MAGISTRATSFÖEVALTNINGENS (Statens offentliga utredningar 1919:4)

B ET ÄNKA N DE

MED

FÖRSLAG

ANGÅENDE

MAGISTRATSFÖEVALTNINGENS

ORDNANDE

1 STÄDER UNDER LANDSRÄTT

AVGIVET

INOM CIVILDEPARTEMENTET TILLKALLADE
SAKKUNNIGA

STOCKHOLM 1918

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER
164261

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för kung], civildepartementet...... 5

Förslag.

Förslag till

lag om ändrad lydelse av §§ 54 och 56 i förordningen om kommunalstyrelse

i stad den 21 mars 1862 .................... 9

lag om ändrad lydelse av 1 § i utsökningslagen den 10 augusti 1877 ... 10

reglemente för stadsstyrelse med borgmästare............. 11

reglemente för stadsstyrelse utan borgmästare............. 23

reglemente för magistrat i stad under landsrätt............ 30

Motiv.

Allmän motivering.

Processreformens betydelse för städernas förvaltning.......... 45

Friherre E. Palmstiernas motion vid 1915 års riksdag......... 45

1915 års riksdagsskrivelse..................... 48

I anledning av riksdagsskrivelsen vidtagna åtgärder.......... 49

Omfattningen av det åt de sakkunniga lämnade uppdraget....... 50

Magistratens nuvarande uppgifter.................. 50

Magistratens kommunala uppgifter.................. 50

Magistratens administrativa uppgifter................ 55

Stadsstyrelsemas nuvarande organisation............... 68

Lämpligheten av den nuvarande statskontrollen och dess anordning .... 71

Grunddragen av de sakkunnigas förslag............... 77

Olika organisationsformer för särskilda slag av landsrättsstäder...... 84

Särskilda reglementstyper.................... 86

Speciell motivering.

Ändrad lydelse av §§ 54 och 56 i förordningen om kommunalstyrelse i stad

den 21 mars 1862 ....................... 90

Ändrad lydelse av 1 § i utsökningslagen den 10 augusti 1877 ,..... 92

Reglemente för stadsstyrelse med borgmästare............. 93

Reglemente för stadsstyrelse utan borgmästare .............116

Magistratsreglemente.......................118

Bilagor.

V. P. M. rörande utsökningsväsendet i städer under landsrätt......123

Tablå över till stadsstyrelsen och dess expedition utgående anslag .... 144

Till herr statsrådet och chefen för kungl. civildepartementet.

På grund av nådigt bemyndigande den 30 juni 1916 har dåvarande
chefen för civildepartementet tillkallat dels nämnda dag undertecknade
Pettersson, Fornander och Larsson, dels ock den 25 april 1917 undertecknad
Fant att i egenskap av sakkunniga inom nämnda departement
biträda vid utredning av frågan, på vad sätt i städer under landsrätt de
kommunala och administrativa uppgifter, som eljest åligga magistrat,
lämpligen böra tillgodoses, samt uppdragit åt undertecknad Pettersson
att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbeten.

Den 16 november 1916 hava undertecknade Pettersson, Fornander och
Larsson till chefen för civildepartementet överlämnat en skrivelse, innehållande
huvudgrunderna för vårt förslag till organisation av landsrättsstädernas
förvaltning, samt en vördsam promemoria rörande utsökningsväsendet
i sådana städer, i angivet syfte att de synpunkter, som
enligt vår mening borde vara bestämmande i fråga om landsrättsstädernas
ställning i utsökningshänseende, måtte vinna beaktande vid det pågående
arbetet å fögderiförvaltningens omorganisation.

För att tagas under övervägande vid fullgörande av vårt uppdrag
tiar till oss från civildepartementet överlämnats dels ett av Svenska
stadsförbundets styrelse den 21 juni 1916 avgivet underdånigt yttrande
angående riksdagens skrivelse den 19 maj 1915 i det ämne, som vårt
uppdrag innefattar, dels en av riksdagens justitieombudsman den
2 januari 1917 avgiven underdånig framställning angående stadgande av
viss kompetens för ordförande i stadsstyrelse m. m.

Såsom biträde åt de sakkunniga har jämlikt av chefen för civildepartementet
den 14 september 1917 meddelat förordnande tjänstgjort amanuensen
i nämnda departement Helge Berglund.

Sedan vi nu slutfört det åt oss anförtrodda arbetet, få vi härmed
vördsamt överlämna följande lag- och reglementsförslag med tillhörande
motivering, nämligen förslag till

1) lag om ändrad lydelse av §§ 54 och 56 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862;

2) lag om ändrad lydelse av 1 § i utsökningslagen den 10 augusti 1877;

3) reglemente för stadsstyrelse med borgmästare;

4) reglemente för stadsstyrelse utan borgmästare; samt

5) reglemente för magistrat i stad under landsrätt.

Såsom bilagor äro vid betänkandet fogade dels ovannämnda promemoria,
dels ock en tablå över de för närvarande till stadsstyrelserna
och deras expeditioner i landsrättsstäderna utgående anslag.

Stockholm den 22 december 1917.

.JAKOB PETTERSSON.

GUNNAR KANT.

ÅKER. FORNANDER. YNGVE LARSSON.

F Ö R S L A G.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av §§ 54 och 56 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att §§ 54 och 56 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

§54.

I stad, där magistrat ej finnes (fögderistad), skall den för sådan stad
särskilt tillsatta styrelse fullgöra de å magistraten ankommande bestyr
och åligganden, om vilkas besörjande i fögderistad särskild föreskiift

i lag eller författning ej meddelats.

Denna styrelse skall i kommun, som hädanefter erhåller stadsrättigheter,
bestå av eu borgmästare och två rådmän jämte ett lika antal suppleanter
för de senare. Om stadsstyrelses sammansättning i annan fögderistad,
så ock om stadsstyrelses tillsättning samt dess organisation i
övrigt stadgas i det reglemente för styrelsen, som av Kungl. Maj:t utfärdas.

§56.

Ledamöterna i drätselkammaren utses, ibland kommunens i östberättigade
medlemmar, av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas,
av allmänna rådstugan.

Inom stadsfullmäktige skall sådant val, då två eller flera personer
skola utses, ske proportionellt på sätt därom är särskilt stadgat, därest
sådant äskas av minst så många väljande, som motsvara det tal,
vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer
valet avser, ökat med 1.

I stad under landsrätt utgöres drätselkammaren, utom av de särskilt
valda ledamöterna, jämväl av borgmästaren eller, där sådan ej
finnes, stadsstyrelsens ordförande såsom självskriven ledamot.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse ar 1 § i utsökningslagen den 10 augusti 1877.

, torordnas, att 1 § i utsökningslagen den 10 augusti 1877

skall erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Utsökningsmål upptagas och prövas av övereiekutor, som är för
landet, vartill i denna lag jämväl hänföres stad, där magistrat ej finnes,
Konungens befallningshavande, var inom sitt län, i Stockholm överståthållarämbetet
samt i rikets övriga städer magistraten eller, där Konungen
det förordnar, viss ledamot av magistraten.

Denna lag träder i kraft den

Förslag

till

Reglemente för stadsstyrelse med borgmästare.

Om stadsstyrelsens sammansättning.

§ 1.

Stadsstyrelsen består av eu borgmästare såsom ordförande och två S8t*ndass1te^rael''
rådmän jämte ett lika antal suppleanter för de senare. möter

§ 2.

Ledamot eller suppleant i stadsstyrelse kan ej den vara, som icke 0h®hr®"fphrets‘
uppnått tjugufem års ålder, ej heller:

a) den, som icke råder över sig och sitt gods;

b) den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän
befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga
kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den som är
ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd;
samt

c) den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Gift kvinna må ej på den grund, att hon står under mannens målsmanskap,
anses obehörig att vara rådman eller suppleant för sådan.

§ 3.

Borgmästare skall hava avlagt sådan examen, som berättigar till Kom^tena^-iuträde i rättegångsverken eller Kungl. Maj:ts kansli, eller ock under borgmäsUrelängre
tids utövande av allmän befattning hava ådagalagt sådan insikt
och skicklighet, som Kungl. Maj:t på framställning av stadsfullmäktige
prövar innebära kompetens till borgmästarebefattning, varom
här är fråga.

§ 4.

Den, som blivit vald till rådman eller suppleant för sådan, må BMttmarkunna
avsäga sig uppdraget:

om han icke är boende i staden eller inom dess område;

om han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras
att fullgöra uppdraget;

om han efter fyra års tjänstgöring såsom rådman är i ordning att
avgå;

om han uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av
stadsfullmäktige godkännes.

Väljes kvinna till rådman eller suppleant för sådan, äger hon när
som Helst avsäga sig uppdraget.

§ 5.

‘JK®? Stadsstyrelsens ledamöter eller suppleanter må icke under den tid
fullmäktige- de tillhöra styrelsen vara stadsfullmäktige.

uppdrag. °

Om val av borgmästare och rådmän.

§ 6.

Ledigförklarande
av
borgmästaretjänst.

Då borgmästare skall tillsättas, förelägge Kungl. Maj :ts befallningshavande
genom anslag och kungörelse i allmänna tidningarna sökande
att inom trettio dagar från kungörandet till Kungl. Maj :ts befallningshavande
ingiva sina ansökningshandlingar. Efter denna tids förlopp
skall Kungl. Maj:ts befallningshavande överlämna ansökningshandlingarna
till stadsstyrelsen.

Innan -val för upprättande av förslag till borgmästarebefattning
äger rum, skall stadsstyrelsen lämna stadsfullmäktige tillfälle att avgiva
yttrande över de sökandes lämplighet för befattningen.

§ 7.

''borgmästare- Val för upprättande av förslag till borgmästaretjänst sker inför
val. stadsstyrelsen, som härvid äger anlita erforderliga biträden.

Kungörelse om valet skall av stadsstyrelsen minst fjorton dagar
förut offenligen anslås och införas i den eller de i staden utkommande
tidningar, där kallelse till allmän rådstuga intages.

I kungörelsen om valet skall uppgift lämnas å de sökandes namn
samt tillika medelas, varest ansökningshandlingarna tillhandahållas
valmännen.

Valet skall utsättas till sådan tid och anordnas på sådant sätt, att
såvitt möjligt samtliga röstberättigade utan svårighet bliva i tillfälle
att deltaga i detsamma.

För valet utgör staden eu valkrets, vilken dock, där sä i och för Valdistrikt
rösternas uppsamlande kräves, skall av stadsstyrelsen uppdelas i lämpligt
antal valdistrikt.

Vid valet begagnas gällande kommunala röstlängd. Stadsstyrelsen Röstlängd,
skall, innan röstlängd utlägges till granskning, låta för eu var, som
jämlikt § 31 regeringsformen äger utöva rösträtt vid valet, därom införa
anteckning i längden.

Rösträtt må utövas endast av den röstberättigade personligen; och
tillkommer därvid varje röstande lika röst.

Om granskning av röstlängd och anmärkning mot densamma gäller
i övrigt i tillämpliga delar vad om röstlängd vid allmän rådstuga är
stadgat.

§8.

Valet sker med slutna sedlar av den beskaffenhet, som för stads- valsedel,
fullmäktigeval är föreskriven.

Valsedel, som ej må förses med partibeteckning, skall innehålla
namn å en, två eller tre till erhållande av tjänsten behöriga personer.

Namnen skola å valsedeln uppföras i en följd, det ena under det andra.
Upptager valsedel namn å någon, som är obehörig, eller framgår i avseende
å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem som
därmed åsyftas, anses sådant namn såsom obefintligt. Äro å valsedel
upptagna flera behöriga personer än tre, anses de sista övertaliga namnen
såsom obefintliga.

Om sättet för omröstningens verkställande gäller i övrigt i tillämpliga
delar vad om stadsfullmäktigeval är stadgat.

§ 9.

För besättande av vart och ett av de tre förslagsrummen skall särskild
sammanräkning av valsedlarna ske.

Vid första sammanräkningen gäller varje valsedel såsom hel röst
för det första, såsom halv röst för det andra och såsom tredjedels
röst för det tredje å densamma upptagna namnet. Det namn, som fått
högsta röstetalet, erhåller första förslagsrummet.

Vid andra sammanräkningen gäller valsedel, vilken icke upptager
det namn, som erhållit första förslagsrummet, på det sätt, som för
första sammanräkningen stadgats. Valsedel, vilken innehåller det
namn, som uppförts i första förslagsrummet, gäller såsom halv röst
för det första och såsom tredjedels röst för det andra av de återstående

namnen. Det namn, som vid sammanräkningen fått högsta röstetalet,
erhåller andra förslagsrummet.

Vid tredje sammanräkningen gäller valsedel, som icke upptager
något av de redan på förslag uppförda namnen, på det sätt, som för
första sammanräkningen stadgats. Valsedel, som upptager ett av dessa
namn, gäller såsom halv röst för det första och såsom tredjedels röst
för det andra av de återstående namnen. Valsedel, som upptager båda
de uppförda namnen, gäller såsom tredjedels röst för det återstående
namnet. Det namn, som vid den tredje sammanräkningen fått
högsta röstetalet, erhaller det tredje förslagsrummet.

Mellan lika röstetal skiljes genom lottning.

§ 10.

IrKSS''" De aVglVna vals6dlarna skola av valförrättaren inläggas under försegling
och förvaras, till dess valet vunnit laga kraft eller, i händelse
det överklagas, besvären blivit avgjorda.

§ 11.

Nytt val. Hava vid valet icke tre personer blivit uppförda å förslag, skall
nytt val för besättande av återstående förslagsrum ske i enahanda ordning,
som ovan sägs.

§ 12.

SdeTv ;''1 tid 0Ch plats’ som meddelas i kungörelsen om valet, skall valets
val resa itatet. utgång med behörig besvärshänvisning offentligen tillkännagivas genom
uppläsning av det vid rösternas sammanräknande förda protokoll.
Med denna uppläsning är valförrättningen avslutad.

§ 13.

Besvär över
valet.

Besvär över valet ma anföras och fullföljas i den ordning, som för
besvär över allmänna rådstugans beslut är stadgat.

Särskilda
föreskrifter
för borgmästareval.

§ 14-

Särskilda föreskrifter för borgmästarevalet utöver vad regeringsformen
och detta reglemente innehålla äger Kungl. Maj:ts befallningshavande
meddela.

§ 15.

“fbf8 Sedan valet vunnit laSa kraft eller, i händelse det överklagas, beborgmästaresSVären
bIivit avSiorda> skaH stadsstyrelsen insända det genom valet

utnämning.

upprättade förslaget jämte tillhörande handlingar till Kungl. Maj:ts
befallningshavande, vilken med ärendet vidare förfar på sätt därom
är särskilt stadgat.

Borgmästare tillsättes av Kungl. Maj:t medelst konstitutorial.

§ 16.

Mom. I. Rådmän jämte suppleanter för dem väljas av stadsfullmäktige
för eu tid av fyra år. Valet skall ske proportionellt på sätt därom
är särskilt stadgat, därest detta äskas av minst eu tredjedel av de väljandes
antal.

Vid valet skall, där det ej sker proportionellt, ordningen mellan
suppleanterna särskilt bestämmas.

Avgår rådman före den bestämda tjänstgöringstidens utgång, skall
borgmästaren till ordinarie rådman inkalla den suppleant, som enligt
den mellan suppleanterna bestämda ordning är i tur att inträda.

Mom. 2. Protokoll över val av rådman, ävensom över inkallande
av suppleant i avgången rådmans ställe skall insändas till Kungl. Maj :ts
befallningshavande, vilken med ärendet vidare förfar på sätt därom är
särskilt stadgat.

Om avlöning, avsked och pension.

§ 17.

Borgmästaren skall av staden åtnjuta årlig avlöning med belopp,
som av Kungl. Maj :t efter stadsfullmäktiges förslag fastställes. Härav
skola två tredjedelar betraktas som lön och återstoden som tjänstgöringspenningar.

Frågor om arvoden åt rådmän avgöras av stadsfullmäktige.

§ 18.

Ansökan om avsked från borgmästarebefattning prövas av Kungl.
Maj :t.

Borgmästare är skyldig att från sin befattning avgå

a) vid fyllda 67 levnadsår, Kungl. Maj :t dock obetaget att låta med
avskedet anstå, därest och så länge befattningsinnehavaren prövas
kunna i sin befattning på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna,
dock icke längre än till fyllda 70 år;

b) där han träffats av olycksfall i tjänsten, som finnes för framtiden
medföra oförmåga till tjänstgöring;

Val av rådmän.

Avlöning.

Avsked från
borgmästarebefattning.

Pension åt
borgmästare.

Borgmästares
semester.

Annan ledighet
än
semester.

c) där han, utan att hava uppnått 67 levnadsår, under fem på varandra
följande ar i följd av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur
stånd att tjänstgöra och finnes vara för framtiden till tjänstgöringoförmögen; d)

så oek där Kungl. Majrt, efter framställning av stadsfullmäktige,
beslutad med ett flertal av minst två tredjedelar av de i omröstningen
deltagandes röster, prövar honom vara för befattningen mindre
lämplig.

§ 19.

Borgmästaren är berättigad att vid avgång från sin befattning av
staden åtnjuta pension, därest han icke blivit från befattningen avsatt
eller avgår utan att vara därtill skyldig.

Vid avgång från befattningen på grund av stadgandena i § 18 a)
och b) utgår pensionen med lönens fulla belopp.

Vid avgång från befattningen av annan anledning utgår pensionen
med så stor del av lönen, som motsvarar förhållandet mellan antalet
tjänstår och trettio, dock högst med lönens fulla belopp, varvid skall
iakttagas, att pensionen vid avgång av anledning, som i § 18 c) sägs, ej
i något fall må understiga 75 procent samt vid avgång av anledning,
som i § 18 d) sägs, må utgå med högst 50 % av lönen.

Om semester och annan ledighet samt om stadsstyrelsens tjänsteförhållan den

i övrigt.

§ 20.

Borgmästaren äger årligen, när sådant kan ske utan hinder för
göromålens behöriga gång, med bibehållande av sina avlöningsförmåner
oavkortade, åtnjuta en och en halv månads semester å tid, som av
Kungl. Maj :ts befallningshavande efter stadsstyrelsens hörande fastställes.

§ 21.

Annan ledighet än semester äger stadsstyrelsen själv bevilja sina
ledamöter, borgmästaren dock högst en vecka varje gång. Å Kungl.
Maj :ts befallningshavande ankommer att efter stadsstyrelsens hörande
bevilja borgmästaren längre tjänstledighet.

Vid tjänstledighet på grund av sjukdom är borg-mästaren berättigad
att uppbära hela lönen. Vid annan ledighet, som i denna § sägs,

är han pliktig att utöver sina t,jänstgöringspenningar avstå så stor del
av lönen, som erfordras för befattningens uppehållande eller eljest av
Kung], Maj:ts befallningshavande efter stadsstyrelsens hörande prövas
skäligt.

§ 22.

Varder borgmästarebefattning ledig, eller åtnjuter borgmästaren ^vikarie^för
tjänstledighet under längre tid än en vecka, eller utövar han av annan
anledning ej sin befattning, ankommer å Kungl. Maj:ts befallningshavande
att efter stadsstyrelsens hörande förordna om befattningens uppehållande,
intill dess ordinarie innehavare blivit tillsatt eller borgmästaren
återinträtt i tjänst.

§ 23.

Vid sådan tjänstledighet för borgmästare, som enligt § 21 här ovan Tillfälligt

1 skilde

stadsstyrelsen äger bevilja, eller vid tillfälligt förfall skall borgmästa- avborgmästarens
befattning uppehållas av den till tjänstår äldste rådmannen eller, rebefattnin"
om rådmännen hava lika tjänstålder, den till levnadsåldern äldste av
dem.

§ 24.

Borgmästaren må icke, utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :ts F®[g“8d8l“ot
befallningshavande, innehava annan allmän eller enskild tjänst eller
sysselsätta sig med enskilda uppdrag av den beskaffenhet eller omfattning,
att de kunna inverka hinderligt på borgmästaretjänstens utövning.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må borgmästaren tillika vara
notarius publieus.

§ 25.

I fråga om jäv emot ledamot av stadsstyrelse gäller vad om jäv Jär.
emot domare är stadgat.

§26.

Frågor om vilka tjänstebiträden stadsstyrelsen skall hava till sitt Stadsstyreiförfogande,
så ock om deras avlöning samt om anslag till stadsstyrel- ^biträden*
sens övriga utgifter avgöras av stadsfullmäktige.

Stadsstyrelsen antager och entledigar sina tjänstebiträden.

2—164261.

§ 27.

. -yhiighå Borgmästare!! samt stadsstyrelsens tjänstebiträden skola vara under att

under kasta

sig för- kastade den förändrade tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligtjänstgöring,
ganden, som vid en omorganisation av stadsstyrelsen kan varda i behörig
ordning stadgad.

Om stadsstyrelsens sammanträden samt om sättet för ärendenas handläggning.

§ 28.

Tiden för Stadsstyrelsen sammanträder å därför bestämt rum eu gråna: i måstadsstyrel-
°

sens samman- naden å dag och tid, som i slutet av varje år för det nästkommande av

träden. .

styrelsen utsättas, samt i övrigt efter borgmästarens kallelse så ofta
det erfordras.

Underrättelse om de ordinarie sammanträdena skall i början av
varje år införas i den eller de i staden utkommande tidningar, där
kallelse till allmän rådstuga intages, samt anslås å yttre dörren till stadsstyrelsens
lokal.

§ 29.

Beslutförhet. Ärende, som tillhör stadsstyrelsens samfällda handläggning, må ej
till avgörande företagas, med mindre styrelsen är fulltaligt samlad.

Omröstning. Vid omröstning skall den mening vara stadsstyrelsens beslut, som
efter jämkning, där sådan erfordras och kan ske, omfattas av flertalet.
Har var och en sin särskilda mening, skall borgmästarens gälla.

§ 30.

Diarium. Mom. 1. Borgmästaren skall mottaga till stadsstyrelsen inkom mande

handlingar samt tillse, att desamma vederbörligen antecknas i
särskilt diarium, vari jämväl i varje ärende vidtagna åtgärder skola i
korthet angivas.

Protokoll. Mom. 2. Borgmästaren är ansvarig för protokollets ordentliga förande
vid stadsstyrelsens sammanträden. I protokollet skola jämte anteckning
om närvarande ledamöter upptagas de ärenden, som förekomma
till handläggning, samt därvid fattade beslut, önskar ledamot
i protokollet angiva sin särskilda mening jämte skälen för denna, skall
densamma, skriftligen avfattad, avlämnas senast vid protokollets justering.

1!)

Protokollet skull justeras senast vid nästföljande sammanträde.

Protokoll och diarium må, i den män så finnes lämpligen kunna
ske, föras gemensamt.

Mom. :i. Borgmästaren skall ombesörja stadsstyrelsens skrift väx- Expeditioner,
ling samt underteckna alla från stadsstyrelsen utgående expeditioner.

Koncept till eller kopior av styrelsens skrivelser skola härvid införas
i särskild brevbok, där icke skrivelsens innehåll med nödig fullständighet
framgår av diariet.

Mom. 4. Borgmästaren är berättigad att för stadsstyrelsens expo- Lösen,
ditioner åtnjuta lösen, där sådan författningsenligt må utgå.

§ 31.

Borgmästaren åligger att till föredragning bereda de ärenden, som Ärendenasbeankomma
på stadsstyrelsens samfällda handläggning, i deri mån denna
beredning icke uppdragits åt annan ledamot eller tjänsteman hos styrelsen,
samt att tillse, att besluten behörigen verkställas.

§ 32.

Borgmästaren skall, där han icke är av andra tjänstegöromål Bergmassahindrad,
varje söckendag å tid, som genom anslag kungöres, vara tor ningstid.
allmänheten tillgänglig å stadsstyrelsens lokal.

§ 33.

De till stadsstyrelsens handläggning hörande ärenden avgöras an- Uppdelning

..i i av siaassxy tingen

av stadsstyrelsen samfällt eller av borgmästaren ensam, denne reisens beslå dock

obetaget att, därest han så finner nödigt, till samfälld prövning hän- tanderätt

skjuta jämväl ärende, som tillhör hans självständiga beslutanderätt.

§ 34.

Stadsstyrelsens beslutanderätt utövas samfällt i frågor angående
utfärdande, ändring eller upphävande av kommunalstadgar och
andra allmänna föreskrifter, avsedda att inom staden tillämpas;
hållande av allmän rådstuga;
förrättande av val;

anmärkning mot röstlängd eller mot debiterings- och uppbörds -

Ärenden tillhörande

stadsstyrelsens
samfällda
beslutanderätt.

längd;

övervakande att de av stadsfullmäktige lagenligt fattade beslut
bringas till verkställighet samt vägran av handräckning härutinnan, då

verkställighet jämlikt förordningen om kommunalstyrelse i stad ej
får ske;

förslag till stadens utgifts- och inkomststat;

yttranden i anledning av besvär över stadsstyrelsens eller annan
kommunal myndighets åtgärd eller beslut;

organisationen av polisväsendet, däri inbegripet grunderna för personalens
anställning, befordran, avsked och bestraffning samt för dess
tjänstgöring (instruktion och arbetsordning);

tillsättning av tjänster, ådömande av annan bestraffning än varning,
avsked;

val av ledamot i byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd, ävensom
val till andra kommunala förtroendeposter i den mån sådant val ankommer
å stadsstyrelsen;

samt i allmänhet ärenden av större vikt eller principiell innebörd.

Ärenden, vilka stadsstyrelsen jämlikt gällande författningar angående
försäljning av brännvin, vin och Öl, tillagade, alkoholfria drycker
samt svagdricka har att handlägga, tillhöra stadsstyrelsens samfällda
beslutanderätt, dock att borgmästaren ensam må besluta, då fråga är
om tillfälliga förfoganden, särskilt sådana, som stå i omedelbart samband
med anmälan eller tillstånd jämlikt § 13 ordningsstadgan för rikets
städer.

§ 35.

Ärenden till- Stadsstyrelsens beslutanderätt utövas av borgmästaren ensam i alla
mästarens*lie- andra frågor än dem, som enligt § 34 ankomma å stadsstyrelsen samsiutanderätt.
fäljt, och särskilt i sådana, som angå den löpande förvaltningen eller avse
tillämpning av allmänna föreskrifter å särskilda fall, ävensom i andra
ärenden av natur att påkalla ett omedelbart avgörande.

Om stadsstyrelsens befattning med kommunalförvaltningen.

§ 36.

Stadsstyrei- Stadsstyrelsens inseende över den kommunala förvaltningen utövas
åter kommu- närmast av borgmästaren.

"ningen11'' ^ detta hänseende åligger det borgmästaren särskilt

att närvara vid stadsfullmäktiges och, där så ske kan, jämväl de för
särskilda ändamål tillsatta styrelsernas sammanträden, med rätt att deltaga
i överläggningarna och därvid jämväl framställa yrkanden samt
att få sin särskilda mening till protokollet antecknad;

att tillse, att alla på stadsfullmäktiges eller de särskilda förvaltningsstyrelsernas
prövning beroende ärenden vederbörligen beredas och
föredragas;

att öva tillsyn över de kommunala myndigheternas brevväxling,
över diariers, protokolls och brevböokers ordentliga förande samt övei
vården av stadens arkiv och handlingar;

att vid utövningen av sin befattning fästa vederbörandes uppmärksamhet
på vad lag och författning bjuda;

samt att i allmänhet med uppmärksamhet följa förvaltningens
gång och utan tidsutdräkt vidtaga de åtgärder samt lämna de upplysningar
och råd, som han härvid kan linna nödiga.

§ 37.

Det åligger borgmästaren att, efter anmodan av stadsfullmäktige,
drätselkammaren eller annan förval tningsstyrelse, verkställa utredning ning med åtaföreträdesvis
i ärenden av rättslig natur, uppsätta förslag till kontrakt mannagörooch
andra rättsliga handlingar, föra stadens talan inför domstol och
andra myndigheter samt i allmänhet övervaka, att kommunens rättigheter
behörigen iakttagas.

§ 38.

Såsom ledamot av drätselkammaren åligger det borgmästaren att Borgmasta n

i ren drätsel''

själv föredraga de ärenden, som icke tillhöra annan ledamots eller tjan- kammaren
stemans befattning, samt att tillse, att drätselkammarens beslut behö- fö^damotnd<’
ngen verkställas.

Borgmästaren är skyldig mottaga uppdrag att vara ordförande i
drätselkammaren.

§ 39.

Borgmästaren må, där ej hinder möter på grund av hans övriga Bo^m^tatjänsteåligganden,
efter drätselkammarens anmodan mot särskilt ^ ning med
vode jämväl övertaga förandet av drätselkammarens diarier och proto- dr^3aer1ckna“‘

kunglig?) ro nU.

koll samt ombesörja dess skriftväxling.

§ 40.

1 syfte att underlätta stadsstyrelsens inseende över kommunalför- ‘^rvuitninghvattningen
åligger det vederbörande förvaltningsmyndigheter och deras nas skyidig °

heter gent tjänstemän

emot stad*-

styrelsen.

att i god tid underrätta borgmästaren om förestående sammanträden
och om de ärenden, som därvid skola förekomma;

samt att efter borgmästarens anmodan ofördröjligen översända avskrifter
av de vid sammanträdena förda protokoll ävensom tillhandahålla
honom de övriga handlingar och upplysningar, som han kan finna
erforderliga.

Om stadsstyrelsen såsom polismyndighet.

§ 41.

stadens polis. Det allmänna inseendet över stadens polis utövas av stadsstyrelsen.

Chefskapet över polispersonalen tillkommer borgmästaren.

Om besvär över stadsstyrelsens beslut.

§ 42.

Besvär. Besvär över stadsstyrelsens beslut må anföras på det sätt och i den

ordning, som i avseende å överklagande av magistrats beslut är stadgat.

Förslag

till

Reglemente för stadsstyrelse utan borgmästare.

Om stadsstyrelsens sammansättning och val.

§ I Mom.

J. Stadsstyrelsen består av en ordförande och två ledamöter Jt^Bstyrdjämte
ett lika antal suppleanter för de senare. sättning

Mom. 2. Stadsstyrelse väljes för en tid av fyra år av stadsfull- Vai^vieda^

mäktige. styrelsen.

Inom stadsfullmäktige skall sådant val ske proportionellt på sätt
därom är särskilt stadgat, därest detta äskas av minst en fjärdedel av
de väljandes antal.

Vid valet skall, där det ej sker proportionellt, ordningen mellan

suppleanterna särskilt bestämmas.

Ä Kungl. Maj :ts befallningshavande ankommer att bland stadsstyrelsens
ledamöter utse ordförande.

Avgår ledamot före den bestämda tjänstgöringstidens utgång, skall
ordföranden till ordinarie ledamot inkalla den suppleant, som enligt den
mellan suppleanterna bestämda ordning är i tur att inträda. Härom
skall Kungl. Maj ds befallningshavande underrättas.

§ 2.

Ledamot eller suppleant i stadsstyrelse kan ej den vara, som icke Obehör^hetsuppnått
tjugufem års ålder, ej heller:

a) den. som icke råder över sig och sitt gods;

b) den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
eller eljest på grund av honom adömd straffpåföljd icke ma utöva allmän
befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft,
är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den som är ställd
under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; samt

c) den, som är förklarad ovärdig att inför Tätta föra andras talan.

Gift kvinna vare ej på den grund, att hon står under mannens

målsmanskap, obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga.

§ 3.

RäRägdM.a'''' Den’ 80111 blivit vaJd till ledamot eller suppleant i stadsstyrelse, må
kunna avsäga sig uppdraget:

om han icke är boende i staden eller inom dess område;

om han är ämbets- eller tjänsteman och av sin befattning hindras
att fullgöra uppdraget;

om han efter fyra års tjänstgöring såsom ledamot av stadsstyrelsen
är i ordning att därifrån avgå;

om han uppnått sextio års ålder, eller eljest uppgiver hinder, som
av stadsfullmäktige godkännes.

Väljes kvinna till ledamot av (iller sppleant i stadsstyrelse, äger
hon när som helst avsäga sig uppdraget.

§ 4.

Stadsstyrelsens ledamöter eller suppleanter må icke under den tid
,''U"mJdkti*e~ de tillhöra styrelsen vara stadsfullmäktige.

Om arvode, tjänstledighet samt tjäna teförhål landeri i övrigt.

§ ».

,ud^tyrei- Stadsstyrelsens ordförande skall av staden åtnjuta årligt arvode
sens ledamö- med belopp, som av Kungl. Majrt efter stadsfullmäktiges förslag fastter-
ställes.

Frågor om arvoden åt stadsstyrelsens övriga ledamöter avgöras av
stadsfullmäktige.

Tjänstledig het.

§ 6.

Stadsstyrelsen äger själv bevilja sina ledamöter tjänstledighet, ordföranden
dock högst en vecka. Ä Kungl. Maj:ts befallningshavande
ankommer att efter stadsstyrelsens hörande bevilja ordföranden längre
tjänstledighet, och är ordföranden därvid pliktig att till sin vikarie
avstå så stor de] av arvodet, som belöper å tiden för tjänstledigheten.

§ 7.

. Yid tjänstledighet eller tillfälligt förfall för ordföranden skall den
till tjänstår äldste av de övriga ledamöterna eller, om dessa hava lika
tjänstålder, den till levnadsåldern äldste av dem inträda som ordförande.

Jäv.

§ K.

1 fråga om jäv emot ledamot av stndsstyrelse gäller vad om jäv
emot domare är stadgat.

§ 9.

Frågor om vilka tjänstebiträden stadsstyrelsen skall hava till sitt
förfogande, så oek om deras avlöning samt om anslag till stadsstyrelsens
övriga utgifter avgöras av stadsfullmäktige.

Stadsstyrelsen antager och entledigar sina tjänstebiträden.

Om stadsstyrelsens sammanträden samt om sättet för ärendenas handläggning.

§ 10.

Stadsstyrelsen sammanträder å därför bestämt ruin eu gång i månaden
å dag och tid, som i slutet av varje år för det nästkommande
av styrelsen utsättas, samt i övrigt efter ordförandens kallelse så ofta
det erfordras.

Underrättelse om de ordinarie sammanträdena skall i början av varje
år införas i den eller de i staden utkommande tidningar, där kallelse
till allmän rådstuga intages, samt anslås å yttre dörren till stadsstyrelsens
lokal.

§ Il Ärende,

som tillhör stadsstyrelsens samfällda handläggning, må ej
till avgörande företagas, med mindre styrelsen är fulltaligt samlad.

Vid omröstning skall den mening vara stadsstyrelsens beslut, som
efter jämkning, där sådan erfordras och kan ske, omfattas av flertalet.
Har var och en sin särskilda mening, skall ordförandens gälla.

§ 12.

Mom. 1. Ordföranden skall mottaga till stadsstyrelsen inkommande
handlingar samt tillse, att desamma vederbörligen antecknas i
särskilt diarium, vari jämväl i varje ärende vidtagna åtgärder skola i
korthet angivas.

Mom. 2. Ordföranden är ansvarig för protokollets ordentliga förande
vid stadsstyrelsens sammanträden. I protokollet skola jämte anteckning
om närvarande ledamöter upptagas de ärenden, som före -

Stadastyrolscns
tjänstebiträden.

Tiden för
ötadsetyrelsens
sammanträden.

Beslutförhet.

Omröstning.

Diarium

Protokoll

komma till handläggning, samt därvid fattade beslut, önskar ledamot
i protokollet angiva sin särskilda mening jämte skälen för denna, skall
densamma, skriftligen avfattad, avlämnas senast vid protokollets justering.

Protokollet skall justeras senast vid nästföljande sammanträde.

Protokoll och diarium må, i den mån så finnes lämpligen kunna ske,
föras gemensamt.

Expeditioner. Mom. 3. Ordföranden skall ombesörja stadsstyrelsens skriftväxling
samt underteckna alla från stadsstyrelsen utgående expeditioner.
Koncept till eller kopior av styrelsens skrivelser skola härvid införas i
särskild brevbok, där icke skrivelsens innehåll med nödiga fullständighet
framgår av diariet.

Lösen. Mom. 4. Ordföranden är berättigad att för stadsstyrelsens expe ditioner

åtnjuta lösen, där sådan författningsenligt må utgå.

§ 13.

Ärendenas

beredning.

Ordföranden åligger att till föredragning bereda de ärenden, som
ankomma pa stadsstyrelsens samfällda handläggning, i den mån denna
beredning icke uppdraga åt annan ledamot eller tjänsteman hos styrelsen,
samt att tillse, att besluten behörigen verkställas.

§ 14.

Ordförandens Ordföranden skall, där han icke är av andra tjänstegöromål hinmottagmngs-
, , . .. .

tid. drad, varje söckendag a tid, som genom anslag kungöres, vara för allmänheten
tillgänglig å stadsstyrelsens lokal.

§ 15.

avPstadssty- *)e stadsstyrelsens handläggning hörande ärenden avgöras anreisens
besiu- tingen av stadsstyrelsen samfällt eller av ordföranden ensam, denne
dock obetaget att, där han så finner nödigt, till samfälld prövning hänskjuta
jämväl ärende, som tillhör hans självständiga beslutanderätt.

§ 16.

Ärenden till- Stadsstyrelsens beslutanderätt utövas samfällt i frågor angående
stadsstyrel- utfärdande, ändring eller upphävande av kommunalstadgar och
dTbeTiåt^1-''andra Omarma föreskrifter, avsedda att inom staden tillämpas;
derätt. hållande av allmän rådstuga:

förrättande av val;

anmärkning mot röstlängd eller mot debiterings- cell uppbördslängd; övervakande

att de av allmänna rådstugan el ler stadsfullmäktige
lagenligt fattade beslut bringas till verkställighet samt vägran av handräckning
härutinnan, då verkställighet jämlikt förordningen om kommunalstyrelse
i stad ej får ske;

förslag till stadens utgifts- och inkomststat;

yttranden i anledning av besvär över stadsstyrelsens eller annan
kommunal myndighets åtgärd eller beslut;

organisationen av polisväsendet, däri inbegripet grunderna för personalens
anställning, befordran, avsked och bestraffning samt för dess
tjänstgöring (instruktion och arbetsordning);

tillsättning av tjänster, ådömande av annan bestraffning än varning,
avsked;

val av ledamot i byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd, ävensom
val till andra kommunala förtroendeposter, i den mån sådant val ankommer
å stadsstvrelsen;

samt i allmänhet ärenden av större vikt eller principiell innebörd.

Ärenden, vilka stadsstvrelsen jämlikt gällande författningar angående
försäljning av brännvin, vin och Öl, tillagade, alkoholfria drycker
samt svagdricka har att handlägga, tillhöra stadsstyrelsens samfällda
beslutanderätt, dock att ordföranden ensam må besluta, då fråga är om
tillfälliga förfoganden, särskilt sådana, som stå i omedelbart samband
med anmälan eller tillstånd jämlikt § 13 ordningsstadgan för rikets
städer.

§ 17-

Stadsstyrelsens beslutanderätt utövas av ordföranden ensam i alla
andra frågor än dem, som enligt § 16 ankomma å stadsstyrelsen samfällt,
och särskilt i sådana, som angå den löpande förvaltningen eller avse tillämpning
av allmänna föreskrifter å särskilda fall, ävensom i andra
ärenden av natur att påkalla ett omedelbart avgörande.

Om stadsstyrelsens befattning med kommunalförvaltningen.

§ 18.

Stadsstyrelsens inseende (iver den kommunala förvaltningen utövas
närmast av ordföranden.

Ärenden tillhörande
ordförandens
beslutanderätt.

Stadsstyrelsens
inseende
över kom
mnnal förvaltningen.

I detta hänseende åligger det ordföranden särskilt
att närvara vid stadsfullmäktiges och, där så ske kan, jämväl de för
särskilda ändamål tillsatta styrelsernas sammanträden, med rätt att deltaga
i överläggningarna och därvid jämväl framställa yrkanden samt att
få sin särskilda mening till protokollet antecknad;

att tillse, att alla på stadsfullmäktiges eller de särskilda förvaltningsstyrelsernas
prövning beroende ärenden vederbörligen beredas och
föredragas;

att öva tillsyn över de kommunala myndigheternas brevväxling,
över diariers, protokolls och brevböckers ordentliga förande samt över
vården av stadens arkiv och handlingar;

att vid utövningen av sin befattning fästa vederbörandes uppmärksamhet
på vad lag och författning bjuda;

samt att i allmänhet med uppmärksamhet följa förvaltningens gång
och utan tidsutdrägt vidtaga de åtgärder samt lämna de upplysningar
och råd, som han härvid kan finna nödiga.

§ 19.

Stadsetyrei- Såsom ledamot av drätselkammaren åligger det stadsstyrelsens ordrande
drätsel- rörande att sjalv föredraga de ärenden, som icke tillhöra annan ledamots
fflrfSra&ande e^er tjänstemans befattning, samt att tillse, att drätselkammarens beslut
ledamot, behörigen verkställas.

Stadsstyrelsens ordförande är skyldig mottaga uppdrag att vara ordförande
i drätselkammaren.

§ 20.

''myndigheter- 1 syfte att underlätta stadsstyrelsens inseende över kommunalförnas
skyldig- valtningen åligger det vederbörande förvaltningsmyndigheter och deras

emot" stads- tjänstemän

styrelsen. att i god tid underrätta stadsstyrelsens ordförande om förestående
sammanträden och om de ärenden, som därvid skola förekomma;

samt att efter ordförandens anmodan ofördröjligen översända avskrifter
av de vid sammanträdena förda protokoll ävensom tillhandahålla
honom de övriga handlingar och upplysningar, som han kan finna
erforderliga.

Om stadsstyrelsen som polismyndighet.

§ 21.

1>et allmälina inseendet över stadens polis utövas av stadsstyrelsen
poiismyndig- Chefskapet över polispersonalen tillkommer ordföranden.

bet

Om besvär över stadsstyTelsens beslut.

§ 22.

Besvär över stadsstyrelsens beslut må anföras på det sätt och i den
ordning, som i avseende å överklagande av magistrats beslut är stadgat.

Besvär över
Htadjwtyrel»ens
beslut.

Förslag

till

Reglemente för magistrat i stad under landsrätt.

Om magistratens sammansättning.

§1-

Magistratens Magistraten består av en borgmästare såsom ordförande, en lae ledamöter.

„ „ . , . 0 , „ , . ’

faren radman och tva borgerliga rådman jämte ett lika antal suppleanter
för de senare.

§2.

Obehönghets- Ledamot eller suppleant i magistrat kan ej den vara, som icke uppn
er'' nått tjugufem års ålder, ej heller:

a) den, som icke råder över sig och sått gods;

b) den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän
befattning eller genom utslag, vilket ännu. icke vunnit laga
kraft, är dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den, som är
ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd; samt

c) den, som är förklarad ovärdig att inför rätta för andras talan.

Gift kvinna må ej på den grund, att hon står under mannens målsmanskap,
anses obehörig att vara rådman eller suppleant för sådan.

§3.

Kompetens- Borgmästare och lagfaren rådman skola hava avlagt sådan exa villkor.

. ..... . . .

men, som berättigar till inträde i rättegångsverken eller Kungl. Maj ds
kansli.

§ 4.

Rätt till av- Den, som blivit vald till borgerlig rådman eller suppleant för sådan,
må kunna avsäga sig uppdraget:

om han icke är boende i staden eller inom dess område;

om han är ämbete- eller tjänsteman och av sin befattning hindras
att fullgöra uppdraget;

om han efter fyra års tjänstgöring såsom rådman är i ordning att
avgå;

om lian uppnått sextio års ålder eller eljest uppgiver hinder, som av
stadsfullmäktige godkännes.

Väljes kvinna till borgerlig rådman eller suppleant för sådan, äger
hon när som helst avsäga sig uppdraget.

Om val av borgmästare och rådmän.

§5.

Då borgmästare eller lagfaren rådman skall tillsättas, iförelägge
Kung], Maj:ts befallningshavande genom anslag och kungörelse i all- tjänst,
männa tidningarna sökande att inom trettio dagar från kungörandet
till Kungl. Maj:ts befallningshavande ingiva sina ansökningshandlingar.
Efter denna tids förlopp skall Kungl. M aj ds befallningshavande
överlämna ansökningshandlingarna till magistraten.

Innan val för upprättande av förslag till borgmästarebefattning äger
rum, skall magistraten lämna stadsfullmäktige tillfälle att avgiva yttrande
över de sökandes lämplighet för befattningen.

§6.

Val för upprättande av förslag till borgmästaretjänst sker inför utlysande^av
magistraten, som härvid äger att anlita erforderliga biträden. val.

