m MAJS OGB RIKETS KAIMMÄHS

Statens offentliga utredningar 1897:2

UNDERDÅNIGA

ÖFVER

UTLÅTANDE

DET AF SÄRSKILDA KOMITERADE DEN 2 NOVEMBER 1894 AFGIFNA
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL FÖRORDNING
ANGÅENDE INKOMSTBEVILLNING.

—

STOCKHOLM,

ISAAC MATtCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG,

. 1895.

TILL KONUNGEN.

Genom nådig remiss den 2 sistlidne november bär Eders Kong],
Maj:t anbefalt kammarrätten att efter öfverståthållareembetets och Eders
Kongl. Maj:ts befallningsbafvandes i rikets samtliga län hörande skyndsamt

förslaget till
bevillningsförordning.

afgifva underdånigt utlåtande öfver det af särskilda komiterade samma
dag afgifna betänkande med förslag till förordning angående inkomstbevillning.

Sedan kammarrätten i anledning häraf genom skrivelser den 13 i
nämnda månad anmodat öfverståthållareembetet och Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i länen att till kammarrätten inkomma med yttranden
öfver betänkandet, hafva sådana yttranden hit inkommit under loppet
af sistlidne december, januari och februari månader; och får kammarrätten,
med öfverlemnande af dessa yttranden samt återställande af remisshandlingarna,
i ärendet underdånigst anföra följande.

De allmänna De synpunkter, som vid den nu verkstälda revisionen af bevillnings ST2T-2:

förordningen för komiterade framstått såsom väsentligen bestämmande,
jinansieia hafva, efter hvad komiterade angifvit, varit att, då ett starkare anlitande
af <:k‘n direkta beskattningen för statsbehofvens täckande skulle blifva
en nödvändig följd af 1892 års urtima riksdags beslut, söka åstadkomma
en ökad effektivitet af bevillningsförordningens bestämmelser samt åvägabringa
en mera likformig tillämpning af förordningen och särskildt göra
beskattningen för vissa inkomstarter verksammare än hittills.

hör vinnande af dessa ändamål hafva komiterade föreslagit hufvudsakligen
följande, mera principiela förändringar i den nu gällande förordningen
angående bevillning af fast egendom samt af inkomst:

l:o) borttagande af den nuvarande fastighetsbevillningen och dess
ersättande i allmänhet med bevillning för inkomst af fast egendom, hvilken
inkomst skulle beräknas för jordbruksfastighet till G procent och för annan
lustighet- till 5 procent af fastighetens taxeringsvärde, dock med rätt till
afdrag för ränta å intecknad gäld intill högst 40 procent af den beräknade
inkomstens belopp;

2:o) införande såsom regel af ren inkomstbevillning för afkastning
af skog utöfver husbehofvet samt öfverhufvud för sådan afkastning af
jordbruksfastighet, som vunnes derigenom, att. fastigheten användes för
annat ändamål än jordbruk; till följd hvaraf föreslagits, att vid bestämmande
af taxeringsvärde å jordbruksfastighet hänsyn icke skulle tagas
till tillgång å fiske utöfver husbehof eller till den afkastning, som erhölles
derigenom, att någon del af fastigheten användes för annat ändamål
än jordbruk, ej heller till tillgång å växande skog utöfver husbehof,
med undantag för skogsområde, som innehades af staten, i afseende å
hvilket icke blott skogsmarkens utan äfven växande skogens värde skulle
inbegripas i taxeringsvärdet;

3:o). utsträckning i öfrigt af inkomstbevillningen äfven till sådana
slag af inkomst, som icke kunna hänföras under hvad den nuvarande

bevillningsförordningen benämner inkomst af kapital ocli arbete, i det
att det föreslagits, att vid inkomsttaxeringen skulle tagas till utgångspunkt
»skattskyldigs samtliga bruttointägter, vare sig* de bestå i penningar
eller naturaförmåner eller eljest äro i penningevärde bestämbara,
med undantag allenast af hvad som erhålles genom arf, testamente,
hemgift, lif- eller olycksfallsförsäkring eller i gåfva, såvidt den består
af fast egendom»;

4:o) införande af skyldighet för landsting, hushållningssällskap,
kommuner och andra menigheter att erlägga bevillning för inkomst. af
kapital samt borttagande af den nu för hypoteksbanker, hvpoteksföreningar,
sparbanker samt rånte- och kapitalförsäkringsanstalter gällande frihet
från inkomstbevillning;

5:o) förhöjning i bevillningen för inkomst af kapital, hvarmed
förstås ränta å obligationer och å utlånade penningar, sålunda att för
bevillningens påförande sådan ränteinkomst skulle förhöjas med hälften
af dess verkliga belopp;

(ko) beskattning af aktiebolags och enskild sedelutgifvande banks
inkomst icke blott, såsom för närvarande, genom att bolaget ocli banken
påföres bevillning för inkomsten utan äfven derigenom att vederbörande
delegare skulle blifva underkastad bevillning för sin utdelning från bolaget
eller banken;

7:o) medgifvande af afdrag vid inkomsttaxeringen för ränta å skuld
icke blott vid taxering för inkomst af kapital och af rörelse utan äfven,
såsom under l:o) nämnts, vid taxering för inkomst af fast egendom för
ränta å intecknad gäld äfvensom vid taxering för annan inkomst än af
fastighet, kapital eller näring med högst 20 procent af inkomstens
belopp;

8:o) utvidgning af den nu medgifna rätten till bevillningsfnhet och
lindring i bevillningen, så att, bland annat, dylik lindring skxdle gälla
för inkomst till och med 2,200 kronor och hithörande förmåner äfven,
ehuru med viss inskränkning, få åtnjutas vid bevillning för inkomst af
fastighet; samt

9:o) införande af en vidsträcktare förpligtelse än den nuvarande
för skattskyldig att till ledning vid taxeringen lemna uppgifter om sm
inkomst (obligatorisk sjelf deklaration).

Det af komiterade på dessa hufvudgrunder uppgjorda förslaget till
bevillningsförordning skulle emellertid, enligt komiterades egna beräkningar,
icke komma att lemna statsverket någon ökad inkomst för statsbehofvens
täckande utan tvärtom medföra en minskning i inkomster,
hvilken beräknad å 1893 års bevillning utgör omkring 14,000 kronor.

Minskningen skulle komma att till liutvudsakligaste delen uppstå
å bevillningen för fastighet och utgöra, beräknad å 1893 års bevillning,
töi jordbruksfastighet 31,31 procent eller 423,300 kronor samt för annan
fastighet 34,lo procent eller 277,600 kronor, under det å andra sidan
skulle beredas ökning i bevillningen för inkomst, hvilken öknino-, tilllämpad
å 1893 års inkomstbevillning, skulle hufvudsakligen bestå af
följande belopp nämligen: 9,18 procent eller 285,100 kronor genom
sjelfdeklaration beträffande annat slags inkomst än inkomst af fastighet och
af kapital, 5,3 7 procent eller 166,800 kronor genom sjelfdeklaration angående
och förhöjd bevillning för inkomst af kapital, 8,2 9 procent eller
257,500 kronor genom beskattning af aktieegare och lottegare i bank för utdelning
från bolagen ocb bankerna samt 3,7 5 procent eller 116,400 kronor
genom de förändrade grunderna för beskattning af skogs afkastning.

Vid dessa beräkningar må emellertid erinras, att de äro ytterst
osäkra, da de, såsom naturligt är, måst byggas å flere helt och hållet
godtyckliga antaganden, men att minskningen i bevillning låter sig med
långt större sannolikhet beräknas än ökningen, enär den senare skulle
blifva helt och hållet beroende af verkningarna af nya och hittills hos
oss opröfvade stadganden.

Det torde till och med kunna ifrågasättas, om icke den af komiterade
antagna minskningen i bevillning för fastighet är för ringa. Komiterade
hafva nemligen, ehuru, enligt hvad de sjelfva uppgifvit, inteckningsstatistiken
utvisar att fast egendom å landet är i medeltal intecknad
till 40 procent och fast egendom i stad till 55 procent af taxerings,
v ärdet, likväl upptagit afdraget för ränta å intecknad fastighetsgäld,
hvilket afdrag skulle vara medgifvet intill högst 40 procent af fastighetsinkomsten,
med allenast hälften af beräknade räntan å samtliga intecknade
skuldbelopp.

Hvad den beräknade minskningen i bevillningen särskildt för jordbruksfastighet
angår, må dessutom beaktas, att komiterade dervid icke
medtagit det belopp, som bortfaller derigenom att i taxeringsvärdet för
sådan fastighet värdet af växande skog utöfver husbehofvet icke längre
skulle inbegripas, hvarigenom detta taxeringsvärde antages komma att
i sin helhet nedgå med 194,000,000 kronor, motsvarande en bevillning,
enligt nuvarande bestämmelser, af 116,400 kronor. Minskningen i bevillningen
för jordbruksfastighet skulle derför böra ökas med omkring 8
procent och således i det hela belöpa sig till ungefär 39,31 procent. Härvid
får emellertid icke förbises, att komiterade beräknat, att genom de föreslagna
förändrade bestämmelserna rörande beskattning af inkomst af
skog skulle erhållas en bevillningssumma af 232,800 kronor eller ett

belopp, som med 116,400 kronor öfverstege nämnda minskning. Bevillningssumman
för inkomst genom skogs afkastning torde emellertid
vara långt vanskligare än någon annan att på förhand beräkna.

Frånser man bevillningen för inkomst af skog, skulle bevillningen
för inkomst af jordbruksfastighet, om 1893 års taxeringsvärden å dylik
fastighet läggas till g-rund för beräkningarne, efter komiterades förslag
komma att uppgå till allenast omkring 800,000 kronor för år. Detta skulle
sålunda blifva det hufvudsakliga direkta skattebelopp, hvarmed den »i
vårt lands näringslif så framstående» egentliga jordbruksnäringen skulle,
efter det grundskatternas afskrifning fullbordats, komma att bidraga till
statsbehofvens täckande.

Från statsfinansiel synpunkt sedt är således det nu t öreliggande
förslagets innebörd en mycket betydande lindring i bevillningen för
afkomst af fastighet och en motsvarande ökning i bevillning för inkomst
från andra källor än fast egendom isynnerhet för inkomst af utlånta
penningar och obligationer samt af aktiebolags och sedelutgifvande
bankers verksamhet.

I hvad mån de principer, som för förslaget ligga till grund, må
anses tillfredsställande, torde framgå utaf följande närmare granskning
af desamma.

Angående den nuvarande fastighetsbevillningen hafva komiterade
anfört, att densamma vore en afkastningsskatt, som utginge oberoende
af, huruvida fastighetsegaren erhölle större eller mindre inkomst eller
icke någon inkomst alls af sin fastighet, men att den direkta skatten
till staten borde anordnas »på grundvalen af den personliga skatteförmågan,
hvilken väsentligast bestämdes af den skattskyldiges behållna
inkomst och hans på denna inkomst hänvisade behof», och att en allmän
inkomstskatt derför vore det slutliga målet för reformerandet al
den direkta skatten till staten, hvarvid afkastningsskatter borde erhålla
plats allenast såsom komplement till den allmänna inkomstskatten.

I den omständighet att gällande bevillningsförordning från inkomstskatten
undantagit inkomst af fast egendom läge en hufvudsaklig orsak
till den ojemnhet, hvarmed . allmänna bevillningen drabbade de skattdragande
och i betraktande af de afsteg från en rättvis och jemlik beskattning,
som den nuvarande fastighetsbevillningen medförde, vore dess
ersättande »medelst inkomstbevillningens utsträckande i mer eller mindre

Fastighetsbevillnings

utbytande mot
bevillning för
inkomst af fast
egendom.

fullkomlig grad äfven till inkomst åt fast egendom» ett oafvisligt vilkor
för vinnande af det mål, som med revisionen af bevillningsförordningen
åsyftades.

Svårigheten att åstadkomma en tillfredsställande taxering af inkomst
af fast egendom och det bestående sambandet mellan bevillningen och den
kommunala beskattningen hade emellertid föranledt komiterade att icke
för närvarande föreslå fastighetsbevillningens utbytande mot en ren inkomstskatt
utan en medelväg, »som utan att helt och hållet bryta med
det bestående dock möjliggjorde ett närmande till den rena inkomstskatten».

Detta mål hafva komiterade ansett kunna vinnas hufvudsakligen
genom följande bestämmelser:

att i allmänhet fast egendom likasom hittills och enligt väsentligen
samma grunder som för närvarande uppskattas till sitt verkliga
värde, dock att i jordbruksfastighets taxeringsvärde ej skulle i regel inbegripas
förmånen af skog utöfver husbehof, fiske och annat, hvarom
ofvan nämnts;

att inkomsten af jordbruksfastighet, inkomsten af det i jordbruksrörelsen
nedlagda kapital och arbete häri inbegripen, beräknas till 6
procent af fastighetens taxeringsvärde samt inkomsten af annan fastighet
till 5 procent af taxeringsvärdet;

att från den sålunda bestämda inkomsten afdrag vid taxeringen
må ega rum för ränta å penningebelopp, som är i fastigheten intecknadt
och utgöres af ogulden skuld, dock icke för mera än 40 procent
af inkomstens belopp;

att bevillningen erlägges efter en för hundra å den efter dessa
grunder taxerade inkomstens belopp, men med rätt till frihet från eller
lindring i bevillningen, enligt § 15 i förslaget, i de fall der skattskyldigs
inkomst icke öfverstiger 2,200 kronor;

att i fråga om kommunalutskylder, utom landstingsskatt, dessa påföras
eft,er hela den beräknade inkomsten af fastighet, så att förty dervid
icke tages hänsyn till skuldränteafdrag eller medgifven frihet från eller
lindring i bevillningen;

att inkomst genom utverkning af skog för annat ändamål än husbehof
samt afkastning af fastighet, som i öfrigt vinnes genom fastighetens
användning för annat ändamål än jordbruk, underkastas bevillning
och följaktligen jemväl kommunala utskylder, på samma sätt som
inkomst af näring eller »annan inkomst af varaktig eller tillfällig natur»,

och att bevillning för inkomst af jordbruksfastighet, deri inginge
jemväl bevillning för inkomsten af det i jordbruksrörelsen nedlagda

kapital och arbete, åligger vederbörande egare, boställsinnehafvare eller
åbo, men arrendator af dylik fastighet är fri från bevillning för inkomst
af jordbruksrörelse, hvilket senare skulle gälla äfven arrendatorer af
statens och andra egendomar, der egaren vore från bevillning frikallad.

Utom i fråga om beskattning af skogs afkastning och dermed
jemnstäld afkomst af fastighet, hvarom här nedan vidare särskildt förin
äles, innebär komiterades förslag angående beskattning af fast egendom,
såsom lätt inses, icke i sak några andra afvikelser från hvad för
närvarande i detta afseende gäller än att bevillningen benämnts bevillning
för inkomst af fast egendom i stället för fastighetsbevillning och
att vid »inkomstens» taxering medgifvits ett visst afdrag för skuldränta
äfvensom vid bevillningens påförande lindring inom vissa gränser beviljats.

Frånsedt skuldränteafdraget och lindringen i bevillningen för smärre
inkomstbelopp leder komiterades förslag till fastighetsbeskattning till
samma resultat som för närvarande, då fastighetsbevillningen direkt utgår
för jordbruksfastighet med 6 öre och för annan fastighet med 5 öre för
hvarje fulla 100 kronor af fastighetens taxeringsvärde.

Allt skulle derför, såsom hittills, komma att bero deraf huru pass
noggrannt och riktigt hvarje fastighets taxeringsvärde bestämmes. Blefve
detta i hvarje särskildt fall upptaget sålunda, att det för jordbruksfastighet
motsvarade den verkliga inkomsten af j ordbruket, kapitaliserad efter
G procent, och för annan fastighet behållna afkastningen, kapitaliserad
efter 5 procent, vore naturligtvis målet vunnet att med bevillningen
träffa den af hvarje fastighet fallande inkomst, men till ett sådant resultat
lära de af komiterade föreslagna bestämmelserna om fastighetstaxering,
hvilka bestämmelser icke i något väsentligd afseende skilja sig
från de nuvarande, icke komma att leda. Tvärtom lärer man väl, äfven
om det nu föreliggande förslaget antages, komma att taxera särskildt
jordbruksfastigheter icke med hänsyn till hvad hvarje sådan fastighet
på grund af intensivare eller extensivare brukningssätt, större eller mindre
brukningskostnad, bättre eller sämre afsättningsförhållanden lemnar i
afkastning Titan hufvudsakligen efter ett antaget medelvärde å mantal
eller tunnland odlad jord i orten, och en dylik summarisk uppskattning
torde så mycket hellre komma att följas som de allmänna fastighetstaxeringarna,
efter komiterades förslag, skulle komma att. ega rum allenast
hvart femte år. Det ligger ock i naturen af en fastighetstaxering, att
vid densamma hänsyn icke tages till den inkomst, hvarje särskild egendom
för hvarje år lemnar. Skulle så ske, kunde man uppenbarligen
i stället anlita den direkta inkomstskatten för beskattning jemväl af inkomst
från fast egendom.

Mot denna skatts tillämpning å dylik inkomst har man väl hos
oss mycket lifligt framhållit dels obenägenheten för en dylik skatteform
särskildt hos de jordbruksidkande fastiglietsegarne dels ock den större
svårighet, som skulle finnas att upptaxera inkomst af fast egendom,
fastighetsegarens förmån af bostad och andra naturaförmåner derunder
inbegripna, i jemförelse med annan inkomst.

Vid obenägenheten hos en viss klass skattskyldige för en skatteforms
allmänna tillämpning, om en sådan obenägenhet verkligen finnes,
torde emellertid lagstiftaren icke böra fästa det afseende att han för
den skull afstår från införandet af en sådan skatt, derest den befinnes
leda till större jemlikhet och rättvisa i beskattningen. Svårigheten att
taxera behållna afkomsten af fast egendom, torde icke heller vara af
den betydenhet, man å många håll antager.

Hvad inkomst af annan fastighet än jordbruksfastighet beträffar,
så består den ju i regel uti behållen hyresafkastning, för hvars beräknande
mera lätt tillgängliga och allmänt kända faktorer finnas än för
många andra slag af inkomst. Hvad åter angår inkomst af jordbruksfastighet
torde äfven denna utan större svårighet kunna uppskattas, om
man i de fall, der man ej kan bygga på ordentligt förda räkenskaper,
tager till utgångspunkt den skörd egendomen lemnar, antalet der födda
kreatur, summan af de å egendomen för år utgjorda dagsverken med
mera dylikt, om livilket allt uppgifter säkerligen kunna utan allt för stor
möda lemnas.

Det har ock visat sig, att man å flere håll i utlandet kunnat
underkasta fastighetsegare skatt för deras verkliga inkomst.

Då, såsom förut nämnts, komiterades förslag, efter deras egna beräkningar
att döma, skulle komma att medföra en så afsevärd minskning
i jemförelse med hvad den nuvarande fastighetsbevillningen lemnar
i statsinkomst, att sämre finansielt resultat knappast vore att befara ens
för den första tiden efter införandet af en ren inkomstskatt å förevarande
område, lärer icke heller från statsfinansiel synpun kt något
egentligt hinder bort möta för en dylik skatt, hvilken enligt komiterades
egen mening vore den enda, som motsvarade rättvisans fulla kraf.

Att, såsom komiterade antagit, komiterades förslag skulle innebära
ett närmande till detta mål torde på goda grunder kunna betviflas.
Tvärtom synes förslaget, om det godkännes, komma att fastläsa och i
vissa afseenden skärpa de oegentliglieter, som följa af den nuvarande
fastighetstaxeringen. Den till G eller 5 procent åf taxeringsvärdet
beräknade fastighetsinkomsten skulle säkerligen i många fall, särskildt
hvad angår jordbruksfastighet, komma att understiga den verkliga in -

lcomstens belopp. Att å den sålunda till för lågt belopp beräknade inkomsten
medgifva afdrag intill 40 procent för ränta å skuld likasom
lindring i be vill ningen, hvilken lindring skulle kunna komma till och
med den till godo som egde jordbruksfastighet af ända till 60,000
kronors taxeringsvärde eller annan fastighet af ända till 70,000 kronors
dylikt värde, lärer icke vara egnadt att medföra rättvisa och jemlikhet
i beskattning.

Afdrag för skuldränta och lindring i bevillning böra väl icke
komma i fråga i andra fall än der man upptaxerat vederbörande skattskyldigs
verkliga inkomst och icke, såsom här föreslagits, tillämpas å
fingerade inkomstbelopp, men afdrag för skuldränta bör då, å andra
sidan, icke heller underkastas någon godtycklig begränsning.

Då komiterade framhållit det obilliga uti att en skuldsatt fastighetsegare
för närvarande kan få gälda lika hög bevillning som en icke
gäldbunden, ligger nära till hands att erinra, hurusom komiterades
förslag icke heller skulle medföra någon mera fullständig billighet i
förevarande afseende, i det att t, ex. enligt förslaget en fastighetsegare,
hvars räntor å gäld uppginge till 70 eller 80 procent af den taxerade
inkomstens belopp, finge erlägga lika hög bevillning som den, hvars
räntor belöpte sig till blott 40 procent af inkomsten.

Det torde ock utan vidare vara tydligt, att blott och bart ett
medgifvande af afdrag för ränta å intecknad gäld till viss gräns samt
af viss lindring i bevillningen icke kan i och för sig vara egnadt att
vänja allmänheten vid tanken på en ren inkomstskatt i fråga om afkomst
af fast egendom. Införandet af en sådan skulle säkerligen stöta
på enahanda svårigheter vare sig de af komiterade nu föreslagna förändringarna
derförut blifvit vidtagna eller icke. Men vid sådant förhållande
vore det säkerligen långt ändamålsenligare att direkt öfvergå
till en dylik skatteform.

Denna skulle dessutom knappast behöfva föranleda så invecklade
bestämmelser för taxeringen och framför allt icke de ökade besvärligheter
vid taxeringslängders förande, komiterades förslag är egnadt
att medföra och hvilka flere länsstyrelser uti sina utlåtanden i frågan
framhållit.

Uti hänsynen till sambandet mellan bevillningen och den kommunala
beskattningen har man väl emellertid att söka hufvudskälet dertill,
att komiterade icke, såsom de af dem omfattade och uttalade
principer skulle fordrat, anslutit sig till en ren inkomstskatt i fråga
om afkomst af fast egendom.

Komiterade hafva nämligen ansett, att »fastigheterna föranleda
en mängd kommunala utgifter och tillgodogöra sig dem på ett mera
varaktigt och följaktligen fullständigare sätt än andra beskattningsforemål,
hvarförutom kommunens utgifter icke sällan genom deraf framkallad
stegring i fastighetsvärdet bereda fastigheterna en särskild fördel»
samt att »billighet och rättvisa derför fordra, att den fasta egendomen
mer än andra beskattningsföremål drabbas af den kommunala skattebördans.

Komiterade hafva derför, såsom äfven förut nämnts, lemnat grunderna
för den egentliga kommunalskatten för fast egendom, såvidt,
derom nu är fråga, i sak orubbade, i det att enligt komiterades förslag
kommunalskatten skulle utgå efter den till 5 eller 0 procent af fastighetens
taxeringsvärde uppskattade inkomsten utan hänsyn till vare sig
eljest medgifvet afdrag för skuldränta eller beviljad lindring i bevillningen.

Häraf varder en följd, att den lindring i skattskyldighet, förslaget
innebär för fastighetsegare och särskildt skuldsatta sådana, icke för
den enskilde kan blifva särdeles stor. I många fall varder den säkerligen
knappast nämnvärd.

Huruvida det af komiterade sålunda bibehållna nuvarande systemet
för kommunalskatt af fast egendom verkligen uppfyller den fordran,
komiterade uppstält eller att den fasta egendomen mer än andra beskattningsföremål
skall drabbas af den kommunala skattebördan, kan
för öfrigt vara tvifvel underkastadt. Sådant beror naturligtvis i regel
deraf, huruvida taxeringsvärdet å fastighet varder bestämdt sålunda,
att den derefter till 5 eller 6 procent beräknade inkomsten kommer
att öfverstiga den verkliga, under det att öfriga beskattningsföremål
uppskattas blott till sitt verkliga belopp eller derunder. 1 allmänhet
kan det väl sägas, att taxeringsvärdena å fast egendom visst icke utvisa
eller sannolikt komma att utvisa ett dylikt förhållande och att.
således icke fastighetsegarne i egentliga kommunalutskylder betala eller
komma att betala proportionsvis mer än andra skattskyldiga, men väl
leder systemet dertill, att den skuldsatte fastighetsegaren får erlägga
relativt högre dylika skatter än den icke gäldbundne eller till just det
missförhållande, som komiterade i fråga om bevillningen velat, om ej
afskaffa, åtminstone i någon mån mildra, men hvilket lemnats orubbadt
i fråga om kommunalutskylderna, der det har ojemförligt största bet}"-delsen. Till en högre beskattning i kommunalt hänseende af fast
egendom såsom sådan leder deremot i det stora hela icke ifrågavarande
system.

Det kan emellertid sättas i fråga, om den af komiterade omfattade
grundsatsen angående fastigheternas högre skattskyldighet specielt i
kommunalt hänseende är fullt riktig. Hufvudskälet för en sådan högre
skaftepligt skulle väl vara, att de kommunala utgifterna mången gång
bidraga att öka fastigheternas i kommunen värde, men, der så sker,
erhåller ju detta sitt enda giltiga uttryck i ökad afkomst af fastigheten,
hvaraf åter utan vidare följer ökad skattskyldighet, vare sig skatten är
ordnad direkt å behållna afkomsten eller efter taxeringsvärdet, till hvars
höjande en ökad afkastning leder. Dessutom kan erinras att kommunernas
utgifter för skolväsende, polisväsende, sjukvård och fattigvård,
livilka äro deras hufvudsakliga utgifter, icke kunna sägas på »ett fullständigare
sätt» komma fastigheterna till godo än andra beskattningsföremål
och att, om ett sådant påstående kan göras i fråga om de
utgifter, en kommun ikläder sig till kommunikationsväsendet i vidsträckt
mening, detsamma i lika grad gäller om statens utgifter för enahanda
ändamål. I sjelfva verket förhåller det sig ju så, att statens samt
kommunernas verksamhet för samhällsändamålen ingripa i och komplettera
hvarandra på nästan alla områden.

Auser man derför, såsom komiterade göra, att för fast egendom
bör kräfvas relativt högre bidrag till kommunernas utgifter än för
andra skatteobjekt, lärer man med samma fog böra låta enahanda fordran
gälla i fråga om bidragen till statens utgifter.

En dylik fordran skulle då i sjelfva verket stödja sig på det
betraktelsesätt, som komiterade i annat sammanhang göra gällande om
så kallad fonderad inkomsts större skatteförmåga än den icke fonderades.
Till fonderad inkomst torde nämligen i främsta rummet böra hänföras
afkastning af fastighet, detta så mycket hellre som, efter hvad all
erfarenhet visar, fast egendom under längre tidsperioder och samhällets
fortgående kulturutveckling betydligt stiger i värde, under det att
värdet af penningekapital sjunker.

Vid bestämmandet af skattskyldigheten för fastighet såväl till stat
som kommun torde derför det teoretiskt riktiga vara att lägga till
grund den verkliga inkomstens belopp med behörig hänsyn till inkomstens
art af fonderad. Detta senare kan, bland annat, ske genom
eu särskild skatt å förmögenhet, såväl lös som fast, en skatteform,
hvars upptagande i vårt skattesystem länsstyrelsen i Elfsborgs län i
sitt yttrande öfver förslaget förordat.

