MED FÖRSLAG TILL ÄNDRAD LYDELSE AV VISSADELAR AV FÖRORDNINGEN OM AUTOMOBILTRAFIKDEN 30 JUNI 1916 M. M
Statens offentliga utredningar 1920:5
B E T Ä NKAN1) E
MED FÖRSLAG TILL ÄNDRAD LYDELSE AV VISSA
DELAR AV FÖRORDNINGEN OM AUTOMOBILTRAFIK
DEN 30 JUNI 1916 M. M.
AVGIVET AV
DÄRTILL UTSEDDA SAKKUNNIGA
(£XG)
LINKÖPING
BILLSTENS BOKTRYCKERI
1919
TILL HERR STATSRÅDET OCH CHEFEN FÖR KUNGL.
CIVILDERAR TEMESTE T.
•Genom skrivelse den 12 september 1919 har Herr Statsrådet,
enligt nådigt bemyndigande, uppdragit åt undertecknade,
Hårleman, Barnbeck, Bratt, Lidman och Hagelin att,
i egenskap av sakkunniga, verkställa utredning och avgiva
förslag till de ändringar och tillägg i förordningen om automobiltrafik
den 30 juni 1916, vartill i statsrådsprotokollet
för civilärenden samma dag uttalade anvisningar gåve anledning
eller som i sammanhang därmed eljest kunde av
Herr Statsrådet underställas de sakkunniges prövning ävensom
utsett undertecknad, Hårleman, att i egenskap av ordförande
leda de sakkunnigas förhandlingar och undertecknad,
Lidman, att tillika vara sekreterare hos de sakkunniga.
4
Till fullgörande av detta uppdrag få vi härmed till Herr
Statsrådet vördsamt överlämna betänkande i ämnet, innehållande
förslag till
1) ändrad lydelse av vissa §§ i .Kungl. Maj:ts nådiga
förordning om automobiltrafik den 30 juni 1916;
2) ändrad lydelse av § 1 i Kungl. Ma j ds nådiga kungörelse
med bestämmelser angående tillämpningen av den
internationella konventionen rörande automobiltrafik den
20 oktober 1916;
3) instruktion för den enligt Kungl. förordningen om
automobiltrafik den 30 juni 1916 förordnade inspektör; och
4) instruktion för de enligt Kungl. förordningen om
automobiltrafik den 30 juni 1916 förordnade besiktningsmän;
jämte
tillhörande motiver.
Tillika få vi vördsamt bifoga ej mindre de Herr Statsrådets
skrivelse bilagda handlingar ävensom en till de sakkunnige
sedermera överlämnad underdånig framställning
från Svenska Brandskyddsföreningen än även från rikets
länsstyrelser infordrade yttranden och utredningar i ämnet.
Stockholm den 4 december 1919.
(j. HÅRLEM AN.
Nils F. O. Bram beck.
E. T. Lidman.
Erland Bratt.
K. A. J. Hagelin.
Förslag
till
ändrad lydelse av vissa §§ i Kungl. Majrts nådiga förordning
om automobiltrafik den 30 juni 1916.
§'' 1.
Mom. 1. Automobil, varmed i denna förordning, där
ej annorlunda särskilt stadgas, avses jämväl motorcykel,
vars vikt överstiger 50 kilogram, skall vara försedd med
a) styrinrättning — — — — — — — — — vända;
b) två lätt åtkomliga, av varandra oberoende och fullt
tillförlitliga system för bromsning, av vilka åtminstone det
ena skall äga förmåga att på ett effektivt sätt fasthålla
automobilen;
c) signalapparat av lämplig beskaffenhet;
• d) anordning — — — — — — — — — drivhjulen;
e) inrättning — — — — — — — — — — själv;
f) om — — — — — — — — — — backning; och
g) om explosionsmotor användes, effektiv anordning för
dämpande av ljudet från avloppsgaserna (ljuddämpare).
Mom. 2. Samtliga — — — — — — — körbanan.
Mom. 3. Motorn — — — — — — — — åverkan.
Mom. 4. Hjulringarne — — — — — — meddelas.
§ ‘i
Mom.
1. För verkställande av besiktning och annan
förrättning, som i denna förordning avses, skola Konungens
befallningshavande, var för silf län, förordna erforderligt
antal besiktningsmän. Dylikt förordnande meddelas varje
6
gång för eu tid av tre år och kan, när skäl därtill förekommer,
under tiden återkallas.
Besiktningsman — — — — — — — — — — sätt.
Instruktion för besiktningsmännen utfärdas av Konungen.
Mom. 2. Inseende över samtliga besiktningsmännen i
riket utövas av en av Konungen tillsatt inspektör, vilken
har att fullgöra de åligganden, som närmare bestämmas i
en för honom av Konungen utfärdad instruktion.
Konungens befallningshavande har att, innan förordnande
för besiktningsman meddelas, inhämta yttrande i
ärendet av inspektören samt, då besiktningsman förordnats
eller entledigats, därom lämna inspektören underrättelse.
§ 3.
Mom. 1. Den, som — — — — — — — — samt,
beträffande lastvagn, lastningsförmågan och, om denna överstiger
1,000 kilogram, högsta hjultryck å såväl fram- som
bakaxeln.
Avser — — — — — — — — — — — — uppgift.
Mom. 2. Vid — — — — — — — — anmälaren.
Mom. 3. Har — — — — — — — — registrerad.
Mom. 4. Företages — — — — — — förordnandet.
§ 4.
Mom. 1. Infinner sig någon — — — -— — — —
— — — — — undergångna prövningen.
Mom. 2. Finner besiktningsman, att anstalt eller lärare,
som yrkesmässigt meddelar undervisning för utbildning av
automobilförare, icke bedriver denna verksamhet på sådant
sätt, som för en tillfredsställande utbildning erfordras, åligger
det besiktningsmannen att därom göra anmälan till den
i 2 § 2 mom. omförmälde inspektören, vilken äger att meddela
anstalten eller läraren nödiga anvisningar i nämnda
hänseende.
/
s *>■
Mom. I. Automobil — — — — — — — — densamma.
Mom. 2. Skall — — — — — — — — — — _ stadgas.
Provkörning — — — — — — — — för landet av landsfiskalen
i orten. Vederbörande myndighet bestämmer därvid
de villkor, under vilka körningen må äga rum.
Vid färd — — — — — — — — — — — — automobil.
S 11.
Automobil — — — — — —— — — — — — — — samt
för landet av landsfiskalen i orten.
§ 12.
Mom. 1. Den, som vill erhålla körkort, har att till Konungens
befallningshavande i det län, där han är mantalsskriven
eller, om han icke är i riket mantalsskriven, till
Konungens befallningshavande i det län, där han för tillfället
vistas, insända ansökan därom med angivande av fullständigt
namn, yrke och hemvist samt därvid foga dels bevis,
att sökanden fyllt 18 eller, om ansökningen endast avser
rätt att föra motorcykel, 16 år, dels intyg av läkare,
att sökanden äger normal syn- och hörsel förmåga och icke
lider av lyte, som gör honom olämplig som förare, samt
dels bevis av besiktningsman, att sökanden är fullt förtrogen
med automobils (motorcykels) konstruktion, skötsel och
manövrering samt äger nödig kännedom om gällande förlåt
t ningsföreskrifter rörande automobil trafik.
Har sökanden vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits
och har han tillika gjort sig känd för nykterhet och
ordentlighet, har Konungens befallningshavande att för honom
utfärda körkort, vilket skall innefatta tillstånd antingen
att föra automobil eller endast att föra motorcykel.
Körkort, vartill formulär fastställas av Konungen, gäller
för färd i hela riket.
s
Moln. 2. Över utfärdade körkort skall Konungens befallningshavande
föra anteckning i liggare eller kortregister,
upprättade särskilt för automobilförare och särskilt för motorcykelförare;
och skall därvid för varje körkort antecknas
nummer å körkortet och dag för dess utlämnande samt
innehavarens namn, födelseår, födelsedag, yrke och hemvist.
Mom. 3. Befinnes förare hava vid färd med automobil
gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller visat likgiltighet
för andra människors liv eller egendom eller föreligga eljest
sådana förhållanden, att förare måste anses olämplig att
föra automobil, må Konungens befallningshavande, som utfärdat
körkortet, återkalla detsamma antingen för viss tid,
minst två månader och högst två år, eller ock för alltid.
Beslut —--— ________ — __ ändrats.
§ 13.
Mom. 1. Körning — — — ________ sägs.
Mom. 2. För landet----—--— — föreskrives.
Mom. 3. Därest — ____ __--- förbjuden.
Mom. k. Konungens befallningshavande — — — — —
— — — — — — Konungens befallningshavande.
Mom. 5. Allmän väg--— —-----nödläge.
Mom. 6. Automobil — — — ___ — _ belägen.
Mom. 7. I fråga —--_________ väg.
Mom. 8. Vad i denna 8 år föreskrivet gäller ej beträffande
motorcykel, vilken må framföras å varje allmän väg,
gata eller torgplats ävensom å enskilt område, då ägaren
eller hans rättsinnehavare därtill lämnat tillstånd, dock att
för motorcykel med tillkopplad så kallad bivagn (för-, sidoeller
släpvagn) skall, då bredden av hela fordonet, styrstången
oräknad, överstiger 1,40 meter, gälla vad ovan i
denna § om annan automobil stadgats.
§ 16.
Moln. 1. Automobilförare — — — — — — —
säkert.
«)
Mom. ‘2. Linder färd skall å aulomobil loras vederbörlig!
igenkänningsmärke, så beskaffa! och anbragt som i
denna förordning är stadgat, vilket märke icke får under
färden vara dolt, varjämte å lämplig, lätt tillgänglig plats
skall vara anbragt skyll med uppgift om dels ägarens namn
och hemvist samt dels liden för senast verkställda besiktningen
av automobilen. Å lastautomobil skall därjämte
vara anbragt skylt med uppgift om automobilens egen vikt
och lastningsförmåga samt, om denna överstiger 1,000 kilogram,
högsta hjultryck å såväl fram- som bakaxeln.
Då mörker eller dimma råder, skola under färden föras
framtill två lyktor i samma höjd, en å vardera sidan, med
vitt sken, tillräckligt starkt att upplysa vägen på erforderligt
avstånd framför automobilen, och baktill lykta med vitt
sken, som fullständigt belyser det å automobilen anbragta
bakre igenkänningsmärket. Denna senare lykta skall även
visa rött ljus bakåt. Å motorcykel utan sidvagn må dock
den främre belysningen utgöras av endast eu lykta av
nämnda beskaffenhet. Medföres sidvagn, skall jämväl å
denna finnas framtill en lykta med vitt sken.
Användes lykta med bländande sken, skall detta vara
inriktat så lågt över marken eller så avskärmat, att det icke
medför olägenhet för mötande.
Mom. ,3. Vid — — — — — — — — — — — — boende.
Mom. \. Förare åligger:
att — — — — —----- — —---— varningssignal;
att under färd i stad, köping eller annat tätt bebyggt
samhälle icke använda signalapparat med störande läte, ej
heller signalapparat av sådant särskilt slag, som allmänneligen
användes å brand-, ambulans- eller polisvagnar;
att - — —--avlopp.
Mom. 5. Vidare åligger förare — — — — — — själv.
Mom. 6*. På anmodan ------— — automobilen.
Mom. 7. Förare — — — — — — — —--uppvisas.
2
10
ä 21.
Vid yrkesmässig automobiltrafik, som icke endast avser
forsling av gods, skall skjutslega» utgå efter taxa, som fastställes
för stad i den ordning § 23 i ordningsstadgan för
rikets städer angiver och för landet av Konungens befallningshavande.
Det åligger vederbörande myndighet att tillse, att sådan
taxa tinnes för varje innehavare av tillstånd att utöva trafik
av ifrågavarande slag; och bör jämväl beträffande yrkesmässig
automobiltrafik, som endast avser forsling av
gods, tillses, att dylik taxa kommer till stånd, där sådant
med hänsyn till de förhållanden,, varunder trafiken bedrives,
kan anses vara av behovet påkallat.
§ 22.
Ej må — — — —---------äger rum.
Till sådan automobilförare må ej antagas annan än den,
som innehar gällande körkort, uppnått 21 års ålder samt
i övrigt är därtill lämplig.
Myndighet, som — — — — — — — — — — polisman.
§ 28.
Mom. 7. Förare, som brukar automobil,--—--
böte från och med tjugufem till och med femhundra kronor.
Mom. 2. Har — — — — —--------sägs.
§ 30.