Kungörelse om valet skall av magistraten minst fjorton dagar förut
offentligen anslås och införas i den eller de i staden utkommande tidningar,
där kallelse till allmän rådstuga intages.

I kungörelsen om valet skall uppgift lämnas å de sökandes namn
samt tillika meddelas, varest ansökningshandlingarna tillhandahållas valmännen.

Valet skall utsättas till sådan tid och anordnas på sådant sätt, att
såvitt möjligt samtliga röstberättigade utan svårighet bliva i tillfälle
att deltaga i detsamma.

För valet utgör staden en valkrets, vilken dock, där så i och för valdistrikt,
rösternas uppsamlande kräves, skall av magistraten uppdelas i lämpligt
antal valdistrikt.

Vid valet begagnas gällande kommunala röstlängd. Magistraten Rostlängd,
skall, innan röstlängd utlägges till granskning, låta för eu var, som jämlikt
§ 31 regeringsformen äger utöva rösträtt vid valet, därom införa anteckning
i längden.

Rösträtt må utövas endast av den röstberättigade personligen, och
tillkommer därvid varje röstande lika röst.

Om granskning av röstlängd och anmärkning mot densamma gäller
i övrigt i tillämpliga delar vad om röstlängd vid allmän rådstuga är
stadgat.

§7.

Valet sker med slutna sedlar av den beskaffenhet, som för stadsfullmäktigeval
är föreskriven.

Valsedel, som ej må förses med partibeteckning, skall innehålla
namn å en, två eller tre till erhållande av tjänsten behöriga personer.
Namnen skola å valsedeln uppföras i en följd, det ena under det andra.
Upptager valsedel namn å någon, som är obehörig, eller framgår i avseende
å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt, vem som
därmed åsyftas, anses sådant namn såsom obefintligt. Äro å valsedel
upptagna flera behöriga personer än tre, anses de sista övertaliga namnen
såsom obefintliga.

Om sättet för omröstningens verkställande gäller i övrigt i tillämpliga
delar vad om stadsfullmäktigeval är stadgat.

§8.

För besättande av vart och ett av de tre förslagsrummen skall särskild
sammanräkning av valsedlarna ske.

Vid första sammanräkningen gäller varje valsedel såsom hel röst
för det första, såsom halv röst för det andra och såsom tredjedels röst
för det tredje å densamma upptagna namnet, Det namn, som fått högsta
röstetalet, erhåller första förslagsrummet,

Vid andra sammanräkningen gäller valsedel, vilken icke upptager
det namn, som erhållit första förslagsrummet, på det sätt, som för första
sammanräkningen stadgats. Valsedel, vilken innehåller det namn, som
uppförts i första förslagsrummet, gäller såsom halv röst för det första
och såsom tredjedels röst för det andra av de återstående namnen. Det
namn, som vid sammanräkningen fått högsta röstetalet, erhåller andra
förslagsrummet.

namnet. Det namn, som vid den tredje sammanräkningen fått högsta
röstetalet, erhåller det tredje förslagsrummet.

Mellan lika rösttal skiljes genom lottning.

§9-

De avgivna valsedlarna skola av valförrättaren inläggas under för- Valsedlarnas

„ .. .... -ii ii förvarande.

segling och förvaras, till dess valet vunnit laga kraft, eller, i händelse det
överklagas, besvären blivit avgjorda.

§ 10.

Hava vid valet icke tre personer blivit uppförda å förslag, skall Nytt val.
nytt val för besättande av återstående förslagsrum ske i enahanda ordning,
som ovan sägs.

§ U.

Å tid och plats, som meddelas i kungörelsen om valet, skall valets Tiiikännagi .

. .. . vånda av val utgång

med behörig besvärshänvisning offentligen tillkännagivas genom resuitatet.

uppläsning av det vid rösternas sammanräknande förda protokoll. Med

denna uppläsning är valförrättningen avslutad.

§ 12.

Besvär över valet må anföras och fullföljas i den ordning, som för Besvär ^sver
besvär över allmänna rådstugans beslut är stadgad.

§ 13.

Särskilda föreskrifter för borgmästarevalet utöver vad regerings- Särskilda
formen och detta reglemente innehålla äger Kungl. Maj :ts befallnings- rörande horg .

jj i mästareval.

havande meddela.

§ 14-

Sedan valet vunnit laga kraft eller, i händelse det överklagas, besvä- Vaiförsiaget

vidare be ren

blivit avgjorda, skall magistraten insända det genom valet upp- handling och
rättade förslaget jämte tillhörande handlingar till Kungl. Maj:ts befallningshavande,
vilken med ärendet vidare förfar på sätt därom är särskilt
stadgat.

Borgmästare tillsättes av Kungl. Maj:t medelst konstitutorial.

§ 15.

Mom. 1. Lagfaren rådman utses av stadsfullmäktige.

3—104261.

Val av rådmän.

Avlöning.

Avsked.

Mom. 2. Borgerliga rådmän jämte suppleanter för dem väljas av
stadsfullmäktige för en tid av fyra år. Valet skall ske proportionellt
på sätt därom är särskilt stadgat, därest detta äskas av minst en tredjedel
av de väljandes antal.

Vid valet skall, där det ej sker proportionellt, ordningen mellan suppleanterna
särskilt bestämmas.

Avgår borgerlig rådman före den bestämda tjänstgöringstidens utgång,
skall borgmästaren till ordinarie borgerlig rådman inkalla den
suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordning är
i tur att inträda.

Mom. 3. Protokoll över val av rådman, ävensom över inkallande
av suppleant i avgången borgerlig rådmans ställe skall jämte tillhörande
handlingar insändas till Kungl. Maj ds befallningshavande, vilken
med ärendet vidare förfar på sätt därom är särskilt stadgat.

Om avlöning, avsked och pension.

§ 16.

Borgmästaren och lagfarne rådmannen skola av staden åtnjuta årlig
avlöning med belopp, som av Kungl. Maj:t efter stadsfullmäktiges
förslag fastställas. Härav skola två tredjedelar betraktas som lön och
återstoden som tjänstgöringspenningar.

Frågor om arvoden åt de borgerliga rådmännen avgöras av stadsfullmäktige.

§ 17.

Ansökan om avsked från borgmästare- eller lagfaren rådmansbefattning
prövas av Kungl. Majd.

Innehavare av sådan befattning är skyldig att avgå

a) vid fyllda 67 levnadsår, Kungl. Maj :t dock obetaget att låta med
avskedet anstå, därest och så länge befattningsinnehavaren prövas kunna
i sin befattning på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock
icke längre än till fyllda 70 år;

b) där han träffats av olycksfall i tjänsten, som finnes för framtiden
medföra oförmåga till tjänstgöring;

c) där han, utan att hava uppnått 67 levnadsår, under fem på varandra
följande år i följd av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd
att tjänstgöra och finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen; -

(1) så oclc dnr Kungl. Maj:t, efter framställning av stadsfullmäktige,
beslutad med ett flertal av minst två tredjedelar av de i omröstningen
deltagandes röster, prövar honom vara för befattningen mindre lämplig.

§ 18-

Borgmästaren och lagfarne rådmannen äro berättigade att vid avgång
från befattningen åtnjuta pension av staden, därest de icke blivit
från befattningen avsatta eller avgå utan att vara därtill skyldiga.

Vid avgång från befattningen på grund av stadgandena i § 17 a)
och b) utgår pensionen med lönens fulla belopp.

Vid avgång från befattningen av annan anledning utgår pensionen
med så stor del av lönen, som motsvarar förhållandet mellan antalet
tjänstår och trettio, dock högst med lönens fulla belopp, varvid skall
iakttagas, att pensionen vid avgång av anledning, som i § 17 c) sägs,
ej i något fall må understiga 75 % samt vid avgång av anledning, som
i § 17 d) sägs, må utgå med högst 50 % av lönen.

Om semester och annan ledighet samt om magistratens tjänsteförhållanden

i övrigt.

§ 19.

Borgmästaren och lagfarne rådmannen äga årligen, när sådant kan
ske utan hinder för göromålens behöriga gång, med bibehållande av sina
avlöningsförmåner oavkortade, åtnjuta semester, vardera under en och
en halv månad, enligt fördelning, som av Kungl. Maj:ts béfallningshavande
efter magistratens hörande fastställes.

§ 20.

Annan ledighet än semester äger magistraten själv bevilja sina ledamöter,
borgmästaren dock högst fjorton dagar varje gång. Å Kungl.
Maj :ts befallningshavande ankommer att efter magistratens hörande bevilja
borgmästaren längre tjänstledighet.

Vid tjänstledighet på grund av sjukdom äro borgmästaren och lagfarne
rådmannen berättigade att uppbära hela lönen. Vid annan ledighet,
som i denna § sägs, äro de pliktiga att utöver sina tjänstgöringspenningar
avstå så stor del av lönen, som erfordras för befattningens
uppehållande eller eljest av Kungl. Maj:ts befallningshavande efter
magistratens hörande prövas skäligt.

Pension.

Semester

Annan ledighet
än
semester.

Vikarie.

Förbud mot
bisysslor.

Jäv.

Magistratens

tjänste biträden.

Skyldighet
att underkasta
sig förändrad

tjänstgöring.

§ 21.

Mom. 1. Varder borgmästarebefattning ledig, eller åtnjuter borgmästaren
tjänstledighet under längre tid än fjorton dagar, eller utövar
han av annan anledning ej sin befattning, ankommer å Ivungl. Maj:ts
befallningshavande att efter magistratens hörande förordna om befattningens
uppehållande, intill dess ordinarie innehavare blivit tillsatt eller
borgmästaren återinträtt i tjänst.

Mom. 2. Vid sådan tjänstledighet, som enligt § 20 här ovan magistraten
äger bevilja, eller vid tillfälligt förfall skall borgmästarens
befattning uppehållas av lagfarne rådmannen eller, där denne är hindrad,
av den till tjänstår äldste av de borgerliga rådmännen eller, om
dessa hava lika tjänstålder, den till levnadsåldern äldste av dem.

Mom. 3. Vid förfall för lagfarne rådmannen skall hans befattning
uppehållas av borgmästaren eller, där denne är hindrad, den som magistraten
därtill förordnar.

§ 22.

Borgmästaren och lagfarne rådmannen må icke, utan särskilt medgivande
av Kungl. Maj:ts befallningshavande, innehava annan allmän
eller enskild tjänst eller sysselsätta sig med enskilda uppdrag av den
beskaffenhet eller omfattning, att de kunna inverka hinderligt på tjänstens
utövning.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må, där så finnes lämpligt,
lagfarne rådmannen tillika vara stadsfogde.

§ 23.

I fråga om jäv emot ledamot av magistrat gäller vad om jäv emot
domare är stadgat.

§ 24.

Frågor om vilka tjänstebiträden magistraten skall hava till sitt förfogande,
så ock om deras avlöning samt om anslag till magistratens
övriga utgifter avgöras av stadsfullmäktige.

Magistraten antager och entledigar sina tjänstebiträden.

§ 25.

Borgmästaren och lagfarne rådmannen ävensom magistratens tjänstebiträden
skola vara underkastade den förändrade tjänstgörings -

skyldighet eller jämkning i åligganden, som vid en omorganisation av
magistraten kan varda i behörig ordning stadgad.

Om magistratens sammanträden samt om sättet för ärendenas handläggning.

§ 26.

Magistraten sammanträder å därför bestämt rum två gånger i månaden
å dag och tid, som i slutet av varje år för det nästkommande av samman °

1111 o sfi. traden.

magistraten utsättas, samt i övrigt efter borgmästarens kallelse sa otta
det erfordras.

§ 27.

Ärende, som tillhör magistratens samfällda handläggning, må ej Beslutförhet,
till avgörande företagas, där ej minst tre av magistratens ledamöter äro
tillstädes.

Vid omröstning skall den mening vara magistratens beslut, som efter Omröstning,
jämkning, där sådan erfordras och kan ske, omfattas av flertalet. Falla
rösterna lika för skilda meningar, skall den gälla, som borgmästaren
biträder.

§ 28.

Vid magistratens sammanträden skall föras protokoll, upptagande, Protokoll,
jämte anteckning om närvarande ledamöter, de ärenden som förekomma
till handläggning och därvid fattade beslut, önskar ledamot i protokollet
angiva sin särskilda mening jämte skälen för denna, skall densamma,
skriftligen avfattad, avlämnas senast vid protokollets justering.

Protokollet skall justeras senast vid nästföljande sammanträde.

Protokoll och diarium må, i den mån så finnes lämpligen kunna ske,
föras gemensamt.

§ 29.

Mom. 1. Såsom ordförande i magistraten åligger det borgmästaren Borgmästaatt
vaka över ärendenas snabba och ordentliga handläggning; rensåhgganatt
bereda och föredraga de ärenden, som ankomma på magistratens

Lagfarne rådmannens
åligganden.

samfällda prövning- och ej tillhöra annan ledamots eller tjänstemans
handläggning;

samt att tillse, att besluten behörigen verkställas.

Mom. 2. Borgmästaren åligger vidare
att utöva chefskapet över polispersonalen;
samt att vara överexekutor.

§30.

Mom. 1. Lagfarne rådmannen är magistratssekreterare. I denna
egenskap åligger det honom

att mottaga till magistraten inkommande handlingar och vederbörligen
anteckna dem i särskilt diarium, vari jämväl i varje ärende vidtagna
åtgärder skola i korthet angivas;

att föra magistratens protokoll;

att uppsätta förslag till de utlåtanden, som skola av magistraten
avgivas;

att ombesörja magistratens brevväxling samt från magistraten utgående
expeditioner;

att införa koncept till eller kopior av magistratens skrivelser i särskild
brevbok, där icke skrivelsens innehåll med nödig fullständighet
framgår av diariet;

att föra handelsregistret, förteckningen över näringsidkare och andra
register, som skola föras av magistraten, samt ombesörja vad därmed
äger sammanhang;

att uppsätta och expediera de statistiska uppgifter, som skola av
magistraten avgivas;

samt att vårda magistratens arkiv och hålla förteckning över däri
förvarade handlingar;

Mom. 2. Lagfarne rådmannen åligger vidare

att utöva den närmaste tillsynen över kronouppbörds-, mantalsskrivnings-
och taxeringsväsendet;

att förrätta ekonomiska besiktningar å allmänna hus och byggnader; att

efter fördelning mellan samtliga rådmännen hålla andra syner
och dylika förrättningar, som skola verkställas utom magistratens sammanträden; att

Vara nötarhis publicus;

samt att i allmänhet efter borgmästarens anvisning biträda vid de
administrativa bestyr, Söm ankomma ä magistraten.

§ 31.

Överenskommelse om annan fördelning av ärendena än den här ovan om

stadgade må med magistratens bifall kunna träffas mellan vederbörande annan rermagistratsledamöter,
där sådan överenskommelse icke strider mot lag ärenden,
eller författning.

§ 32.

Mellan de borgerliga rådmännen
magistraten finner lämpligt.

må göromålen fördelas på sätt *£££

^åligganden.

§ 33.

Borgmästaren och iagfarne rådmannen skola, där de icke äro av 68

andra tjänstegöromål hindrade, varje söckendag å tid, som genom anslag
kungöres, vara för allmänheten tillgängliga å sina tjänsterum.

§34.

Ledamot av magistraten är berättigad att för de expeditioner, som I''5sen''
av honom utfärdas, åtnjuta författningsenlig lösen.

§ 35.

För ombesörjande av de med kronouppbörden, bötesfedogörelsen, Kronokas.-ö
mantalskrivnings- och taxeringsväsendet sammanhängande göromål,
ävensom för upprättande av röstlängder skall finnas en kronokassör,
för vilken magistraten äger utfärda instruktion.

§ 36.

De till magistratens handläggning hörande ärenden avgöras antin- uppdelning
gen av magistraten samfällt eller av borgmästaren ensam, denne dock tens beslutanobetaget
att, där han så finner nödigt, till samfälld prövning hänskjuta doratt
jämväl ärende, som tillhör hans självständiga beslutanderätt.

§37.

Magistraténs beslutanderätt utövas samfällt i frågor angående Ärenden tiii utfärdande,

ändring eller upphävande av kommunalstadgar och magistratens
andra allmänna föreskrifter, avsedda att inom staden tillämpas;
hållande av allmän rådstuga;
förrättande av val;

anmärkning mot röstlängd eller mot debiterings- och uppbördslängd; -

övervakande att de av stadsfullmäktige lagenligt fattade beslut bringas
till verkställighet samt vägran av handräckning härutinnan, då verkställighet
jämlikt förordningen om kommunalstyrelse i stad ej får ske;
förslag till stadens utgifts- och inkomststat;

yttranden i anledning av besvär över magistratens eller annan kommunal
myndighets åtgärd eller beslut;

organisationen av magistraten underlydande verk, däri inbebripet
grunderna för tjänstepersonals anställning, befordran, avsked och bestraffning
samt för dess tjänstgöring (instruktion och arbetsordning);

tillsättning av tjänster, ådömande av annan bestraffning än varning,
avsked;

val av ledamot i byggnadsnämnd och hälsovårdsnämnd, ävensom
val till andra kommunala förtroendeposter, i den mån sådant val ankommer
å magistraten;

samt i allmänhet ärenden av större vikt eller principiell innebörd.
Ärenden, vilka magistraten jämlikt gällande författningar angående
försäljning av brännvin, vin och Öl, tillagade, alkoholfria drycker
samt svagdricka har att handlägga, tillhöra magistratens samfällda beslutanderätt,
dock att borgmästaren ensam må besluta, då fråga är om
tillfälliga förfoganden, särskilt sådana, som stå i omedelbart samband
med anmälan eller tillstånd jämlikt § 13 ordningsstadgan för rikets
städer.

§ 38.

hörande borg- Magistratens beslutanderätt utövas av borgmästaren ensam i alla
mästarens be-andra frågor än dem, som enligt § 37 ankomma å magistraten samfällt,

slutanderätt. , .. . ° . „ , , . . „ , . „ ’

''och särskilt i sadana, som angå den löpande förvaltningen eller avse
tillämpning av allmänna föreskrifter å särskilda fall, ävensom i andra
ärenden av natur att påkalla ett omedelbart avgörande.

Om magistratens befattning med kommunalförvaltningen.

§ 39.

Borgmästarens
tillsyn
över kommunalförvaltningen.

Magistratens inseende över den kommunala förvaltningen utövas
närmast av borgmästaren.

I detta hänseende åligger det borgmästaren särskilt
att närvara vid stadsfullmäktiges och, där så ske kan, jämväl de
för särskilda ändamål tillsatta styrelsernas sammanträden, med rätt att
deltaga i överläggningarna och därvid jämväl framställa yrkanden samt
att få sin särskilda mening till protokollet antecknad;

att tillse, att alla på stadsfullmäktiges eller de särskilda förvaltningsstyrelsernas
prövning beroende ärenden vederbörligen beredas och föiedragas; att

öva tillsyn över de kommunala myndigheternas brevväxling, över
diariers, protokolls och brevböckers ordentliga förande samt över värden
av stadens arkiv och handlingar;

att vid utövningen av sin befattning fästa vederbörandes uppmärksamhet
på vad lag och författning bjuda;

samt att i allmänhet med uppmärksamhet följa förvaltningens gång
och utan tidsutdräkt vidtaga de åtgärder samt lämna de upplysningar
och råd, som han härvid kan finna nödiga.

§40.

Det åligger borgmästaren att, efter anmodan av stadsfullmäktige,
drätselkammaren eller annan förvaltningsstyrelse, verkställa utredning ning med sta p.

. i i *n i . ^ -i i dens ombuds företrädesvis

i ärenden av rättslig natur, uppsätta förslag till kontrakt mannagörooc-h
andra rättsliga handlingar, föra stadens talan inför domstol och
andra myndigheter samt i allmänhet övervaka, att kommunens rättigheter
behörigen iakttagas.

§41.

Såsom ledamot av drätselkammaren åligger det borgmästaren att Borgn^teren
siälv föredraga de ärenden, som icke tillhöra annan ledamots eller tjäll- marens förestemans
befattning, samt att tillse, att drätselkammarens beslut beho- ledamot,
rigen verkställas.

Borgmästaren är skyldig mottaga uppdrag att vara ordförande i
drätselkammaren.

§ 42.

I syfte att underlätta magistratens inseende över kommunalförvalt- Bwvaitmngsningen
åligger det vederbörande förvaltningsmyndigheter och deras nas skyldigtjänstemän
gentemot

att i god tid underrätta borgmästaren om förestående sammanträ- magIfctr‘ltc"
den och om de ärenden, som därvid skola förekomma;

M O T I Y.

♦

Allmän motivering.

Frågan om stadsförvaltningens omorganisation liar vunnit aktualitet processrenärmast
till följd av d©n vid processväsondets förestående omdaning ^iydeise ffy
väntade indragningen av rådhusrätterna i de smärre städerna. En sådan
indragning medför nämligen genomgripande förändringar icke blott
i fråga om rättegångsväsendets utan även beträffande den kommunala
förvaltningens organisation i de städer, vilkas självständiga jurisdiktion
sålunda kommer att upphöra. Hittills har stadsdomstolen fyllt en
dubbel uppgift, i det att den å ena sidan haft sin rättsskipande funktion
och å den andra såsom förvaltande myndighet under namn av
magistrat handlagt ärenden av rent kommunal eller administrativ natur.
Om sålunda i vissa städer den egna jurisdiktionen upphör, måste
för dem ett annat organ tillskapas, som i allt väsentligt övertager magistratens
uppgifter.

Men den skilsmässa mellan rättsskipning och förvaltning, vilken som
bekant är en av den planerade processreformens ledande grundsatser,
skulle även för de större städernas del komma att medföra avsevärda
förändringar. De nya domstolar, som för dem komma att upprättas,
skulle icke få någon befattning med de förvaltningsuppgifter, som nu
åligga magistraterna, utan ägna sig uteslutande åt rättsskipningen. Därmed
kommer problemet att vidgas till att beröra hela den svenska stadsförvaltningen.

Frågan om vidtagande av förberedande åtgärder i nu berörda fråga Friherre K.
bragtes år 1915, vad de mindre städerna beträffar, under riksdagens ^notion
prövning genom en av friherre Erik Palmstierna inom andra kamma- vidrl^c^rs
ren väckt motion (n:r 85). Motionären hemställde, att riksdagen måtte
för sin del antaga vid motionen fogade förslag till lag om ändrad lydelse
av 10 § i kungl. förordningen angående ändring i vissa fall av
gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872 samt till lag

om ändrad lydelse av 5 § 1 inom. i kung!, förordningen om nya växellagens
införande den 7 maj 1880, samt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kung], Maj :t täcktes taga under övervägande,
huruvida samt eventuellt vilka åtgärder borde vidtagas för
städers förläggande under landsrätt, samt på vad sätt härvid de kommunala
och administrativa uppgifter, som ålåge den nuvarande magistraten,
lämpligen borde tillgodoses.

Till stöd för de framställda yrkandena anförde motionären bland
annat:

»Såsom eu av de viktigaste administrativa nyheterna inom stadslivets område
under senare år måste utan tvivel den raska ökningen av antalet släde)''
under landsrätt anses. Till de tvenne städer av denna typ, som funnos vid tiden
för kommunalförordningarnas utfärdande (Borgholm, Haparanda), har under
senare år kommit Tidaholm (1910), Arvika (1911), Huskvarna (1911), Eslöv
(1911), Hässleholm (1914), Nässjö (1914) samt Djursholm (1914), varjämte
även Trollhättan erhållit, men ännu ej trätt i utövning av dylika stadsrättigheter.
I kommunalt hänseende äro dessa samhällen organiserade i full
överensstämmelse med stadgandena i förordningen om kommunalstyrelse i stad.
varvid dock magistratens uppgifter övertagits av en särskild stadsstyrelse, bestående
av en av ^Konungens befallningshavande förordnad ordförande samt
tvenne av stadsfullmäktige valda ledamöter. I administrativt och judiciellt
hänseende äro däremot de s. k. fögderistäderna att betrakta som landsbygd.
Rättsskipningen samt utsökningsväsen, kronouppbörd och övriga administrativa
göromål handhavas av samma myndigheter som i en landskommun.

Orsaken till att Kungl. Maj:t på senare år föredragit denna anordning framför
att bevilja vidkommande städer egen jurisdiktion, är uppenbarligen att söka
i den förestående processreformen. I utlåtande rörande Trollhättans och Nässjö
framställningar om egen jurisdiktion har processkommissionens ledare f.
justitierådet Hellner såsom sin åsikt uttalat, att vid eu blivande reform domstolarna
i första instans böra organiseras utan åtskillnad mellan stad och land.
De nya domstolarna borde ej taga någon befattning med de göromål, som för
närvarande åligga städernas magistrater dels såsom statens, dels såsom kommunens
organ, och i allmänhet betecknades en fullständig skilsmässa mellan
förvaltning och rättsskipning som en huvuduppgift för rättegångsreformen.
Med hänsyn till dessa grundprinciper för processväsendets omordnande, vilkas
berättigande för övrigt torde vara allmänt erkända, skulle det tydligen vara
oriktigt att skapa nya stadsdomstolar av samma typ som de äldre, då olägenheterna
i det nuvarande systemet härigenom endast skulle ökas, på samma gång
som den förestående avvecklingen av städernas domstolsväsen onödigtvis kom''-plicerades.

För de vanligen hastigt växande städer, om vilka här är fråga, medför emellertid
denna organisation icke obetydliga olägenheter, särskilt med avseende å
rättsskipningen. Enligt förordningen den 17 maj 1872 angående ändring i

vissa fall av gällande bestämmelser om häradsting skall i domsaga, som utgör
ett tingslag -— samtliga under de senare aren tillkomna logderistäder tillhöra dylika
domsagor — hå.las tio allmänna tingsammanträden och som regel tvä slutsammanträden
årligen. I jämförelse med förhållandena i stad med egen jurisdiktion
är rättsskipningen sålunda i fögderis.äderna betydligt långsammare.
Olägenheterna härav göra sig naturligtvis särskilt kännbara i fråga om lagfarts-
och inteckningsärenden samt ordningsmål, vilka av naturliga skäl äro
Vanligare i stad än på landsbygden. Härtill kommer, att häradsrätten icke ilr
behörig att handlägga växelmål, för vilka vederbörande parter inåste söka närmaste
stadsdomstol. Slutligen måste allmänheten, där domhavandens kansli
icke är beläget i staden, underkasta sig åtskilligt mera besvär än i en stad med
rådstuvurätt.

Dessa olägenheter äro, såsom särskilt i Trollhättans och Nässjö ansökningar
framhållits, i större samhällen nog så kännbara och torde vara den förnämsta
orsaken till att bland de mindre städerna icke några allmännare sympatier
förspörjas för en övergång till den enklare och billigare organisationstyp, som
fögderistäderna representera. En dylik utveckling skulle eljest vara att förorda
såväl ur det allmännas som ur städernas egen synpunkt.

Det är klart, att i sammanhang med processreformen de särskilda stadsdomstolarnas
avskaffande kan komma att ge upphov till en tämligen invecklad avräkning
mellan stadskommunerna och staten, liksom ock till ersättningsanspråk
från särskilda tjänsteinnehavares sida, och att reformens genomförande därför
skulle i hög grad underlättas, om städerna redan i förväg, exempelvis vid vederbörande
befattningshavares avgång, avsade sig den egna jurisdiktionen och
lades under landsrätt. En sådan förändring är särskilt att förorda i fråga om
de mindre städerna, vilkas invånarantal icke skulle åstadkomma några större
förändringar av angränsande tingslags storlek med ty åtföljande förskjutningar
inom den judiciella indelningen. För städerna själva medför den egna jurisdiktionens
upphävande framför allt en icke oväsentlig besparing, då kostnaderna
för upprätthållandet av eget domstolsväsen i mindre stadssamhällen
ofta innebär en avsevärd belastning av deras ändock ofta nog så svaga ekonomi.»

Efter att därefter hava motiverat de i motionen föreslagna åtgärderna
till avhjälpande av de olägenheter, som äro förenade med rättsskipningen
i fögderistäderna, fortsatte motionären:

»Det bör i detta sammanhang betonas, att avsikten med de föreslagna lagändringarna
icke är att på minsta sätt prejudicera rättegångsreformen. I vilken
riktning denna än kommer a.tt gå, är det ju uppenbart, att åtgärder, som gå
ut på att statsmakterna vid densammas genomförande skola stå så obundna som
möjligt av hänsyn till lokala intressen, böra kunna accepteras av alla, oberoende
av eventuella meningsskiftningar rörande den framtida reformens gestaltning.

Därest de sålunda föreslagna förändringarna vinna riksdagens och Kungl.
Maj:ts bifall synes icke endast för de redan bestående fögderistäderna omedelbart
störa fördelar kunna vinnas, utan även, såsom förut anmärkts, övriga mindre

1915 års
riksdag sslcrivelse.

städer i mån av vederbörande befattningshavares avgång utan några olägenheter
kunna läggas under landsrätt. Huruvida och vilka särskilda åtgärder kunna
vidtagas för att underlätta en utveckling i denna riktning, torde böra ankomma
på vidare utredning. De spörsmål, som härvid kunna bliva föremål för prövning,
äro emellertid ingalunda av den art, att de stå i närmare samband med
och behöva uppehåll de ovan angivna författningsändringarna. Under alla
förhållanden lärer det vara av stort värde, att Kungl. Maj:t, på sätt här föreslagits,
erhåller friare händer att ordna rättsskipningen i nuvarande och blivande
fögderistäder i större överensstämmelse med där föreliggande behov.

Den vidare utredningen torde särskilt böra avse spörsmålet om en praktisk och
enhetlig ordning av den nuvarande magistratens kommunala och administrativa
uppgifter. Magistratens befattning med kommunalförva.tningen inskränker sig
i praxis numera huvudsakligen till en rent formell prövning av stadsfullmäktiges
beslut, och dess befogenheter i detta hänseende hava i fögderistäderna oförändrade
överlämnats åt den särskilt tillsatta stadsstyrelsen. Av den behandling,
som frågan om kommuna förvaltningens omorganisation ägnats inom Svenska
stadsförbundet, framgår emellertid, att den statliga prövningen av stadskommunernas
beslut för närvarande icke kan anses tillfredsställande organiserad,
och det synes mig klart, att vissa av de erinringar, som framställts emot magistraten
såsom utövare av statens prövningsrätt, med ökad styrka drabba den
särskilda stadsstyrelsen, bland vars ledamöter icke den juridiska sakkunskapen
behöver vara företräde!. Å andra sidan torde särskilt i något större städer med
mera besvärliga förva tningsuppgift-er onekligen behov förefinnas av en juridiskt
bildad starlstjänsteman. Denna synpunkt har med skärpa framhållits av Trollhättans
kommun i dess ansökan om stadsrättigheter med egen jurisdiktion. Av
processkommissionens ledare invändes emellertid i utlåtandet häröver, att intet
hinder mötte för en sådan tjänstemans anställande, utan att därför magistrat
inrättades i staden. Denna fråga bör emellertid regleras enhetligt samt med hänsyn
til; det nyss angivna behovet av en förändrad ordning för den statliga
prövningen av de kommunala besluten. I samband härmed, men likaså oberoende
av förut föreslagna förändringar av 1872 års tingsförordning och av förordningen
om växellagens införande, torde jämväl böra utredas, huru utsökningsväsen
och kronouppbörd och övriga magistraten åliggande administrativa
bestyr lämpligen böra ordnas i städer under landsrätt.»

I enlighet med vad lagutskottet i sitt över motionen avgivna betänkande
(nr 29) hemställt, anhöll riksdagen i underdånig skrivelse den 19
maj 1915, att Kungl. Maj :t täcktes taga under övervägande, dels huruvida
genom ändrade bestämmelser i fråga om tingssammanträdens hållande
och därmed sammanhängande åtgärder rättsskipningen å landet måtte
kunna göras snabbare och lättare tillgänglig för de rättssökande med särskild
hänsyn till orter med mera sammanträngd befolkning, dels vilka åtgärder,
som borde vidtagas för att åt mindre städer, som ville avstå
från egen jurisdiktion, bereda ett lämpligt ordnande av deras rätts -

slopning i sammanhang med angränsande landsbygds, dels och pa vad
siitt i städer under landsrätt de kommunala och administrativa uppgifter,
som eljest ålåge magistrat, lämpligen borde tillgodoses, samt till
riksdagen inkomma med de förslag, vartill berörda övervägande kundo
finnas föranleda.

Ifrågavarande skrivelse berörde alltså trenne spörsmål. Av dessa /
innefattas endast det sist omförmälda, nämligen frågan om förvaltningens
ordnande i städer under landsrätt, i vår uppgift. Innan vi
närmare ingå på behandlingen härav, torde kortfattat böra angivas de
åtgärder, som redan vidtagits beträffande övriga i skrivelsen berörda
spörsmål.

I anledning av den i skrivelsen först omförmälda frågan, huruvida
genom ändrade bestämmelser angående tingssammanträdens hållande
och därmed sammanhängande åtgärder rättsskipningen å landet må kunna
göras snabbare och lättare tillgänglig för de rättssökande med särskild
hänsyn till orter med mera sammanträngd befolkning, hava inom justitiedepartementet
utarbetats och till hovrätterna för deras utlåtande
efter häradhövdingarnas och vederbörande rådhusrätters hörande remitterats
trenne lagutkast, nämligen ett utkast till lag om särskilda
sammanträden i häradsrätt för handläggning av vissa mål och ärenden,
ett utkast till lag om ändring av 10 § i tingsförordningen samt ett utkast
till lag om ändrade bestämmelser rörande växelforum.

Beträffande den av riksdagen därnäst berörda frågan om ordnandet
av rättsskipningen i de mindre städer, som vilja avstå från egen jurisdiktion,
har Kungl. Maj :t föranstaltat om utredning i vissa avseenden. Sålunda
har uti den 11 juni 1915 till hovrätterna avlåtna remisser angående
riksdagsskrivelsen samt vissa i anledning av densamma inom justitiedepartementet
utarbetade lagutkast föreskrivits, att de rådhusrätter, i vilka
enligt gällande bestämmelser borgmästaren är ensam lagfaren ledamot
eller jämte borgmästaren endast sitter en sådan ledamot, ävensom häradshövdingarna
i domsagor, gränsande till städer med dylika rådhusrätter,
skola vid avgivande av utlåtande i ärendet jämväl yttra sig rörande
frågan om lämpligheten av dessa städers förenande i judiciellt
hänseende med omförmälda domsagor. Vidare må i detta avseende
erinras om kung], cirkuläret den 2 juli 1915 »i anledning av ifrågasatt
anstånd med åtgärder för återbesättande av vissa borgmästartjänster»,
varigenom Kungl. Maj ds befallningshavande i länen anbefallts att, då
i stad med rådhusrätt av nyss angiven sammansättning borgmästartjänsten
till följd av innehavarens död blir ledig, ofördröjligen därom

i—164261.

anledning/
v rikxdagxnkrivehen

idtagna åtgärder.

hos Kungl. Maj:t göra anmälan. Ändamålet med sistnämnda föreskrift
är uppenbarligen, att Kungl. Maj :t skall bliva satt i tillfälle att i varje
särskilt fall taga under övervägande, huruvida anledning föreligger att
förordna om utredning angående ifrågavarande stads förläggande under
landsrätt.

Vad slutligen angår det i riksdagens skrivelse sist berörda spörsmålet,
nämligen om lämpligaste sättet för tillgodoseende i städer under landsrätt
av de kommunala och administrativa uppgifter, som eljest åligga
magistrat, lämnades Svenska stadsförbundet tillfälle att inkomma med
yttrande över detsamma. Sådant yttrande har förbundets styrelse den
21 juni 1916 avgivit. Styrelsen överlämnade därvid en av Stadsförbundets
sekreterare, undertecknad Larsson, verkställd utredning i frågan
jämte vissa förslag, till vilka styrelsen visserligen förklarade sig ej kunna
helt ansluta sig, men som enligt dess mening kunde läggas till grund
för ärendets vidare handläggning. För egen del anförde styrelsen i huvudsak
följande:

»I allmänhet torde det kunna anses önskvärt, att stadens styrelse förestås av en
administrativt utbildad och under ämbetsmannaanisvar handlande person, en avlönad
borgmästare, tillsatt av Kungl. Maj :t inom av stadsfullmäktige upprättat förslag.
I fråga om denne tjänstemans kvalifikationer och än mer med avseende å
omfattningen av hans verksamhetsområde torde däremot stora olikheter göra sig
gällande mellan städer av olika storlek. I de minsta stadssamhällena under landsrätt
lärer det eljest väl befogade kravet å borgmästarens lagfarenhet böra eftergivas,
och även i andra hänseenden synes stadsstyrelsen i sådana orter kunna
ordnas ungefär på samma sätt som för närvarande i häradsstäderna, dock med
vissa modifikationer i den riktning, som angivits i sekreterarens tjänstememorial.

Svårare är frågan för de större städernas del, och olika meningar hava härom
gjort sig gällande inom styrelsen, särskilt vad angår den lämpligaste utformningen
av den administrativa borgmästarens verksamhetsområde. Detta spörsmål sammanhänger
nämligen på det närmaste med frågan om statens tillsyn över städernas
kommunalförvaltning. Inom styrelsen har gjorts gällande, att särskild lokal
tillsynsmyndighet framför allt i de större städerna vore överflödig, och att statens
uppsikt där kunde ordnas på samma sätt som i landskommunerna. Borgmästaren
kunde under sådana förhållanden utan större svårigheter inordnas i kommunalförvaltningen
såsom den tjänsteman, vilken handlade stadens ombudsmannaärenden,
föredrog tillhörande frågor i drätselkammaren och övriga förvaltningsmyndigheter
samt överhuvudtaget utövade tillsynen över den behöriga verkställigheten av
stadsfullmäktiges beslut. Eu sådan ordning möter emellertid vissa betänkligheter,
därest man, i likhet med styrelsens majoritet, ej vill påyrka upphävandet
av den löpande uppsikt över stadsfullmäktiges beslut, som för närvarande är anförtrodd
åt magistraten. Om denna uppsikt skall bibehållas, måste det nämligen
tillses, att vederbörande statsorgan, borgmästaren, gentemot de kommu -

Hala myndigheterna erhåller den oberoende och auktoritativa ställning, som ar en
oundgänglig förutsättning för uppsiktens effektiva handhavande. I detta hänseende
har styrelsen ej kunnat finna det av sekreteraren framställda förslaget fullt
tillfredsställande; likaså torde detta förslag innebära en alltför stark inskränkning
i det kollegiala behandlingssättet av magistratsärendena.

Styrelsen är emellertid icke i tillfälle att i ärendets nuvarande skick i vidare
män än ovan skett framlägga några bestämda förslag till de anmärkta svårigheternas
undanröjande. Uppenbarligen är det nödigt att underkasta ärendet en
mera omfattande utredning än som inom Svenska stadsförbundet kan ske, och synes
denna utredning lämpligen böra anförtros åt personer med särskild sakkunskap
och erfarenhet inom ''hithörande områden.»

Den med styrelsens yttrande överlämnade utredningen har, i vissa^nav^letåt
hänseenden fullständigad och bearbetad, kunnat läggas till grund för *
vårt arbete. Jämväl hava vi funnit oss kunna upptaga vissa av Svenska uppdraget.
stadsförbundets sekreterare framställda förslag till magistratsförvaltningens
ordnande i landsrättsstäderna, om ock i väsentliga delar omlagda
och modifierade.

Av det sammanhang, vari riksdagsskrivelsen i det ämne, vars utredning
åt oss uppdragits, tillkommit, hava vi funnit, att detsamma böx
anses hava avseende å ej mindre förvaltningen i de städer, som nu ligga
under landsrätt, och i de samhällen, vilka framdeles erhålla stadsrättigheter
utan egen jurisdiktion, än även i de mindre städer där rådhusrätt
nu finnes, men vilka i anledning av den planerade processreformen
torde komma att läggas under landsrätt. För förvaltningen i större
städer äro de bestämmelser, som äro avsedda för de mindre städerna,
ej utan vidare tillämpliga, då de förra i allmänhet behöva en mera utvecklad
organisationsform. De förslag, som av oss framläggas, torde
emellertid, på sätt senare skall visas, med vissa lätt genomförda modifikationer
jämväl i större städer kunna genomföras.

* *

Fullgörandet av det åt oss lämnade uppdraget påkallar till en början en undersökning
av de uppgifter, som för närvarande åligga magistraten. rande upp Ifrågavarande

uppgifter indelas lämpligen i kommunala och a d m i- 9lJ el ■
nistrativa, vilken indelning har sin naturliga grund i magistratens dubbelställning
såsom dels den kommunala självstyrelsens högsta verkställande organ,
dels ock statens representant inom stadsområdet. Det torde vara onödigt att
erinra, att med den sålunda antagna indelningsgrunden icke varje uppgift, som
tillkommer magistraten, utan tvekan kan angivas såsom tillhörande den ena
eller den andra gruppen. Icke desto mindre torde den angivna indelningsgrun -

Magistratens
kommunala

uppgifter.

den i det stora hela lämna en lämplig och naturlig gruppering av magistratens
ämbetsgöromål.

Det torde tillika vara överflödigt att anmärka, att vi i det. följande icke avse
att lämna en uttömmande uppräkning av de ärenden, vilka kunna komma under
magistratens handläggning. En sådan uppräkning har icke tett sig möjdg eller
ens behövlig. För ifrågavarande utredning har naturligen blott en allmän översikt
av magistratens olika uppgifter varit erforderlig, erbjudande lämpliga utgångspunkter
för behandlingen av den organisationsfråga, som här föreligger.

Bland magistratens k o m m u n a 1 a uppgifter torde den viktigaste vara att såsom
stadens styrelse utöva överinseendet över dess förvaltning och de särskilda
styrelser, åt vilka densamma är anförtrodd. Magistraten äger i denna egenskap
att vaka över att de kommunala besluten bringas till verkställighet samt skall,
därest den finner ett beslut olagligt, vägra handräckning till dess verkställighet.

Varje stadsfullmäktigebeslut måste därför genom protokollsutdrag överlämnas
till magistraten för provning.1 Underlåta stadsfullmäktige detta, och söker
vederbörande nämnd eller styrelse ändock verkställa beslutet, torde magistraten
äga rätt att vid lämpligt vite förbjuda styrelsen ifråga ett dylikt handlingssätt.
2 Då dylikt föreläggande av vite dragits under högre myndighets prövning,
har det emellertid i flera fall upphävts såsom icke av behovet påkallat. Ensamt
för underlåtenhet att tillställa magistraten nödiga protokollsutdrag'' kan
vite icke stadgas. Rör en dylik försummelse ett stadsfullmäktigebeslut, som
är av sådan karaktär, att det bör underställas högre myndighet, så medför försummelsen
allenast, att magistraten icke vidtager de för underställelse nödiga
åtgärderna och att beslutet härigenom blir utan avsett resultat.3

Magistratens prövningsrätt är begränsad till att omfatta endast sådana beslut.
som kunna vara föremål för verkställighet: en naturlig följd av att denna
prövningsrätt grundar sig på magistratens egenskap av högsta v e r k s t ä 1-

1 På Vänersborgs stadsfullmäktige enligt gammal sed fortsatte att även efter år 1862 endast meddela
magistraten en kort underrättelse om sina beslut och utan att avvakta magistratens prövning låta
verkställa desamma, förbjöd magistraten drätselkammaren vid högt vite att verkställa stadsfullmäktiges
beslut, innan magistraten därom förordnat. Stadsfullmäktige anförde häröver besvär, vilka dock
av K. B. ogillades. Med anledning av stadsfullmäktiges till Kungl. Maj.t fullföljda besvär upphävdes
enligt res. d. ls/9 186o detta K. B:s beslut, enär det utan ens drätselkammarens hörande förelagda^
höga vitet icke motiverades av någon drätselkammarens tredska. Samtidigt förklarades dock,
att sådana stadsfullmäktiges beslut, som avse verkställighetsåtgärd av drätselkammare eller annan
särskilt tillsatt styrelse, skola överlämnas till magistraten för lagenlig prövning samt att dylika beslut
icke böra verkställas, utan att magistraten därom förordnar (Wallden n:r 84).