Anser man sig icke böra ifrågasätta öfvergången till en verklig
inkomstskatt för afkomst af fast egendom, utan, såsom komiterades
förslag innebär, i sak bibehålla den nuvarande fastighetsbevillningen

torde det, såsom nämnts, icke vara befogadt att i afseende å densamma
vidtaga de rubbningar, komiterade föreslagit.

Allra minst lärer det vara på sin plats att i vissa fall medgifva
frihet från eller lindring i bevillning för fast egendom. Då den nuvarande
bevillningsförordningen icke medgifvit dessa förmåner i fråga
om fastighetsbevillningen, kan den sägas derigenom hafva i viss mån
tagit hänsyn till fastighetsafkastningens natur af fonderad inkomst.
Att på samma gång man, såsom komiterade föreslagit, skulle beskatta
ränteinkomst en och en half gång så högt som annan inkomst på den
grund att ränta vore att hänföra till fonderad inkomst, borttaga just
det, hvarigenom fastiglietsafkomstens enahanda natur i någon mån af
skattelagstiftningen beaktats, kan icke vara befogadt. Det ligger ock i
sakens natur att en dylik, af hänsynen till oundgängliga lefnadsbehof
påkallad frihet eller lindring icke i allmänhet är lika trängande för
fastighetsegaren, hvilken från sin fasta egendom ständigt har att påräkna
mer eller mindre stora naturaförmåner, som för den mindre bemedlade
icke fastighetsegande inkomsttagaren.

Då härtill kommer, såsom äfven ofvan antydts, dels att den föreslagna
lindringen i bevillningen skulle kunna sträcka sig jemväl till
egare af mycket betydande fastighet, dels att den lättnad i skattebörda,
den skulle medföra, för den enskilde i allt fall ej varder särdeles stor,
då lindringen icke, såsom vid annan inkomst, skulle utöfva någon som
helst inverkan å den egentliga kommunala skattskyldigheten, synes
förslaget i denna del så mycket mindre böra vinna afseende.

Större fog kunde man anse föreligga för förslaget att vid taxering
för afkomst af fast egendom medgifva afdrag för ränta å den i egendomen
intecknade oguldna penningegäld.

Då fordran på ett dylikt afdrag tillförene framstälts, har den beträffande
jordbruksfastighet emellertid bemötts dermed att, då genom
fastighetsbevillningen icke vore beskattad afkomsten af det kapital,
som i jordbruksnäringen användes, nämnda afdrag icke heller vore på
sin plats.

Det är ock gifvet att en hufvudsaklig oegentlighet i den nuvarande
bevillningen för jordbruksfastighet kan sägas ligga i svårigheten att
genom en efter taxingsvärdet utgående bevillning träffa afkomsten af
det kapital och det arbete, som å fastigheten nedlägges. A taxeringsvärdet,
som i regel bestämmes efter köpeskillingen för den fasta egendomen,
kan berörda kapital eller arbete icke i allmänhet utöfva något
inflytande. Ju större rol båda eller endera spela i förhållande till
sjelfva fastigheten och i öfrigt ju olikformigare jordbruksnäringen å

olika fastigheter bedrifves desto mera ökas hithörande svårigheter.
Desamma skulle ock komma att qvarstå enligt komiterades förslag att
beräkna inkomsten af jordbruksfastighet till 6 procent af det efter
enahanda grunder som hittills bestämda taxeringsvärdet, Vid sådant
förhållande och då hvarje garanti saknas för att icke den sålunda bestämda
inkomsten i talrika fall varder oskäligt låg, synes afdrag för
ränta å intecknad gäld icke heller böra medgifvas.

Der, såsom vid annan fastighet än jordbruksfastighet, afkomsten
är af ett enda slag nämligen hyresförmån och taxeringsvärdet lätteligen
kan med hänsyn till denna förmån bestämmas samt der således en efter
detta värde beräknad inkomst jemförelsevis noga kan motsvara den
verkliga, kunde ett afdrag af nu ifrågavarande slag deremot anses
mera befogadt,

Då emellertid, såsom ofvan anförts, dylikt afdrag icke har sin
egentliga plats annorstädes än der den verkliga inkomsten i hvarje
särskildt fall varder uppskattad och ett dylikt afdrag blott för viss
slags fastighet icke bör komma i fråga samt då slutligen den, som mot
lån förvärfvar fast egendom, härvid i allmänhet tager nödig hänsyn till
den med fastighetsförvärfvet följande skattskyldigheten, torde tillräckliga
skäl saknas att ens i fråga om annan fastighet än jordbruksfastighet
biträda det af komiterade framstälda förslag.

Framför hvad komiterade beträffande bevillning för afkomst af
fast egendom, såvidt derom nu är fråga, föreslagit, synes derför, på
sätt äfven flere länsstyrelser uttalat, de nuvarande bestämmelserna
böra föredragas. Den efter dessa utgående fastighetsbevillningen är
ock en gammal invand skatteform, hvilken så mycket hellre bör lernnas
i det hela orubbad som öfver densamma några egentliga klagomål
knappast försports.

Af hvad ofvan anförts följer, ock att komiterades förslag, i hvad
det innebär att en hvar arrendator af jordbruksfastighet skulle vara
fritagen från bevillning för inkomst af sin jordbruksrörelse, icke kan
af kammarrätten tillstyrkas. Om ock beträffande arrendatorer af sådan
jordbruksegendom, för hvilken bevillning erlägges, en dylik frihet kan
''anses påkallad deraf att vederbörande arrendator i regel är enligt sitt
kontrakt pligtig svara för fastighetsbevillningen, saknas hvarje skäl
att införa eu dylik, nu ej existerande frihet för de fall, der fastighetsbevillning
icke eger rum och der således arrendatorn icke kan vara
dermed betungad. Så mycket mera opåkallad vore en dylik frihet för
de arrendatorer, hvilka ingått sina arrendeaftal, då en dylik skattefrihet
ännu ej förefans.

Bevillning för
inkomst g c nota
afkastning af
skog med mera
dylikt.

Da, såsom förut är anfördt, komiterade föreslagit inkomstbevillning
for afkastning af skog utöfver husbehof, hafva komiterade i allt väsentligt
upptagit det af 1891 års bevillningskomité i detta ämne afgifna förslag.

Enligt hvad sålunda föreslagits, skulle, der t råga icke är om staten
tillhöriga skogsområden, i vederbörande fastighets taxeringsvärde inbegripas
allenast skogsmarkens värde och värdet af växande skog till
husbehof men icke skogens värde i öfrigt. Deremot skulle inkomst
genom försäljning af skog eller skogseffekter från egen eller annans
mark, genom virkesfångst från eget eller annans område för annat
ändamål än husbehof samt genom virkesfångst från skogsområde, som
blilvit af staten upplåtet till bergshandteringens understöd, till sågverk
eller kanalbolag, beskattas såsom inkomst af handel eller näring. Förmånen
af skogs användande till husbehof skulle deremot beskattas
genom bevillning för inkomst af den fasta egendomen.

Vid taxering för inkomst af skogs afkastning skulle afdrag för
omkostnader m. m. få ske efter enahanda grunder som vid taxering af
inkomst af handel eller näring, så, bland annat, för köpeskilling för
skogen.

Öfver hufvudprincipen . i detta förslag har kammarrätten redan
haft tillfälle att yttra sig uti dess den 12 maj 1892 afgifna utlåtande
ötver ofvannämuda, 1891 års komitéforslag. I detta utlåtande afstyrktes,.
att denna princip komme till användning för beskattning af skogs afkastning,
åtminstone såvida grunderna för då gällande bevillningsförordning
i öfrigt lemnades oförändrade.

Genom den revision, bevillningsförordningen i nu föreliggande
förslag i dess helhet undergått, skulle väl åtskilliga af de oegentligheter,
som. vidlådde 1891 års berörda förslag, varda afhulpna, men de hufvudsakligaste
olägenheterna torde ändock komma att qvarstå, och det synes
knappast vara . antagligt, att med nu förevarande förslag skulle ernås
en ändamålsenlig beskattning af inkomst genom skogsavverkning, vare
sig enbart eller i samband med förädlingsrörelse. Då man icke i
fråga om beskattning af inkomst af fast egendom öfver hufvud kunnat
öfvergå till en fullständig och ren inkomstskatt, torde man icke heller
kunna ansluta sig till en sådan i fråga om skogs afkastning.

Mot komiterades förslag kan först och främst anmärkas, såsom
äfven förut i ämnet flere gånger framhållits, att ej så ringa svårigheter
måste mota att afgöra, huru stor skogstillgång i hvarje fall bör hänföras
till husbehof och hvad under ett sådant behof bör inbegripas.

Vidare må erinras, att, då komiterades förslag medgifver att vid
beskattning för inkomst genom skogs afkastning afdrag får göras för

köpeskillingen för skogen, detta innebär ett mycket vidtgående medgifvande
men ett medgifvande, som på samma gång varder synnerligen
svårt att tillämpa, isynnerhet der skogen och den fastighet skogen tillhör
förvärfvats sedan någon tid tillbaka. Den utväg, komiterade uti 4 § af förslaget
till instruktion för taxeringsmyndigheterna anvisat för utrönande af
skogens värde eller att jemföra kostnaden för förvärfvet af fastigheten med
derå växande skog och det fastigheten åsätta taxeringsvärde, i hvilket.
senare, enligt komitéförslaget, växande skogens värde ej skulle ingå, torde
icke vara lätt användbar, isynnerhet der efter fastighetsköpet afverkningar
före den, som är i fråga, egt rum.

Vidare synes, om afdrag medgifves för köpeskilling för skog,
motsvarande afdrag böra ske jemväl der någon genom arf eller eljest
annorledes än genom förvärf, jemförligt med köp, åtkommit skog, men
svårigheten att för sådana fall bestämma afdragets storlek varder gifvetvis
mycket stor, att ej säga oöfvervinnelig. I komiterades förslag
saknas ock hvarje antydan om grunden för ett dylikt afdrag.

Icke minst afsevärdt uti förevarande fråga är dessutom hvad åtskilliga
länsstyrelser uti sina yttranden anfört derom, att i de talrika
fall, der egare af smärre hemman eller hemmansdelar till afsalu afverka
skog från sina fastigheter, inkomsten deraf varder så ringa, att
den på grund af bestämmelserna om frihet från bevillning för lägre
inkomstbelopp icke kan komma att taxeras.

På detta sätt skulle, om af två närboende hemmansegare, hvilkas
hemman enligt de nu föreslagna grunderna vore taxerade t. ex. till

5,000 kronor hvartdera och hvilka i öfrigt vore i ekonomiskt afseende
jemnstälda, den ene å sitt hemman hade skogstillgång, så att han
kunde sälja för 200 kronor ved årligen, men den andre helt och hållet
saknade en sådan inkomstkälla, skattskyldigheten i båda fallen blifva
lika och detta ej blott i fråga om bevillningen utan äfven beträffande
kommunalskatten.

Genom att sålunda hvarken bevillning komme att erläggas för
skogstillgången ej heller i talrika, vanligen förekommande fall för inkomsten
af skogsafverkningen, skulle staten säkerligen gå miste om
ej så obetydande skattebidrag. Från vägunderhåll in natura skulle
vidare, då växande skog ej inginge i fastighetsvärdet, skogsegare befrias;
och bidragsskyldighet till vägkassan skulle ej heller inträda i de
många fall, der fastighetsegare genom mindre afverkningar beredde sig
inkomst, som ej uppginge till 1,000 kronor.

Hvad den större sågverksindustrien och den för den samma bedrifna
skogsafverkningen samt vederbörande kommuners skattebidrag

1Ö

af donna industri angår, lärer icke heller komiterades förslag kunna
anses ändamålsenligt.

Först och främst kan det anmärkas att, då vid taxeringen af inkomst
af sådan industri afdrag för ränta å lånadt rörelsekapital skulle
enligt förslaget vara medgifvet allenast, såvida inteckning icke meddelats
uti industrien tillhörig fastighet, men, der fastigheterna bestode
af skogsområden, i taxeringsvärdet skulle inbegripas endast sjelfva markens
värde och allenast för 40 procent af den efter detta värde beräknade
inkomsten afdrag för ränta å intecknad gäld finge ega rum,
sågverksegare, som upptagit lån mot inteckning i sina skogsområden,
komme att erhålla ett i jemförelse med andra fastighetsegare ytterstobetydligt
afdrag för skuldränta.

Vidare må erinras, att medgifvande af afdrag vid taxeringen för
köpeskilling för växande skog här kan få mera vidtgående följder än eljest,
utom det att det blifver synnerligen svårt att tillämpa. Om t. ex. en enskild
person öfverlemnar den af honom förut bedrifna sågverksrörelsen
till ett bolag, i hvilket han och de, som förut jemte honom såsom
förlagsmän varit intresserade i affären, ingå såsom delegare, skulle
icke någon taxering för bolagets skogsafverkning ega rum förr, än den
öfverenskomna köpeskillingen för vederbörande skogsområden vore genom
utverkning till fullo amorterad.

Att afgöra när en sådan amortering i hvarje fall inträdt- samt
kontrollera huruvida och i hvad mån köpet skett för lånt rörelsekapital
och i så fall dess räntefot, måste blifva hardt när omöjligt för taxeringsmyndigheterna.
Dessa måste härvid blifva helt och hållet beroende
af den skattskyldiges egna uppgifter. Huruvida denne åter skall vara
i stånd att äfven med god vilja lemna sådana, beror af det sätt, hvarpå
hans bokföring är ordnad.

En ytterligare svårighet måste dessutom härvid uppstå, nämligen
att afgöra hvad som är att anse såsom ett särskildt skogsområde. Enligt
komitéförslaget skall hithörande inkomst taxeras i orten, der skogen
är belägen, men det är icke bestämdt, i huru vidsträckt mening
ordet skogsområde må fattas. Om det också må vara gifvet, att man
derunder icke kan få hänföra t. ex. all ett sågverks skog inom taxeringsdistriktet,
så kan dock ifrågasättas, om icke, der skogen utgör ett
sammanhängande helt, ehuru bestående af flere hemman eller hemmansdelar,
bestämmelserna om afdrag för köpeskillingen skola gälla hela
detta skogsområde och således fulla köpeskillingen för detta, och, om
det utvidgas, köpesumman för det inköpta området först afräknas, innan
någon taxering bör komma i fråga.

Härjemte komma naturligtvis mycket stora svårigheter att vållas
deraf, att först inkomsten af skogsafverkningen skall beskattas i orten,
der denna drifves, efter ett antaget pris å virket och sedermera afdrag
ske vid taxeringen af inkomsten af sågverksrörelsen för det deri använda
virket efter dess «i afverkningsorten allmänt gällande pris».
Några dylika »allmänna pris» torde först och främst knappast finnas,
då prisen väl vexla efter virkets beskaffenhet och skogstraktens närmare
eller aflägsnare läge till kommunikationsled, hvarförutom prisen
tydligen äro olika år från år efter olika konjunkturer. Nu ske emellertid
esomoftast afverkning och förädling under skilda år och inom helt
olika taxeringsdistrikt för samma sågverks räkning. Det varder då
nästan ogörligt för beskattningsnämnderna i den ort, der sågverket
ligger, att vid dess taxering för inkomst erhålla kännedom om de pris,
hvartill det förädlade virket å skilda afverkningsorter och måhända under
skilda taxeringsperioder vid afverkningens beskattning upptagits.
Hardt när omöjligt är det väl ock att kunna angifva det antal timmer,
som från hvarje olika afverkningsdistrikt och afverkningsperiod ingått
i hvarje års sågning.

Beräknas dessutom, såsom lätt kan ske, enär sådant ligger i de
kommuners intressen, der afverkningen är gjord, värdet å det afverkade
virket högt i orten, der det afverkats, kommer detta att hafva ett
ofördelaktigt inflytande på taxeringen af sågverkets inkomst i den ort,
der sågverket är beläget. Härigenom skulle do orter, der afverkning
sker, komma att obehörigen gynnas på bekostnad af de kommuner,
der sågverken ligga, och hvilka senare kommuner för den vid sågverken
anstälda befolkning hafva att vidkännas den största tungan i
kommunalt afseende.

Det måste, såsom flere gånger förut i denna fråga framhållits,
vara onaturligt och obilligt att sönderdela trävaruindustriens behållna
inkomst i två fingerade delar, en som skulle uppstå redan af skogsafverkningen
såsom sådan och en af sjelfva förädlingsrörelsen. Skogsafverkningen
i och för sig lemnar icke någon inkomst, utan förorsakar
allenast utgifter. Huru vida och i så fall huru stor inkomst slutligen
uppstår af rörelsen i dess helhet, det beror icke egentligen eller hufvudsakligen
af afverkningen utan deraf, under hvilka förhållanden derefter
skeende flottning, sågning och försäljning kan ega rum. Det enda
fullt rationella sättet skulle derför vara, att inkomsten af eu trävarurörelse
beräknades, sådan den af affären i sin helhet blefve, och derefter fördelades
å de orter, der skeppningarne egt rum, sågverken voro belägna och
afverkningarna försiggått, efter viss lagstadgad proportion dem emellan.

Kan något sådant icke genomföras, särskildt måhända med hänsyn
till svårigheten att uträkna den inkomst, som bör belöpa å en
hvar kommun, der afverkning skett, så torde man å andra sidan böra
lemna å sido tanken att genom särskild beskattning för inkomst af
skogsafverkning se de så kallade skogskommunernas intressen till godo.

Det är uppenbarligen hänsynen till den kommunala beskattningen,
som i denna fråga vållar den största svårigheten, men kommunernas
intresse torde enligt komiterades förslag icke blifva behörigen beaktadt.
Det kan nämligen antagas för visst, att, om vid bestämmande af taxeringsvärde
å skogsområde allenast sjelfva skogsmarkens värde och icke
växande skogens värde skall derunder inbegripas, taxeringsvärdet å
skogsfastighet i allmänhet varder försvinnande litet och förty de kommunala
skattebidrag, som härå komma att belöpa, blifva helt små. Huruvida
en kommun härutöfver af skogstillgången inom densamma skulle
hafva att påräkna några skattebidrag, det blefve, enligt komiterades
förslag, beroende först och främst deraf, att afverkning af skog skedde
inom kommunen och vidare, om den afverkade skogen vore inköpt,
deraf att köpeskillingen för densamma vore genom föregående afverkning
amorterad.

Det kunde således lätt inträffa, att en kommun under ett eller
flere år, då stora afverkningar inom kommunen försiggingo, derigenom
erhölle betydande bidrag till sina utgifter under dessa år, men sedermera,
då skogsafverkningarna ginge fram å andra trakter, komme att
lida en högst kännbar minskning i skatteobjekt. Det måste emellertid
vara synnerligen olämpligt för den kommunala hushållningen, om skattskyldigheten
till kommunen blifver betydligt vexlande i omfattning år
från år.

Den lämpligaste anordningen i förevarande hänseende torde derför
under nuvarande förhållanden vara att låta skogstillgången såsom
hittills ingå i vederbörande fastighets taxeringsvärde. Komiterade hafva
ock sjelfva erkänt riktigheten af en sådan tanke i fråga om staten tillhöriga
skogsområden, ehuru väl den årliga inkomsten vid dem lättare
än i andra fall skulle kunnat uppskattas och denna uppskattning läggas
till grund för kommunal skattskyldighet.

Till stöd derför att man bör låta skogstillgången såsom hittills
ingå i fastighetens taxeringsvärde kan ock anföras det praktiska skälet,
att, efter hvad erfarenheten visar, man numera allmännare och bättre
än tillförene vid fastighetstaxeringarne tager hänsyn till skogstillgången
och att ett öfvergifvande af denna omsider beträdda väg derför nu så
mycket mindre bör sättas i fråga. Utan synnerligt stor svårighet skulle

man derför, om för taxeringsmyndigheterna skarpare än hit tils framhölles,
att vid fastighetstaxeringarna äfven skogens värde skulle beaktas,
inom kort ernå, att skogstillgången i vårt land, äfven i de trakter
der så ännu ej skett, blefve behörigen taxerad.

Da komiterade såsom ett särskildt skäl för sitt förslag framhållit
beskattningen af de ecklesiastika boställsskogarnes afkastning och att,
enär denna senare endast delvis komme vederbörande boställshafvare
till godo, beskattningen icke gerna kunde taga annan form än af en
skatt å den verkligen tillgodonjutna inkomsten, kan härvid erinras att,
då afkastningen af dessa skogar till bestämd qvotdel tillfaller boställshafvaren
och till återstående qvotdel vederbörande offentliga inrättning,
det mycket väl bör låta sig göra att påföra hvardera fastighetsbevillning
för skogen efter en hvars anpart i afkastningen.

Det hufvudskål, som anföres mot skogsvärdets inbegripande i
fastighetsvärdet, är, att skogs afkastning icke skulle kunna jemföras
med annan afkastning af fast egendom, ty under hela sin uppväxttid
lemnade skogen icke någon egentlig inkomst, men derefter kunde skogstillgången
i ett enda slag realiseras. En fastighetsbevillning, som noggrant
skulle ansluta sig till skogens värde, måste derför blifva betydligt
vexlande.

Vigten af dessa erinringar torde emellertid förringas dels deraf
att taxeringsvärdet å skog, likasom å fast egendom öfverhufvud, allenast
bör och i verkligheten äfven vanligen kommer att utgöra ett medeltalsvärde,
motsvarande hvad skogen i medelafkastning kan gifva, dels ock
deraf att skogen å hvarje särskild fastighet i regel består af olika
årsbestånd och således företer en blandning af ungskog och äldre träd,
af hvilka egaren årligen heintar eller kan hemta en viss afkastning.

På grund af hvad sålunda anförts anser kammarrätten att, så
länge taxeringsvärde åsättes jordbruksfastighet öfverhufvud, i detta värde
jemväl bör inbegripas fastighetens skogstillgång och att genom en på
taxeringsvärdet hvilande beskattning bäst tillgodoses såväl det allmännas
rätt att erhålla skattebidrag af skogstillgången å smärre och
medelstora fastigheter som äfven intresset hos de kommuner, der sågverks
skogsområden ligga, att af dessa erhålla behöriga och jemnt
påräkneliga skattebidrag.

Emellertid torde i fråga om fastighetsbevillning för skog den
modifikationen i nuvarande bestämmelser böra ske att, der afverkningsrätt,
till skog blifvit på något längre tid till annan upplåten, bevillning
för det fastighetsvärde, som motsvarar upplåtelsen, påföres den som
innehar afverkningsrätten, derest vederbörande fastighetsegare härom

lemnar behörig uppgift. Utan tvifvel har man att söka en anledning
dertill att skogen hittills å många håll ej behörigen taxerats deri att
man ansett det obilligt att höja dess taxeringsvärde, då den som finge
härför utgöra höjd skatt, öfverlåtit skogen å annan. Desto större skäl
torde då finnas att vidtaga nu förordade ändring. Såsom förr antydts,
borde ock vid ecklesiastika boställsskogar bevillningen för skogen fördelas
mellan dem, som af skogen uppbure afkastning.

Beträffande det afdrag, som vid sågverksindustriens inkomsttaxering
bör ske med hänsyn till den skattskyldighet för skogstillgången,
sågverksegaren genom den för skogen utgående fastighetsbevillning
fått vidkännas, synes detta kunna bestämmas så att sågverksegaren,
likasom hvarje annan industriidkare, tillätes vid rörelsens beskattning
göra afdrag för ett belopp, motsvarande den procent af de till förädlingsrörelsen
hörande skogsområdenas taxeringsvärden, efter hvilken fastighetsbevillning
af sågverksegaren erlägges.

Slutligen må i detta ämne framhållas att, der någon drifver afverkning
såsom sjelfständig rörelse å område, för hvilket han ej är
pligtig erlägga fastighetsbevillning, han bör vai''a underkastad inkomstbevillning
för sin vinst af rörelsen.

Enligt komiterades förslag skulle i öfrigt vid bestämmande af
taxeringsvärde å jordbruksfastighet hänsyn icke tagas vare sig till tillgång
å fiske utöfver husbehof eller till den afkastning, som vinnes
derigenom, att någon del af fastigheten användes för. annat ändamål
än jordbruk, utan inkomsten af fiske, som icke sker allenast till husbehof,
taxeras såsom inkomst af näring samt äfven för annan nyss
nämnd afkastning af fast egendom inkomsttaxering ega rum sålunda,
att inkomsten uppskattades såsom inkomst af näring eller såsom »annan
inkomst af varaktig eller tillfällig natur».

Lydelsen af 5 § 1 mom. i komiterades förslag gifver anledning
till antagande att dessa stadganden äfven skulle vara tillämpliga å inkomst
genom torftägt, som af en fastighetsegare idkades. Enligt komiterades
motivering till § 10 i förslaget skulle sådant emellertid icke vara af
komiterade afsedt utan att värdet af torfmosse skulle inbegripas i
vederbörande jordbruksfastighets taxeringsvärde samt afkomsten af sådan
mosse sålunda beskattas genom den för inkomsten af den fasta egendomen
utgående bevillning.

Om värdet af torfmosse sålunda skulle, likasom, efter hvad ofvan
anförts, skogstillgång inbegripas i fastighetsvärdet, synas äfven öfriga

förmåner, såsom af fiske, kalk- och stenbrott m. m., hvilka äro förenade
med en fastighet, böra i dess taxeringsvärde inbegripas. Det måste
nämligen leda till största enkelhet och reda att låta hvad som i juridiskt
afseende är att anse såsom fast egendom äfven såsom sådan vid fastighetstaxering
behandlas. Att deremot frånskilja vissa delar af en fastighet,
hvilka icke finge vid taxeringsvärdes åsättande komma i betraktande,
skulle säkerligen i praxis föranleda flere ojemnheter och svårlösta
kollisionsfall. Ett dylikt frånskiljande är ock så mycket olägligare som
fastighetskrediten i allmänhet grundas å medeltaxeringsvärdet och det
derför är angeläget att föremålet för densamma så nära som möjligt
sammanfaller med föremålet för fastighetstaxeringen.

Hvad angår fiske, som är i jordebok särskildt, upptaget, torde i
hvarje fall giltigt skäl saknas för komiterades förslag, enär dylikt fiske
synes, lika väl som frälseränta, böra taxeras såsom fast egendom.

Då komiterades förslag, i hvad det rörer beskattning för afkomst,
af fast egendom, sålunda icke kan af kammarrätten till antagande förordas,
må ock här ytterligare framhållas att förslagets upphöjande till
lag säkerligen skulle vålla ej obetydliga rubbningar i fråga om deri
kommunala skattskyldigheten framförallt å landet. Då förmånen af
skog och åtskilliga andra förmåner, som för närvarande äro inbegripna
i vederbörande jordbruksfastigheters taxeringsvärden, ej längre skulle
vid fastighetstaxeringen beaktas, korame taxeringsvärdet att sjunka å
fastigheter, der sådana förmåner funnes, under det att värdet å andra
fastigheter blefve orubbadt. Kommunalskatten komme härigenom naturligtvis
att drabba de senare tyngre än de förre och om någon ersättning
härför skulle vinnas genom kommunalfyrk för inkomstbevillning
blefve beroende deraf, huruvida inkomsttaxering för afkastning af ifrågavarande
förmåner kunde ske, hvilket säkerligen esomoftast ej blefve fallet.
Äfven i fråga om väghållningsbesvärets utgörande skulle dessa förhållanden,
Båsom ofvan anförts, kunna komma att få en i många fall
mycket oegentlig inverkan.