Brvtes mot föreskrifterna i $ 9 eller 8 1(5 mom. 2, 4
eller (i,
eller framföres automobil å väg, gata eller plats, där
automobilen icke må framföras,
straffes den felande med böter från och med tio till och
med femhundra kronor.
Har förseelse
dömas.
11
s :n.
Framföres automobil med större hastighet än som i varje
fall är medgiven,
eller överträdes föreskrift i $ 1(> mom. 1, .‘I eller 5,
straffes föraren med böter från och med tjugufem till
och med ettusen kronor.
Har förare därvid — — — —— — — — — — dömas.
§ 33.
Med böter från och med tio till och med tvåhundra
kronor straffes den, som åsidosätter föreskrift i 1(5 mom.
7 eller § 24 mom. 7.
Lag samma — — — — —-------polismyndighet.
§ 34.
Mom. 1. Underlåter någon — —--— — — — från
och med tjugufem till och med femhundra kronor.
Mom. 2. Var, som — — — --------från och
med femtio till och med ettusen kronor, där ej förseelsen
enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff.
S 35.
Mani. 1. Utövar någon — —. —--- — — tjugufem
till och med femhundra kronor.
Är på grund — — — — — — — — — — — tillämpas.
Mom. 2. Brukas — —--------tjugufem
till och med femhundra kronor.
Skedde — —--— — — —--— — — — — sagts.
Mom. 3. Underlåter — — —--— — — — från och
med tjugufem till och med femhundra kronor.
Mom. 4. Fordras vid yrkesmässig automobiltrafik högre
betalning än den fastställda taxan medgiver, böte den felande
från och med tio till och med tvåhundra kronor.
12
§ 41.
Mom. 1. För förrättning, som enligt denna förordning
ankommer på besiktningsman, är denne berättigad till ersättning
enligt följande taxa:
för första besiktning av automobil 25 kronor,
för första besiktning av motorcykel 15 kronor,
för efterbesiktning av automobil 25 kronor,
för efterbesiktning av motorcykel 15 kronor,
för prövning enligt $ 4 20 kronor.
Uppvisas på en gång två eller flera, en och samma ägare
tillhöriga automobiler till besiktning, skall ersättning utgå,
om förrättningen avser första besiktning av automobilerna,
för två automobiler 20 kronor för varje automobil,
för två motorcyklar 12 kronor 50 öre för varje motor
cykel,
för mer än två automobiler 15 kronor för varje automobil,
för mer än två motorcyklar It) kronor för varje motorcykel,
samt, om förrättningen avser efterbesiktning,
för två automobiler 20 kronor för varje automobil,
för två motorcyklar 12 kronor 50 öre för varje motor
cykel,
för mer än två automobiler 15 kronor för varje automobil,
för mer än två motorcyklar It) kronor för varje motorcykel.
Evad — — — — — — _____ — — myndighet.
Mom. 2. Ersättning — — — —-----av staten.
Mom. 3. Ersättning — — _____ — — __ prövningen.
42.
Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas
av Konungens befallningshavande eller annan mvn
-
(likhet, varom i § 5 förmäles, må besvär anföras inom lid,
som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut är bestämd; dock gäller beslutet utan hinder
av besvär till efterrättelse, intill dess annorlunda kan
bliva vederbörligen förordnat.
§ 43.
Denna förordning äger icke tillämpning å staten tillhöriga,
för speciella militära ändamål konstruerade automobiler.
Denna förordning skall träda i kraft den
De förordnanden för besiktningsmän, som tidigare meddelats,
skola icke gälla längre än till nämnda dag.
Motorcykel, vilken såsom vägande över 150 kilogram
på grund av förut gällande bestämmelser blivit införd i
automobilregistret, skall före den 1 januari 1921 anmälas
till ny registrering och av vederbörande myndighet övertöras
till avdelning B av samma register samt förses med
nytt igenkänningsmärke.
Förare, som innan denna förordning träder i kraft, erhållit
tillstånd att föra automobil, är fortfarande, såvida icke
tillståndet återkallats, därtill berättigad.
Förslag
till
ändrad lydelse av § 1 i Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse med
bestämmelser angående tillämpningen av den internationella
konventionen rörande automobiltrafik den
20 oktober 1916.
Med avseende å automobil eller motorcykel, vars ägare
är undersåte i sådan främmande stat, som anslutit sig till
konventionen, skall gälla vad i förordningen den 30 juni
1916 om automobiltrafik är stadgat; dock att, därest fordonet
och dess förare uppfylla de i konventionen föreskrivna
villkor och sådant på anfordran stvrkes genom i kraft varande
internationellt tillståndsbevis, som avses i art. 3 av
konventionen, bestämmelserna i §§ 1—12, § 16 mom. 2
och §§ 24—26 i nyssnämnda förordning icke skola äga
tillämpning.
Denna kungörelse träder i kraft den
Förslag
tin
instruktion för den enligt Kung!, förordningen om automobiltrafik
den 30 juni 1916 förordnade inspektör.
§ I
Den
enligt Kungl. förordningen om automobiltrafik den
30 juni 1916 förordnade inspektören, vilken skall lyda under
Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, åligger:
att biträda Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen vid handläggning
av ärenden rörande automobilväsendet;
att med uppmärksamhet följa utvecklingen av automobiltrafiken
och därmed sammanhängande förhållanden, med
särskild hänsyn till den allmänna trafiksäkerhetens betryggande;
att
tillse, att de i § 2 mom. 1 ovannämnda förordning
omförmälda besiktningsmännen noggrann! iakttaga den för
dem gällande instruktion, samt att verka för enhetlighet vid
instruktionens tillämpning, för vilket ändamål han har att
genom tid efter annan återkommande inspektioner utöva
kontroll över deras verksamhet;
att, då han finner någon besiktningsman hava eftersatt
sina åligganden och till följd därav icke böra vid befattningen
bibehållas, härom till vederbörande Konungens befallningshavande
göra anmälan;
att med råd och upplysningar tillhandagå sådana anstalter
och lärare, som yrkesmässigt meddela undervisning
16
för utbildning av automobilförare, samt, då han efter anmälan
av besiktningsman eller eljest finner, att dylik verksamhet
icke bedrives på ett tillfredsställande sätt, genom
skriftligt meddelande eller vid besök å stället lämna de anvisningar,
som till ernående av en betryggande utbildning
kunna erfordras;
samt att på anmodan av Konungens befallningshavande
avgiva yttrande såväl beträffande till- och avsättning av
besiktningsmän som även i andra ärenden rörande automobilväsendet.
§ 2.
Inspektören antages av Kungl. Maj:t, på förslag av Vägoch
Vattenbyggnadsstyrelsen, medels förordnande på viss tid.
§ 3.
Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen äger att meddela inspektören
tjänstledighet under högst tre månader varje år
samt förordna lämplig person att under tiden uppehålla
hans befattning. Ifrågakommer längre tjänstledighet för inspektören,
bör ansökan därom hos Kungl. Maj:t anmälas.
§ 4.
Inspektören skall i enlighet med de närmare föreskrifter,
som av Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen meddelas, föra:
l:o) register över alla besiktningsmän, över vilka det
åligger honom att utöva tillsyn;
2:o) dagbok, i vilken korteligen antecknas alla de förrättningar,
som av inspektören verkställas och vad därvid
förekommer;
3:o) diarium över inkomna skrivelser med anteckning
om, vad i varje ärende åtgjorts; och
4:o) konceptbok för avgående skrivelser med anteckning
om dagen för deras expedierande.
,17
*
8 •”>.
Inom februari månad varje år skall inspektören till
Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen avgiva berättelse
om sin verksamhet under nästföregående år.
§ <5.
inspektören må ej utöva verksamhet, som rör I ill verkning
eller försäljning av automobiler.
§ 7.
Den, som innehar eller innehaft inspektörsbefattning,
vare förbjudet att röja yrkeshemlighet, varom han under
sin tjänsteutövning erhållit kännedom.
Förslag
till
instruktion för de enligt Kungl. förordningen om automobiltrafik
den 30 juni 1916 förordnade besiktningsmän.
§ 1.
De enligt Kungl. förordningen om automobiltrafik den
30 juni 1916 förordnade besiktningsmän åligger att med
omsorg och noggrannhet fullgöra vad enligt bestämmelserna
i nämnda förordning och denna instruktion dem tillhör.
§ 2.
Vid besiktning un automobil skall besiktningsmannen undersöka,
om de i § 1 ovannämnda förordning föreskrivna
mekaniska anordningarna erbjuda betryggande säkerhet vid
fordonets användning.
Till utrönande härav skall automobilen provköras, antingen
av besiktningsmannen eller av annan person i hans
närvaro och skall därvid undersökas, om samtliga manövreringsorgan
fylla sin uppgift på ett effektivt och ändamålsenligt
sätt.
Gäller besiktningen begagnat fordon, skall särskilt prövas,
om det uppvisar förslitningar eller maskinella bristfälligheter
av sådan art, att fordonet bör ur trafiksynpunkt
anses mindervärdigt.
§ 3.
Vid provning ao automobilförare skall anställas dels förhör
med föraren, dels oek undersökning av hans förmåga
att själv föra och manövrera fordonet.
19
Förhörel skall omlaita prövning av dels förarens kännedom
om automohilers konslruktion i allmänhel, därvid lian
bör på ett tillfredsställande sätt kunna redogöra för de viktigare
organens uppgift och funktion samt visa sig förtrogen
med vanligen förekommande driftstörningar och de
utvägar, som kunna anlitas för deras avhjälpande, dels hans
förtrogenhet med automohilers vård och underhåll och dels
hans insikter i gällande författningsföreskrifter rörande automohiltrafik,
särskilt. i fråga om automohilförares åligganden
och ansvar.
Vid provkörningen skall besiktningsmannen göra sig förvissad
om, att föraren äger ingående kännedom om automobilens
manövrering samt förmåga att lugnt och säkert
framföra fordonet jämväl å trafikerade leder.
Förhör må ej samtidigt äga rum med mer än fem personer,
därest det ej försiggår i för ändamålet inrättad lokal,
försedd med lämpligt åskådningsmaterial.
§ 4.
Besiktningsman skall föra förteckning över de automobilförare,
som av honom prövas, innehållande för varje
förare anteckning om dagen för prövningen, hans namn,
yrke och hemvist samt huru prövningen utfallit ävensom
uppgift å den anstalt eller lärare, av vilken föraren erhållit
undervisning.
Avskrift av nämnda förteckning skall särskilt för varje
månad inom femton dagar efter månadens utgång insändas
till den inspektör, som förordnats att hava inseende över
besiktningsmännen.
O
I. Allmänna motiv
Genom beslut den 12 september 1919 bemyndigade Kungl. Maj:t
chefen för civildepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för
verkställande av utredning och avgivande av förslag till de ändringar
och tillägg i gällande förordning .om automobiltrafik, vartill de av bemälde
departementschef, enligt anförande till statsrådsprotokollet
samma dag, uttalade anvisningar gåve anledning eller som i sammanhang
därmed eljest kunde av honom underställas sakkunnigas prövning.
Vid ärendets föredragning i statsrådet anförde departementschefen
bland annat följande:
»I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift har Svenska motorcykelklubben
under framhållande att gällande förordning om automobiltrafik,
vilken jämväl innefattade stadganden för trafik med motorcykel, vore
i vissa hänseenden bristfällig och särskilt inrymde alltför knapphändiga
och beträffande trafiksäkerheten otillfredsställande bestämmelser
ifråga om motorcyklar, gjort framställning om åvägabringande av utredning
i syfte att i möjligaste mån betrygga den trafikerande allmänhetens
säkerhet gentemot omdömeslöst eller vårdslöst framförande av
motorcyklar, utan att dessas användande för berättigade ändamål onödigtvis
försvårades.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som den 9 juli 1919 häröver avgivit
infordrat utlåtande, har däri förklarat sig livligt instämma i syftet
med berörda förslag.
Jämväl direktören Amos Kruse och civilingenjören R. R:son Schlyter
framhålla i en av dem till statsrådet och chefen för civildepartementet
ingiven skrift behovet av i vissa hänseenden skärpta och i allt
fall efter rådande förhållanden bättre lämpade bestämmelser för framförande
av såväl motorcyklar som automobiler och påkalla i sådant
syfte en allsidig utredning genom en särskild kommitté.
21
Vidare har länsstyrelsen i Södermanlands län i eu till Kungl. Maj:t
ingiven skrivelse av den 20 maj 1919 förmält, att ovisshet uppkommit,
huruvida såsom motorcyklar borde registreras vanliga velocipeder,
å vilka anbragts eu lätt löstagbar s. k. colibrimotor samt framhållit
behovet av allmänt gällande bestämmelser härom.