Genom beslut den 25 oktober 1870 förklarade drätselkammaren i Ängelholm i anledning av ett
av stadsfullmäktige fattat beslut angående plantering av stadens nya torg, att drätselkammaren icke
läte företaga sådan plantering, enär drätselkammaren ansåge nämnda torg vara vid torgdagar och
marknader alldeles oumbärligt. Magistraten yttrade uti beslut den 27 mars 1871, att enär det
vore ådagalagt, å ena sidan, att stadsfullmäktige ansåge sig berättigade omedelbart föreskriva drätselkammaren
verkställighet av deras beslut och, å andra sidan, att drätselkammaren ansåge sig skyldig
omedelbart verkställa besluten, men tillämpningen av nämnda åsikter stode i strid med FKS:s
stadganden i §§ 6 och 47, funne magistraten för att bringa samma stadganden till efterlevnad nödigt
stadga ett vite av 200 rdr rmt, vartill drätselkammaren och de särskilda styrelser eller personer, som
stadsfullmäktige till verkställighet av deras beslut kunde utse, gjorde sig förfallna, därest de, innan
magistraten därom förordnat, verkställde antingen ovan omförmälda eller något annat beslut av stadsfullmäktige.
K. B. i Kristianstads län, varest stadsfullmäktige och drätselkammaren var för sig anförde
besvär, utlät sig genom utslag den 17 jan. 1872: Med stadgandena i §§ 6 och 47 i FKS överensstämde,
att sådana stadsfullmäktiges beslut, som avsåge verkställighetsåtgärd, skulle för prövning
överlämnas till magistraten, vilken hade att, därest beslutet strede mot gällande författningar, vägra
handräckning till dess verkställighet. Därav följde också, att om, oaktat en sådan vägran av magi -

5;s

laude organ. Vid beslut, som icke äro av karaktär att föranleda någon verkställ
ighntsåfgilrd, saknar ,ju eu verk.ställighetsvä.gran värjo objekt. Magistraten
bär vidare icke någon rätt att ingå i en saklig prövning av de kommunala
besluten: verkställighet tar vägras, endast om beslutet strider mot lag eller
gällande författning eller om stadgad underställelse underlåtits. Magistraten
äger emellertid icke att själv råtta eller komplettera vad den finner i underställda
beslutet felaktigt eller ofullständigt, utan måste beslutet av stadsfullmäktige
bringas i den form, att det kan oförändrat av magistraten verkställas.1
Ej heller äger magistraten, om den finner det underställda beslutet formellt
oriktigt, förklara detsamma upphäv).2

L allmänhet torde magistratens prövning utövas under mycket enkla former:

stråten, drätselkammaren eller annan särskilt tillsatt styrelse eller person skulle obehörigen söka
bringa ett dylikt stadsfullmäktiges beslut till verkställighet, magistraten borde äga genom föreläggande
av lämpligt vite förhindra sådan obehörig åtgärd. 1 förevarande fall funne emellertid K. B., fastän
drätselkammarens vägran att verkställa stadsfullmäktiges beslut föranletts mindre därav att magistraten
vägrat handräckning till verkställighet av samma beslut än av drätselkammarens egen åsikt
om den ifrågasatta planteringens olämplighet, likväl, vid det förhållande att drätselkammaren icke
vidtagit åtgärd för beslutets bringande till verkställighet, magistratens ifrågavarande beslut icke hava
varit av behovet påkallat, vadan detsamma upphävdes. I detta utslag gjorde Kungl. Maj.t enligt
res. d. 12 4 1872 ej ändring. (Wennberg n:r 312).

3 Magistraten i Varberg ålade stadsfullmäktiges vice ordförande vid vite att inkomma med vederbörliga
protokollsutdrag över beslut, som var av sådan karaktär, att det borde underställas
K. B. Häröver anförde stadsfullmäktiges vice ordförande besvär, vilka dock av K. B. lämnades
utan avseende. Kungl. Maj:t upphävde däremot enligt res. d. 6/5 1895 magistratens beslut och förklarade,
att om stadsfullmäktige underlåta att tillställa magistraten nödiga protokollsutdrag, medför
detta icke någon befogenhet för magistraten att ålägga stadsfullmäktiges ordförande att vid
vite fullgöra sin skyldighet, utan kan endast hava till följd, att magistraten i saknad av nödiga
handlingar för prövning av stadsfullmäktiges beslut måste lämna detsamma utan fastställelse samt
vägra handräckning till dess verkställighet, d. v. s. i förevarande fall att underlåta de åtgärder, som
voro nödvändiga för att underställa beslutet K. B:s prövning (Wennberg n:r 1262).

1 Sedan stadsfullmäktige i Hudiksvall fattat beslut om formen för upplåtelsebrev å tomter och vid
samma tillfälle avslagit ett yrkande, att stadsfullmäktige för att åt formulärbeslutet vinna bindande
kraft skulle hos Kungl. Maj:t göra anhållan om rätt att försälja tomter i staden, fann magistraten
ordalydelsen i formuläret giva vid handen, att stadsfullmäktiges avsikt vore, att tomterna skulle
försäljas, samt ansåg sig med hänsyn därtill, att den mark, där tomter skulle säljas, tillagts staden
som gåva av framfarna konungar, böra underställa beslutet Kungl. Majits prövning. Magistraten
överlämnade ärendet till K. B. med begäran om underställning, och K. B. insände jämte eget yttrande
handlingarna till Kungl. Maj :t. Med avseende därå, att stadsfullmäktige uttryckligen bestämt, att deras
beslut angående tomtupplåtelser icke borde enligt FKS § 74 underställas Kungl. Maj:t., samt då vid
sådant förhållande magistraten, som, där den varit av annan åsikt, haft att jämligt FKS § 47 vägra
handräckning till verkställighet av samma beslut, icke ägt giltig anledning att omedelbart hos Kungl.
Maj:t påkalla beslutets prövning, fann Kungl. Maj:t enligt res. d. Va 1879 den av K. B. på begäran
allenast av magistraten gjorda framställning i ämnet icke till vidare yttrande eller åtgärd föranleda
(Wennberg n:r 647).

2 Stadsfullmäktige i Linköping beslöto den 25 maj 1909 att återförvisa uppkommen fråga om
tillsättande av läkare vid barnbördskuset till direktionen för barnbördshuset, med anmodan att
omedelbart låta kungöra platsen som läkare vid detsamma ledig till ansökning under vissa av
stadsfullmäktige föreskrivna villkor. Magistraten fann detta beslut stå i strid med de allmänna
grunderna för barnbördshusets förvaltning enligt donationsbrevet. I följd härav och på grund av
det samband, som rådde mellan denna åtgärd och stadsfullmäktiges beslut i övrigt rörande tillsättandet
av läkarbefattningen vid barnbördshuset, prövade magistraten med tillämpning av § 47
2 mom. FKS lagligt till all kraft och verkan upphäva ifrågavarande av stadsfullmäktige fattade
beslut i alla dess delar. K. B. i Östergötlands län, där stadsfullmäktige besvärade sig, yttrade:
Enär magistrat icke enligt gällande förordning om kommunalstyrelse i stad ägde att till all kraft och
verkan undanröja ett av stadsfullmäktige i staden fattat beslut, samt magistraten i Linköping förty
genom överklagade resolutionen överskridit sin befogenhet, alltså prövade K. B. skäligt att, med
upphävande av berörda resolution, visa ärendet åter till magistraten för ny laglikmätig åtgärd. 1
detta utslag gjorde Kungl. Maj:t, enligt res. d. **/« 1910 efter förd klagan icke ändring (Regeringsrättens
årsbok 1910 not C 91).

magistraten remitterar de av stadsfullmäktige fattade besluten till vederbörande
nämnder och styrelser.

Magistraten är berättigad att hos stadsfullmäktige väcka förslag samt
å andra sidan skyldig att lämna stadsfullmäktige de handlingar och upplysningar,
som i förekommande frågor kunna vara erforderliga. Borgmästaren
eller annan magistratsledamot äger att vid stadsfullmäktiges
sammanträden närvara; magistraten äger ock att påkalla sammanträde
med stadsfullmäktige, och stadsfullmäktige äro skyldiga att fatta beslut
i de frågor, som magistraten till dem hänskjuter. Magistraten skall skriftligen
om varje sammanträde underrättas samt likaså ‘skriftligen delgivas stadsfullmäktiges
beslut. Alla framställningar och utlåtanden, som av stadsfullmäktige
eller förvaltningsstyrelse till högre myndighet avlåtas, skola g enom
magistraten insändas (FKS § 50).

Kommunalförordningen stadgar vidare, att magistraten skall tillsätta vid stadens
förvaltning anställda tjänstemän och betjänte, såvida ej särskilda författningar
eller reglementen annorlunda föreskriva. Den utväg, som sålunda lämnats
öppen att genom särskilda bestämmelser inskränka denna magistratens befogenhet,
har numera lett därtill, att magistraten endast undantagsvis och blott
i de mindre städerna tillsätter några kommunala tjänstemän. Yad särskilt angår
de tekniska tjänsterna, vilkas starka utveckling tillhör de senaste årtiondena,
så brukar magistraten i regel endast tillsätta sådana befattningar, som
stått utanför den moderna kommunalteknikens utveckling (vägare, mätare o. d.).
Magistraten har vidare ofta ålagts att vid utövandet av sin tillsättningsrätt
höra en eller flera kommunala myndigheter, såsom drätselkammaren, stadsfullmäktige
o. a. I några fall är magistraten t. o. m. bunden vid vederbörande
myndighets förslag.1 Härtill kommer, att de instruktioner, som utfärdas för
tjänstemännen, i regel fastställas av stadsfullmäktige. Magistraten har vidare
såsom tjänstetillsättande myndighet icke rätt att i någon mån inkräkta
på de kommunala myndigheternas finansiella självbestämmanderätt.1 2 Magistratens
rätt att tillsätta tjänstemän torde numera genom dessa viktiga inskränkningar
sakna större betydelse, utom måhända i de minsta städerna. Huvudsakligen
torde dess befattning med andra kommunala tjänster än dem, som
direkt lyda under magistraten, avse s t a d s t j ä nst e 1 äk a r e, vilka enligt
kungl. läkarinstruktionen den BO december 1911 erhålla fullmakt av magistraten,
som tillika äger att bevilja sådan läkare tjänstledighet för mindre tid

1 Ex. Växjö, där stadsingenjör och stadskamrerare utnämnas av magistraten inom förslag, upptagande
tre personer, för den förra befattningen uppgjort av drätselkammaren och byggnadsnämnden
gemensamt, för den senare av drätselkammaren ensam. (Växjö stads år 1898 fastställda drätselkammarreglemente,
§ 22).

2 Stadskassören i Ängelholm uppsade sin tjänst, då han fann den anslagna lönen (300 rdr årligen)
för liten. Magistraten, som ensam hade tillsättningsrätten, förordnade en annan person att under
ansökningstiden uppehålla tjänsten och utbetalade till honom som ersättning ett arvode, som var dubbelt
så stort som den föregående lönen, vilken stadsfullmäktige uttryckligen förklarat sig icke vilja höja.
Stadsfullmäktige nekade sedermera att låta utbetala detta belopp. Ett av magistraten, i anledning
härav hos K. B. framställt yrkande om förpliktande för staden att ersätta det av borgmästaren förskjutna
arvodet till stadskassören ledde icke till någon påföljd, enär magistraten icke hade rätt att
för stadskassörstjänstens uppehållande erhålla några medel utöver det av stadsfullmäktige beslutade
löneanslaget (Kungl. Majrts res. d. n!z 1869, Wennberg n:r 156).

än en vecka samt meddela avsked eller entledigande från stadsläkartjäust. Magistratens
ä brandstadgan för rikets städer grundade rätt att tillsätta stadens
sotare jämte dess i lokala brandordningar ej sällan stadgade befattning även
med andra, för stadens brandväsen inrättade tjänster torde särskilt i mindre
städer ej heller vara utan vikt.

Med avseende a stadens drätsel bär magistraten fortfarande viktiga befogenheter.
Det åligger den nämligen att med ledning av från drätselkammaren
infordrade upplysningar årligen uppgöra förslag till stadens utgifts- och
i 11 k o in s t s t a t för nästföljande år. De särskilda styrelser, som staden kali
hava tillsatt för vissa bestämda förvaltningsbestyr, skola likaledes inom av magistraten
bestämd tid dit ingiva sina specialförslag över utgifter och inkomster.
Det av magistraten pa denna grund uppgjorda utgifts- och inkomstförslaget
skall överlämnas till stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan till överläggning
och beslut vid det sammanträde, som hålles under loppet av december manad.
Magistraten skall därefter i budgetsförslaget vidtaga av stadsfullmäktiges beslut
föranledda ändringar samt pa grundval av det sålunda fastställda förslaget låta
upprätta vederbörlig debiterings- och uppbördslängd, något som numera överallt
torde ombesörjas av drätselkammaren. Sedan denna längd behörigen gianskats,
utfärdar drätselkammaren debetsedlar och ombesörjer uppbörden. Drätselkammaren
är vidare skyldig att till magistraten avgiva berättelse över uppbördens
resultat samt restlängd över oguldna stadsutskylder. Dessa oguldna utskyld
er skola av magistraten i laga ordning indrivas och till drätselkammaren
redovisas (FKS §§ 60—70). Magistraten skall vidare leda revisionen
av de kommunala räkenskaperna. Dessa skola nämligen före den 1 april ö\ erlämnas
till magistraten, som har att tillställa revisorerna desamma. Revisionsberättelsen
skall sedan inlämnas till magistraten, som över de framställda anmärkningarna
infordrar vederbörandes förklaringar, vilka jämte revisionsberättelsen
skola framläggas till stadsfullmäktiges eller allmänna rådstugans granskning
under loppet av juni månad (FKS §§ 71—73). Vid underlåtenhet att
inom utsatt tid avlämna revisionsberättelsen har magistraten rätt att ådöma
revisorerna vite.1

Magistraten har sålunda det viktiga uppdraget att ombesörja budgetens utarbetande.
Materialet till detta arbete utgöres av de statförslag, som av drätselkammaren
och andra kommunala styrelser inlämnas till magistraten och vilka vanligen
föreligga i sådan form, att för magistraten endast den rent formella
sammanställningen återstår. På detta sätt har magistratens befattning
även med drätselförvaltningen blivit av övervägande formell natur. Den realbe,
handling av budgetsförslaget, som magistraten utför, avser i regel blott den del av
budgeten, som rör dess egen förvaltning, i främsta rummet polisverket. Åven
magistratens befattning med revisionen av de kommunala räkenskaperna

1 Magistraten i Hälsingborg föreläde i juni månad stadens revisorer att avlämna vederbörlig
berättelse innan utgången av augusti månad. Då revisionsberättelsen ännu i början av oktober
icke inkommit, föreläde magistraten revisorerna att vid ett vite av 10 rdr för var och en avlämna
densamma senast den 17 i samma månad. Då revisionsberättelsen i trots härav icke inom utsatt
tid avgivits, fälldes revisorerna att utgiva det försutna vitet. Revisorernas häröver anförda besvär
lämnades såväl av K. B. som av Kungl. Maj:t enligt res. d. Vö 1871 utan avseende (Wennberg n:r Job).

inskränker sig, som av ovanstående bestämmelser omedelbart framgår, till en
rent formell ledning av densamma.

Med avseende å ledningen av allmän rådstuga i stad, där stadsfullmäktige icke
finnas bär magistraten åtskilliga uppgifter, vilka emellertid numera äro i det
närmaste betydelselösa, då stadsfullmäktige saknas blott i städerna 8kanör och
Halster bo.

Magistraten förbereder och leder de kommunala valen. A magistraten
ankommer sålunda att upprätta röstlängd och meddela beslut över framställd anmärkning
mot densamma, att upprätta förslag till valkretsindelning och till antal
fullmäktige, som inom varje valkrets böra utses, att utsätta valdagar och
överhuvudtaget att omhänderhava valförrättningen. Magistraten skall vid uppkommen
ledighet verkställa ny röstsammanräkning. Den skall vidare förordna
om särskilt val för kortare tid än fyra år, då sådant är nödvändigt.

Magistratens befogenhet att äska stadsfullmäktiges sammanträde lärer väl endast
undantagsvis komma till utövning; ej heller torde magistraten i regel upptaga
frågor och väcka förslag i ämnen, som falla utanför dess eget förvaltningsområde.
Av större praktisk betydelse är däremot borgmästarens eller annan
magistratsledamots rätt att närvara vid och deltaga i stadsfullmäktiges överläggningar.
(Se härom nedan sid. 113.) likaså är magistratens skydighet att avgiva
yttranden i alla kommunala ärenden, som skola gå till högre myndighet,
ofta nog av stort gagn för den kommunala förvaltningen.
tmsadmini- Vidkommandf härefter de administrativa uppgifter, som åligga magistrativaupp-
stråten, torde så mycket mindre eu fullständig uppräkning behöva ifrågakomma,
glfter'' som någon väsentlig förändring icke ifrågasättas med avsende å den behörighet^
som å detta område skulle uppdragas åt styrelsen i fögderistäderna. Vi tillåta
oss alltså att i korthet angiva allenast de praktiskt betydelsefullaste av de uppgifter,
som i förevarande hänseende tillkomma magistraten.

Magistraten utövar polismyndigheten inom stadens område. Vad
ordnings- och säkerhetspolisen angår, är denna i åtta städer, nämligen Göteborg,
Malmö, Hälsingborg, Karlskrona, Norrköping, Uppsala, Eskilstuna och
Gävle, ställd under en särskild polismästare, vilken merendels tillika är
rådman. Polismästaren utnämnas liksom borgmästare, av Konungen bland tre
av stadens invånare föreslagna personer. I Övriga städer, frånsett Stockholm,
utövar magistraten själv ledningen av polisväsendet. Vanligen har åt viss ledamot
av magistraten, i regel borgmästaren, uppdraga att fungera som
chef för polisen. I mindre städer, om vilka ju här främst är fråga, utövas den
omedelbara ledningen av poliskåren av stadsfiskalen. Såsom allmän
åklagare står denne under tillsyn och inseende av justitiekanslersämbetet, å vilket
jämväl tillsättning, suspension och entledigande av stadsfiskal ankommer. I
avseende å sin befattning med polisväsendet är stadsfiskalen däremot pliktig att
lyda Konungens befallningshavandes eller stadens polismyndighets befallningar,
dock att justitiekanslersämbetet äger pröva, huruvida de bestämmelser rörande
stad sf iskalens befattning med polisväsendet, som Konungens befallningshavande
kan finna av nöden, ej äro hinderliga för utövande av hans övriga tjänsteåligganden,
givetvis försåvitt icke de ifrågasatta bestämmelserna åsyfta att fullständigt

befria fisk alen från polisgöromål (se k. instruktion för
tober 18‘J4). I likhet med övriga under magistraten lydande t,juustmneliavure avlönas
även stadsfiskalen av staden.

Då polisväsendet sålunda är hänvisat till av staden lämnade anslag, och städernas
förpliktelse att lämna tillräekliga medel till polisväsendets uppehållande,
även om den ieke från städernas sida blivit bestridd, dock ännu icke reglerats
i någon allmän författning, är magistraten i alla polisens organisations-
och lönefrågor hänvisad till att röra sig inom de "ränsel,
som anslagsbeloppens storlek och de vid deras beviljande stadgade villkor utstaka.
1 I praxis intager magistraten därlör vid dessa frågors behandling ungefär
samma ställning som en väldig kommunal förvaltningsstyrelse, naturligtvis
med den skillnad, som betingas av att stadsfullmäktiges vid anslagsbesluten fogade
bestämmelser och villkor för anslagens utgående icke kunna inkräkta pa
magistratens chefsmyndighet över polispersonalen. För poliskåren gällande reglementen
eller instruktioner hava dock i vissa städer utarbetats och antagits n\
stadsfullmäktige.

Under alla förhållanden måste magistraten på grund av sm ställning som
stadens polismyndighet till behandling upptaga åtskilliga polispersonalen berörande
tjänst e frågor, förordnande och entledigande av polisman, tjänstledighet,
semester, löne- och pensionsärenden, organisationsfrågor o. s. v. Antalet
av sådana ärenden är naturligtvis i städer med särskild polismästare ringa,
men i mindre städer torde ej sällan så gott som alla förekommande frågor a\
detta slag föredragas i magistratssammanträde. Praxis är i detta hänseende rätt
växlande.

I detta sammanhang torde böra erinras om de förslag till enhetlig reglering
av polisväsendet i riket, som under senare år framlagts, men ännu icke förverkligats.
Med anledning av flera, av Adolf Hedin vid olika tillfällen väckta motioner
anhöll riksdagen år 1906 hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj :t måtte efter
vissa angivna grunder låta utarbeta en allmän polisförfattning för rikets städer.
Efter uppdrag utarbetades ock år 1907 ett förslag till sådan författning av dåvarande
polisintendenten Hjalmar von Sydow. Detta förslag rönte emellertid
åtskilligt motstånd, och i samband med arbetet på fögderiförvaltnmgens omorganisation
tillsattes den 2 maj 1913 inom civildepartementet särskilda sakkunniga,
vilka den 11 november samma år avlämnade förslag till polisreglemente för
riket. De sakkunniga föreslå här, med utgångspunkt från flera föregående fulslag
i samma riktning, bland vilka särskilt märkes en skrivelse från Stockholms
stadsfullmäktige till Kungl. Maj:t av år 1911, att i städer med egen polismästare
vid dennes sida skall ställas ett av vederbörande kommunalrepresentation
valt polisråd, som, utan rätt att deltaga i besluten, i huvudsak skall handlägga
frågor om polisens organisation och förvaltning, om allmänna grunder för
anställning, befordran, avsked och bestraffning, tillsättning av poliskommissa 1

I detta sammanhang må emellertid erinras om kungl. brevet den 12 maj 1916 angående polisväsendet
i Huskvarna, genom vilket Kungl. Maj:t på framställning av K. B. i länet föreskrivit skyldighet
för staden att ordna sitt polisväsende med ständig patrullering och for andamälet anstalta
erforderligt antal konstaplar. Stadsfullmäktige hade förut genom upprepade beslut, oaktat darom av
K. B. gjorda framställningar, förklarat sig icke vilja bekosta sådan patrullering.

Öb

rietjänst samt vissa andra viktigare tjänstefrågor. De sakkunniga förmenade
nämligen, att idet med hänsyn såväl till polisverkets ekonomi somt till tryggheten
för polispersonalen skulle vara eu vinning, om en kommunal delegation kunde
göra sitt inflytande gällande vid sådana frågors behandling. Denna särskilda
anordning vore emellertid enligt de sakkunnigas mening ej av nöden i städer, där
magistraten eller annan styrelse med polischefen delade ansvaret för polisförvaltningen.

Bland yttrandena över detta förslag märkes särskilt det, som avgivits av Stockholms
stadsfullmäktige. I detta utlåtande anfördes bl. a., att det kommunala medinflylandet
pa polisverkets ledning borde utövas av en särskild polisnämnd, bestående
av polismästaren såsom självskriven ordförande och några av stadsfullmäktige
valda personer. Magistraten borde ock med någon ledamot vara i nämnden
företrädd. I frågor rörande polisens ekonomiska förvaltning borde nämnden äga
beslutanderätt, medan den däremot icke borde taga befattning med de vida ömtåligare
personalfrågorna, vilka syntes fullmäktige böra lösas i samband med det
motsvarande, under utredning varande spörsmålet om de lägre statstjänarnes
ställning (frågan om förhandlingsordning). I Stockholms stadsfullmäktiges yrkande,
att polisstyrelsen skall äga beslutanderätt, hava åtskilliga stadsfullmäktige,
exempelvis Göteborgs. Malmö, Gävle, Eskilstuna, Hälsingborgs, Södertälje,
Skövde och Falköpings, instämt. Därvid har särskilt från Göteborg framhållits
det föga tilltalande däri, att polisstyrelsen ej ens i frågor om framställningar till
dess egen uppdragsgivare, stadsfullmäktige, skulle äga beslutanderätt. Av andra
myndigheter, som i ärendet avgivit yttranden, såsom Konungens befallningshavande
i Stockholms, Uppsala, Malmöhus samt Västernorrlands län samt magistraterna
i Linköping, Landskrona, Södertälje och andra städer, har framhållits,
att »amma skäl talade för inrättandet av ett polisråd i städer utan polismästare
»om i de större städerna, då polisen faktiskt även i de förra stode under chefsskap
av en enda ledamot av magistraten, i regel borgmästaren. Åtminstone borde
Tvungl. Maj.t äga att pa framställning av stadsfullmäktige förordna om tillsättande
av en kollegial lekmannastyrelse för polisen även i sådana städer. Allmänt
har man för övrigt motsatt sig de -sakkunnigas förslag, att polisrådet alltid
skulle väljas efter proportionella grunder.

Från frågan om polisväsendets organisation och polispersonalens ställning till
magistraten övergå vi nu till de ärenden rörande polismyndighetens utövning,
som kunna komma under magistratens handläggning. Yad härvid till en början
säkerhetspolisen angår, så lärer den endast i ringa utsträckning taga
magistratens uppmärksamhet i anspråk, då dess löpande ärenden till största delen
slutbehandlas av polisbefälet.1 I viss mån gäller detta ock ordning s ■

j * /r5ga onl magistratens befogenhet med avseende å handhavandet av säkerhetspolisen må följande
fall anmärkas. Sedan magistraten i Söderhamn beordrat drätselkammaren därstädes att, till
förekommande av olyckshändelser, ofördröjligen låta anbringa hägnader vid kanterna av vissa delar
av den staden genomflytande ån, överklagade stadsfullmäktige detta beslut, enär dels stängslet icke
vore behövligt samt dels stadsfullmäktiges yttrande i ärendet före beslutets meddelande bort inhämtas.
K. B. 1 Gävleborgs län utlät sig genom utslag den 30 sept. 1870, att, ehuru det väl tillkomme
magistrat att tillse, att de till allmänna säkerheten i stad ledande åtgärder, som kunde vara av behovet
påkallade, bleve vidtagna, magistraten likväl icke i förevarande fall, däri magistraten vore hänvisad
till det i FK8 § Öl angivna förfaringssättet, ägt att om ifrågavarande åtgärders vidtagande

1> o 1 i s e n. Men i avseende å den sistnämnda förekomma också åtskilliga större
ärenden, som på grund av sill vikt eller föreskrift i allmän författning lianskjutus
till magistraten. I det väsentliga är detta område reglerat i ordningast
a dg an för rikets städer. Till denna ansluta sig eu del andra
författningar, vid vilkas tillämpning magistratens medverkan mer eller mindre
direkt betingas av dess ställning såsom ordningspolisens handhavare. I der följande
skola angivas de viktigaste grupperna av de ärenden, som magistraten pa

grund liärav handlägger. „

Magistraten äger, jämlikt ordningsstadgans § 1, att reglera Ilande n a
torg och andra allmänna platser, som för detta ändamål blivit av stadsiulimäktige
upplåtna, såväl genom anvisande av särskilda torgplatser som oek genom
utfärdande av allmänna ordningsföreskrifter. Men äger vidare, i huvudsak enligt
samma stadga § 2, bestämmanderätten över alla slag av tillfälliga d isp os
it i o n e r av g a t u m a r k, uppläggande av byggnadsmaterialier, ved och
andra varor, uppställande av stegar och byggnadsställningar samt inhägnader
u trottoar och gata, bestämmande av platser för åkdon och dragare, uppställande
av bord, stolar, tält och dylikt för uteservering under sommaren,
uppställande av anslagstavlor, flaggstänger, insamlingsgrytor o. dyl., upprivande
och avstängande av gata för ledningars nedläggande samt gatas tillfälliga avstängande
av annan anledning, exempelvis för byggnadsarbete, sporttävling
o. dyl. I samband härmed står magistratens befogenhet att anvisa allmänna
avst jälpningsplatser för snö, is, byggnadsavfall, fyllnadsämnen m. m.
(§ 16), vidare att lämna tillstånd till isupptagning (§7). Slutligen torde
åt magistraten i många hamnordningar lämnats att i särskilda fall anvisa tillläggsplatser,
liksom överhuvudtaget magistratens nyss angivna uppgifter i de
särskilda för staden gällande ordningsföreskrifterna i flera riktningar utvidgats
och specialiserats.

Magistraten är berättigad att utfärda särskilda föreskrifter angående li u ndars
utelöpande (ordningsstadgan § 5); dock lära sådana bestämmelser
numera ofta upptagas i de för staden jämlikt ordningsstadgans § 20 meddelade
ordningsföreskrifterna. Magistratens rätt att utan annan myndighets medverkan
meddela bestämmelser om utsläppande av flytande ä m n e n
i rännsten (ordningsstadgan § 17) torde av samma orsak ej heller längre
hava någon större praktisk betydelse.

Av större vikt är magistratens befogenhet att för åkare och hyrkuskar,
stadsbud och bärare upprätta reglementen och
taxor, vilka emellertid skola underställas Konungens befallningshavandes
prövning (ordningsstadgan § 23). Dessa reglementen påkalla vanligen för sin
tillämpning i många hänseenden magistratens medverkan, exempelvis vid godkännade
av droska, antagande av kusk eller stadsbud, utdelande av nummer
o. s. v. I samband härmed står magistratens tillsyn över automobilväsendet

omedelbart besluta, vadan det överklagade beslutet upphävdes. Kungl. Maj:t^ förklarade genom
res den 3 mars 1871: Om än magistraten lämpligen bort i amnet hora drätselkammaren, innan
ifrågavarande förständigande meddelades, likväl och som under ärendets fortsatta behandling stadsfullmäktige
haft tillfälle att däri yttra sig samt behovet av hägnaden kunde antagas vara till fullo
styrkt, upphävdes K. B:s utslag och blev magistratens beslut gillat och fastställt (Wennberg n.r 236).

och särskilt yrkesmässig a u t o m o b i 11 r a f i k enligt lagen den 30
juni 1916. Magistraten äger jämlikt denna författning att meddela tillstånd
till utövning av yrkesmässig automobiltrafik inom staden med närmaste omnejd
(§ 18), att för sådan trafik godkänna automobil (§ 20) och antaga automobilförare
ävensom att, när anledning därtill föreligger, återkalla ett förut
meddelat trafiktillstånd, godkännande av automobil eller förartillstånd (g 22).
Tillika äger magistraten enligt samma förordning att meddela tillstånd till
provkörning med automobil före besiktning (§ 5) samt tillstånd till ovmngskörning
på anvisad plats för den, som utbildar sig till förare (§11). I den
ordning, som § 23 ordningsstadgan angiver, äger slutligen magistraten utfärda
taxa för yrkesmässig automobiltrafik.

Tillstånd till stensprängning ocli fyrverkeri lämnas av magistraten
(ordningsstadgan § 6). I samband härmed stå dess uppgifter enligt förordningen
om explosiva varor den 19 november 1897. Magistraten äger
enligt denna förordning att under vissa angivna förutsättningar lämna tillstånd
att innehava explosiva varor; likaså skall magistraten avgiva yttrande till Konungens
befallningshavande över ansökan om tillstånd att utöva handel med
sådan vara.

Av liknande slag är magistratens befattning med frågor rörande eldfarlig
a oljor enligt förordningen i detta ämne den 26 november 1875. Magitraten
mottager sålunda anmälan om minuthandel med sådana varor och utövar
tillsyn över att erforderliga försiktighetsmått därvid iakttagas.

De ojämförligt flesta ärenden, som magistraten på grund av ordningsstadgan
har att behandla, äro sådana, som avses i denna författnings § 13:
anmälan om eller tillstånd till offentlig föreställning, såsom teater,
konsert, cirkus, bal, maskerad, allmänt föredrag, sammanträde samt överhuvudtaget
tillställning, vilken kungöres genom annons eller anslag eller för vilkens
bevistande avgift fordras, begäres eller mottages eller till vilken allmänheten
eljest har tillträde. Den, som anordnar sådan föreställning, är skyldig att anmäla
densamma hos polismyndigheten samt att iakttaga av denna lämnade ordningsföreskrifter.
Är fråga om bal, maskerad, positivspelning, cirkus eller liknande
föreställning eller förevisning av biografbilder (k. förordningen den
22 juni 1911), eller skall tillställning äga rum å allmän plats eller på annat under
bar himmel beläget ställe, till vilket allmänheten eljest har obehindrat tillträde,
måste, polismyndighetens tillstånd avvaktas. Under vissa förutsättningar
kan tillställningen av polismyndigheten upplösas eller ock dess förnyande
förbjudas.

I nära samband med tillämpningen av ordningsstadgans § 13 stå de uppgifter,
som enligt åtskilliga andra författningar tillkomma magistraten. De viktigaste,
i allt fall de oftast förekommande, bland dessa torde vara de, som röra u tlännings
rätt att giva offentliga föres tä Ilningar ävensom
rätt att här i riket hålla föredrag av visst slag (k. kungörelsen den 31 december
1913 jämte k. förordningen den 23 oktober 1908 om bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter). Enligt dessa författningar är utlänning
skyldig att för alla slag av offentliga föreställningar inhämta polismyndighets

tillstånd, därest lian ieke är i rike! bosatt och hus vederbörande magistrat ställt
säkerhet för utskylder under tre är. Likaså är lian skyldig att för sådan föreställning
erlägga särskild bevillningsavgift, vilken det åligger magistraten tu''
debitera, uppbära och redovisa, liksom oek åtskilliga i författningarna föreskrivna
kontrollåtgärder ankomma pa magistraten. Enligt k. kungörelserna den 21
januari och den 1 december 191(1, vilkas giltighetstid emellertid begränsats
dill utgången av år 1917, äi utkamning därjämte skyldig att för hållande av
offentligt föredrag, som ej är att hänföra till andaktsövnmg eller föreläsning
v id läroanstalt, alltid inhämta polismyndighetens tillstånd.

Härmed torde de viktigaste ärendesgrupper hava angivits, som magistraten såsom
polismyndighet enligt ordningsstadgan och närstående författningar har att
handlägga. Självfallet är denna uppräkning ingalunda uttömmande, och särskilt
skulle den behöva fullständigas med en redogörelse för de uppgifter, som pa
grund av ordningsföreskrifter, meddelade jämlikt § 20 ordningsstadgan, tillkomma
magistraten. Behandlingen av sådana föreskrifter, vilka äro att betrakta
som specialfall av sådana kommunalstadgar, som om förmälas i § 75 av förordningen
om kommunalstyrelse i stad, tillhör i och för sig naturligt nog magistratens"
viktigaste uppgifter. En mängd av de bestämmelser, som på denna väg
lämnas, påkalla därjämte oupphörligt ordningsmyndighetens tillsyn och ingripande.
I desamma meddelas närmare regler för den vanliga gatutrafiken, velocipedåkning,
upplag av kol, ved och annat virke, anbringandet av affischer
och skyltar, avloppsledningar, offentliga samlingslokaler och deras besiktning
o. s. v. Någon närmare systematisering av alla de ärenden, som på grund härav
komma under magistratens behandling, torde så mycket mindre vara påkallad,
som de endast i de större städerna, vilka i förevaran le sammanhang äro av
mindre intresse, lära vara av mera krävande beskaffenhet.

Den andra stora gruppen av ärenden, som magistraten såsom ordningsmyndighet
har att handlägga, innefattar tillämpningen av författningarna angående
försäljning av brännvin, av vin och Öl samt av alkoholfria
drycker och svagdricka den 9 juni 1905. Utom det att magistraten
såsom polismyndighet har att utöva allmän tillsyn över nämnda författningars
efterlevnad, åligger det magistraten att avgöra åtskilliga enligt desamma förekommande
ärenden. Självständig beslutanderätt har den enligt brännvin sförsäljningsförord
n ingen blott undantagsvis tillerkänts, däremot
skall den i många fall avgiva yttranden till Konungens befallningshavande, vilka
yttranden ofta torde vara bestämmande för denna myndighets beslut. Hithörande
frågor kunna sammanföras i följande grupper. Magistraten skall infordra
och yttra sig över anbud å rätten till detaljhandel med brännvin samt om
frågor angående överlåtelse av utminuterings- eller utskänkningsrätt från systembolag
till annan, om klubbrättigheter ävensom om utskänkningsrätt å passagerarefartyg.
Vidare har magistraten att yttra sig över frågor om tillfällig
utskänkningsrätt samt om utsträckning av tiden för utskänkning. Magistraten
skall ock utse personer att deltaga i besiktning av försäljningsställe samt är
befogad att vid särskilda tillfällen eller å särskilda dagar förbjuda detaljhandel
med brännvin.

Av ungefär enahanda slag äro de ärenden, som magistraten har att behandla
enligt förordningen om försäljning av vin och öl. Det övervägande
flertalet utgöres av yttranden till Konungens befallningshavande över ansökan
om tillstånd att utskänka eller annorledes försälja sådan vara, besiktningav
försäljningsställe, inskränkning eller utsträckning av utskänkningstiden, tillfälligt
förbud eller inskränkning i utskänkningen samt andra ordningsfrågor.
Samma ärenden återkomma delvis enligt förordningen om försäljning av
alkoholfria drycker samt svagdricka; dock behöver sådan försäljning
i regel endast anmälas hos magistraten.

Från och med den 1 januari 1919 skola förordningarna angående försäljning
av brännvin samt av vin och Öl ersättas av förordningen angående försäljning av
rusdrycker den 14 juni 1917. Härigenom komma magistratens åligganden beträffande
ifrågavarande ärenden endast att i ''mindre väsentliga avseenden förändras.
Sålunda behöver enligt sistnämnda förordning magistratens yttrande
ej inhämtas över ansökan om tillfällig utskänkningsrätt (22 §), varemot å andra
sidan ölutskänkning vid måltider åt inackorderingsgäster för framtiden förutsätter
anmälan hos magistraten (23 §). Vidare kan enligt den nya förordningen
magistraten hos nykterhetsnämnd anmäla den, som inom kommunen brukar
rusdrycker till uppenbar skada för sig eller andra, i syfte att få en sådan person
avstängd från rätten att utminuteringsvis köpa rusdrycker (35 §).

Såsom polismyndighet har magistraten vidare enligt brandstadgan för rikets
städer särskild befattning med stadens brandväsen; och dess åligganden i
detta hänseende hava vanligen närmare utförts i stadens brandordning. Den antager
och entledigar sotare (brandstadgan för rikets städer § 12) samt handlägger
ofta även brandbefälets personalärenden, beviljar tjänstledighet, förordnar
vikarie o. s. v. I regel leder den och deltager i b r a n d s y n och e f t e r b es
i k t n i n g (§§ 6—8), håller undersökning om orsakerna till eldsvåda (§ 14),
lämnar medgivande till uppställning av murgailtar i byggen samt andra eldfarliga
anordningar samt handlägger liknande ärenden. I städer med egen brandstyrelse
spela hithörande ärenden icke någon större roll, under det att. där brandstyrelse
saknas, brandväsendet kan komma upptaga en ej ringa del av magistratens tid.

Med hälsovård och byggnad sväsen har magistraten däremot numera
icke någon direkt befattning. Den offentliga myndigheten inom dessa
områden utövas nämligen av hälsovårdsnämnden samt byggnadsnämnden, i
vilka magistraten dock äger att utse vissa ledamöter. Där polismästare finnes,
utgöres hälsovårdsnämnden av denne samt ytterligare av en av magistraten
utsedd ledamot jämte fyra av stadsfullmäktige valda ledamöter samt
stadsläkaren eller, där flere stadsläkare finnas, den främste bland dem. I stad,
där polismästare ej finnes, ingår i hans ställe den ledamot av magistraten, som
förestår stadens polis. I sådan stad kan nämndens ledamotsantal nedsättas till
fem, nämligen polisförestandaren. stadsläkaren och tre av stadsfullmäktige valda
ledamöter (hälsovårdsstadgan för riket § 1). Polisföreståndaren, respektive
polismästaren, skall bringa nämndens beslut till verkställighet, där de röra hälsopolisen,
samt äger att vägra sådan verkställighet, om han finner beslutet författningsstridigt
eller beslutat vite för högt. Vidhåller nämnden ändock be -

slutet, skall det underställas Konungens befallningsbavandes provning (hälsovårdsstadgan
§ 7).

Byggnads nä m n d e n skall bestå av tre eller fem ledamöter; i terra iullet
äger magistraten inom sig utse en lagfaren ledamot, i det senare fallet ytterligare
eu, vilken dock varken behöver tillhöra magistraten eller vara lagfaren
(byggnadsstadgan för rikets städer § 3).

I de ovan angivna bestämmelserna om hälsovårdsnämnds och byggnadsnämnds
sammansättning hava i de föreliggande kommittéförslagen till ny halsovårdsstadga
och byggnadsstadga vissa mindre betydande ändringar ifrågasatts. ^ I hälsovårdsnämnden
skulle sålunda endast en representant för magistraten ingå, nämligen
polisföreståndaren, även om nämnden består av sju medlemmar. De övriga
skulle såsom hittills vara stadsläkaren, fyra av stadsfullmäktige valda personer
samt därjämte stadsarkitekten eller, där sådan ej finnes, annan i byggnadsärenden
kunnig person, som i så fall magistraten äger utse. I bestämmelserna om
byggnadsnämnden har endast föreslagits den ändring, att den andre ledamot, »om
av magistraten utses, där nämndens ledamotsantal är fem, »kall vara i byggnadsärenden
kunnig.

Enligt lagen om skyddskoppympning den 2 juni IDIG 5 § skall
magistraten upptaga utredning angående de skäl, som föranlett ansökning om
befrielse från skyddskoppympning och föra protokoll däröver.

Det torde slutligen böra nämnas, att magistraten såsom polismyndighet bär
vissa åligganden med avseende å olycksfall i arbete. Magistraten skall
sålunda mottaga anmälan om inträffat olycksfall eller eventuellt infordra sådan
anmälan samt i vissa fall! verkställa undersökning om olycksfall (k. kungörelsen
angående anmälan om olycksfall i arbete den 31 dec. 1912 §§ 1, 2 och 8 samt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete den 17 juni 1916 21 §).

De uppgifter, som här omförmälts, stå mer eller mindre i samband med magistratens
ställning såsom stadens polismyndighet. Yi övergå nu till dem,. som
tillkomma magistraten i dess egenskap av statens allmänna representant inom
stadsområdet, dess rent administrativa funktioner. Ännu
mindre än i fråga om polisuppgifterna kan efterföljande redogörelse^gorå anspråk
på fullständighet. Då nästan varje administrativ författning på ett eller
annat sätt kräver lokalmyndigheternas medverkan för sin tillämpning, skulle en
sådan redogörelse vara liktydig med ett tvärsnitt genom hela den gällande förvaltningsrätten,
ja, egentligen ännu mera., en beskrivning tillika av de mångfaldiga,
av allmänna författningar obundna åtgärder, vid vilka magistraten såsom
statsförvaltningens lokala organ måste medverka. En dylik fullständighet är
emellertid icke i detta sammanhang påkallad, då det för bedömandet av frågan
om huru den myndighet lämpligen bör vara organiserad, som skall övertaga den
nuvarande magistratens åligganden, är tillräckligt att lära känna de viktigaste
ärendesgrupper, som den har att behandla.

Magistraten är enligt uppbördsreglementet den 19 maj 1911 ansvarig för d ebitering,
uppbörd och redovisning av kronoutskyldern
a, med vilka i detta hänseende jämställts pensionsförsäkringens tilläggsavgifter,
eventuellt också, efter Konungens förordnande, grundavgifterna. I allmänhet

torde magistratens direkta befattning med kronouppbörden vara inskränkt till
en allmän tillsyn av arbetets gång, kungörande av debetsedlarnas tillhandahållande
åt de skattskyldiga, ingivande av förslag om tiden för uppbörd, deltagande
i och kontroll av uppbörden genom särskilt utsedd person, granskning av avkortningslängd
m. m. I regel finnes för kronouppbörden en särskild, under magistraten
lydande tjänsteman, kronokassör, vilken det egentliga arbetet åligger, men
icke förty kvarstår magistratens ansvar för kronouppbördsväsendet, vilket ingalunda
kan frånkännas reell betydelse. I särskild framställning till Kungl. Maj-t
den 1 december 1914 har ock Sveriges stadsdomareförening anhållit om utredning,
huruvida icke detta ansvar kunde avlyftas från magistraterna. Föreningen
har därvid framhållit, att magistratens, i jämförelse med forna tider, betydande
arbetsbörda såväl i form av administrativa göromål som ock genom domstolsarbete
ej gör det möjligt för den att över uppbördsväsendet öva den tillsyn, som
motsvarar dess ansvar. Föreningen erinrade ock därom att för landet, i samband
med den då under utredning varande frågan om fögderiförvaltningens omorganisation,
föreslagits, att kronofogdarnas befattning med kronouppbörden skulle
överflyttas å postverket. En sådan överflyttning ansåge föreningen jämväl kunna
äga rum i fråga om magistratens uppbördsbestyr.