Enligt nu gällande bevillningsförordning är icke någon annan
inkomst underkastad inkomstbevillning än den, som utgör inkomst af
hvad förordningen kallar »kapital och arbete». Omfattningen af detta
begrepp må väl vara omtvistad, men såsom allmän regel torde kunna
uppställas att hvad som är kapitalförvärf eller tillökning af kapital

Utvidgning
af inkomstbegreppet.

derunder icke får hänföras. Hvad en person erhåller genom arf, gåfva
eller testamente, genom afyttring af egendom, som icke förvärfvats i
syfte att med vinst försäljas, i kapital på grund af försäkring och dylikt
torde sålunda icke för närvarande vara föremål för inkomstbovillning.
I detta hänseende har man dock i praxis gjort undantag för lotterivinster,
hvilka beskattas såsom inkomst, likasom i de fall der gåfva
är hänförlig till »årligt understöd (gratifikation)» densamma i likhet
med lifränta och undantagsförmån är underkastad inkomstbevillning.

Frånsedt inkomst genom afkastning af fast egendom hafva komiterade
ansett att till inkomst i bevillningsförordningens mening borde
hänföras vinst icke blott af regelbunden affärsverksamhet utan äfven af
tillfälliga affärstransaktioner likasom lotteri- och konjunkturvinster, men
icke värdeförhöjning i ännu icke realiserad egendom.

Vid inkomstens taxering skall enligt förslagets 3 § tagas till
utgångspunkt den skattskyldiges samtliga bruttointägter, »vare sig de
bestå i penningar eller naturaförmåner eller eljest äro i penningevärde
bestämbara». Undantagna från inkomstbeskattningen skulle vara allenast
hvad som erhålles genom arf, testamente, hemgift, lif- och olycksfallsförsäkring
samt i gåfva, såvidt den består af fast egendom.

Komiterades förslag innebär alltså att äfven kapitalförvärf skulle
beskattas. Sålunda skulle gåfva af lös egendom, vinsten genom afyttring
af fast egendom, som icke förvärfvats i spekulationssyfte, med
flere liknande kapitalvinster underkastas beskattning. Komiterades förslag
i denna del kan kammarrätten ej biträda.

Förslaget medgifver väl att vid beräkning af inkomst afdrag
må i vissa fall ega rum för så kallade affärsförluster, men tillåter
deremot icke, att vid beräkning af vinsten genom kapitalförvärf kapitalförluster
få afdragas. Obilligheteu häraf framgår af följande exempel.
Eu person säljer under samma beskattningsperiod två fastigheter, som
han egt och brukat under flera år samt derför ej får antagas hafva
förvärfvat i spekulationssyfte. Han erhåller genom försäljning af den
ena fastigheten en vinst af 10,000 kronor men tillskyndas genom den
andras försäljning en förlust å samma belopp. Billigheten torde kräfva
att i detta fall någon beskattning ej eger rum, men enligt komiterades
förslag skulle personen kunna blifva beskattad för 10,000 kronor.

utvidgning af Jemte utsträckning af hvad man kallar den objektiva skattskyldig a heten innehåller förslaget en utvidgning af den subjektiva skattepligteu,
heten. hufvudsakligen bestående deri, att landsting, hushållningssällskap, korn -

muner och andra menigheter skulle blifva skattskyldiga för inkomst
af kapital samt allmänna hypoteksbanken, hypotekskassan för Sveriges
städer, hypoteksföreningar, jernkontoret, sparbanker äfvensom ränteoch
kapitalförsäkringsanstalter underkastas bevillning för all sin inkomst.

Hvad angår den föreslagna skyldigheten för landsting, kommuner
och menigheter att utgöra bevillning för inkomst af kapital har densamma
motiverats hufvudsakligen med en hänvisning till den inkomst,
vissa kommuner åtnjuta från så kallade skogsmedelsfonder. Den synes
då också skäligen böra begränsas till dessa särskilda fall.

Att deremot göra t. ex. en kommun skattskyldig för afkastningen
af fonder, hvilka donerats för allmänna äudamål såsom till skolor, fattigvård
eller dylikt, kan icke vara billigt, än mindre att pålägga densamma
bevillning för afkastningen af tillfälligtvis sparade skattemedel, af nödhjelpsfonder
och andra sådana kapital, hvarförutom må erinras att, om
man, såsom väl borde ske, skulle medgifva afdrag för ränta å lånadt
kapital, någon bevillning, åtminstone från de större kommunerna i vårt
land, i hvarje fall icke komme att erhållas.

Hvad ofvannämnda kredit- och försäkringsanstalter angår hafva
komiterade särskildt framhållit, att den nettoinkomst sparbankerna draga
af sin rörelse för närvarande är ganska stor och för år 1891 utgjorde
omkring 1,500,000 kronor.

Häraf kan man väl sluta, att sparbanksväsendet i vårt land numera
nått den utveckling, att sparbankerna icke äro i behof af den
skattefrihet, lagstiftningen hittills åt dem inrymt och att deras rörelse
verkligen lemnar beskattningsbar inkomst till så afsevärdt belopp, att
den skäligen bör underkastas bevillning, men detsamma gäller säkerligen
icke öfriga hithörande inrättningar och föreningar, som hittills varit
från bevillning för inkomst fria. Enligt sin bestämmelse afse de i regel
att bereda sina delegare fördelarne vare sig af billiga lån eller billig
försäkring, och någon beskattningsbar inkomst torde icke i verkligheten
kunna sägas vid dem förekomma. Giltiga skäl synas derför saknas att
betaga dem deras hittills gällande frihet från inkomstbevillning.

Det har i ett af de utaf länsstyrelserna i ämnet afgifna yttrandena
hemstälts, att sparbank icke måtte underkastas bevillning för inkomst
lörr än bankens reservfond uppnått i lag stadgadt minimibelopp. Som
emellertid detta är beroende af insättningarnas storlek, torde en dylik
begränsning knappast vara ändamålsenlig, utan en hvar sparbank böra
underkastas den nu ifrågasatta skattskyldigheten, men den föreslagna
utsträckningen af skattepligten stanna härvid samt vid införandet af
skyldighet för kommun, som eger så kallad skogstnedelsfond, att skatta

Proportionell
eller progress iv
skatt samt
högre skattefot
för kapitalinkomst.

för inkomsten häraf, för hvilket senare fall jemväl torde böra bestämmas,
att den kommun, som eger fonden, skall vara taxeringsorten.

Enligt den nuvarande bevillningsförordningen utgår bevillningen
med lika procenttal å all beskattningsbar inkomst. Skatten är sålunda
proportionell, och detsamma gäller om tilläggsbevillningen, der sådan
eger rum, samt om de i förhållande till allmänna bevillningen utgående
kommunala skatterna.

Efter komiterades förslag skulle bevillningen fortfarande i regel
hafva formen af en proportionell skatt och komiterade hafva i sin
motivering uttalat, att man tillsvidare borde inskränka användningen
inom vårt skattesystem af den progressiva skatteprincipen till den
nyligen under stämpelafgiftens form införda arfsskatten, i synnerhet
som principens praktiska värde i ett land med så begränsadt antal
större förmögenheter som vårt med allt skäl kunde ifrågasättas, hvartill
komme, att den nya arfsskatten och den förhöjda eller nya stämpelbeskattningen
i öfrigt, som blifvit gällande med 1895 års ingång, komme
hufvudsakligen att drabba de förmögnare samhällsklasserna.

Då den nya arfsskatten gjordes progressiv, så att skatten för
större arfs- eller testamentslott skall utgå efter högre procenttal än för
mindre dylik lott, motiverades detta hufvudsakligen med en hänvisning
till den grundsats, som inom skattelagstiftningen framträdde med ett
allt starkare kraf på erkännande eller att skatten borde lämpas efter
skatteförmågan. Det är emellertid gifvet att det egentligen är vid
inkomstskatten, man kan tala om en persons skatteförmåga, och att
det derför är vid denna skatt, man hufvudsakligen och i främsta rummet
kan fordra tillämpning af den progressiva skatteprincipen, om densamma
öfverhufvud anses berättigad.

Der denna princip i utländska inkomstskattelagar kommit till
användning, har progressionen, såsom naturligt är, i första hand anknutits
till inkomstens storlek så att för större inkomstbelopp stipulerats
högre skattefot än för lägre inkomst. Endast undantagsvis har lagstiftaren
ansett att olika arter af inkomst borde draga olika skattesatser.
För det allmänna rättsmedvetandet måste det väl ock förefalla
långt mera billigt att höja skattefoten för större inkomstbelopp än att
höja den för visst slag af inkomst. Komiterade hafva emellertid föreslagit
icke att göra skattesatsen högre för större inkomst, men väl att
inkomst af kapital skulle skatta en och en half gång så mycket som
annat slags inkomst.

Komiterade hafva härvid icke vikit undan för den betänklighet,
som komiterade i de nya och förhöjda stämpelafgifterna funnit mot en
allmän progressiv skatt, ehuruväl en sådan betänklighet synes framför
allt hafva bort gälla i fråga om inkomst af kapital, som de nya stämpelafgifterna
ju företrädesvis afse att drabba.

Enligt komiterades förslag skall den uppskattade inkomsten af
kapital för bevillningens bestämmande och påförande förhöjas med
hälften af inkomstens verkliga belopp.

Förslaget har motiverats med en hänvisning derpå, att den inkomst,
som härflyter ur en redan samlad förmögenhet, medför högre
skatteförmåga än den, som till större eller mindre del härflyter allenast
ur inkomsttagarens personliga arbete. Vid den förra eller hvad man
kallar den fonderade inkomsten behöfver inkomsttagaren icke alls eller
åtminstone ej i samma utsträckning som vid ofonderad, med fästadt
afseende å sjukdom, ålderdom eller andra orsaker till arbetsförmågans
upphörande eller aftagande, afsätta någon del af inkomsten till framtida
behof.

Då, såsom komiterade i annat sammanhang framhållit, inkomstskatten
rätteligen bör hänföras till hvarje enskilds verkliga inkomstbelopp
och hans på denna inkomst anvisade behof, bör visserligen
jemväl inkomstens art af fonderad erhålla det afseende, som betingas
deraf, att den, som har en dylik inkomst, icke behöfver göra de afsättningar
för händelse af arbetsförmågans upphörande eller aftagande,
som andra nkomsttagare. Men denna synpunkt borde då hufvudsakligen
och i främsta rummet ej föranleda annat, än att de, hvilkas inkomst
icke är af fonderad natur, vid taxeringen erhålla behöriga afdrag
för försäkringspremier för sjukdom och för invaliditet. Den borde
jemväl kunna medföra, att lindring i bevillningen medgåfves icke alls
eller blott i lägre grad för fonderad inkomst.

På ett annat sätt kunde man visserligen ock vid beskattningen
beakta skilnaden mellan fonderad och ofonderad inkomst, nämligen,
såsom äfven förut antydts, genom en särskild förmögenhetsskatt.

Om nu skattelagstiftningen fäster särskildt afseende vid den
fonderade inkomsten, bör den tydligen för att befordra jemlikhet och
rättvisa beakta hvarje slags dylik inkomst och, om den fonderade inkomstens
högre skatteförmåga ligger i hvad komiterade framhållit och
ofvan anförts, lärer äfven viss inkomst af arbete vara dit hänförlig,
nämligen den som erhålles af allmän eller enskild tjenst, der den enskilde
är tillförsäkrad understöd vid sjukdom och pension vid invaliditet.

Men vidare är uppenbart, att all inkomst af förmögenhet, icke blott
och bart den, som härflyter ur hvad den nuvarande bevillningslagstiftningen
benämner kapital d. v. s. utlånta penningar och obligationer,
bör hänföras till fonderad inkomst, Således bör dit, såsom förut erinrats,
räknas jemväl behållen inkomst af fast egendom.

Komiterade hafva anfört, att sistnämnda inkomsts egenskap af fonderad
skulle vara behörigen beaktad derigenom att, efter de af komiterade
föreslagna grunder för denna inkomsts beräkning, inkomsten skulle
komma att beräknas till högre belopp än den verkliga. Detta torde
dock i det hela vara mycket ovisst och i regel föga sannolikt, så
mycket mindre som, hvad särskildt jordbruksfastighet angår, i den
beräknade inkomsten deraf skulle ingå afkastningen ej blott af sj elfva
fastigheten utan äfven af derå i kreatur och inventarier nedlagdt kapital
samt af arbete.

Då komiterades förslag således icke kan anses innebära, att
inkomst af fast egendom skulle bli högre beskattad än annan, utan
tvärtom antagligt är, att i talrika fall denna inkomst skulle bli taxerad
lägre än till verkliga beloppet, och då komiterade ej heller föreslagit
högre beskattning för all slags fonderad inkomst i öfrigt och än mindre
att den progressiva skatteformen skulle införas för högre inkomstbelopp,
kan komiterades förslag att pålägga inkomst, som härflyter ur obligationer
och utlånta penningar, en och en half gång så stor bevillning
som annan inkomst, icke betecknas annat än såsom mycket oegentligt.
Obilligheten häraf skärpes ytterligare genom det föreslagna sättet för
den högre skattesatsens tillämpande, då detta icke skulle ske genom
en högre bevillningsprocent för kapitalinkomst, utan sålunda att det
uppskattade verkliga inkomstbeloppet ökades med hälften. Häraf följer
nämligen att ej blott bevillning utan äfven tilläggsbevilluing, der sådan
förekommer, och de betydande kommunala skatterna skulle utgå i förhållande
till den sålunda förhöjda inkomsten.

Om således i en kommun, der kommunalskatten utgår med fem
gånger bevillningens belopp, en skattskyldig har 2,000 kronor i ränta
af utlånta penningar skulle han i bevillning, tilläggsbevillning oafsedt,
och kommunalskatt, enligt komiterades förslag, få utgöra 9 procent af
sin inkomst, under det att den, som t. ex. hade 50,000 kronors inkomst
af bankirrörelse, finge allenast utgöra 6 procent.

Inkomstens natur af kapitalinkomst synes enligt förslaget komma
att utöfva inflytande ända derhän, att inkomstbelopp, som eljest skulle
vara skattefritt, blir underkastadt bevillning och således äfven kommunala
utskylder, så att den, som har 400 kronor i ränta å obligationer,

skall utgöra bevillning efter en till 600 kronor taxerad inkomst, under
det att den, som har 400 kronor i lön, undgår bevillning och dermed
äfven kommunalskatt. Likaså blir vid kapitalinkomst eljest medgifven
lindring i bevillningen ej obetydligt förminskad.

Slutligen må i detta ämne icke förbises, att inkomst af obligationer
och utlånta penningar icke alltid kan betraktas såsom fonderad
eller i högre grad än annan säkert påräknelig inkomst. Sådant beror
naturligtvis deraf huru säkra hithörande penningeplaceringar i de särskilda
fallen kunna vara.

På grund af hvad sålunda anförts afstyrker kammarrätten förslaget,
att ränteinkomst skulle påföras högre bevillning och dermed
följande högre kommunalskatt än annat slags inkomst.

Skulle emellertid förslaget om högre skattefot för ränteinkomst
gillas, torde det befinnas oafvisligt dels att bestämma, att den högre
skattefoten icke må gälla i fråga om skattskyldig, hvars inkomst icke
öfverstiger t. ex. 3,000 kronor, dels ock att förhöjningen icke må utöfva
inflytande i fråga om kommunala utskylder i egentlig mening och
än mindre beträffande vägskatten.

Utom genom förhöjningen i bevillning för. ränteinkomst hafva
komiterade sökt ernå en förhöjd beskattning af det rörliga kapitalet
derigenom, att delegare i aktiebolag och sedelutgifvande banker skulle
underkastas särskild bevillning för sin utdelning från bolagen eller
bankerna, jemte det att dessas nuvarande skattskyldighet lemnades
oförändrad.

Till stöd härför har anförts, att enligt grunderna för den rena
inkomstskatten borde all en persons inkomst beskattas i hans hand,
att det nuvarande förhållandet vållade anmärkningsvärda olägenheter
med afseende på den kommunala beskattningen, i det att välbergade
eller till och med förmögna medlemmar af en kommun, hvilka
hemtade all sin inkomst från aktiebolag, kunde alldeles undgå att bidraga
till utgifterna i den kommun, der de vore bosatta, och af hvars
inrättningar de droge nytta, samt att, om också förslaget innebure en
formel dubbelbeskattning, detta vore påkalladt af den föreslagna förhöjda
beskattningen för ränteinkomst och af de särskilda förmåner, som
lagstiftningen beredt hithörande associationer.

De sålunda anförda skälen för ifrågavarande dubbla beskattning
torde dock knappast vara hållbara. För de förmåner, de sedelutgifvande
bankerna åtnjuta i sin sedelutgifningsrätt, äro de underkastade sär -

Beskattning
af aktier.

skild bevillningsafgift, och den förmån, som tillkommer aktiebolagen
derutinnan, att aktieegarnes ansvarighet mot tredje man är begränsad,
bör väl icke kunna föranleda till en efter bolagens inkomst utgående
högre skatt till stat och kommun.

Om det ock må vara riktigt, såsom komiterade anfört, att en
rationel inkomstskatt fordrar, att all inkomst beskattas i den enskilda
personens hand, så leder detta naturligen derhän, att delegarne i bolaget,
och icke bolaget böra beskattas, men kan icke föranleda till
en beskattning af bådadera. Ur synpunkten af lämpligheten att upptaga
skatten är det emellertid långt ändamålsenligare att lägga skattskyldigheten
å vederbörande bolag.

Ville man för öfrigt se allenast på statens skatteintresse, vore i
förevarande hänseende tillräckligt att införa högre bevillning eller
tilläggsbevillning för sedelutgifvande banker och aktiebolag, på sätt
jemväl föreslås i en reservation vid komiterades förslag.

Hvad angår kommunernas intresse att erhålla skattebidrag af der
bosatta personer, så gäller den af komiterade derom framstälda anmärkning
icke allenast aktieegare, utan äfven t. ex. den, hvars inkomst
utgöres af afkastning af fastigheter, belägna inom annan kommuns
område än den, der personen är bosatt.

Skola emellertid kommunernas skatteintressen, särskildt hvad
angår der bosatta aktieegare, tillgodoses genom deras beskattning för
''utdelning å aktier, borde vederbörande bolag vid sin beskattning få
göra visst afdrag med hänsyn till denna delegarnes beskattning. Så
är ock i Preussen aktiebolag medgifvet att vid beskattningen afdraga
3 | procent å inbetalda aktiekapitalet, på grund deraf att de enskilda
aktieegarne beskattas för sin utdelning. Detta sammanhänger väl i
viss mån dermed att i Preussen inkomstskatten är progressiv. Denna
skatteform drabbar nemligen, såsom lätt inses, i högre grad än andra
skattskyldiga sådana mera kapitalstarka associationer som aktiebolag,
hvilka ju i allmänhet röra sig med större inkomstbelopp.

Att åter, der bevillningen är proportionel, fördela densamma
mellan vederbörande bank eller bolag, å ena, och delegarne, å andra
sidan, skulle medföra en viss fara derför att statens skattebidrag från
dessa associationer minskades, enär det vore osäkert, om man med
skatten kunde träffa de särskilda delegarne, isynnerhet om dessa voro
utländingar.

Hänsynen härtill och då komiterade uppenbarligen velat tillgodose
såväl statens som kommunernas skatteintresse, men icke velat upptaga
den progressiva skatteprincipen, har tydligen föranledt förslaget att

låta såväl bank och aktiebolag fullt skatta för sin inkomst som delegarne
för dem tillkommande utdelning.

Om äfven i många fall såsom grund för en sådan delegarnes
särskilda beskattning kan anföras, att den beskattning, vederbörande
bolag eller bank får vidkännas, icke i verkligheten blifver på något
sätt känbar för den enskilde delegaren, torde dock i åtskilliga fall,
der bolaget innehafves af en enda person eller blott ett fåtal personer,
såsom vid de i dagligt tal så kallade familjebolagen, bolagets beskattning
mycket eftertryckligt träffa de enskilde delegarne och en dubbel
bevillning i sådana fall vara ytterst obillig.

Detta skärpes naturligtvis af den omständigheten, som härvidlag
allraminst må lemnas ur sigte, eller att med den dubbla bevillningen
för aktiebolags och banks utdelade vinst äfven följer en fördubblad
kommunalbeskattning, åtminstone för inländske delegare. Utländske
aktieegare komme väl deremot, såvida de ej äro här i riket mantalsskrifna,
att undgå kommunala utskylder. Ökningen i beskattning kan
på detta sätt komma att utgöra 5, 6 eller högre procent af utdelningens
belopp och således skatten i sin helhet, tilläggsbevillning oberäknad,
uppgå till 10, 12 eller högre procenttal af utdelade vinsten.

Denna beskattning kan till sina följder blifva så mycket betänkligare
i de fall, der ett aktiebolag drifver enahanda affär som ett annat
bolag samt konkurrerar med detta, hvilket senare har fördelen af
allenast hälften så dryg beskattning.

Derest man trots de betänkligheter, som nu anförts, vill särskildt
beskatta den utdelning, enskild delegare erhåller från sedelutgifvande
bank eller från aktiebolag, torde emellertid den fordran böra få göra
sig gällande, att det medgifves den enskilde delegaren att vid beskattningen
göra afdrag för ränta å skuld på honom tillhöriga banklotter
och aktier. Enligt kommiterades förslag skulle sådant afdrag kunna
komma att ske allenast med 20 procent af utdelningens belopp. Då
ingalunda är sällsynt att aktier inköpas för lånta penningar, innebär
begränsningen i skuldränteafdrag en synnerlig obillighet mot de aktieegare,
hvilka mot lån förskaffat sig sina aktier.

En dylik obillighet undvekes, om utdelning å aktier, banklotter
inbegripna, beskattades efter samma grunder som inkomst af penningekapital,
hvilket ock, för så vidt utdelning å aktier skulle böra särskildt
taxeras, vore det naturligaste. Från en dylik anordning torde komiterade
hafva afhållits allenast af den föreslagna högre bevillningen för
ränteinkomst, men, om förslaget i denna del icke vinner afseende, för -

faller detta skal mot att sammanföra inkomst af aktier med den likartade
inkomsten af obligationer och af utlånta penningar.

SJculdräntc afdrag.

Såsom komiterade framhållit bör en rationel inkomstskatt anordnas
på grundvalen af den personliga skatteförmågan med hänsyn således
till den skattskyldiges behållna inkomst och hans på denna inkomst
hänvisade behof. Det är gifvet, att härvid afdrag bör ega
rum för all skattskyldigs ränta för skuld. Sådant är ock förhållandet
i flere utländska inkomstskattelagar samt var hos oss föreslaget af
förberedande skattejemkningskomitén beträffande all inkomst, som underkastades
inkomstbevillning.

Den nuvarande bevillningsförordningen medger afdrag för ränta
å skuld allenast vid inkomst af kapital, för ränta å upplånadt sådant,
och vid inkomst af arbete, för ränta å lånt rörelsekapital.

Komiterades förslag innebär härutöfver dels att, såsom förut
nämnts, afdrag vid taxering för inkomst af fast egendom skall få ske
till högst 40 procent af inkomstens belopp för ränta å oguldet, i fastigheten
intecknadt penningelån dels ock att vid »annan inkomst af
varaktig eller tillfällig natur» afdrag för ränta å skuld, på grund af
hvilken afdrag eljest icke vore medgifvet, må ske med högst 20 procent
af inkomstens belopp.

I sammanhang härmed är föreslaget, att vid beräkningen af inkomst
af kapital må afdragas ränta för allenast sådant lånt kapital,
till säkerhet hvarför inteckning i skattskyldig tillhörig fastighet ej är
gällande, samt att vid taxering för inkomst af handel eller näring
ränta å lånt rörelsekapital må afdragas allenast, såvidt till säkerhet
för lånet inteckning icke är gällande i skattskyldigs fastighet och afdrag
ej skett vid den skattskyldiges taxering för kapitalinkomst, dock
att undantag gjorts i fråga om inkomst af jernvägsdrift, vid hvars
beskattning afdrag medgifvits äfven för ränta å skuld, som är i jernvägen
intecknad.

Den nuvarande bevillningsforordningens ståndpunkt i förevarande
hänseende kan förklaras deraf, att densamma icke stadgar någon
rationel inkomstskatt utan i flere fall blott en afkastningsskatt, som
söker träffa inkomsten vid sjelfva källan för densamma. Komiterades
förslag till beskattning af afkomst af fast egendom innebär icke heller,
såsom ofvan erinrats, någon inkomstskatt för dylik afkomst utan bibehåller
den gamla afkastningsskatten fastän under namn af inkomstbevillning.
Vid sådant förhållande och då i öfrigt det vid fast egen -

doms beskattning medgifna skuldränteafdraget saknar all större betydelse,
då det icke skulle få sträcka sin verkan till de egentliga
kommunalskatterna, bör, såsom förut framhållits, ett dylikt afdrag icke
komma i fråga.

Det har väl uti ett af de i ämnet afgifna yttrandena hemstälts,
att, då afdrag för skuld vid fastighetstaxering icke lämpligen kunde
eller borde komma i fråga, afdrag för skuld icke heller skulle medgifvas
vid taxering för inkomst annat än för inkomst af kapital och
af penningerörelse. Detta förslag torde emellertid icke böra vinna
afseende.

Den, som drifver handel eller näring, är mestadels nödsakad att
härför upptaga lån. Utgifterna för dessa lån äro fullt jemförliga med
andra omkostnader för rörelsens drifvande och utgöra likasom dessa
nödvändiga förutsättningar för att inkomst öfver hufvud skall erhållas.
Äfven om man i öfrigt icke kan, om grunderna för den nuvarande
bevillningsförordningen lemnas orubbade, genomföra fordran på afdrag
för ränta å skuld, synes det derför vara oafvisligt, att denna fordran
får göra sig gällande, då fråga är om att beskatta inkomst af handel
eller näring. I sjelfva verket torde den dervid rättvisligen böra vinna
större afseende än enligt komiterades förslag skulle blifva fallet.

Enligt detsamma är det allenast i fråga om inkomst af jernvägsdrift,
som afdrag för lånt kapital får ske, vare sig lånet är att hänföra
till anläggnings- eller rörelsekapital. Vid annan rörelse eller näring
medgifver förslaget afdrag allenast för ränta å lånt rörelsekapital och
under vilkor att kapitalet ej är intecknadt i skattskyldigs fastighet.
Så som den nuvarande bevillningsförordningen tillämpas synes man
ock vara benägen att i alla fall, der en näringsidkare upptagit lån
mot säkerhet af inteckning i sin fästa egendom, anse lånet icke utgöra
rörelsekapital utan anläggningskapital och derför ränteafdrag icke böra
medgifvas.

Hela denna åtskilnad mellan anläggnings- och rörelsekapital, hvilken
man i fråga om jernvägsdrift måst öfvergifva, är jemväl i fråga om
annan industriel rörelse, såsom tillförene i detta ämne flere gånger
anförts, fullkomligt ohållbar samt ledande till orättvisa och ojemnhet
i beskattningen.

Vid taxering för inkomst af handel eller näring torde för den skull
afdrag böra medgifvas för ränta å allt lånt, i rörelsen nedlagdt kapital.

Den af komiterade föreslagna begränsningen i fråga om ränteafdrag
vid taxering af kapitalinkomst torde icke heller kunna anses
behörig. I praktiskt hänseende skulle den väl få blott ringa betydelse,

men då vid beskattning af kapitalinkomst naturligtvis endast, den skattskyldiges
behållna kapital bör vara föremål för beskattning, bör all
ränta å lånadt kapital, utan afseende derå, om det är intecknadt i den
skattskyldiges fastighet, afdragas från räntan å den skattskyldiges
egna kapital.

Beträffande det skuldränteafdrag, komiterade föreslagit skola medgifvas
vid inkomst, som i förslaget benämnes »annan inkomst af varaktig
eller tillfällig natur», anföra komiterade, att löntagaren, läkaren,
advokaten o. s. v. beskattas nu för hela den inkomst, han i sådan egenskap
uppbär, huru stort afdrag han än i verkligheten kan få vidkännas
för ränta å skuld, som han åsamkat sig för sin utbildning, men att
sådant vore stridande mot rättvisans kraf och inkonseqvent, om man
härmed jemförde kapitalistens och näringsidkarens rätt till afdrag för
ränteskuld.