I anledning av sistberörda framställning har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i infordrat utlåtande av den 14 juli 1919, med vitsordande
av behovet utav tydligare och fullständigare stadganden i omförmälda
hänseende, föreslagit frågans hänskjutande till de sakkunniga,
som med anledning av Svenska motorcykelklubbens ovanberörda
framställning kunde få sig anförtrott att verkställa utredning i fråga
om erforderliga ändringar i förordningen om automobiltrafik särskilt
med hänsyn till motorcyklar.
Ytterligare hava Anders Rosborg med flera besiktningsmän för automobiler
i Stockholm uti en till Kungl. Maj:t ingiven skrift gjort framställning
om sådan ändring i gällande förordning om automobiltratik,
att däri stadgad ersättning för besiktning av automobiler måtte utgå
med vissa förhöjda belopp; och har väg- och vatlenbvggnadsstyrelsen
den 3 september 1919 till följd av remiss inkommit med utlåtande
över denna framställning.
Slutligen har Stockholms Gamla bilskola i till mig avlåten skrivelse
uttalat vissa önskemål angående utbildning av chaufförer.
Ehuru gällande förordning om automobiltrafik utfärdats så nyligen
som den 30 juni 1916, torde den dock i flera avseenden påkalla revision,
något varom de nyss anmälda inkomna framställningarna också
i sin mån bära vittne. Jag anser dock icke påkallat, att eu allmän
revision av automobilförordningen nu företages. Dels kan en sådan
icke avslutas i så god tid, att frågan om ändrade författningsbestämmelser
i förevarande ämne kan föreläggas nästa års riksdag — och
enligt min mening är det högeligen önskvärt, att vissa ändringar i
denna förordning redan under nästa år komma till stånd — dels kräves
i allt fall inom en nära framtid en granskning av automobilförordningen
i sammanhang med den nya väglagstiltningen in. m., vartill
förslag sedan någon tid föreligger. Till en sådan framtida revision
av förordningen synes jämväl böra anstå med frågan om ej eu
del nya med automobiler jämförliga fortskaffningsmedel äro av den
betydelse, att deras användning lagligen bör regleras. Jag anser därför,
att för närvarande allenast en granskning och överarbetning i
vissa nedan angivna delar av automobilförordningen bör äga rum.
Den utredning, jag nu förordar, bör sålunda först omfatta en komplettering
av bestämmelserna beträffande trafik med motorcyklar i
huvudsakligt syfte att bringa dessa i den närmare överensstämmelse
med stadgandena om automobiltrafik i övrigt, som trafiksäkerheten
kan anses fordra. Givetvis bör vid behandling av denna fråga också
uppmärksammas länsstyrelsens i Södermanlands län ovan omförmälda
skrivelse angående velocipeder med löstagbar s. k. colibrimotor. Vidare
bör utredningen omfatta dels bestämmelserna om rätten att föra
automobil, i vilket hänseende uppmärksamheten särskilt skall ägnas
åt sättet för utbildning och prövning av automobilförare, dels ock de i
automobilförordningen innehållna straffbestämmelser, vilkas skärpande
i större eller mindre omfattning bör övervägas. Vid olika tillfällen
hava klagomål avgivits över, att vid yrkesmässig automobiltrafik taxa
icke funnits fastställd och att den resande allmänheten därför ofta
oskäligt uppskörtas. Så vitt jag känner, har också 21 § i automobilförordningen
angående fastställande av taxor kommit i alltför ringa
tillämpning. Den utredning, som nu ifrågasättes, synes mig därför
också böra omfatta sistnämnda § i automobilförordningen, varvid torde
böra övervägas, huruvida icke taxor för yrkesmässig automobiltrafik
böra obligatoriskt fastställas för — med hänsyn till rådande pänningläge
— kortare tid åt gången. Dylika obligatoriska taxor kunna
också bliva nödiga, därest i det förslag till nytt resereglemente, som
är under utarbetande, automobil skulle införas som ett särskilt forlskaffningsmedel.
Slutligen torde utredningen böra avse den av besiktningsmännen
i Stockholm väckta frågan om förhöjd taxa för besiktningsmannaförrättningar
enligt automobilförordningen.»
De sakkunnigas uppdrag avser sålunda huvudsakligast att verkställa
utredning och avgiva förslag i nedan omförmälda frågor:
1:o) rörande trafiken med motorcyklar, i syfte att bringa bestämmelserna
härom i den närmare överensstämmelse med stadgandena om
automobiltrafik i övrigt, som trafiksäkerheten kunde anses fordra;
2:o) angående rätten att föra automobil, särskilt i fråga om sättet
för utbildning och prövning av automobilförare;
3:o) rörande skärpning av straffbestämmelserna;
4:o) rörande införande av obligatoriska taxor för yrkesmässig automobiltrafik
; och
5:o) angående höjning av taxan för besiktningsförrättningar.
De sakkunniga hava emellertid, med chefens för civildepartementet
medgivande, i samband härmed till behandling upptagit en del
andra frågor, vilka enligt de sakkunnigas förmenande redan nu borde
och jämväl lämpligen kunde lösas.
Ehuru det lärer vara allmänt känt, att antalet olyckshändelser vid
automobil- och motorcykeltraliken på senare tider i oroväckande grad
ökats, hava de sakkunniga för att kunna bilda sig en mera bestämd
uppfattning rörande omfattningen av dessa olyckor — åtminstone i
den mån de äga samband med överträdelse av bestämmelserna i automobilförordningen
— hänvänt sig till länsstyrelserna med begäran om
vissa uppgifter härutinnan; och hava i samband härmed länsstyrelserna
jämväl anmodats att uttala sig om de erfarenheter och önskemål,
som möjligen från deras sida kunde framställas ifråga om de
spörsmål, som hänskjutits till utredning av de sakkunniga.
Från länsstyrelserna och deras underordnade myndigheter hava de
sakkunniga även mottagit yttranden i ämnet, vilka för belysning av
frågorna varit av stort värde.
Antalet fall av beivrade överträdelser mot bestämmelserna i automobilförordningen
framgår av nedan intagna sammandrag av uppgifterna
härutinnan:
Sammandrag av uppgifter från överståthållarämbetet och länsstyrelserna
angående beivrade fall av överträdelser mot gällande automobilförordning
under tiden l/i—3#/9 1919.
A) I fråga om trafik med automobiler:
| Antal | Antal fall där | Antal fall där | Summa |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 |
Stockholms stad ............... | 9 | 27 6 | 372 | 657 |
d:o län ............... | — | 2 | 44 | 46 |
Uppsala » ............... | — | 6 | 18 | 24 |
Södermanlands » ............... | — | 3 | 12 | 15 |
Östergötlands » ............... | — | 7 | 25 | 32 |
Västmanlands » ............... | — | 1 | 14 | 15 |
Värmlands » ............... | — | 2 | 24 | 26 |
Alvsborgs » ............... | 1 | 3 | 9 | 13 |
Örebro » ............... | 1 | 3 | 26 | 30 |
Skaraborgs » ............... | — | — | 13 | 13 |
Göte!), oeh Boh. » ............... | — | 49 | 48 | 97 |
Yttranden frän
länsstyrelserna
24
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
Hallands | län . |
|
| 2 | 11 | 13 |
Malmöhus | » . |
| 3 | 20 | 227 | 250 |
Kristianstads | » . |
| — | 1 | 13 | 14 |
Blekinge | » |
| — | 2 | 7 | 9 |
Gottlands | » . |
| — | — | 2 | 2 |
Kalmar | )) |
| — | — | 6 | 6 |
Jönköpings | )) . |
| — | 1 | 3 | 4 |
Kronobergs | » . |
| — | 1 | 5 | 6 |
Gävleborgs | )) |
| — | 4 | 16 | 20 |
Kopparbergs | )) |
| 1 | 2 | 6 | 9 |
Jämtlands | » |
| — | — | 25 | 25 |
Västernorrlands | » . |
| — | 1 | 9 | 10 |
Västerbottens | » . |
| — |
| 11 | 11 |
Norrbottens | )) . |
| 1 | 2 | 19 | 22 |
|
| Summa | 16 | 388 | 965 | 1,369 |
B) I fråga om trafik med motorcyklar:
| Antal | Antal fall där | Antal fall där | Summa | |
Stockholms | stad ............... |
| 39 | 150 | 189 |
d:o | län .............. | — | 1 | 8 | 9 |
Uppsala | » ............... | — | 1 | 13 | 14 |
Södermanlands | )) ............... | — | 2 | 25 | 27 |
Östergötlands | )) ............... | — | — | 12 | 12 |
Västmanlands | » ............... | — | 1 | 11 | 12 |
Värmlands | )) ............... | — | — | 12 | 12 |
Alvsborgs | )) ............... | — | 1 | 11 | 12 |
Örebro | » ............... | — | — | 9 | 9 |
Skaraborgs | )) ............... | — |
| 6 | 6 |
Göteb. och Boll. | » ............... | — | 5 | 29 | 34 |
Hallands | » ............... | — | 2 | 13 | 15 |
Malmöhus | )) ............... | — | 9 | 102 | in |
Kristianstads | » ............... | — | — | 16 | 16 |
Blekinge | )) ............... | — | — | 1 | 1 |
Gottlands | » ............... | — | — | 2 | 2 |
Kalmar | » ............... | — | 1 | i | 2 |
Jönköpings | )) ............... | — | 1 | 18 | 19 |
Kronobergs | )) ............... | — |
| 3 | 3 |
Gävleborgs | )) ............... | — | 2 | 7 | 9 |
Kopparbergs | )) ............... | — | 2 | 9 | 11 |
Jämtlands | )) ............... | — | — | 9 | 9 |
Västernorrlands | » ............... | — | 1 | 7 | 8 |
Västerbottens | » ............... | — | — | 1 | 1 |
Norrbottens | » ............... | — | 1 | 10 | 11 |
| Summa | — | 69 | 485 | 554 |
Även om, såsom ock från länsstyrelsehåll framhållits, denna statistik
på grund av svårigheten i många fall att effektivt övervaka förordningens
efterlevnad torde giva en mycket ofullständig bild av det
antal överträdelser mot förordningen, som i verkligheten förekommit,
framgår dock av densamma, att den alltjämt fortgående ökade användningen
av automobiler och motorcyklar såsom forlskaffningsmedel
kräver den största uppmärksamhet från statsmakternas sida i
och för tryggandet av den allmänna trafiksäkerheten på gator och vägar.
Det torde i sammanhang härmed vara av intresse att anteckna,
att enligt uppgifter till »Meddelanden angående automohiltrafik» under
tiden januari—oktober innevarande år i hela riket inregistrerats ungefär
2,800 automobiler och ungefär 3,000 motorcyklar.
Det första spörsmålet de sakkunniga hava att, enligt vad ovan sagts,
till behandling upptaga är frågan om trafiken med motorcyklarna.
Länsstyrelserna och deras underordnade polismyndigheter framhålla
allmänt, att trafiken med dessa fordon, som särskilt på senare
tider i hög grad tilltagit, för närvarande sker på ett sätt, som med
rätta giver rum för de allvarligaste anmärkningar från befolkningens
sida. Motorcyklisternas framfart skildras på de flesta håll såsom
synnerligen vårdslös och övermodig och anses i allmänhet innebära
större fara för andra trafikanter än automobilisternas. Myndigheterna
tillstyrka därför så gott som enhälligt, att i huvudsak samma bestämmelser
böra tillämpas för motorcyklar och deras förare, som nu gälla
för automobiler och automobilförare.
Som bekant stadgas i den nu gällande automobilförordningen, att
för motorcykel, vars vikt överstiger 150 kilogram, skall gälla vad om
annan automobil är stadgat, medan för motorcykel med mindre vikt
allenast vissa särskilt angivna föreskrifter skola tillämpas. De synnerligen
viktiga bestämmelserna om besiktning och efterbesiktning
gälla sålunda ej för dylik motorcykel; ej heller finnes stadgad någon
skyldighet för förare av sådan att underkasta sig någon som hälst
undervisning eller prövning — rätten att köra står sålunda eu var,
huru okunnig och olämplig han än må vara, öppen. Särskilt må anmärkas,
att någon straffbestämmelse för uraktlåtenhet att efterkomma
de i förordningen meddelade föreskrifter rörande belysningen nattetid
å dylika fordon ej finnes meddelad.
Viktgränsen 150 kilogram har, såsom av motiveringen till den nu
gällande lagstiftningen framgår, satts i avsikt att med automobiler lik
-
Trafiken med
motorcyklar.