Magistraten har vidare enligt k. förordningen angående mantalsskrivning den
6 augusti 1894 tillsyn över mantalsskrivningen i staden, vars verkställande
närmast aligger den tjänsteman under magistraten, som handhar kronoutskyldernas
debitering och uppbörd. Något mera betydande besvär torde
emellertid denna uppgift icke förorsaka, då magistraten icke direkt har något
med förrättningen att göra.

Jämlikt förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering
den 28 oktober 1910 bär magistraten åtskilliga uppgifter i avseende å taxeringsväsendet,
vilka dock numera äro av ringa betydelse. Den skall,
jämte andra myndigheter, tillhandahålla deklarationsblanketter och mottaga deklarationer,
tillställa skattskyldig anmaning om deklaration, avgiva förslag om
taxeringsnämnders antal och om distriktsindelning, tillställa taxeringsnämnds
ordförande avskrifter av föregående års längder samt till Konungens befallningshavande
insända dessa jämte de nyupprättade längderna, tillhandahålla
de skattskyldiga avskrifter av taxeringslängd m. m.

Enligt k. kungörelsen den 4 juni 1886 skall magistraten .utbetala den ersättning
av allmänna medel, som skall utgå till vittnen i brottmål. I
enahanda ordning skall ersättning utbetalas bl. a. till rättegångsbiträde åt häktad
(k. kungörelsen den 11 dec. 1908), vittnen i äktenskapsmål (lagen om äktenskaps
ingående och upplösning den 12 november 1915), vittnen i mål angående
fastställande av faderskap och underhållsskyldighet för barn utom äktenskap
(lagen om barn utom äktenskap den 14 juni 1917), vittnen i mål enligt lagen
om behandling av alkoholister (lagen den 30 juni 1913) samt vittnen i mål angående
olovlig införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning (lagen
den 4 juni 1913).

Magistraten är vidare valförrättare ej blott vid de kommunala, utan även
val de politiska valen och handlägger åtskilliga i samband härmed

(>5

.stående ärenden. il östlängd för riksdagsmannaval skall sålunda
•enligt lagen om val till riksdagen den 2(1 maj 1909 upprättas av magistraten
eller under magistraten av den tjänsteman, som verkställer debitering av kronoutskylderna;
magistraten skall vidare framlägga röstlängden till granskning,
kungöra tid och ställe för framläggandet samt särskilt underrätta varje i röstlängden
upptagen person, vilken icke i densamma antecknats såsom röstberättigad,
om sådant förhållande, så framt lian icke åtnjuter fattigunderstöd eller
saknar stadigt hemvist. Magistraten skall oek besluta över de anmärkningar
mot röstlängden, som inom föreskriven tid inkomma, och införa nödiga rättelser
i densamma, mottaga och vidare befordra de besvär, som över magistratens beslut
i anledning av anmärkningarna anföras, samt införa de rättelser i längden,
som kunna av Konungens befallningshavande beslutas. Magistraten är vidare
valförrättare samt skall avgiva yttrande över stads indelning i valdistrikt.

I fråga om landstingsmannaval samt magistratens befattning med
dess förberedande och förrättande gäller i det väsentliga detsamma som om
stadsfullmäktigeval (k. förordningen om landsting den 21 mars 1862).

Efter val av stadsfullmäktige eller landstingsmän skall magistraten till statistiska
centralbyrån insända dels vissa statistiska uppgifter, dels avskrift av
valprotokollet, dels ock, vid val av landstingsmän, de avgivna valsedlarna (k.
kungörelsen den 4 mars 1910).

Förandet av handelsregister och annan förteckning över
näringsidkare enligt lagen om handelsregister m. m. den 13 juli 1887
samt k. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 åligger
magistraten. Magistraten skall alltså mottaga anmälningar om idkande av
handel eller annat yrke, tillse, att anmälningar skett i behörig ordning och
åtföljts av föreskrivna betyg, i förekommande fall vägra registrering, låta i
pressen kungöra i registret införd anmälan o. s. v. Med sällsynta undantag
torde handelsregistrets förande åligga särskild ledamot av magsitraten. Magistratan
äger ock bevilja burskap, där sådant ännu förekommer (harudelsbalken
3 kap.), samt avgiva yttrande till Konungens befallningshavande angående ansökan
om tillstånd att idka pantlånerörelse (k. kungörelsen angående
villkoren för idkande av pantlånerörelse den 7 november 1884).

Magistraten har såsom statens lokalmyndighet vissa uppgifter med avseende
å krigsmakten: att mottaga och vidare befordra rekvisitioner för krigsmakten
på krigsfot samt att överhuvudtaget vid mobilisering gå vederbörande
militärmyndigheter tillhanda (lagen angående skyldighet för kommuner och
enskilde att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov den 24 maj 1895 § 4
samt k. förordningen om verkställighet av samma lag den 11 juli 1916 m. fl.).

I detta sammanhang må erinras om den mångfald av krävande uppgifter,
som till följd av kristiden kommit att läggas å magistraterna. Dessa
hava sålunda tillerkänts initiativ beträffande flera kristidsåtgärder, exempelvis i
fråga om fastställande av maximipris. Oavsett det arbete, som till följd av direkta
föreskrifter ålagts magistraterna, hava dessa flerstädes av eget initiativ genomfört
åtgärder för lindrande av kristidens svårigheter. Det må, för att taga ett

5—164261

exempel, hänvisas till de åtgärder till förhindrande av torgförda varors fördyring
genom månglare eller uppköpare, som flerstädes av magistraterna vidtagits (se
Svenska stadsförbundets tidskrift för detta år, sid. 210 o. f.). Men redan de
direkta föreskrifterna i ifrågavarande författningar hava medfört en arbetsbörda,
vars om lång och betydelse torde framgå redan av mängden av dylika författningar.
Att här lämna en redogörelse för magistratens åligganden enligt
dessa knstidsförfattningar torde icke vara erforderligt. Erinras må ''emellertid om
magistratens skyldighet vid vissa riksinventeringax (se bl. a. k. kungörelsen angående
uppgifter för inventering av landets förråd av vissa för industrien behövliga
varor den 16 nov. 1915) att mottaga inventeringsuppgifter, att övervaka, att
uppgifter avgivas av samtliga uppgiitspliktiga inom distriktet, samt att, därest
lämnad uppgift uppenbarligen innehåller fel eller oegentlighet, söka åstadkomma
rättelse, ävensom att inom viss tid insända inkomna uppgifter till kommerskollegii
avdelning för näringsstatistik. Enligt k. förordningen angående
lokala myndigheter för livsmedelsregleringen den 20 juli 1917 hava de magistraten
enligt vissa kristidsförfattningar tillkommande uppgifter i avseende å
den offentliga regleringen av livsmedelsförbrukningen övertagits av livsmedelsnämnden,
över vars verksamhet magistraten emellertid skall utöva inseende,
varförutom magistraten genom en sin ledamot är representerad inom
nämnden.

Bland smärre administrativa uppgifter, som åligga magistraten, torde särskilt
följande vara att nämna.

Magistratsperson skall deltaga i årsinventering av tullkammare.
Även vid vissa andra tullverket rörande förrättningar skall magistraten
biträda, nämligen vid inventering av nederlagsgods samt transitupplagsgods,
utseende av värderingsman för värdering av tullpliktig vara m. m. (k. kungörelsen
med föreskrifter rörande inventering hos redogörare för vissa verk och
inrättningar den 15 december 1905; generaltullstyrelsens cirkulär den 21 november
1906; k. tullstadgan den 1 juli 190-1 §§ 88, 111, 137; tulltaxeunderrättelser
den 4 juli 1910 § 3). Magistrat i städer med sjömanshus har vidare
vissa uppgifter med avseende å sjömanshusens förvaltning: den skall
förrätta val av sjömanshusdirektion, utse en revisor för granskning av sjömanshusets
räkenskaper och förvaltning, mottaga och vidare handlägga revisionsberättelsen
m. m. Magistraten i städer utan sjömanshus åligger att påoch
avmönstra sjöfolk, utfärda sjömansrulla samt i övrigt fullgöra vad i detta
hänseende i övriga städer åligger sjömanhusets ombudsman (k. förordningen
angående sjömanshusen i riket samt sjöfolks på- och avmönstring den 13 juli
1911 §§ 3, 27—31, 34 o. a.). I vissa fall skall magistraten mottaga anmälan
till fartygsregistret (k. förordningen angående registrering av fartyg
den 18 oktober 1901 §§ 19, 20; sjölagen 4 §). Magistraten har vidare viss befattning
med besiktning av passagerareångfartyg samt förordnar
besiktningsmän för besiktning och värdering av skada å fartyg eller
last (k. förordningen om passagerareångfartygs byggnad, utrustning och begagnande
den 12 februari 1864 §§ 13, 15, 20, 40, 46; sjölagen 41 och 332 §§).

Magistraten handlägger jämte den av stadsfullmäktige valda handels -

och sjöfarts nämnden ärenden rörande mäklare och skeppsklarerare.
Dessa antagas av nämnden samt förordnas av magistraten,
vilken oek äger förordna vikarie, övervaka, eventuellt förvara mäklarens och
skeppsklarerarens böcker o. s. v. Liknande äro magistratens uppgifter med
avseende å notarii public i-befattningen, vilken jämväl tillsättes av handels-
och sjöfartsnämnden, där den ej —- vilket dock är regeln — är förenad
med viss tjänst i magistraten (mäklareordningen den 9 juni 1893; skeppsklarerareordningen
s. d.; k. stadgan angående notarii publicibefattningen den 6 oktober
1882).

Lagfaren ledamot av magistraten förrättar borgerlig vigsel (lagen om
äktenskaps ingående och upplösning den 12 november 1915 kap. 4; k. förordningen
om vad vid borgerlig vigsel skall iakttagas den 3 december 1915 samt
k. förordningen om kyrkoböckers förande samma dag § 22).

Till ledning för markegång s prisens bestämmande skall magistraten
uppsätta priskuranter å i markegångstaxan ingående persedlar och tjänstbarheter
(k. förordningen angående grunderna och sättet för markegångsprisens
bestämmande den 2 juni 1911 § 7). Magistraten handlägger vidare vissa frågor
rörande skjutsväsendet. Den skall anställa sammanträde vid uppkommen
fråga om inrättande, flyttning eller indragning av skjutsanstalt, förrätta auktion
för upplåtande av skjutsningen å entreprenad, avsluta entreprenadkontrakt, övervaka,
att ordning och skick å skjutsanstalten iakttagas, särskilt genom tillsyn å
anstaltens dagbok och verkställande av undersökning vid klagomåls anförande
(k. stadgan om skjutsväsendet den 22 juni 1911 §§ 2, 31—37, 39—43). Magistraten
skall enligt j aktstadgan utse förrättningsman med uppgift att förse
villebråd med märke till tecken att det dödats å lovlig tid eller införts från utrikes
ort (k. jaktstadgan den 8 november 1912 §§ 4, 5).

I några städer står auktionsverket under magistratens särskilda tillsyn
med rätt för denna att tillgodogöra sig auktionsprovisionen såsom sportler.
Utvecklingen tenderar dock till att göra auktionsväsendet till en rent kommunal
angelägenhet, såvida staden överhuvudtaget tager befattning därmed. I åtskilliga
städer kvarstår magistratens skyldighet jämlikt ärvdabalken att förrätta
bouppteckningar och arvskiften (ärvdabalken 9 kap. 1
§ och 12 kap. 2 § samt k. förordningen den 1 maj 1868; se ock anmärkningarna
under detta lagrum i Westrings lagedition).

Magistraten skall deltaga i vissa ekonomiska besiktningar av
kronans slott och hus samt av ecklesiastika boställen ävensom förrätta syn å
allmän väg inom stads område (ecklesiastika boställsordningen den 9 december
1910 §§ 33 o. f., se ock §§ 42 o. f.; k. reglementet för vården och underhållet av
boställsrum och lägenheter i kronans slott och hus den 15 mars 1856 § 14; k. kungörelsen
den 24 mars 1884). Den skall vidare övervaka iakttagandet av vad
om forntida minnesmärken är stadgat, i vissa fall mottaga och till
Konungens befallningshavande lämna anmälan om sådant minnesmärkes borttagande
eller förändring (k. förordningen om forntida minnesmärkens fredande
den 29 november 1867).

Enligt lagen om fastighetsbildning i stad den 12 maj 1917

samt k. förordningen med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad
samma dag åligger det magistraten bl. a. att pröva frågor angående avstyckning
av område, som ej ingår i tomtindelning, att vidtaga vissa åtgärder för
fastighetsregistreringen, att åsätta särskild registerbetedkning å fastighet, som
upptagits i fastighetsregistret samt att i allmänhet utöva närmare tillsyn över
fastighetsregistreringen.

Jämlikt k. stadgan angående hotell- och pensionatrörelse den 8
juni 1917 har magistraten åtskilliga uppgifter med avseende å dylik rörelse. Det
åligger sålunda magistraten att efter Konungens befallningshavandes anmodan
verkställa besiktning — med biträde, där så erfordras, av sakkunnig person eller
myndighet — till utrönande av beskaffenheten av den lägenhet, som ifrågasattes
till sådan rörelse, ävensom att för visst fall efter samråd med sakkunnig person
eller myndighet, inkomma med förslag till åtgärder, som kunna böra vidtagas
i lägenheten för vinnande av skydd mot eldfara. Magistraten skall mottaga
utdrag av det hos Konungens befallningshavande förda kortregister eller den
därstädes förda liggaren angående meddelade tillståndsbevis rörande hotelleller
pensionatrörelse. Finner magistraten, att gästgiverirörelse drives under
sådana förhållanden, att den rätteligen är att anse som hotell- eller pensionatrörelse
av den beskaffenhet, att till dess utövande erfordras särskilt tillstånd, har
magistraten att därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande. Minst
två gånger årligen skall magistraten besiktiga hotell och pensionat samt en gång
årligen låta för Konungens befallningshavande uppvisa den i § 31 omförmälda
liggaren över sotningar och besiktningar. Magistraten skall vidare bland annat
mottaga anmälningar rörande dels till hotellet eller pensionatet ankomna resande
och därifrån avresta utlänningar och dels resandes underlåtenhet att lämna
uppgifter om sig eller anledning till antagande, att sådana uppgifter äro oriktiga.
Slutligen skall magistraten mottaga anmälningar om drivande av rörelse,
varom här är fråga, i byggnad eller lägenhet, som innehåller högst fyra gästrum
och icke är avsedd för flera än åtta gäster, samt hos Konungens befallningshavande
väcka förslag om förbud mot fortsättande av rörelse i dylik mindre omfattning,
där sådant för upprätthållande av allmän ordning, säkerhet eller sedlighet
synes nödigt.

Den samtidigt med hotell- och pensionatstadgan utfärdade k. kungörelsen angående
vissa åtgärder för utövande av tillsyn över utlänningar i riket ålägger jämväl
magistraten skyldighet att mottaga sådana anmälningar, som enligt sistnämnda
kungörelse skola lämnas.

Jämte alla dessa särskilda, i allmänna författningar mer eller mindre ingående
reglerade administrativa uppgifter har magistraten såsom statens lokalmyndighet
att behandla en mängd olika ärenden utan stöd av några författningsbestämmelser.
Mest tidsödande av dessa ärenden torde de vara, som föranledas
av remisser av författrxingsförslag från Kungl. Maj :t, andra myndigheter
eller kommittéer. Av samma slag, likaledes ofta rätt krävande, är magistratens
redan förut bland dess kommunala åligganden omförmälda skyldighet
att avgiva yttranden i större kommunala ärenden, som underställas högre myndighets
prövning, kommunala stadgar av olika slag, låne- och inkorporerings -

<i9

frågor in. in. Slutligen må bär nämnas magistratens skriftväxling med olika
myndigheter i syfte att lämna upplysningar rörande stadens förvaltning, framför
allt av statistisk innebörd.

Bland magistratens administrativa uppgifter torde ock böra nämnas de åtgärder,
vilka den på anmodan bär att såsom offentlig myndighet vidtaga till
tryggande av enskild rätt. Som exempel härå kan nämnas dess befogenhet att
enligt 32 och 82 §§ i lagen om försäkringsrörelse den 2 1 juli 1903 samt 84 § i
lagen om aktiebolag den 12 augusti 1910 för visst fall utlysa bolagsstämma
ävensom att enligt 38 § i lagen om ekonomiska föreningar den 22 juni 1911 fur
visst fall utlysa sammanträde.

Slutligen bär genom ett flertal författningar magistratens medverkan påkallats
för insamlande av närings statisti sk a uppgifter.

Jämlikt k. brevet till kommerskollegium och generaltullstyrelsen rörande förändrade
bestämmelser ifråga om utarbetandet av den officiella statistiken angående
Sveriges sjöfart den 22 november 1912 och k. brevet samma dag till kom -merskollegium angående förändrade bestämmelser i avseende pa berättelserna om
bergshanteringen samt om industri skall magistraten utdela blanketter föi
primäruppgifter till dylik statistik. Magistraten skall vidare mottaga anmälningar
och uppgifter enligt k. kungörelsen angående upprättande och förande av ett
industriregister in. m. den 16 maj 1913 (§ 4) och k. kungörelsen samma dag angående
skjddighet för vissa näringsidkare att avgiva statistiska uppgifter (§ 2).
Uppgifter, som avlämnas enligt k. kungörelsen angående skyldighet för liandelsidkare
att avgiva statistiska uppgifter den 5 februari 1915, skola ävenledes
mottagas av magistraten.

På gränsen mellan rent administrativa och judiciella funktioner stå de ärenden,
som höra till magistratens befattning med exekutionsväsendet. Magistraten
såsom överexekutor handlägger enligt utsökningslagen mål angående
lagsökning, kvarstad, skingrings- och reseförbud samt annan handräckning enligt
8 kap., förordnar om verkställighet av domar samt förrättas exekutiva auktioner
å fastigheter m. m. Jämlikt lagen den 26 april 1907 har magistraten såsom
överexekutor att handlägga jämväl mål angående handräckning för fordrans
utfående. I några och tjugu städer vila dessa uppgifter på viss ledamot av
magistraten, i övriga tillhöra de magistraten såsom sådan.

De särskilt i mindre städer ojämförligt talrikaste och mest tidsödande av utsökningsgöromålen
avse utmätning av krono- och kommunalutskylder, vilka ock
närmast beröra kommunernas intressen. Härmed har emellertid magistraten
själv icke mycket att skaffa, då de så gott som uteslutande fullgöras av stadens
utmätningsman under magistraten, stadsfogden. I mindre städer är denna
befattning vanligen förenad med stadsfiskalstjänsten. Stadsfogden kan dock,
efter Konungens medgivande, med bibehållande av sitt eget ansvar, uppdraga
åt särskild exekutions betjänt att verkställa utmätning.

Om indrivningen av sådana stadens egna utskylder, som restera efter uppbördsstämma,
lämnas i kommunalförordningen vissa stadgandsn. Hestlängd skall
av drätselkammaren ingivas till magistraten, som låter »i laga ordning» uttaga
de oguldna utskylderna. I detta fall skall indrivningsfrågan sålunda pas -

sera magistraten, som givetvis endast har att omedelbart överlämna längden till
stadsfogden. Är däremot fråga om indrivning av utskylder, som förfallit till
betalning å annan ort, skall utmätningsmannen direkt upptaga ärendet och lämna
den handräckning, som av vederbörande uppbördsmyndighet begäres. (Se särskilt
k. förordningen om utmätning av krono- eller kammunalutskyilder m. m.
den 12 juli 1878).

Stadstyrel- Vi övergå nu till att i korthet angiva det sätt, varpå magistratens uppgifter
varande or- f°r närvarande tillgodoses i de magistratslösa städerna. Dessa äro främst Borgganisation.
holm och Haparanda, vilka redan vid tiden för kommunalförordningens ikraftträdande
lydde under landsrätt, vidare Tidaholm (1910), Arvika, Huskvarna och
Eslöv (1911), Hässleholm och Nässjö (1914), Trollhättan (1916), Katrineholm
och Sollefteå (1917). I det följande benämnas de för korthetens skull »fögderistäder».

I stället för magistrat bär i dessa städer inrättats en särskild stadsstyr
e 1 s e, vars organisation och uppgifter angivits i ett av Kungl. Maj :t fastställt
reglemente, likalydande för alla nyare häradsstäder. Även för Borgholm
har nytt reglemente av samma typ fastställts.

Stadsstyrelsen består enligt det i nyare häradsstäder gällande reglementet av
en ordförande, för fyra år i sänder förordnad av Konungens befallningshavande,
samt två ledamöter, vilka jämte samma antal suppleanter för likaledes fyra år
väljas av stadsfullmäktige och förordnas av Konungens befallningshavande.
Stadsstyrelsens ledamöter må icke tillhöra stadsfullmäktige eller handhava sådana
förvaltningsbestyr, som stå under styrelsens överinseende. Stadsstyrelsen
skall hava regelbundna sammanträden å tider, som i slutet av varje år för
det nästkommande fastställas. Frågor om tjänstledighet för ordföranden för
längre tid än 14 dagar hänskjutas till Konungens befallningshavande, till vilken
anmälan ävenledes skall ske, då befattning i styrelsen genom dödsfall eller av
annan orsak blir ledig.

I organisatoriskt hänseende uppvisar alltså stadsstyrelsen i jämförelse med
magistraten väsentligen följande olikheter. Dess medlemmar bestå av lekmän
och tillsättas endast på viss tid. I det äldre reglementet för Borgholms
stadsstyrelse förekom visserligen den bestämmelsen, att ordföranden
skulle vara lagfaren samt tillsättas på obestämd tid, under det att ledamöterna
utsåges för fyra år, men denna bestämmelse har ej influtit i det nu gällande
reglementet.

Det är vidare att märka, att stadsfullmäktige icke tillerkänts
något inflytande å val av ordförande, medan borgmästare
däremot utses av Kungl. Maj:t inom ett av stadens röstberättigade invånare
uppsatt förslag å tre personer. I det äldre Borgholmsreglementet lämnades
liknande bestämmelser: förslag till stadsstyrelseordförande, upptagande
Henne namn, skulle uppgöras av stadsfullmäktige, och Kungl. Maj:ts befallningshavande
ägde att inom detta förslag utse lämplig person. Samma regler

gälla fortfarande för tillsättning av »municipalstyrelsens» ordförande i Haparanda.

Stadsstyrelsens ledamöter få icke —- i motsats till borgmästare och rådmän
.—. samtidigt vara ledamöter av stadens drätsel k a m m are
eller övriga förvaltningsstyrelser.

Vidare saknas i de nya stadsstyrelsereglementena bestämmelser om stadsstyrelsens
avlöning. I de flesta fad lämnas något arvode till ordföranden,
men huruvida detta skall ske samt till vilket belopp beror helt och
hållet på stadsfullmäktiges fria skön. I det äldre Borgholmsreglementet stadgades
däremot, alt ordföranden skulle åtnjuta lön av staden. För stadsstyrelsernas
lönestater redogöres i bil. B vid detta betänkande.

Likaså saknas bestämmelser rörande arbetsfördelningen inom
städs styrelsen. Det äldre Borgholmsreglementet bildade även i detta
hänseende ett undantag. Här stadgades, att ordföranden skulle föra styrelsens
protokoll och diarier samt ansvara för från styrelsen utgående expeditioner.
Stadsstyrelsens ordförande var tillika notarius publicus.

Haparanda municipalstyrelse uppvisar ock i sin organisation åtskilliga avvikelser
från de nyare häradsstäderna: den består, utom ordföranden, a\ sex
ledamöter, vilka liksom ordföranden utses för tre år och av vilka två årligen
nyväljas.

Innan vi övergå till frågan om tillämpningen av stadsstyrelsens organisation i
praxis samt de olägenheter, som därvid kunna hava visat sig, torde en översikt
av stadsstyrelsens kompetensområde, jämfört med magistratens,
böra lämnas.

I enlighet med vad i stadsstyrelsens reglemente inledningsvis plägar föreskrivas,
tillkommer styrelsen att i alla de fall, där icke i lag eller författning finnes
annorlunda stadgat, handhava de bestyr och åligganden, som ankomma å magistrat
i stad med egen jurisdiktion, dock med undantag för vissa, brandväsendet berörande
uppgifter, varom mera nedan. I ett flertal författningar sa exempelvis
kommunalförordningen för stad och landstingsförordningen —- återfinnes därjämte
uttrycklig bestämmelse av innehåll, att i stad, där magistrat ej finnes, skola
alla dess bestyr och åligganden ankomma å den för sådan stad särskilt tillsatta
styrelse. I andra författningar av betydelse för magistratens verksamhetsområde
saknas dylika föreskrifter (så t. ex. k. instruktion för stadsfiskaler den 12 okt.
1894). Slutligen har i några viktiga författningar stadgats, att »stad, lydande
under landsrätt,» eller »stad, där magistrat ej finnes,» i de ämnen, som dessa författningar
avhandla, anses tillhöra landet (så framför allt i utsökningslagen och
uppbördsreglementet).

Magistratens rent kommunala åligganden hava således i oförändrad omfattning
övergått å stadsstyrelsen. Detsamma gäller magistratens befattning med
ordningspolisen. Den omedelbara ledningen av polisväsendet utövas i de
flesta fögderistäder av stadsstyrelsens ordförande, vare sig med eller utan stöd
av formligt uppdrag från styrelsens sida. Ordföranden intager alltså i detta
hänseende ungefär samma ställning som borgmästaren i en magistratsstad. Under
ordföranden finnes i fögderistäderna en stadsfiskal, tillika polischef, som

intager samma ställning som stadsfiskalen i eu magistratsstad.1 Magistratens
uppgifter enligt ordningsstadgan för rikets städer tillkomma oförändrade
stadsstyrelsen, likaså enligt författningarna om försäljning av rusdrycker
samt svagdricka cell alkoholfria drycker, om eldfarliga oljor, explosiva varor
och enligt andra förut angivna författningar rörande ordningsväsendet.

I fråga om stadsstyrelsens befattning med brandväsendet bruka i
dess reglemente vissa undantag stadgas: de skyldigheter att lämna handräckning
vid brandsyn samt att hålla undersökning efter eldsvåda, som enligt §§ in
och 14, jämförda med § 18 brandstadgan, tillkomma magistrat, skola åligga
stadsfiskalen. I övrigt lager stadsstyrelsen lika ingående befattning med brandväsendet
som magistraten. Stadsstyrelsens ställning till b y g g na ds v ä s e n
och hälsovård är densamma som magistratens; dock behöver av stadsstyrelsen
utsedd ledamot i byggnadsnämnd ej vara lagfaren.

Med taxerings väsen det samt med politiska o c h 1 a n d s -

Fögderistädernas skyldighet att ombesörja polis- och åklagarväsen inom sina områden vilar lika
litet som magistratsstäderna å generella stadganden i lag eller författning. Medan i do kung!,
breven angående beviljande av köpingsrättigheter villkor pläga stadgas rörande den nyblivna köpingkommunens
skyldigheter att hålla polisuppsyningsman med viss åklagarbefogenhet samt polispersonal
i övrigt (ex. Huskvarna, so nedan), saknas i stadsbreven liknande bestämmelser. Om staden förut
vant köping — något som ju i regeln är fallet — torde det anses som självklart, att polisuppsvmngsmannen
å platsen skulle bliva städskål; i något fall har justitiekanslärsämbetet ta«it initiafiv
till sakens ordnande på detta sätt. I ett par fall (Nässjö, Sollefteå) anbefallde Kung! Maj:t i
städs brevet vederbörande K. B. att avgiva förslag beträffande åklagarmyndighetens ordnande. Slnthgen
må antecknas, att Kungl. Maj:t i ett av de senaste stadsbreven (Katrineholm) efter förslå»-av
justitiekanslärsembetet förordnat dels att stadsiiskal skall finnas i staden, dels att gällande instroktmn
för stadsfiskaler skall lända honom till efterrättelse med den jämkning allenast, som föranlo<TraV’
att 8ta^fn * jndiciellt hänseende lyder under landsrätt. Den senare bestämmelsen torde
väu«rtn?t ta?Ct anses överflödig, då instruktionens giltighet med avseende å landsrättsstädernas
stadsfiskaler lär få anses följa direkt av densamma, liksom av stadsstyrelsereglementena följer, att
de uppgifter, som enligt instruktionen ankomma å magistrat, borgmästare eller polismästare, tillhöra
stadsstyrelsen. "Vad om stadsfiskalens åligganden i fråga om rådstuvnrätten stadgas, äger givetvis
även utan sådan bestämmelse, som för Katrineholm meddelats, motsvarande tillämpning med avseende
å vederbörande häradsrätt.

F8r om städs skyldighet att ordna sitt polisväsen är följande fall av intresse. I Huskvarna,

som 1907 1910 var köping men fr. o. m. 1911 kommit i åtnjutande av stadsrättigheter. hade polistjänsten
mot mindre arvoden ombesörjts av å platsen anställda fabriksarbetare. Denna ordning
ansågs av K. B. mindre tillfredsställande, och efter dess initiativ föreslog stadsstyrelsen eu ny po.
sorganisation, grundad på anställande av yrkespoliser. Årskostnaderna härför beräknades till
lo.400 kronor. Reservanter inom drätselkammaren och med dem stadsfullmäktiges majoritet förmeij
e emellertid, att det förut tillämpade systemet vore tillfyllest, allenast med vissa utvidgningar.
Årskostnaderna för detta förslag anslogos till 7,500 kronor. " Å detta stadsfullmäktiges beslut va<>-rade länsstyrelsen tvänne gånger fastställelse, och då stadsfullmäktige för tredje gången vidhålla
sm mening översände K. B. handlingarna till Knngl. Maj:t med hemställan, att Kungl. Maj:t måtte
ålägga staden att ordna sitt polisväsen i enlighet med K. B:s och stadsstyrelsens förslå0, KunH
ÅIaj:t som ansåg de jämlikt kungl. brev den 20 april 1906 angående beviljande av köpingsrättfgheter
Huskvarna åliggande skyldigheter med avseende å polisväsendet böra tillämpas jämväl sedan
Huskvarna förunnats stadsrättigheter, lämnade genom nådigt brev den 12 maj 1916, med hänsyn
till stadens ytvidd och invånarantal samt till förhållandena i övrigt, föreskrifter rörande polisväsendet
i överenstämmelse med K. B:s hemställan samt med förbehållen rätt för K. B. att bestämma
utsträckningen av de extra konstaplarnas tjänstgöringsskyldighet, — I det åberopade köpingsbrevet
»ni n ~'' aPr^ 1906 föreskrevs, liksom i sådana fall plägar ske, i fråga om polisväsendet, att det
Hage köpingen dels att ej mindre åt en polisuppsyningsman, vilken, antagen av K. B., hade att
under åtnjutande av det skydd som tillkommer länsman eller stadsiiskal, handhava köpinaens säkerhets-
och ordningspolis, åtala där timade brott och förseelser av den art, att allmän åklagare ägde
dem beivra, samt för övrigt i alla avseenden, som anginge köpingens befolkning, fullgöra de bestyr,
vilka på landet ålåge fjärdingsman, att även, om och när K. B. funne nödigt, anställa en eller
liera polisbetjänte till uppsyningsmannens biträde, åt sådant av K. B. förordnat biträde bekosta avlöning,
vars belopp, därest överenskommelse därom ej kunde träffas, finge bestämmas av K. B,
dels ock att bestrida kostnaden för arrestlokal inom köpingen.

7.''!

tingsmän n av al har stadsstyrelsen samma befattning som magistraten,
likaså med avseende å handels- och näringsregister och närstående
ärenden, skjutsväsendet med flera förut angivna ärendesgrupper.

I fråga om debitering och uppbörd av kronoutskylder samt
mantalsskrivning tillhör stad, där magistrat ej linnés, däremot landsbygden
och är alltså underkastad häradsskrivarens och kronofogdens myndighet pa
samma sätt som en landskommun. Jämväl med avseende å exekutionsväs
e n d e t är stad, lydande under landsrätt, att hänföra till landet. För sådan stad
är Konungens befallningshavande övorexekutor samt kronofogden utinäl^ningsinan.

I fråga om de närmare detaljerna av utsökningsväsendets organisation i landsrättsstäderna
hänvisas för övrigt till den promemoria, som vi den IG november
IDIG överlämnade till dåvarande chefen för civildepartementet, och som finnes
tryckt såsom bilaga till detta betänkande.

* *

Den föregående utredningen torde hava lämnat tillräckligt material hi^n^igden
för bedömande av frågan, huruvida magistratsförvaltningens nuvarande
anordning i fögderistäderna i allo kan anses tillfredsställande. p» ncu dest Det

torde till en början — vad först angår stadsstyrelsens kommunala
funktioner — böra erinras, att fråga uppstått, huruvida statens lokala
kontroll över stadsförvaltningen i den form, vari den nu utövas, förtjänar
att bibehållas.

Vid Svenska stadsförbundets konstituerande kongress år 1908 väcktes
sålunda av Göteborgs stadsfullmäktiges sekretererare, v. häradshövdingen
Fredr. Hegardt motion, att förbundets styrelse måtte föranstalta
en omarbetning av förordningen om kommunalstyrelse i stad i sådan
riktning, att, bland annat, den nuvarande magistraten komme att ersättas
av en central förvaltningsmyndighet. Jämväl på senare kongresser
hava motioner i liknande syfte förelegat, utan att likväl desamma
föranlett någon framställning från förbundet till Kung!. Maj it.

Även inom riksdagen har förevarande fråga varit föremål för behandling.
I en inom andra kammaren år 1913 väckt motion, n:r 33, föreslog
nämligen herr Malte Sommelius, jämväl med utgångspunkt från
den behandling, som Svenska stadsförbundet ägnat frågan, att riksdagen
måtte i skrivelse till Ivungl. Maj it hemställa, bland annat, om
revision av gällande bestämmelser i förordningen om kommunalstyrelse
i stad i syfte att vinna ändring i magistratens ställning till stadsfullmäktige.
I avgivet betänkande över motionen yttrade konstitutionsutskottet,
såvitt angår nu förevarande fråga, följande:

»Vad beträffar motionärens yrkande, att magistratens kommunala verksamhet
bör bringas att upphöra eller åtminstone väsentligen inskränkas, så finner ut -

skottet icke de av motionären till förmån för en dylik förändring förebragta
skäl tillräckliga för ett ingripande i angivna syfte.

Icke heller har utskottet försport, att några mer avsevärda olägenheter skulle
vara förbundna med det nuvarande systemet. Däremot torde detsamma mången
gång visat sig hava varit till gagn för det kommunala arbetet. Framför allt
har det varit av värde för kommunairepresentatiomen att vid behov kunna anlita
den juridiska sakkunskap, som inom magistraten alltid måste vara till finnandes.
Det torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida man bör bringa magistratens
kommunala funktioner att upphöra utan att samtidigt sörja för att
kommunalrepresentationen på annan väg får tillgång till denna sakkunskap.
Åven om i de större städerna utvägar härutinnan stå öppna, så torde dock i
mindre stadskommuner ett tillgodoseende av nämnda behov möta ganska stora
svårigheter.

Om och när frågan om en omorganisation av den svenska stadsförvaltningen
i dess helhet upptages till behandling, lärer jämväl spörsmålet om magistratens
kommunala ställning bliva föremål för uppmärksamhet. Likaså kan till
äventyrs den väntade omgestaltningen av vårt rättegångsväsen komma att medföra
konsekvenser i fråga om magistratens ställning såväl överhuvudtaget som
särskilt i förevarande avseende. Redan dessa omständigheter göra, att man
efter utskottets mening måste ställa sig betänksam gentemot förslag att ensamt
för sig upptaga frågan om en omreglering av magistratens kommunala
verksamhet. Att, såsom motionären tyckes tänka sig saken, utan vidare avskaffa
magistraten utan att sätta något annat i dess ställe, lärer väl i alla händelser
få anses uteslutet.

Härtill kommer, att, såsom motionären själv påpekar, meningarna på intresserade
håll äro mycket delade ej blott i fråga, huruvida överhuvudtaget någon
förändring i magistratens ställning bör äga rum, utan även bland dem, vilka
anse en revision påkallad, rörande spörsmålet, i vilken riktning revisionen bör gå.

Riktigheten av en avvaktande ståndpunkt synes utskottet än vidare bestyrkas
av det jämväl av motionären påvisade förhållandet, att ifrågavarande
spörsmål inom svenska stadsförbundet, vilket som bekant utgör ett de svenska
stadskommunernas samfällda organ för kommunala önskemål, för närvarande
är föremål för utredning. Skulle på denna eller annan väg så småningom en mer
stadgad mening framväxa om behovet av förändringar på förevarande område,
lärer densamma säkerligen bliva framförd till statsmakternas beaktande.

På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet föranlåtet att avstyrka
bifall till motionen i denna del.»

Motionen blev av riksdagen avslagen.

Av den sålunda lämnade redogörelsen torde framgå, att förslagen
om upphävande av magistratens kontroll över stadsförvaltningen icke
vunnit någon allmännare tillslutning. Tvärtom har från skilda håll
och jämväl av städerna framhållits, att samarbetet med uppsiktsmyndigheten
kan innebära störa fördelar för de senare. Enligt vår mening

hava icke heller några vägande skid anförts till stiid för att statens kontroll
i ifrågavarande hänseende bör upphävas.

Såväl ur statens som ur kommunens synpunkt är eu löpande formell
tillsyn över stadsförvaltningen önskvärd, ja nödvändig. Ilätt anordnad
bör den ej heller förorsaka nagra nämnvärda praktiska olägenheter,
något som erfarenheterna från tillämpningen av magistratens uppsiktsbefogenheter
ock på det hela taget bestyrka. I allmänhet utövas nämligen
dessa, såsom förut visats, i så enkla och summariska förmer, att
någon avsevärdare tidsutdräkt därav ej förorsakas; ej heller lärer en
granskning av administrativ praxis giva stöd åt den meningen, att
magistraten ådagalagt oskälig formalism vid sin granskning av de kommunala
besluten. Och det torde kunna befaras, att ett upphävande
av magistratens granskningsbefogenhet, varigenom för legalitetskontrollen
uteslutande besvärsvägen skulle komma att stå till buds, ofta
komme att medföra avsevärt mera besvär och större tidsutdräkt än den
nuvarande ordningen. Emot magistratens prövningsrätt har vidare
hänvisats till landskommunerna, där ett motsvarande »förmynderskap»
ej finnes, och man har frågat, varför icke städerna kunde komma i åtnjutande
av samma frihet. Det förbises härvid, att stadsförvaltningen
är mycket vidlyftigare och mera invecklad än de förhållandevis enkla
ärenden, som gemenligen ankomma å landskommuns handläggning, och
att det därför är helt naturligt, att lagstiftningen — såsom nyss anmärkts,
jämväl i kommunens intresse — för städernas del anordnat en
löpande legalitetskontroll.

Om man än sålunda bör utgå från att denna kontroll fortfarande
skall bibehållas, kan det dock enligt vår mening på goda grunder ifrågasättas,
huruvida densamma för närvarande är så ordnad, att den i allo
medför avsett gagn, samt överhuvudtaget, om kontrollmyndighetens
organisation fyller det moderna förvaltningsarbetets krav. Yad särskilt
angår fögderistädernas stadsstyrelse, som närmast är föremål för
vår granskning, är det anmärkningsvärt, att den i allmänhet saknar
magistratens förutsättningar med hänsyn till juridisk utbildning och administrativ
skolning, men ändock ålagts i huvudsak enahanda uppgifter
.som magistrat.

Bristen på bestämmelser om kompetensvillkor för stadsstyrelsen framträder
givetvis icke i de fögderistäder, där dess ordförande ändock äger
nödiga formella kvalifikationer. I tva av fögderistäderna har uppdraget
sålunda anförtrotts åt häradshövdingen i orten, i några andra
åt den å platsen bosatte kronofogden. I övriga fögderistäder beklädes

posten däremot av lekmän, vilka förut haft en ledande ställning i samhällets
kommunalförvaltning och tydligen av detta skäl blivit av Konungens
befallningshavande förordnade. Denna anordning måste komma
att medföra åtskilliga olägenheter.

Vad härvid stadsstyrelsens administrativa funktioner angår, äro
dessa, såsom den föregående redogörelsen visat, övervägande av formell
natur och förutsätta i främsta rummet författningskännedom och vana
vid administrativa ärendens handläggning, egenskaper, som helt visst
ofta, men icke med säkerhet, i tillräcklig omfattning förefinnas hos
styrelsens lekmannaledamöter. Oavsett att hithörande bestyr på grund
härav kunna bliva mindre väl tillgodosedda, är det knappast med god
arbetsfördelning överensstämmande att för deras fullgörande anlita i
kommunala värv beprövade förtroendemän i stället för särskilt utbildade
tjänstemän.

Jämväl de kommunala uppgifter, som åligga stadsstyrelsen, äro väsentligen
av formell natur. Den viktigaste avser prövningen av stadsfullmäktiges
beslut med hänsyn till deras överensstämmelse med lag
och författning. Denna prövning är naturligtvis av större värde, om
den handhaves av juridiskt utbildade personer, än om den fullgöres
uteslutande av lekmän. Sammalunda är förhållandet beträffande stadsstyrelsens
allmänna tillsyn över förvaltningen, dess rådgivande och
stödjande verksamhet med avseende å frågornas formella behandling.
Det måste slutligen anses vara ett slöseri med de i mindre samhällen
ej alltför talrikt förekommande kvalificerade lekmannakrafterna att
från det praktiska arbetet i kommunalförvaltningen undantaga ej mindre
än trenne sådana för att låta dem ägna sig åt formella ärenden och administrativt
rutinarbete.

I praxis torde också visa sig, att lekmannastadsstyrelserna understundom
lägga förhållandevis större vikt på de möjligheter, deras ställning
erbjuder att i sak inverka på förvaltningen, än på den formella
tillsynen. I en av fögderistäderna torde stadsstyrelsen åtminstone tidvis
mera hava haft karaktären av en stadens regering än av en formellt
övervakande magistrat. En granskning av dess protokoll har sålunda
givit vid handen, att den i stor utsträckning handlagt ärenden, med
vilka en magistrat näppeligen skulle hava tagit någon befattning. En
annan karaktär förete stadsstyrel serna i de fögderi städer, vilkas ordförande
äro jurister. Här intaga de gentemot kommunen i stort sett
samma ställning som magistraten i en mindre magistratsstad.

Näppeligen kunna de ovan angivna utvecklingstendenserna hos lek -

mannastadsstyrelserna anses vara organisatoriskt lämpliga. Den sakliga
behandlingen av ärendena bör ligga lins de egentliga kommunalmyndigheterna.
Det är drätselkammaren, som skall intaga ställningen såsom
stadens regering, icke stadsstyrelsen, vars i och för sig nog så viktiga
uppgift, såsom av den föregående redogörelsen framgått, i främsta rummet
bör avse förvaltningens formella sida. Att utvecklingen i vissa
fögderistäder gått i annan riktning, beror naturligtvis på att den senare
myndigheten genom sin sammansättning varit väl sa kvalificerad som
drätselkammaren för egentligt förvaltningsarbete. Emellertid kan detta
leda till onödigt dubbelarbete, mången gång också till tidsödande konflikter,
och det vore onekligen mera praktiskt, om stadsstyrelsen övervägande
fungerade såsom den ordnande centralmyndigheten i stadens
förvaltning.

Å andra sidan kan det ej heller pastas, att de stadsstyielser, som
fattat sin uppgift mera formellt, i högre grad än de övriga kunnat uppfylla
de fordringar, som enligt vår mening böra ställas på en sådan
centralmyndighet. Yi möta här samma brister som överhuvudtaget hos
magistraten, och orsakerna ligga i öppen dag. Enligt kommunalförordningen
skall magistraten visserligen utgöra »stadens styrelse» och öva
inseende över förvaltningen, men den har icke samtidigt i organisatoriskt
hänseende erhållit en ställning, som lämnar den tillfälle att pa
ett gagneligt sätt fylla sin uppgift som stadens administrativa centralmyndighet.
Och lika litet som magistraten kan stadsstyrelsen ernå
någon större kommunal betydelse, därest den inskränker sig blott
till de mindre betydande bestyr, varom kommunalförordningen lämnat
särskilda föreskrifter, önskvärdheten av att dess verksamhet erhåller
en vidare omfattning och att den viktiga, men i lagen allenast
allmänt angivna uppgift, som tillkommer stadens styrelse, närmare utformas
i syfte att bringa denna myndighet i ett mera organiskt förhållande
till stadsförvaltningen, synes oss ligga i öppen dag.

