder med avseende därä.

12 §.

Ändring i kommunal indelning skall träda i kraft vid det kalenderårs
början, som Konungen bestämmer, icke tidigare än fyra eller, där
kommun genom ändringen delas, nio månader efter det förordnande om
ändringen meddelats.

13 §.

Vid ändring i kommunal indelning skall, sedan röstlängd, som i 16 §
omförmäles, blivit upprättad, den kommunala beslutanderätten utövas
enligt den nya indelningen,

dock att i fråga om angelägenhet, sorn avser äldre kommun, den
äldre indelningen skall följas intill dess den nya indelningen trätt i kraft.

14 §.

År i kommun, vars område genom indelningsändring ökas eller
minskas, beslutanderätten överlåten åt fullmäktige, skola dessa företräda
såväl den äldre som den ökade eller minskade kommunen.

Vidkommande sådan kommun äge Konungen, om förhållandena därtill
föranleda, förordna, att samtliga fullmäktiges uppdrag skall upphöra,
då den nya indelningen träder i kraft, samt nytt val till fullmäktige för
tiden därefter verkställas i den ordning, som är stadgad för det fall att
val sker första gången.

15 §.

De utskylder till ändrad eller nybildad kommun, vilka året innan
indelningsändringen träder i kraft beviljas att under det nästföljande året
utgå, skola till utgörande fördelas å dem, som skulle under förstnämnda
år varit till kommunen skattskyldiga, för den händelse den nya indelningen
redan då varit i kraft.

16 §.

Aret innan kommunal indelningsändring träder i kraft skall vid upprättande
av kommunal röstlängd iakttagas:

att i kommun, vars område genom ändringen delas, särskild längd
upprättas för varje del, som om densamma utgjorde en kommun för sig;

att längd för kommun eller kommundel, som skall övergå till annan
kommun, eller för kommundel, som skall bilda ny kommun, senast den
1 oktober, innan ännu rösttal blivit i längden införda, överlämnas till
den, inför vilken kommunalstämma eller allmän rådstuga enligt den nya
indelningen skall hållas, med åliggande för honom att tillse, att i den eller
de längder, som därvid skola användas, skyndsamligen införas de röstägandes
rösttal enligt den nya indelningen ävensom göras sådana ändringar
eller övriga anteckningar, som av den nya indelningen föranledas eller
eljest erfordras för röstlängdens fullbordande; samt

att i landskommun eller köping, som genom ändringen bildas eller
erhåller ökat område, tiden, varunder röstlängden skall vara till granskning
framlagd, må inskränkas till åtta dagar och stämma för justering
av längden hållas tidigare än i 17 § förordningen om ko mm unalstyrelse
på landet sägs.

17 §.

Underlåtenhet att betala kommunal utskyld i äldre kommun medföra
i fråga om rösträtts utövning i ändrad eller nybildad kommun samma
påföljd sorn inom den äldre kommunen; och skall förty i längd, däri,
enligt vad i 16 § är sagt, rösttal ej skola införas, dock göras anteckningom
tilläventyrs förefintligt sådant hinder för rösträtts utövning.

18 §.

Vid behandling av kommunal angelägenhet, i fråga om vilken, efter
ty i 13 § är sagt, den äldre indelningen skall följas, skall användas den
förut under året inom kommunen gällande röstlängden.

19 §.

År nybildad kommun landskommun eller köping, åligger det Konungens
befallningshavande att före den 1 oktober året innan indelningsändringen
träder i kraft förordna person att hålla kommunalstämma för
röstlängdens justering samt för val av kommunalstämmans ordförande och
vice ordförande ävensom kommunalnämnd.

År nybildad kommun stad, som i 54 § förordningen om kommunalstyrelse
i stad avses, skall Konungens befallningshavande inom samma
tid utse ordförande i stadsstyrelsen, vilken har att ofördröjligen hålla allmän
rådstuga för utseende av ledamöter i stadsstyrelsen och suppleanter
för dem.

Skall i nybildad stad finnas magistrat, åligger det hovrätten att
inom samma tid, efter anmälan av Konungens befallningshavande, förordna
borgmästare att jämte tillkallade rådmän utgöra magistrat, intill
dess sådan varder i vederbörlig ordning tillsatt.

År nybildad kommun stad, i vilken skola finnas stadsfullmäktige,
skall, intilldess fullmäktige blivit utsedda, stadens beslutanderätt utövas
vid allmän rådstuga.

I nybildad kommun må, sedan röstlängd, som i 16 § sägs, blivit
upprättad, fullmäktige och kommunala befattningshavare omedelbart utses
oberoende av eljest gällande bestämmelser om tid för dylikt val; och skall
i fråga om beräknandet av deras tjänstgöringstid så anses, som om denna
börjat först med ingången av nästföljande året.

Fullmäktige skola omedelbart efter valet övertaga handhavandet av de
dem tillkommande uppgifter; och skola jämväl magistrat, stadsstyrelse och
kommunala befattningshavare, som utses före den nya kommunindelningens
ikraftträdande, genast träda i utövning av sina befattningar med

2—153878

befogenhet att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras i anledning av indelningsändringen.

20 §.

I landskommun eller köping, som ändras eller nybildas, må med
uppgörande av utgifts- och inkomstförslag för första året efter indelningsändringens
ikraftträdande anstå utöver den i 63 § förordningen om kommunalstyrelse
på landet stadgade tid, dock att utgifts- och inkomststatens
bestämmande skall ske inom november månads utgång.

21 §-

Kommunalnämnden eller magistraten (stadsstyrelsen) i kommun, som
skall helt införlivas med annan kommun eller ingå i ny kommun, skall
före ingången av december året närmast innan ändringen träder i kraft
till motsvarande myndighet inom den ökade eller nybildade kommunen
överlämna årets taxeringslängder och hos prövningsnämnden förda längder
angående kommunen.

Skall del av kommun införlivas med annan kommun eller ingå i
eller bilda ny kommun, vare lag samma i fråga om de längder, som angå
kommundelen.

Om nybildad kommuns lånerätt.

22 §.

Konungen må efter därom gjord framställning bestämma beloppet
av den upplåning, som av nybildad kommun må beslutas utan underställning,
intill dess de i 73 § förordningen om kommunalstyrelse på
landet och 74 § förordningen om kommunalstyrelse i stad i sådant hänseende
meddelade bestämmelser kunna tillämpas.

Om särskild besvärsrätt vid indelningsändring.

23 §.

Mot beslut, som, sedan Konungen förordnat om kommunal indelningsändring
och innan densamma trätt i kraft, fattas inom av ändringen

berörd kommun med tillämpning av den äldre indelningen, äge medlem
av kommunen att föra talan jämväl där han tilltror sig kunna visa, att
beslutet strider mot de förutsättningar, på vilka förordnandet om indelningsändringen
grundats, eller, även om så ej är förhållandet, att beslutet
dock avser angelägenhet, vars ordnande skäligen bör tillkomma kommun
enligt den nya indelningen.

Rätt till klagan, som nu är sagd, tillkomme ock annan kommun,
som av indelningsändringen beröres, så ock medlem av sådan kommun.

Om förfarandet vid indelningsändring-.

24 §.

Vill kommun eller medlem av kommun väcka fråga om ändring i
kommunal indelning, som berör kommunen, ingive till kammarkollegium
ansökan i ärendet. Vid ansökningen skall fogas den förberedande utredning,
som sökanden kan vilja åberopa.

Sådan fråga kan ock väckas av kammarkollegium eller av Konungens
befallningshavande efter anmälan hos kammarkollegium.

25 §.

Har fråga om ändring i kommunal indelning blivit väckt, skall utredning
verkställas, där skäl därtill är.

Finner kammarkollegium med hänsyn till ärendets omfattning och
beskaffenheten av de frågor, som under utredningen kunna komma under
övervägande, att utred ningen bör verkställas under kollegii eget inseende
uppdrage kollegium åt särskild utredningsman att verkställa utredningen.

I annat fall överlämne kollegium åt vederbörande Konungens befallningshavande
att besörja utredningen; ägande Konungens befallningshavande
att, där så finnes erforderligt, förordna utredningsman till sitt
biträde.

26 §.

Utredning, som i 25 § sägs, skall avse alla på frågan inverkande
omständigheter. Finnes ändring i kommunal indelning böra föranleda

ändring jämväl i ecklesiastik, administrativ eller judiciell indelning, må
utredningen, i den mån lämpligen kan ske, utsträckas att avse även indelning
av sist omförmälta slag.

Vid utredningen bör kommun eller kommundel samt såvitt möjligt
i övrigt en var, vilkens rätt kan beröras av ifrågasatt indelningsändring,
beredas tillfälle att uttala sig i ärendet.

27 §.

Utredningsman äge befogenhet att utlysa eller hos vederbörande begära
utlysande av stämmor eller andra sammanträden samt att från offentliga
och kommunala myndigheter infordra de upplysningar eller av dem
påkalla det biträde, som utan deras oskäliga betungande kan krävas.

Vid stämma eller sammanträde, som ovan sägs, äge utredningsmannen
att deltaga i överläggning.

Förekommer under utredningens gång anledning, att åt utredningen
bör givas väsentligen annan eller större omfattning, än som i det åt utredningsmannen
givna förordnande varit avsedd, eller yppas hinder mot
ifrågasatt ändring eller annan omständighet, som skulle göra fortsatt utredning
onyttig, har utredningsmannen att därom göra anmälan hos den
myndighet, som honom förordnat.

28 §.

Finnes ändring i kommunal indelning böra komma till stånd, skall
förslag till ändringen ävensom till den ekonomiska uppgörelse och de
övriga villkor, vartill ändringen kan giva anledning, uppgöras.

Har utredningen omfattat även annan indelning, bör, där så linnes
lämpligt, jämväl förslag till sådan indelning uppgöras.

29 §.

Har utredning, som verkställts genom Konungens befallningshavande,
slutförts, eller har därunder förekommit förhållande, som i 27 § sista
stycket omförmäles, insände befallningshavanden handlingarna i ärendet
jämte eget utlåtande till kammarkollegium.

I ärende, som utretts under karnmarkollegii inseende, skall Konungens
befallningshavandes utlåtande infordras.

30 §.

I ärende angående ändring i kommunal indelning, som hänskjutes
till Konungens avgörande, skall kammarkollegium avgiva utlåtande.

31 §.

Finner Konungen skäligt anbefalla utredning angående ändring i
kommunal indelning, förordne Konungen om utredningen på sätt han
finner lämpligt.

Om kostnad för utredning.

32 §.

Kostnad för utredning, varom ovan förmäles, må, efter ty därom
förordnas av den myndighet, som besöijer utredningen, förskjutas av sökande,
som i 24 § sägs, eller av allmänna medel.

Sökande, så ock, där på utredningen följer ändring i kommunal indelning,
kommun, som av ändringen beröres, må, efter ty Konungen
prövar skäligt, förpliktas att helt eller delvis återgälda förskjuten utredningskostnad.

Om municipalsamMlle.

33 §.

Varder i sammanhang med ändring i kommunal indelning municipalsamhälle
upplöst eller till sitt område eller sina uppgifter inskränkt, skall
angående förhållandet mellan sådant samhälle och kommun, som övertager
dess uppgifter, gälla vad i 4—11 §§ är stadgat.

2 KAP.

Om ändring i ecklesiastik indelning.

34 §.

Med församling förstås i denna lag territoriell kyrkoförsamling.

35 §.

Om ändring i rikets indelning i församlingar förordnar Konungen.
Därvid må församlings område ökas eller minskas, församling upplösas,
så ock ny församling bildas.

36 §.

Vid ändring i församlingsindelning äge stadgandena i 4 och 6—10 §§
motsvarande tillämpning.

37 §.

Ändring i församlingsindelning skall träda i kraft vid det kalenderårs
början, som Konungen bestämmer, börande förordnandet om ändringen
meddelas så tidigt, att föreskrifterna i 38 och 41 §§ kunna iakttagas.

38 §.

Aret innan ändring i församlingsindelning träder i kraft skall den
nya indelningen följas vid ordinarie kyrkostämman för bestämmande av
utgifts- och inkomststaterna så ock vid stämma, som därefter äger rum,

dock att i fråga om angelägenhet, som avser församling enligt den
äldre indelningen, sistnämnda indelning skall följas.

39 §.

Före den i 38 § omförmälda ordinarie kyrkostämman skola i vederbörande
kommuns röstlängd, i den mån ske kan, införas sådana anteck -

fångar, Horn enligt 6 § förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och
skolråd erfordras, för längdens användande å kyrkostämma, samt längden
hållas för granskning tillgänglig, på sätt i samma paragraf är föreskrivet om
rÖBtlängd för stad.

40 §.

Angående uttaxeringen av de avgifter till ändrad eller nybildad församling,
vilka året innan ändringen tråder i kraft beviljas till täckande
av nästföljande årets utgifter, äge vad i 15 § är stadgat om kommun
motsvarande tillämpning.

41 §.

Skall ny församling bildas, åligge det domkapitlet att i god tid före
den i 38 § omförmälda ordinarie kyrkostämman förordna präst att föra
ordet i församlingens kyrkostämma samt i dess kyrko- och skolråd.

Sedan så skett, må omedelbart anställas val till under den nya församlingens
kyrkostämma hörande befattningar oberoende av eljest gällande
bestämmelser om tid för dylikt val. De, som sålunda utses, skola genast
träda i utövning av sina befattningar med befogenhet att vidtaga
sådana åtgärder, som erfordras i anledning av indelningsändringen; och
skall i fråga om beräknandet av deras tjänstgöringstid så anses, som om
denna börjat först med ingången av nästföljande året.

42 §.

Stadgandet i 22 § skall hava motsvarande tillämpning i fråga om
församling, intill dess den i 40 § förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd meddelade bestämmelse om lån, som må beslutas
utan underställning, kan tillämpas.

43 §.

Stadgandet i 23 § äge motsvarande tillämpning angående beslut av
kyrkostämma.

44 §.

I fråga om förfarandet i ärende angående ändring i församlingsindelning
samt kostnad för utredning i sådant ärende skola stadgandena
i 24—32 §§ i tillämpliga delar lända till efterrättelse; ägande domkapitlet
samma befogenhet att väcka fråga om ändring i församlingsindelning som
Konungens befallningshavande.

Utredning, som här avses, skall äga rum under vederbörlig samverkan
med domkapitlet.

45 §.

Vad i denna lag är stadgat angående församling galle i tillämpliga
delar skoldistrikt, vars angelägenheter handläggas å kyrkostämma, ändå
att dess område icke sammanfaller med församlings område.

Förslag

till

Lag om kommunalförbund.

Om kommunalförbunds ändamål och medlemmar.

1 §■

För handhavande av kommunal förvaltningsuppgift må städer, landskommuner,
köpingar och municipalsamhällen sammansluta sig till kommunalförbund
i den ordning, denna lag stadgar. Fattigvårdssamhälle, som
utgöres av flera kommuner, är i fråga om rätt att ingå i kommunalförbund
likställt med kommun.

Sammanslutning för ändamål, som nyss är sagt, må ock kunna ske
mellan landstingskommuner samt mellan landstingskommun och stad.

Om kommunalförbunds organisation.

2 §.

För kommunalförbund skall finnas förbundsordning, vilken skall
innehålla bestämmelser:

om förbundets ändamål och medlemmar;

om förbundets benämning och den ort, där detsamma skall hava
sitt säte;

om sammansättningen av förbundets direktion och den tid, för vilken
ledamöter och suppleanter i densamma skola utses, om det sätt, varpå
ordförande och vice ordförande i direktionen skola utses, om tider för

3—153678

direktionens ordinarie sammanträden och ärenden, som därvid skola företagas,
samt om kallelse till sammanträde;

om nämnd, syssloman eller annan befattningshavare, som för verkställighet
och förvaltning må utses, samt om sådan myndighets åligganden
och befogenheter;

om revision;

om ersättning åt innehavare av förtroendeuppdrag hos förbundet,
därest sådan ersättning finnes böra utgå för av uppdraget åsamkad kostnad
och tidsspillan;

om grunder för och begränsning av medlems skyldighet att tillhandahålla
medel för förbundsvcrksamhetens ordnande och fortsatta bedrivande
;

om den rätt att upptaga lån, som finnes böra förbundet medgivas;

om medlems andel i förbundets tillgångar, fördelning av vinst å
förbundets verksamhet samt vad i övrigt finnes erforderligt för ordnande
av de ekonomiska förhållandena mellan förbundet och dess medlemmar;

om villkor för medlems utträde ur förbundet och uppgörelse, som i
anledning därav må erfordras;

om villkor för upplösning av förbundet; samt

om grunderna för skifte av förbundets behållna tillgångar, där
sådant skifte vid förbundets upplösning skall äga rum.

Aro i allmän lag eller författning särskilda bestämmelser meddelade
angående handhavandet av den uppgift, som utgör föremål för förbundets
verksamhet, skall förbundsordningen därefter lämpas.

3 §•

Ledamöter i förbundsdirektion jämte suppleanter för dem utses av
förbundets medlemmar till det antal, som för varje medlem bestämmes i
föi''bundsordningen; dock må i förbundsordningen kunna föreskrivas, att
ledamot och suppleant skall i annan ordning utses.

4 §•

Direktionen sammanträder, utom å de tider, som äro i förbundsordningen
bestämda, då Konungens befallningshavande, medlem av förbun -

det eller direktionens flesta ledamöter det äska, eller då ordföranden
sådant nödigt finner.

§.

Direktionen vare, där ej annat är i förbundsordningen stadgat,
beslutför, då två tredjedelar av ledamöternas hela antal äro tillstädes.

Inom direktionen äge en var i beslut deltagande en röst; och bestämmes
vid omröstning utgången genom enkel pluralitet av de avgivna
rösterna, där ej enligt stadgande i förbundsordningen för visst beslut eller
visst slag av beslut fordras annan röstövervikt. - t

Omröstning sker öppet, där ej vid val sluten omröstning äskas. Aro
i fråga, som avgöres genom enkel röstpluralitet, rösterna å båda sidor lika
delade, skiljer lotten vid sluten omröstning, men gäller eljest den mening,
ordföranden biträder.

6 §.

Direktionen tillkommer:

att själv eller genom den, direktionen därtill utser, inför domstol
eller annan myndighet tala och svara för förbundet;

att för avsedda ändamål förfoga över förbundets tillgångar samt att
fastställa årlig inkomst- och utgiftsstat för förbundet, därvid direktionen
äger att enligt de i förbundsordningen angivna grunderna och med där
stadgad begränsning bestämma beloppet av bidrag, som medlem har att
till förbundet utgiva;

att över förvaltningen låta föra ordentlig räkenskap;

att, där ej i förbundsordningen annorlunda bestämmes, utse nämnd,
syssloman eller annan befattningshavare, som verkställer direktionens beslut
och under dess tillsyn förvaltar förbundets angelägenheter, antaga förbundets
tjänstemän ävensom utfärda erforderliga stadgar och instruktioner;
samt

att i övrigt företräda förbundet och i enlighet med förbundsordningens
föreskrifter förvalta förbundets angelägenheter.

7 §•

Utan förbundsmedlemmarnas samtycke må icke direktionen väsentligen
ändra eller utvidga förbundets verksamhet, ej heller, där icke i förbundsordningen
annat bestämmes, avyttra förbundet tillhörig fast egendom.

8 §•

Erfordras för tillgodoseende av förbundsuppgift tillskott utöver vad
i förbundsordningen blivit bestämt, har direktionen att därom göra framställning
hos medlemmarna.

9 §•

Direktionens förvaltning och förbundets räkenskaper skola årligen
granskas av revisorer, utsedda av förbundsmedlemmarna.

Revisorerna skola över granskningen avgiva berättelse, vilken, efter
det direktionen lämnats tillfälle att avgiva förklaring över anmärkning,
där sådan framställts, jämte förklaringen tillställes förbundets medlemmar,
som var för sig besluta angående ansvarsfrihet. Vägrar förbundsmedlem,
helt eller delvis, ansvarsfrihet, stånde i den del, där ansvarsfrihet ej blivit
beviljad, talan mot förvaltningen öppen jämväl såvitt de övriga medlemmarna
angår.

10 §.

Samhälle, som är anslutet till kommunalförbund, så ock medlem av
sådant samhälle, som tilltror sig kunna visa, att beslut av förbundsdirektion
kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund, eller att
det icke i laga ordning, tillkom mit, eller att det står i strid med allmän
lag eller författning eller annorledes överskrider direktionens befogenhet,
äger, där ej med avseende å överklagandet av sådant beslut i lag eller författning
annorlunda är stadgat, däruti söka rättelse genom besvär, vilka,
jämte det överklagade beslutet, böra till Konungens befallningshavande ingivas
inom trettio dagar efter det klaganden av beslutet erhöll del, dagen då
det skedde likväl oräknad; och åligger det klaganden därjämte såväl att
vid besvären foga bevis om dagen, då beslutet delgavs, som ock att, inom

fjorton dagar efter det tiden för besvärens inlämnande utgått, till förbundsdirektionens
ordförande ingiva diarieutdrag däröver, att han sig besvärat.

1 Konungens befallningshavandes utslag inå, där icke annan ordnin
är stadgad, ändring sökas hos Konungen senast före klockan tolv a
trettionde dagen efter delfåendet, dagen då det skedde likväl oräknad;
dock att menighet, som klagar, äger tillgodonjuta femton dagar längre
besvärstid än ovan säffs.

Om kommunalförbunds bildande samt om ändring i sådant förbund.

11 §•

Om bildande av kommunalförbund förordna)- Konungens befallningshavande.

12 §.

Vill samhälle, som i 1 § är sagt, väcka fråga om bildande av kommunalförbund,
ingive till Konungens befallningshavande ansökan därom.
Vid ansökningen skall fogas den förberedande utredning, som sökanden
kan vilja åberopa.

Konungens befallningshavande äge ock utan ansökan upptaga sådan
fråga, då anledning därtill föreligger.

13 §.

Finner Konungens befallningshavande antagligt, att bildande av kommunalförbund
skulle vara gagneligt, och erfordras i ärendet utredning
utöver den, som må finnas tillgänglig, besörje Konungens befallningshavande
sådan utredning.

14 §.

Vid utredningen skall samhälle samt, såvitt möjligt, en var annan,
vars rätt kan beröras av ifrågasatt förbundsbildning, beredas tillfälle att
uttala sig i ärendet.

» er?

*22

15 §.

Där så linnes nödigt, må Konungens befällningshavande förordna
lämplig person att under Konungens befallningshavandes inseende verkställa
utredningen.

Sådan utredningsman äge befogenhet att utlysa eller hos vederbörande
begära utlysande av stämmor eller andra sammanträden samt att
från offentliga och kommunala myndigheter infordra de upplysningar
eller av dem påkalla det biträde, som utan deras oskäliga betungande kan
krävas.

Vid stämma eller sammanträde, som ovan sägs, äge utredningsmannen
att deltaga i överläggning.

Förekommer under utredningens gång anledning, att åt utredningen
bör givas väsentligen annan eller större omfattning, än som i det åt utredningsmannen
givna förordnande varit avsedd, eller yppas hinder mot ifrågasatt
förbundsbildning eller annan omständighet, som skulle göra fortsatt
utredning onyttig, har utredningsmannen att därom göra. anmälan hos
Konungens befallningshavande.

16 §.

Finnes kommunalförbund böra komma till stånd, skall förslag till
förbundsordning upprättas.

Över sådant förslag inhämte Konungens befallningshavande vederbörande
samhällens beslut.

17 §.

Hava samhällena enats om antagande av förbundsordning,
och finner Konungens befallningshavande vid prövning av alla på
frågan inverkande omständigheter, att samhällenas sammanslutning i enlighet
med den sålunda antagna förbundsordningen skulle främja den angelägenhet,
som är avsedd att av förbundet vårdas, eller medföra lättnad
i kommunala bördor eller annat allmänt gagn,

fastställe Konungens befallningshavande förbundsordningen och beståmme
tiden, då förbundet skall träda i verksamhet.

18 §.

Vad här ovan är stadgat om kommunalförbunds bildande äge motsvarande
tillämpning, då fråga uppkommer om ny medlems inträde i
kommunalförbund eller om ändring i förbundsordningen.

Om medlems utträde ur kommunalförbund.

19 §.

Medlem av kommunalförbund äger utträda ur förbundet, då förhållande
inträffat, som enligt förbundsordningen grundlägger rätt till utträde,
eller som, efter ty nedan i 24 § sägs, kan föranleda förbundets upplösning,
så ock eljest, då förbundets övriga medlemmar samtycka till utträdet,
dock att i sistnämnda fall utträdet ej må ske förrän fem år förflutit
efter det förbundet träff i verksamhet.

20 §.

Vill medlem av kommunalförbund vinna utträde, göre ansökan därom
hos Konungens befallningshavande.

över sådan ansökan skola övriga medlemmar höras.

21 §.

Finnes i anledning av ansökan om utträde ur kommunalförbund
utredning nödig, äge Konungens befallningshavande därom förordna; och
galle om sådan utredning i tillämpliga delar vad ovan är stadgat i avseende
på utredning angående kommunalförbunds bildande.

22 §.

Föreligger till utträde ur kommunalförbund skäl, som i 19 § är
sagt, förordne Konungens befallningshavande om utträdet så ock om tiden
därför och om den uppgörelse, som i anledning därav må vara erforderlig.

■24

23 §.

Då medlem utträder ur kommunalförbund, upphöre hans ansvarighet
för förbundets förbindelser ett år efter utträdet, där ej Konungens
befallningshavande linner skäligt att i avseende å viss förbindelse annorlunda
förordna.

Om kommunalförbunds upplösning.

24 §.

Kommunalförbund må upplösas:

då förhållande inträffat, på grund varav enligt bestämmelse i förbundsordningen
förbundet skall upphöra med sin verksamhet;

då sådana förändrade förhållanden inträtt, att antingen förbundsverksamheten
ieke kan med fördel fortsättas eller förbundsändamålet lämpligare
kan på annat sätt tillgodoses; och

då uppgift, som utgör föremål för förbundets verksamhet, uppenbarligen
försummas;

så ock eljest, då förbundsmedlemmarna äro ense om förbundets upplösning,
dock att i detta fåll upplösning ej må ske förrän fem år förflutit
etter det förbundet trätt i verksamhet.

25 §.

Vill medlem av kommunalförbund söka förbundets upplösning, göre
framställning därom hos Konungens befallningghavande.

Konungens befallningshavande äge ock väcka fråga om förbunds upplösning,
då Konungens befallningshavande finner förbundsuppgift uppenbarligen
försummas.

över väckt fråga om kommunalförbunds upplösning skola medlemmarna
höras.

26 §.

Angående utredning, som i anledning av ifrågasatt upplösning av
kommunalförbund må finnas nödig, galle i tillämpliga delar vad ovan är
stadgat i avseende på utredning angående kommunalförbunds bildande.

27 §.

Prövas skål till förbundets upplösning, som ovan är sagt, föreligga,
förordne Konungens befallningshavande, att förbundsverksamheteu
skall upphöra å tid, som Konungens befallningshavande bestämmer, och
att förbundet skall trilda i likvidation.

28 §.

Likvidation skall verkställas av förbundets direktion såsom likvidatorer
eller, där Konungens befallningshavande så finner nödigt, av en
eller flera likvidatorer, som av Konungens befallningshavande särskilt förordnas.

Då förbundet trätt i likvidation, må årsstämning sökas å dess okända
borgenärer.

Under likvidationen skola förbundets tillgångar realiseras, i den man
sådant finnes vara erforderligt, förbundets skulder gäldas samt med behållna
tillgångar så förfaras, som av förbundsordningen föranledes.

Om likvidatorers befogenhet att företräda förbundet och om deras
rättigheter i övrigt så ock om deras skyldigheter galle i tillämpliga delar
vad angående direktion är stadgat.

29 §.

Då likvidation blivit avslutad, skall redovisning över densamma avlämnas
till förbundsmedlemmarna och anmälan göras hos Konungens befallningshavande,
som förklarar förbundet upplöst.

Om medlemmarnas ansvarighet för kommunalförbunds skuld.

30 §.

Befinnes kommunalförbund sakna tillgång till gäldande av skuld,
vare förbundsmedlemmarna pliktiga att fylla bristen. Om den uttaxering

4—163678

på medlemmarna, som av sådan anledning må erfordras, äge Konungens
befallningshavande att på anmälan av direktion, likvidatorer eller fordringsägare
förordna efter de grunder, som må vara i förbundsordningen
angivna eller eljest prövas skäliga.

Yppar sig skuld, som kommunalförbund ådragit sig, först efter förbundets
upplösning, äge vad nu är sagt motsvarande tillämpning beträffande
de samhällen, som voro medlemmar av förbundet, då det upplöstes.

Om kostnad för utredning.

31 §.

Kostnad för utredning, varom ovan förmäles, må, efter ty Konungens
befallningshavande därom förordnar, förskjutas av sökande, som i 12, 20
och 25 §§ sägs, eller av allmänna medel.

Sökande, så ock, där på utredningen följer bildande, ändring eller
upplösning av kommunalförbund, annat samhälle, som av sådan åtgärd
beröres, må, efter ty Konungens befallningshavande prövar skäligt, förpliktas
att helt eller delvis återgälda förskjuten utredningskostnad.

Om fullföljd av talan mot Konungens befallningshavandes beslut

32 §.

Över beslut, som Konungens befallningshavande meddelat i fråga
om kommunalförbunds bildande, ändring eller upplösning eller i ärende,
som därmed står i sammanhang, må besvär anföras hos Konungen inom
den tid, som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.

Om förbund mellan skoldistrikt.

33 §.

Vad i denna lag är stadgat angående kommunalförbund galle ock
i fråga om sammanslutning av olika skoldistrikt för vårdande av angelägenhet,
som avses i folkskolestadgan eller lagen angående uppfostran åt
vanartade och i sedligt avseende försummade barn, dock att åtgärd, som,
enligt vad förut är stadgat i denna lag, ankommer på Konungens befallningshavandc,
skall vidtagas av Konungens befallningshavande och domkapitlet
gemensamt.

Förslag

till

Lag om kommunal rote.

Om rotes uppgift.

1 §•

Företer område inom stad i avseende på belägenhet, bebyggande
invånarnas allmänna näringsfång eller andra dylika omständigheter sådan
skiljaktighet från staden i övrigt, att kommunal förvaltningsuppgift, som
nedan sägs, lämpligen kan för sagda område särskilt besörjas, eller finnes
det eljest gagneligt, att dylik förvaltningsuppgift besörjes särskilt för olika
delar av staden, må för ändamålet rotebildning äga rum.

•2 §•

Till rote må överlämnas att inom rotens område besörja anläggning,
underhåll och belysning av gator, vägar och andra allmänna platser, tillhandahållande
av vatten, gas och elektrisk kraft, avledande av vatten och
annan allmän renhållning, så ock annan för roten gemensam angelägenhet,
som prövas lämpligen kunna utgöra föremål för rotens förvaltning.

Om rotes organisation.

3 §•

För rote skall finnas rotestadga, som angiver:

rotes område och benämning;

den förvaltningsuppgift, som roten har att besörja;

do med gällande stadgande» angående kommunal beskattning överensstämmande
grunder, enligt vilka utskylder inom roten (roteskatt) må
för rotens behov uttaxeras;

ordningen för utfärdande av kallelse till rotestämma eller sammanträde
med rotefullmäktige ävensom, där så erfordras, tiderna för ordinarie
sådana stämmor eller sammanträden;

den särskilda myndighet, som skall inom roten handhava verkställighet
och förvaltning, ordningen för dess tillsättande samt dess åligganden
och befogenheter; samt

vad i övrigt må vara nödigt för ordnande av rotens förhållanden i
fråga om ekonomi och förvaltning.

I sådant hänseende må i rotestadgan intagas bestämmelser:
om lindring för roten i de allmänna stadsutskylderna eller om bidrag
till roten av stadskassa»;

om inskränkning i rotestännnas eller rotefullmäktiges beslutanderätt;
om huru förfaras skall vid uppkommande skiljaktighet mellan staden
och roten i anledning av beslut, som fattas inom roten;

om särskild grund för beräkning av röstvärde vid rotestämma, där
roteskatt skall utgå enligt andra grunder än de för utskylder till staden
eljest gällande;

om den befogenhet, som må tillkomma roten att i sin verksamhet
anlita stadens kommunala tjänstemän och inrättningar;

om rotens rättigheter och skyldigheter med hänsyn till egendom
eller anläggning, som av staden kan varda åt roten upplåten, eller till
penningmedel, som staden kan ställa till rotens förfogande;

om jämkning med vissa mellantider i det ekonomiska förhållandet
mellan staden och roten; samt

om grunder för skälig utjämning i ekonomiskt avseende mellan staden
och roten eller mellan rotar inbördes vid roteförvaltningens upphörande eller
om den ordning, i vilken sådana grunder skola bestämmas.

4 §•

Medlem av rote är envar, som inom rotens område är mantalsskriven,
ävensom envar, vilken, utan att vara inom roten mantalsskriven, där -

städes äger eller brukar fast egendom eller är för inkomst av kapital eller
arbete till allmän bevillning uppförd 5

§•

De tillgångar, som anvisats för tillgodoseende av rotes behov eller
för rote förvärvas, tillhöra staden samfällt men må ej, så länge roten består,
användas för annat ändamål äu det, som rotens uppgift avser.

Till bestridande av utgifter, som därutöver kunna för rotens behov
erfordras, äro rotens medlemmar underkastade beskattning i enlighet med
de grunder, som i rotestadgan angivas.

I avseende å debitering, uppbörd och indrivning av roteskatt galle
vad om stadsutskyld är i lag eller författning stadgat; och skall roteskatten
redovisas till rotens förvaltningsmyndighet.

6 §-

För rote må endast med stadens medgivande upptagas lån, och vare
staden ansvarig för lånets återgäldande.

7 §•

över rotes förvaltning skall föras särskild räkenskap.

8 §•

Rotes beslutanderätt utövas å rotestämma eller, där så i rotestadgan
föreskrives eller av rotestämman beslutas, av rotefullmäktige.

Är fullmäktiges antal icke i rotestadgan angivet, äger stämman att
därom besluta.

9 §•

Rotestämma hålles inför magistraten, där icke i rotestadgan är bestämt,
att särskild ordförande i stämman skall finnas.

År sådan bestämmelse meddelad, skall ordförande jämte vice ordförande
av rotestämman utses för viss tid bland personer, som a stämman
äro röstberättigade, och gälle om valbarhet till dylikt uppdrag så ock om
rätt att avsäga sig detsamma vad i förordningen om kommunalstyrelse i
stad är stadgat angående stadsfullmäktig.

1 avseende å kallelse till rotestämma tiar ordföranden att fullgöra
vad enligt förordningen om kommunalstyrelse i stad åligger magistraten
i fråga om allmän rådstuga.

10 §.

Vid rotestämma skall, där så ske kan, användas stadens allmänna
röstlängd, åliggande det förty magistraten att däri göra de anteckningar,
som för dess begagnande vid rotestämman äro erforderliga.

Finnes den allmänna röstlängden ej kunna utan olägenhet för
nämnda ändamål användas, har magistraten att för roten uppgöra särskild
röstlängd.

Finnes särskild ordförande i rotestämman, har magistraten att till
honom överlämna rotens röstlängd; och skall ordföranden i fråga om längdens
framläggande till granskning och dess justering besörja vad enligt
§ 13 förordningen om kommunalstyrelse i stad åligger magistraten, dock
att. där anmärkning framställes mot längden, det tillkommer rotestämman
att däröver besluta.

Om rotes bildande och om ändring i rotestadga.

11 §•

Väckes hos stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan förslag om
rotes bildande och finnes förslaget böra komma under närmare prövning,
skola, sedan utredning angående alla på den ifrågasatta anordningen inverkande
omständigheter ägt rum och förslag till rotestadga upprättats,
samtliga handlingarna i ärendet för granskning tillhandahållas stadens medlemmar
under minst en månad efter det därom utfärdad kungörelse blivit

i ortstidning införd. Sedan nämnda tid förflutit och förslaget undergått
den ytterligare beredning, vartill anledning kan förebomma, må det av
stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan till avgörande företagas.

12 §•

Har rotestadga blivit av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan
antagen, kalle magistraten invånarna inom det tillämnade roteområdet till
stämma att för rotens del i ärendet besluta. Om dylik stämma galle i
tillämpliga delar vad i förordningen om kommunalstyrelse i stad om allmän
rådstuga är stadgat.

13 §.

Rotestadga, som i nu angiven ordning antagits, skall underställas
Konungens prövning och fastställelse.

14 §.

För ändring i rotestadga kräves sammanstämmande beslut av stadsfullmäktige
eller allmänna rådstugan samt rotestämman i rote, som av
ändringen beröres, skolande vid ärendets beredning iakttagas vad i 11 §
år stadgat.

Beslut om ändring i rotestadga vare ej gällande, innan det blivit av
Konungen fastställt.

Om rotes upplösning.

15 §.

Rote må upplösas:

då förhållande inträffat, på grund varav, enligt bestämmelse i rotestadgan,
roten skall upphöra med sin verksamhet;

då staden och roten ej kunna enas om jämkning, som enligt rotestadgan
må vidtagas i deras inbördes förhållanden i fråga om ekonomi

och förvaltning, och särskilt förfarande för utjämnande av dylik skiljaktighet
ej blivit i rotestadgan föreskrivet;

så ock eljest, då såväl stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan som
rotestämman efter beredning, som i 11 § sägs, beslutat upplösning, dock
att i detta fall upplösning ej må ske förrän fem år förflutit efter rotestadgans
fastställande.

Om upplösning av rote av anledning, som i denna paragraf sägs,
förordnar Konungens befallningshavande.

16 §.

Upplösning av rote må ock ske, där roteförvaltningen tinnes icke
vidare vara för stadens förhållanden lämplig eller motsvara skäliga krav
på rättvisa och billighet.

I fall, som i denna paragraf sägs, ankomme på Konungen att förordna
om upplösningen.

17 §.

Skall rote upplösas och är ej i rotestadgan intagen bestämmelse om
grunder för ekonomisk utjämning i anledning av upplösningen eller om den
ordning, i vilken sådana grunder skola bestämmas, äge Konungens befallningshavande,
där så finnes skäligt, att förordna om dylik utjämning.

Särskilda bestämmelser.

18 §.

I den mån icke annat föranledes av stadgandena i denna lag eller
av särskilda bestämmelser i rotestadgan, skola i fråga om ordningen för
roteangelägenheternas vårdande ävensom magistratens bestyr och åligganden
med avseende därå, så ock angående rätt till talan mot i rote fattade
beslut föreskrifterna i förordningen om kommunalstyrelse i stad i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

O—153078

19 §•

över Konungens befallningshavandes beslut i ämne, som i 15 och
17 §§ omförmäles, må besvär anföras hos Konungen inom den tid, som
allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och
ämbetsverks beslut.

20 §.

Har vid utredning angående områdes införlivande med stad uppkommit
fråga, att sådant område eller del därav skall inom staden utgöra
eller ingå i rote, och har därvid stadga för roten blivit såväl av stadsfullmäktige
eller allmänna rådstugan som ock vid stämma med invånarna
inom det tillämnade roteområdet antagen att gälla under förutsättning av
införlivningens genomförande, vare den omständighet, att ärendet ej behandlats
i den i 11 och 12 §§ stadgade ordning, ej hinder för rotestadgans
fastställande i sammanhang med förordnandet om införlivningen.

21 §•

Vad i denna lag sägs angående Konungens befallningshavande och
förordningen om komtnunalstyrelse i stad avser i fråga om Stockholm i
tillämpliga delar överståthållarämbetet och förordningen om kommunalstyrelse
i Stockholm.

I stad, där magistrat ej finnes, skola de bestyr och åligganden, vilka
enhet denna lag: tillkomma magistrat, tillhöra den för staden särskilt till o

o o

satta styrelse.

22 §.

Efter Konungens förordnande må rotebildning äga rum jämväl inom
köping, som utgör egen kommun.

I avseende å dylik rote skola de i denna lag stadgade grunder lända
till efterrättelse; och må därom meddelas de särskilda från förordningen
om kommunalstyrelse på landet avvikande bestämmelser, som för ändamålet
finnas erforderliga.

Förslag

till

Lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning med mera i vissa samhällen.

1 §•

I samhälle, där 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad ävensom
ordningsstadgan och brandstadgan för rikets städer samt vad i hälsovårdsstadgan
för riket föreskrives om stad eller någon av dessa författningar är
gällande, må, där tillämpning av sådan författning därtill föranleder ocli
i övrigt med hänsyn till samhällets förhållanden prövas lämpligt samt med
rättvisa och billighet överensstämmande, för anläggning, underhåll och belysning
av gator, vägar och andra allmänna platser, tillhandahållande av
vatten samt avledande av vatten och annan allmän renhållning uttagas särskilt
bidrag av de samhällets medlemmar, som för fastighet eller rörelse
av anordningen hava särskild fördel.

2 §■

Bidrag, som i 1 § avses, skall utgå efter den grund, som prövas
skälig med hänsyn till ändamålet med den kommunala anordning, varom
fråga är, och den särskilda fördel, som därav må komma fastighet eller
rörelse till godo.

3 §•

I den mån annat icke bestämmes i den ordning, som i 4 § sägs,
galle i avseende å debitering, uppbörd och indrivning av bidrag, som i

denna lag omförmäles, vad om kommunalutskyld i allmänhet är i lag
eller författning stadgat.

4 §•

Väckes inom samhälle, som i 1 § sägs, förslag om särskild bidragsskyldighet,
som nyss är nämnd, och finner samhällets beslutande myndighet
förslaget böra komma under närmare prövning, skall förslaget,
sedan fullständig utredning angående alla på detsamma inverkande omständigheter
ägt rum, jämte utredningen för granskning tillhandahållas
samhällets medlemmar under minst eu månad efter det därom utfärdad
kungörelse blivit i ortstidning införd. Sedan nämnda tid förflutit och förslaget
undergått den ytterligare beredning, vartill anledning kan förekomma,
må det till avgörande företagas.

Beslut om införande av särskild bidragsskyldighet vare ej gällande,
innan det blivit av Konungen fastställt.

5 §•

Vad här är stadgat angående införande av särskild bidragsskyldighet
äge motsvarande tillämpning i fråga om ändrande eller upphävande av de
därom meddelade bestämmelser.

6 §•

Finnes bidragsskyldighet enligt denna lag icke vidare vara för samhällets
förhållanden lämplig eller motsvara skäliga krav på rättvisa och
billighet, äge Konungen förordna om dess upphörande, ändå att samhället
icke därom beslutat.

7 §■

Fråga om bidragsskyldighet enligt denna lag inom rote och för
rotes behov skall behandlas i den ordning, som i lagen om kommunal
rote är om rotestadga föreskriven.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av §§ 2, 3, 14, 37, 74 och 79 i förordningen den 21
mars 1862 om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att §§ 2, 3, 14, 37, 74 och 79 i förordningen
den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet skola erhålla följande
ändrade lydelse:

§ 2.

Där två eller derå socknar redan äro under gemensam kommunalförvaltning
förenade, må därvid förbliva till dess efter gjord framställning
Konungen annorlunda förordnar.

§ 3.

Kommuns område må icke förändras annorledes (in i den för sådan
ändring särskilt stadgade ordning.

År gräns för kommuns område obestämd, eller tvistig, ankomme på
Konungen att fastställa gränsen.

§ 14.

Sedan taxeringslängden för allmänna bevillningen blivit av prövningsnämnden
granskad, skall kommunalnämnden med ledning därav och på
grund av bestämmelserna i §§ 11 och 58, enligt bifogade formulär litt. A.,
upprätta en längd över kommunens röstägande medlemmar, jämte det på

♦

envar av dem belöpande rösttal. Tillhöra områden inom kommunen olika
församlingar eller skoldistrikt, skall i röstlängden eller, där förhållandena
sådant påkalla, i särskild avskrift av densamma för envar röstägande göras
den anteckning, som erfordras för röstberäkning vid längdens användande å
kyrkostämma. Äro i kommun flera valdistrikt för val av kommunalfullmäktige
eller landstingsman, skall längden uppläggas i särskilda delar, en
för varje valdistrikt, och skall i sådant fall upprättas sammandrag över
de särskilda delarnas slutsummor. Längden upprättas i två exemplar, av
vilka det ena i sockenstugan anslås och det andra hos kommunalnämnden
förvaras.

Huru denna längd skall hållas för granskning tillgänglig och å kommunalstämma
första gången till justering företagas, därom stadgas i § 65.
A varje stämma, som efter första justeringen hålles, skall ordföranden, innan
något ärende till behandling företages, framställa förfrågan, huruvida någon
vill göra anmärkning mot röstlängden. Stämman meddelar över framställd
anmärkning genast sitt beslut och låter i längden införa den rättelse, som
därav föranledes. Anmärkning, som mot längden göres efter det ärendenas
behandling vidtagit, må ej komma under prövning.

Missnöje med kommunalstämmans beslut över anmärkning mot röstlängden
må anföras i den ordning § 75 stadgar. Ej må, till bestyrkande
av gjord anmärkning, hos högre myndighet andra bevis gälla än de, som
varit i behörig ordning vid kommunalstämman företedda.

§ 37.

I varje kommun på landet skall finnas en kommunalnämnd.

§ 74.

Konungens befallningshavandes godkännande erfordras för att giva
Sällande kraft åt beslut, vilka

a) röra kommunens indelning i valkretsar för val av kommunalfullmäktige; b)

äro ämnade att såsom kommunalstadgar tillämpas, till befrämjande
av sedlighet, hälsovård, vård om brandväsendet samt ordning och säkerhet
inom kommunen:

c) röra i § 51 omförmält tilldelande av gottgörelse eller arvode åt
kommunalnämndens ordförande eller förhöjning därav; eller

d) avse påläggande av avgifter, som erfordra uttaxering för längre
tid än fem år.

Beslut, som sålunda Konungens befallningshavandes prövning underställes,
skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse,
skall skäl därför uppgivas.

Kommunalstämman må, om den därtill tror sig äga fog, hos Kungl.
Maj:t över vägrad fastställelse föra klagan.

§ 79.

Köping skall utgöra särskild kommun.

Där köping för närvarande utgör kommun gemensamt med den socken,
inom vars område köpingen är belägen, må därvid förbliva.

I vartdera fallet skall denna förordning tjäna till efterrättelse.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av §§ 2 och 54 i förordningen den 21 mars 1862

om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, att §§ 2 och 54 i förordningen den 21 mars
1862 om kommunalstyrelse i stad skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 2.

Stadskommuns område må icke förändras annorledes än i den för
sådan ändring särskilt stadgade ordning.

År gräns för stadskommuns område obestämd eller tvistig, ankomme
på Konungen att fastställa gränsen.

§ 54.

I stad, där magistrat ej finnes, skola alla de bestyr och åligganden,
vilka nämnda myndighet enligt denna förordning fått sig uppdragna, tillhöra
den för sådan stad särskilt tillsatta styrelse.

Denna styrelse skall utgöras av en av Konungens befallning skavande
för viss tid förordnad ordförande ävensom ledamöter, vilka, jämte suppleanter
för dem, väljas för viss tid av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,
av allmänna rådstugan samt förordnas av Konungens befallningsliavande.
Ledamöterna i stadsstyrelsen skola vara två jämte lika många suppleanter,
där icke ledamöternas och suppleanternas antal bestämmas annorlunda i det
reglemente för styrelsen, vilket av Konungen utfärdas.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av §§ I, 6, 8, II, 21 och 23 i förordningen den 21
mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd.

Härigenom förordnas, att §§ 1, 6, 8, 11, 21 och 23 i förordningen
den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd skola
erhålla följande ändrade lydelse:

§ I Varje

kyrkoförsamling, så i stad som på landet, äger att, för vården
av kyrkans och folkskolans samt därmed sammanhängande angelägenheter, i
kyrkostämma med kyrkoherden sammanträda till överläggning och beslut,
på sätt denna förordning stadgar.

Ha\ Konungen förordnat, att för värden av folkskolans och därmed
sammanhängande angelägenheter församling skall vara delad i skilda
skoldistrikt, eller att församlingar eller delar därav skola vara förenade i
ett skoldistrikt, gälle om sådant skoldistrikt, i avseende å värden av nämnda
angelägenheter, vad i denna förordning är om kyrkoförsamling stadgat.

Angående vården av folkskolans och därmed sammanhängande angelägenheter
i vissa städer är särskilt stadgat.

§ 6.

Vid omröstning följes, på landet, vad för kommunalstämma och, i
stad, vad för allmän rådstuga stadgat är i avseende på röstberäkning,
samt rösträtts utövning och överlåtande på annan person; och skall, om för 6—153678 -

-ramlings område ej sammanfaller med kommuns område, i dessa avseenden
förhållas som om församlingen utgjorde en kommun.

Såsom röstlängd vid kyrkostämma skall användas för vederbörande
kommun gällande röstlängd, i vilken genom försorg av kyrkostämmans ordförande
skall införas anteckning om dem, vilka, enligt § 4, rösträtt ej tillkommer,
samt, där kommunens område ej sammanfaller med församlingens,
om de ändringar beträffande rösträtt och rösttal, som må föranledas därav
att röstägande finnes upptagen i mer än en kommuns röstlängd eller skall
äga rösträtt i mer än en församling, eller att det medgivna högsta rösttalet
skall beräknas efter församlingens sammanlagda rösttal, eller av annan anledning.
På landet skall sådan anteckning vara i röstlängden införd, när
längden hålles för granskning tillgänglig på sätt i förordningen om kommunalstyrelse
på landet är stadgat. 1 stad skall längden, försedd med
nämnda anteckning, under minst en vecka före varje kyrkostämma vara
å kungjort ställe till granskning framlagd.

Angående omröstning och röstberäkning, där stads- och landsförsamlingar
äro i kyrkligt avseende förenade, stadgas i § 7.

Innan något ärende till behandling å kyrkostämman företages, skall
ordföranden framställa förfrågan, huruvida någon vill göra anmärkning
mot röstlängden. Stämman meddelar över framställd anmärkning genast
sitt beslut och låter i längden införa den rättelse, som därav föranledes.
Anmärkning, som mot längden göres efter det ärendenas behandling vidtagit,
må ej komma under prövning.

Missnöje med kyrkostämmans beslut över anmärkning mot röstlängden
må anföras i den ordning § 41 stadgar. Ej må, till bestyrkande av
gjord anmärkning, hos högre myndighet andra bevis gälla än de, som
varit i behörig ordning vid kyrkostämman företedda.

§ 8.

Kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar, eller den präst inom
församlingen, som kyrkoherden, då han hindrad är, därtill förordnar, eller,
då någon därtill ej är utsedd, den kyrkoherden i ämbetet närmast är.
förer i kyrkostämma ordet. Uti annex- eller kapellförsamling, som har

egen präst, är han, eller den hans tjänst förestår, ordförande i kyrkostämman,
när kyrkoherden eller den, hans ämbete förrättar, ej är i stämman
tillstädes.

Aro församlingar, tillhörande olika, pastorat, eller delar av sådana
församlingar anslutna till ett skoldistrikt eller förekommer i stad, som består
av flera församlingar, till avgörande fråga, som angår alla dessa församlingar
eller flera av dem, förordne domkapitlet eu av församlingarnas
kyrkoherdar att i kyrkostämma för skoldistriktet eller vederbörande stadsförsamlingar
föra ordet och en annan av kyrkoherdarna att i sådan stämma
vara vice ordförande.

Finnes ej någon, som, eldigt vad nu är sagt, bör vara ordförande,
föres ordet i kyrkostämman av den, som församlingen för sådant fall må
hava därtill utsett. Sådan ersättare för ordföranden äger församling välja
för en tid av fyra år. För behörighet till detta uppdrag fordras att kunna
utses till ledamot av församlingens kyrkoråd eller skolråd.

Skall, enligt vad sålunda stadgats, vid gemensam kyrkostämma med
två eller flera till ett pastorat hörande församlingar ordet i stämman föras
av ersättare, varom ovan förmäles, intages platsen såsom ordförande
av den till levnadsåren äldste av de vid stämman närvarande ersättarna.

Vid behandling av ärende, för vilket kontraktsprost, eller annan
särskilt förordnad prästman, kyrkostämma utlyst, är denne ordförande.

§ 11.

Kyrkostämma må i kyrka, sockenstuga eller på annat lämpligt ställe

hållas.

Skall vid kyrkostämma i moderförsamling ärende företagas, som
annexförsamlings rätt eller skyldighet tillika angår och gemensam överläggning
fordrar, kallar kyrkoherden annexförsamlingen till sammanträde
med moderförsamlingen.

Där i städer, som bestå av flera församlingar, fråga till avgörande
förekommer, som alla eller flera av dessa församlingar angår, skall sådan
fråga handläggas å gemensam kyrkostämma.

§ 21.

J varje kyrkoförsamling skall finnas ett kyrkoråd och i varje skoldistrikt
ett skolråd.

Inom samma pastorat eller stad må dock flera församlingar kunna
om gemensamt kyrkoråd, sig förena.

Kyrkoråd och skolråd må, där så lämpligen sig göra låter, kunna
till ett gemensamt kyrko- och skolråd förenas.

Där kyrkostämman finner sådant lämpligt, må för förvaltning och
vård av församlingsbibliotek utses särskild styrelse. Denna väljer själv
inom sig ordförande, men galle i övrigt för sådan styrelse i tillämpliga
delar vad om skolråd är stadgat.

§ 23.

Kyrkoherden, eller den hans ämbete förestår, eller ock annan prästman,
som han för något tillfälle kan därtill förordna, är i kyrkorådet
ordförande.

I skolrådet skall jämväl kyrkoherden, eller den hans ämbete förestår,
vara ordförande.

I den annex- eller kapellförsamling, vid vilken särskild ständig
prästman finnes anställd, skall han föra ordet, när kyrkoherden eller den,
som hans ämbete förvaltar, ej är i stämman tillstädes.

Ordförande i skolrådet för skoldistrikt, varom i andra stycket av §
8 förmärs, vars den kyrkoherde, som förordnats föra ordet i distriktets
kyrkostämma.

Ledamöter i kyrkorådet åro församlingens kyrkovärdar samt så
många i kyrkostämma valda, för gudsfruktan och nit kända män eller kvinnor,
som församlingen finner lämpligt utse.

Till ledamöter i skolrådet äger församlingen likaledes att å kyrkostämma
utse lämpligt antal för nit om skolväsendet kända män eller
kvinnor.

Väljes kvinna till ledamot av kyrkorådet eller skolrådet, äger hon
att när som hälst avsäga sig uppdraget.

Skolrådet väljer inom sig, för varje år, en vice ordförande.

I såväl kyrkorådet som skolrådet må ledamöternas antal likväl, ordföranden
inberäknad, icke understiga fem.

Ledamöterna i kyrko- och skolråden väljas för fyra års tid. Hälften
av antalet eller, om detta icke är jämnt, det antal, som är närmast
under hälften, utträder dock efter lottning vid slutet av andra året ifrån
det denna förordning vunnit tillämpning. Avgår ledamot under den för
honom bestämda tjänstgöringstiden, anställes fyllnadsval, och bör den sålunda
valde tjänstgöra under den tid, som för den avgångne återstått.

Kyrkovärdar väljas för en tid av fyra år.

Då val av ledamöter i kyrkoråd äger rum, må, där församlingen
så beslutar, jämväl utses hälften så många suppleanter som ledamöterna i
kyrkorådet, eller, då antalet av dessa icke är jämnt, det antal, som är närmast
över hälften. I avseende å valbarhet galle vad om ledamot år stadgat.
Tjänstgöringstid för suppleant är två är. Vad här ovan är stadgat om
suppleanter för kyrkorådets ledamöter, galle ock angående suppleanter för
ledamöterna i skolrådet.

Förslag

till

Kungörelse om ändrad lydelse av § I mom. I, § 6 och § 36 mom. 3 och 4 i förnyade
nådiga stadgan den 10 december 1897 angående folkundervisningen i riket

Härigenom förordna*, att § 1 mom. 1, § 6 och § 36 mom. 3 och 4
i förnyade nådiga stadgan den 10 december 1897 angående folkundervisningen
i riket skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 1.

1. I varje skoldistrikt såväl i stad som på landet skall finnas en eller,
där förhållandena sådant påkalla och medgiva, flera, folkskolor.

§ 6.

1. Varje kyrkoförsamling utgör ett skoldistrikt, där ej Konungen förordnat,
att församling skall vara delad i flera skoldistrikt, eller att församlingar
eller delar därav skola vara förenade i ett skoldistrikt.

Där, på grund av förut gällande stadgande, skoldistrikt bildats av
derå församlingar genom förening om gemensamt skolråd, förbise därvid,
intill dess Konungen annorledes förordnar.

2. Vad i denna stadga sägs om kyrkoförsamling gälle i tillämpliga
delar även om skoldistrikt, vars område ej sammanfaller med församlings
område.

§ 36.

3. 1 skoldistrikt, som utgöres av församlingar, tillhörande olika pastorat,
eller delar av sådana församlingar, skall för varje församling eller

församlingsdel kyrkoherden eller den, som eljest är behörig att utfärda pa
kyrkoböckerna, grundade intyg, där ej annorlunda stadgat är, årligen och
senast den 15 maj, upprätta och till skolrådet överlämna en noggrann förteckning
över de barn inom församlingen eller församlingsdelen, vilka under
året inträda i den för skolgång bestämda åldern; och må det bero på
skoldistriktets kyrkostämma att bereda det biträde vid upprättande av nämnda
förteckning, som kan anses skäligt.

4. På det skolrådet i skoldistrikt, varom i inom. 3 här ovan förmäles,
må kunna fullgöra det åliggande, som i mom. 2 här ovan omförmäles,
skall skolrådet vid slutet av månaderna april och oktober samt oftare,
där så behöves, efter vederbörande inflyttningsbok låta anteckna de
barn inom skolåldern, som under tiden, efter det dylik uppgift senast inhämtats,
till församlingen inflyttat från annat skoldistrikt än det, till vilket
församlingen hör.

Förslag

till

Kungörelse om ändrad lydelse av mom. A punkt 4 i kungörelsen den II september
1909 rörande tillämpning i vissa städer av förnyade nådiga stadgan angående
folkundervisningen i riket den 10 december 1897 med flera författningar.

Härigenom förordnas, att inom. A punkt 4 i kungörelsen den 11
september 1909 rörande tillämpning i vissa städer av förnyade nådiga
stadgan angående folkundervisningen i riket den 10 december 1897 med
flera författningar skall erhålla följande ändrade lydelse:

A) - --------—--T--

4) att vad i § 6 mom. 1 stadgas om skoldistrikt samt vad i § 24
mom. 3 och § 32 säges med avseende på kyrkostämma icke skall äga
tillämpning;

5) _______________

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av förordningen den 9 juni 1871 angående

fattigvården.

Härigenom förordnas, dels att i förordningen den 9 juni 1871 angående
fattigvården skall införas en ny § med benämning 7 a, av den
lydelse nedan sägs, dels ock att 6 § 2 och 3 mom., 9 § 2 mom., 10 §
1 och 3 mom. samt 42 § skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 6.

2. Hava två eller flera socknar å landet gemensam kommunalförvaltning,
skola de ock samlällt såsom ett fattigvårdssamhälle anses.

3. Tvä eller flera kommuner å landet må även, där de tillhöra
samma län, kunna sammanslutas att utgöra ett fattigvårdssamhälle. Om
sådan sammanslutning förordnar Konungen, sedan genom försorg av Konungens
befallningshavande kommunernas yttrande inhämtats och erforderlig
utredning i övrigt ägt rum. Dock må, där kommunerna icke äro ense om
dylik sammanslutning, om densamma förordnas endast såvitt fattigvården
linnés ''t betydande grad bristfällig och sammanslutningen prövas nödig för
att undanröja eller avsevärt minska, sådant missförhållande.

§ 7 a.

Fattigvårdssamhälle, som i 6 § 3 mom. omförmäles, anses såsom
en kommun ifråga om vad till fattigvården liörer; och skall till följd härav
vad i förordningen om kommunalstyrelse på landet är stadgat i tillämpliga

1—153678

delar lända till efterrättelse vid behandlingen av samhällets gemensamma
angelägenheter, dock med iakttagande därav,

att, i stället för kommunalstämma och kommunalfullmäktige, motsvarande
myndigheter inom samhället skola benämnas fattigvårdsstämma
och fattigvärdsfullmäktige; •

att fattigvårdsstämma utlyses första gången av kommunalstämmans
ordförande i den till folkmängden största av de sammanslutna kommunerna;

att såsom röstlängd vid fattigvårdsstämma skola användas kommunernas
röstlängder, i vilka genom fattigvårdsstyrelsens försorg skola införas
anteckningar om de ändringar beträffande rösträtt och rösttal, som må
föranledas därav, att röstägande finnes upptagen i mera än en av längderna,
eller att det medgivna högsta rösttalet skall beräknas efter fattigvårdssamhällets
sammanlagda rösttal, eller av annan anledning; skolande
sådana anteckningar vara vei''kställda när längderna, hällas för granskning
tillgängliga på sätt i förordningen om kommunalstyrelse på landet föreskriven; att

vad i sistnämnda förordning är stadgat beträffande kommunalnämnds
skyldigheter och befogenheter skall ifråga, om fattigvärdssamhäliets
angelägenheter äga motsvarande tillämpning ä samhällets fångvårdsstyrelse;

samt att uttaxering, som fattigvårdsstämma beslutat, skall anmälas
hos de särskilda kommunernas kommunalnämnder, vilka det åligger att
verkställa debitering och uppbörd av dessa avgifter i samband med övriga
kommunalutskylder samt redovisa inflytande medel till fattigvårdsstyrelsen.

Konungen äger, där så finnes lämpligt, meddela från vad nu är
stadgat avvikande bestämmelser ifråga om sättet för ärendenas handläggning
inom samhället.

§ 9.

2. Vill fattigvårdssamhälle, vare sig enskilt för sig eller gemensamt
med annat fattigvårdssamhälle, inrätta tvångsarbetsanstalt, skall anmälan
därom göras hos Konungens befallningshavande, som har att ärendet jämte
eget yttrande till Konungens prövning överlämna.

§ io.

1. 1 varje fattigvårdssamhälle skall iinnas en fattigvårdsstyrelse.

1 fattigvårdssamhälle ä landet, som avses i 6 § 1 eller 2 inom., utgöres
fattigvårdsstyrelsen, där ej samhället annorlunda, förordnar, av kommunalnämnden.

3. Kyrkoherden eller den, hans ställe företräder, är berättigad att
i de inom pastoratet för fattigvårds handhavande utsedda styrelsers förhandlingar
och beslut deltaga. 1 fattigvårdssamhälle, som i 6 § 3 mom. avses,
tillkommer denna rätt kyrkoherde i till fattigvårdssamhället ansluten församling
eller den hans ställe företräder.

§ 42.

Prövar Kungl. Maj:ts befallningshavande skäligt ålägga den, som mot
35 § 4 mom. sig förbrutit, tvångsarbete, skall tiden därför bestämmas till
minst en och högst sex månader; börande arbetet förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt
eller ock i sådan, under offentlig myndighets tillsyn ställd
arbetsanstalt, som i 9 § 2 mom. omförmäla, där dess stadgar det medgiva.
Finnes ej sådan arbetsanstalt, skall han hållas lika lång tid i länsf&ngelse
eller kronohäkte till det arbete, som kan vara att tillgå.

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av § I mom. I, § 6 mom. I och § 8 mom. I och 2
i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning.

Härigenom förordnas, att § 1 mom. 1, § 6 mom. 1 och § 8 mom.
I och 2 i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning
skola erhålla följande ändrade lydelse:

§ 1.

Mom. 1. Mantalsskrivning, därvid varje svensk undersåte utom den,
som övergivit riket och bosatt sig å utländsk ort, ävensom utländsk undersåte,
som är inom riket bosatt, bör till namn, födelseår och yrke i
mantalslängd, gällande för det nästkommande kalenderåret, uppföras, skall
årligen emellan den 15 november och årets slut förrättas särskilt för varje
stad, kommun å landet eller, där kommun å landet tillhör flera fögderier,
fögderidel av sådan kommun samt i allmänhet försiggå inom mantalsskrivningsdistriktet,
dock att, vad landsbygden beträffar, förrättningen, efter
därom hos vederbörande häradsskrivare före september månads början av
kommun gjord framställning, må kunna hållas å ställe, beläget utom distriktets
område.

Utländsk undersåte, tillhörande främmande makts härvarande beskickning,
är för sig, sin familj och sin utländska betjäning från mantalsskrivning
befriad.

Har Konungen förordnat om ändring i den kommunala indelningen,
skall vid den mantalsskrivnings förr ältning, som hålles året innan den nya
indelningen träder i kraft, mantalsskrivningen ske efter den nya indelningen.

Mom. 1. Före mantalsskrivning å landet bör häradsskrivaren hava
enligt bifogade formulär n:r 2 upplagt mantalslängd, upptagande i alfabetisk
ordning och med utsättande av jordeboksnummer, där sådana finnas,
alla hemman och lägenheter, verk och inrättningar inom distriktet ävensom
deras ägare och innehavare i enlighet med den vid senaste mantalsskrivning
upprättade längd, för så vitt icke dåvarande förhållanden, enligt
vad känt är, undergått förändring; börande omedelbart efter varje sålunda
upptagen särskild fastighet införas dit hörande torp och andra lägenheter
Tillhöra delar av samma fastighet olika kommuner, församlingar eller skoldistrikt,
varde det i längden angivet.

Omfattar mantalsskrivning sdistrikt delar av härad eller tingslag, höra
dessa upptagas i särskilda avdelningar. På motsvarande sätt förhålles, där
i mantalsskrivningsdistriktet ingår municipalsamhälle eller köping, som
icke bildar egen kommun.

§ 8-

Mom. 1. 1 enlighet med församlingsboken och efter granskning av

de avlämnade uppgifterna samt med ledning jämväl av de upplysningar,
som av de vid förrättningen närvarande kunna meddelas, skola i raantalsl&ngden
för varje distrikt å landet uppföras, särskilt för en var fastighet
eller, där delar av samma fastighet tillhöra olika kommuner, församlingar
eller skoldistrikt, särskilt för en var sådan del, till namn och födelseår samt
yrke eller tjänst alla de personer, vilka böra där mantalsskrivas. Härvid
antecknas den förändring i avseende å ägande-, åbo- eller nyttjanderätt
till fastigheten, som må hava inträffat. I övrigt iakttages, att för envar,
för vilken särskild debetsedel kan antagas bliva utfärdad, utsättes hans
bostad samt, vad angår landet och stad, där magistrat ej finnes, jämväl
hans postadress; att för varje arbetsgivare, hos vilken i regel under året
äro anställda högst sju tjänare eller andra arbetare, i därför avsedda kolumner
utsättes antalet sådana arbetare, börande härvid särskilt uppgivas
antalet arbetare i varje slag av rörelse eller verksamhet, som av samma

•’

arbetsgivare utövas; att varje man och kvinna, som vid början av det år,
mantalsskrivningen avser, uppnått femton men icke sextiosex års ålder,
upptages särskilt för sig med utsättande av fullständiga förnamn och tillnamn
— för gift kvinna, frånskild hustru eller änka utom mannens tillnamn
jämväl det tillnamn hon burit såsom ogift —, födelsedag, födelseort
och civilstånd; att för varje sålunda upptagen person, som vid senaste
mantalsskrivning icke varit mantalsskriven inom distriktet, anteckning göres
om närmast föregående mantalsskrivningsort eller, där denna icke är med
visshet känd, den församling där personen senast varit kyrkobokförd; att
varje man, som vid nämnda tid uppnått sextiosex års ålder, jämväl upptages
särskilt för sig med utsättande av hans fullständiga förnamn och
tillnamn; att, därest någon man, vilkens ålder vid slutet av det år, mantalsskrivningen
avser, ej understiger tjuguett år, icke är kyrkoskriven i
församlingen, anteckning härom göres i längden; att särskild beteckning
(ny) införes för alla män av sistnämnda ålder, vilka vid senaste mantalsskrivningen
ej voro mantalsskrivna inom distriktet; att likaledes särskild
beteckning (ftg) införes för dem, vilka finnas upptagna å den i § 7 mom.
3 omförmälda, av fattigvårdsstyrelsen uppgjorda förteckning; samt att för
dem, vilka ej äro svenska medborgare, antecknas deras nationalitet.

I längden angivas även de personer, vilka befrias från erläggande
av mantalspenningar, ävensom de värnpliktiga; varjämte iakttages, att den,
som saknar stadigt hemvist, efteråt i längden särskilt upptages, på sätt
formuläret till mantalslängd utvisar.

Mom. 2. Mantalslängd upprättas i stad i enahanda ordning, med
iakttagande att där upptagas kvarteren samt, i stället för hemman och
brukningsdelar, gårdarnas och stadsjordarnas nummer och namn efter tomteoch
jordeboken. Ingår■ del av stadsäga i kommunal rote, varde det i längden
anmärkt.

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 28 oktober 1910
angående bevillning av fast egendom samt av inkomst.

Härigenom förordnas, att 6 § i förordningen den 28 oktober 1910
angående bevillning av fast egendom samt av inkomst skall erhålla följande
ändrade lydelse:

6 §•

Vid uppskattning av fast egendom skola särskilda värden, slutande
å fulla hundratal kronor, utsättas:

a) å jordbruksfastighet:

för varje hemman och jordlägenhet eller, om hemmanet eller lägenheten
består av två eller derå brukningsdelar eller avsöndring av jord
därifrån ägt rum, för varje sådan brukningsdel (arrendegård, torp m. m.
eller jordavsöndring; samt

för skogsområde, som omförmäles i 3 § a);

b) å annan fastighet:

för tomt i stad, köping och därmed jämförlig ort;

för åbyggnad å sådan tomt;

för lägenhet med tillhörande åbyggnad, då lägenhetens huvudsakliga
värde utgöres av åbyggnaden;

för byggnad, belägen på jordbruksfastighet, men icke avsedd för det
därå drivna jordbruk eller dit hörande näring;

för fiske, som är i jordebok särskilt upptaget; samt

för frälseränta.

Tillhöra delar av samma fastighet olika kommuner, församlingar eller
skoldistrikt eller ingår del av stadsäga i kommunal rote, varde särskilt taxeringsvärde
åsatt en var av fastighetens delar.

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av 3 §, 29 § I mom., 32 och 39 §§ samt 49 §
I mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och

förfarandet vid taxering.

Härigenom förordnas, att 3 §, 29 § 1 mom., 32 och 39 §§ samt
49 § 1 mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering skola erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

Deklaration skall avgivas på heder och samvete samt i enlighet med
härvid fogat formulär (formulär n:r 1 A eller 1 B) dels med avseende å
nästföregående år angiva:

den fasta egendom här i riket, som uppgiftsskyldig ägt eller brukat,
med upplysning om taxeringsvärdet därå eller, om sådant värde icke varit
egendomen åsatt nästföregående år, dess eljest antagliga värde samma år
skolande i sistnämnda fall den, som varit ägare till egendomen vid utgången
av nästföregående år och förty i avseende å taxering till förmögenhetsskatt
haft uppgiftsplikt för densamma, uppgiva egendomen med
det värde, vartill den upptagits för förmögen hetsberäkningen,

de särskilda tjänster eller tjänsteuppdrag, som tillfört honom inkomst,

de särskilda slag av rörelse eller yrke, han drivit, samt den eller
de orter, där driften ägt rum, ävensom

den inkomst, han åtnjutit av varje inkomstkälla, i avseende å vilken
skattskyldighet åligger honom,

dels ock i fråga om uppgiftspliktig, som är skattskyldig för förmögenhet,
upptaga

beloppet av denna förmögenhet vid slutet av nästföregående år,
därest förmögenheten uppgått till värde av minst 6,000 kronor.

Deklaration skall särskilt angiva de avdrag från den sammanräknade
inkomsten, som den uppgiftspliktige yrkar att få tillgodonjuta vid taxeringen;
och skall deklarationen i fråga om förlust, för vilken yrkas avdrag
från sammanräknad inkomst, utvisa, å vilken verksamhet förlusten uppstått
och huru densamma beräknats.

1 fråga om rörelse eller yrke, som drivits i tvä eller flera kommuner
eller i stamma kommun men inom olika församlingar eller skoldistrikt, skall
angivas, huru enligt den uppgiftspliktiges mening inkomsten därav bör
med avseende å bevillningstaxeringen fördelas mellan de särskilda förvaltningsområdena.
Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning vid
skattskyldighet inom kommunal rote.

För inländskt aktiebolag eller solidariskt bankbolag uppgives särskilt
bolagets kapital.

Deklaration, som avgives för utländsk försäkringsanstalt, skall, vad
angår försäkringsrörelsen, upptaga antalet försäkringar och premiebelopp
för nästföregående år inom riket ävensom beloppet av under samma tid
utbetalade återförsäkringspremier.

Då räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, skall deklarationen
omfatta det räkenskapsår, som gått till ända närmast före den l
mars det löpande året.

29 §.

1 mom. För varje taxeringsdistrikt eller, där distrikt består av mera
än en kommun, för varje kommun skola i enlighet med fastställda formulär
föras särskilda taxeringslängder dels över taxeringen av fast egendom
för vilken bevillning erlägges, och av sådan staten samt kommuner och
menigheter, allmänna undervisningsverk och barmhärtighetsinrättningar
med flere tillhörig fast egendom, för vilken bevillning icke erlägges
(fastighetslängder), dels ock över taxeringen till inkomstbevillning samt
inkomst- och förmögenhetsskatt (inkomstlängd).

8—163878

Har Konungen förordnat om ändring i den kommunala indelningen,
skola, året innan ändringen träder i kraft, i taxering sdistrikt eller kommun,
som genom ändringen skall delas, upprättas särskilda taxeringslängder för
varje därvid uppkommande del samt taxeringen ske med tillämpning av den
nya kommunindelningen.

32 §.

Det åligger taxeringsnämnden att* införa:

i fastighetslängderna de taxeringsvärden, vilka blivit av nämnden
åsätta vederbörande fastigheter, och

i inkomstlängden de skattskyldigas namn samt dels, i avseende å
inkomstbevillningen, uppskattad inkomst, beloppet av medgivet bevillningsfritt
avdrag och den beskattningsbara inkomsten, dels, i fråga om inkomstoch
förmögenhetsskatten, taxerat belopp, antalet barn, därför nedsättning
äger rum, sammanlagda beloppet av medgiven nedsättning, skatteprocent
i förekommande fall och det belopp, efter vilket skatt utgår, dels ock för
en var jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring avgiftspliktig det avgiftsbelopp,
som enligt 15 § i samma lag skall i taxeringslängden införas;
och bör taxeringsnämnden därvid följa den inom samma ort senast upprättade
mantalslängden.

Där vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt jämväl förmögenhet
legat till grund för taxeringen, skall taxeringsnämnden å skattskyldigs
deklaration angiva särskilt den inkomst och särskilt den förmögenhetsdel,
som ingår i det taxerade beloppet.

Har skattskyldig icke avlämnat deklaration, skall i inkomstlängdens
anteckningskolumn göras anteckning dels om den till inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade inkomstens beskaffenhet, där denna ej framgår
av inkomstlängden i övrigt, dels om den förmögenhetsdel, som må ingå
i taxerat belopp.

Finner taxeringsnämnd skäligt att vid taxeringen medgiva avdrag
på grund av höga levnadskostnader å orten, skall sådant beslut, jämte det
detsamma införes i protokollet, antecknas å titelbladet till inkomstlängden.

Där taxeringsnämnd beslutar lindring eller skattefrihet för skattskyldig,
vilkens skatteförmåga på grund av särskilda förhållanden är

väsentligen nedsatt, skola skälen därför i värjo särskilt fall angivas i inkomstlängdens
anteckningskolumn.

Beslut, som taxeringsnämnd jämlikt förordningen angående försäljning
av brännvin meddelar i fråga om beräkning av det litertal brännvin,
för vilket försäljningsavgift skall erläggas, intages i taxeringsnämndens
protokoll.

Finnes inom distriktet municipalsamhälle, skola de inom detta samhälle
förekommande fastigheter ävensom de skattskyldiga, som där taxeras
till inkomstbevillning eller inkomst- och förmögenhetsskatt, i längderna
särskilt angivas och sammanföras. Om av fastighet endast en del faller
inom municipalsamhällets område, skall i anteckningskolumnen anmärkas,
huru stor del av fastighetens hela värde belöper å denna del av fastigheten,
likasom, därest av inkomst av rörelse eller yrke en del härflutit
från municipalsamhället, motsvarande anteckning skall göras i inkomstlängden.

Har rörelse eller yrke, varav inkomsten skall inom en kommun
beskattas, bedrivits inom olika församlingar eller skoldistrikt, skall i inkomstlängden
angivas, huru stor del av inkomsten härflutit från vartdera
förvaltningsområdet. Lag samma vare, där inkomst av rörelse eller yrke i
stad eller köping skall till en del beskattas inom kommunal rote.

I stad böi’a taxeringsnämnderna till längdernas upprättande och
kompletterande åtnjuta nödigt biträde av vederbörande uppbörds- eller
annan av magistraten och i Stockholm av överståtnållarämbetet därtill
utsedd tjänsteman.

Taxeringslängderna underskrivas av taxeringsnämndens ordförande
och ledamöter.

39 §.

Skattskyldig, som icke åtnöjes med vederbörande taxeringsnämnds
beslut, i vad honom rörer, och som ej till följd av stadgandet i 18 §
förlorat rätt till talan, så ock vederbörande kommun, kommunala rote,
municipalsamhälle eller vägstyrelse, som är missnöjd med taxeringsnämnds
beslut, så vitt det angår beyillningstaxeringeu, må däri söka
ändring hos prövningsnämnden genom besvär, vilka, skriftligen avfattade,

skola, vid påföljd att besvären eljest icke varda upptagna till prövning,
ingivas till Kungl. Maj:ts befallningshavande senast före klockan tolv på
dagen i lånen den 15 juli och i Stockholm den 31 augusti eller, om då
år helgdag, nästföljande dag; och böra de skattskyldiga genom den i 42 §
omförmälda kungörelsen härom erinras.

Finnas i stad två eller flera territoriella församlingar, vilka var för
sig enligt kyrkostämmas beslut av sina medlemmar uttaga särskilda på
bevillningen grundade avgifter, tillkommer sådan församling samma besvärsrätt
som kommun. Lag samma vare beträffande församling å landet
eller skoldistrikt, där församlingens eller skoldistriktets område ej sammanfaller
med kommuns område.

Om rätt till besvär ävensom om ordningen för besvärs anförande i
fråga om taxeringsnämnds beslut enligt 14 och 15 §§ i lagen om allmän
pensionsförsäkring stadgas i nämnda lag.

49 §.

1 mom. över prövningsnämnds beslut må besvär anföras av kronans
ombud, ävensom i den mån, 39 § stadgar, av vederbörande kommun,
församling, skoldistrikt, kommunala rote, municipalsamhälle och v&gstyrelse.

Skattskyldig, som ej enligt 18 § förlorat rätt till talan, må över
prövningsnämnds beslut, i vad honom rörer, anföra besvär i följande fall,
nämligen:

a) om han hos prövningsnämnden överklagat taxeringsnämndens
beslut och hans talan därstädes icke bifallits,

b) om prövningsnämnden ändrat den av taxeringsnämnden åsätta
taxeringen, utan att sådan ändring av den skattskyldige påyrkats, samt

c) om hans deklaration eller i fråga om bevillningstaxeringen uppgift,
som omförmäles i 16 §, icke blivit av taxeringsnämnden följd, utan
att underrättelse, som i 23 § 2 mom. föreskrives, blivit avsänd i Stockholm
före den 1 augusti och annorstädes före den 15 juni.

I det under a) omnämnda fallet må besvären dock innefatta endast
fullföljande helt eller delvis av yrkande, som den skattskyldige framställt
hos prövningsnämnden.

I det under b) oraförmälda fallet må talan allenast föras, om höjning
skett, angående nedsättning samt, om sänkning skett, angående höjning
intill det av taxeringsnämnden åsätta beloppet.

I fall, som i c) här ovan avses, må ändring sökas, allenast i den
mån taxeringen bestämts annorlunda än den skattskyldige uppgivit.

Besvären skola, ställda till kammarrätten, ingivas till Kungl. Maj:ts
befallningshavande i det län, där taxeringen skett, före klockan tolv å
sista helgfria dagen i december månad det år, taxeringen ägt rum, vid
påföljd att besvären eljest icke varda upptagna till prövning.

;\!

■ ''■''i- •. - f*-’

MOTIV.

inledande översikt.

Inledande översikt.

Kommitténs uppdrag.

Sedan å Svenska stadsförbundets ordinarie kongress hösten 1911
beslutats uppdraga åt förbundets styrelse att ingå till Kungl. Maj:t med
hemställan om lagstiftning angående förändring av kommuns område
m. m., gjorde styrelsen samma år i skrivelse, dagtecknad den 2 december
1911, underdånig framställning i det syfte, som med förbundets beslut
avsågs.

I denna framställning förmäldes, att den allmänna osäkerhet och de
svårigheter, som yppat sig vid behandlingen av städernas inkorporeringsfrågor,
inom förbundet framkallat ett allt starkare intresse för nämnda
spörsmål. Aven förbundets styrelse hade funnit sig böra ägna dem en
särskild uppmärksamhet. Styrelsen hade därför uppdragit åt förbundets
andre sekreterare att företaga en närmare utredning av inkorporeringsproblemet
med särskild hänsyn till svensk förvaltningspraxis. Sagda utredning
(Yngve Larsson: Inkorporeringsproblemet, stadsområdets förändringar
med särskild hänsyn till svensk förvaltningspraxis), som bifogades styrelsens
framställning, hade synts förbundet i hög grad vitsorda önskvärdheten
av eu lagstiftning i syfte att utvidga kommunernas befogenheter med
avseende på förändringar av deras områden och tillika närmare reglera förfarandet
vid dylika förändringar. Till närmare belysning av förbundets
önskemål anförde styrelsen följande:

liten starka tillväxten av stadsbefolkningen har, på sätt den inom Kommunala
centralbyrån verkställda utredningen visar, framkallat ett allt allmännare
känt behov av • ökat utrymme för städernas utveckling. Detta behov har tagit

sig uttryck i en betydande ökning av inkorporeringarnas antal och omfattning,
varvid särskilt de totala, inkorporeringarnas stegrade betydelse i icke ringa grad
torde vara att återföra på den förändring i stadsbygdens allmänna karaktär, som
den nutida stadsutvecklingen framkallat: i stället för att samla sig inom det planerade
stadsoinrådets gränser flyttar befolkningen allt mera ut till förstäder i de
angränsande landskommunerna och sprider sig härigenom över ett förhållandevis
större område än förr.

Emellertid har en tillfredsställande lösning av åtskilliga av de inkorporeringsfrågor,
som sålunda uppkommit, i hög grad försvårats av omständigheter,
som väsentligen torde bero på en bristande utbildning av de förvaltningsrättsliga
reglerna för inkorporeringsförfarandet och överhuvudtaget för sammanslutningar
mellan kommuner.

Dessa svårigheter belysas bäst genom en granskning av de vanligaste orsakerna
till inkorporeringsfrågors upptagande.

Den intressegemenskap mellan eu stad och angränsande landsbygd, som
förstadsbildningen framkallar och som vanligen utmynnar i en utvidgning av stadsomrädet,
omfattar i regeln icke kommunalförvaltningens hela område, utan endast
vissa bestämda, ofta blott ett fåtal kommunala uppgifter.

Bland dessa torde den ur allmän synpunkt viktigaste röra den kommunala
beskattningen. På sätt den företagna utredningen visar, tenderar förstadsbildningen
att framkalla en ojämnhet i den kommunala beskattningen mellan staden
och omgivningarnas olika delar, vilken starkast framträtt inom det stora stadsdistrikt,
som "innesluter Stockholms stad och dess grannkommuner, men även i
övriga större inkorporeringsfall i hög grad gjort sig gällande. Denna ojämnhet
beror främst på växlingarna i de olika områdenas skatteförmåga, men naturligtvis
även på de större eller mindre krav på kommunalförvaltningen, som förhållandena
inom de olika områdena framkalla. I en kommun, vars befolkning företrädesvis
utgöres av industriarbetare och där de produktiva åldersklasserna alltså
i regeln äro starkt representerade, bliva utgifterna för skolväsendet och med tiden
även för fattigvården‘långt kännbarare, på samma gång skatteförmägan är avsevärt
mindre och osäkrare än i de kommuner, där de förmögnare bosatt sig eller där
stora industriella företag bedrivas. En dylik fördelning av olika befolkningslager
på olika områden är emellertid synnerligen vanlig och torde vid förstadsbildningen utgöra
regeln. Liksom själva stadsområdet så småningom indelas i arbetarestadsdelar,
aftars- och industrikvarter samt särskilda stadsdelar med övervägande burgen befolkning,
så inträder en motsvarande och ännu mera utpräglad differentderin g i
stadens omgivningar. I förra fallet medför den emellertid icke någon ojämnhet
i beskattningen, då de kommunala bördorna fördelas lika över stadens hela område.
I det senare fallet förorsakar emellertid den bristande kongruensen mellan
det faktiska och det rättsliga stadsområdet en ojämnhet i den kommunala beskattningen,
som väsentligen brukar bidraga till inkorporeringsfrågornas upptagande.
Det måste nämligen anses i hög grad obilligt, att de mindre skattetraftiga
områdena lämnas att på egen hand tillgodose sina kommunala behov, då den
socialekonomiska intressegemenskap, som ligger till grund för samhörigheten mellan
stadens olika delar, även här i regeln är för handen. Denna samhörighet gör
sig med särskild styrka gällande mellan den kommun, där industriarbetare utgöra
deri viktigaste delen av befolkningen, och den kommun, där de industriella företagen,
vid vilka de äro anställda, äro belägna, och där dessa företags ägare eller

högre tjänstemän äro bosatta. Men även mellan de villasamhällen, som i allt
större utsträckning uppstå i stadsomgivningarna, och de fattigare förstäderna samt
staden själv finnes ett lika starkt, om ock ännu ej lika tydligt framträdande samband,
vilket likaså för närvarande saknar varje uttryck i den kommunala beskattningen.

1 främsta rnmmet drabbar denna ojämnhet de rena industriarbetaresamhällena,
vilkas bristande skattekraft också ger sig tillkänna i de ofta synnerligen
oordnade förhållandena med avseende på stadspiane väsen och allmän hälsovård,
som i dylika samhällen äro rådande. 1 allt större utsträckning kominer emellertid
staden själv att genom de förmögnare klassernas och industriens utflyttning
se sina bördor ökade. Denna upplösning av det rättsliga sambandet mellan stadens
olika befolkningslager måste emellertid ur allmän synpunkt anses föga önskvärd,
och särskilt för stadens del obillig, då staden dock fortfarande är kärnan i
den utvidgade stadsbygden och får vidkännas åtskilliga utgifter, av vilka även
de angränsande kommunernas medlemmar hava gagn.

Jämte de allmänna kraven på eu jämnare fördelning av de kommunala
skattebördorna tar sig intressegemenskapen mellan staden och dess omgivningar
även uttryck inom särskilda delar av den kommunala förvaltningen.

I främsta rummet göra sig olägenheterna av en föråldrad kommunal indelning
kännbara på fattigvårdens och skolförvaltningens område. Icke endast
med hänsyn till kostnadernas rättvisa och lämpliga fördelning fordra dessa förvaltningsuppgifter
stora områden. De ständiga tvister om hemortsrätt, som i
varje större inkorporeringsfråga spela en framstående roll, härå nogsamt vittne
härom. Det torde likaså vara uppenbart, att skolväsendet bör organiseras på ett
enhetligt sätt inom ett område, som faktiskt, om ock ej rättsligt, utgör en enhet.

De icke sällan synnerligen otillfredsställande hälsovårdsförhållandena i de
fattigare förstäderna biida en" fara även för stadsbygdens övriga delar och böra
ordnas på ett enhetligt sätt. I samband härmed stå kraven på en enhetlig reglering
av byggnadsverksamheten och stadsplaneväsendet. Otta torde ock en utsträckning
av de kommunalindustriella företagens, särskilt vatten- och avlopps-,
men även belysningsverkens verksamhet till torstadssamhiillena i den allmänna
hälsovårdens intresse vara i hög grad önskvärd.

Det enda medel, som i dessa hänseenden för närvarande står stadskommunorna
till buds, är den fullständiga inkorporeringen. Även om en sådan åtgärd
i många, säkerligen de flesta dylika fall torde vara lämplig och riktig, kan det
icke förnekas, att den fullständiga förvaltningsgemenskap, som inkorporeringen
medför, ofta icke är av behovet påkallad, utan kan förorsaka stora olägenheter.
Det torde nämligen vara påtagligt, att den intressegemenskap mellan staden och
dess omgivningar, som0 kan förefinnas, icke behöver omfatta hela det kommunala
verksamhetsområdet. Åtskilliga kommunala angelägenheter, i främsta rummet
sättet för genomförandet av stadsplanen, renhållningsväsendets ordnande, den
offentliga belysningen o. s. v., äro nämligen i eminent mening av lokal natur och
skulle utan olägenheter fortfarande kunna handhavas av de lokala myndigheter,
åt vilka de hittills varit anförtrodda. Den fullständiga lokala centralisation av
kommunalförvaltningen, som en inkorporering medför, kan innebära betydande
olägenheter och kostnader. De befogade krav på självstyrelse, som från omgivningarnas
särskilda delar kunna göras gällande, bliva härigenom åsidosatta. Stadens
förvaltningsorganisation är vidare alltför ofta föga avpassad för de enklare

och billigare former, som äro nödvändiga i förstadssamhällena, för att administrationen
icke skall bli tung och dyrbar. Slutligen torde också eu onödig ökning
av förvaltningskostnaderna lätt kunna bli en följd av de ofta alltför vittgående
krav på likställighet med avseende på gator, belysning, vatten- och avloppsledningar
med flera kommunala anordningar, som från de avlägsnare delarna av de
införlivade områdena kunna göras gällande.

Det är tydligt, att dessa olägenheter kunde i hög grad förminskas, ja,
delvis alldeles undanröjas, om de friare former för sammanslutningar mellan kommuner,
rörande vilka lagstiftningen flerstädes i utlandet och särskilt i England
och Tyskland meddelat bestämmelser, även vore införda i den svenska förvaltningsrätten.
Utan att i detta hänseende framställa något; bestämt förslag får dock
styrelsen, särskilt vad frågan om skatt eutjämningen inom större stadsdistrikt angår,
erinra om den väg, varpå man i London sökt lösa detta problem. Införandet
av en mer eller mindre fullständig skattegemenskap mellan de olika delarna av
ett dylikt distrikt behöver tydligen icke innebära eu lika fullständig forvaltningsgemenskap.
Huruvida och i vad män det vore lämpligt att på lagstiftningens
väg lösgöra frågan om en jämnare skattefördelning mellan en stad och dess grannkommuner
från det allmänna inkorporeringsproblemet, synes sålunda böra göras
till föremål för en ingående undersökning. Härvid torde även de i den föreliggande
utredningen återgivna bestämmelserna i den gällande preussiska, kommunalskattelagen
om skyldighet för den kommun, där industriella företag äro belägna,
att under vissa förhållanden lämna bidrag till den kommun, där dessa företags
arbetare äro bosatta, böra uppmärksammas. Det synes dock. som om — på sätt
i utredningen uttalats — dessa bestämmelser endast beröra den ena sidan av frågan
om skatteutjamningen och sålunda torde böra på lämpligt sätt kompletteras.

Oavsett frågan om eu dylik skatteutjämning torde behovet av friare föreningsformer
mellan kommuner än den fullständiga inkorporeringen böra tillgodoses.
Det är uppenbart, att förvaltningsgemenskapen mellan en stads olika delar
icke behöver omfatta alla den kommunala verksamhetens olika grenar, utan, på
sätt ovan anförts, med fördel kan inskränkas till vissa viktigare uppgifter. För
gemensam drift av kommunalindustriella företag, större sjukvårds- och lättigvärdsanstalter
och liknande inrättningar torde fria specialkommuner av samma slag
som de tyska Zweckverbände och den engelska kommunalförvaltningens Joint Boarås
vara synnerligen lämpliga.

Men även i de fall, dä intressegemenskapen —- som väl i regeln är fallet
mellan en stad och dess omgivningar — omfattar sa stora och viktiga delar av
kommunalförvaltningen, att en verklig införlivning anses böra ske, torde det dock
böra tagas i övervägande, huruvida icke under någon form eu lokal decentralisation
av vissa förvaltningsgrenar skulle kunna äga rum. De befogade kraven på
enhetlighet inom förvaltningen av ett stort stadslikt bebyggt område synas väl
för flera förvaltningsuppgifter kunna tillfredsställas genom utfärdandet av enhetliga
normer för vidkommande förvaltningsgrenar och lämplig kontroll genom en
central myndighet. De former för en lokal decentralisation. som exempelvis inom
Wiens förvaltning ha kommit till användning, äro i detta hänseende av intresse.
I främsta rummet torde det dock böra utredas, i vad mån den svenska municipalsamhällesinstitntionen
även skulle kunna avpassas för förhållandena inom stadsområdet.
Det synes i hög grad opraktiskt, att en inkorporering av en landskommun
för närvarande skall medföra ett utplånande av alla dylika lokala rättsbiJd

(tingar. 1 själva verket torde municipalsamhället just med iiäu»yn till flen stormare
socialebonoraiska intressegemenskapen med en stadskommun vara väl sä, lämpat
för stadsområdet som för den rena landsbygden, till vilken det alltför ofta befinner
sig i en utpräglad intressemotsats. Genom utvecklingen av m nni cipalsamhiil
lesinstitutionen i denna riktning synes också den kommunala beskattningen lättare
kunna avpassas efter skattebetalarnas intresse av de olika kommunala företagen,
varigenom orsaken till åtskilliga av de invändningar emot en ifrågasatt stadsatvidgning,
som från inkorporeringsomradets sida bruka göras gällande, bortfaller.

Åtskilliga av de svårigheter, »om mött städerna vid behandlingen av inkorporeringsspörsmälen,
beröras emellertid icke av de vidgade möjligheter till friare
sammanslutningar mellan kommuner, som ovan ifrågasatts. Även i de tall, dä sb
stora områden av kommunalförvaltningen äro gemensamma lör eu stad och delar
av dess omgivningar, att eu ful lständig'' införlivning bör ske, är dess genom förande
ofta sä besvärligt och förenat med sb störa kostnader, att staden på ett obillig!
sätt betungas och i det längsta drar sig för vidtagande av inkorporeringsåtgärdev.
Orsaken härtill torde i icke ringa män vara bristen på fasta former för inkorporeringsförfarandet,
i främsta rummet måhända på bestämda regler för uppgörelsen
med landskommunen vid en partiell införlivning. På sätt den företagna utredningen
visar, saknas för närvarande i förvaltningspraxis sä. gott som alldeles fasta grundregler
för inkorporeringsfrågornas behandling, även om vid de underhandlingar mellan
kommunerna i fall av totala införlivningar, som på senare tid förts, en viss enhetlighet
i förfarandet utbildats. På grund härav råder mångenstädes ovisshet, huru
överhuvudtaget ärenden av detta slag skola upptagas och behandlas. Vidare förorsakar
denna ovisshet ofta en viss planlöshet i frågans behandling, varav åter
följer en förhållandevis alltför stor tidsutdräkt för dessa ärendens avgörande. Med
hänsyn till den ofta vitala betydelse, som en inkorporeringsfråga kan hava icke
endast för själva staden, utan i kanske än högre grad för inkorporeringsområdet
och landskommunen, äro dessa olägenheter av icke ringa vikt och val värda att
av statsmyndigheterna närmare uppmärksammas.

Ännu kännbarare är dock bristen på bestämda grundsatser lör ärendets
avgörande och för uppgörelsen med landskommunen. Såsom i utredningen närmare
påvisas, ha visserligen liera partiella inkorporeringar förordnrats emot exf.orporeringskornmunens
bestridande, men i allmänhet bär vid dylika ärendens behandling
synnerlig hänsyn tagits till de vidkommande kommunernas ställning till
frågan.'' Särskilt har detta tagit sig uttryck i de ersättningsbestämmelser, med
vilka inkorporeringsförordnandet plägar förenas. Ehuru det visserligen må medgivas,
att eu så ingripande förändring'' av eu kommun som en inkorporering, respektive
exkorporering, billigtvis såvitt möjligt hör föregås av eu frivilligt ingången
överenskommelse, torde det dock vara uppenbart, att denna, grundsats
måste underordnas det allmännas krav på en praktisk och rättvis, med den soeialekonomiska
utvecklingen överensstämmande kommunal indelning. Föreligga
sålunda omständigheter, som betinga en förändring av denna indelning, så bör eu
dylik förändring också äga rum utan hänsyn till (let motstånd, som härvid Iran
lön ena eller den andra parten kan resas, liksom exempelvis en stad automatiskt
åtskiljes ur landstingsområdet, när den uppnått en viss storlek.

Av samma skäl böra icke heller de ersättningsanspråk, som vid eu parrieil
införlivning av exkorporeringskommun kunna framställas, sammanblandas
med eller än mindre förhindra en överflyttning, som ur allmän’synpunkt är lämp -

1*J* o®*1 önskvärd. Den ersättning till exkorporeringskonuuunen, varom bestämmelser i
ett stort antal fall meddelas, grundar sig naturligen icke pa nagra verkliga rättsanspråk
frän denna kommuns sida på skatteinkomsterna från inkorporeringsområdet,
utan torde allenast böra betraktas som ett av billighetshänsyn föranlett bidrag
till exkorporerings kom munen i syfte att bereda denna eu viss övergångstid till de
förändrade finansiella förhållandena. Huruvida och i vad män ett dylikt bidra»-Iran stadens sida skall utgå, torde tillika höra bestämmas med hänsyn till den av
inkorporeringen förorsakade förändringen i stadens finansiella läge, da det ju måste
anses i hög grad obilligt, om staden jämte den allmänna ökning av utgifterna
som eu i allmänt intresse företagen inkorporering kan förorsaka, jämväl nödgades
vidkännas en särskild ersättning för att denna inkorporering skulle komma till
stånd.

I åtskilliga tall synes emellertid denna ersättning ha bestämts till belopp,
som avsevärt överstiga, vad landskommunen enligt dessa grundsatser borde hava
erhållit. Ett dylikt förhållande synes så mycket mera anmärkningsvärt, som de
störa skatteö vers kotten frän inkorporeringsområdena — vilka läggas till o-rund
lör ersättningens bestämmande — ofta, ja sannolikt i regeln uppkommit genom att
landskommunerna försummat att på ett tillfredsställande sätt sörja, för dessa omradens
förvaltningsbehov. Härtill kommer, att städernas utgifter — oavsett den
ersättning till landskommunen, med vilken inkorporeringen är förenad — ändock
na grund av utvidgningen ofta avsevärt ökas, beroende pa de stora kostnaderna
för förvaltningens iståndsättande inom inkorporeringsområdena.

Följden av de störa besvär och utgifter, med vilka det partiella inkorporermgsförfarandet
för närvarande är förenat, har ofta blivit, att städerna, före
draga eu total inlörlivning av eu landskommun, även med risk att stadsområdet.
därigenom blir särdeles omfattande och innesluter mark, som sannolikt på lång tid icke
kommer att bliva föremål lör den egentliga stadsutvecklingen. Väl torde det vara
sant, att den nutida staden till följd av befolkningens spridning över en relativt
större bygd kräver ett förhållandevis större område än förr, men härigenom ökas
ytterligare de olägenheter av stadsförvaltningens lokala centralisation, som ovan
närmare angivits.

Med hänsyn till vad sålunda anlörts synes det i hög grad önskvärt, ati
inkorporeringsförfarandet göres till föremål för en närmare reglering på sätt i ett
tterta! utländska stater redan är fallet. Särskilt torde hänsyn härvid böra tagas
till den i Preussen gällande lagstiftningen och de intressanta försök, som där
blivit gjorda att närmare bestämma de omständigheter, under vilka en tvängsmkorporering
får äga rum. Själva förtärandet torde lämpligen böra normeras i
anslutning till de redan praktiserade formerna vid totala inkorporeringar. Frän
förfarandet borde lämpligen den ekonomiska uppgörelsen mellan kommunerna skil
jas och för denna uppgörelse .särskilda grundsatser, måhända också ett särskilt
skiljedomsförfarande, införas. Den närmare utgestaltningeu av eu lagstiftning av
bär autydd art torde naturligen böra göras till föremål för särskild utrednings

Den 5 december 1913 anmälde statsrådet, och chefen för civildepartementet
inför Kung!. Maj: t stadsförbundets om förmälda framställning och
anförde i sammanhang därmed följande:

»Då kommunallagarna för ett halvt sekel tillbaka stiftades, voro de

antagligen för dåvarande förhållanden lämpliga och tillräckliga. Kommunerna
— såväl stads- som lantkommunerna — torde då i regel hav»
vant sä homogena, med så ensartade intressen och behov, att anledning
icke förefunnits ifrågasätta vare sig kommunala anordningar, som sträckte
sig över kommunernas egna gränser, eller dylika anordningar för särskilda
platser inom samma gränser.

Numera äro förhållandena annorlunda. Den starka ekonomiska utvecklingen,
den växande industrien, de förbättrade samfärdsmedlen med
flera samverkande orsaker hava på många håll skapat nya kommunala intressesfärer,
för vilka de faktiskt bestående kommunala gränserna äro antingen
för trånga eller för vida.

I förra avseendet är särskilt att hänvisa till förhållandet mellan stad
och angränsande landsbygd, då förstadsbildning ägt rum. Där föreligger
vanligen en samhörighet, eu intressegemenskap, som gör en kommunal sammanslutning
önskvärd antingen fullständigt eller för flera eller färre kommunala
förvaltningsgrenar, såsom exempelvis fattigvård, skolväsen eller den
allmänna hälsovården, räknande förhållanden torde någon gång förefinnas
även på landsbygden vid något större industricentrum.

Enda utvägen att i dylika fall erhålla en önskvärd kommunal sammanslutning
är under nuvarande förhållanden den fullständiga inkorporeringen.
Men sådan är icke alltid lämplig. Understundom vore det fördelaktigare,
att gemenskapen kunde inskränkas till allenast vissa förvaltningsområden,
under det att de övriga finge bibehållas skilda för de intresserade
kommunerna. Det framstår därför såsom ett verkligt behov,
att friare former anvisas för sammanslutning mellan olika kommuner eller
delar av kommuner för tillgodoseende av ett eller flera gemensamma kommunala
behov.

I fråga om behovet av att kunna för viss ort inom eu kommuns
område träffa särskilda kommunala anordningar må erinras därom, att en
del kommunala angelägenheter, såsom exempelvis stadsplan, renhållning,
belysning med mera, äro av den eminent lokala natur, att de understundom
lämpligast och med minsta kostnad ombesörjas av det område, som
närmast därav beröres. För närvarande är emellertid den legala möjligheten
till en sådan ordning inskränkt till de fall, då municipallagen av

10—16307H.

den 27 maj 18&8 kali komma till tillämpning. Men detta åt numera icke
nog. Municipallagen gäller nämligen allenast för ort belägen inom lantkommun,
ehuru även inom stadssamhällen — särskilt efter de under senare
år verkställda stora inkorporeringarna — fall kunna förekomma, då
eu tillämpning inom stadsområdet av de i nämnda lag fastslagna grunder
vore önskvärd. Därjämte synes mig förtjänt av övervägande, huruvida
icke kommunala anordningar enligt samma grunder skulle kunna medgivas
på för orten mindre betungande villkor än de i municipallagen nu uppställda.

Svenska stadsförbundet har i sin underdåniga framställning slutligen
anmärkt, att gällande rätt saknar bestämmelser såväl angående det formella
förfarandet vid behandlingen av uppkommande frågor angående ändringar
i den bestående administrativa, kommunala, ecklesiastika och judiciella
indelningen som även i fråga om de materiella grunder, efter vilka
dylika frågor böra bedömas. Det synes mig icke kunna förnekas, att olägenheten
härav varit kännbar, och är det förty önskvärt, att sagda brist
varder, i den män sådant må finnas möjligt, avhjälpt.

Jag finner det alltså av nöden, att nu berörda spörsmål upptagas
till undersökning och utredning. Med hänsyn till arten och omfattningen
av detta arbete synes mig detsamma lämpligen böra uppdragas åt en
kommitté, som har att dels verkställa en allsidig utredning i ovan angivna
hänseenden dels ock uppgöra förslag till de författningsbestämmelser,
vartill den verkställda undersökningen må föranleda.

1 vissa avseenden torde det kunna befinnas lämpligt, att den nu
ifrågasatta utredningen sker under samarbete med de för kommunalskattefråo-ans
lösning- samt revision av väglagen in. m. tillkallade särskilda
sakkunniga.»

Innan kommittén närmare ingår på de spörsmål, vilkas behandling
sålunda blivit kommittén anförtrodd, finner kommittén nödigt lämna en kortfattad
redogörelse rörande rikets indelning i olika hänseenden ävensom
renande vissa därmed sammanhängande omständigheter, vilka synts vara
för kommitténs syftemål särskilt anmärkningsvärda.

Huvuddragen av rikets nuvarande indelning i olika hänseenden.

Det offentliga livet, i Sverige var av ålder sammanfört i landskapet,
vilket för rättsskipning och förvaltning var delat i härader. Häradets betydelse
såsom organ för kommunal verksamhet sjönk emellertid efter kristendomens
införande allt mera. Det kvarstår numera huvudsakligen såsom
eu indelningsenhet för rättsskipningen och den statliga administrationen.
Av dess återstående kommunala liv och funktioner märkes vårdnaden
om gemensam fast egendom, där sådan finnes, häradsallmänningarna,
för vilket ändamål häradet erhållit särskild representation (6 § i kungl.
förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket). Vidare må nämnas den tingslaget åliggande
skyldighet att sörja för uppförande och underhåll av tingshus och häradsfängelse.
Angående formerna för förvaltningen av denna tingslagets uppgift,
om vilken stadgas i lag den 5 juni 1909, saknas uttrycklig bestämmelse.
Slutligen må erinras om häradets uppgift såsom den lokala enheten
för handhavandet av väghållningsbesväret på landet (lag den 23 oktober
1891).

I häradets ställe framträdde ganska tidigt en ny enhet såsom bärare
av den kommunala självverksamheten, socknen. Med denna benämning
betecknades den menighet, som besökte samma kyrka. Ordet socken, vilket
således från början betecknade en verklig kyrkoförsamling, användes
sedermera såsom benämning på det område, till vilket den menighet hörde,
som begagnade samma kyrka. Sockenindelningen är således av kyrkligt,
ursprung. Men med liden och i mån som självstyrelsen inom landskapen
och häraderna försvagades och dog bort, utvecklades socknens befogenhet
jämväl till vårdnad om ärenden av rent borgerlig natur. Därjämte
blev benämningen socken överflyttad på de hemman och lägenheter,
vilka för beskattningsändamål i jordeboken sammanfördes under en enhet.
Med socken betecknas följaktligen ett område ej endast i dess egenskap
av bärare av den folkliga självverksamheten för i första hand kyrkliga
syften, kyrkosocknen, utan jämväl såsom eu för beskattningsändamål sammanförd
enhet av hemman och lägenheter, den kamerala eller jordebokssocknen.

Städerna, vilka utbrötos ur häraderna och i fråga om rättsskipning
och förvaltning skildes från dem. blevo i motsats mot de självförvaltande
enheterna å landsbygden redan från början företrädesvis borgerliga kommuner
med tidigt utvecklad borgerlig självstyrelse, ehuru de på samma
gång. ensamma eller jämte den kringliggande bygden, utgjorde socknar i
detta ords ursprungliga betydelse, det vill säga kyrkliga församlingar.
Städernas jord redovisas icke i jordeboken.

I samma mån som socknens borgerligt kommunala betydelse växte,
blev behovet, av föreskrifter till närmare reglering av dess självförvaltande
verksamhet starkare. De spridda stadganden, som därom funnos, sammanfördes
år 1817 i en gemensam förordning »om socknestämmor
och kyrkoråd». Sockenstämmans befogenhet angavs i denna förordning
vara »att avhandla de mål, som röra kyrkans vård samt socknens
eller församlingens hushållning och allmänna angelägenheter». Bland
dylika angelägenheter, som i förordningen uppräknades, törekommo även
borgerliga mål, och sockenstämmans uppgift var att företräda socknen
jämväl i dess egenskap av enhet för borgerliga angelägenheters vårdande.
Denna förordning, som huvudsakligen avsåg landsbygden, hade dock visa
giltighet även för städerna. Då det emellertid befanns, att förordningen
långt ifrån motsvarade de önskningar om utvidgad kommunalfrihet, som
allmänt hystes, blev den ersatt med 1843 års förordningar om sockenstämmor,
om kyrkoråd och om sockennämnd, av vilka de två förstnämnda förordningarna
uttryckligen angåvos gälla ej endast landsbygden utan ock städerna,
undantagandes Stockholm, för vilken stad år 1847 en särskild
sockenstämmoförordning utgavs. Sockenstämmans gamla kyrkliga grundval
hade även i 1843 års förordningar ett övervägande inflytande på deras
innehåll, och med de borgerligt kommunala institutionernas kraftigt växande
betydelse kunde snart ej heller denna lagstiftning fylla de nya förhållandenas
krav. De borgerliga ärendena hade genom sin vikt och sin
mängd tagit överhand över de kyrkliga. Många förut kyrkliga ärenden
hade till stor del förlorat denna, karaktär. Under sådana omständigheter
fanns sockenstämman med sin företrädesvis kyrkliga organisation ej lämplig
såsom gemensam representation för de kyrkliga och borgerliga angelägenheterna.
Kravet på ett åtskiljande av den kyrkliga och den borger -

liga stamman framträdde, därför allt starkare. Av endels detta skäl kom
slutligen till stånd den nya lagstiftning, vilken innefattas i 1862 års ännu
gällande förordningar om korumunalstyrelse på landet, om kommunalstyrelse
i stad, om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd ävensom om
landsting, genom vilken sistnämnda förordning i viss män återupprättades
den art av kommunal självstyrelse, som tidigare varit sammanförd hos
landskapet. Genom de tre förstnämnda av dessa förordningar skedde eu
fullständig utskiftning mellan de kyrkliga och de borgerliga intressena i
såväl staden sonr socknen. Det avsågs emellertid icke att för någondera
av dessa tvenne intressegrupper skapa någon ny indelningsenhet. Rikets
gamla indelning i städer och socknar bibehölls. För att skilja socknen
såsom bärare av de borgerliga intressena från den kyrkliga församlingen
o-avs åt socknen i dess förstnämnda framträdande särnamnet kommun,

C 7

medan för socknen såsom kyrklig merendels användes benämningen församling.
Anmärkningsvärt är således, att den nya kommunala lagstiftningen
icke avsåg att göra kommunen till eu i förhållande till den förutvarande
äldre indelningen självständig områdesenhet. Fastmera sägs det
uttryckligt, att »varje socken på landet utgör för sig eu särskild kommun».
Enahanda är sagt beträffande stad, därvid emellertid bör erinras, att
staden såsom sådan redan från gammalt varit framför allt en borgerligt
kommunal enhet.

Då nu två slag av socknar finnas, kyrkosocknen och jordebokssocknen,
och det kan inträffa, att dessa socknar till sina gränser från varandra
avvika, måste det vara av betydelse att erfara, vilkendera av socknarna
som bör ligga till grund för kommunindelningen. Den nämnda möjligheten
till bristande överensstämmelse mellan den kommunala och den
kyrkliga socknen synes vid förordningarnas utarbetande icke hava varit
uppmärksammad. Den historiska utvecklingen angiver emellertid ganska
tydligt kyrkosocknen såsom deri, åt vilken i förevarande hänseende bör
givas företräde. Och i motiven till förordningarna är detta även sagt, dä
de för lagarbetet utsedda kommitterade uttala den avsikt, att »varje socken
skulle, enligt regeln, utgöra ett kommunalsamhälle och den kyrkliga indelningen
således även bestämma kommunernas». A andra sidan vilar den

jämväl i rent kommunalt hänseende synnerligen betydelsefulla administra -

tiva och judiciella indelningen väsentligen på den kamerala. All land»-!
bygdens jord är socknevis redovisad i jordeböckerna, medan städernas
jord är ur dem utesluten; och jordebokssocknarna äro förenade i härad,
den för den statliga förvaltningen och rättsskipningen grundläggande
enheten.

Om de indelningar, varom talats, fullständigt sammanfölle, skulle
således, utan några skärningar, landet vara delat i å ena sidan städerna
såsom kamerala, kyrkliga, kommunala, administrativa och j udiciella enheter
och å andra sidan landsbygdens för kameralt, kyrkligt och kommunalt
ändamål avsedda socknar, sammanförda i häraderna, utgörande kamerala,
administrativa och judiciella enheter. Med hänsyn till de särskilda indelningarnas
olika natur och olika uppgifter är det emellertid uppenbart, att
en sådan likformighet i indel ningsa vseende varken är eller varit till finnandes
eller ens överallt skulle vara önskvärd. Vissa avvikelser från de
normala indelningsreglerna äro ock i gällande lagstiftning förutsatta eller
medgivna, särskilt beträffande den kommunala indelningen, vilken ju har
att representera den största mångfalden av olika intressen, men även beträffande
den kyrkliga indelningen, vars uppgifter till stor del äro av
kommunal natur.

Vidkommande den kommunala indelningen, i fråga om vilken numera
behovet av möjligheter till nybildningar av olika slag så starkt framträder,
har 1862 års lagstiftning synbarligen utgått från, att densamma
icke borde ändras annorledes än såsom följd av ändring i den indelning,
på vilken den kommunala vilar. De nu så aktuella problemen om införlivningar
och andra kommunala ändringar voro för den tiden skäligen
främmande. Emellertid befanns nödigt taga hänsyn till den omständig-:
heten, att fall funnos, där socknarna voro för små för att lämpligen böra
var för siir utgöra en kommun. Av sådan anledning stadgades i förordningens
om kommunalstyrelse på landet 2 §, att »där två eller flera socknar
redan äro under gemensam kommunalförvaltning förenade, må därvid
förbliva till dess, efter gjord framställning och vederbörandes hörande,
Kungl. Maj:ts befallningshavande annorlunda förordnar», samt i samma förordnings
3 §, att »två eller flera socknar inom samma län må ock kunna

om gemensam kommunalförvaltning sig förena. Framställning'' om sådan
förening ingives till Kungl. Maj:ts befällningshavande, son» äger att därom
förordna». På samma gång i kommunalförordningarna ansågs böra inflyta
uttrycklig föreskrift, att »lands- och stadskommun må i allmänhet icke
under gemensam kommunalförvaltning förenas» (förordningen om kommunalstyrelse
på landet 3 § och förordningen om kommunalstyrelse i stad
2 §), befanns dessutom erforderligt att lämna det medgivandet, att
»där likväl en sådan gemensamhet i ett eller annat avseende äger (iller
anses böra äga rum, åligger det Kungl. Maj:ts befallningshavande, var i sitt.
län, att, så snart denna förordning utkommit, utredning av dessa förhållanden
och förslag till deras ordnande till Kungl. Magt ingiva; och må
vid det nu bestående förbliva till dess Kungl. Magt i saken förordnat».
Ett undantag av särskilt slag från grundsatsen om kommunens bundenhet
vid sockenindelningen utgör stadgandet om köping i nuvarande 79 § i förordningen
om kommunalstyrelse på landet: »Köping må kunna utgöra en
kommun för sig eller ock gemensamt med den socken, inom vars område
köpingen år belägen; och skall i vartdera fallet denna förordning tjäna till
efterrättelse.» Slutligen må omnämnas det medgivande till bildande av
specialkommuner för särskilda uppgifters vårdande, som numera är lämnat
genom de i SO § i förordningen om kommunalstyrelse på landet givna municipalbestämrnelserna,
enligt vilka, där Kungl. Maj:t förordnat, att ordningsstadgan,
byggnadsstadgan och brandstadgan för rikets städer samt vad i
hälsovårdsstadgan för riket föreskrives om stad eller någondera av dessa
författningar skola lända till efterrättelse för område å landet, som ej utgör
egen kommun, det området skall vara att anse såsom ett särskilt
samhälle (municipalsamhälle), vars medlemmar äga att, oberoende av kommunen
i övrigt, själva vårda sådana för samhället gemensamma ordnings-,
och hushållningsangelägenheter, som avses i nämnda författningar eller
föranledas av dessas tillämpning inom samhället.

Beträffande den kyrkliga indelningen förutsätter lagstiftningen, att
församlingar, tillhörande samma pastorat eller stad, kunna hava gemensam
förvaltning i större eller mindre omfattning. Enligt 11 § i kyrkostämmoförordningen
äga sådana församlingar att sammanträda i gemensam kyrkostämma
för överläggning angående gemensamma angelägenheter. T anslutning därtill

lämnas i förordningens 21 §, som stadgar, att i varje kyrkoförsamling skall
finnas ett kyrkoråd och ett skolråd, det medgivandet, att inom samma pastorat
eller stad flera församlingar må kunna om gemensamt kyrkoråd eller skolråd
sig förena. Såvitt skolväsendet angår, suppleras denna bestämmelse genom
stadgandet i folkskolestadgans 6 §, att varje kyrkoförsamling med särskilt skolråd,
så ock två eller flera församlingar inom samma pastorat eller stad, vilka
förenat sig om ett gemensamt skolråd, utgöra ett skoldistrikt. Ytterligare
ett stadgande, varigenom skoldistriktets bundenhet vid församlingsindelningen
lindras, finnes numera i kyrkostämmoförordningens 1 §, varest
sägs, att då Kungl. Maj:t förordnat, att kommun, som ej bildar egen
kyrkoförsamling, skall utgöra särskilt skoldistrikt, gäller om sådan kommun,
i avseende å vården av folkskolans samt därmed sammanhängande
angelägenheter, vad i nämnda förordning är om kyrkoförsamling stadgat.
Slutligen må nämnas, att stadgandet i 7 § kyrkostämmoförordningen
om röstberäkning vid det fall, att »stads- och landsförsamlingar äro i kyrkligt
avseende förenade», utvisar, hurusom lagstiftaren även här icke lämnat
obeaktad möjligheten av bristande indelningsöverensstämmelse i förhållandet
mellan stad och land (angående den tolkning, vartill stadgandets lydelse
föranlett: se Walldén1 nr 1631 och Regeringsrättens årsbok 1910 ref. 119).

Oregelbundenheter i indelningen.

Medan lagstiftningen sålunda förutsätter och medgiver en viss fri O

O O

het och ett visst oberoende i förhållandet mellan de olika indelningarna,
visar sig emellertid, att därförutom uppkommit och fortfarande kunna antagas
under vissa förhållanden skola uppkomma varjehanda företeelser i
nu nämnda hänseende av den art, att de äro att anse såsom verkliga
oregelbundenheter.

Under eu äldre tid hade dessa oregelbundenheter, till mycket hinder
ej minst för den allmänna och kommunala förvaltningen, nått en sådan
omfattning, att särskilda åtgärder funnos erforderliga för deras avhjälpande.
Den kommitté, som år 1881 erhöll nådigt uppdrag att därom

1 Samling av kungl. brev och resolutioner angående tillämpningen av kommunalförordningarna,
utgiven av W. Walldén in. fl.

verkställa utredning och avgiva förslag, framhöll, att berörda oregelbundenheter
härfiöte huvudsakligen av bristande överensstämmelse mellan
kyrkosocknarna och jordebokssocknarna. Detta förhållande hade, enligt
vad kommittén upplyste, i flera och de mest märkbara fall uppkommit
sålunda, att vid kyrkosamfundens bildande — så i äldre som nyare tider
— deras områden blivit bestämda med hänsyn till bekvämlighet för kyrkogången,
under det att den oftast urgamla, i jordeboken fortfarande
iakttagna härads- och sockenindelningen orubbad bibehållits, varav följt,
att ett mycket stort antal kyrkosocknar vore delade på olika jordebokssocknar,
därmed ganska ofta på två eller flera härad och icke så sällan
även på olika län. Understundom hade väl ock inträffat, att lägenheter
eller gårdar, som blivit lagda under en större gård i annan kyrksocken,
eller ägovidder, som vid laga skifte, awittring eller allmänningsdelning
tillfallit hemman i annan kyrkosocken, under tidernas lopp kommit att
antingen hänföras till huvudgårdens kyrkosamfund med bibehållande av
sin plats i jordeboken för den socken, där de vore belägna, eller ock
tvärtom ingått i huvudgårdens jordeboksmantal, men bibehållit sitt samband
med den kyrkosocken, vilken de av ålder tillhört och där de vore
belägna. Huru en dylik förskjutning av sockenområdena bleve småningom
utvecklad och befästad, visade ock de ännu icke sällan förekommande
fall, där åboarna i hela byar eller å enstaka gårdar åtnjöte s. k. kyrkorätt
inom annat kyrkosamfund än det, vilket deras hemman eller lägenheter
såväl i administrativt som även i kyrkligt hänseende tillhörde. Då
nämligen med flera av de förmåner, som den s. k. kyrkorätten medförde,
vore förknippad en kyrklig registrering, förekomme ofta nog, att dessa
åboar bleve inskrivna i kyrkoboken i den församling, där kyrkorätten åtnjötes;
därav följde åter lätteligen villrådighet om deras rätta socknelag,
och under tidernas lopp inträffade helt naturligt, att de med rättigheter
och skyldigheter överflyttades till det kyrkosamfund, där de sökte kyrka,
vilket dock icke hindrade, att de fortfarande kvarstode på sin ursprungliga
plats i jordeboken.

Oregelbunden hetskommittén konstaterade, att de olägenheter och
förvecklingar, vartill dylika förhållanden kunnat giva anledning, ytterligare
ökats, sedan genom de nya kommunalförordningarna den borgerliga kom 11—153678.

munen blivit ordnad till ett från kyrkoförsamlingen skilt samfund, så att
båda var för sig fått egna kommunala uppgifter och egen beskattningsrätt.
Ehuru av motiven till förordningarna syntes framgå, att avsikten
varit, att kyrkosocknens område skulle, efter regeln, bestämma den borgerliga
kommunens, hade dock i åtskilliga av de fall, då kyrkosocken
och jordebokssocken av samma namn haft olika områden, därutinnan en
motsatt mening gjort sig gällande därhän, att den borgerliga kommunens
område rättats efter jordebokssocknens och icke efter kyrkosocknens. Till
sistnämnda uppfattning torde måhända hava bidragit den omständigheten,
att mantalslängden, som lades till grund för den bevillningstaxeringslängd,
efter vilken kommunal- och landstingsskatten utginge, uppgjordes
med huvudsaklig ledning av jordeboken, varför dess sockenindelning antagits
böra bestämma området för kommunen och kommunalskattens ut C görande.

Av berörda kommitté föreslogos icke mindre än ett tusental särskilda
regleringar i olika indelningshänseenden, varav flertalet numera
genomförts. De flesta av kommitténs regleringsförslag angående sockenoregelbundenheter
voro byggda på jordebokssocknens jämkande efter kyrkosocknen.
Bland de fall, som gjordes till föremål för förslag, funnos
emellertid sådana, där socknens område var olika både i kameralt, kyrkligt
och kommunalt avseende, liksom även fall, där oregelbundenheten
omfattade jämväl andra indelningar.

Ehuru fortfarande verkliga oregelbundenheter i indelningshänseende
säkerligen äro icke alltför sällan förekommande, så mycket hellre som,
på sätt av oregelbundenhetskommitténs uttalanden torde framgå och nedan
kommer att vidare avhandlas, det icke under nuvarande förhållanden kan
helt hindras, att anledningar till nya oregelbundenheter uppkomma, har
dock såsom följd av kommitténs nu omtalade utredning och förslag åstadkommits
mycken reda i indelningen, och särskilt har det betydande resultat
vunnits, att numera uppmärksamheten är noga fästad på hithörande
förhållanden, så att, då fråga uppkommer om ändring i viss indelning,
sådan ändrings inflytande på övriga indelningar jämväl beaktas och reglering
i regel verkställes med hänsyn till samtliga indelningar, som därav
beröras.

Anmärkningar angående vissa egendomligheter och bristfälligheter hos

den nuvarande indelningen.

Vissa med den nuvarande indelningen och dess grunder förknippade
egen dom ligli eter och bristfälligheter, .vilka vid bedömandet av de åt kommitten
anförtrodda uppgifter synas vara av särskild betydelse, anser kommittén
böra i detta sammanhang beröras.

Den omständighet, som härvid finnes böra i första rummet skänkas
beaktande, är de olika indelningarnas beroende av varandra och, i
sammanhang därmed, den kommunala indelningens brist på fasthet och
självständighet.

I stället för att vara i förhållande till övrig indelning självständig Den korneller
för den övriga indelningen grundläggande, vilket skulle med den delningens
borgerliga kommunens nuvarande betydelse mera överensstämma, är korn-4?^ kyrkliga
munen fasthellre vilande på och beroende av annan indelning. Kommu-inde^ingen
nen på landet skall utgöras av socknen. Såsom förut påvisats avses
härmed närmast kyrkosocknen, av vilken enhet kommunen således är
ställd i beroende. Detta förhållande invecklas vid divergens i sockenindelningen
därav, att kyrkoförsamlingen i sin ordning är i viktiga hänseenden
beroende av kommunen, som tillhandahåller församlingen sina röstoch
taxeringslängder, vilka åter merendels torde vara upprättade på grundval
av den kamerala socknen. En följd av kommunens beroende av sockenindelningen
är, att delning av socken i kommunalt avseende utan sammanhang
med dess delning i kyrkligt avseende icke anses lagligen kunna
äga rum. Allenast i det i kommunalförordningen särskilt reglerade fall,
att en del av socknen skall bilda köping, kan sådan utbrytning av kommundel
äga rum utan sammanhang med delning av kyrkosocknen. Vid
flera tillfällen har dylik fråga blivit av Kungl. Maj:t på sådant sätt avgjord.
Sålunda har Kungl. Maj:t den 29 november 1867 fastställt Konungens
befallningshavandes i Malmöhus län utslag, varigenom Konungens befallningshavande
över ansökan, att den del av Tryde socken, som vore belägen
inom Malmöhus län, måtte skiljas från den inom Kristianstads lån

belägna del av socknen och bildas till egen kommun, sig utlåtit, att Konungens
befallningshavande visserligen funne den förstnämnda sockendelen
lämpligast böra utgöra en egen kommun och sålunda skiljas från den
större i Kristianstads län belägna sockendelen, men då förordningen om
kommunalstyrelse på landet icke medgåve socknens delning i kommunalt
hänseende, ansåge Konungens befallningshavande sig förhindrad att ansökningen
bifalla (Walldén n:r 133). Sedan underdånig anhållan gjorts, att
Eslövs by med den å dess område belägna järnvägsstation måtte få skiljas
från Västra Sallerups socken utom i kyrkligt hänseende för att framdeles
utgöra en särskild kommun, har Kungl. Maj:t den 23 februari 1871,
emedan förordningen om kommunalstyrelse på landet i 1 § innehölle den
allmänna bestämmelse, att varje socken på landet utgör för sig en särskild
kommun, samt från åberopade bestämmelse icke, utöver vad i 2 och
3 §§ är stadgat rörande förening av två eller flera socknar eller av landsoch
stadskommun under gemensam kommunalförvaltning, funnes medgivet
annat undantag, än att köping må utgöra en kommun för sig eller ock
gemensamt med den socken, inom vars område den är belägen, ty och då
ansökningen icke avsåge förvärvande åt Eslövs by med tillhörande järnvägsstation
av köpings fri- och rättigheter, utan endast att nämnda del av
Västra Sallerups socken skulle få bilda särskild kommun, icke funnit skäl
att i ärendets så beskaffade skick ansökningen bifalla (Walldén n:r 233).
Enahanda besked har den 11 november 1887 lämnats på underdånig ansökning,
att kyrkobyn jämte visst område däromkring måtte få skiljas
från Ljusnarsbergs eller Nya Kopparbergs kommun och bilda en särskild
kommun men i kyrkligt hänseende fortfarande vara med kyrkosocknen
förenad (Walldén n:r 1001). Med sockendels utbrytning till köping har
likställts det fall, att del av kyrkosocken erhållit stadsrättigheter. Sålunda har
det förekommit, att nybildad stadskommun fått under längre eller kortare
tid kvarstå i församlingsgemenskap med landskommun (Skellefteå, Nässjö,
Huskvarna). Med nu angivna uppfattning överensstämmer att, om Kungl.
Maj:t förordnar om sammanslagning av två eller flera socknar (kyrkoförsamlingar)
till en, denna sistnämnda kommer att eo ipso bilda en kommun.
Och slutligen följer av kommunens beroende av sockenindelningen
även, att, om socknen (kyrkosocknen) varder genom Kungl. Maj:ts för -

ordnande delad, såsom genom utbrytning av annexförsamling, den nya
församlingen kommer att ilven utgöra en kommun för sig.

Det bör dock anmärkas, att i praxis ganska mycken oklarhet synes råda
angående det rätta bedömandet av hithörande förhållanden. Sålunda är det
påvisat, att i åtskilliga fall, där särskild föreskrift icke meddelats av Kungl.

Maj:t vid förordnandet om ändring i sockenindelningen, någon ändring av
den kommunala indelningen i verkligheten icke kommit till stånd (Ex.:

Fälltors har år 1911 utbrutits från Byske församling att utgöra särskild
annexförsamling, utan att därav följt klyvning av den borgerliga kommunen).
Med hänsyn till behovet av förefintlig oklarhets undanröjande har
Kungl. Maj:t ofta nog funnit nödigt att i sammanhang med förordnande
om ändring i socken- (kyrkoförsamlings-) indelningen lämna uttrycklig
föreskrift om den därav följande kommunala ändringen (Ex.: Junosuando
har år 1912 utbrutits från Pajala församling att utgöra »en särskild kyrkoförsamling
och kommun»). I andra fall har Kungl. Maj:t funnit skäligt förordna,
att den kyrkliga indelningsändringen icke skulle föranleda ändring
i den kommunala indelningen.

De olika indelningarnas förhållande till och beroende av varandra Den kame har

till följd, att åtgärd med avseende å den kamerala indelningen i åtmin- ''ningenstn stone

ett hänseende ansetts böra eo ipso föra med si" ändring i annan indel- flvian{1^ ,p\
. B 1 o o annan inaet ning.

Då nämligen ägoutbyte enligt skiftesstadgan sker mellan ägor i olika nin9-jordebokssocknar, varigenom dessa ägors samhörighet med viss kameral fastighet
förändras, anses därav följa de utbytta områdenas överflyttande jämväl i
övriga hänseenden. Ett uttryckligt uttalande härom av Kungl. Maj:t vid ett
särskilt, tillfälle må här anföras. Sedan vissa jordområden genom ett den 30
december 1884 fastställt ägoutbyte avskiljts från hemmanet V2 mantal
Nevitshög i Nevitshögs socken och tillagts hemmanet 2/3 mantal Brågarp
i Brågarps socken, anhöllo Lunds sockerfabriksaktiebolag i egenskap av
jordägare samt Brågarps socknemän hos Kungl. Maj:t, att de utbytta områdena
måtte även i kommunalt, kyrkligt och administrativt hänseende
överflyttas till respektive socknar. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 25
maj 1907 förklarades emellertid ansökningen icke föranleda till någon

Kungl. Maj:ts åtgärd, då områdena redan genom ägoutbytet måste anses
överflyttade (Inkorporeringsproblemet sid. 1076).

Uppenbarligen bör i konsekvens härmed ägoutbyte av fastighet på
landet mot fastighet i stad (enligt skiftesstadgan 59 §) medföra enahanda
verkningar, som sålunda förklarats följa av ägoutbyte socknar emellan. I
ett flertal fall, då dylik fråga kommit under Kung!. Maj:ts bedömande,
har Kungl. Maj:t uttalat sådan mening. Sålunda hava förslag, som av
oregelbundenhetskommittén framställts om reglering av gräns mellan stad
och land, blivit av Kung]. Maj:t avslagna såsom obehövliga, sedan ägoutbyte
enligt skiftesstadgan av de med regleringen avsedda områdena ägt
rum (Inkorporeringsproblemet sid. 1077 och 1078). En antydan därom,
att hithörande förhållanden dock vid den administrativa prövningen ansetts
något tveksamma, torde måhända få anses ligga i den omständigheten,
att Kungl. Maj:t vid särskilda tillfällen icke undandragit sig att
med anledning av gjorda ansökningar förklara med ansökningen avsedda
områden, vilka varit föremål för ägoutbyte, överflyttade i alla hänseenden,
det ena från staden till socknen, det andra från socknen till staden (Inkorporeringsproblemet
sid. 1083). Märkligt är dessutom, att vid det, kommittén
veterlig^ enda tillfälle, då fråga om ågoutbytes verkningar i förevarande
hänseende blivit prövad av Kungl. Maj:t i domstolsväg, prövningen
givit ett från det administrativa bedömandet avvikande resultat.
Skånska sockerfabriksaktiebolaget sökte år 1881 lagfart vid Wemmenhögs,
Ljunits och Herrestads härad»rätt å egendomen öja sockerbruk. Härvid
antecknades i häradsrättens protokoll ur Herrestads ägodelningsrätts dombok,
att ägodelningsrätten den 28 augusti 1873 fastställt en lantmäteriförrättning,
varigenom ägoutbyte mellan delar av öja gårds och staden
Ystads ägoområden skett, »så att det å Öja gårds mark uppförda sockerbruket
med tillhörande tomt kommit under stadens jurisdiktion mot vederlag
av stadens ägor». Efter antecknandet härav yttrade häradsrätten,
att som lagfart å fång till fast egendom skulle sökas vid den rätt, varunder
egendomen lydde, alltså och då upplyst blivit, att ifrågavarande
jordäga med därå uppfört sockerbruk numera tillhörde Ystads område och
således vore belägen utom häradsrättens domvärjo, funne häradsrätten sig
ej kunna med ärendet taga vidare befattning; och ägde bolaget att för

vinnande av lagfart å omförmälda fastighet efter befogenhet vända sig till
domstol, som vederborde. Detta utslag fastställdes av hovrätten, varemot
Kuugl. Maj:t, dit bolaget fullföljde besvär, i utslag den 10 augusti 1882
yttrade, att emedan det ägoutbyte, som enligt handlingarnas föranledande
skulle hava ägt rum mellan delar av öja gård och staden Ystad, och varigenom
nu ifrågavarande jordäga skulle blivit avträdd till staden, icke, såvitt
visat vore, medfört sådan förändring i judiciellt avseende, att nämnda
äga därefter mera än tillförene skulle anses tyda under stadens domvärjo,
bleve, med undanröjande av domstolarnas beslut, ärendet visat åter till
häradsrätten, som hade att detsamma på anmälan ånyo företaga samt därmed
vidare lagligen förfara (Nytt juridiskt arkiv 1882, sid. 373). Med
anledning av detta utslag ansökte staden Ystad, att Kungl. Maj:t måtte
förklara, att egendomen även i judiciellt hänseende tillhörde staden. Sådan
förklaring gavs genom kungl. brev den 16 november 1883 (Inkorporeringsproblemet
sid. 1079).

Av den uppfattning, som gjort sig gällande om ägoutbytes inflytande
i förevarande avseende, såvitt angår de i ägoutbytet intagna områdena,
borde väl rätteligen följa, att över huvud taget ändring i administrativt, kommunalt,
ecklesiastikt eller judiciellt hänseende icke skulle vara möjlig annorledes
än tillika med eller såsom följd av motsvarande ändring i den kamerala
indelningen. Redan de omnämnda mångahanda oregelbundenheterna i rikets
indelning, vilka påvisats, giva emellertid vid handen, att i praxis bedömandet
av hithörande förhållanden icke är så klart och konsekvent.
Jordebokens betydelse såsom en av grundvalarna för rikets indelning och
det inflytande jordeboksindelningen utövar på den övriga indelningen har
emellertid föranlett, att vid hittills ifrågakomna nybildningar den strävan
städse gjort sig gällande, att den nya gränsen skulle komma i överensstämmelse
med den kamerala indelningen, så att icke kamerala enheter bleve
i kommunalt, kyrkligt, administrativt eller judiciellt hänseende sönderdelade.

Vid fråga om införlivande med stad av delar av jordeboksenheter,
vilka icke blivit behörigen avskilda, har, sedan kammarkollegium avstyrkt
införlivningsansökningen, »då det kunde föranleda oreda i framtiden, att
delar av samma lägenhet upptagas dels inom stadens och dels inom lan -

dets område», ansökningen blivit på denna grund av Kungl. Maj:t avslagen
(kungl. brev den 5 februari 1869 angående införlivande av visst område
med staden Linköping; Inkorporeringsproblemet sid. 929). Sedermera bär
visserligen Kungl. Magt i fråga om kommunal, administrativ och judiciell
inkorporering med stad av område, utgörande icke behörigen utbruten del
av jordeboksenhet, merendels funnit det icke vara nödigt att låta den kamerala
utbrytningsfrågan vara avgörande, utan, oaktat densamma icke
vederbörligen ordnats, förordnat om inkorporeringen med föreskrift, att
de införlivade områdena skulle, så snart ske kunde, på stadens bekostnad
åsättas mantal och därefter ur jordeboken uteslutas. Dock har beträffande
överflyttning av område från land till stad Kungl. Maj:t vid några tillfällen
gjort överflyttningens ikraftträdande beroende av den kamerala förändringens
genomförande, därvid Kungl. Maj:t vanligen förordnat, att inkorporeringen
skulle träda i verkställighet från den tid, Kungl. Maj:t senare
koinme att bestämma, sedan visat blivit, att områdena blivit behörigen i
kameralt hänseende skilda från de stamhemman, under vilka de förut i
jordeboken upptagits. Vidkommande köpings utbrytning ur socken synes
Kungl. Maj:t så gott som alltid hava använt det sistnämnda tillvägagångssättet
och således såsom villkor för inträdande i rättigheten att bilda köping stadgat,
att de i det föreslagna köpingsområdet ingående delar av fastigheter skola,
där så icke redan må hava skett, avskiljas från de hemman eller lägenheter
dit de höra, merendels med tillägg »vid äventyr att, om sådant icke
inom tio år härefter verkställts, vårt nu gjorda medgivande kommer att förfalla».
1 Beträffande tillvägagångssättet för det kamerala avskiljandet torde
här icke vara erforderligt nämna annat än att Kungl. Maj:t plägar hänvisa
till de förefintliga reglerna angående jorddelning, såsom då det stadgas,
att samhället skall styrka, »att samtliga i området ingående delar av 1

1 I det, kommittén veterligt, hittills sista fall, då köping bildats (Markaryd), har
emellertid ett annat tillvägagångssätt blivit följt. Förordnandet, som meddelades den 23 december
1915 och angavs skola träda i kraft den 1 januari 1916, var visserligen förenat med
den bestämmelse, att de i köpingsområdet ingående fastighetsdelar skulle avskiljas från de
hemman, dit de hörde, men denna bestämmelses uppfyllande angavs icke såsom ett villkor
för inträdet i köpingsrättigheterna, och av den korta tid, som skulle förflyta mellan förordnandets
meddelande och dess ikraftträdande, framgår för övrigt, att det ej heller varit avsett,
att nämnda avskiljande skulle kunna därunder medhinnas. Måhända kan detta fall betraktas
såsom inledning till en ny praxis i ovan berörda hänseende.

fastigheter blivit genom ägostyekning eller annorledes i behörig ordning
för alltid avsöndrade från de hemman eller lagenheter dit de höra», eller
att utbrytningen skall ske »genom ägostyckning eller på annat behörigt
sätt», eller, såsom skett i fråga om områdes införlivande med stad, att
»hemmansdelarnas mantal bör genom skattläggning, som av staden bekostas,
i behörig ordning bestämmas och därefter ur landets jordebok uteslutas»,
eller att »den jord, som överflyttas till staden, skall på dess bekostnad
i vederbörlig ordning, där så ej redan skett, genom behörig lantmäteriförrättning
utbrytas och sättas i mantal» (Inkorporeringsproblemet sid.

929 och följande).

Av den nu gjorda framställningen angående det inflytande och den
betydelse, som tilläggas de kamerala indelningsförhållandena, framgår, att
i följd därav privata åtgärder och initiativ kunna i viktiga hänseenden bliva
bestämmande för rikets indelning dels sålunda, att därigenom åstadkommas
indelningsändringar, som från offentliga synpunkter icke varit avsedda
eller önskade, och dels sålunda, att därigenom hindras eller försvåras indelningsändringar,
vilkas genomförande funnits vara med det offentliga intresset
överensstämmande. Det första har visats vara fallet i fråga om
ägoutbyten av områden, tillhörande olika jordebokssocknar eller stad och
land. Det sistnämnda förhållandet uppstår, då enskild jordägare vägrar
att medverka till åstadkommande av jorddelning, som linnes erforderlig för
förlänande av kameral självständighet åt fastighetsdelar, avsedda att tillhöra
olika indelningsområden, och vilken är av beskaffenhet att icke lagligen
kunna utan sådan medverkan genomföras. I

I sammanhang: med det nu påvisade undantaget ifrån eljest gäl -Bildande av
lande regel, att förändring i rikets administrativa och judiciella, kom- utan offentmunala
och kyrkliga indelning icke må äga rum annorledes än efter he- Iftsmelverslut
av vederbörande myndighet, torde böra erinras om en företeelse, som ,candärutinnan
företer likhet med den nu nämnda, att verklig indelningsändring
varder genom densamma utan myndighets medverkan åstadkommen.

Det åsyftade fallet föranledes av bestämmelsen i kyrkostämmoföi’-ordningens 21 §, att inom samma pastorat eller stad må flera församlingar
kunna om gemensamt kyrkoråd eller skolråd sig förena. Av denna

12—153078.

bestämmelse har ansetts följa, vilket jämväl är i folkskolestadgans 6 §
uttryckligen sagt, att genom sådan förening om gemensamt skolråd uppkommer
en ny enhet, i det att därmed församlingarna sammansmältas
till ett skoldistrikt. Denna nybildning synes så mycket mera egendomlig
som det icke ifrågasättes, att genom förening om gemensamt kyrkoråd
församlingarna varda sammanslutna till en enda församling i rent kyrkligt
hänseende.

Skoldistrik- Aven finner kommittén anledning här påpeka, hurusom allenast

\fgvårdsmmA det nu nämnda fallet, att församlingar, tillhörande samma pastorat eller
^KS stad> sa,n,nanslutas till ett skoldistrikt, ävensom i det i kyrk ostäm moförden
kyrkliga ordningens 1 § omförmälda fall, att del av socken, som bildar egen kom resp.

dcTi • '' o

kommunala mun, göres till särskilt skoldistrikt, avvikelse från sockenindelnincen må
indelningen. • f0iks]<olehänseende äga rum.

Vidare må erinras, att det i 1847 och 1853 års fattigvård sförordningar
lämnade medgivande för flera socknar på landet, vilka tillhörde
samma pastorat, att förena sig om gemensam fattigvård, det vill säga
sammansluta sig att bilda ett fattigvårdssamhälle, en kommun för fattigvårdens
angelägenheter, icke erhållit plats i nu gällande fattigvårdslagstiftning.
Då medgivande till sådan sammanslutning mellan kommuner
om gemensamt vårdande av särskild angelägenhet ej är lämnat, måste
laga hinder för dylik anordning anses möta. Vid ett tillfälle har sådan
tolkning av kommunallagstiltningens bestämmelser lämnats av Ivungl.
Maj:t. Med anledning av förfrågan av en Konungens befallningshavande,
huru flera i pastoratsgemenskap sammanslutna socknar skulle kunna sammanhållas
till gemensam överläggning i ärenden, som skulle å kommunalstämma
handläggas och anginge socknarna samfällt, utlät sig Kungl.
Maj:t i nådigt brev den 18 september 1863, att då förordningen om kommunalstyrelse
på landet väl medgåve flera socknars förening om i allo gemensam
kommunalförvaltning (nämligen enligt 3 §), men, där icke sådan
förening beslutades, ej förutsatte gemensam behandling för någon del av
särskilda socknars kommunala angelägenheter, samt icke heller visat vore,
att behov av slik behandling förefunnes i andra fall än de, som tillhörde
kyrkostämmas eller kyrko- och skolråds handläggning, funne Kungl. Maj:t

fram ställ ningen icke till någon åtgärd föranleda (Walldén n:r 14). Speciellt
vidkommande fattigvårdsangelägenheterna har Kungl. Maj:t vid ett tillfälle
uttalat sig i överensstämmelse härmed, i det att, vid förlänandet den
20 december 1872 av köpingsrätt åt Eslöv, som utbrutits ur Västra Sallerups
socken, Kungl. Maj:t yttrade, att enär köping, som har egen kommunalförvaltning,
skall, jämlikt 6 § i fattigvårdsförordningen, utgöra ett
fattigvårdssamhälle för sig, funne Kungl. Maj:t det av Västra Sallerups
kommunalstämma gjorda förbehåll, att fattigvården för hela socknen fortfarande
skulle vara gemensam, icke kunna bifallas, utan borde köpingen
i fattigvårdshänseende från övriga delen av nämnda socken skiljas.

I gällande kommunalförordningar är ej förutsatt, att kommuner Sakmd^av^
eller kyrkoförsamlingar skola äga att överlåta vårdnaden om särskild ge-stiftning anmensam
angelägenhet åt av dem för ändamålet bildad sammanslutning, mellan
förbund. Spridda bestämmelser angående dylika anordningar kommuner kommuner.
emellan finnas visserligen här och var i specialförfattningar, men eu
allmän reglering genom lag av sammanslutningar med dylik innebörd
saknas.

Slutligen bör även framhållas, att, medan anordningar för av den Stobwi ™
kommunala indelningen oberoende lokal differentiering beträffande vissa lagstiftning
kommunala angelägenheters vårdande träffats för landsbygden genom mu- område.
nicipallagen (80 § förordningen om koramunalstyrelse på landet) och de författningar,
som med densamma hava sammanhang, saknas laga möjlighet
att för stads område vidtaga åtgärder med enahanda eller snarlikt ändamål.

Kommitténs program med särskilt framhållande av vissa grundläggande

synpunkter och förslag.

Det kommittén anförtrodda utredningsuppdrag har i sina huvuddrag
av kommittén uppfattats sålunda:

Kommittén har att göra utredning angående lagstiftning om änd -

lingar i likets kommunala och ecklesiastika indelning jämte de övriga indelningar,
som därmed må hava sammanhang.

Kommittén har vidare att undersöka frågan om åstadkommande av
sammanslutning mellan olika kommuner eller delar av kommuner för tillgodoseende
av ett eller flera gemensamma behov.

Kommittén har slutligen att dels utreda, i vad mån tillämpning
inom stads område av de i municipallagen fastslagna grunder vore önskvärd,
och dels taga under övervägande, huruvida icke kommunala anordningar
enligt samma grunder skulle kunna medgivas på för orten mindre
betungande villkor än de i municipallagen angivna.

De förslag, vilka kommittén på grundval av den till uppdragets
fullgörande verkställda utredningen utarbetat, erhålla vart för sig sin särskilda
motivering. Här skall emellertid i korthet lämnas en sammanfattande
redogörelse angående huvuddragen av de resultat, vartill kommittén
kommit, för betonande av vissa allmänna och för den föreslagna lagstiftningen
i gemen betydelsefulla åtgärder samt för påvisande av det inbördes
sammanhanget mellan förslagen. Vad kommittén härutinnan har att
anföra innefattar jämväl det yttrande, som kommittén finner sig böra avgiva
i anledning av en den 31 december 1914 till kommittén avlåten nådig
remiss (se nedan sid. 98).

avndeaoiika Något, som för samtliga kommitténs nybildningsförslag är av vikt

arnasninbör °Ch varförutan särskild lagstiftning angående ändring i rikets offentliga
des beroende, indelning skulle träffas av svåra hinder, är att de olika indelningarnas
beroende av varandra lindras, så att varje indelning för sig varder i
möjligaste mån fast och självständig. Såsom visats vilar den kommunala
indelningen på den kyrkliga och den kamerala, vilka, avsedda att sammanfalla,
emellertid ofta nog divergera och därvid åstadkomma eller kunna
åstadkomma mycken oreda. Den kommunala indelningens beroende av
den kyrkliga indelningen kan å ena sidan åstadkomma hinder för kom -

munal förändring, som anses önskvärd, och å andra sidan föranleda ändring
i den kommunala indelningen, vartill verklig anledning ej föreligger.
Den kamerala indelningens inflytande på ej blott kyrklig och kommunal
utan jämväl övrig indelning för med sig, att genom privata åtgärder för -

ändringar i sistberörda indelningar varda åvägabragta, liksom även att den
privata rådigheten över den kamerala jorddelningen kan alldeles förhindra
eller åtminstone avsevärt försvåra eller fördröja genomförandet av önskad
förändring i offentlig indelning.