Någon dylik inkonseqvens behöfver dock icke nödvändigtvis vara
för handen. Kapitalistens rätt till ränteafdrag ligger i sakens natur
och sammanhänger dermed, att skattekällan ju är allenast det behållna
egna kapitalet, efter afdrag för skuld. Näringsidkaren åter får icke
heller något afdrag för ränta å lån, som han upptagit för sin utbildning:
utan allenast för ränta å sådana lån, som han för sin rörelses
drifvande upptagit, om äfven i praxis denna skilnad esomoftast icke
kan genomföras.

Rättvisan af ett afdrag för skuldränta i det afseende, hvarom
här är fråga, kan väl i och för sig icke förnekas, men afdraget borde
då erhålla en mera generel omfattning och gälla alla skattskyldige
samt ej heller gerna underkastas någon mer eller mindre godtycklig
begränsning.

Då man icke kunnat föreslå något dylikt och då hithörande stadgande
skulle komma att föranleda afdrag ej blott för lån, som skett
för vederbörandes utbildning för sitt kall utan äfven för lån, som för
helt audra och för den skattskyldiges verksamhet främmande ändamål
upptagits, lärer dess införande icke vara tillrådligt.

Stadgandet skulle ock, särskildt med hänsyn dertill, att inkomst
af aktier blefve hänförlig till förevarande slags inkomst, komma att
föranleda den ojemnheten att för ränta å lån för dylika, den som jemte
sin aktieinkomst hade annan hit hänförlig inkomst., korame att åtnjuta
större afdragsförmån än den, som hade lika stor inkomst af aktier som
den förre, men saknade annan inkomst.

På grund af hvad sålunda anförts hemställes, att afdrag för ränta
å skuld må medgifvas allenast vid taxering för kapitalinkomst, såsom

hittills för all ränta å gäld, samt vid handel och näring för ränta å
lånt, i handeln eller näringen nedlagdt kapital.

På sätt komiterade betonat bör vid inkomstskatten tagas hänsyn
icke allenast till skattskyldigs behållna inkomst utan äfven i viss mån
till storleken af hans på denna inkomst hänvisade lefnadsbehof. Gifvet
är, att äfven de nödvändiga lefnadsbehofven måste för olika samhällsmedlemmar
ställa sig betydligt olika med hänsyn till deras skilda
lefnadsförhållanden, isynnerhet den mer eller mindre talrika familj de
hafva att försörja.

Då nu i ett samhälle, hvilket erkänner den allmänna fattigvårdspligten,
det icke kan vara rimligt, att samhället skall lägga någon
mera afsevärd direkt skatt å dem, hvilka nätt och jemnt kunna försörja
sig och de sina, hvarigenom ju följden allenast blefve, att den
allmänna fattigvården skulle nödgas i större eller mindre mån understödja
dem, har man allmänt erkänt nödvändigheten att från den
direkta inkomstskatten undantaga vissa lägre inkomstbelopp.

Längre skulle man knappast följdriktigt gå vid en proportionel
skatt. Då man härutöfver vid en dylik skatt medgifvit lindring för
vissa lägre inkomstbelopp, kan detta sägas innebära ett erkännande
åt den progressiva skatteprincipen.

Komiterades förslag innehåller vissa ändringar i de nu gällande
föreskrifterna om frihet från och lindring i bevillning, först och främst
deruti, att äfven för inkomst af fast egendom hithörande bestämmelser,
såsom förut antydts, skulle, ehuru med vissa modifikationer, blifva gällande.
Frihet från bevillning för dylik inkomst skulle ega rum, der
inkomsten taxerades till lägre belopp än 25 kronor. För inkomst till
belopp af 25 kronor och derutöfver till och med 2,200 kronor skulle
lindring ega rum såsom vid annan inkomst, dock så, att bevillning för
inkomst af fast egendom alltid skulle utgöras för minst 60 procent af
taxerade inkomstens belopp.

Vid annan inkomst än af fast egendom skulle bevillningsfrihet
inträda, så vida den skattskyldiges årsinkomster icke öfverslege 500
kronor och denna bevillningsfrihet skulle icke allenast, såsom nu, vara
medgifven i den skattskyldiges mantalsskrifningsort utan gälla äfven i
fråga om andra orter, der sådan skattskyldig kunde åtnjuta inkomst.
Härjemte skulle lindring i bevillningen ega rum efter de i förslagets
15 § angifna grunder för inkomstbelopp till och med 2,200 kronor.

Förändrade
bestämmelser
angående
frihet från
och lindring
i bevillning.

Å ort, der bostadskostnaden vore hög, skulle beloppen för frihet
från och lindring i bevillningen kunna ökas med 200 kronor äfvensom
i enskilda fall på grund af ömmande omständigheter med likaledes
200 kronor, dock att ökningen på båda dessa grunder icke finge öfverstiga
tillsammans 300 kronor.

Ofvan är anfördt, hurusom medgifvande af frihet från och lindring
i bevillningen icke gerna kan stämma öfverens med fastighetsbevillningens
bibehållna natur af afkastningsskatt, och att de medgifna förmånerna
blifva af föga betydelse, då de icke, såsom vid inkomst af
annat slag än fastighetsinkomst, komma att utöfva något inflytande
vid kommunalskatten. Här må dessutom särskildt framhållas, hurusom
ifrågavarande medgifvanden nödvändiggöra ett sammanförande i samma
taxeringslängd af all skattskyldigs i mantalsskrifningsorten egande inkomst,
äfven den af fast egendom, jemte anteckning om skattskyldiga
inkomst å andra orter, hvaraf allt följa sådana vidlyftigheter och ökade
besvär vid taxeringslängdernas förande, hvilka måste öka betänkligheterna
emot hithörande förslag.

Till belysning af hvart detta förslag leder må ock här framhållas
hvad länsstyrelsen i Elfsborgs län anfört derom, att enligt komiterades
förslag skuldfri egare af jordbruksfastighet till taxeringsvärde af 5,000
kronor, hvilken måste antagas ega inventarier till värde af 1,250 kronor,
fiuge erlägga bevillning för sin fastighet och afkomsten af derå nedlagdt
eget arbete med allenast 1 krona 80 öre, under det att en lös
arbetare med 700 kronors årlig arbetsförtjenst kunde få sig påförd
bevillning med 2 kronor, samt att skuldfri egare af jordbruksfastighet,
taxerad till 36,000 kronor, der inventarierna måste anses uppgå till
värde af i medeltal 9,000 kronor, finge vid sin beskattning åtnjuta
bevillningsfritt afdrag.

Ån mindre än vid jordbruksfastighet torde hithörande förmåner
vara påkallade vid bevillning för annan fastighet.

Det kunde väl synas, som om fastigheter, hvilka icke taxerades
högre än t. ex. till 500 kronor, borde, der egaren eljest icke vore underkastad
bevillning, från sådan fritagas, på sätt länsstyrelsen i Vestmanlands
län jemväl föreslagit, men dels utgör bevillningen i dylika
fall så obetydliga belopp, uppgående blott till ett eller annat tiotal
ören, dels vill man ju icke afstå från att påfordra, att äfven sådana
fastigheter skola deltaga i den kommunala skattebördan och dels skulle
slutligen en dylik bestämmelse, om gränsen sattes så lågt som nämnts,
och högre torde den ej kunna bestämmas, sannolikt blott föranleda,
att fastigheterna taxerades till belopp, öfverstigande den för bevillnings -

frihet satta gränsen, så att tillräckliga skäl torde saknas att utsträcka
bevillningsfriheten för fastighet längre än som följer af den i förslaget
bibehållna nuvarande bestämmelsen derom, att der fastighetsvärde ej
uppgår till 100 kronor skall det införas endast i den för anteckningar
afsedda kolumn i taxeringslängden.

Af nu och här ofvan anförda skäl torde komiterades förslag att
vid beskattningen för fast egendom tillämpa de till inkomstskatten
hörande regler om frihet från och lindring i bevillningen icke böra
vinna afseende.

Beträffande förslaget i hvad det afser annan inkomst än af fast
egendom har utaf länsstyrelserna i Blekinge och i Vestmanlands län
anmärkts, att frihet från bevillning borde medgifvas för inkomst som
understege 600 kronor. Då emellertid förhållandena i vårt vidsträckta
land äro så betydligt olika och då i åtskilliga orter en inkomst under
detta belopp kan medföra skatteförmåga, synas tillräckliga» skäl icke
finnas att förhöja det allmänna och ovilkorliga existensminimum, utan
härvid böra förblifva vid det nu gällande af 500 kronor, detta så
mycket hellre som det ju står vederbörande taxeringsmyndigheter
öppet att å orter, der detta minimum är för lågt, höja detsamma.
Det bör icke heller förbises, att genom förhöjning af det bevillningsfria
inkomstbeloppet den kommunala skattskyldigheten kan uti mycket
små kommuner blifva i ganska hög grad förändrad.

Hvarken uti den nuvarande bevillningsförordningen eller i komiterades
förslag är betydelse tillagd den omständigheten, att skattskyldig
har anhöriga att försörja annat än så tillvida, att bland de ömmande
omständigheter, på grund af hvilka taxeringsmyndigheterna må medgifva
ökning i bevillningsfritt belopp eller i afdraget från bevillning,
särskildt omförmälts tillvaron af talrik familj. Berörda omständighet
synes emellertid böra tillmätas en större och allmännare betydelse, då
det dels är uppenbart, att en skattskyldig, som har att underhålla en
mer eller mindre talrik familj, icke rättvisligen bör åläggas lika stor
skatt som en person med samma inkomst, men som endast har sig
sjelf att försörja, dels ock det icke må förbises, att den skattskyldige,
som bildat familj och på grund deraf har lätt tillgängliga utmätningsbara
tillgångar, icke undgår att verkligen betala sina skatter, under
det att skattskyldige i annan ställning ofta kunna undandraga sig att
erlägga påförd skatt. Uti flere nyare utländska skattelagar har man
ock medgifvit i lag faststälda, ofta mycket betydliga afdrag för en hvar
af vissa angifna anhöriga, som skattskyldig är pligtig underhålla..

Ett dylikt stadgande torde vara väl på sin plats jemväl i vår

Obligatorisk
sjelf deklaration.

bevillningsförordning, och det torde åtminstone böra gälla i fråga om
skattskyldigs barn under 14 år, som han har att underhålla och uppfostra.
Afdraget för hvarje sådant barn synes, i nära öfverensstämmelse
med hvad som skett i den preussiska inkomstskattelagen, böra sättas
till 50 kronor. Det bör ock tillgodokomma åtminstone en hvar skattskyldig,
hvilkens sammanräknade årsinkomster icke öfverstiger 3,000
kronor.

Införes ett dylikt, af billighet och rättvisa påkalladt afdrag, lärer
man emellertid icke kunna gifva hithörande lindringar i öfrigt den
omfattning, komiterade föreslagit. Sådant lärer då icke heller vara i
allmänhet af behofvet påkalladt.

Man synes då tvärtom kunna med fullt fog stanna vid de nuvarande
bestämmelserna, enligt hvilka, der årsinkomsterna uppgå till 500
men icke till 1,200 kronor, 450 kronor äro fria från bevillning och der
de uppgå till 1,200 kronor, men icke till 1,800 kronor, 300 kronor
äro bevillningsfria. Rätten att öka dessa afdrag torde då ock böra,
såsom för närvarande, begränsas, så att ökningen inalles icke må öfverstiga
200 kronor, och om, af skäl komiterade anfört, särskild gräns
bör sättas för afdraget på grund af hög bostadskostnad och särskild
för afdraget på grund af ömmande omständigheter, bland hvilka, under
nu gjord förutsättning, icke »talrik familj» skulle upptagas, torde afdraget
för hvardera kategorien böra bestämmas till 100 kronor.

Vid komiterades förslag i förevarande hänseende må i öfrigt anmärkas:
att det för skattskyldige med årsinkomster från 1,000 till 1,200
kronor samt från 1,600 till 1,800 kronor medför en minskning i den
nu lagstadgade allmänna afdragsrätten med respektive 50 och 100
kronor, och att det fakultativa afdraget, som nu är bestämdt att utgå för
ort med hög bostadskostnad, synes böra i stället bestämmas att gälla
ort, der lefnadskostnaderna i allmänhet äro höga.

Med rätta anföra komiterade, hurusom det för åstadkommande af
en jemlik beskattning icke är tillfyllest, att de lagstadgade grunderna
för skatten äro fotade på rättvisa, utan att man äfven måste sörja för
att dessa grunder blifva behörigen följda och tillämpade eller med
andra ord derför att skattskyldigs inkomst varder tillbörligen taxerad.

För närvarande är detta nästan helt och hållet beroende af taxeringsmyndigheternas
egen kännedom om skattskyldigs ekonomiska
ställning. I vissa fall skola dock upplysningar till ledning vid taxeringen
lemnas af verk och myndigheter samt enskilda arbetsgifvare,

men endast beträffande verk eller bolag, som har Kongl. Maj:ts oktroj
eller stadfästelse å sin bolagsordning, är föreskrifvet, att uppgift om
bolagets eller verkets egen årsvinst skall meddelas. Agent för utländskt
försäkringsbolag är dessutom en viss uppgiftspligt ålagd. Andra
skattskyldige äro deremot ej pligtiga att lemna uppgifter till ledning
för sin taxering, såvida icke anfordran eller anmaning derom af vederbörande
bevillningsberednings ordförande framställes.

Då denna senare utväg endast undantagsvis anlitas, saknas, enligt
komiterades mening, för närvarande i allmänhet tillräckligt faktiskt
underlag för taxeringen, och deraf förorsakas den öfverklagade bristen
på jemlikhet i beskattningen. Inkomst af tjenst och dylikt, hvarom
tillförlitliga uppgifter erhölles, taxei-ades till fulla beloppet, under det
att annan inkomst, särskildt kapitalisternas saynt de större handels- och
industriidkarnes, ofta nog till betydlig del undginge taxering. Att
undanrödja denna brist samt åstadkomma en verkligt rättvis och jemlik
beskattning anse komiterade icke möjligt på annan väg än genom fullständigt
införande af obligatorisk sjelf deklaration.

Komiterade hafva derför föreslagit, att i regel de skattskyldige
skola utan särskild anmaning vara pligtige att på heder och samvete
lemna uppgifter till ledning vid sin taxering. Så skola fastighetsegare
vara skyldiga gifva uppgifter om sin fastighets beskaffenhet, arreudeafgift
och hyra derför; verk eller bolag, som äro af Kongl. Maj:t
oktrojerade eller fått sin bolagsordning af Kongl. Maj:t stadfäst eller
stå under offentlig kontroll, vara pligtige lemna specifika uppgifter
om sin inkomst samt till taxeringsmyndigheterna aflemna styrelseoch
revisionsberättelser, äfvensom andra skattskyldige, hvilka nästföregående
år uppskattats för eller åtnjutit en sammanlagd inkomst
af minst 1,500 kronor från andra inkomstkällor än fast egendom eller
ock uppskattats för eller åtnjutit minst 1,000 kronors inkomst af
kapital, hafva att utan vidare anmaning likaledes lemna specifika uppgifter
om sin inkomst. Den, som vill njuta afdrag för skuldränta från
annan inkomst än sådan, som taxeras såsom inkomst af handel eller
näring, skall vidare för hvarje år, han vill erhålla dylikt afdrag, meddela
upplysning om fordringsegarens namn, skuldsummans storlek samt
räntefoten. Skattskyldig, som icke är pligtig lemna uppgifter på grund
af lagens bud, är skyldig att efter anfordran från bevillningsbereduingens
ordförande eller kronans ombud hos taxeringsnämnd eller hos pröfningsnämnd
meddela för taxeringen erforderlig upplysning, hvarjemte skattskyldig,
som i lagen är förpligtad lemna och lemnat uppgift, kan i
enahanda ordning affordras ytterligare upplysningar för taxeringen.

Påföljden för underlåtenhet att lemna i lag stadgade uppgifter
eller att inkomma med särskildt infordrade uppgifter eller upplysningar
är förlust af rätt att fullfölja talan i fråga om taxeringsvärdet å den
fastighet eller beloppet af den inkomst, som uppgiften eller upplysningen
skolat afse. Försummar den, som enligt lag är pligtig lemna
uppgift om sin inkomst, utan att giltig ursäkt för försummelsen kan
visas, att lemna sådan uppgift och underlåter han härjemte, oaktadt
erhållen särskild anmaning, att med dylik uppgift inkomma, skall det
belopp, hvartill hans i orten beskattningsbara inkomst af andra inkomstkällor
än fastighet eljest bort för bevillningen upptagas, förhöjas med
en fjerdedel. Detsamma skall gälla nyssnämnd skattskyldig, som icke
ställer sig till efterrättelse anmaning att fullständiga lemnade uppgifter.

Har i afgifven uppgift eller upplysning veterligen oriktigt meddelande
lemnats och inkomst derigenom undandragits från taxering,
skall, då kännedom härom erhålles, den skattskyldige särskildt taxeras
för dubbla beloppet af den inkomst, hvarför han sålunda undgått bevillning.

Mot det sålunda föreslagna deklarationstvånget hafva flere af
länsstyrelserna uttalat mer eller mindre starka betänkligheter.

Komiterade hafva icke heller förbisett, att sådana, delvis af mycket
vägande art, finnas mot ett dylikt tvång, men ansett desamma böra
gifva vika framförallt på den grund att »den rena inkomstskatten måste
för att verka rättvist förbindas med obligatorisk sjelfdeklaration».

Nu innebär emellertid komiterades förslag, icke alls hvad fast
egendom beträffar, och icke heller fullständigt uti andra afseenden,
någon ren inkomstskatt. Hurvida vid sådant förhållande ett så fullständigt
deklarationstvång som det af komiterade föreslagna bör komma
till stånd, bör tydligen afgöras med hänsyn till de praktiska förhållandenas
kraf.

Det nuvarande sättet för taxering af skattskyldigs inkomst torde
kunna sägas i hufvudsak kännetecknas deraf, att de af och bland de
skattskyldige valde taxeringsmännen skola efter sin allmänna kännedom
och i vissa fall med ledning af speciela, uti särskilda hänseenden meddelade
uppgifter taxera skattskyldigs inkomst till hvad den i medeltal
och efter ett mera yttre bedömande af den skattekälla, hvarom i hvarje
särskildt fall är fråga, kan anses utgöra. Det är med hänsyn härtill
och då naturligtvis en dylik uppskattning kan blifva bättre och mera
allsidigt gjord, ju flere med de skattskyldiges allmänna förhållanden
förtrogna personer deri taga del, som man skapat hela denna rad af
instanser, hvilken utgöres af bevillningsberedningar, taxeringsnämnder och
pröfningsnämnder. Detta allmänna förhållande kullkastas uppenbarligen

icke deraf, att i särskilda fall, der sådant utan olägenhet kan ske, uppgifter
skola lemnas om det verkligt åtnjutna inkomstbeloppet och
taxeringen derå grundas.

Det är tydligen en helt annan än ofvan angifna karaktär taxeringen
erhåller, der man inför ett vidsträckt deklarationstvång. Der
behöfves icke någon uppskattning i nu vanlig mening, allenast ett
kontrollerande och möjligen fullständigande af skattskyldiges uppgifter,
så att dessa må blifva fullt korrekta och sålunda angifva den verkliga
inkomstens belopp, hvilket man här vill så att säga på öret upptaga.
Det är således hufvudsakligen för en dylik kontroll, man vid
obligatorisk sjelfdeklaration har att sörja och det är företrädesvis med
hänsyn härtill, taxeringsmyndigheten bör inrättas.

Framförallt erfordras icke så många och talrikt sammansatta
taxeringsmyndigheter som den nuvarande bevillningsförordningen för
ett helt annat taxeringssystem stadgar. En dylik talrik sammansättning
medför tvärtom betänkliga vådor isynnerhet för den deklarationsskyldige
näringsidkaren. Det kan nämligen isynnerhet för denne men äfven
för andra skattskyldige vara af största vigt, att de uppgifter, som för
beskattningen lemnas, icke blifva allmännare kända, likasom att de
icke i konkurrenssyfte missbrukas. I trots af hvad i lag stadgas om
taxeringsmännens tystnadspligt, varder uppenbarligen faran för att
uppgifter icke hemlighållas allt större, ju flere personer om dem fått
kännedom.

En första fordran för ett allmännare deklarationstvångs införande
bör derför vara att på behörigt och tillräckligt sätt sörjes för, att den
vid taxeringsförrättningarna erforderliga sekretessen iakttages, samt
vidare att sammansättningen af de myndigheter, som ombesörja dessa
förrättningar, medför garanti för den skattskyldiges opartiska och hänsynsfulla
behandling.

Detta allt har man ock i utländska skattelagar noga beaktat,
särskildt derigenom att opartiske statstjenstemän och statsmyndigheter
erhållit ett väsentligt inflytande på taxeringsförrättningarna.

Komiterades förslag deremot torde icke kunna anses uti förevarande
hänseende tillfredsställande. Komiterade hafva nämligen bibehållit hela
den nu befintliga, till ett helt annat system hörande anordningen af
taxeringsmyndigheterna oförändrad; och de af komiterade föreslagna
bestämmelserna skulle till och med kunna föranleda en ökning i det
redan nu å många håll särdeles stora antalet ledamöter i taxeringsnämnden.
Denna skulle kunna komma att bestå, efter hvad uppgifvet
är, af ända till 80 ledamöter.

Det är sjelfklart, att i sådana fall föreskriften om hemlighållandet
af lemnade uppgifter icke är mycket värd likasom faran derför att, om
ingående detaljuppgifter fordrats och lemnats, dessa kunna på ett mycket
närgånget och för den skattskyldige i flera afseenden skadligt sätt
missbrukas icke varder ringa.

Enligt komiterades förslag bifver den skattskyldige på nåd och
onåd utlemnad åt taxeringsmyndigheterna och i synnerhet åt bevillningsberedningens
ordförande, utan att dock denne senare synes komma att
vara underkastad embetsmannaansvar.

Hvarken äro så många och så talrikt sammansatta taxeringsmyndigheter
som de nuvarande behöfliga, om obligatorisk sjelfdeklaration
hos oss såsom allmän regel införes, ej heller kan man underlåta
att för sådant fall fordra, att till skydd för de skattskyldige och till
bevarande framförallt af erforderlig hemlighet beträffande lemnade mer
eller mindre grannlaga uppgifter, myndigheternas antal och medlemsantalet.
i dem minskas, samt att den nu i gällande tryckfrihetsförordning
medgifna friheten för en hvar att hos komitéer och beredningar erhålla
tillgång till alla handlingar måtte med afseende å skattskyldiges deklarationer
inskränkas.

Då komiterade icke föreslagit erforderliga förändringar i nu nämnda
hänseenden och då dessutom, såsom vid detaljgranskningen af förslaget
påvisas, bestämmelserna om sjelfdeklaration i flere afseenden lemna
rum för anmärkningar, synes förslaget i denna del icke vara förtjent
af godkännande.

I detta sammanhang må emellertid vid det af komiterade föreslagna
deklarationstvånget ytterligare erinras, att, då komiterade sökt
mildra det anstötliga som detta tvång innebär, då det hvilar på den
eljest öfvergifna principen om skyldighet att vittna mot sig sjelf, derigenom
att formuläret för deklarationen så affattats, att skattskyldig
icke skulle tvingas att uppgifva sin verkliga inkomst, utan blott att ej
uppgifva lägre inkomst än den han verkligen haft, detta innebär först
och främst ett uttryckligt erkännande af hvad, som icke torde stå i
öfverensstämmelse med nuvarande bevillningsförordning, eller att en
person må på sätt och vis köpa sig till kommunala och politiska rättigheter,
som han eljest ej skulle ega, och vidare att, då uppgifterna om
inkomsten icke få så uppställas, att de angifva blott och bart en naken
slutsumma, utan skola i detalj angifva bruttoinkomst, omkostnader m. m.,
den, som sålunda af intresse för sin kredit vill angifva sin beskattningsbara
inkomst högre än den verkliga, har att så kombinera hithörande
siffror för hvarje i deklarationsformuläret. angifven post, att

önskadt slutresultat vinnes, men att det kan ifrågasättas, om sådant
låter förena sig dermed, att uppgifterna skola afgifvas på »heder och
samvete».

Det är isynnerhet för affärsmannen, som för sin affär är beroende
af andras kredit, af vigt att hans ställning icke genom taxeringen
och hvad dermed står i samband skadas och det är gifvet, att en taxering,
som bygges på egna uppgifter, kan få långt större betydelse vid
bedömandet af hans ekonomiska ställning än en taxering, som utan
dylika uppgifter eger rum. Om nu taxeringen ansluter sig till affärens
ställning för hvarje särskildt år och således vexlar med dessa, kan,
der den skattskyldige icke vill begagna sig af utvägen att i skattedeklarationen
upptaga högre inkomster än de verkliga, vexlingarna bli
störa., nog och äfven rubba tilliten till hans affär. Detta skulle undvikas,
om man här, såsom enligt den preussiska skattelagen är fallet,
läte taxeringen ske efter medeltalet för de tre senaste årens inkomst.
Alan skulle på detta sätt erhålla hvad som nuvarande sättet för taxeringarne
väl esomoftast för med sig eller en medeltalstaxering, som
för både den enskilde och samhället medför flere beaktansvärda fördelar.

Hvad slutligen sjelfva principen för deklarationstvånget. angår
torde, oaktadt allt hvad deremot kan invändas, det icke kunna förnekas,
att denna princips tillämpning bör föranleda, att en hvar blifver
beskattad i enlighet med hvad skattelagen stadgar, och att, då
följden deraf, att en del skattskyldige undgår behörig skatt, varder,
att skattebördan drabbar andra så mycket tyngre, lagstiftningen har
giltig anledning att ansluta sig till en dylik princip, derest ett tillfredsställande
taxeringsresultat i annat fall icke kan ernås, men principen
måste då vinna tillämpning under sådana förutsättningar och garantier,
som förebygga missbruk och onödiga olägenheter.

I sjelfva verket ligger hufvudsakliga vigten derpå, under hvilka
förhållanden och i hvilken form principen kommer till tillämpning. Att
det af komiterade uppgjorda förslaget icke kan anses antagligt, är
ofvan framhållet, på samma gång det erinrats att, om nämnda princip
såsom allmän regel hos oss införes, organisationen af taxeringsförrättningarne
bör undergå en deremot svarande förändring.

Principens allmänna införande förutsätter ock naturligen dels att
taxeringsförrättningarna för närvarande lemna så otillfredsställande
resultat att en ändring är af behofvet påkallad, dels ock att denna icke
lämpligare låter sig på annat sätt genomföras.

Det torde icke kunna förnekas, att i många fall taxeringen af de

skattskyldigas inkomster för närvarande utfaller mycket ojemnt och
otillfredsställande, men likaså kändt är, att, der vederbörande bevil 1-ningsberednings ordförande och kronans ombud ega tillräcklig sakkunskap
samt egna sina krafter och sitt intresse åt hithörande förrättningar,
desamma i det hela utfalla ganska väl.

Det har särskildt af länsstyrelsen i Vestmanlands län föreslagits,
att man i stället för att införa ett mera allmänt deklarationstvång; skulle
söka skaffa taxeringsmyndigheterna på annan väg ett bättre och säkrare
material för taxeringen än som för närvarande står dem till buds. I
sådant syfte och då det isynnerhet vore inkomst af kapital, som undginge
taxering, borde det, i analogi med hvad komiterade föreslagit
angående gode mäns för tillsyn öfver förmynderskap och förmyndarekamrars
skyldighet att lemna uppgifter om omyndigas kapitaltillgångar,
åläggas bankinrättningarne att meddela uppgifter om personers
upplupna räntegodtgörelser för i bankerna insatta penningar.