I den svenska stadsförvaltningen, som, i motsats till exempelvis den
tyska, icke äger någon central, samtliga förvaltningsgrenar överordnad,
beslutande instans utom stadsfullmäktige, måste det nämligen vara av
synnerlig vikt att äga en ledande, under ämbetsmannaansvar handlande
-myndighet, vilken, visserligen utan befogenhet att ingripa med direktiv
och befallningar, dock övervakar förvaltningen i dess helhet,
tillser, att lagar och författningar behörigen iakttagas, samt i korthet
är den, som gentemot staten ansvarar för den formella ordningen i kommunalförvaltningen.
Det måste, med andra ord, finnas en viss admini -

strativ centralisation av förvaltningen, även om det löpande arbetet fördelas
mellan ett flertal särskilda styrelser. Jämväl ur kommunal synpunkt
måste det vara en fördel, att denna administrativa centralmyndighet
tillika är den statliga ämbetsmyndighet, till vilken överordnade
statsorgan hava att vända sig i stadens ärenden. Dessa fördelar äro givetvis
mera påtagliga i de mindre städerna med få eller alls inga juridiskt
kvalificerade tjänstemän.

Att magistraten eller stadsstyrelsen i allmänhet icke fyllt här angivna
uppgifter, beror såsom nyss anmärkts därpå, att den i sin verksamhet
saknat en fast anknytning till det löpande förvaltningsarbetet och att
dess tillsyn över detsamma därför i stort sett kommit att inskränkas till
en efterföljande prövning av stadsfullmäktiges beslut samt några andra,
mindre betydande angelägenheter, varom kommunalförordningen meddelat
uttryckliga bestämmelser. Och vad särskilt magistraten i något
större städer angår, utgör omfattningen och vikten av dess judiciella
uppgifter givetvis ytterligare eu väsentlig orsak till dess passiva hållning
gentemot kommunalförvaltningen.

Den brist i den svenska stadsförvaltningens organisation, som genom
magistiatens, respektive stadsstyrelsens, isolering och passivitet uppstått,
har i praxis varit nog så kännbar. Försöken att på olika vägar
fylla densamma kunna i själva verket sägas hava utgjort kärnpunkten
i de flesta större omorganisationsfrågor, som på senare år sysselsatt städernas
myndigheter. Man har, icke alltid med framgång och i allt fall
utan att ernå en generellt tillfredsställande lösning, medelst inrättande
av beredningsutskott, tillsättande av en verkställande ledamot i drätselkammaren
eller av en stadens ombudsman, sökt att ernå den enhetlighet
och överblick, som enligt kommunalförordningens ordalydelse borde ankomma
å magistraten att åvägabringa.

Med hänsyn till vad här ovan anförts hava vi, vid fullgörande av det
oss lämnade uppdraget, i främsta rummet funnit oss böra tillse, att magistratens
kommunala uppgifter i fögderistäderna komma att tillgodoses
på sadant sätt, att den myndighet, som därstädes träder i magistratens
ställe, också kan komma att praktiskt intaga den ställning, kommunalförordningen
åt densamma anvisar såsom stadens styrelse. I de städer,
varom här är fråga, bör denna uppgift kunna så mycket lättare lösas,
som stadens administrativa ämbetsmyndighet här ej tillika är betungad
av domstolsgöromål. Det gäller här att skapa ett samband mellan stadsstyrelsen
och kommunalförvaltningen, varigenom den förra myndigheten
far tillfälle att följa det löpande förvaltningsarbetet samt redan vid

7!)

ärendenas förberedande lämna de råd och det biträde, som i formellt
hänseende kan vara av nöden.

För att ernå detta syftemål föreslå vi inrättandet av ett korn- <’g™"avr^,
munalt bo r g m ä sta re ii in b e t e. Å denna befattnings inneha- »toj.

vare bör ankomma ej blott att såsom stadsstyrelsens ordförande handlägga
där förekommande administrativa ärenden utan även att utöva
styrelsens inseende över den kommunala förvaltningen samt jämväl
verksamt deltaga uti densamma, särskilt såsom självskriven ledamot av

drätselkammaren.

Ifrågavarande tjänsteman, som vi enligt gammal svensk tradition och
i överensstämmelse med motsvarande förhållanden i utlandet föreslå
måtte benämnas borgmästare, skall alltså följa förvaltningens gång i
dess olika grenar samt för sådant ändamål närvara vid stadsfullmäktiges
eller särskilda förvaltningsstyrelsers, utskotts och kommittéers
sammanträden, med rätt att deltaga i överläggningarna och därvid framställa
yrkanden samt att få sin särskilda mening antecknad till protokollet.
I syfte att underlätta hans tillsyn över förvaltningen hava vi
föreslagit skyldighet för vederbörande kommunala förvaltningsorgan
att underrätta borgmästaren om förestående sammanträden och om de
ärenden, som därvid skola förekomma, ävensom att tillhandahålla honom
alla de handlingar och upplysningar, som han kan finna erforderliga.
Borgmästaren skall svara för att alla på stadsfullmäktiges eller
särskilda förvaltningsstyrelsers prövning beroende ärenden vederbörligen
beredas och föredragas, öva tillsyn över kanslibestyrens fullgörande
samt i allmänhet följa det kommunala arbetet och därvid vidtaga
de åtgärder samt lämna de upplysningar och råd, som han kan finna
nödiga.

I huvudsak kommer emellertid stadsstyrelsens inseende över förvaltningen
att vila på borgmästarens ställning till drätselkammaren. I denna
nämnd skall han enligt vårt förslag vara föredragande ledarn
o t, med åliggande jämväl att i händelse av drätselkammarens val vara
dess ordförande. I detta syfte hava vi föreslagit ett tillägg till § 56 i förordningen
om kommunalstyrelse i stad av innehall, att drätselkammaren
i stad under landsrätt utgöres, utom av de särskilt valda ledamöterna,
jämväl av borgmästaren eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelsens
ordförande såsom självskriven ledamot. Genom de befogenheter och
åligganden, som i berörda egenskap tillkomma borgmästaren och för
vilka i specialmotiveringen närmare redogöres, påvilar honom ansvaret
för kommunalförvaltningens behöriga gång. Beredning och före -

dragning av viktigare ärenden torde komma att av honom själv handhavas,
och tillsynen över förvaltningen i dess olika grenar torde även
innefatta skyldighet för borgmästaren att taga de initiativ, som för stadens
utveckling kunna befinnas nödiga. I praxis kommer han därför
ofta att utöva ungefär enahanda verksamhet som de avlönade verkställande
ledamöter av drätselkammaren, vilka redan nu här och där utses.

Genom den sålunda föreslagna anordningen torde viktiga fördelar
för den kommunala förvaltningen kunna ernås. Till en början är den
ägnad att bereda större formell stadga i arbetet. Därigenom att den juridiska
och administrativa sakkunskap, som representeras av borgmästaren,
tillgodoföres olika grenar av det kommunala arbetet, kan detsamma
givetvis fortgå lättare och säkrare än eljest.

Men även på frågornas behandling i sak lär den sålunda föreslagna
anordningen komma att utöva gynnsamt inflytande. Icke sällan hava
klagomål försports över bristande planmässighet och konsekvens i stadsförvaltningen,
beroende därpå, att förvaltningen huvudsakligen omhänderhafts
av personer, som allenast för en kortare tid haft tillfälle att
ägna sig åt det kommunala arbetet samt därefter avlösts av andra, som
stått främmande för eller varit motståndare till de synpunkter, vilka varit
bestämmande för de avgåendes arbete. Denna brist på kontinuitet
torde kunna i väsentlig mån avhjälpas genom att, såsom vi föreslå, åt
borgmästaren uppdragas viktiga kommunala arbetsuppgifter, vilka
jämväl lämna honom tillfälle att utöva inflytande å förvaltningens ledning.
Den erfarenhet och tradition, som måste komma att företrädas
av borgmästaren, torde nämligen i och för sig, giva hans mening en särskild
vikt, oavsett de befogenheter med avseende å ärendenas avgörande,
som må tillerkännas honom.

En bestämd förutsättning för att borgmästaren skall kunna fylla de
anspråk, vårt förslag ställer på honom, är emellertid, att lian erhåller
en med de andra ledamöterna i drätselkammaren fullt jämbördig ställning.
Det skulle enligt vår mening icke vara till fyllest, att han allenast
vore föredragande tjänsteman utan rösträtt. I och för sig vore det för
övrigt föga tilltalande, om borgmästaren, den främste ledamoten av stadens
styrelse, skulle blott såsom tjänsteman biträda drätselkammaren.
Med hans ställning till stadsförvaltningen överensstämmer otvivelaktigt
bättre, att han såsom i allo röstberättigad ledamot deltager i dess arbete.
Mångenstädes lär han därjämte komma att utses till dess ordförande.
Emot ett obligatoriskt stadgande i sådan riktning kunna åtskilliga
skäl anföras, och i allt fall skulle ett sådant innebära ett så

stort avsteg från de kommunala traditionerna i vårt land, att förslag
härom icke bör framläggas utan en mera omfattande utredning än
den vårt uppdrag i och för sig föranleder.

Vad vi nu föreslagit beträffande borgmästarens ställning till kommunalförvaltningen
är icke någon nyhet och påkallar ej heller, utöver det
nyss angivna tillägget till § 5G av förordningen om kommunalstyrelse
i stad, någon ändring i denna förordnings bestämmelser om magistratens
och den med magistraten likställda stadsstyrelsens kommunala funktioner.
Vårt förslag avser tvärtom allenast att giva nytt liv åt kommunalförordningens
bestämmelser, att magistraten skall vara stadens styrelse
och öva inseende över dess förvaltning, bestämmelser, som av
förut angivna skäl icke kommit att få någon större praktisk betydelse.

Emot den föreslagna anordningen kan måhända komma att invändas,
att ledamotskapet av drätselkammaren icke är förenligt med borgmästarens
uppgift att pröva lagligheten av stadsfullmäktiges beslut. Enligt
vår mening saknar en sådan invändning fog. Redan enligt kommunalförordningens
nu gällande bestämmelser äro nämligen magistratspersoner
berättigade att vara ledamöter av drätselkammaren, vilket förhållande
ej heller i praxis visat sig innebära någon olägenhet utan tvärtom
mångenstädes varit en högt uppskattad utväg att för förvaltningen tillgodogöra
sig deras sakkunskap. Och enligt hälsovårdsstadgan och
byggnadsstadgan äro magistratspersoner obligatoriskt ledamöter av hälsovårdsnämnden
och byggnadsnämnden, vilka i vissa hänseenden till
stadsfullmäktige intaga samma ställning som drätselkammaren. I övrigt
avser ju magistratens prövningsrätt stadsfullmäktiges och icke drätselkammarens
beslut. Det syfte, som prövningsrätten avser att tillgodose,
nämligen att vederbörande icke överskrida sin formella befogenhet, torde
bliva än mera tillvarataget därigenom, att borgmästaren hos drätselkammaren
deltager redan i den förberedande behandlingen av ärendena och
därvid kan göra sina formella betänkligheter gällande. Slutligen är att
märka, att ifrågavarande prövningsrätt skall utövas icke av borgmästaren
ensam, utan av stadsstyrelsen samfällt.

Frågan om inrättandet av borgmästartjänster av nu angivet slag har
givetvis också ekonomisk innebörd. Det är nämligen klart, att om, såsom
vi påyrkat, stadsstyrelsens arbete skall huvudsakligen utföras av en administrativt
utbildad och i regel lagfaren person, åt denne måste givas
en avlöning, som avsevärt överstiger de arvoden, vilka för närvarande
utgå till stadsstyrelsernas ordförande. Dessa arvodens storlek framgår
av den såsom bilaga vid detta betänkande fogade tablån. Borgmästa 6—1(14261 -

rens avlöning bör givetvis stå i förhållande till dels de formella kvalifikationer,
som ifrågavarande tjänsteman skall fylla, dels ock den arbetsbörda,
som kommer att vila å honom.

Beträffande borgmästarens formella kompetens hava
vi, såsom i det föregående vid flera tillfällen antytts, ansett oss böra
uppställa det villkor, att han i regel skall vara lagfaren. Erforderlig säkerhet
för att han är behörigen kvalificerad för de uppgifter, som åligga
honom, kan i allmänhet icke vinnas på annat sätt. Emellertid kan icke
förnekas, att fall förekomma, då en långvarig verksamhet i allmänna
värv i förevarande hänseende erbjuder samma säkerhet som formella juridiska
meriter. För de undantagsbestämmelser, som vi med hänsyn härtill
föreslagit, redogöres närmare i specialmotiveringen.

I avseende å omfånget av den arbetsbörda, som åligger
borgmästaren, hava vi i det föregående berört de viktigaste kommunala
uppgifter, som å honom ankomma. Därutöver skall han enligt vårt
förslag komma att handlägga stadens ombudsmannaärenden. För uppsättande
av skrivelser av olika slag till administrativa myndigheter, domstolar
och enskilda, kontrakt och dylika handlingar samt i allmänhet för
övervakande av stadens rätt, för förande av dess talan inför domstol o.
s. v. har nämligen varje stad av någon betydenhet behov av juridiskt
biträde. Inom stadsstyrelsens administrativa verksamhetsområde har
borgmästaren att handlägga flertalet av förekommande ärenden. I allmänhet
skall han därvid ombesörja stadsstyrelsens skriftväxling, föra
protokoll vid sammanträdena samt till föredragning bereda de ärenden,
som ankomma på styrelsens samfällda handläggning, ävensom ensam, på
sätt senare skall angivas, handlägga de löpande ärendena.

Med hänsyn till vad nu anförts och då borgmästarens tjänsteåligganden
i allmänhet komma att taga hela hans arbetstid i anspråk, lär —
frånsett de tillägg, som kristidsförhållanden kunna föranleda — avlöningen
till borgmästaren i fögderistad icke i något fall böra
fastställas till lägre belopp än 6,000 kronor. I jämförelse med de arvoden,
som nu utgå till stadsstyrelsernas ordförande, skulle alltså den föreslagna
borgmästareavlöningen komma att innebära en ökning av fögderistädernas
löneutgifter. Denna ökning måste emellertid anses väl
motiverad, då stadens förvaltning härigenom erhåller permanent stöd av
administrativ sakkunskap, ett stöd, som den eljest i flertalet fall helt
och hållet saknar eller endast i otillräcklig mån kan tillgodogöra sig genom
konsultation av privata jurister. Finnas i staden särskilda tjänstemän
för uppgifter, som enligt vårt förslag skola övertagas av stadssty -

relsen eller borgmästaren, kan utgiftsökningen för övrigt helt eller delvis
komma att stanna på papperet. För åtskilliga städer, som nu hava egen
jurisdiktion men i anledning av den planerade processreformen bliva
lagda under landsrätt lär den föreslagna organisationsformen komma
att draga mindre kostnader än utgifterna för upprätthållande
av de nuvarande rådhusrätterna. Därvid må ock beaktas, att det vid
en omorganisation av dessa städers magistratsförvaltning ofta torde
finnas önskvärt eller nödvändigt, att en lagfaren magistratsledamot bibehålies
i stadens tjänst och därvid beredes ett tillräckligt omfattande
och hans kvalifikationer motsvarande arbetsfält.

Då det emellertid icke kan förbises, att en del mindre och stillastående
städer med svag ekonomi, däribland åtskilliga städer med nu bestående
egen jurisdiktion, icke kunna bära kostnaderna för en organisation av
nu angivet slag, hava vi för dem föreslagit en billigare förvaltningsform,
vartill vi senare återkomma.

Beloppet av den avlöning, som skall utgå till borgmästaren, bör enligt
vår mening bestämmas av Kungl. Maj :t efter stadsfullmäktiges förslag.
I samband med bestämmelserna om lön hava stadganden upptagits om
skyldighet för borgmästaren att avgå från tjänsten och om pension, allt
i huvudsaklig överensstämmelse med vad i allmänhet härom gäller för
innehavare av civil tjänst. Dessa stadganden komma att i specialmotiveringen
närmare belysas.

Den nu angivna förändringen av förtroendeuppdraget såsom stadsstvrelsens
ordförande till en fast avlönad borgmästaretjänst med en
administrativt utbildad person till innehavare återverkar naturligtvis
i flera hänseenden på stadsstyrelsens organisation i övrigt. Redan för
närvarande är stadsstyrelsens arbetssätt onödigt tungt genom den alltför
långt drivna kollegiali teten. Stadsstyrelsens uppgift består, såsom
förut visats, i avsevärd omfattning av en mängd smärre ärenden,
vilka blott kräva en rent rutinmässig behandling. I främsta rummet
gäller detta en del av stadsstyrelsens administrativa funktioner, men
även bland de rent kommunala frågorna förekomma dylika bagatellärenden.
Att föredraga, protokollera och expediera dessa i stadsstyrelsens
plenum medför uppenbarligen onödigt arbete och tidsutdräkt, och i
många fall avgöras de också i praxis utan vidare av stadsstyrelsens ordförande,
vare sig med eller utan särskilt uppdrag från styrelsens sida. I
främsta rummet gäller detta åtskilliga frågor berörande ordnings- och
säkerhetspolisen. I alla fögderistäder torde stadsstyrelsens ordförande
betraktas som samhällets egentlige polischef.

En vifcs reglering av kompelensförhållandet mellan stadsstyrelsen och
dess ordförande är sålunda påkallad, jämväl med hänsyn därtill, att det
torde vara skäligen tvivelaktigt, huruvida enligt nu gällande stadganden
stadsstyrelsen överhuvudtaget är befogad att på sin ordförande överlåta
någon del av sin beslutanderätt. Av praktiska skäl är härvid uppenbarligen
i hög grad önskvärt, att ordförandens självständiga beslutanderätt
göres tämligen omfattande, och dessa skäl måste göra sig gällande med
ökad styrka, därest i lekmannaordförandens ställe träder en fackutbildad
tjänsteman. Under denna förutsättning skulle en kollegial prövning av
de talrika expeditions- och anmälningsärenden, som fylla en stadsstyrelses
protokoll, vara opåkallad. Underkastar man stadsstyrelsens förut
angivna arbetsområde en detaljgranskning, torde man snart komma
till det resultat, att de flesta här förekommande ärenden bättre ägna
sig att behandlas av en tjänsteman än av ett kollegium med lekmän som
bisittare. Stadsstyrelsens plenum torde blott böra förebehållas ärenden
av större vikt eller principiell innebörd. I överensstämmelse härmed hava
vi uppgjort ett detaljerat förslag till arbetsfördelning, vartill vi i
specialmotiveringen skola närmare återkomma.

Reglerna för tillsättning av stadsstyrelsens ordförande
i de nuvarande fögderistäderna lämna, såsom förut anmärkts,
icke något inflytande åt stadens invånare och skilja sig härigenom väsentligt
från bestämmelserna om borgmästares tillsättning. I sistnämnda
avseende gäller som bekant stadgandet i § 31 regeringsformen, enligt
vilket stadens i allmänna angelägenheter röstberättigade män äga på förslag
uppsätta tre behöriga personer, bland vilka Konungen utnämner
en.

Genom att stadsstyrelsens ordförande enligt vårt förslag benämnes
borgmästare, kommer jämväl för hans tillsättning detta regeringsformens
stadgande att gälla. Härför tala även starka sakskäl. Den nu
gällande ordningen för besättande av posten som stadsstyrelsens ordförande
kan nämligen icke anses tillfredsställande. Någon anledning varför
icke fögderistäderna vid tillsättningen skola äga samma medbestämmanderätt
som de nuvarande magistratsstäderna vid val av borgmästare,
föreligger icke. Och det måste uppenbarligen vara av ännu större vikt för
staden att äga inflytande å val av en borgmästare, vilken, såsom vårt
förslag innebär, skulle ingående deltaga i kommunens förvaltning, än å
tillsättningen av det nuvarande borgmästareämbetet, vars viktigaste
uppgift faller inom rättsskipningens område. Inom ramen av regeringsformens
nyss angivna stadgande hava i de av oss föreslagna stadssty -

relsereglementena uti örliga bestämmelser meddelats om val lör upprättande
av förslag till borgmästare jänst. Detta val bör enligt vår mening
försiggå efter proportionell metod för att giva olika meningsriktningar
möjlighet att genom förslaget bliva företrädda. Närmare bestämmelser
om röstgrund vid borgmästarval samt om huru i övrigt vid valet skall
tillgå hava vi jämväl föreslagit. I specialmotiveringen skola desamma
närmare belysas.

Uppenbarligen föreligger icke beträffande dylik förvaltningsborgmästare
samma skäl för oavsättlighet som med avseende å borgmästare
med dömande funktion. I betraktande av den synnerliga vikt, det för
staden innebär, att den tjänsteman, som står i spetsen för dess förvaltning,
är i allo lämplig för sitt uppdrag, synes det tvärtom nödvändigt
att bereda möjlighet för entledigande av en befattningshavare, som visat
sig icke äga för uppgiften nödiga kvalifikationer. Å andra sidan måste
noga tillses, att bestämmelser i sådant syfte icke komma att äventyra
den självständiga ställning, som bör tillkomma borgmästaren, och att
denne befattningshavares berättigade ekonomiska intressen ej heller
trädas för nära. Vi hava därför föreslagit, att avgörandet i fråga om
borgmästares entledigande skall tillkomma Kungl. Maj:t,
att endast stadsfullmäktige må äga rätt att hos Kungl. Maj :t göra framställning
i sådant syfte och slutligen att kvalificerad majoritet hos stadsfullmäktige
skall krävas för beslut om sådan framställning. Borgmästaren
skall även vid sådant entledigande äga viss rätt till pension.

I fråga om stadsstyrelsens organisation i övrigt innebär vårt förslag
icke några väsentliga förändringar. Vi föreslå alltså, att stadsstyrelsen
måtte, i likhet med vad nu är fallet, bestå av, förutom ordföranden, två
ledamöter, för vilka juridisk kompetens icke erfordras. Dessa bisittare,
som i anslutning till förslaget om borgmästaretitel för stadsstyrelsens
ordförande böra benämnas rådmän, skola jämte ett lika antal suppleanter
utses av stadsfullmäktige för en tid av fyra år. Någon anledning
att för rådmännen bibehålla den för stadsstyrelseledamöterna nu
stadgade obehörigheten att vara medlemmar av förvaltningsstyrelse
hava vi, med hänsyn till den allmänna ställning stadsstyrelsen enligt
vårt förslag bör intaga till den kommunala förvaltningen, icke funnit
föreligga.

1 fråga om omfattningen och arten av de administrativa bestyr,
som för närvarande tillhöra stadsstyrelsen i städer under landsrätt,
hava vi ej funnit oss böra ifrågasätta annan väsentlig ändring än
den, som innehålles i vårt förslag om inrättande av eget uppbörds- och

utsökningsväsen i vissa städer (se nedan). De begränsningar i fråga
om stadsstyrelsens befattning med brandväsendet, som nu pläga föreskrivas
(ovan sid. 70), kunna enligt vårt förmenande i samtliga landsrättsstäder
saklöst bortfalla. I formellt hänseende föreslå vi av skäl,
som i special motiveringen närmare framhållas, den ändring, att det
stadgande om stadsstyrelsen såsom magistratsförvaltningens utövare i
fögderistäderna allenast med i lag eller författning särskilt stadgade
undantag, som återfinnes i alla gällande stadsstyrelsereglementens § 1,
införes i § 54 i förordningen om kommunalstyrelse i stad.

Vi hava härmed angivit huvuddragen av det organisationsförslag, vi
framlägga. Det innefattar, såsom av det föregående framgår: anställande
av eu administrativt förfaren person inom stadsstyrelsen såsom stadens
borgmästare; en utformning av stadsstyrelsens verksamhetsområde i
ändamål att dels bringa styrelsen i närmare kontakt med kommunens löpande
förvaltningsarbete och dels tillföra det senare den sakkunskap
och administrativa erfarenhet, som representeras av borgmästaren; en
inskränkning av den nu alltför långt drivna kollegialiteten genom systematisk
arbetsfördelning, som avser att i lämplig omfattning överlämna
förekommande ärenden till borgmästarens självständiga handläggning:
förändrade bestämmelser med avseende å tillsättningen av stadsstyrelsens
ordförande (borgmästaren) i syfte att bereda städerna inflytande
därå; samt slutligen närmare stadgande!! rörande borgmästares avlöOlika
oroa- ning, tjänstetid, avgång från tjänsten och pension.

För att eu stadsstyrelse skall kunna fylla sina uppgifter, hava vi, sålanda-
som ^irut framhållits, ansett, att i spetsen för densamma bör ställas
rätt »»t åder. en i regel juridiskt utbildad tjänsteman. Det torde också kunna förutsättas,
att flertalet såväl av de nuvarande fögderistäderna som av de
mindre magistratsstäderna i allmänhet skola kunna antaga denna organisationsform.
Hinder av ekonomisk art torde åtminstone, såsom
förut har visats, i regel icke föreligga. Om det sålunda kan antagas,
att den föreslagna anordningen med lagfaren borgmästare blir den för
stadsstyrelserna i fögderistäderna vanliga, hava vi dock icke ansett oss
böra föreslå densamma såsom den enda, vilken bör få förekomma i städer
av ifrågavarande art. Tvdligtvis komma nämligen åtskilliga
mindre städer att finnas, där, efter den egna jurisdiktionens indragande,
behov av en lagfaren borgmästare icke föreligger, och vilkas ekonomiska
krafter icke stå i rätt förhållande till de kostnader, som föranledas
av en sådan organisationsform. Enahanda torde läget vara i några
av de nuvarande fögderistäderna. För sådana stadssamhällen hava vi

därför framlagt förslag om en enklare organisation, vilken i huvudsak
skiljer sig från normaltypen därigenom att ett särskilt borgmästareämbete
där oj finnes, utan att stadsstyrelsens ordförande tillsättes som
eu vanlig kommunal förtroendepost.

Enligt vår uppfattning är det emellertid såväl ur statens som kommunens
synpunkt av synnerlig vikt, att de samhällen, som nått den utveckling,
att de anses böra såsom städer avskiljas från landsbygden,
också erhålla en förvaltning, vars organisation tyller skäliga krav på
trygghet och stadga. 1 överensstämmelse härmed anse vi, att stadsrättigheter
framdeles icke böra beviljas kommuner, där icke behov förefinnes
av en stadsstyrelse med en administrativ utbildad borgmästare,
och vilka icke äro tillräckligt ekonomiskt bärkraftiga att vidkännas
kostnaderna för en sådan styrelses avlönande. För sådant ändamål
hava vi föreslagit ett tillägg till § 54 i förordningen om kommuualstyrelse
i stad av innehåll, att stadsstyrelse i kommun, som hädanefter
erhåller stadsrättigheter, skall bestå av borgmästare och två rådmän.
Vid prövning av frågan om nya stadsrättigheters beviljande torde alltså
i framtiden uppmärksamheten i främsta rummet komma att riktas å
spörsmålet, huruvida hos kommunen förefinnes behov av en ämbetsmannamässig
förvaltning, och icke, såsom nu vanligen är fallet, å frågan
om utbrytning ur väghållningsdistriktet eller andra synpunkter av sekundär
betydelse.

Vi hava emellertid icke velat stanna vid förslag till organisation för
denna normaltyp av fögderistad med det angivna undantaget för de
minsta städerna. Såsom i vår förut angivna promemoria av den 16
november 1916 framhållits, lärer i åtskilliga städer, som med anledning
av den planerade processreformen komma att förläggas under landsrätt,
och jämväl i en och annan av de nuvarande fögderistäderna behov förefinnas
av eget exekutionsväsen. Sådana städer torde säkerligen
även äga den bärkraft, att de kunna hålla egen uppbörd sförvaltning,
något som med hänsyn till mantalsskrivningens betydelse
för det kommunala beskattningsväsendet även kan innebära fördelar
ur kommunal synpunkt. Genom att i städer av denna storlek för
stadens styrelse bibehålla benämningen magistrat eller i de ifrågakommando
fögderistäderna införa denna benämning ernår man, att
dessa städer med avseende å alla till fögderiförvaltningen hörande bestyr
bliva jämställda med de nuvarande magistratsstäderna. I syfte
att även i fråga om exekutionsväsendet avskilja dessa städer från landsbygden
hava vi föreslagit sådan ändring av 1 § utsökningslagen, att

Särskilda

reglements typer.

jämväl i städer under landsrätt magistrat, där sådan finnes, skall vara
överexekutor. I sådana landsrättsstäder, om vilka nu är fråga, torde
det löpande administrativa arbetet — oavsett den ökning, som det egna
exekutionsväsendet kan medföra — hava nått en sådan omfattning, att
ännu en administrativt utbildad tjänsteman måste anställas för dess
ombesörjande. En dylik förstärkning av arbetskrafterna måste i detta
fall anses så mycket mera av behovet påkallad, som de kommunala uppgifterna
kunna förväntas taga en avsevärd del av borgmästarens tid
i anspråk. För att fylla det behov, som sålunda kan förefinnas, hava
vi för dessa städer föreslagit inrättandet av en lagfaren rådmanstjänst,
vars innehavare väsentligen skulle hava till uppgift att såsom magistratssekreterare
ombesörja magistratens administrativa bestyr. Vid
sådant förhållande kan idet understundom befinnas lämpligt att, då
nödig lagfarenhet ändock är genom magistratssekreteraren företrädd,
till borgmästare utse person med andra än juridiska kvalifikationer, såsom
finansiella eller tekniska. Något förslag härom hava vi så mycket
mindre ansett oss behöva framlägga, som det föreslagna magistratsreglementet
efter smärre jämkningar med lätthet kan tillämpas även i
sådant fall.

Med stadens fortgående utveckling torde snart nog den tidpunkt inträda,
då jämväl de återstående, å borgmästaren ankommande arbetsuppgifterna
behöva fördelas å flera personer. Även för sådana förhållanden
synes den av oss föreslagna stadsförfattningen med mindre
modifikationer kunna komma till användning. Jämte borgmästaren och
den lagfarne rådmannen för administrativa ärenden bör för sådant fall
tillsättas en lagfaren rådman såsom biträde åt borgmästaren vid handläggningen
av kommunala ärenden. Även i sådana större städer torde
det ofta av skäl, som nyss framhållits, vara möjligt och praktiskt att
ersätta kravet å lagfarenhet hos innehavarna av borgmästare- eller kommunal
rådmansbefattning med andra kompetensvillkor; men ej heller
i detta avseende hava vi ansett nö.digt att framlägga något utarbetat
förslag. Vi vilja emellertid icke underlåta att påpeka de utvecklingsmöjligheter,
som den föreslagna stadstypen äger.

Här framlagda organisationsförslag hava utarbetats i form av reglementen
för stadsstyrelse och magistrat i städer under landsrätt, varjämte
vi även, som förut nämnts, föreslå smärre ändringar i förordningen
om kommunalstyrelse i stad och i utsökningslagen. Man torde
emot detta sätt för reformens genomförande måhända invända, att det
icke är lämpligt att överlämna åt Kungl. Maj :t att utan riksdagen för -

ordna om så betydande förändringar av vedertagna kommunala arbetsformer,
låt vara att dessa förändringar röra sig inom ramen för nu
gällande kommunallag. Otvivelaktigt kan förslaget anses innefatta eu
för vårt land ny typ av stadsförfattning, och därest avsikten vore att
nu allmänt genomföra densamma, hade det därför varit mest tilltalande
att i kommunalförordningen intaga härför nödiga bestämmelser. Så är
emellertid icke förhållandet. Vårt förslag avser allenast ett fåtal mindre
städer, vilkas magistratsförvaltning liksom hittills lämpligen kan ordnas
i administrativ väg. Man vinner härmed den stora praktiska fördelen,
att organisationen kan jämkas efter lokala förutsättningar och efter
vunna erfarenheter om dess lämplighet i det ena eller andra avseendet.
Då den vilar å ett för varje stad särskilt utfärdat reglemente, är det
med andra ord möjligt att så att säga å experimentell väg pröva den
nya stadsförfattningens praktiska värde. Betydelsen härav torde kunna
skattas mycket högt, framförallt med hänsyn därtill att de viktiga, ja,
för hela det kommunala arbetet grundläggande problem, som vi här för
de mindre städernas del behandlat, med processreformens fullständiga
genomförande kunna komma att kräva sin lösning även i större städer.
Vid denna tidpunkt lärer en genomgripande legislativ behandling av
frågan ej kunna undgås, men till dess torde också erfarenheter hava
vunnits och meningarna stadgat sig om den här föreslagna författningstypens
värde.

I fråga om betänkligheterna emot vårt förslags genomförande i administrativ
väg vilja vi slutligen erinra därom, att de av oss föreslagna
ändringarna av §§ 54 och 56 av förordningen om kommunalstyrelse i
stad utgöra en väsentlig förutsättning för förverkligande av det av oss
framlagda organisationsförslaget i dess helhet.

I överensstämmelse med vad ovan anförts hava vi utarbetat förslag
till reglementen för två olika typer av stadsstyrelse, den ena med och
den andra utan borgmästare, ävensom förslag till reglemente för magistrat
(med borgmästare och en lagfaren rådman) i stad under landsrätt.

Ordnade efter storleken av de städer, för vilka respektive reglementen
avsetts, äro de sålunda följande:

a) förslag till reglemente för magistrat (med borgmästare och en lagfaren
rådman) i stad under landsrätt;

b) förslag till reglemente för stadsstyrelse i fögderistad med borgmästare;
och

c) förslag till reglemente för stadsstyrelse i fögderistad utan borgmästare.

I efterföljande redogörelse för dessa reglementsförslag benämnas de
mera kortfattat sålunda:
magistratsreglcmentet,

reglementet för stadsstyrelse med borgmästare och
reglementet för stadsstyrelse utan borgmästare.

Att allt efter städernas högre eller lägre invånarantal exakt bestämma
och på förhand till efterrättelse fastställa vissa gränser för de särskilda
reglementstypernas itillämplighetsområden kan givetvis icke låta sig
göra. Endast i allmänna drag och med någon latitud kan angivas, huru
gränserna böra i regel dragas. Då vi här nedan skola redogöra för vår
uppfattning i detta hänseende, må erinras, att lokala förhållanden av
skiftande natur understundom kunna föranleda avvikelser från den allmänna
regeln.

Reglementet för stadsstyrelse utan borgmästare är avsett att tilllämpas
i de minsta städerna med egen jurisdiktion, när de läggas under
landsrätt, ävensom i de minsta av de städer, som redan höra under landsrätt.
Dessa städer äro sådana, för vilkas administrativa och kommunala
förvaltning icke är erforderligt, att i spetsen för stadsstyrelsen
står en borgmästare, som helt och hållet ägnar sig åt stadens tjänst. De
kunna sålunda vara väl betjänta med den billiga förvaltningsform, som
detta reglemente innebär. I allmänhet omfattar denna grupp städer
med intill 3,000 invånare. Möjligen torde dock en eller annan av dessa
önska erhålla stadsstyrelse med borgmästare, då därigenom vinnes, bland
annat, den förmånen, att man inom samhället äger tillgång till en rättsbildad
person, som vid förefallande behov kan bistå samhället och dess
medlemmar. Inom äldre städer lärer ock understundom finnas en viss
obenägenhet att slopa det sedan urminnes tid hävdvunna borgmästarämbetet,
varigenom staden till synes skulle så att säga sättas i lägre
klass. Huru ringa berättigande en sådan uppfattning än må äga, kan
dock densamma vara en faktor att räkna med. Möjligheten att erhålla
stadsstyrelse med borgmästare vore sålunda i en och annan mindre stad
måhända ägnad att minska befintlig motvilja mot att avstå från den
egna jurisdiktionen och skulle därigenom underlätta övergången till den
nya rättegångsordningen. Å andra sidan må framhållas, att den ifrågavarande
billigare förvaltningsformen (utan borgmästare) i vissa fall,
dock mera undantagsvis, torde kunna användas även i städer med något
högre invånarantal än 3,000.

Reglementet för stadsstyrelse med borgmästare är avsett för övriga
mindre städer med ett invånarantal upp till 8,000 å 10,000, såväl dem,
som lyda under landsrätt, som dem, vilka nu hava egen jurisdiktion
men vilja avstå från densamma. Obligatoriskt föreslås detta reglemente
skola tillämpas i de kommuner, som hädanefter vinna stadsrättigheter
och som därvid icke erhålla magistrat,

Magistratsreglementet är avsett för de medelstora städer med mer än
8,000 å 10,000 upp till cirka 15,000 invånare, vilka vilja avstå från den
egna jurisdiktionen. Vidare bör detta reglemente komma till användning
inom de landsrättsstäder, som på grund av stadens fortgående utveckling
finna sig vara i behov av mer än en rättsbildad person inom
stadsförvaltningen och för den skull samt på grund av de fördelar, som
i övrigt kunna vinnas därigenom, i synnerhet egen överexekutor, vilja
övergå från stadsstyrelseförvaltning till magistratsförvaltning i egentlig
mening.

Speciell motivering.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av §§ 54 och 56 i förordningen om kommunalstyrelse
i stad den 21 mars 1862.

I kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad ifrågasättas
ändringar av §§ 54 och 56.

I enlighet med den terminologi, som i betänkandet använts, har i § 54 efter
ordet »finnes» föreslagits inskjutande av beteckningen »fögderistad» inom
parentes.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen (sid. 70) framgår, äger stadsstyrelsens
befattning med vissa till magistratsförvaltningen hörande bestyr och åligganden
för närvarande icke något stöd i allmän författning utan grundar sig allenast
på den generella bestämmelse, som i stadsstyrelsens reglemente plägar meddelas
om stadsstyrelsen såsom magistratsförvaltningens utövare med de undantag,
om vilka i lag eller författning särskilt stadgas. Samtliga nyare reglementen
äro i detta hänseende överensstämmande. Då något behov av lokala modifikationer
å denna punkt icke föreligger, och då det uppenbarligen är riktigast, att
en så viktig fråga som den om stadsstyrelsens kompetens regleras genom allmän
författning, icke genom lokala reglementen, har första stycket av förevarande
paragraf så ändrats, att vad förut i paragrafen stadgats om stadsstyrelsens
befattning med magistratens kommunala uppgifter jämväl skall gälla de
magistratens övriga bestyr och åligganden, om vilkas besörjande i fögderistad
särskild föreskrift i annan allmän författning icke meddelats. Denna bestämmelse
har avseende å de fall, då i vidkommande författning icke stadgats, huruvida
fögderistad skall räknas till landet, eller om stadsstyrelsen skall ombesörja
vad i författningen uppdragits åt magistrat. Med dess införande i
kommunalförordningen vinnes hven den beaktansvärda fördelen, att i nya, magistratsförvaltningen
berörande författningar särskild bestämmelse huru i fögderistad
skall förhållas blir av nöden blott i det fåtal fall, då sådan stad skall
anses tillhöra landet. Ur formell synpunkt kan det visserligen anses mindre
tilltalande, att i kommunalförordningen införes en ''bestämmelse, som har avseende
å magistratens administrativa uppgifter, men med hänsyn till de stora
praktiska fördelar, som den här föreslagna utvägen erbjuder, synas icke dessa
betänkligheter böra tillmätas avgörande betydelse.

Vidare har tillagts ett nytt moment, så lydande:

»Denna styrelse skall i kommun, som hädanefter erhåller stadsrattigheter,
bestå av en borgmästare och två rådmän jämte ett lika antal suppleanter för de
senare. Om stadsstyrelsens sammansättning i annan fögderistad, så ock om
stadsstyrelses tillsättning samt dess organisation i övrigt stadgas i det reglemente
för styrelsen, som av Kungl. Maj:t utfärdas.»

Stadgandet innebär naturligen intet hinder för en fögderistad att, där förhållandena
sådant påkalla, övergå till magistratsförvaltning. Bestämmelsen, att
stadsstyrelse i kommun, som hädanefter erhåller stadsrattigheter, skall bestå av
en borgmästare och två rådmän, gäller nämligen, såsom av sammanhanget med
paragrafens första moment framgår, allenast sådana städer, där magistrat ej
finnes. Ej heller föreligger något hinder, att staden omedelbart vid stadsrättigheters
beviljande antager magistratsförvaltning. Däremot har av skäl, för vilka
ovan redogjorts, genom ifrågavarande stadgande uppställts den fordran, att stadsrättigheter
för framtiden icke beviljas, med mindre kommunen erhåller en stadsstyrelse
med borgmästare och rådmän och sålunda ikläder sig de ekonomiska förpliktelser,
som följa med denna organisationsform.

Till § 5G, vilken stadgar om val av ledamöter i drätselkammaren, föreslås följande
tillägg:

»I stad under landsrätt utgöres drätselkammaren, utom av de särskilt valde
ledamöterna, jämväl av borgmästaren, eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelsens
ordförande såsom självskriven ledamot.»

I avseende å denna lagändring hänvisas till vad i den allmänna motiveringen
anförts till stöd för förslaget om borgmästares resp. stadsstyrelses ordförandes
självskrivenhet såsom ledamot i drätselkammaren.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1 § i utsökningslagen den 10 augusti 1877.

Såsom motivering till denna lagändring åberopas innehållet av den promemoria
som vi den 16 november 1916 i ämnet avgivit till dåvarande chefen för civildepartementet
i syfte att däri framhållna synpunkter måtte tagas i betraktande
vid arbetet med fögderiförvaltningens omorganisation och vilken promemoria
finnes såsom bilaga fogad vid detta betänkande.

Förslag

till

Reglemente för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 1.

I de av Kungl. Maj:t fastställda reglementena för stadsstyrelser i de nya Ste&»tyroilandsrättsstäderna
har antalet ledamöter fastställts till tre, därav en ordförande möter,
och två ledamöter jämte lika antal suppleanter för de senare. Samma ledamotsantal
synes böra bibehållas i den föreslagna nya stadsstyrelsen. Stadsstyrelsens
ordförande benämnes i detta reglemente borgmästare, ledamöterna rådmän.

§ 2.

I avseende å allmänna obehörighetsgrunder för ledamot eller suppleant i 0b^^;ets
stadsstyrelse föreslås antagande av enahanda bestämmelser, som enligt k. propositionen
N:o 170 till innevarande års riksdag äro avsedda att, sedan straffpåföljden
förlust av medborgerligt förtroende borttagits, gälla för ledamot av stadsfullmäktige.

Någon anledning att utesluta kvinna från behörighet att vara rådman i stadsstyrelse
torde ej föreligga, helst som kvinna redan nu är valbar till stadsfullmäktige,
drätselkammaren, fattigvårdsstyrelsen, byggnadsnämnden, hälsovårdsnämnden,
skolstyrelsen etc. Yad åter angår kvinnas behörighet att vara borgmästare,
bör givetvis hänsyn tagas till de särskilda kvalifikationer, som måste
fordras för utövande av chefskapet för poliskåren. Oavsett vilken vikt, som
tillmätes denna hänsyn, innebär emellertid § 28 regeringsformen ett hinder för
utnämnande av kvinna till borgmästaretjänst, som ju för närvarande är av beskaffenhet,
att Konungen fullmakt därå utfärdar. Även om, såsom vi föreslå
git, de borgmästarebefattningar, som icke äro förenade med domarealigganden,
för framtiden skulle komma att av Kungl. Maj:t tillsättas medelst konstitutorial,
skulle det enligt vår mening icke överensstämma med syftet i § 28 regeringsformen
att i sådan ordning bereda kvinna tillträde till en viss grupp av
statsämbeten. Anses kvinna efter verkställd utredning i undantagsfall kunna
vara kompetent att innehava borgmästarebefattning, bör hennes rätt därtill ut -

tryckligen i regeringsformen fastslås. Men till avgivande av förslag till en
sådan grundlagsändring kunna vi icke finna, att det åt oss lämnade uppdraget
giver befogenhet eller anledning.

Kompetensvillkor
för
borgmästaretjänst.

§ 3.