26
ställa motorvägnar och andra sådana fordon med ungefär samma
dimensioner som en automobil — ökning av dimensionerna ansågs
nämligen i viss direkt proportion motsvaras av ökad vikt; alla motorcyklar
i egentlig mening skulle däremot ej dit hänföras, då dessas
vikt i allmänhet ej förmenades komma att överstiga 75 kilogram.
Sedan dess hava emellertid, såsom känt är, motorcyklar med tillkopplad
så kallad bivagn blivit allt mer och mer vanliga. Härigenom
har för polismyndigheterna, som skola övervaka förordningens efterlevnad,
blivit synnerligen svårt att fullgöra sina skyldigheter, då det
nämligen torde vara omöjligt att i en hast avgöra om vikten på ett
sådant fordon över- eller understiger 150 kilogram. Tvekan lärer för
övrigt, enligt vad de sakkunniga hava sig bekant, på många håll råda,
huruvida bivagnens vikt skall inräknas i den angivna viktsatsen; och
i varje fall är det för registreringsmyndigheten svårt, lör att icke säga
omöjligt att, så länge besiktning av motorcyklar icke gjorts obligatorisk,
kunna vid registrering av en motorcykel kontrollera dennas vikt,
i vilket avseende sökandens uppgitter måste tagas för goda. Intet
hindrar heller att, såsom ofta inträffat, sedan en motorcykel tilldelats
igenkänningsmärke, en bivagn sedermera tillkopplas, ehuru sammanlagda
vikten härigenom kommer att överstiga 150 kilogram och fordonet
sålunda då bör såsom automobil betraktas.
Det synes därför de sakkunniga uppenbart, att de nuvarande bestämmelserna
om motorcyklar med nödvändighet tarva ändring. De
sakkunniga hava för sin del stannat vid att föreslå, att motorcyklar
överhuvudtaget bliva likställda med andra automobiler, där ej särskilt
undantag göres. Det tinnes nämligen, enligt de sakkunnigas förmenande
ur allmän tratiksäkerhets synpunkt ingen som helst anledning
att skapa lindrigare bestämmelser för en motorcykel, som väger över
än för en, som väger under 150 kilogram. Erfarenheten lärer tillräckligt
hava ådagalagt — varom de sakkunniga tillhandakomna yttrandena
bära vittne — att såväl eu sakkunnig undersökning av motorcykelns
beskaffenhet som en grundlig prövning av dess förares kompetens
är av behovet påkallad. Genom den av de sakkunniga föreslagna
anordningen skulle man även vinna en önskvärd överskådlighet
och reda i avfattningen av hithörande bestämmelser, vilka i sitt
nuvarande skick ofta visat sig föranleda olika tolkningar och missförstånd.
Endast nedåt hava de sakkunniga föreslagit en viss viktgräns, nämligen
50 kilogram, detta av den anlednigen att de sakkunniga ieke
21
ansett, att vanliga velocipeder, som förses med så kallad hjälpmotor
eller löstagbar motor — colibrimotor o. d. — böra inrangeras bland
egentliga motorcyklar. Frånsett att det givetvis torde möta stora praktiska
svårigheter att tillämpa automobilförordningens föreskrifter å
dylika motorfordon, lära desamma ej kunna förväntas i någon avsevärd
grad komma till användning, varför de sakkunniga ansett eu
lagstiftning beträffande dem icke vara av omständigheterna påkallad.
Från intet håll har heller, såvitt de sakkunniga ha sig bekant, något
yrkande härom blivit framställt; de länsstyrelser, som berört denna
fråga, hava i stället ställt sig på samma ståndpunkt härvidlag som
de sakkunniga.
Stadgandena i automobilförordningen skulle således, enligt de sakkunnigas
förslag, i allt väsentligt, med de undantag, som framgå av
den speciella motiveringen här nedan, komma att gälla även för alla
motorcyklar i egentlig mening, vare sig de äro försedda med bivagn
eller ej; och är det de sakkunnigas förvissning att, därest förslaget
härutinnan vinner bifall, mycket skulle vinnnas till befordrande av den
allmänna trafiksäkerheten, såväl i stad som på landet, utan att emellertid
trafiken med motorcyklar kan sägas hava på något sätt onödigt
försvårats.
De sakkunniga vilja i detta sammanhang anmärka, att i Danmark,
där antalet i bruk varande motorcyklar proportionsvis är synnerligen
stort, trafiken med dessa fordon i huvudsak är omgärdad med samma
lagbestämmelser, som trafiken med automobiler, vilka bestämmelser
för övrigt äro av mera invecklad och för den enskilde betungande
natur än de här föreslagna.
De sakkunnigas uppdrag omfattade vidare, såsom ovan nämnts,
frågan om rätten att föra automobil, därvid uppmärksamheten särskilt
skulle ägnas åt sättet för utbildning och prövning av automobilförare.
Det synes de sakkunniga ställt utom allt tvivel, att, om denna
fråga kan lösas på ett ändamålsenligt och fullt effektivt sätt, med andra
ord, om man kan utfinna tillräckligt starka garantier för att endast
verkligt kvalificerade personer tillerkännas rätt att föra automobil,
utan att dock apparaten för deras utbildning och prövning bliver alltför
tungrodd, härigenom mycket skulle vara vunnet för en på samma gång
sund och för allmänheten betryggande utveckling av automobilväsendet.
Rätten att föra
automobil.
28
Från de ilesta länsstyrelser, som yttrat sig i detta ämne, hava framställts
krav på skärpta fordringar för rätten att erhålla kompetensbevis
för körkort, medan å andra sidan framhållits, att den nuvarande
avfattningen av hithörande bestämmelse, nämligen att sökanden skall
befinnas vara »fullt förtrogen med automobils konstruktion, skötsel
och manövrering ävensom äga nödig kännedom om gällande författningsföreskrifter
rörande automobiltrafik» skulle vara tillräckligt betryggande,
därest i varje fall verkligen konstaterades, att de föreskrivna
färdigheterna och kunskaperna ordentligt inhämtats.
De sakkunniga ansluta sig för sin del till denna uppfattning och
anse således, att man bör inrikta sin strävan på att åstadkomma en
grundligare utbildning av förarna samt en mera noggrann och efter
enhetliga grunder verkställd prövning av dem.
Ifråga om utbildningen hava de sakkunniga med intresse tagit del
av vad den danska lagstiftningen härutinnan stadgar. För att erhålla
bevis om rätt att föra motorfordon har den sökande enligt denna att
förete, utom annat, intyg från en auktoriserad lärare om erhålten undervisning
och utbildning i skötsel av motorfordon, därvid han skall
hava fört sådant fordon i minst 25 timmar, fördelade på minst 14
undervisningsdagar — för motorcyklister kräves dock ingen bestämd
undervisningstid — samt om därvid förvärvad körskicklighet ävensom
att efter en ingående prövning av särskilda, av justitieministern förordnade
sakkunniga styrka sig hava förvärvat nödig kunskap om
maskinen och dess behandling, allt i enlighet med av justitieministern
närmare meddelade, synnerligen detaljerade bestämmelser.
Ehuru givetvis ett sådant system, strängt tillämpat, måste anses
synnerligen effektivt, synes det dock de sakkunniga, som om det vore
att driva saken för långt att här i landet införa obligatorisk undervisning
av godkända lärare eller i statligt auktoriserade läroanstalter.
Vad särskilt lantbefolkningen beträffar, vilken i allt större utsträckning
börjat använda sig av automobiler och motorcyklar såsom fortskaffningsmedel,
skulle det givetvis i vårt vidsträckta och glest befolkade
land, enkannerligen i de norrländska länen, i många fall bliva
alltför betungande och kostsamt att nödgas företaga långa resor och
uppehålla sig en längre tid å annan ort för deltagande i sådan undervisning.
Ett dylikt förfarande torde ej häller vara nödvändigt att
införa, då man väl kan tänka sig, att en förareaspirant kan erhålla
lika god utbildning på enskild väg. Härtill kommer, att det säkerligen
skulle på många håll möta svårigheter att erhålla kompetenta
lärare i tillräckligt antal och på lämpliga platser. Dessa måste vara
andra personer än besiktningsmännen, som fortfarande skulle finnas,
och redan nu har det, såsom av länsstyrelsernas yttranden framgår,
ofta varit förenat med stora svårigheter att anskaffa tillräckligt många
för dessa befattningar lämpliga personer.
De sakkunniga anse därför, att huvudvikten fortfarande bör läggas
på själva prövningen, och att man således hör bygga vidare på den
nuvarande organisationen, vilken emellertid hör på lämpligt sätt fullständigas,
samtidigt som effektiv kontroll skapas över. att den fungerar
på ett tillfredsställande sätt. Det lärer nämligen icke kunna
bestridas, att berättigade anmärkningar ofta kunna göras mot det
sätt, varpå besiktningsmännen för närvarande sköta sitt maktpåliggande
uppdrag i denna del.
De sakkunniga hava i sådant avseende till en början enat sig om
att föreslå tillsättande av en för hela riket gemensam inspektör med
åliggande huvudsakligen ej mindre att hava inseende över besiktningsmännen
än även att i övrigt med uppmärksamhet följa utvecklingen
av automobilväsendet och verka för dess sunda utveckling.
De närmare riktlinjerna för automobilinspektörens verksamhet
hava de sakkunniga tänkt sig böra angivas i en för honom av Konungen
utfärdad instruktion, vartill de sakkunniga bifoga ett förslag.
Huvudskälet, varför de sakkunniga föreslagit inrättande av denna
nya befattning är, att det visat sig förenat med stora svårigheter för
länsstyrelserna att, i saknad av nödig teknisk sakkunskap, övervaka
besiktningsmännens verksamhet, vartill de i övrigt sakna befogenhet
i annan mån, än att de kunna återkalla ett givet förordnande. En
sådan åtgärd lärer dock av naturliga skäl ytterst sällan kunna tillgripas,
något som även erfarenheten ådagalagt. Det synes vidare
nödvändigt, att betryggande garanti vinnes för att prövningen av
automobilförare sker efter ensartade grunder i hela landet och eu
sådan garanti kan, enligt de sakkunnigas förmenande, ej vinnas med
mindre en gemensam statlig institution med kontrollerande myndighet
inrättas. Till underlättande av denna kontroll anse de sakkunniga
nödvändigt, att en bestämd instruktion för besiktningsmännen fastställes,
vars efterlevnad inspektören skulle hava till åliggande att
övervaka. Ett förslag till sådan instruktion har jämväl av de sakkunniga
utarbetats. Slutligen skulle härigenom även ernås bättre
likformighet i avseende å kompetensfordringarna för besiktningsmän
-
nen, enär inspektören skulle hava skyldighet att yttra sig vid tillsättningen
av dessa befattningar.
Den föreslagna inspektören skulle, enligt de sakkunnigas övertygelse,
sålunda bliva ett centralorgan för automobilväsendet i landet,
som med sin speciella sakkunskap och efter hand samlade erfarenhet
på området bör bliva till stor nytta. Ehuru inspektören skulle utöva
en självständig verksamhet, synes han av praktiska skäl böra inordnas
i något ämbetsverk; och hava de sakkunniga tänkt sig, att detta
lämpligast kunde ske i Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen.
De sakkunniga hava för sådant ändamål satt sig i förbindelse
med nämnda styrelse; och har styrelsen med anledning härav avgivit
ett yttrande i ärendet, vilket såsom bilaga härefteråt intages.
Av detta yttrande, till vilket de sakkunniga tillåta sig hänvisa,
framgår, att inom Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen handläggas
ett stort antal så kallade automobilärenden, utan att dock
styrelsen hittills haft till sitt förfogande någon speciellt sakkunnig
såsom biträde vid dessa ärendens handläggning. Behovet av en sådan
skulle därför enligt styrelsens åsikt på det lämpligaste och ändamålsenligaste
sättet bliva tillgodosett genom inrättande av den föreslagna
inspektörsbefattningen; och har styrelsen förty tillstyrkt, att
eu dylik inspektör tillsättes samt i huvudsak angivit riktlinjerna för
dennes verksamhet och åligganden, vilka i allt väsentligt äro av
samma innebörd som de, vilka finnas angivna i det av de sakkunniga
utarbetade förslaget till instruktion.
Beträffande avlöningen till inspektören hava de sakkunniga tänkt
sig, alt denna lämpligast bör utgå i form av ett årligt arvode, som
icke torde böra understiga 15,000 kronor, dyrtidstiHägg däruti ej inberäknat.
Inspektören bör därjämte för de av tjänsten föranledda
resor åtnjuta traktaments- och reseersättning enligt tredje klassen i
gällande resereglemente.