Kommitténs förslag går nu därpå ut, att den indelning, vilken med
hänsyn till det offentliga livets utveckling numera måste anses vara den
betydelsefullaste, nämligen den kommunala, befrias från beroendet av annan
indelning samt göres fast och självständig. Mot en sådan anordning,
genom vilken det band, som hittills förenat de olika indelningarna, skulle
bliva lossat, göres måhända den invändning, att därigenom möjligheten
till oregelbundenhet och oreda i indelningsavseende varder ökad. Redan
nu vill kommittén hava nämnt, att kommitténs mening är, att Kungl.
Maj:ts rådighet över rikets indelning i olika hänseenden skall bibehållas.
En följd härav är uppenbarligen, att, för den händelse en viss
indelningsändring, som befinnes nödig, skulle vålla hinderlig oregelbundenhet,
det kommer att stå Kungl. Maj:t Öppet att genom lämplig jämkning
i annan indelning återställa den önskade redan.

I stället för att nu kommunen är eu av den kyrkliga och kamerala
indelningen avsevärt beroende enhet, föreslår kommittén, att kommunen
skall utgöra ett till sina gränser bestämt område, vilket icke må förändras
annorledes än i den för dylik ändring särskilt stadgade ordning. Ett
sådant kommunens frigörande bör, såvitt kommittén kan bedöma, i många
hänseenden inverka till fördel.

Det kommunala livets rika utveckling har för kommunens del medfört
ett avsevärt större behov av möjligheter till ändring i indelningsavseende,
genom införlivningar, kommunklyvningar eller kommunutbrytningar,
än vad förhållandet är i fråga om den kyrkliga indelningen. Genom
det här gjorda förslaget komma de hinder för dylika omgestaltningar, vilka
för närvarande äro för handen, att bortfalla. Och då av ändringar i
den kommunala indelningen kommer att följa brist på överensstämmelse
med den kyrkliga indelningen, torde, såvitt erfarenheten giver vid handen,
därav merendels icke följa olägenhet, medan i sådana fall, där olägenhet
konstateras, Kungl. Maj:t kommer att hava öppen möjlighet att vidtaga

de väl oftast smärre jämkningar i den kyrkliga indelningen, som för
erforderlig rättelse äro av nöden.

Av kommunens fixerande att utgöra ett geografiskt bestämt område,
oberoende ej endast av kyrkosocknen utan ock av den kamerala sockenindelningen,
följer vidare, att ändring av områdes samhörighet med viss
kameral enhet icke kommer att inverka på dess kommunala beskaffenhet. Om
genom ägoutbyte enligt skiftesstadgan tvänne områden varda utbytta mellan
fastigheter, tillhörande olika jordebokssocknar eller en sådan socken och stad,
kommer således efter kommitténs förslag denna åtgärd icke att medföra överflyttning
i kommunalt hänseende. Ej heller lärer, enligt kommitténs mening,
efter ifrågavarande förslags genomförande sådant ägoutbyte kunna åberopas
såsom grund för överflyttning i andra indelningshänseenden. Genom
kommitténs förslag, ehuru direkt avseende allenast den kommunala indelningen,
torde nämligen den kamerala indelningens band på indelningen även
i övriga avseenden hava lossats. Vad den kyrkliga indelningen angår torde,
sedan grundsatsen om en gemensam enhet för kyrklig, kameral och kommunal
indelning icke vidare kan och skall uppehållas, det få anses, att
ingen anledning är att låta den kyrkliga indelningen röna inflytande av
en kameral förändring, som lämnar den kommunala indelningen oberörd.
Enahanda torde vara förhållandet beträffande de administrativa och judiciella
indelningarna, så mycket hellre som faktiskt uppfattningen om
dessas beroende härutinnan torde såväl i det allmänna livet som i rättstillämpningen
vara ganska svävande. Såsom en omständighet, ägnad att
yttermera minska möjligheten att antaga en av kamerala förhållanden härflytande
överflyttning i den administrativa och judiciella indelningen, vill
kommittén även hänvisa därtill, att av kommittén föreslagits uttrycklig
bestämmelse därom, att den för den offentliga förvaltningen och jurisdiktionen
i viktiga hänseenden grundläggande mantalsskrivningen skall följa
den kommunala indelningen.

Fastighets Syftet med kommitténs förslag om lossande av de band, som nu

UpaoUka9 förena de olika indelningarna med varandra, är naturligtvis att för varje
nvn Timrå- särskild förvaltningsenhet skall kunna utläggas just det område, som för
den. densamma är det lämpligaste. Skall detta syfte kunna uppnås, varder

det understundom nödvändigt att uppdraga gränsen för ett visst förvaltningsområde
så, att samma gräns framgår över ägorna till en odelad fastighet
(hemman, hemmansdel eller lägenhet) eller från varandra skiljer ägor
tillhörande samma fastighet. Visserligen är det uppenbart, att en dylik
klyvning av en i övrigt samhörig fastighet bör, så långt utan verklig
olägenhet ske kan, undvikas, men när omständigheterna kräva denna anordning,
bör dock möjligheten därtill hållas öppen. Vid köpingsutbrytningar
har det ofta visat sig nödvändigt att låta den kommunala gränsen
framgå genom ägorna till eu odelad fastighet, och då man ansett, att en
dylik av kommunal gräns genomskuren fastighet även borde styckas i
självständiga fastigheter på ömse sidor om gränsen, hava understundom
stora svårigheter uppkommit vid regleringens genomförande. Vinner kommitténs
nedan omförmälda förslag angående ökad frihet med avseende å
indelningen i skoldistrikt godkännande, torde man hava att räkna med att
ganska ofta det skall finnas lämpligt, att olika delar av samma fastighet
tillhöra olika skoldistrikt. Ett liknande förhållande kan, om än mera
sällan, inträffa även ifråga om kommunal rote i stad, därest kommitténs
förslag till dylik rotebildning antages. Det har därför för kommittén
framstått som synnerligen angeläget att söka en utväg för fastighets uppdelning
på olika förvaltningsområden utan den omgång och de svårigheter,
som hittills visat sig vara förbundna med en fullständig klyvning av densamma.

Därvid måste emellertid särskild uppmärksamhet ägnas det fall, att
en viss administrativ indelning bör föranleda en ändring även i den judiciella
indelningen. Skall en del av en landskommun införlivas med stad,
gäller det nämligen ej endast åstadkommandet av en ny kommunal gräns
utan även — frånsett de åtminstone ännu relativt fåtaliga fall, då staden
lyder under landsrätt — det med införlivningen avsedda områdets ändrande
i judiciellt hänseende. Stadens kommunala gräns bör och skall sammanfalla
med dess judiciella. Jämte det inkorporeringsområdet överflyttas i
kommunalt avseende, flyttas det från häradsrättens till rådhusrättens domsaga.
Och vid införlivning av jordområde med fögderistad, där judiciell
reglering ej är ifråga, bör uppmärksammas, att området såsom stadsjord

Skiftes kommitténs förslag.

alltid skall uteslutas ur landets jordebok. I dessa fall lärer ett fullständigt
särskiljande av olika delar av en av den nya gränslinjen genomskuren
fastighet icke kunna undvikas. Enahanda är förhållandet vid varje ändring
av judiciell indelning, således även då ändringen avser ny gräns mellan
tvenne domsagor på landet, vare sig såsom följd av kommunal ändring
eller därförutan. Intill dess de områden av fastigheten, som sålunda komma
att ligga inom olika domsområden, blivit från varandra i behörig ordning
skilda, kan det av områdena, som till ny domsaga överflyttats, icke överföras
från den ena domstolens fastighetsböcker till den andras. Ävenledes
torde det vara tvivelaktigt, huruvida under sådant tillstånd lagfart å eller
inteckning i fastigheten i fråga kan meddelas vid någondera av domstolarna.
Och såsom följd av den dunkelhet i fråga om fastighetens judiciella tillhörighet,
som på grund därav synes förefinnas, kommer säkerligen tveksamhet
att göra sig gällande beträffande varjehanda jurisdiktionsspörsmål,
som hänföra sig till berörda fastighet.

Såsom förut nämnts torde man hittills i allmänhet hava utgått
därifrån, att vid administrativ indelningsändring, vare sig den stått i
sammanhang med ändring i den judiciella indelningen eller icke, en av
den nya gränsen genomskuren fastighet även borde uppdelas i särskilda
fastigheter, och vid förordnande om indelningsändring även meddelat föreskrifter
i detta syfte. För att bereda hittills saknad möjlighet att även
mot vederbörande jordägares bestridande genomföra en dylik uppdelning
hava även särskilda lagbestämmelser därom blivit ifrågasatta.

Så hava de kommitterade, vilka år 1911 avlämnat förslag till ny
skifteslagstiftning, i andra stycket av 296 § i förslaget till ny skiftesstadga
föreslagit, att om vid utstakning och utmärkande av gräns för område, som
skall avskiljas för att utgöra särskilt förvaltningsområde eller läggas från
ett förvaltningsområde till annat, skillnadslinie skall dragas så, att den
går över ägorna till en eller flera fastigheter eller eljest från varandra
skiljer områden, som tillhöra samma fastighet, lantmätaren skall, då begäran
härom göres eller det enligt meddelad bestämmelse eljest bör ske,
uträkna hemmantal eller andelstal för vart av de områden, i vilka fastigheten
sålunda genom skillnadslinien uppdelas, ävensom i handlingarna
upptaga dessa delar var för sig såsom särskilda fastigheter och fullständigt

redovisa, huru samtliga av förrättningen berörda ägor med till dem hörande
rättigheter och förmaner fördelats mellan de olika förvaltningsområdena.

Ktt annat uppslag till undanröjande av här avsedda svårigheter jyi-i års
iinueS'' bland de författningsförslag, som år 1911 framlagts av kommitté- /"JjÖ£T
rade för utarbetande av förslag till föreskrifter angående fastighetsregister kommissions
för stad och andra därmed sammanhängande stadgande!]. Dessa kommit- for,la9''
terade hava uppgjort ett förslag till »lag angående avskiljande av visst
oimåde från hemman eller lägenhet i anledning av förändring i administrativ
indelning». Förslaget, i vissa detaljer omarbetat av 1914 års kommission
lör granskning av fastighetsregisterkommitténs förslag och av nämnda kommission
benämnt förslag till »lag med vissa bestämmelser angående överflyttning
av jord eller lägenhet från ett förvaltningsområde till annat i anledning
av förändring i administrativ indelning», avser att bereda möjlighet
att vid varje dylik indelningsändring åstadkomma avskiljande från
stam fastigheten av den jord, som i ändringen inbegripes. För ändamålet
föreslås, att där särskilt område av hemman eller lägenhet, vilket skall för
genomförande av förändring i administrativ indelning överflyttas från socken,
stad, köping eller municipalsamhälle till annat förvaltningsområde av
beskaffenhet, som nu sagts, icke är från hemmanet eller lägenheten behöligen
avskilt, ägaren eller, vad angår jord, som innehaves under stadgad
naborätt, innehavaren skall vara pliktig tåla sådant avskiljande. För underlättande
av dylikt avskiljande, vilket, där så ske kan, bör företagas i
enlighet med föreskrifterna i lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och
jordavsöndring, föreslås, att avsöndring av området må kunna medgivas
utan hinder därav, att avhandling rörande områdets upplåtande icke upprättats,
ävensom att vad förenämnda lag innehåller om storleken av omtåde,
som ma avsöndras, samt om förbud i vissa fall mot avsöndring icke
iskall äga tillämpning i avseende å område, varom här är fråga. Vidare
föreslås, att om sådan avsöndring må, där ej på framställning av vederbörande
kommun eller samhälle ägaren eller innehavaren inom skälig tid vidtager
för områdets avskiljande erforderlig åtgärd, som på honom må ankomma,
av Konungens befallningshavande förordnas efter ansökan av kommunen
eller samhället. Enligt förslaget skall den för avskiljande av område
i fall, som där avses, nödiga kostnad bestridas av kommun eller

13— 1B367S

samhälle, dit överflyttningen skett, ändå att avskiljandet skett utan dessansökan.
Detta sistnämnda lagförslag har genom nådig remiss av den 31
december 1914 överlämnats till kommittén för att tagas i betraktande vid
avgivande av kommitténs betänkande.

Lagstiftnin- Genom den under år 1917 genomförda lagstiftningen angående

^fastighet*/?* fastighetsbildning i stad har frågan om fastighets uppdelning i anbildning
i ledning av indelningsändring blivit i viss omfattning löst. Enligt 7
kap. 1 § i lagen om fastighetsbildning i stad av den 12 maj 1917
skall för varje stad finnas ett fastighetsregister, bestående av tomtbok
för tomterna och stadsägobok för övriga fastigheter inom staden jämtetre
bihang, nämligen tomtbildningslängd (bihang A), upptagande de tomter,
med vilkas införande i tomtboken enligt viss bestämmelse i lagen
skall anstå, förteckning (bihang B) över områden, som vid mätningsförrättnihg
undantagits för delägares gemensamma behov eller vid dylik förrättning
lämnats oskiftade, såvitt ej sådant område i sin helhet skiftats
mellan delägarna eller i sin helhet avstyckats, samt förteckning (bihang C)
över vägar, gator, torg och andra allmänna platser ävensom sådana vattenområden,
som ej veterligen höra till en eller flera fastigheter enskilt.
Enligt 17 § samma kapitel skall, där Konungen därom förordnat, enahanda
register föras för samhälle å landet, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas. Jämlikt föreskrift i sistnämnda paragraf
skall, sedan fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser
upplagts för samhälle, där så ej förut skett, fastighet eller område, som
ingår i samhället, uteslutas ur jordeboken. För sådan åtgärds vidtagande
har registerföraren att göra anmälan hos Konungens befallningshavande.

Till motivering av denna bestämmelse, som föreslagits av 1916 års
fastighetsregisterkommission, har i kommissionens betänkande (sid. 274)
anförts följande:

vDet är ett genomgående drag i den förevarande lagstiftningen att i fråga
om fastighetsredovisning och fastighetsbildning i vidsträcktast möjliga grad likställa
städer och de samhällen å landsbygden, där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skall iakttagas. En konsekvens härav är ock att jord, ingående
i sådant samhälle, bör, såsom fallet är med städernas jord, uteslutas ur
jordeboken. där samhället i övriga nu ifrågavarande hänseenden likställes med stad.

Att sådant uteslutande åker betingas ock därav att genomförande av t ornande]-mng, vilket ju sker utan all hänsyn till den kamerala indelningen, gör det omöiJigt
att upprätthålla denna senare indelning. Och i de samhällen, varom här är
fråga, skall tomtindelning, (lifr sä ej redan skett, förr eller senare komma till
sta ,i" k™ral synpunkt synas ej några avgörande betänkligheter mot
uteslutande ur jordeboken av sadant samhälles mark förefinnas.

För att ett uteslutande ur jordeboken skall kunna ske, torde emellertid i
den man hemman hemmansdel eller lägenhet icke i sin helhet tillhör samhällets
område, hora fordras att ilen inom samhället belägna delen av sådan fastighet
varder avskild tran fastigheten i övrigt d. v. s. bildar fastighet eller fastigheter
för s''g I den man tomtindelmng sträcker sig intill samhällets gräns och omfattar
varom nu är fråga, i dess helhet, har avskiljandet ägt rum genom
tomtindelningen Och beträffande del av fastighet, som eljest tillhör samhället
avskiljes sådan till särskild fastighet genom den fastighetsindelning, som äger rum
i sammanhang med samhällets upptagande i fastighetsregistret, där uppläggandet

hf fbeifTie S6r ia -Ö1’ Staud.\ 1 fr^a om Satumitl’k och andra områden av
beskaffenhet att skola redovisas i bihang B eller C till registret åstadhommes väl

mke vid registreringen något avskiljande i egentlig mening, men registerkartan
och registret lära i alla fall lämna nöjaktig ledning för den mantalsfördelning
a ^ra^a onV lcke 1 omanlal satt jord, den med mantalsfördelningen jämförliga
åtgärd, som maste föregå omradenas uteslutande ur jordeboken.*

Genom Kungl. kungörelse av den 13 juli 1917 är vidare förordna!,
att, om i anledning av ändring i administrativ indelning område skall uteslutas
ur jordeboken och den beslutade administrativa gränsen har sådan
sträckning, att den gär över ägorna till en eller liera jordeboksenheter eller
eljest från varandra skiljer områden, som höra till samma jordeboksenhet,
det åligger Konungens befallningshavande att, därest bestämmande av mantal
eller däremot svarande andelstal för de särskilda delarna ej redan skett,
för sådan åtgärd förordna lantmätare. I kungörelsen lämnas därjämte föreskrifter
om vad lantmätaren har att iakttaga vid verkställigheten av dylik
förrättning.

Del av eu jordeboksenhet skall alltså uteslutas ur jordeboken, då
Konungen förordnat antingen att samma del skall införlivas med stad,
vare sig staden har egen jurisdiktion eller lyder under landsrätt — städs
jord redovisas nämligen icke i jordeboken — eller att fastighetsregister enligt
de för stad gällande bestämmelser skall föras för samhälle å landet, som
samma del tillhör. I följd härav kommer eu av stads eller dylikt samhälles
gräns genomskuren fastighet att varda uppdelad i särskilt redovisade
fastigheter på ömse sidor om gränsen. Vid indelningsänilning, varigenom

100

Kommitténs

försina.

del av jordeboksenhet tillagts stad eller samhälle, där fastighetsregister
föres enligt de för stad gällande bestämmelser, kommer alltså en uppdelning
av fastigheten efter den nya gränsen att enligt numera gällande lagstiftning
äga rum.

Vad angår övriga fall, då en fastighet till följd av ändring i indelningen
kominer att genomskäras av administrativ'' gräns, kan givetvis
liknande anordning ifrågasättas. Kommittén är emellertid av den mening,
att sådant icke är nödigt, då fråga är om annan indelning än
judiciell. Att kräva en kameral uppdelning av fastighet, som genom
ändring i den kommunala eller ecklesiastika indelningen kommer att
tillhöra delvis en och delvis en annan kommun eller församling eller olika
skoldistrikt, är, enligt kommitténs mening, att gå längre än som strängt
taget är nödigt. Ett sådant krav innefattar utan tvivel ett ingrepp i fastighetsägarens
rätt och intresse, som ej bör utan nödtvång göras. 1 och för
sig fordrar en kommunal eller ecklesiastik indelningsändring för sitt praktiska
genomförande ej annan åtgärd, än att mantalsskrivning och beskattning
så ordnas, att fastighetsdelarna med därå befintliga beskattningsobjekt kunna
vederbörligen särskiljas och uppföras envar i det förvaltningsområde dit
den hör. Redan nu har man på detta enkla sätt löst frågan, då det gäller
att särskilja ett municipalsamhälle och inom detsamma boende skattskyldiga
från den kommun, som samhället tillhör. Svårt torde vara att
säga, varför icke samma förfarande skulle kunna tillämpas även ifråga om
andra primära förvaltningsenheter. Kommittén har även ansett sig höra
föreslå denna lösning och förty i mantalsskrivnings- och beskattningsförordningarna
föreslagit ändringar, vilka gä därpå ut att, då gräns för kommun,
församling eller skoldistrikt går genom en fastighets ägovälde, de
på vardera sidan om gränsen belägna fastighetsdelarna skola åsättas särskilda
taxeringsvärden samt de å varje fastighetsdel boende personer särskilt
för sig i längderna upptagas.

Soin förut nämnts är emellertid denna lösning icke tillräcklig, då
en administrativ indelningsändring skall följas av en motsvarande judiciell.
Då måste eu kameral uppdelning ske av fastighet, som genomskäres
av den nya indelningsgränsen. Vad angår gräns mellan stad och land år

101

förhållandet redan ordnat genom lagstiftningen angående fastighetsbildning
i stad. Återstår alltså det fall, att gränsen mellan olika domsagor å landet
ändras så att fastighet, som förut tillhört endast den ena domsagan,
därefter skall till en del av sitt område tillhöra den andra. Vill man
även för detta fall anvisa eu utväg för ett omedelbart ordnande av de
forala. spörsmålen efter den nya gränsen, torde ett stadgande av den
ungefärliga innebörd, som angives i skifteskommitténs ovan återgivna
förslag, kunna betecknas som nöjaktigt och utan avsevärd omgång ledande
till målet. För övrigt synes det som skulle man i praxis anse sig oförhindrad
att utan vidare lagstiftning lösa svårigheterna genom ett förfarande
av samma art som det i ovannämnda kungörelse den 13 juli 1917
angivna. Genom kungl. brev den 3 augusti 1917 har nämligen förordnats,
att vissa fastigheter, upptagna å en i ärendet, åberopad karta, skulle
från och med år 1918 i judiciellt, administrativt, kameralt och ecklesiastikt
avseende ävensom i jordeboken avskiljas från Mörlunda socken och
Aspelands härad samt förenas med Döderhults socken och Stranda härad,
och har därvid föreskrivits bland annat, att för överflyttningens genomförande
i jordebokshänseende finge sådan förrättning äga rum, som omförinäles
i förutnämnda kungörelse den 13 juli 1917.

Kommittén har alltså icke funnit anledning att utöver vad gällande
lag redan innehåller föreslå nya- bestämmelser om fastighets uppdelning i
anledning av indelningsändring, men däremot inriktat sig på att genom
ändrade bestämmelser i mantalsskrivnings- och beskattningsförordningarna
så ordna mantalsskrivningen och beskattningen, att de till varje olika förvaltningsområde
hörande medlemmar och beskattningsföremål varda i vederbörande
längder tydligt angivna.

Med iakttagande av de synpunkter, för vilka kommittén ovan redo- Lagstiftgiort,
har kommittén utarbetat ett förslag till »lag om ordning ni?9 an?&-

^ '' <'' o o (tid# (indrill och

villkor för ändring i likets kommunala och ecklesiastika indel-gar i riket*
ning». Den föreslagna lagen avser således icke att fastställa regler angå- llAelnin°-ende ändring i rikets indelning i annat hänseende än kommunalt och
ecklesiastikt. Ej heller hänföra sig de föreslagna reglerna omedelbart till

102

andra kommuner än primärkommuner (landskommuner, städer och köpingar
med egen korum un alförvaltning) eller till annan ecklesiastik indelning
än indelningen i territoriella kyrkoförsamlingar och skoldistrikt. Särskild
lagstiftning angående ordning eller villkor för ändring av annan kommunal
eller ecklesiastik indelning än vad nu nämnts eller för ändring av administrativ
eller judiciell indelning liriner kommittén ej erforderlig. Kommittén
har emellertid i förslaget till lag angående ändringar i kommunal
och ecklesiastik indelning träffat föranstaltning med ändamål att vid utredningen
och uppgörandet av förslag angående de i lagen närmast avsedda
indelninsrsändrino-ar de Övriga indelningar, vilka kunna antagas böra med
dem hava samma nhang, jämväl skola bliva föremål för vederbörligt beaktande.

Av de särskilda regleringar av kommunal beskaffenhet, vilka vid
ändring i den primärkommunala indelningen ofta äro nödvändiga såsom
följd av densamma, har tvivelsutan regleringen mellan stad och väghållningsdistriktet
varit den, som föranlett de största svårigheterna. De svårigheter,
som därvid givit sig tillkänna, hava endels varit av sådan beskaffenhet,
att de direkt hänvisat till behov av djupgående förändringar i
nuvarande väglagstiftning. Då emellertid ifrågavarande lagstiftning är
under revision genom särskilda av finansdepartementet tillkallade sakkunniga,
har kommittén icke ansett sig böra i saken åtgöra annat än att
kommittén meddelat nämnda sakkunniga sin uppfattning om behovet av
andra och enklare lagbestämmelser för behöriga tillgodoseendet jämväl
av de med kommitténs uppdrag avsedda uppgifter.

De övriga ämnen, som till kommitténs övervägande blivit överlämnade,
avse frågan| om kommunala uppgifters tillgodoseende inom annan
ram än som av den kommunala indelningen anvisas, såväl på sådant sätt,
att ramen må vidgas medelst flera kommuners eller kommundelars sammanslutande
om gemensam uppgift, som ock sålunda, att inom en kommun
differentiering av dess område må äga rum med hänsyn till olika delars
av kommun speciella behov och intressen.

Till lösande av förstnämnda spörsmål har kommittén först och

främst uppgjort förslag angående bildande av särskilda kommuner (specialkomrnuner)
för tillgodoseende av vissa gemensamma uppgifter.

I sådant hänseende föreslår kommittén utbyggnad av nu gällande ökad frihet
bestämmelser angående skoldistrikt med ändamål att sådana distrikt, vilka Tinrfrf»*?
ju äro att anse såsom kommuner för tillgodoseende av folkskolans och j *£?l~

^ distrikt.

clarin ed sam man hängande angelägenheter, må kunna bildas helt oberoende
av församlingsgränserna, således utgöra antingen en församling eller flera
sådana eller del eller delar av en eller dera församlingar. För närvarande
får, såsom nämnts, avvikelse från församlingsindelningen ske endast i så
måtto, att kommun, som ej bildar egen kyrkoförsamling, må efter Kungl.

Maj:ts förordnande bilda särskilt skoldistrikt, samt att två eller flera församlingar
inom samma pastorat eller stad må genom att förena sig om
ett gemensamt skolråd bilda ett skoldistrikt. Vidkommande sistnämnda
form för sammanslutnings åstadkommande vill kommittén hava nämnt,
att kommittén, som grundar sina förslag på den uppfattning, att ändringar
i rikets indelning tarva statlig myndighets bekräftelse, förty utgår
från, att hädanefter alltid Kungl. Maj:ts förordnande skall erfordras jämväl
för en var ändring av skoldistriktets indelning.

Vidare föreslår kommittén, att i fattigvårdsförordningen skall ånyo, Kommuner»
såsom tidigare varit förhållandet, beredas möjlighet för två eller flera
kommuners sammanslutande att utgöra ett fattigvårdssamhälle. Kommitténs damhäll?1
förslag härutinnan skiljer sig i vissa delar från vad fattigvårdslagstiftningsfcommitterade
i sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande i samma
hänseende föreslagit, förnämligast därutinnan, att kommittén funnit, dels
att dylik sammanslutning bör medgivas allenast ifråga om kommuner på
landet tillhörande samma län, dels att Konungen bör äga att under vissa
förhållanden förordna om sammanslutning af ifrågavarande art även om
kommunerna icke äro därom ense, dels ock att det sammanslutna fattigvårdssamhället
bör i fråga om behandlingen av samhällets gemensamma
angelägenheter likställas med annat fattigvårdssamhälle, dock med rätt för
Konungen att, där så finnes lämpligt, i berörda hänseende meddela avvikande
bestämmelser. Även bör här påpekas, att kommittén ifråga om

104

bestämmandet av området'' för sammanslutet fattigvårdssamhälle funnit betänklighet
möta mot att medgiva samma frihet som beträffande övriga
indelningar. Kommitténs förslag innebär alltså, att ett sammanslutet fattigvårdssamhälle
alltid skall bestå av två eller flere hela kommuner.

Lagstift; Jämte de sålunda föreslagna specialkommunerna för vissa uppgifters

ickorn- handterande hava emellertid även andra anordningar befunnits erfordarförbnnd
liga för tillgodoseende av kommuners gemensamma behov. I sådant syfte
har kommittén utarbetat ett förslag till »lag om kommunalförbund». Enligt
detta förslag medgives, att för vårdande av kommunal förvaltningsuppgift
sammanslutning må ske mellan dels städer, landskommuner, köpingar,,
fattigvårdssamhällen samt municipalsamhällen, dels ock landstingskommuner
samt sådan kommun och stad. Aven innefattas i förslaget rätt för skoldistrikt
att sammansluta sig till förbund för vårdande av gemensam angelägenhet
rörande folkskolan och vad därmed har sammanhang.

Nuvarande
municipallagstiftningen
för
landsbygden
och fragan
om lagstiftning
med
snarlikt
syfte jämväl
för stad.

Vad slutligen angår spörsmålet om lokal differentiering inom kommun
för lokala uppgifters vårdande har kommittén av skäl, som längre
fram komma att utvecklas, icke funnit anledning framlägga förslag till
ändring av nu gällande stadgande!! angående landsbygdens municipalsamhällen.

Vidkommande städerna har kommittén utarbetat och framlägger förslag
angående roteindelning i stad, vilket förslag avser att, där så finnes
erforderligt eller lämpligt, åstadkomma en lokal åtskillnad i ekonomiskt
och förvaltningsavseende av särskilda delar av stads område med ändamål
att möjliggöra dels rättvisare fördelning av kostnaderna för stadens förvaltningsutgifter
och dels i allmänhet besparing eller åtminstone ökat intresse
för besparing av sagda utgifter. Möjlighet till dylik anordning
föreslår kommittén även för köping.

Lagstiftning Vid uppgörande av förslaget till lag om kommunal rote har kom «■rtrskM

m^n haft anledning överväga, huruvida icke åt sådan rote borde beredas
bidragsskyl- möjlighet att för roteverksamheten, som ansetts böra begränsas till en del
inom^vissa rent lokala ärenden, såsom gatu- och renhållning, vattentillförsel och dylikt,

samhällen.

upptaga utom skatt efter de för kolumn nät beska ttniug i allmänhet gällande
grunder jämväl särskilda efter intresseprincipen utgående bidrag.
Och då de förhållanden, som kunna grundlägga en dylik bidragsskyldighet.
inom rote, även eljest äro förhanden inom städer och stadsliknande
samhällen, har kommittén funnit sig böra upptaga denna fråga
jämväl vad nämnda samhällen i övrigt angår. Kommitténs övervägande av
detta — av kommunalskattekommitterade till behandling ej upptagna —
spörsmål har föranlett framläggande av förslag till lag om särskild bidragsskyldighet
för gatuhållning in. in. i vissa samhällen.

14—1S361».

AVDELNING I.

Förslag till lag om ordning och villkor för
ändring i rikets kommunala och ecklesiastika

indelning.

Förslag

till

Lag om ordning och villkor för ändring i rikets kommunala och ecklesiastika

indelning.

Lagstiftningens omfattning.

Såsom i den inledande översikten framhållits, finnas i nuvarande lagstiftning
endast få bestämmelser, som antyda, att behov av ändring i den
förhandenvarande indelningen av riket varit förutsett, och som anvisa ordning
för sådan ändrings åstadkommande. Av dylika bestämmelser må nämnas
stadgande^ i 2 och 3 §§ förordningen om kommunalstyrelse på landet,
i 2 § förordningen om kommunalstyrelse i stad, i andra stycket av 1 §
förordningen om kyrkostämma in. in. ävensom i 63 § förordningen om landsting,
vilket sistnämnda stadgande giver regler om ordningen för läns delande
i liera än ett landstingsområde. Dessa bestämmelser utgå alla från att dylik
ändring bör vara en rent administrativ åtgärd. Att i det särskilda fallet kräva
sådan viljeyttring, som för lags stiftande är erforderlig, har aldrig här
i landet varit ifrågasatt. Anmärkas må emellertid, att flerestädes i utlandet
de kommunala indelningsändringarna, åtminstone sådana av viss betydenhet,
behandlas på sistnämnda sätt och således för sitt genomförande
förutsätta stiftandet av en speciallag.

Den lagstiftning, till vilken kommittén här framlägger förslag, avser
icke att bryta med den här i landet hittills tillämpade grundsats
Lagstiftningens uppgift, sådan kommittén tänkt sig densamma, skall vara
att åt de administrativa förfogandena med avseende å rikets indelning i vissa
hänseenden giva grund i beskriven lag. Förordnandet om indelningsändringen
skall således fortfarande ske genom en administrativ akt, men förut -

sättningarna för sådant förordnande, ordningen för dess åstadkommande
och följderna av detsamma skola genom lagen regleras.

1 i Av vad förut (sid. 102) anförts framgår, att kommittén icke anser, åt minstone

för närvarande, nödigt, att den avsedda lagstiftningen utsträckes att
omedelbart omfatta annat eller mera än den kommunala och den ecklesiastika
indelningen. Behov av särskild laga reglering i fråga om annan indelning
än de nu nämnda torde än mindre göra sig gällande efter genomförandet
av de av kommittén föreslagna anordningar med uppgift att åstadkomma
större självständighet och oberoende än hittills mellan de olika indelningarna
inbördes. Vad som emellertid måste vara av vikt är att, då
fråga uppkommer om ändrande av viss indelning, dennas förhållande till
andra indelningar icke lämnas utan beaktande. I sådant syfte har kommittén
ansett sig böra i här ifrågavarande lagförslag intaga uttryckliga
bestämmelser till betryggande, att den utredning, som skall föregå ändring
i med kommitténs förslag närmast avsedd kommunal indelning, kommer
att taga hänsyn jämväl till samtliga övriga indelningar, vilka kunna anses
böra i något hänseende hava sammanhang med den förstnämnda.

Vidkommande den kommunala indelningen har det synts kommittén
ganska klart, att en lagstiftning av här ifrågavarande beskaffenhet bör avse
endast kommunerna i egentlig mening, d. v. s. primärkommunerna. Övriga
förekommande formationer med mera eller mindre utpräglat kommunal
karaktär äro uppenbarligen i allmänhet icke av den beskaffenhet, att
en generell lagstiftning med förevarande syfte skulle kunna för dem avpassas.
1 den mån laga bestämmelser med avseende å dem vidkommande
indelningsändringar skulle finnas av nöden, torde desamma böra infogas i
de förefintliga speciallagarna. I överensstämmelse härmed har jämväl beträffande
den kyrkliga indelningen förslaget till lagstiftning icke ansetts
böra omfatta annat än de indelningsenheter, vilka till sin hela karaktär äro
med primärkommunerna jämförliga, nämligen de territoriella kyrkoförsamlingarna
(och skoldistrikten). Angående andra kommunala eller ecklesiastika
enheter än de nu sagda inskränker sig således lagförslaget till den
nyss nämnda anvisningen om deras beaktande vid den utredning, som skall
föregå den kommunala indelningen.

Ehuru denna lagstiftning således av kommittén givits en jämförelsevis
inskränkt omfattning, bör dock, enligt kommitténs mening, icke anses
därav följa, att de ledande grundsatser, vilka i densamma innefattas,
skulle helt och hållet sakna tillämplighet utanför de för lagen uppdragna
gränserna. Det är fastmera kommitténs uppfattning, att det skall visa sig,
att vissa av dessa grundsatser, vilkas natur icke gör dem bundna inom
de nämnda gränserna, skola av sig självt vinna tillämpning i erforderlig
utsträckning jämväl å de närliggande områden, som av den här ifrågavarande
lagen icke omedelbart omfattas. Detta kommitténs antagande synes
så mycket mera befogat, som kommittén vinnlagt sig om att i möjligaste
mån ansluta lagstiftningen till rådande praxis och rättsuppfattning.

Av praktiska skäl har kommittén uppdelat lagen i tvenne avdelningar,
avhandlande den ena ändring i kommunal indelning och den andra
ändring i kyrklig indelning. Den första bestämmelsen i första avdelningen
innehåller, i överensstämmelse med det ovan sagda, stadgande därom,
att med kommun förstås i denna lag icke andra kommunala enheter än
primärkommunerna eller således landskommun, köping med egen kommunalförvaltning
samt stad. I

I detta sammanhang vill kommittén anmärka, att under kommitténs
arbete med särskild styrka framträtt olägenheten därav, att kommunen på
landet för närvarande, liksom den saknar full självständighet i indelningsavseende,
jämväl är i saknad av självständig benämning. Avsedd att
sammanfalla med socknen, den kyrkliga såväl som den kamerala, har
den icke annat särnamn än sockennamnet, vilken omständighet, såsom
uppenbart är, ofta nog kan föranleda till tveksamhet och missförstånd.

I kommunalförordningarna såväl som i andra, särskilt nyare författningar,
vilka avse kommunala förhållanden, begagnas visserligen merendels
icke sockennamnet utan i stället den allmänna beteckningen kommun.
För att säi''skilja den kommunala enheten på landet från övriga indelningsenheter
har kommittén i de förslag till helt nya lagar, som kommittén
framlägger, för densamma använt den här och var i gällande författningar
brukade benämningen landskommun, dock med iakttagande att kommittén

112

icke under denna benämning inrymmer det särskilda slag av kornmun på
landsbygden, som utgöres av köping.1 Enligt den nomenklatur, vilken
kommittén för sin del antagit och vill till framtida användande förorda, äro
således primärkommunernas benämningar landskommun, köping och stad.

Om kommunal indelningsändrings åstadkommande och innebörd.

2 §. I betraktande av den kommunala indelningens betydelse och vikten

av, att ändringar i sådan, liksom även i annan offentlig indelning, genomföras
efter enhetlig prövning och med tagen hänsyn till samtliga inverkande
omständigheter, bör det enligt kommitténs mening icke ifrågasättas
att åt annan myndighet än Kungl. Maj:t lämna befogenhet att förordna
om ändring i den kommunala indelningen. I stort sett hava visserligen
de kommunala indelningsändringarna åstadkommits i sådan ordning,
men vissa nog så betydande undantag äro dock att påvisa. Sålunda må
erinras, hurusom hittills under vissa förhållanden kommunal indelningsändring
ansetts av sig själv följa av ändring i annat indelningshänseende,
kameralt eller kyrkligt. Aven bör påminnas därom, att de föreskrifter
angående åstadkommande av ändring i sockenindelningen, vilka finnas i
2 och 3 §§ förordningen om kommunalstyrelse på landet, överlämna åt
Konungens befallningshavande att i sådan angelägenhet träffa avgörande.
För de anordningar och förslag, vilka kommittén uppgjort till förebyggande,
att kommunal indelningsändring skall kunna komma till stånd annorledes
än i den därför stadgade ordning, skall framdeles redogöras
liksom även för kommitténs förslag till ändring av nyssnämnda paragrafer
i förordningen., om kommunalstyrelse på landet, genom vilken ändring
Konungens befallningshavandes befogenhet i där avsedda hänseenden skulle
upphöra och Kungl. Maj:ts rådighet över indelningen i stället erhålla
uttryck.

I enlighet härmed har i förevarande lagförslags 2 § intagits föreskrift
därom, att det är Konungen, som äger förordna om ändring i rikets
kommunala indelning.

1 Angående köpingsinstitutets historiska utveckling och nuvarande betydelse so sid. 455 o. f.

113

Den väsentliga innebörden av en ändring i den kommunala indelningen
torde kunna i korthet angivas sålunda, att inom det område,
som träffas av ändringen, den förutvarande kommunens kommunala förvaltningsmyndighet
upphör att vara gällande och efterträdes av en annan
eller ny kommuns förvaltningsmyndighet, tillika med att områdets invånare
upphöra att vara medlemmar av den förutvarande kommunen
och i stället av sig självt bliva medlemmar av den andra eller nya
kommunen. Därest den kommunala indelningsändringen betraktas från
sådan synpunkt, framträder den praktiska betydelsen .av att i varje särskilt
fall beskaffenheten av den inträffade ändringen är noggrant och tydligt
angiven. Om t. ex. en kommun A förenas med en kommun B, måste
en sådan indelningsändring anses innebära, antingen att kommunen A utvidgas
och kommunen B upphör eller att kommunen B utvidgas och kommunen
A upphör eller ock att båda kommunerna upphöra och en alldeles
ny kommun med de förutvarande kommunernas område uppstår i deras
ställe. Eu ändring av förstnämnda beskaffenhet föranleder, att A-kommunens
kommunala förvaltningsmyndighet utsträckes över det införlivade
området B, <vars kommunala myndighet upphör, ävensom att invånarna
inom det införlivade området inträda såsom medlemmar av den utvidgade
kommunen A. Går ändringen ut på införlivande av kommunen A med
kommunen B, bliva förhållandena motsatta. Om åter ändringen skall anses
innebära skapande av en helt ny kommun med båda de äldre kommunernas
fullständiga upphörande, följer av ändringen, att båda de sistnämnda
kommunernas kommunala förvaltningsmyndighet upphör och att
organ för de kommunala funktionernas övertagande måste genom särskilda
åtgärder skapas, samt att medlemmarna i båda de äldre kommunerna
i stället bliva medlemmar av en alldeles ny kommun.

Merendels framstår innebörden av den föreskrivna indelningsändringen
såsom självklar.

Vad landsbygden angår torde flertalet ändringar i sockenindelningen
hava utgjort endast överflyttningar av smärre områden från en socken
till en annan. Att i sådana fall ändringen icke bör anses såsom något
annat än en minskning av en fortfarande existerande socken och utvidgning
av en annan, torde utan vidare vara klart. Ej heller torde den av

15—153678.

114

annex- eller kapellförsamlings utbrytning följande nya kommunindelningen
böra anses annorledes än såsom ny kommuns utbrytning ur en, om ock med
minskat område, fortfarande existerande kommun. De kommunala sammanslutningar,
som avses i 2 § och första stycket av 3 § förordningen om kommunalstyrelse
på landet, synas däremot närmast böra bedömas såsom ett
förenande av kommuner att utgöra helt ny kommun. I sådana fall, där
del av socken utbrytes att utgöra köping, har Kungl. Maj:t plägat i förordnandet
på ganska tydligt sätt angiva, huru ändringen bör bedömas:
det utbrutna området av socknen skall »såsom en kommun för sig bilda
en jämväl i fattigvårdshänseende från socknen avskild köping».

Vidkommande städerna har i de enda fall under senare tid, då ny
stad bildats utan att någon del av stadens område förut utgjort en kommun
för sig, nämligen vid förlänande av stadsrättigheter år 1913 åt ett
område, bestående av Nässjö municipalsamhälle och vissa delar av Nässjö
socken, samt år 1916 åt ett område, bestående av Katrineholms municipalsamhälle
jämte vissa andra delar av Stora Malms socken, Kungl. Magt
endast utlåtit sig sålunda, att åt det ifrågavarande området förunnades
stadsrättigheter, utan att något vidare uttalande gjorts om beskaffenheten
av kommunklyvningen. Emellertid lärer i sakens natur ligga, att de givna
förordnandena innebära, att Nässjö resp. Stora Malms socken fortfarande
skall bestå, ehuru med minskat område, och att i vartdera fallet en ny
kommun bildats av den utbrutna delen.

I fråga om städernas utvidgningar därigenom att landskommun eller
köping eller del av sådan kommun förenas med stad torde i tillämpningen
icke hava rått någon tvekan om, att icke ändringen borde anses hava
karaktär av ett ökande av staden i förening med antingen minskande av
den fortfarande existerande landskommunen (eller köpingen) eller ock
denna sistnämndas upphörande genom dess hela områdes uppgående i
staden. I äldre förordnanden hava stundom använts sådana uttryck som
att det med ändringen avsedda området skall »skiljas från socknen» och
»förenas med staden». Numera torde emellertid den tydliga terminologi vara
vedertagen, att ifrågavarande område förklaras bliva »införlivat med staden».

Ehuruväl alltså anledning till tvekan om rätta innebörden av eu
kommunal indelningsändring endast sällan lärer förefinnas, har det dock

lift

synts kommittén önskvärt, att i varje särskilt fall förordnandet om indelningsändringen
giver ett klart och otvetydigt uttryck åt ändringens beskaffenhet.
Vid ändringens genomförande förekomma ett flertal olika
detaljfrågor, för vilkas ordnande och behandling det är av vikt, att olika
meningar om indelningsändringens innebörd icke kunna göras gällande»
och angående vilka kommittén hänvisar till den nedan förekommande
redogörelsen för kommunala indelningsändringars följder i olika hänseenden.
Kommittén har av sådan anledning velat genom stadgandet i 2 §, att vid
indelningsändring »må kommuns område ökas eller minskas, kommun upplösas,
så ock ny kommun bildas», giva en erinran om, att det bör i varje
särskilt fall klargöras, av vilken beskaffenhet den föreskrivna indelningsändringen
skall anses vara.

Förutsättningarna för de kommunala indelningsändringarna. 3 §•

Oaktat den i de väsentligaste hänseendena obegränsade förfogande- Redogörelse
. . ° 0 angåenaehil rätt

över den kommunala indelningen, vilken tillkommer Kungl. Maj:t, är titlsvarande

det uppenbart, att Kungl. Maj:t icke, utan att vägande skäl därför före- p,axtslegat,
begagnat sin rätt att förordna om ändring i berörda indelning. Att
på förevarande mångskiftande område söka utfinna allmänna principer, av
vilka Kung]. Maj ds beslut varit ledda, är visserligen endels icke möjligt.
Emellertid giver dock granskningen av de senaste årens praxis, vilken särskilt
i fråga om bildningen av stad och stadsliknande samhällen varit särdeles
riklig, vid handen, att i vissa hänseenden Kungl. Maj:ts bedömande
av hithörande frågor gått i en bestämd riktning.

De förutsättningar, vilka kunna antagas erforderliga för förordnande
om kommunal indelningsändring, låta i stort sett hänföra sig dels till
frågan, om ur allmän synpunkt ett verkligt behov av ändringen föreligger,
och dels till frågan, om och i vad mån hänsyn bör tagas till uppfattningen
om nämnda behov och om ändringens önskvärdhet hos dem, vilka kunna
anses komma att närmast beröras av ändringen. De intressenter, på vilka
här är. särskilt att tänka, äro framför allt kommunerna själva, men även
kommundelar (vid kommunklyvning), enskilda kommunmedlemmar eller
grupper av dem, vilka få anses i synnerlig mån intresserade, såsom fastig -

116

hets;! garn a, vidare de kommunala fordringsägarna samt under vissa omständigheter
kommunerna av högre ordning.

Till samtliga nu nämnda faktorer har vid Kungl. Maj:ts avgöranden
i större eller mindre mån tagits hänsyn, och merendels har ett flertal av
dem fått i ett sammanhang göra sig gällande, påverkande varandra.

Kommittén finner icke anledning att söka giva en uttömmande framställning
av praxis uti ifrågavarande hänseende, sådan den under tidernas
lopp utbildats och framträtt. En framställning av sådan omfattning torde
ej vara nödvändig för bedömande av den ståndpunkt, kommittén finner
sig böra förorda. Ett framhållande av de mera betydande synpunkter,
vilka i praxis vunnit beaktande, synes här vara tillfyllest, och den nedan
följande redogörelsen kommer för den skull icke att avse mera.

Ett allmänt intresse, vars tillgodoseende Kungl. Maj:t alltid skänkt
synnerligt beaktande vid bedömande av förevarande slags frågor och vilket
särdeles ofta givit anledning till indelningsändring, är behovet av rättelse
i uppkommen oregelbundenhet i rikets indelning i olika hänseenden.

Den förut omnämnda s. k. oregelbundenhetskommittén, vilken år
1882 framlade sitt betänkande, var förordnad att verkställa en fullständig
granskning av alla sådana fall av oregelbundenhet i rikets indelning, vilka
voro av hinderlig beskaffenhet. Kommittén sammanfattade sitt program
sålunda, att den sökte genomföra den grundsats, »att varje hemman eller
lägenhet skall i såväl kyrkligt som administrativt, judiciellt och kommunalt
hänseende tillhöra en och samma socken», att »varje socken skall
odelad tillhöra ett härad och ett tingslag» samt att »varje socken skall
odelad tillhöra ett län, en domsaga, ett fögderi samt även ett länsmansdistrikt».
För detta programs realiserande har, såsom förut (sid. 82) delvis
antytts, ett mycket stort antal regleringar av sockenindelningen och av
förhållandet mellan stad och landsbygd blivit av oregelbundenhetskommittén
föreslagna och därefter av Kungl. Maj:t beslutade, även i sådana
fall, där från kommunernas sida gjorts gensaga mot ändringen.

Oregelbundenhetskommittén tog emellertid hänsyn jämväl till ett annat
slag av oregelbundenhet, vilket icke bestod i bristande överensstämmelse mellan
olika indelningar, som borde med varandra överensstämma, utan var att

117

hänföra till do rent geografiska förhållandena, sålunda att exempelvis del
av socken var belägen enklaverad inom annan socken, vilken den i intet
hänseende tillhörde, eller att vid gränsen mellan olika socknar hemmanens
ägor voro så sammanblandade, att redig sockengräns icke kunde uppdragas.
Kommittén uppställde den grundsats, att »varje sockens område bör
vara så bestämt, att inom detsamma icke förefinnas områden, tillhörande
annan socken». I enlighet härmed framlade kommittén likaledes ett avsevärt
antal förslag, varvid kommittén tog hänsyn icke minst till sådana
fall, där enklavering av hemman eller lägenhet medfört sammanblandning
av landsbygd med stadsområde.

Medan Kungl. Maj:t, såsom nämnts, låtit sig angeläget vara att genomföra
flertalet av oregelbundenhetskommitténs förslag till avhjälpande
av verklig oregelbundenhet i indelningshänseende, har Kungl. Maj:t däremot
intagit en annan ställning, då fråga uteslutande varit om rättelse av
geografisk oregelbundenhet (se Inkorporeringsproblemet s. 220 o. f.: tabell
över frågor angående regleringar av geografiska oregelbundenheter mellan
städers och landskommuners områden 1860—1010). Kungl. Maj:t har
nämligen avslagit de flesta av oregelbundenhetskommitténs sistberörda förslag,
åtminstone såvitt de anginge städerna, på den grund att den ena
eller andra av kommunerna motsatt sig ändringen. Den grundsats synes
vara av Kungl. Maj:t ganska konsekvent följd, att den geografiska oregelbundenheten
i och för sig, utan stöd av även andra skäl, icke bör utgöra
tillräckligt motiv för indelningsändring, mot vilken från någondera
kommunens sida göres gensaga.

Om det emellertid kan påvisas, att den geografiska oregelbundenheten
är av den beskaffenhet, att praktiska olägenheter följa därav, underlåter
däremot Kungl. Maj:t icke att anse den förefintliga indelningen lida
av missförhållanden, vilka böra avhjälpas. Och det bör bemärkas, att de
geografiska förhållandenas inflytande på den kommunala indelningen ofta
nog är av den beskaffenhet, att desamma direkt föranleda svårigheter och
obehag vidkommande de allmänna behovens tillgodoseende oeh den kommunala
styrelsens hand havande. I många fall har såsom skäl för sockenklyvning
åberopats just den omständighet, att en del av socknen till följd
av sitt avlägsna läge (exempelvis i en skärgård) endast med svårighet kun -

118

nät deltaga i socknens förvaltningsangelägenheter och icke utan onödigt
stora kostnader eller besvärligheter kunnat erhålla vederbörlig del av de
kommunala förmånerna.

Vad särskilt angår det fall, att del av landskommun bildar enklav
i stad eller stadsliknande samhälle, torde i detta sammanhang ej böra
lämnas oanmärkt, att oregelbundenhetskommitténs ovan angivna grundsatser,
såvitt dylikt fall beträffar, på senaste tid i kraftigaste form vunnit
beaktande. Den förut omförmälda 1916 års fastighetsregisterkommission
har nämligen i sitt betänkande (sid. 275) starkt betonat vikten såväl från
fastighetsregistersynpunkt som än mer ur fastighetsbildningssynpunkt därav
att en stads område i vidsträcktast möjliga grad bildar ett sammanhängande
helt. Det ligger, framhåller kommissionen, för öppen dag, att inom stads
område belägna, till eu angränsande socken hörande enklaver skapa svårigheter
vid stadens planläggning; de kunna ju icke intagas i planen och
härav blir en följd, att byggnadsverksamheten å dem blir fullkomligt fri.
Och även i den mån byggnadsföreskrifter i avseende å dem kunna åvägabringas,
kvarstår dock — fortsätter kommissionen — den olägenhet, som
ligger däri, att det icke blir stadens myndigheter, som komma att vaka
över bestämmelsernas tillämpning; enhetlighet och planmässighet förloras.
Ej heller kunna, åtminstone ej utan omgång, bestämmelserna om avstyckning
m. m. å sådana områden vinna tillämpning. Vad kommissionen
sålunda anfört anser kommissionen i förekommande fall gälla även om
samhällen på landet, för vilka föres fastighetsregister enligt de för stad
meddelade bestämmelser. Kommissionen framhåller därför önskvärdheten
av att i sammanhang med den fastighetsregistrering, som enligt kommissionens
därom framlagda lagförslag skall för städer och stadsliknande samhällen
i viss närmare angiven omfattning äga rum, åtgärder varda vidtagna
för sådana enklavers införlivande med vederbörande samhälle. Saken
syntes kommissionen lämpligen kunna så ordnas, att förrättningsmännen
för registerkartornas upprättande genom cirkulärskrivelse anmodades att,
där dylika enklaver förefunnes i stad eller i samhälle på landet, för vilket
fördes fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, om
förhållandet göra anmälan hos kammarkollegium, som skulle hava att vidtaga
erforderliga åtgärder för sådant områdes införlivande med staden

119

eller samhället. I samband med att Kungl. Maj:t den 12 maj 1917 utfärdat
lag om fastighetsbildning i stad och därmed sammanhängande författningar,
har Kungl. Maj:t även utfärdat ett cirkulär av det utav kommissionen
sålunda angivna innehåll med det tillägg, att den föreskrivna
anmälan hos kammarkollegium skall av vederbörande förrättningsman »ofördröjligen»
verkställas (se Svensk Författningssamling 1917 n:r 290).

Förutom de jämförelsevis oväsentliga regleringarna till avhjälpande
av oregelbundenhet i indelningen samt de fall, där ändring skett för
åstadkommande av lindring i av geografiska förhållanden mera eller mindre
direkt orsakade förvaltningssvårigheter, torde vanligast vara, att ändring
av landsbygdens kommunala indelning föranledes av den omständigheten,
att en del av socknen utvecklats i stadsliknande riktning. En viss del av
socknen »med större sammanträngd befolkning» befinnes, merendels efter
att först hava organiserats såsom municipalsamhälle, hava nått den utveckling,
att den fortfarande gemenskapen med den övriga socknen bör avskäras.
Den stadsliknande sockendelen varder såsom köping med egen kommunalförvaltning
(eller i något enstaka fall omedelbart såsom stad) avskild från
den lantliga sockendelen. I detta fall är det således den omständigheten,
att de tvenne sockendelarna genom helt olika utveckling råkat i en betydande
intressemotsats, som föranleder ändringen. Sockendelarna befinnas
hava så olika levnadsförhållanden och behov, att ett sammanhållande av
dem under gemensam kommunalförvaltning skulle vålla olägenheter, betydligt
större än de, som må kunna av skilsmässan följa.

Det må i detta sammanhang erinras, att, eftersom utbrytning av
köping för närvarande är den enda lagligen medgivna form för enbart
kommunal sockenklyvning, det egendomliga förhållandet är för handen,
att ny kommunindelning på landsbygden under andra omständigheter
än medelst köpingsutbrytning alltid formellt framträder såsom endast en
följd av ecklesiastik indelningsändring. Och detta förhållande har även
fört med sig, att i många fall kommunklyvning på landsbygden kommit
till stånd utan att Kungl. Maj:t uttalat sig om annat än den ecklesiastika
indelningsändringen och utan att för den kommunala ändringen förelegat
eller åtminstone varit anfört något skäl.

120

De indelningsän dringar, som beröra städerna, avse, förutom gränsregleringar
eller liknande smärre åtgärder i regelbundenhetssyfte, undantagslöst
utvidgande av städerna genom införlivande av områden av den
angränsande landsbygden, stundom sockendelar, stundom hela landskommuner.

De motiv för stadsutvidgningarna, vilka träda i förgrunden, torde
kunna föranleda ifrågavarande inkorporeringars indelande i tvenne, visserligen
ofta nog med varandra sammanflytande huvudgrupper: förstadsinkorporeringar
och kolonisatoriska inkorporeringar (se Inkorporeringsproblemet
s. 90 o. f.).

Många av våra svenska städers utrymme är från början ganska trångt
tilltaget. Då nu en stad med förhållandevis ringa utrymme är stadd i
livlig utveckling, inträffar det snart nog, att den fortgående stadsbiidningen
icke kan hallas inom det kommunala områdets gräns. Stadsbildningsprocessen
fortskrider jämväl på andra sidan gränsen. Inom den angränsande
landskommunen uppstå, merendels i ganska omedelbar förbindelse
med staden, förstadsbildningar. Dessa bildningar, ehuru till sin uppkomst
och fortvaro beroende av staden, äro likväl icke i något hänseende underkastade
stadens förvaltningsmyndighet. Olägenheter av mångahanda slag
kunna följa därav, till sin beskaffenhet beroende av förstadsbildningens orsaker
och natur. Flerahanda faktorer i samverkan föranleda ofta förstadens
uppkomst och utveckling, såsom industriella och sociala förhållanden,
kommunala beskattningsförhållanden och andra ekonomiska omständigheter,
tillgången och priset på fastigheter och mera dylikt. Merendels uppstå
dylika förstäder invid industristäderna såsom bostäder för dessas fattigare
befolkning. Obunden av stadens strängare kommunala föreskrifter (med
avseende å bvggnadsväsen, hälsovård in. in ) och ur stånd att med egna
medel ägna tillräcklig vård åt sina samhälleliga angelägenheter, kommer
eu sådan förstad ofta att utgöra eu social och hygienisk fara, ej minst
för den angränsande staden. För staden måste det således vara av intresse
att erhålla rådighet över dess förhållanden, vilket intresse dock stundom
motväges av hänsynen till de betydande kostnader, som kunna vara förenade
med en försummad förstads försättande i tillbörligt skick.

Emellertid förekomma jämväl förstadsbildningar av andra anledningar

121

än de; nu nämnda. Sålunda inträffar det i främja om industrianlägo;-ningar att, ehuru företagets ledning handhaves från staden, själva fabriken
är förlagd utanför stadens område, stundom av ekonomiska skäl och stundom
även lör undvikande av stadens strängare kommunala föreskrifter
(med avseende å byggnadssätt, sanitära anordningar). Även förekommer,
att personer av de burgnare klasserna inom staden av endels nu nämnda
skäl men framför allt för att därigenom komma i åtnjutande av de mera
lantliga förhållandenas trevnad, vilken icke kan inom stadsområdet erbjudas,
skaffa sig bostäder utanför stadsgränsen (villastäder). Att det från stadens
synpunkt merendels finnes önskvärt, att på sådant sätt uppkomna förstadsbildningar
varda med stadens område införlivade, torde synas ganska förklarligt.

Den andra huvudtypen av stadsinkorporeringar, vilken särskilt under
de senare åren varit talrikt företrädd, är den, för vilken här ovan använts
benämningen kolonisatorisk inkorporering. Avsikten med densamma är att
bereda en framåtskridande stad nödigt utrymme för den väntande framtida
utvecklingen genom att, redan innan stadsbildningen överskridit stadens
gränser, införliva stora områden av den angränsande landsbygden, medan
dessa ännu icke hunnit att bliva stadslikt bebyggda. Dylik inkorporering
avser således att förekomma skapandet av förstäder utan stadens kontroll
och övervakning genom att i god tid under stadens myndighet förlägga
de tills vidare lantliga områden, till vilka stadsbildningen kan antagas
skola i framtiden utsträckas. Till förmån för inkorporeringsåtgärder
av sådan beskaffenhet och med sådant syfte kan uppenbarligen framför
allt åberopas, dels att möjligheten för de större städernas utveckling
på enhetligt sätt och under sunda förhållanden därigenom avsevärt underlättas
och dels att det merendels måste vara ekonomiskt klokt och fördelaktigt,
att utvecklingen av stadssamhället redan från början sker på sådant
sätt, som av staden kan och bör godkännas.

Vid bedömandet av skälen för städernas införlivningar hava båda
de nu omtalade huvudtyperna av inkorporeringsmotiv vunnit Kungl. Majrts
synnerliga beaktande. Medan de under en äldre tid åstadkomna stadsutvidgningarna
merendels voro mera uteslutande att hänföra till förstadsinkorporeringarnas
typ, har, såsom ovan antytts, under senare åren den väx 16—163678.

122

ande erfarenheten om såväl vådan av att icke i god tid vidtaga åtgärd
till förhindrande av okontrollerad förstad sbildning som även fördelarna av
ett mera glest och lantligt byggnadssätt för bostadsändamål gjort de kolonisatoriska
inkorporeringarna allt talrikare. Emellertid bör därjämte framhållas,
att en anledning, vilken dessutom ofta i väsentlig mån bidragit till
sistnämnda förhållande, är att finna i de svårigheter och olägenheter, som
vanligen äro förenade med klyvning av en landskommun. I sådana fall,
där närmaste önskemålet varit att med staden förena en inom den invidliggande
landskommunen uppvuxen förstad med omedelbart angränsande
område, synes det stundom hava varit framför allt nämnda svårigheter,
som föranlett inkorporeringens utsträckande att omfatta hela socknen.

Ofta hava, jämte nu omförmälda skäl för stadens utvidgande med
till stor del rent lantliga områden, sådana omständigheter inverkat som att
staden haft speciella intressen inom landskommunen. I allt större omfattning
söka städerna att genom planmässiga inköp och upplåtelser av mark
utanför den egentliga staden befrämja industriens utveckling och byggnadsverksamheten
för bostadsändamål, och vid denna fastighetspolitik äro
de kommunala myndigheterna ofta tvingade att överskrida stadsgränserna.
1 många fall hava också särskilda kommunala anläggningar, vatten- eller
renhållningsverk, förlagts till angränsande landskommuner (ex. Västra Skrävlinge,
Brännkyrka, Bromma).

Såsom ett ganska betecknande drag må anmärkas, att det på senare
tid icke sällan inträffat, att en inkorporeringsfråga från början avsett ren
förstadsinkorporering, men sedermera under utredningens gång utvidgats
allt mera. Så har förhållandet varit beträffande den stora Norrköpingsinkorporeringen,
där frågan i begynnelsen gällde endast införlivande av
norra förstadens område men småningom utsträcktes att omfatta ett flertal
av de staden omgivande socknarna. Så ock i fråga om en Malmöinkorporering,
i det att den ursprungligen väckta inkorporeringsfrågan avsåg endast
det i Västra Skrävlinge socken belägna Sofielunds municipalsamhälle,
men införlivningen kom att omfatta hela socknen.

Såsom redan framhållits, framträda vid granskningen av en kommunal
indelningsändringsfråga de objektiva skäl för ändringen, som må vara till

123

finnandes, sammanvävda med de subjektiva synpunkter på dem, vilka av
de i frågan mera eller mindre omedelbart intresserade anläggas. Ehuru
någon rättslig grund för krav på dessa synpunkters beaktande icke kan
åberopas, framgår, såsom nämnts, av praxis, att Kungl. Maj:t icke endast
låtit sig angeläget vara att bereda de intressenter, vilkas mening ansetts böra
tillmätas avsevärd betydelse, tillfälle att under beredningen av förevarande
slags frågor uttala sig, utan ock, i större eller mindre mån, fästat avseende
vid och låtit sitt avgörande påverkas av den ställning, som av dem intagits.

För erhållande av en uppfattning om praxis’ nuvarande ståndpunkt
i sistberörda hänseende torde böra tillses, dels vilka av intressenterna i
de kommunala ändringsfrågorna Kungl. Magt tillerkänner någon mera
utpräglad partställning, och dels i vad mån bestämda grundsatser med
hänsyn till den betydelse, deras mening tillägges, låta sig urskilja.

Det torde få anses ganska naturligt, att det är de av den tillärnade
ändringen berörda kommunerna genom deras beslutande myndigheter,
vilka härutinnan i främsta rummet ifrågakomma. Det ''torde icke hava inträffat,
att Kungl. Maj:t meddelat förordnande om ändring i kommunal
indelning, utan att dessförinnan vederbörande kommuner beretts tillfälle
att yttra sig. Såsom en egendomlighet må emellertid anmärkas, att det
oaktat icke allt för sällan kommunal indelningsändring faktiskt åstadkomraits
utan den berörda kommunens hörande. Vid de tillfällen, där den
kommunala ändringen ägt rum såsom omedelbar följd av kyrklig sockenklyvning,
har det nämligen stundom förekommit, att endast socknens kyrkliga
myndigheter, kyrkostämman samt kyrko- och skolråden, fått uttala
sig. Att församlingsändringen komme att medföra även kommunal ändring,
synes i sådana fall icke hava beaktats. De fall, som här avses, ligga
emellertid i allmänhet tämligen långt tillbaka i tiden. Under senare år
lära vederbörande myndigheter merendels hava låtit sig angeläget vara att
vid ecklesiastik indelningsändring tydligt utsäga, huruvida denna ändring
tillika varit avsedd att medföra ändring i den kommunala indelningen eller
icke, och att i förstnämnda händelse tillse, att tillfälle till yttrande i saken
beretts vederbörande kommun. På sätt förut nämnts föreslår kommittén
nu anordningar till förekommande av kommunal indelnings ändrande i
nyss angivna ordning.

124

I sådana fall, där fråga är om kommuners i deras helhet förenande
med varandra, finnes näppeligen anledning att inhämta andra kommunala
yttranden än från kommunerna själva. Gäller det däremot klyvning av
kommun genom områdes utbrytning att förenas med annan kommun eller
bilda egen kommun, ställa sig förhållandena något annorlunda. Synnerligen
ofta förefinnas mellan en kommuns olika delar sådana intresse motsatser
(denna omständighet kan vara det huvudsakliga motivet till ändringsförslaget),
att ett uttalande av kommunen såsom helhet genom dess kommunalstämma
icke kan tillmätas tillräckligt värde för bedömande av situationen.
I dylika fall har det område, om vars utbrytning fråga är, alltid ansetts böra
tillerkännas en särskild fristående ställning med hänsyn till rätten att uttala
sig. I äldre tid var det främst en viss kategori av invånarna inom
området, nämligen fastighetsägarna, vilkas intressen ansågos kräva beaktande,
och även under senare tid hava dessa intressenter stundom tillerkänts
särskild betydelse.1 Alldeles fasta regler i hithörande hänseenden finnas
helt naturligt icke. Den nuvarande praxis torde emellertid kunna så sammanfattas,
att de av tillärnad indelningsändring berörda kommunerna alltid
höras samt att dessutom, beträffande partiella inkorporeringar eller
kommunutbrytningar, alltid invånarna i den del av kommunen, som är avsedd
att avskiljas, beredas tillfälle att särskilt yttra sig, medan särskilt
yttrande från den andra delen av kommunen mera sällan förekommer.

Angående formerna för dessa yttranden finnes icke anledning att i
detta sammanhang företaga granskning. Vad frågan här gäller, är den
betydelse, Ivungl. Maj:t tillerkänner de kommunala faktorernas ställning
till de förekommande ändringsförslagen. Då denna fråga emellertid måste
vara beroende av de skäl, som från kommunal sida anföras, torde frågeställningen
lämpligen kunna bliva den, huruvida det kan påvisas, att

1 I kungl. brevet år 190G om köpingsrättigheter för Huskvarna uppgives sålunda,
att i ärendet hörts »ägarna och innehavarna av hemmanen Huskvarna Södergård, Huskvarna
Herregård och Rosendal och från dessa hemman för alltid eller å viss tid eller livstid avsöndra
de lägenheter samt de å nämnda hemman och lägenheter boende, i kommunala angelägenheter
röstberättigade personer». Innan Tomelilla ävenledes år 1906 utbröts såsom köping,
hade angående ansökningen därom inhämtats yttranden av, utom de kommunala
myndigheterna, »fastighetsägarna inom det föreslagua köpingsområdet».

125

Kungl. Maj:t under vissa omständigheter låter sitt beslut avgöras av den
ståndpunkt, som av vederbörande kommuner intages. Av mycket intresse
vid övervägande av förslag till lagstiftning i ärendet bör uppenbarligen
vara att erfara, huruvida Kungl. Maj:t, vare sig i något enstaka fall eller
vid flera likartade tillfällen, tillagt det kommunala medgivandet till ifrågasatt
indelningsändring eller, riktigare sagt, tillstyrkandet därav så stor betydelse,
att Kungl. Maj:t endast på den grund, att detta icke erhållits,
ansett sig böra avstå från att förordna om ändringen, oaktat, från allmän
synpunkt, förmånligast varit, om ändringen kommit till stånd.

Redan har anmärkts, hurusom Kungl. Maj:t vid upprepade tillfällen,
då fråga varit om rättande av enbart geografisk oregelbundenhet, intagit
den ståndpunkt, att sådan rättelse icke borde ske utan medgivande av
kommunerna, vilka ju äro de, som närmast böra hava intresse av densamma,
och för den skull, då från kommunalt håll gjorts invändning mot
åtgärden, avslagit det framställda förslaget. Tillika bör emellertid framhållas,
att vid dylika avgöranden därjämte av Kungl. Maj:t betonats, att
»några egentliga olägenheter ej uppkommit» av oregelbundenheten. Härav
torde åter följa, att Kung!. Maj:ts nu avsedda beslut svårligen kunna anses
innebära något principiellt uttalande angående betydelsen av kommunernas
mening i dylik fråga.

I de här berörda fallen var således Kungl. Maj:ts avslag å ändringsförslagen
innerst grundat därpå, att det skäl, som anförts till förmån
för ändringen, ansågs alltför svagt för att böra motväga det skäl mot
ändringen, vilket var att finna i kommunens avstyrkande. Frågan gäller
emellertid, huruvida Kungl. Maj:t vid något tillfälle förfarit på enahanda
sätt, oaktat skälen till förmån för ändringen varit av synnerligen vägande
beskaffenhet. Härvid skall då tagas i betraktande endast kommunala ändringar
av större betydelse och således icke sådana smärre ändringar, som
närmast äro att hänföra till gränsreglering. Vid granskning av Kungl.
Maj:ts avgöranden av dylika ärenden visar sig, vad landsbygden angår, att
Kungl. Maj:t synnerligen ofta förordnat i strid mot landskommunens uttalade
önskan. Vidkommande åter den hänsyn, som visats städernas merling i
fråga om ändrande av stadsområdet genom införlivande av angränsande landsbygd,
är att märka, dels att Kungl. Maj:t, kommittén veterligt, hittills icke

126

någon gång förordnat om sådan införlivning i stind mot stadens avböjande
av ändringsförslaget och dels att Kungl. Maj:t vid två särskilda tillfällen,
där staden vägrat sitt bifall till sådan av landskommunen föreslagen införlivning,
avslagit framställningen därom med motivering, som synes giva
vid handen, att stadens ståndpunkt till frågan varit den enda eller åtminstone
den väsentligen avgörande anledningen till avslaget.

Det ena av de åsyftade fallen rörer staden Norrköping. Inom östra
Eneby socken, som gränsar till Norrköping, hade såsom följd av Norrköpings
starka tillväxt och otillräckliga utrymme uppstått en av stadens
industriarbetare befolkad förstad, den s. k. Norrköpings norra förstad, vilken
socknen ej förmådde att behörigen vårda, liksom förstaden, sedan den blivit
municipalsamhälle, ej heller var i stånd att behörigen taga hand om sig själv.
Socknen såväl som förstaden hemställde om förstadens införlivande med
staden, men staden bestred bifall till framställningen, under åberopande
att staden ej bure skulden till de rådande missförhållandena inom municipalsamhället
samt med påvisande av de stora kostnader, som dessas rättande
måste medföra. Införlivningen blev av Konungens befallningshavande
tillstyrkt. Kammarkollegium framhöll i sitt yttrande i ärendet
angelägenheten och önskvärdheten av att de överklagade olägenheterna
bleve avhjälpta, med omnämnande dock, att det ej syntes säkert, att detta
ändamål kunde vinnas endast genom själva förstadens införlivning. Till
sist uttalade kollegium den åsikt, att, med hänsyn till de kostnader inkorporeringen
skulle förorsaka staden, området icke torde mot stadens
uttryckliga bestridande kunna påtvingas densamma. Under hänvisning
härtill avslog Kungl. Maj:t år 1892 framställningen. Sedan ett förstadssamhälle
av enahanda typ, Sotielundshusen, sedermera benämnt Sofielund,
uppväxt i Västra Skrävlinge socken, påyrkade även i detta fall såväl socknen
som municipalsainhället dettas införlivande med Malmö stad, som dock
på grund av de stora kostnaderna motsatte sig förslaget. Konungens befallningshavande
avstyrkte bifall till framställningen med hänsyn till stadens
motstånd. Kammarkollegium förklarade sig finna överflyttningen av området
till Malmö stad vara ur flera synpunkter synnerligen önskvärd, men
enär stadens myndigheter på det bestämdaste motsatte sig densamma såsom
medförande alltför stora ekonomiska uppoffringar för staden och vid

127

sådant förhållande någon överenskommelse angående villkoren för den
ifrågasatta överflyttningen icke kunnat träffas mellan staden och socknen,
ansåg sig kollegium icke kunna annat än instämma i den av Konungens
befallningshavande uttalade mening. Med hänsyn till vad kammarkollegium
härutinnan anfört avslog Kungl. Maj:t år 1900 den gjorda ansökningen.
Såsom förut nämnts blev i båda de nu omtalade fallen inkorporeringsfrågan
sedermera återupptagen i betydligt utvidgad gestalt.

Ehuru Kungl. Maj:t således i de fall, där staden principiellt motsatt
sig införlivningen, på grund därav låtit ändringsförslaget falla, följer
därav ingalunda, att Kungl. Maj:t vid förordnande om införlivning ansett
nödigt taga hänsyn till alla de särskilda införlivningsbestämmelser
och föreskrifter, som staden för sin del, då den gjort hemställan om
eller tillstyrkt indelningsändringen, mera eller mindre uttryckligt uppställt
såsom villkor för sitt medgivande till förslagets genomförande. *

Fastmera har Kungl. Maj:t vid alla slag av kommunala indelningsändringar
funnit sig oförhindrad att vidtaga stundom ganska betydande
jämkningar i dylika villkor och även meddela föreskrifter i sådant hänseende,
varom från kommunens sida icke ens varit fråga. Ej minst städerna
hava vid sådana tillfällen blivit utan sitt medgivande ålagda betydande
ekonomiska förpliktelser (i form av skatteersättningar, bidrag till
betalning av skuld) till andra kommuner. Särskilt i fråga om köpingsutbrytningar
har Kungl. Maj:t ofta nog förordnat om indelningsändringen
med hänvisning till kommunerna att själva söka träffa överenskommelse
om villkoren, såvitt angår den ekonomiska uppgörelsen, samt med tillkännagivande
att, därest enighet därom icke kunde åstadkommas, Kungl.

Maj:t ville träffa avgörande i saken.

Det torde förtjäna att anmärkas, att vidkommande ett särskilt slag
av indelningsändringar, nämligen köpingsområdes utbrytning att utgöra
eget skoldistrikt, en annan praxis egendomligt no g utbildats, i det att
Kungl. Maj:t här undantagslöst uppställt den fordran för bifall till köpingens
utbrytningsansökan, att det visas, att full enighet mellan köpingen
och den andra församlingsdelen om villkoren för skilsmässan vunnits.

Svenska stadsförbundet har i anledning härav i underdånig framställning
den 22 januari 1916 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte, vid prövning av

128

frågor om köpingskommuns utbrytning till eget skoldistrikt, där skäl till
sådan utbrytning eljest föreligga, medgiva densamma, även om fullständig
överenskommelse mellan köpingen och den landskommun, som av förändringen
beröres, ej föreligger. Något verkligt skäl för tillämpandet på
detta enda område av ovan angivna praxis, vilken i hög grad försvårar
genomförandet av utbrytningen, synes näppeligen kunna anföras.

Angående den ställning såsom omedelbart intresserade parter, vilken
vid vissa kommunala indelningsändrinwar särskilda delar av de därav berörda
kommunerna intaga, må, utöver vad redan anförts, endast framhållas,
att, ehuruväl synnerligen stort avseende fästes särskilt vid den till
utbrytning avsedda kommundelen, vilken ofta såsom municipalsamhälle
utgör en kommunal enhet för sig, något Kungl. Maj:ts avgörande, som
giver vid handen, att dylik kommundels mening funnits böra, på sätt
i fråga om kommun påvisats, tillerkännas avgörande betydelse, icke
anträffats.

Vidkommande de övriga faktorerna vid kommunala indelningsändringar
har kommittén sig icke bekant något fall, där kommunal fordringsägare,
vare sig på anmodan eller eljest, avgivit yttrande i sådant ärende.
Deras intressen iakttagas av de kommunala och offentliga myndigheter,
vilka deltaga i ärendets beredning.

Vad slutligen angår kommunerna av högre ordning, tingslaget, väghållningsdistriktet
och landstingsområdet, torde väl, då den kommunala
ändringen kommer att orsaka ändring jämväl av deras områden, det numera
icke underlåtas att inhämta deras yttrande. Tidigare har dock icke
alltid så skett. Ehuru särskilt utbrytningen ur våghållningsdistriktet ofta
år förenad med betydande svårigheter, torde det icke ifrågasättas, att vare
sig våghållningsdistriktet eller någon av de övriga nu nämnda högre kommunala
enheterna böra få på något avgörande sätt inverka vid bedömandet
av gjorda framställningar om kommunal indelningsändring.

Kommitténs Såsom redan framhållits, har kommittén byggt den här föreslagna

förslag. ]agStiftningen på grundsatsen om Kungl. Maj:ts rätt att förordna angående
rikets indelning i olika hänseenden. Förslaget avser att, där sådant
synts erforderligt, genom lag giva oomtvistlig auktoritet åt de admini -

129

strativa förfogandena och fastställa närmare regler angående dem och
deras följder.

Det första spörsmål, som härvid möter, gäller förutsättningarna för
kommunal indclningsändring, d. v. s. å ena sidan vilka förhållanden ur
S3’npunkten av det allmännas intresse kunna och böra motivera en ändring
i den bestående indelningen, å andra sidan vilken vikt och betydelse därutinnan
bör tillmätas de av ändringen berörda sakägarnes, främst givetvis
kommunernas, ställning till frågan.

I det förra hänseendet torde det, oavsett vilken ställning som tillerkännes
de av ändringen berörda kommunerna eller andra intressenter,
vara självklart, att Kungl. Maj:t lika litet i framtiden som hittills lärer
förordna om en indclningsändring, utan att ur allmän synpunkt objektivt
bärande skäl för densamma föreligga. Att i las uttömmande angiva
dessa skäl är uppenbarligen icke möjligt. Det måste åt Kungl. Majs
överlämnas att pröva, om och när ett offentligt intresse kräver, att en åtgärd
av ifrågavarande art vidtages. Emellertid har kommittén ansett det
vara för kommunernas egen del till gagn och även från andra synpunkter
riktigt, att i lagen, om ock närmast exempelvis, upptagas de viktigaste av
de skäl, som böra föreligga för att kommunal indelningsändring må komma
till stånd. I första punkten av lagförslagets 3 § angivas såsom sådana
skål, att fördelar för den kommunala förvaltningen eller lättnad eller utjämning
av kommunala bördor kunna genom ändringen vinnas eller att
ändringen finnes främja den ekonomiska utvecklingen inom orten eller
slutligen att den eljest medför gagn, med vilket sista stadgande de övrigas
karaktär av endast belysande exempel framträder.

Av mera svårlöst beskaffenhet är frågan om den ställning vid indelningsändringen,
som bör tillerkännas olika av densamma berörda sakägare.
Till en början torde det vara klart, att i lagen böra meddelas bestämmelser
till säkerställande av att alla de, vilkas rätt kan varda av ifrågasatt indelningsändring
berörd, beredas tillfälle att före ärendets avgörande uttala
sig i detsamma och göra gällande sin uppfattning och sina anspråk
samt skälen därför. Kommittén föreslår även anordningar med sådant
syfte.

Den fråga uppstår emellertid, huruvida någon intressents krav på

17—154678.

130

att erhålla beaktande för sina synpunkter bör under vissa omständigheter
anses vara av den vägande beskaffenhet, att ändringen bör göras beroende
av ett formligt medgivande till densamma från hans sida.

Vid övervägande av denna fråga, som givetvis i främsta rummet
avser de av en ifrågasatt indelningsändring berörda kommunerna, har
kommittén, särskilt med hänsyn till den praxis, som genom omständigheternas
makt utbildats, funnit sig böra besvara densamma nekande.
Erkännas må, att, vad kommunerna angår, avsevärda skäl kunna anföras
för en motsatt ståndpunkt. Den kommunala självständigheten och
tryggheten, ävensom de betydande privaträttsliga intressen, som äro i
kommunen sammanförda, kunna väl åberopas till stöd för en kommunal
medbestämmanderätt vid så betydande ingrepp som förändringar av kommunens
område eller, än mera, kommunens fullständiga upplösning. Men
å andra sidan måste beaktas, att en dylik medbestämmanderätt kan fullt
upprätthållas endast i jämförelsevis ringa mån. Varje indelningsändring
måste bedömas ur synpunkten av det allmännas intresse, och så snart
detta intresse är av mera betydande art, måste den kommunala bestämmanderätten
vika och ändringen kunna genomföras även emot kommunens
bestridande. För övrigt lärer en åtgärd, som vid sitt genomförande möter
så många svårigheter och till sina följder är på många områden så djupt
ingripande, endast undantagsvis ifrågasättas utan att ur allmän synpunkt
tun^t vägande skäl för densamma föreligga, och i flertalet fall torde därför
förhållandena vara sådana, att ändringen, om den över huvud taget
bör komma till stånd, även bör kunna genomföras mot intresserad kommuns
bestridande.

Den ståndpunkt kommittén sålunda intager utesluter emellertid ej,
att kommunens vilja vid indelningsändringen i överensstämmelse med nuvarande
praxis betraktas som en faktor av synnerlig betydelse, till vilken
särskild hänsyn bör tagas. Otvivelaktigt bör en bestående kommun vara
tryggad mot att dess område mot dess vilja ändras, för såvitt icke ett
allmänt intresse föreligger av den vikt, att kommunen bör underordna
sig detsamma. I sådant syfte har kommittén i andra stycket av lagförslagets
3 § upptagit ett stadgande av innehåll, att om indelningsändring, som
kommun, vilken av densamma beröres, motsätter sig, må förordnas endast

131

då ändringen finnes vara av betydande allmänt behov påkallad. I vilka
fåll ett dylikt allmänt behov må anses vara för handen kan av naturliga
skäl icke i lagen ined fullständighet angivas. Stadganden i sådan riktning
skulle bliva antingen alltför detaljerade och medföra olämpliga begränsningar
av Kungl. Maj:ts befogenhet i fråga om den kommunala indelningen,
eller ock så allmänt och obestämt affattade, att de i praxis
bleve av ringa värde. Kommittén har emellertid funnit det önskvärt, att
de ur allmän synpunkt viktigaste förutsättningarna för en tvångsändring
i den kommunala indelningen i lagen exempelvis angivas, och i senare
delen av förslagets 3 § för den skull infört vissa bestämmelser, vilka
nedan skola närmare belysas. Redan nu vill kommittén dock hava anmärkt,
att med den ståndpunkt lagförslaget intager till frågan om den
kommunala medbestämmanderätten någon anledning ej finnes att upprätthålla
den åtskillnad mellan stad och landskommun, som praxis för närvarande
i viss mån uppdrager.

Då enligt kommitténs förslag kommun ej tillagts formlig medbestämmanderätt
vid kommunal indelningsändring, har kommittén ej ansett
nödigt att i lagen söka giva uttryck åt det avseende, som vid ifrågasatt
indelningsändring bör fästas å den ställning till frågan, som må intagas
av kommundel, som skulle genom ändringen överflyttas till annan kommun
eller utbrytas att bilda egen kommun. Emellertid är det uppenbart, att
synnerlig hänsyn bör tagas jämväl till de önskningar, som från sådant
håll framföras, liksom även att i verkligheten så kommer att ske. En
dylik kommundels inflytande å ändi ingsförslaget torde alltså, särskilt om
kommundelen är av något större omfattning,, i regel böra utmätas efter
samma mått som kommuns. Lika litet som för närvarande torde svåri»-

heter möta att genom särskilda stämmor eller annorledes utröna kommundelens
ställning till frågan. Såväl kommuns som kommundels yttranden
i dessa ärenden ha icke karaktären av formliga beslut, utan innefatta
allenast ett deras angivande av sin mening och sina önskemål jämte
de skäl, som ligga till grund härför, och vid ärendets avgörande fästes
givetvis därå allt det avseende, som uttalandena finnas förtjäna.

Angående övriga av kommunal indelningsändring berörda intressenter
torde särskilda bestämmelser ej böra ifrågasättas. De lära i dylikt

132

ärende utan vidare få påräkna samma inflytande, som hittills må hava
tillkommit dem.

De av en ifrågasatt indelningsändring berörda kommunernas yttranden
komma givetvis att avse ej blott ändringen i och för sig, utan
även de villkor och beståmmeker, som kunna vara med densamma förenade.
Jämväl i det senare hänseendet bör vid ärendets avgörande uppenbarligen
all hänsyn tagas till kommunernas ställning, även om Kungl. Maj:t
må äga att fastställa indelningsändringens villkor utan kommunernas medgivande
eller mot deras bestridande. Ofta torde för övrigt kommunerna
själva föredraga, att Kungl. Maj:t fritt avgör stridiga, oklara eller måhända
helt förbisedda punkter. I allt fall står det kommun öppet att
bestrida indelningsändringen i dess helhet, därest den ej förenas med visst
villkor, som av kommunen anses vara av väsentlig betydelse. A Kungl.
Maj:t ankommer då att pröva, huruvida ändringen verkligen påkallas av
ett betydande allmänt behov i lagens mening och sålunda bör kunna äga
ruin även mot kommunens bestridande. Föreligger icke ett dylikt allmänt
behov, äger Kungl. Maj:t, enligt kommitténs förslag, givetvis icke att vid
förordnande om indelningsändring förena denna med villkor eller bestämmelser,
vilka icke äro av vederbörande kommun godkända.

Nämnas må, att frågan om kommunernas medbestämmanderätt jämväl
upptagits till behandling i den preussiska kommunallagstiftningen och
där erhållit i princip samma lösning som här föreslagits. Ändring i kommunal
indelning må i Preussen äga rum mot kommunernas bestridande
endast »för så vitt det offentliga intresset påfordrar ändringen». Ett sådant
intresse föreligger enligt lagen, då landskommuner eller godsområden
(Gutbezirke) icke äro i stånd att fylla sina offentligrättsliga förpliktelser,
då ett godsområdes söndersplittring eller uppkomsten av kolonier inom
detsamma nödvändiggör dess förvandlande till landskommun eller dess
uppgående, helt eller delvis, i en eller flera landskommuner, samt då på
grund av flera kommuners eller kommundelars angränsande läge en utpräglad
motsättning mellan de kommunala intressena uppstått, vilken icke
kan hävas genom bildande av specialkommuner.

138

I överensstämmelse med svensk praxis är emellertid kommittén av
den mening, att det allmänna intresse, som motiverar en tvångsändring
av kommuns område, kan givas åtskilligt vidare omfattning än som av
det nyss anförda preussiska lagstadgandet framgår.

Såsom förut nämnts har kommittén i andra stycket av 3 § angivit
vissa förhållanden, som kommittén ur allmän synpunkt ansett vara av
den vikt, att de kunna föranleda kommunal indelningsändring även mot
intresserad kommuns bestridande.

I främsta rummet upptages därvid, att oregelbundenhet i rikets indelning
eller annat förhållande vållar hinder eller olägenhet i allmänna
ärendens behandling eller i tillgodoseende av kommunala behov. Med oregelbundenhet
i indelningen åsyftas såväl oregelbundenhet i egentlig mening,
d. v. s. bristande överensstämmelse mellan olika indelningar, vilka lämpligen
böra sammanfalla, som ock geografisk oregelbundenhet, i regel beroende på
att en kommun inom sitt område innesluter enklav tillhörande annan kommun.
I båda fallen kunna, såsom förut nämnts, svårigheter och olägenheter i
olika hänseenden därav vållas, och där så är händelsen, bör det stå Kungl. Magt
öppet att förordna om sådan ändring i indelningen, att densamma bättre
motsvarar de faktiska förhållandena. En ej sällan förekommande oregelbundenhet
är den, att kyrklig och kommunal indelning ej sammanfalla,
och där så utan andra olägenheter ske kan, böra dessa bringas i överensstämmelse
med varandra. Kungl. Maj:t bör därvid hava i sin hand att
allt efter som förhållandena föranleda jämka den kyrkliga indelningen efter
den kommunala eller den kommunala efter den kyrkliga. Där det sistnämnda
skulle befinnas lämpligast, har Kungl. Maj:t på grund av bestämmelsen
i förevarande stycke befogenhet att genomföra jämkningen även
mot kommunens bestridande.

Då kommittén i sitt förslag med oregelbundenhet i indelningen

C? o O

jämnställer annat förhållande, som vållar hinder eller olägenhet i allmänna
ärendens behandling eller i tillgodoseende av kommunala behov, har kommittén
därmed åsyftat förnämligast, men visserligen ej uteslutande, sådana
ej sällan förekommande fall, då olika delar av en kommun utvecklats i
alldeles olika riktningar med påföljd att intressegemenskapen mellan de

134

olika delarna i väsentlig man avbrutits. Uppenbarligen är det i en dylik
situation ett allmänt intresse av betydande vikt, att den kommunala indelningen
ombildas till mera överensstämmelse med de kommunala intressesfärerna.
Med ifrågavarande bestämmelse har alltså Kungl. Maj:t befogenhet
att oavsett de intresserade kommunernas ställning till frågan exempelvis
förordna om utbrytning ur kommun av ett inom densamma uppvuxet
etadsliknande samhälle att utgöra egen kommun, köping eller stad eller
införlivas med angränsande kommun av sistnämnda slag.

Vidare har kommittén såsom giltigt skäl till en av kommunens
samtycke oberoende indelningsändring angivit, att viss kommunal uppgift
av större vikt finnes vara eftersatt, så att avsevärd olägenhet därav uppkommit
eller kan väntas uppkomma. Härmed åsyftas, att ändring i den
kommunala indelningen skall kunna, där så finnes nödigt, tillgripas för
att råda bot på brister i anstalter och anordningar, som det visserligen
enligt lag åligger kommun att vidtaga för tillgodoseende av olika samhälleliga
behov, men som under föreliggande förhållanden ej äro eller kunna
väntas bliva för sitt ändamål tillfredsställande. Med kommunal uppgift
avses alltså i detta sammanhang uppgift, som till sin natur är av kommunal
art, även om det samhälle, som har att om densamma draga försorg,
icke är i åtnjutande av full kommunal självständighet, såsom förhållandet
är med municipalsamhället. De kommunala uppgifter, om vilka,
här är fråga, äro i främsta rummet sådana som föranledas av stadsplanelagstiftningens
och stad sstadgor nas1 tillämpning inom ett samhälle, således
angelägenheter som röra den allmänna hälsovården, byggnads- och brandväsendet
samt den allmänna ordningens upprätthållande. Med bestämmelsen
öppnas alltså möjlighet att undanröja de vådor, som orsakas av förstadsbildning
utanför större städer. Aven om sådan förstad, genom att organiseras
såsom municipalsainhälle eller t. o. m. egen kommun, merendels
köping, erhåller tillfälle att, oberoende av den kringliggande landsbygden,
självständigt handhava sina ovannämnda angelägenheter, varda, såsom förut
anmärkts, de fördelar, som genom dylik organisation avsetts att vinna,
understundom neutraliserade av den omständigheten, att samhället icke
har råd att vidtaga de åtgärder, som motsvara dess behov. Ofta är det

1 Jfr sid. 152 samt sid. 367 o. f.

135

stadens svagaste skatteobjekt, som utflyttat till förstaden, och dennas
samhälleliga uppgifter äro ofta fullt lika kostbara som stadens. Under
sådana förhållanden och med hänsyn till att det dock är staden, som
innerst varit anledning till förstadens uppkomst, bör det tillkomma Kungl.
Maj:t att, oavsett stadens vägran, ålägga densamma att med sig införliva
förstaden med ändamål att dymedelst missförhållandena därstädes må
varda avhjälpta.

Även inom andra områden av kommunal verksamhet kunna missförhållanden
tänkas förekomma av den art, att de kunna motivera en indelningsändring,
som därav berörd kommun motsätter sig. Fattigvården
är visserligen reglerad genom särskild författning, däri å fattig vård ssamhället
lästes ansvaret för fullgörande av de samhället i detta hänseende
åliggande förpliktelser. Men då fattigvården är en kommunal uppgift och
kostnaderna för densamma ingå såsom en del av den kommunala budgeten,
bör givetvis ändring i den kommunala indelningen kunna betingas
av missförhållanden inom fattigvårdsväsendets område. Särskilt komma
härvid i betraktande sådana fall, där stadsbygdens utbredning till angränsande
kommun kan åstadkomma olägenhet och oreda även ifråga om
fattigvårdsförhållandena.

Vad angår skolväsendet, så är detta en angelägenhet, vars vårdande
enligt lag är uppdraget åt den kyrkliga kommunen (församlingen). Endast
i stad är en annan anordning medgiven, i det att genom lag av år 1909
stadgats, att i stad, där stadsfullmäktige finnas och Konungen på framställning
av stadsfullmäktige eller kyrkostämma därom förordnat, folkskoleväsendet
samt frågan om uppfostran åt vanartade eller i sedligt avseende
försummade barn skall utgöra en för hela staden gemensam angelägenhet,
vilken staden såsom kommun har att vårda. Om å landet kommun,
som ej bildar egen kyrkoförsamling, utgör särskilt skoldistrikt, gäller
i avseende på vården av skolväsendet vad om kyrkoförsamling är stadgat.
Vid sådant förhållande kan givetvis vad landsbygden angår en ändring i
den kommunala indelningen ej ifrågasättas för avhjälpande av brister å
skolväsendets område. Kommittén har för övrigt i detta hänseende föreslagit
andra anordningar, som lära vara för ändamålet tillräckliga (se sid. 356
o. f. samt 471 o. f.). Vidkommande indelningsändring, som berör stad, te

136

sig givetvis förhållandena i förevarande hänseende något annorlunda. Emellertid
håller kommittén för uteslutet, att utbrytning av del av landskommun och
dess förenande med stad kan komma ifråga enbart av den anledning, att sådant
skulle vara önskvärt med hänsyn till folkskoleväsendet. I dylika fall
torde säkerligen jämväl andra allmänna behov påkalla indelningsändringen.

Slutligen har kommittén såsom skäl för kommunal indelningsändring
mot därav berörd kommuns bestridande upptagit jämväl det förhållande,
att kommunal indelning lägger hinder i vägen för den ekonomiska utvecklingen
i orten. Det statsintresse, som ligger i den ekonomiska utvecklingens
främjande, är uppenbarligen så starkt, att en kommuns önskan
och vilja måste därför vika. Om en industristad icke är i tillfälle att
erbjuda industrien tillräckligt utrymme för det vidare utbyggandet av de
industriella anläggningarna samt samhälleliga eller andra förhållanden
göra industriens förläggande utanför staden mindre lämpligt, måste Kungl.
Maj:t äga att, även mot landskommunens bestridande, tillmötesgå stadens
på s idan grund stödda framställning om utvidgning. Förhållandena kunna
stundom vara sådana, att indelningsändring för det här ifrågavarande ändamålets
främjande bör anses vara påkallad ej blott av lokal hänsyn utan
även av ett hela landet vidkommande allmänt intresse. Det torde sålunda
näppeligen kunna vara till gagn för den ekonomiska utvecklingen, att
städer med industriell och kommersiell karaktär få fristående uppväxa
omedelbart intill varandra. För den ekonomiska utvecklingen skadliga
konflikter och konkurrens kommunerna emellan bliva lätteligen följder av
en dylik situation. Jämväl motverkas därigenom landets intresse av att
äga ett antal stora och kraftiga centra för handeln och industrien. Från
dessa synpunkter och med sådana skäl torde exempelvis en sådan åtgärd
som införlivandet av industrisamhället Limhamn med handels- och industristaden
Malmö hava kunnat motiveras. Jämväl områdes införlivande med
stad med ändamål att inom staden erhålla utrymme för anläo-o-nino'' av
hamn eller annan traftkinrättning och i sammanhang därmed stående industriella
aidäggningar lärer inrymmas under den föreslagna bestämmelsen.
Så snart ett kraftigare uppsving av den ekonomiska utvecklingen kan
väntas följa av en indelningsändring, bör Kungl. Maj:t äga vidtaga densamma.
Att däremot en kommuns önskan att stärka sin ekonomiska ställning

137

genom att med sig införliva angränsande område, därå givande skatteobjekt
finnas, icke inrymmes under förevarande bestämmelse, lärer utan
vidare vara uppenbart.

Förelurffer näsrot av ovan anjrivna förhållanden eller annat i vikt

“o O O

och betydelse därmed jämförligt, äger alltså Ivungl. .Maj:t att förordna om
ifrågasatt kommunal indelningsändring, även om därav berörd kommun
ställer sig avvisande mot densamma. Emellertid måste härvid kraftigt
betonas, att blotta förekomsten av ett dylikt förhållande icke i och för
sig är tillräcklig för att motivera en bestridd indelningsändring. Därtill
måste ock komma att, såsom i sista delen av förevarande paragraf uttalas, åtgärden
skall prövas nödig för att undanröja eller avsevärt minska förefintlitg
missförhållande. Vållas detta av oregelbundenhet i rikets indelning eller
annat därmed jämförligt förhållande, eller är det fråga om att undanröja
hinder, som bestående indelning lägger i vägen för den ekonomiska utvecklingen
inom orten, lärer i regel annat sätt för åstadkommande av en
bättre sakernas ordning ej kunna anvisas än indelningsändring. Men
består missförhållandet däri, att viss kommunal uppgift finnes vara eftersatt
och vanvårdad, givas ofta andra möjligheter att råda bot på detsamma.
Där så är fallet, bör det bliva föremål för övervägande, vilken av flera i
det föreliggande fallet möjliga utvägar må ur olika synpunkter vara
lämpligast och sålunda böra anlitas. Det är visserligen icke kommitténs
mening, att annan tillgänglig utväg än indelningsändring skall ovillkorligen
i första hand användas, och att först om den visar sig oframkomlig
indelningsändring skall tillgripas. Men ett så allvarligt ingrepp i den
kommunala integriteten, som indelningsändringen innebär, bör förvisso icke
göras, om annan lämplig och framkomlig utväg finnes att ernå åsyftad
förbättring i bestående förhållanden.

Med de andra utvägar, varom kommittén sålunda talat, avser kommittén
i främsta rummet åtgärder, som gå ut på att tillhålla vederbörande
kommun eller samhälle att behörigen fullgöra sina skyldigheter.
Brister alltså kommun eller municipalsamhälle i sina åligganden beträffande
stadsplaneväsen, allmän hälsovård, byggnads- och brandväsende, fattigvård
in. m., är det givetvis dess plikt att själv därutinnan åstadkomma

18—153078

138

bättring, utan att genom en ändring i den kommunala indelningen kostnaderna
helt eller delvis överflyttas på annan kommun. Först i det fall att
— såsom ej sällan inträffar vid förstadsbildningar — kommunen eller
municipalsamhället saknar den nödiga ekonomiska bärkraften för nöjaktiga
åtgärders vidtagande och andra förhållanden tillika göra det skäligt och
billigt, att annan kommun övertager en del av bördan, kan en ändring i
den kommunala indelningen i sådant syfte skäligen ifrågakomma.

Vidare har kommittén att hänvisa till sitt förslag om kommunalförbund,
varigenom möjlighet öppnas till kommunalt samarbete på visst
eller vissa kommunala områden utan rubbning av vederbörande kommuners
självbestämningsrätt i övrigt. Där fråga alltså är allenast om viss eller
vissa kommunala uppgifter, för vilkas vederbörliga tillgodoseende en utsträckning
av den kommunala verksamheten utöver en kommuns område
prövas nödig, bör denna form av samarbete ofta kunna med fördel användas
i stället för den totala införlivningen. Åtminstone bör den kommun
eller det samhälle, vars införlivning helt eller delvis med annan kommun
av sådan anledning ifrågasättes, lämnas valet öppet mellan ett kommunalförbund
för dylik angelägenhets tillgodoseende eller den totala införlivningen.
Vad särskilt angår fattigvården har kommittén i sitt förslag till
ändringar i gällande fattigvårdsförordning upptagit rätt för Ivungl. Maj:t,
frånsett vissa speciella fall, att även mot fattigvårdssamhälles bestridande
förordna om flera fattigvårdssamhällens sammanslutning till ett sådant
samhälle utan rubbning av vederbörande kommuners självständighet i
övrigt. Beträffande skolväsendet, som såsom förut nämnts i regel är en
den kyrkliga och ej den borgerliga kommunens angelägenhet, öppnas genom
kommitténs förslag möjlighet till ändrad skoldistriktsindelning oberoende
av såväl den borgerliga som den kyrkliga kommunens gränser.

I det övervägande antalet fall torde en önskad omreglerma: av bestående
förhållanden kunna vinnas genom anlitande av den ena eller andra
av dessa utvägar, så snart fråga är allenast om ett eller annat särskilt
område av kommunal verksamhet. Den fullständiga införlivning med annan
kommun eller utbrytning att i allo bilda självständig kommun, som en
kommunal indelningsändring innebär, lärer alltså väsentligen böra komma
till användning för sådana fall, då förhållandena i ett flertal olika kommu -

139

mila hänseenden äro sådana, att befintliga missförhållanden eller olägenheter
ej kunna undanröjas eller avsevärt minskas, med mindre eu omläggning
av de kommunala gränserna vidtages.

Av vad ovan anförts beträffande förutsättningarna för kommunal
indelningsändring mot därav berörd kommuns bestridande lärer framgå,
att en sådan införlivning med stad, för vilken ovan använts beteckningen
kolonisatorisk, icke kan, då något annat skäl än som i nämnda beteckning
innehålles ej är för handen, genomföras mot bestridande av landskommunen.
Visserligen torde de motiv, som kunna anföras till förmån för
indelningsändring med ifrågavarande syfte, böra anses såsom synnerligen
beaktansvärda, men å andra sidan kan kommittén icke finna annat än att,
därest skäl, som uteslutande vore av sådan natur, skulle få läggas till
grund för tvångsinkorporering, följden därav skulle bliva en alltför betänklig
rubbning av den ställning, vilken kommittén anser böra tillerkännas
kommunerna. Det bör nämligen betänkas, att, då fråga är om rent kolonisatorisk
införlivning, något aktuellt behov av åtgärden ännu icke föreligger
och att prövningen av de skäl, som för densamma åberopas, i sista hand
icke kan vara beroende av annat än det subjektiva omdömet om stadens
förmåga av och utsikter till framåtskridande och tillväxt. Därest staden
under sådana omständigheter ivrigt önskar införlivningens genomförande,
bör det tillkomma staden att med landskommunen söka träffa uppgörelse.
Erfarenheten giver emellertid vid handen, att detta slag av inkorporeringsfrågor
ytterst sällan förekommer annorledes än i sammanhang med
fråga om införlivning på annan grund. Ävenledes torde erfarenheten visa,
att under dylika omständigheter det merendels möter större svårighet att
begränsa inkorporeringens omfattning än att utsträcka densamma.

Då, såsom kommittén anser sig hava betonat, det alltid skall vara
ett betydande offentligt intresse, som skall utgöra förutsättningen för kommunal
indelningsändrings genomförande mot bestridande av vederbörande
kommuner, följer därav, att åtskilliga omständigheter, vilka ofta nog, mera
eller mindre öppet, anföras såsom skäl för indelningsändring, icke enligt
kommitténs förslag kunna godtagas såsom sådant skäl under annan förutsättning
än att enighet om åtgärden är rådande mellan kommunerna.

o O o

140

Huru beklagligt det än kan synas för en stad, att en större mängd av
dess mera skattekraftiga invånare, vilka fortfarande hava sin verksamhet
i staden, utflytta till ett i angränsande kommun anlagt villasamhälle, bör
icke den omständigheten enbart, att staden anser sig hava anspråk på att
i större utsträckning än som sker erhålla kommunalutskylder av de utflj-ttade,
kunna föranleda, att villasamhället varder tvångsvis införlivat med
staden. Om här kan anses föreligga ett missförhållande, är detta att direkt
hänföra till skattelagstiftningen, och bot därför bör icke sökas genom sådan
åtgärd som kommunal indelningsändring, därest nämligen eljest icke grundad
anledning till sådan ändring är för handen.

4—10 §§. Ordnandet av kommunernas inbördes ekonomiska förhållanden vid kommunala
indelningsändringar.

Allmänna

synpunkter.

Med hänsyn till sammanträffandet på hithörande område av offentligrättsliga
och privaträttsliga synpunkter, vilka bådadera kräva synnerligt
beaktande, kan det ej undvikas, att svåra frågor här uppställa sig till
lösning, liksom även behovet av lagstiftning till deras reglerande är särdeles
framträdande.

Frågan, huru i saknad av lagstiftnings speciella regler rätteligen är
att förfara med de kommunala tillgångarna och skulderna vid ändring i
kommunal indelning, kan från olika synpunkter giva anledning till olika
svar. A ena sidan kunna skäl anföras för den uppfattning, att det komplex
av privaträttsliga rättigheter och förpliktelser, tillgångar och skulder,
som av en kommun med dess område representeras, icke bör kunna genom
en ändring av det kommunala området rubbas. Enskilda rättsförhållanden,
som företrädas eller äro beroende av kommunen, sådan den befinnes före
indelningsändringen, böra icke få genom dylik åtgärd ändras. Å andra
sidan kan med fog invändas, att en kommunal indelningsändring, av
vilken nyssberörda förhållanden icke alls skulle röna nå<ron inverkan, no°a
sett svårligen är tänkbar, samt att en på sådan grund byggd lagstiftning
under alla omständigheter måste leda till, att den av det offentliga intresset
framkallade indelningsändringen skulle kunna endast ofullständigt och
småningom genomföras, varjämte därav ofta nog måste följa, åtminstone

141

under någon tid, synnerligen invecklade ekonomiska förhållanden inom
och mellan de kommuner, som av indelningsändringen beröras.

Hithörande spörsmål hava under de senaste årtiondena i följd av
den av stildernas och de stadsliknande samhällenas utveckling beroende allt
större rörligheten i den kommunala indelningen blivit synnerligen framträdande
och talrikt förekommande. Vid de administrativa förordnandena
om indelningsändringar har Kungl. Maj:t varit nödsakad att i stor utsträckning
taga hänsyn jämväl till dessa spörsmål och angående dem meddela
bestämmelser. Endast mycket sällan har det inträffat, att tolkningen
och rättsverkningarna av dylika bestämmelser hänskjuta till domstols
prövning. (Angående ett par fall, där sådan prövning ägt rum:
se sid. 144 och 159.) Och kommittén veterlig! hava icke vid något tillfälle
frågor rörande de privaträttsliga förhållandenas reglerande vid indelningsändringar
varit utan föraidedande av administrativa förordnanden
och från rent principiella synpunkter föremål för svensk rättsskipnings
bedömande.

En fullt bestämd utveckling av den administrativa praxis i hithörande
avseenden synes icke med säkerhet kunna påvisas. Så mycket
torde dock kunna sägas, att i samma mån som frågorna om kommunala
indelningsändringar och de därmed sammanhängande ekonomiska spörsmålen
vuxit i betydelse och omfattning, de offéntligrättsliga intressenas

J 07 O O

krav på en fullständig och klar uppgörelse av de ekonomiska frågorna
blivit alltmera beaktat och tillgodosett.

Då dessa frågor först uppställdes till bedömande, gjorde sig ganska
förklarligt i första hand den synpunkten gällande, att den offéntligrättsliga
förändringen, såvitt möjligt, icke borde få utöva inflytande på de
privaträttsliga förhållandena. Det förslag, vilket framlades av den förut
omtalade s. k. oregelbundenhetskommittén angående betalningsskyldighet
för lån, som upptagits av utav indelningsändring berörd församling resp.
kommun, är härutinnan nog så belysande. Kommittén yttrade härom
följande:

»I fråga om lån med längre återbetalningstid än två år, som före den tid,
då egendom till en församling överHyttas, blivit av denna församlings kyrkostämma
med vederbörligt tillstånd upptaget, torde av förhållandena i varje särskilt fall
— synnerligen därav, huruvida den årliga amorteringen är av sådan betydenhet,

142

att farhågan för densamma kan hos vederbörande uppväcka berättigad obenägenhet
emot en i övrigt önskvärd reglering — få bero, huruvida den överflyttade
egendomen må fullständigt eller för ett visst antal år kunna befrias från deltagande
i denna församlingens utgift. Vad vidare beträffar lån med längre återbetalningstid
än två år, som före den tid. då egendom från en församling överflyttas,
blivit av denna församlings kyrkostämma med vederbörligt tillstånd upptaget,
lärer, med hänsyn därtill, att den huvudsakliga säkerheten för dylikt låns återbetalning
måste anses ligga uti den inom församlingen varande skattskyldiga fästa
egendom och att sådan säkerhet för långivaren icke får genom administrativ
åtgärd förminskas, betalningsskyldigheten för sådant lån böra egendomen åligga
även efter överflyttningen till annan för-amling. Då det dock utan tvivel är
olämpligt, att egendom inom en församling under längre tid kvarstår såsom partiellt
skattskyldig i annan församlings fyrktals- och uppbördslängd, torde förhållandet,
om möjligt, böra så ordnas, att vid själva överflyttningen bestämmes den
kvot, varmed efter dåvarande fyrktalslängd det framgent tillkommer den överflyttade
egendomen att deltaga i gäldandet av det upptagna lånets annuitet. På
särskilda förhållanden lärer böra bero, huruvida — i överensstämmelse med föreskrifter,
som av Eders Kungl. Magt i dylika fäll tillförene meddelats — den församling,
vartill egendom blifvit överflyttad, bör åläggas att till den församling,
varifran egendomen övergår, under den återstående amorteringstiden gälda egendomens
på nyssberörda sätt bestämda bidrag till lånets betalande.»

Vid de mera enstaka tillfällen, då Kungl. Maj:t i äldre tid funnit
sig nödsakad att vid förordnande om kommunal indelningsändring meddela
bestämmelser angående betalningsskyldighet för kommunalt lån, har Kungl.
Maj:t intagit en ståndpunkt, som företer överensstämmelse med de allmänna
synpunkter, vilka ligga till grund för oregelbundenhetskommitténs
uttalanden. Vid förordnande år 1872 om överflyttning till staden Nyköping
av delar av Helgona och Nicolai socknar stadgade sålunda Kungl.
Maj:t — jämte föreskrift att staden skulle bidraga till betalning av viss
Helgona församlings skuld å eu för församlingen och staden gemensam
kyrka — att detta bidrag skulle utdebiteras å de staden från Helgona
socken tillagda lägenheterna, vilka å andra sidan skulle vara befriade från
deltagande i avbetalning å stadsförsamlingens skuld för samma kyrkobyggnad.

Om ock ett dylikt tillvägagående kan synas lämpligt i ett eller
annat särskilt fall, torde, med den betydelse och omfattning hithörande
spörsmål numera erhållit, det vara nödigt, att andra utvägar till lösande
av frågorna äro tillgängliga. Den praxis, som under de senaste årtiondena
blivit allt bestämdare utbildad, går därpå ut, att vid den
kommunala indelningens ändrande tillika böra, under samtidigt aktgivande

143

på, de enskilda intressenas behöriga tillvaratagande, vidtagas sådana åtgärder,
att den nya kommunala indelningen varder jämväl beträffande
kommunernas ekonomiska förhållanden, deras rätt till kommunala tillgångar
och betalningsskyldighet för kommunala skulder, fullständigt och
omedelbart genomförd. I såväl praxis som det allmänna åskådningssättet
synes i överensstämmelse härmed den uppfattning blivit gällande, att
vid avskiljande av del av kommun den minskade kommunen, där annorledes
icke förordnas, behåller de kommunala tillgångarna och ansvarigheten
för den kommunala skulden, medan den avskilda delen å sin
sida, om den förenas med annan kommun, inträder i sistnämnda kommuns
ekonomiska gemenskap, liksom ock att, där hela kommuner förenas
med varandra, deras tillgångar och skulder utan vidare tillfalla
den nybildade kommunen, vare sig denna är att anse såsom en ny eller
en utvidgad kommun. Tillika har emellertid erkänts såsom med skälighet
och rättvisa överensstämmande, att i sådana fall, där indelningsändringen
avser avskiljande från en kommun av en något så när betydande del av
densamma, en uppgörelse angående den äldre kommunens tillgångar och
förbindelser anordnas mellan den efter utbrytningen återstående kommunen
och den utbrutna delen eller, om densamma tillagts annan kommun,
denna sistnämnda.

Vid sådan uppgörelse, som har karaktären av ett skifte av den kommunala
förmögenheten, tillgångarna såväl som skulderna, framträda naturligen
de privaträttsliga synpunkterna på särskilt sätt och torde jämväl
alltid hava blivit omsorgsfullt beaktade. Ej minst hänsynen till de kommunala
fordringsägarna kräver tydligtvis, att uppgörelsen väl avväges och
att det noga tillses, att kommuns i förhållande till dess förpliktelser erforderliga
ekonomiska styrka icke varder rubbad.

Uppenbarligen måste, så länge uppgörelser av nu nämnt slag äga
rum utan stöd av lagstiftning, rättsgiltigheten av de förfoganden över de
kommunala tillgångarna och förbindelserna, som därvid träffas, synas
ganska osäker. Särskilt synes det soin om en sådan åtgärd, varigenom
vid dylik uppgörelse betalningsskyldighet för skuld utan fordringsägarens
medgivande överflyttades från en kommun till annan, skulle alltför mycket
strida mot allmänna civilrättsliga grunder för att, ens då mycket vägande

144

skäll och även hänsynen till fordringsägarens eget intresse synas tala till
förmån därför, böra kunna ifrågakomma. Med anledning av de med
synnerlig styrka framträdande betänkligheter, som onekligen göra sig
gällande inför ett administrativt förfogande med innebörd av sistnämnda
beskaffenhet, må anmärkas, att, såvitt kommittén funnit, lvungl. Maj:t
hittills, rent formellt sett, undvikit att förordna om en verklig överflyttning
av skuld från en kommun till annan kommun. Vid närmare granskning
torde nämligen befinnas, att Kungl. Maj:ts förordnanden om delning av
tillgångar och skulder i sammanhang med delning av kommun genom
områdes utbrytande att bilda egen kommun eller tilläggas annan kommun
alltid, vad skulderna angår, hava inskränkt sig till att, utan den minskade
kommunens fritagande från betalningsskyldigheten i förhållande till fordringsägaren,
förplikta den nybildade eller ökade kommunen att till den
minskade kommunen lämna bidrag till fullgörande av dess betalningsskyldighet.
Ganska upplysande härutinnan äro de särskilda bestämmelser
angående delning av skuld mellan Ringarums socken och den ur socknen
utbrutna köpingen Valdemarsvik, vilka meddelades i kungl. brevet den 20
december 1912 angående Valdemarsviks inträdande i köpingsrättigheten.
På samma gång det föreskrevs, att Ringarums sockens lån skulle övertagas
till 55/ioo av socknen och till 45/ioo av köpingen, stadgades nämligen,
att, »därest hinder skulle möta för lånets uppdelande på angivet sätt»,
köpingen skulle, med bibehållet betalningsansvar enligt nämnda grund,
årligen, intill dess lånet blivit till fullo betalt, till socknen inbetala den
på köpingen belöpande andelen i annuiteten.1

1 Att Kungl. Maj:ts här avsedda förordnanden om överflyttande av skuld från en
kommun till annan rättsligen icke kunna givas annan tolkning än soin här gjorts gällande, har
uttalals i eu av Stockholms rådstuvurätt den 17 december 1913 meddelad, av Svea hovrätt
den 23 juli 1915 fastställd dom i mål mellan assistenten A. J. Sjögren å ena sidan stint
Brännkyrka församling och Stockholms stad å den andra. Målet avsåg Sjögrens krav på
arvode in. m. för arbete, som lian utfört på beställning av Brännkyrka församlings skolråd
före nämnda sockens införlivande i kommunalt och folkskolcavseende med Stockholm. I kungl.
hrevet angående berörda införlivning hade stadgats, att staden i dess helhet skulle övertaga
ansvarsskyldigheten för såväl de borgerliga kommunernas samtliga skulder och förbindelser
som även de särskilda skoldistriktens skulder och förbindelser för folkskoleväsendet. Sodan
till en början konstaterats, att socknen oavsett bestämmelserna i nådiga brevet fortfarande
utgjorde eu särskild kyrkoföi samling, uttalades i domen, att »församlingen icke kunde vare
sig på den skedda införlivningcn i och för sig eller på det mellan församlingen och staden

145

Deri ståndpunkt, kommittén funnit sig, vid övervägande av de nu
avhandlade spörsmålen, böra intaga, torde kunna i korthet sammanfattas
sålunda. Kommittén finner det nödvändigt, att de allmänna grundsatser,
som skola reglera hithörande frågor, äro stadgade i lag. Denna lagstiftning
bör vara grundad på ett fullt tillgodoseende av de offentligrättsliga
intressenas krav, men tillika så avvägd, att de privata intressen,
som äro av beskaffenhet att böra skyddas, icke genom densamma komma
att lida någon kränkning. Det av kommittén från dessa synpunkter uppgjorda
förslaget följer väsentligen den för närvarande tillämpade praxis,
därvid dock vissa utbyggnader funnits nödvändiga av hänsyn till såväl
det offentliga som det enskilda intresset. Beträffande förmögenhetsspörsmålens
ordnande vid hel kommuns införlivande med annan kommun
eller kommuners förenande att bilda ny kommun föreslår således kommittén
lagfästande av universalsuccessionens princip: de kommunala tillgångarna
och förbindelserna övergå av sig själva till den ökade eller nya
kommunen, där ej särskilt annorlunda förordnas. Vidkommande avskiljande
från kommun av del av dess område föreslår kommittén stadgande,
att, där annorledes icke bestämmes, de kommunala tillgångarna
och förbindelserna skola (med undantag av det särskilda slags
tillgångar, varom förmäles i 5 §) utan ändring förbliva hos den minskade
kommunen, liksom tillgångar och skulder, tillhörande kommun,
vars område ökas, skola efter indelningsändringen tillkomma den ökade
kommunen. Tillika föreslår emellertid kommittén, att i varje fall, där så
tinnes nödigt, uppgörelse mellan kommuner, som av indelningsändring
beröras, skall ske till reglerande av deras inbördes förhållanden. Med
hänsyn till nödvändigheten under vissa omständigheter av fullständigt
skifte av en kommuns alla aktiva och passiva ävensom till önskvärdheten
■att uppgörelsen i varje särskilt fall må kunna ordnas på det mest praktiska
sätt, har kommittén ansett sig böra föreslå befogenhet för Kungl. Maj:t

träffade och genom omförmälda nådiga brev stadfästade avtal, varmed avsetts att ordna vissa
genom införlivningen mellan församlingen och staden uppkommande ekonomiska förhållanden,
grunda befrielse från skyldighet att själv uppfylla sin mot tredje man åtagna förbindelse».
På denna grund blev, med ogillande av Sjögrens mot staden förda talan, betalningsskyldigheten
i omstämda avseenden lagd på församlingen.

19—15367S.

Kommitténs
ståndpunkt.

146

att fastställa uppgörelse, varigenom ej endast kommunala tillgångar överflyttas
från en kommun till annan utan jämväl sådan överflyttning sker
av kommuns skuld. Såsom förutsättning för sistnämnda förslag, enligt
vilket fordringsägare kan utan sitt medgivande underkastas utbyte av sin
ursprungliga gäldenär mot annan, har kommittén likväl funnit oundgängligen
nödvändigt, att anordning varder vidtagen, varigenom åt fordringsägarna
i det väsentliga bevaras rätt att fortfarande vända sig mot den ursprunglige
gäldenären. Med hänsyn till den minskning i säkerhet, som
en kommuns fordringsägare, vilkens fordringsanspråk icke indrages i uppgörelse,
kan komma att lida genom minskning av kommunens område,,
föreslås även för detta fall en anordning av enahanda innebörd.

Förmögenhetsförhållandenas

ordnande
för det fall,
att uppgörelse
ej
äger rum.

Kommittén, som ovan angivit de föreslagna huvudprinciperna för
ordnandet av den ekonomiska påföljden av kommunal indelningsändring,
grundar, såsom sagts, sitt förslag på, att en särskild uppgörelse emellan
vederbörande kommuner skall, då så anses nödigt eller lämpligt, äga rum
samt att, där sådan uppgörelse ej sker, vissa av kommittén föreslagna
huvudlinjer skola av sig själva träda i tillämpning.

Dessa huvudlinjer hava sammanfattats i förslagets 9 §, varest sägs, att,
där ej annat föranledes av stadgandet i 5 § (innehållande, att kommuns
rätt till mark, som är utlagd till väg, gata, torg eller annan allmän plats,
skall vid indelningsändring övergå till den kommun, inom vars område
marken efter ändringen kommer att ligga) eller blivit vid uppgörelse bestämt,
skall gälla:

att, då kommuns område ökas, kommunens tillgångar och ansvarigheten
för dess förbindelser tillkomma den ökade kommunen;

Självklart har det icke varit möjligt att till de här föreslagna bestämmelserna
om, huru förfaras skall, där annorledes icke blivit vid uppgörelse
bestämt, foga något motsvarande stadgande för det fall att kommun

147

upplöses genom hela dess områdes delande mellan andra redan befintliga
eller nybildade kommuner. I sådan händelse finnes givetvis icke annan
utväg för de ekonomiska förhållandenas ordnande än en fullständig uppgörelse,
ett skifte av kommunens samtliga tillgångar och förbindelser.

Den uppgörelse, varom ovan nämnts, skall, på sätt sägs i föi*slagets Uppgörelten
4 §, ske mellan de kommuner, som av indelningsändring beröras, och angå”‘mimerna*
deras inbördes ekonomiska förhållanden. De kommuner, varom är fråga,
äro tydligtvis icke endast de redan existerande utan även sådana, vilka
skulle komma att bildas genom ändringen, exempelvis vid köpings eller
stads utbrytande ur landskommun eller landskommuns klyvning i två landskommuner.
Uppgörelsen skall av Kungl. Ma,j:t fastställas i sammanhang
med förordnandet om indelningsändringen. Sina kraf och önskningar äo-a
de intresserade kommunerna framställa vid den förberedande förhandling,
som, på sätt framdeles närmare omförmäles, kommer att ingå som ett led
i undersökningen i ärendet och varvid även förslag till uppgörelsen skall
åstadkommas. Bestämmanderätten ligger därefter i Kungl. Maj:ts hand
Kungl. Maj:t är alltså oförhindrad att vidtaga ändring i det underställda
förslaget, dock givetvis med undantag för sådana fall, där förordnande om
indelningsändringen finnes icke böra äga rum, med mindre vederbörande
kommun lämnat sitt medgivande till densamma. Redan nu inträffar det
synnerligen ofta, att Kungl. Maj:t vid indelningsändring förordnar om
uppgörelse mellan kommunerna utan att dessa därom varit ense, och
någon gång har därvid meddelats bestämmelse, som icke från någondera
sidan ifrågasatts. Sådant sammanhänger naturligen med den omständigheten,
att, eftersom lagstiftning i ämnet alldeles saknats, det skulle, därest
Kungl. Maj:t icke träffat avgörande, mången gång varit synnerligen
tvivelaktigt, huru ett av indelningsändringen beroende spörsmål rättsligen
borde bedömas. Om, på sätt kommittén föreslår, i lag varder bestämt
dels huru de ekonomiska förhållandena skola te sig, där uppgörelse ej
sker, och dels att uppgörelse skall fastställas av Kungl. Maj:t, kommer
rättslig giltighet att alltid erhållas åt de kommunernas ekonomiska mellanhavanden,
som i enlighet härmed ordnas.

Vid visst slag av indelningsändringar, nämligen köpingsutbrytningar,

148

är det synnerligen vanligt, att Kungl. Maj:t vid förordnandet om ändringen
förbehåller sig att vid ett senare tillfälle taga den ekonomiska uppgörelsen
under prövning. Vid förordnande om sådan utbrytning har Kungl. Maj:t
plägat såsom villkor för att området må komma i åtnjutande av rättigheten
att bilda egen kommun och köping stadga, att området skall inom viss
tid (tio år) hava i kameralt hänseende skilts från socknen, och förbehåller
sig därvid Kungl. Maj:t att, sedan styrkt blivit, att villkoret fullgjorts,
bestämma tiden för områdets inträdande i köpingsrättigheten och
att i sammanhang därmed, därest Kungl. Maj:ts yttrande därutinnan påkallas,
taga under övervägande frågan om fördelning mellan landskommunen
och köpingen av tillgångar och skulder med mera, som därmed äger sammanhang.
Sådana bestämmelser hava meddelats vid beviljande av köpingsrätt
åt Hessleholm år 1893, Valdemarsvik år 1904, Grebbestad, Töreboda och
Tomelilla år 1906, Skurup år 1907, Ljusdal år 1908, Stocksund år 1909,
Smedjebacken år 1910 och Ludvika år 1913. Även vid andra slags indelningsändringar
har liknande förbehåll av Kungl. Maj:t gjorts. I förordnandet
år 1912 om överflyttning till staden Umeå av vissa områden
av Umeå socken förpliktade sålunda Kungl. Maj:t staden att för genom
överflyttningen orsakad minskning i inkomster utgiva ersättning till socknen
med belopp, som, i händelse överenskommelse om dess storlek ej kunde
träffas, skulle bestämmas om Kungl. Maj:t på underdånig framställning.
Bestämmelse av enahanda innebörd meddelades vid förordnandet år 1913
om överflyttning till staden Kristinehamn av områden, tillhörande Varnums
socken. Här må nämnas, att det ävenledes ej sällan förekommer, att Kungl.
Maj:t hänvisar särskild ekonomisk fråga till avgörande av skiljenämnd. Så
skedde vid förordnandet år 1912 om vissa fastigheters inom Lunds socken
införlivande med Lunds stad. Såvitt kommittén har sig bekant, har det
icke inträffat, att Kungl. Maj:t, utan att vid förordnandet om indelningsändringen
förbehåll därom gjorts, sedermera till avgörande upptagit av
indelningsändring beroende ekonomiskt spörsmål av nu ifrågavarande art.

Kommittén anser, att vid indelningsändring ett ordnande av de intresserade
kommunernas ekonomiska förhållanden alltid bör ske i sammanhang
med förordnandet om ändringen, dock att uppgörelse i visst avseende

må kunna äga ruin senare, där Konungen så bestämmer. Av den ovan lämnade
redogörelsen framgår, att sådan bestämmelse ofta nog blivit av Kungl.
Maj:t meddelad helt allmänt utan angivande av de grunder, efter vilka uppgörelsen,
där sådan skulle bliva erforderlig, komine att ske. Oavsett denna
praxis har kommittén ansett det böra stadgas, att i dylika fall ordningen
och grunderna för den blivande uppgörelsen alltid skola fastslås i sammanhang
med förordnandet om ändringen. Enligt kommitténs förslag kommer
i ärendet angående indelningsändringen alltid att föreligga ett förslag
till den ekonomiska uppgörelsen mellan de intresserade kommunerna, där
sådan finnes nödig, och det kan ej vara lämpligt, att det definitiva bedömandet
av detta förslag uppskjutes till en måhända jämförelsevis avlägsen
framtid. Åtminstone böra med stöd av nämnda förslag ordningen
och grunderna för uppgörelsen alltid kunna fastställas, även om av någon
anledning bestämmandet av det definitiva resultatet finnes böra under
någon kortare tid anstå. Det skäl, som hittills oftast torde hava föranlett
uppskof med uppgörelsen — nämligen att tiden för indelningsändringens
ikraftträdande eller understundom till och med giltigheten av förordnandet
om indelningsändringen gjorts beroende av en kameral uppdelning av
fastigheter, som genomskurits av den nya gränsen — kommer efter 1917
års lagstiftning angående fastighetsbildning i stad samt med kommitténs
förslag om mantalsskrivningens och taxeringens frigörande från den kamerala
indelningen ej vidare att förefinnas. Därmed lärer äfven det mest
avsevärda hindret för eu indelningsändrings snara ikraftträdande varda
undanröjt. Och då indelningsändringen träder i kraft, böra de ändringar
i kommunernas ekonomiska ställning, som därav må följa, även vara fastslagna.
Kommunernas anspråk på trygghet i sina ekonomiska förhållanden
kräver sådant. På dessa grunder är kommitténs förslag till 4 § i förevarande
lagförslag fotat.

Angående innebörden av den ekonomiska uppgörelse, vilken alltid
kan och under vissa omständigheter måste äga rum i sammanhang med
kommunal indelningsändring, är det tydligen varken önskligt eller möjligt
att i lagtext lämna en uttömmande redogörelse. Något annat än vissa
ledande grundsatser bör icke i lagen inflyta. Kommittén har i 5—8 §§

150

Gator och
vägar.

sammanfört dessa grundsatser. De innehålla väsentligen, att om inom område,
som vid indelningsändring övergår från en kommun till annan, linnes
mark, som är utlagd till väg, gata, torg eller annan allmän plats, den
kommunala rätten till sagda mark alltid skall tillkomma den kommun,
inom vars område marken är belägen. Andra kommunala tillgångar och
förbindelser må, där kommun varder genom indelningsändringen delad,
antingen tilläggas endera av de ändrade eller nybildade kommunerna eller
mellan dem fördelas. Sådan fördelning skall ske efter den grund, som
prövas skälig med hänsyn till förhållandet mellan beskattningsföreraål
eller invånareantal inom de områden, i hvilka den äldre kommunen delats,
eller till annat förhållande, som kan finnas böra vara bestämmande för
vartdera områdets andel i den äldre kommunens tillgångar och förbindelser.
Vid fördelningen skola, där så lämpligen ske kan, följas vissa av
den kommunala egendomens eller förbindelsens ändamål och beskaffenhet
betingade regler. Där av sådan eller annan anledning endera av de ändrade
eller nybildade kommunerna fått övertaga större andel i tillgångar
eller förbindelser än som med hänsyn till fördelningen i dess helhet skäligen
må anses efter delningsgrunden å densamma belöpa, bör utjämning
ske genom ersättning i penningar. Stadgandena om fördelning hindra
emellertid icke att, då särskilda omständigheter därtill föranleda, kommunal
tillgång eller förbindelse må vid uppgörelsen tilläggas allenast del av
ändrad eller nybildad kommun. Slutligen har avseende även ansetts böra
fästas å den inverkan å en kommuns ekonomiska bärkraft, som indelningsändringen
tilläventyrs må hava, så att en mera avsevärd försämring i en
kommuns ekonomiska ställning, som icke motsvaras av lindring i kommunala
förpliktelser, skall kunna kompenseras genom ersättning, som kan
bestämmas att utgå en gång för alla eller under viss övergångstid.

Till närmare utveckling av de sålunda föreslagna bestämmelserna
får kommittén anföra följande:

Kommittén har till en början funnit sig böra från de kommunala
tillgångarna utskilja en, som med hänsyn till sin specifikt offentliga natur
bör ägnas särskild behandling, nämligen den kommun på privaträttsliga
grunder tillkommande rätt till mark, som är utlagd till väg, gata, torg

151

■eller annan allmän plats. Kommittén föreslår, såsom förut, nämnts, under

0 §, att sådan rätt alltid och undantagslöst skall följa den kommun, inom
vars område marken kommer att ligga efter indclningsändringcn. Det är
denna marks egenskap av offentlig egendom, bunden vid och avsedd för
området, som gör sådant stadgande befogat.

Det må erinras, att nu föreslagna stadgande ingalunda förhindrar,
att värdet av den ifrågavarande rätten till mark kommer i betraktande vid
uppgörelsens bestämmande. Hänsyn härtill har ock tagits vid avfattningen
av sista stycket i 7 §. Emellertid må härvid anmärkas, att ehuru kommittén
icke funnit lämpligt eller ens möjligt att i lagen giva anvisning
angående de grunder, efter vilka dylikt värde bör beräknas, kommittén
dock förutsätter, att markens egenskap av offentlig egendom, avsedd uteslutande
till allmänt gagn, icke lämnas ur sikte vid ifrågavarande värdesättning.
Enligt kommitténs mening bör det, särskilt då marken under
lång tid haft nämnda egenskap eller då densamma utan kostnad kommit

1 kommunens hand, merendels vara skäligt, att marken får ingå i uppgörelsen
utan åsatt värde.

Vad angår vägar, under vilken benämning må innefattas sådana
trafikleder, vilka icke äro utlagda enligt fastställd stadsplan, må bemärkas,
att hållandet av allmänna vägar på landsbygden icke är primärkommunernas
utan väghållningsdistriktets angelägenhet. Fråga om träffande av uppgörelse
angående rätt till sådan väg kan således endast uppkomma vid
reglering av dylika distrikt inbördes eller vid överflyttande till stad av
del av väghållningsdistrikt. I praxis synes den uppgörelse, som vid sådan
överflyttning till stad ägt rum, alltid varit fotad på den med kommitténs
förslag överensstämmande grundsats, att den rätt till vägarna inom inkorporeringsområdet,
som väghållningsdistriktet ma äga, följer området
och således övergår till staden. Uttryckligt stadgande härom anträffas
ofta i de bestämmelser angående vägväsendet, som Kungl. Maj:t i sammanhang
med förordnande om lantområdes införlivande med stad eller utbrytning
att bilda stad funnit nödigt meddela. Så skedde exempelvis vid förlänande av
stadsrättigheter år 1911 åt Trollhättan och år 1913 åt Nässjö samt vid 1913
års förordnanden om införlivningar av lantområden med städerna Hälsingborg
och Malmö. I andra fall saknas, oaktat utbrytningen ur väghåll -

152

ningsdistriktet givit anledning till utförliga stadganden, bestämmelse, huru
förhållas skall med rätten till vägarna inom den utbrutna delen av distriktet.
Av sådana fall må nämnas förordnandena med anledning av stadsrättigheters
förlänande åt Tidaholm år 1909, Huskvarna, Arvika och Eslöv
år 1910 samt Hässleholm och Djursholm år 1913 ävensom förordnandena
om inkorporering av lantområde med Oskarshamn år 1911 samt Vaxholm,
Lund och Umeå år 1912. Att i dessa fall icke blivit meddelade föreskrifter
i det ifrågavarande hänseendet får emellertid ingalunda tolkas som om
därmed vore avsett, att med rätten till vägarna skulle förhållas annorledes
än i de fall, där Kungl. Maj:t lämnat uttryckliga föreskrifter. Anledningen
till saknaden av föreskrifter torde i stället böra sökas däri, att KungL
Maj:t funnit det vara så självklart, att rätten till vägarna följer området,
att några föreskrifter i dessa fall icke ansetts erforderliga. Såsom ett uttryck
för att jämväl den positiva lagstiftningen, där densamma kommit i
beröring med förevarande spörsmål, anslutit sig till den uppfattning, åt
vilken bär givits uttryck, torde få anses stadgandet i 9 § i lagen angående
stadsplan och tomtindelning (fr. o. in. år 1918 1 kap. 15 § lagen
om fastighetsbildning i stad),1 att allmän väg, som enligt fastställd stadsplan
ingår i gatumark, skall tillfalla staden utan ersättning.

Stadgandet i den av kommittén föreslagna 5 § avser visserligen omedelbart
allenast det inbördes förhållandet mellan primärkommuner. Då
emellertid stadgandet står i full överensstämmelse med rådande rättsuppfattning
och den praxis, som vid uppgörelser med väghållningsdistrikt
redan tillämpas, torde anledning ej finnas att antaga annat än att den i
stadgandet uttryckta grundsats skall fortfarande vinna tillämpning vid
varje indelningsändring, där dylik fråga föreligger.

Det torde av flera skäl hittills föga förekommit, att vid kommunal
indelningsändring den här avhandlade frågan, såvitt angår andra trafikleder
än de i vägdelning intagna, tillvunnit sig någon uppmärksamhet.
Dels har frågan ansetts höra till de självklara, och dels göra olika om 1

Lagen angående stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907, som nu reglerar
rikets stadsplaneväsen, upphör med 1917 års utgång att gälla och ersättes av 1 kap. i lagen
den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad. Då i kommitténs betänkande användes uttrycket
stadsplanelagstiftningen, avses därmed såväl förstnämnda lag som motsvarande del av
fastighetsbildningslagen.

ständigheter, att hithörande spörsmål sällan kunna uppkomma vid kommunala
indelningsändringar.

Vad vägar angår torde det å landsbygden vara ganska sällsynt, att sådana
finnas i kommunal ägo. De vägar, vilka icke ingå i vägdelniim, äro merendels
antingen undantagna vid skiftesförrättningar och tillhöra skifteslag en eller
ock sådana enskilda vägar, som avses i 1907 års lag om enskilda vägar pålandet.

Beträffande gator och andra allmänna platser enligt fastställd stadsplan
är det en annan omständighet, som förhindrat, att frågan kommit till
synes. Det torde nämligen hittills icke hava inträffat och kommer måhända
icke heller att inträffa, att klyvning av kommun, inom vilken finnes ett i
stadsplan lagt område, sker på sådant sätt, att detta område varder mellan
olika kommuner delat. Merendels ingår det i stadsplan intagna området
i ett municipalsamhälle, och vid såväl köpingsutbrytning som inkorporering
av kommundel med stad torde väl förhållandena alltid vara sådana,
att det framför allt är municipalsarahällets område, vars skiljande
från landskommunen påkallas. Vid sådant förhållande kommer vid köpingsutbrytning
frågan om municipalsamhällets förmögenhet icke att giva
anledning till någon åtgärd. Vidkommande åter införlivande med stad av
municipalsamhällets område kommer vid sådant tillfälle staden att övertaga
municipalsamhällets tillgångar och förbindelser enligt regeln om universalsuccession,
vilken regel då kommer att helt undanskymma den här
avsedda principen och till synes göra den obehövlig.

Det kan ifrågasättas, huruvida den av kommittén uppställda rättsregeln
angående den kommun tillkommande rätt till gatumark bör, såsom
kommittén föreslagit, inskränkas till att gälla endast mark, som redan är
till gata utlagd. Skäl synas kunna anföras till förmån för sagda regels utsträckande
att omfatta även sådan i kommunal ägo varande mark, vilken
enligt fastställd stadsplan är avsedd till gata, ehuru dess utläggande ännu
icke skett. Det bör emellertid härvid ihågkommas, att, innan utläggandet
ifrågakommer, det kan hava visat sig nödvändigt att ändra planen. Även
må beaktas, att synnerligen ofta sådan till gata avsedd mark icke kan lösgöras,
i det att den ingår såsom del i en bebyggd tomt. I sådana fall
skulle tydligen ett överflyttande av äganderätten till gatumarken föranleda
åtskilliga svårigheter. Om således någon utsträckning av den här avband 20—15367S.

154

Övriga tillgångar
samt
förbindelser.

lade rättsregeln icke synes böra ifrågakomma, bör detta naturligtvis icke
utesluta, att vid uppgörelses träffande hänsyn tages till grunderna för
densamma, då till gata avsedd men ännu icke utlagd mark förekommer
inom område, som skall överflyttas.

I detta sammanhang torde lämpligen böra beröras de förhållanden,
som kunna uppstå såsom följd av att kommuns rättigheter eller förpliktelser
med hänsyn till trafikledernas upplåtande icke äro vid tidpunkten för
den kommunala indelningsändringens genomförande slutgiltigt ordnade.
Härvid är att beakta, att stadsplanen är att anse såsom en vid själva området
fästad egenskap, som med avseende å verkningar, rättigheter eller
skyldigheter, icke beröres av indelningsändring, som stadsplaneområdet
må undergå. De på stadsplanen grundade rättigheterna, de enskildas såväl
som det allmännas, rikta sig mot eller tillkomma den kommun, inom
vilken området finnes. Om denna kommun växlar, växlar av sig självt
också bäraren av de kommunala skyldigheterna och befogenheterna i förevarande
hänseende. Härav torde följa, att exempelvis den rätt till ersättning
för värdet av gatumark, som i vissa fåll tillkommer stad eller stadsliknande
samhälle, utan vidare övergår till det samhälle, inom vilket vid
indelningsändring marken kommer att ligga, eller att i en omedelbart på
stadsplanen samt gällande stadgande!! om stadsplan och tomtindelning
grundad rättegång, i vilken kommun är part, vid områdets överflyttande i
kommunalt hänseende den nya kommunen av sig självt inträder såsom part
i stället för den kommun, inom vilken området tidigare legat. Vidkommande
åter rättegångar, som icke hava sådan grund, såsom rättegångar,
som för sitt anhängiggörande fordrat ett speciellt expropriationstillstånd
(exempelvis enligt 11 § stadsplanelagen, resp. 1 kap. 17 § lagen om
fastighetsbildning i stad), torde icke dylik omedelbar succession i partställningen
kunna antagas.

Vad angår övriga kommunala tillgångar ävensom de kommunala
förbindelserna innebär förslaget, såsom förut nämnts, att de, i händelse
kommunen i sin helhet förenas med annan kommun och annan föreskrift
icke blivit meddelad, övergå till den nya kommunen. För det fall att
kommun delas, vare sig del av densamma utbrytes till självständig kom -

155

raun eller införlivas med annan kommun, föreslår kommittén, att den
delade kommunens tillgångar, om vilka nu är fråga, och förbindelser
må kunna antingen helt tilläggas endera av de ändrade eller nybildade
kommunerna eller mellan dem fördelas. Det förra torde kunna förekomma,
då den utbrutna delen är av ringa omfattning och ekonomisk betydelse.
Det lärer i sådant fall finnas ganska naturligt, att den minskade kommunen
fortfarande förbliver i besittning av de kommunala tillgångarna och
svarar för de kommunala förbindelserna. I allmänhet lära dock förhållandena
vara sådana, att vid kommundelning eu delning även av tillgångar
och skulder kräves och bör medgivas.

En dylik fördelning bör givetvis gå ut på att låta en var av de
delar, i vilka den äldre kommunen skall styckas, komma i åtnjutande av
och, i händelse den skall förenas med annan kommun, till denna föra med
sig den andel i kommunens gemensamma tillgångar, som rätteligen bör
tillkomma densamma, och på liknande sätt bliva ansvarig för motsvarande
del av förbindelserna. Uppskattningen av denna andel måste alltid i större
eller mindre mån bliva eu skälighetsprövning, men i regel torde ur eu
jämförelse mellan de olika delarnas invånareantal eller beskattningsföremål
eller ur en kombination av båda dessa faktorer kunna härledas en
jämförelsegrund, som kan anses fullt tillfredsställande. Understundom
kunna dock även andra förhållanden böra inverka, såsom exempelvis om
ena delen har anspråk på särskild fördel av kommunal donation och dylikt.

I överensstämmelse härmed är 6 § i kommitténs förslag i denna del avfattad.

I fråga om fördelningens verkställighet har kommittén i 7 § lämnat,
vissa anvisningar, vilka, såvitt lämpligen ske kan, böra följas. Dessa hänföra
sig, vad tillgångarna angår, till den uppdelning av statens och kommunernas
förmögenhet, som plägar göras med hänsyn till dess ändamålsbestämning,
nämligen i finansförmögenhet, som genom sitt penningvärde,
och förvaltningsförmögenhet, som genom sitt bruksvärde kommer i betraktande
såsom medel för den offentliga verksamheten. Den första gruppen
omfattar sådana förmögenhetsobjekt, vilka, ehuru i offentlig ägo, äro av
rent privatekonomisk natur: penningar, aktier, fast egendom, för vilkas
disponerande särskilda bestämmelser ej gälla, m. m. Till den senare

Delnings grund.

Fördelningens
verkställighet.

Tillqång arna.

156

gruppen höra exempelvis sådana förmögenhetsobjekt som skolor, försörjningsinrättningar
och sjukhus. Jämte och utöver dessa grupper nämnes
ofta en tredje, kallad offentlig egendom, utgörande sådan egendom, vilken,
oavsett huruvida den tillhör det allmänna, lagligen icke kan eller får användas
för annat ändamål än fullgörandet av den med egendomen avsedda
offentliga uppgiften. Såsom exempel på sådan egendom må nämnas
kyrkor, begravningsplatser (»vigd jord») samt vägar och gator.

Kommittén har velat betona angelägenheten av, att den kommunala
förvaltning sförmögenheten, så långt ske kan, bibehålies till den användning,
för vilken den är avsedd, och att således skolfastigheter, försörjningsinrättningar,
sjukhus m. in., som uteslutande eller huvudsakligen
äro avsedda till gagn för ett visst område, tilläggas den kommun, som
området kommer att tillhöra. Annorlunda ställer sig saken med den rena
finansförmögenheten: den bör tilldelas den kommun, som med hänsyn till
egendomens beskaffenhet eller rättvis fördelning finnes mest berättigad att
övertaga densamma. Tillgång av sist omförmälta slag är synnerligen
lämplig till utjämning, sedan förvaltningsförmögenheten delats med hänsyn
till dess ändamål.

Av kommunala fordringar har kommittén icke funnit anledning
nämna annan än fordran för ogulden kommunalutskyld, beträffande vilken
i 7 § givits anvisning om, att den bör övertagas av den kommun,
inom vilken debiteringen skulle hava skett, om indelningsändringen då
varit genomförd. Att denna bestämmelse ansetts böra i lagen intagas,
sammanhänger med frågan om ordnandet av reglerna för rösträttens utövande
vid kommuns delning. Denna fråga kommer således kommittén
att återupptaga till behandling något längre fram.

Angående annan i uppgörelsen ingående egendom än som nu blivit
nämnd har i 7 § endast intagits den bestämmelse, att sådan egendom bör
tilldelas den kommun, som med hänsyn till egendomens beskaffenhet eller
rättvis fördelning finnes mest berättigad att övertaga densamma.

Vidkommande den ställning, hittillsvarande praxis intagit, må nämnas,
att, kommittén veterligt, någon bestämmelse om delning av fordringar
för oguldna kommunalutskylder icke vid något tillfälle meddelats.
Övriga i 7 § lämnade anvisningar äro ganska självklara och det må an -

ses helt naturligt, att desamma allmänt tillämpats. Särskilt beträffande
skolhus har kommittén sig bekanta flera fall, där avgörande träffats i överensstämmelse
med den i 7 § givna bestämmelse angående för visst område
huvudsakligen avsedd fast egendom (se exempelvis förordnanden om
områdes in förlivning med Härnösand 1890 och Gävle 1910).

Kommittén föreslår, såsom redan nämnts, lagfästande av den grundsats
att kommunal skuld må, liksom kommunal tillgång, kunna helt eller
till viss del överflyttas från en kommun till annan. Även har omtalats,
att kommittén därjämte, till skyddande av fordringsägarnas intresse såväl
vid sådant tillfälle som för det fall, att kommun lider minskning av sitt
område, föreslår en anordning, varigenom fordringsägaren blir satt i tillfälle
att i sista hand göra sitt krav gällande jämväl mot den kommun
eller det kommunala område, som genom skuldöverflyttningen eller kommundelningen
befriats från omedelbar ansvarighet. Att en civilrättsligt
så egendomlig åtgärd som överflyttande utan fordringsägarens medgivande
av betalningsskyldighet från en gäldenär till en annan bör i görligaste
mån undvikas, även om särskilda skyddsåtgärder finnas tillgängliga, synes
tydligt. Hittillsvarande praxis har, såsom redan framhållits, undvikit dylik
åtgärd, i det att den ganska ofta vid kommunala indelningsändringar
förekommande s. k. skulddelningen i själva verket inskränkt sig till ett
åläconnde för den kommun, som utbrutits eller med vilken utbruten del
förenats, att till den minskade kommunen lämna bidrag till fullgörande av
dess i förhållande till fordringsägaren oförändrade betalningsskyldighet. Att
kommittén funnit sig böra föreslå bestämmelser, som gå längre än de i
praxis hittills tillämpade, motiveras dels med önskvärdheten att vid det
kommunala förmögenhetsskiftets förrättande hava största möjliga frihet
att laga efter lägligheten, dels med det förhållandet att utan rätt till
verklig överflyttning av betalningsskyldighet skifte stundom, nämligen
vid kommuns fullständiga delning mellan andra kommuner, skulle vara
omöjligt, och dels slutligen med de åtgärder till fordringsägarnas skyddande,
som tillika föreslås.