I en till Konungen ställd, den 2 januari 1917 dagtecknad underdånig skrivelse,
vilken från civildepartementet till oss överlämnats att iakttagas vid avgivande
av vårt förslag, har riksdagens justitieombudsman anfört, bland annat,
följande: Vid inspektion hos stadsstyrelser i städer utan egen jurisdiktion hade
justitieombudsmannen funnit anledning att till behandling upptaga — förutom
ett spörsmål, för vilket nedan i annat sammanhang skall lämnas redogörelse —
jämväl frågan »huruvida ej föreskrift borde meddelas, att till ordförande i
stadsstyrelse ej må förordnas annan än lagfaren person». Genom skrivelse den
25 augusti 1916 anmodade justitieombudsmannen i fö.jd härav stadsstyrelserna
i samtliga städer utan egen jurisdiktion att inkomma med yttrande, bland annat,
huruvida enligt resp. stadsstyrelses mening erfarenheten givit vid handen
att till ordförande i sådan styrelse lagenligt ej borde få utses annan än juridiskt
bildad person. Av de inkomna svaren gingo de flesta i den riktning, att ordföranden
i sådan styrelse, åtminstone i de större städerna, borde vara lagfaren;
vore icke ordföranden detta, borde, enligt några stadsstyrelsers mening, stadsstyrelsens
sekreterare vara rättsbildad. Andra stadsstyrelser höllo emellertid
före, att en i kommunal verksamhet erfaren person kunde fylla platsen lika
väl som en jurist och att därför eu lagföreskrift i den av justitieombudsmannen
antydda riktningen icke vore önskvärd. I justitieombudsmannens ifrågavarande
underdåniga skrivelse erinras vidade därom, att det i regel tillkomme statsstyrelse
att handhava alla de bestyr och åligganden, som ankomma på magistrat i stad
med egen jurisd ktion, samt att ordförandebefattningarna i stadsstyrelserna för
närvarande innehades av rättsbildade personer i de flesta ifrågavarande städerna,
nämligen i alla utom Nässjö, Huskvarna och Tidaholm. Härefter yttrar
justitieombudsmannen: »Då man besinnar, att fullgörandet av magistratsåligganden
i regel kräver åtminstone någon juridisk insikt och att dessa åligganden
ofta nog kunna vara av besvärlig och invecklad beskaffenhet, synes det mig
med fog kunna ifrågasättas, att det åtminstone för de större städernas vidkommande
borde stadgas, att till ordförande i stadsstyrelse blott må förordnas lagfaren
person.»

Det av justitieombudsmannen vitsordade behovet av viss juridisk insikt hos
den person, som står i spetsen för stadsstyrelsen, gör sig ännu mera gällande om
den i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare föreslagna organisationen
genomföres, enär borgmästaren enligt densamma tillika skall vara stadens ombudsman.

Medan justitieombudsmannen såsom kompetensvillkor ifrågasatt lagfarenhet,
d. v. s. enligt gängse terminologi avlagd juris kandidatexamen (enligt äldre
examensstadga juris utriusque kandidatexamen eller hovrättsexamen), torde
emellertid, med hänsyn därtill att tyngdpunkten av borgmästarens verksamhet

fällor på det administrativa området, vara i sin ordning, att även de, som avlagt
kansliexamen, förklaras kompetenta till sådan befattning.

I vad avser den grupp av städer, varom i detta reglemente är fråga, hava vi sålunda
i regel funnit erforderligt, att stadsstyrelseordföranden-borgmästaren
avlagt sådan examen, som berättigar till inträde i rättegångsverken eller Kungl.
Maj:ts kansli. Från denna regel bör dock, enligt vår uppfattning, beredas möjlighet
till undantag. En person, som icke avlagt sådan examen, men ändock
genom självstudier förvärvat sig viss rättsbildning, kan under längre tids utövande
av allmän — statlig eller kommunal — befattning hava ådagalagt sådan
insikt och skicklighet, att han måste anses kompetent till befattning, varom
här är fråga, och det är givetvis önskvärt, att en stad beredes tillfälle att till
borgmästare förvärva en så kvalificerad sökande. Av vikt är emellertid, att
undantag icke medgives i andra fall, än då vederbörandes kompetens är otvivelaktig.
Dispensrätten bör för den skull läggas i Kungl. Maj :ts hand, varjämte
föreslås, att ansökan om dispens måste, för att kunna upptagas till prövning,
framställas av stadsfullmäktige.

§ 4.

För rådmans rätt till avsägelse av uppdraget hava i reglementet föreslagits
enahanda grunder, som jämlikt 30 § i FKS äro gällande för ledamot av stadsfullmäktige.

§ 5.

Det i denna § upptagna stadgandet, att stadsstyrelsens ledamöter eller suppleanter
icke må under den tid de tillhöra styrelsen vara stadsfullmäktige, överensstämmer
med stadgandet i § 29 mom. 2 i FKS, att ledamotskap i magistrat
är oförenligt med stadsfullmäktiguppdrag.

§ 6.

Uppdraget att ledigförklara borgmästarebefattning har enligt denna § anförtrotts
åt Konungens befallningshavande. Då det är önskvärt, att vakanstiden
ej bliver längre än vad omständigheterna oundgängligen kräva, har det föreslagits,
att ansökningstiden förkortas från nu stadgade 56 dagar från vakansen
till 30 dagar från kungörandets datum. Den sålunda föresilagna ansökningstiden
torde vara fullt tillräcklig och i övrigt lämpligt avvägd med hänsyn till nuvarande
förhållanden. Skulle emellertid stadsfullmäktige, sedan borgmästaretjänsten
blivit ledig, önska utverka Kungl. Maj:ts dispens beträffande behörighet för någon
icke juridiskt examinerad kandidat, kan dock givetvis tiden bliva för kort. I
sådan händelse kan staden emellertid hos Kungl. Maj:t anhålla om anstånd med
åtgärder för befattningens tillsättande i avbidan på dispensfrågans prövning.

Då det mången gång kan vara gagneligt, att till ledning för valmännen från
sakkunnigt håll meddelas ett utlåtande om de sökandes lämplighet för de rent
kommunala förvaltnmgsgöromålen, hava vi föreslagit, att stadsfullmäktige skolla
, lämnas tillfälle att före valet avgiva yttrande i sådant avseende.

Rätt till
avsägelse

Oförenlighet
med stadsfullmäktigeuppdrag.

Ledigförklarande
av
borgmästaretjänst.

7—164261

Röstgruud
vid. borgni
ästareval.

Borgmästareval,
historik.

§ 7.

I § 31 regeringsformen stadgas efter den senaste, år 1909 vidtagna omredigeringen
följande:

»Till borgmästare i stad äge där bosatta och i stadens allmänna angelägenheter
röstberättigade män att föreslå tre behöriga personer, då Konungen en av
dem utnämne. På lika sätt förhålles med rådmans- och magistratssekreteraresysslorna
i Stockholm.»

I detta stadgande finnes sålunda ingen bestämmelse om röstskala. För 47 städer
har röstgrunden emellertid bestämts genom lokala, av Kung!. Maj:t utfärdade
valordningar, vilka utvisa en brokig mångfald av olika röstgrunder. I
tre städer, Stockholm, Kalmar och Ängelholm, är rösträtten lika för adla röstberättigade.
Enligt valordningarna för Göteborg, Norrköping, Gävle och Eksjö
utövas rösträtten enligt samma grund, som gäller för val till stadsfullmäktige.

I två städer, Kristinehamn och Lådköping, tillämpas en sexgradig, på statsskatten
grundad röstskala. I samtliga övriga valordningar är röstskalan efter växlande
grunder byggd på bevillningen till staten. Olika anordnade tregradiga,
fyrgradiga, femgradiga, sexgradiga och tiogradiga skalor förekomma. Dessutom
finnes en sjugradig och en tjugugradig (Uppsala) skala. I sex fall (Karlshamn,
Sala och Wimmerby med sexgradiga, Jönköping med sjugradig samt Malmö och
Linköping med tiogradiga skalor) har varje röstberättigad tillerkänts en personlig
röst samt dessutom olika röstetal allt efter be vill ningens storlek enligt fastställda
grunder. I 39 städer saknas valordningar. Enligt gängse uppfattning
skall i dessa den kommunala röstskalan utgöra röstgrund vid uppgörande av
borgmästareförslag.

Till belysande av den viktiga frågan om röstgrunden vid uppgörande av borgmästareförslag
skall här nedan lämnas en historisk redogörelse för stadgandena
om borgmästares tillsättande, i huvudsakliga delar bsrggd på ett av justitiekanslern
den 26 april 1912 avgivet underdånigt utlåtande i ärende angående fastställande
av valordning för Norrtälje stad, därvid, med hänsyn till förefintligt
sammanhang med äldre bestämmelser om val av ledamöter av borgarståndet och
riksdagens andra kammare, även redogöres för vissa dylika bestämmelser.

I äldre tider utsåg rådet självt inom sig stadens borgmästare. Förhållandetändrades
under 1600-talet, då konungamakten skaffade sig bestämmanderätt över
borgmästaretjänsternas tillsättande. Detta väckte emellertid kraftig opposition
från städernas sida, och i nådiga resolutionen på städernas besvär den 8 juli
1720 förklarade sig Kungl. Maj:t vilja, det städerna i gemen samt var och en
stad i synnerhet måge efter nådiga resolutionerna den 8 mars 1660, den 1 september
1664, den 10 september 1672, den 3 oktober 1675, den 2 mars 1678, den
3 december 1680 och den 5 december 1693 undfångne privilegier, Ku>igl. Maj:ts
nådigste försäkring och den nyss upprättade regeringsformen alldeles oförkränkte
till godo njuta rättigheten att få utvälja och föreslå borgmästare, rådmän
och andra stadsunderbetjänte.

Enligt föreskrifterna i nådiga resolutionen på städernas besvär den 16 okto- ,

ber 172b skulle av magistraten och borgerskapet tre personer utväljas och
föreslås till de lediga borgmästarebeställningarna i städerna samt rådmäns- och
stadssekreteraretjänsterna i Stockholm, där på dem Kungl. Maj :ts egen fullmakt
utlärdas.

Genom nådiga förordningen den 12 oktober 17-13 har Kungl. Maj:t till förekommande
av varjehanda missförstånd, på städernas underdåniga föreställning
förordna!, att, som den borde hava förmånen, vilken största kostnaden till stadens
upprätthållande måste vidkännas, sä borde oek vans och ens öretal, efter
taxeringslängden, vara grunden vid valen till dessa beställningar samt vars och
ens röst följaktligen räknas och gälla, efter som han mer eller mindre skattar
och till stadens bästa utgör, på lika sätt, som vid herredagsmansvalen, efter de
därom gjorda förordningar, förhålles.

Enligt nådiga förordningen den 23 augusti 1731 angående riksdagsfullmäktigevalen
i städerna skulle valen förrättas genom därtill utvalde ä.dste eller
elektorer, vilka i sin ordning utsågos av det i särskilda klasser indelade borgerskapet;
i fråga om dessa klasser stadgades, att magistraterna borde i de städer, där
det läte sig göra, hava vid handen en riktig taxeringslängd uppå hela städernas
borgerskap, indelt efter vars och ens handel och näring samt den i anseende
därtill honom påförda avgift uti så många klasser, som uti var stad elektorerna
vara borde, de handlande uti vissa klasser för sig och ämbetena för sig, alle
så inrättade, att så noga, som det uti var societet ske kunde, klasserna sins
emellan bleve alla lika, antingen i anseende till deras andel i kontribution till
staden, eller till öretalet, eller oek till vad annan proportion, som till jämkning
borgerskapet emellan kunde vara antagen. Där i några städer magistraten
med borgerskapet ville och kunde över riksdagsmansvalen förena sig utan elektorer
och denna metod, så efterlätes dem sådant, allenast intet ingrepp därunder
skedde i städernas fria val.

1809 års regeringsform innehöll i § 31 följande bestämmelse angående städernas
rätt att föreslå borgmästare: »Städernas borgerskap åtnjute framgent den
rättighet, de hittills innehaft att till borgmästaretjänster föreslå trenne behöriga
män, då Konungen en av dem utnämne. På lika sätt förhålles med rådmänsoch
magistratssekreteraresysslorna i Stockholm.»

1 1810 års riksdagsordning stadgades i § 14, huru riksdagsmän för Stockholm
skulle väljas, och föreskrevs vidare, att de övriga rikets städer ägde att sända
fullmäktige av stadens borgare eller magistratspersoner; och skulle valen ske
inför magistraten »på sätt å varje ort hittills övligt varit» samt rösterna beräknas
»efter vad var och en av de väljande till staden skattar».

Nämnda § i riksdagsordningen undergick sedermera åtskilliga förändringar,
bland annat därutinnan, att föreskrift meddelades, huru ändring skulle kunna
äga rum i det å varje ort övliga valsätt. Vid 1856—1858 års riksdag gjordes
förändring i städernas representationsrätt och stadgades härvid i § 14, att inom
rikets städer ägde borgare, övriga idkare av yrken, som till borgerliga näringar
räknas, ägare av hus eller tomt samt ägare eller innehavare med ständig besittningsrätt
av jord under stadens domvärjo, alla dessa så framt de vore i staden
bosatta, ävensom magistratspersoner, att bland sig välja riksdagsfullmäktige.

100

Vid 1860 års riksdag erinrade konstitutionsutskottet om nyssnämnda ändring
i § 14 riksdagsordningen och anförde, bland annat: Genom denna grundlagsändring
stördes den befintliga överensstämmelsen emellan föreskrifterna i § 14
riksdagsordningen och § 31 regeringsformen. Därförutom deltogo samma personer
i riksdagsmannaval och i upprättande av förslag till borgmästare, då nu
från sistnämnda rättighet fortfarande vore uteslutna de klasser och personer,
som medelst berörda förändring i § 14 riksdagsordningen erhölle röst vid val
till riksdagsman i borgarståndet. Konstitutionsutskottet hade ansett, att den
störda överensstämmelsen emellan berörda tvenne lagstadganden borde återställas,
samt trott sådant lämpligast kunnat ske dymedelst att föreskriften uti
§ 31 regeringsformen ändrades i enlighet med den i § 14 riksdagsordningen.

På grund av vad konstitutionsutskottet sålunda föreslagit erhöll § 31 regeringsformen
genom 1862—1863 års riksdagsbeslut den lydelsen, att städernas
borgerskap och övriga till deltagande i riksdagsmannaval inom borgarståndet
berättigade invånare ägde att till borgmästaretjänster föreslå tvenne ibehörige
män.

Enligt 1866 års riksdagsordning tillkom valrätt eu var i kommunens allmänna
angelägenheter röstberättigad, inom kommunen bosatt man, vilken antingen
ägde eller med stadgad åborätt innehade fast egendom till taxeringsvärde
av minst 1,000 riksdaler eller för livstid eller minst fem år arrenderade
jordbruksfastighet till taxeringsvärde, ej understigande 6,000 riksdaler, eller
ock till staten erlade bevillning för en till minst 800 riksdaler uppskattad årlig
inkomst. Genom nyssnämnda riksdagsordning ändrades även röstberäkningen
vid riksdagsmannavalen, i det att, vare sig valen skedde omedelbart eller genom
elektorer, varje röstande tillkom en röst.

Samtidigt med antagande av 1866 års riksdagsordning ändrades § 31 regeringsformen
därhän, att städernas till deltagande i riksdagsmannaval berättigade
invånare ägde att till borgmästaretjänster föreslå trenne behöriga män.

Den överensstämmelse, som, enligt vad ovan visats, ägt rum emellan rätten
att deltaga i val av riksdagsmän och upprättande av förslag till borgmästarebefattningar,
bröts år 1909 i samband med det slutliga antagandet av den utsträckta
rätten att deltaga i val av ledamöter av riksdagens andra kammare
och införandet av det proportionella valsättet. Rätten att deltaga i upprättande
av förslag till borgmästarebefattningar sammanhänger nu i stället med den
kommunala rösträtten, i det att enligt nuvarande, ovan anmärkta lydelse av § 31
regeringsformen förslag till borgmästaretjänst i stad upprättas av de där bosatta
och i stadens allmänna angelägenheter röstberättigade män.

Såsom förut anförts, stadgades i nådiga förordningen av den 12 oktober
1743, att vars och ens öretal efter taxeringslängden skulle utgöra röstgrund vid
borgmästarevalen, varjämte hänvisning gavs till föreskrifterna om herredagsmansvalen.
Det torde kunna antagas, att nämnda röstgrund allmänt tillämpats
vid borgmästareval åtminstone så länge vid riksdagsmannavalen ännu rösterna
beräknades efter vad var och en skattade till staden, eller till antagandet av
1866 års riksdagsordning. I detta sammanhang kan omnämnas, att, då med
anledning av den vid 1862—1863 års riksdag antagna förändrade lydelsen av

101

§ 31 regeringsformen ny ordning lör val av borgmästare med mera i Stockholm
.skulle år 18(13 fastställas, det av särskilda kommitterade upprättade, av stadens
valberättigade invånare och magistraten antagna förslag till valordning i punkt
7 innehöll den bestämmelsen, att de valberättigade, utan avseende på högre eller
lägre skattebelopp, tillkomme lika rösträtt eller en röst var, men att efter anmärkning
härutinnan av överståthållareämbetet Kungl. Maj:t fastställde sådan
ändring av valordningen, att varje valberättigad skulle välja med det röstetal,
som honom, enligt valordningen för Stockholm vid riksdagsmannaval, tillkomme.
Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t hade justitiestatsministern yttrat,
bland annat, att han lika med överståthållareämbetet ansåge, att, då rättigheten
till deltagande i val av borgmästare, rådmän och magistratssekreterare i
Stockholm vore grundad på rättigheten till deltagande i val av riksdagsmän
inom borgarståndet, den för dessa senare val stadgade röstberäkning även borde
tillämpas vid valen av förenämnda ämbets- och tjänstemän.

Enär Kungl. Maj :t sålunda godkänt nyssberörda av justitiestatsministern uttalade
uppfattning, kunde det hava ifrågasatts, huruvida icke följden härav
borde hava varit den, att, då från år 1866 vid riksdagsmannavalen alla röstande
ägde lika röstetal, enahanda röstgrund från samma tid bort tillämpas även vid
borgmästarevalen. Faktiskt har emellertid ändring i detta hänseende icke allmänt
ägt rum; endast för Stockholm, Kalmar och Ängelholm har — som ovan
anmärkts — dylik röstgrund fastslagits, beträffande Stockholm genom den 8
november 1889 och den 11 februari 1910 fastställda valordningar, för Kalmar
genom valordning av den 8 mars 1872 och för Ängelholm genom valordning
den 10 mars 1876. Under tiden mellan 1866 och 1909 hava tillkommit de allra
flesta av de ovannämnda, nu gällande valordningarna, i vilka föreskrivits röstning
efter graderad skala.

Ett rättsfall från år 1893 kan i förevarande hänseende jämväl förtjäna åberopas.
Den 22 juni 1893 förrättades val till borgmästare i Borås. Någon fastställd
valordning fanns ej. Vid valtillfället yrkade en av de röstberättigade,
under åberopande av § 31 regeringsformen, att omröstningen skulle ske per
capita. Han ansåg nämligen 1743 års förordning i ämnet vara upphävd genom
regeringsformen. Magistraten utlät sig: Enär förordningen den 12 oktober

1743 stadgade, att vid ifrågavarande val vars och ens röst bör räknas att gälla
efter som han mer eller mindre skattar och till stadens bästa utgör samt § 31
regeringsformen härutinnan icke gjort någon ändring, ogillades ifrågavarande
yrkande; dock förklarades, att § 12 i FKS (om viss begränsning av rösträtten)
skulle tillämpas. Kungl. Maj :t fann genom beslut den 28 september 1893 de
i anledning härav anförda besvären ej förtjäna avseende.

I sitt ovannämnda utlåtande har justitiekanslern vidare, med anförande av
motiven till 1909 års grundlagsändring erinrat, att dessa motiv ej lämnade något
uttryckligt svar på frågan, vilken röstgrund nu borde tillämpas. Men, yttrar
justitiekanslern, då de förefintliga valordningarnas sinsemellan skiljaktiga bestämmelser
påpekats, utan att direkt föreskrift om blivande röstgrund meddelats,
lärer få antagas, att ändring i förut bestående förhållanden icke för tillfället avsetts
och att således även efter 1909 olika röstgrunder kunde komma att följas

Rättsfall
ang. borgmästareval.

102

i olika städer. Till stöd för denna uppfattning åberopar justitiekanslern ett
rättsfall från år 1910. Av referat n:o 77 i regeringsrättens årsbok för sistnämnda
år framginge nämligen, att vid borgmästareval i Motala den 10 februari
1910 använts en den 23 december 1880 fastställd valordning, innehållande föreskrift
om graderad skala med högst fem röster för enskild röstberättigad, att
över valet anförts besvär av två personer, vilka däri yrkat tillämpning av den
i alla kommunala angelägenheter gällande 40-gradiga skalan, samt att emellertid
regeringsrätten funnit besvären ej kunna bifallas.

För det ärende angående fastställelse av valordning för borgmästareval i
Norrtälje, i vilket justitiekanslerns ovannämnda utlåtande avgivits, torde jämväl
en redogörelse böra lämnas. Arid uppkommen ledighet å borgmästarebefattningen
i Norrtälje fattades den 30 augusti 1870 av stadens vid borgmästareval
röstberättigade invånare det beslut, att vid dylikt val röstetalet skulle bestämmas
efter den röstandes bevillning till staten efter II art. bevillningsförordningen
enligt en närmare angiven 5-gradig röstskala. Detta beslut rörande
röstgrunden vann nådig fastställelse den 18 oktober 1870. Sedan borgmästarebefattningen
åter blivit ledig, hade stadsfullmäktige vid sammanträde den 2
mars 1912 antagit valordning för borgmästareval i Norrtälje, innefattande, bland
annat, föreskrift, att för dem, som enligt § 31 regeringsformen ägde rösträtt vid
sådant val, röstvärdet skulle beräknas efter den för rösträtt i kommunens angelägenheter
numera stadgade grund. Å den sålunda antagna valordningen hade
stadsfullmäktige anhållit om stadfästelse. Efter inhämtande av justitiekanslerns
yttrande anförde Kungl. Maj:t i nådig skrivelse den 10 maj 1912, att
Kungl. Maj:t i fråga om röstgranden »ej funnit skäl föreligga att avvika från
den år 1870 fastställda femgradiga röstskalan i vidare mån än som erfordras
för dess lämpande efter numera gällande bestämmelse om villkoren för att rösträtt
vid val av borgmästare i stad skall tillkomma invånare i staden». Med iakttagande
härav fann Kungl. Maj:t gott att i huvudsaklig överensstämmelse med
det underställda förslaget i övrigt fastställa valordning, gällande för upprättande
av förs''ag till borgmästaretjänsten i staden.

Av detta Kungl. Maj:ts beslut synes framgå, att Kungl. Maj:t ej inskränkt
sig till att pröva om det underställda beslutet på lagenligt sätt fattats och i övrigt
vore överensstämmande med gällande lag —- i ty fall skulle stadsfullmäktiges
beslut om röstskalan av Kungl. Maj:t fastställts — utan ingått i prövning
av själva sakfrågan. I förbigående må här anmärkas, att den tidigare fastställda
röstskalan synes vara något, om än obetydligt mera demokratisk än den 40-gradiga
kommunala röstskalan, vilken stadsfullmäktige genom det åberopade beslutet
önskat få tillämpad.

Slutligen må bär omförmäla^ ett nytt rättsfall från år 1917, vilket torde
äga intresse vid bedömande av ifrågavarande spörsmål.

Vid sammanträde den 26 oktober 1916 hade stadsfullmäktige i Halmstad antagit
ny ordning för borgmästareval i staden. Enligt § 3 i nämnda ordning
skulle valet verkställas av stadens jämlikt § 31 regeringsformen röstberättigade
män, därvid röstvärdet skulle enligt en tiogradig röstskala beräknas för en var
röstägande i förhållande till den inkomst, för vilken han enligt § 57 i förordnin -

loa

jjen om
att honom skulle tilläggas för dylik inkomst till och med 1,000 kronor eu röst,
för inkomst därutöver till och med 2,000 kronor två röster, o. s. v. upp till
9,000 kronors inkomst. För inkomst över 9,000 kronor sku.le tio röster tillfalla
den röstägande.

Uti en till Konungens befallningshavande i Hallands län ingiven skrivelse yrkade
en av de röstberättigade, att, da den antagna röstskalan lämnade röstande
med högre inkomst större röstvärde än den röstskala, som gällde i kommunens allmänna
angelägenheter, samt röstskalan sålunda strcde mot allmän lag och författning,
Konungens befallningshavande måtte, med upphävande av stadsfullmäktiges
ovanberörda beslut, i vad det avsåge den antagna röstskalan, visa ärendet
härutinnan åter till stadsfullmäktige.

Genom resolution den 22 december 1916 utlät sig Konungens befallningshavande:
Som § 31 regeringsformen beträffande städernas förslagsrätt till borgmästaretjänsts
besättande innehölle bestämmelse allenast om vilka personer
ägde utöva denna förslagsrätt, men däremot icke huru rösterna vid förslagets
upprättande skulle avgivas och beräknas, samt sådana grunder icke heller i
övrigt blivit i lag bestämda, alltså och då stadsfullmäktige vid sådant förhållande
varit lagligen oförhindrade att besluta de grunder, som innehölles i den
överklagade ordningen för borgmästareval i Halmstad, lämnade. Konungens
befallningshavande besvären utan bifall.

Häröver anförde klaganden besvär hos Ivungl. Maj:t i regeringsrätten samt yrkade
överklagade resolutionens upphävande, förutom på de av honom hos Konungens
befallningshavande anförda skälen, jämväl på den grund att stadsfullmäktige,
då samtliga i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigade
icke ägde rösträtt vid borgmästareval, icke varit befogade att i de röstandes
ställe träffa bestämmelser angående ordning för dylikt val.

Genom utslag den 22 mars 1917 fann regeringsrätten ej skäl att göra ändring
i Konungens befallningshavandes resolution.

Ett regeringsråd var skiljaktig och anförde: »Enär stadsfullmäktiges beslut
allenast innefattar ett förslag, som för att vinna bindande kraft skall efter det
de vid valet röstberättigade blivit hörda, underställas Ivungl. Maj:ts prövning,
finner jag ej skäl göra ändring i det slut. vartill Konungens befallningshavande
i målet kommit.»

Kungl. Maj:t har sedermera genom nådig skrivelse den 8 juni 1917 »i huvudsaklig
överensstämmelse med det underställda förslaget» fastställt ordning för
borgmästareval i Halmstad. Någon ändring i den föreslagna röstskalan gjordes
icke.

Frågan om röstgrund vid borgmästareval har även varit föremål för riksdagens
prövning. En motionär i andra kammaren (n:r 167) hemställde
vid 1913 års riksdag, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag, innefattande
enhetliga och på principen av personlig och lika rösträtt vilande bestämmelser
vid val till besättande av borgmästaretjänsterna i städerna. Konstitutionsutskottet
hemställde om skrivelse till Kungl. Maj:t i motionens syfte.

Riksdagsmotion
ang.
borgmästare
val.

Första kammaren avslog utskottets hemställan, medan andra kammaren biföll
densamma. Inom första kammaren uttalades farhågor för att, om varje röstande
finge eu röst, borgmästaren mer än nu skulle bliva beroende av partierna. Dessutom
framhölls, att manborde invänta resultatet av den blivande processreformen.
Sammanfatt- Sammanfattas ovanstående redogörelse, torde därav framgå:
lande bestäöi- att § 31 regeringsformen beträffande städernas förslagsrätt vid borgmästareraelser
ang. tjänsts besättande innehåller bestämmelser endast om vilka personer — i staden
vid borg- bosätta, kommunalt röstberättigade män — äga utöva denna förslagsrätt, men
mästareval. däremot icke, huru rösterna vid förslagets upprättande skola avgivas och beräknas; att

sådana grunder icke heller i övrigt blivit i lag bestämda;
att för ett stort antal städer finnas särskilda, av lvungl. Maj:t fastställda valordningar,
innehållande olika röstgrunder, och att, därest ej särskild valordning
blivit av Kungl. Maj:t fastställd, gällande kommunala röstskala ansetts böra
tillämpas;

att stadsfullmäktige numera anses äga befogenhet att å de röstandes vägnar
fatta beslut om de grunder, enligt vilka rösterna skola avgivas och beräknas, vilket
beslut emellertid skall underställas lvungl. Maj:t;

samt att det torde tillkomma Kungl. Maj :t vid prövning av sådant underställt
beslut att avgöra, vilken röstgrund skall tillämpas.

Förslag om Vid avfattande av förslaget till valordning vid borgmästareval, hava vi utgått
Wdb^ från ,den ståndpunkten, att någon ändring av § 31 regeringsformen icke bör i
mästareval. detta sammanhang ifrågasättas. Enär dylik ändring även borde medföra rubbning
av grunden för upprättande av förslag vid borgmästaretjänsts tillsättande
i städer med egen jurisdiktion, innebure hemställan i sådan riktning ett överskridande
av det åt oss lämnade uppdraget. Dylikt förslag voro för övrigt
ägnat att förhala lösningen av det spörsmål, som vi fått oss förelagt. Ehuru
vi ansett starka skäl föreligga för att kvinna må tillerkännas rösträtt vid borgmastareval,
liar någon framställning i detta syfte sålunda icke kunnat göras.
Vidare har ifrågasatts, huruvida icke borgmästareval borde verkställas icke genom
direkta val av de röstägande inom samhället utan av den myndighet, som
utövar stadens beslutanderätt, d. v. s. stadsfullmäktige. Till stöd för sådant
indirekt valsätt vore att andraga, att stadsfullmäktige såsom valkorporation
måhända kunde förväntas ägna frågan en omsorgsfullare, från personliga och
partisynpunkter mera frigjord prövning samt särskilt taga hänsyn till kandidaternas
lämplighet för de kommunala uppgifter, som ålåge borgmästaren, varigenom
man vunne vissa garantier för en tillfredsställande valutgång och för
ett gott samarbete mellan borgmästaren och stadsfullmäktige. Gentemot denna
uppfattning har invänts, att man icke har någon anledning misstro den folkvilja,
som ger sig uttryck i eu direkt omröstning, eller underskatta dess förmåga att
träffa ett gott personval. Därjämte är att märka, att genom ett direkt val borgmästareinstitutionen
såsom sådan iägges på en bredare basis och att det mandat,
borgmästaren sålunda mottager, ger honom en självständigare ställning gent
emot den trängre krets av medborgare, som inom stadsfullmäktige utöva stadens
beslutanderätt. Oavsett emellertid de skilda uppfattningar, som kunna göras

Kull laude i frågan, huruvida direkta eller indirekta borgmästareval äro mest
ändamålsenliga, har — med hänsyn till vad ovan anförts om nödvändigheten
att hålla sig inom ramen för § 31 regeringsformen — jämväl detta spörsmål lätt
förfalla. För övrigt hänvisas till § 6, andra stycket av detta reglemente.

I fråga om röstgrunden vid borgmästareval föreslås enhetliga bestämmelser,
som bygga på grundsatsen om lika rösträtt. Utan att närmare ingå på fn
motivering för det rättvisa och riktiga i denna princip, som numera torde hava
vunnit starkt rotfäste i folkmedvetandet, må här endast hänvisas till att den
lika rösträtten allt sedan det nya representationsskickets genomförande använts
vid val till riksdagens andra kammare, samt att densamma från och med år
1911 tillämpas vid prästval.

Fullmaktsröstning vid borgmästareval anses olaglig jämlikt kung!, förordningen
den 19 januari 1758 och förbjudas i flere av de nu gällande valordningarna.

På grund härav och då denna form för röstning vid val synes föga tilltalande,
hava vi föreslagit, att varje röstberättigad skall vid valet personligen utöva
sin rösträtt.

För övriga delar av § 7, innefattande bestämmelser oun utlysande av borg-utlysande av
mästareval, om valdistrikt och röstlängd, torde närmare motivering ej vara er- b0I^läs^f’
forderlig, utan hänvisas härutinnan till reglementsförslagets avfattning. distrikt och

röstlängd.

§§ 8 och 9.

Såsom förut erinrats, äga vid borgmästaretjänsts besättande enligt åberopade valsedel och
§ i regeringsformen de röstägande att föreslå tre behöriga personer, varefter
Kungl. Maj :t utnämner en av dem. Proportionella

Enligt bestämmelser i nu gällande valordningar samt praxis i övrigt skall valvarje
valsedel innehålla tre namn.

Därest valmännen begagnade sin rösträtt så som säkerligen avsetts, eller att
varje valman röstade på de tre personer, han ansåge mest lämpliga för befattningen,
bleve valresultatet ett verkligt förslag, och Kungl. Maj:t hade då möjlighet
att bland de tre å förslaget uppsatte utnämna den skickligaste. I praktiken
har emellertid röstningen ofta utövats så, att valmannen på sin sedel
upptagit den person, han önskade utnämnd, och därjämte två denne i meriter
avgjort underlägsna personer. Understundom hava jämte den kandidat, som man
önskade utnämnd, å valsedeln upptagits personer, vilka i följd av den tjänsteställning
som de innehava icke kunna tänkas vilja ifrågakomma vid befattningens
tillsättande. Sålunda har omröstningen, i stället för att innefatta upprättande
av förslag å tre var för sig lämpliga personer, i själva verket ofta inneburit
ett ofrånkomligt val av befattningshavaren. Det s. k. förslaget har nämligen
varit så beskaffat, att Kungl. Maj:t de facto icke haft någon valrätt utan
varit hänvisad att utnämna en viss av de å förslaget uppförde. I åtskilliga
fall har, om samma lista begagnats av alla eller de flesta röstande inom ett
parti, detta kunnat genomdriva sin kandidat, utan att en betydande minoritet
ägt möjlighet att å förslaget få någon uppförd.

Med hänsyn till nu anmärkta förhållanden hava vi ansett rättvist och riktigt,

106

Valsedlarnas
förvarande,
nytt val, tillkännagivande

av valresultatet
och besvär
över
valet.
Särskilda
föreskrifter
rörande borgmästarevaJ.

Valförslagets
vidare behandling
och
borgmästares
utnämning.

att minoritetens rätt att jämväl göra sig gällande vid förslagets upprättande
lagligen skyddas. Vidare bör tillses, att åt statsmakten bevaras det tillbörliga
inflytande vid befattningens tillsättande, som avses med åberopade stadgandet i
§ 31 regeringsformen. Detta inflytande är desto mera önskvärt och nödvändigt,
som borgmästaren i egenskap av administrativ ämbetsman utgör statsmaktens
representant inom stadsförvaltningen; samtidigt som han såsom kommunens
främste tjänsteman skall verka för dess bästa, är han förbindelselänken mellan
staden och staten och skall såsom sådan jämväl iakttaga, att statsintresset tillgodoses.

Dessa syftemål uppnås genom införande av proportionellt valsätt på sätt vi
föreslagit.

Angående valsedlarnas beskaffenhet och sättet för sammanräkningen hänvisas
till reglementet. Att märka är, att valsedel ej får förses med partibeteckning,
att valmännen icke äro bundna att välja inom de sökandes krets utan
kunna rösta å vilken som helst »till erhållande av tjänsten behörig person»,
samt att till valhemlighetens tryggande föreslagits i huvudsak enahanda anordningar
— med valkuvert etc. — som tillämpas vid stadsfullmäktigeval.

Beträffande tolkningen av den i § 9 förekommande bestämmelsen, att röstvärdet
beräknas olika efter ordningen av de å valsedeln upptagna namnen, torde
böra erinras, att härvid jämlikt § 8 endast avses namn på sådana personer, som
äro behöriga. Upptager valsedeln namn å någon obehörig, eller framgår i avseende
å något namn ej fullt otvetydigt, vem som därmed åsyftas, medför detta alltså,
att ökat röstvärde tillkommer efterföljande namn. Det kan visserligen mot
en sådan anordning invändas, att man icke bör i röstsedeln inlägga annan innebörd
än vad valmannen själv avsett och alltså icke, om han velat ställa en person i
exempelvis andra förslagsrummet, låta hans röst gälla det första. Med anmärkande
att nu förevarande spörsmål jämförelsevis sällan torde bliva aktuellt och
därför är av övervägande teoretiskt intresse, må allenast framhållas, att den föreslagna
bestämmelsen föranletts av rent praktiska synpunkter, då nämligen ett
motsatt förfarande skulle öka svårigheterna vid röstsammanräkningen.

§§ 10—14.

Någon motivering av dessa paragrafer torde ej påkallas.

§ 15.

Sedan valet vunnit laga kraft eller, i händelse det överklagas, besvären blivit
avgjorda, åligger det stadsstyrelsen att insända förslaget jämte tillhörande handlingar
till Konungens befallningshavande. Denna myndighet förfar därmed på

107

satt i landshövdingeinstruktionen § 35 inom. 3 är stadgat, d. v. s. avgiver »underdånigt
yttrande angående de föreslagnes större eller mindre lämplighet för
ämbetet».

Bestämmelsen att borgmästare ej utnämnes genom fullmakt utan medelst konstitutorial
korresponderar med stadgandena i § 18, till vars motivering hänvisas.

§ 16.

Mandattiden för rådmän jämte suppleanter för dem föreslås till fyra år, d. v. s.
samma tid, som nu gäller för stadsstyrelseledamöters och stadsfullmäktiges uppdrag.
Enahanda skäl, som utgjort grund för det proportionella valsättets införande
vid val av beredningsutskott och drätselkammare, hava föranlett oss att i
förslaget upptaga bestämmelse om att val av rådman jämte suppleanter skall ske
proportionellt, därest detta äskas av minst så många valmän, som med tillämpning
av vanliga regler äga möjlighet att tillsätta en av de två platserna, eller en
tredjedel av de väljandes antal (jämför §§ 36 och 56 i FKS). Angående sättet
för det proportionella valets förrättande hänvisas till kungl. stadgan den 13 juni
1913 om proportionellt valsätt vid vissa val inom landsting och stadsfullmäktige.

Sker valet proportionellt, utrönes enligt nyssnämnda kungl. stadga, i vilken
ordning suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring. För den händelse att valet
ej sker proportionellt, har i paragrafen stadgats, att ordningen mellan suppleanterna
skall särskilt bestämmas.

För att, såvitt möjligt, undvika fyllnadsval, har föreslagits, att, därest rådman
avgår före den bestämda tjänstgöringstidens utgång, borgmästaren skall
till ordinarie rådman inkalla vederbörande suppleant.

Protokoll över val av rådman ävensom över inkallande av suppleant i avgången
rådmans ställe skall insändas till Ivonungens befallningshavande, som
äger att utfärda fullmakt för den nye rådmannen att tjänstgöra i sådan egenskap
under den bestämda mandattiden (se landshövdingeinstruktionen § 35
mom. 3). Då hinder ej ansetts föreligga att utfärda fullmakt för å viss tid
anställda tjänsteläkare, lärer fullmaktsformen även i förevarande fall kunna användas,
och någon ändring av åberopade bestämmelsen i landshövdingeinstruktionen
erfordras sålunda ej.

§ 17.

Enligt vår uppfattning är det av synnerlig vikt, att borgmästarens avlöning
tillmätes så, att för befattningen må kunna erhållas väl kvalificerad person,
som kan på ett tillfredsställande sätt fullgöra de därmed förenade åligganden
och sålunda verksamt gagna samhället. Att på förhand fastställa vissa normer,
enligt vilka avlöningen, allt efter städernas storlek och andra förhållanden, bör
utgå, torde ej lämpligen kunna ske. Under 6,000 kr. torde emellertid grundlönen
icke i något fall böra sättas. Därjämte böra ett eller flera ålderstillägg utgå. För
att tillgodose ovan angivna syftemål hava vi ansett erforderligt, att avlöningen
i varje särskilt fall. efter förslag av stadsfullmäktige, fastställes av Kungl.
Maj :t.

Val av
rådman

Avlöning.

108

Avsked från
borgmästarebefattning.

Uppdelningen i lön och tjänstgöringspenningar, med två tredjedelar å den
torra och en tredjedel å de senare, överensstämmer med gällande avlöningsregler
lör ett stort antal statstjänstemän och kommunala befattningshavare.

I justitieombudsmannens ovan omförmälda, den 2 januari 1917 dagtecknade
framställning till Konungen har jämväl upptagits till behandling frågan om avonmg
till stadsstyrelseordförande. Efter inhämtande av utlåtanden från stadsstyrelserna
i städer utan egen jurisdiktion — vilka yttranden enhälligt gingo i
den riktning, att det lagligen borde åligga städerna att avlöna stadsstyrelsens ordförande
med skäligt belopp och att antingen Konungens befallningshavande eller
Kungl. Maj :t borde fastställa avlöningens storlek — utlåter sig justitieombudsmannen:
»För egen del anser jag ock riktigt, att stadsstyrelses ordförande
bor aga ratt till skålig avlöning och att bestämmandet av dennas belopp icke
bor tillkomma en tillfällig majoritet inom stadsfullmäktige, där i våra dagar även
en dylik sak kan göras till partifråga och bedömas från sakligt sett ovidkommande
synpunkter. På den grund anser jag riktigast, att föreskrift meddelas därom, att
ordförande tillkommande avlöning skall efter förslag av stadsfullmäktige och efter
Konungens befallningshavandes hörande fastställas av Kungl. Maj:t. Såvitt man
ej, såsom på, sina håll hittills ansetts, vill betrakta dessa uppdrag närmast såsom
iner eller mindre oavlönade förtroendeuppdrag — en uppfattning, som i längden
kanske icke går att tillämpa — torde avlöningen till styrelsens ordförande böra
utgå med högre belopp än nu är fallet. Flera stadsstyrelser framhålla, såsom
det synes mig med fullt fog, att det nuvarande arvodet är oskäligt litet.» _En ligt

av justitieombudsmannen infordrade uppgifter uppgår avlöningen till ordförandena
i stadsstyrelserna för närvarande endast till belopp, som i allmänhet
växla mellan 1,000 och 2,000 kronor. Se vidare den såsom bilaga B vid detta
betänkande fogade tablå.

I avseende å rådmansbefattmngama, vilka närmast hava karaktären av förtroendeuppdrag,
kan någon ersättning i form av avlöning ej ifrågakomma. Därest
gottgorelse anses höra utgå till rådmännen, kunna de emellertid tillerkännas
arvode, som torde utgå med något jämförelsevis ringa belopp. Frågor om dvlika
arvoden avgöras av stadsfullmäktige.

§ 18.

I denna § stadgas, att Kungl. Maj:t äger pröva ansökan om avsked från borgmästarebefattning,
samt angivas de omständigheter, vilka föranleda skyldighet
för borgmästare att avgå från sin befattning.

Innan vi övergå till att närmare motivera den under mom. d) omförmälda
grunden för avgångsskyldighet, torde en redogörelse, hämtad från konstitutionsutskottets
utlåtande N:o 11 vid 1908 års riksdag i anledning av herr R. Kjelléns
motion om ändring av §§ 35 och 36 regeringsformen, böra lämnas för statsämbetsmännens
offenligt-rättsliga ställning.

I § 36 regeringsformen bestämmes, att ingen ämbets- eller tjänsteman kan
från sin innehavande syssla avsättas av Konungen utan genom en efter föregående
rannsakning i laga ordning och av laga domstol fälld dom. Ett undantag

|0!)

tran denna grundsats om ämbetsmännens oavsättlighel linnes stadgat i § do regeringsformen,
som medgiver Konungen rätt, att, när han prövar rikets tjänst
det fordra, entlediga innehavare av vissa i paragrafen angivna förtroendesysslor.
Principen om ämbets- och tjänstemännens oavsättlighet har emellertid rubbats
därigenom, att vid sidan av grundlagen uppstått en tredje klass av statstjänare,
vilka varken åtnjuta den i § hd regeringsformen stadgade oavsättlighet, eller kunna
såsom förtroendeämbetsmännen när som helst skiljas från sina befattningar.
Till denna numera synnerligen talrika kategori höra sådana statstjänare, som ej
erhålla fullmakt å ämbetet utan endast konstitutorial. Dessa statstjänares ställning
anses vara den, att de kunna på grund av tjänstefel entledigas icke blott
i vanlig ordning, efter föregående rannsakning och dom, utan även genom administrativ
myndighets beslut.

Vidare bär den allmänna grundsatsen om ämbets- och tjänstemäns oavsättlighet
i visst avseende modifierats genom de under senare tider fastställda bestämmelser
angående ämbetsmännens pensionering.

Då vi för vår del intagit ställning till frågan om och enligt vilka grunder
borgmästare må kunna entledigas från befattningen, hava vi letts av den övertygelsen,
att det är av synnerlig vikt för i synnerhet den kommunala förvaltningen,
att borgmästaretjänsterna äro besatta med verkligt skickliga och driftiga ämbetsmän.
Samhällsintresset kräver då ovillkorligen, att en mindre lämplig befattningshavare,
som, även om han icke gjort sig skyldig till tjänstefel, är till
hinders i stället för till gagn för samhällets utveckling, skall kunna avlägsnas
från ämbetet. Med hänsyn till borgmästarens ställning som kommunal förvaltningstjänstemän
hava vi föreslagit, att entledigande från befattningen på
grund av bristande lämplighet endast skall kunna ske efter framställning från
stadsfullmäktige. I syfte att bereda garanti mot missbruk av denna rätt föreslås
vidare, att beslutet skall, för att kunna leda till åtgärd, fattas med ett
flertal av minst två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster. Sedan
tillkommer det Kungl. Maj:t att pröva, huruvida skäl föreligga att avlägsna befattningshavaren.
Någon ändring av § 41 punkt 3 i kommunalförordningen
för stad torde ej i anledning härav vara erforderlig; även ett med enkel majoritet
fattat beslut om framställning till Kungl. Maj:t måste anses såsom i laga ordning
fattat, men framställningen kan ej föranleda någon åtgärd från Kungl.
Maj:ts sida, därest ej den kvalificerade majoriteten ernåtts.