De sakkunniga hava vidare, till ernående av ovan omförmälda
syftemål, tänkt sig, att besiktningsmännens förordnanden endast skulle
omfatta viss tid, förslagsvis tre år, detta av den orsak, att deras sätt
att sköta uppdraget då tid efter annan skulle komma under omprövning
och därest berättigade anmärkningar i sådant avseende förefunnes,
ombyte lättare kunde äga rum. 1 samband härmed hava de
sakkunniga i övergångsbestämmelserna föreslagit, att alla de vid den
nya förordningens ikraftträdande gällande förordnanden skola anses
:n
upphöra, vadan eu efter likartade grunder verkställd förnyelse av
hela besiktningsmannainstitutionen då skulle äga ruin.
Som ovan nämnts, hava de sakkunniga tänkt sig, att, därest själva
prövningen av förareaspiranterna bleve tillräckligt omsorgsfull och
ingående, skulle härav utan vidare följa, att den föregående utbildningen
måste bliva grundligare, utan att man för den skull med nödvändighet
behöver införa lagstadgande om obligatoriskt genomgången
kurs i chaufförsskola eller dylik anstalt. Sådana skolor hava, enligt
vad de sakkunniga inhämtat, hittills endast undantagsvis — huvudsakligast
i de större städerna — inrättats, medan i övrigt utbildningen
oftast torde äga rum å reparationsverkstäder o. d., under ledning av
yrkeskunniga mekaniker och chaufförer.
Då del emellertid lärer vara att förvänta att, med den hastigt
växande utvecklingen av automobilväsendet, allt flera dylika utbildningsanstalter
inrättas, vilket enligt de sakkunnigas förmenande fortfarande
bör överlämnas åt det enskilda initiativet, har det synts de
sakkunniga lämpligt, att dessa ställas under en viss kontroll. De
sakkunniga hava i sådant avseende föreslagit, att, därest en besiktningsman
skulle under sin verksamhet finna, att en anstalt eller lärare,
som yrkesmässigt meddelar dylik undervisning, icke bedriver
denna verksamhet på ett tillfredsställande sätt, besiktningsmannen
har att göra anmälan därom till inspektören, som äger meddela anstalten
eller läraren nödiga anvisningar. De sakkunniga hava icke
förbisett, att ett dylikt lagstadgande icke kan anses innebära tillräcklig
effektivitet, då icke samtidigt stadgas påföljd för uraktlåtenhet att
efterkomma givna anvisningar, men å andra sidan må påpekas, att
det väl knappast lärer vara att förmoda, att vederbörande vägra att
ställa sig sådana anvisningar till efterrättelse, då risken givetvis kan
bliva den, att en sådan anstalts eller lärares elever icke bliva godkända.
Sedan emellertid en aspirant erhållit kompetensbevis från besiktningsmannen,
har han enligt nu gällande bestämmelser endast att
insända detta jämte prästbevis till vederbörande Konungens befallningshavande,
som har att utfärda körkort för honom, därest ej skäl
föreligga, »på grund varav han måste anses olämplig att föra automobil».
Sistnämnda stadgande lärer dock endast få anses såsom ett stadgande
på papperet, då väl i de allra flesta fall sökandena äro för
Konungens befallningshavande okända, och någon utredning om deras
32
Skärpning av
straffbestämmelserna.
personliga kvalifikationer ej verkställts. De sakkunniga hava därför
i stället föreslagil införande av en bestämmelse därom, att sökanden
skall hava gjort sig känd för nykterhet och ordentlighet, varvid de
sakkunniga givetvis förutsätta, att, därest sökanden ej är av Konungens
befallningshavande personligen känd eller intyg i omförmälda hänseenden
finnas handlingarna bifogade, Konungens befallningshavande
bör i ärendet inhämta vederbörande polismyndighets yttrande. Det
synes nämligen de sakkunniga av synnerlig vikt, att ej personer, som
exempelvis äro notoriska fyllerister eller kända för ett oskickligt och
vårdslöst uppförande, erhålla körkort.
För att emellertid en person i övrigt skall anses fylla måttet såsom
förare av automobil, kräves, enligt de sakkunnigas förmenande,
vidare, att han är fri från vissa organiska fel, såsom dövhet eller
större grad av närsynthet samt ej häller lider av sådant lyte, som
hindrar honom att nöjaktigt styra en automobil. De sakkunniga hava
därför föreslagit, att vederbörlig läkareattest härom skall företes, en
bestämmelse, vilken, som bekant, redan nu gäller för person, som
åstundar rättighet att antagas såsom förare i yrkesmässig trafik. De
sakkunniga kunna ej finna något skäl, varför man ur allmän trafiksäkerhetssynpunkt
skulle kräva mindre kvalifikationer härvidlag för
en förare av automobil i allmänhet, än i yrkesmässig trafik. Det
förtjänar ock anmärkas, att liknande bestämmelser, som nu föreslagits,
gälla enligt den danska lagstiftningen.
Vad de sakkunniga härovan yttrat i fråga om rätten att föra automobil
i egentlig mening, har, enligt de sakkunnigas åsikt, sin fulla
tillämpning jämväl beträffande rätten att föra motorcykel, och böra
för den skull enahanda bestämmelser härvidlag gälla. Det torde emellertid
ligga i sakens natur, att, medan en person, som är fullt förtrogen
med automobils konstruktion, skötsel och manövrering, jämväl
torde få anses skickad att föra motorcykel, förhållandet ej är
motsatt, med andra ord, körkort, innefattande tillstånd att föra automobil
bör berättiga även att föra motorcykel, men vill en person,
som har körkort för motorcykel, förvärva rätt att föra automobil,
är han nödsakad att underkasta sig ny prövning och få nytt körkort.
Vad därefter beträffar frågan om de i automobilförordningen innehållna
straffbestämmelserna, vilkas skärpning i större eller mindre
omfattning borde av de sakkunniga övervägas, vilja de sakkunniga till
en början framhålla, att de sakkunniga vid övervägande av denna
fråga för sin del funnit de nu gällande stadgandena härvidlag vara
i huvudsak väl avvägda och ägnade att tillfredsställa den allmänna
rättssäkerheten, blott de behörigen utnyttjas. Att så ej alltid sker,
lärer dock ej kunna förnekas. Till eu del lärer detta förhållande nog
bero därpå, afl polismyndigheterna på sina håll ej med tillräcklig
energi övervaka förordningens efterlevnad och att de av domstolarna
utdömda bötesbelopp ofta äro alltför låga för att verka effektivt, men
även hava sin grund i andra omständigheter. 1 sådant avseende klagas
från polismyndigheternas sida allmänt över svårigheten att anskaffa
bevisning vid förseelser mot förordningen, särskilt då fråga är om
överskridande av den tillåtna hastigheten, och har för att råda bot
härtör från många håll uttalats önskvärdheten av införande av skyldighet
att hava hastighetsmätare anbragt å fordonet. De sakkunniga
hava även haft denna fråga under övervägande, men funnit sig
icke för närvarande böra föreslå en bestämmelse i sådan riktning, innan
eu lämplig och för rimligt pris tillgänglig typ till sådan apparat, som
givetvis hälst bör vara självregisterande, blivit utexperimenterad. Frågans
lösning synes därför lämpligen böra anstå till den allmänna revision
av förordningen, som, enligt vad av departementschefens ovan
anförda uttalande till statsrådsprotokollet framgår, inom kort kommer
att företagas.
Genom det av de sakkunniga framlagda förslag till ändringar av
den nu gällande automobilförordningen kommer emellertid åtskilligt
att vinnas i avseende å möjligheten att övervaka förordningens tilllämpning.
Sålunda bliver varje förare å motorcykel underkastad samma
ansvar som förare å automobil, de å motorcyklarnas igenkänningsmärken
anbragta bokstäver och siffror skola hava samma storlek som
å automobilerna, föreskrifterna om belysningen nattetid hava gjorts
mera effektiva m. m., vilket allt torde vara ägnat att verka i sådan
riktning.
Landets polismyndigheter hava emellertid ganska allmänt uttalat
sig för en höjning av minimibeloppen i de stipulerade bötessatserna;
och lärer pänningvärdets fall kunna i och för sig anses väl motivera
en'' sådan ^åtgärd, oavsett att jämväl andra omständigheter tala
därför. De sakkunniga hava också i allmänhet föreslagit sådana höjningar,
i samband varmed likväl företagits ett par mindre omflyttningar
ifråga om de i de särskilda §§ sammanförda förseelserna, för vilka
närmare redogöres i den speciella motiveringen härnedan.
34
Obligatoriska Enligt vad de sakkunniga inhämtat, hava sådana taxor för beforrnässig
automobitdran * yrkesmässig automobiltrafik av personer eller gods, varom i
trafik. 21 § automobilförordningen förmäles, hittills endast i ringa omfattning,
huvudsakligast i de större städerna, blivit fastställda. Flera av
länsstyrelserna meddela emellertid, att, sedan trafiktillstånd för yrkesmässig
automobiltrafiik numera i stor omfattning börjat meddelas
även på landsbygden, samt tillgången och priset på automobilförnödenheter
blivit mera normala, varigenom tillförlitlig grund för beräkning
av taxorna kan vinnas, frågan om införande av sådana tagits under
omprövning.
Enligt de sakkunnigas förmenande torde skäl numera föreligga för
ett obligatoriskt införande av taxor åtminstone för den yrkesmässiga
persontrafiken med automobiler, huvudsakligen för att förekomma att,
såsom nu ofta sker, allmänheten oskäligt uppskörtas. Däremot synes
ännu icke föreligga tillräcklig erfarenhet för uppgörande av taxor för
yrkesmässig godstrafik med automobil, i fråga om vilken trafik de
nuvarande bestämmelserna härutinnan torde kunna bibehållas.
Eu fördelaktig konsekvens av införande av obligatoriska persontaxor
bleve även, att reseersättning enligt resereglementet skulle kunna
utgå efter sådan taxa, därest automobilskjuts anlitades.
Att, såsom föreslagits, hänskjuta fastställande av dylika taxor till
Kungl. Maj :l, liksom fallet är med skjutslegan, synes dock vara onödigt
och opraktiskt, då taxorna ofta behöva tid efter annan ändras,
utan lära dessa ärenden, såsom hittills, lämpligen böra prövas och
avgöras av Konungens befallningshavande efter i varje län, eller olika
delar av varje län, sig företeende omständigheter. Härvidlag bör givetvis
tagas hänsyn å ena sidan till den trafikerande allmänhetens berättigade
intressen och å andra sidan därtill, att automobilägarna erhålla
gottgörelse för sina kostnader och därutöver skälig vinst, så att den
enskilda företagsamheten ifråga om åstadkommande av sådan trafik,
som på många håll och särskilt i Norrland med dess svåra landsvägskommunikationer
fyller ett verkligt behov, icke förkväves.
Höjning av taxan Vad slutligen beträffar den sakkunnigas prövning underställda fråför
besiktnings- gan om höjning av taxan för de i automobilförordningen omförmälda
förrättningar. besiktnings_ och andra förrättningar, som åligga besiktningsmännen,
därom besiktningsmännen i Stockholm gjort underdånig framställning,
hava de sakkunniga ej kunnat undgå att finna att här, som annorstädes,
pänningvärdets fall gör en sådan höjning fullt motiverad. Häi
-
till kominer emellertid, att, därest de sakkunnigas förslag antages,
såväl besiktningarna av automobiler och motorcyklar, som särskilt
prövningen enligt § 4 i förordningen komma att bliva betydligt mera
ingående och noggranna och kräva större omsorg och tidsutdräkl,
varför de sakkunniga funnit omförmälda framställning hava fullt fog
för sig, något varom även länsstyrelserna i allmänhet varit ense. .
De sakkunniga hava därför uppgjort sitt förslag till taxa för besiktningsmännen
i huvudsaklig överensstämmelse med de i nämnda framställning
framförda önskemål på sätt av den speciella motiveringen
till § 41 framgår.
Beträffande de ändringar i övrigt av nu gällande bestämmelser i
automobilförordningen, som av de sakkunniga föreslagits, få de sakkunniga
hänvisa till de speciella motiverna härnedan.
En av de sakkunniga har, på sätt ett särskilt, betänkandet åtföljt Fråga om hastigyttrande
giver vid handen, på anförda skäl påyrkat, att frågan om hets^®*tnäammel‘
revision av de nu gällande bestämmelserna om den hastighet, varmed
automobil må framföras, bort till behandling upptagas och förslag
härutinnan framläggas.