Kommittén har icke ansett nödigt att i den föreslagna 7 § intaga
andra anvisningar i fråga om skulddelningen än att skuld, som vilar å

Skulderna.

158

eller tillkommit för egendom, som anses böra tilldelas viss kommun, bör
till betalning övertagas av samma kommun, samt att annan skuld bör
fördelas till betalning efter ty med hänsyn till övertagna tillgångar och i
övrigt rättvis fördelning finnes skäligt.

Vid den ekonomiska uppgörelsen är självfallet att taga hänsyn ej
endast till skulder i detta ords egentliga mening utan även till mångahanda
andra kommunala förbindelser. Att medelst allmänna bestämmelser reglera
alla de spörsmål, som i följd av dylika förbindelser kunna uppstå, är uppenbarligen
icke möjligt. Kommittén vill emellertid erinra om vikten av
att vid fråga om indelningsändring de kommunala föidrindelserna av alla
slag varda så fullständigt som möjligt upptagna till bedömande. Särskilt
må härvid påminnas om nödvändigheten av att vederbörande kommuns förpliktelser
med hänsyn till sina befattningshavare (deras anställning, avlöning
och pensionsrätt) varda noggrant granskade, så att bestämmelserna
angående reglerande av befattningshavarnes ställning vid indelningsändringen
uppgöras med nödig fullständighet liksom även med tagen hänsyn
till de privaträttsliga förhållandenas anspråk på att varda respekterade.

Tillgång Kommitténs förslag till fördelning av kommunala tillgångar och för dlZher£å

bindelser är byggdt på den princip, att de kommunala tillgångarna och skultilläggas
dd derna skola, om ock de varda överflyttade från en kommun till annan

av anclrad J ?

eller nybil- dock förbliva i eminent mening kommunala och förty följa den kommumun™
nala indelningen. Denna princip ansluter sig ju till den i kommunallagarna
uttryckta grundsatsen om kommunen såsom en ekonomisk enhet.
Att undantag från denna grundsats må stadgas, förutsättes emellertid i
kommunallagarna (förordningen om kommunalstyrelse på landet 5 § och
förordningen om kommunalstyrelse i stad 5 §). Enligt kommitténs mening
kunna förhållandena vid kommunala indelningsändringar av varje slag i
särskilt fall vara av den beskaffenhet, att tillfälle att göra undantag från
den eljest gällande principen bör beredas. Det kan sålunda tänkas, att
viss kommunal tillgång, exempelvis en donationsfond, befinnes vara uppenbarligen
avsedd icke för kommunen såsom sådan utan för det område, kommunen
vid donationens erhållande omfattade. Vidkommande skuld eller

159

annan förbindelse kunna stundom särskilda förhållanden göra det, skäligt
och önskvärt, att det kommunala område, som är för förbindelsen ansvarigt,
icke utvidgas. 1 sådant hänseende må erinras, hurusom vid hel kornmuns
införlivande med annan kommun Kungl. Maj:ts föreskrift, att den utvidgade
kommunen skall övertaga ansvarigheten för de förutvarande kommunernas
skulder, plägat inskränkas genom tillägget »allt efter avdrag ar'' den
kapital- och ränteinbetalning, som bör vara verkställd före den dag, då
införlivningen äger rum». Med denna bestämmelse torde hava avsetts att
stadga, att, för den händelse en av de förutvarande kommunerna skulle
finnas hava gjort sig skyldig till försummelse i nämnda hänseende, följden
av dylik försummelse skall drabba icke hela den utvidgade kommunen
utan endast den del av densamma, som till sitt område motsvarar den
försumliga kommunen.1 Ävenledes må nämnas, att i förordnandet år
1915 om Bromma kommuns införlivande med Stockholm eu föreskrift av
enahanda innebörd givils med ändamål att förekomma, att Bromma kommun
skulle kunna genom upptagande av lån under tiden efter det förordnandet
meddelats men innan det trätt i kraft tillförbinda Stockholms stad utan
dess medgivande betalningsskyldighet för skuld. Föreskriften innehåller,
att stadens ansvarighet för lån, upptagna av Bromma kommun och Mariehälls
inom kommunen belägna municipalsamhälle, skall avse endast sådana
lån, som upptagits före införlivningsförordnandets utfärdande eller därefter
upptagas antingen enligt Kungl. Maj:ts beslut eller med stadens särskilda
medgivande, ävensom att, därest meningsskiljaktighet skulle uppstå i fråga
om återbetalning av lån, som landskommunen upptagit, Kungl. Maj:t vill på
anmälan bestämma om sättet för frågans lösande; och skall belopp, som

1 I det kommittén veterlig! enda fall, då denna fråga hänskjutits till rättslig prövning,
har dock den här avsedda bestämmelsen i dess ovannämnda avfattning icke av domstolarna
funnits innefatta tillräcklig grund för inkorporeringskommunens befriande från betalningsskyldighet
för skuld, somt bort vara gulden före införlivningens ikraftträdande. Genom
Stockholms rådstuvurätts dom den 17 december 1913 i mål mellan Stockholms Enskilda
Bank och Stockholms stad, vilken dom blivit den 23 juni 1915 av Svea hovx-ätt fastställd,
har nämligen Stockholms stad, ehuru i förordnandet om Brännkyrka kommuns införlivande
med staden finnes meddelad sådan bestämmelse, som ovan omtalats, blivit ålagd gälda skuld
av nämnda beskaffenhet, som Brännkyrka kommun ådragit sig. En av hovrättens ledamöter
var dock skiljaktig och ansåg, att då den ifrågavarande skulden bort gäldas före den dag,
då införlivningen ägde rum, staden icke kunde åläggas att infria skulden.

160

Särskilda

ersättnings

frågor.

därvid finnes böra drabba allenast landskommunen, särskilt uttaxeras ensamt
å dess skattskyldiga medlemmar. Av skäl, som sålunda anförts, bär
kommittén ansett nödigt, att i 6 § införes stadgande därom, att, där särskilda
omständigheter därtill föranleda, vid uppgörelse jämväl må träffas
bestämmelse, varigenom kommunal tillgång eller förbindelse tillägges allenast
del av ändrad eller nybildad kommun.

Av olika anledningar kan den ekonomiska uppgörelsen kommuner
emellan i regel icke inskränkas till att omfatta endast fördelning av förefintliga
tillgångar och skulder. Viss tillgångs beskaffenhet och ändamål
disponera den att, oavsett värdet, i sin helhet tillfalla endera kommunen.
Verklig delning av skuld bör i möjligaste mån undvikas. Sådana omständigheter
orsaka, att till användning jämte de förutvarande förmögenhetsobjekten
nya sådana måste skapas genom stadfästande av ersättningsanspråk.
Den kommun, vilken tilldelas en större andel av de i uppgörelsen
ingående tillgångarna än som tillkommer den i förhållande till den
använda delningsgrunden och till fördelningen av de förefintliga skulderna,
bör rättvisligen lämna en särskild gottgörelse till den andra parten
och vice versa. Den utjämning, varom här är fråga, utgör tydligen icke
något annat än ett led i själva förmögenhetsdelningen. Därest denna
sistnämnda skulle kunna göras till föremål för domstols prövning, skulle
uppenbarligen sådana ersättningsfrågor däri inbegripas. Frågan om åstadkommande
av utjämning vid förmögenhetsdelningen är, i lika mån som
övriga delningsspörsmål, av rättslig beskaffenhet, om ock domstols prövning
undandragen.

Av annan natur är eu ersättningsfråga, som emellertid vid uppgörelsens
ordnande ofta nog förenas eller sammanbindes med den nyssnämnda.
Den fråga, här åsyftas, gäller kommuns anspråk på ersättning
för genom indelningsändring orsakat allmänt försvagande av kommunens
förmåga att fullgöra sina uppgifter. Kommunen anser sig hava genom
områdesminskningen gått miste om skatteinkomster till större belopp än
den motsvarande minskningen av de kommunala förpliktelserna. Kommunens
hela status har försämrats och försvagats. Enahanda är förhållandet,
om kommun genom ökning av området varder belastad med

161

nya förpliktelser, vilka icke tillräckligt motsvaras av genom ökningen
erhållna fördelar. Eftersom kommun icke äger något rättsligt anspråk
på att varda bibehållen vid sitt område utan förändring, kan kommuns
krav på ersättning av annan kommun för av förändringen orsakad förlust
eller skada av här ifrågavarande natur icke anses vila på rättslig grund.
Men billighetshänsyn fordra uppenbarligen, att icke den ena kommunen
varder av staten mera än skäligt gynnad på den andras bekostnad och
att icke genom ändringar i indelningen åstadkommas några väsentliga
rubbningar av kommunernas bestående finansiella förhållanden.

Båda de nu nämnda slagen av ersättningsanspråk hava i praxis
vunnit tillämpning.

Vad först angår den utjämning, som för rättvis och praktisk fördelning
av tillgångar och skulder må finnas skälig, torde det icke vara
anledning att söka utfinna några bestämda regler för de hittills i detta
hänseende givna förordnandena. Sådana förordnanden måste uppenbarligen
alltid jämkas efter de föreliggande, växlande förhållandena. Det må
anmärkas, att de här ifrågavarande ersättningsanspråken ofta sammankopplats
med frågan om ersättning för minskning av den kommunala bärkraften
på så sätt, att en ersättning blivit bestämd av den storlek, att den
ansetts kunna inrymma gottgörelse för såväl uppkommet underskott vid förmögenhetsdelningen
som försämring av kommunens ekonomiska ställning.

Vidkommande skatteersättningsfrågan har ovan angivna uppfattning
av denna ersättnings grund och beskaffenhet såtillvida städse varit i praxis
erkänd, att ersättning av ifrågavarande art, där den ej undantagsvis fixerats
till en summa att erläggas på en gång, bestämts att utgå för en
viss begränsad övergångstid, så avmätt, att kommunerna ansetts under
den>amma skola växa in i de av indelningsändringen föranledda nya förhållandena.
Men normerna för ersättningens beräknande synas ha undergått
eu viss utveckling. Till en början synes man hava åsyftat så avväga
ersättningen, att ej blott kommunernas ekonomiska ställning skulle under
övergångstiden bibehållas såvitt möjligt orubbad utan även de vid det
kommunala området starkast fästade — jordägarna — skulle i skatteavseende
få under samma tid åtnjuta förmånen av status quo. Såsom uttryck
för denna syn på tingen kan hänvisas till den i 1872 års förord 21—JS367S.

162

ilande om införlivning av delar av Helgona och Nicolai socknar med Nyköping
förekommande bestämmelsen, att det skulle åligga staden att under
tjugu år till nämnda kommuner var för sig utbetala det belopp, vartill, i
händelse indelningsändringen icke ägt rum, inom vardera kommunen kommunalutskylderna
för de överflyttade lägenheterna skulle hava efter deras
dåvarande fyrktal, jämfört med kommunens övriga, uppgått, varjämte staden
skulle vara tillförbunden att under samma tjugu år av de Helgona
socken frånskilda lägenheterna ej utkräva högre kommunalavgifter, än de
vid tiden för förordnandets meddelande erlade till Helgona kommun. Och
på samma grund vila alla de förordnanden, vilka tidigare ofta blivit meddelade
om skattelindring för jordägarna inom det överflyttade området.

Denna åskådning har emellertid vid senare tiders indelningsändringar
fått lämna rum för en annan, som går därpå ut, att den enskilde
skattdragaren ej har befogat anspråk på särskild lindring under övergångstiden,
och att ersättningens utmätande bör ske allenast med hänsyn
till indelningsänd ringens inverkan på kommunernas allmänna bärkraft i
förhållande till de kommunala krav, som efter indelningsändringen komma
att ställas på dem.

Skadeersättning, vilken synnerligen ofta tillerkännes socken, varav del
införlivas med stad eller utbrytes att bilda köping, har under senare tid merendels
beräknats efter årliga medeltalet av de på det överflyttade områdets
skatteobjekt debiterade eller av dem guld na koinmunalutskylder under senaste
åren samt bestämts att utgå under viss tid, vanligen tjugu år, ofta
nog med rätt för staden att efter kapitalisering på eu gång inbetala ersättningen.
I förordnandet år 1913 om införlivning med staden Karlstad
av del av Karlstads socken bestämdes sålunda, att staden skulle årligen
under tjugu år, räknat från och med år 1914, såsom ersättning för landskommunens
och skolväsendets minskade inkomster till följd av överflyttningen
till socknen erlägga ett belopp, motsvarande årliga medeltalet av
de utskylder och avgifter för ifrågavarande ändamål, som inom det överflyttade
området varit utdebiterade för utgörande under åren 1910—1912,
dock med avdrag av medgivna avkortningar och avskrivningar. Skatteersättningsbestämmelsen
i förordnandet år 1915 om Trollhättans inträdande
i utövning av stadsrättigheter innehöll, att Trollhättan skulle årligen under

1(53

tjugu år till Västra Tunhems kommun betala ersättning för den inkomstminskning,
som Västra Tunhems kommun på grund av överflyttningen fått
vidkännas, beräknad efter medeltalet av influtna, för kommunala och kyrkliga
ändamål samt skolväsendet utdebiterade utskylder inom det överflyttade
området under åren 1907—1911, dock med avdrag för vad som därav belöpte
för gäldande av räntor och amortering samt kostnader för fattigvård.
Den i sistnämnda förordnande antydda synpunkten, att vid skattcersättningens
utmätande exkorporeringskommunens förlust bör beräknas med tagen
hänsyn jämväl till de kostnader, från vilka kommunen befrias genom exkorporeringen,
har ännu mera iakttagits i förordnandet år 1910 om Bomhusområdets
införlivning med Gävle. Enligt detsamma ålades Gävle att
såsom ersättning för kommunens, kyrkans och skolväsendets minskade inkomster
till följd av överflyttningen till Valbo socken årligen under tjugu
år erlägga ett belopp, motsvarande medeltalet för åren 1906—1910 av de
utskylder, som för ifrågavarande ändamål utgått från det överflyttade området,
dock med avdrag för medeltalet för nämnda år av avskrivna och
avkortade utskylder samt av utgifter för skolväsen, hälsovård, polis med
mera för samma område och där bosatta personer, i den mån dessa utgifter
ej ersatts genom bidrag från stat och landsting.

I förordnandet år 1914 om införlivande med köpingen Malmköping
av del av Lilla Malina socken göres -bestämd åtskillnad mellan skatteersättningen
och den ersättning, som för utjämning vid förmögenhetsdelningen
funnits erforderlig. Köpingen ålägges nämligen att dels till
socknen utgiva ersättning för inkomstminskning med ett enligt angivna
grunder beräknat belopp och dels under viss tid lämna socknen bidrag
till amortering och förräntning av ett av socknen upptaget lån.

De här avhandlade ersättningsfrågorna hava synts kommittén icke böra
i vidare mån göras till föremål för behandling i lagen än att befogenheten
av anspråk på ersättning av båda de ovan angivna skälen er kännes och
grunderna för dylika frågors bedömande helt allmänt angivas. Detaljerna
tillkommer det praxis att efter omständigheterna utforma.

I förslagets 7 § har kommittén således infogat stadgande att, för den
händelse endera av de ändrade eller nybildade kommunerna övertagit
större andel av tillgångarna eller skulderna än som med hänsyn till

164

fördelningen i övrigt skäligen må anses å densamma belöpa, utjämning
må ske genom ersättning i penningar.

I 8 § har upptagits stadgande angående den ersättning för genom
indelningsändring åsamkad förlust eller skada, som må tillkomma kommun.
Vid bedömandet av sådan fråga är det enligt kommitténs mening av vikt,
att ej endast hänsyn tages till den minskning av kommunens skattekraft,
vartill indelningsändring må förardeda, utan även att detta förhållande bedömes
i sammanhang med övriga omständigheter, som skäligen böra på
frågan inverka. Hefinnes den försämring'' i kommunens ekonomiska ställnin",
som av indelningsändringen orsakas, i större eller mindre mån mot C''

O O

svaras av befrielse från kommunen åliggande förpliktelser, böra givetvis
vid beräknandet av kommunens förlust dessa båda omständigheter vägas
mot varandra. Men även om det vid sådant jämförande av debet och
kredit skulle finnas, att kommunen blivit tillskyndad förlust, bör därav
ingalunda med nödvändighet följa, att det bör åligga annan av indelningsändringen
berörd kommun att ersätta denna förlust. Stundom torde
det nämligen visa sig, att den till sitt område minskade kommunens förlust
på intet sätt kommer att motsvaras av någon vinst för den ökade
kommunen. Fastmera kan det inträffa, att oturådesförändringen kommer
att jämväl för den sistnämnda kommunen orsaka försämring i dess ekonomiska
ställning. Så komma förhållandena ofta nog att gestalta sig i
sådant fall, där en försummad och efterbliven förstadsbildning överflyttas
från landskommun till stad, med avsikt att staden skall sättas i tillfälle
att inom förstaden vidtaga de erforderliga anordningar till allmänt gagn,
som landskommunen underlåtit. Att i dylikt fall de kostnader, som införlivningen
kommer att åsamka staden, böra tagas i beräkning vid prövning
av fråga, huruvida det bör åligga staden att till landskommunen utgiva
ersättning, synes uppenbart. Hänsyn bör givetvis också tagas till de båda
kommunernas förutvarande skattebelastning. Åt de synpunkter, som nu framhållits,
har kommittén velat giva uttryck, då kommittén föreslagit sådant
innehåll åt den ifrågavarande bestämmelsen, att för stadgande av ersättning
— att utgå på en gång eller under viss tid — kräves, såväl att genom
indelningsändringen endera kommunens allmänna ekonomiska ställning
varder avsevärt försämrad utan att sådant uppväges av den befrielse från

165

kommunala förpliktelser, vilken genom indelningsändringen vinnes, som
ock att den andra kommunen finnes skäligen böra därför giva ersättning.

Ändring av indelningen i primärkommuner för ofta med sig eller
äger rum i sammanhang med ändringar jämväl i andra indelningshänseenden.
I 26 § i förslaget till denna lag gives erinran härom, i det att
där framhålles angelägenheten av att den utredning, som skall föregå avgörandet
av fråga om kommunal indelningsändring, kommer att avse jämväl
andra indelningsåndringar, vartill den kommunala ändringen finnes
böra föranleda. Den kommunala och den kyrkliga indelningens beroende
av varandra skulle visserligen enligt kommitténs förslag komma att varda
upphävt, men önskvärdheten av överensstämmelse i allmänhet mellan dessa
bada indelningar kommer därför icke att bliva mindre. Vad övriga indelningar
angår kommer det alltjämt att finnas fall, där kommunal indelningsändring
bör eller måste föra med sig ändringar i andra hänseenden. På
grund av stadens egenskap att vara ej endast en kommunal utan ock —
med undantag för städer under landsrätt — en administrativ och judiciell
enhet, kommer införlivning med stad av landskommun eller del därav
att, med nämnda undantag, orsaka ändring jämväl i den administrativa
och judiciella indelningen: fögderiets, länsmansdistriktets och tingslagets
områden varda genom inkorporeringen minskade.1 Enahanda områdesminskning
drabbar tingslaget såsom kommunal enhet och häradet såsom väghållningsdistrikt.
Deltager icke staden i landsting eller kommer staden
att i följd av införlivningen utträda ur landstinget, följer jämväl ändring
av landstingsområdet.

Samtliga dessa ändringar kunna föranleda ekonomiska uppgörelser
av varjehanda slag. Med hänsyn till de olika indelningarnas olika beskaffenhet
och ändamål samt betydelsen av att indelningarna icke samman 1

Kommittén vill i detta samband erinra om den omorganisation av fögderiförvaltningen,
som den 1 januari 1918 träder i kraft. Denna innebär bland annat, att kronofogdetjänsterna
indragas, medan länsmännen bibehållas, ehuru med utvidgad befogenhet och med
den förändrade titeln landsfiskal. Indelningen i länsmansdistrikt ersättes därvid med en i
det väsentliga därmed överensstämmande indelning i landsfiskalsdistrikt. Fögderiet såsom
indelningsenhet bibehålies åter, men allenast såsom betecknande häradsskrivarens verksamhetskrets.

Mildra i sammanhang

med kommunala
indelning
sändringar
förtkommande

ekonomiska
uppgörelser.

166

blandas, är det av vikt,'' att de olika enheternas ekonomiska uppgörelser
hållas omsorgsfullt åtskilda från varandra. Icke sällan bar emellertid
underlåtenhet att aktgiva härpå förekommit. Stundom äro de sammanblandningar,
som ägt rum, av beskaffenhet att kunna medföra betydande
praktiska olägenheter. Såsom exempel må nämnas, att i förordnandet år
1911 om införlivande av eu del av Döderhults socken i såväl kommunalt
som ecklesiastikt hänseende med staden Oskarshamn finnes stadgat, att
staden skall såsom ersättning för den minskning i inkomst, som genom
överflyttningen vållas Döderhults socken, till socknen erlägga ett belopp
av 30 000 kronor, utan att det av förordnandet kan inhämtas, huruvida
eller i vad mån beloppet skall belasta staden såsom borgerlig kommun
eller stadsförsamlino-en eller tillcrodokomma den borgerliga landskommunen
eller den kyrkliga socknen. Flera liknande fall kunna anföras.

Vad angår de olika slag av uppgörelser, som kunna ifrågakomma,
må påpekas, att kommittén ansett sig böra föreslå, att stadgandena angående
uppgörelse vid kommunala indelningsändringar skola vara tillämpliga
jämväl i fråga om kyrkoförsamlingar och skoldistrikt (se vederbörande
§§ i lagförslagets 2 kap.). Dessa indelningsenheters likhet med de borgerliga
primärkommunerna i struktur, förvaltning och ekonomi synes göra
sådan anordning påkallad.

För andra slags indelningsändringar finner kommittén särskilda stadganden
angående de ekonomiska förhållandenas ordnande icke vara erforderliga.
För den händelse och i mån sådana stadganden emellertid skulle
komma att visa sig behövliga, torde plats lämpligast beredas dem i de
särskilda författningar, som reglera dessa indelningsenheters funktioner,
såsom landstingsförordningen och väglagen. För närvarande göres icke
något förslag därom. Såsom i fråga om stadgandet angående rätten till
väg- och gatumark redan nämnts, håller nämligen kommittén före, att de
föreslagna huvudreglerna för ordnandet av den ekonomiska uppgörelsen
mellan primärkommunerna komma, så mycket hellre som de stödja sig på
redan gängse praxis och rättsuppfattning, att av sig självt vinna användning
jämväl vid de uppgörelser, Kungl. Maj:t kan finna skäligt att vid
andra indelningsändringar fastställa. Visserligen böra de särskilda reglerna
om rätt till överflyttning av skuld och om fordringsägarens skyddande

167

vid sådant tillfälle icke anses inbegripna i sådan utvidgning av stadgandenas
tillämpning, men det torde kunna antagas, att behov härutinnan
icke föreligger.

Vidkommande de uppgörelser, som ofta no g förekomma årriellan stad
ena sidan samt väghållningsdistrikt, tingslag och landstingskommun å andra
sidan, torde närmare redogörelse här icke vara erforderlig. Såsom påvisats,
anses det vara självklart, att väghållningsdistriktets rätt till vägarna följer
området. I fråga om tingslagets och landstingskommuns förvaltningsförmögenhet
synes det icke vid något tillfälle, vare sig uttrycklig föreskrift därom
meddelats eller icke, hava varit ifrågasatt annat än att densamma, med hänsyn
till beskaffenheten och ändamålet, skulle odelad förbliva hos sin ursprunglige
ägare. De särskilda föreskrifter, som vid utbrytning ur kommuner av här
avsedda slag meddelats, hava merendels, beträffande väghållningsdistriktet,
gällt skyldighet att bekosta beslutade men ännu icke fullbordade väganläggningar
samt reglerandet av vissa fastigheters naturaunderhållsskyldighet
och i övrigt haft avseende å skulderna. Härvid har det särdeles ofta inträffat,
att staden, oaktat den icke tillerkänts andel i tillgångar, förpliktats
lämna bidrag till betalning av skuld. Säkerligen har vid sådana tillfällen
stundom skatteersättningssynpunkten i viss mån gjort sig gällande,
om ock den icke framträtt uppenbart. I förordnandena år 1912 angående
Brännkyrkas införlivning och år 1915 angående Brommas införlivning
med Stockholm ålades emellertid staden, som frånkändes rätt till
andel i landstingets tillgångar, icke endast skyldighet att lämna bidrag till
betalning av landstingets skuld utan ock därutöver en särskilt fastställd
skadeersättning. I endast ett fall, kommittén veterligt, har vid införlivning
med stad staden tillagts rätt till andel i någon landstingets tillgång,
dock icke sådan av förvaltningsförmögenhets natur, nämligen vid förordnandet
år 1905 om Lundby sockens införlivande med Göteborg. Vid
detta tillfälle tillerkändes staden en mot dess övertagande av skyldighet att
ansvara för vissa förbindelser, som landstinget iklätt sig för ett järnvägsaktiebolags
räkning, svarande andel i landstingets fordringsrätt hos bolaget.

Slutligen må erinras därom, att då kommunal indelningsändring
(lantområdes införlivning med stad) föranlett minskning av fögderis och
länsmansdistrikts områden, staden vid flera tillfällen ålagts att utgiva er -

168

Särskild anordning
för
fordringsägares
skyddande.

sättning för därav orsakad minskning i tjänsteinkomster till vissa statens
tjänstemän, nämligen kronofogde, härad sskrivare och länsman *.

Såsom förut nämnts har kommittén ansett nödigt att meddela särskilt
stadgande till de kommunala fordringsägarnas skyddande i det fall att
kommunal skuld överföres från en kommun till annan eller fördelas mellan
olika kommuner. Detta stadgande har erhållit sin plats i förslagets 10 §.
Stadgandet, vilket åt Konungens befallningshavande förlänar en betydande
myndighet, i sista hand befogenhet att förordna om uttaxering,
häntyder på ett förhållande, som, åtminstone formellt, måste anses
innebära en brist i vår nuvarande kommunallagstiftning. Kommittén
åsyftar den fullständiga saknaden i lagstiftningen av stadganden, varigenom
statlig myndighet lämnas befogenhet att i fall av behov använda
tvångsåtgärd mot kommun med ändamål att dymedelst åstadkomma
åtagna eller eljest åliggande förpliktelsers fullgörande. Stadganden
med dylikt syfte äro i utländsk lagstiftning ingalunda okända.
Sålunda äger i Preussen regeringspresidenten resp. lantrådet befogenhet
att, för den händelse kommun underlåter att i budgeten upptaga anslag
till kommunen lagligen åliggande skyldigheters fullgörande, förordna
om det erforderliga beloppets uppförande i budgeten till uttaxering.
I England äger domstol på begäran av fordringsägare lägga kommun
under tvångsförvaltning. Här i landet finnas icke andra tvångsmedel
att använda mot försumlig kommun än desamma, som gälla enskilda
gäldenärer. Exempel saknas icke, att fordringsägare funnit nödigt att
mot kommun tillgripa dylika tvångsmedel oavsett deras mindre lämplighet
för dylikt ändamål. Sålunda har, eldigt vad kommittén erfarit, för kort
tid sedan i två fall på begäran av kommunala fordringsägare utmätning
ägt rum i sådan fast egendom som kyrka, sockenstuga och skolhus.2 Kom 1

Jfr ovan sid. Ifi5 not 1.

ä I det ena fallet, Mönsterås, där utmätningen avsåg kyrka och skolhus, torde verkställighetsåtgärden
hava varit oriktig av den anledning, att nämnda fastigheter tillhörde den
kyrkliga kommunen, församlingen, medan skulden, för vilken utmätningen skedde, var den
borgerliga kommunens. I det andra fallet, Norrala, synes liknande förhållande hava ägt
rum. För eu kommunens skuld utmättes sockenstugan, två folkskolor samt en småskola.
I anförda besvär förklarade kommunen nämuda fastigheter ej vara dess, utan Norrala kyr -

169

mitten veterligt har det emellertid hittills icke inträffat, att någon svensk
kommun ådragit fordringsägare verklig förlust.

Av finansdepartementet under år 1912 tillkallade sakkunniga för
utredning angående åtgärder för beredande av lättnad för kommunernas
upplåning erhöllo därjämte i uppdrag att utreda, bl. a., frågan om sättet
att av en kommun på laglig väg uttaga fordran. Något förslag härutinnan
framlade icke de sakkunniga i sitt år 1915 avgivna betänkande, men i
detsamma finnas några allmänna uttalanden i ämnet. Av dessa framgår,
att de sakkunniga anse, att endast viss del av kommuns tillgångar,
nämligen den egentliga finansförmögenheten, bör kunna göras till föremål
för utmätning. Då fordringsägare finner nödigt vidtaga åtgärd för
uttagande av fordran hos kommun, bör han göra anmälan hos Konungens
befallningshavande. Efter det fordringen prövats vara klar och förfallen
samt kommunen lämnats tillfälle att uttala sig beträffande sättet för fordringens
gäldande, bör Konungens befallningshavande äga förordna antingen
att viss utmätningsbar egendom skall säljas eller ock att, inom i lag
angivna gränser, uttaxering skall ske. I sista hand bör Konungens befallningshavande
äga att förordna om tvångsförvaltning av kommunens ekonomiska
angelägenheter i syfte att trygga borgenärernas rätt.

Därest en lagstiftning av ungefär den sålunda antydda innebörden
redan funnes här i landet, skulle de särskilda anordningar, vilka kommittén
föreslår till de kommunala fordringsägarnas skyddande vid visst fall,
naturligen ansluta sig och bilda ett supplement till denna lagstiftning.
Därmed vore vunnen jämväl den förmånen, att stadgandet utan svårighet
kunde givas en allmän karaktär, omslutande alla slag av kommunala bildningar,
således även kommuner av högre ordning. Under nuvarande
omständigheter har det synts kommittén riktigast, att det ifrågavarande
stadgandet får såsom ett led i bestämmelserna om den ekonomiska
uppgörelsen vid kommunala indelningsändringar omedelbart ansluta sig
till sagda bestämmelser. Såsom följd härav kommer stadgandet icke att
bliva tillämpligt med avseende å andra kommunala bildningar än dem,
vilka nämnda bestämmelser omedelbart gälla, nämligen primärkommu koförsamlings

tillhörighet. Denna invändning blev emellertid såväl hos Konungens befallningshavande
som hos Svea hovrätt av formella skäl icke föremål för prövning.

22—153878.

170

nerna och, enligt 36 § i lagförslaget, kyrkoförsamlingarna. Kommittén
håller emellertid före, att vidkommande ändring av övriga kommunbildningar
sådan uppgörelse näppeligen kan behöva ifrågakomma, som skulle
påkalla hänvisning till eu skyddsanordning av föi’evarande slag.

Ehuru det av kommittén sålunda föreslagna stadgandet enligt kommitténs
mening icke bör saknas, är det kommitténs övertygelse, att något
behov av dess tillämpande näppeligen skall ifrågakomma. Den statliga kontrollen
såväl över kommunernas finansiella förhållanden i allmänhet som
även över de ekonomiska uppgörelser, vilka varda föranledda av indelningsändringar,
torde förhindra, att anledning uppstår att påkalla åtgärders
vidtagande i enlighet med stadgandet.

o o

Enligt det föreslagna stadgandet må, därest skuld blivit vid ekonomisk
uppgörelse, varom i 6 § sägs, till betalning överförd från en kommun
till annan eller fördelad mellan olika kommuner, samt kommun brister i
fullgörande av sålunda bestämd betalningsskyldighet, sådan överföring
eller fördelning ej vara hinder för fordringsägaren att för bristen hålla
sig jämväl till den del av den äldre kommunen, som genom uppgörelsen
befriats från betalningsskyldighet. Enahanda bestämmelser föreslås att
gälla i fråga om skuld, som på grund av stadgandet i 9 § förbliver hos
minskad kommun. Fordringsägare, som vill göra sin sålunda stadgade rätt
gällande, har att för sådant ändamål om förhållandet göra anmälan hos
Konungens befallningshavande, som äger förordna om bristens uttagande
antingen genom försäljning av egendom, som vid uppgörelsen överflyttats
från den äldre kommunen, eller genom utdebitering inom ovannämnda
kommundel.

Angående det formella till vägagåendet har, ej minst med hänsyn
till stadgandets ringa praktiska betydelse, icke funnits nödigt meddela
specialföreskrifter.

Givet är, att innan vidare åtgärd vidtages av Konungens befallningshavande,
det måste vara konstaterat, att fordringen är klar och förfallen.
För detta ändamål måste gäldenärens yttrande inhämtas. Aven är det
erforderligt, att de kommuner, som av Konungens befallningshavandes åtgärder
skulle varda berörda, lämnas tillfälle att giva förslag angående

171

egendom, som bör tagas i anspråk, ävensom i sista hand angående utdebiteringens
omfattning:.

Vad angår den försäljning av egendom, varom Konungens befallningshavande
må förordna, har det synts lämpligast, att Konungens befallningshavande
äger fria händer att bestämma ordningen för försäljningen.
Medan under vissa förhållanden den om utmätt egendom stadgade ordning
kan finnas mest passande, kan under andra omständigheter annan ordning
vara att föredraga. Där särskild utdebitering finnes erforderlig, bör det
tillkomma Konungens befallningshavande att jämväl avgöra, huruvida denna
bör ske enligt den allmänna för kommunala utskylder stadgade grund eller
efter annan lagligen medgiven grund, som i det särskilda fallet finnes mera
lämplig.'' Att verkställandet av debiteringen och uppbörden helst bör uppdragas
åt vederbörande ortsmyndighet, synes utan vidare klart.

över beslut, som Konungens befallningshavande meddelar med stöd
av det nu föreslagna stadgandet, böra besvär kunna anföras hos Kungl.
Maj:t, och har föreskrift härom intagits i den föreslagna paragrafen.

Att den kommun, som på grund av detta stadgande varder åsamkad
utgift i följd av annan kommuns underlåtenhet att fullgöra sin betalningsskyldighet,
äger regressrätt mot den sistnämnda kommunen enligt
vanliga civilrättsliga regler, är uppenbart. Någon särskild bestämmelse
härom har icke ansetts behövlig.

Indelningsändrings inverkan i fråga om lokala stadgars giltighetsområde. it §.

Vid ändringar i rikets indelning i olika hänseenden måste ofta nog Allmänna

, . Till ^ • , synpunkter.

den fråga uppstå, huruvida eller i vad mån den skedda ändringen bör
anses utöva inverkan på giltighetsområdet för lagar, stadgor eller andra
författningar, vilka icke äro avsedda för riket i dess helhet, men gälla inom
område, som av ändringen beröres.

Hithörande spörsmål hava hittills föga uppmärksammats och rättsskipningen
har, kommittén veterligt, icke haft tillfälle att med dem taga
befattning.

Att medelst en allmängiltig formel angiva lösningen av dessa frågor
är icke möjligt. Många olika omständigheter göra sig här gällande och

172

Allmänna
författningar
och av
offentlig
myndighet
meddelade
*tadganden
med lokal
giltighet.

kräva beaktande. Lagstiftningen själv innehåller stundom anvisningar till
bedömande av de särskilda spörsmålen. I övrigt bör uppenbarligen i
varje särskilt fall noggrant beaktande ägnas åt syftet och ändamålet med
den författning, varom fråga är. Jämväl den ordning, vari författningen
tillkommit, beskaffenheten av och kompetensen hos myndigheten, som utfärdat
densamma, förtjänar uppmärksamhet vid dylikt bedömande.

De författningar och stadgar, å vilkas tillämplighetsområde en kommunal
indelning kan tänkas öva inflytande, äro av ganska mångskiftande
karaktär. Vissa av dem äro allmänna författningar, som utfärdats av statsmakterna
att gälla för särskilda slag av kommunala bildningar eller för orter
av viss struktur. Andra äro av offentlig myndighet utfärdade stadganden,
vilka äro avsedda för en speciellt angiven kommun eller annan ort. Andra
för viss kommun eller område av densamma gällande stadgar äro åter
sådana i eminent mening kommunala stadgar, som utgått från den kommunala
myndigheten.

De ojämförligt viktigaste författningar, som äro att hänföra till förstnämnda
slaget, äro de så kallade stadsstadgorna (ordningsstadgan, byggnadsstadgan
och brandstadgan för rikets städer, vad i hälsovårdsstadgan
för riket föreskrives om stad samt lagen om stadsplan och tomtindelning,
fr. o. m. år 1918 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad). De föreskrifter,
vilka i dessa författningar innehållas, äro till sin innebörd och sitt
syfte sådana, att de icke på grund därav borde vara bundna vid rikets
indelning i vare sig kommunalt eller annat hänseende. Stadgorna äro
byggda på det faktum, att de tätare befolkade orterna inom landet kräva
en noggrannare reglering av sina med stadgorna avsedda förhållanden
än landet i övrigt. Då förhållandena inom en ort befinnas påkalla
dylik reglering, förordnar Kungl. Maj:t, att en eller flera av stadgorna
skola inom den orten träda i tillämpning. Med hänsyn till ändamålet
finnes i och för sig icke anledning att sammanbinda sådant förordnande
med den kommunala indelningen. Så sker icke heller eller behöver åtminstone
icke ske. Den ort, som göres till föremål för sådant särskilt
förordnande, måste visserligen för förvaltningen av de med vederbörande
stadga avsedda uppgifter sammanhållas såsom ett municipalsamhälle, men

173

detta bildas och ändras oberoende av den kommunala indelningen. Emellertid
hade, då stadgorna utfärdades, erfarenheten visat, att inom vissa
slags kommuner förhållandena så gott som alltid voro sådana, att behov
av stadgornas tillämpning där förelåg. Ifrågavarande kommuner äro städerna
och köpingarna. För den skull befanns det praktiskt att så avfatta
stadgorna, att de komine att alltid och således utan att speciellt förordnande
därom erfordrades gälla inom sistnämnda slag av kommuner (beträffande
köpingarna med undantag av ordnings- och hälsovårdsstadgorna).

Följden av denna stadgornas avfattning måste givetvis vara, att om
område, inom vilket desamma icke gälla, varder införlivat med stad eller
köping, stadgorna komma att av sig själva bliva gällande jämväl inom det
införlivade området.

Huruvida det bör anses, att om del av stad eller köping avskiljes
och förenas med landskommun, inom vilken stadsstadgorna icke brants i

C* Ö

tillämpning, dessa dock skola fortfara att gälla inom den överflyttade delen,
som sålunda skulle utan vidare bliva ett municipalsamhälle inom landskommunen,
synes mera tveksamt. Något fall, där municipalbildning på
sådan grund utan särskilt förordnande verkligen kommit till stånd, torde
icke hava förekommit.

Vad stadsplanelagstiftningen angår bör icke lämnas oanmärkt, att
densamma synes kunna i åtskilliga hänseenden giva anledning till olika
meningar angående verkningarna av kommunal indelningsändring. I 1 kap.
7, 41 och 42 §§ av lagen om fastighetsbildning i stad (motsvarande 5,
3tf och 37 §§ av stadsplanelagen) stadgas, att under där angivna, endels
av vederbörande kommuns beslut beroende förhållanden förbud
mot nybyggnad inom visst område inträder. Och i 32 och 33 §§ av
nämnda kapitel (stadsplanelagen 27 och 28 §§) lämnas bestämmelser angående
meddelande av anstånd med genomförande inom visst område av
fastställd stadsplan eller tomtindelning. Med hänsyn till den olika beskaffenheten
av de förhållanden, varpå nu omförmälda stadganden och med
stöd av dem meddelade beslut grunda sig, torde det ingalunda få anses
självklart, att samtliga här avsedda fall böra vid inträffande ändring i den
kommunala indelningen bedömas på samma sätt. Även om det med hänsyn
till avsikten med stadgandet må synas ganska självfallet, att exempel -

174

vis byggnadsförbud enligt 7 § icke bör röna inflytande av dylik ändring,
lärer det svårligen kunna bestridas, att skål kunna anföras till förmån för
ett motsatt bedömande av fråga om giltigheten av ett med hänsyn till
vederbörande kommuns ekonomiska förhållanden beviljat anstånd med
genomförande av stadsplan och tomtindelning.1

Hittills har funnits ganska ringa anledning till de senast berörda
förhållandenas uppmärksammande. Vid inkorporerandet med Stockholm av
såväl Brännkyrka som Bromma var emellertid inom vissa områden (Liljeholmens,
Örby och Mariehälls municipalsamhällen) byggnadsförbud enligt
86 § stadsplanelagen rådande, och det må nämnas, att i dessa fall de beredande
myndigheterna i Stockholm voro av den mening, att inkorporeringen
skulle eo ipso föra med sig byggnadsförbudets upphävande.

Av rent judiciella rättsnormer synas hittills endast de, som avse
boupptecknings- och arvskiftesmonopolet i vissa städer, hava föranlett
beaktande vid förordnanden om kommunala indelningsändringar. Ehuruväl
detta monopol måste anses vara avsett att gälla inom stadskommunen såsom
sådan, oavsett de ändringar kommunens område må undergå, har
likväl vid åtskilliga tillfällen, då landskommun eller köping införlivats med
stad, enligt hemställan av vederbörande kommuner blivit, i sammanhang
med enahanda bestämmelse angående auktionsväsendet, varom nedan förmäles,
och av samma skäl meddelad uttrycklig föreskrift, att de i staden
gällande boupptecknings- och arvskiftesföreskrifterna skola gälla jämväl
inom det inkorporerade området. Så skedde vid införlivandet av Lundby
socken med Göteborg, Brännkyrka och Bromma socknar med Stockholm
samt Västra Skrävlinge socken och Limhamns köping med Malmö. I några
fall, där, såsom nedan nämnes, föreskrift givits, att stadens auktionsreglementes
utsträckning över det införlivade området skulle Tara inskränkt
endast till de delar därav, som lades under stadsplan, hava enahanda
bestämmelser meddelats angående stadens bouppteckningsföreskrifter.

Kommunala Bestämmelser angående de i egentlig mening kommunala stadgarna

*„« gar. ^nnepäpa9 i 74 § förordningen om kommunalstyrelse på landet och i 75 §

1 Angående stadsplans betydelse och verkningar jämför ovan sid. 154.

175

förordningen om kommunalstyrelse i stad, varjämte ytterligare föreskrifter
härom äro meddelade i stadsstadgorna.

Angående de uppfattningar och önskemål, som i särskilda fall gjort
sig gällande vid det praktiska bedömandet av kommunala indelningsändringars
inflytande på dylika av kommunal myndighet utfärdade stadgar, ävensom
de anordningar, vartill sådana spörsmål givit anledning, lämnas här
nedan redogörelse.

Härvid får kommittén till eu början erinra om, att även hithörande
frågor varit i den administrativa praxis föremål för ganska ringa uppmärksamhet.

Det är i allmänhet endast vid indelningsändrinjrar, berörande kommuner,
vilka nått en högre utveckling, som förhållandena äro sådana, att
hithörande spörsmål göra sig gällande. Kommittén veterligt hava föreskrifter
i förevarande hänseende blivit av Kungl. Maj:t meddelade endast
i sammanhang med förordnanden om områdes införlivande med stad.
Härvid har stundom ställningen varit sådan, att frågan gällt icke endast
giltighetsområdet för i staden tillämpade stadgar utan jämväl giltigheten
av stadgar, som ägde tillämpning inom inkorporeringsområdet, vilket i dessa
fall stundom innefattat ett municipalsamhälle och stundom utgjort en
köping. I de allra flesta fall, där särskilda föreskrifter sålunda meddelats,
har indelningsändringen inneburit införlivande med stad av en hel kommunal
enhet (landskommun, köping, municipalsamhälle). Vid endast partiella införlivningar
hava sådana föreskrifter sällan ansetts nödiga.

Första gången dylika föreskrifter meddelats torde hava varit vid
förordnandet år 1867 om införlivande med Göteborg av Karl Johans församling
(inom vilken Majorna redan var »såsom en stadsdel ordnad»). I
enlighet med förslag av den kommitté, som å kommunernas vägnar beredde
ärendet, föreskrev Kungl. Maj:t, att »innan de för staden gällande byggnads-
och brandordningar å förstaden tillämpas, böra de undergå granskning,
samt sådana stadganden däri inrymmas, som med avseende å de
särskilda förhållandena inom förstaden kunna finnas erforderliga». I för O ordnandet

år 1905 om Lundby sockens införlivande med Göteborg återfinnas
alldeles samma föreskrifter. För en del av socknen gällde då sär -

176

skild byggnadsordning. Då det ej kan antagas hava varit avsett, att
under den tid, som åtginge för den nödiga revisionen av de för staden
gällande stadgorna, de införlivade områdena skulle vara i saknad av några
som helst stadganden i de hänseenden, där sådana förut funnits, lärer åt
förutnämnda vid införlivningen givna bestämmelse ej kunna givas annan
innebörd än att i berörda hänseende status quo skulle tillsvidare upprätthållas.

Enahanda bestämmelse har sedermera meddelats såväl vid Brännkyrka
sockens införlivande med Stockholm år 1912 som vid Brommainkorporeringen
år 1915. 1 båda dessa socknar funnos vid tiden för införlivningen

municipalsamhällen, i vilka kommunala stadgar, utfärdade med stöd av
stadsstadgorna, voro gällande.

Vidkommande de med Malmö stad införlivade kommunerna Västra
Skrävlinge socken och Limhamns köping förelåg samma förhållande. I
såväl det inom Västra Skrävlinge socken belägna municipalsamhället Sofielund
som Limhamn voro gällande åtskilliga med stöd av stadsstadgorna
utfärdade kommunala stadgar, såsom särskild ordningsstadga, hälsovårdsstadga,
renhallningsstadga, byggnadsordning och brandordning. Efter förslag
av kommunerna förordnade Ivungl. Maj:t i båda dessa tall, Västra Skrävlincre
år 1910 och Limhamn år 1913, att de för Malmö stad och Sofielunds
municipalsamhälle respektive Limhamns köping »nu gällande, med
tillämpning av ordningsstadgan, byggnadsstadgan och brandstadgan för
rikets städer samt hälsovårdsstadgan för rikets fastställda särskilda föreskrifter
skola, var för sitt område, förbliva gällande, intill dess sådana
föreskrifter för hela det nybildade samhället blivit fastställda». Denna bestämmelse
erbjuder den fördel framför den förut omnämnda, att varje
tvekan angående tillståndet inom inkorporeringsområdet, intill dess stadens
stadgar blivit, efter erforderlig revision, utsträckta över detsamma, är utesluten.

Redan vid ett tidigare tillfälle hade en snarlik bestämmelse, ehuru
med mera inskränkt omfattning, meddelats, nämligen vid 1906 års förordnande
om Klosters och Fors’ socknars införlivning med Eskilstuna. I
detta förordnande gavs föreskrift av nyss nämnd innebörd beträffande
byggnads- och brandordningarna inom Eskilstuna och Nyfors municipal -

177

samhälle, inen icke beträffande de Övriga inom staden och municipalsamhället
gällande, med stöd av stadsstadgorna antagna stadgarna. Under de
senaste åren har den vid Malmöinkorporeringarna meddelade allmänna föreskrift,
i ett flertal fall använts (Lund år 1913, Norrköping år 1914).

Andra i egentlig mening kommunala stadgar än sådana, som antagits
med stöd av stadsstadgorna, torde icke vid något tillfälle hava föranlett
särskilda föreskrifter i sammanhang med förordnanden om kommunala
indelningsändringar, med undantag endast i ett avseende. Vid ett flertal totala
införlivningar med stad har nämligen frågan om utsträckandet över det
införlivade området av giltigheten av de i staden gällande stadgande!) om
auktions hållande givit anledning till särskilda bestämmelser.

\ id åtskilliga tillfällen har Kungl. Maj:t på framställning av vederbörande
kommuner, som påvisat, att tillämpningen av stadens auktionsmonopol
inom det mera lantliga inkorporeringsområdet skulle innebära en
obillighet mot detsamma, förordnat, att stadens auktionsreglemente icke
eller åtminstone icke helt och hållet och omedelbart skulle utsträckas att
gälla jämväl inom inkorporeringsområdet.

Vid de stora införlivningarna med Eskilstuna och Trelleborg år 1906
bestämdes sålunda, att stadens föreskrifter om auktioner skulle, vad de införlivade
områdena anginge, icke gälla för andra delar än dem, som komme
att ingå i stadens planlagda område. Enahanda bestämmelse har sedermera
meddelats vid flera totala införlivningar. I andra fall, såsom vid
införlivandet av Lundby socken med Göteborg år 1905 och Ljungarums
socken med Jönköping år 1909, bestämdes, att för det äldre stadsområdet
gällande föreskrifter rörande auktioner visserligen skulle gälla även för det
införlivade området, men att dock stadens auktionsmonopol och auktionsreglemente
skulle tills vidare och intill dess annorlunda beslutades icke
vara tillämpliga å sådan inom det införlivade området befintlig, där boende
personer tillhörig egendom, som där å auktion försåldes. I förordnandena
om Brännkyrka och Bromma socknars införlivande med Stockholm förekom
eu liknande övergångsbestämmelse, enligt vilken uppskov med tilllämpande
av stadens auktionsmonopol inom inkorporeringsområdet säkerställdes
för en tid av minst tio år. Vid förhandlingarna angående Västra
Skrävlinge sockens och Limhamns köpings införlivande med Malmö ansågos

23—153078.

178

förhållandena i de för införlivning avsedda kommunerna vara sådana, att
anledning icke fanns att i något hänseende inskränka giltigheten av stadens
auktionsföreskrifter inom de nya stadsområdena. I enlighet med kommunernas
hemställan intog Kungl. Maj:t i dessa båda fall i inkorporeringsförordnandet
bestämmelse därom, att de för det äldre stadsområdet gällande
föreskrifter angående auktioner skulle gälla även för det införlivade området.

Såsom redan nämnts hava hithörande spörsmål hittills vunnit föga beaktande
i den administrativa praxis. Vid många av de ändringar, som berört
den kommunala indelningen, torde visserligen icke hava förelegat förhållanden,
som givit direkt anledning till dessa spörsmåls upptagande, men även vid
flertalet av de indelningsändringar, där sådana förhållanden verkligen varit
för handen, hava de prövande myndigheterna icke funnit anledning företaga
undersökning av dem eller meddela föreskrifter till de uppkommande
frågornas reglerande. Vad angår de jämförelsevis få fall, där dylika frågor
gjorts till föremål lör granskning och särskilda föreskrifter, synes det föga.
antagligt, att därvid förekommit bedömande från mera allmänna och principiella
synpunkter. De föreskrifter, som av Kungl. Maj:t meddelats, hava
merendels inneburit endast stadfästande av anordningar eller bestämmelser,,
som antingen föreslagits av kommun, som av indelningsändringen berörts,
eller ock vid ett tidigare liknande tillfälle, då sådana bestämmelser föreslagits
av kommun, blivit godkända. Att dylika förslag godtagits, behöver
icke anses innebära annat eller mera än att Kungl. Maj:t funnit dem
innebära en för det särskilda fallet praktisk lösning och motsvara billighetens
krav.

Någon mera principiell ståndpunkt angående indelningsändrings inflytande
på kommunala stadgar gällande inom kommun, som av indelningsändringen
beröres, lärer således knappast kunna utläsas ur de avgöranden,
som hittills träffats i sådana frågor. Så mycket kan emellertid
sägas, att dessa avgöranden i regel syftat till upprätthållande av status
quo, intill dess nya förfoganden hunnit träffas i anledning av indelningsändringen.

Kommit téns uttalanden

och förslag.

Förut tiar av kommittén framhållits, att eu allmän föreskrift, vari -

17!»

genom de svårigheter och anledningar till tveksamhet, som i förevarande
h.tnseenden framträda, skulle varda helt undanröjda, ej är möjlig att giva.

Det kali visserligen ifrågasättas, huruvida icke vid sådant förhållande
lämpligast vore, att jämväl framdeles såsom hittills de uppkommande spörsmålen
finge göras till föremål för lösning i varje särskilt fall, i män
det icke furmes lämpligt, att i sammanhang med förordnandet om indelningsändringen
föreskrift i visst hänseende bleve lämnad.

Vad angår de stadgor eller andra föreskrifter med lokal giltighet,
vilka icke äro av i egentlig mening kommunal natur, lärer det icke vara
nödigt eller ens möjligt att meddela särskilda bestämmelser angående de
kommunala indel ni ngsändringarnas inflytande på dem. Stadgandenas tilllämplighet
regleras av deras eget innehåll eller eventuellt genom Kungl.
Maj:ts förordnande. I sista hand måste det överlåtas åt rättsskipningen
att, där tvist uppstår av här ifrågavarande art, slita densamma.

Under sådana omständigheter måste det givetvis vara av stor betydelse,
att vid den utredning, som skall föregå kommunal indelningsändring,
noggrann uppmärksamhet ägnas åt samtliga de spörsmål av förevarande
beskaffenhet, vilka till följd av den kommunala ändringen kunna
uppstå, samt att förslag till ordnandet av förhållandena därvid uppgöras
och underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Vidkommande de av kommunerna själva (om ock under offentlig
myndighets tillsyn) stiftade förordningarna har det däremot synts kommittén
som om eu möjlighet vore för handen att genom generellt stadgande anvisa
en lösning av de uppkommande frågorna utan att våda sk ulle uppstå
för olämpliga konsekvenser därav. Ävenledes har kommittén kommit till
den uppfattningen, att praktiska skäl tala för att åtgärd i av kommittén
avsedd riktning vidtages.

Angående innehållet i sådant stadgande kunde möjligen ifrågasättas,
att fastställa den regel, att de kommunala stadgarna böra följa det kommunala
området, således vid kommunal indelningsändring upphöra att
gälla inom område, som från kommun utbrytes, samt utsträckas att gälla
inom område, som med kommun införlivas. Övervägande skäl torde dock
tala för att det med kommunernas intressen är mest förenligt, att ett

180

allmänt stadgande gives i den riktning, att — såsom hittills i flertalet fall
faktiskt skett — bestående förhållanden bibehållas, intill dess annat i vanlig
ordning stadgas, dock att undantag må efter omständigheterna meddelas.

De fall, där hithörande spörsmål företrädesvis framträda eller äro av
mera avsevärd betydelse, äro, såsom redan påpekats, införlivningarna med
stad. Endast ganska sällan torde de kommunala stadgar, som i staden finnas,
vara i allo lämpade att omedelbart tillämpas jämväl inom det nytillkomna
området, som vanligen åtminstone endels har en mera eller mindre lantlig
prägel. A andra sidan finnas ofta nog inom inkorporeringsområdet, särskilt
då detsamma innehåller municipalsamhälle eller köping, kommunala
förordningar, vilka äro särskilt avpassade för dessa samhällen med deras,
så att säga, småstadskaraktär. Uppenbarligen skulle det merendels vara
mindre lämpligt, om de för det äldre stadsområdet avpassade föreskrifterna
skulle inom inkorporeringsområdet vid införlivningens ikraftträdande utan
någon jämkning omedelbart ersätta de inom området dittills gällande, för
detsamma avpassade föreskrifterna. I dessa fall torde det i allmänhet vara
mera gagneligt, att de kommunala föreskrifter, som vid införlivningen gälla
inom å ena sidan inkorporeringskommunen och å andra sidan inkorporeringsområdet,
få fortfarande hava giltighet inom samma områden som tillförene,
tillsvidare och intill dess annorledes bestämmes. Visserligen torde
ofta nog det kanske huvudsakligaste skälet för införlivningen just vara, att
det till införlivning avsedda området icke förmått i kommunalt avseende
följa utvecklingen, i följd varav förhållandena därstädes kommit i alltför
skarp kontrast mot förhållandena i den angränsande staden. Härav behöver
emellertid icke följa, att det är önskvärt, att ändringen göres så
grundlig, att inkorporeringsområdet i alla hänseenden och omedelbart varder
likställt med den äldre staden. Därigenom att de kommunala stadgarna
tillsvidare få behålla sin giltighet inom samma områden som dittills,
.erhåller staden nödig tid att närmare undersöka inkorporeringsområdets
tillstånd och behov samt företaga de jämkningar och differentieringar beträffande
den kommunala lagstiftningen, som omständigheterna finnas påkalla.
Staden blir i tillfälle att överväga och först efter noggrann undersökning
vidtaga de åtgärder, som finnas erforderliga.

Av ett stadgande i här angivna riktning följer, att för den händelse

181

inom inkorporeringsområdet icke äro gällande några som helst kommunala
stadgar, detta område kommer att jämväl efter införlivningen bliva utan
sådana, intill dess annorledes bestämmes. Ej heller i detta fall synes anledning
till gensaga mot stadgandet föreligga, ty det bör ju för den införlivande
kommunen vara lätt nog att inom kort tid åstadkomma utsträckning
av de stadgar, som finnas lämpade för området.

Vad särskilt angår utbrytning ur kommun av område, avsett att
bilda ny kommun, måste det merendels vara till gagn, att sådant område
icke varder berövat de inom detsamma redan gällande kommunala stadgar,
innan nya stadgar, avsedda att ersätta dem, hunnit bliva utarbetade och
antagna.

Beträffande municipalsamhälle kommer den här förordade föreskriften
att medföra den fördel, att någon anledning till tvekan, huru förhållas
skall med samhällets kommunala stadgar vid kommunal indelninvandring,
som berör dess område, icke vidare kommer att förefinnas.

Av här anförda skäl har kommittén således funnit sig böra föreslå
det stadgande, att om inom kommun, som beröres av ändring i kommunal
indelning, gälla särskilda kommunala stadgar, dessa skola även
efter ändringen vara i tillämpliga delar gällande inom samma område
som förut, där ej i sammanhang med beslutet om ändringen eller sedermera
i laga ordning annorledes förordnas.

Vad som rätteligen bör förstås med uttrycket »kommunala stadgar»,
kan måhända understundom, endels med anledning av det i många hänseenden
intima sammanhanget mellan den offentliga administrationen
och kommunalförvaltningen, giva anledning till tveksamhet. Kommittén
håller dock före, att i allmänhet sådan tveksamhet icke behöver ifrågakomma,
varjämte det bör erinras, att, om hithörande frågor vid den utredning,
som skall föregå förordnandet om indelningsändringen, ägnas
vederbörlig uppmärksamhet, den nämnda tveksamheten merendels bör kunna
avhjälpas genom en i förordnandet om indelningsändringen intagen förtydligande
specialbestämmelse. I åtskilliga inkorporeringsförordnanden har,
såsom nämnts, använts uttrycket »med tillämpning av ordningsstadgan,
byggnadsstadgan och brandstadgan för rikets städer samt hälsovårdsstad -

182

gan för riket fastställda föreskrifter». Det i kommitténs förslag begagnade
uttrycket »kommunala stadgar» är uppenbarligen mera vidsträckt.
I detsamma måste anses inbegripna alla sådana stadgar, som kommun är
enligt kommunalförordningarna behörig att besluta.

A andra sidan har kommittén genom orden »i tillämpliga delar»
givit eu inskränkning åt det föreslagna stadgandet, vilken, om ock måhända
ganska självklar, dock synts böra uttryckligt angivas. Då med stad införlivas
ett område, inom vilket exempelvis en kommunal byggnadsordning
är gällande, bör tydligtvis icke av föreskriften om denna byggnadsordnings
fortfarande giltighet få följa, att jämväl de bestämmelser i densamma, som
avhandla byggnadsnämnden och dess funktioner, skola fortfarande gälla.
En sådan situation skulle vara stridande mot lagstiftningens grundsatser.
Det år den införlivande stadens byggnadsnämnd, som skall handhava tilllämpandet
av båda byggnadsordningarna, intill dess desamma blivit vederbörligen
reviderade och sammanförda i en enda förordning. Det är närmast
dylika omständigheter, som kommittén åsyftat med den nämnda restriktionen.

Tiden för kommunal indelningsändrings ikraftträdande.

Vid förordnande om kommunal indelningsändring torde det, åtminstone
där uttryckligt varit fråga om den borgerliga kommunen, icke
hava inträffat, att annan tidpunkt blivit bestämd för ändringens ikraftträdande
än ingången av kalenderår. I betraktande av hela kommunalförvaltningens
lämpande efter kalenderårsindelningen skulle annan tidsbestämmelse
i detta hänseende föranleda åtskilliga olägenheter.

Med hänsyn till de varjehanda åtgärder, som i anledning av sådan
indelningsändring böra i förväg vidtagas, är det jämväl av betydelse, att
förordnandet icke meddelas alltför kort tid före ändringens ikraftträdande.

Oregelbundenhetskommittén riktade i sitt betänkande uppmärksamheten
på vikten av bestämda regler i nu nämnda avseenden. Enligt dess
mening borde beträffande överflyttningar iakttagas, att överflyttning såväl
i ecklesiastikt som i kommunalt, administrativt och judiciellt avseende alltid
skulle äga rum vid början av kalenderår; att om överflyttning i ecklesiastikt
avseende underrättelse skulle meddelas konsistorium i stiftet samt

183

tre månader förut vederbörande pastor; att om överflyttning i kommunalt
avseende underrättelse skulle tre månader förut meddelas ordförande i
vederbörande kommunalstämmor; att om överflyttning i administrativt
avseende underrättelse skulle jämväl tre månader förut meddelas vederbörande
kronofogdar, häradsskrivare och länsmän; samt att om överflyttning
i judiciellt avseende underrättelse skulle sex månader förut meddelas vederbörande
domhavande och rådstu v urätter. Den sistnämnda tiden av
sex månader motiverades med hänvisning till den stäinningstid av sådan
längd, vilken kunde under vissa förhållanden ifrågakomma jämlikt 11 kap.
4 § rättegångsbalken enligt dess dåvarande lydelse. I övrigt gåvo kominitterade
icke något bestämt skäl för de valda tidsbestämmelserna. Antagligen
hava de ansett en tid av tre månader böra under vanliga förhållanden
vara å ena sidan erforderlig men å andra sidan tillräcklig för de beredningsåtgärder,
varå kommitterade tänkt.

De sålunda föreslagna reglerna hava emellertid ingalunda vunnit
undantagslös tillämpning vid Kungl Maj:ts förordnanden om kommunala indelningsändringar.
Visserligen har Kungl. Maj:t beträffande mera betydande
ändringar merendels tillsett, att en ganska rundlig'' tid Ange förflyta
mellan förordnandets meddelande och ändringens ikraftträdande, men
stundom har berörda tid, jämväl där fråga varit om ändring av stor omfattning,
varit synnerligen snävt tillmätt. Emellertid torde ofta nog bestämmandet
av den korta tiden hava föranletts av framställningar av vederbörande
kommuner, som haft anledning påskynda ändringens ikraftträdande.
Vidkommande förordnandena under de senare åren må nämnas,
att, medan mera än ett år fick förflyta mellan förordnandet om och ikraftträdandet
av Limhamns köpings införlivande med Malmö och östra Eneby
sockens införlivande med Norrköping, förordnades om Bromma sockens införlivande
med Stockholm mindre än två månader före ikraftträdandet. Förordnandena
om vissa hemmans införlivande med Vaxholm och med Södertälje
gåvos endast c:a sex resp. tre veckor före ikraftträdandet. Om utbrytningen
av Nässjö mlinie!palsamhälle med angränsande områden att utgöra stad,
för vilken indelningsändrings genomförande många och betydande anordningar
och åtgärder måste hava varit erforderliga, förordnades så sent som
•endast två månader före ikraftträdandet. Aven må nämnas, att förord -

184

nandet, varigenom Hässleholms köping förlänades stadsrättighetev att tillgodonjutas
från och med den 1 januari 1914, meddelades först den 19
december 1913, att förordnandet om bildande av Markaryds köping, vilket
trädde i kraft den 1 januari 1916, meddelades den 23 december 1915 samt
att beslutet, att Sollefteå köping skulle från och med den 1 januari 1917
åtnjuta stadsrättigheter, meddelades först den 30 december 1916.

Betydelsen av, att en viss minimitid, vilken skall förflyta mellan
utfärdandet av förordnandet om indelningsändringen och dennas ikraftträdande,
varder i lagstiftningen ^fastställd, kommer att närmare utvecklas
i motiverna till 13—21 §§. A andra sidan kan det givetvis ofta vara
av vikt, att en indelningsändrings ikraftträdande ej längre än nödigt är
fördröjes och att således nämnda minimitid ej utsträckes mera än nödvändigheten
bjuder. I allmänhet torde åtminstone i huvudsak de orga^
nisatoriska förberedelserna för genomförandet av även mycket omfattande
kommunala indelningsändringar kunna medhinnas under loppet av de närmaste
tre eller fyra månaderna före ändringens ikraftträdande. Kommittén
har även ansett sig kunna såsom huvudregel föreslå, att en minimitid
av fyra månader skall förflyta mellan förordnandet och ikraftträdandet.
Denna regel måste emellertid lida ett undantag, som i själva
verket upphäver dess tillämpning i många fall. Där indelningsändringen
innebär, att en kommuns område skall delas, har kommittén nämligen,
såsom nedan skall närmare utvecklas, funnit det nödvändigt, att den bevillningstaxering,
som äger rum året innan ändringen träder i kraft, sker
med tillämpning av den nya kommunindelningen. För de ändringar i
taxeringsförordningen, som för sådana principers genomförande erfordras,
varder på annat ställe redogjort. Enligt 30 § taxeringsförordningen skola
taxeringsnämndernas arbeten vara avslutade i länen senast den 15 maj
och i Stockholm senast den 15 juni. Om för här ifrågavarande fall angivna
minimitid utsträckes till nio månader, bör således vinnas full trygghet
för att vederbörande taxeringsnämnd skall erhålla'' tillfälle att vid
taxeringsförrättningen beakta den nya indelningen.

Med tillämpning av de grunder, kommittén nu angivit, föreslår
kommittén alltså i 12 § det stadgandet, att ändring i kommunal indelning
skall träda i kraft vid det kalenderårs början, som Konungen be -

185

stämmer, icke tidigare än fyra eller, där kommun genom ändringen delas,
nio månader efter det förordnande om ändringen meddelats.

Om åtgärder för kommunal indelningsändrings genomförande i veder- 13—;§$■

börlig ordning.

Såsom önskvärt framstår uppenbarligen, att den ändring av kom- inledning,
munalt medlemskap, som kommunal indelningsändring innebär, och de
åtgärder med avseende å kommunalförvaltningen, som för ändringens genomförande
måste vidtagas, varda åvägabragta på sådant sätt, att övergången
frän den äldre till den nya indelningen sker i möjligaste mån
jämnt och utan besvärande, mot kommunalförfattningarnas grunder stridande
hinder eller luckor. Vissa av åtgärderna för det kommunala medlemskapets
fastställande och kommunalförvaltningens anordnande kräva
emellertid en icke oansenlig tid, liksom de å andra sidan äro avsedda att
därefter under en viss tidrymd hava oförändrad giltighet. En följd härav
är, att, då det gäller att praktiskt genomföra den indelningsändring, om
vars ikraftträdande vid en viss fixerad tidpunkt förordnats, åtskilliga svårigheter
framträda. Enda möjligheten att på ett tillfredsställande sätt
ordna de stundom ganska invecklade förhållanden, som härvid uppstå,
synes vara, att under den närmaste tiden före indelningens ikraftträdande
den nya indelningen varder förberedd och till och med, där så för syftets
vinnande finnes erforderligt, tillämpad. Med hänsyn härtill föreslår, såsom
redan omtalats, kommittén, att genom uttryckligt'' lagstadgande denna
beredelsetid varder utmätt i tillräcklig längd.

För att den sålunda givna tiden skall kunna med tillfredsställande
resultat begagnas, kräves emellertid jämkning i vissa lagbestämmelser, vilka
i sitt för normala förhållanden avsedda skick bereda svårigheter vid över o gången.

Åtskilliga av de mest besvärande olägenheter och svårigheter,
som i sammanhang med indelningsändringar framträtt, äro i själva verket
att hänföra till bristen på särskilda för övergångstiden lämpade föreskrifter
och på omöjligheten att i saknad av sådana utan verklig konflikt med
gällande lagstadganden åstadkomma för indelningsändringens genomförande
nödiga anordningar.

24—163678.

186

Bedömandet
av hithörande

spörsmål i
praxis äril
rftttsskipninff.

Vid utarbetande av de föreskrifter i hithörande hänseenden, vartill
kommittén uppgjort förslag, har befunnits, att, då frågan om det kommunala
medlemskapets övergång vid ändring i den kommunala indelningen
varder ordnad på sätt kommittén föreslår, därmed även de viktigaste spörsmålen
om den kommunala förvaltningsmyndighetens överflyttande och förvaltningens
organisation av sig självt erhålla sin lösning, så att särskilda
föreskrifter i sistnämnda avseenden varda endast i ganska ringa mån behövliga.

De spörsmål, som sammanhänga med kommunal indelningsändrings
genomförande, hava i ganska stor utsträckning varit föremål för rättslig
prövning. Innan kommittén övergår att motivera de förslag, som kommittén
uppgjort, skall därför lämnas redogörelse angående vissa bestämmelser
i gällande lagstiftning, som angå ifrågavarande spörsmål, och deras bedömande
i administrativ praxis och vid domstol.

Det kommunala medlemskapet regleras genom 4 § i förordningen
om kommunalstyrelse på landet och 3 § i förordningen om kommunalstyrelse
i stad, vilka lagrum stadga, att medlem av kommun är en var,
som därstädes är mantalsskriven, ävensom var och en, vilken, utan att vara
i kommunen mantalsskriven, där äger eller brukar fast egendom eller är
för inkomst av kapital eller arbete till allmän bevillning uppförd.

Mantalsskrivning är varje inom riket boende person underkastad.
Denna förrättning är så att säga bunden vid själva jorden. Vid varje
bebodd fastighet skola de där boende mantalsskrivas. De höra för den
tid, mantalsskrivningen avser, till denna fastighet, oavsett inom vilken
kommun fastigheten må vara belägen. Om vid ett årsskifte viss fastighet
A överflyttas från kommunen B till kommunen C, flyttas den jämte de
å densamma mantalsskrivna. Dessa, som blivit mantalsskrivna å fastigheten,
medan den var belägen inom B, komma från årsskiftet att fortfarande
vara skrivna å fastigheten, oavsett att den flyttats till C. Genom att fastigheten
överflyttats och de med den, bliva de således från och med det
nya året eo ipso medlemmar av kommunen C.

Av lagens föreskrift, att den är medlem av kommun, som, utan att

187

vara i kommunen mantalsskriven, dill- äger eller brukar fast egendom,
följer, att, om fast egendom varder överflyttad från en kommun till annan,
blir från och med överflyttningsögonblicket, ägaren eller brukaren medlem
av den sistnämnda kommunen, samtidigt med att han upphör att på grund
av sitt förhållande till fastigheten vara medlem av den förstnämnda kommunen.

Stadgandet, att den är medlem av kommunen, som, utan att vara i
kommunen mantalsskriven, där är för inkomst av kapital eller arbete till
allmän bevillning uppförd, har avseende å den, som i taxeringslängd^!,
sedan denna av prövningsnämnden granskats, är till sådan bevillning uppförd.
Prövningsnämnden skall årligen hava avslutat sitt granskningsarbete
senast den 10 augusti, i Stockholm senast den 31 oktober (40 § i
taxeringsförordningen). Taxeringen sker särskilt för varje kommun och
är avsedd att utan ändring hava giltighet under den därför bestämda
tiden. Att detta förhållande vid ändringar i den kommunala indelningen
understundom måste giva anledning till svårigheter är självfallet. Innebörden
och betydelsen av dessa svårigheter komma nedan att närmare utvecklas.

Medlemskap av kommun utgör villkor för kommunal rösträtt, skattskyldighet
och besvärsrätt. Medan besvärsrätten tillkommer en var medlem

•J

av kommun utan undantag, finnas i fråga om rösträtten och skattskyldigheten
ytterligare föreskrifter till deras reglerande. Huru tolkningen av
de i sistnämnda hänseenden givna stadganden vid deras tillämpning vid
ändringar i kommunal indelning blivit utbildad, skall nedan omtalas.

Nåo-ot förevarande frågor vidkommande rättsfall, som har avseende å medlemskapet
såsom grund för kommunal besvärsrätt, är icke för kommittén
bekant.

Med anledning därav, att rösträtten väsentligen vilar på och framgår skattskylav
skattskyldigheten, skall frågan om denna sistnämnda först göras till fö- dl9het*nremål
för granskning.

Enligt 57 § i de tvänne kommunalstyrelseförordningarna är skattskyldig
till kommunen en var, som inom kommunen äger eller (med

188

vissa undantag, av vilka det viktigaste avser hyresgäst) brukar fast egendom
eller därstädes är taxerad till allmän bevillning för inkomst.

För såväl landsbygd som stad gäller, att budgeten för ett visst år
skall under nästföregående års höst fastställas, därvid då bestämmas de bidrag,
som för täckande av den beräknade bristen skola under nästkommande
året utdebiteras. Dessa bidrag, ehuru de äro avsedda att täcka det sistnämnda
årets brist och skola uppbäras under det året, anses dock för det
löpande årets utskylder och skola fördelas på dem, som under det löpande
året varit till kommunen skattskyldiga. (Förordningarna om kommunalstyrelse
på landet 63 § och i stad 62 §.)

1917 års kommunalutskylder, som skola uppbäras under år 1918
för täckande av bristen i 1918 års budget, skola således fördelas på dem,
som under år 1917 varit till kommunen skattskyldiga. Under år 1917
skattskyldiga till kommunen hava till en början vant de, som vid 1917
års taxeringsförrättning (på grundval av 1916 års mantalsskrivning för
år 1917) blivit inom kommunen taxerade till bevillning för inkomst av
kapital och arbete. Angående denna kategori av skattskyldiga torde under
vanliga förhållanden icke någon tvekan kunna råda. Vidkommande skattskyldigheten
på grund av fastighetsinnehav har genom regeringsrättens
utslag den 3 juni 1910 (Regeringsrättens årsbok 1910, ref. 39) för landsbygden
gällande bestämmelse erhållit sin tolkning: »Som klaganden, innan
debiterings- och uppbördslängden för Martebo socken år 1908 av kommunalstämman
fastställdes, försålt ifrågavarande hemman och således icke
mot bestämmelsen i § 57 i förordningen om kommunalstyrelse på landet
varit skyldig att för hemmanen erlägga kommunalutskylder för år 1908,
fann regeringsrätten, med ändring av Konungens befallningshavandes resolution,
skäligt undanröja den debiteringsåtgärd, varigenom dylika utskylder
påförts klaganden.» Genom detta utslag har således vidkommande landsbygden
fastslagits, att den, som skall betala 1917 års kommunalutskylder
för fastighet, vilka skola erläggas år 1918, är den, som under år 1917 intill
fastställandet av debiterings- och uppbördslängden i december 1917 senast
faktiskt ägt (eller brukat) fastigheten. Denna tolkning stämmer ju ock väl
överens med ordalydelsen i 57 § i förordningen om kommunalstyrelse på
landet, vilken såsom den skattskyldige angiver den, som »äger eller brukar»

189

fastighet. Vad nu stad angår är tid, inom vilken den slutliga granskningen
av debiterings- och uppbörd slängden skall vara fullgjord, icke föreskriven,
men det är icke möjligt, att detta kan medhinnas förrän ett stycke in på det
nya året (år 1918). I)å emellertid för fastighet den skall upptagas i längden,
som under år 1917 var skattskyldig för densamma, torde förändringar i
ägande- eller arrenderätt, sura äga rum efter den 31 december 1917, icke
få tilläggas något avseende. Vid dylikt förhållande bör beträffande stad
den, som skall betala 1917 års kommunalutskylder för fastighet, vara den,
som under år 1917 intill årets utgång senast faktiskt ägde (arrenderade)
fastigheten (Se Regeringsrättens årsbok 1915, ref. 82; jmfr dock Regeringsrättens
årsbok 1914 not. F. ref. 279).

Om det nu är förordnat, att från och med år 1918 ett område A
skall avskiljas från kommunen li och tilläggas kommunen C, uppstår frågan,
vilkendera av de två kommunerna som är berättigad uppbära de kommunalutskylder
för år 1917 (att erläggas år 1918), vilka må anses belöpa på
området A. Den ordagranna tolkningen av lagen måste giva vid handen,
att denna rätt tillkommer kommunen B men icke kommunen C. Det är
ju enligt lagens uttryckliga stadgande de, som under det löpande året
varit till kommunen skattskyldiga, vilka skola erlägga de bidrag, som skola
under det påföljande året utgå, d. v. s. de, som under år 1917 voro skattskyldiga
till kommunen B, skola under år 1918 betala skatt till densamma.

Mot denna tolkning är den befogade invändning att göra, att den,
under förutsättning att kommunen C skall från och med år 1918 av sina
medel bestrida de kommunala utgifterna för det införlivade området, giver
ett alldeles orättvist resultat. Utgifterna för den utvidgade kommunen C
komma att bestridas medelst skatter allenast från den ursprungliga kommunen
C, medan utgifterna för den minskade kommunen B komma att bestridas
med skatter från samma kommun i dess ursprungliga storlek. Med rättvisa
överensstämmande är tydligen, att redan under år 1918 utgifterna
för den utvidgade kommunen C varda bestridda medelst skatter från den
utvidgade kommunen samt utgifterna för den minskade kommunen B
medelst skatter från den minskade kommunen.

För praktiskt genomförande av dylik anordning skulle tydligtvis det
rationella tillvägagåendet vara, att 1917 års taxering ägde rum med till -

190

lämpning av den blivande kommunindelningen och att därefter de delar
av 1917 års taxeringslängder, som avsåge inkorporeringsområdet, överlämnades
till kommunen C, som hade att uppgöra debiterings- och uppbördslängden
för år 1918 med ledning av såväl taxeringslängderna för ursprungliga
kommunen C som de delar av taxeringslängderna för kommunen B,
vilka avsåge inkorporeringsområdet, medan å andra sidan kommunen B uppgjorde
sin debiterings- och uppbördslängd med ledning allenast av de delar
av taxeringslängderna för kommunen B, vilka avsåge kommunen efter nämnda
områdes avskiljande. Oavsett att dylik ordning i fråga om debiteringsoch
uppbördslängdens upprättande icke i kommunallagarna förutsättes, måste
beaktas, att taxeringens rättande efter den nya indelningen icke lagligen
kan äga rum, innan indelningsändringen trätt i kraft. Aven om det vore
medgivet att sålunda verkställa taxeringen, skulle emellertid anordningen
ofta nog förhindras därigenom, att förordnande om indelningsändringen
icke varder meddelat förrän efter det taxeringsförråttningen avslutats.

Redan under nuvarande förhållanden kan vid indelningsändring,
som träder i kraft den 1 januari, en klyvning av taxeringslängderna efter
den nya indelningen i vissa delar företagas, medan däremot i andra delar
en dylik uppdelning stöter på oöverkomliga svårigheter. Vad först angår
fastighetslängden möter intet hinder att därur uttaga och i särskild längd
uppföra de fastigheter, som vid årsskiftet skola överföras till annan kommun,
detta dock under förutsättning att särskilt taxerad fastighet i sin
helhet skall sålunda överflyttas. Om däremot den nya gränsen klyver eu
såsom enhet taxerad fastighet, saknas möjlighet att utan nytt taxeringsförfarande
bedöma, huru stor del av det gemensamma taxeringsvärdet bör
i vardera kommunen upptagas till beskattning. Denna svårighet är under
nuvarande förhållanden oöverkomlig. Vad därefter angår inkomstlängden
är förhållandet ungefär enahanda. Inkomsttagare äro i regel mantalsskrivna
vid viss fastighet, överflyttas denna, varda därmed även de därå
mantalsskrivna inkomsttagarna överförda till den nya kommunen. Så
längd fastigheten i sin helhet ingår i överflyttningen, möter alltså ingen
svårighet beträffande där mantalsskrivna inkomsttagare. Men om fastigheten
klyves av den nya gränsen, låter det sig icke gorå att bedöma,
vilken del de å fastigheten mantalsskrivna inkomsttagarna skola följa och

191

således ej heller om de skola upptagas i den ena kommunen eller i den
andra. Särskilt stora bliva svårigheterna ifråga om sådana inkomsttagare,
i regel näringsidkare, som icke äro i kommunen mantalsskrivna. Näringsidkare
skall enligt gällande bestämmelser taxeras till bevillning för inkomst
å den eller de orter, där rörelsen på ett mera självständigt sätt
(iller i avsevärd omfattning idkas. Om och i den mån dylik rörelse,
taxerad inom kommun, där näringsidkaren ej är mantalsskriven, vid taxeringen
anknutits till viss fastighet, lärer den ifråga om den kommunala
samhörigheten böra anses följa fastigheten, men där så ej är fallet, saknas
varje hållpunkt för bedömande av, huruvida rörelsen bör i beskattningsoch
andra hänseenden anses tillhöra den ena eller andra kommunen. Liknande
förhållande inträffar, då näringsidkare idkar rörelse på mera självständigt
sätt å olika orter inom samma kommun eller är bosatt å en ort
och idkar rörelse å annan. I händelse genom iiwlelningsändring dessa
orter komma att tillhöra olika kommuner, saknas möjlighet att å de nya
kommunerna verkställa vederbörlig uppdelning av taxeringen. Nu påvisade
svårigheter förefinnas emellertid allenast vid partiell utbrytning
eller införlivning med annan kommun. Om eu kommun i sin ''helhet
varder sammanslagen eller införlivad med annan kommun, är ingen svårighet
att använda dess längder för beskattning och rösträtt inom den nya
kommunen. För municipalsamhälle hava de anmärkta svårigheterna beaktats
och föranlett särskilda bestämmelser i 32 § taxeringsförordningen.

I praxis har antagligen den nu skildrade utvägen till sakens ordnande,
oaktat dess bristande överensstämmelse med lagens ordalydelse och
oaktat de trassligheter, den kan föra med sig, ofta tillämpats. Den måste
ju anses vara reellt riktig, medan svårigheterna äro av endast formell natur.
Det formellt riktiga tillvägagåendet strider däremot alldeles mot lagens
grund och drager med sig reella svårigheter av stundom fullkomligt
oövervinnelig beskaffenhet (exempelvis vid utbrytning av ny kommun).

I rättsskipningen har den formella synpunkten tidigare ansetts vara
den avgörande. I högsta domstolens utslag angående 1905 års riksdagsmannaval
i Hälsingborg (Nytt juridiskt arkiv 1905, sid. 457) uttalas, att de
ifrågavarande personerna (boende å det område, som med ingången av år
1905 införlivats med Hälsingborg) »enligt 57 och 62 §§ i förordningen

192

om kommunalstyi-else i stad icke varit skyldiga att erlägga skatt till staden
för den bevillning till staten, som blivit dem påförd inom landsförsamlingen
för år 1904*.

I de senare årens förordnanden om partiella inkorporeringar med
stad, stundom även inkorporeringar av hel landskommun, har ofta införts
det stadgande, att de från det överflyttade området utgående utskylder,
vilka förfölle till betalning efter inkorporeringens trädande i kraft, skulle
uppbäras och redovisas av stadens myndigheter och, såvitt de utgjorde
kommunalutskylder, tillfalla staden. I ett fall, där dylik bestämmelse icke
synes hava förekommit, nämligen vid Aviks införlivande med Hudiksvall,
anslöt sig Kung]. Maj:t, vid stadens begäran om förklaring, till kammarkollegii
uttalande, att inkorporeringen »uppenbarligen måste innebära, att
staden skall vara berättigad att från 1911 års början, då införlivningen
skulle äga rum, uppbära utskylderna från det införlivade området». Denna
administrativa föreskrift angående uppbörden lämnar emellertid intet
direktiv angående debiteringsgrunden. Vid några under de senaste
åren meddelade inkorporeringsförordnanden har Kungl. Maj:t yttermera
förtydligat ifrågavarande föreskrift genom att stadga, att debitering, uppbörd
och redovisning av utskylderna från det införlivade området skulle
från tiden för införlivningen övertagas av staden (exempelvis förordnandena
om införlivning av Brännkyrka socken med Stockholm år 1912, av
Näsby by med Kristianstad år 1914 och av Bromma socken med Stockholm
år 1915), stundom med tillägg att staden skulle vara berättigad att
för sina ändamål använda de kommunalutskylder, som förfölle till betalning
vid uppbördsstämmor efter införlivningens ikraftträdande.

Regeringsrätten har under åren 1912 och 1913 upprepade gånger
haft tillfälle att uttala sig uti ifrågavarande spörsmål och har därvid godkänt
de synpunkter, vilka ligga till grund för de här nämnda administrativa
bestämmelserna. Regeringsrätten har sålunda tagit avstånd från
den formella och anslutit sig till den reella synpunkten, vilken förty
i rättsskipningen blivit den segrande. År 1912 (Regeringsrättens årsbok
ref. 6) avgjorde regeringsrätten två mål angående skyldigheten att till
köping och municipalsamhälle erlägga skatt under det första året av deras
tillvaro. I det ena av målen hade Konungens befallningshavande yttrat:

i9;i

Enär Vetlanda municipalsarahälle skulle från och med den 1 januari 1909
inträda i den beviljade köpingsrättigheten samt skiljas från Vetlanda socken,
hade köpingen, som beslutat att, för betäckande av köpingens utgifter
under år 1909, utskylder skulle uttagas av invånarna i hela den del av
socknen, som från och med nämnda års början komme att utgöra Vetlanda
köping, och vilka alltså bleve skattskyldiga till köpingen, härutinnan förfarit
i överensstämmelse med innebörden av stadgandet i 1 § i förordningen om
kommunalstyrelse på landet. I det andra inålet hade Konungens befallningshavande
anfört: Som de bidrag till municipalsamhällets utgifter, vilka sålunda
beviljats att under år 1911 utgå, jämlikt § 63 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet skulle anses såsom 1910 års utskylder och till utgörande
fördelas på dem, som varit samma år till samhället skattskyldiga,
alltså och då klaganden varit för år 1910 till allmän bevillning för inkomst
taxerad såsom bosatt inom den del av Nederkalix kommun, varav Kalix municipalsamhälle
under året bildats, och förty enligt § 57 i nämnda förordning
måste anses såsom skattskyldig till municipalsambället för samma år, samt
klaganden icke ådagalagt förhållande, som lagligen kunde befria honom från
skyldighet att lämna bidrag till de samhällets utgifter, om vilka vore fråga,
funne Konungens befallningshavande klagandens talan icke kunna bifallas.
I båda målen blev Konungens befallningshavandes uppfattning av regeringsrätten
godkänd. I ett utslag av Konungens befallningshavande i Malmöhus
län (Regeringsrättens årsbok 1913, not. F. 219) pekas direkt på den reella
orsaken till godkännandet av inkorporeringskommuns anspråk på skatterna
från inkorporeringsområdet redan under första året, nämligen skyldigheten
att bestrida inkorporeringsområdets utgifter under samma år:
»Som Eslövs stad ålagts övertaga försörjningsskyldigheten i avseende å de
inom det till Eslövs stad från och med den 1 januari 1912 överflyttade
området av Borrlunda socken mantalsskrivna personer, som vid överflyttningen
vore föremål för fattigvård, samt med nämnda villkor vore överensstämmande,
att Eslövs stad komme i åtnjutande av de kommunal utskylder,
som under 1911 utdebiterats inom ifrågavarande område och förfallit till
betalning efter ovannämnda dag . . .» Slutligen lämnade regeringsrätten
vid avgörandet den 31 oktober 1913 av besvär över Vaxholms stadsfullmäktiges
beslut, att bristen å utgifts- och inkomststaten för år 1913 skulle

25—153678.

194

uttaxeras jämväl å skatteföremålen inom Rindö, som från och med år 1913
införlivats med Vaxholm, så uttömmande och bestämda uttalanden, att varje
anledning till tvekan angående rättsskipningens ställning till förevarande
fråga synes böra vara undanröjd. Konungens befallningshavande hade i
målet utlåtit sig sålunda: Enär, jämlikt § 62 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad, de bidrag till stadens allmänna utgifter, vilka, upptagna
uti det av magistraten upprättade utgifts- och inkomstförslaget, skulle av
stadsfullmäktige prövas under loppet av december månad, och vilka skulle
utgå under påföljande året, skulle anses för det löpande årets stadsutskylder
och till utgörande fördelas på dem, som under det löpande året
varit till staden skattskyldiga, men Rindöområdet först från och med år
1913 införlivats med Vaxholms stad, och följaktligen därstädes bosatta
personer icke för år 1912 — vilket år med hänsyn till utskylder, som
vore upptagna i 1913 års stat, vore det i nyssnämnda § 62 avsedda
löpande året — varit till staden skattskyldiga, alltså prövade Konungens
befallningshavande skäligt upphäva stadsfullmäktiges överklagade beslut,
i vad det avsåge uttaxering på personer, bosatta inom Rindöområdet, av
avgifter såsom bidrag till bestridande av stadens allmänna utgifter. Detta
Konungens befallningshavandes utslag blev emellertid undanröjt av regeringsrätten,
vars flesta ledamöter förenade sig om följande utslag angående
nämnda fråga: I kungl. brevet den 15 november 1912 hade förordnats,

att skattehemmanen 2 mantal Rindö n:r 1 och 2 i Värmdö socken skulle
från och med år 1913 i judiciellt, kommunalt och administrativt avseende
införlivas med Vaxholms stad. Av berörda förordnande måste anses följa,
att skattskyldiga å ifrågavarande område, som, därest införlivningen icke
ägt rum, skulle under år 1913 erlagt kommunalutskylder till Värmdö
kommun, varit pliktiga att under nämnda år erlägga kommunalutskylder
till Vaxholms stad, och att utskylderna därvid skulle påföras dem efter
de taxeringar, som för dem fastställts i Värmdö kommun, men efter de
debiterinersarunder för kommunalskatternas utgörande i staden, som blivit
bestämda för de under år 1913 därstädes förfallande utskylderna. Som
den av stadsfullmäktige den 27 december 1912 beslutade uttaxeringen
följaktligen i överklagad del varit lagligen grundad, prövade regerings -

195

ratten lagligt, med lindring av Konungens befallningshavandes resolution,
ogilla den mot stadsfullmäktiges förevarande beslut förda talan.

Enligt 8 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet och 9 §
i förordningen om kommunalstyrelse i stad erfordras för kommunal rösträtt,
utom att vara vill frejdad svensk undersåte, att vara medlem av kommunen
oeh förbunden att till densamma erlägga skatt samt att icke häfta
för oguldna kommunalutskylder. Röstlängden upprättas med ledning av
taxeringslängden, sedan denna blivit av prövningsnämnden granskad. Den
röstlängd, som uppgöres med ledning av 1917 års taxeringslängd, kommer
följaktligen att begagnas under tiden från senare delen av år 1917 till
ungefär motsvarande tid år 1918. Röstlängden skall särskilt justeras före
varje förrättning, vid vilken den skall användas. Vid varje sådant tillfälle
kunna ändringar i densamma införas. Om vid dylikt tillfälle en
person visar, att han blivit ägare av bevillningstaxerad fastighet, bör han
i längden införas i stället för förre ägaren (se Walldén n:r 1116, 1219
in. fl.). Däremot torde, vid det fall att röstning skall äga ruin undertiden
efter prövningsnämndens granskning men likväl innan med ledningav
densamma den nya röstlängden hunnit upprättas, den nya taxeringen
icke få åberopas såsom grund för röstlängdens ändrande. Något rättsfall
härom linnes kommittén veterlig! icke.

Om nu det varder förordnat, att området A skall från och med år
1918 överflyttas från kommunen B till kommunen C, uppstår frågan, när
och under vilka omständigheter de, vilka anses tillhöra området A, upphöra
att vara röstberättigade i kommunen B, samt når och under vilka
omständigheter deras rösträtt i kommunen C inträder.

Med formell tolkning överensstämmande blir svaret, att röstlängden,
upprättad hösten 1917 för kommunen B, innan området A avskilts, skall
gälla för denna kommun, intill dess efter områdesändringen ny röstlängd
i laga ordning upprättats, samt att den för kommunen C hösten 1917,
innan området A tillagts, upprättade röstlängd skall gälla för denna kommun,
intill dess i laga ordning varder upprättad ny röstlängd, vilken då upprättas
med hänsyn tagen till den inträffade områdesändringen. Redan rösträttens
bundenhet vid bevil!ningstaxeringen, vilken ju ägt rum enligt den äldre

Ii.östrdtten.

196

indelningen, utesluter enligt detta formella betraktelsesätt, att en överföring
av de inom inkorporeringsområdet upptagna röstberättigade från
den ena kommunen till den andra skulle kunna ske vid indelningsändringens
ikraftträdande.

Någon ledning av de stadgande!! angående rösträtten, som vid förordnanden
angående inkorporeringar pläga meddelas, finnes i allmänhet
icke att hämta. Dessa stadganden pläga endast innehålla det allmänna
uttalandet, att det införlivade områdets invånare skola i inkorporeringskommunens
angelägenheter åtnjuta enahanda rösträtt som dennas övriga
invånare.

Frågan har emellertid vid ganska många tillfällen varit föremål för
domstols prövning. Liksom den formella tolkningen tidigare varit i rättsskipningen
tillämpad i fråga om den kommunala skattskyldigheten, har i
överensstämmelse därmed tidigare så varit förhållandet även beträffande den
kommunala rösträtten. Vidkommande rösträtten i inkorporeringskominunen
göres denna uppfattning gällande i högsta domstolens förut omnämnda utslag
angående 1905 års riksdagsmannaval i Hälsingborg: »Enär ifrågavarande
personer enligt 57 och 62 §§ i förordningen om kommunalstyrelse i stad
icke varit skyldiga att erlägga skatt till staden för den bevillning till staten,
som blivit dem påförd inom landsförsamlingen för år 1904, samt bevillningstaxeringslängd
för staden för år 1905 icke varit fastställd vid den tid, då
valet förrättades, alltså och då dessa personer sålunda icke vid tiden för
valet varit röstberättigade i stadens allmänna angelägenheter och förty ej

heller bort vara i den för staden gällande röstlängd upptagna--—.»

Om vidkommande inkorporeringskominunen detta resultat är att anse såsom
mindre tillfredsställande, måste samma resultat, tillämpat på exkorporeringskommunen,
betecknas såsom verkligt orimligt. Emellertid har konsekvent
även det sistnämnda godtagits. Invånarna i det område av Ivyrkoköpinge
socken, som från och med år 1908 införlivats med Trälleborg i såväl
kommunalt som ecklesiastikt hänseende, hava genom domkapitlets av
Kungl. Maj:t fastställda utslag (Walldén n:r 1768) förklarats hava varit
berättigade att under år 1908 deltaga i socknens klockarval.

Då det gällt att söka giva rösträttsbestämmelserna en tillämpning,
som vore med lagens anda mera överensstämmande än den nu omtalade

197

rent formella, har det till en början icke varit ifrågasatt att gå längre än
att låta tidpunkten för inkorporeringens ikraftträdande vara avgörande lör
överflyttandet av inkorporeringsområdets rösträtt från exkorporeringskommunen
till inkorporeringskommunen. Den bestämmelse, som i kungl. brevet
den 30 september 1910 angående S:t Lars sockens införlivande med Linköping
givits, eller att magistraten skulle »så snart ske kan efter införlivningen»
upprätta röstlängd »för den gemensamma kommunen», torde vara ett uttryck
för denna tanke. Likaledes Konungens befallningshavandes i Malmöhus län
utslag den 24 augusti 1908, vilket av regeringsrätten icke kom att upptagas
till realprövning: »Genom berörda inkorporering (från och med år 1908)

hade hela Trälleborgs landsförsamling uppgått i stadskommunen, och måste
dess invånare anses hava blivit medlemmar av stadskommunen och till
densamma skattskyldiga i och med det inkorporeringen trätt i tillämpning.
Dessa invånare, vilka under år 1908 jämväl erlagt utskylder till staden,
vore således inom staden röstberättigade» (Regeringsrättens årsbok 1909,
not. C. 20).

Med sist anförda rättstillämpning uppnås onekligen ett betydligt
riktigare resultat än som vinnes genom den rent formella tolkningen.
Dock är även ifrågavarande tillämpning i så måtto formell, att den uteslutande
lägger vikten på inkorporeringsögonblicket samt icke medgiver
befogenhet att taga hänsyn till den nya indelningen redan dessförinnan,
ehuruväl faktiskt behov föreligger att fatta beslut med avseende å densamma,
redan innan den trätt i kraft.

Liksom i fråga om skattskyldigheten gav även beträffande rösträtten
Vaxholmsinkorporeringen anledning till uttalanden av regeringsrätten av
principiell innebörd och under beaktande av praktiska synpunkter. Vid
allmän rådstuga i december 1912 för val av stadsfullmäktige i Vaxholm
yrkades, att enär den uttaxering för stadens kommunala behov, som
beslutades i december 1912, komme att drabba även de skattskyldiga från
Rindöhemmanen, samt dessa således vore att jämföra med dem, som under
det löpande året varit till staden skattskyldiga och följaktligen borde anses
redan vara medlemmar av stadskommunen, samtliga i 1912 års taxeringslängder
upptagna personer från berörda hemman måtte uppföras i röstlängden.
Efter anteckning, att invånarna å Rindön fortfarande vore mantalsskrivna

198

i Värmdö socken, förklarade magistraten, att som de sålunda åberopade omständigheterna
icke mot stadgandet i 3 § i förordningen om kommunalstyrelse
i stad kunde föranleda därtill, att omförmälda personer för det dåvarande
vore att anse såsom medlemmar av Vaxholms stadskommun, magistraten
funne skrivelsen icke till någon åtgärd föranleda. Konungens befallningshavande,
där besvär anfördes, fann icke skäl att göra ändring i magistratens
beslut. Sedan målet dragits under Kungl. Maj:ts prövning, meddelade
regeringsrätten utslag i detsamma samtidigt med avgörandet av det ovan
nämnda målet angående inkorporeringsområdets invånares skattskyldighet.
Efter att hava uttalat sig om denna sistnämnda, på sätt ovan omtalats,
anförde regeringsrättens majoritet vidare: Vid berörda förhållande vore

det med grunderna för förordningen om kommunalstyrelse i stad överensstämmande,
att bemälda personer, som således under år 1913 varit
pliktiga erlägga kommurialutskylder till staden, jämväl ägt rösträtt därstädes
såväl under nämnda år som ock under år 1912, efter det beslutet
om införlivningen meddelats, i fråga om de beslut av allmän rådstuga,
som haft avseende å år 1913. I följd därav hade samtliga de, som, enligt
vad ovan blivit nämnt, på grund av införlivningsbeslutet under år 1913
kornme att erlägga skatt till staden, varit berättigade att uti ifrågavarande
val av stadsfullmäktige deltaga. Då detta emellertid blivit dem förvägrat
och valet följaktligen icke i laga ordning tillkommit, prövade regeringsrätten
lagligt att, med ändring av myndigheternas beslut, undanrödja den
klandrade valförrättningen och visa målet åter till magistraten för ny
handläggning.

Bland de lagstadgade villkoren för den kommunala rösträtten finnes
utöver de nu avhandlade ytterligare ett, som för föreliggande spörsmål
har intresse, nämligen villkoret att icke häfta för oguldna kommunalutskylder.
De kommunalutskylder, som med detta villkor avses,
äro allenast utskylder till den kommun, inom vilken rösträtten skall utövas,
men ej utskylder till annan kommun. Om således en person, som
är skattskyldig till flera kommuner, underlåter att fullgöra denna sin
skyldighet till dem alla med undantag av en enda, blir han dock i
denna enda röstberättigad. Och om en person, som, medan han bott i
eu kommun, icke där fullgjort sin skattskyldighet, flyttar till annan

199

kommun, liar hans nämnda försummelse icke något som helst inflytande
på hans rösträtt i den nya kommunen. Detta förhållande, tillämpat
på kommunala indelningsändringar, synes giva till resultat, att vid utbrytning
av ett område att utgöra egen kommun eller införlivas med annan
detta område kommer att börja sin nya existens utan att inom sig hysa
någon enda, som på grund av sin försummelse att betala skatt kan vägras
rösträtt. Alla de till området hörande, vilka vid tiden för utbrytningen
varit på grund av dylik försummelse uteslutna från deltagande i kommunala
beslut, erhålla genom överflyttningen med ett slag befrielse från denna
påföljd.

Det invändes måhända, att sistnämnda förhållande har sin grund
däri, att vid den av Kungl. Maj:t fastställda ekonomiska uppgörelsen mellan
de tvenne kommunerna någon bestämmelse icke träffats angående fördelning
av den av exkorporeringskomraunens tillgångar, som utgöres av
fordringar hos kommunens medlemmar för obetalda skatter. Eftersom
någon fördelning av denna tillgång icke skett, kvarbliver densamma i sm
helhet hos exkorporeringskommunen. Härtill torde emellertid böra genmälas,
att, även om dylik fördelning skett, förhållandet icke lärer därigenom
undergå någon förändring. Om inkorporeringskommunen från exkorporeringskommunen
övertager en del av den sistnämndas skattefordringar,
lära dessa icke kunna anses grundlägga förlust av rösträtt inom inkorporeringskommunen.

Om nu det sagda är riktigt med avseende å det fall, att en del av
en kommun utbrytes för att bilda egen kommun eller förenas med annan,
borde ju konsekvent samma förhållande inträffa vid hel kommuns införlivande
med annan kommun. Dylik införlivning bör anses innebära, varken
att båda kommunerna upphöra att existera för att ersättas av en ny tredje
kommun eller att kommunerna båda fortfara att leva ehuru förenade, utan
dess innebörd bör anses vara, att den inkorporerade kommunen försvinner,
medan den inkorporerande kommunen med ökat område fortfar att existera.
Likväl lärer i praxis vid dylika inkorporeringar icke ifrågasättas annat än
att efter inkorporeringen invånarnas i den inkorporerade kommunen skattskulder
till denna läggas dem till last med hänsyn till rösträttens utövande.
Detta förhållande torde icke kunna förklaras därmed, att den inkorporerade

200

kommunens alla tillgångar och således även dess skattefordringar övertagits
av den inkorporerande kommunen, eftersom ju, såsom nyss nämnts, vid överlåtelse
av skattefordringar allenast själva fordringen men icke den vid densamma
fästade påföljd, att gäldenären förhindras att deltaga i kommunala
beslut, torde överlåtas. Annan förklaring torde ej kunna lämnas ån att
förfarandet får anses vara med lagens grund överensstämmande och vid
tillämpningen icke vållar någon svårighet. Någon rättslig prövning av denna
fråga torde icke hava förekommit.

^rätten Frågan om kommunal indelningsändrings inflytande på det kommu nala

medlemskapet såsom grundande rätt att anföra besvär över kommunala
beslut torde, såsom redan nämnts, hittills icke hava varit föremål för rättsligt
bedömande. Ej heller eljest synes densamma hava föranlett beaktande.
Kommittén kan emellertid icke finna annat än att denna fråga är granska
oskiljaktigt sammanhängande med de ovan avhandlade spörsmålen beträffande
det kommunala medlemskapet, och att således den rättsutveckling,
som i fråga om dem påvisats, bör anses äga tillämplighet jämväl på frågan
om rätten att anföra besvär över kommunala beslut.

Särskilda av Ett områdes överflyttning från en kommun till annan eller utbrytning

kommunal , J . . “ ö

indelnings- att utgöra egen kommun är en åtgärd, som måste kräva organisationsåt Tingade

dt gärder av olika slag, för vilka föreskrifterna i gällande lagstiftning ofta

ningens ordnande -

endthmm* no° är0 lämpade. Den utveckling, som uppfattningen om det kom nalförvalt-

munala medlemskapets överflyttande vid dylik ändring, på sätt ovan visats,
tagit, har visserligen föranlett, att många av de svårigheter, som i nu förevarande
avseende gjort sig gällande, numera få anses vara undanröjda.
Genom fastställandet att, redan innan indelningsändringen trätt i kraft,
beslut med tillämpning av den nya indelningen må fattas i ärenden, som
hava avseende å densamma, äro, under förutsättning att förordnandet om
indelningsändringen meddelas i någorlunda god tid, möjligheterna att, under
huvudsakligt iakttagande av de för de vanliga förhållandena givna bestämmelserna,
vidtaga erforderliga organisationsåtgärder betydligt större. A
andra sidan framträda emellertid härvid andra svårigheter, väsentligen
föranledda därav att under den första tiden icke finnas i vederbörlig ord -

201

ning upprättade längder för röstning och debitering. Att dylika svårigheter,
där de beaktats av lagstiftningen, funnits icke böra tillmätas avgörande
betydelse, framgår av det övergångsstadgande, som åtföljde den
år 1898 utfärdade municipallagen (80 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet). Där föreskrevs, att intill dess municipalsamhälles fyrktalslängd
bleve försatt i sådant skick, att den kunde läggas till grund för
röstberäkningen inom samhället, kommunens allmänna röstlängd, i vad anginge
till samhället hörande personer, därvid skulle tjäna till efterrättelse.

1 de fall, där i sammanhang med ändring i den kommunala indelningen
åtgärder vidtagits för beslutanderättens bringande till överensstämmelse
med den nya indelningen, redan innan röstlängd i vanlig ordning
kunnat upprättas, hava, enligt vad kommittén har sig bekant, de praktiska
svårigheterna övervunnits och nödiga anordningar, tack vare samarbete
mellan de vidkommande kommunernas olika kommunala och offentliga

myndigheter samt dessas förmåga att anpassa sina åtgärder efter situationen,
blivit utan alltför svåra brytningar genomförda.

Då frågan om indelningsändrings inverkan beträffande den kommunala
beslutanderätten och skattskyldigheten sålunda ordnas i enlighet med
de grundsatser, som i regeringsrättens ovan anförda Vaxholmsutslag blivit
fastslagna, blir det huvudsakligen i fråga om kommunutbrytningar, som
bristen på erforderliga lagbestämmelser kunna komma att föranleda några
mera avsevärda svårigheter i organisationshänseende. Därest icke av Kungl.
Maj:t eller Konungens befallningshavande varda meddelade särskilda föreskrifter,
finnas nämligen inga bestämmelser i fråga om den nya kommunens
försättande i funktion. Vem skall av den äldre kommunens
vederbörande myndighet övertaga den för den nya kommunen avsedda
röstlängden och fullborda densamma? Vem skall utlysa den första kommunalstämman
eller rådstugan?

Där icke särskilda bestämmelser härom äro meddelade, torde väl i
allmänhet den, som haft motsvarande åligganden i den kommun, av vars
område den nya kommunen bildats, därmed taga befattning. I det ovan
omnämnda övergångsstadgandet till municipallagen gavs uttrycklig föreskrift
därom, i det att det ålades kommunalstämmans ordförande inom den kommun,
där municipalsamhälle funnes, (eller, därest särskild styrelse vore för

26—153678.

202

samhället tillsatt, ordföranden i denna styrelse) att, efter kungörande i
den ordning, som om kommunalstämma vore stadgad, hålla sammanträde
med samhällets röstberättigade invånare för val av ordförande och vice
ordförande i municipalstämman samt av ledamöter, ordförande och vice
ordförande i municipalnämnden. Beträffande municipalsamhällen, som
därefter bildats, torde denna föreskrift alltid hava tillämpats. I de sällsynta
fall, där Kungl. Maj:t vid municipalsamhälles bildande meddelat bestämmelser
angående dess konstituerande, hava dessa bestämmelser varit
av nämnda innehåll.

Vid fall av kommunutbrytning genom sockenklyvning i och för
bildande av annex- eller kapellförsamling synas särskilda bestämmelser
i förevarande avseende icke hava ansetts erforderliga. Säkerligen torde
hava förfarits på sätt nu nämnts.

Beträffande utbrytning av köping eller stad ur landskommun har i
de flesta fall frågan förenklats därigenom, att området för den nya kommunen
förut utgjort municipalsamhälle och såsom sådant redan ägt särskild
organisation. Denna omständighet torde hava bidragit till, att
särskilda föreskrifter för åstadkommande av den nya samhällsformens konstituerande
i allmänhet ej meddelats.

Vid köpingsutbrytningar har dock Kungl. Maj:t någon gång helt
allmänt anbefallt Konungens befallningshavande att »utfärda erforderliga
bestämmelser i ämnet». I det den 12 september 1900 meddelade förordnandet,
att de områden, som voro avsedda att bilda Hässleholms köping
och vilka dittills utgjort ett municipalsamhälle, skulle vid ingången av år
1901 inträda i utövning av köpingsrättigheten, ålades emellertid Konungens
befallningshavande att »förständiga köpingens municipalnämnd att
för år 1901 uppgöra köpingens utgifts- och inkomstförslag samt debiterings-
och uppbörds- jämte röstlängd ävensom i övrigt ordna köpingens
drätsel».

Vad städer angår synes anledning vara att antaga, att förordnanden
om bildande av magistratsstäder hädanefter tills vidare icke komma att
meddelas. I fråga om den senast bildade staden av denna typ, Lysekil
(förordnandet av den 6 juli 1900), må nämnas, att förordnandet icke fastställde
bestämd tid för köpingens inträde i stadsrättigheterna, utan med -

203

delade dessa under villkor att, innan desamma finge tillgodonjutas, rådstuvurätt
och magistrat skulle, i enlighet med de föreskrifter, som efter
vederbörandes hörande kunde bliva av Kungl. Maj:t meddelade, vara för
staden vederbörligen inrättade.

Under senaste åren har skapats ett flertal städer av den typ, som
avses i 54 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad. Beträffande dem förefinnes
eu särskild olägenhet därutinnan, att allmänna bestämmelser angående
sådan stads styrelse icke finnas i lag givna. Till denna olägenhets
avhjälpande har av kommittén gjorts förslag till ändring och tillägg i nämnda
lagrum. I de förordnanden, varigenom stad av denna typ bildats, har
Kungl. Maj:t alltid anbefallt Konungens befallningshavande att underställa
Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse förslag till reglemente för stadsstyrelsen
ävensom, därest ytterligare bestämmelser funnes erforderliga
med anledning av samhällets inträdande i utövning av stadsrättigheterna,
till Kungl. Maj:t inkomma med yttrande och förslag i sådant avseende.
Nämnas må, att Kungl. Maj:t icke ens då särskild anhållan därom gjorts,
vilket var förhållandet i fråga om Djursholm, funnit skäligt att samtidigt
med förlänandet av stadsrättigheterna fastställa reglemente för stadsstyrelsen,
ehuruväl genom en sådan åtgärd stadens konstituerande uppenbarligen
skulle avsevärt underlättats.

I alla de senare årens stadsförordnanden har visserligen bestämts viss
dag, från vilken stadsrättigheterna finge tillgodonjutas, men tillika, då den
blivande staden haft mera än 8 000 invånare, stadgats, att nämnda bestämmelse
skulle vara beroende av den förutsättning, »att stadsfullmäktige dessförinnan
blivit i enlighet med bestämmelserna i förordningen om kommunalstyrelse
i stad utsedda». Sådan föreskrift har meddelats även i det
fall, att staden åstadkommits genom utbrytning av område ur landskommun
(Nässjö). Denna omständighet synes anmärkningsvärd därför, att föreskriften
tydligtvis förutsätter, att beslut, som avse bestämmande av stadsfullmäktiges
antal, må kunna fattas och val av stadsfullmäktige ske redan före den nva indelningens
ikraftträdande. Den anknyter sig således till den princip, som
erhållit uttryck i regeringsrättens ovan anmärkta utslag angående Vaxholmsinkorporeringen.
Anvisning, huru de rådstugor, som sålunda äro
avsedda att äga rum, skola åstadkommas, har, såvitt kommittén inhämtat,

204

givits endast vid två tillfällen. I förordnandet om Trollhättans inträdande
med ingången av år 1916 i utövning av stadsrättigheterna anbefalldes Konungens
befallningshavande att »förständiga ej mindre ordföranden i Vassända-Naglums,
Västra Tunhems och Gärdhems socknars kommunalstämmor
att skyndsamt göra utdrag av vederbörande röstlängder, en var för det med
staden införlivade området av vederbörande socken, samt överlämna dessa
utdrag till ordföranden i Trollhättans sockens kommunalstämma, än även
denne sistnämnde att upprätta en ny längd över stadens röstägande medlemmar,
med upptagande av jämväl dem, som enligt ovannämnda utdrag
komma att under år 1916 bliva röstberättigade i staden, ävensom sammankalla
samtliga de i röstlängden sålunda upptagna röstägande till allmän
rådstuga för bestämmande av det antal stadsfullmäktige, som enligt
§ 21 i förordningen om kommunalstyrelse i stad bör för staden utses, och
fattande av beslut om stadens indelnin i valkretsar i enlighet med § 22
i samma förordning samt för val av stadsfullmäktige». Sedermera hava
beträffande Katrineholm meddelats delvis analoga bestämmelser.

Då stadsrättigheter förlänades åt Hässleholms köping, räknade denna
icke 3 000 invånare, vadan dagen, från vilken stadsrättigheterna skulle få
åtnjutas, bestämdes utan angivande av förutsättning av nyssnämnda innehåll.
1 detta fall gavs däremot en enstaka föreskrift angående konstituerandet
av stadens allmänna rådstuga, i det att Konungens befallningshavande
anbefalldes att, i avvaktan på att stadsstyrelse kunde utses, bemyndiga
ordföranden i Hässleholms köpings kommunalstämma att utfärda
och kungöra kallelse till allmän rådstuga för att lämna de vid sådan rådstuga
röstberättigade tillfälle att avgöra, huruvida de ville åt stadsfullmäktige
överlåta sin beslutanderätt. Liknande föreskrift har sedermera
lämnats för Sollefteå.

Vidkommande inkorporeringar föreligga, såsom redan nämnts, icke
de svårigheter med avseende på den nya förvaltningsordningens konstituerande
som beträffande kommunutbrytningar. Den införlivande kommunens
förvaltningsmyndighet utsträckes av sig själv över de! införlivade
området, inom vilket den förutvarande kommunala förvaltningsmyndigheten
upphör att gälla, och de organisationsändringar, som må av den nya
indelningen föraidedas, kunna ske så småningom och utan att i avbidan

205

pa dera någon lucka i förvaltningsavseende behöver befaras. 1 ett särskilt
avseende har rättsskipningen haft att pröva hithörande spörsmål, nämligen
då fråga varit om ökande av stadsfullmäktiges antal såsom följd av områdes
införlivande med stad. I överensstämmelse med den ståndpunkt,
som, på sätt visats, rättsskipningen tidigare intog beträffande det kommunala
medlemskapet, synes det från början icke hava varit ifrågasatt annat
än att de beslut om ökning av stadsfullmäktiges antal och de val av nya
ledamöter av fullmäktige, som av den genom införlivningen orsakade folkmängdsökningen
kunde föranledas, borde ske först efter det införlivningen
trätt i kraft (se Walldén n:r 1710). I sammanhang med genomförandet
av Vaxholmsinkorporeringen kom emellertid även nu ifrågavarande spörsmål
under behandling och blev föremål för de dömande myndigheternas
prövning. Med hänsyn till den uppfattning angående inkorporeringsområdets
invånares inträdande i de kommunala rättigheterna och skyldigheterna,
som av regeringsrätten hävdades, torde det böra anses naturligt, att
regeringsrätten sålunda avgjorde frågan, att det förklarades vara med grunderna
för förordningen om kommunalstyrelse i stad överensstämmande, att
stadsfullmäktige redan vid ingången av det år, då den nya indelningen
trädde i kraft, ägde den sammansättning, som lagenligt vore påkallad av de
förhållanden, som då inträdde. Regeringsrätten ansåg fördenskull, att det
ålegat magistraten att, efter det förordnandet om införlivningen meddelats,
dels upprätta en ny längd över stadens röstägande medlemmar, med upptagande
jämväl av dem, som på grund av införlivningsbeslutet under år 1913
(med vilket års ingång införlivningen, såsom förut omtalats, trädde i kraft)
komme att erlägga skatt till staden, dels ock sammankalla samtliga de i
röstlängden sålunda upptagna röstägande till allmän rådstuga för bestämmande
av det antal stadsfullmäktige, som med hänsyn till de beslutade förändrade
förhållandena borde för staden utses, och för val av de sålunda
bestämd a nya fullmäktige, allt så tidigt, att valet kunnat vara förrättat under
december månad 1912 i sammanhang med det stadsfullmäktigeval, som då
eljest skulle förrättats, eller, därest ej så kunnat ske, fortast möjligt därefer.

Den här lämnade redogörelsen visar, hurusom det såväl i administrativ
praxis som i rättsskipningen befunnits nödvändigt att taga avstånd

Kommittén»

forslai?.

206

från det rent formella bedömandet av hithörande spörsmål för att i stället
låta framträda synpunkter, vilka måste anses bättre motsvara lagstiftningens
allmänna grunder samt tillgodose den materiella rättvisans krav.
Emellertid framstår jämväl, hurusom härvid, i följd av saknaden av bestämda
lagstadganden, tillgodoseendet av befogade intressen stundom icke
kan äga rum och merendels måste ske på sätt, som vid närmare granskning
finnes mindre tillfredsställande. Särskilt bör sålunda bemärkas, att,
medan förutsättningen för ett praktiskt ordnande av övergången måste
vara, att en beredelsetid av icke alltför kort varaktighet före indelningsändringens
ikraftträdande varder, lämnad, det ofta händer, att förordnandet
om ändringen meddelas kort tid, stundom endast få dagar före
ikraftträdandet. Vidare äro att bemärka de oläo-enheter och oeo-entlio--heter, som föranledas därav, att, ehuru såväl rösträtten som skattskyldigheten
äro byggda på bevillningstaxeringen, någon möjlighet för närvarande
icke finnes att före den nya indelningens ikraftträdande förrätta
taxeringen i enlighet med densamma.

De förslag, kommittén uppgjort, ansluta sig till den efter kommitténs
mening riktiga rättsuppfattning, som småningom trängt igenom och
måste anses för närvarande vara rådande. Förslagen avse att giva lämplig
och nödvändig begränsning åt de allmänna grundsatser, som sålunda
erhållit uttryck, samt att genom särskilda stadganden undanröja de svårigheter,
som framträda vid grundsatsernas tillämpande inom de sålunda
uppdragna gränserna.

De förutsättningar, varpå kommitténs förslag, för vilka nu skall
redogöras, måste vara byggda, äro, såsom av det ovan sagda torde framgå,
att viss minimitid för ny indelnings genomförande bestämmes och att
taxeringen förrättas efter den nya indelningen redan före dennas ikraftträdande.
Dessa förutsättningar åstadkommas genom dels förslaget till 12 §,
för vilket redan är redogjort, och dels kommitténs förslag till ändring
i mantalsskrivnings- och taxeringsförordningarna.

Den kommunala
beslutande

rätten.

Vad först angår den kommunala beslutanderätten finnes i regeringsrättsutslagen
i Vaxholmsmålen uttalad den mening, att kommunala
beslut, som fattas, efter det förordnandet om den nya indelningen medde -

207

lats, och hava avseende å tiden efter densamma, böra fattas med tillämpning
av den nya indelningen. Principiellt kan visserligen denna mening
synas befogad, men då det gäller att infoga densamma i lagstadganden,
befinnes det nödvändigt att uppdraga avsevärt ti’ängre gränser för dess
giltighet. Beslut enligt den nya indelningen torde icke böra få fattas
annorledes än med begagnande av röstlängd, som år uppgjord enligt densamma.
Sådan längd lärer emellertid icke kunna åstadkommas tidigare
än få månader före ändringens ikraftträdande. Vid dylikt förhållande
måste den av regeringsrätten uttalade allmänna grundsats i enlighet härmed
inskränkas. Denna inskränkning, vilken kommittén funnit sig böra
förorda, kommer att medföra, att under en tid av några månader efter^det
förordnande om ändringen meddelats beslut enligt den nya indelningen icke
kunna fattas. Följden härav blir tydligtvis, att under tiden mellan förordnandets
utfärdande och färdigställandet av röstlängden enligt den nya indelningen
kommunala beslut med tillämpning av den äldre indelningen
kunna fattas av beskaffenhet att strida mot förutsättningarna för ändringen
eller eljest innebära missbruk av den föreliggande situationen. Gentemot
den invändning mot den av kommittén ifrågasatta begränsning, som på
grund härav kan göras, må emellertid erinras, att en anordning, enligt
vilken den nya kommunindelningen bringas till tillämpning redan innan
densamma trätt i kraft, dock är av så pass egendomlig beskaffenhet, att det
torde böra anses riktigt, att åt sådan anordning icke gives större utsträckning
än som finnes vara alldeles oundgänglig. Och vidare må här hänvisas
till det särskilda rättsmedel mot beslutanderättens missbruk under den
nu avsedda tiden, angående vilket kommittén framställt förslag i 23 §,
nämligen utvidgad rätt till besvär över beslut, vilka, sedan om indelningsändring
förordnats och innan ändringen trätt i kraft, fattas enligt den
äldre indelningen.

Kommitténs förslag är således, att, sedan röstlängd enligt den nya
indelningen blivit upprättad, skall vid fattande av kommunala beslut den
äldre indelningen följas i fråga om angelägenhet, som avser äldre kommun,
medan för andra angelägenheter beslutanderätten skall utövas enligt
den nya indelningen.

Att särskilja de kommunala angelägenheterna, på sätt här avses,

208

kan måhända antagas stundom bliva ganska svårt. Såvitt kommittén kan
finna, torde dock svårigheterna böra bliva relativt fåtaliga. Alla ärenden,
vilka hava avseende på den nya indelningen, böra avgöras enligt densamma,
således först och främst alla angelägenheter, vilkas ekonomiska verkningar
komma att följa den nya indelningen, ävensom ärenden, som avse ordnandet
av den kommunala organisationen enligt den nya indelningen.

Frågan om revisionen av räkenskaperna och förvaltningen för året
närmast före deri nya indelningens ikraftträdande synes emellertid kunna
giva anledning till tveksamhet. Riktigast skulle givetvis vara, att sådan
anordning vidtoges, att kommunen enligt den äldre indelningen hölles
samman jämväl efter den nya indelningens ikraftträdande för behandlingen
av nämnda ärende och således icke fullständigt upplöstes, förrän
dechargefrågan och därav beroende äivnden slutligt avgjorts. Med avseende
å de svårigheter, som skulle därmed vara förbundna, bör dock en dylik
anordning icke ifrågasättas. Av praktiska skäl böra valet av revisorer
ske och beslutet angående decharge fattas enligt den nya indelningen.
Vad angår omfattningen av den förvaltning, som granskningen bör avse,
synes denna fråga böra så besvaras, att kommun enligt den nya indelningen
bör vara behörig att företaga granskning av och fatta dechargebeslut
angående all kommunalförvaltning, som under det med granskningen
avsedda räkenskapsåret ägt rum med avseende å kommunen, sådan
den enligt den nya indelningen befinnes. Då hel kommun införlivats med
annan, kommer således revisionen att avse båda de äldre kommunernas
förvaltning i dess helhet. Har del av kommun införlivats med annan
kommun, kommer den styckade kommunens förvaltning att granskas såväl
av exkorporeringskommunen som av inkorporeringskommunen, den senare
i vad angår ärenden, som kunna medföra verkningar jämväl för inkorporeringskommunen.
Befogenheten att verkställa granskning innefattar
givetvis även rätt att framställa anmärkning och i fall av behov fullfölja
densamma genom klander vid domstol.

Här må påpekas en följd av kommitténs förslag, som möjligen
kan synas anmärkningsvärd. Ehuru den bevillningstaxering, som äger
rum året före den nya indelningens ikraftträdande och som skall ske
med tillämpning av nämnda indelning, kommer att bliva grundläggande

209

för rösträtt och skattskyldighet inom den ändrade eller nybildade kommunen,
kommer denna kommun, i saknad av härför erforderliga organ, att icke äga
möjlighet att hos prövningsnämnden anföra besvär över taxeringsnämndens
beslut. Särskilt då det är fråga om utbrytning av ny kommun kan detta
innebära en olägenhet. Denna synes emellertid icke kunna undvikas. Och
den lärer icke vara av någon större betydelse, då den nya kommunen alltid
äger tillfälle att, sedan prövningsnämndens granskning avslutats, hos
kammarrätten anföra besvär över den skedda taxeringen. Kommuns rätt
att anföra besvär över prövningsnämndens beslut, såvitt angår bevillningstaxeringen,
är nämligen icke inskränkt till sådana fall, där kommunen
överklagat taxeringsnämndens beslut hos prövningsnämnden och dess talan
därstädes icke bifallits eller där prövningsnämnden ändrat den av taxeringsnämnden
åsätta taxeringen (49 § i taxeringsförordningen).

Huru föreskriften om den kommunala beslutanderättens utövande Särskilda
enligt den nya indelningen skall tillämpas i sådana fall, där de kommu -beträffande
nala angelägenheterna handläggas och avgöras vid kommunalstämma eller
allmän rådstuga, är utan vidare klart. Det är de i den enligt den nya tanderätten

. i , . . t ,1 t o , , J är överlåten

indelningen uppgjorda röstlängden såsom röstberättigade upptagna, som åt fullmäkäga
att gemensamt överlägga och besluta, i fall av behov med begagnande
av nämnda längd för omröstning. Vidkommande åter angelägenheter,
vilka skola handläggas av fullmäktige, såsom i •allmänhet är förhållandet
i städerna men även i många köpingar och landskommuner, uppstår frågan,
huruvida, vid indelningsändring, som berör sådan kommun, den nya indelningen
skall kunna redan på samma tidiga stadium erhålla uttryck vid
beslutens fattande. Fullmäktige äro valda att representera den äldre kommunen,
och åstadkommande av fullt riktig representation för kommunen
enligt den nya indelningen kan uppenbarligen icke ske annorledes än
genom nytt val av samtliga fullmäktige med begagnande av den enligt
den nya indelningen upprättade röstlängden.

Enligt kommitténs mening är. det dock i regel icke av nöden, att
sådan åtgärd vidtages, utan torde det böra vara de förefintliga fullmäktige
anförtrott att, intill dess nya val av fullmäktige ägt rum, representera

‘21—153678.

210

Den kommunala
skattskyldigheten.

Den kommunala
besvärsrätten.

såväl den äldre kommunen, tills denna vid den nya indelningens ikraftträdande
upphör, som ock kommunen enligt den nya indelningen.

Särskilt därest kommun, varom fråga är, undergått en betydande
ändring, bör det emellertid kunna vara av intresse, att kommunalrepresentationen
varder, så snart ske kan, reglerad efter den nya indelningen. Kommittén
föreslår därför ifråga om till området ändrad kommun, att Konungen
skall äga att, om förhållandena därtill föranleda, förordna, att samtliga fullmäktiges
uppdrag skall upphöra, då den nya indelningen träder i kraft,
samt nytt val till fullmäktige för tiden därefter verkställas i den ordning,
som är stadgad för det fall, att val sker första gången.

Förut har visats, hurusom i praxis och i rättsskipningen frågan om
rätten att uppbära kominunalutskylderna under första året efter indelningsändrings
ikraftträdande blivit löst på ett sätt, som visserligen bör anses
praktiskt och i princip rättvist, men icke är med lagens ordalag överensstämmande
och dessutom i tillämpningen lider av betydande olägenheter
i följd därav att bevillningstaxeringen icke kunnat rättas efter den nya
indelningen. Sistnämnda olägenheter undanröjas genom kommitténs förslag
till ändring i taxeringsförordningen. Och kommittén har ansett sig
böra föreslå uttryckligt lagfästande av den, såsom nämnt, redan allmänt
tillämpade grundsats i fråga om kommunalskattens fördelning, att de utskylder
till ändrad eller nybildad kommun, vilka året innan indelningsändring
träder i kraft beviljas att under det nästföljande året utgå, skola
till utgörande fördelas å dem, som skulle under det löpande året varit
till kommunen skattskyldiga, för den händelse den nya indelningen redan
då varit i kraft.

Enligt kommitténs förslag i fråga om den kommunala beslutanderätten
vid indelningsändringar kommer det att inträffa, att kommunala beslut
varda fattade redan innan den kommun, som med besluten avses, existerar.
Med hänsyn till kommunalförordningarnas stadgande, att den kommunala
besvärsrätten tillkommer endast den, som är medlem av kommun,
kan det måhända synas mindre klart, vem rätten till besvär mot nyssnämnda
beslut tillkommer. Då de särskilda fordringarna för kommunalt

211

medlemskap (att vara inom kommunen mantalsskriven eller där äga eller
bruka fast egendom eller där vara för inkomst av kapital eller arbete till
allmän bevillning taxerad) tagas i betraktande, synes dock anledning till
tvekan icke böra föreligga. Det nya området för kommunen är känt och
därmed äro även kända de, vilka inom detsamma äro mantalsskrivna samt
äga eller bruka fast egendom. Bevillningstaxeringen för den blivande
kommunen är redan verkställd. Det har för den skull synts kommittén
böra, utan att särskilt lagstadgande erfordras, vara klart, att rätten till
besvär mot kommunalt beslut, som fattas enligt ny kommunindelning
före dennas ikraftträdande, tillkommer en var, som vid beslutets fattande
skulle varit medlem av den ändrade eller nybildade kommunen, därest den
nya indelningen redan då varit i kraft, det vill säga en var, som inom
det nya området för kommunen är mantalsskriven eller äger eller brukar
fast egendom, ävensom en var, som är i bevillningstaxeringslängden för
den ändrade eller nybildade kommunen uppförd till bevillning för inkomst
av kapital eller arbete.

För att den kommunala röstlängd, som skall upprättas enligt den Den nya
nya indelningen året innan denna träder i kraft, skall kunna utan svång- dens^ppheter
åstadkommas och bliva färdig i tillräckligt god tid, krävas, såsom rdttan“''
redan framhållits, särskilda föreskrifter, vilkas syfte måste vara åstadkommande
av ett reglerat samarbete mellan myndigheter i olika kommuner.
Kommitténs förslag till dylika föreskrifter utgår från att det
grundläggande arbetet med röstlängdens upprättande skall utföras av vederbörande
myndighet i kommunen enligt den äldre indelningen samt att
slutförandet av arbetet skall verkställas av vederbörande myndighet enligt
den nya indelningen. I sådant avseende föreslår kommittén det stadgande,
att i kommun, vars område genom kommunal indelningsändring delas,
särskild längd skall upprättas för varje del, som om densamma utgjorde
en kommun för sig, samt att längd för kommun eller kommundel, som
skall övergå till annan kommun, eller för kommundel, som skall bilda ny
kommun, skall, innan ännu rösttal blivit i längden införda, överlämnas
till den, inför vilken kommunalstämma eller allmän rådstuga enligt
den nya indelningen skall hållas, med åliggande för honom att till -

212

se, att i den eller de längder, som därvid skola användas, skyndsamligen
inforas de röstägandes rösttal enligt den nya indelningen ävensom
göras sådana ändringar eller övriga anteckningar, som av den nya
indelningen föranledas eller eljest erfordras för röstlängdens fullbordande.
De anteckningar, som här avses, äro av flerahanda slag. Sålunda
skall, därest indelningsändringen utgöres av områdes införlivande med
annan kommun, tillses, att, om samma person är uppförd i såväl längden
för den äldre kommunen som längden för inkorporeringsområdet, uppgifterna
om honom varda sammanförda på ett ställe. Jämväl kan påföljden
av underlåtenhet att betala kommunalutskylder giva anledning till särskilda
anteckningar vid inkorporering.

Med hänsyn till önskvärdheten av att den tid, varunder beslutanderätten,
innan ny indelning träder i kraft, skall utövas enligt denna sistnämnda,
erhåller så stor utsträckning som möjligt, har kommittén ansett
det böra stadgas, att överlämnandet av längd från myndighet i en kommun
till myndighet i annan kommun skall ske senast den 1 oktober, samt att
i landskommun eller köping, som genom ändringen bildas eller erhåller
ökat område, tiden, varunder röstlängden skall vara till granskning framlagd,
må inskränkas från den i 65 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet stadgade tid av fjorton dagar till endast åtta dagar och
stämma för justering av längden, vilken enligt 17 § i samma förordning
skall hållas i december månad, må hållas tidigare. Genom dessa föreskrifter
anser kommittén det vara uppnått, att kommunalstämma respektive
allmän rådstuga enligt den nya indelningen alltid bör kunna medhinnas
under oktober månad. Den anmärkning kan visserligen göras mot kommitténs
förslag, att, eftersom tiden för avslutande av prövningsnämndens i
Stockholm arbeten är utsträckt till den 31 oktober, föreskriften om röstlängdens
överlämnande senast den 1 oktober icke kan tillämpas i fråga
om områdes avskiljande från Stockholm. Kommittén har emellertid ansett
sig kunna med största visshet utgå från, att sådan exkorporering icke
skall ifrågakomma.

Påföljd °v Av den lämnade redogörelsen för den praxis, som gjort sig gällande

ItTldCV t .

het att be- i fråga om påföljden i rösträttsavseende av underlåtenhet att betala kom tala

Icom munalnt slcyld.

213

munalutskyld, torde framgå, att föreskrifter härutinnan äro av behovet påkallade.
Med rättvisa mest överensstämmande synes vara, att kommunalt
skattskyldig, som häftar för oguldcn utskyld, icke i följd av ändring i den
kommunala indelningen varder befriad från den lagstadgade påföljden av
sin underlåtenhet att fullgöra sin skattskyldighet. Kommittén har därför
ansett det vara riktigt, att den föreskrift meddelas, att underlåtenhet afbetala
kommunal utskyld i äldre kommun medför i fråga om rösträtts utövning
i ändrad eller nybildad kommun samma påföljd som inom den
äldre kommunen. För att, då område överflyttas till annan kommun
eller utbrytes att bilda egen kommun, vederbörande myndighet i den
ökade eller nybildade kommunen skall erhålla underrättelse om de på det
utbrutna området belöpande oguldna utskylderna, har det ansetts böra
stadgas, att i längd, däri enligt vad i 16 § sägs rösttal ej skola införas,
dock skall göras anteckning om till äventyrs förefintligt sådant hinder för
rösträtts utövning.

Måhända befaras, att av kommitténs här omtalade förslag skulle
kunna följa den olägenhet, att en kommun, som av indelningsändring
beröres, skulle få tillfälle att öva inflytande å annan av samma ändring
berörd kommuns angelägenheter på så sätt, att den förstnämnda kommunen
beslöte efterskänka fordringar å kommunalutskylder hos skattskyldiga,
vilka i följd av indelningsändringen överförts till den sistnämnda
kommunens röstlängd. Jämväl synes det mindre lämpligt, om
rösträttsförhållandena i den sistnämnda kommunen skulle varda i viss mån
beroende av de åtgärder, som i den förstnämnda kommunen vidtoges
till indrivande av djdika utskylder. Ej minst med hänsyn härtill har
kommittén, såsom redan omtalats, i sitt förslag till 7 § upptagit den
bestämmelse, att fordi''an för oguldna kommunalutskylder bör vid indelningsändring
övertagas av den kommun, inom vilken debiteringen skulle
hava skett, om indelningsändringen då varit genomförd. Om emellertid
under tiden mellan utfärdandet av förordnandet om indelningsändringen
och dennas trädande i kraft, således innan ännu rätten till dylika fordringar
övergått till den sistnämnda kommunen, den kommun, från vilken
fordringarna skola övertagas, skulle taga sig före att efterskänka sådana

214

Äldre röntlängds
användande.

Nybildad

kommuns

organiseran de.

fordringar, bör, enligt kommitténs förslag, beslutet därom kunna undanröjas
efter besvär på skäl, som i 23 § finnas angivna.

Den kommunala röstlängd, som under hösten upprättas, skall därefter
användas, till dess nästföljande höst ny röstlängd blivit färdig. I mån
icke annorledes stadgas, skall således den röstlängd, vilken upprättas året
innan indelningsändrings ikraftträdande, så snart den justerats, komma till
användning och den tidigare röstlängden icke vidare begagnas. Eftersom
den nya röstlängden är uppgjord i enlighet med den nya indelningen, men
det, intill dess denna indelning trätt i kraft, stundom kan vara nödvändigt,
att den äldre indelningen följes vid fattande av kommunala beslut, skulle
uppenbarligen vid sådana tillfällen den nya röstlängdens användande medföra
olägenheter. Dessa skulle visserligen kunna avhjälpas genom föreskrift,
att året före den nya indelningens ikraftträdande två röstlängder
skulle upprättas, en enligt den nya indelningen och den andra enligt den
äldre indelningen, ävensom att deras användande skulle bero av beslutens
beskaffenhet. Emellertid skulle en dylik anordning medföra ganska mycket
onödigt arbete. Kommittén har funnit det mera lämpligt, att vid behandling
av kommunal angelägenhet, i fråga om vilken, efter ty i 13 § är
sagt, den äldre indelningen skall följas, den förut under året inom kommunen
gällande röstlängden användes.

Ehuru i följd av de bestämmelser angående den kommunala beslutanderätten,
vilka av kommittén föreslås, särskilda föreskrifter till åstadkommande
av den kommunala förvaltningens organiserande efter den nya
indelningen icke i allmänhet varda erforderliga, måste, för det fall att
fråga är om bildande av helt ny kommun, stadganden givas med ändamål
att säkerställa den nya kommunala organisationens konstituerande. För
sådant ändamål föreslår kommittén bestämmelser, varigenom trygghet vinnes
för att senast den 1 oktober året innan den nya indelningen träder
i kraft skola finnas i landskommun och köping person med befogenhet
och skyldighet att hålla kommunalstämma för röstlängdens justering samt
val av kommunalstämmans ordförande och vice ordförande ävensom kom -

21f>

munalnämnd, i fögderistad ordförande i stadsstyrelsen samt i annan stad
tillförordnad magistrat.

Om den nybildade kommunen är stad med över 3,000 invånare,
vars beslutanderätt således skall handhavas av stadsfullmäktige, kan det
finnas nödigt, att kommunala beslut fattas, redan innan stadsfullmäktige
hunnit bliva utsedda. Kommittén föreslår därför, att i sådant fall, intill
dess fullmäktige blivit utsedda, stadens beslutanderätt skall utövas vid allmän
rådstuga.

I anledning av kommunalförordningarnas föreskrift, att val av fullmäktige
ävensom av de kommunala befattningshavarna, såsom drätselkamraare
och kommunalnämnd, skola ske i december och att tiden för uppdragens
utövande skall räknas från och med den 1 januari året näst efter
det, då valet skett, har kommittén ansett nödigt, att det beträffande nybildad
kommun stadgas, att, sedan den nya röstlängden blivit upprättad,
fullmäktige och kommunala befattningshavare må omedelbart utses oberoende
av eljest gällande bestämmelser om tid för dylika val samt med
iakttagande att den tid, för vilken de böra anses vara valda, skall räknas
från och med ingången av nästföljande året.

Ehuru det med hänsyn till innebörden av samtliga de av kommittén
föreslagna anordningar torde böra anses såsom ganska klart, att de kommunala
myndigheter, som under den bär avsedda övergångstiden varda
utsedda, skola äga att genast träda i utövning av sina uppdrag, har kommittén
dock ansett lämpligt, att i detta sammanhang uttrycklig föreskrift
därom gives. Vidkommande magistraten, stadsstyrelsen och de kommunala
befattningshavarna har därvid beskaffenheten av de åtgärder, varmed
de under tiden, innan den nya kommunen börjat sin existens, må äga
att taga befattning, erhållit uttryck genom stadgande, att deras befogenhet
skall under nämnda tid vara inskränkt till sådana åtgärder, som erfordras
i anledning av indelningsändringen. En motsvarande föreskrift
synes obehövlig i fråga om fullmäktige, vilkas verksamhet icke må utsträckas
utöver fattande av beslut, medan magistratens (stadsstyrelsens)
och de kommunala nämndernas verksamhet innefattar administrativ och
kommunal förvaltning samt verkställighet.

216

''bestäm Enligt 17 och 63 §§ i förordningen om kommunalstyrelse på landet

mande av skola på landsbygden utgifts- och inkomstförslagen uppgöras före den 1
deutg{fts-a oktoher samt bestämmandet av utgifts- och inkomststaten äga rum under
";Äm*t''°kt0ber- 1 nybildad kommun, där val av kommunalnämnd, som skall uppgöra
förslaget till staten, svårligen kan äga rum tidigare än under senare
delen av oktober, låter det sig tydligtvis icke göra att iakttaga nämnda
tidsbestämmelser, och även för kommun, som undergått ändring, kan ofta
nog under övergångsåret den sålunda tillmätta tiden vara alltför kort.
Kommittén har för den skull ansett sig böra föreslå den föreskrift, att i
landskommun eller köping, som skall ändras eller nybildas, må med uppgörande
av utgifts- och inkomstförslag för första året efter indelningsändringens
ikraftträdande anstå utöver den i 63 § i förordningen om
kommunalstyrelse på landet stadgade tid, dock att utgifts- och inkomststatens
bestämmande skall ske inom november månads utlåna''.

Ö C

Överlämnande
av
taxeringslängder.

Debiteringen och uppbörden av kronoutskylderna ävensom de pensionsavgifter,
som skola uppbäras i samband med dem, verkställas på
grundval av taxeringslängderna, den i 14 § i lagen om allmän pensionsförsäkring
omförmälda förteckning samt de hos prövningsnämnden förda
särskilda längder. Samma handlingar ligga även till grund för debiteringen
och uppbörden av kommunalutskylderna och de pensionsavgifter,
som skola uppbäras av kommunerna.

Kronouppbörden skall, där Konungen icke medgiver anstånd, förrättas
från och med den 1 november till och med den 15 december samma
år taxeringen skett. Uppbörden av de kommunalutskylder, som debiterats
på grundval av samma taxering, äger däremot rum först året
efter det taxeringen skett. Vidkommande uppbörden av de pensionsavgifter,
för vilka kommunerna äro ansvariga, är stadgat, att denna skall
förrättas före utgången av juni månad året efter det taxeringen skett.

Har det förordnats, att från och med år 1918 en kommun skall
införlivas med en annan, skola således debiteringen och uppbörden av
1917 ars kronoutskylder samt de pensionsavgifter, som skola uppbäras i
samband med dem, verkställas enligt den äldre indelningen före den nya
indelningens ikraftträdande. Däremot är det den utvidgade kommunen,

217

som skall verkställa debiteringen och uppbörden av kornmunalutskylderna
för år 1917. Enahanda bör väl i allmänhet förhållandet vara i fråga om
de pensionsavgifter, för vilka kommunerna äro ansvariga. Ett motsatt
förfarande skulle nämligen nödvändiggöra en avsevärd förkortning av den
medgivna uppbördstiden. Har emellertid Konungen, såsom i några fall
skett, medgivit viss kommun, att jämväl uppbörden av sistnämnda pensionsavgifter
må ske i samband med kronoutskylderna, måste dessa avgifter
givetvis följa samma regler som kronoutskylderna.

Taxeringslängderna (och de hos prövningsnämnden förda längder)
för den till införlivning bestämda kommunen måste under år 1917 användas
av denna kommun för uppgörande av den stomme till den nya
röstlängden, som enligt kommitténs förslag skall senast den 1 oktober
överlämnas till den andra kommunen. Jämväl den andra kommunen har
emellertid under samma år behov av längderna för upprättande av den
kommunala debiterings- och uppbördslängden, vilken, beträffande landsbygd,
skall justeras redan under december.

Det nu sagda har motsvarande giltighet i fråga om alla andra slag
av kommunala indelningsändringar.

För att skaffa säkerhet för, att de av ändringen berörda kommunernas
behov av längderna skall bliva utan slitningar behörigen tillgodosett,
har kommittén föreslagit, att kommunalnämnden eller magistraten
(stadsstyrelsen) i kommun, som skall helt införlivas med annan kommun
eller ingå i ny kommun, skall före ingången av december året närmast
innan ändringen träder i kraft till motsvarande myndighet inom den
ökade eller nybildade kommunen överlämna årets taxeringslängder och
hos prövningsnämnden förda längder angående kommunen, ävensom att
enahanda föreskrifter skola, där del av kommun skall införlivas med arman
kommun eller ingå i eller bilda ny kommun, gälla i fråga om de längder,
som angå kommundelen.

Särskild bestämmelse angående nybildad kommuns lånerätt.

Enligt 78 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet och
74 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad skall kommuns beslut om

28—153678.

22 §■

218

upptagande av lån underställas Kungl. Maj:ts prövning, dock att underställning
icke erfordras, där genom sådant beslut sammanlagda beloppet
av kommunens utan underställning skedda upplåning icke överstiger skillnaden
mellan, å ena sidan, en tiondel av den sammanlagda inkomst, för
vilken kommunalutskylder skolat för sistförfiutna året utgöras, och, å andra
sidan, den summa, som för nämnda år beslutits skola i kommunen anskaffas
genom uttaxering (beträffande stad med iakttagande att i sistnämnda
summa icke inräknas de belopp, som avse folkskoleväsendet och uppfostran
åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn).

Då genom ändring i den kommunala indelningen kommun varder
ökad eller minskad, kommer, åtminstone där ändringen är mera avsevärd,
tillämpandet av nu nämnda bestämmelse icke att kunna ske fullt rättvist,
förrän första året efter ändringens ikraftträdande gått till ända. Gränsen
för den ändrade kommunens fria lånerätt måste nämligen, intill dess
nämnda tid förflutit, beräknas efter den äldre kommunens inkomst- och
utgiftssummor. Denna omständighet har dock icke synts kommittén
vara av den betydelse, att densamma bör föranleda beaktande i lagstiftningen.

Annorledes är förhållandet i fråga om nybildad kommun. Beträffande
sådan kommun kan, intill dess första året av dess existens förflutit, den
nämnda lagbestämmelsen icke alls tillämpas. Kommunen har till utgången
av sagda år att välja mellan att icke upptaga något lån eller att underställa
varje sitt lånebeslut Kungl. Maj:ts prövning. Uppenbart år emellertid, att
nybildad kommun i allmänhet har omedelbart behov att göra tillfällig
upplåning, särskilt innan de för första årets utgifter avsedda utskylderna
börjat inflyta. Kommittén har för den skull ansett erforderligt, att genom
särskilt lagstadgande utväg härför beredes. På grund härav föreslår kommittén,
att Konungen må efter därom gjord framställning bestämma beloppet
av den upplåning, som av nybildad kommun må beslutas utan
underställning, intill dess de i 73 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet och 74 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad i sådant
hänseende meddelade bestämmelser kunna tillämpas.

219

Åtgärder för särskild kontroll å kommunala beslut under tiden före in delningsän

drings ikraftträdande.

Under den tid, som förflyter mellan förordnande om kommunal indelningsändring
och ändringens ikraftträdande, äro under nuvarande förhållanden
de kommuner, som av ändringen beröras, icke mera än eljest inskränkta
i sin befogenhet att fatta beslut, även för sådant fall, att beslutet
uppenbarligen kommer att till sina verkningar drabba icke eller icke endast
den kommun, som fattar beslutet, utan i stället eller huvudsakligen
en genom indelningsändringen åstadkommen kommun, vare sig denna är
att anse såsom helt ny kommun eller såsom en förutvarande kommun,
vilken ökats eller minskats. Lagstiftningen erbjuder för närvarande intet
särskilt rättsmedel med ändamål att förebygga de missbruk av den föreliggande
situationen, som sålunda under den nämnda tiden kunna ifrågakomma.
Endast i mån de kommunala besluten äro av beskaffenhet att
kräva fastställelse av högre myndighet (exempelvis vissa lånebeslut, stadsplanebeslut)
finnes tillfälle att förhindra dylika besluts verkställande.