Det torde dock kunna sättas i fråga, om en dylik skyldighet kan
bankerna åläggas och huruvida det icke i hvarje fall är obilligt att
förorsaka dem härmed förenade kostnader och besvär, men utan tvifvel
skulle ett dylikt stadgande i flere fall verka till ernående af det åsyftade
ändamålet eller att lemna taxeringsmyndigheterna en kännedom,
som de eljest skulle sakna om skattskyldigs kapitaltillgång. Någon
fullständig sådan skulle dock ej vinnas och fara vore dessutom att,
der den skattskyldige hade skulder, någon hänsyn till ett sådant förhållande
ej alls komme att vid taxeringen tagas.

En utväg, som ej heller må lemnas oanmärkt, vore att, derest
man ville bibehålla den nuvarande organisationen af taxeringsmyndigheterna
och således låta den allmänna ofvan utvecklade principen för
taxeringsförrättningarna qvarstå, man skulle lemna den enskilde valet
öppet mellan denna princip och den nya att sjelf uppgifva sin inkomst
sålunda att, derest han icke ville deklarera eller med andra ord lemna
erforderliga uppgifter om sin verkliga behållna årsinkomst, han finge
åtnöjas med hvad beskattningsnämnderua bestämde. Öfver pröfningsnämndens
beslut skulle han således då ej få föra talan, utan skulle den
uppskattning, de af de skattskyldige välde förtroendemännen verkstälde,
blifva mot honom gällande. Då i allt fall tre instanser stode den skattskyldige
till buds och han alltid skulle eg a att i förment oriktig taxering
söka rättelse hos pröfningsnämnden, kunde med ett dylikt system
skattskyldigs berättigade intresse väl icke anses i det hela tillbakasatt.

Ville skattskyldig emellertid ej finna sig dervid, att beskattningsnämnderna
efter sin kännedom om förhållandena bestämde hans taxe -

ring, utan föredroge han framför en sådan eventualitet att lemna behöriga
uppgifter om sina årsinkomster och att få sin taxering derefter
noggrant bestämd, skulle detta stå honom Öppet och sådan skattskyldig
då ock ega att, derest han funne skäl till klagan öfver pröfningsnämndens
beslut, föra talan hos högre myndighet.

Genom ett dylikt indirekt tvång till sjelfdeklaration och om man på
samma gång sörjde för, att taxeringsmyndigheterna från håll, der sådant
utan olägenhet kunde ske, erhölle upplysningar och uppgifter för taxeringen,
skulle säkerligen i flertalet fall, derest i öfrigt vederbörande
tjenstemän hos dessa myndigheter vore sitt uppdrag vuxne, en taxering1
ernås, som i det hela ej skulle lemna rum för svårare anmärkningar.

En annan utväg vore att, med bibehållande af de nuvarande beskattningsnämnderna,
hvilka särskildt för fastighetstaxeringarna kunna
anses erforderliga, införa en obligatorisk sjelfdeklaration af mera begränsad
omfattning och i mindre skarp form än komiterades förslag
innebär. Detta kunde ske genom att stadga uppgiftsskyldighet angående
egen inkomst för sådana skattskyldiga, som enligt lag äro pligtiga att
föra handelsböcker, samt dem, hvilka åtnjuta inkomst af kapital, allt under
förutsättning att de under föregående år varit för inkomst af visst, i lag
bestämdt belopp taxerade. Uppgiftsskyldighet skulle på enahanda sätt
tilläfventyrs kunna stadgas äfven beträffande inkomst af tjenst eller
särskildt uppdrag, pension och lifränta samt möjligen jemväl i fråga
om inkomst af läkare- och sakförareverksamhet. Uppgiftsskyldigheten
skulle på detta sätt inskränkas till de fall, der den vore lätt att fullgöra.

Uppgiften skulle härjemte icke nödvändigtvis behöfva omfatta
mer än en summarisk uppgift å vederbörande skattskyldiges respektive
inkomst. Det skulle emellertid stå den skattskyldige Öppet att lemna
detaljerade uppgifter. För sådana fall borde lämpliga formulär dem
tillhandahållas; och då dylika detaljerade uppgifter naturligtvis skulle
tilläggas långt större beviskraft vid uppkommande tvister i taxeringsmål,
skulle sannolikt härigenom efter hand ernås att dessa formulär
allt allmännare anlitades.

Annau straffpåföljd för underlåtenhet att lemna uppgifter i de fall,
der uppgiftsskyldighet vore föreskrifven borde icke behöfva stadgas än
förlust af besvärsrätt och tilläfventyrs böter.

Detaljanmärkningar
vid
förslaget till
bevillningsförordning.

På grund af livad sålunda anförts afstyrker kammarrätten, att komiterades
förslag 1 hvad det afser beskattning af fastighet, afkastning af
skog derunder inbegripen, samt beskattning af rånte- eller kapitalinkomst
äfvensom af inkomst af aktier och banklotter lägges till grund för ny
bevillningsförordning samt hemställer, att komiterades förslag i öfriga
nu behandlade principiela delar icke utan de väsendtligt modifikationer
och förändringar, Indika ofvan antydts, måtte vinna afseende.

Då kammarrätten härefter öfvergår till en granskning af detaljbestäm
melserna i förslaget till bevillningsförordning och instruktion
för taxeringsmyndigheterna, må till en början framhållas, hurusom uti
ett af de i ämnet afgifna yttrandena erinrats, att lagförslagets bestämmelser
blifvit särdeles invecklade och härigenom skulle blifva svåra att
tillämpa.

Denna anmärkning torde i flere hänseenden vara befogad och den
torde böra förtjena så mycket större afseende som bevillningsförordningen
skall hufvudsakligen och i första hand tillämpas af personer, som
sakna juridisk bildning. Såväl på grund häraf som äfven med hänsyn
till den vigt, en dylik förordning och dess behöriga tillämpning eger
för alla samhällets medlemmar, är synnerligen angeläget att förordningens
stadganden varda så enkla, klara och lättfattliga som möjligt;
och lemnar jemväl den nuvarande bevillningsförordningen i detta afseende
åtskilligt öfrigt att önska.

Detaljgranskningen af förslaget har gifvit anledning framställa följande
erinringar. 1

1 §•

Om aktieegare skall beskattas för sin utdelning från bolaget och
utländing lika med inländske medborgare blifva härför skattskyldig, torde
bestämmelser äfven böra träffas, som göra ett sådant lagbud i fråga om
utländska aktieegare effektivt, t. ex. genom att stadga det bevillningen
för utländska aktieegares utdelning skall uppbäras hos vederbörande
bolag.

Uti §:ens sista stycke torde böra tilläggas »stiftelse», detta jemväl
för att ernå öfverensstämmelse med 2 § 2 mom. och 26 § 2:o ti).

Såsom länsstyrelsen i Malmöhus län erinrat, varder af de i denna

§ föreslagna bestämmelserna en följd, måhända i vidsträcktare mån än
enligt den nuvarande bevillningsförordningen, att vederbörande bolag,
förening m. m. dylikt skall för bolagets eller föreningens inkomst taxeras
och icke vederbörande delegare, hvar efter sin anpart. Häraf föranledes
åter dels att lindring i bevillningen icke får ega rum uti åtskilliga
fall, der sådan eljest skulle vara medgifven, dels att politisk rösträtt
m. m. icke kan på grund af ifrågavarande skattskyldighet tillkomma
delegame.

Het vore uppenbarligen önskligt om dessa obilligheter kunde i
vissa fall undvikas och måhända kunde sådant ske genom att beträffande
vissa af hithörande associationer bestämma, att icke associationen utan de
enskilde delegarne skulle beskattas eller genom att stadga, att en dylik
taxering af de särskilde delegarne skulle ega rum, der yrkande härom
af dessa framstäldes.

2 §•

/ inom. Stadgandet om statens fritagande från inkomstbevillning
synes rättare hafva sin plats i slutet af 1 §, enär detta stadgande icke
kan anses utgöra någon undantagsbestämmelse från hvad i 1 § om skattskyldighet
föreskrifves, då detta senare ju icke kan hafva afseende å staten.

1 öfrigt torde hithörande bestämmelse böra gifvas ungefär följande
förändrade affattning:

Inkomstbevillning utgöres icke af staten, ej heller för annan staten
tillhörig fast egendom än den, som i 8 § omförmäles.

2 mom. Såsom förut erinrats, synas tillräckliga skäl saknas att
borttaga den allmänna hypoteksbanken, allmänna hypotekskassan för
Sveriges städer och hypoteksföreningar, jernkontoret samt ränte- och
kapitalförsäkringsanstalter nu förunnade friheten från bevillning för
inkomst.

Oklart torde vara, i hvad mån det här och å andra ställen begagnade
uttrycket »inkomst, som härflyter af fast egendom», innebär mera
än den i förslaget för en hufvudart af inkomst använda termen »inkomst
af fast egendom», särskildt om under det förra uttrycket bör inbegripas
jemväl skogs afkastning. Stadgandet i momentets sista mening synes
angifva att så ej bör vara fallet. För denna händelse och då kyrkor,
akademier etc. böra i hvarje fall utgöra bevillning för inkomst af skogs
afkastning, likasom sådan skall utgå för inkomst af ecklesiastika boställsskogar,
bör stadgandet omredigeras.

Enahanda gäller motsvarande bestämmelse i 3 mom. och 4 mom. c.

Olämpligt torde dessutom vara att i väsentligen olika mening i
förordningen använda två så lika termer som »inkomst af fast egendom»
och »inkomst, som härflyter af fast egendom».

3 mom. Af skäl, som ofvan anförts, synas kommun och andra
menigheter icke böra göras skattskyldiga för inkomst af kapital vidare
än att skattepligt ålägges kommun för inkomst af skogsmedelsfond.

4 mom. Då skattskyldighet för utdelning å aktier är i förslaget
upptagen, kommer genom att, såsom här föreslagits, nuvarande stadgandet
om skattefrihet för medlem af konungaätten lemnas oförändradt,
skattskyldighet för dylik utdelning att inträda för medlemmar af konungaätten,
hvilket åter icke lärer stå väl tillsammans med den bemälde personer
i öfrigt medgifna skattefriheten.

3 §•

1 hvad denna § åsyftar en utvidgning af nuvarande bevillningslagstiftnings
inkomstbegrepp kan kammarrätten, såsom ofvan anförts,
ej biträda densamma. Bestämmelsen om hvad, som skall såsom inkomst
anses, torde i öfrigfl vara ganska svårbegriplig och äfven kunna blifva
vilseledande, då dels det är oklart hvad som innefattas under uttrycket
»eljest äro i penningevärde bestämbara» dels i §:n icke är på något sätt
antydt att med inkomst här menas allenast hvad man kallar bruttoinkomsten
och icke den inkomst, som i hvarje fall skall taxeras. Beträffande
inkomst af fast egendom och af kapital har stadgandet icke
heller, enligt förslaget, någon egentlig tillämpning.

Från förslagets egen synpunkt må dessutom erinras, att det synes
kunna ifrågasättas om icke för undvikande af tvetydighet äfven hvad
som erhålles i morgongåfva och i giftorätt borde nämnas bland undantagen
från inkomstbevillning.

Härjemte må framhållas, att enligt förslaget en påfallande olikhet
eger rum vid beskattning för lifränta och för kapital, som utfaller på
grund af försäkring. Den, som förvärfvar sig en lifränta, får utgöra
bevillning för densamma, under det att den, som försäkrar sig om ett
kapital på en gång, undgår bevillning för detta. Mest rationelt synes
vara att medgifva afdrag, åtminstone inom vissa gränser, för försäkringspremier
samt i stället underkasta de på grund af kapital- olycksfallsoch
lifränteförsäkring utfallande belopp bevillning.

4 §.

Stadgandena i denna och i 7 § om hvilken fast egendom taxerings -

värde skall åsättas och å hvilken dylikt värde ej skall sättas samt derom
att endast i förra fallet bevillning för »inkomst af fast egendom» skall
utgöras, under det att i senare fallet bevillning skall erläggas såsom
för inkomst af näring eller för »inkomst af varaktig eller tillfällig natur»,
torde knappast vara så klart affattade som nödigt är. Utaf afgifna
yttranden framgår ock att särskildt bestämmelsen i 4 § 1 mom. c) missuppfattats.

Större tydlighet skulle tvifvelsutan ernås, om stadgandena angående
taxeringsvärdes åsättande eller icke åsättande å fast egendom
sammanfördes och i sammanhang dermed bestämdes att, der taxeringsvärde
blifvit satt, inkomsten skidle taxeras till viss procent af detta
Värde samt i andra fall såsom inkomst af näring eller såsom »annan
tillfällig eller varaktig inkomst».

I bevillningsförordningen borde på samma gång angitvas hvad
som enligt densamma vore att såsom fast egendom anse. Detta borde
i det bola vara detsamma som enligt allmän lag. Då nämligen inteckningskrediten
ofta är beroende af taxeringsvärdet, bör föremålet för
inteckning och taxering sammanfalla. \ idare undvekes på detta sätt
obilligheten att vid fabriksfastighets taxering inbegripa värdet af maskiner
m. in., som enligt allmän lag är lös egendom, och hvarigenom en fabriksidkare,
äfven om affären går med förlust, blir pligtig erlägga bevillning
för det ofta betydande kapital, som ligger i maskiner och dylikt.

Detta kunde ernås genom ett stadgande af ungefär följande lydelse:

Såsom fast egendom enligt denna förordning anses hvad som enligt
allmän lag är att till sådan egendom hänföra samt i hvarje fall byggnad
å annans mark.

1 mom. Såsom förut anförts bör å fiske, som är i jordebok särskildt
upptaget, taxeringsvärde sättas.

Äfven om nuvarande uppställningen af förevarande moment bibehålies,
torde i hvarje fall vara nödigt att, för undvikande af tvetydighet,
i c) inskjuta ordet »dels» framför en hvar af de tre grupper af fast
egendom, som der uppräknas.

Då enligt, c) taxeringsvärde skulle komma att åsättas all jordbruksfastighet,
som innehafves af staten, men sådant enligt förslaget synes
vara obehöflig^ för andra fall än der kommunalskatt eller vägunderhåll
skall för fastigheten utgöras och således kronan tillhöriga ötverloppsmarker,
oafvittrade marker samt äldre kronoparker m. m. icke böra
taxeras, torde undantag för dessa fall böra ega rum.

2 mom. Då vid jordbruksfastighet, enligt förslaget, skall taxeras
jordegendomen »jemte derå uppförda byggnader», synes undantag böra

ske endast för byggnader, som ej äro afsedda för jordbruk, men icke,
på sätt föreslagits, jemväl för »större eller dyrbarare boningshus», utan
till sådana likaväl som till andra bostadsbyggnader tagas hänsyn vid
fastighetens taxering och dessa härvid få utöfva det inflytande, som
vederbör. Att särskildt taxera nämnda boningshus såsom annan fastighet
än jordbruksfastighet, varder, såsom flere länsstyrelser uti sina yttranden
erinrat, oegentligt samt ledande till godtycklighet och i många
fall till obilligheter.

3 mom. Enligt stadgandena i detta mom. skulle, bland annat,
till »annan fastighet» räknas lägenhet, som hufvudsakligen användes för
annat ändamål än jordbruk eller skogsbörd. Då enligt förslaget handelsträdgårdsrörelse
icke är till jordbruk hänförligt, skulle lägenhet, som i
dess helhet användes till handelsträdgård, icke taxeras såsom jordbruksfastighet,
hvithet dock synes oegentligt.

Bestämmelserna i sista punkten, i hvad de afse »större eller dyrbarare
boningshus», hvilka bestämmelser i öfrigt äro synnerligen sväfvande,
torde af skäl, som vid 2 mom. anförts, böra utgå.

5 •§.

1 mom. Uti andra stycket bör efter orden: »än jordbruk», för fullständighetens
skull tilläggas orden: »eller skogsbörd».

3 mom. Stadgandena om tiden när fastighetstaxering skall ske
synas icke lämpligen böra sammanföras med bestämmelserna om sättet
för taxeringsvärdes bestämmande. Andamålsenligare torde vara att låta
de förra stadgandena bilda en fristående § och möjligen sammanföra
bestämmelserna i öfrigt uti 5:e och 6:e §§ till en §.

6 §•

Denna § torde ändamålsenligast uppställas så att deri först angifves
hvad som skall såsom en fastighet för sig taxeras och derefter i
hvilka fall särskilda taxeringsvärden skola sättas å en fastighets olika delar.

Det torde ock böra på något sätt antydas att uttrycket »skogs
område» här har olika omfattning, när fråga är om statens skogar, då
det omfattar både mark och växande skog, samt när det afser en menighets
skog, då det blott omfattar skogsmarken.

7 §•

2 mom. Af detta lagrum och förslaget i öfrigt följer, att en kommun
skulle blifva skattskyldig för kommunen tillhörig allmän plats inom

annan kommuns område efter det taxeringsvärde, som kunde åsättas
sådan plats. Detta torde knappast vara fullt billigt.

I hvarje fall synas giltiga skäl saknas för att, såsom förslaget
gör, bestämma helt olika grunder för taxeringen allt efter som en kommun
tillhörig allmän plats, tomt eller byggnad ligger utom eller inom
kommunens område. Äfven i senare fallet synes det egentligaste vara
att taxeringsvärde åsättes vederbörande fastigheter. I synnerhet skulle
ett annat förfarande vålla svårighet och oegentligheter i fråga om hus
och tomter, som en kommun för gaturegleringar eller dylikt förvärfvar,
för att inom längre eller kortare tid åfyttra.

Uttrycket »barmhertighetsinrättningar» i a) torde, på sätt öfverståthållareembetet
anmärkt, böra, för att ernå öfverensstämmelse med 2 §
2 mom., förändras till »sjuk- och fattigvård sinrättningar samt andra
t fromma stiftelser».

1 öfrigt erinras om hvad vid 4 § anförts uti vissa hithörande delar.

10 §.

Bland i a) omförmälda rörelser synas äfven böra nämnas »qvarnrörelse»
samt »apoteksrörelse». Uttrycket »kalk- och stenbrott samt
annat dermed jemförligt arbete» synes böra omredigeras och uttrycket
»handelsträdgårdsrörelse» förtydligas.

Tillägget i a) »såvida för dess utöfning användes rörelsekapital
och aflönadt biträde», torde, då rörelsekapital väl alltid måste i en eller
annan form för ett handtverks eller en närings drifvande användas,
samt då man bör söka ernå öfverensstämmelse med jemförligt stadgande
i näringsfrihetsförordningen, böra utbytas mot: »som idkas med
biträde af annan än hustru och hemmavarande barn», såvida något tilllägg
öfverhufvud är behöfligt, hvilket synes kunna ifrågasättas.

Då en hvar förening är enligt förslaget skattepligtig, blifva äfven
mejeriföreningar för sin rörelse skattskyldiga. Utgör föreningen allenast
en sammanslutning af jordbrukare i eu viss trakt för förädling af
deras jordbruks produkter, synes emellertid tvekan kunna uppstå, med
hänsyn till det i a) befintliga stadgandet om taxering för mejerihandtering
allenast i den mån, den icke afser tillgodogörandet af eget jordbruks
produkter, huruvida sådan förening är skattskyldig. I hvarje
fall torde erfordras att närmare bestämmelser angående omfånget af
dess och de särskilda jordegarnes skattepligt gifvas.

Slutorden i b) »äfvensom virkesfångst» etc. torde vara obehöfiiga,
såvidt de ej skola utmärka att i dessa fall äfven virkesfångst till husbehof
skall taxeras, för hvilken händelse ordet »all» synes böra inskjutas
framför virkesfångst.

11 §•

Gränsen mellan »handaslöjd», hvarom i denna § stadgas, och handtverk,
som inbegripes under 10 §, torde i många fäll icke kunna med
säkerhet dragas. Någon ledning i detta afseende lemnar icke heller
förslaget. För rätt till afdrag och för frågan om taxeringsort är emellertid
af synnerlig vigt, om verksamheten hänföres till ena eller andra
slaget.

Stadgandet i b) angående afkomst af de der närmare omförmälda
hemman och lägenheter torde icke böra inskränkas allenast till de fall,
der afkomsten från en till annan församling öfverflyttats. Hithörande
stadgande lärer i öfrigt böra omredigeras så att orden: »samt annan
mod allmän eller enskild tjenst förenad förmån», hvilka ord ej utmärka
exempel, utgå.

Af stadgandet i c) följer, att dubbeltaxering af inkomst kommer
att ega rum, i det att den, som erhåller understöd, blir skattskyldig
för hvad han får, under det att afdrag för lemnadt understöd icke vid
understödsgifvarens inkomsttaxering är medgifvet. Då hit äro hänförliga
äfven tillfälliga understöd — jemväl sådana som bestå i naturaförmåner
— synes, för att ej för stora obilligheter skola uppstå, böra
undantagas, utom hvad i b) redan sägs, jemväl allt understöd, åtminstone
intill en viss storlek, hvilket lemnas af föräldrar till barn eller af
barn till föräldrar.

Vid taxering för kyrkotionde borde afdrag få göras för kostnader
för kyrkounderhåll.

12 §.

1 mom. I denna § samt 10 § i förslaget till instruktion hafva
komiterade föreslagit den förändring i nuvarande bevillningslagstiftning,
att, utom hvad angår inkomst af fast egendom samt af fast lön och
pension, icke det löpande utan det nästföregående årets inkomst skulle
beskattas.

Denna princip leder särskildt vid öfvergången från det nuvarande
systemet till obilligheter. För den, hvilkens beskattning börjat enligt

äldre och nuvarande lagstiftning och som följaktligen fått utgöra bevillning
för sin inkomst första året den åtnjutits, skulle den nya principens
tillämpning leda till en dubbelbeskattning, hvilken särskildt skulle
tungt drabba kapitalet i anledning af den föreslagna högre skattefoten
för denna inkomstkälla.

Taxering året efter det, då inkomsten uppburits, medför dessutom

1 de fall, der inkomstkällan upphört, en ej obetydlig olägenhet för den,
som skall gälda bevillningen och dermed förenade skatter, på samma
gång den innebär en viss risk för det allmänna i fråga om skattens utbekommande.
Denna olägenhet och risk varder så mycket större, som
skatterna uppbäras först året efter det taxering skett och således andra
året sedan inkomsten åtnjutits.

På dessa och andra, af i ärendet hörda vederbörande anförda skäl
anser kammarrätten förslaget i denna del icke vara antagligt. Enligt
kammarrättens uppfattning böra de nuvarande bestämmelserna bibehållas,
dock med en obetydlig modifikation, derest obligatorisk sjelfdeklaration
införes. Redan enligt nu gällande bevillningsförordning § 10 mom.

2 c) kunna i vissa fall inkomster, som ej härflyta från någon varaktig
inkomstkälla utan äro af tillfällig natur, taxeras året efter deras uppkomst.
Det är uppenbart att, om dessa inkomster skola kunna göras
till föremål för deklaration, det måste stadgas såsom regel att de beskattas
året efter det desamma tillflutit den skattskyldige. Undantagsvis
för detta fall skulle det kunna bestämmas, att de inkomster af ifrågavarande
beskaffenhet, som tillfalla en person under det år, då han aflider,
befrias från beskattning.

öfvergången till stadgande om efterbeskattning af tillfälliga inkomster
skulle ej vålla någon olägenhet, då densamma kunde regleras
genom bestämmelse derom, att så beskaffad inkomst, hvilken redan
under året näst före lagens trädande i kraft blifvit föremål för beskattning,
ej ånyo finge beskattas. Den med bibehållandet af de nuvarande
bestämmelserna förenade olägenheten att taxeringsmyndigheterna skulle
nödgas att utan deklaration uppskatta inkomsten första året densamma
åtnjötes samt då inkomsten ej åtnjutits hela föregående året torde vid
jemförelse med olägenheterna af komiterades förslag ej väga särdeles
tungt.

Hvad angår förslaget i formelt hänseende så torde stadgandena
i instruktionens 10 § böra i stället införas i förordningens 12 §.

I öfrigt torde de af komiterade föreslagna stadgandena påfordra
närmare bestämmelser än de i förslaget gifna rörande taxeringsort i
de fall, då en rörelse flyttas från en ort till en annan, samt om hvem

som är uppgiftsskyldig för afliden skattskyldig, för bolag, som upphört,
etc.

2 inom. Afdrag för återförsäkriogspremier torde böra vara medgifvet
och derför tilläggas orden: efter behörigt afdrag för återförsäkringspremier.

13 §.

1 mom. Då det synes vara af mera vigt att på ett ställe sammanföra
stadgandena om huru inkomst af fast egendom och om huru inkomst
af kapital skall taxeras än att i en § angifva alla de afdrag,
som vid inkomsttaxeringen må ske, torde bestämmelsen i a) böra föras
till § 7 mom. 1 och stadgandet i b) till § 9.

I fråga om hvilka afdrag för ränteskuld böra medgifvas hänvisas
till hvad vid granskningen af lagförslagets principer anförts.

Om afdrag för intecknad gäld medgifves vid taxering för »inkomst
af fast egendom» synes afdraget äfven böra gälla för värdet af intecknade
undantagsförmåner, som af fastighetsegaren utgifvas.

Det här medgifna afdraget för inköp af »varor och råämnen»
förutsätter naturligen att inneliggande dylika vid räkenskapsårets slut
upptagas såsom tillgång, men detta framgår icke tydligen af förevarande
§• eller af det föreslagna deklarationsformuläret.

Bestämmelser torde äfven böra gifvas om rätt till afdrag för afskrifning
å värdet af inventarier på grund af deras minskning i värde,
äfven der sådan minskning ej föranledts af slitning, samt om rätt till
afdrag för fartygs slitning och värdeminskning i öfrigt vid taxering
för inkomst af skeppsrederi. Likaså vore det billigt att afdrag för
värdeminskning i fabriksbyggnad eller verkstad vore medgifven vid
taxering för inkomst af den rörelse, för hvilken byggnaden användes.

I fråga om afdrag för förluster torde böra stadgas, dels att förlusten
skall hafva uppstått under räkenskapsåret, dels att i fråga om
skattskyldig, som för handelsböcker, afdrag för förlust å fordringar är
medgifvet endast i den mån, förlusten upptagits i vederbörande skattskyldiges
böcker.

Då alla så kallade dietpenningar vid sjökommendering torde böra
anses anvisade till bestridande af de med kommenderingen förenade
särskilda kostnader, synes afdrag böra medgifvas ej blott, såsom här
föreslagits, för förhöjning i dem utan för samtliga dietpenningar.

Hvad angår afdrag för kostnaden för tjensteresor synes väl dylikt

afdrag rätteligen böra ega rum för sjelfva resekostnaden vid alla dylika
resor, för hvilka ersättning ej är särskildt anvisad, men om lagstiftningen
icke vill ansluta sig till denna grundsats, synas skäl saknas
för att, på sätt i förslaget skett, inrymma rätt till sådant afdrag specielt
för vissa tjensteresor af fögderitjenstemäu.

Då för 6ådana handtverkare och arbetare, hvilkas inkomst skall
taxeras såsom »annan inkomst af varaktig eller tillfällig natur», afdrag
för inköp af råämnen, för underhåll af verktyg m. m. torde vara lika
väl på sin plats som der inkomsten taxeras såsom inkomst af näring,
men förslaget icke synes medgifva dylika afdrag i förra fallen, torde
sådant medgifvande böra stadgas.

14 §.