Emot en anordning sådan som den föreslagna torde måhända invändas, att ett
inom stadsfullmäktige väckt förslag om dylik åtgärd, även om detsamma icke
bifalles, vore ägnat att i viss mån nedsätta förtroendet för befattninvshavaren.
Häremot må erinras, att förtroendet till befattningshavaren ytterst vilar på det
sätt, varpå han fullgör sina ämbetsåligganden, att intet är att erinra mot att
inom stadsfullmäktige gives luft åt ett berättigat missnöje med honom, och
att ett oberättigat klander för visso kommer att inom stadsfullmäktige tillbakavisas,
varigenom missnöjets udd brytes.

Med all sannolikhet lärer entledigande från borgmästareämbetet i nu angiven
ordning ytterst sällan behöva förekomma.

Samtidigt som ifrågavarande bestämmelse utgör ett nödvändigt korrektiv mot

Pension åt
borgmästare.

olämpliga befattningshavare och sålunda ett samhällets skyddsmedel mot förvaltningens
försumpning, innebär emellertid själva befintligheten av stadgandet
en nyttig sporre för befattningshavaren.

Det konstitutorial, som enligt § 15 lämnas till borgmästaren, har såsom framgår
av ovanstående redogörelse, ej fullständigt samma innebörd, som de inom
statsförvaltningen eljest förekommande konstitutorialen. De senare förutsätta
för entledigande ett av befattningshavaren begånget tjänstefel, under det att
bristande lämplighet för befattningen, även om direkt tjänstefel ej föreligger, kan
föranleda den konstituerade borgmästarens avlägsnande. Olikheten betingas av
borgmästarens ställning som kommunal förvaltningstjänstemän och såsom sådan
innehavare av en kommunal förtroendesyssla, i viss mån jämförlig med de statliga
förtroendesysslor, vilka omförmälas i § 35 regeringsformen.

De under momenten a), b) och c) angivna grunderna för avgångsskyldighet
hava upptagits i överensstämmelse med stadgandena i lagen den 11 oktober 1907
angående civila tjänstinnehavares rätt till pension och torde icke behöva närmare
motiveras.

§ 19.

Med skyldigheten för borgmästare att i de i § 18 angivna fall avgå från befattningen
sammanhänger stadens plikt att bereda den avgående pension.

Pension föreslås skola utgå enligt följande grunder:

a) Vid avgång från befattningen i följd av stadgandet i § 18 a), d. v. s. dä
befattningshavaren uppnått 67 levnadsår, utgår pension med lönens fulla belopp
(lika med två tredjedelar av avlöningen; se § 17). Nyssnämnda grund för
pensionsbeloppets bestämmande vid hel pension är densamma, som gäller enligt
lagen om civila tjänstinnehavares rätt till pension; dock att pensionsrätt erhålles
oavsett antalet tjänstår. Då till borgmästartjänst, varom här är fråga, icke
annat än undantagsvis torde komma att befordras person, som förut innehar befattning
i stadens tjänst, lärer nämligen någon föreskrift om visst antal tjänstår
såsom villkor för rätt till hel pension icke böra ifrågakomma.

b) Enahanda bestämmelser gälla vid avgång från befattningen på grund av
stadgandet i § 18 b) (olycksfall i tjänsten, som finnes för framtiden medföra
oförmåga till tjänstgöring).

^ c) I de fall, som omförmäles i § 18 c) (där borgmästaren utan att hava uppnått
67 levnadsår, under fem på varandra följande år i följd av sjukdom, vanförhet
eller ljte vant ur stånd att tjänstgöra och finnes vara för framtiden till
tjänstgöring oförmögen), beräknas pensionen så, att man med lönens belopp
multiplicerar antalet tjänstår och dividerar detta tal med 30. Alltså

lönens belopp X antal tjänstår
30

Anledningen till att såsom divisor valts talet 30 är, att detta tal beräknats utgöra
det normala antalet tjänstar vid uppnådda 67 levnadsår. Innehar borgmästaren
liera tjänstår än 30, får dock pensionen icke överstiga lönens belopp.
Vidare har i överensstämmelse med motsvarande stadgande i § 7 i nyss -

nämnda lag, föreskrivits, att pension ej i något fall må understiga 75 procent
av lönen.

d) I avseende å pensionsbeloppet vid avgång av anledning, som i § 18 d) sägs,
(olämplighet för befattningen), uträknas detsamma på enahanda sätt, som under
punkt c) ovan angivits, d. v. s. med lönens belopp multipliceras antalet tjänstar,
och det sålunda erhållna talet divideras med 30. I motsats till punkt e), där ett
minimibelopp för pensionen föreskrivits, har bär ansetts skäligt stadga en maximibegränsning,
nämligen 50 procent av lönen.

§§ 20—23.

I avseende å dessa paragrafer torde närmare motivering icke erfordras.

Borgmästares
semester och
annan ledighet
samt
vikarie för
borgmästa re.

§ 24.

Från det i denna § stadgade förbudet mot bisysslor, vars nödvändighet icke F°£“sdsl“ot
torde behöva närmare utvecklas, hava vi undantagit notarii publicibefattnmg. Vi
hava nämligen ansett, att borgmästaren i regel kan antagas vara särskilt lämplig
att bestrida dylik befattning, samt att densamma icke torde kunna inverka hinderligt
på borgmästartjänsfens utövning. I kungl. stadgan den 6 oktober 1882
angående notarii publicibefattningen § 3 heter det: »Är ej i stad notarii publicibefattningen
på sätt i särskilda fall blivit av Ivungl. Maj:t i nåder föreskrivet,
med tjänst i rådstuvurätt eller magistrat förenad, äger handels- och sjöfartsnämnden
såväl vid, notarii publici avgång som eljest pröva, om behov av antagande
utav notarias publicus förefinnes», varjämte i samma stadga föreskrives,
att handels- och sjöfartsnämnden, därest nämnden beslutit, att notarius pub.icus
skall antagas, äger att tillsätta denna befattning.

Då stadsstyrelsen i huvudsak upptagit magistratens funktioner, synes berörda
stadgande icke böra utgöra hinder för Kungl. Maj :t att i sammanhang med förordnande,
att detta reglemente skall äga tillämpning beträffande viss stad, jämväl föreskriva,
att med borgmästartjänsten skall vara förenad notarii publicibefattning,
under förutsättning att befattningshavaren innehar den för notarius publicus
stadgade kompetens.

§ 25.

Stadgandet i denna § torde ej erfordra motivering. Jav

§ 26.

Den i första punkten av denna paragraf angivna regeln, att frågor, om vilka Stadastyreitjänstebiträden
stadsstyrelsen skall hava till sitt förfogande, om deras avlöning biträden,
samt om anslag till stadsstyrelsens övriga utgifter skola avgöras av stadsfullmäktige,
framgår av bestämmelserna i FKS.

112

Uti § 48 samma förordning stadgas, att magistraten tillsätter de vid stadens
förvaltning anställda tjänstemän och betjänte, såvitt ej särskilda författningar
eller reglementen annorlunda stadga. I följd av sistberörda förbehåll torde magistratens
ifrågavarande rättighet numera vara väsentligt inskränkt och vanligen
omfatta, förutom egen kanslipersonal och polispersonalen, allenast de för
kronouppbörds- (jämte mantalsskrivnings- och taxerings-) samt utsökningsväsendet
anställda tjänstemän och betjänte.

Då stadsstyrelsen ej har någon befattning med kronouppbörds- och utsökningsväsendet,
lärer befogenhet för stadsstyrelse att tillsätta tjänstebefattningar
icke ifrågakomma i andra avseenden än beträffande styrelsens egna tjänstebiträden
ävensom polispersonalen.

_1 samband med ovan omförmälda stadgande, att beslutanderätten i frågor om
vilka tjänstebiträden stadsstyrelsen skall hava till sitt förfogande tillkommer
stadsfullmäktige, hava vi för fullständighetens skull funnit lämpligt att i reglementet
anmärka, att stadsstyrelsen antager samt entledigar sina tjänstebiträden.

§ 27.

underkasta si* "^Ör möj^ggöra’ att framtida omorganisation av stadsstyrelse må kunna
förändrad S s^e’ u^au aU från befattningens innehavare däremot resas hinder, som kunna
tjänstgöring, försvara genomförandet, har i denna § stadgats skyldighet för borgmästare samt
stadsstyrelsens tjänstebiträden att underkasta sig den förändrade tjänstgöringsskyldighet
eller jämkning i åligganden, som vid sådan organisation kan varda
i behörig ordning stadgad.

§ 28.

stadsstyre!- ^ar anse^s lämpligt, att stadsstyrelsens ordinarie sammanträden äga rum

sens samman- gang i manaden a därför bestämt rum samt att tiden för dessa sammanträden
träden. offentligen kungöres i början av varje år, så att allmänheten kan med säkerhet
veta, när sammanträdena äga rum. Sammanträdena äro, med undantag för
stadsstyrelsens enskilda överläggning, självfallet tillgängliga för allmänheten.

Till extra sammanträden utfärdar borgmästaren kallelse till styrelsens övriga
ledamöter, sa ofta dylikt sammanträde erfordras. Särskild kungörelse om extra
sammanträde har icke ansetts nödigt att föreskriva, men det torde kunna förutsättas,
att borgmästaren, när helst allmänheten kan hava intresse av att äga
kännedom om dylikt sammanträde, låter utfärda kungörelse därom.

§ 29.

Beslutförhet. Som antalet ledamöter i stadsstyrelsen begränsats till tre, hava vi föreslagit,
mistning. att styre]sen måste vara fulltaligt samlad, d. v. s. att de ordinarie ledamöterna
eller, vid förfall för en eller två av dem, respektive suppleanter skola vara
närvarande, för att giltigt beslut i ett ärende skall kunna fattas.

Reglerna för omröstning hava upptagits i överensstämmelse med de grunder,
som i dylikt avseende stadgats för hyresnämnd enligt lagen den 25 maj 1917,

dock med de modifikationer, som föranledas därav att antalet ledamöter i hyresnämnd
utgör fem.

§ 30.

Borgmästaren skall mottaga till stadsstyrelsen inkommande handlingar. Varje
ärende antecknas med nödig fullständighet i ett diarium, för vars ordentliga förande
borgmästare är ansvarig. Alla i ett ärende vidtagna åtgärder skola där i
korthet angivas. Särskild vikt har tillagts detta diarium, vilket, för protokollföringens
och brevväxlingens förenklande, funnits lämpligen kunna i en del ärenden
av mindre invecklad natur ersätta såväl protokollsanteckning som brevkoncept
eller brevkopia. Med bestämmelsen, att protokoll och diarium må, i den
man så finnes lämpligen kunna ske, föras gemensamt, avses nämligen, att
stadsstyrelsens beslut i ett ärende kan, i stället för att intagas i stadsstyrelsens
protokoll, införas i diariets anmärkningskolumn genom en anteckning exempelvis
sålunda: »Den / 19. . bifölls framställningen under villkor att etc.»,

eller »Den / 19.. avslogs framställningen, enär etc.», eller »Den / 19.. be
slöts avgiva det yttrande, att styrelsen icke hade något att mot — erinra etc.»
o. s. v. Givetvis bör i det fall, att diarieanteckning sålunda ersätter en protokollsparagraf,
justering av diariet i denna del verkställas. Även om vid ett
sammanträde endast förekommit sådana ärenden, som redovisas genom diariet,
skall emellertid självfallet i protokollet göras anteckning om närvarande ledamöter.
Vidare har medgivits, att införande av brevkoncept eller brevkopia
i särskild brevbok icke erfordras i sådana fall, där skrivelsens innehåll med
nödig fullständighet framgår av diariet. I diariets anmärkningskolumn antecknas
da exempelvis: »Exp. till........d. 19. .; framställningen

bifallen» etc.

I avseende å bestämmelserna i övrigt rörande protokoll och expeditioner torde
någon motivering ej erfordras.

§§ 31—32.

Närmare motivering för de i dessa §§ förekommande stadgandena torde icke
erfordras.

§§ 33—35.

X § 33 omförmäles, att de till stadsstyrelsens handläggning hörande ärendena
avgöras antingen av stadsstyrelsen samfält eller av borgmästaren ensam, denne
dock obetaget att, där han sa finner nödigt, till samfälld prövning jämväl hänskjuta
ärende, som tillhör hans självständiga beslutanderätt. Det torde ej råda
delade meningar därom att en sådan uppdelning bör äga rum. Skulle varje
ärende, hur obetydligt och oviktigt det än är, föredragas i stadsstyrelsen in pleno,
lades därigenom en tung hand över förvaltningen; det allmännas intresse av att
ärendena handläggas med nödig snabbhet bleve ej tillgodosett, och rådmännens
tid bleve i onödan tagen i anspråk. Å andra sidan bör det vara angeläget
tillse, att alla ärenden av större vikt eller principiell innebörd hänskjutas till
8—164261

Diarium och
protokoU,
expeditioner,
lösen.

Ärendenas
beredning.
Borgmästarens
mottagningstid.

Arbetsfördelning
inom
stadsstyrelsen.

114

Stadsstyrelsens
befattning
med
kommunalförvaltningen.

stad sstyrelsens samfällda prövning. Huru uppdelningen bör verkställas, bär
angivits i de följande två paragraferna. I § 34 omförmälas de ärenden, som
tillhöra stadsstyrelsens samfällda beslutanderätt. Att därvid lämna en fullständig
förteckning över dessa ärenden torde vara ogörligt. Vi hava sålunda inskränkt
oss till att uppräkna oftast förekommande ärenden, som äro av sådan
natur, att handläggning in piano bör äga rum, samt därtill fogat den nyss antydda
generella regeln, att, förutom dessa ärenden, till samma kategori höra
»ärenden av större vikt eller principiell innebörd».

I § 35 stadgas, att stadsstyrelsens beslutanderätt utövas av borgmästaren ensam
i alla andra frågor än de i § 34 angivna pleniärendena. Därjämte anmärkas
här generellt tre grupper av ärenden, i avseende å vilka särskilt frambålles, att
de tillhöra borgmästarens beslutanderätt. Dessa äro a) ärenden, som angå den
löpande förvaltningen, b) ärenden, som avse tillämpning av allmänna föreskrifter
å särskilda fall, och c) andra ärenden av natur att påkalla ett omedelbart
avgörande.

Beträffande en viss grupp ofta förekommande ärenden, nämligen, de, som
stadsstyrelsen jämlikt gällande författningar angående försäljning av rusdrycker,
tillagade alkoholfria drycker samt svagdricka har att handlägga, hava vi,
med hänsyn till den vikt eller principiella innebörd dessa ärenden vanligen äga,
funnit lämpligt att i § 34 angiva, att de tillhöra stadsstyrelsens samfällda beslutanderätt,
med det undantag dock, att borgmästaren ensam må besluta, »då
fråga är om tillfälliga förfoganden, särskilt sådana, som stå i omedelbart samband
med anmälan eller tillstånd jämlikt § 13 ordningsstadgan för rikets städer.»

I den mån i reglementet bestämd föreskrift icke lämnats beträffande visst
ärende, hava vederbörande sålunda att följa de ovan rörande ärendenas uppdelning
angivna allmänna föreskrifterna, vilka vi sökt göra så klara och uttömmande,
som kunnat ske. Att likväl någon gång tvekan kan uppkomma rörande
tolkningen av dessa föreskrifter, lärer svårligen kunna undvikas.

§§ 3G—38.

I denna del av reglementet avhandlas stadsstyrelsens kommunala funktioner,
i den mån desamma ej redan omförmälts i § 34.

§ 36 innefattar en vidare utveckling av det kortfattade, men viktiga stadgandet
i § 49 FKS:

»Alla av stadskommunen tillsatta särskilda styrelser stå i och för sin förvaltning
under magistratens inseende.»

Genom att närmare precisera vad nämnda inseende omfattar och genom att
koncentrera ansvaret för uppgiftens fullgörande till borgmästaren har åsyftats
att ingjuta nytt liv i denna lagbestämmelse, som omständigheternas makt flerstädes
gjort till en, om ej död, så dock till livskraften försvagad bokstav. Ingalunda
inskränkes därmed den kommunala självstyrelsen, men för kommunalförvaltningen
beredes ett verksamt stöd genom den erfarenhet och insikt, som
borgmästaren kommer att företräda.

Under erinran om det nära sammanhanget mellan å ena sidan bestämmelserna

115

i reglementets § 36 och å <len andra de helt nya uppgifter, som enligt de nästföljande
tvä paragraferna lagts i borgmästarens hand, vilja vi till eu början
närmare belysa innehållet i den förstnämnda paragrafen. § 38 i F K S stadgar, att
borgmästaren eller, i händelse av hinder för honom, den, vilken magistraten
ibland sina ledamöter utser, äger att vara tillstädes vid stadsfullmäktiges sammanträden
och i överläggningarna, men ej i besluten deltaga. Huruvida borgmästaren
är behörig att under överläggningen i ett ärende däri framställa yrkande,
vilket ordföranden är skyldig att upptaga vid propositions avfattande, har
varit föremål för delade meningar, och någon enhetlig, stadgad praxis i denna
fråga lärer ej förefinnas. De, som ansett, att borgmästaren ej äger dylik befogenhet,
hava åberopat sig därå, att det enligt § Öl i FKS tillkommer magistraten
(sålunda icke borgmästaren ensam) att hos stadsfullmäktige »''framställa förslag
i alla ämnen, som stadens gemensamma angelägenheter röra», samt att ett under
överläggningen i ett ärende framställt yrkande måste anses innefatta dylikt förslag.
Häremot har, enligt vår uppfattning med fog, invänts, att rätten att deltaga
i en överläggning eo ipso innefattar rätt att framställa yrkande i ett föreliggande
ärende. I ett yttrande, där skäl anföras för en viss åtgärd, som talaren för sin
del finner böra vidtagas, är yrkandet om åtgärdens vidtagande yttrandets slutsats.
Ett yttrande kan även inskränka sig till ett naket yrkande. Sedan ordföranden
förklarat överläggningen avslutad, övergå stadsfullmäktige till att fatta
beslut; och först då upphör borgmästarens .deltaganderätt. § 51 i FKS, som tillförsäkrar
magistraten initiativrätt, kan ej rimligtvis innebära inskränkning i den
enligt § 38 magistratens representant tillkommande rätt att yttra sig i alla frågor,
som blivit till stadsfullmäktiges prövning hänskjuta. Alltså har, enligt vår
uppfattning, borgmästaren rätt att vid behandlingen inom stadsfullmäktige av
ett föreliggande ärende framställa yrkande, vilket, under förutsättning att detsamma
innefattas inom ärendets ram, bör av ordföranden enligt vanliga regler upptagas
vid propositions avfattande.

I föreliggande spörsmål finnes endast ett rättsfall — av gammalt datum, nämligen
från år 1877 (Wennberg n:r 539) — vilket emellertid icke kan amses tillfyllestgörande
besvara frågan och som enligt vår åsikt knappast lärer kunna tillmätas
större vikt. Av detta rättsfall synes framgå, att den omständigheten, att ett av
stadsfullmäktige fattat beslut utgjorde bifall till ett av allenast borgmästaren,
sålunda utan understöd av någon ledamot av stadsfullmäktige, under överläggningen
i ett ärende framställt yrkande, icke i och för sig rubbade beslutets laglighet.
I motiveringen till Kung], Maj:ts utslag har emellertid ålberopats, att
stadsfullmäktige icke gjort någon invändning mot att yrkandet upptoges, och
nämnda förhållande kan hava varit avgörande för frågans utgång. Denna tolkning
skulle då möjligen innebära, att borgmästaren visserligen hade rätt att
framställa yrkande, men att stadsfullmäktiges majoritet ägde behörighet besluta,
att yrkandet icke finge upptagas vid propositions avfattande.

Förevarande § 36 i reglementsförslaget ålägger borgmästaren att närvara vid
stadsfullmäktiges sammanträden och tillerkänner honom uttryckligen rätt att
under överläggningarna framställa yrkanden samt att få sin särskilda mening
till protokollet antecknad.

116

Borgmästarens
befattning
med
drätselkammarens
kansligörornå.
1.

Förvaltningsmyndigheternas
skyldigheter
gentemot
stadsstyrelsen.

Borgmästaren är också enligt samma § skyldig, där så ske kan, att närvara
vid de för särskilda ändamål tillsatta styrelsernas sammanträden, varvid lian
jämväl äger rätt att deltaga i öveiläggningarna, att därvid framställa yrkanden
samt att få sin särskilda mening till protokollet antecknad.

Vidare är borgmästaren skyldig att tillse, att alla på stadsfullmäktiges eller
de särskilda förvaltningsstyrelsernas prövning beroende ärenden vederbörligen
beredas och föredragas; att öva tillsyn över de kommunala myndigheternas
brevväxling, över diariers, protokolls och brevböckers ordentliga förande samt
över vården av stadens arkiv och handlingar; att vid utövningen av sin befattning
fästa vederbörandes uppmärksamhet på vad lag och författning bjuda; samt
att i allmänhet med uppmärksamhet följa förvaltningens gång och utan tidsutdräkt
vidtaga de åtgärder samt lämna de upplysningar och råd, som han härvid
kan finna nödiga. Tvivelsutan bliver den verksamhet, som sålunda ålägges borgmästaren,
till synnerligt gagn för den kommunala förvaltningen, som därigenom,
förutom ovan omförmälda tillskott i erfarenhet och insikt, erhåller en enande,
alla de olika förvaltningsgrenarna överblickande kraft.

Enligt § 37 är borgmästaren tillika stadens ombudsman. I avseende å omfattningen
av ombudsmannagöromålen hänvisas till paragrafens avfattning.

Genom borgmästarens självskrivna lodamotskap i drätselkammaren hava vi
velat ålägga honom delaktighetsansvar för besluten inom detta, det viktigaste
verkställande organet inom stadens förvaltning. Enligt § 38 har borgmästaren
därjämte ålagts att i drätselkammaren själv föredraga de ärenden, som icke tillhöra
annan ledamots eller tjänstemans befattning, samt att tillse, att drätselkammarens
beslut behörigen verkställas.

Vidare har stadgats, att borgmästaren är skyldig emottaga uppdrag att vara
ordförande i drätselkammaren. Drätselkammrens fria valrätt vid ordförandeplatsens
besättande inskränkes sålunda ej, men, därest drätselkammaren skulle
finna borgmästaren lämplig för ordförandeuppdraget, kan denne icke undandraga
sig detsamma.

§ 39.

I vissa fall kan det finnas lämpligt, att sekreterarebefattningen i drätselkammaren
anförtros åt borgmästaren. Sannolikt torde detta, vad de något större
städerna angår, inträffa mera sällan, enär borgmästarens tid så upptages av de
honom åliggande förvaltningsgöromålen, att han knappast lärer kunna medhinna
jämväl arbetet såsom sekreterare i drätselkammaren.

§ 40.

För de i denna § givna bestämmelserna torde närmare motivering icke vara
erforderlig.

§ 41.

Uti den i § 34 omförmälda förteckningen över de ärenden, som tillhöra staxls -

Stadens polis.

117

styrelsens samfällda beslutanderätt, har jämväl upptagits organisationen av polisväsendet,
däri inbegripet instruktion och arbetsordning. Tillika stadgas i
nämnda §, att stadsstyrelsen samfällt beslutar rörande tillsättning av tjänster,
ådömande av annan bestraffning än varning samt avsked. Dessa regler kompletteras
i § 41 med bestämmelsen, att stadsstyrelsen utövar det allmänna inseendet
över stadens polis.

Chefskaptet över polispersonalen har anförtrotts åt borgmästaren. I sådan
egenskap äger han utöva alla de en polischef tillkommande funktioner, i den mån
desamma icke jämlikt § 34 tillkomma stadsstyrelsen.

§ 42.

I likhet med föreskrift i gällande reglementen för stadsstyrelser har i denna
§ stadgats, att besvär över stadsstyrelsens beslut må anföras på det sätt och i
den ordning, som i avseende å överklagande av magistrats beslut är stadgat.

Besvär.

118

Förslag

till

Reglemente för stadsstyrelse utan borgmästare.

Olikheterna mellan detta reglemente och det förut behandlade betingas av att
organisationsformen här avpassats efter de jämförelsevis mindre krävande förvaltningsuppgifter,
som föreligga i städer med lägre invånareantal. Till skillnad
från borgmästaresysslan, vilken är en fullt avlönad tjänstebefattning, har dess
motsvarighet, befattningen såsom stadsstyrelsens ordförande, mera karaktär av
ett kommunalt förtroendeuppdrag. Stadsstyrelsens ordförande fullgör emellertid
huvudsakligen enahanda administrativa och kommunala funktioner som
borgmästare. Undantag bilda ombudsmannagöromålen. Dessa kunna givetvis ej
åläggas stadsstyrelseordföranden, vilken icke behöver vara juridiskt bildad. Ej
heller har i detta reglemente upptagits något stadgande, motsvarande det i § 39
i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare förekommande, att borgmästare
under vissa omständigheter må emottaga uppdrag såsom drätselkammarens sekreterare.
Självfallet föreligger dock intet hinder, att i särskilda fall ifrågavarande
ombudsmanna- och isekreteraresysslor anförtros åt stadsstyrelsens ordförande.

§ 1.

Mandattiden för stadsstyrelsens ledamöter och suppleanter föreslås till fyra
år (jämför § 16 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare).

VaJlet av samtliga tre ledamöterna företages på en gång av stadsfullmäktige.
Vid samma tillfälle verkställes val av suppleanter. Suppleanternas antal har
bestämts till två.

Valen ske proportionellt, därest detta äskas av minst en fjärdedel av de
väljandes antal.

Det har ansetts önskvärt att åt staden inrymma medinflytande vid tillsättandet
av den viktiga ordförandeposten. Med frångående av nu gällande bestämmelser,
enligt vilka Konungens befallningshavande är helt obunden i sitt val
av stadsstyrelses ordförande, upptager förslaget därför den bestämmelsen, att,
sedan stadsfullmäktige valt de tre ledamöterna, Konungens befallningshavande
äger att bland dessa utse ordförande.

119

§ 2.

Lika lydande med § 2 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§§ 3 och 4.

Se §§ 4 och 5 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 5.

Jfr § 17 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 6.

Se § 21 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 7.

Se § 23 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 8.

Lika med § 25 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 9.

Se § 26 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§§ 10—18.

Se motsvarande §§ 28—36 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 19.

Se § 38 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 20.

Se § 40 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§§ 21—22.

Se motsvarande §§ 41 och 42 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

120

Förslag

till

Magistratsreglemente.

Magistratsreglementet innebär, såsom ovan omförmälts, en för medelstora städer
lämpad utbyggnad av den organisationsform, som angivits i reglementet
för stadsstyrelse med borgmästare.

Den större arbetsbörda, som påvilar magistraten i dessa städer, föranledes
ej blott av det högre invånareantalet. Utöver de uppgifter, som tillkomma
stadsstyrelse, har nämligen magistrat att taga befattning med överexekutorsärenden
samt kronouppbörds-, mantalsskrivnings- och taxeringsväsendet.

Väsentligen bildas nämnda utbyggnad därigenom, att magistraten förstärkes
med en lagfaren rådman, som enligt viss arbetsfördelning fullgör en del av
magistratens åligganden.

§ 1.

Jfr § 1 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§§ 2 och 3.

Se §§ 2 och 3 i nyssnämnda reglemente.

Enär i § 29 mom. 2 FKS uttryckligen stadgas, att, bland andra, magistratspersoner
icke ma vara stadsfullmäktige, har i förevarande reglemente någon föreskrift,
motsvarande innehållet i § 5 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare
icke upptagits.

§ 4.

Se § 6 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

På grund av omfattningen och arten av de magistrat åliggande arbetsuppgifterna
i vilket sistnämnda hänseende särskilt erinras om överexekutorsgöromalen,
vilkas handhavande ovillkorligen kräver juridisk bildning — måste den

121

kompetensfordran uppställas för såväl borgmästare som lagfaren rådman, att do
skola hava avlagt sådan examen, som berättigar till inträde i rättegångsverken
eller Kungl. Maj:ts kansli.

§§ 5—13.

Se motsvarande §§ 7—15 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 14.

Se § 16 i sistnämnda reglemente.

§§ 15—17.

Se §§ 17—-19 i samma reglemente.

§§ 18—25.

Se §§ 20—27 i samma reglemente.

§ 26.

Se § 28 i samma reglemente.

Med hänsyn till att magistratens arbetsbörda är betydligt större än stadsstyrelsens,
har föreslagits en utökning av antalet ordinarie sammanträden från
ett till två i månaden.

§ 27.

Se § 29 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 28.

I denna § upptagas de bestämmelser, som innefattas i § 30 mom. 2 i reglementet
för stadsstyrelse med borgmästare, med uteslutande dock av stadgandet,
att det åligger borgmästaren att föra magistratens protokoll. Såsom framgår
av § 30, har detta göromål överflyttats å lagfarne rådmannen.

§§ 29 och 30.

Här redogöres för fördelningen mellan borgmästaren och lagfarne rådman nen
av de administrativa och överexekutorsgöromålen.

Såsom ordförande i magistraten åligger det borgmästaren att vaka över ärendenas
snabba och ordentliga handläggning, att bereda och föredraga de ärenden,
som ankomma på magistratens samfällda prövning och ej tillhöra annan ledamots
eller tjänstemans handläggning, samt att tillse, att besluten behörigen verkställas.

Borgmästaren är vidare polischef (jämför § 41 i reglementet för stadsstyrelse
med borgmästare) och överexekutor.

122

Lagfara® rådmannen är magistratssekreterare. Hans åligganden såsom sådan
hava närmare specificerats i § 30 mom. 1; jämför § 30 i reglementet för
stadsstyrelse med borgmästare.

Vidare utövar lagfarne rådmannen den närmaste tillsynen över kronouppbörds-,
mantalsskrivnings- och taxeringsväsendet, förrättar ekonomiska besiktningar
och efter fördelning mellan samtliga rådmännen — andra syner och
dylika förrättningar samt är notarius publicus.

Slutligen stadgas, att han är, efter borgmästarens anvisning, skyldig att i
allmänhet biträda vid de administrativa bestyr, som ankomma å magistraten.

Genom denna arbetsfördelning har å lagfarne rådmannen lagts en väsentlig
del av den administrativa arbetsbördan, men ledningen förbehållits åt borgmästaren.

§ 31.

Reglementets bestämmelser synas icke böra lägga hinder i vägen för annan
arbetsfördelning, varom överenskommelse kan träffas mellan vederbörande magistratsledamöter
och som magistraten kan finna ändamålsenlig och lämplig,
allt dock under förutsättning, att överenskommelsen icke strider mot lag eller
författning.

§ 32.

Se § 32 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§ 33.

Se § 30 mom. 4 i sistnämnda reglemente.

§ 34.

Särskild motivering torde ej erfordras.

§§ 35—37.

Se §§ 33—35 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare.

§§ 38—41.

Se §§ 36—38 samt 40 i samma reglemente. Borgmästaren har här erhållit
enahanda kommunala funktioner som borgmästaren i fögderistad, dock att bestämmelsen
därom att borgmästaren jämväl ma övertaga sekreterarebefattningen
i drätselkammaren (§ 39 i reglementet för stadsstyrelse med borgmästare) uteslutits,
enär i magistratsstad borgmästarens tid antagligen blir så upptagen av
hans tjänsteåligganden, att han icke torde kunna åtaga sig nämnda sekreterarebefattning.
För densamma lärer nog lagfarne rådmannen ofta lämpa sig synnerligen
väl.

BILAGOR.

V. P. M.

rörande iitsökningsviisendet i städer under landsrätt, avgiven
den 16 november 1916.

Nedanstående promemoria överlämnades till dåvarande chefen för civildepartementet
i syfte att de synpunkter, som enligt de sakkunnigas mening böra vara bestämmande
ifråga om landsrättsstädernas ställning i utsökningshänseende, vid det då
pågående arbetet å fögderiförvaltningens omorganisation måtte vinna beaktande. Med promorian
följde en skrivelse, vari de sakkunniga redogjorde för huvudgrunderna för
sitt förslag till organisation av landsrättsstädernas förvaltning.

I fråga om utsökningsväsendet äro städer under landsrätt för närvarande
i allo likställda med den rena landsbygden. Utsökningslagen
stadgar uttryckligen i sin första paragraf, att till landet i denna lag
jämväl hänföres »stod, lydande under landsrätt», och denna grundsats
gäller givetvis även vid tillämpningen av andra på utsökningslagen
grundade författningar, i främsta rummet den för skatteindrivningen
viktiga förordningen den 12 juli 1878 angående förändrade föreskrifter
om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna avgifter
m. m.

I motiveringen till det förslag till ny utsökningslag, varpå nu gällande
lag är grundad, yttrade nya lagberedningen härom bland annat
— sedan förslaget om överflyttande av överexekutorsgöromålen i städerna
från Kungl. Maj :ts befallningshavande till magistraterna behandlats
— att likställandet av de tre dåvarande landsrättsstäderna (Haparanda,
Skellefteå och Borgholm) i utsökningsmål med landet vore en
naturlig följd av att i dessa städer någon magistrat ej funnes. Ej ens
utmätningsmannagöromålen hade dittills i dessa städer utbrutits från
vederbörande kronofogdes kompetensområde. Undantag härifrån utgjorde
emellertid Borgholm, i vars den 30 juli 1875 fastställda stadssty -

Fögderi stäaemas allmänna ställning

utsölcninas hänseende.

126

resereglemente stadgats, att stadsstyrelsen tillkomme att i magistrats
ställe handhava exekutionsverket, varmed givetvis åsyftades underexekutorsbestyren,
som vid denna tid voro de enda, med vilka magistrat
ägde att taga befattning. Denna undantagsställning bär med ikraftträdandet
av 1877 års utsökningslag upphört. Kung], Maj:ts befallningshavande
är i samtliga häradsstäder överexekutor och kronofogde utmätningsman.

förnskatte- Särskilda anordningar hava emellertid i dessa städer liksom å vissa

"väsindirt andra tättbefolkade orter å landsbygden blivit av nöden för att åstadlandsbyg-
komma en tillfredsställande handläggning av utsökningsärendena oeli
särskilt för att göra skatteindrivningen något så när snabb och effektiv.
Innan vi gå att redogöra för vad i detta hänseende på olika håll åtgjorts,
torde emellertid en kort översikt över de gällande grunderna för skatteindrivningsväsendet
böra lämnas.

Kronoutskylder, ävensom andra utskylder, avgifter och sammanskott
av medel, som uppbäras i sammanhang med kronouppbörden,
d. v. s. av kronofogden, skola, där de ej vid uppbördsstämman erlagts,
restföras i särskild restlängd och deras indrivning omedelbart av uppbördsman!^
ombesörjas. Har skattskyldig avflyttat utan att hava
erlagt sina utskylder, skall uppbördsmannen omedelbart hos utmätningsmannen
i den ort, dit den skattskyldige avflyttat, begära handräckning
för utskyldernas utbekommande. Skattskyldig, som underlåter att erlägga
sina utskylder i föreskriven tid och ordning, skall »till den, som
verkställer indrivningen», utgiva ersättning med tre öre för varje full
krona av debetsedelns slutsumma, dock ej med mindre än 30 öre (Uppbördsreglemente
den 19 maj 1931 §§ 9, 14—17).

De viktigaste av de utskylder och avgifter, som i samband med
kronoutskylderna uppbäras och sålunda äro underkastade samma regler
för indrivning, äro landstingsskatt (kungl. förordningen om
landsting § 49), vägskatt, där ej de väghållningsskyldige överlämnat
dess debitering, uppbörd och redovisning åt kommunalnämnd (lag den
23 okt. 1891 om väghållningsbesvärets utgörande på landet, § 63), bidrag
till tingshusbyggnad ävensom till andra häradets eller
tingslagets gemensamma behov (kungl. kungörelse den 30 april 1881 angående
redovisning för uppbörd av häradsmedel), vissa pensionsavgifter
(tilläggsavgifter, i visst fall också grundavgifter, se lag den
30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, §§ 13 ff., kungl. kungörelse
den 14 maj 1915 om indrivning av i nyssnämnda lag omförmälda pensionsavgifter,
§ 3), avgifter till vissa på ömsesidighet

127

grundade f ö r s ä k r i n g s a n s t a 11 e r (kungl. kungörelse den 22
okt. 1886 angående uppbörd av avgifter i ill vissa på ömsesidighet grundade
försäkringsanstalter, §§ 1, 2, (i o. a.), bidrag till skjutse
n t r e p r e n a d e r n a (kungl. stadga den 22 juni 1911 om skjutsväsendet,
§ 55), s k o g s v å r d s a v g i f t e r (kungl. förordning den 11 okt.
1912 om skogsvårdsavgift, § 3), arrendemedel, annuiteter å odlingslån
och egnahemslån, riddarhusavgifter m. m.

över resterande och ej avskrivna kom munal utskyld er skall
kommunalnämnden upprätta rostlängd, vilken överlämnas till kronofogden
i orten. Denne åligger att i vederbörlig ordning indriva och till
nämnden redovisa de resterande utskvlderna, med rätt att såsom uppbördsprovision
hos den restskyldige jämväl uttaga tre procent av det
resterande beloppet (förordningen om kommunalstyrelse på landet,
§70). I stad skall drätselkammaren till magistraten (stadsstyrelsen)
ingiva restlängd, och den senare myndigheten låter sedan »i laga ordning»,
d. v. s. i fögderistad genom kronofogden, uttaga de ogul dna utskylderna.
Härvid må ock tre procent i indrivningsprovision uttagas
(förordningen om kommunalstyrelse i stad, § 70). Att denna provision
skall tillfalla indrivningsförrättaren, är däremot med avsikt icke
i kommunalförordningen för stad stadgat, då denne tjänsteman här ju i
regeln är kommunalt avlönad. Indrivningsavgiften i stad synes därför
närmast vara att betrakta som ett slags böter, tillfallande stadens kassa.
—- Då magistraten enligt utsökningslagen och 1878 års förordning om
utmätning för utskylder icke längre har någon befattning med utmätning,
utan det i stället är stadsfogden, till vilken restlängd skall avlämnas,
och som det åligger att förrätta utmätning, torde i många städer
de nyss citerade stadgandena i kommunalförordningens § 70 icke längre
efter ordalydelsen följas. Restlängden överlämnas i stället av drätselkammaren
direkt till stadsfogden. Detta tillvägagångssätt har ock i ett
särskilt fall vunnit Kungl. Maj:ts godkännande (Walldén n:r 938).

Debitering och uppbörd av avgifter till kyrka och skola
sker genom de borgerligt kommunala myndigheternas försorg, såvida
ej kyrkostämman beslutat annan ordning; likaså indrivas dessa utskylder
enligt samma regler som vanliga kommunalutskylder (förordningen
om kyrkostämma samt om kyrkoråd och skolråd, § 38, kungl.
förordning den 12 juli 1878 om utmätning för utskylder m. m.). I samma
ordning som vanliga avgifter till kyrka och skola uppbäras de f ö rsamlingsavgifter
till prästerskapet, som, efter gällande
lönekonventioners utlöpande, utgå efter den nya lagen om reglering av

128

prästerskapets avlöning (lag den 9 dec. 1910, § 20). Enligt tidigare bestämmelser
utgående pastoralier äger däremot kyrkostämman utse särskilda
uppbördsman (kungl. förordning den 11 juli 1862 angående allmänt
ordnande av prästerskapets inkomster, § 11 mom. 1 och 2, sådan
denna paragraf lyder enligt kungl. kungörelse den 19 mars 1888 och
kungl. förordning den 28 maj 1897). Om handräckning för utfående
av kommunalutskylder samt församlingsavgifter till prästerskapet i annan
stad eller fögderi än där debitering skett gälla i huvudsak samma
bestämmelser som de ovan anförda för kronoutskylder och avgifter, som
i samband med dem uttagas (kungl. förordning den 12 juli 1878, § 6).

Enligt samma regler som kommunalutskylderna uppbäras och indrivas
municipalutskylder, vägskatt, där de väghållningsskyldige
så beslutat, pensionsförsäkringens grundavgifter
(med undantag för visst fall, se lagen om allmän pensionsförsäkrino>
§ 13) samt skogs accis (lag den 11 okt. 1912 om skogsaccis och
virkestaxering, §§ 41, 42).

Om utmätning för skatteindrivning gälla följande bestämmelser
(se kungl. förordning den 12 juli 1878 angående förändrade
föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna
avgifter m. m.).

Utmätning för skatteindrivning åligger å landet kronofogde, i stad
stadsfogde eller, där sådan ej finnes, magistrat. Indrivningens verkställande
må av kronofogde uppdragas åt länsman eller annan man,
som av Kungl. Maj:ts befallningshavande antagits; dock må uppdraget
jämlikt 3 § utsökningslagen ej omfatta försäljning av fast egendom eller
av fartyg med större dräktighet än 20 registerton, ej heller fördelning
av köpeskilling för fast egendom eller för lös egendom, där enligt utsökningslagen
sammanträde för fördelningen erfordras. Kronofogde eller
länsman kan uppdraga åt fjärdingsman att förrätta utmätning av lös
egendom. Protokollet vid utmätningen skall av fjärdingsmannen genast
översändas till den, som anlitat honom för förrättningen, och som det
åligger att vidare med ärendet förfara. För indrivningen och för redovisningen
av dess resultat är kronofogden alltid ansvarig, även om länsmans
och fjärdingsmans biträde anlitats.

Under enahanda ansvarighet som för kronofogde äger stadsfogde
eller magistrat att uppdraga åt exekutionsbetjänte, vilka antagas av magistraten,
att förrätta utmätning av lös egendom.

Indrivningsprovisionen uppgår, såsom av ovan anförda
bestämmelser framgår, i allmänhet till tre procent av det restförda be -

129

loppet (undantag särskilt de på samma sätt som kronoutskylder indrivna
försäkringsavgifterna, av vilka provisionen utgår med 10 %, lägst
10 öre och högst 5 kronor för varje förrättning). Om dess fördelning
gälla i viss mån oklara och varandra motsägande bestämmelser,
vilka vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet
(se särskilt andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande
n:r G vid 1909 års riksdag; jfr ock motioner vid 1884, 1892, 1903 och
1913 års riksdagar samt år 1884 och 1S92 beslutade riksdagsskrivelser)
och jämväl föranlett särskild framställning från justitiekansler sämbetet
till Kungl. Maj :t (daterad den 13 januari 1912).

I uppbördsreglementet (§ 17) stadgas, såsom ovan anförts, att den
restskyldige skall utgiva indrivningsprovision med tre procent »till den,
som verkställer indrivningen». Denna bestämmelse, vilken har avseende
endast å kronoutskylder samt avgifter och medel, som i samband
med dessa uppbäras, föranleddes ursprungligen av en av 1884 års riksdag
på motion av herr P. Pehrsson i Törneryd beslutad skrivelse till
Kungl. Maj :t med anhållan om då stadgade stämmoböters utbytande mot
viss indrivningsavgift. Stämmoböterna ansågos nämligen utgå efter
en skala, som med oskälig hårdhet drabbade de för smärre belopp restskyldige,
och förorsakade därjämte uppbördstjänstemännen ett oproportionerligt
mödosamt och tidsödande arbete. I de flesta fall indrevos
vidare restantierna av de kommunalt avlönade fjärdingsmännen och
med hänsyn till att »de utskylder, varom det här vore fråga, skulle
gäldas till staten, kunde det icke vara en obillig fordran, att den som
verkställde berörda indrivning därför erhölle ersättning i främsta rummet
för de med indrivningen förenade kostnaderna samt därjämte även
någon gottgörelse för besväret». Detta vore emellertid ingalunda fallet,
då fjärdingsmannen endast eidiölle Vs av stämmoböterna (hälften av
kronofogdens andel eller V»; övriga 2/3 gingo till »socknens fattiga»).
Det vore obilligt, att indrivningsförrättaren skulle nödgas avstå från
någon del av den ringa inkomst, som stämmoböterna kunde bereda.