Under senare åren hava vid upprepade tillfällen, särskilt där fråga
varit om hel kommuns införlivande med annan kommun, uttalats farhågor
för den kommunala beslutanderättens missbrukande på nu nämnt sätt,
och någon gång har jämväl, mera eller mindre bestämt, blivit påstått, att
dylikt missbruk förekommit. Angelägenheten av att finna en utväg till
hindrande härav har vid behandlingen av de större stadsinkorporeringarna
tillvunnit sig alltmera uppmärksamhet. Sålunda må nämnas, att i det
avtal mellan Göteborg och Lundby socken, som låg till grund för ansökningen
om socknens införlivande med staden, staden förbehöll sig att hos
Kungl. Maj:t återkalla inkorporeringsansökningen, därest socknens skuldbörda
bleve före inkorporeringens ikraftträdande ökad utöver ett angivet
belopp. I inkorporeringsförordnandet, som utfärdades tio månader före
införlivningens ikraftträdande, infördes likväl icke någon bestämmelse i
anledning av detta stadens förbehåll. Emellertid innehålla inkorporeringsförordnandena
ofta bestämmelser, som till sin innebörd äro av samma
natur, som det nyss nämnda förbehållet. Såsom i annat sammanhang
redan omtalats, förekommer nämligen merendels, att den vid förord -

23 %

220

ilande om inkorporering av hel kommun meddelade föreskrift, att den
utvidgade kommunen skall övertaga ansvarigheten för de förutvarande
kommunernas skulder, innehåller den inskränkning, att därvid skall göras
avdrag av den kapital- och räntebetalning, som bör vara verkställd före
den dag, då införlivningen äger ruin». Genom denna inskränkning avses
att förebygga, att kommun under tiden närmast före indelningsändringens
ikraftträdande förskaffar sig ekonomisk fördel genom att låta med
räntebetalning eller amortering anstå till tiden efter ikraftträdandet. Tankegången
har, såsom jämväl redan omtalats, ytterligare utvecklats i förordnandet
angående Bromma sockens införlivande med Stockholm, då det föreskrevs,
att stadens ansvarighet för Bromma kommuns och Mariehälls municipalsamhälles
lån skulle avse endast sådana lån, som upptagits före inkorporeringsbrevets
utfärdande eller därefter upptoges antingen enligt Kungl.
Maj:ts beslut eller med stadens särskilda medgivande, ävensom att belopp,
som i enlighet därmed funnes böra drabba allenast landskommunen (riktigare:
landskommunen eller municipalsamhället) skulle särskilt uttaxeras
ensamt på dess skattskyldiga medlemmar.

Särskilda föreskrifter av ifrågavarande innebörd hava, kommittén
veterligt, hittills meddelats endast beträffande betalningsskyldighet för
lån. Men uppenbarligen kunna sådana restriktioner vara erforderliga
jämväl i andra avseenden. Exempelvis kan en kommun, som skall inkorporeras
med annan, taga sig före att under övergångstiden förbereda dyrbara
gaturegleringar genom att nedriva kommunen tillhöriga, i regleringssyfte
inköpta byggnader. Den kan finna lämpligt åt tjänstemän bevilja lönetillägg
eller avsked med pensionsrätt o. s. v. Sådana beslut kunna naturligtvis
förekommas genom föreskrifter i inkorporeringsbreven, men endast
i mån desamma äro förutsedda. Och dessutom är det icke uteslutet, att,
även om kommun yrkar på dylika restriktioner, Kungl. Maj:t icke finner
anledning att i förordnandet taga hänsyn till dylikt yrkande.

Emellertid är det enligt kommitténs mening icke tillräckligt med
dylika i administrativ väg fastställda restriktioner, allrahelst som sådana
icke kunna avse annat eller mera än som varit i förväar förutsett.

Redan den av kommittén föreslagna anordningen, att, sedan under
hösten närmast före ändringens ikraftträdande röstlängd med tillämpning

221

av deri nya indelningen blivit upprättad, den kommunala beslutanderätten
skall, med visst undantag, följa den nya indelningen, åstadkommer inom
viss gräns kontroll å de kommunala besluten i förevarande hänseende.
Skulle den till inkorporering avsedda kommunen efter den nya röstlängdens
fullbordande fatta beslut om angelägenheter, vilkas verkningar äro
avsedda att sträcka sig utöver tiden efter den nya indelningens ikraftträdande,
kan mot sådant beslut göras den anmärkning, att detsamma borde
hava fattats enligt den nya indelningen, och att beslutet förty icke tillkommit
i laga ordning; och på sådan grund torde detsamma efter besvär
i vanlig ordning av medlem av den kommun, som beslutet fattat, bliva
undanröjt.

Av flera skäl synes emellertid ej heller det rättsmedel, som sålunda
erbjuder sig, vara tillfyllest. Det kan icke användas i fråga om andra beslut
än dem, som fattas under den korta tiden av endast cirka tre månader
närmast före den nya indelningens ikraftträdande. Vidare kunna besvär
över dylikt beslut icke anföras av annan än medlem av den kommun
enligt äldre indelningen, som fattat beslutet, medan det torde vara den
andra av ändringen berörda kommunen och dess medlemmar, som äro
närmast intresserade av beslutets undanröjande.

Kommittén anser för den skull, att lagstiftningen bör inrymma
ytterligare föreskrifter med det särskilda syftet att möjliggöra kontroll
å kommunala beslut, som under ovan angivna förhållanden varda fattade.
Kommittén har härvid haft under övervägande dels en utbyggnad av
kommunalförordningarnas stadganden om skyldighet att underställa vissa
beslut högre myndighets prövning och dels utvidgning av den kommunala besvärsrätten.
Härvid har kommittén funnit anordning enligt det sistnämnda
alternativet vara att föredraga.

Ehuru visserligen missbruk av den kommunala beslutanderätten avhär
avsedd beskaffenhet kunna tänkas förekomma redan innan förordnandet
om indelningsändringen utfärdats, har kommittén dock icke ansett, att andra
beslut än de, som varda fattade under tiden från förordnandets utfärdande
till ändringens ikraftträdande, böra inbegripas under den särskilda besvärsrätt,
vartill kommittén gjort förslag. Förslaget går ut på, att mot beslut,
som under den nämnda tiden fattas med tillämpning av den äldre indel -

222

24—32 §

Föreskrifter
i gällande
författningar.

ningen inom av ändringen berörd kornmun, besvär må anföras, utom på
de i kommunalförordningarna angivna grunder, jämväl där den klagande
tilltror sig kunna visa, att beslutet strider mot de förutsättningar, på vilka
förordnandet om indelningsändringen grundats, eller, även om så ej är
förhållandet, att beslutet dock avser angelägenhet, vars ordnande skäligen
bör tillkomma kommun enligt den nya indelningen.

Den särskilda besvärsrätt, som sålunda föreslås, riktar sig, såsom
synes, mot beslutets materiella innebörd, medan den enligt kommunalförordningarna
medgivna besvärsrätt väsentligen har avseende å beslutets
formella beskaffenhet. Det av kommittén föreslagna stadgandet giver åt
den dömande myndigheten synnerligen vidsträckt befogenhet att pröva
efter omständigheterna och att taga hänsyn till de praktiska förhållandena.
Och det synes böra framhållas, att föga torde vara att invända mot att
det föreslagna stadgandet varder i allmänhet ganska strängt tillämpat.
Därest sakligt fog för det kommunala beslutet finnes, torde nämligen merendels
annan olägenhet av dess undanröjande icke behöva följa än att
avgörandet av det med beslutet avsedda ärendet varder fördröjt. Mot
kommitténs förslag kan anmärkas, att under tiden från den nya röstlängdens
fullbordande och till indelningsändringens ikraftträdande fullmäktige
i kommun, vars område skall genom ändringen ökas eller minskas, hava
att företräda såväl den äldre kommunen som kommunen enligt den nya
indelningen, och att det i sådant fall kommer att ligga å fullmäktige
själva att bestämma, vilkendera av kommunerna deras beslut skall avse.
Vid närmare granskning visar sig emellertid, att denna omständighet kommer
att i här förevarande avseende vara av ringa praktisk betydelse.

Såsom redan anmärkts, är det icke tillräckligt, att den rätt till klagan,
som av kommittén föreslås, tillkommer endast medlem av kommun,
som fattat beslutet. Kommittén har funnit nödigt föreslå, att densamma
skall tillkomma jämväl annan kommun, som av ändringen beröres, så ock
medlem av sådan kommun.

Om utredning angående ändring i kommunal indelning.

Då behovet av ändring i den kommunala indelningen hittills i endast
ringa mån varit förutsett i lagstiltningen, är det naturligt, att jämväl

223

föreskriftor angående den utredning, som måste eller åtminstone bör föregå
förordnande om sådan ändring, i det närmaste saknas.

Emellertid finnas bär och var i olika lagar och administrativa författningar
spridda stadgarxden, som innehålla bestämmelser eller anvisningar
i nämnda hänseende eller åtminstone innebära erkännande av sådan
utrednings behövlighet. Vissa av dessa stadganden hava avseende på den
lokala utredningen och särskilt på den ställning härutinnan, som tillkommer
Konungens befallningshavande, medan andra hänföra sig till den ytterligare
utredning och prövning, som utöver den lokala utredningen erfordras.

Enligt landshövdinginstruktionens 31 § 5 mom. tillhör det Konungens
befallningshavande »att i förekommande frågor om förändrad gränsreglering
av härad eller socknar, efter vederbörandes hörande, och sedan
den utredning, som eljest erfordras, föregått, därom i stadgad ordning
göra anmälan eller utlåtande avgiva, för att Kungl. Maj:ts prövning underställas».
I 2 och 3 §§ i förordningen om kommunalstyrelse på landet
och 2 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad omförmäles även
denna Konungens befallningshavandes utredningsfunktion. Enahanda är
förhållandet med de bestämmelser i stadsstadgorna och municipallagen
(80 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet), vilka reglera tillvägagåendet
vid municipalsamhälles bildande.

I samtliga nu nämnda bestämmelser förutsattes, att utredningen
skall av Konungens befallningshavande företagas under medverkan av ortsbefolkningen
och de kommunala representationerna. Det erinras om att
Konungens befallningshavandes förslag skall uppgöras »efter vederbörandes
hörande», vilket uttryck i stadsplanelagen blivit utbytt mot de än tydligare
orden »efter kommunalstämmas och ortsinvånarnas hörande».

Vad angår den utredning, som erfordras utöver den lokala, är att
nämna, att enligt kammarkollegii instruktion åligger detta ämbetsverk
»att handlägga frågor om skattläggning å jord och därmed sammanhängande
ämnen samt angående jorden åliggande extra ordinarie skyldigheter
och besvär» ävensom att »i övrigt handhava ärenden av kameral natur
eller som angå den allmänna hushållningen»; och nämnes bland kollegii
skyldigheter i sistnämnda avseende bl. a. att till Kungl. Maj:t avgiva un -

224

Tillväga^!
endet i
praxis.

derdåniga utlåtanden »om förändringar i rikets administrativa och kyrkliga
indelning». Vidare må erinras, att till kommerskollegii byrå för ärenden
angående inrikes handeln och sjöfarten höra enligt instruktionen
för detta kollegium »ärenden angående inrättande av städer och köpingar
samt dessa samhällen tillhörande förmåner och åligganden med avseende
å handeln och sjöfarten, såsom stapelrätt, nederlags- och transiträtt, tolag
in. m.».

Vidkommande beredningen inom departementen av ärenden av ifrågavarande
slag må nämnas, att enligt departementsstadgan höra till justitiedepartementet
»ärenden rörande reglering av rikets judiciella indelning»,
till civildepartementet »ärenden rörande lantregeringen samt landskommuner,
köpingar och städer» och till ecklesiastikdepartementet »ärenden rörande
kyrkoväsendet, prästerskapets avlöning, prästerskapets och kyrkobetjäningens
löningsrättigheter och tjänsteårsberäkning».

Vid bedömande av de mera eller mindre fasta regler angående beredningen
av frågor om ändring i kommunal indelning, som i praxis utbildats,
bör icke lämnas obeaktad den omständigheten, att det under nuvarande
förhållanden icke förekommer, att ett dylikt ämne kan bedömas
uteslutande från kommunal synpunkt. Tillika måste alltid den kamerala
indelningens sammanhang med och inflytande på den kommunala tagas i
betraktande. Där frågan avser ändring i landsbygdens sockenindelning,
nödgar sammanhanget mellan den kommunala och den ecklesiastika indelningen
till samtidigt övervägande av ändring jämväl i sistnämnda indelning.
Gäller det bildande av stad med egen jurisdiktion eller ändrande
av sådan stads område, måste beaktas, att genom sådan åtgärd jämväl
rikets judiciella indelning varder ändrad. Sistnämnda slag av kommunala
ändringar för oundvikligen med sig även åtskilliga ändringar i administrativ
indelning (fögderier och länsmansdistrikt). Varje ändring, som
berör stadsbildning, föranleder ävenledes alltid ändring av väghållningsdistrikt
och stundom av landstingsområde. Det är emellertid icke nog
med att varje fråga om kommunal indelningsändring således alltid måste
vara sammankopplad med frågor om ändringar i andra avseenden.
Dessutom kan det inträffa och har jämväl, såsom redan påpekats, vid

225

många tillfällen inträffat, att, på grund av den kommunala indelningens
samband med och beroende av den ecklesiastika och kamerala indelningen,
ändring i förstnämnda indelning kommer till stånd utan att hava varit
föregången av någon som helst utredning eller att ens hava varit ifrågasatt,
uteslutande såsom följd av ändring i kameral eller ecklesiastik indelning.

Såsom en omedelbar följd av det förhållandet, att den kommunala
indelningsändringen sålunda icke kan prövas och avgöras annorledes än i
sammanhang med fråga om ändring i andra indelningar, torde böra anses,
att, ehuruväl »ärenden rörande landskommuner, köpingar och städer» enligt
departementsstadgan tillhöi*a civildepartementet och det sålunda skulle
kunnat väntas, att ärenden angående ändringar i den kommunala indelningen
alltid skulle ankomma på nämnda departements föredragning, det i
stället kommit att inträffa, att flertalet av sådana ärenden handlägges i
andra departement. Så snart den kommunala ändringen är av sådan beskaffenhet,
att den måste vara förenad med ändring i judiciell indelning, anses
ärendet höra under justitiedepartementet. Om således frågan gäller, att
landskommun eller del av sådan kommun skall införlivas med stad med
egen jurisdiktion, vilka ärenden höra till de största och viktigaste i sitt
slag, beredes ärendet inom nämnda departement. Och eftersom bildandet
av ny landskommun eller överflyttning av område från en sådan kornmun
till annan förutsätter ändring i socken- d. v. s. församlingsindelningen,
anses det tillkomma ecklesiastikdepartementet att handlägga ärenden
rörande dylika kommunala ändringar. Från civildepartementet föredragas
således inga andra ärenden angående kommunal ändring än de,
som avse bildande eller ändrande av stad under landsrätt och köping,
ävensom sådana frågor om ändring i den kommunala sockenindelningen,
vilka undantagsvis avgöras utan beroende av den ecklesiastika indelningen,
allt för så vitt icke även här den judiciella indelningen beröres.
Emellertid bör det anmärkas, att i den mån ärende angående indelningsändring
är av beskaffenhet att jämväl falla inom området för annat departement
än det, från vilket ärendet skall föredragas, beredning av ärendet
sker i samråd med chefen för det andra departementet.

De centrala ämbetsverk, vilka den förberedande utredningen angående

29—153878.

226

kommunala och därmed sammanhängande andra indelningsändringar väsentligen
påvilar, äro numera under vanliga förhållanden kammarkollegium och
vederbörande hovrätt. Den kommerskollegium enligt dess instruktion åliggande
befattning med »ärenden angående inrättandet av städer och köpingar»
hänför sig till eu föråldrad uppfattning av innebörden och betydelsen
av dylika nybildningar, nämligen såsom åtgärder med i huvudsak näringspolitiskt
syfte. 1 enlighet härmed lärer kommerskollegii yttrande numera
aldrig inhämtas i fråga om köpingsbildande och beträffande städer endast
då det ifrågasattes beviljande av stapelrätt. I stället ha kammarkollegii
funktioner med avseende å indelningsändringar utvidgats, så att detta ämbetsverk
fått sig anförtrott att besörja eller ansvara för utredningen i alla
avseenden, undantagandes i fråga om de judiciella förhållandena. Kammarkollegium
har således att bedöma ärendena i administrativt, kommunalt
och ecklesiastikt avseende, medan åt hovrätten uppdrages att utreda och
yttra sig angående den judiciella ändringen.

Ej minst i betraktande av den kommunala indelningens sammanhang
med och beroende av andra indelningar är det naturligt, att anordnandet
av och formerna för den indelningsändringen föregående utredningen
komma att te sig olika i de olika fallen. Självklart år ju även,
att utredningen måste växla alltefter den växlande betydelsen och uppfattningen
av de indelningsändringar, varom fråga är. Medan den obetydliga
gränsregleringen ofta nog kan genomföras, utan att ärendet behövt
föranleda mera än en ringa undersökning, måste de stora indelningsändringarna,
stads- och köpingsbildningarna, uppenbarligen förutsätta omfattande
och grundlig beredning.

Frånsett frågor om rättande av oregelbundenhet i viss indelning,
år det sällsynt, att initiativet till kommunala indelningsändringar utgår
från offentlig myndighet. Dock synes, särskilt under eu äldre tid, innan
municipalinstitutet fått sin utbildning, fråga om köpingsbildning stundom
hava blivit väckt av Konungens befallningshavande. Det initiativ beträffande
huvudstadens utvidgande, som Kungl. Maj:t tog, då, i sammanhang
med prövning av frågan om delning av Södra Roslags domsaga,
Kungl. Maj:t år 1913 anbefallde överståthållarämbetet att infordra Stockholms
stadsfullmäktiges yttrande, huruvida icke de tätt bebyggda samhäl -

227

lena utanför Stockholm borde med staden införlivas, är i sitt slag enastående.
Emellertid föranleddes därav tillsättandet av stadsfullmäktiges
inkorporeringskommitté, vars inkorporeringsförslag numera åro till avsevärd
del genomförda (Brännkyrka och Bromma). I allmänhet utgår frågan
om indelningsändring från någondera av de kommuner, vilka av
den föreslagna ändringen skulle komma att beröras, eller från invånare
inom dessa kommuner.

Underdånig ansökning om indelningsändring plägar, åtminstone där
den ingives av kommun, åtföljas av särskild utredning rörande ändringens
innebörd och betydelse i olika hänseenden. Ansökningen ingives
ofta till Konungens befallningshavande, men stundom även direkt till
Kungl. Maj:t. I det senare fallet remitteras ärendet vanligen omedelbart till
kammarkollegium, som anmodar Konungens befallningshavande att, efter
vederbörandes hörande, avgiva yttrande över ansökningen. Någon gång
remitterar Kungl. Maj:t ärendet direkt till Konungens befallningshavande.
Ä den senare myndigheten ankommer under alla omständigheter att ombesörja
ärendets lokala utredning, vilken i det stora flertalet fall sker genom
inhämtande av yttranden från samtliga av frågan berörda kommunala, kyrkliga
och administrativa myndigheter. På grundval härav avgiver Konungens
befallningshavande sedermera sitt eget utlåtande och överlämnar
ärendet till kammarkollegium, som efter införskaffande av de ytterligare
upplysningar, vilka tilläventyrs kunna vara nödvändiga, till Kungl. Maj:t
ingiver sitt utlåtande och förslag. Där fråga är om ändring jämväl
i judiciell indelning, sker utredningen i detta avseende först efter det
utredningen i övrigt blivit slutförd. Först sedan så skett varder således
hovrätten anmodad att, efter vederbörandes hörande, avgiva yttrande.
Där den ecklesiastika ändringen träder i förgrunden, inträffar det, att
den underdåniga ansökningen varder avlämnad till domkapitlet i stället
för till Konungens befallningshavande, liksom även att den lokala utredningen
stundom avslutas med ett av Konungens befallningshavande och
domkapitlet gemensamt avgivet utlåtande.

Åtminstone vidkommande indelningsändringar av större vikt är det
inom vederbörande kommun eller kommuner, som det mest betydande
utredningsarbetet äger rum. Under beredningsarbetet koncentreras det

228

huvudsakliga intresset på de uppgörelser angående ekonomiska och andra
förhållanden mellan olika indelningsenheter eller delar av sådana, varom
förhandlas. Är den ifrågasatta ändringen av mera omfattande beskaffenhet,
hava på senare åren ej sällan av Konungens befallningshavande särskilda
åtgärder vidtagits för att åvägabringa förhandlingar mellan parterna.
I samma syfte som dylika förhandlingar, ehuru förenad med
betydligt större tidsutdräkt, sker den medling, som Konungens befallningghavande
genom remisser och återremisser av de olika skriftliga yttrandena
och förslagen kan åstadkomma. Det torde få anses ganska lörklarligt,
att, sedan frågan sålunda slutbehandlats, de utredande myndigheterna
merendels ganska ogärna vilja vare sig genom ändringsförslag riskera en
tilläventyrs träffad uppgörelse eller framlägga förslag i ämnen, beträffande
vilka parterna icke uttalat sig, enär i så fall är att befara ett upprepande
av den långvariga och besvärliga utredningsproceduren. Därav
är att förklara det förhållandet, att förordnanden om indelningsändringar
av ungefär enahanda innebörd ofta sinsemellan förete olikheter jämväl i
fråga om villkor, angående vilka snarast kunnat väntas en enhetlig lösning
såväl i princip som i detalj. Är det uppgjorda förslaget icke lagstridigt
eller uppenbart orimligt, anses det mest opportunt att tillstyrka dess
fastställande, även om det skulle synas önskvärt, att förslaget bleve i
särskilda avseenden ändrat eller kompletterat.

I ett tidigare sammanhang har omtalats den betydelse, som enligt
praxis Kungl. Maj:t tillerkänner olika intressenters viljeyttringar i frågor
om kommunal indelningsändring. Därvid har jämväl framhållits, att av
de olika lokala faktorer, vilka härvid komma i fråga, det endast är
kommunerna och kommundelarna, som i förevarande ärenden intaga en
verkligt erkänd partställning. Vid inhämtande av de lokala faktorernas
mening sår Konunsens befallningshavande (i fråga om ecklesiastika förhållanden
domkapitlet) i regel så till väga, att kommunernas (respektive
kyrkoförsamlingarnas) utlåtanden inhämtas i vanlig kommunal ordning,
således genom anmodan till vederbörande kommunalstämma eller rådstuga
eller kommunal- eller stadsfullmäktige att, efter ärendets beredande genom
de kommunala förvaltningsorganen, yttra sig. Vad städerna angår tillkommer
dessutom yttrande av magistraten (stadsstyrelsen), vilket i fråga

229

om landsbygden endels motsvaras av de utlåtanden, som inhämtas av
dennas administrativa statsorgan (kronofogde, liäradsskrivare och länsman).
År den ifrågasatta ändringen av den beskaffenhet, att yttrande av eu del
av en kommun finnes önskvärt, iakttages, att, om denna del i egenskap
av municipalsamhälle har särskild organisation, municipalstämmans utlåtande
inhämtas. I annat fall nöjer man sig ofta med det särskilda yttrande
områdets invånare kunna avgiva såsom minoritet vid kommunalstämma.
Någon gång händer, att Konungens befallningshavande låter särskilt förordnad
person, merendels kronofogden i orten, vid av honom utlyst möte
med inbyggarna i den ifrågakomna kommundelen införskaffa deras uttalanden.
Huru i detta hänseende förfares, beror emellertid mera på omständigheterna
i varje särskilt fall än på någon bestämd princip.

Särskilt i fråga om indelniugsändringar av större betydelse har det
blivit alltmera vanligt, att den lokala utredningen, vilken, såsom nämnts,
plågar åtfölja den underdåniga ansökningen i ärendet, är synnerligen
grundlig och ofta i det väsentliga uttömmande. Merendels har i sådana
fall ansökningen form av anhållan om fastställelse å ett mellan vederbörande
kommuner och andra lokala intressenter avslutat avtal, innefattande
samtliga de villkor för den ifrågasatta ändringen, varom de enats.
Angående åvägabringandet av denna utredning, vilken kommer till stånd
utan anlitande av offentlig myndighets medverkan, har särskilt den livliga
stadstidningen föranlett utbildandet av en ganska bestämd praxis, som
med större eller mindre differentieringar allmänt kommer till användning
vid frågor om större indelningsändringar. Inom den kommun, som
önskar med sig införliva annan kommun eller del av kommun, tillsättes i
kommunal ordning en utredningskomraitté, vilken erhåller uppdrag att
efter förhandlingar med de andra intressenterna inkomma med fullständig
utredning och förslag i ämnet. Denna kommitté sätter sig i förbindelse
med de övriga, som av frågan kunna antagas beröras, således i första hand
den eller de kommuner, vars införlivande, helt eller delvis, ifrågasättes,
vidare vederbörande kyrkoförsamlingar, väghållningsdistrikt, landsting, tingslag
in. fl. Merendels utses såsom följd härav ett flertal olika förhandlingsdelegerade,
vilka sinsemellan underhandla och, i mån enighet vinnes,
antingen å sina kommittenters vägnar sluta avtal angående de villkor, om

230

Kommitténs

förslag.

vilkas fastställande underdånig ansökning bör göras, eller, om bemyndigande
härtill saknas, underställa uppgörelsen sina huvudmäns prövning.
Emellertid inträffar det stundom, att underhandling icke alls kan i denna
ordning komma till stånd, om nämligen någon av parterna alldeles vägrar
att medverka därtill, liksom det även stundom visar sig, att de förhandlande
parternas ståndpunkter åro så skiljaktiga och orubbliga, att någon
enighet icke kan åstadkommas ens i fråga om huvudprinciperna. I sådana
fall har vid särskilda tillfällen Konungens befallningshavande, på anmodan
av endera av parterna, mera kraftigt än eljest ingripit i ärendets beredning.
Parterna hava kallats att genom delegerade inför landshövdingen
överlägga i ärendet eller ock har Konungens befallningshavande förordnat
opartisk ordförande att kalla parternas delegerade till förhandlingar och
att leda dessa.

De förhållanden, för vilka kommittén här ovan i stora drag redogjort,
synas kommittén kunna i åtskilliga avseenden föranleda anmärkningar.
Saknaden av enhetliga och bestämda föreskrifter angående åvägabringandet
av den utredning, vilken bör föregå avgörandet av frågor om kommunal
indelningsändring, har enligt kommitténs mening visat sig medföra
olägenheter.

Vissa av dessa olägenheter låta ganska direkt hänföra sig till det
nuvarande sammanhanget mellan de olika slagen av indelningar och deras
beroende av varandra, ett förhållande, som gör, att stundom den kommunala
indelningen blir mera eller mindre förbisedd vid utredningen. Enligt
kommitténs förslag till åtgärder för den kommunala indelningens frigörande
från nämnda beroende skulle sådan eventualitet visserligen icke
vidare behöva befaras, men alltjämt måste även framdeles ändringar i olika
indelningar utredas och ofta även bliva föremål för förordnande i ett sammanhang.
Dock torde det enligt kommitténs förslag komma att oftare än
hittills inträffa, att den kommunala indelningsändringen betinnes kunna
och böra genomföras oberoende av annan indelning.

Utredningen, sådan den nu företages, låter sig, såsom naturligt är,
åtskiljas i två huvudavdelningar, nämligen dels den i orten företagna med
därav följande förhandlingar och förslag, vid vilken utredning offentlig

231

myndighet, i första hand Konungens befallningshavande, övar tillsyn och
lämnar biträde, dels ock den så att såga centrala utredningen, vilken äger
ruin, sedan den lokala slutförts och resultatet av densamma överlämnats.
Denna utredning tillkommer centrala ämbetsverk, i främsta rummet kammarkollegium.
Härtill kommer så den slutliga beredning till föredragning
i statsrådet, som äger rum i vederbörande departement. Därest jämväl den
ecklesiastika indelningen beröres, deltager domkapitlet, ofta i nära samband
med Konungens befallningshavande, i den lokala utredningen. Och
då även judiciell indelningsändring är i fråga, ledes denna utredning av
hovrätten, som inhämtar de judiciella lokalmyndigheternas yttranden.

Denna fördelning av utredningsarbetet synes i stort sett självfallen.
Vad angår indelningsärendenas beredning inom Kungl. Maj:ts kansli, har
den nuvarande uppdelningen av ärendena å olika departement, oaktat de
i regeln äro underkastade gemensam beredning, i vissa tall onekligen
givit sig tillkänna i bristande enhetlighet vid avgörandet av sinsemellan
likartade ärenden. Kommittén antager, att efter genomförandet av dess
lagförslag behovet av likformiga grunder för de skilda ärendesgruppernas
behandling bättre än hittills varder tillgodosett. Att framlägga något bestämt
förslag i detta syfte har kommittén ej funnit påkallat. Ej heller
har kommittén ansett i sitt uppdrag ingå att närmare undersöka, huruvida
kammarkollegii och korum er skollegii instruktioner motsvara beskaffenheten
av dessa ämbetsverks befattning med indelningsärenden, eller att
i dessa hänseenden framlägga annat förslag än det, som innehålles i kommitténs
förslag till lagstiftning å området.

Den lokala utredningen finner kommittén för närvarande mrndr
tillfredsställande ordnad och i behov av omläggning. Såsom den förut
lämnade redogörelsen visat, är det nu tillämpade sättet för hithörande
ärendens behandling merendels ett rent remissförfarande, som endast i
ringa mån kan anses lämna de lokala, av frågan närmast berörda faktorerna
någon ledning vid ärendets behandling. Den ursprungliga framställningen
om indelningsändringen överlämnas för yttrande till de myndigheter
och korporationer, som ändringen vidkommer, merendels utan
anvisning, huru ärendet bör behandlas och i vilka hänseenden utredning
särskilt är av nöden. De särskilda parterna och myndigheterna komma

232

genom denna skriftliga utredningsform icke alltid i tillräcklig kontakt
med varandra, och deras yttranden bliva genom bristande kännedom om
den ståndpunkt, som andra myndigheter intaga till frågan, ofta ofullständiga.
Når frågan, sedan samtliga remissyttranden inkommit, i kammarkollegium
upptages till prövning i och för uppsättande av kollega utlåtande
och förslag, visar sig därför ofta, att ytterligare uppgifter äro av
nöden och nya remisser sålunda erforderliga. Givetvis medför detta förfaringssätt,
såsom ock av Svenska stadsförbundet i dess underdåniga framställning
om åvägabringande av särskild inkorporeringslagstiftning anmärkts
(se ovan sid. 67), en förhållandevis alltför stor tidsutdräkt vid
ärendenas behandling. Att det efter denna metod införskaffade materialet
därjämte måste lida av en betydlig ojämnhet och icke alltid lämna den
allsidiga utredning, som är erforderlig för att ärendet skall kunna med
full insikt avgöras, ligger åven i öppen dag.

Det nuvarande remissförfarandet gör i själva verket utredningens
fullständighet och därmed onekligen även ärendets slutliga avgörande i
synnerlig grad beroende av den beredning, som inom vederbörande kommuner
kan ägnas detsamma. Alltför ofta äga dessa, såsom stadsförbundet
i sin nyss anförda underdåniga framställning jämväl betonat, endast ringa
kännedom om huru dylika ärenden skola upptagas och behandlas. Redan
inom kommunerna gör sig sålunda ofta en viss planlöshet vid ärendets
behandling gällande, medförande onödig tidsutdräkt, ej sällan också onödiga
kostnader och besvär genom vidlyftiga utredningar av spörsmål, som
för indelningsändringen äro av oväsentlig betydelse. De förslag, som på
grund av frågans utredning inom kommunen utarbetas, åro därför understundom
byggda på felaktiga grunder, varigenom även den följande remissutredningen
lätt nog kan bliva tämligen missvisande. Ofta kunna svårigheterna
vid den kommunala behandlingen av frågan vara beroende på att den
av parterna, som finner sig mindre tilltalad av förslaget, helt vägrar att medverka
vid utredningen eller ock lämnar sin medverkan motvilligt och in Å

o o

andra sidan lämnar det nuvarande utredningssystemet tydligen
ett bestämt övertag åt sådana kommuner — företrädesvis städer —
som vid utredningen äga tillgång till sakkunniga och kvalificerade tjänstemän
och kunna ägna densamma större omsorg och kostnader än mot -

233

parten. Jämväl pa detta sätt kan bristen på en sakkunnig och opartisk
ledning vid förfarandet göra sig gällande.

De sålunda angivna olägenheterna vid det nuvarande sättet för behandlingen
av ärenden angående kommunala indelningsändringar påkalla
enligt kommitténB mening en sådan omläggning av förfarandet, att säkerhet
vinnes för att dylika ärenden alltid komma att underkastas enhetlig
och systematisk utredning under objektiv och .sakkunnig ledning. Vid
denna utredning böra kommunala och andra myndigheter vara förpliktade
att medverka. Utredningen bör ske under inseende och ledning av offentlig
myndighet, i den mån icke myndigheten själv verkställer densamma.

Som offentlig myndighet, lämplig att i nu nämnda hänseende tagas i anspråk,
kan ifrågasättas kammarkollegium eller Konungens befallningshavande,
vilka båda myndigheter intaga sådan ställning i statsförvaltningen,
att åt dem under alla omständigheter bör inrymmas ett väsentligt
inflytande i ifrågavarande ärenden. Enligt kommitténs uppfattning bör
ledningen i fråga om handläggningen av dessa ärenden anförtros åt kammarkollegium,
dock att beträffande den närmare utredningen av praktiska
skäl göres en viss uppdelning, så att kammarkollegium övertager utredningen
i de mera omfattande och krävande ärendena, medan åt Konungens
befallningshavande överlämnas utredningsbestyret med de mindre och
enklare. Där omständigheterna så föranleda, bör utredningens omedelbara
verkställande överlämnas åt särskild utredningsman. I vissa utredningen
rörande frågor av mera väsentlig betydelse bör bestämmanderätten tillkomma
kammarkollegium. På dessa allmänna grunder har kommittén
uppbyggt sitt förslag om förfarandet vid kommunal indelningsändring.

Initiativet till en ändring i kommunal indelning lärer i allmänhet Väckande
tagas av kommun eller medlem av kommun, som av ändringen beröres.°indelnings''
Om sättet härför gives i 24 § den anvisning, att ansökning om den ifråga- ändrm9-satta ändringen skall göras hos kammarkollegium och att därvid skall fogas
den förberedande utredning, som sökanden kan vilja åberopa. Givetvis
bör det ock vara kammarkollegium obetaget att självt väcka fråga om
dylik ändring. Konungens befallningshavandes skyldighet och befogenhet

30— isteis.

234

att taga initiativ i dylika frågor har kommittén icke velat beskära, dock
att kommittén av anledning, som nedan angives, ansett det böra föreskrivas,
att, då Konungens befallningshavande finner sig böra väcka sådan
fråga, anmälan därom skall göras hos kammarkollegium. Skulle någon
utom kommunen stående eller annan myndighet än kammarkollegium eller
Konungens befallningshavande vilja väcka fråga om kommunal indelningsändring,
lärer sådan person eller myndighet böra hänvända sig till kammarkollegium
eller Konungens befallningshavande med begäran, att denna
myndighet ville med begagnande av sin initiativrätt upptaga frågan.

Givet är, att fråga om kommunal indelningsändring kan uppkomma
även såsom följd av eller i sammanhang med väckt fråga om ändring i
annan indelning. Så lärer det alltjämt komma att inträffa, att ett förslag
till ändring i den kyrkliga indelningen finnes lämpligen böra sammanbindas
med förslag till ändring även i den kommunala.

Att kommitténs förslag i nu ifrågavarande del icke på något sätt
berör Kungl. Maj:ts rätt att taga initiativ i indelningsfrågan, är självfallet
och har även uttalats i en senare paragraf av förslaget.

Anordnande
av utredning.

Vid övervägande av lämpligaste sättet för anordnandet av den utredning,
som bör äga rum i ärende angående ändring i kommunal indelning,
har kommittén, såsom förut antytts, funnit synnerlig hänsyn höra
tagas till det förhållandet, att dessa ärenden äro till sin omfattning och
innebörd av mycket olikartad och skiftande beskaffenhet. Vissa av dem
äro ganska obetydliga, såsom smärre regleringar mellan landskommuner.
Andra åter äro av ofta nog synnerligen omfattande och invecklad natur,
såsom storstädernas vidlyftiga inkorporeringar samt utbrytningar av städer
eller köpingar. Det är emellertid ingalunda alltid så, att utredningens
besvärlighet står i förhållande till betydenheten av den ifrågasatta indelningsändringen.
Sådana fall, där grundlig förberedande utredning ägt rum
och enighet mellan de intresserade parterna är för handen, kunna stundom
te sig ganska enkla och lättlösta för utredningsmyndigheten, även om de
ifrågasatta ändringarna äro nog så vidlyftiga. A andra sidan kan det inträffa,
att frågor av jämförelsevis ringa omfång visa sig vara särdeles invecklade
och svåra att nöjaktigt utreda.

235

Vid fastställandet av normerna för utredningsförfarandet bör uppenbarligen
tillses, att å ena sidan utredningen icke tvingas in i former, som
äro besvärligare, dyrbarare och mera tidsödande än saken själv fordrar,
men att å andra sidan säkerhet tinnes för att invecklade och omfattande
indelningsändringar alltid erhålla verkligt planmässig och fullständig utredning.
Till vinnande av detta syftemål har kommittén tänkt sig, att ett
ärende, allt eftersom det ur ovan angivna synpunkter är att anse som
mera omfattande och krävande eller mindre betydande, bör upptagas till
utredning av kammarkollegium eller Konungens befallningshavande. Huruvida
den ena eller andra formen för utredningen bör väljas, lärer böra
anförtros åt kammarkollegium att bestämma. För att sätta kammarkollegium
i tillfälle att i alla förekommande fall träffa avgörande härom har,
såsom förut nämnts, Konungens befallningshavande ansetts böra göra anmälan
hos kammarkollegium, då Konungens befallningshavande finner sig
böra väcka förslag om indelningsändring av ifrågavai’ande slag.

Vidkommande de utredningar, vilka äga rum under kammarkollegii
eget inseende, föreslår kommittén såsom obligatoriskt, att för utredningens
omedelbara handhavande skall av kollegium förordnas särskild utredningsman.
Redan kollegii ställning som ett centralt ämbetsverk utan tillgång
till underlydande lokala organ i orterna gör denna anordning nödvändig.
Vad angår de utredningar, vilkas besörjande överlämnas åt Konungens
befallningshavande, torde det kunna antagas, att behov av särskild utredningsman
icke i allmänhet skall förefinnas. Utan vederbörande kommuns
medgivande bör kommunen ej heller för utredning av de i regel enkla
ärenden, om vilka här är fråga, åsamkas de särskilda kostnader, som
dennli form för utredningens verkställande kan förorsaka. Emellertid torde
stundom förhållandena kunna vara sådana, att även för Konungens befallningshavandes
del biträde av särskild utredningsman kan finnas av nöden.
Kommittén har härtill tagit hänsyn i sitt förslag.

Angående de kvalifikationer, som böra fordras av utredningsmannen,
vare sig han är förordnad av kammarkollegium eller av Konungens befallningshavande,
torde helt allmänt kunna sägas, att han bör vara en man
med administrativ erfarenhet och kännedom om kommunala förhållanden.
I övrigt böra tydligen hans speciella kvalifikationer och följaktligen per -

236

Utredningen»
omfattning
och beskaf/
enhet.

sonvalet bero på den utrednings beskaffenhet och betydelse, varom fråga
är. Finnes i orten en person med sakkunskap och erfarenhet å hithörande
områden, bör givetvis denne i främsta rummet ifrågakomma. Landsstatstjänstemän
och magistratspersoner torde sålunda ofta komma att förordnas.
År ändringen jämväl och måhända övervägande av kyrklig beskaffenhet,
torde ofta en konsistorietjånsteinan befinnas lämplig. Då tjänsteman
i orten förordna» till utredningsman, bör tillses, att anledning att ifrågasätta
hans opartiskhet ej förekommer. En tjänsteman, som genom ändringen
kan komma att lida minskning i sin inkomst, bör således ej utses,
ej heller torde en magistratsperson böra förordnas att leda utredning, som
vidkommer hans egen stad.

Vid mera omfattande utredning bör utredningsmannen självfallet
äga att anlita biträden med särskilda kvalifikationer för de olika utredningar
och förhandlingar, som finnas nödiga.

De krav, som böra ställas på utredningen, torde i huvudsak framgå
av den föreslagna lagstiftningen i dess helhet. Kommittén har emellertid
dessutom ansett några helt allmänna anvisningar böra i detta hänseende
meddelas. I lagförslaget har för den skull upptagits en erinran därom,
att utredningen skall avse alla på frågan inverkande omständigheter,
Därjämte har särskilt betonats nödvändigheten av att vid utredning angående
ändring i kommunal indelning noga beaktas dylik indelnings förhållande
till övriga indelningar. Finnes ändring i kommunal indelning
böra föranleda ändring jämväl i ecklesiastik, administrativ eller judiciell
indelning, bör således utredningen, i den mån lämpligen kan ske, utsträckas
att avse även indelning av sist om-förmälda slag. Givetvis böra, såsom
hittills, alla med varandra sammanhängande ändringar helst ske samtidigt.
Att en ändring av den primärkommunala indelningen, särskilt mellan land
och stad, jämväl medför ändring av andra kommunala enheter, såsom hårad
och väghållningsdistrikt, tilläventyrs också landstingsområde, ligger i
öppen dag och kommer självfallet vid utredningen alltid att uppmärksammas.

Uppenbarligen bör vid utredningen noggrant tillses, att varje kommun
och kommundel samt, såvitt möjligt, en var. vilkens rätt kan beröras

av ifrågasatt indelningsändring, beredes tillfälle att uttala sig i ärendet.
Några mera speciella föreskrifter härom synas så mycket mindre av nöden
som det ju står en var, vilken anser sig äga ett intresse att bevaka i
ärendet, fritt att, därest han icke varder anmodad att yttra sig, självmant
till utredningsmannen, Konungens befallningshavande eller kammarkollegium
ingiva sina framställningar eller erinringar.

Att de olika parternas ställning till frågan i regel bäst utrönes
genom direkta förhandlingar dem emellan, år i det fall, då utredningsman
förordnats, utan vidare klart och bör i lika mån beaktas, därest utredningen
handhaves av Konungens befallningshavande utan biträde av
utredningsman.

Utredningsmannens skyldighet gentemot intressenterna i den ifrågasatta
indelningsändringen bör motsvaras av förpliktelse för de offentliga
och kommunala myndigheter, vilkas medverkan utredningsmannen finner
behövlig, att lämna densamma. Utredningsmannen bör för den skull äga
befogenhet att utlysa eller hos vederbörande begära utlysande av stämmor
eller andra sammanträden samt att från offentliga och kommunala myndigheter
infordra de upplysningar eller av dem påkalla det biträde, som
utan deras oskäliga betungande kan krävas. Av här avsedda offentliga
myndigheter må i främsta rummet nämnas de till landsstaten hörande:
häradsskrivarna, landsfiskalerna samt även lantmätarna. Vad angår stämmor
och andra sammanträden bör utredningsmannen äga att påkalla alla
sådana i lag föreskrivna stämmor och sammanträden, vilka Konungens
befallningshavande äger äska (kommunalstämma, allmän rådstuga, kommunal-
och stadsfullmäktigsammanträde, kyrkostämma, vägstämma, sammanträde
med tingshusbyggriadsskyldige). Jämväl bör han, om han så finner
lämpligt, själv sammankalla och leda sammanträden med menigheter, om
vilkas hörande icke särskild ordning är stadgad (jämför landshövdinginstruktionen
57 §), såsom invånarna i viss kommundel eller viss klass
av invånarna (fastighetsägarna). För dylika sammanträden har han att
hos ortens myndigheter påkalla nödigt biträde (såsom upplåtande av lokal,
tillhandahållande av lämplig längd att vid sammanträdet användas). Då

Utrednings mannens befogen heter.

238

jämväl ecklesiastik ändring är ifrågasatt, böra de kyrkliga ortsmyndigheterna
på enahanda sätt lämna utredningsmannen sitt biträde.

Att bestämt fixera beskaffenheten och omfånget av det biträde, utredningsmannen
bör kunna påkalla, är icke möjligt. Tydligtvis bör han
icke kunna ålägga myndigheter att åt honom verkställa mycket omfattande
och betungande utredningar, men å andra sidan bör deras förpliktelse att
biträda icke fattas alltför inskränkt. Kommittén har ej ansett sig kunna
annorledes eller mera bestämt angiva karaktären av deras åligganden i
detta avseende än att utredningsmannen skall äga att av dem »infordra de
upplysningar» och »påkalla det biträde, som utan deras oskäliga betungande
kan krävas». I varje fall, där divergens kan uppstå mellan utredningsman
och vederbörande myndighet angående den sistnämndas skyldigheter, må
frågan underställas den myndighet, som förordnat utredningsmannen.

För att utredningsmannens sakkunskap och initiativ skola komma
till bästa användning, har det synts riktigt, att vid varje stämma eller
sammanträde, således även sådana av sluten karaktär, såsom sammanträden
av stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige, utredningsmannen skall äga
rätt att i överläggningarna deltaga.

mtiwtwul? Aven om goda skäl synas föreligga till den indelningsändring, an avbryande.

gående vi]ken fråga blivit väckt? garnt det för den skull icke finneB an_

ledning att genast avböja därom gjord framställning, kunna tydligtvis
under utredningens gång omständigheter träda i dagen, som med styrka
tala mot ändringen. Jämväl kan det visa sig, att ändringen icke kan
eller bör genomföras i sådant omfång, som vid förordnandet om utredningen
var ifrågasatt. Medan det då var fråga om exempelvis en partiell
inkorporering av ringa omfattning, kunna starka skäl sedermera framträda
för total inkorporering av en hel kornmun, eventuellt i förening med
ändringar i åtskilliga andra indelningshänseenden. Erfarenheten från städernas
inkorporeringshistoria visar, hurusom ofta en jämförelsevis ringa
fråga under utredningens gång betydligt vuxit i omfattning. Med hänsyn
till kommitténs förslag, att, därest kommun, som av ifrågasatt ändring i
kommunal indelning beröres, motsätter sig ändringen, därom må förordnas
endast då ändringen finnes vara av betydande allmänt behov påkallad,

239

kan det. även inträffa, att utredningsmannen finner omständigheterna vara
sådana, att fortsatt utredning snille vara onyttig. Han kan nämligen
finna å ena sidan, att förhållanden, som utgöra förutsättning för ändringens
genomförande mot kommunens bestridande, icke äro för handen, och
å andra sidan, att den kommunala obenägenheten för ändringsförslaget är
så rotfästad, att medgivande till ändringsförslaget från vederbörande kommuns
sida icke kan förväntas. I sådana och andra fall, där utredningen
får anses hava blivit igångsatt under oriktiga förutsättningar, bör utredningsmannen,
sedan klarhet härom vunnits, icke fortsätta sitt arbete, utan att
anmälan om förhållandet gjorts hos den myndighet, som honom förordnat.

Att giva särskilda föreskrifter angående de åtgärder, som höra vidtagas,
sedan sådan anmälan inkommit, kan ej ifrågakomma. Vederbörande
hava att förfara efter omständigheterna. Om utredning, som besörjes genom
av kammarkollegium förordnad utredningsman, anses böra fortgå,
ehuru efter andra linjer än ursprungligen varit avsett, har kollegium att
vidtaga de nya dispositioner, som med anledning därav må finnas lämpliga.
Vidkommande utredning, som besörjes genom av Konungens befallningshavande
förordnad utredningsman, bör, vare sig Konungens befallningshavande
anser utredningen böra fortgå eller icke, frågan underställas kollegium,
som det tillkommer att i ärendet vidare förordna.

Finnes ändring i kommunal indelning böra komma till stånd, bör Uppgöranfullständigt
förslag till densamma ävensom till den ekonomiska uppgörelse fi^tuunoch
de övriga villkor, vartill ändringen kan giva anledning, uppgöras. ''^Wn*
Detta förslag bör utarbetas på grundval av det material, som under utredningens
gång samlats, såsom upplysningar angående kommunernas alla
förhållanden samt yttranden av de olika intressenterna och myndigheterna.

Där särskild utredningsman är förordnad, bör förslagets upprättande givetvis
ankomma på honom. Arbetet härmed torde stundom komma att
ställa stora fordringar på utredningsmannens förmåga att sammanjämka
olika meningar och i övrigt lägga saken till rätta på sådant sätt, att de
lokala synpunkterna bliva nöjaktigt tillgodosedda, utan att det allmännas
intressen därav bliva lidande. I allmänhet torde vid förslagets utarbetande
påkallas samråd med representanter för de kommuner, som av förslaget

240

beröras, eller, där omständigheterna sådant föranleda, för delar av dessa
kommuner.

Det förslag till kommunal indelningsändring, som sålunda utarbetas,
bör, såsom nämnts, vara i möjligaste mån fullständigt. Den ekonomiska
uppgörelsen mellan de berörda kommunerna eller kommundelarna har
vid hittills skedda indelningsändringar intagit den centrala platsen vid
förhandlingarna och i förslaget, och så torde bliva fallet även vid framdeles
förekommande dylika ärenden. De bestämmelser angående de
ekonomiska förhållandenas ordnande, vartill kommittén uppgjort förslag,
komma enligt kommitténs mening att underlätta bedömandet och avgörandet
av hithörande spörsmål. Emellertid äro dessa bestämmelser i allmänhet
icke av tvingande natur. Särskilt då fråga är om delning av
kommuns område genom en dels överflyttande till annan kommun eller
utbrytning att bilda ny kommun, förutsättes i de föreslagna bestämmelserna,
att en uppgörelse bör ske, som innefattar fördelning av sådan
kommuns tillgångar och förbindelser. Kommittén har, såsom redan omtalats
vid redogörelsen för förslaget till de ekonomiska förhållandenas
ordnande, ansett lämpligt, att vissa anvisningar finnas givna angående dylik
fördelning av tillgångar och skulder, vilka anvisningar, där så lämpligen kan
ske, böra följas. Jämväl många andra förhållanden kunna befinnas i behov av
särskild reglering. Sålunda bör bestämmelsen i kommitténs förslag till 11 §
angående kommunala stadgars giltighetsområde, vilken ej heller är av tvingande
natur, föranleda övervägande. Ofta nog önskar kommun vid ändring
i indelningen göra förbehåll angående vissa tjänstemäns eller vissa kategoriers
av tjänstemän ställning och avlöning eller angående anskaffande av vissa
kommunala förmåner (gator, vattenledning, belysning). I fråga om fattigvårdstungans
fördelning har erfarenheten visat, att särskilda föreskrifter ofta
äro av nöden. I detta sammanhang må nämnas, att kommittén, vid granskning
av fattigvårdsförordningens bestämmelser om hemortsrätten och av
domstolarnas bedömande av denna fråga i sammanhang med kommunal
indelningsändring, funnit särskilt lagstadgande angående hemortsrättens
övergång vid dylika tillfällen icke vara av behovet påkallat.

Om det befinnes, att den kommunala indelningsändringen bör åtföljas

241

av ändring i jämväl annan indelning, bör, i den män så finnes lämpligt,
förslag uppgöras jämväl härom.

Sedan utredning, som verkställts genom Konungens befallningshavande,
fullbordats, åligger det Konungens befallningshavande att insända
handlingarna i ärendet jämte eget utlåtande till kammarkollegium. Självfallet
är, att handläggning av ärende angående kommunal indelningsändring
icke må av kammarkollegium slutföras, utan att Konungens befallningshavande
i ärendet avgivit utlåtande. Kommittén har emellertid ansett
sig böra föreslå uttryckligt stadgande därom, att i ärende, som utretts
under kammarkollegii inseende, Konungens befallningshavandes utlåtande
skall infordras.

Några föreskrifter eller anvisningar angående den ytterligare utredning
i dylika ärenden, som kammarkollegium må finna erforderlig, har
kommittén ej ansett vara av nöden. I överensstämmelse med den centrala
ställning i förevarande hänseende, som kollegium enligt kommitténs
förslag intager, är det givet, att kollegium i mån av behov ytterligare
fullständigar utredningen genom inhämtande av yttranden från andra centrala
ämbetsverk, vilkas verksamhetsområden beröras av den ifrågasatta
ändringen, i främsta rummet vederbörande hovrätt samt vidare exempelvis
kommerskollegium, folkskoleöverstyrelsen, lantmäteristj^relsen.

Slutligen har kammarkollegii ställning till de ifrågavarande ärendena

Konungen*
befallningshnvandesoch

kammarkollegii
vidare
befattning
med förslaget
till
indelningsändring.

yttermera betonats genom den i lagförslaget intagna föreskrift, att det
skall åligga kollegium att avgiva utlåtande i varje dylikt ärende, som
hänskjutes till Konungens avgörande.

Ehuruväl de vägar till åstadkommande av nödig utredning i före- Särskild ordvarande
slags ärenden, för vilka ovan redogjorts, i allmänhet torde vara hedning111
tillfyllest, håller kommittén dock före, att i särskilda fall behov av andra
anordningar kan komma att yppa sig. Kommittén har härvid särskilt
haft i tankarna ändringar av synnerligen omfattande och betydelsefull
beskaffenhet, exempelvis stadsutvidgningar av sådan karaktär som huvudstadens
senaste inkorporeringar. I dylika fall torde det stundom kunna
vara lämpligt, att utredningsförfarandet ordnas efter mera ovanliga linjer,

31—153878.

242

t. ex. sålunda att Kungl. Maj:t förordnar en eller flera utredningsmän att
enligt av Kungl. Maj:t meddelade anvisningar verkställa utredningen. 1
lagförslaget har för den skull intagits en bestämmelse, enligt vilken, där
Konungen finner skäligt anbefalla utredning angående ändring i kommunal
indelning, Konungen må om utredningen förordna på sätt han flnner
lämpligt.

iraganom 1 detta sammanhang anser sig kommittén böra beröra en fråga, be dubbelt

„ , , , . °.

jlertal vid tränande vilken vid åtminstone ett tillfälle tveksamhet och olika meningar

beslut gjort sig gällande, nämligen frågan huruvida kommuns beslut att biträda
^kommunal väckt förslag om ändring i den kommunala indelningen må anses under
indelning, vissa omständigheter vara av beskaffenhet att för giltighet fordra dubbelt
flertal, på sätt i 21 § 2 mom. förordningen om kommunalstyrelse på landet
och 18 § 2 mom. förordningen om kommunalstyrelse i stad stadgas.
Det av kommittén åsyftade fallet avsåg Limhamns köpings införlivande
med Malmö. I detta ärende beslutade Malmö stadsfullmäktige med 25 röster
mot 24, »i hvad på dem ankomme», att köpingen skulle med staden införlivas
under angivna villkor. Besvär över detta beslut anfördes med yrkande, att,
enär beslutet innefattade frågor av sådan art, att två tredjedelars majoritet
erfordrades för fattande av lagligt beslut i samma frågor, men sådan röstövervikt
icke erhållits, beslutet måtte av Konungens befallningshavande
undanröjas. Konungens befallningshavande förklarade, att beslutet, såvitt
det innefattade de åtaganden och villkor, vartill stadsfullmäktige förbundit
staden, för den händelse köpingens inkorporering med staden komme till
stånd, icke avsåge sådant ärende, som i 18 § 2 mom. i förordningen om
kommunalstyrelse i stad omförmäldes, samt lämnade besvären utan bifall,
och detta utslag blev av regeringsrättens pluralitet fastställt. Två regeringsråd
voro emellertid skiljaktiga och anförde, att som överklagade beslutet
innehölle, att stadsfullmäktige för sin del tillförbunde Malmö stad
att, därest den ifrågasatta inkorporationen av Limhamns köping med staden
skulle komma till stånd, dels påtaga sig vissa delar av kostnaden för köpingens
folkskoleväsende, fattig- och sjukvård m. m., dels övertaga delar av
köpingens fastigheter, dels ock jämte köpingen påtaga sig ansvarsskyldigheten
för köpingens skulder och förbindelser m. in., samt stadsfullmäktige

243

vid sådant förhållande måste anses hava härigenom fattat sådant beslut,
för vars giltighet, jämlikt 18 § 2 mom. i förordningen om kommunalstyrelse
i stad, erfordras beslut av två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes
röster, men sådan majoritet vid beslutets fattande icke uppnåtts,
alltså prövade dessa regeringsråd lagligt, att, med ändring av Konungens
befallningshavandes utslag, upphäva stadsfullmäktiges ifrågavarande beslut
(Regeringsrättens årsbok 1912, ref. 52).

Med hänsyn till betydelsen av sådant beslut, varigenom kommun
fattar ställning till väckt fråga om indelningsändring, varav kommunen
beröres, skulle det visserligen kunna ifrågasättas, huruvida icke bestämmelserna
i kommunalförordningarna om kvalificerad majoritet skäligen borde
utsträckas att omfatta jämväl dylika beslut. Kommittén har haft denna
fråga under övervägande och har därvid kommit till den uppfattning, att
tillräckliga skäl härför icke föreligga. Huru dylikt ärende skall avgöras,
ankommer slutligen på Kungl. Maj:t, som för att kunna bedöma innebörden
och styrkan av den kommunala viljeyttringen icke lärer hava behov
av vägledning i form av stadgande om kvalificerad majoritet.

Kommittén vill hava tillagt, att kommittén intager samma ståndpunkt
beträffande de övriga förslag angående nybildningar, som kommittén
framlägger, således även i fråga om kommunalförbund och kommunal
rote. Beträffande dessa nybildningar håller kommittén å ena sidan före,
att genom uppställande av villkor om kvalificerad majoritet allt för stora
svårigheter stundom skulle uppstå för genomförandet av gagneliga nybildningar;
å andra sidan synes det kommittén kunna med fog göras gällande
att den prövning av Kungl. Maj:t eller beträffande kommunalförbund av
Konungens befallningshavande, som enligt kommitténs förslag utgör förutsättningen
för nybildningens genomförande, bör innebära tillfyllestgörande
trygghet för hindrande av otillräckligt övervägda åtgärder.

En utredning, sådan den av kommittén föreslagits, måste merendels Kostnaden
orsaka utgift, redan av den anledning att utredningsman, där sådan varit
förordnad, bör vara berättigad till ersättning för sitt arbete. Då fråga är
om en omfattande indelningsändring, torde kostnaden för utredningen
kunna antagas komma att uppgå till avsevärt belopp, så mycket hellre

244

som utredningsmannen i sådant fall ofta nog måste anlita biträde samt
låta genom särskilda sakkunniga verkställa specialundersökningar. Det
synes därför nödigt så ordna, att för undersökningen erforderliga medel
finnas förskottsvis tillgängliga.

I fråga om tillhandahållande av sådant förskott synes skillnad böra
göras mellan det fall, att utredningen igångsatts på grund av ansökan av
kommun eller medlem av kommun, och det, då kammarkollegium eller
Konungens befallningshavande väckt fråga om indelningsändringen. I senare
fallet lärer det få antagas, att indelningsändringen väsentligen syftar
att tillgodose ett offentligt intresse av den betydenhet, att utredningskostnaden
bör förskjutas av allmänna medel. Där åter initiativet till indelningsändringen
utgått från kommun eller medlem av kommun, som av
indelningsändringen beröres, kan det kommunala eller enskilda intresset
av indelningsändringens genomförande vara så stort, att det må vara rimligt
och skäligt, att sökanden tillförbindes att tillhandahålla för utredningen
nödiga medel. Huruvida detta ma vara fallet eller icke, synes kunna
överlämnas till den myndighets bedömande, som har att leda och övervaka
utredningen. Finner emellertid denna myndighet, att den sålunda
ifrågasatta indelningsändringens genomförande är av övervägande allmänt
intresse, bör även i detta fall förskottsplikten kunna tillförbindas statsverket.

Vad angår kostnadens slutliga gäldande, lärer bestämmelse därom
böra meddelas i sammanhang med ärendets slutliga avgörande. Kommer
indelningsänäring till stånd, kan det vara skäligt, att nybildad eller ändrad
kommun, för vilken indelningsändringen kan antagas medföra avsevärd
fördel, förpliktas att helt eller delvis återgälda utredningskostnaden, vare
sig den förskjutits av sökande eller av allmänna medel. Skulle åter utredningen
icke föranleda ändring i indelningen, vare sig därför att utredningen
varder avbruten innan den fullbordats eller av den anledning, att
förslaget till ändring icke varder av Konungen godkänt, bör sökande, om
och i den mån Konungen så prövar skäligt, förpliktas att till statsverket återgälda
undersökningskostnad, som förskjutits av allmänna medel. I den
mån icke vid ärendets avgörande annorlunda bestämmes, kommer kostnad,
som förskjutits vare sig av statsverket eller av sökande, att stanna å förskottsgivaren.

245

Den av kommittén nu föreslagna anordning förutsätter givetvis, att
medel, som kunna varda för nu ifrågavarande undersökningskostnader erforderliga,
finnas anvisade å lämplig titel å riksstaten.

Den föreslagna lagens tillämplighet på municipalsamhällen.

Municipalsamhället är att anse såsom en för vissa uppgifters handhavande
inrättad specialkommun med kommunal organisation och administration,
kommunala rättigheter och skyldigheter, tillgångar och skulder.
Av det förhållandet, att municipalsamhälle må finnas endast på landsbygden,
följer, att, därest området för sådant samhälle varder med stad införlivat,
samhället av sig självt upphör att existera, liksom även att, därest sådan
införlivning omfattar endast en del av dylikt område, municipalsamhället
lider en däremot svarande områdesminskning. Då den kommunala ändringen
icke berör stad, ställa sig förhållandena annorlunda. I sådana fall
torde i allmänhet municipalsamhället icke böra anses undergå någon ändring
i följd av dess områdes kommunala ändring. Dock kan, såväl på
grund av Kungl. Majt:s särskilda förordnande som även därförutan, jämväl
i dylika fall inträffa, att i följd av den kommunala ändringen municipalsamhället
varder förändrat, antingen så att det kommer att helt och hållet
upphöra eller ock så att det varder inskränkt med avseende å sitt område
eller sina uppgifter. Här berörda spörsmål komma att i annat sammanhang
närmare utvecklas.

Av de föreskrifter om utredning angående kommunal indelningsändring,
som kommittén föreslagit, torde följa, att nämnda förhållanden
böra tagas under övervägande vid dylik utredning. Så har ock skett vid
tillfällen, då fråga vant om införlivande med stad av landskommun, inom
vilken funnits municipalsamhälle.

De förhållanden, vilka vidkommande municipalsamhällena föranlett
särskilda bestämmelser i inkorporeringsförordnandena, hava varit dels de
ekonomiska frågornas ordnande och dels frågan om giltigheten av de kommunala
stadgar, som vid tiden för införlivningen gällt inom municipalsamhället.
Föreskrifter härom hava meddelats i förordnandena om införlivning
med Malmö av Västra Skrävlinge socken jämte därinom belägna

aa §.

246

municipalsamhället Sofielund, med Stockholm av Brännkyrka socken och
de därinom belägna municipalsamhällena Liljeholmen och örby villastad
ävensom Bromma socken och Mariehälls municipalsamhälle samt med
Norrköping av Östra Eneby socken jämte Norrköpings norra förstäders
municipalsamhälle. I samtliga fall har meddelats uttrycklig föreskrift
angående municipalsamhällets skulder, nämligen sålunda, att det stadgats,
att »staden i sin helhet övertager ansvarsskyldighet^! för bägge de borgerliga
kommunernas, inbegripet municipalsamhällets, samtliga skulder och
förbindelser». Vidkommande de municipala tillgångarna gavs vid Malmöinkorporeringen
motsvarande föreskrift, i det att det stadgades, att »Västra
Skrävlinge borgerliga kommun och municipalsamhället Sofielund tillhörande
fast och lös egendom tillfalla den gemensamma kommunen». Däremot har
vid övriga nu omnämnda inkorporeringar icke meddelats någon bestämmelse,
huru förfaras skulle med municipalsamhällets tillgångar. Denna
underlåtenhet torde dock icke böra tolkas så som om meningen skulle
vara, att i förevarande avseende skulle tillämpas annan grundsats än den
med gängse rättsåskådning överensstämmande, vilken fått sitt uttryck vid
Malmöinkorporeringen. Beträffande de bestämmelser till reglerande av de
i municipalsamhällena tillämpade kommunala stadgarnas giltighet, vilka i
samtliga nu nämnda förordnanden meddelats, har i annat sammanhang förut
lämnats redogörelse.

Kommittén anser icke erfoi’derligt, att i förevarande lagstiftning
givas föreskrifter till reglerande av förfarandet vid ändring eller upplösning
av municipalsamhälle, där sådant sker utan sammanhang med
ändring i kommunal indelning. Däremot håller kommittén före, att,
då ändring eller upplösning av municipalsamhälle äger rum såsom följd
av eller i varje fall i sammanhang med kommunal indelningsändring, det
i fullständighetens och tydlighetens intresse kräves, att uttryckligt lagstadgande
finnes därom, att vad angående kommunernas ekonomiska mellanhavanden
och giltigheten av deras kommunala stadgar är föreskrivet skall
hava motsvarande tillämpning beträffande municipalsamhälle. Kommittén
föreslår således den föreskrift, att, där i sammanhang med ändring i
kommunal indelning municipalsamhälle varder upplöst eller till sitt område
eller sina uppgifter inskränkt, skall angående förhållandet mellan

247

sådant samhälle och kornmun, som övertager dess uppgifter, gälla vad i
4—11 §§ är stadgat.

Om ändring i ecklesiastik indelning. 34—45 §§.

Medan rikets indelning i primärkommuner är i sina huvuddrag en -Lagstadgan in

i* , dena8 om kel:

städer och landskommuner med mellantypen köpingar, är den eckle- fattning.

siastika territorialindelningen av något mera komplicerad beskaffenhet.

Jämte den grundläggande indelningen i församlingar förefinnas andra
primärindelningar i kyrkligt avseende, vilka stundom äro i förvaltningshänsecnde
av lika betydelsefull beskaffenhet som församlingsindelningen.

Detta gäller om dels pastoratet och dels staden. I 7, 11 och 21 §$ kyrkostämmoförordningen
givas bestämmelser till ordnande av dessas förhållanden.

Av dessa bestämmelser framgår, att församlingar, vilka tillhöra antingen
samma pastorat eller samma stad, kunna i större eller mindre mån förenas
om gemensam förvaltning. De regler, som i kyrkostänimoförordningen
lämnas angående ordnandet av denna förvaltning, kompletteras av stadganden
i andra författningar, såsom folkskolestadgan (6 §) och lagen om
reglering av prästerskapets avlöning. Den omständigheten slutligen, att
den kyrkliga församlingen, utom sina i trängre mening kyrkliga uppgifter,
har att handhava vården av folkskolans och därmed sammanhängande angelägenheter,
har redan under nuvarande lagstiftning föranlett, att i visst
fall skoldistriktet må utbrytas ur församlingen att utgöra en självständig
förvaltningsenhet, nämligen i det fall att kyrkoförsamlingen innehåller flera
ån en kommun (1 § 2 stycket kyrkostämmoförordningen), och kommittén
föreslår, såsom redan omförmälts och längre fram skall närmare utvecklas,
en betydlig utsträckning av möjligheterna till skoldistriktets frigörande
från församlingsindelningen.

O Ö

Medan församlingarna och skoldistrikten, där dessa sistnämnda självständigt
framträda, i förvaltningsavseende förete enahanda typ som primärkominunerna,
med vilka de merendels sammanfalla, hava de andra
här anmärkta indelningarna föranlett uppkomsten av samfälligheter av
enahanda karaktär, som, då det gäller de borgerliga kommunerna, avses
med beteckningen specialkommuner.

248

Om den ecklesiastika

indelningsändringens

förordnande
och innebörden
av sådan
ändring.

De gemensamma intressen och uppgifter, som sammanhålla sistnämnda
slag av ecklesiastika samfälligheter, pastorat och städer med flera
församlingar, äro till sin omfattning och betydelse så pass skiftande, att
det icke synes vara lämpligt att söka genom enhetliga föreskrifter reglera
bildandet av dylika samfällighet^-. Svårigheterna härvid ökas därigenom
att grunderna, enligt vilka de sammanslutningar, varom här är fråga, bildas,
ändras och upplösas, endels äro att hänföra till kyrkolagstiftningen.
Och slutligen föreligger den principiella skillnad mellan dessa sammanslutningar
och församlingarna, att de förstnämnda, delvis omedelbart i följd
av de grunder, på vilka de vila, icke äga den permanenta prägel, som
utmärker den egentliga primärindelningen ej mindre i ecklesiastikt än i
kommunalt avseende.

Kommittén finner för den skull icke skäl att i sitt här ifrågavarande
förslag till lagstiftning inrymma av den kyrkliga indelningen mera
än den egentliga primärindelningen d. v. s. de territoriella kyrkoförsamlingarna
inclusive skoldistrikten (för så vitt dessas angelägenheter handläggas
å kyrkostämma). Emellertid förutsätter kommittén, att de för
församlingarna avsedda föreskrifterna skola, i mån de visa sig lämpade
även för de övriga indelningsenheterna, erhålla analogisk användning jämväl
i fråga om dem.

I överensstämmelse med vad som föreslagits i fråga om kommunal
indelningsänäring föreslår kommittén det uttryckliga stadgande, att om ändring
i församlingsindelningen skall förordnas av Konungen. I sammanhang
härmed bör framhållas, att kommittén tillika föreslår åtgärder till förekommande
av att ändring i skoldistriktsindelningen sker, utan myndighets
förordnande, endast därigenom att församlingar i samma stad eller
pastorat förena sig om gemensamt skolråd. Genom det av kommittén
i denna lags 85 § föreslagna stadgandet, vilket, på sätt sägs i 45 §, är
avsett att gälla skoldistrikt (vars angelägenheter handläggas å kyrkostämma)
i lika mån som församling, torde vara med tydlighet fastslaget,
att dylik förening icke må föranleda ändring i skoldistriktsindelningen,
med mindre dessutom Kungl. Maj:t särskilt förordnar om ändringen.

På skäl, som i motiverna till lagförslagets 2 § anförts, har kom -

249

mittén jämväl här upptagit den förtydligande föreskrift, att vid indelningsändring
»må församlings område ökas eller minskas, församling upplösas,
så ock ny församling bildas».

Av väsentligen samma skäl, som i motiven till 3 § anförts, är Förwtmtt °

. '' . „ mngarna

kommittén av den mening, att föreskrift, varigenom åt församlingarna/dr ecklesiaskulle
givas medbestämmanderätt beträffande ändring i församlingsindelningen,
icke bör ifrågakomma. Ytterligare stöd för denna mening finner rtng''
kommittén i det förhållande, att, såvitt kommittén kunnat erfara, någon
önskan om dylik utsträckning av församlingarnas inflytande icke i praxis
framträtt. I betraktande av de vitt skilda slag av faktorer (såsom dels
förvaltningshänsyn och dels religiösa intressen), vilka vid fråga om ändring
i församlingsindelningen böra beaktas, har kommittén funnit det icke

O DO ''

vara lämpligt att här ens exempelvis söka angiva de förutsättningar, som
böra föreligga för dylik ändring.

De bestämmelser angående den ekonomiska uppgörelsen vid kom- -0?»
munal indelningsändring, vilka kommittén föreslagit i 4 samt 6—10 §§, görelsen vid
höra, såvitt kommittén kan finna, äga motsvarande tillämpning vid ändring iprsnmlLgsförsamlingsindelningen.
indelningen.

Någon bestämmelse, motsvarande den föreslagna 11 § angående in -Ecklesiastik
delningsändrings inverkan i fråga om stadgars giltighetsområde, har kom- ^närings
mittén icke ansett sig böra föreslå. Inom de förvaltningsområden, varom
här är fråga, förekomma i ''endast ringa mån stadgar av med kommunala
stadgar jämförlig beskaffenhet och betydelse. I fråga om de rent kyrk- område.
liga förhållandena synas sådana stadgar svårligen vara att anträffa. Vidkommande
skoldistriktet torde den särskilda ordningsstadga, varom i 10 §
folkskolestadgan fönuäles, närmast kunna jämföras med kommunala stadgar.
Emellertid synes det antagligt, att en föreskrift, vilken skulle, på sätt
i fråga om sistnämnda stadgar föreslagits, såsom det normala fastställa,
att skolväsendets ordningsstadgar skulle jämväl efter ändring i skoldistriktsindelningen
gälla inom samma områden som tillförene, intill dess annorledes
bleve förordnat, icke skulle visa sig lämplig. Säkerligen komme det att i

32—1B3S7S.

250

allmänhet visa sig olägligt, om, såsom enligt sådan bestämmelse kunde
inträffa, olika ordningsstadgar bleve gällande för olika delar av ett skoldistrikt.
Kommittén har för den skull ansett det riktigast, att någon
bestämmelse i lag därom icke meddelas. I den mån tveksamhet angående
här avsedda stadgars giltighet och giltighetsområde kan uppstå vid ändring
i den ecklesiastika indelningen, torde det, ej minst i betraktande av den
tillsyn över folkskoleväsendet, som av offentliga myndigheter övas, vara
anledning antaga, att åtgärd till uppkomna olägenheters undanröjande
snarast möjligt varder vidtagen.

ecklesiastik Kommittén anser det vara lämpligt, att jämväl i fråga om ecklesiastika

irulelnings- indelningsändringar viss tidpunkt på året, vid vilken sådan ändring skall
aikra/t-S träda i kraft» varder i lag bestämd. Då dylik tidpunkt skall föreslås,
trådande, befinnas två särskilda dagar kunna komma under övervägande, nämligen
den 1 januari och den 1 maj. Till förmån för den 1 januari kan anföras
dels önskvärdheten av överensstämmelse i förevarande hänseende med
motsvarande föreskrift angående kommunala indelningsändringar och dels
att enligt kyrkostämmoförordningen församlingens förvaltning är liksom
kommunens ordnad efter kalenderår, i vilket avseende särskilt bör beaktas,
att enligt 39 § i nämnda förordning församlingens räkenskaper skola avslutas
med kalenderår. Erinras må, att redan oregelbunden hetskommittén
uttalade den mening, att överflyttning av område i bl. a. ecklesiastikt avseende
borde äga rum vid början av kalenderår. Till förmån för den
1 maj kan andragas, att det ecklesiastika ämbetsåret börjar denna dag,
varav följer, att de prästerliga funktionärerna då tillträda sina befattningar
och att löneregleringsperioderna taga sin början och utgå den 1 maj.

Såvitt kommittén kunnat finna vid granskning av de under de senare
åren meddelade förordnandena angående ändringar i ecklesiastik indelning

O Oj

är icke någon bestämd princip tillämpad i nuvarande praxis. I sådana
fall, där fråga är om ändring icke i församlingsindelningen utan endast i
pastoratsindelningen, plägar visserligen ändringen förklaras skola träda i
kraft den 1 maj (ex. utbrytning av Brännkyrka församling från Huddinge
pastorat den 1 maj 1914, Rödeby församling från Fridlevstads pastorat
och Limhamns församling från Bunkeflo pastorat den 1 maj 1915). Däremot

251

är i fall, där ändringen innebär delning av församling, praxis växlande, i
det att ikraftträdandet sättes stundom till den 1 januari och stundom till
den 1 maj. Sålunda utbröts viss del av Byskc församling att från och
med den 1 januari 1913 utgöra särskild annexförsamling, benämnd Fällfors.
Viss del av Jukkasjärvi församling utbröts att frän och med nämda dag
ålitan rubbning i nu bestående kommunala förhållanden» bilda en särskild
kapellförsamling under namn av Vittangi. Örebro stadsförsainlings delning
i två församlingar trädde likaledes i kraft den 1 januari 1913. BjörköArholma
församling utbröts den 1 januari 1914 ur Vätö församling att
utgöra egen annexförsamling. Viss del av Pajala församling avskildes att
under namn av Junosuando från och med den 1 januari 1914 utgöra »en
särskild kyrkoförsamling och kommun samt i jordeboken upptagas under
en särskild socken». Viss del av Söderala församling utbröts att »utan
rubbning: i nu bestående kommunala förhållanden» från och med den 1
januari 1914 bilda en särskild kapellförsamling under namn av Bergvik.
Sedan med staden Skövde införlivats Skövde landskommun, blev den del
av Skövde landsförsamling, som utgjordes av det införlivade området, från
och med den 1 januari 1916 i ecklesiastikt hänseende skild från öms
kommun, med vilken den förut varit i församlingsgemenskap, och förenad
med Skövde stadsförsamling. A andra sidan förordnades, att utbrytningen
av Saltsjöbadens församling (utgörande köpingsområdet) ur Nacka församling
skulle träda i kraft den 1 maj 1913 och att delningen av Katarina församling i
Stockholm skulle träda i kraft den 1 maj, som inföll året närmast efter det
ett föreskrivet församlingshus blivit uppfört och godkänt. Skellefteå stad
utbröts från och med den 1 maj 1913 från Skellefteå pastorat att under
namn av Skellefteå stadsförsamling bilda eget gäll. Vid delningen av
Värmdö församling och pastorat stadgades, att utbrytningen av Gustavsb.erg
att utgöra särskild församling, kommun och jordebokssocken skulle träda
i kraft den 1 januari 1902, medan pastoratsdelningen skulle träda i kraft
först den 1 maj samma år. Nämnas inå slutligen, att vid delningen av
Bromma församling förordnandet i förevarande avseende utgjordes endast
av fastställande av församlingens beslut, som innebar, att »Bromma
nuvarande församling delas från och med den 1 januari 1909 eller så
fort ske kan från sagda dag i två församlingar».

252

Det sist omnämnda fallet synes antyda, att en anledning till den
växlande praxis, som påvisats, är, att frågan om tidpunkten för ecklesiastik
indelningsändrings ikraftträdande icke har av Kungl. Maj:t tillmätts någon
mera avsevärd betydelse. Kommittén är emellertid, såsom nämnts, av den
mening, att en fix tidpunkt bör i den av kommittén föreslagna lagen
obligatoriskt bestämmas. Och vid jämförande av de skäl, som till förmån
för den ena och den andra tidpunkten ovan blivit anförda, har kommittén
funnit de fördelar, som äro förenade med ändringens ikraftträdande vid
årsskiftet, så övervägande, att koinmittén icke tvekat att föreslå den
föreskrift, att ändring i den ecklesiastika indelningen skall träda i kraft
den 1 januari.

Då kommittén föreslagit, att indelningsändring, varigenom kommun
delas, icke må träda i kraft tidigare än vid det årsskifte, som infaller
nio månader efter det förordnandet om ändringen meddelats, har den
långa tidrymd, som sålunda funnits böra förflyta mellan förordnandet och
ikraftträdandet, motiverats med nödvändigheten av att den för den
kommunala skattskyldigheten och rösträtten grundläggande bevillningstaxeringen
året innan ändringen träder i kraft sker med tillämpning av
den nya indelningen. I fråga om den ecklesiastika ändringen föreligger
icke dylikt skäl. Rätten att deltaga i kyrkostämmas överläggningar och
beslut tillkommer enligt 4 § i kyrkostämmoförordningen, med visst undantag,
på landet den, som på kommunalstämma, och i stad den, som vid
allmän rådstuga äger rösträtt, och bestämmelserna i samma förordnings
6 § angiva, att det är de för kommunen gällande röstlängderna, som därvid
skola användas. Vad angår skattskyldigheten till kyrkoförsamling
stadgas i 35 §, att de avgifter, om vilka kyrkostämma beslutar, skola
utom i de fall, för vilka annorlunda är i lag eller författning stadgat,
utgå efter den för rösträtt å kyrkostämma bestämda grund, varjämte i 38 §
föreskrives, att debiteringen och uppbörden av nämnda avgifter skola verkställas
genom de kommunala myndigheterna.

Beträffande kommunal indelningsändring, som äger rum utan att
kommun delas, har kommittén föreslagit den tidrymd, som skall förflyta
mellan förordnandet om och ikraftträdandet av ändringen, till minst fyra
månader. I dylikt fall är det ej erforderligt att taga den nämnda hän -

253

synen till bevillningstaxeringen. Det är tillräckligt, att om indelningsändringen
förordnas i så god tid före ikraftträdandet, att budgeten för det
nästföljande året kan beslutas med tillämpning av den nya indelningen
och att de förvaltningsåtgärder i övrigt, som betingas av den nya indelningen,
medhinnas före ikraftträdandet. För dessa ändamål har den föreslagna
tiden av fyra månader ansetts tillfyllest.

I fråga om ändring i församlingsindelningen, vare sig densamma
innebär delning av församling eller icke, är uppenbarligen läget i förevarande
hänseende detsamma som i fråga om kommunal indelningsändring
av det sist omnämnda slaget. Fn viss tid bör förflyta mellan förordnandet
och ikraftträdandet för att tillfälle må erhållas till den nya indelningens
förberedande. Budgetsförslagen böra uppgöras och prövas i enlighet med
den nya indelningen, och val av kyrkoråd och skolråd böra äga rum i god
tid innan sagda indelning träder i tillämpning. Även bör tagas i betraktande,
att församlingsändring ofta nog orsakar ett synnerligen omfattande arbete
i och för kyrkoböckernas lämpande efter den nya indelningen och att det
år önskligt, att detta arbete i möjligaste mån är slutfört före ändringens
ikraftträdande. Oregelbundenhetskommittén beaktade denna omständighet,
då den i sitt förslag vid föreskriften, att vederbörande pastor skulle
meddelas underrättelse om överflyttning i ecklesiastikt avseende tre månader
förut, fogade det stadgande, att det skulle vara pastor ålagt att före
ingången av den tid, överflyttningen inträdde, till pastor i den församling,
dit överflyttning ägde rum, avlämna utdrag av sina ministerialböcker,
upptagande allt vad desamma innehölle om personer, kyrkoskrivna å hemman
eller lägenhet, som överflyttats.

För vinnandet av de önskade syftemålen torde i allmänhet, liksom
i fråga om de ovannämnda kommunala indelningsändringarna, en tidrymd
av fyra månader vara tillfyllest. Då emellertid i förordningen om kyrkostämma
in. in. i Stockholm är föreskrivet, att i församling i Stockholm
ordinarie kyrkostämma för bestämmande av utgifts- och inkomststaten skall
hållas redan före maj månads utgång, befinnes sagda tidrymd för Stockholms
del vara otillräcklig. Kommittén har för den skull i fråga om
ändring i församlingsindelning valt den utväg att icke föreslå viss till sin
längd bestämd övergångstid utan i stället det stadgande, att förordnandet

254

om indelningsändringen skall meddelas så tidigt, att »föreskrifterna i 38
och 41 §§» (att den nya indelningen skall året innan ändringen träder i
kraft följas vid ordinarie kyrkostämman för bestämmande av utgifts- och
inkomststaterna ävensom vid stämma, som därefter äger rum, samt att i
god tid före nämnda ordinarie stämma ordförande skall vara förordnad i
församlingens kyrkostämma samt kyrko- och skolråd) kunna iakttagas.

Åtgärder På skal, som framgå av vad kommittén anfört beträffande kommu stik

indel- naja mdelningsändringar, föreslår kommittén det stadgande, att året innan
nWriTgngd ändring i församlingsindelning träder i kraft den nya indelningen skall
därför följa® vid ordinarie kyrkostämman för bestämmande av utgifts- och iniestämd
tid. koinststaterna så ock vid stämma, som därefter äger rum, dock att i fråga
om angelägenhet, som avser församling enligt den äldre indelningen, sistnämnda
indelning skall följas.

Vid omröstning å kyrkostämma skall enligt 6 § kyrkostäminoförordningen
användas den för kommunen gällande röstlängden, sedan kyrkoherden
däri infört anteckning om dem, som på grund av främmande trosbekännelse
eller anmälan om utträde ur svenska kyrkan ej äga rösträtt å
stämman. Så länge kommunen och församlingen till området sammanfalla,
erfordras ej vidare åtgärd för erhållande av en å kyrkostämman användbar
röstlängd. Detta gäller även vid indelningsändring, för såvitt den
kommunala och den kyrkliga indelningen ändras samtidigt och på samma
sätt. Den kommunala röstlängd, som året innan indelningsändringen träder
i kraft upprättas enligt bestämmelserna i 16 §, kan och bör användas
jämväl vid kyrkostämma enligt den nya församlingsindelningen, sedan däri
införts den anteckning, som ovan angivits.

Annorlunda ställer sig saken, då kommunen och församlingen divergera,
vilket särskilt ifråga om skoldistrikt ej sällan torde bliva fallet. Då
måste vid kyrkostämma användas den del av kommunens röstlängd, som
avser det område, varav församlingen består, eller, om församlingen består
av delar av olika kommuner, motsvarande delar av dessa kommuners ,
röstlängder. Angående de svårigheter, som i dylikt fall uppkomma, och
den bearbetning av den kommunala röstlängden, som kommittén till svårigheternas
avhjälpande föreslår, hänvisas till kommitténs förslag till änd -

255

råd lydelse av 14 § förordningen om kommunalstyrelse på landet och (!
§ kyrkostäminoförordningen samt den till dessa förslag fogade motivering
(sid. 473 o. f.).

Eu med dessa förslag instämmande bearbetning av vederbörande
kommunala röstlängd eller röstlängder erfordras även, då ändring sker i
församlingsindelningen utan motsvarande ändring i den kommunala, för
att den i 38 § omförmälta ordinarie kyrkostämman skall äga tillgång till
behörig röstlängd. Visserligen kan en dylik bearbetning, som fullständigt
utskiljer till församlingen enligt den nya indelningen hörande personer
och beskattningsföremål, understundom icke helt äga rum, därför att den
kommunala röstlängden, som ej berörts av den kyrkliga indelningsändringen,
icke lämnar nödigt underlag för uppdelning av fastighet eller beskattningsobjekt,
som i samma längd upptagits såsom enheter, men som
enligt den nya församlingsindelningen tilläventyrs skola särskiljas. Men i
allt väsentligt lärer dock ett dylikt utskiljande kunna äga rum, och i den
mån så kan ske, bör den kommunala röstlängden bringas i sådant skick,
att den kan användas vid den ordinarie kyrkostämma, som enligt 38 §
skall hållas enligt den nya indelningen.

Kommittén har alltså funnit nödigt föreskriva, att före den i 38 §
omförmäla ordinarie kyrkostämma skola i vederbörande kommuns röstlängd,
i den mån ske kan, införas sådana anteckningar, som enligt 6 §
kyrkostäminoförordningen erfordras för längdens användande å kyrkostämma.
Därjämte har kommittén ansett, att den sålunda fullständigade
röstlängden bör på landet lika väl som i stad före stämman framläggas
till granskning, och förty meddelat härmed överensstämmande föreskrift.

Att den i 18 § meddelade föreskrift om användande av den förut
under året inom kommunen gällande röstlängden vid behandling av kommunal
angelägenhet, vid vilken den äldre indelningen skall följas, äger
motsvarande tillämplighet ifråga om ärende, som skall handläggas av församling
enligt den äldre indelningen, är utan vidare uppenbart och har
ej ansetts kräva uttryckligt stadgande.

Eftersom, på sätt erinrats, skattskyldigheten till församling följer
skattskyldigheten till kommun så noga, att debiteringen av utskylderna
till församlingen sker i den kommunala debiteringslängden och genom

256

försorg av vederbörande kommunala myndighet, torde, för det fall att
ändring i den kommunala och den ecklesiastika indelningen sker samtidigt,
tvekan icke komma att råda därom, att den princip angående den kommunala
skattskyldigheten, åt vilken i förslaget till 15 § givits uttryck,
bör vara tillämplig jämväl beträffande skattskyldigheten till församlingen.
För den händelse den ecklesiastika ändringen äger rum utan sammanhang
med ändring i den kommunala indelningen, synes det däremot mindre
säkert, att näinnda bestämmelse skall komma att anses tillämplig, därest
icke särskild föreskrift därom är given. Kommittén har för den skull
ansett det böra uttryckligt stadgas, att bestämmelsen i 15 § skall äga
motsvarande tillämpning i fråga om utskylder till ändrad eller nybildad
församling.

Liksom förhållandet är i fråga om bildande av ny kommun, synes
jämväl beträffande bildande av ny församling erforderlig^ att stadganden
givas till betryggande och underlättande av den nya församlingens konstituerande.
Kommittén föreslår i sådant avseende, att, då ny församling
skall bildas, det skall åligga domkapitlet att i god tid före den ordinarie
kyrkostämma, som skall hållas för budgetens fastställande året innan indelningsändringen
träder i kraft, förordna präst att föra ordet i församlingens
kyrkostämma samt i dess kyrko- och skolråd. Vidare och i överensstämmelse
med vad som föreslagits angående ny kommun föreslås, att, sedan
sådant förordnande meddelats, val till befattningar hörande under de/i
nya församlingens kyrkostämma må omedelbart anställas, oberoende av
eljest gällande bestämmelser om tid för dylikt val, ävensom att de, som
sålunda utses, skola genast träda i utövning av sina befattningar med
befogenhet att vidtaga sådana åtgärder, som erfordras i anledning av
indelningsändringen, och med iakttagande att i fråga om beräknandet av
deras tjänstgöringstid skall så anses som om denna börjat först med ingången
av nästföljande året.

Utredning Beträffande beskaffenheten av den utredning, som plägar föregå för angående

... ° in n

ändring i ordnande om ändring i ecklesiastik indelning, hänvisar kommittén till vad

^indelning8 därom yttrats i sammanhang med redogörelsen för utredningsförfarandet
vid kommunala indelningsändringar. Givet är, att domkapitlet och de öv -

257

riga kyrkliga myndigheterna intaga en framträdande ställning i frågor,
som röra ecklesiastik indelningsändring. Ej minst det nuvarande sammanhanget
mellan den kommunala och deri kyrkliga indelningen gör emellertid,
att utredningsförfarandet helt naturligt följer ungefär samma regler
vid båda slagen av indelningsändringar, jämväl i sådana fall, där icke är
fråga om ändring i båda avseendena.

Samma skäl, som kommittén anfört för sitt förslag till ordnandet
av utredningen vid fråga om kommunal indelningsändring, hava i stort sett
giltighet jämväl beträffande ecklesiastika indelningsändringar. För övrigt
bör ihågkommas, att det även enligt de av kommittén framlagda förslagen
angående rikets indelning- i olika hänseenden är avsett, att den kommuHala
och den kyrkliga indelningen i allmänhet böra sammanfalla, om ock
kommittén öppnat vidsträcktare möjligheter än de hittillsvarande till åtskillnad
mellan de olika indelningarna i fall, där så erfordras.

Tillika anser sig kommittén böra framhålla, att i fråga om rikets
indelning i församlingar och skoldistrikt förhållandena dock ej alltför
sällan torde vara sådana, att ändring i indelningen bör kunna åvägabringas
utan anordnandet av sådant utredningsförfarande, som beträffande kommunala
indelningsändringar föreslås.

I den mån särskild, av offentlig myndighet ledd utredning finnes
av nöden i fråga om ändring i ecklesiastik indelning, böra emellertid de
angående kommunal indelningsändring föreslagna utredningsbestämmelserna
i tillämpliga delar lända tilll efterrättelse. Givetvis bör därvid dessutom
omsorgsfullt tillses, att domkapitlets inflytande i hithörande ärenden icke
förringas. Kommittén har i sådant syfte i sitt förslag intagit uttryckliga
föreskrifter därom, att domkapitlet skall äga samma befogenhet att väcka
fråga om ändring i församlingsindelning som Konungens befallningshavande,
ävensom att utredningen skall äga rum under vederbörlig samverkan med
domkapitlet.

Kommittén föreslår, att det ovan omtalade stadgandet om utvidg- Särskilt bening
av rätten till besvär mot beslut, som, innan kommunal indelnings- gande.
ändring trätt i kraft, fattas enligt den äldre indelningen, skall äga motsvarande
tillämpning angående beslut av kyrkostämma.

33—153678.

258

Särskild, be- Ävenledes föreslås, att det av kommittén förordade stadgandet an nngående

gående ordnandet av nybildad kommuns lånerått skall hava motsvarande
församlings tillämpning i fråga om församling, intill dess den i 40 § i kyrkostämmolånerätt.
förordningen meddelade bestämmelse om lån, som må beslutas utan underställning,
kan tillämpas.

Om skoldi- Slutligen innehåller lagförslaget, såsom redan nämnts, den bestäm .

sfnkf. rae]se) att vad i lagen är stadgat angående församling skall i tillämpliga
delar gälla skoldistrikt, vars angelägenheter handläggas å kyrkostämma,
ändå att dess område icke sammanfaller med församlings område.

AVDELNING II.

Om kommunalförbund.

261

Redogörelse angående förefintliga sammanslutningar mellan
kommuner (skoldistrikt) för tillgodoseende av särskilda

kommunala uppgifter.

Med särskilt avseende å den del av kommitténs uppdrag, som innefattar
anvisande av friare former för sammanslutning mellan olika kommuner
eller delar av kommuner för vårdande av en eller flera gemensamma
angelägenheter, har kommittén ansett nödigt inhämta upplysningar om sådana
fall, där redan under nuvarande lagstiftning särskilda kommuner
(skoldistrikt) eller delar därav sainmanslutit sig för tillgodoseende av gemensamma
kommunala behov, exempelvis sådana, som hänföra sig till
fattigvården, skolväsendet, hälso- och sjukvården, anordningar för anskaffande
av vatten, elektrisk energi, gas m. m., och om de former, varunder
dylika sammanslutningar ägt rum.

I anledning härav har kommittén i cirkulärskrivelse den 15 september
1914 till Konungens befallningshavande i länen anhållit, att Konungens
befallningshavande måtte från samtliga magistrater och kommunalnämnder
inom länen infordra fullständiga uppgifter i ovannämnda hänseende, vilka
uppgifter i förekommande fall borde vara åtföljda av styrkta avskrifter
eller utdrag av sådana handlingar — kommunalstämmoprotokoll, stads-,
köpings- eller municipalfullmäktiges protokoll, reglementen, stadgar, fastställ
elseresolutioner, kontrakt, bolagsordningar o. s. v. — enligt vilka de
ifrågavarande kommunala sammanslutningarnas verksamhet reglerades, ävensom
av därutöver möjligen behövliga upplysningar för klargörande av det
sätt, varpå erforderliga medel anvisades eller beslut i övrigt fattades och
förvaltning utövades i angelägenheter, som vore föremål för de kommunala
sammanslutningarnas verksamhet, och särskilt av de grunder, enligt
vilka anvisade medel utdebiterades, uppburos och redovisades.

262

Extra pn
omställa
kåre.

Tillika anhöll kommittén, att Konungens befallningshavande måtte
lämna magistraterna och kommunalnämnderna tillfälle att samtidigt med
avgivandet av omförmälda uppgifter meddela, huruvida och beträffande
vilka kommunala förvaltningsområden enligt vunnen erfarenhet behov
kunde anses förefinnas av lagstiftning, avseende nybildningar på det kommunala
området av ovan angivna slag.

O t?

Kommittén skall nu lämna redogörelse för det väsentligaste innehållet
i det utredningsmaterial, som i anledning av berörda cirkulärskrivelse
inkommit från kommunerna, och i samband därmed även omnämna
åtskilliga fall, som eljest kommit till kommitténs kännedom. Därvid kommer
även, i den mån sådant för tydlighetens skull finnes lämpligt, att erinras
om vissa delar av gällande lagstiftning, som med de ifrågavarande
kommunala åtgärderna hava sammanhang.

Gemensamma tjänstebefattningar.

Vid grupperingen av de sammanslutningar av kommunal art, varom
upplysning vunnits genom de från kommunerna inkomna svarsskrivelserna,
har kommittén till en början fäst sin uppmärksamhet vid sådana sammanslutningar,
som bestå allenast däruti, att viss befattningshavare är i samma
egenskap anställd hos två eller flera kommuner.

Dylika befattningshavare finnas i avsevärt antal såväl inom hälsooch
sjukvårdens område — extra provinsialläkare, distriktsveterinärer, barnmorskor,
vaccinatörer, sjuksköterskor — som inom ordningsmaktens område
— fjärdingsraän och polismän.

Dessa särskilda slag av gemensamma kommunala befattningshavare
skola nu av kommittén var för sig behandlas. I

I stor utsträckning hava inom olika delar av landet kommuner samrnanslut.
it
tjänstgöringsområden extra provinsialläkarna hava att besörja de göromål,
som eljest tillkomma provinsialläkarna.

Bestämmelserna angående bildandet av sådana distrikt innefattas i
41 § läkarinstruktionen den 30 december 1911.

Enligt 1911 års läkarinstruktion skall — där å landet fråga uppstår

268

att för sjukvården inom en eller flera kommuner få anställd extra provinsialläkare
med rätt att vid befordran räkna tjänsteår lika med civila läkare
i statens tjänst — det ankomma på länets landsting att göra framställning
i ärendet till Kungl. Maj:t. Sådan framställning bör åtföljas av dels förslag
rörande station och tjänstgöringsområde för läkaren dels ock landstingets
beslut att, intilldess Kungl. Maj:t på framställning av landstinget
annorlunda bestämt, dock under minst tio år, årligen erlägga ej mindre
visst belopp till läkarens avlöning, ån även stadgad avgift till extra provinsialläkarnas
pensionskassa, »landstinget obetaget att av den eller de
kommuner, som utgöra läkarnas tjänstgöringsområde, betinga sig gottgörelse,
helt eller delvis, för landstingets utlägg». Det ojämförligt vanligaste
torde emellertid vara, att initiativet till bildande av extra provinsialläkardistrikt
utgår från de i saken intresserade kommunerna och att landstinget
först sedan kommunerna förbundit sig att helt eller delvis betala avlöningen
jämte pensionsavgift ikläder sig garanti för avlöning och pensionsavgifter
och eventuellt söker bidrag därtill av staten.1

En styrelse för handhavande av ärenden rörande extra provinsialläkartjänst
skall utses antingen av landstinget eller ock — om statsbidrag
ej utgår — på sätt Kungl. Maj:t efter vederbörande kommuns eller kommuners
förslag och landstingets hörande förordnar. I sistnämnda fall pläga
styrelsen^ ledamöter utses av kommunalstämmorna inom distriktet till det
antal, som Kungl. Maj:t för var och en av stämmorna bestämmer.

Om statsbidrag utgår för tjänsten, tillsättes densamma av medicinalstyrelsen,
sedan den av landstinget utsedda styrelsen förordat en bland
de sökande. Om åter statsbidrag icke utgår, äger styrelsen, efter det
medicinalstyrelsen yttrat sig om de sökandes kompetens, tillsätta en bland
de kompetenta sökandena. Entledigande från extra provinsialläkartjänst
ävensom längre tjänstledighet beviljas av medicinalstyrelsen.

I läkarinstruktionen (41 § 1 mom.) förutsattes, att extra provinsialläkardistrikt
(liksom även provinsialläkardistrikt) kan bestå av kommuner, 1

1 Enligt 1890 års läkarinstruktion var landstingets medverkan ej behövlig, därest
icke avlöningsbidrag från landstinget ifrågasattes, utan gjorde kommunerna direkt hos Kungl.
Maja erforderliga framställningar i fråga om tjänstårsberäkning för läkaren och eventuellt
om statsbidrag till hans avlöning.

264

tillhörande olika län. Läkaren får i sådana fall avgiva sina årsberättelser
till båda länsstyrelserna och från båda mottaga order om tjänsteförrättningar
m. m. Ehuru olägenheter härav tydligtvis i enstaka fall kunna
uppstå, har detta ej ansetts böra få hindra, att nya dylika distrikt bildas,
där för sjukvårdens tillgodoseende sådant ansetts behövligt, och kommittén
för omreglering av rikets indelning i läkardistrikt har i sitt den 17
juli 1907 avgivna betänkande (del I, sid. 30—36) ansett sig oförhindrad
att i vissa fall även föreslå inrättande av ordinarie provinsialläkardistrikt
med socknar från två län.

Enligt vad av kommunernas svarsskrivelser framgår, hava i åtskilliga
fall de till ett extra provinsialläkardistrikt sammanslutna kommunerna på
gemensam bekostnad anordnat bostad åt läkaren och ingått särskilt avtal
om dess förvaltning. Så hava exempelvis Askers, Stora Mellösa och Lännäs
kommuner i Örebro län uppdragit åt styrelsen för nämnda socknars extra
provinsialläkardistrikt att för kostnad ej överstigande visst belopp inköpa
tomt och låta uppföra bostad åt läkaren, därvid kostnaden fördelats mellan
kommunerna efter deras fyrktal.

Från Bygded socken i Västerbottens län omförmäles en särskild anordning
i syfte att inom Bygdeå sockens extra provinsialläkardistrikt utjämna
kostnaderna för läkarens ofta långa och dyra sjukresor. Enligt
särskild överenskommelse har nämligen under en följd av år genom uttaxering
av 50 öre för varje inom distriktet mantalsskriven person bildats en
s. k. läkarkassa, vilken står under kommunalnämndens i Bygdeå förvaltning.
I ersättning för sina sjukresor uppbär läkaren av den person, som tillkallat
honom, oavsett resans längd, aldrig högre reseersättning än fem
kronor. De belopp, varmed resekostnaderna, beräknade enligt läkartaxan,
överstiga fem kronor, äger läkaren uppbära ur läkarkassan.

Den nyssnämnda kommittén för rikets indelning i läkardistrikt har
tagit under övervägande frågan, huruvida olika delar av samma socken
borde kunna tilldelas skilda provinsialläkardistrikt, men därvid av anförda
skäl (del I, sid. 31) förklarat sig icke kunna förorda sådan delning av en
socken. Dock har kommittén föreslagit, att beträffande vissa socknar, som

hade sådant läge, att olika delur av dem kunde hava fördel av att få anlita
läkare på skilda stationer, föreskrift måtte meddelas, att båda de i varje
fall ifrågakommande provinsialläkarna skulle hava till skyldighet att enligt
gällande taxa tillhandagå dessa socknars invånare med enskild sjukvård.

För den veterinära sjukvården kunna enligt veterinärinstruktionen den
31 december 1912 anställas — utom en länsveterinär i varje län — en
eller flera distriktsveterinärer inom varje landstingsområde. Distriktsveterinärerna
avlönas av vederbörande landsting med bidrag av statsmedel samt
tillsättas av en för landstingsområdet utsedd styrelse, bestående utav en
av Konungens befallningshavande, två av landstinget och två av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott valda ledamöter jämte vederbörande
länsveterinär eller dennes ställföreträdare såsom självskriven ledamot. Enligt
kungl. cirkuläret den 5 juli 1912 angående statsbidrag till distriktsveterinärers
avlönande är det landsting obetaget att med vederbörande
kommuner eller andra träffa avtal om ersättande helt eller delvis av landstingets
utlägg för avlönande av distriktsveterinär. Kommunerna hava likväl
under inga omständigheter något inflytande vid behandling av frågor,
som angå tjänsterna.

I de i anledning av kommitténs cirkulärskrivelse inkomna meddelandena
innehållas icke några upplysningar angående dessa tjänster av
beskaffenhet att böra här anmärkas.

Lagen den 13 juni 1908 angående kommuns skyldighet i fråga om
anställande av barnmorska uppställer såsom huvudregel, att varje kommun
skall hava anställd en eller flera barnmorskor med fast avlöning. För
smärre kommuner, som angränsa varandra, lämnas likväl öppet att, efter
prövning av Konungens befallningshavande och sedan vederbörande förste
provinsialläkare i ärendet hörts, förena sig om anställande av gemensam
barnmorska, dock att sådan föregående prövning ej erfordras, därest kommunerna
hava mindre ytvidd och deras sammanlagda folkmängd ej överstiger
3 000 invånare. Mindre kommun må jämväl, efter Konungens befallningshavandes
i enahanda ordning lämnade medgivande, träffa avtal med
angränsande större kommun om rätt att betjäna sig av den större kom 34—153878.

Distrikts veterinärer.

Barnmor skor.

266

munens barnmorska, önskar kommun förena sig med en eller derå andra
kommuner om anställande av gemensam barnmorska eller vill mindre kommun
träffa avtal med angränsande större kommun om rätt att betjäna sig
av den större kommunens barnmorska, men kan överenskommelse ej träffas,
äger Konungens befallningshavande, på därom av kommunen gjord framställning
samt efter övriga vederbörande kommuners och förste provinsialläkares
hörande, träffa avgörande i ämnet.

Aro två eller flera kommuner förenade till ett barnmorskedistrikt,
och enas dessa icke i valet av barnmorska, äger Konungens befallningshavande,
efter förste provinsialläkarens hörande, utse den av de valda, som
därtill finnes lämpligast. Kunna kommuner, som äro förenade till ett
barnmorskedistrikt, icke träffa överenskommelse om avlöningen, skall frågan
avgöras av Konungens befallningshavande. På samma sätt förfares, om
kommuner, som betjäna sig av samma barnmorska, icke kunna träffa
överenskommelse rörande taxan för barnmorskans förrättningar.

Enligt vad av kommunernas svarsskrivelser inhämtats, hava ett ej
obetydligt antal kommuner begagnat sig av den i barnmorskelagen anvisade
utvägen att träffa avtal med angränsande kommun om rätt att betjäna
sig av dess barnmorska, därvid den kommun, som önskat sådant
avtal, plägat utfästa sig att med visst årligt belopp bidraga till barnmorskans
avlöning eller ock — i något enstaka fall — att för varje påkallad
förrättning till henne utgiva visst, något högre tilltaget arvode. I dessa
fall uppkommer givetvis icke någon kommunal gemenskap mellan de
båda kommunerna, av vilka den ena saknar all medbestämmanderätt i
frågor, som angå barnmorsketjänsten.

Verkliga föreningar mellan kommuner om anställande av gemensam
barnmorska förekomma i mycket stort antal, särskilt i landsdelar
med i allmänhet små kommuner, såsom Gottlands, Älvsborgs och Skaraborgs
län. De former, varunder sådana föreningar kommit till stånd,
hava företett olika skiftningar, men synas huvudsakligen kunna hänföras
till endera av följande två huvudtyper. Antingen hava, sedan förslag
väckts om bildande av ett barnmorskedistrikt och förhandlingar förts vare
sig under hand eller genom utsedda ombud för vederbörande kommuner,

267

dessa var för sig å kommunalstämmor utsett delegerade, vilka utrustats
med mer eller mindre vidsträckt fullmakt att gemensamt med delegerade
för övriga i distriktet ingående kommuner antaga barnmorska, fastställa
hennes avlöningsvillkor och taxa för hennes förrättningar, bestämma hennes
tjänstgöringsområde och i övrigt meddela erforderliga föreskrifter för
hennes tjänstgöring. Eller också hava kommunalstämmorna förbehållit
sig att — efter det förslag uppgjorts till avtal dels mellan kommunerna
inbördes och dels mellan dem och sökande till barnmorsketjänsten — i
sista hand pröva dessa förslag och antaga barnmorska. 1 dessa senare
fall har tydligtvis, för att det tillämnade barnmorskedistriktet skulle komma,
till stånd, fordrats sammanstämmande beslut av vederbörande kommunalstämmor.
Eljest har frågan om samverkan mellan kommunerna på ifrågavarande
område måst förfalla, därest densamma icke i enlighet med
barnmorskelagen kunnat bringas till lösning genom Konungens befallningshavandes
mellankomst.

Såvitt av de inkomna svarsskrivelserna framgår, äro de fall, då Konungens
befäl In ingsh avandes ingripande påkallats för åvägabringande av
barnmorskedistrikt, ganska fåtaliga.

I ett och annat fall synes för betryggande av ett för vederbörande
kommuner bindande beslut rörande val av barnmorska hava tillgripits den
utväg, att valet hållits vid för kommunerna gemensam kommunalstämma
(Håbo-Tibble), eller ock att valets utgång förklarats skola vara beroende
av en sammanräkning av de röstetal, som avgivits vid de särskilda kommunernas
kommunalstämmor (Teda).

Enligt barnmorskelagen skall avlöningen för barnmorska bestämmas
av vederbörande kommun och utgöras efter enahanda grund, som för kommunalutskylder
i allmänhet är eller kan varda föreskriven.

Fördelningen av berörda utgift mellan de till samma barnmorskedistrikt
hörande kommunerna har ofta skett efter förhållandet mellan de
särskilda kommunernas bevillningssummor. Måhända lika ofta har dock
fördelningen skett efter kommunernas befolkningssiffror. I bådadera fallen
har den antagna fördelningsgrunden tillämpats antingen så, att fördelningen
varje år skett efter närmast föregående års bevillningssummor
eller befolkningssiffror, eller ock så, att bevillningssummorna resp. befolk -

268

Vavtrina törer.

ning8siffrorna för ett visst år förklarats skola under visst antal därpå följande
år ligga till grund för fördelningen. I inånga fall har även uppgivits,
att var och en av de i ett barninorskedistrikt ingående kommunerna
åtagit sig att med bestämt belopp eller med bestämd kvotdel bidraga
till kostnaden för barnmorskas avlönande. Vid bidragens fastställande
har hänsyn tagits till dels kommunernas bevillningssummor och dels
deras invånareantal, varförutom på vissa håll uppmärksamheten varit fäst
därpå, att den kommun, där barnmorskan vore boende, skäligen borde
såsom ersättning för denna förmån lämna bidrag etter något högre grund
ån övriga kommuner.

Nyttan och behövligheten av samverkan mellan kommuner för ett
tillfredsställande ordnande av barnmorskeväsendet hava vitsordats av ett betydande
antal kommunalnämnder och även i ett och annat fall blivit belyst
med talande exempel. Sålunda har Gäxsjö kommunalnämnd i Jämtlands
län till upplysning om den tunga, som kan drabba en liten kommun,
vilken ej kunnat i förevarande avseende vinna sammanslutning med
annan kommun, omtalat, att kommunens barnmorska, vilkens avlöning; utgjort
350 kronor om året jämte pensionsbidrag, husrum och ved ävensom
5 kronor för varje förlossning, under år 1913 kostat kommunen 94 öre
för varje 100 kronors till bevillning taxerad inkomst eller 31 kronor 54
öre för varje under året fött barn. Och kommunalnämnden i Hagsliults
socken av Jönköpings län omnämner, att inom kommunen med ett invånarantal
av något över 600 under vissa år fötts endast 3 barn samt att
antalet födelser därstädes högst uppginge till 10 å 12 om året. Kommunalnämnden
förklarar sig under sådana förhållanden finna det alldeles för
betungande för kommunen att hålla egen barnmorska, varjämte detta även
skulle vara olämpligt, då barnmorskan icke finge den för yrkesskicklighetens
bibehållande erforderliga praktiken i sitt yrke.

Enligt reglementet för skyddskoppympningen i riket den 29 september
1853 skall inom varje socken på landet, likasom även i stad, där ingen
läkare är anställd, antagas en eller flera vaccinatörer, med rättighet

269

för angränsande socknar att, där så finnes lämpligt, förena sig om en
vaccinatör.

Ifrågavarande befattningar äro ofta förenade med barnmorskebefattningarna
och likasom dessa i många fall gemensamma för två eller flera
kommuner.

Genom lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning, som trätt
i kraft den 1 januari 1917, har denna angelägenhet ordnats på annat sätt,
varvid kommunernas befattning med anställandet av ympare upphört.

Enligt lagen om fjärdingsmansbestyrets utgörande den 29 septem- Fjärdingsber
1899 skall i regel inom varje socken finnas en eller flera fjärdings- maH
män; dock må, då smärre socknar inom samma länsmansdistrikt angränsa
varandra, Konungens befallningshavande, sedan socknemännen blivit hörda å
kommunalstämma och kronofogden (fr. o. m. år 1918 landsfiskalen) yttrat
sig, bestämma om anställande för två eller flera sådana socknar av endast
en fjärdingsman. Om kommunalstämmorna i de till ett fjärdingsinansdistrikt
sammanslutna socknarna icke enas i valet av fjärdingsman, äger
kronofogden (landsfiskalen) till fjärdingsman utse den av de valda, han
därtill finner lämpligast.

Inom landet finnas ett betydande antal fjärdingsmän, som äro gemensamma
för två eller flera socknar.

I övriga fall, då likartade tjänster hos olika kommuner innehavas Andratjäns .

1 1 „ . tebefattnin av

samma person, är sådan samverkan mellan kommuner ej i lagstittnin- gar
gen förutsatt. Oftast torde dylik tjänsteförening varken vara beroende
på något mellan vederbörande kommuner ingånget avtal eller eljest grundlägga
något rättsförhållande mellan kommunerna. Tjänsteföreningen uppkommer
därigenom, att vardera kommunen finner med sin fördel förenligt
att till innehavare av viss tjänstebefattning utse en person, som genom
likartad anställning hos annan kommun kan bereda sig ökade inkomster;
och föreningen upphör, så snart någon av kommunerna anser
sig böra vid tjänstens tillsättande annorledes förfara.

Såsom exempel på tjänsteföreningar, som icke i lagstiftningen förutsättas,
må nämnas, att en fjärdingsman eller polis i en landskommun tillika
är polis i municipalsamhälle eller köping, eller att samma person har

270

anställning i två eller flera kommuner såsom sockenbibliotekarie, uppbördsman
av avgifter till prästerskapet, brandmästare, skorstensfejare, hälsovårdspolis,
desinfektör eller sjuksköterska.

Vad härefter angår sammanslutningar mellan olika kommuner, som
tagit sig uttryck i gemensam eller åtminstone för gemensam räkning utövad
förvaltning, har befunnits, att de uppgifter, för vilkas tillgodoseende
dylika sammanslutningar inom vårt land kommit till stånd, huvudsakligen
hänföra sig till folkskoleväsendet, fattigvården, vissa grenar av sjukvård
och hälsovård samt anordningar för kommuners eller kommundelars
förseende med trafikled, vatten eller elektrisk kraft.

Polkskoleväsen.

Enligt gällande lag (kyrkostämmoförordningen 1 §) tillkommer det
församlingen att vårda folkskolans och därmed sammanhängande angelägen o

O O ö

heter. Skoldistriktet är alltså avsett att sammanfalla med församlingen.
Undantag äro medgivna i tre fall. Först det att kommun, som ej bildar
egen kyrkoförsamling, kan, där Konungen så förordnar, utgöra särskilt
skoldistrikt (kungl. förordningen den 5 augusti 1892 angående ändrad
lydelse av 1 § i kyrkostämmoförordningen). Härigenom är möjlighet
öppnad särskilt för köping att själv vårda sitt folkskoleväsen. Vidare är
det medgivet församlingar inom samma pastorat eller stad att förena sig
om gemensamt skolråd. Där sådan förening sker, skola församlingarna
utgöra ett skoldistrikt (21 § kyrkostämmoförordningen och 6 § folkskolestadgan).
Slutligen är genom lag den 25 juni 1909 stadgat, att i stad,
där stadsfullmäktige finnas, må, där Konungen så förordnar, folkskoleväsendet
samt frågor om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende
försummade barn utgöra en för hela staden gemensam angelägenhet, som
staden såsom kommun har att vårda.1 Utom i nu angivna fall skall församling
vara skoldistrikt.

1 Närmare redogörelse för nu ifrågavarande förhållanden lämnas nedan i sammanhang
med motiveringen till kommitténs förslag angående ändring i kyrkostämmoförordningen
(sid. 467 o. f.).

271

De uttalanden, vilka inkommit såsom svar på kommitténs ovan omförmälta
cirkulärskrivelse, giva vid handen, att mångenstädes på landsbygden
råder missnöje i anledning av nu förefintliga hinder för församlingars
sammanslutande i folkskoleavseende samt över huvud taget för
anordnande av samverkan mellan skoldistrikt för skolväsendets ändamålsenliga
ordnande, ej minst såvitt angår avskilda delar av eller gränstrakter
mellan skoldistrikt.

Ett par exempel på de talrika uttalandena i denna fråga må
här anföras.

Kommunalnämnden i Norra Unnaryds socken av Jönköpings län
yttrar: »Socknen är vidsträckt; därför ha en del skolbarn mycket lång
väg till skolan, somliga en hel mil, men ha däremot icke hälften så lång
väg till skola, som tillhör annan socken. Samma förhållande är det i närgränsande
socknar; där äro barn, som ha mycket närmare väg till skolan
i Norra Unnaryd än de ha till skolan i sin egen socken. På grund härav
år det vår önskan, om det kunde ställas så, att sådana barn finge kostnadsfritt
gå och få undervisning i den skola, som de ha närmast väg till,
om än den ej tillhör deras egen socken.»

Eringsboda sockens i Blekinge län kommunalnämnd anför: »En
olägenhet, som vidlåder Eringsboda församling och som för oss fördyrar
skolväsendet, består däri, att en liten del av socknen är så att säga inkastad
i Tvings församling; och få vi för denna lilla sockendel därstädes
hålla en skola, fastän barnantalet tidtals i denna skola inskränkt sig till
endast tre stycken. Önskligt vore, om Tving och Eringsboda församlingar
kunde förena sig om en skola på denna plats, ty endera av de nu
därstädes befintliga skolorna bleve i sådant fall alldeles överflödig.»

Kommunalnämnden i Sevalla socken av Västmanlands län skriver:
»Sevalla kommun med sin folkmängd av omkring 600 invånare har endast
en folkskola och en småskola, fullt tillräckligt för barnantalet, men
socknens geografiska figur är sådan, att skolbarn finnas, som hava V2, ja
3U mil till församlingens skolor (en alltför lång skolväg, i synnerhet för
småskolebarn), då det till skolor i angränsande socknar är endast 5 ä 10
minuters väg. En lagstiftning i syfte att barn ägde rätt att gå i den

272

närmaste lämpliga skolan, oavsett den vore belägen i en angränsande socken,
är vad vi härmed velat framhålla som önskvärt.»

De olägenheter, varom nu talats, hava givit anledning till en, efter
vad det vill synas, tämligen allmänt utbredd praxis, enligt vilken, vid
sidan av gällande författningar, en samverkan mellan särskilda skoldistrikt
faktiskt etablerats, antingen så, att ett skoldistrikt åtagit sig att, mot viss
avgift antingen för varje barn eller efter annan beräkningsgrund, i sina
skolor mottaga barn från angränsande skoldistrikt, eller ock så, att skoldistrikten
enligt särskilt avtal på gemensam bekostnad anordna och upprätthålla
en eller flera skolor.1

I ett fall, för vilket här skall något närmare redogöras, har ett sådant
avtal nyligen varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Mellan Långaryds och Färgaryds till samma pastorat hörande församlingar
i Växjö stift och Torups församling i Göteborgs stift ävensom
Rydö bruks- och fabriksaktiebolag ingicks den 10 september 1904 överenskommelse
om inrättande enligt särskilda närmare angivna bestämmelser
av en fast folk- och småskola vid Rydö bruk. Sedan domkapitlet i Växjö,
där framställning gjordes om stadfästelse å berörda överenskommelse, ansett
sig icke äga att åt en överenskommelse av sådan beskaffenhet meddela
stadfästelse av förbindande kraft, medgavs genom nådigt beslut den
10 februari 1905, att vad i 1 § 1 mom. av gällande folkskolestadga funnes
stadgat ej skulle utgöra hinder för ifrågavarande församlingar att gemensamt
med sagda bolag träffa överenskommelse om att vid Rydö bruk
inrätta en fast folk- och småskola.

Den i enlighet härmed vid Rydö bruk inrättade folk- och småskolan
ställdes under inseende av Långaryds församlings skolråd och upptogs i
det av domkapitlet den 19 juni 1912 stadfästade reglementet för Långaryds
skoldistrikt.

Efter det nämnda tre församlingar beslutit upphäva förberörda avtal,

1 En anordning av dylik innebörd har vid förlänandet av stadsrättigheter åt Katrineholm
fastställts att gälla för Katrineholms stad å ena, samt Stora Malms skoldistrikt, å andra
sidan.

273

hava Långaryds och Färgaryds församlingar träffat ny överenskommelse
angående för dem båda gemensamt skolväsende vid Rydö bruk, och har
Rydö bruks-och fabriksaktiebolag år 1914 till Långaryds församling bortgivit
från det bolaget tillhöriga hemmanet Borgen N:r 1 i Långaryds socken
det skolhus med tillhörande tomt, planteringsland och lekplats, som bolaget
jämlikt förutnämnda överenskommelse den 10 september 1904 uppfört för
inrättande av en fast folk- och småskola vid Rydö bruk.

Sistnämnda överenskommelse mellan Långaryds och Färgaryds församlingar
är i huvudsak av det innehåll, att å nuvarande skolplanen
vid Rydö bruk uppföres ett smäskolehus, att kostnaden för byggnadens
uppförande och inredning samt förseende med fast materiel bestrides med
hälften av vardera församlingen, att därest nuvarande ekonomibyggnad
visar sig vara otillräcklig, tillbyggnad av densamma bekostas likaledes
gemensamt med hälften av vardera församlingen, att såväl det sålunda
nybyggda skolhuset som det förut å samma skoltomt befintliga skolhuset
jämte tillhörande uthus samt inventarier skola gemensamt ägas av Långaryds
och Färgaryds församlingar med hälften vardera, att Långaryds församling
utan lösen överlämnar nu å sagda skoltomt befintliga byggnader
med tillhörande inventarier och undervisningsmateriel såsom båda församlingarnas
gemensamma egendom, att lärarpersonalens avlöning samt kostnaden
för ved, eldning och renhållning bestridas med hälften av vardera
församlingen, att underhållet av samtliga byggnader å skoltomten samt
kostnad för anskaffning och underhåll av all undervisningsmateriel bestridas
etter barnantalet sålunda, att dessa utgifter för varje år fördelas mellan
församlingarna i proportion till det antal barn från vardera församlingen,
som vid närmast föregående vårtermins slut varit lärjungar i nu ifrågavarande
folk- och småskola, samt vidare att gemensamheten skall äga
bestånd tills tre läsår förflutit efter det endera församlingen genom kyrkostämmobeslut
uppsagt densamma, ävensom att de båda församlingarnas
skolråd årligen vid sina första sammanträden utse vardera tre medlemmar
i en delegation med uppgift att förbereda sådana gemensamma ärenden,
som skola handläggas av de båda skolråden för att antingen slutligt avgöras
eller ock framläggas för vederbörande stämma, för vilken delegation,
som själv äger att utse ordförande och vice ordförande, skolråden må

35—153678.

274

kunna överenskomma om behövlig arbetsordning, samt att det för Långaryds
och Färgaryds församlingar vid Rydö bruk gemensamma skolväsendet
skall sortera under Långaryds församlings skolråd.

A denna överenskommelse hade församlingarna hos domkapitlet hemställt
om stadfästelse, varefter domkapitlet underställt frågan Kungl.
Maj:ts nådiga prövning.

Sedan folkskoleöverstyrelsen avgivit infordrat underdånigt utlåtande,
har Kungl. Maj:t den 24 september 1914 medgivit, att stadgandet i 1 §
1 mom. av gällande folkskolestadga icke må utgöra hinder för Långaryds
och Färgaryds församlingar att ordna skolväsendet inom Rydö brukssamhälle
i enlighet med nu ifrågavarande överenskommelse.

Enligt vad kommunalnämnden i Laxarby socken av Alvsborgs län
meddelat, bestrides skolundervisningen vid Billingsfors’ vid gränsen mellan
Laxarby och Steneby församlingar belägna bruksegendom gemensamt av
nämnda båda församlingar, vilka tillhöra olika pastorat.

Billingsfors aktiebolag, som förut ägt en tredjedel i skolhuset vid
Billingsfors, har för längre tid sedan överlåtit denna sin andel till Laxarby
församling. Övriga två tredjedelar ägas av Steneby församling. Ny lärarbostad
vid Billingsfors har uppförts och en större reparation å skolhuset
utförts under åren 1913 och 1914; och hava samtliga kostnader för dessa
arbeten fördelats med en tredjedel på Laxarby och två tredjedelar på
Steneby församlingar, vilken fördelning ansetts ungefär motsvara förhållandet
mellan församlingarnas barnantal. Alla övriga kostnader för
skolorna vid Billingsfors, såsom lärarnas löner, anskaffning av inventarier
och skolmateriel, ved, eldning och städning m. m., fördelas efter antalet
i skolan intagna barn från de båda församlingarna. Utbetalningarna för
skolan verkställas av församlingarnas skolkassörer direkt ur skolkassorna;
och göres vid varje års slut en vidräkning mellan kassörerna.

Bälinye och Shuttunge församlingar i Uppsala län underhålla gemensamt
en folkskola vid Åker—Länna i förstnämnda socken och bestrida
vardera hälvten av kostnaderna för skolan. Avtalet härom uppgjordes
redan år 1864, då beslut fattades om skolans byggande, och innehåller,

275

bland annat, att lärare eller lärarinna skulle tillsättas av deputerade från
båda socknarne till ett antal av tolv från vardera, skolrådets ledamöter
däri inbegripna. I övrigt lyder skolan under Bälinge församlings skolråd.

En internatskola för i sedligt avseende försummade gossar intill ett
antal av 40 har vid Ljungaskog i Rya församling av Kristianstads län
grundats av städerna Lund, Hälsingborg och Landskrona, enligt beslut av
vederbörande kyrkostämmor. Avtalet härom innehåller, bland annat, att
de årliga kostnaderna för internatet skola fördelas mellan städerna i direkt
proportion till antalet av de barn, var och en av städerna låtit under
året vårda å internatet.

Fattigvård.

I 1847 och 1853 års fattigvårdsförordningar stadgades, att särskilda
fattigvårdssamhällen, som förenat sig om gemensam arbetsinrättning eller
annan gemensam åtgärd i avseende på fattigvården, skulle därom göra
anmälan hos Konungens Befallningshavande, som hade att underställa
frågan Kungl. Maj:ts prövning. Motsvarande stadgande innebålles i 6 §
3 mom. i gällande fattigvårdsförordning, dock med den skillnad att
underställning erfordras endast då fråga är om inrättande av tvångsarbetsanstalt.

Det i lagstiftningen sålunda uttryckligt lämnade medgivandet till
gemensam åtgärd i förevarande avseende synes ganska sällan hava tagits
i anspråk. I de inkomna svaren på kommitténs cirkulärskrivelse omförmälas
endast sex fall, då fattigvårds- eller försörjningsinrättning upprättats
och underhålles av två eller flera kommuner gemensamt. För dessa
fall skall här redogöras.

Hemse och Horn kommuner på Gottland inköpte år 1905 gemensamt
hemmanet Vs mantal Bopparfol i Hemse socken i ändamål att där
anlägga en för kommunerna gemensam fattiggård. Med hänsyn till kommunernas
dåvarande fyrktal bestämdes, att av anläggningskostnaderna

276

skulle tillskjutas av Hemse kommun 3/5 och av Rone kommun 2/s samt
att deras äganderätt i fattiggårdsanläggningen skulle beräknas efter samma
grund. Kostnaden för hjonens dagportioner samt för bränsle och lyse
gäldas av vardera kommunen i mån av de densamma tillhörande, på inrättningen
vårdade hjonens antal, varemot kostnaden för alla övriga inrättningens
utgifter debiteras på kommunerna i mån av deras sammanräknade
fyrktal.

Såsom fullmäktige att med vederbörande kommunalstämmors rätt
handlägga och avgöra de frågor, som till deras handläggning i avseende
å anstaltens vård höra, skola enligt kommunalstämmornas bemyndigande
tjänstgöra ordförandena och vice ordförandena i de delägande kommunernas
kommunalstämmor, kommunalnämnder och fattigvårdsstyrelser, ordförandena
såsom ledamöter och vice ordförandena såsom suppleanter, såvida icke
delägande kommun utser andra fullmäktige till motsvarande antal.

O t °

De delägande kommunerna hava förbundit sig att icke inom respektive
kommuner underhålla någon stadigvarande fattigvårdsanstalt eller
något fattighjon, som åtnjuter full försörjning och uppnått femton års
ålder; dock att kommunerna var för sig äro skyldiga att sörja för underhall
och vård av de varje kommun tillhöriga fattiga, för vilka i anseende
till bristande utrymme eller andra orsaker plats möjligen icke kan beredas
inom inrättningen.

Överenskommelsen är för kommunerna bindande under tjugu år
räknade från den 1 januari 1906. Skulle efter den sålunda bestämda
tiden kommunerna vilja helt och hållet upplösa den gemensamma fattigvårdsinrältningen
eller ock någondera av dem önska bliva skild från densamma,
skall, såvida ej annorlunda överenskommes, hela inrättningen med
därtill hörande inventarier försäljas på offentlig auktion och de genom
försäljningen influtna medlen fördelas mellan kommunerna efter samma
grunder, som blivit bestämda för äganderätten.

Jämte nu angivna grunder för de båda kommunernas sammanslutning
för ordnande av gemensam fattigvård hava kommunalstämmorna
även godkänt reglemente för fattiggården, däri dess ändamål angives vara
att bereda nödtorftig vård och försörjning åt varje verkligt nödställd
person inom kommunerna ävensom att, genom tillhandahållande av arbete

277

åt andra samhällets fattiga och befordrande av sedlighet och arbetsamhet
även hos dessa, såvitt möjligt är förebygga framtida fattigvårdsbehov och
fattigvårdsutgifternas stegring. Vidare meddelas i reglementet föreskrifter
angående intagning å fattiggården och utskrivning därifrån, fullmäktiges
och den av fullmäktige utsedda styrelsens åligganden in. in.

Itnvtumla, Brösarps, Vitaby, Röruins och S:t Olofs socknar i Kristianstads
län äga gemensamt en fattiggård, belägen å hemmanet Attarp inom
S:t Olofs socken. Om denna fattiggård, som tillkommit genom en donation,
har i kommunernas svarsskrivelser ej lämnats annan upplysning än
att dess underhåll och avlöningen åt dess föreståndare bekostas till en femtedel
av var och en av nämnda fem socknar, varjämte varje socken för
sina där intagna fattiga betalar en dagavgift av 50 öre.

Enligt vad kommittén inhämtat utse de fem socknarna för fyra år
i sänder var sin delegerad med åliggande att välja direktionsledamöter
och revisorer, kontrollera förvaltningen samt besluta om förändringar i
ordningsstadgan, om utdebiteringar och om köp eller arrende av jord, nybyggnader,
inrättningens utvidgning m. m. dylikt. Direktionen skall
likaledes bestå av en ledamot från varje socken, vald för två år, samt
lika antal ersättare. Anläggningen uppgives hava år 1911 inhyst endast
fyra hjon och dess inkomster och utgifter balanserat med 419 kronor 44
öre, motsvarande en kostnad av 33 öre för hjon och dag.

Surteby, Kattunga och Berghems socknar i Älvsborgs län äga gemensamt
— med delaktighet för var av socknarna efter dess fyrktal —
en å hemmanet Vs mantal Björketorp Kungsgården anlagd fattiggård.
Ärenden rörande fattiggården behandlas av kommunalnämnderna för de
tre socknarna gemensamt vid sammanträden, däri skola deltaga ordförandena
i de särskilda kommunerna samt för ändamålet valda ledamöter.
Tvister mellan kommunerna avgöras av skiljenämnd, vars beslut kommunerna
förbundit sig att ej överklaga inför domstol.

Fattiggården anlades år 1888 av Surteby och Kattunga kommuner
Följande år ingick Berghems kommun som delägare. Vid detta tillfälle
lärer hava avtalats, att ingendera av kommunerna skulle hava rätt att utbryta
eller frånskilja sin andel, vare sig i hus, jord eller annat, som till

278

inrättningen hörde, utan skulle fattiggården för framtiden förbliva en gemensam
anstalt, därest icke alla tre kommunerna förenade sig om att dela
eller sälja densamma med vad därtill hörde.

Tre andra kommuner i Älvsborgs län, Fotskäl, Hajom och Tostared,
hava gemensamt inrättat ett försörjningshem å det år 1911 för ändamålet
inköpta hemmanet lU mantal Vilgård Östergården i Fotskäls socken.

Anläggningskostnaderna, likasom även kostnaderna för försörjningshemrnets
underhåll och hälften av föreståndarens lön hava enligt ingånget
avtal fördelats med 43 procent på Fotskäls, 38 procent på Hajoms och 19
procent på Tostareds socken. Utgifterna för fattighjonens underhåll, återstående
hälften av föreståndarens avlöning, försörjningshemmets uppvärmning
in. m., räntan å köpeskillingen för nämnda jordbruksfastighet och
övriga omkostnader för jordbruket skola, efter avdrag för samtliga inkomster
av jordbruket, fördelas efter det antal underhållsdagar, som var
och en av kommunerna för sina fattiga tagit i anspråk.

Beträffande formerna för behandling av ärenden rörande försörjningshemmet
samt angående förbud för kommunerna att utträda ur föreningen
äro i överenskommelsen intagna samma bestämmelser, som återgivits i
redogörelsen för Surteby, Kattunga och Berghems socknars fattiggård.

AJellby, Bada och Kållands Asaka socknar i Skaraborgs län hava
med bidrag av donerade medel år 1904 inköpt egendomen Höglunda i
sistnämnda socken och där upprättat en för socknarna gemensam fattiggård.

För köpeskillingen för egendomen samt för utgifter för byggnader
och inventarier skulle socknarna ansvara envar i förhållande till dess fyratal
vid den tid, då fördelning av utgifter för dessa ändamål i varje fall
skedde. Den kostnad, som utöver inflytande inkomster erfordrades för
fattighjonens underhåll, skulle åter utdebiteras å socknarna i förhållande
till antalet av dem i anspråk tagna underhållsdagar. Socknarna äga icke
inom sina områden underhålla någon annan stadigvarande fattigvårdsanstalt
eller något fattighjon, som åtnjuter full försörjning, utan skall å den
gemensamma fattiggården beredas utrymme för socknarnas samtliga fattiga,
såvitt de äro föremål för full eller mera huvudsaklig försörjning, vilken
icke är blott tillfällig.

Enligt ett av socknarnas kommunalstämmor år 1909 godkänt regie -

279

mente är fattiggårdens förvaltning uppdragen åt en styrelse och en förestånderskap
Styrelsen skall utgöras av ordförandena i socknarnas fattigvårdsstyrelser
samt dessutom av två vid kommunalstämmor valda ombud
från varje socken. Styrelsen äger icke rätt att besluta om upptagande av
penninglån eller inköp av jord, utan skola sådana ärenden avgöras av
kommunalstämmorna, vilka jämväl utse revisorer och besluta i anledning
av revisionsberättelserna.

Fröstkults och Härnevi kommuner i Uppsala län hava förenat sig
om att gemensamt uppföra och anordna en fattigvårdsinrättning, beräknad
att inrymma kommunernas fattighjon för att där vårdas och hållas till arbete,
lämpat efter varje hjons arbetsförmåga. Fördelningen kommunerna
emellan av kostnaderna för inköp av fastighet samt byggnadskostnad och
inrättningens framtida underhäll ävensom föreståndarens avlöning sker
efter allmän fyrk med iakttagande därav, att utgifterna för dessa ändamål
varje år fördelas mellan kommunerna med nästföregående års taxering
såsom beräkningsgrund, men däremot kostnaderna för hjonens underhåll
fördelas efter antalet på anstalten intagna fattighjon från vardera kommunen.

Här torde även böra omtalas en numera upplöst sammanslutning
mellan AUerums, Fleninge, Välinge och Kattarps socknar i Malmöhus län
om gemensam fattigvårds- och ar betsanstalt. Den mellan dessa socknar år
1867 slutna överenskommelse innefattade, bl. a., följande villkor och bestämmelser: 1)

Allerums, Fleninge, Välinge och Kattarps församlingar besluta
att låta gemensamt uppföra en större fattigvårds- och arbetsinrättning, beräknad
att kunna inrymma 150 fattighjon från de särskilda församlingarna,
vilka hjon därstädes skola vårdas och hållas till arbete, lämpat efter varje
hjons arbetsförmåga.

2) För att bestrida den första anläggningskostnaden för denna inrättning
förbinda församlingarna sig att densamma erlägga sålunda, att
hela summan av denna kostnad, möjlig jordstädja däri i oberäknad, fördelas
lika på alla dessa församlingars sammanräknade fyrktal för i mantal satt
jord och för annan jordbruksfastighet, som är gällande, då fördelningen

280

uppgöres, förbindande sig varje församling att själv, på sätt densamma
finner för gott, anskaffa och till byggnadsdirektionen efter påfordran inbetala
det på församlingen sålunda fördelade beloppet.

3) Inkomster och utgifter för inrättningen redovisas gemensamt; och
skall efter varje års bokslut den för fattighjonens underhåll utöver inkomsterna
belöpande kostnaden utdebiteras å kommunerna i förhållande
till det antal fattiga, som varje kommun haft å inrättningen intagna.

4) Denna underhållskostnad fördelas på de särskilda kommunerna
med avseende fästat på den längre eller kortare tid, som de dem tillhörande
fattighjonen tillbragt vid inrättningen, och utdebiteras inom varje kommun
efter de grunder, som kommunal- och fattigvårdsförordningar stadga rörande
de fattigas underhåll.

5) Det för första året erforderliga förlagskapital för inrättningens
underhåll och bedrivande utdebiteras, efter direktionens beprövande, enligt
samma grunder, som i föregående punkt säges.

6) Församlingarna förbinda sig att icke inom kommunerna underhålla
någon stadigvarande fattigvårdsanstalt eller något fattighjon, som åtnjuter
fullt understöd; dock må kommunerna äga att själva förfoga med
avseende å sådana personer, som endast åtnjuta tillfälligt understöd eller
så kallad nödhjälp.

7) Överenskommelsen anses bindande under 25 år, räknade från den
1 januari efter det år, då nådig stadfästelse å densamma vunnits.

8) Skulle efter denna tid församlingarna vilja helt och hållet upplösa
denna gemensamma fattigvårds- och arbetsinrättning eller ock någondera
av dem önska att från densamma bliva skild, skall hela inrättningen
med därtill hörande inventarier försäljas på offentlig, i vederbörlig ordning
av direktionen tillkännagiven auktion; skolande dock de därvid gjorda anbuden
av församlingarnas delegerade prövas för att av dem antagas eller
förkastas; varefter det genom försäljningen influtna beloppet fördelas på
församlingarna efter samma grunder, som för utdebitering av kostnaden
för inrättningens anläggning här ovan blivit stadgade.

Denna överenskommelse, som i enlighet med föreskriften i 2 §
3 mom. i 1853 års fattigvårdsförordning underställdes Kungl. Maj:ts prövning,
blev den 24 maj 1867 av Kungl. Maj:t fastställd att lända till efterrättelse

281

under en tid av 25 år, dock att den i inom. 6) av överenskommelsen
stadgade förbindelse för de särskilda socknarna att icke inom kommunerna
underhålla någon stadigvarande fattigvårdsanstalt eller något fattighjon,
som åtnjöte fullt understöd, ej finge anses innefatta befrielse för kommunerna
från deras skyldighet att var för sig sörja för underhåll av de varje
kommun tillhöriga fattiga, för vilka i anseende till bristande utrymme
eller av andra orsaker plats möjligen icke skulle kunna beredas å det
överenskomna, gemensamma fattighuset.

Enligt vad kommittén inhämtat blev den med överenskommelsen avsedda
anstalten anlagd under år 1888. Plats i densamma var visserligen
beredd för 150 understödstagare, men antalet på en gång intagna lärer
aldrig varit så högt; under år 1911 funnos i anstalten endast 47 understödstagare.
Med ingången av år 1913 upphörde föreningen på grund av
beslut av Allerums kommunalstämma.

Utom nu nämnda fall, då två eller flera fattigvårdssamhällen förenat
sig om »gemensam arbetsanstalt eller annan gemensam åtgärd för fattigvården»,
omtalar fattigvårdslagstiftningskommittén i sin statistiska utredning
(del III, sid. 222), att enligt till nämnda kommitté inkomna meddelanden
Helgona och Nyköpings Ostra stadsförsamling i Södermanlands län
gemensamt äga det s. k. S:t Anna fattighus samt att gemensamma fattiggårdar
ägas av Tjurkö och Sturkö kommuner i Blekinge län ävensom av
Grimeton och »närgränsande socknar» i Hallands län. Några närmare redogörelser
för avtalen mellan vederbörande kommuner angående deras gemensamma
fattigvårdsanstalter lämnas ej av fattigvårdslagstiftningskommittén.

I ett par till kommitténs kännedom komna fall har samverkan mellan
kommuner på fattigvårdens område kommit till stånd på det sätt, att
en kommun förbundit sig att i en av densamma anordnad och underhållen
fattigvårdsanstalt intaga fattiga från annan kommun.

Så har Härads kommun i Södermanlands län genom kontrakt den
2 januari 1911 förbundit sig att under fem års tid och därefter intill dess
viss tid förflutit efter skedd uppsägning mot fastställd dagavgift av 65 öre

36—163678.

282

och en av hjonens antal oberoende hyresersättning av 50 kronor om året,
ävensom övriga villkor, i sitt ålderdomshem intaga till inackordering alla
Vansö sockens fattighjon, som erhålla full försörjning och kunna sköta sig
själva, så att de ej behöva särskild vårdare. Vansö kommun äger enligt
kontraktet rätt att genom sin fattigvårdsstyrelse utöva tillsyn över sina inackorderade
understödstagares vård och underhåll, men äger ej deltaga i
förvaltningen av ålderdomshemmets angelägenheter, om vilka Härads kommun
förbehållit sig att vara ensam bestämmande. Uppkommande tvister
skola enligt kontraktet avgöras enligt lagen om skiljemän.

Kommunalnämnden i Siene socken av Alvsborgs län har meddelat,
att socknen genom donation blivit ägare av ett försörjningshem,
vilket visat sig vara större än som motsvarar socknens behov. Siene kommun
har därför med Hols kommun ingått kontrakt därom, att i försörjningshemmet
skola under fem år, räknat från den 1 juli 1914, så långt
utrymmet det medgiver, vårdas och underhållas Hols kommuns fattighjon,
vilka äro berättigade åtnjuta fullt understöd; och är Hols kommun å andra
sidan skyldig att i första hand erbjuda Siene kommun att i försörjningshemmet
mottaga alla fullt understödsberättigade hjon. Ersättningen för
underhållet och vården å försörjningshemmet är bestämd till 23 kronor i
månaden, däri likväl ej inbegripes kostnad för beklädnad, läkarvård och
medicin. Tvist rörande tolkning av kontraktet får ej dragas inför domstol
utan skall efter röstflertal slitas av en skiljenämnd av tre personer, om
vars sammansättning föreskrift lämnas i kontraktet. Mot skiljenämndens
beslut får ingen klagan föras.

Vidare upplyses, att Siene kommun plägat i ovanberörda försörjningshem
på en månads ömsesidig uppsägning mottaga understödstagare
från kringliggande socknar, därvid särskilt kontrakt uppgjorts för varje
understödstagare och inackorderingsavgifterna växlat mellan 25 och 35
kronor i månaden.

Den nu lämnade översikten över de till kommitténs kännedom komna
sammanslutningarna mellan kommuner för gemensamma anordningar i fattigvårdsavseende
synes, såsom nämnts, utvisa, att den i fattigvårds förordningen
6 § givna anvisning åt kommuner att i sådant avseende förena

283

sig endast i jämförelsevis mycket ringa utsträckning tagits i anspråk av
kommunerna. Detta förhållande, som även konstaterats av fattigvårdslagstiftningskommittén,
synes vara så mycket mera anmärkningsvärt, som
kommunalnämnderna i sina svar på kommitténs cirkulärskrivelse i mycket
stort antal gjort uttalanden därom, att sammanslutningar mellan kommuner
vore önskvärda särskilt från den synpunkten, att erforderliga anstalter
för vård av åldriga, kroniskt sjuka eller eljest på stadigvarande sätt arbetsoförmögna
fattiga endast på sådan väg skulle kunna åstadkommas.

Vissa av de till kommittén inkomna svarsskrivelserna utvisa ock, att
i en del fall försök blivit gjorda att för ifrågavarande ändamål åvägabringa
kommunala sammanslutningar, utan att likväl dessa försök lett till åsyftat
resultat.

Sålunda hava kommunerna inom Rödöns tingslag i Jämtlands län
år 1912 låtit verkställa en utredning i anledning av väckt fråga om kommunernas
deltagande i anläggande och underhåll av gemensamt ålderdomshem.
Såsom resultat av utredningen uttalade kommunernas kommitterade,
att oaktat det för kommitterade vore så gott som omöjligt att framlägga
exakta siffror för blivande kostnader, de likväl icke tvekade att föreslå
tingslagets kommuner — Rödön, Näskott, Aspäs och As — att anlägga
gemensam fattiggård. Visserligen kunde kommitterade icke heller framlägga
fullgoda bevis för att kostnaderna skulle bliva väsentligt billigare än
förut, men all den samlade erfarenhet, som förelåge från landets olika delar
och varom kommitterade upplyst, vore talande nog. De fördelar, som kunde
vinnas, vore, yttrade kommitterade — utom en avsevärd lättnad i behandlingen
av pockande understödstagare — en genomgående bättre vård av
gamla, sjukliga och verkligt hjälpbehövande medmänniskor. Med ledning
av vad av dem blivit utrett och anfört, föreslogo kommitterade:

l:o) att Rödöns tingslags fattigvårdssamhällen skulle sammansluta
sig för ordnandet av ett gemensamt hem för ålderstigna, orkeslösa och
sjuka, som ej kunde försörja sig själva, ävensom arbetsinrättning för
sådana arbetsföra, som sökte fattigunderstöd, allt i enlighet med gällande
fattigvårdslag;

2:o) att ett lämpligt och välbeläget, men ej alltför stort hemman

284

skulle inköpas och bebyggas för gemensam räkning efter nedan angiven
fördelning;

3:o) att medel för inköp av hemman, anläggnings- och organisationskostnader
skulle sammanskjutas av deltagande kommunerna i förhållande:
Rödön 44, Näskott 18, Aspås 16 och Ås 22 delar av 100;

4:o) att omkostnaderna för de inhysta hjonens föda och kläder samt
lokalernas uppvärmning och belysning skulle årligen utdebiteras efter antal
hjon och dagar på respektive socknen tillhörande hjon; men

5:o) att övriga omkostnader, såsom avlöningar till föreståndare,
dräng, sköterska etc. samt skatter, försäkringspremier m. m. skulle årligen
utdebiteras efter ägande andelar;

6:o) att som anstaltens högsta styresmän skulle utses 9 fullmäktige
— från Rödön 3, från Näskott 2, från Aspås 2 och från Ås 2 jämte lika
många ersättare — vilka skulle hava att med kommunalstämmas rätt handlägga
och avgöra de frågor, som till sådan stämmas handläggning i avseende
å anstaltens vård hörde. Dessa fullmäktige skulle utses på samma
sätt som för kommunalfullmäktige vore stadgat;

O O 7

7:o) att anstaltens förvaltande och verkställande myndighet'' skulle
utgöras av en styrelse, som vore sammansatt av kommunernas fattigvårdsordförande
med deras vice ordförande såsom ersättare, samt anstaltens
föreståndare;

8:o) att till anstaltens föreståndare skulle utses därför skolad och
lämplig person — helst en kvinna, som under sig hade en duglig dräng
för jordbrukets skötsel och till hjälp med dårar;

9:o) att kommunerna skulle årligen utse var sin revisor för räkenskapernas
och förvaltningens granskning;

10:o) att varje deltagande kommun skulle äga rätt att få inhyst ett
mot sina andelar svarande antal hjon, därest överbefolkning komme att
inträffa;

ll:o) att inkomsten av fastigheter och jordbruk in. m., av hjonens
arbete samt av från andra orter tilläventyrs inhysta hjon skulle fördelas
på kommunerna efter ägande andelar;

12:o) att överenskommelsen skulle vara bindande under tjugo år

285

från och med året efter det, då slutlig stadfästelse vunnits, och därefter
skulle fortfarande gälla, därest ej annat beslutades;

13:o) att vid upplösning på någon av kommunernas önskan efter
förut bestämd tid hela inrättningen med därtill hörande inventarier skulle
försäljas på offentlig auktion enligt lag om gemensamhetsförsäljningar;
dock att inrättningens fastigheter därvid först skulle utbjudas och därför
gjorda anbud av fullmäktige prövas för att av dessa antagas eller förkastas
;

14:o) att genom sådan försäljning influtna medel skulle fördelas på
delägande kommuner efter samma grunder, som för äganderätten blivit
bestämda;

15:o) att anstalten till att börja med skulle inrättas för 25 ä 30
normala hjon samt att dårstuga skulle uppföras skild fiån huvudbyggnaden
med plats för 8 celler, dagrum och bostad för gift dräng;

16:o) att i anstalten i mån av utrymme även skulle få mottagas
sådana kommunerna tillhörande betalande sjuka, för vilka det vore svårt
att få nödig vård i hemmen.