Ehuru de övriga sakkunniga ansett, att de sakkunniga, i saknad
av nödigt uppdrag eller bemyndigande härvidlag från departementschefens
sida, ej varit härtill befogade, vilja de dock framhålla, att
jämväl enligt deras förmenande en ändring av ifrågavarande bestämmelser
synes av behovet påkallad. Det lider nämligen intet tvivel,
att stadgandena om maximihastigheten, sådana de för närvarande
äro avfattade, icke i verkligheten åtlvdas, något som i en del fall
knappast är att förvåna sig över. Att exempelvis stipulera en maximihastighet
av 15 kilometer i timmen för en automobil, som nattetid
fram föres å en öde landsväg, lärer få betecknas såsom fullständigt
otidsenligt. Det torde för den skull vara lämpligt, att denna
fråga underkastas eu ingående prövning i sammanhang med den
bebådade allmänna revisionen av automobilförordningen.
Jämväl å en annan fråga, vilken, ehuru icke direkt berörande det Fråga om en allsakkunniga
givna uppdraget, de sakkunniga under utredningensman trafikstad9agång
fått anledning att diskutera, och som jämväl av en del länsstyrelser
berörts, tillåta sig de sakkunniga fästa uppmärksamheten.
36
Medan i automobilförordningen givas noggranna och ingående
bestämmelser och förhållningsorder med avseende å sättet för en
automobils framförande, saknas, som bekant, motsvarande föreskrifter
för andra fordon. Sålunda finnas inga allmänna författningsbestämmelser
rörande förfaringssättet vid möte mellan skjutsar eller vid förbikörning,
ingen som hälst ålder finnes stadgad för rättighet att föra
fordon å allmän väg m. m. Alldeles särskilt starkt har både från
myndigheternas och allmänhetens sida framhållits kravet på införande
av lagstadgande om viss belysning jämväl å häståkdon vid mörker
eller dimma, enär erfarenheten ådagalagt, att många olyckor vållats
av, att en automobilförare ej varit i tillfälle att observera ett mötande
häståkdon, förr än åkdonet kommit alldeles inpå automobilen. Dessa
missförhållanden äro givetvis av beskaffenhet att böra snarast möjligt
avhjälpas.
Den betydande stegring i trafikintensiteten å våra allmänna trafikleder,
som såväl automobilismens tillkomst som utvecklingen i allmänhet
av handel, industri och näringar medfört, har för övrigt enligt
de sakkunnigas förmenande, nödvändiggjort, att frågan om införande
av en allmän trafikstadga för såväl stad som landsbyggd bör
inom den närmaste framtiden göras till föremål för en allsidig utredning
och prövning.
II. Speciella motiv.
Förordningen om automobiltrafik.
§ i.
Då det synts de sakkunniga lämpligt att redan i början av förordningen
uttryckligen fastslås, att förordningens bestämmelser numera
skulle bliva tillämpliga jämväl å motorcyklar, därest ej annorlunda
i varje fall stadgades, hava de sakkunniga föreslagit ett stadgande
av dylik innebörd i mom. 1 av denna §. Någon särskild definition
å ordet motorcykel hava de sakkunniga icke funnit behövlig,
då detta numera kan anses såsom ett gängse och i allmänna språkbruket
vedertaget begrepp.
De sakkunniga hava ej velat frångå den nuvarande terminologien
i förordningen, enligt vilken ordet automobil dels betecknar varje för
färd på marken avsett fordon, som för framdrivande är försett med
kraftmaskin (motor) och icke löper på skenor — denna definition
återfinnes som bekant i lagen om ansvarighet för skada i följd av
automobiltrafik — oavsett sålunda om det är försett med två eller
flere hjul, och dels avser automobil i egentlig, mera inskränkt bemärkelse,
ehuru det givetvis varit riktigare att införa ett nytt generellt
begrepp, t. ex. motorfordon, såsom omfattande både automobiler
och motorcyklar. Då emellertid i så fall ej blott hela automobilförordningen
utan även ovan omförmälda lag och andra författningar
måst omarbetas, hava de sakkunniga ansett lämpligast att icke ingå
på denna fråga.
Mom. 1 punkt b har omarbetats för att avpassa bestämmelserna
om bromsinrättningarna jämväl för elektriska automobiler och motorcyklar.
Den nuvarande avfattningen har för övrigt synts olämplig
och onödigf tung.
Enligt nu gällande bestämmelser skola signalhornen å automobiler
hava dov ton och å motorcykel gäll ton, detta av den anledningen
38
att de olika slagen av motorfordon lätteligen skulle kunna särskiljas
på signalerna. De praktiska fördelarna av denna anordning torde
dock hava varit skäligen små. Den gälla tonen å motorcyklarnas
signalhorn torde däremot ofta vara synnerligen obehaglig och verka
onödigt störande; och anse de sakkunniga för den skull, att åtminstone
en obligatorisk föreskrift härom ej bör finnas. Signalanordningen
behöver dessutom ej nödvändigtvis äga form av ett signalhorn.
Det synes de sakkunniga tillfyllest, om i förordningen härvidlag
endast stadgas, att å automobil skall finnas signalapparat av lämplig
beskaffenhet, med sålunda besiktningsmannen öppen lämnad rätt
att vid besiktningen närmare pröva signalsystemet; och har mom. 1
punkt c avfattats i överensstämmelse härmed.
I punkt g av mom. 1 har ansetts lämpligt att tillägga ordet »effekt
tiv» ifråga om anordningen för dämpandet av ljudet från avloppsgaserna,
särskilt med tanke på motorcyklarne, där ljudet av explosionerna
ofta förorsakar oväsen och verkar skrämmande på djur.
§ 2.
Mom. 1 av denna § motsvarar den nuvarande § 2. Rörande den
föreslagna ändringen ifråga om tiden för besiktningsmännens förordnande
hänvisas till de allmänna motiven.
Såsom ett nytt moment tillkommer nu stadgandet angående den
av de sakkunniga föreslagna inspektören, vars huvudsakliga åligganden
angivas i detta moment. Såsom av de allmänna motiven framgår,
hava de sakkunniga avsett, att inspektören alltid skall höras, då
besiktningsman skall tillsättas; och bör Konungens befallningshavande
hålla inspektören underrättad om, vilka personer, som inom länet
innehava förordnanden såsom besiktningsmän, på det att det register
över besiktningsmännen i riket, som det åligger inspektören att föra,
alltid skall vara i komplett skick.
§ 3.
Då uppgift angående högsta hjultryck å en lastautomobil endast
är av betydelse beträffande tyngre fordon, vilkas hjultryck kan sägas
hava menlig inverkan på vägbanan, hava de sakkunniga till undvikande
av onödigt vittgående bestämmelser föreslagit, att uppgift angående
hjultrycket skall påfordras endast beträffande lastautomobil,
vars lastningsförmåga överstiger 1000 kilogram; och har till mom. 1
av denna § fogats ett tillägg av sådan innebörd.
Innehållet i inom. 1 är fullständigt detsamma som i nuvarande § 4.
Mom. 2 innehåller de föreslagna nya bestämmelserna om viss tillsyn
över anstalter eller lärare, som yrkesmässigt utbilda automobilförare,
för vilka redogjorts i de allmänna motiven.
§ 5.
I mom. 2 har på given anledning ordet »kronofogden» i orten
utbytts mot »landsfiskalen» i orten. Bestämmelserna om provkörning
torde i sitt nuvarande skick icke kunna anses fullt lämpliga.
De sakkunniga bava dock ej velat föreslå några mera genomgripande
förändringar i desamma, utan hava åtnöjt sig med att föreslå en sådan
allmän avfattning av stadgandet, att den myndighet, som beviljar tillstånd
till provkörning med ännu ej besiktigad automobil, därvid skall
hava att bestämma »de villkor, under vilka körningen må äga rum»
i stället för, såsom formuleringen nu lyder, »det område, där sådan
körning må äga rum, ävensom tid och villkor för körningen». Anledningen
härtill är, att myndigheterna synas böra lämnas mera fria
händer att ordna dessa angelägenheter efter förhållandena på platsen
eller efter i varje fall sig företeende omständigheter.
§ It.
I den Kungl. propositionen till 1916 års riksdag med förslag till
den nu gällande automobilförordningen hade rätten att bevilja tillstånd
såväl till provkörning med automobil enligt 5 § som till övningskörning
enligt denna § för landsbygdens vidkommande anförtrotts åt
Konungens befallningshavande. På riksdagens begäran vidtogs emellertid
i § 5 den ändringen, att ifrågavarande rättighet överflyttades
på kronofogden i orten, medan motsvarande ändring, möjligen av
förbiseende, ej skedde i denna §, Då förhållandena emellertid äro
fullt analoga, föreslå de sakkunniga, att bestämmelserna ock bliva
enahanda härvidlag.
§ 12.
Mom. 1 har omarbetats i överensstämmelse med de av de sakkunniga
föreslagna nya principerna för körkorts erhållande, för vilka redogjorts
i de allmänna motiven.
En länsstyrelse har fäst uppmärksamheten å, att för närvarande
saknas bestämmelse om, hos vilken myndighet en person, som icke
är i riket mantalsskriven, skall kunna erhålla körkort; och har med
40
anledning härav föreslagits, att dylik person har att insända ansökan
härom till Konungens befallningshavande i det län, där han för tillfället
vistas. Med hänsyn till svårigheten för sådana personer att
alltid vara i stånd att prestera ett prästbetyg rörande sin ålder har
ansetts tillfyllest att stadga, att i sådant hänseende skall företes bevis,
exempelvis pass eller annan legitimationshandling.
I fråga om åldern för rätt att erhålla körkort har denna beträffande
motorcykelförare skäligen ansetts kunna sättas något lägre, förslagsvis
sexton år, särskilt med tanke på landsbygdens ungdom, som i stor
utsträckning börjat använda sig av motorcykeln såsom ett praktiskt
och snabbt fortskaffningsmedel och som i allmänhet vid denna ålder
torde hava nått den utveckling och mognad, att förandet av motorcykel
kan åt den anförtros. Ett korrektiv mot missbruk härvidlag
ligger för övrigt alltid i prövningen, då besiktningsmannen givetvis
bör underlåta att meddela behörighetsintvg åt en aspirant, som ej
ådagalägger nödig omdömesförmåga och karaktärsutveckling.
En given konsekvens av de föreslagna nya bestämmelserna om
två slags körkort bliver, att de hos Konungens befallningshavande
upprättade liggare eller kortregister hädanefter måste .föras i två avdelningar,
ett för automobilförare och ett för motorcykelförare, med
var för sig löpande nummerserier; och har stadgande härom införts
i mom. 2 av denna §.
I mom. 3 hava de sakkunniga föreslagit en ändring, i det att
orden »vilken ådömts straff för förseelse mot denna förordning eller
mot 11 kap. 15 § strafflagen, i vad sistnämnda lagrum avser automobiltrafik»
synas böra utgå. De sakkunniga, som tillkallats för att
utarbeta förslaget till den nuvarande automobilförordningen, hade
uttalat sig för att avgörandet av frågan Öm indragning av körkort
borde förläggas till domstol, samt att sådan påföljd endast kunde
åläggas i sammanhang med ådömande av straff för förseelse mot
förordningen. Föredragande departementschefen följde emellertid härvidlag
icke de sakkunniga, utan föreslog, att prövningsrätten ifråga
om återkallelse av körlicens skulle tillkomma administrativ myndighet,
lämpligast Konungens befallningshavande; och blev förordningen
avfattad i enlighet med denna uppfattning. Det synes emellertid de
sakkunniga, som om, i konsekvens härmed, stadgandet att den administrativa
myndigheten skulle vara nödsakad att, innan den ägde
besluta om indragning av körkort för en person, som exempelvis vid
färd med automobil visat grov vårdslöshet, avvakta vederbörande
41
domstols utslag, bort utgå och att sålunda nämnda myndighet även
i sådana fall tillerkännes eu självständig prövningsrätt. Det lärer
för övrigt ej kunna anses med god ordning överensstämmande, att
en person, som på grund av vårdslös framfart el. dyl. befunnits
uppenbart olämplig att föra automobil, får fortsätta härmed, intill
dess domstolen meddelat utslag i det mot honom anhängiggjorda
åtalet, vilket, särskilt på landsbygden med dess långsamma rättsskipning,
kan draga långt ut på tiden. Enligt vad erfarenheten givit
vid handen har återkallelse av förartillstånd hittills ägt rum endast i
ett fåtal fall; och klart är, ad man måste förutsätta, att Konungens
befallningshavande även med vidgad befogenhet härutinnan komma
att använda sig av sin rätt att indraga körkort med urskiljning och
efter ingående prövning.