1 mom. Uttrycket i slutet af andra stycket: »der sysslan är ledig»
torde böra förändras till: i den kommun, derifrån inkomsten utgår.

2 mom. »Farled» torde här likasom i förslaget i öfrigt höra jemnställas
med »farväg», så att början af mom. kommer att lyda: Iför inkomst
af kanal, jernväg, annan farväg eller farled.

Då beträffande inkomst af flottled meningen synes vara att bestämma,
att inkomsten från hvarje distrikt skall i distriktet beskattas,
men detta icke lärer otvetydigt framgå af föreskriften att inkomsten
skall taxeras, der den för hvarje distrikt upptages, bör stadgandet
omredigeras så att meningen klarare framstår.

4 mom. Enär utländsk försäkriugsgifvare, som drifver rörelse
här i riket, skall härstädes hafva en syssloman, synes taxeringsorten,
jemväl för närmare öfverensstämmelse med hvad angående inländsk
lorsäkringsgifvare stadgas, böra bestämmas till den ort, der sysslomannen
är bosatt.

5 inom. Föreskriften att för fartyg, som ej har svensk hufvudredare
och ej hemort i Sverige, taxering skall ega rum, der fartyget
har sin hufvudstation här i riket, hänvisar direkt derpå att för främmande
fartyg, som anlöpa svensk hamn, inkomsttaxering kan ega rum.
Då en sådan emellertid i allmänhet icke torde låta sig verkställas och då
det i hvarje fall lärer strida mot internationela regler och förhållanden
vid sjöfartsnäringen, böra orden »eller sin hufvudstation här i rikel»
utgå. I sammanhang härmed torde regeln i detta mom. lämpligen
kunna förenklas derhän, att taxeringsorten städse varder fartygets
hemort.

6 mom. Andra och tredje stycket i detta mom. torde böra sammanföras
och andra punkten i det nya stycket inledas ungefär sålunda:
Drifver annan än enskild skattskyldig handeln eller näringen på
dylikt sätt, skall taxeringen ega rum, der styrelsen eller etc.

Stadgandet i senare delen af föreslagna fjerde stycket föranleder
en väsentlig förändring i fråga om den kommunala skattskyldigheten i
städer med flera församlingar såsom t. ex. Stockholm, derigenom att
den nu för handel gällande undantagsbestämmelsen utsträckts till hvarje
näring. Med afsende å den rubbning, som en sådan utsträckning skulle
vålla beträffande skattebidragen till de olika församlingarnas skol- och
kyrkoväsende, torde förändringen icke vara tillrådlig.

15 §.

Angående stadgandena i denna § är utförligen nämndt vid behandlingen
af lagförslagets principer och åberopas hvad der anförts.

Mot affattningen af första stycket har i länsstyrelsernas yttranden
anmärkts, -dels att stadgad förhöjning efter ordalagen komme att inträda
allenast, om jemte inkomst af kapital funnes annan inkomst, uuder
det att meningen tydligen är att förhöjning skall ske jemväl om skattskyldig
eger endast inkomst af kapital, dels ock att ordalagen skulle
kunna tydas derhän att bevillning skulle erläggas allenast för inkomstsumma,
som uppkomme efter förhöjning af kapitalinkomst, men icke
i andra fall. Stycket torde med hänsyn härtill böra undergå omarbetning.

Då ovisst kan vara, huruvida det i 14 § af förslaget till instruktion
för taxeringsmyndigheterna intagna stadgande att vid tillämpningen
af förevarande § skall tagas hänsyn jemväl till skattskyldigs inkomst,
för hvilken han ej personligen taxeras, bör tillämpas äfven beträffande
den inkomst, arrendator af jordbruksfastighet af sitt arrende
uppbär, men till dylik inkomst rättvisligen bör tagas hänsyn vid fråga
om frihet från eller lindring i bevillningen, torde en uttrycklig föreskrift
härom och om grunden för att härvid beräkna sådan inkomsts
storlek vara af nöden.

17 §•

Deklarationstvång synes böra bestämmas allenast med afseende å

skattskyldigs här i riket beskattningsbara inkomst. Då vidare samma
gräns torde böra sättas för deklarationsskyldighetens inträdande, oberoende
af inkomstens art, och då nämnda skyldighet för att. så fullständigt
som möjligt ernå det med dess införande afsedda ändamål, bör
gifvas så stor omfattning som utan olägenhet kan ske, hemställes att,
om deklarationstvång införes, en hvar, som nästföregående år uppskattats
för eller åtnjutit minst 1,000 kronor sammanlagd, här i riket beskattningsbar
annan inkomst än inkomst af fast egendom, måtte blifva
pligtig lemna uppgift till ledning vid sin taxering.

18 §.

1 mom. Då en jordbruksfastighets innehåll »i fullgod jord af olika
egoslag enligt ordentlig gradering» icke torde kunna vara känd annorledes
än efter tillgång till skifteshandlingarna, hvilka åter icke i allmänhet
utan besvär äro för vederbörande jordegare tillgängliga, samt
då vidare uppgifterna härom, bygda på skifteshandlingarne, icke kunna
lända till någon egentlig ledning vare sig olika skifteslag mellan eller
i de talrika fall, der skiftet är af äldre datum och jordförbättringar
samt uppodlingar sedan dess egt rum, synas hithörande uppgifter icke
böra af egare till jordbruksfastighet fordras. En uppgift, som lättare
skulle kunna lemnas och måhända vara till större gagn, vore om antalet
å fastigheten vinterfödda kreatur.

2 mom. För större fullständighets och tydlighets skull böra slutorden
i detta mom. förändras att lyda: jemte hyresvärdet för hyresfritt
upplåtna och för af egaren sjelf begagnade samt andra ej uthyrda
lägenheter.

Af förslaget till blankettformulär framgår, att meningen är att
samma blankett skulle kunna af flere fastighetsegare användas. Då
emellertid detta försvårar öfversigten och granskningen af de lemnade
uppgifterna, kan ifrågasättas, om icke en särskild blankett borde för
hvarje fastighet aflemnas. Det härigenom ökade besväret, som i öfrigt
skulle återkomma blott hvart femte år, kan ej vara nämnvärdt.

19 §.

1 inom. Vid en skyldighet att lemna detaljerade uppgifter kan
ej vara tillfyllest att i fråga om inkomst af handel och näring angifva

endast årets bruttoiukomst. Balansen af inneliggande varor in. m. vid
årets början och slut bör äfven uppgifvas.

Skyldighet att uppgifva fastighet, som skattskyldig å annan ort
innehafver, torde böra stadgas allenast i fråga om fastighet, för hvilken
vederbörande är pligtig erlägga skatt.

Hvad föreslagna blankettformuläret till uppgifter och uppgiftsskyldigheten
i öfrigt angår, må erinras, att det torde vara ändamålsenligt
att införa särskilda formulär för handel och näring, å ena sidan,
samt för annan hithörande inkomst, å andra sidan. För den senare
kunde formulären blifva helt enkla.

Hufvudsakliga svårigheten ligger deremot i att på ett tillfredsställande
sätt anordna uppgifterna för handels- och näringsidkare och
det föreslagna formuläret torde icke i denna del vara fullt ändamålsenligt.

Den föreslagna anordningen torde i synnerhet för den större
näringsidkaren ställa sig mycket besvärlig utan att dock egentligen
öka möjligheten för beskattningsnämnderna att kontrollera uppgifternas
riktighet.

Såväl beqvämast för den enskilde som mest betryggande från
taxeringssynpunkt torde vara att låta uppgifterna så nära som möjligt
ansluta sig till de af den skattskyldige förda handelsböcker, der sådana
finnas. I dessa fall borde således skattskyldig allenast hafva att uppgifva
resultatet af sitt vinst- och förlustkonto, sin utgående och ingående
balans, bruttoinkomsten samt de afdrag, som skett, innan vinsten
utförts. Skulle för kontroll öfver uppgifternas riktighet eller för upplysningar
i andra hänseenden ytterligare uppgifter behöfvas, kunde
specifika sådana sedermera infordras.

Komme i öfrigt taxeringen, såsom ofvan föreslagits, att grunda
sig på medeltalet af t. ex. tre års resultat af affärsrörelsen, vore en
sådan anordning säkerligen både för den enskilde och det allmänna
till gagn.

För näringsidkare, som icke förde eller vore pligtig att föra handelsbok,
kunde uppgifterna likaledes behöfva afse blott bruttoinkomst,
in- och utgående balans, storleken af yrkade afdrag samt nettovinst.

3 mom. Den här medgifna friheten att lemna muntliga uppgifter
varder, såsom lätt inses, synnerligen besvärlig för bevillningsberedningens
ordförande samt hinderlig för taxeringsförrättningarna. Värdet
af dylika muntliga uppgifter torde dessutom blifva helt ringa. Om
ifrågavarande förmån icke kan helt och hållet borttagas, bör den åtminstone
icke få gälla för den, som är pligtig att föra handelsböcker.

Angående uppgiftspligt för den af utländsk försäkringsgifvare här
i riket drifna rörelse, hvarom förmäles i förslagets 26 § 2:o d), torde
äfven böra stadgas i denna §, så mycket hellre som eljest straffpåföljderna
för försummelse att meddela uppgifter icke skulle blifva å sådana
fall tillämpliga.

20 §.

Enligt denna § skulle bevillningsberednings ordförande och kronans
ombud hos beskattningsnämnd kunna affordra skattskyldig ungefär hvilka
upplysningar som helst angående hans ekonomiska ställning. Någon
garanti torde emellertid böra införas mot onödiga trakasserier.

Det är i öfrigt lemnadt oafgjordt hvem som i tvistiga fall skall
afgöra, huruvida en upplysning är erforderlig eller icke samt huruvida
den skattskyldige må kunna lemna den eller icke.

21 §. *

Uppgift allenast om fordringsegarens namn torde icke alltid vara
tillräcklig. Måhända vore det för ernående af fullständiga upplysningar
lämpligast att stadgandet hide: uppgift om fordringsegaren, skuldsummans
storlek samt räntefoten.

23 §.

Det torde böra tydligen utmärkas att förmyndare och god man är
uppgiftsskyldig allenast för medel, som lian har i sin förvaltning.

25 §.

Om den här för en hvar skattskyldig stadgade uppgiftspligt gäller
i viss mån detsamma som vid 20 § sagts.

26 §.

Angående de i 2:o a) föreskrifna uppgifter från brandförsäkringsinrättningar
torde böra uttryckligen bestämmas, att de skola meddelas
särskildt för hvarje fastighet.

I enlighet med hvad vid 13 § d) anmärkts bör »dietpenningar»
utgå ur 2:o b).

Den i 2:o d) omförmälda uppgift skulle, om föreslagna tillägget
till § 12 godkännes, böra omfatta jemväl upplysning om utbetalda återförsäkringspremier.

T 2:o f) synes böra tilläggas i fråga om i 17 § c) omförmäld skattskyldig:
eller som är pligtig föra handelsböcker.

Angående arbetsgifvares uppgiftsskyldighet för hos honom anstälde
personer liar förslaget borttagit livad för närvarande gäller derom, att
en hvar enskild arbetsgifvare är pligtig att på anfordran lemna uppgift
om dessa personers aflöning och andra förmåner, såvida icke en dylik
skyldighet skulle kunna anses följa af bestämmelsen i 25 §. Då detta
senare emellertid icke alls är tydligt och då ofvannämnda förpligtelse
så mycket hellre fortfarande bör gälla som uppgiftsskyldigheten i öfrigt
så väsentligen skärpts, bör en tilläggsbestämmelse i detta syfte göras.

. 29 §.

Det bör stadgas att här afsedd, af ofullständig uppgift föranledd
anmaning skall innehålla upplysning, i hvilket afseende uppgiften ansetts
ofullständig.

Ersättning bör vara tillerkänd myndighet, som verkställer anmaningen,
men det bör ej åläggas den skattskyldige att bestrida sådan.

Härjemte må, såsom vid 20 §, erinras, att garantier mot missbruk,
isynnerhet från bevillningsberedningsordförandenas sida, hvilka ej äro
underkastade tjenstemannaansvar, helt och hållet saknas.

31 §•

Det torde böra uttryckligen stadgas, att det är vederbörande beskattningsnämnd,
som eger besluta om tillämpningen af den i andra
stycket bestämda straffpåföljd, samt att ursäkt för underlåtenhet skall
hos vederbörande nämnd visas, hvarefter denna afgör om ursäkten är
giltig eller icke.

Den här stadgade straffpåföljden synes, oegentligt nog, kunna
komma att medföra ökade politiska och kommunala rättigheter för den
försumlige.

Om förmyndare eller god man underlåtit lemna uppgifter, lärer
straffpåföljd icke böra inträda för den omyndiga eller frånvarande, hvartill
emellertid nu föreslagna stadgandet skulle kunna föranleda.

34 §.

Att genom förevarande lagrum icke kan anses tillräckligt sörjdt
för aflemnade uppgifters erforderliga hemlighållande är ofvan anmärkt.

35 §.

1 mom. Det måste möta synnerliga svårigheter för beskattningsnämnd
att afgöra, huruvida lemnad uppgift varit veterligen oriktig eller icke.

1 afseende å här stadgade straffpåföljd kan göras enahanda anmärkningar,
som vid straffpåföljden enligt, 31 §. Här må ock erinras
om den oegentlighet, som skulle komma att inträda derigenom, att t. ex.
den, som undandroge en kapitalinkomst af 2,000 kronor från taxering,
finge sig ålagd en eftertaxering för 0,000 kronor, under det att den, som
från taxering undandragit enahanda belopp i annat slags inkomst, skulle
eftertaxeras för blott 4,000 kronor. Förseelsen vore väl dock ej större
i förra fallet än i det senare. För tillämpning af straffpåföljden torde
i hvarje fall böra fordras, att sådant beslutes med minst | af afgifna
röster.

2 mom. Det sistnämnda torde höra gälla jemväl i fråga om hvad

1 detta mom. stadgas, så mycket hellre som derigenom någon garanti
kan vinnas deremot, att, blotta förmodanden eller lösa uppgifter tagas
för tillfyllestgörande utredningar.

3 mom. Den här stadgade tiden af 5 år synes lämpligen kunna
till öfverensstämmelse med livad som gäller om tiden för förmånsrätt, för
kronoutskylder inskränkas till 3.

Att såsom här föreslagits låta straffpåföljden af dubbel eftertaxering
inträda för dödsbo på grund deraf att den afiidne förmenats hafva
gjort sig skyldig till förseelse, som i 1 mom. sägs, lärer icke vara förenligt
med rättvisans kraf, frånsedt den omständigheten att utredning,
huruvida förseelse egt, rum eller icke, svårligen kan ske i fråga om afliden
person.

Då dessutom, derest den skattskyldige aflidit, tillförlitlig utredning
knappast lärer kunna vinnas ens för tillämpning af stadgandet i mom.

2 och det i hvarje fall icke är billigt samt förenadt med stora svårigheter
att ålägga sterbhusdelegare. eftertaxering för inkomst, hvarför afliden
person bort taxeras, hemställes att alla bestämmelser om här afsedd
eftertaxering för dödsbo måtte utgå samt momentet inskränkas att lyda:

Taxering på grund af denna § skall ske inom 3 år efter det, då
inkomsten rätteligen bort taxeras, samt må icke ega rum om den skattskyldige
aflidit.

36 §.

Giltigt skäl synes saknas att borttaga nu stadgadt medgifvande
för länsstyrelse att förordna om delning af större kommun å landet uti
flere beredningsdistrikt.

38 §.

Orden i första punkten »inom hvarje stad eller kommun» torde
böra utbytas mot: inom hvarje beredningsdistrikt.

40 §.

Bland skyldigheter, som åligga bevillningsberednings ordförande,
torde äfven böra upptagas:

att utan lösen tillhandahålla skattskyldig, som sådant påfordrar,
diariibevis öfver lemnade uppgifter och att hos sig jemlikt 34 § under
5 år förvara och derefter förstöra vid nämnda § om förmälda handlingar.

Uti f) bör, i enlighet med hvad vid 1 § anmärkts, tilläggas »stiftelse».

Så kallad fribrefsrätt synes böra tillerkännas bevillningsberednings
ordförande.

41 §.

Då lämpligt torde vara att bevillningsberedningen äfven erhåller
kännedom om skälen till de af nästföregående årets taxeringsnämnd
beslutade ändringar i bevillningsberedningens förslag, böra äfven de i
59 § omförmälda protokollsutdrag tillställas beredningens ordförande samt
för sådant ändamål slutet af andra stycket förändras att lyda: som
äfven de i 59 och 71 §§ omförmälda utdrag af protokollen hos det
årets vederbörande taxeringsnämnd och pröfningsnämnd.

Det i tredje stycket föreskrifna öfverförandet till den s. k. inkomstlängden
af hvarje fastighetsegare varder, såsom flere länsstyrelser i sina
yttranden framhållit, synnerligen besvärligt och i många fall onödigt.
Ett dylikt öfverförande, hvilket påkallas af förslaget angående lindring
i bevillningen jemväl för inkomst af fast egendom, torde emellertid kunna

inskränkas till de fall, der fastighetsegare utom inkomst af fast egendom
har annan taxerad inkomst. För alla öfriga fall borde vara tillräckligt
att använda den s. k. fastiglietslängden, hvilken dock då borde uppställas
efter ett med hänsyn härtill omarbetadt formulär.

Det föreslagna stadgandet i sista stycket torde förutsätta att äfven
i vederbörande mantalslängd motsvarande åtskilnad göres, och torde föreskrift
härom vara erforderlig.

I öfrigt må här framhållas önskvärdheten af ett uttryckligt stadgande
derom att den, som för året är mantalsskrifven såsom skattskyldig
innehafvare eller egare af en fastighet, jemväl skall taxeras samt utgöra
det årets bevillning för inkomsten af fastigheten.

43 §.

I enlighet med hvad vid 41 § anförts böra slutorden i första
punkten förändras till följande lydelse: taxeringslängder och protokollsutdrag.

I första raden af andra stycket böra, likasom skett i det första
stycket, orden »behörigen summerade» inskjutas mellan orden »förslag»
och »senast».

45 §.

Då uttrycket fögderitjensteman ej torde vara till sin omfattning
fullt klart och då i öfrigt. häradsskrifvare icke torde böra mot sin vilja
förpligtas att vara bevillningsberednings ordförande, lärer förutvarande
lydelsen af hithörande stadgande böra bibehållas och således inledningsorden
till §:u lyda: Magistratsperson, kronofogde eller länsman må.

47 §.

Då det kan vara af stor vigt att bevillningsberednings ordförande
inväljes till ledamot i taxeringsnämnd, men detta skulle kunna motverkas
deraf att han i så fall ej eger påräkna traktamentsersättning för sin inställelse
hos nämnden, samt en dylik ersättning dessutom i hvarje fall
kan vara på sin plats till bevillningsberednings ordförande, hvilken hufvudbestyret
med taxeringen kommer att åligga, hemställes att §:ns början
må gifvas följande förändrade lydelse:

Ordförande i bevilluingsberedning skall jemväl inställa sig hos

taxeringsnämnden för samma ort samt eger, äfven om han är vald till
ledamot af nämnden, åtnjuta traktamentsersättning under tiden för sin
närvaro vid nämnden med sex kronor om dagen och kostnadsersättning
etc.

Uti slutet af § lärer böra tilläggas: »eller, der sådan ej tinnes, i
andra klassens».

50 §.

För tydlighetens skull torde böra tilläggas i sista punkten, att
valen skola ske efter den vid allmänna rådstugan eller val af stadsfullmägtige
gällande röstgrund.

52 §.

För att ernå det bär afsedda resultatet att i taxeringsnämnd alltid
må sitta en af dem, som deltagit i årets bevillningsberedning, borde
föreskrifvas att först skulle denna ledamot och sedan öfriga ledamöter
i taxeringsnämnden utses.

59 §.

Här stadgade protokollsutdrag torde lämpligast böra utskrifvas för
»beredningsdistrikt i stad» och ej för »församling i stad».

66 §.

I stället för en kortfattad redogörelse för yrkandena i anförda
besvär torde vara nog att fordra ett »angifvande af de i besvären gjorda
yrkandena».

68 §.

Då uppgiften för kronans ombud hos pröfningsnämnden bör vara
icke allenast att iakttaga kronans rätt och bästa utan äfven att tillse
att taxeringen sker å rätt ort och i öfrigt varder behörig, torde slutet
af § böra förändras att lyda: hvartill han för iakttagande af kronans
rätt och *i öfrigt för en behörig taxering hnner sig ega anledning.

69 §.

Enär det kan vara af vigt att äfven kronans ombud hos taxeringsnämnd
i stad kan inkallas för här afsedda upplysningars meddelande,
bör ordet »kronofogde» utbytas emot »kronans ombud hos taxeringsnämnd».

71 §•

Då erforderligt lärer vara att de af pröfningsnämnd beslutade
rättelser och tillägg införas ej blott i pröfningsnämndens särskilda
längd utan jemväl i de egentliga taxeringslängderna och garanti för
att sådant behörigen sker icke torde på annat lämpligare sätt kunna
vinnas än derigenom, att kronans ombud hos pröfningsnämnden, såsom
för närvarande, ålägges att med sin underskrift å längderna vitsorda,
att ändringarna införts, synes nuvarande föreskrifter härom böra bibehållas.

Stadgandet i 1 mom. 3:dje punkten »för hvarje församling i stad»,
torde i enlighet med hvad ofvan föreslagits, böra ändras till »för hvarje
beredningsdistrikt i stad».

72 §.

Inledningen till denna § torde, till öfverensstämmelse med hvad
i 69 § säges, böra ändras att lyda ungefär sålunda:

Å pröfningsnämndens sammanträdesort icke bosatte ledamöter i
denna nämnd samt de kronans ombud hos taxeringsnämnd, häradsskrifvare
och bevillningsbereduingsordforande, som på Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes kallelse från annan ort för upplysningars meddelande
före eller under pröfningsnämndens sammankomst sig infunnit
etc.

Uti slutet af första stycket bör tilläggas: »eller, der sådan ej
tinnes, i andra klassens».

74 §.

1 inom. Då naturligtvis förklaring från kronans ombud ej skall

infordras, om denne sjelf anför besvären, torde andra stycket böra
omredigeras, så att ordalydelsen ej häremot strider.

75 §.

Denna § afser att lemna mycket välbehöfliga stadganden för
rättelse i obehörig taxering, der besvär icke kunna föras i vanlig ordning.
Bestämmelserna motsvara sålunda på sätt och vis allmänna
lagens föreskrifter om ändrings sökande, der någon frånvarande dömts
ostämd, samt andra fall, der meddelad dom utgör en nullitet. I praxis
har lagskipningen i bevillningsmål redan nu, ehuru utan stöd af uttrycklig
lag, måst tillgodose de enskildes berättigade kraf i hithörande
fall.

Det här föreslagna stadgandet torde dock icke motsvara rättvisans
fulla kraf. Först och främst innehåller lagrummet icke något derom
att, derest s. k. dubbeltaxering egt rum, d. v. s. samma inkomst
taxerats å mer än en ort, rättelse deri må sökas, hvilket nu dock i
allmänhet torde anses följa af sig sjelft, men som, om förevarande
lagbud antages, knappast kunde i alla fall medgifvas.

Vidare kan uttrycket »eljest skattskyldig», utom att det är
tvetydigt, lätt komma att tolkas så att det på ett mycket obehörigt
sätt begränsar den rätt, som bör den enskilde tillkomma. Om t. ex.
någon i en kommun, der han ej är mantalsskrifven, men eger fast
egendom och således är i viss mening skattskyldig, taxeras för inkomst,
som han alls icke eger, och i den natuiliga tro att han oj

behöfver taga kännedom derom, huruvida han i denna kommun taxerats
för inkomst eller icke, ej erhåller kunskap om taxeringen å sådan
tid, att han kan anföra besvär hos pröfningsnämnden, skulle han kunna
blifva skyldig att utgöra skatt på grund af sådan inkomsttaxering,
oaktadt den vore helt och hållet obehörig.

Då det icke kan vara rättvist eller det allmänna värdigt att utkräfva
skatt, der sådan rätteligen icke bör utgå, och då man ej bör

utöfver det rimligas gräns utsträcka den enskildes skyldighet att taga
reda på de taxeringar, som honom åsättas, torde förevarande § böra
gifvas en allmännare affattning och för ändamålet inledningsorden förändras
att ungefärligen lyda:

Har skattskyldig blifvit för samma inkomst taxerad å mer än
en ort eller har någon taxerats för inkomst å ort, der han icke varit
för sådan liufvudart af inkomst som den, hvartill den taxerade hör,
skattskyldig och ej heller mantalsskrifven, ege han att etc.

78 §.

Då enligt förslaget bevillningsberednings ordförandes åligganden
skulle blifva mycket omfattande och tidsödande samt skälig ersättning
bör honom för hans arbete beredas, men i de län, der bevillningen stiger
till ringa belopp, sådant näppeligen skulle kunna ske, om ej bevillningsprocenten
förhöjes jemväl för de första 100,000 kronorna af bevillningssumman,
hemställes, att bevillningsprocenten för rikets län måtte bestämmas
att utgå med 4 procent af de första 100,000 kronorna och 2
procent af derpå följande 100,000 kronor af bevillningssumman samt
med 1 procent af det belopp, hvarmed nämnda summa öfverskiuter

200,000 kronor.

81 §.

1 mom. Här begränsas kammarrättens revisions anmärkningsrätt
till de fall, der anmärkning för närvarande nästan uteslutande kommer
i fråga. Tvekan kan dock uppstå om ej anmärkningsrätten enligt förslaget
blifvit för snäft begränsad. Anmärkning borde t. ex. jemväl få
ega rum, om beskattningsnämnderna underlåtit att iakttaga stadgad
förhöjning vid taxeringen af kapitalinkomst, om oriktig person upptagits
såsom skattskyldig för fast egendom etc.

2 mom. Här ifrågasatt rättelse bör, såsom nu är föreskrifvet,
få ske först »efter vederbörandes hörande». Början af mom. synes i
öfrigt lämpligen kunna något förändras till sin lydelse, så att det erhölle
ungefär följande affattning:

Om kammarrätten vid pröfning af anförda besvär finner att
taxering verkstälts å orätt ort eller underlåtits eller ej skett till behörigt
belopp å rätt ort, eger kammarrätten, efter vederbörandes hörande,
vidtaga erforderliga rättelser i taxeringen å ort som vederbör, dock etc.

Här torde jemväl böra inrymmas ett stadgande att, om någon
af kammarrätten befrias från taxering för inkomst af fast egendom, af
rörelse eller dylikt på den grund att annan person bort för inkomsten
taxeras, kammarrätten eger öfverflytta taxeringen å denne.

85 §.

Såväl här föreslagna stadgande som det nu gällande är otydligt
derutinnan huruvida, då afkortning sker och den inkomst, som blir

föremål för bevillning, härigenom nedgår till sådant belopp, att lindring
i bevillningen bort åtnjutas, dylik lindring må vid afkortningen
medgifvas. Då ett dyliktmedgifvande synes vara af billighet påkalladt,
torde ett bestämdt stadgande derom böra här inflyta.

Att, såsom föreslagits, ur hevillningsförorduingen helt och hållet
utesluta en föreskrift, motsvarande det nuvarande stadgandet, att den
för fast egendom utgående bevillning ej får afkortas torde icke hafva
fullgiltiga skäl för sig. Särskildt lärer sådant icke stå väl tillsammans
med den statsverket enligt 17 kap. handelsbalken tillkommande förmånsrätt
för tre års innestående utskylder af fast egendom..

I denna § torde lämpligen böra hänvisas dertill att angående
sättet för afkortning stadgas i uppbördsreglementet.