Om anledningen, varför den ifrågavarande, efter vad det vill synas
omsorgsfullt förberedda sammanslutningen icke kom till stånd, har icke
någon upplysning lämnats kommittén. Frågan om fördelningen mellan
kommunerna av kostnaderna för fattiggårdens anläggning och drift har
emellertid tydligtvis varit av mycket svårlöst beskaffenhet. I kommitterades
utlåtande anraärkes härom, att fyrktalet, som vid vissa av kommitterade
omförmälda likartade sammanslutningar antagits som fördelningsgrund,
icke visat sig hålla måttet, så snart de olika socknarna icke
varit rena jordbruksdistrikt. Därest fattigv år dsutgifterna för de olika
distrikten toges i betraktande, ansågo kommitterade en betydligt rättvisare
grund för fördelningen kunna ernås. Då emellertid dessa kostnader år
från år varierade rätt avsevärt, hade kommitterade uträknat ett medelvärde
för åren 1900—1910. Till jämförelse upptogo kommitterade även medelantalet
fattighjon under samma år. Vid ett möte med ombud från socknarna
hade uttalats, att invånarantalet borde läggas till grund för fördelning
av kostnaderna för organisation och nyanskaffning, varemot driftkostnaderna
borde bestridas efter det antal hjon, varje kommun inhyst i

286

försörjningsliemmet efter därom uppgjort reglemente. Ehuru denna fördelningsgrund
icke förut varit praktiserad och sålunda erfarenhet härom
saknades, ansågo kommitterade densamma i förevarande fall vara beaktansvärd.

I en utlåtandet bifogad tabell angåvo kommitterade de procentsiffror,
vartill de fyra kommunernas bidrag enligt var och en av de angivna
beräkningsgrunderna skulle belöpa sig, och upptogos härvid för jämförelses
skull i en särskild kolumn de procentsiffror, som erhöllos genom sammanräkning
av de övriga kolumnernas siffror. Tabellen hade i nu ifrågavarande
del följande lydelse:

Rödön .
Näskott
Aspås .
Ås . .

Medeltalsprocenten, då till grund lägges	Summa av
Fyrkar	Utgifter	Antal hjon	Invånare	medeltal
. . 66-1	36''4	28-1	44’4	437
. . 177	14-5	122	17-9	15-6
. . 4-9	25-6	252	15-9	17-9
. . 11-3	23-5	34-5	21-8	22-8
lOOo	100o	100o	100o	1000

Vad angår fördelningen av kostnaderna för inköp av hemman samt
fattiggårdens anläggning och organisation är kommitterades i punkten 3:o)
här ovan återgivna förslag grundat på kommunernas invånarantal; och
hava kommitterade ansett samma fördelningsgrund böra komma till
användning även beträffande alla konstant utgående driftkostnader, såsom
avlöning till föreståndare, sköterska, läkare och biträden etc. (punkten
5:o). Endast kostnaden för mat, kläder och bränsle etc. skulle sålunda
för respektive kommuner utgå efter antalet underhållsdagar.

I betraktande av de vitt skilda resultat, vartill de olika fördelningsgrunderna
skulle leda, ligger det nära till hands att antaga, att stridiga
meningar härom uppkommit mellan kommunerna.

Kommunalnämnden i Svinnegarns socken av Uppsala län omförmäler,
att socknen år 1911 hos Näs och Teda socknar gjort framställning
om samarbete för åstadkommande av ett gemensamt ålderdomshem, vilken
framställning bifallits av Teda men avslagits av Näs socken. Då Svinne -

287

garn och Teda med deras fåtaliga befolkning icke ansågo sig kunna för
egen räkning bygga fattiggård, hade förslaget förfallit.

Badeluiula socken i Västmanlands län har, enligt vad dess kommunalnämnd
omtalar, vid olika tillfällen deltagit i uppgörande av förslag till
inrättande av ett ålderdomshem för Badelunda och andra socknar i dess
närhet, därvid två gånger byggnadsplatser varit bestämda samt fullständiga
ritningar och kostnadsförslag uppgjorda. Till sist hava dock förslagen
strandat på grund av tveksamhet från ena eller andra socknens sida, och
uppgives anledningen härtill hava varit svårigheten att bestämma grunderna
för socknarnas delaktighet i ålderdomshemmet.

Kommunalnämnden för Södra Möckleby socken i Kalmar län meddelar,
att under år 1913 frågan om en sammanslutning i fattigvårdshänseende
mellan Södra Möckleby och närliggande kommuner varit föremål
för livliga förhandlingar och omfattats med stort intresse. Förhandlingarna
gingo ut på, att 5 till 6 andra ölandskommuner skulle »inköpa sig»
i en av Södra Möckleby kommun anlagd och för dess behov alltför stort
tilltagen fattiggård, men ledde ej till något resultat, då 2 å 3 av de ifrågavarande
kommunerna befarat »svårigheter att i laga ordning infästa var
sina andelar i gården» eller att »ordna köpet, så att det bleve lagligt».

I detta sammanhang torde böra framhållas, att det av fattigvårdslagstiftningskommittén
framlagda förslag till lag om fattigvården visar den
stora betydelse, som numera tillägges samverkan mellan fattigvårdssamhällen
för åstadkommande av erforderlig anstaltsvård. Fattigvårdslagstiftningskommittén
föreslår i 31 §, att fattigvårdssamhälle skall hava anstalt
(ålderdomshem) för mottagande av understödstagare, vilka äro i behov av
vård samt ej lämpligen kunna understödjas i hemmet eller utackorderas,
men att emellertid flera samhällen må äga att vidtaga gemensam anordning
för detta ändamål, antingen så att de förena sig om gemensam anstalt,
därvid villkoren för föreningen samt de bestämmelser, som äro erforderliga
för skötseln av anstalten, skola upptagas i ett av Konungens befallningshavande
fastställt reglemente, eller ock på det sätt att överenskommelse
träffas, varigenom ett samhälle berättigas anlita annat samhälle tillhörig
anstalt. I 33 § föreslås, att dessutom skall för varje landstingsom -

288

Lasarett.

råde finnas nödigt antal arbetshem för omhändertagande av dels behövande,
vilka äro i behov av anstaltsvård, men ej lämpligen kunna mottagas
eller behållas å ålderdomshem, dels ock försörjningspliktiga, vilkas
minderåriga barn eller hustrur åtnjuta fattigvård, som ej är allenast tillfällig;
och är den sålunda föreslagna anordningen endtds byggd på den
förutsättning, att dylika arbetshem skola komma till stånd genom sammanslutningar
av fattigvårdssamhällen.

Sjukvård och hälsovård.

Enligt lasarettsstadgan den 18 oktober 1901 och sjukstugestadgan av
samNia dag ankommer det på landstingsområdena och de städer, som icke
deltaga i landsting, att tillgodose landets behov av sjukvårdsanstalter utom
vad angår anstalter för sinnessjuka, vilka bekostas av staten.

Då Gävle stad med ingången av år 1893 utbröts ur Gävleborgs läns
landstingsområde, ansågs samhörigheten i sjukvårdsavseende mellan staden
och Gästriklands sjukvårdsdistrikt inom nämnda län böra bibehållas, och
ingicks mellan stadsfullmäktige och landstinget överenskommelse härom,
vilken sedermera förnyats för fem år varje gång. Enligt denna överenskommelse
bibehålies distriktets gamla sjukvårdsanstalt å Carlsborg med de
utvidgningar den tid efter annan undergått såsom stadens och Gästriklands
landsbygds gemensamma tillhörighet, däruti de äga hälften var, och
utgöra staden och Gästriklands landsbygd fortfarande ett sjukvårdsdistrikt.

Sjukvårdsanstaltens närmaste förvaltning handhaves av en lasarettsdirektion,
i vilken stadsfullmäktige och landstinget utse vardera tre
ledamöter.

Till sjukvårdsanstaltens årliga utgifter, i den mån de icke kunna bestridas
med utdebiterade personliga sjukvårdsavgifter och med legosängsavgifter
för å anstalten intagna patienter, tillskjutas erforderliga medel
av stadsfullmäktige och landstinget med hälften var.

Alla frågor rörande den gemensamma sjukvården behandlas och avgöras
av stadsfullmäktige och landstinget var för sig; och är vad de sammanstämmande
bifalla gällande beslut. Vinnes i någon fråga icke enig -

289

hot mellan dem, är frågan, om den avser ny- eller ombyggnad vid
anstalten, förvärv av mark för dess behov, försäljning eller avhändande
av anstaltens fasta egendom eller upptagande eller betalande av gemensamt
lan för anstalten, för den gången förfallen. Rörer frågan däremot inrättande
av nya tjänster, avlöningar, reparationer, inköp av inventarier, förbrukningsartiklar
och dylikt, legosängsavgifternas belopp eller andra anstaltens
årsstat angående poster, skall en särskild s. k. lasarettsnämnd
skilja mellan de olika meningarna. I följd härav äro, om stadsfullmäktige
och landstinget i senast antydda frågor fatta skiljaktiga beslut och sammanjämkning
ej åkommer, båda kontrahenterna pliktiga ej mindre att i
sjukvårdsanstaltens utgiftsstat upptaga och beräkna jämväl de anslag, varom
enighet ej uppnåtts, än även att i inkomststaten vidtaga sådana förfoganden,
att medel finnas tillgängliga, för den händelse lasarettsnämndens
beslut föranleder behov därav. Anslag, som i följd av nämndens beslut
icke bliver använt, besparas till följande år.

För avgörande av nyss angivna skiljaktigheter utses årligen eu lasarettsnämnd,
bestående av fem personer, därav stadsfullmäktige utse två
jämte en suppleant, landstinget två, likaledes jämte en suppleant, och den
femte, såsom ordförande, nämnes av Konungens befallningshavande i länet.
Nämnden, som ej är beslutför, om icke fem ledamöter äro närvarande,
meddelar efter sluten omröstning med ja eller nej sitt beslut, vilket inom
fjorton dagar efter avkunnandet skriftligen delgives lasarettsdirektionen för
på denna ankommande ytterligare åtgärd. Mot lasarettsnämndens beslut
får talan ej föras.

Vid skilsmässa mellan staden och landet i sjukvårdshänseende äger
den, som begärt skilsmässan, rätt och skyldighet att övertaga lasarettet
till det belopp, som i särskilt föreskriven ordning blivit av en för ändamålet
utsedd värderingsnämnd åsatt lasarettet. Motsätter sig den andra
kontrahenten detta, är han berättigad och pliktig att för värderingssumman
övertaga sjukvårdsanstalten, därest ej den förstnämnda kontrahenten, efter
delfående av den andras beslut, erbjuder viss procent högre belopp än det
åsätta värdet. Medgiver dåden andra kontrahenten övertagandet till sålunda
erhållet belopp, tillfaller sjukvårdsanstalten den förstnämnda kontrahenten.
Vägrar åter den andra kontrahenten godkänna anbudet, är denna senare

37—153673.

290

Tuberkulos sjukhus.

berättigad och pliktig att för det anbud, den förstnämnda kontrahenten
lämnat, själv övertaga sjukvårdsanstalten. Ena sig kontrahenterna om att
försälja anstalten med mark och vad därtill i övrigt hörer till annan, äro
de därtill oförhindrade; och tillfaller då den köpesumma för hus, mark
och övrig egendom, som kan erhållas och varom bägge kontrahenterna
enats, till hälften staden och till hälften landstinget för Gästriklands landsbygds
sjukvårdsdistrikt.

Genom beslut av Malmöhus läns landsting den 19 september 1917
och av stadsfullmäktige i Hälsingborg den 20 november samma år hava
landstinget och staden träffat avtal om samhörighet i sj ukvårdsavseende
mellan landstinget och staden jämväl efter det Hälsingborgs stad under
loppet av år 1918 koimne att utträda ur landstingsområdet. Detta avtal
överensstämmer i huvudsak med Gävleavtalet.

Jämte länens lasai’ett och sjukstugor hava — delvis genom donationer
eller eljest på enskild väg — på skilda orter uppstått anstalter för
vård av särskilda grupper av sjukdomar, bland vilka i detta sammanhang
böra uppmärksammas vissa anstalter för vårdande av tuberkulösa.

Sjukväsendet inom ifrågavarande specialområde har numera vunnit
en betydande omfattning och i de flesta länen omhändertagits av landstingen.
Även de större städerna och ett par landskommuner hava inrättat
tuberkulossjukhus. För uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter
kan statsbidrag tilldelas landsting, kommuner, föreningar
och enskilda med högst hälften av byggnadskostnaden, varjämte byggnadstomt
plägar utan särskild ersättning upplåtas av kronan. Likaledes lämnas
statsbidrag till driftkostnaderna vid tuberkulossjukvårdsanstalter med högst
50 öre för dag och patient.

I ett till kommitténs kännedom kommet fall äges ett tuberkulossjukhus
av fem kommuner gemensamt. Folkarbo tuberkulossjukhus i
Kopparbergs län, uppfört å av staten upplåten tomt och avsett för mottagande
av lungsiktiga från Folkare härad och Garpenbergs socken samt
villkorligt även för lungsiktiga från andra delar av länet, äges nämligen
av Avesta köping samt Ny, Garpenbergs, Grytnäs och Folkärna socknar

291

vilka av landstinget åtnjuta bidrag till driftkostnaderna. Kommunerna
hava angående sjukhusets förvaltning ingått en »förening», å vilken de
sökt Konungens oefallningshavandes i lånet fastställelse; och har Konungens
befallningshavande i anledning härav genom resolution den 23 augusti 1913
»med tillämpning av grunderna för kungliga kungörelsen den 22 mars
1861» (angående ändring av 31 § 14 och 15 mom. i landshövdingeinstruktionen)
funnit hinder icke möta, att föreningen må lända till efterrättelse.

Enligt föreningen utöva kommunerna sin beslutanderätt angående
sjukhuset å kommunalstämma i vanlig ordning, där icke annat särskilt
föreskrives. Skulle stämmorna i någon fråga stanna i olika beslut, hänskjutes
ärendet till särskilda fullmäktige, som hava att pröva de olika åsikterna
och därefter till stämmorna ingå med förslag till sammanjämkning.
Stanna likväl stämmorna i olika beslut, har ärendet för den cffumen
förfallit.

Av kommunalstämmorna beslutade utgifter för drift, underhåll, nybyggnad
in. m. skola, där medlen anskaffas genom uttaxering, fördelas
mellan kommunerna efter invånareantalet vid senast förflutna årsskifte.

Kommunerna handhava sin överuppsikt och förvaltning av sjukhuset
genom fullmäktige och av dessa utsedd styrelse och revisorer. Fullmäktige
utgöras av 20 ledamöter och 10 suppleanter, av vilka de fem
kommunalstämmorna vardera utse 4 fullmäktige och 2 suppleanter.

Fullmäktige utse styrelse, bestående av sex ledamöter, som handhaver
sjukhusets förvaltning, varförutom landstinget, så länge det bidrager
till sjukhusets driftkostnader, äger att utse en med övriga lika berättigad
ledamot i styrelsen. Vidare utse fullmäktige inom sig tre revisorer och
två revisorssuppleanter, vilka skola granska styrelsens protokoll och räkenskaper
samt i övrigt dess förvaltning av sjukhusets angelägenheter och
däröver till fullmäktige avgiva berättelse. Fullmäktige skola i övrigt mottaga
styrelsens och revisorernas berättelse, bevilja eller vägra decharge,
efter prövning fastställa styrelsens förslag till utgifts- och inkomststat samt
legosängsavgiften för nästkommande år, i övrigt utåt representera kommunalstämmorna
och i berörda avseenden fatta för dem bindande beslut.
Erfordras under kommande år bidrag från kommunernas sida, skall fram -

292

ställning därom före den 15 september göras hos vederbörande kommunalnämnder.
t

Styrelsen antager läkare och räkenskapsförare och utfärdar instruktioner
för dessa. All personal vid sjukhuset anställes av läkaren, som för
styrelsen vid dess sammanträden anmäler inträffade förändringar. För personalen
behövliga instruktioner liksom för patienter och personal samt
eljest för sjukhuset erforderliga ordningsföreskrifter fastställas, efter förslag
av läkaren, av styrelsen. Styrelsen har vård om sjukhusets angelägenheter,
dess jordområde, byggnader och inventarier samt deras försäkring
samt har redovisningsskyldighet för de till sjukhuset anslagna penningemedlen
och inflytande legosängsavgifter.

Beträffande den för föreningsangelägenheternas handhavande skapade
fullmäktiginstitutionen yttrar Grytnäs sockens kommunalnämnd följande:
»Ett sådant gemensamt förvaltningsorgan är enligt kommunalnämndens
förmenande alldeles nödvändigt för skötsel av gemensamma anläggningar
av detta slag. Behandling av en sådan gemensam anstalts angelägenheter
på flera olika kommunalstämmor, vilka kunna fatta lika många olika beslut
med ty åtföljande sammanjämkningstörsök, skrivelser av olika slag
och tidningspoleinik, där sockenavundsjukan och tillfälligheter på stämmorna
kunna spela in, måste anses vara alldeles olämpligt och i mänga
fall oo-örlföt. Kommunalnämnden anser sålunda, att man i en blivande
lagstiftning mera bör taga hänsyn till behovet av enhetliga organ för förvaltning
av anstalter och andra angelägenheter, som till äventyrs kunna vara
gemensamma för olika socknar. Behovet därav var, då nuvarande kommunallagstiftning
skapades, mindre framträdande än nu, då det växer
med varje dag, som går. Huruvida sådana gemensamma organ eller fullmäktige
skola inrymmas någon beskattningsrätt eller denna bör förbehållas
respektive kommunalstämmor, torde ock behöva göras till föremål för utredning.
»

Mellan Östergötlands läns landsting och Norrköpings stad har år
1913 avtal träffats om uppförande och drift av ett gemensamt lungsotssanatorium
med plats för 180 patienter, därvid 120 platser skulle disponeras
av landstinget och återstående 60 platser av staden.

29a

Till sanatoriets anläggning och utrustning bidrager landstinget med
två tredjedelar och Norrköpings stad med en tredjedel av kostnaden därför.
På enahanda sätt fördelas kostnaden för nybyggnader, större ombyggnader,
mera omfattande reparationer eller ändringar av sanatoriet tillhöriga
anläggningar, vilka för landstingets och stadens gemensamma räkning kunna
komma att beslutas av nämnda myndigheter. Underhålls- och driftkostnaderna
för sanatoriet fördelas på landstinget och staden i förhållande till
det verkliga antalet underhållsdagar, som belöpa sig på de respektive myndigheterna.

Fatta landstinget och stadsfullmäktige vid behandling av från sanatoriets
direktion inkomna anslagsäskanden för sanatoriets underhåll och
drift olika beslut, skall frågans avgörande hänskjutas till en nämnd av
sju personer, i vilken landstinget och staden utse vardera tre medlemmar
och dessa utse den sjunde, som skall vara ordförande. Skulle vid val av
ordförande två eller flera erhålla lika röstetal, skall Konungens befallningshavande
i länet utse ordförande. Skulle landstinget och stadsfullmäktige
stanna vid olika beslut rörande anslag till nybyggnader, större ombyggnader,
mera omfattande reparationer eller förändringar, skall frågan vila
till påföljande år och då vid sanatoriets budgets behandling av båda myndigheterna
upptagas till förnyad prövning. Äro även vid en andra behandling
av frågan besluten skiljaktiga, hänskjutes frågan till nämnden på
sätt nyss är sagt.

överenskommelsen gäller för en tid av 40 år, räknat från den dag sanatoriet
tagits i bruk. Skulle efter utgången av berörda tid endera parten ej
vilja fortsätta gemenskapen, äger andra parten, därest han önskar fortfarande
använda egendomen för sjukhusändamål, att lösa till sig densamma efter
värdering i föreskriven ordning. Vill ej någondera parten efter utgången
av de fyrtio åren använda egendomen för sjukhusändamål, och kunna de
ej enas om densammas användande, skall förfaras i enlighet med gällande
lag om samäganderätt.

O O

Malmöhus läns landsting och Malmö stad hava under år 1913 träffat
avtal om gemensam drift av ett för bådas behov avsett lungsotssanatorium.
Enligt detta avtal, vilket har en varaktighet av 40 år, har landstinget, som

294

å egen fastighet uppfört sanatoriebyggnader för 150 patienter, medgivit
staden att i anslutning till sagda byggnader uppföra en för 60 patienter
avsedd sanatoriebyggnad samt till samfällt begagnande upplåtit samtliga
de ursprungligen endast för landstingets eget sanatorium tillärnade ekonomibyggnaderna
och maskinella anordningarna in. in.

Ledningen och förvaltningen av sanatoriet i dess helhet tillkommer
landstinget eller dess sanatoriestyrelse, dock att Malmö stad äger rätt att
dels utse en ledamot^ i nämnda styrelse och dels välja en revisor för deltagande
i granskningen av sanatoriets räkenskaper. Frågan om ansvarsfrihet
för sanatoriets räkenskaper och förvaltning prövas således ensamt
av landstinget, liksom landstinget, självt eller genom sanatoriest.yrelsen, beslutar
om läkarnas, tjänstemännens och övriga personalens tillsättande och
entledigande samt i övrigt ensamt handhaver sanatoriets angelägenheter.
Sanatoriestyrelsen äger ock att ensam bestämma rörande beläggningen av
samtliga platser å'' sanatoriet, dock att under alla förhållanden Malmö stad
är berättigad att med sina patienter få belagda intill 60 platser.

I ersättning för de förmåner, vilka genom avtalet tillförsäkrats staden,
har staden att till landstinget betala en summa, motsvarande 2/t av
kostnaderna för de anordningar, vilka tjäna ett gemensamt ändamål. I
kostnaderna för nyanskaffning av inventarier samt för nybyggnader och
anläggningar, som, avsedda för ett landstingets och stadens gemensamma
ändamål, kunna framdeles under kontraktstiden bliva erforderliga för sanatoriet,
deltager staden efter enahanda beräkningsgrund. De årliga kostnaderna
för sanatoriets drift, underhåll och förvaltning fördelas mellan
landstinget och staden på följande sätt: a) Till avlöning av överläkaren bidrager
staden med 1,500 kronor årligen, varförutom staden ensam avlönar
en underläkare; b) I kostnaderna för bespisningen deltager staden allenast
med det belopp, som motsvarar de faktiska utgifterna för stadens egna
patienter i detta hänseende, räknat för person och underhållsdag. c) Till
alla övriga administrations- och driftkostnader ävensom kostnader för samtliga
byggnadernas underhåll deltager staden med 2h. Utbetalningen
av stadens i mom. c) stadgade bidrag verkställes i förskott den 1 i varje
månad med V12 av det belopp, vartill dessa utgifter uppgått under det
nästföregående året, varefter, så snart räkenskaperna för det år, likviden

295

avser, blivit avslutade samt de verkliga beloppen sålunda blivit lastslållda
för det ifrågavarande året, jämkning sker mellan landstinget och staden.
(Angående ordningen för betalningen under första verksamhetsåret voro
särskilda bestämmelser meddelade.)

Därest icke å någondera sidan sker uppsägning inom 5 år före avtalstidens
utgång, är avtalet förnyat för ytterligare 40 år med enahanda
uppsägelsetid. Om staden uppsäger avtalet, är landstinget berättigat, men
om landstinget är den uppsägande, är landstinget, därest staden så påfordrar,
skyldigt att inlösa stadens sanatoriebyggnad; och skall i brist på
åsämjande löseskillingen bestämmas av tre gode män, utsedda enligt vid
tiden gällande lag om skiljemän. I övrigt äger staden under inga förhållanden
utfå något av vad. den, enligt avtalet, utbetalar till landstinget.
Tvister rörande avtalets tolkning eller tillämpning skola likaledes avgöras
genom tre gode män, utsedda enligt lagen om skiljemän.

Enbet träffad överenskommelse mellan Örebro läns landsting och

Örebro stad har staden, för tillgodoseende av såväl sitt eget som länets
behov av tuberkulossjukvård, låtit vid Adolfsberg uppföra ett sjukhem på
40 sängar, vartill landstinget lämnat ett byggnadsbidrag av i ett för allt
48,000 kronor. Staden är emellertid ensam ägare till sjukhemmet och besörjer
ensam dess drift. Landstinget har förbundit sig att för sina patienter
årligen utgiva ersättning med samma belopp för sjukdag räknat,
vartill medeldriftkostnaden vid länets tuberkulossjukhus under nästföregående
år uppgått, därvid i driftkostnaden icke skulle inberäknas utgifter
för nybyggnader och större reparationer. Av sjukhusets sängar äger Örebro
stad att för egen del disponera trettio. De övriga stå till förfogande
för såväl stadens som länets invånare. Därjämte skola stadens
invånare äga samma rätt som länets övriga invånare till vård å länstuberkulossjukhusen,
sedan förutnämnda 30 platser å stadens sjukhus blivit av
staden disponerade.

Västernorrlands läns landsting har, i anledning av lämnat erbjudande,
år 1914 beslutat övertaga Medelpads tuberkulossjukhus i Sundsvall, vilket
år 1911 grundats av »Föreningen Medelpads tuberkulossjukhus med be -

296

gränsad personlig ansvarighet». I föreningen, vilken var grundad på andelar
om 250 kronor till antal av 662, utgjordes medlemmarna uteslutande
av landskommuner i Medelpad samt Sundsvalls stad. Landskommun, som
önskade vinna inträde i föreningen, var skyldig ingå i densamma med andelskapital,
motsvarande minst det belopp, kommunen tillerkänts i brännvinsmedel
för åren 1908 oeh 1909 jämte proportionerlig del av för sjukhusets
tillkomst skänkta medel. Sundsvalls stads delaktighet i föreningen
var bestämd till minst 155 av föreningens samtliga, enligt stadgarna "till
minst 600 uppgående andelar, varjämte staden var berättigad att i föreningen
ingå med ytterligare så många andelar, att staden innehade en
fjärdedel av samtliga andelar. Staden ägde att under alla förhållanden
disponera över 25 platser inom sjukhuset, vars hela sängantal synes hava
utgjort 100. För föreningens förbindelser svarade dess tillgångar, varjämte
medlem personligen ansvarade för uppkommande brist i sjukhusets
drift och underhåll i proportion till ägande andelar. Föreningens styrelse
bestod av fem ledamöter med ersättare, därav en ledamot och en ersättare
valda bland Sundsvalls stadsfullmäktiges medlemmar. Vid styrelseval, revisorsval
och i övrigt vid föreningens sammanträden ägde medlem en röst
för varje honom tillhörig andel i föreningen. Slutligen föreskrevo stadgarna,
att i händelse av föreningens upplösning dess tillgångar skulle,
sedan skulderna blivit guldna, fördelas på medlemmarna i förhållande till
vars och ens andel i föreningen.

Ett avsevärt antal av de kommunalnämnder, som besvarat kommitténs
cirkulärskrivelse, hava därvid framhållit önskvärdheten, att angränsande
kommuner måtte gemensamt ordna tuberkulossjukvården inom kommunerna.

Av ifrågavarande uttalanden må här allenast anföras, hurusom kommunalnämnden
i Ströms socken av Jämtlands län skriver: »Lungsot förekommer
här på trakterna i mycket stor utsträckning, och med syn på detta
förhållande har här inom Ströms socken insamlats dels på frivillig väg
och dels med kommunala anslag något över 32,000 kronor till uppförande
av ett tuberkulossjukhem. Utöver detta belopp och det statsanslag, som
kan beviljas för ändamålet, erfordras dock mera medel till anläo-o-nino-s ÖÖ

207

kostnaderna. Därtill kommer sedan årliga kostnader för underhållet, till
vilka möjligen men ej med säkerhet landstinget kan lämna bidrag. Allt
detta skulle dock nöjaktigt kunna ordnas, därest en tillfredsställande sammanslutning
på fullt lagliga grunder kunde komma till stånd med närgränsande
kommuner, vilka, det är att märka, ha alldeles liknande intressen
som Ströms kommun».

Det åligger enligt hälsovårdsstadgan för riket hälsovårds- och kom- Epidemiinunalnämnderna
att, var inom sin kommun, verka därför, att kommunen ’vukvå,d''
har så ställt i avseende å sin allmänna sjukvård, att denna må vid farsots
utbrott kunna skyndsamt ordnas och utvidgas eftersom behovet påkallar
(32 § 3 inom.). Då farsot utbryter eller anledning finnes befara,
att den kan utbryta genom smittas spridning från främmande ort eller
av annan orsak, har hälsovårds- eller kommunalnämnden att skyndsamt
vidtaga erforderliga åtgärder för undanröjande av allt, som kan befordra
sjukdomen (32 § 1 mom.); och skall hälsovårds- eller kommunalnämnden
i sådant avseende, bland annat, tillse, att sjukvården inom kommunen
kommer att, såvitt möjligt, motsvara behovet, för vilket ändamål kommunen
även bör, där sådant är nödigt och lämpligen kan ske, ombesörja inrättandet
av särskilda sjukhus eller sjukrum (34 § 1 mom.). Med stöd
av dessa hälsovårdsstadgans bestämmelser har medicinalstyrelsen genom
cirkulär den 19 februari 1886 till hälsovårdsnämnderna i riket, bland
annat, anmodat dem att tillse, att epidemisjukhus eller lokal, där de först
inträffade fallen av smittosam sjukdom kunde avskiljas till förekommande
av sjukdomens spridning, måtte anskaffas på därför lämpligt belägna ställen
för de kommuner, som ännu saknade sådana. I kungl. kungörelsen
den 14 juli 1893 angående vissa åtgärder till förekommande av kolerans
utbredning bland rikets invånare är föreskrivet (9 § 2 mom.), att inom
varje kommun skall — för att person, som lider av sjukdom, som misstankes
vara kolera, må kunna genast avskiljas och erhålla nödig vård —
finnas lämpligt sjukhus eller sjukstuga med nödig sjukvårdsbetjäning och
utredning, med rätt för medicinalstyrelsen att meddela närmare föreskrifter
rörande sjukstugans anordning ävensom, därest giltiga skäl därtill förekomma,
medgiva befrielse från eller anstånd med sjukstugas anordnande.

38—153678.

298

1893 års omförmälda kungörelse har sedermera kompletterats genom ett
kungl. brev den 10 juli 1894, däri förordnats, att, efter medicinalstyrelsens
prövning, två eller flera närliggande kommuner kunna förena sig om anordnande
av gemensam sjukstuga, att bestämmelsen därom, att sjukstuga
skall inom kommunen finnas, anses uppfylld, därest vederbörande, på grund
av träffat bindande avtal eller annorledes, visat sig äga disponera lämpligt
hus, när hälst sådant för sjukvårdsändamål erfordras, samt att föreskriften
om nödig sjukvårdsbetjäning skall anses vara iakttagen, därest kommun
träffat aftal med lämplig person att genast vid förefallande behov inställa
sig såsom sjukvårdare vid sjukstugan.

Sammanslutningar mellan kommuner för gemensamt ordnande av
epidemisjukvården hava flerstädes inom landet kommit till stånd, och hava
i vissa fall landstingen härvid medverkat.

Så upplyses av kommuner inom Östergötlands och Blekinge län, att
dessa läns epidemisjukvård blivit genom landstingens bemedling ordnad
för länen i deras helhet, med sjukhus eller sjukstugor inom olika delar
av länen.

Även från kommuner i Älvsborgs län har meddelats, att detta läns
landsting fattat beslut om övertagande av epidemisjukvården inom länet.

Västerås stad har genom kontrakt med Västerås läns landsting å
sitt epidemisjukhus upplåtit visst antal platser för vård av sjuka från
länets landsbygd under villkor, bland andra, att landstinget erlägger dels
en fast årlig avgift, dels ock på angivet sätt beräknad dagkostnad för de
sjuka från landsbygden, som vårdas å sjukhuset.

Inom Malmöhus län hava under de senare åren bildats åtskilliga
sammanslutningar mellan kommuner för epidemisjukvårdens ordnande.
Epidemisjukhus hava sålunda uppförts i Arrie av »föreningen Oxie härads
epidemisjukhus i Arrie», i vilken förening inträtt 16 kommuner med ett
uppgivet invånarantal den 31 december 1911 av 9,325, i Teckomatorp av
13 till »föreningen Teckomatorpsortens epidemisjukhus» sammanslutna kommuner;
i Anderslöf av »epidemisjukhusföreningen i Anderslöf utan personlig
ansvarighet», avsedd för kommuner i Wemmenhögs och Skytts härader;
i Klågerup av kommuner inom Bara härad; i Skurup av 7 kommuner i

209

Wemmenhögs härad; varjämte Västra Klagstorps och Tygelsjö kommuner
grundat gemensamt epidemisjukhus samt Kaus och Kävlinge kommuner
var för sig medgivit, att dem tillhöriga epidemisjukhus må på överenskomna
villkor begagnas av angränsande kommuner. Dessutom har upplysts,
att förberedelser pågå till grundande av ett för staden Lund och 22 i
dess närhet belägna kommuner gemensamt epidemisjukhus. Till kommittén
hava ingivits stadgarna för föreningen Oxie härads epidemisjukhus i Arrie,
föreningen Teckomatorpsortens epidemisjukhus och epidemisjukhusföreningen
i Anderslöf u. p. a. I förstnämnda förening beräknas varje kommuns
andel i kostnaden för sjukhusets förvaltning efter folkmängden, i de båda
senare dels efter folkmängden och dels efter antalet bevillningskronor.
Vid föreningssammanträden, därvid kommunerna representeras av valda
ombud, utses styrelser och revisorer samt beslutas om ansvarsfrihet för
vederbörande styrelser. Avgår medlem ur föreningen, äger han ingen rätt
till andel i föreningens tillgångar.

De på Färingön i Mälaren inom Stockholms län belägna socknarna
Hillersjö, Färentuna, Sänga och Skä hava gemensamt uppfört en epidemisjukstuga,
som av dem samfällt äges och förvaltas. I företaget hava Ekerö
och Munsö socknar ingått i egenskap av »hyresgäster» för tio år på följande
villkor: För förräntande och amortering av kostnaderna för tomt
och byggnader beräknas 7 procent av kostnadssumman och å kostnaderna
för inventarier 10 procent. Den sålunda beräknade årliga annuitet.en fördelas
på samtliga sex socknar i proportion efter deras folkmängd i slutet
av nästföregående år. Samtliga sex socknar betraktas och behandlas därefter
som ett enda sjukvårdsdistrikt och hava sinsemellan samma rättigheter
med avseende å sjukstugans användning. De socknar, från vilka
under ett tilländagånget år en eller flera sjuka vårdats, dela alla årets
kostnader för vården i förhållande till vars och ens liggedagar.

Stadgar för »Färingö epidemisjukstuga» hava den 10 augusti 1914
fastställts av Konungens befallningshavande i Stockholms län. Enligt stadgarna
skola eventuella om- eller tillbyggnader, årliga underhållskostnader
samt övriga löpande utgifter, som ej äro att hänföra till själva sjukvården,
bestridas av de fyra Färingö-socknarna i förhållande till vars och

300

ens invånarantal den 31 december nästföregående år. Dagavgifter för
sjukvården erläggas av vederbörande kommuner i förhållande till antalet
licrgedao-ar, för vilka kommun har att ansvara.

Sjukstugans angelägenheter handhavas av en direktion, bestående av
sjukstugans läkare såsom självskriven ledamot samt en av vederbörande
kommunalstämma vald ledamot från varje av de fyra socknarna. Direktionen
äger ensam beslutanderätt i alla frågor, som beröra sjukstugan,
dock ej i fråga om upptagande av lån, försäljning, förflyttning eller nedläggande
av sjukstugan. Önskar i sjukstugan ej delaktig kommun åtnjuta
rättighet att belägga sjukstugan, äger direktionen rätt att härom besluta
och, i händelse av bifall till ansökningen, uppgöra kontrakt. Direktionen
åligger, bland annat, att årligen uppgöra utgifts- och inkomststat samt
mellan kommunerna fördela såväl sjukvårdsavgifterna som övriga kostnader
för sjukstugan. De på varje kommun belöpande utgifterna utdebiteras i
sammanhang med kommunalutskylderna samt redovisas till direktionens
syssloman. För granskning av sjukstugans räkenskaper och förvaltning
utse kommunerna, i tur och ordning, årligen två revisorer med suppleanter.
Revisionsberättelse avgives till vederbörande kommunalstämmor,
vilka bevilja eller förvägra direktionen ansvarsfrihet. Uppstå mellan ägarna
av sjukstugan olika tolkningar av stadgarna eller tvister av annat slag,
skall ärendet hänskjutas till Konungens befallningshavandes i länet avgörande;
och får över Konungens befallningshavandes beslut talan ej vidare
föras. Uppstår fråga om upptagande av lån, sjukstugans nedläggande, försäljning,
förflyttning eller överlåtelse till annan myndighet, skall sådan
fråga avgöras å kommunalstämmor inom vederbörande socknar; i händelse
av skiljaktig mening avgöres ärendet av Konungens befallningshavande,
mot vilken myndighets beslut talan ej får föras.

Skall sjukstugan upphöra, äger Sånga kommun företrädesrätt att
tillösa sig byggnader och inventarier, tomt och hägnader till det bokförda
värdet, vilket skall i möjligaste mån överensstämma med verkliga värdet
vid tiden för inlösen. Sedan sjukstugans alla tillhörigheter realiserats,
fördelas medlen på de fyra socknarna i proportion efter invånarantalet
den 31 december 1912.

Beträffande samarbetet med övriga kommuner rörande ifrågavarande

301

sjukstuga, vilken trädde i verksamhet under våren 1913, yttrar kommunalnämnden
i Sånga, bland annat, »att alla underhandlingar och arbeten,
såväl under sjukstugans byggande som även dess vård under de nu snart
gångna två åren, hava utförts under fullständig enighet och utan att ens
ett obehagligt ord från någon kommun fällts; detta vare sagt för att visa,
att samarbete mellan flera kommuner ingalunda är omöjligt, blott frågan
det gäller är i god ordning förarbetad och en aldrig så litet god vilja
finnes».

Utom i de fall, varom här ovan talats, hava från skilda delar av
riket till kommittén inkommit meddelanden av innehåll, att kommuner,
för att kunna på bättre och mera ekonomiskt sätt ordna sin epidemisjukvård,
sammanslutit sig antingen så, att de gemensamt äga och förvalta en
epidemisjukstuga, eller ock på det sätt att en av kommunerna förbundit
sig att i sin sjukstuga mottaga patienter från den eller de övriga kommunerna.
I andra — och ganska talrika — fall har kraftigt framhållits
önskvärdheten av att sådana sammanslutningar måtte komma till stånd
och att deras tillkomst måtte genom lagstiftningen underlättas och befrämjas.
Såsom exempel häruppå må här återgivas följande uttalanden.

Värnamo sockens i Jönköpings län kommunalnämnd skriver: »Be träffande

epidemisjukhus vore önskligt och enligt kommunalnämndens
åsikt lämpligt, att en sammanslagning med närliggande kommuner för
denna frågas ordnande kunde äga rum, och anser kommunalnämnden, att
vederbörande landsting härför borde bidraga med visst belopp och på mera
centrala och tätt bebyggda platser inom länet anslå medel till uppförande
av epidemisjukhus, vars underhåll sedan lämpligen kunde åläggas kommunerna
i fråga.»

Kommunalnämnden i Björnekulla socken av Kristianstads län yttrar
i ämnet: »Vad epidemisjukvården angår, synes det oss önskvärdt, att den
ordnas på helt annat sätt och efter andra grunder än för närvarande. Här
borde en kommunal nybildning komma till stånd, som sammanförde ett
visst antal kommuner med lämpligt invånarantal till ett helt. Som förhållandet
nu är, är varje kommun ansvarig för epidemisjukvården inom sig,
vilket bland annat medför ökade kostnader, då varje kommun måste hålla

302

sitt eget sjukhus, såvida ej frivillig överenskommelse med grannkommun
kan komma till stånd, dels ock därigenom, att då en kommun nedläsrsrer
stora omkostnader på epidemisjukvården, de närliggande kommunerna
kunna i detta fall visa likgiltighet och därigenom stor fara för uppkomst
och spridning av epidemisk sjukdom äga rum.»

Kommunalnämnden i Grämanstorps socken av Kristianstads län anför
följande: »Angående epidemisjukvården är här visserligen inom denna församling
sedan förra året uppfört ett sjukhus i två avdelningar, men det
oaktat anser kommunalnämnden härstädes densamma bäst tillgodosedd och
klokast ordnad genom sammanslagning av några eller flera närgränsande
kommuner, ty då kan ett sådant sjukhus med det större område, för vilket
det är avsett, utan några kännbara kostnader lätt alltid hållas bebott
av en för ändamålet avsedd och avlönad sjuksköterska, som dels har uppsikt
över husets såväl inventarium som vård m. in. och dels vid inträffande
sjukdomsfall genast kan iordningställa och vid den kallare årstiden
uppelda behövlig sal eller salar. Dessutom förutsättes, att ett sådant sjukhus
förlägges till någon central plats, där läkare och apotek finnes, och
är således lättare för läkaren att övervaka och observera patienterna vid
ett större sjukhus än vid flera mindre och spridda sjukstugor för samma
område.»

Såsom i annat sammanhang (sid. 326) omnämnes, har behovet av
epidemisjukvårdens handhavande av större distrikt än primärkommunerna
beaktats i det förslag till epidemistadga, som år 1915 framlagts av hälsovårdsstadgekommittén.

Särskilda

hälsorårds anord ningar.

Med undantag av vad här ovan meddelats angående tuberkulos- och
epidemisjukvården hava — såvitt till kommitténs kännedom kommit —
anordningar, åsyftande den allmänna hälsovården, icke i något fall vidtagits
av två eller flera kommuner gemensamt.

Däremot förekommer det i ett och annat fall, att kommun, som för
egen räkning vidtagit viss anordning i hälsovårdsavseende, medgivit annan
kommun rättighet att även för sin del begagna sig därav.

I sådant avsende må här oinförmälas, att Stockholms stad genom sin
hälsovårdsnämnd uppdragit åt i stadens tjänst anställda veterinärer att,

303

med biträde av stadens hälso polis, utöva kontroll över inom en mängd
socknar inom Stockholms län varande slakterier och fabriker för tillverkning
av korv, sylta och dylika födoämnen, allt i överensstämmelse med av
Konungens befallningshavande i länet antagna särskilda ordningsstadgar
samt med den myndighet kommunalnämnderna i vederbörande socknar
lämnat veterinärerna. Kommunalnämnderna hava å sin sida, med stöd av
54 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet, beslutat uppdraga åt
Stockholms stads hälsopolis att biträda nämnderna, var och en inom dess
kommun, vid övervakandet av omförmälda särskilda ordningsstadgar, och
detta med den myndighet, som kommunalnämnd själv tillkommer. Den
ifrågavarande kontrollen bekostas helt och hållet av Stockholms stad, som
ansett sig böra åtaga sig densamma därför att de ifrågavarande födoämnena
hava sin huvudsakliga avsättningsort i Stockholm och de otillfredsställande
förhållanden, som stundom yppat sig vid deras tillverkning,
följaktligen för huvudstadens befolkning medföra vådor i hälsovårdsavseende.

Likaledes har hälsovårdsnämnden i Gävle åtagit sig att inom Valbo
och Hille socknar utan något betungande av dessa socknar utöva tillsyn
över efterlevnaden av särskilda ordningsstadgar, som av Konungens befallningshavande
i Gävleborgs län fastställts att gälla för slakteriidkare och
korvtillverkare inom socknarna. Beträffande den erfarenhet Gävle stad
haft av gemensamheten med sina grannkommuner i nämnda hänseende
har förste stadsläkaren i Gävle i skrivelse, som av stadens hälsovårdsnämnd
åberopats, såsom sin mening uttalat, att hälsovårdsnämndens handhavande
av denna kontroll varit till nytta för bägge parterna och att formen för
gemensamhetens åvägabringande varit i det hela tillfredsställande.

o o o

I vissa fall hava större kommuner med ordnade vattenledningsförhållanden
genom kontrakt åtagit sig att förse andra närbelägna samhällen
med vatten för deras behov. För ett sådant fall må en närmare redogörelse
här lämnas.

Av stadsfullmäktige i Malmö godkändes den 10 januari 1908 kontrakt
mellan staden och det med staden sedermera införlivade municipal -

304

samhället Sofielund angående municipalsamhällets förseende med vatten
från stadens vattenverk under tjugo års tid.

I ett av stadens underhandlingsdelegerade i oktober 1907 avgivet
yttrande hade framhållits, att vattenförhållandena inom municipalsamhället
vore i så hög grad underhaltiga, att de sedan länge utgjorde en fara i
sanitärt avseende icke blott för samhället självt utan även i väsentlig grad
för staden. Att tillfredsställande anordningar härutinnan bleve fortast
möjligt inom municipalsamhället införda, ansågo delegerade därför vara av
intresse för staden i nära nog lika hög grad som för municipalsamhället.
I ekonomiskt avseende ställde sig delegerade principiellt på den ståndpunkten,
att avtalet borde vara sådant, att staden genom detsamma med
fullkomlig säkerhet skyddades för förlust, men att det icke borde avse att
utöver det överskott, som av stadens vattenverk i allmänhet kunde vara
att vänta, bereda staden annan vinst än sådan, som kunde uppkomma till
följd av beskaffenheten av de bestämmelser, som hade till ändamål att
trygga staden mot förlust.

Genom kontraktet åtog sig Malmö stad att från sitt vattenverk leverera
vatten till Sofielunds municipalsamhälle och att för sådant ändamål
inom municipalsamhället i de gator, som av samhället uppgåvos och till
vilkas förseende med vattenledning drätselkammaren lämnade bifall, anlägga
och underhålla ledningar med serviser, avstängningsventiler och
brandposter, varemot municipalsamhället förband sig att under den tid,
kontraktet vore gällande, medgiva staden uteslutande rätt att inom samhället
nedlägga vattenledningar. Ledningarna skulle förbliva stadens egendom
och staden skulle hava rätt att för all framtid låta dem kvarligga i
municipalsamhällets mark. Om staden så påfordrade, skulle municipalsamhället,
sedan kontraktstiden gått till ända, vara förpliktat att lösa till
sig ledningarna med tillbehör, därvid lösensumman i brist på annan överenskommelse
skulle bestämmas av en nämnd, tillsatt i särskilt stadgad
ordning.

Likaledes har Norrköpings stad enligt år 1909 träffat avtal anlagt
vattenledningar till Norrköpings norra förstäders municipalsamhälle och
till Borgs villastad samt med dessa samhällen uppgjort avtal angående
leverans av deras behov av vatten.

305

I sammanhang med beslutet om utsträckande till Norrköpings
norra förstäders municipalsamhälle av stadens vattenledning hava stadsfullmäktige
i Norrköping även åtagit sig att anlägga avloppsledning till
nämnda municipalsamhälle. Anläggningskostnaderna skulle till viss del
bekostas av municipalsamhället men ledningarna ändock bliva stadens
egendom samt vårdas och underhållas av staden.

Här må erinras därom, att behovet av för flera samhällen gemensamma
anordningar för kloakvattens avledande har beaktats i det förslag
till vattenlag, som år 1910 avlämnats av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna.
I den föreslagna lagens kap. 8 stadgas, dels att om, då
kloakledning skall byggas för ett samhälle, det finnes medföra väsentlig
fördel, att ledningen inrättas för avledande jämväl av annat samhälles
kloakvatten, den skall på yrkande från någondera sidan så byggas, dels
ock att, om samhälle vill inleda kloakvatten i annans redan befintliga
kloakledning, det ej må förvägras, utan så är att synnerliga olägenheter
vållas därav och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt. I sammanhang
därmed upptager förslaget föreskrifter om de grunder, enligt vilka,
såframt ej annorlunda, överenskommes, skötseln och underhållet av kloakledning
skola handhavas samt kostnaderna för dess anläggning, utvidgning
och underhåll fördelas mellan samhällen, som draga fördel av ledningen.

Gemensamma anordningar för andra kommunala angelägenheter.

Flertalet av de övriga för flera kommuner gemensamma anordningar,
som kommit till kommitténs kännedom, avse åstadkommande av tillgång
på elektrisk kraft eller kommunernas förseende med annorledes frambringad
belysning.

Städerna Malmö, Land, Landskrona, Hälsingborg och Halmstad hava
gemensamt vidtagit anordningar för städernas och deras invånares förseende
med elektrisk kraft.

Detta har skett i den formen, att städerna ingått såsom delägare i ett
bolag, Sydsvenska kraftaktiebolaget, som bildats för tillgodogörande inom södra
delen av Halland och västra delen av Skåne av vattenkraft från Lagan.

39—153078.

Blckirisk

kraft. Belysning.

I detta bolag hava städerna tecknat tillsammans 24,000 aktier, motsvarande "fa
av hela aktiebeloppet, därav Malmö övertagit 12,000, Lund och Landskrona
vardera 2,250, Hälsingborg 4,500 och Halmstad 3,000 aktier. Stadsfullmäktige
i nämnda städer hava i sammanhang härmed, för tillvaratagande av städernas
gemensamma intressen i bolaget, för en tid av tjugufem år från början
av är 1910 med varandra ingått överenskommelse, innehållande bland annat
följande bestämmelser. Vid varje ökning av aktiekapitalet medelst ny
aktieteckning skall aktiemajoriteten bibehållas hos städerna; och skall,
därest ej annan överenskommelse träffas, fördelningen av det antal aktier,
städerna komma att övertaga, ske efter förhållandet mellan deras då ägande
andelar i aktiemajoriteten. Därest vid ökning av aktiekapitalet en eller
flera av städerna icke önska tillfullo begagna sig av sin teckningsrätt, skall
den icke begagnade teckningsrätten, därest icke annorlunda överenskommes,
fördelas mellan de övriga städerna efter förhållandet mellan deras
då ägande andelar i aktiemajoriteten. Om någon av städerna vill avhända
sig aktier, skola dessa hembjudas övriga städer till inlösen och, om
de önska tillösa sig aktierna, fördelas efter nyssnämnda grund.

För handhavandet av städernas gemensamma angelägenheter rörande
Sydsvenska kraftaktiebolaget utser varje stad minst tre ombud jämte behörigt
antal suppleanter, vilka ombud skola äga att själva eller genom
annan föra talan för de respektive städerna såsom aktieägare i bolaget.
Varje stads ombud välja bland sig ordförande, och gäller såsom ombudens
gemensamma beslut den mening, för vilken de flesta rösterna avgivits,
men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden. Städernas
ombud bilda tillsammans eu städernas delegation, vilken skall sammanträda
till förberedande av de ärenden, som skola förekomma vid bolagsstämmor,
samt i övrigt handlägga frågor, som beröra städernas rätt och
intressen i bolaget. Städernas delegation skall sammankallas, när hälst
någon stads ombud sådant påyrkar; och gäller för utövande av rösträtt
och fattande av beslut å delegationens sammanträden, att varje stad har
en röst för var ägande aktie i bolaget, men att icke någon stad får rösta
för mer än högst en tredjedel av städernas samtliga aktier. För att å
bolagsstämma med Sydsvenska kraftaktiebolaget föra talan och utöva rösträtt
för städerna utses ett eller flera, ombud för varje stad. Valet verk -

307

ställes av varje städs representanter för sig, men ombuden aro pliktiga
att å stilmman stalla sig till efterrättelse vad delegationen beslutat.

I styrelsen för Sydsvenska kraftaktiebolaget skola inväljas sex representanter
för städerna, nämligen två för Malmö och en för var och en
av de övriga städerna, jämte ett lika antal suppleanter. Inväljandet skall
ske i enlighet med beslut av respektive städers ombud.

På sätt i avtalet förutsättes, hava städerna var för sig med bolaget
träffat överenskommelse, varigenom å ena sidan bolaget förbundit sig att
till vederbörande stad mot visst pris leverera elektrisk energi och å andra
sidan staden garanterat bolaget att årligen uttaga sådan energi för visst
belopp.

Åtskilliga kommunalnämnder i riket hava framhållit, hurusom en
sammanslutning av kommuner skulle vara eu ändamålsenlig utväg för beredande
inom vissa landsdelar av tillgång till elektrisk kraft såväl för industriella
ändamål som för belysningsändamål Sådana

sammanslutningar synas emellertid hittills ej hava åstadkommits
på annat sätt, än att kommuner eller kommundelar ingått som
delägare i aktiebolag eller föreningar för ekonomisk verksamhet, varvid
sålunda kraftanläggningarnas förvaltning ej skett under kommunala former.

I allmänhet har emellertid behovet i förevarande avseende blivit
tillgodosett på rent enskild väg eller ock sålunda, att en större kommun
allenast för egen räkning anlagt och driver elektricitetsverk.

Av Nederkalix kommunalnämnd i Norrbottens län har meddelats,
att. ytterbelysningen inom Kalix municipalsamhälle ordnats på det sätt,
att av 10 för ändamålet behövliga »autoluxlarapor» inköpts och uppsatts 6
av municipalsamhället, 3 av Nederkalix’ kommun och 1 av vederbörande
. väghållningsdistrikt samt att lampornas underhåll och skötsel fördelats på
samma sätt.

Vidare har inhämtats, att Malmö stad, på samma gång den, såsom
ovan omtalats, åtog sig att tillhandahålla Sofielunds municipalsamhälle
vatten, även avslutade ett avtal med municipalsamhället om samhällets
förseende med gas från stadens gasverk.

Bro byggnad.

308

Mellan Stockholms stad och Lidingö köping har under år 1916
slutits avtal om byggande av en bro över Lilla Vårtan samt om dess
framtida drift och förvaltning. Detta avtal är såtillvida anmärkningsvärt,
att vid detsamma tillämpats väsentligen de principer, som ligga till grund
för kommitténs förslag till lagstiftning i ämnet. Dess innehåll är i de
delar, soin i detta sammanhang kunna vara av intresse, i huvudsak följande:

Kommunerna överenskomma att för gemensam räkning anlägga en
bro över Lilla Värtan samt handhava broanläggningens förvaltning enligt
i avtalet närmare angivna bestämmelser. Broanläggningen anordnas såsom
ett särskilt från vardera kommunens förvaltning i övrigt skilt ekonomiskt
företag. Av den till visst fixerat belopp beräknade anläggningskostnaden
skall vardera kommunen tillskjuta hälften. Skulle framdeles ytterligare
direkt tillskott ifrågakomma, ankommer på vardera kommunen att därom
särskilt besluta. Bron är kommunernas gemensamma tillhörighet och äger
ingendera kommunen att till annan överlåta sin andel i anläggningen eller
därom ingå särskilt avtal. De löpande kostnaderna för brons drift och
underhåll skola utgå av broanläggningens inkomster, vilka först därefter
må till annat ändamål disponeras.

Anläggningens utförande och framtida drift skall ombesörjas av en
brostyrelse, bestående av ordförande, som, jämte suppleant för honom, utses
för viss tid av Kungl. Maj:t, samt 12 ledamöter valda för 4 år i sänder
till halva antalet av Stockholms stadsfullmäktige och till halva antalet av
Lidingö kommunalfullmäktige. Samtidigt väljas 4 suppleanter från vardera
kommunen. Brostyrelsen är beslutför, när minst nio äro i styrelsen tillstädes.
Såsom styrelsens beslut gäller det, varom de flesta sig förenat.
Vid lika röster gäller den mening, som ordföranden biträder.

Brostyrelsen har att — inom de gränser, som uppdragas genom dels
avtalet och dels de sammanstämmande beslut, som sedermera kunna beträffande
broanläggningen fattas av de båda kommunala representationerna —
vidtaga alla åtgärder, som den iinner nödiga för broanläggningens utförande
och framtida ändamålsenliga skötsel. Särskilt åligger det brostyrelsen att
träffa alla för broanläggningens utförande och underhåll erforderliga avtal
och anstalter; att uppgöra de avtal om brons begagnande för trafik, särskilt
järnvägs- eller spårvägstrafik, som kunna ifrågakomma; att uppgöra de

förslag till reglementen oeh taxor för trafiken på och genom bron, vilka
skola av Kungl. Maj:t fastställas, samt utfärda de föreskrifter i övrigt,
som kunna i sådant hänseende erfordras; att antaga och avskeda den för
brons förvaltning och drift nödiga personal samt fastställa instruktion för
densamma; att under gemensamt ansvar till förvaltning och redovisning
mottaga såväl de av kommunerna till broanläggningen anslagna medel
och bestrida därmed avsedda utgifter som ock de sedermera från bron
härflytande inkomsterna och därav bestrida de utgifter för brons drilt
och underhåll, som brostyrelsen finner nödiga och som, i den mån de
kunna förut beräknas, böra upptagas i årligen därför av brostyrelsen
uppgjord stat; att låta över samtliga inkomster och utgifter föra ordentlig
räkenskap, som avslutas för kalenderår och inom mars månads utgång
följande år jämte förvaltningsberättelse överlämnas till de revisorer, som
för räkenskapens granskning blivit utsedda; samt att årligen låta till
Stockholms stadsfullmäktige och Lidingö köpings kommunalfullmäktige
avlämna ej mindre förvaltningsberättelsen än även revisionsberättelsen
jämte det yttrande, vartill brostyrelsen må finna densamma föranleda.

Brostyrelsen äger att för tid, som den själv finner lämplig, inom
eller utom sig utse en broförvaltning, bestående av en ordförande och två
ledamöter, en från vardera kommunen, med uppdrag att enligt den instruktion,
som brostyrelsen för densamma utfärdar, ombesörja den omedelbara
verkställigheten av brostyrelsens beslut samt utöva det närmaste
inseendet över anläggningens drift. Denna broförvaltning har att utreda
och avgiva förslag i de frågor, som kunna varda till densamma överlämnade,
ävensom att till brostyrelsen göra framställningar om de åtgärder eller
beslut, som broförvaltningen må finna ägnade att främja anläggningens
goda och rationella drift.

Brostyrelsens förvaltning och räkenskaper skola årligen granskas av
två revisorer, därav vardera kommunen utser en jämte suppleant för
honom. Revisionsberättelsen avlämnas å viss tid till brostyrelsen, som har
att över densamma avgiva det yttrande, vartill den må finna anledning.
Handlingarna skola därefter före den 1 september tillställas Stockholms
stadsfullmäktige och Lidingö kommunalfullmäktige, vilka hava att var för
sig besluta om ansvarsfrihet för brostyrelsen. Om endera kommunens

310

Kommun bibliotek.

fullmäktige vägra ansvarsfrihet, står talan mot brostyrelsens förvaltning
öppen jämväl i vad den andra kommunen angår. Klandras ej brostyrelsens
förvaltning genom stämning inom natt och år efter räkenskapernas
avlämnande, vare rätt till talan därå försutten.

Skulle bron bliva genom naturhändelse eller på annat sätt så skadad,
att den icke kan iståndsättas med de medel, varöver brostyrelsen enligt
avtalet äger förfoga, har brostyrelsen att hos båda kommunerna göra
framställning om det nya kommunala anslag, som må vara oundgängligen
nödigt för trafikens fortsatta behöriga upprätthållande. Vägrar endera
kommunen att bevilja dylikt anslag, och skulle detta hava till följd, att
trafiken måste nedläggas, äger den andra kommunen att till sig lösa den
vägrande kommunens andel i broföretaget med 75 procent av halva det
värde, vartill hela broanläggningen i sitt dåvarande skick uppskattas.
Frågan om sådant förhållande föreligger, som grundar inlösningsrätt,
ävensom löseskillingens belopp skall i händelse av tvist hänskjutas till
avgörande av gode män, om vilkas utseende närmare bestämmelser
meddelas.

För övrigt innehåller avtalet bestämmelser angående användningen
av broföretagets inkomster, avsättande av viss reservfond, överlämnande
av överskottet till kommunerna m. in. av huvudsakligen lokalt intresse.

Ett i sitt slag mera fristående exempel på samverkan mellan kommuner
för främjande av gemensamma syften kan måhända förtjäna att
här omnämnas.

Ronneby stad och Ronneby socken hava var för sig inrättat ett fullt
självständigt kommunbibliotek men hava tillsvidare bibliotekslokal och bibliotekarie
gemensamt med den andra kommunen.

Angående denna anordning och dess fördelar yttras i en av särskilt
utsedda delegerade till stadsfullmäktige i Ronneby avlåten skrivelse, innefattande
förslag i ämnet, som sedermera godkänts av stadsfullmäktige,
följande:

»Fördelarna av en dylik anordning äro flera. I första rummet vinnes
den fördelen, att man härigenom möjliggör för båda kommunerna i
lika grad ett utnyttjande av det gamla »Ronneby sockenbibliotek» utan

att behöva inlåta si# på frågan om ägande rutten till detsamma. Detta
gamla sockenbibliotek inrymmes i den gemensamma lokalen och skotes av
den gemensarmne bibliotekarien såsom eu självständig avdelning. Eu annan
fördel av gemensamheten har man ju i den för vardera kommunen till
hälften reducerade administrationskostnaden: bibliotekariens arvode, kostnad
för eldning, städning och belysning m. in., vilka kostnader naturligtvis
fördelas lika på båda kommunerna. Slutligen medför en dylik gemensamhet
den fördelen, att varje kommun redan i början kan erbjuda sina
lånesökande ett rikare urval av böcker, om nämligen inköpet av böcker
till de båda olika biblioteken ordnas så, att icke samma bok inköpes till
båda biblioteken, och man vid utlåningen medger den ena kommunens invånare
rätt att även låna ur den andras bokförråd. Beträffande de angelägenheter,
som på grund av eu dylik gemensamhet kunna komma att
erfordra beslut i gemensam hetssyfte av båda kommunernas biblioteksstvrelser,
så synes oss en dylik angelägenhet, kanske den viktigaste för närvarande,
nämligen frågan om lokal, kunna lösas mycket lätt, om man tillsvidare
såsom bibliotekslokal accepterar f. d. expeditionsrummet i den av
kommunerna gemensamt ägda gamla prästgården. Övriga dylika angelägenheter,
såsom val av bibliotekarie, bestämmande av bokinköp för undvikande
av du plotter m. fl., torde lämpligen kunna avgöras av delegerade,
utsedde av resp. biblioteksstvrelser.»

Formerna för beslut i gemensamma angelägenheter.

Den lämnade redogörelsen visar, hurusom i olika fall olika tillvägagångssätt
tillämpats för åvägabringande av bindande beslut i ärenden, som
angå två eller flera kommuner.

Val av barnmorskor och andra ärenden rörande barnmorskebefattningar,
gemensamma för liera kommuner, hava understundom handlagts
och avgjorts å kommunalstämmor, gemensamma för de ifrågavarande kommunerna,
1 därvid enligt upplysning från en kommun i Gottlands län stämman
plägat sammankallas av ordföranden i deri folkrikaste socknen.

1 I anledning av anförda besvär över ett å gemensam kommunalstämma fattat beslut
om de särskilda kommunernas bidrag till den gemensamma barnmorskans avlöning har

312

Inom Ljusnar*bergs extra provinsialläkaredistrikt och veterinärdistrikt,
bestående av Ljusnarsbergs socken och Nya Kopparbergs köping,
förrättas enligt, avtal, träffat i sammanhang med köpingens bildande, val
av extra provinsialläkare och av distriktsveterinär vid särskilda, samtidigt
hållna stämmor med socknen och köpingen; men de vid dessa stämmor
avgivna rösterna sammanräknas ej vid stämmorna utan därefter av stämmornas
ordförande gemensamt. Att liknande tillvägagångssätt anlitats
även vid val av barnmorskor, har redan blivit omförmäla

Likaledes har omtalats, att i andra fall av vederbörande kommunalstämmor
eller fullmäktige utsedde delegerade för behandling av gemensamma
ärenden befullmäktigats att å kommunernas vägnar fatta för derå
bindande beslut. I regel torde likväl beslutanderätten i anslagsfrågor
hava förbehållits kommunernas stämmor eller fullmäktige. 1 vissa fall,
därav ett par i det föregående omnämnts, hava särskilda anordningar träffats
för att —— i händelse olika beslut fattats inom de olika kommunerna
— åvägabringa ett slutgiltigt avgörande av beskaffenhet att bliva för samtliga
kommuner bindande.

I sådant avseende må erinras om de funktioner, som tillkomma
Hemse och Rone socknars fullmäktige för frågor rörande den gemensamma
fattiggården, Gävle städs och Gävleborgs läns landstings s. k. lasarettsriämnd,
fullmäktige för frågor rörande Folkarbo tuberkulossjukhus, Östergötlands
läns landstings och Norrköpings stads sanatorienämnd, samt om
den avgöranderätt, som av de i Färingö epidemisjukstuga delaktiga kommunerna
för vissa fall medgivits Konungens befallningshavande i Stockholms
län.

Likartade bestämmelser hava även inryckts i det avtal, som vid Nya
Kopparbergs köpings utbrytande ur Ljusnarsbergs socken träffats angående
förvaltningen av socknens och köpingens gemensamma tillhörigheter (sjukstuga,
epidemisjukstuga, läkareboställe). Enligt detta avtal skall nämligen,

Konungens befallningshavande i Gottlands län genom utslag, som den 18 oktober 1916 fastställts
av regeringsrätten (årsboken ref. 81), utlåtit sig, att, enär ifrågavarande kommuner icke
hade gemensam kommunalförvaltning samt förty deras kommunala angelägenheter icke lagligen
kunde, på sätt som i förevarande fall skett, göras till föremål för gemensam behandling,
Konungens befallningshavande aktade skäligt nndanröja klandrade beslutet såsom icke i laga
ordning tillkommet.

313

i händelse kommunal- och köpingsstämmorna stanna i olika beslut angående
anslagsbelopp för nästföljande år, avgörandet hänskjutas till en nämnd
av delegerade, utsedd till halva antalet av kommunalstämman och halva
antalet av köpingsstämman, vilken nämnd skall äga bestämma anslagets
belopp; dock att detta ej får överskrida det högsta eller underskrida det
lägsta, som någondera kommunen för ändamålet beslutat. Till dessa delegerades
avgörande skola enligt avtalet genom samstämmiga beslut av
kommunal- och köpingsstämmorna även kunna hänskjutas andra frågor.

Huru hithörande frågor ordnats i avtalet mellan Stockholms stad
och Lidingö köping angående brobyggnad över Lilla Värtan, är i det föregående
omtalat.

Principuttalanden från olika kommuner.

Ett ej obetydligt antal kommuner hava till sina redogörelser för
bestående förhållanden inom kommunerna fogat uttalanden av principiell
innebörd angående den ifrågasatta lagstiftningen. I de flesta fall
äro emellertid dessa uttalanden avfattade i allmänt hållna ordalag och
innehålla utöver ett uttalande antingen till förmån för eller mot en lagstiftning
rörande kommunala nybildningar av ena eller andra slaget icke
några särskilda synpunkter av beskaffenhet att de ansetts böra här återgivas.
Endast för några få av de ifrågavarande uttalandena må därför
här redogöras.

Magistraten i Halmstad yttrar: >1 åtskilliga fall torde det vara
lämpligt och behövligt att kommuner, särskilt sådana, som angränsa varandra,
bilda sammanslutning för tillgodoseende av gemensamma kommunala
behov, vadan en lagstiftning, som underlättade och i vissa fall rent
av framtvingade en sådan sammanslutning, kan anses önskvärd. Halmstad
angränsas exempelvis omedelbart av ett municipalsatnhälle, där vissa kommunala
behov äro mindre väl tillgodosedda och lämpligen kunde eller
borde avhjälpas genom gemensamma anordningar. Så saknas inom detta
municipalsamhälle ett ordnat brandväsende, vilket har till följd, att stadens
brandkår måste till skydd för staden ingripa vid uppkommande eldsvådor.
Vattenledning finnes visserligen inom municipalsamhället men ej lämpad

40—163678.

314

för eldsläckning. Municipal samhället äger ej heller ett tillfredsställande
avloppssystem och kan icke utan allt för betungande kostnader åvägabringa
ett sådant utan anknytning till stadens kloakledningar. Behovet
av elektrisk energi är däremot tillgodosett. I annat fall vore en sammanslutning
även på detta område lämplig».

Ronneby stadsfullmäktiges beredningsutskott har i en till stadsfullmäktige
i anledning av kommitténs cirkulärskrivelse avlåten och av stadsfullmäktige
såsom eget yttrande åberopad skrivelse yttrat följande: »Vid

övervägande av frågan huruvida och beträffande vilka förvaltningsområden
enligt vunnen erfarenhet behov kan anses förefinnas av lagstiftning avseende
nybildningar på det kommunala området av de slag, som omförmälas
i ovannämnda cirkulär, har utskottet funnit sig bura påpeka de
svårigheter vår nuvarande lagstiftning lägger för införande av hälsovårdsstadgans
föreskrifter i stad närliggande områden samt önskvärdheten av
underlättandet att i en stad kringliggande landsbygd få gällande denna
stadga. En inkorporering av tätt befolkade samhällen omedelbart utanför
en stad tager vanligen en avsevärt lång tid och de sanitära olägenheter,
som en stad har av sådant grannskap, kunna ofta vara ganska väsentliga.
Det vore då önskligt, oro staden kunde på något verksamt sätt skydda sig
härför genom kontroll av slakterier, bagerier, mjölkförsäljningar o. d. Ett
önskemål vore också, att dylika förstadssamhällen voro underkastade bestämmelser
avsedda att förhindra eldfara för staden. Sedan lång tid har
obehag av allehanda slag vållats därigenom, att i staden gällande ordningsföreskrifter
ej kunnat tillämpas i grannsocknen. Beredningsutskottet vill
därför för stadsfullmäktige påpeka jämväl önskvärdheten av en lagstiftning,
som möjliggjorde städernas ordningsstadgas samt den särskilt för staden
gällande ordningsstadgans tillämpning även i landskommunen».

Magistraten i Karlskrona har anfört följande: »Att det år i hög
grad önskligt att genom lagstiftning bestämmes, huru förfaras skall, därest
behov uppstår av sammanslutning mellan kommuner eller delar av kommuner
för tillgodoseende av ena eller andra behovet, ävensom för det fall
att behov förefinnes för del av kommun att för sig ordna och handhava
eu eller annan kommunal angelägenhet, håller magistraten för sin de! före.
Magistraten vill härvidlag erinra om, att, på sin tid ifrågasatt inkorpore -

316

ring med Karlskrona stad av det invid stadens gräns belägna Långö municipalsamhälle
torde få anses hava strandat just på den omständigheten,
att möjlighet ej förefanns att verkställa en inkorporering eller sammanslutning
endast ifråga om vissa förvaltningsområden samt att hava särskild
förvaltning i andra avseenden, särskilt beträffande anläggande och underhåll
av gator och kloaker. 1 allmänhet torde väl kunna sägas, att just
de sistnämnda tvä förvaltningsområdena, vilka mer ån andra åro beroende
på rent lokala förhållanden, äro de, beträffande vilka, vid en sammanslutning
mellan kommuner eller delar av kommuner, behovet av gemensam
förvaltning ej framträder så särdeles starkt, medan önskvärdheten av
gemensam förvaltning däremot mera träder i dagen i fråga om sådana
kommunala behov, som hänföra sig till fattigvården, skolväsendet, allmänna
hälso- och sjukvården, anordningar för anskaffande av vatten,
elektrisk energi, gas in. m. Aven för det fall, att del av kommun för
sig handhaver en kommunal angelägenhet, torde i regel samma synpunkter
göra sig gällande*''.

Huskvarna stadsstyrelse har i sin svarsskrivelse uttalat sig på följande
sätt: »Beträffande ifrågasatta behov av lagstiftning, avseende nybildningar
på det kommunala området, synes det stadsstyrelsen lyckligast, oro
åt stadsliknande kommundelar, tillhörande landsortskommun, beredes tillfälle
att utgöra egen kommun, eller, där sig göra later, att sammanföras
med närgränsande dylikt samhälle till en från landsortskommunen skild
kommun. Omkring Huskvarna fabriksanläggningar hava, såsom bekant år,
sedan mitten av 1890-talet uppstått fyra särskilda av arbetare vid vapenfabriken
tättbebyggda samhällen, vilkas kommunala behov, liksom fabrikssamhällets
egna, icke i längden kunde tillfredsställas av de landsortskoinmuner
de tillhörde; nämligen i norr och öster å egendomarna Rosendala
och Fagerslätt i Hakarps socken, i väster å egendomen Sanna i Ljungarums
socken och i söder å egendomen Tormenås i Rogberga. socken. Av
dessa uppgick Rosen dal a-samhället tillika med Huskvarna-gårdarna år 1907
i Huskvarna köping, uti vilken året därpå Tormenås samhälle inkorporerades.
Sanna-samhället medföljde Ljungarums socken, då denna inkorporerades
av Jönköpings stad. Samhället Fagerslätt däremot, beläget på
höjdplatån utmed Huskvarna stads östra gräns, tillhör fortfarande Hakarps

316

socken och utgör, jämte det något äldre samhället Fageräng samt ett dussin
»egna hem» å angränsande del av Hakarps säteri, nu ett samhälle om
ett 40-tal väl bebyggda och uppodlade fastigheter med omkring 300 innevånare
på en areal av omkring 25 har, som genom gator och vägar ändamålsenligt
indelats i lättåtkomliga byggnadstomter. Den lämpliga byggnadsterrängen
och jordens goda beskaffenhet i förening med innevånarnes
goda arbetsförtjänster giva anledning förutsätta, att samhället kommer att
än betydligt tillväxa och dess kommunala behov än hastigare stegras.
Detta samhälle utgör då ett exempel därpå, att icke alltid ett stadsliknande
samhälle i omedelbart grannskap intill stad eller köping blir med
denna sammanslaget till en kommun, oaktat dess intressegemenskap måste
antagas vara starkare med grannkommunen än med landsortskommunen,
vilken det tillhör. Otvivelaktigt skulle det, icke blott ur samhällssynpunkt,
utan även i längden för den enskildes ekonomi ställa sig fördelaktigt, om
den ifrågavarande kommundelen kunde för eu med staden överenskommen
moderat ersättning komma i åtnjutande av de förmåner, som staden skulle
kunna erbjuda genom sina av sakkunniga medlemmar bildade organ för
handhavande av de för stad gällande stadgar. Så skulle stadens ordningsoch
sundhetspolis, brandkår, läkare, barnmorskor och sjukhus kunna anlitas
av kommundelen, elektrisk belysning erhållas, och stadens gatu- och
vägstyrelse samt stadsingenjör kunna påräknas för planläggande och utförande
av utav kommundelen därinom bekostade arbeten av dithörande
slag. Genom eu sådan förbindelse med staden skulle kommundelen kunna
undgå municipalsamhällets dubbelbeskattning samt få sina kommunala behov
bättre och billigare tillgodosedda, vårföre väl kan tänkas, att en så
situerad stadsliknande kommundel kunde hava fördel av en lag, som gåve
den befogenhet att efter vederbörande myndighets medgivande å laglig
stämma besluta dylik förening med staden, fastställa stat och giltig utdebitering
inom kommundelen för ändamålet ifråga samt med landsortskommunen
överenskomma om en i tillämpliga delar skälig befrielse från
kommunalutskylder till denna. Befrielse från utskylder till landsortskommunen
för de kommunala behov, som fyllas av staden, torde emellertid
icke kunna medföra någon egentlig skatteminskning till landsortskommunen,
innan överenskommelsen med staden jämväl inbegriper fyllandet

317

av de behov, som hänföra sig till fattigvård och skol väsende eller åtminstone
ettdera av dessa».

Kommunalnämnden för Sötierbärke socken i Kopparbergs län yttrar:
»Med den stora utsträckning i fråga om rättighet att bevilja anslag och
understödja företag, som är kommunal-, kyrko- och vägstämrna given,
särskilt om framställning kommer från någon s. k. förening, torde väl
knappast något försök till kommunal sammanslutning ha strandat på den
grund att lagen antingen icke tillräckligt befordrat företaget eller lagt hinder
i vägen för detsamma. Något behov av omfrågade lagstiftning har nämnden
alltså icke erfarit».

318

Förslag

till

Lag om kommunalförbund.

Den föreslagna lagstiftningens behövlighet.

Något förbud för kommuner att förena sig om gemensamma åtgärder
för tillgodoseende av gemensamma intressen tinnes icke i nuvarande
lagstiftning, men de organisatoriska bestämmelserna angående kommunalförvaltningen
äro i många avseenden av den beskaffenhet, att de i och
för sig utesluta möjligheten av dylik gemensamhet. I åtskilliga specialförfattningar
angående kommunala förhållanden förutsåttes däremot, såsom
delvis redan ovan närmare utvecklats, att föreningar kommuner emellan
för angivna uppgifters handhavande böra under vissa omständigheter komma
till stånd.1 Några regler för ordnandet av dessa föreningar mellan kommuner
(skoldistrikt) hava emellertid icke i författningarna meddelats. Ej
heller i förordningarna angående kommunalstyrelse finnas några föreskrifter
angående sammanslutningar mellan kommuner för enstaka uppgifter. Att
denna fråga under förarbetena till kommunalförordningarna icke varit alldeles
obeaktad, framgår emellertid av de stadganden »om sammansatta
kommunalsamhällen», vilka innehållas i det av justitieborgmästaren Stolpe

1 Ex. 6 § i fattigvårdsförordningen, 41 § i läkarinstruktionen, 7 § i 1853 års —
numera upphävda — reglemente för skyddskoppympningen, 1 § i lagen angående fjärdingsmansbestyrets
utgörande, kungl. brevet den 10 juli 1894 till medicinalstyrelsen angående
sjukstugor för kolerasjuka; jämför kungl. kungörelsen angående anslag till högre folkskolor,
enligt vars 1 § statsunderstöd må utgå till högre folkskolor, »som för ett eller gemensamt
för flera skoldistrikt inrättas».

reservationsvis avgivna förslag, som åtföljde 1859 års kommittébetänkande
med förslag till ny kommunallagstiftning. Dennes synpunkter på ifrågavarande
spörsmål vunno emellertid icke beaktande vid det slutliga utarbetandet
av kommunalförordningarna, och dessas stadgande!! hava erhållit
sådant innehåll, att det svårligen är möjligt att, utan att i större eller
mindre mån göra avsteg från dem, i kommunal ordning vidtaga anordningar
med här avsett ändamål. De åtgärder i sådant hänseende, som det
oaktat i många fall förekommit, enligt vad den bär förut lämnade redogörelsen
angående förefintliga sammanslutningar kommuner emellan giver
vid handen, hava för den skull, med avseende å lagenligheten, ofta nog
varit, av särdeles omtvistlig beskaffenhet, liksom de även, såsom följd därav,
varit i saknad av erforderlig effektivitet. 1 sistberörda hänseende hava
särskilt svårigheterna att sammanhålla en förening, som kommit till stånd,
att träffa avgörande vid skiljaktiga meningar samt att åstadkomma bindande
regler angående ändring eller avveckling av dylik förening varit
framträdande.

Ej minst nu antydda svårigheter hava varit anledning till, att kommunerna
ofta föredragit att, för åvägabringande av den önskade gemenskapen,
använda sig av rent privaträttsliga rättsformer, såsom aktiebolag
eller ekonomiska föreningar eller, i mera enkla fall, endast kontrakt, varigenom
eu kommun till annan upplåtit viss nyttjanderätt. Tydligtvis bör det
icke ifrågakomma att söka hindra kommunerna från användande av bär berörda
utvägar för tillgodoseende av gemensamma uppgifter. Vad särskilt,
angår bolags- och föreningsformerna synas dessa under vissa omständigheter
erbjuda mycken fördel, ej minst därutinnan, att de medgiva eu ofta
gagnelig samverkan mellan privat och kommunalt intresse och kapital.
A andra sidan föranleder aktiebolaget svårigheter med avseende å anordnandet
av deri kommunala kontrollen och hindrandet av att obehöriga
privata inflytelser göra sig gällande. Dessutom är över huvud taget
den anmärkning att göra, i fråga om såväl aktiebolag som föreningar,
att den angående dem givna lagstiftningen innehåller många bestämmelser
för tryggande av det allmännas kontroll och tillsyn, vilka för kommunernas
del äro hinderliga och så mycket mindre erforderliga, som de
kommunala åtgärderna i annan och lämpligare ordning äro underställda

320

i §

Kommunalförbund.
s ändamål.

offentlig tillsyn. Där, med hänsyn till nu anmärkta olägenheter, kommuner,
som önska gemenskap angående vårdandet av viss uppgift, föredraga
att välja den ovan anmärkta formen, att den ena kommunen ensam åtager
sig driften av det kommunala företag, varom fråga är, och mot ersättning
lämnar den andra kommunen rätt att i viss omfattning draga nytta av
detsamma, visar sig svårighet att bereda den sistnämnda kommunen delaktighet
i bestämmanderätten och förvaltningen av företaget.

Kommittén håller således före, att behov föreligger av en lagstiftning,
varigenom befogenheten för kommunerna att i kommunal ordning sluta
föreningar för gemensamma uppgifters handhavande samt de kommunala
formerna för och följderna av sådan förening varda reglerade. Det av
kommittén utarbetade förslaget till »lag om kommunalförbund» avser att
söka fylla detta behov.

Kommunalförbunds ändamål och medlemmar.

1 förslaget till 1 § har såsom kommunalförbunds ändamål angivits
»handhavande av kommunal förvaltningsuppgift*. Någon detaljering av ändamålsbeteckningen
har kommittén icke ansett erforderlig eller lämplig.
Emellertid finnas naturligen vissa begränsningar i kommuns befogenhet
att åt kommunalförbund överlåta vården av kommunal angelägenhet, sådan
denna befogenhet enligt den av kommittén föreslagna lagstiftningen
bör fattas.

Till en början må framhållas såsom självfallet, att samhälle icke må
ansluta sig till kommunalförbund, som avser att vårda annan uppgift än
sådan, som samhället självt är behörigt att omhänderhava. Ett municipalsamhälle,
självt ej berättigat att taga befattning med fattigvård, må icke
ingå i kommunalförbund, vars uppgift är handhavande av en fattigvårdsinrättning,
lika litet som en sådan specialkommun för fattigvården, som av
kommittén föreslås, d. v. s. ett fattigvårdssamhälle, bestående av flera
kommuner på landet,1 må ingå i kommunalförbund för vårdande av annan
uppgift ån som är till fattigvård hänlörlig.

- Angående kommitténs förslag till dylik kommnnbildning se sid. 486 och följande.

321

Kommittén har icke avsett, att den föreslagna lagstiftningen skulle
giva anledning till rubbning av gäldande stadganden, som reglera kommunernas
förpliktelser och befogenheter gentemot det allmänna såväl som
mot kommunmedlemmarna. Någon ändring av berörda slags stadganden
sätter kommittén således icke ifråga. Härav följer eu betydelsefull begränsning
av kommunernas befogenhet att åt kommunalförbund överlåta
samhälleliga uppgifters handhavande. Först och främst kan det uppenbarligen
icke ifrågakomma, att samtliga en kommuns uppgifter må åt
kommunalförbund överlåtas. Att så icke bör ske, anser kommittén även
av andra skäl riktigt. Det rätta tillvägagåendct för sådant syfte bör tydligtvis
vara, att kommunerna förenas att bilda en enda kommun. Den av
kommittén avsedda begränsningen innebär emellertid, att befogenheten att
överlåta till kommunalförbund vårdnaden om samhälleliga uppgifter blir
över huvud taget inskränkt till att omfatta endast förvalta ngsangelägenheter
i detta ords trängre mening. Det är åt denna princip kommittén
velat i själva förbundslagen giva uttryck, då kommittén angivit såsom
kommunalförbunds ändamål icke »vårdande av gemensamma ordnings- och
hushållningsangelägenheter», såsom i kommunalförordningarna kommunens
ändamål blivit uttryckt, utan endast »handhavande av kommunal förvaltningsuppgift».

Sådan lagstiftningen av kommittén föreslås, kan således icke kommun
genom att ansluta sig till kommunalförbund befria sig från någon av de
offentliga förpliktelser, som enligt lag eller allmänna författningar åligga
kommunen. Ej heller kan genom sådan anordning någon av de befogenheter
gentemot kommunens medlemmar och även i vissa fall mot kommunen
själv, vilka lagligen icke tillkomma annan än vissa kommunala organ, betagas
dessa organ, vare sig helt och hållet eller delvis eller i visst avseende,
liksom icke heller sådana befogenheter kunna tilläggas kommunalförbund
eller något dess organ. Då en kommun för tillgodoseende av viss uppgift
ansluter sig till kommunalförbund, överflyttas följaktligen icke någon av
dess berörda förpliktelser och befogenheter från kommunen till förbundet.
Kommunen behåller fortfarande dessa kvar utan lindring och använder sig
genom förbundsbildningen endast av en särskild utväg att på lämpligt befunnet
sätt handhava uppgiften, vare sig kommunen är förpliktad att om

41—153878.

322

densamma hava vårdnad eller icke. Skulle kommunalförbundet finnas
icke motsvara sitt syfte, är kommunen nödsakad anlita annan utväg, i
stället för eller tillika med förbundet, för att tillgodose uppgift, till
vars vårdnad kommunen är lagligen förpliktad. Enligt kommitténs förslag
till lagstiftning må således genom kommunalförbund tillgodoses dels sådana
uppgifter, vilka kommun, som ansluter sig till förbundet, icke kan anses
vara" Lagligen skyldig att vårda, samt dels sådana uppgifter, som kommun
visserligen är lagligen pliktig att tillgodose men med rätt att för ändamålet
välja det slag av anordning, som anses bäst föra till målet.

Sådana förvaltningsuppgifter som exempelvis inrättande och drivande
för flera samhällens gemensamma räkning av gasverk, vattenledningsveik
eller kloakverk torde i allmänhet vara väl lämpade för tillgodoseende
genom kommunalförbund. Emellertid följer av vad ovan framhållits, att,
därest icke föreskrifterna i ordningsstadgan för rikets städer och hälsovårdsstadgan
för riket varda underkastade ändringar, vilket kommittén icke
ifrågasätter, vederbörande kommuns av nämnda författningar härledda förpliktelser
och befogenheter med avseende å ordningen å gata, tdlhandahållande
av vatten och undanskaffande av orenlighet icke varda i någon
mån ändrade genom kommunens anslutning till kommunalförbund med
uppgifter av nämnda slag. Skulle den kommunala tillsynsmyndigheten
(magistraten, hälsovårdsnämnden, kommunalnämnden eller Konungens beta
llningshavande) finna, att kommun,alförbundets åtgöranden för de nämnda
uppgifternas vårdande inom vederbörande kommun icke motsvara de krav,
som lagligen böra ställas på donna kommun, är det icke mot förbundet utan
mot kommunen, som berörda myndighet har att vända sig. Och skulle
kommunalförbundet visa sig sakna förmåga eller vilja att vidtaga de åtgärder,
som krävas, måste kommunen, oaktat den tillhör förbundet, draga
försorg om, att de erforderliga åtgärderna varda vidtagna. Skulle for
driften af det åt förbundet överlämnade företaget erfordras särskilda med
straff- och vitespåföljder förstärkta kommunalstadgar av beskaffenhet, som i
förordningarna om kommunalstyrelse, ordningsstadgan lör rikets städer och
hälsovårdsstadgan för riket omförmäles, är det vederbörande kommuner
själva, men icke förbundet, som hava att besluta om och handhava tilllämpningen
av sådana stadgar.

323

Förena sig kommuner i ett förbund för handhavande av gemensam
fattigvårdsåtgärd, komma derigenom, i enlighet med det sagda, de lagenliga
förpliktelser, som åligga eu var av kommunerna gentemot de till
kommunen hörande fattiga, icke att förringas, lika litet som dessa9 lagstadgade
hemortsrätt kan genom sådan anordning varda påverkad.

Varder kommunalförbund bildat för sådan uppgift som betryggande
av brandsäkerhet och eldsläckning, övertager icke förbundet kommunernas
behörighet att i en brandordning ålägga invånarna kommunala
förpliktelser, och ej heller i övrigt varda vare sig kommunernas förpliktelser
eller de kommunala myndigheternas befogenheter med avseende å
brandväsendet överflyttade från kommunerna till förbundet. Detta utesluter
tydligtvis icke, att i fråga om brandväsendet finnas betydande uppgifter,
vilka böra lämpligen kunna vårdas genom kommuners sammanslutande
till förbund (hållande av eldsläckningsmateriel och brandmanskap
för kommuners gemensamma räkning).

Av vad ovan sagts följer jämväl, att de lagstadgade befogenheter
och åligganden, som tillkomma kommuns byggnadsnämnd, liksom över
huvud taget kommuns rättigheter och skyldigheter enligt byggnadsstadgan
för rikets städer och stadsplanelagstiftningen icke kunna överflyttas till
kommunalförbund eller något dess förvaltningsorgan. Nämnas må, att, då
i preussiska kommunalförbundslagstifmingen intagits särskilt stadgande
därom, att kommuner må äga befogenhet att sammansluta sig i kommunalförbund
även för genomförande av stadsplan, denna bestämmelse givetvis
nödvändiggjort även särskild föreskrift därom, att i sådant fall de kommunerna
med avseende å stadsplan tillkommande rättigheter och förpliktelser
(rättighet att inlösa mark, att utfärda byggnadsbestämmelser och att
fordra ersättning för gatuläggningskostnad samt skyldighet att inlösa mark)
övergå från kommunerna till förbundet.

De samhällen, som enligt kommitténs förslag äga att sammansluta Kommunalas
till kommunalförbund, äro i första rummet de egentliga primärkom- JedleTmar.
munerna, landskommuner, städer och köpingar. Ehuru av kommuns rätt
att i egenskap av fattigvårdssamhälle ingå i kommunalförbund torde böra
följa, att samma rätt tillkommer även de av kommittén föreslagna special -

824

kommunerna för fattigvård: fattigvårdssamhallen, som bestå av flera kommuner,
har i tydlighetens intresse uttryckligt stadgande därom intagits.
Jämväl municipalsarnhällena, vilka liksom de nämnda fattigvårdssamhällena
äro specialkommuner för vissa kommunala angelägenheters vårdande, hava
ansetts böra äga befogenhet att ingå i kommunalförbund.

Av kommuner av högre ordning har kommittén ansett endast landstingskommunerna
böra höra under den föreslagna lagstiftningen. För
tingslagets kommunala angelägenheter synes något behov av lagstiftningen
näppeligen föreligga, även för den händelse till varandra gränsande tingslag
skulle finna lämpligt förena sig om tingshus eller häkte. Mera tveksamt
har det synts, huru i detta hänseende borde förfaras vidkommande de nuvarande
väghållningsdistrikten. Ej minst med hänsyn till det av väglagstiftningskommissionen
framlagda förslag angående ändrad ordning för
väghållningsbesvärets utgörande har kommittén emellertid ansett sig icke
böra föreslå de nuvarande väghållningsdistriktens inrymmande under koinmunalförbundslagstiftningen.

Slutligen må redan i detta sammanhang framhållas, att kommittén,
på sätt av° förslaget till 33 § framgår, anser, att jämväl vissa kyrkliga
kommuner, nämligen skoldistrikten, böra äga befogenhet att för tillgodoseende
av folkskolans angelägenheter ingå i förbund i enlighet med här
ifrågavarande lag. I

I fråga om primärkommunerna och de med dem jämförliga specialkommunerna
för tillämpning av fattigvårdsförordningen och stadsstadgorna
bör enligt kommitténs mening icke ifrågasättas annan inskränkning i deras
befogenhet att med varandra ingå förbund än som av varje särskilt samhälles
ändamålsbegränsning må föranledas. Någon anledning synes icke
förefinnas att beträffande nämnda samhällen uppställa fordran, att endast
samhällen av sinsemellan samma slag må finnas i ett förbund. Måhända
kan det förefalla tveksamt, huruvida förbundsbildning mellan municipalsamhälle
och kommun, inom vars område municipalsamhället är beläget, borde
tillstädjas. Kommittén antager, att behov av sådan förbundsbildning sällan
kommer att visa sig, men finner icke anledning, att i lag stadgas förbud
mot densamma. Beträffande förbund, i vilket landstingskommun skall

325

vara medlem, har kommittén däremot ansett det riktigt, att den begränsning
stadgas, att dylikt förbund må ingås endast mellan landstingskommuner
inbördes eller mellan landstingskommuner och stad. Sådana kommuner
som å ena sidan landstingskommunen och å andra sidan landskommun
eller munh ipalsamhälle torde nämligen vara alltför heterogena enheter,
för att sammanslutningar mellan dem böra ifrågasättas. Av städerna torde
visserligen, vilket jämväl erfarenheten bestyrker, de städer, som icke deltaga
i landsting, närmast vara lämpade för deltagande i förbund med
landstingskommunen (exempelvis för inrättande av sjukvårdsanstalt, som i
lasarettsstadgan avses). Emellertid synes även beträffande de övriga
städerna kunna under vissa omständigheter framträda behov av förbund
mellan landstingskommun och sådana städer. Kommittén vill i sådant
avseende hava erinrat om, att flerestädes landstingskommunerna tagit hand
om tuberkulos- och epidemisjukvård inom länet och i sammanhang därmed,
med stöd av 47 § 3 mom. landstingsförordningen, befriat vissa av landstingskommunens
städer, vilka själva träffat anstalter för sådan sjukvård,
från bidrag till landstingskommunens åtgärder för enahanda ändamål.1
Där nämnda angelägenheter blivit på dylikt sätt ordnade, synes under vissa
förhållanden den anordning kunna vara lämplig, att landstinget sluter förbund
med en eller flera av ifrågavarande städer med ändamål att inrätta och
underhålla gemensam sjukvård. Anmärkas må dock, att regeringsrätten i
fall, där till dess prövning hänskjutits frågan om landstings befogenhet att
på nyssnämnda sätt tillämpa omförmälda stadgande i landstingsförordningen,
varit av den mening, att sådan anordning icke vore överensstämmande med
nämnda förordnings grunder (se Regeringsrättens årsbok 1911 ref. 54 och
1914 ref. 11). Tillika bör härvid nämnas, att det av särskilda kommitterade
år 1915 framlagda förslaget till epidemistadga utgår från, att sådan
differentiering av landstingsområdet, som här avses, bör komma till stånd.
Enligt detta förslag skola nämligen å ena sidan den till ett landstingsområde
hörande landsbygd och å andra sidan varje stad för sig, oavsett att 1

1 Så hava exempelvis vederbörande landstingskommuner omhändertagit epidemisjukvården
i Södermanlands och Östergöilands lön, och hava i samband därmed i förstnämnda
län Nyköping och Eskilstuna och i det senare länet Linköping av angivna grund befriats
från deltagande i kostnaden för respektive landstings åtgärder i avseende å denna sjukvård.

326

io §§.

den deltager i landsting, utgöra distrikt för ordnande av epidemisjukvården.

Redan vad kommittén anfört angående kommunalförbunds uppgifter
giver vid handen, att kommittén icke funnit det böra medgivas, att endast
del av kommun ingår såsom medlem av kommunalförbund. Visserligen
torde det understundom förekomma, att intressegemenskap finnes mellan
ett visst område av en kommun och en angränsande kommun eller del
av denna, och att det med hänsyn därtill kunde anses önskligt, att
möjlighet bereddes de ifrågavarande områdena att på något sått sammansluta
sig till de gemensamma intressenas tillgodoseende. Där dessa intressen
äro av beskaffenhet att lagligen kunna föranleda till bildande av

municipalsamhälle, torde genom sådan anordning det föreliggande behovet i
allmänhet kunna avhjälpas. I andra fall torde, därest, på sätt kommittén
föreslår, den kommunala indelningen varder frigjord från beroendet av
sockenindelningen, syftemålet kunna vinnas medelst ändring i kommunindelningen,
eventuellt i sammanhang med bildande av kommunalförbund
mellan de nya kommunerna för gemensamt vårdande av en eller annan
angelägenhet. över huvud taget synes det kommittén som om de utvägar,
vilka kommittén genom sina olika förslag anvisat, borde vara tillräckliga
för att tillfredsställa alla verkligt avsevärda behov för kommunala områden
av varjehanda slag att var för sig eller tillsammans handhava sina gemensamma
intressen.

Kommittén vill slutligen hava påpekat, att det icke ansetts nödigt
eller lämpligt att öppna möjlighet för kommunalförbund att i sin ordning
ingå såsom medlem i annat sådant förbund.

Om kommunalförbunds organisation.

Kommunalförbundet, sådant kommittén avsett detsamma, är att anse
såsom en specialkommun, således såsom en kommunal enhet med självständig
ställning gentemot såväl de till förbundet hörande kommunerna som
tredje man. Juridiskt sett är förbundet ett självständigt rättssubjekt, en
juridisk person. Eu följd härav är, att kommunalförbund bör hava egen,
från de till detsamma anslutna kommunerna skild ekonomi och förvalt -

827

ning. Ett blott samarbete mellan kommuner för något visst syfte, exempelvis
det som uppkommer därigenom, att en kommun, efter avtal, mot
ersättning eller på andra villkor lämnar annan kommun tillgång till viss
kommunal anstalt, såsom skola, fattiggård eller sjukhus, faller således helt
och hållet utom ramen för ifrågavarande lagstiftning. Ett dylikt samarbete
regleras av det därom upprättade kontraktet och bedömes efter vanliga
civilrättsliga regler.

• 1 betraktande av de till såväl beskaffenhet som betydelse vitt skilda

slag av intressen, som kunna ifrågakomma att tillgodoses genom kommunalförbund,
har det synts riktigt, att lagstiftningen bereder största
möjliga frihet att, med iakttagande av sådana stadgande^ som böra anses
konstitutiva, organisera förbundet på det för förbundsuppgiftens vårdande
lämpligaste sättet. På samma gång kommittén i den föreslagna lagen upptagit
stadganden, varigenom de allmänna grunderna för kommunalförbunds
organisation fastställas, föreslår således kommittén, att det närmare utformandet
av denna skall för varje särskilt fall ske genom eu för förbundet
antagen statut, en förbundsordning, vilken skall innehålla föreskrifter
angående alla sådana frågor, som i varje kommunalförbund, jämlikt de
allmänna stådgandena i lagen, måste vara reglerade, samt därutöver må upptaga
bestämmelser jämväl i andra avseenden.

Att kommunalförbund i sin egenskap av specialkommun med självständig
rättskapacitet bör äga att förvärva tillgångar och ådraga sig förpliktelser,
är uppenbart. Då det gäller att närmare angiva reglerna för
kommunalförbundets ekonomiska underlag, framställa sig emellertid åtskilliga
spörsmål, som kunna lösas på olika sätt.

Först uppstår frågan, i vilken ordning medel skola uppbringas till
täckande av ej mindre anskaffningskostnaden för den egendom, fast eller
lös, som i allmänhet lärer erfordras såsom underlag för förbundets blivande
verksamhet, än även förbundets löpande utgifter, i den män dess tillgångar
och inkomster icke äro tillräckliga. Vidkommande den egentliga anläggningskostnaden
torde särskilt avtal därom böra träffas redan vid själva
forbundsbildnirigen. Vad angår medel, som under förbundsverksamhetens
fortgång erfordras till bestridande av uppkommande utgifter, så synes

Kommunal förbunds ekonomi.

328

annat icke böra ifrågasättas, än att kommunalförbund bör, liksom andra
kommunala enheter, vara behörigt att medelst uttaxering anskaffa erforderliga
medel. Denna uttaxering kan tänkas ordnad så, att förbundet direkt
på de beskattningsobjekt, som de särskilda förbundsmedlemmarna hysa inom
sig, utdebiterar de medel, som krävas. Dylik anordning synes emellertid,
oavsett den olägenhet att den skulle fordra särskild administration inom
förbundet för debitering och uppbörd, vara föga överensstämmande med
kommunalförbundets ställning såsom en sammanslutning av kommunerna
själva, icke av dessas medlemmar, vilka i och för sig icke stå i något förhållande
till förbundet. Den från alla synpunkter bästa och rikligaste lösningen
av förevarande spörsmål synes för den skull vara, att uttaxeringen av
de tillskott, som förbundet kräver, sker på förbundets medlemmar, de till
förbundet hörande kommunerna, och att det blir dessas egen sak att var
för sig anskaffa det på vederbörande kommun debiterade bidraget, vare sig
genom dettas upptagande i den kommunala utgiftsstaten eller på annat
lämpligt befunnet sätt.

Eu annan fråga är, huruvida kommunalförbund bör medgivas obegränsad
befogenhet att av medlemmarna uttaga bidrag till förbundsverksamhetens
bedrivande eller om denna befogenhet alltid bör genom i förbundsavtalet
upptaget stadgande begränsas. Därest åt lagstiftningen gåves
den utsträckning, att kommun kunde äga att befria sig från kommunen
lagligen åliggande förpliktelser genom dessas överflyttande till kommunalförbund,
skulle det näppeligen kunna undgås att medgiva kommunalförbund
uttaxeringsbe fogen het utan begränsning. I annat fall skulle sådan
situation kunna tänkas inträda, att kommun, som genom att ingå i kommunalförbund
befriat sig från förpliktelse mot det allmänna, skulle kunna
genom att vägra förbundet tillräckligt anslag sätta detta ur stånd att i
sin ordning fullgöra samma förpliktelse. Såsom redan erinrats, har kommittén
icke avsett så vidsträckt innebörd av kommuns kompetens att på
förbund överflytta vårdnad av kommunala uppgifter. Ej heller innehåller,
såsom längre fram kommer att utvecklas, kommitténs lagförslag annan
ordning för förbundsbiklning än frivillig överenskommelse mellan de samhällen,
som skola utgöra förbundets medlemmar. Under sådana förhållanden
finnes icke hinder att stadga, att förbunds befogenhet att av

329

förbundsinedlemmarna uttaga bidrag till sin verksamhets bedrivande alltid
skall vara begränsad. Enligt kommitténs mening bör det vara gagneligt,
att sådant stadgande intages i lagen. Därmed varder bestämt angivet
huru förhållandet mellan förbundet och dess medlemmar bör i ekonomiskt
avseende vara gestaltat. Dessutom synes det antagligt, att genom
dylik föreskrifts intagande i själva lagen kommunerna skola känna mindre
betänksamhet, än måhända eljest skulle vara fallet, mot att inskränka
sin självbestämmanderätt genom att överlåta handhavandet av vissa av
sina uppgifter till kommunalförbund. Skall, på sätt kommittén således
föreslår, förbunds befogenhet att av sina medlemmar utkräva bidrag alltid
vara begränsad, följer givetvis därav icke, att förbundet under alla
förhållanden måste bliva i saknad av bidrag, som finnas erforderliga
utöver den i förbund sord ni ngen bestämda gränsen. Följden av dylik
begränsning blir däremot, att kommunalförbundet varder beroende av
vederbörande kommuns särskilda medgivande för erhållande av bidrag, som
överskrider den fastställda gränsen. Vägran att lämna sådant medfåvande
kan uppenbarligen leda till, att förbundet blir ur stånd att fortsätta
sin verksamhet och att förutsättning för dess upplösning inträder.

Med iakttagande av nu angivna principer böra enligt kommitténs
mening i varje särskilt fall grunderna för kommunalförbundets ekonomi
regleras genom bestämmelser i förbundsordningen. Dessa, grundläggande
föreskrifter böra avse dels det primära ordnandet av förbund sverksamheten,
dels det fortsatta bedrivandet av densamma, dels ock förbundets
upplösning.

I förbundsordningen skola således enligt kommitténs förslag först
och främst intagas bestämmelser angående grunder för och begränsning
av medlems skyldighet att tillhandahålla medel för förbundsverksamhetens
ordnande och fortsatta bedrivande. Att ens exempelvis angiva sådana
grunder har kommittén icke funnit nödigt. Den av kommittén lämnade
redogöielsen angående förefintliga sammanslutningar mellan kommuner
giver vid handen, att en mängd av olika grunder och kombinationer
därav kunna ifrågakomma till användning. De vanligaste torde vara sådana,
som hänföra sk till kommunernas folkmängd eller bevillningssummor.
Men jämväl många andra grunder hava visat, sig lämpliga, såsom i fattig 42—153678.

330

vårdsförbund eller skolfövbund understödstagarnas eller skolbarnens antal
från varje kommun, i förbund för hållande av gemensam tjänsteman såsom
läkare eller barnmorska antalet förrättningar in. in.

Något avsevärt behov av lånerätt torde i allmänhet icke föreligga för
kommunalförbund. Vidkommande vissa förbundsuppgifter, såsom exempelvis
hållande av gemensam tjänsteman, är sådan rätt i regel icke behövlig.
I fråga om andra uppgifter, då för förbundsverksainhetens ordnande
eller fortsatta drift belopp av större betydenhet måste anskaffas
genom lån, torde det merendels vara mest lämpligt, att förbundsmedlemmarna
själva draga försorg därom. 1 vissa fall, såsom exempelvis då det
gäller anläggande eller utvidgande av ett kommunalindustriellt företag,
kan det dock stundom befinnas mera opportunt, att lånet upptages av
förbundet självt. Och för driften av företag av sistnämnda slag erfordras
givetvis, att förbundet förfogar över eu ständig kredit av viss storlek för
bestridande av löpande utgifter. Med hänsyn härtill låter det sig icke
göra att genom generellt förbud i lagen betaga kommunalförbund all lånerätt.
Liksom kommittén ansett nödigt, att gränsen för kommunalförbunds
befogenhet att uttaga bidrag av sina medlemmar skall vara i förbundsordningen
angiven, förmenar kommittén, att förbundsordningen bör innehålla
enahanda slags restriktion i fråga om lånerätten, där sådan skall
vara förbundet medgiven. Dylik restriktion är från förbundsmedlemmarnas
synpunkt så mycket mera behövlig som, enligt kommitténs förslag, medlemmarna
skola, på sätt längre fram närmare utvecklas, vara i sista haud
ansvariga för förbundets förbindelser.

Förbundsordningen skall, enligt kommitténs förslag, vidare innehålla
bestämmelser om medlemmarnas andelar i förbundets tillgångar och
fördelningen mellan dem av vinst å förbundets verksamhet. Merendels
torde grunderna för denna delaktighet böra överensstämma med grunderna
för medlemmarnas skyldighet att tillhandahålla medel för förbundsverksamhetens
ordnande och drift. Dock kunna särskilda omständigheter,
exempelvis viss medlems åtagande av arbetsprestationer, föranleda avvikelse.
1 den mån bestämmelser i andra avseenden finnas erforderliga för ordnandet
av de ekonomiska förhållandena mellan förbundet och dess med -

lemmar under förbundets verksamhetstid, böra j <1 in väl dessa bestämmelser
intagas i förbundsordningen.

Slutligen skall förbundsordningen innehålla bestämmelser om uppgörelse,
som må erfordras i anledning av medlems utträde ur förbundet,
samt om skifte av förbundets behallna tillgångar, där sådant skifte vid
förbundets upplösning skall äga rum.

Av kommitténs redogörelse angående förefintliga sammanslutningar
mellan kommuner inhämtas, att flerstädes, där sådan sammanslutning för
visst ändamål skett, den anordning i strid mot gällande kommunallagstiftning
tillämpas, att beslut i föreningens angelägenheter fattas å samfällt
sammanträde med kommunernas röstberättigade medlemmar. En dylik
anordning för beslutanderättens utövande överensstämmer uppenbarligen
icke med karaktären av sådant förbund, som med kommitténs förslag avses,
och synes så mycket mindre böra legaliseras som därigenom en i förbundet
deltagande mindre kommuns behöriga medinflytande skulle äventyras.

Jämväl framgår av berörda redogörelse, att stundom så förfares, att
beslut rörande föreningens angelägenheter fattas av de särskilda kommunernas
beslutande organ vart för sig och att, där dessa i någon fråga
stanna i olika beslut samt försök till sammanjämkning icke lyckas, frågans
avgörande hänskjutes till för ändamålet utsedd skiljenämnd. I ett fall har
dylik anordning upptagits i lagstiftningen, nämligen i 1889 års lag angående
dövstumundervisningen.

Även om icke hinder bör vara att i förbundsordningen anvisa utväg
av sistberörda slag för avgörande av frågor, vilka sträcka sig utanför
den normala förbundsförvaltningen, kan sådan anordning givetvis icke vara
tillfyllest.

För förvaltningen av kommunalförbund bör enligt kommitténs mening
finnas ett särskilt organ med uppgift att handhava vårdnaden av
förbundets angelägenheter och företräda förbundet gentemot såväl de till
förbundet anslutna kommunerna som tredje man. Detta organ bör, åtminstone
till väsentlig del, utgöras av en vald representation, däri de
särskilda förbundsmedlemmarna var för sig insätta sina representanter.

Förbund»-

direktionen

332

Vid utformandet av denna representations ställning i förhållande till
förbundsmedleinmarna kunna tvänne linjer följas, linjer, vilka hänföra sig
till den i kommunallagstiftningen framhållna skillnaden mellan å ena sidan
kommunens beslutande myndighet samt å den andra de inför denna ansvariga
förvaltningsorganen.

Åt förbundsrepresentationen kan förlänas en fullt självständig ställning
i förhållande till förbundsmedleinmarna. Den erhåller då karaktär
av förbundsfullmäktige, vilka med avseende å förbundsangelägenheternas
vårdande icke äro ansvariga gentemot de till förbundet anslutna kommunerna,
utan själva låta revidera förbundets räkenskaper och förvaltning
samt bevilja eller vägra ansvarsfrihet. En sådan anordning förutsätter
uppenbarligen, att fullmäktige icke själva handhava den egentliga förvaltningen,
utan att för sådant ändamål finnas särskilda organ. Med här
avsedda anordning kommer förbundsmed lemmarnas inflytande på skötseln
av förbundsangelägenheterna att under vanliga förhållanden vara inskränkt
till val av fullmäktige.

Men för förbundsrepresentationen kan även tänkas en ställning, som
principiellt är mindre självständig, så att representationen är ansvarig för
sin förvaltning gentemot förbundsmedleinmarna. Förbundsrepresentationen
får därmed mera karaktären av en förvaltande styrelse. Denna styrelses
beslutanderätt måste dock vara ganska vidsträckt och praktiskt taget omfatta
allt, som rör förbundets löpande förvaltning, således även fastställande
av förbundets utgifts- och inkomststat. Endast härigenom kan
förbundsverksamhetens ostörda fortgång trvggas och sådana konflikter
undvikas, som kunna uppkomma, om förbundsverksamheten regelmässigt
skulle vara i större eller mindre °;rad beroende av sammanstämmande beslut
av förbundsmedleinmarna. Åt förbundsstyrelsen bör alltså uppdragas
beslutanderätt i väsentligen samma omfattning som åt fullmäktige, och
skillnaden mellan fullmäktige och styrelse kommer att framträda allenast
i fråga om redovisningen och prövningen av ansvaret för förvaltningen.
Ordnas förbundsrepresentationen såsom en styrelse, måste nämligen
revisionen av förbundets räkenskaper och förvaltning verkställas av revisorer,
utsedda direkt av de till förbundet hörande kommunerna, samt frågan
om ansvarsfrihet för förvaltningen prövas och avgöras av kommunerna.

333

Redan den omständigheten, att den åtskillnad mellan beslut oeh förvaltning,
som innerst utgör förutsättningen för representationens ordnande
såsom eu fullmäktigeinstitution, icke torde kunna eller böra upprätthållas
i fråga om kommunalförbund, har föranlett kommittén att förorda, att
förbundsrepresentationen anordnas närmast såsom en styrelse. Det bör
nämligen beaktas, att förhållandena i ett kommunalförbund ofta nog torde
vara sådana, att skilda organ för beslut samt verkställighet och förvaltning
icke äro av nöden. Jämväl synes sistberörda anordning förtjäna
företräde av den anledning, att det torde kunna antagas, att kommunerna
icke gärna skulle vilja avsäga sig den kontroll över förbundsangelägenheterna,
som möjliggöres genom att revisionen och dechargefrågan överlämnas till
kommunerna själva.

Åt den styrelse, vilken föreslås att leda förvaltningen av kommunalförbundet,
har kommittén givit benämningen förbundsdirektion. Ehuru
direktionens ledamöter jämte suppleanter för dem i allmänhet böra utses
av förbundets medlemmar, har kommittén dock ansett den möjlighet icke
böra vara utesluten, att, enligt föreskrift i förbundsordningen, ledamot
jämte suppleant utses i annan ordning (3 §.) Kommittén antager nämligen,
att det under vissa omständigheter kan anses lämpligt, att ordföranden
eller måhända än flera av direktionsledamöterna utses av någon utomstående,
väl närmast någon offentlig myndighet.

I frå°-a om tillgodoseendet av de särskilda förbundsmedlemmarnas

C> o # .

anspråk att varda representerade i direktionen föreslår kommittén endast
den bestämmelse, att direktionens ledamöter och suppleanter skola av förbundsmedlemmarna
utses till det antal, som för varje medlem bestämmes
i förbundsordningen (3 §). Nämnas må, att här berörda fråga vid behandlingen
av förslaget till den nuvarande preussiska kommunalförbundslagen
var föremål för mycken stridighet, utan att dock någon positiv lösning
kunde finnas. Å ena sidan hävdades de små medlemmarnas rätt att
icke varda undertryckta av de stora, medan å andra sidan framhölls, att
ej mindre betänkligt vore, om de mera betydande förbundsmedlemmarna,
vilka finge bära större delen av förbundets ekonomiska börda, bleve undanskjutna
från inflytande. Någon annan lösning av frågan nåddes icke än
att i lagen intogs såsom en anvisning den föreskrift, att i förbund med

334

flera än tre medlemmar det antal ledamöter av förbundsrepresentationen,
som en medlem skulle utse, borde i regel understiga hälften av hela antalet.
Kommittén har, såsom nämnts, ansett denna fråga böra, utan vare
sig dylik eller annan föreskrift, avgöras efter omständigheterna i varje särskilt
fall.

I sammanhang härmed bör emellertid framhållas, att kommittén
dessutom anvisat en utväg, genom vilken de smärre förbundsmedlemmarnas
undertryckande kan förhindras, utan att dock den ställning, som rättvisligen
bör tillkomma de mera betydande medlemmarna, åsidosattes. Kommittén
har nämligen i sitt förslag — jämte stadgande att inom direktionen
en var i beslut deltagande skall hava en röst och att i allmänhet vid omröstning
utgången skall bestämmas genom enkel pluralitet av de avgivna
rösterna — upptagit den bestämmelse, att för visst beslut eller visst slag
av beslut må enligt stadgande i förbundsordningen fordras annan röstövervikt
(5 £). Detta tillstånd till användning av kvalificerad majoritet synes,
rätt utnyttjat, kunna avsevärt bidraga att förekomma majoritet sförtryck.
Om en förbundsmedlem på grund av sin andel i förbundstillgångarna
har ansetts böra tillsätta exempelvis 3A av antalet ledamöter i direktionen
samt skäl föreligga att tillförsäkra de andra medlemmarna bestämmande
inflytande å vissa förbundsangelägenheter, kan detta åstadkommas därigenom,
att i förbundsordningen stadgas, att för avgörande av dylika angelägenheter
skall krävas en röstövervikt av exempelvis 4/s av de i beslutet
deltagande.

Övriga föreskrifter angående omröstningen innehålla, att denna skall
ske öppet, där ej vid val sluten omröstning äskas, ävensom att om i fråga,
som avgöres genom enkel röstpluralitet, rösterna å båda sidor äro lika
delade, lotten skall skilja vid sluten omröstning, medan eljest den mening
skall gälla, som ordföranden biträder.

Av org;anisationsbestämmelser angående direktionen har kommittén,
utom de nu nämnda, upptagit endast föreskrifter om skyldighet för direktionen
att sammanträda och om densammas beslutförhet (4 och 5 §?j).
övri ga erforderliga bestämmelser angående direktionens organisation och
arbetssätt böra inrymmas i förbundsordningen.

335

Allmänna bestämmelser angående direktionens åligganden och befogenheter
har kommittén sammanfört i 0 §. billigt denna tillkommer det
direktionen att företräda förbundet och i enlighet med förbundsordningens
föreskrifter förvalta förbundets angelägenheter. Av de direktionen i följd
härs v tillkommande funktioner tiar dessutom ansetts böra nämnas, att
direktionen äger att själv eller genom den, direktionen därti ll utser, in lör
domstol eller annan myndighet tala och svara för förbundet; att för avsedda
ändamålet förfoga över förbundets tillgångar samt att fastställa årlig inkomst-
och utgiftsstat för förbundet, därvid direktionen må enligt de i
förbundsordningen angivna grunderna och med där stadgad begränsning
bestämma beloppet av bidrag, som medlem har att till förbundet utgiva;
att över förvaltningen låta föra särskild räkenskap; samt att, där ej i förbundsordningen
annorlunda bestämmes, utse nämnd, syssloman eller annan
befattningshavare, som verkställer direktionens beslut och under dess tillsyn
förvaltar förbundets angelägenheter, antaga förbundets tjänstemän
ävensom utfärda erforderliga stadgar och instruktioner.

Det av kommittén föreslagna stadgandet angående begränsning av
direktionens befogenhet i fråga om uttaxering av bidrag på förbundsmedlemmarna
har redan omtalats. I två andra hänseenden har kommittén
ansett bestämmelse om särskild begränsning av direktionens befogenhet
böra i lagen intagas (7 §). Kommittén föreslår sålunda, att det uttryckligt
stadgas, att direktionen ej må utan förbundsmedlemmarnas samtycke
väsentligen ändra eller utvidga förbundets verksamhet. För den händelse
åtgärd med sådan innebörd skulle föraideda ändring av själva förbundsändamålet,
är ju självfallet, att direktionen ej äger dylik befogenhet;
åtgärden måste nämligen i sådant fall förutsätta ändring av förbundsordningen.
Men även om åtgärden icke skulle kunna anses inverka
ändrande på ändamålet för förbundet, sådant detta i förbundsordningen
angivits, har det dock synts riktigt, att direktionens befogenhet härutinnan
begränsas. Vidare har lagen ansetts böra innehålla stadgande angående
begränsning i fråga om direktionens rätt att föryttra förbundet tillhörig
fast egendom. Då emellertid dylik föreskrift skulle under särskilda omständigheter
kunna vara hinderlig (exempelvis därest i förbundets normala
uppgifter ingår försäljning av fast egendom), har föreskriftens till -

336

lämplighet ansetts böra vara beroende av att annan bestämmelse härutinnan
icke blivit i förbundsordningen intagen.

O O

Kommittén har slutligen i eu särskild paragraf upptagit bestämmelse
om direktionens skyldighet att, då tillskott utöver vad i förbundsordningen
bestämts erfordras, därom göra framställning hos medlemmarna (8 §).

Angående särskilda organ eller funktionärer för förvaltning och verkställighet
har kommittén, av anfört skäl, icke ansett föreskrifter i lag,
utöver vad ovan är sagt, vara erforderliga. Anordningarna härutinnan
böra, i mån av behov, regleras genom bestämmelser i förbundsordningen.

Såsom ovan framhållits, utgår kommitténs förslag angående kommunalförbundets
organisation från att förbundets direktion skall för sin förvaltning
vara ansvarig inför förbundsmedlemmarna. Kommittén har i
enlighet härmed i 9 § upptagit stadgande, att direktionens förvaltning och
förbundets räkenskaper skola årligen granskas av revisorer, utsedda av
förbundsmedlemmarna. Enligt stadgandet skola revisorerna över granskningen
avgiva berättelse, vilken, efter det direktionen lämnats tillfälle att
avgiva förklaring över anmärkning, där sådan framställts, jämte förklaringen
tillställes förbundsmedlemmarna, som var för sig besluta angående ansvarsfrihet.

Skulle härvid inträffa, att medlemmarna stanna i olika beslut, i det
att ansvarsfrihet meddelas av en ledamot men vägras av en annan, kan
det synas tveksamt, huru frågan bör bedömas. Kommittén har ansett
riktigt, att beträffande sådant fall stadgas, att, för den händelse förburidsmedlem,
helt eller delvis, vägrar ansvarsfrihet, skall i den del, där ansvarsfrihet
ej blivit beviljad, talan mot förvaltningen stå öppen jämväl såvitt
de övriga medlemmarna angår.

De närmare bestämmelserna angående revisionen, såsom om revisorernas
antal och tiden för revisionsberättelsens avgivande, böra upptagas
i förbundsordningen.

Ersättning
för förtro -

Meupp irag.

Den i kommunallagstiftningen med få undantag uppehållna grundsats,
att ersättning icke må utgå för kommunala förtroendeuppdrag, synes

* 337

höra i princip gälla även beträffande kommunalförbund. Kommunalförbunds
avlönade sysslor böra handhavas av tjänstemän, men icke av innehavare
av förtroendeuppdrag inom förbundet, Emellertid kan det givetvis under
vissa omständigheter vara både skäligt och praktiskt, att förbundet är
i tillfälle att i viss omfattning lämna gottgörelse åt sina förtroendemän.
Först och främst är att erinra därom, att för fullgörande av uppdrag för
ett förbund av kommuner ofta nog måste krävas resa och uppehåll utom
den egna kommunen och att det synes skäligt, att utgifterna härför ersättas.
Vidare kan arbetet, som påvilar innehavaren av förtroendeuppdrag,
stundom vara av den krävande beskaffenhet, att det icke skulle vara
rimligt, att förbundet skulle vara alldeles förhindrat att lämna ersättning
för direkta kostnader och tidsspillan.

Kommittén har emellertid ansett, att, därest ersättning för fullgörande
av förtroendeuppdrag i kommunalförbund skall utgå, medgivande
därtill bör vara intaget i förbundsordningen. Härigenom vinnes, att
befogenheten av dylik ersättning alltid kommer under offentlig myndighets
bedömande. Kommittén har för den skull upptagit den föreskrift,
att förbundsordningen skall innehålla bestämmelse »om ersättning åt innehavare
av förtroendeuppdrag hos förbundet, därest sådan ersättning finnes
höra utgå för av uppdraget åsamkad kostnad och tidsspillan». Nämnas
må, att kommittén avsett, att jämväl revisionsuppdrag skall vara innefattat
i denna bestämmelse.

Av det redan anförda framgår, att i förbundsordningen skola finnas Förbundsbestämmelser
angående dels förbundets ekonomi och dels dess styrelse och ordn%n9niförvaltning.

Självfallet böra, såsom kommittén i 2 § även föreslår, i förbundsordningen
finnas bestämmelser angående förbundets ändamål och medlemmar.
Ändring härutinnan bör icke kunna ske annorledes än i
förening med ändring av förbundsordningen. Detta bör givetvis icke hindra,
att förbundsordningen så avfattas, att möjlighet lämnas att inom
viss gräns vidtaga ändring med avseende å såväl medlemmar som ändamål.
Förbundsordningen kan exempelvis medgiva tillträde till förbundet för
samtliga landskommuner inom ett härad; förbundet kan angivas avse an 43—153678.

338

läkande av ålderdomshem samt, om av medlemmarna så beslutas, även

C9Ö

sjukhus.

Även har upptagits föreskrift därom, att förbundsordningen skall
innehålla uppgift å förbundets benämning och den ort, där detsamma skall
hava sitt säte.

Vidare skola i förbundsordningen finnas föreskrifter angående medlems
utträde ur förbund och angående dess upplösning. Till dessa frågor
återkommer kommittén.

Slutligen har kommittén i 2 § upptagit den bestämmelse, att, därest
i allmän lag eller författning särskilda föreskrifter äro meddelade angående
handhavandet av den uppgift, som utgör föremål för förbundets
verksamhet, förbundsordningen skall därefter lämpas. Om exempelvis förbundet
har till uppgift att uppehålla en sjukvårdsinrättning av sådant slag,
som i lasarettsstadgan avses, bör det sålunda tillses, att förbundsdirektionen
varder sammansatt efter grunder, som icke äro stridande mot bestämmelserna
om lasarettsdirektion i sagda stadga, och att bestämmelserna angående
tillsättande av läkare och syssloman samt instruktionerna för dessa
funktionärer, i den mån sådana bestämmelser och instruktioner skola intagas
i förbundsordningen, varda lämpade efter motsvarande stadganden i
lasarettsstadgan. Enahanda förfarande bör iakttagas, om förbundets uppgift
är uppehållande av skola, som i folkskolestadgan eller andra allmänna
författningar angående skolväsendet avses. Därest förbundets skola är
exempelvis en högre folkskola, bör, eftersom för sådan skola skall finnas
av Kungl. Maj:t godkänt reglemente, beaktas vikten av att skiljaktighet
mellan berörda reglemente och förbundsordningen undvikes. Skulle sådan
skiljaktighet förekomma, torde följden därav bliva, att förbundet icke kan
börja sin verksamhet, förrän förbundsordningen blivit jämkad till överensstämmelse
med reglementet.

t Reglerna angående rätt till fullföljd av talan mot kommunal myn dighets

beslut äro av ganska skiftande beskaffenhet. Vidkommande primärkommunerna
(till vilka i detta sammanhang jämväl kyrkoförsamlingarna
räknas) har det gällande systemet byggts på den i kommunalförfattnin -

gärna iakttagna skillnaden mellan beslutande myndighet samt verkställighets-
oeh förvaltningsorgan.

En allmän besvärsrätt har medgivits mot beslut av kommunernas
beslutande myndighet. Sådana beslut må inom viss tid överklagas hos
Konungens befallningshavande (hos domkapitlet beträffande beslut av kyrkostämma
i vissa mål) av medlem av kommun, som tilltror sig kunna visa,
att beslutet kränker hans enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund
eller att det icke i laga ordning tillkommit eller att det står i strid med
allmän lag eller författning eller annorledes överskrider deras befogenhet,
som beslutet fattat. I fråga om rätten till sökande av ändring i Konungens
befallningshavandes (resp. domkapitlets) här avsedda beslut har det
icke varit möjligt att meddela lika allmängiltiga bestämmelser. Beträffande
vissa slag av mål gälla nämligen särskilda, i specialförfattningar meddelade
föreskrifter (om besvärsmål hänskjutande under kammarkollegium och
kammarrätten). För undvikande av sådana föreskrifters rubbande har i
förordningarna om kommunalstyrelse stadgats, att ändring i Konungens
befallningshavandes utslag må, »där icke för vissa frågor annan ordning
uttryckligen stadgad är», sökas hos Kungl. Maj:t inom viss tid, medan i
kyrkostämmoförordningen meddelats endast den bestämmelse, att >i avseende
på tiden och sättet för ändrings sökande i utslag, som domkapitlet
eller Kungl. Maj:ts befallningshavande givit, gäller, efter varje måls beskaffenhet,
vad särskilt stadgat är».

Beträffande beslut av landsting är att ihågkomma, att, där besluten
icke skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, Konungens befallningshavandes
godkännande fordras med få undantag för att giva bindande kraft
åt besluten. Med avseende härpå har befogenheten att hos Kungl. Maj:t
anföra besvär över landstings beslut funnits kunna inskränkas till sådana
fall, där den klagande tilltror sig kunna visa, att hans enskilda rätt blivit
genom beslutet kränkt eller att detsamma strider mot de i landstingsförordningen
stadgade grunder.

I fråga om beslut av de kommunala förvaltningsorganen är principiell
skillnad gjord mellan å ena sidan de organ, vilkas uppgift att jämväl
företräda intressen av mera eller mindre statlig karaktär framträder
därigenom att de i sin verksamhet med dem anförtrodda ärenden äro

340

bundna av föreskrifter i allmänna författningar (såsom hälsovårdsstadgan
för riket, byggnadsstadgan för rikets städer, lasarettsstadgan, folkskolestadgan,
fattigvårdsförordningen), samt å andra sidan sådana i eminent
mening kommunala organ, vilkas verksamhet icke är på dylikt
sätt resderad. Vidkommande ormila av sistnämnda slag har besvärsrätt
icke ansetts erforderlig. I fråga om de övriga kommunala förvaltningsorganen
har däremot, i lika mån som beträffande de rent statliga administrativa
myndigheterna, rätt till klagan över deras beslut ansetts av nöden.
Stadgandena angående denna besvärsrätt hava, såvitt angår den borgerliga
kommunens förvaltningsorgan av sistberörda slag, intagits i de författningar,
som reglera dessa organs verksamhet. Sålunda finnas föreskrifterna
om besvär mot beslut av hälsovårdsnämnd i hälsovårdsstadgan för
riket, av byggnadsnämnd i byggnadsstadgan för rikets städer, av fångvårdsstyrelse
i fattigvårdsförordningen, av lasarettsdirektion i lasarettsstadgan.
Eftersom kommunalnämnd äger att handlägga ärenden, som i vissa
av de nu nämnda författningarna avses, har den anvisning ansetts böra
intagas i förordningen om kommunalstyrelse på landet, att för besvärs anförande
mot kommunalnämnds beslut i sådana ärenden gäller vad i författningarna
för varje fall finnes stadgat. Motsvarande föreskrift beträffande
drätselkammare i stad har icke erfordrats. I fråga om den kyrkliga kommunens
förvaltande myndigheter, kyrkorådet och skolrådet, vilkas uppgifter
hava en i särskild grad statlig, av allmänna lagar och författningar
reglerad karaktär, har besvärsföreskriften intagits i kyrkostämmoförordningen.
Där stadgas, att medlem av församling äger rätt att på samma grunder
och i samma ordning, som är bestämt för klagan över kyrkostämmas
beslut, föra talan mot kyrkoråds och skolråds beslut, där ej beslutet är av
rent förberedande eller verkställande art eller med avseende å överklagandet
därav i lag eller författning annorlunda är stadgat eller detsamma
innefattar varning för oenighet i äktenskap.

Vid bedömandet, huruvida eller i vilken mån eller ordning klagan
må föras mot beslut av förbundsdirektion, är att taga hänsyn till dels den
omständigheten, att beträffande sådan direktion den i kommunalförfattningarna
iakttagna skillnad mellan beslutande samt förvaltande och verk -

ställande myndighet icke later sig upprätthållas, och dels att de rena förvaltningsuppgifter,
som ruå tillkomma förbundsdirektion, kunna vara av
synnerligen skiftande slag samt än motsvara dem, vilka åligga de kommunala
myndigheter, som förutsättas i allmänna författningar av ovan nämnd
beskaffenhet, än åter vara av uteslutande kommunal natur. Dessa förhållanden
erbjuda svårigheter för eu enhetlig lösning av den hår avsedda frågan.
Om exempelvis åt ett förbund är överlåtet att driva ett kommunalindustriellt
verk, såsom ett gasverk, bör besvärsrätt uppenbarligen medgivas
mot sådana direktionens beslut, vilka, för den händelse gasverket
tillhört eu enda kommun, naturligen skulle hava fattats av kommunens
beslutande myndighet och då kunnat bliva föremål för överklagande. Reellt
sett torde besvärsrätt här vara så mycket mera påkallad, som beslut angående
gaspris o. d. lätt nog kunna vara av beskaffenhet att anses vila på
orättvis grund. A andra sidan synes, därest besvärsrätt mot förbundsdirektions
beslut skulle medgivas, föga skål vara, att direktionens beslut i rena förvaltningsangelägenheter,
mot vilka talan icke skulle kunnat fullföljas, för
den händelse gasverket varit en enda kommuns egendom, skola kunna
överklagas, då gasverket är en förbundsangelägenhet. Vidare skulle det
icke vara rimligt, om i ett enhetligt besvärsförfarande angående beslut av
förbundsdirektion skulle varda inrymda jämväl sådana beslut, beträffande
vilka, med avseende å ärendenas beskaffenhet, stadgats särskilda regler för
deras överklagande, för det fall att besluten fattas av de kommunala myndigheter,
vilka det enligt särskilda författningar åligger att handhava de
ifrågavarande angelägenheterna (exempelvis beslut angående folkskollärares
avlöning eller beslut, fattade av lasarettsdirektion).

Vad angår beslut i mål och ärenden av sistberörda slag bör det
givetvis tillses, att de angående dem redan förefintliga besvärsreglerna
icke varda påverkade av den omständigheten, att den ifrågakommande
angelägenheten överlämnas till kommunalförbund. Kommittén har ansett,
att tillräcklig trygghet härutinnan bör vinnas genom att till de allmänna
föreskrifter angående talan mot beslut av förbundsdirektion, vilka av
kommittén föreslås, fogas det förbehåll, att sagda föreskrifter skola gälla,
endast i den mån annan ordning med avseende å överklagande av sådant
beslut icke är i lag eller författning stadgad.

Kommitténs förslag i övrigt innebär, att angående grunderna och ordningen
för besvär mot beslut av förbundsdirektion skola, med iakttagande av
nu nämnda förbehåll, gälla bestämmelser av enahanda innehåll som de bestämmelser,
vilka enligt förordningarna om kommunalstyrelse gälla för besvär
över beslut av kommunalstämma och allmän rådstuga, resp. kommunal- och
stadsfullmäktige. Genom dylikt stadgande vinnes, att alla beslut av den
beskaffenhet, att de skulle, därest handhavandet av den ifrågavarande angelägenheten
icke överlämnats till kommunalförbund utan förblivit hos kommun,

hava fattats av kommunens beslutande myndighet, kunna överklagas på
samma grunder och i samma ordning, som i så fall skulle hava skett.
Om det beslut, varom fråga är, avser ett folkskoleärende och skulle, därest
beslutet fattats å församlings kyrkostämma, hava kunnat överklagas hos domkapitlet,
kommer i följd av det nyss nämnda förbehållet denna besvärsordning
icke att bliva ändrad genom det nu föreslagna stadgandet.

Mot deri av kommittén föreslagna anordning är tydligtvis den erinran
att göra, att enligt densamma besvärsrätten utvidgas att omfatta
jämväl beslut, vilka, om de med besluten avsedda angelägenheterna handhafts
av kommun i stället för av kommunalförbund, skulle hava fattats
under sådana förhållanden, att de icke kunnat överklagas (förvaltningsärenden,
som skulle hava avgjorts av kommunalnämnden eller drätselkammaren
eller särskild kommunal styrelse, såsom gasverksstyrclse, renhållningsstyrelse,
vattenledningsstyrelse). Såsom redan anmärkts må visserligen
detta förhållande, från formell synpunkt, förefalla oegentligt. Emellertid
torde detsamma icke kunna undvikas. Reellt sett synes verklig olägenhet
därav näppeligen vara att vänta, i synnerhet som den besvärsrätt, varom
är framt, är begränsad sålunda, att den icke må avse bedömande av besluts
lämplighet och ändamålsenlighet. Härtill kommer så, att fog icke synes
saknas för den mening, att allmän utsträckning av rätten till besvär
mot beslut av kommunala förvaltningsmyndigheter är av behovet påkallad.
Med hänsyn därtill synes så mycket mindre vara anledning till betänkligheter
mot kommitténs förslag.

I fråga om den i kommunalstyrelse- och kyrkostämmoförordningarna
stadgade besvärsrätt gäller den begränsning, att densamma är förbehållen
medlemmarna av den kommun respektive församling, inom vilken beslutet

fattats. Närmast i överensstämmelse med denna föreskrift torde vara,
om rätten till talan mot beslut av förbundsdirektion bleve begränsad
till medlemmarna av de samhällen, som äro till förbundet anslutna.
Kommunalförbundet är att anse såsom en kommun för sig, en specialkommun,
och i här förevarande avseende böra såsom medlemmar av denna
specialkommun anses alla de, vilka äro medlemmar av de kommuner, som
tillsammans utgöra specialkominuncn. Emellertid synes det kommittén vara
självfallet, att besvärsrätt dessutom bör tillerkännas de till förbundet anslutna
samhällena. Kommittén har för den skull ansett sig böra föreslå, att befogenhet
att anföra besvär över beslut av förbundsdirektion skall tillkomma
samhälle, som är anslutet till förbundet, så ock medlem av sådant samhälle.

Kommitténs förelag till stadgande angående besvär över Konungens
befallningshavandes utslag, vilket till sitt innehåll överensstämmer med
motsvarande stadgande i förordningarna om kommunalstyrelse, torde icke
kräva särskild motivering utöver vad här ovan redan anförts.

Givetvis böra besvär i mål angående beslut av förbundsdirektion
tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande. Enligt lagen om
Kungl. Maj:t regeringsrätt har denna domstol att döma bland annat i »mål
om beslut av landsting, av kommun, annan menighet eller deras representationer*.
Då, såsom kommittén förut anfört, kommunalförbundet är att
anse såsom en specialkommun för tillgodoseende av viss uppgift, torde
berörda stadgande vara tillfyllest. Skulle emellertid uttrycket i lagen om
regeringsrätten »kommun» givas eu inskränktare innebörd och kommunalförbund
ej heller kunna anses inbegripet i det i samma lag använda uttrycket
»menighet», torde det vara nödvändigt att meddela uttryckligt stadgande
därom, att jämväl besvär i mål angående beslut av kommunalförbundsdirektion
falla under i’egeringsrättens prövning.

Om kommunalförbunds bildande samt om ändring i sådant förbund.

Kommunalförbundets karaktär av specialkornmun föranleder i överensstämmelse
med de grundsatser, som kommittén i fråga om kommunerna
och den kommunala indelningen gjort gällande, att för bildande av kommunalförbund
såväl som för ändring eller upplösning därav bör fordras

11-18 §§.

Fastställelse
av offentlig
my tidighet.

344

fastställelse av offentlig myndighet. Även utan avseende å denna kommunala
karaktär bör förbundet såsom eu med full rättskapacitet utrustad
juridisk person enligt de i svensk lagstiftning tillämpade principer vara
beroende av dylik fastställelse.

Vidkommande ändringar i rikets indelning i primärkommuner har
kommittén gjort gällande, att endast Kungl. Maj:t bör vara behörig att
därom förordna. De förhållanden, som för primärkommunernas del påkalla
fasthållande vid denna grundsats, föreligga icke i fråga om kommunalförbunden.
Fastmera synes hänsynen till kommunalförbundets karaktär
av en i jämförelse med primärkommunen temporär och föränderlig
företeelse med behov av mera rörliga existensformer göra det ömkligt,
att bestämmanderätten angående kommunalförbund överlämnas åt lokal
myndighet. Kommittén föreslår, att det skall tillkomma Konungens betallningshavande
eller, beträffande förbund av skoldistrikt, Konungens
befallningshavande och domkapitlet gemensamt att förordna om kommunalförbunds
bildande, liksom även om dess ändrande och upplösning.

1 de ganska få fall, där nuvarande lagstiftning beaktat behovet
av sammanslutningar mellan kommuner, har det merendels varit åt Konungens
befallningshavande, som det överlämnats att meddela fastställelse,
där sådan kräves. Sålunda äger enligt lagarna den 29 september 1899
och den 13 juni 1908 Konungens befallningshavande förordna angående
flera kommuners förening om gemensam fjärdingsman och om gemensam
barnmorska. Ä andra sidan stadgas i 6 § 3 mom. i gällande fattigvårdsförordning,
att fråga om flera fattigvårdssamhällens förening om gemensam
tvångsarbetsanstalt skall hänskjutas till Kungl. Maj:t. I senare fallet torde
emellertid anstaltens natur av tvångsarbetsanstalt, som i vissa fall skall
ersätta Iänsfängelse eller kronohäkte (jfr 42 § fattigvårdsförordningen),
kräva, att densammas inrättande och anordning underställes Kungl. Maj:ts
prövning.

Huru förhållas skall, för den händelse kommuner, vilkas sammanslutning
i förbund är i fråga, tillhöra olika län, finnes föreskrivet i 56 §
landshövdingeinstruktionen.

Förberedas Angående den utredning, som bör föregå bildande av kommunal de

åtgärder. °

förbund, samt vederbörande samhällens förhållande till utredningen föreslår
kommittén föreskrifter, som väsentligen ansluta sig till motsvarande
stadgande! i förslaget till lag om ordning och villkor för ändring i rikets
kommunala och ecklesiastika indelning. Kommittén har dock utgått från,
att kommunalförbund för vissa ändamål torde påkalla eu sä pass enkel
organisation, att någon mera avsevärd utredning icke behöver företagas
före förbundets bildande; jämväl har kommittén antagit, att tillfredsställande
utredning ofta nog kommer att vara åvägabragt redan innan ärendet
hänskjutes till vederbörande myndighet. De föreslagna föreskrifterna hava
lämpats med hänsyn härtill.

Då kommittén föreslår, att Konungens befallningshavande skall besluta
angående kommunalförbunds bildande, kan naturligtvis något kammarkollegii
inflytande på ärendets utredning icke ifrågasättas.

Enligt kommitténs förslag har samhälle, som må ingå i kommunalförbund
och vill väcka fråga om bildande av sådant förbund,
att till Konungens befallningshavande ingiva ansökan därom, vid vilken
bör vara fogad den förberedande utredning, som sökanden kan vilja åberopa;
dock må Konungens befallningshavande även utan ansökan upptaga
sådan fråga, då anledning därtill föreligger. Om Konungens befallningshavande
finner antagligt, att bildande av kommunalförbund skulle vara
gagneligt, och i ärendet erfordras utredning utöver den, som må finnas
tillgänglig, har Konungens befallningshavande att besörja sådan utredning..
Angående utredningen ävensom de befogenheter och skyldigheter, som
tillkomma utredningsman, där sådan förordnats, överensstämma de av
kommittén föreslagna stadgandena med motsvarande stadganden i förslaget
till lag om ordning och villkor för ändring i rikets kommunala och ecklesiastika
indelning. Finnes kommunalförbund böra komma till stånd,
skall förslag till förbundsordning upprättas, och över detta förslag skall
Konungens befallningshavande inhämta vederbörande samhällens beslut.

Kommittén har efter åtskilligt övervägande kommit till den upp- Förutsättfattning,
att stadgandena i den lag, varom här är fråga, icke böra inrymma förbildande
befogenhet för offentlig myndighet att utan vederbörande samhällens medgivande
sammansluta dem till kommunalförbund. Att sådan befogenhet

44—1Ö3678.

för offentlig myndighet icke upptagits i kommitténs förslag, är en nödvändig
konsekvens av den av kommittén förordade princip, att kommunalförbund
icko må vara berättigat att ålägga sina medlemmar bidrag utöver
viss i förbundsordningen angiven gräns. Om befogenhet att tvångsvis
sammanföra samhällen till kommunalförbund skulle anses böra under vissa
omständigheter tillerkännas offentlig myndighet, måste således i sammanhang
därmed skapas särskilda regler för säkerställande av sådant förbunds
ekonomiska underlag.

Det må nämnas, att enligt 1911 års preussiska kommunalförbundslag
för bildande av kommunalförbund visserligen i allmänhet kräves, att
kommunerna äro ense om sammanslutningen, men att dock, även för den
händelse enighet icke skulle vara för handen, om sammanslutningen må
förordnas under förutsättning, att förbundet avser tillgodoseende av kommunal
uppgift, som lagligen åligger samtliga medlemmarna, och därjämte
förbundets bildande finnes vara i offentligt intresse nödvändigt. Dock må
icke ens under dessa förutsättningar förordnas om förbund, därest någon
av de kommuner, som äro i fråga att intagas såsom medlemmar i förbundet,
är beredd och i stånd att fylla den gemensamma uppgiften på sådant sätt,
att kommunen upplåter en för uppgiftens tillgodoseende lämpad kommunal
inrättning att mot ersättning nyttjas jämväl av de övriga kommunerna.

Att kommittén icke funnit sig böra i sitt förslag ifrågasätta bildande
av förbund även mot samhälles bestridande, beror för övrigt icke därpå, att
kommittén anser, att behov av stadgande med sådant innehåll ej kan
tänkas vara för handen eller uppstå. Kommittén håller fastmera före, att
under vissa omständigheter dylik befogenhet för offentlig myndighet skulle
kunna visa sig gagnelig. Särskilt för åstadkommande av varjehanda anordningar
för skolundervisningens främjande och för fattigvårdens tillgodoseende
kan det synas önskvärt, att den offentliga myndigheten har makt att
med tvång inskrida, om så skulle vara, såsom i den preussiska lagen blivit
uttryckt, i offentligt intresse nödvändigt. Att kommittén det oaktat här
icke föreslagit sådant stadgande har varit beroende av flera omständigheter.

Sålunda har kommittén ansett, att genom de av kommittén föreslagna
lättnader med avseende å åstadkommande av ändringar i den kommunala
indelningen och möjligheter att för vissa ändamål, nämligen skol -

o47

vilsen ocli fattigvård, skapa specialkommuner, utvägarna att, i fall av behov
även mot kommunernas bestridande, vidtaga anordningar för de kommunala
uppgifternas tillgodoseende på lämpligaste sätt blivit så väsentligt
ökade, att redan därigenom behovet av tillgång på tvångsåtgärder för
kommuners sammanförande i förbund för tillgodoseende av gemensamma
uppgifter blivit i någon mån reducerat. Även har kommittén, med hänsyn
till önskvärdheten av att förbundslagstiftningen varder redan från början
omfattad med förtroende, ansett det vara klokt, att frågan om befogenhet
att tvångsvis sammansluta kommuner i varje fall icke upptages, förrän
den nya lagstiftningen blivit under någon tid försökt och lämnat tillfälle
till erfaren hetsrön. Och slutligen är kommittén av den mening att, därest
lagbestämmelser skola åvägabringas, varigenom kommunerna skola kunna
åläggas att ansluta sig till förbund, sådana stadganden böra liava avseende
endast å vissa slag av kommunala uppgifter (såsom skolväsen, fattigvård,
hälsovård) och inrymmas icke i den här förslagna lagen utan i de specialförfattningar,
som reglera de kommunala uppgifter, varom fråga är (exempelvis
folkskolestadgan, fattigvårdsförordningen, hälsovårdsstadgan). Kommittén
har således underlåtit att föreslå stadganden om tvångssammanslutning
väsentligen på den grund a,tt kommittén anser, att dylika bestämmelser
icke höra hava sin plats i här ifrågavarande lag och att i allt fall
frågan om deras upptagande i lagstiftningen lämpligen bör ännu någon
tid anstå.

Ehuru enligt kommitténs förslag förutsättning för bildande av kommunalförbund
skall vara, att de samhällen, som skola ingå såsom medlemmar
av förbundet, enats om antagande av förbundsordning, följer emellertid
därav icke, att, om sådan enighet är för handen och förbundsordningen
icke är i något avseende stridande mot föreskrifterna i förbundslao-en,
förbundet med nödvändighet måste komma till stånd, fastmera
anser kommittén, att i fråga om kommunalförbund liksom beträffande
ändringar i den kommunala indelningen den grundsats bör upprätthållas,
att den prövande myndigheten icke må inskränka sig till endast
bedömande av de formella förutsättningarnas förhandenvaro, utan jämväl
ingå i granskning från reella synpunkter. Endast för den händelse
myndigheten vid sådan granskning kommer till den uppfattning, att

348

sammanslutningen skulle befordra allmänt gagn, må om förbundets
bildande förordnas. I överensstämmelse härmed har åt 17 § givits det
innehåll, att, därest Konungens befallningshavande vid prövning av alla
på frågan inverkande omständigheter finner, att samhällenas sammanslutning
i enlighet med den av dem antagna förbundsordningen skulle främja
den angelägenhet, som är avsedd att av förbundet vårdas, eller medföra
lättnad i kommunala bördor eller annat allmänt gagn, har Konungens befallningshavande
att fastställa förbundsordningen, i sammanhang varmed
det åligger Konungens befallningshavande att bestämma tiden, då förbundet
skall träda i verksamhet.

Om ny med- 1 förslaget till 18 § hav upptagits bestämmelse därom, att de stad L

kommunal- ganden, som avse kommunalförbunds bildande, skola äga motsvarande
o«6Ä«dWnJtillämPninS jämväl i fråga om ny medlems inträde i kommunalförbund
''onMnqfn eller °m än<^ring 1 förbundsordningen. Kommittén erinrar därom, att,
såsom redan nämnts, hinder ej bör vara, att förbundsordningens stadganden
så avfattas, att ny medlem må inträda utan att för den skull
ändring i förbundsordningen erfordras.

19—23 §§. Om medlems utträde ur kommunalförbund.

Av den av kommittén förordade princip, att Konungens befallningshavande
skall äga att meddela fastställelse å förbundsordningen endast försåvitt
sammanslutningen anses främja allmänt gagn, har kommittén icke
ansett med nödvändighet följa, att jämväl fråga om medlems kvarhållande
i förbund bör bedömas uteslutande från enahanda synpunkt. Enligt kommitténs
mening tala billighetshänsyn och andra rent praktiska skäl till förmån
för att något större frihet lämnas förbundsmedlemmarna att avgöra
fråga av sistberörda slag.