Då återkallandet kan ske på viss tid, har i meningen »olämplig
att vidare föra automobil» ordet »vidare» strukits.
§ 13.
Såsom ett nytt moment 8 i denna § har här införts nuvarande
första stycket i § 42, innefattande bestämmelse om, vilka vägar, som
må med motorcykel befaras, vari någon ändring icke föreslagits.
§ H5.
I fråga om de i inom. 2 av denna § förekommande bestämmelser
hava de sakkunniga föreslagit vissa ändringar och tillägg.
Till en början har ansetts lämpligt, att å den föreskrivna skylten
jämväl skall finnas uppgift om tiden, då besiktning senast verkställts
å automobilen, detta dels för att underlätta polismyndigheternas kontroll
härutinnan och dels för att tjäna automobilägarne själva till
ledning och påminnelse att fullgöra de dem åliggande skyldigheter
med avseende å besiktning och efterbesiktning av automobilen.
Beträffande lastautomobil har införts samma restriktion som i $ 8
härovan.
Vad angår belysningen torde de flesta automobiler redan nu vara
försedda med tvänne lyktor framtill, men hava de sakkunniga i den
allmänna trafiksäkerhetens intresse ansett nödigt, att uttryckligt stadgande
härom intages i förordningen. Lyktorna böra sitta på samma
höjd, en å vardera sidan, samt hava vitt sken, som är tillräckligt
starkt att upplysa vägen på erforderligt avstånd framför automobilen
— att fixera detta avstånd till minst 50 meter lärer icke vara av be
-
42
hovet påkallat. För motorcykel har dock en lykta framtill av samma
beskaffenhet, som den för automobil föreskrivna, ansetts tillräcklig.
Är däremot motorcykeln försedd med sidvagn, torde det, för att vid
mörker eller dimma på avstånd utmärka denna, vara lämpligt, att
å sidvagnen en mindre lykta med vitt sken finnas anbragt. Då slutligen
de numera brukliga starka strålkastarne visat sig lätt kunna
förorsaka olyckshändelser, särskilt på landsbygden, enär mötande
trafikanter bliva fullständigt bländade och förty ej kunna vidtaga
erforderliga dispositioner för att undvika sammanstötning, hava de
sakkunniga ansett lämpligt att här inrycka en bestämmelse om, att,
därest lykta med bländande sken användes, detta skall vara inriktat
så lågt över marken eller så avskärmat, att det icke medför olägenhet
för mötande.
Mom. 4 andra stycket, som innehåller bestämmelser om signaleringen
vid färd i stad, köping eller annat tätt bebyggt samhälle, har
i de sakkunnigas förslag jämväl omarbetats. Dels för att tillmötesgå
allmänt uttalade önskemål om förhindrande av användningen av
onödigt irriterande och skrämmande ljudsignaler och dels för att avpassa
stadgandet även för motorcyklar föreslå de sakkunniga, att vid
färd i dylikt samhälle icke får användas signalapparat med störande
läte. Vidare stadgas jämväl förbud att använda signalapparat av sådant
särskilt slag, som allmänneligen begagnas å brand-, ambulanseller
polisvagnar. Sistnämnda tillägg har gjorts med anledning av
en av Svenska Brandskyddsföreningen i detta ämne gjord underdåning
framställning, som till de sakkunniga överlämnats. Brandskyddsföreningen
framhåller däruti, hurusom olyckor och tillbud därtill ofta
förekomme såväl vid brandkårsutryckning till eldsvåda som vid
ambulansvagnars och polispiketers hastiga förflyttningar, vilket i hög
grad måste tillskrivas den omständigheten, att något endast ifrågavarande
fordon förbehållet, karaktäristiskt signalljud ej funnes lagstadgat.
I den mängd av växlande ljud, som numera inginge i gatubullret,
komme på grund härav brandkårs-, ambulans- och polispiketsignalerna
ej att väcka den särskilda lystring och uppmärksamhet,
som vore önskvärd. Föreningen hemställde därför, att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om föreskrifter i ändamål att tillförsäkra nämnda
fordon ensamrätt ifråga om användande av vissa karaktäristiska ljudsignaler,
såsom visselpipa å motoravgasrör, ringklockor och tvåtoniga
signalhorn. De sakkunniga, som funnit denna framställning
värd allt beaktande, hava för den skull i detta sammanhang före
-
slagit en bestämmelse i sådan riktning, varvid emellertid icke ansetts
lämpligt att i förordningen angiva, vilka särskilda ljudsignaler, som
härvidlag kunde komma ifråga att förbehållas de åsyftade fordonen,
utan låta detta bliva beroende av gängse praxis.
§ 21.
Beträffande den föreslagna nya avfattningen av denna § torde kunna
hänvisas till de allmänna motiven.
§ 22.
Med hänsyn till de av de sakkunniga föreslagna skärpta kvalifikationerna
för erhållande över huvud taget av föraretillstånd, lära för
undfående av tillstånd att tjänstgöra såsom förare i yrkesmässig trafik
numera ej andra villkor böra uppställas än att personen ifråga skall
innehava gällande körkort, hava uppnått 21 års ålder samt därjämte,
med tanke på att han skall betjäna allmänheten och att på grund
härav större krav på hans omdömesförmåga och sinnesnärvaro höra
ställas, att han skall vara för uppdraget lämplig.
28—35.
Av skäl, som angivas i de allmänna motiven, hava de sakkunniga
på en del håll föreslagit en höjning av straffsatserna,
1 § 28 har bötesminimum föreslagits till 25 i stället för 10 kronor.
I § 30 har den nuvarande bötessatsen 10—500 kronor bibehållits,
men har dit ansetts böra hänföras förseelser mot föreskrifterna i § 9
och § 16 mom. 6, varom för närvarande stadgas i § 33, där hötesmaximum
endast är 200 kronor. Å andra sidan har till § 31, där
straffet är böter från och med 25 till och med 1,000 kronor, samt
vid synnerligen försvårande omständigheter fängelse, ansetts böra
överföras förseelser mot bestämmelserna om maximihastigheten samt
mot § 16 mom. 1 och 3, för vilka förseelser högre straff synes behövligt.
I § 34 är bötespåföljden höjd, i mom. 1 från 10—200 kronor till
25—500 kronor och i mom. 2 från 25—500 kronor till 50—1,000 kronor.
I § 35 äro straffsatserna i nuvarande mom. 1, 2 och 3 överallt
föreslagna till böter från och med 25 till och med 500 kronor; därjämte
har i ett nytt mom. 4 upptagits straff för den, som vid yrkesmässig
aulomobiltrafik fordrar högre betalning än den fastställda
taxan medgiver, vilket särskilt i betraktande av, att taxorna för yrkesmässig
persontrafik gjorts obligatoriska, lärer vara av behovet påkallat.
44
§ 41.
De i den nuvarande automobilförordningen under §§ 41 och 42
upptagna bestämmelserna om motorcykel komma enligt de sakkunnigas
förslag att helt och hållet utgå.
§ 41 innehåller de i nuvarande § 48 intagna bestämmelserna om
taxa för besiktningsman. Beträffande denna har av skäl, som angivits
i de allmänna motiven, en förhöjning ansetts av behovet påkallad,
därvid besiktningsmännens i Stockholm underdåniga framställning i
ämnet skäligen ansetts böra läggas till grund för de sakkunnigas förslag.
De sakkunniga vilja särskilt framhålla, att, då efterbesiktning
av automobil får anses vara av minst lika krävande och tidsödande
natur som första besiktningen, arvodet för båda dessa förrättningar
synes böra sättas till enahanda belopp.
Vidare har i förslaget jämväl numera upptagits taxa för besiktning
å motorcyklar, som föreslagits med i förhållande till taxan för
besiktning å automobiler proportionsvis avvägda belopp.
§§ 42 och 48.
Dessa §§ äro fullständigt lika nuvarande §§ 44 och 45.
Övergångsbestämmelser.
Såsom i de allmänna motiven påpekats, hava de sakkunniga ansett
lämpligt, att alla vid tidpunkten för den nya förordningens ikraftträdande
gällande besiktningsmannaförordnanden då skola upphöra
att gälla.
I syfte att åstadkomma nödig reda och ordning i automobilregistret
föreslås vidare, att de motorcyklar, vilka såsom vägande över
150 kilogram enligt förut gällande bestämmelser varit införda i automobilregistret
avdelning A skola före 1 januari 1921 anmälas till ny
registrering och överföras till avdelning B av samma register samt
förses med nytt igenkänningsmärke. Denna tidpunkt är föreslagen
under förutsättning att den nva förordningens bestämmelser kunna
träda i kraft under loppet av år 1920, varigenom nödig tidsfrist härvidlag
beredes.
Då enligt de sakkunnigas förmenande största möjliga hänsyn bör
tagas till de förare, som redan förvärvat tillstånd att föra automobil,
hava de sakkunniga, trots att högre kompetensvillkor numera skulle
erfordras, föreslagit, att sådana förare skulle fortfarande, såvida icke
körtillståndet återkallats, vara därtill berättigade.
Kungörelsen angående tillämpningen av den internationella konventionen
rörande automobiltrafik.
Eu given följd av de föreslagna förändringarna i automobilförordningen,
varigenom motorcyklarne i allmänhet likställts med automobilerna,
bliver, att bestämmelserna i § 1 av förenämnda kungörelse
måste underkastas ändring i motsvarande delar. Innebörden av det
föreslagna nya stadgandet torde utan vidare framgå vid en jämförelse
med paragrafens nuvarande avfattning.
Instruktionerna för inspektören och besiktningsmännen.
Beträffande de av de sakkunniga uppgjorda förslagen till dessa
instruktioner hänvisas till de allmänna motiven, varutöver någon särskild
motivering icke lärer vara erforderlig.
Särskilt yttrande av K. A. J. Hagelin.
§ 12 mom. 1.
I föreliggande förslag till ändringar av vissa bestämmelser i förordningen
om automobiltrafik har i de flesta tillämpliga fall full likställighet
emellan automobiler och motorcyklar införts. Ett undantag
härifrån utgör den föreslagna minimiåldern för förare av motorcykel,
nämligen 16 år. Då jag anser, att risken vid framförandet av
en motorcykel ingalunda är mindre än då det gäller exempelvis en
lättare automobil, har jag ej kunnat biträda de övriga sakkunnigas
förslag i denna punkt, varför jag föreslår:
att åldersgränsen för erhållande av körkort må bestämmas
lika för såväl motorcykelförare som automobilförare,
eller 18 år.
§''12 mom. 3.
Det har inträffat fall, då körkort indragits huvudsakligen på grund
av förseelser emot § 14, d. v. s. överskridande av den tillåtna hastigheten.
Det torde vara tydligt, att en förare, som en följd av år fört automobil
utan annan anmärkning än att han kört fort, uppnått en hög
grad av skicklighet och omdömesförmåga.
46
Det måste ur trafiksäkerhetssynpunkt anses förkastligt, att sådan
meriterad förare utbytes mot en ny, varjämte ett fortsättande på denna
väg kommer att skapa ett sådant osäkerhetstillstånd inom yrket, att
de bäst kvalificerade söka sig en säkrare utkomst.
Att faran härav ej bör underskattas visas av den ökade olycksfrekvensen
i Stockholm, jämnställt med det faktum, att ett anmärkningsvärt
stort antal av de gamla droskchaufförerna icke efter trafikens
återupptagande sökt sig åter till densamma.
Med de skärpta kompetensfordringarna för erhållande av körkort
anser jag bör följa större varsamhet i fråga om indragning av detsamma.
För att i möjligaste mån få ifrågasatt indragning av körkort
granskad från sakkunnigt håll, särskilt med hänsyn till trafiksäkerhetens
betryggande, får jag föreslå, att mom. 3 erhåller följande
tifiägg:
Då återkallande av körkort ifragasättes, skola de till
grund härför liggande handlingarna remitteras till den i §
2 mom. 2 omförmälda inspektören, som har att inom 30
dagar däröver avgiva yttrande.
Det är Konungens befallningshavande obetaget, att under
nämnda tid meddela förhud för innehavaren att använda
körkortet.
§ 14.
Ehuruväl i de sakkunnigas uppdrag ej ingår att avgiva förslag i
fråga om den hastighet, med vilken automobil eller motorcykel må
vid varje tillfälle framföras, anser jag i egenskap av yrkesman denna
fråga vara av sådan vital betydelse, att den ej bör utan vidare förbigås.