0 o

Förslaget till instruktion för taxeringsmyndigheterna.

Vid detta förslag må till en början erinras, att flere af de bestämmelser,
som föreslagits att ingå i instruktionen, äro af materielt
rättslig betydelse och lika vigtiga som många af de i förslaget till bevillningsförordning
inrymda, samt att hithörande lagstiftning skulle
vinna i öfverskådlighet och koncision, om dylika bestämmelser intoges
i förordningen, och instruktionen, derest en sådan anses erforderlig,
allenast komme att innehålla anvisningar och exempel för förordningens
tillämpning.

1 §‘

Grunden för kapitaliseringen af hyres- eller arrendesumma för
bestämmande af fastighets taxeringsvärde måste ytterst blifva beroende
af huru bevillningen för fastighet sättes, men för de här föreslagna
kapitaliseringsgrunderna bör fordras, att det blir behållna hyres- eller
arrendesumman, således efter behöriga afdrag för onera och underhåll,
som tages till utgångspunkt.

2 §•

Enklast och med förslaget i öfrigt mest öfverensstämmande synes
vara att kapitalinkomsten beräknas efter de under nästföregående år
verkligen influtna räntor.

3 §•

Deklarationsformuläret angifver icke, att någon summa skall upptagas
såsom bruttoinkomst utan talar om »skattskyldigs samtliga bruttointägter».
Det innehåller ej heller, att värdet af inneliggande varulager
vid årets början och vid dess slut skall upptagas. Då emellertid det
icke kan läggas å beskattningsnämnderna att uppskatta bruttoinkomst
och varulagers värde, måste väl här förutsättas att sådant af den skattskyldige
uppgifves. Härvid synes emellertid inneliggande varulager
höra uppgifvas efter dess bokförda värde. Skulle nämligen en näringsidkare,
som i ett års utgående balans upptager sitt varulager efter fulla
gångbara värdet, vid taxeringen få detta värde beräknadt till lägre
belopp, med hänsyn dertill att bokförda värdet skulle innefatta jemväl
antaglig handelsvinst, vore fara derför att sådan näringsidkare undginge
taxering för den vinst, som uppstode äf lagrets försäljning. Första
året skulle nämligen afdrag kunna få ske för denna vinst och då lagret
i följande års bokföring inginge med hela dess värde, handelsvinsten
inräknad, kunde det årets bokföring komma att visa ingen eller en
helt ringa vinst å varornas försäljning.

Det torde vara så mycket större skäl att påfordra, att varulager
upptages till sitt bokförda värde som beskattningsnämnderna säkerligen
i regel ej kunna vara i stånd att afgöra, hvilket värde eljest skall
varulagret åsättas.

4 §•

Såsom förut erinrats, borde föreskrifter gifvas, huru skogs värde
skall beräknas i de fall, der skogen ej erhållits genom köp eller dermed
jemförligt förvärf, likasom stadgande borde lemnas om grunderna för
inkomsts beräkning vid enstaka fastighetsförsäljningar.

5 §•

I stället för uttrycket »sådant förädladt virke» torde måhända
rättare böra begagnas »sådant användt virke».

6 §.

Framför ordet »förlust» uti 3:dje raden af denna § torde, i enlighet
med hvad vid 13 § i förslaget till bevillningsförordning erinrats, böra
inskjutas ordet »bokförd».

12 §.

Enklast och mest öfverensstämmande med förslaget i öfrigt torde
vara att allenast ränta, som utbetalts det år, som närmast föregått
taxeringen, får afdragas.

Bestämmelser torde äfven vara erforderliga, huru dylikt ränteafdrag
för en i flere fastigheter gemensamt intecknad gäld hör å de
särskilda fastigheterna fördelas.

14 §.

Det torde blifva vanskligt att afgöra hvad som bör inbegripas
under uttrycket »sådan hans inkomst, för hvilken han icke personligen
taxerats», särskildt om derunder må hänföras jemväl afkomsten af
innehafdt jordbruksarrende.

Ett förtydligande och närmare bestämmande af hvad här afses
torde derför vara erforderligt.

15 §.

Slutmeningen i denna § från och med »börande» torde icke vara
förtjent af att till lagbud upphöjas.

Angående de uppgjorda deklarationsformulären är ofvan taladt.

1 fråga om de föreslagna formulären till taxerinyslängder må till
hvad ofvan blifvit framhållet läggas följande.

Uti formuläret n:o 6 synes kolumn n:o 4 vara obehöflig. Genom
dess borttagande kunde tilläfventyrs utrymme vinnas att sönderdela
hvardera af kolumnerna 2 och 3, i analogi med hvad för närvarande
är föreskrifvet, uti två, den ena för inkomst, som deltager i vägunderhåll,
och den andra för annan inkomst. De nu föreslagna kolumnerna
för summa beskattningsbar inkomst, för hvilken skattskyldig
deltar i vägunderhåll, vore i allt fall erforderliga.

Förslagen till ändringar i kommunallagarna.

Bevillnings Dessa

förslag sammanhänga med och äro påkallade af komiterades 3?
förslag till andringar i bevillningsförordningen. till den kom Arten

af dessa senare ändringar har medfört att icke längre den
nu gällande allmänna, enkla grunden för kommunal skattskyldighet, "*• menligt
hvilken denna i regel beror af den af en hvar kommunalmedlem
erJagda allmänna bevillning till staten, kunnatbibehållas utan bestämmelserna
om den kommunala skattskyldigheten måst göras betydligt mer invecklade
än de nuvarande.

Någon förändring i den kommunala skattebördans fördelning afser
förslagen till ändringar i kommunallagarne icke i regel, men eu dylik
kan, såsom ofvan erinrats, indirekt följa af de föreslagna ändringarna
i bevillningsförordningen.

I fiåga om landstingsskatten göres emellertid en sakändring,
hvilken, såsom Eders Kong], Maj:ts befallningshafvande i Elfsborgs län
anfört, skulle bereda egare af jordbruksfastighet en viss, i åtskilliga
tall mahända ej så litet afsevärd förmån.

I _ fråga om förslaget i nu förevarande delar torde här allenast
böra erinras om följande.

Likasom vissa kronoparker lära äfven kronan tillhöriga öfverloppsmarker
och oafvittrade marker böra undantagas från kommunal skattskyldighet.

Genom förslaget att den, som är vid allmäu rådstuga röstberättigad
skall ega en röst för hvarje fulla 100 kronor af det inkomstbelopp,’
lör hvilket han bidrager till kommunens utgifter, synes en inskränkuing
komma att ega rum i den kommunala rösträtten i stad. Sådan
rosträtt tillkommer för närvarande, utom fastighetsegare, en hvar, som
utgör bevillning till staten, äfven om beskattningsbara inkomstbeloppet
eJ }1PPf?år till 100 kronor. Då giltiga skäl för en inskränkning icke
torde finnas, bör stadgandet i denna del omredigeras.

Slutligen må anmärkas att, om förslaget till bevillningsförordning
antages, kommunalförfattningarna lära böra, såsom äfven komiterade
framhållit, undergå redaktionsförändringar i åtskilliga andra afseenden
än dem, hvarom komiterade framlagt förslag.

Att det nu framlagda förslaget till bevillningsförordning kommer
att medföra vissa rubbningar i fråga om gällande grunder för vägbållningsbosvärets
utgörande å landet, ligger i öppen dag och är ofvan
i viss mån framhållet. Särskildt skulle inkomst af kapital få utgöra
50 procent högre vägfyrk än annan inkomst.

Härjemte skulle den mening kunna komma att göras gällande,
att, då fastighetsegare skulle erlägga bevillning för »inkomst af fast
egendom», bidrag till väghållningsbesväret borde af egare till fastighet
utgöras ej mindre, såsom nya väglagen stadgar, i förhållande till
fastighetens taxeringsvärde, utan äfven för inkomst af fast egendom,
hvilken inkomst ju icke enligt samma lag är såsom, åtskillig annan
från skyldighet att deltaga i väghållningsbesväret befriad.

Det är icke blott beträffande kommunal skattskyldighet som allmänna
bevillningen och grunderna för densamma utöfva inflytande,
utan bevillningsförordningens inverkan sträcker sig, såsom kandt ar,
jemväl till frågorna om politisk rösträtt samt valbarhet till riksdagsman;
och torde här böra erinras att de nu i riksdagsordningens 9 och
14 SS härom inrymda stadganden icke komma att stå fullt val tillsammans
med de föreslagna nya bestämmelserna om bevillning för inkomst,
Särskildt kan tvekan komma att uppstå om »inkomst åt tast
egendom» må, likasom annan inkomst, få tagas i betraktande vid afgörande
af frågor om valrätt vid riksdagsmannaval och om valbarhet
till riksdagsman.

Slutligen torde här icke böra lemnas oanmärkt hvad förut flere
gånger framhållits nämligen det oegentliga deruti att en så viktig och
på en mängd områden ingripande författning som förordningen angående
den allmänna bevillningen^ icke har karaktären af allmän, af
Konung och Riksdag stiftad lag.

Bilagda utdrag af kammarrättens protokoll utvisar de särskilda
yttranden, som vid ärendets behandling inom kammarrätten anförts.

Underdånigst:

L. ANNERSTEDT.

A. H. BIÖRKLUND.

.T. A. AV AL LEN ST KEN. HENNING v. UNGE.

JOHAN ÖSTBERG.
Föredragande.

C. 0. ERICKSON. OSKAR BOBIN.

J. Kjellén.

Stockholm den 25 April 1895.

Förslagets
finan siela
innebörd.

Utdrag af Kongl. Maj:ts och rikets kammarrätts protokoll, hållet
i Stockholm den 25 april 1895.

Närvarande:

Herr presidenten Annerstedt,

Herr kammarrättsrådet Biörklund,

Herr kammarrättsrådet Wallensteen,
Herr kammarrättsrådet von Unge,

Herr kammarrättsrådet Östberg,

Herr kammarrättsrådet Erickson, samt
Herr kammarrättsrådet Bodin.

S. D. Fortsattes och afslutades öfverläggnmgen om förslag till
underdånigt yttrande i anledning af Kongl. Maj:ts nadiga remiss angående
det af särskilde komiterade den 2 november 1894 afgifna betänkande
med förslag till förordning rörande inkomstbevillning; och
beslöts underdånigt utlåtande af innehåll registraturet utvisar.

Följande särskilda yttranden afgåfvos:

l:o) Herr kammarrättsrådet Bodin anförde:

»Om än komiterade möjligen i ett eller annat afseende underskattat
den minskning i inkomster, som skulle blifva följden af vissa ifrågasatta
förändringar, så synas komiterade å andra sidan äfven hafva underskattat
verkningarne af en del föreslagna förändringar, som böra föranleda
inkomstökning. Särskildt torde detta vara händelsen med den obligatoriska
sjelfdeklarationen, hvarom jag får tillfälle att något orda i ett

annat sammanhang. I hvarje fall är svaret på frågan huruvida förslagets
finansiela innebörd kan anses tillfredsställande ytterst beroende derpå
om detsamma är egnadt att befordra en rättvis och jemn fördelning af
den direkta skatten, i hvilket fall denna skatteform på sätt 1892 års urtima
riksdag stält i utsigt skulle kunna i vidsträcktare mån än hittills anlitas
för statsbehofvens täckande. Enligt mitt förmenande är komiterades förslag
i det hela egnadt att befordra nämnda syftemål om än detsamma i åtskilliga
mer eller mindre vigtiga delar lärer böra underkastas jemkningar.

I fråga om skogsafkastningens beskattning ansluter jag mig till
komiterades förslag, hvilket i hufvudsak öfverensstämmer med hvad som
tillförene föreslagits af såväl skatteregleringskomitén som 1891 års
bevillningskomité.

I olikhet med komiterade anser jag dock, att fastighetsegare ej
bör vid beräkning af sin inkomst af afverkning eller försäljning af skognjuta
afdrag för någon del af fastighetens köpeskilling. Om skogsavverkning,
vare sig densamma eger rum årligen eller med längre mellantider,
ej öfverskrider antagen normalafkastning af skogsmarken, bör
fastighetsegaren vid beräkning af sin behållna inkomst lika litet i detta
fall få njuta afdrag för belöpande andel af fastighetens köpeskilling som,
derest jemväl det egentliga jordbruket beskattades genom inkomstbevillning,
sådant afdrag skulle medgifvas vid beräkning af derifrån härflytande
inkomst. Öfverskrider afverkningen åter gränserna för en rationel
skogshushållning och faktiskt innebär en delvis skeende realisation af
fastigheten, är det väl sant, att vid beskattning af den del af skogsafverkningen,
som öfverskrider normalafkastningen, afdrag för köpeskillingborde
ur synpunkten af en teoretiskt rigtig beskattning medgifvas, men
af skäl, som ej torde tarfva närmare utveckling, lärer i detta fall ett
undantag från beskattningsprincipernas tillämpning ej böra möta afsevärda
betänkligheter, helst exempel på andra liknande undantag kunna anföras.
Sålunda medgifves vid beskattning af en mineralfyndighet, som uttömmes
på längre eller kortare tid, ej afdrag för den köpeskilling, som ''.erlagts
vid fyndighetens förvärfvande.

Afverkar någon skog å annans mark, bör köpeskilling, för hvilken
säljaren beskattas, få afdragas vid inkomstberäkningen. Sådant afdrag
torde hellre än på det af komiterade i förslaget till instruktion, 4 § 1
mom., föreslagna sättet kunna ske sålunda att å inkomsten för hvarje
årsafverkning afräknas den del af köpeskillingen med ränta, som anses
derå belöpa, samt att, der afdragen på grund åt ofullständig kännedom
om skogsbeståndets omfattning under förra delen af afverkningstiden

Bevillning för
inkomst genom
afkastning af
skog med mera
dylikt.

beräknats för lågt eller för högt, denna felberäkning under återstående
alverkningstiden rättas genom ökad eller minskad beskattning.

I fråga om öfriga af fast egendom härflytande förmåner, som komiterade
velat undantaga från fastighetsbevillning, ansluter jag mig i princip
till förslaget.

Ehuru enligt min uppfattning af 1 § 5 mom. i förslaget till instruktion
tydligen framgår, att afkomsten af ej mindre torfmosse än
äfven sand- och lertägt ej skulle beskattas genom inkomstbevillning,
anser jag dock, att andra stycket af 5 § 1 mom. i förslaget till förordning
bör gifvas en egentligare affattning, som tydligare utmärker,
att vid taxeringsvärdets bestämmande hänsyn bör tagas till nämnda,
fastighet tillhörande lägenheter.

Högre skatte- Att så kallad fonderad inkomst bör underkastas högre beskattning

VÄ* an annan inkomst, är temligen allmänt erkändt i den utländska lagstiftningen.
I allmänhet har denna beskattningsnorm fått det uttryck att
inkomstskatten kompletterats med en särskild förmögenhetsskatt, men
exempel på en med den af komiterade föreslagna kapitalbeskattningen
analog anordning saknas ej heller. I Norge utgår skatten för inkomst
af förmögenhet med 2 f procent men för annan inkomst blott med 2
procent. Då för närvarande utsigter ej lära finnas för införande i vårt
skattesystem af en allmän förmögenhetsskatt, anser jag komiterades förslag
om qvalificerad beskattning af kapital förtjent af afseende, dock med
den modifikation att nämnda beskattning inträder först‘när den skattskyldiges
sammanlagda inkomster öfverstiga 3,000 kronor och att densamma
ej får öfva inflytande å andra pålagor än bevillningen.

Att utsträcka den högre inkomstbeskattningen till fonderad inkomst,
härflytande af fast egendom, torde under nu rådande jordbrukskris,
som ej visar några tecken till återgång, knappast kunna komma i
fråga.

Beskattning af Då i allmänna föreställningssättet inkomst af aktier torde vara
temligen jemnstäld med inkomst af kapital, anser jag förstnämnda inkomst
böra, jemte det vederbörande bolag beskattas för sin inkomst, göras till
föremål för särskild beskattning. Beskattningen af bolagets och aktieegarnes
inkomster synes med anslutning till den föreslagna kapitalbeskattningen
och då den ort, der bolagets rörelse utöfvas, lärer kunna
göra anspråk på större kommunala skattebidrag än aktiegarens mantalsskrifningsort,
böra ordnas så att bolaget beskattas för hela sin inkomst
och aktiegaron för hälften af honom tillfallande utdelning.

Skuidränteaf- Komiterades förslag att medgifva afdrag inom viss gräns för skuld -

ränta, som i 13 § mom. 1 d) sägs, är ett steg i rigtning mot en rationel
inkomstskatt, hvarför jag tillstyrker förslagets antagande.

En bland de vigtigaste uppgifterna för lagstiftningen i vårt land
är otvifvelaktigt frågan om åstadkommande af en tillfredsställande inkomsttaxering.
Det är ej nog, att denna utgör normen för den direkta
skatten till staten, utan å inkomsttaxeringen äro jemväl grundade hela
kommunalbeskattningen, landstingsskatten, bidrag till presterskapets aflöning,
skjutsningsbesväret, vägunderhållet samt skyldigheten att hygga
och underhålla kyrka, sockenstuga, prestgård, tingshus och häradsfängelse.

Det är sålunda högeligen angeläget, att inkomsttaxeringen sker på
sådant sätt att densamma lemnar garantier för rättvisa och billighet vid
skattebördornas fördelning. Att det nuvarande taxeringslörfarandet i
nämnda hänseende icke ens tillfredsställer ganska lågt stälda anspråk,
synes mig uppenbart.

Undantagsvis är i nu gällande bevillningsförordning ovilkorlig uppgiftsskyldighet,
dock utan ansvar för origtig uppgift, stadgad för vissa
verk och bolag, men i öfrigt är skattskyldigheten, när fråga ej är om
löntagare, i allmänhet beroende af en oftast skäligen ytlig och pa lösa
antaganden grundad uppskattning. Denna omständighet leder dertill att
taxeringen är i hög grad ojemn samt oftast och isynnerhet hvad angår
den högre inkomsten för låg. Man har från flere sakkunniga håll försäkrat,
att exempelvis här i Stockholm den verkliga inkomsten ofta många
gånger öfverstiger den taxerade.

Genom den nuvarande bevillningslagstiftningen är illa sörjdt för
den skattskyldiges värnande mot för hög beskattning. Beskattningsnämndernas
taxering anses gälla och måste äfven gälla mot honom såsom full
bevisning. Har den skattskyldige blifvit af bemalla nämnder för högt
beskattad och han vill söka rättelse i högre instans, åligger det honom
att med full laga motbevisning omintetgöra verkan af beskattningsnämndernas
taxering. Det kraf, som sålunda ställes på den skattskyldige är
i de flesta fall för honom omöjligt att uppfylla.

Om, för att nämna exempel, skattskyldig är taxerad för inkomst
af rörelse eller yrke, deröfver han ej är skyldig att föra handelsböcker,
eller för kapital och han påstår, att inkomsten ej uppgår till det taxerade
beloppet, saknar han snart sagd! hvarje möjlighet att styrka sitt påstående.

Den ofördelaktiga ställning, hvari den skattskyldige sålunda är försatt,
har föranledt, att man nödgats slå in på en praxis, som näppeligen
har någon hemul i bevillningsförordningens anda och mening.

Obligatorisk
sjelf deklaration.

Öfver skattskyldigs besvär mot pröfningsnämnds beslut infordras
förklaring från vederbörande kronoombud. Om kronoombudet på mer
eller mindre subjektiva grunder förklarar sig sätta tilltro till den skattskyldiges
uppgifter, tillerkännes åt denna kronoombudets uppfattning,
som han kanske förgäfves sökt göra gällande hos pröfningsnämnden,
vitsord framför beskattningsnämndernas mening och klaganden får ändring,
änskönt han måhända ej förebragt någon bevisning. Bestrider åter
kronoombudet ändringssökandet, är möjligheten till ändring nära nog
utesluten. Kammarrättens uppgift inskränker sig, då taxeringstvisten ej
rör rena principfrågor, i allmänhet till att konstatera om kronoombudet
medgifvit ändringssökandet eller ej.

Ett verksamt och nära nog öfverallt i utlandet med framgång försökt
medel för ernående af en effektiv och jemlik beskattning är den
obligatoriska sjelfdeklarationen.

För att antyda, hvilka resultat, som kunna vinnas genom en klok
anordning af detta bevismedel, tillåter jag mig erinra om några siffror
rörande förhållandena i Preussen, der den obligatoriska sjelfdeklarationen
infördes genom lagen den 24 juni 1891 och vann tillämpning under
beskattningsåret den 1 april 1892—den 31 mars 1893. Dessa siffror
röra ej föreningar och andra så kallade juridiska personer utan blott
enskilde skattskyldige.

De taxerade inkomsterna intill 3,000 mark påverkades minst genom
sjelfdeklarationens införande. Från beskattningsåret 1891—1892 till
beskattningsåret 1892—1893 ökades nämnda inkomster från 2,386,262 700
till 2,911,981,425 mark.

Inkomsterna öfver 3,000 mark ökades från 1,887,440,517 till
2,812,342,342 mark eller således med nära en milliard.

De största inkomsterna företedde den relativt betydligaste ökningen.
Under skatteåret 1891—1892 voro blott 2,760 personer taxerade för inkomst,
uppgående till 48,000 mark och deröfver, och den af bemälto
personer erlagda skatten utgjorde icke fullt 9 millioner mark. Under
skatteåret 1892—1893 steg antalet personer, beskattade för nyssnämnda
minimiinkomst, till 5,511 och deras skattskyldighet, beräknad enligt
samma skattefot som under nästföregående skatteår, måste skattas till
18—19 millioner mark.

Inom inkomstgruppen öfver 3,000 mark företedde inkomsten af
fastighet minsta ökningen eller från 707,219,251 till 755,361,284 mark.
Den betydligaste ökningen kommer på inkomsten af kapital, hvilken steg,

i städerna från 470,247,403 till 737,298,425 mark och på landsbygden
från 114,201,550 till 174,422,776 mark.

Den obligatoriska sjelfdeklarationen skulle äfven blifva ett synnerligen
verksamt försvarsmedel mot för hög beskattning. Det är alldeles
gifvet, att beskattningsnämnderna skulle i det öfvervägande antalet tall
tillerkänna vitsord åt de i deklarationen på heder och samvete samt vid
äfventyr af ansvar för uppsåtlig felaktighet lenmade uppgifterna.

Men äfven i de fäll, då beskattningsnämnderna med frångående af
deklarationen taxerade den skattskyldige till högre belopp än vederborde,
skulle hans utsigter till vinnande af rättelse vara väsentligen större än
nu är fallet.

Enligt komiterades förslag, § 33, skulle det åligga beskattningsnämnd,
som vid taxering frånginge skattskyldigs uppgift, att angifva
skälen derför. Den bevisning, som för vinnande af rättelse i högre instans
vore erforderlig, behöfde således blott afse den eller de af vederbörande
beskattningsnämnd angifna omständigheter, hvarom nämnden
ansett deklarationen ej inuefatta tillfyllestgörande utredning. Då deklarationen
i de flesta fall äfven i fråga om berörda omständigheter måste
anses innefatta ett bevismedel af afsevärd vigt, är det gifvet, att fordringarna
på särskild bevisning utöfver deklarationen ej skulle komma
att sättas särdeles högt och i allmänhet ej blifva jemförliga med de
beviskraf, som nu ställas på den klagande.

Det har invändts mot den obligatoriska sjelfdeklarationen, att densamma
skulle vara en från utlandet införd nyhet. Detta är så långt
ifrån förhållandet, att fastmera lagstadgadt deklarationstvång kan i vårt
land spåras redan under medeltiden och sedermera alltjemnt förekommit
i större eller mindre omfattning, stundom förenadt med ansvar för origtig
uppgift.

Att, såsom blifvit ifrågasatt, låta den skattskyldige välja mellan
att deklarera eller utan rätt till appell underkasta sig beskattningsnämndernas
bestämmande synes mig ur synpunkten af det allmännas intresse
ej vara tillrådligt. Denna anordning skulle enligt mitt förmenande
faktiskt leda till deklarationstvång för alla skattskyldige utom sådana,
som vore så oskäligt lågt taxerade, att de ansåge det omöjligt, att
taxeringsnämnderna skulle i ett slag höja deras taxering öfver det rätta
belopipet.

På af komiterade och här ofvan anförda skäl biträder jag i princip
komiterades förslag om obligatorisk sjelfdeklaration, hvilket jag dock
anser i några afseenden tarfva jemkniugar.

Komiterade hafva föreslagit, att skattskyldig skulle vara pligtig

att enligt iaststäldt formulär uppgifva sin bruttoinkomst samt de afdrag,
han yrkade att få tillgodonjuta.

Enligt hvad jag från sakkunnigt håll erfarit skulle denna anordning
knappast vara användbar för den större affärsverksamheten. Att
ur de vidlyftiga handelsböckerna för en större handels- eller fabriksrörelse
hopsamla material för de uppgifter, som enligt komiterades förslag
borde lemnas, skulle kosta mer arbete än som skäligen kan af den
skattskyldige begäras.

Enligt min uppfattning bör derför deklarationstvånget för bokföringspligtige
handels- och näringsidkare samt derjemte möjligen för
idkare af grufdrift inskränkas till skyldighet att å särskild'' blankett,
som innehölle noggranna anvisningar rörande inkomstens beräkning, uppgifva
nettoinkomsten med rätt för vederbörande beskattningsnämnder
eller kronoombud att taga del af den skattskyldiges handelsböcker.

Deremot lärer deklarationstvång i ungefär den af komiterade föreslagna
omfattning kunna utan afsevärd olägenhet åläggas alla andra
skattskyldige.

För att bevillningsberedningens ordförande må kunna på nöjaktigt
sätt fullgöra sitt maktpåliggande uppdrag, hvilket kommer att
kräfva vana vid expeditionsgöromål och stor noggranhet, synes det oundgängligen
nödvändigt, att han är i besittning af tjenstemannarutin och
handlar under tjenstemannaansvar.

Den svenska landsbygden är indelad i 117 fögderier, 526 länsmansdistrikt
samt 2,385 kommuner. Under antagande, att hvarje kommun
komme att utgöra ett beredningsdistrikt, hvilket på grund af förslagets
36 § långt ifrån skulle blitva händelsen, skulle på hvarje fögderitjensteman
komma något mera än tre beredningsdistrikt. Vid sådant
förhållande och då antalet skattskyldige inkomsttagare på landsbygden
är jemförelsevis ringa, synes det kunna ifrågasättas, om det ej kunde
åläggas kronofogdarne att under tjenstemannaansvar samt mot åtnjutande
af andel i bevillningsprocenten och reseersättning tjenstgöra såsom bevillningsberedningarnes
ordförande dock med befogenhet för Konungens
befallningshafvande att i den mån kronofogdarne ej skäligen kunde åläggas
åtaga sig uppdraget i stället dertill förordna lämpliga häradsskrifvare
eller länsmän.

För kronofogdarne skulle uppdraget att vara bevillningsberedningsordföraude
ej medföra så väsentligt ökadt besvär, då de i hvarje fall i
sm egenskap af kronoombud vid taxeringsnämnderna skulle vara pligtige
att granska deklarationsuppgifterna och annan utredning rörande de skattskyldige.

I städerna torde vederbörande uppbördstjenstemän kunna åläggas
att under tjenstemannaansvar fungera såsom ordförande i beredningarne.

För befordrande af sekretess med afseende å deklarationerna synes
deras granskning kunna i allmänhet anförtros åt förutom kronoombuden
allenast bevillningsberedningen samt utskott inom taxerings- och pröfningsnämnderna,
bestående af exempelvis ordföranden jemte tva ledamöter.
Endast i det fall att pluraliteten i beredningen eller i något af
bemälta utskott eller ock kronans ombud ej kunde godkänna deklarationen,
skulle densamma pröfvas af vederbörande nämnd in pleno. 1
motsatt fall skulle densamma utan sådan pröfning lända till efterrättelse
vid taxeringen, vederbörande kronoombud eller kommun obetaget att
öfver taxeringen anföra besvär.