Vad riksdagen sålunda anfört föranledde Kungl. Maj :t att utfärda
en kungörelse av den 20 maj 1887 om stämmoböters utbytande mot viss
indrivningsavgift (avfattad i överensstämmelse med av statskontoret och
kammarrätten i gemensamt utlåtande den 29 dec. 1886 avgivet förslag).
Skattskyldig, vilken underlät att i föreskriven tid och ordning inbetala
sina kronoutskylder, skulle enligt denna författning »till den person,
som verkställer indrivningen», utgiva indrivningsavgift efter tre öre för
varje full krona av debetsedelns slutsumma, dock ej med mindre än 10

9—164281

130

öre. överensstämmande föreskrift upptogs därefter, såsom redan anmärkts,
i 1895 och 1911 års uppbördsreglementen.

Denna nya grundsats för bestämmande av ersättning åt indrivningsförrättaren
beledsagades emellertid icke av någon förändring av
gällande stadga angående fjärdingsmän (den 1 juni 1850, 6 § 4:o enligt
kungl. kungörelse den 19 maj 1876). Enligt denna skulle fjärdingsman
biträda kronans uppbördsman vid indrivning av krono- eller kommunalutskylder,
med rättighet att åtnjuta hälften av uppbördsmannens andel
i stadgade stämmoböter eller av den honom medgivna uppbördsprovision.
Ej heller gjordes någon ändring i gällande lönebestämmelser
för kronofogdarna, vilka däri uttryckligen tillförsäkrats rätt att uppbära
uppbördsprovisioner och liknande avgifter (kungl. brev den 31 maj
1878). — I den författning, som i anslutning till utsökningslagen reglerar
de allmänna grunderna för skatteindrivningen (kungl. förordning
den 12 maj 1878), funnos däremot vid denna tid icke några som helst
bestämmelser om indrivningsprovisionens fördelning. Huruvida någon
provision skulle utgå vid indrivning av församlingsavgifter för prästerskapet,
samt huru denna provision och i kommunalförordningarna stadgad
provision för indrivning av restförda kommunalutskylder skulle
fördelas mellan indrivningstjänstemännen, var sålunda fortfarande obestämt.

Resultatet av att den i 1887 års kungörelse fastslagna grundsatsen,
antagligen av förbiseende, ej samtidigt genomfördes jämväl i övriga
närstående författningar blev, att fjärdingsmannens provisionsandel väl
ökades, men blott från Ve till hälften. Huru länsmannens andel skulle
bestämmas, därest han förrättade indrivningen, ansågs oklart, men sannolikt
finge han, då fråga var om kronoutskylder, tillgodoräkna sig hela
provisionen. I själva verket betraktades i praxis kronofogden eljest
fortfarande såsom den, vilken verkställde indrivningen, även om fjärdingsman
var utmätningsförrättare, och ett visst, om än svagt stöd för
denna ståndpunkt kan ju anses ligga däri, att kronofogden alltid svarar
för redovisningen.

Nästa gång riksdagen och Kungl. Maj:t hade anledning att befatta
sig med dess frågor var år 1892, då riksdagen anhöll dels om åvägabringande
av sådana bestämmelser, att uppbördsprovision måtte vid indrivning
av församlingsavgifter till prästerskapet utgå efter samma grunder
som vid indrivning av kommunalutskylder, dels oek att eventuellt
nödiga föreskrifter om fördelning mellan särskilda tjänstemän av provisionen
vid indrivning av sådana utskylder och av pastoralier måtte

meddelas. Riksdagsskrivelsen föranledde i dess förra del det förut anförda
tillägget till 1862 års lag om prästerskapets inkomster (kungl.
förordning den 28 maj 1897), enligt vilket om uppbördsprovision för
pastoralier gäller detsamma som för kommunalutskylder. Om provisionens
fördelning meddelades i form av tillägg till 1878 års förordning om
utmätning för utskylder vissa fortfarande gällande föreskrifter (kung],
kungörelse den 16 juli 1897).

Enligt denna förordning i dess nuvarande lydelse äger länsman,
åt vilken kronofogde uppdragit att verkställa indrivning av kommunalutskylder
eller församlingsavgifter till prästerskapet, när han själv
verkställer indrivningen, att åtnjuta hälften av den uppbördsman!^
medgivna provisionen (§ 2). Ävenså äger länsman eller fjärdingsman
att åtnjuta hälften av uppbördsprovisionen å de kommunalutskylder
och församlingsavgifter, som de indriva på kronofogdens uppdrag efter
begärd handräckning från annat uppbördsdistrikt (§ 6) — en för fjärdingsmannens
del med hänsyn till nyss anförda stadgande i fjärdingsmannainstruktionen
strängt taget överflödig bestämmelse. Anmärkas må
slutligen, att indrivningsprovisionen å de försäkringsavgifter, som uppbäras
och indrivas på samma sätt som kommunalutskylder, likaså, jämlikt
särskilt stadgande, skall delas lika mellan kronofogden och den, som
verkställer indrivningen (kungl. kungörelse den 22 oktober 1886, § 6).

Resultatet av att de här anförda bestämmelserna gälla vid sidan
av uppbördsreglementets förut anförda stadgande, har blivit, att indrivningsprovisionen
odelad tillkommer »den, som verkställer indrivningen»
endast om denne person är kronofogden själv, vilket i verkligheten
ytterst sällan är händelsen. Anlitas för indrivningen fjärdingsman,
så erhåller denne endast halva provisionen, även om det är fråga
om sådana utskylder, som i uppbördsreglementet avses, kronoutskylder
och dithörande avgifter. Detsamma gäller länsman, då indrivningen
gäller kommunalutskylder, församlingsavgifter och ovan angivna försäkringsavgifter.
Om provisionens fördelning när länsman verkställer
indrivning av kronoutskylder och andra, i samband därmed uppburna
avgifter, saknas särskild bestämmelse, och det torde sålunda för
detta fall få antagas, att uppbördsreglementets omförmälda 17 § utan
vidare gäller, och att provisionen oavkortad bör tillkomma länsman.
I praxis lärer dock icke denna grundsats alltid tillämpas.

Ehuru 1884 års riksdagsskrivelse och 1887 års kungörelse, som ligga
till grund för den nuvarande § 17 i uppbördsreglementet, uteslutande
utgingo från förhållandena på landet, avsåg den nya bestämmelsen även

132

kronouppbörden i städerna. Stämmoböterna blevo även bär ersatta av
indrivningsavgift. Men liksom på landet har stadsfogden eller magistraten
allmänt ansetts vara den, som verkställer indrivningen, även om
de anlita exekutionsbetjänts biträde.

Exekutionsbetjänte, vilkas uppgift i fråga om indrivning är densamma
som fjärdingsmännens, anses icke hava någon lagstadgad rätt
till andel i provisionen, vilken, enligt kommunalförordningen för stad,
ej behöver tillfalla indrivningsförrättaren, utan mera har karaktär av
stadens kassa tillfallande böter. Ofta nog händer emellertid, att exekutionsbetjänt
under hand tillförsäkrats andel i provisionen. Likaså förekommer,
att exekutionsbetjänts, liksom ock stadsfogdes löneförmåner
delvis utgå i form av en extra provision å indrivna utskylder, som icke
har något gemensamt med den stadgade indrivningsprovisionen och
givetvis ej kan uttagas av de restskyldige utan vidkännes av stadskassan.

Nackdelarna Det är utan vidare klart, att den ordning för skatteindrivningen,
t landsrätt s- ° 07

städerna «e som här ovan skildrats, samt utsökningsväsendets organisation överUväsendets
huvud icke kan vara tillfredsställande i större, tättbefolkade orter på
Organisa- landsbygden och allra minst i fögderistäder, där ju fjärdingsman, kronotion.
fogdens oftast anlitade biträde vid skatteindrivningen, ej finnes. För
den rörliga arbetarebefolkning, som vanligen utgör det långt övervägande
flertalet i sådana städer, erfordras uppenbarligen en bättre utrustad
organisation av skatteindrivningen än den nuvarande, som är
förenad med en ofta betydande omgång och till följd därav medför förluster
och andra olägenheter för såväl stat och kommun som enskilda.
Mellan avlämnandet av den kommunala restlängden till kronofogden
och dennes slutliga redovisning förflyter i regeln en avsevärd tid, i
vissa kommuner två år och mera, varigenom ränteförluster och besvär
förorsakas jämväl för enskilda, bl. a. genom svårigheten att få tillgång
till i restlängden införda uppgifter. Samma olägenheter gorå sig naturligtvis
också gällande, då fråga är om handräckning för indrivning
av inom annat uppbördsdistrikt debiterade utskylder. Orsaken till dessa
svårigheter är uppenbarligen den, efter vad det vill synas, onödigt invecklade
instansordningen för ifrågavarande ärendens handläggning
samt den härmed sammanhängande överbelastningen av kronofogden.
Givetvis vore det mera praktiskt att överflytta såväl ansvaret för som
bestyret med indrivningsväsendet på myndigheter, som stå orten närmare
än kronofogden. Denna utväg torde med hänsyn till hithörande

ärendens förhållandevis enkla beskaffenhet näppeligen mola några betänkligheter.

Ej heller med avseende å andra, utsökningsväsendet tillhörande
ärenden iir i de större landsrättsstäderna den nuvarande ordningen tillfredsställande.
I samma mån som handel och näringar nå en högre utveckling,
framträda olägenheterna av att icke pa platsen äga tillgång
till myndighet med överexekutors befogenheter. Den omgång och det
besvär, som på grund härav uppstå, äro naturligtvis synnerligen kännbara
i mål av här ifrågavarande art, där särskild vikt ligger på snabbheten
i förfarandet. Ännu större äro naturligtvis dessa olägenheter,
därest ej heller utmätningsman, kronofogde, är å platsen bosatt. Även
relativt små utsökningsärenden äro i sådant fall förenade med tidspillan
och kostnader, som ofta icke stå i något förhållande till själva
sakens vikt. Och i allmänhet maste det anses i hög grad olämpligt, att
icke de verkställighetsåtgärder av olika slag, vilka pavila utmätningsman,
i så stora och folkrika orter, som här kunna komma ifraga, ankomma
på en å platsen bosatt myndighet.

I alla de nuvarande fögderistäderna hava också — såsom förut £ä™kilda^
framhållits — vissa, inom gällande lagstiftnings ram genomförbara åt-för_ skaUrin
gärder vidtagits för att underlätta skatteindrivningen. Dessa åtgärder förbättring
kunna dock knappast sägas hava gått längre än att ersätta den lucka
i fögderiets indrivningsorganisation, som frånvaron av fjärdingsman i
fögderistäderna betecknar.

överallt hava särskilda tjänstemän tillsatts med enahanda befogenheter
och uppgifter vid skatteindrivningen som fjärdingsmän. De hava
sålunda att förrätta utmätning av lös egendom och verkställa auktion
å utmätt egendom. I regeln föra dessa tjänstemän titeln »exekutionsbetjänte»,
och även eljest synas de förut anförda bestämmelserna om
exekutionsbetjänte i stad å dem tillämpas. Fögderistad har i flera fall,
i likhet med stad med egen jurisdiktion, av Kung]. Maj ds befallningskavande
eller kronofogden ansetts skyldig tillsätta exekutionsbetjänt,
vilken jämväl, med tillämpning av 3 § av 1878 års förordning om utmätning
för utskylder, »antagits» av stadsstyrelsen (magistraten). Exekutionsbetjänt,
vilken befattning i regeln förenats med polistjänst, åtnjuter
avlöning av staden samt i regeln jämväl, i likhet med fjärdingsman,
hälften av indrivningsprovisionen. I ett län har emellertid vederbörande
myndighet drivit likställigheten mellan fögderistädernas och
magistratsstädernas exekutionsbetjänte så långt, att de förre icke alls
erhålla någon del av provisionen, vilken ansetts böra odelad tillfalla

134

kronofogden eller delas mellan denne och länsmannen, även när stadens
exekutionsbetjänt verkställer indrivningen.

Oaktat i stad indrivningsprovisionen för kommunalutskylder anses
böra tillkomma stadens kassa (förordningen om kommunalstyrelse i stad,
§ 70), behandlas och fördelas för övrigt denna provision i alla fögderistäder
som på landet. Huruvida denna praxis står i god överensstämmelse
med kommunalförordningens ordalydelse, synes med fog kunna
ifrågasättas.

I de flesta fögderistäder har man nöjt sig med en exekutionsbetjänt,
men undantagsvis hava i de större flera betjänte tillsatts (exempelvis
Trollhättan, där fyra ordinarie och tre extra exekutionsbetjänte finnas,
de senare tillika poliskonstaplar).

Utmätningsman ovanför exekutionsbetjänt är jämlikt utsökningslagen
kronofogden eller, under kronofogdens ansvar och med vissa förut
angivna begränsningar, länsmannen eller annan av Kungl. Maj:ts befallningshavande
antagen person. I större fögderier handhar i regeln
vederbörande länsman i kronofogdens ställe häradsstadens skatteindrivning.

I Eslöv och Hässleholm, där kronofogden i orten tillika förordnats
till stadsstyrelsens ordförande, har därjämte av Kungl. Maj:ts hefallningshavande
med stöd av 3 § utsökningslagen särskild utmätningsman
förordnats för indrivning av utskylder. Denne, som i Hässleholm jämväl
är stadsfiskal, anlitar ofta poliskonstapel till biträde vid indrivningen.

De särskilda svårigheter, med vilka den nuvarande organisationen
av utsökningsväsendet är förenad i fögderistäderna, återkomma även å
andra tättbefolkade orter å landet — naturligt nog, då fögderistaden med
avseende å utsökningsväsendet ej intager någon principiellt annan ställning
än en vanlig landskommun. De åtgärder, som i förevarande hänseende
i sådan kommun vidtagits, ävensom de önskemål, vilka från dylikt
håll uttalats, äro därför även för frågan om fögderistädernas organisation
av intresse.

Vanligen torde man i större, stadsliknande landskommuner söka
åstadkomma en effektivare skatteindrivning genom samma medel som
i fögderistäderna, nämligen tillsättande av ett ökat antal fjärdingsmän
eller extra utmätningsförrättare med fjärdingsmans befogenhet. I
köpingar och även i större landskommuner och municipalsamhällen
tjänstgöra i sådan egenskap polismän å platsen. I regeln skall den polisuppsyningsman,
vars avlöning köpingskommun i det kungl. brevet med

förlänande av köpingsrättigheter plägar åläggas att bekosta, fullgöra
de bestyr, som på landet ankomma a fjärdingsman.

Liksom i de större fögderistäderna har emellertid denna organisation
i vissa stora landskommuner befunnits otillfredsställande. Särskilt ganisatio*
bär detta varit fallet i några stadslikt bebyggda kommuner i Stock- ‘ 0""
holms och Göteborgs omgivningar. I Solna utanför Stockholm, där
ej mindre än fyra stora municipalsamhällen (Hagalund, Nya Huvudsta,

Lilla Ahlby, Råsunda) äro belägna, har därför en särskild organisation
av uppbörds- och indrivningsväsendet genomförts, vilken, enligt de
uppgifter vi införskaffat från länsstyrelsen i Stockholms län och socknens
uppbördsverk, är byggd på följande grunder.

Kronofogden handhar här indrivningen av kronoutskylder, församlingsavgifter
till prästerskapet samt municipalutskylderna i Råsunda
och Lilla Ahlby municipalsamhällen samt givetvis även av utskylder
och avgifter, debiterade utom Solna, för vilkas indrivning handräckning
begärts. Alla dessa indrivningsärenden överlämnas i regeln till
länsman. Denne biträdes för deras handläggning av en fjärdingsman
och sju polismän, de senare av Kungl. Maj:ts befallningshavande förordnade
till utmätningsförrättare med enahanda befogenhet som fjärdingsman.
Polismännen, till vilkas avlöning Solna kommun bidrager, uppbära
därjämte för utmätningsuppdraget av kommunen ett arvode av
200 kronor årligen, men avstå sin andel av indrivningsprovisionen till
fjärdingsman, länsman och kronofogde, som dela den sinsemellan efter
särskilt träffat avtal. Arbetet lär i regel utföras så, att länsmannen
överlämnar debetsedlarna till fjärdingsmannen, som översänder varje
ärende till den polisman, inom vars distrikt i socknen den skattskyldige
bor. Redovisning sker sedermera från polisman till fjärdingsman, fiån
denne till länsman och från denne till kronofogden. Indrivning av böter
sker på samma sätt; dock intager här överkonstapeln i Solna poliskår
samma förmedlande ställning som fjärdingsmannen mellan kronofogde
och länsman samt polismännen.

Så långt är indrivningsväsendet i Solna organiserat efter samma
grunder som i allmänhet på landsbygden. Den lägre exekutionspersonalens
i en sådan kommun naturligtvis nödvändiga förstärkning har
genomförts på ett sådant sätt, att den redan förut invecklade ordningen
för ärendenas handläggning ytterligare komplicerats: man har här rent
av fått en fyrdubbel uppsättning av instanser för skatteindrivningen!

Efter andra grunder är indrivningen genom det år 1909 inrättade
särskilda kommunala uppbördsverket ordnad. Detta handhar indriv -

136

andskommunernas

ndrivningsoäsen
vid
12 års riksdag.

ningen av kommunalutskylder, municipalutskylder i Hagalund och Nya
Huvudsta municipalsamhälle samt pensionsförsäkringens grundavgifter
och sköter därjämte såsom kommunalkontor kommunens kassarörelse
och räkenskaper och överhuvudtaget dess löpande ekonomiska förvaltning.
Det förestås av kommunalkamrer med biträde av en kommunalskrivare
och tre uppbördsmän. Kommunalkamreraren samt uppbördsmännen
hava jämlikt 4 § utsökningslagen förordnats att i kronofogdes
ställe på eget ansvar vara utmätningsmän, dock med de inskränkningar,
som lagen uppställer. De få sålunda ej befatta sig med försäljning
av fast egendom eller av fartyg med mer än 20 registertons dräktighet
eller fördelning av köpeskilling för fast egendom eller för lös egendom,
då jämlikt utsökningslagen sammanträde för fördelningen erfordras.
Förordnandena, som gälla tills vidare, äro ock bundna vid det
villkoret, att anspråk å ersättning enligt lagen den 10 juli 1899 om
ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakas av
ämbetsman eller tjänsteman, icke må av kommunen eller municipalsamhällena
framställas.

Det egentliga indrivningsarbetet påvilar givetvis uppbördsmännen,
medan kommunalkamreraren, efter anmälan av uppbördsman hos kommunalnämnden,
har att begära handräckning hos myndigheter å andra
orter för utfående av utskylder från utflyttade personer. Den lagstadgade
indrivningsprovisionen ingår odelad till kommunens kassa. Uppbördsverkets
tjänstemän åtnjuta fasta löneförmåner; dock erhålla uppbördsmännen
därjämte en ersättning för varje indriven post av 50
öre. Denna ersättnings samlade belopp understiger betydligt den till
kommunalkassan inlevererade indrivningsprovisionen. Uppbördsmännens
verksamhet är underkastad en noggrann kontroll genom ett, efter
vad det vill synas, praktiskt anordnat kvitteringssystem. Sedan detta
införts, har uppbördsverket fungerat till de kommunala myndigheternas
belåtenhet, och uppenbarligen innebär hela denne anordning av
det kommunala uppbörds- och indrivningsväsendet stora fördelar framför
det vanligen tillämpade. Man rör sig här endast med två i stället
för, som vid den nyss beskrivna ordningen för kronoutskyldernas indrivning,
med fyra instanser.

Frågan om en mera praktisk anordning av uppbörds- och indrivningsväsendet
i de större landskommunerna har jämväl varit föremål
för riksdagens uppmärksamhet. I en vid 1912 års riksdag väckt motion
(andra kammaren nr 106) föreslogo herrar Källman i Sundbyberg
och Carlsson i Frosterud en skrivelse till Kung!. Maj: t med begäran om

137

utredning angående rätt för landskommun att anordna egen uppbördsförvaltning
med utmätningsmannaförordnanden för denna förvaltnings
tjänstemän. Av motionens motivering framgår, att förslagsställarna
icke så mycket tänkt på det egentliga uppbördsväsendet, som fastmera
på organisationen av kommunalskatteindrivningen. Uppbörden av
kommunalutskylderna ligger ju redan nu i kommunalnämndens hand.
Någon önskan att till kommunal myndighet överflytta jämväl kronouppbörden
har däremot icke försports. Vid motionens utskottsbehandling
hänvisades särskilt till indrivningsväsendets organisation i Solna,
men de anordningar, som här med stöd av gällande lag kunnat vidtagas,
förmenades ej vara tillfyllest. I första rummet ansågos de särskilt
förordnade utmätningsmännens befogenhet alltför begränsad, då denna
ej omfattade den för skatteindrivningen särskilt i förstadskommuner
nog så viktiga rätten att utmäta fast egendom, fördela köpeskillingen
därför m. m. Häremot synes kunna invändas, att lagen redan nu medgiver
Kungl. Maj:ts befallningshavande att utvidga förordnandet i
denna riktning, och att således av detta skäl någon lagändring ej är
nödig. Vidare betraktades det ur enhetlighetens synpunkt som ett fel,
att det kommunala uppbördsverket icke jämväl ägde att indriva resterande
kronoutskylder och, efter sökt handräckning, inom andra orter
debiterade utskylder. Huruvida en sådan utvidgning av uppbördsverkets
verksamhet kan anses utgöra något mera trängande kommunalt
intresse, synes kunna ifrågasättas. I allt fall hava vi icke kunnat finna,
att gällande författningar lägga något hinder i vägen för att de jämlikt
4 § utsökningslagen förordnade utmätningsmännen övertaga kronofogdens
befattning även med indrivningsärenden av sistnämnda slag.

Motionen, som vann andra kammarens bifall, blev emellertid av
första kammaren avslagen. I vederbörande utskotts avstyrkande utlåtande
framhålles, att det likställande mellan vissa större landskommuner
och städer, som motionen åsyftade, kunde befaras att till de förra
utsträcka de olägenheter, som enligt vad erkänt vore jämväl vidlådde
städernas indrivningsväsen. Den rätta vägen vore därför en genomgripande
reform av hela indrivnings- och redovisningsförfarandet såväl
i stad som på landet.

Vi hava velat något utförligare redogöra för denna fråga och dess
behandling, då den torde vara belysande för de önskemål, som inom
tättbefolkade landskommuner göra sig gällande med avseende å indrivningsväsendets
anordning.

* *

138

De sakkunnigas
förslag.

Ut mätning smannagöromålens
decentralisering.

Vid övervägande av de åtgärder, som lämpligen kunna vidtagas för
att undanröja bär ovan påtalade olägenheter av utsökningsväsendets och
särskilt skatteindrivningens nuvarande organisation i fögderistäderna,
hava vi funnit, att flera av dessa åtgärder så nära sammanhänga med
fögderiförvaltningens planerade omorganisation, att de lämpligen böra
vidtagas i samband med denna. Med hänsyn härtill hava vi så mycket
mindre ansett oss höra uppgöra förslag till de författningsändringar,
vilka dessa åtgärder kunna påkalla, som flertalet av ifrågakommande
författningar ändock vid fögderiförvaltningens omläggning lära komma
att i grund omarbetas. Vi hava därför, med ett undantag, inskränkt oss
till att angiva de önskemål, som vid denna omarbetning ur fögderistädernas
och de större landskommunernas synpunkt böra tillgodoses samt
hava därjämte, redan före avgivandet av vårt slutliga betänkande, velat
bringa dessa önskemål till herr statsrådets och chefens för civildepartementet
kännedom, på det att de måtte kunna vederbörligen uppmärksammas
vid utredningen rörande fögderiförvaltningens omorganisation.

Det har vidare från början stått klart för oss, att i fråga om utsökningsväsendets
anordning en bestämd skillnad måste göras mellan
städer av olika storlek och med olika näringsförhållanden, samt att
hithörande frågor icke blott röra fögderistäder utan även andra samhällen
av stadskaraktär å landsbygden, och att de organisationsreformer,
som kommissionen kunde komma att föreslå, därför även borde vara
tillämpliga å samhällen av det senare slaget.

I allmänhet torde det för stadssamhällena på landsbygden få anses
önskvärt, att utmätningsmannadistrikten göras mindre och flera än för
närvarande, så att utmätningsmannen kommer orten och dess förhållanden
närmare och blir för allmänheten lättare tillgänglig. Att särskilt
för skatteindrivningen härigenom en högst betydande omgång skulle
kunna undvikas, ligger i öppen dag. En reform i denna riktning är
emellertid icke allenast motiverad av förhållandena i fögderistäderna,
utan torde jämväl ur allmänt organisatoriska synpunkter få anses som
en betydande och förhållandevis lätt genomförbar förenkling. Vid behandlingen
av frågan om fögderiförvaltningens omorganisation har också
en överflyttning av utmätningsmannens befogenheter och bestyr —
med vissa i 3 § utsökningslagen angivna undantag — från kronofogden
till länsmannen varit en allmänt förordad och till sitt praktiska värde
knappast omstridd reform, vilken senast upptagits i 1912 års båda kommittéförslag.
Under sådana förhållanden hava vi icke anledning att
längre dröja vid detta önskemål, som ändock med all säkerhet kommer

139

att vid fögderiförvaltningens förestående omorganisation behörigen uppmärksammas.

1 varje fögderistad, stor eller liten, lärer, oberoende av det sätt,
varpå nyssnämnda fråga löses, extra utmätningsmän, motsvarande fjär-fogÅristad.
dingsmän i landskommun och exekutionsbetjänte i magistratsstad, vara
nödvändiga för utmätning av lös egendom särskilt i och för resterande
utskylders indrivning. I gällande författningar återfinnas dock icke
några bestämmelser om sådana utmätningsförrättare i fögderistäder,
vilket enligt vår mening måste betraktas som en brist. Denna brist
torde hittills, som den ovanstående redogörelsen visar, hava fyllts sålunda,
att å ifrågavarande tjänstemän tillämpats bestämmelserna om
exekutionsbetjänte. Detta är dock näppeligen riktigt, då utsökningslagen
uttryckligen till landet räknar även städer under landsrätt och ej
heller i den författning, som för förevarande spörsmål närmast kommer
i fråga, 1878 års förordning om utmätning för skatteindrivning, stadgats,
att vad där sagts om magistrat jämväl skall gälla stadsstyrelse.

I praxis har det nuvarande förfarandet, såsom förut framhållits, på
några håll lett till den oegentligheten, att fögderistadens exekutionsbetjänt,
i likhet med magistratsstadens, men i olikhet mot fögderiets övriga
utmätningsbiträden, ej erhållit del av indrivningsprovisionen, ett
missförhållande som naturligtvis tvingar staden att bevilja ifrågavarande
tjänstemän högre löneförmåner. Slutligen torde ock böra anmärkas,
att någon förpliktelse för fögderistad att hålla utmätningsbiträden
till erforderligt antal för närvarande ej finnes, vilket visserligen
ej ännu förorsakat praktiska olägenheter, men som naturligtvis måste
anses oegentligt.

Vi finna det sålunda önskvärt, att särskilda bestämmelser meddelas
om fögderistads skyldighet att tillhandahålla utmätningsbiträden. Dessa
biträden torde liksom hittills lämpligen böra kallas exekutionsbetjänte
samt utses av stadsstyrelsen och förordnas av Kungl. Maj :ts befallningshavande,
därest de befinnas för uppdraget lämpliga. Med avseende å
andel i indrivningsprovision av kronouppbörd smedel böra de
uttryckligen likställas med fjärdingsmän och övriga utmätningsförrättare
å landet med enahanda uppgift vid skatteindrivningen. Därest det
nuvarande sättet för indrivningen i huvudsak bibehålies, blott med de
ändringar, som betingas av utmätningsmannagöromålens överflyttning
å länsmännen, vilja vi instämma i de krav, som flera gånger inom riksdagen
uttalats, och som 1887 års kungörelse i ämnet avsåg att förverkliga,
nämligen att hela indrivningsprovisionen vid kronouppbörden bör till -

140

falla den, som verkställer indrivningen, i detta fall fögderistadens exekutionsbetjänt.

Vad åter indrivningsprovisionen vid kommunal uppbörden
angår, så synes, därest indrivningen som hittills så gott som alltid sker
genom den kommunalt avlönade exekutionsbetjänten, vilken t. o. m.
jämlikt 3 § av utsökningslagen i detta hänseende kan vara förordnad
till utmätningsmannens substitut, icke några sakligt hållbara skäl kunna
anföras, varför icke fögderistaden bör likställas med magistratsstad och
efter eget skön kunna förfoga över denna provision. I större samhällen
växer denna lätt till belopp, för vilkas storlek goda skäl kunna anföras,
därest de betraktas som böter, men vilka såsom ersättning åt indrivningsförrättaren
äro alltför höga. Någon ändring av kommunal förord -ningen torde härför så mycket mindre erfordras, som det av oss förordade
förfarandet torde stå i bättre överensstämmelse med författningens
ordalydelse än nuvarande praxis.

^mätnings* ^ (^e m''11 dre fögderistäderna torde den härmed angivna organisationen
av exekutionsväsendet vara tillfredsställande. Uppnår emellertid
staden större invånarantal eller utmärker sig dess näringsliv för
större livaktighet, torde snart nog, av skäl som förut utvecklats, behov
av en särskild, med kronofogde (länsman) likställd utmätningsman för
staden göra sig gällande. Givet är, att detta behov icke så snart inställer
sig, därest ordinarie utmätningsman är bosatt i staden, vilket naturligtvis
kommer att bliva vanligare, om denna befattning överflyttas
å länsman.

När detta behov emellertid förefinnes — ett förhållande som skatteindrivningens
bristande snabbhet och effektivitet samt övriga exekutiva
ärendens antal och omfattning snart nog torde komma att giva vid hands11
— synes det lätt kunna tillfredsställas inom gällande lagstiftnings
ram, nämligen genom att Kungl. Maj:ts befällningshavande med stöd
av 4 § utsökningslagen förordnar lämplig person att på eget ansvar
i ordinarie utmätningsmans ställe vara utmätningsman i staden. Förutsättningen
härför är givetvis — utom att ett uppenbart behov av
en sådan anordning förefinnes — att staden vill förbinda sig att så
avlöna denne utmätnigsman, att en person med tillräckliga kvalifikationer
för befattningen kan påräknas. Vi vilja ock hava uttalat, att, även
om jämlikt lagen Kungl. Maj :ts befallningshavande ensam äger beslutanderätten
i fråga om personvalet, behörig hänsyn till tjänstens betydelse
för ortens befolkning och även direkt för kommunalförvaltningen

141

kräver, att stadsstyrelsen och stadsfullmäktige lämnas tillfälle att yttra
sig jämväl i denna del av frågan.

Vi hava i detta sammanhang haft till övervägande eu nära till hands
liggande anordning, nämligen eu förening av borgmästarebefattningen
med utmätningsmannauppdraget. Det kan nämligen med full visshet
antagas, att endast i fögderistad med borgmästare särskild utmätningsman
kommer att förordnas.

En sådan kombination är naturligtvis i många fall lämplig och tillrådlig.
Borgmästaren torde ofta genom sin utbildning vara om icke
den ende, så dock den bäst kvalificerade av de personer i orten, som
för utmätningsmannauppdraget kunna komma i fråga. En dylik bisyssla
ansluter sig ock naturligt till hans chefsskap över polisen. Slutligen
skulle denna kombination i mindre städer, där borgmästarens övriga
göromål ej äro så omfattande och hans avlöningsförmåner sålunda
mindre, kunna lämna en lämplig utfyllnad av borgmästarens inkomster
utan att däremot kunna riktas de erinringar, som ur kommunal synpunkt
ej utan fog kunna göras gällande emot enskilda uppdrag av vidlyftigare
beskaffenhet, advokatverksamhet o. dyl.

Av dessa skäl torde en förening av borgmästarebefattningen och utmätningsmannauppdraget
i mindre städer ej sällan vara att förorda.
Vi hava emellertid även funnit åtskilliga skäl kunna anföras mot denna
anordning och hava därför icke velat förorda dess lagfästande såsom
en allmän regel. De göromål, som ankomma a utmätningsman, äro,
om än ofta nog så krävande, dock i stort sett av tämligen enahanda
och mekanisk beskaffenhet. Det är därför fara värt, att borgmästarenutmätningsmannen
skulle komma att, till förfång för viktigare uppgifter,
överhopas av löpande exekutionsgöromål, som för hans befattning
särskilt med de kommunala ärendena givetvis äro utan intresse. Och då vi
i främsta rummet velat betona den nya borgmästarebefattningens praktiska
betydelse för kommunalförvaltningen, och denna genom den ifrågavarande
tjänstekombination onekligen komme att äventyras, hava vi
icke kunnat tillstyrka dess obligatoriska genomförande. Anmärkas bör
ock, att i många fall de personliga kvalifikationerna för de egentliga
borgmästaregöromålen och särskilt det viktiga utredningsarbetet för stadens
räkning ingalunda äro de samma, som böra erfordras hos den »fögderistadsfogde»,
varom här är fråga. Snarare torde få antagas, att stadsfiskalen
är den person i stadens tjänst, som i regel bäst lämpar sig för
utmätningsmannauppdraget. Återigen kan det i särskilda fall vara
lämpligt att — såsom i Solna skett — förena detta uppdrag med chefs -

142

skåpet för kommunens uppbördsverk eller drätsel kontor. Att i detta
hänseende uppställa några bestämda, allmänt giltiga regler lärer alltså
ej vara tillrådligt, utan är det säkerligen riktigare att överlämna åt
Kungl. Maj :ts befallningshavande att efter förhållandena i varje särskilt
fall avgöra personvalet. Härvid bör emellertid, såsom redan förut
framhållits, ej minst med hänsyn till den ekonomiska betydelsen för staden
av en kombination i den ena eller andra riktningen, särskild hänsyn
tagas till dess önskningar.

Av förhållandena i varje särskilt fall, såsom de exekutiva ärendenas
antal och omfattning och utmätningsmannens kvalifikationer, må ock
bero, huruvida förordnandet utvidgas till att omfatta jämväl utmätning
av fast egendom, fartyg över 20 registerton m. m. Såsom från Solna
framhållits, torde en sådan utvidgning ofta vara önskvärd i fattiga kommuner
med stark stadsbildning, d. v. s. med långt driven fastighetsparcellering.
Likaså torde åt Kungl. Maj ds befallningshavande böra lämnas
att avgöra, huruvida utmätningsmannens kompetens jämväl bör omfatta
indrivning av kronoutskylder samt av å annan ort debiterade utskylder
efter därom begärd handräckning. Ur allmänt organisatoriska synpunkter
och även för den restskyldiga allmänheten innebär naturligtvis
handräekningsärendenas sammanförande till en myndighet stora fördelar,
men ur kommunal synpunkt torde denna anordning däremot vara
mindre viktig.

Därest förordnandet utvidgas på nu angivna sätt kommer fögderistaden
att intaga i huvudsak samma ställning som de städer med egen
jurisdiktion, för vilka Kungl. Maj:t med stöd av 23 § av promulgationsförordningen
till utsökningslagen förordnat, att med genomförandet av
lagens bestämmelser om magistratens övertagande av befattningen som
överexekutor, tillsättande av stadsfogde m. m. skall anstå. I sådana
städer är nämligen Kungl. Maj :ts befallningshavande fortfarande överexekutor
och utmätningsmannens befattning utövas av magistraten, vilken
emellertid liksom kronofogde äger att för visst fall i sitt ställe sätta
annan, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande godkännes.
er,''exekutor Landsrättsstäder av den storlek och betydelse, att särskild magistrat

ör magi- där anses böra finnas, böra däremot i exekutionshänseende i allo likställas
rtant(egen med van%a magistratsstäder. Behovet att å platsen äga tillgång till
domstol, myndighet med överexekutors befogenhet är i sådana samhällen, såsom
förut anmärkts, lika stort som i äldre, till folkmängd jämförbara städer.
Näringslivets behov av en snabb och bekväm handläggning av verkställighet
av domstolsutslag, lagsökning och andra åtgärder i syfte att

i4:i

förverkliga eller skydda civila rättigheter, så ock av andra, å överexekutor
ankommande ärenden kan här ej längre tillgodoses enbart genom
att utmätningsman är i staden anställd.

Det berättigade i sådana städers krav på likställighet med rådhusrättsstäder
framgår särskilt vid övervägande av det förhållandet, att,
enligt vad från processkommissionen tillkännagivits, dess förslag till ny
domstolsorganisation bland annat kommer att innebära ett sammanförande
i stor utsträckning a vstäder och landsbygd i gemensamma domkretsar,
d. v. s. på avskaffande av de flesta städers rätt till egen jurisdiktion.
De städer, som skola underkastas eu dylik genomgripande förändring,
vilja givetvis icke härigenom beträffande rättegångsordningen komma i
en avsevärt sämre ställning än förut. För att undanröja de olägenheter,
som för landsrättsstäder — och andra tättbefolkade orter å landsbygden
—- kunna vara förenade med den nuvarande rättegångsordningen å landet,
har sålunda 1915 års riksdag hos Ivungl. Maj :t anhållit om utredning
rörande lämpliga åtgärder, och utsikter lära även förefinnas, att Ivungl.
Maj :t inom kort skall förelägga riksdagen de förslag, till vilka denna utredning
givit anledning. Det kan sålunda förväntas, att landsrättsstad
hädanefter skall kunna beredas de förmåner med avseende å allmänna
domstolsärendens handläggning, som motsvara dess behov. I fråga om
utsökningsmål återigen, där behovet av ett snabbt och bekvämt förfarande
uppenbarligen är s t ö r r e än vid mål som tillhöra allmän domstols
prövning, skulle städerna genom ett avstående från den egna jurisdiktionen
för närvarande och även efter de planerade reformerna i fråga
om rättsskipningen å landet försättas i ett avsevärt sämre läge än förut,
då de i själva verket i allo komme att likställas med vanlig landskommun.

Det oegentliga i denna följd av den egna jurisdiktionens upphörande
framstår särskilt vid beaktande av att överexekutorsbefattningen icke
tillkommer rådhusrätten utan magistraten, i likhet med överexekutor
å landet, Kungl. Maj:ts befallningshavande, en administrativ ämbetsmyndighet.
Grundläggande för överexekutorsindelningen bör alltså
vara den administrativa, icke den judiciella indelningen. Emellertid har
utsökningslagens förevarande stadgande knappast avfattats med full
följdriktighet. Till landet hänföres nämligen »stad, lydande under landsrätt»,
d. v. s. stad, som i j u d i c i e 111 hänseende tillhör landet, medan
däremot överexekutorsbefattningen i stad tillagts magistraten, den a dministrativa
myndigheten. Avskaffas rådhusrätten och förlägges
staden sålunda under landsrätt, så övergår staden också i utsöknings -

144

hänseende eo ipso till landet, även om magistrat fortfarande finnes och
stadens administrativa självständighet i övrigt bibehålies.

Den viktigaste invändningen emot den av oss förordade anordningen
med överexekutorsbefattningens uppdragande åt eu magistrat,
som icke tillika är domstol, är givetvis, att en sådan magistrat icke
skulle motsvara de fordringar, som måste ställas å utsökningsprocessens
överordnade och beslutande myndighet. Denna myndighet måste besitta
juridisk insikt samt kunna med grannlagenhet och omdöme snabbt fatta
beslut i de ärenden, som komma under dess prövning. Säkerhet att dessa
egenskaper förefinnas hos en magistrat, vars ledamöter ej utöva domareverksamhet,
kunde måhända anses saknas.

Vi kunna för vår del ej tillmäta dessa farhågor större betydelse.
Redan nu utövas ju överexekutorsbefattningen av en myndighet, som
ej tillika är allmän domstol, nämligen Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Även om det ur teoretisk synpunkt kan anses som ett önskemål,
att utsökningsprocessen knytes till de allmänna domstolarna, saknar
detta uppenbarligen för närvarande all praktisk betydelse och bör
ej stå hindrande i vägen för genomförandet av en av omedelbara praktiska
behov så väl motiverad anordning som den här ifrågasätta.1

Det är vidare uppenbart, att frågan, huruvida en landsrättsstad skall
äga magistrat eller icke — vare sig denna fråga uppkommer vid rådhusrättstads
förläggande under landsrätt eller genom en förutvarande fögderistads
tillväxt i befolkning och näringsliv — måste bedömas just med
hänsyn till den säkerhet, som kan erhållas för den blivande magistratens
kvalifikationer. Skillnaden mellan en fullt utvecklad fögderistad (med
egen utmätningsman) och en magistratsstad utan egen jurisdiktion är ju
enligt vårt förslag endast, att den senare utgör eget överexekutorsområde
samt har egen uppbördsförvaltning. Under sådana förhållanden
kommer prövningen av ansökan om erhållande av egen magistrat naturligtvis
främst att avse, huruvida staden är villig att anslå tillräckliga
medel för avlönande av en borgmästare, som kan motsvara de anspråk
överexekutorsbestyren ställa å magistratens ordförande. Och vi
äro förvissade, att i så stora städer, som här komma i fråga, denna sida av
spörsmålet sällan kommer att möta några större svårigheter.

Den lagändring, som genomförandet av vårt ifrågavarande förslag
erfordrar, är, som redan antytts, föga betydande och består allenast i
ett utbyte i 1 § utsökningslagen av uttrycket stad, lydande under landsrätt,
emot stad, där magistrat ej finnes.

1 Se härom hovrättsrådet K. Schlyter i Svenska Stadsförbundets tidskrift 1915, sid. 204.

145

Vanligen lär det befinna* lämpligt, att någon av magistratens lag
tärna ledamöter, i regel borgmästaren, med stöd av utsökriingslagens
nyss omförmälda paragraf också förordnas till överexekutor, i stället
för att denna befattning skall tillhöra magistraten i sin helhet. Därest
sä sker, torde bestämmelse härom jämväl böra upptagas i magistratsreglementet.
Någon erinran mot en sådan anordning ur den synpunkten,
att borgmästaren därigenom alltför mycket skulle komma att dragas
från sina-maktpåliggande kommunala uppgifter, synes ej med fog kunna
göras, då de förekommande utsökningsmålen visserligen kräva juridiska
insikter och omdöme, men vanligen icke äro så tidsödande. Men givetvis
måste det — såsom ock förut betonats — noga tillses, att borgmästarens
befattning med magistratens expeditionsgöromål och i allmänhet
med dess löpande administrativa uppgifter icke inkräktar på hans verksamhet
inom kommunalförvaltningen. Detta torde ock lätt kunna undvikas
genom eu lämplig arbetsfördelning inom magistraten och framför
allt genom borgmästareexpeditionens utrustande med nödigt antal biträden.

Stockholm den 16 november 1916.

Å de sakkunnigas vägnar:

JAKOB PETTERSSON.

It)—104-JHl

Bilaga B.

Tablå över till stadsstyrelsen och dess expedition utgående anslag i
nedannämnda städer enligt 1917 års utgiftsstater.

Stad	1 nvånar-	Arvoden till	Skri vmate-rial och	;v Samma *
antal 31/i2 1916	Ordf.	Ledamö- terna	Sekretera- ren	annonser o. d.	kronor
Arvika.........	5 212	—	_	_	___	1 200 >
Borgholm........	1 1%	1 500 -	—	—	—	1 500 -
Djursholm .......	4 266	1 000		1300 vikariats- arvode 50	400	2 700
Eslöv..........	5 997	1500	—	_ 8	350 4	1850
Huskvarna.......	7 701	1500	_ 5	150	850	2 500
Hässleholm.......	3131	1500''''	—	—	700	2 200
Katrineholm.......	6 615	1 500	300	—	uppgift saknas	1800
Nässjö.........	7 436	1 500	250	300	100	2150
Sollefteå........	2 586	-	—	—	—	— ;
Tidaholm ........	4 616	—	—	—	uppgift saknas	—
Trollhättan.......	14 191	2 000	600	600	200	3 400

1 Närmare uppgifter saknas.

2 Dessutom i sportler, lösen för expeditioner, växelprotester m. m. 100 ä 200 kr. (Ordföranden
är enligt 1874 års reglemente tillika notarius publieus).

3 Stadens ombudsman, tillika stadsstyrelsens, stadsfullmäktiges och drätselkammarens sekreterare,
uppbär i ett för allt 3,300 kr.

4) Gemensamt auslag för stadsfullmäktige och stadsstyrelsen 700 kr.

5 Stadsstyrelsens ledamöter åtnjuta, då de för uppdragets fullgörande försätta ordinarie arbets
tid. ersättning för förlorad arbetsförtjänst.

•’ Därav arvode till skrivbiträde 500 kr.

7 Fråga om arvode remitterad till drätselkammaren den 30/io 1917.