Automobiltrafiken i Sverige är nu så gammal, att den bör kunna
erhålla den plats och de rättigheter inom den allmänna samfärdseln,
som dess förutsättningar och dess framtid betinga. Och dess utövare
kunna göra anspråk på samma medborgerliga rättigheter, som tillkomma
varje annan nyttig samhällsmedlem. Så är dessvärre icke
nu fallet. De nu gällande hastighetsbestämmelserna äro sådana att
yrkets utövare dagligen och stundligen tvingas till en sammanhängande
kedja av överträdelser. Ingen förare kan undgå att överskrida
den stadgade hastigheten. Automobilens konstruktion tvingar därtill
och förutsättningen för dess existensberättigande likaledes.
Det betänkligaste i hela saken är, att föraren i regel saknar möjlighet
att konstatera, med vilken hastighet han framför automobilen,
då de flesta automobiler sakna hastighetsmätare.
47
Det är ju helt naturligt, alt bland mängden av förare även linnas
sådana, som genom sin framfart väcka harm och ovilja mot både
sig själva och mot den legitima trafiken. En vilseförd opinion sätter
likhetstecken mellan överdådig framfart och tillåten hastighet och
ropar på skärpta bestämmelser. Smärre samhällen erhålla, med stöd
av Kungl. törordningen, rätt att fastställa hastighetsbestämmelser, som
ingen av dess innevånare som automobilpassagerare skulle finna sig
i, om de ens tillnärmelsevis skulle tillämpas. Men föraren, han skall
stå risken för både det ena och det andra, fast ansvaret många gånger
borde läggas på annat håll.
Eu ändring i dessa avita förhållanden är helt enkelt en gärd av
rättvisa. Det är ej fråga om höjning av hastigheten, blott legaliserande
av den faktiskt tillämpade. En hastighet av 30 ä 35 km i
timmen är den vanligast förekommande, del är den lämpligaste för
automobilen och den är tillräcklig för den legitima trafiken samt slutligen,
med de inskränkningar, som omförmälas i § 16 mom. 4,
ofarlig.
Den i nämnda mom. punkt 5 befintliga bestämmelsen, att automobilen
skall kunna stannas ögonblickligen, är för övrigt alldeles
orimlig, då den taktiskt är omöjlig att efterleva,'' men berövar åtalad
förare varje möjlighet till frikännande. Den danska lagen använder
i motsvarande punkt uttrycket »så gott som ögonblickligen», och medger
i fråga om hastighetsbestämmelserna i genomsnitt 10 km. högre
hastighet än den svenska förordningen, oaktat de svenska automobilförarna
i allmänhet vitsordas för sin körskicklighet.
Med stöd av vad jag här framhållit, får jag härmed föreslå:
att vid ändring av vissa bestämmelser i Kungl. förordningen
om automobiltrafik även § 14 blir föremål för ändring
i tidsenlig riktning;
att de i mom. 1 och 2 meddelade hastighetsbestämmelserna
höjas med i varje fall It) km. i timmen; samt
att mom. 3 ändras därhän, att, då framställning göres
om inskränkning av hastigheten för viss plats eller ort,
Konungens befallningshavande äger att därom inhämta
yttrande av den i § 2 mom. 2 omförmälda inspektören,
samt att, där sådan lägre hastighet fastställts, lätt synligt
anslag därom skall finnas anbragt.
48
§ 31.
De straffbestämmelser, som innefattas i förordningen av den 30
juni 1916, anser jag i princip fullt tillräckliga, hälst som maximigränsen
sällan torde hava utnyttjats. För Stockholms vidkommande
skulle de av de sakkunniga föreslagna höjningarna av minimigränsen
egentligen sakna betydelse, då på de senare åren i regel de utdömda
bötesbeloppen hållit sig ett gott stycke ovanför minimum.
Emellertid torde man kunna befara, att en höjning av minimigränsen
vid utmätning av straff tages som intäkt för höjning även av
de gängse bötesbeloppen. Om man även i vissa fall, med hänsyn
till det sjunkande pänningevärdet, kan medge ett visst berättigande
för höjning, kan jag ej medge något som hälst berättigande i kravet
på högre straff för överträdelse av hastighetsbestämmelserna i deras
nuvarande avfattning, därest icke överträdelsen kan rubriceras såsom
vårdslös körning eller överdådig framfart.
De böter, som ådömas för hastighet upp till cirka 35 km. i timmen,
räknas av automobilförarne ej såsom ett straff, utan som en
ofrånkomlig betungande yrkesbeskattning, som möjliggöres endast
genom föråldrade och omöjliga bestämmelser. De belopp, som på
detta sätt frånhändas de under svåra förhållanden för sitt uppehälle
arbetande yrkesmännen, uppgå till högst avsevärda belopp och lära för
enbart Stockholms vidkommande hittills kunna skrivas i femsiffriga tal.
Då alltså, enligt min åsikt, intet skäl föreligger för höjning
av här berörda straffsatser, får jag härmed föreslå,
att första punkten i § 31 återföres till § 30.
K. A. J. Hagelin.
40
Bilaga.
Till Ordföranden i kommittén för revision av automobilförordningen,
Polismästaren in. in. G. It. Hårleman, Stockholm.
I Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen har under 1 O-årsperioden
1909—1918 handlagts ej mindre än 116 st. så kallade automohilärenden.
Beträffande de i Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
handlagda automobilärendena har Kungl. Styrelsen haft att i fråga
om det övervägande flertalet efter remiss från Kungl. Maj:t avgiva
underdåniga utlåtanden angående:
anförda besvär över länsstyrelses resolution i fråga om tillstånd
eller förbud för trafik med automobil å viss väg eller å vissa vägar
inom vederbörande län;
förslag till allmänna bestämmelser för automobiltralik;
förslag till förordning om automobiltrafik;
bredd för automobils hjulringar;
tillstånd för viss person under 18 år att föra automobil;
framställning om viss ändring i förordningen om automobiltrafik;
igenkänningsmärke för lastautomobil;
föreskrift om alla åkdons förseende med lyktor;
Sveriges representerande vid internationell automobilkongress i Paris;
förslag till ordningsstadgande för stad rörande beskaffenheten av
hjulringar å lastautomobiler;
tillämpning av gällande förordning om automobiltrafik för trehjuliga
motorcyklar;
ändring i gällande bestämmelser rörande bredden å automobilringar;
förhöjd maximihastighet för automobiler inom Stockholm;
tolkning av vissa bestämmelser i förordningen om automobiltrafik
med anledning av gjord förfrågan från av Överståthållareämbetet tillsatta
besiktningsmän för automobiler;
angående revision av förordningen om automobiltrafik; m. fl.
Av den summariska tablå över beskaffenheten av de i Kungl. Vägoch
Vattenbyggnadsstyrelsen handlagda automobilärendena torde utan
vidare framgå dels att dessa ärenden äro av natur att för sin handläggning
i Kungl. Styrelsen fordra såväl fullständig kännedom om gällande
författningsföreskrifter rörande automobiltrafik som ock erfarenhet
i fråga om dessa föreskrifters tillämpning, dels nyttan och behovet
av att vid dylika ärendens handläggning i Kungl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
jämväl i Kungl. Styrelsen finnes företrädd spe
-
5
50
ciell sakkunskap i fråga om automobils ocli motorcykels konstruktion
samt dylika fordons skötsel och manövrering, vilket behov för
det närvarande tyvärr ej är i Kungl. Styrelsen tillgodosett men på lämpligaste
och ändamålsenligaste sätt skulle bliva tillgodosett i och med
inrättande i Kungl. Styrelsen av här nedan närmare omhandlade inspektörsbefattning.
Därest vid nu pågående revision av gällande automobilförordning,
såsom ifrågasatts, föreslås inrättande av en ny befattning, nämligen
inspektör över utbildningen av automobil- och motorcykelförare bör
givetvis den förordning, som nu utarbetas, liksom den nu gällande
av den 30 juni 1916 innehåller föreskrift i sammandrag om de nuvarande
besiktningsmännens åligganden, innehålla föreskrifter i sammandrag
om såväl den nya inspektörens som besiktningsmännens åligganden,
och torde sådan föreskrift, i vad den avser inspektörens åligganden,
förslagsvis korteligen böra innehålla: »inspektör åligger att
utöva tillsyn och kontroll över utbildningen av automobil- och motorcykelförare
i ändamål- att åstadkomma en fullgod sådan utbildning
till betryggande av nödig säkerhet vid trafik med motordrivna
gatu- och landsvägsfordon.»
Då automobiltrafiken har närmaste samband med vägväsendet och
då, såsom av det ovan anförda framgår, Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
hitintills handlagt och säkerligen för framtiden kommer att
handlägga en stor mängd automobilärenden, synes det sålunda för
vägväsendet och vägtrafikens enhetliga ordnande liksom för Styrelsens
arbete ändamålsenligt, att en nyinrättad inspektörsbefattning förlägges
till Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, och tillåter sig Kungl. Styrelsen
att i huvudsak angiva riktlinjerna för den blivande inspektörens verksamhet
och åligganden i härnedan angivna
Förslag till Kungl. Maj:ts nådiga instruktion för statens inspektör över
utbildningen av automobil- och motorcykelförare.
§ 1.
Den enligt Kungl. förordningen om automobil- och motorcykeltrafik
den .............................. 1919 förordnade, under Väg- och
Vattenbyggnadsstyrelsen lydande inspektören, åligger ej mindre att
fullgöra vad enligt berörda nådiga förordning honom tillkommer samt
att biträda Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen vid handläggningen
ärenden rörande automobil- och molorcykellrafik än även att med
uppmärksamhet följa motorteknikens utveckling samt de åtgärder,
som i främmande länder vidtagas för reglerande av trafiken med
motordrivna gata- och landsvägsfordon till befrämjande av skydd
mot de med sådan trafik förenade faror.
Inspektör skall vara fullt förtrogen med automobils och motorcykels
konstruktion, skötsel och manövrering ävensom äga fullständig
kännedom om gällande forfattningsföreskrifter rörande automobil- och
motorcykeltrafik.
Inspektör antages av Kungl. Maj:t, på förslag av Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen,
medelst förordnande på viss tid.
Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen äger att meddela inspektör tjänstledighet
under högst tre månader varje år samt att för lika lång lid
förordna lämplig person att uppehålla inspektörsbelattning mot erhålande
av därmed förenade förmåner.
Ifrågakommer längre tjänstledighet för inspektör, bör ansökning
därom hos Kungl. Maj.t anmälas.
Inspektör skall i enlighet med de närmare föreskrifter, som varda
av Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen meddelade, föra:
1) register över alla de av överståthållareämbetet eller av länsstyrelserna
förordnade besiktningsmän för automobiler och motorcyklar,
över vilkas verksamhet det åligger honom utöva tillsyn;
2) register över alla personer, vilka efter för besiktningsman undergången
prövning erhållit tillstånd att föra automobil eller motorcykel
(erhållit körkort);
3) dagbok, i vilken korteligen antecknas alla de förrättningar, som
av inspektören verkställas, samt vad därvid förekommit;
4) diarium över inkomna skrivelser med anteckning om vad i
varje ärende åtgjorts, samt
5) konceptbok för avgående skrivelser med anteckning om dagen
för deras expedierande.
4.
§
o.
52
§ 6.
Inspektör skall på grund av förordnanden, som Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen
meddelar, inom tider som i förordnandena bestämmas
företaga inspektionsresor för utövande av tillsyn och kontroll
över utbildningen av automobil- och motorcykelförare i ändamål att
åstadkomma en fullgod sådan utbildning till betryggande av nödig
säkerhet vid trafik med motordrivna gatu- och landsvägsfordon.
. i 7.
Inom februari månads utgång varje år skall inspektör till Vägoch
Vattenbyggnadsstyrelsen avgiva berättelse om sin verksamhet under
det nästförflutna året och däri jämväl redogöra för under året
inträffade, genom trafik med automobil eller motorcykel vållade olycksfall,
om vilka han erhållit kännedom, samt för sina iakttagelser i
fråga om tillämpningen av bestämmelserna i ovanberörda nådiga förordning.
§ 8.
Ej må inspektör utöva verksamhet i fråga om tillverkning eller
försäljning av automobiler eller motorcyklar, eller idka annan industriell
verksamhet, ej heller i den hava del eller anställning, för såvitt
den avser tillverkning av materiel för fordon av här ifrågavarande
slag.
§ 9.
Den, som innehar eller innehaft inspektörsbefattning, varom här
är fråga, vare förbjudet att röja yrkeshemlighet, varom han under sin
tjänsteutövning erhållit kännedom.
Stockholm den 10 november 1919.
Fridolf Wijnbladh.
Fr. Enblom.