Vidare torde det böra åläggas bevillningsberedningens ordförande
och andra vid taxeringen biträdande tjenstemän vid äfventyr af ansvar
för tjenstefel samt ledamöterna i beskattningsnämnderna vid påföljd af
bötesstraff att förtiga deklarationernas innehåll utom hvad angår slutsumman.
I Preussen äro komitéledamöterna för brytande af sin tystnadspligt
underkastade bötesstraff intill 1,500 mark eller fängelse i högst
3 månader.

Jag öfvergår härefter till förslagets detaljbestämmelser:

§ 1-

Förslagets
detaljbestämmel
ser.

I fråga om mom. c) instämmer jag i lierr Holmqvists reservation.

På det att delegare i handelsbolag må komma i åtnjutande af bevillningsfrihet
enligt 15 § och politisk rösträtt, torde för bolagets inkomst
ej detta utan delegarne böra beskattas. En sådan anordning synes
särskildt om komiterades förslag om deklarationstvång vinner afseende
ej böra möta några praktiska svårigheter.

§ 3.

Hvad som erhålles genom lif- och olycksfallsförsäkring, utgöres
helt eller delvis af återbetalda premier samt kan äfven bestå af ränta å
premieinsatsen eller en hasardvinst. Då vid beräkning af andra inkomster
afdrag för lif- och olycksfallsförsäkringspremier ej är medgifvet försäkringstagare,
bör den del af erhållet försäkringsbelopp, som är att betrakta
såsom fonderade premier, ej beskattas, hvaremot intet skäl

finnes, hvarför ej afkastningen å ett hos försäkringsanstalt för förräntning
insatt kapital skulle göras till föremål för beskattning, liksom jemväl
den del af försäkringssumman, som kan anses såsom hasardvinst,
lärer böra beskattas.

Förvärf, som sker genom lif- eller olycksfallsförsäkring, bör således
beskattas, dock med rätt för den försäkrade att njuta afdrag för
summan af erlagda premier.

§ 4.

Ett närmare angifvande i den af kammarrätten föreslagna rigtning af
hvad enligt bevillningsförordningen är att anse såsom fast egendom,
lärer så mycket hellre vara af behofvet påkalladt, som särskilda i högsta
instans meddelade beslut synas kunna gifva anledning till den uppfattning,
att fastighetsbegreppet skulle ega vidsträcktare innebörd enligt bevillningslagstiftningen
än i civilrätten.

§ 7.

I de anmärkningar, som af kammarrättens pluralitet framställe
mot 2 mom. a), utom så vidt angår stadgandets redaktion, kan jag ej
instämma.

§ ii.

c) Hvad under 3 § sagts om lifförsäkring, gäller i tillämpliga
delar om lifränta och undantagsförmåner, derför valuta erlagts. Det är
i hög grad obilligt, att då dylika prestationer betingats för en så ålderstigen
person, att desamma hufvudsakligen innefatta blott återbetalning
af den erlagda valutan, beskattning af räntans eller förmånernas hela
belopp dock skall eg a rum.

Beskattningen af dessa prestationer skulle lämpligen kunna ordnas
på det sätt att, så länge den erlagda valutan ej blifvit återgulden, de
årliga prestationerna ej underkastades beskattning, men att, sedan full
betäckning för valutan erhållits, nämnda prestationer beskattades till sitt
fulla årliga belopp.

Om, på sätt i 3 § är föreslaget, gåfva af lös egendom skall beskattas,
lärer komiterades förslag om beskattning af årligt eller tillfälligt
understöd jemväl böra antagas.

§ 13-

I mom. Byggnader, som användas för fabriks- eller annan näringsverksamhet,
kunna vara underkastade lika hastig slitning som exempelvis
fartyg. Det synes derför oegentligt, att preussiska skattelagens
stadganden om rätt till afdrag för sådan slitning ej upptagits af komiterade.

De föreslagna stadgandena om afdrag från inkomster af tjenst
lemna liksom nu gällande bestämmelser rum för tvekan, huruvida dermed
äfven afses enskild tjenst, hvarför stadgandena böra förtydligas.

1 fråga om rätt till afdrag vid beräkning af inkomster genom lifoch
olycksfallsförsäkring samt af lifränta och undan!agsförmåner åberopas
hvad jag under 3 och 11 §§ anfört.

Vid beräkning af inkomsten af jordbruksfastighets användning till
tomt- eller upplagsplats med flere andra ändamål än jordbruk bör afdrag
för möjliga kostnader få ega rum.

2 mom. I fråga om afskrifning å bokförda värdet af fast egendom
åberopas livad jag anfört under 1 mom.

§ 15-

Då grunden för stadgandena om existensminimum och degressiv
skattefot för lägre inkomster uppenbarligen är den enskildes konsumtionsbehof,
synas dessa stadganden ej böra tillämpas å oskiftadt dödsbo.
Det är påtagligen ej rigtigt, att exempelvis två personer, som under 10
år ega hvardera 3,000 kronors inkomst af kapital samt tillika under
nämnda tid såsom ensamma delegare i ett sterbhus deraf njuta en
samfäld inkomst af 999 kronor, undgå bevillning för 500 kronor af
sistnämnda belopp. Oskiftadt sterbhus synes mig böra i omförmälta
hänseende likställas med så kallade juridiska personer, hvilka med undantag
af bolag enligt nu gällande bevillningsförordning åtnjuta förmånerna
af existensminimum och degressiv skattefot, men enligt förslaget med
rätta skulle beröfvas samma förmåner.

§ 17-

e) Stadgandet, att den, som »åtnjutit» viss inkomst, vore deklara 11 -

tionsskyldig, skulle kunna tolkas sålunda att frågan, huruvida svensk
medborgare, som icke är i riket bosatt, eller om utländing vore deklarationsskyldig,
blefve beroende derpå, hvilken inkomst sådan skattskyldig
kunde ega utöfver den här i riket beskattningsbara.

Stadgandet torde böra ändras derhän att deklarationsskyldighet
skulle åligga blott den, som åtnjutit till visst minimibelopp uppgående
inkomst af beskaffenhet att kunna här i riket beskattas.

Komiterades förslag om minimibeloppen anser jag ega företräde
framför det af kammarrättens pluralitet framstälda.

§ 19-

Då utländsk försäkringsgifvares inkomst här i riket enligt kammarrättens
förslag skulle uppskattas till viss procent af nettopremieintägten
under nästföregående kalenderår, bör det uttryckligen stadgas, att deklaration
för sådan skattskyldig ej behöfver innehålla andra uppgifter än
angående antalet försäkringar samt beloppet af influtna premier och utbetalade
återförsäkringspremier; och torde stadgandet om nämnda deklarationsskyldighet
böra flyttas från 26 § till 19 §, hvarigenom stadgandena
i 29 och 31 §§ blefve tillämpliga å försummelser i fråga om deklarationsskyldighetens
fullgörande.

1 öfrigt, har jag mot denna § intet annat att erinra än hvad jag
ofvan anfört angående deklarationsskyldighetens ordnande.

Det föreslagna deklarationsformuläret synes mig ej föranleda till
annan anmärkning än att stadgandena under 2:o d) om afdrag för »inköpssumma
för varor och råämnen» samt »köpeskilling för växande skog»
äro vilseledande. Vid beräkning af behållna inkomsten bör från omsättningssumman
(i formuläret »bruttointägterna») afdragas icke ovilkorligen
utgifterna för under året inköpta varor utan kostnaden för inköp af de under
året försålda varorna. Beloppet af nämnda kostnad finnes, om till summan
af varubehållningen från nästföregående år lägges inköpssumman för de
under året inköpta varorna och från berörda båda summors sammanlagda
belopp dragés värdet af varubehållningen till nästföljande år. För undvikande
af missförstånd i nu antydda hänseenden, lärer deklarationsformuläret
tarfva förtydligande.

§ 20.

Rörande denna § lemnar jag komiterades förslag, som är tillkommet
efter utländska förebilder, utan anmärkning.

§ 21.

Uttrycklig bestämmelse derom att fordringsegarens boningsort skall
uppges torde vara nödvändig, helst i saknad af sådan bestämmelse en
jemlörelse med ordalagen i 26 § 2:o e) skulle gifva stöd åt den tolkning
af 21 § att boningsorten ej behöfde uppgifvas, i hvilket fall stadgandet
skulle vara nästan betydelselöst.

§ 25.

Rörande denna § biträder jag komiterades förslag.

§ 31.

Då stadgande om preklusionst.id för rätt att styrka hinder för
deklarationsskyldighetens fullgörande synes mig innefatta en obillighet
mot den skattskyldige, ansluter jag mig härutinnan till komiterades
förslag.

§ 35.

Den i 1 mom. stadgade ansvarspåföljd för bedräglig deklarationsuppgift
torde vara jemförlig med bötesstraff. Att ådöma nämnda ansvarspåföljd
efter den brottsliges död lärer följaktligen ej gerna kunna
försvaras, utan torde i detta afseende böra stadgas liknande bestämmelser
med dem, som i fråga om böter äro meddelade i 5 kapitlet 13 § strafflagen.

Deremot torde beskattning efter den skatt skyldiges död så mycket
hellre kunna ega rum, som upptäckten af skatteförsnillning företrädesvis
skulle komma att ske genom utredning af dödsbon.

Någon inskränkning af den i 3 mom. stadgade preskriptionstiden
anser jag icke vara tillrådlig.

§§74 och 75.

Besvärsrätten i taxeringsmål synes mig böra ordnas på följande

sätt:

Frågan om den beskattade utöfvat sådan verksamhet att deraf
kunnat härflyta så beskaffad inkomst som den, hvilken blifvit föremål
för beskattning, eller om han haft annan af taxeringsmyndigheterna
åsyftad inkomstkälla, bör få pröfvas direkt af kammarrätten.

Deremot bör frågan om eller till hvilket belopp inkomst tillflutit
skattskyldig från en inkomstkälla, som ostridigt stått honom till buds,
behandlas i den uti 74 § stadgade ordning.

Att fordra det en person skulle i denna ordning fullfölja talan
rörande frågan om en inkomstkällas befintlighet i de fall, der taxering
af en obefintlig inkomstkälla egt rum i den beskattades rätta mantalsskrifningsort,
synes mig innefatta en obillighet. Det är möjligt, att den
beskattade ej vetat eller ansett sig hafva anledning- antaga, att han
skulle blifva mantalsskrifven å den ort, der den obehöriga taxeringen
egt rum. Ett misstag härutinnan är så mycket mer ursäktligt, som
frågan om rätta mantalsskrifningsorten stundom är ganska svårlöst. Det
förefaller mig äfven obilligt, att studerande och andra, som ej hafva
minsta anledning antaga, att de skola blifva beskattade, måste granska
taxeringslängdema i sin mantalsskrifniugsort, vid äfventyr, derest de i
följd af någon felaktig upplysning inom nämnderna blifvit beskattade,
att förlora sina fatalier.

Den här ofvan utvecklade friare åsigten i besvärsfrågan har på
senare tider stundom gjort sig gällande i kammarrättens praxis.

Huru klagan skall föras öfver anteckningar i längderna, om
dessa, som ej föras å nämndernas vägnar utan af särskilda tjenstemän
på eget ansvar, ej öfverensstämma med nämndernas beslut, har varit
föremål för tvekan, hvarför stadgande härom torde kunna ifrågasättas.

I fråga om de delar af förslaget, rörande hvilka jag ej särskildt
uttalat mig, instämmer jag med kammarrättens pluralitet.

2:o) Herr kammarrättsrådet Erickson utlät sig:

Beträffande de principer, som enligt komiterades betänkande skulle
ligga till grund för bevillningsförordningen, instämmer jag uti hvad
kammarrättsrådet Bodin anfört och hemstält i fråga om dels bevillning
för inkomst genom afkastning af skog med mera dylikt, dels högre
skattefot för inkomst af kapital, dels beskattning af aktier, dels skuldränteafdrag
och dels obligatorisk sjelfdeklaration.

I afseende å komiterades öfriga allmänna grunder för bevillningsförordningen
samt de anmärkningar, hvartill detalj granskningen af författningsförslaget
föranledt, är jag ense med Kongl. kammarrättens
pluralitet.

3:o) Herr kammarrättsrådet Östberg yttrade:

Uti nedannämnda delar hyser jag en från kammarrättens pluralitet Bevillning för

afvikande uppfattning. ‘^''cndoJ^1

Sålunda anser jag mig till hvad i kammarrättens utlåtande an- e:,c,u om''
föres angående bevillning för fast egendom böra för min del lägga följande.
Det synes mig påtagligt att fastighetsbevillningen icke lämpligen
bör utsträckas utöfver sitt naturliga område att beskatta den afkomst,
fastigheten såsom sådan lemnar d. v. s. arrende eller hyresförmån.
Den inkomst, en jordbruksfastighet härutöfver gifver genom det å
densamma drifna jordbruk eller annorledes, bör, likasom annan inkomst,
genom inkomstbevillning taxeras. Ett dylikt förslag har ock hos oss
fram stälts af skatteregleringskomitén.

Vid annan fastighet än jordbruksfastighet kan deremot hela afkomsten,
som der är af ett enda slag nämligen hyra eller hyresförmån,
genom fastighetsbevillningen träffas med skatt.

Fastighetsbevillningen bör, efter min mening, sättas lika för saväl
jordbruksfastighet som annan fastighet och bestämmas till 4 eller 5 öre
för hvarje fulla 100 kronor af den fasta egendomens taxeringsvärde.

Detta senare skulle i regel uppskattas efter verkliga eller beräkneliga
behållna hyres- eller arrendesumman för fastigheten.

På detta sätt skulle oegentligheterna i fastighetsbevillningen betydligt
mildras samt en reglering af skatteskyldigheten för fast egendom
inträda, så mycket betydelsefullare som den skulle sträcka sin inverkan
äfven till de kommunala skatterna.

På samma gång skulle emellertid ett vederlag i skatt erhållas genom
den skattskyldighet, som skulle inträda för åtkomsten af den a en jordbruksfastighet
drifna näring eller rörelse. A id denna senares beskattning
skulle afdrag få ske, utom för omkostnader och ränta å gäld, jemväl
för viss procent af taxeringsvärdet, motsvarande den, hvarefter fastighetsbevillningen
utginge, eller vid arrenden för arrendeafgiften.

Uti komiterades förslag, likasom i den nuvarande bevillningsförordningen,
är icke den omständigheten tillbörligt beaktad, att inkomsten
vid en jordbruksfastighet vanligen utgör eller kan delas i två skilda
delar, den ena den, som fastigheten, om den utarrenderas, lemnar sin
egare, den andra den, som fastighetens brukare erhåller genom sitt å
fastigheten nedlagda kapital och arbete.

Att genom en enda skatteform sådan som fastighetsbevillningen
tillbörligen träffa dessa båda inkomstarter låter sig esomoftast icke göra,
i synnerhet icke der, såsom vid ett intensivt jordbruk, driftskapitalet
i förhållande till fastighetsvärdet har en mycket stor betydelse eller der,

såsom vid trädgårdsskötsel, den ojemförligt största vigten ligger å det
egna arbetet.

Komiterades förslag innebär ock en fullständigt genomförd bevillningsfrihet
för^ arrendatorer af jordbruksfastighet, en skattefrihet, hvilken
ej i någon mån kan vara på sin plats och hvilken i öfrigt ju allenast
genom möjligheten att öka arrendeafgifterna kommer vederbörande jordegare
till godo.

Oöfvervinnerliga svårigheter att taxera inkomsten af jordbruksrörelse
finnas säkerligen icke. Tvärtom torde man i taxeringsnämnderna
å landet härvid hafva att påräkna större sakkunskap än eljest. Eu
dylik taxering behöfde dessutom icke komma i fråga uti så talrika
fall, enär med hänsyn dels dertill, att afdrag skulle ega rum för den
genom fastighetsbevillningen beskattade procenten af taxeringsvärdet,
dels till bestämmelserna om frihet från bevillning vid lägre inkomstbelopp^
dels ock dertill, att afdrag för skuldräntor och omkostnader finge
ske, någon taxering för inkomst af jordbruksrörelse icke, såvida ej särskilda
omständigheter dertill föranledde, skulle ega rum, der vederbörande
fastighets taxeringsvärde understege t. ex. 10,000 kronor eller
annat skäligt, belopp, som lämpligen kunde i sjelfva bevillningsförordningen
bestämmas.

Huru betydligt en dylik gräns skulle verka, framgår deraf, att
enligt komiterades. statistiska uppgifter af de år 1879 befintliga 296,281
enskilda skattskyldiga egare till jordbruksfastighet med taxeringsvärde intill

50,000 kronor allenast 36,992 innehade fastighet med taxeringsvärde
af 10,000 kronor och deröfver.

Egare af smärre jordbruk, hvilka ej drefve detsamma under särskildt
gynsamma förhållanden så att de derigenom erhölle en större inkomst,
skulle således allenast utgöra fästighetsbevillning, bestämd till
det lägre belopp, som ofvan antydts. I alla andra fall skulle jemväl
sådan bevillning utgå, men dessutom, der omständigheterna dertill
föranledde, inkomstbevillning inträda.

Eastighetsbevillningen kunde på detta sätt sägas erhålla den kompletterande
karakter, som komiterade ansett kunna inrymmas åt en afkastningsskatt
vid sidan af inkomstskatten.

Komiterades förslag har sökt råda bot å en del oegentligheter,
som medfölja den nuvarande fastighetsbevillningen, derigenom att från
dess område skulle undantagas åtskilliga adpertinenser till fast egendom
såsom skog, fiske, kalk- och stenbrott etc., i afseende å hvilka förmåner
inkomstbevillning i stället skulle inträda.

Såväl med hänsyn till fastighetskrediten som med afseende å flere

andra förhållanden torde ett dylikt särskiljande icke vara ändamålsenligt,
utan man i stället böra äfven beträffande hithörande förmåner
välja den ofvan antydda utvägen, så att allt hvad som tillhör en fastighet
och är att såsom fast egendom anse inbegripes i taxeringsvärdet
samt förty underkastas en viss lägre fastighetsbevillning, men härutöfver,
der någon drager större förmåner af sin fasta egendom än som
kunna anses genom fastighetsbevillningen beskattade, inkomstbevillning
med hänsyn härtill inträder.

Uti en jordbruksfastighets taxeringsvärde bör derför äfven värdet
af derå befintlig skog inbegripas och bevillning härför erläggas af vederbörande
egare eller innehafvare. Drifver denne afverkning för annat
ändamål än husbehof eller egen förädlingsrörelse, således för försäljning,
och erhåller han härigenom, vare sig enbart eller i förening med det
af honom å fastigheten drifna jordbruk, större inkomst af fastigheten,
än som bör anses beskattad genom fastighetsbevillningen, bör Inan, efter
vederbörligt afdrag med hänsyn till denna senare, derest inkomsten uppgår
till beskattningsbart belopp, för denna underkastas inkomstbevillning.

Skedde försäljning af skogsområde, borde vederbörande fastighetsegare,
likasom efter komiterades förslag vid hvarje fastighetsförsäljning
blefve fallet, vara underkastad bevillning för den behållna inkomsten af
sådan försäljning, hvarvid naturligen något afdrag med hänsyn till
fastighetsbevillningen icke kunde ifrågakomma.

Vid taxering af inkomst af träförädlingsrörelse borde afdrag ske,
utom för ränta å gäld, vare sig intecknad eller icke, för ett belopp,
motsvarande den procent af de till förädlingsrörelsen hörande skogsområdenas
taxeringsvärden, i förhållande till hvilka fastighetsbevillning
utginge, samt om virke hemtades från skogsområden, för hvilka den,
som drefve förädlingsindustrien, icke vore pligtig erlägga bevillning, för
köpeskillingen för virket.

Den oegentlighet, som kunde finnas ligga deruti att en fastighetsegare,
om han något år företoge en större afverkning å sin fastighet,
skulle, efter hvad ofvan föreslagits, vid taxering för inkomsten häraf få
afdraga allenast en viss procent af fastighetens taxeringsvärde, torde utjemnas
deraf att, såsom nämnts, afkomsten af hela fastigheten skulle
beräknas såsom ett helt och å denna summa afdrag ske, utom för skuldränta
och omkostnader, med hänsyn till hela fastighetens taxeringsvärde.
Det enda fall, då en å detta system grundad beskattning kunde sägas
komma att verka mera strängt, vore der någon inköpte en fastighet för
att afverka derå befintlig skog och omedelbart derefter försälja den,

men för dylika fall torde något undantag af lagstiftningen icke böra
göras.

1 »ifrigt skulle såväl vid sågverks beskattning för deras rörelse,
skogsbruket deri inbegripet, som vid den enskilde fastighetsegarens beskattning
kombinationen af fastighetsbevillning och bevillning för inkonrst
äfven i fråga om skogs afkastning komplettera hvarandra på
enahanda sätt som i fråga om jordbruksrörelse bär ofvan framhållits.

Samma skulle förhållandet blifva med afseende å öfriga med en
jordbruksfastighet förenade förmåner och man skulle på detta sätt erhålla
ett enhetligt, för olika fall användbart beskattningssystem.

å id beräkning af den inkomst från jordbruksfastighet, för hvilken
vederbörande skulle utgöra inkomstbevilining, borde hänsyn tagas till
så väl kontanta inkomster som natura förmåner, men bland dessa senare
kunde lämpligen uteslutas förmånerna af bostad och af skog till husbehof,
enär dessa förmåner kunde anses genom fastighetsbevillningen
behörigen beskattade.

Det är sjelffallet att, om arrendatorer sålunda göras skattskyldige
för sin inkomst af jordbruk, de böra befrias från den dem nu åliggande
skattskyldigheten till kommunen för arrenderad fastighet.
rtvi

bevillningsförordnings inkomstbegrepp så att vinst af tillfälliga
affärstransaktioner såsom försäljning af fastighet, aktier och dylikt, äfven
om föremålet ej förvärfvats i spekulationssyfte, skulle blifva bevillning
underkastad, anser jag för min del befogadt. Något egentligt skäl hvarför
icke dylik vinst skulle beskattas torde icke finnas. Säkerligen varder
den ock redan nu mången gång taxerad. Vid affattningen af hithörande
stadgande torde emellertid böra tillses, att af stadgandet uttryckligen
framgår att allenast, der den skattskyldige under det år, som taxeringen
afser, haft vinst å hithörande affärer, beskattning skall inträda, så att
han icke taxeras, om han under året gjort vinst å en försäljning, men
förlust å en annan, hvilken förlust uppväger vinsten.

Progressiv I stället för den af komiterade valda vägen att införa en slags

shott. progressiv skatt för en viss art af inkomst, nämligen ränteinkomst, hade,
enligt min mening, i förslaget bort upptagas en progressiv skatteform
för högre inkomst, så att skattefoten måttligen höjdes med stigande inkomstbelopp.
Att lämpa en dylik skatteform till bevillningsförordningens
öfriga bestämmelser torde icke möta oöfvervinnerliga svårigheter.

12 § iför- Den af komiterade omfattade principen att inkomsttaxeringen skall

SlavUini''nqs’-e'' behållna inkomsten under året näst före det, då taxeringen eger

förordning ori, rum, sjmes mig leda till största enkelhet och reda vid taxeringsförrätt10siagri
au ningame samt ega företräde framför nuvarande bestämmelser, hvilka

visat sig i talrika fall medföra missförstånd och svårigheter. Principen
torde emellertid, för att medföra det fulla gagnet, böra utsträckas att
gälla äfven i fråga om fast lön och pension.

A andra sidan erfordrar principen flere kompletterande bestämmelser
än komiterades förslag innehåller och af hvilka en del i kammarrättens
utlåtande angifves. Särskildt torde närmare böra bestämmas hvem
som skall anses såsom skattskyldig i de fall, der inkomsten, såsom
komiterade föreslagit, taxeras »året efter det, då-» den upphört», såvida
detta upphörande har sin grund i en persons död, ett bolags upplösning
eller dylikt.

En eftertaxering varder dessutom gifvetvis i många fall vansklig
och ifrågasättas kan, om man icke lämpligast borde afstå derifrån, åtminstone
der inkomsten på grund af dödsfall upphört och skattekällan
icke heller längre finnes qvar i dens eller deras hand, som skulle blifva
ansvariga för de på grund af eftertaxeringen utgående skatterna.

Uti skatteregleringskomiténs förslag till bevillningsförordning hemstäldes,
att besvär uti taxeringsmål icke skulle få dragas under Kongl.
Maj:ts pröfning. Flera skäl synas mig ock tala för instansordningens
förkortande uti hithörande mål och, isynnerhet om obligatorisk sjelfdeklaration
införes, torde det kunna bestämmas att ändring i kammarrättens
utslag icke får sökas; en anordning, som i öfrigt har sin motsvarighet
i den nya preussiska inkomstskattelagen.

4:o) Herr kammarrättsrådet von Unge anförde:

I fråga om innehållet af 12 § i komiterades förslag till bevillningsförordning
och af 10 § i förslaget till instruktion för taxeringsmyndigheterna
instämmer jag i hvad kammarrättsrådet Östberg härom anfört.

I afseende å öfriga delar af komiterades förslag instämmer jag i
det af kammarrätten beslutade underdåniga utlåtandet i ärendet.

5:o) Herr kammarrättsrådet Biörklund yttrade:

Såsom kammarrätten i sitt underdåniga utlåtande anfört, hafva
komiterade, i fråga om lämpligaste sättet för beskattning af skogens afkastning,
i allt väsentligt upptagit det af 1891 års bevillningskomité i
detta ämne afgifna förslag. Vid behandling i kammarrätten den 12 maj

12 ''

instruktion för
taxeringsmyndigheterna.

82 § af förslaget
till
bevillningsförordning.

Beskattning
för skog.

Sjelf deklaration.

1892 af berörda förslag har jag redan angifvit min åsigt, i hvilken utsträckning
inkomstbevillning skulle kunna användas för dylik beskattning
samt att användningen af en dylik beskattningsform icke borde föranleda
dertill att i fastighetens taxeringsvärde icke skulle, såsom hittills, inbegripas
fastighetens skogstillgång, utan endast dertill att vid taxering
för inkomst genom virkesfångst afdrag egde rum för ett belopp, motsvarande
den procent af taxeringsvärdet å skogsområdet, som genom
fastighetsbevillning beskattas.

Beträffande det föreslagna deklarationstvånget anser jag för min
del, att detsamma icke bör utsträckas utöfver hvad för närvarande är i
detta afseende stadgadt. Till stöd för denna mening åberopar jag hvad
angående detta ämne länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Vestmanlands,
. Hallands och Jemtlands län anfört i de af dem afgifna yttranden,
feärskildt de två sistnämnda länsstyrelsernas yttranden synas mig fullständigt
ådagalägga olämpligheten af komiterades förslag i denna del.
Den s. k. obligatoriska sjelfdeklarationen skulle, enligt min åsigt, otvifvelaktigt
för den samvetsgranne skattskyldige medföra obehag och svårigheter,
sannolikt för den mindre samvetsgranne eller oredlige underlätta
bemödandet att undandraga sig tillbörlig beskattning. Att den skulle
tillskynda det allmänna större säkerhet för en riktig beskattning än som
derförutan för närvarande eger rum finner jag föga antagligt.

Vidkommande komitéförslaget. i öfrigt instämmer jag i det underdåniga
utlåtande, som af pluraliteten beslutats.

År och dag som ofvan.

Efter befallning
Gustaf Hernmarc/c.