Självfallet är, att, då förhållande inträtt, som enligt förbundsordningen
grundlägger rätt till medlems utträde, samt sådan medlem önskar
begagna denna rätt, detta icke bör kunna vägras honom. Vidare har
kommittén upptagit det stadgande, att medlem av kommunalförbund
må äga att utträda, då sådant förhållande inträffat, som lagligen kan

föranleda förbundets upplösning. De förhållanden, vilka hava sådan verkan,
finnas angivna i förslaget till 24 §. Beträffande dem bör bemärkas, att
varken inträffande av sådant förhållande, på grund varav enligt bestämmelse
i förbundsordningen förbundet skall upphöra med sin verksamhet,
eller den omständigheten, att på grund av förändrade förhållanden förbundsverksamheten
icke kan med fördel fortsättas eller förbundsändamålet
lämpligare kan på annat sätt tillgodoses, i och för sig föranleder
förbundets upplösning. Endast för så vitt medlem av förbundet därom gör
framställning, äger Konungens befallningshavande att av någon av nu nämnda
anledningar förordna om upplösning. Skulle under sådana förhållanden förbundsmedlem
föredraga att begära utträde ur förbundet i stället för att påkalla
dettas upplösning, synes bifall till en sådan begäran icke böra kunna
honom förvägras. Därest förbundsmedlem skulle önska utträda ur förbundet
av den anledning, att förbundsuppgiften varder så försummad, att
på grund därav Konungens befallningshavande äger upplösa förbundet,
torde det få antagas, att den gjorda ansökningen varder för Konungens
befallningshavande omedelbar anledning att taga förbundets upplösning
under övervägande.

Slutligen finner kommittén det vara skäligt, att, även om icke någon
av nu omförmälda omständigheter är för handen, förbundsmedlem må i
•allmänhet vara berättigad att utträda ur förbundet, därest hans därom
gjorda ansökan är av samtliga övriga medlemmar bifallen. Dock har härvid
den begränsning ansetts böra stadgas, att utträde ej må ske förrän
fem år förflutit efter det förbundet trätt i verksamhet. Denna bestämmelse
föreslås såväl med hänsyn till betydelsen för förbunden själva av
stadga och varaktighet som ock i de anslutna kommunernas intresse, för
att hindra att ändring av de vidtagna anordningarna ifrågasättes, innan
desamma blivit tillräckligt prövade.

Av det sagda torde framgå, att förbundsmedlem under inga omständigheter
må utträda ur förbundet annorledes än efter därom hos Konungens
befallningshavande gjord framställning, liksom det torde böra anses
självfallet, att, då sådan framställning skett, de övriga förbundsmedlemmarna
skola däröver höras. Kommittén har emellertid ansett uttryckligt
stadgande härom böra i lagen intagas. Att även förbundsdirektionen,

350

åtminstone i allmänhet, bör höras i hithörande ärenden, torde vara ganska
självklart. Särskild föreskrift härom har icke ansetts erforderlig. I övrigt
föreslås, att, där i anledning av ansökan om utträde ur förbund särskild
utredning finnes nödig, därom skall i tillämpliga delar gälla vad som
stadgats om utredning vid kommunalförbunds bildande.

Föreligger till utträde ur förbund skäl, som ovan sagts, har Konungens
befallningshavande att förordna om utträdet och tiden därför, liksom
även om den uppgörelse, som i anledning därav må vara erforderlig. Därest
förbund sordningen innnehåller bestämmelser om dylik uppgörelse, skola
dessa givetvis följas. I den mån sådana bestämmelser icke finnas, må bemärkas,
att, för den händelse samtliga förbundsmedlemmarnas medgivande
till utträdet fordras, detta medgivande skall jämväl innefatta villkoren för
uppgörelsen mellan förbundet och den avgående medlemmen, medan i
övriga fall Konungens befallningshavande må förordna om uppgörelse även
i strid mot de i förbundet kvarblivande medlemmarnas mening.

I vad mån avgången medlem bör befrias från ansvarighet för förbundets
förbindelser, är en fråga, som berör ej endast förbundet och dess
medlemmar utan jämväl tredje mans rätt. Avgörandet av detta spörsmål
sammanhänger omedelbart med frågan, huruvida eller i vilken utsträckning
förbundsmedlem i allmänhet bör ansvara för förbundets förbindelser. Såsom
längre fram närmare omförmäles, har kommittén föreslagit, att medlemmarna
av kommunalförbund alltid skola i sista hand vara ansvariga
för förbundets skuld med skyldighet för dem att, i fall av behov, vara
underkastade av Konungens befallningshavande föreskriven uttaxering till
skuldens gäldande. Med hänsyn särskilt till sistnämnda bestämmelse synes
det, praktiskt taget, böra för fordringsägarna hos kommunalförbund
vara ringa risk, att avgången medlem frigöres, om ock icke alldeles omedelbart,
från delaktighet i förbundets skuld. A andra sidan synes betydelsen
för vederbörande samhälle att fortast möjligt efter utträdet ur förbundet
erhålla sina mellanhavanden med detta fullständigt avvecklade vara
förtjänt av största avseende. Kommittén har fördenskull ansett skäligt,
att medlems av kommunalförbund ansvarighet för förbundets förbindelser
skall upphöra ett år efter det han ur förbundet utträtt, där ej Konungens
befallningshavande i avseende å viss förbindelse annorlunda förordnar.

351

Om kommunalförbunds upplösning-.

De skal, som må föranleda upplösning av kommunalförbund, hava ^ ^
sammanförts i 24 §. Tydligt år, att upplösning icke må vägras, då förhållande
inträffat, på grund varav enligt bestämmelse i förbundsordningen
förbundet skall upphöra med sin verksamhet. Med hänsyn därtill, att
kommunalförbunds ändamål bör vara att på mera förmånligt och lämpligt
sätt, än som utan förbundsbildning skulle kunna ske, tillgodose den åt
förbundet överlämnade kommunala förvaltningsuppgiften, bör förbundet
upplösas jämväl då det visas, att sådana förändrade förhållanden inträtt,
att antingen förbundsverksamheten icke kan med fördel fortsättas eller förbundsändamålet
lämpligare kan på annat sätt tillgodoses. Av förbundslagstiftningens
karaktär följer vidare, att upplösning skall ske, då förbundsuppgiften
uppenbarligen försummas. Där så skulle inträffa, måste det bliva
en var av de till förbundet anslutna kommunernas sak att själv omhändertaga
den angelägenhet, som skolat tillgodoses genom förbundsverksamheten
och för vilken kommunen fortfarande är ansvarig. Av grundsatsen, att.
kommunalförbund för sitt bildande förutsätter enighet mellan medlemmarna,
synes böra följa, att sådant förbund även skall upplösas, då medlemmarna
därom blivit ense. Till den bestämmelse härom, som kommittén upptagit,
har emellertid av skäl, som omtalats vid behandlandet av fråga om medlems
utträde ur förbund (sid. 349), fogats den inskränkande föreskrift, att,
då annan laga grund för förbundets upplösning än medlemmarnas därom
träffade avtal ej är för handen, förbundet icke må upplösas förrän fem
år förflutit efter det förbundet trätt i verksamhet.

Där förbundsuppgift uppenbarligen försummas, må initiativet till
förbundets upplösning utgå från Konungens befallningshavande. Anledning
synes däremot icke vara att under andra omständigheter tillägga Konungens
befallningshavande dylikt initiativ, utan bör frågan om upplösning bero av
framställning av någon av medlemmarna.

Där det åberopade skälet för upplösningen är antingen mellan medlemmarna
träffad överenskommelse eller förhandenvaro av förhållande,
på grund varav enligt förbundsordningen förbundet skall upphöra med sin
verksamhet, kommer Konungens befallningshavandes prövning av frågan

att bliva enbart formell. Då upplösning av förbund ifrågakomma!’ av övriga
skål. måste däremot Konungens befallningshavande ingå i reellt bedömande
av förbundets förhållanden.

Beträffande ordningen för upplösningens åvägabringande har kommittén
upptagit stadganden därom, att medlemmarna av förbund alltid
skola höras över väckt fråga om förbundets upplösning samt att angående
utredning, som i anledning av ifrågasatt upplösning må finnas nödig, skall
i tillämpliga delar gälla vad som stadgats i avseende på utredning angående
förbunds bildande.

Kommittén föreslår vidare, att upplösning av förbund skall föregås
av likvidation, varom Konungens befallninghavande har att förordna. Visserligen
torde förhållandena kunna antagas någon gång vara sådana, att dylik
åtgärd icke bör vara reellt nödvändig. _ I betraktande därav att det svårligen
torde vara möjligt för Konungens befallningshavande att i förvåg
bilda sig en mening därom och med hänsyn till önskvärdheten av ett enhetligt
förfarande har kommittén emellertid ansett, att föreskriften om
likvidation bör vara obligatorisk.

Då kommunalförbund upplöses, har eu var av förbundets medlemmar
att själv för egen del ombesörja den angelägenhet, som förbundet
haft att vårda. Denna angelägenhet kan vara sådan, att något avbrott i
dess tillgodoseende icke bör ifrågakomma, exempelvis om den avsett fattigvård,
sjukvård eller dylikt. Förbundsmedlemmen kan emellertid behöva
någon tid för att bereda sig på de krav, som i anledning av förbundets
upplösning böra ställas på honom, liksom det även måste för honom vara
av vikt att veta, vid vilken tidpunkt vårdandet av angelägenheten måste
av honom övertagas. Denna tidpunkt bör bestämmas efter hänsyn till vad
som i det särskilda fallet må finnas lämpligast och står icke i nödvändigt
sammanhang med likvidationens vare sig början eller avslutande. T anledning
härav har i förslaget intagits stadgande därom, att Konungens befallningshavande
i sammanhang med förordnandet om likvidationen jämväl
skall bestämma den tid, då förbundsverksamheten skall upphöra.

Likvidationen torde i allmänhet böra ske genom förbundets direktion
såsom likvidatorer. Befogenhet för förbundsmedlemmarna att utse
särskilda likvidatorer har kommittén icke ansett erforderlig. Däremot före -

353

slår kommittén, att, där Konungens befallningshavande så finner nödigt,
Konungens befallningshavande skall äga att förordna en eller flera likvidatorer
att i direktionens ställe verkställa likvidationen. Särskilt då upplösningen
föranledes därav, att förbundsuppgiften försummats, synes det
antagligt, att Konungens befallningshavande ej bör vara benägen att anförtro
åt direktionen att besörja likvidationen. Skulle medlem av förbundet
önska förordnande av likvidator, finnes icke hinder för honom att
därom göra framställning hos Konungens befallningshavande, och om tillräckliga
skäl varda anförda för sådan framställning, bör den tydligtvis icke
avslås.

Utförliga bestämmelser angående likvidationen har kommittén icke
funnit behövliga. Kommittén föreslår, att, då förbundet trätt i likvidation,
likvidatorerna skola äga rätt att söka årsstämning å dess okända
borgenärer. Förpliktelse härtill har icke synts böra stadgas vid det förhållandet,
att det kan antagas, att kommunalförbunds ekonomiska förhållanden
ofta nog komma att vara av så enkel beskaffenhet, att årsstämning
skulle vara onyttig och vålla onödigt uppskov med likvidationens avslutande.
Under likvidationen böra förbundets tillgångar realiseras, i mån
sådant finnes vara erforderligt, skulderna gäldas och med behållna tillgångar
så förfaras, som av förbundsordningen föranledes. Om likvidatorers
befogenhet att företräda förbundet och om deras rättigheter i övrigt
så ock om deras skyldigheter bör i tillämpliga delar gälla vad angående
direktion är stadgat.

Sedan likvidationen avslutats, bör redovisning över densamma avlämnas
till medlemmarna och anmälan göras hos Konungens befallningshavande,
som förklarar förbundet upplöst.

Om medlemmarnas ansvarighet för kommunalförbunds skuld.

Såsom redan nämnts, håller kommittén före, att kommunalförbund
i allmänhet icke bör hava anledning upptaga lån, i det att de erforderliga
medlen böra lämpligare kunna anskaffas genom tillskott av förbundsmedlemmarna,
vilka var för sig må avgöra sättet för de på dem belöpande
andelarnas uppbringande. Emellertid har jämväl framhållits, att det icke

45—153678.

30 §.

354

låter sig göra att generellt förvägra kommunalförbund att göra lån.
Självfallet måste dessutom räknas med, att kommunalförbund även av
andra anledningar kan ådraga sig betalningsskyldighet.

För kommunalförbunds skuld äro tydligtvis i första hand dess tillgångar
ansvariga. Fråga är emellertid, huru bör förfaras, därest tillgångarna
icke förslå till skuldens gäldande. Vore kommunalförbundet en
sammanslutning, som borde bedömas uteslutande efter privaträttsliga regler,
skulle denna fråga vara att besvara sålunda, att, i mån tillgångar saknades,
borgenärerna komme att göra förlust ävensom att, här såsom eljest, konkursförfarande
måste finnas tillgängligt såsom sista utväg till avveckling.
Emellertid är det kommitténs mening, att kommunalförbundet bör framför
allt ses från kommunal synpunkt, bör anses såsom en specialkommun,
beträffande vilken bör tillämpas samma betraktelsesätt med avseende å
de ekonomiska förhållandena, som gäller i fråga om de egentliga kommunerna.
I annat sammanhang (sid. 168) har anmärkts, att särskilda regler
angående uttagande av fordran av kommun och angående kommuns tvingande
att fullgöra sina förbindelser icke finnas i svensk lagstiftning och
hittills icke visat sig behövliga; ej heller har det varit ifrågasatt, att konkursförfarande
skulle kunna tillämpas å kommun.

Med hänsyn till kommunalförbundets karaktär av mera temporär
sammanslutning har det emellertid synts kommittén nödvändigt, att
beträffande detsamma särskilt stadgande meddelas till skyddande av
fordringsägarnas rättsanspråk. Kommittén har ansett sig böra i sådant
avseende föreslå, att medlemmarna av kommunalförbund skola, där förbundet
saknar tillgång till gäldande av skuld, vara pliktiga fylla bristen,
samt att, därest medlemmarna icke fullgöra denna sin förpliktelse, Konungens
befallningshavande skall äga befogenhet att förordna om uttaxering på
medlemmarna. Sådan uttaxering bör äga rum efter de grunder, som må
vara i förbundsordningen angivna eller eljest prövas skäliga. Visserligen må
det antagas, att förordnande, som här avses, näppeligen bör ifrågakomma
vid annat tillfälle än under likvidation. Dock är det naturligtvis tänkbart,
att behov därav kan framträda även utan att förbundet trätt i likvidation.
För att om uttaxering skall kunna förordnas, bör framställning därom

355

vara gjord antingen av direktionen eller likvidatorerna eller ock av fordringsägare.

Skulle furst efter det förbund blivit upplöst skuld yppa sig, bör
Konungens befallningshavande desslikes äga befogenhet att, till skuldens
täckande förordna om uttaxering å de samhällen, som vid upplösningen
tillhörde förbundet. Stadgande om sådan befogenhet synes nödvändigt,
särskilt, därest, på sätt kommittén föreslagit, årsstämning icke föreskrives
såsom obligatorisk vid förbunds upplösning.

Om kostnad för utredning. 31 §

Av Konungens befallningshavande med anledning av fråga om bildande,
ändring eller upplösning av kommunalförbund föreskriven utredning
kommer givetvis att stundom föranleda åtskilliga kostnader. Angående
förskjutande av utredningskostnad och återgäldande av förskjuten kostnad
föreslår kommittén bestämmelser av enahanda innebörd som motsvarande
bestämmelser i förslaget till lag om ordning och villkor för ändring i
rikets kommunala och ecklesiastika indelning. Kommittén åberopar således
vad beträffande sistnämnda bestämmelser anförts (sid. 243).

Om fullföljd av talan mot Konungens befallningshavandes beslut. 32 §.

Genom kungl. kungörelsen den 14 december 1866 hava meddelats
stadganden angående tid för besvärs anförande i mål, som handlagts av
Konungens befallningshavande såväl som av andra förvaltande myndigheter.

I övrigt finnas icke allmänt gällande regler angående ordningen för fullföljd
av talan mot Konungens befallningshavandes beslut. 1 landshövdingeinstruktionen
lämnas icke annan anvisning, än att härutinnan skall förhållas
på sätt efter varje ärendes olika beskaffenhet särskilt finnes stadgat
(69 §). På grund härav synes det nödvändigt, att i förevarande lag intages
föreskrift därom, att besvär över beslut, som Konungens befallningshavande
meddelat i fråga om kommunalförbunds bildande, ändring eller
upplösning eller i ärende, som därmed står i sammanhang, må anföras hos

356

33 §.

Konungen inom den tid, som i allmänhet är bestämd för överklagande av
förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.

Om förbund mellan skoldistrikt.

I flertalet av städerna är vården av de angelägenheter, som avses i
folkskolestadgan och lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt
avseende försummade barn, överflyttad från kyrkoförsamlingen till den
borgerliga kommunen. Att sådana städer äga att för gemensamt handhavande
av angelägenhet av nu nämnd beskaffenhet sammansluta sig till
kommunalförbund, är självklart.

Emellertid har kommittén ansett det vara ganska självfallet, att
även skoldistrikt, å vilka kyrkostämmoförordningen äger tillämplighet, böra
äga befogenhet att ingå i förbund, som i här föreslagna lag avses. Enligt
kommitténs mening bör medgivande av sådan befogenhet kunna bliva
skolväsendet till mycken båtnad. Särskilt anordnandet av skolor av högre
typ eller specialanstnlter torde komma att främjas genom denna möjlighet
till sammanslutning (se sid. 472). Därvid bör tydligtvis hinder icke resas
mot förbund av skoldistrikt, av vilka ett utgöres av stad i dess egenskap
av borgerlig kommun, medan de övriga äro kyrkoförsamlingar eller andra
skoldistrikt på landsbj-gden.

Med hänsyn därtill att den borgerliga och den kyrkliga kommunens
verksamhetsområden äro avsedda att vara bestämt avgränsade från varandra,
borde rätteligen i övrigt icke kunna förekomma något behov av
sammanslutning mellan borgerlig kommun och kyrkoförsamling. Den
borgerliga kommunen må, med det ovan nämnda undantaget, icke befatta
sig med ärenden, som i folkskolestadgan avses, och å andra sidan må
kyrkoförsamlingen icke i vidare mån taga befattning med skolväsendet
än som av nämnda stadga och tillhörande författningar föranledes. Emellertid
bär befunnits, att i åtminstone ett avseende denna gränsskillnad
mellan borgerlig och kyrklig kornmun för närvarande är otydlig eller t. o. m.
utplånad. Ehuru i kungl. kungörelsen den 29 oktober 1909 angående
statsunderstöd åt kommunala mellanskolor stadgas, att av anslaget till
kommunala mellanskolor understöd må kunna utgå till sådana av korn -

357

mun upprättade och underhållna skolor, har det nämligen ansetts,
att hinder icke bör möta även för kyrkoförsamling att upprätta och
bekomma bidrag till dylik skola. Vid ett tillfälle har frågan härom
blivit prövad av regeringsrätten, som därvid stannat i den mening, att
den kommunala mellanskolan vore en angelägenhet av den säregna beskaffenhet,
att såväl den borgerliga som den kyrkliga kommunen borde
anses kompetenta att därmed taga befattning. Angående det mål, som
gav anledning till detta regeringsrättens utslag, skall här antecknas följande.
Sedan Mora församling (skoldistrikt) beslutat upprätta och underhålla
en kommunal mellanskola samt besvär däröver anförts, under påstående
att kyrkostämma icke ägde handlägga frågor om kommunala mellanskolor,
yttrade Konungens befallningshavande, att som det lagligen
icke tillkomme kyrkostämma att taga befattning med upprättande och
underhållande av kommunala mellanskolor, samt klandrade beslutet således
överskrede kyrkostämmans befogenhet, bleve beslutet upphävt. Efter det
talan mot detta utslag fullföljts till Kungl. Maj:t, anförde regeringsrättens
pluralitet i utslag den 27 februari 1913, att som vid uppförande i riksstaten
av anslaget till kommunala mellanskolor uppenbarligen förutsatts,
att en dylik skola skulle kunna upprättas genom beslut av vare sig kommunalstämma
eller kyrkostämma, samt med hänsyn såväl härtill som till
övriga å saken inverkande omständigheter laga hinder icke kunde anses
möta att hänföra en kommunal mellanskola under de till folkskoleundervisningen
hörande anstalterna, samt kyrkostämman vid sådant förhållande,
jämlikt 2 § i kyrkostämmoförordningen, måste anses hava varit berättigad
att fatta beslut av ifrågavarande art, bleve, med ändring av Konungens
belallningshavandes utslag, den mot kyrkostämmans beslut förda talan
ogillad. Från utslaget voro två av regeringsrättens ledamöter skiljaktiga,
av vilka den ene, enär ärendet enligt hans åsikt vore av beskaffenhet att
böra handläggas å kyrkostämma, prövade lagligt att, med ändring av Konungens
befallningshavandes utslag, ogilla den mot kyrkostämmans beslut
förda talan, medan den andre reservanten, under uttalande av den mening
att upprättande och underhållande av kommunal mellanskola vore uteslutande
en den borgerliga kommunens angelägenhet, ej fann skäl göra

358

ändring i Konungens befallningshavandes utslag (Regeringsrättens årsbok
1913 ref. 38).

Det av regeringsrätten sålunda konstaterade förhållandet kan givetvis
föranleda fall, där förbundsbildning mellan å ena sidan borgerlig kommun
(därvid icke avses stad, som i egenskap av borgerlig kommun vårdar
sina folkskoleangelägenheter) och å andra sidan skoldistrikt kan befinnas
önskvärd. Då berörda förhållande innebär ett avsteg från de i lagstiftningen
fastslagna principer, vilket enligt kommitténs mening helst bör
rättas medelst förtydligande av de för den kommunala mellanskolan gällande
bestämmelser, har kommittén emellertid icke ansett detsamma kräva
särskilt beaktande i den här föreslagna lagen.

Kommitténs förslag angående sammanslutning av olika skoldistrikt
för vårdande av folkskolans och därmed sammanhängande angelägenheter
innebär, att i fråga om sådan sammanslutning skall gälla vad angående
kommunalförbund är stadgat, dock, såsom redan nämnts, med iakttagande
att åtgärd, som, erdigt vad förut i lagen är stadgat, ankommer på Konungens
befallningshavande, skall vidtagas av Konungens befallningshavande
och domkapitlet gemensamt.

AVDELNING III.

Om differentiering av kommuns område med
hänsyn till ekonomi och förvaltning.

361

Redogörelse och uttalanden av kommittén angående municipallagstiftningen
för landsbygden och. därmed sammanhängande
spörsmål.

Enligt det kommittén Lämnade uppdrag åligger det kommittén att
taga under övervägande dels i vad mån de i lagstiftningen angående municipalsamhällen
fastslagna grunder skulle kunna vinna tillämpning jämväl
inom stadsområde och dels även huruvida kommunala anordningar eldigt
samma grunder skulle kunna medgivas på för orten mindre betungande
villkor än de i municipallagen uppställda.

Stadens och landsbygdens olika förhållanden förhindra hithörande
spörsmåls bedömande från för dem båda gemensamma eller lika synpunkter.
Kommittén skall nu närmast taga i betraktande landsbygden och dess förhållanden.
Härvid skall kommittén till en början redogöra för de olika
möjligheter, som gällande lagstiftning erbjuder till lokal differentieringav
landskommunerna med avseende å beslutanderätt, förvaltning och beskattning.
Först mot bakgrunden av en sådan framställning synes det
möjligt att ingå i bedömande av frågan, i vad mån för landsbygdens del
ytterligare lagstiftning i här avsedd riktning må vara av behovet påkallad.

Kommunalförordningens möjligheter till lokal differentiering av landskommunen
annorledes än medelst municipalbildning.

Landskommunen, sådan densamma gestaltades genom förordningen
om kommunalstyrelse på landet och således oavsett den sedermera tillkomna
municipallagstiftningen, vilken skall senare upptagas till behandling,
är uppenbarligen avsedd att vara ett i allo enhetligt samfund. Antydan
därom, att lagstiftaren haft tanke på behov av lokal differentiering

46—153678.

362

inom kommunen, saknas så gott som alldeles. Den kommunala beslutanderätten
är ovillkorligt överlämnad åt den för hela kommunen gemensamma
stämman resp. fullmäktige; och ej heller må de åligganden, vilka det lagligen
(38 §) tillhör kommunalnämnden att handlägga, göras till föremål
för lokal delning. I förvaltningshänseende lämnar visserligen förordningen
i några fall möjlighet till särskilda anordningar, men dessa äro av ganska
ringa betydelse. Så äger enligt sistnämnda lagrum kommunen befogenhet
att uppdraga verkställighet, som eljest skolat tillkomma kommunalnämnd,
åt särskilt därtill utsedda styrelser eller personer. Aven om hinder i allmänhet
icke möter att begränsa dylika styrelsers eller personers kompetens
på sätt lämpligt finnes och således även med hänsyn till det lokala området,
lärer dock en anordning a,v ifrågavarande art knappast ifrågakomma
annat än beträffande visst kommunalt företag, som finnes lämpligen kunna
så besörjas. I allt fall står styrelse eller person, som nyss nämnts,
under kommunalnämndens överinseende, vadan den förvaltningsdecentralisation,
som därigenom kan åstadkommas, ej är av synnerligen vittgående
omfattning. Av än mindre betydelse är det i 54 § lämnade medgivandet
för kommunalnämnd att för olika delar av kommunens område sig till
biträde antaga särskilda personer, vilka handla på nämndens ansvar och
efter de föreskrifter, densamma meddelar. Denna anordning åsyftar givetvis
icke skapandet av en verklig förvaltningsdecentralisation utan allenast
åstadkommande av biträden åt den förvaltande myndigheten.

Med stöd av endast kommunalförordningen är landskommunen befogad
att besluta och inom sitt område tillämpa kommunala stadgar till
främjande av sedlighet, hälsovård, vård om brandväsendet samt ordning
och säkerhet, och denna befogenhet kan givetvis av kommunen så begagnas,
att en viss olikhet i förvaltningen uppkommer i fråga om olika delar av
kommunen. Uttryckligt påpekande härav finnes i hälsovårdsstadgans 31 §,
där kommun, inom vilken finnes ställe med större sammanträngd befolkning,
varom dock ej blivit bestämt, att det i avseende å allmänna hälsovården
skall betraktas lika med stad, erhåller erinran därom, att för sådant
ställe böra, i den ordning kommunallagen bestämmer, särskilda hälsovårdsordningar
åstadkommas med ledning av vad enligt hälsovårdsstadgan gäller
för städerna.

363

Den lokala differentiering av kommunalförvaltningen, som kommunalförordningen
sålunda medgiver, må emellertid icke sträcka sig till det ekonomiska
området. Stadgandena i kommunalförordningen angiva, att kommunen
i dess helhet skall i ekonomiskt hänseende vara en odelbar enhet
och att den kommunala beskattningen skall utgå över kommunens samtliga
skatteobjekt efter de enhetliga grunder, som i kommunalförordningen finnas
stadgade. (De undantag, som i 60 § omtalas, hava icke sammanhang med
den här behandlade frågan.) En i kommunen beslutad utgift må således,
även om den väsentligen tillgodokommer endast visst område inom
kommunen, icke läggas endast å det områdets skatteobjekt, utan skall,
såvitt den må bestridas i kommunal ordning, enligt laga grunder fördelas
på kommunen i dess helhet. Visserligen torde det i fråga om dylik utgift
till lokala ändamål stundom inträffa, att kommunen för vinnande
av praktisk rättvisa lägger utgiften endast på det närmast berörda området.
Att sådant förfarande är stridande mot lag är emellertid säkert
och har vid många tillfällen av Kungl. Maj:t uttalats. Dock må tillika
inrymmas, att Kungl. Maj:t en och annan gång med hänsyn till särskilda
föreliggande omständigheter funnit skäligt godkänna kommunala beslut om
dylik differentiering av utgift (se exempelvis Walldén, n:r 458 och 727).
Sådana undantagsvis lämnade medgivanden inverka emellertid icke på
giltigheten av grundsatsen.

Rotebildning.

Medan kommunalförordningen sålunda i endast ringa mån tillåter RoteMldlokal
differentiering av kommunalförvaltningen, har, oberoende av nämnda^^®?^*
förordnings föreskrifter, möjlighet till dylik anordning i ett särskilt avseende
blivit kommunen å landsbygden beredd genom medgivanden i den
speciallagstiftning, som reglerar fattigvården.

Redan i 1853 års fattigvårdsförordning lämnades sockenstämman tilllåtelse
att fördela socknen i »kretsar eller rotar, med åliggande för en
var av dessa att försörja dit hörande fattighjon», därvid dock socknen i
dess helhet skulle vara ansvarig för underhållsskyldighetens behöriga full -

364

görande, med rättighet att söka gottgörelse av den krets eller rote, som
sin smidighet åsidosatt.

Rätt till roteindelning har lämnats jämväl i 1871 års fattigvårdsförordning,
vars stadganden härom äro i huvudsak följande: Roteindelningen
kan avse fattigvården i dess helhet eller viss del därav. Den vid
indelningens början förhandenvarande fattigvårdstungan skall utskiftas så
jämnt som möjligt, och därest antagligt är, att någon rote till följd av
särskilt förhållande kommer att i framtiden tillskyndas jämförelsevis större
fattigvårdstunga än de övriga, skall denna rote av fattigvårdssamhället erhålla
ett därefter lämpat årligt bidrag. Därest efteråt någon av rotarna
till följd av särskilda omständigheter, som icke berott av rotens åtgörande,
drabbats av alltför tryckande fattigvårdstunga, skall samhället lämna roten
skäligt understöd, vars belopp i brist på överenskommelse bestämmes av
Konungens befallningshavande. För införande av roteindelning kräves beslut,
fattat med två tredjedelars pluralitet, av två på varandra följande
ordinarie kommunalstämmor. I beslutet skola noggrannt upptagas villsoren
för indelningen, sättet för behandling av rotes fattigvårdsangelägenheter,
sättet för utgörande av bidrag till såväl rotarnas enskilda som samhällets
gemensamma fattigvård, sättet för redovisning av rotes fattigvårdsförvaltning
samt i vad mån grunderna om hemortsrätt skola tillämpas på rote.
Beslutet skall därefter överlämnas till Konungens befallningshavandes prövning.
Fastställes beslutet, gäller detsamma i fem år, men kan därefter
upphävas å ordinarie kommunalstämma genom enkel röstpluralitet. Inom
varje rote skall finnas en fattigvårdsföreståndare, och roten kan tillsätta
särskild styrelse för handhavandet av dess angelägenheter. Samhällets
fångvårdsstyrelse skall hava tillsyn över rotes fattigvård samt, om i något
fall fattigvård, som enligt fattigvårdsförordningens 1 § erfordrats, af rote
underlåtes och rättelse ej genast efter tillsägelse följer, lämna nödig fattigvård
och sedan kräva ersättning därför av roten. Fattigvårdsstyrelsen avgör
tvist mellan rotarna om skyldighet att lämna fattigvård åt viss person.

Genom dessa bestämmelser är således beträffande fattigvården beredd
laglig möjlighet att indela kommunen på landsbygden i områden med
särskild förvaltning och ekonomi, ehuru under kommunens tillsyn och ansvar.
I fattigvårdslagstiftningskommitténs år 1915 avlämnade betänkande

365

hava lämnats uppgifter angående tillämpningen av den ifrågavarande anordningen.
Därav framgår, att, medan densamma tidigare varit i ganska
stor utsträckning anlitad, antalet fattigvårdssainhällen, i vilka roteindelning
tinnes, synes vara i ständigt nedgående. Medan den officiella statistiken
för år 1875 angiver antalet samhällen med roteindelning till 578, en från
föregående år starkt reducerad siffra, fanns år 1907, enligt av fattigvårdslagstiftningskommittén
infordrade uppgifter, roteindelning i endast 166
kommuner. Därefter har antalet ytterligare nedgått, och frågan om roteindelningens
upphävande står på dagordningen i åtskilliga fattigvårdssamhällen.

Fattigvårdslagstiftningskornmittén har vid sin undersökning funnit
förhållandena icke påkalla vidare uppehållande av roteinstitutionen. Kommittén
anför angående densamma följande:

»En undersökning angående de kommuner, i vilka roteindelning finnes,
visar, att det, på några fä undantag när, ej är kommuner med särskilt stor ytvidd
eller stort invånarantal, som hava roteindelning, utan i huvudsak tämligen
små kommuner, de flesta i mellersta Sverige. En distriktsindelning, sådan den
redan tinnes antydd i gällande fäitigvårdsförordning (§ 13 mom. 1) och i praxis
ytterligare utveeklats, torde i lika hög grad lämpa sig att tillgodose behovet av
en individualiserad fattigvård. 1 verkligheten torde de båda systemen stå varandra
tämligen nära, åtminstone i de fall, då man tillser, att rotarnas kostnader
i största möjliga grad utjämnas; men en sådan utjämning är naturligen förenad
med vissa svårigheter, även om därav sällan föranletts tvister, som dragits under
konungens befallningshavandes prövning. För övrigt torde bestämmelserna om en
utjämning i många fall ej hava iakttagits. En indelning inom kommunerna,
gående ut på att fördela bördan på olika rotar, strider emellertid emot det allmänt
uttalade önskemålet om en möjligast jämn fördelning av fattigvårdsbördan,
och ur den synpunkten böra strävandena hellre gå ut på en förening än en sönderdelning.
Vidare lägger roteindelningen vissa hinder i väsen för en lämplig
anstaltsvård. Det skall nämligen alltid vara svårt för de olika rotarna att själva
skaffa sig anstalter. Om också roteindelningen tidigare haft en uppgift att fylla
vid fattigvårdens handhavande, visar den hastigt fortgående minskrdngen av antalet
kommuner med sådan indelning, att densamma nu är överflödig. Av nu
anförda skäl har kommittén ansett sig icke böra i sitt förslag upptaga bestämmelserna
om roteindelning.» I

I detta sammanhang bör även erinras om den roteanordning för
folkskoleväsendets tillgodoseende, vilken legaliserats genom stadgande i
folkskolestadgan. Kyrkostämmoförordningens bestämmelser angående kyrkoförsamlingens
(skoldistriktets) förvaltning och ekonomi vila i väsentliga

Rotebildnivg
enligt
folkskolestadgan.

366

delar på motsvarande föreskrifter i kommunalförordningarna och förutsätta
liksom dessa enhetlighet i nämnda hänseenden. Såsom redan påpekats,
hava emellertid de organisatoriska stadgandena för församlingen i dess
egenskap av skoldistrikt meddelats ej endast i kyrkostämmoförordningen
utan jämväl i folkskolestadgan. Och bestämmelserna i sistnämnda stadga
angående skoldistrikts ekonomi äro visserligen i huvudsak överensstämmande
med motsvarande bestämmelser i kyrkostämmoförordningen,
men inrymma dessutom ett medgivande av undantag från enhetlighetsregeln,
vilket icke återfinnes i kyrkostämmoförordningen. I 57 § i folkskolestadgan
har nämligen till stadgandet, att kostnaderna för distriktets
skolor skola bestridas gemensamt av hela skoldistriktet, fogats restriktionen:
»såvida ej annorlunda därom överenskommes». Med sistnämnda bestämmelse
avses att möjliggöra distriktets uppdelande i rotar, vilka var för sig
övertaga den distriktet åliggande skyldighet att tillhandahålla skolhus. Några
bestämmelser angående administrationen av dylika rotar (s. k. byggrotar)
hava icke givits, för såvitt ej dit bör hänföras stadgandet i 10 §, att det
reglemente, som skall finnas för varje skoldistrikt, skall innehålla »bestämmelser
angående skolväsendets allmänna anordning inom distriktet, såsom
angående distriktets uppdelning i skolområden och skolrotar». Den närmare
organisationen av skolrotarna har utbildats genom sedvänja och administrativ
praxis. För att roteindelning inom ett distrikt skall komma till stånd
kräves, såsom ordalagen i 57 § få anses giva vid handen, enhälligt beslut
å den kyrkostämma, där frågan avgöres. Och härav anses följa, att därest
överenskommelse icke träffats för viss bestämd tid, densamma upphör att
gälla, så snart distriktets medlemmar icke längre äro »därom förenade» (se
exempelvis Walldén, n:r 1576 och 1599). Inom rote må till bestridande
av rotens behov upptagas särskild roteskatt, (se Walldén, n:r 1007), men
rättighet att debitera denna efter annan grund än den allmänna för kommunal-
och kronoutskylder gällande finnes givetvis icke (Regeringsrättens
årsbok 1911 not. E. 102). Då rotebildning upphör, övertages rotarnas egendom
av skoldistriktet. Rättvisa och billighet anses emellertid kräva, att
den tunga, som genom egendomens anskaffande påvilat de olika rotarna,
varder dem emellan utjämnad genom en uppgörelse, därvid varje rote får
antingen mottaga eller utgiva ersättning. Kyrkostämmobeslut angående

367

sådan uppgörelse hava ofta nog i besvärsväg dragits under Kungl. Maj:ts
prövning, ocli Kungl. Maj:t har därvid ingått i granskning av uppgörelsens
billighet samt, därest densamma befunnits vila på orättvis grund, undanröjt
beslutet och återförvisat ärendet till förnyad behandling. Frågan om
roteegendomens natur synes icke vara fullt klar. De administrativa avgöranden,
som berört denna fråga, giva vid handen, att roteegendomen
anses tillhöra skoldistriktet, vadan, såsom nämnts, det allenast är billighetshänsyn,
som föranleder vidräkning mellan skoldistriktet oeh rotarna
vid roteindelningens upphörande (se Regeringsrättens årsbok 1909 ref. 83
och 1913 not. E. 16). Dock har även en motsatt mening framträtt, enligt
vilken av rote anskaffad skolbyggnad är att anse ej såsom distriktets utan
såsom rotens enskilda tillhörighet (se Regeringsrättens årsbok 1914 ref. 19:
särskilda vota).

I brist på närmare anvisning av lagstiftningen äro beskaffenheten
och betydelsen av ifrågavarande roteorganisation föga klara. Att behov
av närmare utredning och reglering1 icke i vidare mån än förhållandet
torde vara gjort sig gällande, finner sin förklaring därutinnan, att denna
organisation, liksom fattigvårdsrotarna, torde hava kommit till tillämpning
huvudsakligen på jämförelsevis primitiva eller föga utvecklade förhållanden.
Den lokala differentiering, som genom roteorganisation åstadkommes, avser
icke att skänka en högre form av kommunalförvaltning än den som genom
kommunalförordningens allmänna föreskrifter regleras. Den utgör fasthellre
en småningom försvinnande övergångsform, ett trappsteg på vägen
från enskild till kommunal hushållning.

MunicipalsamMllet.

De lokala differentieringar inom landskommunen, vilka äga verklig Municipalbetydelse,
hava åstadkommits medelst användande av municipallägstift-Ml^*y^jj,
ningen. Angående dennas tillkomst och grunddrag må följande antecknas, grunddrag
Enligt 30 § i ordningsstadgan för rikets städer skall vad i samma
stadga är föreskrivet om stad i tillämpliga delar gälla för köping, hamn,
fiskeläge och annat ställe med större sammanträngd befolkning, då Konungens
befallningshavande, efter vederbörandes hörande, sådant förordnar

368

genom beslut, som skall underställas Kungl. Maj:ts prövning; och har Konungens
befallningshavande i sammanhang med sådan underställning att,
efter det vederbörande blivit hörda, jämväl underställa Kungl. Maj:ts prövning
förslag om vilka styrelser eller myndigheter böra på sådant ställe
fullgöra vad som i stad, enligt stadgan, åligger magistrat eller annan lokalmyndighet
därstädes, samt om dessa styrelsers eller myndigheters sammansättning
och vidden av deras befogenhet uti ifrågavarande hänseende.
Härmed väsentligen överensstämmande föreskrifter meddelas i avseende å

byggnadsväsendet i 50 § byggnadsstadgan för rikets städer, i avseende å

brandväsendet i 20 § brandstadgan för rikets städer samt i avseende å

hälsovården i 26 § hälsovårdsstadgan för riket, dock med den skillnad i

fråga om byggnads- och brandstadgorna, att dessa utan särskilt beslut
skola tillämpas inom köping. Vid eu senare tidpunkt av municipallagstiftningens
utbildning har slutligen tillkommit det stadgande, som innehålles
i 36 § lagen angående stadsplan och tomtindelning, enligt vars
nuvarande lydelse (angående den förändring, stadgandet i viss del undergått,
jämför nedan sid. 373) dels vad i nämnda lag är stadgat för stad
skall äga motsvarande tillämpning för köping så ock för annan ort, för
vilken på grund av förordnande, som enligt dittills gällande föreskrifter
meddelats, byggnadsstadgan för rikets städer gäller, dels ock Konungen
må förordna, att samma lag skall äga motsvarande tillämpning för hamnplats,
fiskläge eller annan ort med större sammanträngd befolkning, vilket
förordnande skall medföra enahanda verkan, som enligt dittills gällande
lag följt av förordnande om tillämpning av bj^ggnadsstadgan. I detta
stadgandes ställe träda fr. o. m. den 1 januari 1918 de likartade bestämmelserna
i 1 kap. 41 § i lagen om fastighetsbildning i stad.

Redan under de närmaste årtiondena efter de fyra ursprungliga stadsstadgornas
tillkomst blev för ett ganska avsevärt antal områden å landsbygden
förordnat om tillämpning av omförmälda stadganden. De därvid meddelade
bestämmelser, genom vilka organiserades särskilda styrelser och myndigheter
att fungera i stället för de stadsmyndigheter, till vilka motsvarighet ej finnes
å landet, voro ganska skiftande. Oftast blev den beslutanderätt i förevarande
frågor, som i stad utövas av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan,
uppdragen åt områdets i kommunala angelägenheter röstberättigade

369

invånare, samlade till särskild stämma under en av dem vald ordförande,
men i flera fall tillkom dock ifrågavarande myndighet vederbörande sockens
kommunalstämma. Vad som särskilt vållade olägenhet var saknaden
av uttrycklig bestämmelse om sättet för fattande av beslut i fråga om
utgifter, vilka av stadsstadgornas tillämpning föranleddes, samt om anskaffande
av nödiga medel därtill. Då behovet var oavvisligt, föranledde
det, att den myndighet, som i övrigt skulle utöva den allmän rådstuga
eller stadsfullmäktige eldigt stadgorna tillkommande befogenhet, jämväl
ansågs behörig att fatta beslut om åtgärder, vilkas genomförande erfordrade
utgifter, samt att genom beskattning anskaffa de nödiga medlen. Saknaden
av beskriven lag i ämnet vållade emellertid stor osäkerhet och orsakade
flerstädes tvister.

Dessa olägenheter föranledde år 1898 tillkomsten av de bestämmelser
i förordningen om kommunalstyrelse på landet, numera betecknade med
80 §, varigenom municipalsamhällets struktur och organisation blevo lagligen
utbildade. I 80 § 1 mom. stadgas, att, där Kungl. Maj:t förordnat,
att ordningsstadgan, byggnadsstadgan och brandstadgan för rikets städer
samt vad i hälsovårdsstadgan för riket föreskrives om stad skola lända till
efterrättelse för område å landet, som ej utgör egen kommun, det område
skall vara att anse såsom ett särskilt samhälle (municipalsamhälle), vars
medlemmar äga att, oberoende av kommunen i övrigt, själva vårda sådana
för samhället gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, som
avses i nämnda författningar eller föranledas av dessas tillämpning inom
samhället; och skall i avseende härå om municipalsamhälle gälla i tillämpliga
delar vad i förordningen om kommunalstyrelse på landet är om kommun
stadgat, med iakttagande därav att, i stället för kommunalstämma,
kommunalfullmäktige och kommunalnämnd, motsvarande myndigheter inom
municipalsamhälle skola benämnas municipalstämma, municipalfullmäktige
och municipalnämnd. I samma § 2 mom. tillägges, att genom stadgandet
i 1 mom. ändring ej sker vare sig i den medlem av municipalsamhälle
tillkommande rätt att inom den kommun, samhället tillhör, deltaga i där
förekommande överläggningar och beslut rörande angelägenheter av enahanda
art som dem, vilka i sagda mom. avses, eller i hans skyldighet att
lämna bidrag till utgifter, som av dylika beslut föranledas. Och i 3 mom.

47—153678.

370

sä"s. att. därest förordnande, varom i 1 mom. förmäles, avser allenast
en eller flera av de i samma mom. omförmälda författningar, skola de i
paragrafen meddelade bestämmelser lända till efterrättelse i fråga om sådana
ärenden, som åsyftas i de författningar, förordnandet angår.

Genom nu omtalade stadganden är normaltypen för municipalsamhället
given: ett område inom en landskommun, vilket fått till uppgift att
vårda de för området gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter,
som i en eller flera av stadsstadgorna avses eller av deras tillämpning
inom området föranledas, samt för sådant ändamål, men ej för annat,
erhållit egen från kommunen skild styrelse, förvaltning och ekonomi, däri
inbegripen beskattningsrätt.

Olika typer I 80 § 1 mom. angives, såsom nämnts, municipalsamhället såsom

palsamhäilee*''t »område å landet, som ej utgör egen kommun». Såväl detta uttryck
nu-d hänsyn soin municipallagens ordalag i övrigt giva vid handen, att lagstiftaren närmast
avsett vad som ovan benämnts municipalsamhällets normaltyp: ett
specialområde inom en landskommun. Emellertid förekomma även andra
typer av inunici palsamhäile med hänsyn till områdesbestämningen.

Först må härvid framhållas, att elt municipalsainhälle, som till sitt
område sammanfaller med en landskommun, givetvis icke är tänkbart. Det
karakteristiska för municipalsamhället är ej endast tillämpandet av stadsstadga
utan dennas tillämpande inom område, som icke sammanfaller med
kommun. Därest en stadsstadga bringas till giltighet inom en hel kommun,
blir stadgans tillämpande en kommunens angelägenhet. Emellertid
har det inträffat, att i officiell statistik under beteckningen municipalsamhäile
inrymts även dylik kommun.

Att ett municipalsainhälle icke må bestå av flera hela landskommuner,
synes ej mindre klart. En anordning av sådan beskaffenhet vore
en förening mellan liera kommuner för vissa uppgifters tillvaratagande,
men, såsom förut erinrats, har den tolkning givits åt nuvarande 3 § i
förordningen om kommunalstyrelse på landet, att sådan förening må ske
endast »i allo», således icke för allenast vissa specialuppgifters vårdande.
Hinder för att municipalsamhälles område må innefatta delar av liera

371

kommuner kan icke anses föreligga. Ett flertal sådana municipalsamhällen
finnas.

Mera tveksamt må det synas, huruvida det är med lagstiftningens
avsikt överensstämmande, att municipalsamhälle må omfatta en hel landskommun
jämte del av annan kommun. Vid ett tillfälle har Kungl. Maj:t
uttalat den mening, att sådan municipalbildning icke bör förekomma. Då
Kungl. Maj:t fastställde vederbörande Konungens befallningshavandes beslut
om ordningsstadgans tillämpning inom ett område, som omfattade
hela Grundsunds kommun och ett par hemtnansdelar därutom, förständigade
Kungl. Maj:t Konungens befallningshavande att vidtaga åtgärder
för dessa hemmansdelars förläggande till Grundsunds kommun, »då ett
municipalsamhälle icke bör inom sitt område innesluta en hel kommun
och det icke heller synes vara lämpligt, att ifrågavarande delar av nämnda
hemman skulle för ordningsstadgans tillämpning bilda ett särskilt municipalsamhälle»
(kungl. brev den 29 september 1899). Vid ett senare tillfälle
har Kungl. Maj:t. intagit en annan ståndpunkt. Sedan till självständig köping
och kommun ut brutits en del av Ahus socken, vilken del därjämte utgjorde
en del av det inom socknen varande municipalsamhället, avgav Konungens
befallningshavande yttrande, huruvida, sedan köpingen utbrutits, det vore
erforderligt, att stadsstadgorna skulle fortfarande gälla inom återstoden av
municipalområdet, ävensom nytt förslag till närmare bestämmelser angående
tillämpningen av stadgorna såväl inom köpingen som inom återstående
delen av municipalsamhället, med iakttagande att sistnämnda del
komme att betraktas såsom ett särskilt municipalsamhälle. Kungl. Maj:t
avgjorde emellertid, att köpingen skulle fortfarande tillhöra municipalsamhället
(kungl. brev den 23 oktober 1903. Se Walldén n:o 1574).

Stundom förekommer, att flera municipalsamhällen finnas inom en
och samma kommun. Att en kommuns hela område delas i municipalsamhällen,
torde visserligen icke böra anses stridande mot lagstiftningen,
men dylik anordning bör, åtminstone då fråga är om tillämpande av en
och samma stadsstadga, under vaidiga förhållanden vara föga praktisk. I
åtminstone ett fall lärer dock municipalbildningen vara ungefär sådan. I
Kungshamns socken finnas nämligen ej mindre än fyra municipalsamhällen,
vilka upptaga så gott som hela socknen, så att endast ett område med

372

något tiotal invånare icke tillhör något av ro linie i palsam h ål 1 en a. Av de
fyra munieipalsamhällena tillämpa Smögen och Gravarna samtliga stadsstadgorna,
men Hasselösund och Tången endast hälsovårdsstadgan.

Hinder finnes icke, att ett municipalsamhälles område erhåller olika
begränsning med avseende å olika stadgors tillämpning (ex. Boxholm,
Lycksele). Anledning är emellertid att antaga, att i sådana fall den förefintliga
oregelmässigheten föga iakttages i fråga om förvaltning och beskattning.
Det bör här nämnas, att då statens järnvägar tillhörig mark
ingår i område, som avses till municipalsamhålle, järnvägens mark plägar
undantagas från tillämpning av vissa av stadsstadgorna (på senare år endast
stadsplanelagen samt byggnads- och brandstadgan, tidigare även ordningsstadgan),
ävensom att genom utslag av regeringsrätten fastslagits, att
denna oregelbundenhet icke skall iakttagas beträffande samhällets styrelse
och beskattning. De å järnvägsområdet boende skola vara skyldiga att
bidraga till kostnaden för de nämnda stadgornas tillämpande inom samhället
och berättigade att deltaga i avgörandet av samtliga frågor, som
å municipalstämma förekomma (se bl. a. Regeringsrättens årsbok 1913
ref. 19 och 99).

Municipal- Uttryckligt stadgande angående Kungl. Maj:ts befogenhet att för ifpjfiuirnndc.

ordna, att stadsstadga, som utgör förutsättning för municipalsainhälle, skall
upphöra att gälla inom municipalområdet, har icke ansetts erforderligt.
Uppenbart är, att med avseende å dessa administrativa författningar en
sådan befogenhet finnes, och exempel saknas ej, att Kungl. Maj:t funnit
nödigt begagna den.

I och med 1907 års stadsplanelag uppstod visserligen ett hinder för
denna befogenhets tillämpning, vad byggnadsstadgan angår, och följaktligen
för upplösning av municipalsamhålle, som vilar å denna författning, men
detta hinder är numera undanröjt. I den ursprungliga avfattningen av
stadsplanelagens 36 § stadgades nämligen, att lagen skulle äga motsvarande
tillämpning bland annat för sådan ort, för vilken på grund av dittills
gällande föreskrifter byggnadsstadgan för rikets städer förklarats skola
gälla. En säkerligen ej avsedd följd av detta stadgande var, att stadsplanelagen
skulle fortfara att gälla för dylik ort, även om byggnadsstadgan

i>73

tör densamma upphävdes. Då återigen stadsplanelagen för sill tillämpning
förutsätter att byggnadsstadgan gäller för området ifråga, var följden den,
alt Kungl. Maj:t efter justitiekanslersä mbetets hörande i liera fall måste
lämna ansökningar om upphävande av byggnadsstadgans giltighet för visst
område utan avseende. Denna oegentlighet, som understundom medförde
avsevärda praktiska olägenheter, föranledde år 19IG eu ändring av förevarande
lagstadgande, som i sin då antagna avfattning förklarar stadsplanelagen
tillämplig bland annat för sådan ort, för vilken på grund av
förordnande, som enligt hittills gällande föreskrifter meddelats, byggnadsstadgan
för rikets städer gäller. Föreskrift av enahanda innebörd återfinnes
i 1 kap. 41 § lagen om fastighetsbildning i stad.

Ett upphörande av municipalbildning i nu angiven ordning kan
vara partiellt antingen på så sätt, att detsamma avser endast viss del av
municipalsamhällets område, eller ock så, att det har avseende å endast
viss stadga av dem, vilka inom samhället bringats i tillämpning.

Municipallagstiftningen är inskränkt till landsbygden. Därav följer,
att om municipalsamhälles område varder införlivat med stad eller utbrutet
att utgöra stad, municipalbildningen av sig själv upphör. Om
endast en del av inunicipalområdet övergår till stad, bör återstående delen
anses fortfara såsom municipalsamhälle.

I vad mån ändring i kommunal indelning, som icke avser stad utan
endast landsbygd, inverkar på municipalsamhälle, kan stundom synas
mindre klart.

Om den kommunala indelningsändringen består däri, att det område
av landskommun, som utgör municipalsamhälle, varder i sin helhet
utbrutet att bilda egen landskommun eller köping med egen kommunalförvaltning,
kan givetvis icke vidare vara tal om någon municipalbildning.
Därigenom att förutsättningen för denna försvinner, upphör inunicipalsainhället
att såsom sådant existera, dess uppgifter bliva kommunala.

Det har redan omtalats, att tvekan varit rådande, huruvida indelningsåndring
av sist nämnd innebörd, som omfattar endast en del av
municipalsamhällets område, skall anses inverka på municipalbildningen,
liksom åven att frågan blivit avgjord sålunda, att municipalsamhället icke

374

bör anses beröras av dylik ändring (Ähusfallet). Huruvida detta avgörande
må tilläggas principiell bet}rdelse, synes kommittén tveksamt.

Om municipalsamhälle införlivas med köping eller landskommun,
inom vars hela område redan tillämpas samma stadsstadgor som gälla inom
municipalsamhället, lärer anledning saknas att för en del av den nya kommunen
upprätthålla den förutvarande municipalbildningen. Indelningsändringen
torde i stället få givas den innebörd, att det förutvarande municipalsamhället
därigenom upphört.

I övrigt lärer municipalsamhälles upphörande eller dess inskränkande
vare sig till område eller till uppgifter få anses beroende av Kung). Maj:ts
särskilt därom givna förordnande. Då emellertid i nu angivna hänseende
anledning till tveksamhet understundom icke saknas, lärer det vid indelningsändring,
som berör municipalsamhället, vara av vikt, att frågan om
municipalsamhällets fortvaro och eventuella framtida ställning varder vid
indelningsändringen fullt klargjord.

Municipal- Vid framläggandet av förslaget till municipallagen framhölls, att,

enligtMS0§ enligt vad resolutionerna angående tillämpning av stadsstadgorna visade,
i mom. olikartade förhållandena å olika platser föranlett väsentligen skiljaktiga
bestämmelser i organisationsavseende samt att antagligt vore, att även
framdeles sådana förhållanden kunde komma att i dylikt hänseende inverka.
Med hänsyn därtill syntes det nödvändigt, att undantag från eller
modifikation av de allmänna reglerna kunde medgivas, och borde det tillkomma
Kungl. Maj:t, att, då behov i sådant avseende yppades, förordna
efter omständigheterna. Av denna anledning erhöll municipallagen det i
4 mom. upptagna stadgandet, att, där i visst fall särskilda omständigheter
finnas påkalla undantag från de förut i 80 § givna stadganden eller nödvändiggöra
annan ordning för municipalsamhälles beslutande- och beskattningsrätt,
Kungl. Maj:t må äga, på framställning av Konungens befallningshavande,
vederbörande kommun eller medlem av samhället, att i ärendet
förordna, efter som skäligt prövas.

Genom detta stadgande har Kungl. Maj:t i själva verket erhållit fri
befogenhet att förordna alldeles efter omständigheterna med avseende å
municipalsamhällets organisation. Med stöd av detsamma lärer Kung!.

375

kunna för raunicipalområdet bestämma sådan anordning, att exempelvis
beslutanderätten förbehålles kommunalstämman, men munieipalomradet
erhåller särskilda förvaltningsorgan och särskild ekonomi, eller att jämväl
förvaltningen överlämnas åt av kommunen utsedda organ, men municipalområdet
erhåller separat ekonomi (inkl. beskattning), eller att ej heller
med hänsyn till ekonomin municipalområdet skiljes från kommunen. I
sistnämnda fallet kommer följaktligen municipalbildningen att giva sig
till känna endast på sådant sätt, att det kommunala området företer differentiering
med hänsyn till stad sstadgas giltighet.

Ehuruväl den i 80 § 4 mom. Kungl. Maj:t inrymda befogenhet att
förordna om undantag från de i 1 mom. av samma § givna stadganden
formellt sett icke är underkastad någon begränsning, torde dock kunna
såsom visst antagas, att lagrummet icke kan åberopas såsom stöd för förordnande
om municipalutskylders utgörande enligt andra grunder än som
enligt förordningen om kommunalstyrelse på landet må tillämpas ifråga
om utskylders utgörande till kommun. En avvikelse i nämnda stycke
skulle strida mot de principer, varå kommunalbeskattningen vilar.

1 syfte att bringa de tidigare meddelade administrativa bestämmelserna
angående tillämpning av stadsstadgorna till överensstämmelse med
municipallagens innehåll utfärdade Kungl. Magt under år 1899 länsvis
nya bestämmelser angående de då redan förefintliga municipalsamhällena.
Härvid begagnade sig Kungl. Maj:t i några fall av den i 80 § 4 mom.
lämnade befogenhet att efter omständigheterna meddela undantag från
föreskrifterna i 1 mom. Sålunda förordnnde Kungl. Maj:t beträffande det
område vid Drottningholm, inom vilket brandstadgan var gällande, att den
nya lagen icke skulle å detta område äga tillämpning. Enahanda bestämmelse
meddelades i fråga om Torekovs fiskläge, ett område inom Trollhättans
socken, Lycksele kyrkplats, Lundby och områden inom örgryte
socken. Med dessa Kung]. Maj:ts förordnanden avsågs, att stadsstadgornas
tillämpning inom vederbörande område skulle vara en hela kommunens
angelägenhet, så att någon differentiering av kommunen i avseende å
beslutande- och beskattningsrätt ej skulle av municipalbildningen föranledas.
Beträffande Drottningholm orsakades förordnandet därav, att utgifterna
för brandväsendet bestriddes från slottet, och beträffande åtminstone

376

OtadtstaAti*mat
delbarhet.

vissa av de övriga lärer anledningen till bestämmelsen varit, att municipalområdet
omfattade största delen av kommunen.

Med undantag av de bestämmelser, som sålunda gåvos i sammanhang
med municipallagens trädande i tillämpning, synas de rika möjligheter
till modifikationer av varjehanda slag, som 80 § 4 mom. erbjuder, i
det närmaste icke alls hava begagnats. Ett fall, där lagrummet synes hava
använts, avser Kyrkesunds och Björholmens municipalsamhälle. Beträffande
detta, som utgöres av fem olika fisklägen inom samma socken, förordnade
Kutig!. Maj:t, att fisklägena visserligen skulle utgöra ett municipalsamhälle
med gemensam förvaltning, men att varje fiskläge skulle ensamt
vidkännas de utgifter, som avsågo dess särskilda angelägenheter (kung!,
brev den 29 september 1899.)

Municipalsamhällets uppgift är att tillämpa stadsstadgorna eller någon
av dem. Härvid uppstår fråga, huruvida municipallagstiftningen medgiver
bildande av municipalsamhälle för tillämpande av endast viss eller vissa
föreskrifter i en stadsstadga eller om stadsstadgorna äro i förevarande
avseende att anse såsom odelbara.

Med avseende härå må först erinras om ett par enstaka stadganden,
vilka intaga en särställning, nämligen dels 13 § i ordningsstadgan, vars
bestämmelser (i sin helhet eller till viss angiven del) enligt 30 § 2 moln.
i samma stadga må särskilt för sig bringas i tillämpning på område å landet,
och dels 37 och 38 §§ i stadsplanelagen (efter 1 januari 1918 1 kap.
42 och 43 §§ i lagen om fastighetsbildning i stad), vilka medgiva tillämpande
av vissa bestämmelser angående stadsplan och bebyggande inom visst
»område å landet, å vilket 36 § icke äger tillämpning». Genom förordnanden
enligt nu nämnda lagrum kommer emellertid municipalbildning icke
till stånd.

Oavsett nu nämnda undantagsbestämmelser giva municipalstadgandenas
ordalag såväl i stadsstadgorna som i kommunalförordningen vid
handen, att det visserligen icke varit vid lagstiftningens tillkomst ifrågasatt
annat än att förordnande om tillämpning av stadsstadga skulle avse
stadgans samtliga föreskrifter om stad, i den mån dessa kunna tillämpas
annorstädes än i stad. Vid ett tillfälle har Kungl. Maj:t uttryckligt utta -

377

lat sig till förmån för denna tolkning. Sedan Konungens befallningshavande
i Jämtlands län föreskrivit, att för den så kallade villastaden Hornsberg
skulle äga tillämpning, förutom bestämmelserna i 13 § i ordningsstadgan,
jämväl bestämmelserna i 3, 6, 12, 17 och 18 §§ jämte de övriga
delar av ordningsstadgan, vilka avsåge tillämpningen av förutnämnda paragrafer,
yttrade nämligen Kungl. Maj:t vidkommande beslutet om tillämpning
av andra paragrafer än 13 §, att enär Konungens befallningshavande
varken genom 30 § i ordningsstadgan eller eljest vore tillerkända rätt att
i avseende å ordningsstadgans tillämpning å område utom stad förordna
annorlunda, än att antingen ordningsstadgans samtliga bestämmelser i tilllämpliga
delar eller ock allenast 13 § därav bleve för området gällande,
funne Kungl. Maj:t fastställelse å ifrågavarande beslut icke kunna meddelas
(kungl. brev den 6 oktober 1893. Walldén n:r 1199).

Oaktat det besked, som i nu omförmälda fall lämnades, har emellertid
Kungl. Maj:t vid ganska många tillfällen meddelat fastställelse av
förordnanden om tillämpning av stadsstadga med undantag av de delar
därav, som funnits icke lämpa sig för det ifrågavarande området. Sålunda
har Kungl. Maj:t fastställt Konungens befallningshavandes beslut, att ordningsstadgan
skall i tillämpliga delar gälla för Djursholms köping med
undantag därav, att polismyndighets tillstånd icke skall, på sätt i 6 §
l mom. föreskrives, erfordras för att verkställa stensprängning, lossa skott
eller avbränna fyrverkeri, att föreskrifterna i 11 § icke få lägga hinder i
vägen för badning vid enskild person tillhörig strand, då ägaren det medgiver,
och att genom bestämmelserna i 14 § 1 mom. icke får anses vara
lämnad föreskrift om skyldighet för de enskilda tomtägarna att ansvara
för renhållning å gator och allmänna platser, utan att berörda åliggande
fortfarande skall tillkomma kommunen (kungl. brev den 19 september 1902).
Vidare har Kungl. Maj:t fastställt Konungens befallningshavandes beslut
om tillämpning av hälsovårdsstadgan i Djursholms köping med iakttagande
av vissa angivna undantag från bestämmelserna i stadgans 12 § 1 och 3
mom. samt 21 § 1 mom. ävensom 17 § 2 och 3 mom. (kungl. brev den
10 juli 1903). Beträffande Stocksunds municipalsamhälle (numera köping),
varest sedan år 19u2 hälsovårdsstadgan är gällande, har Kungl. Maj:t därefter
medgivit, att vid stadgans tillämpande må iakttagas vissa undantags 48—lS3d78.

378

bestämmelser i fråga om föreskrifterna i 21 § 1 mom. (kungl. brev den
7 september 1906). Beträffande Axvall och Kil har Kungl. Maj:t fastställt
Konungens befallningshavandes beslut om tillämpning av hälsovårdsstadgan
med det undantag, att stall- och ladugårdsspillning samt kalk finge forslas
vilka tider på dygnet som helst och i öppna åkdon (kungl. brev den 24
februari 1899 och den 22 februari 1901).

Enligt kommitténs mening torde här behandlade spörsmål böra bedömas
sålunda: I fråga om stadsplanelagstiftningen, som är av civillags
natur, kunna givetvis icke förekomma administrativa förordnanden angående
tillämpande av endast vissa delar därav. Beträffande de övriga
stad sstadgorna synes däremot icke vara anledning att antaga dylik begränsning
av Kungl. Maj:ts befogenhet, dock naturligtvis med undantag för de
delar av byggnadsstadgan, som avhandla ämnen (angående stadsplan och
tomtindelning), vilka numera erhållit reglering i lag genom bestämmelser
i stadsplanelagstiftningen. Såsom jämväl praxis giver vid handen, torde
emellertid municipalbildning icke kunna tänkas ifrågakomma endast för
tillämpande av något enstaka stadgande i eu stadsstadga. För så ringa
ändamål bör tydligen icke eu anordning av så betydande innebörd som
bildande av municipalsamhälle hållas tillgänglig. Dessutom torde det önskade
syftet merendels kunna vinnas endast medelst antagande av kommunalstadga,
på sätt i kommunalförordningen sägs, utan anlitande av
vederbörande stadsstadga. Däremot bör det tydligtvis ofta nog kunna
vara gagneligt, att vid municipalsamhälles bildande från tillämpning undantages
en eller annan föreskrift i vederbörande stadsstadga, vilken på grund
av de lokala förhållandena mindre väl lämpar sig för samhället.

Omfattnin- Innehållet i stadsstadgorna angives hava avseende å allmän ordning,

municipala stadsplane- och byggnadsväsen, brandsäkerhet och allmän hälsovård. Det
"^enligt*0 är således ett synnerligen ansenligt område av den samhälleliga verksampraxis
heten, som omfattas av dessa stadgor, och ordalagen i municipallagen synas
giva vid handen, att det icke varit lagstiftarens avsikt, att gränserna härutinnan
skulle dragas snäva. Lagen talar nämligen ej endast om angelägenheter,
som avses i stadsstadgorna, utan fogar därtill det mera vidsträckta
uttrycket »eller föranledas av dessas tillämpning inom samhället».

Jilmväl bör bemärkas, att stadsstadgorna i allmänhet meddela endast
minimiföreskrifter eller anvisningar, vilka äro avsedda att kompletteras
genom för det särskilda samhället avfattade specialstadgar.

Stadsstadgorna hava i större eller mindre män sammanhang med
varandra. Det har redan erinrats om stadsplanelagens (resp. 1 kap. fastighetsbildningslagen)
och byggnadsstadgans inbördes förhållande. Byggnadsstadgan
och brandstadgan hänföra sig i mycket till varandra, men även
ordningsstadgan (6 §) behandlar frågor, som höra under brandstadgan, och
byggnadsstadgan åberopar i 27 § uttryckligt bestämmelser i hälsovårdsstadgan.
De stadgor, som stå i det närmaste sambandet med varandra,
äro ordningsstadgan och hälsovårdsstadgan. 14, 15, 17 och 18 §§ i ordningsstadgan
behandla var för sig ämnen, som äro av omedelbar hälsovårdsnatur.
Och det lärer icke vara tvivel därom, att lokala föreskrifter
av i nämnda paragrafer avsedd beskaffenhet kunna utfärdas med stöd såväl
av ordningsstadgan som av hälsovårdsstadgan. (Ett nog så belysande
exempel på det intima sambandet mellan de båda stadsstadgorna utgör
det mål, som finnes refererat under nr 162 i Regeringsrättens årsbok för
1912.) Anmärkas må, att hälso vårdsstad gekommittén i sitt år 1915 framlagda
förslag, med ändamål av ett klarare uppdragande av gränsen''mellan
de tvenne stadgorna, avfört de nyssnämnda bestämmelserna ur ordningsstadgan
och infogat dem i hälsovårdsstadgan.

Till belysande av den tolkning, som i rättsskipningen givits av
municipalsamhällenas uppgifter och befogenheter, skall här anföras ett
antal av Kungl. Maj:t i hithörande frågor meddelade beslut.

Borlänge municipalsamhälles (samtliga stadgorna) beslut att anslå
medel till avlönande av polisman och anskaffande av arrestlokal har den
5 mars 1897 godkänts (Walldén nr 1332).

Konungens befallningshavandes beslut att, såsom villkor för medgivande
för Strömsnäs bruks municipalsamhälle (samtliga stadgorna) att
anordna torgdagar, föreskriva, att samhället skulle tillhandahålla arrestlokal
och avlöning till polisbevakning, har den 21 november 1913 fastställts
(Regeringsrättens årsbok 1913, not. C. 175).

Tomelilla municipalsamhälle år beläget i Tryde socken. A Tryde

380

kommunalstämma beslutades år 1899, vid vilken tid icke ordningsstadgan
utan endast de tre övriga stadsstadgorna gällde i Tornelilla, att anslå
medel till underhåll och förbättring av gatubelysningen i Tornelilla. Beslutet
överklagades under förmenande, att det bort fattas av municipalsamhället,
men Konungens befallningshavande fastställde beslutet, enär
ordningsstadgan ej var gällande för Tornelilla, vid vilket förhållande det
icke kunde anses hava tillkommit municipalsamhället att handlägga och
avgöra fråga om belysning i samhället. Konungens befallningshavandes
utslag blev den 9 november 1900 upphävt, enär frågan om gatubelysningen
i municipalsamhället icke kunde anses såsom en socknens gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenhet (VValldén nr 1443).

Sedan Sunne municipalsamhälle (byggnads-, brand- och kälsovårdsstadgorna)
beslutat ingå kontrakt om samhällets förseende med elektrisk
gatubelysning, blev beslutet av Konungens befallningshavande undanröjt,
enär medlemmarna av samhället icke ägde att besluta över andra för samhället
gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, än som avsåges
i byggnads-, brand- o< h hälsovårdsstadgorna eller föranleddes av
deras tillämpning inom samhället, samt anordnande av gatubelysning icke
kunde anses utgöra angelägenhet av nyss angiven beskaffenhet. Enär
municipalsamhället måste anses äga. befogenhet att fatta beslut i fråga av
förevarande beskaffenhet, blev emellertid den mot municipalstämmans betslut
förda klagan den 21 september 1906 av Kungl. Magt ogillad (VValldén
nr 1691).

Sedan Ljungby municipalköping (samtliga stadsstadgorna) beslutat
arrendera ett vattenfall med tillbehör, blev beslutet av Konungens befallningshavande
undanröjt, enär det icke innefattade en sådan för samhället
gemensam ordnings- och hushållningsangelägenhet, som avsåges i de för
samhället gällande stadgorna eller föranleddes av deras tillämpning inom
samhället. Detta utslag blev den 30 oktober 1908 av Kungl. Maj:t upphävt,
enär arrendet av vattenfallet, som avsåge att bereda samhället elektrisk
energi för, bland annat, yttre belysning och anordnande av vattenledning,
måste anses utgöra en sådan för samhället gemensam ordnings- och
hushållningsangelägenhet, som samhället jämlikt 80 § i förordningen om
komraunalstyrelse på landet ägde att vårda (Walldén nr 1756).

381

Samma köpings någon tid derefter fattade beslut att inköpa vattenfallet,
vilket j lli. i vill överklagades, blev den 1 oktober 1901) likaledes fastställt
av Kungl. Magt, (Regeringsrättens årsbok 1909, not. C. 4G).

Kungl. Maj:t har den 14 november 1911 fastställt Höörs municipal8amhiilles
(samtliga stadsstadgorna) beslut att anlägga och driva elektricitetsverk
(Regeringsrättens årsbok 1911, not. C. 175).

Sedan Ousby munieipalsamhälle (byggnads- och brandstadgorna)
beslutat dels att förvärva ett aeetylengasverk, som dittills bestritt gatubelysning
och inre belysning inom samhället, dels oek att samhället skulle
förses med elektrisk energi samt för ändamålet anslagit medel, blev beslutet
upphävt av Konungens befallningshavande, enär municipalstämman ägde
fatta beslut allenast i sådana frågor, som föranleddes av tillämpningen
inom samhället av byggnads- och brandstadgorna, men klandrade beslutet
rörde fråga av annan beskaffenhet. Kungl. Maj:t ogillade dock den 13
januari 1914 den mot stämmans beslut förda talan, enär beslutet måste
anses avse sådan gemensam hushållningsangelägenhet, varom det lagligen
tillkomme municipalstämman att besluta (Regeringsrättens årsbok 1914 ref. 4).

Ansökning av Katrineholms munieipalsamhälle (samtliga stadsstadgorna)
om tillstånd att upptaga lån för anskaffande av tidsenlig brandredskap
har den 26 augusti 1884 av Kungl. Maj:t bifallits (Walldén n:r 862).

Odenslunds municipalsamhälles ansökan om tillstånd att upptaga lån
till bestridande av kostnaden för samhällets brandväsende har däremot
blivit den 12 april 1901 av Kungl. Magt avslagen, enär endast ordningsstadgan
förklarats skola gälla för samhället samt brandväsendet icke vore
hänförligt till ärenden, som i berörda stadga åsyftades (Walldén nr 1466).

Kungl. Maj:t hav dels i administrativ ordning (Walldén nr 1096) och
dels i högsta domstolen (Nytt juridiskt arkiv 1891 sid. 589) förklarat, att
munieipalsamhälle (samtliga stadsstadgorna) icke äger besluta, att hundskatt
skall utgöras.

Sedan Alvestads munieipalsamhälle (samtliga stadsstadgorna) ansökt
om tillstånd att upptaga lån för bestridande av kostnad för fattig- och
sjukhus, har Kungl. Maj:t den 18 april 1902 avslagit ansökningen, enär
municipalstämman icke ägde fatta beslut om lån för andra behov än så -

382

dana, som föranleddes av tillämpningen av stadsstadgorna, och således icke
för uppförande av fattighus (Walldén nr 1507).

A Norrköpings norra förstäders municipalsamhälles underställda belut
om upptagande av lån till inköp av skolhustomt har Kungl. Maj:t
den 25 september 1885 vägrat fastställelse, enär sådan fråga borde handläggas
å kyrkostämma (Walldén nr 914).

I särskilda mål den (1 september 1907 och den 9 oktober 1912 har
Kungl. Maj:t förklarat municipalsamhälle icke äga att bevilja bidrag till
skolväsendet (elementar- och Barnskola) (Walldén nr 1714 och Regeringsrättens
årsbok 1912 ref. 116).

Ljungby municipalköpings beslut att teckna aktier i järnvägsaktmbolag
har den 7 april 1905 av Kungl. Maj:t upphävts, enär beslutet icke
innefattade en sådan för samhället gemensam ordninirs- och hushållningsangelägenhet,
som avsåges i stadsstadgorna eller föranleddes av deras tilllämpning
inom samhället (Walldén nr 1632).

De anförda rättsfallen giva en föreställning om den mångsidiga
kommunala verksamhet, vartill municipallagstiftningen lämnar utrymme.
De ärenöen, vilka med nödvändighet äro uteslutna från munieipalsamhällenas
verksamhet, äro sådana, som avse fattigvård, undervisning, kyrka
och i allmänhet sociala angelägenheter, för så vitt dessa icke direkt hava
avseende på hälsovård. Vidare kunna frågor om kommunikationsanstalter
icke inrymmas under de municipala uppgifterna. Mera tvivelaktigt synes,
om hamnanläggning och dess drift är att räkna till sådan verksamhet, som
municipalsamhälle kan utöva. Ä ena sidan måste sägas, att dylik verksamhet
icke i och för sig är hänförlig till sådan gemensam hushållaingsangelägenhet,
som avses i stadsstadgorna eller föranledes av dessas tilllämpning
inom samhället, å andra sidan föranleder befintligheten av en
hamnanläggning inom ett samhälle, där ordidngsstadgan för rikets städer
gäller, att samhället i avseende å hamnen har att utöva viss befogenhet
(ordningsstadgan 1 §). Faktiskt förekommer i ett par fall, att hamnföretag
skötes som municipalangelägenhet, om ock hamninrättningen i förhållande
till den offentliga tillsynsmyndigheten företrädes av den kommun,
inom vilken municipalsamhället är beläget. I ett fall (Valdemarsvik) har

as;*)

köping, som ej utgjorde egen kommun och vars stimning sålunda var densamma
som ett municipalsamhälles, ansetts berilttigad att förvårva och erhålla
lagfart å mark för hamninrättning (Nytt juridiskt arkiv 1910, syl. 295).
Såsom skäl för detta avgörande anfördes, att köpingen på grund av gällande
föreskrifter om hamn- och bropenningars uppbärande av de till köpingen
ankommande fartyg och om tillsynen över dessa medels användning
för hamnens upphjälpande samt lastbryggas byggnad och underhåll måste
anses hava kunnat sluta avtal om förvärvande av mark för hamnen. Under
alla omständigheter måste det anses föga rimligt, om ett municipalsamhälle,
som äger en hamninrättning, för vars begagnande hamnavgifter få
uppbäras, skulle av formella skäl vara förhindrat att ombesörja inrättuingens
vård och drift.

I övrigt synes municipallagstiftningen, sådan den i praxis tillämpas,
medgiva vårdandet av så gott som alla mera betydande angelägenheter,
som hittills förekommit inom kommuner å landsbygden.

På framställning av kommittén hava ett antal av rikets municipalsamhällen
tillställt kommittén exemplar av sina utgifts- och inkomststater för år
1915. Vid granskning av de särskilda utgiftsposterna har det synts kommittén,
som om municipalsamhällenas verksamhet i allmänhet icke sträckte
sig utöver vårdnaden av de dem tillkommande uppgifter, sådan tolkningen
därav i praxis utbildats. Det är med mycket få undantag endast beträffande
ganska obetydliga angelägenheter, som ett överskridande av municipalsamhällenas
lagliga befogenhet kunnat med visshet konstateras.

De anslag, som förekomma i ett tiotal fall till föreläsningsförening,
i några fall till bibliotek, i ett par fall till teknisk aftonskola och i ett
fall till ökning av folkskollärarens lön, grunda sig givetvis på beslut, som
icke äro med lag överensstämmande. Ej heller är municipalsamhälles i ett
par fall förekommande beslut om upptagande av hundskatt lagligen grundat.
De anslag, som förekomma för sådana ändamål som »barnkrubba», »fattighärberget»,
»soppkokningsanstalt», »nykterhetens befrämjande», »skolbad» och
»badhus», synas från lagenlighetssynpunkt skäligen tvivelaktiga. Detsamma
är förhållandet med anslag, som lämnas av ett municipalsamhälle, inom
vilket endast byggnads- och hälsovårdsstadgorna gälla, till »underhåll av

384

brandvakten» och i två municipalsamhällen, inom vilka endast hälsovårdsstadgan
år tillämplig, till anläggande och reparation av vägar.

MmhälFal Angående municipalutskylderna under år 1913 lämnas i statistiska

ekonomiska centralbyråns berättelse för nämnda år bl. a. följande uppgifter: I 25
tunga- municipalsamhällen förekom icke någon utdebitering. I 85 samhällen
stannade utdebiteringen vid 1 kr. eller därunder per 100 kronors inkomst.

1 37 samhällen uppgick densamma till över 1 kr. t. o. m. 2 kr., i 5 samhällen
till över 2 kr. t. o. in. 3 kr. samt i 3 samhällen till mera än 3
kr. per 100 kronors inkomst. Beträffande utdebiteringen under år 1915
har kommittén erhållit uppgifter från 61 municipalsamhällen, inom vilka
äro gällande samtliga stadsstadgorna. Dessa uppgifter visa, att under sistnämnda
året i 4 av dessa samhällen icke förekom någon utdebitering, i 11
samhällen utgjorde densamma från 15 öre t. o. m. 50 öre, i 21 samhällen
från 50 öre t. o. m. 1 kr., i 12 samhällen från 1 kr. t. o. m. 1 kr. 50
öre, i 7 samhällen från 1 kr. 50 öre t. o. in. 2 kr., i 5 samhällen mellan

2 kr. 50 öre och 3 kr. samt i 1 samhälle 5 kr. per 100 kronors inkomst.

I och för sig torde den utdebitering, som sålunda förekommer inom
municipalsamhällena, böra anses vara i allmänhet ganska måttlig. Vid
bedömandet av municipalsamhällenas ekonomiska tunga bör emellertid
hänsyn tagas därtill, att det åligger samhällenas medlemmar att jämväl
deltaga i bestridande av vederbörande kommuns och församlings utgifter.
1 den mån sistnämnda utgifter avse tillgodoseende av uppgifter, varom
municipalsamhället icke äger att draga försorg, såsom fattigvård samt skola
och kyrka, äro de dock icke av intresse i nu förevarande sammanhang.
Annat år däremot förhållandet, därest det visar sig, att den kommunala
budgeten upptager utgifter av avsevärd storlek för samma ändamål som
utgifterna å municipalsarahällets budget.

Redan vid framläggandet av förslaget till municipallagen framhölls,
att det, strängt taget, vore riktigast, att municipalsamhällsmedlemmarna
ej skulle inom kommunen äga deltaga i beslut om angelägenheter av sistnämnda
slag eller hava skyldighet att bidraga till därav föranledda utgifter.
En sådan anordning ansågs emellertid skola medföra åtskilliga
praktiska olägenheter. Då gränsen mellan de inom kommunen förekom -

385

mande frågor, vilka skulle vara gemensamma för hela kommunen, och dem,
i vilka municipalsatnhällets medlemmar ej ägde taga del, skulle bliva
ganska svår att i varje fall uppdraga, vore det att befara, att tvister,
huruvida ärendena vore av ena eller andra arten, skulle uppstå. Mycken
omgång och besvär komme att vållas av de olika debiteringar, som, där
municipalsamhälle funnes, bleve nödigt verkställa inom den kommun, till
vilken det hörde. Då härtill komme, att de inom kommun, där stadsstadgorna
ej vore gällande, förekommande utgifter av förevarande art i
allmänhet torde vara av tämligen ringa betydelse, syntes det lämpligast
att låta samhällsmedlemmarna fortfarande bibehållas vid sin rösträtt och
skattskyldighet inom kommunen även i förevarande avseende.

För att kunna med fullkomlig visshet bedöma, huruvida de antaganden,
som sålunda uttalades vid municipallagens tillkomst, visat sig motsvara
verkligheten, skulle det vara nödvändigt att undersöka förhållandena
i varje särskilt municipalsamhälle tillika med den eller de kommuner,
vari no in samhället är beläget. Kommittén håller dock före, att även utan
sådan undersökning det påståendet kan göras, att den uttalade uppfattningen
visat sig i stort sett riktig. Tvivelsutan är det sällsynt, att medlemmarna
av municipalsamhälle äro av här antydd anledning underkastade
dubbelbeskattning av avsevärd beskaffenhet. Det är säkerligen ganska
ovanligt, att kommun, som inrymmer municipalsamhälle, har å sin budget
upptagna utgifter av nämnvärd storlek för ändamål, som i stadsstadgorna
avses. Mera vanligt tnrde i stället vara, att det område av kommunen,
som ej ingår i municipalsamhället, drager gagn av de av municipalsamhället
bekostade anordningarna. Skulle emellertid inom den till municipalsamhället
ej hörande kommundelen krävas avsevärda utgifter för ändamål
av samma slag, som genom municipalsamhället tillgodoses, lärer det
näppeligen dröja, innan därav föranledes ändring i antingen kommunindelningen
eller municipalbildningen.

I ett hänseende torde vissa inunicipalsamhällen med fog kunna anses
vara utsatta för kännbar dubbelbeskattning. De inunicipalsamhällen, inom
vilka stadsplanelagen gäller och verkligen tillämpas, böra nämligen känna
det ganska hårt att nödgas dels sörja för gatorna inom sitt område utan
bidrag från väghållningsdistriktet och dels deltaga i väghållningen utanför

49—153678.

386

municipalsamhällets område. Det bör emellertid bemärkas, att det icke
är på municipalbildningen, som skulden till detta förhållande bör läggas.
Enahanda förhållande är rådande i fråga om varje område på landsbygden,
inom vilket stadsplanelagen bragts i tillämpning, vare sig området är köping,
hel landskommun eller municipalsamhälle. Skulden härtill ligger
hos den nuvarande väglagstiftningen och det bör vara genom ändring av
denna, som missförhållandet undanröjes.

Kommitténs uppfattning angående municipalinstitutets läge och behov.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att, förutom de visserligen
föga betydande utvägar till differentiering av kommunens område,
som redan förordningen om kommunalstyrelse på landet i vissa fall erbjuder,
sådana möjligheter äro beredda dels genom medgivanden till rotebildninsr
för tillgodoseende av fattigvård och folkskoleväsen och dels genom

C* O o

municipallagstiftningen.

Vad angår rote, sådan den på landsbygden förekommer, har framhållits,
att densamma snarast är att anse såsom en lägre form av kommunalförvaltning
än den vanliga och att den förty icke kan väntas äga
betydelse såsom medel till höjande av den kommunala vårdnaden av de
ifrågavarande angelägenheterna. I det förslag till lag om fattigvården
som nyligen framlagts, hava stadgandena angående rotebildning uteslutits,
och kommittén kan ej annat än finna denna åtgärd lämplig. Fattigvårdens
behov kräva snarare möjligheter till utvidgande av fattigvårdssamhällenas
område än dessas minskande genom uppdelning i rotar med egen
ekonomi. I den mån lokal differentiering inom fattigvårdssamhället finnes
påkallad, torde densamma riktigast böra inskränkas till en efter förhållandena
lämpad distriktsindelning. Anledning torde ej föreligga att i detta
sammanhang till närmare granskning upptaga frågan om skolrotarna, beträffande
vilka, såsom nämnts, utbildad lagstiftning saknas. Emellertid må
anmärkas, att de av kommittén föreslagna åtgärder med ändamål av skoldistriktets
frigörande från bundenheten vid församlingsindelningen torde
under vissa omständigheter komma att förringa behovet av roteanordning
för folkskolans angelägenheter.

387

De möjligheter till lokal differentiering inom landsortens kommuner,
vilka municipallagstiftningen erbjuder, torde kunna sålunda sammanfattas.
Område å landsbygden, utgörande antingen del eller delar av kommun
eller kommuner, eller ock hel kommun jämte del eller delar av annan
eller andra kommuner, kan avskiljas såsom särskilt samhälle med självständig
beslutanderätt, förvaltning och ekonomi för handhavande av angelägenheter,
som i en eller flera stadsstadgor avses eller av dylik stadgas
tillämpning föranledas. Erfarenheten giver vid handen, att under sådana
angelägenheter anses kunna lagligen innefattas de flesta av de viktigare
kommunala angelägenheterna med undantag av vissa avgränsade grupper
(rörande kyrka, undervisning, fattigvård och andra sociala ärenden, kommunikationsanstalter).
I den män vissa bestämmelser i en stadsstadga, icke
finnas lämpade för dylikt samhälle, må Kungl. Maj:t utesluta sådana bestämmelser
från tillämpning, dock med undantag för bestämmelser i stadsplanelagstiftningen
ävensom för de delar av bj^ggnadsstadgan, vilka avhandla
ämnen, som genom stadsplanelagstiftningen blivit reglerade. Skulle särskilda,
från kommunalförfattningarna avvikande anordningar anses krävas
beträffande organisationen av område, inom vilket stadsstadga bringas i ti11-lämpning, äger Kungl. Maj:t enligt 4 mom. i municipallagen befogenhet
att härutinnan förordna efter omständigheterna. Kungl. Maj:t kan således
förordna, att vederbörande kommun skall, helt eller delvis, behålla beslutanderätten
i de municipala angelägenheterna eller även förvaltningen av
dem eller ock att jämväl i fråga om ekonomien handhavandet av de municipala
angelägenheterna skall, helt och hållet eller i viss mån, tillkomma
kommunen i dess helhet.

I fall, där stadsstadgas tillämpande icke finnes av nöden, kan kommun
differentieras genom antagande för visst område av kommunalstadgar
till befrämjande av sedlighet, hälsovård, vård om brandväsendet samt ordning
och säkerhet. Jämväl kan med viss begränsning åstadkommas lokal
differentiering medelst utseende av särskilt kommunalt organ för verkställighet
och förvaltning inom endast en del av kommunens område.

Vid övervägande av frågan, i vad mån lagstiftningen i ovan angivna
avseenden kan anses vara i behov av ändring eller jämkning med ända -

388

mål att möjliggöra tillgodoseende av de särskilda orternas behov och intressen
i bätire eller mindre betungande ordning än för närvarande kan
ske, må först tagas i betraktande, huruvida stadsstadgorna, vilkas tilllämpande
ju utgör förutsättningen för bildandet av ett municipalsamhälle,
kunna, avfattade som de äro med hänsyn till städernas förhållanden, anses i
allmänhet lämpa sig för användande inom områden å landsbygden. Vidkommande
de ursprungliga stadsstadgorna, ordningsstadgan, byggnadsstadgan,
brandstadgan och hälsovårdsstadgan, lärer betänklighet härutinnan så mycket
mindre böra ifrågakomma, som den utväg finnes tillgänglig, att Kungl.
]\laj:t, för den händelse vissa av stadgornas föreskrifter skulle befinnas
icke vara för den särskilda orten passande, utesluter dem från tillämpning
I fråga om den sist tillkomna stadsstadgan, stadsplanelagen, är
förhållandet annat. Befogenhet för Kungl. Maj:t att, på nyssnämnt sätt,
förordna om lagens tillämpning allenast delvis finnes icke. Härtill kommer,
att denna Ing, kombinerad med stadsplanen, vilken det åligger samhället
att upprätta, lägger på detta förpliktelser, som kunna vala av synnerligen
betungande beskaffenhet och jämväl kunna göras gällande ganska
oberoende av den faktiska utvecklingen av samhället. Vad nu sagts om
stadsplanelagen äger motsvarande tillämpning å 1 kap. i lagen om fastighetsbildning
i stad.

Hittills torde de vådliga ekonomiska konsekvenser, som stadsplanelagstiftningens
bringande i tillämpning och stadsplans fastställande kunna
medföra för mindre utvecklade och mindre bärkraftiga samhällen, i allmänhet
hava varit förhållandevis föga framträdande. Faran finnes emellertid, och
i den mån stadsplaner bliva fastställda för dylika samhällen och med noggrannare
iakttagande av lagstiftningens bestämmelser genomförda, torde de
antydda besvärligheterna bliva mera aktuella. Det måste förvisso anses
såsom en svaghet, att municipalbildning av nu ifrågavarande slag ofta
no»- kommer till stånd utan att ortsintressets målsmän ägt tillräcklig insikt
i eller kunnat bedöma de ekonomiska följderna för samhället av
stadsplanelagstiftningens och stadsplanens tillämpande. Då det emellertid
obestridligen är av stor vikt, att inom områden på landsbygden med sammanträngd
befolkning redan i god tid föreskrifter och plan för bebyggandet
äro fastställda, kan det givetvis icke vara tillrådligt att i allmän -

389

het lämna sådana orter helt och hållet utan reglering i detta hånseende.
Däreinot synes det vara förtjänt av övervägande, huruvida icke i fråga
om dylika orter särskilda bestämmelser angående bebyggandet skulle
vara på sin plats. Ett uppslag till lagstiftning i dylik riktning finnes
redan i stadsplanelagens 37 §. De lättnader, som kunna beredas samhällena
genom stadgandena i 27 och 28 §§, äro tvdligtvis icke tillfyllest
i förevarande avseende. (Jämför motsvarande stadganden i 1 kap. 42, 32
och 33 §§ i lagen om fastighetsbildning i stad.)

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t av det förslag till vissa ändringar
i stadsplanelagen, vilket förelädes 1916 års riksdag, yttrade statsrådet
och chefen för justitiedepartementet, att han för sin del ansåge
tiden vara inne för en genomgripande revision av stadsplanelagen, och att
det därför vore hans avsikt att, så snart förhållandena det tilläte, föreslå
för ändamålet nödiga mått och steg. Kungl. Maj:t har ock sedermera den
15 december 1916 uppdragit åt en kommitté att verkställa revision av
gällande bestämmelser angående stadsplan och tomtindelning. Det är att
antaga, att de av kommittén här ovan uppkastade spörsmål därvid skola
bliva föremål för övervägande.

Vid granskningen av den nuvarande municipallagstiftningen har kommittén
icke kunnat underlåta att ägna uppmärksamhet jämväl åt de spörsmål,
som föranledas av densammas begränsning till endast vissa särskilt
angivpa kommunala uppgifter. För visso kunna här och var förhållandena
vara sådana, att det skulle vara till gagn, därest municipalbildning kunde
äga rum jämväl för tillgodoseende av angelägenheter, vilka icke ens med
synnerligen vid tolkning kunna anses inrymmas under municipallagens
bestämmelser. Om och i den män behov av en dylik utvidgning av området
för municipalsamhällets verksamhet framträder, synes lagstiftningen
ej böra underlåta att anpassa sig därefter. För ändamålet skulle antagligen
vara tillfyllest, att i municipallagen inrycktes en bestämmelse av den
innebörd, att municipalsamhälle finge till vårdnad övertaga, utom de angelägenheter,
som avses i stadsstadgorna eller föranledas av deras tillämpning
inom samhället, jämväl annan samhällelig angelägenhet av synnerlig
vikt, där Konungen gåve lov därtill. Att emellertid kommittén ej föreslår

390

dylik ändring i inunicipallagen föranledes dels därav, att densamma står i
ganska ringa sammanhang med de förslag, som kommittén i övrigt framlägger
och vilka ej direkt avse municipallagstiftningen, dels därav, att i ett
flertal fall det behov, som skulle tillgodoses genom ovan antydda stadgande,
torde kunna beräknas bliva fyllt genom anlitande av de utvägar, som anvisats
i kommitténs övriga förslag. Det lärer nämligen ej sällan inträffa, att,
om inom ett område av eu kommun framträder trängande behov av självständighet
för vårdande av någon verkligt betydande specialangelägenhet,
som icke inrymmes under stadsstadga, detta område tillika nått en förhållandevis
avsevärd utveckling och till följd därav även i andra avseenden
har särskilda intressen, som lämpligen böra eller kunna vårdas av området
självt. I dylikt fall höra enligt kommitténs mening det ifrågavarande
områdets behöriga intressen kunna på från alla synpunkter tillfredsställande
sätt tillgodoses medelst ändring i den kommunala indelningen i
stället för genom användande av municipalinstitutet i utvidgad gestaltning.
Området bör lämpligen för vårdande av sina särskilda angelägenheter
utbrytas såsom självständig kommun. Om därvid befinnes, att behov
av utbrytning med avseende å kyrka, skolväsen och fattigvård icke
föreligger, är enligt kommitténs förslag ej hinder för att den nybildade
kommunen fortfarande förbliver i gemenskap med moderkommunen i dessa
avseenden eller i så många av dem, som anses lämpligt. Och för den
händelse den nya kommunen och moderkommunen skulle därförutom hava
ytterligare vissa gemensamma intressen, beträffande vilka förvaltningsgemenskap
finnes önskvärd, kan denna gemenskap uppehållas genom inrättande
av kommunalförbund. Aven om samtliga dessa utvägar icke torde
få antagas på en gång ifrågakomma till användning, finnas de emellertid
tillgängliga, och medelst dem kunna många kombinationer åvägabringas.

Vad slutligen angår frågan, i vad mån den nuvarande municipallagstiftningen
i och för sig är av beskaffenhet att lägga på municipalsamhällena
större ekonomisk börda än som är nödigt eller skäligt, har
kommittén redan erinrat därom, att den dubbelbeskattning i fråga om
vägunderhåll, som påvilar municipalsamhällen såväl som andra orter på
landsbygden, inom vilka stadsplanelagstiftningen tillämpas, har sin grund i

391

väglagsti ft n i ngen och förty bör undanröjas genom ändring av denna. Förslag
härutinnan är framlagt av de för väglngstiftningens revision utsedda
sakkunniga. Vidare har kommittén framhållit önskvärdheten av att vid
revision av stadsplanclagstiftningen ökad möjlighet beredes att för orter
å landsbygden fastställa byggnadsföreskrifter av för samhället mindre betungande
beskaffenhet än de allmänna bestämmelser, som i sistnämnda lagstiftning
innehållas.

Beträffande den olägenhet, som består däri, att municipalsamhällenas
medlemmar, utom kostnaden för vården av de municipala uppgifterna,
därjämte belastas med bidrag till bestridande av kostnad för tillgodoseende
av enahanda slags uppgifter inom den till municipalsamhället ej
anslutna delen av kommunen, har kommittén uttalat den mening, att dylik
dubbelbeskattning endast sällan torde förekomma. Där densamma låter
si o- konstatera, lärer emellertid härav merendels kunna hämtas bevis för
att behov av indelningsändring är för handen. För tillgodoseende av
detta behov kunna olika utvägar komma under övervägande. Sålunda kan
det finnas lämpligast antingen att municipalbildningen bringas att upphöra
eller ock att densamma utvidgas vare sig genom tillökning av det
redan existerande municipalsamhället eller genom inrättande av ett nytt
sådant. 1 andra fall kan den riktigaste utvägen befinnas vara ändring i
den kommunala indelningen, väl merendels genom municipalsamhällets
utbrytande att utgöra egen kommun. Hurusom genomförandet av sådan
ändring kommer att underlättas enligt särskilda av kommittén framlagda
förslag, har redan erinrats.

Emellertid låter det sig icke förneka, att de förvaltningsuppgifter,
som följa av ett förordnande om tillämpning inom en ort av en eller flera
av stadsstadgorna, understundom kunna av de skattskyldiga inom orten
kräva större uppoffringar, än som kan anses rättvist och skäligt. Sådant
inträffar, om förordnande om stadsstadgas tillämpning meddelas för ett
visserligen tätare bebyggt men tillika ekonomiskt svagt område och det
sålunda tillkomna municipalsamhället, såsom hittills i regel torde hava
skett, tillika lämnas åt sig själft att av egna krafter sörja för de nya
förvaltningsuppgifternas behöriga tillgodoseende. Det kan ifrågasättas, om
ej i liknande fall intressebeskattningens grundsats hittills tillämpats alltför

392

ensidigt, i det att tillbörligt avseende ej fästats därå, att även den övriga
delen av kommunen vanligen har ett ej ringa intresse av att förhållandena
inom munieipalsamhället varda tillfredsställande ordnade. Det kan understundom
vara ganska befogat, att kommunen i sin helhet drager behörig
andel av kostnaderna för anordningar inom munieipalsamhället, liksom det
även kan vara en fördel för förvaltningen, att de municipala angelägenheterna
besörjas av kommunala organ, som tilläventyrs äro bättre lämpade
därför än de krafter, som stå att uppbringa inom municipalsamhället.
Förefintliga behov av särskilda bestämmelser i nu angivet syfte kunna
emellertid, såsom förut anmärkts, väl tillgodoses inom den nuvarande lagstiftningens
ram genom anlitande av den rätt, som i 4 mom. av municipallagen
tinnes Konungen tillagd. Att, såsom förut nämnts, denna rätt hittills
icke i nämnvärd mån kommit till användning, torde antagligen bero
därav att vid förekommande munieipalbildningar behovet av bestämmelser,
avvikande från vad som gäller om munieipalsamhälle i allmänhet, icke
blivit tillräckligt uppmärksammat eller framhållet. Om och i den mån så
sker, lärer det även vara att påräkna, att föreliggande behov i nämnda
hänseende skall varda tillgodosett.

Förut har påpekats, att municipallagens 4 mom. icke kan anlitas
såsom stöd för meddelande av föreskrift om municipalutskylders utgörande
enligt andra grunder än som i förordningen om kommunalstyrelse på
landet finnas stadgade i fråga om kommun. Att kommittén funnit det
för sina uppgifter nödigt att framlägga förslag om lagstiftning med
ändamål att i städer och stadsliknande samhällen, följaktligen även municipalsamhällen,
möjliggöra införande av bidragsskyldighet enligt andra grunder
än de, som i kommunalförordningarna finnas angivna, kommer att i
annat sammanhang framhållas och närmare motiveras (sid. 429 och följande).

Såsom sammanfattning av sin granskning av frågan om behovet av
lagstiftningsåtgärder beträffande municipalbildningen får kommittén således
uttala:

att enligt kommitténs mening den vissa municipalsamhällen påvilande
dubbelbeskattning i fråga om vägunderhåll bör undanröjas medelst ändring
av väglagstiftningen;

393

att önskligt synes vara, att stadsplane- och byggnadslagstiftningen
revideras med hänsyn till landsbygdens behov av lättnad i gällande föreskrifter
angående stadsplan och dess genomförande;

att behövlig och skälig lättnad i municipala bördor i flertalet fall
torde kunna beredas genom anlitande av den utväg till ett lämpligt ordnande
av förhållandet mellan municipalsamhället och moderkommunen,
som anvisas i municipallagens 4 inom.;

att den befogenhet för municipalsamhälle att vårda i stadsstadgorna
ej avsedd angelägenhet, som tilläventyrs må finnas önskvärd, lärer, om
så skulle befinnas oundgängligen behövligt, kunna regleras oberoende av
de förslag, som kommittén framlägger;

att d}Tlikt behov av trängande beskaffenhet emellertid synes, under
förutsättning att de av kommittén framlagda förslag, vilka avse den kommunala
och den ecklesiastika indelningen på landsbygden, vinna godkännande,
komma att i ännu mindre mån än hittills göra sig gällande;

samt att kommittén av dessa skäl icke funnit anledning att framlägga
något förslag till ändring i nuvarande municipallag.

50—153078

394

K ommitténa
uppdrag.

Enhetlighets-
och
likställighetsprincipen
i det nuvarande

stadssamhället.

Förslag

till

Lag om kommunal rote.

Inledning.

Kommittén, som erhållit uppdrag att undersöka möjligheterna av en
tillämpning jämväl inom stadsområdet av de i municipallagen fastslagna
grunder, har ansett sig böra fatta sin uppgift härutinnan såsom avseende
att, oberoende av municipallagens bestämmelser och de ändamål, densamma
har att tillgodose, undersöka, i vad mån det bör medgivas stad att anordna
eu efter behovet och intresset avpassad lokal differentiering med
hänsyn till ekonomi och förvaltning.

Stadssamhället, sådant det förefanns före tillkomsten av de gällande
kommunallagarna, var till sina principer ganska olika det nuvarande. De
kommunala rättigheterna voro till största delen förbehållna en särskild
samhällsklass, det burskapsägande borgerskapet, som det till gengäld ålåg
att bära större delen av de kommunala onera. Borgerskapet hade sig tillerkänd
uteslutande besittningsrätten till stadens jord, men var å andra
sidan lagligen skyldigt att bekosta stadens styrelse och förvaltning. Den
kommunala självverksamheten var begränsad till endast sådana angelägenheter,
om vilka i lagar och författningar var särskilt stadgat. De kommunala
behoven tillfredsställdes till stor del genom borgerskapets eller husägarnas
personliga onera. Beskattning förekom i vida mindre mån förr
än nu. Och av principen, att det kommunala förvaltningsområdet var inskränkt
till endast vissa lagbestämda uppgifter, följde, att även de kom -

305

inunala bördorna, skatter och onera, voro lagligen bestämda till både
arten, grunden och i allmänhet beloppet. Fanns icke i lag eller förordning
någon skyldighet bestämd, berodde det på frivillig överenskommelse
att åtaga sig dess fullgörande. Någon kommunal myndighet ägde ej makt
att med förpliktande kraft fatta beslut, som ålade medborgare någon skatt
eller borgerlig tunga utöver vad lag uttryckligen bestämde. A andra
sidan följde jämväl av dessa grundsatser, att de kommunala bördor, som
förekommo, uttogos var för sig för sitt speciella ändamål, men icke gemensamt
för alla eller flera ändamål, likasom även att skatternas utläggande
på stadens olika samhällsklasser kom att äga rum i naturlig överensstämmelse
med intresseprincipen.

Genom 1843 års förordning om sockenstämmor förbereddes brytningen
med dessa grundsatser, och genom de nuvarande kommunallagarna
genomfördes densamma för staden såväl som för landskommunen.

Staden blev i finansiellt avseende konsoliderad. De olika klassernas
samhälle avskaffades och den princip genomfördes, att staden skall utgöra
en finansiell enhet. Dess tillgångar äro samhällets gemensamma egendom,
vilken, »där ej annorlunda stadgat är», skall användas till betäckande av
stadens gemensamma utgifter. I den mån tillgångarna ej förslå, äro stadens
samtliga invånare underkastade allmän beskattning enligt lika
grunder.

Städernas förhållanden gjorde emellertid, att det vid stiftandet av
kommunallagarna ansågs nödvändigt att för städernas del, i motsats mot
landskommunerna, i själva kommunalförordningen upptaga särskilda undantag
från principen om enhetlighet och likställighet. Sålunda har i
4 § visserligen stadgats, att i såväl de kommunala rättigheter, vilka dittills
uteslutande tillkommit borgare, som de särskilda skyldigheter av
nämnda art, vilka borgare uteslutande ålegat, skulle för framtiden, med
de inskränkningar allenast, varom särskilt förmäldes, alla medlemmar av
stadskommunen taga del, men tillika gjorts undantag för sådana rättigheter
och skyldigheter, som genom rikets grundlagar vore borgerskapet
särskilt förbehållna. Och i 5 § har befunnits nödigt göra det undantag,
att »den egendom, som särskilt tillhör det burskapsägande borgerskapet
eller någon annan viss klass av stadens medlemmar, skall, till dess annor -

396

lunda varder förordnat, förvaltas och användas i enlighet med de föreskrifter,
vilka härutinnan gällande äro». Stadgandet i nuvarande 58 §
1 inom., att »personliga tjänstbarheter, vilka inom en stad utgjorts efter
förut antagna grunder, må fortfarande, till dess annorlunda varder förordnat,
efter samma grunder utgöras», är till sin natur av enahanda slag.

Med hänsyn till den av kommunallagskommittén framhållna vådan
av att »utan noggrann kännedom om varje stads ekonomiska och finansiella
ordningar» stadga »nya regler av allmänt bindande natur» blev jämväl,
i nuvarande 58 § 2 inom., meddelad den allmänna föreskrift, att där
i lag eller allmän författning stadgat är, att viss utskyld skall utgå efter
annan än den i kommunalförordningen bestämda allmänna grund eller att
vissa från skattskyldighet till staden eljest befriade invånare skola till
fyllande av särskilda behov bidraga, skall till efterrättelse gälla vad i ty
fall förordnat är. Genom detta stadgande, som visserligen avsåg att i
huvudsak vara en övergångsbestämmelse, varigenom skulle beredas möjlighet
för städerna själva att i mån av behov taga initiativet till reglering
av de kommunala skatteförhållandena i närmare överensstämmelse med den
nya lagstiftningens grunder, blevo emellertid de dåvarande kommunala förhållandena
lämnade i det väsentliga orubbade. Därtill intogs i kommunalförordningen
ett stadgande, som lämnar medgivande för stad att fortfarande
besluta om införande av jämkning eller gradering i den allmänna bidragsskyldigheten.
I 59 § stadgas nämligen, att stadsfullmäktige eller allmänna
rådstugan äga att, efter i viss ordning föranstaltad utredning, besluta, att
»vissa till staden skattskyldiga» skola »i fråga om uttaxering av utskyld för
visst ändamål antingen helt och hållet från bidrag befrias eller däri vinna
nedsättning».

Likställig- Genom förordningen om kommunalstyrelse i stad fastslogs alltså

hetsoverena- ## ° J # °

komwel- principen om likställighet mellan alla stadens invånare i fråga om komsema.
lnuna]a rättigheter och skyldigheter, men dess genomförande ställdes i
väsentlig grad på framtiden. I stort sett bibehölls faktiskt i beskattningshänseende
status quo. Detta föranledde redan vid 1862—63 års
riksdag en riksdagsskrivelse, vari anhölls, att Kungl. Maj:t ville vidtaga
nödiga åtgärder för att, i vidsträcktare mån än dittills låtit sig göra,

35)7

den i kommunalförordningen »nedlagda grundsats om likställighet mellan
kommunens alla medlemmar i avseende å kommunala rättigheter och skyldigheter
må kunna genomföras». Riksdagens skrivelse föranledde utfärdandet
av en kungl. cirkulärskrivelse av den 10 juli 1863, varigenom förordnades,
att överståthållarämbetet och Konungens befallningshavande i
länen skulle, där icke redan överenskommelse blivit träffad om sådan likställighet
mellan kommunens alla medlemmar i avseende på kommunala
rättigheter och skyldigheter, som rikets ständer avsett, höra vederbörande,
huruvida de självmant ville om en dylik likställighet sig förena. Därvid
skulle iakttagas, att för de städer, där stadsfullmäktige funnes, yttranden
skulle infordras särskilt från dessa och särskilt från stadens borgerskap
samt att i de städer, där kommunens beslutanderätt utövades vid allmän
rådstuga, borgerskapet jämväl, om någon vid den allmänna rådstugan sådant
påkallade, borde lämnas tillfälle att särskilt i ämnet uttala sig. Ärendet
skulle därefter, åtföljt av magistratens och Konungens befallningshavandes
utlåtande, underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Av ordalagen i cirkulärbrevet att döma synes närmast hava avsetts
en utjämning av de burskapsägande och de icke burskapsägande samhällsmedlemmarnas
rättigheter och skyldigheter. I allmänhet gjorde sig ock
den uppfattning gällande, att, där allmänt beslut om likställighets införande
fattats i en stad, därunder ej utan vidare innefattades likställighet
jämväl mellan fastighetsägarna och övriga samhällsmedlemmar. Vid de
likställighetsöverenskommelser, som med stöd av sagda cirkulär under
årens lopp fastställts för de flesta av städerna, blev emellertid i stor utsträckning
jämväl fastighetsägarnas ställning föremål för reglering och särskilt
därvid deras rättigheter och skyldigheter i avseende å gatuväsendet.

Den likställighet, som avsetts att införa genom sistberörda slag av
överenskommelser, har varit av växlande beskaffenhet. Vissa likställig O hetsöverenskommelser

hava sålunda huvudsakligen haft till syfte att åstadkomma
större enhetlighet i fastighetsbeskattningen, utan att någon egentlig
rubbning av fastigheternas utskyldsbördor varit avsedd. Ofta hava dock
i samband med dylik reglering verkliga lindringar i fastighetsägarnas onera
ägt rum. Andra överenskommelser hava däremot åsyftat beredande av

398

fullkomlig likställighet genom avlösning eller amortering av fastigheterna
åliggande naturaprestationer och avgifter.

Särskilda
undantag
från kommunalförordningens

allmänna
grundsatser
angående
stadskommunens
eko -

Till det principiella stadgandet, att vad staden samfällt tillhör skall
anses såsom tillgång till betäckande av stadens gemensamma utgifter, har,
såsom nämnts, fogats ett förbehåll för sådana fall, »där annorlunda stadgat
är». De särskilda stadganden, varigenom sålunda i fråga om viss
stadens egendom göres undantag från grundsatsen om staden såsom ett
ekonomiskt enhetligt samfund, äro till sin grund och natur olikartade.
Gemensamt för dessa stadganden är, att genom dem stadens befogenhet
att förfoga över den egendom, varom fråga är, inskränkes.

Av kommunala tillgångar, som äro föremål för sådan ändamålsbegränsning,
må nämnas egendom, fast eller lös, som genom donation tillfallit
staden och i följd av donationsbestämmelserna må disponeras endast
på visst sätt och för visst ändamål.

Vidare må erinras om de mångahanda anslag av statsmedel, som
äro tilldelade städerna för att användas för tillgodoseende av särskilda
behov (exempelvis anslag till folkskolan). Hit torde jämväl kunna räknas
den ersättning för indragen tolag, som i flertalet stapelstäder utgår och
vilken enligt särskilda föreskrifter, endels olika för städerna, skall användas
helt eller delvis för bestridande av vissa angivna utgifter.

Hit böra ock räknas de inkomster, vilka tillflyta städerna enligt
taxor, som fastställts av Kungl. Maj:t med villkor att inkomsterna skola
användas till angivna kommunala ändamål (se exempelvis 8 § i lagen den
10 oktober 1913 angående köttbesiktning och slakthus). Av nu avsedda
stadganden synes särskilt föreskriften i 11 § i förordningen den 31 december
1907 angående taxor å hamnavgifter vara förtjänt av uppmärksamhet.
Genom denna stadgas, att »inflytande hamnavgifter samt hamnkassans
andra tillgångar i kontanta medel och fordringar jämte avkastningen
av de övriga tillgångarna skola, så länge hamnavgifterna uppbäras
jämlikt av Kungl. Maj:t fastställd taxa, användas allenast för hamnens
direkta behov, där ej tillstånd till annan användning meddelats av Kungl.
Maj:t». Genom nämnda stadgande, såvitt det avser i kommunal ägo varande
hamnar, har således skett utbrytning av samtliga kommunens för

399

dess hamnföretag disponerade tillgångar (ej endast taxeinkomstcrna) ur
den samljuda kommunala ekonomin och förordnats om det undantag från
grundsatsen i kommunalförordningens 5 §, att dessa tillgångar må användas
allenast för hamnens direkta behov.

Beträffande grundsatsen om likställighet i avseende å den kommunala
skattskyldigheten hava påpekats de undantag därifrån, som i koin•
munalförordningen medgivits genom särskilda be''tämmelser i 58 och 59
§§, liksom även hurusom genom likställighetsöverenskommelserna dessa
oregelmässigheter blivit i betydande omfattning avskaffade.

De särskilda skatter och onera, vilka av gammalt ålegat vissa klasser
av medborgare inom städerna, särskilt fastighetsägarna, hava emellertid
långt ifrån bragts att fullständigt upphöra genom de sålunda avslutade
likställighetsöverenskommelserna. Genom dessa hava visserligen i stor utsträckning
de personliga onera, varom nämnes i sista stycket av 58 §
1 inom., blivit utbytta mot särskild skattskyldighet av sådan natur, som
i 58 § 2 mom. avses, men någon allmän likställighet har ingalunda kommit
till stånd. De viktigaste av de skatter och onera, som sålunda fortfarande
i flertalet städer åligga vissa klasser av medborgare,, hava avseende
å gatas anläggande, underhåll och renhållning samt påvila fastighetsägarna.
Angående det rådande tillståndet i våra städer i hithörande
avseenden hänvisar kommittén till en inom Svenska stadsförbundets kommunala
centralbyrå delvis på kommitténs bekostnad utarbetad redogörelse
»om skyldigheten att hålla väg och gata i svenska och utländska städer».
Av denna redogörelse framgår, att i flertalet av de svenska städerna kostnaden
för gatas anläggning, underhåll eller renhållning utgår efter andra
än de allmänna grunderna för den kommunala skattskyldigheten. (Se vidare
härom sid. 433 och följande.)

Kommittén övergår nu till spörsmålet, huruvida och i vad mån det Förefintliga
är möjligt att, under nuvarande förhållanden och med användande av tiU^Uffercngällande
stadganden i förordningen om kommunalstyrelse i stad, åstad- tiering av

, ^ städs om ratle

komma differentiering av stadens område med hänsyn till ekonomi och ved hänsyn
förvaltning. och f„rvall_

Vad angår den kommunala ekonomin må till en början framhållas, ning''

400

att redan de särskilda, ovan berörda reglernas angående gatuhållning
egenskap att fördela bördan i första hand efter intresset i stället för,
såsom förhållandet är beträffande den allmänna kommunalskatten, uteslutande
efter förmågan måste föra med sig, i synnerhet då fråga är om
uttagande av personliga tjänstbarheter eller direkt ersättning därför, att
dessa sias av kommunala onera komma att omedelbart hänföra sig till
de lokala förhållandena inom den del av stadsområdet, å vilken de hava .
avseende. Måhända bör det icke anses alldeles uteslutet att ytterligare
utveckla denna lokala karaktär genom att uppdela staden i områden med
olika regler, anpassade efter varje områdes särskilda förhållanden. Huruvida
eller i vilken mån stadgandet i 59 § skulle kunna begagnas för
åstadkommande av lokal differentiering i dylikt eller annat avseende, lärer
svårligen kunna bedömas. Detta stadgande har hittills icke funnit sådan
användning. Dess innebörd synes dunkel och tillämpning av detsamma
har endast ytterst sällan förekommit. (Se härom vidare sid. 440.)

Oavsett anordningar av nu antydd beskaffenhet synes det under
nuvarande förhållanden icke vara möjligt att åvägabringa en differentiering
av stadsområdet av ekonomisk innebörd.

Vad styrelse och förvaltning beträffar är varje möjlighet att på
lokala organ lägga någon del av de åligganden och befogenheter, som
lagligen tillkomma stadens styrelse och dess beslutande myndighet, givetvis
utesluten. Ej heller finnes sådan möjlighet i fråga om flertalet av
de förvaltningsorgan, som enligt lag eller allmän författning skola finnas
i stad (drätselkammare, fattigvårdsstj^relse, hälsovårdsnämnd, byggnadsnämnd
m. fl.). Däremot är icke hinder, att stad utser särskilt förvaltningsorgan
med uppgift att inom visst område av staden besörja sådana
förvaltningsangelägenheter, vilka staden icke kan anses lagligen skjddig
att vårda eller beträffande vilka viss ordning för deras vårdande icke är
i lag stadgad.

Skal, som De möjligheter, som nuvarande lagstiftning erbjuda till åstadkom talmimf{°r''

mande av differentiering av stads område med hänsyn till ekonomi och

medgivande förvaltning, äro, såsom synes, särdeles begränsade. Att förhållandet är
av rotebild- ,, J , ° ... . . ..

ning i stad. sådant, må ock förefalla ganska naturligt. Dylik differentiering strider

401

alldeles mot de grundsatser, vilkas genomförande avsågs med den nya
kommunallagstiftningen. Och jämväl bör tagas i betraktande, att förhållandena
inom våra stadssamhällen i allmänhet icke torde förrän under
den senaste tiden hava utvecklats på sådant sätt, att behov av anordningar
i här avsedd riktning framträtt.

Att frågan om åstadkommande av laglig möjlighet till effektiv
. differentiering av stadsområdet under senaste tiden blivit aktuell, är i
främsta rummet föranlett av de nuvarande större städernas struktur. Inom
en sådan stad finnas synnerligen ofta områden, vilka hava kommunala
intressen, som äro i vissa avseenden skiljaktiga från det övriga stadsområdets.
Vanligen är förhållandet sådant, att ett dylikt område kan och
bör nöja sig med mindre omfattande och mindre dyrbara kommunala anordningar
i vissa hänseenden — särskilt beträffande anläggande och underhåll
av gata, renhållning, vatten och avlopp samt offentlig belysning
— än det egentliga stadsområdet. Även kan en förstads avlägsna belägenhet
och särskilda natur stundom göra det mera lämpligt, att kommunala
anordningar för tillgodoseende av vissa behov vidtagas enbart för
förstadens räkning — exempelvis för anskaffande av vatten, avlopp eller
gas — än att samma behov fyllas i anslutning till den egentliga stadens
motsvarande anläggningar.

Det synes svårligen kunna bestridas, att under nuvarande förhållanden,
då de kommunala utgifterna i allmänhet utläggas på stadens
samtliga medlemmar efter enhetliga grunder, intresset för beaktande av
dylika av områdets säregenheter beroende omständigheter icke är i tillräcklig
mån framträdande. Fastmera måste helt naturligt tendensen snarast
gå i motsatt riktning. De medborgare, som äro bosatta inom områden,
vilka naturligen tillgodoses på ett enklare sätt än som för den
egentliga staden erfordras, känna det ofta nog såsom en orättvisa, att de
under sådana omständigheter måste i lika mån som de övriga invånarna
bidraga till de kostsamma kommunala anordningar inom den egentliga
staden, varav de hava föga eller stundom intet direkt gagn. I följd därav
blir lätt nog deras strävan att även för sin stadsdel i möjligaste mån
erhålla del av sådana eller snarlika anordningar. I medvetande om att
det dock är staden i dess helhet, som skall bära kostnaden, framställer

51—153678.

402

ett vart stadsområde fordran att för sin del erhålla de bästa möjliga kommunala
bekvämligheter. Följden härav blir emedlertid, att den kommunala
standarden genom de krav, som sålunda från olika håll ställas på
samhället, lätteligen blir mera än nödigt hög. En omständighet, som
härtill bidrager, är, att stadens förvaltningsmyndigheter (de kommunala
nämnderna och tjänstemännen), vilka således icke kunna påräkna anvisningar
eller önskningar från de olika områdena i riktning mot enkelhet
och sparsamhet, endast med svårighet kunna till fullo sätta sig in i och
lämpligen avväga de särskilda områdenas verkliga och skäliga behov.
Förvaltningsmyndigheterna hemfalla för den skull ofta åt benägenhet att
på ett förhållandevis dyrbart sätt generalisera de kommunala åtgärderna.

Genom att ett område av ovan antydd beskaffenhet i viss mån avskiljes
från staden i övrigt, i det att åt detsamma överlämnas att, helt
och hållet eller väsentligen, pa egen bekostnad, självt draga försorg om de
kommunala uppgifter inom området, som därtill lämpa sig, synas fördelar
vara att vinna såväl för staden i dess helhet som för området självt och
dess invånare. Framför allt synes såsom följd därav kunna förväntas en
sänkning av de kommunala omkostnaderna dels därigenom att den kommunala
standarden, i stället för att hållas på en för hela samhället ganska
lika och för den skull rätt hög nivå, mera än förut jämkas efter det
särskilda områdets eller, såsom det må benämnas, rotens speciella förhållanden
och behov, dels ock genom åstadkommande inom en dylik rote
av ett mera omedelbart och personligt intresse för utgifternas begränsning
och för erhållande av största möjliga valuta för kostnaderna. Jämväl
torde en anordning av ifrågavarande slag, vilken i sig innebär ett
återupptagande av den intresseprincip, som tidigare karakteriserat den
kommunala beskattningen, böra kunna medverka till en rättvisare fördelning
på stadens medlemmar av de kommunala bördorna genom dessas
noggrannare avpassande efter de förmåner, som till gengäld för dem omedelbart
tillhandahållas.

Svårigheter De fördelar, vilka sålunda avses att ernå genom rotebildning med

med avseen- , c ° .

de å rote- ovan antytt syfte, torde emellertid ofta nog och kanske merendels i av anordnande,

sevärd män motvägas genom en omständighet av stor betydelse vid före -

403

varande frågas bedömande, nämligen den ojämna fördelningen inom stadsområdet
av de särskilda skatteobjekten. Det vanliga är, att de mest betydande
skatteobjekten äro samlade i den egentliga staden, det tättbebyggda
cityområdet, och att det ytterområde eller den förstad, vars anordnande
såsom kommunal rote ifrågasattes, i sig inrymmer skatteobjekt,
som äro förhållandevis mycket fåtaligare och svagare än det centrala
stadsområdets. Såsom följd härav torde det särdeles ofta inträffa, å ena
sidan att det centrala stadsområdets skatteobjekt mera än väl förslå till
bekostande av de dyrbara anordningar, som i ett dylikt område anses
behövliga, samt å andra sidan att de skatteobjekt, vilka finnas inom ytterområdet
eller förstaden, icke äro tillräckliga till att bestrida ens de jämförelsevis
enkla anordningar för motsvarande ändamål, som inom detta
område erfordras. Den säkerligen ganska vanliga uppfattningen, att under
nuvarande förhållanden ytterområdenas eller förstädernas skatteobjekt
betungas av bidrag till i den inre staden anordnade bekvämligheter, av
vilka de hava föga gagn, torde merendels vara så oriktig, att förhållandet
fastmera är det motsatta eller således att skatteobjekten i den inre staden
icke blott ensamma bestrida kostnaden för de där förekommande lokala
anordningarna utan ock lämna bidrag till bekostande av de motsvarande
anordningar, som i de yttre områdena förekomma. Vid undersökning,
som kommittén låtit företaga, har riktigheten av det nu sagda synts till
fullo bekräftad.

Det nu påpekade förhållandet kan synas vara av beskaffenhet att i
avsevärd mån reducera värdet och användbarheten av roteanordning av
här ifrågasatt innebörd. Obestridligt torde ock vara, att detsamma giver
anledning till så betydande svårigheter vid tillämpandet av sådan anordning,
att rotebildning, därest den medgives, icke kan väntas bliva annat
än en förhållandevis sällan förekommande företeelse. Emellertid bör påpekas,
att de lokala förhållandena inom en stad för visso kunna understundom
vara sådana, att rotebildningen icke blir besvärad av olägenhet
av här berörd grund. Och slutligen bör framhållas, att, även där sådan
olägenhet gör sig gällande, utvägar att neutralisera dess verkningar icke
saknas. Den ekonomiskt svaga roten bör nämligen, utan rubbning av de
gällande allmänna grunderna för fördelandet av den kommunala skatt -

404

Vissagrunddrag
i den
föreslagna
rotelagstiftningen.

skyldigheten, kunna bibringas erforderlig styrka att uppbära de förpliktelser,
som böra påvila densamma, på så sätt att antingen roten erhåller
bidrag från stadskassan till bestridande av kostnaden för roteuppgiften
eller ock rotens skatteobjekt beviljas en efter de föreliggande omständigheterna
lämpad lindring i de allmänna stadsutskylderna. Nu antydda utvägar
synas, under förutsättning att det icke tinnes nödvändigt anlita
dem i mycket hög grad, icke behöva inverka förringande på det intresse
för sparsamhet, som roteanordningen avser att befordra.

Ändamålet med rotebildning och de lokala förutsättningarna för
sådan anordning hava ovan betonats. Därutöver skola här inledningsvis
framhållas vissa betydelsefulla drag hos den lagstiftning angående rote,
vartill kommittén uppgjort förslag.

Såsom av det ovan sagda torde framgå, är det viktigaste hos roten
dess separata ekonomi. Denna bör emellertid icke få sträckas så långt,

att roten kommer att utgöra en från staden helt och hållet skild eko nomisk

enhet. Därest så bleve förhållandet, skulle rotebildningen komma
att innebära skapandet av en specialkommun av enahanda självständiga
natur som exempelvis municipalsamhället på landsbygden. En sådan anordning
skulle emellertid enligt kommitténs mening icke vara till båtnad.
Det bör fasthållas vid, att rotens samhörighet med staden i förhållandet

utåt blir behållen orubbad. Rotebildningen är avsedd att vara endast en

inre anordning, en uppgörelse mellan roten och staden om visst sätt att
besörja en kommunal angelägenhet. Enhetligheten utåt i stadens ekonomi
må icke sönderbrytas, och nödvändigt är för den skull, att sådana anordningar
vidtagas, afo i sista hand staden kommer att vara ansvarig för
rotens förbindelser.

För att de fördelar i ekonomiskt hänseende, som åsyftas med rotebildning,
skola kunna göra sig till fullo gällande, bör enligt kommitténs
mening den fordran uppställas på organisationen av roten, att alltid särskilda
anordningar vidtagas med uppgift att bereda tillfälle för det lokala
intresset att positivt påverka den ekonomiska vårdnaden. Kommittén
anser för den skull, att för förvaltningen av rotens angelägenheter alltid
skall finnas ett särskilt för ändamålet lämpat organ. Emellertid synes

405

icke lämpligt, att föreskrifter angående den närmare beskaffenheten av
detta organ, dess sammanslutning och funktioner, meddelas i lag, utan
torde hithörande spörsmål böra regleras med hänsyn till förhållandena i
varje särskilt fall.

Jämväl håller kommittén före, att frågan, huruvida eller i vilken
mån beslutanderätten i rotes angelägenheter bör anförtros åt roten själv,
ävensom, därest dylik beslutanderätt lämnas roten, frågan, huru stadens
anspråk på kontroll bör tillgodoses, ej heller äro av beskaffenhet att böra
av lagstiftningen generellt avgöras. Olika möjligheter i nämnda hänseenden
böra finnas öppna; deras begagnande bör ankomma på prövning i det
särskilda fallet.

över huvud taget är kommittén av den uppfattning, att, i fråga om
vad som bör genom bindande föreskrifter i lag regleras, rotelagstiftningen
bör bestämt skilja sig från kommunalförordningarna och andra allmänna
författningar angående kommunerna. Dessa avse att meddela regler för
alla slag av kommuner, således även för sådana av ganska outvecklad beskaffenhet.
Vid dylikt förhållande synes det riktigt, att berörda författningar
på ett ganska uttömmande sätt reglera de ämnen, som i dem avhandlas.
Annat är förhållandet i fråga om rotelagstiftningen. Denna är
avsedd att tillämpas endast i kommuner, som nått en förhållandevis hög
grad av utveckling. På dessa kommuner bör kunna ställas anspråk, att
de skola äga förmåga att själva i detalj utarbeta och tillämpa de allmänna
principer, som i lagen erhålla uttryck. Av detta skäl har kommittén
ansett sig kunna uppgöra förslaget till rotelag sålunda, att, såvitt görligt,
olika möjligheter hållas öppna för vederbörande städer att, under offentlig
myndighets tillsyn, anpassa roteorganisationen efter sina speciella förhållanden,
önskningar och ändamål.

Om rotes uppgift.

De lokala förhållanden inom stad, vilka böra utgöra förutsättning i och 2 §§.
för rotebildning, angivas i förslaget till 1 §. För att rotebildning skall
ifrågakomma, bör i regel krävas, att inom staden finnes område, som i
avseende på belägenhet, bebyggande eller invånarnas allmänna näringsfång

406

eller andra dylika omständigheter företer sådan skiljaktighet från staden i
övrigt, att kommunal förvaltningsuppgift, som må åt rotes vårdnad överlämnas,
lämpligen kan för sagda område särskilt besörjas. Särskilt i dem
av våra större städer, vilka, ej minst efter de senare årens omfattande införlivningar,
inrymma utom den eller de tätt bebyggda stadsdelarna större
områden med uteslutande eller huvudsakligen lantlig karaktär, synes rotebildning
kunna ifrågasättas med ändamål att bereda det lantliga området
tillfälle att självt besörja vissa för detsamma gemensamma förvaltningsuppgifter.
I åtskilliga städer torde behovet av sådan separat ställning för
visst område mindre göra sig gällande i fråga om det lantliga området än
beträffande förstäder (villasamhällen, egnahemsstäder), som å stadens ytterområde
uppvuxit, stundom på bet)fdande avstånd från den egentliga staden.
Framför allt i sammanhang med förhandling angående införlivande med
stad av kommun eller kommunalt område med dylik lantlig eller förstadskaraktär
torde fråga om rotebildning kunna väntas uppstå med ändamål
att tills vidare bereda det inkorporerade området eller del dårav särskild
ställning inom staden med hänsyn till vårdnaden av vissa kommunala
uppgifter.

Givetvis bör hinder icke möta att anordna flera än en rote inom
staden. Behovet av ordning och reda i den kommunala förvaltningen
kommer att angiva den naturliga begränsningen för anordningarna i förevarande
avseende.

Kommittén förutsätter, att rotebildningen kommer att i vanliga fall
gestalta sig sålunda, att, medan ett område inom staden utbrytes att såsom
rote vårda viss för området gemensam förvaltningsuppgift, vårdnaden av
motsvarande uppgift inom det till roten icke hörande stadsområdet, i den
män förhållandena därstädes påkalla kommunal omsorg för sådant ändamål,
kommer att påvila staden i dess helhet. Emellertid kan även sådan anordning
tänkas, att för besörjande av viss förvaltningsuppgift stadsområdet
i dess helhet delas i rotar, exempelvis en rote, utgörande det tättbebyggda
området, och en, som innefattar det agrara området.

Den möjlighet torde ej böra anses alldeles utesluten, att, även om
stadens olika delar icke förete avsevärd olikhet sinsemellan, det dock kan
ifrågasättas att uppdela stadsområdet i rotar. Ändamålet med denna an -

407

ordning skulle då närmast vara att åstadkomma en djupgående decentralisering
av den kommunala förvaltningen i vissa hänseenden. För sin del
anser kommittén visserligen föga sannolikt, att sådan anordning skall finnas
av förhållandena påkallad, men å andra sidan torde, särskilt då hänsyn
tages till den noggranna prövning, som hithörande frågor erdigt kommitténs
förslag skola vara underkastade, näppeligen föreligga tillräckligt
skäl att i lagstiftningen uppställa hinder därför. Det är med syftning
härå, som i 1 § intagits bestämmelse därom, att, även för det fall att
lokala skiljaktigheter, som ovan sagts, icke äro för handen, rotebildning
må äga rum, därest det eljest tinnes gagneligt, att förvaltningsuppgift,
som i 2 § sägs, besörjes särskilt för olika delar av staden.

Långt ifrån alla kommunala uppgifter kunna anses lämpa sig för
sådan lokal differentiering, som här avses. Först och främst torde det
vara klart, att stad icke bör genom bildande av rote kunna för egen del
befrias från någon av de offentliga förpliktelser gentemot det allmänna
och gentemot kommunens medlemmar, som enligt lag eller allmänna författningar
åligga staden, liksom att stad genom sådan anordning icke bör
kunna betagas någon av de befogenheter av dylik innebörd, som lagligen
tillkomma staden. Rotevårdnaden måste vara inskränkt till kommunal
förvaltningsuppgift i enahanda inskränkta betydelse, vari detta uttryck
använts i kommitténs förslag till lag om kommunalförbund (se sid. 320 o. f.).
Av det sagda följer ock, att den ställning, som lagligen tillkommer magistraten
(stadsstyrelsen) och stadens kommunala organ med karaktär av
offentlig myndighet (såsom byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd), icke
genom roteanordning kommer att undergå någon ändring.

Av de egentliga förvaltningsuppgifterna äro emellertid många av
sådan beskaffenhet, att de ganska självklart icke böra komma i betraktande
såsom föremål för roteförvaltning. De rent sociala och kulturella
uppgifter, som åligga staden, såsom fattig- och barnavård samt skolundervisning,
böra sålunda näppeligen ifrågakomma såsom roteuppgifter. Visserligen
kan decentralisation av dylika angelägenheters förvaltning ofta vara
till gagn, men densamma bör äga rum efter endels andra synpunkter, än
som här böra vara de bärande, och framför allt utan sammanhang med

408

ekonomisk differentiering. Beträffande nu nämnda uppgifter är det fastmera
av vikt, att kostnaderna utjämnas genom deras utläggande över stora
och sinsemellan skiljaktiga områden. Den omständigheten, att i åtskilliga
landskommuner under jämförelsevis primitiva förhållanden angelägenheter
av nu nämnd beskaffenhet handhavas rotevis (se sid. 363 och följande),
lärer icke jäva denna kommitténs uppfattning.

De önskningar om åstadkommande av möjlighet till differentiering
av stadsområdet med hänsyn till ekonomi och förvaltning, vilka givit sig
till känna, hava för visso icke avsett förvaltningsuppgifter av sådan natur,
som nu nämnts. De hava, såvitt kommittén kan bedöma, uteslutande
haft avseende å kommunala uppgifter av helt annat slag, nämligen dem,
vilka enligt kommitténs mening äro särskilt lämpade att handhavas i dylik
ordning. Dessa uppgifter äro sådana, som omedelbart hänföra sig till
själva området och således äro i särskild mening lokala, såsom besörjande
av anläggning, underhåll och belysning av gator, vägar och andra allmänna
platser, tillhandahållande av vatten, gas och elektrisk kraft samt
avledande av vatten och annan allmän renhållning''.

Nu nämnda uppgifter torde vara de, med avseende på vilka verkligt
behov av decentralisation kan antagas föreligga eller komma att framträda.
Skulle i någon stad en allmän önskan framträda om förvaltningens särskiljande
jämväl i fråga om andra kommunala uppgifter, synes visserligen
icke vara anledning, att rotelagstiftningen i förväg alldeles förhindrar varje
dylikt strävande, och kommittén har vid avfattande av 2 § tagit hänsyn
härtill. Det torde emellertid kunna antagas, att decentralisationssträvanden,
som sträcka sig utöver de här ovan nämnda uppgifterna, i själva verket
äro ett symptom på en så genomgående intressemotsats inom samhället,
att ändring av den kommunala indelningen bör vara den naturligaste utvägen
för de olika intressenas vederbörliga tillgodoseeende.

Ett närmare utvecklande av hithörande frågor i själva lagtexten än
som föreslås synes kommittén icke lämpligen böra ifrågakomma. Beträffande
omfattningen av den förvaltning, som bör åt rote överlämnas,
får kommittén uttala den mening, att det framför allt torde vara den så
att säga löpande förvaltningen, som bör lämpa sig för vårdnad av rote,
Sådana ekonomiska företag, som för sitt genomförande kräva avsevärda

409

kapitalutlägg, torde i allmänhet, vad själva anläggningen beträffar, föga
lämpa sig för ^overksamhet, även om företaget avser allenast roten. Det
synes antagligt, att det merendels kommer att vara lämpligast, att i dylikt
fall staden besörjer själva anläggningen (exempelvis av ett vattenverk eller
en kraftstation) och att roten övertager endast den löpande driften av
företaget.

Om rotes organisation.

Såsom redan (sid. 405) framhållits, har kommittén ansett förevarande
lagstiftning höra så ordnas, att endast vissa grunder, angående vilka enhetliga
regler synas nödvändiga, göras till föremål för bindande föreskrifter
i lagen, medan i övrigt överlämnas åt samhället självt att, under
vederbörlig tillsyn, träffa de närmare anordningar, som med hänsyn till
de föreliggande omständigheterna finnas mest lämpliga. De bestämmelser,
varmed sålunda den stomme, som lagen innehåller, skall utfyllas, böra
sammanfattas i en för staden och roten gällande statut, en rotestadga.
Bestämmelser angående dennas innehåll hava upptagits i 3 §. I fråga
härom är att bemärka, att vissa ämnen, som avse rotens struktur och
funktioner, äro av sådan beskaffenhet, att föreskrift därom, att de alltid
skola göras till föremål för reglering i rotestadgan, synts nödvändig.
Tydligtvis kunna till intagande ■ i rotestadgan därutöver ifrågakomma
många efter de särskilda förhållandena lämpade bestämmelser, vilka icke
böra inrymmas under sådan föreskrift. Emellertid bär det ansetts lämpligt
att till ledning vid rotes organiserande låta lagen lämna anvisning på åtskilliga
omständigheter av särskild betydelse, vilka vid Totestadgas uppgörande
böra tagas i övervägande. Rotens organiserande bör i övrigt ske
under beaktande att, i den mån icke annat föranledes av rotelagen eller
av särskilda bestämmelser i rotestadgan, föreskrifterna i förordningen om
kommunalstyrelse i stad skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse i
fråga om ordningen för roteangelägenheternas vårdande (jfr förslaget
till 18 §).

För erhållande av en fast grundval för såväl rotens ekonomiska

52—1S3S78.

3-10 §§.

Rote stadgan.

Rotes

medlemmar.

410

Botes ekonomi.

byggnad som dess förvaltande funktioner är det givetvis av nöden, att i
lagen finnas föreskrifter angående medlemskapet i rote. Stadgande härom
har upptagits i 4 §. Detta stadgande ansluter sig helt naturligt fullständigt
till motsvarande bestämmelse i förordningen om kommunalstyrelse
i stad. Stadgandet innehåller således, att medlem av rote är envar, som
inom rotens område är mantalsskriven, ävensom envar, vilken, utan att
vara inom roten mantalsskriven, därstädes äger eller brukar fast egendom
eller är för inkomst av kapital eller arbete till allmän bevillning uppförd.

Beträffande medlemskapet i rote göra sig under vissa omständigheter
gällande svårigheter, vilkas undanröjande är så mycket mera nödvändigt,
som medlemskapet utgör förutsättning för skattskyldighet till
roten. Om rotegräns klyver fastighet, så att endast en del av fastigheten
faller inom rotens område, kommer detta förhållande uppenbarligen att
orsaka olägenhet, därest icke särskilt medel till förekommande av densamma
finnes tillgängligt. Ävenledes äro åtskilliga av bestämmelserna i
13 § i bevillningsförordningen (om beskattningsort) av beskaffenhet att
kunna, om icke efter förhållandena lämpade supplerande föreskrifter finnas
meddelade, föranleda till påfallande orättvisor vid fastställande av medlemskapet
i och skattskyldigheten till rote på grund av taxering till bevillning
av inkomst. För de förslag, som kommittén framlägger till undanröjande
av nu berörda svårigheter, lämnas i annat sammanhang särskild
redogörelse. (Se sid. 509 o. f.)

Rotens ekonomiska särställning inom staden grundlägges genom
stadgandet i första stycket av 5 §, varigenom avses att lagfästa den avvikelse
från den i kommunalförordningen uttryckta grundsats om stadskommunens
enhetlighet i ekonomiskt avseende, som utgör den nödvändiga
förutsättningen för roteinstitutionen, sådan den enligt kommitténs mening
bör vara gestaltad. Ä ena sidan hävdas, att de tillgångar, som anvisats
för tillgodoseende av rotes behov eller för rote, vare sig genom upptagande
av roteskatt eller annorledes, förvärvas, icke äro rotens egendom, utan
liksom andra kommunala tillgångar tillhöra staden samfällt, men å andra
sidan föreskrives, att sagda tillgångar icke, så länge roten består, må användas
för annat ändamål än det, som rotens uppgift avser.

411

Stadgandet är, såsom synes, av principiellt samma innebörd som den
förut (sid. 398) omtalade bestämmelse, varigenom de kommunala hamnföretagens
ekonomi regleras. Det bör bemärkas, att, endast i den mån
stadgandet uttryckligt därtill föranleder, genom detsamma åstadkommes
undantag från eljest gällande kommunalekonomiska principer. A ena sidan
förlänas roten genom nämnda stadgande självständig ekonomi i förhållande
till staden, men å andra sidan giver stadgandet icke grund för den uppfattning,
att staden icke skulle utåt alltjämt vara ansvarig jämväl för de
kommunala förbindelser, som ådragas för roteändamål. Vid dylikt förhållande
torde det vara naturligt, att kommittén ansett föreskrift erforderlig
därom, att för rote icke må upptagas lån annorledes än med stadens medgivande
(6 §). I sammanhang därmed har erinrats om, att staden under
alla förhållanden är ansvarig för lånets återgäldande.

I andra och tredje styckena av 5 § hava intagits stadganden om
den skattskyldighet för rotes behov, som rotens medlemmar böra vara
underkastade. Angående grunderna för roteskattens uttaxering har annat
stadgande icke ansetts böra här förekomma, än att bestämmelse därom
skall finnas intagen i rotestadgan. Vidare har stadgats, att i avseende å
debitering, uppbörd och redovisning av roteskatt skall gälla vad om stadsutskyld
är i lag eller författning stadgat, samt att roteskatten skall redovisas
till rotens förvaltningsmyndighet.

Slutligen har i 7 § intagits den bestämmelse, att över rotes förvaltning
skall föras särskild räkenskap.

Bindande föreskrifter angående rotes ekonomi utöver de nu omförmälda,
vilka äro av grundläggande natur, föreslås icke till intagande i
lagen. Övriga bestämmelser för ordnande av rotens ekonomiska ställning
i förhållande såväl till staden som till rotens medlemmar hava ansetts vara
av beskaffenhet att böra avvägas efter omständigheterna i varje särskilt
fall och förty hava sin plats i rotestadgan.

Vidkommande roteskatten har i 3 § intagits föreskrift därom, att rotestadgan
obligatoriskt skall angiva de »med gällande stadganden angående
kommunal beskattning överensstämmande grunder, enligt vilka utskylder
inom roten (roteskatt) må för rotens behov uttaxeras». Såsom ovan (sid. 399)
erinrats, förekommer redan vid kommunalförvaltning i vanlig ordning

412

synnerligen ofta, att för bestridande av åtskilliga av de förvaltningsuppgifter,
som i särskild man synas lämpade för rotes verksamhet, nämligen
dem, som avse gatas anläggning och underhåll samt offentlig belysning
och renhållning, upptagas bidrag efter andra grunder än de allmänna,
varom i 57 § och första stj^cket av 58 § i förordningen om kommunalstyrelse
i stad stadgas. Den eller de särskilda grunder för skattens fördelande,
som sålunda pläga användas, avse att i större omfattning, än den
allmänna grunden för kommunalbeskattningen medgiver, lägga skatten på
de samhällets medlemmar, som av anordningen hava särskild fördel. I och
för sig synes ock en beskattning enligt nämnda princip för omförmälda
ändamål erbjuda betydande fördelar samt motsvara rättvisans och billighetens
krav. Innerst är det ett och samma syftemål, nämligen de kommunala
bördornas fördelande efter intresseprincipen, som tager sig uttryck
å ena sidan i den särbeskattning, varom nu nämnts, och å den andra i
rotebildning. Dessa ^ båda slag av anordningar komplettera varandra på
ett naturligt sätt. Åtminstone under vissa omständigheter synes i själva
verket roteanordningen med tämlig nödvändighet förutsätta användande
jämväl av eu efter roteändamålet avpassad intressebeskattning. Framför
allt då fråga uppkommer om bildande av rote med det enda eller huvudsakliga
syfte att besörja förvaltningsuppgift av ovan nämnt slag, torde,
enligt kommitténs mening, behovet av den för uppgiftens tillgodoseende
erforderliga beskattningens ordnande efter nu berörda princip kunna visa
sig så trängande, att därförutan rotebildningen knappast kan med fördel
ifrågasättas. Kommittén har av denna anledning funnit nödvändigt att
tillika med förslaget till lag om kommunal rote framlägga ett förslag angående
sådan särskild beskattning, som nu omförmälts. Närmare redogörelse
för detta förslag till »lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning
med mera i vissa samhällen» lämnas längre fram (sid. 429 och följande).

Av de anvisningar för rotestadgas uppgörande, som upptagits i 3 §,
hava åtskilliga avseende på spörsmål av betydelse för ordnandet av stadens
och rotens inbördes ekonomiska förhållanden.

I sådant hänseende har först och främst erinrats därom, att i rotestadga
må intagas bestämmelse »om lindring för roten i de allmänna stadsutskylderna
eller om bidrag till roten av stadskassan». En uppgörelse

med sådan innebörd torde i allmänhet utgöra förutsättningen för, att på
roten skall kunna läggas att på egen bekostnad draga försorg om viss
kommunal förvaltningsuppgift. Särskilt därest på bekostnad av stadskassa^
till vilken inflyta utskylder jämväl från roteområdet, kommunala
anordningar för tillgodoseende av enahanda slags uppgifter, som av roten
besörjas, äga rum inom den till roten ej hörande delen av staden, lära
rättvisa och billighet med nödvändighet kräva, att rotebildningen är grundad
på en dylik uppgörelse mellan staden och roten. Jämväl må erinras
därom, att den förut (sid. 403) påpekade omständigheten, att skatteobjckten
merendels äro synnerligen ojämnt fördelade mellan stadens olika områden,
ofta nog torde böra föranleda till uppgörelse av nu nämnd beskaffenhet
eller i varje fall tagas i betraktande vid avvägandet av sådan uppgörelse.
Vilkendera formen som väljes, skattelindring eller bidrag av stadskassan
eller eventuellt en kombination av båda, får bero på de lokala omständigheterna.

Självklart höra till de ämnen, som böra komma under övervägande
vid rotestadgas uppgörande, jämväl frågor »om rotens rättigheter och skyldigheter
med hänsyn till egendom eller anläggning, som av staden kan
varda åt roten upplåten, eller till penningmedel, som staden kan ställa
till rotens förfogande».

Det är givetvis av vikt, att redan vid rotes bildande tages under
övervägande, i vad mån eller på vilket sätt det ekonomiska förhållandet
mellan staden och roten må, därest det finnes icke vidare motsvara rättvisans
och billighetens krav, kunna undergå jämkning. För den skull har
erinrats om, att vid rotestadgas uppgörande även bör beaktas behovet av
bestämmelser »om jämkning med vissa mellantider i det ekonomiska förhållandet
mellan staden och roten».

Kommunal rote är en förvaltningsanordning, som är avsedd att hava
temporär karaktär. Då de förutsättningar, som givit anledning till rotebildningen,
icke vidare äro för handen, bör roten upplösas. Följden av
sådan upplösning blir å ena sidan, att rotens uppgifter därefter skola av
staden i vanlig ordning besörjas, och å den andra, att begränsningen i
stadens befogenhet att använda de av roten handhavda tillgångar upphör,
oavsett i vilken ordning dessa tillgångar förvärvats. För att upplösandet

414

av roten icke skall medföra obilliga verkningar antingen för rotens medlemmar
eller för staden, torde det emellertid i de flesta fall vara erforderligt,
att upplösningen åtföljes av en ekonomisk utjämning eller vidräkning
mellan staden och roten eller, där flera rotar finnas, jämväl mellan dessa
inbördes. Uppenbart torde vara, att här avsedda utjämning icke är att
anse såsom likvidation i detta ords gängse betydelse. Att i lagen giva
anvisning om de grunder, enligt vilka utjämningen bör ske, har icke synts
möjligt; hithörande frågor måste bedömas in casu. Emellertid må framhållas,
att vid utjämningen torde böra, bl. a., dels jämföras rotens och
stadens omkostnader för tillgodoseende inom stadens hela område av sådana
slag av uppgifter, som åt roten varit anförtrodda, ävensom storleken
av den utdebitering för ändamålet, som inom staden och inom roten förekommit,
dels ock jämväl tagas hänsyn till storleken av den skattelindring
resp. det bidrag av stadskassa^ som roten tillgodonjutit. Blir resultatet
av vidräkningen, att endera parten i densamma (staden eller roten eller
någondera av rotarna, om de äro flera) finnes skäligen hava anspråk på
gottgörelse av den andra, bör denna gottgörelse lämpligen kunna gäldas
på så sätt, att invånarna i roteområdet under någon tid efter rotens upphörande
få antingen vidkännas höjning eller tillgodonjuta sänkning i stadsutskylderna.
De vidräkningar, vilka pläga förekomma vid upphävande av
skoldistrikts indelning i s. k. byggrotar (se sid. 366 o. f.), äro av enahanda
innebörd som här avses, och de grunder och tillvägagångssätt, som vid sådana
tillfällen tillämpas, synas kunna i viss mån tjäna till ledning vid bedömande
av nu ifrågavarande spörsmål. (Angående vidräkningar vid upphävande
av roteindelning inom skoldistrikt: se exempelvis Regeringsrättens
årsbok 1909, ref. 83, och 1912, ref. 5.)

Av nu anförda skäl har i 3 § upptagits stadgande därom, att i rotestadga
må intagas bestämmelser »om grunder för skälig utjämning i
ekonomiskt avseende mellan staden och roten eller mellan rotar inbördes
vid roteförvaltningens upphörande eller om den ordning, i vilken sådana
grunder skola bestämmas».

Emellertid må nämnas, att, även om bestämmelser i sagda hänseende
icke blivit i rotestadgan intagna, detta icke ansetts böra utesluta, att utjämning
kommer till stånd, där så finnes skäligt. Enligt kommitténs för -

415

sia" till 17 § inå nämligen i dylikt, fall Konungens befallningshavande förordna
om utjämning.

Angående tillämpandet av de bestämmelser om utjämning, som sålunda
varda meddelade antingen i rotestadgan eller av Konungens befallningshavande,
erfordras tydligtvis icke särskilda föreskrifter.

Såsom redan framhållits, anser kommittén, att frågan, huruvida eller
i vilken utsträckning det bör anförtros åt roten själv att i roteangelägenheter
utöva den beslutanderätt, som enligt förordningen om kommunalstyrelse
i stad tillkommer allmänna rådstugan resp. stadsfullmäktige, icke
är av beskaffenhet att böra av lagstiftningen generellt avgöras. Denna
fråga torde, i likhet med många andra spörsmål angående roteförvaltningen,
lämpligast göras till föremål för prövning i det särskilda fallet. Enligt
kommitténs förslag kommer emellertid under alla förhållanden och
således oavsett huru nämnda prövning må utfalla att behövas en rotemyndighet,
som äger fatta beslut å rotens vägnar, då så erfordras. För
ändring i rotestadga samt i visst fall även för rotes upplösning har nämligen
ansetts höra erfordras medgivande ej endast av stadens beslutande
myndighet utan ock av motsvarande myndighet inom roten: rotestämman.

l)å sålunda enligt kommitténs förslag roten själv skall besluta i vissa
angelägenheter och må utöva beslutanderätt jämväl i andra rotens angelägenheter,
måste de former, varunder besluten skola fattas, vara i lagen
anvisade. I 8, 9 och 10 §§ har kommittén sammanfört de stadganden,
som utöver det allmänna stadgande, vilket innehålles i 18 §, funnits nödvändiga
i sådant avseende. Enligt dessa bestämmelser utövas rotes beslutanderätt
å rotestämma eller, där så i rotestadgan föreskrives eller av
rotestämman beslutas, av rotefullmäktige. År fullmäktiges antal icke i
rotestadgan angivet, äger stämman att därom besluta. Rotestämma hålles
inför magistraten, där icke i rotestadgan är bestämt, att särskild ordförande
i stämman skall finnas. År sådan bestämmelse meddelad, skall ordförande
jämte vice ordförande av rotestämman utses för viss tid bland personer,
som å stämman äro röstberättigade, och gäller om valbarhet till dylikt
uppdrag så ock om rätt att avsäga sig detsamma vad i förordningen om
kommunalstyrelse i stad är stadgat om stadsfullmäktig. 1 avseende å kal -

liotes beslutande

myndighet.

416

lelse till rotestämma har ordföranden att fullgöra vad enligt förordningen
om kommunalstyrelse i stad åligger magistraten i fråga om allmän rådstuga.
Vid rotestämma skall, där så ske kan, användas stadens allmänna
röstlängd, och åligger det förty magistraten att däri göra de anteckningar,
som för dess begagnande vid rotestämman äro erforderliga. Finnes den
allmänna röstlängden ej kunna utan olägenhet för nämnda ändamål användas,
har magistraten att för roten uppgöra särskild röstlängd. Finnes
särskild ordförande i rotestämman, har magistraten att till honom överlämna
rotens röstlängd; och skall ordföranden i fråga om längdens framläggande
till granskning och dess justering besörja vad enligt 13 § förordningen
om kommunalstyrelse i stad åligger magistraten, dock att, där
anmärkning framställes mot längden, det tillkommer rotestämman att däröver
besluta.

Då bestämmelserna i förordningen om kommunalstyrelse i stad angående
ordning för utfärdande av kallelse till allmän rådstuga eller sammanträde
med stadsfullmäktige icke torde i allmänhet vara lämpade att
användas med avseende å rotestämma eller rotefullmäktige, har i 3 § intagits
bestämmelse därom, att rotestadgan skall innehålla erforderliga föreskrifter
i dessa hänseenden.

Såsom redan framhållits, har frågan, i vad mån rote må i sina angelägenheter
själv utöva den eljest staden tillkommande beslutanderätt, ansetts
böra i lagen i viss mån lämnas öppen. Sådan lagen föreslås, kommer
sagda beslutanderätt att utövas av rotestämman resp. rotefullmäktige
för såvitt icke begränsning härutinnan är i rotestadgan föreskriven. A ena
sidan synes det antagligt, att invånarna inom ett område, för vilket rotebildning
ifrågasättes, knappast skola finnas synnerligen benägna att ikläda
sig det ekonomiska ansvar, som rotebildningen medför, med mindre de
jämväl erhålla ett självständigt inflytande på hushållningen i den förvaltningsangelägenhet,
som skall till rotens vårdnad överlämnas, särskilt därutinnan
att de bliva i tillfälle att själva besluta om den årliga utgiftsoch
inkomststaten för roten. Ä andra sidan kan det vara möjligt, att
städerna hysa betänklighet mot att åt rote överlåta en vidsträckt beslutanderätt,
och oantagligt synes icke, att rotebildning kan ifrågakomma, där
beslutanderätten i rotens alla angelägenheter endast med undantag, som i

417

lagen stadgas (nämligen beträffande frågor om ändring av rotestadgan
eller upplösning av roten), eller åtminstone alla mera betydande angelägenheter
varder förbehållen stadsfullmäktige (allmän rådstuga). Vid sådant
förhållande har kommittén funnit lämpligt, att stadens och rotens
inbördes förhållande i nu ifrågavarande hänseende får bliva föremål för
övervägande vid rotebildningen och regleras efter som i det konkreta fallet
kan finnas bäst tillgodose båda parternas intressen.

I den mån beslutanderätten överlämnas åt roten själv, är det av
synnerlig vikt, att anordningar vidtagas till förekommande och utjämnande
av skiljaktigheter mellan staden och roten i anledning av beslut, som fattas
inom roten. Ett påpekande härav har för den skull intagits i 3 §. Någon
anvisning av visst förfarande för dylik utjämning har icke ansetts lämpligen
böra i lagen intagas. Åtskilliga olika förfaranden synas kunna
komma i fråga. Sålunda kan tänkas en bestämmelse, att därest rote fattar
beslut, som ej av staden godkännes, ärendet skall, eventuellt efter ytterligare
särskild beredning, ånyo företagas till behandling av såväl roten
som staden och att det slutliga avgörande, som därvid endera av dem
träffar, skall gälla. Även kan tänkas, att en särskild instans, skiljenämnd
eller dylik institution, inrättas för tvisters slitande. Sista remediet är tydligtvis
rotens upplösning.

Av bestämmelsen i 18 § följer, att beträffande grund för beräkning
av röstvärde vid rotestämma skola, där annat ej år stadgat, tillämpas motsvarande
föreskrifter, som enligt, förordningen om kommunalstyrelse i stad
gälla i fråga om allmän rådstuga. Dessa föreskrifter hänföra sig till den
allmänna grund för stadsutskyldcrs utgörande, varom i 57 § och första
stycket av 58 § stadgas. Om det nu i fråga om rote bestämmes, att roteskatten
skall utgå efter annan eller andra grunder än den nämnda, torde
det kunna under vissa omständigheter synas ganska befogat, att jämväl
grunderna för beräkning av röstvärde underkastas en däremot svarande
ändring. Kommittén har för den skull ansett sig böra bland bestämmelserna
i 3 § upptaga jämväl medgivande att i rotestadga bestämma särskild
grund för beräkning av röstvärde vid rotestämma, där roteskatt skall
utgå efter andra grunder än de för stadsutskylder i allmänhet gällande.
Någon olägenhet av, att rösträttsreglerna sålunda bliva i viss mån frigjorda

B3—153B78.

418

Hotet förvaltande

myndighet.

11-14 §§.

från den givna lagstiftningens band, torde icke böra befaras. Stadgandet
avser att tillmötesgå ett billighetens krav, och möjlighet till verkligt missbruk
därav torde få anses utesluten vid det förhållandet, att, enligt kommitténs
förslag, rotestadga icke må vara gällande med mindre den varder
av Konungen fastställd.

Oavsett huruvida beslutanderätten i rotes angelägenheter utövas av
staden eller av roten själv, bör alltid finnas ett särskilt organ för handhavande
inom roten av verkställighet och förvaltning. Föreskrifter angående
denna myndighet, ordningen för dess tillsättande samt dess åligganden
och befogenheter hava icke ansetts böra i lagen intagas, men skola,
enligt stadgande i 3 §, bestämmelser härom meddelas i rotestadgan.

Givetvis bör det kunna vara praktiskt, att rotens verksamhet försig
går, åtminstone endels, med anlitande av stadens kommunala tjänstemän
och inrättningar. Angående den uppgörelse mellan staden och roten, som
erfordras för reglerande av sådant förhållande, har jämväl erinran gjorts
i 3 §.

Om rotes bildande och om ändring i rotestadga.

För rotes bildande böra enligt kommitténs mening krävas såväl sammanstämmande
beslut av staden och den blivande roten om rotestadgas
antagande som även offentlig myndighets fastställelse av stadgan.

Vad först angår kravet på sammanstämmande beslut av staden och
roten följer därav, att invånarna i det tillämnade roteområdet komma att
deltaga i eller vara representerade vid såväl stadens som den tillämnade
rotens behandling av ärendet. Med hänsyn till roteinstitutionens beskaffenhet
och ställning inom kommunen torde emellertid denna omständighet
icke böra anses innebära någon oegentlighet. Det må anmärkas, att förfarande
med enahanda innebörd icke är okänt inom det kommunala författningsområdet.
Sålunda må erinras om tillvägagåendet vid bildande a\
municipalsamhälle (»efter kommunalstämmas och ortsinv&narnas hörande»:
36 § i stadsplanelagen) ävensom vid avslutande av likställighetsöverenskommelser
(yttranden skola enligt kungl. cirkuläret den 10 juni 1863 infordras
särskilt från stadsfullmäktige och särskilt från stadens borgerskap).

419

I betraktande av det betydande avsteg från den vanliga ordningen
för kommunalförvaltningen, som rotebildning innebär, ävensom de avsevärda
konsekvenser i såväl ekonomiskt som andra avseenden, som sådan
anordning kan medföra, är det uppenbarligen av vikt, att i möjligaste mån
betryggande garantier anskaffas mot förhastade och otillräckligt förberedda
beslut om rotebildning, vilka skulle kunna leda till för samhället olämpliga
samt med rättvisa och billighet icke överensstämmande anordningar.
De föreskrifter, som äro meddelade i 59 § i förordningen om kommunalstyrelse
i stad angående behandling av fråga om avvikelse från den allmänna
grunden för kommunalutskylders utgörande, hava synts kommittén
ganska väl motsvara de fordringar, som böra gälla i fråga om stads behandling
av förslag om rotebildning. Enligt bestämmelserna i nämnda
lagrum skall, då förslag av där avsedd beskaffenhet väckes, först avgöras,
huruvida förslaget bör komma under närmare prövning. Skulle därvid
befinnas, att någon stämning till förmån för förslaget icke föreligger, avvisas
detsamma omedelbart, Skulle däremot stadsfullmäktige anse frågan
vara förtjänt av närmare prövning, överlämnas den till magistraten för
utredning, och först sedan sådan utredning ägt rum må frågan till slutligt
avgörande företagas. Ett dylikt tillvägagående synes böra stadgas
jämväl i fråga om behandling av förslag till rotebildning. Dock torde det
icke böra föreskrivas, att det skall åligga magistraten att verkställa utredningen.
Mera lämpligt synes vara, att stadsfullmäktige själva bestämma
ordningen för utredningens verkställande (exempelvis genom drätselkammaren
eller genom av stadsfullmäktige för ändamålet tillsatt beredning).

Med avseende å stadens medlemmars omedelbara ekonomiska intresse
av roteanordningen har det emellertid synts kommittén skäligt, att vid
den utredning, varom nu förmälts, dessa beredas särskilt tillfälle att medverka
och tillkännagiva sin mening. För den skull hava ovan förordade
utredningsföreskrifter ansetts böra kompletteras med ett stadgande av enahanda
beskaffenhet som gäller i fråga om förfarandet vid behandling av
förslag till stadsplan. Sådant förslag skall enligt kungörelsen den 31
augusti 1907, innan det av byggnadsnämnden överlämnas till stadsfullmäktige,
genom byggnadsnämndens försorg hållas för allmänheten tillgängligt
under minst en månad efter det därom utfärdad kungörelse blivit

420

införd i ortstidning (varjämte markägarna skola underrättas genom särskilda
kallelsebrev), och de anmärkningar, som inkommit, skola åtfölja
byggnadsnämndens utlåtande till stadsfullmäktige.

I överensstämmelse härmed föreslås i 11 §, att, då hos stadsfullmäktige
eller allmänna rådstugan väckes förslag om rotes bildande och
förslaget finnas böra komma under närmare prövning, skola, sedan utredning
angående alla på den ifrågasatta anordningen inverkande omständigheter
ägt rum och förslag till rotestadga upprättats, handlingarna i ärendet
för granskning tillhandahållas stadens medlemmar under minst en månad
efter det därom utfärdad kungörelse blivit i ortstidning införd, ävensom
att först sedan nämnda tid förflutit och förslaget undergått den ytterligare
granskning, vartill anledning kan förekomma, detsamma må av stadsfullmäktige
eller allmänna rådstugan till avgörande företagas.

Vidkommande frågans behandling inom den tillämnade roten är att
märka, att, eftersom bevillningstaxeringen ägt rum utan hänsyn till den
ifrågasatta roteindelningen och röstlängd för roten, upprättad med beaktande
av de föreskrifter i avseende å taxeringen, vilka, på sätt kommittén
föreslår, skola i fråga om rote iakttagas, följaktligen ej finnes,
annat till vägagående icke är möjligt för inhämtande av beslut i ärendet
från det tillämnade roteområdet än att anordna sammanträde med
de stadens i kommunala angelägenheter röstberättigade invånare, vilka i
stadens allmänna röstlängd äro upptagna inom nämnda område. I följd
härav kommer sådan stämma givetvis icke alltid att till fullo motsvara de
krav, som under vanliga förhållanden höra ställas på rotens beslutande
församling. För här ifrågavarande ändamål torde dock, jämväl med hän
syn till °de ytterligare garantier för ärendets noggranna prövning, som
ingå i kommitténs förslag, den påvisade oegentligheten icke böra tillmätas
betydelse.

Kommitténs förslag angående frågans behandling inom det tillämnade
roteområdet, upptaget under 12 §, innebär således, att, sedan rotestadga
blivit av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan antagen, magistraten
skall kalla invånarna inom nämnda område till stämma att för rotens del
i ärendet besluta samt att om dylik, stämma skall i tillämpliga delar gälla

421

vad i förordningen om koimnunalstyrelse i stad om allmän rådstuga
är stadgat.

Ehuru skäl kunna anföras för att åt lokal myndighet, Konungens
befallningshavande, överlämna prövningen av den i ovan angiven ordning
antagna rotestadgan, har kommittén dock funnit sig böra förorda, att
stadgan skall underställas Konungens prövning och fastställelse (13 §).
Härvid har kommittén tagit i betraktande, att rotebildning icke bör antagas
bliva en mera vanlig företeelse inom stadsförvaltningen, vadan det
icke bör befaras, att ärenden angående antagande av och ändring i rotestadga
skola komma att över hövan betunga regeringsmyndigheten. Då
sådana ärenden förekomma, är det emellertid av betydelse, alt de varda
bedömda enligt enhetliga principer. Vidare bör beaktas, att rotebildning
torde kunna väntas särskilt ifrågakomma i sammanhang med och såsom
förutsättning för områdes införlivande med stad samt att det icke lärer
vara möjligt att överlämna åt annan myndighet än Kungi. Maj:t att träffa
avgörande av frågan i sådant sammanhang och under sådan förutsättning.
Och slutligen bör såsom ytterligare skäl framhållas, att kommittén
funnit nödigt att i sitt förslag till lag om särskild bidragsskyldighet för
gatuhållning m. m. i vissa samhällen upptaga föreskrift, att fråga om
sådan beskattning inom rote och för rotes behov skall behandlas i den
ordning, som är om rotestadga föreskriven (7 § i förslaget till nämnda
lag), liksom även att kommittén, såsom nämnts, förordar, att i vissa fall
avvikelse från de allmänna reglerna om kommunal rösträtt må för rote
medgivas.

Vidkommande ändring i rotestadga torde motsvarande förfarande
böra tillämpas som i fråga om antagande av sådan stadga. Visserligen
må det synas mindre lämpligt, att en var ändring i stadgan, om ock
obetydlig, skall hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning, men å andra sidan
lärer det ej vara möjligt alt, i och för överlämnande av vissa avgöranden
åt lokal myndighet, fastställa grund för skillnad mellan mera och mindre
väsentliga frågor. Kommittén föreslår således i 14 §, att för ändring i
rotestadga skall krävas sammanstämmande beslut av stadsfullmäktige eller
allmänna rådstugan samt rotestämman i rote, som av ändringen beröres,
därvid med avseende å ärendets beredning skall iakttagas vad i 11 § är

422

stadgat, ävensom att beslut om ändring i rotestadga icke skall gälla innan
det blivit av Konungen fastställt.

15-17 §§. Om rotes upplösning.

Eoteförvaltning bör, såsom redan framhållits, anses vara en anordning
med endast temporär varaktighet. Då de omständigheter, som givit
anledning till eller utgjort förutsättning för densamma, icke vidare äro
för handen, bör roten upplösas och de åt roten överlämnade uppgifter
därefter besörjas av staden i vanlig ordning. I följd härav måste lagstiftningen
angående rote jämväl reglera frågan om rotes upplösning. De
skäl, vilka synas böra föranleda upplösning av rote, hava sammanförts i
15 och 16 §§.

Upplösningsskälen i 15 § förete den inbördes likhet, att deras bedömande
innebär endast ett konstaterande av förefintligheten av vissa i
lagen angivna faktiska förhållanden. På grund härav har det icke ansetts
nödigt, att i dessa fall Kungl. Maj:t betungas med prövningen,
utan torde den böra anförtros åt Konungens befallningshavande. Enligt
15 § må upplösning ske, då förhållande inträffat, på grund varav, enligt
bestämmelse i rotestadgan, roten skall upphöra med sin verksamhet; då
staden och roten ej kunna enas om jämkning, som enligt rotestadgan må
vidtagas i deras inbördes förhållanden i fråga om ekonomi och förvaltning,
och särskilt förfarande för utjämnande av dylik skiljaktighet ej
blivit i rotestadgan föreskrivet; så ock eljest, då såväl stadsfullmäktige
eller allmänna rådstugan som rotestämman efter beredning, som i 11 §
sägs, beslutat upplösning. För upplösning i sistnämnda fallet har dock
av skäl, som föranlett en motsvarande bestämmelse i förslaget till lag om
kommunalförbund (jfr sid. 349 och 351), ansetts böra stadgas det villkor,
att minst fem år förflutit efter rotestadgans fastställande.

De oundgängliga förutsättningarna för rotes bildande och fortvara
måste vara, att roteförvaltningen är lämpad efter stadens förhållanden
och motsvarar skäliga krav på rättvisa och billighet. Genom den utredning,
som skall föregå rotestadgas antagande, avses det bliva klarlagt,
huruvida det uppgjorda förslaget till rotestadga motsvarar de anspråk,

423

som sålunda böra ställas på roteförvaltningen. Endast för den händelse
så tinnes vara förhållandet är Kung!. Maj:ts fastställelse å stadgan att
vänta. 1 följd av de svårigheter, som kunna vara förknippade med bedömandet
av ett förslag till roteförvaltning och samtliga omständigheter,
som därmed hava samband, kan det emellertid inträffa, att rotens verksamhet
icke kommer att motsvara de förväntningar, vartill anledning funnits.
Även är att taga hänsyn därtill, att stadens förhållanden kunna
med tiden undergå så betydande ändringar, att roteförvaltningen finnes
icke ens efter vidtagna jämkningar böra fortsättas. Slutligen bör även
tagas i betraktande, att roteförvaltningen är en av lvungl. Maj:t såsom
undantag medgiven anordning, vars tortvaro samhället icke bör äga att
påfordra såsom en rättighet. Vid övervägande av dessa synpunkter har
kommittén funnit det vara riktigt och nödvändigt, att åt lvungl. Maj:t
lämnas befogenhet att, oavsett rotestadgans bestämmelser eller stadens
eller rotens beslut, förordna om rotens upplösning, sa snart roteförvaltningen
tinnes icke vidare vara för stadens förhållanden lämplig eller motsvara
skäliga krav på rättvisa och billighet. Stadgande härom innehålles
i 16 §.

I 17 § har upptagits det förut omtalade stadgandet om befogenhet
för Konungens befallningshavande att, då rote skall upplösas och i rotestadgan
icke tinnes bestämmelse angående ekonomisk utjämning i
anledning av upplösningen, förordna om dylik utjämning, där så finnes
skäligt.

Särskilda bestämmelser. is—-22

18 § innehåller den bestämmelse, att, i den mån icke annat för- Bestämmelse
anledes av stadgandena i förevarande lag eller av särskilda bestämmelser ningens om
i rotestadgan, skola i fråga om ordningen för roteangelägenheternas vår- styrelse^
dande ävensom magistratens bestyr och åligganden med avseende därå, så
ock angående rätt till talan mot i rote fattade beslut föreskrifterna i för- va rote.
ordningen om kommunalstyrelse i stad i tillämpliga delar lända till efterrättelse.
Detta stadgande torde icke tarva särskild motivering. Emellertid
vill kommittén hava framhållet, att det bör förutsättas, att- den magistraten

424

Fullföljd åt
talan mot
Konung ens
befallnings
ha v a ndes
beslut.

Om rotebildning
i
sammanhang
med
områdes in■
förlivande
med stad.

lagligen åliggande tillsynsskyldighet skall i särskild mån ägnas åt rotetörvaltningen,
där sådan förekommer. På magistraten bör det ankomma, att,
därest anledning till rotes upplösning inträffat, tillse, att vederbörlig åtgärd
eller anmälan om förhållandet äger rum.

; I 19 § stadgas, att över Konungens befallningshavandes beslut i

ämne, som i 15 och 17 §§ omförmäles, må besvär anföras hos Konungen
■ inom den tid, som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut. Beträffande behovet av denna föreskrift
hänvisas till vad angående ett motsvarande stadgande yttrats å
sid. 355.

Såsom redan nämnts anser kommittén det vara ganska sannolikt, att
tillämpning av rotelagen framför allt kommer att ifrågasättas i sammanhang
med områdes införlivande med stad. Ej minst då fråga är om införlivning
med kolonisatorisk karaktär, torde det kunna väntas, att såväl
staden som det till införlivning avsedda området skola stundom finna det
önskvärt, att vid införlivningsområdets upptagande i förvaltningsgemenskap
med staden åtminstone till en början iakttages viss av de olikartade
lokala förhållandena betingad differentiering. Jämväl torde det kunna antagas,
att denna önskan någon gång kan kännas så stark, att tillmötesgående
därav kommer att av vederbörande kommun krävas för dess biträdande
av införlivningsförslaget. Därest jämväl i sådant fall de ovan
föreslagna föreskrifterna om förfarande vid antagande av rotestadga skulle
vara tillämpliga, skulle emellertid frågan om rotebildningen icke kunna
upptagas till prövning, förrän införlivningen trätt i kraft. Denna omständighet
har föranlett kommittén att föreslå ett särskilt efter förhållandena
lämpat förfarande att användas för åstadkommande av rotebildning i sammanhang
med områdes införlivande med stad. De för detta ändamål
avsedda bestämmelserna innehållas i 20 §, där det stadgas, att då vid utredning
angående områdes införlivande med stad uppkommit fråga, att sådant
område eller del därav skall inom staden utgöra eller ingå i rote,
och därvid stadga för roten blivit såväl av stadsfullmäktige eller allmänna
rådstugan som ock vid stämma med invånarna inom det tillämnade rote -

42i>

området antagen att gälla under förutsättning av införlivningens genomförande,
må den omständighet, att ärendet ej behandlats i den i 11 och
12 §§ stadgade ordning, ej vara hinder för rotesladgans fastställande i sammanhang
med förordnandet om införlivninjren.

De kommunala förhållandena i Stockholm hava föranlett stadgandet Särskilda
i första stycket av 21 §, att vad i lagen om kommunal rote sägs fm- Ser angående
gående Konungens befallningshavande och förordningen om koin in u n alsty- angående
relse i stad skall i fråga om Stockholm i tillämpliga delar hava avseende fögderistad.
på överståthållarämbetet och förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm.

I 2 stycket av samma paragraf har intagits bestämmelse, att i stad,
där magistrat ej finnes, de bestyr och åligganden, som enligt förevarande
lag tillkomma magistrat, skola tillhöra den för staden särskilt tillsatta

ö o 1

styrelse.

Den här föreslagna lagen är icke avsedd för landsbygden. För lands-Om köping.
bygdens behov har hänvisats till de utvägar, som municipallagstiftningen
erbjuder. I den män dessa ej äro tillräckliga, torde, såsom framhållits, de
framträdande önskemålen merendels kunna tillgodoses medelst ändring i
den kommunala indelningen, eventuellt i förening med andra anordningar,
varom kommittén framlagt förslag.

I fråga om en av landsbygdens kommunala enheter, nämligen köpingskommunen,
har kommittén dock ansett skäligt, att i särskilt fall medgivande
till rotebildning enligt här angivna grunder må kunna lämnas.

Åtskilliga omständigheter tala till förmån för en sådan anordning. Köpingen
såsom kommunal organisation utgör en övergångsform mellan landskommunen
och staden. Differentiering av köpingsområdet med stöd av
municipallagen är praktiskt taget utesluten. Visserligen torde förhållandena
inom köpingskommunerna icke i allmänhet vara eller höra vara
sådana, att behov är för handen av lokal differentiering med hänsyn till
ekonomi och förvaltning, men det synes å andra sidan kunna antagas, att
sådant behov här och var förefinnes eller kommer att framträda. Åtminstone
ett par köpingar, vardera utgörande en förutvarande hel sockenkommun
(Lidingö och Avesta), finnas redan, vilka innehålla områden, som

54—153678.

426

sinsemellan förete avsevärda skiljaktigheter. Detta förhållande har i fråga
om Lidingö föranlett anordnandet av lokal differentiering för tillgodoseende
av en viss förvaltningsuppgift, nämligen underhåll och renhållning av gata.
(Se härom vidare sid. 437.) Behov av liknande differentiering å förvaltningsområden,
där densamma under nuvarande lagstiftning måste anses
utesluten, torde någon gång framträda; och det synes därför, att frågan
härom icke bör alldeles lämnas åsido. Emellertid har det icke synts nödigt
att härom lämna längre gående stadgande än ett allmänt medgivande,
att rotebildning inom köping må kunna äga rum, där omständigheterna
sådant föranleda.

Av nu anförda skäl föreslår kommittén, att under 22 § intages den
bestämmelse, att efter Konungens förordnande rotebildning må äga rum
jämväl inom köping, som utgör egen kommun. Med hänsyn till de organisatoriska
olikheterna mellan köping och stad kunna givetvis bestämmelserna
i rotelagen, vilka ansluta sig till städernas kommunala förhållanden,
icke oförändrat tillämpas med avseende på rotebildning inom köping.
Kommittén föreslår för den skull, att — jämte föreskrift att i avseende å
rote inom köping de i rotelagen stadgade grunder skola lända till efterrättelse
— dessutom stadgas, att därom må meddelas de särskilda från
förordningen om kommunalstyrelse på landet avvikande bestämmelser, som
för ändamålet finnas erforderliga.

AVDELNING IV.

Förslag till lag om särskild bidragsskyldighet
för gatuhållning med mera i vissa samhällen.

■

429

Förslag

till

Lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning med mera i vissa samhällen.

Den kommunala beskattningens rationella ordnande har varit föremål
för undersökning av särskilda sakkunnige, vilka den 16 april 1917 inledning.
därom avgivit betänkande och förslag. Det av dem framlagda förslaget
till kommunal skattelag innehåller de konstitutiva bestämmelserna om kommunal
skattskyldighet med angivande av de beskattningsföremål och beskattningsformer,
som anses böra komma till användning av kommunerna
vid utkrävande av kommunmedlemmarnas allmänna bidragsskyldighet till
fyllande av det kommunala skattebehovet. Däremot hava de sakkunnige
ansett, att åt de egentliga kommunallagarna bör förbehållas att reglera de
mått, efter vilka de särskilda beskattningsföremålen skola i förhållande till
varandra deltaga i repartitionen till skattebehovets fyllande, ävensom den
ordning, i vilken de särskilda beskattningsformerna därvid böra tagas i
anspråk. Skattelagsförslaget upptager alltså bestämmelser rörande beskattningsföremål
och beskattningsformer, skatteplikt och skattskyldighet, beskattningsort
m. m., men träffar däremot intet avgörande beträffande den
inbördes ordning, i vilken beskattningsformerna böra komma till användning,
eller rörande de mått, efter vilka beskattningsföremål av skilda slag
skola gå i repartition med varandra för det kommunala skattebehovets fyllande.

De sakkunnige hava emellertid jämväl upptagit till undersökning
frågan om lämpligaste sättet för repartitionens avvägning. I sådant avseende
skulle kunna ifrågasättas — säga de sakkunnige — att differentiera
de kommunala utgifterna och anordna olika repartition allt eftersom
skattemedel erfordras för bestridande av olika slag av kommunala utgifter.
Exempelvis skulle fast egendom, såsom objekt, och eventuellt även avkastning
av fast egendom och rörelse kunna tänkas böra åläggas en kraftigare
repartition än andra beskattningsföremål för uppbringande av skattemedel

430

till bestridande dels av sådana kostnader, vilka icke äro att räkna till rena
årskostnader, utan avse ändamål av mera bestående art, såsom uppförande
av allmänna byggnader eller anläggande av kommunikationsleder o. d.,
dels ock årskostnader för ändamål, vilka kunna anses direkt medföra större
gagn för fastighetsmål]avare och rörelseidkare än för andra kommunmedlemmar,
såsom underhåll av gator och vägar in. m. De sakkunnige anse
sig emellertid ej kunna biträda en dylik anordning utan förorda såsom
regel en alltigenom likformig reparation utan avseende på arten av de
kommunala utgifter, som skola med skattemedel bestridas.

De sakkunnige erinra emellertid, att med reparation vid uppbringande
av medel till kommunala utgifters bestridande icke må förväxlas sådan
speciell bidragsskyldighet, som ålagts vissa beskattningsföremål under annan
form än repartition. Sålunda kunde exempelvis de fastighetsägarna i vissa
städer åliggande skyldigheterna med avseende å anläggning, underhåll
eller renhållning av gator och vägar icke anses innefatta repartitionsbeskattning
och berörde således icke frågan om repartitionsgrunder för den
allmänna kommunala bidragsskyldigheten. Speciell bidragsskyldighet, där
sådan anses böra förekomma, ha de sakkunnige tänkt sig böra regleras
genom särskild lagstiftning, medan de sakkunniges förslag uteslutande avsett
att ordna underlagen för den allmänna bidragsskyldigheten till fyllande
av kommunernas skattebehov.1

Den speciella bidragsskyldighet, som kommunalskattekommitterade sålunda
ansett falla utom ramen för deras uppdrag, har kommittén funnit
sig böra i viss del upptaga till undersökning.

Bland de kommunala angelägenheter, om vilka vissa primärsamhällen
hava att draga försorg, äro några av den i eminent mening lokala natur,
att de på det allra närmaste sammanhänga med de ämnen, som kommittén
i sina förslag haft att behandla, nämligen sådana som röra vägar och gator,
allmän renhållning, vatten och avlopp. I de samhällen, för vilka de
s. k. stadsstadgorna (inberäknat stadsplanelagen resp. 1 kap. i lagen om

1 Att speciell bidragsskyldighet till vissa kommunala anordningar faller utom den allmänna
kommunalbeskattningens ram, göres gällande även i det särskilda betänkande med utkast
till lag om kommunal beskattning, vilket den 20 november 1917 avgivits av landskamreraren
Otto V. Landén. Se detta betänkande, avdelning IV om jordräntestegringsskatt, sid. 49.

fastighetsbildning i stad) eller någon av dessa författningar gälla, äro
dessa angelägenheter av synnerlig betydelse. Understundom är nödvändigheten
av sådan författnings tillämpning inom viss ort grundläggande
för ortens avskiljande från angränsande bygd till ett helt eller delvis
självständigt samhälle med egen förvaltning och egen beskattningsrätt.
Genom kommitténs förslag till lag om kommunal rote skulle möjlighet
öppnas att även inom stads område skapa en relativt självständig kommunal
förvaltningsenhet, vars verksamhet väsentligen kommc att gälla angelägenheter
av ovannämnda art. Under alla förhållanden intaga utgifterna
för dessa ändamål en betydande plats i budgeterna för eu del mindre
samhällen, såsom köpingar och munieipalsamhällen. Redan nu utgå, såsom
nedan skall närmare utredas, kostnaderna för den kommunala verksamheten
på ifrågavarande områden i stor omfattning efter andra grunder än
den allmänna kommunalbeskattningen. Med hänsyn till dessa förhållanden tiar
kommittén kommit till den uppfattning, att frågan om eu särskild bidragsskyldighet
efter andra grunder än den allmänna kommunalbeskattningen för
uttagande helt eller delvis av kostnaderna för anläggning, underhåll och belysning
av gator, vägar och allmänna platser, tillhandahållande av vatten
samt avledande av vatten och annan allmän renhållning bör bringas till
lösning i sammanhang med en blivande lagstiftning angående ändringar i
rikets indelning och därmed sammanhängande spörsmål.

Lagstiftning i nu angivet syfte har redan förut varit bragt på tal.
1 det betänkande av den 19 mars 1904, som ligger till grund för stadsplanelagen
av den 31 augusti 1907, yttra kommitterade, att det synts dem
kunna ifrågasättas, huruvida icke, efter mönstret av utländsk lagstiftning,
det borde i lag stadgas, att vederbörande kommun ägde att, där stadsplans
utsträckning till eller genomförande för ett visst område medförde särskild
kostnad, såsom för dränering, för förbindelseled med samhället i övrigt
eller dylikt, uttaga en mot denna kostnad svarande särskild skatt av
fastigheterna inom området. En dylik särskild skattepålaga torde vara
lika och i vissa fall mer befogad än tomtägares skyldighet att ersätta kostnad
för gatumark utanför hans tomt. Bestämmelserna om eu sådan särskild
skatt ansågos emellertid hava sin rätta plats i kommunallagarna och
skattens lämplighet borde prövas i sammanhang med frågan om kommu -

432

nalbeäkattningen i dess helhet. Kommitterade hade därför icke ansett sig
böra framlägga något förslag i ämnet.

Frågan upptogs sedermera av Svenska kommunaltekniska föreningen,
som i skrivelse till Kungl. Maj:t av den 21 mars 1908 anhöll, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa utredning beträffande de grunder, efter vilka utvidgning
av kommunernas väg-, gatu- och ledningsnät såväl inom som
utom det planlagda området bör ske. Med denna framställning avsågs
att få till stånd en lagstiftning, varigenom bland annat kostnaderna för
gatas iordningställande samt ledningars (speciellt avloppsledningars) framdragande
i gatorna fördelades mellan fastighetsägarna och vederbörande
samhälle efter för landet i dess helhet gällande enhetliga grunder.

Over denna framställning äro utlåtanden avgivna av byggnadsstadgekommitténs
ordförande, hovrättsrådet friherre Henrik Wrede, av Svenska
stadsförbundets styrelse samt därefter av överståthållareämbetet och Konungens
befallningshavande, vilka därvid tillika överlämnat från vederbörande
magistrater samt styrelserna för köpingar och municipalsamhällen
enligt uppdrag införskaffade uppgifter rörande vad inom de särskilda samhällena
för närvarande gäller ifråga om skyldigheten att utföra eller bekosta
utförandet av arbeten för utvidgning och underhåll av deras väg-,
gatu- och ledningsnät. I de sålunda avgivna utlåtandena har i allmänhet
vitsordats önskvärdheten av att lagstiftningen ingrepe ordnande och reglerande
å ifrågavarande område, men tillika framhållits nödvändigheten av
att ett dylikt lagstiftningsarbete grundades å en föregående omfattande
utredning af för närvarande inom olika samhällen gällande regler, varjämte
av vissa Konungens befallningshavande påpekats, att antagligen svårighet
skulle möta mot ett enhetligt och likformigt reglerande av ifrågavarande
förhållanden för de sins emellan så olika ställda samhällena. Därjämte
hava i vissa punkter framförts eu del önskemål ifråga om en blivande
lagstiftnings innehåll.

Kommittén är för sin del av den mening, att en lagstiftning, som
medgåve uttagande av bidrag till gatu-, lednings- och renhållningsväsendet
inom städer och stadsliknande samhällen enligt särskilda efter förhållandena
i varje speciellt fall lämpade grunder, skulle bliva av synnerlig betydelse
därutinnan, att därigenom skulle beredas möjlighet till ett på beskriven

lag grundat ordnande av gatuväsendet och renhållningen inom ett stort
antal samhållen, där dessa angelägenheter för närvarande åro reglerade genom
föreskrifter, som till sin rättsgrund ofta äro dunkla och osäkra.

För vad i dessa hänseenden nu tillämpas inom städer och stadslik- Nuvarande
nande samhällen har inom Kommunala centralbyrån på grundval av bland "fäderna.
annat ovan omförmäla överståthållareämbetets och Konungens befallnings,
havandes utlåtanden bilagda uppgifter utarbetats förut omnämnda redogörelse
»om skyldighet att hålla våg och gata i svenska och utländska
städer». Av denna redogörelse, till vilken kommittén i fråga om detaljerna
hänvisar, inhämtas väsentligen följande.

I ungefär halva antalet av landets städer gäldas samtliga kostnader
för gatas anläggning och underhåll av kommunala medel i samma ordning
som kommunens övriga utgifter, d. v. s. kostnaderna åvila samtliga skattskyldiga
och uttaxeras efter den i 58 § 1 mom. kommunalförordningen
för stad stadgade allmänna grund. I åtskilliga av dessa städer liksom i
flera andra uttages emellertid av fastighetsägarna bidrag till gatuväsendet
i form av särskild skatt, stundom av temporär natur, stundom ständig.

1 övrigt är i ett flertal städer på fastigheterna lagd en särskild bidragsskvldighet
till anläggning eller underhåll av gata, utgående efter mycket
växlande grunder. Så förekommer, att tomtägarna äro pliktiga att helt
bekosta gatas anläggning eller att deltaga i denna kostnad antingen så>
att viss andel därav skall gäldas av tomtägarna, eller så, att tomtägarna
skola stå kostnaden för vissa gatuarbeten. 1 några städer har dylikt deltagande
karaktären av pri vaträt tåligt avtal mellan staden och tomtågarne,
därvid staden begagnat sin rådighet över utsträckningen av vissa ledningsnät
såsom medel att framtvinga önskat bidrag till gatukostnaden från
toratågarna. Lika växlande åro reglerna för gatuunderhållet. I vissa städer
få tomtägarne helt svara för detsamma, i andra städer på ett eller
annat sått bidraga därtill. I några städer åligger underhållet av vissa
gator tomtågaren, medan andra gator underhållas av staden. Olika kombinationer
av dessa anordningar förekomma, så att städer finnas, där såväl
anläggning som underhåll av gata helt drabbar tomtägarna. Där gatuskatt,
som ovan omnämnts, utgår, torde den i regel debiteras ,och upp 56—

1S3878.

bäras i samma ordning som vanliga kommunalutskylder och användas till
bestridande av kommunala utgifter utan hänsyn till dessas ändamål. I
några fall finnas dock bestämmelser om gatuskattens uteslutande användning
för gators anläggning och underhåll eller om fondbildning därav i
gatuväsendets intresse. För vissa städer finnas särskilda bestämmelser angående
ordningen för gatuskattens åsättande.

Vad angår renhållning av gata har i övervägande antalet städer av
gammalt ålegat tomtägarna att var utanför sin tomt ombesörja sådan.
Detta onus har icke ansetts inbegripet i de särskilda skyldigheter, som genom
likställighetsöverenskommelserna avlyftats. Renhållningsskyldighet av
gata omfattar understundom även skyldighet att svara för renhållningen
av visst område av angränsande torg eller allmän plats, men i övrigt åligger
dessas renhållning staden. I renhållningsskyldigheten ingår i regel snöskottning
och bortskaffning av is och snö från rännstenar och trottoarer
samt sändning av gångbanor. Gällande bestämmelser i dessa ämnen återfinnas
i byggnadsordningar eller i ordningsföreskrifter, utfärdade med stöd
av ordningsstadgan för rikets städer. I åtskilliga städer ombesörjes gaturenhållningen
av staden, men fastighetsägarna få betala ersättning härför
i form av taxeavgifter. I fyra städer har renhållningen övertagits av staden
såsom allmän kommunal angelägenhet.

Skyldigheten att underhålla allmän väg inom städernas områden är
även olika reglerad. Inom vissa städer påvilar den stadens samtliga invånare
och kostnaderna upptagas i kommunens budget samt utgå alltså
efter den för kommunalutskylder stadgade allmänna grunden. Dock har
i åtskilliga städer fastighetsägarnas befrielse från väghållningsbesväret,
liksom förhållandet varit beträffande gatuhållningen, skett mot vederlag,
vanligen bestående i en på fastigheterna lagd permanent eller temporär
avgift. Den enligt vad förut är nämnt i vissa städer av fastigheterna utgående
särskilda skatten, ibland benämnd gatu- och vägskatt eller husoch
tomtskatt, utgör ofta ersättning även för det staden ombesörjer väghållningen.
I en grupp av städer åligger vägunderhållet fastighetsägarna
eller i allt fall de utanför den egentliga staden befintliga jordarna. I en
annan grupp av städer underhållas vissa vägar av stadsinvånarna samfällt,
medan underhållet av andra vägar tillhör fastighetsägarna.

43.0

Vad angår vatten- och avloppsledningar torde i allmänhet huvudledningar
samt servis- och biledningar, såvitt de ligga i gata eller allmän
plats, bekostas av staden samfällt. Åven i avseende på dessa ledningar
förekomma dock — frånsett vissa engångsavgifter, såsom tillkopplingsavgift,
inträdesavgift o. d. — anordningar, som innebära verklig särbeskattning.
Så bekostas å många platser servis- och biledningar för vatten
och avlopp av fastighetsägarna. 1 några städer äro fastighetsägarna pliktiga
att helt eller delvis bekosta även huvudledningarna för avlopp. I en
stad (Lund) uttaxeras å samtliga bevillningstaxerade fastigheter efter taxeringsvärdet
viss skatt till stadens vattenverk (vidare härom nedan sid. 440).
I andra städer uttagas av fastigheterna för vattenförbrukningen särskilda
avgifter, vilka icke äro att hänföra till taxeavgifter.

Gatubelysningen torde, även den, ursprungligen hava ansetts som
ett hus- och tomtägarnas åliggande. Så småningom har emellertid vården
av denna angelägenhet övertagits av städerna, och torde numera i regel
gatubelysningen anses som en samhällets angelägenhet, för vilken kostnaden
ingår bland vanliga kommunala utgifter. I ovannämnda redogörelse
uppgives, att, såvitt tillgängliga handlingar utvisa, särskilda bidrag till
gatubelysningen ingenstädes äro fastighetsägare ålagda.

Den brokiga mångfald av bestämmelser, som sålunda gäller i städerna
ifråga om gator, vägar, renhållning, vatten och avlopp, är givetvis i regel
att föra tillbaka till äldre förhållanden och det sätt, varå dessa utvecklat
sig inom olika samhällen. Av gammalt har det ålegat tomtägare att anlägga,
underhålla och renhålla gata utanför sin tomt. Då några generella
bestämmelser angående fullgörandet av denna skyldighet ej meddelats —
redan 1734 års lag innehåller i detta hänseende allenast en hänvisning till
vad därom linnes särskilt stadgat — hava erforderliga föreskrifter influtit
i städernas byggnadsordningar eller andra kommunala stadgar. Genom
1862 års kommunalförordning för stad gjordes häri ingen ändring. Vid
de särskilda överenskommelser, som sedermera ingåtts för åvägabringande
av likställighet i den kommunala beskattningen inom städerna, har understundom
även frågan om gatuväsendets reglering upptagits till omprövning.
I vissa fall hava därvid tomtägarna befriats från anläggnings- och

436

underhållsskyldighet, som övertagits av staden samfällt, ofta mot skyldighet
för tomtägarna att i stället utgöra viss särskild skatt. I andra fall har
uttryckligen förklarats, att genom likställighetsöverenskommelsen gjordes
ingen ändring i tomtägarnas förutvarande åliggande i fråga om gatuhållet.
I många likställighetsöverenskommelser åro beträffande gatuhållet in. in.
inga som helst bestämmelser meddelade, och har det då vanligen ansetts,
att fastighetsonera skulle fortfarande utgöras som förut. Spörjer man efter
de rättsgrunder, på vilka bestämmelserna om gatuväsendet m. m. inom de
olika städerna vila, så varda alltså svaren synnerligen växlande: byggnadsordningar
eller andra kommunala stadgar, likställighetsöverenskommelser,
inkorporeringsbrev, beslut av allmänna rådstugor eller stadsfullmäktige
o. s. v., understundom allenast gammal hävd. Genom stadgandet i 1 kap.
35 § lagen om fastighetsbildning i stad (förut 30 § stadsplanelagen) är
åt dylika rättsgrunder tillförsäkrad fortfarande giltighet.

Nuvarande. Under senare tid hava liknande förhållanden uppkommit även på

stadfdiJcnan-landsbygden därigenom att å densamma bildats ett flertal samhällen, för

de samhällen vjika i avseende på gatuväsende, renhållning in. m. gäller detsamma som
pa lands- i o ° ..

bygden, för stad. Köpingar och municipalsamhällen tillhöra det väghåJlnmgsdistrikt,
inom vilket de äro belägna, och i den mån allmän väg framgår inom dylikt
samhälle, åligger anläggningen och underhållet av densamma vederbörande
väghållningsdistrikt. Men så snart byggnadsstadgan för rikets
städer och stadsplanelagen (resp. 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i
stad)1 eller ordningsstadgan eller hälsovårdsstadgans bestämmelser för stad
blivit gällande inom samhället, krävas vanligen nya anordningar ifråga
om trafikleder, renhållning, vattenavlopp in. in., för vilka samhället har
att svara. För dessas anläggning och underhåll hava utan särskild lagstiftning
anlitats enahanda växlande anordningar som inom städerna. Angående
det närvarande tillståndet ifråga om gatuväsende m. in. inom
ifrågavarande stadsliknande samhällen har redogörelse lämnats i den förut
flera gånger omförmälta, inom Kommunala centralbyrån utarbetade översikt;
och framgår av densamma i huvudsak följande.

1 Under tryckningen av kommitténs betänkande har Kungl. Maj:t genom cirkulär den
21 december 1917 förordnat, att 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad skall fr. o. m.

437

[ flertalet av ifrågavarande samhällen bekostas såväl anläggning som
underhåll av gator och allmänna platser av samhället genom uttaxering
i vanlig ordning å samtliga skattskyldiga. I 3 köpingar och 10 municipalsamhällen
sker gatas anläggning på samhällets bekostnad, varemot underhållet
åligger tomtägarna. Bestämmelse härom finnes vanligen intagen
i samhällenas byggnadsordningar. I 4 köpingar och 16 municipalsamhällen
är såväl anläggning som underhåll av gata ålagd tomtägarna. För
några av samhällena finnas stadgande!! härom i byggnadsordningar, men i
övriga saknas allmänna föreskrifter rörande gatuhållningsskyldigheten. 1
ett av dem (Strömsund) lära kostnaderna för gatuväsendet utdebiteras på
fastigheterna i förhållande till taxeringsvärdena. I övrigt förekomma sådana
anordningar som att gatas anläggning bekostas av tomtägarna, men
samhället därefter övertager underhållet, eller att kostnaden för gatuväsendet
efter vissa grunder, olika för olika samhällen, uppdelas mellan
samhället och tomtägarna. Ofta finnas reglerna härför fastslagna i vederbörande
samhälles byggnadsordning. I ett samhälle (Lidingö köping), som
företer den egendomligheten, att inom detsamma finnas flera olika områden,
vilka var för sig hava särskild stadsplan fastställd eller under utarbetande,
är beträffande underhåll av gata inklusive renhållning, plogning,
snöskottning och sändning av gångbana gällande eu av Konungens befallningshavande
i januari 1914 fastställd stadga, som väsentligen går därpå
ut, att vissa av köpingens trafikleder skola underhållas av köpingen i dess
helhet, men andra av det stadsplaneområde (gatudistrikt), inom vilket de
äro belägna, och att kostnaderna för detta senare gatuunderhåll skola utdebiteras
inom gatudistriktet till en tredjedel å distriktets samtliga tomter
med lika belopp å varje kvadratmeter tomtmark, en tredjedel å samtliga
bebyggda fastigheter efter taxeringsvärdet och en tredjedel å taxerad inkomst
av kapital eller arbete. I nybildade samhällen, uppkomna därigenom
att vederbörande jordägare velat exploatera sin mark genom anläggning
av villasamhälle, torde vara ganska allmänt, att gatorna anläggas och
tillsvidare underhållas av jordägaren med eller utan bidrag av tomtägarna.

den 1 januari 1918 (då nämnda lag träder i kraft) äga motsvarande tillämpning för samtliga
de områden å landet, för vilka på grund av förordnande, som meddelats enligt 36 § stadsplanelagen,
sistnämuda lag förut ägde tillämpning. (Jfr i övrigt ovan sid. 368.)

438

Dylika på privaträttslig grund vilande uppgörelser falla givetvis utom
ramen för kommunala anordningar.

Den lagliga giltigheten av nu omförmälta olika anordningar är förvisso
i många fall ganska tvivelaktig. A ena sidan lärer det svårligen
ligga inom ett samhälles befogenhet att genom ett kommunalt beslut,
exempelvis genom antagande av en byggnadsordning, ålägga vissa samhällsmedlemmar
särskilda förpliktelser i avseende på gatuväsendet, om de
ej på annan grund äro förbundna till prestationer därutinnan. Föreligga
inga särskilda förhållanden, gäller den allmänna regeln om bidragsskyldighet
till kommunal utgift. Denna uppfattning torde hava kommit till uttryck
i Kungl. Maj:ts utslag den 5 maj 1916 angående ett av municipalstämman
i Krylbo municipalsamhälle antaget förslag till regler för anläggning
och underhåll av gator och allmänna platser inom samhället. Enligt
dessa regler, därå Konungens befallningshavande meddelat fastställelse,
skulle tomtägare vara skyldig att ombesörja anläggning av utmed tomten
belägna gatudelar i enlighet med av municipalstämman godkända föreskrifter.
På besvär över Konungens befallningshavandes fastställelsebeslut
undanröjde, enligt regeringsrättens hemställan, Kungl. Maj:t såväl municipalstämmans
beslut, i vad detsamma innefattade åläggande för tomtägarna
inom samhället att ombesörja anläggning av gator, som ock den av Konungens
befallningshavande meddelade fastställelse!!, »enär vad i målet
förekommit icke gåve stöd för antagandet, att på grund av sedvana eller
eljest skyldighet att anlägga gator inom samhället åvilat tomtägarna, samt
vid sådant förhållande municipalstämman icke kunde anses hava ägt befogenhet
att, på sätt som skett, ålägga dem sådan skyldighet.» (Regeringsrättens
årsbok 1916 ref. 7).

A andra sidan synes det litet rimligt, att ägare av tomt eller lägenhet
inom en tätare bebyggd ort, som har vissa förpliktelser i avseende på
vägväsendet, inom orten, skall få samma förpliktelser från sig avlyftade
och överflyttade på samhället i dess helhet allenast därigenom, att orten
organiseras som köping eller municipalsamhälle. Dylika förpliktelser
kunna vila på olika grunder: gammal sedvana, vägarnas egenskap av enskilda
utfartsvägar, villkor vid jordens upplåtelse o. s. v. Det torde få
anses mycket skäligt, att i dylika fall det nya samhället får tillgodogöra

439

sig dylika, vanligen privaträttsliga, förbindelser och omsätta dern i mot -svarande skyldighet gent emot samhället genom intagande i byggnadsordning
eller annan stadga av föreskrifter i sådant syfte. Då sådan ordning
eller stadga sedermera skolat fastställas av Konungens befallningshavande,
torde denna myndighet hava tillsett, det de genom densamma
vederbörande ålagda kommunala förpliktelserna stå i skäligt förhållande
till vad förut dem ålegat. Den nu uttalade uppfattningen om möjligheten
till åstadkommande av särskild bidragsskyldighet i avseende på gatuväsendet
inom köpingar och municipalsamhällen synes stå i god överensstämmelse
med det redan ovan (sid. 436) omnämnda, i 30 § stadsplanelagen (resp.

1 kap. 35 § i lagen om fastighetsbildning i stad) förekommande stadgandet,
att angående sättet för ordnande och anläggning av gata ävensom
skyldigheten att ombesörja och bekosta gatas underhåll skall gälla vad för
varje stad är föreskrivet. Eu sålunda tillkommen och av Konungens befallningshavande
vederbörligen fastställd föreskrift om gatas anläggning och
underhåll inom köping eller municipalsamhälle synes därför böra vara för
vederbörande samhällsmedlemmar förbindande. Regeringsrätten har ock i
olika mål, med tillämpning av sådan för köping eller municipalsamhälle
vederbörligen fastställd föreskrift, ansett tomtägare pliktig att utgöra honom
enligt samma föreskrift åliggande skyldigheter i avseende på gatas
anläggning eller underhåll. (Se Regeringsrättens årsbok 1914 ref. 70.

Ludvika; not. C. n:r 6, Mörbylånga: 1916 ref. 8, Kiruna.)

Förordningen om kommunalstyrelse i stad innehåller, såsom förut Tillämpad.
396 och 400) erinrats, den bestämmelse, att om vissa till staden skattskyldiga
anses böra ifråga om uttaxering av utskyld för visst ändamål antino-en
helt och hållet från bidrag befrias eller däri vinna nedsättning, nalstyrelgr
beslut härom kan i viss föreskriven ordning fattas (59 §). Det skulle kunna
ifrågasättas, huruvida detta stadgande kan åberopas som laglig grund för
att inom samhälle, där nämnda förordning är gällande (stad), åstadkomma
en skattedifferentiering av den art, varom nu är fråga, där sådan eljest
finnes vara av omständigheterna påkallad. I avseende härå är att erinra,
att stadgandet — med ett i nu ifrågavarande hänseende betydelselöst undantag
— kvarstått oförändrat allt sedan förordningens tillkomst, och att

440

dä uppenbarligen icke avsågs att meddela någon som helst bestämmelse
angående ändring i sådana förpliktelser gent emot staden, som hade karaktären
av allmänna onera eller besvär. Det gällde då allenast en re>''-lering av den allmänna kommunala skatteplikten, och icke ens i avseende
på denna gjorde förordningen, ehuru den principiellt fastslog, att kommunalbeskattningen
skulle vila på likställighetens grund, någon omedelbar
ändring i bestående förhållanden. Genomförandet av likställiohetsprincipen
överlämnades åt senare förhandlingar och beslut inom varje särskilt
samhälle, och sådan reglering har sedermera skett genom de s. k. likställighetsöverenskommelserna.
Med ovanberörda stadgande avsågs — att döma
efter motiveringen till kommunallagskommitterades förslag — att öppna
möjlighet till viss differentiering mellan olika klasser av stadsinvånarna
av de allmänna kommunalutskylderna även vid eller efter genomförandet
av likställigheten i övrigt. Det må därför synas ganska tvivelaktigt, huruvida
stadgandet kan anses grundlägga befogenhet att besluta en särbeskattning
efter intresseprincipen ifråga om kommunala anordningar för vägar,
gator, renhållning och vatten.

Kommittén har ansett sig böra undersöka, om och i vilken omfattning
stadgandet i förutnämnda 59 § faktiskt kommit till användning i
städerna, och har av sådan anledning hos samtliga magistrater eller stadsstyrelser
begärt upplysning, huruvida och i vilka fall nämnda lagrum vunnit
tillämpning. De svar, som inkommit från 90 av landets städer, hava
givit vid handen, att skattedifferentiering i den ordning nämnda lagrum
stadgar blivit beslutad allenast i följande tre fall.

I Lund har, efter beredning i den ordning 59 § föreskriver, den
19 februari 1886 beslutats, att till bestridande av vattenverkets årliga utgifter
för verkets driftkostnad ävensom för amortering och förräntande av
stadens för verkets räkning upptagna lån skall, såvitt vattenverkets inkomst
av vattenförbrukningsavgifter, arrenden och dylikt därtill icke förslår,
på samtliga bevillningstaxering underkastade, enskilda fastigheter å
stadens planlagda område uttaxeras årlig avgift med det för bristens betäckande
erforderliga belopp, som av stadsfullmäktige i sammanhang med
årsbudgetens uppgörande för varje år efter behov fastställes, dock icke
högre än 15 öre för taxeringsvärde av 100 kronor.

441

I Malmö har, likaledes i den ordning 59 § utstakar, den 28 december
1885 beslutats, att befrielse från utgörande av fattigvårdstillskott må
av en var skattskyldig tillgodonjutas för två kronor av den honom påförda
sammanlagda bevillningen, evad denna påförts för inkomst av kapital
och arbete eller för fast egendom eller för bäggedera.

1 Nyköping har i enahanda ordning beslutats, att till betäckande av
de årliga omkostnaderna för renhållningsverkets drift skall upptagas en
särskild avgift, benämnd renhållningsskatt, att utgå från varje med avträde
försedd fastighet inom stadens planlagda område med 35 öre för varje
tusental av taxeringsvärdet för de å fastigheten uppförda byggnaderna.

Av vad ovan anförts framgår, att inom städer och stad slik ilande Kommittén*
samhällen, såväl äldre som under nyare tid tillkomna, kostnaderna för ^orsla9''
gatu- och renhållningsväsende samt vattentillförsel för närvarande uttagas
— frånsett naturligtvis taxeavgifter — efter växlande grunder, antingen
så, att de uppföras å vederbörande samhälles stat och ingå i den allmänna
uttaxeringen, eller så, att de helt eller delvis bestridas av vissa beskattningsobjekt
inom samhället efter särskilda för varje samhälle gällande
regler. Där anordningar av sistnämnda art förekomma, är rättsgrunden
för dem ofta dunkel eller tvivelaktig; och gäller det att avgöra, om en
ifrågasatt, från den allmänna beskattningsgrunden avvikande anordning,
som för samhället må finnas önskvärd och lämplig, jämväl är ur rättslig
synpunkt försvarlig, stannar man ofta i villrådighet. Det lärer alltså
framstå såsom synnerligen önskvärt, att genom positiv lagstiftning öppnas
utväg till en reglering av ifrågavarande angelägenheter, där sådan finnes
behövlig. Då, såsom förut nämnts, eu lagstiftning i ämnet även är ur
andra synpunkter önskvärd, och densamma lämpligen bör i sin helhet på
en gång upptagas till omprövning, har kommittén funnit sig böra utarbeta
det förslag till lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning
med mera i vissa samhällen, som ingår bland kommitténs övriga förslag.

Vad först angår detta lagförslags tillämplighetsområde, har kommittén
ansett den nya lagen böra gälla för samhälle, där 1 kap. i lagen

56— t63e78.

om fastighetsbildning'' i stad1 (och därmed även byggnadsstadgan för rikets
städer) ävensom ordningsstadgan och brandstadgan för rikets städer samt
vad i hälsovårdsstadgan för riket föreskrives om stad eller endera av dessa
författningar är gällande. Lagen varder alltså tillämplig i stad, köping
och municipalsamhälle ävensom i sådan landskommun, där endera av
nämnda författningar skall tillämpas, även om kommunen i övrigt ej organiserats
som köping. Har med stöd av 80 § 4 mom. förordningen om
kommunalstyrelse pa landet visst område, där någon stadsstadga tillämpas,
andantagits från tillämpning av de för municipalsamhälle eljest gällande
bestämmelser, hindrar detta givetvis icke den föreslagna lagens tillämpning
å området. Att lagens tillämplighet skulle utsträckas jämväl till landskommunerna
i allmänhet, har kommittén däremot ej ansett sig kunna förorda.
Vägväsendet är på landsbygden en väghållningsdistriktets sak och ingår
sålunda icke i kommunernas verksamhet därstädes. De kommunala anordningar,
som där tilläventyrs någon gång kunna förekomma ifråga om
vattentillförsel, renhållning och avlopp, äro ej av den art, att de skäligen
kunna grundlägga en särskild bidragsskyIdoghet av den art, som nu är i
fråga. Först då endera av ovan angivna författningar bringas till tillämpning
för en viss ort, uppkomma kommunala förpliktelser i angivna hänseenden,
som kunna giva anledning till särskild anordning av här ifrågavarande
slag. Självfallet måste bidragsskyldigheten inom ett visst samhälle
hållas inom den ram för den kommunala verksamheten, som, i händelse
allenast en eller annan av sagda författningar är inom samhället
gällande, genom samma författning eller författningar uppdrages. För
undvikande av allt missförstånd har detta även ansetts böra i lagtexten
uttalas.

Vad angår den föreslagna nya lagens förhållande till stadsplanelagstiftningen
vill kommittén anmärka, att den nya lagen i vad den angår
gatuväsendet avser att vara ett komplement till 1 kap. 35 § lagen om
fastighetsbildning i stad, enligt vilket lagrum de för varje stad gällande
bestämmelser angående skyldighet att bekosta gatas anläggning och
underhåll skola fortfarande gälla. Den vill öppna möjlighet till en nyeller
omreglering av denna skyldighet, i den män förhållandena därtill

1 Jfr sid. 436 not 1.

443

föranleda. Att lagen däremot icke har någon som helst inverkan på vad
nyssnämnda kapitel i 36—39 §§ innehåller ifråga om fastighetsägares
skyldighet att under vissa förhållanden till staden gälda ersättning för
värdet av gatumark, är utan vidare uppenbart.

Skall en särskild bidragsskyldighet till vissa kommunala ändamål
utöver den, som åligger den skattskyldige enligt den allmänna kommunala,
beskattningsgrunden, lagfästas, bör denna bidragsskyldighet givetvis ha
karaktären av en intressebeskattning i eminent mening. Den bör alltså
grundas därpå, att en viss kommunal anordning för vissa skattskyldiga
medför särskild fördel utöver den, som samhällets medlemmar i allmänhet
därav draga. Det lärer icke kunna bestridas, att den kommunala verksamheten
i avseende på gator, vägar och allmänna platser, vattentillförsel,
renhållning och vattenavlopp, — även om den givetvis alltid är till gagn
för samhället i dess helhet — dock understundom kan vara av större bestående
intresse och nytta för vissa av samhällets invånare, såsom fastighetsägare
och idkare av industri eller näring, än för de övriga. Där
så är förhållandet, måste det anses rimligt och skäligt, att de samhällets
skattskyldiga invånare, som av en sådan kommunal anordning njuta särskild
fördel, även få bära en motsvarande högre andel av kostnaderna för
densamma. Det torde således icke finnas någon anledning för lagstiftaren
att ställa sig avvisande mot ett lokalt ordnande av dessa angelägenheter
på grundvalen av en bidragsskyldighet, sorn i större mån än den allmänna
kommunalbeskattningen vilar på principen om intressebeskattning; och
detta desto mindre som — såsom kommunalskattesakkunniga uttalat —
någon omläggning av den nu gällande likformiga uttaxeringen av de allmänna
kommunala skattemedlen ej torde kunna ifrågasättas. Vad särskilt
angår den av kommittén föreslagna nya förvaltningsenheten — kommunal
rote — har kommittén icke tänkt sig, att den skulle vara för sin verksamhet
hänvisad uteslutande till uttaxering efter den för komraunalutskylder
i allmänhet gällande grund, utan tvärtom ansett en särbeskattning av
nu ifrågavarande art vara för roteförhållandena lämplig och nödig.

En särskild bidragsskyldighet till vissa kommunala ändamål torde
under nu rådande tidsförhållanden i regel ej böra ifrågasättas i annan -

444

form än såsom särskild skatt. Utvecklingen har allt mera gått i denna
riktning. Gatuhållningen har liksom den allmänna renhållningen av gammalt
varit ett fastigheterna åliggande onus, vilket emellertid under tidernas
lopp i ett flertal fall antingen omsatts i skattskyldighet och övergått dels
till allmän kommunalangelägenhet, för vilken kostnaderna utgå av den
allmänna kommunalskatten, dels till en särskild skattskyldighet för dem,
vilka besväret förut ålegat, eller ock avlösts av taxeavgifter för arbeten,
som staden besörjer. Emellertid förekomma otvivelaktigt ännu i avsevärd
omfattning tjänstbarheter av fastighetsägarna särskilt i fråga om gaturenhållningen.
I åtskilliga samhällen är denna form för bidragsskyldighet anlitad
även ifråga om andra gatuväsendet avseende prestationer. Härvid
har stundom träffats den anordning, att i stället för direkt tjenstbarhet
må uttagas ett i varje särskilt fall mot arbetet svarande penningbidrag.
Så sker exempelvis i vissa städer, där första anläggandet av gata påvilar
ägarna av de utmed gatan belägna fastigheterna. Det bör därför enligt
kommitténs mening ej vara uteslutet, att, där sålunda direkt tjänstbarhet
eller däremot svarande vederlag anses för samhällets förhållanden lämpligt,
även denna form av bidragsskyldighet kommer till användning.

Det lärer vara självfallet, att en bidragsskyldighet sådan som den
nu ifrågasatta bör gälla gatu-, renhållnings- och vatten väsen det, sådant det
med nyare tiders anordningar på dessa områden faktiskt förefinnes, d. v. s.
bidragsskyldigheten bör kunna avse bidrag till anläggning, underhåll och
belysning av gator, vägar och andra allmänna platser, tillhandahållande av
vatten samt avledande av vatten (kloaker) och annan allmän renhållning.
Det kunde möjligen ifrågasättas att medgiva dylik bidragsskyldighet även
till andra kommunala utgifter, såsom för allmänna byggnader och dylikt.
Kommittén har med hänsyn till arten av sitt uppdrag icke ansett sig
böra ingå i undersökning härom. Det må emellertid anmärkas, att där
fråga är om ett rent affärsföretag, exempelvis ett kraftverk, detta uppenbarligen
bör finansieras efter affärsmässiga grunder och att särskild bidragsskyldighet
till detsamma i här ifrågavarande bemärkelse i allmänhet ej bör
ifrågakomma. Taxeavgifter äro i dylikt fall den lämpliga utvägen att
tillföra företaget inkomster utöver de anslag, som kunna beviljas av kommunala,
efter den allmänna beskattningsgruuden uttagna medel.

445

En tillämpning av den av kommittén föreslagna särskilda bidragsskyldigheten
utesluter naturligtvis icke användande även av taxeavgifter
för exempelvis vattenverk och gaturenhållning. Tvärtom lärer det vara
iranska rimligt, att i vissa fall taxeavgifter i första hand anlitas. Men
vanligen kunna dessa ur sociala synpunkter ej sättas så höga, att den
kommunala verksamheten kan endast med dem finansieras. Bidragsskyldio-het
enligt den föreslagna lagen kan då i andra hand understundom
anlitas såsom lämplig.

Givet är, att den föreslagna lagstiftningen bör kunna komma till
användning ej allenast, då det gäller att från början ordna ifrågavarande
angelägenheter inom nybildat samhälle, utan även då fråga uppkommer
om omreglering av förhållandena inom ett redan bestående. I senare fallet
år det uppenbart, att största hänsyn måste tagas till den faktiskt bestående
ordningen och det sätt, på vilket denna tillkommit. Bidragsskyldigheten
skall vara ej allenast för samhällets förhållanden lämplig utan även
med rättvisa och billighet överensstämmande. Om alltså inom ett visst
samhälle hithörande förhållanden en gång ordnats, exempelvis genom en
likställighetsöverenskommelse, måste uppenbarligen detta förhållande öva
stort inflytande, då det gäller att bedöma, om och i vilken omfattning en
ifrågasatt särskild bidragsskyldighet må medgivas. En likställighetsöverenskommelse,
som å samhället överflyttat skyldighet att svara för gatuväsende,
renhållning o. s. v., kan emellertid icke i och för sig utgöra hinder för
anordnande av bidragsskyldighet enligt förevarande lag, om nya eller ändrade
förhållanden, skapade av samhällets utveckling, göra en sådan åtgärd skälig
och önskvärd. Av en fullständig och ingående prövning av förhållandena
i varje särskilt fall måste befogenheten och lämpligheten av den nya
anordningens användning göras beroende.

Grunden för den särskilda bidragsskyldighet, varom här är fråga, .skall,
såsom förut nämnts, vara den särskilda fördel, som en viss kommunal
anordning beträffande gatu-, renhållnings- och vattenväsendet inom ett
samhälle kan bereda vissa samhällsmedlemmar framför andra. Bidraget
skall alltså vara i viss mån ett vederlag för denna fördel. Det skall icke
förnekas, att det understundom kan finnas ganska vanskligt att på
ett objektivt och fullt rättvist sätt uppskatta denna fördel. Några allmän -

44(5

giltiga grunder härför kunna uppenbarligen ej uppställas. Det måste bero
på ett sammanfattande bedömande av de föreliggande förhållandena inom
samhället, om och i vad mån deri särskilda bidragsplikten må anlitas.
Naturligt är, att därvid få komma i betraktande allenast påvisbara, reala
fördelar av mera avsevärd och bestående art. Rent personliga fördelar,
som tilläventyrs må uppkomma för vissa samhällsmedlemmar, kunna givetvis
icke anses vara av denna art. Endast för beskattningsobjekten fastighet
eller rörelse (industri) kunna kommunala anordningar av ifrågavarande
art medföra sådana bestående fördelar, som skäligen böra föranleda
särskild beskattning. Uppenbart är ock, att den nya lagen icke kan grundlägga
befogenhet att av en eller annan enstaka fastighet eller rörelse uttaga
särskilt bidrag av ifrågavarande art. Bidragets karaktär av supplement
till den vanliga kommunala beskattningen innebår, att detsamma
skall träffa viss eller vissa kategorier beskattningsföremål efter eu för
samhället eller del därav fastslagen allmän grund. Av ifrågavarande beskattningsforms
art och grund framgår ock, att den icke kan användas
till en rent lokal extrabeskattning efter den vanliga allmänna kommunala
skattegrunden, så att t. ex. ett visst geografiskt område av ett samhälle
skulle kunna påläggas ett tillägg till den vanliga kommunala beskattningen.
Föreligga förhållanden, som göra en differentiering av sistnämnda art önskvärd,
innebär detta, att anledning till kommunbildning är förhanden, och
saken bör då ordnas genom anlitande av municipal- eller rotebildningsinstitutet.
Att annorlunda än i sammanhang med sådan koinmunbildning
tillåta en skattedifferentiering av rent lokal art inom ett samhälle synes
icke böra ifrågakomma.

Da fråga uppkommer att i ett visst samhälle tillämpa den nya
lagen och det gäller att bestämma den grund, efter vilken bidraget skall
utgå, maste den naturliga utgångspunkten vara de inom samhället
faktiskt bestående förhållandena ifråga om gatu-, renhållnings- och vattenväsendet.
Ofta äro dessa sådana, att fastigheterna (någon gäng även
industrien) hava särskilda förpliktelser beträffande nämnda kommunala
angelägenheter av offentligrättslig eller privaträttslig art. 1 nybildat samhälle
inträffar understundom, att samhällets övertagande av ifrågavarande
angelägenheter medför befrielse för jordägare från förpliktelser, som förut

447

dårutinnau ålegat dem. 1 dessa och liknande fall kan skålig grand för
det särskilda bidraget ofta härledas direkt ur de förhållanden, vilkas ordnande
eller fastare reglering är ifråga. 1 andra fall kräves givetvis eu
längre gående skälighetsprövning vid uppskattningen av den fördel, som
fastighet eller industri må hava av kommunala anordningar av ifrågavarande
art.

1 enlighet med de principer, som nu angivits, har kommittén utar- i och 2 §§.
betat sitt förslag till lag om särskild bidragsskyldighet för gatuhållning
med mera i vissa samhällen. Dess 1 och 2 §§ innehålla alltså, att i samhälle,
där 1 kap. i lagen om fastighetsbildning i stad ävensom ordningsstadgan
och brandstadgan för rikets städer samt vad i hälsovårdsstadgan
för riket föreskrives om stad eller någon av dessa författningar är gällande,
må, där tillämpning av sådan författning därtill föranleder samt i övrigt
med hänsyn till samhällets förhållanden prövas lämpligt samt med rättvisa
och billighet överensstämmande, för anläggning, underhåll och belysning
av gator, vägar och andra allmänna platser, tillhandahållande av vatten
samt avledande av vatten och annan allmän renhållning uttagas särskilt
bidrag av de samhällets medlemmar, som för fastighet eller rörelse av anordningen
hava särskild fördel, ävensom att sådant bidrag skall utgå efter
den grund, som prövas skälig med hänsyn till ändamålet med den kommunala
anordning, varom fråga är, och den särskilda fördel, som därav
må komma fastighet eller rörelse till godo.

I fråga om debitering, uppbörd och indrivning bör i allmänhet bi- 3 §.
drag enligt förevarande lag likställas med annan kommunalutskyld. Emellertid
kunna under vissa förhållanden andra anordningar i nämnda hänseenden
befinnas erforderliga, såsom då bidraget avser att utgöra vederlag
för direkt tjänstbarhet. Med anledning därav har i 3 § även öppnats
möjlighet till särskilda efter omständigheterna lämpade anordningar beträffande
debitering, uppbörd och indrivning.

På sätt ovan antytts böra största möjliga garantier skapas för att ett 4 §.
ärende angående införande av särskild bidragsskyldighet enligt förevarande
lag ej allenast varder föremål för en ingående och allsidig utredning, innan
beslut däri fattas, utan även, sedan beslut i positiv riktning kommit till

448

stånd, underkastas offentlig myndighets prövning. I förra avseendet har
kommittén funnit mest lämpligt att för ärendets beredning föreslå ett förfarande,
analogt med det i 59 § förordningen om kommunalstyrelse i stad
stadgade med det tillägg, att väckt förslag jämte utredningen angående
detsamma skall under viss tid för granskning tillhandahållas samhällets
medlemmar. I senare hänseendet har kommittén ansett vikten och innebörden
av ett. beslut om införande av särskild bidragsskyldighet kräva, att
detsamma underställes Konungens prövning och ej varder gällande, innan
Konungen meddelat sin fastställelse därå.

5 §. Att frågor om ändrande eller upphävande av beslut om särskild

bidragsskyldighet böra behandlas i samma ordning som införande av dylik
anordning, lärer finnas helt naturligt.

*> § Förändrade förhållanden kunna föranleda, att en särskild bidrags plikt,

som en gång införts inom ett samhälle, icke vidare är för samhället
lämplig eller motsvarar skäliga krav på rättvisa och billighet. Den bör
då upphöra. Emellertid kan det tänkas, att svårighet möter att i den
ordning förut stadgats få till stånd beslut om anordningens upphörande.
Kommittén har därför ansett nödigt tillägga Konungen befogenhet att
även i dylikt fall förordna därom.

7 §• Då den ordning, som i kommitténs förslag till lag om kommunal

rote anvisas för beslut om rotestadga, synes väl lämpad att inom rote
vinna tillämpning även för där uppkommen fråga om införande, ändrande
eller upphävande av särskild bidragsskyldighet för rotens behov, har bestämmelse
härom ansetts böra meddelas.

AVDELNING V.

Förslag till ändringar i vissa gällande
författningar.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av §§ 2, 3, 14, 37, 74 och 79 i förordningen den
21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet.

De ändringar i förordningen om kommunalstyrelse på landet, som av
kommittén föreslås, gå närmast ut på att i nödig man giva uttryck åt den
av kommittén förordade principen om den kommunala indelningens frigörande
från beroende av annan indelning. Då emellertid denna princips
genomförande torde vara beroende mera därav att ändring i uppfattningen
om hithörande förhållandens beskaffenhet och innebörd åstadkommes än
av uttryckliga lagbestämmelser och då vidare det synes av flera skäl
lämpligt, att kommunalförordningarnas hävdvunna grundstadganden endast
såvitt oundgängligt är varda ändrade, har kommittén ansett sig böra i
möjligaste mån inskränka sina förslag till ändringar i förordningen om
kommunalstyrelse på landet, liksom även i förordningen om kommunalstyrelse
i stad.

Oaktat landskommunens avsedda frigörelse från sockenindelningen
har kommittén av nyss antytt skäl icke funnit anledning föreslå ändring
av stadgandet i 1 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet, enligt
vilket »varje socken på landet utgör för sig en särskild kommun». Även
därest kommitténs förslag vinner godkännande, bör det endast undantagsvis
förekomma, att sockenindelningen och kommunindelningen icke överensstämma.
Såsom ett uttryck härför och såsom eu erinran om landskommunens
historiska grund synes det nämnda stadgandet fortfarande vara
på sin plats, så mycket hellre som jämväl i eu mängd författningar, vilkas
ändrande icke lämpligen bör ifrågakomma, ordet socken användes för kommun.
Med hänsyn till innehållet i den av kommittén föreslagna 3 § i nu

ifrågavarande förordning samt bestämmelserna i förslaget till »lag om ord
ning och villkor för ändring i rikets kommunala och ecklesiastika indelning»
torde det icke kunna befaras, att det i 1 § sålunda kvarstående
stadgandet kan giva anledning till missuppfattning.

1 2 § enligt dess nuvarande avfattning stadgas, att, där två eller flera
socknar redan äro under gemensam kommunalförvaltning förenade, må därvid
förbliva till dess, efter gjord framställning och vederbörandes hörande,
Kungl. Maj:ts befallningshavande annorlunda förordnar. Där sådan förening
är för handen, lärer dess innebörd icke kunna anses annorledes än att
socknarna blivit sammanslutna till en enda kommun. (Genom kungl. brev
den 18 september 1863 har förklarats, att paragrafen bör så tolkas, att genom
densamma icke medgives annan förening än om »i allo» gemensam kommunalförvaltning.
Walldén n:r 14.) Enligt kommitténs förslag till föreskrifter
om ändring i kommunal indelning må sådan ändring ske endast i
den därom särskilt stadgade ordning. Vid dylikt förhållande torde 2 §
möjligen vara överflödig. Emellertid har kommittén trott, att dess borttagande
tilläventyrs kunde giva anledning till tveksamhet angående det
fortfarande berättigandet av de för närvarande förefintliga föreningarna
mellan kyrkosocknar om gemensam kommunalförvaltning, och av denna anledning
har kommittén icke ansett sig böra föreslå paragrafens uteslutande.1 Då
likväl enligt de stadganden om ordning och villkor för ändring i den
kommunala indelningen, vartill kommittén uppgjort förslag, om dylik ändringmå
förordnas endast av Kungl. Maj:t och endast efter utredning, varom i
särskild lag givas föreskrifter, har kommittén funnit nödigt föreslå, att
orden i 2 § »till dess, efter gjord framställning och vederbörandes hörande,
Kungl. Maj:ts befallningshavande annorlunda förordnar» utbytas mot »till
dess efter gjord framställning Konungen annorlunda förordnar».

1 Enligt den av statistiska centralbyrån utgivna redogörelse för folkmängden inom
administrativa områden den 31 december 19IG förefanns vid nämnda tid dylik förening otvetydigt
i nio särskilda fall. Därjämte funnos, enligt samma källa, åtskilliga s. k. kapell- och
bruksförsamlingar, som i kommunalt avseende sammanhörde med annan församling. Huruvida
dessa kapell- och bruksförsamlingar voro av beskaffenhet att kunna anses likställda med
kyrkosocknar, har kommittén dock icke varit i tillfälle att utröna. Måhända har åtminstone i
vissa fall så icke varit förhållandet.

I första stycket av nuvarande 3 § stadgas, i anslutning till vad i 2 §
sägs, att två eller liera socknar inom samma län må förena sig om gemensam
kommunalförvaltning och att det tillkommer Kungl. Maj:ts befallningshavande
att, efter gjord framställning, därom förordna. Med avseende ä
vad nyss blivit sagt bör tydligen, därest kommitténs förslag till lagstiftning
skall genomföras, detta stadgande utgå. Den förening, varom i stadgandet
talas, är att anse såsom en ändring i den kommunala indelningen,
och angående densamma skola de för dylik ändring givna lagstadganden
lända till efterrättelse. Kommittén föreslår förty, att första stycket av 3 §
skall utgå.

Enahanda förslag framställer kommittén beträffande andra stycket av
samma paragraf. 1 detta stycke avhandlas frågan om lands- och stadskommuns
förenande om gemensam kommunalförvaltning. Lagstiftaren har utgått
från, att sådan förening i allmänhet icke bör äga rum. Då emellertid vid tiden
för förordningens tillkomst vissa sådana föreningar faktiskt förefunnos och
det ansågs möjligt, att i andra fall liknande förening kunde finnas önskvärd,
föreskrevs, att Kungl. Maj:ts befallningshavande skulle var i sitt län, så snart
förordningen utkommit, verkställa utredning av dessa förhållanden och till
Kungl. Maj:t ingiva förslag till deras ordnande, varemellertid vid det då
bestående skulle förbliva, till dess Kungl. Maj:t i saken annorlunda lörordnat.
En förening av bär avsedd beskaffenhet synes, efter tillkomsten
av gällande kommunallagstiftning, ganska litet rimlig. Sedan denna kommunallagstiftning
kommit till stånd, kan uppenbarligen en förening i
kommunalt avseende mellan stad och landsbygd icke tänkas utan avsevärda
avsteg från såväl grundprinciperna som detaljbestämmelserna i samma lagstiftning.

Emellertid fortforo jämväl efter tillkomsten av densamma åtskilliga
företeelser av här avsedd natur att existera. Nämnas må sålunda, att intill
År 1872 Härnön, jämte det den utgjorde egen socken, ansågs tillhöra staden
Härnösand, med vilken den bildade en kyrkoförsamling samt var
förenad i vissa kommunala angelägenheter, såsom fattigvård och skjutsning.
Ett annat exempel på kommunal förening mellan stad och landsbygd var
att finna i Skellefteå. Skellefteå stad och Skellefteå socken, utgörande eu
kyrkoförsamling, voro dessutom förenade i kommunalt avseende, och denna

3 §•

Upphävande
av nuvarande
3 §.

454

förening, till vars utövande staden och socknen sammanträdde i gemensam
kommunalstämma, fortfor jämväl efter det staden i anledning av utbrytning
ur Skellefteå tingslag erhållit magistrat. Efter det med biträde av
delegerade från staden och socknen Konungens befallningshavande uppgjort
förslag till föreningens upplösning, förordnade Kungl. Maj:t den 8
oktober 1880, att staden och socknen skulle, utom i kyrkligt hänseende,
skiljas från varandra och därefter var för sig utgöra en särskild kommun.
(Se Walldén n:r 728.) Härmed har det sista fallet av kommunal förening
mellan stad och landsbygd bragts undan. Någon anledning att
fortfarande; i lagstiftningen behålla ett stadgande, sådant som det ifrågavarande,
finnes därefter icke.

Föitlag till På samma gång kommittén anser, att nuvarande innehållet i 3 §

håll i 3 §. bör utgå, föreslår kommittén, att under samma paragraf skola i stället inrymmas
andra stadganden, vilka synts kommittén erforderliga.

Kommittén föreslår således, att uttrycklig bestämmelse, att kommuns
område icke må förändras annorledes än i den för sådan ändring särskilt
stadgade oi’dning, skall erhålla sin plats under denna paragraf. Innebörden
och betydelsen av detta stadgande har redan framhållits. Angående
den ordning, som skall iakttagas för kommunal indelningsänäring, hänvisar
kommittén till sitt därom upprättade lagförslag Genom

det nu angivna stadgandet har kommunens egenskap att
vara en områdesenhet med bestämda gränser blivit angiven. Men det
oaktat komma säkerligen alltjämt åtskilliga landskommuner att finnas, vilkas
gränser icke äro fullt bestämda. Aven kan det antagas komma att inträffa,
att mellan intill varandra liggande kommuner uppstår oenighet om, var
gränsen rätteligen bör gå. I fall som de nu nämnda torde en utväg böra vara
anvisad till åstadkommande av bestämd och ostridig gräns. Att avgörandet
i sådana fall bör ligga hos Kungl. Maj it, kan måhända synas vara en
självklar konsekvens av principen, att Konungen skall äga rådighet över den
kommunala indelningen. Kommittén har emellertid ansett det vara lämpligt,
att uttrycklig föreskrift därom finnes, och alltså såsom en andra punkt
i förevarande paragraf intagit den bestämmelse, att, därest gräns för kom -

inuus område ar obestämd eller tvistig, det skall ankomma å Konungen
att fastställa gränsen.

Några närmare bestämmelser angående det processuella förfarandet
vid tvist om gränsen mellan olika kommuner har kommittén ej ansett
nödigt föreslå. Föreligger en dylik tvist, har den kommun, som önskar
besked i ämnet, att ansökningsvis anmäla förhållandet hos Kungl. Maj:t,
som därefter infordrar de yttranden och låter verkställa de undersökningar,
som för avgörandet må finnas erforderliga.

Sedan Kungl. Maj:ts beslut meddelats, bör i händelse av behov den
fastslagna gränsen utläggas å marken. Detta är emellertid en vanlig lantmäteriåtgärd,
och erforderliga stadgande!) angående densamma hava sin
plats i skiftesstadgan eller annan liknande författning. Kommittén har sä
mycket mindre haft anledning att inlåta sig på detta spörsmål, som i det
år 11)11 avlämnade förslaget till ny skifteslagstiftning upptagits stadganden
om lantmätares förfarande vid utstakning och utmärkande av gräns för
område, som skall avskiljas för att utgöra särskilt förvaltningsområde eller
läggas från ett förvaltningsområde till annat (so 296 § i 1911 årsförslag
till lag om skifte av jord). Detta stadgande bör givetvis utsträckas att
gälla även sådana fall, då Kungl. Maj:t avgjort tvistig eller oklar gräns
mellan kommuner, och helt visst kommer detta att bliva beaktat vid den
överarbetning, som förslaget till skifteslagstiftning kommer att genomgå
innan det framlägges till slutlig prövning.

I syfte att underlätta användandet av kommunens röstlängd vid kyr- 14 §•
kostämma, som omfattar del av kommunens område, har vidare föreslagits
ett tillägg till 14 §, för vilket nedan skall närmare redogöras (se sid. 475).

Ändringarna i 37 och 74 §§ äro av uteslutande formell natur och:17 ocl1 74 §§•
föranledda av kommitténs förslag beträffande 2 och 3 §§.

Köpingen är, såsom redan namnet antyder, från början eu företeelse i^

av uteslutande näringspolitisk innebörd och betydelse. Enligt den gamla
näringslagstiftningen var handeln en privilegierad stadsmannanäring och
landsköp var vid straffpåföljd förbjudet annorledes än vid marknader, som

456

med särskilt tillstånd nu och då höllos på vissa platser inom landsorten.
Då sålunda allmogens behov att komma i förbindelse med handelsmännen
i stort sett kunde tillfredsställas endast i städerna, men sådana ej funnos
i så stor mängd, att allmogens transportvägar icke ofta bleve oskäligt
långa och besvärliga, fanns det, för tillgodoseende av allmogens skäliga
krav på bekvämlighet och för avstyrande av landsköp, nödigt att vidtaga
den anordning, att borgarna i vissa städer förlänades rätt att under hela
året idka handel vid vissa i vederbörande stads privilegier angivna »köpingar
eller marknadsplatser». Köpingen är således från början eu för handelns
skull inrättad, till viss stad knuten »lydköping». Första gången fasta
bestämmelser härom gåvos rar i de privilegier, som år 1620 förlänades
städerna Kalmar, Västervik, Jönköping och Norrköping. I dessa privilegier
upplätos åt nämnda städer en eller flera köpingar, sålunda åt Kalmar:
Borgholm, Ölands södra mot, Brömsebro, Linneryd och Mönsterås samt
åt Norrköping: Hellestad. Mot slutet av 1600-talet började emellertid
köpingsrätt utdelas till orter utan att rätten till köpenskaps drivande
därstädes förbehölls borgerskapet i viss stad (ex. Strömstad och Filipstad).
För dessa har till skiljande från lydköpingarna plägat användas beteckningen
»friköpingar». Företeelser av sistnämnda slag funnos redan tidigare
i vissa landsdelar, såsom i Skåne, där av gammalt vissa s. k. fläckar
haft begränsade handelsrättigheter (ex. Båstad). Under 1700-talet och särskilt
förra hälften av 1800-talet utvecklades alltmera det sist omförmälda
slaget av köping. Lydköpingarna försvunno eller befriades från beroendet
av städerna, och allt flera friköpingar grundades. Tillika blevo, då lagstiftning
på hithörande område saknades, gränserna mellan köpingarna och
småstäderna alltmera orediga.1 Det karakteristiska för köpingen förblev
emellertid, att den utgjorde en handelsprivilegierad ort på landsbygden.

Så kom 1864 års näringsfrihetsförordning, varigenom skrankorna
mellan stad och landsbygd med avseende å rätten till handels idkande
nedbrötos. Härmed var grunden undanryckt för den hittillsvarande köpingsinstitutionen.
Att jämväl från Kungl. Maj:ts sida sådan mening

r .....

1 Sålunda må nämnas, att orten Skellefteå, då ansökan gjordes om köpingsrätt, erhöll
privilegier under namn av stad. Härav förklaras den förut (sid. 453) omtalade gemensamheten
i kommunalförvaltning mellan Skellefteå socken och Skellefteå stad.

hystes, synes framgå av det besked, som i september 18(54 lämnades på
ansökan om köpingsprivilegier för lägenheten Nybro. Efter kommerskollegii
hörande fann nämligen Kungl. Maj:t, med avseende å de förändringar
i lagstiftningen, vilka, efter det ansökningen inkommit, ägt rum genom bl. a.
förordningen angående utvidgad näringsfrihet, skäligt återsända handlingarna
till Konungens befallningsliavande för inhämtande av vederbörandes förklarande,
huruvida de vid sålunda förändrade förhållanden önskade fullfölja ansökningen.

Om det vid nämnda tid syntes antagligt, att köpingen vore eu
samhällsform, som nått sin avslutning, har den följande utvecklingen jävat
denna mening. Köpingsbildandet har under de senaste årtiondena fastmera
tagit stark fart. Av de år 1917 förefintliga 39 köpingarna (endast
sådana orter, som vid årets ingång redan trätt i utövning av dem förlänad
köpingsrätt, äro inräknade i detta antal) hava ej mindre än 27 bildats efter
tillkomsten av näringsfrihetsförordningen. Denna oväntade utveckling finner
sin förklaring i det förhållandet, att köpingsnamnet kommit till användning
för en institution av helt annan innebörd än de tidigare köpingarna.
Medan den äldre tidens köpingar karakteriserades av det åt dem
förlänade handelsprivilegiet, ligger köpingarnas betydelse numera i deras
ställning såsom ett särskilt led i den kommunala indelningen.

Tidigare hade köpingarnas kommunala natur varit föga beaktad, vilket,
ock må synas naturligt i betraktande av landsbygdens dåvarande förhållanden
i kommunalt avseende. Då genom 1862 års kommunallagstiftning
jämväl för landsbygden skapades en borgerlig kommun såsom bärare av
gemensamma samhälleliga intressen, ansågs de dåvarande köpingarnas ställning
i kommunalt hänseende icke kunna lämnas alldeles utan beaktande.
Med hänsyn till den självständiga förvaltning av gemensamma angelägenheter,
som inom ett flertal av köpingarna utbildats, befanns det erforderligt
att beträffande dessa köpingar göra undantag från den eljest fastslagna
regeln, att kommunen på landet skulle utgöras av socknen. Förordningen
om kommunalstyrelse på landet avslutades för den skull med ett stadgande
av följande lydelse: »Köping må kunna utgöra eu kommun för sig eller
ock gemensamt med den socken, inom vars område köpingen är belägen;
och bör i senare fallet denna förordning tjäna till efterrättelse». Genom

08—153678.

458

detta undantag från regeln om kommuns beroende av sockenindelningen
skapades en möjlighet att på landsbygden bilda ny kommun utan lindring
i socken-(kyrkoförsamlings-)indelningen. Att kommunalförordningens principer
redan från början blevo sålunda tolkade och tillämpade, framgår
bl. a. av det förut (sid. 84) omtalade besked, som år 1871 lämnades på
ansökningen, att Eslövs by måtte få bilda en från Västra Sallerups socken
skild kommun (Walldén n:r 233). Genom det stadgande, som år 1892
infördes i 1 § i kvrkostämmoförordningen därom, att Kungl. Maj:t äger
förordna, att kommun, som icke bildar egen kyrkoförsamling, skall utgöra
särskilt skoldistrikt, utbildades ytterligare köpingens ställning såsom en av
sockenindelningen oberoende enhet. 1 detta sammanhang må även nämnas,
att det ovan citerade köpingsstadgandet i förordningen om kommunalstyrelse
på landet år 1909 erhållit sin nuvarande lydelse, enligt vilken
nämnda förordning skall lända till efterrättelse jämväl, då köpingen utgör
självständig kommun. Dittills hade föreskrifter i lag angående formerna
för köpingskommunens förvaltning saknats, men brukligt hade varit, att
där, enligt särskilda statuter, tillämpats reglerna om kommunalstyrelse på
landet med det undantag, att röstberäkningen vid stämmorna skett enligt
de för stad gällande regler.

Samtliga de köpingar, som bildats under tiden efter näringsfrihetsförordningens
tillkomst, äro självständiga kommuner, varemot sex av de
äldre köpingarna sakna kommunal självständighet.1

Då för köpingarna, oavsett deras kommunala natur, är eller bör vara
karakteristiskt, att de utgöra orter å landsbygden med sammanträngd befolkning
och jämförelsevis högt utvecklade stadsliknande levnadsförhållanden,
hava såsom följd därav mångahanda lagstadgan den, vilka till sin natur
äro avsedda icke för den rena landsbygden utan endast för städerna och
dem närstående samhällsbildningar, gjorts tillämpliga, antingen obligatoriskt
eller fakultativt, för köpingarna.

Av sådana stadganden må nämnas tryckfrihetsförordningens medgivande
(§ 1 mom. 5), att boktryckeri må anläggas i köping liksom i stad.
Den största betydelsen i fråga om köpingarnas ställning i administrativt
avseende hava de s. k. stadsstadgorna. Sålunda har i byggnadsstadgan och

1 En sjunde, Valdcmarsvik. har först med 1914 års ingång ombildats till egen kommun.

459

brandstadgan samt lagen angående stadsplan och tomtindelning den 31
augusti 1907, ävensom i det nämnda lag motsvarande 1 kap. av lagen om
fastighetsbildning i stad den 12 mai 1917, stadgats, att vad i dessa författningar
föreskrives om stad skall i tillämpliga delar gälla även för köping,
medan giltigheten inom köping av ordningsstadgan och vad i hälsovårdsstadgan
sägs om stad gjorts beroende av särskilt förordnande. Av
övriga stadgande!) angående köping må erinras om föreskriften i 1905 års
brännvinsförsäljningsförordning (14 § 3 inom.), att beträffande försäljningsrättighcters
meddelande inom köping, som utgör egen kommun, skall i
tillämpliga delar gälla vad som härutinnan stadgas om stad. Denna förordning
har emellertid från och med den 1 januari 1919 upphävts genom
förordningen angående försäljning av rusdrycker den 14 juni 1917, vilken
icke åt köping inrymmer någon motsvarande särställning. Köpingar och
municipalsarnhällen (eller vissa slag därav) äro i förordningen angående försäljning
av tillagade alkoholfria drycker samt svagdricka den 9 juni 1905,
5 §, förordningen om automobiltrafik den 30 juni 1916, 13 § 2 mom.
och 14 § 3 mom., samt lagen om förbud mot handels idkande under vissa
tider av dygnet den 5 juni 1909, 1 §, likställda med stad. 1 förordningen
angående explosiva varor den 19 november 1897 har stadgats förbud mot
tillverkning av explosiv vara av första klass och uppläggande av sådan vara
ävensom meddelats särskilda bestämmelser rörande handel med och innehavande
av sådan vara samt explosiv vara av andra klass i såväl stad som köping
. (4, 32, 51 och 64 §§). Jämväl i förordningen angående eldfarliga oljor och vissa
andra därmed jämförliga vätskor den 26 november 1875 har beträffande
rätten att tillverka och upplägga däri avsedda varor köping likställts med
stad (4, 11, 13 och 23 §§).* 1 lagen den 4 maj 1906 angående förbud i vissa fall
för bolag och förening att förvärva fast egendom (1 §) stadgas, att det för landsbygden
givna förbudet icke skall vara tillämpligt å fastighet i köping eller
å annan ort, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall
iakttagas. Enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907,
1 kap. 1 §, skall angående tiden för beståndet av avtal om nyttjanderätt till
fast egendom i köping eller å annan sådan ort, varom nyss är sagt, tillämpas

1 Anmärkningsvärt kan synas, att i denna förordning fortfarande göras skillnad mellan
»under stad lydande köpings och »köping, som av viss stad icke är beroende» (14 §).

460

vad som gäller för stad. Enligt 7 kap. 19 § i lagen om fastighetsbildning i
stad har köping, som utgör egen kornmun och för vilken fastighetsregister
föres enligt de för stad meddelade bestämmelser, med visst undantag likställts
med stad i fråga om skyldighet att bekosta fastighetsregistrets uppläggande
och förande. Jämlikt 13 § av resereglementet den 13 december
1907 må resekostnad ej av förrättningsman beräknas för färd inom stads,
köpings eller annat därmed jämförligt samhälles planlagda område.

Angående handhavandet inom de köpingar, vilka icke utgöra egen
kommun, av tillämpningen av de för köping gällande politiförfattningarna
gällde ursprungligen icke särskilda föreskrifter utöver stadgandet, att förordningen
om kommunalstyrelse på landet skulle tjäna till efterrättelse. 1
sammanhang med det lagliga utformandet av municipalsamhällesinstitutionen
intogs emellertid i municipalstadgandet i SO § i sagda förordning den
bestämmelse, att vad i nämnda paragraf vore stadgat om municipalsamhälle
skulle gälla även om köping, som icke utgjorde egen kommun.

De köpingar, vilka icke utgöra egna kommuner, äro således numera,
praktiskt taget, icke något annat än municipalsamhällen. Det enda, som
skiljer dem från övriga municipalsamhällen, är, att några författningar,
vilka i sistnämnda samhällen träda i tillämpning först efter särskilt förordnande,
äro utan sådant förordnande gällande i köpingarna, ävensom att
några andra författningar gälla i köpingarna utan att kunna bringas i
tillämpning i de egentliga municipalsamhällena. Sådana förhållandena utvecklats,
torde angående de ifrågavarande s. k. municipalköpingarna kunna
med fog uttalas det omdöme, att de, såsom köpingar betraktade, numera
närmast äro att anse såsom en historisk relikt utan nämnvärd praktisk
betydelse. Att denna uppfattning är erkänd, torde få anses framgå därav,
att, såsom redan nämnts, efter tillkomsten av nu gällande näringsfrihetsoch
kommunallagstiftning någon köping av denna typ icke blivit bildad.

Emellertid har kommittén icke ansett anledning för dess del föreligga
att göra något förslag om avförande ur köpingsklassen av de nuvarande
municipalköpingarna. Däremot har det synts kommittén lämpligt
och riktigt, att genom ändring av köpingsstadgandet i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den fortfarande möjligheten till bildande av köping,
som icke utgör egen kommun, varder utesluten.

•161

Vad angår den andra typen av köpingar, köpingskom munerna, ligger
numera, såsom ovan framhållits, deras huvudsakliga och enda avsevärda
betydelse däri, att bildande av köping är det enda av lag erkända sätt,
vara område på landsbygden, som utgör endast del av en socken, kan, utan
ändring i sockenindelningen, varda utbrutet att utgöra särskild kommun
och särskilt skoldistrikt. Den omständigheten att dessutom i några författningar
finnas specialföreskrifter, vilka på landsbygden icke kunna
hava giltighet annorstädes än inom köping (exempelvis stadgandet angående
boktryckeris anläggning), är för visso icke av beskaffenhet att förtjäna
att åberopas såsom vägande skäl, utöver de nyssnämnda, för upprätthållande
av köpingsinstitutet. Vid sådant förhållande synes det egendomligt,
att under senare åren vid tvenne tillfällen köpingsrättigheter
sökts av och beviljats åt hela landskommuner (Avesta 1906 och Lidingö
1909), men antagligen bär man härvid att räkna med någon missuppfattning
av köpingsinstitutets verkliga innebörd och betydelse.

Då nu genom de anordningar, vilka kommittén förordar, såväl landskommunen
som skoldistriktet skulle bliva av sockenindelningen principiellt
oberoende indelningsenheter, förefaller det som om under sådana omständigheter
något egentligt skäl för bibehållande av fortsatt möjlighet till
köpingsbildande icke vidare skulle vara för handen. Som likväl köpingens
behållande såsom ett led i de kommunala administrationstyperna mellan
landskommunen och staden fortfarande, jämväl i någon män med hänsyn
till de politiföreskrifter, som på sätt visats eo ipso träda i tillämpning
inom köping, torde kunna anses icke sakna betydelse, har kommittén
funnit sig ej böra göra något förslag i nyss antydd riktning. Angående
köpingsinstitutets framtida utvecklingsmöjligheter vill kommittén — utan
att ingå på frågan om en ändrad väglagstiftnings inflytande på benägenheten
för vidare köpingsbildning — hava uttalat den mening, att det icke
synes uteslutet att, i sammanhang med de omgestaltningar av kommunalförvaltningen,
vilka måste bliva följd av en reform av rättegångsväsendet
med innebörd av, bl. a., de nuvarande kommunala stadsdomstolarnas avskaffande,
köpingsfrågan, denna gång såsom ett kommunalt förvaltningsproblem,
varder ånyo upptagen till granskning. Behovet av en kommunal -

462

typ, liggande mellan landskommunen och staden, med förvaltningsformer
närmande sig stadens, synes ganska påfallande.

Kommitténs förslag till ändring i 79 § förordningen om kommunalstyrelse
på landet går således endast därpå ut, att köping alltid skall utgöra
särskild kommun, dock att, där köping för närvarande utgör kommun
gemensamt med den socken, inom vars område köpingen är belägen, därvid
må förbliva.

46ii

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av §§ 2 och 54 i förordningen den 21 mars 1862

om kommunalstyrelse i stad.

Nuvarande 2 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad motsvarar
nuvarande 3 § i förordningen om kommunal styrelse på landet. I
överensstämmelse med vad kommittén föreslagit beträffande sistberörda
lagrum och på skäl, som i fråga därom förut anförts, föreslår kommittén,
att stadgandet under förstnämnda paragraf skall utgå och att i dess ställe
skall intagas bestämmelse därom, att stadskommuns område icke må förändras
annorledes än i den för sådan ändring särskilt stadgade ordning,
ävensom att, därest gräns för stadskommuns område är obestämd eller
tvistig, å Konungen skall ankomma att fastställa gränsen.

Upphävande
av nuvarande
2 §
och förslag
till nytt innehåll
i §:en.

I 54 § lämnas bestämmelse angående handhavandet i stad, där 0n^g^adg
magistrat ej finnes, av de eljest magistraten enligt förevarande förordning styrelse i
tillkommande bestyr och åligganden. Bestämmelsen innehåller, att be- magistrat ef
rörda funktioner skola tillhöra den för sådan stad särskilt tillsatta styrelse. finnes -

Av de

magistratslösa

städer, vilka funnos vid tillkomsten av gäl -

lande kommunallagstiftning, äro Borgholm och Haparanda alltjämt i saknad
av magistrat.1 Uppkomsten av städer av denna typ har tidigare i allmänhet
varit föranledd av ekonomiska hänsyn. Medan å ena sidan för

1 Beträffande Haparanda har dock genom kungl. brev den 20 november 1903 förordnats,
att, sedan med staden införlivats vissa delar av angränsande landsbygd, staden skall från
och med månaden näst efter den, då borgmästare i staden blivit utnämnd, lyda under egen
rådhusrätt och magistrat.

464

handelns skull stadens bildande ansågs nödigt, befanns å andra sidan den
ort, där staden lämpligen borde vara förlagd, vara i saknad av den ekonomiska
bärkraft, som syntes erforderlig för dess betungande med kostnad
för magistrat och rådhusrätt. I enlighet härmed har ock, efter hand
som de sålunda organiserade städerna tillvuxit i ekonomisk styrka, dem
ålagts att inrätta magistrat och rådhusrätt. Då efter tillkomsten av den
nya näringsfrihetslagstiftningen behovet av stadsbildning icke framträdde
på enahanda sätt som förut, syntes det rimligt, att stadsprivilegier icke
vidare beviljades andra orter än sådana, vilkas ekonomiska bärkraft medgav
dem att inrätta magistrat. Det föreföll därför, som om efter nämnda
tid den magistratslösa staden borde vara en institution, som vore ställd
på avskrivning. Erfarenheten gav stöd åt denna uppfattning. Anda till
för få år soda]! beviljades icke i något fall stadsrättigheter utan att staden
tillika erhöll egen jurisdiktion och således magistratsförvaltning.

Under den allra senaste tiden hava emellertid förhållandena utvecklat
sig i alldeles motsatt riktning. Medan någon ny magistratsstad ej tillkommit,
hava sedan år 1910 bildats icke mindre än tio städer utan
magistrat: Tidaholm (1910), Arvika, Huskvarna och Eslöv (1911), Djursholm,
Hässleholm och Nässjö (1914), Trollhättan (1916) samt Katrineholm
och Sollefteå (1917). I intet av dessa fall har fråga varit om stapelrätt
åt den nya staden. Kommersiella skäl hava således ej varit anledning till
städernas bildande. De vägande skälen hava varit dels samhällenas önskan
att komma i åtnjutande av städernas mera smidiga och lätthanterliga förvaltningsformer
samt dels, och i vissa fall kanske framför allt, strävandet
att varda utbrutna ur väghållningsdistriktet. I samtliga fallen hava de
nya städerna en folkmängd och bärkraft, som överstiger många av magistratsstädernas.
De nya städerna hava likväl i allmänhet själva önskat att
icke erhålla magistrat och rådhusrätt. Gagnet av denna förhållandevis
dyrbara institution har icke ansetts motsvara kostnaden för densamma.
Rättsskipningen har ansetts utan olägenhet kunna bibehållas under vederbörande
häradsrätt, och de magistraten åliggande bestyr hava befunnits
kunna nöjaktigt fyllas genom annan och billigare anordning. Denna samhällenas
önskan att, jämväl efter erhållande av stadsrättigheter, förbliva
under landsrätt har fullständigt motsvarats av den ståndpunkt till frågan,

som numera intages av Kung]. Maj:t. Med hänsyn till betydelsen av att
den blivande reformeringen av rättegångsväsendet varder i god tid förberedd
bär nämligen Kungl. Maj:t funnit sig böra tillsvidare avböja tillkomsten
av ytterligare stadsdomstolar.

Angående organisationen av den stadsstyrelse, vilken har att i de
magistratslösa städerna fylla magistratens uppgifter, finnas ieke föreskrifter
i lag. Organisationen är bestämd för varje särskild stad genom ett av
Kung]. Maj:t utfärdat reglemente. För samtliga reglementen gemensamt
är, att stadsstyrelsen utgöres av en kollegial institution, bestående av eu
ordförande och visst antal ledamöter. Enligt det år 1875 för Borgholm
fastställda reglementet tillsättes därstädes ordföranden, som skall vara lagfaren
och av staden åtnjuta lön, sålunda, att, sedan stadsfullmäktige uppsatt
på förslag tre sökande, vilkas kompetens godkänts av Konungens befallningshavande,
eu av de föreslagna varder av Konungens befallningshavande
genom konstitutorial förordnad till ordförande. Detta reglemente
är numera ersatt av ett nytt reglemente. Enligt såväl sistnämnda
reglemente som samtliga övriga för de magistratslösa städerna
gällande reglementen deltager icke staden i utseende av ordföranden
i stadsstyrels en, utan förordnas denne, utan stadens hörande, av Konungens
befallnings havande, i Haparanda för tre år och i de andra
städerna för fyra år i sänder. För alla här avsedda städer gäller, att ledamöterna
i stadsstyrelsen väljas av stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan
och förord nas av Konungens befallningshavande. I Haparanda är ledamöternas
antal sex, som utses för tre år i sänder, medan i de övriga städerna ledamöterna
äro två, vilka jämte ett lika antal suppleanter för dem väljas för
fyra år i sänder.

Sedan i följd av förberedelserna till domstolsreformen det allmännas
intresse av eu form för stadsadministrationen utan samband med domstol
ökats, har 1915 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, på vad sätt i städer under
landsrätt de kommunala och administrativa uppgifter, som eljest åligga
magistrat, lämpligen böra tillgodoses. Sedan Svenska stadsförbundet häröver
avgivit infordrat yttrande, har statsrådet och chefen för civildeparte 59—15367S.

mentet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat sakkunniga att biträda
med frågans behandling.1

Bedömande av nu nämnda fråga lärer icke ingå i kommitténs uppdrag.
Det oaktat har kommittén icke kunnat underlåta att taga under
övervägande och framlägga förslag till reglering i lag av stadsstyrelsens
organisation i de magistratslösa städerna. På samma gång det måste anses
i och för sig ganska oegentligt, att för närvarande icke ens grunddragen
av nämnda organisation äro i lag angivna, har detta förhållande
visat sig medföra avsevärda olägenheter, då ny stad skall inträda i utövning
av stadsrättigheterna (se sid. 203). Till berörda olägenhetei-s undgående
har för den skull kommittén vid uppgörande av sitt förslag till lag
om ordning och villkor för ändi-ing i rikets kommunala och ecklesiastika
indelning funnit det nödvändigt att utgå från att dylika grunddrag av
organisationen äro i lag bestämda (se 19 § i berörda lagföi''slag).

Det förslag till bestämmelse!'', som kommittén således ansett erforderligt
uppgöra, avser allenast att avhjälpa de olägenheter, som äro följd
av saknad av lagliga bestämmelser i ämnet. Däremot har med förslaget
tydligtvis icke avsetts att i någon mån föregripa den pågående utredningen
i ämnet. Kommittén har därför så förfarit, att i förslaget upptagits
de nödvändigaste huvuddragen av den oi''ganisation, som av Kxxngl. Maj:t
redan är prövad och godkänd genom dess upptagande i samtliga de reglementen,
som fastställts för de tio under senaste årtiondet bildade
magistratslösa städerna. Tillika hava de föreslagna bestämmelserna så
avfattats, att under dem inrymmas jämväl de från de nyare reglementena
något avvikande föreskrifter, som gälla i de äldre städerna Borgholm och
Haparanda. I enlighet härmed innehåller kommitténs förslag till tillägg
till 54 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad föreskrift därom, att
stadsstyrelse skall utgöras av eu av Konungens befallningshavande för viss
tid förordnad ordförande samt ledamöter, vilka, jämte suppleanter för dem,
väljas för viss tid av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, av allmänna
i’ådstugan och förordnas av Konungens befallningshavande, ävensom
att ledamöterna i stadsstyrelsen skola vara två jämte lika många suppleanter,
där icke ledamöternas och suppleanternas antal bestämmes annorlunda
i det reglemente för stadsstyi*elsen, vilket av Konungen utfärdas.

1 Dessa sakkunniga hava under tryckningen av detta betänkande den 22 december
1917 avgivit sitt förslag.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av §§ 1,6,8, il, 21 och 23 i förordningen den 21
mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd.

Då genom 1862 års kommunallagstiftning handhavandet av de borgerligt
kommunala ärendena avskildes och överlämnades åt eu särskild enhet,
socknen eller staden i deras egenskap av borgerliga kommuner, förblev
hos den kyrkliga enheten, kyrkosocknen eller församlingen, vårdnaden av
dels de i trängre mening kyrkliga angelägenheterna och dels folkskoleväsendet.
Först genom lag av den 25 juni 1909 har detta förhållande
så tillvida ändrats, att i stad, där stadsfullmäktige finnas, Konungen må
på framställning av stadsfullmäktige eller kyrkostämma förordna, att folkskoleväsendet
samt frågor om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende
försummade barn skall utgöra en för hela staden gemensam angelägenhet,
vilken staden såsom kommun har att vårda. I flertalet städer hava.
på grund av denna lag folkskoleväsendet och därmed sammanhängande
angelägenheter numera lagts under den borgerliga kommunens vårdnad.

Församlingens beslutanderätt i såväl kyrkans som folkskolans och
därmed sammanhängande angelägenheter utövas i kyrkostämma (1 § i
kyrkostämmoförordn ingen), medan förvaltningen och verkställigheten skola
inom vartdera av de tvenne åt församlingen sålunda överlåtna verksamhetsområdena
handhavas av särskilt organ, för kyrkans ärenden kyrkorådet och
lör folkskolans och därmed sammanhängande angelägenheter (ärenden angående
uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn)
skolrådet, dock att kyrkorådet och skolrådet må, där så lämpligen sig göra
låter, kunna till ett gemensamt kyrko- och skolråd förenas (21 §). Denna
tudelning av kyrkoförsamlingen i organisatoriskt avseende har jämväl på

Om skoldistrikt.

46*

det ekonomiska området blivit genomförd. Det har ålagts kyrkorådet och
skolrådet att var för sitt förvaltningsområde uppgöra särskilt utgifts- och
inkomstförslag (36 §) samt föra särskilda räkenskaper (39 §). 1 förvalt nings-

och ekonomiskt avseende har således kyrkoförsamlingen eller bör
åtminstone under vanliga förhållanden anses hava två från varandra skilda
uppgifter, nämligen dels att vara bärare av de rent kyrkliga intressena och
dels att representera folkskolans intressen. I sin sistnämnda egenskap
benämnes församlingen i specialförfattningarna, i första hand folkskolestadgan,
skoldistrikt.

Frånsett stad, där folkskoleväsendet lagts under den borgerliga
kommunens vårdnad, skall alltså skoldistriktet, betraktat såsom den organisatoriska
enheten för folkskoleärendenas vårdande, enligt nu omförmälda
lagstadganden sammanfalla med kyrkoförsamlingen. I två avseenden, men
icke flera, har emellertid lagstiftningen medgivit undantag från denna regel.

1 det ena fallet har möjliggjorts åstadkommande inom eu församling
av flera än ett skoldistrikt. Till 1 § i kyrkostämmoförordningen
har nämligen, såsom redan omtalats, år 1892 gjorts ett tillägg, enligt
vilket kommun, som ej bildar egen kyrkoförsamling, må efter Kungl.
Maj:ts förordnande utgöra särskilt skoldistrikt. Med hänsyn till grundsatsen
om kommunens bundenhet vid socken-(församlings-)indelningen finnes
icke annan i lag medgiven möjlighet av sådan kommunindelning, som
i stadgandet namnes, än att inom socknen finnes en köpingskommun. De
övriga ganska sällsynta fall, där flera kommuner äro inrymda inom eu
och samma församling, äro från synpunkten av gällande lagstiftning närmast
att anse såsom oregelbundenheter. Det var också framför allt för
tillgodoseende av köpingens behov att självständigt och utan beroende av
socknen vårda sina folkskoleangelägenheter, som lagändringen kom till
stånd. Att ett sådant behov förefanns, torde få anses framgå därav, att
de flesta av rikets köpingskommuner begagnat sig av den öppnade utvägen
att bilda eget skoldistrikt.

Det andra fallet av undantag från regeln om skoldistrikts bundenhet
vid församlingsindelningen avser skoldistriktets utsträckande att omfatta
flera än en församling. I 21 § i kyrkostämmoförordningen lämnas det
medgivande för församlingar inom samma pastorat eller stad, att de må

469

kunna förena sig om gemensamt kyrkoråd eller skolråd. Innebörden av
detta stadgande, såvitt skolväsendet angår, angives i G § i folkskolestadgan
sålunda, att, där sådan förening om gemensamt skolråd ägt ruin, församlingarna
skola utgöra ett, skoldistrikt. 1 detta sammanhang må aninärkningsvis
erinras, att de organisatoriska föreskrifterna angående skoldistrikt
återfinnas såväl i kyrkostämmoförordningen som i folkskolestadgan samt
att desamma, ehuru tydligtvis avsedda att hava enahanda innebörd, äro i
de tvenne författningarna i mångt och mycket till sin ordalydelse skiljaktiga.
Vad beträffar den med nu ifrågavarande stadganden avsedda anordning,
ilr den egendomlighet att bemärka, att någon föreskrift om myndighets
stadfästelse å förening om gemensamt skolråd icke givits och att
följaktligen i detta fall förändringen i skoldistriktsindelningen åstadkommes
endast genom församlingarnas därom träffade överenskommelse.

Här må i förbigående även erinras, att möjlighet jämväl är beredd
att i ekonomiskt och förvaltningsavseende fördela skoldistriktet i smärre
områden med viss grad av självständighet. 1 57 § i folkskolestadgan
föreskrives nämligen, att kostnaderna för alla skoldistriktets skolor skola bestridas
gemensamt av hela distriktet, »såvida ej annorlunda därom överenskommes».
Med stöd av detta, stadgande har i många av landsbygdens
skoldistrikt anordnats en roteindelning med nämnda ändamål. Närmare
redogörelse angående denna anordning har förut lämnats (sid. 366).

Kommittén är av den uppfattning, att de nu gällande stadgandena
angående skoldistriktsindelningen icke äro tillfredsställande. De medgivanden,
vilka lämnats till undantag från regeln om skoldistriktets bundenhet
vid församlingsindelningen, göra icke tillfyllest. Med hänsyn till
skoldistriktets uppgifter böra ofta nog för bestämmande av dess område
helt andra synpunkter vara ledande än de, som träda i förgrunden vid
bedömandet av vare sig kvrkoförsamlingens eller den borgerliga kommunens
lämpliga omfattning. Kommittén åberopar de många uttalanden
härom från olika delar av landet, vilka redan äro omnämnda och delvis
återgivna i redogörelsen för kommittén tillhandakomma uppgifter angående
förefintliga sammanslutningar mellan olika förvaltningsområden för tillgodoseende
av gemensamma behov (sid. 271 o. f.). Av dessa uttalanden framgår,

470

hurusom de geografiska förhållandena stundom omöjliggöra skolväsendets
ordnande på lämpligt och ekonomiskt sätt. Ofta äro nämnda förhållanden
sådana, att det ej kan undgås, att barnen i en del av eu församling hava
vida längre och obekvämare väg till församlingens närmaste skola än till
skola i grannförsamlingen. Stundom nödvändiggöra dessa förhållanden
synnerligen oekonomiska anordningar, såsom underhållande för endast
några få lärjungar av en skola i en församlingsdel, som är skild från
återstoden av församlingen genom exempelvis ett vattendrag eller är enklaverad
i annan församling. I gränstrakt mellan olika församlingar, särskilt
där denna är någorlunda tätt befolkad, uppstå ofta betydande besvärligheter
i folkskoleavseende i följd av befolkningens flyttningar fram
och åter. Där olika områden av en församling hava helt olika utveckling
(en del är rent agrar, en annan del utgöres av ett bruks- eller stationssamhälle
med sammanträngd befolkning), äro ofta nog de olika församlingsdelarnas
intressen och behov med avseende å folkskoleundervisningens
ordnande helt olika, utan att jämkning kan eller ens bör åstadkommas.
I vissa av nu antydda fall skulle visserligen ett bättre sakernas skick
kunna ernås genom ändrande av församlings- eller kommunindelningen,
men i andra fall skulle så icke kunna ske. Och måhända merendels äro
förhållandena sådana, att med avseende å de kyrkliga eller de borgerligt
.kommunala ärendenas vårdande sådan ändring icke är av behovet påkallad.
Stundom skulle den t. o. m. vara olämplig.

Såsom finnes omtalat i redogörelsen angående de nyssnämnda till
kommittén inkomna yttrandena, hava de anmärkta svårigheterna mångenstädes
givit anledning till varjehanda anordningar vid sidan av gällande
lag, med ändamål att lindra de ogynnsamma följderna av skoldistriktets
bundenhet vid församlingsindelningen. Genom vad kommittén sålunda och
annorledes inhämtat finner kommittén det vara ådagalagt, att verkligt behov
föreligger av lagstiftningsåtgärder, varigenom skulle möjliggöras, att
åt skoldistrikt gåves den begränsning, som med avseende å geografiska och
kommunikationsförhållanden, befolkningens fördelning in. m. befunnes i
varje fall mest ändamålsenlig. Genom sådan lagstiftning borde möjlighet
öppnas både att minska skoldistriktet till endast eu del av en församling
och att utvidga detsamma, därvid hinder ej borde möta att till ett skol -

471

distrikt sammanslå försinalingsdelar sinsemellan eller församlingsdel med
angränsande församling. Den mening har särskilt uttalats, att lagstadganden
med dylik innebörd borde bliva av betydelse för utvecklingen av
vissa högre skolformer, såsom högre folkskolor, fortsättningsskolor och
kommunala mellanskolor.

Vid övervägande av de utvägar, som böra föreslås för vinnande av
nu antydda syftemål, har kommittén funnit sig böra i främsta rummet —
i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande den borgerliga
kommunen — förorda den radikala åtgärd, att skoldistriktet göres, i princip,
helt oberoende av församlings-(socken-)indelningen. Såvitt kommittén kan
bedöma, böra i organisatoriskt avseende icke följa några svårigheter av
sådan anordning. Det bör bemärkas, att skoldistriktet redan eldigt gällande
lag är en i fråga om förvaltning såväl som ekonomi fristående enhet
vid sidan av kyrkoförsamlingen i trängre mening, med vilken det. visserligen
i allmänhet skall sammanfalla. Vidkommande beslutanderättens
(rösträttens) utövande är skoldistriktet, vare sig det sammanfaller med
församlingen eller icke, i så måtto oberoende av denna, att särskilda röstlängder
för de kyrkliga indelningsenheterna icke finnas, utan de röstlängder
begagnas, vilka tillhöra den eller de borgerliga kommuner, som
inrymmas inom församlingens resp. skoldistriktets område (6 och 7 §§ i
kyrkostämmoförordningen). Vad beträffar debitering och uppbörd av de
utskylder, vilka för tillgodoseende av kyrkans och folkskolans behov erfordras,
är förhållandet enahanda. Bestyret härmed är lagt på vederbörande
kommun eller kommuner (38 § i nyssnämnda förordning).

Enligt kommitténs ifrågavarande förslag kommer således skoldistriktet,
i den mån vården av dess angelägenheter icke är överflyttad på den
borgerliga kommunen, att bliva en självständig indelningsenhet vid sidan
av församlingen och kommunen, med vilka det dock förutsattes skola
under vanliga förhållanden sammanfalla. Kommittén utgår från, att
sådana föreningar och klyvningar av skoldistrikt, vilka efter genomförande
av förslaget kunna ifrågakomma, icke må företagas utan Kungl. Maj:ts
medgivande. Föreskrift härom har kommittén upptagit i sitt förslag till
lag om ordning och villkor för ändring i rikets kommunala och ecklesiastika

472

indelning, vilken lag, enligt dess 45 §, gäller jämväl »skoldistrikt, vara
angelägenheter handläggas å kyrkostämma, ändå att dess område icke sammanfaller
med församlings område». I konsekvens härmed har kommittén
funnit nödigt jämväl föreslå sådana ändringar i vederbörande författningar r
som må vara erforderliga till förekommande därav, att skoldistriktsindelning
må kunna ändras allenast genom församlingars förening om gemensamt
skolråd.

För tillgodoseende på bästa sätt av skoldistriktets uppgifter synas
emellertid även andra anordningar än ovan föreslagits böra vara att tillgå.
1 vissa fall kunna flera skoldistrikt finna det önskvärt att, utan uppgivande
av sin självständighet, förena sig om någon gemensam åtgärd för folkskoleväsendets
inom samtliga distrikten främjande, exempelvis upprättande
av en för distrikten gemensam folkskola av högre ordning eller av en
specialskola eller av ett barnhem eller dylik anstalt för barn, som funnits
vanartade och i sedligt avseende försummade. Vidare är att bemärka, att
dä.r gemensamma anordningar skola förekomma mellan skoldistrikt, som
utgöres av stad i dess egenskap av borgerlig kommun, och skoldistrikt å.
angränsande landsbygd, det icke låter sig göra att för dessas åstadkommande
sammansluta de sålunda till sin grundval olika distrikten till ett.
1 fall, som nu nämnts, synes den riktiga utvägen vara, att, utan ändrande.
av de förefintliga distrikten, dessa förena sig i förbund för vidtagande av
sådana särskilda anordningar, som avse att tillgodose deras gemensamma
intresse. Redan i gällande lagstiftning finnes en och annan antydning,
som visar, att lämpligheten av dylik förening mellan skoldistrikt icke varit
helt obeaktad. Det må i sådant avseende nämnas, att enligt 1 § i kungörelsen
den 28 juni 1907 angående anslag till högre folkskolor förutsattes,
att dylika skolor inrättas »för ett eller gemensamt för flera skoldistrikt».
Den tanke, åt vilken här givits uttryck, har emellertid hittills
icke blivit i lagstiftningen vidare utförd. Såsom av kommitténs förslag
till lag om kommunalförbund inhämtas, har kommittén upptagit densamma
(33 § i lagförslaget).

Efter denna allmänna framställning angående skoldistriktsindelningen

47/5

och de åtgärder, sou) med avseende å densamma synas kommittén erforderliga,
övergår kommittén att redogöra för de ändringar i kyrkostäinmoförordningen,
vilka för realiserande av kommitténs förslag torde krävas.

Vidkommande 1 § föreslår kommittén, att andra stycket, i vilket i §.
lagfästats medgivandet, att kommun, som ej bildar egen kyrkoförsamling,
må utgöra särskilt skoldistrikt, utbytes mot ett stadgande av det innehåll,
att, enligt förordnande av Konungen, såväl församling må vara delad i
flera skoldistrikt som ock församlingar eller delar därav må vara förenade
i ett skoldistrikt, ävensom att om sådant skoldistrikt skall gälla vad i
kyrkostämmoförordningen är om kyrkoförsamling stadgat.

De bestämmelser, som i kyrkostämmoförordningen meddelas rörande G §.
omröstning å kyrkostämma, hava vid tillämpning inom församling, vars
område ej sammanfaller med kommuns, vare sig detta område är större
eller mindre än kommunens eller dess gränser eljest ej kongruera med de
kommunala gränserna, i vissa avseenden visat sig ofullständiga. Med grunderna
för sagda författning torde, enligt kommitténs mening, överensstämma,
att vid omröstning å kyrkostämma för sådant område, — frånsett
det särskilt reglerade fall att stads- och landsförsamlingar äro i kyrkligt
avseende förenade — i fråga om rösträtt och röstvärde förhålles såsom
om stämman avsåge eu enda kommun. Exempelvis bör sålunda varje
röstägande uppföras i röstlängden endast med det rösttal, som motsvarar
hans sammanlagda inkomst, även om han i borgerligt kommunalt hänseende
är röstberättigad i mer än en av de deltagande kommunerna. Det
högsta medgivna antalet röster bör vidare beräknas efter förhållandena
inom församlingen i dess helhet och ej blott inom någon av dess delar,
och ingen, som inom någon del av församlingen häftar för oguldna kommunalutskylder,
må tillåtas utöva rösträtt. Särskilda föreskrifter i här
angiven riktning hava emellertid ej i kyrkostämmoförordningen meddelats.

Huru med röstlängd för omröstning å kyrkostämma skall förfaras,
därom infördes först år 1909 i samband med den kommunala rösträttsreformen
uttryckliga bestämmelser i form av tillägg till kyrkoståmmoförordningens
6 § (andra, tredje och fjärde styckena). Vid omröstning å

60—153678.

474

kommunalstämma utgjorde dessförinnan fyrktalslängden i huvudsak tillika
röstlängd, men nämnda år föreskrevs upprättandet av särskild kommunal
röstlängd, som i motsats till fyrktalslängden vid varje kommunalstämma
kan underkastas granskning och justering. Motsvarande stadganden om
granskning och justering av den kommunala röstlängden, då den skall användas
å kyrkostämma, intogos i kyrkostämmoförordningens 6 §, och samtidigt
föreskrevs uttryckligen, att samma längd, då den är för granskning
tillgänglig, skall innehålla av kyrkoherden verkställda anteckningar om
dem, som äro främmande trosbekännare eller anmält sig till utträde ur
svenska kyrkan och förty sakna rösträtt å kyrkostämma. Kyrkostämmans
granskning kan emellertid avse ej blott dessa anteckningar utan även längdens
riktighet med hänsyn till övriga, i förordningen om kommunalstyrelse
å landet meddelade rösträttsbestämmelser. Huruvida med avseende
å kyrkostämma, som hålles för område, vilket ej sammanfaller med kommuns
och ej heller omfattar både land och stad, dessa bestämmelser böra så tilllämpas,
att vederbörande röstlängder skola ändras såsom om stämman
skulle hava omfattat en enda kommun, är icke i lagen utsagt. Vid sådant
förhållande har regeringsrätten i ett särskilt fall godkänt den uppfattningen,
att någon dylik ändring av röstlängd ej behöver ske (Regeringsrättens
årsbok 1914 ref. 741).

Huru vid omröstning och röstberäkning å kyrkostämma, som om O

cT> j 7

fattar både lands- och stadsförsamling, skall tillgå, därom hava i kyrkostämmoförordningens
7 § särskilda bestämmelser meddelats.

Den ofullständighet i kyrkostämmoförordningen, som sålunda föreligger,
skulle vid genomförande av kommitténs förslag i fråga om de
olika indelningarnas lösgörande från varandra bliva mera framträdande än

1 I Mora församling ingå två borgerliga kommuner, Mora socken (med undantag av
en till Lillhärdals församling börande del) och Morastrands köping. Över ett av kyrkostämman
den 26 oktober 1913 företaget organistval anfördes besvär med åberopande av att åtskilliga
personer voro uppförda i båda de vid stämman använda, socknens och köpingens
röstlängder, och att ett flertal tillerkänts högre rösttal än vederbort, några t. o. m. mera än
40 röster, vilket förhållande klaganden ansåge strida emot 6 § kyrkostämmoförordningen,
jämförd med 11 § kommunalförordningen för landet. Domkapitlet lämnade emellertid besvären
utan avseende, bland annat av det skäl att lagen ej lämnade någon anvisning till sådan
rättelse av röstlängd, som klaganden påyrkat, och i detta utslag gjorde ej regeringsrätten
ändring.

47å

för närvarande är fallet. Särskilt torde det, såsom förut betonats, ofta
befinnas lämpligt att till ett skoldistrikt hänföra mera än en kommun eller
delar av kommuner. Kommittén har därför ansett sig böra framlägga
förslag om sådan komplettering av kyrkostämmoförordningens rösträttsbestämmelser,
att i församling eller skoldistrikt, vars område ej sammanfaller
med kommuns område, skall i förevarande avseende förhållas som om församlingen
eller distriktet utgjorde eu enda kommun. Bestämmelser i
sådant syfte hava inarbetats i förordningens nuvarande ti §.

Skyldigheten att granska och rätta röstlängderna ur här angiven
synpunkt bör enligt kommitténs mening påvila kyrkoherden, som redan
enligt nuvarande lydelse av 6 § har att verkställa anteckningar om dem,
vilka] på grund av de i 4 § stadgade religiösa diskvalifikationsgrunderna ej äga
rösträtt. I anslutning till vad ovan anförts hava i den föreslagna ändrade
avfattningen av G § särskilt angivits de viktigaste förhållanden, som i för
samling, varom här är fråga, kunna föranleda ändringar av röstlängden.

I det fall, att kyrkostämma omfattar del av kommuns område,
kommer givetvis att som röstlängd användas motsvarande del av kommunens
röstlängd. Då de anteckningar, som enligt vad nyss sagts vid sådan
stämma ankomma å dess ordförande att verkställa, ofta kunna förutsätta
tillgång till taxeringslängder och andra uppgifter, som ej äro omedelbart
tillgängliga för ordföranden i den kyrkliga stämman, har genom ett tilläggtill
första stycket av 14 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet
å kommunalnämnden i landskommun, som är delad mellan olika församlingar
eller skoldistrikt, lagts att i röstlängden införa vissa anteckningar, som
väsentligt komma att underlätta kyrkoherdens uppgift. Sedan kommunens
röstlängd med ledning av taxeringslängd en uppgjorts, skall nämligen kommunalnämnden,
där områden inom kommunen tillhöra olika församlingar
eller skoldistrikt, i röstlängden eller, där förhållandena sådant påkalla, i
särskild avskrift av densamma verkställa den anteckning om envar röstägande,
som erfordras för röstberäkning vid längdens användande å kyrkostämma.
Denna anteckning torde i regel inskränka sig till att angiva
vilka röstägande, som äro röstberättigade vid kyrkostämmor för envar av
kommunens delar. Ej sällan torde dock förekomma, att den inkomst, för
vilken medlem av kommunen utövar rösträtt, bör fördelas mellan de olika

476

församlingsdelarna av kommunen, och kommunalnämnden lär i sådant fall
böra i längden anteckna den inkomstdel, på grund av vilken rösträtt
tillkommer den röstägande i motsvarande församling. Aro förhållandena
mera invecklade, torde dessa anteckningar lämpligen böra införas i särskild
avskrift av röstlängden och denna avskrift sedermera läggas till grund
för omröstning å kyrkostämma.

Med den avfattning, som 14 § av kommunalförordningen för landet
enligt kommitténs förslag skulle erhålla, komma kommunalnämndens ifrågavarande
anteckningar i röstlängden, i likhet med övriga i densamma
införda uppgifter, att vara underkastade kommunalstämmans granskning
och justering. Givetvis innefattar icke detta någon begränsning av kyrkostämmans
befogenhet att till prövning upptaga anmärkning mot längden.

Då kommitténs förslag icke medför någon ändring av det nu rådande
förhållandet mellan den ecklesiastika och borgerligt kommunala indelningen
i stad och någon olägenhet av de nuvarande bestämmelserna
om omröstning å kyrkostämma ej försports, där i stad församlingens område
ej sammanfaller med den borgerliga kommunens, har något tillägg
till kommunalförordningen för stad, motsvarande det nyss angivna tillägget
till 14 § i kommunalförordningen för landet, ej ansetts erforderligt.
Skyldighet att verkställa ovannämnda anteckningar i röstlängden kommer
visserligen enligt den föreslagna lydelsen av 6 § i kyrkostämmoförordningen
att åvila kyrkostämmans ordförande jämväl i stad, men i den mån
härför erforderliga uppgifter skulle i stadens röstlängd saknas, lärer det
vara att antaga, att det icke för honom skall möta någon svårighet att
anskaffa sådana från vederbörligt håll På

sätt förut angivits hava ändringar i mantalsskrivningsförordningen
samt bevillnings- och taxeringsförordningarna föreslagits i syfte att möjliggöra
delning av kommun mellan olika församlingar eller skoldistrikt, även
om församlingens eller distriktets gräns skulle klyva en kameralt odelad
fastighet. I

s i

I kyrkostämmoförordningen måste vidare meddelas föreskrifter om
utseende av ordförande i kyrkostämma och skolråd i skoldistrikt, bestående
av församlingar eller delar av församlingar, i vilka finnas flera kyrkoherdar.

477

Då redan nu skoldistrikt av dylik beskaffenhet kan förekomma, nämligen i
stad med flera församlingar, har i tredje stycket av 11 § lön mats föreskrift,
att gemensam kyrkostämma med sådana församlingar skall hållas
under ordförandeskap av den bland stadens kyrkoherdar, som domkapitlet
därtill förordnar. Denna föreskrift, vilken kommittén ansett lämpligare
hava plats i 8 §, föreslås av kommittén utsträckt att avse alla sådana fall.
där, enligt kommitténs förslag, kyrkostämma för område, bestående av
församlingar eller församlingsdelar, som tillhöra olika pastorat, kan förekomma.
Tillika har intagits bestämmelse om vice ordförande i dylik
stämma.

Varder det sålunda föreslagna tillägget till 8 § antaget, följer därav, 11 $■
att, på sätt kommittén föreslår, bestämmelsen om ordförandeskap i sista
stycket av 11 § skall utgå.

Föreskriften i första stycket av 21 §, att i varje kyrkoförsamling -it $.
skall finnas ett kyrkoråd och ett skolråd, bör utbytas mot det stadgande,
att i värjo kyrkoförsamling skall finnas ett kyrkoråd och i varje
skoldistrikt ett skolråd.

I andra stycket av 21 § innehålles det stadgande angående församlingars
förening om gemensamt skolråd, vilket, såsom omtalats, ansetts
tillika innebära bestämmelse om skoldistriktens sammanslutande till ett
enda. Därjämte lämnas i samma stycke enahanda medgivande till förening
om gemensamt kyrkoråd. Det är att märka, att sistnämnda anordning
icke ansetts föra med sig jämväl sammanslutning av församlingarna,
såvitt angår dessas rent kyrkliga uppgifter och ärenden. Vadskoldistrikten
angår har, såsom nämnts, den nyssberörda påföljden av församlingarnas
förening om gemensamt skolråd blivit uttryckligt stadfästad i 6 § i folkskolestadgan.
I ändamål att förhindra, att ändring i skoldistriktsindelningen
må i sådan ordning, utan myndighets förordnande, åstadkommas,
och att tillika bringa det ifrågavarande stadgandet i kyrkostämmoförordningen
till överensstämmelse med kommitténs ovan omförmälda ändringsförslag
hemställer kommittén, att ur stadgandet varder uteslutet vad som
rörer skoldistrikt. Tillika härmed har kommittén gjort förslag till ändring

478

83 §

i samma syfte i 6 § i folkskolestadgan. Härmedelst samt genom de föreslagna
uttryckliga stadgandena, att för ändring i skoldistriktsindelning
kräves Kungl. Maj:ts förordnande (förslaget till 1 § i kyrkostämmoförordningen
och 35 §, jämförd med 45 §, i lag om ordning och villkor för
ändring i rikets kommunala och ecklesiastika indelning), kommer här åsyftade
egendomlighet att bringas att försvinna.

Slutligen har kommittén gjort förslag om tillägg till 23 § av innehåll,
att ordförande i skolrådet för skoldistrikt, varom i andra stycket av
8 § förmäles, skall vara den kyrkoherde, som förordnats föra ordet i distriktets
kyrkostämma.

479

Förslag

till

Kungörelse om ändrad lydelse av § i mom. I, § 6 och § 36 mom. 3 och 4
i förnyade nådiga stadgan den 10 december 1897 angående folkundervisningen

i riket;

samt till

Kungörelse om ändrad lydelse av mom. A punkt 4 i kungörelsen den It september
1909 rörande tillämpning i vissa städer av förnyade nådiga stadgan
angående folkundervisningen i riket den 10 december 1897 med flera författningar.

De ändringar i kyrkostämmoförordningen, som kommittén föreslagit
i avseende å förhållandet mellan kyrkoförsamling och skoldistrikt, fordra
som komplement vissa ändringar i folkskolestadgan. Kommittén vill i
detta sammanhang påpeka, att, enligt vad kommittén inhämtat, folkskoleöverstyrelsen
i anledning av den 12 maj 1916 utav Kungl. Maj:t meddelat
uppdrag är sysselsatt med omarbetning av nämnda stadga. Utan hinder
därav har kommittén emellertid ansett sig böra i sammanhang med
sina övriga förslag framlägga sina synpunkter i fråga om därav föranledda
ändringar i stadgans innehåll. A vederbörande myndigheter torde sedermera
få ankomma att, därest dessa kommitténs synpunkter vinna avseende,
föranstalta om åtgärder för att till ett helt sammanföra de olika reformförslagen.

Såsom förut nämnts går kommitténs förslag beträffande skoldistriktsindelningen
därpå ut, att skoldistriktet i princip skall göras helt oberoende

Folkskole stadgan.

1 § 1 mom

480

av församlingsindelningen. Härav följer, att den i första punkten av folkskolestadgans
1 § 1 mom. meddelade föreskrift rörande antalet folkskolor,
vilken nu hänför sig till kyrkoförsainlingen, i stället bör avse skoldistriktet.
I den nuvarande i styckets första punkt meddelade huvudregeln, att
»i varje kyrkoförsamling såväl i stad som på landet skall finnas en eller,
där förhållandena sådant påkalla och medgiva, flera folkskolor», bör för
detta ändamål ordet kyrkoförsamling utbytas mot ordet skoldistrikt.

Den i andra punkten av samma moment givna föreskrift, att tvenne
eller flera till samma pastorat hörande församlingar undantagsvis må kunna
förena sig om eu skola, där en ringare folkmängd och övriga förhållanden
påkalla eu sådan förening, synes däremot kunna såsom överflödig utgå.
Denna bestämmelse torde väl hava haft sin huvudsakliga tillämpning i sådana
fall, då, enligt den i 21 § kvrkostämmoförordningen medgivna rätt,
flera församlingar inom samma pastorat förenat sig om gemensamt skolråd
och därigenom enligt 6 § folkskolestadgan kommit att utgöra ett skoldistrikt.
Detta medförde dock icke i och för sig någon rätt för sådant
skoldistrikt att anorda gemensam folkskola, så länge antalet skolor berodde
på församlingsindelningen, och undantagsstadgandet i folkskolestadgans
1 § 1 mom. var av denna anledning erforderligt. Om emellertid föreskriften
angående skolornas antal anknytes till skoldistriktet, erfordras ej
någon undantagsbestämmelse för nämnda fall.

Som förut nämnts skall med kommitténs förslag den förening av
skoldistrikt, som nu sker därigenom att två eller flera församlingar förena
sig om gemensamt skolråd, för framtiden ej vidare förekomma. I
stället träder Kungl. Maj:ts befogenhet att fritt förordna om skoldistriktets
omfattning, således även att, där omständigheterna därtill föranleda, förordna
om två eller flera skoldistrikts förening till ett. Om alltså ringare folkmängd
och övriga förhållanden påkalla förening om en gemensam skola,
lärer detta i regel böra ske genom skoldistriktens förening till ett distrikt.

a §. 6 § innehåller de nu gällande reglerna rörande rikets indelning i

skoldistrikt. Såsom redan angivits, innebära dessa, att varje kyrkoförsamling
med särskilt skolråd, så ock två eller flera församlingar inom samma
pastorat eller stad, vilka förenat sig om ett gemensamt skolråd, skola ut -

481

göra ett skoldistrikt, ävensom att kommun, som ej bildar egen kyrkoförfattning,
må, där Kungl. Maj:t på framställning av vederbörande sådant
förordnar, utgöra särskilt skoldistrikt. Därjämte förklaras, att vad i
folkskolestadgan sägs om kyrkoförsamling även skall gälla om sådan
kommun.

Kommittén avser nu, som nämnts, att indelningen i skoldistrikt
skall göras i princip oberoende av församlingsindelningen. Den tilltänkta
skilsmässan mellan församling och skoldistrikt är emellertid icke avsedd
att gå längre än behovet kräver. Såsom redan sagts förutsätter även
kommittén, att skoldistriktet skall under vanliga förhållanden sammanfalla
med församlingen, och kommittén föreslår därför beträffande skoldistrikten
den huvudregel, att varje kyrkoförsamling skall utgöra ett skoldistrikt. I
överensstämmelse härmed står, att kommittén icke föreslagit någon ändring
i nuvarande lydelsen av första stycket i 1 § kyrkostämmoförordningen.

Nämnda huvudregel skall emellertid ej gälla för det fall att Konungen,
med stöd av den honom genom lagen om ordning och villkor
för ändring i rikets kommunala och ecklesiastika indelning tillagda
rätt, meddelat förordnande, varigenom skoldistrikts område bestämts annorlunda
än nu sagts. Härvid kan hava stadgats, antingen att församling
skall vara delad i flera skoldistrikt, eller att församlingar eller delar därav
skola vara förenade i ett skoldistrikt.

För att icke onödigtvis ingripa i bestående förhållanden har kommittén
även funnit sig böra föreslå, att, där på grund av förut gällande
stadgande skoldistrikt bildats av flera församlingar genom förening om
gemensamt skolråd, därvid må förbliva, intill dess Kungl. Maj:t annorledes
förordnar.

För undvikande av ovisshet har kommittén vidare ansett det böra
uttryckligt föreskrivas, att vad i folkskolestadgan sägs om kyrkoförsamling
skall i tillämpliga delar gälla även om skoldistrikt, vars område ej
sammanfaller med församlings område. Stadganden av här åsyftade
art återfinnas exempelvis i 22 § 5 mom. samt 27 §. Däremot torde
hit ej kunna räknas bestämmelserna i Öl § därom, att tredskande föräldrar
eller målsmän i visst fall skola tilldelas varning av »vederbörande
församlings» pastor resp. kyrkoråd.

61—153678.

482

De stadgande!!, för vilka kommittén nu senast redogjort, skulle enligt
kommitténs förslag inrymmas i 6 §. Kommittén har ansett lämpligt
att uppdela denna paragraf i två särskilda moment, av vilka det första
innehåller ovan återgivna regler om skoldistriktsindelningen, medan det
andra omfattar nyssberörda tillämplighetsföreskrift.

36 § 3 o. i I övrigt torde för vinnande av kommitténs syften ingen annan före mom

skrift i folkskolestadgan tarva ändring än 36 § 3 och 4 mom. Nämnda
paragraf innehåller i 1 mom. stadgande om skyldighet för vederbörande skolråds
ordförande att varje år upprätta en förteckning dels över de barn inom
skoldistriktet, som under året inträda i den för skolgång bestämda åldern,
och dels över de till distriktet hörande barn, som, ehuru äldre, av någon
anledning ej förut blivit antecknade bland de skolpliktiga barnen, ävensom
att å denna förteckning, så fort ske kan, införa de barn inom skolåldern,
som, efter att hava inflyttat i skoldistriktet, skola i församlingen kyrkobokföras.
Vidare stadgas i 2 mom., att skolrådet skall tillse, att sist omför mal

da barn, så fort ske kan, intagas i lämplig klass i skolan. Härutöver

lämnas i 3 och 4 mom. vissa specialföreskrifter, avsedda för städer, i vilka
flera församlingar höra till ett skoldistrikt. Medan nämligen dylik gemenskap
å landet endast kan förekomma inom samma pastorat och alla de
till skoldistrikt sammanslutna församlingarna således lyda under samma
kyrkoherde, vilken tillika är ordförande i distriktets gemensamma skolråd
och följaktligen kan beträffande alla församlingarna utan svårighet fullgöra
de åligganden, som omförmälas i 36 § 1 mom., äro de församlingar,

som i stad tillhöra ett skoldistrikt, i regel försedda med var sin kyrko herde.

Ordföranden i det gemensamma skolrådet — vilken funktion,
oaktat bestämmelse därom saknas, torde beklädas av någon bland stadens
kyrkoherdar —- liar alltså i allmänhet icke där något att skaffa med
kyrkobokföringen inom mer än en av de sammanslagna församlingarna.
Därför har i 36 § 3 mom. föreskrivits, att i sådana städer, varom
nu är fråga, kvrkoherden i varje församling skall, där ej annorlunda
stadgat är, årligen och senast den 15 maj upprätta och till skolrådet
överlämna förteckning över de barn inom församlingen, vilka under året
inträda i den för skolgång bestämda åldern; och enligt 4 mom. skall,

på det skolrådet i ifrågavarande städer må kunna fullgöra sitt i 2 moln.
bestämda åliggande, skolrådet i sådan stad vid slutet av månaderna april och
oktober och ottare, där så behöves, efter vederbörande inflyttningsbok
låta anteckna de barn inom skolåldern, som under tiden efter det dylik
uPP&ift senast inhämtats till församlingen inflyttat från annat skoldistrikt
ån det, till vilket församlingen hör. I 3 mom. lämnas vidare kyrkostämman
frihet att bereda kyrkoherden skäligt biträde vid upprättande av
den i nämnda mom. omförmälda förteckning.

Den särskilda reglering, som i 36 § 3 och 4 mom. sålunda för visst
fall givits, har kommittén ansett lämpligen böra gälla alla fall, då skoldistriktet
utgöres av församlingar, tillhörande olika pastorat, eller delar
av sådana församlingar. Härför erforderliga ändringar hava i förslaget
upptagits. I samband därmed har kommittén — med hänsyn därtill att
en^e*i"föror<iningen angående kyrkoböckers förande den 3 december 1915, 1 §
5 inom., även andra präster än vederbörande kyrkoherde äro behöriga att
på eget ansvar utfärda prästbevis — ansett lämpligt att i 36 § 3 mom.
låta skyldigheten att avgiva där omförmälda förteckning alternativt påvila
kyrkoherden eller den, som eljest är behörig att utfärda på kyrkoböckerna
grundade intyg. Härav har blivit en följd, att den i 3 mom. kyrkostämma
tillerkända rätt att bereda kyrkoherde skäligt biträde vid upprättande
av nämnda förteckning utsträckts att gälla även då förteckningen
upprättas av annan än kyrkoherde. Slutligen har kommittén — som ansett
uppenbart, att den befogenhet, som sålunda i 3 mom. tillagts kyrkostämma
att besluta om beredande av dylikt biträde, bör tillkomma den
kyrkostämma, som representerar skoldistriktet såsom sådant — ansett nödigt,
att till undvikande av missförstånd uttryckligt stadgande därom i
författningen intages.

Folkskolestadgans föreskrifter hava emellertid icke tillämpning för
riket i dess helhet. Enligt vad i sista punkten av stadgan angives skall
nämligen, utan hinder av stadgans bestämmelser, gälla vad för särskilda
orter är eller kan varda annorlunda föreskrivet. 1 detta avseende förefinnas
stadganden dels i lagen den 25 juni 1909 angående folkskoleväsendet i
vissa städer jämte med stöd därav utfärdade bestämmelser, dels ock i spe -

484

eialförfattningar för Stockholm, Uppsala samt vissa av finsk och lappsk befolkning
bebodda delar av riket. Vid granskning av dessa särbestämmelser
har kommittén emellertid funnit allenast de orter, å vilka lagen den
25 juni 1909 äger tillämpning, påkalla någon särskild uppmärksamhet från
kommitténs sida.

Enligt nämnda lag skola i stad, där stadsfullmäktige finnas och
Konungen på framställning av stadsfullmäktige eller kyrkostämma därom
förordnat, folkskoleväsendet samt frågor om uppfostran åt vanartade och
i sedligt avseende försummade barn utgöra en för hela staden gemensam
angelägenhet, vilken staden såsom kommun har att vårda. I sådan stad
skola kostnaderna för ovannämnda ändamål beslutas och utgöras på sätt
om kommunalutskylder är stadgat. Dock hava, enligt särskilt i lagen gjort
förbehåll, »vederbörande skoldistrikt» bibehållits vid »den dem enligt gällande
folkskolestadga tillkommande rätt att, såsom bidrag till kostnaderna för skolväsendet,
av var och en, som erlägger mantalspenningar, upptaga en särskild
avgift». Vidare stadgas i 2 §, att »folkundervisningen i stad, där denna
lag äger tillämpning, ordnas enligt av Konungen utfärdade bestämmelser».

I)et bemyndigande, som sålunda i fråga om ordnandet av folkundertember
1^00. visningen i dylika städer blivit Kungl. Maj:t meddelat, har emellertid hittills
icke föranlett utfärdande av någon självständig, för dessa städer gällande
författning, motsvarande folkskolestadgan. I stället har Kungl. Maj:t genom
en kungörelse den 11 september 1909 förordnat, att folkskolestadgan skall
med vissa närmare angivna förbehåll lända till efterrättelse jämväl för
nu ifrågavarande städer.

Kommittén har med sina förslag givetvis icke avsett att föranleda
någon rubbning i folkskolestadgans sålunda föreskrivna tillämpning å dylik
stad. Däremot har kommittén ansett sig böra undersöka, huruvida de
ändringar, kommittén föreslagit beträffande folkskolestadgans innehåll, tilläventyrs
i någon punkt äro av beskaffenhet att hindra eller försvåra denna
tillämpning. Vid denna undersökning har kommittén icke i detta hänseende
funnit anledning till farhågor i vidare mån än beträffande de i
kommitténs förslag till 6 § givna föreskrifter till bestämmande av skoldistrikts
omfattning.

485

Varje stad, beträffande vilken förordnats om tillämpning av ifrågavarande
lag, torde — ehuru detta icke i någon hithörande författning
utsagts och ej heller plägar angivas i Kungl. Maj:ts för de särskilda städerna
meddelade beslut — vara att betrakta såsom ett enda odelat skoldistrikt.
Denna dess egenskap lärer få anses grundad på lagens föreskrifter
om sättet för skolfrågornas handhavande inom sådana städer. Det
torde exempelvis icke kunna förekomma, att Kungl. Maj:t förordnar om
dylik stads delning i flera skoldistrikt. Den Kungl. Maj:t genom kommitténs
övriga förslag tillagda rätt att förordna om indelningen i skoldistrikt
är givetvis icke avsedd att verka till ändring härutinnan.

Under sådana förhållanden torde det vara riktigast, att de bestämmelser,
kommittén upptagit i 6 § 1 mom. folkskolestadgan, uttryckligen
förklaras icke vara tillämpliga å sådan stad, varom nu är fråga. Då denna
förklaring nödvändiggöres allenast därav, att enligt förenämnda kungörelse
den 11 september 1909 folkskolestadgan gjorts tillämplig å dylik stad,
samt således skulle bliva överflödig i samma ögonblick denna kungörelse
tilläventyrs upphörde att gälla, har kommittén ansett nämnda förklaring
erhålla sin naturliga plats genom att införas i berörda kungörelse. Kommittén
framlägger därför ett i enlighet härmed uppgjort förslag till ändring
i denna, innefattande att vad i 6 § 1 mom. stadgas om skoldistrikt
icke skall äga tillämpning i nu ifrågavarande städer.

Liknande förbehåll har kommittén däremot icke ansett böra stadgas
beträffande 2 mom. i 6 §. Så länge folkskolestadgan gäller även i sådan
stad, varom nu är fråga, torde stadgandet i nämnda moment även där
vara erforderligt.

Vad övriga av kommittén föreslagna ändringar i folkskolestadgan
angår, synas desamma icke i här förevarande avseende vålla någon svårighet.
Kommittén vill endast erinra om vad i kungörelsen stadgas därom,
att vad i 36 § 3 mom. säges om kyrkostämma skall gälla om stadsfullmäktige;
att vad i 36 § sägs om ordförande i skolråd skall gälla om kyrkoherde
i vederbörande församling samt att, med detta undantag, vad i
stadgan säges om skolråd skall gälla för stadens folkskolestyrelse. Med
iakttagande av dessa förbehåll låta sig de av kommittén föreslagna bestämmelserna
tydligen väl anpassa även å dylik stad.

486

6 § 1 mom.

6 § 2 mom.

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av förordningen den 9 juni 1871 angående

fattigvården.

6 § i fattigvårdsförordningen stadgar i 1 mom., att »varje socken å
landet samt varje stad eller köping, som har egen kommunalförvaltning,
utgör för sig ett fattigvårdssamhälle». I 2 mom. sägs, i anslutning till
gällande bestämmelser i 2 och 3 §§ i förordningen om kommunalstyrelse på
landet samt 2 § i förordningen om kommunalstyrelse i stad, att, där två
eller derå socknar å landet eller lands- och stadskommun hava oremensam

kommunalförvaltning, skola de ock samfällt anses såsom ett fattigvårdssamhälle.
Och i 3 mom. lämnas bestämmelser angående särskilda fattigvårdssamhällens
förening om gemensam åtgärd för fattigvård.

Någon ändring av 1 mom. med ändamål att tydliggöra, att ordet
»socken» bör anses betyda »landskommun», synes kommittén ej vara behövlig.

Vad 2 mom. angår torde bestämmelsen angående socknar med gemensam
kommunalförvaltning böra på skäl, som anförts i fråga om motsvarande
stadgande i förordningen om kommunalstyrelse på landet, kvarstå
utan ändring. Då något fall av gemensam kommunalförvaltning mellan
lands- och stadskommun numera icke finnes samt kommittén i sitt förslag
till ändring av förordningarna om kommunalstyrelse på landet och i stad
uteslutit de där förekommande stadgandena angående sådan gemensamhet
har kommittén ansett lämpligt, att jämväl i nu förevarande lagrum stadgandet
därom uteslutes. I enlighet härmed föreslås ändring av detta mom.
av 6 §.

Behovet av föreningar mellan särskilda fattigvårdssamhällen om

6 § 3 mom.

gemensam fattigvårdsåtgärcl avses bliva tillgodosett genom den lag om
kommunalförbund, vartill kommittén uppgjort förslag; och hemställer kommittén
av sådan anledning, att nuvarande 3 mom. skall utgå.

1 stållet föreslår kommittén, att eu helt ny bestämmelse skall upptagas
under 3 mom. Den nuvarande fattigvårdsförordningen medgiver
icke skilda kommuners förenande att utgöra ett fattigvårdssamhälle. Enligt
såväl J 847 som 1853 års fattigvårdsförordningar, avfattade innan ännu
den borgerliga kommunen på landet utbildats, var det tillåtet för flera
socknar på landet, vilka tillhörde samma pastorat, att förena sig om gemensam
fattigvård. Offentlig myndighets fastställelse å sådan förening erfordrades
icke. Då 1869 års riksdag'' begärde revision av då gällande
fattigvårdsförordning, angav den bland grunderna för den nya lagstiftr
ningen, att flera socknar på landet inom samma län borde kunna förena
sio- om gemensam fattigvård. 1870 års kommitterade föreslogo för sin
del ett stadgande av följande lydelse: »1 va eller flera socknar å landet
ävensom lands- och stadskommuner kunna, där de tillhöra samma län,
förena sig till ett fattigvårdssamhälle. Fråga därom behandlas och avgöres
i den ordning, som är stadgad för införande av gemensam kommunalförvaltning.
» Detta förslag upptogs emellertid icke i förordningen, ur
vilken dessutom uteslöts det ovannämnda i de tidigare förordningarna
förekommande stadgandet om rätt för socknar inom samma pastorat att
förena sig om gemensam fattigvård.

Den nu arbetande fattigvårdslagstiftningskommittén har ansett, att
ett stadgande i den av 1870 års kommitterade föreslagna riktning lämpligen
borde inflyta i fattigvårdslagen, samt därom yttrat följande:

»Det har visserligen mot en sammanslutning mellan olika kommuner enbart
för fattigvården erinrats, att härigenom skulle uppkomma en halvhet, som
icke vore betryggande för enheten och sammanhållningen av förvaltningen i de
ifrågavarande kommunerna. Om denna invändning skulle hava någon praktisk
betydelse, vore det väl huvudsakligen den, att den gemensamma fattig vårdsstyrelsen
skulle i frågor hörande till fattigvården icke taga tillräcklig hänsyn till förhållandena
i de särskilda kommunerna, och att på grund härav slitningar kunde
uppstå mellan fattigvårdsstyrelsen och de särskilda kommunalstyrelserna. Möjligheten
härav kan naturligtvis icke helt och hållet förnekas. Men då sammanslutningen
vilar på kommunernas egen önskan samt reglerna för densamma avpassas
efter de i varje särskilt fall föreliggande lokala förhållandena., synes faran
för sådana slitningar kunna i väsentlig mån förebyggas. I varje fall böra dessa

488

farhågor ej tilläggas avgörande betydelse i jämförelse med de fördelar, vilka man
vill vinna för fattigvården genom ifrågavarande sammanslutningar.»

I sitt år 1015 framlagda förslag till »lag om fattigvården» 2 kap.
6 § har fattigvårdslagstiftningskommittén i överensstämmelse med det anförda
upptagit ett stadgande av denna lydelse:

»Ivå eller flera kommuner må förena sig att tillsammans utgöra ett
fattigvårdssamhälle. Framställning om tillstånd till sådan förening o-öres

* '' o a

hos konungens befallningshavande, som, efter det erforderlig utredning
ägt rum, överlämnar ärendet jämte eget yttrande till Ivungl. Maj:t för
prövning, huruvida och under vilka villkor förening må ske. Fråga om
dylik förening må även väckas av konungens befallningshavande, som
därom inhämtar yttrande från kommunerna och, därest dessa samtycka
till föreningen, i övrigt förfar på sätt ovan är sagt.»

I sin motivering till det föreslagna stadgandet har fattigvårdslagstiftningskominittén
anfört följande:

»För att öka den praktiska betydelsen av stadgandet liar föreslagits, att
konungens befallningshavande skall äga-'' rätt att väcka fråga om sammanslutning,
ehuru det dock även för sådant fall göres beroende av kommunernas samtycke,
om sammanslagningen skall komma till stånd. Man har nämligen tänkt sig, att
konungens befallningshavande, med sin auktoritet och kännedom om förhållandena
inom länets kommuner, skall kunna taga verksamt initiativ till åstadkommande av
sådana sammanslutningar mellan kommunerna, där desamma anses gagneliga. Avgörandet
av frågan, om en av kommunerna godkänd sammanslutning bör komma
till utförande, och villkoren därför, bör tydligen ytterst bero på Kungl. Maj:t.
Härvid blir tillfälle att efter i varje fall föreliggande omständigheter bestämma,
huru fattigvårdsstyrelsen skall sammansättas, huru det skall förhållas med de
särskilda kommunerna tillhöriga, för fattigvården avsedda fonder eller andra tillgångar
i kapital, fastigheter och anstalter, eller för fattigvård sänd am ål ådragna
skulder, huru utgifterna till fattigvården skola fördelas kommunerna emellan,
huru fattigvården rörande frågor, som ankomma på kommunalstyrelsens beslut,
skola avgöras, huru fattigvård till redan befintliga understödstagare skall utgöras
och bekostas m. fl. förhållanden, som vid en sammanslutning skola ordnas.» I

I kammarrättens den 4 oktober 1916 avgivna yttrande över nyssnämnda
förslag till lag om fattigvården har beträffande nu ifrågavarande
ämne uttalats följande:

»I 6 g hava meddelats lagbestämmelser om sammanslutning på frivillighetens
väg av två eller flera kommuner till ett fattigvårdssamhälle. Om två eller
flera kommuner förenas att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle, synes om

480

sådant samhälle böra gälla vad i lagen stadgas om fattigvårdssamhälle i allmänhet.
Samhällets beslutanderätt torde alltså böra tillkomma gemensam stämma, däri de
sammanslutna primärkommunernas röstberättigade innevånare äga deltaga, ekonomien
i fattigvårdsavseende bör vara gemensam och beskattningen för fattigvården
utgöras efter enhetliga grunder. Om fattigvårdsstyrelse, dess utseende och funktion-o.
s. v. bör gälla vad eljest är därom föreskrivet. Med andra ord, de sammanslutna
primärkommunerna böra i allt som rör fattigvården anses som eu
kommun. Denna sammanslutningens innebörd bör även komma till uttryck i lagen.
I sammanhang härmed bör 7 £ i förslaget underkastas erforderlig jämkning.

Uppenbart är, att vid bildande av ett dylikt nytt fattigvårdssamhälle en
uppgörelse bör äga rum mellan de i samhället ingående primärkommunerna i
syfte att bestämma, huru förhållas skall med de särskilda kommunernas för fattigvärdsändamål
avsedda tillgångar såsom fonder, fastigheter, anstalter in. in. samt
kommunernas för samma ändamål tillkomna skulder, huru den vid sammanslagningen
förefintliga fattigvårdstungan skall utgöras m. m., som bör klargöras vid
den nya ordningens inträde. Härom böra för varje särskilt fall avpassade bestämmelser
meddelas av Kung], Maj:t i sammanhang med förordnandet om sammanslagningen.
»

Kommittén anser lika med fattiarvårdslagstiftningskommittén och
kammarrätten, att kommuner å landet böra kunna sammanslutas till ett
fattigvårdssamhälle. I fråga om den kommunala innebörden av en dylik
sammanslutning bör emellertid uppmärksammas, att densamma innebär
något annat och mera än blott ett förbund mellan kommuner för handhavande
av viss eller vissa fattigvårdsangelftgenheter. År fråga om gemensam
verksamhet av sistberörda art, skall densamma regleras enligt de i
kommitténs förslag till lag om kommunalförbund upptagna normer. Två
eller flera kommuners sammanslutning till ett fattigvårdssamhälle innebär
däremot bildande av en ny kommun, en specialkommun för fattigvård,
vars område utgöres av primärkommunernas sammanlagda områden. Primärkommunernas
såväl förpliktelser som befogenheter i fattigvårdsavseende
varda genom sammanslutningen i allo överflyttade till det nya fattigvårdssamhället,
som ensamt blir ansvarigt, för fattigvårdens tillgodoseende inom
området.

Med hänsvn till denna sammanslutningens karaktär av kommunbildning
har kommittén ej kunnat underlåta att taga i övervägande,
huruvida icke, i enlighet med de principer, som kommittén förordar
i fråga om ändringar i den kommunala indelningen (3 § i förslaget
till lag om ordning och villkor för ändring i rikets kommunala och eckle 62—15307*.

490

siastika indelning), sammanslutning av kommuner att tillsammans utgöra
ett fattigvårdssamhälle borde kunna åstadkommas, även för den
händelse enighet mellan kommunerna om sammanslutningen och villkoren
därför icke kunde uppnås. Nämnas må härvid, att fattigvårdskommitterade,
på samma gång fördelarna för fattigvården av sammanslutningar
av ifrågavarande slag vitsordas, anse den hittills vunna erfarenheten
rörande möjligheten att få till stånd för flera kommuner gemensamma
fattigvårdsanstalter vara sådan, att det synes ovisst, huruvida kommunerna
skulle komma att i avsevärdare omfattning begagna sig av den
av nämnda kommitterade anvisade möjligheten till frivilliga sammanslutningar
för åstadkommande av större fattigvårdssamhällen. Enligt kommitténs
mening bör i överensstämmelse med de ovanberörda principer, som
kommittén förordat, och med hänsyn till den stora betydelse, sammanslutningar
av förevarande slag stundom kunna hava, möjligheten att jämväl
utan vederbörande kommuns medgivande åstadkomma dylika sammanslutningar
icke vara helt avstängd. Särskilt har kommittén därvid tänkt på,
att i små kommuner fattigvården understundom till följd av kommunens
ringa ekonomiska bärkraft befinner sig i ett efterblivet och bristfälligt
skick, och att det kan vara möjligt, att genom angränsande dylika kommuners
sammanslutning till ett fattigvårdssamhälle fattigvården kan väsentligen
förbättras, utan att detta ovillkorligen behöver medföra ökad tunga
för de särskilda kommunerna. Kommittén har för den skull ansett sig
böra föreslå, att visserligen enighet mellan kommunerna om sammanslutningen
och villkoren därför i allmänhet bör fordras, men att likväl även
därförutan om sådan sammanslutning må av Konungen förordnas, för den
händelse fattigvården finnes i betydande grad bristfällig och missförhållandet
väntas varda undanröjt eller avsevärt minskat genom sammanslutningen.

Med hänsyn till den övervakande befogenhet i fråga om fattigvårdens
handhavande, som tillkommer Konungens befallningshavande, kan en
sammanslutning till ett fattigvårdssamhälle av kommuner tillhörande olika
län icke vara lämplig. Kommittén har därför i likhet med såväl 1869 års
riksdagsskrivelse som 1870 års kommitterade såsom villkor för dylik sammanslutning
uppställt, att kommunerna skola tillhöra samma län. Av

491

sammanslutningens art och natur följer Hven, att en dylik förening mellan
kommuner av så olika struktur som landskommun och stad icke bör
ifrågakomma. Då behov av sammanslutning för fattigvårdsändainål mellan
sådana kommuner framträder, torde detsamma i allmänhet kunna tillgodoses
genom bildande på frivillighetens väg av kommunalförbund för särskild
fattigvårdsåtgärd i den av kommittén därom föreslagna ordning.

Om organisationen av och förvaltningen inom fattigvårdssamhälle Ny §, beav
den art, som ovan omförmäles, torde böra gälla vad om fattigvårds- namn ''

samhälle i allmänhet är stadgat.

..v..

Endast i den man sådant föranledes av
samhällets säregna beskaffenhet att bestå av två eller flera i övrigt av
varandra oberoende kommuner böra särskilda bestämmelser meddelas. Kommittén,
som ansett sig böra sammanföra de konstitutiva bestämmelserna för nu
ifrågavarande fattigvårdssamhallen i eu ny paragraf i fattigvårdsförordningen,
benämnd 7 a, har däri till en början uttalat, att samhället är att anse som en
kommun i fråga om vad till fattigvården hörer. Samhällets gemensamma
angelägenheter skola alltså behandlas i den ordning förordningen om kommunalstyrelse
på landet föreskriver, d. v. s. beslutanderätten tillkommer
samfälld för de sammanslutna kommunerna gemensam stämma (fattigvårdsstämma)
eller fullmäktige (fattigvårdsfullmäktige), om samhället, i den ordning
kommunalförordningen föreskriver, beslutar att sådana skola finnas.
Om fattigvårdsstämmas befogenheter, rätten att deltaga i dess överläggningar
och beslut, röstvärde, rösträtt och överlåtelse därav, ordförandeskap,
sammankallande och ordning vid förhandlingarna, underställning och besvär
o. s. v. skall med nedan angivna modifikationer för fattigvårdsstäm ma
gälla detsamma som för kommunalstämma. Likaså skall ifråga om fullmäktiges
antal, val av dem, deras befogenheter och sammanträden m. m.
gälla vad om kommunalfullmäktige är stadgat, lindast i nedannämnda
hänseenden har kommittén funnit särskilda bestämmelser nödiga.

Då samhället träder i funktion och stämma första gången skall hållas,
bör föreskrift finnas om vem som äger befogenhet och skyldighet att
sammankalla den. Kommittén har ansett detta lämpligen kunna tilläggas
kommunalstämmans ordförande i den till invånareantalet största av de
sammanslutna kommunerna.

Såsom röstlängd vid stämma anser kommittén de särskilda kommunernas
röstlängder kunna och böra komma till användning. De måste
dock först underkastas särskild granskning med hänsyn därtill, att i vissa
fall rösträtt och röstvärde böra vara annorlunda, än som i den kommunala
röstlängden angives. I fråga härom gäller detsamma som ovan (sid. 473 o. f.)
anförts beträffande användningen vid gemensam kyrkostämma av röstlängder
för olika kommuner.

Enligt kommunalförordningen för landet har kommunalnämnden ifråga
om kommunens allmänna angelägenheter åtskilliga skyldigheter och befogenheter,
vilka i ett av flera kommuner bestående fattigvårdssamhälle
måste anförtros åt annan myndighet. Så har exempelvis kommunalnämnden
rätt att äska sammankallande av stämma, den skall hava överinseende
över de för särskilda verkställighetsbestyr utsedda styrelsers och personers
förvaltning, den skall uppgöra årligt utgifts- och inkomstförslag
för kommunen o. s. v. 1 dessa och liknande fall bör uppenbarligen samhällets
fångvårdsstyrelse träda i kommunalnämndens ställe för såvitt angår
fattigvårdssamhällets gemensamma angelägenheter.

Sedan fattigvårdsstäinma eller fullmäktige med iakttagande av de i
33 § fattigvårdsförordningen stadgade grunder fastställt årets utgifts- och
inkomststat och den uttaxering, som på grund därav bör ske å samhällets
skattskyldiga medlemmar, skola dessa medel utdebiteras och uppbäras.
Kommittén har ansett lämpligt, att denna debitering och uppbörd verkställes
inom de särskilda kommunerna av dessas kommunalnämnder och i
sammanhang med debitering och uppbörd av övriga kommunalutskylder
på sätt för närvarande är fallet med uttaxering, som beslutats av gemensam
kyrkostämma. De uppburna medlen böra redovisas till samhällets
fattigvård sstyrelse.

Ehuruväl kommittén ansett sig böra uppställa som regel, att ett av
flera kommuner bestående fattigvårdssamhälle skall organiseras och förvaltas
på samma sätt, som ett med kommun sammanfallande fattigvårdssamhälle,
förutser dock kommittén, att j många fall det skall finnas både
önskvärt och lämpligt att använda en i flere eller färre stycken avvikande
organisationsform. Särskilt lärer det kunna antagas, att kommuner, som

493

förenas till ett fattigvårdssainhälle, önska överlämna beslutanderätten i
samhällets angelägenheter åt fullmäktige, utsedda särskilt för varje kommun
till visst för den kommunen bestämt antal. Aven ifråga om fattigvårdsstyrelses
utväljande och sammansättning liksom i vissa andra organisativa
frågor kunna önskningar om särskilda anordningar framträda. Att motsätta
sig dylika speciella avvikelser från vad som uppställts såsom regel
synes ej vara nödigt, om blott fattigvårdens behöriga tillgodoseende därigenom
ej äventyras. Kommittén har velat öppna möjlighet till anordningar
av ifrågavarande art genom stadgandet, att Konungen äger att, där sa finnes
lämpligt, meddela avvikande bestämmelser ifråga om sättet för ärendenas
handläggning inom samhället. Däremot synes det icke kunna ifrågakomma,
att avvikelse sker från själva den bärande grunden för sammanslutningen,
nämligen att de sammanslutna kommunerna skola i allt vad fattigvården
angår utgöra eu kommun, varav följer bland annat, att beskattningen inom
samhället alltid skall vara enhetlig och utgå efter samma grunder.

Då två eller flera kommuner sammanslutas till ett fattigvårdssainhälle,
bör givetvis förekomma eu uppgörelse angående de särskilda primärkommunernas
för fattigvården avsedda tillgångar och om utgörandet av den
vid tiden för föreningen de särskilda kommunerna påvilande fattigvårdstungan
in. m., och torde i detta hänseende de i kommitténs förslag till
lag om ordning och villkor för ändring i rikets kommunala och ecklesiastika
indelning i motsvarande fall stadgade grunder utan vidare komma till

O O O

tillämpning.

10 § 1 mom. fattigvårdsförordningen kan i sin nuvarande lydelse ilo § lock 3
så måtto ej tillämpas å fattigvårdssainhälle, som består av flere kommuner, momatt
där givetvis alltid måste finnas särskild fattigvårdsstyrelse. Den av
kommittén föreslagna ändringen avser att bringa paragrafens lydelse i
överensstämmelse med sagda förhållande. Likaså har kommittén ansett
nödigt att i paragrafens 3 mom. uttala, att den kyrkoherde eller hans
ställföreträdare tillagda rätt att deltaga i de inom pastoratet för fattigvårds
handhavande utsedda styrelsers överläggningar och beslut i fattigvårds -

494

9 § 2 mom.
och 42 §.

samhälle, som består av flera kommuner, tillkommer kyrkoherde i varje
till fattigvårdssamhället ansluten församling eller den hans plats företräder.

De av kommittén föreslagna ändringarna i 9 § 2 mom. och 42 §
äro av uteslutande redaktionell natur och föranledda av den ändrade lydelse
av 6 § 3 inom., som kommittén föreslagit.

49.’)

Författningarna angående mantalsskrivning, bevillning och

taxering.

Inledning.

Såsom kommittén förut flerestädes uttalat, har kommittén för lösande
av de kommittén förelagda spörsmål funnit nödigt föreslå, att det
beroende, vari rikets olika indelningar nu stå till varandra, väsentligen
lindras, så att varje indelning i förhållande till de övriga erhåller största
möjliga grad av självständighet. Syftet härmed är, såsom ock förut angivits,
att för varje särskild förvaltningsenhet, som beröres av kommitténs
förslag — kommun, församling, skoldistrikt, kommunal rote — skall kunna
utläggas det för densamma lämpligaste området.

Emellertid bör därvid jämväl beaktas, att varje sådan förvaltningsenhet
måste sättas i tillfälle att oberoende av annan samhällsbildning utöva
den beslutande- och beskattningsrätt, som för vården av dess gemensamma
angelägenheter erfordras. Härför kräves, att för envar förvaltningsenhet
finnas behöriga längder, som upptaga ej mindre dess medlemmar
och dessas rösträtt och rösttal vid stämmor och val, än även de beskattningsföremål,
av vilka bidragen till den samhälleliga verksamheten skola
uttagas, och den därför erforderliga uttaxeringen.

Så länge de olika förvaltningsenheterna till området sammanfalla,
d. v. s. när kommuuens område är detsamma som församlingens och skoldistriktets
samt municipalsamhälle eller kommunal rote ej finnes inom området,
föreligga inga svårigheter. Kommunens röstlängd samt debiterings-
och uppbördslängd fylla behovet för såväl det borgerliga som det
kyrkliga samhället. Men i den mån områdena för de särskilda samhällsbildningarna
skåra varandra, måste särskilda anordningar vidtagas för att
de grundläggande längderna — kommunens — skola bliva användbara

496

Huvudreglerna

för bestäiii''
mande av
skattskyldighet
oeli
rösträtt.

Mantals längd.

även för de övriga förvaltningsenheterna eller ät dessa beredas särskilda
motsvarande längder. Redan under nuvarande förhållanden förekommer
inkongruens i ovanberörda hänseenden och har även, på sätt nedan skall
närmare utredas, i vissa fäll gjorts till föremål för särskilda bestämmelser.
I andra fall ha sådana ej blivit meddelade, utan har åt vederbörande förvaltningsenhet
överlämnats att på egen hand anskaffa nödiga längder.

Visserligen är det avsett, att även efter genomförande av kommitténs
förslag de olika indelningarna skola i största möjliga omfattning överensstämma
med varandra, men givet är, att det motsatta stundom kommer att
bliva fallet, måhända särskilt ifråga om skoldistrikten. Kommittén har därför
funnit nödigt föreslå en del nya bestämmelser i syfte att vederbörliga
längder städse skola stå vederbörande förvaltningsenhet till förfogande.
En del av dessa bestämmelser hava ansetts äga sin rätta plats i de nya
lagförslag, som kommittén framlägger (se lagen om ordning och villkor
för ändring i rikets kommunala och ecklesiastika indelning samt lagen om
kommunal rote), andra hava infogats i kommunallagarna genom de förslag
till ändringar däri, som kommittén framlägger, andra höra åter nära tillsammans
med beskattningslagarna och skola i det följande redovisas.

Härvid skall till en början givas en sammanträngd framställning
av nu gällande bestämmelser angående de kommunala längdernas tillkomst
och funktioner i allmänhet, d. v. s. med frånseende av sådana modifikationer,
som gälla endast för vissa delar av riket.

Grundläggande för de kommunala längderna är mantalslängden. Om
dess upprättande och innehåll stadgas i förordningen den G augusti 1894
angående mantalsskrivning.

Enligt dennas 1 § 1 mom. skall mantalsskrivning, därvid upprättas
mantalslängd att gälla för det nästkommande kalenderåret, årligen mellan
den 15 november och årets slut förrättas särskilt för varje stad, socken å
landet eller, där socken tillhör flera fögderier, fögderidel av socken. Med
socken torde i detta sammanhang böra förstås jordebokssocken.1

1 Jfr exempelvis Davidson, Kommentar till bevillningsförordningen sid. 258. Att avvikelser
härifrån kunna förekomma, är dock att märka. Så t. ex. lärer med Bälinge kommun
Uppsala län i mantalslängden sammanföras ett område, som väl i kyrkligt avseende till -

497

Den mantalslängd, som upprättas å landet, skall i alfabetisk ordning
upptaga alla hemman och lägenheter, verk och inrättningar inom
mantalsskrivningsdistriktet ävensom deras ägare och innehavare i enlighet
med den vid senaste mantalsskrivning upprättade längd, men med iakttagande
av inträffade förändringar. Omedelbart efter varje i längden
upptagen särskild fastighet införas dit hörande torp och andra lägenheter.

I enlighet med församlingsboken och efter granskning av de avlämnade
mantalsuppgifterna samt med ledning jämväl av upplysningar*
som kunna meddelas av vid förrättningen närvarande tjänstemän och ortsinvånare,
uppföras härefter i mantalslängden för varje distrikt å landet,
särskilt för envar fastighet, alla de personer, vilka böra där mantalsskrivas.

I stad upprättas mantalslängd i enahanda ordning, med iakttagande
att där upptagas kvarteren samt, i stället för hemman och brukningsdelar,
gårdarnas och stadsjordarnas nummer och namn efter tomte- och
jordeboken.

Efter det denna mantalslängd justerats, på sätt i förordningen närmare
angives, skall densamma senast den 20 mars avlämnas till ordföranden
i taxeringsnämnden.

Angående taxeringen stadgas i förordningen om taxeringsmyndig- Taxeringsheter
och förfarandet vid taxering den 28 oktober 1910, att varje kom- lan9,lermun
i allmänhet skall utgöra ett taxeringsdistrikt. För stad, varest flera
taxeringsnämnder erfordras, äger Kungl. Maj:ts befallningshavande att,
efter magistratens hörande, bestämma taxeringsnämndernas antal och
taxeringsdistrikten. (Vad här och i det i följande säges om magistrat,
gäller i stad, där sådan ej finnes, om den i dess ställe tillsatta stadsstyrelse.
) På landet må Kungl. Maj:ts befallningshavande fördela större
kommuner i två eller flera taxeringsdistrikt ävensom förena två eller flera
mindre kommuner till ett taxeringsdistrikt.

För varje taxeringsdistrikt eller, där distriktet består av mera än
eu kommun, för varje kommun skola föras särskilda taxeringslängder dels

hör Bälinge församling, men i jordeboken hänföres till Jumkils socken (Folkräkningen 1910
tab. 1 sid. 14).

63—153075.

498

Kommuns
debiteringsoch
uppbördslängd

samt

röstlängd.

över taxeringen av fast egendom, för vilken bevillning erlägges, och av
sådan staten samt kommuner och menigheter, allmänna undervisningsverk
och barmhärtighetsinrättningar med flera tillhörig fast egendom, för vilken
bevillning icke erlägges (faslighetslängder), dels ock över taxeringen till
inkomstbevillning samt inkomst- och förmögenhetsskatt (inkomstlängd).

Såväl fastighetslångderna som inkomstlängden skola grunda sig på
den senast upprättade mantalslängden.

Fastighetslängderna skola upptaga samtliga inom taxeringsdistriktet
belägna fastigheter, å vilka särskilda taxeringsvärden skola sättas, ävensom
fastigheternas ägare eller i fall, då innehavaren är skattskyldig för fastighet,
innehavaren ävensom de taxeringsvärden, vilka av taxeringsnämnden
åsättas vederbörande fastigheter.

I inkomstlängden införas, med ledning av mantalslängden, de skattskyldigas
namn samt de belopp, efter vilka inkomstbevillningen, inkomstoch
förmögenhetsskatten och avgifterna till den allmänna pensionsförsäkringen
skola utgå.

Härefter skola de på grund av de verkställda taxeringarna uträknade
skatte- och avgiftsbeloppen införas i längderna av vederbörande häradsskrivare
eller magistratstjänsteman. Avskrifter av taxeringslängderna,
i vad de angå varje särskild kommun på landet, skola därpå före den 20
juni av häradsskrivaren tillställas vederbörande kommunalstämmas ordförande.
(I stad, där längderna omhänderhavas av magistraten, tarvas uppenbarligen
ej någon motsvarande föreskrift.)

Genom särskilda föreskrifter är vidare sörjt för, att även de ändringar
eller tillägg, som genom vederbörande prövningsnämnders beslut
ske i taxeringslängderna, skola i behörig tid tillhandakomma, i stad dess
magistrat och i kommun å landet kommunalstämmans ordförande.

Härefter vidtager inom de särskilda kommunerna arbetet med uppgörande
av debiterings- och uppbördslängd samt röstlängd.

Rättigheten att deltaga i kommunalstämmas överläggningar och beslut
är enligt 8 § förordningen om kommunalstyrelse på landet beroende
av skyldigheten att till kommunen erlägga skatt; och hänvisas i avseende
härå till 57 § samma förordning. Enligt sistnämnda lagrum åligger skyl -

499

digheten att till kommunens gemensamma utgifter lämna bidrag envar,
som mom kommunen, evad han är därstädes bosatt eller ej, äger eller
brukar hemman, hemmansdel eller annan i mantal satt jord eller från
hemman under full äganderätt avsöndrad eller till allmän bevillning för
sig taxerad fastighet, eller därstädes är taxerad till allmän bevillning för
inkomst; och skola enligt 58 § dessa bidrag såsom kommunalutskylder av
envar skattskyldig utgöras i förhållande till hans inkomst, beräknad på
visst i nämnda lagrum närmare angivet sätt.

Efter denna inkomst beräknas röstvärdet för envar röstägande enligt

o Ö

den skala, som angives i 11 § 1 mom. förordningen om kommunalstyrelse
på landet.

Med avseende å städerna äro enligt förordningen om kommunalstyrelse
i stad motsvarande bestämmelser meddelade, allenast med någon
skiljaktighet beträffande själva röstskalan.

Den längd, enligt vilken rösträtt skall utövas vid kommunalstämma
resp. allmän rådstuga, måste sålunda uppbyggas på taxeringslängderna, i
vad desamma avse den allmänna bevillningen. Sedan taxeringslängderna
blivit av prövningsnämnden granskade och jämte de hos prövningsnämnden
förda särskilda längder i avskrift överlämnade till vederbörande kommunalstämmors
ordförande och magistrater (jfr taxeringsförordningen 47 §),
åligger det kommunalnämnden och magistraten att med ledning av dessa
längder och på grund av bestämmelserna i 11 och 58 §§ förordningen om
kommunalstyrelse på landet och förordningen om kommunalstyrelse i stad
enligt fastställda formulär upprätta en längd över kommunens röstägande
medlemmar jämte det på envar av dem belöpande rösttal. Äro inom
kommun å landet flera valdistrikt för val av kommunalfullmäktige eller
landstingsmän, skall längden uppläggas i särskilda delar, en för varje valdistrikt.

Vad angår kommunens debiterings- och uppbördslängd, stadgas härom
i 63 § förordningen om kommunalstyrelse på landet och förordningen
om kommunalstyrelse i stad. Sedan å landet vid ordinarie kommunalstämma
i oktober månad beslut fattats angående kommunens utgifts- och
inkomststat för nästföljande kalenderår, åligger det kommunalnämnden att
oförtövat ombesörja upprättande av ordentlig debiterings- och uppbörds -

500

längd. I stad fullgöres enahanda åliggande av magistraten, efter det i
december månad utgifts- och inkomststat beslutats. I debiterings- och
uppbördslängd skall å landet upptagas: varje skattskyldig till namn och
bostad; antalet av de hos honom mantalsskrivna personer; taxeringsvärdet
å fast egendom, särskilt för i mantal satt jord, särskilt för jordbruksfastighet
utan mantal och särskilt för annan fastighet; beräknade inkomsten av
varje särskilt slag av fastighet samt av kapital och arbete; ävensom beloppet
av den skattskyldiges i förhållande till annan inkomst eller efter
annan grund påförda kommunalutskylder. Till bestyrkande av uppbörden
skall längden slutligen innehålla särskilda kolumner för anteckning om
inbetalningar, restantier och avkortningar. Motsvarande föreskrifter om
stad äro i det väsentliga härmed överensstämmande.

Även debiterings- och uppbördslängden skall, där i landskommun
finnas särskilda valdistrikt för val av kommunalfullmäktige eller landstingsman,
uppläggas i särskilda delar, en för varje valdistrikt.

A landet skola därefter de båda längderna justeras vid kommunalstämma
före utgången av december månad, därvid envar skattskyldig har
tillfälle att mot dem göra de anmärkningar, vartill han funnit fog.

Kommunalstämman åligger att över de anmärkningar, som då mot
längderna framställas, genast besluta och i längderna låta införa därvid
godkända ändringar, varefter längderna, sålunda granskade och avslutade,
återlämnas till kommunalnämnden, vilken det åligger att utfärda behöriga
debetsedlar och låta dem tillställas de skattskyldiga inom utgången av
nästföljande januari månad.

I stad meddelar magistraten, efter det längderna hållits offentligen
till »ändliga och tillfälle lämnats vederbörande att emot dem framställa an Ö

O o

märkningar, beslut över anmärkningarna och inför i längderna beslutade
ändringar.

I varje kommunalstämma, som hålles efter första justeringen, skall
ordföranden, innan något ärende företages till behandling, framställa förfrågan,
huruvida någon vill göra anmärkning mot röstlängden. Över framställd
anmärkning meddelar stämman genast sitt beslut och låter i längden
införa den rättelse, som därav föranledes.

501

Såsom framgår av stadgande^ i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd, skall den för kommun gällande röstlängd även användas
å kyrkostämma.

I 4 § stadgas, att rättighet att deltaga i kyrkostämmas överläggningar
och beslut tillkommer, på landet, den som på kommunalstämma
och, i stad, den som vid allmän rådstuga rösträtt äger, främmande religionsbekännare
och de, som anmält sig till utträde ur svenska kyrkan,
dock härifrån undantagna.

Vid omröstning följes, enligt 6 §, på landet vad för kommunalstämma
och i stad vad för allmän rådstuga stadgat är i avseende på röstberäkning
samt rösträtts utövning och överlåtande på annan person.

De för kommunerna gällande röstlängder skola innehålla av kyrkoherden
verkställd anteckning om dem, vilka enligt 4 § rösträtt ej tillkommer.
På landet skall sådan anteckning vara i röstlängden införd, när
längden hålles för granskning tillgänglig på sätt i förordningen om kommunalstyrelse
på landet är stadgat. I stad skall längden, försedd med
nämnda anteckning, under minst en vecka före varje kyrkostämma vara å
kungjort ställe till granskning framlagd.

Vad angår utdebiteringen, stadgas i 35 §, att de avgifter, om vilka
kyrkostämma beslutar, skola, utom i de fall, för vilka annorlunda är i lag
eller författning stadgat, utgå efter den för rösträtt å kyrkostämma bestämda
grund. Vad kyrkostämman till uttaxering beslutat skall, allt efter
ändamålets beskaffenhet, genom kyrkorådet eller skolrådet eller, där särskild
styrelse för församlingsbibliotek finnes, genom denna styrelse delgivas,
i kyrkoförsamling på landet vederbörande kommunalnämnd och i stad
drätselkammaren, vilka det, var i sin ort, åligger att verkställa debitering
och uppbörd av dessa avgifter samt avlämna medlen till kyrko- eller skolrådet
eller bibliotek sstyrelsen.

Slutligen må erinras om stadgandet i 1 §, att om Kungl. Maj:t förordna^
att kommun, som ej bildar egen kyrkoförsamling, skall utgöra särskilt

Kyrko församlings

röstlängd
och dehtteringslängd.

502

skoldistrikt, om sådan kommun skall, i avseende å vården av folkskolans
samt därmed sammanhängande angelägenheter, gälla vad i kyrkostämmoförordningen
är om kyrkoförsamling stadgat. Vad nu sagts om kyrkoförsamling
äger alltså motsvarande tillämpning å dylikt skoldistrikt.

Vid bristande överensstämmelse mellan olika indelningar äro emellertid
de bestämmelser, för vilka ovan redogjorts, ej tillräckliga. Det
kräves då ytterligare anordningar för att bereda varje särskild förvaltningsenhet
tillgång till de för densamma behövliga längderna.

O O O O O

^Säi^kildn I sådant hänseende erinras om det fall, att viss del av en lands ser

för full kommun — ensam eller gemensamt med del av annan kommun —
tniiidcuhct] bildar ett municipalsamhälle. De inom sådan kommundel mantalsskrivna
eller av annan anledning till området knutna personer skola då, jämte det
de deltaga i utgörandet av skatter till kommunen själv och i utövandet av
dess beslutanderätt, dessutom bidraga till de av municipalbildningen föranledda
särskilda utgifter samt utöva rösträtt i fråga om municipalsamhällets
angelägenheter.

Liknande förhållande inträffar, då del av en kommun tillhör köping
av det slag, som betecknas med benämningen municipalköping (köping,
som icke bildar egen kommun).

Vidare kan det förekomma, att den kyrkliga indelningen icke sammanfaller
med den kommunala. Antingen kunna mindre skiljaktigheter
yppas mellan en kommuns och en därmed i övrigt väsentligen sammanfallande
kyrkoförsamlings gränser, eller ock kan en kommuns område vara
delat på två eller flera kyrkoförsamlingar eller en kyrkoförsamlings område
på två eller flera kommuner. Varje församling äger att upptaga erforderlig
skatt av sina medlemmar, vilka å andra sidan äga att i dess angelägenheter
utöva rösträtt. Vad sålunda sagts om kyrkoförsamling kan i visst
fall komma att gälla även om sådant skoldistrikt, som bildats enligt reglerna
i kyrkostämmoförordningen 21 § och folkskolestadgan 6 §.

Även må i detta sammanhang nämnas det fall, att den kamerala
indelningen avviker från den kommunala, resp. från någon av de övriga
indelningar, om vilka här är fråga. Sådan avvikelse kan bestå antingen

503

däri, att en i kameralt avseende enhetlig fastighet ldyves av gräns mellan
olika förvaltningsområden, eller ock däri, att viss kommun eller annat
förvaltningsområde omfattar enheter, tillhörande olika jordebokssocknar.

Endast delvis är i gällande lagstiftning sörjt för, att i fall, som
ovan angivits, varje särskild förvaltningsenhet skall kunna beredas tillgångtill
nödiga längder.

I detta hänseende må till en början anmärkas, att gällande mantalsskrivningsförordning,
som ursprungligen icke innehöll annan anvisning
rörande omfattningen av varje särskilt mantalsskrivningsdistrikt än som,
enligt vad ovan är sagt, innehålles i 1 §, år 1910 erhöll ett tillägg till 6
§, däri stadgas bland annat, att om å landet sådant distrikt icke sammanfaller
med kommun, utan omfattar skilda kommuner eller delar av sådana,
de skilda kommunerna eller kommundelarna skola i mantalslängd en
upptagas i särskilda avdelningar. Med hänsyn till mantalsskrivningsdistriktets
anknytning till jordebokssocknen inträffar det understundom, att
detsamma icke sammanfaller med kommuns område. Särskilt är detta
fallet, då en köping utbrytes till egen kommun. Köpingsbildningen har
ju, i olikhet med stadsbildningen, icke i och för sig den verkan, att
köpingsområdet uteslutes ur landets jordebok. Det oaktat kunde givetvis
köpingen komma att i jordeboken upptagas såsom särskild jordebokssocken,
men enligt vad kommittén inhämtat, torde så icke plåga ske.
Köpingen skulle alltså, ehuru egen kommun, alltjämt tillhöra samma
mantalsskrivningsdistrikt som den återstående delen av den kommun,
köpingens område förut tillhört. Enligt vad för kommittén uppgivits, har
redan före ovannämnda bestämmelses tillkomst mantalsskrivningen för dylik
köping merendels förrättats särskilt för sig samt särskild avdelning för
köpingen blivit i längden upplagd. Genom antj^dda lagändring har i allt
fall vunnits säkerhet för, att sådan uppdelning av längden göres.

Genom nu omförmälta föreskrift hava redan vid den för beskattning
och rösträtt grundläggande proceduren skapats förutsättningar för,
att var och en av de kommuner, som — helt eller till någon del — ingå
i mantalsskrivningsdistriktet, kan i sina längder sammanhålla dem, som
tillhöra kommunen. Sedan mantalslängden sålunda delats, erbjuder givetvis
fortsättningen av den längdbildning, som ovan skildrats, icke någon

504

särskild svårighet i det här förutsatta fallet, att skilda kommuner äro i
fråga. Att såväl taxeringslängder som röstlängd samt debiterings- och
uppbördslängd följa kommunindelningen, framgår av ovan återgivna stadgan
den.

I 6 § upptages likaledes det fall, att i mantalsskrivningsdistriktet
ingår municipalsamhälle eller köping, som icke bildar egen kommun. Vid
mantalsskrivningen skall förfaras på liknande sätt, d. v. s. samhället upptages
i särskild avdelning av mantalslängden och återstoden av distriktet
i en annan.

Vad municipalsamhälles övriga längder angår, torde av 80 § förordningen
om kommunalstyrelse på landet framgå, att dylikt samhälle,
om vilket i avseende å vården av dess gemensamma angelägenheter skall
gälla vad i förordningen om kommunalstyrelse på landet är om kommun
stadgat, skall hava egen röstlängd och egen debiterings- och uppbördslängd.
Något annorlunda ställer sig saken i fråga om taxeringslängderna,
då vad i taxeringsförordningen stadgas om kommun icke är tilllämpligt
å dylikt samhälle. Kungl. Maj:ts befallningshavande torde visserligen
jämlikt 24 § taxeringsförordningen äga att av samhället göra ett
eget taxeringsdistrikt, men där så icke skett, tarvas tydligen andra åtgärder.
Taxeringsförordningens 32 § stadgar härom, att, om inom taxeringsdistriktet
tinnes municipalsamhälle, de inom detta samhälle förekommande
fastigheter ävensom de skattskyldiga, som där taxeras till inkomstbevillning
eller inkomst- och förmögenhetsskatt, skola i längderna särskilt angivas
och sammanföras. Härigenom och då åt samhället beretts en särskild
avdelning i mantalslängden, har för vanliga fall vunnits tillräcklig
basis för uppgörande av samhällets egna röst- och debiteringslängder.

Härutöver hava i taxeringsförordningen i fråga om municipalsamhälle
uppmärksammats även vissa andra speciella svårigheter, som kunna
tänkas uppstå. Det stadgas nämligen i 32 §, att om av fastighet endast
en del faller inom municipalsamhällets område, skall i taxeringslängdens
anteckningskolumn anmärkas, huru stor del av fastighetens hela värde
belöper å denna del av fastigheten, likasom, därest av inkomst av rörelse
eller yrke en del härflutit från municipalsamhället, motsvarande anteckning
skall göras i inkomstlängden.

De i taxeringsförordningen sålunda meddelade särbestämmelser om

O O

municipalsamhälle böra givetvis anses tillämpliga jämväl å köping, som
icke utgör egen kommun.

Vad härefter angår det fall, att den kyrkliga indelningen ej sammanfaller
med den kommunala, bar i mantalsskrivningsförordningen hänsyn
härtill tagits endast i så måtto, att, därest mantalsskrivningsdistrikt
utgör mindre del av socken, pastor icke såsom eljest är skyldig att vid
mantalsskrivningsförrättningen tillhandahålla församlingsboken, utan medgivits
att i stället framlägga allenast behörigt utdrag därav.

I taxeringsavseende beaktas denna möjlighet egentligen endast beträffande
det fall, att stad är delad i flera territoriella församlingar. I
detta fall har skattskyldig, som åtnjutit inkomst av rörelse eller yrke från
mer än en av dessa församlingar, att vid avgivande av deklaration angiva,
huru enligt hans mening inkomsten bör med avseende å bevillningstaxeringen
fördelas mellan de särskilda församlingarna. Med avseende å
taxeringsmyndigheternas skyldighet att verkställa motsvarande fördelning
av inkomsten innehåller bevillningsförordningen (14 § d) allenast det allmänna
stadgandet, att handlande, fabriksägare samt annan yrkes- och
näringsidkare skall för inkomst av rörelsen eller yrket taxeras å den eller
de »orter», där rörelse eller yrke eller någon huvudsaklig gren därav på
mera självständigt sätt eller i avsevärd omfattning idkats.

I fråga om omröstning å kyrkostämma i nu avsedda fall innehåller
kyrkostämmoförordningen speciella* regler endast för den händelsen, att
stads- och landsförsamlingar äro i kyrkligt avseende förenade. Jämte det
7 § i kyrkostämmoförordningen för detta fall medgiver, att dessa församlingar
äga att å kyrkostämma samfällt överlägga och besluta i gemensamma
angelägenheter, stadgas däri vidare, att därvid, då omröstning i
någon fråga erfordras, för vardera församlingen skall följas dess uti den
föreliggande frågan eljest gällande röstlängd, på sätt i 6 § sägs, varefter
de för varje mening avgivna rösterna på sådant sätt sammanräknas, att
stadsförsamlingens medlemmar bibehållas vid sina rösttal enligt den använda
röstlängden och därtill läggas de från landsförsamlingen avgivna
röster, mångfaldigade med det tal, som angiver dessa rösters värde, då
vardera församlingen tillerkännes rösträtt, svarande mot summan av de

64—153978.

Brister i
nuvarande
lagstiftning
med avseende
å fall
av oregelbundenhet.

inom församlingen senast beräknade inkomstbelopp, efter vilka kommunalutskylder
skola utgöras. Dock kan annan röstgrund tillämpas, om församlingarna
därom besluta och Konungen finner beslutet kunna fastställas.
Vad sålunda är stadgat gäller även, där församlingar, om vilka här är
fråga, endast delvis äro med varandra förenade.

Rörande debiteringen har likaledes för här förevarande fall, nämligen
då för stads- och landsförsamlingar eller delar därav gemensam
kyrkostämma beslutat viss avgift, stadgats att sådana avgifter först skola
vardera församlingen påföras efter förhållandet i varje förekommande fall
mellan värdera^ sammanlagda rösttal vid gemensam kyrkostämma (35 §
kyrkostämmoförordningen).

De föreskrifter, som i kyrkostämmoförordningen i här ifrågavarande
avseenden lämnas, äga således en ganska inskränkt tillämpning. Ja, en
strängt formell tolkning leder t. o. m. därhän, att stadgandena skulle avse
endast det fall, att det verkligen förelåge två eller flera självständiga församlingar,
som emellertid helt eller delvis vore »i kyrkligt avseende förenade»,
och alltså icke det fall, att exempelvis en stad och ett område å
landet gemensamt bilda en församling. En sådan tolkning har kommit
till synes i ett par av kommittén redan ovan sid. 80 omnämnda rättsfall
(Walldén n:r 1631 och Regeringsrättens årsbok 1910 ref. 119).
Huruvida densamma motsvarar lagstiftarens mening, synes kommittén
ovisst (jfr kammarkollegii utslag i förstnämnda mål).

Bristande överensstämmelse mellan kameral och annan indelning har
egentligen endast reglerats för det ovan redan antydda fall, då fastighet
klyves av municipalsamhälles gräns.

Av den översikt, kommittén sålunda lämnat, torde framgå, att de
skiljaktigheter mellan olika indelningar, som med nuvarande lagstiftning
kunna uppstå, visst icke till alla sina konsekvenser i lagen förutsetts och
reglerats.

Den fullständigaste regleringen har synbarligen kommit det fall till
del, då ett municipalsamhälle föreligger.

Däremot förete bestämmelserna rörande kyrkoförsamling i dessa hänseenden
betydande luckor. Detta sammanhänger givetvis med den om -

507

ständigheten, att rådande grundsatser om den kyrkliga indelningens grundläggande
betydelse för kommunindelningen låtit en dylik bristande överensstämmelse
framstå såsom en mera sällar, förekommande abnormitetvilken
förty föga vore i behov av reglering.

Att fall av bristande överensstämmelse mellan kameral och annan
indelning väsentligen lämnats oberörda av lagstiftningen, torde vara ännu
mera förklarligt. Sådana fall hava uppenbarligen ansetts principiellt icke
vara att rakna med beträffande kommun eller församling. Att däremot
fallet förutsatts beträffande municipalsamhälle, torde finna sin förklaring
däri, att de grunder, som betinga ett dylikt samhälles bildande, hava föga
eller intet att skaffa med den kamerala indelningen; och att dylikt sam,
hälles gräns klyver en kameralt samhörig fastighet, lärer ock i verkligheten
vara något ganska värdigt.

Huru i dessa fall förfares i praxis, har kommittén ej varit i tillfälle
att i detalj utröna, och kommittén har ej heller funnit detta vara för
fullgörande av kommitténs uppdrag nödigt. Endast det anser sig kommittén
böra uttala, att, medan i vissa avseenden praxis torde hava funnit
en tillfredsställande lösning på de frågor, som i följd av berörda luckor i
lagen kunna uppstå, i andra fall åter ett motsatt förhållande synes hava
ägt rum. Ett exempel i sistnämnda riktning synes föreligga i det ovan
(sid. 474) relaterade fall, då regeringsrätten haft att pröva fråga om sättet
för upprättande av röstlängd för kyrkoförsamling, vars område tillhör mer
än en borgerlig kommun.

Såsom redan antytts, komma enligt kommitténs förslag möjligheterna
till skiljaktigheter i indelningshänseende icke att bortfalla eller minskas,
snarare tvärtom. Kommunal, ecklesiastik och kameral indelning göras i
princip oberoende av varandra; inom det ecklesiastika området sker ett
särskiljande av indelningen i kyrkoförsamlingar och i skoldistrikt, och inom
det kommunala området skapas en ny indelningsenhet: den kommunala
roten.

I den mån sålunda kommitténs förslag kunna föranleda till nya
förhållanden, har kommittén ansett dessa böra till sina konsekvenser
beaktas även i vad angår förordningarna om mantalsskrivning, bevillning

508

och taxering. Däremot har kommittén i övrigt ej velat ingripa i bestående
förhållanden i sådana fall, då den tilläventyrs felande regleringen i
lag måste antagas hava ersatts genom en stadgad praxis. Allenast på
sådana punkter, där sammanhanget synts med nödvändighet fordra ett
annat förfarande, har kommittén låtit sina ändringsförslag sträcka sin
verkan även till dylika områden.

Slutligen må här anmärkas, att kommittén förutom de ändringar,
som av nu angivna skäl föreslagits i här ifrågavarande författningar, även
funnit anledning till ett par av andra grunder föranledda smärre ändringar
i dessa.

Kommittén skall nu i detalj redogöra för sina förslag till ändringar
i mantalsskrivnings-, bevillnings- och taxeringsförordningarna.

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av § I mom. I, § 6 mom. I och § 8 mom. I
och 2 i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrivning.

Gällande förordning angående mantalsskrivning stadgar i 1 §, att l § l mom.
mantalsskrivning å landet skall förrättas särskilt för varje socken eller,
där socken tillhör flera fögderier, fögderidel av socken. Såsom kommittén
redan anmärkt, torde med uttrycket socken i detta sammanhang avses jordebokssocken.
Av bestämmelsen i fråga lärer alltså följa, att i sådana fall,
där jordebokssocken icke sammanfaller med kommun, mantalsskrivningen
skall följa den förstnämnda indelningen.

Redan under nuvarande förhållanden torde det få anses tämligen
klart, att en sådan anordning icke motsvarar praktiska krav. Med den
ställning, landskommunen så småningom ernått såsom den utan gensägelse
viktigaste primära indelningsenheten å landsbygden, synas fastmer alla
skäl tala för att kommunen tages till utgångspunkt för mantalslängdernas
uppläggande. Med de förslag, som kommittén i övrigt framlägger, framstår
såsom än mera naturligt, att mantalsskrivningsdistriktet å landet uttryckligen
anknytes till kommunen.

Kommittén föreslår sålunda, att stadgandet om mantalsskrivningsdistriktets
omfattning erhåller den förändrade lydelse, att mantalsskrivningen
skall förrättas särskilt för varje stad, kommun å landet eller, där
kommun å landet tillhör flera fögderier, fögderidel av sådan kommun.

Enligt kommitténs förslag skulle således varje stad och varje kom- Ändring i

mun å landet utgöra ett särskilt mantalsskrivningsdistrikt. Avvikelse här- stycke^av

6 G 1 mom.

510

ifrån skulle endast vara möjlig i det fall, att kommun å landet tillhör
flera fögderier. I sådan händelse bliver varje fögderidel av kommunen ett
mantalsskrivningsdistrikt. Efter genomförande av detta förslag skulle det
däremot ej vidare kunna förekomma, att mantalsskrivningsdistrikt omfattar
skilda kommuner eller delar av kommuner. Den bestämmelse, som i 6 §
1 mom. andra stycket meddelats därom att mantalslängden i detta och
vissa andra fall skall uppläggas i särskilda avdelningar, bör alltså, såvitt
det nu ifrågavarande fallet angår, såsom överflödig utgå.

Såsom förut (sid. 95) anförts, finner kommittén fullständigare föreskrifter
än de hittillsvarande vara av nöden för det fall, att fastighet
genomskäres av gräns mellan olika kommunala förvaltningsområden. Det
närmaste syftemålet med dessa föreskrifter är att för varje dylikt förvaltningsområde
erforderlig självständighet i taxeringshänseende måtte vinnas.
För att detta syfte må uppnås på bekvämast möjliga sätt, har det emellertid,
såsom redan antytts, synts kommittén nödigt att låta den härför
erforderliga uppdelningen av fastigheten komma till synes redan i mantalslängden.

För detta ändamål har kommittén tänkt sig, att i mantalslängden
skall angivas, när delar av samma fastighet tillhöra olika kommuner, församlingar
eller skoldistrikt, ävensom när å ort, där kommunal rote bildats,
fastighet delvis faller inom och delvis utom sådan rote.

Bestämmelsen härom synes, vad angår landet, till sin huvudsakliga
del naturligen höra hemma i första stycket av 6 § 1 moln., där redan nu
en viss uppdelning av fastighet på landet finnes föreskriven genom stadgandet,
att omedelbart efter varje fastighet skola införas dit hörande torp
och lägenheter. Motsvarande bestämmelse angående kommunal rote synes
däremot lämpligen böra infogas i 8 § 2 inom., varest äro lämnade föreskrifter
om upprättande av mantalslängd i stad.

Tillägg till
6 § 1 mom.

1 6 § 1 inom. skulle alltså enligt kommitténs förslag införas ett
tillägg till första stycket av det innehåll, att om delar av samma fastighet
tillhöra olika kommuner, församlingar eller skoldistrikt, detta skall i längden
angivas.

511

Den nya bestämmelsen i 8 § 2 inom. har kommittén funnit böra ® § 2
givas det innehåll, att, om del av stadsäga ingår i kommunal rote,
detta skall i längden anmärkas. Detta innebär, att kommittén ansett bestämmelsen
kunna inskränkas till att avse endast den ena huvudformen
av stadsfastigheter enligt den terminologi, som införts genom lagen om
fastighetsbildning i stad, men däremot icke den andra huvudformen, nämligen
tomterna. Kommittén har nämligen i sistnämnda slags fastigheters
säregna natur trott sig finna fullgiltigt skäl för en sådan inskränkning av
stadgandets räckvidd. Att gränsen för kommunal rote skulle dragas så,
att därigenom en tomt skulle komma att klyvas, finner kommittén ej
gärna kunna inträffa, än mindre att efter rotens bildande skulle kunna
genom ny tomtindelning bildas tomt, som folie delvis inom rotens område
och delvis utom detta. I varje fall finner kommittén ett dylikt förfaringssätt
så olämpligt, att kommittén ansett detsamma icke böra i lagstiftningen
förutsättas.

Såsom kommittén nyss antytt, är kommunal rote enligt kommitténs förslag
en institution, som, om än företrädesvis, dock icke uteslutande är staden
förbehållen. Dylik rote kan nämligen, enligt vad kommittén i dithörande
lagförslag angivit, bildas även i köping. Kommittén är emellertid av den
mening, att ifrågavarande lagrum, 8 § 2 inom., ehuru till sin ordalydelse
avseende allenast stad, dock måste anses tillämpligt även å sådan ort å landet,
där gällande lagstiftning om stadsplane- och byggnadsväsen gjorts tilllämplig.
Om å dylik ort skett kvarters- och tomtindelning såsom i stad,
lärer väl redan nu denna indelning följas vid upprättande av mantalslängden.
Den analogitillämpning av 8 § 2 mom., som sålunda redan torde
äga rum, lärer genom kommitténs tillägg endast erhålla ett naturligt fullföljande.

I anslutning till de ändringai’, kommittén sålunda föreslagit i 6 § 8 § l
1 mom. och 8 § 2 mom. i syfte att fastigheters uppdelning på antytt
sätt måtte varda i mantalslängden angiven, har kommittén ansett det böra
stadgas i 8 § 1 mom. — som avhandlar sättet för de mantalsskrivna personernas
uppförande i längden särskilt för en var fastighet — att där
delar av samma fastighet tillhöra olika kommuner, församlingar eller skol -

inom.

512

distrikt, skola särskilt för en var sådan del upptagas de personer, vilka
böra där mantalsskrivas.

De nya anteckningar i längden, som kommittén sålunda föreslagit,
torde komma att i olika fall bliva av något olika karaktär. Tillhör fastighet
olika kommuner, torde väl därav få anses följa, att i vardera kommunens
mantalslängd den inom denna kommun belägna fastighetsdelen skall
upptagas. Anteckningen kommer således här endast att utgöra en hänvisning,
en erinran om, att viss del av fastigheten återfinnes i annan mantalslängd.
Kommittén har emellertid funnit en dylik erinran vara ur ordningens
och redans synpunkt lämplig, vartill kommer att densamma för
blivande taxeringsförrättning utan tvivel kan vara till gagn.

I övriga fall åter, såsom exempelvis då fastighet inom en kommun
är delad på olika församlingar eller skoldistrikt, måste i en och samma
längd fastigheten på visst sätt uppdelas och de på varje fastighetsdel hemmahörande
personer särskilt för sig sammanföras i längden. Med de av
kommittén föreslagna stadgandena avses således icke, att exempelvis för
varje å fastigheten mantalsskriven person allenast antecknas, å vilken del
av fastigheten han hörer hemma, utan böra de å varje del boende sammanföras
till en underavdelning inom fastigheten i fråga.

Kommittén har haft under övervägande, huruvida icke här föreliggande
fråga om mantalslängdens behandling vid fall av bristande överensstämmelse
mellan olika indelningar erhölle sin rationellaste lösning på det
sätt, att mantalslängden för ett givet distrikt upplades i särskilda avdelningar
ej allenast, såsom redan gäller, för delar av olika härad eller tingslag
samt för municipalsamhälle eller köping, som icke utgör egen kommun,
utan i varje fall, då olika områden inom distriktet i visst hänseende tillhörde
skilda förvaltningsområden, alltså även då distriktet vore delat å
olika församlingar eller skoldistrikt eller då del därav inginge i kommunal
rote. Kommittén har emellertid befarat, att en dylik uppdelning skulle
kunna möta svåra hinder i det fall, att exempelvis inom ett distrikt ett flertal
dylika indelningar komme att korsa varandra. Såsom enhetlig avdelning
kunde väl i denna händelse upptagas endast sådant område, som icke korsades
av någon gräns mellan olika indelningar. Längden kunde då komma
att bestå av ett flertal dylika avdelningar. Huru dessa åter sinsemellan

513

skulle uppställas och ordnas, sa att de bleve lämpliga såsom underlag för
kommunens längder, kunde jämväl bliva föremål för olika meningar och
borde måhända på något sätt regleras, något som likväl ej vore lätt. Under
sådana förhållanden och då kommittén trott sig genom de nya bestämmelser
i kommunalförordningarna, för vilka kommittén förut redogjort,
hava anvisat eu tillfredsställande utväg för debiterings- och röstlängdernas
anordnande, som icke kräver en dylik uppdelning av mantalslängd^, har
kommittén stannat vid det mindre genomgripande förslag, vilket kommittén
här ovan närmare utvecklat.

I de författningsförslag, som kommittén framlägger, har kommittén
infört vissa bestämmelser i syfte, att förordnande om kommunal
om- eller nybildning måtte redan före indelningsändringens ikraftträdande
vinna tillämpning i den mån, som kräves för att vid nämnda tidpunkt
alla erforderliga förarbeten för den nya indelningen måtte vara verkställda.
Vissa av de åtgärder, som härvid komma i betraktande, hava emellertid
med hänsyn till sin mera speciella art ansetts böra regleras icke i själva
huvudförfattningen i ämnet (lagen om ordning och villkor för ändring i
rikets kommunala och ecklesiastika indelning) utan i de specialförfattningar,

til] vilka de enligt sin natur

höra.

Tillägg

Så är förhållandet med mantalsskrivningen. Rörande dennas ordnande
vid indelningsändringar har hittills icke någon allmänt gällande
föreskrift funnits. Redan därav, att den mantalsskrivning, som i slutet
av varje år äger rum, avser det följande året, torde emellertid få anses
följa, att om vid mantalsskrivningens förrättande föreligger förordnande
om en indelningsändring, avsedd att träda i kraft vid början av nästkommande
år, denna ändring skall vid förrättningen iakttagas,'' så att vid längdernas
upprättande den nya indelningen följes. Något mera ovisst kan
synas, huruvida en kommunal indelningsändring redan innan den trätt i
kraft kan verka till förändring av förut bestående indelning i inantalsskrivningsdistrikt.
Men även om frågan hittills lösts och måhända fortfarande
skulle kunna lösas utan särskild föreskrift i lag, har dock kommittén
ansett lämpligt, att uttrycklig bestämmelse i ämnet meddelas, och
föreslår därför det tillägg till mantalsskrivningsförordningens 1 S att där

65—15367$.

till

514

Konungen förordna! om ändring i den kommunala indelningen, skall vid
den mantalsskrivningsförrättning, som hålles året innan den nya indelningen
träder i kraft, mantalsskrivningen ske efter den nya indelningen.
Kommittén vill härvid erinra, att enligt kommitténs förslag förordnande
om kommunal indelningsändring, vilket alltid skall träda i kraft den 1
januari, städse kommer att meddelas så långt före nämnda tid, att mantalsskrivningsförrättningen
för det nya året kommer att infalla mellan förordnandet
och dess ikraftträdande.

Vad angår ändring i mantalsskrivningsdistriktets indelning i övrigt,
såsom beträffande församlingar eller skoldistrikt, har kommittén ej ansett
erforderligt att meddela särskild föreskrift om motsvarande iakttagande avny
indelning. Att sådant bör ske ligger i sakens natur och lärer väl även,
i den mån behövliga upplysningar föreligga, varda iakttaget, utan att
särskilt lagstadgande därom behöver givas.

Förslag

till

Förordning om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 28 oktober 1910
angående bevillning av fast egendom samt av inkomst;

samt till

Förordning om ändrad lydelse av 3 §, 29 § I mom., 32 och 39 §§ samt
49 § I mom. i förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter

och förfarandet vid taxering.

Den uppdelning av till olika förvaltningsområden körande beska ttningsobjekt,
som grundlägges genom de ovan beskrivna ändringarna i
mantalsskrivningsförordningen, bör fullföljas genom motsvarande åtgärder
i avseende å taxeringen. De ändringar, kommittén i sådant avseende föreslår,
åsyfta givetvis allenast den kommunala, resp. kyrkliga beskattningen
och komma i följd därav väsentligen att avse den för nämnda beskattning
grundläggande bevillningens fastställande.

Kommittén har härvid funnit nödigt att vidtaga vissa ändringa r ej a § taxeendast
med avseende å sättet för taxeringslängdernas uppgörande, utan
även beträffande innehållet i de uppgifter, skattskyldig har att avgiva till
ledning vid bevillningstaxeringen. I sistnämnda avseende föreslår kommittén
en ändring i 3 § taxeringsförordningen tredje stycket. Däri stadgas
nu, att i fråga om rörelse eller yrke, som drivits i två eller flera kommuner,
skall angivas, huru enligt den uppgiftspliktiges mening inkomsten därav
bör med avseende å bevillningstaxeringen fördelas mellan de särskilda kommunerna,
samt att enahanda skall gälla vid skattskyldighet inom flera

516

territoriella församlingar i stad. Motsvarande bör nu enligt kommitténs
mening gälla i fråga om rörelse eller yrke, som drivits i samma kommun
å landet, men inom olika församlingar. Kommittén har därvid funnit
lämpligt, att det generellt stadgas, att angivna regel skall gälla i fråga om
rörelse eller yrke, som drivits i samma kommun, men inom olika församlingar.
Uppenbarligen kan ett dylikt stadgande ej avse annat ån territoriella
församlingar. Ordet »territoriella» har såsom obehövligt uteslutits.

Vad sålunda föreskrivits om det fall, då i kommun ingå flera församlingar,
bör även gälla då inkomst av här ifrågavarande art åtnjutits
från olika skoldistrikt inom samma kommun. Slutligen bör samma grundsats
tillämpas beträffande kommunal rote i stad eller köping,^ nämligen da
dylik inkomst härflutit dels från rotens område och dels från samhällets
område i övrigt. T enlighet härmed hava ändringar föreslagits i nämnda

Det kunde ifrågasättas, huruvida icke motsvarande skyldighet
ifråga om inkomstens uppdelning borde åläggas den, som driver rörelse
såväl inom municipalsamhälle som inom den återstående delen av
vederbörande kommun. Emellertid har kommittén med hänsyn därtill, att
kommitténs förslag icke i övrigt innefattar någon förändring av municipalsamhällets
ställning i taxeringshänseende, ansett lämpligast att icke
heller i nu förevarande punkt ingripa i bestående förhållanden.

Vidkommande härefter taxeringslängderna, har kommittén funnit de
erforderliga föreskrifterna beträffande inkomstlängden lämpligen kunna anknytas
till det i 32 § taxeringsförordningen redan förefintliga stadgandetom,
huru förfaras skall, då inom taxeringsdistrikt finnes municipalsamhälle.
I sådant fall skall, därest inkomst av rörelse eller yrke till en del härflutit
från nämnda samhälle, i inkomstlängdens anteckningskolumn anmärkas,
huru stor del därav härrör från samhället. I enlighet härmed
föreslår kommittén, att, om rörelse eller yrke, varav inkomsten skall inom
en kommun beskattas, bedrivits inom olika församlingar eller skoldistrikt,
skall i inkomstlängden angivas, huru stor del av inkomsten härflutit från
vartdera förvaltningsområdet, samt att detsamma skall gälla, där inkomst

517

av rörelse eller yrke i stad eller köping skall till en del beskattas inom
kommunal rote.

Vad fasti ghetslängden angår, har kommittén däremot funnit si<>- böra o‘ § beviligå
något längre än vad den nuvarande lagstiftningen gjort beträffandem*ningen
municipalsamhälle. Beträffande dylikt gäller att, om av fastighet endast
en del faller inom samhällets område, i anteckningskolumnen skall anmärkas,
huru stor del av fastighetens hela värde belöper å denna del av
fastigheten. Fastigheten erhåller alltså ett enda taxeringsvärde, vilket emellertid
sedermera uppdelas på angivet sätt. Under det kommittén av skäl,
som förut antytts, lämnat stadgandet om municipalsamhälle orört, anser
emellertid kommittén, att beträffande de förvaltningsområden, för vilka ny
reglering påkallas av kommitténs Övriga förslag, frågan erhåller den bästa
och redigaste lösning på sådant sätt, att, om delar av samma fastighet
tilhöra olika kommuner, församlingar eller skoldistrikt eller om del av
stadsäga ingår i kommunal rote, särskilt taxeringsvärde skall åsättas en
var av fastighetens delar. Bestämmelsen härom har kommittén ansett
lämpligast böra införas i 6 § bevillningsförordningen. Beträffande anledningen
till, att kommittén här ej omnämnt annan fastighet i kommunal
rote än stadsäga, får kommittén åberopa vad ovan (sid. 511) anförts om ett
liknande stadgande i mantalsskrivningsförordningen.

Det bör i detta sammanhang påpekas, att kommitténs förslag i nu
förevarande del i ett annat avseende innebär ett mindre genomgripande
särskiljande i längderna av församlings, skoldistrikts eller rotes område
än det, som kommer ett municipalsamhälle till del. De inom sådant samhälle
förekommande fastigheter ävensom de skattskyldiga, som där taxeras
till inkomstbevillning eller inkomst- och förmögenhetsskatt, skola nämligen,
enligt vad i sjunde stycket av 32 § taxeringsförordningen stadgas, i längderna
särskilt angivas och sammanföras. Där delar av samma kommun
tillhöra olika församlingar eller skoldistrikt eller där del av stads eller
köpings område utgör kommunal rote, har kommittén däremot ansett
något sammanförande av de till varje dylikt förvaltningsområde hörande
fastigheter resp. skattskyldige icke böra föreskrivas. Utan att vilja ingå
på den frågan, i vad mån dylikt sammanförande i liknande fall utan

518

29 taxcringsförord

ningen.

särskild föreskrift redan nu äger eller framdeles må komma att äga rum
— kommittén håller för sannolikt att stadgandet om fastigheternas upptagande
»i alfabetisk ordning» i mantalslängderna i praxis icke torde anses
utgöra hinder för en dylik åtgärd, om den med hänsyn till föreliggande
omständigheter visar sig lämplig — vill kommittén emellertid framhålla,
att de förslag, kommittén framlägger i fråga om sättet för tryggande av
nämnda förvaltningsenheters tillgång till erforderliga längder för beskattning
och beräkning av rösträtt, torde vara tillfyllestgörande utan att
sådant sammanförande redan i taxeringslängden skett.

Fristående från de nu beskrivna ändringarna har kommittén — likasom
i mantalsskrivningsförordningen — ansett lämpligt att även i taxeringsförordningen
införa ett stadgande i syfte att reglera förhållandena i
de fall, då ändring skall ske i den kommunala indelningen. Härom föreslår
kommittén, att stadgande meddelas i ett nytt stycke av 29 § av
innehåll, att, om Konungen förordnat om ändring i den kommunala indelningen,
skola, året innan ändringen träder i kraft, i taxeringsdistrikt
eller kommun, som genom ändi ingen skall delas, upprättas särskilda taxeringslängder
för varje därvid uppkommande del samt taxeringen ske med
tillämpning av den nya kommunindelningen. Kommittén vill erinra om,
att enligt kommitténs förslag till lag om ordning och villkor för ändring
i rikets kommunala och ecklesiastika indelning sådan ändring, varigenom
kommun skall delas, skall träda i kraft tidigast vid det årsskifte, som in
faller nio månader efter det förordnande om ändringen meddelas.

Om åter indelningsändringen är av beskaffenhet att icke föranleda
delning av kommun, exempelvis om två kommuner sammanslås till en,
har kommittén av skäl, som ovan (sid. 184) närmare angivas, funnit den
sålunda stadgade fristen böra inskränkas till fyra månader. Taxeringsförrättningen
för året kan alltså, då dylikt förordnande ges, vara fullbordad,
och kommittén har ej heller för detta fall meddelat någon föreskrift
om taxeringens anslutande till den nya indelningen. Fn dylik anslutning
_ om och i den mån den skulle kunna ske — skulle för övrigt sannolikt
bliva av mycket ringa betydelse. Sammanslagningen av kommunerna kan
i taxeringshänseende knappast hava annan inverkan, än att de föreskrifter,

31H

»om gällde för det fall, att fastighet var delad på de olika kommunerna,
icke vidare behövde tillämpas, ävensom att för den nya sammanslagna
kommunen, under förutsättning att den skulle utgöra endast ett taxeringsdistrikt,
endast eu taxeringslängd behövde upprättas. De lättnader, som
härigenom må vinnas, torde emellertid icke vara av den betydelse, att särskilt
stadgande därom påkallas.

Åt stadgandet, sådant det av kommittén föreslagits, lärer icke kunna
eller böra givas den tolkning, att indelningsändring, varigenom kommun
delas, skall anses redan före sitt ikraftträdande medföra ändring av förut
gällande indelning i taxeringsdistrikt. Då stadgandet utsäger, att taxeringen
skall ske med tillämpning av den nya kommunindelningen, innebår
detta endast, att vederbörande nämnder hava att vid sitt arbete följa
denna nya indelning. Ej ens om förordnandet om ändringen gives så
tidigt, att ledamöter i taxeringsnämnderna ännu ej äro utsedda, lärer den
nya indelningen kunna tillmätas någon betydelse med avseende å bestämmandet
av nämndernas verksamhetsområden. De myndigheter, som
verkställa valet, äro då ännu till sin verksamhetskrets bestämda av den
äldre indelningen.

Rörande anledningen till, att något motsvarande stadgande ej föreslås
beträffande andra indelningsändringar, får kommittén hänvisa till vad
kommittén nyss (sid. 514) i liknande sammanhang yttrat beträffande
mantalsskrivningsförordningen.

Av de lagändringar, kommittén föreslår, bliver en följd, att den 39 och 49 §§
besvärsrätt, som för närvarande äger rum beträffande taxeringsfrågor, i nf6rartlvissa
avseenden måste anses något för snävt begränsad. Frånsett de skatt- mn9ni■
skyldige själva och kronans ombud, år dylik besvärsrätt — beträffande
bevillningstaxeringen — nu tillerkänd endast vederbörande kommun, municipalsamhälle
och vägstyrelse, ävensom under vissa betingelser territoriell
församling i stad. Emellertid kan givetvis ett självständigt intresse av
ändring i taxering förefinnas även hos kommunal rote, ävensom församling
å landet eller skoldistrikt, där församlingens eller skoldistriktets område
ej sammanfaller med kommuns område. Det kan ju tänkas, att viss
taxeringsåtgärd kan anses lända en dylik förvaltningsenhet till men, utan

520

att vederbörande kommuns rätt därav beröres. Så är exempelvis förhållandet
med sådan uppdelning av inkomst inom en kommun, varom
närmare talats här ovan. I anledning härav synas förvaltningsenheter av
nu angivna kategorier böra tillerkännas självständig besvärsrätt, och kommittén
föreslår förty härför erforderliga ändringar i 39 och 49 §§ i
taxeringsförordningen.

521

Andra författningar, som beröras av kommitténs förslag.

De förslag, som kommittén framlägger, komma uppenbarligen att
inverka å åtskilliga andra gällande författningar än dem, i vilka kommittén
nu föreslår ändring. Det måste så vara med eu lagstiftning av den nya
och omfattande innebörd, som kommitténs förslag har.

Så är förhållandet exempelvis med lagen om skogsaccis och virkestaxering
den 11 oktober 1912. Det i denna lag nu stadgade sätt för
ekogsaccisens beräkning lärer icke kunna tillämpas i sådana fall, där enligt
kommitténs nu framlagda förslag kommunens område kommer att vara
delat på olika församlingar eller skoldistrikt. Därest kommitténs förslag
genomföras, krävas alltså supplerande bestämmelser angående skogsaccisens
beräkning i nu angivna fall. En liknande särskild bestämmelse erfordras
även för det fall, att flere kommuner sammanslutas till ett fattigvårdssamhälle
enligt kommitténs förslag till ändring i gällande fattigvårdsförordning.

Vidare måste uppenbarligen ändring ske i gällande författningar
angående förening av folkskollärartjänst med organist- och klocka infattning.
I den mån församlingens område ej sammanfaller med skoldistriktets,
saknas den grund, varå lagen den 6 april 1891 angående ändring
i gällande stadganden om tillsättning av organist- och klockarbefattningar
vilar. Ett för församlingen och skoldistriktet gemensamt kyrko- och skolråd
kan icke bildas, och församlingens kyrkostämma är till sammansättning
och rösttal en annan än skoldistriktets. Nya bestämmelser] måste ’för
ovan angivna fall fogas till de nuvarande. Detsamma gäller kungl. stadgan
den 4 maj 1894, huru förfaras skall vid tillsättning av folkskollärartjänst
jämte därmed förenade organist- och klockarbefattningar, samt kungl. kungörelsen
den 26 april 1895 angående ordningen för meddelande av antagningsbevis
för innehavare av klockartjänster in. m.

66—163678

522

Antagligen skulle en omfattande granskning av gällande författningar
giva till resultat, att även i andra fall kommitténs förslag på likartat
sätt medelbart inverkar på lagstiftningen å olika områden. En uttömmande
undersökning härom, som givetvis måste bliva mycket tidsödande,
har kommittén i ärendets nuvarande läge icke ansett sig böra
företaga. För bedömande av de grunder, vara kommitténs förslag vila,
är den icke av nöden, och först sedan dessa förslag blivit underkastade
en första granskning och funnits ägnade att principiellt läggas till grund
för fortsatt lagstiftningsarbete, är tiden inne att upptaga omförmälta detaljarbete.
Därvid synes detsamma kunna väsentligen underlättas, om åt de
olika myndigheter, som av kommitténs förslag beröras, gives i uppdrag
att var för sitt område undersöka och angiva, vilka yfterligare åtgärder i
författningsavseende, som ett genomförande av kommitténs förslag tilläventyrs
må påkalla.

Sakregister,

Sid.

Administrativ indelning-, degs beaktande vid

ändring i kommunal indelning.......236

Se vidare Indelning.

Aktiebolag såsom form för gemensamma kommunala
anordningar..........807, 319

Allmänna medel gälda viss kostnad för utredning: ang.

indelningsändring......... 244 f.

ang. kommunalförbund..........355

Annexförsamling............ 85,202

Se vidare Församling, Ecklesiastik indelning.

Anstalt:

för fattigvård: so Fattigvård.
för sjukvård: se Sjukvård.

Anstånd med genomförande av stadsplan . . . 173
Anställning hos kommun: se Befattningiskällare.

Ansvarsfrihet: se Decharge.

Antagningsbevis: se Flockarehefattning.
Arbetslön!, arbetsinrättning: se Fattigvård.

Arrest lokal i municipalsamhällc......379

Arvskiftesmonopoletvidkommunal indelningsändring
.................174

Anktionsmonopolct vid kommunal indelnings ändriug.

................177

Avloppsledningar, anordningar gemensamma

för flera kommuner............805

föremål för kommunalförbund.......822

uppgift för kommunal rote........408

lokala regler för bekostande av......435

förslag till särskild bidragsskyldighet för bekostande
av.............441 tf.

Avlöning: se Befattningshavare.

Avtal mellan intressenter vid kommunal indelningsändring
om villkoren därför.....229

Barnmorska, gemensam för flera kommuner 265 fl''.

beslut i ärenden rörande: se även.....311

Jfr sid. 344.

Befattningshavare, deras anställning, avlöning
och pensionsrätt vid kommunal indelningsändring
............... 158, 240

utseende av nya sådana vid kommunal indelningsändring
..............215

d:o vid ecklesiastik indelningsändring . . . 256

gemensamma för flera kommuner (skoldistrikt)
................ 262 fl''.

extra provinsialläkare..........2H2

distriktsveterinär............265

Sid.

barnmorska...............265

vaccin atör...............268

fjärdingsman..............269

polis .................269

sockenbibliotekarie, uppbördsman av avgifter
till prästerskapet,brandmästare,skorstensfejare,
hälsovårdspolis, desinfektör, sjuksköterska
...............

Belysning, anordningar gemensamma för flera

kommuner............... 305 tf.

municipalsambälles befogenhet att vidtaga åtgärd
för anskaffande av........380 f.

lokala regler för bekostande av......435

Beslut i angelägenheter, gemensamma för flere
kommuner, hittills tillämpade former för . .

Se vidare under de särskilda ärendena.

Besvär:

i allmänhet:

över kommunala myndigheters beslut . . .

över K. B:a beslut............

utsträckt besvärsrätt i förvaltningsärenden
ifrågasattes

27ii

311

338

355

342

kommunal indelningsäudringg inflytande
på den allmänna besvärsrätten:
enligt praxis............. 187, 200

enligt kommitténs förslag.....

särskild besvärsrätt vid indelningsändring: kommunal.

...............

ecklesiastik................

över beslut av kommunalförbnndsdi rektion.

...............

regeringsrättens befattning med dylika besvär

210

221

257

340

343

209, 519

171

355

424

-520

i taxeringgfrågor
över beslut av K. B.:

om tvångsåtgärd mot kommun för uttagande

av fordran .....

ang. kommunalförbund
ang. kommunal rote . .

Bevillningsförordn ingen, förslag till ändring i

motiv................ 515-

Bevillningstaxering: se Taxering.

Bidrag av stadskassan till kommunal rotes utgifter
.................412 f.

Se vidare: Bidrag sskyldighet.

Bidragssky 1 dighet:

förslag till lag om särskild sådan för gatuhållning
m. m.............35—36

motiv................ 429—448

nuvarande förhållanden........ 433—441

kommitténs förslag..........441—148

Sid.

lagens tillämplighetsområde........441

förhållande till stadsp 1 aaelagotiftningen . . . 442
bidragets karaktär av intressebeskattning . . 443
formen för bidraget (skatt eller direkt tjänst barhet).

................443

föremål för bidraget............444

utesluter ej taxeavgiftcr..... 444

hänsyn till bestående ordning.......445

grunder för bidragets beräkning......445

avser endast fastighet eller rörelse.....446

debitering, uppbörd och indrivning.....447

utredning................447

fastställelse av K. M:t...........448

ändring och upphävande..........448

särskild föreskrift för kommunal rote .... 448
Jfr även sid. 104, 412.

Biträde åt utredningsman vid indelningsänd ring.

..................236

Boktryckeri i köping......... 458, 461

Borgerskapet i stad, dess kommunala ställning
i äldre tid.............304

Borgmästare: se Magistrat.
Bouppteckningsmonopolet vid kommunal in delningsändring.

.............174

Brandordnings giltighet vid kommunal in delningsändring.

............175 fl".

Brandredskaps anskaffande i municipalsam hälle.

..................381

Brandstadgan:

dess tillämpning å landet...... 79, 368,376

kommunal indelningsändrings inverkan å dess

tillämpning ...............172

Brandväsen: föremål för kommunalförbund . 323
Brobyggnad, gemensam för flere kommuner . 308

Bruksförsamlingar............452

Budget, se Utgifts- och Inkomststat.
Byggnadsnämnd, dess åligganden och befogenheter
kunna ej överäyttns å kommunalförbund 323

besvär över dess beslut..........340

kommunal indelningsändrings inverkan å dess

befogenhet...............182

Byggnadsordnings giltighet vid kommunal

indelningsändring............175 ff.

Byggnadsstadgan:

dess tillämpning å landet...... 79,368,376

upphävande av sådan tillämpning.....372

kommunal indelningsändrings inverkan å dess

tillämpning..............172

Byggnads8tadgekommittén, utlåtande av dess
ordförande i fråga om kostnad för gatläggning
m. m.................432

Byggnadsväg^!, behov av lindrigare bestämmelser
därom för mnnicipalsamhällen m. m. 389
Byggrote för skolväsendet: se Skolrote.

Civildepartementets befattning med ärenden

angående indelningsändring....... 224 f.

Jfr sid. 231.

Sid.

Decharge, behandling av fråga därom vid in -

delningsändring ..............208

fråga därom i kommunalförbund .... 332, 336

ilttOa U“1UIU 1 twuilliuuaiiu. UU,1U ....

Debiterings- och uppbördslängd 184 fl?., 492, 49Sff.
Differentiering av kommuns område i avseende
å ekonomi och förvaltning . . 91, 381 tf., 399 ff.
Dikningslagskommittén, förslag till bestämmelser
om kloakvattens avledande .... 305
Direktion för kommunalförbund: se Förbunds -

direktion.

Domkapitels befattning:

med indelningsändringar:

enligt praxis...............227

enligt kommitténs förslag........ 256 ff.

med bildande av kom munalförbund 344, 358

Domsagor, gräns mellan......• ... 101

Jfr sid. 225.

Donation till kommun, dess beaktande vid indelningsändring
...........155, 158

till stad, dess förvaltning.........398

Drätselkammare, besvär över dess beslut . . 340

dess utseende i ny stad..........215

Dövstumundervisning, skiljenämnd vid tvist
mellan kommuner med gemensam anordning
för...................331

Ecklesiastik indelning, ändring i:

lagförslag..............14—16

motiv ............... 247-—258

Jfr sid. 109, 166, 170, 228.

förutsättningar..............249

ekonomisk uppgörelse...........249

inverkan å stadgars giltighetsområde .... 249

tid för ikraftträdande...........250

åtgärder för genomförande.........254

rösträtt................254

skattskyldighet.............255

konstituerande av ny församling.....256

utredning................256

Jfr sid. 228.

domkapitlets inflytande..........257

särskilt besvärsstadgande.........257

nybildad församlings lånerätt.......258

bestämmelse om skoldistrikt........258

Ecklesiastikdepartementets befattning med

ärenden ang. indelningsändring...... 224 f.

Jfr sid. 231.

Ekonomiska förhållandens ordnande vid indelningsändring:
se Kommunal indelning,
Ecklesiastik indelning.

Elektrisk kraft, gemensamma kommunala anordningar
för anskaffande av....... 305f£.

municipalsamhällcs befogenhet att vidtaga åtgärd
för anskaffande av........ 380 ff.

England, tvångsåtgärder mot kommun vid betalningsförsummelse.
...........168

Sid.

Enlietlighetsprincipen i fråga om städs ekonomi
och förvaltning.......... 394 ff.

undantag........ 398

Enklaver, oregelbuiidenhetskommitténs förslag

till avskaffando av............117

1916 års fastighctsregisterkommisaions yttrande
ang................118

K. cirkulär 12 maj 1917 ang........119

anledning till indelningsändring......133

särskilt i fråga om skoldistrikt......470

Epidemisjukvård, gemensam för flere kommuner
...................297

Ersättning för förtroendeuppdrag i kommunalförbund
................336

Ersättningsfrågor vid indelningsändring: so
Kommunal indelning.

Fastighet, dess uppdelning å olika förvaltningsområden
..............94 ff.

kommitténs förslag aDg. d:o........510

därmed vidtagna åtgärders betydelse i fråga

om indelningsändring..........85ff.

verkan av att fastighet klyves av ny kommunal
gräns...............190 f.

särskilt ang. det fall. då fastighet klyves av

gräns för kommunal rote........410

försäljning av fastighet, tillhörig kommunalförbund
................335

Se vidare: Fastighetsägare, Kommunalutskylder,
Taxering.

Fastighetsbildning i stad, lagen om:
bestämmelser rörande fastighetsregister ... 98

dessas tillämplighet å köping.......459

tillämpning å landet av 1 kap. . . . 98,368,376

upphävande av sådan tillämpning.....372

kommunal indelningsändrings inverkan å till lämpningen

av 1 kap............172

Jfr sid. 152.

Se även Enklav, Stadsplanelagstiftningen.

Fast ighetsregisterkorainission:

1914 ars: förslag ang. fastighets avskiljande

vid indelningsändring . ......... 97

1916 års: förslag ang. d:o......... 98

yttrande ang. enklaver ......118

Fastighetsregisterkommittén, förslag ang.

fastighets avskiljande vid indelningsändring 97

Fastighetsägare:

deras hörande i ärenden ang. indelningsändring 424
äldre praxis rörande skattelindring vid indel -

ningsändring ..............161

hi dragsskyldighet till gatuhållning in. m. . . 443

Fastställelse:

å beslut om bildande av kommunalförbund . 343

å rotestadga...............418

å beslut om särskild bidragsskyldighet för
gatuhållning m. m............447

Sid.

Fattigvård,

befintliga anordningar, gemensamma för flere

kommuner.............. 275 tf.

svårigheter vid fördelning av kostnader för

dylika anordningar...........285

anledning till indelningsändring......135

föremål för kommunalförbund.......323

ej för muuicipalsamhälle.........381

rotobildning för............363,386

förordningen angående:

förslag till ändringar i.........49—51

motiv................ 486—494

Se vidare Fattigvårdssamhälle, sammansatt.
Fattigvårdslagstiftningskommittén,

1870 års: yttrande ang. sammanslutning för

fattigvården..........487

1907 års: yttrande ang. d:o...... 103, 488

exempel på gemensamma anstalter 281

förslag ang. ålderdoms- och arbetslön!
............ 287 f.

yttrande ang. roteindelning för fattigvård
........ 364 f..

386

Fattigvårdssamhälle, indelningen bunden vid

kommunindelningen............

sammansatt:

enligt tidigare författningar och förslag 90, 487 f.

kommitténs förslag......... 103, 489 fl''.

konstituerande, organisation och förvaltning 491

röstlängd.................492

debitering och uppbörd..........492

möjlighet till avvikande organisation .... 492

uppgörelse................493

fattigvårdsstyrelse.............493

Faltigvårdssl yrolse, besvär över dess beslut . 340
Se vidare Fattigvårdssamhälle, sammansatt.

Finansförmögenhet, kommuns.....155, 169

Fjärdingsman, gemensam lör flere kommuner 269
Jfr sid. 344.

»Fläckar» å landet med handelsrättigheter . . 456
Folkskolestadgan:

till ändringar i

.........46—47

........ 479—484

inympning! vissa

485

förslå

motiv........

kungöreisen om dess
städer:

förslag till ändring i . . . .

motiv...........

Folkskoleväsendet, befintliga
ningar mellan skoldistrikt . .

--, i vissa städer, lagen om .

Folkskolor, högre......

Fordringsägare, hos kommun:

åtgärder för deras skyddande vid indelningsändring
..............128, 168

.... 484-sammanslut.
... 270-. 135, 467, 483 fl''.
......471

Fortsätlningsskoior........

Friköping.................

Fullmäktige:

särskilda föreskrifter rörande indelningsändring,
då sådana finnas..........

471

456

209

520

i kommunal rote.............

i sammansatt fattigvårdssamhällc......

Fögderi, verkan därå av kommunal indelningsändring
............

Fögderidel, av socken, dess behandling i man talsskrivnlngsavseende.

..........

Fögderistad: sb Stad under landsrätt.
Förbund mellan kommuner: se Kommunal -

Sid.

415

491

165

496

förbund.

Förbundsdirektion i kommunalförbund:

dess allmänna karaktär........

sättet för utväljande.........

omröstning inom direktionen......

åligganden och befogenheter......

begränsning i befogenheten......

ansvarighet.............

besvär över dess beslut........

För hund »ordning för kommunalförbund
bör lämpas efter gällande författningar .
ändring i

Förbundsrepresentation: se Förbundsdirek -

. . 331
. . 333
. . 334
. . 335
330,335
. . 336
338,340
. 327 IT.

. . 338
348

fion.

Förening såsom form för gemensamma kommunala
anordningar.......... 307,319

Församling såsom indelningsenhet..... 75

dess röstlängd och debiteringslängd 254 ff.,

501, 505, 516

Se vidare Ecklesiastik indelning.
Försnmlingsboken, dess förhållande till man talslängden.

...............497

Förstadsbild ning, Förstadsinkorporering

120, 126, 134, 401

Försörjningshein............ 278 tf.

Förtroendeuppdrag, kommunala, i kommunalförbund
.................336

Förvnltningsförmögenhet, kommnns .... 155

307

322

150

220

433

Oasleverans, gasverk: föremål för gemensamma
kommunala anordningar......

föremål för kommunalförbund.......

Gator: huru därmed förfares vid kommunal in dolningsändring.

.............

Gatubelysning: se Belysning.

Gatuhållning in. in.: se Bidragsskyldighet.
Gnturegleringar vid indelningsändring . .

Gatuskatt.................

Gemensam förvaltning:

för landskommuner............

för lands- och stadskommun........

för lands- och stadsförsamling.......

Gemensamt skolråd, bildande av skoldistrikt

genom förening därom....... 86, 270, 468

Gräns, tvistig, bestämmande därav:

för landskommun.............454

för stad.................463

Gntbezirke................132

Sid.

Hamnanläggning, mumcipalsamhälles rätt att

omhändcrhava ...............382

Hamuavgifter, Hamnkassa, i stad.....398

Hemortsrätt i fråga om fattigvården .... 240

Hovrätts befattning med ärenden rörande indelningsändring
..............226

Jfr sid. 9 o. 215.

Hundskatt, municipalsamhälle ej befogat besluta
därom...............381

Hus- och tomtskatt............434

Hälsovård, gemensamma kommunala anordningar
för.............. 288—305

lasarett.............. • • • • 288

tuberkulossjukhus.............290

epidemisjukvård.............297

kontroll å slakterier, korvfabriker m. in. . . 302

vattenledning...............303

kloakledning.......■.......305

Se även: Befattningshavare.

Hälsovårdsnämnd, besvär över dess beslut . . 340

Hälsovårdsstndgans föreskrifter för stad;
deras tillämpning å landet .... 79, 368, 376
kommunal indelningsändrings inverkan å deras
tillämpning.............172

Hälsovårdsstadgekommittén:

förslag till epidemistadga....... 302, 325

förslag till hälsovårdsstadga.......^ 379

Härad såsom indelningsenhet.......75, 78

kommunal indelningsändrings inverkan därå . 165
nuvarande uppgifter (häradsallmänning, hä radsfängelse).

...........: • 75

Häradsskrivares ställning till kommunal inindelningsändring.
.......... 168, 229

182

250

Ikraftträdande:

av kommunal indelningsändring ....
av ecklesiastik indelningsändring . .

Indelning:

huvuddragen av rikets nuvarande.....(J".

bristfälligheter hos denna.....■ • ■ . 83ff.

Se vidare: Indelningsändring. Administrativ
indelning. Ecklesiastik'' indelning, Judiciellindelning,
Kameral indelning, Kommunal
indelning.

Indelningsändring:

äldre lagstiftning............78,109

äldre praxis............... 33

viss ändrings inverkan å övriga indelningar 83 if.

hinder för viss indelningsändring i anledning
av samband med annan indelning . . . . 89 f.

förslag till undanröjando av de olika indelningarnas
inbördes beroende.......92 f.

kommitténs förslag till lagstiftning
angående indelningsändringar:

lagförslag...............^~7(S

allmänt uttalande...........• • 101

motiv................102 2o8

en administrativ åtgärd..........109

So vidare: Administrativ indelning. Ecklesiastik
indelning, Judiciell indelning,
Kameral indelning, Kommunal indelning.

Industriidkare., bidragsskyldigbet till gatuhåll -

Sid.

443

ning m. in...............

Inkomstbeskattning:

vid indelningsändring..........188 tf.

för inkomst frän olika förvaltningsområden

497 tf., 505, 515 tf.

ise vidare Skattskyldighet.

Intresseprincipen:'' se Ttidragsskyldighet,
Kommunal rote.

Jordebok, landets............. 75

områdes uteslutande ur jordeboken vid indelningsändring
..............99 tf.

Jorde boksen hd, dess klyvning vid indelningsändring
87

Jordebokssocken............. 75

dess betydelse för mantalsskrivningen . . . 496

Judiciell''indelning-...........78, 95

sättet för handläggning av ärende rörande 224 tf.
Justitiedepartementet, dess befattning med
ärenden angående indelningsändring . . . 221 tf.

Kameral indelning-...... 75

dess inflytande på annan indelning..... 85

bristande överensstämmelse mellan kameral

och annan indelning, dess inverkan ft man talsskrivning

och skattskyldighet 502 f., 504—7
Se vidare: Jordcbokssocken.

Kammarkollegium:

dess befattning med ärenden ang. indelnings
ändring:

enligt gällande föreskrifter.........223

enligt praxis.............. 224 tf.

enligt kommitténs förslag....... 233, 241

ej medverkande i fråga om kommunalförbund 345

Kammarrättens utlåtande över fattigvårdalag stiftningskommitténs

förslag........488

Kapellförsamling........... 202, 452

Se vidare: Ecklesiastik indelning.
Kloeknrbefattning, bestämmelser om dess

förening med folkskollärartjänst......521

Kolonisatorisk inkorporering......120 f.

Kommerskollegium, dess befattning med ärenden
ang. indelningsändring .... 224, 226, 231
Kommun:

1862 års lagstiftning ang.......... 77

begreppets bestämmande.......... 93

benämning å primärkommuner......111 f.

primärkommuns inflytande i ärende ang. indel
ningsändring ......... 123, 124, ISO

kommuner av högre ordning, deras inflytande

vid indelningsändring...........128

So även: Kommunalstyrelse, Kommundel.

Sid.

Kommunal indelning, ändring i:

lagförslag..............3—13

motiv................ 109—247

avser endast priniärkommunern:i.......110

analogisk tillämpning av lagens grundsatser

4 närliggande områden.........11J

förordnas av Konungen..........113

innebörd................113 f.

förutsättningar:

enligt praxis.............115—128

oregelbundenhet i indelningen.....116

geografisk oregelbundenhet........116

del av socken utvecklats i stadsliknande

riktning...............119

kommunklyvning föranledd av ändring i

ecklesiastik indelning.........119

särskilt ang. stadsutvidgningar (förstadsinkorporeringar
och kolonisatoriska inkorporeringar)
............. 120 tf.

betydelsen av kommuners och andra sakägares
önskningar..........123 tf.

enligt kommitténs förslag.......128—140

objektiva förutsättningar..... 129, 133 tf.

betydolsen av kommuners och andra sakägares
önskningar..........129 tf,

de ekonomiska förhållandenas ordnande . 140—171

allmänna synpunkter.........140 tf.

kommitténs förslag:

nniversalsnccession...........145

förfarandet, då uppgörelse ej sker .... 147

uppgörelse mellan kommunerna . . . 147—165

särskilda ersättningsfrågor vid sådan uppgörelse
............... 160 tf.

uppgörelse mellan andra förvaltningsenheter,
som beröras av ändringen .... 165 tf.
anordning för fordringsägares skyddande 168 tf.
ändringens inverkan å stadgars giltighetsområde
................. 171 tf.

stadsstadgorna............172 tf.

kommunala stadgar..........174 tf.

särskilt ang. föreskrifter om auktion . . . 177

tid för ikraftträdande.........182—185

åtgärder för genomförande:
enligt praxis:

skattskyldighet............187 tf.

rösträtt...............195 tf.

besvärsrätt . ..............200

särskilda organisationsåtgärder..... 200 tf.

enligt kommitténs förslag:

beslutanderätt............. 206 tf.

skattskyldighet.............21.0

Jfr sid. 615 ff.

besvärsrätt..............210 f.

röstlängds upprättande..........211

påföljd av underlåtenhet att betala kom mnnalutskyld.

...........212 f,

äldre röstlängds användande.......214

särskilda organisationsåtgärder.....214 ff.

ö 28

Sid.

nybildad kommnns länsrätt.......217 f.

kontroll å kommunala beslut före ändringens

ikraftträdande............219 ff.

utredning ang. ändringen:

enligt praxis............224—230

enligt kommitténs förslag...... 230—245

utredningsman............ 235 ff.

bestämmelse om municipalsamhällen . . . 245 f.
Se även: Kommun, Kommundel, Primärkommunerna.

Kommunal mellanskola........356, 471

Kommunal rote:

förslag till lag om .........28—34

motiv................ 894—426

grunddrag................404

Jfr sid. 104.

skäl för medgivande av rotebildning i stad 400 tf.

svårigheter................402

uppgifter.............. 405, 407 ff.

förutsättningar..............405

derå rotar i samma stad..........406

organisation...............409

rotestadga................409

medlemskap...............409

ekonomi.................409

tillgångar, skulder, skatt, räkenskaper ■ . • 410

upplösning..............413, 422

beslutanderätt..............415

rotestämma, röstlängd, röstvärde .... 415, 417
utjämning av skiljaktigheter mellan staden

och roten................417

verkställighet och förvaltning.......418

bildande.................418

ändring i rotestadga............418

utredning................419

granskningsrätt för stadens invånare .... 419

sammanträde...............420

utjämning vid upplösning.........423

kommunalförordningens för stad tillämplighet 423

besvär..................424

rotebildning vid införlivning........424

bestämmelse ang. Stockholm........425

> » fögderi stad........425

» köping.........425

särskild bidragsskyldighet inom rote . . 412, 448
förhållandet beträffande mantalsskrivningen

410, 510, 511, 516

Kommunala centralbyrån: se Svenska stadsförbundet.

Kommunala myndigheters befattning med utredning
rörande indelningsändring.....223

Kommunala stadgar: se Stadgar.

Kommunalförbund:

möjligheter till sammanslutning mellan kommuner
enligt nuvarande lagstiftning 91, 104, 318
redogörelse för befintliga sammanslutningar

261-317

förslag till lag om..........17—27

Sid.

motiv................318—393

ändamål.................320

medlemmar............• . . . 323

angående förbund mellan skoldistrikt se även 472

må ej självt ingå såsom medlem i kommunalförbund
................326

organisation...............326

kommunalförbundet en specialkommun . . . 326

kommunalförbundet en juridisk person . . ." 326

ekonomi.................327

tillgångar och vinst............330

skulder.................353

representation och förvaltningsorgan .... 331

förbnndsordning.............337

benämning................338

säte..................- 338

hesvärsrätt.............. 338, 355

bildande och ändring...........343

fastställelse................343

förfarande då kommuner tillhöra olika län . 344

bildas ej utan vederbörande samhällens medgivande
................345

medlems utträde.............348

upplösning................351

likvidation................353

utred ningskostuad........... ■ ■ 355

Kommunalförvaltning, gemensam . . 78. 452 ff.
Kointininallagskom mittens yttrande 77, 318,

396, 440

Kommunalnämnd, besvär över dess beslut. . 340

dess utseende i nybildad kommun.....215

Kommunalskattesakkiinnigas yttrande ang.

kom in nnalbeskattningens aUmännagrunder429 ff,443

Korn lnunalstyrelse:

på landet, förordningen om:

förslag till ändring i..........37—39

motiv................ 451—462

i stad, förordningen om:

förslag till ändring i............ 40

motiv................ 463—466

dess tillämplighet å kommunal rote .... 423 ff

59 §............. 396, 400, 439 ff.

i Stockholm, förordningen om......425

Kommunalstämma i nybildad kommun . 201, 214

Kommuualntskylder........... • 188

ogul dna, vem fordran därå tillkommer vid

indelningsändring............156

deras inverkan å rösträtten vid indelnings ändring.

.............198, 212

Kommunbibliotek, gemensamt.......310

Kommundel, dess hörande vid indelningsänd ring

. . . ''.......... 124, 128, 131, 240

kan tilläggas viss tillgång eller förbindelse

vid indelningsändring..........158

dess ansvarighet för skuld i visst fall . . - 170
dess taxeringslängder vid indelningsändring . 217 «

må ej ingå i kommunalförbund...... 326 !

Sid.

Kou kura förf it rande mot kommun och kommunalförbund
................-154

Kontrakt såsom form för gemensamma kommunala
anordningar............It 19

Kontroll å kommunala beslut före indelnings itudrings

ikraftträdande..........219

Konungens befattning:
med indelningsändringar:
enligt gällande rätt och praxis . .78, 112, 424 ff.
■enligt kommitténs förslag 112, 234, 248, 452,

471, 479 lf.

förordnar i visst fall om utredning på sätt

kan Annor lämpligt............241

med rotebildning...........421

med särskild bidragssky Idigbet för

gatuhållning m. m...........448

Konungens hefallningshuvande:

befattning:

med indelningsäudring:

enligt gällande rätt......... 78,112,223

enligt praxis.............. 224 ff.

enligt kommitténs förslag....... 233, 241

med bildande och ändring av kommunalförbund
..............344

äger ntse likvid atorer vid förbundets upplösning
..................352

med upplösning av kommunal rote . . 422

med särskilda för kommuner (skoldistrikt!
gemensamma angelägenheter

262 ff.

besvär över Kbs beslut:
ang. beslut av kommunalförbundsdirektion . 343

i ärenden rörande bildande m. m. av kommunalförbund
...............355

befogenhet i fråga om uttagande av skuld
från kommun..............170

Kostnad för utredning:

ang. indelningsändring........243

bestrides i vissa fall av allmänna medel . . 244
medels anvisande därtill å riksstaten .... 245

ang. kommunalförbund........354

Kronofogdes ställning vid indelningsändring . 168

yttrande vid d:o.............229

kronofogdetjänsternas indragning......165

Kronoutskylder, debitering och upphörd vid

kommunal indelningsändring........216

Kung!. Majrt: se Konungen.

Kvalificerad majoritet: fråga därom i ärende

rörande indelningsändring.........242

vid omröstning i kommunalförbundsdirektion 334
Kyrkoböcker, förfarandet därmed vid ecklesiastik
indelningsändring..........253

Kyrkoherde, hans ordförandeskap i kyrkostämma
samt kyrko- och skolråd .... 476 ff.
åligganden ifråga om röstlängd för kyrkostämma
................475

67—153678

Sid

lians deltagande i fattigvårdsslyreises förband -

lingar............. Jfr sid. 482 f., 501 ff.	. . . . 493
Kyrkoråd, gemensamt........ Jfr sid. 477.	. . . . 80
besvär över dess beslut .......	. ... 340
Kyrkorätt i annan församling . . . .	... 81
Kyrksocken............ So vidare: Församling. Kyrkostämma:	. . 75, 77
förslag till ändring i förordningen om	kyrko-
stämma in. m...........	. . 41-45
motiv...............	. 467—478
rösträtt, röstvärde, röstlängd..... Jfr sid. 254, 501 ff.	. . 473 ff.
ordförande i kyrkostämma...... Se även Ecklesiastik indelning. Köping:	• . . 476
allmän redogörelse.........	78, 83, 455 . . . 458 ff.
särskilda bestämmelser för.....
stadsstadgornas tillämpning i . . . .	... 173
må ingå i kommunalförbund.....	. . . 323
rotebildning i köping........	. . 425 ff.
särskild bidragsskyldighet i köping . .	. . 436 ff.
köpingsinstitntets framtid......	... 461

förhållande i avseende å mantalsskrivningen 502 ff''.
dess utbrytning till eget skoldistrikt . . 127, 468

uppgörelse vid köpings bildande.....147 ff.

organisatoriska åtgärder vid d:o......202

Se även: Municipalköping.

Köttbesiktning'', avgifter för, regler för deras
användning................398

Landsfiskal: bör biträda vid utredning ang.

indelningsändring . •...........237

Land slisk ulsd ist rikt, verkan därå av kommunal

indelningsändring....... 165

Landshövdingeinstruktionen:
stadganden om utredning vid indelningsändring
..................223

stadganden om sammanträde för visst ändamål
..................237

stadganden om ärenden, som röra olika län . 344
Landskommun, föreslås såsom benämning å

primärkommunen å landet.........111

Landsting, landstingskommun, landstingsområde
................. 77

dess ställning vid kommunal indelningsändring
............... 128, 165 ff.

läns delning i Aera än ett landstingsområde . 109
landstingskommun må ingå i kommnnalför forbund.

...............324

landstings befattning med:

extra provinsialläkare...........263

distriktsveterinärer............265

viss annan sjukvård............325

Lasarettsdircktion, läsarettsniimnd .... 288
besvär över lasarettsdirektions beslut .... 340

530

Sid.

Likställighetsprincipen i fråga om stads eko -

nomi och förvaltningi........ 394 f., 440

undantag................398 f Likstallighetsö

veren skommelser......396

K. cirkulär 10 juli 1863 397

Jfr sid. 436, 445.

Likvidation vid kommunalförbunds upplösning
.................. 352 f.

Lokala stadgar: se Stadgar.
Lungsotssanatorium: so Tuberkulossjukvård.

Lydköping................456

Lån:

betalningsskyldighet vid indelningsändring 141 f.

rätt att upptaga:

för nybildad kommun..........217 f.

kontroll föreskrifter...........220

för nybildad församling..........258

för kommunalförbund...........330

för kommunal rote............411

Läkare, gemensam för flera kommuner . . . 262 ff.

beslut i ärenden rörande: se även......312

Läkarinstruktionen............262

Län:

dess delning i flera än ett landstingsområde . 109

läkardistrikt tillhörande mer än ett län . . . 263

kommuner tillhörande mer än ett län ....
förbund mellan kommuner tillhörande olika

län .

344

Längder: sc Röstlängd, Taxeringslängder, Debiterings-
och uppbördslängd.

Länsman, länsniansdistrikt, ställning vid

kommunal indelningsändring...... 165, 229

Se vidare: Landsfiskal, Landsfiskalsdistrikt.

Ma gistrat, infordrande av dess yttrande rö -

rande indelningsändring..........228

förordnande av dylik i nybildad stad .... 215
dess befattning med kommunal rote .... 416

Magistratslösa städer......... 203, 463

Sc vidare: Stad under landsrätt.
Magistratsförvaltningens ordnande i städer
under landsrätt, sakkunniga rörande .... 466
kommitténs förslag till ändring i 54 § förordningen
om kommunalstyrelse i stad . . 466
Majoritet: se Kvalificerad majoritet.

Mantal, dess uträkning vid fastighetsdels uteslutande
ur jordeboken.......... 99

Mantalslängd.............. 82,496

Mantalsskrivning:

förslag till ändringar i förordningen rörande 52—54

motiv......... 509—514

Jfr sid. 94, 186.

Mantalsskri vningsdistrikt .... 496, 503, 509
Medlemskap:

i kommun...............186

i kommunalförbund............323

Sid.

Mellanskof'', kommunala........ 356 f.

Minimitid mellan förordnande och ikraftträdande
vid indelningsändring .... 184, 206, 250

Municipalköping........... 460, 502

Municipallagstiftningen för landsbygden 79,361 ff.

tillkomst och grunddrag......... 367 ff.

sammanfattning..............387

kommitténs uppfattning ang. frågan om lagändring
............... 386 ff.

behov av liknande föreskrifter för stadsom ornråde.

..............91,104

Se vidare: Kommunal rote.

Muniripalsamhäile......... 79,100,172

bildande.................367

nybildat samhälles organiserande: se även 201,202

olika typer................370

upphörande................372

särskilda undantag (80 § 4 mom.).....374

endast för tillämpning av del av viss stads stadga?.

...............376

uppgifter och befogenhet..........378

undersökning av till kommittén insända utgifts-
och inkomststater.........383

dess skyldighet att bidraga till väghållning . 385
önskemål rörande stadsplanelagstiftningens

tillämpning å ............ 388 f.

bidragsskyldighet till gatuhållning m. m. i 436 ff.

längder för mantalsskrivning, beskattning och

rösträtt........... 201, 502 ff., 515

dess inflytande vid indelningsändring . 128, 229
indelningsändrings inverkan å där gällande

lokala stadgar......... 172, 175, 181

indelningsändringslagens tillämpning å . . 245 tf.

må ingå i kommunalförbund........324

Se vidare: Municipallagstiftningen.

Municipal lits kyl der, statistisk undersökning
ang....................384

Nybildad församling...........256

dess lånerätt...............258

Se vidare: Ecklesiastik, indelning.

Nybildad kommun ............214

dess lånerätt............• . . 217

Se vidare: Kommunal indelning.

Ny byggnad sförbud enligt stadsplanelagstift ningen.

.................173

Näringsidkare, av indelningsändring föranledda
svårigheter vid deras taxering .... 191
bidragsskyldighet till gatnkållning m. in. . . 443
Näringslagstiftningen, 1864 års och äldre . 456

Offentlig egendom............156

Omröstning i kommunalförbundsdirektion . . 334
Se även: Kvalificerad majoritet.

Ordförande:

i kommunalstämma och stadsstyrelse vid indelningsändring
............214 tf.

Sid

Sid.

särskild ordförande vid förhandling ang. indelningsändring
.............330

i kyrkostämma vid indelningsändring .... 356

i förbundsdirektion............333

i rotestämma...............415

i kyrkostämma samt kyrko- och skolråd i

vissa fall............. 476, 483

i stadsstyrelse i allmänhet........465

i sammansatt fattigvårdssamhälle.....491

Ordningsstadga för rikets städer, dess tillämpning
å landet........ 79, 173, 367, 376

kommunal indelningsändrings inverkan å dess

tillämpning..............173

för skoldistrikt..............349

Oregelbundenheten i rikets indelning 80, 116, 133
Oregelbundenlietskommittén:
dess yttrande ang. oregelbundenheter i rikets

indelning..............80,116

Jfr sid. 86.

dess förslag om sättet för betalning av lån

vid indelningsändring..........141

dess förslag om ikraftträdande av indelningsändring
och åtgärder med avseende därå

183, 350, 353

Organist befattning, dess förening med folkskollärartjänst.
.............531

kciihftlluingNNtndgu, indelningsändrings in -

verkan å dess giltighet..........176

Revision vid indelningsändring.......208

i kommunalförbund............336

ersättning därför.............337

Rote: so Fattigvårdnrote, Kommunal rote,
SIcolrote.

Rote fullmäktige, Ro testad ga, Rotestämma:.

se Kommunal rote.

Roteskatt: se Kommunal rote, Skolrote.\

Itlldsl ugn, allmän, dess utlysande i nybildad

stad . ..................201

fungerar i visst fall, innan stadsfullmäktige

blivit utsedda..............215

RättegAngsreformens inverkan å köpingsfrå gan.

..................461

å frågan om städernas styrelse.......465

Röstlängd, Rösträtt:

i allmänhet........... 195, 498, 501

vid bristande överensstämmelse mellan församling
och kommun .... 455, 473, 502, 505
vid indelningsändring:

kommunal....... 195, 201,206, 211, 214

ecklesiastik.............. . 254

i kommunal rote............415 ff.

i sammansatt fattigvårdssamhälle......492

Pastorat................ 79,247

Pensionsavgifter, debitering och uppbörd vid

kommunal indelningsändring........216

Pensionsrätt: se Befattningshavare.

Jfr sid. 220.

Polis, i municipalsamhälle.........379

Preussen:

kommunernas medbestämmanderätt vid indelningsändring
..............132

tvångsåtgärder mot kommun vid bctalnings försummelse.

.............168

sammanslutning av kommuner lör genomförande
av stadsplan...........323

sammansättning av kommunalförbundsdirek tion.

.................333

bildande av kommunalförbund utan kommunernas
samtycke............346

Primärkoinimmernas benämning......Ilo

Se vidare: Landskommun, Köping, Stad.
Provinsinlläknrdistriktskommittén .... 264

Regeringsrätten, dess befattning med besvär
i mål ang. beslut av kommunalförbundsdirck tion.

..................343

Regressrätt mellan kommuner för utlägg i visst

fall . . .............''. ... 171

Remissförfarande i ärenden ang. indelningsändring
................ 228.231

Sammansatta koininunaisamliällen, Stolpes

förslag ang................318

Sammanslutningar mellan kommuner (skoldistrikt),
redogörelse för befintliga.....261

principuttalanden från kommunala myndigheter
.................313

Se vidare: Kommunalförbund.

Sammanträde med röstberättigade:
för behandling av fråga om indelningsändring

202, 229

kan påkallas av utredningsman......237

för behandling av angelägenheter, gemensamma

för flere kommuner.........311, 331

ang. bildande av kommunal rote......420

Sjukvård, gemensam för flere kommuner . . . 288

Sjnkslngestadgan.............288

Skadeersättning till kommun vid indelningsändring
.................164

Skatteersättningar vid indelningsändring 127,

161, 167

Skatteinkomster, mistade, vid indelningsändring
.................160 ff.

Skattelindring för jordägare vid indelningsändring
.................161

för komunal rote............412 f.

Skattskyldighet, kommunal och kyrklig:

i allmänhet.......... 187, 497, 501

vid brist an de överensstämmelse mellan
olika indelningar..... 501, 505, 515 ff.

53 *2

Sid.

vid indelningsändring:

kommunal..............188, 210

ecklesiastik................255

till kommunal rote..........411

befrielse eller nedsättning enligt 59 §
förordn. om kom:styrelse på landet .... 439
Skifte ay kommunal förmögenhet vid indelningsändring
...............143

Skiftesstadgekominitterade:

förslag ang. förfarandet, då fastighet klyves
av gräns mellan olika förvaltningsområden

96, 101, 455

Skiljenämnd, för avgörande av frågor vid in -

delningsändring ..............148

för beslut i gemensamma angelägenheter . . 331
vid tvist mellan stad och kommunal rote . . 417

Skogsaccis m. m., lagen om........521

Skoldistrikt:

enligt gällande rätt.......... 79

dess samband med församling .... 90, 270, 468
dess bildande utan offentlig myndighets medverkan
................. 89

bestämmelser om beskattning och rösträtt

473, 501, 505

belintliga sammanslutningar mellan flere 270 ff., 472
enligt kommitténs förslag:
bestämmelser om ändring i skoldistriktsiudel -

ningen........ 103, 258, 467 ff., 479 ff.

må ingå i kommunalförbund...... 324, 472

särskilda regler för förbund mellan skoldistrikt
.................356

bestämmelser om mantalsskrivning.....510

bestämmelser om beskattning och rösträtt

471, 475, 516 ff.

Se även: Folkskolestadgan, Skolrote.

Skolrote:

gällande regler därom.......... 365 tf.

Jfr sid. 469.

förhållandet mellan dessa regler och kommitténs
förslag...............386

exempel på vidräkningar vid upplösning av . 414

Skolråd, besvär över dess beslut......340

Skolväsendet, municipnlsamhälle äger ej rätt

att anslå medel till............382

dess inverkan i fråga om den kommunala indelningen
...............135

Se vidare: Folkskolestadgan, Folkskola,

högre, Folkskoleväsendet i vissa städer,
Kommunal mdlanskola, Skoldistrikt,
Skolrote.

Skulder, kommunala, deras behandling vid indelningsändring
......... 127, 154, 157

medlems ansvarighet för kommunalförbunds

350, 353

Skyddskoppympning''...........268

Slakteri, Slakteriidkare, gemensamma kontrollanordningar
.............303

Småskola, gemensam........... 272 ff.

Sid Suöskottning,

dess bekostande i stad .... 434

Socken, benämningens ursprung....... 75

Se vidare: Ecklesiastik, indelning, Församling,
Gemensam förvaltning, Jordebokssocken.

Sockennämnd............... 76

Sockenstämmor m. m., förordningar om . . 76,395

Specialkommnner......... 79, 103, 247

Se även: Skoldistrikt, Kommunalförbund,
Fattigvurdssamhälle, sammansatt.

Speciallag för indelningsändring, förekommer

stundom i utlandet............109

Stad:

historisk utveckling........... 76,394

stadsstadgornas tillämpning i.......173

särskilda organisatoriska åtgärder vid indelningsändring: enligt

praxis..............202

enligt kommitténs förslag........209

stad med flera församlingar........247

må ingå i kommunalförbund........323

kommunal rote må bildas i stad..... 404 IT.

särskild bidragsskyldighet i....... 429 ff.

särskilt ang. stad under landsrätt:
saknaden av bestämmelser om sådan stads

styrelse................203

förslag till sådana bestämmelser..... 465 f.

dess organiserande efter indelningsändring . 215
särskild bestämmelse om rotebildnihg i sådan

stad..................425

Stadgar, kommunala eller lokala, vad därmed

bör förstås........... 181

deras behandling vid kommunal indelningsändring
enl. praxis..........171 ff.

kommitténs förslag...........178

vid ecklesiastik indelningsändriug .... 249 f.
Jfr även sid. 362.

Stadsfullmäktige, deras utväljande och kon stituering

i ny stad..... 203 ff., 209 ff., 215

förfarande i ny stad, innan sådana tillsatts . 215
Stadsplan, dess beaktande vid indelningsändring
...............152 ff., 173 f.

Stadsplanelagen, Stadsplanelagstiftningen:
dess tillämpning å landet .... 79,134.368, 376

upphävande av sådan tillämpning.....372

önskemål i fråga om.......... 388 ff.

kommunal indelningsändrings inverkan å dess

tillämpning..............172

särskilt beträffande byggnadsförbud.....173

dess förhållande till den föreslagna lagen om

särskild bidragsskyldighet)........442

Jfr sid. 134, 152, 436, 439. ''

Se även: Fastighetsbildning i stad, lagen
om.

Stndsplanelagskoinmitté:

1903 års.................421

1916 års.................389

Sill.

Stadsstadgorua.....71), 134,368 tf., 430, 458

Se även; Brandstadgan, Byggnadsstadgan,
Fastighetsbildning i stad, lagen om. Hälsovårdsstadgan,
Ordning sstadgan, Stadsplanelagcn.

Stiidssty relsc:

dess yttrande vid indelningsändring .... 228

dess tillsättande i ny stad..... 203, 214 tf.

reglementen för..............465

Stapelrätt för ny stad, behandling av fråga

därom..................226

Jfr sid. 464.

Stapelstäder, tolagsorsättning till......308

Statsmedel, anslag därav till viss utrednings kostnad.

............... 244 f.

särskilda regler för användning av vissa stad
tilldelade statsanslag (till folkskoleväsendet,
tolagsorsättning)..........398

Se även: Allmänna medel.

Stockholm:

1847 års sockenstämnioförordning..... 76

förordningen om kommunalstyrelsc i . . . . 425

särskilda föreskrifter om taxering . 184, 187, 212

bestämmelse om tid för ordinarie kyrkostämma 253

tillämpning av vissa bestämmelser i lagen om

indelningsändring å............212

särskilda bestämmelser ang. rotebildning . . 425

Stolpe, C. J., reservation mot kommunallags ^

kommitténs yttrande...........318

Styrelser, särskilda, för verkställighet inom

kommun.................362

i municipalsamhälle...........368

Stämma: se Kommunalstämma, Kyrkostämma,
Botestämma, Sammanträde.

Suppleant: se Förbundsdirektion, Stadsstyrelse.

Svenska kommuualtekuisku föreningen,

skrivelse ang. bekostande av gatuhållning m.m. 432

Svenska stadsförbundet:''
skrivelse rörande behovet av en inkorpore ringslagstiftning

m. m......... 67, 232

skrivelse ang. grunder för nppgörelse vid köpings
utbrytning till eget skoldistrikt . . 127
yttrande ang. sättet för bekostande av gatuhållning
m. m..............432

yttrande ang. förvaltningen i städer under

landsrätt................465

Svenska stadsförbundets kommunala
centralbyrå, utredning om skyldighet att
hålla väg och gata m. m..... 399, 433, 436

1 axen vgifter för renhållning m. m. 434, 435, 444
Taxeinkomster i stad (för köttbesiktning,
hamnföretag) särskilda regler för deras användning
................398

Taxering, taxeringslängder, taxeringsdistrikt: gällande

bestämmelser om . 188, 216,497 tf.
förslag till ändring i bevillningsför ordniugon.

............. 55

d:o beträffande taxeringsförordningen

56—61

motiv till dessa förslag......515—520

inkomsts uppdelning å olika förvaltningsområden
i taxeringsuppgifterna.......515

motsvarande föreskrifter beträffande taxeringslängdcrna: betr.

inkomstiängden.........516

betr. fastighetslängden..........517

särskild föreskrift betr. förfarandet vid indel -

ningsändring ..............518

ändring betr. besvärsrätten........519

särskilt ang. taxeringslängder för kommundel

217, 497, 516

Territoriell församling...... 110, 505, 516

Tingslag, nuvarande uppgifter....... 75

dess inflytande vid indelningsändring .... 128

verkan därå av indelningsändring.....165

må ej ingå i kommunalförbund......324

Tjänstbarheter, direkta, såsom form för bi dragsskyldighet.

............444

Tjänstebefattningar, Tjänsteman, gemensamma
för flera kommuner........262

Se vidare: Befattningshavare.

Tu berknlossj uk vä rd, anordningar gemensamma

för flera kommuner............290

Tvångsarbetsanstalt.......... 275, 344

Jfr sid. 51.

Tvångsförvaltning av kommun......168 f.

Uppgörelse:

vid indelningsändring......143 tf., 167 , 249

vid ändring i och medlems utträde nr kommunalförbund
............ 331, 350

vid bildande av sammansatt iättigvårdssam -

hälle.................493

Upplåning, kommunernas, yttrande av sakkunniga
för...............169

Utgifts- oeh inkomststat, dess bestämmande

i ändrad eller nybildad kommun......216

i ändrad eller nybildad församling.....254

i kommunalförbund............335

i kommunal rote.............416

i sammansatt fattigvårdssamhäile.....492

Utmätning mot kommun..........168

Utredning:

ang. kommunal indelningsändring 222, 230, 234, 243

ang. ecklesiastik indelningsändring.....256

ang. bildande av och ändring i kommunalförbund
............. 344, 350, 355

Utredningsman:

vid indelningsändring.......... 233 tf.

Sid.

ersättning...............248

vid bildande av kommunalförbund.....345

Utskylder: so Kommunalutskylder, Kronoutskylder.

^taxering:

kommunalförbunds rätt därtill bör i lag be -

gränsas ................328

storleken därav i municipalsamhällen .... 384
tvångsvis:

efter indelningsändring..........168

efter upplösning av kommunalförbund . . . 354
Jfr sid. 350.

Vaccination, anordningar gemensamma för flere

kommuner................268

Vattenledning, anordningar gemensamma för

flere kommuner. ... •.........303

särskild bidragsskyldighet för bekostande av 435
Yattenrättskoinmittén, förslag till bestämmelser
om kloakvattens avledande.....305

Verkställiglietsorgan, särskilda, i kommun . 362
Veterinär, gemensam för flere kommuner . 265

formerna för val av............312

Vidräkning:

i skolrotar............... 366 f.

vid upplösning av kommunal rote.....414

Villastäder såsom förstadsbildningar .... 121

Villkor vid indelningsändring, av intressent

uppställda..............127, 132

Vinst å kommunalförbunds verksamhet, dess användning
.................330

Virkestnxering: se Skogsaccis.

Vägar:

vid indelningsändring...........150

särskilt ang. vägar, som ej ingå i vägdclning 152 f.
municipalsatnhälles skyldighet att deltaga i

hållandet av..............385

väghållningen i städer och stadsliknande samhällen
............... 434, 438

Viighällningsdistrikt........... 75

dess inflytande vid indelningsändring .... 128
uppgörelse därmed vid indelningsändring . . 150

verkan därå av indelningsändring.....165

må ej ingå i kommunalförbund......324

stads utbrytning ur.......... 102, 464

Väglngstiftningen, önskemål i fråga om . 102, 386
Yägliigstiftningskommissioneii . . 102, 324, 391

Ålderdomshem, gemensamt för flere konimu muner

. ............... 282, 287

Ärsstämning, vid upplösning av kommunalförbund
.................353

Agontbytes inverkan å bestående indelning . 85

Ort register.

Sid.

Adolf sbergs sjukhem............295

Allerums socken..............279

Alvestads municip alsamhälle........381

Anderslöv, epidemisjukhus....... 298, 299

Arrie epidemisjukhus......... 298, 299

Arvika................ 152, 464

Askers socken...............264

Aspelands härad..............101

Aspås socken...............283

Attarp, fattiggård.............277

Avesta köping........... 290, 425, 461

Axvalls municipalsamhälle.........378

Badelunda socken.............287

Bara härad................298

Berghems socken.............277

Bergviks kapellförsamling.........251

Billingsfors, skola.............274

Björholmen: so Kyrkesund.

Björketorp Kungsgården, fattiggård .... 277

Björkö-Arholma församling........251

Björnekulla socken............301

Bomhusområdet..............163

Bopparfol, fattiggård...........275

Borgholm........... 456, 463,465, 466

Borgs villastad..............304

Borlänge municip alsamhälle........379

Borrlunda socken.............193

Boxholms municip alsamhälle.......372

Bromma socken,122, 159, 167, 174, 176, 177, 183,

192, 220, 227, 246

'' församling............251

Brågarps socken.............. 85

Brännkyrka socken 122, 159, 167, 174, 176, 177,

192. 227, 246

» församling........ 144, 250

Brömsehro.................45g

Brösarps socken .............277

Bunkeflo pastorat.............250

Bygdeå socken...............264

By ske församling........... 85, 251

Sid

Bostad..................15g

Bälinge f örsamling............274

» socken..............49g

Carlsborgs sjukvårdsanstalt........288

Djursholms stad......... 152, 203, 464

» köping............377

Drottningholm ..............375

Döderhults socken...........101. 166

Ekerö socken...............299

Eneby: so Östra Eneby.

Eringsboda socken ............271

Eskilstuna............176, 177, 325

Eslövs by, köping, stad 84, 91, 152, 193, 458, 464

Fagerslätts samhälle ...........315

Fagerängs samhälle............31g

Filipstad.................45g

Fleninge socken..............279

Folkarbo tuberkulossjukhus...... 290, 312

Folkare härad...............290

Folkäma socken..............290

Fors socken................17g

Fotskäls socken..............278

Fridlevstads pastorat...........250

Frösthults socken.............279

Fällfors annexförsamling....... 85, 251

Färentuna socken.............299

Färgaryds församling......... 272. 273

Färingö epidemisjukstuga....... 299, 312

Garpenbergs socken............290

Gravarne och Bäckevilcs municipalsamhällc 372

Grimetons socken.............281

Grundsunds socken............371

Grytnäs socken............ 290, 292

Gråmanstorps socken...........302

Gräbbestads köping............148

Gustavsbergs församling 0. socken.....251

Gåxsjö socken...............268

Gärdhems socken............204

Sid.

Gästriklands sjukvårdsdistrikt.......2S8

Gävle.......... 157, 163. 288, 303, 312

Gävleborgs läns landstingsområde . . . 288, 312
Göteborg........ 167, 174, 175, 177, 219

Hagshults socken.......

Haj oms socken........

Hakarps socken........

Halmstad...........

Haparanda ..........

Hasselösunds nmnicipalsamhälle

Helgona socken........

Hellestad . . ■

Hemse socken .

Hille socken . .

Hillersjö socken
Hols socken . ■

Hornsbergs villlastad
Huddinge pastorat .

Hudiksvall.....

Huskvarna.....

Håbo-Tibble socken

Hälsingborg.....151, 191, 196,

Härads socken..........

Härnevi socken...........

Härnön.......•......

Härnösand............

Hässleholms municipalsamhälle . .

> köping''........

> stad.......152,

Höglunda, fattiggård.......

Höörs municip alsamhälle.....

. 84, 124,

Jukkasjärvi f örsamling.....

.Tumkils socken.........

Junosuando socken o. församling

Jönköping............

Kalix municipalsamhälle . . . .

Kalmar.............

Karl Johans församling.....

Karlskrona...........

Karlstads stad och socken . . . .
Katarina församling

.... 268
.... 278
.... 315
. . 305, 313
463, 465. 466
.... 372
142, 162, 281
.... 456
. . 275, 312
.... 303
.... 299
.... 282
.... 377
.... 250
.... 192
152, 315, 464
.... 267
275, 290, 305
.... 281
.... 279
.... 453
. . 157, 453
.... 202
. . 148, 202
184, 204, 464

.....278

. . . . 381

.....251

.....497

. . . . 85, 251

. 177, 315. 456
. . . 193, 307

.....456

.....175

.....314

.....162

.....251

Kils municipalsamhälle ....

Kiruna municipalsamhälle . . .

Klagstorp: se Västra Klagstorp.

Klosters socken........

Klågerup, epidemisjukhus . . .

Kopparberg: se Nya Kopparberg

Kristianstad.........

Kristinehamn.........

Krylbo municipalsamhälle . . .

Kungshamns socken......

Kyrkesunds och Björholmens municipalsamhälle
..................

Kyrkoköpinge socken............

Kallands Åsaka socken..........

Kävlinqe socken..............

Sid.

378

439

176

298

192

148

438

371

376

196

278

299

Landskrona..............275,

Laxarby f örsamling............

Lidingö köping..... 308, 313, 425, 437,

Liljeholmens municipalsamhälle .... 174,

Lilla Malma socken............

Lillhärdals f örsamling..........

Linköping.............88-197,

Linneryd...............•••■

Limhamns köping ■ ■ 136, 174, 176, 177, 183,

» församling...........

Jjjungarums socken..........177,

Ljungaskog, skola.............

Ljungby köping............ 380,

Ljusdals köping..............

Ljusnarbergs socken..........84,

Ludvika köping (municipalsamhälle) . . 148,
Lunds stad 148, 152, 177, 275, 299, 305, 435,

> socken ...............

Lundby socken...... 167, 174, 175, 177,

> municipalsamhälle.........

Lycksele municipalsamhälle........

» kyrkoplats............

Lysekil..................

Långaryds församling ........ 272,

Långö municipalsamhälle.........

Lännäs socken ..............

Katrineholms stad....... 114, 204, 272, 464

> municipalsamhälle......''381

Kattarps socken............

Kattunga socken ...........

279

277

Majorna........

Malm: se Stora Malm.
Malma: se Lilla Malma.
Malmköping.......

305

274
461
246
163
474
325
456
242
250

315

275
382
148
312

439

440
148
219
375
372
375
202
273

316
264

175

163

537

Sill.

Malmö 122, 126, 136, 151, 174, 176, 177, 183, 242,
245, 246, 293, 303, 305, 307, 441
Malmöhus läns landstingsområde . . . 290, 293
Marie häl Is municipalsamhälle 159, 174, 220, 246

Markaryds köping...........88, 184

Martebo socken..............188

Medelpads tuberkulossjukhus........295

Mellby socken...............278

Mellösa: se Stora Mellösa.

Mora församling........... 357, 474

» socken................474

Morastrands köping............474

Munsö socken...............299

Möckleby: se Södra Möckleby.

Mönsterås socken o. f örsamling......168

> köping.............456

Mörbylånga köping............439

Mörlunda socken.............101

Nacka f örsamling.............251

Neder kalix socken........... 193, 307

Nevitshögs socken............. 85

Nicolai socken.............142, 162

Norrala socken o. församling.......168

Norra Unnaryds socken..........271

Norrköping 122, 126, 177, 183, 246, 292, 304, 305,

312, 456

Norrköpings norra f örstäders municipalsamhälle
....... 122, 126, 246, 304, 305, 382

Ny socken.................290

Nya Kopparbergs socken......... 84

» > köping.........312

Nybro köping...............457

Nyfors municipalsamhälle.........176

Nyköping .......... 142, 162, 325, 441

Nyköpings Ostra stads församling.....281

Näs socken................286

Näsby by.................192

Näskotts socken..............283

Nässjö stad..... 84, 114, 151, 183, 203, 464

» municip alsamhälle.........114

» socken...............114

Odenslunds municipalsamhälle.......381

Oskarshamn..............152, 166

Ousby municipalsamhälle.........381

Oxie härads epidemisjukhus...... 298, 299

tö—153678

Sid.

Pajala församling........... 85, 251

Kaus socken................299

Ravlunda socken.............277

Rindö.................194, 197

Ringarums socken.............144

Rogberga socken..............315

Rone socken.............. 275, 312

Ronneby stad.............310, 314

> socken..............310

Rosendala samhälle............315

Rya församling..............275

Rydö bruk, skola.............272

Råda socken................278

Rödeby församling............250

Rödöns socken och tingslag........2*3

Rörums socken..............277

Sallerup: se Västra Sallerup.

Sanna samhälle..............315

Saltsjöbadens församling.........251

Sevalla socken...............271

Siene socken................282

Skellefteå socken........... 453, 456

> stad........ 84, 251, 453, 456

> pastorat, församling .... 251, 453
Skrävlinge: se Västra Skrävlinge.

Skurups köping..............148

> epidemisjukhus..........298

Skuttunge församling...........274

Skytts härad...............298

Skå socken................299

Skövde stad och stadsförsamling, landskommun
och landsförsamling........251

Smedjebackens köping...........148

Smögens municipalsamhälle........372

Sofielunds (Sofielundshusens) municipalsamhälle
....... 122, 126, 176, 246, 304, 307

Sollefteå............. 184, 204, 464

S:t Anna fattighus............281

S:t Lars socken..............197

S:t Olofs socken..............277

Steneby församling............274

Stockholm 76, 144, 159, 167, 174,176, 177, 183, 184,
187, 192, 212, 220, 226, 246, 251, 253, 302, 308,

313, 425, 484

Stocksunds köping.......■.....148

538

Stocksunds municipalsamhälle.......

Stora Malms socken..........114,

Stora Mellösa socken...........

Stranda härad..............

Ströms socken...............

Strömsnäs bruks municip alsamhälle ....

Strömstad.................

Strömsunds municip als omhölje......

Sturkö socken...............

Sundsvall.................

Sunne municipalsamhälle . . ......

Surteby socken..............

Svinnegarns socken............

Sånga socken...............

Söderala församling............

Söderbärke socken .............

Södertälje.................

Södra Möckleby socken..........

Södra Roslags domsaga..........

Teckomatorp, epidemisjukhus..... 298,

T ed a socken.............. 267,

Tidaholms stad............152,

Tjurkö socken...............

Tomelilla köping...........124,

» municipalsamhälle........

Torekovs fiskläge.............

Tormenås samhälle............

Torups församling............

Tostareds socken.............

Trollhättans stad...... 151, 162, 204,

> socken ............

> samhälle...........

Tryde socken.............83,

Trälleborg............. 177,196,

Tunhem: se Västra Tunhem.

Tvings socken...............

Tygelsjö socken..............

Tångens municipalsamhälle........

Töreboda köping..............

Umeå stad.............148,

> socken ................

Unnaryd: se Norra Unnaryd.

Uppsala.................

Sid.

Valbo socken............. 163, 303

Valdemarsviks köping....... 144, 148, 382

Vansö socken...............282

Varnums socken..............148

Vassända-Näglums socken.........204

Vaxholm..... 152, 183, 193 f., 197, 203, 205

Vemmenhögs härad........• . 298, 299

Vetlanda socken, köping och municip ålsump

hälle..................193

Vilgård Östergården, försörjningshem . . . 278

Vitaby socken...............277

Vittangi kapellförsamling.........251

Välinge socken..............279

Värmdö socken............194, 198

> pastorat, församling.......251

Värnamo socken....... 301

Västernorrlands läns landstingsområde ■ . 295

Västervik.................456

Västerås.................298

Västmanlands läns landstingsområde . . . 298

Västra Klagstorps socken.........299

Västra Sallerups socken....... 84, 91, 458

Västra Skrävlinge socken 122, 126, 174, 176, 177,

245, 246

Västra Tunhems socken........ 163, 204

Väta församling.............251

Ystad............ 86

Åhus socken, köping och municipalsamhälle 371,374

Åker-Länna, skola.............274

yls socken.................283

Åviksområdet...............192

öja sockerbruk.............. 86

Ölands södra mot.............456

Öms socken................251

Örby municipalsamhälle........ 174, 246

Örebro stadsförsamling..........251

> stad............... . 295

Örebro läns landstingsområde.......295

Örgryte socken..............375

Östergötlands läns landstingsområde . . 292, 312

Östra Eneby socken........ 126, 183, 246

Sid.

377

272

264

101

296

379

456

437

281

296

380

277

286

299

251

317

183

287

226

299

286

464

281

148

379

375

315

272

278

464

204

375

379

, 197

271

299

372

148

, 152

148

484

Tryckfel

som ansetts vara av beskaffenhet att böra före begagnandet rättas.

Sid. 4 sista raden står: kommunen; läs: kommun.

Sid. 11 rad 9 nedifrån: ett komma i slutet av raden bortfallet.

Sid. 28 rad 6 uppifrån: d:o.

Sid. 34 rad 4 uppifrån: ordet »i» bortfallet i början av raden.

Sid. 55 rad 14 uppifrån: en parentes i slutet av raden bortfallen.

Sid. 56 rad 11 nedifrån: ett semikolon i slutet av raden bortfallet.

Sid. 57 rad 6 nedifrån: ett komma i slutet av raden bortfallet.

Sid. 110 sista raden står: indelningen; läs: iudelningsändringen.

Sid. 148 rad 13 nedifrån står: om; läs: av.

Sid. 167 rad 4 o. 5 uppifrån står: åmellan stad ena sidan; läs: mellan stad å ena sidan.
Sid. 226 rad 2 nedifrån står: 1913; läs: 1904.

Sid. 320: notens nummer bör vara 1.

163678.